Bibeln, Gamla och Nya Testamentet

By Author	[ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z \| Other Symbols ]
By Title	[ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z \| Other Symbols ]
By Language

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon

We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Bibeln, Gamla och Nya Testamentet
Author: - To be updated
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Bibeln, Gamla och Nya Testamentet" ***

literature on the Internet since 1992. http://runeberg.org/

BIBELN

eller

DEN HELIGA SKRIFT

innehållande

GAMLA OCH NYA TESTAMENTETS

KANONISKA BÖCKER

INNEHÅLL

Gamla Testamentet

Första Mosebok (Genesis)
Andra Mosebok (Exodus)
Tredje Mosebok (Leviticus)
Fjärde Mosebok (Numeri)
Femte Mosebok (Deuteronomium)
Josua
Domarboken
Rut
Första Samuelsboken
Andra Samuelsboken
Första Konungaboken
Andra Konungaboken
Första Krönikeboken
Andra Krönikeboken
Esra
Nehemja
Ester
Job
Psaltaren
Ordspråksboken
Predikaren
Höga Visan
Jesaja
Jeremia
Klagovisorna
Hesekiel
Daniel
Hosea
Joel
Amos
Obadja
Jona
Mika
Nahum
Habackuk
Sefanja
Haggai
Sakarja
Malaki

Nya Testamentet

Evangelium enligt Matteus
Evangelium enligt Markus
Evangelium enligt Lukas
Evangelium enligt Johannes
Apostlagärningarna
Paulus' brev till romarna
Paulus' första brev till korintierna
Paulus' andra brev till korintierna
Paulus' brev till galaterna
Paulus' brev till efesierna
Paulus' brev till filipperna
Paulus' brev till kolosserna
Paulus' första brev till tessalonikerna
Paulus' andra brev till tessalonikerna
Paulus' första brev till Timoteus
Paulus' andra brev till Timoteus
Paulus' brev till Titus
Paulus' brev till Filemon
Brevet till hebréerna
Petrus' första brev
Petrus' andra brev
Johannes' första brev
Johannes' andra brev
Johannes' tredje brev
Jakobs' brev
Judas' brev
Johannes' uppenbarelse

Första Mosebok (Genesis)

001:001 I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
001:002 Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Guds
Ande svävade över vattnet.
001:003 Och Gud sade: »Varde ljus»; och det vart ljus.
001:004 Och Gud såg att ljuset var gott; och Gud skilde ljuset från
mörkret.
001:005 Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Och
det vart afton, och det vart morgon, den första dagen.

001:006 Och Gud sade: »Varde mitt i vattnet ett fäste som skiljer vatten
från vatten.»
001:007 Och Gud gjorde fästet, och skilde vattnet under fästet från
vattnet ovan fästet; och det skedde så.
001:008 Och Gud kallade fästet himmel. Och det vart afton, och det vart
morgon, den andra dagen.

001:009 Och Gud sade: »Samle sig det vatten som är under himmelen till
en särskild plats, så att det torra bliver synligt.» Och det
skedde så.
001:010 Och Gud kallade det torra jord, och vattensamlingen kallade han
hav. Och Gud såg att det var gott.
001:011 Och Gud sade: »Frambringe jorden grönska, fröbärande örter och
fruktträd, som efter sina arter bära frukt, vari de hava sitt
frö, på jorden.» Och det skedde så;
001:012 jorden frambragte grönska, fröbärande örter, efter deras arter,
och träd som efter sina arter buro frukt, vari de hade sitt frö.
Och Gud såg att det var gott.
001:013 Och det vart afton, och det vart morgon, den tredje dagen.

001:014 Och Gud sade: »Varde på himmelens fäste ljus som skilja dagen
från natten, och vare de till tecken och till att utmärka
särskilda tider, dagar och år,
001:015 och vare de på himmelens fäste till ljus som lysa över jorden.»
Och det skedde så;
001:016 Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att råda
över dagen, och det mindre ljuset till att råda över natten, så
ock stjärnorna.
001:017 Och Gud satte dem på himmelens fäste till att lysa över jorden,
001:018 och till att råda över dagen och över natten, och till att
skilja ljuset från mörkret. Och Gud såg att det var gott.
001:019 Och det vart afton, och det vart morgon, den fjärde dagen.

001:020 Och Gud sade: »Frambringe vattnet ett vimmel av levande
varelser; flyge ock fåglar över jorden under himmelens fäste.»
001:021 Och Gud skapade de stora havsdjuren och hela det stim av levande
varelser, som vattnet vimlar av, efter deras arter, så ock alla
bevingade fåglar, efter deras arter. Och Gud såg att det var
gott.
001:022 Och Gud välsignade dem och sade: »Varen fruktsamma och föröken
eder, och uppfyllen vattnet i haven; föröke sig ock fåglarna på
jorden.»
001:023 Och det vart afton, och det vart morgon, den femte dagen.

001:024 Och Gud sade: »Frambringe jorden levande varelser, efter deras
arter, boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras
arter.» Och det skedde så;
001:025 Gud gjorde de vilda djuren, efter deras arter, och
boskapsdjuren, efter deras arter, och alla kräldjur på marken,
efter deras arter. Och Gud såg att det var gott.
001:026 Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
001:027 Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
001:028 Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
och över alla djur som röra sig på jorden.»
001:029 Och Gud sade: »Se, jag giver eder alla fröbärande örter på hela
jorden och alla träd med fröbärande trädfrukt; detta skolen I
hava till föda.
001:030 Men åt alla djur på jorden och åt alla fåglar under himmelen och
åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ,
åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.» Och det skedde
så.
001:031 Och Gud såg på allt som han hade gjort, och se, det var mycket
gott. Och det vart afton, och det vart morgon, den sjätte
dagen.

002:001 Så blevo nu himmelen och jorden fullbordade med hela sin
härskara.
002:002 Och Gud fullbordade på sjunde dagen det verk som han hade gjort;
och han vilade på sjunde dagen från allt det verk som han hade
gjort.
002:003 Och Gud välsignade den sjunde dagen och helgade den, därför att
han på den dagen vilade från allt sitt verk, det som Gud hade
gjort, när han skapade.

002:004 Detta är berättelsen om den ordning i vilken allt blev till på
himmelen och jorden, när de skapades, då när HERREN Gud gjorde
jord och himmel.

002:005 Då bar jorden ännu ingen buske på marken, och ingen ört hade
ännu skjutit upp på marken, ty HERREN Gud hade icke låtit regna
på jorden, och ingen människa fanns, som kunde bruka jorden;
002:006 men en dimma steg upp från jorden och vattnade hela marken.
002:007 Och HERREN Gud danade människan av stoft från jorden och
inblåste livsande i hennes näsa, och så blev människan en
levande varelse.

002:008 Och HERREN Gud planterade en lustgård i Eden österut och satte
däri människan som han hade danat.
002:009 HERREN Gud lät nämligen alla slags träd som voro ljuvliga att se
på och goda att äta av växa upp ur marken, och livets träd mitt
i lustgården, så ock kunskapens träd på gott och ont.
002:010 Och från Eden gick en flod ut, som vattnade lustgården; sedan
delade den sig i fyra grenar.
002:011 Den första heter Pison; det är den som flyter omkring hela
landet Havila, där guld finnes,
002:012 och det landets guld är gott; där finnes ock bdelliumharts och
onyxsten.
002:013 Den andra floden heter Gihon; det är den som flyter omkring hela
landet Kus.
002:014 Den tredje floden heter Hiddekel; det är den som har sitt lopp
öster om Assyrien. Den fjärde floden är Frat.

002:015 Så tog nu HERREN Gud mannen och satte honom i Edens lustgård,
till att bruka och bevara den.
002:016 Och HERREN Gud bjöd mannen och sade: »Av alla andra träd i
lustgården må du fritt äta,
002:017 men av kunskapens träd på gott och ont skall du icke äta, ty när
du äter därav, skall du döden dö.»

002:018 Och HERREN Gud sade: »Det är icke gott att mannen är allena. Jag
vill göra åt honom en hjälp, en sådan som honom höves.»
002:019 Och HERREN Gud danade av jord alla markens djur och alla
himmelens fåglar, och förde dem fram till mannen för att se huru
denne skulle kalla dem; ty såsom mannen kallade var levande
varelse, så skulle den heta.
002:020 Och mannen gav namn åt alla boskapsdjur, åt fåglarna under
himmelen och åt alla markens djur. Men för Adam fann han icke
någon hjälp, sådan som honom hövdes.
002:021 Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
kött.
002:022 Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
av mannen, och förde henne fram till mannen.
002:023 Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»

002:024 Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

002:025 Och mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för
varandra.

003:001 Men ormen var listigare än alla andra markens djur som HERREN
Gud hade gjort; och han sade till kvinnan: »Skulle då Gud hava
sagt: 'I skolen icke äta av något träd i lustgården'?»
003:002 Kvinnan svarade ormen: »Vi få äta av frukten på de andra träden
i lustgården,
003:003 men om frukten på det träd som står mitt i lustgården har Gud
sagt: 'I skolen icke äta därav, ej heller komma därvid, på det
att I icke mån dö.'»
003:004 Då sade ormen till kvinnan: »Ingalunda skolen I dö;
003:005 men Gud vet, att när I äten därav, skola edra ögon öppnas, så
att I bliven såsom Gud och förstån vad gott och ont är.»
003:006 Och kvinnan såg att trädet var gott att äta av, och att det var en
lust för ögonen, och att det var ett ljuvligt träd, eftersom man
därav fick förstånd, och hon tog av dess frukt och åt; och hon gav
jämväl åt sin man, som var med henne, och han åt.

003:007 Då öppnades bådas ögon, och de blevo varse att de voro
nakna; och de fäste ihop fikonlöv och bundo omkring sig.

003:008 Och de hörde HERREN Gud vandra i lustgården, när dagen begynte
svalkas; då gömde sig mannen med sin hustru för HERREN Guds
ansikte bland träden i lustgården.
003:009 Men HERREN Gud kallade på mannen och sade till honom: »Var är
du?»
003:010 Han svarade: »Jag hörde dig i lustgården; då blev jag förskräckt,
eftersom jag är naken; därför gömde jag mig.»
003:011 Då sade han: »Vem har låtit dig förstå att du är naken? Har du
icke ätit av det träd som jag förbjöd dig att äta av?»
003:012 Mannen svarade: »Kvinnan som du har givit mig till att vara med
mig, hon gav mig av trädet, så att jag åt.»
003:013 Då sade HERREN Gud till kvinnan: »Vad är det du har gjort!»
Kvinnan svarade: »Ormen bedrog mig, så att jag åt.»

003:014 Då sade HERREN Gud till ormen: »Eftersom du har gjort detta,
vare du förbannad bland alla djur, boskapsdjur och vilda djur.
På din buk skall du gå, och stoft skall du äta i alla dina
livsdagar.
003:015 Och jag skall sätta fiendskap mellan dig och kvinnan, och
mellan din säd och hennes säd. Denna skall söndertrampa ditt
huvud, och du skall stinga den i hälen.»

003:016 Och till kvinnan sade han: »Jag skall låta dig utstå mycken
vedermöda, när du bliver havande; med smärta skall du föda dina
barn. Men till din man skall din åtrå vara, och han skall råda
över dig.»

003:017 Och till Adam sade han: »Eftersom du lyssnade till din hustrus
ord och åt av det träd om vilket jag hade bjudit dig och sagt:
'Du skall icke äta därav', därför vare marken förbannad för din
skull. Med vedermöda skall du nära dig av den i alla dina
livsdagar;
003:018 törne och tistel skall den bära åt dig, men markens örter skola
vara din föda.
003:019 I ditt anletes svett skall du äta ditt bröd, till dess du vänder
åter till jorden; ty av den är du tagen. Ty du är stoft, och
till stoft skall du åter varda.»

003:020 Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon
blev en moder åt allt levande.
003:021 Och HERREN Gud gjorde åt Adam och hans hustru kläder av skinn
och satte på dem.

003:022 Och HERREN Gud sade: »Se, mannen har blivit såsom en av oss, så
att han förstår vad gott och ont är. Må han nu icke räcka ut sin
hand och taga jämväl av livets träd och äta, och så leva
evinnerligen.»
003:023 Och HERREN Gud förvisade honom ur Edens lustgård, för att han
skulle bruka jorden, varav han var tagen.
003:024 Och han drev ut mannen, och satte öster om Edens lustgård
keruberna jämte det ljungande svärdets lågor, för att bevaka
vägen till livets träd.

004:001 Och mannen kände sin hustru Eva, och hon blev havande och födde
Kain; då sade hon: »Jag har fött en man genom
HERRENS hjälp.»
004:002 Och hon födde åter en son, Abel, den förres broder. Och Abel
blev en fårherde, men Kain blev en åkerman.
004:003 Och efter någon tid hände sig att Kain av markens frukt bar fram
en offergåva åt HERREN.
004:004 Också Abel bar fram sin gåva, av det förstfödda i hans hjord, av
djurens fett. Och HERREN såg till Abel och hans offergåva;
004:005 men till Kain och hans offergåva såg han icke. Då blev Kain
mycket vred, och hans blick blev mörk.
004:006 Och HERREN sade till Kain: »Varför är du vred, och varför är din
blick så mörk?
004:007 Är det icke så: om du har gott i sinnet, då ser du frimodigt
upp; men om du icke har gott i sinnet, då lurar synden vid
dörren; till dig står hennes åtrå, men du bör råda över henne.»
004:008 Och Kain talade med sin broder Abel; och när de voro ute på
marken, överföll Kain sin broder Abel och dräpte honom.

004:009 Då sade HERREN till Kain: »Var är din broder Abel?» Han svarade:
»Jag vet icke; skall jag taga vara på min broder?»
004:010 Då sade han: »Vad har du gjort! Hör, din broders blod ropar
till mig från jorden.
004:011 Så vare du nu förbannad och förvisad ifrån åkerjorden, som har
öppnat sin mun för att mottaga din broders blod av din hand.
004:012 När du brukar jorden, skall den icke mer giva dig sin gröda.
Ostadig och flyktig skall du bliva på jorden.»
004:013 Då sade Kain till HERREN: »Min missgärning är större än att jag
kan bära den.
004:014 Se, du driver mig nu bort ifrån åkerjorden, och jag måste gömma
mig undan för ditt ansikte. Ostadig och flyktig skall jag bliva
på jorden, och så skall ske att vemhelst som möter mig, han
dräper mig.»
004:015 Men HERREN sade till honom: »Nej, ty Kain skall bliva hämnad
sjufalt, vemhelst som dräper honom.» Och HERREN satte ett
tecken till skydd för Kain, så att ingen som mötte honom skulle
slå honom ihjäl.
004:016 Så gick Kain bort ifrån HERRENS ansikte och bosatte sig i landet
Nod, öster om Eden.

004:017 Och Kain kände sin hustru, och hon blev havande och födde Hanok.
Och han byggde en stad och kallade den staden Hanok, efter sin
sons namn.
004:018 Och åt Hanok föddes Irad, och Irad födde Mehujael, och Mehujael
födde Metusael, och Metusael födde Lemek.
004:019 Men Lemek tog sig två hustrur; den ena hette Ada, den andra
Silla.
004:020 Och Ada födde Jabal; han blev stamfader för dem som bo i tält
och idka boskapsskötsel.
004:021 Och hans broder hette Jubal; han blev stamfader för alla dem som
hantera harpa och pipa.
004:022 Men Silla födde ock en son, Tubal-Kain; han var smed och gjorde
alla slags redskap av koppar och järn. Och Tubal-Kains syster
var Naama.
004:023 Och Lemek sade till sina hustrur:
»Ada och Silla,
hören mina ord;
I Lemeks hustrur,
lyssnen till mitt tal:
Se, en man dräper jag för vart sår jag får,
och en yngling för var blånad jag får.
004:024 Ja, sjufalt hämnad bliver Kain,
men Lemek sju- och sjuttiofalt.»

004:025 Och Adam kände åter sin hustru, och hon födde en son och gav
honom namnet Set, i det hon sade: »Gud har
beskärt mig en annan livsfrukt, till
ersättning för Abel, eftersom Kain dräpte honom.»
004:026 Men åt Set föddes ock en son, och han gav honom namnet Enos. Vid
denna tid begynte man åkalla HERRENS namn.

005:001 Detta är stycket om Adams släkt. När Gud skapade människor,
gjorde han dem lika Gud.
005:002 Till man och kvinna skapade han dem; och han välsignade dem och
gav dem namnet människa, när de blevo skapade.

005:003 När Adam var ett hundra trettio år gammal, födde han en son som
var honom lik, hans avbild, och gav honom namnet Set.
005:004 Och sedan Adam hade fött Set, levde han åtta hundra år och födde
söner och döttrar.
005:005 Alltså blev Adams hela levnadsålder nio hundra trettio år;
därefter dog han.

005:006 När Set var ett hundra fem år gammal, födde han Enos.
005:007 Och sedan Set hade fött Enos, levde han åtta hundra sju år och
födde söner och döttrar.
005:008 Alltså blev Sets hela ålder nio hundra tolv år; därefter dog
han.

005:009 När Enos var nittio år gammal, födde han Kenan.
005:010 Och sedan Enos hade fött Kenan, levde han åtta hundra femton år
och födde söner och döttrar.
005:011 Alltså blev Enos' hela ålder nio hundra fem år; därefter dog
han.

005:012 När Kenan var sjuttio år gammal, födde han Mahalalel.
005:013 Och sedan Kenan fött Mahalalel, levde han åtta hundra fyrtio år
och födde söner och döttrar.
005:014 Alltså blev Kenans hela ålder nio hundra tio år; därefter dog
han.

005:015 När Mahalalel var sextiofem år gammal, födde han Jered.
005:016 Och sedan Mahalalel hade fött Jered, levde han åtta hundra
trettio år och födde söner och döttrar.
005:017 Alltså blev Mahalalels hela ålder åtta hundra nittiofem år;
därefter dog han.

005:018 När Jered var ett hundra sextiotvå år gammal, födde han Hanok.
005:019 Och sedan Jered hade fött Hanok, levde han åtta hundra år och
födde söner och döttrar.
005:020 Alltså blev Jereds hela ålder nio hundra sextiotvå år; därefter
dog han.

005:021 När Hanok var sextiofem år gammal, födde han Metusela.
005:022 Och Hanok vandrade i umgängelse med Gud i tre hundra år, sedan
han hade fött Metusela, och han födde söner och döttrar.
005:023 Alltså blev Hanoks hela ålder tre hundra sextiofem år.
005:024 Sedan Hanok så hade vandrat i umgängelse med Gud, såg man honom
icke mer, ty Gud tog honom bort.

005:025 När Metusela var ett hundra åttiosju år gammal, födde han Lemek.
005:026 Och sedan Metusela hade fött Lemek, levde han sju hundra
åttiotvå år och födde söner och döttrar.
005:027 Alltså blev Metuselas hela ålder nio hundra sextionio år;
därefter dog han.

005:028 När Lemek var ett hundra åttiotvå år gammal, födde han en son.
005:029 Och han gav honom namnet Noa, i det han sade:
»Denne skall trösta oss vid vårt arbete och
våra händers möda, när vi bruka jorden, som HERREN har
förbannat.»
005:030 Och sedan Lemek hade fött Noa, levde han fem hundra nittiofem år
och födde söner och döttrar.
005:031 Alltså blev Lemeks hela ålder sju hundra sjuttiosju år; därefter
dog han.

005:032 När Noa var fem hundra år gammal, födde han Sem, Ham och Jafet.

006:001 Då nu människorna begynte föröka sig på jorden och döttrar
föddes åt dem
006:002 sågo Guds söner att människornas döttrar voro fagra, och de
togo till hustrur dem som de funno mest behag i.
006:003 Då sade HERREN: »Min ande skall icke bliva kvar i människorna
för beständigt, eftersom de dock äro kött; så vare nu deras tid
bestämd till ett hundra tjugu år.»

006:004 Vid den tiden, likasom ock efteråt, levde jättarna på jorden,
sedan Guds söner begynte gå in till människornas döttrar och
dessa födde barn åt dem; detta var forntidens väldiga män, som
voro så namnkunniga.

006:005 Men när HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden,
och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro
allenast onda,
006:006 då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och
han blev bedrövad i sitt hjärta.
006:007 Och HERREN sade: »Människorna, som jag skapade, vill jag utplåna
från jorden, ja, både människor och fyrfotadjur och kräldjur och
himmelens fåglar; ty jag ångrar att jag har gjort dem.»
006:008 Men Noa hade funnit nåd för HERRENS ögon.

006:009 Detta är berättelsen om Noas släkt. Noa var en rättfärdig man
och ostrafflig bland sitt släkte; i umgängelse med Gud vandrade
Noa.
006:010 Och Noa födde tre söner: Sem, Ham och Jafet.
006:011 Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden
uppfylldes av våld.
006:012 Och Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt kött
vandrade i fördärv på jorden.

006:013 Då sade Gud till Noa: »Jag har beslutit att göra ände på allt
kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill
fördärva dem tillika med jorden.
006:014 Så gör dig nu en ark av goferträ, och inred arken med kamrar,
och bestryk den med jordbeck innan och utan.
006:015 Och så skall du göra arken: den skall vara tre hundra alnar
lång, femtio alnar bred och trettio alnar hög;
006:016 en öppning för ljuset, en aln hög alltigenom, skall du göra
ovantill på arken; och en dörr till arken skall du sätta på dess
sida; och du skall inreda den så, att den får en undervåning, en
mellanvåning och en övervåning.
006:017 Ty se, jag skall låta floden komma med vatten över jorden, till
att fördärva allt kött som har i sig någon livsande, under
himmelen; allt som finnes på jorden skall förgås.
006:018 Men med dig vill jag upprätta ett förbund: du skall gå in i
arken med dina söner och din hustru och dina söners hustrur.
006:019 Och av allt levande, vad kött det vara må, skall du föra in i
arken ett par av vart slag, för att behålla dem vid liv med dig;
hankön och honkön skola de vara.
006:020 Av fåglarna, efter deras arter, av fyrfotadjuren, efter deras
arter, av alla kräldjur på marken, efter deras arter, skall ett
par av vart slag gå in till dig, för att du må behålla dem vid
liv.
006:021 Och du skall taga till dig alla slags livsmedel, sådant som kan
ätas, och samla det till dig, för att det må vara dig och dem
till föda.

006:022 Och Noa gjorde så; han gjorde i alla stycken såsom Gud hade
bjudit honom.

007:001 Och HERREN sade till Noa: »Gå in i arken med hela ditt hus, ty
dig har jag funnit rättfärdig inför mig bland detta släkte.
007:002 Av alla rena fyrfotadjur skall du taga till dig sju par, hanne
och hona, men av sådana fyrfotadjur som icke äro rena ett par,
hanne och hona,
007:003 sammalunda av himmelens fåglar sju par, hankön och honkön, för
att behålla deras släkten vid liv på hela jorden.
007:004 Ty sju dagar härefter skall jag låta det regna på jorden, i
fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från
jorden alla varelser som jag har gjort.»
007:005 Och Noa gjorde i alla stycken såsom HERREN hade bjudit honom.

007:006 Noa var sex hundra år gammal, när floden kom med sitt vatten
över jorden.
007:007 Och Noa gick in i arken med sina söner och sin hustru och sina
söners hustrur, undan flodens vatten.
007:008 Och av fyrfotadjur, både rena och orena, och av fåglar och av
allt som krälar på marken
007:009 gingo två och två, hankön och honkön, in till Noa i arken, såsom
Gud hade bjudit Noa.
007:010 Och efter de sju dagarna kom flodens vatten över jorden.

007:011 I det år då Noa var sex hundra år gammal, i andra månaden, på
sjuttonde dagen i månaden, den dagen bröto alla det stora
djupets källor fram, och himmelens fönster öppnade sig,
007:012 och ett regn kom över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter.
007:013 På denna samma dag gick Noa in i arken, så ock Sem, Ham och
Jafet, Noas söner, vidare Noas hustru och hans söners tre
hustrur med dem,
007:014 därtill alla vilda djur, efter sina arter, och alla boskapsdjur,
efter sina arter, och alla kräldjur som röra sig på jorden,
efter sina arter, och alla flygande djur, efter sina arter, allt
vad fåglar heter, av alla slag.
007:015 De gingo in till Noa i arken, två och två av allt kött som hade
i sig någon livsande.
007:016 Och de som gingo ditin voro hankön och honkön av allt slags
kött, såsom Gud hade bjudit honom.

Och HERREN stängde igen om honom.
007:017 Och floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet förökade
sig och lyfte arken, så att den flöt högt uppe över jorden.
007:018 Och vattnet steg och förökade sig mycket på jorden, och arken
drev på vattnet.
007:019 Och vattnet steg mer och mer över jorden, och alla höga berg
allestädes under himmelen övertäcktes.
007:020 Femton alnar högt steg vattnet över bergen, så att de
övertäcktes.
007:021 Då förgicks allt kött som rörde sig på jorden, fåglar och
boskapsdjur och vilda djur och alla smådjur som rörde sig på
jorden, så ock alla människor.
007:022 Allt som fanns på det torra omkom, allt som där hade en fläkt av
livsande i sin näsa.
007:023 Så utplånade han alla varelser på jorden, både människor och
fyrfotadjur och kräldjur och himmelens fåglar; de utplånades
från jorden, och allenast Noa räddades, jämte det som var med
honom i arken.
007:024 Och vattnet fortfor att stiga över jorden i hundra femtio
dagar.
008:001 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de
boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå
fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
008:002 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet
från himmelen upphörde.
008:003 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra
femtio dagar begynte vattnet avtaga.
008:004 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade
arken på Ararats berg.
008:005 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde
månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
008:006 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort
på arken,
008:007 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess
vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
008:008 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade
sjunkit undan från marken.
008:009 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom
tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då
räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
008:010 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än
en gång flyga ut ur arken.
008:011 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett
friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade
sjunkit undan från jorden.
008:012 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter
flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.

008:013 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i
månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av
taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
008:014 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden
alldeles torr.
008:015 Då talade Gud till Noa och sade:
008:016 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners
hustrur.
008:017 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både
fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på
jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på
jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
008:018 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners
hustrur.
008:019 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags
djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina
släkten.

008:020 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena
fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på
altaret.
008:021 När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig
själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för
människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont
allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt
levande, såsom jag nu har gjort.
008:022 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och
värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
009:001 Och Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: »Varen
fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden.
009:002 Och må fruktan och förskräckelse för eder komma över alla djur
på jorden och alla fåglar under himmelen; jämte allt som krälar
på marken och alla fiskar i havet vare de givna i eder hand.
009:003 Allt som rör sig och har liv skolen I hava till föda; såsom jag
har givit eder gröna örter, så giver jag eder allt detta.
009:004 Kött som har i sig sin själ, det är sitt blod, skolen I dock
icke äta.
009:005 Men edert eget blod, vari eder själ är, skall jag utkräva. Jag
skall utkräva det av vilket djur det vara må. Jag skall ock av
den ena människan utkräva den andres själ;
009:006 den som utgjuter människoblod, hans blod skall av människor
bliva utgjutet, ty Gud har gjort människan till sin avbild.
009:007 Och varen I fruktsamma och föröken eder; växen till på jorden
och föröken eder på den.»

009:008 Ytterligare sade Gud till Noa och till hans söner med honom:
009:009 »Se, jag vill upprätta ett förbund med eder, och med edra
efterkommande efter eder,
009:010 och med alla levande varelser som I haven hos eder: fåglar,
boskapsdjur och alla vilda djur hos eder, alla jordens djur som
hava gått ut ur arken.
009:011 Jag vill upprätta ett förbund med eder: härefter skall icke mer
ske att allt kött utrotas genom flodens vatten; ingen flod skall
mer komma och fördärva jorden.»
009:012 Och Gud sade: »Detta skall vara tecknet till det förbund som jag
gör mellan mig och eder, jämte alla levande varelser hos eder,
för eviga tider:
009:013 min båge sätter jag i skyn; den skall vara tecknet till
förbundet mellan mig och jorden.
009:014 Och när jag härefter låter skyar stiga upp över jorden och bågen
då synes i skyn,
009:015 skall jag tänka på det förbund som har blivit slutet mellan mig
och eder, jämte alla levande varelser, vad slags kött det vara
må; och vattnet skall då icke mer bliva en flod som fördärvar
allt kött.
009:016 När alltså bågen synes i skyn och jag ser på den, skall jag
tänka på det eviga förbund som har blivit slutet mellan Gud och
alla levande varelser, vad slags kött det vara må på jorden.»
009:017 Så sade nu Gud till Noa: »Detta skall vara tecknet till det
förbund som jag har upprättat mellan mig och allt kött på
jorden.»

009:018 Noas söner, som gingo ut ur arken, voro Sem, Ham och Jafet; men
Ham var Kanaans fader.
009:019 Dessa tre voro Noas söner och från dessa hava alla jordens folk
utgrenat sig.

009:020 Och Noa var en åkerman och var den förste som planterade en
vingård.
009:021 Men när han drack av vinet, blev han drucken och låg blottad i
sitt tält.
009:022 Och Ham, Kanaans fader, såg då sin faders blygd och berättade
det för sina båda bröder, som voro utanför.
009:023 Men Sem och Jafet togo en mantel och lade den på sina skuldror,
båda tillsammans, och gingo så baklänges in och täckte över sin
faders blygd; de höllo därvid sina ansikten bortvända, så att de
icke sågo sin faders blygd.
009:024 När sedan Noa vaknade upp från ruset och fick veta vad hans
yngste son hade gjort honom, sade han:
009:025 »Förbannad vare Kanaan,
en trälars träl vare han åt sina bröder!»
009:026 Ytterligare sade han:
»Välsignad vare HERREN, Sems Gud,
och Kanaan vare deras träl!
009:027 Gud utvidge Jafet,
han tage sin boning i Sems hyddor,
och Kanaan vare deras träl.»

009:028 Och Noa levde efter floden tre hundra femtio år;
009:029 alltså blev Noas hela ålder nio hundra femtio år; därefter dog
han.

010:001 Detta är berättelsen om Noas söners släkt. De voro Sem, Ham och
Jafet; och åt dem föddes söner efter floden.

010:002 Jafets söner voro Gomer, Magog, Madai, Javan, Tubal, Mesek och
Tiras.
010:003 Gomers söner voro Askenas, Rifat och Togarma.
010:004 Javans söner voro Elisa och Tarsis, kittéerna och dodanéerna.
010:005 Från dessa hava inbyggarna i hedningarnas Havsländer utbrett sig
i sina länder, var efter sitt tungomål, efter sina släkter, i
sina folk.

010:006 Hams söner voro Kus, Misraim, Put och Kanaan.
010:007 Kus' söner voro Seba, Havila, Sabta, Raema och Sabteka. Raemas
söner voro Saba och Dedan.

010:008 Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett
välde på jorden.
010:009 Han var ock en väldig jägare inför HERREN; därför plägar man
säga: »En väldig jägare inför HERREN såsom Nimrod.»
010:010 Och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och
Kalne, i Sinears land.
010:011 Från det landet drog han sedan ut till Assyrien och byggde
Nineve, Rehobot-Ir och Kela,
010:012 och därtill Resen mellan Nineve och Kela; detta är »den stora
staden».

010:013 Och Misraim födde ludéerna, anaméerna, lehabéerna, naftuhéerna,
010:014 patroséerna, kasluhéerna, från vilka filistéerna hava utgått,
och kaftoréerna.
010:015 Och Kanaan födde Sidon, som var hans förstfödde, och Het,
010:016 så ock jebuséerna, amoréerna, girgaséerna,
010:017 hivéerna, arkéerna, sinéerna,
010:018 arvadéerna, semaréerna och hamatéerna. Sedan utgrenade sig
kananéernas släkter allt vidare,
010:019 så att kananéernas område sträckte sig från Sidon fram emot
Gerar ända till Gasa, och fram emot Sodom, Gomorra, Adma och
Seboim ända till Lesa.

010:020 Dessa voro Hams söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder och folk.

010:021 Söner föddes ock åt Sem, Jafets äldre broder, som blev stamfader
för alla Ebers söner.
010:022 Sems söner voro Elam, Assur, Arpaksad, Lud och Aram.
010:023 Arams söner voro Us, Hul, Geter och Mas.
010:024 Arpaksad födde Sela, och Sela födde Eber.
010:025 Men åt Eber föddes två söner; den ene hette
Peleg, ty i hans tid blev jorden fördelad; och
hans broder hette Joktan.
010:026 Och Joktan födde Almodad, Selef, Hasarmavet, Jera,
010:027 Hadoram, Usal, Dikla,
010:028 Obal, Abimael, Saba,
010:029 Ofir, Havila och Jobab; alla dessa voro Joktans söner.
010:030 Och de hade sina boningsorter från Mesa fram emot Sefar, emot
Östra berget.
010:031 Dessa voro Sems söner, efter deras släkter och tungomål, i deras
länder, efter deras folk.

010:032 Dessa voro Noas söners släkter, efter deras ättföljd, i deras
folk. Och från dem hava folken efter floden utbrett sig på
jorden.

011:001 Och hela jorden hade enahanda tungomål och talade på enahanda
sätt.
011:002 Men när de bröto upp och drogo österut, funno de en lågslätt i
Sinears land och bosatte sig där.
011:003 Och de sade till varandra: »Kom, låt oss slå tegel och bränna
det.» Och teglet begagnade de såsom sten, och såsom murbruk
begagnade de jordbeck.
011:004 Och de sade: »Kom, låt oss bygga en stad åt oss och ett torn
vars spets räcker upp i himmelen, och så göra oss ett namn; vi
kunde eljest bliva kringspridda över hela jorden.»
011:005 Då steg HERREN ned för att se staden och tornet som
människobarnen byggde.
011:006 Och HERREN sade: »Se, de äro ett enda folk och hava alla enahanda
tungomål, och detta är deras första tilltag; härefter skall
intet bliva dem omöjligt, vad de än besluta att göra.
011:007 Välan, låt oss stiga dit ned och förbistra deras tungomål, så
att den ene icke förstår den andres tungomål.»
011:008 Och så spridde HERREN dem därifrån ut över hela jorden, så att
de måste upphöra att bygga på staden.
011:009 Därav fick den namnet Babel, eftersom HERREN där
förbistrade hela jordens tungomål; därifrån
spridde ock HERREN ut dem över hela jorden.

011:010 Detta är berättelsen om Sems släkt. När Sem var hundra år
gammal, födde han Arpaksad, två år efter floden.
011:011 Och sedan Sem hade fött Arpaksad, levde han fem hundra år och
födde söner och döttrar.
011:012 När Arpaksad var trettiofem år gammal, födde han Sela.
011:013 Och sedan Arpaksad hade fött Sela, levde han fyra hundra tre år
och födde söner och döttrar.
011:014 När Sela var trettio år gammal, födde han Eber.
011:015 Och sedan Sela hade fött Eber, levde han fyra hundra tre år och
födde söner och döttrar.
011:016 När Eber var trettiofyra år gammal, födde han Peleg.
011:017 Och sedan Eber hade fött Peleg, levde han fyra hundra trettio år
och födde söner och döttrar.
011:018 När Peleg var trettio år gammal, födde han Regu.
011:019 Och sedan Peleg hade fött Regu, levde han två hundra nio år och
födde söner och döttrar.
011:020 När Regu var trettiotvå år gammal, födde han Serug.
011:021 Och sedan Regu hade fött Serug, levde han två hundra sju år och
födde söner och döttrar.
011:022 När Serug var trettio år gammal, födde han Nahor.
011:023 Och sedan Serug hade fött Nahor, levde han två hundra år och
födde söner och döttrar.
011:024 När Nahor var tjugunio år gammal, födde han Tera.
011:025 Och sedan Nahor hade fött Tera, levde han ett hundra nitton år
och födde söner och döttrar.
011:026 När Tera var sjuttio år gammal, födde han Abram, Nahor och
Haran.

011:027 Och detta är berättelsen om Teras släkt. Tera födde Abram,
Nahor och Haran. Och Haran födde Lot.
011:028 Och Haran dog hos sin fader Tera i sitt fädernesland, i det
kaldeiska Ur.
011:029 Och Abram och Nahor togo sig hustrur; Abrams hustru hette Sarai,
och Nahors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var fader
till Milka och Jiska.
011:030 Men Sarai var ofruktsam och hade inga barn.
011:031 Och Tera tog med sig sin son Abram och sin sonson Lot, Harans
son, och sin sonhustru Sarai, som var hans son Abrams hustru;
och de drogo tillsammans ut från det kaldeiska Ur på väg till
Kanaans land; men när de kommo till Haran, bosatte de sig där.
011:032 Och Teras ålder blev två hundra fem år; därefter dog Tera i
Haran.

012:001 Och HERREN sade till Abram: »Gå ut ur ditt land och från din
släkt och från din faders hus, bort till det land som jag skall
visa dig.
012:002 Så skall jag göra dig till ett stort folk; jag skall välsigna
dig och göra ditt namn stort, och du skall bliva en välsignelse.
012:003 Och jag skall välsigna dem som välsigna dig, och den som
förbannar dig skall jag förbanna, och i dig skola alla släkter
på jorden varda välsignade.»
012:004 Och Abram gick åstad, såsom HERREN hade tillsagt honom, och Lot
gick med honom. Och Abram var sjuttiofem år gammal, när han drog
ut från Haran.
012:005 Och Abram tog sin hustru Sarai och sin brorson Lot och alla
ägodelar som de hade förvärvat och tjänarna som de hade skaffat
sig i Haran; och de drogo åstad på väg mot Kanaans land
012:006 och kommo så till Kanaans land.

Och Abram drog fram i landet ända till den heliga platsen vid
Sikem, till Mores terebint. Och på den tiden bodde kananéerna
där i landet.
012:007 Men HERREN uppenbarade sig för Abram och sade: »Åt din säd skall
jag giva detta land.» Då byggde han där ett altare åt HERREN,
som hade uppenbarat sig för honom.
012:008 Sedan flyttade han därifrån till bergsbygden öster om Betel och
slog där upp sitt tält, så att han hade Betel i väster och Ai i
öster; och han byggde där ett altare åt HERREN och åkallade
HERRENS namn.
012:009 Sedan bröt Abram upp därifrån och drog sig allt längre mot
Sydlandet.

012:010 Men hungersnöd uppstod i landet, och Abram drog ned till Egypten
för att bo där någon tid, eftersom hungersnöden var så svår i
landet.
012:011 Men när han nalkades Egypten sade han till sin hustru Sarai:
»Jag vet ju att du är en skön kvinna.
012:012 Om nu egyptierna tänka, när de få se dig: 'Hon är hans hustru',
så skola de dräpa mig, under det att de låta dig leva.
012:013 Säg därför att du är min syster, så att det går mig väl för din
skull, och så att jag för din skull får leva.»
012:014 Då nu Abram kom till Egypten, sågo egyptierna att hon var en
mycket skön kvinna.
012:015 Och när Faraos hövdingar fingo se henne, prisade de henne för
Farao, och så blev kvinnan tagen in i Faraos hus.
012:016 Och Abram blev av honom väl behandlad för hennes skull, så att
han fick får, fäkreatur och åsnor, tjänare och tjänarinnor,
åsninnor och kameler.
012:017 Men HERREN hemsökte Farao och hans hus med stora plågor för
Sarais, Abrams hustrus, skull.
012:018 Då kallade Farao Abram till sig och sade: »Vad har du gjort mot
mig! Varför lät du mig icke veta att hon var din hustru?
012:019 Varför sade du: 'Hon är min syster' och vållade så, att jag tog
henne till hustru åt mig? Se, här har du nu din hustru, tag
henne och gå.»
012:020 Och Farao gav sina män befallning om honom, att de skulle
ledsaga honom till vägs med hans hustru och allt vad han ägde.

013:001 Så drog då Abram upp från Egypten med sin hustru och allt vad
han ägde, och Lot jämte honom, till Sydlandet.
013:002 Och Abram var mycket rik på boskap och på silver och guld.
013:003 Och han färdades ifrån lägerplats till lägerplats och kom så
från Sydlandet ända till Betel, till det ställe där hans tält
förut hade stått, mellan Betel och Ai,
013:004 dit där han förra gången hade rest ett altare. Och där åkallade
Abram HERRENS namn.

013:005 Men Lot, som drog med Abram, hade också får och fäkreatur och
tält.
013:006 Och landet räckte icke till för dem, så att de kunde bo
tillsammans; ty deras ägodelar voro för stora för att de skulle
kunna bo tillsammans;
013:007 och tvister uppstodo mellan Abrams och Lots boskapsherdar.
Tillika bodde på den tiden kananéerna och perisséerna där i
landet.
013:008 Då sade Abram till Lot: »Icke skall någon tvist vara mellan mig
och dig, och mellan mina herdar och dina herdar; vi äro ju
fränder.
013:009 Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig;
vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så
går jag åt vänster.»
013:010 Då lyfte Lot upp sina ögon och såg att hela Jordanslätten
överallt var vattenrik. Innan HERREN fördärvade Sodom och
Gomorra, var den nämligen såsom HERRENS lustgård, såsom Egyptens
land, ända fram emot Soar.
013:011 Så utvalde då Lot åt sig hela Jordanslätten. Och Lot bröt upp
och drog österut, och de skildes så från varandra.
013:012 Abram förblev boende i Kanaans land, och Lot bodde i städerna på
Slätten och drog med sina tält ända inemot Sodom.
013:013 Men folket i Sodom var mycket ont och syndigt inför HERREN.

013:014 Och HERREN sade till Abram, sedan Lot hade skilt sig från honom:
»Lyft upp dina ögon och se, från den plats där du står, mot norr
och söder och öster och väster.»
013:015 Ty hela det land som du nu ser skall jag giva åt dig och din säd
för evärdlig tid.
013:016 Och jag skall låta din säd bliva såsom stoftet på jorden; kan
någon räkna stoftet på jorden, så skall ock din säd kunna
räknas.
013:017 Stå upp och drag igenom landet efter dess längd och dess bredd,
ty åt dig skall jag giva det.»
013:018 Och Abram drog åstad med sina tält och kom och bosatte sig vid
Mamres terebintlund invid Hebron; och han byggde där ett altare
åt HERREN.

014:001 På den tid då Amrafel var konung i Sinear, Arjok konung i
Ellasar, Kedorlaomer konung i Elam och Tideal konung över Goim,
hände sig
014:002 att dessa begynte krig mot Bera, konungen i Sodom, Birsa,
konungen i Gomorra, Sinab, konungen i Adma, Semeber, konungen i
Seboim, och mot konungen i Bela, det är Soar.
014:003 De förenade sig alla och tågade till Siddimsdalen, där Salthavet
nu är.
014:004 I tolv år hade de varit under Kedorlaomer, men i det trettonde
året hade de avfallit.
014:005 Så kom nu i det fjortonde året Kedorlaomer med de konungar som
voro på hans sida; och de slogo rafaéerna i Asterot-Karnaim,
suséerna i Ham, eméerna i Save-Kirjataim
014:006 och horéerna på deras berg Seir och drevo dem ända till El-Paran
vid öknen.
014:007 Sedan vände de om och kommo till En-Mispat, det är Kades, och
härjade amalekiternas hela land; de slogo ock amoréerna som
bodde i Hasason-Tamar.
014:008 Då drogo konungen i Sodom, konungen i Gomorra, konungen i Adma,
konungen i Seboim och konungen i Bela, det är Soar, ut och
ställde upp sig i Siddimsdalen till strid mot dem--
014:009 mot Kedorlaomer, konungen i Elam, Tideal, konungen över Goim,
Amrafel, konungen i Sinear, och Arjok, konungen i Ellasar, fyra
konungar mot de fem.
014:010 Men Siddimsdalen var full av jordbecksgropar. Och konungarna i
Sodom och Gomorra måste fly och föllo då i dessa, och de som
kommo undan flydde till bergsbygden.
014:011 Så togo de allt gods som fanns i Sodom och Gomorra, och alla
livsmedel där, och tågade bort;
014:012 de togo ock med sig Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar, när
de tågade bort; ty denne bodde i Sodom.
014:013 Men en av de räddade kom och berättade detta för Abram, hebréen;
denne bodde vid den terebintlund som tillhörde amoréen Mamre,
Eskols och Aners broder, och dessa voro i förbund med Abram.
014:014 Då nu Abram hörde att hans frände var fången, lät han sina mest
beprövade tjänare, sådana som voro födda i hans hus, tre hundra
aderton män, rycka ut, och förföljde fienderna ända till Dan.
014:015 Och han delade sitt folk och överföll dem så om natten med sina
tjänare och slog dem, och förföljde dem sedan ända till Hoba,
norr om Damaskus,
014:016 och tog tillbaka allt godset; sin frände Lot och hans ägodelar
tog han ock tillbaka, ävensom kvinnorna och det övriga folket.

014:017 Då han nu var på återvägen, sedan han hade slagit Kedorlaomer
och de konungar som voro på hans sida, gick konungen i Sodom
honom till mötes i Savedalen, det är Konungsdalen.
014:018 Och Melki-Sedek, konungen i Salem, lät bära ut bröd och vin;
denne var präst åt Gud den Högste.
014:019 Och han välsignade honom och sade: »Välsignad vare Abram av Gud
den Högste, himmelens och jordens skapare!
014:020 Och välsignad vare Gud den Högste, som har givit dina ovänner i
din hand!» Och Abram gav honom tionde av allt.
014:021 Och konungen i Sodom sade till Abram: »Giv mig folket; godset må
du behålla för dig själv.»
014:022 Men Abram svarade konungen i Sodom: »Jag lyfter min hand upp
till HERREN, till Gud den Högste, himmelens och jordens skapare,
och betygar
014:023 att jag icke vill taga ens en tråd eller en skorem, än mindre
något annat som tillhör dig. Du skall icke kunna säga: 'Jag har
riktat Abram.'
014:024 Jag vill intet hava; det är nog med vad mina män hava förtärt
och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eskol och
Mamre, de må få sin del.»

015:001 En tid härefter kom HERRENS ord i en syn till Abram; han sade:
»Frukta icke, Abram, jag är din sköld, din lön skall bliva
mycket stor.»
015:002 Men Abram sade: »Herre, HERRE, vad vill du då giva mig? Jag går
ju barnlös bort, och arvinge till mitt hus bliver en man från
Damaskus, Elieser.»
015:003 Och Abram sade ytterligare: »Mig har du icke givit någon
livsfrukt; en av mitt husfolk skall bliva min arvinge.»
015:004 Men se, HERRENS ord kom till honom; han sade: »Nej, denne skall
icke bliva din arvinge, utan en som utgår från ditt eget liv
skall bliva din arvinge.»
015:005 Och han förde honom ut och sade: »Skåda upp till himmelen, och
räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.» Och han sade till
honom: »Så skall din säd bliva.»
015:006 Och han trodde på HERREN; och han räknade honom det till
rättfärdighet.

015:007 Och han sade till honom: »Jag är HERREN, som har fört dig ut
från det kaldeiska Ur för att giva dig detta land till
besittning.»
015:008 Han svarade: »Herre, HERRE, varav skall jag veta att jag skall
besitta det?»
015:009 Då sade han till honom: »Tag åt mig en treårig kviga, en treårig
get och en treårig vädur, därtill en turturduva och en ung
duva.»
015:010 Och han tog åt honom alla dessa djur och styckade dem mitt itu
och lade styckena mitt emot varandra; dock styckade han icke
fåglarna.
015:011 Och rovfåglar slogo ned på de döda kropparna, men Abram drev
bort dem.

015:012 När nu solen var nära att gå ned och en tung sömn hade fallit på
Abram, se, då kom en förskräckelse över honom och ett stort
mörker.
015:013 Och han sade till Abram: »Det skall du veta, att din säd skall
komma att leva såsom främlingar i ett land som icke tillhör dem,
och de skola där vara trälar, och man skall förtrycka dem; så
skall ske i fyra hundra år.»
015:014 Men det folk vars trälar de bliva skall jag ock döma. Sedan
skola de draga ut med stora ägodelar.
015:015 Men du själv skall gå till dina fäder i frid och bliva begraven
i en god ålder.
015:016 Och i det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty
ännu hava icke amoréerna fyllt sin missgärnings mått.»

015:017 Då nu solen hade gått ned och det hade blivit alldeles mörkt,
syntes en rykande ugn med flammande låga, som for fram mellan
styckena.
015:018 På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abram och sade: »Åt din
säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den
stora floden, till floden Frat:
015:019 kainéernas, kenaséernas, kadmonéernas,
015:020 hetiternas, perisséernas, rafaéernas,
015:021 amoréernas, kananéernas, girgaséernas och jebuséernas land.»

016:001 Och Sarai, Abrams hustru, hade icke fött barn åt honom. Men hon
hade en egyptisk tjänstekvinna, som hette Hagar;
016:002 och Sarai sade till Abram: »Se, HERREN har gjort mig ofruktsam,
så att jag icke föder barn; gå in till min tjänstekvinna,
kanhända skall jag få avkomma genom henne.» Abram lyssnade till
Sarais ord;
016:003 och Sarai, Abrams hustru, tog sin egyptiska tjänstekvinna Hagar
och gav henne till hustru åt sin man Abram, sedan denne hade
bott tio år i Kanaans land.
016:004 Och han gick in till Hagar, och hon blev havande. När hon nu
såg att hon var havande, ringaktade hon sin fru.
016:005 Då sade Sarai till Abram: »Den orätt mig sker komme över dig.
Jag själv lade min tjänstekvinna i din famn, men då hon nu ser
att hon är havande, ringaktar hon mig. HERREN döme mellan mig
och dig.»
016:006 Abram sade till Sarai: »Din tjänstekvinna är ju i din hand, gör
med henne vad du finner för gott.» När då Sarai tuktade henne,
flydde hon bort ifrån henne.

016:007 Men HERRENS ängel kom emot henne vid en vattenkälla i öknen, den
källa som ligger vid vägen till Sur.
016:008 Och han sade: »Hagar, Sarais tjänstekvinna, varifrån kommer du,
och vart går du?» Hon svarade: »Jag är stadd på flykt ifrån min
fru Sarai.»
016:009 Då sade HERRENS ängel till henne: »Vänd tillbaka till din fru,
och ödmjuka dig under henne.»
016:010 Och HERRENS ängel sade till henne: »Jag skall göra din säd
mycket talrik, så att man icke skall kunna räkna den för dess
myckenhets skull.»
016:011 Ytterligare sade HERRENS ängel till henne: »Se, du är havande
och skall föda en son; honom skall du giva namnet Ismael,
därför att HERREN har hört ditt lidande.
016:012 Och han skall bliva lik en vildåsna; hans hand skall vara emot
var man, och var mans hand emot honom; och han skall ligga i
strid med alla sina bröder.»
016:013 Och hon gav HERREN, som hade talat med henne, ett namn, i det
hon sade: »Du är Seendets Gud.» Hon tänkte nämligen: »Har jag
då verkligen här fått se en skymt av honom som ser
mig?»
016:014 Därav kallades brunnen Beer-Lahai-Roi; den ligger mellan Kades
och Bered.

016:015 Och Hagar födde åt Abram en son; och Abram gav den son som Hagar
hade fött åt honom namnet Ismael.
016:016 Och Abram var åttiosex år gammal, när Hagar födde Ismael åt
Abram.

017:001 När Abram var nittionio år gammal, uppenbarade sig HERREN för
honom och sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige. Vandra
inför mig och var ostrafflig.
017:002 Jag vill göra ett förbund mellan mig och dig, och jag skall
föröka dig övermåttan.»
017:003 Då föll Abram ned på sitt ansikte, och Gud talade så med honom:
017:004 »Se, det förbund som jag å min sida gör med dig är detta, att du
skall bliva en fader till många folk.
017:005 Därför skall du icke mer heta Abram, utan
Abraham skall vara ditt namn, ty jag skall
låta dig bliva en fader till många folk.
017:006 Och jag skall göra dig övermåttan fruktsam och låta folkslag
komma av dig, och konungar skola utgå från dig.
017:007 Och jag skall upprätta ett förbund mellan mig och dig och din
säd efter dig, från släkte till släkte, ett evigt förbund, så
att jag skall vara din Gud och din säds efter dig;
017:008 och jag skall giva dig och din säd efter dig det land där du nu
bor såsom främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning,
och jag skall vara deras Gud.
017:009 Och Gud sade ytterligare till Abraham: »Du åter skall hålla mitt
förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte.»
017:010 Och detta är det förbund mellan mig och eder och din säd efter
dig, som I skolen hålla: allt mankön bland eder skall omskäras;
017:011 på eder förhud skolen I omskäras, och detta skall vara tecknet
till förbundet mellan mig och eder.
017:012 Släkte efter släkte skall vart gossebarn bland eder omskäras,
när det är åtta dagar gammalt, jämväl den hemfödde tjänaren och
den som är köpt för penningar från något främmande folk, och som
icke är av din säd.
017:013 Omskäras skall både din hemfödde tjänare och den som du har köpt
för penningar; och så skall mitt förbund vara på edert kött
betygat såsom ett evigt förbund.
017:014 Men en oomskuren av mankön, en vilkens förhud icke har blivit
omskuren, han skall utrotas ur sin släkt; han har brutit mitt
förbund.»

017:015 Och Gud sade åter till Abraham: »Din hustru Sarai skall du icke
mer kalla Sarai, utan Sara skall vara hennes
namn.
017:016 Och jag skall välsigna henne och skall också med henne giva dig
en son; ja, jag skall välsigna henne, och folkslag skola komma
av henne, konungar över folk skola härstamma från henne.»
017:017 Då föll Abraham ned på sitt ansikte och log, ty han sade vid sig
själv: »Skulle barn födas åt en man som är hundra år gammal?
Och skulle Sara föda barn, hon som är nittio år gammal?»
017:018 Och Abraham sade till Gud: »Måtte allenast Ismael få leva inför
dig!»
017:019 Då sade Gud: »Nej, din hustru Sara skall föda dig en son, och du
skall giva honom namnet Isak; och med honom skall jag upprätta
mitt förbund, ett evigt förbund, som skall gälla hans säd efter
honom.
017:020 Men angående Ismael har jag ock hört din bön; se, jag skall
välsigna honom och göra honom fruktsam och föröka honom
övermåttan. Tolv hövdingar skall han få till söner, och jag
skall göra honom till ett stort folk.
017:021 Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, honom som Sara
skall föda åt dig vid denna tid nästa år.»
017:022 Då Gud nu hade talat ut med Abraham, for han upp från honom.

017:023 Och Abraham tog sin son Ismael och alla sina tjänare, de
hemfödda och de som voro köpta för penningar, allt mankön bland
Abrahams husfolk, och omskar på denna samma dag deras förhud,
såsom Gud hade tillsagt honom.
017:024 Och Abraham var nittionio år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
017:025 Och hans son Ismael var tretton år gammal, när hans förhud blev
omskuren.
017:026 På denna samma dag omskuros Abraham och hans son Ismael;
017:027 och alla män i hans hus, de hemfödda tjänarna och de som voro
köpta för penningar ifrån främmande folk, blevo omskurna tillika
med honom.

018:001 Och HERREN uppenbarade sig för honom vid Mamres terebintlund, där
han satt vid ingången till sitt tält, då det var som hetast på
dagen.
018:002 När han lyfte upp sina ögon, fick han se tre män stå framför sig.
Och då han såg dem, skyndade han emot dem från tältets ingång och
bugade sig ned till jorden
018:003 och sade: »Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke
förbi din tjänare.
018:004 Låt mig hämta litet vatten, så att I kunnen två edra fötter; och
vilen eder under trädet.
018:005 Jag vill ock hämta ett stycke bröd, så att I kunnen vederkvicka
eder, innan I gån vidare, eftersom I nu haven tagit vägen förbi
eder tjänare.» De sade: »Gör såsom du har sagt.»
018:006 Och Abraham skyndade in i tältet till Sara och sade: »Skynda dig
och tag tre sea-mått fint mjöl, knåda det och baka kakor.»
018:007 Men själv hastade Abraham bort till boskapen och tog en god
ungkalv och gav den åt sin tjänare, och denne skyndade sig att
tillreda den.
018:008 Och han tog gräddmjölk och söt mjölk och kalven, som han hade
låtit tillreda, och satte fram för dem; och han stod själv hos
dem under trädet, medan de åto.

018:009 Och de sade till honom: »Var är din hustru Sara?» Han svarade:
»Därinne i tältet.»
018:010 Då sade han: »Jag skall komma tillbaka till dig nästa år vid
denna tid, och se, då skall din hustru Sara hava en son.» Detta
hörde Sara, där hon stod i ingången till tältet, som var bakom
honom.
018:011 Men Abraham och Sara voro gamla och komna till hög ålder, och
Sara hade icke mer, såsom kvinnor pläga hava.
018:012 Därför log Sara vid sig själv och tänkte: »Skulle jag väl nu på
min ålderdom giva mig till lusta, nu då också min herre är
gammal?»
018:013 Men HERREN sade till Abraham: »Varför log Sara och tänkte:
'Skulle jag verkligen föda barn, så gammal som jag är?'
018:014 Är då något så underbart, att HERREN icke skulle förmå det? På
den bestämda tiden skall jag komma tillbaka till dig, vid denna
tid nästa år, och då skall Sara hava en son.»
018:015 Då nekade Sara och sade: »Jag log icke»; ty hon blev förskräckt.
Men han sade: »Jo, du log.»

018:016 Och männen stodo upp för att gå därifrån och vände sina blickar
ned mot Sodom, och Abraham gick med för att ledsaga dem.
018:017 Och HERREN sade: »Kan jag väl dölja för Abraham vad jag tänker
göra?
018:018 Av Abraham skall ju bliva ett stort och mäktigt folk, och i
honom skola alla folk på jorden varda välsignade.
018:019 Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina
barn och sitt hus efter sig att hålla HERRENS väg och öva
rättfärdighet och rätt, på det att HERREN må låta det komma över
Abraham, som han har lovat honom.»

018:020 Och HERREN sade: »Ropet från Sodom och Gomorra är stort, och
deras synd är mycket svår;
018:021 därför vill jag gå ditned och se om de verkligen i allt hava
gjort efter det rop som har kommit till mig; om så icke är, vill
jag veta det.»
018:022 Och männen begåvo sig därifrån och gingo mot Sodom; men Abraham
stod ännu kvar inför HERREN.
018:023 Och Abraham trädde närmare och sade: »Vill du då förgöra den
rättfärdige tillika med den ogudaktige?
018:024 Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra
den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som
finnas där?
018:025 Bort det, att du skulle så göra och döda den rättfärdige tillika
med den ogudaktige, så att det skulle gå den rättfärdige likasom
den ogudaktige; bort det ifrån dig! Skulle han som är hela
jordens domare icke göra vad rätt är?»
018:026 HERREN sade: »Om jag i Sodom finner femtio rättfärdiga inom
staden, så vill jag skona orten för deras skull.»
018:027 Men Abraham svarade och sade: »Se, jag har dristat mig att tala
till Herren, fastän jag är stoft och aska.»
018:028 Kanhända skall det fattas fem i de femtio rättfärdiga; vill du
då för de fems skull fördärva hela staden?» Han sade: »Om jag
där finner fyrtiofem; så skall jag icke fördärva den.»
018:029 Men han fortfor att tala till honom och sade: »Kanhända skola
fyrtio finnas där.» Han svarade: »Jag skall då icke göra det,
för de fyrtios skull.»
018:030 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag ännu talar något.
Kanhända skola trettio finnas där.» Han svarade: »Om jag där
finner trettio, så skall jag icke göra det.»
018:031 Men han sade: »Se, jag har dristat mig att tala till Herren.
Kanhända skola tjugu finnas där.» Han svarade: »Jag skall då
icke fördärva den, för de tjugus skull.»
018:032 Då sade han: »Herre, vredgas icke över att jag talar allenast
ännu en gång. Kanhända skola tio finnas där.» Han svarade: »Jag
skall då icke fördärva den, för de tios skull.»
018:033 Och HERREN gick bort, sedan han hade talat ut med Abraham; och
Abraham vände tillbaka hem.

019:001 Och de två änglarna kommo om aftonen till Sodom, och Lot satt då
i Sodoms port. När Lot fick se dem, stod han upp och gick emot
dem och föll ned till jorden på sitt ansikte
019:002 och sade: »I herrar, tagen härbärge i eder tjänares hus och
stannen där över natten, och tvån edra fötter; sedan kunnen I i
morgon bittida fortsätta eder färd.» De svarade: »Nej, vi vilja
stanna på gatan över natten.»
019:003 Men han bad dem så enträget, att de togo härbärge hos honom och
kommo in i hans hus. Och han tillredde en måltid åt dem och
bakade osyrat bröd, och de åto.

019:004 Men innan de hade lagt sig, omringades huset av männen i staden,
Sodoms män, både unga och gamla, allt folket, så många de voro.
019:005 Dessa kallade på Lot och sade till honom: »Var äro de män som
hava kommit till dig i natt? För dem ut till oss, så att vi få
känna dem.»
019:006 Då gick Lot ut till dem i porten och stängde dörren efter sig
019:007 och sade: »Mina bröder, gören icke så illa.
019:008 Se, jag har två döttrar, som ännu icke veta av någon man. Dem
vill jag föra ut till eder, så kunnen I göra med dem vad I
finnen för gott. Gören allenast icke något mot dessa män,
eftersom de nu hava gått in under skuggan av mitt tak.»
019:009 Men de svarade: »Bort med dig!» Och de sade ytterligare: »Denne,
en ensam man, har kommit hit och bor här såsom främling, och han
vill dock ständigt upphäva sig som domare. Men nu skola vi göra
dig mer ont än dem.» Och de trängde med våld in på mannen Lot
och stormade fram för att spränga dörren.
019:010 Då räckte männen ut sina händer och togo Lot in till sig i huset
och stängde dörren.
019:011 Och de män som stodo utanför husets port slogo de med blindhet,
både små och stora, så att de förgäves sökte finna porten.
019:012 Och männen sade till Lot: »Har du någon mer här, någon måg,
eller några söner eller döttrar, eller någon annan som tillhör
dig i staden, så för dem bort ifrån detta ställe.
019:013 Ty vi skola fördärva detta ställe; ropet från dem har blivit så
stort inför HERREN, att HERREN har utsänt oss till att fördärva
dem.»
019:014 Då gick Lot ut och talade till sina mågar, som skulle få hans
döttrar, och sade: »Stån upp och gån bort ifrån detta ställe; ty
HERREN skall fördärva staden.» Men hans mågar menade att han
skämtade.

019:015 När nu morgonrodnaden gick upp, manade änglarna på Lot och sade:
»Stå upp och tag med dig din hustru och dina båda döttrar, som
du har hos dig, på det att du icke må förgås genom stadens
missgärning.»
019:016 Och då han ännu dröjde, togo männen honom vid handen jämte hans
hustru och hans båda döttrar, ty HERREN ville skona honom; och
de förde honom ut, och när de voro utanför staden, släppte de
honom.
019:017 Och medan de förde dem ut, sade den ene: »Fly för ditt livs
skull; se dig icke tillbaka, och dröj ingenstädes på Slätten.
Fly undan till bergen, så att du icke förgås.»
019:018 Men Lot sade till dem: »Ack nej, Herre.
019:019 Se, din tjänare har ju funnit nåd för dina ögon, och stor är den
barmhärtighet som du gör med mig, då du vill rädda mitt liv; men
jag förmår icke fly undan till bergen; jag rädes att olyckan
hinner mig, så att jag omkommer.
019:020 Se, staden därborta ligger helt nära, och det är lätt att fly
dit, och den är liten; låt mig fly undan dit--den är ju så
liten--på det att jag må bliva vid liv.»
019:021 Då svarade han honom: »Välan, jag skall ock häri göra dig till
viljes; jag skall icke omstörta den stad som du talar om.
019:022 Men skynda att fly undan dit; ty jag kan intet göra, förrän du
har kommit dit.» Därav fick staden namnet
Soar.

019:023 Då nu solen hade gått upp över jorden och Lot hade kommit till
Soar,
019:024 lät HERREN svavel och eld regna från himmelen, från HERREN, över
Sodom och Gomorra;
019:025 och han omstörtade dessa städer med hela Slätten och alla dem
som bodde i städerna och det som växte på marken.
019:026 Och Lots hustru, som följde efter honom, såg sig tillbaka; då
blev hon en saltstod.
019:027 Och när Abraham bittida följande morgon gick till den plats där
han hade stått inför HERREN,
019:028 och blickade ned över Sodom och Gomorra och över hela
Slättlandet, då fick han se en rök stiga upp från landet, lik
röken från en smältugn.

019:029 Så skedde då, att när Gud fördärvade städerna på Slätten, tänkte
han på Abraham och lät Lot komma undan omstörtningen, då han
omstörtade städerna där Lot hade bott.

019:030 Och Lot drog upp från Soar till bergsbygden och bodde där med
sina båda döttrar, ty han fruktade för att bo kvar i Soar; och
han bodde med sina båda döttrar i en grotta.
019:031 Då sade den äldre till den yngre: »Vår fader är gammal, och
ingen man finnes i landet, som kan gå in till oss efter all
världens sedvänja.
019:032 Kom, låt oss giva vår fader vin att dricka och lägga oss hos
honom, för att vi må skaffa oss livsfrukt genom vår fader.»
019:033 Så gåvo de sin fader vin att dricka den natten, och den äldre
gick in och lade sig hos sin fader, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
019:034 Dagen därefter sade den äldre till den yngre: »Se, jag låg i
natt hos min fader; låt oss också denna natt giva honom vin att
dricka, och gå du in och lägg dig hos honom, för att vi må skaffa
oss livsfrukt genom vår fader.»
019:035 Så gåvo de också den natten sin fader vin att dricka; och den
yngre gick och lade sig hos honom, och han märkte icke när hon
lade sig, ej heller när hon stod upp.
019:036 Så blevo Lots båda döttrar havande genom sin fader.
019:037 Och den äldre födde en son, och hon gav honom namnet Moab; från
honom härstamma moabiterna ända till denna dag.
019:038 Den yngre födde ock en son, och hon gav honom namnet Ben-Ammi;
från honom härstamma Ammons barn ända till denna dag.

020:001 Och Abraham bröt upp därifrån och drog till Sydlandet; där
uppehöll han sig mellan Kades och Sur, och någon tid bodde han i
Gerar.
020:002 Och Abraham sade om sin hustru Sara att hon var hans syster. Då
sände Abimelek, konungen i Gerar, och lät hämta Sara till sig.
020:003 Men Gud kom till Abimelek i en dröm om natten och sade till
honom: »Se, du måste dö för den kvinnas skull som du har tagit
till dig, fastän hon är en annan mans äkta hustru.»
020:004 Men Abimelek hade icke kommit vid henne. Och han svarade:
»Herre, vill du då dräpa också rättfärdiga människor?
020:005 Sade han icke själv till mig: 'Hon är min syster'? Och likaså
sade hon: 'Han är min broder.' I mitt hjärtas oskuld och med
rena händer har jag gjort detta.»
020:006 Då sade Gud till honom i drömmen: »Ja, jag vet att du har gjort
detta i ditt hjärtas oskuld, och jag har själv hindrat dig från
att synda mot mig; därför har jag icke tillstatt dig att komma
vid henne.
020:007 Men giv nu mannen hans hustru tillbaka; ty han är en profet.
Och han må bedja för dig, så att du får leva. Men om du icke
giver henne tillbaka, så vet att du skall döden dö, du själv och
alla som tillhöra dig.

020:008 Då stod Abimelek upp bittida om morgonen och kallade till sig
alla sina tjänare och berättade allt detta för dem; och männen
blevo mycket förskräckta.
020:009 Sedan kallade Abimelek Abraham till sig och sade till honom:
»Vad har du gjort mot oss! Vari har jag försyndat mig mot dig,
eftersom du har velat komma mig och mitt rike att begå en så
stor synd? På otillbörligt sätt har du handlat mot mig.»
020:010 Och Abimelek sade ytterligare till Abraham: »Vad var din mening,
när du gjorde detta?»
020:011 Abraham svarade: »Jag tänkte: 'På denna ort fruktar man nog icke
Gud; de skola dräpa mig för min hustrus skull.'
020:012 Hon är också verkligen min syster, min faders dotter, fastän
icke min moders dotter; och så blev hon min hustru.
020:013 Men när Gud sände mig ut på vandring bort ifrån min faders hus,
sade jag till henne: 'Bevisa mig din kärlek därmed att du säger
om mig, varthelst vi komma, att jag är din broder.'»
020:014 Då tog Abimelek får och fäkreatur, tjänare och tjänarinnor och
gav dem åt Abraham. Han gav honom ock hans hustru Sara
tillbaka.
020:015 Och Abimelek sade: »Se, mitt land ligger öppet för dig; du må bo
var du finner för gott.»
020:016 Och till Sara sade han: »Se, jag giver åt din broder tusen
siklar silver; det skall för dig vara en försoningsgåva inför
allt ditt folk. Så har du inför alla fått upprättelse.»
020:017 Och Abraham bad till Gud, och Gud botade Abimelek och hans hustru
och hans tjänstekvinnor, så att de åter kunde föda barn.
020:018 HERREN hade nämligen gjort alla kvinnor i Abimeleks hus
ofruktsamma, för Saras, Abrahams hustrus, skull.

021:001 Och HERREN såg till Sara, såsom han hade lovat, och HERREN
gjorde med Sara såsom han hade sagt.
021:002 Sara blev havande och födde åt Abraham en son på hans ålderdom,
vid den bestämda tid som Gud hade sagt honom.
021:003 Och Abraham gav den son som var född åt honom, den som Sara hade
fött åt honom, namnet Isak.
021:004 Och Abraham omskar sin son Isak, när denne var åtta dagar
gammal, såsom Gud hade bjudit honom.
021:005 Och Abraham var hundra år gammal, när hans son Isak föddes åt
honom.
021:006 Och Sara sade: »Gud har berett mig ett löje; var och en som får
höra detta skall le mot mig.»
021:007 Och hon sade: »Vem skulle hava sagt Abraham att Sara skulle giva
barn di? Och nu har jag fött honom en son på hans ålderdom!»

021:008 Och barnet växte upp och blev avvant; och den dag då Isak
avvandes gjorde Abraham ett stort gästabud.
021:009 Då fick Sara se Hagars, den egyptiska kvinnans, son, som denna
hade fött åt Abraham, leka och skämta;
021:010 och hon sade till Abraham: »Driv ut denna tjänstekvinna och
hennes son, ty denna tjänstekvinnas son skall icke ärva med min
son Isak.»
021:011 Det talet misshagade Abraham mycket för hans sons skull.
021:012 Men Gud sade till Abraham: »Du må icke för gossens och för din
tjänstekvinnas skull låta detta misshaga dig. Lyssna till Sara
i allt vad hon säger dig; ty genom Isak är det som säd skall
uppkallas efter dig.
021:013 Men också tjänstekvinnans son skall jag göra till ett folk,
därför att han är din säd.»

021:014 Bittida följande morgon tog Abraham bröd och en lägel med vatten
och gav det åt Hagar; han lade det på hennes rygg och gav henne
barnet med och lät henne gå. Och hon begav sig åstad och irrade
omkring i Beer-Sebas öken.
021:015 Men när vattnet i lägeln hade tagit slut, kastade hon barnet
ifrån sig under en buske
021:016 och gick bort och satte sig ett stycke därifrån, på ett
bågskotts avstånd, ty hon tänkte: »Jag förmår icke se på, huru
barnet dör.» Och där hon nu satt, på något avstånd, brast hon ut
i gråt.
021:017 Då hörde Gud gossens röst, och Guds ängel ropade till Hagar från
himmelen och sade till henne: »Vad fattas dig, Hagar? Frukta
icke; ty Gud har hört gossens röst, där han ligger.
021:018 Gå och lyft upp gossen, och tag honom vid handen; jag skall göra
honom till ett stort folk.»
021:019 Och Gud öppnade hennes ögon, så att hon blev varse en
vattenbrunn. Och hon gick dit och fyllde sin lägel med vatten
och gav gossen att dricka.
021:020 Och Gud var med gossen, och han växte upp och bodde i öknen och
blev med tiden en bågskytt.
021:021 Han bodde i öknen Paran; och hans moder tog en hustru åt honom
från Egyptens land.

021:022 Vid den tiden kom Abimelek med Pikol, sin härhövitsman, och
talade med Abraham och sade: »Gud är med dig i allt vad du gör.
021:023 Så lova mig nu här med ed vid Gud att du icke skall göra dig
skyldig till något svek mot mig eller mina barn och
efterkommande, utan att du skall bevisa mig och det land där du
nu bor såsom främling samma godhet som jag har bevisat dig.»
021:024 Abraham sade: »Det vill jag lova dig.»
021:025 Dock gjorde Abraham Abimelek förebråelser angående en
vattenbrunn som Abimeleks tjänare hade tagit ifrån honom.
021:026 Men Abimelek svarade: »Jag vet icke vem som har gjort detta;
själv har du ingenting sagt mig, och jag har icke hört något
därom förrän i dag.»
021:027 Då tog Abraham får och fäkreatur och gav åt Abimelek; och de
slöto förbund med varandra.
021:028 Men Abraham ställde sju lamm av hjorden avsides.
021:029 Då sade Abimelek till Abraham: »Vad betyda de sju lammen som du
har ställt där avsides?»
021:030 Han svarade: »Dessa sju lamm skall du taga emot av mig, för att
detta må vara mig till ett vittnesbörd därom att det är jag som
har grävt denna brunn.»
021:031 Därav kallades det stället Beer-Seba, eftersom
de båda där gingo eden.
021:032 När de så hade slutit förbund vid Beer-Seba, stodo Abimelek och
hans härhövitsman Pikol upp och vände tillbaka till filistéernas
land.

021:033 Och Abraham planterade en tamarisk vid Beer-Seba och åkallade
där HERRENS, den evige Gudens, namn.
021:034 Och Abraham bodde i filistéernas land en lång tid.

022:001 En tid härefter hände sig att Gud satte Abraham på prov. Han
sade till honom: »Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:002 Då sade han: »Tag din son Isak, din ende son, som du har kär,
och gå bort till Moria land, och offra honom där såsom
brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig.»

022:003 Bittida följande morgon lastade Abraham sin åsna och tog med sig
två sina tjänare och sin son Isak; och sedan han hade huggit
sönder ved till brännoffer, bröt han upp och begav sig på väg
till den plats som Gud hade sagt honom.
022:004 När nu Abraham på tredje dagen lyfte upp sina ögon och fick se
platsen på avstånd,
022:005 sade han till sina tjänare: »Stannen I här med åsnan; jag och
gossen vilja gå ditbort. När vi hava tillbett, skola vi komma
tillbaka till eder.»
022:006 Och Abraham tog veden till brännoffret och lade den på sin son
Isak, men själv tog han elden och kniven, och de gingo så båda
tillsammans.
022:007 Då talade Isak till sin fader Abraham och sade: »Min fader!»
Han svarade: »Vad vill du, min son?» Han sade: »Se, här är
elden och veden, men var är fåret till brännoffret?»
022:008 Abraham svarade: »Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret,
min son.» Så gingo de båda tillsammans.

022:009 När de nu hade kommit till den plats som Gud hade sagt Abraham,
byggde han där ett altare och lade veden därpå, sedan band han
sin son Isak och lade honom på altaret ovanpå veden.
022:010 Och Abraham räckte ut sin hand och tog kniven för att slakta sin
son.
022:011 Då ropade HERRENS ängel till honom från himmelen och sade:
»Abraham! Abraham!» Han svarade: »Här är jag.»
022:012 Då sade han: »Låt icke din hand komma vid gossen, och gör honom
intet; ty nu vet jag att du fruktar Gud, nu då du icke har
undanhållit mig din ende son.»
022:013 När då Abraham lyfte upp sina ögon, fick han bakom sig se en
vädur, som hade fastnat med sina horn i ett snår; och Abraham
gick dit och tog väduren och offrade den till brännoffer i sin
sons ställe.
022:014 Och Abraham gav den platsen namnet HERREN utser;
nu för tiden heter den Berget där HERREN låter se
sig.

022:015 Och HERRENS ängel ropade för andra gången till Abraham från
himmelen
022:016 och sade: »Jag svär vid mig själv, säger HERREN: Eftersom du
har gjort detta och icke undanhållit mig din ende son
022:017 därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik
såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand;
och din säd skall intaga sina fienders portar.
022:018 Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför
att du lyssnade till mina ord.»
022:019 Sedan vände Abraham tillbaka till sina tjänare; och de stodo upp
och gingo tillsammans till Beer-Seba. Och Abraham bodde i
Beer-Seba.

022:020 En tid härefter blev så berättat för Abraham: »Se, Milka har ock
fött barn åt din broder Nahor.»
022:021 Barnen voro Us, hans förstfödde, och Bus, dennes broder, och
Kemuel, Arams fader,
022:022 vidare Kesed, Haso, Pildas, Jidlaf och Betuel.
022:023 Men Betuel födde Rebecka. Dessa åtta föddes av Milka åt Nahor,
Abrahams broder.
022:024 Och hans bihustru, som hette Reuma, födde ock barn, nämligen
Teba, Gaham, Tahas och Maaka.

023:001 Och Sara blev ett hundra tjugusju år gammal; så gammal blev
Sara.
023:002 Och Sara dog i Kirjat-Arba, det är Hebron, i Kanaans land. Och
Abraham kom och höll dödsklagan efter Sara och begrät henne.

023:003 Därefter stod Abraham upp och gick bort ifrån den döda och
talade så till Hets barn:
023:004 »Jag är en främling och gäst hos eder. Låten mig nu få en egen
grav hos eder, så att jag kan föra min döda dit och begrava
henne.»
023:005 Då svarade Hets barn Abraham och sade till honom:
023:006 »Hör oss, herre. Du är en Guds hövding bland oss; begrav din
döda i den förnämligaste av våra gravar. Ingen av oss skall
vägra att giva dig sin grav till att där begrava din döda.»
023:007 Men Abraham stod upp och bugade sig för landets folk, Hets barn;
023:008 och han talade med dem och sade: »Om I tillstädjen att jag för
ut min döda och begraver henne, så hören mig och läggen eder ut
för mig hos Efron, Sohars son,
023:009 så att han giver mig den grotta i Makpela, som tillhör honom,
och som ligger vid ändan av hans åker. Mot full betalning i
eder krets må han giva mig den till egen grav.»
023:010 Men Efron satt där bland Hets barn. Och Efron, hetiten, svarade
Abraham i närvaro av Hets barn, alla som bodde inom hans
stadsport; han sade:
023:011 »Icke så, min herre. Hör mig: Jag skänker dig åkern; grottan
som finnes där skänker jag dig ock; jag skänker dig den inför
mina landsmäns ögon; begrav där din döda.»
023:012 Men Abraham bugade sig för landets folk;
023:013 och han talade till Efron i närvaro av landets folk och sade:
»Värdes dock höra mig. Jag vill betala åkerns värde; tag emot
det av mig, och låt mig där begrava min döda.»
023:014 Då svarade Efron Abraham och sade till honom:
023:015 »Min herre, hör mig. Ett jordstycke till ett värde av fyra
hundra siklar silver, vad betyder det mellan mig och dig?
Begrav du din döda.»

023:016 Och Abraham förstod Efron och vägde upp åt honom den summa som
Efron hade uppgivit i närvaro av Hets barn, fyra hundra siklar
silver, sådant silver som var gångbart i handel.
023:017 Så skedde det att Efrons åker i Makpela, gent emot Mamre, själva
åkern med grottan som fanns där och alla träd på åkern, så
långt dess område sträckte sig runt omkring, blev överlåten åt
Abraham till egendom
023:018 inför Hets barns ögon, inför alla som bodde inom hans stadsport.

023:019 Därefter begrov Abraham sin hustru Sara i grottan på åkern i
Makpela, gent emot Mamre, det är Hebron, i Kanaans land.
023:020 Åkern med grottan som fanns där blev så av Hets barn överlåten
åt Abraham till egen grav.

024:001 Abraham var nu gammal och kommen till hög ålder, och HERREN hade
välsignat Abraham i alla stycken.
024:002 Då sade han till sin äldste hustjänare, den som förestod all
hans egendom: »Lägg din hand under min länd;
024:003 jag vill av dig taga en ed vid HERREN, himmelens Gud och jordens
Gud, att du icke till hustru åt min son skall taga en dotter
till någon av kananéerna bland vilka jag bor,
024:004 utan att du skall gå till mitt eget land och till min släkt och
där taga hustru åt min son Isak.»
024:005 Tjänaren sade till honom: »Men om så händer, att kvinnan icke
vill följa mig hit till landet, måste jag då föra din son
tillbaka till det land som du har kommit ifrån?»
024:006 Abraham svarade honom: »Tag dig till vara för att föra min son
dit tillbaka.
024:007 HERREN, himmelens Gud, som har fört mig bort ifrån min faders
hus och ifrån mitt fädernesland, han som har talat till mig och
svurit och sagt: 'Åt din säd skall jag giva detta land', han
skall sända sin ängel framför dig, så att du därifrån skall
kunna få en hustru åt min son.
024:008 Men om kvinnan icke vill följa dig, så är du fri ifrån denna din
ed till mig. Allenast må du icke föra min son dit tillbaka.»
024:009 Då lade tjänaren sin hand under sin herre Abrahams länd och
lovade honom detta med ed.

024:010 Och tjänaren tog tio av sin herres kameler och drog åstad med
allahanda dyrbara gåvor från sin herre; han stod upp och drog
åstad till Nahors stad i Aram-Naharaim.
024:011 Där lät han kamelerna lägra sig utanför staden, vid en
vattenbrunn; och det led mot aftonen, den tid då kvinnorna
plägade komma ut för att hämta vatten.
024:012 Och han sade: »HERRE, min herre Abrahams Gud, låt mig i dag få
ett lyckosamt möte, och gör nåd med min herre Abraham.
024:013 Se, jag står här vid vattenkällan, och stadsbornas döttrar komma
hitut för att hämta vatten.
024:014 Om jag nu säger till en flicka: 'Håll hit din kruka, och låt mig
få dricka' och hon då svarar: 'Drick; dina kameler vill jag ock
vattna', må hon då vara den som du har utsett åt din tjänare
Isak, så skall jag därav veta att du har gjort nåd med min
herre.»

024:015 Och se, innan han hade slutat att tala, kom Rebecka ditut, en
dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams broder
Nahors hustru; och hon bar sin kruka på axeln.
024:016 Och flickan var mycket fager att skåda, en jungfru som ingen man
hade känt. Hon gick nu ned till källan och fyllde sin kruka och
steg så upp igen.
024:017 Då skyndade tjänaren emot henne och sade: »Låt mig få dricka
litet vatten ur din kruka.»
024:018 Hon svarade: »Drick, min herre» och lyfte strax ned krukan på
sin hand och gav honom att dricka.
024:019 Och sedan hon hade givit honom att dricka, sade hon: »Jag vill
ock ösa upp vatten åt dina kameler, till dess att de alla hava
fått dricka.»
024:020 Och hon tömde strax sin kruka i vattenhon och skyndade åter till
brunnen för att hämta vatten och öste så upp åt alla hans
kameler.
024:021 Men mannen såg på henne under tystnad och undrade om HERREN hade
gjort hans resa lyckosam eller icke.
024:022 Och när alla kamelerna hade druckit, tog mannen fram en näsring
av guld, en halv sikel i vikt, och två armband av guld, tio
siklar i vikt,
024:023 och frågade: »Vems dotter är du? Säg mig det. Och säg mig om
vi kunna få natthärbärge i din faders hus?»
024:024 Hon svarade honom: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son, som
av henne föddes åt Nahor.»
024:025 Och hon sade ytterligare till honom: »Vi hava rikligt med både
halm och foder; natthärbärge kan du ock få.»
024:026 Då böjde mannen sig ned och tillbad HERREN
024:027 och sade: »Lovad vare HERREN, min herre Abrahams Gud, som icke
har tagit sin nåd och trofasthet ifrån min herre! Mig har
HERREN ledsagat på vägen, hem till min herres fränder.»
024:028 Och flickan skyndade åstad och berättade allt detta i sin moders
hus.

024:029 Men Rebecka hade en broder som hette Laban. Och Laban skyndade
åstad till mannen därute vid källan.
024:030 När han nämligen såg näsringen och armbanden som hans syster
bar, och när han hörde huru hans syster Rebecka berättade: 'Så
och så talade mannen till mig', då begav han sig ut till mannen,
där denne stod hos kamelerna vid källan.
024:031 Och han sade: »Kom in, du HERRENS välsignade; varför står du
härute? Jag har berett plats i huset, och rum finnes för
kamelerna.»
024:032 Så kom då mannen in i huset; och man lastade av kamelerna, och
tog fram halm och foder åt kamelerna, och vatten till att två
hans och hans följeslagares fötter.
024:033 Och man satte fram mat för honom; men han sade: »Jag vill icke
äta, förrän jag har framfört mitt ärende.» Laban svarade: »Så
tala då.»

024:034 Då sade han: »Jag är Abrahams tjänare.
024:035 Och HERREN har rikligen välsignat min herre, så att han har
blivit en mäktig man; han har givit honom får och fäkreatur,
silver och guld, tjänare och tjänarinnor, kameler och åsnor.
024:036 Och Sara, min herres hustru, har fött åt min herre en son på sin
ålderdom, och åt denne har han givit allt vad han äger.
024:037 Och min herre har tagit en ed av mig och sagt: 'Till hustru åt
min son skall du icke taga en dotter till någon av kananéerna i
vilkas land jag bor,
024:038 utan du skall gå till min faders hus och till min släkt och där
taga hustru åt min son.'
024:039 Då sade jag till min herre: 'Men om nu kvinnan icke vill följa
med mig?'
024:040 Han svarade mig: 'HERREN, inför vilken jag har vandrat, skall
sända sin ängel med dig och göra din resa lyckosam, så att du åt
min son får en hustru av min släkt och av min faders hus;
024:041 i sådant fall skall du vara löst från din ed till mig, när du
har kommit till min släkt. Också om de icke giva henne åt dig,
skall du vara fri ifrån eden till mig.'
024:042 Så kom jag i dag till källan, och jag sade: HERRE, min herre
Abrahams Gud, om du vill låta den resa på vilken jag är stadd
bliva lyckosam,
024:043 må det då ske, när jag nu står här vid vattenkällan, att om en
ung kvinna kommer ut för att hämta vatten och jag säger till
henne: 'Låt mig få dricka litet vatten ur din kruka'
024:044 och hon då svarar mig: 'Drick du; åt dina kameler vill jag ock
ösa upp vatten'--må hon då vara den kvinna som HERREN har
utsett åt min herres son.
024:045 Och innan jag hade slutat att så tala för mig själv, se, då kom
Rebecka ut med sin kruka på axeln och gick ned till källan för
att hämta vatten. Då sade jag till henne: 'Låt mig få dricka.'
024:046 Och strax lyfte hon ned sin kruka från axeln och sade: 'Drick;
dina kameler vill jag ock vattna.' Så drack jag, och hon
vattnade också kamelerna.
024:047 Och jag frågade henne och sade: 'Vems dotter är du?' Hon
svarade: 'Jag är dotter till Betuel, Nahors son, som föddes åt
honom av Milka.' Då satte jag ringen i hennes näsa och
armbanden på hennes armar.
024:048 Och jag böjde mig ned och tillbad HERREN och lovade HERREN, min
herre Abrahams Gud, som hade ledsagat mig på den rätta vägen, så
att jag åt hans son skulle få min herres frändes dotter.
024:049 Om I nu viljen visa min herre kärlek och trofasthet, så sägen
mig det; varom icke, så sägen mig ock det, för att jag då må
vända mig åt annat håll, till höger eller till vänster.»

024:050 Då svarade Laban och Betuel och sade: »Från HERREN har detta
utgått; vi kunna i den saken intet säga till dig, varken ont
eller gott.
024:051 Se, där står Rebecka inför dig, tag henne och drag åstad; må hon
bliva hustru åt din herres son, såsom HERREN har sagt.»
024:052 När Abrahams tjänare hörde deras ord, föll han ned på jorden och
tillbad HERREN.
024:053 Sedan tog tjänaren fram smycken av silver och guld, så ock
kläder, och gav detta åt Rebecka. Jämväl åt hennes broder och
hennes moder gav han dyrbara skänker.
024:054 Och de åto och drucko, han och hans följeslagare, och stannade
sedan där över natten. Men om morgonen, när de hade stått upp,
sade han: »Låten mig nu fara till min herre.»
024:055 Då sade hennes broder och hennes moder: »Låt flickan stanna hos
oss några dagar, tio eller så; sedan må du fara.»
024:056 Men han svarade dem: »Uppehållen mig icke, eftersom HERREN har
gjort min resa lyckosam. Låten mig fara; jag vill resa hem till
min herre.»
024:057 Då sade de: »Vi vilja kalla hit flickan och fråga henne själv.»
024:058 Och de kallade Rebecka till sig och sade till henne: »Vill du
resa med denne man?» Hon svarade: »Ja.»
024:059 Då bestämde de att deras syster Rebecka jämte sin amma skulle
fara med Abrahams tjänare och dennes män.
024:060 Och de välsignade Rebecka och sade till henne: »Av dig, du vår
syster, komme tusen gånger tio tusen, och må dina avkomlingar
intaga sina fienders portar.»
024:061 Och Rebecka och hennes tärnor stodo upp och satte sig på
kamelerna och följde med mannen; så tog tjänaren Rebecka med sig
och for sin väg.

024:062 Men Isak var på väg hem från Beer-Lahai-Roi, ty han bodde i
Sydlandet.
024:063 Och mot aftonen hade Isak gått ut på fältet i sorgsna tankar.
När han då lyfte upp sina ögon, fick han se kameler komma.
024:064 Då nu också Rebecka lyfte upp sina ögon och fick se Isak, steg
hon med hast ned från kamelen;
024:065 och hon frågade tjänaren: »Vem är den mannen som kommer emot oss
där på fältet?» Tjänaren svarade: »Det är min herre.» Då tog
hon sin slöja och höljde sig i den.
024:066 Och tjänaren förtäljde för Isak huru han hade uträttat allt.
024:067 Och Isak förde henne in i sin moder Saras tält; och han tog
Rebecka till sig, och hon blev hans hustru, och han hade henne
kär. Så blev Isak tröstad i sorgen efter sin moder.

025:001 Och Abraham tog sig ännu en hustru, och hon hette Ketura.
025:002 Hon födde åt honom Simran, Joksan, Medan, Midjan, Jisbak och
Sua.
025:003 Och Joksan födde Saba och Dedan, och Dedans söner voro
assuréerna, letuséerna och leumméerna.
025:004 Och Midjans söner voro Efa, Efer, Hanok, Abida och Eldaa. Alla
dessa voro Keturas söner.
025:005 Och Abraham gav allt vad han ägde åt Isak.
025:006 Men åt sönerna till sina bihustrur gav Abraham skänker och
skilde dem, medan han själv ännu levde, från sin son Isak och
lät dem draga österut, bort till Österlandet.

025:007 Och detta är antalet av Abrahams levnadsår: ett hundra
sjuttiofem år;
025:008 därefter gav Abraham upp andan och dog i en god ålder, gammal
och mätt på livet, och blev samlad till sina fäder.
025:009 Och hans söner Isak och Ismael begrovo honom i grottan i
Makpela, på hetiten Efrons, Sohars sons, åker gent emot Mamre,
025:010 den åker som Abraham hade köpt av Hets barn; där blev Abraham
begraven, såväl som hans hustru Sara.
025:011 Och efter Abrahams död välsignade Gud hans son Isak. Och Isak
bodde vid Beer-Lahai-Roi.

025:012 Och detta är berättelsen om Ismaels släkt, Abrahams sons, som
föddes åt Abraham av Hagar, Saras egyptiska tjänstekvinna.
025:013 Dessa äro namnen på Ismaels söner, med deras namn, efter deras
ättföljd: Nebajot, Ismaels förstfödde, vidare Kedar, Adbeel,
Mibsam,
025:014 Misma, Duma och Massa,
025:015 Hadad och Tema, Jetur, Nafis och Kedma.
025:016 Dessa voro Ismaels söner och dessa deras namn, i deras byar och
tältläger, tolv hövdingar efter deras stammar.
025:017 Och detta är antalet av Ismaels levnadsår: ett hundra trettiosju
år; därefter gav han upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder.
025:018 Och de hade sina boningsplatser från Havila ända till Sur, som
ligger gent emot Egypten, fram emot Assyrien. Han kom i strid
med alla sina bröder.

025:019 Och detta är berättelsen om Isaks, Abrahams sons, släkt.
Abraham födde Isak;
025:020 och Isak var fyrtio år gammal, när han till hustru åt sig tog
Rebecka, som var dotter till araméen Betuel från Paddan-Aram och
syster till araméen Laban.
025:021 Och Isak bad till HERREN för sin hustru Rebecka, ty hon var
ofruktsam; och HERREN bönhörde honom, så att hans hustru Rebecka
blev havande.
025:022 Men barnen stötte varandra i hennes liv; då sade hon: »Om det
skulle gå så, varför skulle jag då vara till?» Och hon gick
bort för att fråga HERREN.
025:023 Och HERREN svarade henne:
»Två folk finnas i ditt liv,
två folkstammar skola ur ditt sköte söndras från varandra;
den ena stammen skall vara den andra övermäktig,
och den äldre skall tjäna den yngre.»

025:024 När sedan tiden var inne att hon skulle föda, se, då funnos
tvillingar i hennes liv.
025:025 Den som först kom fram var rödlätt och över hela kroppen såsom
en hårmantel; och de gåvo honom namnet Esau.
025:026 Därefter kom hans broder fram, och denne höll med sin hand i
Esaus häl; och han fick namnet Jakob. Men Isak var sextio
år gammal, när de föddes.

025:027 Och barnen växte upp, och Esau blev en skicklig jägare, som höll
sig ute på marken; Jakob åter blev en fromsint man, som bodde i
tält.
025:028 Och Isak hade Esau kärast, ty han hade smak för villebråd; men
Rebecka hade Jakob kärast.

025:029 En gång, då Jakob höll på att koka något till soppa, kom Esau
hem från marken, uppgiven av hunger.
025:030 Och Esau sade till Jakob: »Låt mig få till livs av det röda, det
röda du har där; ty jag är uppgiven av hunger.» Därav fick han
namnet Edom.
025:031 Men Jakob sade: »Sälj då nu åt mig din förstfödslorätt.»
025:032 Esau svarade: »Jag är ju döden nära; vartill gagnar mig då min
förstfödslorätt?»
025:033 Jakob sade: »Så giv mig nu din ed därpå.» Och han gav honom sin
ed och sålde så sin förstfödslorätt till Jakob.
025:034 Men Jakob gav Esau bröd och linssoppa; och han åt och drack och
stod sedan upp och gick sin väg. Så ringa aktade Esau sin
förstfödslorätt.

026:001 Men en hungersnöd uppstod i landet, en ny hungersnöd, efter den
som hade varit förut, i Abrahams tid. Då begav sig Isak till
Abimelek, filistéernas konung, i Gerar.
026:002 Och HERREN uppenbarade sig för honom och sade: »Drag icke ned
till Egypten; bo kvar i det land som jag skall säga dig.
026:003 Stanna såsom främling här i landet; jag skall vara med dig och
välsigna dig, ty åt dig och din säd skall jag giva alla dessa
länder, och skall hålla den ed som jag har svurit din fader
Abraham.

026:004 Jag skall göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen, och
jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skola
alla folk på jorden välsigna sig,
026:005 därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit vad jag
har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar.»
026:006 Så stannade Isak kvar i Gerar.

026:007 Och när männen på orten frågade honom om hans hustru, sade han:
»Hon är min syster.» Han fruktade nämligen för att säga att hon
var hans hustru, ty han tänkte: »Männen här på orten kunde då
dräpa mig för Rebeckas skull, eftersom hon är så fager att
skåda.»
026:008 Men när han hade varit där en längre tid, hände sig en gång, då
Abimelek, filistéernas konung, blickade ut genom fönstret, att
han fick se Isak kärligt skämta med sin hustru Rebecka.
026:009 Då kallade Abimelek Isak till sig och sade: »Hon är ju din
hustru; huru har du då kunnat säga: 'Hon är min syster'?» Isak
svarade honom: »Jag fruktade att jag annars skulle bliva dödad
för hennes skull.»
026:010 Då sade Abimelek: »Vad har du gjort mot oss! Huru lätt kunde
det icke hava skett att någon av folket hade lägrat din hustru?
Och så hade du dragit skuld över oss.»
026:011 Sedan bjöd Abimelek allt folket och sade: »Den som kommer vid
denne man eller vid hans hustru, han skall straffas med döden.»

026:012 Och Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt, ty
HERREN välsignade honom.
026:013 Och han blev en mäktig man; hans makt blev större och större, så
att han till slut var mycket mäktig.
026:014 Han ägde så många får och fäkreatur och så många tjänare, att
filistéerna begynte avundas honom.
026:015 Och alla de brunnar som hans faders tjänare hade grävt i hans
fader Abrahams tid, dem hade filistéerna kastat igen och fyllt
med grus.
026:016 Och Abimelek sade till Isak: »Drag bort ifrån oss; ty du har
blivit oss alltför mäktig.»
026:017 Då drog Isak bort därifrån och slog upp sitt läger i Gerars dal
och bodde där.
026:018 Och Isak lät åter gräva ut de vattenbrunnar som hade blivit
grävda i hans fader Abrahams tid, men som filistéerna efter
Abrahams död hade kastat igen; och han gav dem åter de namn som
hans fader hade givit dem.
026:019 Och Isaks tjänare grävde i dalen och funno där en brunn med
rinnande vatten.
026:020 Men herdarna i Gerar begynte tvista med Isaks herdar och sade:
»Vattnet är vårt.» Då gav han den brunnen namnet
Esek, eftersom de hade kivat med honom.
026:021 Därefter grävde de en annan brunn, men om den kommo de ock i
tvist; då gav han den namnet Sitna.
026:022 Sedan begav han sig därifrån till en annan plats och grävde åter
en brunn; om den tvistade de icke. Därför gav han denna namnet
Rehobot, i det han sade: »Nu har ju HERREN
givit oss utrymme, så att vi kunna föröka oss i landet.»

026:023 Sedan drog han därifrån upp till Beer-Seba.
026:024 Och HERREN uppenbarade sig för honom den natten och sade: »Jag
är Abrahams, din faders, Gud. Frukta icke, ty jag är med dig,
och jag skall välsigna dig och göra din säd talrik, för min
tjänare Abrahams skull.»
026:025 Då byggde han där ett altare och åkallade HERRENS namn och slog
där upp sitt tält. Och Isaks tjänare grävde där en brunn.

026:026 Och Abimelek begav sig till honom från Gerar med Ahussat, sin
vän, och Pikol, sin härhövitsman.
026:027 Men Isak sade till dem: »Varför kommen I till mig, I som haten
mig och haven drivit mig ifrån eder?»
026:028 De svarade: »Vi hava tydligt sett att HERREN är med dig; därför
tänkte vi: 'Låt oss giva varandra en ed, vi och du, så att vi
sluta ett förbund med dig,
026:029 att du icke skall göra oss något ont, likasom vi å vår sida
icke hava kommit vid dig, och likasom vi icke hava gjort dig
annat än gott och hava låtit dig fara i frid.' Du är nu HERRENS
välsignade.»
026:030 Då gjorde han ett gästabud för dem, och de åto och drucko.
026:031 Bittida följande morgon svuro de varandra eden; sedan lät Isak
dem gå, och de foro ifrån honom i frid.
026:032 Samma dag kommo Isaks tjänare och berättade för honom om den
brunn som de hade grävt och sade till honom: »Vi hava funnit
vatten.»
026:033 Och han kallade den Sibea. Därav heter staden Beer-Seba ännu i
dag.

026:034 När Esau var fyrtio år gammal, tog han till hustrur Judit,
dotter till hetiten Beeri, och Basemat, dotter till hetiten
Elon.
026:035 Men dessa blevo en hjärtesorg för Isak och Rebecka.

027:001 När Isak hade blivit gammal och hans ögon voro skumma, så att
han icke kunde se, kallade han till sig Esau, sin äldste son,
och sade till honom: »Min son!» Han svarade honom: »Vad vill
du?»
027:002 Då sade han: »Se, jag är gammal och vet icke när jag skall dö.
027:003 Så tag nu dina jaktredskap, ditt koger och din båge, och gå ut i
marken och jaga villebråd åt mig;
027:004 red sedan till åt mig en smaklig rätt, en sådan som jag tycker
om, och bär in den till mig till att äta, på det att min själ må
välsigna dig, förrän jag dör.»

027:005 Men Rebecka hörde huru Isak talade till sin son Esau. Och medan
Esau gick ut i marken för att jaga villebråd till att föra hem,
027:006 sade Rebecka till sin son Jakob: »Se, jag har hört din fader
tala så till din broder Esau:
027:007 'Hämta mig villebråd och red till åt mig en smaklig rätt, på det
att jag må äta och sedan välsigna dig inför HERREN, förrän jag
dör.'
027:008 Så hör nu vad jag säger, min son, och gör vad jag bjuder dig.
027:009 Gå bort till hjorden och hämta mig därifrån två goda killingar,
så vill jag av dem tillreda en smaklig rätt åt din fader, en
sådan som han tycker om.
027:010 Och du skall bära in den till din fader till att äta, på det att
han må välsigna dig, förrän han dör.»
027:011 Men Jakob sade till sin moder Rebecka: »Min broder Esau är ju
luden, och jag är slät.
027:012 Kanhända tager min fader på mig, och jag bliver då av honom
hållen för en bespottare och skaffar mig förbannelse i stället
för välsignelse.»
027:013 Då sade hans moder till honom: »Den förbannelsen komme över mig,
min son; hör nu allenast vad jag säger, och gå och hämta dem åt
mig.»

027:014 Då gick han och hämtade dem och bar dem till sin moder; och hans
moder tillredde en smaklig rätt, en sådan som hans fader tyckte
om.
027:015 Och Rebecka tog Esaus, sin äldre sons, högtidskläder, som hon
hade hos sig i huset, och satte dem på Jakob, sin yngre son.
027:016 Och med skinnen av killingarna beklädde hon hans händer och den
släta delen av hans hals.
027:017 Sedan lämnade hon åt sin son Jakob den smakliga rätten och
brödet som hon hade tillrett.
027:018 Och han gick in till sin fader och sade: »Min fader!» Han
svarade: »Vad vill du? Vem är du, min son?»
027:019 Då sade Jakob till sin fader: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag
har gjort såsom du tillsade mig; sätt dig upp och ät av mitt
villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
027:020 Men Isak sade till sin son: »Huru har du så snart kunnat finna
något, min son?» Han svarade: »HERREN, din Gud, skickade det i
min väg.»
027:021 Då sade Isak till Jakob: »Kom hit, min son, och låt mig taga på
dig och känna om du är min son Esau eller icke.»
027:022 Och Jakob gick fram till sin fader Isak; och när denne hade
tagit på honom, sade han: »Rösten är Jakobs röst, men händerna
äro Esaus händer.»
027:023 Och han kände icke igen honom, ty hans händer voro ludna såsom
hans broder Esaus händer; och han välsignade honom.
027:024 Men han frågade: »Är du verkligen min son Esau?» Han svarade:
»Ja.»
027:025 Då sade han: »Bär hit maten åt mig och låt mig äta av min sons
villebråd, på det att min själ må välsigna dig.» Och han bar
fram den till honom, och han åt; och han räckte honom vin, och
han drack.
027:026 Därefter sade hans fader Isak till honom: »Kom hit och kyss mig,
min son.»
027:027 När han då gick fram och kysste honom, kände han lukten av hans
kläder och välsignade honom; han sade:
»Se, av min son utgår doft,
lik doften av en mark,
som HERREN har välsignat.
027:028 Så give dig Gud
av himmelens dagg
och av jordens fetma
och säd och vin i rikligt mått.
027:029 Folk tjäne dig,
och folkslag falle ned för dig.
Bliv en herre över dina bröder,
och må din moders söner falla ned för dig.
Förbannad vare den som förbannar dig,
och välsignad vare den som välsignar dig!»

027:030 Men när Isak hade givit Jakob sin välsignelse och Jakob just
hade gått ut från sin fader Isak, kom hans broder Esau hem från
jakten.
027:031 Därefter tillredde också han en smaklig rätt och bar in den till
sin fader och sade till sin fader: »Må min fader stå upp och äta
av sin sons villebråd, på det att din själ må välsigna mig.»
027:032 Hans fader Isak frågade honom: »Vem är du?» Han svarade: »Jag
är Esau, din förstfödde son.»
027:033 Då blev Isak övermåttan häpen och sade: »Vem var då den jägaren
som bar in till mig sitt villebråd, så att jag åt av allt, förrän
du kom, och sedan välsignade honom? Välsignad skall han ock
förbliva.»
027:034 När Esau hörde sin faders ord, brast han ut i högljudd och
bitter klagan och sade till sin fader: »Välsigna också mig, min
fader.»
027:035 Men han svarade: »Din broder har kommit med svek och tagit din
välsignelse.»
027:036 Då sade han: »Han heter ju Jakob, och han har nu också två
gånger bedragit mig. Min förstfödslorätt har han tagit, och se,
nu har han ock tagit min välsignelse.» Och han frågade: »Har du
då ingen välsignelse kvar för mig?»
027:037 Isak svarade och sade till Esau: »Se, jag har satt honom till en
herre över dig, och alla hans bröder har jag givit honom till
tjänare, och med säd och vin har jag begåvat honom; vad skall
jag då nu göra för dig, min son?»
027:038 Esau sade till sin fader: »Har du då allenast den enda
välsignelsen, min fader? Välsigna också mig, min fader.» Och
Esau brast ut i gråt.
027:039 Då svarade hans fader Isak och sade till honom:
»Se, fjärran ifrån jordens fetma
skall din boning vara
och utan dagg från himmelen ovanefter.
027:040 Av ditt svärd skall du leva,
och du skall tjäna din broder.
Men det skall ske, när du samlar din kraft,
att du river hans ok från din hals.»

027:041 Och Esau blev hätsk mot Jakob för den välsignelses skull som
hans fader hade givit honom. Och Esau sade vid sig själv:
»Snart skola de dagar komma, då vi få sörja vår fader; då skall
jag dräpa min broder Jakob.»
027:042 När man nu berättade för Rebecka vad hennes äldre son Esau hade
sagt, sände hon och lät kalla till sig sin yngre son Jakob och
sade till honom: »Se, din broder Esau vill hämnas på dig och
dräpa dig.
027:043 Så hör nu vad jag säger, min son: stå upp och fly till min
broder Laban i Haran,
027:044 och stanna någon tid hos honom, till dess din broders
förbittring har upphört,
027:045 ja, till dess din broders vrede mot dig har upphört och han
förgäter vad du har gjort mot honom. Då skall jag sända åstad
och hämta dig därifrån. Varför skall jag mista eder båda på
samma gång?»

027:046 Och Rebecka sade till Isak: »Jag är led vid livet för Hets
döttrars skull. Om Jakob tager hustru bland Hets döttrar, en
sådan som dessa, någon bland landets döttrar, varför skulle jag
då leva?»

028:001 Då kallade Isak till sig Jakob och välsignade honom; och han
bjöd honom och sade till honom: »Tag dig icke till hustru någon
av Kanaans döttrar,
028:002 utan stå upp och begiv dig till Paddan-Aram, till Betuels, din
morfaders, hus, och tag dig en hustru därifrån, någon av Labans,
din morbroders, döttrar.
028:003 Och må Gud den Allsmäktige välsigna dig och göra dig fruktsam
och föröka dig, så att skaror av folk komma av dig;
028:004 må han giva åt dig Abrahams välsignelse, åt dig och din säd med
dig, så att du får taga i besittning det land som Gud har givit
åt Abraham, och där du nu bor såsom främling.»
028:005 Så sände Isak åstad Jakob, och denne begav sig till Paddan-Aram,
till araméen Laban, Betuels son, som var broder till Rebecka,
Jakobs och Esaus moder.

028:006 När nu Esau såg att Isak hade välsignat Jakob och sänt honom
till Paddan-Aram för att därifrån taga sig hustru--ty han hade
välsignat honom och bjudit honom och sagt: »Du skall icke taga
till hustru någon av Kanaans döttrar»--
028:007 och när han såg att Jakob hade lytt sin fader och moder och
begivit sig till Paddan-Aram,
028:008 då märkte Esau att Kanaans döttrar misshagade hans fader Isak;
028:009 och Esau gick bort till Ismael och tog Mahalat, Abrahams son
Ismaels dotter, Nebajots syster, till hustru åt sig, utöver de
hustrur han förut hade.

028:010 Men Jakob begav sig från Beer-Seba på väg till Haran.
028:011 Och han kom då till den heliga platsen och stannade där över
natten, ty solen hade gått ned; och han tog en av stenarna på
platsen för att hava den till huvudgärd och lade sig att sova
där.
028:012 Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden, och
dess övre ände räckte upp till himmelen, och Guds änglar stego
upp och ned på den.
028:013 Och se, HERREN stod framför honom och sade: »Jag är HERREN,
Abrahams, din faders, Gud och Isaks Gud. Det land där du ligger
skall jag giva åt dig och din säd.
028:014 Och din säd skall bliva såsom stoftet på jorden, och du skall
utbreda dig åt väster och öster och norr och söder, och alla
släkter på jorden skola varda välsignade i dig och i din säd.
028:015 Och se, jag är med dig och skall bevara dig, varthelst du går,
och jag skall föra dig tillbaka till detta land; ty jag skall
icke övergiva dig, till dess jag har gjort vad jag har lovat
dig.»

028:016 När Jakob vaknade upp ur sömnen sade han: »HERREN är sannerligen
på denna plats, och jag visste det icke!»
028:017 Och han betogs av fruktan och sade: »Detta måste vara en helig
plats, här bor förvisso Gud, och här är himmelens port.»
028:018 Och bittida om morgonen stod Jakob upp och tog stenen som han
hade haft till huvudgärd och reste den till en stod och göt olja
därovanpå.
028:019 Och han gav den platsen namnet Betel; förut hade staden hetat
Lus.
028:020 Och Jakob gjorde ett löfte och sade: »Om Gud är med mig och
bevarar mig under den resa som jag nu är stadd på och giver mig
bröd till att äta och kläder till att kläda mig med,
028:021 så att jag kommer i frid tillbaka till min faders hus, då skall
HERREN vara min Gud;
028:022 och denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett
Guds hus, och av allt vad du giver mig skall jag giva dig
tionde.»

029:001 Och Jakob begav sig åstad på väg till Österlandet.
029:002 Där fick han se en brunn på fältet, och vid den lågo tre
fårhjordar, ty ur denna brunn plägade man vattna hjordarna. Och
stenen som låg över brunnens öppning var stor;
029:003 därför plägade man låta alla hjordarna samlas dit och vältrade
så stenen från brunnens öppning och vattnade fåren; sedan lade
man stenen tillbaka på sin plats över brunnens öppning.
029:004 Och Jakob sade till männen: »Mina bröder, varifrån ären I?» De
svarade: »Vi äro från Haran.»
029:005 Då sade han till dem: »Kännen I Laban, Nahors son?» De svarade:
»Ja.»
029:006 Han frågade dem vidare: »Står det väl till med honom?» De
svarade: »Ja; och se, där kommer hans dotter Rakel med fåren.»
029:007 Han sade: »Det är ju ännu full dag; ännu är det icke tid att
samla boskapen. Vattnen fåren, och fören dem åter i bet.»
029:008 Men de svarade: »Vi kunna icke göra det, förrän alla hjordarna
hava blivit samlade och man har vältrat stenen från brunnens
öppning; då vattna vi fåren.»
029:009 Medan han ännu talade med dem, hade Rakel kommit dit med sin
faders får; ty hon plägade vakta dem.
029:010 När Jakob fick se sin morbroder Labans dotter Rakel komma med
Labans, hans morbroders, får, gick han fram och vältrade stenen
från brunnens öppning och vattnade sin morbroder Labans får.
029:011 Och Jakob kysste Rakel och brast ut i gråt.
029:012 Och Jakob omtalade för Rakel att han var hennes faders frände,
och att han var Rebeckas son; och hon skyndade åstad och
omtalade det för sin fader.
029:013 Då nu Laban fick höras talas om sin systerson Jakob, skyndade
han emot honom och tog honom i famn och kysste honom och förde
honom in i sitt hus; och han förtäljde för Laban allt som hade
hänt honom.
029:014 Och Laban sade till honom: »Ja, du är mitt kött och ben.» Och
han stannade hos honom en månads tid.

029:015 Och Laban sade till Jakob: »Du är ju min frände. Skulle du då
tjäna mig för intet? Säg mig vad du vill hava i lön?»
029:016 Nu hade Laban två döttrar; den äldre hette Lea, och den yngre
hette Rakel.
029:017 Och Leas ögon voro matta, men Rakel hade en skön gestalt och var
skön att skåda.
029:018 Och Jakob hade fattat kärlek till Rakel; därför sade han: »Jag
vill tjäna dig i sju år för Rakel, din yngre dotter.»
029:019 Laban svarade: »Det är bättre att jag giver henne åt dig, än att
jag skulle giva henne åt någon annan; bliv kvar hos mig.»
029:020 Så tjänade Jakob för Rakel i sju år, och det tycktes honom vara
allenast några dagar; så kär hade han henne.

029:021 Därefter sade Jakob till Laban: »Giv mig min hustru, ty min tid
är nu förlupen; låt mig gå in till henne.»
029:022 Då bjöd Laban tillhopa allt folket på orten och gjorde ett
gästabud.
029:023 Men när aftonen kom, tog han sin dotter Lea och förde henne till
honom, och han gick in till henne.
029:024 Och Laban gav sin tjänstekvinna Silpa åt sin dotter Lea till
tjänstekvinna.

029:025 Om morgonen fick Jakob se att det var Lea. Då sade han till
Laban: »Vad har du gjort mot mig? Var det icke för Rakel jag
tjänade hos dig? Varför har du så bedragit mig?»
029:026 Laban svarade: »Det är icke sed på vår ort att man giver bort
den yngre före den äldre.
029:027 Låt nu dennas bröllopsvecka gå till ända, så vilja vi giva dig
också den andra, mot det att du gör tjänst hos mig i ännu
ytterligare sju år.»
029:028 Och Jakob samtyckte härtill och lät hennes bröllopsvecka gå till
ända. Sedan gav han honom sin dotter Rakel till hustru.
029:029 Och Laban gav sin tjänstekvinna Bilha åt sin dotter Rakel till
tjänstekvinna.
029:030 Så gick han in också till Rakel, och han hade Rakel kärare än
Lea. Sedan tjänade han hos honom i ännu ytterligare sju år.

029:031 Men då HERREN såg att Lea var försmådd, gjorde han henne
fruktsam, medan Rakel var ofruktsam.
029:032 Och Lea blev havande och födde en son, och hon gav honom namnet
Ruben, ty hon tänkte: »HERREN har sett till mitt
lidande; ja, nu skall min man hava mig kär.»
029:033 Och hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon:
»HERREN har hört att jag har varit försmådd,
därför har han givit mig också denne.» Och hon gav honom namnet
Simeon.
029:034 Och åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu
skall väl ändå min man hålla sig till mig; jag
har ju fött honom tre söner.» Därav fick denne namnet Levi.
029:035 Åter blev hon havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill
jag tacka HERREN.» Därför gav hon honom
namnet Juda. Sedan upphörde hon att föda.

030:001 Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon
sin syster och sade till Jakob: »Skaffa mig barn, eljest dör
jag.»
030:002 Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: »Håller du
då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.»
030:003 Hon sade: »Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne,
för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också
jag får avkomma.»
030:004 Så gav hon honom sin tjänstekvinna Bilha till hustru, och Jakob
gick in till henne.
030:005 Och Bilha blev havande och födde åt Jakob en son.
030:006 Då sade Rakel: »Gud har skaffat rätt åt mig;
han har hört min röst och givit mig en son.» Därför gav hon
honom namnet Dan.
030:007 Åter blev Bilha, Rakels tjänstekvinna, havande, och hon födde åt
Jakob en andre son.
030:008 Då sade Rakel: »Strider om Gud har jag stritt
med min syster och har vunnit seger.» Och hon gav honom namnet
Naftali.

030:009 Då Lea nu såg att hon hade upphört att föda, tog hon sin
tjänstekvinna Silpa och gav henne åt Jakob till hustru.
030:010 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en son.
030:011 Då sade Lea: »Till lycka!» Och hon gav honom
namnet Gad.
030:012 Och Silpa, Leas tjänstekvinna, födde åt Jakob en andre son.
030:013 Då sade Lea: »Till sällhet för mig! Ja,
jungfrur skola prisa mig säll.» Och hon gav honom namnet Aser.

030:014 Men Ruben gick ut en gång vid tiden för veteskörden och fann då
kärleksäpplen på marken och bar dem till sin moder Lea. Då sade
Rakel till Lea: »Giv mig några av din sons kärleksäpplen.»
030:015 Men hon svarade henne: »Är det icke nog att du har tagit min
man? Vill du ock taga min sons kärleksäpplen?» Rakel sade: »Må
han då i natt ligga hos dig, om jag får din sons kärleksäpplen.»
030:016 När nu Jakob om aftonen kom hem från marken, gick Lea honom till
mötes och sade: »Till mig skall du gå in; ty jag har givit min
sons kärleksäpplen såsom lön för dig.» Så låg han hos henne den
natten.
030:017 Och Gud hörde Lea, så att hon blev havande, och hon födde åt
Jakob en femte son.
030:018 Då sade Lea: »Gud har givit mig min lön, för
det att jag gav min tjänstekvinna åt min man.» Och hon gav honom
namnet Isaskar.
030:019 Åter blev Lea havande, och hon födde åt Jakob en sjätte son.
030:020 Då sade Lea: »Gud har givit mig en god gåva.
Nu skall min man förbliva boende hos mig, ty
jag har fött honom sex söner.» Och hon gav honom namnet Sebulon.
030:021 Därefter födde hon en dotter och gav henne namnet Dina.

030:022 Men Gud tänkte på Rakel; Gud hörde henne och gjorde henne
fruktsam.
030:023 Hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har
tagit bort min smälek.»
030:024 Och hon gav honom namnet Josef, i det hon sade: »HERREN
give mig ännu en son.»

030:025 Då nu Rakel hade fött Josef, sade Jakob till Laban: »Låt mig
fara; jag vill draga hem till min ort och till mitt land.
030:026 Giv mig mina hustrur och mina barn, som jag har tjänat dig för,
och låt mig draga hem; du vet ju själv huru jag har tjänat dig.»
030:027 Laban svarade honom: »Låt mig finna nåd för dina ögon; jag vet
genom hemliga tecken att HERREN för din skull har välsignat
mig.»
030:028 Och han sade ytterligare: »Bestäm vad du vill hava i lön av mig,
så skall jag giva dig det.»
030:029 Han svarade honom: »Du vet själv huru jag har tjänat dig, och
vad det har blivit av din boskap under min vård.
030:030 Ty helt litet var det som du hade, förrän jag kom, men det har
förökat sig och blivit mycket, ty HERREN har välsignat dig,
varhelst jag har gått fram. Men när skall jag nu också få göra
något för mitt eget hus?»
030:031 Han svarade: »Vad skall jag giva dig?» Och Jakob sade: »Du
skall icke alls giva mig något. Om du vill göra mot mig såsom
jag nu säger, så skall jag fortfara att vara herde för din hjord
och vakta den.
030:032 Jag vill i dag gå igenom hela din hjord och avskilja ur den alla
spräckliga och brokiga såväl som alla svarta djur bland fåren,
så ock vad som är brokigt och spräckligt bland getterna; sådant
må sedan bliva min lön.
030:033 Och när du framdeles kommer för att med egna ögon se vad som har
blivit min lön, då skall min rättfärdighet vara mitt vittne;
alla getter hos mig, som icke äro spräckliga eller brokiga, och
alla får hos mig, som icke äro svarta, de skola räknas såsom
stulna.»
030:034 Då sade Laban: »Välan, blive det såsom du har sagt.»
030:035 Och samma dag avskilde han de strimmiga och brokiga bockarna och
alla spräckliga och brokiga getter--alla djur som något vitt
fanns på--och alla svarta djur bland fåren; och detta lämnade
han i sina söners vård.
030:036 Och han lät ett avstånd av tre dagsresor vara mellan sig och
Jakob. Och Jakob fick Labans övriga hjord att vakta.

030:037 Men Jakob tog sig friska käppar av poppel, mandelträd och lönn
och skalade på dem vita ränder, i det han blottade det vita på
käpparna.
030:038 Sedan lade han käpparna, som han hade skalat, i rännorna eller
vattenhoarna dit hjordarna kommo för att dricka, så att djuren
hade dem framför sig; och de hade just sin parningstid, när de
nu kommo för att dricka.
030:039 Och djuren parade sig vid käpparna, och så blev djurens avföda
strimmig, spräcklig och brokig.
030:040 Därefter avskilde Jakob lammen och ordnade djuren så, att de
vände huvudena mot det som var strimmigt och mot allt som var
svart i Labans hjord; så skaffade han sig egna hjordar, som han
icke lät komma ihop med Labans hjord.
030:041 Och så ofta de kraftigare djuren skulle para sig, lade Jakob
käpparna framför djurens ögon i rännorna, så att de parade sig
vid käpparna.
030:042 Men när det var de svagare djuren, lade han icke dit dem.
Härigenom tillföllo de svaga Laban och de kraftiga Jakob.
030:043 Så blev mannen övermåttan rik; han fick mycken småboskap,
därtill ock tjänarinnor och tjänare, kameler och åsnor.

031:001 Men han fick höra huru Labans söner talade så: »Jakob har tagit
allt vad vår fader ägde; av det vår fader ägde är det som han
har skaffat sig all denna rikedom.»
031:002 Jakob märkte också att Laban icke såg på honom med samma ögon
som förut.
031:003 Och HERREN sade till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land
och till din släkt; jag skall vara med dig.»
031:004 Då sände Jakob och lät kalla Rakel och Lea ut på marken till sin
hjord;
031:005 och han sade till dem: »Jag märker att eder fader icke ser på
mig med samma ögon som förut, nu då min faders Gud har varit med
mig.
031:006 Och I veten själva att jag har tjänat eder fader av alla mina
krafter;
031:007 men eder fader har handlat svikligt mot mig och tio gånger
förändrat min lön. Dock har Gud icke tillstatt honom att göra
mig något ont.
031:008 När han sade: 'De spräckliga skola vara din lön', då fick hela
hjorden spräcklig avföda; och när han sade: 'De strimmiga skola
vara din lön', då fick hela jorden strimmig avföda.
031:009 Så tog Gud eder faders boskap och gav den åt mig.
031:010 Ty när parningstiden kom, lyfte jag upp mina ögon och fick se i
drömmen att hannarna som betäckte småboskapen voro strimmiga,
spräckliga och fläckiga.
031:011 Och Guds ängel sade till mig i drömmen: 'Jakob!' Jag svarade:
'Här är jag.'
031:012 Då sade han: 'Lyft upp dina ögon och se huru alla hannar som
betäcka småboskapen äro strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag
har ju sett allt vad Laban gör mot dig.
031:013 Jag är den Gud som du såg i Betel, där du smorde en stod, och
där du gjorde mig ett löfte. Stå nu upp och drag ut ur detta
land, och vänd tillbaka till ditt fädernesland.'»
031:014 Då svarade Rakel och Lea och sade till honom: »Hava vi numera
någon lott eller arvedel i vår faders hus?
031:015 Blevo vi icke av honom aktade såsom främlingar, när han sålde
oss? Sedan har han ju ock förtärt vad han fick i betalning för
oss.
031:016 Ja, all den rikedom som Gud har avhänt vår fader tillhör oss och
våra barn. Så gör nu allt vad Gud har sagt dig.»
031:017 Då stod Jakob upp och satte sina barn och sina hustrur på
kamelerna
031:018 och förde bort med sig all boskap och alla ägodelar som han hade
förvärvat, den boskap han ägde, och som han hade förvärvat i
Paddan-Aram, och begav sig på väg till sin fader Isak i Kanaans
land.
031:019 Men Laban hade gått bort för att klippa sina får; då stal Rakel
sin faders husgudar,
031:020 och Jakob stal sig undan från araméen Laban, så att han icke lät
denne märka att han ämnade fly.
031:021 Så flydde han med allt sitt; han bröt upp och gick över floden
och ställde sin färd mot Gileads berg.

031:022 Men på tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt.
031:023 Då tog han med sig sina fränder och satte efter honom sju
dagsresor och hann upp honom på Gileads berg.
031:024 Men Gud kom till araméen Laban i en dröm om natten och sade
till honom: »Tag dig till vara för att tala något mot Jakob, vad
det vara må.»
031:025 Och Laban hann upp Jakob. Denne hade då slagit upp sitt tält på
berget, och Laban med sina fränder hade ock sitt tält uppslaget
på Gileads berg.
031:026 Då sade Laban till Jakob: »Vad är detta för ett tilltag, att du
har stulit dig undan från mig och fört bort mina döttrar,
likasom vore de tagna med svärd?
031:027 Varför dolde du din flykt och stal dig undan från mig?
Därigenom att du icke lät mig veta något därom hindrades jag att
ledsaga dig till vägs med jubel och sång, med pukor och harpor.
031:028 Du förunnade mig icke ens att kyssa mina barnbarn och mina
döttrar. Du har handlat dåraktigt.
031:029 Det stode nu i min makt att göra eder ont; men eder faders Gud
sade till mig i natt: 'Tag dig till vara för att tala något mot
Jakob, vad det vara må.'
031:030 Och då du nu äntligen ville fara, eftersom du längtade så mycket
till din faders hus, varför skulle du stjäla mina gudar?»
031:031 Då svarade Jakob och sade till Laban: »Jag fruktade för dig, ty
jag tänkte att du skulle med våld taga dina döttrar ifrån mig.
031:032 Men den som du finner dina gudar hos, han skall icke få behålla
livet. I våra fränders närvaro må du se efter, om något är ditt
av det jag har i min ägo, och i så fall taga det.» Ty Jakob
visste icke att Rakel hade stulit dem.
031:033 Då gick Laban in i Jakobs tält, därefter i Leas tält och i de
båda tjänstekvinnornas tält, men fann intet. Och när han hade
kommit ut ur Leas tält, gick han in i Rakels tält.
031:034 Men Rakel hade tagit husgudarna och lagt dem i kamelsadeln och
satt sig därovanpå. Och Laban sökte igenom hela tältet, men
fann dem icke.
031:035 Och hon sade till sin fader: »Vredgas icke, min herre, över att
jag ej kan stiga upp för dig, ty det är med mig på kvinnors
vis.» Så sökte han efter husgudarna, men fann dem icke.

031:036 Då blev Jakob vred och for ut mot Laban; Jakob tog till orda och
sade till Laban: »Vari har jag då förbrutit mig eller syndat,
eftersom du så häftigt förföljer mig?
031:037 Nu har du genomsökt allt mitt bohag; vad har du där funnit av
bohagsting som tillhöra dig? Lägg det fram här inför mina
fränder och dina fränder, så att de få döma mellan oss båda.
031:038 I tjugu år har jag nu varit hos dig; dina tackor och dina getter
hava icke fött i otid, och av vädurarna i din hjord har jag icke
ätit.
031:039 Intet ihjälrivet djur förde jag till dig; jag måste själv
ersätta det; du utkrävde det av mig, evad det var stulet om
dagen eller stulet om natten.
031:040 Sådan var min lott: om dagen förtärdes jag av hetta och om
natten av köld, och sömnen flydde mina ögon.
031:041 I tjugu år har jag nu varit i ditt hus; jag har tjänat dig i
fjorton år för dina båda döttrar och i sex år för din boskap,
men du har tio gånger förändrat min lön.
031:042 Om icke min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud, han som
ock Isak fruktar, så hade du nu säkert låtit mig fara med tomma
händer. Men Gud såg mitt lidande och min möda, och han fällde
domen i natt.»
031:043 Då svarade Laban och sade till Jakob: »Döttrarna äro mina
döttrar, och barnen äro mina barn, och hjordarna äro mina
hjordar, och allt det du ser är mitt; vad skulle jag då nu kunna
göra mot dessa mina döttrar eller mot barnen som de hava fött?
031:044 Så kom nu och låt oss sluta ett förbund med varandra, och må det
vara ett vittne mellan mig och dig.»

031:045 Då tog Jakob en sten och reste den till en stod.
031:046 Och Jakob sade till sina fränder: »Samlen tillhopa stenar.» Och
de togo stenar och gjorde ett röse och höllo måltid där på
röset.
031:047 Och Laban kallade det Jegar-Sahaduta, men Jakob
kallade det Galed.
031:048 Och Laban sade: »Detta röse vare i dag vittne mellan mig och
dig.» Därav fick det namnet Galed;
031:049 men det kallades ock Mispa, ty han sade:
»HERREN vare väktare mellan mig och dig, när vi icke mer se
varandra.
031:050 Om du behandlar mina döttrar illa eller tager andra hustrur
jämte mina döttrar, så vet, att om ock ingen människa är
tillstädes, så är dock Gud vittne mellan mig och dig.»
031:051 Och Laban sade ytterligare till Jakob: »Se, detta röse och
stoden som jag har rest mellan mig och dig--
031:052 detta röse vare ett vittne, och stoden vare ett vittne, att jag
icke skall draga till dig förbi detta röse, och att icke heller
du skall draga till mig förbi detta röse och denna stod, med ont
uppsåt.
031:053 Abrahams Gud och Nahors Gud, han som var deras faders Gud, han
vare domare mellan oss.» Och Jakob svor eden vid honom som hans
fader Isak fruktade.
031:054 Och Jakob offrade ett slaktoffer på berget och inbjöd sina
fränder att hålla måltid med sig. Och de åto och stannade sedan
på berget över natten.
031:055 Men om morgonen stod Laban bittida upp, och sedan han hade kysst
sina barnbarn och sina döttrar och välsignat dem, for han sin
väg hem igen.

032:001 Men när Jakob drog sin väg fram, mötte honom Guds änglar;
032:002 och då Jakob såg dem, sade han: »Detta är Guds skara.» Och han
gav den platsen namnet Mahanaim.

032:003 Och Jakob sände budbärare framför sig till sin broder Esau i
Seirs land, på Edoms mark;
032:004 och han bjöd dem och sade: »Så skolen I säga till min herre
Esau: Din tjänare Jakob låter säga: Jag har vistats borta hos
Laban och dröjt kvar där ända till nu;
032:005 och jag har fått oxar, åsnor, får, tjänare och tjänarinnor. Och
jag har nu velat sända bud för att låta min herre veta detta, på
det att jag må finna nåd för dina ögon.»

032:006 När sedan budbärarna kommo tillbaka till Jakob, sade de: »Vi
träffade din broder Esau, som redan drager emot dig med fyra
hundra man.»
032:007 Då blev Jakob mycket förskräckt och betogs av ångest; och han
delade sitt folk och fåren och fäkreaturen och kamelerna i två
skaror.
032:008 Ty han tänkte: »Om Esau överfaller den ena skaran och slår den,
så kan dock den andra skaran undkomma.»

032:009 Och Jakob sade: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud,
HERRE, du som sade till mig: 'Vänd tillbaka till ditt land och
till din släkt, så skall jag göra dig gott',
032:010 jag är för ringa till all den nåd och all den trofasthet som du
har bevisat din tjänare; ty jag hade icke mer än min stav, när
jag gick över denna Jordan, och nu har jag förökats till två
skaror.
032:011 Rädda mig undan min broder Esaus hand, ty jag fruktar att han
kommer och förgör mig, utan att ens skona mödrar och barn.
032:012 Du har själv sagt: 'Jag skall göra dig mycket gott och låta din
säd bliva såsom havets sand, som man icke kan räkna för dess
myckenhets skull.'»
032:013 Och han stannade där den natten.

Och av det han hade förvärvat tog han ut till skänker åt sin
broder Esau
032:014 två hundra getter och tjugu bockar, två hundra tackor och tjugu
vädurar,
032:015 trettio kamelston som gåvo di, jämte deras föl, därtill fyrtio
kor och tio tjurar samt tjugu åsninnor med tio föl.
032:016 Och han lämnade detta i sina tjänares vård, var hjord för sig,
och sade till sina tjänare: »Gån framför mig och låten ett
mellanrum vara mellan hjordarna.»
032:017 Och han bjöd den förste och sade: »När min broder Esau möter dig
och frågar dig: 'Vem tillhör du, och vart går du, och vem
tillhöra djuren som du driver framför dig?',
032:018 då skall du svara: 'De tillhöra din tjänare Jakob; de äro
skänker som han sänder till min herre Esau, och själv kommer han
här efter oss.'»
032:019 Och han bjöd likaledes den andre och den tredje och alla de
övriga som drevo hjordarna: »Såsom jag nu har sagt eder skolen I
säga till Esau, när I kommen fram till honom.
032:020 Och I skolen vidare säga: 'Också din tjänare Jakob kommer här
efter oss.'» Ty han tänkte: »Jag vill blidka honom med de
skänker som gå före mig; sedan vill jag själv komma inför hans
ansikte; kanhända tager han då nådigt emot mig.»
032:021 Så kommo nu skänkerna före honom, medan han själv den natten
stannade i lägret.

032:022 Men under natten stod han upp och tog sina båda hustrur och
sina båda tjänstekvinnor och sina elva söner och gick över
Jabboks vad.
032:023 Han tog dem och förde dem över bäcken och förde tillika över vad
han eljest ägde.
032:024 Och Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom, till
dess morgonrodnaden gick upp.
032:025 Och när denne såg att han icke kunde övervinna Jakob, gav han
honom ett slag på höftleden, så att höften gick ur led, under
det han brottades med honom.
032:026 Och mannen sade: »Släpp mig, ty morgonrodnaden går upp.» Men
han svarade: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar
mig.»
032:027 Då sade han till honom: »Vad är ditt namn?» Han svarade:
»Jakob.»
032:028 Han sade: »Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har
kämpat med Gud och med
människor och vunnit seger.»
032:029 Då frågade Jakob och sade: »Låt mig veta ditt namn.» Han
svarade: »Varför frågar du efter mitt namn?» Och han välsignade
honom där.
032:030 Men Jakob gav platsen namnet Peniel, »ty»,
sade han, »jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och dock har
mitt liv blivit räddat».
032:031 Och när han hade kommit förbi Penuel, såg han solen gå upp; men
han haltade på höften.
032:032 Fördenskull äta Israels barn ännu i dag icke höftsenan som
ligger på höftleden, därför nämligen, att han gav Jakob ett slag
på höftleden, på höftsenan.

033:001 Och Jakob lyfte upp sina ögon och fick se Esau komma med fyra
hundra man. Då fördelade han sina barn på Lea och Rakel och de
båda tjänstekvinnorna.
033:002 Och han lät tjänstekvinnorna med deras barn gå främst, Lea med
hennes barn därnäst, och Rakel med Josef sist.
033:003 Och själv gick han framför dem och bugade sig sju gånger ned
till jorden, till dess han kom fram till sin broder.
033:004 Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn och föll honom
om halsen och kysste honom; och de gräto.
033:005 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se kvinnorna och
barnen, sade han: »Vilka äro dessa som du har med dig?» Han
svarade: »Det är barnen som Gud har beskärt din tjänare.»
033:006 Och tjänstekvinnorna gingo fram med sina barn och bugade sig.
033:007 Därefter gick ock Lea fram med sina barn, och de bugade sig.
Slutligen gingo Josef och Rakel fram och bugade sig.
033:008 Sedan frågade han: »Vad ville du med hela den skara som jag
mötte?» Han svarade: »Jag ville finna nåd för min herres ögon.»
033:009 Men Esau sade: »Jag har nog; behåll du vad du har, min broder.»
033:010 Jakob svarade: »Ack nej; om jag har funnit nåd för dina ögon, så
tag emot skänkerna av mig, eftersom jag har fått se ditt
ansikte, likasom såge jag ett gudaväsens ansikte, då du nu så
gunstigt har tagit emot mig.
033:011 Tag hälsningsskänkerna som jag har skickat emot dig; ty Gud har
varit mig nådig, och jag har allt fullt upp.» Och han bad honom
så enträget, att han tog emot dem.

033:012 Och Esau sade: »Låt oss bryta upp och draga vidare; jag vill gå
framför dig.»
033:013 Men han svarade honom: »Min herre ser själv att barnen äro
späda, och att jag har med mig får och kor som giva di; driver
man dessa för starkt en enda dag, så dör hela hjorden.
033:014 Må därför min herre draga åstad före sin tjänare, så vill jag
komma efter i sakta mak, i den mån boskapen, som drives framför
mig, och barnen orka följa med, till dess jag kommer till min
herre i Seir.»
033:015 Då sade Esau: »Så vill jag åtminstone lämna kvar hos dig en del
av mitt folk.» Men han svarade: »Varför så? Må jag allenast
finna nåd för min herres ögon.»
033:016 Så vände Esau om, samma dag, och tog vägen till Seir.

033:017 Men Jakob bröt upp och drog till Suckot och byggde sig där ett
hus. Och åt sin boskap gjorde han lövhyddor;
därav fick platsen namnet Suckot.

033:018 Och Jakob kom på sin färd ifrån Paddan-Aram välbehållen till
Sikems stad i Kanaans land och slog upp sitt läger utanför
staden.
033:019 Och det jordstycke där han hade slagit upp sitt tält köpte han
av Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor.
033:020 Och han reste där ett altare och kallade det
El-Elohe-Israel.

034:001 Men Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick ut för att
besöka landets döttrar.
034:002 Och Sikem, som var son till hivéen Hamor, hövdingen i landet,
fick se henne, och han tog henne till sig och lägrade henne och
kränkte henne.
034:003 Och hans hjärta fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, och flickan
blev honom kär, och han talade vänligt med flickan.
034:004 Och Sikem sade till sin fader Hamor: »Skaffa mig denna flicka
till hustru.»

034:005 Och Jakob hade fått höra att hans dotter Dina hade blivit
skändad. Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på
marken, teg Jakob, till dess de kommo hem.
034:006 Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med
honom.
034:007 Men när Jakobs söner kommo hem från marken, sedan de hade fått
höra vad som hade hänt, blevo de förbittrade och vredgades
högeligen över att han hade gjort vad som var en galenskap i
Israel, i det han hade lägrat Jakobs dotter--en otillbörlig
gärning.
034:008 Då talade Hamor med dem och sade: »Min son Sikems hjärta har
fäst sig vid eder syster; given henne åt honom till hustru.
034:009 Och befrynden eder med oss; given edra döttrar åt oss, och
tagen I våra döttrar till hustrur,
034:010 och bosätten eder hos oss, ty landet skall ligga öppet för eder;
där mån I bo och draga omkring och förvärva besittningar.»
034:011 Och Sikem sade till hennes fader och hennes bröder: »Låten mig
finna nåd för edra ögon; vad I fordren av mig vill jag giva.
034:012 Begären av mig huru stor brudgåva och skänk som helst; jag vill
giva vad I fordren av mig; given mig allenast flickan till
hustru.»
034:013 Då svarade Jakobs söner Sikem och hans fader Hamor med listiga
ord, eftersom han hade skändat deras syster Dina,
034:014 och sade till dem: »Vi kunna icke samtycka till att giva vår
syster åt en man som har förhud; ty sådant hålla vi för
skamligt.
034:015 Allenast på det villkoret skola vi göra eder till viljes, att I
bliven såsom vi, därigenom att allt mankön bland eder omskäres.
034:016 Då skola vi giva våra döttrar åt eder och själva taga edra
döttrar till hustrur; och vi skola då bo hos eder och bliva med
eder ett enda folk.
034:017 Men om I icke viljen lyssna till oss och låta omskära eder, så
skola vi taga vår syster och draga bort.»
034:018 Och Hamor och Sikem, Hamors son, voro till freds med vad de
begärde.

034:019 Och den unge mannen dröjde icke att göra så, ty han hade fått
behag till Jakobs dotter. Och han hade större myndighet än
någon annan i hans faders hus.
034:020 Så trädde då Hamor och hans son Sikem upp i sin stads port och
talade till männen i staden och sade:
034:021 »Dessa män äro fredligt sinnade mot oss; må vi alltså låta dem
bo i landet och draga omkring där; landet har ju utrymme nog för
dem. Vi vilja taga deras döttrar till hustrur åt oss och giva
dem våra döttrar.
034:022 Men allenast på det villkoret skola männen göra oss till viljes
och bo hos oss och bliva ett enda folk med oss, att allt mankön
bland oss omskäres, likasom de själva äro omskurna.
034:023 Och då bliva ju deras boskap och deras egendom och alla deras
dragare vår tillhörighet. Må vi fördenskull allenast göra dem
till viljes, så skola de bo kvar hos oss.»
034:024 Och folket lydde Hamor och hans son Sikem, alla de som bodde
inom hans stadsport; allt mankön, så många som bodde inom hans
stadsport, läto omskära sig.

034:025 Men på tredje dagen, då de voro sjuka av såren, togo Jakobs två
söner Simeon och Levi, Dinas bröder, var sitt svärd och
överföllo staden oförtänkt och dräpte allt mankön.
034:026 Också Hamor och hans son Sikem dräpte de med svärdsegg och togo
Dina ut ur Sikems hus och gingo sin väg.
034:027 Och Jakobs söner kommo över de slagna och plundrade staden,
därför att deras syster hade blivit skändad;
034:028 de togo deras får och fäkreatur och åsnor, både vad som fanns i
staden och vad som fanns på fältet.
034:029 Och allt deras gods och alla deras barn och deras kvinnor förde
de bort såsom byte, tillika med allt annat som fanns i husen.

034:030 Men Jakob sade till Simeon och Levi: »I haven dragit olycka över
mig, då I nu haven gjort mig förhatlig för landets inbyggare,
kananéerna och perisséerna. Mitt folk är allenast en ringa hop;
man skall nu församla sig mot mig och slå mig ihjäl; så skall
jag med mitt hus förgöras.»
034:031 Men de svarade: »Skulle man då få behandla vår syster såsom en
sköka?»

035:001 Och Gud sade till Jakob: »Stå upp, drag till Betel och stanna
där, och res där ett altare åt den Gud som uppenbarade sig för
dig, när du flydde för din broder Esau.»
035:002 Då sade Jakob till sitt husfolk och till alla som voro med
honom: »Skaffen bort de främmande gudar som I haven bland eder,
och renen eder och byten om kläder,
035:003 och låt oss så stå upp och draga till Betel; där vill jag resa
ett altare åt den Gud som bönhörde mig, när jag var i nöd, och
som var med mig på den väg jag vandrade.»
035:004 Då gåvo de åt Jakob alla de främmande gudar som de hade hos sig,
därtill ock sina örringar; och Jakob grävde ned detta under
terebinten vid Sikem.
035:005 Sedan bröto de upp; och en förskräckelse ifrån Gud kom över de
kringliggande städerna, så att man icke förföljde Jakobs söner.
035:006 Och Jakob kom till Lus, det är Betel, i Kanaans land, jämte allt
det folk som var med honom.
035:007 Och han byggde där ett altare och kallade platsen
El-Betel, därför att Gud där hade uppenbarat
sig för honom, när han flydde för sin broder.
035:008 Och Debora, Rebeckas amma, dog och blev begraven nedanför Betel,
under en ek; den fick namnet Gråtoeken.

035:009 Och Gud uppenbarade sig åter för Jakob, när han hade kommit
tillbaka från Paddan-Aram, och välsignade honom.
035:010 Och Gud sade till honom: »Ditt namn är Jakob; men du skall icke
mer heta Jakob, utan Israel skall vara ditt namn.» Så fick han
namnet Israel.
035:011 Och Gud sade till honom: »Jag är Gud den Allsmäktige; var
fruktsam och föröka dig. Ett folk, ja, skaror av folk skola
komma av dig, och konungar skola utgå från din länd.
035:012 Och det land som jag har givit åt Abraham och Isak skall jag
giva åt dig; åt din säd efter dig skall jag ock giva det landet.
035:013 Och Gud for upp från honom, på den plats där han hade talat med
honom.
035:014 Men Jakob reste en stod på den plats där han hade talat med
honom, en stod av sten; och han offrade drickoffer därpå och göt
olja över den.
035:015 Och Jakob gav åt platsen där Gud hade talat med honom namnet
Betel.
035:016 Sedan bröto de upp från Betel. Och när det ännu var ett stycke
väg fram till Efrat, kom Rakel i barnsnöd, och barnsnöden blev
henne svår.
035:017 Då nu hennes barnsnöd var som svårast, sade hjälpkvinnan till
henne: »Frukta icke; ty också denna gång får du en son.»
035:018 Men när hon höll på att giva upp andan, ty hon skulle nu dö, gav
hon honom namnet Ben-Oni; men hans fader kallade honom
Benjamin.
035:019 Så dog Rakel, och hon blev begraven vid vägen till Efrat, det är
Bet-Lehem.
035:020 Och Jakob reste en vård på hennes grav; det är den som ännu i
dag kallas Rakels gravvård.

035:021 Och Israel bröt upp därifrån och slog upp sitt tält på andra
sidan om Herdetornet.
035:022 Och medan Israel bodde där i landet, gick Ruben åstad och
lägrade Bilha, sin faders bihustru; och Israel fick höra det.

Och Jakob hade tolv söner.
035:023 Leas söner voro Ruben, Jakobs förstfödde, vidare Simeon, Levi,
Juda, Isaskar och Sebulon.
035:024 Rakels söner voro Josef och Benjamin.
035:025 Bilhas, Rakels tjänstekvinnas, söner voro Dan och Naftali.
035:026 Silpas, Leas tjänstekvinnas, söner voro Gad och Aser. Dessa
voro Jakobs söner, och de föddes åt honom i Paddan-Aram.
035:027 Och Jakob kom till sin fader Isak i Mamre vid Kirjat-Arba, det
är Hebron, där Abraham och Isak hade bott såsom främlingar.
035:028 Och Isak levde ett hundra åttio år;
035:029 därefter gav Isak upp andan och dog och blev samlad till sina
fäder, gammal och mätt på att leva. Och hans söner Esau och
Jakob begrovo honom.

036:001 Detta är berättelsen om Esaus, det är Edoms, släkt.

036:002 Esau hade tagit sina hustrur bland Kanaans döttrar: Ada, hetiten
Elons dotter, och Oholibama, dotter till Ana och sondotter till
hivéen Sibeon,
036:003 så ock Basemat, Ismaels dotter, Nebajots syster.
036:004 Och Ada födde Elifas åt Esau, men Basemat födde Reguel.
036:005 Och Oholibama födde Jeus, Jaelam och Kora. Dessa voro Esaus
söner, vilka föddes åt honom i Kanaans land.

036:006 Och Esau tog sina hustrur, sina söner och döttrar och allt sitt
husfolk, sin boskap och alla sina dragare och all annan egendom
som han hade förvärvat i Kanaans land och drog till ett annat
land och skilde sig så från sin broder Jakob.
036:007 Ty deras ägodelar voro så stora att de icke kunde bo
tillsammans; landet där de uppehöllo sig räckte icke till åt
dem, för deras boskapshjordars skull.
036:008 Och Esau bosatte sig i Seirs bergsbygd. Esau, det är densamme
som Edom.

036:009 Och detta är berättelsen om Esaus släkt, hans som var stamfader
för edoméerna, i Seirs bergsbygd.
036:010 Dessa äro namnen på Esaus söner: Elifas, son till Ada, Esaus
hustru, och Reguel, son till Basemat, Esaus hustru.
036:011 Men Elifas' söner voro Teman, Omar, Sefo, Gaetam och Kenas.
036:012 Och Timna, som var Elifas', Esaus sons, bihustru, födde Amalek
åt Elifas. Dessa voro söner till Ada, Esaus hustru.
036:013 Men Reguels söner voro dessa: Nahat och Sera, Samma och Missa.
Dessa voro söner till Basemat, Esaus hustru.
036:014 Men söner till Oholibama, Esaus hustru, dotter till Ana och
sondotter till Sibeon, voro dessa, som hon födde åt Esau: Jeus,
Jaelam och Kora.

036:015 Dessa voro stamfurstarna bland Esaus söner: Elifas', Esaus
förstföddes, söner voro dessa: fursten Teman, fursten Omar,
fursten Sefo, fursten Kenas,
036:016 fursten Kora, fursten Gaetam, fursten Amalek. Dessa voro de
furstar som härstammade från Elifas, i Edoms land; dessa voro
Adas söner.
036:017 Och dessa voro Reguels, Esaus sons, söner: fursten Nahat,
fursten Sera, fursten Samma, fursten Missa. Dessa voro de
furstar som härstammade från Reguel, i Edoms land; dessa voro
söner till Basemat, Esaus hustru.
036:018 Och dessa voro Oholibamas, Esaus hustrus, söner: fursten Jeus,
fursten Jaelam, fursten Kora. Dessa voro de furstar som
härstammade från Oholibama, Anas dotter och Esaus hustru.
036:019 Dessa voro Esaus söner, och dessa deras stamfurstar. Han är
densamme som Edom.

036:020 Dessa voro horéen Seirs söner, landets förra inbyggare: Lotan,
Sobal, Sibeon, Ana,
036:021 Dison, Eser och Disan. Dessa voro horéernas, Seirs söners,
stamfurstar i Edoms land.
036:022 Men Lotans söner voro Hori och Hemam; och Lotans syster var
Timna.
036:023 Och dessa voro Sobals söner: Alvan, Manahat och Ebal, Sefo och
Onam.
036:024 Och dessa voro Sibeons söner: Aja och Ana; det var denne Ana som
fann de varma källorna i öknen, när han vaktade sin fader
Sibeons åsnor.
036:025 Men dessa voro Anas barn: Dison och Oholibama, Anas dotter.
036:026 Och dessa voro Disans söner: Hemdan, Esban, Jitran och Keran.
036:027 Och dessa voro Esers söner: Bilhan, Saavan och Akan.
036:028 Dessa voro Disans söner: Us och Aran.
036:029 Dessa voro horéernas stamfurstar: fursten Lotan, fursten Sobal,
fursten Sibeon, fursten Ana,
036:030 fursten Dison, fursten Eser, fursten Disan. Dessa voro
horéernas stamfurstar i Seirs land, var furste för sig.

036:031 Och dessa voro de konungar som regerade i Edoms land, innan ännu
någon israelitisk konung var konung där:
036:032 Bela, Beors son, var konung i Edom, och hans stad hette Dinhaba.
036:033 När Bela dog, blev Jobab, Seras son, från Bosra, konung efter
honom.
036:034 När Jobab dog, blev Husam från temanéernas land konung efter
honom.
036:035 När Husam dog, blev Hadad, Bedads son, konung efter honom, han
som slog midjaniterna på Moabs mark; och hans stad hette Avit.
036:036 När Hadad dog, blev Samla från Masreka konung efter honom.
036:037 När Samla dog, blev Saul från Rehobot vid floden konung efter
honom.
036:038 När Saul dog, blev Baal-Hanan, Akbors son, konung efter honom.
036:039 När Baal-Hanan, Akbors son, dog, blev Hadar konung efter honom;
och hans stad hette Pagu, och hans hustru hette Mehetabel,
dotter till Matred, som var dotter till Me-Sahab.

036:040 Och dessa äro namnen på Esaus stamfurstar, efter deras släkter
och orter, med deras namn: fursten Timna, fursten Alva, fursten
Jetet,
036:041 fursten Oholibama, fursten Ela, fursten Pinon,
036:042 fursten Kenas, fursten Teman, fursten Mibsar,
036:043 fursten Magdiel, fursten Iram. Dessa voro Edoms stamfurstar,
efter deras boningsorter i det land de hade tagit i besittning
--hans som ock kallas Esau, edoméernas stamfader.

037:001 Men Jakob bosatte sig i det land där hans fader hade bott såsom
främling, nämligen i Kanaans land.

037:002 Detta är berättelsen om Jakobs släkt. När Josef var sjutton år
gammal, gick han, jämte sina bröder, i vall med fåren; han följde
då såsom yngling med Bilhas och Silpas, sin faders hustrurs,
söner. Och Josef bar fram till deras fader vad ont som sades om
dem.
037:003 Men Israel hade Josef kärare än alla sina andra söner, eftersom
han hade fött honom på sin ålderdom; och han lät göra åt honom
en fotsid livklädnad.
037:004 Då nu hans bröder sågo att deras fader hade honom kärare än alla
hans bröder, blevo de hätska mot honom och kunde icke tala
vänligt till honom.
037:005 Därtill hade Josef en gång en dröm, som han omtalade för sina
bröder; sedan hatade de honom ännu mer.
037:006 Han sade nämligen till dem: »Hören vilken dröm jag har haft.
037:007 Jag tyckte att vi bundo kärvar på fältet; och se, min kärve
reste sig upp och blev stående, och edra kärvar ställde sig runt
omkring och bugade sig för min kärve.»
037:008 Då sade hans bröder till honom: »Skulle du bliva vår konung, och
skulle du råda över oss?» Och de hatade honom ännu mer för hans
drömmars skull och för vad han hade sagt.

037:009 Sedan hade han ännu en annan dröm som han förtäljde för sina
bröder; han sade: »Hören, jag har haft ännu en dröm. Jag tyckte
att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.»
037:010 När han förtäljde detta för sin fader och sina bröder, bannade
hans fader honom och sade till honom: »Vad är detta för en dröm
som du har haft? Skulle då jag och din moder och dina bröder
komma och buga oss ned till jorden för dig?»
037:011 Och hans bröder avundades honom; men hans fader bevarade detta i
sitt minne.

037:012 Då nu en gång hans bröder hade gått bort för att vakta sin
faders får i Sikem,
037:013 sade Israel till Josef: »Se, dina bröder vakta fåren i Sikem;
gör dig redo, jag vill sända dig till dem.» Han svarade honom:
»Jag är redo.»
037:014 Då sade han till honom: »Gå och se efter, om det står väl till
med dina bröder, och om det står väl till med fåren, och kom
tillbaka till mig med svar.» Så sände han honom åstad från
Hebrons dal, och han kom till Sikem.
037:015 Där mötte han en man, medan han gick omkring villrådig på
fältet; och mannen frågade honom: »Vad söker du?»
037:016 Han svarade: »Jag söker efter mina bröder; säg mig var de vakta
sin hjord.»
037:017 Mannen svarade: »De hava brutit upp härifrån; ty jag hörde dem
säga: 'Låt oss gå till Dotain.'» Då gick Josef vidare efter
sina bröder och fann dem i Dotan.
037:018 När de nu på avstånd fingo se honom, innan han ännu hade hunnit
fram till dem, lade de råd om att döda honom.
037:019 De sade till varandra: »Se, där kommer drömmaren.
037:020 Upp, låt oss dräpa honom och kasta honom i en brunn; sedan kunna
vi säga att ett vilddjur har ätit upp honom. Så få vi se huru
det går med hans drömmar.»
037:021 Men när Ruben hörde detta, ville han rädda honom undan deras
händer och sade: »Låt oss icke slå ihjäl honom.»
037:022 Ytterligare sade Ruben till dem: »Utgjuten icke blod; kasten
honom i brunnen här i öknen, men bären icke hand på honom.» Han
ville nämligen rädda honom undan deras händer och föra honom
tillbaka till hans fader.
037:023 Då nu Josef kom fram till sina bröder, togo de av honom hans
livklädnad, den fotsida klädnaden som han hade på sig,
037:024 och grepo honom och kastade honom i brunnen; men brunnen var
tom, intet vatten fanns däri.
037:025 Därefter satte de sig ned för att äta. När de då lyfte upp sina
ögon, fingo de se ett tåg av ismaeliter komma från Gilead, och
deras kameler voro lastade med dragantgummi, balsam och
ladanum; de voro på väg med detta ned till Egypten.
037:026 Då sade Juda till sina bröder: »Vad gagn hava vi därav att vi
dräpa vår broder och dölja hans blod?»
037:027 Nej, låt oss sälja honom till ismaeliterna; må vår hand icke
komma vid honom, ty han är ju vår broder, vårt eget kött.» Och
hans bröder lydde honom.
037:028 Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de upp Josef ur
brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till
ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten.

037:029 När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef
icke i brunnen. Då rev han sönder sina kläder
037:030 och vände tillbaka till sina bröder och sade: »Gossen är icke
där, vart skall jag nu taga vägen?»
037:031 Men de togo Josefs livklädnad och slaktade en bock och doppade
klädnaden i blodet;
037:032 därefter sände de den fotsida livklädnaden hem till sin fader
och läto säga: »Denna har vi funnit; se efter, om det är din
sons livklädnad eller icke.»
037:033 Och han kände igen den och sade: »Det är min sons livklädnad;
ett vilddjur har ätit upp honom, förvisso är Josef ihjälriven.»
037:034 Och Jakob rev sönder sina kläder och svepte säcktyg om sina
länder och sörjde sin son i lång tid.
037:035 Och alla hans söner och alla hans döttrar kommo för att trösta
honom; men han ville icke låta trösta sig, utan sade: »Jag skall
med sorg fara ned i dödsriket till min son.» Så begrät hans
fader honom.

037:036 Men medaniterna förde honom till Egypten och sålde honom till
Potifar, som var hovman hos Farao och hövitsman för drabanterna.

038:001 Vid den tiden begav sig Juda åstad bort ifrån sina bröder och
slöt sig till en man i Adullam, som hette Hira.
038:002 Där fick Juda se dottern till en kananeisk man som hette Sua,
och han tog henne till sig och gick in till henne.
038:003 Och hon blev havande och födde en son, och han fick namnet Er.
038:004 Åter blev hon havande och födde en son och gav honom namnet
Onan.
038:005 Och hon födde ännu en son, och åt denne gav hon namnet Sela; och
när han föddes, var Juda i Kesib.
038:006 Och Juda tog åt Er, sin förstfödde, en hustru som hette Tamar.
038:007 Men Er, Judas förstfödde, misshagade HERREN; därför dödade
HERREN honom.
038:008 Då sade Juda till Onan: »Gå in till din broders hustru, äkta
henne i din broders ställe och skaffa avkomma åt din broder.»
038:009 Men eftersom Onan visste att avkomman icke skulle bliva hans
egen, lät han, när han gick in till sin broders hustru, det
spillas på jorden, för att icke giva avkomma åt sin broder.
038:010 Men det misshagade HERREN att han gjorde så; därför dödade han
också honom.
038:011 Då sade Juda till sin sonhustru Tamar: »Stanna såsom änka i din
faders hus, till dess min son Sela bliver fullvuxen.» Han
fruktade nämligen att annars också denne skulle dö, likasom hans
bröder. Så gick Tamar bort och stannade i sin faders hus.

038:012 En lång tid därefter dog Suas dotter, Judas hustru. Och efter
sorgetidens slut gick Juda med sin vän adullamiten Hira upp till
Timna, för att se efter dem som klippte hans får.
038:013 När man nu berättade för Tamar att hennes svärfader gick upp
till Timna för att klippa sina får,
038:014 lade hon av sig sina änkekläder och betäckte sig med en slöja
och höljde in sig och satte sig vid porten till Enaim på vägen
till Timna. Ty hon såg, att fastän Sela var fullvuxen, blev hon
likväl icke given åt honom till hustru.
038:015 Då nu Juda fick se henne, trodde han att hon var en sköka; hon
hade ju nämligen sitt ansikte betäckt.
038:016 Och han vek av till henne, där hon satt vid vägen, och sade:
»Kom, låt mig gå in till dig.» Ty han visste icke att det var
hans sonhustru. Hon svarade: »Vad vill du giva mig för att få
gå in till mig?»
038:017 Han sade: »Jag vill sända dig en killing ur min hjord.» Hon
svarade: »Ja, om du giver mig pant, till dess du sänder den.»
038:018 Han sade: »Vad skall jag då giva dig i pant?» Hon svarade: »Din
signetring, din snodd och staven som du har i din hand.» Då gav
han henne detta och gick in till henne, och hon blev havande
genom honom.
038:019 Och hon stod upp och gick därifrån och lade av sin slöja och
klädde sig åter i sina änkekläder.
038:020 Och Juda sände killingen med sin vän adullamiten, för att få
igen panten av kvinnan; men denne fann henne icke.
038:021 Och han frågade folket där på orten och sade: »Var är
tempeltärnan, hon som satt i Enaim vid vägen?» De svarade: »Här
har ingen tempeltärna varit.»
038:022 Och han kom tillbaka till Juda och sade: »Jag har icke funnit
henne; därtill säger folket på orten att ingen tempeltärna har
varit där.»
038:023 Då sade Juda: »Må hon då behålla det, så att vi icke draga
smälek över oss. Jag har nu sänt killingen, men du har icke
funnit henne.»

038:024 Vid pass tre månader därefter blev så berättat för Juda: »Din
sonhustru Tamar har bedrivit otukt, och i otukt har hon blivit
havande.» Juda sade: »Fören ut henne till att brännas.»
038:025 Men när hon fördes ut, sände hon bud till sin svärfader och lät
säga: »Genom en man som är ägare till detta har jag blivit
havande.» Och hon lät säga: »Se efter, vem denna signetring,
dessa snodder och denna stav tillhöra.»
038:026 Och Juda kände igen dem och sade: »Hon är i sin rätt mot mig,
eftersom jag icke har givit henne åt min son Sela.» Men han kom
icke mer vid henne.

038:027 När hon nu skulle föda, se, då funnos tvillingar i hennes liv.
038:028 Och i födslostunden stack den ene fram en hand; då tog
hjälpkvinnan en röd tråd och band den om hans hand och sade:
»Denne kom först fram.»
038:029 Men när han därefter åter drog sin hand tillbaka, se, då kom
hans broder fram; och hon sade: »Varför har du trängt dig fram?»
Och han fick namnet Peres.
038:030 Därefter kom hans broder fram, han som hade den röda tråden om
sin hand, och han fick namnet Sera.

039:001 Och Josef fördes ned till Egypten; och Potifar, som var hovman
hos Farao och hövitsman för drabanterna, en egyptisk man, köpte
honom av ismaeliterna som hade fört honom ditned.
039:002 Och HERREN var med Josef, så att han blev en lyckosam man. Och
han vistades i sin herres, egyptierns, hus;
039:003 och hans herre såg att HERREN var med honom, ty allt vad han
gjorde lät HERREN lyckas väl under hans hand.
039:004 Och Josef fann nåd för hans ögon och fick betjäna honom. Och
han satte honom över sitt hus, och allt vad han ägde lämnade han
i hans vård.
039:005 Och från den stund då han hade satt honom över sitt hus och över
allt vad han ägde, välsignade HERREN egyptierns hus, för Josefs
skull; och HERRENS välsignelse vilade över allt vad han ägde,
hemma och på marken.
039:006 Därför överlät han i Josefs vård allt vad han ägde, och sedan
han hade fått honom till sin hjälp, bekymrade han sig icke om
något, utom maten som han själv åt.

Men Josef hade en skön gestalt och var skön att skåda.
039:007 Och efter en tid hände sig att hans herres hustru kastade sina
ögon på Josef och sade: »Ligg hos mig.»
039:008 Men han ville icke, utan sade till sin herres hustru: »Se,
alltsedan min herre har tagit mig till sin hjälp, bekymrar han
sig icke om något i huset, och allt vad han äger har han lämnat
i min vård.
039:009 Han har i detta hus icke större makt än jag, och intet annat har
han förbehållit sig än dig allena, eftersom du är hans hustru.
Huru skulle jag då kunna göra så mycket ont och synda mot Gud?»
039:010 Och fastän hon talade sådant dag efter dag till Josef, hörde han
dock icke på henne och ville icke ligga hos henne eller vara med
henne.
039:011 Men en dag då han kom in i huset för att förrätta sina sysslor,
och ingen av husfolket var tillstädes därinne,
039:012 fattade hon honom i manteln och sade: »Ligg hos mig.» Men han
lämnade manteln i hennes hand och flydde och kom ut.
039:013 Då hon nu såg att han hade lämnat sin mantel i hennes hand och
flytt ut,
039:014 ropade hon på sitt husfolk och sade till dem: »Sen här, han har
fört hit till oss en hebreisk man, för att denne skulle locka
oss till lättfärdighet. Han kom in till mig och ville ligga hos
mig; men jag ropade med hög röst.
039:015 Och när han hörde att jag hov upp min röst och ropade, lämnade
han sin mantel kvar hos mig och flydde och kom ut.»
039:016 Och hon lät hans mantel ligga kvar hos sig, till dess hans herre
kom hem;
039:017 då berättade hon för honom detsamma; hon sade: »Den hebreiske
tjänaren som du har fört hit till oss kom in till mig, och
ville locka mig till lättfärdighet.
039:018 Men då jag hov upp min röst och ropade, lämnade han sin mantel
kvar hos mig och flydde ut.»
039:019 När nu hans herre hörde vad hans hustru berättade för honom,
nämligen att hans tjänare hade betett sig mot henne på detta
sätt, blev hans vrede upptänd.
039:020 Och Josefs herre tog honom och lät sätta honom i det fängelse
där konungens fångar sutto fängslade; där fick han då vara i
fängelse.
039:021 Men HERREN var med Josef och förskaffade honom ynnest och lät
honom finna nåd hos föreståndaren för fängelset.
039:022 Och föreståndaren för fängelset lät alla fångar som sutto i
fängelset stå under Josefs uppsikt; och allt vad där skulle
göras, det gjordes genom honom.
039:023 Föreståndaren för fängelset tog sig alls icke av något som Josef
hade om hand, eftersom HERREN var med denne; och vad han gjorde,
det lät HERREN lyckas väl.

040:001 En tid härefter hände sig att den egyptiske konungens munskänk
och hans bagare försyndade sig mot sin herre, konungen av
Egypten.
040:002 Och Farao blev förtörnad på sina två hovmän, överste munskänken
och överste bagaren,
040:003 och lät sätta dem i förvar i drabanthövitsmannens hus, i samma
fängelse där Josef satt fången.
040:004 Och hövitsmannen för drabanterna anställde Josef hos dem till
att betjäna dem; och de sutto där i förvar en tid.

040:005 Medan nu den egyptiske konungens munskänk och bagare sutto
fångna i fängelset, hade de båda under samma natt var sin dröm,
vardera med sin särskilda betydelse.
040:006 Och när Josef om morgonen kom in till dem, fick han se att de
voro bedrövade.
040:007 Då frågade han Faraos hovmän, som med honom sutto i förvar i
hans herres hus: »Varför sen I så sorgsna ut i dag?»
040:008 De svarade honom: »Vi hava haft en dröm, och ingen finnes, som
kan uttyda den.» Josef sade till dem: »Att giva uttydningen är
ju Guds sak; förtäljen drömmen för mig.»

040:009 Då förtäljde överste munskänken sin dröm för Josef och sade till
honom: »Jag drömde att ett vinträd stod framför mig;
040:010 på vinträdet voro tre rankor, och knappt hade det skjutit skott,
så slogo dess blommor ut och dess klasar buro mogna druvor.
040:011 Och jag hade Faraos bägare i min hand, och jag tog druvorna och
pressade ut dem i Faraos bägare och gav Farao bägaren i handen.»
040:012 Då sade Josef till honom: »Detta är uttydningen: de tre rankorna
betyda tre dagar;
040:013 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och sätta dig åter
på din plats, så att du får giva Farao bägaren i handen likasom
förut, då du var hans munskänk.
040:014 Men tänk på mig, när det går dig väl, så att du gör
barmhärtighet med mig och nämner om mig för Farao och skaffar
mig ut från detta hus;
040:015 ty jag är med orätt bortförd från hebréernas land, och icke
heller här har jag gjort något varför jag borde sättas i
fängelse.»

040:016 Då nu överste bagaren såg att Josef hade givit en god uttydning,
sade han till honom: »Också jag hade en dröm. Jag tyckte att
jag bar tre vetebrödskorgar på mitt huvud.
040:017 Och i den översta korgen funnos bakverk av alla slag, sådant som
Farao plägar äta; men fåglarna åto därav ur korgen på mitt
huvud.»
040:018 Då svarade Josef och sade: »Detta är uttydningen: de tre
korgarna betyda tre dagar;
040:019 om tre dagar skall Farao upphöja ditt huvud och taga det av
dig; han skall upphänga dig på trä, och fåglarna skola äta ditt
kött.»

040:020 På tredje dagen därefter, då det var Faraos födelsedag, gjorde
denne ett gästabud för alla sina tjänare. Då upphöjde han, bland
sina tjänare, såväl överste munskänkens huvud som överste
bagarens.
040:021 Han insatte överste munskänken åter i hans ämbete, så att han
fick giva Farao bägaren i handen;
040:022 men överste bagaren lät han upphänga, såsom Josef hade sagt dem
i sin uttydning.
040:023 Men överste munskänken tänkte icke på Josef, utan glömde honom.

041:001 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte
sig stå vid Nilfloden.
041:002 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och
de betade i vassen.
041:003 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur
floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av
floden.
041:004 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta
korna. Därefter vaknade Farao.
041:005 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och
vackra, växa på samma strå.
041:006 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av
östanvinden;
041:007 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen.
Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.

041:008 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och
lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och
Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde
uttyda dem för Farao.
041:009 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i
dag påminna om mina synder.
041:010 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig
jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
041:011 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra
drömmar hade var sin särskilda betydelse.
041:012 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos
hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra
drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade
drömt gav han en uttydning.
041:013 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter
insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»

041:014 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade
att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte
om kläder och kom inför Farao.
041:015 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen
finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att
allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
041:016 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud
skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
041:017 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden
av Nilfloden.
041:018 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de
betade i vassen.
041:019 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula
och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula
som dessa.
041:020 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
041:021 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade
sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter
vaknade jag.
041:022 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på
samma strå.
041:023 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och
svedda av östanvinden;
041:024 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade
jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för
mig.»

041:025 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma
betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
041:026 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock
sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
041:027 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda
sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av
östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
041:028 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra,
det har han låtit Farao veta.
041:029 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens
land.
041:030 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall
förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och
hungersnöden skall förtära landet.
041:031 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i
landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall
bliva mycket svår.
041:032 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta
är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
041:033 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan
sätta över Egyptens land.
041:034 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet
och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de
sju ymniga åren.
041:035 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna
till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att
tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
041:036 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju
hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet
icke behöva förgås genom hungersnöden.»

041:037 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
041:038 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken
Guds Ande så är som i denne?»
041:039 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig
allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
041:040 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall
allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min
vill jag vara förmer än du.»
041:041 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela
Egyptens land.»
041:042 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand
och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den
gyllene kedjan om hans hals.
041:043 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man
utropade framför honom »abrek». Och han satte
honom över hela Egyptens land.
041:044 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall
ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
041:045 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till
hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef
begav sig ut och besåg Egyptens land.

041:046 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i
Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i
hela Egyptens land.
041:047 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
041:048 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in
allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I
var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade
ifrån fälten däromkring.
041:049 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet,
till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom
det var omöjligt att hålla räkning på den.

041:050 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de
föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
041:051 Och Josef gav åt den förstfödde namnet
Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig
förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
041:052 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty»,
sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».

041:053 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land
gingo till ända;
041:054 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt.
Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land
fanns bröd överallt.
041:055 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till
Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till
Josef, och gören vad han säger eder.»
041:056 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef
alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden
blev allt större i Egyptens land;
041:057 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa
säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder.

042:001 Men när Jakob förnam att säd fanns i Egypten, sade han till sina
söner: »Varför stån I så rådlösa?»
042:002 Och han sade vidare: »Se, jag har hört att i Egypten finnes säd;
faren ditned och köpen därifrån säd åt oss, för att vi må leva
och icke dö.»
042:003 Då foro tio av Josefs bröder ned för att köpa säd i Egypten.
042:004 Men Benjamin, Josefs broder, blev icke av Jakob sänd åstad med
sina bröder, ty han fruktade att någon olycka kunde hända honom.
042:005 Så kommo då, bland de andra, också Israels söner för att köpa
säd; ty hungersnöd rådde i Kanaans land.

042:006 Och Josef var den som hade att befalla i landet; det var han som
sålde säd åt allt folket i landet. Då nu Josefs bröder kommo
dit, föllo de ned till jorden på sitt ansikte inför honom.
042:007 När då Josef fick se sina bröder, kände han igen dem; men han
ställde sig främmande mot dem och tilltalade dem hårt och
frågade dem: »Varifrån kommen I?» De svarade: »Från Kanaans
land, för att köpa säd till föda åt oss.»
042:008 Och fastän Josef kände igen sina bröder, kände de icke igen
honom.
042:009 Men Josef tänkte på de drömmar som han hade drömt om dem. Och
han sade till dem: »I ären spejare, I haven kommit för att se
efter, var landet är utan skydd.»
042:010 De svarade honom: »Nej, herre, dina tjänare hava kommit för att
köpa säd till föda åt sig.
042:011 Vi äro alla söner till en och samma man; vi äro redliga män,
dina tjänare äro inga spejare.»
042:012 Men han sade till dem: »Jo, I haven kommit för att se efter, var
landet är utan skydd.»
042:013 De svarade: »Vi, dina tjänare, äro tolv bröder, söner till en
och samma man i Kanaans land; men den yngste är nu hemma hos vår
fader, och en är icke mer till.»
042:014 Josef sade till dem: »Det är såsom jag sade eder: I ären
spejare.
042:015 Och på detta sätt vill jag pröva eder: så sant Farao lever,
I skolen icke slippa härifrån, med mindre eder yngste broder
kommer hit.
042:016 En av eder må fara och hämta hit eder broder. Men I andra
skolen stanna såsom fångar, för att jag så må pröva om I haven
talat sanning. Ty om så icke är, då ären I spejare, så sant
Farao lever.»
042:017 Därefter lät han hålla dem allasammans i fängelse under tre
dagar.

042:018 Men på tredje dagen sade Josef till dem: »Om I viljen leva, så
gören på detta sätt, ty jag fruktar Gud:
042:019 ären I redliga män, så må en av eder, I bröder, stanna såsom
fånge i huset där I haven suttit fängslade; men I andra mån fara
eder väg, och föra hem med eder den säd som I haven köpt till
hjälp mot hungersnöden hemma hos eder.
042:020 Fören sedan eder yngste broder hit till mig; om så edra ord visa
sig vara sanna, skolen I slippa att dö.» Och de måste göra så.
042:021 Men de sade till varandra: »Förvisso hava vi dragit skuld över
oss genom det som vi gjorde mot vår broder; ty vi sågo hans
själs ångest, när han bad oss om misskund, och vi ville dock
icke lyssna till honom. Därför hava vi själva kommit i denna
ångest.»
042:022 Ruben svarade dem: »Sade jag icke till eder: 'Försynden eder
icke på gossen'? Men I lyssnaden icke till mig; se, därför
utkräves nu hans blod.»
042:023 Men de visste icke att Josef förstod detta, ty han talade med
dem genom tolk.
042:024 Och han vände sig bort ifrån dem och grät. Sedan vände han sig
åter till dem och talade med dem; och han tog Simeon ut ur deras
krets och lät fängsla honom inför deras ögon.

042:025 Och Josef bjöd att man skulle fylla deras säckar med säd, och
lägga vars och ens penningar tillbaka i hans säck, och giva dem
kost för resan. Och man gjorde så med dem.
042:026 Och de lastade säden på sina åsnor och foro därifrån.
042:027 Men när vid ett viloställe en av dem öppnade sin säck för att
giva foder åt sin åsna, fick han se sina penningar ligga överst
i säcken.
042:028 Då sade han till sina bröder: »Mina penningar hava blivit lagda
hit tillbaka; se, de äro här i min säck.» Då blevo de utom sig
av häpnad och sågo förskräckta på varandra och sade: »Vad har
Gud gjort mot oss!»

042:029 När de kommo hem till sin fader Jakob i Kanaans land, berättade
de för honom allt vad som hade hänt dem och sade:
042:030 »Mannen som var herre där i landet tilltalade oss hårt och
behandlade oss såsom om vi ville bespeja landet.
042:031 Men vi sade till honom: 'Vi äro redliga män och inga spejare;
042:032 vi äro tolv bröder, samma faders söner; en är icke mer till, och
den yngste är nu hemma hos vår fader i Kanaans land.'
042:033 Men mannen som var herre i landet svarade oss: 'Därav skall jag
veta att I ären redliga män: lämnen kvar hos mig en av eder, I
bröder; tagen så vad I haven köpt till hjälp mot hungersnöden
hemma hos eder, och faren eder väg.
042:034 Sedan mån I föra eder yngste broder hit till mig, så kan jag
veta att I icke ären spejare, utan redliga män. Då skall jag
giva eder broder tillbaka åt eder, och I skolen fritt få draga
omkring i landet.

042:035 När de sedan tömde sina säckar, fann var och en sin penningpung
i sin säck. Och då de och deras fader fingo se penningpungarna,
blevo de förskräckta.
042:036 Och Jakob, deras fader, sade till dem: »I gören mig barnlös;
Josef är borta, Simeon är borta, Benjamin viljen I ock taga
ifrån mig; över mig kommer allt detta.»
042:037 Då svarade Ruben sin fader och sade: »Mina båda söner må du
döda, om jag icke för honom åter till dig. Anförtro honom åt
mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.»
042:038 Men han svarade: »Min son får icke fara ditned med eder. Hans
broder är ju död, och han är allena kvar; om nu någon olycka
hände honom på den resa I viljen företaga, så skullen I bringa
mina grå hår med sorg ned i dödsriket.»

043:001 Men hungersnöden var svår i landet.
043:002 Och när de hade förtärt den säd som de hade hämtat från Egypten,
sade deras fader till dem: »Faren tillbaka och köpen litet säd
till föda åt oss.»
043:003 Men Juda svarade honom och sade: »Mannen betygade högtidligt och
sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte, med mindre
eder broder är med eder.'
043:004 Om du nu låter vår broder följa med oss, så skola vi fara ned
och köpa säd till föda åt dig.
043:005 Men om du icke låter honom följa med oss, så vilja vi icke fara,
ty mannen sade till oss: 'I fån icke komma inför mitt ansikte,
med mindre eder broder är med eder.'
043:006 Då sade Israel: »Varför gjorden I så illa mot mig och berättaden
för mannen att I haden ännu en broder?»
043:007 De svarade: »Mannen frågade noga om oss och vår släkt; han sade:
'Lever eder fader ännu? Haven I någon broder?' Då omtalade vi
för honom huru det förhöll sig. Kunde vi veta att han skulle
säga: 'Fören eder broder hitned'?»
043:008 Och Juda sade till sin fader Israel: »Låt ynglingen följa med
mig, så vilja vi stå upp och begiva oss åstad, för att vi må
leva och icke dö, vi själva och du och våra kvinnor och barn.
043:009 Jag vill ansvara för honom; av min hand må du utkräva honom. Om
jag icke för honom åter till dig och ställer honom inför ditt
ansikte, så vill jag vara en syndare inför dig i all min tid.
043:010 Sannerligen, om vi icke hade dröjt så länge, så skulle vi redan
hava varit tillbaka för andra gången.»
043:011 Då svarade deras fader Israel dem: »Måste det så vara, så gören
nu på detta sätt: tagen av landets bästa frukt i edra säckar och
fören det till mannen såsom skänk, litet balsam och litet
honung, dragantgummi och ladanum, pistacienötter och mandlar.
043:012 Och tagen dubbla summan penningar med eder, så att I fören
tillbaka dit med eder de penningar som I haven fått igen överst
i edra säckar. Kanhända var det ett misstag.
043:013 Tagen ock eder broder med eder, och stån upp och faren tillbaka
till mannen.
043:014 Men Gud den Allsmäktige låte eder finna barmhärtighet inför
mannen, så att han tillstädjer eder andre broder och Benjamin
att återvända med eder. Men skall jag bliva barnlös, så må det
då ske.»

043:015 Då togo männen de nämnda skänkerna och togo med sig dubbla
summan penningar, därtill ock Benjamin, och stodo upp och foro
ned till Egypten och trädde inför Josef.
043:016 Då nu Josef såg att Benjamin var med dem, sade han till sin
hovmästare: »För dessa män in i mitt hus; och låt slakta och
tillreda en måltid, ty männen skola äta middag med mig.»
043:017 Och mannen gjorde såsom Josef hade sagt och förde männen in i
Josefs hus.
043:018 Och männen blevo förskräckta, när de fördes in i Josefs hus; de
sade: »Det är på grund av penningarna vi föras hitin, de
penningar som förra gången kommo tillbaka i våra säckar; ty han
vill nu störta sig på oss och överfalla oss och göra oss själva
till trälar och taga ifrån oss våra åsnor.»
043:019 Och de trädde fram till Josefs hovmästare och talade med honom
vid ingången till huset
043:020 och sade: »Hör oss, herre. När vi förra gången voro härnere för
att köpa säd till föda åt oss
043:021 och sedan kommo till ett viloställe och öppnade våra säckar, då
fann var och en av oss sina penningar överst i sin säck,
penningarna till deras fulla vikt; dem hava vi nu fört tillbaka
med oss.
043:022 Och vi hava tagit andra penningar med oss för att köpa säd till
föda åt oss. Vi veta icke vem som hade lagt penningarna i våra
säckar.»
043:023 Då svarade han: »Varen vid gott mod, frukten icke; det är eder
Gud och eder faders Gud som har låtit eder finna en skatt i edra
säckar; edra penningar har jag fått.» Sedan hämtade han Simeon
ut till dem.
043:024 Och han förde männen in i Josefs hus och gav dem vatten till att
två sina fötter och gav foder åt deras åsnor.
043:025 Och de ställde i ordning sina skänker, till dess Josef skulle
komma hem om middagen; ty de hade fått höra att de skulle äta
där.

043:026 När sedan Josef hade kommit hem, förde de skänkerna, som de hade
med sig, in till honom i huset och föllo ned för honom till
jorden.
043:027 Och han hälsade dem och frågade: »Står det väl till med eder
fader, den gamle, som I taladen om? Lever han ännu?»
043:028 De svarade: »Ja, det står väl till med vår fader, din tjänare;
han lever ännu.» Och de bugade sig och föllo ned för honom.
043:029 Och när han lyfte upp sina ögon och fick se sin broder Benjamin,
sin moders son, frågade han: »Är detta eder yngste broder, den
som I taladen om med mig?» Därpå sade han: »Gud vare dig nådig,
min son.»
043:030 Men Josef bröt av sitt tal, ty hans hjärta upprördes av kärlek
till brodern, och han sökte tillfälle att gråta ut och gick in i
sin kammare och grät där.
043:031 Därefter, sedan han hade tvagit sitt ansikte, gick han åter ut
och betvang sig och sade: »Sätten fram mat.»
043:032 Och de satte fram särskilt för honom och särskilt för dem och
särskilt för de egyptier som åto tillsammans med honom; ty
egyptierna få icke äta tillsammans med hebréerna; sådant är
nämligen en styggelse för egyptierna.
043:033 Och de fingo sina platser mitt emot honom, den förstfödde främst
såsom den förstfödde, sedan de yngre, var och en efter sin
ålder; och männen sågo med förundran på varandra.
043:034 Och han lät bära till dem av rätterna på sitt bord, och Benjamin
fick fem gånger så mycket som var och en av de andra. Och de
drucko sig glada med honom.

044:001 Därefter bjöd han sin hovmästare och sade: »Fyll männens säckar
med säd, så mycket de kunna rymma, och lägg vars och ens
penningar överst i hans säck.
044:002 Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den
yngstes säck, tillika med penningarna för hans säd.» Och han
gjorde såsom Josef hade sagt.
044:003 Om morgonen, då det blev dager, fingo männen fara med sina
åsnor.
044:004 Men när de hade kommit ett litet stycke utom staden, sade Josef
till sin hovmästare: »Stå upp och sätt efter männen; och när du
hinner upp dem, så säg till dem: 'Varför haven I lönat gott med
ont?
044:005 Det är ju just den bägaren som min herre dricker ur, och som han
plägar spå med. Det är en ond gärning I haven gjort.'»

044:006 När han nu hann upp dem, sade han detta till dem.
044:007 Då svarade de honom: »Varför talar min herre så? Bort det, att
dina tjänare skulle göra sådant!
044:008 De penningar som vi funno överst i våra säckar hava vi ju fört
tillbaka till dig från Kanaans land. Huru skulle vi då kunna
vilja stjäla silver eller guld ur din herres hus?
044:009 Den bland dina tjänare, som den finnes hos, han må dö; därtill
vilja vi andra bliva min herres trälar.»
044:010 Han svarade: »Ja, vare det såsom I haven sagt; den som den
finnes hos, han skall bliva min träl. Men I andra skolen vara
utan skuld.»
044:011 Och de skyndade sig att lyfta ned var och en sin säck på jorden,
och öppnade var och en sin säck.
044:012 Och han begynte att söka hos den äldste och slutade hos den
yngste; och bägaren fanns i Benjamins säck.
044:013 Då revo de sönder sina kläder och lastade åter var och en sin
åsna och vände tillbaka till staden.

044:014 Och Juda och hans bröder gingo in i Josefs hus, där denne ännu
var kvar; och de föllo ned till jorden för honom.
044:015 Då sade Josef till dem: »Vad haven I gjort! Förstoden I icke
att en man sådan som jag kan spå?»
044:016 Juda svarade: Vad skola vi säga till min herre, vad skola vi
tala, och huru skola vi rättfärdiga oss? Gud har funnit dina
tjänares missgärning. Se, vi äro min herres trälar, vi andra
såväl som den som bägaren har blivit funnen hos.»
044:017 Men han sade: »Bort det, att jag skulle så göra! Den som
bägaren har blivit funnen hos, han skall bliva min träl. Men I
andra mån i frid fara hem till eder fader.»

044:018 Då trädde Juda fram till honom och sade: »Hör mig, herre; låt
din tjänare tala ett ord inför min herre, och må din vrede icke
upptändas mot din tjänare; ty du är såsom Farao.
044:019 Min herre frågade sina tjänare och sade: 'Haven I eder fader
eller någon broder ännu därhemma?'
044:020 Och vi svarade min herre: 'Vi hava en åldrig fader och en son
till honom, en som är född på hans ålderdom och ännu är ung; men
en broder till denne är död, så att han allena är kvar efter sin
moder, och hans fader har honom kär.'
044:021 Då sade du till dina tjänare: 'Fören honom hitned till mig, så
att jag kan låta mitt öga vila på honom.'
044:022 Och vi svarade min herre: 'Ynglingen kan icke lämna sin fader,
ty om han lämnade sin fader, så skulle denne dö.'
044:023 Men du sade till dina tjänare: 'Om eder yngste broder icke
följer med eder hitned, så fån I icke mer komma inför mitt
ansikte.'
044:024 När vi därefter hade kommit hem till din tjänare, min fader,
berättade vi för honom vad min herre hade sagt.
044:025 Och när sedan vår fader sade: 'Faren tillbaka och köpen litet
säd till föda åt oss',
044:026 svarade vi: 'Vi kunna icke fara ditned; allenast på det
villkoret vilja vi fara, att vår yngste broder följer med oss;
ty vi få icke komma inför mannens ansikte om vår yngste broder
icke är med oss.
044:027 Men din tjänare, min fader, sade till oss: 'I veten själva att
min hustru har fött åt mig två söner,
044:028 och den ene gick bort ifrån mig, och jag sade: förvisso är han
ihjälriven. Och jag har icke sett honom sedan den tiden.
044:029 Om I nu tagen också denne ifrån mig och någon olycka händer
honom, så skolen I bringa mina grå hår med jämmer ned i
dödsriket.'
044:030 Om jag alltså kommer hem till din tjänare, min fader, utan att
vi hava med oss ynglingen, som vår faders hjärta är så fäst vid,
044:031 då bliver det hans död, när han ser att ynglingen icke är med;
och dina tjänare skulle så bringa din tjänares, vår faders, grå
hår med sorg ned i dödsriket.
044:032 Ty jag, din tjänare, har lovat min fader att ansvara för
ynglingen och har sagt, att om jag icke för denne till honom
igen, så vill jag vara en syndare inför min fader i all min tid.
044:033 Låt nu därför din tjänare stanna kvar hos min herre såsom träl,
i ynglingens ställe, men låt ynglingen fara hem med sina bröder.
044:034 Ty huru skulle jag kunna fara hem till min fader utan att hava
ynglingen med mig? Jag förmår icke se den jämmer som då skulle
komma över min fader.»

045:001 Då kunde Josef icke längre betvinga sig inför alla dem som stodo
omkring honom. Han ropade: »Må alla gå ut härifrån.» Och ingen
fick stanna inne hos Josef, när han gav sig till känna för sina
bröder.
045:002 Och han brast ut i högljudd gråt, så att egyptierna hörde det;
också Faraos husfolk hörde det.
045:003 Och Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min fader
ännu?» Men hans bröder kunde icke svara honom, så förskräckta
blevo de för honom.
045:004 Då sade Josef till sina bröder: »Kommen hitfram till mig.» Och
när de kommo fram, sade han: »Jag är Josef, eder broder, som I
sålden till Egypten.
045:005 Men varen nu icke bedrövade och grämen eder icke däröver att I
haven sålt mig hit; ty för att bevara människors liv har Gud
sänt mig hit före eder.
045:006 I två år har nu hungersnöd varit i landet, och ännu återstå fem
år under vilka man varken skall plöja eller skörda.
045:007 Men Gud sände mig hit före eder, för att I skullen bliva kvar på
jorden och behållas vid liv, ja, till räddning för många.
045:008 Så haven nu icke I sänt mig hit, utan Gud; och han har gjort mig
till Faraos högste rådgivare och till en herre över hela hans
hus och till en furste över hela Egyptens land.
045:009 Skynden eder nu och faren hem till min fader, och sägen till
honom: 'Så säger din son Josef: Gud har satt mig till en herre
över hela Egypten; kom ned till mig, dröj icke.
045:010 Du skall få bo i landet Gosen och vara mig nära, du med dina
barn och barnbarn, dina får och fäkreatur och allt vad som
tillhör dig.
045:011 Jag vill där försörja dig--ty ännu återstå fem hungerår--så
att varken du eller ditt hus eller någon som hör dig till skall
lida nöd.
045:012 I sen ju med egna ögon, också min broder Benjamin ser med egna
ögon, att det är jag, som med egen mun talar till eder.
045:013 Berätten nu för min fader om all min härlighet i Egypten och om
allt vad I haven sett, och skynden eder att föra min fader
hitned.»
045:014 Så föll han sin broder Benjamin om halsen och grät, och Benjamin
grät vid hans hals.
045:015 Och han kysste alla sina bröder och grät i deras armar. Sedan
samtalade hans bröder med honom.

045:016 När nu det ryktet spordes i Faraos hus, att Josefs bröder hade
kommit, behagade detta Farao och hans tjänare väl.
045:017 Och Farao sade till Josef: »Säg till dina bröder: 'Detta skolen
I göra: lasten edra djur och faren hem till Kanaans land;
045:018 hämten så eder fader och edert folk och kommen hit till mig, så
skall jag giva eder det bästa som finnes i Egyptens land, och I
skolen få äta av landets fetma.'
045:019 Alltså bjuder jag dig nu att säga: 'Detta skolen I göra: tagen
eder vagnar i Egyptens land för edra späda barn och edra
hustrur, och hämten eder fader och kommen hit.
045:020 Och bekymren eder icke om edert bohag; ty det bästa som finnes i
hela Egyptens land skall höra eder till.'»
045:021 Israels söner gjorde så, och Josef gav dem vagnar, efter Faraos
befallning, och gav dem kost för resan.
045:022 Och han gav åt dem alla var sin högtidsdräkt, men åt Benjamin
gav han tre hundra siklar silver och fem högtidsdräkter.
045:023 Och till sin fader sände han likaledes gåvor: tio åsnor, lastade
med det bästa Egypten hade, och tio åsninnor, lastade med säd
och bröd och andra livsmedel åt hans fader för resan.
045:024 Därefter lät han sina bröder fara, och de begåvo sig åstad; och
han sade till dem: »Kiven icke på vägen.»

045:025 Så foro de upp från Egypten och kommo till sin fader Jakob i
Kanaans land;
045:026 och de berättade för honom och sade: »Josef lever ännu, och han
är en furste över hela Egyptens land.» Då greps hans hjärta av
vanmakt, ty han kunde icke tro dem.
045:027 Men när de omtalade för honom allt vad Josef hade sagt till dem,
och när han såg vagnarna som Josef hade sänt för att hämta
honom, då fick deras fader Jakobs ande åter liv.
045:028 Och Israel sade: »Det är nog; min son Josef lever ännu. Jag
vill fara och se honom, förrän jag dör.»

046:001 Och Israel bröt upp med allt vad honom tillhörde. Och när han
kom till Beer-Seba, offrade han slaktoffer åt sin fader Isaks
Gud.
046:002 Och Gud talade till Israel i en syn om natten; han sade: »Jakob!
Jakob!» Han svarade: »Här är jag.»
046:003 Då sade han: »Jag är Gud, din faders Gud; frukta icke för att
draga ned till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort
folk.
046:004 Jag skall själv draga ned med dig till Egypten, jag skall ock
föra dig åter upp därifrån; och Josefs hand skall tillsluta dina
ögon.»

046:005 Och Jakob bröt upp från Beer-Seba; och Israels söner satte sin
fader Jakob och sina späda barn och sina hustrur på vagnarna som
Farao hade sänt för att hämta honom.
046:006 Och de togo sin boskap och de ägodelar som de hade förvärvat i
Kanaans land och kommo så till Egypten, Jakob och alla hans
avkomlingar med honom.
046:007 Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, alla sina
avkomlingar, förde han med sig till Egypten.

046:008 Dessa äro namnen på Israels barn som kommo till Egypten:

Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben,
046:009 och Rubens söner voro Hanok, Pallu, Hesron och Karmi.
046:010 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son.
046:011 Levis söner voro Gerson, Kehat och Merari.
046:012 Judas söner voro Er, Onan, Sela, Peres och Sera--men Er och
Onan dogo i Kanaans land--och Peres' söner voro Hesron och
Hamul.
046:013 Isaskars söner voro Tola, Puva, Job och Simron.
046:014 Sebulons söner voro Sered, Elon och Jaleel.
046:015 Dessa voro Leas söner, de som hon födde åt Jakob i Paddan-Aram;
tillika födde hon åt honom dottern Dina. Söner och döttrar
utgjorde tillsammans trettiotre personer.
046:016 Gads söner voro Sifjon och Haggi, Suni och Esbon, Eri och Arodi
och Areli.
046:017 Asers söner voro Jimna, Jisva, Jisvi och Beria; och deras syster
var Sera; men Berias söner voro Heber och Malkiel.
046:018 Dessa voro söner till Silpa, som Laban hade givit åt sin dotter
Lea, och dessa födde hon åt Jakob, sexton personer.
046:019 Rakels, Jakobs hustrus, söner voro Josef och Benjamin.
046:020 Och de söner som föddes åt Josef i Egyptens land voro Manasse
och Efraim; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera,
prästen i On.
046:021 Och Benjamins söner voro Bela, Beker och Asbel, Gera och Naaman,
Ehi och Ros, Muppim och Huppim och Ard.
046:022 Dessa voro Rakels söner, de som föddes åt Jakob, tillsammans
fjorton personer.
046:023 Dans söner voro Husim.
046:024 Naftalis söner voro Jaseel, Guni, Jeser och Sillem.
046:025 Dessa voro söner till Bilha, som Laban hade givit åt sin dotter
Rakel, och dessa födde hon åt Jakob, tillsammans sju personer.
046:026 De som kommo med Jakob till Egypten, de som hade utgått från
hans länd, utgjorde alla tillsammans sextiosex personer, förutom
Jakobs sonhustrur.
046:027 Och Josefs söner, vilka föddes åt honom i Egypten, voro två. De
personer av Jakobs hus, som kommo till Egypten, utgjorde
tillsammans sjuttio.

046:028 Och han sände Juda framför sig till Josef, för att denne skulle
visa honom vägen till Gosen. Så kommo de till landet Gosen.
046:029 Och Josef lät spänna för sin vagn och for upp till Gosen för att
möta sin fader Israel. Och när han kom fram till honom, föll
han honom om halsen och grät länge vid hans hals.
046:030 Och Israel sade till Josef: »Nu vill jag gärna dö, sedan jag har
sett ditt ansikte och sett att du ännu lever.»

046:031 Därefter sade Josef till sina bröder och sin faders folk: »Jag
vill fara upp och berätta för Farao och säga till honom: 'Mina
bröder och min faders folk, som hittills hava bott i Kanaans
land, hava kommit till mig.
046:032 Och dessa män äro fårherdar, ty de hava idkat boskapsskötsel;
och sina får och fäkreatur och allt vad de äga hava de fört med
sig.'
046:033 När sedan Farao kallar eder till sig och frågar: 'Vad är edert
yrke?',
046:034 skolen I svara: 'Vi, dina tjänare, hava idkat boskapsskötsel
från vår ungdom ända till nu, vi såväl som våra fäder.' Så
skolen I få bo i landet Gosen; ty alla fårherdar äro en
styggelse för egyptierna.»

047:001 Och Josef kom och berättade för Farao och sade: »Min fader och
mina bröder hava kommit från Kanaans land med sina får och
fäkreatur och allt vad de äga; och de äro nu i landet Gosen.»
047:002 Och han hade bland sina bröder tagit ut fem män; dem ställde han
fram inför Farao.
047:003 Då frågade Farao hans bröder: »Vad är edert yrke?» De svarade
Farao: »Dina tjänare äro fårherdar, såsom ock våra fäder hava
varit.»
047:004 Och de sade ytterligare till Farao: »Vi hava kommit för att bo
någon tid här i landet; ty dina tjänare hade intet bete för sina
får, eftersom hungersnöden är så svår i Kanaans land. Så låt nu
dina tjänare bo i landet Gosen.»
047:005 Då sade Farao till Josef: »Din fader och dina bröder hava alltså
nu kommit till dig.
047:006 Egyptens land ligger öppet för dig; i den bästa delen av landet
må du låta din fader och dina bröder bo. Må de bo i landet
Gosen, och ifall du vet om några bland dem att de äro dugande
män, så sätt dessa till uppsyningsmän över min boskap.»

047:007 Sedan hämtade Josef sin fader Jakob och förde honom fram inför
Farao, och Jakob hälsade Farao.
047:008 Men Farao frågade Jakob: »Huru hög är din ålder?»
047:009 Jakob svarade Farao: »Min vandringstid har varat ett hundra
trettio år. Få och onda hava mina levnadsår varit, de nå icke
upp till antalet av mina fäders levnadsår under deras
vandringstid.»
047:010 Och Jakob tog avsked av Farao och gick ut ifrån honom.
047:011 Men Josef lät sin fader och sina bröder bo i Egyptens land och
gav dem besittning där, i den bästa delen av landet, i landet
Rameses, såsom Farao hade bjudit.
047:012 Och Josef försörjde sin fader och sina bröder och hela sin
faders hus, och gav var och en underhåll efter antalet av hans
barn.

047:013 Men ingenstädes i landet fanns bröd, ty hungersnöden var mycket
svår, så att Egyptens land och Kanaans land försmäktade av
hunger.
047:014 Och för den säd som folket köpte samlade Josef till sig alla
penningar som funnos i Egyptens land och i Kanaans land; och
Josef lät föra penningarna in i Faraos hus.
047:015 Men när penningarna togo slut i Egyptens land och i Kanaans
land, kommo alla egyptier till Josef och sade: »Giv oss bröd;
icke vill du väl att vi skola dö i din åsyn? Vi hava ju inga
penningar mer.»
047:016 Josef svarade: »Fören hit eder boskap, så skall jag giva eder
bröd i utbyte mot eder boskap, om I icke mer haven några
penningar.»
047:017 Då förde de sin boskap till Josef, och Josef gav dem bröd i
utbyte mot deras hästar, får, fäkreatur och åsnor. Så underhöll
han dem det året och gav dem bröd i utbyte mot all deras boskap.
047:018 Så gick detta år till ända. Men det följande året kommo de åter
till honom och sade till honom: »Vi vilja icke dölja det för
min herre: penningarna äro slut, och den boskap vi ägde har
kommit i min herres ägo; intet annat finnes nu kvar att giva åt
min herre än våra kroppar och vår jord.
047:019 Icke vill du att vi skola förgås inför dina ögon, vi med vår
åkerjord? Köp oss och vår jord för bröd, så vilja vi med vår
jord bliva Faraos trälar; giv oss allenast utsäde, för att vi må
leva och icke dö, och för att jorden icke må läggas öde.»
047:020 Då köpte Josef all jord i Egypten åt Farao; ty egyptierna sålde
var och en sin åker, eftersom hungersnöden så svårt tryckte dem.
Så blev jorden Faraos egendom.
047:021 Och folket förflyttade han till städerna, från den ena ändan av
Egyptens område till den andra.
047:022 Allenast prästernas jord köpte han icke, ty prästerna hade sitt
bestämda underhåll av Farao, och de levde av det bestämda
underhåll som Farao gav dem; därför behövde de icke sälja sin
jord.
047:023 Och Josef sade till folket: »Se, jag har nu köpt eder och eder
jord åt Farao. Där haven I utsäde; besån nu jorden.
047:024 Och när grödan kommer in, skolen I giva en femtedel åt Farao;
men fyra femtedelar skolen I själva hava till utsäde på åkern
och till föda för eder och dem som I haven i edra hus och till
föda för edra barn.»
047:025 De svarade: »Du har behållit oss vid liv; låt oss finna nåd för
min herres ögon, så vilja vi vara Faraos trälar.»
047:026 Så gjorde Josef det till en stadga, som ännu i dag gäller för
Egyptens jord, att man skulle giva femtedelen åt Farao.
Allenast prästernas jord blev icke Faraos egendom.

047:027 Så bodde nu Israel i Egyptens land, i landet Gosen; och de fingo
sina besittningar där och voro fruktsamma och förökade sig
storligen.
047:028 Och Jakob levde sjutton år i Egyptens land, så att hans
levnadsålder blev ett hundra fyrtiosju år.
047:029 Då nu tiden närmade sig att Israel skulle dö, kallade han till
sig sin son Josef och sade till honom: »Om jag har funnit nåd
för dina ögon, så lägg din hand under min länd och lova att visa
mig din kärlek och trofasthet därmed att du icke begraver mig i
Egypten;
047:030 fastmer, när jag har gått till vila hos mina fäder, skall du
föra mig från Egypten och begrava mig i deras grav.» Han
svarade: »Jag skall göra såsom du har sagt.»
047:031 Men han sade: »Giv mig din ed därpå.» Och han gav honom sin ed.
Då tillbad Israel, böjd mot sängens huvudgärd.

048:001 En tid härefter blev det sagt till Josef: »Din fader är nu
sjuk.» Då tog han med sig sina båda söner, Manasse och Efraim.
048:002 Och man berättade för Jakob och sade: »Din son Josef har nu
kommit till dig.» Då tog Israel styrka till sig och satte sig
upp i sängen.
048:003 Och Jakob sade till Josef: »Gud den Allsmäktige uppenbarade sig
för mig i Lus i Kanaans land och välsignade mig
048:004 och sade till mig: 'Se, jag skall göra dig fruktsam och föröka
dig och låta skaror av folk komma av dig, och skall giva åt din
säd efter dig detta land till evärdlig besittning.'
048:005 Dina båda söner, som äro födda åt dig i Egyptens land, innan jag
kom hit till dig i Egypten, de skola nu vara mina: Efraim och
Manasse skola vara mina, likasom Ruben och Simeon.
048:006 Men de barn som du har fött efter dem skola vara dina; de skola
bära sina bröders namn i dessas arvedel.
048:007 Se, när jag kom från Paddan, dog Rakel ifrån mig i Kanaans land,
under resan, då det ännu var ett stycke väg fram till Efrat; och
jag begrov henne där vid vägen till Efrat.» Stället heter nu
Bet-Lehem.

048:008 Då nu Israel fick se Josefs söner, sade han: »Vilka äro dessa?»
048:009 Josef svarade sin fader: »Det är mina söner, som Gud har givit
mig här.» Då sade han: »För dem hit till mig, på det att jag må
välsigna dem.»
048:010 Och Israels ögon voro skumma av ålder, så att han icke kunde se.
Så förde han dem då fram till honom, och han kysste dem och tog
dem i famn.
048:011 Och Israel sade till Josef: »Jag hade icke tänkt att jag skulle
få se ditt ansikte, men nu har Gud låtit mig se till och med
avkomlingar av dig.»
048:012 Och Josef förde dem bort ifrån hans knän och föll ned till
jorden på sitt ansikte.
048:013 Sedan tog Josef dem båda vid handen, Efraim i sin högra hand,
till vänster framför Israel, och Manasse i sin vänstra hand,
till höger framför Israel, och förde dem så fram till honom.
048:014 Men Israel räckte ut sin högra hand och lade den på Efraims
huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand på
Manasses huvud; han lade alltså sina händer korsvis, ty Manasse
var den förstfödde.
048:015 Och han välsignade Josef och sade: »Den Gud inför vilken mina
fäder, Abraham och Isak, hava vandrat, den Gud som har varit min
herde från min födelse ända till denna dag,
048:016 den ängel som har förlossat mig från allt ont, han välsigne
dessa barn; och må de uppkallas efter mitt och mina fäders,
Abrahams och Isaks, namn, och må de föröka sig och bliva talrika
på jorden.»
048:017 Men när Josef såg att hans fader lade sin högra hand på Efraims
huvud, misshagade detta honom, och han fattade sin faders hand
och ville flytta den från Efraims huvud på Manasses huvud.
048:018 Och Josef sade till sin fader: »Icke så, min fader; denne är den
förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.»
048:019 Men hans fader ville icke; han sade: »Jag vet det, min son, jag
vet det; också av honom skall ett folk komma, också han skall
bliva stor; men hans yngre broder skall dock bliva större än
han, och hans avkomma skall bliva ett talrikt folk.»
048:020 Så välsignade han dem på den dagen och sade: »Med ditt namn
skall Israel välsigna, så att man skall säga: Gud göre dig lik
Efraim och Manasse.» Så satte han Efraim framför Manasse.

048:021 Och Israel sade till Josef: »Se, jag dör; men Gud skall vara med
eder och föra eder tillbaka till edra fäders land.
048:022 Och utöver vad jag giver dina bröder giver jag dig en särskild
höjdsträcka som jag med mitt svärd och min
båge har tagit från amoréerna.»

049:001 Och Jakob kallade sina söner till sig och sade: Församlen eder,
på det att jag må förkunna eder vad som skall hända eder i
kommande dagar:

049:002 Kommen tillhopa och hören, I Jakobs söner;
hören på eder fader Israel.

049:003 Ruben, min förstfödde är du,
min kraft och min styrkas förstling,
främst i myndighet och främst i makt.
049:004 Du sjuder över såsom vatten,
du skall icke bliva den främste,
ty du besteg din faders läger;
då gjorde du vad skändligt var.
Ja, min bädd besteg han!

049:005 Simeon och Levi äro bröder;
deras vapen äro våldets verktyg.
049:006 Min själ inlåte sig ej i deras råd,
min ära tage ingen del i deras samkväm;
ty i sin vrede dräpte de män,
och i sitt överdåd stympade de oxar.
049:007 Förbannad vare deras vrede, som är så våldsam,
och deras grymhet, som är så hård!
Jag skall förströ dem i Jakob,
jag skall förskingra dem i Israel.

049:008 Dig, Juda, dig skola dina bröder prisa;
din hand skall vara på dina fienders nacke,
för dig skola din faders söner buga sig.
049:009 Ett ungt lejon är Juda;
från rivet byte har du dragit ditupp, min son.
Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon,
såsom en lejoninna--vem vågar oroa honom?
049:010 Spiran skall icke vika ifrån Juda,
icke härskarstaven ifrån hans fötter,
till dess han kommer till Silo
och folken bliva honom hörsamma.
049:011 Han binder vid vinträdet sin åsna,
vid ädla rankan sin åsninnas fåle.
Han tvår sina kläder i vin,
sin mantel i druvors blod.
049:012 Hans ögon äro dunkla av vin
och hans tänder vita av mjölk.

049:013 Sebulon skall bo vid havets strand,
vid stranden, där skeppen ligga;
sin sida skall han vända mot Sidon.

049:014 Isaskar är en stark åsna,
som ligger i ro i sin inhägnad.
049:015 Och han såg att viloplatsen var god,
och att landet var ljuvligt;
då böjde han sin rygg under bördor
och blev en arbetspliktig tjänare.

049:016 Dan skall skaffa rätt åt sitt folk,
han såväl som någon av Israels stammar.
049:017 Dan skall vara en orm på vägen,
en huggorm på stigen,
en som biter hästen i foten,
så att ryttaren faller baklänges av.
049:018 HERRE, jag bidar efter din frälsning!

049:019 Gad skall trängas av skaror,
men själv skall han tränga dem på hälarna.

049:020 Från Aser kommer fetma, honom till mat;
konungsliga läckerheter har han att giva.

049:021 Naftali är en snabb hind;
han har sköna ord att giva.

049:022 Ett ungt fruktträd är Josef,
ett ungt fruktträd vid källan;
dess grenar nå upp över muren.
049:023 Bågskyttar oroa honom,
de skjuta på honom och ansätta honom;
049:024 dock förbliver hans båge fast,
och hans händer och armar spänstiga,
genom dens händer, som är den Starke i Jakob,
genom honom som är herden, Israels klippa,
049:025 genom din faders Gud--han skall hjälpa dig.
genom den Allsmäktige--han skall välsigna dig
med välsignelser från himmelen därovan,
välsignelser från djupet som utbreder sig därnere,
välsignelser från bröst och sköte.
049:026 Din faders välsignelser nå högt,
högre än mina förfäders välsignelser,
de nå upp till de eviga höjdernas härlighet.
De skola komma över Josefs huvud,
över dens hjässa, som är en furste bland sina bröder.

049:027 Benjamin är en glupande ulv;
om morgonen förtär han rov,
och om aftonen utskiftar han byte.»

049:028 Alla dessa äro Israels stammar, tolv till antalet, och detta är
vad deras fader talade till dem, när han välsignade dem; åt var
och en av dem gav han sin särskilda välsignelse.

049:029 Och han bjöd dem och sade till dem: »Jag skall nu samlas till
mitt folk; begraven mig bredvid mina fäder, i grottan på hetiten
Efrons åker,
049:030 i den grotta som ligger på åkern i Makpela, gent emot Mamre, i
Kanaans land, den åker som Abraham köpte till egen grav av
hetiten Efron,
049:031 där de hava begravit Abraham och hans hustru Sara, där de ock
hava begravit Isak och hans hustru Rebecka, och där jag själv
har begravit Lea,
049:032 på den åkern som jämte grottan där köptes av Hets barn.»
049:033 När Jakob hade givit sina söner denna befallning, drog han sina
fötter upp i sängen; och han gav upp andan och blev samlad till
sina fäder.

050:001 Då föll Josef ned över sin faders ansikte och grät över honom
och kysste honom.
050:002 Och Josef bjöd läkarna som han hade i sin tjänst att de skulle
balsamera hans fader; och läkarna balsamerade Israel.
050:003 Därtill åtgingo fyrtio dagar; så många dagar åtgå nämligen för
balsamering. Och egyptierna begräto honom i sjuttio dagar.

050:004 Men när gråtodagarna efter honom voro förbi, talade Josef till
Faraos husfolk och sade: »Om jag har funnit nåd för edra ögon,
så framfören till Farao dessa mina ord:
050:005 Min fader har tagit en ed av mig och sagt: 'När jag är död,
begrav mig då i den grav som jag har låtit gräva åt mig i
Kanaans land.' Så låt mig nu fara ditupp och begrava min fader;
sedan skall jag komma tillbaka igen.»
050:006 Farao svarade: »Far ditupp och begrav din fader, efter den ed
som han har tagit av dig.»
050:007 Då for Josef upp för att begrava sin fader, och med honom foro
alla Faraos tjänare, de äldste i hans hus och alla de äldste i
Egyptens land,
050:008 därtill allt Josefs husfolk och hans bröder och hans faders
husfolk; allenast sina kvinnor och barn, och sina får och
fäkreatur lämnade de kvar i landet Gosen.
050:009 Och med honom foro ditupp både vagnar och ryttare; och det var
en mycket stor skara.
050:010 När de nu kommo till Goren-Haatad, på andra sidan Jordan, höllo
de där en mycket stor och högtidlig dödsklagan, och han
anställde en sorgefest efter sin fader i sju dagar.
050:011 Och när landets inbyggare, kananéerna, sågo sorgefesten i
Goren-Haatad, sade de: »Det är en högtidlig
sorgefest som egyptierna här
hålla.» Därav fick stället namnet Abel-Misraim; det ligger på
andra sidan Jordan.

050:012 Och hans söner gjorde med honom såsom han hade bjudit dem:
050:013 hans söner förde honom till Kanaans land och begrovo honom i
grottan på åkern i Makpela, den åker som Abraham hade köpt till
egen grav av hetiten Efron, gent emot Mamre.
050:014 Och sedan Josef hade begravit sin fader, vände han tillbaka till
Egypten med sina bröder och alla dem som hade farit upp med
honom för att begrava hans fader.

050:015 Men när Josefs bröder sågo att deras fader var död, tänkte de:
»Kanhända skall Josef nu bliva hätsk mot oss och vedergälla oss
allt det onda som vi hava gjort mot honom.»
050:016 Därför sände de bud till Josef och läto säga: »Din fader bjöd
oss så före sin död:
050:017 'Så skolen I säga till Josef: Käre, förlåt dina bröder vad de
hava brutit och syndat, i det att de hava handlat så illa mot
dig.' Förlåt alltså nu din faders Guds tjänare vad de hava
brutit.» Och Josef grät, när de läto säga detta till honom.
050:018 Sedan kommo ock hans bröder själva och föllo ned för honom och
sade: »Se, vi vilja vara tjänare åt dig.»
050:019 Men Josef sade till dem: »Frukten icke. Hållen I då mig för
Gud?
050:020 I tänkten ont mot mig, men Gud har tänkt det till godo, för att
låta det ske, som nu har skett, och så behålla mycket folk vid
liv.
050:021 Frukten därför nu icke; jag skall försörja eder och edra kvinnor
och barn.» Och han tröstade dem och talade vänligt med dem.

050:022 Och Josef bodde kvar i Egypten med sin faders hus; och Josef
blev ett hundra tio år gammal.
050:023 Och Josef fick se Efraims barn till tredje led; också av Makir,
Manasses son, föddes barn i Josefs sköte.
050:024 Och Josef sade till sina bröder: »Jag dör, men Gud skall
förvisso se till eder, och föra eder upp från detta land till
det land som han med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob.»
050:025 Och Josef tog en ed av Israels barn och sade: »När nu Gud ser
till eder, fören då mina ben härifrån.»
050:026 Och Josef dog, när han var ett hundra tio år gammal. Och man
balsamerade honom, och han lades i en kista, i Egypten.

Andra Mosebok (Exodus)

001:001 Och dessa äro namnen på Israels söner, som kommo till Egypten;
med Jakob kommo de, var och en med sitt hus:
001:002 Ruben, Simeon, Levi och Juda,
001:003 Isaskar, Sebulon och Benjamin,
001:004 Dan och Naftali, Gad och Aser.
001:005 Tillsammans utgjorde de som hade utgått från Jakobs länd sjuttio
personer; men Josef var redan förut i Egypten.
001:006 Och Josef dog och alla hans bröder och hela det släktet.
001:007 Men Israels barn voro fruktsamma och växte till och förökade sig
och blevo övermåttan talrika, så att landet blev uppfyllt av
dem.

001:008 Då uppstod en ny konung över Egypten, en som icke visste av
Josef.
001:009 Och denne sade till sitt folk: »Se, Israels barns folk är oss
för stort och mäktigt.
001:010 Välan, låt oss då gå klokt till väga med dem; eljest kunde de
ännu mer föröka sig; och om ett krig komme på, kunde de förena
sig med våra fiender och begynna krig mot oss och sedan draga
bort ur landet.»
001:011 Alltså satte man arbetsfogdar över dem och förtryckte dem med
trälarbeten. Och de måste bygga åt Farao förrådsstäder, Pitom
och Raamses.
001:012 Men ju mer man förtryckte dem, dess mer förökade de sig, och
dess mer utbredde de sig, så att man begynte gruva sig för
Israels barn.
001:013 Därför pålade egyptierna Israels barn ytterligare tvångsarbeten
001:014 och förbittrade deras liv med hårt arbete på murbruk och tegel
och med alla slags arbeten på marken korteligen, med
tvångsarbeten av alla slag, som de läto dem utföra

001:015 Och konungen i Egypten talade till de hebreiska kvinnor--den
ena hette Sifra, den andra Pua--som hjälpte barnaföderskorna,
001:016 han sade: »När I förlösen de hebreiska kvinnorna, så sen efter,
då de föda: om det är ett gossebarn, så döden det; är det ett
flickebarn, så må det leva.»
001:017 Men hjälpkvinnorna fruktade Gud och gjorde icke såsom konungen i
Egypten hade sagt till dem, utan läto barnen leva.
001:018 Då kallade konungen i Egypten hjälpkvinnorna till sig och sade
till dem: »Varför gören I så och låten barnen leva?»
001:019 Hjälpkvinnorna svarade Farao: »De hebreiska kvinnorna äro icke
såsom de egyptiska. De äro kraftigare; förrän hjälpkvinnan
kommer till dem, hava de fött.»
001:020 Och Gud lät det gå väl för hjälpkvinnorna; och folket förökade
sig och blev mycket talrikt.
001:021 Eftersom hjälpkvinnorna fruktade Gud, lät han deras hus
förkovras.
001:022 Då bjöd Farao allt sitt folk och sade: »Alla nyfödda gossebarn
skolen I kasta i Nilfloden, men all flickebarn mån I låta leva.»

002:001 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis
dotter.
002:002 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det
var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
002:003 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av
rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och
satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
002:004 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru
det skulle gå med honom.

002:005 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes
tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen,
sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
002:006 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var
en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade:
»Detta är ett av de hebreiska barnen.»
002:007 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå
och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet
åt dig?»
002:008 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och
kallade dit barnets moder.
002:009 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och
amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och
kvinnan tog barnet och ammade upp det.
002:010 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos
dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom
namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har
jag dragit upp honom».

002:011 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor,
gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han
fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans
bröder.
002:012 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan
människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i
sanden.
002:013 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män
träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt:
»Skall du slå din landsman?»
002:014 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss?
Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose
förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
002:015 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men
Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land;
där satte han sig vid en brunn.

002:016 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att
hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin
faders får.
002:017 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp
och hjälpte dem och vattnade deras får.
002:018 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför
kommen I så snart hem i dag?»
002:019 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill
hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
002:020 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I
mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med
oss».
002:021 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt
Mose sin dotter Sippora till hustru.
002:022 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade
han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».

002:023 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten.
Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras
rop över träldomen steg upp till Gud.
002:024 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med
Abraham, Isak och Jakob.
002:025 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.

003:001 Och Mose vaktade fåren åt sin svärfader Jetro, prästen i
Midjan. Och han drev en gång fåren bortom öknen och kom så till
Guds berg Horeb.
003:002 Där uppenbarade sig HERRENS ängel för honom i en eldslåga som
slog upp ur en buske. Han såg att busken brann av elden, och att
busken dock icke blev förtärd.
003:003 Då tänkte Mose: »Jag vill gå ditbort och betrakta den underbara
synen och se varför busken icke brinner upp.»
003:004 När då HERREN såg att han gick åstad för att se, ropade Gud till
honom ur busken och sade: »Mose! Mose!» Han svarade: »Här är
jag.»
003:005 Då sade han: »Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty
platsen där du står är helig mark.»
003:006 Och han sade ytterligare: »Jag är din faders Gud, Abrahams Gud,
Isaks Gud och Jakobs Gud.» Då skylde Mose sitt ansikte, ty han
fruktade för att se på Gud.
003:007 Och HERREN sade: »Jag har nogsamt sett mitt folks betryck i
Egypten, och jag har hört huru de ropa över sina plågare; jag
vet vad de måste lida.
003:008 Därför har jag stigit ned för att rädda dem ur egyptiernas våld
och föra dem från det landet upp till ett gott och rymligt land,
ett land som flyter av mjölk och honung, det land där kananéer,
hetiter, amoréer, perisséer, hivéer och jebuséer bo.
003:009 Fördenskull, eftersom Israels barns rop har kommit till mig, och
jag därjämte har sett huru egyptierna förtrycka dem,
003:010 därför må du nu gå åstad, jag vill sända dig till Farao; och du
skall föra mitt folk, Israels barn, ut ur Egypten»
003:011 Men Mose sade till Gud: »Vem är jag, att jag skulle gå till
Farao, och att jag skulle föra Israels barn ut ur Egypten?»
003:012 Han svarade: »Jag vill vara med dig. Och detta skall för dig
vara tecknet på att det är jag som har sänt dig: när du har fört
folket ut ur Egypten, skolen I hålla gudstjänst på detta berg.»
003:013 Då sade Mose till Gud: »När jag nu kommer till Israels barn och
säger till dem: 'Edra fäders Gud har sänt mig till eder', och de
fråga mig; 'Vad är hans namn?', vad skall jag då svara dem?»
003:014 Gud sade till Mose: »Jag är den jag är.» Och han sade vidare:
»Så skall du säga till Israels barn: 'Jag är' har sänt mig
till eder.
003:015 Och Gud sade ytterligare till Mose: »Så skall du säga till
Israels barn: HERREN, edra fäders Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud
och Jakobs Gud, har sänt mig till eder. Detta skall vara mitt
namn evinnerligen, och så skall man nämna mig från släkte till
släkte.
003:016 Gå nu åstad och församla de äldste i Israel, och säg till dem:
HERREN, edra fäders Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, har
uppenbarat sig för mig, och han har sagt: 'Jag har sett till
eder och har sett det som vederfares eder Egypten;
003:017 därför är nu mitt ord: jag vill föra eder bort ifrån betrycket i
Egypten upp till kananéernas, hetiternas, amoréernas,
perisséernas, hivéernas och jebuséernas land, ett land som
flyter av mjölk och honung.'
003:018 Och de skola lyssna till dina ord; och du skall tillika med de
äldste i Israel gå till konungen i Egypten, och I skolen säga
till honom: HERREN, hebréernas Gud, har visat sig för oss, så
låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår
Gud.'
003:019 Dock vet jag att konungen i Egypten icke skall tillstädja eder
att gå, icke ens när han får känna min starka hand.
003:020 Men jag skall räcka ut min hand och slå Egypten med alla slags
under, som jag vill göra där; sedan skall han släppa eder.
003:021 Och jag vill låta detta folk finna nåd för egyptiernas ögon, så
att I, när I dragen bort, icke skolen draga bort med tomma
händer;
003:022 utan var kvinna skall av sin grannkvinna och av den främmande
kvinna som bor i hennes hus begära klenoder av silver och guld,
så ock kläder. Dessa skolen I sätta på edra söner och
döttrar. Så skolen I taga byte från egyptierna.»

004:001 Mose svarade och sade: »Men om de nu icke tro mig eller lyssna
till mina ord, utan säga: 'HERREN har icke uppenbarat sig för
dig'?»
004:002 Då sade HERREN till honom: »Vad är det du har i din hand?»
004:003 Han svarade: »En stav.» Han sade: »Kasta den på marken.» När han
då kastade den på marken, förvandlades den till en orm; och Mose
flydde för honom.
004:004 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand och tag honom i
stjärten.» Då räckte han ut sin hand och grep honom; och han
förvandlades åter till en stav i hans hand.
004:005 Och HERREN sade: »Så skola de tro att HERREN, deras fäders
Gud, Abrahams Gud, Isaks Gud och Jakobs Gud, har uppenbarat sig
för dig.
004:006 Och HERREN sade ytterligare till honom: »Stick din hand i
barmen.» Och han stack sin hand i barmen. När han sedan drog ut
den, se, då var handen vit såsom snö av spetälska.
004:007 Åter sade han. »Stick din hand tillbaka i barmen.» Och han stack
sin hand tillbaka i barmen. När han sedan drog ut den igen ur
barmen, se, då var den åter lik hans övriga kropp.
004:008 Och HERREN sade: »Om de icke vilja tro dig eller akta på det
första tecknet, så måste de tro det andra tecknet.
004:009 Men om de icke ens tro dessa två tecken eller lyssna till dina
ord, så tag av Nilflodens vatten och gjut ut det på torra
landet, så skall vattnet, som du har tagit ur floden, förvandlas
till blod på torra landet.»

004:010 Då sade Mose till HERREN: »Ack I Herre, jag är ingen talför man;
jag har icke varit det förut, och jag är det icke heller nu,
sedan du har talat till din tjänare, ty jag har ett trögt
målföre och en trög tunga.
004:011 HERREN sade till honom: »Vem har givit människan munnen, eller
vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det icke
jag, HERREN?
004:012 Så gå nu åstad, jag skall vara med din mun och lära dig vad du
skall tala.»
004:013 Men han sade: »Ack Herre, sänd ditt budskap med vilken annan du
vill.»
004:014 Då upptändes HERRENS vrede mot Mose, och han sade: »Har du icke
din broder Aron, leviten? Jag vet att han är en man som kan
tala. Och han går nu åstad för att möta dig, och när han får se
dig, skall han glädjas i sitt hjärta.
004:015 Och du skall tala till honom och lägga orden i hans mun; och jag
skall vara med din mun och med hans mun, och jag skall lära eder
vad I skolen göra.
004:016 Och han skall tala för dig till folket; alltså skall han vara
för dig såsom mun, och du skall vara för honom såsom en gud.
004:017 Och du skall taga i din hand denna stav, med vilken du skall
göra dina tecken.»

004:018 Därefter vände Mose tillbaka till sin svärfader Jeter och sade
till honom: »Låt mig vända tillbaka till mina bröder i Egypten,
för att se om de ännu leva.» Jetro sade till Mose: »Gå i frid.»
004:019 Och HERREN sade till Mose i Midjan: »Vänd tillbaka till Egypten,
ty alla de män äro döda, som stodo efter ditt liv.»
004:020 Då tog Mose sin hustru och sina söner och satte dem på sin åsna
och for tillbaka till Egyptens land; och Mose tog Guds stav i
sin hand.

004:021 Och HERREN sade till Mose: »När du nu vänder tillbaka till
Egypten så se till, att du inför Farao gör alla de under som jag
har givit dig makt att göra. Men jag skall förstocka hans
hjärta, så att han icke släpper folket.
004:022 Och då skall du säga till Farao: Så säger HERREN: Israel är min
förstfödde son,
004:023 och jag har sagt till dig: 'Släpp min son, så att han kan hålla
gudstjänst åt mig.' Men du har icke velat släppa honom. Därför
skall jag nu dräpa din förstfödde son.

004:024 Och under resan hände sig att HERREN på ett viloställe kom emot
honom och ville döda honom.
004:025 Då tog Sippora en skarp sten och skar bort förhuden på sin son
och berörde honom därmed nedtill och sade: »Du är mig en
blodsbrudgum.»
004:026 Så lät han honom vara. Då sade hon åter: »Ja, en blodsbrudgum
till omskärelse.»

004:027 Och HERREN sade till Aron: »Gå åstad och möt Mose i öknen.» Då
gick han åstad och träffade honom på Guds berg; och han kysste
honom.
004:028 Och Mose berättade för Aron allt vad HERREN hade talat, när han
sände honom, och om alla de tecken som han hade bjudit honom att
göra.
004:029 Sedan gingo Mose och Aron åstad och församlade alla Israels
barns äldste.
004:030 Och Aron omtalade allt vad HERREN hade talat till Mose; och han
gjorde tecknen inför folkets ögon.
004:031 Då trodde folket; och när de hörde att HERREN hade sett till
Israels barn, och att han hade sett deras betryck, böjde de sig
ned och tillbådo.
005:001 Därefter kommo Mose och Aron och sade till Farao: »Så säger
HERREN, Israels Gud: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
högtid åt mig i öknen.»
005:002 Men Farao svarade: »Vem är HERREN, eftersom jag på hans
befallning skulle släppa Israel? Jag vet icke av HERREN och vill
ej heller släppa Israel.»
005:003 Då sade de: »Hebréernas Gud har visat sig för oss. Så låt oss nu
gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN, vår Gud, för
att han icke må komma över oss med pest eller med svärd.»
005:004 Men konungen i Egypten svarade dem: »Mose och Aron, varför
dragen I folket ifrån dess arbete? Gån bort till edra
dagsverken.
005:005 Ytterligare sade Farao: »Folket är ju redan alltför talrikt i
landet, och likväl viljen I skaffa dem frihet ifrån deras
dagsverken!»

005:006 Därefter bjöd Farao samma dag fogdarna och tillsyningsmännen
över folket och sade:
005:007 »I skolen icke vidare såsom förut giva folket halm till att göra
tegel. Låten dem själva gå och skaffa sig halm.
005:008 Men samma antal tegel som de förut hava gjort skolen I ändå
ålägga dem, utan något avdrag; ty de äro lata, därför ropa de
och säga: 'Låt oss gå och offra åt vår Gud.'
005:009 Man måste lägga tungt arbete på dessa människor, så att de
därigenom få något att göra och icke akta på lögnaktigt tal.»
005:010 Då gingo fogdarna och tillsyningsmännen över folket ut och sade
till folket: »Så säger Farao: Jag vill icke längre giva eder
halm.
005:011 Gån själva och skaffen eder halm, var I kunnen finna sådan; men
i edert arbete skall intet avdrag göras.»
005:012 Då spridde sig folket över hela Egyptens land och samlade strå
för att bruka det såsom halm.
005:013 Och fogdarna drevo på dem och sade: »Fullgören edert arbete, var
dag det för den dagen bestämda, likasom när man gav eder halm.»
005:014 Och Israels barns tillsyningsmän, de som Faraos fogdar hade satt
över dem, fingo uppbära hugg och slag, och man sade till dem:
»Varför haven I icke såsom förut fullgjort edert förelagda
dagsverke i tegel, varken i går eller i dag?»
005:015 Då kommo Israels barns tillsyningsmän och ropade till Farao och
sade: »Varför gör du så mot dina tjänare?
005:016 Ingen halm giver man åt dina tjänare, och likväl säger man till
oss: 'Skaffen fram tegel.' Och se, dina tjänare få nu uppbära
hugg och slag, fastän skulden ligger hos ditt eget folk.»
005:017 Men han svarade: »I ären lata, ja lata ären I. Därför sägen I:
'Låt oss gå och offra åt HERREN.'
005:018 Nej, gån i stället till edert arbete. Halm skall man icke giva
eder, men det bestämda antalet tegel måsten I ändå lämna.»

005:019 Då märkte Israels barns tillsyningsmän att det var illa ställt
för dem, eftersom de hade fått det svaret att de icke skulle få
något avdrag i det antal tegel, som de skulle lämna för var dag.
005:020 Och när de kommo ut ifrån Farao, träffade de Mose och Aron, som
stodo där för att möta dem;
005:021 och de sade till dem: »Må HERREN hemsöka eder och döma eder,
eftersom I haven gjort oss förhatliga för Farao och hans tjänare
och satt dem svärdet i hand till att dräpa oss.
005:022 Då vände sig Mose åter till HERREN och sade: »Herre, varför har
du gjort så illa mot detta folk? Varför har du sänt mig?
005:023 Allt ifrån den tid då jag gick till Farao för att tala i ditt
namn har han ju gjort illa mot detta folk, och du har ingalunda
räddat ditt folk.

006:001 Men HERREN sade till Mose: »Nu skall du få se vad jag skall göra
med Farao; ty genom min starka hand skall han nödgas släppa dem,
ja, han skall genom min starka hand nödgas driva dem ut ur sitt
land.»
006:002 Och Gud talade till Mose och sade till honom: »Jag är HERREN.
006:003 För Abraham, Isak och Jakob uppenbarade jag mig såsom 'Gud den
Allsmäktige', men under mitt namn 'HERREN' var jag icke känd av
dem.
006:004 Och jag upprättade ett förbund med dem och lovade att giva dem
Kanaans land, det land där de bodde såsom främlingar.
006:005 Och nu har jag hört Israels barns jämmer över att egyptierna
hålla dem i träldom, och jag har kommit ihåg mitt förbund.
006:006 Säg därför till Israels barn: 'Jag är HERREN, och jag skall föra
eder ut från trälarbetet hos egyptierna och rädda eder från
träldomen under dem, och jag skall förlossa eder med uträckt arm
och genom stora straffdomar.
006:007 Och jag skall taga eder till mitt folk och vara eder Gud; och I
skolen förnimma att jag är HERREN eder Gud, han som för eder ut
från trälarbetet hos egyptierna.
006:008 Och jag skall föra eder till det land som jag med upplyft hand
har lovat giva åt Abraham, Isak och Jakob; det skall jag giva
eder till besittning. Jag är HERREN.'»
006:009 Detta allt sade Mose till Israels barn, men de hörde icke på
Mose, av otålighet och för det hårda arbetets skull.

006:010 Därefter talade HERREN till Mose och sade:
006:011 »Gå och tala med Farao, konungen i Egypten, att han släpper
Israels barn ut ur sitt land.»
006:012 Men Mose talade inför HERREN och sade: »Israels barn höra ju
icke på mig; huru skulle då Farao vilja höra mig--mig som har
oomskurna läppar?»
006:013 Men HERREN talade till Mose och Aron och gav dem befallning till
Israels barn och till Farao, konungen i Egypten, om att Israels
barn skulle föras ut ur Egyptens land.

006:014 Dessa voro huvudmännen för deras familjer.

Rubens, Israels förstföddes, söner voro Hanok och Pallu, Hesron
och Karmi. Dessa voro Rubens släkter.

006:015 Simeons söner voro Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sohar och Saul,
den kananeiska kvinnans son. Dessa voro Simeons släkter.

006:016 Och dessa voro namnen på Levis söner, efter deras ättföljd:
Gerson, Kehat och Merari. Och Levi blev ett hundra trettiosju år
gammal.
006:017 Gersons söner voro Libni och Simei, efter deras släkter.
006:018 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel. Och Kehat
blev ett hundra trettiotre år gammal.
006:019 Meraris söner voro Maheli och Musi. Dessa voro leviternas
släkter, efter deras ättföljd.
006:020 Men Amram tog sin faders syster Jokebed till hustru, och hon
födde åt honom Aron och Mose. Och Amram blev ett hundra
trettiosju år gammal.
006:021 Jishars söner voro Kora, Nefeg och Sikri.
006:022 Ussiels söner voro Misael, Elsafan och Sitri.
006:023 Och Aron tog till hustru Eliseba, Amminadabs dotter, Nahesons
syster, och hon födde åt honom Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
006:024 Koras söner voro Assir, Elkana och Abiasaf. Dessa voro
koraiternas släkter.
006:025 Och Eleasar, Arons son, tog en av Putiels döttrar till hustru,
och hon födde åt honom Pinehas. Dessa voro huvudmännen för
leviternas familjer, efter deras släkter.
006:026 Så förhöll det sig med Aron och Mose, dem till vilka HERREN
sade: »Fören Israels barn ut ur Egyptens land, efter deras
härskaror.
006:027 Det var dessa som talade med Farao, konungen i Egypten, om att
de skulle föra Israels barn ut ur Egypten. Så förhöll det sig
med Mose och Aron,
006:028 Och när HERREN talade till Mose i Egyptens land,
006:029 talade han så till Mose: »Jag är HERREN. Tala till Farao,
konungen i Egypten, allt vad jag talar till dig.»
006:030 Men Mose sade inför HERREN: »Se, jag har oomskurna läppar; huru
skulle då Farao vilja höra på mig?»

007:001 Men HERREN sade till Mose: »Se, jag har satt dig att vara såsom
en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet.
007:002 Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder
Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur
sitt land.
007:003 Men jag skall förhärda Faraos hjärta och skall göra många tecken
och under i Egyptens land.
007:004 Farao skall icke höra på eder; men jag skall lägga min hand på
Egypten och skall föra mina härskaror, mitt folk, Israels barn,
ut ur Egyptens land, genom stora straffdomar.
007:005 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag räcker
ut min hand över Egypten och för Israels barn ut från dem.»

007:006 Och Mose och Aron gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade bjudit
dem.
007:007 Men Mose var åttio år gammal och Aron åttiotre år gammal, när de
talade med Farao.

007:008 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
007:009 »När Farao talar till eder och säger: 'Låten oss se något
under', då skall du säga till Aron: 'Tag din stav och kasta den
inför Farao', så skall den bliva en stor orm.»
007:010 Då gingo Mose och Aron till Farao och gjorde såsom HERREN hade
bjudit. Aron kastade sin stav inför Farao och hans tjänare, och
den blev en stor orm.
007:011 Då kallade också Farao till sig sina vise och trollkarlar; och
dessa, de egyptiska spåmännen, gjorde ock detsamma genom sina
hemliga konster:
007:012 de kastade var och en sin stav, och dessa blevo stora ormar. Men
Arons stav uppslukade deras stavar.
007:013 Dock förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke på
dem, såsom HERREN hade sagt.

007:014 Därefter sade HERREN till Mose: »Faraos hjärta är tillslutet,
han vill icke släppa folket.
007:015 Gå till Farao i morgon bittida--han går nämligen då ut till
vattnet--och ställ dig i hans väg, på stranden av
Nilfloden. Och tag i din hand staven som förvandlades till en
orm.
007:016 Och säg till honom: HERREN, hebréernas Gud, sände mig till dig
och lät säga dig: 'Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig i öknen.' Men se, du har hitintills icke velat
höra.
007:017 Därför säger nu HERREN så: 'Härav skall du förnimma att jag är
HERREN: se, med staven som jag håller i min hand vill jag slå på
vattnet i Nilfloden, och då skall det förvandlas till blod.
007:018 Och fiskarna i floden skola dö, och floden skall bliva
stinkande, så att egyptierna skola vämjas vid att dricka vatten
ifrån floden.'»
007:019 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Tag din stav, och
räck ut din hand över egyptiernas vatten, över deras strömmar,
kanaler och sjöar och alla andra vattensamlingar, så skola de
bliva blod; över hela Egyptens land skall vara blod, både i
träkärl och i stenkärl.»
007:020 Och Mose och Aron gjorde såsom HERREN hade bjudit. Han lyfte upp
staven och slog vattnet i Nilfloden inför Faraos och hans
tjänares ögon; då förvandlades allt vatten floden till blod.
007:021 Och fiskarna i floden dogo, och floden blev stinkande, så att
egyptierna icke kunde dricka vatten ifrån floden; och blodet var
över hela Egyptens land.
007:022 Men de egyptiska spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga
konster. Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han hörde icke
på dem, såsom HERREN hade sagt.
007:023 Och Farao vände om och gick hem och aktade icke heller på detta.
007:024 Men i hela Egypten grävde man runt omkring Nilfloden efter
vatten till att dricka; ty vattnet i floden kunde man icke
dricka.
007:025 Och så förgingo sju dagar efter det att HERREN hade slagit
Nilfloden.

008:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och säg till
honom: Så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna hålla
gudstjänst åt mig.
008:002 Men om du icke vill släppa dem, se, då skall jag hemsöka hela
ditt land med paddor.
008:003 Nilfloden skall frambringa ett vimmel av paddor, och de skola
stiga upp och komma in i ditt hus och i din sovkammare och upp i
din säng, och in i dina tjänares hus och bland ditt folk, och i
dina bakugnar och baktråg.
008:004 Ja, på dig själv och ditt folk och alla dina tjänare skola
paddorna stiga upp.»
008:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din hand med
din stav över strömmarna, kanalerna och sjöarna, och låt så
paddor stiga upp över Egyptens land.»
008:006 Då räckte Aron ut sin hand över Egyptens vatten, och paddor
stego upp och övertäckte Egyptens land.
008:007 Men spåmännen gjorde detsamma genom sina hemliga konster och
läto paddor stiga upp över Egyptens land.

008:008 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Bedjen till
HERREN, att han tager bort paddorna från mig och mitt folk, så
skall jag släppa folket, så att de kunna offra åt HERREN.»
008:009 Mose sade till Farao: »Dig vare tillstatt att förelägga mig en
tid inom vilken jag, genom att bedja för dig och dina tjänare
och ditt folk, skall skaffa bort paddorna från dig och dina hus,
så att de finnas kvar allenast i Nilfloden.
008:010 Han svarade: »Till i morgon.» Då sade han: »Må det ske såsom du
har sagt, så att du får förnimma att ingen är såsom HERREN, vår
Gud.
008:011 Paddorna skola vika bort ifrån dig och dina hus och ifrån dina
tjänare och ditt folk och skola finnas kvar allenast i
Nilfloden.»
008:012 Så gingo Mose och Aron ut ifrån Farao. Och Mose ropade till
HERREN om hjälp mot paddorna som han hade låtit komma över
Farao.
008:013 Och HERREN gjorde såsom Mose hade begärt: paddorna dogo och
försvunno ifrån husen, gårdarna och fälten.
008:014 Och man kastade dem tillsammans i högar, här en och där en; och
landet uppfylldes av stank.
008:015 Men när Farao såg att han hade fått lättnad, tillslöt han sitt
hjärta och hörde icke på dem, såsom HERREN hade sagt.

008:016 Därefter sade HERREN till Mose: »Säg till Aron: Räck ut din stav
och slå i stoftet på jorden, så skall därav bliva mygg i hela
Egyptens land.»
008:017 Och de gjorde så: Aron räckte ut sin hand med sin stav och slog
i stoftet på jorden; då kom mygg på människor och boskap. Av
allt stoft på marken blev mygg i hela Egyptens land.
008:018 Och spåmännen ville göra detsamma genom sina hemliga konster och
försökte skaffa fram mygg, men de kunde icke. Och myggen kom på
människor och boskap.
008:019 Då sade spåmännen till Farao: »Detta är Guds finger.» Men Faraos
hjärta förblev förstockat, och han hörde icke på dem, såsom
HERREN hade sagt.

008:020 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao--han går nämligen då ut till vattnet--och säg
till honom: så säger HERREN: Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla guds tjänst åt mig.
008:021 Ty om du icke släpper mitt folk, de, då skall jag sända svärmar
av flugor över dig och dina tjänare och ditt folk och dina hus,
så att egyptiernas hus skola bliva uppfyllda av flugsvärmar, ja,
själva marken på vilken de stå.
008:022 Men på den dagen skall jag göra ett undantag för landet Gosen,
där mitt folk bor, så att inga flugsvärmar skola finnas där, på
det att du må förnimma att jag är HERREN här i landet.
008:023 Så skall jag förlossa mitt folk och göra en åtskillnad mellan
mitt folk och ditt. I morgon skall detta tecken ske.»
008:024 Och HERREN gjorde så: stora flugsvärmar kommo in i Faraos och i
hans tjänares hus; och överallt i Egypten blev landet fördärvat
av flugsvärmarna.

008:025 Då kallade Farao Mose och Aron till sig och sade: »Gån åstad och
offren åt eder Gud här i landet.»
008:026 Men Mose svarade: »Det går icke an att vi göra så; ty vi offra
åt HERREN, vår Gud, sådant som för egyptierna är en
styggelse. Om vi nu inför egyptiernas ögon offra sådant som för
dem är en styggelse, skola de säkert stena oss.
008:027 Så låt oss nu gå tre dagsresor in i öknen och offra åt HERREN,
vår Gud, såsom han befaller oss.»
008:028 Då sade Farao: »Jag vill släppa eder, så att I kunnen offra åt
HERREN, eder Gud, i öknen; allenast mån I icke gå alltför långt
bort. Bedjen för mig.
008:029 Mose svarade: »Ja, när jag kommer ut från dig, skall jag bedja
till HERREN, så att flugsvärmarna i morgon vika bort ifrån
Farao, ifrån hans tjänare och hans folk. Allenast må Farao icke
mer handla svikligt och vägra att släppa folket, så att de kunna
offra åt HERREN.
008:030 Och Mose gick ut ifrån Farao och bad till HERREN.
008:031 Och HERREN gjorde såsom Mose sade begärt: han skaffade bort
flugsvärmarna ifrån Farao, ifrån hans tjänare och hans folk, så
att icke en enda fluga blev kvar.
008:032 Men Farao tillslöt sitt hjärta också denna gång och släppte icke
folket.

009:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao och tala till
honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud: Släpp mitt folk, så att
de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:002 Ty om du icke vill släppa dem, utan kvarhåller dem längre,
009:003 se, då skall HERRENS hand med en mycket svår pest komma över din
boskap på marken, över hästar, åsnor och kameler, över fäkreatur
och får.
009:004 Men HERREN skall därvid göra en åtskillnad mellan israeliternas
boskap och egyptiernas, så att intet av de djur som tillhöra
Israels barn skall dö.»
009:005 Och HERREN bestämde en tid och sade: »I morgon skall HERREN göra
så i landet.»
009:006 Och dagen därefter gjorde HERREN så, och all egyptiernas boskap
dog. Men av Israels barns boskap dog icke ett enda djur;
009:007 när Farao sände och hörde efter, se, då hade icke så mycket som
ett enda djur av Israels boskap dött. Men Faraos hjärta var
tillslutet, och han släppte icke folket

009:008 Därefter sade HERREN till Mose och Aron: »Tagen edra händer
fulla med sot ur smältugnen, och må sedan Mose strö ut det, upp
mot himmelen, inför Faraos ögon,
009:009 så skall därav bliva ett damm över hela Egyptens land, och därav
skola uppstå bulnader, som slå ut med blåsor, på människor och
boskap i hela Egyptens land.»
009:010 Då togo de sot ur smältugnen och trädde inför Farao, och Mose
strödde ut det, upp mot himmelen; och därav uppstodo bulnader,
som slogo ut med blåsor, på människor och boskap.
009:011 Och spåmännen kunde icke hålla stånd mot Mose för bulnadernas
skull, ty bulnader uppstodo på spåmännen såväl som på alla andra
egyptier.
009:012 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke hörde på
dem, såsom HERREN hade sagt till Mose.

009:013 Därefter sade HERREN till Mose: »Träd i morgon bittida fram
inför Farao och säg till honom: Så säger HERREN, hebréernas Gud:
Släpp mitt folk, så att de kunna hålla gudstjänst åt mig.
009:014 Annars skall jag nu sända alla mina hemsökelser över dig själv
och över dina tjänare och ditt folk, på det att du må förnimma
att ingen är såsom jag på hela jorden.
009:015 Ty jag hade redan räckt ut min land för att slå dig och ditt
folk med pest, så att du skulle bliva utrotad från jorden;
009:016 men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft
bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela
jorden.
009:017 Om du ytterligare lägger hinder i vägen för mitt folk och icke
släpper dem,
009:018 se, då skall jag i morgon vid denna tid låta ett mycket svårt
hagel komma, sådant att dess like icke har varit i Egypten, allt
ifrån den dag dess grund blev lagd ända till nu.
009:019 Så sänd nu bort och låt bärga din boskap och allt vad du annars
har ute på marken. Ty alla människor och all boskap som då
finnas ute på marken och icke hava kommit under tak, de skola
träffas av haglet och bliva dödade.»
009:020 Den som nu bland Faraos tjänare fruktade HERRENS ord, han lät
sina tjänare och sin boskap söka skydd i husen;
009:021 men den som icke aktade på HERRENS ord, han lät sina tjänare och
sin boskap bliva kvar ute på marken.

009:022 Och HERREN sade till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen, så
skall hagel falla över hela Egyptens land, över människor och
boskap och över alla markens örter i Egyptens land.»
009:023 Då räckte Mose sin stav upp mot himmelen, och HERREN lät det
dundra och hagla, och eld for ned mot jorden, så lät HERREN
hagel komma över Egyptens land.
009:024 Och det haglade, och bland hagelskurarna flammade eld; och
haglet var så svårt, att dess like icke hade varit i hela
Egyptens land från den tid det blev befolkat.
009:025 Och i hela Egyptens land slog haglet ned allt som fanns på
marken, både människor och djur; och haglet slog ned alla
markens örter och slog sönder alla markens träd.
009:026 Allenast i landet Gosen, där Israels barn voro, haglade det
icke.

009:027 Då sände Farao och lät kalla till sig Mose och Aron och sade
till dem: »Jag har syndat denna gång. Det är HERREN som är
rättfärdig; jag och mitt folk hava gjort orätt.
009:028 Bedjen till HERREN, ty hans dunder och hagel har varat länge
nog; så skall jag släppa eder, och I skolen icke behöva bliva
kvar längre.»
009:029 Mose svarade honom: »När jag kommer ut ur staden, skall jag
uträcka mina händer till HERREN; då skall dundret upphöra och
intet hagel mer komma, på det att du må förnimma att landet är
HERRENS.
009:030 Dock vet jag väl att du och dina tjänare ännu icke frukten för
HERREN Gud.»
009:031 Så slogos då linet och kornet ned, ty kornet hade gått i ax och
linet stod i knopp;
009:032 men vetet och spälten slogos icke ned, ty de äro sensäd.
009:033 Och Mose gick ifrån Farao ut ur staden och uträckte sina händer
till HERREN; och dundret och haglet upphörde, och regnet
strömmade icke mer ned på jorden.
009:034 Men när Farao såg att regnet och haglet och dundret hade
upphört, framhärdade han i sin synd och tillslöt sitt hjärta,
han själv såväl som hans tjänare.
009:035 Så förblev Faraos hjärta förstockat, och han släppte icke
Israels barn, såsom HERREN hade sagt genom Mose.

010:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Gå till Farao; ty jag har
tillslutit hans och hans tjänares hjärtan, för att jag skulle
göra dessa mina tecken mitt ibland dem,
010:002 och för att du sedan skulle kunna förtälja för din son och din
sonson vilka stora gärningar jag har utfört bland egyptierna,
och vilka tecken jag har gjort bland dem, så att I förnimmen att
jag är HERREN.»
010:003 Då gingo Mose och Aron till Farao och sade till honom: »Så säger
HERREN, hebréernas Gud: Huru länge vill du vara motsträvig och
icke ödmjuka dig inför mig? Släpp mitt folk, så att de kunna
hålla gudstjänst åt mig.
010:004 Ty om du icke vill släppa mitt folk, se, då skall jag i morgon
låta gräshoppor komma över ditt land.
010:005 Och de skola övertäcka marken så att man icke kan se marken; och
de skola äta upp återstoden av den kvarleva som har blivit över
åt eder efter haglet, och de skola aväta alla edra träd, som
växa på marken.
010:006 Och dina hus skola bliva uppfyllda av dem, så ock alla dina
tjänares hus och alla egyptiers hus, så att dina fäder och dina
faders fäder icke hava sett något sådant, från den dag de blevo
till på jorden ända till denna dag.» Och han vände sig om och
gick ut ifrån Farao.

010:007 Men Faraos tjänare sade till honom: »Huru länge skall denne vara
oss till förfång? Släpp männen, så att de kunna hålla gudstjänst
åt HERREN, sin Gud. Inser du icke ännu att Egypten bliver
fördärvat?»
010:008 Då hämtade man Mose och Aron tillbaka till Farao. Och han sade
till dem: »I mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN, eder
Gud. Men vilka äro nu de som skola gå?»
010:009 Mose svarade: »Vi vilja gå både unga och gamla; vi vilja gå med
söner och döttrar, med får och fäkreatur; ty en HERRENS högtid
skola vi hålla.»
010:010 Då sade han till dem: »Må HERREN: vara med eder lika visst som
jag släpper eder med edra kvinnor och barn! Där ser man att I
haven ont i sinnet!
010:011 Nej; I män mån gå åstad och hålla gudstjänst åt HERREN; det var
ju detta som I begärden.» Och man drev dem ut ifrån Farao.

010:012 Och HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över Egyptens land,
så att gräshoppor komma över Egyptens land och äta upp alla
örter i landet, allt vad haglet har lämnat kvar.»
010:013 Då räckte Mose ut sin stav över Egyptens land, och HERREN lät en
östanvind blåsa över landet hela den dagen och hela natten; och
när det blev morgon, förde östanvinden gräshopporna fram med
sig.
010:014 Och gräshopporna kommo över hela Egyptens land och slogo i stor
mängd ned över hela Egyptens område; en sådan myckenhet av
gräshoppor hade aldrig tillförne kommit och skall icke heller
hädanefter komma.
010:015 De övertäckte hela marken, så att marken blev mörk; och de åto
upp alla örter i landet och all frukt på träden, allt som haglet
hade lämnat kvar; intet grönt blev kvar på träden eller på
markens örter i hela Egyptens land.

010:016 Då kallade Farao med hast Mose och Aron till sig och sade: »Jag
har syndat mot HERREN, eder Gud, och mot eder.
010:017 Men förlåt nu min synd denna enda gång; och bedjen till HERREN,
eder Gud, att han avvänder allenast denna dödsplåga ifrån mig.»
010:018 Då gick han ut ifrån Farao och bad till HERREN.
010:019 Och HERREN vände om vinden och lät en mycket stark västanvind
komma; denna fattade i gräshopporna och kastade dem i Röda
havet, så att icke en enda gräshoppa blev kvar inom Egyptens
hela område.
010:020 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn.

010:021 Därefter sade HERREN till Mose: »Räck din hand upp mot himmelen,
så skall över Egyptens land komma ett sådant mörker, att man kan
taga på det.»
010:022 Då räckte Mose sin hand upp mot himmelen, och ett tjockt mörker
kom över hela Egyptens land i tre dagar.
010:023 Ingen kunde se den andre, och ingen kunde röra sig från sin
plats i tre dagar. Men alla Israels barn hade ljust där de
bodde.
010:024 Då kallade Farao Mose till sig och sade: »Gån åstad och hållen
gudstjänst åt HERREN; låten allenast edra får och fäkreatur
bliva kvar. Också edra kvinnor och barn må gå med eder.»
010:025 Men Mose sade: »Du måste ock låta oss få slaktoffer och
brännoffer att offra åt HERREN, vår Gud.
010:026 Också vår boskap måste gå med oss, och icke en klöv får bliva
kvar; ty därav måste vi taga det varmed vi skola hålla
gudstjänst åt HERREN, vår Gud. Och förrän vi komma dit, veta vi
själva icke vad vi böra offra åt HERREN.»
010:027 Men HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke ville
släppa dem.
010:028 Och Farao sade till honom: »Gå bort ifrån mig, och tag dig till
vara för att ännu en gång komma inför mitt ansikte; ty på den
dag du kommer inför mitt ansikte skall du dö.»
010:029 Mose svarade: »Du har talat rätt; jag skall icke vidare komma
inför ditt ansikte.»

011:001 Därefter sade HERREN till Mose: »Ännu en plåga skall jag låta
komma över Farao och över Egypten; sedan skall han släppa eder
härifrån; ja, han skall till och med driva eder ut härifrån, när
han släpper eder.
011:002 Så tala nu till folket, och säg att var och en av dem, man såväl
som kvinna, skall av sin nästa begära klenoder av silver och
guld.»
011:003 Och HERREN lät folket finna nåd för egyptiernas ögon. Ja, mannen
Mose hade stort anseende i Egyptens land, både hos Faraos
tjänare och hos folket.

011:004 Och Mose sade: »Så säger HERREN: Vid midnattstid skall jag gå
fram genom Egypten.
011:005 Och då skall allt förstfött i Egyptens land dö, från den
förstfödde hos Farao, som sitter på tronen, ända till den
förstfödde hos tjänstekvinnan, som arbetar vid handkvarnen, så
ock allt förstfött ibland boskapen.
011:006 Och ett stort klagorop skall upphävas i hela Egyptens land,
sådant att dess like aldrig har varit hört och aldrig mer skall
höras.
011:007 Men icke en hund skall gläfsa mot någon av Israels barn, varken
mot människor eller mot boskap. Så skolen I förnimma att HERREN
gör en åtskillnad mellan Egypten och Israel.
011:008 Då skola alla dina tjänare här komma ned till mig och buga sig
för mig och säga: 'Drag ut, du själv med allt folket som följer
dig.' Och sedan skall jag draga ut.» Därefter gick han bort
ifrån Farao i vredesmod.

011:009 Men HERREN sade till Mose: »Farao skall neka att höra eder, på
det att jag må låta många under ske i Egyptens land.»
011:010 Och Mose och Aron gjorde alla dessa under inför Farao; men
HERREN förstockade Faraos hjärta, så att han icke släppte
Israels barn ut ur sitt land.

012:001 Och HERREN talade till Mose och Aron i Egyptens land och sade:

012:002 Denna månad skall hos eder vara den främsta månaden, den skall
hos eder vara den första av årets månader.
012:003 Talen till Israels hela menighet och sägen: På tionde dagen i
denna månad skall var husfader taga sig ett lamm, så att vart
hushåll får ett lamm.
012:004 Men om hushållet är för litet till ett lamm, så skola husfadern
och hans närmaste granne taga ett lamm tillsammans, efter
personernas antal. För vart lamm skolen I beräkna ett visst
antal, i mån av vad var och en äter.
012:005 Ett felfritt årsgammalt lamm av hankön skolen I utvälja; av
fåren eller av getterna skolen I taga det.
012:006 Och I skolen förvara det intill fjortonde dagen i denna månad;
då skall man--Israels hela församlade menighet--slakta det
vid aftontiden.
012:007 Och man skall taga av blodet och stryka på båda dörrposterna och
på övre dörrträet i husen där man äter det.
012:008 Och man skall äta köttet samma natt; det skall vara stekt på
eld, och man skall äta det med osyrat bröd jämte bittra örter.
012:009 I skolen icke äta något därav rått eller kokt i vatten, utan det
skall vara stekt på eld, med huvud, fötter och innanmäte.
012:010 Och I skolen icke lämna något därav kvar till morgonen; skulle
något därav bliva kvar till morgonen, skolen I bränna upp det i
eld.
012:011 Och I skolen äta det så: I skolen vara omgjordade kring edra
länder, hava edra skor på fötterna och edra stavar i
händerna. Och I skolen äta det med hast. Detta är HERRENS
Påsk.
012:012 Ty jag skall på den natten gå fram genom Egyptens land och slå
allt förstfött i Egyptens land, både människor och boskap; och
över Egyptens alla gudar skall jag hålla dom; jag är HERREN.
012:013 Och blodet skall vara ett tecken, eder till räddning, på de hus
i vilka I ären; ty när jag ser blodet, skall jag gå förbi
eder. Och ingen hemsökelse skall drabba eder med fördärv, när
jag slår Egyptens land.

012:014 Och I skolen hava denna dag till en åminnelsedag och fira den
såsom en HERRENS högtid. Såsom en evärdlig stiftelse skolen I
fira den, släkte efter släkte.
012:015 I sju dagar skolen I äta osyrat bröd; redan på första dagen
skolen I skaffa bort all surdeg ur edra hus. Ty var och en som
äter något syrat, från den första dagen till den sjunde, han
skall utrotas ur Israel.
012:016 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; I
skolen ock på den sjunde dagen hålla en helig sammankomst. På
dem skall intet arbete göras; allenast det som var och en
behöver till mat, det och intet annat må av eder tillredas.
012:017 Och I skolen hålla det osyrade brödets högtid, eftersom jag på
denna samma dag har fört edra härskaror ut ur Egyptens
land. Därför skolen I, släkte efter släkte, hålla denna dag
såsom en evärdlig stiftelse.
012:018 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, om aftonen,
skolen I äta osyrat bröd, och I skolen fortfara därmed ända till
aftonen på tjuguförsta dagen i månaden.
012:019 I sju dagar må ingen surdeg finnas i edra hus; ty var och en son
äter något syrligt, han skall utrotas ur Israels menighet, evad
han är främling eller inföding i landet.
012:020 Intet syrligt skolen I äta; var I än ären bosatta skolen I äta
osyrat bröd.

012:021 Och Mose kallade till sig alla de äldste i Israel och sade till
dem: »Begiven eder hem, och tagen eder ett lamm för vart hushåll
och slakten påskalammet.
012:022 Och tagen en knippa isop och doppen den i blodet som är i
skålen, och bestryken det övre dörr träet och båda dörrposterna
med blodet som är i skålen; och ingen av eder må gå ut genom sin
hus dörr intill morgonen.
012:023 Ty HERREN skall gå fram för att hemsöka Egypten; men när ha ser
blodet på det övre dörrträet och på de två dörrposterna, skall
HERREN gå förbi dörren och icke tillstädja Fördärvaren att
komma i i edra hus och hemsöka eder.
012:024 Detta skolen I hålla; det skall vara en stadga för dig och dina
barn till evärdlig tid.
012:025 Och när I kommen in i det land som HERREN skall giva åt eder,
såsom han har lovat, skolen I hålla denna gudstjänst.
012:026 När då edra barn fråga eder: 'Vad betyder denna eder
gudstjänst?',
012:027 skolen I svara: 'Det är ett påskoffer åt HERREN, därför att han
gick förbi Israels barns hus i Egypten, när han hemsökte
Egypten, men skonade våra hus.'» Då böjde folket sig ned och
tillbad.
012:028 Och Israels barn gingo åstad och gjorde så; de gjorde såsom
HERREN hade bjudit Mose och Aron.

012:029 Och vid midnattstiden slog HERREN allt förstfött i Egyptens
land, från den förstfödde hos Farao, som satt på tronen, ända
till den förstfödde hos fången, som satt i fängelset, så ock
allt förstfött ibland boskapen.
012:030 Då stod Farao upp om natten jämte alla sina tjänare och alla
egyptier, och ett stort klagorop upphävdes i Egypten; ty intet
hus fanns, där icke någon död låg.
012:031 Och han kallade Mose och Aron till sig om natten och sade: »Stån
upp och dragen ut från mitt folk, I själva och Israels barn; och
gån åstad och hållen gudstjänst åt HERREN, såsom I haven begärt.
012:032 Tagen ock edra får och edra fäkreatur, såsom I haven begärt, och
gån åstad, och välsignen därvid mig.»
012:033 Och egyptierna trängde på folket för att med hast få dem ut ur
landet, ty de tänkte: »Eljest dö vi allasammans.»
012:034 Och folket tog med sig sin deg, innan den ännu hade blivit
syrad; de togo sina baktråg och lindade in dem i mantlarna och
buro dem på sina axlar.
012:035 Och Israels barn hade gjort såsom Mose sade: de hade av
egyptierna begärt deras klenoder av silver och guld, så ock
kläder.
012:036 Och HERREN hade låtit folket finna nåd för egyptiernas ögon, så
att de gåvo dem vad de begärde. Så togo de byte från
egyptierna.

012:037 Och Israels barn bröto upp och drogo från Rameses till Suckot,
vid pass sex hundra tusen män till fots, förutom kvinnor och
barn.
012:038 En hop folk av allahanda slag drog ock åstad med dem, därtill
får och fäkreatur, boskap i stor myckenhet.
012:039 Och av degen som de hade fört med sig ur Egypten bakade de
osyrade kakor, ty den hade icke blivit syrad; de hade ju drivits
ut ur Egypten utan att få dröja; ej heller hade de kunnat
tillreda någon reskost åt sig.

012:040 Men den tid Israels barn hade bott i Egypten var fyra hundra
trettio år.
012:041 Just på den dag då de fyra hundra trettio åren voro förlidna
drogo alla HERRENS härskaror ut ur Egyptens land.
012:042 En HERRENS vakenatt var detta, när han skulle föra dem ut ur
Egyptens land; denna samma natt är HERRENS, en högtidsvaka för
alla Israels barn, släkte efter släkte.

012:043 Och HERREN sade till Mose och Aron: »Detta är stadgan om
påskalammet: Ingen utlänning skall äta därav;
012:044 men en träl som är köpt för penningar må äta därav, sedan du ha
omskurit honom.
012:045 En inhysesman och en legodräng må icke äta därav.
012:046 I ett och samma hus skall det ätas; du skall icke föra något av
köttet ut ur huset, och intet ben skolen I sönderslå därpå.
012:047 Israels hela menighet skall iakttaga detta.
012:048 Och om någon främling bor hos dig och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall allt mankön hos honom omskäras, och sedan
må han komma och hålla den; han skall då vara såsom en inföding
i landet. Men ingen oomskuren må äta därav.
012:049 En och samma lag skall gälla för infödingen och för främlingen
som bor ibland eder.»

012:050 Och alla Israels barn gjorde så; de gjorde såsom HERREN hade
bjudit Mose och Aron.
012:051 Så förde då HERREN på denna samma dag Israels barn ut ur
Egyptens land, efter deras härskaror.

013:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
013:002 »Helga åt mig allt förstfött, allt hos Israels barn, som öppnar
moderlivet, evad det är människor eller boskap; mig tillhör
det.

013:003 Och Mose sade till folket: »Kommen ihåg denna dag, på vilken I
haven dragit ut ur Egypten, ur träldomshuset; ty med stark hand
har HERREN fört eder ut därifrån. Fördenskull må intet syrat
ätas.
013:004 På denna dag i månaden Abib dragen I nu ut.
013:005 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas, hetiternas,
amoréernas, hivéernas och jebuséernas land, som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig, ett land som flyter av mjölk och
honung, då skall du hålla denna gudstjänst i denna månad:
013:006 I sju dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen skall
hållas en HERRENS högtid.
013:007 Under de sju dagarna skall man äta osyrat bröd; intet syrat
skall man se hos dig, ej heller skall man se någon surdeg hos
dig, i hela ditt land.
013:008 Och du skall på den dagen berätta för din son och säga: 'Sådant
gör jag av tacksamhet för vad HERREN gjorde med mig, när jag
drog ut ur Egypten.'
013:009 Och det skall vara för dig såsom ett tecken på din hand och
såsom ett påminnelsemärke på din panna, för att HERRENS lag må
vara i din mun; ty med stark hand har HERREN fört dig ut ur
Egypten.
013:010 Och denna stadga skall du hålla på bestämd tid, år efter år.
013:011 Och när HERREN låter dig komma in i kananéernas land, såsom han
med ed har lovat dig och dina fäder, och giver det åt dig,
013:012 då skall du överlämna åt HERREN allt det som öppnar
moderlivet. Allt som öppnar moderlivet av det som födes bland
din boskap skall, om det är hankön, höra HERREN till.
013:013 Men allt bland åsnor som öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Och allt förstfött av människa bland dina söner skall du
lösa.
013:014 Och när din son i framtiden frågar dig: 'Vad betyder detta?',
skall du svara honom så: 'Med stark hand har HERREN fört oss ut
ur Egypten, ur träldomshuset;
013:015 ty då Farao i sin hårdnackenhet icke ville släppa oss, dräpte
HERREN allt förstfött i Egyptens land, det förstfödda såväl
ibland människor som ibland boskap. Därför offrar jag åt HERREN
allt som öppnar moderlivet och är hankön, och allt förstfött
bland mina söner löser jag.'
013:016 Och det skall vara såsom ett tecken på din hand och såsom ett
märke på din panna; ty med stark hand har HERREN fört oss ut ur
Egypten.»

013:017 När Farao nu hade släppt folket, förde Gud dem icke på den väg
som gick igenom filistéernas land, fastän denna var den genaste;
ty Gud tänkte att folket, när det fick se krig hota, kunde ångra
sig och vända tillbaka till Egypten;
013:018 därför lät Gud folket taga en omväg genom öknen åt Röda havet
till. Och Israels barn drogo väpnade upp ur Egyptens land.

013:019 Och Mose tog med sig Josefs ben; ty denne hade tagit en ed av
Israels barn och sagt: »När Gud ser till eder, fören då mina ben
härifrån med eder.»

013:020 Så bröto de upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
013:021 Och HERREN gick framför dem, om dagen i en molnstod, för att
leda dem på vägen, och om natten i en eldstod, för att lysa dem;
så kunde de tåga både dag och natt.
013:022 Molnstoden upphörde icke om dagen att gå framför folket, ej
heller eldstoden om natten.

014:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
014:002 »Säg till Israels barn att de skola vända om och lägra sig
framför Pi-Hahirot, mellan Migdol och havet; mitt framför
Baal-Sefon skolen I lägra eder vid havet.
014:003 Men Farao skall tänka att Israels barn hava farit vilse i landet
och blivit instängda i öknen.
014:004 Och jag skall förstocka Faraos hjärta, så att han förföljer dem;
och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans här, på det
att egyptierna må förnimma att jag är HERREN.» Och de gjorde så.

014:005 Då man nu berättade för konungen i Egypten att folket hade
flytt, förvandlades Faraos och hans tjänares hjärtan mot folket,
och de sade: »Huru illa gjorde vi icke, när vi släppte Israel,
så att de nu icke mer skola tjäna oss!»
014:006 Och han lät spänna för sina vagnar och tog sitt folk med sig;
014:007 han tog sex hundra utvalda vagnar, och alla vagnar som eljest
funnos i Egypten, och kämpar på dem alla.
014:008 Ty HERREN förstockade Faraos, den egyptiske konungens, hjärta,
så att han förföljde Israels barn, när de nu drogo ut med
upplyft hand.
014:009 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare och hela
hans här, förföljde dem och hunno upp dem, där de voro lägrade
vid havet, vid Pi-Hahirot, framför Baal-Sefon.
014:010 När så Farao var helt nära, lyfte Israels barn upp sina ögon och
fingo se att egyptierna kommo tågande efter dem. Då blevo
Israels barn mycket förskräckta och ropade till HERREN.
014:011 Och de sade till Mose: »Funnos då inga gravar i Egypten,
eftersom du har fört oss hit till att dö i öknen? Huru illa
gjorde du icke mot oss, när du förde oss ut ur Egypten!
014:012 Var det icke det vi sade till dig i Egypten? Vi sade ju: 'Låt
oss vara, så att vi få tjäna egyptierna.' Ty det vore oss
bättre att tjäna egyptierna än att dö i öknen.»
014:013 Då svarade Mose folket: »Frukten icke; stån fasta, så skolen I
se vilken frälsning HERREN i dag skall bereda eder; ty aldrig
någonsin skolen I mer få se egyptierna så, som I sen dem i dag.
014:014 HERREN skall strida för eder, och I skolen vara stilla därvid.»

014:015 Och HERREN sade till Mose: »Varför ropar du till mig? Säg till
Israels barn att de draga vidare.
014:016 Men lyft du upp din stav, och räck ut din hand över havet, och
klyv det itu, så att Israels barn kunna gå mitt igenom havet på
torr mark.
014:017 Och se, jag skall förstocka egyptiernas hjärtan, så att de följa
efter dem; och jag skall förhärliga mig på Farao och hela hans
här, på hans vagnar och ryttare.
014:018 Och egyptierna skola förnimma att jag är HERREN, när jag
förhärligar mig på Farao, på hans vagnar och ryttare.»

014:019 Och Guds ängel, som hade gått framför Israels här, flyttade sig
nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem,
flyttade sig och tog plats bakom dem.
014:020 Den kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet
var där med mörker, men tillika upplyste det natten. Så kunde
den ena hären icke komma inpå den andra under hela natten.

014:021 Och Mose räckte ut sin hand över havet; då drev HERREN undan
havet genom en stark östanvind som blåste hela natten, och han
gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
014:022 Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det
att vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om
dem.
014:023 Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare,
förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
014:024 Men när morgonväkten var inne, blickade HERREN på egyptiernas
här ur eldstoden och molnskyn och sände förvirring i egyptiernas
här;
014:025 och han lät hjulen falla ifrån deras vagnar, så att det blev dem
svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: »Låt oss fly för
Israel, ty HERREN strider för dem mot egyptierna.»

014:026 Men HERREN sade till Mose: »Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras
vagnar och ryttare.»
014:027 Då räckte Mose ut sin hand över havet, och mot morgonen vände
havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna som flydde
möttes därav; och HERREN kringströdde egyptierna mitt i havet.
014:028 Och vattnet som vände tillbaka övertäckte vagnarna och ryttarna,
hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i havet; icke en
enda av dem kom undan.
014:029 Men Israels barn gingo på torr mark mitt igenom havet, och
vattnet stod såsom en mur till höger och till vänster om dem.
014:030 Så frälste HERREN på den dagen Israel från egyptiernas hand, och
Israel såg egyptierna ligga döda på havsstranden.
014:031 Och när Israel såg huru HERREN hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket HERREN; och de trodde på HERREN och
på hans tjänare Mose.

015:001 Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära;
de sade:
»Jag vill sjunga till HERRENS ära,
ty högt är han upphöjd.
Häst och man
störtade han i havet.
015:002 HERREN är min starkhet och min lovsång,
Och han blev mig till frälsning.
Han är min Gud, jag vill ära honom,
min faders Gud, jag vill upphöja honom.
015:003 HERREN är en stridsman,
'HERREN' är hans namn.
015:004 Faraos vagnar och härsmakt
kastade han i havet,
hans utvalda kämpar
dränktes i Röda havet.
015:005 De övertäcktes av vattenmassor,
sjönko i djupet såsom stenar.

015:006 Din högra hand, HERRE,
du härlige och starke,
din högra hand, HERRE,
krossar fienden.
015:007 Genom din stora höghet
slår du ned dina motståndare;
du släpper lös din förgrymmelse,
den förtär dem såsom strå.

015:008 För en fnysning av din näsa
uppdämdes vattnen,
böljorna reste sig och samlades hög,
vattenmassorna stelnade i havets djup.

015:009 Fienden sade:
'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem,
jag vill utskifta byte,
släcka min hämnd på dem;
jag vill draga ut mitt svärd,
min hand skall förgöra dem.'

015:010 Du andades på dem,
då övertäckte dem havet;
de sjönko såsom bly
i de väldiga vattnen.

015:011 Vilken bland gudar
liknar dig, HERRE?
Vem är dig lik,
du härlige och helige,
du fruktansvärde och högtlovade,
du som gör under?
015:012 Du räckte ut din högra hand,
då uppslukades de av jorden.
015:013 Men du ledde med din nåd
det folk du hade förlossat,
du förde dem med din makt
till din heliga boning.
015:014 Folken hörde det
och måste då darra,
av ångest grepos
Filisteens inbyggare.
015:015 Då förskräcktes
Edoms furstar,
Moabs hövdingar
grepos av bävan,
alla Kanaans inbyggare
försmälte av ångest.
015:016 Ja, över dem faller
förskräckelse och fruktan;
för din arms väldighet
stå de såsom förstenade,
medan ditt folk
tågar fram, o HERRE
medan det tågar fram,
det folk du har förvärvat.
015:017 Du för dem in och planterar dem
på din arvedels berg,
på den plats, o HERRE,
som du har gjort till din boning,
i den helgedom, Herre,
som dina händer hava berett.

015:018 HERREN är konung
alltid och evinnerligen!»

015:019 Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned
i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över
dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom
havet.
015:020 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand,
och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.
015:021 Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är
han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»

015:022 Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de
drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att
finna vatten.
015:023 Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara,
ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.
015:024 Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»
015:025 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst
slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött.

Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på
prov.
015:026 Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är
i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans
stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar
som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»
015:027 Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och
sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.

016:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från Elim och kom
till öknen Sin, mellan Elim och Sinai, på femtonde dagen i andra
månaden efter sitt uttåg ur Egyptens land.
016:002 Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i
öknen;
016:003 Israels barn sade till dem: »Ack att vi hade fått dö för HERRENS
hand i Egyptens land, där vi sutto vid köttgrytorna och hade mat
nog att äta! Men I haven fört oss hitut i öknen för att låta
hela denna hop dö av hunger.»

016:004 Då sade HERREN till Mose: »Se, jag vill låta bröd från himmelen
regna åt eder. Och folket skall gå ut och samla för var dag så
mycket som behöves. Så skall jag sätta dem på prov, för att se
om de vilja vandra efter min lag eller icke.
016:005 Och när de på den sjätte dagen tillreda vad de hava fört hem,
skall det vara dubbelt mot vad de eljest för var dag samla in.»
016:006 Och Mose och Aron sade till alla Israels barn: »I afton skolen I
förnimma att det är HERREN som har fört eder ut ur Egyptens
land,
016:007 och i morgon skolen I se HERRENS härlighet, HERREN har nämligen
hört huru I knorren mot honom. Ty vad äro vi, att I knorren mot
oss?»
016:008 Och Mose sade ytterligare: »Detta skall ske därigenom att HERREN
i afton giver eder kött att äta, och i morgon bröd att mätta
eder med då nu HERREN har hört huru I knorren mot honom. Ty vad
äro vi? Det är icke mot oss I knorren, utan mot HERREN.»

016:009 Och Mose sade till Aron: »Säg till Israels barns hela menighet
Träden fram inför HERREN, ty han har hört huru I knorren.»
016:010 När sedan Aron talade till Israels barns hela menighet, vände de
sig mot öknen, och se, då visade sig HERRENS härlighet i
molnskyn.
016:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:012 »Jag har hört huru Israels barn knorra. Tala till dem och säg:
Vid aftontiden skolen I få kött att äta och i morgon skolen I få
bröd att mätta eder med; så skolen I förnimma att jag är HERREN,
eder Gud.»
016:013 Och om aftonen kommo vaktlar och övertäckte lägret, och följande
morgon låg dagg fallen runt omkring lägret.
016:014 Och när daggen som hade fallit gick bort, se, då låg över öknen
på jorden något fint, såsom fjäll, något fint, likt
rimfrost.
016:015 När Israels barn sågo detta, frågade de varandra: »Vad är
det?» Ty de visste icke vad det var. Men Mose sade till dem:
»Detta är brödet som HERREN har givit eder till föda.
016:016 Och så har HERREN bjudit: Samlen därav, var och en så mycket han
behöver till mat; en gomer på var person skolen I taga, efter
antalet av edert husfolk, var och en åt så många som han har i
sitt tält.»
016:017 Och Israels barn gjorde så, och den ene samlade mer, den andre
mindre.
016:018 Men när de mätte upp det med gomer-mått, hade den som hade
samlat mycket intet till överlopps, och de som hade samlat
litet, honom fattades intet; var och en hade så mycket samlat,
som han behövde till mat.
016:019 Och Mose sade till dem: »Ingen må behålla något kvar härav till
i morgon.
016:020 Men de lydde icke Mose, utan somliga behöllo något därav kvar
till följande morgon. Då växte maskar däri, och det blev
illaluktande. Och Mose blev förtörnad på dem.
016:021 Så samlade de därav var morgon, var och en så mycket han behövde
till mat. Men när solhettan kom smälte det bort.

016:022 På den sjätte dagen hade de samlat dubbelt så mycket av brödet,
två gomer för var och en. Och menighetens hövdingar kommo alla
och omtalade detta för Mose.
016:023 Då sade han till dem: »Detta är efter HERRENS ord; i morgon är
sabbatsvila, en HERRENS heliga sabbat. Baken nu vad I viljen
baka, och koken vad I viljen koka, men allt som är till
överlopps skolen I ställa i förvar hos eder till i morgon.»
016:024 Och de ställde det i förvar till följande morgon, såsom Mose
hade bjudit; och nu blev det icke illaluktande, ej heller kom
mask däri.
016:025 Och Mose sade: »Äten det i dag, ty i dag är HERRENS sabbat; i
dag skolen I intet finna på marken.
016:026 I sex dagar skolen I samla därav, men på sjunde dagen är sabbat;
då skall intet vara att finna.»
016:027 Likväl gingo några av folket på den sjunde dagen ut för att
samla, men de funno intet.
016:028 Då sade HERREN till Mose: »Huru länge viljen I vara motsträviga
och icke hålla mina bud och lagar?
016:029 Se, HERREN har givit eder sabbaten; därför giver han eder på den
sjätte dagen bröd för två dagar. Så stannen då hemma, var och
en hos sig; ingen må gå hemifrån på den sjunde dagen.»
016:030 Alltså höll folket sabbat på den sjunde dagen.

016:031 Och Israels barn kallade det manna. Och det
liknade korianderfrö, det var vitt, och det smakade såsom semla
med honung.
016:032 Och Mose sade: »Så har HERREN bjudit: En gomer härav skall
förvaras åt edra efterkommande, för att de må se det bröd som
jag gav eder att äta i öknen, när jag förde eder ut ur Egyptens
land.
016:033 Och Mose sade till Aron: »Tag ett kärl och lägg däri en gomer
manna, och ställ det inför HERREN till att förvaras åt edra
efterkommande.»
016:034 Då gjorde man såsom HERREN hade bjudit Mose, och Aron ställde
det framför vittnesbördet till att förvaras.
016:035 Och Israels barn åto manna i fyrtio år, till dess de kommo till
bebott land; de åto manna, till dess de kommo till gränsen av
Kanaans land.--
016:036 En gomer är tiondedelen av en efa.

017:001 Därefter bröt Israels barns hela menighet upp från öknen Sin och
tågade från lägerplats till lägerplats, efter HERRENS
befallning. Och de lägrade sig i Refidim; där hade folket intet
vatten att dricka.
017:002 Då begynte folket tvista med Mose och sade: »Given oss vatten
att dricka.» Mose svarade dem: »Varför tvisten I med mig? Varför
fresten I HERREN?»
017:003 Men eftersom folket där törstade efter vatten, knorrade de
ytterligare emot Mose och sade: »Varför har du fört oss upp ur
Egypten, så att vi, våra barn och vår boskap nu måste dö av
törst?»
017:004 Då ropade Mose till HERREN och sade: »Vad skall jag göra med
detta folk? Det fattas icke mycket i att de stena mig.»
017:005 HERREN svarade Mose: »Gå framför folket, och tag med dig några
av de äldste i Israel. Och tag i din hand staven med vilken du
slog Nilfloden, och begiv dig åstad.
017:006 Se, jag vill stå där framför dig på Horebs klippa, och du skall
slå på klippan, och vatten skall då komma ut ur den, så att
folket får dricka.» Och Mose gjorde så inför de äldste i Israel.
017:007 Och han gav stället namnet Massa och
Meriba, därför att Israels barn hade tvistat
och frestat HERREN och sagt: »Är HERREN ibland oss eller icke?»

017:008 Därefter kom Amalek och gav sig i strid med Israel i Refidim.
017:009 Då sade Mose till Josua: »Välj ut manskap åt oss, och drag så
åstad till strid mot Amalek. I morgon skall jag ställa mig
överst på höjden, med Guds stav i min hand.»
017:010 Och Josua gjorde såsom Mose hade tillsagt honom, och gav sig i
strid med Amalek. Men Mose, Aron och Hur stego upp överst på
höjden.
017:011 Och så länge Mose höll upp sin hand, rådde Israel, men när han
lät sin hand sjunka, rådde Amalek.
017:012 Och när Moses händer blevo tunga, togo de en sten och lade under
honom, och på den satte han sig; sedan stödde Aron och Hur hans
händer, en på vardera sidan. Så höllos hans händer stadiga, till
dess solen gick ned.
017:013 Och Josua slog Amalek och dess folk med svärdsegg.

017:014 Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp detta till en åminnelse i
en bok, och inprägla det hos Josua, ty jag skall så i grund
utplåna minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen.»
017:015 Och Mose byggde ett altare och gav det namnet HERREN mitt baner.
017:016 Och han sade: »Ja, jag lyfter min hand upp mot HERRENS tron och
betygar att HERREN skall strida mot Amalek från släkte till
släkte.»

018:001 Och Jetro, prästen i Midjan, Moses svärfader, fick höra allt vad
Gud hade gjort med Mose och med sitt folk Israel, huru HERREN
hade fört Israel ut ur Egypten.
018:002 Då tog Jetro, Moses svärfader, med sig Sippora, Moses hustru,
som denne förut hade sänt hem,
018:003 så ock hennes två söner--av dessa hade den ene fått namnet
Gersom, »ty», sade Mose, »jag är en främling i ett land som
icke är mitt»,
018:004 och den andre namnet Elieser, »ty», sade han, »min faders Gud
blev mig till hjälp och räddade mig ifrån Faraos svärd».--
018:005 Då så Jetro, Moses svärfader, kom med Moses söner och hans
hustru till honom i öknen, där han hade slagit upp sitt läger
vid Guds berg,
018:006 lät han säga till Mose: »Jag, din svärfader Jetro, kommer till
dig med din hustru och hennes båda söner.»
018:007 Då gick Mose sin svärfader till mötes och bugade sig för honom
och kysste honom. Och när de hade hälsat varandra, gingo de in i
tältet.
018:008 Och Mose förtäljde för sin svärfader allt vad HERREN hade gjort
med Farao och egyptierna, för Israels skull, och alla de
vedermödor som de hade haft att utstå på vägen, och huru HERREN
hade räddat dem.
018:009 Och Jetro fröjdade sig över allt det goda som HERREN hade gjort
mot Israel, i det han hade räddat dem ur egyptiernas hand.
018:010 Och Jetro sade: »Lovad vare HERREN, som har räddat eder ur
egyptiernas hand och ur Faraos hand, HERREN, som har räddat
folket undan egyptiernas hand!
018:011 Nu vet jag att HERREN är större än alla andra gudar, ty så
bevisade han sig, när man handlade övermodigt mot detta folk.»
018:012 Och Jetro, Moses svärfader, frambar ett brännoffer och några
slaktoffer åt Gud; och Aron och alla de äldste i Israel kommo
och höllo måltid med Moses svärfader inför Gud.

018:013 Dagen därefter satte Mose sig för att döma folket, och folket
stod omkring Mose från morgonen ända till aftonen.
018:014 Då nu Moses svärfader såg allt vad han hade att beställa med
folket, sade han: »Vad är det allt du har att bestyra med
folket? Varför sitter du här till doms ensam under det att allt
folket måste stå omkring dig från morgonen ända till aftonen?»
018:015 Mose svarade sin svärfader: »Folket kommer till mig för att
fråga Gud.
018:016 De komma till mig, när de hava någon rättssak, och jag dömer då
mellan dem; och jag kungör då för dem Guds stadgar och lagar.»
018:017 Då sade Moses svärfader till honom: »Du går icke till väga på
det rätta sättet.
018:018 Både du själv och folket omkring dig måsten ju bliva uttröttade;
ett sådant förfaringssätt är dig för svårt, du kan icke ensam
bestyra detta.
018:019 Så lyssna nu till mina ord; jag vill giva dig ett råd, och Gud
skall vara med dig. Du må vara folkets målsman inför Gud och
framlägga deras ärenden inför Gud.
018:020 Och du må upplysa dem om stadgar och lagar och kungöra dem den
väg de skola vandra och vad de skola göra.
018:021 Men sök ut åt dig bland allt folket dugande män som frukta Gud,
pålitliga män som hata orätt vinning, och sätt dessa till
föreståndare för dem, somliga över tusen, andra över hundra,
andra över femtio och andra över tio.
018:022 Dessa må alltid döma folket. Kommer något viktigare ärende före,
må de hänskjuta det till dig, men alla ringare ärenden må de
själva avdöma. Så skall du göra din börda lättare, därigenom att
de bära den med dig.
018:023 Om du vill så göra och Gud så bjuder dig, skall du kunna hålla
ut; och allt folket här skall då kunna gå hem i frid.»

018:024 Och Mose lyssnade till sin svärfaders ord och gjorde allt vad
denne hade sagt.
018:025 Mose utvalde dugande män ur hela Israel och gjorde dem till
huvudmän för folket, till föreståndare somliga över tusen, andra
över hundra, andra över femtio och andra över tio.
018:026 Dessa skulle alltid döma folket. Alla svårare ärenden skulle de
hänskjuta till Mose, men alla ringare ärenden skulle de själva
avdöma.
018:027 Därefter lät Mose sin svärfader fara hem, och denne begav sig
till sitt land igen.

019:001 På den dag då den tredje månaden ingick efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land kommo de in i Sinais öken.
019:002 Ty de bröto upp från Refidim och kommo så till Sinais öken och
lägrade sig i öknen; Israel lägrade sig där mitt emot berget.
019:003 Och Mose steg upp till Gud; då ropade HERREN till honom uppifrån
berget och sade: »Så skall du säga till Jakobs hus, så skall du
förkunna för Israels barn:
019:004 'I haven själva sett vad jag har gjort med egyptierna, och huru
jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig.
019:005 Om I nu hören min röst och hållen mitt förbund, så skolen I vara
min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min;
019:006 Och I skolen vara mig ett rike av präster och ett heligt folk.'
Detta är vad du skall tala till Israels barn.

019:007 När Mose kom tillbaka, sammankallade han de äldste i folket och
förelade dem allt detta som HERREN hade bjudit honom.
019:008 Då svarade allt folket med en mun och sade: »Allt vad HERREN har
talat vilja vi göra.» Och Mose gick tillbaka till HERREN med
folkets svar.
019:009 Och HERREN sade till Mose: »Se, jag skall komma till dig i en
tjock molnsky, för att folket skall höra, när jag talar med dig,
och så tro på dig evärdligen.» Och Mose framförde folkets svar
till HERREN.
019:010 Då sade HERREN till Mose: »Gå till folket, och helga dem i dag
och i morgon, och I åt dem två sina kläder.
019:011 Och må de hålla sig redo till i övermorgon; ty i övermorgon
skall HERREN stiga ned på Sinai berg inför allt folkets ögon.
019:012 Och du skall märka ut en gräns för folket runt omkring och säga:
'Tagen eder till vara för att stiga upp på berget eller komma
vid dess fot. Var och en som kommer vid berget skall straffas
med döden;
019:013 men ingen hand må komma vid honom, utan han skall stenas eller
skjutas ihjäl. Evad det är djur eller människa, skall en sådan
mista livet.' När jubelhornet ljuder med utdragen ton, då må de
stiga upp på berget.»
019:014 Och Mose steg ned från berget till folket och helgade folket,
och de tvådde sina kläder.
019:015 Och han sade till folket: »Hållen eder redo till i övermorgon;
ingen komme vid en kvinna.»

019:016 På tredje dagen, när det hade blivit morgon, begynte det dundra
och blixtra, och en tung molnsky kom över berget, och ett mycket
starkt basunljud hördes; och allt folket i lägret bävade.
019:017 Men Mose förde folket ut ur lägret, Gud till mötes; och de
ställde sig nedanför berget.
019:018 Och hela Sinai berg höljdes i rök, vid det att HERREN kom ned
därpå i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en
smältugn, och hela berget bävade storligen.
019:019 Och basunljudet blev allt starkare och starkare. Mose talade,
och Gud svarade honom med hög röst.
019:020 Och HERREN steg ned på Sinai berg, på toppen av berget, och
HERREN kallade Mose upp till bergets topp; då steg Mose ditupp.
019:021 Och HERREN sade till Mose: »Stig ned och varna folket, så att de
icke tränga sig fram för att se HERREN, ty då skola många av dem
falla.
019:022 Jämväl prästerna, som få nalkas HERREN, skola helga sig, för att
HERREN icke må låta dem drabbas av fördärv.»
019:023 Men Mose svarade HERREN: »Folket kan icke stiga upp på Sinai
berg, ty du har själv varnat oss och sagt att jag skulle märka
ut en gräns omkring berget och helga det.»
019:024 Då sade HERREN till honom: »Gå ditned, och kom sedan åter upp
och hav Aron med dig. Men prästerna och folket må icke tränga
sig fram för att stiga upp till HERREN på det att han icke må
låta dem drabbas av fördärv.»
019:025 Och Mose steg ned till folket och sade dem detta.

020:001 Och Gud talade alla dessa ord och sade:
020:002 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
020:003 Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
020:004 Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig
av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på
jorden, eller av det som är i vattnet under jorden.
020:005 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
020:006 men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
020:007 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds, namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
020:008 Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den.
020:009 Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
020:010 men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller din dotter, ej
heller din tjänare eller din tjänarinna eller din dragare, ej
heller främlingen som är hos dig inom dina portar.
020:011 Ty på sex dagar gjorde HERREN himmelen och jorden och havet och
allt vad i dem är, men han vilade på sjunde dagen; därför har
HERREN välsignat sabbatsdagen och helgat den.
020:012 Hedra din fader och din moder, för att du må länge leva i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
020:013 Du skall icke dräpa.
020:014 Du skall icke begå äktenskapsbrott.
020:015 Du skall icke stjäla.
020:016 Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.
020:017 Du skall icke hava begärelse till din nästas hus. Du skall icke
hava begärelse till din nästas hustru, ej heller till hans
tjänare eller hans tjänarinna, ej heller till hans oxe eller
hans åsna, ej heller till något annat som tillhör din nästa.

020:018 Och allt folket förnam dundret och eldslågorna och basunljudet
och röken från berget; och när folket förnam detta, bävade de
och höllo sig på avstånd.
020:019 Och de sade till Mose: »Tala du till oss, så vilja vi höra, men
låt icke Gud tala till oss, på det att vi icke må dö.»
020:020 Men Mose sade till folket: »Frukten icke, ty Gud har kommit för
att sätta eder på prov, och för att I skolen hava hans fruktan
för ögonen, så att I icke synden.»
020:021 Alltså höll folket sig på avstånd, under det att Mose gick
närmare till töcknet i vilket Gud var.

020:022 Och HERREN sade till Mose: Så skall du säga till Israels barn: I
haven själva förnummit att jag har talat till eder från
himmelen.
020:023 I skolen icke göra eder gudar jämte mig; gudar av silver eller
guld skolen I icke göra åt eder.
020:024 Ett altare av jord skall du göra åt mig och offra därpå dina
brännoffer och tackoffer, din småboskap och dina
fäkreatur. Överallt på den plats där jag stiftar en åminnelse åt
mitt namn skall jag komma till dig och välsigna dig.
020:025 Men om du vill göra åt mig ett altare av stenar, så må du icke
bygga det av huggen sten; ty om du kommer vid stenen med din
mejsel, så oskärar du den.
020:026 Icke heller må du stiga upp till mitt altare på trappor, på det
att icke din blygd må blottas därinvid.

021:001 Dessa äro de rätter som du skall förelägga dem:
021:002 Om du köper en hebreisk träl, skall han tjäna i sex år, men på
det sjunde skall han givas fri, utan lösen.
021:003 Har han kommit allena, så skall han givas fri allena; var han
gift, så skall hans hustru givas fri med honom.
021:004 Har hans herre givit honom en hustru, och har denna fött honom
söner eller döttrar, så skola hustrun och hennes barn tillhöra
hennes herre, och allenast mannen skall givas fri.
021:005 Men om trälen säger: »Jag har min herre, min hustru och mina
barn så kära, att jag icke vill givas fri»,
021:006 då skall hans herre föra honom fram för Gud och ställa honom vid
dörren eller dörrposten, och hans herre skall genomborra hans
öra med en syl; därefter vare han hans träl evärdligen.

021:007 Om någon säljer sin dotter till trälinna, så skall hon icke
givas fri såsom trälarna givas fria.
021:008 Misshagar hon sin herre, sedan denne förut har ingått
förbindelse med henne, så låte han henne köpas fri. Till
främmande folk have han icke makt att sälja henne, när han så
har handlat trolöst mot henne.
021:009 Men om han låter sin son ingå förbindelse med henne, så förunne
han henne döttrars rätt.
021:010 Tager han sig ännu en hustru, så göre han icke någon minskning i
den förras kost, beklädnad eller äktenskapsrätt.
021:011 Om han icke låter henne njuta sin rätt i dessa tre stycken, så
skall hon givas fri, utan lösen och betalning.

021:012 Den som slår någon, så att han dör, han skall straffas med
döden.
021:013 Men om han icke traktade efter den andres liv, utan Gud lät
denne oförvarandes träffas av hans hand, så skall jag anvisa dig
en ort dit han kan fly.
021:014 Men om någon begår det dådet att han dräper sin nästa med list,
så skall du gripa honom, vore han ock invid mitt altare, och han
måste dö.
021:015 Den som slår sin fader eller sin moder, han skall straffas med
döden.
021:016 Den som stjäl en människa, vare sig han sedan säljer den stulne,
eller denne finnes kvar hos honom, han skall straffas med döden.
021:017 Den som uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder, han
skall straffas med döden.

021:018 Om män tvista med varandra, och den ene slår den andre med en
sten eller med knuten hand, så att denne väl icke dör, men
bliver sängliggande,
021:019 dock att han sedan kommer sig och kan gå ute, stödd vid sin
stav, så skall den som slog honom vara fri ifrån straff;
allenast ersätte han honom för den tid han har förlorat och
besörje sjukvård åt honom.
021:020 Om någon slår sin träl eller sin trälinna med en käpp, så att
den slagne dör under hans hand, så skall han straffas därför.
021:021 Men om den slagne lever en eller två dagar, skall han icke
straffas, ty det var hans egna penningar.
021:022 Om män träta med varandra, och någon av dem stöter till en
havande kvinna, så att hon föder fram sitt foster, men eljest
ingen olycka sker, så böte han vad kvinnans man ålägger honom
och betale efter skiljedomares prövning.
021:023 Men om olycka sker, skall liv givas för liv,
021:024 öga för öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot,
021:025 brännskada för brännskada, sår för sår, blånad för blånad.
021:026 Om någon slår sin träl eller sin trälinna i ögat och fördärvar
det, så släppe han den skadade fri, till ersättning för ögat.
021:027 Sammalunda, om någon slår ut en tand på sin träl eller sin
trälinna, så släppe han den skadade fri, till ersättning för
tanden.

021:028 Om en oxe stångar någon till döds, man eller kvinna, så skall
oxen stenas, och köttet må icke ätas; men oxens ägare vara fri
ifrån straff.
021:029 Men om oxen förut har haft vanan att stångas, och hans ägare har
blivit varnad, men denne ändå icke tager vara på honom, och oxen
så dödar någon, man eller kvinna, då skall oxen stenas, och hans
ägare skall ock dödas.
021:030 Men skulle lösepenning bliva denne ålagd, så give han till lösen
för sitt liv så mycket som ålägges honom.
021:031 Är det en gosse eller en flicka som har blivit stångad av oxen,
så skall med denne förfaras efter samma lag.
021:032 Men om oxen stångar en träl eller en trälinna, så skall ägaren
giva åt den stångades herre trettio siklar silver, och oxen
skall stenas.

021:033 Om någon öppnar en brunn, eller om någon gräver en ny brunn och
icke täcker över den, och sedan en oxe eller en åsna faller
däri,
021:034 så skall brunnens ägare giva ersättning i penningar åt djurets
ägare, men den döda kroppen skall vara hans.
021:035 Om någons oxe stångar en annans oxe, så att denne dör, så skola
de sälja den levande oxen och dela betalningen för honom och
därjämte dela den döda kroppen.
021:036 Var det däremot känt att oxen förut hade vanan att stångas, men
tog hans ägare ändå icke vara på honom, så skall han ersätta oxe
med oxe, men den döda kroppen skall vara hans.

022:001 Om någon stjäl en oxe eller ett får och slaktar eller säljer
djuret, så skall han giva fem oxar i ersättning för oxen, och
fyra får för fåret.
022:002 Ertappas tjuven vid inbrottet och bliver slagen till döds, så
vilar ingen blodskuld på dråparen.
022:003 Men hade solen gått upp, när de skedde, då är det
blodskuld. Tjuven skall giva full ersättning; äger han intet, så
skall han säljas, till gäldande av vad han har stulit.
022:004 Om det stulna djuret, det må vara oxe eller åsna eller får,
påträffas levande i hans våld, skall han giva dubbel ersättning.

022:005 Om någon låter avbeta en åker eller vingård, eller släpper sin
boskap lös, så att denna betar på en annans åker, då skall han
ersätta skadan med det bästa från sin åker och med det bästa
från sin vingård.
022:006 Om eld kommer lös och fattar i törnhäckar, och därvid
sädesskylar bliva uppbrända eller oskuren säd eller annat på
åkern, så skall den som har vållat branden giva full ersättning.
022:007 Om någon giver åt en annan penningar eller gods att förvara, och
detta bliver stulet ur hans hus, så skall tjuven, om han
ertappas, giva dubbel ersättning.
022:008 Ertappas icke tjuven, då skall man föra husets ägare fram för
Gud, på det att det må utrönas om han icke har förgripit sig på
sin nästas tillhörighet.
022:009 Om fråga uppstår angående orättrådigt tillgrepp--det må gälla
oxe eller åsna eller får eller kläder eller något annat som har
förlorats--och någon påstår att en orättrådighet verkligen har
ägt rum, så skall båda parternas sak komma inför Gud. Den som
Gud dömer skyldig, han skall ersätta den andre dubbelt.
022:010 Om någon giver åt en annan i förvar en åsna eller en oxe eller
ett får, eller vilket annat husdjur det vara må, och detta dör
eller bliver skadat eller bortrövat, utan att någon ser det,
022:011 Så skall det dem emellan komma till en ed vid HERREN, för att
det må utrönas om den ene icke har förgripit sig på den andres
tillhörighet; denna ed skall ägaren antaga och den andre behöver
icke giva någon ersättning.
022:012 Men om det har blivit bortstulet från honom, då skall han
ersätta ägaren därför.
022:013 Har det blivit ihjälrivet, skall han föra fram det ihjälrivna
djuret såsom bevis; han behöver då icke giva ersättning därför.

022:014 Om någon lånar ett djur av en annan, och detta bliver skadat
eller dör, och dess ägare därvid icke är tillstädes, så skall
han giva full ersättning.
022:015 Är dess ägare tillstädes, då behöver han icke giva
ersättning. Var djuret lejt, då är legan ersättning.

022:016 Om någon förför en jungfru som icke är trolovad och lägrar
henne, så skall han giva brudgåva för henne och taga henne till
hustru.
022:017 Vägrar hennes fader att giva henne åt honom, då skall han gälda
en så stor penningsumma som man plägar giva i brudgåva för en
jungfru.

022:018 En trollkvinna skall du icke låta leva.

022:019 Var och en som beblandar sig med något djur skall straffas med
döden.

022:020 Den som offrar åt andra gudar än åt HERREN allena, han skall
givas till spillo.

022:021 En främling skall du icke förorätta eller förtrycka; I haven ju
själva varit främlingar i Egyptens land.
022:022 Änkor och faderlösa skolen I icke behandla illa.
022:023 Behandlar du dem illa, så skall jag förvisso höra deras rop, när
de ropa till mig;
022:024 och min vrede skall upptändas, och jag skall dräpa eder med
svärd; så att edra egna hustrur bliva änkor och edra barn
faderlösa.

022:025 Lånar du penningar åt någon fattig hos dig bland mitt folk, så
skall du icke handla mot honom såsom en ockrare; I skolen icke
pålägga honom någon ränta.
022:026 Har du av din nästa tagit hans mantel i pant, så skall du giva
den tillbaka åt honom, innan solen går ned;
022:027 den är ju det enda täcke han har, och med den skyler han sin
kropp. Vad skall han eljest hava på sig, när han ligger och
sover? Om han måste ropa till mig, så skall jag höra, ty jag är
barmhärtig.

022:028 Gud skall du icke häda, och över en hövding i ditt folk skall du
icke uttala förbannelser.

022:029 Av det som fyller din lada och av det som flyter ifrån din press
skall du utan dröjsmål frambära din gåva. Den förstfödde bland
dina söner skall du giva åt mig.
022:030 På samma sätt skall du göra med dina fäkreatur och din
småboskap. I sju dagar skola de stanna hos sina mödrar; på
åttonde dagen skall du giva dem åt mig.

022:031 Och I skolen vara mig ett heligt: folk; kött av ett djur som har
blivit ihjälrivet på marken skolen I icke äta, åt hundarna
skolen I kasta det.

023:001 Du skall icke utsprida falskt rykte; åt den som har en orätt sak
skall du icke giva ditt bistånd genom att bliva ett orättfärdigt
vittne.
023:002 Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i
någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten.
023:003 Du skall icke vara partisk för den ringe i någon hans sak.

023:004 Om du träffar på din fiendes oxe eller åsna som har kommit
vilse, så skall du föra djuret tillbaka till honom.
023:005 Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall
du ingalunda lämna mannen ohulpen, utan hjälpa honom att lösa av
bördan.

023:006 Du skall icke i någon sak vränga rätten för den fattige som du
har hos dig.
023:007 Du skall hålla dig fjärran ifrån orätt sak; du skall icke dräpa
den som är oskyldig och har rätt, ty jag skall icke giva rätt åt
någon som är skyldig.
023:008 Du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de seende och
förvrida de rättfärdigas sak.
023:009 En främling skall du icke förtrycka; I veten ju huru främlingen
känner det, eftersom I själva haven varit främlingar i Egyptens
land.

023:010 I sex år skall du beså din jord och inbärga dess gröda;
023:011 men under det sjunde året skall du låta den vila och ligga
orörd, för att de fattiga bland ditt folk må äta därav; vad de
lämna kvar, det må ätas av markens djur. Så skall du ock göra
med din vingård och med din olivplantering.
023:012 Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall
du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må hava ro, och
din tjänstekvinnas son och främlingen må njuta vila.

023:013 I alla de stycken om vilka jag har talat till eder skolen I taga
eder till vara. Och andra gudars namn skolen I icke nämna; de
skola icke höras i din mun.

023:014 Tre gånger om året skall du hålla högtid åt mig.
023:015 Det osyrade brödets högtid skall du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib, eftersom du då drog ut ur Egypten; men med tomma
händer skall ingen träda fram inför mitt ansikte.
023:016 Du skall ock hålla skördehögtiden, när du skördar förstlingen av
ditt arbete, av det du har sått på marken. Bärgningshögtiden
skall du ock hålla, vid årets utgång, när du inbärgar frukten av
ditt arbete från marken.
023:017 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din Herres, ansikte.

023:018 Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och det feta av mitt högtidsoffer skall icke lämnas kvar
över natten till morgonen.

023:019 Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.

Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.
023:020 Se, jag skall sända en ängel framför dig, som skall bevara dig
på vägen och föra dig till den plats som jag har utsett.
023:021 Tag dig till vara inför honom och hör hans röst, var icke
gensträvig mot honom, han skall icke hava fördrag med edra
överträdelser, ty mitt namn är i honom.
023:022 Men om du hör hans röst och gör allt vad jag säger, så skall jag
bliva en fiende till dina fiender och en ovän till dina ovänner.
023:023 Ty min ängel skall gå framför dig och skall föra dig till
amoréernas, hetiternas, perisséernas, kananéernas, hivéernas och
jebuséernas land, och jag skall utrota dem.
023:024 Du må icke tillbedja deras gudar eller tjäna dem eller göra
såsom man där gör, utan du skall slå dem ned i grund och bryta
sönder deras stoder.
023:025 Men HERREN, eder Gud, skolen I tjäna, så skall han för dig
välsigna både mat och dryck; sjukdom skall jag då ock avvända
från dig.
023:026 I ditt land skall då icke finnas någon kvinna som föder i otid
eller är ofruktsam. Dina dagars mått skall jag göra fullt.
023:027 Förskräckelse för mig skall jag sända framför dig och vålla
förvirring bland alla de folk som du kommer till, och jag skall
driva alla dina fiender på flykten för dig.
023:028 Jag skall sända getingar framför dig, och de skola förjaga
hivéerna, kananéerna och hetiterna undan för dig.
023:029 Dock skall jag icke på ett och samma år förjaga dem för dig, på
det att icke landet så må bliva en ödemark och vilddjuren föröka
sig till din skada;
023:030 utan småningom skall jag förjaga dem för dig, till dess du har
förökat dig, så att du kan taga landet till din arvedel.
023:031 Och jag skall låta ditt lands gränser gå från Röda havet till
filistéernas hav, och från öknen till floden; ty jag skall giva
landets inbyggare i eder hand, och du skall förjaga dem, så att
de fly för dig.
023:032 Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar.
023:033 De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må
förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna
deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.

024:001 Och han sade till Mose: »Stig upp till HERREN, du själv jämte
Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel; och I
skolen tillbedja på avstånd.
024:002 Mose allena må träda fram till HERREN, de andra må icke träda
fram; ej heller må folket stiga ditupp med honom.»
024:003 Och Mose kom till folket och förkunnade för det alla HERRENS ord
och alla hans rätter. Då svarade allt folket med en mun och
sade: »Efter alla de ord HERREN har talat vilja vi göra.»
024:004 Därefter upptecknade Mose alla HERRENS ord. Och följande morgon
stod han bittida upp och byggde ett altare nedanför berget. Och
han reste där tolv stoder, efter Israels tolv stammar.
024:005 Och han sände israeliternas unga män åstad till att offra
brännoffer, så ock slaktoffer av tjurar till tackoffer åt
HERREN.
024:006 Och Mose tog hälften av blodet och slog det i skålarna, och den
andra hälften av blodet stänkte han på altaret.
024:007 Och han tog förbundsboken och, föreläste den för folket. Och de
sade: »Allt vad HERREN har sagt vilja vi göra och lyda.
024:008 Då tog Mose blodet och stänkte därav på folket och sade: »Se,
detta är förbundets blod, det förbunds som HERREN har slutit med
eder, i enlighet med alla dessa ord.»

024:009 Och Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i
Israel stego ditupp.
024:010 Och de fingo se Israels Gud; och under hans fötter var likasom
ett inlagt golv av safirer, likt själva himmelen i klarhet.
024:011 Men han lät icke sin hand drabba Israels barns ypperste, utan
sedan de hade skådat Gud, åto de och drucko.

024:012 Och HERREN sade till Mose: »Stig upp till mig på berget och bliv
kvar där, så skall jag giva dig stentavlorna och lagen och
budorden som jag har skrivit, till undervisning för dessa.»
024:013 Då begav sig Mose åstad med sin tjänare Josua; och Mose steg upp
på Guds berg.
024:014 Men till de äldste sade han: »Vänten här på oss, till dess att
vi komma tillbaka till eder. Se, Aron och Hur äro hos eder; den
som har något att andraga, han må vända sig till dem.»
024:015 Så steg Mose upp på berget, och molnskyn övertäckte berget.
024:016 Och HERRENS härlighet vilade på Sinai berg, och molnskyn
övertäckte det i sex dagar; men den sjunde dagen kallade han på
Mose ur skyn.
024:017 Och HERRENS härlighet tedde sig inför Israels barns ögon såsom
en förtärande eld, på toppen av berget.
024:018 Och Mose gick mitt in i skyn och steg upp på berget. Sedan blev
Mose kvar på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

025:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:002 Säg till Israels barn att de upptaga en gärd åt mig; av var och
en som har ett därtill villigt hjärta skolen I upptaga denna
gärd åt mig.
025:003 Och detta är vad I skolen upptaga av dem såsom gärd: guld,
silver och koppar
025:004 mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
025:005 rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
025:006 olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
025:007 äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.

025:008 Och de skola göra åt mig en helgedom, för att jag må bo mitt
ibland dem.
025:009 Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter
de mönsterbilder som jag visar dig.

025:010 De skola göra en ark av akacieträ, två och en halv aln lång, en
och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
025:011 Och du skall överdraga den med rent guld, innan och utan skall
du överdraga den; och du skall på den göra en rand av guld runt
omkring.
025:012 Och du skall till den gjuta fyra ringar av guld och sätta dem
över de fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på
andra sidan.
025:013 Och du skall göra stänger av akacieträ och överdraga dem med
guld.
025:014 Och stängerna skall du skjuta in i ringarna, på sidorna av
arken, så att man med dem kan bära arken.
025:015 Stängerna skola sitta kvar i ringarna på arken; de få icke
dragas ut ur dem.
025:016 Och i arken skall du lägga vittnesbördet, som jag skall giva
dig.
025:017 Och du skall göra en nådastol av rent guld, två och en halv
aln lång och en och en halv aln bred.
025:018 Och du skall göra två keruber av guld; i drivet arbete skall du
göra dem och sätta dem vid de båda ändarna av nådastolen.
025:019 Du skall göra en kerub till att sätta vid ena ändan, och en
kerub till att sätta vid andra ändan. I ett stycke med
nådastolen skolen I göra keruberna vid dess båda ändar.
025:020 Och keruberna skola breda ut sina vingar och hålla dem uppåt, så
att de övertäcka nådastolen med sina vingar, under det att de
hava sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen skola
keruberna vända sina ansikten.
025:021 Och du skall sätta nådastolen ovanpå arken, och i arken skall du
lägga vittnesbördet, som jag skall giva dig.
025:022 Och där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från
platsen mellan de två keruberna, som stå på vittnesbördets ark,
skall jag tala med dig om alla bud som jag genom dig vill giva
Israels barn.

025:023 Du skall ock göra ett bord av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
025:024 Och du skall överdraga det med rent guld; och du skall göra en
rand av guld därpå runt omkring
025:025 Och runt omkring det skall du göra en list av en hands bredd,
och runt omkring listen skall du göra en rand av guld.
025:026 Och du skall till bordet göra fyra ringar av guld och sätta
ringarna i de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
025:027 Invid listen skola ringarna sitta, för att stänger må skjutas in
i dem, så att man kan bära bordet.
025:028 Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld, och med dem skall bordet bäras.
025:029 Du skall ock göra därtill fat och skålar, kannor och bägare, med
vilka man skall utgjuta drickoffer; av rent guld skall du göra
dem.
025:030 Och du skall beständigt hava skådebröd liggande på bordet inför
mitt ansikte.

025:031 Du skall ock göra en ljusstake av rent guld. I drivet arbete
skall ljusstaken göras, med sin fotställning och sitt mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor skola vara i ett stycke med
den.
025:032 Och sex armar skola utgå från ljusstakens sidor, tre armar från
ena sidan och tre armar från andra sidan.
025:033 På den ena armen skola vara tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma så skall det vara på de sex
arma som utgå från ljusstaken.
025:034 Men på själva ljusstaken skola vara fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
025:035 En kula skall sättas under del första armparet som utgår från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgår från ljusstaken, i ett stycke med den, och en
kula under det tredje armparet som utgår från ljusstaken, i ett
stycke med den: alltså under de sex armar som utgå från
ljusstaken.
025:036 Deras kulor och armar skola vara: i ett stycke med den,
alltsammans ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
025:037 Och du skall till den göra sju lampor, och lamporna skall man
sätta upp så, att den kastar sitt sken över platsen därframför.
025:038 Och lamptänger och brickor till den skall du göra av rent guld.
025:039 Av en talent rent guld skall man göra den med alla dessa
tillbehör.

025:040 Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava
blivit dig visade på berget.

026:001 Tabernaklet skall du göra av tio tygvåder; av tvinnat vitt garn
och av mörkblått, purpurrött och rosenrött garn skall du göra
dem, med keruber på, i konstvävnad.
026:002 Var våd skall vara tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred;
alla våderna skola hava samma mått.
026:003 Fem av våderna skola fogas tillhopa med varandra; likaså skola
de fem övriga våderna fogas tillhopa med varandra.
026:004 Och du skall sätta öglor av mörkblått garn i kanten på den ena
våden, ytterst på det hopfogade stycket; så skall du ock göra i
kanten på den våd som sitter ytterst i det andra hopfogade
stycket.
026:005 Femtio öglor skall du sätta på den ena våden, och femtio öglor
skall du sätta ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade
stycket, så att öglorna svara emot varandra.
026:006 Och du skall göra femtio häktor av guld och foga tillhopa
våderna med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgör
ett helt.

026:007 Du skall ock göra tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder skall du göra.
026:008 Var vad skall vara trettio alnar lång och fyra alnar bred; de
elva våderna skola hava samma mått.
026:009 Fem av våderna skall du foga tillhopa till ett särskilt stycke,
och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt stycke,
och den sjätte våden skall du lägga dubbel på framsidan av
tältet.
026:010 Och du skall satta femtio öglor i kanten på den ena våden, den
som sitter ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
026:011 Och du skall göra femtio häktor av koppar och haka in häktorna i
öglorna och foga täckelset tillhopa, så att det utgör ett helt.
026:012 Men vad överskottet av täckelsets våder angår, det som räcker
över, så skall den halva våd som räcker över hänga ned på
baksidan av tabernaklet.
026:013 Och den aln på vardera sidan, som på längden av täckelsets våder
räcker över, skall hänga ned på båda sidorna av tabernaklet för
att övertäcka det.
026:014 Vidare skall du göra ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.

026:015 Bräderna till tabernaklet skall du göra av akacieträ, och de
skola ställas upprätt.
026:016 Tio alnar långt och en och en halv aln brett skall vart bräde
vara.
026:017 Vart bräde skall hava två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så skall du göra på alla bräderna till tabernaklet.
026:018 Och av tabernaklets bräder skall du sätta tjugu på södra sidan,
söderut.
026:019 Och du skall göra fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
026:020 Likaledes skall du på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
sätta tjugu bräder,
026:021 med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
026:022 Men på baksidan av tabernaklet, västerut, skall du sätta sex
bräder.
026:023 Och två bräder skall du sätta på tabernaklets hörn, på baksidan;
026:024 och vartdera av dessa skall vara sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
skall det vara med dem båda. Dessa skola sättas i de båda
hörnen.
026:025 Således bliver det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
026:026 Och du skall göra tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder
som äro på tabernaklets ena sida
026:027 och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets andra
sida, och fem tvärstänger till de bräder som äro på tabernaklets
baksida, västerut.
026:028 Och den mellersta tvärstången, den som sitter mitt på bräderna,
skall gå tvärs över, från den ena ändan till den andra.
026:029 Och bräderna skall du överdraga med guld, och ringarna på dem, i
vilka tvärstängerna skola skjutas in, skall du göra av guld, och
tvärstängerna skall du överdraga med guld.
026:030 Och du skall sätta upp tabernaklet, sådant det skall vara, såsom
det har blivit dig visat på berget.

026:031 Du skall ock göra en förlåt av mörkblått, purpurrött, rosenrött
och tvinnat vitt garn; den skall göras i konstvävnad, med keruber
på.
026:032 Och du skall hänga upp den på fyra stolpar av akacieträ, som
skola vara överdragna med guld och hava bakar av guld och stå på
fyra fotstycken av silver.
026:033 Och du skall hänga upp förlåten under häktorna, och föra dit
vittnesbördets ark och ställa den innanför förlåten; och så
skall förlåten för eder vara en skiljevägg mellan det heliga och
det allraheligaste.
026:034 Och du skall sätta nådastolen på vittnesbördets ark inne i det
allraheligaste.
026:035 Men bordet skall du ställa utanför förlåten, och ljusstaken mitt
emot bordet, på tabernaklets södra sida; bordet skall du alltså
ställa på norra sidan.
026:036 Och du skall göra ett förhänge för ingången till tältet, i
brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat
vitt garn.
026:037 Och du skall till förhänget göra fem stolpar av akacieträ och
överdraga dem med guld, och hakarna på dem skola vara av guld,
och du skall till dem gjuta fem fotstycken av koppar.

027:001 Du skall ock göra ett altare av akacieträ, fem alnar långt och
fem alnar brett--så att altaret bildar en liksidig fyrkant--
och tre alnar högt.
027:002 Och du skall göra hörn därtill, Som skola sitta i dess fyra
hörn; i ett stycke därmed skola hörnen vara. Och du skall
överdraga det med koppar.
027:003 Och kärl till att föra bort askan skall du göra därtill, så ock
skovlar, skålar, gafflar och fyrfat. Alla dess tillbehör skall
du göra av koppar.
027:004 Och du skall göra ett galler därtill, ett nätverk av koppar, och
på nätet skall du sätta fyra ringar av koppar i dess fyra hörn.
027:005 Och du skall sätta det under avsatsen på altaret, nedtill, så
att nätet räcker upp till mitten av altaret.
027:006 Och du skall göra stänger till altaret, stänger av akacieträ,
och överdraga dem med koppar.
027:007 Och stängerna skola skjutas in i ringarna, så att stängerna
sitta på altarets båda sidor, när man bär det.
027:008 Ihåligt skall du göra det, av plankor. Såsom det har blivit dig
visat på berget, så skall det göras.

027:009 Du skall ock göra en förgård till tabernaklet. För den södra
sidan, söderut, skola omhängen till förgården göras av tvinnat
vitt garn, hundra alnar långa--detta för den ena sidan;
027:010 Och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas fotstycken
tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar skola vara av
silver.
027:011 Likaledes skola för norra långsidan omhängen göras, hundra alnar
långa; och stolparna till dem skola vara tjugu och dessas
fotstycken tjugu, av koppar, men stolparnas hakar och kransar
skola vara av silver.
027:012 Och förgårdens västra kortsida skall hava omhängen som äro
femtio alnar långa; stolparna till dem skola vara tio och dessas
fotstycken tio.
027:013 Och förgårdens bredd på fram sidan, österut, skall vara femtio
alnar
027:014 Och omhängena skola vara femton alnar långa på ena sidan därav,
med tre stolpar på tre fotstycken;
027:015 likaledes skola omhängena på andra sidan vara femton alnar långa
med tre stolpar på tre fotstycken.
027:016 Och till förgårdens port skall göras ett förhänge, tjugu alnar
långt i brokig vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn, med fyra stolpar på fyra fotstycken.
027:017 Alla stolparna runt omkring för gården skola vara försedda med
kransar av silver och hava hakar av silver; men deras fotstycken
skola vara av koppar.
027:018 Förgården skall vara hundra alnar lång och femtio alnar bred
utefter hela längden; omhägnaden skall vara fem alnar hög, av
tvinnat vitt garn; och fotstyckena skola vara av koppar.
027:019 Alla tabernaklets tillbehör för allt arbete därvid, så ock alla
dess pluggar och alla förgårdens pluggar skola vara av koppar.

027:020 Och du skall bjuda Israels barn att bära till dig ren olja, av
stötta oliver, till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna
sättas upp.
027:021 I uppenbarelsetältet, utanför den förlåt som hänger framför
vittnesbördet, skola Aron och hans söner sköta den, från aftonen
till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara en
evärdlig stadga från släkte till släkte, en gärd av Israels
barn.

028:001 Och du skall låta din broder Aron och hans söner med honom, träd
fram till dig ur Israels barns krets för att de må bliva plåster
åt mig Aron själv och hans söner: Nadab och Abihu, Eleasar och
Itamar.
028:002 Och du skall göra åt din broder Aron heliga kläder, till ära och
prydnad.
028:003 Och du skall tillsäga alla edra konstförfarna män, som jag har
uppfyllt med vishetens ande, att de skola göra kläder åt Aron,
för att har må helgas till att bliva präst åt mig.
028:004 Och dessa äro de kläder som de skola göra: bröstsköld, efod,
kåpa, rutig livklädnad, huvudbindel och bälte. De skola göra
heliga kläder åt din broder Aron och hans söner, för att han må
bliva präst åt mig.
028:005 Och härtill skola de taga av guldet och av det mörkblåa, det
purpurröda, det rosenröda och det vita garnet.

028:006 Efoden skola de göra av guld och av mörkblått purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn, i konstvävnad.
028:007 Den skall vid sina båda ändar hava två axelstycken, som skola
fästas ihop, så att den hållen hopfäst.
028:008 Och skärpet, som skall sitta på efoden och sammanhålla den,
skall vara av samma slags vävnad och i ett stycke med den: av
guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn.
028:009 Och du skall taga två onyxstenar och på dem inrista Israels
söners namn,
028:010 sex av namnen på den ena stenen och de sex övrigas namn på den
andra stenen, efter ättföljd.
028:011 Med stensnidarkonst, såsom man graverar signetringar, skall du
inrista Israels söners namn på de två stenarna. Med nätverk av
guld skall du omgiva dessa.
028:012 Och du skall satta de båda stenarna på efodens axelstycken, för
att stenarna må bringa Israels barn i åminnelse; Aron skall bära
deras namn inför HERRENS ansikte på sina båda axlar, för att
bringa dem i åminnelse.
028:013 Och du skall göra flätverk av guld,
028:014 så ock två kedjor av rent guld; i virat arbete skall du göra
dessa, såsom man gör snodder. Och du skall fästa de snodda
kedjorna vid flätverken.

028:015 En domssköld skall du göra i konstvävnad; du skall göra den i
samma slags vävnad som efoden: av guld och av mörkblått,
purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn skall du göra den.

028:016 Den skall vara liksidigt fyrkantig och hava form av en väska,
ett kvarter lång och ett kvarter bred.
028:017 Och du skall besätta den med infattade stenar, ordnade på fyra
rader: i första raden en karneol, en topas och en smaragd;
028:018 i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
028:019 i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
028:020 i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Omgivna med
flätverk av guld skola de sitta i sin infattning.
028:021 Stenarna skola vara tolv, efter Israels söners namn, en för vart
namn; var sten skall bära namnet på en av de tolv stammarna,
inristat på samma sätt som man graverar signetringar.
028:022 Och du skall till bröstskölden göra kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
028:023 Vidare skall du till bröstskölden göra två ringar av guld och
sätta dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
028:024 Och du skall fästa de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
028:025 Och de två snoddernas båda andra ändar skall du fästa vid de två
flätverken och så fästa dem vid efodens axelstycken på dess
framsida.
028:026 Och du skall göra två andra ringar av guld och sätta dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som är vänd
inåt mot efoden.
028:027 Och ytterligare skall du göra två ringar av guld och fästa dem
vid efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
028:028 Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre,
Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter
ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna
från efoden.
028:029 Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt
hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i
åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
028:030 Och du skall lägga urim och tummim in i domsskölden, så
att de ligga på Arons hjärta, när han ingår inför HERRENS
ansikte; och Aron skall så bära Israels barns dom på sitt hjärta
inför HERRENS ansikte beständigt.

028:031 Efodkåpan skall du göra helt och hållet av mörkblått tyg;
028:032 och mitt på den skall vara en öppning för huvudet, och denna
öppning skall omgivas med en vävd kant, likasom öppningen på en
pansarskjorta, för att den icke slitas sönder.
028:033 Och på dess nedre fåll skall du sätta granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött garn, runt omkring fållen,
och bjällror av guld mellan dessa runt omkring:
028:034 en bjällra av guld och så ett granatäpple, sedan en bjällra av
guld och så åter ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan.
028:035 Och denna skall Aron hava på sig, när han gör tjänst, så att det
höres, när han går in i helgedomen inför HERRENS ansikte, och
när han går ut--detta på det att han icke må dö.

028:036 Du skall ock göra en plåt av rent guld, och på den skall du
rista, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt HERREN.»
028:037 Och du skall fästa den vid ett mörkblått snöre, och den skall
sitta på huvudbindeln; på framsidan av huvudbindeln skall den
sitta.
028:038 Den skall sitta på Arons panna, och Aron skall bära den
missgärning som vidlåder de heliga gåvor Israels barn bära fram,
när de giva några heliga gåvor; den skall sitta på hans panna
beständigt, för att de må bliva välbehagliga inför HERRENS
ansikte.

028:039 Du skall ock väva en rutig livklädnad av vitt garn, och du skall
göra en huvudbindel av vitt garn; och ett bälte skall du göra i
brokig vävnad.
028:040 Också åt Arons söner skall du göra livklädnader, och du skall
göra bälten åt dem; och huvor skall du göra åt dem, till ära och
prydnad. Och detta skall du kläda på din broder Aron och hans
söner jämte honom;
028:041 och du skall smörja dem och företaga handfyllning med dem och
helga dem till att bliva präster åt mig.
028:042 Och du skall göra åt dem benkläder av linne, som skyla deras
blygd; dessa skola räcka från länderna ned på låren.
028:043 Och Aron och hans söner skola hava dem på sig, när de gå in i
uppenbarelsetältet eller träda fram till altaret för att göra
tjänst i helgedomen--detta på det att de icke må komma att
bära på missgärning och så träffas av döden. Detta skall vara en
evärdlig stadga för honom och hans avkomlingar efter honom.

029:001 Och detta är vad du skall göra med dem för att helga dem till
att bliva präster åt mig:
Tag en ungtjur och två vädurar, felfria djur,
029:002 och osyrat bröd och osyrade kakor, begjutna med olja, och
osyrade tunnkakor, smorda med olja; av fint vetemjöl skall du
baka dem.
029:003 Och du skall lägga dem i en och samma korg och bära fram dem i
korgen såsom offergåva, när du för fram tjuren och de två
vädurarna.
029:004 Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
029:005 Och du skall taga kläderna och sätta på Aron livklädnaden och
efodkåpan och själva efoden och bröstskölden; och du skall fästa
ihop alltsammans på honom med efodens skärp.
029:006 Och du skall sätta huvudbindeln på hans huvud och fästa det
heliga diademet på huvudbindeln.
029:007 Och du skall taga smörjelseoljan och gjuta på hans huvud och
smörja honom.
029:008 Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.

029:009 Och du skall omgjorda dem, Aron och hans söner, med bälten och
binda huvor på dem. Och de skola hava prästadömet såsom en
evärdlig rätt. Så skall du företaga handfyllning med Aron och
hans söner.
029:010 Och du skall föra tjuren fram inför uppenbarelsetältet, och Aron
och hans söner skola lägga sina händer på tjurens huvud.
029:011 Sedan skall du slakta tjuren inför HERRENS ansikte, vid ingången
till uppenbarelsetältet.
029:012 Och du skall taga av tjurens blod och stryka med ditt finger på
altarets hörn; men allt det övriga skall du gjuta ut vid foten
av altaret.
029:013 Och du skall taga allt det fett som omsluter inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med det fett som sitter på dem,
och förbränna det på altaret.
029:014 Men köttet av tjuren och hans hud och hans orenlighet skall du
bränna upp i eld utanför lägret. Det är ett syndoffer.

029:015 Och du skall taga den ena väduren, och Aron och hans söner skola
lägga sina händer på vädurens huvud.
029:016 Sedan skall du slakta väduren och taga hans blod och stänka på
altaret runt omkring;
029:017 men själva väduren skall du dela i dess stycken, och du skall
två inälvorna och fötterna och lägga dem på styckena och
huvudet.
029:018 Och du skall förbränna hela väduren på altaret; det är ett
brännoffer åt HERREN. En välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt
HERREN är det.

029:019 Därefter skall du taga den andra väduren, och Aron och hans
söner skola lägga sina händer på vädurens huvud.
029:020 Sedan skall du slakta väduren och taga av hans blod och bestryka
Arons högra örsnibb och hans söners högra örsnibb och tummen på
deras högra hand och stortån på deras högra fot; men det övriga
blodet skall det stänka på altaret runt omkring.
029:021 Och du skall taga av blodet på altaret och av smörjelseoljan och
stänka på Aron och hans kläder, och likaledes på hans söner och
hans söners kläder; så bliver han helig, han själv såväl som
hans kläder, och likaledes hans söner såväl som hans söners
kläder.
029:022 Och du skall taga fettet av väduren, svansen och det fett som
omsluter inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med
fettet på dem, därtill det högra lårstycket ty detta är
handfyllningsväduren.
029:023 Och du skall taga en rundkaka, en oljebrödskaka och en tunnkaka
ur korgen med de osyrade bröden, som står inför HERRENS ansikte.
029:024 Och du skall lägga alltsammans på Arons och hans söners händer
och vifta det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
029:025 Sedan skall du taga det ur deras: händer och förbränna det på
altaret ovanpå brännoffret, till en välbehaglig lukt inför
HERREN; det är ett eldsoffer åt HERREN.
029:026 Och du skall taga bringan av Arons handfyllningsvädur och vifta
den såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och detta skall
vara din del.
029:027 Så skall du helga viftoffersbringan och offergärdslåret, det som
viftas och det som gives såsom offergärd, de delar av
handfyllningsväduren, som skola tillhöra Aron och hans söner.
029:028 Och detta skall tillhöra Aron och; hans söner såsom en evärdlig
rätt av Israels barn, ty det är en offergärd. Det skall vara en
gärd av Israels barn, av deras tackoffer, en gärd av dem åt
HERREN.
029:029 Och Arons heliga kläder skola hans söner hava efter honom, för
att de i dem må bliva smorda och mottaga handfyllning.
029:030 I sju dagar skall den av hans söner, som bliver präst i hans
ställe, ikläda sig dem, den som skall gå in i uppenbarelsetältet
för att göra tjänst i helgedomen.
029:031 Och du skall taga handfyllningsväduren och koka hans kött på en
helig plats.
029:032 Och vädurens kött jämte brödet: som är i korgen skola Aron och
hans söner äta vid ingången till uppenbarelsetältet; de skola
äta detta,
029:033 det som har använts till att bringa försoning vid deras
handfyllning och helgande, men ingen främmande får ta därav, ty
det är heligt.
029:034 Och om något av handfyllningsköttet eller av brödet bliver över
till följande morgon, så skall du i eld bränna upp detta som har
blivit över; det får icke ätas, ty det är heligt.

029:035 Så skall du göra med Aron och hans söner, i alla stycken såsom
jag har bjudit dig. Sju dagar skall deras handfyllning vara.
029:036 Och var dag skall du offra en tjur såsom syndoffer till
försoning och rena altaret, i det du bringar försoning för det;
och du skall smörja det för att helga det.
029:037 I sju dagar skall du bringa försoning för altaret och helga det.
Så bliver altaret högheligt; var och en som kommer vid altaret
bliver helig.

029:038 Och detta är vad du skall offra på altaret: två årsgamla lamm
för var dag beständigt.
029:039 Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
029:040 och till det första lammet en tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med en fjärdedels hin olja av stötta oliver, och såsom
drickoffer en fjärdedels hin vin.
029:041 Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
029:042 Detta skall vara edert dagliga brännoffer från släkte till
släkte, vid ingången till uppenbarelsetältet, inför HERRENS
ansikte, där jag skall uppenbara mig för eder, för att där tala
med dig.
029:043 Där skall jag uppenbara mig för Israels barn, och det rummet
skall bliva helgat av min härlighet.
029:044 Och jag skall helga uppenbarelsetältet och altaret, och Aron och
hans söner skall jag helga till att bliva präster åt mig.
029:045 Och jag skall bo mitt ibland Israels barn och vara deras Gud.
029:046 Och de skola förnimma att jag är HERREN, deras Gud, som förde
dem ut ur Egyptens land, för att jag skulle bo mitt ibland
dem. Jag är HERREN, deras Gud.

030:001 Och du skall göra ett altare för att antända rökelse därpå, av
akacieträ skall du göra det.
030:002 Det skall vara en aln långt och en aln brett--en liksidig
fyrkant--och två alnar högt; dess horn skola vara i ett stycke
därmed.
030:003 Och du skall överdraga det med rent guld, dess skiva, dess
väggar runt omkring och dess hörn; och du skall göra en rand av
guld därpå runt omkring.
030:004 Och du skall till det göra två ringar av guld och sätta dem
nedanför randen, på dess båda sidor; på de båda sidostyckena
skall du sätta dem. De skola vara där, för att stänger må
skjutas in i dem, så att man med dem kan bära altaret.
030:005 Och du skall göra stängerna av akacieträ och överdraga dem med
guld.
030:006 Och du skall ställa det framför den förlåt som hänger framför
vittnesbördets ark, så att det står framför nådastolen, som är
ovanpå vittnesbördet, där jag skall uppenbara mig för dig.
030:007 Och Aron skall antända välluktande rökelse därpå; var morgon,
när han tillreder lamporna, skall han antända rökelse;
030:008 och likaledes skall Aron antända rökelse, när han vid aftontiden
sätter upp lamporna. Detta skall vara det dagliga rökoffret
inför HERRENS ansikte, från släkte till släkte.
030:009 I skolen icke låta någon främmande rökelse komma därpå, ej
heller brännoffer eller spisoffer; och intet drickoffer skolen
utgjuta därpå.
030:010 Och Aron skall en gång om året bringa försoning för dess horn;
med blod av försoningssyndoffret skall han en gång om året
bringa försoning för det, släkte efter släkte. Det är högheligt
för HERREN.

030:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:012 När du räknar antalet av Israels barn, nämligen av dem som
inmönstras, skall vid mönstringen var och en giva åt HERREN en
försoningsgåva för sig, på det att ingen hemsökelse må drabba
dem vid mönstringen.
030:013 Detta är vad var och en som upptages bland de inmönstrade skall
giva: en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt--sikeln
räknad till tjugu gera--en halv sikel såsom offergärd åt
HERREN,
030:014 Var och en som upptages bland de inmönstrade, var och en som är
tjugu år gammal eller därutöver, skall giva detta såsom
offergärd åt HERREN.
030:015 Den rike skall icke giva mer och den fattige icke mindre än en
halv sikel, när I given offergärden åt HERREN, till att bringa
försoning för eder.
030:016 Och du skall taga försoningspenningarna av Israels barn och
använda dem till arbetet vid uppenbarelsetältet. Så skall ske,
för att Israels barn må vara i åminnelse inför HERRENS ansikte,
och för att försoning må bringas för eder.

030:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:018 Du skall ock göra ett bäcken av koppar med en fotställning av
koppar, till tvagning, och ställa det mellan uppenbarelsetältet
och altaret och gjuta vatten däri.
030:019 Och Aron och hans söner skola två sina händer och fötter med
vatten därur.
030:020 När de gå in i uppenbarelsetältet, skola de två sig med vatten,
på del att de icke må dö; så ock när de träda fram till altaret
för att göra tjänst genom att antända eldsoffer åt HERREN.
030:021 De skola två sina händer och fötter, på det att de icke må
dö. Och detta skall vara en evärdlig stadga för dem: för honom
själv och hans avkomlingar från släkte till släkte.

030:022 Och HERREN talade till Mose och sade:
030:023 Tag dig ock kryddor av yppersta slag: fem hundra siklar
myrradropp, hälften så mycket kanel av finaste slag, alltså två
hundra femtio siklar, likaledes två hundra femtio siklar kalmus
av finaste slag,
030:024 därtill fem hundra siklar kassia, efter helgedomssikelns vikt,
och en hin olivolja.
030:025 Och du skall av detta göra en helig smörjelseolja, en
konstmässigt beredd salva; det skall vara en helig
smörjelseolja.
030:026 Och du skall därmed smörja uppenbarelsetältet, vittnesbördets
ark,
030:027 bordet med alla dess tillbehör, ljusstaken med dess tillbehör,
rökelsealtaret,
030:028 brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, äntligen bäckenet
med dess fotställning.
030:029 Och du skall helga dem, så att de bliva högheliga; var och en
som sedan kommer vid dem bliver helig.
030:030 Och Aron och hans söner skall du smörja, och du skall helga dem
till att bliva präster åt mig.
030:031 Och till Israels barn skall du tala och säga: Detta skall vara
min heliga smörjelseolja hos eder, från släkte till släkte.
030:032 På ingen annan människas kropp må den komma, ej heller mån I
göra någon annan så sammansatt som denna. Helig är den, helig
skall den vara för eder.
030:033 Den som bereder en sådan salva, och den som använder något därav
på någon främmande, han skall utrotas ur sin släkt.

030:034 Ytterligare sade HERREN till Mose: Tag dig välluktande kryddor,
stakte och sjönagel och galban, och jämte dessa vällukter rent
rökelseharts, lika mycket av vart slag,
030:035 och gör därav rökelse, en konstmässigt beredd blandning, saltad,
ren, helig.
030:036 Och en del av den skall du stöta till pulver och lägga framför
vittnesbördet i uppenbarelsetältet, där jag vill uppenbara mig
för dig. Höghelig skall den vara för eder.
030:037 Och ingen annan rökelse mån I göra åt eder så sammansatt som
denna skall vara. Helig skall den vara dig för HERREN.
030:038 Den som gör sådan för att njuta av dess lukt, han skall utrotas
ur sin släkt.

031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 Se, jag har kallat och nämnt Besalel, son till Uri, son till
Hur, av Juda stam;
031:003 och jag har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet och
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
031:004 till att tänka ut konstarbeten, till att arbeta i guld, silver
och koppar,
031:005 till att snida stenar för infattning och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags arbeten.
031:006 Och se, jag har givit honom till medhjälpare Oholiab, Ahisamaks
son, av Dans stam, och åt alla edra konstförfarna män har jag
givit vishet i hjärtat. Dessa skola kunna göra allt vad jag har
bjudit dig:
031:007 uppenbarelsetältet, vittnesbördets ark, nådastolen därpå, alla
uppenbarelsetältets tillbehör,
031:008 bordet med dess tillbehör, den gyllene ljusstaken med alla dess
tillbehör, rökelsealtaret,
031:009 brännoffersaltaret med alla dess tillbehör, bäckenet med dess
fotställning,
031:010 de stickade kläderna och prästen Arons andra heliga kläder, så
och hans söners prästkläder,
031:011 äntligen smörjelseoljan och den välluktande rökelsen till
helgedomen. De skola utföra sitt arbete i alla stycken såsom jag
har bjudit dig.

031:012 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:013 Tala du till Israels barn och säg: Mina sabbater skolen I hålla,
ty de äro ett tecken mellan mig och eder, från släkte till
släkte, för att I skolen veta att jag är HERREN, som helgar
eder.
031:014 Så hållen nu sabbaten, ty den skall vara eder helig. Den som
ohelgar den skall straffas med döden; ty var och en som på den
dagen gör något arbete, han skall utrotas ur sin släkt.
031:015 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en HERRENS helgdag. Var och en som gör något arbete på
sabbatsdagen skall straffas med döden.
031:016 Och Israels barn skola hålla sabbaten, så att de fira den släkte
efter släkte, såsom ett evigt förbund.
031:017 Den skall vara ett evärdligt tecken mellan mig och Israels barn;
ty på sex dagar gjorde HERREN himmel och jord, men på sjunde
dagen vilade han och tog sig ro.

031:018 När han nu hade talat ut med; Mose på Sinai berg, gav han honom
vittnesbördets två tavlor, tavlor av sten, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger.

032:001 Men när folket såg att Mose dröjde att komma ned från berget,
församlade de sig omkring Aron och sade till honom: »Upp, gör
oss en gud som kan gå framför oss; ty vi veta icke vad som har
vederfarits denne Mose, honom som förde oss upp ur Egyptens
land.»
032:002 Då sade Aron till dem: »Tagen guldringarna ut ur öronen på edra
hustrur, edra söner och edra döttrar, och bären dem till mig.
032:003 Då tog allt folket av sig guldringarna som de hade i öronen, och
de buro dem till Aron;
032:004 och han tog emot guldet av dem och formade det med en mejsel och
gjorde därav en gjuten kalv. Och de sade: »Detta är din Gud,
Israel, han som har fört dig upp ur Egyptens land.»
032:005 När Aron såg detta, byggde han ett altare åt honom. Och Aron lät
utropa och säga: »I morgon bliver en HERRENS högtid.»
032:006 Dagen därefter stodo de bittida upp och offrade brännoffer och
buro fram tackoffer, och folket satte sig ned till att äta och
dricka, och därpå stodo de upp till att leka.

032:007 Då sade HERREN till Mose: »Gå ditned, ty ditt folk, som du har
fört upp ur Egyptens land, har tagit sig till, vad fördärvligt
är.
032:008 De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de
hava gjort sig en gjuten kalv. Den hava de tillbett, åt den hava
de offrat, och sagt: 'Detta är din Gud, Israel, han som har fört
dig upp ur Egyptens land.»
032:009 Och HERREN sade ytterligare till Mose: »Jag ser att detta folk
är ett hårdnackat folk.
032:010 Så låt mig nu vara, på det att min vrede må brinna mot dem, och
på det att jag må förgöra dem; dig vill jag sedan göra till ett
stort folk.»
032:011 Men Mose bönföll inför HERREN, sin Gud, och sade: »HERRE, varför
skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du med stor kraft och
stark hand har fört ut ur Egyptens land?
032:012 Varför skulle egyptierna få säga: 'Till deras olycka har han
fört dem ut, till att dräpa dem bland bergen och förgöra dem
från jorden'? Vänd dig ifrån din vredes glöd, och ångra det onda
du nu har i sinnet mot ditt folk.
032:013 Tänk på Abraham, Isak och Israel, dina tjänare, åt vilka du med
ed vid dig själv har givit det löftet: 'Jag skall göra eder säd
talrik såsom stjärnorna på himmelen, och hela det land som jag
har talat om skall jag giva åt eder säd, och de skola få det
till evärdlig arvedel.'»
032:014 Då ångrade HERREN det onda som han hade hotat att göra mot sitt
folk.

032:015 Och Mose vände sig om och steg ned från berget, och han hade med
sig vittnesbördets två tavlor. Och på tavlornas båda sidor var
skrivet både på den ena sidan och på den andra var skrivet.
032:016 Och tavlorna voro gjorda av Gud, och skriften var Guds skrift,
inristad på tavlorna.
032:017 När Josua nu hörde huru folket skriade, sade han till Mose:
»Krigsrop höres i lägret.»
032:018 Men han svarade: »Det är varken segerrop som höres, ej heller är
det ett ropande såsom efter nederlag; det är sång jag hör.»
032:019 När sedan Mose kom närmare lägret och fick se kalven och dansen,
upptändes hans vrede, och han kastade tavlorna ifrån sig och
slog sönder dem nedanför berget.
032:020 Sedan tog han kalven som de hade gjort, och brände den i eld och
krossade den till stoft; detta strödde han i vattnet och gav det
åt Israels barn att dricka.
032:021 Och Mose sade till Aron: »Vad har folket gjort dig, eftersom du
har kommit dem att begå en så stor synd?»
032:022 Aron svarade: »Min herres vrede må icke upptändas; du vet själv
att detta folk är ont.
032:023 De sade till mig: 'Gör oss en gud som kan gå framför oss; ty vi
veta icke vad som har vederfarits denne Mose, honom som förde
oss upp ur Egyptens land.'
032:024 Då sade jag till dem: 'Den som har guld tage det av sig'; och de
gåvo det åt mig. Och jag kastade det i elden, och så kom kalven
till.»

032:025 Då nu Mose såg att folket var lössläppt, eftersom Aron, till
skadeglädje för deras fiender, hade släppt dem lösa,
032:026 ställde han sig i porten till lägret och ropade: »Var och en som
hör HERREN till komme hit till mig.» Då församlade sig till
honom alla Levi barn.
032:027 Och han sade till dem: »Så säger HERREN, Israels Gud: Var och en
binde sitt svärd vid sin länd. Gån så igenom lägret, fram och
tillbaka, från den ena porten till den andra, Och dräpen vem I
finnen, vore det också broder eller vän eller frände.
032:028 Och Levi barn gjorde såsom Mose hade sagt; och på den dagen
föllo av folket vid pass tre tusen män.
032:029 Och Mose sade: »Eftersom I nu haven stått emot edra egna söner
och bröder, mån I i dag taga handfyllning till HERRENS tjänst,
för att välsignelse i dag må komma över eder.»

032:030 Dagen därefter sade Mose till folket: »I haven begått en stor
synd. Jag vill nu stiga upp till HERREN och se till, om jag kan
bringa försoning för eder synd.»
032:031 Och Mose gick tillbaka till HERREN och sade: »Ack, detta folk
har begått en stor synd; de hava gjort sig en gud av guld.
032:032 Men förlåt dem nu deras synd; varom icke, så utplåna mig ur
boken som du skriver i.»
032:033 Men HERREN svarade Mose: »Den som har syndat mot mig, honom
skall jag utplåna ur min bok.
032:034 Gå nu och för folket dit jag har sagt dig; se, min ängel skall
gå framför dig. Men när min hemsökelses dag kommer, skall jag på
dem hemsöka deras synd.»
032:035 Så straffade HERREN folket, därför att de hade gjort kalven, den
som Aron gjorde.

033:001 Och HERREN sade till Mose: »Upp, drag åstad härifrån med folket
som du har fört upp ur Egyptens land, och begiv dig till det
land som jag med ed har lovat åt Abraham, Isak och Jakob, i det
jag sade: 'Åt din säd skall jag giva det.'
033:002 Jag skall sända en ängel framför dig och förjaga kananéerna,
amoréerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
033:003 för att du må komma till ett land som flyter av mjölk och
honung. Ty eftersom du är ett hårdnackat folk, vill jag icke
själv draga upp med dig; jag kunde då förgöra dig under vägen.»
033:004 När folket hörde detta stränga tal, blevo de sorgsna, och ingen
tog sina smycken på sig.

033:005 Och HERREN sade till Mose: »Säg till Israels barn: I ären ett
hårdnackat folk. Om jag allenast ett ögonblick droge med dig,
skulle jag förgöra dig. Men lägg nu av dig dina smycken, så vill
jag se till, vad jag skall göra med dig.»
033:006 Så togo då Israels barn av sig sina smycken och voro utan dem
allt ifrån vistelsen vid Horebs berg.

033:007 Men Mose hade för sed att taga tältet och slå upp det ett stycke
utanför lägret; och han kallade det »uppenbarelsetältet». Och
var och en som ville rådfråga HERREN måste gå ut till
uppenbarelsetältet utanför lägret.
033:008 Och så ofta Mose gick ut till tältet, stod allt folket upp, och
var och en ställde sig vid ingången till sitt tält och skådade
efter Mose, till dess han hade kommit in i tältet.
033:009 Och så ofta Mose kom in i tältet, steg molnstoden ned och blev
stående vid ingången till tältet; och han talade med Mose.
033:010 Och allt folket såg molnstoden stå vid ingången till tältet; då
föll allt folket ned och tillbad, var och en vid ingången till
sitt tält.
033:011 Och HERREN talade med Mose ansikte mot ansikte, såsom när den
ena människan talar med den andra. Sedan vände Mose tillbaka
till lägret; men hans tjänare Josua, Nuns son, en ung man,
lämnade icke tältet.

033:012 Och Mose sade till HERREN: »Väl säger du till mig: 'För detta
folk ditupp'; men du har icke låtit mig veta vem du vill sända
med mig Du har dock sagt: 'Jag känner dig vid namn, och du har
funnit nåd för mina ögon.'
033:013 Om jag alltså har funnit nåd för dina ögon, så låt mig se dina
vägar och lära känna dig; jag vill ju finna nåd för dina
ögon. Och se därtill, att detta folk är ditt folk.»
033:014 Han sade: »Skall jag då själv gå med och föra dig till ro?»
033:015 Han svarade honom: »Om du icke själv vill gå med, så låt oss
alls icke draga upp härifrån.
033:016 Ty varigenom skall man kunna veta att jag och ditt folk hava
funnit nåd för dina ögon, om icke därigenom att du går med oss,
så att vi, jag och ditt folk, utmärkas framför alla andra folk
på jorden?»
033:017 HERREN svarade Mose: »Vad du nu har begärt skall jag ock göra;
ty du har funnit nåd för mina ögon, och jag känner dig vid
namn.»
033:018 Då sade han: »Låt mig alltså se din härlighet.»
033:019 Han svarade: »Jag skall låta all min skönhet gå förbi dig där du
står, och jag skall utropa namnet 'HERREN' inför dig; jag skall
vara nådig mot den jag vill vara nådig emot, och skall förbarma
mig över den jag vill förbarma mig över.
033:020 Ytterligare sade han: »Mitt ansikte kan du dock icke få se, ty
ingen människa kan se mig och leva.»
033:021 Därefter sade HERREN: »Se, här är en plats nära intill mig;
ställ dig där på klippan.
033:022 När nu min härlighet går förbi, skall jag låta dig stå där i en
klyfta på berget, och jag skall övertäcka dig med min hand, till
dess jag har gått förbi.
033:023 Sedan skall jag taga bort min hand, och då skall du få se mig på
ryggen; men mitt ansikte kan ingen se.»

034:001 Och HERREN sade till Mose: »Hugg ut åt dig två stentavlor,
likadana som de förra voro, så vill jag skriva på tavlorna samma
ord som stodo på de förra tavlorna, vilka du slog sönder.
034:002 Och var redo till i morgon, du skall då på morgonen stiga upp på
Sinai berg och ställa dig på toppen av berget, mig till mötes,
034:003 men ingen må stiga upp med dig, och på hela berget för ingen
annan visa sig; ej heller må får och fäkreatur gå i bet framemot
detta berg.»

034:004 Och han högg ut två stentavlor likadana som de förra voro. Och
bittida följande morgon begav sig Mose upp på Sinai berg, såsom
HERREN hade bjudit honom, och tog de två stentavlorna med sig.
034:005 Då steg HERREN ned i molnskyn. Och han ställde sig där nära
intill honom och åkallade HERRENS namn.
034:006 Och HERREN gick förbi honom, där han stod, och utropade:
»HERREN! HERREN!--en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och
stor i mildhet och trofasthet,
034:007 som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och
överträdelse och synd, men som ingalunda låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
barnbarn och efterkommande i tredje och fjärde led.»
034:008 Då böjde Mose sig med hast ned mot jorden och tillbad
034:009 och sade: »Om jag har funnit nåd för dina ögon, Herre, så må
Herren gå med oss. Ty väl är det ett hårdnackat folk, men du
vill ju förlåta oss vår missgärning och synd och taga oss till
din arvedel.»

034:010 Han svarade: »Välan, jag vill sluta ett förbund. Inför hela ditt
folk skall jag göra under, sådana som icke hava blivit gjorda i
något land eller bland något folk. Och hela det folk som du
tillhör skall se att HERRENS gärningar äro underbara, de som jag
skall göra med dig.
034:011 Håll de bud som jag i dag giver dig. Se, jag skall förjaga för
dig amoréerna, kananéerna, hetiterna, perisséerna, hivéerna och
jebuséerna.
034:012 Tag dig till vara för att sluta förbund med inbyggarna i det
land dit du kommer, och låt dem icke bliva till en snara bland
eder.
034:013 Fastmer skolen I bryta ned deras altaren och slå sönder deras
stoder och hugga ned deras Aseror.
034:014 Ja, du skall icke tillbedja någon annan gud, ty HERREN heter
Nitälskare; en nitälskande Gud är han.
034:015 Du må icke sluta något förbund med landets inbyggare. Ty i
trolös avfällighet löpa de efter sina gudar och offra åt sina
gudar; och när de då inbjuda dig, kommer du att äta av deras
offer;
034:016 du tager ock deras döttrar till hustrur åt dina söner, och när
då deras döttrar i avfällighet löpa efter sina gudar, skola de
förleda dina söner till att likaledes löpa efter deras gudar.

034:017 Gjutna gudar skall du icke göra åt dig.

034:018 Det osyrade brödets högtid skall, du hålla: i sju dagar skall du
äta osyrat bröd, såsom jag har bjudit dig, på den bestämda tiden
i månaden Abib; ty i månaden Abib drog du ut ur Egypten.

034:019 Allt det som öppnar moderlivet skall höra mig till, också allt
hankön bland din boskap, som öppnar moderlivet, såväl av
fäkreaturen som av småboskapen.
034:020 Men vad som bland åsnor öppnar moderlivet skall du lösa med ett
får, och om du icke vill lösa det, skall du krossa nacken på
det. Var förstfödd bland dina söner skall du läsa. Och ingen
skall med tomma händer träda fram inför mitt ansikte.

034:021 Sex dagar skall du arbeta, men på sjunde dagen skall du hålla
vilodag; både under plöjningstiden och under skördetiden skall
du hålla vilodag.

034:022 Och veckohögtiden skall du hålla, för förstlingen av
veteskörden, så ock bärgningshögtiden, när året har gått till
ända.
034:023 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
HERRENS, din herres, Israels Guds, ansikte.
034:024 Ty jag skall fördriva folk för dig och utvidga ditt område; och
ingen skall stå efter ditt land, när du drager upp, tre gånger
om året, för att träda fram inför HERRENS, din Guds, ansikte.

034:025 Du skall icke offra blodet av mitt slaktoffer jämte något som är
syrat. Och påskhögtidens slaktoffer skall icke lämnas kvar över
natten till morgonen.

034:026 Det första av din marks förstlingsfrukter skall du föra till
HERRENS, din Guds, hus.

Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.»

034:027 Och HERREN sade till Mose: »Teckna upp åt dig dessa ord; ty i
enlighet med dessa ord har jag slutit ett förbund med dig och
med Israel.»
034:028 Och han blev kvar där hos HERREN i fyrtio dagar och fyrtio
nätter, utan att äta och utan att dricka. Och han skrev på
tavlorna förbundets ord, de tio orden.

034:029 När sedan Mose steg ned från Sinai berg, och på vägen ned från
berget hade vittnesbördets två tavlor med sig, visste han icke
att hans ansiktes hy hade blivit strålande därav att han hade
talat med honom.
034:030 Och när Aron och alla Israels barn sågo huru Moses ansiktes hy
strålade, fruktade de för att komma honom nära.
034:031 Men Mose ropade till dem; då vände Aron och menighetens alla
hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem.
034:032 Därefter kommo alla Israels barn fram till honom, och han gav
dem alla de bud som HERREN hade förkunnat för honom på Sinai
berg.
034:033 Och när Mose hade slutat sitt tal till dem, hängde han ett
täckelse för sitt ansikte.
034:034 Men så ofta Mose skulle träda inför HERRENS ansikte för att tala
med honom, lade han av täckelset, till dess han åter gick
ut. Och sedan han hade kommit ut, förkunnade han för Israels
barn det som hade blivit honom bjudet.
034:035 Då sågo Israels barn var gång huru Moses ansiktes by strålade,
och Mose hängde då åter täckelset över sitt ansikte, till dess
han ånyo skulle gå in för att tala med honom.

035:001 Och Mose församlade Israels barns hela menighet och sade till
dem: »Detta är vad HERREN har bjudit eder att göra:
035:002 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen skolen I hava
helgdag, en HERRENS vilosabbat. Var och en som på den dagen gör
något arbete skall dödas.
035:003 I skolen icke tända upp eld på: sabbatsdagen, var I än ären
bosatta.

035:004 Och Mose sade till Israels barns hela menighet: »Detta är vad
HERREN har bjudit och sagt:
035:005 Låten bland eder upptaga en gärd åt HERREN, så att var och en
som har ett därtill villigt hjärta bär fram denna gård åt
HERREN: guld, silver och koppar,
035:006 mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn och gethår,
035:007 rödfärgade vädurskinn, tahasskinn, akacieträ,
035:008 olja till ljusstaken, kryddor till smörjelseoljan och till den
välluktande rökelsen,
035:009 äntligen onyxstenar och infattningsstenar, till att användas för
efoden och för bröstskölden.
035:010 Och alla konstförfarna män bland eder må komma och förfärdiga
allt vad HERREN har bjudit:
035:011 tabernaklet, dess täckelse och överdraget till detta, dess
häktor, bräder, tvärstänger, stolpar och fotstycken,
035:012 arken med dess stänger, nådastolen och den förlåt som skall
hänga framför den,
035:013 bordet med dess stänger och alla dess tillbehör och skådebröden,
035:014 ljusstaken med dess tillbehör och dess lampor, oljan till
ljusstaken,
035:015 rökelsealtaret med dess stänger, smörjelseoljan och den
välluktande rökelsen, förhänget för ingången till tabernaklet,
035:016 brännoffersaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger
och alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning,
035:017 omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården,
035:018 tabernaklets pluggar och förgårdens pluggar med deras streck,
035:019 äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.»

035:020 Och Israels barns hela menighet gick sin väg bort ifrån Mose.
035:021 Sedan kommo de tillbaka, var och en som av sitt hjärta manades
därtill; och var och en som hade en därtill villig ande bar fram
en gärd åt HERREN till förfärdigande av uppenbarelsetältet och
till allt arbete därvid och till de heliga kläderna.
035:022 De kommo, både män och kvinnor, och framburo, var och en efter
sitt hjärtas villighet, spännen, örringar, fingerringar och
halssmycken, alla slags klenoder av guld, var och en som kunde
offra åt HERREN någon gåva av guld.
035:023 Och var och en som hade i sin ägo mörkblått, purpurrött,
rosenrött eller vitt garn eller gethår eller rödfärgade
vädurskinn eller tahasskinn bar fram det.
035:024 Och var och en som kunde giva såsom gärd något av silver eller
koppar bar fram sin gärd åt HERREN. Och var och en som hade i
sin ägo akacieträ till förfärdigande av något slags arbete bar
fram det.
035:025 Och alla konstförfarna kvinnor spunno med sina händer mörkblått,
purpurrött, rosenrött och vitt garn och buro fram sin spånad;
035:026 och alla kvinnor som av sitt hjärta manades därtill och hade
lärt konsten spunno gethår.
035:027 Och hövdingarna buro fram onyxstenar och infattningsstenar, till
att användas för efoden och för bröstskölden,
035:028 vidare kryddor och olja, till att användas för ljusstaken och
smörjelseoljan och den välluktande rökelsen.
035:029 Var och en av Israels barn, man eller kvinna, vilkens hjärta var
villigt att bära fram något till förfärdigande av allt det som
HERREN genom Mose hade bjudit att man skulle göra, bar fram sin
frivilliga gåva åt HERREN.
035:030 och Mose sade till Israels barn: »Sen, HERREN har kallat och
nämnt Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam;
035:031 och han har uppfyllt honom med Guds Ande, med vishet, med
förstånd och kunskap och med allt slags slöjdskicklighet,
035:032 både till att tänka ut konstarbeten och till att arbeta i guld,
silver och koppar,
035:033 till att smida stenar för infattning: och till att snida i trä,
korteligen, till att utföra alla slags konstarbeten.
035:034 Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son, av Dans stam, har han
ock givit förmåga att undervisa andra.
035:035 Han har uppfyllt deras hjärtan med vishet till att utföra alla
slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av
mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn, så ock andra
vävnader, korteligen, alla slags arbeten och särskilt
konstvävnadsarbeten.

036:001 Och Besalel och Oholiab och alla andra konstförfarna män, åt
vilka HERREN har givit vishet och förstånd till att veta huru de
skola utföra allt arbete vid helgedomens förfärdigande, skola
utföra det, i alla stycken såsom HERREN har bjudit.»

036:002 Därefter kallade Mose till sig Besalel och Oholiab och alla de
andra konstförfarna männen, åt vilka HERREN hade givit vishet i
hjärtat, alla som av sitt hjärta manades att träda fram för att
utföra arbetet.
036:003 Och de mottogo från Mose hela den gärd som Israels barn hade
burit fram till utförande av arbetet vid helgedomens
förfärdigande. Men man fortfor att bära fram till honom
frivilliga gåvor, morgon efter morgon.
036:004 Då kommo alla de konstförfarna män som utförde allt arbetet till
helgedomen, var och en från det arbete som han utförde,
036:005 och sade till Mose: »Folket bär fram mer än som behöves för att
verkställa det arbete som HERREN har bjudit oss att utföra.»
036:006 Då bjöd Mose att man skulle låta utropa i lägret: »Ingen, vare
sig man eller kvinna, må vidare arbeta för att göra något till
helgedomen.» Så avhölls folket ifrån att bära fram flera gåvor.
036:007 Ty vad man hade skaffat samman var tillräckligt för allt det
arbete som skulle göras, och man hade till och med över.

036:008 Så gjorde nu alla de konstförfarna arbetarna tabernaklet av tio
tygvåder; av tvinnat vitt garn och av mörkblått, purpurrött och
rosenrött garn gjorde man dem, med keruber på, i konstvävnad.
036:009 Var våd gjordes tjuguåtta alnar lång och fyra alnar bred; alla
våderna fingo samma mått.
036:010 Och man fogade tillhopa fem av våderna med varandra; likaså
fogade man tillhopa de fem övriga våderna med varandra.
036:011 Och man satte öglor av mörkblått garn i kanten på den ena våden,
ytterst på det hopfogade stycket; så gjorde man ock i kanten på
den våd som satt ytterst i det andra hopfogade stycket.
036:012 Femtio öglor satte man på den ena våden, och femtio öglor satte
man ytterst på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket, så
att öglorna svarade emot varandra.
036:013 Och man gjorde femtio häktor av guld och fogade våderna tillhopa
med varandra medelst häktorna, så att tabernaklet utgjorde ett
helt.

036:014 Man gjorde och tygvåder av gethår till ett täckelse över
tabernaklet; elva sådana våder gjorde man.
036:015 Var våd gjordes trettio alnar lång och fyra alnar bred, de elva
våderna fingo samma mått.
036:016 Fem av våderna fogade man tillhopa till ett särskilt stycke,
036:017 och likaledes de sex övriga våderna till ett särskilt
stycke. Och man satte femtio öglor i kanten på den våd som satt
ytterst i det ena hopfogade stycket, och femtio öglor satte man
i kanten på motsvarande våd i det andra hopfogade stycket.
036:018 Och man gjorde femtio häktor av koppar för att foga tillhopa
täckelset, så att det kom att utgöra ett helt.
036:019 Vidare gjorde man ett överdrag av rödfärgade vädurskinn till
täckelset, och ytterligare ett överdrag av tahasskinn att lägga
ovanpå detta.

036:020 Bräderna till tabernaklet gjorde man av akacieträ och ställde
dem upprätt.
036:021 Tio alnar långt och en och en halv aln brett gjordes vart bräde.
036:022 På vart bräde sattes två tappar, förbundna sinsemellan med en
list; så gjorde man på alla bräderna till tabernaklet.
036:023 Och av tabernaklets bräder satte man tjugu på södra sidan,
söderut.
036:024 Och man gjorde fyrtio fotstycken av silver att sätta under de
tjugu bräderna, två fotstycken under vart bräde för dess två
tappar.
036:025 Likaledes satte man på tabernaklets andra sida, den norra sidan,
tjugu bräder,
036:026 med deras fyrtio fotstycken av silver, två fotstycken under vart
bräde.
036:027 Men på baksidan av tabernaklet, västerut, satte man sex bräder.
036:028 Och två bräder satte man på tabernaklets hörn, på baksidan;
036:029 och vartdera av dessa var sammanfogat av två nedtill, och
likaledes sammanhängande upptill, till den första ringen. Så
gjorde man med dem båda, i de båda hörnen.
036:030 Således blev det åtta bräder med tillhörande fotstycken av
silver, sexton fotstycken, nämligen två fotstycken under vart
bräde.
036:031 Och man gjorde tvärstänger av akacieträ, fem till de bräder som
voro på tabernaklets ena sida,
036:032 och fem tvärstänger till de bräder som voro på tabernaklets
andra sida, och fem tvärstänger till de bräder som voro på
tabernaklets baksida, västerut.
036:033 Och man satte den mellersta tvärstången så, att den gick tvärs
över, mitt på bräderna, från den ena ändan till den andra.
036:034 Och bräderna överdrog man med guld, och ringarna på dem, i vilka
tvärstängerna skulle skjutas in, gjorde man av guld, och
tvärstängerna överdrog man med guld.

036:035 Man gjorde ock förlåten av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn; man gjorde den i konstvävnad, med keruber på.
036:036 Och man gjorde till den fyra stolpar av akacieträ och överdrog
dem med guld, och hakarna till dem gjordes av guld, och man göt
till dem fyra fotstycken av silver.
036:037 Och man gjorde ett förhänge för ingången till tältet, i brokig
vävnad av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt
garn,
036:038 och till detta fem stolpar med deras hakar; och deras knoppar
och deras kransar överdrog man med guld, och deras fem
fotstycken gjordes av koppar.

037:001 Och Besalel gjorde arken av akacieträ, två och en halv aln lång,
en och en halv aln bred och en och en halv aln hög.
037:002 Och han överdrog den med rent guld innan och utan; och han
gjorde på den en rand av guld runt omkring.
037:003 Och han göt till den fyra ringar: av guld och satte dem över de
fyra fötterna, två ringar på ena sidan och två ringar på andra
sidan.
037:004 Och han gjorde stänger av akacieträ och överdrog dem med guld.
037:005 Och stängerna sköt han in i ringarna, på sidorna av arken, så
att man kunde bära arken.
037:006 Och han gjorde en nådastol av rent guld, två och en halv aln
lång och en och en halv aln bred.
037:007 Och han gjorde två keruber av guld; i drivet arbete gjorde han
dem och satte dem vid de båda ändarna av nådastolen,
037:008 en kerub vid ena ändan och en kerub vid andra ändan. I ett
stycke med nådastolen gjorde han keruberna vid dess båda ändar.
037:009 Och keruberna bredde ut sina vingar och höllo dem uppåt, så att
de övertäckte nådastolen med sina vingar, under det att de hade
sina ansikten vända mot varandra; ned mot nådastolen vände
keruberna sina ansikten.

037:010 Han gjorde ock bordet av akacieträ, två alnar långt, en aln
brett och en och en halv aln högt.
037:011 Och han överdrog det med rent guld; och han gjorde en rand av
guld därpå runt omkring.
037:012 Och runt omkring det gjorde han en list av en hands bredd, och
runt omkring listen gjorde han en rand av guld.
037:013 Och han göt till bordet fyra ringar av guld och satte ringarna i
de fyra hörnen vid de fyra fötterna.
037:014 Invid listen sattes ringarna, för att stängerna skulle skjutas
in i dem, så att man kunde bära bordet.
037:015 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld;
så kunde man bära bordet.
037:016 Och han gjorde kärlen till bordet av rent guld, faten och
skålarna, bägarna och kannorna med vilka man skulle utgjuta
drickoffer.

037:017 Han gjorde ock ljusstaken av rent guld. I drivet arbete gjorde
han ljusstaken med dess fotställning och dess mittelrör;
kalkarna därpå, kulor och blommor, gjordes i ett stycke med den.
037:018 Och sex armar utgingo från ljusstakens sidor, tre armar från ena
sidan och tre armar från andra sidan.
037:019 På den ena armen sattes tre kalkar, liknande mandelblommor,
vardera bestående av en kula och en blomma, och på den andra
armen sammalunda tre kalkar, liknande mandelblommor, vardera
bestående av en kula och en blomma; så gjordes på de sex armar
som utgingo från ljusstaken
037:020 Men på själva ljusstaken sattes fyra kalkar, liknande
mandelblommor, med sina kulor och blommor.
037:021 En kula sattes under det första armparet som utgick från
ljusstaken, i ett stycke med den, och en kula under det andra
armparet som utgick från ljusstaken, i ett stycke med den, och
en kula under det tredje armparet som utgick från ljusstaken, i
ett stycke med den: alltså under de sex armar som utgingo från
den.
037:022 Deras kulor och armar gjordes i ett stycke med den, alltsammans
ett enda stycke i drivet arbete av rent guld.
037:023 Och han gjorde till den sju lampor, så ock lamptänger och
brickor till den av rent guld.
037:024 Av en talent rent guld gjorde han den med alla dess tillbehör.

037:025 Och han gjorde rökelsealtaret av akacieträ, en aln långt och en
aln brett--en liksidig fyrkant--och två alnar högt; dess
horn gjordes i ett stycke därmed.
037:026 Och han överdrog det med rent guld, dess skiva, dess väggar runt
omkring och dess hörn; och han gjorde en rand av guld därpå runt
omkring.
037:027 Och han gjorde till det två ringar av guld och satte dem
nedanför randen, på dess båda sidor, på de båda sidostyckena,
för att stänger skulle skjutas in i dem, så att män med dem
kunde bära altaret.
037:028 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med guld.

037:029 Han gjorde ock den heliga smörjelseoljan och den rena,
välluktande rökelsen, konstmässigt beredda.

038:001 Han gjorde ock brännoffersaltaret av akacieträ, fem alnar långt
och fem alnar brett--en liksidig fyrkant--och tre alnar
högt.
038:002 Och han gjorde hörn därtill och satte dem i dess fyra hörn; i
ett stycke därmed gjordes hörnen. Och han överdrog det med
koppar.
038:003 Och han gjorde altarets alla tillbehör, askkärlen, skovlarna,
skålarna, gafflarna och fyrfaten. Alla dess tillbehör gjorde han
av koppar.
038:004 Och han gjorde till altaret ett galler, ett nätverk av koppar,
och satte det under dess avsats, nedtill, så att det räckte upp
till mitten.
038:005 Och han göt fyra ringar och satte dem i de fyra hörnen på
koppargallret, för att stängerna skulle skjutas in i dem.
038:006 Och han gjorde stängerna av akacieträ och överdrog dem med
koppar.
038:007 Och han sköt stängerna in i ringarna på altarets sidor, så att
man kunde bära det med dem. Ihåligt gjorde han det, av plankor.

038:008 Han gjorde ock bäckenet av koppar med dess fotställning av
koppar och använde därtill speglar, som hade tillhört de kvinnor
vilka hade tjänstgöring vid ingången till uppenbarelsetältet.

038:009 Han gjorde ock förgården. För den södra sidan, söderut, gjordes
omhängena till förgården av tvinnat sitt garn, hundra alnar
långa;
038:010 till dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken,
av koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:011 Likaledes gjordes de för norra sidan hundra alnar långa; till
dem gjordes tjugu stolpar, och till dessa tjugu fotstycken, av
koppar, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:012 Och för västra sidan gjordes omhängen som voro femtio alnar
långa; till dem gjordes tio stolpar, och till dessa tio
fotstycken, men stolparnas hakar och kransar gjordes av silver.
038:013 Och för framsidan, österut, gjordes de femtio alnar långa.
038:014 Omhängena gjordes femton alnar långa på ena sidan därav, med tre
stolpar på tre fotstycken; likaledes gjordes omhängena på andra
sidan femton alnar långa--alltså lika på båda sidor om porten
till förgården--med tre stolpar på tre fotstycken.
038:015 Alla omhängena runt omkring förgården gjordes av tvinnat vitt
garn;
038:016 och fotstyckena till stolparna gjordes av koppar, men stolparnas
hakar och kransar gjordes av silver, och deras knoppar
överdrogos med silver;
038:017 alla förgårdens stolpar försågos med kransar av silver.
038:018 Och förhänget för porten till förgården gjordes i brokig vävnad
av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn, tjugu
alnar långt och fem alnar högt, efter tygets bredd, i likhet med
förgårdens omhängen;
038:019 och till det gjordes fyra stolpar på fyra fotstycken, av koppar;
men deras hakar gjordes av silver, och deras knoppar överdrogos
med silver, och deras kransar gjordes av silver.
038:020 Alla pluggarna till tabernaklet och till förgården runt omkring
gjordes av koppar.

038:021 Följande är vad som beräknas hava åtgått till tabernaklet,
vittnesbördets tabernakel, vilken beräkning gjordes efter Moses
befallning genom leviternas försorg, under ledning av Itamar,
prästen Arons son;
038:022 och Besalel, son till Uri, son till Hur, av Juda stam,
förfärdigade allt vad HERREN hade bjudit Mose,
038:023 och till medhjälpare hade han Oholiab, Ahisamaks son, av Dans
stam, en man kunnig i snideri och konstvävnad och i konsten att
väva brokigt med mörkblått, purpurrött, rosenrött och vitt garn.
038:024 Det guld som användes till arbetet, vid förfärdigandet av hela
helgedomen, det guld som hade blivit givet såsom offer, utgjorde
sammanlagt tjugunio talenter och sju hundra trettio siklar,
efter helgedomssikelns vikt.
038:025 Och det silver som gavs av dem i menigheten, vilka inmönstrades,
utgjorde ett hundra talenter och ett tusen sju hundra sjuttiofem
siklar, efter helgedomssikelns vikt.
038:026 En beka, det är en halv sikel, efter helgedomssikelns vikt, kom
på var person, på var och en som upptogs bland de inmönstrade,
var och en som var tjugu år gammal eller därutöver: sex hundra
tre tusen fem hundra femtio personer.
038:027 Och de hundra talenterna silver användes till gjutningen av
fotstyckena för helgedomen och av fotstyckena för förlåten, ett
hundra talenter till ett hundra fotstycken, en talent till vart
fotstycke.
038:028 Och de ett tusen sju hundra sjuttiofem siklarna användes till
att göra hakar till stolparna och till att överdraga deras
knoppar och göra kransar till dem.
038:029 Och den koppar som hade blivit given såsom offer utgjorde
sjuttio talenter och två tusen fyra hundra siklar.
038:030 Därav gjorde man fotstyckena till uppenbarelsetältets ingång, så
ock kopparaltaret med tillhörande koppargaller och altarets alla
tillbehör,
038:031 vidare fotstyckena till förgården, runt omkring, och fotstyckena
till förgårdens port, äntligen alla tabernaklets pluggar och
alla förgårdens pluggar, runt omkring.

039:001 Och av det mörkblåa, det purpurröda och det rosenröda garnet
gjorde man stickade kläder till tjänsten i helgedomen; och man
gjorde de andra heliga kläderna som Aron skulle hava, såsom
HERREN hade bjudit Mose.

039:002 Efoden gjorde man av guld och av mörkblått, purpurrött,
rosenrött och tvinnat vitt garn.
039:003 Man hamrade ut guldet till tunna plåtar och skar dessa i trådar,
så att man kunde väva in det i det mörkblåa, det purpurröda, det
rosenröda och det vita garnet, med konstvävnad.
039:004 Till den gjorde man axelstycken, som skulle fästas ihop; vid
sina båda ändar fästes den ihop.
039:005 Och skärpet, som skulle sitta på efoden och sammanhålla den,
gjordes i ett stycke med den och av samma slags vävnad: av guld
och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och tvinnat vitt garn,
allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
039:006 Och onyxstenarna omgav man med flätverk av guld; på dem voro
Israels söners namn inristade, på samma sätt som man graverar
signetringar.
039:007 Och man satte dem på efodens axelstycken, för att stenarna
skulle bringa Israels barn i åminnelse, allt såsom HERREN hade
bjudit Mose.

039:008 Bröstskölden gjorde man i konstvävnad, i samma slags vävnad som
efoden: av guld och av mörkblått, purpurrött, rosenrött och
tvinnat vitt garn.
039:009 Bröstskölden gjordes liksidigt fyrkantig, i form av en väska
gjorde man den: ett kvarter lång och ett kvarter bred, i form av
en väska.
039:010 Och man besatte den med fyra rader stenar: i första raden en
karneol, en topas och en smaragd;
039:011 i andra raden en karbunkel, en safir och en kalcedon;
039:012 i tredje raden en hyacint, en agat och en ametist;
039:013 i fjärde raden en krysolit, en onyx och en jaspis. Med flätverk
av guld blevo de omgivna i sina infattningar.
039:014 Stenarna voro tolv, efter Israels söners namn, en för vart namn;
var sten bar namnet på en av de tolv stammarna, inristat på
samma sätt som man graverar signetringar.
039:015 Och man gjorde till bröstskölden kedjor i virat arbete, såsom
man gör snodder, av rent guld.
039:016 Man gjorde vidare två flätverk av guld och två ringar av guld
och satte dessa båda ringar i två av bröstsköldens hörn.
039:017 Och man fäste de båda guldsnodderna vid de båda ringarna, i
bröstsköldens hörn.
039:018 Och de två snoddernas båda andra ändar fäste man vid de två
flätverken och fäste dem så vid efodens axelstycken på dess
framsida.
039:019 Och man gjorde två andra ringar av guld och satte dem i
bröstsköldens båda andra hörn, vid den kant därpå, som var vänd
inåt mot efoden.
039:020 Och ytterligare gjorde man två ringar av guld och fäste dem vid
efodens båda axelstycken, nedtill på dess framsida, där den
fästes ihop, ovanför efodens skärp.
039:021 Och man knöt fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, som gick
från dess ringar in i efodens ringar, så att den satt ovanför
efodens skärp, på det att bröstskölden icke skulle lossna från
efoden, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:022 Efodkåpan gjorde man av vävt tyg, helt och hållet mörkblått.
039:023 Och mitt på kåpan gjordes en öppning, lik öppningen på en
pansarskjorta; öppningen omgavs nämligen med en kant, för att
den icke skulle slitas sönder.
039:024 Och på kåpans nedre fåll satte man granatäpplen, gjorda av
mörkblått, purpurrött och rosenrött tvinnat garn.
039:025 Och man gjorde bjällror av rent guld och satte dessa bjällror
mellan granatäpplena runt omkring fållen på kåpan, mellan
granatäpplena:
039:026 en bjällra och så ett granatäpple, sedan en bjällra och så åter
ett granatäpple, runt omkring fållen på kåpan, att bäras vid
tjänstgöringen, såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:027 Och man gjorde åt Aron och hans söner livklädnaderna av vitt
garn, i vävt arbete,
039:028 huvudbindeln av vitt garn, högtidshuvorna av vitt garn och
linnebenkläderna av tvinnat vitt garn,
039:029 äntligen bältet av tvinnat vitt garn och av mörkblått,
purpurrött och rosenrött garn, i brokig vävnad, allt såsom
HERREN hade bjudit Mose.
039:030 Och man gjorde plåten till det heliga diademet av rent guld, och
på den skrev man, såsom man graverar signetringar: »Helgad åt
HERREN.»
039:031 Och man fäste vid den ett mörkblått snöre och satte den ovanpå
huvudbindeln, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
039:032 Så blev då allt arbetet på uppenbarelsetältets tabernakel
fullbordat. Israels barn utförde det; de gjorde i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose.

039:033 Och de förde fram till Mose tabernaklet, dess täckelse och alla
dess tillbehör, dess häktor, bräder, tvärstänger, stol par och
fotstycken,
039:034 överdraget av rödfärgade vädurskinn och överdraget av tahasskinn
och den förlåt som skulle hänga framför arken,
039:035 vidare vittnesbördets ark med dess stänger, så ock nådastolen,
039:036 bordet med alla dess tillbehör och skådebröden,
039:037 den gyllene ljusstaken, lamporna som skulle sättas på den och
alla dess andra tillbehör, oljan till ljusstaken,
039:038 det gyllene altaret, smörjelseoljan och den välluktande
rökelsen, förhänget för ingången till tältet,
039:039 kopparaltaret med tillhörande koppargaller, dess stänger och
alla dess tillbehör, bäckenet med dess fotställning.
039:040 omhängena till förgården, dess stolpar och fotstycken, förhänget
för porten till förgården, dess streck och pluggar, alla redskap
till arbetet vid uppenbarelsetältets tabernakel
039:041 äntligen de stickade kläderna till tjänsten i helgedomen och
prästen Arons andra heliga kläder, så ock hans söners
prästkläder.
039:042 Såsom HERREN hade bjudit Mose så hade Israels barn i alla
stycken gjort allt arbete.
039:043 Och Mose besåg allt arbetet och fann att de hade utfört det, att
de hade gjort såsom HERREN hade bjudit. Och Mose välsignade dem

040:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
040:002 »När den första månaden ingår, skall du på första dagen i
månaden uppsätta uppenbarelsetältets tabernakel.
040:003 Och du skall däri sätta vittnesbördets ark och hänga förlåten
framför arken.
040:004 Och du skall föra bordet ditin och lägga upp på detta vad där
skall vara upplagt; och du skall föra ditin ljusstaken och sätta
upp lamporna på den.
040:005 Och du skall ställa det gyllene rökelsealtaret framför
vittnesbördets ark; och du skall sätta upp förhänget för
ingången till tabernaklet.
040:006 Och brännoffersaltaret skall du ställa framför ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel.
040:007 Och du skall ställa bäckenet mellan uppenbarelsetältet och
altaret och gjuta vatten däri.
040:008 Och du skall sätta upp förgårdshägnaden runt omkring och hänga
upp förhänget för porten till förgården.
040:009 Och du skall taga smörjelseoljan och smörja tabernaklet och allt
vad däri är och helga det jämte alla dess tillbehör, så att det
bliver heligt.
040:010 Du skall ock smörja brännoffersaltaret jämte alla dess tillbehör
och helga altaret; så bliver altaret högheligt.
040:011 Du skall ock smörja bäckenet jämte dess fotställning och helga
det.
040:012 Därefter skall du föra Aron och hans söner fram till
uppenbarelsetältets ingång och två dem med vatten.
040:013 Och du skall sätta på Aron del heliga kläderna, och smörja honom
och helga honom till att bliva präst åt mig
040:014 Och du skall föra fram hans söner och sätta livklädnader på dem.
040:015 Och du skall smörja dem, såsom du smorde deras fader, till att
bliva präster åt mig. Så skall denna deras smörjelse bliva för
dem en invigning till ett evärdligt prästadöme, släkte efter
släkte.

040:016 Och Mose gjorde detta; han gjorde i alla stycken såsom HERREN
hade bjudit honom.
040:017 Så blev då tabernaklet uppsatt i första månaden av andra året,
på första dagen i månaden.
040:018 Då satte Mose upp tabernaklet. Han lade ut dess fotstycken,
ställde fast dess bräder, sköt in dess tvärstänger och satte upp
dess stolpar.
040:019 Och han bredde täckelset över tabernaklet och lade ovanpå
täckelset dess överdrag allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:020 Och han tog vittnesbördet och lade det in i arken och satte
stängerna på arken; och han satte nådastolen ovanpå arken.
040:021 Sedan förde han arken in i tabernaklet och satte upp förlåten
som skulle hänga framför arken, och hängde så för vittnesbördets
ark, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:022 Och han satte bordet i uppenbarelsetältet, vid tabernaklets
norra sida, utanför förlåten,
040:023 och lade upp på detta de bröd som skulle vara upplagda inför
HERRENS ansikte, allt såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:024 Och han ställde ljusstaken in i uppenbarelsetältet, mitt emot
bordet, på tabernaklets södra sida,
040:025 och satte upp lamporna inför HERRENS ansikte, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
040:026 Och han ställde det gyllene altaret in i uppenbarelsetältet,
framför förlåten,
040:027 och antände välluktande rökelse därpå, såsom HERREN hade bjudit
Mose.
040:028 Och han satte upp förhänget för ingången till tabernaklet.
040:029 Och brännoffersaltaret ställde han vid ingången till
uppenbarelsetältets tabernakel och offrade brännoffer och
spisoffer därpå, såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:030 Och han ställde bäckenet mellan uppenbarelsetältet och altaret
och göt vatten till tvagning däri.
040:031 Och Mose och Aron och hans söner tvådde sedermera sina händer
och fötter med vatten därur;
040:032 så ofta de skulle gå in i uppenbarelsetältet eller träda fram
till altaret, tvådde de sig, såsom HERREN hade bjudit Mose.
040:033 Och han satte upp förgårdshägnaden runt omkring tabernaklet och
altaret, och hängde upp förhänget för porten till förgården. Så
fullbordade Mose allt arbetet.

040:034 Då övertäckte molnskyn uppenbarelsetältet, och HERRENS härlighet
uppfyllde tabernaklet;
040:035 och Mose kunde icke gå in i uppenbarelsetältet, eftersom
molnskyn vilade däröver och HERRENS härlighet uppfyllde
tabernaklet.

040:036 Och så ofta molnskyn höjde sig från tabernaklet, bröto Israels
barn upp; så gjorde de under hela sin vandring.
040:037 Men så länge molnskyn icke höjde sig, bröto de icke upp, utan
stannade ända till den dag då den åter höjde sig.
040:038 Ty HERRENS molnsky vilade om dagen över tabernaklet, och om
natten var eld i den; så var det inför alla Israels barns ögon
under hela deras vandring.

Tredje Mosebok (Leviticus)

001:001 Och HERREN kallade på Mose och talade till honom ur
uppenbarelsetältet och sade:

001:002 Tala till Israels barn och säg till dem: När någon bland eder
vill bära fram ett offer åt HERREN, skolen I taga edert offer av
boskapen, antingen av fäkreaturen eller av småboskapen.

001:003 Om han vill bära fram ett brännoffer av fäkreaturen, så skall
han därtill taga ett felfritt djur av hankön och föra det fram
till uppenbarelsetältets ingång, för att han må bliva
välbehaglig inför HERRENS ansikte.
001:004 Och han skall lägga sin hand på brännoffersdjurets huvud; så
bliver det välbehagligt, och försoning bringas för honom.
001:005 Och han skall slakta ungtjuren inför HERRENS ansikte; och Arons
söner, prästerna, skola bära fram blodet, och de skola stänka
blodet runt omkring på det altare som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
001:006 Och han skall draga av huden på brännoffersdjuret och dela det i
dess stycken.
001:007 Och prästen Arons söner skola göra upp eld på altaret och lägga
ved på elden.
001:008 Och Arons söner, prästerna, skola lägga styckena, huvudet och
istret ovanpå veden som ligger på altarets eld.
001:009 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall förbränna alltsammans på altaret: ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

001:010 Men om han vill bära fram ett brännoffer av småboskapen, vare
sig av fåren eller av getterna, så skall han därtill taga ett
felfritt djur av hankön.
001:011 Och han skall slakta det vid sidan av altaret, norrut, inför
HERRENS ansikte, och Arons söner, prästerna, skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
001:012 Och han skall dela det i dess stycken och frånskilja dess huvud
och ister; och prästen skall lägga detta ovanpå veden som ligger
på altarets eld.
001:013 Men inälvorna och fötterna skola tvås i vatten. Och prästen
skall offra alltsammans och förbränna det på altaret; det är ett
brännoffer, ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

001:014 Men om han vill bära fram åt HERREN ett brännoffer av fåglar, så
skall han taga sitt offer av turturduvor eller av unga duvor.
001:015 Och prästen skall bära fram djuret till altaret och vrida
huvudet av det och förbränna det på altaret. Och dess blod skall
utkramas på altarets vägg.
001:016 Men dess kräva med orenligheten däri skall han taga ut, och han
skall kasta den vid sidan av altaret, österut, på askhögen.
001:017 Och han skall fläka upp det invid vingarna, dock utan att
frånskilja dessa; och prästen skall förbränna det på altaret,
ovanpå veden som ligger på elden. Det är ett brännoffer, ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

002:001 Och när någon vill bära fram ett spisoffer åt HERREN skall hans
offer vara av fint mjöl, och han skall gjuta olja därpå och
lägga rökelse därpå.
002:002 Och han skall bära det fram till Arons söner, prästerna; och
prästen skall taga en handfull därav, nämligen av mjölet och
oljan, därtill all rökelsen, och skall på altaret förbränna
detta, som utgör själva altaroffret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
002:003 Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

002:004 Men när du vill bära fram ett spisoffer av det som bakas i ugn,
skall det vara av fint mjöl, osyrade kakor, begjutna med olja,
och osyrade tunnkakor, smorda med olja.
002:005 Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes på plåt, så
skall det vara av fint mjöl, begjutet med olja, osyrat.
002:006 Du skall bryta sönder det i stycken och gjuta olja därpå. Det är
ett spisoffer.
002:007 Och om ditt offer är ett spisoffer som tillredes i panna, så
skall det tillredas av fint mjöl med olja.
002:008 Det spisoffer som är tillrett på något av dessa sätt skall du
föra fram till HERREN; det skall bäras fram till prästen, och
han skall hava det fram till altaret.
002:009 Och prästen skall av spisoffret taga den del som utgör själva
altaroffret och förbränna den på altaret: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN.
002:010 Och det som är över av spisoffret skall tillhöra Aron och hans
söner. Bland HERRENS eldsoffer är det högheligt.

002:011 Intet spisoffer som I viljen bära fram åt HERREN skall vara
syrat, ty varken av surdeg eller av honung skolen I förbränna
något såsom eldsoffer åt HERREN.
002:012 Såsom förstlingsoffer mån I bära fram sådant åt HERREN, men på
altaret må det icke komma för att vara en välbehaglig lukt.
002:013 Och alla dina spisoffer skall du beströ med salt; du må icke
låta din Guds förbunds salt fattas på ditt spisoffer. Till alla
dina offer skall du offra salt.

002:014 Men om du vill bära fram åt HERREN ett spisoffer av
förstlingsfrukter, skall du såsom ett sådant spisoffer av dina
förstlingsfrukter böra fram ax, rostade vid eld, sönderstötta,
av grönskuren säd.
002:015 Och du skall gjuta olja därpå och lägga rökelse därpå. Det är
ett spisoffer.
002:016 Och prästen skall förbränna den del av de sönderstötta axen och
av oljan, som utgör själva altaroffret, jämte all rökelsen
därpå: ett eldsoffer åt Herren.

003:001 Och om någon vill bära fram ett tackoffer, och han vill taga
sitt offer av fäkreaturen, så skall han ställa fram inför
HERRENS ansikte ett felfritt djur, antingen av hankön eller av
honkön.
003:002 Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det vid ingången till uppenbarelsetältet; och Arons söner,
prästerna, skola stänka blodet på altaret runt omkring.
003:003 Och av tackoffret skall han såsom eldsoffer åt Herren bära fram
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
003:004 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:005 Och Arons söner skola förbränna det på altaret, ovanpå
brännoffret, på veden som ligger på elden: ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för Herren.

003:006 Men om någon vill bära fram åt HERREN ett tackoffer av
småboskapen, så skall han därtill taga ett felfritt djur, av
hankön eller av honkön.
003:007 Om det är ett får som han vill offra, så skall han ställa fram
det inför HERRENS ansikte.
003:008 Och han skall lägga sin hand på sitt offerdjurs huvud och sedan
slakta det framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola
stänka dess blod på altaret runt omkring.
003:009 Och av tackoffersdjuret skall han såsom eldsoffer åt HERREN
offra dess fett, hela svansen, frånskild invid ryggraden, och
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
003:010 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:011 Och prästen skall förbränna det på altaret: en eldsoffersspis åt
HERREN.
003:012 Likaledes, om någon vill offra en get, så skall han ställa fram
denna inför HERRENS ansikte.
003:013 Och han skall lägga sin hand på dess huvud och sedan slakta den
framför uppenbarelsetältet; och Arons söner skola stänka dess
blod på altaret runt omkring.
003:014 Och han skall därav såsom eldsoffer åt HERREN offra det fett som
omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på inälvorna,
003:015 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna.
003:016 Och prästen skall förbränna detta på altaret: en eldsoffersspis,
till en välbehaglig lukt. Allt fettet skall tillhöra HERREN.
003:017 Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta: intet fett och intet blod skolen
I förtära.

004:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
004:002 Tala till Israels barn och säg: Om någon ouppsåtligen syndar mot
något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han alltså
gör något som är förbjudet, så gäller följande:

004:003 Om det är den smorde prästen som har syndat och därvid dragit
skuld över folket, så skall han för den synd han har begått
offra en felfri ungtjur åt HERREN till syndoffer.
004:004 Och han skall föra tjuren fram inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång. Och han skall lägga sin hand på
tjurens huvud och sedan slakta tjuren inför HERRENS ansikte.
004:005 Och den smorde prästen skall taga något av tjurens blod och bära
det in i uppenbarelsetältet,
004:006 och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka blodet
sju gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten till helgedomen.
004:007 Därefter skall prästen med blodet bestryka hornen på den
välluktande rökelsens altare, som står inför HERRENS ansikte i
uppenbarelsetältet; men allt det övriga blodet av tjuren skall
han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret, som står vid
ingången till uppenbarelsetältet.
004:008 Och allt syndofferstjurens fett skall han taga ut ur honom--
det fett som omsluter inälvorna, och allt det fett som sitter på
inälvorna,
004:009 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket han skall frånskilja invid njurarna--
004:010 på samma sätt som detta tages ut ur tackofferstjuren; och
prästen skall förbränna det på brännoffersaltaret.
004:011 Men tjurens hud och allt hans kött jämte hans huvud och hans
fötter hans inälvor och hans orenlighet,
004:012 korteligen, allt det övriga av tjuren, skall han föra bort
utanför lägret till en ren plats, där man slår ut askan, och
bränna upp det på ved i eld; på den plats där man slår ut askan
skall det brännas upp.

004:013 Och om Israels hela menighet begår synd ouppsåtligen, och utan
att församlingen märker det, i det att de bryta mot något
Herrens bud genom vilket något förbjudes och så ådraga sig
skuld,
004:014 och den synd de hava begått sedan bliver känd, så skall
församlingen offra en ungtjur till syndoffer. De skola föra
honom fram inför uppenbarelsetältet;
004:015 och de äldste i menigheten skola lägga sina händer på tjurens
huvud inför Herrens ansikte, och sedan skall man slakta tjuren
inför HERRENS ansikte.
004:016 Och den smorde prästen skall bära något av tjurens blod in i
uppenbarelsetältet,
004:017 och prästen skall doppa sitt finger i blodet och stänka sju
gånger inför HERRENS ansikte, vid förlåten.
004:018 Därefter skall han med blodet bestryka hornen på det altare som
står inför HERRENS ansikte i uppenbarelsetältet; men allt det
övriga blodet skall han gjuta ut vid foten av
brännoffersaltaret, som står vid ingången till
uppenbarelsetältet.
004:019 Och allt tjurens fett skall han taga ut ur honom och förbränna
det på altaret.
004:020 Så skall han göra med tjuren; såsom han skulle göra med den
förra syndofferstjuren, så skall han göra med denna. När så
prästen bringar försoning för dem, då bliver dem förlåtet.
004:021 Och han skall föra ut tjuren utanför lägret och bränna upp
honom, såsom han skulle göra med den förra tjuren. Detta är
syndoffret för församlingen.

004:022 Om en hövding syndar, i det att han ouppsåtligen bryter mot
något HERRENS, sin Guds, bud genom vilket något förbjudes, och
han själv märker att han har ådragit sig skuld,
004:023 eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall han
såsom sitt offer föra fram en bock, ett felfritt djur av hankön.
004:024 Och han skall lägga sin hand på bockens huvud och sedan slakta
honom på samma plats där man slaktar brännoffret, inför HERRENS
ansikte. Det är ett syndoffer.
004:025 Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av brännoffersaltaret.
004:026 Och allt fettet skall han förbränna på altaret, såsom det sker
med tackoffersdjurets fett. När så prästen bringar försoning
för honom, till rening från hans synd, då bliver honom förlåtet.

004:027 Och om någon av det meniga folket syndar ouppsåtligen, därigenom
att han bryter mot något HERRENS bud genom vilket något
förbjudes, och han själv märker att han har ådragit sig skuld,
004:028 eller av någon får veta vilken synd han har begått, så skall
han, såsom sitt offer för den synd han har begått, föra fram en
felfri get, ett djur av honkön.
004:029 Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta syndoffersdjuret på den plats där brännoffersdjuren
slaktas.
004:030 Och prästen skall taga något av blodet på sitt finger och stryka
det på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga blodet
skall han gjuta ut vid foten av altaret.
004:031 Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersdjuret, och prästen skall förbränna det på
altaret, till en välbehaglig lukt för HERREN. När så prästen
bringar försoning för honom, då bliver honom förlåtet.

004:032 Men om någon vill offra ett lamm till syndoffer, så skall han
föra fram ett felfritt djur av honkön.
004:033 Och han skall lägga sin hand på syndoffersdjurets huvud och
sedan slakta det till syndoffer på samma plats där man slaktar
brännoffersdjuren.
004:034 Och prästen skall taga något av syndoffrets blod på sitt finger
och stryka på brännoffersaltarets horn; men allt det övriga
blodet skall han gjuta ut vid foten av altaret.
004:035 Och allt fettet skall han taga ut, på samma sätt som fettet
tages ut ur tackoffersfåret, och prästen skall förbränna det på
altaret, ovanpå Herrens eldsoffer. När så prästen för honom
bringar försoning för den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.

005:001 Och om någon syndar, i det att han, när han hör edsförpliktelsen
och kan vittna om något, vare sig han har sett det eller eljest
förnummit det, likväl icke yppar detta och han sålunda bär på
missgärning;
005:002 eller om någon, utan att märka det, kommer vid något orent--
vare sig den döda kroppen av ett orent vilddjur, eller den döda
kroppen av ett orent boskapsdjur, eller den döda kroppen av något
slags orent smådjur--och han så bliver oren och ådrager sig
skuld;
005:003 eller om han, utan att märka det, kommer vid en människas
orenhet, det må nu vara vad som helst varigenom hon kan vara
oren, och han sedan får veta det och han så ådrager sig skuld;
005:004 eller om någon, utan att märka det, svär i obetänksamhet med
sina läppar något, vare sig ont eller gott--det må nu vara vad
som helst som man kan svärja i obetänksamhet--och sedan kommer
till insikt därom och han så ådrager sig skuld i något av dessa
stycken:
005:005 så skall han, när han har ådragit sig skuld i något av dessa
stycken, bekänna det vari han har syndat
005:006 och såsom bot för den synd han har begått föra fram åt HERREN
ett hondjur av småboskapen, antingen en tacka eller en get, till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för honom, till
rening från hans synd.

005:007 Men om han icke förmår bekosta ett sådant djur, så skall han
såsom bot för vad han har syndat bära fram åt Herren två
turturduvor eller två unga duvor, en till syndoffer och en till
brännoffer.
005:008 Dem skall han bära fram till prästen, och denne skall först
offra den som är avsedd till syndoffer. Han skall vrida huvudet
av den invid halsen, dock utan att frånskilja det.
005:009 Och han skall stänka något av syndoffrets blod på altarets vägg;
men det övriga blodet skall utkramas vid foten av altaret. Det
är ett syndoffer.
005:010 Och den andra skall han offra till ett brännoffer, på
föreskrivet sätt. När så prästen bringar försoning för honom,
till rening från den synd han har begått, då bliver honom
förlåtet.

005:011 Men om han icke kan anskaffa två turturduvor eller två unga
duvor, så skall han såsom offer för vad han har syndat bära fram
en tiondedels efa fint mjöl till syndoffer, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
syndoffer.
005:012 Och han skall bära det fram till prästen, och prästen skall taga
en handfull därav, det som utgör själva altaroffret, och
förbränna det på altaret, ovanpå HERRENS eldsoffer. Det är ett
syndoffer.
005:013 När så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått i något av dessa stycken, då bliver honom förlåtet. Och
det övriga skall tillhöra prästen, likasom vid spisoffret.

005:014 Och HERREN talade till Mose och sade:

005:015 Om någon begår en orättrådighet, i det att han ouppsåtligen
försyndar sig genom att undanhålla något som är helgat åt
Herren, så skall han såsom bot föra fram åt HERREN till
skuldoffer av småboskapen en felfri vädur, efter det värde du
bestämmer i silver, till ett visst belopp siklar efter
helgedomssikelns vikt.
005:016 Och han skall giva ersättning för det som han har undanhållit av
det helgade och skall lägga femtedelen av värdet därtill; och
detta skall han giva åt prästen. När så prästen bringar
försoning för honom genom skuldoffersväduren, då bliver honom
förlåtet.
005:017 Och om någon, utan att veta det, syndar, i det att han bryter
mot något HERRENS bud genom vilket något förbjudes, och han så
ådrager sig skuld och bär på missgärning,
005:018 så skall han såsom skuldoffer föra fram till prästen av
småboskapen en felfri vädur, efter det värde du bestämmer. När
så prästen för honom bringar försoning för den synd han har
begått ouppsåtligen och utan att veta det, då bliver honom
förlåtet.
005:019 Det är ett skuldoffer, ty han har ådragit sig skuld inför
HERREN.

006:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:002 Om någon syndar och begår en orättrådighet mot HERREN, i det att
han inför sin nästa nekar angående något som denne har ombetrott
honom eller överlämnat i hans hand, eller angående något som han
med våld har tagit; eller i det att han med orätt avhänder sin
nästa något;
006:003 eller i det att han, när han har hittat något borttappat, nekar
därtill och svär falskt i någon sak, vad det nu må vara, vari en
människa kan försynda sig:
006:004 så skall den som så har syndat Och därmed ådragit sig skuld
återställa vad han med våld har tagit eller med orätt tillägnat
sig, eller det som har varit honom ombetrott, eller det
borttappade som han har hittat,
006:005 eller vad det må vara, varom han har svurit falskt; han skall
ersätta det till dess fulla belopp och lägga femtedelen av
värdet därtill. Han skall giva det åt ägaren samma dag han bär
fram sitt skuldoffer.
006:006 Ty sitt skuldoffer skall han föra fram inför HERREN; en felfri
vädur av småboskapen, efter det värde du bestämmer, skall han
såsom sitt skuldoffer föra fram till prästen.
006:007 När så prästen bringar försoning för honom inför HERRENS
ansikte, då bliver honom förlåtet, vad han än må hava gjort, som
har dragit skuld över honom.

006:008 Och Herren talade till Mose och sade:

006:009 Bjud Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om brännoffret:
Brännoffret skall ligga på altarets härd hela natten intill
morgonen, och elden på altaret skall därigenom hållas brinnande.
006:010 Och prästen skall ikläda sig sin livrock av linne och ikläda sig
benkläder av linne, för att de må skyla hans kött; därefter
skall han taga bort askan vartill elden har förbränt brännoffret
på altaret, och lägga den vid sidan av altaret.
006:011 Sedan skall han taga av sig sina kläder och ikläda sig andra
kläder och föra askan bort utanför lägret till en ren plats.
006:012 Men elden på altaret skall hållas brinnande och får icke
slockna; prästen skall var morgon antända ny ved därpå. Och han
skall lägga brännoffret därpå och förbränna fettstyckena av
tackoffret därpå.
006:013 Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke
slockna.

006:014 Och detta är lagen om spisoffret: Arons söner skola bära fram
det inför HERRENS ansikte, till altaret.
006:015 Och prästen skall taga en handfull därav, nämligen av det fina
mjölet som hör till spisoffret, och av oljan, därtill all
rökelsen som ligger på spisoffret, och detta, som utgör själva
altaroffret, skall han förbränna på altaret, till en välbehaglig
lukt för HERREN.
006:016 Och det som är över därav skola Aron och hans söner äta. Osyrat
skall det ätas på en helig plats; i förgården till
uppenbarelsetältet skola de äta det.
006:017 Det skall icke bakas med surdeg. Detta är deras del, det som jag
har givit dem av mina eldsoffer. Det är högheligt likasom
syndoffret och skuldoffret.
006:018 Allt mankön bland Arons barn må äta det. Det skall vara deras
evärdliga rätt av HERRENS eldsoffer, från släkte till
släkte. Var och en som kommer därvid bliver helig.

006:019 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:020 Detta är det offer som Aron och hans söner skola offra åt HERREN
på den dag då någon av dem undfår smörjelsen: en tiondedels efa
fint mjöl såsom det dagliga spisoffret, hälften om morgonen och
hälften om aftonen.
006:021 På plåt skall det tillredas med olja, och du skall bära fram det
hopknådat; och du skall offra det sönderdelat, såsom när man
offrar ett spisoffer i stycken, till en välbehaglig lukt för
HERREN.
006:022 Och den präst bland hans söner, som bliver smord i hans ställe,
skall göra så. Detta skall vara en evärdlig stadga. Såsom ett
heloffer skall det förbrännas åt HERREN.
006:023 En prästs spisoffer skall alltid vara ett heloffer; det får icke
ätas.

006:024 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:025 Tala till Aron och hans söner och säg: Detta är lagen om
syndoffret: På samma plats där brännoffersdjuret slaktas skall
ock syndoffersdjuret slaktas, inför HERRENS ansikte. Det är
högheligt.
006:026 Den präst som offrar syndoffret skall äta det; på en helig plats
skall det ätas, i förgården till uppenbarelsetältet.
006:027 Var och en som kommer vid köttet bliver helig. Och om något av
blodet stänkes på någons kläder, så skall man avtvå det
bestänkta stället på en helig plats.
006:028 Ett lerkärl vari kokningen har skett skall sönderslås; men har
kokningen skett i ett kopparkärl, så skall detta skuras och
sköljas med vatten.
006:029 Allt mankön bland prästerna må äta det. Det är högheligt.
006:030 Men intet syndoffer av vars blod något bäres in i
uppenbarelsetältet till att bringa försoning i helgedomen får
ätas; det skall brännas upp i eld.

007:001 Och detta är lagen om skuldoffret: Det är högheligt.
007:002 På samma plats där man slaktar brännoffersdjuret skall man
slakta skuldoffersdjuret. Och man skall stänka dess blod på
altaret runt omkring.
007:003 Och allt dess fett skall man offra, svansen och det fett som
omsluter inälvorna,
007:004 och båda njurarna med det fett som sitter på dem invid länderna,
så ock leverfettet, vilket man skall frånskilja invid njurarna.
007:005 Och prästen skall förbränna det på altaret till ett eldsoffer åt
HERREN. Det är ett skuldoffer.
007:006 Allt mankön bland prästerna må äta det; på en helig plats skall
det ätas; det är högheligt.
007:007 Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret;
samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar
försoning därmed, honom skall det tillhöra.
007:008 Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av
det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
007:009 Och ett spisoffer som är bakat i ugn, eller som är tillrett i
panna eller på plåt, skall alltid tillfalla den präst som bär
fram det.
007:010 Men ett spisoffer som är begjutet med olja, eller som frambäres
torrt, skall alltid tillfalla Arons söner gemensamt, den ene
likaväl som den andre.

007:011 Och detta är lagen om tackoffret, när ett sådant bäres fram åt
HERREN:
007:012 Om någon vill bära fram ett sådant till lovoffer, så skall han,
förutom det till lovoffret hörande slaktdjuret, bära fram
osyrade kakor, begjutna med olja, och osyrade tunnkakor, smorda
med olja, och fint mjöl, hopknådat, i form av kakor, begjutna
med olja.
007:013 Jämte kakor av syrat bröd skall han bära fram detta sitt offer,
förutom det slaktdjur som hör till det tackoffer han bär fram
såsom lov offer.
007:014 Av detta offer skall han bära fram en kaka av vart slag, såsom
en gärd åt HERREN; den präst som stänker tackoffrets blod på
altaret, honom skall den tillhöra.
007:015 Och köttet av det slaktdjur, som hör till det tackoffer som
bäres fram såsom lovoffer, skall ätas samma dag det har offrats;
intet därav må lämnas kvar till följande morgon.
007:016 Om däremot det slaktoffer som någon vill bära fram år ett
löftesoffer eller ett frivilligt offer, så skall offerdjuret
likaledes ätas samma dag det har offrats; dock må det som har
blivit över därav ätas den följande dagen.
007:017 Bliver ändå något över av offerköttet, skall detta på tredje
dagen brännas upp i eld.
007:018 Om någon på tredje dagen äter av tackoffersköttet, så bliver
offret icke välbehagligt; honom som har burit fram det skall det
då icke räknas till godo, det skall anses såsom en
vederstygglighet. Den som äter därav kommer att bära på
missgärning.
007:019 Ej heller må det kött ätas, som har kommit vid något orent, utan
det skall brännas upp i eld. För övrigt må köttet ätas av var
och en som är ren.
007:020 Men den som äter kött av HERRENS tackoffer, medan orenhet låder
vid honom, han skall utrotas ur sin släkt.
007:021 Och om någon har kommit vid något orent--vare sig en människas
orenhet, eller ett orent djur, eller vilken oren styggelse det
vara må--och han likväl äter kött av HERRENS tackoffer, så
skall han utrotas ur sin släkt.

007:022 Och HERREN talade till Mose och sade:
007:023 Tala till Israels barn och säg: Intet fett av fäkreatur, får
eller getter skolen I äta.
007:024 Fettet av ett självdött eller ihjälrivet djur må eljest användas
till alla slags behov, men äta det skolen I icke.
007:025 Ty var och en som äter fettet av något djur varav man bär fram
eldsoffer åt HERREN, vem det vara må som äter därav, han skall
utrotas ur sin släkt.
007:026 Och intet blod skolen I förtära varken av fåglar eller av
boskap, var I än ären bosatta.
007:027 Var och en som förtär något blod, han skall utrotas ur sin
släkt.

007:028 Och HERREN talade till Mose och sade:
007:029 Tala till Israels barn och säg: Den som vill offra ett tackoffer
åt HERREN, han skall av detta sitt tackoffer bära fram åt HERREN
den vederbörliga offergåvan.
007:030 Med egna händer skall han bära fram HERRENS eldsoffer; fettet
jämte bringan skall han bära fram, bringan till att viftas såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
007:031 Och prästen skall förbränna fettet på altaret, men bringan skall
tillhöra Aron och hans söner.
007:032 Också det högra lårstycket skolen I giva åt prästen, såsom en
gärd av edra tackoffer.
007:033 Den bland Arons söner, som offrar tackoffrets blod och fettet,
han skall hava det högra lårstycket till sin del.
007:034 Ty av Israels barns tackoffer tager jag viftoffersbringan och
offergärdslåret och giver dem åt prästen Aron och åt hans söner
till en evärdlig rätt av Israels barn.

007:035 Detta är Arons och hans söners ämbetslott av HERRENS eldsoffer,
den lott som gavs dem den dag de fördes fram till att bliva
HERRENS präster
007:036 vilken lott, efter HERRENS befallning på den dag då han smorde
dem, skulle givas dem av Israels barn, till en evärdlig rätt,
släkte efter släkte.

007:037 Detta är lagen om brännoffret, spisoffret, syndoffret,
skuldoffret, handfyllningsoffret och tackoffret,
007:038 vilken HERREN på Sinai berg gav Mose, på den dag då han bjöd
Israels barn att de skulle offra sina offer åt HERREN, i Sinais
öken.

008:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:002 »Tag Aron och hans söner jämte honom samt deras kläder och
smörjelseoljan, så ock syndofferstjuren och de två vädurarna och
korgen med de osyrade bröden.
008:003 Församla sedan hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet.»
008:004 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom, och menigheten
församlade sig vid ingången till uppenbarelsetältet.
008:005 Och Mose sade till menigheten: »Detta är vad HERREN har bjudit
mig att göra.»
008:006 Och Mose förde fram Aron och hans söner och tvådde dem med
vatten.
008:007 Och han satte livklädnaden på honom och omgjordade honom med
bältet och klädde på honom kåpan och satte på honom efoden och
omgjordade honom med efodens skärp och fäste därmed ihop
alltsammans på honom.
008:008 Och han satte på honom bröstskölden och lade urim och tummim in
i skölden.
008:009 Och han satte huvudbindeln på hans huvud och satte på
huvudbindeln framtill den gyllene plåten, det heliga diademet,
såsom HERREN hade bjudit Mose.
008:010 Och Mose tog smörjelseoljan och smorde tabernaklet och allt vad
däri var och helgade allt;
008:011 och han stänkte därmed sju gånger på altaret och smorde altaret
och alla dess tillbehör och bäckenet jämte dess fotställning,
för att helga dem.
008:012 Och han göt smörjelseolja på Arons huvud och smorde honom för
att helga honom.
008:013 Och Mose förde fram Arons söner och satte livklädnader på dem
och omgjordade dem med bälten och band huvor på dem, såsom
HERREN hade bjudit Mose.

008:014 Och han förde fram syndofferstjuren, och Aron och hans söner
lade sina händer på syndofferstjurens huvud.
008:015 Sedan slaktades den, och Mose tog blodet och strök med sitt
finger på altarets horn runt omkring och renade altaret; men det
övriga blodet göt han ut vid foten av altaret och helgade detta
och bragte försoning för det.
008:016 Och han tog allt det fett som satt på inälvorna, så ock
leverfettet och båda njurarna med fettet på dem; och Mose
förbrände det på altaret.
008:017 Men det övriga av tjuren, hans hud och kött och orenlighet,
brände han upp i eld utanför lägret såsom HERREN hade bjudit
Mose.

008:018 Och han förde fram brännoffersväduren, och Aron och hans söner
lade sina händer på vädurens huvud.
008:019 Sedan slaktades den, och Mose stänkte blodet på altaret runt
omkring;
008:020 men själva väduren delade han i dess stycken. Och Mose förbrände
huvudet och styckena och istret;
008:021 inälvorna och fötterna tvådde han i vatten. Sedan förbrände Mose
hela väduren på altaret. Det var ett brännoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN, Såsom HERREN
hade bjudit Mose.

008:022 Därefter förde han fram den andra väduren, handfyllningsväduren,
och Aron och hans söner lade sina händer på vädurens huvud.
008:023 Sedan slaktades den, och Mose tog av dess blod och beströk Arons
högra örsnibb och tummen på hans högra hand och stortån på hans
högra fot.
008:024 Därefter förde han fram Arons söner. Och Mose beströk med blodet
deras högra örsnibb och tummen på deras högra hand och stortån
på deras högra fot; men det övriga blodet stänkte Mose på
altaret runt omkring.
008:025 Och han tog fettet, svansen och allt det fett som satt på
inälvorna, så ock leverfettet och båda njurarna med fettet på
dem, därtill det högra lårstycket.
008:026 Och ur korgen med de osyrade bröden, som stod inför HERRENS
ansikte, tog han en osyrad kaka, en oljebrödskaka och en
tunnkaka och lade detta på fettstyckena och det högra
lårstycket.
008:027 Och alltsammans lade han på Arons och hans söners händer och
viftade det såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
008:028 Sedan tog Mose det ur deras händer och förbrände det på altaret,
ovanpå brännoffret. Det var ett handfyllningsoffer till en
välbehaglig lukt, det var ett eldsoffer åt HERREN.
008:029 Och Mose tog bringan och viftade den såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte; av handfyllningsoffrets vädur fick Mose detta
till sin del, såsom HERREN hade bjudit Mose.

008:030 Och Mose tog av smörjelseoljan och av blodet på altaret och
stänkte på Aron--på hans kläder--och likaledes på hans söner
och hans söners kläder; han helgade så Aron--hans kläder--och
likaledes hans söner och hans söners kläder.
008:031 Och Mose sade till Aron och till hans söner: »Koken köttet vid
ingången till uppenbarelsetältet, och äten det där jämte brödet
som är i handfyllningskorgen, såsom jag har bjudit och sagt:
Aron och hans söner skola äta det.
008:032 Men vad som bliver över av köttet; eller av brödet, det skolen I
bränna upp i eld.
008:033 Och under sju dagar skolen I icke gå bort ifrån
uppenbarelsetältets ingång, icke förrän edra handfyllningsdagar
äro ute, ty sju dagar skall eder handfyllning vara.
008:034 Och HERREN har bjudit, att såsom det i dag har tillgått, så
skall det ock sedan tillgå, på det att försoning må bringas för
eder.
008:035 Vid ingången till uppenbarelsetältet skolen I stanna kvar i sju
dygn, dag och natt, och I skolen iakttaga vad HERREN har bjudit
eder iakttaga, på det att I icke mån dö; ty så är mig bjudet.»

008:036 Och Aron och hans söner gjorde allt vad HERREN hade bjudit genom
Mose.

009:001 Och på åttonde dagen kallade Mose till sig Aron och hans söner
och de äldste i Israel.
009:002 Och han sade till Aron: »Tag dig en tjurkalv till syndoffer och
en vädur till brännoffer, båda felfria, och för dem fram inför
HERRENS ansikte.
009:003 Och tala till Israels barn och säg: Tagen en bock till syndoffer
och en kalv och ett lamm, båda årsgamla och felfria, till
brännoffer,
009:004 så ock en tjur och en vädur till tackoffer, att offra inför
HERRENS ansikte, därtill ett spisoffer, begjutet med olja; ty i
dag uppenbarar sig HERREN för eder.»
009:005 Och de togo det som Mose hade givit dem befallning om och förde
det fram inför uppenbarelsetältet; och hela menigheten trädde
fram och ställde sig inför HERRENS ansikte.
009:006 Då sade Mose: »Detta är vad HERREN har bjudit eder göra; så
skall HERRENS härlighet visa sig för eder.»

009:007 Och Mose sade till Aron: »Träd fram till altaret och offra ditt
syndoffer och ditt brännoffer, och bringa försoning för dig
själv och folket; offra sedan folkets offer och bringa försoning
för dem, såsom HERREN har bjudit.»
009:008 Då trädde Aron fram till altaret och slaktade sin
syndofferskalv.
009:009 Och Arons söner buro fram blodet till honom, och han doppade
sitt finger i blodet och strök på altarets horn, men det övriga
blodet göt han ut vid foten av altaret.
009:010 Och syndoffersdjurets fett, njurar och leverfett förbrände han
på altaret, såsom HERREN hade bjudit Mose.
009:011 Men köttet och huden brände han upp i eld utanför lägret.
009:012 Sedan slaktade han brännoffersdjuret. Och Arons söner räckte
honom blodet, och han stänkte det på altaret runt omkring.
009:013 Och de räckte honom brännoffersdjuret, delat i sina stycken,
och dess huvud, och han förbrände det på altaret.
009:014 Och han tvådde inälvorna och fötterna och förbrände dem ovanpå
brännoffret, på altaret.

009:015 Därefter förde han fram folkets offer. Han tog folkets
syndoffersbock och slaktade honom och offrade honom till
syndoffer, på samma sätt som det förra syndoffersdjuret.
009:016 Och han förde fram brännoffersdjuren och offrade dem på
föreskrivet sätt.
009:017 Och han bar fram spisoffret och tog en handfull därav och
förbrände detta på altaret, förutom morgonens brännoffer.
009:018 Sedan slaktade han tjuren och väduren, som voro folkets
tackoffer. Och Arons söner räckte honom blodet, och han stänkte
det på altaret runt omkring.
009:019 Och fettstyckena av tjuren, samt av väduren svansen och vad som
omsluter inälvorna, så ock njurarna och leverfettet,
009:020 dessa fettstycken lade de på bringorna; och han förbrände
fettstyckena på altaret.
009:021 Men bringorna och det högra lårstycket viftade Aron till ett
viftoffer inför HERRENS ansikte, såsom Mose hade bjudit.

009:022 Och Aron lyfte upp sina händer över folket och välsignade
det. Därefter steg han ned, sedan han hade offrat syndoffret,
brännoffret och tackoffret.
009:023 Och Mose och Aron gingo in i uppenbarelsetältet; sedan gingo de
åter ut och välsignade folket. Då visade sig HERRENS härlighet
för allt folket.
009:024 Och eld gick ut från HERREN och förtärde brännoffret och
fettstyckena på altaret. Och allt folket såg detta; då jublade
de och föllo ned på sina ansikten.

010:001 Men Arons söner Nadab och Abihu togo var sitt fyrfat och lade
eld i dem och strödde rökelse därpå och buro fram inför HERRENS
ansikte främmande eld, annan eld än den han hade givit dem
befallning om.
010:002 Då gick eld ut från HERREN och förtärde dem, så att de föllo
döda ned inför HERRENS ansikte.
010:003 Och Mose sade till Aron: »Detta är vad HERREN har talat och
sagt:
På dem som stå mig nära vill jag bevisa mig helig,
och inför allt folket bevisa mig härlig.»
Och Aron teg stilla.
010:004 Och Mose kallade till sig Misael och Elsafan, Arons farbroder
Ussiels söner, och sade till dem: »Träden fram och bären edra
fränder bort ifrån helgedomen och fören den utanför lägret.»
010:005 Då trädde de fram och buro bort dem i deras livklädnader,
utanför lägret, såsom Mose hade sagt.
010:006 Och Mose sade till Aron och till hans söner Eleasar och Itamar:
»I skolen icke hava edert hår oordnat, ej heller riva sönder
edra kläder, på det att I icke mån dö och draga förtörnelse över
hela menigheten. Men edra bröder, hela Israels hus, må gråta
över denna brand som HERREN har upptänt.
010:007 Och I skolen icke gå bort ifrån uppenbarelsetältets ingång, på
det att I icke mån dö; ty HERRENS smörjelseolja är på eder.»
Och de gjorde såsom Mose hade sagt.

010:008 Och HERREN talade till Aron och sade:
010:009 »Varken du själv eller dina söner må dricka vin eller starka
drycker, när I skolen gå in i uppenbarelsetältet, på det att I
icke mån dö. Det skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
010:010 I skolen skilja mellan heligt och oheligt, mellan orent och
rent;
010:011 och I skolen lära Israels barn alla de stadgar som HERREN har
kungjort för dem genom Mose.»

010:012 Och Mose sade till Aron och till Eleasar och Itamar, hans
kvarlevande söner: »Tagen det spisoffer som har blivit över av
HERRENS eldsoffer, och äten det osyrat vid sidan av altaret, ty
det är högheligt.
010:013 I skolen äta det på en helig plats; ty det är din och dina
söners stadgade rätt av HERRENS eldsoffer; så är mig bjudet.
010:014 Och viftoffersbringan och offergärdslåret skola ätas av dig, och
av dina söner och dina döttrar jämte dig, på en ren plats, ty de
äro dig givna såsom din och dina söners stadgade rätt av Israels
barns tackoffer.
010:015 Jämte eldsoffren--fettstyckena--skola offergärdslåret och
viftoffersbringan bäras fram för att viftas såsom ett viftoffer
inför HERRENS ansikte; och de skola såsom en evärdlig rätt
tillhöra dig och dina söner jämte dig, såsom HERREN har bjudit.»

010:016 Och Mose frågade efter syndoffersbocken, men den befanns vara
uppbränd. Då förtörnades han på Eleasar och Itamar, Arons
kvarlevande söner, och sade:
010:017 »Varför haven I icke ätit syndoffret på den heliga platsen? Det
är ju högheligt. Och han har givit eder det, för att I skolen
borttaga menighetens missgärning och bringa försoning för dem
inför HERRENS ansikte.
010:018 Se, dess blod har icke blivit inburet i helgedomens inre;
därför skullen I på heligt område hava ätit upp köttet, såsom
jag hade bjudit.»
010:019 Men Aron sade till Mose: »Se, de hava i dag offrat sitt
syndoffer och sitt brännoffer inför HERRENS ansikte, och mig har
vederfarits vad du vet. Om jag nu i dag åte syndofferskött,
skulle detta vara HERREN välbehagligt?»
010:020 När Mose hörde detta, var han till freds.

011:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade till dem:
011:002 Talen till Israels barn och sägen:

Dessa äro de djur som I fån äta bland alla fyrfotadjur på
jorden:
011:003 alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna, och
som idissla, dem fån I äta.
011:004 Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av dem
som hava klövar: kamelen, ty han idisslar väl, men har icke
klövar, han skall gälla för eder såsom oren; klippdassen, ty han
idisslar väl
011:005 men har icke klövar, han skall gälla for eder såsom oren; haren,
ty han idisslar väl,
011:006 men har icke klövar, han skall gälla för eder såsom oren;
svinet,
011:007 ty det har väl klövar och har dem helkluvna, men det idisslar
icke, det skall gälla för eder såsom orent.
011:008 Av dessa djurs kött skolen I icke äta, ej heller skolen I komma
vid deras döda kroppar; de skola gälla för eder såsom orena.

011:009 Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
i vattnet, vare sig i sjöar eller i strömmar, som har fenor och
fjäll, det fån I äta.
011:010 Men allt det i sjöar och strömmar, som icke har fenor och fjäll,
bland allt det som rör sig i vattnet, bland alla levande
varelser i vattnet, det skall vara en styggelse för eder.
011:011 Ja, de skola vara en styggelse för eder; av deras kött skolen I
icke äta, och deras döda kroppar skolen I räkna såsom en
styggelse.
011:012 Allt det i vattnet, som icke har fenor och fjäll, skall vara en
styggelse för eder.

011:013 Och bland fåglarna skolen I räkna dessa såsom en styggelse, de
skola icke ätas, de äro en styggelse: örnen, lammgamen,
havsörnen,
011:014 gladan, falken med dess arter,
011:015 alla slags korpar efter deras arter,
011:016 strutsen, tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
011:017 ugglan, dykfågeln, uven,
011:018 tinsemetfågeln, pelikanen,
011:019 asgamen, hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och
flädermusen.

011:020 Alla de flygande smådjur som gå på fyra fötter skola vara en
styggelse för eder.
011:021 Av alla flygande smådjur, som gå på fyra fötter fån I allenast
äta dem som ovanför sina fötter hava två ben att hoppa med på
jorden.
011:022 Dessa fån I äta bland gräshopporna: arbe med dess arter, soleam
med dess arter, hargol med dess arter och hagab med dess arter.
011:023 Men alla andra flygande smådjur som hava fyra fötter skola vara
en styggelse för eder.

011:024 Genom följande djur ådragen I eder orenhet; var och en som
kommer vid deras döda kroppar skall vara oren ända till aftonen,
011:025 och var och en som har burit bort någon sådan död kropp skall
två sina kläder och vara oren ända till aftonen:
011:026 alla de fyrfotadjur som hava klövar, men icke helkluvna, och som
icke idissla, de skola gälla för eder såsom orena. Var och en
som kommer vid dem bliver oren.
011:027 Och alla slags fyrfotade djur som gå på tassar skola gälla för
eder såsom orena. Var och en som kommer vid deras döda kroppar
skall vara oren ända till aftonen.
011:028 Och den som har burit bort en sådan död kropp, han skall två
sina kläder och vara oren ända till aftonen; de skola gälla för
eder såsom orena.

011:029 Och bland de smådjur som röra sig på jorden skola dessa gälla
för eder såsom orena: vesslan, jordråttan, ödlan med dess arter,
011:030 anakan, koadjuret, letaan, hometdjuret och kameleonten.
011:031 Dessa äro de som skola gälla för eder såsom orena bland alla
smådjur. Var och en som kommer vid dem, sedan de äro döda,
skall vara oren ända till aftonen.
011:032 Och allt varpå något sådant djur faller, sedan det är dött,
bliver orent, vare sig det är något slags träkärl, eller det är
kläder, eller något av skinn, eller en säck, eller vilken annan
sak det vara må, som användes till något behov. Man skall lägga
det i vatten, och det skall vara orent ända till aftonen; så
bliver det rent.
011:033 Och om något sådant faller i något slags lerkärl, så bliver allt
som är i detta orent, och kärlet skolen I slå sönder.
011:034 Allt slags mat däri, allt som man äter tillrett med vatten, det
bliver orent; och allt slags dryck i något slags kärl, allt som
man dricker, det bliver orent därav.
011:035 Och allt varpå någon sådan död kropp faller bliver orent. Är det
en ugn eller en härd, skall den förstöras, ty den bliver
oren. Och den skall gälla för eder såsom oren.
011:036 Men en källa eller en brunn, en plats dit vatten samlar sig,
skall förbliva ren; men kommer någon vid själva den döda
kroppen, bliver han oren.
011:037 Och om en sådan död kropp faller på något slags utsädeskorn,
något man sår, då förbliver detta rent.
011:038 Men om vatten har kommit på säden och någon sådan död kropp
sedan faller därpå, så skall den gälla för eder såsom oren.

011:039 Och om något fyrfotadjur som får ätas av eder dör, så skall den
som kommer vid dess döda kropp vara oren ända till aftonen.
011:040 Och den som äter kött av en sådan död kropp, han skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Och den som har burit
bort någon sådan död kropp, han skall två sina kläder och vara
oren ända till aftonen.

011:041 Och alla slags smådjur som röra sig på jorden äro en styggelse;
de skola icke ätas.
011:042 Varken av det som går på buken eller av det som går på fyra
eller flera fötter, bland alla de smådjur som röra sig på
jorden, skolen I äta något, ty de äro en styggelse.
011:043 Gören eder icke själva till en styggelse genom något sådant
djur, och ådragen eder icke orenhet genom sådana, så att I
bliven orenade genom dem.
011:044 Ty jag är HERREN, eder Gud; och I skolen hålla eder heliga och
vara heliga, ty jag är helig. Och I skolen icke ådraga eder
orenhet genom något av de smådjur som röra sig på jorden.
011:045 Ty jag är HERREN, som har fört eder upp ur Egyptens land, för
att jag skall vara eder Gud. Så skolen I nu vara heliga, ty jag
är helig.

011:046 Detta är lagen om fyrfotadjuren, och om fåglarna, och om alla
slags levande varelser som röra sig i vattnet, och om alla slags
smådjur på jorden,
011:047 för att man skall kunna skilja mellan orent och rent, mellan de
djur som få ätas och de djur som icke få ätas.

012:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
012:002 Tala till Israels barn och säg: När en kvinna föder barn och det
är ett gossebarn som hon har fött, så skall hon vara oren i sju
dagar; lika många dagar som vid sin månadsrening skall hon vara
oren.
012:003 Och på åttonde dagen skall barnets förhud omskäras.
012:004 Och sedan skall hon stanna hemma trettiotre dagar, under sitt
reningsflöde. Hon skall icke komma vid något heligt och får icke
heller komma till helgedomen, förrän hennes reningsdagar äro
ute.
012:005 Men om det är ett flickebarn som hon har fött, så skall hon vara
oren i två veckor, på samma sätt som vid sin månadsrening; och
sedan skall hon stanna hemma i sextiosex dagar, under sitt
reningsflöde.
012:006 Och när hennes reningsdagar äro ute, vare sig efter son eller
efter dotter, skall hon föra fram ett årsgammalt lamm såsom
brännoffer, och en ung duva eller en turturduva såsom
syndoffer, till uppenbarelsetältets ingång, till prästen.
012:007 Och han skall offra detta inför HERRENS ansikte och bringa
försoning för henne, så bliver hon ren från sitt
blodflöde. Detta är lagen om en barnaföderska, när hon har fött
ett gossebarn, och när hon har fött ett flickebarn.
012:008 Och om hon icke förmår bekosta ett får, så skall hon taga två
turturduvor eller två unga duvor, en till brännoffer och en till
syndoffer. Och prästen skall bringa försoning för henne, så
bliver hon ren.

013:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

013:002 När någon på sin kropps hud får en upphöjning eller ett utslag
eller en ljus fläck, och därav uppstår ett spetälskeartat ont på
hans kropps hud, så skall han föras till prästen Aron eller till
en av hans söner, prästerna.
013:003 Om då prästen, när han beser det angripna stället på hans kropps
hud, finner att håret på det angripna stället har vitnat, och
att det angripna stället visar sig djupare än den övriga huden
på kroppen, så är han angripen av spetälska; och sedan prästen
har besett honom skall han förklara honom oren.
013:004 Och om det är en vit fläck som synes på hans kropps hud, men den
icke visar sig djupare än den övriga huden, och håret därpå icke
har vitnat, så skall prästen hålla den angripne innestängd i sju
dagar.
013:005 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det angripna stället visar sig oförändrat, och att det onda icke
har utbrett sig på huden, så skall prästen för andra gången
hålla honom innestängd i sju dagar.
013:006 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom för andra
gången, finner att det angripna stället har bleknat, och att det
onda icke har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom ren, ty då är det ett vanligt utslag, och sedan han har
tvått sina kläder, är han ren.
013:007 Men om utslaget utbreder sig på huden, sedan han har låtit bese
sig av prästen för att förklaras ren, och han nu för andra
gången låter bese sig av prästen
013:008 och prästen då, när han beser honom, finner att utslaget har
utbrett sig på huden, så skall prästen förklara honom oren, ty
då är det spetälska.

013:009 När någon bliver angripen av spetälska, skall han föras till
prästen.
013:010 Om då prästen, när han beser honom, finner en vit upphöjning på
huden, och ser att håret där har vitnat, och att svallkött
bildar sig i upphöjningen,
013:011 så är det gammal spetälska på hans kropps hud, och prästen skall
förklara honom oren; han skall då icke stänga honom inne, ty han
är oren.
013:012 Men om spetälskan så har brutit ut på huden, att på den angripne
hela huden, från huvud till fötter, överallt där prästen ser, är
betäckt av spetälska
013:013 och prästen alltså, när han beser honom, finner att spetälska
betäcker hela hans kropp, så skall han förklara den angripne
ren. Hela hans kropp har blivit vit; han är ren.
013:014 Men så snart svallkött visar sig på honom, är han oren.
013:015 När prästen ser svallköttet, skall han förklara honom oren;
svallköttet är orent, det är spetälska.
013:016 Men om svallköttet förändrar sig och stället bliver vitt, så
skall han komma till prästen.
013:017 Om då prästen, när han beser honom, finner att det angripna
stället har blivit vitt, så skall prästen förklara den angripne
ren, han är då ren.

013:018 När någon på sin kropps hud har haft en bulnad som har blivit
läkt,
013:019 men sedan, på det ställe där bulnaden var, en vit upphöjning
eller en rödvit fläck visar sig, så skall han låta bese sig av
prästen.
013:020 Om då prästen, när han beser honom, finner att stället visar sig
lägre än den övriga huden, och att håret därpå har vitnat, så
skall prästen förklara honom oren; ty då är han angripen av
spetälska, som har brutit ut där bulnaden var.
013:021 Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas där, och att stället icke är lägre än den övriga huden,
och att det är blekt, så skall prästen hålla honom innestängd i
sju dagar.
013:022 Om då det onda utbreder sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren, ty då är han angripen.
013:023 Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig, då är det ett märke efter bulnaden, och prästen
skall förklara honom ren.

013:024 Men om någon på sin kropps hud får ett brännsår, och om av
ärrbildningen i brännsåret sedan bliver en rödvit eller vit
fläck
013:025 och prästen, när han beser stället, finner att håret på fläcken
har vitnat, och att den visar sig djupare än den övriga huden,
så är mannen angripen av spetälska, som har brutit ut där
brännsåret var; och prästen skall förklara honom oren, ty då är
han angripen av spetälska.
013:026 Men om prästen, när han beser stället, finner att vitt hår
saknas på den ljusa fläcken, och att stället icke är lägre än
den övriga huden, och att det är blekt, så skall prästen hålla
honom innestängd i sju dagar.
013:027 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser honom, finner att
det onda har utbrett sig på huden, så skall prästen förklara
honom oren ty då är han angripen av spetälska.
013:028 Men om den ljusa fläcken bliver oförändrad där den är och icke
utbreder sig på huden och förbliver blek, då är det en
upphöjning efter brännsåret, och prästen skall förklara honom
ren, ty det är ett märke efter brännsåret.

013:029 När på en man eller en kvinna något ställe på huvudet eller på
hakan bliver angripet,
013:030 och prästen, då han beser det angripna stället, finner att det
visar sig djupare än den övriga huden och att gulaktigt tunt hår
finnes där, så skall prästen förklara den angripne oren, ty då
är det spetälskeskorv, huvud- eller hakspetälska.
013:031 Men om prästen, när han beser det angripna stället med skorven,
finner, att om det än icke visar sig djupare än den övriga
huden, svart hår likväl saknas där, så skall prästen hålla den
av skorven angripne innestängd i sju dagar.
013:032 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser det angripna
stället, finner att skorven icke har utbrett sig, och att där
icke finnes något gulaktigt hår, och att skorven icke visar sig
djupare än den övriga huden,
013:033 så skall den sjuke raka sig, utan att dock raka det skorviga
stället, och prästen skall för andra gången hålla den skorvsjuke
innestängd i sju dagar.
013:034 Om då prästen, när han på sjunde dagen beser den skorvsjuke,
finner att skorven icke har utbrett sig på huden, och att den
icke visar sig djupare än den övriga huden, så skall prästen
förklara honom ren, och sedan han har tvått sina kläder, är han
ren.
013:035 Men om skorven utbreder sig på huden, sedan han har blivit
förklarad ren,
013:036 och prästen, när han beser honom, finner att skorven har utbrett
sig på huden, så behöver prästen icke efterforska om där finnes
något gulaktigt hår, ty han är oren.
013:037 Men om skorven visar sig oförändrad, och svart hår har vuxit upp
på stället, då är skorven läkt, och han är ren, och prästen
skall förklara honom ren.

013:038 När någon, man eller kvinna, på sin kropps hud får fläckar, vita
fläckar,
013:039 och prästen, när han beser den angripne, finner att fläckarna på
hans kropps hud äro blekvita, då är det ett ofarligt utslag som
har kommit fram på huden; han är ren.

013:040 När på en mans huvud håret utan vidare faller av, är det vanlig
bakskallighet; han är ren.
013:041 Och om håret utan vidare faller av på främre delen av huvudet,
så är det vanlig framskallighet; han är ren.
013:042 Men när på det skalliga stället, baktill eller framtill, en
rödvit fläck uppstår, då är det spetälska som har brutit ut på
det skalliga stället baktill eller framtill.
013:043 Om alltså prästen, när han beser honom, finner att den upphöjda
fläcken på det skalliga stället, baktill eller framtill, är
rödvit, och att den visar sig lik spetälska på den övriga
kroppens hud,
013:044 så är mannen spetälsk, han är oren; prästen skall strax förklara
honom oren, ty han är angripen på sitt huvud.

013:045 Den som är angripen av spetälska skall gå med sönderrivna
kläder, han skall hava sitt hår oordnat och skyla sitt skägg,
och han skall ropa: »Oren! Oren!»
013:046 Så länge han är angripen av spetälska, skall han vara oren; oren
är han. Han skall bo avskild; utanför lägret skall han hava sin
bostad.

013:047 När en klädnad bliver angripen av spetälska, vare sig klädnaden
är av ylle eller av linne,
013:048 eller när så sker med något vävt eller virkat tyg, vare sig av
linne eller av ylle, eller med skinn eller med något, vad det
vara må, som är förfärdigat av skinn,
013:049 och det angripna stället visar sig grönaktigt eller rödaktigt,
på klädnaden eller skinnet, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må, då är stället
angripet av spetälska och skall visas för prästen.
013:050 Och när prästen har besett det angripna stället, skall han hava
den angripna saken inlåst i sju dagar.
013:051 Om han då, när han på sjunde dagen beser det angripna stället,
finner att skadan har utbrett sig på klädnaden, eller på det
vävda eller virkade tyget, eller på skinnet, vadhelst det vara
må, som är förfärdigat av skinnet, så är stället angripet av
elakartad spetälska; sådant är orent.
013:052 Och man skall bränna upp klädnaden, eller det vävda eller
virkade tyget, vare sig det år av ylle eller av linne, eller
skinnsaken som är angripen, vad det vara må; ty det är en
elakartad spetälska; allt sådant skall brännas upp i eld.
013:053 Men om prästen, när han beser stället, finner att fläcken icke
har utbrett sig på klädnaden, eller på det vävda eller virkade
tyget, eller på skinnsaken, vad det vara må,
013:054 så skall prästen bjuda att man tvår den sak på vilken det
angripna stället finnes, och han skall för andra gången hava den
inlåst i sju dagar.
013:055 Om då prästen, när han efter tvagningen beser det angripna
stället, finner att det angripna stället icke har förändrat sitt
utseende, så är en sådan sak oren, om ock fläcken icke vidare
har utbrett sig; du skall bränna upp den i eld; det är en
frätfläck, vare sig den sitter på avigsidan eller på rätsidan.
013:056 Men om prästen, när han beser det angripna stället, finner att
det efter tvagningen har bleknat, så skall han riva bort det
från klädnaden eller skinnet, eller från det vävda eller virkade
tyget.
013:057 Om likväl sedan en fläck åter visar sig på klädnaden, eller på
det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad det vara
må, så är det spetälska som har brutit ut; den sak på vilken det
angripna stället finnes skall du bränna upp i eld.
013:058 Men om genom tvagningen fläcken har gått bort på klädnaden,
eller på det vävda eller virkade tyget, eller på skinnsaken, vad
det vara må, så skall det för andra gången tvås, och så bliver
det rent.

013:059 Detta är lagen om det som bliver angripet av spetälska, antingen
det är en klädnad av ylle eller linne, eller det är vävt eller
virkat tyg, eller någon skinnsak, vad det vara må--den lag
efter vilken det skall förklaras rent eller orent.

014:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
014:002 Detta vare lagen om huru man skall förfara, när den som har haft
spetälska skall renas:

Han skall föras till prästen;
014:003 och prästen skall gå ut utanför lägret. Om då prästen, när han
beser den spetälske, finner att han är botad från den spetälska
varav han var angripen,
014:004 så skall prästen bjuda att man för dens räkning, som skall
renas, tager två levande rena fåglar, cederträ, rosenrött garn
och isop.
014:005 Och prästen skall bjuda att man slaktar den ena fågeln över ett
lerkärl med friskt vatten i.
014:006 Sedan skall han taga den levande fågeln, så ock cederträet, det
rosenröda garnet och isopen, och detta alltsammans, jämväl den
levande fågeln, skall han doppa i den fågelns blod, som har
blivit slaktad över det friska vattnet.
014:007 Och han skall stänka sju gånger på den som skall renas från
spetälskan; och sedan han så har renat honom, skall han slappa
den levande fågeln fri ute på marken.
014:008 Och den som skall renas skall två sina kläder och raka av allt
sitt hår och bada sig i vatten, så bliver han ren och får sedan
gå in i lägret. Dock skall han stanna utanför sitt tält i sju
dagar.
014:009 Och på sjunde dagen skall han raka av allt sitt hår, både
huvudhåret och skägget och ögonbrynen: allt sitt hår skall han
raka av. Och han skall två sina kläder och bada sin kropp i
vatten, så bliver han ren.
014:010 Och på åttonde dagen skall han taga två felfria lamm av hankön
och ett årsgammalt felfritt lamm av honkön, så ock tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och
därtill en log olja.
014:011 Och prästen som förrättar reningen skall ställa den som skall
renas och allt det andra fram inför HERRENS ansikte, vid
ingången till uppenbarelsetältet.
014:012 Och prästen skall taga det ena lammet och offra det till ett
skuldoffer, jämte tillhörande log olja, och vifta detta såsom
ett viftoffer inför HERRENS ansikte.
014:013 Och man skall slakta lammet på samma plats där man slaktar synd-
och brännoffersdjuren, på en helig plats; ty skuldoffret tillhör
prästen, likasom syndoffret; det är högheligt.
014:014 Och prästen skall taga något av skuldoffrets blod, och därmed
skall prästen bestryka högra örsnibben på den som skall renas,
så ock tummen på hans högra hand och stortån på hans högra fot.
014:015 Sedan skall prästen taga av tillhörande log olja och gjuta i sin
vänstra hand,
014:016 och prästen skall doppa sitt högra pekfinger i oljan som han har
i sin vänstra hand och stänka något av oljan med sitt finger sju
gånger inför HERRENS ansikte.
014:017 Och med det som bliver över av oljan i hans hand skall prästen
bestryka högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen
på hans högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
014:018 Och det som sedan är över av oljan i prästens hand skall han
gjuta på dens huvud, som skall renas; så skall prästen bringa
försoning för honom inför HERRENS ansikte.
014:019 Därefter skall prästen offra syndoffret och bringa försoning för
den som skall renas, så att han bliver fri ifrån sin orenhet;
sedan skall han slakta brännoffersdjuret.
014:020 Och prästen skall offra brännoffret på altaret och tillika
spisoffret. När så prästen bringar försoning för honom, då bliver
han ren.

014:021 Men om han är fattig och icke kan anskaffa så mycket, så skall
han taga allenast ett lamm till skuldoffer, och vifta det för
att bringa försoning för sig, och allenast en tiondedels efa
fint mjöl, begjutet med olja, till spisoffer, och därtill en log
olja,
014:022 så ock två turturduvor eller två unga duvor, efter som han kan
anskaffa; den ena skall vara till syndoffer, den andra till
brännoffer.
014:023 Och han skall, för att förklaras ren, bära allt detta till
prästen på åttonde dagen, till uppenbarelsetältets ingång, inför
HERRENS ansikte.
014:024 Och prästen skall taga skuldofferslammet och tillhörande log
olja, och detta skall prästen vifta såsom ett viftoffer inför
HERRENS ansikte.
014:025 Och man skall slakta skuldofferslammet, och prästen skall taga
av skuldoffrets blod och bestryka högra örsnibben på den som
skall renas, så ock tummen på hans högra hand och stortån på
hans högra fot.
014:026 Sedan skall prästen gjuta något av oljan i sin vänstra hand,
014:027 och prästen skall stänka med sitt högra pekfinger något av oljan
som han har i sin vänstra hand sju gånger inför HERRENS ansikte.
014:028 Och prästen skall med oljan som han har i sin hand bestryka
högra örsnibben på den som skall renas, så ock tummen på hans
högra hand och stortån på hans högra fot, ovanpå
skuldoffersblodet.
014:029 Och det som är över av oljan i prästens hand skall han gjuta på
dens huvud, som skall renas, till att bringa försoning för honom
inför HERRENS ansikte.
014:030 Därefter skall han offra den ena av turturduvorna eller av de
unga duvorna, vad han nu har kunnat anskaffa;
014:031 efter som han har kunnat anskaffa: skall han offra den ena till
syndoffer och den andra till brännoffer, tillika med
spisoffret. Så skall prästen bringa försoning inför HERRENS
ansikte för den som skall renas.

014:032 Detta är lagen om den som har varit angripen av spetälska, men
icke kan anskaffa vad som rätteligen hör till hans rening.

014:033 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

014:034 När I kommen in i Kanaans land, som jag vill giva eder till
besittning, och jag låter något hus i det land I fån till
besittning bliva angripet av spetälska,
014:035 så skall husets ägare gå och anmäla det för prästen och säga:
»Det synes som om mitt hus vore angripet av spetälska.»
014:036 Då skall prästen bjuda att man, innan prästen går in för att
bese det angripna stället, utrymmer huset, för att icke allt som
är i huset skall bliva orent. Och därefter skall prästen gå in
för att bese huset.
014:037 Om han då, när han beser det angripna stället, finner att det
angripna stället på husets vägg bildar grönaktiga eller
rödaktiga fördjupningar, som visa sig lägre än den övriga
väggen,
014:038 så skall prästen gå ut ur huset, till dörren på huset, och
stänga huset för sju dagar.
014:039 Om då prästen, när han på sjunde dagen kommer igen och beser
det, finner att fläcken har utbrett sig på husets vägg,
014:040 så skall prästen bjuda att man bryter ut de stenar som äro
angripna, och kastar dem utanför staden på någon oren plats.
014:041 Men huset skall man skrapa överallt innantill och kasta det
avskrapade murbruket utanför staden på någon oren plats.
014:042 Och man skall taga andra stenar och sätta in dem i de förras
ställe och taga annat murbruk och rappa huset därmed.
014:043 Om likväl en fläck åter kommer fram på huset, sedan man har
brutit ut stenarna, och sedan man har skrapat huset, och sedan
det har blivit rappat,
014:044 så skall prästen gå in och bese det, och om han då finner att
fläcken har utbrett sig på huset, så är detta en elakartad
spetälska på huset, det är orent.
014:045 Och man skall riva ned huset, med dess stenar och trävirke och
allt murbruk på huset, och föra bort alltsammans utanför staden
till någon oren plats.
014:046 Och om någon har gått in i huset under den tid det skulle vara
stängt, så skall han vara oren ända till aftonen.
014:047 Och om någon har legat i huset, skall han två sina kläder, och
om någon har ätit i huset, skall också han två sina kläder.
014:048 Men om prästen, när han går in och beser huset, finner att
fläcken icke har utbrett sig på huset, sedan det har blivit
rappat, så skall han förklara huset rent, ty då är det onda
hävt.

014:049 Och han skall till husets rening taga två fåglar, cederträ,
rosenrött garn och isop.
014:050 Och han skall slakta den ena fågeln över ett lerkärl med friskt
vatten i.
014:051 Sedan skall han taga cederträet, isopen, det rosenröda garnet
och den levande fågeln, och doppa alltsammans i den slaktade
fågelns blod och det friska vattnet, och stänka på huset sju
gånger.
014:052 Så skall han rena huset med fågelns blod och det friska vattnet
och med den levande fågeln, cederträet, isopen och det rosenröda
garnet.
014:053 Och han skall släppa den levande fågeln fri ute på marken
utanför staden. När han så bringar försoning för huset, då
bliver det rent.

014:054 Detta är lagen om allt slags spetälskesjukdom och
spetälskeskorv,
014:055 om spetälska på kläder och på hus,
014:056 om upphöjningar på huden, utslag och ljusa fläckar,
014:057 till undervisning om när något är orent eller rent. Detta är
lagen om spetälska.

015:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
015:002 Talen till Israels barn och sägen till dem:

015:003 Om någon får flytning ur sitt kött, så är sådan flytning
oren. Och angående hans orenhet, medan flytningen varar, gäller
följande: Evad hans kött avsöndrar flytningen, eller det
tillsluter sig för flytningen, så är han oren.
015:004 Allt varpå den sjuke ligger bliver orent, och allt varpå han
sitter bliver orent.
015:005 Och den som kommer vid det varpå han har legat skall två sina
kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:006 Och den som sätter sig på något varpå den sjuke har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
015:007 Och den som kommer vid den sjukes kropp skall två sina kläder
och bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:008 Och om den sjuke spottar på någon som är ren, skall denne två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
015:009 Och allt varpå den sjuke sitter när han färdas någonstädes,
bliver orent.
015:010 Och var och en som kommer vid något, vad det vara må, som har
legat under honom skall vara oren ända till aftonen; och den som
bär bort något sådant skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen.
015:011 Och var och en som den sjuke kommer vid, utan att hava sköljt
sina händer i vatten, skall två sina kläder och bada sig i
vatten och vara oren ända till aftonen.
015:012 Och ett lerkärl som den sjuke kommer vid skall sönderslås; men
är det ett träkärl, skall det sköljas med vatten.

015:013 När den som har flytning bliver ren från sin flytning, skall
han, för att förklaras ren, räkna sju dagar och därefter två
sina kläder, och sedan skall han bada sin kropp i rinnande
vatten, så bliver han ren.
015:014 Och på åttonde dagen skall han taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och komma inför HERRENS ansikte, till
uppenbarelsetältets ingång, och giva dem åt prästen.
015:015 Och prästen skall offra dem, den ena till syndoffer och den
andra till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för
honom inför HERRENS ansikte, till rening från hans flytning.

015:016 Och om en man har haft sädesutgjutning, så skall han bada hela
sin kropp i vatten och vara oren ända till aftonen.
015:017 Och allt slags klädnad och allt av skinn, varpå sådan
sädesutgjutning har skett, skall tvås i vatten och vara orent
ända till aftonen.
015:018 Och när en man har legat hos en kvinna och sädesutgjutning har
skett, så skola de båda bada sig i vatten och vara orena ända
till aftonen.

015:019 Och när en kvinna har sin flytning, i det att blod avgår ur
hennes kött, skall hon vara oren i sju dagar, och var och en som
kommer vid henne skall vara oren ända till aftonen.
015:020 Och allt varpå hon ligger under sin månadsrening bliver orent,
och allt varpå hon sitter bliver orent.
015:021 Och var och en som kommer vid det varpå hon har legat skall två
sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
015:022 Och var och en som kommer vid något varpå hon har suttit skall
två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända till
aftonen.
015:023 Och om någon sak lägges på det varpå hon har legat eller suttit,
och någon då kommer vid denna sak, så skall han vara oren ända
till aftonen.
015:024 Och om en man ligger hos henne, och något av hennes månadsflöde
kommer på honom, skall han vara oren i sju dagar, och allt varpå
han ligger bliver orent.

015:025 Och om en kvinna har blodflöde under en längre tid, utan att det
är hennes månadsrening, eller om hon har flöde utöver tiden för
sin månadsrening, så skall om henne, så länge hennes orena flöde
varar, gälla detsamma som under hennes månadsreningstid; hon är
oren.
015:026 Om allt varpå hon ligger, så länge hennes flöde varar, skall
gälla detsamma som om det varpå hon ligger under sin
månadsrening; och allt varpå hon sitter bliver orent, likasom
under hennes månadsrening.
015:027 Och var och en som kommer vid något av detta bliver oren; han
skall två sina kläder och bada sig i vatten och vara oren ända
till aftonen.

015:028 Men om hon bliver ren från sitt flöde, skall hon räkna sju dagar
och sedan vara ren.
015:029 Och på åttonde dagen skall hon taga sig två turturduvor eller
två unga duvor och bära dem till prästen, till
uppenbarelsetältets ingång.
015:030 Och prästen skall offra den ena till syndoffer och den andra
till brännoffer; så skall prästen bringa försoning för henne
inför HERRENS ansikte, till rening från hennes orena flöde.
015:031 Så skolen I bevara Israels barn från orenhet, på det att de icke
må dö i sin orenhet, om de orena mitt tabernakel, som står mitt
ibland dem.

015:032 Detta är lagen om den som har flytning och om den som har
sädesutgjutning, så att han därigenom bliver oren,
015:033 och om den kvinna som har sin månadsrening, och om den som har
någon flytning, evad det är man eller kvinna, så ock om en man
som ligger hos en oren kvinna.

016:001 Och HERREN talade till Mose, sedan Arons två söner voro döda, de
båda som träffats av döden, när de trädde fram inför HERRENS
ansikte.
016:002 Och HERREN sade till Mose:

Säg till din broder Aron att han icke på vilken tid som helst
får gå in i helgedomen innanför förlåten, framför nådastolen som
är ovanpå arken, på det att han icke må dö; ty i molnskyn vill
jag uppenbara mig över nådastolen.
016:003 Så skall förfaras, när Aron skall gå in i helgedomen: Han skall
taga en ungtjur till syndoffer och en vädur till brännoffer;
016:004 han skall ikläda sig en helig livklädnad av linne och hava
benkläder av linne över sitt kött, och han skall omgjorda sig
med ett bälte av linne och vira en huvudbindel av linne om sitt
huvud; detta är de heliga kläderna, och innan han ikläder sig
dem, skall han bada sin kropp i vatten.
016:005 Och av Israels barns menighet skall han mottaga två bockar till
syndoffer och en vädur till brännoffer.
016:006 Och Aron skall föra fram sin egen syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus.
016:007 Sedan skall han taga de två bockarna och ställa dem inför
HERRENS ansikte, vid ingången till uppenbarelsetältet.
016:008 Och Aron skall draga lott om de två bockarna: en lott för HERREN
och en lott för Asasel.
016:009 Och den bock som lotten bestämmer åt HERREN skall Aron föra fram
och offra till syndoffer.
016:010 Men den bock som lotten bestämmer åt Asasel skall ställas
levande inför HERRENS ansikte, för att försoning må bringas för
honom, på det att han må släppas fri ut till Asasel i öknen.

016:011 Aron skall alltså föra fram sin syndofferstjur och bringa
försoning för sig och sitt hus, han skall slakta sin
syndofferstjur.
016:012 Sedan skall han taga ett fyrfat fullt med glöd från altaret som
står inför HERRENS ansikte, och fylla sina händer med stött
välluktande rökelse; och han skall bära in detta innanför
förlåten.
016:013 Och rökelsen skall han lägga på elden inför HERRENS ansikte, så
att ett moln av rökelse skyler nådastolen, ovanpå
vittnesbördet, på det att han icke må dö.
016:014 Och han skall taga av tjurens blod och stänka med sitt finger
framtill på nådastolen; och framför nådastolen skall han stänka
blodet sju gånger med sitt finger.
016:015 Sedan skall han slakta folkets syndoffersbock och bära in hans
blod innanför förlåten; och han skall göra med hans blod såsom
han gjorde med tjurens blod: han skall tänka därmed på
nådastolen och framför nådastolen.
016:016 Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från
Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava
syndat. Och på samma sätt skall han göra ned
uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras
orenheter.
016:017 Och ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund
på han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till
dess han har gått ut. Så skall han bringa försoning för sig och
sitt hus och för Israels hela församling.
016:018 Sedan skall han gå ut till altaret som står inför HERRENS
ansikte och bringa försoning för det; han skall taga av tjurens
blod och av bockens blod och stryka på altarets horn runt
omkring,
016:019 och han skall stänka blodet därpå med sitt finger sju gånger,
och rena och helga det från Israels barns orenheter.
016:020 När han så har fullbordat försoningen för helgedomen,
uppenbarelsetältet och altaret, skall han föra fram den levande
bocken.
016:021 Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens
huvud, och bekänna över honom Israels barns alla missgärningar
och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han
skall lägga dem på bockens huvud och genom en man som hålles
redo därtill släppa honom ut i öknen.
016:022 Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i
vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen.

016:023 Därefter skall Aron gå in i uppenbarelsetältet och taga av sig
linnekläderna, som han hade iklätt sig när han gick in i
helgedomen; och han skall lämna dem där.
016:024 Och han skall bada sin kropp i vatten på en helig plats och
ikläda sig sina vanliga kläder; sedan skall han gå ut och offra
sitt eget brännoffer och folkets brännoffer och bringa försoning
för sig och för folket.
016:025 Och fettet av syndoffersdjuret skall han förbränna på altaret.
016:026 Men den som släppte bocken ut till Asasel skall två sina kläder
och bada sin kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.
016:027 Och syndofferstjuren och syndoffersbocken, vilkas blod blev
inburet för att bringa försoning i helgedomen, skola föras bort
utanför lägret, och man skall bränna upp dem i eld med deras hud
och kött och orenlighet.
016:028 Och den som bränner upp detta skall två sina kläder och bada sin
kropp i vatten; därefter får han gå in i lägret.

016:029 Och detta skall vara för eder en evärdlig stadga: I sjunde
månaden, på tionde dagen i månaden, skolen I späka eder och icke
göra något arbete, varken infödingen eller främlingen som bor
ibland eder.
016:030 Ty på den dagen skall försoning bringas för eder, till att rena
eder; från alla edra synder skolen I renas inför HERRENS
ansikte.
016:031 En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. Detta skall vara en evärdlig stadga.
016:032 Och den präst, som har blivit smord och mottagit handfyllning
till att vara präst i sin faders ställe skall bringa denna
försoning; han skall ikläda sig linnekläderna, de heliga
kläderna,
016:033 och han skall bringa försoning för det allraheligaste och
försoning för uppenbarelsetältet och altaret, och han skall
bringa försoning för prästerna och allt folket i församlingen.

016:034 Detta skall vara för eder en evärdlig stadga, att försoning
skall bringas för Israels barn, till rening från alla deras
synder, en gång om året.

Och han gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.

017:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
017:002 Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem Detta är vad HERREN har bjudit och sagt:

017:003 Om någon av Israels hus, i lägret eller utanför lägret, slaktar
ett fäkreatur eller ett lamm eller en get,
017:004 utan att föra fram djuret till uppenbarelsetältets ingång för
att frambära det såsom en offergåva åt HERREN framför HERRENS
tabernakel, så skall detta tillräknas den mannen såsom
blodskuld, ty blod har han utgjutit, och den mannen skall
utrotas ur sitt folk.
017:005 Därför skola Israels barn föra sina slaktdjur, som de pläga
slakta ute på marken, fram till HERREN, till uppenbarelsetältets
ingång, till prästen, och där slakta dem såsom tackoffer åt
HERREN.
017:006 Och prästen skall stänka blodet på HERRENS altare, vid ingången
till uppenbarelsetältet, och förbränna fettet till en
välbehaglig lukt för HERREN.
017:007 Och de skola icke mer offra sina slaktoffer åt de onda andar som
de i trolös avfällighet löpa efter. Detta skall vara en evärdlig
stadga för dem från släkte till släkte.

017:008 Och du skall säga till dem:

Om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, offrar ett brännoffer eller ett slaktoffer
017:009 och icke för det fram till uppenbarelsetältets ingång för att
offra det åt HERREN, så skall den mannen utrotas ur sin släkt.

017:010 Och om någon av Israels hus, eller av främlingarna som bo ibland
dem, förtär något blod, så skall jag vända mitt ansikte mot
honom som förtär blodet och utrota honom ur hans folk.
017:011 Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till
altaret, till att bringa försoning för edra själar; ty blodet är
det som bringar försoning, genom själen som är däri.
017:012 Därför säger jag till Israels barn: Ingen av eder skall förtära
blod; och främlingen som bor ibland eder skall icke heller
förtära blod.

017:013 Och om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo
ibland dem, fäller ett villebråd av fyrfotadjur eller en fågel,
sådant som får ätas, så skall han låta blodet rinna ut och
övertäcka det med jord.
017:014 Ty så är det med allt kötts själ, att blodet är det som
innehåller själen; därför säger jag till Israels barn: I skolen
icke förtära något kötts blod. Ty blodet är allt kötts själ; var
och en som förtär det skall utrotas.
017:015 Och var och en som äter ett självdött eller ihjälrivet djur,
evad han är inföding eller främling, skall två sina kläder och
bada sig i vatten och vara oren ända till aftonen; då bliver han
ren.
017:016 Men om han icke tvår sina kläder och icke badar sin kropp kommer
han att bära på missgärning.

018:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
018:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

Jag är HERREN, eder Gud.
018:003 I skolen icke göra såsom man gör i Egyptens land, där I haven
bott. Ej heller skolen I göra såsom man gör i Kanaans land, dit
jag vill föra eder; I skolen icke vandra efter deras stadgar.
018:004 Efter mina rätter skolen I göra och mina stadgar skolen I hålla,
och skolen vandra efter dem. Jag är HERREN, eder Gud.
018:005 Ja, I skolen hålla mina stadgar och rätter, ty den människa som
gör efter dem skall leva genom dem. Jag är HERREN.

018:006 Ingen bland eder skall komma vid någon kvinna som år hans nära
blodsförvant och blotta hennes blygd. Jag är HERREN.
018:007 Du skall icke blotta din faders blygd genom att blotta din
moders blygd; hon är din moder, du skall icke blotta hennes
blygd.
018:008 Du skall icke blotta någon annan kvinnas blygd, som är din
faders hustru, ty det är din faders blygd.
018:009 Du skall icke blotta din systers blygd, evad hon är din faders
dotter eller din moders dotter, evad hon är född hemma eller
född ute.
018:010 Du skall icke blotta din sondotters eller din dotterdotters
blygd, ty det är din egen blygd.
018:011 Du skall icke blotta din faders hustrus dotters blygd, ty hon är
av din faders släkt, hon är din syster.
018:012 Du skall icke blotta din faders systers blygd; hon är din faders
nära blodsförvant.
018:013 Du skall icke blotta din moders systers blygd, ty hon är din
moders nära blodsförvant.
018:014 Du skall icke blotta din faders broders blygd: vid hans hustru
skall du icke komma; hon är din faders syster.
018:015 Du skall icke blotta din svärdotters blygd; hon är din sons
hustru, hennes blygd skall du icke blotta.
018:016 Du skall icke blotta din broders hustrus blygd, ty det är din
broders blygd.
018:017 Du skall icke blotta en kvinnas blygd och tillika hennes
dotters; du skall icke heller taga till hustru hennes sondotter
eller dotterdotter och blotta dennas blygd, de äro ju nära
blodsförvanter; sådant vore en skändlighet.
018:018 Och du skall icke till hustru taga en kvinna jämte hennes
syster, så att du uppväcker fiendskap mellan dem, i det att du
blottar den enas blygd och tillika den andras, medan den förra
lever.

018:019 Du skall icke komma vid en kvinna och blotta hennes blygd, när
hon är oren under sin månadsrening.
018:020 Med din nästas hustru skall du icke beblanda dig, så att du
genom henne bliver oren.
018:021 Du skall icke giva någon av dina avkomlingar till offer åt
Molok; du skall icke ohelga din Guds namn. Jag är HERREN.
018:022 Du skall icke ligga hos en man såsom man ligger hos en kvinna;
det är en styggelse.
018:023 Du skall icke beblanda där med något djur, så att du genom detta
bliver oren. Och ingen kvinna skall hava att skaffa med något
djur, så att hon beblandar sig därmed; det är en
vederstygglighet.

018:024 I skolen icke orena eder med något av allt detta, ty med allt
sådant hava de hedningar orenat sig, som jag fördriver för eder.
018:025 Därigenom har landet blivit orenat, och jag har på det hemsökt
dess missgärning, så att landet har utspytt sina inbyggare.
018:026 Så hållen då I mina stadgar och rätter, och ingen av eder, evad
han är inföding eller en främling som bor ibland eder, må göra
någon av alla dessa styggelser.
018:027 Ty alla dessa styggelser hava landets inbyggare, som hava varit
där före eder, bedrivit, så att landet har blivit orenat.
018:028 Gören intet sådant, på det att landet icke må utspy eder, om I
så orenen det, likasom det utspyr det folk som har bott där före
eder.
018:029 Ty var och en som gör någon av alla dessa styggelser skall
utrotas ur sitt folk, ja, var och en som gör sådant.
018:030 Iakttagen därför vad jag har bjudit eder iakttaga, så att I icke
gören efter någon av de styggeliga stadgar som man har följt
före eder, och så orenen eder genom dem. Jag är HERREN, eder
Gud.

019:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
019:002 Tala till Israels barns hela menighet och säg till dem:

I skolen vara heliga, ty jag, HERREN, eder Gud, är helig.
019:003 Var och en av eder frukte sin moder och sin fader. Mina sabbater
skolen I hålla. Jag är HERREN, eder Gud.
019:004 I skolen icke vända eder till avgudar och icke göra eder gjutna
gudar. Jag är HERREN, eder Gud.

019:005 När I viljen offra tackoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.
019:006 Samma dag I offren det skall det ätas, eller ock den följande
dagen; men det som bliver över till tredje dagen skall brännas
upp i eld.
019:007 Om det ätes på tredje dagen, så är det en vederstygglighet; det
bliver då icke välbehagligt.
019:008 Den som äter därav kommer att bära på missgärning, ty han har
ohelgat det som var helgat åt HERREN, och han skall utrotas ur
sin släkt.

019:009 När I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd.
019:010 Och i din vingård skall du icke göra någon efterskörd, och de
avfallna druvorna i din vingård skall du icke plocka upp; du
skall lämna detta kvar åt den fattige och åt främlingen. Jag är
HERREN, eder Gud.

019:011 I skolen icke stjäla eller ljuga eller begå något svek mot
varandra.
019:012 I skolen icke svärja falskt vid mitt namn; då ohelgar du din
Guds namn. Jag är HERREN.
019:013 Du skall icke med orätt avhända din nästa något, eller taga
något ifrån honom med våld. Du skall icke förhålla dagakarlen
hans lön över natten till morgonen.
019:014 Du skall icke uttala förbannelser över en döv, och för en blind
skall du icke lägga något varpå han kan falla; du skall frukta
din Gud. Jag är HERREN.

019:015 I skolen icke göra orätt i domen; du skall icke hava anseende
till den ringes person, ej heller vara partisk för den mäktige;
du skall döma din nästa rätt.
019:016 Du skall icke gå med förtal bland dina fränder; du skall icke
stå efter din nästas blod. Jag är HERREN.
019:017 Du skall icke hava hat till din broder i ditt hjärta, men väl må
du tillrättavisa din nästa, så att du icke för hans skull kommer
att bära på synd.
019:018 Du skall icke hämnas och icke hysa agg mot någon av ditt folk,
utan du skall älska din nästa såsom dig själv. Jag är HERREN.

019:019 Mina stadgar skolen I hålla: Du skall icke låta två slags djur
av din boskap para sig med varandra; din åker skall du icke beså
med två slags säd; en klädnad av två olika slags garn får icke
komma på dig.

019:020 Om en man har legat hos en kvinna och beblandat sig med henne,
och hon är trälinna i en annan mans våld, och hon icke har
blivit friköpt eller frigiven, så skola de straffas, men icke
dödas, eftersom hon icke var fri.
019:021 Och han skall föra fram sitt skuldoffer inför HERREN, till
uppenbarelsetältets ingång, en skuldoffersvädur.
019:022 När så prästen medelst skuldoffersväduren bringar försoning för
honom inför HERRENS ansikte för den synd han har begått, då
bliver den synd han har begått honom förlåten.

019:023 När I kommen in i landet och planteren träd av olika slag med
ätbar frukt, skolen I anse deras frukt såsom deras förhud. I tre
år skolen I hålla dem för oomskurna och icke äta av dem;
019:024 men under det fjärde året skall all deras frukt vara helgad till
HERRENS lov,
019:025 och först under det femte skolen I äta deras frukt. Så skolen I
göra, för att de må giva så mycket större avkastning åt
eder. Jag är HERREN, eder Gud.

019:026 I skolen icke äta något med blod i. I skolen icke befatta eder
med spådom eller teckentyderi.
019:027 I skolen icke rundklippa kanten av edert huvudhår, ej heller
skall du avstympa kanten av ditt skägg.
019:028 I skolen icke göra något märke på eder kropp för någon död, ej
heller bränna in skrifttecken på eder. Jag är HERREN.
019:029 Du skall icke ohelga din dotter med att låta henne bliva en
sköka, på det att icke landet må förfalla i skökoväsende och
bliva uppfyllt av skändlighet.
019:030 Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN.
019:031 I skolen icke vända eder till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän. Söken icke sådana, så att I bliven orena genom
dem. Jag är HERREN, eder Gud.

019:032 För ett grått huvud skall du stå upp, och den gamle skall du
ära; du skall frukta din Gud. Jag är HERREN.

019:033 När en främling bor hos eder i edert land, skolen I icke
förtrycka honom.
019:034 Främlingen som bor hos eder skall räknas såsom en inföding bland
eder, du skall älska honom såsom dig själv; I haven ju själva
varit främlingar i Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.
019:035 I skolen icke göra orätt i domen, icke i fråga om mått, vikt
eller mål.
019:036 Riktig våg, riktiga vikter, riktig efa, riktigt hin-mått skolen
I hava. Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur
Egyptens land.
019:037 Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
göra efter dem. Jag är HERREN.

020:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
020:002 Du skall ock säga till Israels barn:

Om någon av Israels barn, eller av främlingarna som bo i Israel,
giver någon av sina avkomlingar åt Molok, så skall han straffas
med döden; folket i landet skall stena honom.
020:003 Och jag skall vända mitt ansikte mot den mannen och utrota honom
ur hans folk, därför att han har givit en av sina avkomlingar åt
Molok, och därmed orenat min helgedom och ohelgat mitt heliga
namn.
020:004 Om folket i landet ser genom fingrarna med den mannen, när han
giver en av sina avkomlingar åt Molok, så att de icke döda
honom,
020:005 då skall jag själv vända mitt ansikte mot den mannen och mot
hans släkt; och honom och alla dem som hava följt honom och i
trolös avfällighet lupit efter Molok skall jag utrota ur deras
folk.
020:006 Och om någon vänder sig till andar som tala genom besvärjare
eller spåmän, för att i trolös avfällighet löpa efter dem, så
skall jag vända mitt ansikte mot honom och utrota honom ur hans
folk.

020:007 Så skolen I nu hålla eder heliga, och vara heliga; ty jag är
HERREN, eder Gud.
020:008 Och I skolen hålla mina stadgar och göra efter dem. Jag är
HERREN, som helgar eder.

020:009 Om någon uttalar förbannelser över sin fader eller sin moder,
skall han straffas med döden; över sin fader och sin moder har
han uttalat förbannelser, blodskuld låder vid honom.

020:010 Om någon begår äktenskapsbrott med en annan mans hustru, om han
begår äktenskapsbrott med sin nästas hustru, så skola de
straffas med döden, både mannen och kvinnan som hava begått
äktenskapsbrottet.
020:011 Om någon ligger hos en kvinna som är hans faders hustru, så
blottar han sin faders blygd; de skola båda straffas med döden,
blodskuld låder vid dem.
020:012 Om någon ligger hos sin svärdotter, så skola de båda straffas
med döden; de hava bedrivit en vederstygglighet, blodskuld låder
vid dem.
020:013 Om en man ligger hos en annan man såsom man ligger hos en
kvinna, så göra de båda en styggelse; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem.
020:014 Om någon till hustru tager en kvinna och tillika hennes moder,
så är det en skändlighet; man skall bränna upp både honom och
dem i eld, för att icke någon skändlighet må finnas bland eder.
020:015 Om en man beblandar sig med något djur, så skall han straffas
med döden, och djuret skolen I dräpa.
020:016 Och om en kvinna kommer vid något djur och beblandar sig därmed,
så skall du dräpa både kvinnan och djuret; de skola straffas med
döden, blodskuld låder vid dem.
020:017 Om någon tager till hustru sin syster, sin faders dotter eller
sin moders dotter, och ser hennes blygd och hon ser hans blygd,
så är det en skamlig gärning, och de skola utrotas inför sitt
folks ögon; han har blottat sin systers blygd, han bär på
missgärning.
020:018 Om någon ligger hos en kvinna som har sin månadsrening och
blottar hennes blygd, i det att han avtäcker hennes brunn och
hon blottar sitt blods brunn, så skola de båda utrotas ur sitt
folk.
020:019 Du skall icke blotta din moders systers eller din faders systers
blygd. Ty den så gör avtäcker sin nära blodsförvants blygd; de
komma att bära på missgärning.
020:020 Om någon ligger hos sin farbroders hustru, så blottar han sin
farbroders blygd; de komma att bära på synd, barnlösa skola de
dö.
020:021 Om någon tager sin broders hustru, så är det en oren gärning;
han blottar då sin broders blygd, barnlösa skola de bliva.

020:022 Så skolen I nu hålla alla mina stadgar och alla mina rätter och
stadgar och göra efter dem, för att landet icke må utspy eder,
det land dit jag vill föra eder, så att I fån bo där.
020:023 Och I skolen icke vandra efter det folks stadgar, som jag vill
fördriva för eder; ty just därför att de hava bedrivit allt
sådant, har jag blivit led vid dem.
020:024 Och därför har jag sagt till eder I skolen besitta deras land,
ty jag skall giva eder det till besittning, ett land som flyter
av mjölk och honung. Jag är HERREN, eder Gud, som har avskilt
eder från andra folk.

020:025 Gören alltså skillnad mellan rena fyrfotadjur och orena, och
mellan rena fåglar och orena, så att I icke gören eder själva
till styggelse för de fyrfotadjurs eller fåglars skull eller för
de kräldjurs, skull på marken, som jag har avskilt, för att I
skolen hålla dem för orena.
020:026 I skolen vara mig heliga, ty jag, HERREN, är helig, och jag har
avskilt eder från andra folk, för att I skolen höra mig till.

020:027 När någon, man eller kvinna, befattar sig med andebesvärjelse
eller spådom, skall denne straffas med döden; man skall stena
honom, blodskuld låder vid honom.

021:001 Och HERREN sade till Mose: Säg till prästerna, Arons söner, säg
till dem så:

En präst får icke ådraga sig orenhet genom någon död bland sina
fränder,
021:002 utom genom sina närmaste blodsförvanter: sin moder, sin fader,
sin dotter, sin broder; son, sin dotter, sin broder;
021:003 så ock genom sin syster, om hon var jungfru och stod honom
närmare och icke tillhörde någon man, i sådant fall må han
ådraga sig orenhet genom henne.
021:004 Eftersom han är en herre bland sina fränder, får han icke ådraga
sig orenhet och göra sig ohelig.
021:005 Prästerna skola icke raka någon del av sitt huvud skallig eller
avraka kanten av sitt skägg eller rista något märke på sin
kropp.
021:006 De skola vara helgade åt sin Guds och må icke ohelga sin Guds
namn, ty de bära fram HERRENS eldsoffer sin Guds spis; därför
skola de heliga.
021:007 Ingen av dem skall taga till hustru en sköka eller en vanärad
kvinna, ej heller skall någon taga till hustru en kvinna som har
blivit förskjuten av sin man, ty prästen är helgad åt sin Gud.
021:008 Därför skall du akta honom helig, ty han bär fram din Guds spis;
han skall vara dig helig, ty jag, HERREN, som helgar eder, är
helig.
021:009 Om en prästs dotter ohelgar sig genom skökolevnad, så ohelgar
hon sin fader; hon skall brännas upp i eld.

021:010 Den som är överstepräst bland sina bröder, den på vilkens huvud
smörjelseoljan har blivit utgjuten, och som har mottagit
handfyllning till att ikläda sig prästkläderna, han skall icke
hava sitt hår oordnat, ej heller riva sönder sina kläder;
021:011 och han skall icke gå in till någon död; icke ens genom sin
fader eller genom sin moder får han ådraga sig orenhet.
021:012 Och ur helgedomen skall han icke gå ut, på det att han icke må
ohelga sin Guds helgedom, ty hans Guds smörjelseolja, varmed han
har blivit invigd, är på honom. Jag är HERREN.
021:013 Till hustru skall han taga en kvinna som är jungfru.
021:014 En änka eller en förskjuten hustru eller en vanärad kvinna, en
sköka--en sådan får han icke taga, utan en jungfru bland sina
fränder skall han taga till hustru,
021:015 för att han icke må ohelga sin livsfrukt bland sina fränder; ty
jag är HERREN, som helgar honom.

021:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
021:017 Tala till Aron och säg: Av dina avkomlingar i kommande släkten
skall ingen som har något lyte träda fram för att frambära sin
Guds spis.
021:018 Ingen skall träda fram, som har något lyte, varken en blind
eller en halt, eller en som har lyte i ansiktet, eller som har
någon lem för stor,
021:019 ingen som har brutit arm eller ben,
021:020 ingen som är puckelryggig eller förkrympt, eller som har fel på
ögat, eller som har skabb eller annat utslag, eller som är
snöpt.
021:021 Av prästen Arons avkomlingar skall ingen som har något lyte gå
fram för att frambära HERRENS eldsoffer; han har ett lyte, han
skall icke gå fram för att frambära sin Guds spis.
021:022 Sin Guds spis må han äta, både det som är högheligt och det som
är heligt,
021:023 men eftersom han har ett lyte, skall han icke gå in till
förlåten, ej heller skall han gå fram till altaret, på det att
han icke må ohelga mina heliga ting; ty jag är HERREN, som
helgar dem.

021:024 Och Mose talade detta till Aron och hans söner och alla Israels
barn.

022:001 Och HERREN talade till Mose och sade:

022:002 Tala till Aron och hans söner och säg att de skola hålla sig
ifrån de heliga gåvor som Israels barn bära fram åt mig, på det
att de icke må ohelga mitt heliga namn. Jag är HERREN.
022:003 Säg till dem: Om i kommande släkten någon av edra avkomlingar,
medan orenhet låder vid honom, kommer vid de heliga gåvor som
Israels barn bära fram åt HERREN, så skall han utrotas ur min
åsyn Jag är HERREN.
022:004 Om någon av Arons avkomlingar är spetälsk eller har flytning,
skall han icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har blivit
ren; ej heller den som kommer vid någon som har blivit oren
genom en död, eller den som har haft sädesutgjutning;
022:005 ej heller den som kommer vid något slags smådjur genom vilket
man bliver oren, eller vid en människa genom vilken man bliver
oren, på vad sätt denna än må hava blivit oren.
022:006 Den som kommer vid något sådant, han skall vara oren ända till
aftonen, och skall icke äta av de heliga gåvorna, förrän han har
badat sin kropp i vatten.
022:007 Men när solen har gått ned, är han ren, och sedan må han äta av
de heliga gåvorna, ty det är hans spis.
022:008 Ett självdött eller ihjälrivet djur skall han icke äta, så att
han därigenom bliver oren. Jag är HERREN.
022:009 De skola iakttaga vad jag har bjudit dem iakttaga, på det att de
icke för det heligas skull må komma att bära på synd och träffas
av döden därför att de ohelga det. Jag är HERREN, som helgar
dem.

022:010 Ingen främmande får äta av det heliga; en inhysesman hos prästen
eller en hans legodräng skall icke äta av det heliga.
022:011 Men när en präst har köpt en träl för sina penningar, må denne
äta därav, så ock den träl som är född i hans hus; dessa må äta
av hans spis.
022:012 När en prästs dotter har blivit en främmande mans hustru, skall
hon icke äta av det heliga som gives till offergärd.
022:013 Men om en prästs dotter har blivit änka eller blivit förskjuten,
och hon är utan livsfrukt, och hon så kommer åter till sin
faders hus och är där såsom i sin ungdom, då må hon äta av sin
faders spis; men ingen främmande får äta därav.
022:014 Och om någon ouppsåtligen äter av det heliga, skall han lägga
femtedelen därtill och giva prästen ersättning för det heliga.
022:015 Prästerna skola icke ohelga de heliga gåvorna, det som Israels
barn göra såsom gärd åt HERREN,
022:016 och därigenom draga över dem missgärning och skuld, när de äta
av deras heliga gåvor; ty jag är HERREN, som helgar dem.

022:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
022:018 Tala till Aron och hans söner och alla Israels barn och säg till
dem: Om någon av Israels hus eller av främlingarna i Israel vill
offra något offer, vare sig det är ett löftesoffer eller ett
frivilligt offer som de vilja offra åt HERREN såsom brännoffer,
så skolen I göra det på sådant sätt att I bliven välbehagliga;
022:019 offret skall vara ett felfritt handjur, av fäkreaturen eller av
fåren eller av getterna;
022:020 I skolen icke därtill taga ett djur som har något lyte, ty genom
ett sådant bliven I icke välbehagliga.
022:021 Och när någon vill offra ett tackoffer åt HERREN av fäkreaturen
eller av småboskapen, vare sig det gäller att fullgöra ett
löfte, eller det gäller ett frivilligt offer, då skall det vara
felfritt far att bliva välbehagligt; intet lyte får finnas
därpå.
022:022 Det som är blint eller brutet eller stympat eller sårigt, eller
det som har skabb eller annat utslag sådant skolen I icke offra
åt HERREN; eldsoffer av sådant skolen I icke lägga på altaret åt
HERREN.
022:023 Ett djur av fäkreaturen eller av småboskapen, som har någon lem
för stor eller för liten, må du väl offra såsom frivilligt
offer, men såsom löftesoffer bliver det icke välbehagligt.
022:024 Och I skolen icke offra åt HERREN något som har blivit snöpt
genom klämning eller krossning eller avslitning eller
utskärning; sådant skolen I icke göra i edert land.
022:025 Icke heller av en utlännings hand skolen I mottaga och offra
sådana djur till eder Guds spis, ty de äro skadade, de hava ett
lyte; genom sådana bliven I icke välbehagliga.

022:026 Och HERREN talade till Mose och sade:

022:027 När en kalv eller ett får eller en get har blivit född, skall
djuret dia sin moder i sju dagar. Men allt ifrån den åttonde
dagen är det välbehagligt såsom eldsoffersgåva åt HERREN.
022:028 I skolen icke slakta något djur, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen, på samma dag som dess avföda.

022:029 När I viljen offra ett lovoffer åt HERREN, skolen I offra det på
sådant sätt att I bliven välbehagliga.
022:030 Det skall ätas samma dag; I skolen icke lämna något därav kvar
till följande morgon. Jag är HERREN.

022:031 I skolen hålla mina bud och göra efter dem. Jag är HERREN.

022:032 I skolen icke ohelga mitt heliga namn, ty jag vill bliva helgad
bland Israels barn. Jag är HERREN, som helgar eder,
022:033 han som har fört eder ut ur Egyptens land, för att jag skall
vara eder Gud. Jag är HERREN.

023:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster; mina högtider äro dessa:
023:003 Sex dagar skall arbete göras, men på sjunde dagen är vilosabbat,
en dag för helig sammankomst; intet arbete skolen I då göra. Det
är HERRENS sabbat, var I än ären bosatta.

023:004 Dessa äro HERRENS högtider, de heliga sammankomster som I skolen
utlysa på bestämda tider:
023:005 I första månaden, på fjortonde dagen i månaden, vid aftontiden,
är HERRENS påsk.
023:006 Och på femtonde dagen i samma månad är HERRENS osyrade bröds
högtid; då skolen I äta osyrat bröd, i sju dagar.
023:007 På den första dagen skolen I hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
023:008 Och I skolen offra eldsoffer åt HERREN i sju dagar. På den
sjunde dagen skall åter hållas en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.

023:009 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:010 Tala till Israels barn och säg till dem:

När I kommen in i det land som jag vill giva eder, och I
inbärgen dess skörd, då skolen I bära till prästen den kärve som
är förstlingen av eder skörd.
023:011 Och den kärven skall han vifta inför HERRENS ansikte, för att I
mån bliva välbehagliga; dagen efter sabbaten skall prästen vifta
den.
023:012 Och på den dag då I låten vifta kärven skolen I offra ett
felfritt årsgammalt lamm till brännoffer åt HERREN,
023:013 och såsom spisoffer därtill två tiondedels efa fint mjöl,
begjutet med olja, ett eldsoffer åt HERREN till en välbehaglig
lukt, och såsom drickoffer därtill en fjärdedels hin vin.
023:014 Och intet av det nya, varken bröd eller rostade ax eller korn av
grönskuren säd, skolen I äta förrän på denna samma dag, icke
förrän I haven burit fram offergåvan åt eder Gud. Detta skall
vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte, var I
än ären bosatta.

023:015 Sedan skolen I räkna sju fulla veckor från dagen efter sabbaten,
från den dag då I buren fram viftofferskärven;
023:016 femtio dagar skolen I räkna intill dagen efter den sjunde
sabbaten; då skolen I bära fram ett offer av den nya grödan åt
HERREN.
023:017 Från de orter där I bon skolen I bära fram viftoffersbröd, två
kakor av två tiondedels efa fint mjöl, bakade med surdeg: en
förstlingsgåva åt HERREN.
023:018 Och jämte brödet skolen I föra fram sju felfria årsgamla lamm,
en ungtjur och två vädurar, till att offras såsom brännoffer åt
HERREN, med tillhörande spisoffer och drickoffer: ett eldsoffer
till en välbehaglig lukt för HERREN.
023:019 Därtill skolen I offra en bock till syndoffer och två årsgamla
lamm till tackoffer.
023:020 Och prästen skall vifta dem såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte, jämte förstlingsbröden som bäras fram tillika med de
båda lammen de skola vara helgade åt HERREN och tillhöra
prästen.
023:021 Och till denna samma dag skolen I utlysa en helig sammankomst
att hållas av eder; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Detta
skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte,
var I än ären bosatta.

023:022 Och när I inbärgen skörden av edert land, skall du icke skörda
intill yttersta kanten av din åker, icke heller skall du göra
någon axplockning efter din skörd, du skall lämna detta kvar åt
den fattige och åt främlingen. Jag är HERREN, eder Gud.

023:023 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:024 Tala till Israels barn och säg: I sjunde månaden, på första
dagen i månaden, skolen I hålla sabbatsvila, en högtid med
basunklang, till att bringa eder i åminnelse inför HERREN, en
helig sammankomst.
023:025 Ingen arbetssyssla skolen I då göra, och I skolen offra
eldsoffer åt HERREN.

023:026 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:027 Men på tionde dagen i samma sjunde månad är försoningsdagen; då
skolen I hålla en helig sammankomst, och I skolen då späka eder;
och I skolen offra eldsoffer åt HERREN.
023:028 Och I skolen intet arbete göra på denna samma dag, ty det är en
försoningsdag, då försoning bringas för eder inför HERRENS, eder
Guds, ansikte.
023:029 Och var och en som icke späker sig på denna samma dag skall
utrotas ur sin släkt.
023:030 Och var och en som gör något arbete på denna samma dag, honom
skall jag förgöra ur hans folk.
023:031 Intet arbete skolen I då göra Detta skall vara en evärdlig
stadga för eder från släkte till släkte, var I än ären bosatta.
023:032 En vilosabbat skall den vara för eder, och I skolen då späka
eder. På nionde dagen i månaden, om aftonen, skolen I hålla
denna eder sabbatsvila, från afton till afton.

023:033 Och HERREN talade till Mose och sade:
023:034 Tala till Israels barn och säg:

På femtonde dagen i samma sjunde månad är HERRENS
lövhyddohögtid, i sju dagar.
023:035 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
023:036 I sju dagar skolen I offra eldsoffer åt HERREN. På den åttonde
dagen skolen I hålla en helig sammankomst och skolen offra
eldsoffer åt HERREN. Då är högtidsförsamling; ingen arbetssyssla
skolen I då göra.

023:037 Dessa äro HERRENS högtider, vilka I skolen utlysa såsom heliga
sammankomster, och på vilka I skolen offra eldsoffer åt HERREN,
brännoffer och spisoffer, slaktoffer och drickoffer, var dag de
för den dagen bestämda offren--
023:038 detta förutom HERRENS sabbater, och förutom edra övriga gåvor,
och förutom alla edra löftesoffer, och förutom alla frivilliga
offer som I given åt HERREN.

023:039 Men på femtonde dagen i sjunde månaden, när I inbärgen
avkastningen av landet, skolen I fira HERRENS högtid, i sju
dagar. På den första dagen är sabbatsvila, på den åttonde dagen
är ock sabbatsvila.
023:040 Och I skolen på den första dagen taga frukt av edra skönaste
träd, kvistar av palmer och grenar av lummiga träd och av
pilträd, och skolen så vara glada i sju dagar inför HERRENS,
eder Guds, ansikte.

023:041 I skolen fira denna högtid såsom en HERRENS högtid sju dagar om
året. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från släkte
till släkte; i sjunde månaden skolen I fira den.
023:042 Då skolen I bo i lövhyddor i sju dagar; alla de som äro
infödingar i Israel skola bo i lövhyddor,
023:043 för att edra efterkommande må veta huru jag lät Israels barn bo
i lövhyddor, när jag förde dem ut ur Egyptens land Jag är
HERREN, eder Gud.

023:044 Och Mose talade till Israels barn om dessa HERRENS högtider.

024:001 Och HERREN talade till Mose och sade:

024:002 Bjud Israels barn att bära till dig ren olja, av stötta oliver,
till ljusstaken, så att lamporna dagligen kunna sättas upp.
024:003 Utanför den förlåt som hänger framför vittnesbördet, i
uppenbarelsetältet, skall Aron beständigt sköta den, från
aftonen till morgonen, inför HERRENS ansikte. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte.
024:004 Lamporna på den gyllene ljusstaken skall han beständigt sköta
inför HERRENS ansikte.

024:005 Och du skall taga fint mjöl och därav baka tolv kakor; var kaka
skall innehålla två tiondedels efa.
024:006 Och du skall lägga upp dem i två rader, sex i var rad, på det
gyllene bordet inför HERRENS ansikte.
024:007 Och på vardera raden skall du lägga ren rökelse, för att denna
må utgöra själva altaroffret av bröden, ett eldsoffer åt
HERREN.
024:008 Sabbatsdag efter sabbatsdag skall man beständigt lägga upp dem
inför HERRENS ansikte: en gärd av Israels barn, till ett evigt
förbund.
024:009 De skola tillhöra Aron och hans söner och skola ätas av dem på
en helig plats, ty de äro högheliga och äro hans evärdliga rätt
av HERRENS eldsoffer.

024:010 Och en man som var son till en israelitisk kvinna, men till
fader hade en egyptisk man, gick ut bland Israels barn; och den
israelitiska kvinnans son och en israelitisk man kommo i träta
med varandra i lägret.
024:011 Och den israelitiska kvinnans son smädade Namnet och hädade.
Då förde de honom fram till Mose. Och hans moder hette Selomit,
dotter till Dibri, av Dans stam.
024:012 Och de satte honom i förvar, för att de skulle få hans dom
bestämd efter HERRENS befallning.
024:013 Och HERREN talade till Mose och sade:
024:014 För ut hädaren utanför lägret; sedan må alla som hörde det lägga
sina händer på hans huvud, och må så hela menigheten stena
honom.
024:015 Och till Israels barn skall du tala och säga: Om någon hädar sin
Gud, kommer han att bära på synd.
024:016 Och den som smädar HERRENS namn skall straffas med döden; hela
menigheten skall stena honom. Evad det är en främling eller en
inföding som smädar Namnet, skall han dödas.

024:017 Om någon slår ihjäl någon människa, skall han straffas med
döden;
024:018 och den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det: liv
för liv.
024:019 Och om någon vållar att hans nästa får ett lyte, så skall man
göra mot honom såsom han själv har gjort:
024:020 bruten lem för bruten lem, öga för öga, tand för tand; samma
lyte han har vållat att en annan fick skall han själv få.
024:021 Den som slår ihjäl ett boskapsdjur skall ersätta det, och den
som slår ihjäl en människa skall dödas.
024:022 En och samma lag skall gälla för eder, den skall gälla lika väl
för främlingen som för infödingen; ty jag är HERREN, eder Gud.

024:023 Och Mose talade detta till Israels barn; och de förde ut hädaren
utanför lägret och stenade honom. Alltså gjorde Israels barn
såsom HERREN hade bjudit Mose.

025:001 Och HERREN talade till Mose på Sinai berg och sade:
025:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

När I kommen in i det land som jag vill giva eder, skall landet
hålla sabbat åt HERREN.
025:003 I sex år skall du beså din åker, och i sex år skära din vingård
och inbärga avkastningen av landet,
025:004 men under det sjunde året skall landet hava vilosabbat, en
HERRENS sabbat; då skall du icke beså din åker och icke skära
din vingård.
025:005 Vad som växer upp av spillsäden efter din skörd skall du icke
skörda, och de druvor som växa på dina oskurna vinträd skall du
icke avbärga. Det skall vara ett sabbatsvilans år för landet.
025:006 Och vad landets sabbat ändå giver skolen I hava till föda: du
själv, din tjänare och din tjänarinna, din daglönare och din
inhysesman, de som bo hos dig.
025:007 Din boskap och de vilda djuren i ditt land skola ock hava sin
föda av all dess avkastning.

025:008 Och du skall räkna sju årsveckor, det är sju gånger sju år, så
att tiden för de sju årsveckorna bliver fyrtionio år.
025:009 Då skall du i sjunde månaden, på tionde dagen i månaden, låta
blåsa i larmbasun; på försoningsdagen skolen I blåsa i basun
över hela edert land.
025:010 Och I skolen helga det femtionde året och utropa frihet i landet
för alla dess inbyggare. Det skall vara ett jubelår för eder;
var och en av eder skall då återfå sin arvsbesittning, var och
en av eder skall återfå sin släktegendom.
025:011 Ett jubelår skall detta femtionde år vara för eder; då skolen I
icke så något, och vad som då växer upp av spillsäden skolen I
icke skörda, och I skolen då icke avbärga edra oskurna vinträd.
025:012 Ty det är ett jubelår; heligt skall det vara för eder. Från
själva marken skolen I hämta eder föda, av dess avkastning.

025:013 Under ett sådant jubelår skall var och en av eder återfå sin
arvsbesittning.
025:014 Om I alltså säljer något åt eder nästa eller köpen något av eder
nästa, skolen I icke göra varandra orätt:
025:015 efter antalet år från jubelåret skall du betala din nästa, efter
antalet årsgrödor skall han få betalning av dig.
025:016 Alltefter som åren äro flera skall du betala högre pris, och
alltefter som åren äro färre skall du betala lägre pris; ty ett
visst antal grödor är det han säljer till dig.
025:017 I skolen icke göra varandra orätt du skall frukta din Gud; ty
jag är HERREN, eder Gud.
025:018 Och I skolen göra efter mina stadgar, och mina rätter skolen I
hålla och skolen göra efter dem; då skolen I bo trygga i landet.
025:019 Och landet skall giva sin frukt, så att I haven nog att äta, och
I skolen bo trygga däri.
025:020 Och om I frågen: »Vad skola vi äta under det sjunde året, om vi
icke få så och icke få inbärga vår gröda?»,
025:021 så mån I veta att jag skall bjuda min välsignelse komma över
eder under det sjätte året, så att det giver gröda för de tre
åren.
025:022 Och ännu när I under det åttonde året sån, skolen I hava av den
gamla grödan att äta; ända till dess att grödan på det nionde
året har kommit in, skolen I hava gammalt att äta.

025:023 När I säljen jord, skolen I icke sälja den för evärdlig tid, ty
landet är mitt; I ären ju främlingar och gäster hos mig.
025:024 I hela det land I fån till besittning skolen I medgiva rätt att
återbörda jordegendom.
025:025 Om din broder råkar i armod och säljer något av sin
arvsbesittning, så må hans närmaste bördeman komma till honom
och återbörda det brodern har sålt.
025:026 Och om någon icke har någon bördeman, men han själv kommer i
tillfälle att anskaffa vad som behöves för att återbörda,
025:027 så skall han räkna efter, huru många år som hava förflutit ifrån
försäljningen, och betala lösen för de återstående åren åt den
man till vilken han sålde, och han skall så återfå sin
besittning.
025:028 Men om han icke förmår anskaffa vad som behöves till att betala
honom, så skall det han har sålt förbliva i köparens hand intill
jubelåret. Men på jubelåret skall det frånträdas, och han skall
då återfå sin besittning.

025:029 Om någon säljer ett boningshus i en stad som är omgiven med
murar, så skall han hava rätt att återbörda det innan ett år har
förflutit, sedan han sålde det; hans rätt att återbörda det är
då inskränkt till viss tid.
025:030 Men om det icke har blivit återbördat, förrän hela året är ute,
så skall huset, om det ligger i en stad som är omgiven med
murar, förbliva köparens och hans efterkommandes egendom för
evärdlig tid; det skall då icke frånträdas på jubelåret.
025:031 Men hus i sådana byar som icke hava murar omkring sig skola
räknas till landets åkermark; de skola kunna återbördas, och på
jubelåret skola de frånträdas.
025:032 Dock skola leviterna inom de städer som äro deras arvsbesittning
hava evärdlig rätt att återbörda husen i städerna
025:033 Också om någon annan av leviterna inlöser det sålda huset i den
stad där han har sin besittning, skall det dock frånträdas på
jubelåret; ty husen i levitstäderna äro leviternas
arvsbesittning bland Israels barn.
025:034 Och ett fält som är utmark omkring någon av deras städer får
icke säljas, ty det är deras evärdliga besittning.

025:035 Om din broder råkar i armod och kommer på obestånd hos dig, så
skall du taga dig an honom; såsom en främling eller en
inhysesman skall han få leva hos dig.
025:036 Du skall icke ockra på honom eller taga ränta, ty du skall
frukta din Gud, och du skall låta din broder leva hos dig.
025:037 Du skall icke lämna honom dina penningar på ocker eller lämna
honom av dina livsmedel mot ränta.
025:038 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att giva eder Kanaans land och vara eder Gud.

025:039 Om din broder råkar i armod hos dig och säljer sig åt dig, skall
du icke låta honom göra trälarbete;
025:040 såsom en daglönare och en inhysesman skall han vara hos dig;
intill jubelåret skall han tjäna hos dig.
025:041 Då skall du giva honom fri, honom själv och hans barn med honom;
och han skall återfå sin släktegendom, sin fädernebesittning
skall han återfå.
025:042 Ty de äro mina tjänare, som jag har fört ut ur Egyptens land; de
skola icke säljas såsom man säljer trälar.
025:043 Du skall icke med hårdhet bruka din makt över dem; du skall
frukta din Gud.
025:044 Men om du vill skaffa dig en verklig träl eller trälinna, så
skall du köpa en sådan träl eller trälinna från hedningarna som
bo runt omkring eder.
025:045 I mån ock köpa sådana ibland barnen till inhysesmännen som bo
hos eder och bland personer av deras släkt, som I haven hos
eder, och som äro födda i edert land; sådana skola förbliva eder
egendom.
025:046 Och dem mån I hava att lämna såsom arv åt edra barn efter eder,
till egendom och besittning; dem kunnen I hava till trälar
evärdligen. Men ibland edra bröder, Israels barn, skall ingen
med hårdhet bruka sin makt över den andre.

025:047 Om en främling eller en inhysesman hos dig kommer till välstånd,
och en din broder råkar i armod hos honom och säljer sig åt
främlingen som bor inhyses hos dig, eller eljest åt någon som
tillhör en främlingssläkt,
025:048 så skall han sedan, efter det att han har sålt sig, kunna lösas
ut; någon av hans bröder må lösa honom;
025:049 eller ock må hans farbroder eller hans farbroders son lösa
honom, eller må någon annan nära blodsförvant av hans släkt lösa
honom; eller om han kommer i tillfälle därtill, må han själv
lösa sig.
025:050 Därvid skall han, jämte den som har köpt honom, räkna efter,
huru lång tid som har förflutit ifrån det år då han sålde sig åt
honom till jubelåret; och det pris för vilket han såldes skall
uppskattas efter årens antal; hans arbetstid hos honom skall
beräknas till samma värde som en daglönares.
025:051 Om ännu många år äro kvar, skall han såsom lösen för sig betala
en motsvarande del av det penningbelopp som han köptes för.
025:052 Om däremot allenast få år återstå till jubelåret, så skall han
räkna efter detta, sig till godo, och betala lösen för sig efter
antalet av sina år.
025:053 Såsom en daglönare som är lejd för år skall man behandla honom
ingen må inför dina ögon med hårdhet bruka sin makt över honom.
025:054 Men om han icke bliver löst på något av de nämnda sätten, så
skall han på jubelåret givas fri, han själv och hans barn med
honom.
025:055 Ty Israels barn äro mina tjänare; de äro mina tjänare, som jag
har fört ut ur Egyptens land. Jag är HERREN, eder Gud.

026:001 I skolen icke göra eder några av gudar, ej heller uppresa åt
eder något beläte eller någon stod, eller uppsätta i edert land
stenar med inhuggna bilder, för att tillbedja vid dem; ty jag är
HERREN, eder Gud.
026:002 Mina sabbater skolen I hålla, och för min helgedom skolen I hava
fruktan. Jag är HERREN.

026:003 Om I vandren efter mina stadgar och hållen mina bud och gören
efter dem,
026:004 så skall jag giva eder regn i rätt tid, så att jorden giver sin
gröda och träden på marken bära sin frukt.
026:005 Och trösktiden skall hos eder räcka intill vinbärgningen, och
vinbärgningen skall räcka intill såningstiden, och I skolen hava
bröd nog att äta och skolen bo trygga i edert land.
026:006 Och jag skall skaffa frid i landet, och I skolen få ro, och
ingen skall förskräcka eder. Jag skall göra slut på vilddjuren i
landet, och intet svärd skall gå fram genom edert land.
026:007 I skolen jaga edra fiender framför eder, och de skola falla för
edra svärd.
026:008 Fem av eder skola jaga hundra framför sig, och hundra av eder
skola jaga tiotusen, och edra fiender skola falla för edra
svärd.
026:009 Och jag skall vända mig till eder och göra eder fruktsamma och
för öka eder, och jag skall upprätthålla mitt förbund med eder.
026:010 Och gammal gröda, som länge har legat inne, skolen I hava att
äta; I skolen nödgas skaffa den gamla undan för den nya.
026:011 Och jag skall uppresa min boning mitt ibland eder, och min själ
skall icke försmå eder.
026:012 Jag skall vandra mitt ibland eder och vara eder Gud, och I
skolen vara mitt folk.
026:013 Jag är HERREN, eder Gud, som förde eder ut ur Egyptens land, för
att I icke skullen vara trälar där; och jag har brutit sönder
edert ok och låtit eder gå med upprätt huvud.

026:014 Men om I icke hören mig och icke gören efter alla dessa bud,
026:015 om I förkasten mina stadgar, och om edra själar försmå mina
rätter, så att I icke gören efter alla mina bud, utan bryten
mitt förbund,
026:016 då skall ock jag handla på samma sätt mot eder: jag skall
hemsöka eder med förskräckliga olyckor, med tärande sjukdom och
feber, så att edra ögon försmäkta och eder själ förtvinar; och I
skolen förgäves så eder säd, ty edra fiender skola äta den.
026:017 Jag skall vända mitt ansikte mot eder, och I skolen bliva slagna
av edra fiender; och de som hata eder skola råda över eder, och
I skolen fly, om ock ingen förföljer eder.

026:018 Om I, detta oaktat, icke hören mig, så skall jag tukta eder
sjufalt värre för edra synders skull.
026:019 Jag skall krossa eder stolta makt. Jag skall låta eder himmel
bliva såsom järn och eder jord såsom koppar.
026:020 Och eder möda skall vara förspilld, ty eder jord skall icke giva
sin gröda, och träden i landet skola icke bära sin frukt.

026:021 Om I ändå vandren mig emot och icke viljen höra mig, så skall
jag slå eder sjufalt värre, såsom edra synder förtjäna.
026:022 Jag skall sända över eder vilddjur, som skola döda edra barn och
fördärva eder boskap och minska edert eget antal, så att edra
vägar bliva öde.

026:023 Om I, detta oaktat, icke låten varna eder av mig, utan vandren
mig emot,
026:024 så skall också jag vandra eder emot och slå eder sjufalt för
edra synders skull.
026:025 Jag skall låta eder drabbas av ett hämndesvärd, som skall hämnas
mitt förbund, och I skolen nödgas församla eder i städerna; men
där skall jag sända pest bland eder, och I skolen bliva givna i
fiendehand.
026:026 Jag skall så fördärva edert livsuppehälle, att edert bröd skall
kunna bakas i en enda ugn av tio kvinnor, och edert bröd skall
lämnas ut efter vikt, och när I äten, skolen I icke bliva mätta.

026:027 Om I, detta oaktat, icke hören mig, utan vandren mig emot,
026:028 så skall också jag i vrede vandra eder emot och tukta eder
sjufalt för edra synders skull.
026:029 I skolen nödgas äta edra söners kött och äta edra döttrars kött.
026:030 Jag skall ödelägga edra offerhöjder och utrota edra solstoder;
jag skall kasta edra döda kroppar på edra eländiga avgudars döda
kroppar, ty min själ skall försmå eder.
026:031 Och jag skall göra edra städer till ruiner och föröda edra
helgedomar, och jag skall icke mer med välbehag känna lukten av
edra offer.
026:032 Jag skall själv ödelägga landet, så att edra fiender, som bo
däri, skola häpna däröver.
026:033 Men eder skall jag förströ bland hedningarna, och jag skall
förfölja eder med draget svärd; så skall edert land bliva en
ödemark, och edra städer skola bliva ruiner.

026:034 Då skall landet få gottgörelse för sina sabbater, då, under hela
den tid det ligger öde och I ären i edra fienders land. Ja, då
skall landet hålla sabbat och giva gottgörelse för sina
sabbater.
026:035 Hela den tid det ligger öde skall det hålla sabbat och få den
vila det icke fick på edra sabbater, då I bodden däri.
026:036 Och åt dem som bliva kvar av eder skall jag giva försagda
hjärtan i deras fienders länder, så att de jagas på flykten av
ett prasslande löv som röres av vinden, och fly, såsom flydde de
för svärd, och falla, om ock ingen förföljer dem.
026:037 Och de skola stupa på varandra, likasom för svärd, om ock ingen
förföljer dem. Ja, I skolen icke kunna hålla stånd mot edra
fiender.
026:038 I skolen förgås bland hedningarna, och edra fienders land skall
förtära eder.
026:039 Och de som bliva kvar av eder skola försmäkta i edra fienders
land, genom sin egen missgärning, och försmäkta tillika genom
sina fäders missgärning, likasom dessa hava gjort.

026:040 Och de skola nödgas bekänna den missgärning de själva hava
begått, och den deras fäder hava begått, genom att handla
trolöst mot mig, och huru de hava vandrat mig emot
026:041--varför också jag måste vandra dem emot och föra dem bort i
deras fienders land--ja, då skola deras oomskurna hjärtan
nödgas ödmjuka sig, då skola de få umgälla sin missgärning.
026:042 Och då skall jag tänka på mitt förbund med Jakob, då skall jag
ock tänka på mitt förbund med Isak och på mitt förbund med
Abraham, och på landet skall jag tänka.
026:043 Ty landet måste bliva övergivet av dem och så få gottgörelse för
sina sabbater genom att bliva öde när folket är borta, och
själva skola de få umgälla sin missgärning, därför, ja, därför
att de förkastade mina rätter, och därför att deras själar
försmådde mina stadgar.
026:044 Men detta oaktat skall jag, medan de äro i sina fienders land,
icke så förkasta eller försmå dem, att jag förgör dem och bryter
mitt förbund med dem; ty jag är HERREN, deras Gud.
026:045 Nej, till fromma för dem skall jag tänka på förbundet med
förfäderna, som jag förde ut ur Egyptens land, inför
hedningarnas ögon, på det att jag skulle vara deras Gud. Jag är
HERREN.

026:046 Dessa äro de stadgar och rätter och lagar som HERREN fastställde
mellan sig och Israels barn, på Sinai berg genom Mose.

027:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
027:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

Om någon skall fullgöra ett löfte, ett sådant varvid du har att
bestämma värdet på personer som lovas åt HERREN, så gäller
följande:
027:003 Om värdet skall bestämmas för en man som är mellan tjugu och
sextio år gammal, så skall du bestämma detta till femtio siklar
silver, efter helgedomssikelns vikt.
027:004 Om frågan gäller en kvinna, så skall du bestämma värdet till
trettio siklar.
027:005 Om frågan gäller någon som är mellan fem år och tjugu år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön tjugu siklar och
för kvinnkön tio siklar.
027:006 Om frågan gäller någon som är mellan en månad och fem år gammal,
så skall det värde du bestämmer vara för mankön fem siklar
silver och för kvinnkön tre siklar silver.
027:007 Om frågan gäller någon som är sextio år gammal eller därutöver,
så skall det värde du bestämmer vara, om det är en man, femton
siklar, men för en kvinna skall det vara tio siklar.
027:008 Är någon i sådant armod att han icke kan betala det värde du
bestämmer, så skall han ställas fram inför prästen, och prästen
skall då bestämma ett värde för honom; efter vad den som har
gjort löftet kan anskaffa skall prästen bestämma värdet för
honom.

027:009 Om frågan gäller boskap, av de lag man får bära fram såsom offer
åt HERREN, så skall allt sådant, när man har givit det åt
HERREN, vara heligt;
027:010 man skall icke utväxla eller utbyta det, vare sig ett bättre mot
ett sämre eller ett sämre mot ett bättre. Om någon likväl
utbyter ett djur mot ett annat, så skall både det förra och det
som har blivit lämnat i utbyte vara heligt.
027:011 Men om frågan gäller något slags orent djur, ett sådant som man
icke får bära fram såsom offer åt HERREN, så skall djuret
ställas fram inför prästen;
027:012 och prästen skall bestämma dess värde, alltefter som det är
bättre eller sämre. Såsom du--prästen--bestämmer det, så
skall det vara.
027:013 Och om ägaren vill lösa djuret, så skall han till det värde du
har bestämt lägga femtedelen av värdet.

027:014 Om någon helgar sitt hus, för att det skall vara helgat åt
HERREN, så skall prästen bestämma dess värde, alltefter som det
är bättre eller sämre. Såsom prästen bestämmer dess värde, så
skall det förbliva.
027:015 Och om den som har helgat sitt hus vill lösa det, så skall han
till det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen
därav; då bliver det hans.

027:016 Om någon helgar åt HERREN ett stycke åker av sin arvsbesittning
så skall du bestämma dess värde efter utsädet därpå: mot var
homer utsädeskorn skola svara femtio siklar silver.
027:017 Om han helgar sin åker ända från jubelåret, så skall det
förbliva vid det värde du bestämmer.
027:018 Men om han helgar sin åker efter jubelåret, då skall prästen åt
honom beräkna penningvärdet efter antalet av de år som återstå
till nästa jubelår; och ett motsvarande avdrag skall göras på
det värde du förut har bestämt.
027:019 Och om den som har helgat åkern vill lösa den, så skall han till
det värde i penningar du har bestämt lägga femtedelen därav; då
förbliver den hans.
027:020 Om han icke löser åkern, men säljer den åt någon annan, så får
åkern sedan icke lösas,
027:021 utan när åkern frånträdes på jubelåret, skall den vara helgad åt
HERREN, likasom en tillspillogiven åker; hans arvsbesittning
tillfaller då prästen.

027:022 Om någon helgar åt HERREN en åker som han har köpt, en som icke
hör till hans arvsbesittning,
027:023 så skall prästen åt honom räkna ut beloppet av det bestämda
värdet intill jubelåret; och han skall samma dag erlägga detta
värde, som du har bestämt; det skall vara helgat åt HERREN.
027:024 Men på jubelåret skall åkern återgå till den av vilken den har
blivit köpt, och vilkens arvejord den är.
027:025 Och när du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i
helgedomssiklar, sikeln räknad till tjugu gera.

027:026 Men det som är förstfött ibland boskap, och som tillhör HERREN
redan såsom förstfött, det skall ingen helga; vare sig det är
ett djur av fäkreaturen eller ett djur av småboskapen, tillhör
det redan HERREN
027:027 Men om frågan gäller något orent djur, så skall man lösa det
efter det värde du bestämmer och lägga femtedelen av värdet
därtill. Om det icke löses, så skall det säljas efter det värde
du bestämmer.

027:028 Och om frågan gäller något tillspillogivet, vad någon har givit
till spillo åt HERREN av sin egendom, det må vara en människa
eller ett boskapsdjur eller den åker som är hans arvsbesittning,
så får sådant varken säljas eller lösas; allt tillspillogivet är
högheligt och tillhör HERREN.
027:029 En människa som har blivit tillspillogiven får aldrig lösas; en
sådan måste dödas.

027:030 Och all tionde av jorden, vare sig av säden på jorden eller av
trädens frukt, tillhör HERREN; den är helgad åt HERREN.
027:031 Om någon vill lösa något av sin tionde, så skall han lägga
femtedelen av värdet därtill.
027:032 Och vad beträffar tionde av fäkreatur eller av småboskap, allt
som går under herdestaven, så skall av allt detta vart tionde
djur vara helgat åt HERREN;
027:033 man skall icke efterforska om det är bättre eller sämre, och man
får icke utbyta det. Om någon likväl utbyter djuret, så skall
både detta och det som har blivit lämnat i utbyte vara heligt;
det får icke lösas.
027:034 Dessa äro de bud som HERREN på Sinai berg gav Israels barn genom
Mose.

Fjärde Mosebok (Numeri)

001:001 Och HERREN talade till Mose i Sinais öken, i uppenbarelsetältet,
på första dagen i andra månaden av det andra året efter deras
uttåg ur Egyptens land; han sade:
001:002 »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, efter
deras släkter och efter deras familjer, vart namn räknat
särskilt, allt mankön, var person för sig;
001:003 alla stridbara män i Israel, de män som äro tjugu år gamla eller
därutöver, dem skolen I inmönstra efter deras häravdelningar, du
och Aron.
001:004 I skolen därvid taga till eder en man av var stam, den som är
huvudman för sin stams familjer.
001:005 Och dessa äro namnen på de män som skola biträda eder: av Ruben:
Elisur, Sedeurs son;
001:006 av Simeon: Selumiel, Surisaddais son;
001:007 av Juda: Naheson, Amminadabs son;
001:008 av Isaskar: Netanel, Suars son;
001:009 av Sebulon: Eliab, Helons son;
001:010 av Josefs barn: av Efraim: Elisama, Ammihuds son; av Manasse:
Gamliel, Pedasurs son;
001:011 av Benjamin: Abidan, Gideonis son;
001:012 av Dan: Ahieser, Ammisaddais son;
001:013 av Aser: Pagiel, Okrans son;
001:014 av Gad: Eljasaf, Deguels son;
001:015 av Naftali: Ahira, Enans son.»
001:016 Dessa voro ombud för menigheten, hövdingar för sina
fädernestammar, huvudmän för Israels ätter.

001:017 Och Mose och Aron togo till sig dessa namngivna män;
001:018 och sedan de hade församlat hela menigheten på första dagen i
andra månaden, blev folket infört i förteckningen efter sina
släkter och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de
som voro tjugu år gamla eller därutöver, var person för sig,
001:019 allt såsom HERREN hade bjudit Mose; och han mönstrade dem i
Sinais öken.

001:020 Och avkomlingarna av Rubens, Israels förstföddes, söner,
upptecknade efter sina släkter och efter sina familjer, vart
namn räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som
voro tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:021 så många av Rubens stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiosex
tusen fem hundra.

001:022 Avkomlingarna av Simeons söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, så många som inmönstrades, vart namn
räknat särskilt, var person för sig, alla av mankön som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:023 så många av Simeons stam som inmönstrades, utgjorde femtionio
tusen tre hundra.

001:024 Avkomlingarna av Gads söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:025 så många av Gads stam som inmönstrades, utgjorde fyrtiofem tusen
sex hundra femtio.

001:026 Avkomlingarna av Judas söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:027 så många av Juda stam som inmönstrades, utgjorde sjuttiofyra
tusen sex hundra.

001:028 Avkomlingarna av Isaskars söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:029 så många av Isaskars stam son inmönstrades, utgjorde femtiofyra
tusen fyra hundra.

001:030 Avkomlingarna av Sebulons söner upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:031 så många av Sebulons stam som inmönstrades, utgjorde femtiosju
tusen fyra hundra.

001:032 Avkomlingarna av Josefs söner:

Avkomlingarna av Efraims söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:033 så många av Efraims stam som inmönstrades; utgjorde fyrtio tusen
fem hundra.

001:034 Avkomlingarna av Manasses söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:035 så många av Manasse stam som inmönstrades, utgjorde trettiotvå
tusen två hundra.

001:036 Avkomlingarna av Benjamins söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:037 så många av Benjamins stam som inmönstrades, utgjorde trettiofem
tusen fyra hundra.

001:038 Avkomlingarna av Dans söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:039 så många av Dans stam som inmönstrades, utgjorde sextiotvå tusen
sju hundra.

001:040 Avkomlingarna av Asers söner, upptecknade efter sina släkter och
efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:041 så många av Asers stam som inmönstrades, utgjorde fyrtioett
tusen fem hundra.

001:042 Avkomlingarna av Naftalis söner, upptecknade efter sina släkter
och efter sina familjer, vart namn räknat särskilt, de som voro
tjugu år gamla eller därutöver, alla stridbara män,
001:043 så många av Naftali stam som inmönstrades, utgjorde femtiotre
tusen fyra hundra.

001:044 Dessa voro de inmönstrade, de som blevo inmönstrade av Mose och
Aron och Israels hövdingar, tolv män, som företrädde var och en
sin stamfamilj.
001:045 Och alla de av Israels barn som inmönstrades, efter deras
familjer, de som voro tjugu år gamla eller därutöver, alla
stridbara män i Israel,
001:046 alla dessa inmönstrade utgjorde sex hundra tre tusen fem hundra
femtio.
001:047 Men leviterna i sin fädernestam blevo icke inmönstrade med de
övriga.

001:048 Ty HERREN talade till Mose och sade:
001:049 Levi stam allenast skall du icke inmönstra, och du skall icke
räkna antalet av dem med de övriga israeliterna;
001:050 utan du skall förordna leviterna att förestå vittnesbördets
tabernakel med alla dess redskap och alla dess tillbehör. De
skola bära tabernaklet och alla dess redskap och göra tjänst
därvid; och runt omkring tabernaklet skola de hava sitt läger.
001:051 När tabernaklet skall bryta upp, skola leviterna nedtaga det,
och när tabernaklet skall slås upp, skola leviterna uppsätta
det; men om någon främmande kommer därvid, skall han dödas.
001:052 De övriga israeliterna skola lägra sig var och en i sitt läger,
och var och en under sitt baner, efter sina häravdelningar;
001:053 men leviterna skola lägra sig runt omkring vittnesbördets
tabernakel, för att icke förtörnelse må komma över Israels barns
menighet; och leviterna skola iakttaga vad som är att iakttaga
vid vittnesbördets tabernakel.

001:054 Och Israels barn gjorde så; de gjorde i alla stycken såsom
HERREN hade bjudit Mose.

002:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
002:002 Israels barn skola lägra sig var och en under sitt baner, vid de
fälttecken som höra till deras särskilda familjer; runt omkring
uppenbarelsetältet skola de lägra sig så, att de hava det
framför sig.

002:003 På framsidan, österut, skall Juda lägra sig under sitt baner,
efter sina häravdelningar: Juda barns hövding Naheson,
Amminadabs son
002:004 med de inmönstrade som utgöra hans här, sjuttiofyra tusen sex
hundra man.
002:005 Bredvid honom skall Isaskars stam lägra sig: Isaskars barns
hövding Netanel, Suars son,
002:006 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiofyra tusen fyra
hundra man.
002:007 Därnäst Sebulons stam: Sebulons barns hövding Eliab, Helons son,
002:008 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiosju tusen fyra
hundra man.
002:009 De inmönstrade som tillhöra Juda läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra åttiosex tusen fyra hundra man, delade i sina
häravdelningar. De skola vid uppbrott tåga främst.

002:010 Ruben skall lägra sig under sitt baner söderut, efter sina
häravdelningar: Rubens barns hövding Elisur, Sedeurs son,
002:011 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiosex tusen fem
hundra man.
002:012 Bredvid honom skall Simeons stam lägra sig: Simeons barns
hövding Selumiel, Surisaddais son,
002:013 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtionio tusen tre
hundra man.
002:014 Därnäst Gads stam: Gads barns hövding Eljasaf, Reguels son
002:015 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtiofem tusen sex
hundra femtio man.
002:016 De inmönstrade som tillhöra Rubens läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra femtioett tusen fyra hundra femtio man,
delade i sina häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i
andra rummet.

002:017 Sedan skall uppenbarelsetältet med leviternas läger hava sin
plats i tåget, mitt emellan de övriga lägren. I den ordning de
lägra sig skola de ock tåga, var och en på sin plats, under sina
baner.

002:018 Efraim skall lägra sig under sitt baner västerut, efter sina
häravdelningar: Efraims barns hövding Elisama, Ammihuds son,
002:019 med de inmönstrade som utgöra hans här, fyrtio tusen fem hundra
man.
002:020 Bredvid honom skall Manasse stam lägra sig: Manasse barns
hövding Gamliel, Pedasurs son,
002:021 med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiotvå tusen två
hundra man.
002:022 Därnäst Benjamins stam: Benjamins barns hövding Abidan, Gideonis
son,
002:023 med de inmönstrade som utgöra hans här, trettiofem tusen fyra
hundra man.
002:024 De inmönstrade som tillhöra Efraims läger utgöra alltså
tillsammans ett hundra åtta tusen ett hundra man, delade i sina
häravdelningar. Och de skola vid uppbrott tåga i tredje rummet.

002:025 Dan skall lägra sig under sitt baner norrut, efter sina
häravdelningar: Dans barns hövding Ahieser, Ammisaddais son,
002:026 med de inmönstrade som utgöra hans här, sextiotvå tusen sju
hundra man.
002:027 Bredvid honom skall Asers stam lägra sig: Asers barns hövding
Pagiel, Okrans son,
002:028 med de inmönstrade som utgöra hans har, fyrtioett tusen fem
hundra man.
002:029 Därnäst Naftali stam: Naftali barns hövding Ahira, Enans son,
002:030 med de inmönstrade som utgöra hans här, femtiotre tusen fyra
hundra man.
002:031 De inmönstrade som tillhöra Dans läger utgöra alltså tillsammans
ett hundra femtiosju tusen sex hundra man. De skola vid uppbrott
tåga sist, under sina baner.

002:032 Dessa voro, efter sina familjer, de av Israels barn som
inmönstrades. De som inmönstrades i lägren, efter sina
häravdelningar, utgjorde tillsammans sex hundra tre tusen fem
hundra femtio man.
002:033 Men leviterna blevo icke inmönstrade med de övriga israeliterna,
ty så hade HERREN: bjudit Mose.

002:034 Och Israels barn gjorde så; alldeles så, som HERREN hade bjudit
Mose, lägrade de sig under sina baner, och så tågade de ock, var
och en i sin släkt, efter sin familj.

003:001 Detta är berättelsen om Arons och Moses släkt, vid den tid då
HERREN talade med Mose på Sinai berg.
003:002 Dessa äro namnen på Arons söner: Nadab, den förstfödde, och
Abihu, Eleasar och Itamar.
003:003 Dessa voro namnen på Arons söner, de smorda prästerna, som hade
mottagit handfyllning till att vara präster.
003:004 Men Nadab och Abihu föllo döda ned inför HERRENS ansikte, när de
framburo främmande eld inför HERRENS ansikte i Sinais öken; och
de hade inga söner. Sedan voro Eleasar och Itamar präster under
sin fader Aron.

003:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:006 Levi stam skall du låta få tillträde hit; du skall låta dem stå
inför prästen Aron för att betjäna honom.
003:007 De skola iakttaga vad han har att iakttaga, och vad hela
menigheten har att iakttaga, inför uppenbarelsetältet, i det att
de förrätta tjänsten vid tabernaklet.
003:008 Och de skola hava vården om alla uppenbarelsetältets tillbehör,
och iakttaga vad Israels barn hava att iakttaga, i det att de
förrätta tjänsten vid tabernaklet.
003:009 Alltså skall du giva leviterna åt Aron och hans söner; de skola
vara honom givna såsom gåva av Israels barn.
003:010 Men Aron och hans söner skall du anbefalla att iakttaga vad som
hör till deras prästämbete. Om någon främmande kommer därvid,
skall han dödas.
003:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:012 Se, jag har själv bland Israels barn uttagit leviterna i stället
för allt förstfött bland Israels barn, allt som öppnar
moderlivet, så att leviterna skola tillhöra mig.
003:013 Ty mig tillhör allt förstfött; på den dag då jag slog allt
förstfött i Egyptens land helgade jag åt mig allt förstfött i
Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag
är HERREN.

003:014 Och HERREN talade till Mose i Sinais öken och sade:
003:015 Mönstra Levi barn, efter deras familjer och efter deras släkter;
alla av mankön som äro en månad gamla eller därutöver skall du
inmönstra.
003:016 och Mose inmönstrade dem efter HERRENS befallning, såsom honom
hade blivit bjudet.
003:017 Och dessa voro Levis söner, efter deras namn: Gerson, Kehat och
Merari.
003:018 Och dessa voro namnen på Gersons söner, efter deras släkter:
Libni och Simei.
003:019 Och Kehats söner efter sina släkter voro Amram och Jishar,
Hebron och Ussiel.
003:020 Och Meraris söner efter sina släkter voro Maheli och Musi. Dessa
voro leviternas släkter, efter deras familjer.

003:021 Från Gerson härstammade libniternas släkt och simeiternas släkt;
dessa voro gersoniternas släkter.
003:022 De av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver dessa inmönstrade
utgjorde sju tusen fem hundra.
003:023 Gersoniternas släkter hade sitt läger bakom tabernaklet,
västerut.
003:024 Och hövding för gersoniternas stamfamilj var Eljasaf, Laels son.
003:025 Och Gersons barn skulle vid uppenbarelsetältet hava vården om
själva tabernaklet och dess täckelse, om dess överdrag och om
förhänget för ingången till uppenbarelsetältet,
003:026 vidare om förgårdens omhängen och om förhänget för ingången till
förgården, som omgav tabernaklet och altaret, så ock om dess
streck--vad arbete nu kunde förekomma därvid.

003:027 Från Kehat härstammade amramiternas släkt, jishariternas släkt
hebroniternas släkt och ussieliternas släkt; dessa voro
kehatiternas släkter.
003:028 När man räknade alla dem av mankön som voro en månad gamla eller
därutöver, utgjorde de åtta tusen sex hundra; dessa voro de som
skulle hava vården om de heliga föremålen.
003:029 Kehats barns släkter hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
söderut.
003:030 Och hövding för de kehatitiska släkternas stamfamilj; var
Elisafan, Ussiels son.
003:031 De skulle hava vården om arken, bordet, ljusstaken, altarna och
de tillbehör till de heliga föremålen, som begagnades vid
gudstjänsten, så ock om förhänget och om allt arbete därvid.
003:032 Men överhövding över alla leviterna var Eleasar, prästen Arons
son; han var förman för dem som skulle hava vården om de heliga
föremålen.

003:033 Från Merari härstammade maheliternas släkt och musiternas släkt;
dessa voro merariternas släkter.
003:034 Och de av dem som inmönstrades, i det att man räknade alla dem
av mankön som voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde sex
tusen två hundra.
003:035 Och hövding för de meraritiska släkternas stamfamilj var Suriel,
Abihails son. De hade sitt läger vid sidan av tabernaklet,
norrut.
003:036 Och Meraris barn fingo till åliggande att hava vården om
bräderna till tabernaklet, om dess tvärstänger, stolpar och
fotstycken och om alla dess tillbehör och om allt arbete därvid,
003:037 så ock om stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, deras pluggar och streck.

003:038 Men mitt för tabernaklet, på framsidan, mitt för
uppenbarelsetältet, österut, hade Mose och Aron och hans söner
sitt läger; dessa skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid
helgedomen, vad Israels barn hade att iakttaga; men om någon
främmande kom därvid, skulle han dödas.

003:039 De inmönstrade av leviterna som Mose och Aron inmönstrade efter
deras släkter, enligt HERRENS befallning, alla av mankön som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde tillsammans
tjugutvå tusen.

003:040 Och HERREN sade till Mose: Mönstra allt förstfött av mankön
bland Israels barn, alla som äro en månad gamla eller därutöver,
och räkna antalet av deras namn.
003:041 Och tag ut åt mig--ty jag är HERREN--leviterna i stället för
allt förstfött bland Israels barn, så ock leviternas boskap i
stället för allt förstfött bland Israels barns boskap.

003:042 Och Mose mönstrade allt förstfött bland Israels barn, såsom
HERREN hade bjudit honom.
003:043 Och de förstfödde av mankön, vart namn räknat särskilt, de som
voro en månad gamla eller därutöver, utgjorde, så många som
inmönstrades, tillsammans tjugutvå tusen två hundra sjuttiotre.

003:044 Och HERREN talade till Mose och sade:
003:045 Du skall uttaga leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn, så ock leviternas boskap i stället för dessas
boskap; så att leviterna skola tillhöra mig. Jag är HERREN.
003:046 Men till lösen för de två hundra sjuttiotre personer med vilka
antalet av Israels barns förstfödde överstiger leviternas antal,
003:047 skall du taga fem siklar för var person; du skall taga upp dessa
efter helgedomssikelns vikt, sikeln räknad till tjugu gera.
003:048 Och du skall giva penningarna åt Aron och hans söner såsom lösen
för de övertaliga bland folket.

003:049 Och Mose tog lösesumman av dem som voro övertaliga, när man
räknade dem som voro lösta genom leviterna.
003:050 Av Israels barns förstfödde tog han penningarna, ett tusen tre
hundra sextiofem siklar, efter helgedomssikelns vikt.
003:051 Och Mose gav lösesumman åt Aron och hans söner, efter HERRENS
befallning, såsom HERREN hade bjudit Mose.

004:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
004:002 Räknen bland Levi barn antalet av Kehats barn, efter deras
släkter och efter deras familjer,
004:003 dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunna förrätta sysslor vid
uppenbarelsetältet.
004:004 Och detta skall vara Kehats barns tjänstgöring vid
uppenbarelsetältet: de skola hava hand om de högheliga
föremålen.
004:005 När lägret skall bryta upp, skola Aron och hans söner gå in och
taga ned den förlåt som hänger framför arken och med den
övertäcka vittnesbördets ark;
004:006 däröver skola de lägga ett överdrag av tahasskinn och över detta
ytterligare breda ett kläde, helt och hållet mörkblått; sedan
skola de sätta in stängerna.
004:007 Och över skådebrödsbordet skola de breda ett mörkblått kläde och
ställa därpå faten, skålarna och bägarna, ävensom kannorna till
drickoffren; »det beständiga brödet» skall ock läggas därpå.
004:008 Häröver skola de breda ett rosenrött kläde och betäcka detta med
ett överdrag av tahasskinn; sedan skola de sätta in stängerna.
004:009 Och de skola taga ett mörkblått kläde och därmed övertäcka
ljusstaken och dess lampor, lamptänger och brickor, så ock alla
tillhörande oljekärl som begagnas under tjänstgöringen därvid;
004:010 och de skola lägga den med alla dess tillbehör i ett överdrag av
tahasskinn och sedan lägga alltsammans på en bår.
004:011 Över det gyllene altaret skola de likaledes breda ett mörkblått
kläde och betäcka detta med ett överdrag av tahasskinn, sedan
skola de sätta in stängerna.
004:012 Och de skola taga alla gudstjänstredskap, som begagnas vid
tjänstgöringen i helgedomen, och lägga dem i ett mörkblått kläde
och betäcka dem med ett överdrag av tahasskinn, och sedan lägga
dem på en bår.
004:013 Och de skola taga bort askan från altaret och breda över det ett
purpurrött kläde
004:014 och lägga därpå alla tillbehör som begagnas under tjänstgöringen
därvid, fyrfaten, gafflarna, skovlarna och skålarna, korteligen,
altarets alla tillbehör; och däröver skola de breda ett överdrag
av tahasskinn och så sätta in stängerna.

004:015 Sedan nu Aron och hans söner, när lägret skall bryta upp, så
hava övertäckt de heliga föremålen och alla tillbehör till dessa
heliga föremål, skola därefter Kehats barn komma för att bära;
men de må icke röra vid de heliga föremålen, ty då skola de
dö. Detta är vad Kehats barn hava att bära av det som hör till
uppenbarelsetältet.

004:016 Och Eleasars, prästen Arons sons åliggande skall vara att hava
vården om oljan till ljusstaken, om den välluktande rökelsen, om
det dagliga spisoffret och om smörjelseoljan; hans åliggande
skall vara att hava vården om hela tabernaklet och om allt vad
däri är, de heliga föremålen och deras tillbehör.

004:017 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
004:018 Låten icke kehatiternas släktgren utrotas ur leviternas stam.
004:019 Utan gören på följande sätt med dem, för att de må leva och icke
dö, när de nalkas de högheliga föremålen: Aron och hans söner
skola gå in och anvisa var och en av dem vad han har att göra
eller bära
004:020 men själva må de icke gå in och se de heliga föremålen, icke ens
ett ögonblick, ty då skola de dö.

004:021 Och HERREN talade till Mose och sade:
004:022 Räkna ock antalet av Gersons barn, efter deras familjer och
efter deras släkter.
004:023 Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
004:024 Detta skall vara gersoniternas släkters tjänstgöring, vad de
hava att göra och vad de hava att bära:
004:025 de skola bära de tygvåder av vilka tabernaklet bildas,
uppenbarelsetältets täckelse, dess överdrag och det överdrag av
tahasskinn som ligger ovanpå detta, förhänget för ingången till
uppenbarelsetältet,
004:026 vidare omhängena till förgården, förhänget för porten till
förgården, som omgiver tabernaklet och altaret, så ock
tillhörande streck och alla redskap till arbetet därvid; och
allt som härvid är att göra skola de förrätta.
004:027 På det sätt Aron och hans söner bestämma skall Gersons barns
hela tjänstgöring försiggå, i fråga om allt vad de hava att bära
och göra; och I skolen överlämna i deras vård allt vad de hava
att bära.
004:028 Detta är den tjänstgöring som Gersons barns släkter skola hava
vid uppenbarelsetältet; och vad de hava att iakttaga skola de
utföra under ledning av Itamar, prästen Arons son

004:029 Meraris barn skall du inmönstra, efter deras släkter och efter
deras familjer.
004:030 Dem som äro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, skall du inmönstra, alla tjänstbara män som kunna förrätta
arbete vid uppenbarelsetältet.
004:031 Och detta är vad som skall åligga dem att bära, allt vad som hör
till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet: bräderna till
tabernaklet, dess tvärstänger, stolpar och fotstycken,
004:032 så ock stolparna till förgården runt omkring med deras
fotstycken, pluggar och streck, korteligen, alla deras tillbehör
och allt som hör till arbetet därvid; och I skolen lämna dem
uppgift på de särskilda föremål som det åligger dem att bära.
004:033 Detta skall vara de meraritiska släkternas tjänstgöring, allt
vad som hör till deras tjänstgöring vid uppenbarelsetältet; och
det skall utföras under ledning av Itamar, prästen Arons son.

004:034 Och Mose och Aron och menighetens hövdingar inmönstrade Kehats
barn, efter deras släkter och efter deras familjer,
004:035 dem som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet.
004:036 Och de av dem som inmönstrades, efter deras släkter, utgjorde
två tusen sju hundra femtio.
004:037 Så många voro de av kehatiternas släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning genom
Mose.

004:038 Och de av Gersons barn som inmönstrades, efter deras släkter och
efter deras familjer,
004:039 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
004:040 dessa som inmönstrades efter sina släkter och efter sina
familjer utgjorde två tusen sex hundra trettio.
004:041 Så många voro de av Gersons barns släkter som inmönstrades,
summan av dem som skulle göra tjänst vid uppenbarelsetältet, de
som Mose och Aron inmönstrade, efter HERRENS befallning.

004:042 Och de av Meraris barns släkter som inmönstrades, efter deras
släkter och efter deras familjer,
004:043 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla tjänstbara män som kunde göra arbete vid
uppenbarelsetältet,
004:044 dessa som inmönstrades efter sina släkter utgjorde tre tusen två
hundra.
004:045 Så många voro de av Meraris barns släkter som inmönstrades, de
som Mose och Aron inmönstrade efter HERRENS befallning genom
Mose.

004:046 De av leviterna som Mose och Aron och Israels hövdingar
inmönstrade, efter deras släkter och efter deras familjer,
004:047 de som voro trettio år gamla eller därutöver, ända till femtio
år, alla som kunde förrätta något tjänstgöringsarbete eller
något bärarearbete vid uppenbarelsetältet,
004:048 dessa som inmönstrades utgjorde tillsammans åtta tusen fem
hundra åttio.
004:049 Efter HERRENS befallning blevo de inmönstrade genom Mose, var
och en till det som han hade att göra eller bära, och var och en
fick det åliggande som HERREN hade bjudit Mose.

005:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:002 Bjud Israels barn att de skaffa bort ur lägret var och en som är
spetälsk eller har flytning och var och en som har blivit oren
genom någon död.
005:003 En sådan, vare sig man eller kvinna, skolen I skaffa bort; till
något ställe utanför lägret skolen I skicka honom, för att han
icke må orena deras läger; jag har ju min boning mitt ibland
dem.

005:004 Och Israels barn gjorde så; de skickade dem till ett ställe
utanför lägret; såsom HERREN hade tillsagt Mose, så gjorde
Israels barn.

005:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:006 Tala till Israels barn: Om någon, vare sig man eller kvinna,
begår någon synd--vad det nu må vara, vari en människa kan
försynda sig--i det han gör sig skyldig till en orättrådighet
mot HERREN, och denna person alltså ådrager sig skuld,
005:007 så skall han bekänna den synd han har begått, och ersätta det
han har förbrutit sig på till dess fulla belopp och lägga
femtedelen av värdet därtill; och detta skall han giva åt den
som han har förbrutit sig emot.
005:008 Men om denne icke har efterlämnat någon bördeman, åt vilken
ersättning kan givas för det han har förbrutit sig på, då skall
ersättningen för detta givas åt HERREN och tillhöra prästen,
utom försoningsväduren, med vilken försoning bringas för den
skyldige.
005:009 Och alla heliga gåvor som Israels barn giva såsom en gärd,
vilken de bära fram till prästen, skola tillhöra denne;
005:010 honom skola allas heliga gåvor tillhöra; vad någon giver åt
prästen skall tillhöra denne.

005:011 Och HERREN talade till Mose och sade:
005:012 Tala till Israels barn och säg till dem: Om en hustru har svikit
sin man och varit honom otrogen,
005:013 i det att någon annan har legat hos henne och beblandat sig med
henne, utan att hennes man har fått veta därav, och utan att hon
har blivit röjd, fastän hon verkligen har låtit skända sig; om
alltså intet vittne finnes mot henne och hon icke har blivit
gripen på bar gärning,
005:014 men misstankens ande likväl kommer över honom, så att han får
misstanke mot sin hustru, och det verkligen är så, att hon har
låtit skända sig; eller om misstankens ande kommer över honom,
så att han får misstanke mot sin hustru, och detta fastän hon
icke har låtit skända sig:
005:015 så skall mannen föra sin hustru till prästen och såsom offer för
henne bära fram en tiondedels efa kornmjöl, men ingen olja skall
han gjuta därpå och ingen rökelse lägga därpå, ty det är ett
misstankeoffer, ett åminnelseoffer, som bringar en missgärning i
åminnelse.
005:016 Och prästen skall föra henne fram och ställa henne inför HERRENS
ansikte.
005:017 Och prästen skall taga heligt vatten i ett lerkärl, och sedan
skall prästen taga något av stoftet på tabernaklets golv och
lägga i vattnet.
005:018 Och prästen skall ställa kvinnan fram inför HERRENS ansikte och
lösa upp kvinnans hår och lägga på hennes händer
åminnelseoffret, det är misstankeoffret; men prästen själv skall
hålla i sin hand det förbannelsebringande olycksvattnet.
005:019 Därefter skall prästen besvärja kvinnan och säga till henne: »Om
ingen har lägrat dig och du icke har svikit din man genom att
låta skända dig, så må detta förbannelsebringande olycksvatten
icke skada dig.
005:020 Men om du har svikit din man och låtit skända dig, i det att
någon annan än din man har beblandat sig med dig»
005:021 (prästen besvärjer nu kvinnan med förbannelsens ed, i det han
säger till kvinnan:) »Då må HERREN göra dig till ett exempel som
man nämner, när man förbannar och svär bland ditt folk; HERREN
må då låta din länd förvissna och din buk svälla upp;
005:022 ja, när du har fått detta förbannelsebringande vatten in i ditt
liv, då må det komma din buk att svälla upp och din länd att
förvissna.» Och kvinnan skall säga: »Amen, amen.»
005:023 Sedan skall prästen skriva upp dessa förbannelser på ett blad
och därefter avtvå dem i olycksvattnet
005:024 och giva kvinnan det förbannelsebringande olycksvattnet att
dricka, för att detta förbannelsebringande vatten må bliva henne
till olycka, när hon har fått det i sig.
005:025 Och prästen skall taga misstankeoffret ur kvinnans hand och
vifta detta offer inför HERRENS ansikte och bära det fram till
altaret.
005:026 Och prästen skall av offret taga en handfull, det som utgör
själva altaroffret, och förbränna det på altaret; därefter skall
han giva kvinnan vattnet att dricka.
005:027 Och när han så har givit henne vattnet att dricka, då skall
detta ske: om hon har låtit skända sig och varit sin man
otrogen, så skall det förbannelsebringande vattnet, när hon har
fått det i sig, bliva henne till olycka, i det att hennes buk
sväller upp och hennes länd förvissnar; och kvinnan skall bliva
ett exempel som man nämner, när man förbannar bland hennes folk.
005:028 Men om kvinnan icke har låtit skända sig, utan är ren, då skall
hon förbliva oskadd och kunna undfå livsfrukt.

005:029 Detta är misstankelagen, om huru förfaras skall, när en kvinna
har svikit sin man och låtit skända sig,
005:030 eller när eljest misstankens ande kommer över en man, så att han
misstänker sin hustru; han skall då ställa hustrun fram inför
HERRENS ansikte, och prästen skall med henne göra allt vad denna
lag stadgar.
005:031 Så skall mannen vara fri ifrån missgärning, men hustrun kommer
att bära på missgärning.

006:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:002 Tala till Israels barn och säg till dem:

Om någon, vare sig man eller kvinna, har att fullgöra ett
nasirlöfte, ett löfte att vara HERRENS nasir,
006:003 så skall han avhålla sig från vin och starka drycker; han skall
icke dricka någon syrad dryck av vin eller någon annan syrad
stark dryck; intet slags druvsaft skall han dricka, ej heller
skall han äta druvor, vare sig friska eller torra.
006:004 Så länge hans nasirtid varar, skall han icke äta något som
kommer av vinträdet, icke ens dess kartar eller späda skott.
006:005 Så länge hans nasirlöfte varar, skall ingen rakkniv komma på
hans huvud; till dess att den tid är ute, under vilken han skall
vara HERRENS nasir, skall han vara helig och låte håret växa
långt på sitt huvud.
006:006 Så länge han är HERRENS nasir, skall han icke nalkas någon död.
006:007 Icke ens genom sin fader eller sin moder, sin broder eller sin
syster får han ådraga sig orenhet, om de dö ty han bär på sitt
huvud tecknet till att han är sin Guds nasir;
006:008 så länge hans nasirtid varar, är han helgad åt HERREN.
006:009 Men om någon oförtänkt och plötsligt dör i hans närhet, och
därmed orenar hans huvud, på vilket han bär nasirtecknet, så
skall han raka sitt huvud den dag han bliver ren; han skall raka
det på sjunde dagen.
006:010 Och på åttonde dagen skall han bära fram till prästen två
turturduvor eller två unga duvor, till uppenbarelsetältets
ingång.
006:011 Och prästen skall offra en till syndoffer och en till brännoffer
och bringa försoning för honom, till rening från den synd han
har dragit över sig genom den döde; sedan skall han samma dag
åter helga sitt huvud;
006:012 han skall inviga sig till nasir åt HERREN för lika lång tid som
han förut hade lovat. Och han skall föra fram ett årsgammalt
lamm till skuldoffer. Den förra löftestiden skall vara ogill,
därför att hans nasirat blev orenat.

006:013 Och detta är lagen om en nasir: Den dag hans nasirtid är ute
skall han föras fram till uppenbarelsetältets ingång;
006:014 och han skall såsom sitt offer åt HERREN frambära ett årsgammalt
felfritt lamm av hankön till brännoffer och ett årsgammalt
felfritt lamm av honkön till syndoffer och en felfri vädur till
tackoffer,
006:015 därjämte en korg med osyrat bröd, kakor av fint mjöl, begjutna
med olja, och osyrade tunnkakor, smorda med olja, så ock
tillhörande spis offer och drickoffer.
006:016 Och prästen skall bära fram detta inför HERRENS ansikte och
offra hans syndoffer och hans brännoffer.
006:017 Och väduren skall han offra till tackoffer åt HERREN, jämte
korgen med de osyrade bröden; prästen skall ock offra
tillhörande spisoffer och drickoffer.
006:018 Och nasiren skall vid ingången till uppenbarelsetältet raka sitt
huvud, på vilket han bär nasirtecknet, och taga sitt huvudhår,
sitt nasirtecken, och lägga det på elden som brinner under
tackoffret.
006:019 Och prästen skall taga den kokta vädursbogen, och därjämte ur
korgen en osyrad kaka och en osyrad tunnkaka, och lägga detta på
nasirens händer, sedan denne har rakat av sig nasirtecknet.
006:020 Och prästen skall vifta detta såsom ett viftoffer inför HERRENS
ansikte; det skall vara helgat åt prästen, jämte
viftoffersbringan och offergärdslåret. Sedan får nasiren åter
dricka vin.

006:021 Detta är lagen om den som har avlagt ett nasirlöfte, och om vad
han på grund av nasirlöftet skall offra åt HERREN, förutom vad
han eljest kan anskaffa; efter innehållet i det löfte han har
avlagt skall han göra, enligt lagen om hans nasirat.

006:022 Och HERREN talade till Mose och sade:
006:023 Tala till Aron och hans söner och säg: När I välsignen Israels
barn, skolen I säga så till dem:
006:024 HERREN välsigne dig och bevare dig.
006:025 HERREN låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
006:026 HERREN vände sitt ansikte till dig och give dig frid.

006:027 Så skola de lägga mitt namn på Israels barn, och jag skall då
välsigna dem.

007:001 Då nu Mose hade satt upp tabernaklet och smort och helgat det,
med alla dess tillbehör, och hade satt upp altaret med alla dess
tillbehör, och smort och helgat detta,
007:002 framburos offergåvor av Israels hövdingar, huvudmännen för
stamfamiljerna, det är stamhövdingarna, som stodo i spetsen för
de inmönstrade.
007:003 De förde fram såsom sin offergåva inför HERRENS ansikte sex
övertäckta vagnar och tolv oxar: två hövdingar tillhopa en vagn
och var hövding en oxe; dessa förde de fram inför tabernaklet.
007:004 Och HERREN sade till Mose:
007:005 »Tag emot detta av dem för att bruka det till
uppenbarelsetältets tjänst; och lämna det åt leviterna,
alltefter beskaffenheten av vars och ens tjänst.»
007:006 Och Mose tog emot vagnarna och oxarna och gav dem åt leviterna.
007:007 Två vagnar och fyra oxar gav han åt Gersons barn, efter
beskaffenheten av deras tjänst;
007:008 fyra vagnar och åtta oxar gav han åt Meraris barn, efter
beskaffenheten av den tjänst de förrättade under ledning av
Itamar, prästen Arons son;
007:009 men åt Kehats barn gav han icke något, ty dem ålåg att hava hand
om de heliga föremålen, och dessa skulle bäras på axlarna.

007:010 Och hövdingarna förde fram skänker till altarets invigning, när
det smordes; hövdingarna förde fram dessa sina offergåvor inför
altaret.
007:011 Och HERREN sade till Mose: »Låt hövdingarna, en i sänder, var
och en på sin dag, föra fram sina offergåvor till altarets
invigning.»

007:012 Och den som på första dagen förde fram sin offergåva var
Naheson, Amminadabs son, av Juda stam
007:013 Hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:014 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:015 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:016 och en bock till syndoffer,
007:017 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Nahesons, Amminadabs sons, offergåva.

007:018 På andra dagen förde Netanel, Suars son, hövdingen för Isaskar,
fram sin gåva;
007:019 han framförde såsom sin offergåva ett silverfat, ett hundra
trettio siklar i vikt, och en silverskål om sjuttio siklar,
efter helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet
med olja, till spisoffer,
007:020 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:021 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:022 och en bock till syndoffer,
007:023 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Netanels, Suars sons, offergåva.

007:024 På tredje dagen kom hövdingen för Sebulons barn, Eliab, Helons
son;
007:025 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer
007:026 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:027 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:028 och en bock till syndoffer,
007:029 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eliabs, Helons sons, offergåva.

007:030 På fjärde dagen kom hövdingen för Rubens barn, Elisur, Sedeurs
son;
007:031 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:032 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:033 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:034 och en bock till syndoffer,
007:035 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisurs, Sedeurs sons, offergåva.

007:036 På femte dagen kom hövdingen för Simeons barn, Selumiel,
Surisaddais son;
007:037 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:038 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:039 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:040 och en bock till syndoffer,
007:041 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Selumiels, Surisaddais sons, offergåva.

007:042 På sjätte dagen kom hövdingen för Gads barn, Eljasaf, Deguels
son;
007:043 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:044 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:045 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:046 och en bock till syndoffer,
007:047 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Eljasafs, Deguels sons, offergåva.

007:048 På sjunde dagen kom hövdingen för Efraims barn, Elisama,
Ammihuds son;
007:049 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:050 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:051 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:052 och en bock till syndoffer,
007:053 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Elisamas, Ammihuds sons, offergåva.

007:054 På åttonde dagen kom hövdingen för Manasse barn, Gamliel,
Pedasurs son;
007:055 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:056 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:057 vidare en ungtjur en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:058 och en bock till syndoffer,
007:059 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Gamliels Pedasurs sons, offergåva.

007:060 På nionde dagen kom hövdingen för Benjamins barn, Abidan,
Gideonis son;
007:061 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:062 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:063 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:064 och en bock till syndoffer,
007:065 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Abidans, Gideonis sons, offergåva.

007:066 På tionde dagen kom hövdingen för Dans barn, Ahieser,
Ammisaddais son;
007:067 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:068 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:069 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:070 och en bock till syndoffer,
007:071 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiesers, Ammisaddais sons, offergåva.

007:072 På elfte dagen kom hövdingen för Asers barn, Pagiel, Okrans son;
007:073 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:074 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:075 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:076 och en bock till syndoffer,
007:077 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Pagiels, Okrans sons, offergåva.

007:078 På tolfte dagen kom hövdingen för Naftali barn, Ahira, Enans
son;
007:079 hans offergåva var ett silverfat, ett hundra trettio siklar i
vikt, och en silverskål om sjuttio siklar, efter
helgedomssikelns vikt, båda fulla med fint mjöl, begjutet med
olja, till spisoffer,
007:080 vidare en skål av guld om tio siklar, full med rökelse,
007:081 vidare en ungtjur, en vädur och ett årsgammalt lamm till
brännoffer
007:082 och en bock till syndoffer,
007:083 samt till tackoffret två tjurar, fem vädurar, fem bockar och fem
årsgamla lamm. Detta var Ahiras, Enans sons, offergåva.

007:084 Detta var vad Israels hövdingar skänkte till altarets invigning,
när det smordes: tolv silverfat, tolv silverskålar och tolv
guldskålar.
007:085 Vart fat kom på ett hundra trettio silversiklar och var skål på
sjuttio siklar, så att silvret i dessa kärl sammanlagt utgjorde
två tusen fyra hundra siklar, efter helgedomssikelns vikt.
007:086 Av de tolv guldskålarna, som voro fulla med rökelse, vägde var
och en tio siklar, efter helgedomssikelns vikt, så att guldet i
skålarna sammanlagt utgjorde ett hundra tjugu siklar.
007:087 Brännoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tolv tjurar,
vartill kommo tolv vädurar, tolv årsgamla lamm, med tillhörande
spisoffer, och tolv bockar till syndoffer.
007:088 Och tackoffers-fäkreaturen utgjorde tillsammans tjugufyra
tjurar, vartill kommo sextio vädurar, sextio bockar och sextio
årsgamla lamm. Detta var vad som skänktes till altarets
invigning, sedan det hade blivit smort.

007:089 Och när Mose gick in i uppenbarelsetältet för att tala med
honom, hörde han rösten tala till sig från nådastolen ovanpå
vittnesbördets ark, från platsen mellan de två keruberna; där
talade rösten till honom.

008:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:002 »Tala till Aron och säg till honom: När du sätter upp lamporna,
skall detta ske så, att de sju lamporna kasta sitt sken över
platsen framför ljusstaken.»
008:003 Och Aron gjorde så; han satte upp lamporna så, att de kastade
sitt sken över platsen framför ljusstaken, såsom HERREN hade
bjudit Mose.
008:004 Och ljusstaken var gjord på följande sätt: den var av guld i
drivet arbete; också dess fotställning och blommorna därpå voro
i drivet arbete. Efter det mönster som HERREN hade visat Mose
hade denne låtit göra ljusstaken.

008:005 Och HERREN talade till Mose och sade:
008:006 Du skall bland Israels barn uttaga leviterna och rena dem.
008:007 Och på följande sätt skall du göra med dem för att rena dem: Du
skall stänka reningsvatten på dem; och de skola låta raka hela
sin kropp och två sina kläder och skola så rena sig.
008:008 Sedan skola de taga en ungtjur, med tillhörande spisoffer av
fint mjöl, begjutet med olja; därjämte skall du taga en annan
ungtjur till syndoffer.
008:009 Och du skall föra leviterna fram inför uppenbarelsetältet, och
du skall församla Israels barns hela menighet
008:010 Och när du har fört leviterna fram inför HERRENS ansikte, skola
Israels barn lägga sina händer på dem.
008:011 Och Aron skall vifta leviterna inför HERRENS ansikte såsom ett
viftoffer från Israels barn, och de skola sedan hava till
åliggande att förrätta HERRENS tjänst.
008:012 Och leviterna skola lägga sina händer på tjurarnas huvuden, och
den ena skall du offra till syndoffer och den andra till
brännoffer åt HERREN, för att bringa försoning för leviterna.
008:013 Så skall du ställa leviterna inför Aron och hans söner och
vifta dem såsom ett viftoffer åt HERREN.
008:014 På detta sätt skall du bland Israels barn avskilja leviterna, så
att leviterna skola tillhöra mig.
008:015 Därefter skola leviterna gå in och göra tjänst vid
uppenbarelsetältet, sedan du har renat dem och viftat dem såsom
ett viftoffer;
008:016 ty bland Israels barn äro de givna åt mig såsom gåva; i stället
för allt som öppnar moderlivet, allt förstfött bland Israels
barn, har jag uttagit dem åt mig.
008:017 Ty mig tillhör allt förstfött bland, Israels barn, både
människor och boskap; på den dag då jag slog allt förstfött i
Egyptens land helgade jag det åt mig.
008:018 Och jag har tagit leviterna i stället för allt förstfött bland
Israels barn.
008:019 Och jag har bland Israels barn givit leviterna såsom gåva åt
Aron och hans söner, till att förrätta Israels barns tjänst vid
uppenbarelsetältet och bringa försoning för Israels barn, på det
att ingen hemsökelse må drabba Israels barn, därigenom att
Israels barn nalkas helgedomen.

008:020 Och Mose och Aron och Israels barns hela menighet gjorde så med
leviterna; Israels barn gjorde med leviterna i alla stycken
såsom HERREN hade bjudit Mose angående dem.
008:021 Och leviterna renade sig och tvådde sina kläder, och Aron
viftade dem såsom ett viftoffer inför HERRENS ansikte, och Aron
bragte försoning för dem och renade dem.
008:022 Därefter gingo leviterna in och förrättade sin tjänst vid
uppenbarelsetältet under Aron och hans söner. Såsom HERREN hade
bjudit Mose angående leviterna, så gjorde de med dem.

008:023 och HERREN talade till Mose och sade:
008:024 Detta är vad som skall gälla angående leviterna: Den som är
tjugufem år gammal eller därutöver skall infinna sig och göra
tjänst med arbete vid uppenbarelsetältet.
008:025 Men när leviten bliver femtio år gammal, skall han vara fri
ifrån att tjäna med arbete; han skall då icke längre arbeta.
008:026 Han må betjäna sina bröder vid uppenbarelsetältet med att
iakttaga vad som där är att iakttaga; men något bestämt arbete
skall han icke förrätta. Så skall du förfara med leviterna i vad
som angår deras åligganden.

009:001 Och HERREN talade till Mose Sinais öken, i första månaden av det
andra året efter deras uttåg ur Egyptens land; han sade:
009:002 Israels barn skola ock hålla påsk högtid på den bestämda tiden.
009:003 På fjortonde dagen i denna månad, vid aftontiden, skolen I hålla
den, på bestämd tid. Enligt alla stadgar och föreskrifter därom
skolen I hålla den.

009:004 Så sade då Mose till Israels barn att de skulle hålla
påskhögtid.
009:005 Och de höllo påskhögtid i först månaden, på fjortonde dagen i
månaden, vid aftontiden, i Sinais öken Israels barn gjorde i
alla stycken såsom HERREN hade bjudit Mose

009:006 Men där voro några män som hade blivit orena genom en död
människa, så att de icke kunde hålla påskhögtid på den dagen;
dessa trädde på den dagen fram inför Mose och Aron.
009:007 Och männen sade till honom: »Vi hava blivit orena genom en död
människa; skall det därför förmenas oss att bland Israels barn
bära fram HERRENS offergåva på bestämd?»
009:008 Mose svarade dem: »Stannen så vill jag höra vad HERREN bjuder
angående eder.»

009:009 Och HERREN talade till Mose och sade:
009:010 Tala till Israels barn och säg: Om någon bland eder eller edra
efterkommande har blivit oren genom en död, eller är ute på resa
långt borta, och han ändå vill hålla HERRENS påskhögtid
009:011 så skall han hålla den i andra månaden, på fjortonde dagen, vid
aftontiden. Med osyrat bröd och bittra örter skall han äta
påskalammet.
009:012 Intet därav skall lämnas kvar till morgonen, och intet ben skall
sönderslås därpå. I alla stycken skall påskhögtiden hållas såsom
stadgat är därom.
009:013 Men om någon som är ren, och som icke är ute på resa ändå
underlåter att hålla påskhögtid, så skall han utrotas ur sin
släkt, eftersom han icke har burit fram HERRENS offergåva på
bestämd tid; den mannen bär på synd.
009:014 Och om någon främling bor hos eder och vill hålla HERRENS
påskhögtid, så skall han hålla den enligt den stadga och
föreskrift som gäller för påskhögtiden. En och samma stadga
skall gälla för eder, lika väl för främlingen som för infödingen
i landet.

009:015 Och på den dag då tabernaklet sattes upp övertäckte molnskyn
tabernaklet, vittnesbördets tält, och om aftonen, och sedan ända
till morgonen, var det såsom såge man en eld över tabernaklet.
009:016 Så var det beständigt: molnskyn övertäckte det, och om natten
var det såsom såge man en eld.
009:017 Och så ofta molnskyn höjde sig från tältet, bröto Israels barn
strax upp, och på det ställe där molnskyn stannade, där slogo
Israels barn läger.
009:018 Efter HERRENS befallning bröto Israels barn upp, och efter
HERRENS befallning slogo de läger. Så länge molnskyn vilade över
tabernaklet, lågo de i läger.
009:019 Och om molnskyn en längre tid förblev över tabernaklet, så
iakttogo Israels barn vad HERREN bjöd dem iakttaga och bröto
icke upp.
009:020 Stundom kunde det hända att molnskyn allenast några få dagar
stannade över tabernaklet; då lågo de efter HERRENS befallning i
läger och bröto sedan upp efter HERRENS befallning.
009:021 Stundom kunde det ock hända att molnskyn stannade allenast från
aftonen till morgonen; när då molnskyn om morgonen höjde sig,
bröto de upp; eller om så var, att molnskyn stannade en dag och
en natt och sedan höjde sig, så bröto de upp då.
009:022 Eller om den stannade två dagar, eller en månad, eller vilken
tid som helst, så att molnskyn länge förblev vilande över
tabernaklet, så lågo Israels barn stilla i läger och bröto icke
upp; men när den sedan höjde sig, bröto de upp.
009:023 Efter HERRENS befallning slogo de läger, och efter HERRENS
befallning bröto de upp. Vad HERREN bjöd dem iakttaga, det
iakttogo de, efter HERRENS befallning genom Mose.

010:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
010:002 »Gör dig två trumpeter av silver; i drivet arbete skall du göra
dem. Dessa skall du bruka, när menigheten skall sammankallas,
och när lägren skola bryta upp.

010:003 När man stöter i dem båda, skall hela menigheten församla sig
till dig, vid ingången till uppenbarelsetältet.
010:004 Men när man stöter allenast i den ena, skola hövdingarna,
huvudmännen för Israels ätter, församla sig till dig.
010:005 Och när I blåsen en larmsignal, skola de läger bryta upp, som
ligga österut.
010:006 Men när I blåsen larmsignal för andra gången, skola de läger
bryta upp, som ligga söderut. När lägren skola bryta upp, skall
man blåsa larmsignal,
010:007 men när församlingen skall sammankallas, skolen I icke blåsa
larmsignal, utan stöta i trumpeterna.
010:008 Och Arons söner, prästerna, äro de som skola blåsa i
trumpeterna. Detta skall vara en evärdlig stadga för eder från
släkte till släkte.
010:009 Och om I, i edert land, dragen ut till strid mot någon eder ovän
som angriper eder, så skolen I blåsa larmsignal med trumpeterna;
härigenom skolen I då bringas i åminnelse inför HERRENS, eder
Guds, ansikte, och I skolen så bliva frälsta ifrån edra fiender.
010:010 Och när I haven en glädjedag och haven edra högtider och
nymånader, skolen I stöta i trumpeterna, då I offren edra
brännoffer och tackoffer; så skola de bringa eder i åminnelse
inför eder Guds ansikte. Jag är HERREN, eder Gud.»
010:011 I andra året, i andra månaden, på tjugonde dagen i månaden höjde
sig molnskyn från vittnesbördets tabernakel.
010:012 Då bröto Israels barn upp från Sinais öken och tågade från
lägerplats till lägerplats; och molnskyn stannade i öknen Paran.
010:013 Och när de nu första gången bröto upp, efter HERRENS befallning
genom Mose,
010:014 var Juda barns läger under sitt baner det första som bröt upp,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Naheson, Amminadabs son.
010:015 Och anförare för den här som utgjordes av Isaskars barns stam
var Netanel, Suars son.
010:016 Och anförare för den här som utgjordes av Sebulons barns stam
var Eliab, Helons son.
010:017 Därefter, sedan tabernaklet hade blivit nedtaget, bröto Gersons
barn och Meraris barn upp och buro tabernaklet.
010:018 Därefter bröt Rubens läger upp under sitt baner, häravdelning
efter häravdelning; och anförare för denna här var Elisur,
Sedeurs son.
010:019 Och anförare för den här som utgjordes av Simeons barns stam var
Selumiel, Surisaddais son.
010:020 Och anförare för den här som utgjordes av Gads barns stam var
Eljasaf, Deguels son.
010:021 Därefter bröto kehatiterna upp och buro de heliga tingen, och de
andra satte upp tabernaklet, innan dessa hunno fram.
010:022 Därefter bröt Efraims barns läger upp under sitt baner,
häravdelning efter häravdelning; och anförare för denna här var
Elisama, Ammihuds son.
010:023 Och anförare för den här som utgjordes av Manasse barns stam var
Gamliel, Pedasurs son.
010:024 Och anförare for den här som utgjordes av Benjamins barns stam
var Abidan, Gideonis son.
010:025 Därefter bröt Dans barns läger upp under sitt baner, såsom
eftertrupp i hela lägertåget, häravdelning efter häravdelning;
och anförare för denna här var Ahieser, Ammisaddais son.
010:026 Och anförare för den här som utgjordes av Asers barns stam var
Pagiel, Okrans son.
010:027 Och anförare för den här som utgjordes av Naftali barns stam var
Ahira, Enans son.
010:028 I denna ordning bröto Israels barn upp, häravdelning efter
häravdelning. Och de bröto nu upp.

010:029 Och Mose sade till Hobab, som var son till midjaniten Reguel,
Moses svärfader: »Vi bryta nu upp och tåga till det land om
vilket HERREN har sagt: 'Det vill jag giva eder.' Följ du med
oss, så vilja vi göra dig gott, ty HERREN har lovat Israel vad
gott är.
010:030 Men han svarade honom: »Jag vill icke följa med, utan jag vill
gå hem till mitt land och till min släkt.»
010:031 Då sade han: »Ack nej, övergiv oss icke. Du vet ju bäst var vi
kunna lägra oss i öknen; bliv du därför nu vårt öga.
010:032 Om du följer med oss, skola vi låta också dig få gott av det
goda som HERREN gör mot oss.

010:033 Så bröto de upp och tågade från HERRENS berg tre dagsresor. Och
HERRENS förbundsark gick framför dem tre dagsresor, för att utse
viloplats åt dem.
010:034 Och HERRENS molnsky svävade över dem om dagen, när de bröto upp
från sitt lägerställe.
010:035 Och så ofta arken bröt upp, sade Mose:
»Stå upp, HERRE;
må dina fiender varda förskingrade,
och må de som hata dig fly för ditt ansikte.»
010:036 Och när den sattes ned, sade han:
»Kom tillbaka, HERRE,
till Israels ätters mångtusenden.»

011:001 Men folket knorrade, och detta misshagade HERREN. Ty när HERREN
hörde det, upptändes hans vrede, och HERRENS eld begynte brinna
ibland dem och förtärde de som voro ytterst i lägret.
011:002 Då ropade folket till Mose, och Mose bad till HERREN, och så
stannade elden av.
011:003 Och detta ställe fick namnet Tabeera, därför att HERRENS eld
hade brunnit ibland dem.

011:004 Och den blandade folkhop som åtföljde dem greps av lystnad;
Israels barn själva begynte då ock åter att gråta och sade: »Ack
om vi hade kött att äta!
011:005 Vi komma ihåg fisken som vi åt i Egypten för intet, så ock
gurkorna, melonerna, purjolöken, rödlöken och vitlöken.
011:006 Men nu försmäkta våra själar, ty här finnes alls intet; vi få
intet annat se än manna.

011:007 Men mannat liknade korianderfrö och hade samma utseende som
bdelliumharts.
011:008 Folket gick omkring och samlade sådant, och malde det därefter
på handkvarn eller stötte sönder det i mortel, och kokte det
sedan i gryta och bakade kakor därav; och det smakade såsom fint
bakverk med olja.
011:009 När daggen om natten föll över lägret, föll ock mannat där.

011:010 Och Mose hörde huru folket i sina särskilda släkter grät, var
och en vid ingången till sitt tält; och HERRENS vrede upptändes
storligen, och Mose själv blev misslynt.
011:011 Och Mose sade till HERREN: »Varför har du gjort så illa mot din
tjänare, och varför har jag så litet funnit nåd för dina ögon,
att du har lagt på mig bördan av hela detta folk?
011:012 Är då jag moder eller fader till hela detta folk, eftersom du
säger till mig att jag skall bära det i min famn, såsom
spenabarnet bäres av sin vårdare, in i det land som du med ed
har lovat åt deras fäder?
011:013 Varifrån skall jag få kött att giva åt hela detta folk? De gråta
ju och vända sig mot mig och säga: 'Giv oss kött, så att vi få
äta.'
011:014 Jag förmår icke ensam bära hela detta folk, ty det bliver mig
för tungt.
011:015 Vill du så handla mot mig, så dräp mig hellre med ens, om jag
har funnit nåd för dina ögon, och låt mig slippa detta elände.»

011:016 Då sade HERREN till Mose: »Samla ihop åt mig sjuttio män av de
äldste i Israel, dem som du vet höra till de äldste i folket och
till dess tillsyningsmän; och för dessa fram till
uppenbarelsetältet och låt dem ställa sig där hos dig.
011:017 Där vill jag då stiga ned och tala med dig, och jag vill taga av
den ande som är över dig och låta komma över dem; sedan skola de
bistå dig med att bära på bördan av folket, så att du slipper
bära den ensam.
011:018 Och till folket skall du säga: Helgen eder till i morgon, så
skolen I få kött att äta, eftersom I haven gråtit inför HERREN
och sagt: 'Ack om vi hade kött att äta! I Egypten var oss gott
att vara!' Så skall nu HERREN giva eder kött att äta.
011:019 Icke allenast en dag eller två dagar skolen I få äta det, icke
allenast fem dagar eller tio dagar eller tjugu dagar,
011:020 utan en hel månads tid, till dess att det går ut genom näsan på
eder och bliver eder vämjeligt; detta därför att I haven
förkastat HERREN, som är mitt ibland eder, och haven gråtit
inför hans ansikte och sagt: 'Varför drogo vi då ut ur
Egypten?'»
011:021 Mose sade: »Av sex hundra tusen man till fots utgöres det folk
som jag har omkring mig, och dock säger du: 'Kött vill jag giva
dem, så att de hava att äta en månads tid!'
011:022 Finnas då får och fäkreatur att slakta åt dem i sådan mängd att
det räcker till för dem? Eller skall man samla ihop alla havets
fiskar åt dem, så att det räcker till för dem?»
011:023 HERREN svarade Mose: »Är då HERRENS arm för kort? Du skall nu få
se om det som jag har sagt skall vederfaras dig eller icke.»

011:024 Och Mose gick ut och förkunnade för folket vad HERREN hade sagt.
Sedan samlade han ihop sjuttio män av de äldste i folket och lät
dem ställa sig runt omkring tältet.
011:025 Då steg HERREN ned i molnskyn och talade till honom, och tog av
den ande som var över honom och lät komma över de sjuttio
äldste. Då nu anden föll på dem, begynte de profetera, vilket
de sedan icke mer gjorde.
011:026 Och två män hade stannat kvar i lägret; den ene hette Eldad och
den andre Medad. Också på dem föll anden, ty de voro bland de
uppskrivna, men hade likväl icke gått ut till tältet; och de
profeterade i lägret.
011:027 Då skyndade en ung man bort och berättade detta för Mose och
sade: »Eldad och Medad profetera i lägret.»
011:028 Josua, Nuns son, som hade varit Moses tjänare allt ifrån sin
ungdom, tog då till orda och sade: »Mose, min herre, förbjud dem
det.»
011:029 Men Mose sade till honom: »Skall du så nitälska för mig? Ack att
fastmer allt HERRENS folk bleve profeter, därigenom att HERREN
läte sin Ande komma över dem!»
011:030 Sedan gick Mose tillbaka till lägret med de äldste i Israel.

011:031 Och en stormvind for ut ifrån HERREN, och den förde med sig
vaktlar från havet och drev dem över lägret, en dagsresa vitt på
vardera sidan, runt omkring lägret, och vid pass två alnar högt
över marken.
011:032 Då stod folket upp och gick hela den dagen och sedan hela natten
och hela den följande dagen och samlade ihop vaktlar; det minsta
någon samlade var tio homer. Och de bredde ut dem runt omkring
lägret.
011:033 Men under det att de ännu hade köttet mellan tänderna, innan det
var förtärt, upptändes HERRENS vrede mot folket, och HERREN
anställde ett mycket stort nederlag bland folket.
011:034 Och detta ställe fick namnet Kibrot-Hattaava, ty där begrov man
dem av folket, som hade gripits av lystnad.

011:035 Från Kibrot-Hattaava bröt folket upp och tågade till Haserot;
och i Haserot stannade de.

012:001 Och Mirjam jämte Aron talade illa om Mose för den etiopiska
kvinnans skull som han hade tagit till hustru; han hade nämligen
tagit en etiopisk kvinna till hustru.
012:002 Och de sade: »Är då Mose den ende som HERREN talar med? Talar
han icke också med oss?» Och HERREN hörde detta.
012:003 Men mannen Mose var mycket saktmodig, mer än någon annan
människa på jorden.
012:004 Och strax sade HERREN till Mose, Aron och Mirjam: »Gån ut, I
tre, till uppenbarelsetältet.» Och de gingo ditut, alla tre.
012:005 Då steg HERREN ned i en molnstod och blev stående vid ingången
till tältet; och han kallade på Aron och Mirjam, och de gingo
båda ditut.
012:006 Och han sade: »Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet
bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner
och talar med honom i drömmar.
012:007 Men så gör jag icke med min tjänare Mose; i hela mitt hus är han
betrodd.
012:008 Muntligen talar jag med honom, öppet och icke i förtäckta ord,
och han får skåda HERRENS gestalt. Varför haven I då icke haft
försyn för att tala illa om min tjänare Mose?»
012:009 Och HERRENS vrede upptändes mot dem, och han övergav dem.
012:010 När så molnskyn drog sig tillbaka från tältet, se, då var Mirjam
vit såsom snö av spetälska; när Aron vände sig till Mirjam, fick
han se att hon var spetälsk.
012:011 Då sade Aron till Mose: »Ack, min herre, lägg icke på oss bördan
av en synd som vi i vår dårskap hava begått.
012:012 Låt henne icke bliva lik ett dödfött foster, vars kropp är till
hälften förstörd, när det kommer ut ur sin moders liv.»
012:013 Då ropade Mose till HERREN och sade: »O Gud, gör henne åter
frisk.»
012:014 HERREN svarade Mose: »Om hennes fader hade spottat henne i
ansiktet, skulle hon ju hava fått sitta med skam i sju dagar. Må
hon alltså nu hållas innestängd i sju dagar utanför lägret;
sedan får hon komma tillbaka dit igen.»
012:015 Så hölls då Mirjam innestängd i sju dagar utanför lägret, och
folket bröt icke upp, förrän Mirjam hade kommit tillbaka.

013:001 Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen
Paran.
013:002 Och HERREN talade till Mose och sade:
013:003 »Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill
giva åt Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända,
men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.»
013:004 Och Mose sände från öknen Paran åstad sådana män, efter HERRENS
befallning; allasammans hörde de till huvudmännen bland Israels
barn.
013:005 Och dessa voro namnen på dem: Av Rubens stam: Sammua, Sackurs
son;
013:006 av Simeons stam: Safat, Horis son;
013:007 av Juda stam: Kaleb, Jefunnes son;
013:008 av Isaskars stam: Jigeal, Josefs son;
013:009 av Efraims stam: Hosea, Nuns son;
013:010 av Benjamins stam: Palti, Rafus son;
013:011 av Sebulons stam: Gaddiel, Sodis son;
013:012 av Josefs stam: av Manasse stam: Gaddi, Susis son;
013:013 av Dans stam: Ammiel, Gemallis son;
013:014 av Asers stam: Setur, Mikaels son;
013:015 av Naftali stam: Nahebi, Vofsis son;
013:016 av Gads stam; Geuel, Makis son.
013:017 Dessa voro namnen på de män som Mose sände åstad för att bespeja
landet. Men Mose gav Hosea, Nuns son, namnet Josua.
013:018 Och Mose sände dessa åstad för att bespeja Kanaans land.

Och han sade till dem: »Dragen nu upp till Sydlandet, och dragen
vidare upp till Bergsbygden.
013:019 Och sen efter, hurudant landet är, och om folket som bor däri är
starkt eller svagt, om det är litet eller stort,
013:020 och hurudant landet är, vari de bo, om det är gott eller dåligt,
och hurudana de platser äro, där de bo, om de bo i läger eller i
befästa städer,
013:021 och hurudant själva landet är, om det är fett eller magert, om
träd finnas där eller icke. Varen vid gott mod, och tagen med
eder hit av landets frukt.» Det var nämligen vid den tid då de
första druvorna voro mogna

013:022 Så drogo de åstad och bespejade landet från öknen Sin ända till
Rehob, där vägen går till Hamat.
013:023 De drogo upp till Sydlandet och kommo till Hebron; där bodde
Ahiman, Sesai och Talmai, Anaks avkomlingar. Men Hebron byggdes
sju år före Soan i Egypten.
013:024 Och de kommo till Druvdalen; där skuro de av en kvist med en
ensam druvklase på, och denna bars sedan på en stång av två
man. Därtill togo de granatäpplen och fikon.
013:025 Detta ställe blev kallat Druvdalen för den druvklases skull som
Israels barn där skuro av.
013:026 Och efter fyrtio dagar vände de tillbaka, sedan de hade bespejat
landet.
013:027 De gingo åstad och kommo till Mose och Aron och Israels barns
hela menighet i öknen Paran, i Kades, och avgåvo sin berättelse
inför dem och hela menigheten och visade dem landets frukt.
013:028 De förtäljde för honom och sade: »Vi kommo till det land dit du
sände oss. Och det flyter i sanning av mjölk och honung, och här
är dess frukt.
013:029 Men folket som bor i landet är starkt, och städerna äro
välbefästa och mycket stora; ja, vi sågo där också avkomlingar
av Anak.
013:030 Amalekiterna bo i Sydlandet, hetiterna, jebuséerna och amoréerna
bo i Bergsbygden, och kananéerna bo vid havet och utmed Jordan.»

013:031 Men Kaleb sökte stilla folket, så att de icke skulle knota emot
Mose; han sade: »Låt oss ändå draga ditupp och intaga det, ty
förvisso skola vi bliva det övermäktiga.»
013:032 Men de män som hade varit däruppe med honom sade: »Vi kunna icke
draga upp mot detta folk, ty de äro oss för starka.»
013:033 Och de talade bland Israels barn illa om landet som de hade
bespejat; de sade: »Det land som vi hava genomvandrat och
bespejat är ett land som förtär sina inbyggare, och alla
människor, som vi där sågo, voro resligt folk.
013:034 Vi sågo där ock jättarna, Anaks barn, av jättestammen; vi tyckte
då att vi själva voro såsom gräshoppor, och sammalunda tyckte de
om oss.

014:001 Då begynte hela menigheten ropa och skria, och folket grät den
natten.
014:002 Och alla Israels barn knorrade emot Mose och Aron, och hela
menigheten sade till dem: »O att vi hade fått dö i Egyptens
land, eller att vi hade fått dö här i öknen!
014:003 Varför vill då HERREN föra oss in i detta andra land, där vi
måste falla för svärd, och där våra hustrur och barn skola bliva
fiendens byte? Det vore förvisso bättre för oss att vända
tillbaka till Egypten.»
014:004 Och de sade till varandra: »Låt oss välja en anförare och vända
tillbaka till Egypten.»
014:005 Då föllo Mose och Aron ned på sina ansikten inför Israels barns
hela församlade menighet.
014:006 Och Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vilka voro bland
dem som hade bespejat landet, revo sönder sina kläder
014:007 och sade till Israels barns hela menighet: »Det land som vi hava
genomvandrat och bespejat är ett övermåttan gott land.
014:008 Om HERREN har behag till oss, så skall han föra oss in i det
landet och giva det åt oss--ett land som flyter av mjölk och
honung.
014:009 Allenast mån I icke sätta eder upp mot HERREN; och för folket i
landet mån I icke frukta, ty de skola bliva såsom en munsbit för
oss. Deras beskärm har vikit ifrån dem, men med oss är HERREN;
frukten icke för dem.»

014:010 Men hela menigheten ropade att man skulle stena dem. Då visade
sig HERRENS härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels
barn.
014:011 Och HERREN sade till Mose: »Huru länge skall detta folk förakta
mig, och huru länge skola de framhärda i att icke vilja tro på
mig, oaktat alla de tecken jag har gjort bland dem?
014:012 Jag skall slå dem med pest och förgöra dem, men dig vill jag
göra till ett folk, större och mäktigare än detta.»
014:013 Mose sade till HERREN: »Egyptierna hava ju förnummit att du med
din kraft har fört detta folk ut ifrån dem hitupp,
014:014 och de hava omtalat det för inbyggarna här i landet, så att de
hava fått höra att du är HERREN mitt ibland detta folk, att du,
HERRE, visar dig för dem ansikte mot ansikte, att din molnsky
står över dem, och att du går framför dem i en molnstod om dagen
och i en eldstod om natten.
014:015 Om du nu dödade detta folk, alla tillsammans, då skulle
hedningarna, som finge höra detta berättas om dig, säga så:
014:016 'Därför att HERREN icke förmådde föra detta folk in i det land
som han med ed hade lovat åt dem, därför har han slaktat dem i
öknen.'
014:017 Nej, må nu Herrens kraft bevisa sig stor, såsom du har talat och
sagt:
014:018 'HERREN är långmodig och stor i mildhet, han förlåter
missgärning och överträdelse, fastän han icke låter någon bliva
ostraffad, utan hemsöker fädernas missgärning på barn och
efterkommande i tredje och fjärde led.'
014:019 Så tillgiv nu detta folk dess missgärning, enligt din stora nåd,
såsom du har låtit din förlåtelse följa detta folk allt ifrån
Egypten och ända hit.»
014:020 Då sade HERREN: »Jag vill tillgiva dem efter din bön.
014:021 Men så sant jag lever, och så sant hela jorden skall bliva full
av HERRENS härlighet:
014:022 av alla de män som hava sett min härlighet och de tecken jag har
gjort i Egypten och i öknen, och som dock nu tio gånger hava
frestat mig och icke velat höra min röst,
014:023 av dem skall ingen få se det land som jag med ed har lovat åt
deras fäder; ingen av dem som hava föraktat mig skall få se det.
014:024 Men eftersom i min tjänare Kaleb är en annan ande, så att han i
allt har efterföljt mig, därför vill jag låta honom komma in i
det land där han nu har varit, och hans avkomlingar skola
besitta det.
014:025 Men då nu amalekiterna och kananéerna bo i dalbygden, så vänden
eder i morgon åt annat håll bryten upp och tagen vägen mot
öknen, åt Röda havet till.»

014:026 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
014:027 »Huru länge skall denna onda menighet fortfara att knorra mot
mig? Ty jag har hört huru Israels barn knorra mot mig.
014:028 Säg nu till dem: 'Så sant jag lever, säger HERREN, jag skall
göra med eder såsom I själva haven sagt inför mig.
014:029 Här i öknen skola edra döda kroppar bliva liggande; så skall det
gå eder alla, så många I ären som haren blivit inmönstrade, alla
som äro tjugu år gamla eller därutöver, eftersom I haven knorrat
mot mig.
014:030 Sannerligen, ingen av eder skall komma in i det land som jag med
upplyft hand har lovat giva eder till boning, ingen förutom
Kaleb, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.
014:031 Men edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte? dem skall jag låta komma ditin, och de skola lära känna
det land som I haven föraktat.
014:032 I själva däremot--edra döda kroppar skola bliva liggande här i
öknen.
014:033 Och edra barn skola draga omkring såsom herdar i öknen i fyrtio
år, och skola bära på bördan av eder trolösa avfällighet, till
dess att edra döda kroppar hava förgåtts i öknen.
014:034 Såsom I under fyrtio dagar haven bespejat landet, så skolen I
under fyrtio år--ett år för var dag--komma att bära på edra
missgärningar; I skolen då förnimma vad det är att jag tager min
hand ifrån eder.'
014:035 Jag, HERREN, talar; jag skall förvisso göra så med hela denna
onda menighet, som har rotat sig samman mot mig; här i öknen
skola de förgås, här skola de dö.»

014:036 Och de män som Mose hade sänt åstad för att bespeja landet, och
som vid sin återkomst hade förlett hela menigheten att knorra
mot honom, därigenom att de talade illa om landet,
014:037 dessa män som hade talat illa om landet träffades nu av döden
genom en hemsökelse, inför HERRENS ansikte.
014:038 Av de män som hade gått åstad för att bespeja landet blevo dock
Josua, Nuns son, och Kaleb, Jefunnes son, vid liv.

014:039 Och Mose talade detta till alla Israels barn. Då blev folket
mycket sorgset.
014:040 Och de stodo upp bittida följande morgon för att draga åstad upp
mot den övre bergsbygden; och de sade: »Se, här äro vi; vi vilja
nu draga upp till det land som HERREN har talat om; ty vi hava
syndat.»
014:041 Men Mose sade: »Varför viljen I så överträda HERRENS befallning?
Det kan ju icke lyckas väl.
014:042 HERREN är icke med bland eder; dragen därför icke ditupp, på det
att I icke mån bliva slagna av edra fiender.
014:043 Ty amalekiterna och kananéerna skola där möta eder, och I skolen
falla för svärd; I haven ju vänt eder bort ifrån HERREN, och
HERREN skall därför icke vara med eder.»
014:044 Likväl drogo de i sitt övermod upp mot den övre bergsbygden; men
HERRENS förbundsark och Mose lämnade icke lägret.
014:045 Då kommo amalekiterna och kananéerna, som bodde där i
bergsbygden, ned och slogo dem och förskingrade dem och drevo
dem ända till Horma.

015:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:002 Tala till Israels barn och säg till dem: Om I, när I kommen in i
det land som jag vill giva eder, och där I skolen bo,
015:003 viljen offra ett eldsoffer åt HERREN, ett brännoffer eller ett
slaktoffer--vare sig det gäller att fullgöra ett löfte, eller
det gäller ett frivilligt offer, eller det gäller edra
högtidsoffer--för att bereda HERREN en välbehaglig lukt, genom
fäkreatur eller småboskap,
015:004 så skall den som vill offra åt HERREN ett sådant offer bära fram
såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja;
015:005 och såsom drickoffer skall du offra en fjärdedels hin vin till
vart lamm, vare sig det är ett brännoffer som offras, eller det
är ett slaktoffer.
015:006 Men till en vädur skall du såsom spisoffer offra två tiondedels
efa fint mjöl, begjutet med en tredjedels hin olja,
015:007 och såsom drickoffer skall du bära fram en tredjedels hin vin,
till er välbehaglig lukt för HERREN.
015:008 Och när du offrar en ungtjur till brännoffer eller till
slaktoffer, vare sig det gäller att fullgöra ett löfte eller det
gäller tackoffer åt HERREN.
015:009 Så skall, jämte ungtjuren, såsom spisoffer frambäras tre
tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en halv in olja,
015:010 och såsom drickoffer skall du bära fram en halv hin vin: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

015:011 Vad här är sagt skall offras till var tjur, var vädur, vart djur
av småboskapen, vare sig får eller get.
015:012 Efter antalet av de djur I offren skolen I offra till vart och
ett vad här är sagt, efter deras antal.
015:013 Var inföding skall offra detta, såsom här är sagt, när han vill
offra ett eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.
015:014 Och när en främling som vistas hos eder, eller som i kommande
släkten bor ibland eder, vill offra ett eldsoffer till en
välbehaglig lukt för HERREN, så skall han offra på samma sätt
som I offren.
015:015 Inom församlingen skall en och samma stadga gälla för eder och
för främlingen som bor ibland eder. Detta skall vara en
evärdlig stadga för eder från släkte till släkte: I själva och
främlingen skolen förfara på samma sätt inför HERRENS ansikte.
015:016 Samma lag och samma rätt skall gälla för eder och för främlingen
som bor hos eder.

015:017 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:018 Tala till Israels barn och säg till dem: När I kommen in i det
land dit jag vill föra eder,
015:019 skolen I, då I äten av landets bröd, giva åt HERREN en offergärd
därav.
015:020 Såsom förstling av edert mjöl skolen I giva en kaka till
offergärd; I skolen giva den, likasom I given en offergärd från
eder loge.
015:021 Av förstlingen av edert mjöl skolen I giva åt HERREN en
offergärd, släkte efter släkte.

015:022 Och om I begån synd ouppsåtligen, i det att I underlåten att
göra efter något av dessa bud som HERREN har kungjort för Mose,
015:023 efter något av det som HERRENS har bjudit eder genom Mose, från
den dag då HERREN gav sina bud och allt framgent, släkte efter
släkte,
015:024 så skall, om synden har blivit begången ouppsåtligen, utan att
menigheten visste det, hela menigheten offra en ungtjur såsom
brännoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN, med det
spisoffer och det drickoffer som på föreskrivet sätt skall
offras därtill, och tillika en bock såsom syndoffer.
015:025 Och prästen skall bringa försoning för Israels barns hela
menighet, och så bliver dem förlåtet; ty det var en ouppsåtlig
synd, och de hava burit fram sitt offer, ett eldsoffer åt
HERREN, och sitt syndoffer inför HERRENS ansikte för sin
ouppsåtliga synd.
015:026 Ja, så bliver dem förlåtet, Israels barns hela menighet och
främlingen som bor ibland dem; ty hela folket var delaktigt i
den ouppsåtliga synden.

015:027 Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom
syndoffer föra fram en årsgammal get.
015:028 Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat
sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att
honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
015:029 För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när
någon begår synd ouppsåtligen.
015:030 Men den som begår något med upplyft hand, evad han är inföding
eller främling, han hånar HERREN, och han skall utrotas ur sitt
folk.
015:031 Ty HERRENS ord har han föraktat, och mot hans bud har han
brutit; utan förskoning skall han utrotas; missgärning vilar på
honom.

015:032 Medan nu Israels barn voro i öknen, ertappades en man med att
samla ihop ved på sabbatsdagen.
015:033 Och de som ertappade honom med att samla ihop ved förde honom
fram inför Mose och Aron och hela menigheten.
015:034 Och då det icke var bestämt vad som borde göras med honom, satte
de honom i förvar.
015:035 Och HERREN sade till Mose: »Mannen skall straffas med döden;
hela menigheten skall stena honom utanför lägret.»
015:036 Då förde hela menigheten ut honom utanför lägret och stenade
honom till döds, såsom HERREN hade bjudit Mose.

015:037 Och HERREN talade till Mose och sade:
015:038 Tala till Israels barn och säg till dem att de och deras
efterkommande skola göra sig tofsar i hörnen på sina kläder och
sätta ett mörkblått snöre på var hörntofs.
015:039 Och detta skolen I hava till tofsprydnad, för att I, när I sen
därpå, mån tänka på alla HERRENS bud och göra efter dem, och
icke sväva omkring efter edra hjärtans och ögons lustar, som I
nu löpen efter i trolös avfällighet.
015:040 Ty jag vill att I skolen tänka på och göra efter alla mina bud
och vara helgade åt eder Gud.
015:041 Jag är HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land,
för att jag skall vara eder Gud Jag är HERREN, eder Gud.

016:001 Och Kora, son till Jishar, son till Kehat, son till Levi, samt
Datan och Abiram, Eliabs söner, och On, Pelets son, av Rubens
söner, dessa togo till sig folk
016:002 och gjorde uppror emot Mose; och dem följde två hundra femtio
män av Israels barn, hövdingar i menigheten, ombud i
folkförsamlingen, ansedda män.
016:003 Och de församlade sig emot Mose och Aron och sade till dem: »Nu
må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och
HERREN är mitt ibland dem; varför upphäven I eder då över
HERRENS församling?»
016:004 När Mose hörde detta, föll han ned på sitt ansikte.
016:005 Sedan talade han till Kora och hela hans hop och sade: »I morgon
skall HERREN göra kunnigt vem som hör honom till, och vem som är
den helige åt vilken han giver tillträde till sig. Och den han
utväljer, honom skall han giva tillträde till sig.
016:006 Gören nu på detta sätt: tagen edra fyrfat, du Kora och hela din
hop,
016:007 och läggen eld i dem och strön rökelse på dem inför HERRENS
ansikte i morgon; den man som HERREN då utväljer, han är den
helige. Ja, nu må det vara nog, I Levi söner.»

016:008 Ytterligare sade Mose till Kora: Hören nu, I Levi söner.
016:009 Är det eder icke nog att Israels Gud har avskilt eder från
Israels menighet och givit eder tillträde till sig, så att I fån
förrätta tjänsten i HERRENS tabernakel och stå inför menigheten
och betjäna den?
016:010 Åt dig, och åt alla dina bröder, Levi söner, jämte dig, har han
givit tillträde till sig; och nu stån I också efter prästadömet!
016:011 Därför, tagen eder till vara, du och hela din hop, I som haven
rotat eder samman mot HERREN--ty vad är Aron, att I knorren
mot honom?»

016:012 Och Mose sände och lät kalla till sig Datan och Abiram, Eliabs
söner. Men de sade: »vi komma icke.
016:013 Är det icke nog att du har fört oss hitupp ur ett land som flöt
av mjölk och honung, för att låta oss dö I öknen? Vill du nu ock
upphäva dig till herre över oss?
016:014 Ingalunda har du fört oss in i ett land som flyter av mjölk och
honung, eller givit oss åkrar och vingårdar till arvedel. Eller
tror du att du kan sticka ut ögonen på dessa människor? Nej, vi
komma icke.»
016:015 Då blev Mose mycket vred och sade till HERREN: »Se icke till
deras offergåva. Icke så mycket som en enda åsna har jag tagit
av dem, och ingen av dem har jag gjort något ont.»

016:016 Och Mose sade till Kora: »Du och hela din hop mån inställa eder
inför HERRENS ansikte i morgon, du själv och de, så ock Aron.
016:017 Och var och en av eder må taga sitt fyrfat och lägga rökelse
därpå, och sedan bära sitt fyrfat fram inför HERRENS ansikte,
två hundra femtio fyrfat; du själv och Aron mån ock taga var
sitt fyrfat.»
016:018 Och de togo var och en sitt fyrfat och lade eld därpå och
strödde rökelse därpå, och ställde sig vid ingången till
uppenbarelsetältet; och Mose och Aron likaså.
016:019 Och Kora församlade mot dem hela menigheten vid ingången till
uppenbarelsetältet. Då visade sig HERRENS härlighet för hela
menigheten.
016:020 och HERREN talade till Mose och Aron och sade:
016:021 »Skiljen eder från denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.»
016:022 Då föllo de ned på sina ansikten och sade: »O Gud, du Gud som
råder över allt kötts anda, skall du förtörnas på hela
menigheten, därför att en enda man syndar?»
016:023 Då talade HERREN till Mose och sade:
016:024 »Tala till menigheten och säg: Dragen eder bort ifrån platsen
runt omkring Koras, Datans och Abirams lägerställe.»

016:025 Och Mose stod upp och gick till Datan och Abiram, och de äldste
i Israel följde honom.
016:026 Och han talade till menigheten och sade: »Viken bort ifrån dessa
ogudaktiga människors tält, och kommen icke vid något som
tillhör dem, på det att I icke mån förgås genom alla deras
synder.»
016:027 Då drogo de sig bort ifrån platsen runt omkring Koras, Datans
och Abirams lägerställe; men Datan och Abiram hade gått ut och
ställt sig vid ingången till sina tält med sina hustrur och
barn, både stora och små.
016:028 Och Mose sade: »Därav skolen I förnimma att det är HERREN som
har sänt mig för att göra alla dessa gärningar, och att jag icke
har handlat efter eget tycke:
016:029 om dessa dö på samma sätt som andra människor dö, eller drabbas
av hemsökelse på samma sätt som andra människor, så har HERREN
icke sänt mig;
016:030 men om HERREN här låter något alldeles nytt ske, i det att
marken öppnar sin mun och uppslukar dem med allt vad de hava, så
att de levande fara ned i dödsriket, då skolen I därav veta att
dessa människor hava föraktat HERREN.»
016:031 Och just som han hade slutat att tala allt detta, rämnade marken
under dem,
016:032 och jorden öppnade sin mun och uppslukade dem och deras hus och
allt Koras folk och alla deras ägodelar;
016:033 och de foro levande ned i dödsriket, de med allt vad de hade,
och jorden övertäckte dem, och så utrotades de ur församlingen.
016:034 Och hela Israel, som stod runt omkring dem, flydde vid deras
rop, ty de fruktade att bliva uppslukade av jorden.
016:035 Men eld gick ut från HERREN och förtärde de två hundra femtio
männen som hade burit fram rökelse.

016:036 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:037 »Säg till Eleasar, prästen Arons son, att han skall taga
fyrfaten ut ur branden, men kasta ut elden i dem långt bort,
016:038 ty de hava blivit heliga. Och dessa fyrfat--de mäns som genom
sin synd förverkade sina liv--dem skall man hamra ut till
plåtar för att därmed överdraga altaret; ty de hava varit
framburna inför HERRENS ansikte och hava därigenom blivit
heliga. Och de skola så vara ett tecken för Israels barn.»
016:039 Då tog prästen Eleasar kopparfyrfaten som de uppbrända männen
hade burit fram, och man hamrade ut dem för att därmed överdraga
altaret,
016:040 till en påminnelse för Israels barn att ingen främmande, ingen
som icke vore av Arons säd, måtte träda fram för att antända
rökelse inför HERRENS ansikte, på det att det icke skulle gå
honom såsom det gick Kora och hans hop: allt i enlighet med vad
HERREN hade sagt honom genom Mose.

016:041 Men dagen därefter knorrade Israels barns hela menighet emot
Mose och Aron och sade: »Det är I som haven dödat HERRENS folk.»
016:042 Då nu menigheten församlade sig emot Mose och Aron, vände dessa
sig mot uppenbarelsetältet och fingo då se molnskyn övertäcka
det; och HERRENS härlighet visade sig.
016:043 Då gingo Mose och Aron fram inför uppenbarelsetältet.
016:044 Och HERREN talade till Mose och sade:
016:045 »Gån bort ifrån denna menighet, så skall jag i ett ögonblick
förgöra dem.» Då föllo de ned på sina ansikten.
016:046 Och Mose sade till Aron: »Tag ditt fyrfat och lägg eld från
altaret därpå och strö rökelse därpå, och bär det så med hast
bort till menigheten och bringa försoning för dem; ty
förtörnelse har gått ut från HERRENS ansikte, och hemsökelsen
har begynt.»
016:047 Då tog Aron det som Mose hade tillsagt honom och skyndade mitt
in i församlingen, och se, hemsökelsen hade redan begynt ibland
folket, men han lade rökelsen på och bragte försoning för
folket.
016:048 När han så stod mellan de döda och de levande, upphörde
hemsökelsen.
016:049 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde fjorton
tusen sju hundra, förutom dem som hade omkommit för Koras skull.
016:050 Sedan vände Aron tillbaka till Mose vid uppenbarelsetältets
ingång; och hemsökelsen hade upphört.

017:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
017:002 »Tala till Israels barn, och tag av dem, av alla som bland dem
äro hövdingar för stamfamiljer, en stav för var stamfamilj,
tillsammans tolv stavar. Vars och ens namn skall du skriva på
hans stav.
017:003 Och Arons namn skall du skriva på Levi stav; ty huvudmannen för
denna stams familjer skall hava sin särskilda stav.
017:004 Sedan skall du lägga in dem i uppenbarelsetältet framför
vittnesbördet, där jag uppenbarar mig för eder.
017:005 Då skall ske att den man som jag utväljer, hans stav skall
grönska. Och så skall jag göra slut på Israels barns knorrande,
så att jag slipper höra huru de knorra mot eder.»
017:006 Och Mose talade till Israels barn, och hövdingarna för deras
stamfamiljer gåvo honom alla var och en sin stav, tillsammans
tolv stavar; och Arons stav var med bland deras stavar.
017:007 Och Mose lade stavarna inför HERRENS ansikte i vittnesbördets
tält.

017:008 När nu Mose dagen därefter gick in i vittnesbördets tält, se, då
grönskade Arons stav, som var där för Levi hus, den hade knoppar
och utslagna blommor och mogna mandlar.
017:009 Och Mose bar alla stavarna ut från HERRENS ansikte till alla
Israels barn; och de sågo på dem och togo var och en sin stav.
017:010 Och HERREN sade till Mose: »Lägg Arons stav tillbaka framför
vittnesbördet, för att den där må förvaras såsom ett tecken för
de gensträviga; så skall du göra en ände på deras knorrande, så
att jag slipper höra det, på det att de icke må dö.»
017:011 Och Mose gjorde så; såsom HERREN hade bjudit honom, så gjorde
han.

017:012 Och Israels barn ropade till Mose: »Se, vi omkomma, vi förgås,
vi förgås allasammans!
017:013 Var och en som kommer därvid, som kommer vid HERRENS tabernakel,
han dör. Skola vi då verkligen alla omkomma?»

018:001 Och HERREN sade till Aron: Du och dina söner, och din faders hus
jämte dig, skolen bära den missgärning som vidlåder helgedomen;
och du och dina söner jämte dig skolen bära den missgärning som
vidlåder edert prästämbete.
018:002 Men också dina fränder, Levi stam, din faders stam, skall du
låta få tillträde dit jämte dig, och de skola hålla sig till dig
och betjäna dig, under det att du och dina söner jämte dig gören
tjänst inför vittnesbördets tält.
018:003 Och de skola iakttaga vad du har att iakttaga, och vad som
eljest är att iakttaga vid hela tältet; men de må icke komma vid
de heliga redskapen eller altaret, på det att icke både de och I
mån dö.
018:004 De skola hålla sig till dig och iakttaga vad som är att iakttaga
vid uppenbarelsetältet, under all tjänstgöring vid tältet; men
ingen främmande får komma eder nära.
018:005 Och I skolen iakttaga vad som är att iakttaga vid helgedomen och
vid altaret, på det att icke förtörnelse åter må komma över
Israels barn.
018:006 Se, jag har uttagit edra bröder, leviterna, bland Israels barn;
en gåva äro de åt eder, givna åt HERREN, till att förrätta
tjänsten vid uppenbarelsetältet.
018:007 Men du och dina söner jämte dig skolen iakttaga vad som hör till
edert prästämbete, i allt vad som angår altaret och det som är
innanför förlåten, och skolen så göra tjänst. Jag giver eder
edert prästämbete såsom en gåvotjänst; men om någon främmande
kommer därvid, skall han dödas.

018:008 Och HERREN talade till Aron: Se, jag giver åt dig vad som skall
förvaras av det som gives mig såsom gärd. Av Israels barns alla
heliga gåvor giver jag detta till ämbetslott åt dig och dina
söner, såsom en evärdlig rätt.
018:009 Detta skall tillhöra dig av det! högheliga som icke lämnas åt
elden: alla deras offergåvor, så ofta de frambära spisoffer
eller syndoffer, eller frambära skuldoffer till ersättning åt
mig, detta skall såsom högheligt tillhöra dig och dina söner.
018:010 På en höghelig plats skall du äta detta; allt mankön må äta det,
det skall vara dig heligt.
018:011 Och detta är rad som skall tillhöra dig såsom en gärd av Israels
barns gåvor, så ofta de frambära viftoffer; åt dig och åt dina
söner och döttrar jämte dig giver jag det till en evärdlig rätt;
var och en i ditt hus som är ren må äta det:
018:012 allt det bästa av olja och allt det bästa av vin och av säd,
förstlingen därav, som de giva åt HERREN, detta giver jag åt
dig.
018:013 Förstlingsfrukterna av allt som växer i deras land, vilka de
bära fram åt HERREN, skola tillhöra dig; var och en i ditt hus
som är ren må äta därav.
018:014 Allt tillspillogivet i Israel skall tillhöra dig.
018:015 Allt det som öppnar moderlivet, vad kött det vara må, evad det
är människor eller boskap som de föra fram till HERREN, det
skall tillhöra dig; dock så, att du tager lösen för det som är
förstfött bland människor, och likaledes tager lösen för det som
är förstfött bland orena djur.
018:016 Och vad angår dem som skola lösas, skall du taga lösen för dem,
när de äro en månad gamla, och detta efter det värde du har
bestämt: fem siklar silver, efter helgedomssikelns vikt, denna
räknad till tjugu gera.
018:017 Men för det som är förstfött bland fäkreatur eller får eller
getter må du icke taga lösen; det är heligt. Deras blod skall
du stänka på altaret, och deras fett skall du förbränna såsom
ett eldsoffer, till en välbehaglig lukt för HERREN.
018:018 Men deras kött skall tillhöra dig; det skall tillhöra dig
likasom viftoffersbringan och det högra lårstycket.
018:019 Alla heliga gåvor som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd,
dem giver jag åt dig och åt dina söner och döttrar jämte dig,
såsom en evärdlig rätt. Ett evärdligt saltförbund inför
HERRENS ansikte skall detta vara för dig och för dina
avkomlingar jämte dig.
018:020 och HERREN sade till Aron: I deras land skall du icke hava någon
arvedel, och du skall icke hava någon lott bland dem; jag skall
vara din lott och arvedel bland Israels barn.

018:021 Och se, åt Levi barn giver jag all tionde i Israel till arvedel,
såsom lön för den tjänst de förrätta, tjänsten vid
uppenbarelsetältet.
018:022 Men de övriga israeliterna må hädanefter icke komma vid
uppenbarelsetältet, ty de skola därigenom komma att bära på synd
och så träffas av döden;
018:023 utan leviterna skola förrätta tjänsten vid uppenbarelsetältet,
och de skola bära de missgärningar som begås. Detta skall vara
en evärdlig stadga för eder från släkte till släkte; bland
Israels barn skola de icke hava någon arvedel.
018:024 Ty den tionde som Israels barn giva åt HERREN såsom gärd, den
giver jag åt leviterna till arvedel. Därför är det som jag
säger om dem att de icke skola hava någon arvedel bland Israels
barn.

018:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
018:026 Till leviterna skall du så tala och säga: När I av Israels barn
mottagen den tionde som jag har bestämt att I skolen få av dem
såsom eder arvedel, då skolen I därav giva en gärd åt HERREN, en
tionde av tionden.
018:027 Och denna eder gärd skall så anses, som när andra giva säd från
logen och vin och olja från pressen.
018:028 På detta sätt skolen ock I av all tionde som I mottagen av
Israels barn giva en gärd åt HERREN; och denna HERRENS gärd av
tionden skolen I giva åt prästen Aron.
018:029 Av alla gåvor som I fån skolen giva åt HERREN hela den gärd som
tillkommer honom; av allt det bästa av gåvorna skolen I giva
den, sådant bland dessa som passar till heliga gåvor.
018:030 Och du skall säga till dem: När I nu given såsom gärd det bästa
av dem, skall denna leviternas gåva så anses, som när andra giva
vad loge och press avkasta.
018:031 I med edert husfolk mån äta det på vilken plats som helst; ty
det är eder lön för eder tjänstgöring vid uppenbarelsetältet.
018:032 När I så given det bästa av dem såsom gärd, skolen I icke för
deras skull komma att bära på synd; och då skolen I icke ohelga
Israels barns heliga gåvor och så träffas av döden.

019:001 Och HERREN talade till Mose och Aron och sade:

019:002 Detta är den lagstadga som HERREN har påbjudit: Säg till Israels
barn att de skaffa fram till dig en röd, felfri ko, en som icke
har något lyte, och som icke har burit något ok.
019:003 Denna skolen I lämna åt prästen Eleasar; och man skall föra ut
henne utanför lägret och slakta henne i hans åsyn.
019:004 Och prästen Eleasar skall taga något av hennes blod på sitt
finger, och stänka med hennes blod sju gånger mot framsidan av
uppenbarelsetältet.
019:005 Sedan skall man bränna upp kon inför hans ögon; hennes hud och
kött och blod jämte hennes orenlighet skall man bränna upp.
019:006 Och prästen skall taga cederträ, isop och rosenrött garn och
kasta det i elden vari kon brännes upp.
019:007 Och prästen skall två sina kläder och bada sin kropp i vatten;
därefter får han gå in i lägret. Dock skall prästen vara oren
ända till aftonen.
019:008 Också den som brände upp henne skall två sina kläder i vatten
och bada sin kropp i vatten, och vara oren ända till aftonen.
019:009 Och en man som är ren skall samla ihop askan efter kon och lägga
den utanför lägret på en ren plats. Den skall förvaras åt
Israels barns menighet, till stänkelsevatten. Det är ett
syndoffer.
019:010 Och mannen som samlade ihop askan efter kon skall två sina
kläder och vara oren ända till aftonen. Detta skall vara en
evärdlig stadga för Israels barn och för främlingen som bor
ibland dem.
019:011 Den som kommer vid någon död, vid en människas lik, han skall
vara oren i sju dagar.
019:012 Han skall rena sig härmed på tredje dagen och på sjunde dagen,
så bliver han ren. Men om han icke renar sig på tredje dagen och
på sjunde dagen, så bliver han icke ren.
019:013 Var och en som kommer vid någon död, vid liket av en människa
som har dött, och sedan icke renar sig, han orenar HERRENS
tabernakel, och han skall utrotas ur Israel. Därför att
stänkelsevatten icke har blivit stänkt på honom, skall han vara
oren; orenhet låder alltjämt vid honom.

019:014 Detta är lagen: När en människa dör i ett tält, skall var och en
som kommer in i tältet och var och en som redan är i tältet vara
oren i sju dagar.
019:015 Och alla öppna kärl, alla som icke hava stått överbundna, skola
vara orena.
019:016 Och var och en som ute på marken kommer vid någon som har fallit
för svärd eller på annat sätt träffats av döden, eller vid
människoben eller vid en grav, han skall vara oren i sju dagar.
019:017 Och för att rena den som så har blivit oren skall man taga av
askan efter det uppbrända syndoffret och gjuta friskt vatten
därpå i ett kärl.
019:018 Och en man som är ren skall taga isop och doppa i vattnet och
stänka på tältet och på allt bohaget, och på de personer som
hava varit därinne, och på honom som har kommit vid benen eller
vid den fallne eller vid den som har dött på annat sätt, eller
vid graven.
019:019 Och mannen som är ren skall på tredje dagen och på sjunde dagen
bestänka den som har blivit oren. När så på sjunde dagen hans
rening är avslutad, skall han två sina kläder och bada sig i
vatten, så bliver han ren om aftonen.
019:020 Men om någon har blivit oren och sedan icke renar sig, skall han
utrotas ur församlingen; ty han har orenat HERRENS helgedom;
stänkelsevatten har icke blivit stänkt på honom, han är oren.
019:021 Och detta skall vara för dem en evärdlig stadga. Mannen som
stänkte stänkelsevattnet skall två sina kläder; och om någon
annan kommer vid stänkelsevattnet, skall han vara oren ända till
aftonen.
019:022 Och allt som den orene kommer vid skall vara orent, och den som
kommer vid honom skall vara oren ända till aftonen.

020:001 Och Israels barn, hela menigheten, kommo in i öknen Sin i den
första månaden, och folket stannade i Kades; där dog Mirjam och
blev där också begraven.

020:002 Och menigheten hade intet vatten; då församlade de sig emot Mose
och Aron.
020:003 Och folket begynte tvista med Mose och sade: »O att också vi
hade fått förgås, när våra broder förgingos inför HERRENS
ansikte!
020:004 Varför haven I fört HERRENS församling in i denna öken, så att
vi och vår boskap måste dö här?
020:005 Och varför haven I fört oss upp ur Egypten och låtit oss komma
till denna svåra plats, där varken säd eller fikonträd eller
vinträd eller granatträd växa, och där intet vatten finnes att
dricka?»
020:006 Men Mose och Aron gingo bort ifrån församlingen till
uppenbarelsetältets ingång och föllo ned på sina ansikten. Då
visade sig HERRENS härlighet för dem.
020:007 Och HERREN talade till Mose och sade:
020:008 »Tag staven, och församla menigheten, du med din broder Aron,
och talen till klippan inför deras ögon, så skall den giva
vatten ifrån sig; så skaffar du fram vatten åt dem ur klippan
och giver menigheten och dess boskap att dricka.
020:009 Då tog Mose stav en från dess plats inför HERRENS ansikte, såsom
han hade bjudit honom.
020:010 Och Mose och Aron sammankallade församlingen framför klippan;
där sade han till dem: »Hören nu, I gensträvige; kunna vi väl ur
denna klippa skaffa fram vatten åt eder?»
020:011 Och Mose lyfte upp sin hand och slog på klippan med sin stav två
gånger; då kom mycket vatten ut, så att menigheten och dess
boskap fick dricka.
020:012 Men HERREN sade till Mose och Aron: »Eftersom I icke trodden på
mig och icke höllen mig helig inför Israels barns ögon, därför
skolen I icke få föra denna församling in i det land som jag har
givit dem.»
020:013 Detta var Meribas vatten, där Israels barn tvistade med HERREN,
och där han bevisade sig helig på dem.

020:014 Och Mose skickade sändebud från Kades till konungen i Edom och
lät säga: »Så säger din broder Israel: Du känner alla de
vedermödor som vi hava haft att utstå,
020:015 huru våra fäder drogo ned till Egypten, och huru vi bodde i
Egypten i lång tid, och huru vi och våra fäder blevo illa
behandlade av egyptierna.
020:016 Men vi ropade till HERREN, och han hörde vår röst och sände en
ängel som förde oss ut ur Egypten; och se, vi äro nu i Kades,
staden som ligger vid gränsen till ditt område.
020:017 Låt oss tåga genom ditt land. Vi skola icke taga vägen över
åkrar och vingårdar, och icke dricka vatten ur brunnarna; stora
vägen skola vi gå, utan att vika av vare sig till höger eller
till vänster, till dess vi hava kommit igenom ditt område.»
020:018 Men Edom svarade honom: »Du får icke tåga genom mitt land. Om du
det gör, skall jag draga ut emot dig med svärd.»
020:019 Men Israels barn sade till honom: »På den allmänna farvägen
skola vi draga fram, och om jag eller min boskap dricker av ditt
vatten, skall jag betala det. Jag begär ju ingenting: allenast
att få tåga vägen fram härigenom.»
020:020 Han svarade: »Nej, du får icke tåga härigenom.» Och Edom drog ut
mot honom med mycket folk och ned stor makt.
020:021 Då alltså Edom icke tillstadde Israel att tåga genom sitt
område, vek Israel av och gick undan för honom.

020:022 Och de bröto upp från Kades. Och Israels barn, hela menigheten,
kommo till berget Hor.
020:023 Och HERREN talade till Aron på berget Hor, vid gränsen till
Edoms land, och sade:
020:024 »Aron skall samlas till sina fäder: han skall icke komma in i
det land som jag har givit åt Israels barn; ty I voren
gensträviga mot min befallning vid Meribas vatten.
020:025 Tag nu Aron och hans son Eleasar med dig, och för dem upp på
berget Hor,
020:026 och tag av Aron hans kläder och sätt dem på hans son Eleasar. Så
skall Aron samlas till sina fäder och I dö där.»
020:027 Och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit; och de stego upp på
berget Hor inför hela menighetens ögon.
020:028 Och Mose tog av Aron hans kläder och satte dem på hans son
Eleasar. Och Aron dog där uppe på bergets topp; men Mose och
Eleasar stego ned från berget.
020:029 Och när hela menigheten förnam att Aron hade givit upp andan,
begräto de honom i trettio dagar, hela Israels hus.

021:001 Då nu konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet, hörde
att Israel var i antågande på Atarimvägen, gav han sig i strid
med Israel och tog några av dem till fånga.
021:002 Då gjorde Israel ett löfte åt HERREN och sade: »Om du giver
detta folk i min hand, så skall jag giva deras städer till
spillo.»
021:003 Och HERREN hörde Israels röst och gav kananéerna i deras hand,
och de gåvo dem och deras städer till spillo; så fick stället
namnet Horma.

021:004 Och de bröto upp från berget Hor och togo vägen åt Röda havet
till, för att gå omkring Edoms land. Men under vägen blev
folket otåligt.
021:005 Och folket talade emot Gud och emot Mose och sade: »Varför haven
I fört oss upp ur Egypten, så att vi måste dö i öknen? Här
finnes ju varken bröd eller vatten, och vår själ vämjes vid den
usla föda vi få.»
021:006 Då sände HERREN giftiga ormar bland folket, och dessa stungo
folket; och mycket folk i Israel blev dödat.
021:007 Då kom folket till Mose och sade: »Vi hava syndat därmed att vi
talade mot HERREN och mot dig. Bed till HERREN att han tager
bort dessa ormar ifrån oss.» Och Mose bad för folket.
021:008 Då sade HERREN till Mose: »Gör dig en orm och sätt upp den på en
stång; sedan må var och en som har blivit ormstungen se på den,
så skall han bliva vid liv.»
021:009 Då gjorde Mose en orm av koppar och satte upp den på en stång;
när sedan någon hade blivit stungen av en orm, såg han upp på
kopparormen och blev så vid liv.

021:010 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig i Obot;
021:011 och från Obot bröto de upp och lägrade sig vid Ije-Haabarim i
öknen som ligger framför Moab, österut.
021:012 Därifrån bröto de upp och lägrade sig i Sereds dal.
021:013 Därifrån bröto de upp och lägrade sig på andra sidan Arnon, där
denna bäck från amoréernas område, där den har runnit upp,
flyter fram i öknen; ty Arnon är Moabs gräns och flyter fram
mellan Moabs land och amoréernas.
021:014 Därför heter det i »Boken om HERRENS krig»:
»Vaheb i Sufa
och dalarna där Arnon går fram,
021:015 och dalarnas sluttning,
som sänker sig mot Ars bygd
och stöder sig mot Moabs gräns.»

021:016 Därifrån drogo de till Beeri om brunnen där var det som HERREN
sade till Mose: »Församla folket, så vill jag giva dem vatten.»
021:017 Då sjöng Israel denna sång:

»Flöda, du brunn! Ja, sjungen om den,
021:018 om brunnen som furstar grävde,
som folkets ypperste borrade,
med spiran, med sina stavar.

021:019 Från öknen drogo de till Mattana, från Mattana till Nahaliel,
från: Nahaliel till Bamot,
021:020 från Bamot till den dal som ligger: på Moabs mark uppe på Pisga,
där man kan se ut över ödemarken.

021:021 Och Israel skickade sändebud till Sihon, amoréernas konung, och
lät säga:
021:022 »Låt mig taga genom ditt land. Vi skola icke vika av ifrån
vägen in i åkrar eller vingårdar, och icke dricka vatten ur
brunnarna. Stora vägen skola vi gå, till dess vi hava kommit
igenom ditt område.»
021:023 Men Sihon tillstadde icke Israel att tåga genom sitt område,
utan församlade allt sitt folk och drog ut mot Israel i öknen,
till dess han kom till Jahas; där gav han sig i strid med
Israel.
021:024 Men Israel slog honom med svärdsegg och intog hans land från
Arnon ända till Jabbok, ända till Ammons barns land, ty Ammons
barns gräns var befäst.
021:025 Och Israel intog alla städerna där; och Israel bosatte sig i
amoréernas alla städer, i Hesbon och alla underlydande orter.
021:026 Hesbon var nämligen Sihons, amoréernas konungs, stad, ty denne
hade fört krig med den förre konungen i Moab och tagit ifrån
honom hela hans land ända till Arnon.
021:027 Därför säga skalderna:

»Kommen till Hesbon!
Byggas och befästas
skall Sihons stad.
021:028 Ty eld gick ut från Hesbon,
en låga från Sihons stad;
den förtärde Ar i Moab,
dem som bodde på Arnons höjder.
021:029 Ve dig, Moab!
Förlorat är du, Kemos' folk!
Han lät sina söner bliva slagna på flykten
och sina döttrar föras bort i fångenskap,
bort till amoréernas konung, Sihon.
021:030 Vi sköto ned dem--förlorat var Hesbon,
landet ända till Dibon;
vi härjade ända till Nofa,
Nofa, som når till Medeba.»

021:031 Så bosatte sig då Israel i amoréernas land.
021:032 Och Mose sände ut och lät bespeja Jaeser, och de intogo dess
underlydande orter; och han fördrev amoréerna som bodde där.
021:033 Sedan vände de sig åt annat hål. och drogo upp åt Basan
till. Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut till
strid mot dem, till Edrei.
021:034 Men HERREN sade till Mose: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och hans land. Och du
skall göra med honom på samma sätt som du gjorde med Sihon,
amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
021:035 Och de slogo honom jämte hans söner och allt hans folk, och läto
ingen av dem slippa undan. Så intogo de hans land.

022:001 Och Israels barn bröto upp och lägrade sig på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko.

022:002 Och Balak, Sippors son, såg allt vad Israel hade gjort mot
amoréerna.
022:003 Och Moab bävade storligen för folket, därför att det var så
talrikt; Moab gruvade sig för Israels barn.
022:004 Och Moab sade till de äldste i Midjan: »Nu kommer denna hop att
äta upp allt som finnes här runt omkring oss, likasom oxen äter
upp vad grönt som finnes på marken.» Och Balak, Sippors son,
var på den tiden konung i Moab.
022:005 Och han skickade sändebud till Bileam, Beors son, i Petor vid
floden, i hans stamfränders land, för att kalla honom till sig;
han lät säga: »Se, här är ett folk som har dragit ut ur Egypten;
se, det övertäcker marken, och det har lägrat sig mitt emot mig.
022:006 Så kom nu och förbanna åt mig detta folk, ty det är mig för
mäktigt; kanhända skall jag då kunna slå det och förjaga det ur
landet. Ty jag vet att den du välsignar, han är välsignad, och
den du förbannar, han bliver förbannad.»
022:007 Så gingo nu de äldste i Moab och de äldste i Midjan åstad och
hade med sig spådomslön; och de kommo till Bileam och framförde
till honom Balaks ord.
022:008 Och han sade till dem: »Stannen här över natten, så vill jag
sedan giva eder svar efter vad HERREN talar till mig.» Då
stannade Moabs furstar kvar hos Bileam.
022:009 Och Gud kom till Bileam; han sade: »Vad är det för män som du
har hos dig?»
022:010 Bileam svarade Gud: »Balak, Sippors son, konungen i Moab, har
sänt till mig detta bud:
022:011 'Se, här är det folk som har dragit ut ur Egypten, och det
övertäcker marken. Så kom nu och förbanna det åt mig; kanhända
skall jag då kunna giva mig i strid med det och förjaga det.'»
022:012 Då sade Gud till Bileam: »Du skall icke gå med dem; du skall
icke förbanna detta folk, ty det är välsignat.»
022:013 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sade han alltså till
Balaks furstar: »Gån hem till edert land, ty HERREN vill icke
tillstädja mig att följa med eder.»
022:014 Då stodo Moabs furstar upp och gingo hem till Balak och sade:
»Bileam vägrade att följa med oss.»

022:015 Men Balak sände ännu en gång åstad furstar, flera och
förnämligare än de förra.
022:016 Och de kommo till Bileam och sade till honom: »Så säger Balak
Sippors son: 'Låt dig icke avhållas från att komma till mig;
022:017 ty jag vill bevisa dig övermåttan stor ära, och allt vad du
begär av mig skall jag göra. Kom nu och förbanna åt mig detta
folk.'»
022:018 Då svarade Bileam och sade till Balaks tjänare: »Om Balak än
gåve mig så mycket silver och guld som hans hus rymmer, kunde
jag dock icke överträda HERRENS min Guds befallning, så att jag
gjorde något däremot, vare sig litet eller stort.
022:019 Men stannen nu också I kvar har över natten, för att jag må
förnimma vad HERREN ytterligare kan vilja tala till mig.»
022:020 Och Gud kom till Bileam om natten och sade till honom: »Om dessa
män hava kommit för att kalla dig, så stå upp och följ med dem.
Men allenast vad jag säger dig skall du göra.»
022:021 Om morgonen, när Bileam hade stått upp, sadlade han alltså sin
åsninna och följde med Moabs furstar.

022:022 Men då han nu följde med, upptändes Guds vrede, och HERRENS
ängel ställde sig på vägen för att hindra honom, där han red på
sin åsninna, åtföljd av två sina tjänare.
022:023 När då åsninnan såg HERRENS ängel stå på vägen med ett draget
svärd i sin hand, vek hon av ifrån vägen och gick in på åkern;
men Bileam slog åsninnan för att driva henne tillbaka in på
vägen.
022:024 Därefter ställde sig HERRENS ängel i en smal gata mellan
vingårdarna, där murar funnos på båda sidor.
022:025 När nu åsninnan såg HERRENS ängel, trängde hon sig mot muren och
klämde så Bileams ben mot muren; och han slog henne ännu en
gång.
022:026 Då gick HERRENS ängel längre fram och ställde sig på ett trångt
ställe, där ingen utväg fanns att vika undan, vare sig till
höger eller till vänster.
022:027 När åsninnan nu såg HERRENS ängel, lade hon sig ned under
Bileam. Då upptändes Bileams vrede och han slog åsninnan med sin
stav.
022:028 Men HERREN öppnade åsninnans mun, och hon sade till Bileam: »Vad
har jag gjort dig, eftersom du nu tre gånger har slagit mig?»
022:029 Bileam svarade åsninnan: »Du har ju handlat skamligt mot mig; om
jag hade haft ett svärd i min hand, skulle jag nu hava dräpt
dig.»
022:030 Men åsninnan sade till Bileam: »Är icke jag din egen åsninna,
som du har ridit på i all din tid intill denna dag? Och har jag
någonsin förut plägat göra så mot dig? Han svarade: »Nej.»
022:031 Och HERREN öppnade Bileams ögon, så att han såg HERRENS ängel
stå på vägen med ett draget svärd i sin hand. Då bugade han sig
och föll ned på sitt ansikte.
022:032 Och HERRENS ängel sade till honom: »Varför har du nu tre gånger
slagit din åsninna? Se, jag har gått ut för att hindra dig, ty
denna väg leder till fördärv och är mig emot.
022:033 Och åsninnan såg mig, och hon har nu tre gånger vikit undan for
mig. Om hon icke hade vikit undan för mig, så skulle jag nu hava
dräpt dig, men låtit henne leva.»
022:034 Då sade Bileam till HERRENS ängel: »Jag har syndat, ty jag
visste icke att du stod mig emot på vägen. Om nu min resa
misshagar dig, så vill jag vända tillbaka.»
022:035 Men HERRENS ängel svarade Bileam: »Följ med dessa män; men intet
annat än vad jag säger dig skall du tala.» Så följde då Bileam
med Balaks furstar.

022:036 När Balak hörde att Bileam kom, gick han honom till mötes till
Ir i Moab, vid gränsen där Arnon flyter, vid yttersta gränsen.
022:037 Och Balak sade till Bileam: »Sände jag icke enträget bud till
dig för att kalla dig hit? Varför ville du då icke begiva dig
till mig? Skulle jag icke kunna bevisa dig tillräcklig ära?»
022:038 Bileam svarade Balak: »Du ser nu att jag har kommit till
dig. Men det står ingalunda i min egen makt att tala något. Vad
Gud lägger i min mun, det måste jag tala.»
022:039 Sedan följde Bileam med Balak, och de kommo till Kirjat-Husot.
022:040 Och Balak slaktade fäkreatur och småboskap och sände till Bileam
och de furstar som voro med honom.
022:041 Och följande morgon tog Balak Bileam med sig och förde honom upp
på Bamot-Baal; och han kunde från denna plats se en del av
folket.

023:001 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.»
023:002 Balak gjorde såsom Bileam sade; och Balak och Bileam offrade en
tjur och en vädur på vart altare
023:003 Därefter sade Bileam till Balak »Stanna kvar vid ditt
brännoffer; jag vill gå bort och se om till äventyrs HERREN
visar sig för mig; och vad helst han uppenbarar för mig, det
skall jag förkunna för dig.» Och han gick upp på en kal höjd.
023:004 Och Gud visade sig för Bileam; då sade denne till honom: »De sju
altarna har jag uppfört, och på vart altare har jag offrat en
tjur och en vädur.»
023:005 Och HERREN lade i Bileams mun vad han skulle tala; han sade: »Gå
tillbaka till Balak och tala så och så.»
023:006 När han nu kom tillbaka till honom, fann han honom stående vid
sitt brännoffer tillsammans med alla Moabs furstar.
023:007 Då hör han upp sin röst och kvad:

»Från Aram hämtade mig Balak,
från österns berg Moabs konung:
'Kom och förbanna åt mig Jakob,
kom och tala ofärd över Israel.
023:008 Huru kan jag förbanna den gud ej förbannar,
och tala ofärd över den som HERREN ej talar ofärd över?
023:009 Från klippornas topp ser jag ju honom,
och från höjderna skådar jag honom:
se, det är ett folk som bor för sig självt
och icke anser sig likt andra folkslag.
023:010 Vem kan räkna Jakob, tallös såsom stoftet,
eller tälja ens fjärdedelen av Israel?
Må jag få dö de rättfärdigas död,
och blive mitt slut såsom deras!»

023:011 Då sade Balak till Bileam: »Vad har du gjort mot mig! Till att
förbanna mina fiender hämtade jag dig, och nu har du i stället
välsignat dem.»
023:012 Men han svarade och sade: »Skulle jag då icke akta på vad HERREN
lägger i min mun, och tala det?»

023:013 Och Balak sade till honom: »Följ nu med mig till ett annat
ställe, varifrån du ser dem; du ser här allenast en del av dem,
du ser dem icke allasammans. Från det stället må du förbanna dem
åt mig.»
023:014 Och han tog honom med sig till Väktarplanen på toppen av Pisga.
Där byggde han sju altaren och offrade en tjur och en vädur på
vart altare.
023:015 Därefter sade han till Balak: »Stanna kvar har vid ditt
brännoffer; jag själv vill därborta se till, om något visar
sig.»
023:016 Och HERREN visade sig för Bileam och lade i hans mun vad han
skulle tala; han sade: »Gå tillbaka till Balak och tala så och
så.»
023:017 När han nu kom till honom, fann han honom stående vid sitt
brännoffer, och Moabs furstar stodo där med honom. Och Balak
frågade honom: »Vad har HERREN talat?»
023:018 Då hov han upp sin röst och kvad:

»Stå upp, Balak, och hör;
lyssna till mig, du Sippors son.
023:019 Gud är icke en människa, så att han kan ljuga,
icke en människoson, så att han kan ångra något.
Skulle han säga något och icke göra det,
tala något och icke fullborda det?
023:020 Se, att välsigna har jag fått i uppdrag;
han har välsignat, och jag kan icke rygga det.
023:021 Ofärd är icke att skåda i Jakob
och olycka icke att se i Israel.
HERREN, hans Gud, är med honom,
och jubel såsom mot en konung höres där.
023:022 Det är Gud som har fört dem ut ur Egypten;
deras styrka är såsom vildoxars.
023:023 Ty trolldom båtar intet mot Jakob,
ej heller spådom mot Israel.
Nej, nu måste sägas om Jakob
och om Israel: 'Vad gör icke Gud!'
023:024 Se, det är ett folk som står upp likt en lejoninna,
ett folk som reser sig likasom ett lejon.
Det lägger sig ej ned, förrän det har ätit rov
och druckit blod av slagna man.»

023:025 Då sade Balak till Bileam: »Om du nu icke vill förbanna dem, så
må du åtminstone icke välsigna dem.
023:026 Men Bileam svarade och sade till Balak: »Sade jag icke till dig:
'Allt vad HERREN säger, det måste jag göra'?»

023:027 Och Balak sade till Bileam: »Kom, jag vill taga dig med mig till
ett annat ställe. Kanhända skall det behaga Gud att du därifrån
förbannar dem åt mig.
023:028 Och Balak tog Bileam med sig upp på toppen av Peor, där man kan
se ut över ödemarken.
023:029 Och Bileam sade till Balak: »Bygg här åt mig sju altaren, och
skaffa hit åt mig sju tjurar och sju vädurar.
023:030 Och Balak gjorde såsom Bileam sade; och han offrade en tjur och
en vädur på vart altare.

024:001 Då nu Bileam såg att det var: HERRENS vilja att han skulle
välsigna Israel, gick han icke, såsom de förra gångerna, bort
och såg efter tecken, utan vände sitt ansikte mot öknen.
024:002 Och när Bileam lyfte upp sina ögon och såg Israel lägrad efter
sina stammar, kom Guds Ande över honom.
024:003 Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
024:004 så säger han som hör Guds tal,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:005 Huru sköna äro icke dina tält, du Jakob,
dina boningar, du Israel!
024:006 De likna dalar som utbreda sig vida,
de äro såsom lustgårdar invid en ström,
såsom aloeträd, planterade av HERREN,
såsom cedrar invid vatten.
024:007 Vatten flödar ur hans ämbar,
hans sådd bliver rikligen vattnad.
Större än Agag skall hans konung vara,
ja, upphöjd bliver hans konungamakt.
024:008 Det är Gud som har fört honom ut ur Egypten.
Hans styrka är såsom en vildoxes.
Han skall uppsluka de folk som stå honom emot,
deras ben skall han sönderkrossa,
och med sina pilar skall han genomborra dem.
024:009 Han har lagt sig ned, han vilar såsom ett lejon, såsom en
lejoninna--vem vågar oroa honom? Välsignad vare den som
välsignar dig, och förbannad vare den som förbannar dig!»

024:010 Då upptändes Balaks vrede mot Bileam, och han slog ihop
händerna. Och Balak sade till Bileam: »Till att förbanna mina
fiender kallade jag dig hit, och se, du har i stället nu tre
gånger välsignat dem.
024:011 Giv dig nu av hem igen. Jag tänkte att jag skulle få bevisa dig
stor ära; men se, HERREN har förmenat dig att bliva ärad.»
024:012 Bileam svarade Balak: »Sade jag icke redan till sändebuden som
du skickade till mig:
024:013 'Om Balak än gåve mig så mycket silver och guld som hans hus
rymmer, kunde jag dock icke överträda HERRENS befallning, så att
jag efter eget tycke gjorde något, vad det vara må.' Vad HERREN
säger, det måste jag tala.
024:014 Se, jag går nu hem till mitt folk; men jag vill varsko dig om
vad detta folk skall göra mot ditt folk i kommande dagar.»
024:015 Och han hov upp sin röst och kvad:
»Så säger Bileam, Beors son,
så säger mannen med det slutna ögat,
024:016 så säger han som hör Guds tal
och har kunskap från den Högste,
han som skådar syner från den Allsmäktige,
i det han sjunker ned och får sina ögon öppnade:
024:017 Jag ser honom, men icke denna tid,
jag skådar honom, men icke nära.
En stjärna träder fram ur Jakob,
och en spira höjer sig ur Israel.
Den krossar Moabs tinningar
och slår ned alla söner till Set.
024:018 Edom skall han få till besittning
till besittning Seir--sina fienders länder.
Ty Israel skall göra mäktiga ting;
024:019 ur Jakob skall en härskare komma;
han skall förgöra i städerna dem som rädda sig dit.»

024:020 Och han fick se Amalek; då hov han upp sin röst och kvad:
»En förstling bland folken är Amalek,
men på sistone hemfaller han åt undergång.»

024:021 Och han fick se kainéerna; då hov han upp sin röst och kvad:
»Fast är din boning,
och lagt på klippan är ditt näste.
024:022 Likväl skall Kain bliva utrotad;
ja, Assur skall omsider föra dig i fångenskap.»

024:023 Och han lov åter upp sin röst och kvad:

»O ve! Vem skall bliva vid liv,
när Gud låter detta ske?
024:024 Skepp skola komma från kittéernas kust,
de skola tukta Assur, tukta Eber;
också han skall hemfalla åt undergång.»

024:025 Och Bileam stod upp och vände tillbaka hem; också Balak for sin
väg.

025:001 Och medan Israel uppehöll sig i Sittim, begynte folket bedriva
otukt med Moabs döttrar.
025:002 Dessa inbjödo folket till sina gudars offermåltider,
025:003 Och folket åt och tillbad deras gudar. Och Israel slöt sig till
Baal-Peor. Då upptändes HERRENS vrede mot Israel.
025:004 Och HERREN sade till Mose: »Hämta folkets alla huvudman, och låt
upphänga sådana i solen för HERREN, på det att HERRENS vredes
glöd må vändas ifrån Israel.»
025:005 Då sade Mose till Israels domare: »Var och en av eder dräpe
bland sina män dem som hava slutit sig till Baal-Peor.»

025:006 Nu kom en man av Israels barn och förde in bland sina bröder en
midjanitisk kvinna, inför Moses och Israels barns hela menighets
ögon, under det att dessa stodo gråtande vid ingången till
uppenbarelsetältet.
025:007 När Pinehas, son till Eleasar, son till prästen Aron, såg
detta, stod han upp i menigheten och tog ett spjut i sin hand
025:008 och följde efter den israelitiske mannen in i tältets sovrum och
genomborrade dem båda, såväl den israelitiske mannen som ock
kvinnan, i det att han stack henne genom underlivet. Så upphörde
hemsökelsen bland Israels barn.
025:009 Men de som hade omkommit genom hemsökelsen utgjorde tjugufyra
tusen.

025:010 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:011 »Pinehas, han som är son till prästen Arons son Eleasar, har
avvänt min vrede från Israels barn, i det att han har nitälskat
bland dem såsom jag nitälskar; därför har jag icke i min
nitälskan förgjort Israels barn.
025:012 Säg fördenskull: Se, jag gör med honom ett fridsförbund;
025:013 och för honom, och för hans avkomlingar efter honom, skall detta
vara ett förbund genom vilket han får ett evärdligt prästadöme,
till lön för att han nitälskade för sin Gud och bragte försoning
för Israels barn.»
025:014 Och den dödade israelitiske mannen, han som dödades jämte den
midjanitiska kvinnan, hette Simri, Salus son, och var hövding
för en familj bland simeoniterna.
025:015 Och den dödade midjanitiska kvinnan hette Kosbi, dotter till
Sur; denne var stamhövding, hövding för en stamfamilj i Midjan.

025:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
025:017 »Angripen midjaniterna och slån dem.
025:018 Ty de hava angripit eder genom de onda råd som de lade mot eder
i saken med Peor och i saken med Kosbi, den midjanitiska
hövdingdottern, deras syster, vilken dödades på den dag då
hemsökelsen drabbade eder för Peors skull.»

026:001 Efter denna hemsökelse talade HERREN till Mose och till Eleasar,
prästen Arons son, och sade:
026:002 »Räknen antalet av Israels barn, deras hela menighet, dem som
äro tjugu år gamla eller därutöver, efter deras familjer, alla
stridbara män i Israel.»
026:003 Och Mose och prästen Eleasar talade till dem på Moabs hedar, vid
Jordan mitt emot Jeriko, och sade:
026:004 »De som äro tjugu år gamla eller därutöver skola räknas.» Så
hade ju HERREN bjudit Mose och Israels barn, dem som hade dragit
ut ur Egyptens land.

026:005 Ruben var Israels förstfödde. Rubens barn voro: Av Hanok
hanokiternas släkt, av Pallu palluiternas släkt,
026:006 av Hesron hesroniternas släkt, av Karmi karmiternas släkt.
026:007 Dessa voro rubeniternas släkter. Och de av dem som inmönstrades
utgjorde fyrtiotre tusen sju hundra trettio.
026:008 Men Pallus söner voro Eliab.
026:009 Och Eliabs söner voro Nemuel, Datan och Abiram; det var den
Datan och den Abiram, båda ombud för menigheten, som satte sig
upp emot Mose och Aron, tillika med Koras hop, när dessa satte
sig upp emot HERREN,
026:010 varvid jorden öppnade sin mun och uppslukade dem jämte Kora, vid
det tillfälle då dennes hop omkom, i det att elden förtärde de
två hundra femtio männen, så att de blevo till en varnagel.
026:011 Men Koras söner omkommo icke.

026:012 Simeons barn, efter deras släkter, voro: Av Nemuel nemueliternas
släkt, av Jamin jaminiternas släkt, av Jakin jakiniternas släkt,
026:013 av Sera seraiternas släkt, av Saul sauliternas släkt.
026:014 Dessa voro simeoniternas släkter, tjugutvå tusen två hundra.

026:015 Gads barn, efter deras släkter, voro: Av Sefon sefoniternas
släkt, av Haggi haggiternas släkt, av Suni suniternas släkt,
026:016 av Osni osniternas släkt, av Eri eriternas släkt,
026:017 av Arod aroditernas släkt, av Areli areliternas släkt.
026:018 Dessa voro Gads barns släkter, så många av dem som inmönstrades,
fyrtio tusen fem hundra.

026:019 Judas söner voro Er och Onan; men Er och Onan dogo i Kanaans
land.
026:020 Och Juda barn, efter deras släkter, voro: Av Sela selaniternas
släkt, av Peres peresiternas släkt, av Sera seraiternas släkt.
026:021 Men Peres' barn voro: Av Hesron hesroniternas släkt, av Hamul
hamuliternas släkt.
026:022 Dessa voro Juda släkter, så många av dem som inmönstrades,
sjuttiosex tusen fem hundra.

026:023 Isaskars barn, efter deras släkter, voro: Av Tola tolaiternas
släkt, av Puva puniternas släkt,
026:024 av Jasub jasubiternas släkt, av Simron simroniternas släkt.
026:025 Dessa voro Isaskars släkter, så många av dem som inmönstrades,
sextiofyra tusen tre hundra.

026:026 Sebulons barn, efter deras släkter, voro: Av Sered serediternas
släkt, av Elon eloniternas släkt, av Jaleel jaleeliternas släkt.
026:027 Dessa voro sebuloniternas släkter, så många av dem som
inmönstrades, sextio tusen fem hundra.

026:028 Josefs barn, efter deras släkter voro Manasse och Efraim.

026:029 Manasse barn voro: Av Makir makiriternas släkt; men Makir födde
Gilead; av Gilead kom gileaditernas släkt.
026:030 Dessa voro Gileads barn: Av Ieser ieseriternas släkt, av Helek
helekiternas släkt,
026:031 av Asriel asrieliternas släkt, av Sikem sikemiternas släkt,
026:032 av Semida semidaiternas släkt och av Hefer heferiternas släkt.
026:033 Men Selofhad, Hefers son, hade inga söner, utan allenast
döttrar; och Selofhads döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka
och Tirsa.
026:034 Dessa voro Manasse släkter, och de av dem som inmönstrades
utgjorde femtiotvå tusen sju hundra.

026:035 Dessa voro Efraims barn, efter deras släkter: Av Sutela
sutelaiternas släkt, av Beker bekeriternas släkt, av Tahan
tahaniternas släkt.
026:036 Men dessa voro Sutelas barn: Av Eran eraniternas släkt
026:037 Dessa voro Efraims barns släkter, så många av dem som
inmönstrades trettiotvå tusen fem hundra.

Dessa voro Josefs barn, efter deras släkter.

026:038 Benjamins barn, efter deras släkter, voro: Av Bela belaiternas
släkt, av Asbel asbeliternas släkt, av Ahiram ahiramiternas
släkt,
026:039 av Sefufam sufamiternas släkt, av Hufam hufamiternas släkt.
026:040 Men Belas söner voro Ard och Naaman; arditernas släkt; av Naaman
naamiternas släkt.
026:041 Dessa voro Benjamins barn, efter deras släkter, och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen sex hundra.

026:042 Dessa voro Dans barn, efter deras släkter: Av Suham suhamiternas
släkt. Dessa voro Dans släkter, efter deras släkter.
026:043 Suhamiternas släkter, så många av dem som inmönstrades, utgjorde
tillsammans sextiofyra tusen fyra hundra.

026:044 Asers barn, efter deras släkter, voro: Av Jimna Jimnasläkten, av
Jisvi jisviternas släkt, av Beria beriaiternas släkt.
026:045 Av Berias barn: Av Heber heberiternas släkt, av Malkiel
malkieliternas släkt.
026:046 Och Asers dotter hette Sera.
026:047 Dessa voro Asers barns släkter, så många av dem som
inmönstrades, femtiotre tusen fyra hundra.

026:048 Naftali barn, efter deras släkter, voro: Av Jaseel jaseeliternas
släkt, av Guni guniternas släkt,
026:049 av Jeser jeseriternas släkt, av Sillem sillemiternas släkt.
026:050 Dessa voro Naftali släkter, efter deras släkter; och de av dem
som inmönstrades utgjorde fyrtiofem tusen fyra hundra.

026:051 Dessa voro de av Israels barn som inmönstrades, sex hundra ett
tusen sju hundra trettio.

026:052 Och HERREN talade till Mose och sade:
026:053 Åt dessa skall landet utskiftas till arvedel, efter personernas
antal.
026:054 Åt en större stam skall du giva en större arvedel, och åt en
mindre stam en mindre arvedel; åt var stam skall arvedel givas
efter antalet av dess inmönstrade.
026:055 Men genom lottkastning skall landet utskiftas. Efter namnen på
sina fädernestammar skola de få sina arvedelar.
026:056 Efter lottens utslag skall var stam större eller mindre, få sin
arvedel sig tillskiftad.

026:057 Och dessa voro de av Levi stam som inmönstrades, efter deras
släkter: Av Gerson gersoniternas släkt av Kehat kehatiternas
släkt, av Merari merariternas släkt.
026:058 Dessa voro leviternas släkter: libniternas släkt, hebroniternas
släkt maheliternas släkt, musiternas släkt koraiternas
släkt. Men Kehat födde Amram.
026:059 Och Amrams hustru hette Jokebed, Levis dotter, som föddes åt
Levi i Egypten; och hon födde åt Amram Aron och Mose och deras
syster Mirjam.
026:060 Och åt Aron föddes Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
026:061 Men Nadab och Abihu träffades av döden, när de buro fram
främmande eld inför HERRENS ansikte.
026:062 Och de av dem som inmönstrades utgjorde tjugutre tusen, alla av
mankön som voro en månad gamla eller därutöver. De hade nämligen
icke blivit inmönstrade bland Israels barn, eftersom icke någon
arvedel var given åt dem bland Israels barn.

026:063 Dessa voro de som inmönstrades av Mose och prästen Eleasar, när
dessa mönstrade Israels barn på Moabs hedar, vid Jordan mitt
emot Jeriko.
026:064 Bland dessa var ingen av dem som förut hade blivit inmönstrade
av Mose och prästen Aron, när dessa mönstrade Israels barn i
Sinais öken,
026:065 ty om dem hade HERREN sagt: »De skola döden dö i öknen.» Därför
var ingen kvar av dem, förutom Kaleb, Jefunnes son, och Josua,
Nuns son.

027:001 Och Selofhads döttrar trädde fram Selofhads, som var son till
Hefer, son till Gilead, son till Makir son till Manasse, av
Manasses, Josefs sons, släkter. Och hans döttrar hette Mahela,
Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
027:002 Dessa kommo nu inför Mose och prästen Eleasar och
stamhövdingarna och hela menigheten, vid ingången till
uppenbarelsetältet, och sade:
027:003 »Vår fader har dött i öknen, men han var icke med i den hop som
rotade sig samman mot HERREN, Koras hop, utan han dog genom egen
synd, och han hade inga söner.
027:004 Icke skall nu vår faders namn utplånas ur hans släkt för det att
han icke hade någon son? Giv åt oss en besittning ibland vår
faders bröder.»
027:005 och Mose bar fram deras sak inför HERREN.
027:006 Då talade HERREN till Mose och sade:
027:007 »Selofhads döttrar hava talat rätt. Du skall giva också dem en
arvsbesittning bland deras faders bröder genom att låta deras
faders arvedel övergå till dem.
027:008 Och till Israels barn skall du tala och säga: När någon dör utan
att efterlämna någon son, skolen I låta hans arvedel övergå till
hans dotter.
027:009 Men om han icke har någon dotter, så skolen I giva hans arvedel
åt hans bröder.
027:010 Har han icke heller några bröder, så skolen I giva hans arvedel
åt hans faders bröder.
027:011 Men om hans fader icke har några broder, så skolen I giva hans
arvedel åt närmaste blodsförvant inom hans släkt, och denne
skall då taga den i besittning.»

Detta skall vara en rättsstadga för Israels barn, såsom HERREN
har bjudit Mose.

027:012 Och HERREN sade till Mose: »Stig upp här på Abarimberget, så
skall du få se det land som jag har givit åt Israels barn.
027:013 Men när du har sett det, skall också du samlas till dina fäder,
likasom din broder Aron har blivit samlad till sina fäder;
027:014 detta därför att I, i öknen Sin, när menigheten tvistade med
mig, voren gensträviga mot min befallning och icke villen hålla
mig helig genom att skaffa fram vatten inför deras ögon.» Detta
gällde Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin.

027:015 Och Mose talade till HERREN och sade:
027:016 »Må HERREN, den Gud som råder över allt kötts anda, sätta en man
över menigheten,
027:017 som kan gå i spetsen för dem, när de draga ut eller vända åter,
och som kan vara deras ledare och anförare, så att icke HERRENS
menighet kommer att likna får som icke hava någon herde.»
027:018 HERREN svarade Mose: »Tag till dig Josua, Nuns son, ty han är en
man i vilken ande är, och lägg din hand på honom.
027:019 Och för honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten,
och insätt honom i hans ämbete inför deras ögon,
027:020 och lägg något av din värdighet på honom, för att Israels barns
hela menighet må lyda honom.
027:021 Och hos prästen Eleasar skall han sedan hava att inställa sig,
för att denne genom urims dom må hämta svar åt honom inför
HERRENS ansikte. Efter hans ord skola de draga ut och vända
åter, han själv och alla Israels barn med honom, hela
menigheten.»

027:022 och Mose gjorde såsom HERREN hade bjudit honom; han tog Josua
och förde honom fram inför prästen Eleasar och hela menigheten.
027:023 Och denne lade sina händer på honom och insatte honom i hans
ämbete, såsom HERREN hade befallt genom Mose.

028:001 Och HERREN talade till Mose och sade:

028:002 Bjud Israels barn och säg till dem: Mina offer, det som är min
spis av mina eldsoffer, en välbehaglig lukt för mig, dem skolen
I akta på, så att I offren dem åt mig på bestämd tid.
028:003 Och säg till dem: Detta är vad I skolen offra åt HERREN såsom
eldsoffer: två årsgamla felfria lamm till brännoffer för var dag
beständigt.
028:004 Det ena lammet skall du offra om morgonen, och det andra lammet
skall du offra vid aftontiden,
028:005 och såsom spisoffer en tiondedels efa fint mjöl, begjutet med en
fjärdedels hin olja av stötta oliver.
028:006 Detta är det dagliga brännoffret, som offrades på Sinai berg,
till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:007 Och såsom drickoffer därtill skall du offra en fjärdedels hin,
till det första lammet; i helgedomen skall drickoffer av stark
dryck utgjutas åt HERREN.
028:008 Det andra lammet skall du offra vid aftontiden; med likadant
spisoffer och drickoffer som om morgonen skall du offra det: ett
eldsoffer till en välbehaglig lukt för HERREN.

028:009 Men på sabbatsdagen skall du offra två årsgamla felfria lamm, så
ock två tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer, samt tillhörande drickoffer.
028:010 Detta är sabbatsbrännoffret, som skall offras var sabbat, jämte
det dagliga brännoffret med tillhörande drickoffer.

028:011 Och på edra nymånadsdagar skolen I offra till brännoffer åt
HERREN två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla felfria lamm,
028:012 så ock tre tiondedels efa fint mjöl, begjutet med olja, såsom
spisoffer till var tjur, två tiondedels efa fint mjöl, begjutet
med olja, såsom spisoffer till väduren,
028:013 och en tiondedels efa fint mjöl begjutet med olja, såsom
spisoffer till vart lamm: ett brännoffer till en välbehaglig
lukt, ett eldsoffer åt HERREN.
028:014 Och de tillhörande drickoffren skola utgöras av en halv hin vin
till var tjur och en tredjedels hin till väduren och en
fjärdedels hin till vart lamm. Detta är nymånadsbrännoffret, som
skall offras i var och en av årets månader.
028:015 Tillika skolen I offra en bock till syndoffer åt HERREN; den
skall offras jämte det dagliga brännoffret med tillhörande
drickoffer.

028:016 Och i första månaden, på fjortonde dagen i månaden, är HERRENS
påsk.
028:017 Och på femtonde dagen i samma månad är högtid; då skall man äta
osyrat bröd, i sju dagar.
028:018 På den första dagen skall man hålla en helig sammankomst; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
028:019 Och såsom eldsoffer, såsom brännoffer åt HERREN, skolen I offra
två ungtjurar och en vädur och sju årsgamla lamm; felfria skola
de vara.
028:020 Och såsom spisoffer därtill skolen I offra fint mjöl, begjutet
med olja; tre tiondedels efa skolen I offra till var ungtjur och
två tiondedels efa till väduren;
028:021 en tiondedels efa skall du offra till vart och ett av de sju
lammen;
028:022 tillika skolen I offra en syndoffersbock till att bringa
försoning för eder.
028:023 Förutom morgonens brännoffer, som utgör det dagliga brännoffret,
skolen I offra detta.
028:024 Likadana offer skolen I offra var dag i sju dagar: en
eldsoffersspis, till en välbehaglig lukt för HERREN. Jämte det
dagliga brännoffret skall detta offras, med tillhörande
drickoffer.
028:025 Och på den sjunde dagen skolen I hålla en helig sammankomst;
ingen arbetssyssla skolen I då göra.

028:026 Och på förstlingsdagen, då I bären fram ett offer av den nya
grödan åt HERREN, vid eder veckohögtid, skolen I hålla en
helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra.
028:027 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra två ungtjurar, en vädur, sju årsgamla lamm,
028:028 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var tjur, två tiondedels efa till väduren,
028:029 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
028:030 tillika skolen I offra en bock till att bringa försoning för
eder.
028:031 Förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer skolen
I offra detta--felfria skola djuren vara--och därjämte
tillhörande drickoffer.

029:001 Och i sjunde månaden, på första dagen i månaden, skolen I hålla
en helig sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. En
basunklangens dag skall den vara för eder.
029:002 Såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen I då
offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla felfria lamm,
029:003 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren
029:004 och en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:005 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer, till att bringa
försoning för eder--
029:006 detta förutom nymånadsbrännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer, och
förutom de drickoffer som på föreskrivet sätt skola offras till
båda: allt till en välbehaglig lukt, ett eldsoffer åt HERREN.

029:007 På tionde dagen i samma sjunde månad skolen I ock hålla en helig
sammankomst, och I skolen då späka eder; intet arbete skolen I
då göra.
029:008 Och såsom brännoffer till en välbehaglig lukt för HERREN skolen
I då offra en ungtjur, en vädur, sju årsgamla lamm--felfria
skola de vara--
029:009 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till tjuren, två tiondedels efa till väduren,
029:010 en tiondedels efa till vart och ett av de sju lammen;
029:011 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer--detta förutom
försoningssyndoffret och det dagliga brännoffret med tillhörande
spisoffer, och förutom de drickoffer som höra till båda.

029:012 På femtonde dagen i sjunde månaden skolen I ock hålla en helig
sammankomst; ingen arbetssyssla skolen I då göra. Då skolen I
fira en HERRENS högtid, i sju dagar.
029:013 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN tretton ungtjurar, två vädurar,
fjorton årsgamla lamm--felfria skola de vara--
029:014 och såsom spisoffer därtill fint mjöl, begjutet med olja: tre
tiondedels efa till var och en av de tretton tjurarna, två
tiondedels efa till var och en av de två vädurarna,
029:015 en tiondedels efa till vart och ett av de fjorton lammen;
029:016 tillika skolen I offra en bock såsom syndoffer--detta förutom
det dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och
drickoffer.
029:017 Och på den andra dagen: tolv ungtjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:018 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:019 tillika också en bock såsom syndoffer--detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och det drickoffer
som hör till dem.
029:020 Och på den tredje dagen: elva tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:021 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:022 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:023 Och på den fjärde dagen; tio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:024 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet satt,
029:025 tillika också en bock såsom syndoffer--detta förutom det
dagliga brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:026 Och på den femte dagen: nio tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:027 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:028 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:029 Och på den sjätte dagen: åtta tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:030 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:031 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:032 Och på den sjunde dagen: sju tjurar, två vädurar, fjorton
årsgamla felfria lamm,
029:033 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjurarna, vädurarna och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:034 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.
029:035 På den åttonde dagen skolen I hålla en högtidsförsamling; ingen
arbetssyssla skolen I då göra.
029:036 Och såsom brännoffer, såsom eldsoffer, skolen I då offra till en
välbehaglig lukt för HERREN en tjur, en vädur, sju årsgamla
felfria lamm,
029:037 med det spisoffer och de drickoffer som skola offras till dem,
till tjuren, väduren och lammen, efter deras antal, på
föreskrivet sätt,
029:038 tillika också en syndoffersbock--detta förutom det dagliga
brännoffret med tillhörande spisoffer och drickoffer.

029:039 Dessa offer skolen I offra åt HERREN vid edra högtider, förutom
edra löftesoffer och frivilliga offer, dessa må nu vara
brännoffer eller spisoffer eller drickoffer eller tackoffer.

030:001 Och Mose sade detta till Israels barn, alldeles såsom HERREN
hade bjudit honom.

030:002 Och Mose talade till Israels barns stamhövdingar och sade: Detta
är vad HERREN har bjudit:
030:003 om någon gör ett löfte åt HERREN, eller svär en ed genom vilken
han förbinder sig till återhållsamhet i något stycke, så skall
han icke sedan bryta sitt ord; han skall i alla stycken göra vad
hans mun har talat.

030:004 Och om en kvinna, medan hon vistas i sin faders hus och ännu är
ung, gör ett löfte åt HERREN och förbinder sig till
återhållsamhet i något stycke,
030:005 och hennes fader hör hennes löfte och huru hon förbinder sig
till återhållsamhet, och hennes fader icke säger något till
henne därom, så skola alla hennes löften hava gällande kraft,
och alla hennes förbindelser till återhållsamhet skola hava
gällande kraft.
030:006 Men om hennes fader samma dag han hör det säger nej därtill, då
skola hennes löften och hennes förbindelser till återhållsamhet
alla vara utan gällande kraft; och HERREN skall förlåta henne,
eftersom hennes fader sade nej till henne.
030:007 Och om hon bliver gift, och löften då vila på henne, eller något
obetänksamt ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig,
030:008 och hennes man får höra därom, men icke säger något till henne
därom samma dag han hör det, så skola hennes löften hava
gällande kraft, och hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
030:009 Men om hennes man samma dag han får höra det säger nej därtill,
då upphäver han därmed hennes givna löfte och det obetänksamma
ord från hennes läppar, varmed hon har bundit sig; och HERREN
skall förlåta henne det.
030:010 Men en änkas eller en förskjuten hustrus löfte skall hava
gällande kraft för henne, vartill hon än må hava förbundit sig.

030:011 Och om en kvinna i sin mans hus gör ett löfte, eller med ed
förbinder sig till återhållsamhet i något stycke,
030:012 och hennes man hör det, men icke säger något till henne därom--
icke säger nej till henne--så skola alla hennes löften hava
gällande kraft, och alla hennes förbindelser till återhållsamhet
skola hava gällande kraft.
030:013 Men om hennes man upphäver dem samma dag han hör dem, då skall
allt som hennes läppar hava talat vara utan gällande kraft, det
må nu vara löften eller någon förbindelse till återhållsamhet;
hennes man har upphävt dem, därför skall HERREN förlåta henne.
030:014 Åt alla hennes löften och åt alla hennes edliga förbindelser
till att späka sig kan hennes man giva gällande kraft, och
hennes man kan ock upphäva dem.
030:015 Men om hennes man icke före påföljande dags ingång säger
någonting till henne därom, så giver han gällande kraft åt alla
hennes löften och åt alla de förbindelser till återhållsamhet,
som vila på henne; han giver dem gällande kraft därigenom att
han icke säger något till henne därom samma dag han hör dem.
030:016 Men om han upphäver dem först någon tid efter det han har hört
dem, då kommer han att bära på hennes missgärning.

030:017 Dessa äro de stadgar som HERREN av Mose angående förhållandet
mellan en man och hans hustru, och angående förhållandet mellan
en fader och hans dotter, medan denna ännu är ung och vistas i
sin faders hus.

031:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:002 »Kräv ut hämnd för Israels barn midjaniterna; sedan skall du
samlas till dina fäder.
031:003 Då talade Mose till folket och sade: »Låten en del av edra män
väpna sig till strid; dessa skola tåga mot Midjan och utföra
HERRENS hämnd på Midjan.
031:004 Tusen man ur var och en särskild av Israels alla stammar skolen
I sända ut i striden.»
031:005 Så avlämnades då ur Israels ätter tusen man av var stam: tolv
tusen man, väpnade till strid.
031:006 Och Mose sände dessa, tusen man av var stam, ut i striden; han
sände med dem Pinehas, prästen Eleasars son, ut i striden, och
denne tog med sig de heliga redskapen och larmtrumpeterna.
031:007 Och de gingo till strids emot Midjan, såsom HERREN hade bjudit
Mose, och dräpte allt mankön.
031:008 Och jämte andra som då blevo slagna av dem dräptes ock de
midjanitiska konungarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba, fem
midjanitiska konungar; Bileam, Beors son, dräpte de ock med
svärd.
031:009 Och Israels barn förde Midjans kvinnor och barn bort såsom
fångar; och alla deras dragare och all deras boskap och allt
deras övriga gods togo de såsom byte.
031:010 Och alla deras städer, i de trakter där de bodde, och alla deras
tältläger brände de upp i eld.
031:011 Och de togo med sig allt bytet, och allt vad de hade rövat, både
människor och boskap.
031:012 Och de förde fångarna och det rövade och bytet fram till Mose
och prästen Eleasar och Israels barns menighet i lägret på Moabs
hedar, som ligga vid Jordan mitt emot Jeriko.

031:013 Och Mose och prästen Eleasar och alla menighetens hövdingar
gingo dem till mötes utanför lägret.
031:014 Men Mose förtörnades på krigsbefälet, över- och
underhövitsmännen, när de kommo tillbaka från sitt krigståg.
031:015 Mose sade till dem: »Haven I då låtit alla kvinnorna leva?
031:016 Det var ju de som, på Bileams inrådan, förledde Israels barn
till att begå otrohet mot HERREN i saken med Peor, och som
därigenom vållade att en hemsökelse kom över HERRENS menighet.
031:017 Så dräpen nu alla gossebarn, och dräpen alla kvinnor som hava
haft med män, med mankön, att skaffa.
031:018 Men alla flickebarn som icke hava haft med mankön att skaffa,
dem mån I låta leva för eder räkning.
031:019 Själva skolen I nu lägra eder utanför lägret, i sju dagar. Var
och en av eder som har dräpt någon människa, och var och en som
har kommit vid någon slagen skall rena sig på tredje dagen och
på sjunde dagen--såväl I själva som edra fångar.
031:020 Alla kläder och allt som är förfärdigat av skinn och allt som är
gjort av gethår och alla redskap av trä skolen I ock rena åt
eder.»

031:021 Och prästen Eleasar sade till stridsmännen som hade deltagit i
kriget: Detta är den lagstadga som HERREN har givit Mose:
031:022 Guld och silver, koppar, järn, tenn och bly,
031:023 allt sådant som tål eld, skolen I låta gå genom eld, så bliver
det rent; dock bör det tillika renas med stänkelsevatten. Men
allt som icke tål eld skolen I låta gå genom vatten.
031:024 Och I skolen två edra kläder på sjunde dagen, så bliven I rena;
därefter fån I gå in i lägret.

031:025 Och HERREN talade till Mose och sade:
031:026 Över det tagna rovet, både människor och boskap, skall du göra
en beräkning, du tillsammans med prästen Eleasar och huvudmännen
för menighetens familjer;
031:027 sedan skall du dela rovet i två delar, mellan de krigare som
hava varit med i striden och hela den övriga menigheten.
031:028 Och du skall låta det krigsfolk som har varit med i striden giva
var femhundrade av människor, fäkreatur, åsnor och får såsom
skatt åt HERREN.
031:029 Så mycket skall tagas av den hälft som tillfaller dem, och du
skall giva detta åt prästen Eleasar såsom en gärd åt HERREN.
031:030 Men ur den hälft som tillfaller de övriga israeliterna skall du
uttaga var femtionde av människor, sammalunda av fäkreatur,
åsnor och får, korteligen, av all boskap, och detta skall du
giva åt leviterna, som det åligger att iakttaga vad som är att
iakttaga vid HERRENS tabernakel.

031:031 Och Mose och prästen Eleasar gjorde såsom HERREN hade bjudit
Mose.
031:032 Och rovet, nämligen återstoden av det byte som krigsfolket hade
tagit utgjorde: av får sex hundra sjuttiofem tusen,
031:033 av fäkreatur sjuttiotvå tusen,
031:034 av åsnor sextioett tusen,
031:035 och av människor, sådana kvinnor som icke hade haft med mankön
att skaffa, tillsammans trettiotvå tusen personer.
031:036 Och hälften därav, eller den del om tillföll dem som hade varit
med striden, utgjorde: av får ett antal av tre hundra trettiosju
tusen fem hundra,
031:037 varav skatten åt HERREN utgjorde sex hundra sjuttiofem får;
031:038 av fäkreatur trettiosex tusen, varav skatten åt HERREN
sjuttiotvå;
031:039 av åsnor trettio tusen fem hundra, varav skatten åt HERREN
sextioen;
031:040 av människor sexton tusen, varav skatten åt HERREN trettiotvå
personer.
031:041 Och skatten, den för HERREN bestämda gärden, gav Mose åt prästen
Eleasar, såsom HERREN hade bjudit Mose.
031:042 Och den hälft, som tillföll de övriga israeliterna, och som Mose
hade avskilt från krigsfolkets,
031:043 denna hälft, den som tillföll menigheten, utgjorde: av får tre
hundra trettiosju tusen fem hundra,
031:044 av fäkreatur trettiosex tusen,
031:045 av åsnor trettio tusen fem hundra
031:046 och av människor sexton tusen.
031:047 Och ur denna hälft, som tillföll de övriga israeliterna, uttog
Mose var femtionde, både av människor och av boskap, och gav
detta åt leviterna, som det ålåg att iakttaga vad som var att
iakttaga vid HERRENS tabernakel, allt såsom HERREN hade bjudit
Mose.

031:048 Och befälhavarna över härens avdelningar, över- och
underhövitsmännen, trädde fram till Mose.
031:049 Och de sade till Mose: »Dina tjänare hava räknat antalet av de
krigsmän som vi hava haft under vårt befäl, och icke en enda
fattas bland oss.
031:050 Därför hava vi nu såsom en offergåva åt HERREN burit fram var
och en del som han har kommit över av gyllene klenoder, armband
av olika slag, ringar, örhängen och halssmycken, detta för att
bringa försoning för oss inför HERRENS ansikte.»
031:051 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av dem, alla slags
klenoder.
031:052 Och guldet som gavs såsom gärd åt HERREN av över- och
underhövitsmännen utgjorde sammanlagt sexton tusen sju hundra
femtio siklar.
031:053 Manskapet hade tagit byte var och en för sig.
031:054 Och Mose och prästen Eleasar togo emot guldet av över- och
underhövitsmännen och buro in det i uppenbarelsetältet, för att
det skulle bringa Israels barn i åminnelse inför HERRENS
ansikte.

032:001 Och Rubens barn och Gads barn hade stora och mycket talrika
boskapshjordar; och när de sågo Jaesers land och Gileads land,
funno de att detta var en trakt för boskap.
032:002 Då kommo Gads barn och Rubens barn och sade till Mose och
prästen Eleasar och menighetens hövdingar:
032:003 »Atarot, Dibon, Jaeser, Nimra, Hesbon, Eleale, Sebam, Nebo och
Beon,
032:004 det land som HERREN har låtit Israels menighet intaga, är ett
land för boskap, och dina tjänare hava boskap.»
032:005 Och de sade ytterligare: »Om vi hava funnit nåd inför dina ögon
så må detta land givas åt dina tjänare till besittning. Låt oss
slippa att gå över Jordan.»
032:006 Men Mose sade till Gads barn och Rubens barn: »Skolen då I
stanna här, under det att edra bröder draga ut i krig?
032:007 Varför viljen I avvända Israels barns hjärtan från att gå över
floden, in i det land som HERREN har givit åt dem?
032:008 Så gjorde ock edra fäder, när jag sände dem från Kades-Barnea
för att bese landet:
032:009 sedan de hade dragit upp till Druvdalen och besett landet,
avvände de Israels barns hjärtan från att gå in i det land som
HERREN hade givit åt dem.
032:010 Och på den dagen upptändes HERRENS vrede, och han svor och sade:
032:011 'Av de män som hava dragit upp ur Egypten skall ingen som är
tjugu år gammal eller därutöver få se det land som jag med ed
har lovat åt Abraham, Isak och Jakob--eftersom de icke i allt
hava efterföljt mig
032:012 ingen förutom Kaleb, Jefunnes son, kenaséen, och Josua, Nuns
son; ty de hava i allt efterföljt HERREN.'
032:013 Så upptändes HERRENS vrede mot Israel, och han lät dem driva
omkring i öknen i fyrtio år, till dess att hela det släkte hade
dött bort som hade gjort vad ont var i HERRENS ögon.
032:014 Och se, nu haven I trätt i edra fäders fotspår, I, syndiga mäns
avföda, och öken så ännu mer HERRENS vredes glöd mot Israel.
032:015 Då I nu vänden eder bort ifrån honom, skall han låta Israel ännu
längre bliva kvar i öknen, och I dragen så fördärv över allt
detta folk.»

032:016 Då trädde de fram till honom och sade: »Låt oss här bygga gårdar
åt var boskap och städer åt våra kvinnor och barn.
032:017 Själva vilja vi sedan skyndsamt väpna oss och gå åstad i spetsen
för Israels barn, till dess vi hava fört dem dit de skola. Under
tiden kunna våra kvinnor och barn bo i de befästa städerna och
så vara skyddade mot landets inbyggare.
032:018 Vi skola icke vända tillbaka hem, förrän Israels barn hava fått
var och en sin arvedel.
032:019 Ty vi vilja icke taga vår arvedel jämte dem, på andra sidan
Jordan och längre bort, utan vår arvedel har tillfallit oss här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
032:020 Mose svarade dem: »Om I gören såsom I nu haven sagt, om I väpnen
eder inför HERREN till kriget,
032:021 så att alla edra väpnade män gå över Jordan inför HERREN och
stanna där, till dess han har fördrivit sina fiender för sig,
032:022 om I alltså vänden tillbaka först då landet har blivit HERREN
underdånigt, så skolen I vara utan skuld mot HERREN och Israel,
och detta land skall då bliva eder besittning inför HERREN.
032:023 Men om I icke så gören, se, då synden I mot HERREN, och I skolen
då komma att förnimma eder synd, ty den skall drabba eder.
032:024 Byggen eder nu städer åt edra kvinnor och barn, och gårdar åt
eder boskap, och gören vad eder mun har talat.»
032:025 Och Gads barn och Rubens barn talade till Mose och sade: »Dina
tjänare skola göra såsom min herre bjuder.
032:026 Våra barn våra hustrur, vår boskap och alla våra dragare skola
bliva kvar här i Gileads städer.
032:027 Men dina tjänare, vi så många som äro väpnade till strid, skola
draga ditöver och kämpa inför HERREN, såsom min herre har sagt.»

032:028 Och Mose gav befallning om dem åt prästen Eleasar och åt Josua,
Nuns son, och åt huvudmännen för familjerna inom Israels barns
stammar.
032:029 Mose sade till dem: »Om Gads barn och Rubens barn gå över Jordan
med eder, så många som äro väpnade till att kämpa inför HERREN,
och landet så bliver eder underdånigt, då skolen I åt dem giva
landet Gilead till besittning.
032:030 Men om de icke draga väpnade ditöver med eder, så skola de få
sin besittning ibland eder i Kanaans land.»
032:031 Och Gads barn och Rubens barn svarade och sade: »Vad HERREN har
sagt till dina tjänare, det vilja vi göra.
032:032 Vi vilja draga väpnade över till Kanaans land inför HERREN, och
så få vår arvsbesittning har på andra sidan Jordan.»

032:033 Så gav då Mose åt dem, åt Gads barn, Rubens barn och ena hälften
av Manasses, Josefs sons, stam, Sihons, amoréernas konungs, rike
och Ogs rike, konungens i Basan: själva landet med dess städer
och dessas områden, landets städer runt omkring.
032:034 Och Gads barn byggde upp Dibon, Atarot, Aroer,
032:035 Atrot-Sofan, Jaeser, Jogbeha,
032:036 Bet-Nimra och Bet-Haran, befästa städer och boskapsgårdar.
032:037 Och Rubens barn byggde upp Hesbon, Eleale, Kirjataim,
032:038 Nebo och Baal-Meon--vilkas namn hava ändrats--och Sibma.
Och de gåvo namn åt städerna som de byggde upp.
032:039 Och Makirs, Manasses sons, barn gingo åstad till Gilead och
intogo det och fördrevo amoréerna som bodde där.
032:040 Och Mose gav Gilead åt Makir, Manasses son, och han bosatte sig
där.
032:041 Och Jair, Manasses son, gick åstad och intog deras byar och
kallade dem Jairs byar.
032:042 Och Noba gick åstad och intog Kenat, med underlydande orter, och
kallade det Noba, efter sitt eget namn.

033:001 Dessa voro Israels barns lägerplatser, när de drogo ut ur
Egyptens land, efter sina härskaror, anförda av Mose och Aron.
033:002 Och Mose upptecknade på HERRENS befallning deras uppbrottsorter,
alltefter som de ändrade lägerplats. Och dessa voro nu deras
lägerplatser, alltefter som uppbrottsorterna följde på varandra:

033:003 De bröto upp från Rameses i första månaden, på femtonde dagen i
första månaden. Dagen efter påskhögtiden drogo Israels barn ut
med upplyft hand inför alla egyptiers ögon,
033:004 under det att egyptierna begrovo dem som HERREN hade slagit
bland dem, alla de förstfödda, då när HERREN höll dom över deras
gudar.
033:005 Så bröto nu Israels barn upp från Rameses och lägrade sig i
Suckot.
033:006 Och de bröto upp från Suckot och lägrade sig i Etam, där öknen
begynte.
033:007 Och de bröto upp från Etam och vände om till Pi-Hahirot, som
ligger mitt emot Baal-Sefon, och lägrade sig framför Migdol.
033:008 Och de bröto upp från Hahirot och gingo mitt igenom havet in i
öknen och tågade så tre dagsresor i Etams öken och lägrade sig i
Mara.
033:009 Och de bröto upp från Mara och kommo till Elim; och i Elim
funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd, och de lägrade sig
där.
033:010 Och de bröto upp från Elim och lägrade sig vid Röda havet.
033:011 Och de bröto upp från Röda havet och lägrade sig i öknen Sin.
033:012 Och de bröto upp från öknen Sin och lägrade sig i Dofka.
033:013 Och de bröto upp från Dofka och lägrade sig i Alus.
033:014 Och de bröto upp från Alus och lägrade sig i Refidim, och där
fanns intet vatten åt folket att dricka.
033:015 Och de bröto upp från Refidim och lägrade sig i Sinais öken.
033:016 Och de bröto upp från Sinais öken och lägrade sig i
Kibrot-Hattaava.
033:017 Och de bröto upp från Kibrot-Hattaava och lägrade sig i Haserot.
033:018 Och de bröto upp från Haserot och lägrade sig i Ritma.
033:019 Och de bröto upp från Ritma och lägrade sig i Rimmon-Peres.
033:020 Och de bröto upp från Rimmon-Peres och lägrade sig i Libna.
033:021 Och de bröto upp från Libna och lägrade sig i Rissa.
033:022 Och de bröto upp från Rissa och lägrade sig i Kehelata.
033:023 Och de bröto upp från Kehelata och lägrade sig vid berget Sefer.
033:024 Och de bröto upp från berget Sefer och lägrade sig i Harada.
033:025 Och de bröto upp från Harada och lägrade sig i Makhelot.
033:026 Och de bröto upp från Makhelot och lägrade sig i Tahat.
033:027 Och de bröto upp från Tahat och lägrade sig i Tera.
033:028 Och de bröto upp från Tera och lägrade sig i Mitka.
033:029 Och de bröto upp från Mitka och lägrade sig i Hasmona.
033:030 Och de bröto upp från Hasmona och lägrade sig i Moserot.
033:031 Och de bröto upp från Moserot och lägrade sig i Bene-Jaakan.
033:032 Och de bröto upp från Bene-Jaakan och lägrade sig i
Hor-Haggidgad.
033:033 Och de bröto upp från Hor-Haggidgad och lägrade sig i Jotbata.
033:034 Och de bröto upp från Jotbata och lägrade sig i Abrona.
033:035 och de bröto upp från Abrona och lägrade sig i Esjon-Geber.
033:036 Och de bröto upp från Esjon-Geber och lägrade sig i öknen Sin,
det är Kades.
033:037 Och de bröto upp från Kades och lägrade sig vid berget Hor, på
gränsen till Edoms land.

033:038 Och prästen Aron steg upp på berget Hor, efter HERRENS
befallning, och dog där i det fyrtionde året efter Israels barns
uttåg ur Egyptens land, i femte månaden, på första dagen i
månaden.
033:039 Och Aron var ett hundra tjugutre år gammal, när han dog på
berget Hor.

033:040 Och konungen i Arad, kananéen, som bodde i Sydlandet i Kanaans
land, fick nu höra att Israels barn voro i antågande.
033:041 Och de bröto upp från berget Hor och lägrade sig i Salmona.
033:042 Och de bröto upp från Salmona och lägrade sig i Punon.
033:043 Och de bröto upp från Punon och lägrade sig i Obot.
033:044 Och de bröto upp från Obot och lägrade sig i Ije-Haabarim vid
Moabs gräns.
033:045 Och de bröto upp från Ijim och lägrade sig i Dibon-Gad.
033:046 Och de bröto upp från Dibon-Gad och lägrade sig i
Almon-Diblataima.
033:047 Och de bröto upp från Almon-Diblataima och lägrade sig vid
Abarimbergen, framför Nebo.
033:048 Och de bröto upp från Abarimbergen och lägrade sig på Moabs
hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.
033:049 Och deras läger vid Jordan sträckte sig från Bet-Hajesimot ända
till Abel-Hassitim på Moabs hedar.

033:050 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
033:051 Tala till Israels barn och säg till dem: När I haven gått över
Jordan, in i Kanaans land,
033:052 skolen I fördriva landets alla inbyggare för eder, och I skolen
förstöra alla deras stenar med inhuggna bilder, och alla deras
gjutna beläten skolen I förstöra, och alla deras offerhöjder
skolen I ödelägga.
033:053 Och I skolen intaga landet och bosätta eder där, ty åt eder har
jag givit landet till besittning.
033:054 Och I skolen utskifta landet såsom arvedel åt eder genom
lottkastning efter edra släkter; åt en större stam skolen I giva
en större arvedel, och åt en mindre stam en mindre arvedel; var
och en skall få sin del där lotten bestämmer att han skall hava
den; efter edra fädernestammar skolen I utskifta landet såsom
arvedel åt eder.
033:055 Men om I icke fördriven landets inbyggare för eder, så skola de
som I låten vara kvar av dem bliva törnen i edra ögon och taggar
i edra sidor, och skola tränga eder i landet där I bon.
033:056 Och då skall jag göra med eder så, som jag hade tänkt göra med
dem.

034:001 Och HERREN talade till Mose och sade:
034:002 Bjud Israels barn och säg till dem:
När I kommen till Kanaans land, då är detta det land som skall
tillfalla eder såsom arvedel: Kanaans land, så långt dess
gränser nå.
034:003 Edert land skall på södra sidan sträcka sig från öknen Sin utmed
Edom; och eder södra gräns skall i öster begynna vid ändan av
Salthavet.
034:004 Sedan skall eder gräns böja sig söder om Skorpionhöjden och gå
fram till Sin och gå ut söder om Kades-Barnea. Och den skall gå
vidare ut till Hasar-Addar och fram till Asmon.
034:005 Och från Asmon skall gränsen böja sig mot Egyptens bäck och gå
ut vid havet.
034:006 Och eder gräns i väster skall vara Stora havet; det skall utgöra
gränsen. Detta skall vara eder gräns i väster.
034:007 Och detta skall vara eder gräns i norr: Från Stora havet skolen
I draga eder gränslinje fram vid berget Hor.
034:008 Från berget Hor skolen I draga eder gränslinje dit där vägen går
till Hamat, och gränsen skall gå ut vid Sedad.
034:009 Sedan skall gränsen gå till Sifron och därifrån ut vid
Hasar-Enan. Detta skall vara eder gräns i norr.
034:010 och såsom eder gräns i öster skolen I draga upp en linje från
Hasar-Enan fram till Sefam.
034:011 Och från Sefam skall gränsen gå ned till Haribla, öster om Ain,
och gränsen skall gå vidare ned och intill bergsluttningen vid
Kinneretsjön, österut.
034:012 Sedan skall gränsen gå ned till Jordan och ut vid Salthavet.

Detta skall vara edert land, med dess gränser runt omkring.

034:013 Och Mose bjöd Israels barn och sade: Detta är det land som I
genom lottkastning skolen utskifta såsom arvedel åt eder, det
land om vilket HERREN har bjudit att det skall givas åt de nio
stammarna och den ena halva stammen.
034:014 Ty rubeniternas barns stam, efter dess familjer, och gaditernas
barns stam, efter dess familjer, och den andra hälften av
Manasse stam, dessa hava redan fått sin arvedel.
034:015 Dessa två stammar och denna halva stam hava fått sin arvedel på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, österut mot solens uppgång.
034:016 Och HERREN talade till Mose och sade:
034:017 Dessa äro namnen på de män som skola åt eder utskifta landet i
arvslotter: först och främst prästen Eleasar och Josua, Nuns
son;
034:018 vidare skolen I taga en hövding ur var stam till att utskifta
landet,
034:019 och dessa äro de männens namn: av Juda stam Kaleb, Jefunnes son;
034:020 av Simeons barns stam Samuel Ammihuds son;
034:021 av Benjamins stam Elidad, Kislons son;
034:022 av Dans barns stam en hövding, Bucki, Joglis son;
034:023 av Josefs barn: av Manasse barns stam en hövding, Hanniel, Efods
son,
034:024 och av Efraims barn stam en hövding, Kemuel, Siftans son;
034:025 av Sebulons barns stam en hövding, Elisafan, Parnaks son;
034:026 av Isaskars barns stam en hövding, Paltiel, Assans son;
034:027 av Asers barns stam en hövding, Ahihud, Selomis son;
034:028 av Naftali barns stam en hövding, Pedael, Ammihuds son.
034:029 Dessa äro de som HERREN bjöd att utskifta arvslotterna åt
Israels barn i Kanaans land.

035:001 Och HERREN talade till Mose på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot
Jeriko, och sade:
035:002 Bjud Israels barn att de av de arvslotter de få till besittning
skola åt leviterna giva städer att bo i; utmarker runt omkring
dessa städer skolen I ock giva åt leviterna.
035:003 Städerna skola de själva hava att bo i, men de tillhörande
utmarkerna skola vara för deras dragare och deras boskap och
alla deras övriga djur.
035:004 Och städernas utmarker, som I skolen giva åt leviterna, skola
sträcka sig tusen alnar från stadsmuren utåt på alla sidor.
035:005 Och utanför staden skolen I mäta upp på östra sidan två tusen
alnar, på västra sidan två tusen alnar, på södra sidan två tusen
alnar och på norra sidan två tusen alnar, med staden i
mitten. Detta skola de få såsom utmarker till sina städer.
035:006 Och de städer som I given åt leviterna skola först och främst
vara de sex fristäderna, vilka I skolen giva till det ändamålet
att en dråpare må kunna fly till dem; vidare skolen I jämte
dessa städer giva dem fyrtiotvå andra,
035:007 så att de städer som I given åt leviterna tillsammans utgöra
fyrtioåtta städer, med tillhörande utmarker.
035:008 Och av dessa städer, som I skolen giva av Israels barns
besittningsområde, skolen I taga flera ur den stam som är
större, och färre ur den som är mindre. Var stam skall åt
leviterna giva ett antal av sina städer, som svarar mot den
arvedel han själv har fått.

035:009 Och HERREN talade till Mose och sade:
035:010 Tala till Israels barn och säg till dem:

När I haven gått över Jordan, in i Kanaans land,
035:011 skolen I utse åt eder vissa städer, som I skolen hava till
fristäder, till vilka en dråpare som ouppsåtligen har dödat
någon må kunna fly.
035:012 Och dessa städer skolen I hava såsom tillflyktsorter undan
blodshämnaren, så att dråparen slipper dö, förrän han har stått
till rätta inför menigheten.
035:013 Och de städer som I skolen giva till fristäder skola vara sex.
035:014 Tre av städerna skolen I giva på andra sidan Jordan, och de tre
övriga städerna skolen I giva i själva Kanaans land;
035:015 dessa skola vara fristäder. Israels barn, såväl som främlingen
och inhysesmannen som bor ibland dem skola hava dessa sex städer
såsom tillflyktsorter, till vilka var och er som ouppsåtligen
har dödat någon må kunna fly.

035:016 Men om någon slår en annan till döds med ett föremål av järn, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:017 Likaledes, om någon i sin hand har en sten med vilken ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:018 Eller om någon i sin hand har ett föremål av trä varmed ett
dråpslag kan givas, och han därmed slår en annan till döds, så
är han en sannskyldig dråpare; en sådan skall straffas med
döden.
035:019 Blodshämnaren må döda den dråparen; varhelst han träffar på
honom må han döda honom.
035:020 Likaledes om någon av hat stöter till en annan, eller med berått
mod kastar något på honom; så att han dör,
035:021 eller av fiendskap slår honom till döds med handen, då skall den
som gav slaget straffas med döden, ty han är en sannskyldig
dråpare; blodshämnaren må döda den dråparen, varhelst han
träffar på honom

035:022 Men om någon av våda, utan fiendskap, stöter till en annan,
eller utan berått mod kastar på honom något föremål, vad det
vara må;
035:023 eller om han, utan att se honom, med någon sten varmed dråpslag
kan givas träffar honom, så att han dör, och detta utan att han
var hans fiende eller hade för avsikt att skada honom,
035:024 då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och
blodshämnaren, enligt här givna föreskrifter.
035:025 Och menigheten skall rädda dråparen ur blodshämnarens hand, och
menigheten skall låta honom vända tillbaka till fristaden dit
han hade flytt, och där skall han stanna kvar, till dess den med
helig olja smorde översteprästen dör.
035:026 Men om dråparen går utom området för den fristad dit han har
flytt,
035:027 och blodshämnaren då, när han träffar på honom utom hans
fristads område, dräper dråparen, så vilar ingen blodskuld på
honom.
035:028 Ty i sin fristad skall en dråpare stanna kvar, till dess
översteprästen dör; men efter översteprästens död må han vända
tillbaka till den ort där han har sin besittning.
035:029 Och detta skall vara en rättsstadga för eder från släkte till
släkte, var I än ären bosatta.

035:030 Om någon slår ihjäl en annan, skall man, efter vittnens utsago,
dräpa dråparen; men en enda persons vittnesmål är icke nog för
att man skall kunna döma någon till döden.
035:031 I skolen icke taga lösen för en dråpares liv, om han är skyldig
till döden, utan han skall straffas med döden.
035:032 Ej heller skolen I taga lösen för att den som har flytt till en
fristad skall före prästens död få vända tillbaka och bo i
landet.
035:033 I skolen icke ohelga det land där I ären; genom blod ohelgas
landet, och försoning kan icke bringas för landet för det blod
som har blivit utgjutet däri, annat än genom dens blod, som har
utgjutit det.
035:034 I skolen icke orena landet där I bon, det i vars mitt jag har
min boning, ty jag, HERREN, har min boning mitt ibland Israels
barn.

036:001 Och huvudmännen för familjerna i Gileads barns släkt--Gileads,
som var son till Makir, Manasses son, av Josefs barns släkter--
trädde fram och talade inför Mose och de hövdingar som voro
huvudmän för Israels barns familjer.
036:002 De sade: »HERREN har bjudit min herre att genom lottkastning
göra landet såsom arvedel åt Israels barn och HERREN har vidare
bjudit min herre att giva Selofhads, vår broders, arvedel åt
hans döttrar.
036:003 Men om nu dessa bliva gifta med någon ur Israels barns andra
stammar, så tages deras arvedel bort ifrån våra fäders arvedel,
under det att den stam de komma att tillhöra får sin arvedel
ökad; på detta sätt bliver en del av vår arvslott oss fråntagen.
036:004 När sedan jubelåret inträder för Israels barn, bliver deras
arvedel lagd till den stams arvedel, som de komma att tillhöra,
men från vår fädernestams arvedel tages deras arvedel bort.»

036:005 Då bjöd Mose Israels barn, efter HERRENS befallning, och sade:
»Josefs barns stam har talat rätt.
036:006 Detta är vad HERREN bjuder angående Selofhads döttrar; han
säger: De må gifta sig med vem de finna för gott, allenast de
gifta sig inom en släkt som hör till deras egen fädernestam.
036:007 Ty en arvedel som tillhör någon, av Israels barn må icke gå över
från en stam till en annan, utan Israels barn skola behålla kvar
var och en sin fädernestams arvedel.
036:008 Och när en kvinna som inom någon av Israels barns stammar har
kommit i besittning av en arvedel gifter sig, skall det vara med
en man av någon släkt som hör till hennes egen fädernestam, så
att Israels barn förbliva i besittning var och en av sina fäders
arvedel.
036:009 Ty ingen arvedel må gå över från en stam till en annan, utan
Israels barns stammar skola behålla kvar var och en sin
arvedel.»

036:010 Selofhads döttrar gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
036:011 Mahela, Tirsa, Hogla, Milka och Noa, Selofhads döttrar, gifte
sig med sina farbröders söner.
036:012 De blevo alltså gifta inom Manasses, Josefs sons, barns släkter,
och deras arvedel stannade så kvar inom deras fädernesläkts
stam.

036:013 Dessa äro de bud och rätter som HERREN genom Mose gav Israels
barn, på Moabs hedar, vid Jordan mitt emot Jeriko.

Femte Mosebok (Deuteronomium)

001:001 Dessa äro de ord som Mose talade till hela Israel på andra sidan
Jordan, i öknen, på Hedmarken mitt emot Suf, mellan Paran och
Tofel, Laban, Haserot och Di-Sahab
001:002 --elva dagsresor från Horeb, åt Seirs bergsbygd till, fram till
Kades-Barnea.
001:003 I det fyrtionde året, i elfte månaden, på första dagen i
månaden, talade Mose till Israels barn, alldeles såsom Herren
hade bjudit honom tala till dem.
001:004 Detta skedde sedan han hade slagit Sihon, amoréernas konung, som
bodde i Hesbon, och Og, konungen i Basan, som bodde i Astarot,
vid Edrei.
001:005 På andra sidan Jordan. i Moabs land, begynte Mose denna
lagutläggning och sade:
001:006 HERREN, vår Gud, talade till oss på Horeb och sade: »Länge nog
haven I uppehållit eder vid detta berg.
001:007 Vänden eder nu åt annat håll och bryten upp, och begiven eder
till amoréernas bergsbygd och till alla deras grannfolk på
Hedmarken, i Bergsbygden, i Låglandet, i Sydlandet och i
Kustlandet vid havet--in i kananéernas land och upp på Libanon,
ända till den stora floden, floden Frat.
001:008 Se, jag har givit landet i edert våld. Gån nu och intagen detta
land, som HERREN med ed har lovat edra fäder, Abraham, Isak och
Jakob, att giva åt dem och åt deras säd efter dem.»
001:009 Och jag talade till eder på den tiden och sade: »Jag förmår icke
ensam bära eder.
001:010 HERREN, eder Gud, har förökat eder, och se, I ären nu talrika
såsom stjärnorna på himmelen.
001:011 Må Herren, edra fäders Gud, än vidare föröka eder tusenfalt och
välsigna eder, såsom han har lovat eder.
001:012 Men huru skall jag ensam kunna bära tyngden och bördan av eder
och edert tvistande?
001:013 Utsen åt eder visa, förståndiga och välkända män inom edra
särskilda stammar, så skall jag sätta dem till huvudmän över
eder.»
001:014 I svaraden mig och saden: »Ditt förslag är gott.»
001:015 Då tog jag huvudmännen i edra stammar, visa och välkända män,
och satte dem till huvudmän över eder, till föreståndare,
somliga över tusen, andra över hundra, andra över femtio och
somliga över tio, och till tillsyningsmän i edra särskilda
stammar.
001:016 Och jag bjöd då också edra domare och sade: »Hören efter, vad
edra bröder hava sig emellan; och om någon har en sak med sin
broder eller med en främling som bor hos honom, så dömen
rättvist mellan dem.
001:017 I skolen icke hava anseende till personen, när I dömen, utan
höra den ringe likaväl som den höge; I skolen icke frukta för
någon människa, ty domen hör Gud till. Men om något ärende
bliver eder för svårt, skolen I hänskjuta det till mig, så att
jag får höra det.»
001:018 Så bjöd jag eder på den tiden allt vad I skullen göra.
001:019 Och vi bröto upp från Horeb, och genom hela den stora och
fruktansvärda öken som I haven sett vandrande vi åstad till
amoréernas bergsbygd, såsom HERREN, vår Gud, hade bjudit oss;
och vi kommo så till Kades-Barnea.
001:020 Och jag sade till eder: »I haven nu kommit till amoréernas
bergsbygd, som HERREN vår Gud, vill giva oss.
001:021 Se, HERREN, din Gud, har givit landet i ditt våld. Drag ditupp
och intag det, såsom HERREN, dina fäders Gud, har tillsagt dig.
Frukta icke och var icke förfärad.»
001:022 Då trädden I fram till mig allasammans och saden: »Låt oss sända
åstad några män framför oss, för att de må utforska landet åt
oss och sedan avgiva sin berättelse inför oss, angående vägen på
vilken vi skola draga ditupp, och angående de städer som vi
skola komma till.»
001:023 Detta förslag behagade mig, och jag tog tolv män bland eder, en
för var stam.
001:024 Dessa begåvo sig åstad och drogo upp till Bergsbygden och kommo
till Druvdalen och bespejade landet.
001:025 Och de togo med sig av landets frukt ned till oss och avgåvo sin
berättelse inför oss och sade: »Det land som Herren, vår Gud,
vill giva oss är gott.»
001:026 Men I villen icke draga ditupp, utan voren gensträviga mot
HERRENS, eder Guds, befallning.
001:027 Och I knorraden i edra tält och saden: »Herren hatar oss, därför
har han fört oss ut ur Egyptens land för att giva oss i
amoréernas hand och så förgöra oss.
001:028 Varthän skola vi då draga? Våra bröder hava förfärat våra
hjärtan, ty de säga: 'Där är ett folk, större och resligare än
vi, där äro städer, stora och befästa upp mot himmelen; ja, vi
sågo där också anakiter.'»
001:029 Då svarade jag eder: »I skolen icke förskräckas och icke frukta
för dem.
001:030 HERREN, eder Gud, som går framför eder, skall själv strida för
eder, alldeles såsom han handlade mot eder i Egypten inför edra
ögon,
001:031 och alldeles såsom i öknen som du har sett, där HERREN, din Gud,
bar dig, såsom en man bär sin son, hela den väg I haven vandrat,
ända till dess att I nu haven kommit hit.»
001:032 Men detta oaktat trodden I icke på HERREN, eder Gud,
001:033 som gick framför eder på vägen, för att utse lägerplatser åt
eder: om natten i eld, för att lysa eder på den väg I skullen
gå, och om dagen i molnskyn.
001:034 Då nu HERREN hörde edra ord, blev han förtörnad och svor och
sade:
001:035 »Sannerligen, ingen av dessa män, i detta onda släkte, skall få
se det goda land som jag med ed har lovat giva åt edra fäder,
001:036 ingen utom Kaleb, Jefunnes son; han skall få se det, och åt
honom och åt hans barn skall jag giva det land han har beträtt,
därför att han i allt har efterföljt Herren.»
001:037 Också på mig vredgades HERREN, för eder skull, och sade: »Icke
heller du skall komma ditin.
001:038 Josua, Nuns son, han som är din tjänare, han skall komma ditin.
Styrk honom att vara frimodig, ty han skall utskifta landet åt
Israel såsom arv.
001:039 Och edra barn, om vilka I saden att de skulle bliva fiendens
byte, och skola komma ditin, åt dem skall jag giva landet, och
de skola taga det i besittning.
001:040 Men I själva mån vända eder åt annat håll; bryten nu upp och
tagen vägen mot öknen, åt Röda havet till.»
001:041 Då svaraden I och saden till mig: »Vi hava syndat mot HERREN.
Vi vilja nu draga upp och strida, alldeles såsom HERREN, vår
Gud, har bjudit oss.» Och I omgjordaden eder, var och en tog
sina vapen, och med lätt mod drogen I upp mot bergsbygden.
001:042 Men HERREN sade till mig: »Säg till dem: I skolen icke draga
ditupp och giva eder i strid, ty jag är icke med bland eder;
gören icke så, på det att I icke mån bliva slagna av edra
fiender.»
001:043 Och jag talade till eder, men I hörden icke därpå, utan voren
gensträviga mot HERRENS befallning och drogen i edert övermod
upp mot bergsbygden.
001:044 Och amoréerna som bodde där i bergsbygden drogo mot eder och
jagade eder, såsom bin göra, och slogo och förskingrade eder i
Seir och drevo eder ända till Horma.
001:045 Då vänden I tillbaka och gräten inför HERRENS ansikte. Men
HERREN hörde icke eder röst och lyssnade icke till eder.
001:046 Och I stannaden länge i Kades, så länge det nu var.

002:001 Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen
mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig,
och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs
bergsbygd.
002:002 Och HERREN talade till mig och sade:
002:003 »Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna
bergsbygd; vänden eder nu mot norr.
002:004 Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det
område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men
fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.
002:005 I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land
skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd,
eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt
Esau.
002:006 Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att
dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.
002:007 HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk;
han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i
fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har
fattats dig.
002:008 Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som
bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och
Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på
vägen till Moabs öken.
002:009 Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller
inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva
dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt
Lots barn till besittning.
002:010 (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt
folk, sådant som anakiterna.
002:011 Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men
moabiterna kalla dem eméer.
002:012 I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo
dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som
Herren hade givit dem till besittning.)
002:013 Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över
bäcken Sered.
002:014 Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till
dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under
denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i
lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.
002:015 Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret
bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

002:016 Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,
002:017 talade HERREN till mig och sade:
002:018 »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,
002:019 och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke
angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av
Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning,
eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till
besittning.
002:020 (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde
fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.
002:021 De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som
anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem
och bosatte sig i deras land.
002:022 På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i
det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte
sig i deras land, där de bo ännu i dag.
002:023 Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa,
förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan
bosatte sig i deras land.)
002:024 Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har
givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt
våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.
002:025 Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan
för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola
darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»
002:026 Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon,
konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:
002:027 »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att
vika av vare sig till höger eller till vänster.
002:028 Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär
allenast att få tåga vägen fram härigenom
002:029--detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare,
och av moabiterna, Ars inbyggare--så att jag kan gå över
Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»
002:030 Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom
sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och
förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din
hand, såsom ock nu har skett.
002:031 Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon
och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det,
så att du får hans land till besittning.»
002:032 Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till
Jahas.
002:033 Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom
jämte hans söner och allt hans folk.
002:034 Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga
stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto
ingen slippa undan.
002:035 Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer
vi intogo.
002:036 Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen
ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för
oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.
002:037 Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter
bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom
HERREN, vår Gud, hade så bjudit.

003:001 Sedan vände vi oss åt annat håll och drogo upp åt Basan till.
Och Og, konungen i Basan, drog med allt sitt folk ut i strid mot
oss, till Edrei.
003:002 Men HERREN sade till mig: »Frukta icke för honom, ty i din hand
har jag givit honom och allt hans folk och honom på samma sätt
som du gjorde med Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon.»
003:003 Så gav HERREN, vår GUD, i vår hand också Og, konungen i Basan,
och allt hans folk, och vi slogo honom och läto ingen av dem
slippa undan.
003:004 Och vi intogo då alla hans städer, ingen stad fanns, som vi icke
togo ifrån dem: sextio städer, hela landsträckan Argob, Ogs rike
i Basan.
003:005 Alla dessa städer voro befästa med höga murar, med portar och
bommar. Därtill kom en stor mängd småstäder.
003:006 Och vi gåvo dem till spillo, likasom vi hade gjort med Sihon,
konungen i Hesbon; hela den manliga stadsbefolkningen gåvo vi
till spillo, så ock kvinnor och barn.
003:007 Men all boskapen och rovet från städerna togo vi såsom byte.
003:008 Från amoréernas två konungar, som härskade på andra sidan
Jordan, togo vi alltså då deras land, från bäcken Arnon ända
till berget Hermon
003:009 --vilket av sidonierna kallas för Sirjon, men av amoréerna
kallas för Senir--
003:010 alla städerna på slätten och hela Gilead och hela Basan, ända
till Salka och Edrei, städerna i Ogs rike, i Basan.
003:011 Ty Og, konungen i Basan, var den ende som fanns kvar av de sista
rafaéerna; hans gravkista, gjord av basalt, finnes, såsom känt
är, i Rabba i Ammons barns land; den är nio alnar lång och fyra
alnar bred, alnen beräknad efter längden av en mans underarm.
003:012 När vi då hade intagit detta land, gav jag den del därav, som
sträcker sig från Aroer vid bäcken Arnon, samt hälften av
Gileads bergsbygd med dess städer åt rubeniterna och gaditerna.
003:013 Återstoden av Gilead och hela Basan, Ogs rike, gav jag åt ena
hälften av Manasse stam, hela landsträckan Argob, hela Basan;
detta kallas rafaéernas land.
003:014 Jair, Manasses son, fick hela landsträckan Argob, ända till
gesuréernas och maakatéernas område, och efter sitt eget namn
kallade han landet--nämligen Basan--för Jairs byar, såsom
det heter ännu i dag.
003:015 Och åt Makir gav jag Gilead.
003:016 Och åt rubeniterna och gaditerna gav jag landet från Gilead ända
till Arnons dal, till dalens mitt--den utgjorde gränsen--och
till bäcken Jabbok, som är Ammons barns gräns,
003:017 vidare Hedmarken med Jordan, som utgör gränsen, från Kinneret
ända till Pisgas sluttningar, på östra sidan.
003:018 Och jag bjöd eder på den tiden och sade: »HERREN, eder Gud, har
givit eder detta land till besittning. Men nu skolen alla I som
ären stridbara män draga väpnade åstad i spetsen för edra
bröder, Israels barn.
003:019 Allenast edra hustrur och barn och eder boskap--jag vet ju att
I haven mycken boskap--må stanna kvar i de städer som jag har
givit eder,
003:020 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro, såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem på andra sidan Jordan; sedan mån
I vända tillbaka till de besittningar jag har givit eder, var
och en till sin besittning.»
003:021 Och jag bjöd Josua på den tiden och sade: »Du har med egna ögon
sett allt vad HERREN, eder Gud, har gjort med dessa två
konungar. På samma sätt skall HERREN göra med alla riken där du
drager fram.
003:022 Frukten icke för dem, ty HERREN, eder Gud, skall själv strida
för eder.»
003:023 Och på den tiden bad jag till HERREN och sade:
003:024 »Herre, HERRE, du har begynt att låta sin tjänare se din storhet
och din starka hand; ty vilken är den gud i himmelen eller på
jorden, som kan göra sådana verk och sådana väldiga gärningar
som du?
003:025 Så låt mig nu få gå ditöver och se det goda landet på andra
sidan Jordan, det goda berglandet där och Libanon.»
003:026 Men HERREN hade blivit förgrymmad på mig för eder skull och
ville icke höra mig, utan sade till mig: »Låt det vara nog; tala
icke vidare till mig om denna sak.
003:027 Stig nu upp på toppen av Pisga, och lyft upp dina ögon mot
väster och norr och söder och öster, och se med dina ögon; ty
över denna Jordan skall du icke komma.
003:028 Och insätt Josua i hans ämbete, och styrk honom att vara
frimodig och oförfärad; ty det är han som skall gå ditöver i
spetsen för detta folk, och det är han som skall utskifta åt dem
såsom arv det land du ser.»
003:029 Och så stannade vi i dalen mitt emot Bet-Peor.

004:001 Och nu, Israel, hör de stadgar och rätter som jag vill lära
eder, för att I mån göra efter dem, på det att I mån leva och
komma in i och taga i besittning det land som HERREN, edra
fäders Gud, vill giva eder.
004:002 I skolen icke lägga något till det som jag bjuder eder, och I
skolen icke taga något därifrån; I skolen hålla HERRENS, eder
Guds, bud, som jag giver eder.
004:003 I haven med egna ögon sett vad HERREN har gjort i fråga om
Baal-Peor, huru HERREN, din Gud, utrotade ur ditt folk var man
som följde efter Baal-Peor.
004:004 Men I som höllen eder till HERREN, eder Gud, I leven alla ännu
i dag.
004:005 Se, jag har lärt eder stadgar och rätter såsom HERREN, min Gud,
har bjudit mig, på det att I mån göra efter dem i det land dit I
nu kommen, för att taga det i besittning.
004:006 I skolen hålla dem och göra efter dem, ty det skall tillräknas
eder såsom vishet och förstånd av andra folk. När de få höra
alla dessa stadgar, skola säga: »I sanning, ett vist och
förståndigt folk är detta stora folk.»
004:007 Ty vilket annat stort folk finnes, vars gudar äro det så nära
som HERREN, vår Gud, är oss, så ofta vi åkalla honom?
004:008 Och vilket annat stort folk finnes, som har stadgar och rätter
så rättfärdiga som hela denna lag, vilken jag i dag förelägger
eder?
004:009 Allenast tag dig till vara och akta dig väl, så att du icke
förgäter vad dina ögon sågo, och icke låter vika ifrån ditt
hjärta i all dina livsdagar, utan kungör det för dina barn och
dina barnbarn:
004:010 vad som skedde den dag då du stod inför HERREN, din Gud, vid
Horeb, då HERREN sade till mig: »Församla folket till mig, för
att jag må låta dem höra mina ord; må de så lära sig att
frukta mig, så länge de leva på jorden, och de lära sina barn
detsamma.»
004:011 Och I trädden fram och blevo stående nedanför berget; och berget
brann i eld ända upp till himmelen, och där var mörker, moln
och töcken.
004:012 Och HERREN talade till eder ur elden orden hörden I, men I sågen
ingen gestalt, I hörden allenast en röst.
004:013 Och han förkunnade eder sitt förbund, som han bjöd eder att
hålla nämligen de tio orden; och han skrev dem på två
stentavlor.
004:014 Och mig bjöd HERREN då att jag skulle lära eder stadgar och
rätter, för att I skullen göra efter dem i det land dit I nu
dragen, till att taga det i besittning.
004:015 Och eftersom I icke sågen någon gestalt den dag då HERREN talade
till eder på Horeb ur elden, därför mån I nu noga hava akt på
eder själva.
004:016 så att I icke tagen eder till, vad fördärvligt är, genom att
göra eder någon beläte, något slags avgudabild, något bild av
man eller av kvinna.
004:017 eller någon bild av något fyrfotadjur eller av någon bevingad
fågel som flyger under himmelen,
004:018 eller av något kräldjur på marken eller av någon fisk i vattnet
under jorden.
004:019 Och när du lyfter dina ögon upp till himmelen och ser solen,
månen och stjärnorna, himmelens hela härskara, då må du icke
heller låta förföra dig att tillbedja dem och tjäna dem; ty
HERREN, din Gud, har givit dem åt alla folk under hela himmelen
till deras del.
004:020 Men eder har HERREN tagit, och han har fört eder ut ur
smältugnen, ur Egypten, för att I skullen bliva hans arvfolk,
såsom nu har skett.
004:021 Och HERREN vredgades på mig för eder skull, och svor att jag
icke skulle få gå över Jordan och komma in i de goda land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
004:022 Ty jag skall dö i detta land och icke gå över Jordan, men I
skolen gå över den och taga detta goda land i besittning.
004:023 Tagen eder då till vara för att förgäta det förbund som HERREN,
eder Gud, har slutit med eder, därigenom att I, alldeles emot
HERRENS, eder Guds, bud, gören eder något beläte, något slags
bild.
004:024 Ty, HERREN, din Gud, är en förtärande eld, en nitälskande Gud.
004:025 Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och I haven
blivit gamla i landet, att I tagen eder till, vad fördärvligt
är, genom att göra eder något beläte, något slags bild, så att I
gören vad som är ont i HERRENS, din Guds, ögon och därmed
förtörnen honom,
004:026 då tager jag i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att I
med hast skolen förgås och utrotas ur det land dit I nu gån över
Jordan, för att taga det i besittning; I skolen då icke längre
leva där, utan skolen förvisso förgöras.
004:027 Och HERREN skall förströ eder bland folken, och allenast en
ringa hop av eder skall bliva kvar bland de folk till vilka
HERREN skall föra eder.
004:028 Och där skolen I tjäna gudar, gjorda av människohänder, gudar av
trä och sten, som varken se eller höra eller äta eller lukta.
004:029 Men när I där söken HERREN, din Gud, då skall du finna honom, om
du frågar efter honom av allt ditt hjärta och av all din själ.
004:030 När du är i nöd och allt detta vederfares dig, i kommande dagar,
då skall du vända åter till HERREN, din Gud, och höra hans röst.
004:031 Ty HERREN, din Gud, är en barmhärtig Gud. Han skall icke förgäta
eller fördärva dig; han skall icke förgäta det förbund han har
ingått med dina fäder och med ed bekräftat.
004:032 Ty fråga framfarna tider, dem som hava varit före dig, från den
dag då Gud skapade människor på jorden, fråga ifrån himmelens
ena ända till den andra om någonsin något så stort som detta har
skett, eller om man har hört talas om något som är detta likt,
004:033 om något folk har hört Guds röst tala ur elden, såsom du har
hört, och dock har blivit vid liv,
004:034 eller om någon gud har försökt att komma och hämta ett folk åt
sig ut från ett annat folk, genom hemsökelser, tecken och under,
genom krig, genom stark hand och uträckt arm, och genom stora,
fruktansvärda gärningar, vilket allt HERREN, eder Guds, har gjort
med eder i Egypten, inför dina ögon.
004:035 Du har själv fått se det, för att du skulle veta att HERREN är
Gud, och ingen annan än han.
004:036 Från himmelen har han låtit dig höra sin röst för att undervisa
dig, och på jorden har han låtit dig se sin stora eld, och du
har hört hans ord ur elden.
004:037 Eftersom han nu älskade dina fäder och utvalde deras avkomlingar
efter dem, och själv med sin stora kraft förde dig ut ur
Egypten,
004:038 och fördrev för dig folk som voro större och mäktigare än du,
och lät dig komma in i deras land och gav det åt dig till
arvedel, såsom nu har skett,
004:039 därför skall du i dag veta och lägga på hjärtat att HERREN är
Gud, uppe i himmelen och nere på jorden, han och ingen annan;
004:040 och du skall hålla hans stadgar och bud, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl och dina barn efter dig, och
på det att du må länge leva i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig för all tid.
004:041 Vid denna tid avskilde Mose tre städer på andra sidan Jordan, på
östra sidan,
004:042 till vilka en dråpare skulle kunna fly, om han hade dräpt någon
utan vett och vilja, och utan att förut hava burit hat till
honom; om han flydde till någon av dessa städer, skulle han få
bliva vid liv.
004:043 De voro: Beser i öknen på slättlandet för Rubens stam, Ramot i
Gilead för Gads stam och Golan i Basan för Manasse stam.
004:044 Och detta är den lag som Mose förelade Israels barn,
004:045 dessa äro de vittnesbörd och stadgar och rätter som Mose
föredrog för Israels barn, sedan de hade dragit ut ur Egypten,
004:046 på andra sidan Jordan i dalen, mitt emot Bet-Peor, i Sihons
land, amoréernas konungs, som bodde i Hesbon, och som Mose och
Israels barn slogo, när de hade dragit ut ur Egypten.
004:047 Ty de intogo hans land och Ogs land, konungens i Basan,
amoréernas två konungars länder, på andra sidan Jordan, på
östra sidan,
004:048 från Aroer vid bäcken Arnons strand ända till berget Sion, det
är Hermon,
004:049 och hela Hedmarken på andra sidan Jordan på östra sidan, ända
till Hedmarkshavet, nedanför Pisgas sluttningar.

005:001 Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem:

Hör, Israel, de stadgar och rätter som jag i dag framställer för
eder, och lären eder dem och hållen dem och gören efter dem.
005:002 HERREN, vår Gud, slöt ett förbund med oss på Horeb.
005:003 Icke med våra fäder slöt HERREN detta förbund, utan med oss
själva som stå här i dag, oss alla som nu leva.
005:004 Ansikte mot ansikte talade HERREN till eder på berget ur elden.
005:005 Jag stod då mellan HERREN och eder, för att förkunna eder vad
HERREN talade, ty I fruktaden för elden och stegen icke upp på
berget. Han sade:

005:006 Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
005:007 Du skall inga andra gudar hava jämte mig.
005:008 Du skall icke göra dig något beläte, som är en bild vare sig av
det som är uppe i himmelen, eller av det som är i vattnet under
jorden.
005:009 Du skall icke tillbedja sådana, ej heller tjäna dem; ty jag,
HERREN, sin Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led,
när man hatar mig,
005:010 men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina
bud.
005:011 Du skall icke missbruka HERRENS, din Guds namn, ty HERREN skall
icke låta den bliva ostraffad, som missbrukar hans namn.
005:012 Håll sabbatsdagen, så att du helgar den, såsom HERREN, din Gud,
har bjudit dig.
005:013 Sex dagar skall du arbeta och förrätta alla dina sysslor;
005:014 men den sjunde dagen är HERRENS, din Guds, sabbat; då skall du
ingen syssla förrätta, ej heller din son eller sin dotter, eller
din tjänare eller din tjänarinna, eller din oxe eller din åsna
eller någon av dina dragare, ej heller främlingen som är hos dig
inom dina portar; på det att din tjänare och din tjänarinna må
hava ro såväl som du.
005:015 Du skall komma ihåg att du själv har varit träl i Egyptens land,
och att HERREN, din Gud, har fört dig ut därifrån med stark hand
och uträckt arm; därför har HERREN, din Gud bjudit dig att hålla
sabbatsdagen.
005:016 Hedra din fader och din moder, såsom HERREN, din Gud har bjudit
dig, på det att du må länge leva och det må gå dig väl i det
land som HERREN, din Gud, vill giva dig.
005:017 Du skall icke dräpa.
005:018 Du skall icke heller begå äktenskapsbrott.
005:019 Du skall icke heller stjäla.
005:020 Du skall icke heller bära falsk vittnesbörd mot din nästa.
005:021 Du skall icke heller hava begärelse till din nästas hustru. Du
skall icke heller hava lust till din nästas hus, ej heller till
hans åker eller hans tjänare eller hans tjänarinna, ej heller
till hans oxe eller hans åsna, ej heller till något som tillhör
din nästa.
005:022 Dessa ord talade HERREN till hela eder församling på berget, ur
elden, molnskyn och töcknet, med hög röst, och han talade så
intet mer. Och han skrev dem på två stentavlor, som han gav åt
mig.
005:023 När I hörden rösten ur mörkret, medan berget brann i eld,
trädden I fram till mig, alla I som voren huvudmän för edra
stammar, så ock edra äldste.
005:024 Och I saden: »Se, HERREN, vår Gud, har låtit oss se sin
härlighet och sin storhet, och vi hava hört hans röst ur elden.
I dag hava vi sett att Gud kan tala med en människa och dock
låta henne bliva vid liv.
005:025 Varför skola vi då likväl dö? Denna stora eld kommer ju att
förtära oss. Om vi än vidare få höra HERRENS, vår Guds, röst, så
måste vi dö.
005:026 Ty vem finnes väl bland allt kött som kan, såsom vi hava gjort,
höra den levande Gudens röst tala ur elden och dock bliva vid
liv?
005:027 Träd du fram och hör allt vad HERREN, vår Gud, säger, och tala
du till oss allt vad HERREN, vår Gud, talar till dig, så vilja
vi höra det och göra därefter.»
005:028 Och HERREN hörde edra ord, när I så taladen till mig; och HERREN
sade till mig: »Jag har hört de ord som detta folk har talat till
dig. De hava rätt i allt vad de hava talat.
005:029 Ack att de hade sådana hjärtan, att de fruktade mig och hölle
alla mina bud alltid! Det skulle ju då gå dem och deras barn väl
evinnerligen.
005:030 Gå nu och säg till dem: 'Vänden tillbaka till edra tält.'
005:031 Men du själv må stanna kvar här hos mig, så skall förkunna för
dig alla de bud och stadgar och rätter som du skall lära dem,
för att de må göra efter dem i det land som jag vill giva dem
till besittning.»
005:032 Så hållen nu och gören vad HERREN, eder Gud, har bjudit eder. I
skolen icke vika av vare sig till höger eller till vänster.
005:033 På de vägar som HERREN, eder Gud, har bjudit eder gå skolen I
alltid vandra, för att I mån bliva vid liv och det må gå eder
väl, och för att I mån länge leva i det land som I skolen taga i
besittning.

006:001 Och dessa äro de bud, stadgar och rätter som HERREN, eder Gud,
har bjudit mig att lära eder, för att I skolen göra efter dem i
det land dit I nu dragen, till att taga de i besittning--
006:002 detta på det att du må frukta HERREN, din Gud, så att du håller
alla hans stadgar och bud, som jag giver dig, du med din som och
din sonson, i all dina livsdagar, och på det att du må länge
leva.
006:003 Så skall du nu höra, Israel, och hålla dem och göra efter dem,
för att det må gå dig väl, och för att I mån föröka eder mycket,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig--ett land som
flyter av mjölk och honung.

006:004 Hör, Israel! HERREN, vår gud, HERREN är en.
006:005 Och du skall älska HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av
all din själ och av all din kraft.
006:006 Dessa ord som jag i dag giver dig skall du lägga på ditt hjärta.
006:007 Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när
du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig
och när du står upp.
006:008 Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de
skola vara såsom ett märke på din panna.
006:009 Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar.

006:010 När nu HERREN, din Gud, låter dig komma in i det land som han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva
dig--stora och vackra städer, som du icke har byggt,
006:011 och hus, fulla med allt gott, vilka du icke har fyllt, och
uthuggna brunnar, som du icke har huggit ut, vingårdar och
olivplanteringar, som du icke har planterat--och när du då
äter och bliver mätt,
006:012 så tag dig till vara för att förgäta HERREN, som har fört dig ut
ur Egyptens land, ur träldomshuset.
006:013 HERREN, din Gud, skall du frukta, och honom skall du tjäna, och
vid hans namn skall du svärja.
006:014 I skolen icke följa efter andra gudar, någon av de folks gudar,
som bo runt omkring eder,
006:015 ty en nitälskande Gud är HERREN, din Gud, mitt ibland dig, och
du må taga dig till vara, så att icke HERRENS, din Guds, vrede
upptändes mot dig, och han utrotar dig från jorden.
006:016 I skolen icke fresta HERREN, eder Gud, såsom I frestaden honom i
Massa.
006:017 I skolen troget hålla HERRENS, eder Guds, bud och de vittnesbörd
och stadgar som han hat givit dig.
006:018 Och du skall göra vad rätt och gott är i HERRENS ögon, för att
det må gå dig väl, och för att du må komma in i det goda land
som HERREN med ed har lovat åt dina fäder, och taga det i
besittning,
006:019 därigenom att han driver undan för dig all dina fiender, såsom
HERREN har lovat.
006:020 När din son i framtiden frågar dig: »Vad betyda de vittnesbörd
och stadgar och rätter som HERREN, vår Gud, har givit eder?»
006:021 då skall du svara din son: »Vi voro Faraos trälar i Egypten, men
med stark hand förde HERREN oss ut ur Egypten.
006:022 Och HERREN gjorde stora och gruvliga tecken och under i Egypten
på Farao och hela hans hus inför våra ögon.
006:023 Men oss förde han ut därifrån, för att låta oss komma in och
giva oss det land som han med ed har lovat åt våra fäder.
006:024 Och HERREN bjöd oss att göra efter all dessa stadgar och att
frukta HERREN, vår Gud, för att det alltid skulle gå oss väl, i
det att han behölle oss vid liv, såsom ock hittills har skett.
006:025 Och det skall lända oss till rättfärdighet, när vi hålla och
göra efter alla dessa bud, inför HERREN, vår Guds, ansikte,
såsom han har bjudit oss.»

007:001 När HERREN, din Gud låter dig komma in i det land di du nu går,
för att taga i besittning, och när han för dig förjagar stora
folk--hetiterna, girgaséerna, amoréerna, kananéerna,
perisséerna, hivéerna och jebuséerna, sju folk, större och
mäktigare än du--
007:002 när HERREN, din Gud, giver dessa i ditt våld och du slår dem, då
skall du giva dem till spillo; du skall icke sluta förbund med
dem eller visa dem nåd.
007:003 Du skall icke befrynda dig med dem; dina döttrar skall du icke
giva åt deras söner, och deras döttrar skall du icke taga till
hustrur åt dina söner.
007:004 Ty de skola då förleda dina söner att vika av ifrån mig och
tjäna andra gudar, och HERRENS vrede skall då upptändas mot eder
och han skall med hast förgöra dig.
007:005 Utan så skolen I göra med dem I skolen bryta ned deras altaren
och slå sönder deras stoder och hugga ned deras Aseror och
bränna upp deras beläten i eld.
007:006 Ty du är ett folk som är helgat åt HERREN, din Gud; dig har
HERREN, din Gud, utvalt till att vara hans egendomsfolk, framför
alla andra folk på jorden.
007:007 Icke därför att I voren större än alla andra folk var det som
HERREN fäste sig vid eder och utvalde eder, ty I ären ju mindre
än alla andra folk;
007:008 utan därför att HERREN älskade eder och ville hålla den ed som
han hade svurit fäder, därför förde HERREN eder ut med stark
hand och förlossade dig ur träldomshuset, ur Faraos, den
egyptiske konungens, hand.
007:009 Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den rätte Guden, den
trofaste Guden, som håller förbund och bevarar nåd intill
tusende led, när man älskar honom och håller hans bud,
007:010 men som utan förskoning vedergäller och förgör dem som hata
honom. Han dröjer icke, när det gäller dem som hata honom; utan
förskoning vedergäller han dem.
007:011 Så håll nu de bud och stadgar och rätter som jag i dag giver
dig, och gör efter dem.
007:012 Om I nu hören dessa rätter och hållen dem och gören efter dem,
så skall HERREN, din Gud, till lön därför låta sitt förbund och
sin nåd bestå, vad han med ed lovade dina fäder.
007:013 Han skall då älska dig och välsigna sitt livs frukt och din
marks frukt, din säd, ditt vin och din olja, dina fäkreaturs
avföda och din småboskaps avel, i det land som han med ed har
lovat dina fäder att giva dig.
007:014 Välsignad skall du bliva framför alla andra folk; bland dina män
och kvinnor skall ingen vara ofruktsam, ej heller bland din
boskap.
007:015 Och HERREN skall avvända från dig all krankhet; ingen av
Egyptens alla svåra sjukdomar, som du väl känner, skall han
lägga på dig; han skall i stället låta dem komma över alla dem
som hata dig.
007:016 Och alla de folk som HERREN, din Gud, giver i din hand skall du
utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet. Du skall icke
heller tjäna deras gudar, ty detta kunde bliva en snara för dig.
007:017 Om du ock säger vid dig själv: »Dessa folk äro större än jag;
huru skall jag kunna fördriva dem?»,
007:018 så må du dock icke frukta för dem; du skall tänka på vad HERREN,
din Gud gjorde med Farao och med all egyptierna,
007:019 på de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, och på de
tecken och under och på den starka hand och uträckta arm varmed
HERREN, din Gud, förde dig ut. På samma sätt skall HERREN, din
Gud, nu göra med alla de folk som du fruktar för.
007:020 Därtill skall HERREN, din Gud, sända getingar över dem, till
dess att de som äro kvar och hålla sig gömda för dig hava blivit
utrotade.
007:021 Du må icke förskräckas för dem, ty HERREN, din Gud, är mitt
ibland dig, en stor och fruktansvärd Gud.
007:022 Och HERREN, din Gud, skall förjaga dessa hedningar för dig, men
blott småningom. Du skall icke med hast få förgöra dem, på det
att vilddjuren icke må föröka sig till din skada.
007:023 HERREN, din Gud, skall giva dem i ditt våld och sända stor
förvirring bland dem, till dess att de förgöras.
007:024 Och han skall giva deras konungar i din hand, och du skall
utrota till och med deras namn, så att de icke mer finnas under
himmelen. Ingen skall kunna stå dig emot, till dess du har
förgjort dem.
007:025 Deras gudabeläten skola I bränna upp i eld. Du skall icke hava
begärelse till det silver och det guld som finnes på dem, och
icke taga något av detta för din räkning, på det att du icke må
snärjas därav; ty en styggelse är det för HERREN, din Gud.
007:026 Och du skall icke låta någon styggelse komma in i ditt hus, på det
att du icke också själv må bliva given till spillo. Du skall
räkna det såsom en skändlighet och en styggelse, ty det är givet
till spillo.

008:001 Alla de bud som jag i dag giver dig skolen I hållen, och efter
dem skolen I göra, för att I mån komma in i och taga i
besittning det land som HERREN med ed har lovat åt edra
fäder.
008:002 Och du skall komma ihåg allt vad som har skett på den väg HERREN,
din Gud, nu i fyrtio åt har låtit dig vandra i öknen, för att
tukta dig och pröva dig, så att han kunde förnimma vad som var i
ditt hjärta: om du ville hålla hans bud eller icke.
008:003 Ja, han tuktade dig och lät dig hungra, och han gav dig manna
att äta, en mat som du förut icke visste av, och som icke heller
dina fäder visste av; på det att han skulle lära dig förstå att
människan lever icke allenast av bröd, utan att hon lever av
allt det som utgår av HERRENS mun.
008:004 Dina kläder blevo icke utslitna på dig, och din fot svullnade
icke under dessa fyrtio år.
008:005 Så skall du då förstå i ditt hjärta att HERREN, din Gud, fostrar
dig, såsom en man fostrar sin son;
008:006 och du skall hålla HERRENS, din Guds, bud, så att du vandrar på
hans vägar och fruktar honom.
008:007 Ty HERREN, din Gud, låter dig nu komma in i ett gott land, ett
land där vattenbäckar, källor och djupa vatten flöda fram i
dalar och på berg,
008:008 ett land med vete och korn, med vinträd, fikonträd och
granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung,
008:009 ett land där du icke skall äta ditt bröd i torftighet, där intet
skall fattas dig, ett land vars stenar innehålla järn, och ur
vars berg du skall bryta koppar.
008:010 Där skall du äta och bliva mätt, och du skall så lova HERREN,
din Gud, för det goda land som han har givit dig.
008:011 Tag dig då till vara för att förgäta HERREN, din Gud, så att du
icke håller hans bud och rätter och stadgar, som jag i dag giver
dig.
008:012 Ja, när du äter och bliver mätt, och bygger vackra hus och bor i
dem,
008:013 när dina fäkreatur och din småboskap förökas, och ditt silver
och guld förökas, och allt annat du har förökas,
008:014 då må ditt hjärta icke bliva högmodigt, så att du förgäter
HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur
träldomshuset.
008:015 och som har lett dig genom den stora och fruktansvärda öknen,
bland giftiga ormar och skorpioner, över förtorkad mark, där
intet vatten åt dig komma ut ur den hårda klippan,
008:016 och som gav dig manna att äta i öknen, en mat som dina fäder
icke visste av--detta på det att han skulle tukta dig och
pröva dig, för att sedan kunna göra dig gott.
008:017 Du må icke säga vid dig själv: »Min egen kraft och min hands
styrka har förskaffat mig denna rikedom»,
008:018 utan du må komma ihåg att det är HERREN, din Gud, som giver dig
kraft att förvärva rikedom, därför att han vill upprätta det
förbund som han med ed har ingått med dina fäder--såsom och
hittills har skett.
008:019 Men om du förgäter HERREN, din Gud, och följer efter andra gudar
och tjänar dem och tillbeder dem, så betygar jag i dag inför eder
att I förvisso skolen förgås.
008:020 På samma sätt som hedningarna som HERREN förgör för eder skolen
också I då förgås, därför att I icke hörden HERRENS, eder Guds
röst.

009:001 Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och
underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora
och befästa upp mot himmelen,
009:002 anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och
om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks
barn!»
009:003 Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför
dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han
skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du
skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har
lovat dig.
009:004 Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga
vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit
mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa
hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem
för dig.
009:005 Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att
du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan
dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din
Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han
med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
009:006 Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör
att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till
besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
009:007 Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din
Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända
till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot
HERREN.
009:008 Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så
att han ville förgöra eder.
009:009 När jag hade stigit upp på berget för att taga emot
stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med
eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter,
utan att äta och utan att dricka.
009:010 Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade
skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de
ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I
voren församlade där.
009:011 Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna,
gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
009:012 Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned
härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit
sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den
väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
009:013 Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta
folk är ett hårdnackat folk.
009:014 Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras
namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag
sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
009:015 Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld;
och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
009:016 Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I
haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån
den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
009:017 Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med
båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
009:018 Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra
gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan
att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom
att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
009:019 Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av
vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra
eder. Och HERREN hörde mig även denna gång.
009:020 Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra
honom, och jag bad då jämväl för Aron.
009:021 Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände
den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev
fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned
från berget.
009:022 I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock
HERREN.
009:023 Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och
sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit
eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning
och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
009:024 Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då
jag lärde känna eder.
009:025 Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio
dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han
ville förgöra eder.
009:026 Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke
ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora
makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
009:027 Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta
folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
009:028 på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut:
'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han
hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem
ut och lät dem dö i öknen.'
009:029 De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din
stora kraft och din uträckta arm.»

010:001 På den tiden sade HERREN till mig: »Hugg ut åt dig två
stentavlor, likadana som de förra voro, och stig upp till mig på
berget; gör dig och en ark av trä.
010:002 Och sedan jag har skrivit på tavlorna samma ord som stodo på de
förra tavlorna, vilka du slog sönder, skall du lägga dem i
arken.»
010:003 Så gjorde jag då en ark av akacieträ och högg ut två stentavlor,
likadana som de förra voro. Och jag steg upp på berget och hade
med mig de två tavlorna.
010:004 Och han skrev på tavlorna detsamma som var skrivet förra gången,
de tio ord som HERREN hade talat till eder på berget ur elden,
den dag då I voren församlade där. Och HERREN gav dem åt mig.
010:005 Sedan vända jag mig om och steg ned från berget och lade
tavlorna i arken som jag hade gjort, och där fingo de ligga,
såsom HERREN hade bjudit mig.
010:006 Och Israels barn bröto upp från Beerot-Bene-Jaakan och tågade
till Mosera. Där dog Aron och blev där också begraven; och hans
som Eleasar blev präst i hans ställe.
010:007 Därifrån bröto de upp och tågade till Gudgoda, och från Gudgoda,
och från Gudgoda till Jotbata, en trakt som var rik på
vattenbäckar.
010:008 På den tiden avskilde HERREN Levi stam till att bära HERRENS
förbundsark, till att stå inför HERRENS ansikte och göra tjänst
inför honom, och till att välsigna i hans namn, såsom den har
att göra ännu i dag.
010:009 Därför fick Levi ingen lott eller arvedel jämte sina bröder.
HERREN är hans arvedel, såsom HERREN, din Gud, har sagt honom.
010:010 Och jag stannade på berget lika länge som förra gången, fyrtio
dagar och fyrtio nätter; och HERREN hörde mig också denna gång:
HERREN ville icke fördärva mig.
010:011 Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå åstad framför folket,
och låt dem bryta upp, för att de må komma in i och taga i
besittning det land som jag med ed har lovat deras fäder att
giva dem.»
010:012 Och nu Israel, var är det som HERREN, din Gud, fordrar av dig
annat än att du fruktar HERREN, din Gud, att du alltid vandrar
på hans vägar och älskar honom, och att du tjänar HERREN, din
Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ,
010:013 så att du håller HERRENS bud och stadgar, som jag i dag giver
dig, på det att det må gå dig väl?
010:014 Se, HERREN, din Gud, tillhör himlarna och himlarnas himmel,
jorden och allt vad därpå är;
010:015 men allenast vid dina fäder fäste sig HERREN och älskade dem;
och han utvalde deras avkomlingar efter dem, han utvalde eder
bland alla folk, såsom I nu själva sen.
010:016 Omskären därför edert hjärtas förhud, och varen icke länge
hårdnackade.
010:017 Ty HERREN, eder Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den
store, den väldige och fruktansvärde Guden, som icke har
anseende till personen och icke tager mutor;
010:018 som skaffar den faderlöse och änkan rätt, och som älskar
främlingen och giver honom mat och kläder.
010:019 Därför skolen också I älska främlingen; I haven ju själva varit
främlingar i Egyptens land.
010:020 HERREN, din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och till
honom skall du hålla dig, och vid hans namn skall du svärja.
010:021 Han är ditt lov, och han din Gud, som har gjort med dig de stora
och underbara gärningar som du med egna ögon har sett.
010:022 Sjuttio personer voro dina fäder, som drogo ned till Egypten,
men nu har HERREN, din Gud, gjort dig talrik såsom himmelens
stjärnor.

011:001 Så skall du nu älska HERREN, din Gud, och hålla vad han bjuder
dig hålla, hans stadgar och rätter och bud, alltid.
011:002 Och besinnen i dag--jag talar nu icke om edra barn, som icke
hava förnummit och sett det--huru HERREN, eder Gud, har
fostrat eder, besinnen hans storhet, hans starka hand och hans
uträckta arm,
011:003 de tecken och gärningar som han gjorde i Egypten, med Farao,
konungen i Egypten, och med hela hans land,
011:004 och vad han gjorde med egyptiernas här, med deras hästar och
vagnar, huru han lät Röda havets vatten strömma över dem, när de
förföljde eder, och huru HERREN då förgjorde dem, så att de nu
icke mer äro till;
011:005 och vad han gjorde med eder i öknen, ända till dess I kommen
hit,
011:006 och vad han gjorde med Datan och Abiram, Eliabs, Rubens sons,
söner, huru jorden öppnade sin mun och uppslukade dem med deras
hus och deras tält och allt levande som följde dem, och detta
mitt i hela Israel.
011:007 Ty I haven ju med egna ögon sett alla de stora gärningar som
HERREN har gjort.
011:008 Så hållen då alla de bud som jag i dag giver dig, på det att I
med frimodighet mån kunna gå in i och intaga det land dit I nu
dragen, för att taga det i besittning,
011:009 och på det att I mån länge leva i det land som HERREN med ed har
lovat edra fäder att giva åt dem och deras efterkommande, ett
land som flyter av mjölk och honung.
011:010 Ty det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning, är
icke såsom Egyptens land, varifrån I haven dragit ut, där du
måste trampa upp vatten till den säd du sådde, såsom man gör i
en köksträdgård;
011:011 nej, det land dit I nu dragen, för att taga det i besittning, är
ett land med berg och dalar, som får vatten att dricka genom
himmelens regn,
011:012 ett land som HERREN, din Gud, låter sig vårda om, och på vilket
HERRENS, din Guds, ögon beständigt vila, från årets begynnelse
till årets slut.
011:013 Om i nu hören de bud som jag i dag giver eder, så att I älsken
HERREN, eder Gud, och tjänen honom av allt edert hjärta och av
all eder själ,
011:014 så skall jag giva åt edert land regn i rätt tid, höstregn och
vårregn, och du skall få inbärga din säd och ditt vin och din
olja.
011:015 Och jag skall giva din boskap gräs på din mark; och du skall äta
och bliva mätt.
011:016 Men tagen eder till vara, låten icke edra hjärtan bliva
förförda, så att I viken av och tjänen andra gudar och
tillbedjen dem;
011:017 ty då skall HERRENS vrede upptändas mot eder, och han skall
tillsluta himmelen, så att regn icke faller och marken icke
giver sin gröda; och I skolen med hast bliva utrotade ur det
goda land som HERREN vill giva eder.
011:018 Så skolen I nu lägga dessa mina ord på edert hjärta och edert
sinne, och I skolen binda dem såsom ett tecken på eder hand, och
de skola vara såsom ett märke på eder panna;
011:019 och I skolen lära edra barn dem, i det att du talar om dem, när
du sitter i ditt hus och när du står upp.
011:020 och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina
portar;
011:021 på det att I och edra barn mån länge få bo i det land som HERREN
med ed har lovat edra fäder att giva dem, lika länge som
himmelen välver sig över jorden.
011:022 Ty om I hållen alla dessa bud som jag giver eder och gören efter
dem, så att I älsken HERREN, eder Gud, och alltid vandren på
hans vägar och hållen eder till honom,
011:023 då skall HERREN fördriva alla dessa folk för eder, och I skolen
underlägga eder folk som äro större och mäktigare än I.
011:024 Var ort eder fot beträder skall bliva eder. Från öknen till
Libanon, ifrån floden--floden Frat--ända till Västra havet
skall edert område sträcka sig.
011:025 Ingen skall kunna stå eder emot. Fruktan och förskräckelse för
eder skall HERREN, eder Gud, låta komma över hela det land I
beträden, såsom han har lovat eder.
011:026 Se, jag förelägger eder i dag välsignelse och förbannelse:
011:027 välsignelse, om I hören HERRENS eder Guds, bud, som jag i dag
giver eder,
011:028 och förbannelse, om I icke hören HERRENS, eder Guds, bud, utan
viken av ifrån den väg jag i dag bjuder eder gå och följen efter
andra gudar, som I icke kännen.
011:029 Och när HERREN, din Gud, har låtit dig komma in i det land dit
du nu går, för att taga det i besittning, skall du låta berget
Gerissim bliva platsen för välsignelsen och berget Ebal platsen
för förbannelsen.
011:030 (Dessa berg ligga, såsom känt är, på andra sidan Jordan, bortom
Västra vägen, i hedmarkskananéernas land, mitt emot Gilgal,
bredvid Mores terebintlund.)
011:031 Ty I gån nu över Jordan, för att komma in i och taga i
besittning det land som HERREN, eder Gud, vill giva eder; I
skolen taga det i besittning och bo där.
011:032 Hållen då alla de stadgar och rätter som jag i dag förelägger
eder, och gören efter dem.

012:001 Dessa äro de stadgar och rätter som I skolen hålla och iakttaga
i det land som HERREN, dina fäders Gud, har givit dig till
besittning; så länge I leven på jorden skolen I hålla dem.
012:002 I skolen i grund föröda alla platser där de folk som I
fördriven hava hållit sin gudstjänst, vare sig detta har skett
på höga berg och höjder eller någonstädes under gröna träd.
012:003 I skolen bryta ned deras altaren och slå sönder deras stoder och
bränna upp deras Aseror i eld och hugga ned deras gudabeläten,
och I skolen utrota deras namn från sådana platser.
012:004 När I tillbedjen HERREN, eder Gud, skolen I icke göra såsom de,
012:005 utan den plats som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra
stammar till att där fästa sitt namn, denna boning skolen I söka
och dit skall du gå.
012:006 Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder
tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra
löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra
fäkreatur och eder småboskap.
012:007 Och där skolen I äta inför HERRENS, eder Guds, ansikte, och
glädja eder med edert husfolk över allt vad I haven förvärvat,
allt varmed HERREN, din Gud, vara rättast;
012:008 I skolen då icke göra såsom vi nu göra här, var och en vad honom
tyckes vara rättast.
012:009 I haven ju ännu icke kommit till ro och till den arvedel som
HERREN, din Gud, vill giva dig.
012:010 Men när I haven gått över Jordan och bon i det land som HERREN,
eder Gud, vill giva eder till arvedel, och när han har låtit
eder få ro för alla edra fiender runt omkring, då att I bon i
trygghet,
012:011 då skolen I till den plats som HERREN, eder Gud, utväljer till
boning åt sitt namn föra allt vad jag nu bjuder eder: edra
brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära
fram såsom offergärd, så ock alla de utvalda löftesoffer som I
loven HERREN.
012:012 Och så skolen I glädja eder inför HERREN, eder Guds, ansikte,
med edra söner och döttrar, edra tjänare och tjänarinnor, och
med leviten som bor inom edra portar, ty han har ju ingen lott
eller arvedel med eder.
012:013 Tag dig till vara för att offra dina brännoffer på någon annan
plats som kan falla din in;
012:014 nej, på den plats HERREN utväljer inom en av dina stammar, där
skall du offra dina brännoffer, och där skall du göra allt vad
jag eljest bjuder dig.
012:015 Dock får du, så mycket dig lyster, slakta och äta kött inom
vilken som helst av dina städer, i mån av den välsignelse som
HERREN, din Gud, giver dig. Både den som är oren och den som är
ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
012:016 Men blodet skolen I icke förtära I skolen gjuta ut det på jorden
såsom vatten.
012:017 Du får alltså icke hemma inom dina portar äta tionde av din säd,
ditt vin och din olja, ej heller det förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap, ej heller något av de löftesoffer
som du lovar, eller av dina frivilliga offer, eller av det din
hand bär fram såsom offergärd;
012:018 utan inför HERREN, din Guds, ansikte, på den plats som HERREN,
din Gud, utväljer skall du äta sådant, med din son och din
dotter, din tjänare och din tjänarinna, och med leviten som bor
inom dina portar; och så skall du glädja dig inför HERRENS, din
Guds, ansikte över allt vad du har förvärvat.
012:019 Tag dig till vara för att glömma bort leviten, så länge du lever
i ditt land.
012:020 Om du alltså, när HERREN, din Gud, har utvidgat ditt område,
såsom han har lovat dig, tänker så: »Jag vill äta kött»--ifall
det nu lyster för dig att äta kött--så må du då äta kött, så
mycket dig lyster.
012:021 Om den plats som HERREN, din Gud, utväljer till att där fästa
sitt namn ligger för avlägset för dig, så må du, i enlighet med
vad jag har bjudit dig, slakta av de fäkreatur och av den
småboskap som HERREN har givit dig, och äta därav hemma inom
dina portar, så mycket av din lyster.
012:022 Men du skall äta på samma sätt som man äter gasell- eller
hjortkött; både den som är oren och den som är ren må äta därav.
012:023 Allenast skall du vara ståndaktig i att icke förtära blodet; ty
blodet är själen, och själen skall du icke förtära med köttet.
012:024 Du skall icke förtära det; du skall gjuta ut det på jorden såsom
vatten.
012:025 Du skall icke förtära det, på det att det må gå dig väl och dina
barn efter dig, när du göra vad rätt är i HERRENS ögon.
012:026 Men de heliga gåvor som du vill bära fram, och dina löftesoffer,
dem skall du föra med dig till den plats som HERREN utväljer.
012:027 Och av dina brännoffer skall du offra både köttet och blodet på
HERRENS, din Guds, altare. Av dina slaktoffer däremot skall väl
blodet gjutas ut på HERRENS, din Guds, altare, men köttet må du
äta.
012:028 Alla dessa bud som jag giver dig skall du hålla och höra, för
att det må gå dig väl och dina barn efter dig, till evig tid,
när du gör var gott och rätt är i HERRENS, din Guds, ögon.
012:029 När HERREN, din Gud, har utrotat de folk till vilka du nu
kommer, för att fördriva dem för dig, när du alltså har
fördrivit dessa och bosatt dig i deras land,
012:030 tag dig då till vara för att bliva snärjd, så att du efterföljer
dem, sedan de hava blivit förgjorda för dig; fråga icke efter
deras gudar, så att du säger: »På vad sätt höllo dessa folk sin
gudstjänst? Så vill också jag göra.»
012:031 Nej, på det sättet skall icke du göra, när du tillbeder HERREN,
din Gud, ty allt som är en styggelse för HERREN, och som han
hatar, det hava de gjort till sina gudars ära; ja, de gå så
långt att de bränna upp sina söner och döttrar i eld åt sina
gudar.

012:032 Allt vad jag bjuder eder, det skolen I hålla och göra. Du skall
icke lägga något därtill och icke taga något därifrån.

013:001 Om en profet eller en som har drömmar uppstår bland dig, och han
utlovar åt dig något tecken eller under,
013:002 och sedan det tecken eller under, verkligen inträffar, varom han
talade med dig, i det att han sade: »Låt oss efterfölja och
tjäna andra gudar, som I icke kännen»,
013:003 så skall du ändå icke höra på den profetens ord eller på den
drömmaren, ty HERREN, eder Gud, sätter eder därmed allenast på
prov, för att förnimma om I älsken HERREN, eder Gud, av allt
edert hjärta och av all eder själ.
013:004 HERREN, eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta,
hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I
tjäna, och till honom skolen I hålla eder.
013:005 Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade
avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens
land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra
dig till att övergiva den väg som HERREN, din Gud, har bjudit
dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
013:006 Om din broder, din moders son, eller din son eller din dotter,
eller hustrun i din famn, eller din vän som är för dig såsom
ditt eget liv, om någon av dessa i hemlighet vill förleda dig, i
det han säger: »Låt oss gå åstad och tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt»
013:007 --gudar hos de folk som bo runt omkring eder, nära dig eller
fjärran ifrån dig, från jordens ena ända till den andra--
013:008 så skall du icke göra honom till viljes eller höra på honom. Du
skall icke visa honom någon skonsamhet eller hava misskund och
undseende med honom,
013:009 utan du skall dräpa honom: först skall din egen hand lyftas mot
honom för att döda honom, och sedan hela folkets hand.
013:010 Och du skall stena honom till döds, därför att han sökte förföra
dig till att övergiva HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur
Egyptens land, ur träldomshuset.
013:011 Och hela Israel skall höra detta och frukta, och man skall sedan
icke mer göra något sådant ont bland dig.
013:012 Om du får höra att man i någon av de städer, som HERREN vill
giva dig till att bo i, berättar
013:013 att män hava uppstått bland dig, onda män som förföra invånarna
i sin stad, i det att de säga: »Låt oss gå åstad och tjäna andra
gudar, som I icke kännen»,
013:014 så skall du noga undersöka och rannsaka och efterforska; om det
då befinnes vara sant och visst att en sådan styggelse har
blivit förövad bland dig,
013:015 så skall du slå den stadens invånare med svärdsegg; du skall
giva den och allt vad däri är till spillo; också boskapen där
skall du slå med svärdsegg.
013:016 Och allt byte du får där skall du samla ihop mitt på torget, och
därefter skall du bränna upp staden i eld, med allt byte du får
där, såsom ett heloffer åt HERREN, din Gud; den skall bliva en
grushög för evärdlig tid, aldrig mer skall den byggas upp.
013:017 Låt intet av det tillspillogivna låda vi din hand, på det att
HERREN må vända sig ifrån sin vredes glöd och låta barmhärtighet
vederfaras dig och förbarma sig över dig och föröka dig, såsom
han med ed har lovat dina fäder att göra,
013:018 om du nämligen hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller
alla hans bud, som jag i dag giver dig, och gör vad rätt är i
HERRENS, din Guds, ögon.

014:001 I ären Herrens, eder Guds, barn. I skolen icke rista några
märken på eder eller göra eder skalliga ovanför pannan för någon
död;
014:002 ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig
har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla
andra folk på jorden.
014:003 Du skall icke äta något som är en styggelse.
014:004 Dessa äro de fyrfotadjur som I fån äta: fäkreatur, får och
getter, hjort,
014:005 gasell, dovhjort, stenbock, dison, teoantilop och
semer,
014:006 alla de fyrfotadjur som hava klövar och hava dem helkluvna
i två hälfter, och som idissla; sådana fyrfotadjur fån I
äta.
014:007 Men dessa skolen I icke äta av de idisslande djuren och av
dem som hava genomkluvna klövar: kamelen, haren och klippdassen,
ty de idissla väl, men de hava icke klövar, de skola gälla för
eder som orena;
014:008 svinet, ty det har väl klövar, men det idisslar icke, det skall
gälla för eder såsom orent. Av dessa djurs kött skolen I icke
äta, ej heller skolen I komma vid deras döda kroppar.
014:009 Detta är vad I fån äta av allt det som lever i vattnet: allt det
som har fenor och fjäll fån I äta.
014:010 Men intet som icke har fenor och fjäll skolen I äta; det skall
gälla för eder så som orent.
014:011 Alla rena fåglar fån I äta.
014:012 Men dessa fåglar skolen I icke äta: örnen, lammgamen, havsörnen,
014:013 raafågeln, falken, gladan med dess arter,
014:014 alla slags korpar efter deras arter,
014:015 strutsen tahemasfågeln, fiskmåsen, höken med dess arter,
014:016 ugglan, uven tinsemetfågeln,
014:017 pelikanen, asgamen, dykfågeln,
014:018 hägern, regnpiparen med dess arter, härfågeln och flädermusen.
014:019 Alla flygande smådjur skola ock gälla för eder såsom orena, de
skola icke ätas.
014:020 Men alla rena flygande djur fån I äta.
014:021 I skolen icke äta något självdött; åt främlingen som bo inom
dina portar må du giva sådant, och han må äta det; eller ock må
du sälja det åt en utlänning. Ty du är ett folk som är helgat
HERREN, din Gud.

Du skall icke koka en killing i dess moders mjölk.

014:022 Tionde skall du giva av all sädesgröda som för vart år växer på
din åker,
014:023 och du skall äta den inför Herrens, din Guds, ansikte, på den
plats som han utväljer till boning åt sitt namn: tionden av din
säd, ditt vin och din olja, så ock din förstfödda av dina
fäkreatur och din småboskap; ty du skall lära att frukta Herren,
din Gud, alltid.
014:024 Men om vägen är dig för lång, så att du icke förmår föra det
dit, eftersom den plats som Herren, din Gud, utväljer till att
där fästa sitt namn ligger för avlägset för dig--då nu Herren,
din Gud, välsigna dig--
014:025 så må du sälja det och knyta in penningarna och taga dem med dig
och gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer.
014:026 Och du må köpa för penningarna vadhelst dig lyster fäkreatur
eller småboskap, eller vin eller andra starka drycker eller vad
du eljest kan åstunda; och så skall du hålla måltid där inför
HERRENS, din Guds, ansikte och glädja dig med ditt husfolk.
014:027 Och leviten som bor inom dina portar skall du då icke glömma
bort, ty han har ingen lott eller arvedel jämte dig.
014:028 Vid slutet av vart tredje år skall du avskilja all tionde av vad
du har fått i avkastning under det året och lägga upp det inom
dina städer.
014:029 Och sedan skall leviten få komma, han som ingen lott eller
arvedel har jämte dig, så ock främlingen och den faderlöse och
änkan som bo inom dina portar; och då skola äta och bliva
mätta. Så skall du göra, för att Herren din Gud, må välsigna dig
i alla dina händers verk, i allt vad du gör.

015:001 Vart sjunde år skall du låta vara ett friår.
015:002 Och så skall förhålla sig med det friåret: Var långivare som har
lånat något åt sin nästa skall då efterskänka sin fordran. Han
får då icke kräva sin nästa och broder, ty ett HERRENS friår
har då blivit utlyst.
015:003 En utlänning må du kräva, men om du har något att fordra av din
broder, skall du efterskänka det.
015:004 Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig, ty Herren
skall rikligen välsigna dig i det land som HERREN, din Gud, vill
giva dig till besittning, såsom din arvedel,
015:005 allenast du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla
dessa bud som jag i dag giver dig och gör efter dem.
015:006 Ty Herren, din Gud, skall välsigna dig, såsom han har lovat dig;
och du skall giva lån åt många folk, men själv skall du icke
behöva låna av någon, och du skall råda över många folk, men de
skola icke råda över dig.
015:007 Om någon fattig finnes hos dig, en av dina bröder inom någon av
dina städer, i det land som Herren, din Gud, vill giva dig, så
skall du icke förstocka ditt hjärta och tillsluta din hand för
denne din fattige broder,
015:008 utan du skall gärna öppna din hand för honom och gärna låna
honom vad han behöver i sin brist.
015:009 Tag dig till vara, så att icke den onda tanken uppstår i ditt
hjärta: »Det sjunde året, friåret, är nära», och att du så ser
med ont öga på din fattige broder och icke giver honom något;
han kan då ropa över dig till Herren, och så kommer synd att
vila på dig.
015:010 Gärna skall du giva åt honom, och ditt hjärta skall icke vara
motvilligt, när du giver åt honom, ty för en sådan gåvas skull
skall Herren, din Gud, välsigna dig i alla dina verk, i allt vad
du företager dig.
015:011 Fattiga skola ju aldrig saknas i landet, därför bjuder jag dig
och säger: Du skall gärna öppna din hand för din broder, för de
arma och fattiga som du har i ditt land.
015:012 Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller en hebreisk kvinna,
har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, så skall du på
det sjunde året släppa honom fri ur din tjänst;
015:013 och när du släpper honom fri ur din tjänst, skall du icke låta
honom gå med tomma händer.
015:014 Du skall fastmer förse honom med gåvor från din hjord, från din
loge och från din vinpress; av det varmed Herren, din Gud, har
välsignat dig skall du giva honom.
015:015 Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land, och att Herren, din Gud, har förlossat dig; därför bjuder
jag dig detta i dag.
015:016 Men om så skulle hända, att han säger till dig att han icke vill
lämna dig, därför att han älskar dig och ditt hus, eftersom han
har haft det gott hos dig,
015:017 så skall du taga en syl och sticka den genom hans öra in i
dörren; därefter skall han vara din träl evärdligen. Med din
tjänarinna skall du göra på samma sätt.
015:018 Du skall icke tycka det vara hårt att du måste släppa din
tjänare fri ur din tjänst; i sex år har han ju berett dig
dubbelt så stor förmån som någon avlönad legodräng. Så skall
Herren, din Gud, välsigna dig i allt vad du gör.
015:019 Allt förstfött av hankön, som födes bland dina fäkreatur och din
småboskap, skall du helga åt Herren, din Gud; du skall icke vid
ditt arbete begagna det som är förstfött bland dina fäkreatur,
icke heller skall du klippa ullen på det som är förstfött bland
din småboskap.
015:020 Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du med ditt husfolk för
vart år äta det på den plats som Herren utväljer.
015:021 Men om djuret har något lyte, om det är halt eller blint eller
har något annat ont lyte, så skall du icke offra det åt Herren,
din Gud.
015:022 Inom dina städer må du då äta det; både den som är oren och den
som är ren må äta därav, såsom vore det gasell- eller hjortkött.
015:023 Men blodet skall du icke förtära; du skall gjuta ut det på
jorden såsom vatten.

016:001 Tag i akt månaden Abib och håll Herrens, din Guds, påskhögtid;
ty i månaden Abib förde Herren, din Gud, dig ut ur Egypten om
natten.
016:002 Du skall då slakta påskoffer åt Herren. din Gud, av småboskap
och fäkreatur, på den plats som Herren utväljer till boning åt
sitt namn.
016:003 Du skall icke äta något syrat därtill; i sju dagar skall du äta
osyrat bröd därtill, betryckets bröd. Ty med hast måste du draga
ut ur Egyptens land. I alla dina livsdagar må du därför komma
ihåg den dag då du drog ut ur Egyptens land.
016:004 I sju dagar må man icke se någon surdeg hos dig, i hela ditt
land; och av det som du slaktar om aftonen på den första dagen
skall intet kött lämnas kvar över natten till morgonen.
016:005 Du får icke slakta påskoffret inom vilken som helst av de städer
som Herren, din Gud, vill giva dig,
016:006 utan du skall gå till den plats som Herren, din Gud, utväljer
till boning åt sitt namn, och där skall du slakta påskoffret om
aftonen, när solen går ned den tid på dagen, då den drog ut ur
Egypten.
016:007 Och du skall koka det och äta det på den plats som Herren, din
Gud, utväljer; sedan må du om morgonen vända tillbaka och gå hem
till dina hyddor.
016:008 I sex dagar skall du äta osyrat bröd, och på sjunde dagen är
Herrens, din Guds, högtidsförsamling; då skall du icke göra
något arbete.
016:009 Sju veckor skall du räkna åt dig; från den dag då man begynner
skära säden skall du räkna sju veckor.
016:010 Därefter skall du hålla Herrens, din Guds, veckohögtid och bära
fram din hands frivilliga gåva, som du må giva efter råd och
lägenhet, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din
Gud, har givit dig.
016:011 Och inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den
plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du
själv med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna,
och med leviten som bor inom dina portar, och främlingen, den
faderlöse och änkan som du har hos dig.
016:012 Och du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i
Egypten, och så hålla dessa stadgar och göra efter dem.
016:013 Lövhyddohögtiden skall du hålla, i sju dagar, när du inbärgar
avkastningen av din loge och av din vinpress.
016:014 Och du skall glädja dig vid denna din högtid, med din son och
din dotter, din tjänare och din tjänarinna, med leviten, med
främlingen, den faderlöse och änkan som bo inom dina portar.
016:015 I sju dagar skall du hålla Herrens, din Guds, högtid, på den
plats som Herren utväljer; ty Herren, din Gud, skall välsigna
dig i all den avkastning du får och i dina händers alla verk,
och du skall vara uppfylld av glädje.
016:016 Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför
Herrens, din Guds, ansikte, på den plats som han utväljer: vid
det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid
lövhyddohögtiden. Men med tomma händer skall ingen träda fram
inför Herrens ansikte,
016:017 utan var och en skall: giva vad hans hand förmår, alltefter
måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.
016:018 Domare och tillsyningsmän skall du tillsätta åt dig inom alla de
städer som Herren, din Gud, vill giva dig, för dina särskilda
stammar; de skola döma folket med rättvis dom.
016:019 Du skall icke vränga rätten och icke hava anseende till
personen; och du skall icke taga mutor, ty mutor förblinda de
visas ögon och förvrida de rättfärdigas sak.
016:020 Rättfärdighet, rättfärdighet skall du eftertrakta, för att du må
leva och taga i besittning det land som Herren, din Gud, vill
giva dig.
016:021 Du skall icke plantera åt dig Aseror av något slags träd, vid
sidan av Herrens, din Guds, altare, det som du skall göra åt
dig;
016:022 icke heller skall du resa åt dig någon stod, ty sådant hatar
Herren, din Gud.

017:001 Du skall icke offra åt Herren, din Gud, något djur av
fäkreaturen eller av småboskapen, som har något lyte eller något
annat fel, ty sådant är en styggelse för Herren, din Gud.
017:002 Om bland dig, inom någon av de städer som Herren, din Gud, vill
giva dig, någon man eller kvinna befinnes göra vad ont är i
Herrens, din Guds, ögon, i det att han överträder hans förbund,
017:003 och går åstad och tjänar andra gudar och tillbeder dem, eller
ock solen eller månen eller himmelens hela härskara, mot mitt
bud,
017:004 och detta bliver berättat för dig, så att du får höra därom, då
skall du noga undersöka saken; om det då befinnes vara sant och
visst att en sådan styggelse har blivit förövad i Israel,
017:005 så skall du föra den man eller den kvinna som har gjort denna
onda gärning ut till din stadsport--det må nu vara en man eller
en kvinna--och stena den skyldige till döds.
017:006 Efter två eller tre vittnens utsago skall han dödas; ingen skall
dömas till döden efter allenast ett vittnes utsago.
017:007 Först skall vittnenas hand lyftas mot honom för att döda honom,
och sedan hela folkets hand: du skall skaffa bort ifrån dig vad
ont är.
017:008 Om det i något fall bliver dig för svårt att själv döma i en
blodssak eller i en rättsfråga eller i ett misshandlingsmål
eller överhuvud i någon sak varom man tvistar i dina portar, så
skall du-stå upp och begiva dig till den plats som HERREN, din
Gud, utväljer,
017:009 och gå till de levitiska prästerna, och till den som på den
tiden är domare; dem skall du fråga, och de skola förkunna för
dig vad som är rätt.
017:010 Och i enlighet med vad de förkunna för dig där, på den plats som
Herren utväljer, skall du göra; du skall i alla stycken hålla
och göra vad de lära dig.
017:011 Efter den lag som de lära dig, och efter den dom som de avkunna
för dig skall du göra. Från det som de förkunna för dig skall du
icke vika av, vare sig till höger eller till vänster.
017:012 Men om någon gör sig skyldig till den förmätenheten att icke
vilja lyssna till prästen, som står och gör tjänst där inför
Herren, din Gud, eller till domaren, så skall den mannen dö: du
skall skaffa bort ifrån Israel vad ont är.
017:013 Och allt folket skall höra det och frukta, och de skola icke mer
göra sig skyldiga till sådan förmätenhet.

017:014 När du kommer in i det land som Herren, din Gud, vill giva dig,
och du tager det i besittning och bor där om du då säger: »Jag
vill sätta en konung över mig, såsom alla folk omkring mig
hava»,
017:015 så skall du till konung över dig sätta den som Herren, din Gud,
utväljer. En av dina bröder skall du sätta till konung över dig;
du får icke sätta till konung över dig en utländsk man, som icke
är din broder.
017:016 Men han må icke skaffa sig hästar i mängd, och icke sända sitt
folk tillbaka till Egypten för att skaffa de många hästarna, ty
Herren har ju sagt till eder: »I skolen icke mer återvända denna
väg.»
017:017 Icke heller skall han skaffa sig hustrur i mängd, på det att
hans hjärta icke må bliva avfälligt; och icke heller skall han
skaffa sig alltför mycket silver och guld.
017:018 Och när han har blivit uppsatt på sin konungatron, skall han
hämta denna lag från de levitiska prästerna och taga en avskrift
därav åt sig i en bok.
017:019 Och den skall han hava hos sig och läsa i den i alla sina
livsdagar, för att han må lära att frukta Herren, sin Gud, så
att han håller alla denna lags ord och dessa stadgar och gör
efter dem.
017:020 Så skall han göra, för att hans hjärta icke må förhäva sig över
hans bröder, och för att han icke må vika av ifrån buden, vare
sig till höger eller till vänster; på det att han och hans söner
må länge regera; sitt rike, bland Israels folk.

018:001 De levitiska prästerna, hela Levi stam, skola ingen lott eller
arvedel hava med det övriga Israel; av HERRENS eldsoffer och
hans arvedel skola de hava sitt underhåll.
018:002 De skola icke hava någon arvedel bland sina bröder; Herren är
deras arvedel, såsom han har sagt dem.
018:003 Och detta skall vara vad prästerna hava rätt att få av folket,
av dem som offra ett slaktoffer, vare sig av fäkreaturen eller
av småboskapen: man skall giva prästen bogen, käkstyckena och
vommen.
018:004 Förstlingen av din säd, ditt vin och din olja, och förstlingen
av dina fårs ull skall du giva honom.
018:005 Ty honom har Herren, din Gud, utvalt bland alla dina stammar,
för att han och hans söner alltid skola stå och göra tjänst i
Herrens namn.
018:006 Och om leviten vill komma från någon av dina städer, inom vilken
han vistas någonstädes i Israel, så må det stå honom fritt att
komma, såsom honom lyster, till den plats som Herren utväljer,
018:007 och han må då göra tjänst i HERRENS, sin Guds, namn, likasom
alla hans bröder, leviterna, som stå där inför HERRENS ansikte.
018:008 De skola alla hava lika mycket till sitt underhåll, oberäknat
vad någon kan äga genom försäljning av sitt fädernearv.
018:009 När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig,
skall du icke lära dig att göra efter hedningarnas styggelser.
018:010 Hos dig må icke finnas någon som låter sin son eller dotter gå
genom eld, eller som befattar sig med trolldom eller
teckentydning eller svartkonst eller häxeri,
018:011 ingen som förehar besvärjelsekonster, ingen som frågar andar,
eller som är en spåman, eller som söker råd hos de döda.
018:012 Ty en styggelse för Herren är var och en som gör sådant, och för
sådana styggelsers skull fördriver HERREN, din Gud, dem för dig.
018:013 Du skall vara ostrafflig inför HERREN, din Gud.
018:014 Hedningarna som du nu fördriver lyssna väl till sådana som öva
teckentydning och trolldom, men dig har HERREN, din Gud, icke
tillstatt sådant.
018:015 En profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är mig lik,
skall HERREN, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna
till.
018:016 Det skall bliva alldeles såsom du begärde av HERREN, din Gud,
vid Horeb, den dag då I voren där församlade och du sade: »Låt
mig icke vidare höra HERRENS, min Guds, röst, och låt mig slippa
att längre se denna stora eld, på det att jag icke må dö.»
018:017 Och HERREN sade till mig: »De hava rätt i vad de hava talat.
018:018 En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en
som är dig lik, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han
skall tala till dem allt vad jag bjuder honom.
018:019 Och om någon icke lyssnar till mina ord, de ord han talar i mitt
namn, så skall jag själv utkräva det av honom.
018:020 Men den profet som är så förmäten, att han i mitt namn talar vad
jag icke har bjudit honom tala, eller som talar i andra gudars
namn, den profeten skall dö.
018:021 Och om du säger vid dig själv: 'Huru skola vi känna igen det som
icke är talat av HERREN?',
018:022 så må du veta: när profeten talar i HERRENS namn, och det som
han har talat icke sker och icke inträffar, då är detta något
som HERREN icke har talat; i förmätenhet har då profeten talat
det; du skall icke frukta för honom.»

019:001 När HERREN, din Gud, har utrotat de folk vilkas land HERREN, din
Gud, vill giva dig, och när du har fördrivit dem och bosatt dig
i deras städer och i deras hus,
019:002 då skall du avskilja åt dig tre städer i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
019:003 Du skall försätta vägarna till dem i gott skick åt dig; och du
skall dela i tre delar det landområde som HERREN, din Gud, giver
dig till arvedel. Så skall du göra, för att var och en som har
dräpt någon må kunna fly dit.
019:004 Och under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem
och så bliva vid liv; om någon dödar sin nästa utan vett och
vilja, och utan att förut hava burit hat till honom
019:005--såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga
ved, och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet,
och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne
dör--då må en sådan fly till någon av dessa städer och så
bliva vid liv.
019:006 Detta vare stadgat, för att blodshämnaren, om han i sitt hjärtas
vrede förföljer dråparen, icke må hinna upp honom, ifall vägen
är för lång, och slå ihjäl honom, fastän han icke hade förtjänat
döden, eftersom han icke förut hade burit hat till den andre.
019:007 Därför är det som jag bjuder dig och säger: »Tre städer skall du
avskilja åt dig.»
019:008 Och när HERREN, din Gud, utvidgar ditt område, såsom han med ed
har lovat dina fäder, och giver dig allt det land som han har
sagt att han skulle giva åt dina fäder--
019:009 om du då håller och gör efter alla dessa bud som jag i dag giver
dig, så att du älskar HERREN, din Gud, och alltid vandrar på
hans vägar, då skall du lägga ännu tre städer till dessa tre,
019:010 för att oskyldigt blod icke må utgjutas i ditt land, det som
HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel, och blodskuld så
komma att vila på dig.
019:011 Men om någon bär hat till sin nästa och lägger sig i försåt för
honom och överfaller honom och slår honom till döds, och sedan
flyr till någon av dessa städer,
019:012 då skola de äldste i hans stad sända bort och hämta honom
därifrån och lämna honom i blodshämnarens hand, och han skall
dö.
019:013 Du skall icke visa honom någon skonsamhet, utan du skall skaffa
bort ifrån Israel skulden för den oskyldiges blod, för att det
må gå dig väl.
019:014 Du skall icke flytta din nästas råmärke, något råmärke som
förfäderna hava satt upp i den arvedel du får i det land som
HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning.
019:015 Det är icke nog att allenast ett vittne träder upp mot någon
angående någon missgärning eller synd, vad det nu må vara för en
synd som någon kan hava begått. Efter två eller efter tre
vittnens utsago skall var sak avgöras.
019:016 Om ett orättfärdigt vittne träder upp mot någon för att vittna
mot honom angående någon förbrytelse,
019:017 så skola båda parterna träda fram inför HERRENS ansikte, inför
de män som på den tiden äro präster och domare.
019:018 Och domarna skola noga undersöka saken; om då vittnet befinnes
vara ett falskt vittne, som har burit falskt vittnesbörd mot sin
broder,
019:019 så skolen I låta detsamma vederfaras honom som han hade
tilltänkt sin broder: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
019:020 Och det övriga folket skall höra det och frukta, och man skall
icke vidare göra något sådant ont bland eder.
019:021 Du skall icke visa honom någon skonsamhet: liv för liv, öga for
öga, tand för tand, hand för hand, fot för fot.

020:001 Om du drager ut i krig mot dina fiender, och du då får se hästar
och vagnar och ett folk som är större än du, så skall du dock
icke frukta för dem, ty HERREN, din Gud, är med dig, han som har
fört dig upp ur Egyptens land.
020:002 När I då stån färdiga att gå i striden, skall prästen träda fram
och tala till folket;
020:003 han skall säga till dem: »Hör, Israel! I stån nu färdiga att gå
i strid mot edra fiender. Edra hjärtan vare icke försagda;
frukten icke och ängslens icke, och varen icke förskräckta för
dem,
020:004 ty HERREN, eder Gud, går själv med eder; till att strida för
eder mot edra fiender och giva eder seger.»
020:005 Och tillsyningsmännen skola tala till folket och säga: »Om någon
finnes här, som har byggt sig ett nytt hus, men ännu icke invigt
det, så må han vända tillbaka hem, för att icke, om han faller
i striden, en annan må komma att inviga det.
020:006 Och om någon finnes här, som har planterat en vingård, men ännu
icke fått skörda någon frukt därav, så må han vända tillbaka
hem, för att icke, om han faller i striden, en annan må komma
att hämta första skörden av den.
020:007 Och om någon finnes här, som har trolovat sig med en kvinna, men
ännu icke tagit henne till sig, så må han vända tillbaka hem,
för att icke om han faller i striden, en annan man må taga henne
till sig.»
020:008 Vidare skola tillsyningsmännen tala till folket och säga: »Om
någon finnes här, som fruktar och har ett försagt hjärta, så må
han vända tillbaka hem, för att icke också hans bröders hjärtan
må bliva uppfyllda av räddhåga, såsom hans eget hjärta är.»
020:009 Och när tillsyningsmännen så hava talat till folket, skola
hövitsmän tillsättas övar härens avdelningar, till att gå i
spetsen för folket.
020:010 När du kommer till någon stad för att belägra den, skall du
först tillbjuda den fred.
020:011 Om den då giver dig ett fridsamt svar och öppnar sina portar för
dig, så skall allt folket som finnes där bliva arbetspliktigt åt
dig och vara dina tjänare.
020:012 Men om den icke vill hava fred med dig, utan vill föra krig mot
dig, så må du belägra den.
020:013 Och om HERREN, din Gud, då giver den i din hand, skall du slå
allt mankön där med svärdsegg.
020:014 Men kvinnorna och barnen och boskapen och allt annat som finnes
i staden, allt rov du får där, skall du hava såsom ditt byte;
och du må då njuta av det rov som HERREN. din Gud, låter dig
taga från dina fiender.
020:015 Så skall du göra med alla de städer som äro mer avlägsna från
dig, och som icke höra till dessa folks städer.
020:016 Men i de städer som tillhöra dessa folk, och som HERREN, din
Gud, vill giva dig till arvedel, skall du icke låta något som
anda har bliva vid liv,
020:017 utan du skall giva dem alla till spillo: hetiterna och
amoréerna, kananéerna och perisséerna, hivéerna och jebuséerna,
såsom HERREN din Gud, har bjudit dig.
020:018 Så skall du göra, för att de icke må lära eder att bedriva alla
de styggelser som de själva hava bedrivit till sina gudars ära,
och så komma eder att synda mot HERREN, eder Gud.
020:019 Om du måste länge belägra en stad för att erövra och intaga den,
så skall du icke förstöra träden däromkring genom att höja din
yxa mot dem; du må äta av deras frukt, men du skall icke hugga
ned dem; träden på marken äro ju icke människor som skola
belägras av dig.
020:020 Men de träd om vilka du vet att de icke bära ätbar frukt, dem må
du förstöra och hugga ned för att av dem bygga bålverk mot den
fientliga staden, till dess att den faller

021:001 Om i det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till besittning
en ihjälslagen människa påträffas liggande på marken, och man
icke vet vem som har dödat honom,
021:002 så skola dina äldste och dina domare gå ut och mäta upp
avståndet från platsen där den ihjälslagne påträffas till de
städer som ligga där runt omkring.
021:003 Och de äldste i den stad som ligger närmast denna plats skola
taga en kviga som icke har blivit begagnad till arbete, och som
icke såsom dragare har gått under ok.
021:004 Och de äldste i staden skola föra kvigan ned till en dalgång som
icke har varit plöjd eller besådd; och där i dalen skola de
krossa nacken på kvigan.
021:005 Och prästerna, Levi söner, skola träda fram, ty dem har HERREN,
din Gud, utvalt till att göra tjänst inför honom och till att
välsigna i HERRENS namn, och såsom de bestämma skola alla
tvister och alla misshandlingsmål behandlas.
021:006 Och alla de äldste i den staden, de som bo närmast platsen där
den ihjälslagne påträffades, skola två sina händer över kvigan
på vilken man hade krossat nacken i dalen;
021:007 och de skola betyga och säga: »Våra händer hava icke utgjutit
detta blod, och våra ögon hava icke sett dådet.
021:008 Förlåt ditt folk Israel, som du har förlossat, HERRE, och låt
icke oskyldigt blod komma över någon i ditt folk Israel.» Så
bliver denna blodskuld dem förlåten.
021:009 Du skall skaffa bort ifrån dig skulden för det oskyldiga blodet,
ty du skall göra vad rätt är i HERRENS ögon.
021:010 Om HERREN, din Gud, när du drager ut i krig mot dina fiender,
giver dem i din hand, så att du tager fångar,
021:011 och du då bland fångarna får se någon skön kvinna som du fäster
dig vid, och som du vill taga till hustru åt dig,
021:012 så skall du föra henne in i ditt hus, och hon skall raka sitt
huvud och ansa sina naglar.
021:013 Och hon skall lägga av de kläder hon bar såsom fånge och skall
bo i ditt hus och få begråta sin fader och sin moder en månads
tid; därefter må du gå in till henne och äkta henne, så att hon
bliver din hustru.
021:014 Och om du sedan icke mer finner behag i henne, så må du låta
henne gå vart hon vill; du får icke sälja henne för
penningar. Du får icke heller behandla henne såsom trälinna, då
du nu har kränkt henne.
021:015 Om en man har två hustrur, en som han älskar och en som han
försmår, och båda hava fött honom söner, såväl den han älskar
som den han försmår, och hans förstfödde son till den försmådda,
021:016 så får mannen icke, när han åt sina söner utskiftar sin egendom
såsom arv, giva förstfödslorätten åt sonen till den älskar, till
förfång för sonen till den han försmår, då nu denne är den
förstfödde,
021:017 utan han skall såsom sin förstfödde erkänna sonen till den
försmådda och giva honom dubbel lott av allt vad han äger. Ty
denne är förstlingen av hans kraft; honom tillhör
förstfödslorätten.
021:018 Om någon har en vanartig och uppstudsig son, som icke lyssnar
till sin faders och sin moders ord, och som, fastän de tukta
honom, ändå icke hör på dem,
021:019 så skola hans fader och hans moder taga honom och föra honom ut
till de äldste i staden, till stadens port.
021:020 Och de skola säga till de äldste i staden: »Denne vår son är
vanartig och uppstudsig och vill icke lyssna till våra ord, utan
är en frossare och drinkare.»
021:021 Då skall allt folket i staden stena honom till döds: du skall
skaffa bort ifrån dig vad ont är. Och hela Israel skall höra det
och frukta.
021:022 Om på någon vilar en sådan synd som förtjänar döden, och han så
bliver dödad och du hänger upp honom på trä,
021:023 så skall den döda kroppen icke lämnas kvar på träet över natten,
utan du skall begrava den på samma dag, ty en Guds förbannelse
är den som har blivit upphängd; och du skall icke orena det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.

022:001 Om du ser din broders oxe eller får gå vilse, skall du icke
undandraga dig att taga vara på djuret; du skall föra det
tillbaka till din broder.
022:002 Och om din broder icke bor i din närhet, eller om du icke vet
vem det är, så skall du taga djuret in i ditt hus, och det skall
vara hos dig, till dess din broder frågar efter det; då skall du
lämna det tillbaka åt honom.
022:003 På samma sätt skall du göra med hans åsna, på samma sätt med
hans kläder, och på samma sätt skall du göra med allt annat som
din broder kan hava förlorat, och som du hittar; du får icke
draga dig undan.
022:004 Om du ser din broders åsna eller oxe falla på vägen, skall du
icke undandraga dig att bistå djuret; du skall hjälpa honom att
resa upp det.
022:005 En kvinna skall icke bära vad till en man hör, ej heller skall
en man sätta på sig kvinnokläder; ty var och en som så gör är en
styggelse för HERREN, din Gud.
022:006 Om du på din väg träffar på ett fågelbo, i något träd eller på
marken, med ungar eller ägg i, och modern ligger på ungarna
eller på äggen, så skall du icke taga både modern och ungarna.
022:007 Du skall låta modern flyga och taga allenast ungarna; så skall
du göra, för att det må gå dig väl och du må länge leva.
022:008 När du bygger ett nytt hus, skall du förse taket med bröstvärn,
för att du icke må draga blodskuld över ditt hus, om någon
faller ned därifrån.
022:009 Du skall icke, för att få två slags skörd i din vingård, så säd
däri, på det att icke alltsammans, både vad du har sått och vad
själva vingården avkastar, må hemfalla till helgedomen.
022:010 Du skall icke plöja med oxe och åsna tillsammans.
022:011 Du skall icke kläda dig i tyg av olika garn, av ull och lin
tillsammans.
022:012 Du skall göra dig tofsar i de fyra hörnen på överklädnaden som
du höljer dig i.
022:013 Om en man har tagit sig en hustru och gått in till henne, men
sedan får motvilja mot henne,
022:014 och då påbördar henne skamliga ting och sprider ut ont rykte om
henne och säger: »Denna kvinna tog jag till hustru; men när jag
låg hos henne, fann jag icke tecknen till att hon var jungfru»,
022:015 så skola flickans fader och moder taga tecknen till att flickan
var jungfru och bära dem ut till de äldste i staden, där de
sitta i porten.
022:016 Och flickans fader skall säga till de äldste: »Jag gav min
dotter till hustru åt denne man, men han har fått motvilja mot
henne.
022:017 Och nu påbördar han henne skamliga ting och säger: 'Jag har icke
funnit tecknen till att din dotter var jungfru'; men här äro
tecknen till att min dotter var jungfru.» Och de skola breda ut
klädet inför de äldste i staden.
022:018 Då skola de äldste i staden taga mannen och tukta honom.
022:019 Och de skola ålägga honom att böta hundra siklar silver, vilka
han skall giva åt flickans fader, därför att han har spritt ut
ont rykte om en jungfru i Israel. Och hon skall vara hans
hustru, och han får icke skilja sig från henne, så länge han
lever.
022:020 Men om det var sanning, om tecknen till att flickan var jungfru
icke funnos,
022:021 då skall man föra ut flickan utanför dörren till hennes faders
hus, och männen i staden skola stena henne till döds därför att
hon har gjort vad som var en galenskap i Israel, då hon bedrev
otukt i sin faders hus: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont
är.
022:022 Om en man ertappas med att ligga hos en kvinna som är en annan
mans äkta hustru, så skola båda dö, både mannen som låg hos
kvinnan, och jämväl kvinnan: du skall skaffa bort ifrån Israel
vad ont är.
022:023 Om en jungfru är trolovad med en man, och en annan man träffar
henne i staden och lägrar henne,
022:024 så skolen I föra dem båda ut till stadens port och stena dem
till döds, flickan, därför att hon icke ropade på hjälp i
staden, och mannen, därför att han kränkte en annans trolovade:
du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
022:025 Men om det var ute på marken som mannen träffade den trolovade
flickan, och han där tog henne med våld och lägrade henne, så
skall mannen som lägrade henne ensam dö.
022:026 Men flickan skall du icke göra något, flickan har icke begått
någon synd som förtjänar döden; utan det är med denna sak, såsom
när en man överfaller en annan och dräper honom.
022:027 Ty då det var ute på marken som han träffade den trolovade
flickan, kan hon hava ropat, utan att någon fanns där, som kunde
frälsa henne.

022:028 Om däremot en man träffar en jungfru som icke är trolovad, och
han tager fatt henne och lägrar henne, och de ertappas,
022:029 så skall mannen som lägrade flickan giva åt flickans fader
femtio siklar silver och taga henne själv till sin hustru,
därför att han har kränkt henne; han får icke skilja sig från
henne, så länge han lever.

022:030 Ingen skall taga sin faders hustru och lyfta på sin faders
täcke.

023:001 Ingen som är snöpt, vare sig genom krossning eller genom
stympning, skall komma in i HERRENS församling.
023:002 Ingen som är född i äktenskapsbrott eller blodskam skall komma
in i HERRENS församling; icke ens den som i tionde led är
avkomling av en sådan skall komma in i HERRENS församling.
023:003 Ingen ammonit eller moabit skall komma in i HERRENS församling;
icke ens den som i tionde led är avkomling av en sådan skall
någonsin komma in i HERRENS församling--
023:004 detta därför att de icke kommo eder till mötes med mat och dryck
på vägen, när I drogen ut ur Egypten, och därför att han mot dig
lejde, Bileam, Beors son, från Petor i Aram-Naharaim, för att
denne skulle förbanna dig.
023:005 Men HERREN, din Gud, ville icke höra på Bileam, utan HERREN, din
Gud, förvandlade förbannelsen till välsignelse för dig, ty
HERREN, din Gud, älskade dig.
023:006 Du skall aldrig, i all din tid, fråga efter deras välfärd och
lycka.
023:007 Edoméen skall däremot icke för dig vara en styggelse, ty han är
din broder. Egyptiern skall icke heller för dig vara en
styggelse, ty i hans land har du bott såsom främling.
023:008 Barn som födas av dessa i tredje led må komma in i HERRENS
församling.
023:009 När du drager ut mot dina fiender och slår läger, skall du taga,
dig till vara för allt vad orent är.
023:010 Om bland dig finnes någon som icke är ren, därigenom att något
har hänt honom under natten, så skall han gå ut till något
ställe utanför lägret; han får icke komma in i lägret.
023:011 Och mot aftonen skall han bada sig i vatten, och när solen går
ned, får han gå in i lägret.--
023:012 Du skall hava en särskild plats utanför lägret, dit du kan gå
avsides.
023:013 Och du skall jämte annat som du bär hava en pinne, och när du
vill sätta dig därute, skall du med den gräva en grop och sedan
åter täcka över din uttömning.
023:014 Ty HERREN, din Gud, vandrar fram i ditt läger för att hjälpa dig
och giva dina fiender i ditt våld; därför skall ditt läger vara
heligt, så att han icke hos dig ser något som väcker hans leda
och fördenskull vänder sig bort ifrån dig.
023:015 En träl som har flytt till dig från sin herre skall du icke
utlämna till hans herre.
023:016 Han skall få stanna hos dig, mitt ibland dig, på det ställe som
han utväljer inom någon av dina städer, var han finner för gott;
och du skall icke förtrycka honom.
023:017 Ingen tempeltärna skall finnas bland Israels döttrar, och ingen
tempelbolare bland Israels söner.
023:018 Du skall icke bära skökolön och hundpenningar in i HERRENS, din
Guds, hus, till gäldande av något löfte; ty det ena som det
andra är en styggelse för HERREN, din Gud.
023:019 Du skall icke taga ränta av din broder, varken på penningar
eller på livsmedel eller på något annat varpå ränta kan tagas.
023:020 Av utlänningen må du taga ränta, men icke av din broder, på det
att HERREN, din Gud, i allt vad du företager dig, må välsigna
dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i besittning.
023:021 Om du har gjort ett löfte åt HERREN, din Gud, skall du icke
dröja att infria det, ty HERREN, din Gud, skall förvisso utkräva
det av dig, och synd kommer att vila på dig.
023:022 Men om du underlåter att göra något löfte, så kommer icke
därigenom synd att vila på dig.
023:023 Vad dina läppar hava talat skall du hålla och göra, i enlighet
med det frivilliga löfte du har givit HERREN, din Gud, och
uttalat med din mun.
023:024 När du kommer in i din nästas vingård, får du där äta druvor,
så mycket dig lyster, till dess du bliver mätt, men du får icke
lägga något i ditt kärl.
023:025 När du kommer in på din nästas sädesfält, får du plocka ax med
din hand, men med skära får du icke komma vid din nästas säd.

024:001 Om en man har tagit sig en hustru och äktat henne, men hon sedan
icke längre finner nåd för hans ögon, därför att han hos henne
har funnit något som väcker hans leda, och om han fördenskull
har skrivit skiljebrev åt henne och givit henne det i handen och
skickat bort henne från sitt hus,
024:002 och kvinnan sedan, när hon har lämnat hans hus, går åstad och
bliver en annans hustru,
024:003 och nu också denne andre man får motvilja mot henne och skriver
skiljebrev åt henne och giver henne det i handen och skickar
henne bort ifrån sitt hus, eller om denne andre man som har
tagit henne till sin hustru dör,
024:004 då får icke hennes förste man, som skickade bort henne, åter
taga henne till sin hustru, sedan hon har låtit orena sig, ty
detta vore en styggelse inför HERREN; du skall icke draga synd
över det land som HERREN, din Gud, vill giva dig till arvedel.
024:005 Om en man nyligen har tagit sig hustru, behöver han icke gå i
krigstjänst, ej heller må någon annan tjänstgöring åläggas
honom. Han skall vara fri ett år för att stanna hemma och glädja
den hustru han har tagit.
024:006 Man skall icke taga handkvarnen eller ens kvarnens översten i
pant, ty den så gör tager livet i pant.
024:007 Om en man befinnes hava stulit någon av sina bröder, Israels
barn, och han behandlar denne såsom träl eller säljer honom, så
skall tjuven dö: du skall skaffa bort ifrån dig vad ont är.
024:008 Tag dig till vara, så att du, när någon bliver angripen av
spetälska, noga håller och gör allt som de levitiska prästerna
lära eder. Vad jag har bjudit dem skolen I hålla och göra.
024:009 Kom ihåg vad HERREN, din Gud, gjorde med Mirjam på vägen, när I
drogen ut ur Egypten.
024:010 Om du giver något lån åt din nästa, så skall du icke gå in i
hans hus och taga pant av honom.
024:011 Du skall stanna utanför, och mannen som du har lånat åt skall
bära ut panten till dig.
024:012 Och om det är en fattig man, så skall du icke hava hans pant
till täcke, när du ligger och sover.
024:013 Du skall giva honom panten tillbaka, när solen går ned, så att
han kan hava sin mantel på sig när han ligger och sover, och så
välsigna dig; och detta skall lända dig till rättfärdighet inför
HERREN, din Gud.
024:014 Du skall icke göra en arm och fattig daglönare orätt, evad han
är en dina bröder, eller han är en av främlingarna som äro hos
dig i ditt land, inom dina portar.
024:015 Samma dag han har gjort sitt arbete skall du giva honom hans lön
och icke låta solen gå ned däröver, eftersom han är arm och
längtar efter sin lön; han kan eljest ropa över dig till HERREN,
och så kommer synd att vila på dig.
024:016 Föräldrarna skola icke dödas för sina barns skull och barnen
skola icke dödas för sina föräldrars skull; var och en skall
lida döden genom sin egen synd.
024:017 Du skall icke vränga rätten för främlingen eller den faderlöse,
och en änkas kläder skall du icke taga i pant;
024:018 du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egypten,
och att HERREN, din Gud, har förlossat dig därifrån; därför
bjuder jag dig att iakttaga detta.
024:019 Om du, när du inbärgar skörden på din åker, glömmer en kärve
kvar på åkern, skall du icke gå tillbaka för att hämta den, ty
den skall tillhöra främlingen, den faderlöse och änkan. Detta
skall du iakttaga, för att HERREN, din Gud, må välsigna dig i
alla dina händers verk.
024:020 När du har slagit ned dina oliver, skall du icke sedan genomsöka
grenarna; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen den
faderlöse och änkan.
024:021 När du har avbärgat din vingård, skall du sedan icke göra någon
efterskörd; vad där finnes kvar skall tillhöra främlingen, den
faderlöse och änkan.
024:022 Du skall komma ihåg att du själv har varit en träl i Egyptens
land; därför bjuder jag dig att iakttaga detta.

025:001 Om en tvist uppstår mellan män, och de komma inför rätta, för
att man där skall döma mellan dem, så skall man fria den
oskyldige och fälla den skyldige.
025:002 Om då den skyldige dömes till hudflängning, skall domaren
befalla honom att lägga sig ned, och skall i sin åsyn låta giva
honom det antal slag, som svarar emot hans brottslighet.
025:003 Fyrtio slag får han giva honom, men icke mer, så att din
broder icke bliver vanärad i dina ögon, därigenom att man giver
honom oskäligt många slag, flera än som sades.
025:004 Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar.
025:005 När bröder bo tillsammans, och en av dem dör barnlös, då skall
den dödes hustru icke gifta sig med någon främmande man utom
släkten; hennes svåger skall gå in till henne och taga henne
till hustru, och så äkta henne i sin broders ställe.
025:006 Och den förste son hon föder skall upptaga den döde broderns
namn, för att dennes namn icke må utplånas ur Israel.
025:007 Men om mannen icke vill taga sin svägerska till äkta, så skall
svägerskan gå upp i porten, till de äldste, och säga: Min svåger
vägrar att upprätthålla sin broders namn i Israel; han vill icke
äkta mig i sin broders ställe.»
025:008 Då skola de äldste i staden där han bor kalla honom till sig och
tala med honom. Om han då står fast och säger: »Jag vill icke
taga henne till äkta»,
025:009 så skall hans svägerska träda fram till honom inför de äldstes
ögon och draga skon av hans fot och spotta honom i ansiktet och
betyga och säga: »Så gör man med den man som icke vill uppbygga
sin broders hus.»
025:010 Och hans hus skall sedan i Israel heta »den barfotades hus».
025:011 Om två män träta med varandra, och den enes hustru kommer för
att hjälpa sin man mot den andre, när denne slår honom, och hon
därvid räcker ut sin hand och fattar i hans blygd,
025:012 så skall du hugga av henne handen, utan att visa henne någon
skonsamhet.
025:013 Du skall icke hava två slags vikt i din pung, ett större slag
och ett mindre,
025:014 ej heller skall du i ditt hus hava två slags efa-mått, ett
större och ett mindre.
025:015 Full och riktig vikt skall du hava, fullmåligt och riktigt
efa-mått skall du ock hava, för att du må länge leva i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig.
025:016 Ty en styggelse för HERREN, din Gud, är var och en som så gör,
var och en som gör orätt.
025:017 Kom ihåg vad Amalek gjorde mot dig på vägen, när I drogen ut ur
Egypten,
025:018 huru han, utan att frukta Gud, gick emot dig på vägen och slog
din eftertrupp, alla de svaga som hade blivit efter, medan du
var trött och utmattad.
025:019 Därför, när HERREN, din Gud, har låtit dig få ro för alla dina
fiender runt omkring, i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till besittning såsom din arvedel, skall du så utplåna
minnet av Amalek, att det icke mer skall finnas under
himmelen. Förgät icke detta.

026:001 När du du kommer in i det land som HERREN, din Gud, vill giva
dig till arvedel, och du tager det i besittning och bor där,
026:002 då skall du taga förstling av all markens frukt, av vad du får i
avkastning av landet som HERREN, din Gud, vill giva dig, och
lägga detta i en korg och gå därmed till den plats som HERREN,
din Gud, utväljer till boning åt sitt namn.
026:003 Och du skall gå till den som på den tiden är präst och säga till
honom: »Jag förklarar i dag för HERREN, din Gud, att jag har
kommit in i det land som HERREN med ed har lovat våra fäder att
giva oss.»
026:004 Och prästen skall taga korgen ur din hand och sätta den ned
inför HERRENS, din Guds, altare.
026:005 Och du skall betyga och säga inför HERRENS, din Guds, ansikte:
»Min fader var en hemlös aramé, som drog ned till Egypten och
bodde där såsom främling med en ringa hop, och där blev av honom
ett stort, mäktigt och talrikt folk.
026:006 Men sedan behandlade egyptierna oss illa och förtryckte oss och
lade hårt arbete på oss.
026:007 Då ropade vi till HERREN, våra fäders Gud, och HERREN hörde vår
röst och såg vårt lidande och vår vedermöda och vårt betryck.
026:008 Och HERREN förde oss ut ur Egypten med stark hand och uträckt
arm, med stora och fruktansvärda gärningar, med tecken och
under.
026:009 Och han lät oss komma hit och gav oss detta land, ett land som
flyter av mjölk och honung.
026:010 Och här bär jag nu fram förstlingen av frukten på den mark som
du, HERRE, har givit mig.» Och du skall sätta korgen ned inför
HERRENS, din Guds, ansikte och tillbedja inför HERRENS, din
Guds, ansikte.
026:011 Och över allt det goda som HERREN, din Gud har givit åt dig och
ditt hus skall du glädja dig, och jämte dig leviten och
främlingen som bor hos dig.
026:012 När du under det tredje året, tiondeåret, har lagt av all tionde
av vad du då har fått i avkastning och givit den åt leviten,
främlingen, den faderlöse och änkan, och de hava ätit därav inom
dina portar och blivit mätta,
026:013 då skall du så säga inför HERRENS, din Guds, ansikte: »Jag har
nu fört bort ur mitt hus det heliga, och jag har givit det åt
leviten och främlingen, åt den faderlöse och änkan, alldeles
såsom du har bjudit mig; jag har icke överträtt eller förgätit
något av dina bud.
026:014 Jag åt intet därav, när jag hade sorg, och jag förde icke bort
något därav, när jag var oren, ej heller använde jag något därav
för någon död. Jag har lyssnat till HERRENS, min Guds, röst; jag
har i alla stycken gjort såsom du har bjudit mig.
026:015 Skåda nu ned från din heliga boning, himmelen, och välsigna ditt
folk Israel och det land som du har givit oss, såsom du med ed
lovade våra fäder, ett land som flyter av mjölk och honung.»
026:016 I dag bjuder dig HERREN, din Gud, att göra efter dessa stadgar
och rätter; du skall hålla dem och göra efter dem av allt ditt
hjärta och av all din själ.
026:017 Du har i dag hört HERREN förklara att han vill vara din Gud, och
att du skall vandra på hans vägar och hålla hans stadgar och bud
och rätter och lyssna till hans röst.
026:018 Och HERREN har i dag hört dig förklara att du vill vara hans
egendomsfolk, såsom han har sagt till dig, och att du vill hålla
alla hans bud;
026:019 på det att han över alla folk som han har gjort må upphöja dig
till lov, berömmelse och ära, och på det att du må vara ett folk
som är helgat åt HERREN, din Gud, såsom han har sagt.

027:001 Och Mose och de äldste i Israel bjödo folket och sade: »Hållen
alla de bud som jag i dag giver eder.
027:002 Och när I kommen över Jordan, in i det land som HERREN, din Gud,
vill giva dig, då skall du resa åt dig stora stenar och bestryka
dem med kalk.
027:003 På dessa skall du, när du har gått över floden, skriva alla
denna lags ord, för att du må komma in i det land som HERREN,
din Gud, vill giva dig, ett land som flyter av mjölk och honung,
såsom HERREN, dina fäders Gud, har lovat dig.
027:004 Och när I haven gått över Jordan, skolen I på berget Ebal resa
dessa stenar om vilka jag i dag giver eder befallning; och du
skall bestryka dem med kalk.
027:005 Och du skall där åt HERREN, din Gud, bygga ett altare, ett
altare av stenar, vid vilka du icke skall komma med något järn.
027:006 Av ohuggna stenar skall du bygga HERRENS, din Guds, altare; och
du skall på det offra brännoffer åt HERREN, din Gud.
027:007 Du skall där ock offra tackoffer och skall äta och glädja dig
inför HERRENS, din Guds. ansikte.
027:008 Och du skall på stenarna skriva alla denna lags ord, klart och
tydligt.»
027:009 Och Mose och de levitiska prästerna talade till hela Israel och
sade: »Var stilla och hör, Israel! I dag har du blivit HERRENS,
din Guds, folk.
027:010 Så skall du då höra HERRENS, din Gud röst och göra efter hans
bud och stadgar, som jag i dag giver dig.»
027:011 Och Mose bjöd folket på den dagen och sade:
027:012 Dessa stammar skola stå och välsigna folket på berget Gerissim,
när I haven gått över Jordan: Simeon, Levi, Juda. Isaskar,
Josef och Benjamin.
027:013 Och dessa skola stå och uttala förbannelsen på berget Ebal:
Ruben, Gad, Aser, Sebulon, Dan och Naftali.
027:014 Och leviterna skola taga till orda och skola med hög röst inför
var man i Israel säga så:
027:015 Förbannad vare den man som gör ett beläte, skuret eller gjutet,
en styggelse för HERREN, ett verk av en konstarbetares händer,
och som sedan i hemlighet sätter upp det. Och allt folket skall
svara och säga: »Amen.»
027:016 Förbannad vare den som visar förakt för sin fader eller sin
moder. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:017 Förbannad vare den som flyttar sin nästas råmärke. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
027:018 Förbannad vare den som leder en blind vilse på vägen. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
027:019 Förbannad vare den som vränger rätten för främlingen, den
faderlöse och änkan. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:020 Förbannad vare den som ligger hos sin faders hustru, ty han
lyfter på sin faders täcke. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:021 Förbannad vare den som beblandar sig med något djur Och allt
folket skall säga: »Amen.»
027:022 Förbannad vare den som ligger hos sin syster, sin faders dotter
eller sin moders dotter. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:023 Förbannad vare den som ligger hos sin svärmoder. Och allt folket
skall säga: »Amen.»
027:024 Förbannad vare den som lönnligen mördar sin nästa. Och allt
folket skall säga: »Amen.»
027:025 Förbannad vare den som tager mutor för att slå ihjäl en oskyldig
och utgjuta hans blod. Och allt folket skall säga: »Amen.»
027:026 Förbannad vare den som icke håller denna lags ord och icke gör
efter dem. Och allt folket skall säga: »Amen.»

028:001 Om du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller alla hans
bud, som jag i dag giver dig, och gör efter dem, så skall
HERREN, din Gud, upphöja dig över alla folk på jorden.
028:002 Och alla dessa välsignelser skola då komma över dig och träffa
dig när du hör HERRENS, din Guds, röst:
028:003 Välsignad skall du vara i staden, och välsignad skall du vara på
marken.
028:004 Välsignad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt och
din boskaps frukt, dina fäkreaturs avföda och din småboskaps
avel.
028:005 Välsignad skall din korg vara, och välsignat ditt baktråg.
028:006 Välsignad skall du vara vid din ingång, och välsignad skall du
vara vid din utgång.
028:007 När dina fiender resa sig upp mot dig, skall HERREN låta dem
bliva slagna av dig; på en väg skola de draga ut mot dig, men på
sju vägar skola de fly för dig.
028:008 HERREN skall bjuda välsignelsen vara med dig i dina visthus och
i allt vad du företager dig; han skall välsigna dig i det land
som HERREN, din Gud, vill giva dig.
028:009 HERREN skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom,
såsom han med ed har lovat dig, om du håller HERRENS, din Guds,
bud och vandrar på hans vägar.
028:010 Och alla folk på jorden skola se att du är uppkallad efter
HERRENS namn; och de skola frukta dig.
028:011 Och HERREN skall giva dig överflöd och lycka i ditt livs frukt
och i din boskaps frukt och i din marks frukt, i det land som
HERREN med ed har lovat dina fäder att giva dig.
028:012 HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himmelen, till
att giva åt ditt land regn i rätt tid, och till att välsigna
alla dina händers verk; och du skall giva lån åt många folk, men
själv skall du icke behöva låna av någon.
028:013 Och HERREN skall göra dig till huvud och icke till svans, du
skall alltid ligga över och aldrig ligga under, om du hör
HERRENS, din Guds, bud, som jag i dag giver dig, för att du
skall hålla och göra efter dem,
028:014 och om du icke viker av, vare sig till höger eller till vänster,
från något av alla de bud som jag i dag giver eder, så att du
följer efter andra gudar och tjänar dem.
028:015 Men om du icke hör HERRENS, din Guds, röst och icke håller alla
hans bud och stadgar, som jag i dag giver dig, och gör efter
dem, så skola alla dessa förbannelser komma över dig och träffa
dig:
028:016 Förbannad skall du vara i staden, och förbannad skall du vara på
marken.
028:017 Förbannad skall din korg vara, och förbannat ditt baktråg.
028:018 Förbannad skall ditt livs frukt vara, och din marks frukt, dina
fäkreaturs avföda och din småboskaps avel.
028:019 Förbannad skall du vara vid din ingång, och förbannad skall du
vara vid din utgång.
028:020 HERREN skall sända över dig förbannelse, förvirring och näpst,
vad det än må vara som du företager dig, till dess du förgöres
och med hast förgås, för ditt onda väsendes skull, då du nu har
övergivit mig.
028:021 HERREN skall låta dig bliva ansatt av pest, till dess han har
utrotat dig ur det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning.
028:022 HERREN skall slå dig med tärande sjukdom, feber och hetta, med
brand och med svärd, med sot och rost; och av sådant skall du
förföljas, till dess du förgås.
028:023 Och himmelen över ditt huvud skall vara såsom koppar, och jorden
under dig skall vara såsom järn.
028:024 Damm och stoft skall vara det regn HERREN giver åt ditt land;
från himmelen skall det komma ned över dig, till dess du
förgöres.
028:025 HERREN skall låta dig bliva slagen av dina fiender; på en väg
skall du draga ut mot dem, men på sju vägar skall du fly för
dem; och du skall bliva en varnagel för alla riken på jorden.
028:026 Och dina dödas kroppar skola bliva mat åt alla himmelens fåglar
och åt markens djur, och ingen skall skrämma bort dem.
028:027 HERREN skall slå dig med Egyptens bulnader och med bölder, med
skabb och skorv, så att du icke skall kunna botas.
028:028 HERREN skall slå dig med vanvett och blindhet och
sinnesförvirring.
028:029 Du skall famla mitt på ljusa dagen, såsom en blind famlar i
mörkret, och du skall icke lyckas finna vägen; förtryck allenast
och plundring skall du utstå i all din tid, och ingen skall
frälsa dig.
028:030 Du skall trolova dig med en kvinna, men en annan man skall sova
hos henne; du skall bygga ett hus, men icke få bo däri; du skall
plantera en vingård, men icke få skörda dess frukt.
028:031 Din oxe skall slaktas inför dina ögon, men du skall icke få äta
av den; din åsna skall i din åsyn rövas ifrån dig och icke givas
tillbaka åt dig; dina får skola komma i dina fienders våld, och
ingen skall hjälpa dig.
028:032 Dina söner och döttrar skola komma i främmande folks våld, och
dina ögon skola se det och försmäkta av längtan efter dem
beständigt, men du skall icke förmå göra något därvid.
028:033 Frukten av din mark och av allt ditt arbete skall förtäras av
ett folk som du icke känner; förtryck allenast och övervåld
skall du lida i all din tid.
028:034 Och du skall bliva vanvettig av de ting du skall se för dina
ögon.
028:035 HERREN skall slå dig med svåra bulnader på knän och ben, ja,
ifrån fotbladet ända till hjässan, så att du icke skall kunna
botas.
028:036 HERREN skall föra dig och den konung som du sätter över dig bort
till ett folk som varken du eller dina fäder hava känt, och där
skall du få tjäna andra gudar, gudar av trä och sten.
028:037 Och du skall bliva ett föremål för häpnad, ett ordspråk och en
visa bland alla de folk till vilka HERREN skall föra dig.
028:038 Mycken säd skall du föra ut på åkern, men litet skall du
inbärga, ty gräshoppor skola förtära den.
028:039 Vingårdar skall du plantera och skall arbeta i dem, men intet
vin skall du få att dricka och intet att lägga i förvar, ty
maskar skola äta upp allt.
028:040 Olivplanteringar skall du hava överallt inom ditt land, men med
oljan skall du icke få smörja din kropp, ty oliverna skola falla
av.
028:041 Söner och döttrar skall du föda, men du skall icke få behålla
dem, ty de skola draga bort i fångenskap.
028:042 Alla dina träd och din marks frukt skall ohyra taga i
besittning.
028:043 Främlingen som bor hos dig skall höja sig över dig, allt mer och
mer, men du skall stiga ned, allt djupare och djupare.
028:044 Han skall giva lån åt dig, och du skall icke giva lån åt
honom. Han skall bliva huvudet, och du skall bliva svansen.
028:045 Alla dessa förbannelser skola komma över dig och förfölja dig
och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du icke hörde
HERRENS, din Guds, röst och icke höll de bud och stadgar som han
har givit dig.
028:046 De skola komma över dig såsom tecken och under, och över dina
efterkommande till evig tid.
028:047 Eftersom du icke tjänade HERREN, din Gud, med glädje och
hjärtans lust, medan du hade överflöd på allt,
028:048 skall du få tjäna fiender som HERREN skall sända mot dig, under
hunger och törst och nakenhet och brist på allt; och han skall
lägga ett järnok på din hals, till dess han har förgjort dig.
028:049 HERREN skall skicka över dig ett folk fjärran ifrån, ifrån
jordens ända, likt örnen i sin flykt, ett folk vars språk du
icke förstår,
028:050 ett folk med grym uppsyn, utan försyn för de gamla och utan
misskund med de unga.
028:051 Det skall äta upp frukten av din boskap och frukten av din mark,
till dess du förgöres, ty det skall icke lämna kvar åt dig vare
sig säd eller vin eller olja, icke dina fäkreaturs avföda eller
dina fårs avel, till dess det har gjort slut på dig.
028:052 Och det skall tränga dig i alla dina portar, till dess dina höga
och fasta murar, som du förtröstade på, falla i hela ditt
land. Ja, det skall tränga dig i alla dina portar över hela ditt
land, det land som HERREN, din Gud, har givit dig.
028:053 Och då skall du nödgas äta din egen livsfrukt, köttet av dina
söner och döttrar, dem som HERREN, din Gud, har givit dig. I
sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende försätta dig.
028:054 En man hos dig, som levde i veklighet och stor yppighet, skall
då så missunnsamt se på sin broder och på hustrun i sin famn och
på de barn han ännu har kvar,
028:055 att han icke skall vilja åt någon av dem dela med sig av sina
barns kött, ty han äter det själv, eftersom han icke har något
annat kvar. I sådan nöd och sådant trångmål skall din fiende
försätta dig i alla dina portar.
028:056 En kvinna hos dig, som levde i veklighet och yppighet, i sådan
yppighet och veklighet, att hon icke ens försökte sätta sin fot
på jorden, hon skall då så missunnsamt se på mannen i sin famn
och på sin son och sin dotter,
028:057 att hon missunnar dem efterbörden som kommer fram ur hennes liv,
och barnen som hon föder; ty då hon nu lider brist på allt
annat, skall hon själv i hemlighet äta detta. I sådan nöd och
sådant trångmål skall din fiende försätta dig i dina portar.
028:058 Om du icke håller alla denna lags ord, som äro skrivna i denna
bok, och gör efter dem, så att du fruktar detta härliga och
fruktansvärda namn »HERREN, din Gud»,
028:059 så skall HERREN sända underliga plågor över dig och dina
efterkommande, stora och långvariga plågor, svåra och långvariga
krankheter.
028:060 Han skall låta komma över dig alla Egyptens sjukdomar, som du
fruktar för, och de skola ansätta dig.
028:061 Och allahanda andra krankheter och plågor, om vilka icke är
skrivet i denna lagbok, skall HERREN ock låta gå över dig, till
dess du förgöres.
028:062 Och allenast en ringa hop skall bliva kvar av eder, i stället
för att I förut haven varit talrika såsom stjärnorna på
himmelen; så skall det gå dig, därför att du icke hörde HERRENS.
din Guds, röst.
028:063 Och det skall ske, att likasom HERREN förut fröjdade sig över
eder när han fick göra eder gott och föröka eder, så skall
HERREN nu fröjda sig över eder, när han utrotar och förgör
eder. Och I skolen ryckas bort ur det land dit du nu kommer, för
att taga det i besittning.
028:064 Och HERREN skall förströ dig bland alla folk, ifrån jordens ena
ända till den andra, och där skall du tjäna andra gudar, som
varken du eller dina fäder hava känt, gudar av trä och sten.
028:065 Och bland de folken skall du icke få någon ro eller någon vila
för din fot; HERREN skall där giva dig ett bävande hjärta och
förtvinande ögon och en försmäktande själ.
028:066 Och ditt liv skall synas dig likasom hänga på ett hår; du skall
känna fruktan både natt och dag och icke vara säker för ditt
liv.
028:067 Om morgonen skall du säga: »Ack att det vore afton!», och om
aftonen skall du säga: »Ack att det vore morgon!» Sådan fruktan
skall du känna i ditt hjärta, och sådana ting skall du se för
dina ögon.
028:068 Och HERREN skall föra dig tillbaka till Egypten på skepp, på den
väg om vilken jag sade dig: »Du skall icke se den mer.» Och där
skolen I nödgas bjuda ut eder till salu åt edra fiender, till
trälar och trälinnor; men ingen skall finnas, som vill köpa.

029:001 Dessa äro förbundets ord, det förbunds som HERREN bjöd Mose att
sluta med Israels barn i Moabs land, ett annat förbund än det
som han hade slutit med dem på Horeb.
029:002 Och Mose sammankallade hela Israel och sade till dem: I haven
sett allt vad HERREN har gjort inför edra ögon i Egyptens land,
med Farao och alla hans tjänare och hela hans land,
029:003 de stora hemsökelser som du med egna ögon såg, de stora tecknen
och undren.
029:004 Men HERREN har ännu intill denna dag icke givit eder hjärtan att
förstå med, ögon att se med och öron att höra med.
029:005 Och jag lät eder vandra i öknen i fyrtio år; edra kläder blevo
icke utslitna på eder, och din sko blev icke utsliten på din
fot.
029:006 Bröd fingen I icke att äta, icke vin eller starka drycker att
dricka, på det att I skullen veta att jag är HERREN, eder Gud.
029:007 Och när I kommen till dessa trakter, drogo Sihon, konungen i
Hesbon, och Og, konungen i Basan, ut till strid mot oss, men vi
slogo dem.
029:008 Och vi intogo deras land och gåvo det till arvedel åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
029:009 Så hållen nu detta förbunds ord och gören efter dem, för att I
mån hava framgång i allt vad I gören.
029:010 I stån i dag allasammans inför HERREN, eder Gud: edra huvudmän,
edra stammar, edra äldste och edra tillsyningsmän, var man i
Israel,
029:011 så ock edra barn och hustrur, och främlingen som är hos dig i
ditt läger, din vedhuggare såväl som din vattenbärare,
029:012 för att du må inträda i HERRENS, din Guds, förbund, det
edsförbund som HERREN, din Gud, i dag vill sluta med dig.
029:013 Ty han vill i dag upphöja dig, så att du skall vara hans folk
och han din Gud, såsom han har sagt dig, och såsom han med ed
har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
029:014 Och det är icke med eder allenast som jag i dag sluter detta
förbund, detta edsförbund,
029:015 utan jag gör det både med dem som i dag stå här med oss inför
HERREN, vår Gud, och med dem som icke äro här med oss i dag.
029:016 I veten ju själva huru vi bodde i Egyptens land, och huru vi
drogo mitt igenom de folks land, som I nu haven lämnat
029:017 Och I sågen deras styggelser och eländiga avgudar, de gudar av
trä och sten, silver och guld, som funnos hos dem.
029:018 Så må då bland eder icke finnas någon man eller kvinna, någon
släkt eller stam vars hjärta i dag vänder sig bort ifrån HERREN,
vår Gud, för att gå åstad och tjäna dessa folks gudar; bland
eder må icke finnas någon rot varifrån gift och malört växer
upp,
029:019 så att någon som hör detta edsförbunds ord välsignar sig i sitt
hjärta och tänker att det skall gå honom väl, där han vandrar i
sitt hjärtas hårdhet. Ty då skall hela landet, både vått och
torrt, förgås.
029:020 HERREN skall icke vilja förlåta honom; nej, Herrens vrede och
nitälskan skall då vara såsom en rykande eld mot de männen, och
all den förbannelse som är uppskriven i denna bok skall komma
att vila på honom, och Herren skall så utplåna hans namn, att
det icke mer skall finnas under himmelen.
029:021 Och HERREN skall avskilja honom från alla Israels stammar till
att drabbas av olycka, efter alla de förbannelser som äro fästa
vid det förbund som är uppskrivet i denna lagbok.
029:022 Och ett kommande släkte, edra barn som uppstå efter eder, och
främlingen, som kommer ifrån fjärran land, de skola säga, när de
se de plågor och sjukdomar som HERREN har skickat över detta
land,
029:023 när de se huru all jord där är förbränd och förvandlad till
svavel och salt, så att den icke kan besås eller framalstra
växter, och så att inga örter där kunna komma upp--såsom det
blev, när Sodom och Gomorra, Adma och Seboim omstörtades, då
HERREN i sin vrede och harm omstörtade dem--
029:024 ja, alla folk skola då säga: »Varför har Herren gjort så mot
detta land? Varför brinner hans vrede så starkt?»
029:025 Och man skall svara: »Därför att de övergåvo HERRENS, sina
fäders Guds, förbund, det som han slöt med dem, när han förde
dem ut ur Egyptens land,
029:026 och därför att de gingo åstad och tjänade andra gudar och
tillbådo dem, gudar som de icke kände, och som han icke hade
givit dem till deras del,
029:027 därför upptändes HERRENS vrede mot detta land, så att han lät
komma över det all den förbannelse som är uppskriven i denna
bok.
029:028 Ja, därför ryckte HERREN dem upp ur deras land, med vrede och
harm och stor förtörnelse, och kastade dem bort till ett annat
land, såsom nu har skett.»
029:029 Vad som ännu är fördolt hör HERREN, vår Gud, till; men vad som
är uppenbarat, det gäller för oss och våra barn till evig tid,
för att vi skola göra efter alla denna lags ord.

030:001 Om du nu, när allt detta kommer över dig--välsignelsen och
förbannelsen som jag har förelagt dig--om du lägger detta på
hjärtat bland alla de folk till vilka HERREN, din Gud, då har
drivit dig bort,
030:002 och du så vänder åter till HERREN, din Gud, och hör hans röst,
du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ, i
alla stycken såsom jag i dag bjuder dig,
030:003 då skall HERREN, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig
över dig; HERREN, din Gud, skall då åter församla dig från alla
folk bland vilka han har förstrött dig.
030:004 Om ock dina fördrivna vore vid himmelens ända, skulle HERREN,
din Gud, församla dig därifrån och hämta dig därifrån.
030:005 Och HERREN, din Gud, skall låta dig komma in i det land som dina
fäder hava haft till besittning; och du skall taga det i
besittning, och han skall göra dig gott och skall föröka dig mer
än han har gjort med dina fäder.
030:006 Och HERREN, din Gud. skall omskära ditt hjärta och dina
efterkommandes hjärtan, så att du skall älska HERREN, din Gud,
av allt ditt hjärta och av all din själ, för att du må leva.
030:007 Och HERREN, din Gud, skall lägga alla dessa förbannelser på dina
fiender och på dem som hata och förfölja dig.
030:008 Och du skall åter höra HERRENS röst och göra efter alla hans
bud, som jag i dag giver dig.
030:009 Och HERREN, din Gud, skall giva dig överflöd och lycka i alla
dina händers verk, i ditt livs frukt och i din boskaps frukt och
i din marks frukt. Ty såsom HERREN fröjdade sig över dina fäder,
skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott,
030:010 när du hör HERRENS, din Guds, röst, så att du håller hans bud
och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du
vänder åter till HERREN, din Gud, av allt ditt hjärta och av all
din själ.
030:011 Ty det bud som jag i dag giver dig är dig icke för svårt och är
icke långt borta.
030:012 Det är icke i himmelen, så att du skulle behöva säga: »Vem vill
för oss fara upp till himmelen och hämta det åt oss och låta oss
höra det, så att vi kunna göra därefter?»
030:013 Det är icke heller på andra sidan havet, så att du skulle behöva
säga: »Vem vill för oss fara över till andra sidan havet och
hämta det åt oss och låta oss höra det, så att vi kunna göra
därefter?»
030:014 Nej, ordet är dig mycket nära, i din mun och i ditt hjärta, så
att du kan göra därefter.
030:015 Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och
vad ont är,
030:016 då jag nu i dag bjuder dig att älska HERREN, din Gud, att vandra
på hans vägar och hålla hans bud och stadgar och rätter, för att
du må leva och föröka dig, och för att HERREN, din Gud, må
välsigna dig i det land dit du nu kommer, för att taga det i
besittning.
030:017 Men om ditt hjärta vänder sig bort och du icke vill höra, om du
låter förföra dig, så att du tillbeder andra gudar och tjänar
dem,
030:018 så förkunnar jag eder i dag att I förvisso skolen förgås. I
skolen då icke länge leva i det land dit du nu drager över
Jordan, för att komma och taga det i besittning.
030:019 Jag tager i dag himmel och jord till vittnen mot eder, att jag
har förelagt dig liv och död, välsignelse och förbannelse, Så må
du då välja livet, för att du och dina efterkommande mån leva,
030:020 i det att du älskar HERREN, din Gud, och hör hans röst och
håller dig till honom; ty detta betyder för dig liv och lång
levnad, så att du får bo i det land som HERREN med ed har lovat
dina fäder, Abraham, Isak och Jakob, att giva dem.

031:001 Och Mose gick åstad och talade följande till hela Israel;
031:002 han sade till dem: »Jag är nu ett hundra tjugu år gammal; jag
kan icke mer vara ledare och anförare, och HERREN har sagt till
mig: 'Du skall icke komma över denna Jordan.'
031:003 Men HERREN, din Gud, går framför dig; han skall förgöra dessa
folk för dig, och du skall fördriva dem, och Josua skall anföra
dig, såsom HERREN har sagt.
031:004 Och HERREN skall göra med dem såsom han gjorde med Sihon och Og,
amoréernas konungar, vilka han lät förgås, och såsom han gjorde
med deras land.
031:005 HERREN skall giva dem i edert våld, och I skolen göra med dem
alldeles såsom jag har bjudit eder.
031:006 Varen frimodiga och oförfärade, frukten icke och varen icke
förskräckta för dem; ty HERREN, din Gud, går själv med dig; han
skall icke lämna dig eller övergiva dig.»
031:007 Och Mose kallade Josua till sig och sade till honom inför hela
Israel: »Var frimodig och oförfärad; ty du skall med detta folk
gå in i det land som HERREN med ed har lovat deras fäder att
giva dem; och du skall utskifta det åt dem såsom arv.
031:008 Och HERREN är den som går framför dig, han skall vara med dig,
han skall icke lämna dig eller övergiva dig; du må icke frukta
och icke vara förfärad.»
031:009 Och Mose skrev upp denna lag och gav den åt prästerna, Levi
söner, som buro HERRENS förbundsark, och åt alla de äldste i
Israel.
031:010 Och Mose bjöd dem och sade: »Vid slutet av vart sjunde år, när
friåret är inne, vid lövhyddohögtiden,
031:011 då hela Israel kommer för att träda fram inför HERRENS, din
Guds, ansikte, på den plats som han utväljer, då skall du läsa
upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.
031:012 Församla då folket, män, kvinnor och barn, och främlingarna som
äro hos dig inom dina portar, på det att de må höra och lära,
och på det att de må frukta HERREN, eder Gud, och hålla och göra
efter alla denna lags ord;
031:013 och på det att deras barn, som då ännu icke känna den, må höra
den och lära den, så att de frukta HERREN, eder Gud. Detta
skolen I göra, så länge I leven i det land dit I nu dragen över
Jordan, för att taga det i besittning.
031:014 Och HERREN sade till Mose: »Se, tiden närmar sig att du skall
dö. Kalla till dig Josua, och inställen eder därefter i
uppenbarelsetältet, så vill jag insätta honom i hans ämbete.»
Och Mose gick åstad med Josua, och de inställde sig i
uppenbarelsetältet.
031:015 Då visade sig HERREN i tältet i en molnstod, och molnstoden blev
stående vid ingången till tältet.
031:016 Och HERREN sade till Mose: »Se, när du vilar hos dina fäder,
skall detta folk stå upp och i trolös avfällighet löpa efter
främmande gudar, som dyrkas i det land dit de nu komma, och de
skola övergiva mig och bryta det förbund som jag har slutit med
dem.
031:017 Och min vrede skall då upptändas mot dem, och jag skall övergiva
dem och fördölja mitt ansikte för dem, och de skola förgöras,
och mycken olycka och nöd skall träffa dem; och då skola de
säga: 'Förvisso är det därför att vår Gud icke är ibland oss som
dessa olyckor hava träffat oss.'
031:018 Men jag skall på den tiden alldeles fördölja mitt ansikte, för
allt det ondas skull som de hava gjort, i det att de hava vänt
sig till andra gudar.

031:019 Så tecknen nu upp åt eder följande sång. Och du skall lära
Israels barn den och lägga den i deras mun. Och så skall denna
sång vara mig ett vittne mot Israels barn.
031:020 Ty jag skall låta dem komma in i det land som jag med ed har
lovat åt deras fäder, ett land som flyter av mjölk och honung,
och de skola äta och bliva mätta och feta; men de skola då vända
sig till andra gudar och tjäna dem och förakta mig och bryta
mitt förbund.
031:021 Och när då mycken olycka och nöd träffar dem, skall denna sång
avlägga sitt vittnesbörd inför dem; ty den skall icke förgätas
och försvinna ur deras avkomlingars mun. Jag vet ju med vilka
tankar de umgås redan nu, innan jag har låtit dem komma in i det
land som jag med ed lovade dem.»

031:022 Så tecknade då Mose upp sången på den dagen och lät Israels barn
lära den.

031:023 Och han insatte Josua, Nuns son, i hans ämbete och sade: »Var
frimodig och oförfärad; ty du skall föra Israels barn in i det
land som jag med ed har lovat åt dem, och jag skall vara med
dig.»

031:024 Då nu Mose hade fullständigt tecknat upp denna lags ord i en
bok,
031:025 bjöd han leviterna som buro HERRENS förbundsark och sade:
031:026 »Tagen denna lagbok och läggen den vid sidan av HERRENS, eder
Guds, förbundsark, så att den ligger där till ett vittne mot
dig.
031:027 Ty jag känner din gensträvighet och hårdnackenhet. Se, ännu
medan jag har levat kvar bland eder, haven I varit gensträviga
mot HERREN; huru mycket mer skolen I ej då bliva det efter min
död!
031:028 Församlen nu till mig alla de äldste i edra stammar, så ock edra
tillsyningsmän, för att jag må inför dem tala dessa ord och taga
himmel och jord till vittnen mot dem.
031:029 Ty jag vet att I efter min död skolen taga eder till, vad
fördärvligt är, och vika av ifrån den väg som jag har bjudit
eder gå; därför skall olycka träffa eder i kommande dagar, när I
gören vad ont är i HERRENS ögon, så att I förtörnen honom genom
edra händers verk.»

031:030 Och Mose föredrog inför Israels hela församling följande sång
från början till slutet.

032:001 Lyssnen, I himlar, ty jag vill tala;
och jorden höre min muns ord.
032:002 Såsom regnet drype min lära,
såsom daggen flöde mitt tal,
såsom rikligt regn på grönska
och såsom en regnskur på gräsets brodd.
032:003 Ty HERRENS namn vill jag förkunna;
ja, given ära åt vår Gud.

032:004 Vår klippa--ostraffliga äro hans gärningar,
ty alla hans vägar äro rätta.
En trofast Gud och utan svek,
rättfärdig och rättvis är han.
032:005 De åter handlade illa mot honom;
de voro icke hans barn, utan en skam för Israel,
det vrånga och avoga släktet!
032:006 Är det så du lönar HERREN,
du dåraktiga och ovisa folk?
Är han då icke din fader, som skapade dig?
Han danade ju dig och beredde dig.

032:007 Tänk på de dagar som fordom voro;
akta på förgångna släktens år.
Fråga din fader, han skall förkunna dig det,
dina äldste, de skola säga dig det.
032:008 När den Högste gav arvslotter åt folken,
när han fördelade människors barn,
då utstakade han gränserna för folken
efter antalet av Israels barn.
032:009 Ty HERRENS folk är hans del,
Jakob är hans arvedels lott.
032:010 Han fann honom i öknens land,
i ödsligheten, där ökendjuren tjöto.
Då tog han honom i sitt beskärm och sin vård,
han bevarade honom såsom sin ögonsten.
032:011 Likasom en örn lockar sin avkomma ut till flykt
och svävar upp ovanför sina ungar,
så bredde han ut sina vingar och tog honom
och bar honom på sina fjädrar.
032:012 HERREN allena ledsagade honom,
och ingen främmande gud jämte honom.
032:013 Han förde honom fram över landets höjder
och lät honom äta av markens gröda;
han lät honom suga honung ur hälleberget
och olja ur den hårda klippan.
032:014 Gräddmjölk av kor, söt mjölk av får,
fett av lamm fick du ock,
vädurar från Basan och bockar,
därtill fetaste märg av vete;
och av druvors blod drack du vin.

032:015 Då blev Jesurun fet och istadig;
du blev fet och tjock och stinn.
Han övergav Gud, sin skapare,
och föraktade sin frälsnings klippa.
032:016 Ja, de retade honom genom sina främmande gudar,
med styggelser förtörnade de honom.
032:017 De offrade åt onda andar, skengudar,
åt gudar som de förut icke kände,
nya, som nyss hade kommit till,
och som edra fäder ej fruktade för.
032:018 Din klippa, som hade fött dig, övergav du,
du glömde Gud, som hade givit dig livet.

032:019 När HERREN såg detta, förkastade han dem,
ty han förtörnades på sina söner och döttrar.
032:020 Han sade: »Jag vill fördölja mitt ansikte för dem,
jag vill se vilket slut de få;
ty ett förvänt släkte äro de,
barn i vilka ingen trohet är.
032:021 De hava retat mig med gudar som icke äro gudar,
förtörnat mig med de fåfängligheter de dyrka;
därför skall jag reta dem med ett folk som icke är ett folk,
med ett dåraktigt hednafolk skall jag förtörna dem.
032:022 Ty eld lågar fram ur min näsa,
och den brinner ända till dödsrikets djup;
den förtär jorden med dess gröda
och förbränner bergens grundvalar.
032:023 Jag skall hopa olyckor över dem,
alla mina pilar skall jag avskjuta på dem.
032:024 De skola utsugas av hunger och förtäras av feberglöd,
av farsoter som bittert pina;
jag skall sända över dem vilddjurs tänder
och stoftkrälande ormars gift.
032:025 Ute skall svärdet förgöra deras barn,
och inomhus skall förskräckelsen göra det:
ynglingar såväl som jungfrur,
spenabarn tillsammans med gråhårsmän.
032:026 Jag skulle säga: 'Jag vill blåsa bort dem,
göra slut på deras åminnelse bland människor',
032:027 om jag icke fruktade att deras fiender då
skulle vålla mig grämelse,
att deras ovänner skulle misstyda det,
att de skulle säga: 'Vår hand var så stark,
det var icke HERREN som gjorde allt detta.'»

032:028 Ty ett rådlöst folk äro de,
och förstånd finnes icke i dem.
032:029 Vore de visa, så skulle de begripa detta,
de skulle första vilket slut de måste få.
032:030 Huru kunde en jaga tusen framför sig
och två driva tiotusen på flykten,
om icke deras klippa hade sålt dem,
och om icke HERREN hade prisgivit dem?
032:031 Ty de andras klippa är icke såsom vår klippa;
våra fiender kunna själva döma därom.
032:032 Ty av Sodoms vinträd är deras ett skott,
det stammar från Gomorras fält;
deras druvor äro giftiga druvor,
deras klasar hava bitter smak.
032:033 Deras vin är drakars etter,
huggormars gruvligaste gift.

032:034 Ja, sådant ligger förvarat hos mig,
förseglat i mina förrådshus.
032:035 Min är hämnden och vedergällningen,
sparad till den tid då deras fot skall vackla.
Ty nära är deras ofärds dag,
och vad dem väntar kommer med hast.
032:036 Ty HERREN skall skaffa rätt åt sitt folk,
och över sina tjänare skall han förbarma sig,
när han ser att deras kraft är borta,
och att det är ute med alla och envar.
032:037 Då skall han fråga: Var äro nu deras gudar,
klippan till vilken de togo sin tillflykt?
032:038 Var äro de som åto deras slaktoffers fett
och drucko deras drickoffers vin?
Må de stå upp och hjälpa eder,
må de vara edert beskärm.
032:039 Sen nu att jag allena är det,
och att ingen Gud finnes jämte mig.
Jag dödar, och jag gör levande,
jag har slagit, men jag helar ock.
Ingen finnes, som kan rädda ur min hand.

032:040 Se, jag lyfter min hand upp mot himmelen,
jag säger: Så sant jag lever evinnerligen:
032:041 när jag har vässt mitt ljungande svärd
och min hand tager till att skipa rätt,
då skall jag utkräva hämnd av mina ovänner
och vedergällning av dem som hata mig.
032:042 Jag skall låta mina pilar bliva druckna av blod,
och mitt svärd skall mätta sig av kött,
av de slagnas och fångnas blod,
av fiendehövdingars huvuden.

032:043 Jublen, I hedningar, över hans folk,
ty han hämnas sina tjänares blod,
han utkräver hämnd av sina ovänner
och bringar försoning för sitt land, för sitt folk.

032:044 Och Mose kom med Hosea, Nuns son, och föredrog hela denna sång
inför folket.
032:045 Och när Mose hade föredragit alltsammans till slut för hela
Israel,
032:046 sade han till dem: »Akten på alla de ord som jag i dag gör till
vittnen mot eder, så att I given edra barn befallning om dem,
att de skola hålla alla denna lags ord och göra efter dem.
032:047 Ty det är icke ett tomt ord, som ej angår eder, utan det gäller
edert liv; och genom detta ord skolen I länge leva i det land
dit I nu dragen över Jordan, för att taga det i besittning.»
032:048 Och HERREN talade till Mose på denna samma dag och sade:
032:049 »Stig upp här på Abarimberget, på berget Nebo i Moabs land, gent
emot Jeriko, så skall du få se Kanaans land, som jag vill giva
åt Israels barn till besittning.
032:050 Och du skall dö där på berget, dit du stiger upp, och du skall
samlas till dina fäder, likasom din broder Aron dog på berget
Hor och blev samlad till sina fäder;
032:051 detta därför att I handladen trolöst mot mig bland Israels barn
vid Meribas vatten vid Kades, i öknen Sin, i det att I icke
höllen mig helig bland Israels barn.
032:052 Mitt framför dig skall du se landet; men du skall icke komma
dit, in i det land som jag vill giva åt Israels barn.»

033:001 Och detta är den välsignelse gudsmannen Mose gav Israels barn
före sin död;
033:002 han sade:
»HERREN kom från Sinai,
och från Seir gick hans sken upp för dem;
man kom fram i glans från berget Paran,
ut ur hopen av mångtusen heliga;
på hans högra sida brann i eld en lag för dem.
033:003 Ja, han vårdar sig om folken;
folkets heliga äro alla under din hand.
De ligga vid din fot,
de hämta upp av dina ord.

033:004 Mose gav åt oss en lag,
en arvedel for Jakobs menighet.
033:005 Och Jesurun fick en konung,
när folkets hövdingar församlades,
Israels stammar allasammans.»

033:006 »Må Ruben leva och icke dö;
dock blive hans män en ringa hop.

033:007 Och detta sade han om Juda:
»Hör, o HERRE, Judas röst,
och låt honom komma till sitt folk.
Med sina händer utförde han dess sak;
bliv du honom en hjälp mot hans ovänner.»

033:008 Och om Levi sade han:
»Dina tummim och dina urim,
de tillhöra din frommes skara,
dem du frestade i Massa,
dem du tvistade med vid Meribas vatten,
033:009 dem som sade om fader och moder: 'Jag ser dem icke',
och som icke ville kännas vid sina bröder,
ej heller veta av sina barn.
Ty de aktade på ditt tal,
och ditt förbund höllo de.
033:010 De lära Jakob dina rätter och Israel din lag,
de bära fram rökverk för din näsa
och heloffer på ditt altare.
033:011 Välsigna, HERRE, hans kraft,
och låt hans händers verk behaga dig.
Krossa länderna på hans motståndare,
på hans fiender, så att de icke kunna resa sig.»

033:012 Om Benjamin sade han:
»HERRENS vän är han,
han skall bo i trygghet hos honom,
hos honom som överskygger honom alltid,
och som har sin boning mellan hans höjder.»

033:013 Och om Josef sade han:
»Välsignat av HERREN vare hans land
med himmelens ädlaste gåvor, med dagg,
med gåvor från djupet som utbreder sig därnere,
033:014 med solens ädlaste alster
och månvarvens ädlaste frukter,
033:015 med de uråldriga bergens yppersta skatter
och de eviga höjdernas ädlaste frukt,
033:016 med jordens ädlaste frukt och allt vad hon bär,
och med nåd från honom som bodde i busken.
Detta komme över Josefs huvud,
över hans hjässa, furstens bland bröder.
033:017 Härlig är den förstfödde bland hans tjurar,
såsom en vildoxes äro hans horn;
med dem stångar han ned alla folk,
ja ock dem som bo vid jordens ändar.
Sådana äro Efraims tiotusenden.
sådana Manasses tusenden.»

033:018 Och om Sebulon sade han:
»Gläd dig, Sebulon, när du drager ut,
och du, Isaskar, i dina tält.
033:019 Folk inbjuda de till sitt berg;
där offra de rätta offer.
Ty havens rikedom få de suga,
och de skatter som sanden döljer.»

033:020 Och om Gad sade han:
»Lovad vare han som gav så rymligt land åt Gad!
Lik en lejoninna har han lägrat sig,
han krossar både arm och hjässa.
033:021 Han utsåg åt sig förstlingslandet,
ty där var hans härskarlott förvarad.
Dock drog han med bland folkets hövdingar;
HERRENS rätt utförde han
och hans domar, tillsammans med det övriga Israel.»

033:022 Och om Dan sade han:
»Dan är ett ungt lejon,
som rusar ned från Basan.»

033:023 Och om Naftali sade han:
»Naftali har fått riklig nåd
och välsignelse till fyllest av HERREN.
Västern och södern tage du i besittning.»

033:024 Och om Aser sade han:
»Välsignad bland söner vare Aser!
Han blive älskad av sina bröder,
och han doppe sin fot i olja.
033:025 Av järn och koppar vare dina riglar;
och så länge du lever, må din kraft bestå.»

033:026 »Ingen är lik Gud, o Jesurun;
till din hjälp far han fram på himmelen
och i sin höghet på skyarna.
033:027 En tillflykt är han, urtidens Gud,
och härnere råda hans eviga armar.
Han förjagade fienderna för dig,
han sade: Förgör dem.
033:028 Så fick Israel bo i trygghet,
Jakobs källa vara i ro,
i ett land med säd och vin,
under en himmel som dryper av dagg.
033:029 Säll är du, Israel; ja, vem är dig lik?
Du är ett folk som får seger genom HERREN,
genom honom som är din skyddande sköld,
honom som är ditt ärorika svärd.
Ja, dina fiender skola visa dig underdånighet,
och du skall gå fram över deras höjder.»

034:001 Och Mose gick från Moabs hedar upp på berget Nebo, på toppen av
Pisga, gent emot Jeriko. Och HERREN lät honom se hela landet:
Gilead ända till Dan,
034:002 och hela Naftali och Efraims och Manasses land, och hela Juda
land, ända till Västra havet,
034:003 och Sydlandet och Jordanslätten, det är lågslätten vid Jeriko--
Palmstaden--ända till Soar.
034:004 Och HERREN sade till honom: »Detta är det land som jag med ed
har lovat åt Abraham. Isak och Jakob, i det jag sade: 'Åt din
säd skall jag giva det.' Jag har nu låtit dig se det med dina
ögon, men ditin skall du icke komma.»
034:005 Och HERRENS tjänare Mose dog där i Moabs land, såsom HERREN hade
sagt.
034:006 Och han begrov honom i dalen i Moabs land, mitt emot Bet-Peor;
men ännu intill denna dag har ingen fått veta var hans grav är.
034:007 Och Mose var ett hundra tjugu år gammal, när han dog, men hans
ögon voro icke skumma, och hans livskraft hade icke försvunnit.
034:008 Och Israels barn begräto Mose på Moabs hedar i trettio dagar;
därmed voro gråtodagarna ute, vid sorgefesten efter Mose.
034:009 Och Josua, Nuns son, var full med vishetens ande, ty Mose hade
lagt sina händer på honom; och Israels barn lydde honom och
gjorde såsom HERREN hade bjudit Mose.
034:010 Men i Israel uppstod icke mer någon profet sådan som Mose, med
vilken HERREN hade umgåtts ansikte mot ansikte--
034:011 ingen, om man tänker på alla de tecken och under som HERREN hade
sänt honom att göra i Egyptens land, med Farao och alla hans
tjänare och med hela hans land,
034:012 och om man tänker på all den väldiga kraft som Mose visade, och
på alla de stora och fruktansvärda gärningar som han gjorde
inför hela Israel.

Josua

001:001 Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
son, Moses tjänare:
001:002 »Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
dem, giva åt Israels barn.
001:003 Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
lovade Mose.
001:004 Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
västerut skall edert område sträcka sig.
001:005 Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
icke lämna dig eller övergiva dig.
001:006 Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
dem.
001:007 Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
företager dig.
001:008 Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
och då skall du hava framgång.
001:009 Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
nu icke förskräckt eller försagd. Ty HERREN, din Gud, är med dig
i allt vad du företager dig.»
001:010 Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
001:011 »Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
eder Gud, vill giva eder till besittning.'»
001:012 Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
stam sade Josua:
001:013 »Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
detta land.'
001:014 Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
001:015 till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
HERREN, eder Gud, vill giva dem. Sedan mån I vända tillbaka till
det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
på andra sidan Jordan, på östra sidan.»
001:016 Då svarade de Josua och sade: »Allt vad du har bjudit oss vilja
vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
001:017 Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
Mose.
001:018 Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
dödad. Allenast må du vara frimodig och oförfärad.»

002:001 Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
sade: »Gån och besen landet och Jeriko.» De gingo åstad och
kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
lade de sig till vila.
002:002 Men för konungen i Jeriko blev inberättat: »I natt hava några
män kommit hit från Israels barn för att utforska landet.»
002:003 Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: »Lämna ut de
män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
kommit hit för att utforska hela landet.»
002:004 Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
»Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
voro;
002:005 och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem.»
002:006 Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
002:007 Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
hade begivit sig åstad.
002:008 Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
dem på taket
002:009 och sade till dem: »Jag vet att HERREN har givit eder detta
land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
002:010 Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
Og, huru I gåven dem till spillo.
002:011 Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
himmelen och nere på jorden.
002:012 Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
därpå,
002:013 och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden.»
002:014 Männen sade till henne: »Med vårt eget liv svara vi för edert,
såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet.»
002:015 Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
002:016 Och hon sade till dem: »Gån upp i bergsbygden, så att edra
förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
I sedan fortsätta eder färd.»
002:017 Och männen sade till henne: »Vi vilja likväl vara fria ifrån den
ed som du nu har tagit av oss,
002:018 om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
002:019 Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
dennes blod komma över vårt huvud.
002:020 Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
ifrån den ed som du har tagit av oss.»
002:021 Hon svarade: »Vare det såsom I haven sagt.» Och så lät hon dem
gå, och de drogo åstad. Men hon band det röda snöret i fönstret.
002:022 Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
hade icke funnit dem.
002:023 Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
dem.
002:024 Och de sade till Josua: »HERREN har givit hela landet i vår
hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss.»

003:001 Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
innan de gingo över.
003:002 Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
003:003 och bjödo folket och sade: »Så snart I fån se HERRENS, eder
Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
003:004--låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
två tusen alnar; närmare mån I icke komma den--på det att I
mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
dragit den vägen fram.»
003:005 Och Josua sade till folket: »Helgen eder, ty i morgon skall
HERREN göra under bland eder.»
003:006 Därefter sade Josua till prästerna: »Tagen förbundsarken och
dragen åstad framför folket.» Då togo de förbundsarken och gingo
framför folket.
003:007 Och HERREN sade till Josua: »I dag skall jag begynna att göra
dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
003:008 Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
stanna där, vid Jordan.'»
003:009 Då sade Josua till Israels barn: »Träden fram hit och hören
HERRENS, eder Guds, ord.»
003:010 Och Josua sade: »Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
amoréerna och jebuséerna:
003:011 förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
framför eder över Jordan.
003:012 Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
stam.
003:013 Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
såsom en samlad hög.»
003:014 Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
003:015 När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
alla sina bräddar,
003:016 då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret. Och folket
gick över mitt emot Jeriko.
003:017 Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
Jordan.

004:001 Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
HERREN till Josua:
004:002 »Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
004:003 och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
ställe, där I skolen lägra eder i natt.'»
004:004 Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
Israels barn, en man ur var stam.
004:005 Och Josua sade till dem: »Dragen åstad framför HERRENS, eder
Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
stammar.
004:006 Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder. När då
edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
004:007 skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
barn till evärdlig tid.'»
004:008 Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
till lägerstället och lade ned dem där.
004:009 Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
och de finnas kvar där ännu i dag.
004:010 Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
bjudit Josua; och folket gick över med hast.
004:011 Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
004:012 Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
tillsagt dem.
004:013 Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
004:014 På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
004:015 Och HERREN sade till Josua:
004:016 »Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
Jordan.»
004:017 Och Josua bjöd prästerna och sade: »Stigen upp ur Jordan.»
004:018 När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
såsom förut, upp över alla sina bräddar.
004:019 Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
Jerikoområdet.
004:020 Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
Gilgal.
004:021 Och han sade till Israels barn: »När nu edra barn i framtiden
fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
004:022 då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
gick på torr mark över denna Jordan,
004:023 i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
oss, till dess vi hade gått över det;
004:024 på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'»

005:001 Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
icke längre mod att stå emot Israels barn.
005:002 Vid den tiden sade HERREN till Josua: »Gör dig stenknivar och
omskär åter Israels barn, för andra gången.»
005:003 Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
Förhudshöjden.
005:004 Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
005:005 Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
005:006 Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
mjölk och honung.
005:007 Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
omskurna under vägen.
005:008 Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
005:009 Och HERREN sade till Josua: »I dag har jag avvältrat från
eder Egyptens smälek.» Och detta ställe fick namnet Gilgal,
såsom det heter ännu i dag.
005:010 Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
005:011 Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
av landets säd, just på den dagen.
005:012 Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
landet Kanaans avkastning.
005:013 Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
draget svärd i sin hand. Då gick Josua fram till honom och
frågade honom: »Tillhör du oss eller våra ovänner?»
005:014 Han svarade: »Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
har just nu kommit hit.» Då föll Josua ned till jorden på sitt
ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: »Vad har min
herre att säga till sin tjänare?»
005:015 Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: »Drag dina
skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig.» Och Josua
gjorde så.

006:001 Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
Israels barn; ingen gick ut eller in.
006:002 Men HERREN sade till Josua: »Se, jag har givit Jeriko med dess
konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
006:003 Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
006:004 Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
prästerna skola stöta i basunerna.
006:005 Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
över dem, var och en rätt fram.»
006:006 Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
dem: »Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
jubelbasuner framför HERRENS ark.»
006:007 Och till folket blev sagt: »Dragen ut och tågen omkring staden;
och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark.»
006:008 Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
006:009 Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
006:010 Men Josua hade bjudit folket och sagt: »I skolen icke upphäva
något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven
upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri.»
006:011 Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
över natten.
006:012 Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
HERRENS ark.
006:013 Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
stötte i basunerna.
006:014 De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
006:015 Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
006:016 Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
till folket: »Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
staden.
006:017 Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
hade sänt åstad.
006:018 Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
006:019 Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt.»
006:020 Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna. Ja,
när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
var och en rätt fram; så intogo de staden.
006:021 Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
och slogo dem med svärdsegg.
006:022 Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: »Gån
in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne.»
006:023 Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut. Och
de släppte dem utanför Israels läger.
006:024 Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
lade de till skatten i HERRENS hus.
006:025 Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
006:026 På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: »Förbannad vare
inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
stad, Jeriko. När han lägger dess grund, må detta kosta honom
hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
kosta honom hans yngste son.»
006:027 Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
hela landet.

007:001 Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
stam, tog något av det tillspillogivna. Då upptändes HERRENS
vrede mot Israels barn.
007:002 Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: »Dragen ditupp
och bespejen landet.» Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
007:003 Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: »Allt
folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai. Du behöver icke
låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
äro få.»
007:004 Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
dessa måste fly för ajiterna.
007:005 Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
slogo dem på sluttningen där. Då blev folkets hjärta förfärat,
det blev såsom vatten.
007:006 Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
007:007 Och Josua sade: »Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
förgöra oss? O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
sidan Jordan!
007:008 Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
flykten för sina fiender?
007:009 När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
jorden. Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?»
007:010 Men HERREN svarade Josua: »Stå upp. Varför ligger du så på ditt
ansikte?
007:011 Israel har syndat, de hava överträtt det förbund som jag
stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
007:012 Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
hemfallna åt tillspillogivning. Jag vill icke mer vara med eder,
om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
007:013 Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
007:014 I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
skall den ena mannen efter den andra träda fram.
007:015 Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
vad som var en galenskap i Israel.»
007:016 Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
007:017 När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
007:018 När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
till Sera av Juda stam.
007:019 Då sade Josua till Akan: »Min son, giv ära åt HERREN, Israels
Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
intet för mig.»
007:020 Akan svarade Josua och sade: »Det är sant, jag har syndat mot
HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
007:021 jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
mitten av mitt tält, och silvret underst.»
007:022 Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
underst.
007:023 Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
barns menighet och lade det ned inför HERREN.
007:024 Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
007:025 Och Josua sade: »Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock
HERREN i dag låta olycka komma över dig.» Och Israels
menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
stenar på dem.
007:026 Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd. Därav
fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

008:001 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke och var icke förfärad;
tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
stad och hans land.
008:002 Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
därifrån och boskapen, såsom edert byte. Lägg nu ett bakhåll mot
staden, på andra sidan därom.»
008:003 Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
Ai. Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
stridsmännen, och sände dem ut om natten.
008:004 Och han bjöd dem och sade: »Given akt: I skolen lägga eder i
bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
008:005 Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
fram mot staden. När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
vilja vi fly för dem.
008:006 Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
förra gången.'
008:007 Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
i eder hand.
008:008 Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra. Given akt på vad
jag nu har bjudit eder.»
008:009 Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
mellan Betel och Ai, väster om Ai. Men Josua stannade över
natten bland folket.
008:010 Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
008:011 Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
008:012 Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
Betel och Ai, väster om staden.
008:013 Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
008:014 När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
lagt mot honom på andra sidan om staden.
008:015 Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
öknen till.
008:016 Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
ifrån staden.
008:017 Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
Israel.

008:018 Och HERREN sade till Josua: »Räck ut lansen, som du har i din
hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand.» Då räckte Josua
ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
008:019 Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
008:020 När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
sig mot sina förföljare.
008:021 Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
och angrepo ajiterna.
008:022 De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
och rädda sig.
008:023 Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
Josua.
008:024 Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
008:025 Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
008:026 Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
spillo.
008:027 Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
Josua.
008:028 Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
008:029 Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
hänga ända till aftonen. Men när solen gick ned, tog man på
Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
008:030 Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
Ebal,
008:031 såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
008:032 Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
008:033 Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
skulle välsigna Israels folk.
008:034 Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
008:035 Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
inför de främlingar som följde med dem.
009:001 Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
upp emot Libanon, hörde vad som hade skett--hetiterna,
amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna--
009:002 slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
Israel.

009:003 Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
och Ai,
009:004 togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
av skinn,
009:005 och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
reskost var torrt och söndersmulat.
009:006 Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
och Israels män: »Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
sluten nu förbund med oss.»
009:007 Men Israels män svarade hivéerna: »Kanhända bon I här mitt
ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?»
009:008 Då sade de till Josua: »Vi vilja bliva dig underdåniga.» Josua
frågade dem: »Vilka ären I då, och varifrån kommen I?»
009:009 De svarade honom: »Dina tjänare hava kommit från ett mycket
avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
009:010 och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
Basan, som bodde i Astarot.
009:011 Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
oss.'
009:012 Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
009:013 Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
sönderspruckna. Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
hava blivit utslitna under vår mycket långa resa.»
009:014 Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
mun.
009:015 Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
ed.

009:016 Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
bodde mitt ibland dem.
009:017 Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
Kirjat-Jearim.
009:018 Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud. Men
hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
009:019 Då sade alla hövdingarna till menigheten: »Vi hava givit dem vår
ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
dem.
009:020 Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
som vi hava svurit dem.»
009:021 Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
såsom hövdingarna hade sagt till dem.
009:022 Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
»Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
009:023 Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus.»
009:024 De svarade Josua och sade: »Det hade blivit berättat för dina
tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
när I kommen, och så gjorde vi detta.
009:025 Och se, nu äro vi i din hand. Vad dig synes gott och rätt att
göra med oss, det må du göra.»
009:026 Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
hand, så att de icke dräpte dem;
009:027 men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare--såsom de
äro ännu i dag--på den plats som han skulle utvälja.

010:001 Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
Israel och fingo bo mitt ibland dem,
010:002 fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
dess män voro alla tappra.
010:003 Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
säga:
010:004 »Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
barn.»
010:005 Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
och de belägrade Gibeon och angrepo det.
010:006 Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
säga: »Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
oss.»
010:007 Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
alla sina tappraste stridsmän.
010:008 Och HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty jag har
givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot.»
010:009 Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
sedan han hade brutit upp från Gilgal.
010:010 Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
010:011 Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

010:012 Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
i Israels barns våld; han sade inför Israel:
»Du sol, stå stilla i Gibeon,
du måne, i Ajalons dal!»

010:013 Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
hade tagit hämnd på sina fiender.

Detta finnes ju upptecknat i »Den redliges bok». Solen blev
stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
gå ned.
010:014 Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
Israel.

010:015 Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

010:016 Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
Mackeda.
010:017 Då blev det inberättat för Josua: »Man har funnit de fem
konungarna gömda i grottan till Mackeda.»
010:018 Josua sade: »Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
och sätten dit folk för att bevaka den.
010:019 Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand.»

010:020 Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
nederlag och nedgjort dem--varvid dock några av dem lyckades
rädda sig och komma in i de befästa städerna--
010:021 vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
Israels barn.
010:022 Då sade Josua: »Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
mig, ut ur grottan.»
010:023 De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
010:024 När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
krigsfolket som hade dragit med honom: »Träden fram och sätt
edra fötter på dessa konungars halsar.» Och de trädde fram och
satte sina fötter på deras halsar.
010:025 Sedan sade Josua till dem: »Frukten icke och varen icke
försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med.»
010:026 Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
010:027 Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
kvar där ännu i denna dag.
010:028 Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
som voro därinne och lät ingen slippa undan. Och han gjorde med
konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
i Jeriko.
010:029 Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
belägrade Libna.
010:030 Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
och läto ingen därinne slippa undan. Och han gjorde med dess
konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
010:031 Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
belägrade och angrep det.
010:032 Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
som voro därinne--alldeles såsom de hade gjort med Libna.
010:033 Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
undan.
010:034 Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
belägrade och angrepo det.
010:035 Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
voro därinne--alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
010:036 Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
belägrade det.
010:037 Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
därinne, och han lät ingen slippa undan--alldeles såsom han
hade gjort med Eglon. Han gav det till spillo med alla dem som
voro därinne.
010:038 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
belägrade det.
010:039 Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan. Han
gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
konung.
010:040 Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
010:041 Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
hela landet Gosen ända till Gibeon.
010:042 Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
010:043 Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
Gilgal.

011:001 Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
i Aksaf
011:002 och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
Nafot-Dor, västerut,
011:003 vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
011:004 Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
myckenhet.
011:005 Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
011:006 Men HERREN sade till Josua: »Frukta icke för dem, ty i morgon
vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
Israels våld. På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
deras vagnar skall du bränna upp i eld.»

011:007 Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
Meroms vatten och anföll dem.
011:008 Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
011:009 Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
han bränna upp i eld.
011:010 Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
för alla dessa riken.
011:011 Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
själva Hasor brände han upp i eld.
011:012 Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
011:013 Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
011:014 Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
anda hade bliva kvar.
011:015 Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
som HERREN hade bjudit Mose.
011:016 Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
bergsbygd och dess lågland,
011:017 landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
011:018 I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
011:019 Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
strid.
011:020 Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
011:021 Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
spillo.
011:022 I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
011:023 Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
avdelningar och stammar. Och landet hade nu ro från krig.

012:001 Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
hela Hedmarken på östra sidan:
012:002 Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
Ammons barns gräns,
012:003 ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
nedanför Pisgas sluttningar.
012:004 Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
012:005 Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
012:006 HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
012:007 Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
(Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
efter deras avdelningar,
012:008 såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
012:009 De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
Betel, en,
012:010 konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
012:011 konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
012:012 konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
012:013 konungen i Debir en, konungen i Geder en,
012:014 konungen i Horma en, konungen i Arad en,
012:015 konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
012:016 konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
012:017 konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
012:018 konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
012:019 konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
012:020 konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
012:021 konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
012:022 konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
012:023 konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
en,
012:024 konungen i Tirsa en--tillsammans trettioen konungar.

013:001 Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
till honom: »Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
013:002 Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
kretsar och hela gesuréernas land.
013:003 Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
filistéernas fem hövdingar innehava--den i Gasa, den i Asdod,
den i Askelon, den i Gat och den i Ekron--så ock avéernas
område,
013:004 hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
013:005 och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
Hamat--
013:006 alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
Israels barn. Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
013:007 Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
stammarna och åt ena hälften av Manasse stam.»
013:008 Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
013:009 landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
013:010 jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
013:011 vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
013:012 hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
hade slagit och fördrivit dem.
013:013 Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
såsom de göra ännu i dag.
013:014 (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel. HERRENS, Israels
Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
013:015 Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
013:016 De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
013:017 Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
Bet-Baal-Meon,
013:018 Jahas, Kedemot, Mefaat,
013:019 Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
013:020 Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
013:021 alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
013:022 Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
013:023 Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
013:024 Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
släkter.
013:025 De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
gent emot Rabba,
013:026 vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
013:027 samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
Jordan, på östra sidan.
013:028 Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
sina byar.
013:029 Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
släkter.
013:030 Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
sextio städer,
013:031 alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
013:032 Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
013:033 Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel. HERREN, Israels
Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.

014:001 Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
åt dem,
014:002 nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
ena halva stammen.
014:003 Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
han icke givit någon arvedel bland dem.
014:004 Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
deras boskap och deras övriga egendom.
014:005 Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
utskiftade landet
014:006 Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: »Du vet själv vad HERREN
sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
014:007 Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
014:008 Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
014:009 Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
HERREN, min Gud.'
014:010 Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose--de
år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
014:011 Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
014:012 Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
dagen. Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat.»
014:013 Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
till arvedel.
014:014 Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
efterföljt HERREN, Israels Gud.
014:015 Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
bland anakiterna. Och landet hade nu ro från krig.

015:001 Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
015:002 Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
sydligaste vik,
015:003 gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
015:004 Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
bäck; sedan gick gränsen ut vid havet. »Detta», sade han, »skall
vara eder gräns i söder.»
015:005 Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp. Och
gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
Jordan har sitt utlopp.
015:006 Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
sons, sten.
015:007 Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
015:008 Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'
höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
i norra ändan av Refaimsdalen.
015:009 Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
Kirjat-Jearim.
015:010 Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
015:011 Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
015:012 Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
015:013 Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
faders, stad, det är Hebron.
015:014 Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
Talmai, Anaks avkomlingar.
015:015 Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette
fordom Kirjat-Sefer.
015:016 Och Kaleb sade: »Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
det vill jag giva min dotter Aksa till hustru.»
015:017 När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
honom sin dotter Aksa till hustru.
015:018 Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
åsnan. Då sade Kaleb till henne: »Vad önskar du?»
015:019 Hon sade: »Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor.» Då
gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
015:020 Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
015:021 Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
015:022 Kina, Dimona, Adada,
015:023 Kedes, Hasor och Jitnan,
015:024 Sif, Telem, Bealot,
015:025 Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
015:026 Amam, Sema, Molada,
015:027 Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
015:028 Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
015:029 Baala, Ijim, Esem,
015:030 Eltolad, Kesil, Horma,
015:031 Siklag, Madmanna, Sansanna,
015:032 Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon--tillsammans tjugunio städer
med sina byar.
015:033 I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
015:034 Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
015:035 Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
015:036 Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim--fjorton städer med
sina byar;
015:037 Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
015:038 Dilean, Mispe, Jokteel,
015:039 Lakis, Boskat, Eglon,
015:040 Kabbon, Lamas, Kitlis,
015:041 Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda--sexton städer med sina
byar;
015:042 Libna, Eter, Asan,
015:043 Jifta, Asna, Nesib,
015:044 Kegila, Aksib och Maresa--nio städer med sina byar;
015:045 Ekron med underlydande städer och byar;
015:046 från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
dithörande byar;
015:047 vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
till Stora havet, som utgjorde gränsen.
015:048 Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
015:049 Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
015:050 Anab, Estemo, Anim,
015:051 Gosen, Holon och Gilo--elva städer med sina byar;
015:052 Arab, Ruma, Esean,
015:053 Janum, Bet-Tappua, Afeka,
015:054 Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior--nio städer med
sina byar;
015:055 Maon, Karmel, Sif, Juta,
015:056 Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
015:057 Kain, Gibea och Timna--tio städer med sina byar;
015:058 Halhul, Bet-Sur, Gedor,
015:059 Maarat, Bet-Anot och Eltekon--sex städer med sina byar;
015:060 Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba--två städer med
sina byar;
015:061 I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
015:062 Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi--sex städer med sina byar.
015:063 Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.

016:001 Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
016:002 Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
arkiternas område, mot Atarot.
016:003 Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
vid havet.
016:004 Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
016:005 Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
till Övre Bet-Horon.
016:006 Sedan gick gränsen ut vid havet. I norr var Mikmetat gräns.
Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo. Därefter
gick den fram där i öster till Janoa.
016:007 Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
Jeriko och gick ut vid Jordan.
016:008 Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
ut vid havet. Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
släkter.
016:009 Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
016:010 Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.

017:001 Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
017:002 Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
barn, och Semidas barn. Dessa voro Manasses, Josefs sons,
manliga avkomlingar, efter deras släkter.
017:003 Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
017:004 Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
stamhövdingarna och sade: »HERREN bjöd Mose att giva oss en
arvedel bland våra bröder.» Då gav man dem, efter HERRENS
befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
017:005 Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio--förutom
Gileads land och Basan på andra sidan Jordan--
017:006 eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner. Men
Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
017:007 Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
017:008 (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
017:009 Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
städer. Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
ut vid havet.
017:010 Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
017:011 Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
och underlydande orter, de tre höjdernas land.
017:012 Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
förmådde hålla sig kvar där i landet.
017:013 När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
017:014 Och Josefs barn talade till Josua och sade: »Varför har du givit
oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?»
017:015 Då svarade Josua dem: »Om du är ett för talrikt folk, så drag
upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång.»
017:016 Men Josefs barn sade: »I bergsbygden finnes icke rum nog för
oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
orter och de som bo i Jisreels dal.»
017:017 Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: »Du är ett
talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
allenast en lott;
017:018 utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
skola tillhöra dig. Ty du mås