Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Det går an
Author: Almqvist, Carl Jonas Love, 1793-1866
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Det går an" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



CARL JONAS LOVE ALMQVIST

_Det går an_



Första kapitlet

  _Ett intagande och märkvärdigt mellanting!
  Lantflicka inte, bondflicka alls inte
  --men inte heller riktigt
  av bättre klass_


En skön torsdagsmorgon i juli månad strömmade mycket folk förbi
Riddarholmskyrkan i Stockholm, och skyndade utför backen emellan
Kammarrätten och Statskontoret, för att i rättan tid hinna ned till
Mälarstranden, där ångbåtarna låg. Alla hastade till Yngve Frey, sprang
över landgången med snabbhet, ty tiden till avresan var redan slagen,
och ångbåtskaptenen kommenderade "främmande från bord!"

De främmande tog därför ett snabbt avsked av sina bortresande vänner och
gick tillbaka till stranden. Landgången drogs in och ångbåten lade ut.
Efter några minuter var den långt borta på vattnet.

"Förgäves! det är för sent, min fru!" muttrade en och annan resande
skalkaktigt mellan tänderna, då ett åldrigt fruntimmer sågs komma ned på
Riddarholmsstranden, och med näsduksviftningar och häftiga åtbörder gav
tillkänna, att hon var en passagerare, som borde med. Ingen slup fanns
tillreds vid landet, och ångbåten själv var kommen mitt för Owens, ja,
sköt pilsnabbt förbi Garnisonssjukhuset.

Dock väckte det en viss, ehuru hastigt övergående rörelse hos de
resande, då de hörde ett par halva utrop: "Moster! Moster!" ifrån en ung
passagererska på fördäcket, vilken tycktes för skams skull inte vilja
ropa högt, men som man dock förstod på ett ledsamt sätt hade blivit
skild från en sin släkting, troligen ett påräknat och för henne
angeläget resesällskap.

Men man är ofta så egoistisk, att man glömmer sin nästa; och folk, som
köpt biljetter till salong och akterdäck, frågar inte särdeles efter vad
som händer pöbeln därframme på fördäcket och vid skansen. De "bättre"
resande utgjordes denna gång av äldre herrar, nästan allesammans med
ledsamma ansikten. De åtföljdes av fruar och barn, inte just av allra
yngsta slaget, men i den gängliga åldern då naiviteten förgått och ännu
inte efterträtts av känsla och förnuft. Alla sådana människor är högst
egoistiska, och det av begripliga skäl. De där väl uppfostrade barnen är
vanligen så ur stånd att hjälpa sig själva, att de i varje ögonblick
ropar på hjälp: än har kängbandet lossnat än en handske fallit i sjön,
än är de hungriga, än törstiga, och hela världen står för dem i olag.
Deras mödrar har därför mycket besvär, utom all möda de måste göra sig
med sina egna kroppar, för att komma upp och ned i de trånga
ångbåtstrapporna; och familjefäderna, slutligen, de försöker väl
uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men även detta tyckes
knappt förslå. De kan inte ägna så mycket uppmärksamhet åt andra, emedan
de har nog att syssla med sitt eget upprätthållande, sina fruar, sina
barn; och framför allt måste de med stor omtanke överlägga, vad de kan
våga förtära ombord, för att inte bli alldeles kaputt; allt av den
naturliga orsaken, att då själens rena glädje, som är det bästa
läkemedel emot kroppens opassligheter och svagheter, saknas, är man
ständigt åtkomlig för vad som helst, och mår gärna illa både av vad man
äter, och av vad man låter bli att äta. Många herrar här hade ännu
lämningar av koleran i minnet. Inte underligt då, att var och en blott
tänkte på sig själv, och med ett allvar i åtbörderna, som skulle ha
anstått en romersk senator, överlade begrundade, rådslog och slutligen,
så vitt möjligt var, avgjorde planen för sin mat och övriga viktiga
omständigheter under resan.

Om det bland salongspassagerarna funnits någon mansperson av yngre och
ogift slag, så hade en sådan förmodligen haft tid att tycka synd om det
stackars fruntimret på fördäcket, som blivit skilt från sin moster;
åtminstone hade han utgrundat hur hon såg ut; och frågat efter hennes
namn.

Denna gång fanns det bland det bättre folket på Yngve Frey ingen dylik
mansperson. Men bland fördäckspassagerarna befann sig en lång och vacker
underofficer--ja, utan förbehåll sagt, en sergeant--som, antingen av
penningförhinder eller andra orsaker, på denna resa inte frågat efter
att vara bättre än däckpassabel. Hygglig och städad, samtalade han dock
med en och annan av salongsfamiljernas medlemmar. Han avvisades inte av
dem; ty hans mustascher var mörka, uppböjda och nästan sköna; hans
tschakot nätt nog för att inte misshaga fruarna; och en viss manlighet i
väsendet gjorde, att de eljest förnäma och stela herrar-fäderna tillät
sig samtala med en person, som tycktes medföra ett tyst löfte om att
inte stanna inom underofficersgraden, utan med tiden beträda, om inte en
kaptens eller majors, dock en löjtnants bana.

Den unge, hygglige sergeanten hade på fördäcket varseblivit henne, som
skilts ifrån sin moster; och det väckte hans uppmärksamhet, att hon vid
avresan stått i en liten nätt fruntimmershatt av vit kambrik, men efter
en stund låtit hatten försvinna från huvudet, visande sig i stället nu
med en silkesschalett över hjässan, såsom "jungfrur" bruka. Frågades
alltså: var denna passagererska mamsell eller jungfru? och, i vilketdera
fallet, hur kom det sig, att hon bytt huvudbonad?

Sergeanten, intresserad för henne genom hennes första missöde, började
allt mer och mer hålla sig på fördäcket, dit han också rättvist hörde,
och han övergav allt mer och mer samtalet med salongsnoblessen. Mig
förefaller det, sade han till sig själv, att denna vackra flicka är
mamsell--från någon landsort troligen--och befinner sig på väg att fara
hem, åtföljd och skyddad av en äldre släkting, men som av sin kaffekopp
hindrades att i tid hinna ned till ångbåten. Då detta hände, bortlägger
flickan hastigt utseendet av mamsell, genom hattens avtagande, så att
hon må undvika det oskickliga i att resa utan beskydd; och med
schalettens påsättande gör hon sig i stället till jungfru, i likhet med
de övriga fyra à fem jungfrurna här framme på fördäcket, varefter hon
som sådan kan resa fram hela Mälaren åtminstone, utan förtal, fast utan
moster.

Grundligt tänkt, eller inte, fäste sig likväl sergeanten vid detta lilla
uppträde. Det förekom honom alltid oavgjort, om flickan var bättre eller
sämre folk i sig själv; hon var emellertid ganska nätt och snygg i sin
mörkblå kapott. Den stora silkesduk av fint, ljusrött, skärt, nära vitt
sidentyg, med några smala, gröna ränder här och där, vilken hon knutit
under hakan, och smakfullt ordnat till huckle över sin kam i
nacken--eller, som det fordom kunde ha hetat, slöja--behagade
sergeanten, och kom honom inte att längta tillbaka efter kambrikshatten.
Han gick ned till kaptenen för att hämta upplysning om hennes namn.
Efter en stunds ögnande på passagerarlistan, befanns hon heta Sara
Videbeck, och vara glasmästardotter från Lidköping. En ovanligt
omständlig underrättelse på en ångbåtspassagerarelista! Men den kom sig
därav, att hon hade pass med sig, som annars ångbåtsresande sällan
medför, och att hon ägt ordningssinne nog att åt kaptenen under resan
avlämna sitt pass, till all möjlig säkerhets vinnande för sin person.

Sergeanten satt i många tankar nere i matsalongen--märk matsalongen! Det
är den, dit fördäckspassagerare, åtminstone de av tillräckligt mod och
hurtigt utseende, får tränga in vid matstunderna. Det var nu ungefär
frukosttid, eller kunde lätt bli det, ifall man rekvirerade en portion.
Sergeanten tänkte så här. En glasmästardotter från Lidköping--det är en
småstad, långt, långt bort ifrån Stockholm. En mamsell? på sätt och vis,
ja. En borgardotter, dock av ringaste borgarklass. Ett intagande och
märkvärdigt mellanting! Lantflicka inte, bondflicka alls inte--men inte
heller riktigt av bättre klass. Vad skall en sådan egentligen anses för?
vad kallas? Det är någonting outgrundligt i denna mellansort. Låt
se--tag hit en biffstek!

Frukosten utgjorde en skicklig paus i sergeantens irrande och outredda
tankegångar. När biffsteken slutats, fortfor han för sig själv: Minsann,
för tusan fan, det är just som jag. Vad är par exemple jag för en? Inte
soldat. Inte officer. Inte sämre folk, och inte riktigt bättre heller.
Låt mig se--djävulen--tag hit porter!

Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar,
spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm!
tänkte han, Sara--Vid--Vid--har ingenting förtärt på morgonen. Jag har
lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas?
om hon par exemple kan äta?--Sergeantens tankegångar (nu, som förut,
litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus.
Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant.
Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka"
krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets
förstäv.

Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående
framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt
huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister.
Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta,
vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville
att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade.
Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg
henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen
fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade
sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten
börs--en pung, stickad av grönt silke--togs upp ur kapotten, och ett
silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken,
couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling.
Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm
röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten
skorrning på r.--Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta
jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så
går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!

Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom
och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån
henne, än att huvudet höjdes framåt litet.

Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid--(han
hejdade sig)--tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den
stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog
utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan
höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg
litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den
ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det
inte denna, som mamsell Sar--hm--var det inte just den här, som
behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.

Flickan såg på honom med--såsom han tyckte--ganska vackra ögon. Ringen,
som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att
hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte
han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till
relingen och släppte ringen i sjön.

Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det
vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker!
varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill
vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och
varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock,
Albert!

Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra
tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid
spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett
slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket,
ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg
på maskineriets rörelse.

--Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min
ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.

Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett
knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som
genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade
hon.

--Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.

Min tog en stor abborre.

--När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren,
som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att
ligga--under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på
orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig
tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.

--Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför
tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte,
att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig
mamsell mera!

Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också
tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert,
drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.

Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick
förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och
fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet.
Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.

Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den
lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i
sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på
däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste
blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt.
Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den
obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin
koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta
jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns
fot--men--

En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.

Så må fan ta henne!--med den tanken hoppade sergeanten rodnande och
förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det
mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert!
tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det
fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell.
Rackartyg!

Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller
halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt
mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås
med salt kött på! och det genast!

Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.

--Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt
bröd?

Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina
knäckebrödssmörgåsar vid skänken.

--Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.

Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt
franskt bröd[1].

--Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har
man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.

Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva
smörgåsen.

--Jag ber--satans--var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det,
och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på
utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta--kasta bort
alltihop, jag är inte hungrig.

Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta
tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade
smörgåsarna.--Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.

Man är orolig i magen--ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare.
Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men
skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på
kyrkoherden i Ulricehamn.

--Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su---- stadd utan
tvivel på nedresa?

Ja ja men.

--Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig,
utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men
betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.

Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag
skall till Ulricehamn.

--Ja, och--(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat
på brickan).

Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där,
anmärkte kyrkoherden.

--Å, det går, ja--(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).

Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?

--Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas,
herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?

Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito
portvin! eller porter!

Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra
företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och
gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i
Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.

Sergeanten bugade sig, betalade det rekvirerade, och sprang upp på däck
igen, med muntert sinne.

När han såg sig om på kusterna, förbi vilka ångbåten strök, märkte han
att den nu var nära att anlöpa Strängnäs. Den stora domkyrkan synes för
segelfarare redan på långt håll, och dess majestätiska torn behärskar
Södermanlandsnejderna vitt och brett. Först då man kommer närmare,
upptäcker man en skara små röda trähus, osymmetriskt hopade under
kyrkan, och endast det rödrutiga gymnasie- och skolhuset gör genom sin
höjd ett avbrott ifrån de övriga liderformiga rucklen. När man slutligen
anländer till den gamla söndriga bron och stannar, så säger man till sig
själv: detta är Strängnäs.

FOTNOT:

[1] Det ovanliga fall, som här inträffade, att en skänkjungfru breder på
en knäckebrödssmörgås, och, när hon sedan billigt påminns om att göra
den av franskt bröd, tar till ett helt sådant, utan att klyva det, utgör
ett talande bevis på beskedligheten hos restauratörer och -triser, att
låta okunniga flickor långt bort från landsorten även någon gång få
försöka. Bildningens första steg är ofta svårt, och man får snäsor. Må
då var och en bemanna sig och gå till väga med ett ädelt tålamod, såsom
här!



Andra kapitlet

  _Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
  riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och
  stolt borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
  självständiga delen av bondeståndet._


Passagerare, som tittar upp ifrån landgångsbryggan, har inte en hamn, en
plats framför sig, inte heller en reell gata, utan en backe; och de
flesta husen är oartiga nog att vända gavlarna åt en. Inte desto mindre
och medan ångbåten dröjer kanske en halv timme, går man i land. Man möts
väl inte här, som i Södertälje, av kringlor; dock, om man kliver
försiktigt, då man sätter sin fot på bryggan, ser sig för och inte
stiger ned sig i hålen mellan de murkna plankorna, så kan man komma upp
till staden med livet.

Detta var vad som inträffade med sergeanten och med en till. Då han
nämligen stod på fördäck och såg landgången läggas ut, märkte han ett
litet stycke ifrån sig det skära huvudet se upp emot den lilla staden
med tindrande ögon. Hastigt rann frimodigheten på honom; han beslöt
undvika alla de där farliga orden, jungfru, mamsell, och över huvud
varje titel.

--Ett ord! sade han, och vände sig otvungen till henne: ett ord! vi går
i land, kom! här på ångbåten är nu bråksamt, de skall langa in ved och
ha annat krångel för sig. Nere i matsalongen är det också ruskigt: det
är obehagligt att äta där för--hm--jag vet ett mycket hyggligt och bra
ställe här uppe i Strängnäs. Frukost tycker jag skulle kunna smaka nu
efter en så lång fasta?

Hon lät honom utan omständigheter ta sig under armen, gick över
landgången, slöt sig nära till honom på den äventyrliga bron; och--nu
stod de i Strängnäs.

Vad jag tycker om den här lilla staden, sade hon otvunget och kastade
glada blickar omkring sig. Det är helt annat än Stockholm!

--När man kommer närmare in, är det verkligen rätt hyggligt, genmälte
sergeanten.

Se--se! fortfor hon. Ack, jag andas--men--åja--ja--jojo--Lidköping är
ändå vackrare.

Den unga militären, förtjust över att i hast och nästan mot förmodan
höra sin bekantskap vara en språksam människa, började själv finna
Strängnäs ganska trevligt. I själva verket är det så också. Allt är utan
anspråk. Man kommer upp från sjön och beträder idel krokiga, smala
gränder eller gator, som slingrar sig över backar. Den sturska rakheten
syns inte till i detta samhälle. De små husen är gamla, vänliga; och man
finner snart att de inte bara har gavlar, utan även långsidor med täcka
fönster på, och till och med portar, där man känner sig hågad att stiga
in. Här är inte tecken till förnämt, varken av den högadliga
riddarhussorten, inte heller av det penningadliga hos ett rikt och stolt
borgerskap, inte heller av det urförnäma, som finns hos den
självständiga delen av bondeståndet och visar sig i dess sätt att vara:
nej, här ses allenast det medborgerliga av anspråkslösaste slag. Man
tror att alla husen tillhör skutskeppare, glasmästare, borstbindare,
fiskare.

Klart är, att härmed förstås bara det Strängnäs som möter den ifrån sjön
uppstigande passageraren, och omgiver honom innan han kommer så långt
som till domkyrkans upphöjda, trädbevuxna kulle, i vars grannskap
biskopshuset och några till antyder en högre värld. Men sergeanten, med
sin glasmästarflicka under armen, hade ännu inte gått åt höjderna. De
hade inte en gång gått till torget. De hade, till följd av hennes utrop
om det lilla huset med de vita luckorna, stannat i den märkvärdiga
Strängnäs-labyrint av små krokiga gator och hus, som befinner sig mellan
sjöstranden och torget. Här förde han sitt sällskap till en hög trappa,
som från själva gatan ledde utför och ned till en gård. Över gården gick
de till husets port. Här, viskade sergeanten, bor den rika färgaren, som
tillika håller en artig och proper restaurang. Vi skall få se hur snyggt
de har.--Flickan andades som i sitt eget hem, ehuru hon ofta tillade,
att Lidköping var ännu vackrare.

De steg över farstukvisten och kom in i huset uppför en trappa igen,
vilken ledde till ett stort rum i andra våningen med skänk uti. Det var
således ett slags värdshus, begrep Sara Videbeck. Sergeanten gick fram
till en snygg och gladlynt person, som torkade tallrikar innanför
disken. Låt oss få ett av smårummen här--det där till höger--eller det
där till vänster--lika gott--och frukost. Vad finns?

Hallon och grädde.

--Något stadigare?

Stekta morkullor--färsk lax--

--Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han
förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor
att tala till människan med tallrikarna)--ett par glas körsbärsvin!

När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens
skull--ifall flera skulle inkomma i salstugan--stängt dörren, tog Sara
Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med
mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna
(sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med
kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande
bakom vartdera örat. Även handskarna--couleur de lilas--drog hon av och
blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt
sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet
breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda
med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa
fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om
blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det
tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden,
mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i
sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om
händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan
ganska smal och snarare litet långväxt.

Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av
en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan
händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för
att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för
sin del på samma sätt.

Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant
dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat
päronträd--kan det vara apel?

Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte
ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och
utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu
avlagt; bör vara mahognyram.

Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring
spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över
sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och
lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så,
att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt
nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan
bli riktigt vackert. Har--har--har--inte sett det?

Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just
nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på
bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.

Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?

--Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[2]; och
sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.

Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var
stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på
resan!

Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade
med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!

--Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är
hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann--och
sedan så--jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött--och--par
exemple skulle vi inte kunna kalla varann--par exemple du--så länge vi
äter åtminstone eller--

Du?--ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång,
saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.

Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans
bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och
förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte
ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig,
visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes
inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart
åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes
oändligen hemmastadd.

Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig
överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara,
litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?

Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras--

Han gick ut och beställde mera hallon.

I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.

Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen
återbud.

--Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till
stranden.

Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte
schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.

--Vad? inföll sergeanten; det är jag, som--Fort, fort! Hon gick nu själv
förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen
kostat.

--En rdr 24 sk.

Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling
för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt
uppasserskan, som burit in.

Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna
slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade
någotdera slaget.

Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han
som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var
redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna
av förargelse och gick ut efter.

Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför
trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att
sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.

Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt
med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en
sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!

--Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han
inom sig med grämelse.

Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt
folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?

--Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se
de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att
spatsera under.

Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.

Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna,
vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och,
rätt som det var, yttrade hon:

--Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har
för något till förnamn?

Albert, svarade sergeanten.

--Alber--låt mig se?--ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan,
eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag
stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe;
blank i ögonen som emalj.

Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig
sergeanten att fråga.

--Försiktigt! kliv försiktigt! sade hon, för de var just nu på den
bräckliga bron. Men utan fara kom de in över landgången och befann sig
på nytt i ångbåtens värld. Man gick ifrån land, hjulen började välva sig
omkring; rökmoln och ett dovt dån utgjorde den simmande drakens avsked
från Strängnäs.

FOTNOT:

[2] Detta brukas inte nu vid avresan från en stad, blott vid ankomsten.



Tredje kapitlet

  _Den, som vill skära glas, min herre, han måste ha diamant!_


Sergeanten hade bestämt satt sig i sinnet, att han skulle visa sin
bekantskap en artighet. Han gick därför ned i matsalongen och begärde
ett skålpund konfekt. Fanns aldrig till salu på ångbåtar, svarades
det--Så för fan! finns här då apelsiner? sånt tycker jag ligger där
framme i korgen?--Ja.--Gott, ge mig fyra.

Då han kom med sin frukt i handen, fann han däcket på följande sätt
upptaget och ordnat. Större delen av det bättre folket--herrarna,
fruarna och barnen--hade gått ned i salongen. Några par satt väl på
akterdäcket, men inte just i livligt samtal, fast inte heller alldeles
sovande, dock i full ouppmärksamhet på allt vad som omgav dem.
Dalkullorna, längst framme vid förstäven, syntes nedlutade över de
ringlagda trossarna, och slumrade. De fyra à fem förut omtalade
jungfrurna hade samlats med ryggarna emot ett till hälften uppvecklat
segel. Kaptenen var förmodligen i sin hytt; han sågs inte på däck.
Maskinisterna gick på i ergastulum. Var är då min skära? frågade sig
sergeanten.

Han upptäckte henne slutligen sittande på en grönmålad spjälsoffa, som
stod vid relingen i nischen bakom ena hjulöverbyggnaden. Sergeanten
fann en så avskild plats ganska angenäm, gick dit med sina apelsiner,
satte sig bredvid henne och bjöd.

Hon nickade ett gott bifall och tog upp sin börs.

--Så för miljoner hundra sjutton granater! tänkte sergeanten, med blodet
uppstigande i ansiktet: hon måtte väl inte nu bums och kontant vilja
betala mig för apelsinerna? Det här lägre borgerskapet ger jag ...

Så illa blev det heller inte; hon tog ur sin virkade penningpung upp en
kniv med pläterskaft, och skalade med den en apelsin, som hon artigt
räckte åt Albert. Sedan skalade hon en åt sig, skar den i sex delar och
började låta sig väl smaka.

--Tack, bästa Sara! sade Albert och tog emot sin apelsin. Därpå begärde
han och fick låna hennes kniv till sönderstyckande av sin frukt. Han
besåg kniven med en viss undran; den var utmärkt trubbig, ja alldeles
rund i spetsen, utan att dock likna en bordskniv. I övrigt var den ny
och tämligen vass på ena sidan. Han brydde sig inte vidare därom utan
sade efter en liten stund: Nu, Sara, måste vi bli närmare bekanta, och
du skall säga mig hur nära släkt du är med din moster, hon där, som ...

Inte kom med i morse? Det blir inte svårt att säga, kan jag tro, hur
pass nära släkt jag är med min moster.

--Javisst, men ...

Ja, jag är rätt ledsen att hon inte hann med, stackars moster Ulla;
hon har nu fått lov att ta sig egen skjuts, eller fara på
Göteborgsdiligensen; och man får se var vi kan sammanträffa på vägen, om
det alls sker. Kanske dröjer hon nu kvar i Stockholm, då det gick så där
tvärt för henne vid själva utloppet. Jag har en annan moster till, skall
du veta, en ogift, heter Gustava; hon bor i Lidköping och ser om min
sjuka mor, medan jag är bortrest. Men den här moster Ulla har länge
varit Stockholmsbo, och hon skulle nu bara resa åt hemorten med mig för
att ruska på sig litet; och det var dumt, att hon skulle försöla sig;
men det gör hon ofta, stackars moster Ulla. Jag var också ledsen för min
egen räkning; det är alltid gott att ha en moster, eller så, med sig när
man färdas. Man jag var säker, det skulle inte slå mig felt att träffa
någon resande ändå på vägen, som--ät själv, Albe! inte äter jag ensam
upp alla de här.

--Tack, sade han, glad att även få yttra ett ord. Färdas du ofta till
Stockholm? Det är minsann en lång väg emellan Stockholm och Lidköping?

Jag har aldrig varit till Stockholm förr. Jag behövde det nu, för att
falka på olja och diamanter, och bese det nyaste modet.

Sergeanten såg undrande på flickan och teg. Olja? tänkte han. Jag måste
helt och hållet ha misstagit mig om hennes beskaffenhet. Hm! Det nyaste
modet? Han mätte hennes figur från topp till tå; den var minsann också
rätt elegant, nämligen i sitt slag. Slutligen yttrade han halvhögt:
Diamanter?

--Ja, just diamanter, min herre! Ha ... ha ... du tror kanske, att flinta
duger, du? Nenej men. Att slå eld med, likasom i ett gevärslås, det går
flinta an till, men se, den som vill skära glas, min herre, han måste ha
diamant!

Hennes ögon öppnade sig och glimmade vid dessa ord liksom av en medfödd,
hög självkänsla. Hon syntes nästan stolt, ehuru stolthet aldrig annars
visade sig i hennes blick, utom vid de tillfällen, då hon vände någon
ryggen. Också sjönk hon genast ned till förtrolighet igen, då hon märkte
att Albert var på väg att i häpenheten tappa apelsinen. Hon tillade: Vi
har alltid tagit kritan ifrån Göteborg annars, och kunde ha gjort så med
oljan också men min mor fick brev om, att den skulle fås för 12 skilling
bättre per kanna i Stockholm, och så roade det mig att fara hit upp och
höra efter, då jag hade en moster här förut att bo hos. Men det nya
modet, som de talade så vitt om i Lidköping, hur de nu uppe i Stockholm
skulle ha hittat på att färga glas till kyrkfönster, det bryr jag mig
inte om. Inte har jag sett sådant i Stockholm; jag besökte med flit alla
kyrkorna i den staden, och det var inget lätt arbete, ty de var
odrägligt många; men där fanns inte färgat glas i en enda. Jag vet inte
var den osanningen är kommen ifrån, om inte från Uppsala, där en
assessor lär hålla på att måla fönstren i ett altarkor. Jag ville eljest
lära mig det; ty vi har många beställningar av kyrkfönster både
till--ja--och ända ned emot Skara. Ty i Skara finns det ingen människa,
som kan hantera glas, och jag visste det skulle bli en stor och artig
förtjänst, om vi kunde färga glas på verkstaden. Vi skulle då vara de
enda, så nära, som hade makt med det nya modet; och de skulle ta av
oss, så fort något spräcktes i kyrkorna. Men lik'om det; jag hör att det
modet brukas ingenstans, och då är det heller ingenting värt. Diamanter
fick jag rara, så jag är ganska nöjd med resan; och olja sen ...

Men vartill i Guds namn brukar du så mycken olja?

--Till kitt, vet jag. Vartill skulle väl olja här i livet annars vara?

Men varför reser inte din far själv i så viktiga och långväga affärer?

--Å min Gud! han är död för sex år sedan. Det var en annan sak.

--Och min mor, stackare, har stått för verkstaden sedan, med rättigheter
som änka, förstås; men hon har på hela två år legat till sängs jämt, så
jag kan säga att det är jag, som ensam står före.

Men säg mig, vackra Sara, hur gammal par exemple är du då, ifall jag
törs fråga?

--Tjugofyra år och litet till.

Vad? är det möjligt? jag tog dig för aderton år. Sådana kinder--denna
hy ...

--Ja, desamma kinderna gick jag med vid aderton år. Man säger, att
fiskalsdöttrar, mamseller och fröknar giva sig ut för yngre än de är,
såsom jag hörde de brukade vid Lunds brunn; men jag finner föga heder
uti, att se gammal ut vid ett ungt åratal. Då håller jag vida bättre,
att göra tvärt om. Hur pass till åren är ... om jag törs fråga?

Jag? vi är nästan jämnåriga; jag är tjugofem år.

--Och jag, som tog dig för en person om sina nitton år allenast, vilken
ännu inte passerat graderna. Så frankt bär du dig åt.

Graderna? ja, kära du, för att vara uppriktig, dem har jag inte ännu
passerat och kommer kanske aldrig så vida.

--Vad ... vad är du då för en?

Blott underofficer.

--Sådana har jag förr sett bland Skaraborgarna, och det var hederliga
karlar. Jag minns vid Lunds brunn ... där gick dagdriverskor till
mamseller och låtsades dricka hälsovatten för ett och annat: då var där
också en svärm Västgötadals- och Skaraborgslöjtnanter, kaptener,
majorare, och dylikt som de kalla officerare, vilka även låtasade må
illa och talade med mamsellerna. Men såg jag nånsin vid Lunds brunn
några underofficerare, så var det alltid rejäla karlar med verkligt ont,
och som inte drack för nöjet.

Men vad gjorde du då vid Lunds brunn, Sara? du, såsom frisk, hade väl
bara rest dit att njuta av den sköna naturen?

--Jag var där bara en dag, och hade min profit av askar. Jag måste
färdas dit för att se efter ett par av våra lärpojkar, som blivit
efterskickade att sätta i en hop rutor i brunnssalongen, som blivit
utslagna under en besynnerlig bollkastning, brunnsgästerna emellan, på
den 4 juli. Man är aldrig säker för pojkarna; de slår sönder varan; så
förstår de inte heller att skära; illa hanterar de diamanten. Som det
nu var ett betydligare arbete, for jag själv dit och ångrar det inte.
Vad tycker du, Albe? jag satte i 56 smårutor, 22 av sämre grönt glas och
hör! ... 34 av skönt taffelglas. Dessutom sålde jag tio glasaskar, sådana
som endast vi gör på verkstaden, med guldpapper under till lister; och
sex stora lanternor, som de skall ha att lysa sig med, när de går i
källarna efter selsevatten, och spa, och kreutzervrimmel, och slikt. Som
jag säger, jag såg där endast två underofficerare, allvarsamma karlar
med gikt, Västgötadalare bägge. Hur kommer det till, att du kan vara
underofficer, och är blott en så ung människa?

I Stockholm brukar de stundom yngre underofficerare ... i synnerhet som
... ja, ser du, jag är egentligen inte långt ifrån officer ... sergeant.

--Schersant? nå bra, som det är. Fråga aldrig efter att bli officer,
löjtnant och dylikt skralt sällskap. Vad gör de dagtjuvarna annat, än
talar strunt med mamsellerna om dagarna, och om kvällarna med
jungfrurna. Skräp! krås och kragar, tomma magar.

Paus.

Militären satt småskrämd vid hörandet av sin öppenhjärtiga väns
talförmåga och dristiga utflykter. Han visste med sig själv, att han
alltför gärna ville bli löjtnant, och hoppades vinna denna befordran
genom sin hemliga släktskap med en viss stor familj i huvudstaden; han
visste också, att hans kassa för närvarande var gott nog försedd till
det slags inspektionsresa över vissa egendomar, vartill han under sin
sommarpermission blivit utsänd. Han ville därför inte lämpa på sig de
svårmodiga rimmen: krås och kragar etc etc. Men neka kunde han inte, att
det där glammet med mamseller och jungfrur emellanåt fallit honom i
smaken. Han blickade därför bestört på en Sara med så avgörande
utlåtelser. Han såg på hennes ansikte; de glada, vänliga ögonen tycktes
stå i motsägelse till hennes sista stränga tal; ja, när han betraktade
de röda, fylliga, nästan skönt formade läpparna, med de jämna, vitt
glimmande tänderna innanför, och en stundom framskymtande liten
tungspets av högrött fint slag, så kunde väl den tysta frågan förlåtas
en man, som han: har då ingen i världen kysst denna mun?

Sara såg också honom i ansiktet, liksom han henne, och slutligen frågade
hon med en skär, mild röst: Vad är det du ser så på?

Helt oförtänkt och djärvemang svarade han: Jag sitter och undrar, om
ingen människa nånsin kysst den där munnen?

Ett hastigt övergående leende var hela hennes svar, och hon tittade bort
över Mälarfjärdarna. I hennes blick syntes härvid inte det minsta
koketteri, eller skimmer av elakhet: men å andra sidan inte heller
någonting just romantiskt, svärmiskt, himmelskt. Det var ett mellanting
av oförklarligt slag. Alldeles inte fult, men inte heller djupt vackert.
Det liknade det slaget, varom man med en glad min brukar yttra sig: Å!
det går an!

Uppmuntrad därav, att hon åtminstone inte avvisade honom, vände nacken
till eller gick sin väg, fortfor sergeanten: Jag skulle kunna säga dig
mycket, bästa Sara, av samma slag, som du själv omtalat att man brukar
till mamseller och jungfrun jag bekänner till och med, att jag inte är
ovan vid detta tal. Men du har förklarat för mig, hur du hatar det: jag
vill inte en gång nämna om hjärta, eftersom jag minns förr i dag ... och
dessutom tror jag, uppriktigt sagt, ditt hjärta vara av glas; och jag,
jag äger inte i mitt våld den diamant, det enda vapen, varmed märke
skulle kunna ristas i ett sådant.

Skall du stanna i Arboga, dit ångbåten kommer i afton, Albert? Hon
frågade detta med ett genomträngande ögonkast.

--Jag? nej visst inte. Jag skall ned till Vadsbo härad, till vissa
egendomar, och sedan kanske ännu längre in i Västergötland.

Då åker vi tillsammans (åter ett genomträngande ögonkast) ... så kan vi
ha två hästar för parvagn ... och vi repartisera ... och ... ty jag ser,
du har inte eget åkdon med dig. Bondkärror är elaka att åka på, och
skjutspojklymlar vid sidan, det är inte mitt folk, de är sällan rena.

Sergeanten sprang upp och skulle väl ha slutit henne i sin famn, om de
inte varit på däck. Hon har hjärta! tänkte han.

Sätt dig ned, Albert, så skall vi tillsammans roa oss med att räkna ut
skjutspengarna. Hjälp mig, om jag tar fel; mitt största nöje är att
addera i huvudet. Får nu se: första hållet, från Arboga räknat, är ju
till Fellingsbro?

Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och upprymd, som om han
nyss vunnit en fullmakt. Hon var också i detta ögonblick, tyckte han, så
strålande, eller rättare, så ljuvt vacker, som en flicka ... i hans smak
... nånsin kunde bli. Allt var så förnuftigt och klokt, och ändock
tillika så intagande.

--Nå, svarar du mig inte? sade hon och slog honom helt lätt på handen
med sin ena couleur de lilas handske, som hon försiktigtvis avtagit
redan då hon skalade apelsinen.

Till Fellingsbro går vägen alldeles riktigt, och därifrån till
Glanshammar, sade han.

--Så Vretstorp?

Nenej du. Vi måste genom Örebro och Kumla först.

--Och så Vretstorp, det är säkert. Därpå Bodarne och Hova, och så är vi
hemma.

Vad, är du hemma i Hova?

--Jag är hemma i Västergötland, och så fort jag satt min fot på marken
vid Hova, så är jag strax hemma. Härvid sträckte Sara ut sin ena lilla
fot och satte ned den helt bestämt och västgötiskt på däcket.

Albert fick nu nytt tillfälle att beundra den välgjorda vackra kängan.
Är det där Lidköpingsarbete? sade han.

Vad för slag?

--Jag menar, om de har så bra skomakare i Lidköping, att ...

Det är en ståtlig, ja en rar stad! har du då aldrig varit i
Lidköping? ... skomakare? ... å då! vi har skräddare, finsmeder,
grovsmeder, schatullmakare, grovsnickare, vi har allting. Även
handlande, och en rik källarmästare på gatan ett stycke till vänster
från torget; fast det håller jag för illa, ty sådana lever på andras
fördärv och onödiga utgifter; men hantverkaren gör det som duger och
blir kvar i världen. Vart tar källarmästarens varor vägen? Han är
kommissionär för Göteborgsdiligensen och håller en stor, stor balsal,
där officerare med mamseller och fröknar håller assemblé. Det är något
för bal-dansar, skall du se! Men jag gillar ändå inte källarrörelsen;
vore folk folk, så fick sådant folk snart flytta ur Lidköping och dra
dädan. Men nu är det så, att många vill dricka, spela och dansa, och ...
där är en orimmeligt stor danssal, Albert! 8 fönsterlufter i längden, om
jag minns; och 24 rutor i var luft!

--Är då du, Sara, inte alls road av att dansa?

När jag har sett efter verkstaden och slutat av, och kommer ensam för
mig själv, då händer det att jag dansar ibland; men det är utan fiol.

--Det var en äkta ordentlig västgötska! tänkte sergeanten. Men hon såg
så oändligen mild, så nästan rörande ut i denna stund, att han teg.
Litet därefter tillade han: Att din mor skall vara så sjuk? tänk om hon
är död, Sara, när vi kommer ... när du kommer dit ned?

Ja, Gud väles det, stackare! Hon har ingen rätt glädje haft i livet.
Ångest och sorg jämt, och nu till slut bara idelig sjukdom. Det är inte
mycket bra, Albert.

--Du talar alltför bedrövligt. Men om hon lägger sig att dö, hur går det
då med din verkstad?

Ja, då är det slut med rättigheterna, och jag kan inga få av
magistraten, det vet jag; men jag har nog tänkt ut det ändå.

--Så?

Å ja, det kan jag nog berätta, fortfor hon, smög sig ännu litet närmare
Albert på spjälsoffan, och såg sig om, liksom fruktande att någon
obefogad skulle höra hennes hemligheter. Då däcket likväl, såsom förut
nämnts, åt detta håll var rent från folk, vände hon sig åter till honom,
såg högst förtrolig och klok ut, samt viftade med sin lilla handske i
luften, stundom slående hans arm lindrigt med den.

--Jag har funderat ut, hur en flicka utan föräldrar och syskon, som jag,
skall kunna leva ... leva bra ... sade hon. Jag har tillräckligt och
fullt upp redan med linne och gångkläder, för många år, och sliter inte
stort: vilket en inte gör, när en är aktsam. När nu min mor dör, får jag
inte längre skära till rutor och kitta i stora hus eller nybyggnader;
det skall skråmästaren ha. Men det är en egen konst, vet du, som ingen
kan i Lidköping, mer än jag; ty jag har ensam utgrundat den: att blanda
krita med olja så riktigt i sina dimensio ... nej, proportioner
... (dimensioner säger man om själva glasens vidd i längd och bredd, men
proportion säger man om rätta tillblandningen och mängden av krita och
olja tillsammans: de bägge orden brukas blott i vårt ämbete och du
förstår dem inte, Albert) ... nå, nu vill jag bara säga, att jag
utgrundat en proportion i denna tillblandning, som ingen mer än jag vet;
och därav blir en kitt, så stark, att inte det bittraste höstregn kan
upplösa honom. Den skall jag tillverka och sälja åt alla ämbetsmästare;
ty de måste köpa därav både i Lidköping, Vänersborg och Mariestad med,
bara de få lära känna den. Och de veta av den redan; ty jag har låtit
mina pojkar på sina resor utbasuna den. Jag säljer hemma på min kammare.

Men, såsom ogift, är du ju försvarslös, och ...

--Det skall man se. Med en supig och svår man, såsom min mor stackare,
då vore jag tvärt om försvarslös och usel. Nej, minsann, jag skall reda
mig just som jag är. Den lilla gården vid Lidan rår vi själva om. Det är
ett ganska litet trähus, såsom ett av dem där uppe i Strängby ... träng
... hur var det ... ja ...

Strängnäs.

--Och när mamma dör, tillfaller gården mig. Stackars mor! men hon lever
nog ännu ett par år. Likväl, när hon dör, så vet jag av borgmästaren,
att jag med hus och tomt inte vidare försvar behöver, fast ogift. Huset
räntar inte mycket av sig; dock kan jag hyra ut ett par rum ovanpå; och
nere på botten bor jag själv.

Men som jag är van att ha roligt och vara bland folk, vill jag inte
sitta för mig själv jämt, utan jag ämnar öppna bod ... en liten bod
... med handel, som kvinnfolk får sköta, och som inte ännu blivit lagd
under skrå. Jag ämnar i min bod sälja askar, fina, vackra, av glas med
underlagt kulört papper, som jag gjort i flera år och som lantfolket är
rasande efter i hela bygden omkring; och dessutom lyktor, lanternor; ja,
jag har lärt mig sätta folium på glas, och därav skall jag göra små
speglar åt socknarna. Kanhända tar jag också in i min bod till
kommissionshandel varjehanda plockgods, liksom vävnader, lärfter,
näsdukar, halsdukar, hemgjort: blott jag aktar mig för siden, som ligger
under skrå. Det skall inte bli en så liten handel, när en är hygglig mot
folk vid sin disk; och jag sitter i min bod från tio om förmiddagen till
fem på kvällen, längre är inte värt. Före tio om morgonen, innan jag
slår upp boddörren, förfärdigar jag alla mina askar och glassaker. Om
kvällen blandar jag kitten åt alla ämbetsmästare. Det skall bli en god
handel och ett glatt liv!

Saras ögon, mun och kinder sken härvid. Men sergeanten frågade: Skall du
då sitta så inne hela året om, och aldrig se dig om ute eller andas den
härliga lantluften?

--I soluppgången går jag ut på vägen åt Truve. Det gör jag var morgon om
sommaren, när det är klart eljest.

Tru ... vad är de för slag?

--Det är Truve, vet ja. Det är Richefts sköna herrgård på
Mariestadsvägen, då. Om bara vägen emellan staden och ditåt inte var så
hiskeligen sandig. Men jag bryr mig inte därom, jag går den inte så
ofta. Många morgnar sitter jag allrahelst hemma. Jag har salvia och
andra rosor i fönsterna; och lavendelkrukor skall jag lägga mig till
med. Dessutom ser jag Lidaån utanför fönsterna, och skönare å finns
inte. Vill jag se mera vatten, så har jag stora Vänern att skåda, när
jag från fönsterna blickar utåt gapet vid Kållandsö: den har jag, bara
jag tittar ut som åt stadsbron till.

Och när du blir gammal, vackra Sara?

--Om jag lever till en femtio år, så tänker jag fara på marknader med
varor. Ty så länge jag är ung, är det bättre att sitta hemma i min lilla
handelsbod.

Man går gärna in till en disk, där en så täck handelsmaninna sitter och
säljer, inföll han.

--Men den tiden är det styggt att resa på marknader, fortfor hon, litet
bortvänd; man råkar ut för ... ja. Blir jag åt femtio år, då tänker jag
det skall vara överståndet; då tör däremot handeln bli klenare hemma i
boden, och jag vill då försöka på marknader, om jag inte dessförinnan
lagt ihop en summa, så jag kan leva utan bysch; det jag hoppas. Ty en
kan leva mycket nätt och ändå må ganska väl, så snart som ... (här sjönk
hennes ansikte och uppsynen mörknade).

Nåväl, min Gud! vad menar du?

--Å jo, jag menar, så framt en aktar sig för att ha en plågare, som äter
upp och förskingrar i onödan och i slarv allt vad en med möda och åhåga
samlar. Vad båtar då att vara ordentlig, när plågaren är desto mer
oordentlig och frossar av den idogas arbete? Och hur kan en arbeta med
lust och fröjd, när en ingen hjärtans lust har, men ångesten sitter i
halsgropen ...

Jag förstår dig inte.

--Så? Hm.

För Guds skull berätta vad du menar!

--Ja, det är allt något att berätta, kanske. Jag var ute en
Michaelikväll med min mor: det var mot hösten och blåste, och hennes hår
for kring huvan. I förtvivlan sprang hon upp åt den stora stadsbron, som
går över Lidan hemma i vår stad; jag var då femton år, och sprang efter.
Jag tänkte att hon i sin rysliga vånda skulle hoppa ned i vattnet. Men
när jag kom efter, hejdade hon sig och tog mig i famn, stannade vid
broledstången och såg sig om. Där var ingen gångare ute. För din skull
vill jag låta bli det, viskade hon: jag vill leva och pinas, tills du
blir ännu litet större. Men ve och förbannelse över den här! åtminstone
_den_ skall jag bli kvitt! Härvid såg jag fradga av raseri, tror jag,
stå kring min mors läppar; hon ryckte sin guldring av fingret och
kastade den långt bort i Lidaån.

Sergeanten bleknade: han påminde sig något ditåt i dag morse vid
ångbåtsrelingen.

Din mor lär ha varit litet otålig i äktenskapet? undföll honom.

--Fy ... fy ... herre! utropade Sara med blixtrande ögonkast och glömde
sitt du. Albert? tillade hon dock strax efter med mildare röst. Tjugo
gånger sparkad häst, som tjugoförsta gången sparkar igen, är inte
otålig. Och det är visst och sant inför Gud ... sade hon slutligen, med
en knappt hörbar, men innerlig och klangfull ton ... en var det, som
ideligen påminte om, och sade och förkunnade, att min mor skulle bli
allt bättre ... eller _ädlare_ tror jag dem kallar det ... genom denna
plågan: men det var osanning. Ty det vet jag, att hon vart sämre år
ifrån år. Ifrån den största ordentlighet och snygghet blev hon till slut
osnygg, otäck och slarvig, så jag grät därvid. (Sara grät just nu.)
Ifrån att vara en from och gudlig människa, ville hon till slut inte se
i psalmboken ... och på sistone ... ack ...

Hämta dig!

--Ännu i dag ligger min mor till sängs, och vet du varav? gunådaste oss!
av ... fylleri. Det är inte bra av ett fruntimmer, Albert.

Sergeanten steg upp, kände en kall svett under sin tschakot, tog av den
och svalkade sig med näsduken. Kanske korsade sig några av hans bästa
planer i denna stund inom hans panna. Men han var ung och ägde inte ett
förstockat hjärta. Han tyckte synd om människorna; inte heller var han
tillräckligt halvlärd, för att komma med den vanliga falska frasen, att
illa var bra. Fattad av bestörtning och undran, kom han likväl bort åt
ett håll, dit militärer sällan nalkas; han satte sig förtroligt bredvid
sin i hast så öppenhjärtiga vän och frågade: Säg mig uppriktigt och rätt
fram, Sara, är du vad man brukar benämna en läserska?

Läsare ... å då: visst inte. Sådana finns i Västergötland nog, mig
förutan.

--Men du läser ändock stundom i Skriften?

I Bibeln? Ja.

--Då känner du också Guds första, stora, allmänna bud ... förlåt, det
låter litet ... växer till, föröken eder och uppfyllen jorden. Skall
detta bud inte uppfyllas?

Efter litet betänkande, dock utan förlägenhet, svarade hon: Det där
Gudsbudet innehåller ju ...

--Att man och kvinna skall vara tillsammans ...

Men inte innehåller det
budet, att en man skall vara tillsammans med vilken kvinna som helst i
världen, kan jag tro; eller en kvinna skall tillhopa med vilken man som
helst bliver henne åkommen av varjehanda händelser och tillstymmelser.
Jag vill minnas det står, att det där skall vara människan till en
hjälp: det skall väl då inte vara till ens fall? både själens och
kroppens fall, men mest själens. Utan, liksom man får undvika och gå ur
vägen för en stor fara, olycka och nöd, och framför allt låta bli att
umgås i ont och fördärvligt sällskap, så bör man väl ock få undfly ...

I detsamma hördes ett starkt knakande framme i ångbåtens förstäv, och
kaptenen jämte en maskinist kom uppspringande. De var dock inget värre
än en tross, som brustit, och varigenom det lilla uppspända seglet kom
att fladdra en smula vårdslöst, och slängde en stund hit och dit för
vinden. Man var nu kommen ut framåt ett av Mälarens större vattendrag,
Granfjärden, där det vid övergången till Blacken nästan alltid drar
friskt. Genom den starkare gungningen sattes alla passagerarna i
rörelse: däcket uppfylldes av en hop ansikten, som man hela dagen förut
inte blivit varse, men som nu, likt troglodyter, kröp upp ur sin undre
värld, salongen. Efter några minuters fladdrande fick man in seglet, och
det sattes i en ny ställning efter vindens fordran. Allt blev bra och
lugnt igen, ehuru blåsten inte var obetydlig. Men dessa fartyg, som går
med kraft av en inre eld, frågar inte stort efter vind och våg, utan
löper sin säkra bana fram, antingen det blåser mot eller med, eller,
såsom nu, på sidan. I Granfjärden finns flera farliga punkter, dolda
skär och blindklippor; varför många förlisningar här timat, den tiden
man seglade utan eld och ofta måste lovera. Den skickligaste styrman såg
sig då, oaktat sin kännedom om prickar och klippor, ur stånd att alltid
undvika dem, emedan han inte till sin disposition utom styret, ägde
annat än dessa stora, vidlyftiga, tunga, av vinden kastade segel, vilka
hur han än vände dem och hur han loverade, dock ändå inte sällan
störtade av med honom dit han inte ville, ty en stackars styrman på en
skuta är ju i alla fall inte mer än människa? Nu, då man driver sin
seglats med eld, går man rakt på målet, utan lov, och nyttjar inte segel
oftare än när vinden står så, att den tjänar till drift. Styrmannen
måste visst också nu känna prickar och blindskär, det förstås; men med
kunskap om dem kan han lätt undvika dem, om han inte är ett nöt. Den
enda stora fara vid ångsegling är att brinna upp; men även häremot kan
man genom pannans konstruktion ta sådana försiktighetsmått, att det
sällan eller aldrig inträffar.

Det gick ganska hurtigt och raskt fram, fastän den naturliga följden av
rörelsen på däck blev, att sergeanten och Sara avbröts i sitt samtal
rörande mänsklighetens största problem. Sergeanten, driven av sin raska
natur, hade sprungit åstad och nappat i seglet, ångbåtskaptenen till
stort gagn och nöje. Följden blev en brorskål dem emellan, där nere
under däck i kaptenens hytt. Historien omfar alldeles hur
middagsmåltiden på fartyget gick till, ty därom har en däckspassagerare
föga begrepp. Han märker blott på solens sänkning emot horisonten och på
skänkjungfrurs flitiga spring med islagna kaffekoppar, att middagen
måste vara passerad. Salongsinvånarna har avgjort den affären
sinsemellan; och när några troglodytfigurer, litet gladare än vanligt,
eller åtminstone mindre fula under ögonen, vid denna tid uppträder ur
gömstället, så kan en av folket (fördäckspassagerarna) förstå, att
herrskapet plägat sig. Det är sant likväl, som denna berättelse även
förut anmärkt, att en och annan däckman, av djärvare natur, kan få
åtminstone gå ned i matsalongen och där hastigt och lustigt få sig en
bit, och gå upp igen. Men de kvinnor, som tillhör folket, har det
verkligen svårt. Hur de lever där framme på däck har mången gång
förundrat historieskrivaren. Det anses inte rätt anständigt, att de för
mat med sig eller föder sig själva. Och av den allmänna stora kosten,
som ångbåtsköket tillagar, får de gärna intet, då de själva inte har
bättre än däcksplats. Kanske händer att även bland dessa kvinnor någon
djärvare finns, som går ned i troglodytismens adyt och får sig en
godbit, varmed hon sedan uppträder i friska luften. Men det hålls inte
för modest gjort av henne. En välgörande historia är det nu med kaffet,
som inte är mat, men bra gott likaväl, kl. 4 à 5. Det kommer själv upp
ifrån adyten, langat på däck av jungfrur, som, ifall de inte är alltför
buttra, låter tala vid sig, så att även en stackars däckmänniska kan få
sig en kopp. Sara passade på och bekom verkligen en: hon såg också så
väl och snygg ut, att, hucklet oberäknat, kaffebärerskorna gärna ville
ha räknat henne för herrskap. Obegripligt förekom sannerligen, att hon,
vars börs med silvermynt man flera gånger ögnat, inte köpt sig
salongsbiljett och gjort sig till troglodyt som en annan. Men det måste
ha kommit av hennes kärlek till öppen luft, och av avsmak för elak lukt
eller adyter i allmänhet.

Under det hon drack sitt kaffe och beslöt att begära en kopp till,
påminde hon sig med innerlighet, glädje och tacksamhet sergeanten
Alberts förslag, att föra henne i land till den lilla trevliga rödmålade
småstugustaden (namnet hade hon blandat bort igen), och där hon kommit i
tillfälle att utan hank och trassel få en snygg, god anrättning, vilken,
med sitt namn av frukost, dock för henne betytt middag, och gjort att,
sedan hon nu fått kaffe, kände sig mätt, lycklig och fri. Sergeanten
själv hade mer slukande anlag; och liksom denna berättelse förut
anmärkt, hur han redan på förmiddagen ett par gånger varit och anlitat
skänken om hjälp i de svårigheter han då utstod, så var han nu åter
nere. Hans uppkomna förtrolighet med kaptenen gjorde, att han gick upp
och ned utan all bävan, allt som han ville, så ofta det påkom; och man
behövde en enkom kännedom av hans biljett, för att veta, att han i
själva verket inte tillhörde herrskapet, utan var folk. Vad, hur, var
och när han åt, sägs inte; det förmodas blott, att han intog middag. Han
var ung och hade friska behov, sådana som Gud skapat; men han var för
ingen del gourmand, drinkare, glupsk, otäck eller annars troglodyt. Inte
han heller tycktes trivas i adyterna; han gick så snart han kunde upp
ifrån dem, och måste ha varit en särdeles vän av den luft, som blåste
vid förstäven; ty där höll han sig mest och hade nu tänt sin cigarr
igen.



Fjärde kapitlet

  _Då lutade han sig sorgsen tillbaka i sin stol och lade huvudet
  mot karmen. Du är utan diamant, Albert! Blunda och sov, och fäll
  ihop dina anspråk_


Sara Videbeck såg om sina saker, och dem hade hon i kappsäckar, även på
fördäcket. En lär hon i synnerhet ha varit rädd om. Ty vid ett
tillfälle, då ingen annan person stod där längst framme, passade hon på,
klappade cigarr-rökaren förtroligt på armen och sade: Du tycker ju om,
Albert, att jag ber dig om en liten tjänst? Jag har här en kappsäck, den
där med mässingsbokstäverna S.V. på: laga, att ingen sätter sig på den!
jag har ifrån början och hela dagen haft den liggande under seglet; men
vid det där sista rumsturet drog de fram både ett och annat, seglet är
uppe, och min kappsäck blott och bar.

Albert tog cigarren ur munnen, såg på henne och sade: Är kappsäcken så
öm, att inte en gång en så lätt kropp, som din, får sitta på den? annars
kunde han lättast vaktas på det sättet.

--Nenej vasserra, varken jag eller du, och allraminst någon annan.

Har du fullt med diamanter däri?

--Å då!

Nå men vad? fast förlåt mig, det angår mig inte, var trygg och glad, och
gå själv vart du behagar. Jag skall bevaka din kappsäck.

Sara tackade honom med en blick, som om kappsäcken varit hennes eget
hjärta. Hon gick bortåt att bestyra något med diverse skrin, som hon
satt avsides på däck.

--Vad kan flickan ha i kappsäcken? tänkte Albert, där han stod, tittade
ned på de blanka, gula S.V., och drog en hiskeligt lång rök ur cigarren.
Hon är minsann ändå en rik docka, det slår aldrig fel. Fast det bryr jag
mig inte om; pengar får jag nog ifrån (här mumlade han ett
hemlighetsfullt familjenamn), och av egendomarna i Vadsbo har jag min
givna intendentprocent. Bokstäverna är rätt väl gjorda; de har
mässingsslagare i Lidköping, som duger. Skall jag följa henne så långt
som ända dit? jag borde annars vid Mariestad ta av från stora vägen och
åka inåt. Ja, få se. Långt dit ännu. Hör hit, jungfru där med brickan!
langa mig upp en ny cigarr: jag vill inte gå från stället. Djävulen, hon
hörde mig inte! hur skall detta avlöpa? jag vill då ännu röka litet
närmare in på stumpen, men det smakar hett och röken går mig i näsan, fy
tusan djävlar. Kappsäcken är just inte stor; lång tämligen, men inte
bred; hon har säkert glasskrin där, eftersom ingen får sätta sig på den.
Men vem tusan skulle också vara oförskämd nog att sätta sig på den? det
övriga däckpatrasket här har jag aldrig märkt sätta sig på annat än
tågverket, eller på pumpen och på kanonerna; det är ett ganska hyfsat
och beskedligt folk; de är så litet djärva mot andras saker, att par
exemple dalkullorna satte sig allenast på sig själva, hic est, de lade
benen under sig. Vilken oförskämd persedel kan då Sara ha fruktat skulle
understå sig ... aha ... du skall få se, Albert, att hon menade dig själv,
och ingen annan, med den vackra bönen, att jag skulle akta kappsäcken
... baj miljoner så han smakar! sade han och kastade yttersta stumpen i
sjön: det här går över tålamodet.

Just i denna svåra kris kom Sara till honom och, vad tycks? stack en ny
cigarr i hans hand. Eld har jag inte med mig, sade hon, och jag ville
inte låta jungfrun, som jag beställde cigarren av, tända på den åt dig
därnere, ty ... och dessutom kan hon inte röka, men hur skall du få eld,
Albe?

Jo se här, inföll han, kommer ångkaptenen spatserande med sin ypperliga
trabucos i truten. Förlåt, bästa farbror kapten ... var så god och träd
ett par steg närmare, så får jag tända; denna vackra flicka har satt mig
på en post, vilken jag såsom god militär inte kan lämna.

Strax! strax! svarade kaptenen. Sara stod och såg på, och hon kunde inte
avhålla sig ifrån ett högt skratt, då de bägge karlarna satte
cigarrändarna mot varann, med spända allvarsamma ögon observerade
spetsarna, och ivrigt arbetade på att det skulle ta eld. Det lyckades;
och den hederliga, fryntliga kaptenen gick sin väg. Med ett eget uttryck
av sällhet tog sergeanten bägge kindbenen pinfulla av ny, frisk rök
... ty man vet, att det är den första röken som smakar bäst ... och
blåste ut den högst långsamt: men blåste den i sin tankspriddhet mitt i
ansiktet på Sara.

--Å då! ropade hon och sprang ånyo sin väg till den andra delen av
fördäcket, där hon hade sitt förut omtalade skrinbestyr.

Albert stod således åter ensam vid sin kappsäck ... dvs hennes ... och
betraktade den sjunkande milda, täcka västersolen. Man var nu kommen in
på Galten, den yttersta Mälarfjärden emot Arboga till. Albert stod och
såg på solen, såsom sagt är, men han såg också emellanåt på kappsäcken.
Han rökte långsammare nu; ty han tänkte, om den här cigarren blir slut i
ett rapp, så tör det inte falla sig lika behändigt som nyss att få en
till. Ja, helt säkert har hon glas i kappsäcken; och jag tycker mera om
det, än om hon, såsom jag en gång trodde, hade glas i bröstet, eller
hela hjärtat därav. Det var en dum tanke av mig ... puh! ... men jag
skall inte blåsa ut för mycken rök i sänder ... puh! ... låt vara, att
hennes själ är av glas något litet: kan inte jag ha en diamant såväl som
någon? och skära? men djupt vill jag inte skära, det nänns inte fan på
så vacker kristall ... puh! ... jag skall bara rita in ett A på hennes
minnes emalj; det må jag väl få? det är väl inte för mycket? ... puh!
Vacker är hon när hon är allvarsam, men än vackrare när hon ler, så där;
och allra vackrast var hon när hon grät över sin mor: det är
besynnerligt, att jag kunde tycka om det? Man plär annars bli ful när
man grinar ... puh! ... men hennes ögonvrår blev inte röda, utan stod
klara som ... nånå, gråten räckte inte heller länge.

Ror i lä! ror i lä! skrek kaptenen till sin styrman. Ser du icke
pricken, din attan? Jaja, det börja skymma, tillade kaptenen godmodigt;
det är nu bäst, att jag absolverar honom från styret och går dit själv.
Inloppet i Arboga å är inte såsom andra lapprisinlopp. Ror i lä! i lä!
stopp maskin, för sju tunnor tusan! gå ned härifrån; jag ställer mig där
själv. Säg till att klyvarn tas in!

--Stopp maskin! stopp! hördes till återsvar. Fartyget saktade farten,
och den skicklige kaptenen, som nu själv stod vid styret, fick tid att
åter rätta kursen, så att pricken lyckligen omförs.

Mälarens innersta vatten, eller dess västligaste begynnelse utanför
Kungsbarkarö och Björkskogs socknar, är fullt av små grund, blindskär
och lantliga äventyr, som man alltid har ont av till sjöss. Dessa små
landspetsar, närmast Arboga å, är en fortsättning av de låga
Kungsörsängarna, vilka, likt en grön matta ytterst i väster, tycks ha
för avsikt att smyga sig in under vattnet; och man kan, helst om
kvällarna, inte se gränsen bestämt emellan själva gräsvallen och
Mälarvågen. Seglaren tar då sikte på taket av Kungsörs slott, som inte
ligger långt ifrån åmynningen. Det gick denna gång, såsom alltid,
lyckligt för Yngve Frey.

Just som man kommit in i ån, hördes en grov, torr röst uppe på
ångbåtsaktern tala till sin granne: Hur långt har vi nu till staden? Sex
fjärdingsväg cirka, genmälde till återsvar en annan stämma, med uttryck
av högsta beskedlighet, tjänstvillighet och iver; ljudet var en sopran,
likt en kärings, dock utan att vara det, ty det var en karls. Gott!
återtog basen och såg på klockan, hon är sju: vi är framme åtta,
åtminstone nio, och kan hoppas på ett ordentligt bord och riktiga
sängar. Orden växlades emellan två familjefäder. Om min baron befaller,
sade sopranen (även baron), så går det lätt an, ganska lätt, om vi
passar på här vid Kungsör och skickar en stafett, en kurir, landvägen
till staden, som beställer rum åt oss; ty vid denna tid stöter mycket
resande ihop.

--Kan det ske, kapten? frågade basen förnämt, men liknöjt. Det går
positivt an, javisst, visst, inföll sopranen ivrigt, innan
ångbåtskaptenen vid styret ännu själv hunnit svara.

--Det kan ske, sade denne fastän inte utan sitt lilla besvär.

På vad sätt? frågade basen, trött av så mycket talande.

--Jo, utan svårighet, ganska vigt, helt lätt! hoppade sopranen efter med
de snabbaste ord i världen. Den hederlige kaptenen vid styret såg sig om
betänkligt. Jo ännu, sade han, kan en slup gå i land och tinga en karl
vid gästgivargården däruppe, som rider till staden, om det nödvändigt
skall vara. Men jag hoppas vi skall vara där lika hastigt som han.

--Åja, åja, åja, sade sopranen, vi hinner väl lika hastigt till bron,
med vår flinka kaptens åtgärd; men sedan försinkas, bortsinkas, borttas
mycken tid med att komma i land, så att det är alltid gott--vill inte
min baron det?--vi skickar en stafett, som beställer, och som tar upp
alla rummen?

Må gjort! sade den sömniga basen och stoppade in sin haka under rocken.
Sopranen spratt upp som en glad vinthund, men spratt ändå inte längre än
fram till kaptenen vid styret, som var helt nära. Beställ, bästa kapten,
beställ, beställ!

Kaptenen, så godmodig han var, tycktes besvärad av detta fjäsk, men
ville likväl inte göra baronerna emot, utan ropade på en av sitt folk.
Gör jullen klar och far i land, och ... han sade mannen ärendet. Du får
ro efter oss sedan.

--Ja, baronen betalar besväret, det förstås, det förstås, förstås!
muttrade sopranen, vänd till kaptenen och med en halv pekning på den i
sin rock nedhukade basen.

Något är det värt, svarade kaptenen tryggt, strök sig om hakan och såg
bort åt de bägge stränderna, mellan vilka han styrde. Anblicken på högra
sidan var vidsträckt och intagande. Ängarna, i en omätlig vidd norr och
nordväst ut, låg översållade med miljoner vålmar, liksom de små
oavklippta knutarna på avigan av en stor grön tapisserisömnad.

Och allt det här har Hörstadius slagit under sig? det är minsann en
pastor! sade kaptenen med en nick, under det han stod och talade för sig
själv. Den karlen blir innan sin död bottenrik eller bottenfattig; det
är en pastor, som predikar med hö. Han kan säga som det står i Skriften:
allt hö är kött; ty av dessa ängar, för så gott arrende, har han grovt.
Kammarkollegiet eller Krigs ... jag vet inte rätt ... har varit
beskedligt emot honom. Men jag undrar, att han slår under sig egendomar
i alla landsorter: inte bara vid Kungsör, utan också i Sörmland: ja, i
hela riket. Har han inte arrenden ända bort för fan i våld på skarpa
Uppland, i Sollentuna? det är då en ekonom till karl, den Hörstadius! Så
pinar han sin arma kropp med att åka på bondkärra och flacka allt sitt
liv mellan sina arrendegårdar, och se efter och se efter. Det måtte vara
ett förbannat efterseende, att sköta hemman i alla landsorter. Och när
han skraltar så där omkring, är han ändå så tvär emot sin egen lekamen
att han endast njuter vatten. Hörstadius är västgöte, däri ligger
knuten; det är då en egen nation till folk! Men vad jag berömmer hos
honom är att han skall vara så rättskaffens och beskedlig mot alla sina
tusen rättare, drängar och spektorer; så att han till slut lär plåga
ingen mer än sig själv. Tag in seglet! hissa flagg! Nej, mindre martyr
är man som förare av en ångbåt. Kom hit! kom och styr! jag går ned. Nu
är ån ända fram till Arboga klar och lätt att hantera sig i.

Styrmannen kom på befallning, kaptenen lämnade honom rodret, gick själv
därifrån bort över däcket, och kom så trappan utför till de undre
hemvisterna, där toddy som bäst stod och rykte. Även punsch ägde rum.

Det var afton. Solens fe hade redan västerut sjunkit ned i famnen på
Kungsörs ängar, men ett mörkrött purpurskimmer hängde ännu kvar på
skyn; det var den sista klädebonad, som den sköna kastat av sig, innan
hon lade sig att slumra under täcket. Tusentals långa rödblå streck gick
ut ifrån skimret; många av dem randade vattnet, och även några låg
stänkta på ångbåtens artiklar.

En mjuk hand rörde vid Alberts skuldra. Han stirrade upp ifrån de röda
strålarna, som han en lång stund stått och betraktat, hur de gungade och
flydde ovanpå den vattrade vattenytan. Det var Sara, och hon sade
viskande: gå nu härifrån: jag skall i stället vakta både dina och mina
saker ända tills vi kommer i land med dem. Gå ned och drick ditt glas
punsch; men när vi kommit fram till bron, skynda då hastigt upp i staden
och skaffa oss bärare, innan de andra passagerarna tar bort karlarna för
oss.

De stod händelsevis alldeles ensamma där i fören, så att Sara kunde väl
icke ha behövt viska. Men Albert tyckte det lät så förtroligt och bra,
och hennes täcka ansikte var honom härvid så nära, att han, utan att
själv veta därav, kysste henne, och gick bort, som hon sagt.

Sara Videbeck ... liksom ingenting hänt ... började framme i fören
verksamt ordna en mängd större och mindre angelägenheter. Hon lade sina
egna kappsäckar, skrin och överplagg tillsammans. Hon bar även till
samma hög sergeantens inte särdeles vingbreda ränsel, koffert och
reskappa. Hur hon kunde känna dem, kan man fråga; men dagens
iakttagelser hade för henne varit tillräckliga, att märka vilka
persedlar sergeanten under sina kringgångar på däck med förkärlek fästat
sig vid, stundom lyft på, makat, jämkat osv, vilket en bra karl aldrig
gör med annat än egna tillhörigheter.

Albert gick sannerligen utför och tog sig ett glas punsch. Mamsell! låt
mig beskedligt få två glas till, och ställ dem på den här lilla brickan;
jag skall bära dem själv, så besväras ingen. Skänkmamsellen, glad över
en så mild tonart ifrån en förut så sträng resande, gjorde hastigt som
befallt var. Albert tog sin bricka, bar den, sedig som en kypare, uppför
trappan, och gick bort till fören att bjuda sin reskamrat. Är det
carolina? frågade hon. Jag dricker inte punsch.

Drick nu ett glas punsch för min skull i afton, det blir svalt i kväll.
Den är fin och god.

--Bra! sade hon, sedan glaset var tömt. Albert, det här är bättre än
carolina.

Det är just vad jag alltid påstått, svarade sergeanten och tömde det
bredvid stående.

Nu smällde kanonen salut för Arboga stad, och ångbåten lade till vid den
högra stranden, såsom övligt var, nedanför Lundborgs gård.

Sergeanten, vig, hurtig och vid ypperligt humör, var den förste som
hoppade i land. Efter en liten omskådning på närmaste gata, träffade han
tvenne sysslolösa Arbogamänniskor, med vilka han snart kom överens. De
följde honom ned till ångbåten med en bår, som de tog i grannskapet.
Nedkommen till fartyget, höll Albert på att inte träffa den han sökte.
Med en liten häpenhet såg han sig om i skymningen efter det skära
huvudet ... det fanns inte. Till slut upptäckte han likväl på däcket
... Sara Videbeck i hatt. Ehuru de bägge karlarna med båren väntade på
order, kunde han likväl inte hindra sig ifrån att några ögonblick stå
och betrakta sin förvandlade vän. Väl hade han i dag på morgonen haft en
anblick av samma person för sig, några minuter: men han hade då sett
henne utan intresse: Nu ... är det hon? tänkte han. Mamsell ville han,
förr en gång varnad, inte alls anse henne för. Men den nätta, vita
kabrikshatten satt ganska behagligt på det täcka, fria, fina huvudet;
och några smakfulla mörka lockar, hängde också på vardera sidan vid
tinningarna, alldeles som rätt och billigt var. Albert pekade åt
karlarna, vartåt de hade att gå, Sara sade med tonvikt på fjärde ordet:
Det här är våra saker; var rädd om dem, så att de inte skavs på båren.

Ingen fara, söta frun sade den ena bäraren.

--Säg själv, anmärkte den andra, vilket frun är ömmast om, så ska vi
lägga det överst på båren.

Albert smålog för sig själv, men såg en ganska syrlig och sträv min i
Saras anlete. De kom i land. Vartåt befaller herrskapet att vi går?
frågade främsta bäraren.

--Till gästgivargården.

Jaså, herrskapet är inte hemma i staden? Då får jag nämna, fortfor
karlen, att det blir angeläget för herrn att skynda sig att få
nattkvarter på gästgivargården, ty här har kommit mycket resande.

--Jag följer med sakerna, inföll Sara, skynda före, Albert! Vi hittar
nog till gästgivargården.

Sergeanten gjorde så. Han passerade de långa Arbogagatorna, och kom
efter en stund fram till gästgivargården.

--Finns inga! finns inga! var värdens svar på Alberts begäran om rum.

Men jag kommer från ångbåten och måste ha rum.

--Ja, om herrn kom ifrån solen, eller ifrån själva Blåkulla, så blev här
inte flera rum för det. Här är baron** och baron** och baron**, som för
sig och familjer redan tingat alla rummen. Och i Arboga för övrigt
... ja, hör sig om, min bästa herre ... jag tvivlar storligen; ty
marknaden i ... hmhm ... har gjort ett fasligt sammanlopp.

Nå, jag nöjer mig med blott ett enda rum (jag själv kan sova på någon
skulle, tänkte han): men snyggt, vackert. Det kan gärna få vara litet.
Var så god; lika mycket vad det kostar.

--Har frun något enstaka rum över, Annette? sade värden och såg åt sidan
i en sidokammare. Det är några förbannat vidlyftiga friherrar, som
okaperat oss helt och hållet, vi har annars lokaler nog men de hör till
ortens noblesseri, och därför ser herrn ...

Nej, svarade Annette, finns inte.

--Men jag måste ta mig sju tusan ha ett rum, sade sergeanten beslutsamt
och gick själv dit in. Behövs blott en säng. Det är omöjligt att inte
sådant skall finnas i ett så stort, rymligt och vackert hotell, som
här. Jag har varit i Arboga förut och vet, att en lång gång utmed
gården leder till tusentals rum härinne.

Nånå, bästa herre, sade en liten kort rulta i mössa, husets värdinna.
Gå, Annette, längst bort in i gången, och se om min egen kammare kan
skräpas i ordning. I nödens stund får jag väl lämna min egen ro i
sticket.

Annette och serganten gick. Han fann ett ganska hyggligt, stort rum, gav
sitt bifall och vände tillbaka. Knappt återkommen i porten, mötte han
Sara och bärarna. Han visade dem vägen uppför trappan, som ledde till
den långa gången, belagd med bräder, och vilken, lik ett loft eller
arkad, sträckte sig längs efter våningen. Sara hade genom gåendet blivit
munter igen och fått den friskaste färg; men vilken åter snabbt
överdrogs av en harmsen sky vid bärarens artiga anmaning:

--Gå före, söta fru!

Hon tog dock snart åter på sig sin rätta uppsyn, och åtföljd av Albert
och Annette trädde hon in i den anvisade kammaren, den hon fann
förträfflig. Flinkt och glatt ordnade hon deras saker därinne mot ena
väggen. Bärarna betalades och avfärdades. Efter en av Annette given
anvisning på ett nyss för spisning ledigt blivet smårum där nere, gick
de bägge dit och njöt en enkel aftonmåltid, som i synnerhet Sara
Videbeck väl kunde behöva.

En halvtimme förfor. De följdes därefter åt upp från spisrummet, och
Annette gick före att öppna dörren till nattlogiet.

--Gud låt herrskapet bli nöjda! sade Annette. Vi har inte bättre, för de
många resandes skull; jag skall strax komma upp med ljus. Därpå neg hon,
steg ut och lämnade dem tillsammans.

Den breda, skönt uppbäddade sängen gav tillkänna vad den beskedliga
Annette höll dem för. Albert, för att genast i ögonblicket avskära all
förlägenhet, sade: Bästa Sara, jag sitter i ett åkdon där nere, eller
tar min natt på en höskulle; det stackars folkets dumma infall med din
benämning förargar mig lika mycket som dig; men man rår inte för, att
vingbreda baroner så upptagit alla rum, att jag allenast kunnat bekomma
ett enda, och det med nöd. Emellertid hoppas jag, att du skall må bra
här, förbli ostörd och sova gott.

Sara hade under tiden tagit av sig sin hatt, lagt den på en stol och kom
fram till sin reskamrat med en vänlig åtbörd och svarade: Gör som du
vill, och sitt därute var du behagar, Albert. Jag kan väl tänka, att du
skall göra väsen av det här enda, hyggliga, vackra rummet, och tycka det
är dumt för att det är allenast ett. Hade du, såsom jag, varit både
född, uppfödd och sedan tillbragt hela livet i blott ett enda rum, som
om dagen var arbetsverkstad och om natten sovrum för oss alla samtliga
(ty de rum, som i huset hemma var över, måste vi för nöd hyra ut), då
skulle du inte tala stort om detta lappri. Men fastän du väl inte
riktigt är som många andra, kan jag ändock förstå, att du blivit uppfödd
med flera narraktiga tankar. Därför, gode Albert ... ja, gör som du
behagar; men jag försäkrar dig, att om du blir härinne, i stället för
att sitta i rusket därute över natten, så skall jag hålla det för
alldeles ingenting; och jag önskade du ville anse det likaså, ty just då
betyder det minst.

Om du blir inne, det skall jag hålla för alldeles ingenting! gick som
ett eko genom sergeantens själ, och något så krossande för hans
självkänsla, något så grymt och nedslående gjorde honom stum.

--Albert! ... fortfor hon, gick honom nära och tog hans hand ... misstag
dig inte på mig, och undra inte. Om jag undantar de nätter hemma för
länge sedan, då pappa ännu levde, mest uteblev, men stundom likväl kom
hem och med mycket buller, slagsmål gunås och svordomar for fram till
klockan fyra på morgonen, så kan jag försäkra dig, att det för övrigt
alltid var så stilla om nätterna i vår verkstad, där vi sov, att inte
det minsta glas bräcktes. Det är jag van vid. Men gå du gärna ut, bästa
Albert; ty du finner kanske mycket i den här småsaken, och jag kan inte
ändra dig.

Nu måste han le, det kunde inte hjälpas. Han släppte hennes hand. Lika
gott, svarade han, nu går jag åtminstone till en början ut att beställa
hästar för morgondagen.

--Det förstås, att du nu skall gå! ja, inföll Sara hastigt, i morgon är
det för sent att få allt i ordning: vi måste vara tillreds tidigt. Och
du blir var du vill i natt, men tag kammarnyckeln med dig, när du går
ut, att ingen annan i misstag kommer in: och säg åt jungfrun därnere,
att hon inte behöver ta upp ljus, jag ser nog att lägga mig.

Albert gick. När han stod i dörren, vände han sig om. Då stod hon mitt
på golvet och neg: God natt, Albert, vi ser varann i morgon!

Han bugade sig, slöt igen dörren och tog ur nyckeln. Obegripliga! lät
det emellan hans tänder. God natt! vi se varann först i morgon! är det
en inbjudning att återkomma i afton? Och likväl tycktes hennes allra
första omnämning luta ditåt? Jag går och slår slag på gården.

Han fullgjorde affären med hästbeställningen där nere och sade till
Annette att inga ljus behövdes, men att kaffe skulle inbäras precis
klockan sex på morgonen. Så spånslog han på gården för att träffa vagnar
till sovställe. Men inga sågs. Av några uppstående tistelstänger, som
han genom springor blev varse i lider, fann han väl tillgång på diverse
herrskapsvagnar, men de var inlåsta. Han gick ned åt den sluttande
gården. Natten såg ut att bli regnig. Han kom till stallet och knackade
på dörren. Därifrån röt en rusig stalldräng: Ryk åt hälsingland[3]! Det
var en hundsfott till gästgivare så ordentlig, som så tidigt stänger
alla sina lider, portar och skullar! Prosit sergeant, här får du roligt,
och är avbiten från hela mänskligheten. Jag går på en minut upp igen,
för att se hur Sara håller god min och tar emot mig, och sedan går jag
åter hit ned att skaffa mig gehör hos en sån sakramenskad hälsinglands
stalldräng.

Till detta förslag drevs han av nyfikenheten. Men han gick likväl först
många gånger fram och tillbaka på den kantigt och gement stenlagda
gården, varunder han ofta stötte fötterna och talade för sig själv. God
natt! sade hon, det är sant; men hennes röst darrade litet därvid, det
märkte jag: ljuvt, outgrundligt, såsom ifrån innersta hjärtat. Det kan
förklaras som man behagar, och behöver inte betyda en fullkomlig
likgiltighet eller ett bestämt godnatt, såsom avsked. Det kan vara
tvärtom. Jag har lust att sätta henne på prov, plåga henne, och inte gå
upp. Vi ser varann i morgon! alltså inte i kväll? Förut hade det likväl
överlämnats åt mitt eget val att bestämma vilketdera jag ville? Jag
skall pröva henne: jag går upp på en minut; en halvminut.

Han steg sakta trappan uppför, gick den långa gången fram, satte nyckeln
varsamt i låset, låste upp, steg in. Här var tyst. Han nalkades i
halvmörkret. Saras kläder låg ordentligt på en stol avlagda och
hopvikta. Hon själv? Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan,
med ansiktet vänt emot väggen.--Alberts första känsla var en sval
hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men
rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en så
enkel och stor frihet, en så ren och oskrymtad dygd. Hon ... utan att
veta om han inte ändå skulle återkomma, såsom han nu också i sanning
gjorde ... hade lagt sig tryggt och friskt, och genast somnat, utan inre
uppror, utan farhågor, utan fraser, utan historier.

Men Alberts nästa tanke var mindre angenäm. Han fann, att det då mycket
säkert varit hennes kalla och fullkomliga allvar, då hon yttrat hur det
skulle bekomma henne alldeles ingenting, om han stannade därinne. Vad
betydde han således för henne? detsamma som en stol ... ett bord ... en
dörrpost ... ett lika mycket.

Förkrossande! förintande! En stol tillåter ju den skönaste flicka utan
svårighet vara närvarande vid sin toalett? Alltför smickrande att njuta
samma ynnest!

Albert drog av sig stövlarna; gick tyst och sammansjunken ett varv över
golvet; tog av sig rocken; och, eftersom han nyss fantiserat om stolar,
uppsökte han sig en sådan, och fann en med sidokarmar och ett ofantligt
ryggstöd: en av dessa historiska stolar, som ännu sedan 1600-talet
återfinns i gamla slott eller i småstäder, dit de kommit genom
auktionens världskringspridande välde.

Han bar sakta sin stora karmstol fram till ett fönster, satte sig i den,
tittade ut genom rutorna, såg på himlavalvet och ämnade somna. Men han
kunde inte en gång gäspa. Stolen var mjuk, men i hans bröst kändes
stickningar, och hela rummet stod i en mörk, kall vidrighet omkring
honom. Han såg framåt sängen. Den sken vit, till följd av värdinnans
rena, nymanglade örngottsvar. För övrigt tyckte han, att den var död och
meningslös.

Så satt han en stund och blundade, för att något göra. Men inte dess
mindre såg han. Vad såg han? En lång arabesk framrullade sig för hans
inre syn. Där framkom alla de små särskilda händelserna under den
förflutna dagen, och Saras bild förnyade sig ständigt, men så mild, så
glad. Det var, till en början, ögonblicket i Strängnäs, då de blev du;
så, när hon kom med cigarren; så etc etc etc. Kan det vara möjligt,
efter så pass, att hon hatar dig? frågade han sig.

--Dumma sergeant! ropade han halvhögt och stirrade upp emot taklisten:
hatar mig? Det gör hon visst inte. Hatar man en stol? hatar man ett
bord? hatar man en möbel? en likgiltig ... en ingenting ... en mig!

Han lyddes, för att upptäcka om hon ändå inte på något vis skulle sova
oroligt. Men det märktes inte. Sara Videbeck är inte av dem som drömmer,
suckade han och slöt sina ögon. Till slut har hon väl ändå ett
glashjärta, hårt och kallt: glänsande, men stelt. Hon frågar minsann
varken efter att hata eller älska. Men vad är hon då själv för en? Hon
är själv en stol, känslolös: liksom hon hållit mig för en stol, och sagt
mig det öppenhjärtigt. Dygdig? Kan jag kalla en stol dygdig? Hon är
ingenting alls åt det hållet, som jag menar; varken god eller ond. Hur
kan jag kalla ett ingenting dygd? eller ens last? Men förlåt, sergeant,
du har orätt (fortfor han litet därefter): hon är inte, som du säger,
ett ingenting åt det hållet; minns du par exemple de där livliga
ögonkasten? den varma munnen? ... då och då ... nej, nog har hon sinne,
var viss på det: men om jag är den rätte, se det är en annan fråga. Vad
är hon då för en? Liderlig? hut åt hälsingland! det kan inte falla mig
in. Men ett mellanting är hon, som jag inte begriper, om jag bråkar
sönder tinningen på mig: jag ville bli poet igen, jag är ju blott
tjugofem år?

--Ack, fortsatte han, om jag fick somna! I morgon blir det bra. Oaktat
denna önskan, såg han dock nu som allra bäst ut genom fönstret och upp
emot himlavalvet igen, vilket blivit klarare och började visa några
stjärnor. Han gnuggade med sin hand på rutan, för att få bort all imma.
Vad är själva denna ruta? började han monologisera. Vad är här i världen
en glasruta? Den är ett mellanting, den också, ett mellanting emellan
inne och ute: underbart nog; ty själv syns rutan inte, och skiljer
likväl så bestämt emellan den lilla människovärlden Inne och det
omätliga stora Ute? Jag kan i rutan själv se intet, men genom den ser
jag likväl nu himmelens stjärnor. Rutan är obetydlig, kanske föraktlig;
inte just en låg varelse ändå, tycker jag; men inte heller mycket hög i
värde; ja, just som par exemple jag själv! Ack, jag ville så gärna rista
in mitt namn i rutan: jag har blott en flinta här i västfickan, jag har
lust att försöka, om hon sagt sant, då hon påstod, att därmed kunde glas
icke skäras.

Han tog upp och försökte. Men antingen flintan var för trubbig, eller
han inte tordes åstadkomma buller genom större ansträngning: med ett
ord, han kunde inte rista något märke. Då lutade han sig sorgsen
tillbaka i sin stol och lade huvudet mot karmen. Du är utan diamant,
Albert! blunda och sov ... och fäll ihop dina anspråk! Allt dimmigare
vart det för hans inre syn; allt trubbigare och gråare gestalterna
därinne. Pulsarna slog utan hetta: helt långsamt och dovt klappade
hjärtat. Universum var ganska ledsamt. Han somnade.

FOTNOT:

[3] Hälsingland, begagnat till svordom, kan ju få lov att skrivas med
litet h?



Femte kapitlet

  _Mycket, mycket blir nog övrigt ändå,
  som vi får tacka varann hjärtligt för,
  menar jag: och som inga pengar kan gälda_


Om morgonen knackade det näpet på dörren. Albert for upp i sin stol:
även en liten rörelse förmärktes där borta på täcket. Den i låset
utanför kvarglömda nyckeln vreds helt vackert om, dörren gick upp och in
trädde Annette med en kaffebricka.

--Förlåt, sötaste herrskap, att jag dröjt med kaffet! sade hon, talför
och beskäftig, såsom det stundom händer uppasserskor i småstäder att
vara. Herrn är redan uppe, ser jag? förlåt! jag vet, att resande annars
helst dricker på sängen, men Gud vet hur det kom sig i dag, klockan är
redan halv sju; de många baronerna höll oss länge i sväng i går afse,
innan allt vart skräpat till lags som de ville ha det. Gud låte det nu
smaka och vara klart!

Sara höjde huvudet och satte sig litet mot kudden. Annette gick fram
till sängen, neg och bjöd, och vände den sidan av skorpkorgen, där den
skönaste skorpan låg och lyste, fram åt s'ta frun att ta.

Albert hade emellertid dragit på sig stövlarna. En knappt märkbar nick
ifrån Saras huvud utgjorde ett tyst god morgon. Detta lilla sken ifrån
hennes nyvakna glada ansikte var för honom en uppfriskande
morgonrodnad. Han tyckte sig bli varse, att hon vinkade åt honom; han
gick fram och satte sig på den breda sängkanten, varigenom den under
natten obegagnade delen av bädden töjdes ned. Annette bjöd nu honom sitt
kaffe. Han tog och det smakade.

--Befaller herrskapet mer? frågade hon beställsamt i dörren.

Varför inte, sade Albert. Hon gick ut.

Efter en stunds förlägenhet anmärkte han: Bästa Sara, jag inser hur du
med rätta förargas över de falska titlar folket ger dig och mig; men
under resan besparas oss många ledsamma uttydningar och dumheter, om
detta får ha sig så som det en gång tagit sig för att begynna ...
eller ...

Jag har insett detsamma, svarade hon, och förargas inte. Jag skulle för
ingen del ha velat utsprida en osanning, men då den gjort sig själv, så
... och ... Albert, jag är mycket glad, att du nyss inte missförstod
mig, eller misstyckte, då jag vinkade till dig att komma hit och sitta
ned den där delen av sängen ... det är en förskräckligt bred och rar
säng det här, jag har sovit som en drottning ... men jag vill inte att
flickan skulle märka, att den där delen varit obrukad: hon skulle
därigenom fått underliga tankar om oss.

Albert tog på sig sin rock, nalkades dörren och sade: Jag skall gå ned
och se efter, att de spänner för.

Han gjorde så. De beställda hästarna hade kommit; också en parvagn, hö
och halm hela bottnen full, samt två sitsar, bestående av vanliga hårda
bondstolar. Hon tycker inte om de här bondsakerna hon, det har jag hört:
gästgivaren måste låna mig en sits med dyna, sade han för sig själv.

Han gick, och efter en stunds parlamenterande fick han en sådan: den
bands med nya grimskaft fast över framvagnen. Men, tänkte Albert åter,
här mitt över axeln emellan framhjulen skakar det förbannat. Det är
bättre, att bonden själv sitter där och kör, och vi sätter oss i
eftersitsen mitt emellan axlarna, där. Annars är jag själv mest road av
att köra och sitta längst fram; men Gud vet om hon blir glad åt att ha
hästsvansarna så nära sig: nästan ända in på fötterna. I synnerhet då
det bär utför och hästarna håller igen, har man dem ända upp i knäet på
sig. Sådant roar mig: men hon, tror jag säkert, muntras inte av så
lantliga upptåg: jag skall gå upp och fråga var hon vill sitta.

Sergeantens artiga omtänksamhet gick här kanske ända till barnslighet.
Emellertid hoppade han elastisk och glad uppför trappan, var vid dörren,
låste upp och gick in. Sara stod redan på golvet, påklädd och färdig
från topp till tå. Hatten var likväl inte ännu anlagd, och den sex
kvarter långa hårflätan inte hopvirvlad i sina ringar, för att ligga
ovanpå nacken till kamfäste.

--Nu riktigt god morgon! sade hon. Vi har inte ännu hälsat på varann?
Jag har sett genom fönstret, att vagnen där på gården redan är framme.
Men ... tillade hon med en mild, helt sakta och litet svävande röst ...
du har farit bra illa för min skull i natt?

I hennes gestalt, där hon stod på golvet, låg härvid ett uttryck av stor
tacksamhet, förenad med nöjet av ett obegränsat förtroende till hans
person: och till på köpet låg ändå i det uttrycket en inte så liten
blandning av kvinnlig skämtsamhet.

Albert svarade inte. Men det var omöjligt för honom att i detta
ögonblick inte göra det han gjorde. Han tog henne i famn och kysste
henne helt hastigt.

Sara Videbeck gick strax därefter bort till deras packning, för att se
över och betänka hur allt skulle läggas i vagnen för att fara väl. Då
Albert stod i dörren för att gå efter bonden, vilken skulle bära ned
sakerna, vinkade hon honom tillbaka och sade:

Jag har överlagt något. Det är bäst att du ensam skriver i dagboken
under resan och likviderar skjutsen, ty skjutspojkarna kan sällan
addera, och de förargar mig så när jag skall räkna med dem, att jag
mister humöret. Men se här min andel i skjutsen, beräknad härifrån och
till Mariestad, ena hästen för mig, 24 skilling milen, 15-1/2 mil, gör 7
rdr 36 sk.; vagnpengarna 46-1/2 sk.; ökad skjuts ifrån städerna Arboga
och Örebro (flera städer får vi inte), och nattkvarter, alltihop
tillsammans 11 rdr 6 sk. Se här: jag tror inte jag räknat rasande, ty
jag är van och kan det. Räkna ändå över själv.

Förödmjukad och med sänkt huvud svarade sergeanten inte, men höjde inte
heller upp handen för att ta emot de ur börsen framrullande
silverpengarna.

--Bästa Albert, inföll hon sorgset, kanske har jag misstagit mig, och du
reser inte med så långt som till Mariestad? Jag tyckte i går någon gång,
att du sade du skulle till Vadsbo härad och så långt ned som till
Mariestad? Jag beräknade vår gemensamma skjuts dit: har jag haft orätt,
så säg mig ...

Inte grubblade jag därpå, svarade han. Men jag nekar inte till, att det
skulle ha roat mig, att få betala all den förbannade skjutsen ensam av
mitt så länge, ty jag är inte precis gäldstufärdig; och när jag till
slut inte längre fick åka i ditt sällskap, så kunde vi ju alltid då ha
likviderat oss emellan sedan ... och ...

Sara såg på honom med stora ögon. Jaså? sade hon till slut och slog den
halvsorgsna blicken litet åt sidan. Nej, Albert, var inte en sådan där
pratmakare. Alla likvider efteråt blir svåra för folk, som tycker om
varann. Du skulle bli lika förlägen då, som nu, att ta emot min andel;
och jag skulle vara ännu förlägnare, ja, sitta som på nålar, för att
till slut kanske inte få giva den. Att stå i sådan där tacksamhet är
olidligt.

Min Gud, Sara, är då ömsesidiga tjänster ... är ... ja ... tacksamhet,
människohjärtan emellan, en så olidlig känsla?

--Tacksamhet ... Albert! (hennes ögon höjdes underbart härvid) det finns
saker, som man aldrig kan avbörda: ljuv är tacksamheten då, och att stå
i evig skuld till någon det är ljuvt då. Men skjutspengar, och pengar
för mat, och för hyra, och slarv, det må vem som vill stå i tacksamhet
för, men inte jag. Nåja, det begrips, att om jag inga pengar hade, så
fick jag hålla till godo och ta emot; skämmas, blygas och tacka: gråta
och tacka. Men för att slippa det, ämnar jag låta bli att nånsin
lättjas; och så länge möjligt är, tänker jag skaffa mig medel. Tala inte
därom, ta pengarna här i handen, Albert! och var en karl ... Ack,
mycket, mycket blir nog övrigt ändå, som vi får tacka varann hjärtligt
för, menar jag, och som inga pengar kan gälda.

Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa,
mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i
ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken,
och den glimmade överjordiskt.

Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de
där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han
helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan
riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat
rätt, Sara.

Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen
slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två
adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa
fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och
nalkades dörren.

Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och
tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med
det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen,
under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i
dagboken.

--Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det
inte behövas.

Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.

Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte
nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.

Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt
pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan
ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville
besvära polisen med att skriva nytt pass.

--Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser
anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr
sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina
egna.

Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen
till Fellingsbro, så är det gjort.

--Nej, det behövs inte; fast det kan också gå an; drängen är supig.

Se här ... fem fjärdingsväg ... och se här litet över till ... vart gick
Annette? var så god och tag detta för hennes räkning.

--Tackar ödmjukast. Ett glas, herr sergeant, för min egen räkning, om
jag får bjuda! så här på morgonkvisten skadar det inte. Säg, skulle det
inte gå an, att jag fick bjuda frun därute ett glas? Jag har fin
malaga.

Jag räds att Sara inte vill ha, så här tidigt.

--Det måste tillvänjas, herr sergeant. Topp! jag slår vad om att frun är
från Västergötland? ett förträffligt val, som herr sergeanten gjort: jag
vill nu önska, att bondvagnen är till lags och inte skakar för mycket;
men när man inte har eget åkdon, får man nöjas. Jag är själv gift från
Västergötland, där finns det bästa folket. Jag är skam till sägandes
släkt med en, som är släkt med själva Hörstadius. Jag har sett herr
sergeanten en gång förr: lång, vacker, ståtlig karl! och jag hoppas att
ännu en gång få ... på uppresan ... mjuka tjänare ... mjukaste tjä ...

Sergeanten kunde inte neka att dricka; men gästgivarens nästan faderliga
huldhet och förtrolighet stötte honom en smula, och påminde honom
tydligt om hans egenskap av underofficer.

Utkommen på gården, såg han Sara redan sitta i vagnstolen. Värden kom
efter med sitt glas på brickan. Tillåt! tillåt! myste han.

Men Sara vände bort huvudet och yttrade förtretat, halvhögt: Med sådant
upptar jag inte tiden, i synnerhet inte om morgnarna.

Albert kände en viss sveda, sade intet, men tog tömmarna jämte piskan,
och satte sig upp. Han körde ut genom gästgivargårdsporten, och höll i
sin tankspriddhet på att köra fast.

--Å då, se nu, se nu ... det här går inte an! ropade hon.

Sergeanten förargades, emedan han berömde sig av att köra ganska väl.
Han ryckte till hästarna med tömmarna, gav dem en pisksläng, och for av
ut genom porten och sedan bort över Arbogagatorna fram till västra
tullen, så att det rök om gatstenarna. Att vagnen härunder skakade och
hoppade, kan man föreställa sig. Kör vackert, herre! erinrade drängen,
som satt i stolen bakom och reste sig till hälften. Hut, lymmel, sitt
ner och håll käften! röt sergeanten.

Man var nu kommen på landsvägen, vilken jämn och ypperlig tillät en
ganska hastig fart, utan att någon därav kunde finna sig stött. Drängen
teg också och slumrade in, i synnerhet som det inte var hans egna
hästar. Sara hade suttit småhäpen alltsedan porten, och en eller annan
fruktande blick, kastad åt höger, utgjorde en spaning efter om Albert
månne var riktigt ond?

När sergeanten körde hästar, var han gärna så upptagen av detta nöje,
att han inte såg eller hörde på annat. En halvtimme, eller hel, yttrades
inget svenskt ord.

Sara sade en gång: Det dammar! Denna sanning var ovederlägglig och
således inte vidare att behandla.

Sara sade efter en stund igen: Det dammar förbålt! jag tror jag tar av
mig hatten.

Sergeanten hade emellertid tämligen återkommit till lynne, så att han
väl inte svarade på det som sades, men dock frågade: Vill du hellre
sitta i efterstolen? jag ser på blacken där, att han ständigt slår dig
med sin långa oklippta svans på kängorna.

--Det har jag inget emot, han dammar av dem.

Nå, det är gott. Då bryr du dig kanske inte heller om att sitta i
eftersitsen?

--Bredvid drängen? har du då här i framstolen inte rum att köra, nu som
det är?

Åjo; men drängen skulle kunna få sätta sig hit att köra, och vi satte
oss bägge i efterstolen: där skulle det skaka mindre för dig, Sara.

--Jag kan inte säga, att det skakar just. Värre skakade det på Arboga
gator.

Men om du skulle ta av dig hatten för dammet, som du säger, vartill
tjänade det? Inte kommer det att damma mindre för det?

--Nej, men en vit kambrikshatt, som dammas ned, måste genast tvättas:
och det är besvär, ty den måste tvättas i själva sjön med borste.
Däremot en silkesschalett far dammet straxt av, bara man slår den ett
par slag över handen.

Ja, om du vill byta om på huvudet, så skall jag genast stanna och vi
stiger ur.

--Eller om jag skulle ta upp paraplyn och hålla emot dammet?

Dammet bär sig inte åt som regn ... avbröt sergeanten ... vilket blott
faller ovanpå en paraply. Dammet stiger upp inunder och kommer en
dessvärre kring huvudet; jag tycker inte om paraply i vackert väder.

Sara teg. Man åkte åter en kvart utan samtal. Men vid denna tidpunkt
vaknade drängen och böstade så, att det liknade en revolution i bakre
delen av vagnen.

--Vad ämnar han företa sig med våra saker! skrek Sara och vände på
huvudet. Albert saktade hästarna och såg sig om: det var ändå inte
farligare, än att drängen vridit sig om på den vänstra sidan, för att
försöka en lur på den.

Men härigenom kom Albert tillbaks ifrån sin förstämning, skrattade åt
den groteska ställning arbogasovaren intagit under sin inböjda hatt, och
sade: Vet du, Sara Videbeck, efter att vi nu en gång stannat, så håller
jag en smula: hästarna kan flåsa ut, vi har kört raskt: och då får du
emellertid byta om för dammet allt vad du behagar.

Han hoppade av, gick omkring åkdonet och gav sin reskamrat handen för
att hjälpa henne ned. Hon ställde sig upp, men letade länge efter
fotfäste för sin blanka kängspets. Hjulnavet föreföll henne tjärigt att
stiga på. Sergeanten tyckte hon letade för länge, varför han släppte
hennes hand och tog henne i stället hel och hållen, lyfte henne till
marken och sade: Nu skall du få se, att du genom åkningen blivit ovan
att stå.

Å, jag mår rätt bra, och nog kan jag stå, tycker jag. Men visst kör du
rätt fort, Albert, i synnerhet på ... vet du, magistraten i Lidköping
har gjort ett förbud för resande, att fara på fyren genom gatorna.

--Det var en dum magistrat, Sara. Jag tör akta mig för att resa till
Lidköping. Men uppriktigt, är du inte törstig i detta hundsfottsdamm?
Jag vet en liten källa här upp i backen. Tycker du inte, att denna nejd
är ganska vacker?

Kallas det här en nejd? har vi långt till Fellingsbro?

--Men har du då inte kärlek för vackra landskapsstycken?

Landskapsstycken? frågade hon och såg sig liknöjt omkring. De är så
sällan naturligt målade, Albert. Mamma hade ett par landskapsstycken
hängande där hemma, sedan pappas tid, på väggen i verkstaden; men jag
har låtit bära upp dem på vinden.

--Jaså. Men finner du då inte, att här är en utsikt? Se ditåt ... dit
längst bort västerut ligger det sköna Frötuna, Dalsons förr, nu greve
Hermansons egendom.

Utsikter har vi åt alla håll, vart jag vänder mig, tycker jag. Men säg,
är det här då inte en socken? I Västergötland har vi alltid socknar, så
fort vi kommer utom staden. Och varje socken håller sin ämbetsmästare i
skomakeri och skrädderi, som får ha pojkar, men inte gesäll. Men det
gläder mig, ännu har socknarna inte kommit så långt, att de håller egen
glasmästare, mig veterligt åtminstone inte socknarna vid Lidköping; ty
det vet jag, att jag har många gånger skickat ut till Råda, Åsaka,
Gröslunda, Sävared, Linderva, Hovby, Trassberg, ja ända till Skallmeja,
och låtit sätta i åt dem.

Sergeanten hade under tiden ställt sig framme vid hästarna och småtalade
med dem, då det syntes honom omöjligt att bringa den vackra flickan till
något förnuftigt samtal över landsbygdens behag. Torde likväl till
hennes ursäkt böra anföras, att nejden emellan Arboga och Fellingsbro
inte är överdrivet skön.

--Vad väg for du upp till Stockholm, Sara? frågade han efter en stund,
sedan hon städat in sin hatt i en vederbörlig ask och i stället satt en
ljusgrå, stor, blank och vacker silkesduk över huvudet.

For upp? sade hon.

--Ja, Sara, for du inte samma väg upp till Stockholm, som vi nu reser?
Jag tycker du är något liknöjd för vägen och föremålen här?

Jag köpte mig en biljett på Thunberg, svarade hon, satte mig på den
utanför Kållandsö, då den passerade från Vänersborg; och sedan seglade
den och for med mig härs och tvärs, ända tills den kom till Stockholms
Riddarholme.

--Men jag tyckte du i Arboga hade väl reda på gästgivargårdar och
städer, som vi nu har att färdas förbi och igenom på denna väg?

Det förstås, att jag skulle ha reda på dem, då jag ämnade ta den här
vägen på återfarten, och det gjorde jag för att jag har uträttningar i
Örebro och Hova. Jag skall sälja litet spegelgods där åt Selin, det kan
betala resan. Och det är ingen konst att veta besked på
gästgivargårdarna: se här skall du få se, Albert, jag har gjort en lista
på alla ställena, med miltalen, som jag skrev upp i Warodells bod i
Stockholm, efter en uppgift jag fick. Och den listan läste jag över
utantill i går afton, innan jag somnade.

Albert såg på hennes lista och fann en ganska läslig fruntimmersstil.
Och detta låg hon och inpräglade i sitt minne innan hon somnade i går
afton, just då jag ...! (förkrossande tanke, som genomfor Albert). Du
sysselsatte dig sannerligen inte med intressanta ämnen innan du somnade,
sade han högt och med en syrlig blick.

Jag läste över alltihop, fjärdingstal och namn; det var inte ledsamt.
Och så räknade jag i huvudet ut min andel i skjutsen, för att veta hur
mycket jag borde lämna dig på morgonen före avresan: det var roligt: jag
tänkte på dig därunder ... och somnade hastigt och gott.

Jaja, det sista var just ett ämne att genast somna av, anmärkte Albert.
Nu hade hästarna pustat tillräckligt, och sergeanten, inte i bästa
lynne, förargad åtminstone över människors sömnförmåga, gick bort till
drängen och väckte honom med en duktig stöt. Hans, Mickel eller Fähund,
vad du heter, är det att sova så, när man skall köra resande? upp fort
och ned ur sitsen med dig!

Drängen, yrvaken och häpen av den grova, stränga rösten, skuttade lydigt
och slavisk, såsom tjänare i städer ofta är, ur vagnen. Va falls? sade
han.

Jo, knyt upp grimskaften här och ändra stolarna. Sätt din bondstol där
främst, och sätt dig själv i den och kör. Vägen fram till Fellingsbro är
nu så jämn och god, att det största nöt kan köra den. Jag är endast road
av att köra, då det är svårt och kinkigt. Så, låt det gå fort, säger
jag, sömniga rackare! Och bind den här dynstolen baktill, mitt över
vagnen, så sätter vi oss i den.

Drängen blev småningom galant, och uträttade prompt herr of'sérns order.
Sara Videbeck yttrade under hela detta samtal ingenting, men smålog då
och då åt vissa pikar, som hon begrep.

Man satte sig upp på det förändrade sättet. Drängen körde nu och blev
genom denna syssla snart alldeles ypperlig. Han ville visa sin
hurtighet, smällde och körde, så det bar av som självaste fan, enligt
skaldens uttryck.

I rappet kom man till Fellingsbro. Se, vilka stora, vackra, rödbruna
hus! var Saras första ord efter den långa tystnaden. Hon menade
förmodligen de tvenne Fellingsbrobyggningarna, som vänder gavlarna åt
landsvägen, står så symmetriskt med den rymliga, fyrkantiga, rena gården
emellan sig och trädgården i fonden, samt skyddas för bönder och lass
genom sitt staket utmed vägen.

Albert svarade inte på hennes utrop om husen, steg av, gjorde hastigt
upp affärerna, och fick hästar till Glanshammar, jämte en lika bra vagn
och stolar. Ånyo satt man upp: den nya skjutsaren, en brunskrynklig, men
pigg gubbe, fick köra sina hästar själv; och därpå förlorade man inte,
ty han durkade av på den goda vägen ganska flinkt. Efter en stund vände
sig vägen åt vänster, söder, och man kom in i skogen. Gubben talade
oupphörligt ett dovgrovt och muttrande språk till sina hästar, vilket,
utan att vara svenska, dock begreps av dem; här kan det likväl inte
återges. Glad att ensam få handskas med dem, hörde och såg gubben
ingenting annat än vägen och dem.



Sjätte kapitlet

  _Vad? är hon i stånd att rysa? tänkte Albert,
  nå Gud ske lov! Då är hon likväl ...
  Vad ryser du för, Sara?
  sade han högt_


Vad jag tycker om den här skogen, Albert! sade ressällskapet, under det
de fortfor att åka ifrån Fellingsbro och kom in på skogen Käglan. Orden
yttrades med en nästan smekande röst; hon tyckte förmodligen det var
ledsamt att så länge sakna samkväm. Sergeanten såg åt hennes sida och
tänkte: hon har dock ett sinne för det sköna landet? Till hälften
blidkad sade han därför ... nej han sade ingenting, men han hade dock i
faggorna att tala.

Med varmare och ännu mer smekande stämma tillade hon efter ett par
minuter: Ty här har man då skugga emot solen, och så slipper man dammet!

Så ... intet vidare? tänkte sergeanten och teg durchaus.

Sara Videbeck drog av sig sina handskar, emedan hon kände sig svettig om
fingrarna. Hon vecklade ihop dem och stoppade innanför kapotten.

Därpå började hon vifta med de bägge vita, knubbiga, genom sina gropar,
skalkaktiga händer upp och ned i luften, för att svala dem.

Efter en stund sade Albert milt, men underligt, liksom om han vaknade
upp ur någonting: Säg mig, bästa, goda Sara! händer det dig aldrig om
nätterna, att du drömmer?

--Jojo, vad det händer.

Men det är väl mycket länge sedan? du har kanske aldrig drömt alltsedan
du var ett litet barn?

--Jag? jag drömde i Arboga i natt.

Ah! ... nå, det kan jag inte få veta?

Sara höll stilla med sina händer; hon lät dem ligga nere i knät, och de
såg där ut liksom sammanknäppta. Min dröm kan jag inte tala om, sade hon
med låg röst; men det var en ganska vacker dröm.

Albert inföll: Jag, för min del, drömde inte sedan jag somnat i natt,
men väl förut.

--Å ... det kan jag aldrig tro? Fast, avbröt hon sig själv, var och en
drömmer på sitt eget vis, och det är väl också det bästa.

Sergeanten tog en av hennes händer. När du drömde i natt, hade du även
då dina bägge händer så här sammanknäppta?

--Jag minns inte var jag hade händerna. Fast det minns jag väl ändå,
tillade hon tyst och nästan innerligt.

Inte drömde du om, att du var i en skog åtminstone? det vill jag slå
vad, och inte att du var på landet heller ...

--Och inte heller att jag var på sjön, Albert! Nej, jag drömde, att jag
var i en liten, liten kammare med rosiga tapeter, och att jag malde
krita ...

Pah ...

--Och ... lika mycket, Albert! ... jag kan väl tala om det (fortfor hon i
samma ton, utan att märka hans näsryckning), jag drömde mycket om dig
därunder.

Och jag malde väl också krita?

Hon såg upp på honom med ett stort, varmt ögonkast, men slog ned det,
liksom träffad av en dimma. Hon svalde omärkbart en begynnande gråt,
hämtade sig dock och sade: Det är just det jag mycket väl begriper,
Albert, ty du är officer: jag hoppades ändå, att du skulle vara mera
underofficer, än du verkligen är.

Detta tal var ren arabiska för sergeanten, och den undrande blick han
gav flickan, sade henne tillräckligt, att hon pratat obegripligheter.
Hon drog sin hand tillbaka ur hans.

--Så kan man drömma (sade hon, som det tycktes, mest till sig själv),
och när man vaknar, är det allt på ett annat sätt. Därför är det bäst
att var och en lever fri för sig själv, på sitt vis, och inte bråkar
sönder'et för en annan. Man kan vara goda vänner ändå, och det är bäst
så. Det är allra ljuvast, när det är bra, och man gör inte sin nästa
förtret.

Albert runkade på huvudet. Hon talar ur sin dröm, tänkte han. Emellertid
fortfor hon:

--Och Gud vet väl bäst, hur han vill ha människorna, men inte begriper
jaget. Det är ändå bäst, att man lever som Gud har skapt en.

Dessa breda ord föll sig i sergeantens öron så löjliga, att han var på
väg att ge till ett gapskratt. Men av vördnad för uttrycket i flickans
ansikte, som såg ganska tankfullt ut, höll han sig tillbaka och försökte
att komma in i hennes egna tankegångar.

En upplysning måste Sara Videbeck ge mig, inföll han. Din mor har fört
ett olyckligt liv med din far, det hörde jag av dina berättelser i går;
men tro inte därför att allt ont kommer ifrån karlarna ...

--Det må jag väl veta, svarade hon; jag känner ju svarvarålderman
Stenbergs? hans hustru är en så svår ragata, att karlen kan förlora hela
levernet för hennes skull. Och bättre är det inte hos Sederboms, där
frun är småpjollrig, och karlen går fånig av sorg. Än hos Spolanders då?
och Zakrissons? Det är likadant överallt, bara en kommer dem så när, att
en får skåda dem i buren. Och de slutar inte förrän de gjort varann till
riktiga uslingar på ömse sidor: det kan jag aldrig gilla.

Din far, Sara, hade han allt från början varit så stygg emot din mor?

--Gud vete det. Jag var inte född då och såg dem inte strax. Men min
mor, stackare, bar sig väl alltid åt på sitt vis, kan jag förstå, oaktat
hon arbetade med sig; hon var nog från början allt ordentlig, tror jag
säkert; men tillika ändå slösig, svår; och hennes sätt, det var aldrig
för rart eller just rätt trevligt, kan jag tycka. Så att far, vilken
återigen också var på sitt vis, blev småningom sådan där ... och
slutligen ond och alldeles befängd ... usch!

Detta blir för ängsligt, kära Sara; låt Lidköping vara som det är, vi
har inte hunnit dit än. Vet du vad den här skogen heter?

--Ja, jag tänker Gud förlåter mig, att jag är som han har gjort mig.
Nämligen på mitt bästa vis, det förstås. Men att jag skall pina en annan
ända innerst i helvete, eller att en annan skall köra mig ditin, det är
onödigt. Vad skogen heter, Albert? det bryr jag mig inte om. Men det vet
jag, att Gud har gjort stjärnorna och hela himmelens här; och allt vad
täckt och gott står på jorden, det har Gud gjort, och Kristus har kommit
till vår frälsning. Fast jag inte är en läserska, kan jag väl förstå,
att Kristus inte har något emot att människorna håller av varann på
vackert sätt och fyller det första Guds budet; men att det tillgår så,
att de gör varann till djävlar eller fånar, det måste han själv inte
gilla. Men folk har hittat så mycket dumt tyg till varandras elände; och
det allra värsta är, när de fått i huvudet på sig, att det skall tjäna
dem till gagn. Vad dig anbelangar, Albert, så är du yngre som karl, än
jag som kvinna; även om du kan vara ett år, eller par, äldre än jag,
såsom människa beräknad. Därför är du ock oklokare än jag, och jag vet
mera: fast du känner annat, som vackrare och gladare är. Du skall ändå
inte tro, att jag är ledsam av mig; jag är lätt och frimodig som en
fågel; och det må du vara säker på, att jag tänker alltid behålla mina
vingar. Kan också du flyga, så är det väl, men är du bara en pratmakare,
så säg så gärna ifrån strax.

Stor och grandios paus.

--Att du kan bli ond och stött, fortfor glasmästardottern, det har jag
sett, och det må gärna vara. Bara du ville bli rasande över reella
saker. Fast (tillade hon med sänkt röst) det är omöjligt att beräkna i
förskott, eller föreskriva: det har jag nog tillräckligt märkt och
erfarit: vad som allenast rispar nageln på den ena, går in i
hjärtblomstret på den andra, och bränner upp en som gift. Gud vet väl
bäst, hur han vill ha människorna; men jag begriper't inte.

Sergeanten tyckte sig i hast tjugo år äldre än för en stund sedan, och
han yttrade: Sara skall få höra hur det varit beskaffat med mig. Inte är
jag en ämbetsmästare, och det lär du i avseende på husliga förhållanden
inte stort värdera, om jag skall döma efter dina utsagor både om din far
och om de övriga åldermännen i Lidköping. Men officer är jag heller
inte, som enligt ditt språkbruk vill säga, att jag är varken dagdrivare
eller pratmakare, åtminstone inte i stor skala. Jag är således
underofficer, jämnt och rätt. Vad som gjorde, att jag tyckte så mycket
om dig i går, kan jag nu inte påminna mig; och jag är rädd, att
berättelsen om det för dig skulle låta alltför litet reellt. Du ... vad
ditt hurtiga sätt att tala anbelangar, och ditt myckna undervisande
... så är du så riktigt ifrån Västgötakanten, som någon flicka kan vara;
men jag själv är så besynnerlig, att jag inte håller mindre av dig för
det. Utan tvivel borde du då fråga mig, vad jag är för en, och var jag
är född? Du har inte frågat det, och jag bekänner, att denna
likgiltighet har sårat mig litet. Men om små sår är nu oss emellan
längesedan förbi att tala. Jag vill därför rätt och slätt säga dig, att
stora vingar har jag inte att flyga med, men saknar inte dun helt och
hållet. Min tjänst för kronans räkning är obetydlig; emellertid äger jag
därigenom rättighet till uniform och exerciserna har fått pli på
kroppen. Det är vad en karl mest behöver, och ... såvida han inte inalles
är en dum, ohjälplig hund ... kommer han därmed så långt han vill i
världen. Ty att lära sig kunskaper, det är en lätt sak för den som vill.
Med pli och skick är svårare: och jag vill inte gå längre efter exempel
på det, än till dig själv, Sara; du lär inte fått lära stort i världen,
om jag undantar att du gått i läran på verkstaden; men inte dess mindre
är det inte prat av mig, då jag säger, att vackrare pli på kroppen har
ingen flicka än du. Jag har sett många och varit mångenstans, så du kan
lita på mitt omdöme. Men jag kommer igen till mina egna utsikter: jag
reser nu till Vadsbo härad, och skall sedan ända så långt ned som till
Grävsnäs, Sollebrunn och Koberg. Jag gör årligen ett slags handelsresa
... uppköp och inspektion tillika ... ja, jag kan inte förklara det
närmare ... till vissa gods och egendomar, som tillhör familjen S, med
vilken jag på avstånd ... mycket avstånd, Sara ... är besläktad. Jag drar
härav inkomster i viss procent, utom nöjet att se mig om. Jag har aldrig
gjort någon människa orätt, och ämnar i all min dar låta bli det. Längre
sträcker sig inte mina vingars flykt! Dock kan det hända, att om jag
efter några år lagt ihop en summa, så köper jag mig en liten egen gård i
Timmelhed, bortåt Ulricehamn, till, där jag har bekanta. Dit vill jag
likväl inte locka dig, du, som kanske skyr landet, likasom jag inte
särdeles älskar småstäder, annat än som resande, och gärna åker ut ur
dem så hastigt jag kan. Du ... för din del ... är glad och välvillig när
det bär åt: och det är således åtminstone en punkt, vari vi
sammanträffar: det torde finnas flera, bara vi hittar dem. Antingen du
brukar silkeshuckle eller hatt, tycker jag om dig i bägge fallen. Du
skriver, som jag sett, en god, läslig stil. Men slutligen har jag mycket
smak för att vår och sommar plantera blommor ...

--I kruka?

Nej, för sju tusen djävlar, på öppen mark, eller på sin höjd i drivbänk,
om blommorna är av den sorten, att de inte tål kall jord. Dock varför
inte i kruka även, för att ha i sitt fönster?

--Vita levkojor?

Alldeles: det passar bra och ger en god lukt i rummen. Men då måste
likväl ...

--Ja, man måste då i fönsterna ha rutor av rent, fullkomligt vitt glas,
Albert! ty grönaktigt, grovt glas som somliga stackars borgare nödgas
nöja sig med, sticker så av emot vackra blommor, att då är det bättre
inga ha i sina lufter. Annars tycker jag mycket om lavendel, som har en
gråblå färg och går bättre ihop med rum, där en bor med mindre
förmögenhet. Ack, Albert! du skulle se min lilla kammare ... jag har
levkojor! Fast, det är sant, du reser bara med till Mariestad, och jag
får åka ensam sedan på den kala, sandiga kusten mellan Mariestad och
Lidköping ... ack, det är den naknaste, fulaste väg! Jag blir ängslig,
när jag tänker på den färd, jag där skall föra.

Varför skulle jag bryta av vid Mariestad? det är inte bestämt ännu. Och
inte heller börjar, som du säger, den fula vägen genast på andra sidan
om Mariestad: man har, utom mycket annat, den härliga Kinnekulle att
fara förbi mellan Mariestad och Lidköping.

--Nå, det kan hända, att man har Kinnekulle någonstans; men flackt är
det där i socknarna, så mycket minns jag; ty till Mariestad har jag en
gång åkt ifrån Lidköping. Och lappri vore väl det också, antingen där
vore flackt eller inte, men jag ryser vid tanken på att ...

Vad, är hon i stånd att rysa? tänkte Albert, nå Gud ske lov! då är hon
likväl ... Vad ryser du för, Sara? sade han högt.

--Ja, det kan jag väl säga, fastän det låter barnsligt. Jag tycker det
är tråkigt, att åka på bondkärra och ha en drös vid sidan. Därför har
jag också sällan själv åkt ut på beställningarna i kringliggande
härader, utan mest alltid skickat verkgesällen eller någon av de
pålitligare pojkarna: fast därpå har jag lidit stora förluster, men en
kan inte stå ut med allt.

Vad i Guds namn, har du lidit stora förluster?

--Jojo men. Det finns väl ingen i Lidköping, som ovuliga pojkar slagit
sönder så mycket för, på vägen, innan det hunnit isättas. Men den
förtreten kan smältas, det går inte till hjärtat. Nu får jag se hur min
stackars mor mår, när jag kommer ned.

Hon dör snart, kanhända, och det är väl, såsom du sagt, för henne det
bästa. Då blir du ensam i huset. Men för att återkomma till vår resa,
vad ger du mig om jag följer med, inte blott till Mariestad, utan ända
till Lidköping?

--Ah!

Detta lilla utrop av glädje var ovillkorligt; likväl hämtade Sara sig
genast, såg på sin reskamrat och sade: Du skall få, först och främst min
andel i skjutsen ...

Det förstås.

--Och ... ifall du inte misstycker, skall du få en levkojkvist, inlagd i
ett nytt skrin, som jag själv skurit glaset till, lagt guldpapper under
och limmat ihop sidorna på.

Därmed är jag ändå inte fullt nöjd. Nånå, vi funderar väl ut något på
vägen, vi har ännu många mil dessförinnan, sade han.

--Och kanske, avbröt hon med en egen, ganska fin accent, blir du
allvarsamt ond på mig redan innan vi kommer så långt som till Mariestad,
så skils vi ... redan där.

Paret av de bägge nätta, välkrökta, mörka mustascherna höjdes på
sergeantens överläpp, varav det är högst troligt, att han ämnade höja
själva läppen, öppna munnen och tala: kanske nämna närmare om sin
ersättning för mödan att resa ända till Lidköping. Men Sara hade knappt
slutat de sista orden, då hästarna skyggade till, Gud vet för vilken
ruska vid vägen; den brunskrynkliga skjutsbondgubben, på sitt vis lika
flitig i samspråket med fålarna, som de två resande sinsemellan, hade
släppt tömmarna allt för slaka, så att han inte i hast kunde hålla in
dem, utan springarna tog till galopp och började skena. Närkes hästar är
av en förträfflig ras och föds väl; eld, mod, iver att löpa utmärker
dem. Själva Albert måste såldes snabbt resa sig upp och stå i sitsen;
han ryckte tömmarna ur hand på gubben och drog in tyglarna barskt, så
att de bägge rödblacka skimlarna måste kröka sina halsar likt höga
sprättbågar, fnysa och sätta nosarna i bringorna. Skena blev således
inte av; men gick gjorde det, så att hjulbössorna kunde ha tagit eld, om
de haft lust.

Sergeantens lockar flög kring tschakot-kanten. Han tyckte sig nu åter
vara minst sina tjugo år yngre tillbaka igen. Han tittade ned åt sidan:
Sara såg inte alls ängslig ut under huj-farten, och detta fröjdade
Albert mera och högre, än historieskrivaren är i stånd att beskriva.
Albert tänkte: här är dock nu ånyo en punkt, vari hon och jag
sammanträffar. Kanske råkar jag någon gång ännu en.

Men verkligen är det inte omöjligt för en historieskrivare att följa med
alla händelser; och inte går det an för honom att tala om allting, smått
och stort? både vad som sades och inte sades? hände och inte hände? hur
ofta hatten ombyttes för schaletten och tvärtom? Korteligen: de kom till
Glanshammar, kom till Örebro, kom till Kumla, och kom än längre.

Men fastän åkdonet var på väg att skena på Glanshammarsvägen, gick dock
resan sedan på det hela inte så fort, som efter första uträkningen. Ty
nog måtte väl det vara bra mycket, att ha fyra nattläger emellan Arboga
och Mariestad? Och att det blev så, måste slutas därav, att de körde in
i Mariestad först tisdagen; de hade dock lämnat Stockholm torsdagen,
såsom i början gavs vid handen: alltså sex dagar inalles, varav en på
Mälaren och de övriga fem till lands.

Till en del kom väl dröjsmålet därav, att när de vid Bodarne, där en
natt övervilades, om morgonen steg upp, var Sara inte fullkomligt väl.
Hon hade inte förr varit utsatt för så mycken rörelse, och hennes ögon,
ehuru nu nästan klarare än alltid annars, glimmande och fulla av högsta
innerlighet då hon såg på Albert, visade likväl spår av att knappt ha
sovit halva natten. Flickan, som kom in med kaffet klockan halv sju, var
således högst välkommen. Förträffliga dryck vid ett sådant tillfälle,
som morgonen! Men det är väl åter för enskilt att nämna?

Således är det bäst att genast vara i Mariestad. Det kan ingen hjälpa,
att resan dragit ut sina sex dagar.

Mariestad njuter förtjänt det ryktet, att vara en av Sveriges skönast
belägna småstäder. Vem påminner sig inte den öppna, vidsträckta utsikten
över Vänern, tagen i synnerhet ifrån kyrkvallen? den stora, högt
liggande kyrkan själv, som, redan innan man hunnit in i staden,
bemäktigar sig ögats uppmärksamhet och drar den bort åt höger ifrån den
lummiga allén, vari man (ifrån Stockholmssidan räknat) åker? slutligen,
när man kommit in i staden och hunnit ned på andra sidan om torget, den
långa flottbron, idylliskt simmande på Tidaåns breda, klara vatten? och
nu på andra sidan om bron det täcka Marieholm, landshövdingens residens,
inte just prunkande med synnerlig höjd, men desto mera intagande genom
den omgivande trädrika vegetationen? Landsfaderliga minnen från
förträffliga styresmän över länet sitter liksom inflätade mellan de
mjuka, för aftonvinden sviktande lönn-, björk- och hasselgrenarna med
deras vajande löv.

Vem minns inte allt detta? Minnet beror likväl på om man varit i
Mariestad; ty att blott höra talas därom tjänar föga; man måste med egna
ögon se Tidans milda inbjudande utlopp.

Albert och hans följeslagarinna kom dit en himmelskt vacker juliafton.
Någon omständlighet måste tillåtas historien på sina ställen. Ursäktas
skall och bör därför, att vad som följer berättas.

Sedan de vid inresan nått torget, körde de inte rakt fram ned åt
Marieholmsbron till, utan vek av en liten gata åt höger, som inte slutar
förrän i själva Vänern. Ungefär mitt på denna gata låg huset, som tog
emot trötta resande.

De steg ur här, besörjde om sakernas inbärande och allt gick bra. Men
sedermera föreslog Albert, att, medan kvällen ännu var så ljus och
vacker, göra en lustvandring i staden.

Sara hade på den sista tiden, alltsedan Bodarne, blivit tystare, inte
just högtidlig ... det ordet passar inte ... men mera högstämd, och hon
språkade inte så ofta om skråets affärer. Utom denna förändring märktes
hos henne ingen annan, än den, att hennes vanliga skalkaktighet i
blicken utbytts emot en viss himmelsk vänlighet och tillgänglighet för
nästan allt vad Albert ville.

Utan att säga ett ord emot, lät hon honom ta sig under armen, och hon
följde honom dit han ämnade föra henne. Han hade ingen plan med sin
promenad. Således föll det sig naturligast och av sig själv, att de gick
bort över torget ned till flottbron, stannade mitt på den och besåg
Tidan.

Stående här och skådande norrut, hade de en gränslös utsikt över Vänerns
aftonklara, vattrade duk. De kunde inte se var och hur sjön sammanflöt
med firmamentet själv: det syntes allt såsom ett. Och det här heter
Tidan? anmärkte hon med en liten runkning på huvudet; alldeles så flyter
också Lidan ut genom vår stad, och ifrån dess bro har man även en lika
stor ... stor ... stor utsikt över Vänern norrut, och uppåt ända till
skyarna, när det är kväll såsom nu! ack Albert! Albert! jag påminner mig
just här den stund, då jag och min mor stod på bron över Lidan ... och
hon kastade ... kastade ringen bort ... långt ... långt ut ...

Albert ryste hastigt, tog henne åter under armen och gick, fastän hon
knappt ville det, tillbaka bort ifrån Tidabron. Komna upp i staden igen,
vände de sig åt trakten, där kyrkan står. Kyrkogården, omgiven av en låg
stenmur och planterad med träd i flera grupper, ligger så nära Vänern,
att man tycker sig ha sjön inunder sig. Och den gråa, höga,
vördnadsbjudande kyrkan själv har man bredvid sig.

Sara bad att få sätta sig på en gravsten. Albert satte sig bredvid. Du
är så tyst, älskade, goda Sara, är du trött? Hon svarade inte en gång på
dessa hans ord; men han följde hennes ögonkast och märkte, att hon länge
och nästan svärmiskt (sådant hade han aldrig sett hos henne förr)
betraktade ett par små vackra barn, som lekte ett stycke ifrån dem i
gräset: de rasade hurtigt och slog varann i ansiktet med levkojor.

Barnen såg varken fattiga eller rika ut, men ovanligt vackra. Albert
vinkade dem till sig för att göra Sara ett nöje. De kom barhuvade och
långlockiga. Sara höll med svårighet tillbaka en glimmande tår, teg, men
klappade dem kring huvud och hals. Albert sade:

--Tänk likväl, Sara, om dessa vackra barn skulle sakna föräldrar?

Far och mor kan de inte ha varit utan, eftersom de är till.

--Men om deras far och mor ...

Dött? ja, då beskyddas de av Gud ändå, och av goda människor, som alltid
finns. Jag vet en i Lidköping, som inga barn haft, men vars nöje bestått
i att av sina medel klä upp och hjälpa flera små barn, vilkas föräldrar
... Albert ...

--Dött?

Nej, väl sämre! slogs och förskingrade varann till själ och kropp, och
lät barnen gå där.

--Ett sådant slags barn har du själv en gång varit, Sara?

Och en barmhärtig moster, moster Gustava, som brukade smyga sig hem till
mina föräldrar, har jag att tacka för, att jag är så pass folk som jag
är. När pappa dog, vart det väl något lugnare och bättre hemma, fast
mamma då redan var så förstörd och förslöad, att hon dugde till intet,
och inte mer kunde repa sig, fastän det då annars kunde ha varit en
möjlighet för henne att bli människa igen. Sedan har jag växt upp och
tagit tömmarna hemma. Men jag är så, det vittnesbörd må jag giva mig
själv, att jag vill förtreta och fördärva ingen; minst dig, Albert.
Hiskeligt är och blir det alltid, att en människa skall kunna få en
rättighet, varigenom hon sätts i ställning att in i döden förgöra en
annan. Därmed vinner Guds vackra kärlek visst inga framsteg på jorden.
Aldrig vill jag ha den makten över en annan, och åt ingen tänker jag ge
den över mig.

Albert teg: han klappade barnen på hjässan.

--Ack, du tycker om små barn! utropade hon.

Utan att svara henne, sade han likväl: Om nu dessa barns föräldrar,
Sara, var ogif ...

--Barnen ser goda och vackra ut; det tycks, som Gud och människor älskar
dem.

Men om föräldrarna inte är gif ... inte ser om dem ... Vi kunde ju i
stället för dessa barn, Sara, tänka oss utsvultna, trasiga, övergivna.

--Är föräldrarna goda och förnuftiga människor ... inföll hon milt
... så ser de nog om sina barn, så länge de lever; det vet jag så visst,
som att ingen river hjärtat ur bröstet på sig själv.

Men om föräldrarna är elaka och oförnuftiga?

--Ja, i det fallet är de elaka och oförnuftiga, antingen gifta eller
inte; och de handlar därefter, både emot barnen, sig själva och mot
annat Guds skapade arma verk. Det har jag tillräckligt sett och skådat,
Albert.

Men en skillnad är det ...

--Ja, en stor skillnad. Den skillnaden har jag nämligen sett vara, att
om människor börjar med att vara goda och kloka, så kan de väl fortfara
därmed och även tillväxa däri, om de får leva i sitt liv, som Gud skapat
dem; eller ock beskedligt rättas av människor, därest de felar, som ofta
händer. Men bringas de att vara natt och dag i ont sällskap, så smittas
de till själ och kropp: och om de avskyr det sällskapet, men ändå nödgas
umgås därmed, så händer det ofta, att de förbittras, retas och blir
liksom djävlar.

Albert studsade, liksom alltid, vid detta ord; så fort han inte själv
brukade det i svordom. Han viskade något för sig själv om läsare.

--Tänk vad du vill, Albert, men visst inte är jag en läsare, det kan du
fråga dem själv efter; ty jag lämnar dig i din fulla frihet. När jag på
gravstenen här talar om djävlar, så menar jag fördärvade, hiskliga
människor, som man väl kan få skåda i städerna, och på landet med, tror
jag.

På det sättet prövas människorna, Sara.

--Prövas? Jag tänker, att ingen, som vill människor rätt väl,
tillställer en sådan prövning, där största delen går under i och rent i
kvav. Och vilken är det väl tillständigt och anständigt, att med
människor anställa en så helvetes prövning, att den slutas med helvetet
själv? Det kallar jag inte prövning, men raseri.

Albert studsade ånyo och sprang upp vid de förfärliga orden. Helvete,
raseri och djävlar hade aldrig ingått i det samtalsspråk, varmed han
umgicks, utom, som sagt är, då han svor. Och i sällskap med Sara hade
han aldrig gjort en enda ed, åtminstone ingen ställd till henne själv,
varken god eller ond.

För att muntra sig, lyfte han upp barnen det ena efter den andra i sin
famn, kysste dem varmt och såg litet skygg ned mot henne, som satt på
gravstenen. Han fann henne i detta ögonblick se upp på honom själv och
på barnen, och det tycktes som hon till hälften ämnade sträcka armarna
efter dem. Han fästades underbart av denna tavla. Han var varken målare,
musikus eller skald; han kunde således varken teckna, sjunga eller säga
sig vad som så intog honom i den sittande, uppåt skådande kvinnans bild.
Och hon var inte heller poetisk. Bilden av det rent och himmelskt
okonstlade är likafullt någonting.

--Nu ... nu kom in, Sara! aftonen stupar allt mer; du kan bli kall. Jag
ville inte för tusen världar att du skulle förkyla dig. Han gav barnen
åter flera kyssar och små silverpengar; de sprang sjungande sin väg, och
han tog Sara Videbeck under armen.

Förkyla mig? Det hoppas jag inte skall hända. Jag är ganska varm,
Albert, fast det tör vara så, att du aldrig ser mig het, eller finner
mina kinder glöda.

Innan de steg ut ifrån kyrkogården, vände hon sig om en gång, såg på det
majestätiska, höga, grå kyrktornet bakom dem, och gjorde en omärklig
böjning, liksom neg hon till avsked därifrån ... eller kanske till
tacksamhet för det nöje, som hon njutit av de små på kyrkogården.

Alberts hjärta blev lätt igen, när han kom på gatan. Hon gick också
lätt, frimodigt och nästan elastiskt vid hans sida. De började språka om
resan och varjehanda förnödenheter. Innan de visste ordet av, var de
komna till gästhuset, där deras saker redan befann sig i en rymlig,
vacker, glad kammare.

Likväl blev det snart så skumt, att jungfrun kom upp med ljus, rullade
ned gardinerna och frågade vad herrskapet befallde till afton? och om de
ville spisa där nere i allmänna rummet, eller uppe för sig själva?

--Till en början gå efter matsedeln, jungfru lilla, så skall vi sedan
bestämma det andra.

Flickan gick. Är du road av att vara bland folket där nere? frågade
Albert.

--Inte ... och alldeles inte i afton! sade hon. Vi är nu i Mariestad, och
har litet att samtala och överräkna med varann, ifall vi skils här och
du far söderut, men jag åt väster. Låt oss äta häruppe.

Flickan återkom med matsedeln. Albert bestämde sina rätter, vilka
överensstämde med Saras, utom däri, att hon tog sallad till köttet, han
däremot sin lieblingsrätt gurkor. Och duka häruppe åt oss, sade han.
Jungfrun gick och kom åter, allt blev i ordning. Efter den lilla, glada
och förtroliga måltidens slut dukades det av igen, och de blev ensamma.



Sjunde kapitlet

  _Men det säger jag, att om du sedan far omkring
  något, det har jag inget emot. Och jag vill
  inrätta mig hemma alldeles ensam.--
  Glömma? om du sprang upp nu, och
  sprang ut, och reste till Solle
  brunn i natt, skulle du
  glömma mig för det?_


När de blivit ensamma, såsom i slutet av förra kapitlet omtalades, gick
Sara fram till deras kappsäckar och började avskilja de saker, som
tillhörde Albert. Reser du genast i kväll, eller först i morgon bittida?
sade hon, likväl med en halv röst.

Vart, menar du?

--Jag vet inte vart du ämnar dig, Albert. Men du har talat om att ifrån
Mariestad vika av söderut till de stora egendomarna?

Vadsbo härad, där jag hade åtskilligt att uträtta, har vi nu redan till
det mesta kommit igenom och lämnat. Jag får ta igen det på återfarten.
Nu ska jag visst till Odensåker, Skövde, ja ända ned åt Marka och
Grolanda, så att vigaste vägen väl vore att här utanför vid Lexberg vika
av åt Kekestad, och inte följa västra vägen genom Björsäter och så till
Lidköping. Men jag har även göromål vid Grävsnäs, åt Sollebrunnstrakten,
och vägen dit går ganska bekvämt och rätt genom Lidköping. Varför kunde
jag inte då lika gärna nu genast få ta den senare turen?

--Varför säger du? du har ju din frihet att ta vilkendera du vill?

Ja, Sara, för mina affärer har jag visserligen frihet härtill ...

--Är då något annat hinder? Vilketdera vill du själv?

Du frågar mig, Sara? och du vet lika så väl som jag, att jag vill följa
dig till Lidköping. Får jag inte se ditt lilla hus? dina små rum en
trappa upp, som kan hyras ut par exemple åt resande? och det där större
rummet nere på botten, där du en gång tänker hålla handelsbod, och det
måhända snart nog, ifall din mor ...

--Allt detta vill du verkligen se?

Goda, älskade Sara ... du ler? det är mitt fulla allvar. Jag har många
resor att göra här i Västergötland, fram och åter, om sommaren och
kanske hela året, ifall min plan lyckas att få transport på Västgötadals
regemente, och det beror på Dorchimont. Någonstans skall jag under alla
dessa färder ha mitt hem ... för mina sakers skull ... kunde jag inte få
hyra av dig de där smårummen en trappa upp?

--I Lidköping? Men du har inte sett de rummen ännu. Spar till dess.
Aldrig köpa, aldrig hyra vad man ännu inte sett och skådat!

Denna gyllne regel gick på meter, och var de första av det slaget, som
sergeanten hörde från Saras mun. Men orden föll sig så bra och
beledsagades av en ljuv, nästan smekande tonvikt. De stod bägge vid ett
av fönstren i rummet, hade ånyo rullat upp gardinen och släckt ljusen,
för att en stund njuta aftonhimlens intagande anblick innan de lade sig.

--I dina Lidköpings-smårum, Sara, är det visst rosiga tapeter? det slår
inte fel, och därinne har du säkert fordom vid sina tillfällen malt
krita? ... Han höll henne i sina armar, hon såg frågande upp i hans
ansikte, för att finna om han gjorde narr av hennes dröm, den hon
berättat ... den där drömmen i Arboga. Men hon fann nu ingen ironi,
ingen satir på hans läppar.

Fordom? inföll hon. De kan ske många gånger ännu. Jag ärnar ej avlägga
mitt yrke.

--Men om jag hyr rummen?

Så sköter jag mina saker på bottnen i nedre våningen hos mig själv.

--Du vill då aldrig sköta någonting uppe hos mig?

Blir du där något boendes, Albert, så skall du väl också ha mycket att
uträtta för egen räkning, och behöver ha dig i ordning, så som du kan
tarva. En god matinrättning finns i grannskapet, och billig städning är
lätt att få, även tvätt och strykning hos beskedliga människor, som
därav har en liten skärv för sin bärgning, Albert. De skulle kunna
förtjäna mer, om inte skråna vore. Men det säger jag, att ofta önskar
jag ändå få bjuda dig ner på en liten enkel risp, om det faller sig:
kanske bjuder du mig också någon gång upp? Men aldrig, aldrig vill jag
ta av det ditt är, eller lägga mig i ditt husväsende ... blott svara
dig, ifall du frågar mig till råds, det du sedan kan följa eller inte,
hur du vill ... och allraminst skall jag nånsin hindra dig i ditt
arbete. Jag förstår mig inte på dina sysselsättningar: det måste väl
vara en hop skriveri och räkenskaper, kanske, efter du har att göra med
inspek ... ja, lika mycket ... Hörstadius och Selander och Silfver ...
kanske på Koberg ... men aldrig vill jag störa dig i det.

--Det tackar jag dig för, Sara, det är rasande bra. Men finns det
ingenting, som kan vara gemensamt, sådana människor emellan, som ...

Det är rätt mycket, ja ganska mycket över ändå att ha gemensamt, utom
sådant där, Albert. Får jag säga dig rent ut, som jag menar? Ty jag har
tänkt på detta ... under dessa dagar ...

--Också jag har tänkt mycket på det, mycket, må du tro: det måste bli
vår högsta angelägenhet.

Likväl får vi akta, att det inte må gå sönder för oss av alltför mycket
nit. Det är hälften vunnet, att ta sakerna lätt och klokt, vet du; rätt
och slätt, Albert. Och det är just så man kan ta dem, när man riktigt
håller av varann.

Sergeanten förstod henne inte alldeles, men smekte det vackra hårfästet
vid hennes panna. Fortsätt, Sara! du skall tala först.

Hon lyfte upp sitt huvud från hans bröst, varemot det vilat litet,
betänkte sig en smula, men sade dock: Eftersom det är så, att du håller
av mig och jag dig, så har vi ju det gemensamt? Det är mycket det,
Albert. Och det är mer än många har. Men tar vi oss för, att även ha en
hop annat onödigtvis gemensamt, så skall jag berätta dig vad därav
följer. Skulle du ta mitt lilla hus, min näring, mitt bohag och
penningar ... obetydligt, men som jag kan ha eller få ... ja, jag vill
inte neka för dig, att jag kunde börja bli förtretlig. Ty kanske förstår
du inte att sköta sådant? Jag gissar att du inte vet det själv ännu,
eftersom du inte försökt ha hus och yrke: åtminstone vet jag inte det.
Och det är mycket möjligt, att min oro vore orättvis, och att du skötte
allt ganska bra; dock skulle den oron, Albert ... ja, jag skall tala om
för dig, att så fort du märkte dylikt hos mig, så blev du rasande. Då
gick jag för mig själv och gnagde på mina hemliga tankar; ena stunden
skulle jag tycka, att jag gjorde dig orätt; andra stunden skulle jag
finna, att jag väl kunde ha rätt ändå, åtminstone i ett och annat. Av
dessa strider och plågor i sinne och själ skulle tiden förnötas, som
kunde användas till nytta och förvärv. Och att tiden förstördes, vore
ändå det minsta. Men, Albert, jag skulle bli stingslig av mig. Du skulle
finna mig retsam, först någon gång, sedan oftare. Därav skulle du själv
bli stingslig. Eller om vi bägge undertryckte obehagligheterna, gick för
oss själva och svalde som de kallar det, då skulle misstrycket i stället
krypa invärtes in i märg och ben, tära hälsan, och vi skulle avta till
själ och kropp. Då fick vi väl börja på att dricka Lunds brunn, eller
kanske förstöra pengar på gyttja, som jag har hört omtalas vid Porla
eller Loka: sådant, som föga uträttar, när man har det illa ställt. Så
en annan sak, Albert, som jag även vill att du skall märka väl. Av
plågorna skulle min hy snart avta, ögonen blekna, och jag bli fulare än
jag är. Det skulle du aldrig ha hjärta att säga mig, men du skulle ofta
tycka det. Jag skulle nog vara så klok att finna på det själv, och gå
avsides i mina mörka grubbel över vad du tyckte om mig: och vad du
aldrig sade mig, det skulle jag dock tänka ut och gissa för egen
räkning. Därav blev min sömn nog dålig, och sedan skulle jag härav bli
ännu skrumpnare dag för dag, Albert ja, det har ingen gräns med
fulheten, när en börjar på det viset, det har jag sett på folk. Och hur
gick det med dig? Du skulle om du var så god som den bästa man kan
finna, söka trösta mig med milda ord; men hur än du därmed menade,
skulle det låta litet tomt i mina öron, eftersom jag kunde märka, att du
ljög åtskilligt för att ställa mig tillfreds. Det skulle komma att göra
saken värre, men inte bättre. Och du skulle nog också ledsna, ty du är i
alla fall människa, Albert, du som jag. Du torde väl ändå mindre ledas
vid mig för mitt försämrade utseende till kroppen, än för min inre
retsamhet, tråkighet och hela stygghet till själen; kanske blev också
jag av lidande till slut oförnuftig och dolsk, så vart jag dig ännu
olidligare. Och det man brukar yttra om löften och eder blir bara tomma
ord, då ingen människa ändå håller det som ingen människa kan hålla: jag
talar om den inre hjärtats kärlek till en person, som är det enda härvid
att skatta, men som utan hjälp går bort, om personen till sin andes
tycke blir olidlig för en. Jag har nu nämnt om hur jag kunde bli
odräglig för dig: detsamma skulle väl kunna inträffa, att du kanske vart
outhärdlig även för mig. Vad är det då för tröst i de givna orden? Man
sitter olycklig för sig själv och har ett namn. Det är som en titel utan
ämbete. Det är som en skylt utanför en bod, och när man kommer in i
boden och frågar på varan, så finns inte varan, som skylten talar om.
Hur gör man då? Jo, man går ut förargad och spottar åt skylten. Är inte
det rätt nöjsamt? Det har jag ofta med grämelse måst se hos andra, och
jag likar det inte. Jag önskar inte att du eller jag må ha det så.
Älskar du mig till själen ... då är jag glad och har nog vad det
vidkommer, och skall sköta mig för hela resten själv, lustig och nöjd
och flitig; sova gott om natten och vara vacker om dagen; det vet jag,
och det skall du få se. Men älskar du mig inte ... vad hjälper då allt
annat, och vad skall jag med det övriga? Det gagneligaste och bästa för
oss är blott, att kärleken må räcka. Och den kan nog ta slut ändå
kanske: men åtminstone bör sådant undvikas, som man kan förutse gör
förtret, eller kan göra förtret, och stjälpa kärleken, men inte hjälpa
den.

Men, Sara, om vi är goda och förnuftiga människor, som jag tycker vi är
bägge två, så bör vi väl strax från början kunna ... och sedan fortfara
... och jag tycker inte vi borde räkna oss till de olyckliga exempel du
anfört?

--Om vi är goda och förnuftiga människor som jag hoppas vi med Guds
hjälp kanske är ... så, Albert, fordras det ju inte mer? Vi behöver ju då
intet vidare, än utöva vad av godhet och förnuftighet följer mot varann
och mot alla andra, så vitt vi sträcker oss. Vem kan hindra det? Betänk
väl ... om vi nu är goda och förnuftiga, är inte då det allra
angelägnaste, att vi därmed fortfar, och älskar varandra? Och det måste
vara saken. Då måste synnerligen allt sådant undvikas, som kan fördärva,
göra en elak, fånig och dum. Det står alltid till Gud hur en människa
fortfar att vara, och mången kan falla. Men åtminstone bör vi inte med
varann ställa till sådant, som en liklig trolighet är uti, att det kan
fylla hjärtat med etter och hjärnan med en dimmig sky. Det må andra
kalla prov; men jag kallar det onda och okloka företag, som folk inte
med rätta borde göra varann. Ty om Gud själv ger någon en plåga, som
inte kan undflys, hon är då att tåligt utstå och är ett prov. Men
människor kan låta bli usla tillställningar: sådana är undvikliga och
bör undvikas, och är inte att kalla prov, helst som de oftast för till
helvetet, dit väl ingen vänlig inrättning borde vilja dra sina
underlydande. Men tänker du inte som jag, Albert, så har du din fulla
frihet med dig, och ...

I alla fall, avbröt sergeanten, har du orätt i det, Sara, att fördärv
och olycka finns i alla hus.

--I alla? frågade hon. Nej, jag har sett ett eller par hus, där de lever
bra, rätt bra. Men det kommer visst inte därav, att de blivit hoplästa,
vilket inte annorstädes hjälpt, utan därav, att de i själ och hjärta
drar överens, åtminstone så pass mycket som behövs, vilket alltid
hjälper där det finns.

Hoplästa? vad menar du med det?

--Att man läst över dem, vet jag. Kära Albert, signerier tjänar till
intet. Man måste en gång komma därhän, att i denna sak, som i alla
andra, söka vad som verkligen tjänar, och inte bygga på det odugliga.
Därav blir inte blott olycka, utan, vad värre är, riktiga laster. Ty, så
fort man inte älskar varann, så är det en riktig ful last att ...

Signerier? Men jag tycker rätt mycket om en vacker bön ... sådan par
exemple, som brukas när två ...

Sara såg upp med ett underbart uttryck. Gud är mitt vittne, yttrade hon,
knappt hörbart, men med den renaste stämma, Gud känner att jag älskar
böner. Och jag gör dem, Albert, och jag tänker göra dem. Men ack, inte
nyttjar jag böner till sådant, som de inte tjänar till; ty det är
signeri och tomma ljud, om inte ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O
min store Gud? Ej den vackraste bön förvandlar vitt till svart, eller
svart till vitt. Om två står bredvid varann och ljuger redan då ett
tycke för varandra, som de inte har, inte gör bönen lögnen därvid till
sanning. Eller om de inte då står och ljuger, men likväl lovar sådant,
som det händer att det sedan alls inte står i deras makt att hålla, inte
avböjs det genom någon läsning över dem? Och det som oftast inträffar,
nämligen, att de sedermera inte håller vad som blir dem omöjligt att
göra, men likväl med skenet låtsas så, till ökad plåga och lögn, vad
uträttade väl då den arma bönen på förhand? inte hindrade den att så
går? Och när de så ändå fortfar med varann, blir de allt mera grova till
själ och kropp ... ja, riktigt liderliga, det måste man tillstå ... och
till slut sådana, att de inte mer alls kan fatta vad vackert och rent i
världen är, eller förstå något i grunden klokt om människan, ehuru man
läst över dem. Det ser man ju jämt, och det kallar jag oseder, Albert!
inte är det värt att heta god, ädel eller lycklig, om man inte är det.
Och aldrig är det värt att till vinnande av en sak bruka annat, än det
man vinner den med; så tycker jag. När det fattas mig olja till kitt,
inte ställer jag mig då och läser över kritan; utan jag går ut och
skaffar mig olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper. Jag brukar
aldrig signerier, Albert; fast flera i Lidköping kastar saltkorn i
ugnen, när de har tandvärk, och stöper bly över sjukt folk, och sätter
stickor i trän: och ibland säger de, att de blir friska, som väl kan
hända, fast det inte sker av stickorna, tänker jag. Så Albert, träffas
också hoplästa, som är rätt sediga och lever väl; men det kommer inte i
själva grunden av läsningen.

Nå, men så skadar den åtminstone inte.

--Jojo men. Ty när man en gång har läst över tvenne sådana, som inte
duger för varann till annat än fördärv och elände, så vill och påstår
man ändå, att de ytterligare skall vara ihop och bråka sönder varandra,
bara för den läsningens skull, som en gång skedde i onödan. Det menar
jag är ganska skadligt. Sålunda är det väl illa gjort, att bruka böner
så, att de inte tjänar, men i de flesta fall gör ganska ryslig skada.
Ack min Gud ... och att göra bön, som är så heligt och ljuvt, när det
kommer på sitt rätta ställe! Det vet jag bäst.

Älskvärda flicka, när gjorde du bön sist?

--I Arboga ... Albert. Hon viskade detta så tyst, och det lät nästan som
om ett min gick före namnet Albert; men hela uttrycket var för mycket
magiskt att kunna fasthållas, ehuru sekunden därav var för djupt
intagande, att i evighet kunna glömmas. Hon teg. Men hon tillade strax
därefter högt: Jag säger det ännu en gång, Albert; tänker inte du som
jag, så har du din fulla frihet med dig och med ditt. Säg då ifrån, ty
jag ville i det fallet, att du for i kväll så gärna, eller i morgon, och
inte kom med till Lidköping: ehuru Gud vet, hur gärna jag hade dig hos
mig på den sandiga stygga vägen.

Blott på vägen?

Deras varma ögonkast möttes; men de såg inte länge in i varann, förrän
de blickade ut genom rutan och på himlen, vilken förekom dem inte ha
mörknat, ehuru de tillbringat en lång stund i skymningen. Albert satte
sig på en stol vid fönstret, hade Sara i sitt knä och mindes nu ända
bortom Bodarne den skumma kväll i Arboga, då han även satt vid en ruta,
med fåfängt bemödande att rista sitt namn i den. Hur mycket hade inte
sedan dess förändrats? Vilket nytt tidevarv? Med vilka andra ögon såg
han på henne? och hon tycktes själv ha kommit i en annan värld. Allt
det förut inte sällan påkommande barska, kvicka, slyngelaktiga var
borta; hon bar nu anblicken av medborgarinna; samma förnuft i allt, som
förr, men ett förnuft, sänkt i doften av den innerligaste hängivenhet,
den renaste ljuvhet. Det underbaraste var, att den fullkomliga frihet,
varåt han oaktat allt av henne lämnades, att resa bort ifrån henne om
han ville och när han ville, långt ifrån att locka honom till
övergivande, gjorde henne tusendubbelt älskvärd, lätt och angenäm i hans
ögon. Och älskvärdhet är det enda ... det enda ... som drar till äkta
kärlek. Denna kan utebli ändå kanske; men skall något verka, så är det
allenast älskvärdhet, tänkte han.

Vad ser du på däruppe i himlavalvet, Sara?

--Jag undrar, om det kan vara långt dit?

Han tryckte henne till sitt bröst och svarade: vi är på vägen.

--Blott på vägen?

Nej framme ... om ...

--Albert!

Berätta mig, Sara, oförställt ... du talade nyss om hur människan av
inre bekymmer och själens plågor kan bli ful; och det hade du visst rätt
i. Vi skall låta bli sådant. Men Sara, säg ... du kan inte någonsin bli
ful? Det syns mig omöjligt ...

--Till själen, Albert, behöver du och jag aldrig bli fula: och det
tycker jag gör tillfyllest. Men till kroppen vet du väl, att då man blir
gammal, så ... även utan att plågorna tar.

Vad betyder åldrade drag då en god och sann ande speglar sig rent i ögon
och alla lineamenters uttryck. Det är av denna himmel jag drags och
hänrycks.

--Så tycker även jag. Gudskelov, du är inte en narr, Albert.

Och även kroppens drag förfaller sent, först ganska sent, så framt en
god, livlig och verksam ande bor i dem. Så tror jag, Sara.

--Det har jag sett på moster Gustava, inföll hon.

Låt oss då ha det så, Sara, att var och en av oss styr för sitt. Jag
skall inte låta dig ha hand över mitt, likasom du inte ge mig makt över
ditt. Vi skall endast ha vår kärlek gemensam. Men tänk, om endera av oss
kom i behov, så att det egna inte förslog till liv och uppehälle?

--Vill då inte kärleken ge bistånd? frågade hon och spratt upp. Kom du i
nöd, Albert, skulle inte jag skänka dig av mina medel, så länge jag
hade, och jag fann att du inte var en förskingrare, en usel en. Och blev
jag mycket fattig, så kan det ju även hända, att du ... att du skulle
vilja skänka mig något?

Gud, så du frågar, Sara! Men när det är så oss emellan på bägge sidor,
har vi inte redan då våra medel gemensamma?

--Nej, det är en himmelsvid skillnad. Om jag skänker dig en gåva, i
penningar eller annat, så gör du sedan därmed och hanterar det allt som
du vill. Därav kan ingen förargelse uppstå; det blir ditt, liksom det du
hade förut; och frågar du mig till råds om hanteringen därmed, så skall
jag svara dig, och du gör sedan också med rådet efter som det syns dig
bäst. På det sättet är du, oaktat skänken, lika fri, oförtryckt och
oförstörd. Likaså, om du vill förära mig något, så måste du ge mig det
på samma villkor, som en ren och älskvärd skänk, till glädje och gagn,
den jag får vända och nyttja som jag behagar och behöver. Sådana gåvor
och gengåvor är då en hjälp åt människan, men inte ett ömsesidigt
fördärv, sådant som det dagliga trassel, folk annars mycket brukar med
varann.

Kan då aldrig människor hushålla ihop?

--De kan ju försöka. Går hushållningen bra, så kan man ju fortfara med
den, likasom man fortfar med mycket annat, som går bra. Går den åter
rasande, så är det ju välbetänkt att upphöra med den, likasom med annat
rasande. Men kärleken emellan två, den bör främst av allt hållas fredad
och i ro för sådant; den bör aldrig göras lidande eller beroende av en
sammanboning eller hushållning, och hur den kan slå ut. Jag tycker det
är bäst att de aldrig flyttar ihop, det får jag säga; emedan folk, som
älskar varann, mycket snarare retar, förargar och slutligen fördärvar
varann, än andra, som inte räknar på varann och därför ser mycket med
kallsinnighet. Men vill de då äntligen försöka det onödiga nöjet, att
låta två huvuden regera jordiska saker, som sköts allra bäst och blir
redigast, när de inte blandas, utan has av vardera personen för sig,
vilken styr sitt bäst efter sitt huvud ... så må de åtminstone vara så
kloka och sluta upp därmed innan deras kärlek förgår, som lätt kan
hända; ty inget glas är vackrare än hjärtats tycke, men ingen emalj
skörare. Det kan jag förstå.

På det sättet vore det ju allra bäst, att vi inte allenast lät bli att
bo ihop, utan inte heller såg varann alltför ofta?

--Du tänker ju också göra många resor, Albert? yttrade hon med en blick,
långt ifrån smärtsam.

Det måste jag. Jag kan inte undvika det.

--Hur glad skall jag tänka på dig medan du är borta. Och så vacker, som
jag då har dig i min själ, skulle du ha svårt att vara, Albert, om du
stannade hemma. Men du skall återkomma! och varje gång dubbelt
välkommen!

Men herre min Gud ...

--På det sättet skall kärleken räcka. Du skall slippa se mig i alla
dumma, ledsamma, stygga ... ja, i stunder, då det är alldeles onödigt
att se varann. Och om även du har sådana stunder, ty du är människa,
Albert, så skall jag också slippa se dig då.

Men, levande Gud ... Sara, jag begriper inte ... vart tar detta vägen?
man kan hitta på att glömma varann?

--De, som med olidlighet nöter sig emot varandra stundligen, de glömmer
varann snarast, Albert; eller om de minns varann, så är det med plågans
minne, såsom man kommer ihåg fulslag.

Hu då!

--Det är nära kroppar med avlägsna själar. Såsom det står i Skriften: de
lovar mig med läpparna, men deras hjärta är långt ifrån mig.

Du är dock en läserska!

--Nära själar med avlägsna kroppar tycker jag då, om så skall vara, mera
om.

Men kan inte bäggedera vara nära?

--Stundom, Albert. Nu är det så oss emellan. Men ... Och till Lidköping
vill jag du skall följa. Men det säger jag, att om du sedan far omkring
något, det har jag inget emot. Och jag vill inrätta mig hemma alldeles
ensam.--Glömma? Om du sprang upp nu, och sprang ut, och reste till
Sollebrunn i natt, skulle du glömma mig för det?

Sara, du skulle stå framför mig jämt!

--Och jag skulle se dig genom alla mina fönster. Försök! res för ro
skull!

Tillåt mig att dröja litet.

--Glömma? När likgiltighet kommer emellan människor, då är det som
glömskan halkar med i sällskap. Men resor och avstånd, vad betyder de?
Landsvägar är inte det som gör avstånd emellan själar. Nå, inte vill jag
du skall vara borta över halva året, det tillstår jag.

Du andas så ljuvt!

--Glömma? sade hon åter efter en liten stunds tystnad. Kanske, om det
händer att kärleken slutar emellan några, att glömska också då kan
komma; men åtminstone är det visst, och det vet jag, att inte uppehålls
hjärtats glada minne av sådant, som öder ut kärleken själv. Därför ...

Ja, jag skall inte se dig, inte hälsa på dig alltför ofta, Sara. Men om
jag får hyra dina smårum och där sitta för mig i mitt eget arbete, så
skall inget i världen, inte du själv, kunna hindra mig från att måla din
bild framför mig, nämligen inte med pensel, det kan jag inte ... ack om
jag kunde! ... Och skulle du bli sjuk, då vill jag gå ned och sitta vid
din säng.

--Det kommer an på sjukdomen, bästa Albert. Jag har helst Maja hos mig,
hon förstår det bättre.

Men ... min Gud ... om ... jag tänker blott ... om par exemple jag själv
blev sjuk?

--Det är en helt annan sak. Då går jag upp i dina rum och sitter hos dig
natt och dag, om det behövs, vid din säng. Jag sluter igen boden och
skriver utanpå: bortrest. Du skall veta, det är den skillnaden, att om
en karl är sjuk ... riktigt, så att det inte är prat, utan han ligger
till sängs med allvar ... det är inte en obehaglighet, ledsamt eller
fult att vara närvarande vid; det kan jag med. Men ett sängliggande,
sjukt fruntimmer, med lungsot eller så, det är allra bäst för sig själv,
Albert. Likväl, om något skulle hända mig, har jag inte något emot, att
du dröjer i staden ... i huset ... i övre våningen. Skulle ...

Gud! vad menar din underfulla uppsyn?

--Skulle jag därvid komma nära döden, då ville jag, Albert, att du gick
ned i mitt rum ... näst innan jag dör ... till mig! ... och ... ty denna
hand ville jag kyssa sist av allt i världen ...



Åttonde kapitlet

  _Se dig omkring och var glad i uppsynen!
  Jag ville ha den hemliga glädjen, att när du
  åker fram på gatan, varannan flicka
  må stanna och tänka: kors,
  en så vacker officer
  där far!_


Historien och geografin, som alltid räcker varandra handen, måste även
här hjälpa varann; så att när den förra sist drog sig hastigt undan och
viker tillbaka, börjar den senare tala, och talar på följande sätt:
Vägen mellan Mariestad och Lidköping räcker ända från Mariestad till
Lidköping. Denna väg började de bägge resande strax befara morgonen
därpå, så fort de doppat sina skorpor i ett par vackra äkta koppar.

Västergötlands geografi må säga allt vad hon vill och behagar om södra
Vänerstranden; det vissa är, att om man inte ser på vägen, som stryker
fram här, så förekommer den ögat alls inte obehaglig. När de bägge
resande hunnit till Bresäter, sade Albert: Nu beror det på, om vi framåt
Forshem skall ta den gudomliga vägen över Kinnekulle, som går genom
norra delen av Österplana, så Medelplana och Källby, på vilken väg vi
kommer förbi Hönsäter, Hällekis och Råbäck ...

Råbäck? jag har hört talas om Råbäck! Jag har inte varit där förr,
fortfor Sara, men varför skulle jag dit nu, då hon inte bor där mera?

--Vilken hon?

Där har en ängel bott, men som nu flyttat till Vättern.

--Fru ... jag vet ... jag minns inte rätt namnet. Jag har inte heller sett
henne, fortfor Sara; men bodde hon ännu kvar på Råbäck, så skulle jag
önska ta den vägen. Goda, förträffliga böcker har hon lånat moster
Gustava i Lidköping, och dem har vi bägge läst tillsammans på
mellanstunder.

--Dem vill också jag läsa! utropade sergeanten. Du skall så ... men ...

--Ja, den andra vägen vi kan välja, fortfor han, går däremot ned åt
Enbacken, öster och söder om Kullen, genom Skälvum, förbi Husby, och så.
Vilkendera skall vi ta?

Hur skall jag kunna avgöra det? det förstår jag mig inte på.

--Men du skall veta, Sara, att Hällekis hör till de utmärktaste ställen
i Västergötland; det förtjänade väl att fara den vägen.

Om du vill. Och är där stora hus och byggnader, så förtjänade det nog
att göra sig bekant på stället; det kunde en gång löna sig.

Litet förstämd revade sergeanten in sitt samtals poetiska segel; han
hade inte nu på några dagar hört yrkets angelägenheter omtalas, men
märkte genast, att de var i antågande. Och hur kunde han vara ledsen på
henne för det? Likväl ville han inte, att så gudomliga platser, som
Hönsäter, Hällekis och Råbäck, skulle uppoffras till mål för blotta
glasmästarönskningar: han beslöt således att taga den prosaiska stråten
över Enebacken, och lämnade Kullen till höger.

--Hon har dock varit högre stämd, fortfor sergeanten för sig; ja, ett
par dagar! och hennes talämnen, ehuruväl alltid sig lika vad klokheten
beträffar, har dock inte ständigt haft smak av en gesäll i
fruntimmerskläder. Stackars, goda, oskyldiga flicka! tillade han med en
knappt återhållen tår; goda, älskade! hur orätt bedömer jag dig? är det
inte rätt väl, att du är så förnuftig? Du skall ärligt och förträffligt
kunna sköta dig och de di ...

Han ryckte till hästarna, liksom en hastig skrämsel kommit på, och han
fruktade de skulle fara av någonstans; men han hämtade sig och fortfor
inom sig: Allt vad jag kan spara och lägga av, skall jag ge dem, och det
såsom en fullkomlig, en ren gåva, så där som hon vill ha det, utan all
inblandning ifrån min sida (om inte medelst fria råd), hur hon därmed må
hushålla. Men? gode Gud! mina skall jag kalla dem: det skall, det måste,
det vill jag bestämt!

Det skall du, och det blir min himmelska glädje, att höra dig säga
så.--Albert for förskräckt åt sidan vid dessa Saras sakta uttalade ord.
Hade han glömt sig i sin svärmiska utsikt ända därhän, att han talat
högt och förrått sina innersta tankar?

--Räds inte, Albert; dina viskningar, dina allra tystaste viskningar
till dig själv, hör jag; ty jag är så, att jag hör.

Store Gud! vem är du då? kan du mera än andra?

--Du kör så bra och galant, Albert; jag älskar dig. Du älskar mig, men
du svarar mig inte?

--På vad skall jag svara?

Hur kunde du höra nyss, vad blott min själ darrande tänkte?

--Jag älskar din själ, därför hör jag din själs ord.

Vad?

--Det vill säga, jag förstår dig. Jag begriper dina tankar: till och med
vad du grubblade på nyss förut ...

Vad? om yrket?

--Jaja ... Albert ... ett fönsterglas är inte så föraktligt, som du tror,
Albert. Det skyddar dig om vintern mot kölden ute, och ger dig likväl
ljus med detsamma. Det mesta i livet är annars så, att om det värmer,
sker sådant inte utan med mörker eller om det lyser, så sker detta
sällan utan med köld. Ett fönster allena ... märk väl, min Albert ... ger
ljus utan att låta köld strömma in; och det håller värmen inne, med
bibehållande likväl av ljus tillika. Så är ett fönster beskaffat, och
det betyder mera, än mången fattar. Därför skall du inte förakta
fönster, och inte förakta Saras yrke, varmed hon har fött sig och alla i
Lidköping, de hon kan ha haft att bistå ... och skall så hädanefter
... och även dig, Albert, om du kommer i nöd.

Nej, Sara, det skall du aldrig behöva. Flit! en stor flit i mitt yrke
... ty också jag har ett yrke! ... älskade, goda flicka, nu känner jag,
likt en himmel, vad det är att vara flitig ... jag skall och vill
förtjäna! ... detta ord, som förr lät så lumpet i mina öron? Förtjäna
vill jag! arbeta och därmed hjälpa inte bara mig, men ... alla i
Lidköping, dem jag kan ha att bistå. Yrke och flit ... du, Sara, har lärt
mig de rätta orden! Han tog hennes hand.

Geografin är en stackare, som ständigt låter överrumpla sig av
historien. Var var det nu, som den senare tog sitt nya övertag igen? Jo,
på vägen åt Enebacken. Så tag då vid där och håll sedan uti dig,
geografi!

Enebacken ... och så får man Holmestads, Göteneds, Skälvums kyrkor, och
till och med Vettlösa på litet avstånd åt vänster: förlåt, Vättlösa
heter det. Sedermera kommer man så, att man ser Husby och till och med
Kleva kyrkor uppåt kullen till. Vidare råkar ögat inom kort Broby kyrka,
Källby kyrka, Skeby kyrka ... det var obegripligt så mycket kyrkor!

Men nu är det slut. Ett stort öppet vatten möter till höger och slår den
åkandes blick med en tjusande förfäran: han fruktar att få hela Vänern
över sig, åtminstone inpå hjulnaven, och tvivlar inte på att den sanka,
gula sandstrand, han åker på, legat under böljan en gång. Vänern är en
fe, som dragit sig litet undan: vem vet, om hon inte hastigt och
oförtänkt kommer på en och tar igen sina gamla rättigheter? I synnerhet
vid nordanstorm är detta fruktansvärt.

I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att
få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen.

För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den
besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn. Ty eljest plägar
kärror hota de flesta resande, som inte kommer på egna hjul eller står
på egen botten i vagnarna. Kärror är stundom stygga att åka på. Det var
således en mild skickelse, som förfogat här; och kanske ligger närmast
förklaringen i det, som medici själva ... vilka annars aldrig befattar
sig med ödet ... påstår om naturen, nämligen att hon har en utmärkt och
enskild omvårdnad om kvinnan; att hon nästan är skygg att skada henne;
är vördnadsfull, undvikande, aktsam. Detta är en mystisk, men en helig
tanke. Måtte därför också människan vika lika vördnadsfullt undan: må vi
knäböja för en himmel, som okänd ... misskänd ... står omkring oss, så
nära, så god, så hemlighetsfull, så glömd, och likväl så ständig.

Lyckan att få parvagn kom för dessa resande ofta därav, att när Albert
såg hästarna vara goda, brydde han sig inte om att fordra skjutsbonde,
utan körde ensam; vilket bönderna, när de ser sig få ordentliga åkande,
gärna går in på och tackar för. Så hade nu sergeanten och hon farit
ensamma hela tiden.

Lidköping kom. De började åka på stadens första gata, bred, stor, bra;
men litet ojämnt stenlagd. Bästa Albert, låt mig stiga av här, detta är
mitt barndomshem: jag skulle vilja gå till fots härinne. Du kan köra,
jag går ensam.

Nej, jag stiger också av, går bredvid och kör.

--Inte! det ser illa ut. Och så tillika, Albert, en annan sak. Åk du
ensam fram till källaren bortom torget. Jag går hem till mitt hus: jag
vill komma dit ensam först. Jag vill se hur det är med min stackars mor.

Även jag vill se henne.

--Nej, Albert. Om hon ännu lever, skulle hon känna en fasa vid din
anblick. Det vill jag inte.

Min Gud! vad säger du?

--Ty du skulle omöjligen kunna undvika att förråda dig. Du skulle
uppföra dig så emot mig, att hon i dig skulle ana en friare: hon skulle
skälva vid föreställningen att i dig se sin dotters blivande man. Jag
skulle få svårt att övertyga henne om, det du aldrig i världen skall
bli ...

Ha!

--Frukta dock intet, goda Albert. Du skall snart komma hem till oss, och
du skall få bese de rum, du ämnar hyra. Men vänta tills jag låter kalla
dig. Kör nu gatan rätt fram: det är inte svårt att hitta här i
Lidköping. Utan avvikningar kommer du rätt så bort till den där bron,
som vi talat om, över Lidan ... den där, du.

Ha!

--Den åker du över; men betrakta utsikterna till höger och vänster, ty
skönare flod än Lidan rinner inte genom en stad. Litet längre fram,
samma väg, kommer du till torget. Ett större torg finns inte i världen:
kör rakt fram över det till mynningen av gatan längst bort åt vänster.
Den gatan går åt en annan tull, varifrån vägen löper till Göteborg. När
du nu kommer på den gatan, blott till nästa tvärgränd ifrån torget, så
ligger källaren där i hörnet. Ta in på den, låt bära upp alla våra
saker; ta en kammare för din räkning över natten, eller tills jag låter
kalla dig. Jag skall hemifrån skicka en av lärpojkarna efter mina saker:
du känner väl dem åtskils?

Det står väl inte S.V. på alla: men jag skall försöka.

--Du är tankspridd, goda Albert. När du kommer fram, så ät litet, stärk
dig, och tänk inte så mycket på mig. Du känner väl igen dina egna saker
åtminstone? Allt vad som inte är ditt, det är mitt ... och låt pojken
hämta det.

Vad som inte är ditt, det är mitt!

--Men ... var inte förstämd, inte blek! Du är i en hygglig stad, skall
du veta. Se på människorna, när du far genom gatorna: du skall märka,
att nästan var flicka här är behaglig ... det är Lidköping utmärkt för
... jag är ibland de allra obetydligaste. Se dig omkring och var glad i
uppsynen. Jag vill ha den hemliga glädjen, att när du åker fram på
gatan, varannan flicka må stanna och tänka: kors en så vacker officer
där far!

Sergeanten nickade ett tämligen muntert avsked åt Sara, som stigit av.
Han körde framåt, långsamt likväl, och såg sig ofta om på sitt gående
ressällskap.

--Du kör för simpelt, sade hon vinkande. Det går inte an för en karl.
Han slog då till en frisk klatsch i luften, hästarna for av. Sara
Videbeck gick ensam.

Hon vek ned åt en gata utmed ån: gatan, som förde hem till hennes
boning. Det var inte sent på kvällen, men redan afton; flera skyar i
långsträckta, söndertrasade och oförklarliga skepnader drog här och där
fram över valvet; till regn liknade det sig likväl inte. Solen skämtade
nere ur västern med de allvarsamma, betänkliga, ljusgrå, tunna
skygestalterna.

Fotgängerskan stannade vid en tvärgata, emedan folk kom gåendes, och hon
sökte i dem känna igen bekanta. I småstäder vet nästan alla människor
till varandra. Sara märkte även vilka dessa var; men, inbegripna i djupt
samtal och på tämligt avstånd ifrån henne, varseblev de henne inte. Hon
undrade på deras åtbörder, pekningar och huvudvändningar. Men då de gick
förbi, steg också hon vidare framåt och närmade sig nästa hörn. Här
stannade hon åter tvärt, ty en likprocession kom. Vördnaden för sådant
hade alltid hållit henne tillbaka; hur mycket mera nu, då hon med häpnad
och bestörtning i denna procession kände igen sin egen verkgesäll,
gående svartklädd: några av de äldre lärpojkarna jämte andra bekanta bar
en likkista. Det var hennes mors! därpå kunde hon inte tvivla.

Bröstets förfärliga rörelse, andedräktens uppror bjöd hon till att
dämpa; ty ett oskickligt uppträde på gatan måste undvikas! Resklädd och
utan allt svart i sin dräkt ville hon inte visa sig. Min mor? min mor!
får jag aldrig mer se ditt ansikte? utropade hon, vred sina händer och
drog sig ännu närmare in i det hörn, där hon stod, för att låta det
sorgliga tåget komma förbi. Hon tyckte sig höra klockaren dovt mumla
orden till sin granne i processionen: förlidna söndagsnatt.

De allvarsamma vandrarna märkte henne inte. Men när kistan hunnit om den
tyst gråtande, fördolda dottern, blev det omöjligt för henne att
fortsätta sin egen vandring till hemmet. Hon såg, att processionen vände
sig fram åt kyrkan till. Om det var begravning eller blott bisättning,
kunde hon inte veta; men hon drogs oemotståndligt att på avstånd följa
efter. Allt av henne ännu oredigt, hemskt, alltför hastigt överraskande:
att se sin mor, åtminstone röra hennes kista med sin mun, innan hon
nedsänktes, det var en nödvändighet.

Förlidna söndagsnatt? stavade hon tillsammans i sina tankar. Var var jag
då? I torsdags reste jag ifrån Stockholm. Hade resan inte fördröjts ...
hade inte ... om ... så kunde vi ... så kunde jag redan i söndags afton
ha varit hemma. Nu är det onsdag! Var var vi söndagsnatten? Var? På
Bodarne, svarade hon sig själv.

Lidköpings kyrka är till belägenheten olik Mariestads däruti, att då den
senare ligger särdeles högt, behärskande hela staden och är synlig
överallt, så står däremot Lidköpings i ett hörn av sin stad, visserligen
så, att hon på avstånd märks ... ty hon är likväl en ansenlig byggnad
... men inte så, att hon genast och överallt tar ögat i anspråk. Hon
har inte fått sitt läge utmed själva Vänern såsom Mariestads kyrka, men
är omgiven av en mycket lummigare, dunklare, innerligare kyrkogård.

Sara ville desto mindre nalkas tåget, som fruntimmer aldrig går med i
sådana; och de, som hör till sorgen, visar sig i synnerhet inte ute, och
minst på kyrkogården, vid det avgörande tillfället. Men Sara måste till
kyrkogården! Var ändamålet att nu sänka ned den älskades stoft i jorden,
så måste hennes syn, skärpt så mycket som möjligt, söka följa denna färd
till dess sista märkbara ögonblick.

Hon fann med rörelse, att stadens ringaste präst blivit den som man
ombetrott och kallat till utförande av förrättningen. Kistan gick
omvärvd av de människor, som varit glasmästaränkans arbetare på
verkstaden, och vilka, sällan vana att gå i svart, nu syntes dåligt
utstyrda i till en stor del lånade, åtminstone urvuxna kläder. Men allas
ansikten hade, då Sara såg dem träda förbi, burit spår av blekhet,
insjunkenhet: har de farit så illa under de tre veckor jag varit
hemifrån? nej! det måste betyda sorg eller andakt, hoppades hon. Kistan
befann sig redan långt inne på kyrkogården, då dottern med vacklande
steg även försökte att våga sig ditin.

Hon blickade runt omkring därinne. Ingen människohop fanns samlad, i
vilken hon kunde blanda sig, för att på detta sätt våga nalkas närmare
till den uppkastade jordhög, varpå hennes stirrande ögon stod. Hon drog
sig således avsides bort till en hög gravsten, under ett träd. Bakom
den skymd själv, kunde hon ändå få åse sin mors sista ... enda ... heder.
En matt ringning börjades med kyrkans minsta klocka, prästen slog upp
handboken, klockaren tog upp sin psalmvers.

Vid dessa ljud sjönk Sara på knä i gräset vid den avlägsna gravstenen;
tårar kom i strida svall, hennes huvud darrade ända ned emot
blomstervallen och hennes händer tog emot den fallande pannan. Min mor!
min mor! utropade hon högt, ty hon visste att ingen dödlig hörde henne
här. Ett saligt minne genomströmmade hennes hjärta dock därvid: jag har
uppfyllt din önskan, min mor! din oavlåtliga förmaning till mig har jag
lytt. O, var du nu än är, ge mig din välsignelse!

Om den avlidnas ande nu blickade omkring på vad här föregick, så skulle
den där borta vid själva griften ha kunnat skåda de svartklädda, som med
omsorg och aktning (dock inte med många ord, ty glasmästaränkans levnad
var ju inte att berömma) sysselsatte sig med det döda stoftet: men här
under trädet, till mera glädje för himlen och livet, knäböjde i en skön
bild framtid och eftervärld: denna bild kunde vara för anden att med
mera, att med oändlig sällhet se. Himmelsk dygd, ren sedlighet, sann
plikt är ofta ett okänt, misskänt, inte sett. Dold stod dottern, tyst i
sin bön: människor såg henne inte. En svalkande vind gick över
blommorna.

Psalmversen var kort, ringningen snart slut, och prästens ord inte flera
än handbokens. Allt avlöpte således fullkomligen som det skulle: intet
fattades, men intet var heller tillagt. Under verksgesällens insjunkna
ögon syntes litet blått överst på kinderna. Lärpojkarna, av frisk hy,
fattade de i beredskap stående skovlarna och började kasta ned mullen.

Albert hade nått sin bestämmelse i gathörnet; tagit en kammare en trappa
upp på stadskällaren, och vandrade i den, än orolig, nyfiken och
väntande på bud; än förstämd, uppstämd och nedstämd. Han såg på klockan,
hon var sju på kvällen. Att beställa hästar genast för morgondagen och
så snart resa åt Sollebrunn, syntes honom nu omöjligt; men klockan åtta
fann han det vara just det rätta. Först måste han väl ändå ta avsked av
... och när borde hans återkomst likligen inträffa? Allt detta kunde väl
inte vara överläggningar av allra mest invecklade art; men han hade
redan vant sig att överlägga om så mycket med en; han ville göra så även
nu, och han fann sig ensam.

Hans oro samlade sig slutligen i en enda brännpunkt: han satt tyst, stel
och stirrande i sin hörnsoffa med undran på att intet bud kom. Han hörde
en uppasserska slå i några dörrar till rum utanför. Han ropade på henne
med dundrande stämma. Hon anlände i flygande. Ge mig en kopp te! sade
han och såg vild ut.

Van vid ovanliga resande, gick hon beskedligt sin väg, tigande och utan
undran. Då ropade han henne tillbaka, och hon kom åter. Hörde du vad jag
begärde? röt han.--Ja, herre.--Så låt det gå fort, medan jag sitter här
och väntar!--Inte har herrn väntat på mig, så mycket vet jag, sade hon
stött och gick ut med en liten fnurr.

Ack, vad jag väntar på dig! utbrast han suckande inom sig, utan att ha
hört på den utgångna flickan.

Teet kom, hett och starkt. Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty
tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen
till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan!

Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt
att skållas.

--Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande?

--Nej, det behövs inte mer än en sådan.

Jag vill lägga i mera socker och grädde, så svalas det av, anmärkte
sergeanten, återkommen till visdom och bättre lynne. Vad är klockan?

--Det rör mig inte.

Du är dock f-n given.

--Skall det vara en kopp till?

Jag ser att klockan är snart nio, och intet bud! bädda åt mig i rappet,
jag vill lägga mig, så har jag något att göra ja, slå i en kopp till!

--Skall den drickas på sängen?

Slå i och låt den stå där, så får jag se. Jag går ut på gatan, att se
mig om; men kommer något bud, så ropa genast upp mig. Och bädda
emellertid.

En konstig offsér! sade flickan, sedan han gått ut; men han väntar bud,
och jag bryr mig inte om honom. Hon bäddade hastigt och raskt: hon var
ond: kuddar och lakan for som kanaljer fram och åter under hennes
händer. I rappet ... som han begärt ... vart sängen färdig.

Verkligen melankolisk, huvudet sänkt emot bröstet och blek återkom
sergeanten. Har intet bud hörts av? frågade han med den allra
beskedligaste stämma den utför trappan nedhoppande uppasserskan.

Nej; men allt är i ordning däruppe. Hon försvann i de undre regionerna.
Han gick trappan upp.

Kommen till sig, sade han intet. Han kastade ännu en blick genom
fönstret på gatan, för att erfara om inte ... Men ingen syntes.

Han satt länge vid rutan; men ingenting hände, mer än att det blev allt
gråare omkring honom. Jag lägger mig! sa han slutligen högt, men
långsamt och likasom i letargi. Emot detta hans påstående hördes ingen
invändning. Ingen var närvarande att bestrida honom det allra minsta.

Letargiskt klädde han av sig, lade sig och somnade, svept i
källarmästarens lakan och gråspräckliga sidentäcke, dyrbart i sig själv,
men utan värde för sergeanten.

Morgonen därpå ... som var en torsdag igen, för att döma efter aftonen
förut, vilken varit en onsdagskväll ... morgonen därpå inträffade, att
sergeanten vaknade. Ingen hälsade på honom, ingen steg upp vid hans
sida, ingen nickade; till och med ingen kom in, ty frukost hade han
aftonen förut i bedrövelsen alls inte beställt. Dock var han så pass
karl för sig, att han steg upp och ställde sig på golvet.

Obegripligt! tänkte han.

Han tvättade huvudet med kallt vatten, klädde sig så elegant, som
uniformens snitt medgav, och steg slutligen fram för en stor väggspegel
att ordna det övriga. De genom sin blekhet finhyllta kinderna, de stora,
mörka och nu smäktande ögonen, det grant lockade håret: hela den bilden
i spegeln såg ut som om han i sanning avancerat till fänrik. Förargelse
vaknade härvid, emedan han på en tid fått ett avgjort och outgrundligt
begär att stanna på underofficersgraden. Hut vekling! mumlade han: mörka
blixtar uppstod i ögonvrårna, och han slungade åt sin vederpart innanför
glaset vreda, morska blickar, som den där i spegeln av begripliga skäl
genast återgav. Så uppmuntrade dessa bägge herrar varann, och inom en
stund såg sergeanten ut som en svensk Akilles.

Någon kom trippande, dörren öppnades, och uppasserskan steg in med
anmälan, att bud i går afton avhämtat sakerna, och att de där rummen,
som skulle hyras ...

Bud? och jag har inte förrän nu fått höra om det! Åskor hotade i dessa
ord. Flickan vek hastigt mot dörren, men hämtade sig och förklarade, att
budet inträffat så sent, att herr majoren då redan längesedan somnat,
och att hon visst inte vågat ...

--Varifrån var budet?

Från Videbeckskan.

--Videbe ... (åter en åskblick: dock kunde han inte neka sig, att så just
kunde rätta termen låta för det där mellantinget, som han så mycket
grubblat över. Själv nändes han likväl inte tala ut namnet så).

Ja, eller ifrån det huset, rättare sagt, fortfor flickan; ty
Videbeckskan själv hon är då äntligen borta. Men lärpojkarna kände
riktigt igen sakerna och bar dem till sin döda matmors hus.

--Döda! vad säger du? himmel och fasa? död? nej ... och jag fick inte
veta något i går?

Flickan svarade häpen: Budet sade att de där rummen, som ville hyras, de
kunde nu få hyras, och att klockan åtta på morgonen i dag skulle de
beses. Därför tyckte jag det inte var värt att störa herr majoren förrän
nu på morgonen klockan sju.

--Beses klockan åtta, sade budet? se här! klockan är åtta om en kvart.
Men ... evige Gud! Död? Det är omöjligt! omöjligt! omöjligt!

Han störtade ut och frågade i dörren efter vägen till Videbeckska huset.
Uppasserskan berättade och tecknade det, så gott hans otålighet och
hennes bestörtning tillät. Han skyndade bort.

Denna morgon var undransvärt vacker. Sergeanten kom ned till en av
gatorna vid Lidan: dagens friska, nya sol, jämte det blåa, det gröna,
det vita, i luft, på trän, på ... ack, nog borde väl sergeanten haft
sinne att se och glädjas åt så mycket? nog borde han av berättelserna
under föregående dagar nu kunnat finna, att det var Videbeckskan,
modern, och alls inte Videbeckskan, dottern, som dött. Men han var så
tankfull, att han gick utan all eftertanke.

Slutligen såg han ett litet rött trähus med Strängnästycke, dock
välbehållet. En lång rad strött granris på gatan mötte honom: det klack
till i bröstet: han hade nu dödsspåret att gå efter.

Genom en plankport med klinka kom han in på en rymlig, nysopad gård. Han
steg upp på en låg, men bred farstutrappa. Själva farstudörren, tämligen
stor, var sirad med lönn- och björkruskor. Körvel och färskt älggräs
doftade ifrån farstugolvet. Denna milda vällukt mötte honom således; men
hans knän darrade, ty han anade, att den, såsom bruket var, hade för
ändamål att dölja ångan av det förskräckliga.

En åldrig kvinna kom honom till mötes: snygg, men ytterst enkelt klädd,
en blandning av bekymmer och godhet i anletet. Åter skar det i hans
hjärta. Detta är säkert gamla Maja! tänkte han. Vad skulle han säga? hur
skulle han begynna? Slutligen stammade han:

--Jag har fått höra, att här skulle finnas rum ...

Att hyra! ja, en trappa upp, om jag får lov att visa herrn.

Han gick åt trappan; men han ryste, ty om hon verkligen var död, vad i
herrans namn skulle han då med rummen? Hans fot höll på att snava över
första trappsteget, han vände sig om till den gamla tjänarinnan, han
ville fråga något, men tungan vägrade att lyda. För att dock något göra,
sade han: Innan jag går upp, låt mig veta hyran?

Tjugo riksdaler riksgälds på år, men tolv på halvår, min herre. Var så
god ...

Kalla, dystra, skärande ord! men jag skäms att inte gå upp, då jag
kommit hit, tänkte han. Han flög uppför trappan.

Visarinnan förde honom in i tvenne små rum med rosiga tapeter. Var så
god och sitt ned och bese dem emellertid, sade hon, gick ut och låste
dörren.

Sitta ner? nej minsann. Store Gud, vad skall jag här och göra? Vilka rum
likväl? trevliga! himmelskt trevliga! Här är nyss skurat, som om det
skett i natt? ordnat, fejat, och springfärska gardiner uppsatta. En gäst
har väntats, det syns. Och levkojor i fönstren? Se, vilka speglar med
ramar? ramarna också av glas med underlagt guldpapper. Alldeles så. Och
det inre rummet? Även där rosiga tapeter? men på annat sätt. Ack, den
som fick bo här, och ... om ... det vill säga, om ... gode Gud! ... om
dessa små rum var det ganska säkert hon drömde den natten i Arboga,
då ...

Dörren öppnades. Hon steg in. Sergeanten for litet åt sidan vid
anblicken av en svart flicka: en flicka i ratine med Saras huvud, milt
leende då hon märkte hans häpnad: en bred, finstärkt lenonskrage över
bröstet. Kinderna vita.

Jag har sorg, som du ser, sade hon.

Vad jag är glad, du lever? du ler? utropade han.

Den sorg, varom hon talade, satt som en fin skymning omkring det översta
av hennes ögon. Men vitögats emalj sken blåvitt, såsom alltid förr, och
pupillerna glänste. Albert! sade hon.

Han svarade inget: blott såg.

Vad tycker du om dessa rum? vill du hyra dem? Men du kan inte känna dem
mycket ännu. Får jag inte nu bjuda dig ned i mitt, så skall du få se hur
jag har det: frukosten väntar. Och börjar du inte dina resor strax i
dag, så ber jag dig ock hos mig till middagen. Går allt detta an,
Albert?

Han sade ändå inget. Men i hela uttrycket av hans ansikte låg detta
svar: Det går an.



Noter


Berättelsen "Det går an" var avslutad, och Richard Furumo, som under
sista kapitlet hållit huvudet halvsänkt och med en meditativ, svärmisk
blick blott skådat framför sig rätt fram i rummet, höjde nu sin panna
helt och hållet, med ögonen milt fästade på Jaktslottets chef. Han
yttrade ingenting.

Var det inte mera? utbrast herr Hugo.

--Nej, inte nu.

Detta är således den lilla märkvärdiga historia, varav jag inte haft del
förr; men om vilken jag hört sägas allt möjligt både ont och gott? Det
är oförsvarligt, att Richard inte längesen låtit mig känna och införa
den i Jaktslottets annaler. Vad innehållet beträffar, påstår man, att
det skall ha satt Sverige i uppror vid sin första apparition; men att
saken sedan gått så framåt, att det uppväxande släktet i allmänhet
numera tar den för avgjord. Jag vill till och med påminna mig i in- och
utländska tidningar ha sett anmärkas, att denna obetydliga pjäs skall ha
kommit att gå i spetsen för _tendens_romanerna i Sverige, eller liksom
ha utgjort begynnelsen därav här i fäderneslandet. Vad säger du därom?

Furumo teg, såsom alltid då estetiska frågor yppades, dem han sällan
eller aldrig förstod.

Frans Löwenstjerna, vilken annars inte var sen att tala i estetik, höll
sig dock nu tillbaka, måhända av orsak, att han såg sig omgiven av det
församlade statsrådet, vilket närvarit under berättelsen.

Förträffligt för herr Hugo föll det sig då, att det statsråd som
tjänstgjorde i skön konst steg upp, vände sig till alltings chef, och
bad om ordet.

Hovmarskalken tillstadde honom det med en glad nick.

Jag har, sade nu denne, begärt ordet, endast för att till historiken om
"Det går an" lägga en notis. När denna Furumoiska berättelse trycktes
första gången, skedde det med så stor enkelhet, att inte en gång
kapitelindelning ägde rum, och det hela bar endast till överskrift "En
vecka". Då den ånyo trycktes, sågs editionen kapitelindelad, alldeles så
som herr Richard i afton föredragit den; men utgivaren hade tillika satt
en ingress framför ...

--En ingress? utropade herr Hugo. Vad vill det säga? Någon sådan har jag
inte hört i dag?

Den tillhör inte heller stycket själv, och är inte av herr Furumo, efter
vad jag tror.

--Hur låter denna vidfogade ingress? Har herr statsrådet reda på den?
Eller kanske du, min Richard?

Nej, svarade denne. Jag har väl sett den i tryckta exemplar, men inte
vidare.

--Jag kan redogöra därför, gentog statsrådet. Under mina estetiska
studier har jag inte kunnat undgå att även fästa mig något vid "Det går
an"; och jag utgör en, som händelsevis äger ett exemplar därav.

Bra! då kan jag få del av ingressen, såvida den förtjänar höras?

--Det beror på tycket. Då jag förnam, att herr Richard i afton skulle
föredraga sitt manuskript, tog jag med mig ... kuriositetsvis ... min
lilla sällsynta bok.

Min Gud, låt höra, herr statsråd! hur detta vidfogade har sig?

Den unga studenten framtog sin bok ur fickan, bläddrade i den med
glimmande ögon, slog slutligen upp titelbladet och sade: Får jag läsa
högt?

--Ja visst, min bästa vän!

Så här låter den där ingressen, som i andra editionen varit insatt före
själva stycket:

  Man säger, att ett fint flor hänger framför Europas framtid och
  hindrar oss att tydligt se de gestalter, som därinnanför vinkar åt
  oss. Jag tror det. Floret är inte alldeles genomskinligt, på flera
  ställen hänger dess sköna draperi i litet tjockare veck än på andra:
  så mycket mindre kan det genomskådas där. Det vore lågt, om vi i så
  stora ämnen skulle känna nyfikenhet; förmätet, om vi skulle säga oss
  kunna med visshet uttala vad som lever innanför slöjan i en ännu ofödd
  tid, och som Gud inte förgäves skymt till hälften; men det är oss
  nödvändigt, likväl, och människan värdigt, att om den stråt, som vi
  själva och våra barn har att gå, anar så mycket, som behövs för att
  träda i den rätta riktningen. Det enskilda, som möter i det kommande,
  kan och får ingen veta; men det allmänna ... själva stråten varthän
  ... utvisas oss tydligen. Ty det hemlighetsfulla floret är blott till
  hälften en avundsjuk och ogenomtränglig duk: den yppar vägen, men
  döljer partierna vid vägens sida. Dem får vi dock mer och mer skönja,
  allt efter som vi skynda framåt.

  Människan måste ändå en gång lära känna sig själv, det kan inte
  hjälpas. Ju uppriktigare, ju bättre; jag kan inte tro annat. Vad har
  då varit gagnet av tusenåriga osanningar? Att samhället vacklar i
  själva sina grundvalar. Vad har de enskilda skördat för frukt av det
  oupphörliga hyckleri, vartill de tvungits? Tvungits, säger jag. Jo,
  frukten har blivit verklig osedlighet med titel av moralitet: och en
  annan frukt har medföljt, verklig olycka med titel av lycka.

  Det är klart, att vad vi här talar om, måste angå de så allmänt i
  fråga komna tidens problem, eller något av dem. Det är dessa ämnen,
  som man kan uppskjuta, men inte undvika. Det är en klass av saker, som
  alla människor tänker på, och som ingen vågar tala om. Samma klass är
  det, som, ifall och när den kommer till tals, blir mycket illa
  anskriven, illa utlagd, förkättrad, fördömd; ty den innehåller ett av
  fröna till mänsklighetens räddning i sedligt avseende; och historien
  kan endast uppvisa ganska få exempel på att inte människornas lärare,
  i massa tagna, i alla tider flytt vad som länder till hjälp, avskytt
  räddningsmedlen, benämnt räddningen själv undergång, och till bistånd
  däremot uppkallat allt ont, som stått till buds, helgande det genom
  namn av gott. När en tids arbete oupphörligen går ut på att rädda,
  hjälpa och förbättra själen, ropar de lika oupphörligen, att tiden är
  jordiskt stämd: de ser inte, att deras egna för sedlighet gjorda
  inrättningar för till verkliga laster, eller åtminstone inte hindrar
  dem. Vi rår inte för, att detta är ett faktum, avsikterna må vara
  vilka som helst. Vi smädar ingen; vi önskar välsignelse över alla.

  Men vad de ämnen angår, som ligger för tidevarvet att komma, så må man
  gråta om man vill, men hindra dem kan man inte. Mänsklighetens och
  sedernas småningom skeende räddning kan inte undvikas.

  Man kan väl säga, att människorna nu faller ned över de materiella
  intressena och går att bli allt mer kroppsliga; man kan säga det så
  länge man inte inser, att det just är själarna, som vår tid i själva
  verket mest av allt arbetar för. Det är räddningen av det sköna och
  oskyldiga i grunden av vår ande: det är upplivandet av det i sanning
  goda, av det idealiskt förhoppningsfulla, som Gud tillåtit, emedan han
  skapat det: det är frågan, en gång, om försvaret av det enda på
  jorden, som för människan äger värde, eller bör äga det: om en i
  årtusenden misskänd himmel. Man kallar intresset härför jordiskt?
  ligger i detta uttryck någon mening? det är då intresset för, att dock
  äga någon skymt av himmel på jorden: en skymt, som Gud måste vilja att
  vi önskar oss, eftersom han själv skapat den. Men denna skymt av
  himmel har människorna jagat bort ifrån sig, och jagar den ännu så
  mycket de förmår; ty de anser nödvändigast av allt att göra sig
  olyckliga i stort. Inte olyckliga i smått; tvärtom utgår nästan alla
  institutioner på att hjälpa i det lilla, att försäkra oss ägandet av
  det obetydliga, att göra oss lyckliga i småheter, blott de vinner sitt
  mål att göra oss lyckan i stort och i det verkliga till en ren
  omöjlighet. Detta besynnerliga strävande har till sin första orsak
  något visst aktningsvärt; men till sina följder hotar det att upplösa
  mänskligheten och att, jämte lyckan, även fördriva all moral. Vad kan
  det då vara för ett till avsikten aktningsvärt, som till sina följder
  blir så förfärligt? Jo, genom misskännande av vad _sed_ och _lycka_ i
  sig själva, det är, enligt människans sanna natur är, har man trott
  sig endast kunna alstra grundlig religiositet i oupphörligt sällskap
  med personlighetens förstörande: det vill säga hos en människa, vars
  alla former, _såsom individ_, sönderkrossades och upphävdes. Man har
  trott det sedliga ligga i det blott och bart _allmänna_, vilket man
  därför kallat det _rena_. Man har inte sett, att av all personlighets
  _enskildhet_ är allenast _det_ förkastligt, som är emot skapelsens
  sanna mening hos den personen, men att allt annat enskilt hos den,
  långt ifrån att böra förjagas, är själva det ena villkoret för
  personen att vara vad den bör. Så står man med all sin aktningsvärda
  välmening vid det resultat, att goda seder inte uppspira på jorden,
  oaktat krossandet och förkränkandet av det enskilda. Inte heller genom
  avgrunder av kval nås någon rätt moralitet. Är då vinnandet av ren sed
  en för människan oupphittelig skatt? Efter vår förmodan måste
  sedlighetens gåta lösas med detsamma som lyckans gåta. Det är
  människans högsta problem att finna harmonin mellan verklig, ren sed
  och verklig, ren lycka i stort. Kan till någon tid eller för något
  särdeles fall inte bägge förenas, utan endera måste _tills vidare_
  åsidosättas: då må lyckan fara, sed är angelägnare då: för denna tanke
  dör vi och blir martyrer. Men att sträva till vinnande av bägges
  harmoni måste vara samhällets enda stora mål; allt annat är falskt,
  eller smått; att lida vad som inte behövs för det rätta, är en oriktig
  martyrdom, feg ibland människor och fördömlig inför Gud. Det kristna
  samhället får inte längre häfta i de hedniska idéerna om hämnd och
  yttre offer, som till intet i grunden tjänar och varpå Kristus gjort
  ett slut: allenast vi följde honom!

  Vad vi hittills sagt, borde vidare utföras. Men vi varken kan eller
  ens önskar ännu, att se avhandlingar över dessa ämnen. Man bedrar sig,
  om man tror, att vetenskapliga system, som till något skall tjäna, kan
  skrivas på förhand i allt. Man måste först lära känna människorna
  själva, se dem i deras vinklar och vrår, lyssna på deras hemligaste
  suckar, och inte heller förakta att begripa deras glädjetårar. Det är,
  med få ord, trogna berättelser, tavlor ur livet, som vi behöver:
  exempel: insamlingar, rön. Vi må göra vilka betraktelser som helst
  över rönen: vi må fördöma dem, eller vi må anse dem farliga. Men är
  rönen dock verkliga, så utgör de, oaktat vilken egenhet som helst,
  just de nödiga förgrunderna, de oundgängliga villkoren för en rätt
  kännedom om ämnet. Ty man har först då någonting att avhandla, man
  kan först då säga vad som verkligen blir att ogilla; och vad, åter,
  bör gillas. Efter sådana grundvalar, lagda på inre erfarenheter om
  människan, må filosofen komma, för att fullständigt och åt alla sina
  håll bilda systemet, utveckla, lära och råda. Man torde invända att
  filosoferna och lagstiftarna följt denna ordning i alla tider; men det
  är historiskt osant. Några högst få (och de till största delen i
  äldsta tider) har ur livet självt, såsom källa, hämtat kännedomen om
  människan, och därefter skrivit. Men filosofer till tusentals har
  sedan, under kammarstudium och blott genom läsning av vad andra
  upptecknat, kommit till slutsatser och bildat system, ganska
  minnesvärda för att begripa filosofernas egna biografi och eremitiska
  tankegångar, men verkliga plågoris och ett andligt fördärv för
  mänskligheten, när de lyckats göra sig gällande till verkan i
  samhället. Vi skall djupt vörda, vi skall i stoftet nedfalla för
  filosofin, när den en gång blir.

  Det manuskript, som jag här går att meddela, innehåller berättelsen om
  en händelse blott. I denna händelse har naturligtvis inte allt möjligt
  hänt, som kan höra till ämnets sak; den kan således för ingen del
  ensam tjäna till grundval för någon avhandling, vilken alltid bör
  fylla anspråket på fullständig uppfattning av sitt föresätta mål. Men
  det skulle fägna mig, om denna händelse av läsaren inte anses alltför
  ringa, och inte människorna, som rönt den, alltför obetydliga. Vad de
  säger varandra och vad de gör, betyder verkligen, åtminstone i första
  hand, ingenting annat, än att de säger det åt varandra, och handlar
  så: däruti just är händelsen ett rön, ett faktum, en tavla ur livet.
  Att fördöma, eller att gilla detta faktum, tillhör avhandlingen.
  Huruvida, således, vad de talar och gör äger tillämplighet för någon
  annan ... det beror på något annat än denna berättelse. Vi träffar här
  vart tidevarvs Noli-tangere. Seklets blomma är en finkänslig mimosa,
  vars lättretliga nerver ryser och hastigt sammandrar sig kring
  blomkronan för varje hand, nog djärv, kall och ohemul, att vilja med
  själva fingrarna komma åt så kyska blad. Hon älskar att förstås, men
  inte att beröras.

Härefter följer nu själva berättelsen _"Det går an"_.

--Jag tackar, sade herr Hugo, sedan detta var uppläst. Men nu ber jag
herr statsrådet, tillade han, öppet säga om "Det går an" verkligen utgör
ett "tendensstycke" såsom man från flera håll lär påstå?

Denna fråga måste jag besvara med ett kategoriskt nej, svarade
konseljledamoten. Somliga anser det vara ganska berömligt för en
komposition att den är tendensmässig; andra håller det, ur artistisk
hänsyn, för ett fel. Men i bägge fallen påstår jag, att "Det går an",
liksom alla de övriga Furumoiska romanerna och småberättelserna, inte är
tendenspjäser.

--Varav kommer då, utbrast herr Hugo, att man ansett flera av dem så,
och i synnerhet, efter vad jag hört, "Det går an"?

Det har ingen annan grund än ett misstag, orsakat framför allt därav,
att man själv inte syns ha gjort sig rätt reda för vad man menar med
"tendens".

--På konstområdet är detta en ganska ingripande fråga. Tendens, om ordet
blott och bart förstås som "riktning", måste otvivelaktigt allting i
världen ha; men om det talas inte i konstnärlig mening.

Nej, visst inte. När reflexioner, maximer, doktriner i ett stycke
förekommer, utan att uttalas av styckets egna handlande personer; eller,
om det väl görs av någon bland dem, men reflexionerna är av den art till
innehåll och ton, att de inte kan tillhöra den persons karaktär, som
yttrar dem; eller, om de även ingår i individens karaktär, men inte är
fullt motiverade av situationen och tillfället, då de yttras (det vill
säga, att individen inte har någon anledning eller skäl att då yttra
dem); i alla dessa fall har lärdomarna, så goda de i och för sig må
vara, dock blivit oartistiskt inskjutna i stycket och bildar vad man i
dålig mening kallar _tendensväsende_. De står där då endast, såsom man
uttrycker sig, för författarens eller, kanske rättare sagt, för
lärosatsernas räkning såsom sådana; vilket inte är på sin plats, emedan
dylikt tillhör vetenskapen, men inte konsten. De nyssnämnda fallen
inträffar inte i "Det går an"; ty de däri förekommande maximerna uttalas
av en bland styckets handlande personer, Sara; de överensstämmer fullt
med hennes karaktär, och har helt och hållet sitt motiv i situationen
eller händelsen; hon har, nämligen, fullkomlig anledning och skäl att
yttra dem då hon gör det. Lärdomarna ligger således inte utanför
stycket, är inte inskjutna däri, utgör inte parasittillsatser. De visar
sig, tvärtom, vara styckets konstnärliga tillhörigheter, och står där
inte för berättarens eller lärdomarnas egen räkning, utan såsom
ingredienser av skildringen, nämligen här av den i stycket uppträdande
och handlande personens själstillstånd eller sätt att tänka. Därmed
förnekas för ingen del, att inte maximer och tankar i ett stycke tillika
kan sammanfalla med berättarens egna, eller hålla gott stånd även på
vetenskapens område (det vore alltför besynnerligt om inte någon gång en
eller annan av ett styckes personer också skulle kunna komma att i något
tänka lika med berättaren själv; eller om de alla skulle vara så
narraktiga, att inget av vad de säger kunde slå in med vetenskapens
fordringar och med äkta sanning); men saken är allenast den, att
lärosatser och reflexioner, som förekommer i ett _artistiskt stycke_,
där inte är till för själva lärdomarna eller det i dem innehållna sannas
skull, utan för personskildringen och händelsemålningen. Däremot i en
avhandling, det är: i ett _vetenskapligt stycke_, står allt det
reflexiva och läromässiga just för sin egen räkning, ty här utgör
satsframställning och systemskildring saken.

--Jag begriper nog, inföll herr Hugo, att detta måste utgöra en av
huvudskillnaderna mellan konst och vetenskap, samt att den förra inte
kan ha tendensväsende i sig. Tendens i god eller enkel mening (blott
såsom "riktning") måste naturligtvis alla, även artistiska, stycken
äga; till exempel: Iliaden har den tendensen att visa grekernas krig med
trojanerna ända till Hektors fall; Aeneiden har till tendens, att omtala
hur Aeneas kom till Italien och bosatte sig med sitt folk i Latium;
Gerusalemme Liberata har den tendensen, att besjunga Jerusalems
intagande; Henriaden ... men vad nämner jag? Allt sådant menar ingen
människa, som talar om tendensmässighet i ett konstverk, ty det angår
rätt och slätt blott den omständigheten att verket har någonting till
"ämne", vilket måste vara både oskyldigt och oundgängligt.

Tendensväsende, så fort detta är något man talar om såsom en särskild
egenskap, måste således, fortfor den andre, alltid i ett konststycke
innefatta fel, vara en parasitisk utväxt. När man hör folk berömma
romaner, dramer eller lyriska pjäser för sådant, kommer det endast av
missförstånd eller grumligt begrepp om saken.

--Men herr statsråd! ... inföll hovmarskalken och lutade smått sorgligt
på sitt vackra huvud ... förnekas kan dock inte, att poetiska eller,
såsom vi säger här, artistiska stycken även kan vara ganska lärorika.
Känner man inte en innerlig själens glädje när så inträffar?

Utan tvivel.

--Kan man inte fägnas åt goda maximer, ur vilken mun och i vad form som
helst de låter höra sig?

Gudbevars.

--Utövar inte berättelser och poesi över huvud en stor makt på
allmänheten? Romanlitteraturen, där den går i tidevarvets bana, i de nya
idéernas ande och till framåtskridandets tjänst, förbereder till en stor
del känslorna och tänkesätten hos det uppväxande släktet. Detta befinner
sig, genom något som skulle kunna kallas opinionernas strömsättning,
innan man vet ordet av på en helt annan plats inom civilisationen, än
man väntat och fädren föreställt sig. Det är till och med inte sällan
fallet, att läsningen av romaner, i synnerhet de betydelsefullare,
medfört undransvärda förändringar hos själva de gamla: många av dessa
känner en mängd av sina fördomar och äldre föreställningssätt ramla
överända: de hänrycks och blir unga för andra gången, såsom det har hänt
mig själv.

Onekligen.

--Om vilken skillnad talar vi då, herr statsråd? Goda lärdomar är ju
alltid goda lärdomar?

De är så, svarade han. Satser och maximer kan alltid vara lärorika,
antingen de står i konststycken eller i vetenskapsstycken; skillnaden
ligger blott i att de i förra fallet utgör en del av person- och
händelseteckningen, men i det senare ingår i teckningen av ett
tankesystem.

--Hm. Jag begriper.

Däri bestod deras olikhet. Men lika är de i, att i bägge fallen kunna
verka mäktigt och lärorikt.

--Nå, än tendensromanen?

Den kan visserligen också verka något, det förstås; men liksom den är
sämre till sitt slag, emedan den varken utgör ren konst eller ren
vetenskap, så är den även till makten vida mindre. För tillfället kan
visserligen en med talang skriven tendensroman göra intryck; och den
lever stort för stunden. Ett äkta artistiskt stycke har dock egenskapen
att aldrig dö.

--I sanning, min herre ...

Men den livlige studenten lät inte hindra sig från sin utveckling, vari
han inte bara fortgick, utan till och med litet repeterade sig.
Vanligen, sade han, tror man att det blott är tendensromanen man har att
tacka för det slags inflytelse på samhällets opinioner och den
ombildning, varom här talas; emedan det man kallar "tendens" ligger i en
hop inströdda satser, läror och maximer, vilka läsaren sålunda bekommer
till sin undervisning och handledning. Häri döljer sig likväl ett stort
misstag. Romanen betyder vida mer, då den är äkta artistisk, det vill
säga, då den är fri från alla utväxter och parasitskott av reflexioner,
nämligen sådana, som inte hör till konstverket självt, utan står insatta
där såsom författarens särskilda tankar för egen räkning; varjämte
personerna och handlingarna själva endast förekommer som en art språkrör
åt författaren, ett slags mannekänger, uppställda i diverse positioner
för att härigenom inprägla den och den vissa sanningen hos läsaren.
Dylikt är på konstens område främmande och förfelat, oaktat man villigt
må erkänna välmeningen och allt det instruktiva, som härmed avses.
Tendensväsendets ofog består i att vilja predika med konstens mun. Skall
man då inte få inhämta några lärdomar av ett arbete, därför att det är
ett konstverk? frågas; och varför får inte också ett sådant vara
instruktivt? Svaret är, att man utan tvivel därav skall lära sig ... och
lära sig mycket! Men inte på ett sätt lånat från vetenskapen, och endast
_där_ gott. Lärdomarna blir förvirrade och ofta falska, då satserna,
varmed de låter höra sig, obehörigt inblandas i en konstproduktion, i
stället för att i sann logikalisk form bibringas, vilket sker när
vetenskapen själv, som sådan, i och ur ett system föredrar lärosatserna.
Men ... frågas ytterligare ... på vad sätt kan då konsten, ren och
riktigt, vara instruktiv? På samma sätt ... svaras ... som händelser och
personliga karaktärer ute i den verkliga världen kan vara ganska
lärorika att betrakta, höra och inhämta, utan några dem åsatta
papperslappar, med påskrivna slutsatser, omdömen, sensmoraler, maximer,
reflexioner. Och ... för att gå ännu ett steg ... månne inte alla dessa
personer, av kött och blod, månne inte alla dessa betraktade händelser
gör ett så mycket djupare intryck just därför att dylika parasitlappar
inte sitter fästade på dem? Månne de inte är innehållsrika och
instruktiva? Utan tvivel! Så, men inte annorlunda, kan och bör även ett
konstverk vara undervisande, när det är äkta och riktigt. Så snart det
är fråga om reflexionens sanning i och för sig, så står saken på
vetenskapens område; och skälet, varför det är så angeläget att inte
sammanblanda vetenskapens med konstens framställningar, ligger just
däri, att satsens sanning, för att utfinnas, måste ses och prövas i sitt
sammanhang med systemet i övrigt, vilket inte kan ske utan inom
vetenskapen själv. På denna stora och till sina följder både för konst
och vetenskap viktiga åtskillnad syns författarna i allmänhet inte göra
tillbörligt avseende. Det ser till och med ut som om de, vid bildande av
sina poemer, dramer, romaner osv, inte en gång alltid förstått eller
vetat av den; och därav händer, att deras personer inte sällan saknar
kött och blod (inte är individer, utan blott _typer_ ... loci
communes-människor), och att deras händelser inte heller har rätt liv;
enär bäggedera endast framstår som dimbilder, som bleka skuggor av
reflexioner, egentligen hemma i ett helt annat land, nämligen
vetenskapens. Den after-konst, som man kallar tendenspoesi (vare sig i
romanväg, dramatik eller lyrik) har hela sin grund i misstaget, att inte
lämna nog uppmärksamhet åt den här omtalade åtskillnaden. Författaren
eller författarinnan vill nödvändigt instruera. Förträffligt! Men varför
skriver då inte han eller hon en avhandling i ämnet? Då vore saken på
sin rätta plats. Jo, svarar de, emedan avhandlingar läsas av ingen, men
romaner av många; och då vi gärna vill tjäna allmänheten med
undervisning, så väljer vi helst den framställningsform, som mest slår
an och bäst går i folk. Detta innebär ett nytt misstag. Goda
avhandlingar läser man mycket hellre och mera, än dåliga romaner; och,
vad förnämst är, man har vida mera andligt gagn av dem.

--Gott, sade herr Hugo, såg sig omkring med en fryntlig blick och steg
upp. Han tog konseljledamotens hand, tryckte den varmt och förklarade
aftonen avslutad.

Sedan han kysst sin syster och sina barn, ämnade han avlägsna sig ur
salongen och slå några slag i trädgården innan han trädde till sängs.
Men då fick han vid själva dörren öga på Richard Furumo.

--Hör! utbrast han, jag har ett ord till dig innan vi skils i kväll. Du
skall ha tack för vad du berättat i dag. Men nu ber jag dig, att nästa
gång vi råkas till skaldeafton låta oss få del av ännu ett annat
förutbekant stycke, varav jag själv hittills också endast känner några
fragment genom ett och annat namn i våra Songes; och som jag önskar både
höra och äga fullständigt i min Jaktslottsedition. Sedan det blivit
avslutat, skall du åter komma hit med allenast nya saker: Purpurgrevar,
Silkesharar och sådant, varefter jag ... det bekänner jag ... känner den
största längtan.

Vad önskar min herre då nu för ett stycke förut?

--Jag är inte rätt säker på namnet, svarade herr Hugo, men jag har hört
därom i vad jag tror den där "Sansade kritiken" kallade de Dödas sagor?

Aha, inföll Richard. Det är frågan om _Murnis_-böckerna?

--Ganska möjligt att de heter så.

Ämnet där, fortfor den andre, rör till en del de antika gallerna; men
för det mesta sker händelserna i andevärlden.

--I andevärlden? Ja just. Jag har förnummit, redan i Songes, att så
skall vara. Vad tycker du, Eleonora? Frans, Aurora ... i andevärlden,
mina barn!

Farväl, farväl tills vi råkas!


SLUT





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Det går an" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home