Title: Lifsbilder från finska hem 1 - Bland fattigt folk
Author: Canth, Minna, 1844-1897
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Lifsbilder från finska hem 1 - Bland fattigt folk" ***


LIFSBILDER FRÅN FINSKA HEM.

I.

BLAND FATTIGT FOLK.


Minna Canth.


_Bemyndigad öfversättning från finskan af Rafaël Hertzberg._


Först publicerad av
G. W. Edlund 1886.



I.


Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och
våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och
sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta;
hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och
lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och
gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten
var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann
redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari
blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade
fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den
bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall
ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade
visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i
stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt.
Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara
fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att
stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och
fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut
sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under
hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig
på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

-- Hvad felas barnet? frågade han.

-- Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade
voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville,
hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta
öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan
gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld
i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom
tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i
händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig
derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade
vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu
göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade
fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.

-- Borde du inte gå med det till doktorn? sade han.

-- Jag vet inte, svarade modren trött; må nu de der dropparne just
hjelpa heller.

-- Man kunde försöka i alla fall.

-- Och fråga de ens så mycket efter fattigmans barn, att de ge
ordentliga droppar.

-- Man säger ju ändå, att den der Wialén är en godhjertad menniska.

Hustrun svarade ingenting; den bittra känslan hade åter stigit henne i
strupen, och ymniga tårar runno ned på kinderna.

-- Jag skall gå och begära lapp af distriktsinspektrisen, så kan du
redan på förmiddagen gå till doktorn.

-- Gör det, svarade hustrun sakta och torkade bort tårarne med
slarfvan, som var omkring barnet.

Hellu blåste i spisen, men ville inte få det att tända, ty veden var
våt. Modren gick med barnet på armen att hjelpa henne.

Sedan tog hon från vrån en liten, nedrökt kaffepanna och slog litet
vatten till den förra sumpen.

-- Gå inte ut, förrän du fått en tår kaffe, sade hon till mannen, som
hade klädt på sig.

Han svarade ingenting, kastade endast en lång blick på pannan.

-- Att det är bara vatten, menar du? sade hustrun, som märkte hans
blick. Ingalunda, der är sump på bottnen och dit skall komma cikoria
till.

Hellu värmde sig framför spisen. Hon sträckte sina små, magra händer mot
elden och gned dem allt emellan mot hvarandra. Hon såg faslig ut, den
stackars flickan. Ögonen voro sjuka; med det ena kunde hon ännu se helt
litet, med det andra alls ingenting. På halsen hade hon ett stort ärr
och hennes kropp var så förfärligt förkrympt, att man skulle trott henne
vara på sin höjd fem år, fastän hon redan hade fylt åtta år. Men hon var
alltid stillsam och förnöjd. Hon pysslade om lilla Anni från morgon till
qväll och var som modrens högra hand. Derför kunde hon inte heller föras
till lasarettet, ty hon behöfdes hemma. Modren skulle ej kunnat lemna
barnen ett ögonblick, om hon ej funnits.

Kaffepannan kokade redan. Mari lade Anni i vaggan och bad Hellu vyssa
henne. Barnet hade somnat. Man försökte vara stilla, för att det ej
skulle vakna.

Under tiden kaffet klarnade, sökte modren fram sockret; det fans så
mycket qvar, att hvar och en fick en liten bit. Hon högg sönder sockret
på hufvudgärden, för att Anni ej skulle väckas af huggandet. Åt sig
sjelf tog hon den minsta biten och gaf den största åt sin man. Derpå
slog hon kaffet i kopparne, och de drucko alla tre. Det var åtminstone
varmt och kändes välgörande. Hellus små, bruna ögon glänste till och med
i sitt mörker af tillfredsställelse, der hon drack sin kopp nedhukad på
golfvet och med venstra handen höll vaggan i rörelse. Hon bet blott helt
litet i gången af sockret, och det hann väl till, fastän det genast
smälte i munnen.

Mannen drog på sig rocken, tog mössan från spiken och gick. Hustrun såg
efter honom, såg huru byxorna voro sönder bak, och suckade. Hvarifrån
skulle hon igen få lapp till dem, och hvarifrån tråd? På synålen hade
också udden gått af, men kanske Tiina Katri skulle låna henne en. Tiina
Katri hade det bättre än mången annan. Hon hade bara ett barn, och en
man, som hade en ovanlig förmåga att förtjena. Nog tänkte också
Holpainen på sin skara och han drack inte bränvin, när han fick någon
penni. Men han var långsam af naturen och kom vanligtvis för sent, när
någon arbetsförtjenst stod till buds. Andra hunno ständigt före honom,
isynnerhet nu, då alla menniskor hade svårt att få arbete. Hustrun var
mången gång djupt bekymrad deröfver, men hon hade ändå inte hjerta att
säga stort något åt sin man, då den stackarn nog äfven eljes grämde sig
deröfver. Och hvad kunde han hjelpa det, då han försökte göra sitt bästa
och ändå inte lyckades.

Petu och Ville vaknade. De voro båda friska, glada gossar, om
visserligen också litet för mycket sjelfsvåldiga. Den ena var fem år,
den andra tre. Men de åto mycket och ingenting ville förslå. Ständigt
voro de hungriga och ständigt skulle de ha bröd att gnaga på. Och modren
hade svårt att få dem att lyda; men fadren fruktade de ändå. När han röt
åt dem ett hårdt ord, vågade gossarne ej andas; de satte sig då helt
vackert afsides och tittade en lång stund under lugg.

Modren hade hållit pannan varm på spiskanten. Hon slog nu i åt dem en
liten tår kaffe och gaf dem hvardera deras andel af sockret. Gossarne
bråkade sinsemellan om hvems bit som var större, och mätte och jemförde
bitarne med hvarandra. Men de fingo snart brådt, då Hellu påminte dem,
att kaffet kallnade.

Modren bäddade sängen och städade rummet, och gossarne stego upp för att
kläda på sig. De blefvo snart färdiga, ty de hade ej synnerligen många
plagg. Petu hade ingenting annat än en gammal liten flickklädning, som
borgmästarinnan gifvit; den var garnerad och utsydd med remsor, men
mycket trasig. Knapparna voro borta bak; modren fäste klädningen med en
knappnål upptill, och det gjorde ingenting, att skjortan tittade fram
genom en lång spricka. Ingen skulle nu vetat, att Petu var gosse, men
det brydde han sig sju om; klädningen var ju så grann i fållarne, och
dem betraktade han med mycken belåtenhet. Ville hade i stället byxor,
också dessa en skänk af en af stadens fruar, och de voro försedda med
fickor, i hvilka Villes händer trifdes alldeles utomordentligt väl.

Strax som gossarne voro klädda, började de med en mun begära bröd. Men
modren bannade dem.

-- Ni hinna inte väl få ögonen upp, innan ni redan äro hungriga, sade
hon. Om ni helst för ett ögonblick skulle gå bort ur vägen för mig dit
ut på gården, till dess jag städat rummet.

Gossarne lydde den gången. De drogo sina gamla känghasor på fötterna och
gingo, som snälla barn göra, utan att knota ut på gården.

Modren sopade golfvet, ordnade spisen och städade undan i rummet. Anni
sof nu lugnt och Hellu satt bredvid och vaggade träget. När Anni rörde
en hand eller vände på hufvudet, började hon sjunga: hss-s, hss-s, aa-a,
aa-a, och Anni sjönk åter genast i sömn. Gossarne dröjde länge ute, men
Mari hann ännu inte fästa sig dervid, innan Tiina Katri flämtande
störtade in i rummet.

-- Hvar äro dina pojkar? ropade hon, utan att säga god morgon.

-- Ute på gården. Hur så?

-- Som de togo ett bröd från mig, nästan ett helt bröd, som jag just
hade tagit ut från ugnen och stält i farstun att svalna. Jag hade bara
skurit ett litet stycke från ena kanten.

Hon höll upp helt andfådd.

-- Gud välsigne! sade modren och slog ihop sina händer.

-- Du borde ändå hålla bättre efter dina barn, fortsatte Tiina Katri.
Inte skulle jag räknat på en mindre bit, men som de foro af med hela
limpan.

-- Vi skola söka reda på gossarne; de ha väl inte hunnit äta upp den
ännu.

De gingo ut tillsammans, modren förut och Tiina Katri efter. Modren fick
genast syn på Petu, som sprang och gömde sig bak en knut, då han hörde
att dörren gick.

-- Kommer du fram derifrån! skrek hon då. Och det genast på fläcken!

Gossen måste komma fram. I hans ansigte vexlade fruktan och hopp om
räddning. Händerna höll han bak ryggen.

-- Hvar är brödet? Visa hit dina tassar!

Petu räckte fram händerna. De voro tomma.

-- Nog skall jag lära dig! hotade modren och gick och tittade bak
knuten. Men inte heller der fann hon brödet.

-- Men Ville då? Hvart har han tagit vägen?

Petu pekade med fingret mot vedlidret, och qvinnorna gingo båda dit. De
sågo omkring sig der inne, men upptäckte ingenting.

-- Ville! ropade modren.

Intet svar hördes. Men nu, då ögonen hunnit vänja sig vid skymningen,
fingo de sigte på gossen i en vrå. Grälande klef modren öfver
vedklabbarne fram till honom.

-- Jaså, du svarar inte, din kanalje, fast man ropar!

Ville hade munnen full. Han såg lugnt på dem och åt. I handen hade han
ännu ett stycke inkrom af färskt bröd.

-- Der ha vi det nu! sade Tiina Katri.

Modren tog från gossen hans byte och slog honom med fingret.

-- Hvarifrån har du fått det? Var det Petu, som gaf? Gråt inte, utan säg
nu snällt, när mamma frågar. Säg, mitt barn. Var det Petu, som gaf?

-- Petu gaf, hy-yy!

-- Hvart lade Petu resten?

-- Dit, hy-yy!

Han visade med fingret på en kullstjelpt så och började gråta ännu
värre, när han tänkte på brödet, som modren behöll i sin hand.

Under sån anträffades brödet. Men endast skalet var qvar; hela inkromet
var bortgräfdt. Tiina Katri kastade en föraktfull blick på det.

-- Låt vara, sade hon; inte blir jag ju fattigare af det der!

Men hon såg ändå ond ut, när hon vände sig om för att gå.

-- Nog skall jag godtgöra för det här, så snart som jag bara får börja
baka, sade Mari efter henne.

-- När må den dagen skall komma? mumlade Tiina Katri, i det hon steg
öfver vedlidrets tröskel ut på gården.

Mari hörde inte riktigt, hvad hon sade, men gissade ändå ungefär, hvad
det var. Det syntes nog af Tiina Katris gång och hela sätt, att denna ej
var vid godt lynne. Det kändes bittert för modren. Af Tiina Katri hade
hon många gånger fått hjelp i sin nöd. Nu skulle det helt visst vara
slut dermed. Hur skulle hon nu mer ens våga gå och begära någonting.

Hon tog brödskalet under armen, ryckte en qvist från sopqvasten och grep
Ville vid handen. Gossen gret fortfarande; han var rädd, att han skulle
få smaka af riset.

-- Vill du vara tyst! sade modren och förde honom in.

Petu satt på golfvet vid spisen och lutade sig med ryggen mot väggen.
Han såg genast riset i modrens hand och började gråta. Han hade gissat
rätt. Modren kom med allvarlig uppsyn rakt fram till honom. Det hjelpte
inte, att han sparkade, vred sig, kastade sig rak lång ned och skrek af
full hals. Ännu hade modren så mycket krafter, att hon helt behändigt
vände honom på magen, lyfte upp klädningsfållen och basade honom på bara
hullet.

-- Go'a mamma, låt vara, låt vara! skyndade sig Hellu att bedja.

Men lilla Anni vaknade plötsligt, och Hellu fick fullt upp att göra. Hon
måste vagga med båda händerna och sjunga lika högt, som Petu tjöt. Lilla
Anni lugnade sig så småningom för att höra på de andras röster, då hon
ej lyckades göra sin egen gällande. Men hon somnade ej mer, utan vände
ständigt på hufvudet, qvidde och såg oroligt omkring sig.

Modren tog henne i sin famn och gaf henne bröstet. Riset var i
väggspringan. Modrens blickar föllo först på det, och flyttade sig sedan
till gossarne, hvilka åter stillsamt sutto vid spisen, och slutligen på
den lilla stackaren på hennes arm. Der stannade de. Tunga tankar trängde
sig in på henne. Hvad skulle blifva desse olyckliges lott i lifvet?
Kanske skulle hon ännu få se dem som fångar och i jern.

Bittra tårar flöto i strömmar ned och droppade på lilla Anni. Hon knöt
åter näfven åt Petu och sade:

-- Kom i håg, kom i håg! Om du ännu en gång går och rör vid någonting,
som tillhör andra, så slår jag dig förderfvad.

Petu sneglade rädd upp till riset och vände sedan ansigtet mot modren.
Med stora ögon väntade han för att se, om faran redan i detta nu
hotade, eller om han skulle få blifva i fred tills vidare.

Modren påminte sig brödskalet och stack en stor bit deraf i handen på
Hellu. Sjelf förmådde hon ej äta deraf, men Hellu tuggade och åt med
stort välbehag.

-- Det här är riktigt godt, mamma, sade hon.

Det hade också gått flere veckor, sedan hon sist hade fått färskt bröd.
De hade en lång tid lefvat på hoptigda brödkanter och kalla potäter.
Derför smakade det nu så godt. Modren gaf henne ännu en bit till och bad
ställa resten i skåpet för fadrens räkning.

I det samma hördes steg ute i farstun. De trodde, att han redan kom hem.
Dörren öppnades, men in steg Heikura, gårdens egare. Mari kände, hur
blodet rusade upp i hennes kinder. Hon anade något ondt.

-- God morgon! sade Heikura.

-- God morgon! svarade Mari.

-- Är inte Holpainen hemma heller?

-- Nej. Men om ni vill sitta ner, så kommer han kanske snart.

Heikura satte sig på en stol vid bordet och rökte sin pipa. Efter en
stund sade han åter:

-- Det kan vara lika så godt, om jag talar med er. Vi skulle nemligen nu
måsta komma på det klara med den der hyran. Nu är snart andra månaden
slut, och jag har ännu inte fått en penni för den förra.

-- Det har ni inte. Jag vet nog det, svarade Mari sakta.

-- Ser ni, hvar och en behöfver sitt. Och det blir också svårare för er
att betala, ju mer er skuld ökas.

-- Om vi helst skulle komma fram till sommarn, suckade Mari.

-- Jag kan inte vänta så länge, det är en omöjlig sak. Om jag inte får
betaldt för förra månaden, måste jag taga i med stränghet. Här hjelper
ingenting annat.

-- Gode Gud ändå! Hvart skola vi stackare taga vägen, med de här små
barnen ännu till omkring oss? Ha förbarmande åtminstone med dem, goda
husbonde!

Hellu hade lagt bort sin brödbit och följde uppmärksamt med samtalet.
Man såg på hennes ansigte, att hon fullständigt förstod, hvad det hade
att betyda. Men gossarne lekte med hvarandra i sin vrå och visste ej af
något bekymmer.

Heikura drog några rökar.

-- Visst är det ledsamt, började han åter, men hvad kan man göra till
det? Det är som jag redan sade: hvar och en behöfver sitt.

Mari gret.

-- Har Holpainen ännu inte fått arbete någonstans?

-- Nej.

-- Besynnerligt! Visst är det nu dåliga tider, men alltid borde man
kunna få sig någon förtjenst, om man blott har litet bestyrsamhet.

-- Den stackars karlen är alldeles bortkommen af bekymmer, och han är,
sant nog, inte heller eljes just företagsam af naturen.

-- Ja, inte vill jag klandra honom. Jag vet nog, att den fattige har
svårt att lefva äfven under bättre tider, dess mer under sådana här.

-- Om ni skulle vilja taga den der sängen och dynan, som ligger der
under täcket, för sista månadens hyra. De borde ändå vara värda tio
mark.

Heikura rökte sin pipa och betraktade sängen.

-- Jag skall öfverlägga med min hustru först. Nog skulle jag hellre
hafva velat få pengar, men som det tycks vara mycket svårt för er, så
måste man väl nöja sig också med de der.

Han gick in till sig, men efter en stund kom han tillbaka med en annan
karl för att föra bort sängen. Mari tömde ut i en vrå de usla
sängkläderna och den gamla, dåliga madrassen. Platsen vid väggen blef
tom; hela rummet föreföll ödsligt. Der fans inga andra möbel, än en
stol, bordet och vaggan. Gossarne flyttade sig från spiselvrån till
stället, der sängen hade stått; de hade nu fått en ny och rymligare
lekplats.

Mari drog med qvasten spindelväfvarne från väggen, samlade skohasorna,
som förvarats under sängen, tillhopa i en vrå och hviskade sedan åt
Hellu:

-- Vagga nu barnet väl, att det inte vaknar. Jag går nu och hör efter,
om man inte redan kan börja få arbete från fruntimmersföreningen.

-- Blir mamma länge borta?

-- Bara en helt liten stund.

Hellu satte sig på sin förra plats och modren begaf sig ut i staden. Det
blef en sådan tomhet och hjelplöshet i rummet, så snart hon hade stängt
dörren efter sig. Hellu vaggade med båda händerna, för att vaggan skulle
få en jemn rörelse. Och oafvändt såg hon på Annis ansigte, färdig att
genast börja sjunga, om hon det minsta öppnade på ögonlocken. Gossarne
voro någorlunda tysta. Allt tycktes gå väl.

Mari hade emellertid hunnit till porten och började gå nedåt gatan. Hon
hade lång väg, ty de bodde långt borta i utkanten af staden. Först gick
hon som i sömnen. Hon förmådde ej tänka något, och hon hade inte mer ens
den minsta gnista af hopp. Man måste ändå försöka till det sista, det
fattade hon dock ännu nästan instinktmässigt.

Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro
svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit
bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade
dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger.
Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan
nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade
hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats
sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete
som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men
annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets
tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut
ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar
och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon
visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde
hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och
menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde
vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att
ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och
strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var
Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter
hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles
obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade
med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog
på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände
ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal
med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset
småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det
sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i
hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och
försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af
sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer.
Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför.
Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur
nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller
eljes bara en bekant.

-- Gode Gud, välsigne lilla Helena, suckade Mari för sig sjelf; en
Herrens engel är hon ännu, som förr då hon var barn...

Hon kände ej mer igen henne; men var det då under? År hade gått, sedan
hon sist hade sett henne, och helt säkert var hon grufligt förändrad.
Hunger och brist lemna nog sina spår i ansigtet.

Hon steg åter upp för att gå vidare. Visst var hon ännu trött, men hon
kunde ju ej heller ständigt bli sittande der på trappan. Och fötterna
rörde sig ju ändå, när de väl kommo i gång...

I öfre våningen af ett gammalt, gulmåladt trähus bodde hon, den gamla
välvilliga enkefrun, alla fattigas vän och tillflykt. Till henne gick
man alltid först i nödens stund, och sällan återvände man derifrån utan
tröst. Åtminstone fick man ett godt råd och ett kärleksfullt ord, om
också ingenting annat. Dit stälde Mari äfven nu sina steg, ty fru Hiller
visste vanligtvis bäst göra reda för fruntimmersföreningens åtgärder.

Hon var hemma. Bredvid den lilla hällen stod hon och tillagade sin
middag. Rummet var prydligt och rent; en glad förnöjsamhet lyste emot en
från hvarje vrå. En kanariefogel qvittrade i sin bur vid fönstret; en
hvitbrokig, fet katt låg och sträckte sig i sängen.

Frun såg vänligt på henne, helsade goddag och frågade, hvad det hördes.
Mari utlade för henne sitt ärende, berättade om alla sina bekymmer och
sin nöd. Hon talade om allt, såsom ett barn talar till sin mor eller en
vän till sin vän. Hennes ord kommo från hjertat och till hjertat gingo
de äfven. Frun hörde på henne med deltagande godhet, men först i nästa
vecka sade hon att arbete skulle lemnas ut. Och det skulle inte förslå
långt, endast för en mark i veckan.

-- Nog är också det välkommet, sade Mari; inte skulle jag väl hinna med
mer heller, nu när Anni är sjuk.

En ofantlig mängd fattiga hade anmält sig; fruntimmersföreningens
tillgångar voro jemförelsevis små. Derför var det nödvändigt att
uppdraga en gräns och gifva arbete endast åt dem, hvilka hade det
största behofvet af hjelp och hvilka hade de talrikaste familjerna,
flere barn hemma, mannen död eller sjuk, o. s. v. Distriktsfruntimren
skulle gå hem till alla för att sjelfva undersöka förhållandena och de
skulle ge en lapp åt dem, hvilka främst borde hjelpas. Frun lofvade tala
godt för Mari och uppge hennes namn, så att de skulle veta att komma hem
till henne. Nog kände frun hennes belägenhet, men för ordningens skull
måste man ändå följa bestämmelserna.

Hur godt kändes det ej nu i Maris hjerta, då hon gick derifrån! När hon
steg ned för trappan, bad hon andäktigt Gud välsigna alla goda
menniskor, men isynnerhet henne, som bodde der i den enkla vindskammaren
och obemärkt för verldens ögon tillbragte sitt lif i en sjelfuppoffrande
kärleks värf. Här skulle hon ej få sin lön, men på andra sidan grafven
skulle Gud nog komma ihåg henne; det var Mari alldeles viss på.

Hon hade kommit till en hvit hörngård, der det fans en mjölhandel. Hon
stannade. Hon kom att tänka på Tiina Katris limpa. Om de der i boden
skulle ge åt henne mjöl på kredit, så skulle hon genast kunna ge igen
den. Skulle hon våga gå och försöka? Snart skulle hon betala det sedan,
när hon fick börja förtjena med handarbete. Hon tog mod till sig och
gick in. Hon var litet bekant med försäljerskan, som var stadsbarn och
hette Hanna Pitkänen. De hade suttit ett år i samma klass i folkskolan,
kanske skulle hon nu också af den orsaken hjelpa henne.

Det var mycket folk i boden och Hanna hade fullt upp att göra. Mari blef
stående på afstånd och väntade. Hanna talade glädtigt med kunderna,
mätte ut, gaf pengar tillbaka och gaf åt en och annan en konfekt eller
en sockerbit på köpet. När boden slutligen blef tom, fick Mari tillfälle
att framställa sitt ärende.

Det var onödigt besvär. Hon fick ett nekande svar.

-- Kära Mari, nog skulle jag gerna ge, men ser du, jag vågar inte, sade
Hanna. Begär af frun, kanske ger hon lof, nog skall jag mäta ut sedan
och skrifva upp i boken.

-- Jag känner inte ens riktigt er fru, sade Mari.

-- Hon är en fet, stor menniska.

-- Och skulle man kunna få tala med henne? Bara hon inte tar illa upp?

-- Hvad än! Gå bara rakt in, till höger från porten och sedan första
dörrn.

Mari gick. Hon kom in på gården; såg trappan, uppför hvilken hon skulle
gå, och dörrn och fönstren. Hjertat började bulta och fötterna ville
inte gå framåt. Hon stod en stund vid väggen och försökte lugna sig.
Sedan tvingade hon sig att gå den väg, som Hanna anvisat henne. Hon
torkade sorgfälligt sina fötter på granriset framför trappan, steg
långsamt uppför och gick in. Hon kom i ett slags farstu, med hvit
gångmatta på golfvet. Åter måste hon stanna en stund; hon var så rädd,
att hon knapt vågade andas, och darrade som af frossa. Hvarje åder
bultade som med tusen hamrar. Hvad skulle hon säga? Det hade hon ännu
inte ens kommit att tänka på. Hon försökte tänka efter, men fick inte
tag i någon början. Ångestsvetten trängde fram på hennes panna. In måste
hon gå i alla fall, det måtte då aflöpa huru som helst.

Farstun hade två dörrar. På vinst och förlust gick hon fram till den
ena, tog i låset och öppnade, mycket sakta och varsamt. Hon kom in i ett
rum, der det fans ett piano, ett bord vid fönstret och stolar. På
ömsesidor om dörren hängde öfverplagg på väggarne. Hon hvarken hörde
eller såg någon menniska. De främmande sakerna omkring henne gjorde
henne rädd, de liksom hotade henne och det kändes, som om hela rummet
med stränghet hade bedt henne gå bort. Hon ämnade också redan draga sig
tillbaka, men märkte i det samma i andra ändan af rummet en dörr, som
stod på glänt. Hon hostade...

Mjuka steg hördes; på tröskeln visade sig en svartklädd fru, stor och
fet. Det var helt säkert hon. Mari började. Hon visste inte riktigt,
hvad hon sade, men frun tycktes ändå förstå hennes afsigt, eftersom hon
kom närmare och började betrakta henne med granskande blickar från
hjessan till hälen. Mari försökte ännu framstamma, att hon nog skulle
betala och att frun ingalunda behöfde tvifla derpå. Men hon hade en
mycket söndrig kofta, och fruns ögon tycktes upptäcka alla hålen. Och af
dem kunde frun hafva fått en annan öfvertygelse om betalningen, ty
hennes ansigte mulnade. Med fast, afgörande röst sade hon:

-- Jag kan inte ge. För närvarande vill hvarannan menniska köpa på
skuld, varorna spridas rundt kring verlden och inga pengar komma in, med
hvilka jag skall betala dem. På det sättet råkar man sjelf i
förlägenhet.

-- Nog skulle jag alldeles säkert betala frun. Inte skulle jag väl
kommit och begärt ens, om jag inte hade varit säker derpå.

-- Kanske nog att ni skulle göra det. Men jag känner er inte och jag har
så ofta blifvit bedragen, att jag småningom lärt mig att tvifla.
Dessutom -- frun rätade upp sig och tog ett par steg tillbaka mot dörren
liksom till tecken, att hon ville göra slut på samtalet -- dessutom ger
jag inte gerna åt någon på skuld en så kurant vara, som mjölet är. När
vinsten är ytterst liten, så lönar det sig inte att sälja annat än mot
kontanta pengar.

Mari bad om förlåtelse, att hon kommit och besvärat, sade adjö och gick
bort. Ryggen var mycket mera böjd än vanligt, då hon gick ned för
trappan. Hvarför skulle hon alls försöka? Hon borde ha kunnat gissa, att
det skulle gå på det viset. Det var bara att onödigt förlora sin tid;
Anni gret kanske redan der hemma.

Hon började gå med riktigt hastiga steg. Men i porten mötte hon en mager
och eländig qvinna, som bar tvenne barn på armen, under det tvenne andra
sprungo bredvid henne. Barnen, som hon hade i famnen, kinkade och vredo
sig; de stackrarne hade illa och svårt att vara. Mari tyckte det var
synd med den stackars qvinnan, hvilken tydligen ansträngde sina sista
krafter.

-- Hur orkar ni bära de båda barnen, är det inte alltför besvärligt?
frågade hon.

-- Hvad skall man göra, då man måste. Inte hjelper här någonting, fast
man skulle digna på fläcken, svarade qvinnan.

-- Låt det större barnet gå. Det tycks ju vara en rask gosse.

-- Den stackarn är felaktig, så att han inte kan gå bara helt litet i
sender.

-- Åhhå, nå så kom hit då, så skall jag bära. Hvart ämnar ni er?

-- Dit till biskopens ämnar jag gå. De sägas vara så goda mot de
fattige.

-- Jag skall följa er dit. Det blir visst litet krok, och jag borde
också redan gå hem, men jag skall komma i alla fall. Vi skola försöka gå
litet fortare.

-- Tack så mycket. Det käns riktigt lätt nu.

-- Hvarifrån är ni hemma?

-- Från Karttula socken.

-- Lefver er man?

-- Jo; men hans fot har varit sjuk i fem år. Och inte lär den mer bli
bra, som den redan är alldeles skrumpen och förtorkad ända till knäet.

Qvinnan fick tårar i ögonen. Hon torkade ansigtet med halsdukssnibben.

-- Får ni inte hjelp af kommunen?

-- Två kappar spanmål ge de i veckan åt min man till brödföda, men
ingenting åt mig eller barnen. Du är ung, du må arbeta, säga de. Men Gud
välsigne, när man inte får arbete, fast man skulle be på sina knän. Inte
har jag i förtid vandrat ut på tiggeri; jag försökte hellre lida och
blifva på ett ställe, i vår ria der i skogen. Och jag lade mig och
barnen alla qvällar att sofva med en ständig hunger. Men när döden redan
var nära att komma, så måste man slutligen lemna sitt bo.

Barnet på hennes arm blef oroligt. Qvinnan stannade, lät det få bröstet
i mun och vandrade sedan åter framåt i Maris sällskap. De större barnen,
en gosse och en flicka, båda klädda i ytterst trasiga kläder, hade
sprungit ett stycke förut. Qvinnan råkade i ångest och ropade åt dem att
vänta. Först när hon hunnit fast dem, lugnade hon sig åter. Hon bannade
och varnade dem likväl.

-- Underbart, att ni inte skall lyda. Hvad skall jag göra, om ni gå
vilse eller bli öfverkörda. Stanna nu nära mig. Håll fast i min kjol,
Sere!

Sedan fortsatte hon att tala till Mari.

-- Också jag har sett bättre dagar. Jag har inte alltid varit i sådant
här elände. Förr, när min man fick tre och till och med fyra mark om
dagen, så dugde det äta och skaffa sig kläder. Men af dem ha nu de sista
trasorna blifvit sålda och förvandlade till föda under sista vintern.
Hvad det må ha varit för en fru der vid stranden, som gaf det här täcket
kring barnet. Det fins ännu också goda menniskor här i verlden. Gud
gifve dem blott krafter att samla mera, så att de ha att ge också åt
andra, och inte åt mig allena.

-- Blef er man ensam der i rian?

-- Alldeles ensam; det är just det, som mest bekymrar mig. Men vi hade
intet annat råd. Från benet rinner sådant vatten, att det luktar som
gift; hvem skulle då taga honom i sitt hus. Jag försökte be än den ena,
än den andra dit till kamrat åt honom, men jag fick inte någon.

-- Här är det nu, som biskopen bor.

Mari stälde gossen ned på marken.

-- Du orkar väl redan gå in på gården, sade hon.

-- Tusen tack för ert besvär. Jag kom inte ens att fråga efter ert namn.

-- Holpainen heter jag.

-- Jaså, Holpainen. Ja, tack ännu en gång.

-- Förtjenar inte.

De skildes. Mari gick nu hastigt hemåt. Ju närmare hon kom, dess mer
beklämdt blef hennes bröst. Skulle hon förmå åter igen gå och se allt
detta -- elände, sjukdom, nakenhet och brist. Det var som om någon makt
skulle drifvit henne att hellre fly långt bort. Men de stackars barnen!
Hvad skulle förestå dem? Hellu skötte der troget om Anni; hon skulle ju
vara ett riktigt vilddjur, om hon hade hjerta att lemna dem. Mari
fortsatte sin väg ända fram, och kände ej ens mer sin hunger och
trötthet.

Redan på afstånd såg hon Petu stå i porten och vänta på henne och hon
anade deraf, att allt nu ej var, som det borde. Gossen darrade af köld i
sin tunna klädning. Han var barhufvad och med nakna ben; på fötterna
hade han ett par gamla kängor. Mari försökte skynda och vinkade med
handen åt Petu att gå in; men gossen stod qvar.

-- Anni dör! ropade han.

-- Gud välsigne!

Modren ryckte gossen med sig och sprang in. Der greto båda, Hellu och
Anni, Hellu derför, att hon inte fick Anni att sluta upp att gråta.
Länge hade det stackars barnet redan skrikit, det hördes på rösten, som
nu endast var ett sakta hväsande. Modren tog henne i sin famn. Hon var
igen feberhet, som om natten; munnen riktigt brände bröstet. Men hon
hade gråtit sig trött och ögonen slöto sig genast. Hon lade barnet från
sin famn ner i vaggan, bad Hellu åter vagga och gick att söka åt sig en
bit mat från bordsskåpet. Der fans ingenting annat än några kalla
potäter och Tiina Katris brödskal. Hon försökte nu ändå taga en bit
deraf, ty hon kände en sådan underlig plåga under hjertat. Men, hvad som
må hafva varit orsaken, hon fick ej brödet ner genom strupen, inte ens
fastän hon drack vatten på. Och när hon tvingade sig att svälja, ville
det komma tillbaka. I det samma började rummet gunga för hennes ögon och
det lade sig som en skymning öfver dem. Det kom säkert af vakandet; hon
måste få hvila sig. Hon gick vacklande till de från sängen i en vrå
hoplagda sängkläderna, på hvilka hon sträckte ut sig, och bad barnen
vara stilla, att hon skulle få sofva litet. När hon lade sig ned och
slöt sina ögon, hade hon en känsla, som om hon sjunkit djupt ner i
jorden. Den som ändå blott skulle slippa bort från verldens mödor till
ro och hvila, tänkte hon. Men mer förmådde hon ej tänka, ty hon föll i
ett underbart tillstånd; hon sof ej och hon vakade ej; hon var ej
svimnad och ej redig, tänkte ingenting och kände ingenting; men
egendomliga syner trädde fram för henne. Och fastän hon försökte
fördrifva dem -- ty hon förstod ändå dunkelt, att de voro endast
galenskaper -- försvunno de ej, utan ökades blott och började pina
henne. Jemte allt detta hörde hon liksom på afstånd Hellus röst, och den
visste hon vara verklig, hon visste, att Hellu sjöng för Anni.

I denna form kommo orden till hennes öron:

      Kom, käre Jesus, hit,
      Tag oss från jorden bort.
      Kom, käre Jesus, hit,
      Tag alla till din himmel!

Sången aflägsnade sig allt mer. Endast helt svagt ljöd rösten ännu; hon
urskiljde inte ens orden. Slutligen blef allt tyst. Äfven synerna
försvunno, hon försjönk i ro och hvila....

Hellu vaggade, och tystade allt emellan gossarne, hvilka ville bullra
alltför mycket. Inte derför, att det skulle stört modren; hon sof så
tungt, att huset helt visst skulle kunnat ramla, innan hon skulle
vaknat.

Ungefär en half timme hade helt säkert förlidit, då dörren öppnades och
tvenne fruar trädde in.

-- Mamma, mamma! ropade Hellu.

Men modren vaknade ej. Hon lemnade vaggan och gick att knycka i modren.

-- Mamma, här är fruar. Stig upp!

Hon skakade om modren så länge, att hon fick denna att lyfta på
hufvudet.

-- Här är fruar, mamma, här är fruar.

Slutligen syntes hon uppfatta det. Hon gnuggade sig i ögonen, torkade
sin panna, välsignade och försökte sätta sig upp. Sedan kom hon
plötsligt att tänka, att de säkert voro distriktsinspektriser. Och nu
sågo de henne sofva midt på dagen. De kunde tro henne vara lat och inte
ge åt henne något arbete. Och kaffepannan, som ännu var framme. Hvad
skulle de tänka om den? Att här inte alls var någon brist, eftersom man
hade råd att dricka kaffe.

Likt blixtar korsade sig dessa tankar i Maris inre. Och hon blef så
förskräckt, att hon började tala förvirradt, skrämde deraf upp sig ånyo
och blandade yttermera bort sig.

-- Jag lade mig litet att hvila dit, under tiden min man gick efter
droppar, eller den der lappen, inte låg jag der länge, men mitt hufvud
var så rysligt sjukt, och inte ha vi haft kaffe, bara cikoria lades
också i dag i pannan...

Hon hade i sin förvirring endast förvärrat saken ju mer hon talade. Hon
märkte det slutligen sjelf och kunde sedan ingenting annat än brista ut
i gråt. Äfven för Hellu började tårarne droppa längs kinderna. De kommo
alltid af sig sjelfva, så snart hon bara såg, att modren var bedröfvad.

Fruarna hörde på Mari, sågo sig omkring i rummet och fäste slutligen
sina blickar på barnen. Men Mari kände sig olycklig. Hon tänkte att de
ännu till råga på allt skulle tro, att hon var drucken. Och hon försökte
åter, om hon inte skulle kunna uttrycka sig redigare.

-- Så här ser det ut i den fattiges hem. Det är inte glädjefullt för
någon; sjukdom och svält, det är hvad alla få hålla tillgodo med, ända
från minsta barnet. Till och med den der äldsta flickan har re'n fått
pröfva lifvets hårdhet, så att det nog hinner till för henne. Från
spädaste barndomen ingenting annat än sjukdom. När den ena åkomman var
öfver, kom den andra. Men ändå orkar hon lefva. Månget blomstrande barn
omkring henne har gått i grafven; men hon slipper inte bort, fast hon är
svagast af dem alla. Låt åtminstone bli att gråta, din stackare, eller
mistar du den lilla syn, du har qvar.

I fruarnas ansigten syntes en känsla af medlidande. Den ena af dem
klappade Hellu på hufvudet och tog från sin ficka en kopparslant, som
hon lade i barnets hand.

Petu och Ville hade hittills oafbrutet betraktat de främmande. Ville
stod alldeles invid dem. Gossens ögon voro vidöppna, händerna instuckna
i byxfickorna och minen allvarsam. Petu gick och puffade honom bak. Men
Ville låtsade om ingenting, utan stod der rak och glodde och vände inte
ens på hufvudet. Petu puffade än en gång. Inte se'n heller. Ännu för
tredje gången och så hårdt, att gossen for några steg framåt och höll på
att stupa på fruarnas klädningsfållar. Han började tjuta och rusade på
Petu. Denne sprang undan, så att klädningen fladdrade. Modren tystade
dem och tog fatt i Ville. Petu började retas:

-- Ähä! si' du! Ähä!

Och till slut räckte han tungan långt ut.

-- Hvad heter du, min flicka? frågade den ena frun.

-- Int' ä' ja' flicka, fast ja' har klädning.

Frun skrattade.

-- Du har väl ändå något namn?

-- Petu.

-- Jaså, du heter Petu. Nå, jag skall i morgon hemta åt dig byxor.

Se, det tyckte Petu om! Munnen drog sig till ett bredt leende; han ilade
genast till modren och gömde sitt ansigte i hennes kjolar.

Fruarna gåfvo åt Mari en lapp, med hvilken hon skulle få arbete. Två
gånger i veckan skulle det ges, måndag och torsdag, för femti penni i
gången. Mari tackade dem ur hjertats djup och följde dem ut i farstun.
När hon kom tillbaka, förargade hon sig ännu öfver kaffepannan, och
stälde hon den nu undan. Äfven städade hon för andra gången rummet och
bannade på samma gång barnen, som hade skräpat så mycket under det hon
var borta. Inte skulle det eljes gjort något, men då fruarna råkade
komma midt upp i oordningen. Och sedan tvättade hon gossarnes ansigten.

-- Sådana stora lunsar och kunna ännu inte ens så mycket, som att hålla
sig sjelfva rena, utan mamma måste hinna med allt!

Så bannade hon, under det hon stökade i rummet. Och hon kunde nog tänka
sig, hvad fruarna sade åt hvarandra, när de gingo derifrån.

-- Nog var der dåligt, men de stackrarna ha också sjelfva skuld dertill.
De kunde åtminstone tvätta sina barn och hålla snyggt omkring sig.
Vattnet kostar ändå ingenting.

Så hade hon, då hon tjenade hos kamrerns, ofta hört dem säga. Och hur
kunde de förstå annat, då de aldrig sjelfva hade försökt, hur de fattige
hafva det. Och de visste inte, hur liten förmåga att arbeta den har,
hvars sinne nedtrycks af ett ständigt bekymmer och från hvilken hungern
tar de sista krafterna bort.

Deraf kom hon ihåg, att de hade nästan alls ingen mat hemma för denna
dag. Hellu måste bege sig ut med sin påse.

-- Men dröj inte länge, varnade hon, och stanna inte i köken, utan kom
bort, om de inte gerna vilja ge. Knyt den der ullduken kring ditt
hufvud, att dina öron hållas varma.

Sjelf satte sig Mari att vagga. Hon kände sig mycket trött ännu och Petu
satt väl der sysslolös, men han förstod aldrig vara aktsam, utan fick
alltid barnet att vakna. Hon försökte derför hellre hålla sig vaken, än
lemna vaggningen åt honom.

Hon satt på en pall; ena handen höll hon på vaggkanten, mot den andra
lutade hon sin kind, under det hon stödde armbågen mot knäet. Hon kände
en så besynnerlig tyngd, ögonen ville med våld sluta sig och hufvudet
nickade, så att det allt emellan gled bort från handen. Då stannade
också vaggan, och genast började barnet vända på hufvudet. Men då spratt
Mari upp och satte åter vaggan i gång, till dess Anni ånyo föll i sömn.

Det blef emellertid i längden mödosamt för henne att sitta. Ryggen och
sidorna värkte och hon ville inte på något sätt kunna hålla sig vaken.

-- Petu, kom och vagga, att jag får lägga mig litet. Der skall du få
bulla, men låt inte barnet vakna. Ville, kom bredvid mig, så hålls du
stilla så länge.

Hon somnade genast som hon lade sig ned på kläderna och vaknade ej,
fastän Ville trycke sitt finger mot hennes kind och hviskade:

-- Mamma, hoj, mamma! Inte vill jag sofva.

Men Anni började plötsligt skrika af full hals. Då spratt Mari strax upp
ur sin sömn.

-- Gud välsigne, hvad kom nu åt henne?

Hon gnuggade sina ögon och strök med båda händerna håret ur pannan. Anni
skrek, Petu vaggade och sjöng.

-- Gör du något åt henne?

-- Nej.

Mari fick henne inte att tystna. Äfven Tiina Katri hörde skriket in till
sig och kom för att höra, hvad som stod på.

-- Det håller ju på att dö, sade hon och tog barnet från Mari.

Hon gungade det på sina armar, knapprade på fönstret och vyssade. Allt
förgäfves.

-- Har du bjudit bröstet?

-- Hon tar inte.

-- Koponens hustru är der på min sida. Bed henne komma hit, kanske
skulle hon veta något råd.

-- Det är förbi med oss. Och som inte heller den der Holpainen kommer
hem, klagade Mari, i det hon gick.

Också Petu försökte lugna Anni. Han hoppade framför henne, skrattade,
hvisslade, slog två trästycken mot hvarandra och grimaserade efter bästa
förmåga.

-- Var stilla, inte bryr hon sig ändå om det der, sade Tiina Katri.

Koponens Lopo rådde att gifva barnet fyra eller fem droppar
Hoffmansdroppar och sedan gunga det i ett täcke; på detta sätt hade hon
fått sin gosse att lugna sig. Tiina Katri hade Hoffmansdroppar hemma,
hon gick efter flaskan och de hälde den angifna dosen i barnets mun.
Dropparne gingo i orätt strupe och barnet var nära att storkna deraf.
Genom att gunga henne i ett täcke fingo de henne med knapp nöd att
qvickna vid.

-- Hvart har er säng tagit vägen? frågade Tiina Katri, som redan flere
gånger riktat sina ögon på den tomma platsen.

-- Värden tog den för hyran.

-- Å--hå!

Tiina Katri sade ingenting vidare. Men hon ångrade sig öfver, att hon på
morgonen hade gjort så mycket väsen för den der bullen. Inte hade hon ju
blifvit fattigare för det. Och var det under, om barnen stackare togo;
de voro helt visst hungriga. Nu syntes ju inte heller den minsta
anordning för middagen, då hon deremot hade en god soppa på elden. Hon
beslöt att hemta en liten skål deraf åt gossarne, om det bara på något
sätt förslog dertill, och hvarför skulle det inte förslå; hon kunde
sjelf äta litet mindre.

-- Nog är det der fattigmanslifvet, utbröt Lopo, nog är det det sista.
Vår gubbe får inte heller mer någon sömn i ögonen om natten, utan vakar
och funderar på, hvad han skall ta sig till. Om man helst skulle komma
till sommarn, kanske skulle det se'n igen gå på något sätt.

-- Ja, det är visst och sant. Men när man ofta inte vet, hur man skall
komma öfver morgondagen, sade Mari, som satt i vaggan med barnet på
armen. Och den der beständiga sorgen och bekymret vill så förslöa
sinnet. På många nätter har jag inte heller fått sofva för den här
stackarn.

-- Gud vet nog sjelf bäst, hvad han gör, sade Tiina Katri, men nog ger
han ofta en menniska anledning att grubbla öfver, hur underligt det går
till här i verlden. Den ena har fullt upp, den andra dignar af brist.
Jag kan inte förstå, hvarför den käre skaparn har inrättat det så.

-- Mångt och mycket blir nog oklart för oss här i lifvet, suckade Mari,
mer liksom i sina tankar, ty hon betraktade lilla Anni, som sakta
klagade i sömnen.

-- Hon har plågor, stackarn, fortsatte hon. Må det vara stygn?

-- Hvem kan veta, hvad som felar så der små barn, som inte kunna tala,
sade Lopo. Men bra sjuk ser hon ut i ansigtet.

-- Der tycks Holpainen komma just nu, sade Mari, när hon hörde att någon
stampade sina fötter i farstun.

Det var han och Heiskanen, Tiina Katris man.

-- Du dröjde länge, sade Mari. Fick du helst lapp?

Holpainen gaf åt henne en hvit, hopvikt pappersbit. Mari öppnade den och
såg på det skrifna. Då hon emellertid inte fick reda på, hvad der stod,
gaf hon lappen tillbaka åt Holpainen.

-- Stick den i väggspringan så länge, sade hon.

Tiina Katri och Lopo stälde fram stolar åt männen; sjelfva satte de sig
på sängkläderna i knuten.

-- Nu skall jernvägsarbetet börja, sade Heiskanen, i det han tog upp
från fickan pipa och tobakspung. Stoppa i också du, Holpainen.

-- Jaså, skall det börja redan. Då kan man åter komma att lefva upp, Gud
vare lof, sade Lopo.

-- Blif inte så glad deröfver, innan ni hör, hur stor lön de betala,
sade Holpainen.

-- Nå?

-- Endast åttio penni.

-- Store Gud, hvad tänka de på. Åttio penni, det förslår ju inte ens
till bröd. Med hvad skall man sedan betala hyran och köpa ved och
skodon; vid sådant arbete nötas de ju mer än vanligt.

-- Ja, och mera mat behöfs det också till det. När man inte har arbete,
äter man hälften mindre, sade Tiina Katri.

-- De der herrarne bry sig inte om de fattiga mer än om hundar, och
knapt så mycket ens, sade Lopo. Skulle de helst med ens taga lifvet, men
då de långsamt pina en så, att lifvet är mycket värre, än döden.

Heiskanen blåste en lång rök ur munnen.

-- Hvarifrån skulle staten eljes få pengar till tjenstemännens löner och
annat. Med den fattiges svett och möda betalas de ju i alla fall, sade
han.

-- Det är visst och sant, ingalunda med något annat, fortsatte Lopo. Och
inte fråga herrarne efter, om mången också sätter lifvet till. De veta,
att det nog ändå blir trälar qvar för dem, eftersom det fins mycket
fattigt folk i landet. Men jag lät dem också höra af det, när jag sist
var och betalade mantalspengar. Jag frågade: vill ni nästa år taga
kragen från klädningen, eller kanske skoningen? Eller tror ni, att ni
kan få en pennislant, när ni nu tar det allra sista? Det tog mig så i
hjertat, då jag måste sälja min enda goda klädning för den
mantalspenningens skull.

-- Din man var då vid Uleåborgs jernvägsbyggnad?

-- Ja, och alla barnen voro hos mig hela tiden. Han hotar också nu att
bege sig bort, då han inte kan se barnen svälta.

-- Ämna de inte ens framdeles höja dagspenningen? frågade Mari.

-- Knapt nog, svarade Heiskanen. Hvad tvingar dem att höja; de få nog
arbetsfolk för åttio penni denna tid. Och jag fruktar, att vi endast få
skada af hela jernvägen, fast den låtsas vara till hjelp. Hit kommer
se'n att strömma arbetsfolk från alla håll och lönerna hålla sig under
sommaren lika låga, som nu. Hur skulle enskilda personer betala dess mer
än staten.

-- Hvad tycks om det, att det sägs, att jordegarene varit och talat med
ingeniörerna, att de ingalunda skola ge åt arbetsfolket höga löner,
visste Holpainen berätta.

-- Jesus hjelpe! ropade Lopo, de hålla alla tillhopa mot oss. Men låt
dem gå på, det blir nog också en gång deras tur, om inte i det här
lifvet, så i det kommande. Låt dem hållas, hämnden kommer nog en gång.

-- Nog kommer det att finnas öfverflöd på fattigt folk i socknarne, om
man inte ens i sommar kan få förtjena mer än åttio penni, sade Tiina
Katri. Mången har fem, sex barn, se'n kommer hyran och de under vintern
gjorda skulderna, hvilka måste betalas. Och när man sedan blifvit så
utblottad på kläder och annat, att mången inte har mer än himmelens
foglar. Jag förstår verkligen inte, på hvad sätt man skall kunna lefva
nästa vinter.

-- Det är bäst att börja stjäla, så att man får komma i fängelse, eller
också ställa så till, att man kommer på lasarettet, då tar nog kronan
vård om en, menade Lopo.

-- Gud välsigne, så ni talar! sade Mari, i det hon vyssade barnet, som
åter börjat skrika.

-- Ja, det fins ju ingen annan möjlighet. Eller är det bättre att gå och
hänga sig?

-- Hellre lider man och håller ut, till dess döden kommer.

Mari vände barnet på magen och bultade det sakta i ryggen. Det tycktes
få litet lindring deraf, men lindan var baktill alldeles våt.

-- Kära menniska, låt det få torrt på sig, sade Tiina Katri.

-- Hvarifrån skall jag taga det, när det inte fins. I natt smutsade hon
ner allt, och jag har ännu inte hunnit tvätta. Petu, hemta hit det der
täcket. Nå, nu fryser det åtminstone inte.

Hon lindade Anni in i täcket och lät det ligga på magen på hennes
armar.

-- Det har visst knip, eftersom det får bättre ro så der på magen, sade
hon.

Heiskanen knackade ur pipan och stoppade den tillbaka i fickan.

-- Skola vi inte gå nu? sade han till sin hustru.

-- Jo. Men milde fader, som jag alldeles glömt bort soppan, som står på
elden.

-- Hvad skola vi äta? frågade Holpainen, när de andra hade gått.

-- Det fins inte en brödsmula hemma. Hellu gick just nu ut med påsen. Vi
skola vänta litet, säkert har hon väl något med sig, när hon kommer hem.

Holpainen skrapade sig i hufvudet och kastade sig på rygg på
sängkläderna.

-- Du frågar inte ens, hvart sängen tagit vägen.

-- Jag hörde det re'n af värden.

-- Om han se'n skulle vänta på den här månadens hyra, så att han inte
kör oss på backen. Tyst, Ville, Anni sofver.

-- Mamma, ge mig bröd!

-- Hvarifrån skall jag taga det; vänta till dess Hellu kommer. Petu, gå
ut i porten och se åt, om hon inte hörs af re'n.

Petu gick, men kom snart tillbaka och sade, att hon inte syntes ännu.

Ville började åter kälta.

-- Jag är hungrig, mamma. Mamma, jag är hungrig.

-- Gå ut på gården på en stund med Petu. Sök åt er vackra spånor från
lidret, så att ni få leka, bygga hus och annat sådant. Gå nu, så ä' ni
snälla.

-- Nej, jag vill inte.

Ville ämnade börja skrika, men fadren röt åt honom, och då blef han
ögonblickligen tyst.

Efter en stund kom också Hellu hem, och brödbitar funnos i påsen
tillräckligt för den dagen. Nästan i samma ögonblick visade sig Tiina
Katri i dörren med ett fat ångande potatissoppa.

-- Jag hemtar litet också åt er, då det blef öfver, sade hon.

-- Herre Gud, Holpainen, stig upp och ät. Många tusen tack, Tiina Katri,
alltid är du god mot oss. Gud i himlen belöne dig. Nu duger det för er,
gossar, men stå inte der så bredt, utan låt också Hellu få plats.

Holpainen satt vid bordet; gossarne stälde sig så nära som möjligt och
angrepo soppan med glupska blickar. Hellu stod ett stycke ifrån och
sträckte fram sin sked.

-- Gå du också och ät; jag skall vagga under tiden, sade Tiina Katri åt
Mari.

Bakom gossarne tog Mari några skedblad. Det smakade godt, potäterna voro
så mjöliga, att de föllo sönder. Hon kunde inte påminna sig den tid, då
hon sist ätit en dylik soppa. Men hon nändes inte taga just mycket
deraf, för att de andra skulle få tillräckligt, isynnerhet gossarne
stackrarne, som åto så glupskt. Hon slickade sin sked på båda sidor
alldeles ren och lade sedan bort den.

-- Åt du så litet? sade Tiina Katri, då Mari återvände till vaggan.

-- Jag har inte synnerlig matlust i dag.

Detta var också till en del sant, ty fastän hon nyss hade känt en
gnagande hunger och fastän soppan nog smakade skönt, försvann likväl
matlusten vid tanken på, att soppan ändå inte kunde förslå att mätta dem
alla.

På eftermiddagen sof Anni någorlunda lugnt. Mari kunde gå till doktorn
och till apoteket, och med droppflaskan i hand återvände hon sedan litet
lugnare till sinnes hem. Hon hoppades att barnet genom dropparne skulle
få bättre sömn till natten. Tiina Katri gaf åt dem en liten blecklampa,
så att de inte skulle behöfva vara i mörkret. Oljan skulle väl inte
räcka till för hela natten, om lilla Anni råkade vara sömnlös, men ändå
några timmar.

Det torde varit omkring åtta eller nio tiden, hon visste det inte så
precis, då de inte hade någon klocka. Modren höll på att bädda, åt
barnen på deras förra ställe, och åt dem sjelfva i knuten, der
sängkläderna lågo. Hellu vaggade barnet och Ville hade somnat på näsan
vid spisen. Modren klädde byxorna af honom och lyfte honom på bädden
bredvid Petu. Sedan lät hon äfven Hellu gå och lägga sig och flyttade
vaggan bredvid sin egen bädd. Holpainen låg redan åt väggen till med
ryggen i båge; af honom syntes endast de breda skuldrorna och den
brunaktiga luggen i nacken.

Mari stälde lampan och tändstickorna på golfvet bredvid sig, släckte
elden och välsignade sig. Hon höll från ena meden vaggan i rörelse,
under det hon låg på rygg med andra armen öfver pannan och blickade mot
fönstret, från hvilket en svag dager skymtade. Snart somnade de andra;
hon hörde det på deras jemna andedrägt. Det var tyst och mörkt omkring
henne; endast tankarna brusade och tumlade i hennes hjerna. Det stod
åter för henne, det der, att gossarne stulo bröd i morgse. På det sättet
hade de också säkert börjat som små, de der, som nu sutto i fängelse.
Barn hade också de en gång varit och deras mödrar hade ammat och vårdat
dem till ett olyckligt lif, till sorg för sig sjelfva och andra. Om
också hennes gossar en gång skulle komma dit i jernen. Herre Gud!

Hon såg framför sig det gulmålade stenfängelset och öfre våningens med
jerngaller försedda fönster, hvilka syntes till landsvägen öfver
ringmuren. Och bakom ett af dem kände hon igen -- gode Gud, var det ett
förebud eller hvad kunde det vara -- men Petus ansigte såg hon der
tydligt, Petus ansigte som fullvuxet, gråblekt och dystert -- men Petus
ansigte! Var det väl ett förebud? Gud välsigne!

Hon läste "Fader vår" och "Herrens välsignelse", men skälfde likväl från
hufvud till fot. Hon kom inte ens ihåg någon psalm utantill, fastän hon
nog förut kunnat sådana. Men "jag fattig, syndig menniska", det fick hon
någorlunda sammanhang i, och knäppande händerna hårdt tillsamman, höjde
hon dem mot fönstret och läste syndabekännelsen från början till slut.
Hon kände att hon var så ovärdig och usel, som en mask, utan den minsta
egen kraft eller någon som helst förtjenst, och att hon, med barn och
allt, ohjelpligt skulle vara hemfallen åt förderf och förtappelse, om
inte Herren af nåd ville frälsa dem.

Lilla Anni vred sig i vaggan. Mari slutade att bedja och började åter
vagga. När barnet då tystnade, slöt också hon sina ögon och föresatte
sig att somna. Hvad vann hon dermed, att hon plågade sig sjelf med
bekymmer; bättre att lemna allt i Herrans hand. Holpainen var
förståndigare, då han låg der och sof tungt vid hennes sida! De hade ju
den gemensamma bördan att bära; kunde den ena bära den lugnt, hvarför
kunde då inte den andra också göra det? Och till hvad gagnade ett sådant
öfverdrifvet grubblande? Det tillkom menniskan att vara nöjd med sin
lott och med ödmjukt sinne taga emot allt af sin himmelske faders hand.

Men just deri låg det. Hon knotade ändå alltid i sitt hjerta och ville
aldrig lära sig att tacka Gud för de onda dagarne. Kanske Gud just
derför hade sändt åt henne all denna fattigdom och detta elände, och
kanske fingo också hennes barn lida för hennes skull. Hellu stackare,
det var ju tydligt, hvilket öde som väntade henne, svag och sjuklig som
hon var. Och till råga på allt skulle hon säkert innan kort komma att
bli blind. Aldrig skulle hon bli en sådan menniska, att hon skulle kunna
föda sig med arbete. Fattighuset väntade Hellu stackare, der skulle hon
få släpa fram sitt lif under hårdhjertade menniskors hugg och slag. Den
stackarn, som hade en så vek natur, skulle inte ens lära att försvara
sig, nog skulle verlden få förtrampa och misshandla henne efter eget
behag.

Under det hon tänkte detta, rörde Mari ifrigare vaggan och ögonen
stirrade åter vidöppna mot fönstret, genom hvilket nu en bit af den
stjernklara himlen lyste.

Elaka blott voro menniskorna mot den fattiga och svaga, äfven när de
låtsade hjelpa. Bättre vore, om de toge lifvet af dem genast och inte
plågade dem i deras brist och olycka. Men ingen tog den fattiges parti,
alla voro de genast färdiga att lägga börda på börda. Detta kände hon så
lifligt, hvar gång hon tänkte på sina barns framtid. Hårdhet skulle de
mer än tillräckligt få röna i verlden; de hade inte att vänta sig några
glädjedagar. Och lilla Anni der i vaggan, hvem kunde på förhand gissa
hennes öde. Kanske skulle hon bli vacker, riktigt en Herrans engel var
hon åtminstone nu med sina blåa ögon och hvita lockar. Men kanske det
just skulle bli hennes största fara. En vacker och fattig flicka råkar
lätt på dåliga vägar. Männen skulle förleda henne, och när de en gång
finge henne att falla, så skulle de behandla henne som en skurtrasa.
Dåligt var i sanning en sådan olycklig qvinnas lif; knapt någon såg på
henne utan att spotta. Då skulle Hellu ändå vara lyckligare i sin
vårdanstalt och nästan också Petu... Herre Gud, hade de inte i sjelfva
verket begått en stor synd, då de skaffat barn till ett sådant här lif.
Bättre skulle det varit för de stackrarne, om de alls inte blifvit
födda, än att de kommit hit att pröfva verldens sorger. Den som inte är
född, känner inga qval och erfar ingen hunger.

Mari tryckte åter andra handen mot hufvudet. Tankarna hade blifvit så
tunga, att de stelnade derinne liksom till en klump. Hon kände ingen
plåga, men en underlig tryckning i hjernan och på samma gång en
förfärlig oro. Ingen klar tanke uppstod mer hos henne, hon förmådde inte
tänka, fast hon nog hade velat. Hon försökte bedja.

-- Förskjut mig inte, käre fader, förbarma dig, kom till min hjelp...

Men det kändes, som om Gud försköt henne från sitt ansigte och kastade
henne ned i mörkret...

Sedan började någon ond ande anfäkta henne. Den kom liksom bakifrån och
hotade henne. Hvad ville den?

-- Lilla Anni?... att gå och qväfva henne ... och strypa henne vid
halsen ... de andra ... och sedan sjelf ... hoppa i en vak...

-- Herre Kriste, hjelp mig ... bevara mitt förstånd...

Hon tyckte sig falla ned vid korsets fot och der ropade hon Herren till
sin hjelp. Men de onda andarne kommo i allt större antal omkring henne,
de refvo och sleto och rådbråkade henne, och hon klämde båda armarna
kring korset och skrek...



II.


Mari, hör du! Hur är det med dig? Hvarför skriker du?

Holpainen skakade henne, men då han inte fick henne vaken, sökte han
tändstickorna från golfvet och drog eld. Maris ögon voro öppna; hon var
således vaken, fast hon skrek. Holpainen höjde upp lampan, för att
bättre kunna se henne.

-- Hvad felas dig? Se så!

Han skakade henne vid skuldrorna, och nu kom Mari ändtligen till sig
sjelf. Men hon såg skrämd ut och ögonen sväfvade oroligt omkring.

-- Hvarför skrek du?

-- Inte, inte så hårdt, hviskade hon, att de inte komma tillbaka.

-- Hvilka?

-- De, de samma.

Hon såg skrämd bakom sig till yttersta ändan af rummet, dit den dåliga
lampans ljus inte nådde. Holpainen betraktade henne med oro; en elak
aning ville stiga upp i hans bröst, men han bemödade sig att fördrifva
den. En så stor hemsökelse skulle väl Gud ändå inte sända öfver dem.

-- Du har drömt. Hvarför tittar du så dit i knuten, inte är ju der
någon. Hör, Mari, se så, sansa dig nu!

Han skakade henne åter. Mari tycktes lugna sig.

-- Är du sjuk?

-- Nej, hur så?

-- Som du är alldeles våt.

Holpainen for med sin sträfva hand öfver hennes ansigte.

-- Alldeles som doppad i vatten, sade han. Drömde du, då du skrek så?

-- Jag måste visst ha drömt.

Mari ryste vid minnet deraf.

-- Vi skola nu lägga oss och somna i Herrans frid.

Holpainen ville släcka lampan, men Mari hindrade honom.

-- Nej, låt den brinna. Jag är så rädd.

-- Den må brinna då.

Holpainen sköt lampan längre bort på golfvet och sträckte ut sin kropp,
färdig att åter fortsätta sin sömn.

-- Det var ändå lycka, att det inte var något värre, tänkte han och drog
täcket öfver sig.

Mari kröp ihop bakom hans rygg och tryckte sin panna mot mannens
skuldra.

-- Om man kunde få litet sömn, tänkte hon för sig sjelf, innan de der
förfärliga synerna åter igen komma.

Hon hade inte varit somnad, det visste hon alldeles säkert. Hon såg dem
alla alldeles tydligt, om det sedan var yrsel eller något ännu värre.
Bara hon inte skulle förlora sitt förstånd. Så underligt tungt och styft
kändes hennes hufvud. Och de dystra och förfärliga tankarna ville igen
med våld tränga sig på henne. Gud älskade inte lika mycket alla
menniskor; endast de höga och rika, men inte de fattiga. Sjukdom och
ångest, ofärdighet och allt slags elände sände han dem, böjde dem under
ett så tungt ok, att de dignade. De svagare krossades, de som hade mera
lefnadslust kastade sig in på ondskap, och sålunda medförde för dem det
timliga eländet äfven evig förtappelse. De höge och rike behöfde inte
hafva sorg och bekymmer för sina barns framtid; det hände sällan att
någon af dem blef en förbrytare, och de slutade inte i fängelser eller
fattiganstalter eller skökohus.

Så var det; Gud brydde sig inte om den fattiga, utan hade förskjutit dem
och lemnat dem i de onda andarnes våld...

Nu blefvo hennes tankar åter förvirrade. Hon tyckte sig se lurande
fiender, hvilka väntade på tillfälle att kasta sig öfver henne. Hon
kände lust att skrika, men bakom all denna förvirring och fruktan hade
hon dock en förnimmelse af, att hon med sitt skrik skulle väcka alla de
andra, hvilka sofvo så lugnt. Derför knöt hon blott näfvarne åt dem och
försökte trycka sig ännu närmare Holpainens rygg. Och hon tvang sig att
vara tyst och skrek inte. Men svårt var det, hjertat bultade och alla
pulsar slogo och kroppen slungades hit och dit i krampaktiga ryckningar.
Hon andades flåsande, höll med ena handen hårdt fast i Holpainens
skjorta, och med den andra slog hon oupphörligt i luften, för att
skrämma bort de der, som lurade bakom henne och hvilka genast närmade
sig, så fort hon det minsta upphörde att hota dem.

Holpainen rätade ut sig och sköt henne undan.

-- Gå mera ditåt, jag har trångt.

Mari slog honom till svar. Holpainen reste sig upp att sitta och såg på
henne, utan att säga ett ord. Mari såg tillbaka; en mörk eld glödde i
hennes ögon, håret hade fallit ned på pannan och hennes ansigte var
förändradt. Holpainen såg alltjemt på henne. Den der förfärliga aningen
bragte hans hår att resa sig.

-- Hvarför slog du mig?

Mari pressade läpparna tillhopa och sade ingenting. Det var som om någon
makt drifvit henne att ånyo störta sig på honom, men hon hejdade sig.

-- Hvarför slog du mig? Mari, hör du! Du är ju vaken, eller hur?

-- Jo.

Ljudet af Holpainens röst lugnade henne. Medvetandet återvände, hon
begrep att hon var tokig. Men det skulle hon inte säga åt sin man,
hemligt skulle hon hålla det, hemligt så länge hon kunde.

-- Du är då vaken? Hvarför slår du mig då?

-- Jag hade en elak dröm. Lägg dig nu, inte skall jag slå mer.

-- Är du sjuk?

-- Nej. Jag har elaka drömmar.

-- Välsigna dig då, kära hustru.

Holpainen lade sig åter ned bredvid henne, men vände sig nu på andra
sidan för att kunna ge akt på henne.

Mari knäpte sina händer och bad halfhögt "Fader vår" och "Herrens
välsignelse". Holpainen hörde, att hon bad båda rätt, ord för ord. Månne
en sinnesrubbad kan dem så der, tänkte han. Hans sömn var försvunnen;
han såg på sin hustru, som föreföll att vara mycket orolig. Ständigt och
jemnt gjorde hon plötsliga rörelser, knypplade med sina fingrar på
täcket och vände på hufvudet, liksom om hon lyssnade på något.
Andedrägten var ojemn och flåsande. Kroppen skälfde.

-- Du grubblar helt visst så mycket öfver vår belägenhet?

Mari svarade inte. Hon beslöt att tiga, så att Holpainen inte skulle
märka något, ty helt säkert skulle hon tala i kors, om hon bara öppnade
munnen. De drogo sig dit längre bort, de onda andarne. Aha, de voro ändå
rädda för hennes man. Hon fick lust att gyckla åt dem och reta dem en
smula, men hon vågade inte göra det så att Holpainen såg, ty det var
galenskap. Hon visste att det var galenskap, fastän hon såg dem så
tydligt. Der voro de nu längre borta med ryggen åt dem, och tittade
endast i smyg öfver sina axlar; det var väl, att de voro rädda för
hennes man.

-- Du skall inte låta jordiska saker plåga ditt sinne så der; det
åstadkommer ondt, och de bli ändå inte bättre deraf. Menniskan måste
vara tålig och förlita sig på Gud; nog håller han vård om oss.

Holpainen undrade, att han kunde tala så der bra; orden kommo som af sig
sjelfva i hans mun.

-- Ja, ja, nog håller Gud vård om oss.

Mari rynkade sin panna och pressade ihop läpparna. Den dumma träskallen,
som trodde, att Gud bryr sig om sämre folk. Hade hon inte tydligt sett,
huru Gud tvärtom hatade dem och sände alla slags olyckor, sjukdomar och
sorger öfver fattiga menniskor och nu slutligen de der onda andarna att
anfäkta henne.

-- Får du inte sömn? Slut dina ögon, så somnar du kanske.

Mari slöt ögonen. Hon måste lyda, ty mannen såg strängt på henne. Hon
skulle haft lust att slå honom, men hon vågade inte, han var så stark
och han skulle genast taga i henne med sina hårda näfvar. Hon måste vara
stilla ... stilla ... men bara han somnade, Holpainen, då skulle hon
gripa med naglarna omkring hans strupe. Bara han somnade... Mari öppnade
ögonen helt litet, men slöt dem åter, då hon mötte mannens lugna och
forskande blick. Måste vara stilla ... stilla...

Måste vara stilla ... stilla...

Och hålla ögonen fast. Holpainen var vaken, det hörde hon på
andedrägten. Och lilla Anni sof så godt den här natten. Månne barnet
stackare redan började blifva bättre.

Ville sparkade, månne han hade fått täcket bort, der han låg på det
kalla golfvet. Hon kunde inte gå och se om honom. Holpainen såg på
henne, det kände hon, fast hon inte mer orkade öppna på ögonlocken.

Måste vara stilla ... stilla...

Maris fantasier upphörde så småningom. Hon somnade.

Holpainen fick inte mera sömn. Det torde också redan varit på
morgonsidan. Han sträckte sig på bädden och funderade. Det stod nu inte
rätt till med Mari, det förstod han nog. Men kanske skulle det der gå
öfver, när hon fick sofva litet. Äfven af för mycken trötthet kan en
svag menniska blifva bortblandad, isynnerhet om hon länge varit utan att
äta. Mari tog ju alltid åt sig den minsta delen, när hon delade mellan
dem matsmulorna, fast hon egentligen bort äta dubbelt mer än de andra,
då hon ammade barnet. Dumt att han inte förut kommit att tänka derpå.
Vidare hade hon vakat många nätter med Anni, och det tog också på
krafterna. Det var lycka att hon nu sof utan att behöfva vaggas, så att
Mari fick hvila sig...

Mari åt ju inte ens af soppan i middags, doppade bara skeden ett par
gånger. Om han i morgon skulle försöka få åt henne någonting ... om han
skulle täckas begära af Tiina Katri ... ja, det skulle han göra och
berätta hur skrämd han hade blifvit i natt; då skulle Tiina Katri nog
hjelpa dem...

Här stannade Holpainens tankar, ty lilla Anni började vakna. Han
försökte stiga upp så sakta som möjligt, att han inte skulle väcka Mari,
och steg försigtigt öfver henne fram till vaggan.

Annis ögon voro slutna, men hon vred sig och qvidde ynkligt. Holpainen
vaggade och försökte sjunga, såsom Hellu eller Mari, men han fick inte
sin röst att böja sig; det blef blott ett sträft brummande. Anni tycktes
bli förvånad deröfver. Hon öppnade ögonen och stirrade på honom. När hon
såg fadren der, hvarest hon förut varit van att finna modren eller
Hellu, drog sig hennes mun på sned och qvidandet öfvergick till gråt.

Mari spratt upp och stirrade på dem med vidöppna och orörliga ögon. Hon
var synbarligen ännu inte vid medvetande.

-- Skulle du orka stiga upp och ge bröstet åt henne, eller skall jag
hemta henne dit bredvid dig? frågade han.

Mari sade ingenting, men liksom af gammal vana kom hon till dem, och
böjande sig öfver vaggan satte hon bröstet i barnets mun. Det sög ett
par gånger, men vände sedan bort hufvudet och ville inte mer. Dess
ansigte uttryckte plåga och ångest, den qvidande rösten var svag och
hes.

-- Borde man inte ge droppar åt det? frågade Holpainen åter.

Mari syntes förstå hvad han sade, fast hon ingenting svarade. Hon steg
lugnt upp och gaf med en sked medikamentet i barnets mun. Holpainen
följde henne noga med ögonen och försökte öfvertyga sig om, att Mari
inte felades någonting annat, än att hon var trött. En underlig
beklämning plågade honom likväl och han kunde inte frigöra sig från sin
fruktan. Om blott tiden skulle lida och Tiina Katri stiga upp, tänkte
han för sig sjelf, så att han finge höra, hvad hon menade.

Holpainen kastade sig ånyo på sin bädd, inte för att somna, utan för att
invänta morgonen. De äldre barnen sofvo ännu i sin sötaste sömn i andra
ändan af rummet. Mari vaggade träget, jemnt och lugnt, alldeles som
förut; endast att kläderna hängde i oordning på henne, och håret föll
öfver hennes ansigte, utan att hon brydde sig om att stryka bort det.
Och nyss, när hon gick efter droppflaskan, tyckte han, att hon höll sig
framåtlutad och drog fötterna efter sig. Men allt det der kunde komma af
trötthet, och det gjorde det också helt säkert.

Sålunda sökte han qväfva den ångestfulla känsla, som plågade hans
bröst. Men det lyckades honom inte förrän längre fram på dagen, då Tiina
Katri på hans begäran hade varit och sett efter Mari. Holpainen följde
med henne ut i farstun och der talade de hviskande om saken.

-- Inte felas det henne någonting, så vidt jag kan förstå, sade Tiina
Katri. Sorger och bekymmer förändra alltid menniskan, och kanske hon nu
dessutom fruktar att Anni skall dö. En lycka vore det ju för det
stackars barnet, men inte vill man ändå gerna ge bort dem.

-- Men när jag inte kunde få henne att tala i natt; det var det, som
skrämde mig mest.

-- Hon var säkert så genomtrött. Inte tycks hon nu heller vilja tala
mycket, men hon svarade ändå.

-- Ni tror således inte, att det är någonting att frukta?

-- Nej.

-- Gud vare lof. Det käns riktigt, som om en tung sten blifvit lyft från
mina skuldror.

-- Gå in nu, att hon inte börjar misstänka något. På eftermiddagen skall
jag åter se in till henne.

-- Tack, kära Tiina Katri, och kom snart igen och trösta oss stackare.

-- Jo, jo.

Tiina Katri undrade, hvad som så hade förändrat Holpainen. Han hade
alltid förr förefallit hafva en hård och lugn natur, men nu var den
grofva starka karlen uppskrämd som ett litet barn.

Mari satt hela dagen nästan oafbrutet vid vaggan. Anni blef allt svagare
och svagare; hon orkade inte mer gråta ens och tog inte bröstet, fast
hennes mun var alldeles torr. Hellu städade bort bäddarne och sopade
golfvet. Gossarne sutto vid spisen och åto på de brödbitar, som sedan
gårdagen ännu funnos i Hellus påse. Mari såg allt, som tilldrog sig
omkring henne, aflägset som i en dröm. Ingenting gjorde något intryck på
henne och hon kunde inte sysselsätta sig med någonting. Hennes hand
rörde sakta vaggan, utan att hon ville det, endast af vana. Gossarne
trätte allt emellan; hon orkade inte banna dem, hennes mun var som
fastspikad, läpparna och tänderna hoppressade och tungan tjock. Själen
var utanför kroppen, tyckte hon. Hon lefde inte mer och var inte der i
rummet, och likväl visste hon, att hon lefde, visste att hon var just
der, hvarest hon befann sig; visste att den der var hennes man och att
de der barnen voro hennes barn. Hon förstod dessutom ännu det, att
mannen oroligt betraktade henne och sörjde, att hon inte var som förut.
Allt var dunkelt för hennes ögon, och likväl såg hon; det susade i
hennes öron och likväl urskiljde hon deras röster. Hon önskade ingenting
och längtade inte efter något. Om alla verldens skatter hade varit der
framför henne, skulle hon sett på dem med likgiltighet. Men när hon kom
ihog de nattliga synerna, vaknade likväl hos henne en önskan, den sista
i detta lif. Hon skulle önskat att blifva sänkt i jordens sköte, djupt
under mullen till den eviga hvilan. Och hon bekymrade sig inte ens öfver
hvad det var, som skulle möta henne der på andra sidan grafven, ty det
kunde inte vara värre, än den der nattens lidanden. Äfven detta
tillstånd, att lefva så här utan själ, att vara som i sömn eller yrsel,
var mycket plågsamt; gerna skulle hon utbytt äfven det mot hvilket annat
som helst, men ändå inte mot de förskräckliga synerna. Om hon visste att
de skulle komma, skulle hon hellre kasta sig i en vak.

Hellu stackare såg allt efter litet på henne; hon förundrade sig säkert
öfver att hon ingenting sade. Hvad hade hon att säga? Ingenting, alls
ingenting. Om hon hade kunnat koka kaffe; i pannan fans ännu sump, men
det var redan två gånger kokadt på den, hvad för smak skulle den nu mer
kunna ge? Det var bäst att Hellu gick och tiggde och skaffade hem
brödbitar och sillhufvuden och kalla potäter; underligt att inte
Holpainen kom ihåg att säga till derom. Hon sjelf kunde inte göra det,
då munnen hade torkat fast och själen var borta.

Men Hellu förstod det af sig sjelf.

-- Mamma, skall jag igen gå ut i sta'n och begära bröd?

Mari nickade. Stackars barn, om du för eviga tider skulle gå bort och
slippa att se det här eländet, tänkte hon, men kunde inte få fram det.

Lilla Anni såg på henne med en ångestfull blick, liksom den, som begär
hjelp, men ej kan tala om sin plåga. Hon kände på barnets händer och
fötter; de voro kalla som döden. Mari upphörde att vagga, stödde sin
kind mot venstra handen och armbågen mot knäet. I denna ställning såg
hon på, hur lilla Anni höll på att dö.

Holpainen märkte, att det var något särskildt med barnet, och gick
närmare. Han stod på andra sidan vaggan och såg, hur det lilla bröstet
höjde sig tungt under de sista plågorna. Mannens sträfva ansigte
skälfde; ett par tårar föllo från ögonen ner på nässidorna, men han
torkade bort dem med sin breda tumme och gick åter att sätta sig vid
bordet. Hela dagen sög han sin tomma pipsnugga; någon tobak fans der
inte, men derifrån kom ändå en liten svedd smak, och sjelfva sugandet
var dessutom redan en njutning.

Vid middagstiden var Hellu inte ännu hemma. Men hon hade från sin påse
lemnat på bordet några kalla potäter och en råttäten brödbit. Holpainen
hittade i skåpet salt, som han lade i vatten. Han vinkade tyst åt
gossarne att komma och äta, och äfven åt Mari. Men hon skakade på
hufvudet och blef att sitta på sin plats. Ville och Petu grepo sig
deremot genast med god aptit an med potäterna, som fadren fördelade i
lika delar åt alla, fyra åt hvar; för sig sjelf tog han dem, hvilka han
ansåg vara dåliga.

-- Ät inte ännu era potäter, innan ni få bröd, hviskade Holpainen. Om
också du, Mari, ändå försökte äta en bit, så att du skulle få litet
krafter. Den här tycks vara god. Om du vill, skall jag hemta åt dig.

Intet svar, endast en liten, tvär skakning på hufvudet.

-- Se der, gossar! Doppa i saltvattnet.

Petu och Ville åto glupskt, men fadren hade just ingen aptit. Han tvang
sig att svälja några gånger, sedan lemnade han maten. Från vaggan hördes
allt ynkligare qvidanden. De skuro som knifvar i hans hjerta. Han
önskade, att det snart skulle bli slut för det arma barnet.

Mari satt framåtlutad som förr och betraktade barnet, hvars ögon voro
stelt riktade åt samma håll. Hon undrade för sig sjelf, att hon så
likgiltigt kunde se lilla Annis plågor, liksom om de alls intet skulle
angått henne. Skulle hon redan hafva lidit till den grad, att ingen sorg
mer kunde göra intryck på henne. Kall och oberörd skulle hon i detta
ögonblick kunnat se alla kämpa med döden. Och några timmars än så svåra
plågor voro ju i alla fall ingenting i jemförelse med ett långt och
mödosamt lifs alla lidanden. Bättre att alla doge nu med ens, så att de
skulle blifva saliga. Härvid kände hon åter sitt hufvud blifva virrigt,
och det var som om en osynlig makt ville drifva henne att störta sig på
barnen för att göra ett slut på lifvet för dem, åt hvilka hon sjelf hade
gifvit det. Men när hon lyfte upp hufvudet och genom hårtestarne kastade
en mörk blick på mannen, måste hon afstå från sin föresats, då hon såg
hans allvarliga och forskande ögon. Med det samma försjönk hon äfven
åter i sin förra slöhet; hon såg allt, hvad som tilldrog sig, och såg
ändå ingenting, hörde och hörde ändå inte, led och kände ändå inga
lidanden, lefde som i yrsel och brydde sig om ingenting alls.

Hellu kom hem. I ena handen höll hon den fylda påsen, med den andra
famlade hon efter låset, för att draga dörren till.

-- Jag fick stekben till soppa, jublade hon.

-- Sakta, sakta! hviskade fadren och visade med handen på vaggan.

Hellu blef förskräckt. Det var som om iskallt vatten hade slagits öfver
hennes kropp ända ned till fötterna. Hon ställde sin påse i en vrå och
gick på tårna fram till Anni. Endast ett ögonkast, och hon begrep allt.
Lilla Anni hvarken gret eller skrattade mer, hon behöfde inte mer deras
hjelp. Tungt och långsamt drog hon andan der i sin vagga och såg mot
taket utan att röra ögonen, liksom väntade hon på att någon skulle komma
och taga henne.

Hellu smög sig till sängkläderna i knuten och kastade sig ned der
framstupa. Af kroppens skälfningar syntes det, att hon gret, fast inga
snyftningar hördes.

Holpainen satt lutad och med hufvudet nedböjdt nästan till knäna.
Händerna voro knäpta öfver pannan. Han försökte bedja, men kunde inte;
hans tanke stod stilla. Han satt der blott och väntade tyst, väntade på
det afgörande ögonblicket. Han andades knappast; dödens tunga och
högtidliga närvaro lade sig tryckande öfver allt lif i rummet.

Också gossarne sutto nu stilla bredvid hvarandra. Ville såg med stora
ögon än på modren, än på fadren. I mungiporna syntes ännu smulor efter
maten och kinden hade skafvats röd af den hårda brödkanten. Petu höll
med båda händerna i sin nakna fot och undrade, att inte frun ännu hade
hemtat åt honom byxor, fast hon i går lofvade så säkert.

Och Mari var som en bild, orörlig, tyst och liflös.

Annis andedrag blefvo allt glesare, sedan rosslade det ett par gånger i
hennes bröst, och dermed var allt slut.

Hellu väntade en stund, om ännu ingenting skulle höras. Men när allt
förblef tyst, förstod hon, att Anni var död. Och fast hon hade bedt, att
Herren skulle taga henne från denna verld, kändes det ändå så svårt, då
lilla Anni nu hade gått bort, att hennes hjerta ville brista. Hon gret
högljudt, och då började också Ville gråta.

Tiina Katri hörde gråten in till sig och kom att se åt.

-- Jaså, sade hon sakta, det är slut re'n här, ser jag. Fort gick det
också. Ja, ja, Mari stackare, Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrens namn.

Mari satt fortfarande på samma plats och i samma ställning.

Tiina Katri slöt likets ögonlock och band en duk under hakan.

-- Lägg dig till hvila för en stund, Mari. Jag skall tvätta lilla Anni,
och sedan måste hon väl föras bort från det varma rummet.

-- Och jag måste börja laga kista, sade Holpainen.

Mari, som hittills inte hade sagt ett ord, började nu plötsligt tala,
hastigt och häftigt.

-- Blå kista och hvitt täcke; det bör vara sherting, och en blomma i
handen. Skaffa pengar någonstans ifrån, Holpainen.

-- Jo, jo.

Holpainen var så nöjd, då han hörde Mari tala, att han skulle kunnat
lofva att taga månen ner från himmelen, om det skulle galt.

-- Och hon får inte läggas i gemensam graf, utan skildt för sig,
alldeles skildt.

-- Nej, nej, var lugn för det.

-- Och af myrtenqvistar skall det lagas en krans på hennes hufvud och
en blomma i handen, en sådan der, som kostar en mark, och
shertingsskjorta. Ja, hör du, shertingsskjorta och blomma i hand och
krans...

Tiina Katri och Holpainen sågo på hvarandra. Det plötsliga ordflödet
gjorde mannen åter orolig.

Men Tiina Katri sade lugnt:

-- Lägg dig der på sängkläderna, Mari, och försök att somna. Du är ju
alldeles genomtrött. Vänta, skall jag lägga dyna under ditt hufvud. Se
så der, lägg dig dit nu.

-- Går du inte redan, Holpainen, och gör den der kistan, den der
kistan...

-- Tala inte mer nu, det tröttar dig. Nog gör Holpainen kistan, och vi
skola bestyra om allt, skjortan och täcket och blomman ... var nu bara
lugn. Slut ögonen, så får du bättre sömn.

Mari slöt ögonen, men läpparna rörde sig ständigt. De andra kunde
emellertid inte urskilja orden. Man försökte vara helt tyst. Tiina Katri
tvättade liket och gick in till sig efter en ren skjorta åt det.

Mari hade blifvit stilla, men de visste inte säkert, om hon hade somnat.
När Tiina Katri och Holpainen efter en stund buro liket ut på ett bräde,
såg Tiina Katri bakom sig och såg då Maris ögon vidöppna följa dem. I
dem brann en dunkel, hotfull glöd.

Tiina Katri skyndade genast tillbaka, så snart de fått liket ut i
lidret. Holpainen hade tänkt stanna der i sina tankar, men hon knyckte i
honom.

-- Kom bort nu, hviskade hon.

De hade ännu inte hunnit upp på trappan, då de inifrån hörde ett hemskt
ljud, och i det samma kommo barnen alla tre rusande ut från dörren emot
dem.

-- Mamma, mamma...

Mera kunde Hellu inte säga. Holpainens hår reste sig på ända och han
gick förbi dem in.

-- Herre Gud! suckade Tiina Katri sakta, stannade och tryckte handen
mot sitt hjerta.

-- Kära barn, gå in till gårdsfolket och stanna der. Säg att jag
skickade er.

Hon sköt dem mildt ner från trapporna och vände sedan sjelf tillbaka.
Ljudet hade förbytt sig till skrik. Det var ett djupt och sträft
rytande, inte en menniskas klagan och inte ett djurs tjut, utan båda
förenade och ännu något annat dertill, hemskt och förfärligt. Det var
som en gråt från en aflägsen, okänd verld, der andarne vrida sig i
qvalens eld.

Der låg hon ännu raklång på sin bädd, inte mer samma saktliga, tåliga
qvinna, som förr, utan en rasande, rytande dåre. Holpainen höll henne
fast med båda händerna.

-- En prest! En prest! ropade han, så snart Tiina Katri visade sig i
dörren.

-- Och doktorn! ljöd det ännu efter henne i farstun.

Tiina Katri sprang. Först till presten och sedan till doktorn. Och båda
följde genast hennes brådskande kallelse.

Pastorn kom först. Men han kunde inte ge någon hjelp. Den sjuka skrek
ännu förfärligare, när hon såg honom, och hörde alls inte på hvad han
sade. Dessutom kastade hon sig ännu så, att Holpainen hade all möda att
hålla henne.

-- Jag kan inte göra någonting här, sade pastorn rådlös, men vi skola
vänta på doktorn. Der kommer han också redan.

Doktor Wialén kom in, lugn och allvarlig. Vid första ögonkastet såg han,
hur det var fatt. Han vände sig till Tiina Katri, som darrande stod
bakom dem nära spisen.

-- Ge mig tvänne bälten eller någonting sådant.

Tiina Katri anade hans afsigt. Hon såg omkring sig och fann Annis
lindor. Dem gaf hon åt doktorn, som med den ena band Maris fötter
tillhopa och med den andra hennes armar bak ryggen. Derpå trycktes hon
åter ner på sängklädshögen i knuten.

Doktorn såg på bordet och på fönsterbrädet.

-- Bläck och penna?

Sådant fans inte. Tiina Katri sprang in till gårdsfolket för att begära.

Doktorn undvek Holpainens frågande blickar och såg ut genom fönstret.

-- Kan hon botas? frågade pastorn, men fick intet svar.

Heikura hemtade sjelf papper och bläckflaska samt penna och stälde dem
på bordet. De voro alla tysta, under tiden doktorn skref.

-- Ge in häraf en matsked hvar annan timme, sade doktorn och räckte en
papperslapp åt Holpainen.

-- Ja, sade pastorn, i det han tog sin hatt, vi lära inte ha något
vidare att göra här.

-- Förlåt, sade då Heikura, jag skulle be... Månne här vara något hopp
om bättring?

Han såg på läkaren.

-- Hur så?

-- Det vill vara litet svårt. När jag också har andra hyresgäster. Inte
vilja de höra på det der.

Alla förblefvo tysta ett ögonblick. Pastorn och doktorn vexlade några
ord på svenska. Derpå frågade den förre:

-- Vill Holpainen föra sin hustru till Harjula fattiggård?

-- Skulle hon tagas emot der?

-- Det tror jag visst. Jag skall skrifva en lapp, som ni får föra till
ordföranden i fattigvårdsdirektionen.

-- Det är väl bäst att jag gör det. Holpainen slipper ändå inte härifrån
nu, sade Tiina Katri.

Hon fick lappen. Sedan gingo doktorn och pastorn bort tillsamman.

-- Är det inte något hopp? frågade pastorn, när de voro i porten.

-- Nej, svarade doktorn kort.

De gingo tillsamman längs trottoaren. De hade samma väg. Efter en stund
sade pastorn åter:

-- Jag har inte nyligen sett ett så stort elände.

-- Det fins nog mycket sådant i verlden.

-- Ja, ja. Sjukdom och svaghet och allt slags elände. Och det värsta är,
att man inte kan hjelpa det.

-- Nog skulle man kunna, bara man skulle vilja.

-- På hvad sätt då? Låt höra, doktor.

-- Rikedomen bort och fattigdomen också. At alla arbete och mat, se der
det första vilkoret.

-- Det är lätt att säga. Och sedan?

-- Bättre helsovård. De dåligt och ohjelpligt sjuka på ett hastigt och
plågfritt sätt bort från lifvet.

-- Herren bevare oss! På det der sista sättet skulle ni ju företaga er
att ändra hvad Gud förordnat.

-- Inte i det fallet mer än i andra, der menniskan sträfvar att bli
naturens herre.

-- Nej, nej, doktor!

Pastorn skakade på hufvudet.

-- När ett djur plågas och lider, och ni vet, att det inte kan botas,
hvad gör ni då?

-- Men det är ju en annan sak.

-- Hvarför det? Fordrar inte samma känsla af medlidande att göra slut
äfven på en menniskas lidanden?

-- Vi kunna inte veta, i hvad afsigt Gud sänder dem åt menniskorna.

-- Då vore det också orätt att bota de sjuka, om vi en gång utgå
derifrån, att sjukdomarna komma genom Guds särskilda beslut. Och för att
vara ännu mer konseqventa, så är kanske också redan helsovården synd,
emedan vi genom den förhindra och försvåra det för Gud att sända
sjukdomarna.

-- Det må nu vara dermed huru som helst, men åtminstone ha vi inte rätt
att förkorta nådens tid för någon.

-- Om ni skulle predika det der då, när krigen förklaras, så vore jag af
samma åsigt som ni. Men det gör ni inte. Enligt gammal, god sed får man
då döda och stympa massvis friska, starka män, utan att någon har
samvetsqval deraf. Ja, man djerfs dertill ännu bedja Gud om välsignelse
för "vapnen", och kanske man samtidigt på köpet uppmanar menniskorna att
älska sin nästa såsom sig sjelfva. Man betänker inte, att också den är
ens nästa, som man går att döda.

-- Krigen äro Guds hemsökelser. Dem kunna vi inte undvika. Gud regerar
verlden på det sättet, att han låter det onda bestraffa sig sjelft.

-- Nej, kära pastor, ni har en alldeles oriktig uppfattning af Gud. Var
säker på, att menniskorna inte skulle bryta mot Gud, om de läto krigen
försvinna ur verlden. Men för att gå tillbaka till den der olyckliga
qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för
henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat
sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också
omöjligt att göra bättring.

-- Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.

-- Den, som inte på annat sätt kan vinna sin själs salighet, än genom en
annan menniskas lidanden, må hellre gå till helvetet. Förlåt, herr
pastor, men sådan är min religion. Och det går inte i mitt hufvud, att
Gud skulle ha gjort den der stackars qvinnan sinnesrubbad, för att
möjligen frälsa hennes kraftfulle mans själ. Då vore Han ju... Nej, nej,
herr pastor. Reformera er religion; den der läran duger inte mer för
nutidens menniskor. -- Och adjö nu, jag måste vika in i den här gården.

Han gick in genom porten och pastorn fortsatte ensam sin väg, tankfull
och allvarsam.

Sextiden på aftonen kom Tiina Katri från fattigvårdsdirektionens
ordförande med tillståndslapp i handen. Holpainen stod då på gården och
talade med Heiskanen. Han hade lossat Mari från banden, emedan hon så
innerligt bedt derom och lofvat vara stilla. Hon hade också sedan varit
så saktlig och ordentlig, att Holpainen vågat lemna henne ensam, under
tiden han som hastigast stack sig ut. De öfverlade nu der alla tre en
stund, om det vore bäst att bege sig af med henne ännu samma qväll,
eller lemna det till följande dag.

-- Men hvad blir det bättre deraf, sade Heiskanen, då hon i alla fall
måste föras. Du får en svår natt, om hon igen blir oregerlig.

-- Och barnen äro rädda, tillade Tiina Katri.

-- Nog kan det vara så, sade Holpainen. Vi skola gå och se, hurudan hon
nu är.

När de kommo in, syntes Mari inte till. De sågo häpna omkring sig, till
dess Tiina Katri märkte, att sängklädshögen närmast väggen var litet
pösigare. Holpainen började kasta kläderna undan och då funno de henne
der allra underst, hopkrupen på golfvet. Hon darrade och stirrade på
dem.

-- Ni få inte komma, bort, bort, ni få inte komma, ni få inte komma ...
klagade hon med jemrande röst.

-- Var inte rädd, inte göra vi illa åt dig, sade Holpainen, i det han
försökte få henne fram.

-- Bort, bort, bort...

-- Mari kommer litet ut och går med oss, sade Heiskanen. Vi skola gå och
se på staden.

-- Ja. Vi skola släta håret först och knäppa klädningen, talade Tiina
Katri inställsamt; jag kommer också med.

-- Låt bli mig, låt bli mig, jag kommer inte, nej, nej, bort -- bort!

Det sista ordet skrek hon fram med hela sin styrka.

-- Tyst, tyst, eller binda vi igen händerna, sade Holpainen.

-- Ni får inte binda, nog skall jag vara tyst. Tyst ... tyst...

Hon lät nu Tiina Katri ordna hennes hår och kläder. Sedan tog Holpainen
henne under ena armen och Heiskanen under den andra. På detta sätt gingo
de nu att föra henne till Harjula fattiggård, hvilken var belägen
ungefär en verst utanför staden. De gingo förut och Tiina Katri följde
efter dem. Mari talade hela tiden till dem med sakta röst.

-- Voj, voj, voj, hvad för illa har jag gjort åt er, när ni plåga mig så
der; voj, voj, voj, förbarma er öfver mig olyckliga, voj, voj.

De drogo henne med sig och svarade ingenting. Och om hon började höja
rösten, varnade Holpainen henne:

-- Nå, nå! Kom ihåg, att vi ha banden med oss.

Då sänkte Mari genast rösten nästan till en hviskning.

De mötte flere personer, dels till fots, dels åkande. Alla sågo
förvånade och frågande på dem. Några stannade nyfiket.

-- Hvad felas henne? förs hon till dårhuset, eller hvart?

-- Hvad gagnar det er att veta det? svarade Tiina Katri.

De fortsatte sin väg. Menniskorna följde dem en stund med ögonen och
vände sig sedan åter om att gå.

Slutligen kom man till Harjula. Tiina Katri gick in för att visa
tillståndslappen, och de öfriga stannade på gården.

Vårdaren skrapade sig bak örat.

-- Svårt har man med de kloka, och så skall man ännu få dårar till. Sex
ha vi förut. Är den här våldsam?

-- Jo, ibland till och med riktigt svår.

-- Man är utkommen med dem. Hvart skall man nu sätta henne?

Han såg på sin hustru, som satt i samma rum.

-- Må inte i barnbyggningen? Der är skrubben tom efter Eva.

Till venster om porten var en liten byggning, innehållande två rum, der
fattiggårdens gamla gummor och alla de mindre barnen bodde. De förra
voro omkring ett tiotal, de senare vidpass tjugu. I ena vrån af det
första rummet fans en af bräder gjord skrubb för dårar. Den fick Mari
till logis, då den för ögonblicket råkade vara tom.

En het, stinkande luft slog emot dem, då dörren öppnades. Tiina Katri
var nära att qväfvas. Hon lade ena hörnet af förklädet mångdubbelt för
munnen.

Barnen greto och bråkade.

-- Vill ni vara stilla, ungar! ropade en af qvinnorna med gäll röst.

De äldre tego och stälde sig att se på de främmande, men de yngre
fortforo att gnälla. I främre rummet sutto några qvinnor och spunno ull,
andra åter kardade. Dörren var öppen till nästa rum; der höllos fem
vaggor på en gång i rörelse. Barnen skreko och de vaggande sjöngo, om
ett sådant entonigt gnolande kunde kallas sång. Allt emellan slogo de
med handen på vaggan:

-- Tomten kommer, tomten kommer! Vill du vara tyst!

Barnens nedvätta trasor och lindor hängde längs snören i båda rummen.
Från dem utspred sig en stark lukt, hvilken än mera förpestade luften.

Mari blef orolig genast som hon steg öfver tröskeln.

-- Bort, bort, bort, jag vill inte, jag vill inte, bort, bort, bort ...
klagade hon.

Vårdaren öppnade dörren till skrubben. Ett svart mörker gapade emot dem.

-- Sätt henne dit, sade vårdaren.

-- Jag vill inte, nej, jag vill inte, nej, nej ... ropade Mari.

Men hon var redan inne och dörren slogs i lås.

Hon bultade förfärligt i väggen och skrek, skrek åter igen med den der
hemska rösten, som inte liknade en menniskas klagorop och inte heller
ett djurs tjut, utan båda gemensamt.

-- Ähä! sade gummorna åt barnen, hör ni nu, tomten kommer redan!

Barnen böjde sina hufvuden åt sidan och slöto ögonen. Och nu behöfde de
vaggande inte mer sjunga; barnen voro så tysta, att de knappast andades.

Äfven de qvinnor, hvilka spunno och kardade, upphörde att prata. Alla
lyssnade till denna enda röst, som fylde båda rummen och hördes långt ut
på gården och i hvilken liksom naturens hela ångest trängde sig fram.

Tiina Katri var den första, som skyndade ut på gården. Den elaka luften
i rummen trängde genom det hopvikta förklädet i hennes mun och
näsborrar; den retade och stack i halsen, och hon var nära att qväfvas.
Allt, hvad hon den dagen hade ätit, kom upp, och till slut grön galla.
Ur hennes ögon rann vatten ner på kinderna. Hon låg med bröstet mot
trappans ledstång och stånkade.

En af sköterskorna stod bredvid och skrattade.

-- Verkade den der lukten så qväljande, ha, ha, ha! Det är bara af
ovana. Inte känner man alls af den, när man blir van. Om ni skulle varit
här under den förra dårens tid, som alls inte tog vård om sig, utan var
förfärligt osnygg, då först skulle ni fått känna en stank! Det qväljde
till och med mig ibland, isynnerhet när jag gjorde rent i skrubben, fast
jag af naturen för resten just inte är bland de ömtåligaste.

-- Gud förbarme sig, man kan ju riktigt dö häraf, mumlade Tiina Katri,
när hon började känna det litet lättare.

-- Kom bort, se så, hvad skall du der onödigtvis, sade Heiskanen, som
jemte Holpainen gick mot porten. Tiina Katri hann upp dem.

-- Hvarför hålla de menniskor i en sådan stank, sade hon häftigt. De
samla alla gamla gummor och de små barnen på samma ställe, och på köpet
ha de der också dårarnes skrubb. De kunde ge åt de stackrarna åtminstone
ren luft; inte lär der ändå vara just något öfverflöd i matväg, då de
sågo så magra och bleka ut.

-- Det sägs att de få salt fisk endast om söndagarne, en gång i veckan.

-- Olycklig den, som kommer dit.

-- Om man skulle dö i tid, så att man inte blefve gammal och orkeslös.

-- Underligt att de inte hellre gå och hänga sig, än de härda ut med ett
sådant der elände.

De gingo förut, Tiina Katri och Heiskanen; Holpainen gick ett stycke
efter, med hufvudet nedböjdt och skuldrorna hopsjunkna. Hans steg voro
så tunga, att man skulle trott, att han bar en stor börda på sin rygg.
En gammal vadmalsrock, gråbrunaktig, hängde omkring honom, och byxorna
voro sönder bak.

Tomt och ödsligt föreföll Holpainens rum dagen derpå. Två personer hade
samtidigt förts bort, modren och lilla Anni. Hellu var rädd för lidret,
der lilla Annis lik var; hon gjorde en lång omväg, hvar gång hon gick
der förbi efter ved. Och om hon måste gå ut i mörkret, skälfde hon som
en garnhärfva.

Äfven var hon rädd för den der knuten, der modren hade skrikit så
förfärligt. I skymningen satt hon alltid med gossarne vid spisen, och då
vågade hon inte vända hufvudet ditåt och inte heller mot vaggan, i
hvilken lilla Anni hade dött. Hon talade saktare än förut; det föreföll
svårt att få fram ett ljud, och om hon också fick det, ljöd det så
främmande, att hon inte ville känna igen sin egen röst. Hon tänkte
oupphörligt på modren; hon mindes så tydligt, hur hon såg ut, då hon
satt med Anni i famnen och med sin lugna röst sade något åt dem. Och hon
kunde inte förstå, hur de skulle kunna komma tillrätta utan modren, hvem
som skulle skaffa åt dem kläder och annat som de behöfde. Också det var
så ovanligt, att de dagen igenom voro ensamma, öfverlemnade åt sig
sjelfva, att det fans ingen som befalde dem något, eller nekade, utan de
fingo från morgon till qväll vara och lefva hur de sjelfva ville.
Gossarna väsnades och slogos efter eget behag, och om Hellu sökte hindra
dem, brydde de sig inte derom. Och inte ens, om hon hotade att säga åt
fadren, ty de visste, att hon i alla fall inte skulle göra det.

Ibland hade Hellu så ledsamt efter modren och Anni och den förra tiden,
att tårarne med våld trängde fram i hennes ögon. Men modren hade alltid
varnat henne för att gråta, för att hon inte helt och hållet skulle
förlora sin syn. Derför torkade hon genast bort tårarne, så fort de
sipprade fram, och drack vatten, så att hon fick den qväfvande känslan
bort från strupen. Likväl visste hon, att det aldrig skulle bli en glad
stund i deras hem, om inte modren skulle komma tillbaka frisk. Men om
det skulle hända, då skulle hon vara som i himlen och skulle inte bry
sig om, fast hon skulle svälta eller hvad som helst, ja, fast hon skulle
blifva stenblind.

Ville sörjde inte och inte Petu heller särdeles, om de också ibland voro
liksom försjunkna i tankar. Frun hade hemtat åt honom byxor, och han
klagade ett par gånger öfver, att modren inte hade sett dem. De hade
sammet i sömmarne och glänsande knappar. I början ville de alltid falla
ned, emedan han inte hade hängsel, men Hellu hittade ett stycke snöre på
gården, och när de med tillhjelp af detta bundos kring lifvet, så höllos
de sedan.

Tiina Katri stack sig in och såg efter dem alla dagar. När hon hade
byke, tog hon också deras kläder i tvätten. Och när Hellu råkade få
stekben i staden, slog hon sönder dem och hjelpte att sätta grytan på.
Nog kunde Hellu sköta om elden, men grytan var svår att få i kakelugnen
och derifrån bort igen. En gång när hon skulle göra det, brände hon sin
hand, och derefter vågade hon inte ens försöka. Om inte fadren var hemma
eller Tiina Katri, gick hon till gårdsfolket, och alltid kom någon
derifrån och hjelpte henne.

Fadren satt för det mesta framåtlutad, med hufvudet nedböjdt, och sög
sin tomma pipa. Han talade inte ens så mycket som förr, men Hellu tyckte
ändå, att det kändes så tryggt, då han var hemma. Hon nästan önskade,
att fadren inte skulle få arbete, ty de skulle vara så rädda, om han
skulle vara borta från morgon till qväll och de skulle måsta vara
ensamma i rummet, när det blef skumt, ja kanske också alldeles i mörker.

Men denna önskan gick inte i fullbordan. Följande vecka gick fadren
redan till jernvägsarbetet, och sedan fingo de endast se honom som
hastigast vid middagstiden och sent på qvällen, kort innan de lade sig.
Om morgonen var han redan borta, när de vaknade. Om söndagarne var han
deremot hemma, fast han då inte orkade vara uppe; ty han var ibland så
trött efter veckans hårda arbete, att han låg hela dagen.

Det fans också en annan orsak, hvarför Holpainen försökte sofva så
mycket han blott kunde. Under det han arbetade, hade han inte tid eller
orkade han inte tänka just mycket, men när han kom till det tomma
hemmet och såg de olyckliga barnstackrarne, hvilka ledo hunger och allt
slags brist, då blef hans sinne tungt, och han fruktade, att om han
skulle börja sörja allt för mycket öfver lifvet, så skulle det gå med
honom på samma sätt, som med Mari. Han visste derför inte bättre råd, än
att somna bort från sorger och bekymmer, då han inte på annat sätt kunde
skjuta dem ifrån sig.

Det ställe, der det arbetades på jernvägen, var vid Kotkakallio backe åt
Harjula till. Han kunde mycket väl se trappan till det hus, der Mari
var. När han rätade ut sin rygg och hvilade från arbetet med båda
händerna stödda mot spaden, gingo hans blickar, äfven mot hans vilja,
öfver viken och åkrarna dit bort. Ofta råkade han se, hur dörren
öppnades och någon steg nedför trappan. Han kunde inte riktigt urskilja,
om det var man eller qvinna, men hvad angick det honom, det var i alla
fall inte Mari.

Holpainen gräfde under backsluttningen, men ofvanför voro karlar, som
höggo sten. De voro alla unga och stora gyckelmakare.

-- Hej, Holpainen, kom hit litet! ropade de en gång der uppifrån.

-- Hvad är det? ropade Holpainen tillbaka och såg upp.

-- Nå, kom nu!

Holpainen gick litet tveksamt dit till dem.

-- Der får du. Tag och ät!

-- Hvad är det? Stengrus?

-- Ja just. Se så, ät nu och krusa inte.

-- Tig du. Hvem äter sådant?

-- Duger inte ärtsoppan åt drängarna? Så menade ju de der herrarne, då
de gåfvo oss åttio penni i dagspenning, att när de få bröd, så kunna de
äta grus till sofvel.

-- Håll då till godo dermed, ni, som just hugga det, sade Holpainen och
gick tillbaka till sitt arbete.

-- Det skola vi göra! Och ät du af den dy, som du gräfver upp från
jorden. Men låt den först smälta i munnen, svälj inte ner den frusen, du
kan få ondt i magen.

-- Ha, ha, ha, skrattade de andra.

Holpainen brydde sig inte om att svara. Med ryggen krokig arbetade han,
högg spaden med kraft i jorden och kastade upp en hög af mull. Hvar gång
han böjde sig, brakade byxorna bak. Hålen blefvo allt större, luften
kändes kall mot huden.

Från huset vid Harjula porten hördes tid efter annan en skrikande
stämma, ibland sträf och djup, ibland gäll och klagande. Barnen derinne
tystnade då och vände ögonen bort från skrubben. Qvinnorna upphörde med
sitt arbete och lyssnade. Och långt omkring hördes denna röst, öfver
ängarna och åkrarna ända till landsvägen och upp till hvarje ställe i
gården. Och alla andra klagoljud upphörde så länge i vårdanstalten, de
sjuka glömde sina plågor och barnen sin hunger, de trätgiriga sina
bittra tankar. Ty i detta enda skrik fick hvars och ens ångest och vånda
sitt uttryck, och det kändes då lättare i deras bröst.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Lifsbilder från finska hem 1 - Bland fattigt folk" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.