Title: Noveller
Author: Canth, Minna, 1844-1897
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Noveller" ***


NOVELLER


Minna Canth


Autoriserad öfversättning af H. Lbg.


Med författarinnans själfbiografi
och porträtt, tecknadt af _Eero Järnefelt_.


Först publicerad av
Wentzel Hagelstams Förlag 1894.



MINNA CANTH.

Själfbiografiska meddelanden.


Nedanstående själfbiografi har Minna Canth på anmodan meddelat den
norske skriftställaren Harald Hansen för att offentliggöras i »Samtiden,
populaert Tidskrift for Litteratur og Samfundsspørgsmaal», där den ingår
i majhäftet 1891. Den har förut ej blifvit publicerad på svenska.

       *       *       *       *       *

                                              Kuopio den 10 april 1891.

Eder ärade skrifvelse af den 26 mars har sent omsider kommit mig
tillhanda. Tacksam för det intresse Ni visar mig, skyndar jag att gifva
Er de upplysningar Ni önskar.

Född 1844 i staden Tammerfors, hvarest min fader, Gustaf Wilhelm
Johnsson, då för tiden var anstäld såsom uppsyningsman vid vårt lands
största bomullsspinneri, var jag från mina tidigaste år min fars
ögonsten och minnes ännu hurusom han gärna litet skrytsamt plägade
framhålla mina talanger för de rättframma arbetare, som hörde till vår
umgängeskrets. Och jag ansågs af dem för ett underbarn, ty jag läste
»som en präst» vid fem års ålder, sjöng psalmer med ljudelig stämma och
ackompanjerade mig därvid på harmonium. Oaktadt min far då var i små
vilkor, vinnlade han sig likväl om att gifva mig den bästa
skoluppfostran en flicka kunde ernå i vårt land. Då det icke fans någon
flickskola af den gamla goda sorten i Tammerfors, skulle jag skickas
till Åbo, och sedan skulle jag blifva lärarinna. Det var den bästa
framtid han kunde tänka sig för det barn han ansåg för så utomordentligt
begåfvadt. -- Min mor däremot var mindre tillfredsstäld med sin dotter,
som jämt och ständigt hängde öfver boken och läste sina ögon
fördärfvade, men handterade nål och strumpstickor i högsta grad klumsigt
och öfverhufvud ej hade ringaste anlag för husliga göromål.

Då jag var åtta år gammal, flyttade mina föräldrar till Kuopio, hvarest
min far började en handel med den förutnämda fabrikens varor. Här fans
en svenskspråkig flickskola med tre klasser, och jag behöfde således ej
sändas till Åbo, utan fick i vår egen stad njuta den undervisning man då
för tiden ansåg passande och tillräcklig för unga flickor.

Som barn hade jag ett egendomligt fantasioch känslolif. Djupt religiös
som jag var, hade jag ofta syner och drömmar, i hvilka jag fick
förebråelser, när jag hade gjort någonting orätt, tröst, när jag var
bedröfvad, vägledning och råd, när jag i någon viktig angelägenhet kände
mig villrådig. Jag tykte mig vara i omedelbar förbindelse med guddomen,
och då religionsläraren hade sagt att Gud ofta genom en tidig död
bortkallade de barn han höll mest af, hoppades jag att denna nåd också
skulle komma mig till del. Ja, min längtan efter döden var så stor, att
jag till och med umgicks med tanken på själfmord, hvarifrån jag likväl
afhölls af fruktan för synden och straffet. Åren gingo, och jag blef vid
att lefva. Jag tviflade till en början på Guds kärleksfullhet, eftersom
han kunde utsätta mig för lifvets många frestelser. Men tanken på att
där möjligen låg en djupare mening i detta, tröstade mig snart, och jag
blef nu öfverbevisad om att jag hade en mission att fylla.

Då skolkursen var afslutad, ville det dock icke bli klart för mig, hvari
denna mission bestod. Och därunder började lifvet emellertid utöfva på
mig en större dragningskraft. Änskönt jag ofta öfverfölls af en svår
tungsinthet, kunde jag dock däremellan af hela min själ hängifva mig åt
dans och förlustelser. Den erotiska känslan vaknade, men var i allmänhet
af en ganska flyktig natur. Föremålet för min tillbedjan började med att
vara ett ideal af fullkomlighet, men befans rätt snart ha sina
begränsningar och svagheter, och då var det bums förbi med kärleken. Ett
och annat ungt hjärta »krossades», mitt eget krossades också en gång,
men läktes snart igen och återfick sin gamla natur. Man gjorde mig
förebråelser, och mest anklagade mig mitt eget samvete, ja, jag plågades
och sjönk djupt i min egen aktning. Men alt förgäfves, känslorna läto
icke mästra sig, och jag trodde allaredan att det skulle bli omöjligt
för mig att någonsin tänka på äktenskap, med en så flyktig natur.

År 1863 inrättades i Jyväskylä stad vårt första seminarium för
folkskolelärare och lärarinnor. Och det gick med ens upp för mig att jag
här skulle få en tillfredsställande värksamhet, ett mål att lefva för.
Jag blef en af seminariets första elever. Hänförd af folkskolans stora
tanke, ville jag uppoffra mig helt för den, och det år jag blef denna
föresats trogen, var säkert det lyckligaste i mitt lif. Men redan
påföljande år svek jag löftet till mig själf, då jag förlofvade mig med
min lärare, lektorn i naturvetenskaper Johan Ferdinand Canth. Kort förut
hade seminariets direktor yttrat till mig: »Gud har säkert utvalt dig
till sitt redskap. Du må lyda honom och blifva lärarinna. Om du gifter
dig, skall du aldrig känna dig lycklig, ty du kommer då att bära på en
känsla af att ha trotsat hans vilja och gått dina egna vägar.»

Dessa ord glömde jag aldrig. De stämde blott altför väl öfverens med
rösten i mitt inre. Alt det onda, som sedan vederfors mig, betraktade
jag såsom straff för denna oförlåtliga synd.

Det förestod mig nu att glömma alla mina ideal för att syssla med
handarbete, laga mat och ställa om hus och hem, hvilket altsamman var
min natur emot. Jag grep mig dock tappert värket an, nekade mig en tid
framåt all läsning med undantag af tidningar och sökte att undertrycka
saknaden så godt sig göra lät. Ett var mig klart: jag skulle vara min
man underdånig. Detta uppfattade jag så radikalt, att jag de första åren
aldrig uttalade en egen tanke; min mans vilja var min lag i ordets allra
strängaste betydelse. Man kallade mig »hvita plåstret» och tykte med
rätta att jag var en nolla. Synnerligast som min man ej brydde sig om
att rätta sig efter sällskapslifvets fordringar i den goda staden,
hvaraf många togo anstöt. Så småningom vågade jag likväl senare i
viktiga saker komma med en afvikande mening. Denna pröfvades, blef
befunnen riktig, och följden var att min man fick en oinskränkt tillit
till mitt omdöme, också i saker, som jag egentligen icke förstod
någonting af.

I åtta år hade jag försmäktat af brist på andlig näring, då min man åtog
sig att redigera en tidning. »Kvinnan är gifven mannen till hjälp.» Nu
lade mitt dumma samvete ej mera några hinder i vägen. Jag fick på nytt
hängifva mig åt andliga sysselsättningar och gjorde det med lust och
glädje. Det var som om jag lefde upp på nytt. Och reformifvern grep mig
genast. Jag skref våldsamma artiklar mot brännvinet, och dessa väkte
uppmärksamhet på platsen, ty nykterhetsfrågan var då ännu ej satt under
debatt i vårt land.

Men o ve! Jag hade glömt att bladets ägare också var ägare af ett
bränneri. Han blef mäkta vred och förebrådde mig att jag »brände upp
brödet för honom». Då året gått till ända, var min man icke längre
redaktör för tidningen, och jag måste vackert vända åter till
symaskinen.

Ett par år därefter dagades det igen. En ny tidning, större än den
förra, uppsattes, och min man blef en af redaktörerna. Med fördubblad
energi grep jag åter till pennan och skref bl. a. några artiklar om
kvinnosaken, hvilka dock icke vunno genklang: frågan var för tidigt
väkt.

Så besökte den finska teatern vår lilla stad och uppförde bl. a.
»Marianne» och »Syrsan». Intrycket var djupt och uppväkte hos mig ett
oemotståndligt begär att pröfva mina krafter på det dramatiska området.
Naiv som jag var, grep jag utan betänkligheter värket an och skref
»Murtovarkaus» (Inbrottsstölden), en folkpjes, hvari en ung flicka
oskyldigt misstänkes för tjufnad på grund af en eländig trollkarls
intriger. Sanningen uppdagas emellertid af en landsstrykare,
Hoppulainen, en lustig sälle, lättsinnig och godhjärtad, för resten
styckets bästa figur, tagen lifslefvande ur värkligheten, sådan som jag
fann honom en marknadsdag på Jyväskylä torg.

Då jag hade hunnit ungefär till midten af stycket, dog min man till
följd af hjärninflammation. Jag blef enka efter tretton års äktenskap,
med sju barn, af hvilka det yngsta föddes nästan sju månader efter min
mans död. Min far hade dött några år förut, -- min mor lefde ännu, men i
ganska små omständigheter. Jag hade ingen att lita till och var dessutom
sjuk. Framtiden låg mörk framför mig; jag visste ej hur jag skulle
lifnära min stora familj. Min far hade gjort konkurs, men jag beslöt mig
för att flytta till Kuopio och börja samma slags handel som han hade
drifvit. Jag afslutade »Murtovarkaus», sände den till finska teatern och
trodde nu att jag var tvungen att för alltid afstå från literär
sysselsättning.

Efter barnets födelse aftogo mina krafter till det yttersta. Lifskampen
blef mig för tung, och jag var nära att duka under. Vanvettet närmade
sig hotande. Jag greps af en förfärlig själsångest och måste under flere
nätter be tjänsteflickan och de älsta barnen vaka öfver mig, ty en
ofattbar makt ville våldsamt tvinga mig att dräpa det yngsta barnet. Den
gamla personligheten i mig kämpade emellertid af yttersta förmåga och
segrade småningom. Sjukdomen kvarlämnade dock en plågsam, årslång
nervsvaghet.

Därunder hade finska literatursällskapet tillerkänt mig ett pris för
»Murtovarkaus». Stycket uppfördes första gången våren 1882 och gick
under mycket bifall sju aftnar å rad (Helsingfors hade vid den tiden
omkring samma invånareantal som Bergen nu). Det har sedan uppförts
hvarje säsong. Och man uppmuntrade mig att fortsätta. Jag hade under
tiden fått min butik i ordning och såg att den gaf mig tid nog öfrig
till annan värksamhet. Jag skref därnäst »Roinilan talossa» (I Roinila
gård), ett idylliskt sommarstycke med ängar och råmande kor, kärlek,
förvecklingar och till slut bröllop. Stycket uppfördes 1883 och mottogs
mycket vänligt både af publik och kritik. Det var ingen som hälst
tendens i något af dessa stycken. I det hänseendet hade icke ens den
mest nogräknade något att anmärka. Dock jo, det fans ju nog några
hedervärda fruar, som förfärades öfver det oerhörda lättsinnet hos en
mor, en enka med sju barn, som midt under sina allvarliga
lifsförhållanden kunde sätta sig ner och skrifva teaterstycken. Och
likaledes hade några af de mest vaksamma prästerna allaredan i
»Murtovarkaus» spårat betänkliga tecken till osedliga och
kristendomsfiendtliga tendenser, hvarom de då också utgöto sig i några
provinsblad.

Vid denna tid läste jag Georg Brandes' »Hovedstrømninger» samt arbeten
af Taine, Herbert Spencer, Stuart Mill och Buckle. Och jag kände mig
omsider frigjord från de dogmer och fördomar, som hade hållit min själ
bunden och belastat mitt samvete med alt möjligt djäfvulstyg. Jag greps
på nytt af reformifver och skref »Työmiehen vaimo» (»Arbetarens
hustru»), hvari jag skarpt angrep all lagarnas orättfärdighet mot
kvinnorna, de orimliga religiösa begreppen, männens dryckenskapslast och
lättsinne, kvinnornas dumhet, ytlighet och fördomsfullhet, kort sagdt,
alt ondt och vrångt jag visste i världen, -- och den tiden kunde jag
nästan icke uppdaga något godt i den. Där är en bitter satir i stycket,
men det innehåller ingen djupare psykologi och är ej häller i något
hänseende konstnärligt moget. Icke desto mindre gjorde det ett mäktigt
intryck, då det uppfördes 1885, och höjdes af några till skyarna, medan
andra utgöto sin vredes skålar öfver det. Man skonade mig icke; det
haglade med beskyllningar och skymford. Jag framstäldes som ateist, --
föräldrar förbjödo sina barn att gå i mitt hus, jag miste en hel hop af
mina vänner, och det kräfdes öfverhufvud ett visst moraliskt mod hos dem
som blefvo kvar att våga kännas vid mig. Men det var naturligtvis icke
blott på grund af »Arbetarens hustru». Jag hade skrifvit artiklar i
samma anda, naturalistiska noveller och därtill förvillat ungdomen genom
att läsa upp för den ur Brandes' Hovedstrømninger. Det fans uppenbart
icke en värre människa i landet den tiden än undertecknad. Fromma
människor uppdiktade och utbredde de orimligaste historier, i tron att
de därmed gjorde Gud en välbehaglig gärning, -- man beklagade mina
stackars barn, som hade ett slikt vidunder till mor, o. s. v. Och
själffallet utöfvade alt detta en återvärkan på mig.

Det själstillstånd, hvarur »Arbetarens hustru» hade framgått, var en
känsla af lifslust, mod och kraft, hvilket alt dock kanske dolde en
sjuklig upphetsning af nervsystemet. Så skedde ett omslag. Hjärnans
öfveransträngning, de många våldsamma angreppen på mig och smärtan öfver
att mista mina vänner värkade en hög grad af nedstämdhet. Jag måste nu
på nytt bära ett oafbrutet själslidande, en känsla af lamhet i hjärnan,
som lät mig frukta det värsta. Jag greps af en obeskriflig bitterhet mot
mitt land och tänkte starkt på att utvandra.

Men tanken på en mission lefde fortsättningsvis i mig. Jag ville kämpa
till det sista för de undertrykta och förorättade. Och så skref jag
»Kovan onnen lapsia» (»Olyckans barn»,) en skildring af proletariatets
elände, slutande med förtviflan, brott och fängelse. Detta stycke
uppfördes blott en enda gång 1888, då det också utkom i tryck. Dess
vidare uppförande blef förbjudet, det ansågs för revolutionärt,
uppviglande. Därtill kom någonting för mig oväntadt: det
tillintetgjordes också af kritiken, icke blott den konservativa, utan
också, på få undantag när, af den frisinnade kritiken.

Jag hade altså på ett bedröfligt sätt fått afsked från teatern; min
författarevärksamhet ansågs numera knapt på något håll värd någon
uppmuntran. För visso fick jag den tiden besanna Renans ord: »Mycket
stark och mycket klok må den vara, som af plikt, äregirighet eller ett
omildt öde kallas att blanda sig i den stackars mänsklighetens
angelägenheter.»

Jag fann nu för godt att hvila mig på mina lagrar en tid -- till stor
fördel för mitt hem och mina nerver. Det följande året miste jag genom
döden två af mina bästa vänner och en högt älskad, fullvuxen dotter. Och
nu kände jag mig som förd fram ända till evighetens portar, jag fick en
friare, klarare blick på lifvet. Hugg och slag träffade mig icke mera,
och icke kände jag mig häller längre kallad att utdela några själf. Jag
gick ut ur kampen och blef endast en åskådare. Men därtill kommo de
tryckande politiska förhållandena, som läto befara en mörk framtid för
vårt folk. Den sista resten af bitterhet försvann, arbetslusten vaknade
igen, och jag hade häller icke mera den ringaste lust att lämna mitt
fädernesland. Jag skref därnäst »Papin perhe» (»Prästens familj»), en
objektivt hållen skildring af söndringen mellan det gamla och det unga
släktet. Detta stycke har uppförts i år på finska teatern ett halft
dussin gånger förutom i provinserna. Det mottogs med välvilja af
kritiken.

Egentligen är jag icke till freds med någonting af hvad jag hittils
skrifvit, men hoppas härefter kunna skapa någonting bättre, eftersom jag
ju ännu har tretton år igen till mitt sextionde år, d. v. s. den ålder,
då alla författare borde »slås i hjäl», som det heter.

Jag kan icke med bestämdhet säga huru ofta mina första stycken äro
uppförda, men hvarje år har ett eller annat af dem uppförts i
hufvudstaden eller i provinserna, likasom de också ofta anlitas vid
sällskapsspektakel. »Arbetarens hustru» uppfördes ett halft dussin
gånger på Nya teatern i Stockholm 1886.

Det är för mig likaså svårt att afgöra från hvem af mina föräldrar jag
har ärft mina literära intressen. Men jag förmodar att likasom jag har
mina anletsdrag och hufvudets form från min far, men ansiktsfärgen från
min mor, så äro också mina själsegenskaper arf från bägge, --
känslolifvet arf från min mor, förståndslifvet från min far.

Jag ser att jag blifvit mycket vidlyftig. I stället för de korta
upplysningar som Ni egentligen bad om, har jag berättat Er en lång
historie. Jag förstår det icke riktigt, men jag fick plötsligt lust att
för en gångs skull kasta en blick tillbaka öfver hänfarna dagar. Använd
däraf hvad Ni har bruk för och förlåt, om jag har tröttat Er för mycket.

                                          Med utmärkt högaktning
                                               Minna Canth.



BARNFLICKAN.



Barnflickan.


-- Stig upp, Emmi, hör du inte att frun ringer! Emmi! Voj, voj, den
flickan, hvad hon sofver tungt. Emmi! Emmi!

Slutligen fick Silja litet lif i henne. Emmi satte sig upp, mumlade
något och gnuggade sig i ögonen. Men förfärligt sömnig var hon.

-- Hvad är klockan?

-- Öfver fyra.

Öfver fyra? -- Tre timmar hade hon sofvit; först klockan half två hade
hon fått kärlen torkade, ty föregående afton hade det, likasom så ofta
förut, varit främmande, och därförinnan hade hon i tvänne nätter fått
vaka för Lillis skull, då frun varit på bröllop och barnet ej velat
nöjas med sockertotten. Var det underligt om hon var sömnig?

Hon var bara tretton år. Och hennes fötter värkte alltid om morgnarna,
så att hon knapt kunde stiga på dem. Silja, som sof i samma säng, sade
att det var emedan hon växte. De borde koppas, menade Silja, men Emmi
fruktade att det skulle göra ondt. De voro ju nog så magra redan, skulle
det ännu tagas blod ifrån dem? Medan hon sof värkte de aldrig, men
såsnart hon vaknade, började det igen. Fick hon sedan somna, upphörde
värken strax.

Äfven nu, där hon satt i sängen, värkte det i dem från knäna och ända
ned till hälen. Och hufvudet var så tungt, så tungt, att hon omöjligt
orkade lyfta upp det. Skulle hon någonsin i världen bli så lycklig, att
hon en enda morgon finge sofva tillräckligt?

Emmi gned sina fötter. Hufvudet tyngde nedåt, så att hakan vidrörde
bröstet, och ögonen slötos. Händerna hängde orörliga, hon andades djupt
och långsamt. Efter en liten stund föll hon tillbaka mot kudden.

Det ringde ånyo. Silja skuffade henne med armbågen i sidan.

-- Det är då märkvärdigt att man inte kan få den tossan att lyda. Upp
med dig!

Hon skuffade henne ännu engång med sin hvassa armbåge i bröstet; det
gjorde så ondt, att Emmi skrek till.

-- Huru många gånger skall man väcka dig, innan du ids stiga upp?

Emmi stapplade upp ur sängen; hon var alldeles yr i hufvudet och höll på
att falla omkull.

-- Skölj ditt ansikte med kallt vatten, så klarnar du bättre, rådde
Silja.

Men Emmi fick ej tid därtill, ty klockan hördes ånyo. Hon fick kjolarna
på sig, slätade med båda händerna sitt hår, gned sig i ögonen och
skyndade in.

-- Jag har ringt tre gånger, sade frun.

Emmi svarade ingenting, utan tog blott Lilli, som låg bredvid modern, i
sina armar.

-- Ömsa tort på henne och lägg henne i vaggan; hon somnar ändå ej mera
här hos mig.

Frun vände sig på andra sidan och slöt ögonen. Vaggan stod i rummet
bredvid; dit gick Emmi nu med barnet. Sedan hon lindat det, började hon
vagga och sjunga. Någon tanke vaknade alt emellanåt hos henne och afbröt
sången.

-- Hs .. hss .. s. Aa .. aa .. aa .. a. Somna bort mitt barn, somna. Ro,
ro till skären, plocka åt barnet bären -- och ... -- herreje, hur sömnig
jag är. -- Plocka så mycket som båten bär -- Skynda sen hem medan dager
är -- Silja, den lyckliga människan sofver ännu. -- Tre, tre små
pepparkorn. Katten blåser i silfverhorn. Hs .. hss .. hss .. s. Aa .. aa
.. aa .. aa .. a.

Lilli somnade, och då lade sig också Emmi raklång på golfvet invid
vaggan. Hon stödde hufvudet mot armen och var inom ett ögonblick
försänkt i djup sömn. Hon visste af ingenting, fastän Lilli så godt som
genast vaknade, gned sig om näsan och blickade omkring sig förvånad
öfver att ej finna någon i sin närhet. Hon försökte stiga upp, men kunde
ej, utan föll på sidan, så att hon fick hufvudet öfver vaggans kant. Nu
observerade hon Emmi, blef glad och försökte jollrande att få fatt i
henne. Vaggan vickade. Hon föll ut och stötte hufvudet mot meden.

Ett häftigt skrik.

-- Gud välsigne!

Emmi blef likblek, då hon såg barnet bredvid sig på golfvet. Hon tog
hastigt upp Lilli i famnen, vysjade henne, visade ljuset och gungade
henne på armarna. Med fasa tänkte hon på att frun hört skriket. I sin
nöd glömde hon att taga reda på om barnet hade stött sig, eller om det
endast grät af skrämsel.

Frun öppnade dörren. Emmi var nära att svimma, det svartnade för hennes
ögon.

-- Hvad går åt henne?

-- Ingenting.

Emmi visste ej hvad hon svarade. Instinktlikt uttalade hon ord, af
hvilka hon om möjligt hoppades räddning.

-- Hvarför gråter hon då så där? Naturligtvis måste det finnas någon
orsak.

Emmi anlitade fåfängt alla medel för att lugna barnet.

-- Gif henne åt mig, sade frun. Barnet mitt, mammas egen skatt, hvad
fattas dig? Herre gud, hon har ju en bula i pannan!

Hon såg på Emmi, som stod där rådlös.

-- Huru har hon fått den här, säg? Är du stum?

-- Jag vet inte.

-- Du har säkert fält henne. Kanske från vaggan?

Emmi tystnade och såg ned.

-- Jaså, du vågar inte mera neka. Hvilket odugligt och vårdslöst stycke
du är! Först låter du barnet falla, och så narras du till på köpet. Det
var en olycka att jag alls tog dig. Men det säger jag dig att du ej mera
nästa år får stanna här. Skaffa dig plats annorstans, hvar hälst du får.
Jag för min del bryr mig inte om dig, om jag så aldrig fick någon
piga..... Tyst, mitt gull, tyst, mammas eget barn. Nog skall mamma
skaffa dig en bättre sköterska till nästa år, gråt inte.

Lilli upphörde att gråta, då hon fick bröstet, och efter en stund smålog
hon redan förnöjd, oaktadt tårarna ännu glimmade i ögonen.

-- Så, min älskling, så, skrattar du redan mot din mamma? Mitt eget
barn, är du glad igen? En sådan ful bula du har i pannan.

Lilli grät ej vidare den dagen, hon var glad som förut, kanske till och
med gladare. Skrattade åt Emmi, stack fingrarna i hennes mun och ref
henne i håret. Emmi torkade med hennes lena hand sina kinder, hvilka
hela dagen vättes af tårar, stora som tranbär. Och när hon tänkte på att
hon efter sex veckor ej mera skulle få hålla det mjuka, ljufliga barnet
i sin famn och kanske icke ens få se mer än en skymt af det i fönstret,
där hon eländig och öfvergifven gick förbi på gatan, då följde den ena
tåren så hastigt på den andra, att de flöto tillsammans och bildade en
liten vattenpuss på bordet.

-- Se på det här, se på det här, sade hon åt Lilli, som genast började
klotta däri med fingrarna.

På förmiddagen fick frun främmande, doktorinnan Vinter och rektorskan
Sivén, båda två fina och förnäma, fastän icke på långt när så fina som
vår fru, sade Silja, och detsamma tänkte äfven Emmi för sig själf.

När Silja förde in kaffe, bad frun henne säga till Emmi att hämta in
Lilli för att visas åt de främmande. Emmi klädde på henne den allra
vackraste mössa hon hade och satte för henne en splitter ny haklapp. Hon
såg så söt ut med dem, att Emmi först måste be Silja komma och se på
henne, innan hon fördes in.

Fruarna gåfvo sin förtjusning luft, så fort Emmi med barnet uppenbarade
sig i dörren.

-- O, så söt!

Och så täflade de om att taga Lilli i famnen, kyste och kramade henne
och skrattade.

-- Så söt, så söt!

Emmi stod ett stycke ifrån och smålog. Hon viste ej rätt hvad det var,
detta »så söt, så söt,» men slöt af alt att det måtte betyda någonting
utomordentligt godt.

Hastigt blefvo de dock allvarsamma. Frun berättade någonting -- hvad
kunde det vara? Emmi förstod ingenting, emedan det sades på svenska.
Emellertid gissade hon hvad det var, då hon såg deras ansikten antaga
ett förfäradt uttryck.

-- Herre gud, herre gud, nej, men tänk, stakkars barn! sade de.

Tre par ögon riktades först ytterst medlidsamt mot blånaden i Lillis
panna och sedan fulla af fasa mot Emmi.

-- Ett sådant stycke!

Emmi såg på mattan, på golfvet och väntade att från taket någonting
skulle falla ned på hennes hufvud för att krossa henne med ett enda
slag, eller slunga henne djupt under jorden. Ty säkert fans ej i hela
världen någon så brottslig varelse som hon. Utan att våga lyfta upp sina
ögon, viste och kände hon det till och med i fingerspetsarna och tårna
att de alla sågo på henne, dessa fina, förnäma fruar, som själfva aldrig
begingo något misstag. Huru skulle det ens hafva varit möjligt, de, som
voro så utomordentligt kloka och stodo så högt öfver andra vanliga
människor.

-- Nu får du föra bort Lilli, hörde hon frun säga.

Emmis händer hade plötsligt blifvit så slappa, att hon fruktade att
fälla barnet, om hon nu tog det i famnen.

-- Hör du?

-- Där ser ni nu hurudan hon är, sade frun åter på svenska.

Emmi kunde med möda taga de få stegen till fruns stol. Endast hoppet att
åter komma ur deras åsyn bort till barnkammaren gaf henne krafter
härtill. Eller kanske var det af gammal vana som armarna åter lydde och
fullgjorde sin skyldighet likasom förr.

Hon lade Lilli i vaggan, satte sig själf på pallen bredvid och visade
henne leksaker. Men Lilli lyfte upp bägge benen och fattade i fötterna
med sina händer. Detta tykte hon var en så rolig lek, att hon skrattade
högt. Emmi skulle också skrattat, om hon icke varit så sorgsen och haft
en sådan kväfvande känsla i strupen.

Hon förundrade sig där hon satt öfver att hon i morse icke påmint sig
ett medel mot sömnen, som hon ofta begagnat sig af, nämligen att med en
nål sticka och skrapa sina armar. Däraf hade nu uppstått hela denna
stora, ohjälpliga olycka, som skulle ödelägga hela hennes lif.

Sent om aftonen, då alla andra redan lagt sig till hvila, gick Emmi ut
på gården. Det var mörkt och tyst, men himmeln ofvanför var stjärnklar.
Hon satte sig på nedersta trappsteget för att tänka öfver sin nuvarande
belägenhet och sin framtid. Inte blef den ljusare af att hon tänkte
därpå, tvärtom syntes den henne endast mörkare, och hvart hon än såg
omkring sig, var det skumt och svart som natten.

Hon lämnade sina egna bekymmer och såg upp mot det höga blå, där
himlaljusen brunno så klart. Hvilka voro väl de lyckliga, som fingo
vistas däruppe bland dem? Och hvilka af alla dem som nu lefde skulle få
komma dit? Månne någon enda piga? Men helt säkert alt herrskap.
Naturligtvis, de voro ju redan här nere så mycket bättre än andra. Hon
undrade om det var människorna eller änglarna, som brukade tända de där
ljusen om kvällarna. Eller blefvo människorna änglar, då de kommo dit
upp? Och små barn, som dogo tidigt, hvem månne vaggade och skötte dem?
Eller kanske behöfde de ingen vård i himmeln?

Silja öppnade dörren och ropade henne in.

-- Hvad i världen sitter du därute i kölden för?

-- Hör på, Silja, sade Emmi, då hon klädde af sig, hvarför äro vi pigor
så dåliga?

-- Vet du inte det?

-- Nej.

-- Därför att vi måste vaka så mycket. Vi hinna synda dubbelt mera än
andra. Ser du, för herrskapet, som sofver ända till klockan åtta eller
tio, blir mången synd ogjord.

Kanske var det så. Om hon till exempel fått sofva längre på morgonen,
hade Lilli icke genom hennes förvållande fallit ur vaggan.

Tredje legodagen inträffade följande söndag. Emmi fick sin orlofssedel
med tillsägelse att gå till kyrkbacken.

Där var ofantligt mycket folk, både sådana som ville städsla tjänare och
sådana som sökte tjänst. De stodo i stora flockar och tyktes alla ha
vänner och bekanta, med hvilka de likasom slutit förbund.

Emmi kände sig så öfvergifven och ensam. Hvem skulle vilja ha henne i
sin tjänst, liten och oansenlig som hon var?

Hon stod vid kyrkväggen med sin orlofssedel och väntade. Husbönder och
värdinnor gingo i kors och tvärs förbi, men ingen såg ens på henne.

Icke långt ifrån henne sutto några unga karlar på kyrktrappan.

-- Hör du flicka, kom hit, ropade en af dem till henne.

De andra skrattade och hviskade sins emellan.

-- Kom nu bara, seså, hvad funderar du på? Kom och sätt dig här med oss.

Emmi rodnade och gick litet längre bort. I detsamma mötte hon en herre
och en fru. Kanske var det ändå inte riktigt herrskap, eftersom frun
hade duk på hufvudet och herrns kläder voro mycket slitna.

-- Men den där, sade herrn, pekande med sin käpp på Emmi. Hon kan väl
inte ha stora anspråk. Eller huru?

-- Jag är nöjd med hvad herrskapet vill ge, svarade Emmi sakta.

Ett svagt hopp vaknade inom henne.

-- Hvad gör man med en sådan? Månne hon ens orkar bära en vattenså?

-- Det kan jag nog.

-- Och kan du tvätta byke?

-- Nog har jag gjort det också.

-- Vi taga henne; hon ser hygglig och stillsam ut, sade herrn.

Men frun tvekade ännu.

-- Kanske är hon sjuklig, eftersom hon är så mager.

Emmi tänkte på sina fötter, men vågade ingenting säga af fruktan att
herrskapet då genast skulle kassera henne.

-- Är du sjuklig? frågade herrn, betraktande orlofssedeln, som han tagit
ur Emmis hand.

-- Nej, hviskade Emmi.

Hon beslöt inom sig att aldrig beklaga sig, om än hennes fötter värkte
huru mycket som hälst.

Herrn stoppade orlofssedeln i sin ficka, gaf henne två mark i städsel,
och därmed var saken uppgjord.

-- Du kommer allhälgonakväll till Karvonens gård och frågar efter
herrskapet Hartonen, sade frun. Men redan allhälgonakväll.

Emmi gick hem.

-- Till ett dåligt ställe kom du, sade Silja, som kände detta herrskap.
Ett fattigt och tarfligt hus, och frun är ett sådant utskott, att en
tjänare aldrig stannar hos henne ett helt år. Hon mäter ut maten med
mått och det mycket knapt till.

Emmi rodnade häftigt, men fann sig i detsamma och svarade:

-- Huru skulle de goda ställena förslå åt alla? Några få nöja sig med de
sämre och tacka sin lycka att de ej behöfva gå ut och tigga.

Hon tog Lilli i famnen och trykte sitt ansikte mot barnets mjuka kropp.
Lilli fattade med båda händerna i hennes hår och jollrade »tä tä tä tä».



BORT FRÅN HEMMET.



Bort från hemmet.


Fanny kom hem från fortbildningslärovärket. Hon lade böckerna och ett
par häften ifrån sig på bordet i tamburen och tog af sig ytterplaggen.

Man höll på att städa i salen. Modern stökade där tillsammans med
tjänsteflickan. Genom den öppna dörren tittade Fanny ett ögonblick in
och undrade för sig själf, hvarför man just så här vid middagstiden hade
tagit itu med ett dylikt arbete. Det var väl af någon särskild orsak.

Hon brydde sig ej om att fråga, utan tog sina böcker och ämnade just gå
in i sitt eget lilla rum till vänster om tamburen, då modern i detsamma
upptäkte henne.

-- Hör du, Vanny!

Fanny stannade.

-- Det kommer främmande i eftermiddag. Kan du gissa hvem? Nå kom nu hit
närmare. Inte orkar jag skrika ända dit. Gissa nu.

-- Jag kan inte.

-- Försök, försök!

-- Det kommer en fästman åt er, sade Rika skrattande.

Fanny såg på henne med besvärad min.

-- Ja, ja, det är sant.

Moderns ögon lyste af stolthet.

-- Ja visst, hvad är det du ser ynklig ut för; friare kommer det i kväll
och riktiga doktorer på köpet. Gissar du inte ens nu? Nå du är då en --!
Doktor Sprooper kommer hit. Ja hvad säger du till det? Det var fasligt
hvad hon ser bortkommen ut. Jo, jo -- våran Vanny blir doktorinna, hon.
Doktorinna Sprooper.

-- Doktor Broberg! utropade Fanny förvånad. Kommer doktor Broberg hit?
Huru vet mor det? frågade Fanny på finska.

-- Alltid går du på med din finska och kallar mig »äiti», fast jag tusen
gånger sagt dig att vi äro bättre folk och inte pigor och drängar. --
Huru jag vet? -- hon afbröt sig och steg litet bakåt för att se om det
hade lyckats henne att få gardinerna lagda i likadana veck som de,
hvilka syntes i kommerserådets fönster på andra sidan gatan.

-- Ja, huru jag vet. Doktorn sade det själf åt pappa, när pappa träffade
honom hos Vellmans herrskap.

Fannys hjärta krympte ihop.

-- Bad pappa honom komma?

-- Jo, så brukar man.

-- Men hvarför? Ack hvarför?

-- Så du bråkar! Pappa, skall jag säga dig, är handelsman och inte någon
hökare bakom disken och kan be en doktor till sig precis lika bra som
Vellmans.

-- Men han är ju inte alls bekant och har aldrig varit hos oss.

-- Hvad gör det. Han kommer nu första gången. Du säger att han inte är
bekant. Nå pappa har ju sett honom hos Vellmans i går. Hörde du inte?

-- Första gången hade han bort komma själf, objuden.

-- Prata inte råsk. Om pappa inte ber honom, kommer han naturligtvis
inte. Där ser du nu Rika, sade modern på finska, vänd till pigan, hvad
sade jag? Inte är det häller henne i smaken. En märkvärdig flicka, hon
förstår inte sitt eget bästa.

-- Ni är ju riktigt fjollig, fröken Vanny, sade Rika och skrattade, där
hon låg på alla fyra vid kakelugnen och torkade golfvet. Er pappa
skaffar er friare, och ni --

Fanny hörde inte mera, ty hon skyndade bort i sitt rum.

Det ville alls inte gå att läsa den dagen. Tre, fyra gånger gick hon
igenom samma sida utan att förstå hvad den innehöll.

Slutligen fälde hon boken i sin famn och lät blicken glida ut genom
fönstret. Man forslade varor till gården, fadern stod i magasinsdörren
och tog emot dem. Karlarna krökte sig djupt under de tunga mjölsäckarna.

Fanny kände en svidande smärta i bröstet, samma känsla, hvilken redan i
barndomen kommit henne att vrida sig likt en mask på metkroken. Redan på
första klassen, då hon observerade att kamraterna i hemlighet fnittrade
åt moderns fasliga svenska eller gjorde narr af hennes löjligt
utstofferade klädningar.

Modern kom in, svettig af det myckna bråket.

-- Klockan är sju. Skall du inte börja laga dig i ordning? Tag den
vackra ljusröda klädningen.

-- Inte så här hemma, mamma.

-- Visst skall du sätta den på dig.

-- En sådan dräkt bär man blott på danser eller andra större
tillställningar.

-- Alltid är du sådan. Om jag säger något, så visst är du alltid färdig
att gräla emot.

-- Snälla mamma --

-- Hit kommer mycket främmande, fabrikör Vellmans herrskap och
handelsman Ahlholms och målar Saxmans och guldsmed Lindemans. Det blir
tillräckligt stor tillställning skall jag tala om. Så kommer det ännu
många andra.

-- Ja, mamma räknade upp dem vid bordet, afbröt Fanny. Men min gråa
klädning vore ändå lämpligare; den är inte så utstyrd och garnerad.

-- Det gör ingenting. Rimsorna och grannlåterna göra den bara fin. När
pappa vill visa sin dotter åt en doktor, så måste hon göra sig vacker,
det hjälper inte. Och din nya brosch och guldkeden skall du också taga
på dig. -- Seså, skynda dig nu, de komma strax.

Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.

En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet,
stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen
blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin
förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till
tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om
dräkt, såsom modern bestämt.

I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru
Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit
mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen
guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på
halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta
idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn
rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet,
det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och
den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika
anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af
silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på
hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de
velat säga: se på oss! -- hvad äro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år,
mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var
hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret
ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt
utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af
densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet,
och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små
tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på
sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några
långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en
rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden
lik, hvarken ful eller vacker.

Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon
petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde
kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon
alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt
åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det
för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.

I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan,
midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm
omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu
mera och gaf ökadt eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken
allmänt benämdes »kalendern», af orsak att hon på det allra noggrannaste
kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själfva.
Hon hade ett märkvärdigt godt minne. Hon kom precis ihåg huru många
klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar hvar och en af
hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de
kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken
bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i
någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta
svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan
konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför,
slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman,
hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto
välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser
angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred,
hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass,
klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.

-- Guvernörens son och han äro nu så ovanligt goda vänner. Hvarenda dag
går han hos Alfred.

-- Har ni hört hvad guvernörskan sagt? -- försökte fru Lindeman
inflicka.

Men fru Ahlholm höjde rösten:

-- Och här om sistens, då han var sjuk, så skickade han genast efter
Alfred för att komma och leka med sig -- Plewna, eller hvad de må ha
spelat.

-- Hvad guvernörskan sagt -- bjöd fru Lindeman åter till att kila in.

Fru Ahlholm höjde rösten ännu mera.

-- Och där måste gossen sedan bli hela dagen, ända till kvällen. Han
fick till och med äta vid samma bord som guvernören själf; guvernörskan
hade presenterat honom, och så hade de placerat honom vid guvernörens
sida.

Fru Lindeman drog häftigt sin stol åt sidan, närmare de andra fruarna,
och började hviska till dem:

-- Den låter då aldrig någon annan säga ett ord. -- Om Fellmans
bjudning, vet ni, hade guvernörskan sagt att det inte var fint alls,
rysligt mycket mat, men alt illa tillredt. Husan var hos oss och
berättade om det. -- Se, där kommer ju Fanny. -- Hon sänkte rösten. --
Nå, nog är hon nu pyntad och utstyrd. Gubben Penttinen lär ha bjudit hit
doktor Broberg -- eller Sprooper som värdinnan i det här huset säger,
hi, hi, hi, -- han hoppas nämligen få honom till måg. Men jag tror att
det är fåfängt. -- God afton, god afton, fröken Fanny! Ni blir bara
vackrare dag för dag.

-- Jag har ej sett Fanny på lång tid, sade fru Ahlholm, nog skulle det
ju passa att någon gång sticka sig in äfven hos oss, fast vi inte ha
några döttrar. Men det fins ju i stället söner, och gossarna äro i alla
fall salt i gröten, inte sant? Nå, medge du bara, äro de kanhända inte
salt i gröten?

Hon skrattade bredt, de andra fnissade också, och slutligen uppstod en
formlig skrattkör, i hvilken pappa och mamma äfven instämde.

Fanny drog sig förlägen till en knut.

-- Inte kan hon kurtisera alls, den där Vanny, började fru Penttinen
utan att fästa afseende vid Fannys bedjande ögonkast, nog blir hon ännu
gammalpiga.

-- Gammalpiga! ropade gästerna med en mun. Inte låta herrarna en sådan
flicka bli gammalpiga.

Modern myste förnöjd; denna motsägelse hade hon just sökt få fram. Men
Fanny varseblef huru fru Lindeman med armbågen knykte i sin granne och
lutade sig för att hviska något till henne. Grannen skrattade åt detta,
berättade samma sak åt sin sidokamrat, och andra, som sutto i närheten,
böjde sig äfven fram för att höra. Alla fnissade, och af de förstulna
ögonkast, hvilka de alt emellanåt riktade på modern, märkte Fanny mycket
väl att de hade roligt på dennas bekostnad.

Dessvärre märkte modern ingenting.

-- Besynnerligt att inte Vellmans herrskap ännu kommer och doktor
Sprooper inte häller.

Munterheten steg rundtomkring fru Lindeman. Men modern såg blott på dem
helt oskyldigt och fortsatte:

-- Här få vi nu sitta och sitta med torra munnar.

-- Bry er för all del inte om det, fru Penttinen. Nog orka vi alltid
vänta så länge tils doktor Sprooper kommer.

Fru Lindeman sade det mycket allvarsamt, men de andra hade svårt att
hålla sig för skratt.

På klaffen varseblef Fanny till sin förskräkkelse brännvinskarafinen och
två glas. Ämnade de åter börja tillställningen med att bjuda omkring
brännvinssupar?

Hon ämnade gå till fadern, taga honom afsides och tala med honom därom,
men just i detsamma inträdde såväl herrskapet Fellman som doktor Broberg
i tamburen, och föräldrarna skyndade hvardera att taga emot dem.

Med hjärtat i halsgropen väntade Fanny tils de nyanlända välkomnats.
Därefter skyndade hon till fadern och tog honom i armen.

-- Pappa, snälla pappa, inte brännvin. Ingenstans bjuder man sådant,
aldrig hos herrskap. Pappa skall inte göra det, hviskade hon helt sakta
på finska, hvilket språk fadern tålte bättre än modern, på grund af att
han ej begrep ett ord svenska.

Hon hade tårar i ögonen, och händerna darrade.

Men Penttinen såg med välbehag på sin dotter, hvilken stod vid hans
sida, skär och fager som en ros.

-- Var tyst, liksom jag inte skulle begripa den saken.

-- Tro mig, pappa...

-- Nåja, naturligtvis bjuds det inte åt dig eller andra unga flickor,
det förstås.

-- Och inte åt herrarna häller, snälla, gulle pappa -- bjud inte --

-- Gå nu din väg och låt mig sköta den här saken själf.

Penttinen tog brickan och slog båda glasen fulla.

Fanny gick tillbaka till sin stol.

Från en vrå såg hon sedan huru fadern gick till hvar och en med sin
bricka, trugade och tvang dem att smaka och om möjligt dricka till
botten.

-- Ingen får komma och säga att det hos oss är långt emellan suparna,
demonstrerade han, eller att vi inte traktera våra gäster, då vi engång
bjudit dem på kalas.

Nu närmade han sig doktor Broberg. Fanny vågade knappast följa honom
längre. Hon gjorde det dock, hörde och betraktade andlöst hvad där sades
och gjordes.

Broberg smålog, drog i sina mustascher och skakade på hufvudet.

-- Seså, ta på nu bara, inte ser Fanny det, och om hon också ser, så är
det ju inte desto farligare. Vi ska supa tillsammans, jag tar det andra
glaset. Nå kippis nu, vi ska dricka svärsonens skål.

-- Nej, nej, tackar så mycket, jag dricker inte brännvin, afvärjde
Broberg och drog sig tillbaka.

-- Nå hvad krusar ni nu där onödigtvis.

-- Nej tack, värkligen inte.

Och därmed måste Penttinen slutligen lämna honom.

Men han kom tillbaka, såsnart han fått alla de öfriga att inmundiga
suparna, blinkade hemlighetsfullt med ögonen och knykte Broberg i
rockuppslaget.

-- Gå ni bara bort och sätt er bredvid Fanny, det går nog an.

Fanny hörde detta. Hon härdade icke längre ut, steg upp och ämnade bege
sig till sitt rum.

-- Fanny, Fanny, hvart går du? ropade Penttinen. Kom hit först.

Fanny måste stanna.

-- Hit, hit --

Fadern tog henne vid handen och drog henne närmare.

-- Kom hit och språka med doktor Broberg.

Fanny måste lyda. Hon skulle hälst flytt bort, ut på gatan och sedan
längs landsvägen ut från staden, så långt hemifrån som möjligt, för att
icke mera på hela kvällen behöfva visa sitt ansikte för någon människa.
Men hon förmådde ej. Hon var alldeles afdomnad, såsom en dödsdömd,
hvilken icke mera hoppas på räddning. Döden hade dock varit lätt i
jämförelse med denna skam.

-- Se nu, huru hon är blyg, forsatte Penttinen. Alldeles som om det
kantänka inte vore i smaken. Men sådana äro de flickorna.

Han skrattade spetsfundigt, lämnade dem på tumanhand och vände sig till
andra.

Viljelöst och utan att veta hvad hon gjorde hade Fanny sjunkit ned på en
stol. Broberg stod framför henne, smålog förläget och strök sina
mustascher. Fanny vågade icke lyfta sina ögon från golfvet. Hennes blick
fäste sig vid Brobergs stöfvelspets och stannade där som fastnitad,
oaktadt föremålet icke egentligen erbjöd någonting särskildt
betraktansvärdt. Det var en alldeles vanlig, blankad stöfvelspets,
kanske något spetsigare än faderns, och kanske blankare också.

-- Fröken Penttinen går i fortbildningslärovärket, eller huru? yttrade
Broberg för att börja ett samtal.

-- Ja, hviskade Fanny så sakta att det knappast hördes och lutade
hufvudet ännu djupare ned.

-- Där lär finnas många elever.

-- Ja.

-- Slutar ni kanske redan i vår?

-- Ja.

-- Just när jag kommer dit såsom lärare.

Fanny glömde sig och såg hastigt upp. Skulle doktor Broberg komma till
fortbildningslärovärket nästa år? Det hade hon ej ens hört om.

-- Nämligen i historie och geografi.

I hennes ämnen! Fannys hufvud sjönk åter ned, och ögonen fästes ånyo vid
stöfvelspetsen.

Hvarför hade de honom icke redan i år. Då skulle han säkert fått andra
tankar om henne än nu. Fanny viste att lärarena tykte om henne. Genom
flit och förmåga hade hon vunnit allas bevågenhet. Och där var hon
alltid fri och liflig, då hon icke, liksom hemma, behöfde skämmas för
någonting eller beständigt darra för sådant, som hon icke rådde för och
hvilket hon icke kunde hjälpa med bästa vilja i världen.

-- Ni spelar säkert, fröken, eftersom här finnes piano?

-- Ja.

-- Skulle ni inte vilja låta oss höra någonting?

Fanny steg upp och gick tvärs öfver salen till pianot.

Två ofantliga brickor cirkulerade bland gästerna. På den ena bjöds
kaffe, på den andra bakvärk, åtminstone sex, sju olika sorter.

Kaffe ännu vid denna tid! hviskade fru Lindeman till sina grannar. Inte
har den Penttiskan reda på seder och bruk mera än hennes man. Alla
möjliga bli också nuförtiden handelsmän. Dräng var Penttinen i början,
när han kom hit till staden, det kommer jag utmärkt väl ihåg, och frun
var piga, fastän de nu äro så uppblåsta att de knappast rymmas i sina
skinn. Men det är en gammal sanning: när katten blir björn, då är han
först en riktig matador.

Hon måste afbryta sig, ty brickan kom just fram till henne. Det var göra
med att få klart för sig alla de olika brödslagen, så att för all del
ingen sort af misstag skulle undgå henne. Hon samlade famnen full af
bakvärk med ena handen, medan hon i den andra höll den fylda
kaffekoppen. Men likafullt kastade hon en lysten blick efter brickan, då
den fördes bort, osäker om huruvida hon värkligen fått af alla sorter,
eller om kanske någon i alla fall blifvit glömd.

-- Nog skulle de pösa, om de finge Fanny gift med doktor Broberg. Men
däraf blir intet, det säger jag. Det vågar jag slå vad om. Hur skulle
han vilja blifva släkt med sådant obildadt folk! Öfver sin
köpmansvärdighet stoltsera de och tro att ingen här är deras gelike.
Pyh! en köpman, liksom det vore hela världen! Konkurs göra de förr eller
senare hvarenda en. Där är sen hela den härligheten.

Hon afbröt sig, då hon stoppade en stor, i kaffekoppen blött
hvetebrödsbit i munnen. Den hann hon knappast ordentligt svälja, innan
hon redan fortsatte:

-- Och inte tycker jag för min del att den där Fanny är något så
särskildt, hon får ju knappast ordet ur munnen. Och hemma hörs hon inte
uträtta det bittersta. Sitter bara med boken i handen -- hyh -- hvad har
man för nytta af ett sådant beläte? Ingalunda vill någon, som riktigt
begriper sig på saken, ha henne till hustru.

På samma sätt gick det vidare. Den andra behöfde blott höra på och
bifalla.

-- Jaså, Fanny ämnar börja spela? myste fru Ahlholm. Jag undrade just
hvarför hon så hastigt lämnade doktor Broberg.

-- Ja, hvarför pratade hon nu inte med Sprooper, sade fru Penttinen, nog
skulle hon ju hunnit spela litet senare.

-- Fanny, kom hit! ropade fru Ahlholm, vi ha någonting att säga dig, din
mamma och jag.

Fanny kom. Fru Ahlholm böjde sig öfver bordet och hviskade så att alla
hörde:

-- Lämna du spelningen till litet senare och gå och tala med doktor
Broberg igen. Inte vet du när du en annan gång träffar honom.

Hon drog sig tillbaka, skrattade och blinkade hemlighetsfullt med
ögonen. De andra fruarna logo förnöjdt, och af deras uppsyn märktes att
de nog förstodo hvad fru Ahlholm åsyftade och att de af fullaste hjärta
instämde.

Men Fanny rodnade och blef så förlägen, att hon icke viste hvad hon
skulle göra.

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet. Doktor Sprooper
vill nog gärna prata med dig.

-- Han bad mig just spela! fick Fanny fram.

-- Jaså, bad han? Nå det var en annan sak, nog måste du ju spela då,
eftersom han bedt. Och spela nu riktigt vackert, ropade modern efter
henne.

Hon spelade utantill några mindre stycken, hvilka ingen hörde på. Doktor
Broberg försökte till en början göra det, men han måste snart afstå, ty
samtalet, gick så länge musiken varade, i ett enda högljudt sorl,
hvilket öfverröstade den fullkomligt. Först när musiken upphörde,
tystnade äfven sorlet för ett ögonblick, och alla vände sig till Fanny
för att tacka henne.

Fru Ahlholm vinkade henne till sig.

-- Ser du nu -- herrarna sitta redan omkring toddybordet, och inte lära
de bege sig därifrån i hast. Hvad var det jag sade nyss? Du skulle bara
ha trott mig.

Fanny smålog tvunget. Detta skulle naturligtvis föreställa skämt, man
måste väl då småle. Och på det sättet slapp man åtminstone att svara.

Hon ämnade draga sig åt sidan, men fru Ahlholm höll henne tillbaka.

-- Sitt här. Gå inte bort. Hvarför skulle inte ungdomen ibland kunna
sitta med de gamla, synnerligast då andra unga ej finnas till hands.

Där måste Fanny sedan sitta och höra på deras prat. Naturligtvis hade
hon bort deltaga i samtalet, men, oaktadt alla ansträngningar, kunde hon
ej hitta på någonting att säga.

För öfrigt var det omöjligt att länge orka följa med deras prat. Hon
försjönk småningom i sina egna tankar.

Hon hade engång träffat doktor Broberg på skrinnskobanan. De hade
blifvit presenterade för hvarandra och skrunnit tillsammans en stund. Då
hade Fanny känt sig friare och gladare än någonsin förr. Också efteråt
hade hon gärna erinrat sig detta ögonblick. Men nu, härefter --?

O, om hon blott kunde glömma alt, begrafva sig i sina böcker och icke
bry sig om någonting annat.

Den kvällen samtalade hon icke vidare med doktor Broberg. Men då
gästerna begåfvo sig bort, uppmanade fadern denne att besöka huset och
bekräftade uppmaningen med en förstulen blinkning. Fanny stod där
bredvid, hörde och uppfattade alt, fastän hon icke lyfte sin blick från
golfvet.

Inom sig beslöt hon ställa så till, att doktor Broberg aldrig mera
skulle träffa henne, ej ens på gatan -- hon skulle nog kunna undvika
alla tillfälliga möten.

Knappast hade en vecka gått, förrän Penttinen berättade att han ånyo
bjudit doktor Broberg till dem. Denne kom dock ej, utan föregaf hinder.

Fanny begrep nog den egentliga orsaken härtill och bönföll hos fadern
att han icke någonsin mera skulle förnya inbjudningen.

-- Jag kommer inte in, pappa, då här äro ungherrar, jag kommer bestämdt
icke in. Jag skäms så förfärligt, när pappa alltid talar på det där
sättet.

-- Kantänka nu! Jag skulle kanske inte få skaffa man åt min dotter.

-- Jag bryr mig inte om man. Jag gifter mig aldrig.

-- I det fallet gifter jag bort dig med våld. -- Du skulle kantänka inte
gifta dig! Alt skall man höra. Men så säga ju flickorna alltid. Och ändå
vilja de så gärna.

-- Det säger jag att inte blir du någon gammalpiga, föll modern ifrigt
in.

-- Om pappa hälst skulle lofva att aldrig mera bjuda doktor Broberg hit.
Lofvar pappa?

-- Nej, det gör jag visst inte.

-- Snälla pappa --! Inte lönar det sig ju i alla fall. Han bryr sig inte
om mig -- och jag bryr mig inte om honom.

-- Visst bryr han sig om dig, det skall du få se. Och du skulle inte bry
dig om honom? Om en doktor! Väntar du kanske på en grefve?

-- Ja, samma jag säger, blandade sig modern i samtalet, kanske du väntar
på en grefve!

-- Jag väntar hvarken på en grefve eller på någon annan. Nog kan jag ju
försörja mig själf, så snart jag slutat fortbildningslärovärket. Jag
blir lärarinna.

-- Och gammalpiga! -- Nej Vanny, däraf blir intet sålänge jag har
någonting att säga, invände modern. Vi ha inte kostat på dig och skolat
dig för att du skall gå och bli gammalpiga. Hyi!

Hvarken Fannys böner eller tårar hjälpte. Såsnart Penttinen träffade
doktor Broberg, bad han honom alltid besöka dem. »Fanny har så ledsamt
efter er», tillade han dessutom ibland.

Men då han berättade därom hemma, blef det riktigt galet. Fanny grät
hvarje dag i en hel veckas tid och hvarken åt eller talade.

-- Du är då en riktig fjolla, sade modern.

Fanny svarade icke ett ord, utan grät ännu häftigare. Fru Penttinen blef
redan ängslig för huru det slutligen skulle gå med dottern, då hon icke
fick henne lugnad.

-- Hvarför talade du om det för henne, grälade hon på mannen. Hon gråter
sig ju blind.

Slutligen upphörde dock Fannys tårar, och då hon äfven eljes föreföll
lugn och stillsam, trodde föräldrarna att hon glömt hela saken. De
märkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stället för den forna
skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag.

Men de skulle innan kort få erfara den.

Vårterminen led mot sitt slut, då Fanny en dag berättade att hon antagit
tjänst såsom folkskollärarinna i Pöllismäki, långt borta i norr. På
fortbildningslärovärket hade läraren frågat om någon af kandidaterna
hade lust att bege sig dit. Lönen vore liten, endast sexhundra mark, och
dessutom låg skolan flere mil från kyrkbyn i nordostligaste hörnet af
socknen, hvarför där antagligen skulle komma att blifva något ensligt
och ledsamt.

Fanny var ej rädd härför. Ensamheten var frihet, och ur ödemarken
hägrade mot henne skog och sjö, blomstrande ängar, solsken och
fågelsång; just dit längtade hon. Och hon anmälde sig för tjänsten.

Kamraterna förvånades.

-- Hvad tänker du på, Fanny? Nog yppa sig ännu bättre ställen. När man
är ung, begrafvar man sig inte i vildmarken. Du är ju alldeles tokig.

Men Fanny stod vid sitt beslut, och tjänsten gafs åt henne.

Först när saken var definitivt afgjord, talade hon om det hemma. Modern
slog ihop händerna och satte sig. Fadern blef stående med öppen mun och
kunde först ingenting säga, utan stirrade blott på modern.

-- Folkskollärarinna i Pöllismäki! ropade modern slutligen. Aldrig i
världen!

-- Jo visst.

-- Tror du att vi äro så fattiga att vi ej skulle ha råd att hålla dig
hemma? sade fadern, såsnart han litet hämtat sig från sin första häpnad.

-- Inte är det därför.

-- Men hvarför då?

Fanny svarade icke strax.

-- Säg hvarför?

-- Därför att jag vill bli lärarinna.

-- Nog får du väl plats här i staden, blott du väntar litet. Här finnas
ju så många skolor.

-- Här vill jag inte bli. Jag far hällre till landet eller någon
annorstans.

-- Hon vill bort hemifrån, sade modern och såg på fadern.

-- Har du det kanske inte bra här hos dina föräldrar? frågade fadern. Du
har det till och med altför bra. Du får alt hvad du någonsin önskar.
Eller har du någonting att klaga öfver? Fattas dig någonting?

Fanny slog ner ögonen, vände på boken, som hon bar i handen, och sade
ingenting.

-- Säg då ut! Fattas dig något?

-- Nej, hviskade hon och sänkte hufvudet ännu djupare.

-- Nå ja. Men hvarför vill du då bort? Och om det hälst vore till ett
ordentligt ställe, men dit, rakt till bondlandet, midt uppe i ödemarken.

Fanny kunde ju inte säga hvarför. Hon ville endast bort och stod fast
därvid trots föreställningar, böner, hårda ord och hotelser.

-- Tror du dig komma till rätta med sexhundra mark, frågade fadern en
gång. Det räcker ju inte ens till mat, än mindre till kläder? Af mig får
du ingenting, inte en penni, var säker på det. -- Om du stannar hemma,
köper jag åt dig ljusgrått siden till klädning från kommerserådets här
midt emot. Nyss inkommet, utmärkt vackert. Har du sett det?

-- Nej, men inte bryr jag mig om det.

-- Om du inte bryr dig om det, så tag något annat, som bättre faller dig
i smaken. Jag ger dig genast pengarna i handen, om du bara lofvar att
lämna dina galna funderingar och bli hemma. Du behöfver ej arbeta för
ditt bröd, nog orkar jag föda dig alltid. Du får roa dig så mycket du
någonsin vill. Fara från bal till bal, dansa och flänga omkring och inte
sörja för någonting. Så gifter du dig efter några år -- jag borgar för
att du här skall få fästmän tillräckligt att välja på. Men där? I
Pöllismäki blir du säkert gammalpiga.

-- Hvad skulle där finnas annat än bönder, klagade modern.

-- Inte bryr jag mig om några friare.

Och därvid blef det. På sitt lugna och stillsamma sätt var Fanny
ståndaktig i sitt beslut. Hvarken fadern eller modern kunde invärka på
henne det ringaste.

De sörjde. Modern grät flere gånger, och så ofta Fanny såg det, blef hon
alltid ängslig till mods. Hon kände nästan samvetskval, men det oaktadt
kunde hon ej tänka på att bli hemma. Hela hennes varelse uppreste sig
bestämdt däremot.

-- Du skulle hällre fara till Helsingfors, Fanny, sade fru Ahlholm, åt
hvilken modern engång anförtrott sina bekymmer. -- Det vore ändå något
helt annat. Du skulle få gå på teatern, på cirkus och i modemagasinen,
voj, voj, ändå, nog är du riktigt fjollig som inte vill till
Helsingfors. Dit skulle din pappa gärna låta dig fara.

-- Ja, pappa räknar minsann inte på pengarna, sade modern.

-- Ser du nu! Och därifrån skulle du återvända så fin och förnäm att det
inte vore litet. Kom nu med mig, jag ämnar mig just dit i höst.

-- Jestandes, Vanny, jag går på minuten och talar med pappa om saken.

-- Nej, gå inte mamma, gå inte. Inte har jag lust att fara till
Helsingfors.

-- Det är således blott ditt eget tycke du följer, utropade fru Ahlholm
och blef så vred att hon rodnade ända upp till öronsnibbarna. -- Jag
trodde att Fanny fått så mycken bildning, att hon skulle veta lyda sina
föräldrar och framför alt annat rätta sig efter deras vilja. Men nu ser
jag att jag grundligt misstagit mig på dig. En sådan halsstarrighet har
jag ännu aldrig sett.

-- Och inte jag häller, sade fru Saxman, hvilken äfven var närvarande.

Fru Ahlholm rätade på ryggen och kastade en vredgad blick på Fanny. Fru
Saxman åter runkade på sitt hufvud från höger till vänster och från
vänster till höger och kunde icke nog beskärma sig öfver att en ung
flicka skulle behandla sina föräldrar på ett sådant sätt.

Fru Penttinen brast ut i gråt.

-- Vi hafva hållit henne som i glasskåp, sade hon, turvis torkande sina
ögon och snytande sin näsa. Aldrig har pappa sagt nej och inte jag
häller, hon må ha begärt hvad som hälst. Men inte har hon ändå varit
nöjd; ofta ha vi märkt -- --

-- Säg inte så, mamma.

-- Nej, hon har inte varit belåten sen häller, det har man ju nog sett.

-- Fanny är ett otacksamt barn, yttrade fru Ahlholm, full af ädel vrede,
ett otacksamt barn, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar.

-- Hoj, oj, oj, som inte bryr sig det ringaste om sina föräldrar,
ackompanjerade fru Saxman, och nu vaggade hela hennes kropp från vänster
till höger och från höger till vänster.

-- Hör du nu, Vanny, hvad alla människor säga.

Och för att också andra sade det, var modern desto djupare öfvertygad om
att Fanny svårt felat mot sina föräldrar. Hon grät därför dubbelt värre
och ansåg sig lida en oförrätt, hvars make väl ännu icke blifvit spord i
världen.

Fanny satt där som en arm syndare, med händerna i kors. Knappast vågade
hon se upp, så dålig och oduglig föreföll hon sig själf.

Hon var redan på väg att ångra sig. Hade hon värkligen lof att lämna
sina föräldrar och vålla dem sorg och saknad? Den tanken sved i henne
och gjorde henne beklämd.

Men hon förestälde sig hurudant lifvet skulle blifva här hemma. Man
skulle styra ut henne och bråka med henne ännu värre än förr. Man skulle
skryta med henne inför alla människor, hon skulle visas och bjudas ut åt
ungherrarna.

Nej aldrig! Hon skulle icke kunna stå ut med det. Hällre hvad som hälst.

Och hon lyfte upp hufvudet. Sade icke ett ord, utan såg blott allvarligt
framför sig. Ett djupt lodrätt veck hade bildat sig emellan ögonbrynen,
och läpparna slöto sig tätt tillsammans. Hennes beslut var oryggligt.

Dagen för afresan kom. Hemifrån följde ingen henne till båten. Rika
skulle nog hafva kommit, men fadern och modern förbjödo det. Föräldrarna
sade knapt farväl till henne. Med tungt sinne gick Fanny ensam gatan
utför.

Men morgonsolen lyste klar, vid stranden var det lif och rörelse,
vågorna plaskade muntert kring båtens sidor, och sjön låg vidöppen så
långt ögat kunde nå. Färden begynte, bekymren veko och blefvo efter, ty
långt borta i fjärran hägrade en ny, förhoppningsfull framtid.



AGNES.



I.


Hon var mitt ideal i skolan. Jag kunde ibland under timmarna sitta och
betrakta henne, så att jag ej alls viste hvad saken gälde, då jag
oförmodadt fick en fråga. Jag rodnade, kunde icke svara, fick af läraren
en förebrående blick och kom så åter för en tid ihåg att egna honom min
uppmärksamhet.

Agnes ögon beundrade jag isynnerhet. De voro stora, ovala och bruna,
öfverskuggade af långa, mörka ögonhår. Blicken var djup, något svärmisk
och afspeglade alla de minsta känslouttryck och skiftningar. -- Just
emedan dessa ögon alltid voro så lifliga och själfulla, tröttnade man
icke att betrakta och beundra henne.

Hon var i sanning vacker: hyn frisk och hvit, på de sammetslena kinderna
en skär rodnad, pannans bländande renhet förhöjdes af svartglänsande
lockar, och mot den hvita nacken gjorde de slingrande hårflätorna en
utmärkt effekt.

Skönheten ensam skulle dock icke betydt så mycket, om icke därjämte hela
hennes väsen varit fullt af ett fint, hänförande behag, hvarje rörelse
mjuk och graciös, växten vacker, gången smidig och lätt. Ingen var
närmelsevis lik henne.

Men jag beundrade henne icke allenast för dessa yttre egenskapers skull.
Snart skulle jag fått nog af dem, om hon till sitt inre varit ihålig och
tom, såsom skönheter vanligtvis sägas vara. Men äfven i andligt afseende
stod Agnes högre än vi andra. Hon var både klartänkt och skarpsinnig
samt begåfvad med en ren, fläckfri karaktär och en brinnande sträfvan
efter kunskaper och alt upphöjdt i allmänhet. Blotta tanken att Agnes
kunde misstaga sig eller göra någonting klandervärdt föreföll mig
alldeles omöjlig. Om jag någonsin tvekade eller icke kunde klargöra för
mig hvad som var rätt och hvad orätt, frågade jag mig endast: huru
skulle Agnes i detta fall handla? Sedan gjorde jag så, som jag antog att
hon i mitt ställe skulle gjort.

Agnes' tysta klander värkade på mig mycket djupare än det straff jag
erhöll af läraren. Jag mins ännu ett exempel härpå.

Vi hade en morgon kommit för tidigt till skolan. Klockan var half nio
och lektionen började först klockan nio.

-- Vi ska' gå att spatsera, Lisi, föreslog Fanny; hennes håg stod alltid
till upptåg och själfsvåld.

Jag var genast färdig, och vi lyckades öfvertala Anna att komma med.

Vi gingo ganska långt, ett stycke utom tullporten, skrattande och
pratande. Visserligen hade vi ingenting särskildt att skratta åt, men
den inre belåtenheten och lifsglädjen måste på något sätt ge sig
uttryck. Naturligtvis glömde vi både tidens gång och skolan.

Ett vedlass kom körande emot oss.

-- Snälla husbond, tag oss med på lasset, vi äro så trötta, bad Fanny
med klagande röst.

-- Ja, tag oss upp på lasset, inte väga vi mycket!

Han stannade och såg leende på oss.

-- Månntro ni skulle hållas där uppe?

-- Det göra vi nog.

-- Nå stig opp då och försök.

Vi klängde upp ett, tu, tre, och sutto sedan uppspetade i höjden,
ofvanpå vedträna, nöjda och belåtna.

Himmel, hvad det var roligt!

-- Skola vi åka så här genom staden?

-- Ja, låt oss göra det!

-- Nej, men tror ni vi våga? frågade Anna.

-- Hvarför skulle vi inte våga? Fanny kastade trotsigt hufvudet bakåt.

-- Naturligtvis våga vi, försäkrade jag.

Hästen gick i skridt längs stadens gator, människorna tittade på oss som
på undervärk, men vi behöllo vår upphöjda plats och bevärdigade dem
blott med stolta blickar.

-- Hvart skola vi köra? frågade karlen.

-- Till fruntimmersskolan.

-- Hvar fins den?

-- Den där gula gården vid torghörnet.

Han ämnade således köra oss ända fram.

-- Hvad skola flickorna säga, då de se oss komma åkande till skolan på
ett vedlass? De skola då ändtligen bli förvånade!

Vi hade svårt att hålla oss för skratt, men försökte dock se allvarsamma
ut, låtsande som om vi inte alls vetat att en slik färd var någonting
ovanligt.

Slutligen voro vi utanför fönstren. Där inne var märkvärdigt stilla. Vi
kastade en sidoblick dit. O himmel -- timmen hade redan börjat!

Stoltheten försvann hastigt och på samma gång glädjen.

-- Hvad skola vi göra? Huru skola vi våga gå in? Och hvad skola vi säga?
Hvem går först?

Hästen hade stannat utanför porten. Högst modstulna klefvo vi ned, utan
att ens komma ihåg att tacka vår vänliga körsven.

-- Hvem går först in i klassen?

Fanny kastade åter hufvudet bakåt, slog upp dörren och steg in -- -- Jag
följde, fastän icke fullt så modigt. Anna bildade eftertruppen, hela
hopen räddare än vi.

Den allmänna uppmärksamheten vände sig mot oss och, följda af allas
blickar, sökte vi att undfallande smyga oss fram till våra platser.

Därefter begynte genast ett strängt förhör, på hvilket domen omedelbart
följde. En timmes arrest? Pyh -- det gjorde ingenting, det kunde man
gärna stå ut med efter ett sådant trefligt äfventyr. När kvarten kom,
brydde vi oss icke mer det ringaste om hela bestraffningen.

Flickorna samlades omkring oss.

-- Huru långt åkte ni på vedlasset?

-- Ända ifrån Kotkankallio.

-- Du milde! Och igenom hela staden?

-- Naturligtvis!

-- Herrejess! Mötte ni inte någon?

-- Jo visst, många. Till exempel biskopen.

-- Gud! Och han såg er?

-- Naturligtvis såg han oss. Men vi låtsade inte alls märka honom.

-- Nej, men tänk!

-- Ja, tänk!

De sågo med stora ögon på hvarandra och på oss. Vi beundrades. Och vi
voro något belåtna.

Vi täflade om att skryta med vår djärfhet. Människorna hade skyndat till
fönstren för att betrakta oss, de mötande hade stannat på gatorna, men
vi hade icke brytt oss om någonting! -- Ett sådant äfventyr hade ännu
ingen upplefvat, och vi skulle häller aldrig i världen glömma det.
Makalöst roligt hade vi haft, lasset var ännu därtill så förskräckligt
högt -- säkert var där minst en famn ved på det! Och inte skulle hvar
och en vågat göra det, knappast någon enda flicka i hela skolan utom vi
tre.

Vår stolthet kände naturligtvis inga gränser. Flickorna omkring oss
upphörde icke att himla sig. Vårt anseende hade stigit otroligt, det såg
man tydligt på deras blickar.

Agnes satt ett stycke därifrån och hörde på, men sade ingenting. Hon
vände långsamt bort hufvudet, men jag uppfångade dock en skymt af hennes
blick. Det var alldeles nog. Jag fick liksom en kall dusch öfver mig.

Jag hvarken skröt eller skrattade mera. Jag drog mig skamflat ifrån de
andra och satte mig på min plats. Agnes ogillade vår handling --! Och nu
förstod också jag plötsligt huru förfärligt dumt vi burit oss åt.
Alldeles som själfsvåldiga pojkslynglar. Hade man någonsin sett eller
hört talas om att flickor åkte på vedlass? Agnes skulle på inga vilkor
gjort någonting sådant. Huru kunde vi vara så tokiga, hvar hade vi haft
våra tankar! Nu skulle kanske hela skolan för vår skull råka i vanrykte.
Jag kände mig högst olycklig.

Där höll Fanny alt fortfarande på att skräfla, medan flickorna himlade
sig. Det började plåga mig, deras munterhet skar mig i öronen. Agnes
bläddrade i sina böcker, hon ville ingenting mera höra. Huru djupt hade
vi icke sjunkit i hennes ögon! Jag var nästan gråtfärdig.

Jag vågade icke gå nära henne. Hon såg så allvarsam ut. Skulle hon
någonsin glömma denna händelse? Eller skulle hon hela sitt lif igenom
hysa en dålig tanke om mig? Ännu långa tider efteråt låg denna farhåga
öfver mig som en tung börda.

Jag vågade icke närmare utforska hennes sinnesstämning, ty jag var
alltid mycket blyg gentemot Agnes; aldrig kunde jag tala med henne fritt
och öppet som med de andra kamraterna, utan höll mig hälst litet afsides
eller tystnade, om jag kom tillsammans med henne. Ingen af oss kunde för
öfrigt berömma sig af att vara hennes speciella vän, åt hvilken hon
skulle anförtrott sina hjärtehemligheter. Någon sådan hade hon för
öfrigt knappast. Enhvar af oss hade sin flamma, några hade redan haft
flere, men Agnes talade aldrig om slikt. Mången lyceist höll på att
förgås af kärlek till henne, det viste vi nog, men ingen af dem hugnades
med det minsta ynnestbevis. De vågade för öfrigt icke närma sig henne,
de beundrade henne blott på afstånd, och Agnes fäste väl knappast någon
uppmärksamhet vid deras känslor.

-- Skall Agnes någonsin bli kär? undrade vi ofta. Och i hvem? Hvem skall
bli den lycklige? Fins det väl någon enda man som vore henne värdig?

Vi för vår del betviflade detta högeligen. Ty i hela världen fans ej
hennes like, kunde icke finnas, -- hvarken man eller kvinna.

Den bild, som jag från denna tid bevarar af Agnes, framstår såsom
någonting fullkomligt, någonting absolut harmoniskt och felfritt. Ofta
säger jag till mig själf: det är blott därför att jag betraktade henne
med femtonåringens kritiklösa ögon. Om jag nu skulle se henne framför
mig alldeles likadan, så skulle jag kanske uppfatta henne på ett
alldeles annat sätt.

Men då minnes jag åter att icke endast vi unga så obegränsadt beundrade
henne; lärarena och lärarinnorna gjorde det helt visst i lika hög grad.
Visserligen sade de ingenting därom åt oss, men vi uppfattade det af
deras blickar och hela deras sätt, då de talade med henne, ja, nära nog
af tonfallet, med hvilket de uttalade hennes namn, då de under timmen
gjorde henne en fråga.

Ett par år tidigare än vi skilde hon sig från skolan för att fortsätta
sina studier i Helsingfors. Under det första året skref hon ibland till
oss, under det andra året icke en enda gång. Det förundrade oss ej. Huru
skulle hon komma i håg oss, obetydliga flicksnärtor, eller vår lilla
oansenliga skola! I Helsingfors hade hon kommit in i större förhållanden
och intelligentare kretsar, hvilka bättre anstodo henne. Hon trifdes bra
där, hade hon skrifvit till oss. I själfva värket var det ju alldeles
naturligt. Inte saknade hon oss och inte kunde vi vara misslynta
däröfver....

Under många år hörde vi ingenting om Agnes. Vi hade slutat skolan och
skingrats åt olika håll. Blott några få hade stannat kvar i den forna
skolstaden.

Ännu en gång samlades dock en hel mängd af oss. Det var då jag stod brud
och firade bröllop. Till och med Fanny hade kommit från Helsingfors, där
hon för tillfället vistades. Och hon viste att berätta oss om Agnes.

-- Har ni hört någonting högst märkvärdigt om Agnes? frågade hon
plötsligt, då vi talade om våra forna skolförhållanden.

-- Hvad, säg, hvad?

-- Hon har farit till Petersburg såsom sällskapsdam åt en ofantligt rik
furstinna.

-- Agnes! Agnes till Petersburg, såsom sällskapsdam? Aldrig i världen!
Såsom sällskapsdam?

-- Ja, men tänk er, åt en furstinna; det är ju någonting helt annat än
en vanlig sällskapsdam.

-- Än sen! Sällskapsdam i alla fall, och dessutom i Petersburg.

-- Hvad ni äro enfaldiga och småaktiga, förebrådde oss Fanny. Jag tror
jag inte bryr mig om att fortsätta, då ni inte begriper någonting.

-- Jo berätta, berätta!

-- Så hör på då. Furstinnan har infört henne i Petersburgs förnämaste
och högsta kretsar, hon har till och med varit på hofvet. Agnes har
skrifvit att hon lefver i en hvirfvel af nöjen och ej hinner hämta sig
från den ena festen, förrän hon ilar till den andra. För henne är alt
detta naturligtvis ännu högst ovant, en fullkomlig sagovärld.

Nu förstummades vi.

-- Ni kunna naturligtvis inte ens föreställa er ett sådant lif i stora
världen.

Vi måste medge att så var.

-- Baler, så storartade att ni inte ens i drömmen sett någonting
liknande, operor, baletter, teatrar, konserter, lysande toaletter, det
finaste salongslif och så vidare.

Vi hörde på, fulla af undran.

-- Men månne detta i längden skall tillfredsställa Agnes? frågade jag
slutligen tviflande.

-- Om det tillfredsställer henne? Hvad skulle då tillfredsställa henne,
om ej sådant? Naturligtvis tillfredsställer det henne. Och nog måste man
medge att Agnes är som skapad för stora världen. Där kommer hon att
väcka uppseende. Tror ni inte?

Det trodde vi helt säkert. Och vi voro öfvertygade om att alla höga
herrar, baroner, grefvar, furstar och andra dylika skulle komma att
vansinnigt förälska sig i henne.

Men hon, Agnes själf? Hvem skulle hon komma att älska?

Ja, hvem skulle Agnes komma att älska, och hvem skulle hon tillhöra? Se
där en fråga, på hvilken vi ej fingo något svar.



II.


Jag hade varit gift i fem år. Jag hade tre små barn, hvilkas vård tog
all min tid i anspråk, så att jag var tämligen okunnig om världens gång.
Mina skolkamrater hade jag icke träffat sedan mitt bröllop. Ofta mindes
jag dem och tänkte att jag dock bort skrifva till Fanny; -- af henne
hade jag kanske fått veta någonting äfven om de andra. Men det stannade
vid blotta tanken, och jag kom mig aldrig för att skrifva.

I skolorna hade läseåret slutat och ferierna begynt. I staden firades en
storartad musikfest, till hvilken sång- och musiksällskap från när och
fjärran infunnit sig, äfvensom massor af andra människor från alla
landsändar.

Jag försökte äfven deltaga i festen så mycket jag hann och turade om med
min tjänarinna, ty åtminstone den ena af oss måste alltid vara hemma med
barnen. Ibland voro vi dock tvungna att stanna hemma båda två. Första
dagen kom jag något sent ut till festplanen, där musikprogrammet redan
begynt. Fladdrande fanor, gröna girlander och brokiga blommor, med
hvilka till och med husen voro utstyrda, förjagade redan på vägen
hvardagsstämning och hvardagsbekymmer. Och ju mera jag nalkades
musikplanen, desto lifligare blef intrycket af fest. Mäktiga toner ljödo
på långt håll emot mig. Vädret var det härligaste, solen sken klart,
sjön blänkte, träden voro fullöfvade, och den molnfria himmeln hvälfde
sig hög och mörkblå öfver oss. Festklädda människor skyndade förbi mig;
de hade försenat sig likasom jag.

Då jag anlände, afsjöngs som bäst med hornackompanjemang »Vår Gud är oss
en väldig borg.» En rymlig musikestrad på andra sidan om festplanen var
till sista platsen upptagen af de olika sång- och musikföreningarnas
medlemmar, hvilka alla stämt in i den allmänna stora kören. En mäktig
ström af toner böljade ut öfver den oöfverskådliga människomassan.

Jag stannade för att höra. Mitt hjärta flödade öfver af andäktiga
festkänslor, och liksom alla andra kände jag mig fattad af en varm,
patriotisk hänförelse.

Efter psalmen följde en paus. Sångarena och musikanterna stego ner från
estraden, och bland allmänheten uppstod någon rörelse.

Jag såg mig omkring, men upptäkte icke en enda bekant. Idel främmande
anleten öfveralt.

Mina ögon gledo från en läktare till en annan, men fästades slutligen
vid en dam, som stod på ena sidan något längre borta, omgifven af ett
par tre herrar, synbarligen hennes beundrare.

Hon skilde sig obetingadt från alla andra, såväl till utseende och sätt
som till sin dräkt. En snöhvit beduinkappa hängde från axlarna ända ned
till fållarna och föll i lediga, vackra veck kring lifvet, icke
döljande, utan fastmer höjande linjernas skönhet. Den lätta, eleganta
hatten med sina långa, bakåthängande plymer satt ledigt på hufvudet, och
därunder smögo sig liksom af en händelse några mörka lockar fram. Hon
var stilfull från hufvud till fot, där hon stod, rak och värdig. Men på
samma gång röjde sig i hela hennes väsen, i det sätt på hvilket hon
lutade hufvudet bakåt och höjde på axlarna, en hög grad af stolthet och
själfmedvetet öfvermod. Jag kunde icke låta bli att med förvåning
betrakta och beundra henne. Äfven andra fruntimmer hade ju denna dag
klädt sig i sina bästa kläder, men på dem såg man blott altför tydligt
att de icke buro dem ofta och att de kände sig litet främmande uti dem.
Hon däremot bar sin distingerade, eleganta toalett med sådan vana och på
ett så obesväradt sätt att man genast såg huru hemmastadd hon kände sig
i den.

Hvem kan denna kvinna vara? Är hon finska? frågade jag mig själf.

Jag kom till den slutsatsen att om hon var finska, så var hon i alla
fall icke någon af de våra, någon af medelklassens kvinnor, utan
tillhörde antagligen högre kretsar, och att hon dessutom synbarligen
vistats mycket i de stora världsstäderna. Men huru hade hon förvillat
sig hit? Vanligtvis pläga ju icke personer, sådana som hon, deltaga i
våra folkliga fester. Huru och hvarför har då hon nedlåtit sig därtill?
Eller hade hon på något underbart sätt blifvit annorlunda sinnad än
hennes gelikar?

Jag sökte läsa svaret på mina frågor i hennes ansikte, men kunde ej
komma till någon klarhet. Hon skrattade och pratade och tyktes icke
stort bry sig om sången, hvilken åter hade börjat.

Jag kom plötsligt underfund med att min uppmärksamhet till den grad var
riktad på henne, att jag blott flyktigt följde med programmet. Jag
försökte se åt annat håll och närmade mig estraden, för att höra
festtalet. Det var vackert, fosterländskt och entusiasmerande. Jag var
idel öra och hade innan kort alldeles glömt den obekanta skönheten. När
talet slutade, instämde jag af alla krafter i ett allmänt, ljudligt
lefverop för fosterlandet. Helt säkert såg jag litet komisk ut, där jag
viftade med armarna och skrek så mycket jag orkade, utan att komma ihåg
att det hvarken var kvinligt eller estetiskt. Jag var röd ända till
hårfästet, och min röst hade blifvit alldeles hes, då det nionde och
sista lefveropet förklingat.

I detsamma hörde jag att någon bakom mig nämde mitt namn.

Jag vände mig om och höll på att falla omkull af förvåning. Där stod ju
det vackra, främmande fruntimret och betraktade mig småleende.

-- Känner du igen mig, Lisi?

Jag tog ett eller par steg bakåt.

-- Aldrig i lifvet, tänkte jag i mitt sinne. Men i detsamma gick det upp
för mig:

-- Agnes!

Hon sträkte ut sin hand, och jag fattade den med hjärtlig glädje, fastän
blygheten strax därpå började ansätta mig.

Hon var så hög, så värdig och fin. I bredd med henne såg jag ut som en
landtlolla. Ännu aldrig hade min egen obetydlighet varit så i ögonen
fallande och så förarglig som i detta ögonblick. Gärna skulle jag varit
tusen mil därifrån.

Jag försökte repa mod.

-- Det var utmärkt roligt..... Jag höll på att inte känna igen..... När
har du kommit hit?

Hvad hon måtte anse mig dum och tåpig, tänkte jag på samma gång för mig
själf.

Hon sade fortfarande ingenting och besvarade icke mina frågor, utan
smålog blott.

-- Du kände säkert genast igen mig? fortsatte jag.

-- Genast, sade hon, -- så fort jag såg dig.

Hvarför i världen smålog hon så där? Eller var det hennes sätt? Jag
började känna mig alt mera besvärad, men ville icke låta henne märka
det.

-- Du viste kanske att jag bor här. I så fall var det ganska lätt att
känna igen mig.

-- Jag skulle känt igen dig hvar som hälst, isynnerhet om jag sett dig
så där entusiasmerad som nyss.

-- Ja .... jaså.... Jag var ytterst förlägen, emedan jag nu begrep
hvarför hon skrattade.

-- Du är samma, precis samma Lisi som förr.

-- Ja -- naturligtvis -- hvarför skulle jag förändrat mig? stammade jag
liksom för att urskulda mig.

-- Redan i skolan råkade ingen vid festliga tillfällen i extas såsom du.

Jag såg på henne, och min röst var litet säkrare än förut, då jag
frågade:

-- Blef du då, Agnes, inte alls entusiasmerad nyss?

-- Entusiasmerad? Af hvad?

-- Af kärlek till fosterlandet.

-- Som det där talet skulle uppväkt?

Hon fortfor skrattande:

-- Nej, det entusiasmerade mig då värkligen inte det ringaste.

-- Men visst var det ju ett utomordentligt vackert tal.

Hon rykte på axlarna, ironiskt, medlidsamt, ringaktande.

-- Barnsligt......

-- Kanske du inte lätt entusiasmeras af någonting?

-- Nej, jag tycker alt sådant där är idel naivitet.

Jag förstummades. Mina bästa, heligaste känslor idel naivitet, som mera
utvecklade människor gjorde narr af! Jag kände mig både förargad och
skamsen. Instinktlikt hade jag velat motsäga henne, men det var kanske
blott till följd af sårad egenkärlek. Nog viste jag ju redan från
skoltiden att Agnes var mig öfverlägsen. Huru mycket mera skulle hon
icke vara det nu, då hon rest och vistats flere år i stora världen. Hon
hade fått förkofra sig fritt och vidga sin synkrets, medan jag lefvat i
småstadens förkväfvande luft och blifvit ohjälpligen efter.

Agnes afbröt mina funderingar.

-- Du lär vara gift? sade hon.

-- Ja.

-- Hvilket är ditt nuvarande namn, Lisi --?

-- Reijola.

-- Alldeles riktigt. Lisi Reijola. Din man är --?

-- Advokat.

-- Alldeles riktigt, -- jag har ju hört det. Jag för min del har ej bytt
om namn, utan är alt fortfarande Agnes Verther. Nå, du har naturligtvis
barn. Huru många?

-- Tre.

-- Såå! Gossar eller flickor?

-- Två flickor och en gosse. Antti är den älsta, han har redan fylt fyra
år. Du kan inte tro huru klok han är. Han pratar och frågar om alt
möjligt, så att man inte hinner göra annat än förklara.

Det piggade genast upp mig att få tala om barnen.

-- Heter han Antti? Hvarför just Antti?

-- Det är ett så genuint finskt namn. Dessutom heter min man också
Antti.

-- Jaså -- jag förstår, namnet bör framför alt vara finskt. Nå och
flickorna? Antagligen heter den ena Kaisu och den andra Liisu?

-- Nu gissade du inte rätt, skrattade jag, fastän jag nog märkte ironin
i hennes ord. Min äldre dotter heter Aino och den yngre Lyyli. Hon är
blott sju månader, men kan redan säga »pappa» och »mamma», -- inte
alldeles tydligt ännu men åtminstone någonting ditåt; -- »bulla» säger
hon dock redan alldeles obehindradt.

Agnes hörde på min redogörelse och skrattade litet.

-- Du kommer naturligtvis och hälsar på mig? frågade jag.

-- Ja.

-- Det var roligt. När passar det för dig?

-- När som hälst. Till exempel i kväll.

-- Välkommen!

En fruntimmerskör uppträdde på estraden, och jag vände mig om för att
höra på den. Jag tykte de sjöngo alldeles utomordentligt och applåderade
ifrigt, såsom alla andra.

-- Sjöngo de inte utmärkt? frågade jag Agnes, i det jag närmade mig
henne, ty utan att märka det hade jag åter tagit några steg mot
estraden.

-- Sjöngo de inte utmärkt?

-- Utmärkt?

Hon rykte på axlarna, gjorde en litet missnöjd min och skakade på
hufvudet.

-- Månne du någonsin hört ens medelmåttig sång, då du anser det där
utmärkt?

-- Ja, men -- i min förvirring viste jag inte hvad jag skulle säga --
nog tykte jag de sjöngo både rent och med schwung.

-- Jag för min del kan inte njuta af annat än fin, musikalisk sång.
Sådana där sträfva, oöfvade röster skära formligen i mina öron.

Hvad kunde jag svara därtill? Visserligen kände jag mig sårad af hennes
kalla likgiltighet och det ringaktande sätt på hvilket hon kritiserade
alt, men å andra sidan tänkte jag att det skedde af helt naturliga
orsaker. Hon var van att se och höra så mycket bättre saker att
ingenting här uthärdade en jämförelse därmed. Nog kunde hon ju det
oaktadt älska sitt fädernesland och sina landsmän -- hvarför skulle hon
eljes kommit hit?

Herrarna, med hvilka jag först sett Agnes samtala, hade stannat på något
afstånd, antagligen för att vi skulle få prata ostördt. Men jag förstod
att de med saknad väntade på att åter få rå om henne. Jag tog därför
farväl, synnerligast som det äfven eljes var tid för mig att gå hem,
beskref hvar jag bodde och påminte henne ännu till sist att inte glömma
sitt löfte.



III.


När jag kom hem, var min tjänarinna redan i full färd med att tillaga
middagen. Jag tog skyndsamt af mig festdräkten och klädde mig i
hvardagskläder, innan jag tog vård om barnen. Jag hinner nog ännu byta
om till kvällen, tänkte jag, ty i denna litet urblekta, gamla
bomullstygsklädning skulle jag dock ej velat visa mig för Agnes.

På eftermiddagen var det Maris tur att gå till festen. Jag hoppades att
hon skulle hinna hem därifrån, innan Agnes kom. Men det tog tid innan
hon dukat af bordet, diskat kärlen, sopat köket och klädt sig. Jag såg
alt emellanåt på klockan och började redan bli ängslig, ty jag
misstänkte att hon på detta sätt skulle komma att blifva borta hela
kvällen, och huru skulle jag då reda mig? Agnes skulle naturligtvis
blifva alldeles förfärad, om hon fann mig sålunda bunden.

Slutligen gick dock Mari, och jag blef ensam hemma med barnen. Jag fick
sköta dem alla tre på en gång, men det hade jag gjort många gånger förut
och var således icke synnerligen bekymrad däröfver, fastän Lyyli med sin
kinkighet på alt sätt pröfvade mitt tålamod.

Jag förstod ej hvad som gick åt barnet. Leksakerna försmådde hon, såg ej
åt bilderböckerna, ville ej ha mat och brydde sig om ingenting. Jag bar
henne omkring från rum till rum, förde henne till fönstret, visade henne
hästarna på gatan och försökte lugna henne på alla upptänkliga sätt.
Ingenting hjälpte, hon krånglade blott alt värre.

Till råga på alt grälade de båda andra med hvarandra och voro snart midt
uppe i ett lifligt handgemäng. Antti hade röfvat en liten bjällra af
Aino och ville på inga vilkor ge den tillbaka. Jag tog den ur hans
händer, med den påföljd att han gaf sig till att gråta, så att Lyyli af
förskräckelse började skrika dubbelt värre. Jag sköt honom ut i köket
och stängde dörren. Och fastän han skrek och sparkade på dörren af
ondska, låtsade jag ingenting höra.

Dessutom hade jag fullt göra med Lyyli, innan jag fick henne att somna.
Förmanande Aino att icke ringa med sin bjällra, gick jag att se efter
hvad Antti tagit sig för i köket; där hade nämligen plötsligt inträdt en
misstänklig tystnad.

Gissade jag inte det? Naturligtvis var han i färd med odygd. Han höll
som bäst på att klottra i vattensån, dit han burit aska från spiseln,
och han hade vätt och smutsat ner både kläder, händer och ansikte och
såg alldeles faslig ut.

Jag blef förtviflad och på samma gång ledsen. Antti var ju redan stora
gossen, hela fyra år gammal; det här var ingenting annat än elakhet och
själfsvåld. Jag luggade pojken, men han gaf till ett sådant tjut att
mina öron voro nära att gå i lås. Och i samma vefva hörde jag äfven
Lyylis röst från rummet bredvid. Jag skyndade dit och såg Aino stå vid
vaggan och klämma sitt finger i Lyylis kind.

-- Har Aino väkt Lyyli? frågade jag.

-- Jo, Aino väkte, lydde det jollrande svaret.

-- Fy, hvad Aino var dum. Nu tycker inte mamma att Aino är snäll alls.

Hon drog munnen sned och såg på mig med stora ögon. Var det riktigt
sant?

-- Ja, hvarför väkte Aino Lyyli? Mamma tycker inte om en sådan flicka.

Ääää -- Ääää --

Där fick jag för det! Nu skreko de alla tre, så mycket de orkade.

-- Tyst, var tyst! Aino får inte skrika, -- Antti, mamma ger dig ris, om
du inte slutar upp att gråta. Ser ni, Lyyli stackare blir riktigt skrämd
af ert förfärliga oväsen. Men så sluta då upp, kära barn --!

Jag brast själf ut i gråt och hörde icke att det gick i tamburdörren och
icke häller att någon rörde sig i salen. Först när det stod ett elegant,
ståtligt fruntimmer på tröskeln till barnkammaren, spratt jag till.

-- Agnes!

-- God afton!

Jag torkade mina tårar och bjöd till att beherska mig.

-- Förlåt, snälla Agnes. Jag är för tillfället ensam med barnen. Men min
tjänsteflicka kommer om en liten stund; var god och stig in i salen på
ett ögonblick.

-- Ja -- låt för ingen del störa dig.

Hon drog sig tillbaka. Barnen hade fallit i förvåning öfver den oväntade
uppenbarelsen och glömt att skrika. På det sättet fick jag litet rådrum.

Jag såg mig omkring och blef förskräkt. Där stod Antti svart af aska och
genomvåt, Ainos leksaker voro spridda omkring i rummet och Lyylis orena
blöjor lågo framme, då jag nyss ej hunnit lägga undan dem. Till råga på
alt hade barnen dragit stolarna fram midt på golfvet för att leka häst.
Med ett ord, rummet befann sig i en sorglig oordning, och barnen sågo
skrämmande ut! Under dagens lopp hade äfven Aino och Lyyli smutsat ned
sina kläder, om de också icke befunno sig i samma skick som stackars
Antti.

Än jag själf då? Jag betraktade i förbigående min bild i spegeln. Jag
såg skön ut! Ögonen svullna, pannan svettig, håret burrigt och
klädningen --! Agnes hade väl aldrig någonsin haft på sig en
bomullstygsklädning, för att icke tala om en sådan här gammal och
urtvättad!

Hvad tänkte hon om mig? Och om hela mitt hem? Tid hade hon ju nog, där
hon satt i salen, att se sig omkring och förundra sig. Naturligtvis
stöttes hennes ögon af möblernas och hela bostadens enkelhet, hon som
var van att se den fina världens rikedom och lysande öfverflöd.

Jag viste ej hvad jag skulle göra. Min tjänarinna hade icke varit ute
stort mer än en timme och skulle icke ännu på en stund återvända. Lyyli
måste jag hålla i famnen, ty så snart jag försökte lägga henne ifrån
mig, började hon skrika. Jag hann ej ens byta om kläder på Antti. Och
åter började de gnälla. Hviskande försökte jag lugna dem.

-- Kära barn, gråt inte, den främmande tanten hör er. Var nu snälla, så
ger mamma socker åt er.

Min man hade visserligen på det strängaste förbjudit mig att ge dem
socker, men det hann jag ej i brådskan tänka på. De hade just fått hvar
sin bit, då han steg in köksvägen.

-- Ger du åter socker åt dem? sade han genast i förebrående ton.

-- Jaa -- när de gråta -- stammade jag till försvar.

-- Gråta? Kan man inte förhindra det på något annat sätt?

Han tog sockerbitarna ur deras händer, men o ve, hvilket oväsen där
uppstod! Ett trestämmigt skrik, så man minst skulle trott att det var
fara för lifvet.

-- Tyst, tyst, kära barn! Antti, gå in och håll sällskap åt Agnes, som
sitter där ensam i salen. Antti, slutar du inte, stora gossen, -- se så
Aino, mamma ger er ris, om ni inte äro snälla. Lyyli, gråt inte, liten
-- gå nu in, Antti, jag är alldeles uppgifven. -- Så talade jag full af
förtviflan och idkeligen vyssjande Lyyli på mina armar. Antti stod ännu
där, han uppfattade icke rätt hvad det gälde.

-- Hvad? -- Har Agnes -- har fröken Verther redan kommit?

-- Ja, ja, -- gå fort. Jag vet inte huru jag skall reda mig. Mari är
också ute.

-- Och barnen se så här ut? -- Hur i herrans namn har du stält till så
galet?

-- Ja, nå -- kära Antti, gå nu och fråga inte.

Han gick, men såg missnöjd ut. Och inte tykte jag häller det var vidare
roligt. Mina armar voro nära att brista af att hålla den tunga flickan,
och jag var förtviflad öfver att Agnes råkat se hela detta elände. I
intet fall skulle hon fått någon synnerligt hög tanke om mitt lif och
mina förhållanden, så som hon syntes förakta all borgerlighet och
hvardaglighet -- och huru ringa skulle den icke blifva nu! Anttis
missnöjda blick bragte min förargelse till sin höjd.

-- Se dit, Lyyli, ser du hunden på gatan!

Var det kanhända mitt fel, att hemmet icke var i sådant skick, att man
när som hälst kunde taga emot fina världsdamer? Mannen borde icke fordra
det omöjliga af sin hustru, då hon har tre barn och en enda tjänarinna.
Ingen kan vara salongsdam och barnsköterska på samma gång. Antingen det
ena eller det andra.

-- Tyst, Antti, låt bli att tjuta så där förfärligt.

Men Antti hade just bort få en sådan där fin och fordrande salongsdocka
till hustru. Då hade han fått se. Huru länge månne det skulle räkt,
innan konkursen stått för dörren. --

Sålunda hvirflade tankarna om i mitt hufvud, medan jag höll den lilla i
famnen och med ord sökte tysta ner de andras skrik. Och till den
slutsatsen kom jag, att min man icke alls viste uppskatta mitt arbete,
och att han aldrig någonsin hjälpt mig, huru tung min börda än varit.

Mari hördes icke af. Nu hade hon redan dröjt borta i nära två timmar.
Jag var så nervös att det knykte i fingerspetsarna. Hvad skulle jag
göra?

Hastigt fann jag på råd. Jag hade ju en vänlig granne, fru Hartman, som
många gånger förut hjälpt mig.

Jag påminte ännu engång de äldre barnen att vara snälla och lofvade
snart komma tillbaka. Lyyli förde jag med mig. Antti blef så förbluffad
att han upphörde att gråta för att stirra på mig. Han trodde säkert att
jag gick efter ris. Lyckligtvis råkade fru Hartman vara hemma. Hastigt
förklarade jag för henne i hvilken belägenhet jag befann mig, och hon
var genast färdig att komma till min hjälp.

Nu var jag räddad. Fru Hartman tog Lyyli, så att jag fick ömsa kläder på
Antti och själf åter taga festdräkten på mig.

Från salen hördes hela tiden ett utomordentligt lifligt samtal, och det
lugnade mig. Kanske saknade de mig icke altför mycket. Och för öfrigt
skulle jag ju på ögonblicket blifva färdig att gå in till dem.

Barnen hade lugnat sig och begynte så småningom egna leksakerna sin
uppmärksamhet. I detsamma kom Mari hem. Allting började reda sig, och
mitt humör blef bättre.

När jag slutligen var färdig, bad jag fru Hartman stiga in, ty Mari hade
redan tagit Lyyli i sin vård.

Men hon ville ej.

-- Inte kommer jag, inte kan jag vara i så där fint sällskap, sade hon
och gick hem.

Ganska riktigt! De hade icke saknat mig synnerligen mycket, ty de märkte
knapt att jag kom in, så upptagna voro de af sitt samtal.

De talade om musik. Agnes beundrade operan. Den var icke ensidig, i den
förenade sig till ett harmoniskt helt flere konstarter, baletten,
musiken, skaldekonsten. Arian var musikens skönaste blomma, tonernas
högsta fulländning, som behagligt smekte örat och lifvade känsla och
fantasi.

Antti motsade henne. Operan hade haft sin tid. Och någon lyckad förening
af konstarter var den ej. Den hade blott ledt till onaturliga
öfverdrifter. Baletten hade öfverskridit konstnärlighetens gränser, hade
urartat till en förlustelse, som den fina världens öfvermättnad fann
behag i. Arian åter var grannlåtsmusik, stäld på effekt, utan värme,
utan innehåll och utan annan betydelse än den, att de exekverande fingo
tillfälle att visa hvad deras strupar förmådde i böjlighet och
uthållighet. Någon gång kunde den väl utöfva en obestämd invärkan på
känslorna, men aldrig på förnuftet. Dessutom uppbygde den ej sinnet
eller förädlade anden. Altså var den ej sann konst, ty sann konst bör
tillfredsställa hela vårt väsen.

-- Och skaldekonst, sade ni? -- Antti blef ifrig. -- Kan man värkligen
påstå, att de obetydliga, smaklösa operatexterna äro poesi?

-- Nåd, nåd, afbröt honom Agnes skrattande, ni är alldeles obarmhertig!

-- Nå ja, jag afskyr värkligen dylika bravurstycken och den där eldiga
konstmusiken, som i sin aristokratiskt fördärfvade sinlighet intagit
hedersplatsen, men hvilken icke eger någon rot, emedan den helt och
hållet saknar nationell grund.

-- Men om ni också är oförsonlig gentemot den gamla operan, så måste ni
dock skänka Wagners musik ert erkännande. Den har kraft, lif, passion --

-- Men innehåller den någonting nytt?

-- Huru kan ni fråga så? Innehåller den icke alt det nya, som vårt
århundrade frambragt äfven på andra områden, -- i filosofi, i literatur,
i de sociala och konstitutionella sträfvandena? Såsom demokrat borde
åtminstone ni vara förtjust i den.

-- Just i min egenskap af demokrat är jag icke tillfredsstäld, innan
folkvisan erhåller den plats som arian nu intager.

Agnes skrattade.

-- Säger ni detta värkligen på fullt allvar?

-- Naturligtvis.

Och Antti såg så allvarsam ut, att man icke kunde tvifla därpå.

-- Tillägger ni inte: den finska folkvisan?

-- Den finska jämte andra.

-- Säg med detsamma: framför andra.

-- Kanske framför andra. Den finska tonkonsten har ännu ej hunnit lösa
sin uppgift, men den kommer att göra det i en framtid. Vänta blott!

Anttis funderingar tyktes roa Agnes utomordentligt.

-- Åtminstone sakna inte finnarna själfförtroende, sade hon med samma
lätta glädtighet, hvarmed hon hela tiden upptog Anttis ytterst
allvarsamt uttalade åsikter.

-- Nej, Gud vare lof, sade Antti. Det fattas oss icke själfförtroende.
Och icke häller uthållighet eller kraft. De egenskaperna ha våra
förfäder inplantat hos oss. Ni har kanske läst Finlands historie?

-- Nog har jag ju förr i världen läst den i skolan, fastän jag måste
erkänna att det inte är mycket jag mins af den. Men vet ni hvad? Ni
kommer till Petersburg nästa höst. --

-- Jag? Hvad skulle jag göra där?

-- Nå -- göra ett besök. Se er omkring i världsstaden.

-- Det blir väl knappast af, om jag inte får någon annan anledning.

-- Vi skola hoppas att ni får. Då skall jag föra er till italienska
operan, och vi få se om ni inte förändrar åsikt. Hon lutade sig bakåt i
soffan med säker själfmedvetenhet i blicken. -- Åh, ni skulle inte
behöfva vara många månader i Petersburg förrän --!

-- Förrän hvad då?

Agnes svarade ej genast. Hon såg blott småleende på honom med en erfaren
världsdams öfverlägsna uttryck i ögonen.

Antti svarade blott genom att frågande stirra på henne; men småningom
begynte hans blick af någon obestämd anledning likasom vekna.

Agnes märkte det nog, hon afslutade sin stumma granskning med ett
belåtet, litet skratt.

-- Förrän hvad då? Skall jag säga er det?

-- Ja, säg det!

Han var ännu allvarsam, men rösten hade blifvit mjuk, den uttrykte icke
ens närmelsevis samma kraftiga bestämdhet som nyss. Agnes böjde sig lätt
åt sidan och kastade åter på honom samma förföriska, farliga blick.

Hvar fick hon denna smältande blick, som återgaf känslans finaste
vibrationer? Hade skaparen utrustat henne med ögon olika andra dödligas?

-- Vill ni inte säga det? upprepade Antti ännu en gång.

-- Ni skulle blifva en helt och hållet annan människa.

-- Tror ni det?

-- Vill ni hålla vad?

Antti gick ett par gånger fram och tillbaka öfver golfvet utan att säga
någonting. Men Agnes skakade öfvermodigt på hufvudet, hennes drag
utvisade tydligt huru säker hon var på sin makt.

Antti stannade, lutade sig mot stolkarmen och såg Agnes rakt i ögonen.
Med nyfikenhet väntade jag på hans svar.

-- Ni misstar er. Jag skulle inte förändra mig.

-- Och likväl vågar ni inte hålla vad.

-- Hvartill skulle det tjäna? Jag har i alla fall hvarken tid eller lust
att inlåta mig på onödiga experiment. En sådan barnslighet vore ju redan
ett steg till förändring.

Där hade vi det, visste jag inte det!

Månne icke Agnes ändå blef litet förbryllad, fastän hon ej ville visa
det. Visserligen skrattade hon, men, såsom det föreföll mig, något
tvunget. Sedan blef hon hastigt allvarsam.

-- Men hör ni!

-- Ja?

-- Men om --? Om ni skulle förändra er till och med här i ert eget bo,
här i småstadens trygghet. Hvad skulle ni då säga? Om ni plötsligt midt
i edra fasta principer -- skulle vakna och finna er vara en alldeles
annan människa?

Antti smålog.

-- Hvilka barnsligheter!

-- Osvuret är bäst. Det händer så märkvärdiga saker.

Hvad åsyftade hon? Hade hon någonting i sinnet? På mig började samtalet
göra ett pinsamt intryck. För att gifva det en annan riktning tog jag
till ordet:

-- Agnes, huru trifs du egentligen i Petersburg?

-- Utomordentligt. Där är lifvet fritt, gladt, njutningsrikt --

-- Men är det inte på samma gång bra lättsinnigt?

-- Hvad gör det? Så länge det blott inte är ledsamt, tort och instängdt,
såsom här hos er. Uh, jag skulle kväfvas!

-- Nå men, nu är ni -- började Antti.

-- Ni veta icke ens af att ni lefva. Annat är det i den stora, vida
världen, där man beständigt har ombyte, och där människorna äro lifliga,
intelligenta, utvecklade -- ah, jag skulle inte mera komma till rätta
annanstädes än i Petersburg. Ja, möjligtvis i Paris.

-- Att du där får njuta mera af lifvet, det förstår jag nog. Men Agnes,
finner du där äfven värklig lycka, sinnesfrid?

Hon såg på mig och smålog ironiskt.

-- Lisi liten, du talar som ett barn!

Hon skakade på hufvudet och skrattade alt fortfarande.

-- Hör du, afundas du inte förskräckligt din katt därborta i
kakelugnsvrån? Se blott huru nöjd den är med lifvet, spinner med ögonen
slutna utan bekymmer och sorger och saknar ingenting i världen, så länge
den får mat och har det varmt. Den har fullständig sinnesfrid!

Jag blef litet förargad.

-- En katt är en katt och en människa en människa.

Hon steg upp och kom till mig.

-- Blef du stött?

En förförisk blick mötte mina ögon och fick mig genast god igen.

-- Så där, inte blir du ju ledsen för ingenting. Men nu skall jag för
denna gång lämna er.

-- Träffas vi ännu?

-- Alldeles säkert. Jag hoppas ännu ofta få njuta af ert sällskap. Eller
huru, herr Reijola?

Hon räkte fram sin lilla, hvita hand, och Antti slöt den i sin. Hvarför
tykte jag att han höll den altför länge?

-- Kommer ni i morgon på festmiddagen? frågade Antti.

-- Troligtvis, svarade hon.

-- Där träffas vi således.

Antti visade henne alldeles onödigt stor artighet genom att följa henne
ända till trappan. Och då han kom in igen, stannade han ännu vid
fönstret och såg efter henne.

-- Hvad tycker du om henne?

Antti svarade ej genast.

-- Är hon inte bedårande?

-- Bedårande? Hon? En lättsinnig kokett är hon. Fördärfvad och
njutningslysten.

Besynnerligt -- jag hörde detta med nöje. Hans klander formligen smekte
mina öron. Men samvetet dref mig dock att försvara henne. Jag berättade
huru idealisk hon förut varit i skolan.

-- Och i grund och botten tror jag ännu att hon är god, fastän hon råkat
under dåligt inflytande, tillade jag ytterligare.

-- Hon är fåfäng och hersklysten och söker göra alla män till sina
slafvar. Hade hon inte beundrare omkring sig också därute på festplanen?

-- Jo, bevars.

-- Det kan jag tänka mig.

-- Men Antti, hvad rår hon för att alla bli förtjusta i henne och låta
behandla sig som slafvar?

-- Hon kunde hindra det om hon ville, men hon vill inte -- det är jag
öfvertygad om.

Antti fördjupade sig i sina böcker, och jag vågade ej mera störa honom.



IV.


-- På festmiddagen återsågo vi Agnes. Hon satt där midt i ett stort
sällskap liksom en furstinna, omgifven af sitt hof.

Jag granskade hennes dräkt, denna högst märkeliga dräkt, hvilken såg så
enkel och anspråkslös ut och dock fullkomligt skilde sig från alla
andras toaletter. Jag tror den var gjord af någotslags foulardartadt
ylletyg, ljus-gulskiftande, af obestämd färg -- och garnerad med spetsar
och sidenband. Men huru delikat, huru fin och distingerad var den icke!
Huru smidigt smög den sig ej efter växten och huru höjde den ej till och
med ansiktets skönhet. Dräkten passade henne, och endast henne, så bra
att man inte kunde föreställa sig den på någon annan. I all sin
ögonskenliga oskuld var den utsökt och med konst och precision gjord att
framhålla hennes kroppsliga företräden.

Och Agnes var »chic». Magnetiskt drog hon allas blickar till sig. Hon
var full af lif, entusiasm, känsla, och förstod att elektricera sin
omgifning. Ingen kunde uppehålla en så spirituell konversation som hon.
Styfva, flegmatiska personer tinade upp i hennes närhet, munterheten
smittade och drog med sig äfven de allvarligaste, omedvetet befriande
dem från de vanliga konventionella banden. Jag såg till och med gamla
gråhårsmän bli helt varma och stråla af förtjusning.

Där var lif och glädje i deras hörn. Men desto dystrare och tystare var
det öfveralt annanstädes i salen. Det gjorde ett förkrossande intryck,
då man från Agnes vände blicken mot oss andra. Aldrig hade jag ännu
märkt, huru otympliga och obehagliga vi i själfva värket voro. Och huru
smaklösa, huru hemgjorda voro icke våra dräkter! Där tågade fyra gamla
fruntimmer med hvar sin tallrik upp till stekfatet, den ena efter den
andra, alla långa, smala, dystra, allvarsamma, i svarta, gammalmodiga
klädningar, som sopade golfvet. Från hufvudet hängde svarta barber nedåt
axlarna, och från axlarna åter flöto stora, svarta sjalar ända ned till
fållarna. Hade väl underjordens vålnader öfvergifvit sina fridfulla
hviloplatser för att hemsöka de lefvandes stekfat?

Men där borta fans ju i stället ungdom. Rundkindade, bastanta flickor
och tjocka, klumpiga ungherrar, hvilka dock vågade prata med hvarandra
och till och med emellanåt skratta. Jag kände dem och viste att det var
präktiga flickor och präktiga unga män, framåtsträfvande och arbetsamma.
Jag måste värkligen i mitt minne återkalla denna omständighet, ty deras
röster och talesätt klingade nu råa i mina öron, liksom äfven deras
uppträdande och hela väsen föreföll mig ofint, oskönt. Det plågade mig.

-- Lisi -- hördes Agnes' röst midtifrån herrskocken.

Hon sträkte fram hufvudet för att se mig, obetydliga, lilla varelse, som
satt i vrån bakom dem och åt gelée.

-- Vi gå ut på verandan för att dricka kaffe; kom med!

Jag lade bort min tallrik och följde dem.

Någon af herrarna bjöd papyrosser åt Agnes. Hon tog. -- Jag skrattade
litet, ty jag trodde att hon blott på skämt förde den till sina läppar.
Men mitt skratt förstummades plötsligt, då jag såg Antti bjuda eld åt
henne. Ja, Antti gjorde det värkligen -- höll omsorgsfullt stickan uppe,
tils papyrossen blifvit väl tänd och såg sedan med synbar förtjusning
huru nätt Agnes spetsade sina läppar, då hon blåste ut röken.

Jag var som ett lefvande frågetecken. Huru kunde Antti godkänna hos en
det, som han aldrig i världen skulle tålt hos en annan?

Ingen satte i fråga att bjuda papyrosser åt mig, lika litet som jag
skulle tagit emot.

De fortsatte sitt i salen påbörjade samtal.

-- Jaså, ni tror att vi äro knutpatrioter?

-- I högsta grad.

-- Men ligger det då någonting ondt däri? frågade Antti. Människan rotar
sig ju alltid djupast i hembygden och älskar intet annat med så ömma
känslor af samhörighet som naturen på den ort, där hon känner hvarje
sten, hvarje buske och tufva, där ungdomsminnena binda henne, och där
hon liksom slutit vänskap med alt och alla, -- till och med hästar och
hundar. Ett sådant förhållande ger stöd åt hela hennes lif, det är
källan, ur hvilken sedan flödar en mera omfattande kärlek, -- till
folket, till fosterlandet. Men därpå kan ni, fröken Verther, ej sätta
värde.

Agnes smålog, rökte och såg upp mot himmeln. Antti väntade på svar.

-- Eller huru? Kanske känner ni ändå en viss saknad efter hemlandet?

-- Nej, nej.

Hon skrattade och skakade på hufvudet.

-- Jag vill vara fri som himmelens fågel. Slå rot i någon liten
jordfläck? Hålla fast vid den med mitt hjärta och mina känslor? Gud
bevare! Det vore ju en förskräcklig andlig fångenskap.

-- Som man gärna lider, fröken Verther. Olycklig den människa, som icke
vill bära kärlekens bojor.

-- Ni blir poetisk.

-- Stanna här öfver sommaren, fröken Verther, så skola vi tillsammans se
oss omkring i trakten. Här är vackert, vet ni. Kanske skall ni då förstå
huru människor, som lefva hela sitt lif här, kunna varmt fästa sig såväl
vid hvarandra som vid naturen.

-- Öfver hela sommaren stannar jag inte. Men kanske blir jag här några
dagar. Det beror på hurudan ciceron ni är.

-- Skola vi redan i kväll företaga vår första utfärd?

-- Hvart skulle det vara?

-- Till Iloharju, tre verst härifrån. En härlig utsikt!

-- Skulle vi begifva oss dit till häst eller till fots?

-- Alldeles som ni behagar.

-- Hör ni! Skaffa mig en sadel. Vi rida dit.

-- Ja.

-- Värkligen? Tror ni er här få en sadel.

-- Alldeles säkert. Var fullkomligt obekymrad.

-- O, det var roligt! Då skola vi rida hvarje dag, inte sant?

-- Så ofta ni blott behagar.

Jag satt ett stycke ifrån dem. Antti såg ej ens åt mig. Det var som om
någon velat strypa mig. Men ännu hade jag icke någon orsak till fruktan.
Det var blott vanlig artighet. Ingenting annat.

Ingenting annat. Blott vanlig artighet.....

Antti hade alltid hittils blifvit ansedd för oartig. Man klandrade honom
icke därför, utan skrattade blott välvilligt och skylde på hans stela
natur.

Under Agnes' inflytande tinade han upp och förändrade sig fullkomligt.
Hvad mer? Det var ju alldeles naturligt. Hvarför undrade jag däröfver?
Och hvarför ogillade jag det?

Obesväradt fortsatte de sitt samtal. Jag kunde ej mera så noga följa
med, ty det susade i mina öron, och mina händer darrade, så att jag hade
svårt att beherska mig.

Du är då riktigt barnslig -- en riktig fjolla är du, sade jag till mig
själf.

Det hjälpte ej. Det susade fortfarande i öronen, och händerna darrade.

Slutligen tyktes Agnes lägga märke till mig.

-- Lisi liten, du kommer naturligtvis med oss i kväll?

Jag ansträngde alla mina krafter för att få min röst att låta lugn.

-- Inte kan jag rida.

Antti kom knappast ihåg mig. Han vände sig helt om emot mig.

-- Det är ju sant, det. Huru göra vi med dig, Lisi?

-- Jag stannar hemma.

Jag tvang med möda mitt ansikte att antaga ett leende uttryck. Märkte de
huru ytterst forceradt, huru osant småleendet var?

-- Nej, jag vet råd, sade Antti. Vi taga isvoschik för din räkning.

Jag kastade på honom en förvånad blick. Brydde han sig nu så litet om
kostnaden, han, som eljes brukade vara så sparsam?

-- Det blir utmärkt bra, utropade Agnes.

Men jag motsatte mig förslaget.

-- På så lång tid kan jag omöjligen lämna barnen.

-- Det lär väl vara så, sade Antti. Ledsamt nog. Men någon gång borde du
dock få roa dig. Tänk om vi skulle skaffa en ställföreträdarinna.

-- Det går inte. Barnen skulle inte komma till rätta med en främmande
person, det vet du nog.

-- Det kan väl inte hjälpas då.

Agnes kastade på mig en snabb, forskande blick, hvilken jag lugnt
besvarade. Hon skulle åtminstone inte få ana till min barnsliga ängslan.

-- Då måste vi väl bege oss dit på tumanhand, sade hon. Om inte någon af
herrarna har lust att följa med?

Flere af dem hade lust, och ett par af de yngre togo förberedelserna på
sin anpart. Där fans ju intet värdshus på Iloharju, hvarför man var
tvungen att föra med sig förfriskningar. De lofvade också bestyra om
hästarna och sadlarna.

Åh, de skulle gjort hvad som hälst blott för nöjet att få tillbringa en
afton i sällskap med Agnes.

Man beslöt begifva sig af klockan åtta, för att hinna fram innan
solnedgången. Antti och jag skildes något tidigare från sällskapet.

Jag måste genast taga barnen i min vård, kläda af dem och lägga dem till
sängs. Jag gjorde det efter gammal vana, besvarade deras frågor kort,
förströdt, och först sedan de flere gånger upprepat samma sak. Mera än
på deras prat hörde jag på Anttis steg i rummet bredvid. Han skyndade
att ömsa kostym för färden. Skulle han ens hinna eller minnas att komma
och säga farväl, innan han gick?

Det gjorde han dock.

Då han kom in, satt jag på en liten pall och tvättade Lyyli, som i
blotta linnet, skrattande och jollrande, låg i min famn. Jag låtsade ej
se honom, kastade svampen i tvättfatet, torkade med badlakanet barnets
hals och såg noga efter om icke huden inne i vecken rodnade.

-- Det är ledsamt att du måste bli hemma nu, Lisi.

Antti strök mig öfver hufvudet och böjde sig öfver mig.

Jag undersökte blott Lyylis hals.

-- Helt säkert hade du gärna kommit med?

-- Hm --

Var inte halsen värkligen litet röd på vänstra sidan? Jag böjde hufvudet
ännu djupare ned, blåste på det misstänkliga stället och torkade det
ånyo.

-- Hade du inte gjort det? Eller huru?

Hans hand gled under min haka, oemotståndligt böjde han mitt hufvud
uppåt och såg mig i ansiktet.

Jag måste svara.

-- Inte bryr jag mig om det.

-- Är det riktigt sant?

Jag försökte småle. Och ännu därtill se honom i ögonen.

Han blef synbarligen lugn.

-- Du är min egen, älskade hustru. Alltid öm, alltid tålig och alltid
god.

Och han trykte en varm, lång, mjuk kyss på mina läppar. Mitt hjärta
veknade hastigt. Jag hade svårt att hindra tårarna att stiga upp i
ögonen och försökte lösgöra mig från hans omfamning.

-- Lyyli, stackars liten, förkyler sig.

Men han släpte mig icke lös, innan han ytterligare kyst mig flere
gånger, smekt och strukit mig öfver håret gång på gång.

Han var ovanligt öm och hjärtlig, jag veknade fullkomligt, och min
bitterhet försvann. Men jag måste vända bort mitt ansikte, ty tårarna
hotade hela tiden att tränga fram.

-- Kanske är det hälsosammare för dig att komma tidigt i säng. Och hör
du, vi rida här förbi, så du åtminstone får se oss. Passa på efter en
kvart timme ungefär. -- -- Då borde vi helt säkert vara i rörelse.

-- Ja.

-- Nå, adjö då.

Ännu några kyssar, och så gick han.

Nu lät jag tårarna fritt strömma. Jag dåraktiga! Jag kunde ej förklara
hvarför jag grät. Jag var egentligen icke bedröfvad numera, fruktade
ingenting med afseende å Antti och skulle för ingen del velat att han
blifvit borta från utfärden. Nej, jag grät blott bort min egen
barnslighet.

Det kändes så lätt och bra. Lyyli skrattade och bråkade med händerna, --
jag kunde icke låta bli att krama henne. Jag trykte henne mot mitt
bröst, så att hon skrek till. Hur varm och mjuk hon var! Tårarna torkade
i mina ögon, jag skrattade och jollrade i kapp med henne.

Jag lade henne i bädden och täkte henne. Hon var själfsvåldig, bullrade
af glädje, sparkade bort täcket och sträkte upp sina små, runda fötter.

-- Vill du vara stilla, din skälm, vill du vara stilla!

Och fastän jag låtsade gräla på henne, bullrade jag med och nändes icke
sluta, ehuru jag fruktade att hon skulle blifva alldeles klarvaken och
på hela natten icke få tag i sömnen. Men hon var så ljuflig och
förtjusande söt i sitt hvita linne, den lilla bytingen, att jag
omöjligen kunde låta bli att krama, kyssa och smeka henne.

På samma gång greps jag af förvåning öfver min egen dåraktighet. Var jag
icke nyss alldeles utan orsak bedröfvad, förkrossad? Och dock hade jag
en god och trogen man, allvarlig, pålitlig, driftig, en man som mången
kunnat afundas mig. Och mina raska, trefliga barn -- huru kunde jag vara
så otacksam och så galen? Det skulle aldrig mera inträffa, det lofvade
jag heligt mig själf.

Men kanske hade en kvart redan förflutit. Jag borde ju stå i fönstret.

-- Nu sluta vi, Lyyli, du får inte skratta mera. Slut ögonen och somna.

Hon knep ihop ögonen, så att den lilla nässtumpen formligen veckades,
öfverläppen drogs upp och lät fyra små pärltänder lysa fram. Jag kunde
ej beherska mig, utan måste ännu engång trycka mina läppar mot den öppna
munnen.

Men därefter blef jag allvarsam, täkte henne omsorgsfullt och rätade upp
mig.

-- Somna nu snält, mitt barn.

Hon vände sig på sida, och trykte sin kind mot dynan. Jag gick bort.

Sedan satt jag i salsfönstret och väntade på de ridande. Det räkte ej
länge, innan hofslag hördes och de blefvo synliga. Sällskapet bestod af
omkring tio herrar, Agnes var det enda fruntimret. Men det tyktes
ingalunda bekymra henne, där hon rak och prydlig satt på hästryggen.
Stolt bar hon sitt hufvud, bystens linjer uttrykte kraft och smidighet,
den långa riddräkten vajade ledigt utmed hästens länd.

De stannade, sågo uppåt fönstren och upptäkte mig. Agnes kastade
slängkyssar, Antti blottade sitt hufvud med låtsad högtidlighet, och
äfven de andra herrarna hälsade gladt. Jag smålog, nickade lifligt
tillbaka och ropade »lycka på resan». Så läto de åter hästarna trafva
och försvunno snart från min åsyn.

Och jag kände ingen ledsnad, än mindre svartsjuka eller afund. Jag
unnade tvärtom gärna Antti detta nöje och hoppades att han skulle ändra
åsikter om Agnes samt slutligen upptäcka hennes goda sidor. Det
försäkrade jag åtminstone mig själf.



V.


-- Det var värkligen roligt, berättade Antti morgonen därpå. Skada att
du inte var med.

-- Ni dröjde länge borta.

-- Ja, vi återvände ju först närmare fem på morgonen. Jag förstår inte
huru tiden kunde glida undan så där. Vi voro alla på så gladt och
uppsluppet humör, att vi icke ens då haft lust att bryta upp.

-- Var det vackert?

-- Utomordentligt vackert. Jag mins inte att det någonsin skulle varit
så vackert på Iloharju som i går. Luften var klar, ej en vindfläkt rörde
sig, och i solnedgången uppstodo värkligen underbara färgbrytningar.

-- Och soluppgången?

-- Det gåfvo vi inte så noga akt på -- Antti blef litet förlägen. Vi
kommo oss inte för att betrakta den, där vi sutto på en bänk och
pratade, Agnes och jag.

Jag fortsatte icke omedelbart samtalet. Jag ögnade igenom tidningen, som
gossen just hämtat. Och i det jag tittade i den frågade jag liksom i
förbigående och med låtsad likgiltighet:

-- Och hvad tycker du nu om Agnes?

-- Hm..... Jag kan ännu inte säga riktigt. Jag skall först söka komma
underfund med henne.

-- Ni blefvo väl alla förtjusta i henne?

-- Inte det precis .... fastän man ju måste medge att hon är ovanligt --

-- Ovanligt intagande.

-- Intagande och intelligent. Ja -- för öfrigt hafva vi för afsikt att
fara ut och segla i dag på förmiddagen. Kanske kommer du med?

-- Jag tror knapt jag bryr mig om.

-- Hvarför inte? Kom nu och pigga upp dig litet.

Han bad mig inte närmelsevis så ifrigt som jag skulle väntat. Därför var
min röst litet bitter, då jag, fortsättningsvis ögnande i tidningen,
svarade:

-- Inte saknas jag där ändå.

-- Nå, Lisi?

Antti kom till mig och försökte se mig i ögonen.

-- Hvad betyder det där? frågade han och smålog.

-- Ingenting, Antti. Det betyder ingenting.

-- Jag började redan frukta att du blifvit svartsjuk.

-- Fy dig! När har jag förut varit svartsjuk?

Och jag trykte mitt ansikte mot hans bröst, för att han inte skulle se
huru jag rodnade.

Antti smekte min kind.

-- Det tänkte jag också. Inte är du väl så dum.

Men jag släpte honom ej. Hvilken egendomlig känsla var det, som
plötsligen bemäktigade sig mig? Ännu aldrig hade jag erfarit någonting
sådant. Jag hade alltid varit saktlig, jämn, lugn. Nu rykte en
passionerad, okänd makt mig med sig.

Jag lindade mina armar fastare om hans hals, trykte honom vildt emot
mig, sänkte mina ögon djupt i hans, -- jag var alldeles ifrån mina
sinnen.

-- Antti -- min röst darrade och jag talade i afbrutna, oroligt
flämtande hviskningar. Antti -- tycker du om mig, älskar du mig, säg!
Glömmer du mig aldrig, aldrig -- jag skulle inte stå ut med det, hör du,
jag skulle inte stå ut med det. Jag skulle säkert bli galen -- Antti, du
får ej göra det!

-- Men Lisi, hvad i all världen --?

Han blef förvånad och sökte göra sig lös.

-- Hvad nu? Hvem skulle tro --

Lugnt och kyligt besvarade han min ångestfulla ömhet.

-- Var inte barnslig. Visst tycker jag om dig, -- naturligtvis!

-- Är det riktigt sant att du tycker om mig? Att du älskar mig såsom
förr? Inte är det ju blott af pliktkänsla, som du är mig trogen, Antti?
Det är det ju inte? Inte af tvång? -- Om du vore fri, om du finge välja
ånyo, skulle du taga mig, säg? Antti, svara ärligt, ville du hafva mig
och ingen annan?

-- Hör på, Lisi, det här börjar besvära mig.

-- Hvarför svarar du inte?

-- Därför att din fråga är så ytterst oförnuftig.

Hans köld sårade mig. Mina armar löste sig och föllo maktlöst ned. Jag
vände mig bort, satte mig åter på min stol och tog tidningen i handen.

-- Hvad går åt dig, Lisi? Du har aldrig varit sådan förut!

Jag svarade ingenting, min blod svallade ännu, och tidningen skrynklades
mellan mina fingrar. Men det oaktadt hördes en röst i mitt inre som sade
att han hade rätt, att mitt uppförande var ovanligt och underligt. Jag
försökte därför lugna mig så mycket jag kunde.

Antti såg på klockan.

-- Nu är det tid att gå. Kommer du med?

Jag utkämpade ett ögonblicks tyst kamp, förrän jag sakta svarade:

-- Ja.

-- Vi skola då gå hämta fröken Verther. Hon väntar på oss.

Jag trodde mig märka att han icke kunde säga detta fullt likgiltigt. Men
hans osäkerhet framkallades måhända af mitt utbrott nyss, som han
påtagligen ansåg förorsakadt af svartsjuka.

Kanske hade han ej så orätt. Kanske låg dock mot min vilja svartsjukan
och kyttade på bottnen af min själ.

Jag blygdes och föraktade mig själf. Jag _måste_ förkväfva denna känsla,
jag _måste_ rycka upp den med rötterna.

-- Kanske går du förut, sade jag, ty jag ville visa att jag var fri från
hvarje misstanke. Jag har ännu ett och annat att bestyra om här hemma,
-- jag kommer sedan ner till stranden.

-- Som du vill.

Då jag kom ner till stranden, syntes de icke till ännu. Jag kastade mig
på gräsmattan. Där hade jag godt tillfälle att reflektera öfver alt
möjligt, ty i närheten fans ej en enda människa; litet längre borta låg
blott en pråm, där karlarna bråkade och larmade vid sitt arbete.

Kände jag icke åter ett grand af bitterhet öfver att de dröjde så länge?
Hvad fruktade jag egentligen? Att Antti skulle blifva förtjust i Agnes?
Skulle finna henne vackrare, mera intagande än mig? Men det var ju
alldeles naturligt, huru skulle han kunna annat, han var ju ej blind.
Hvilken rätt hade jag att ogilla detta? Alla andra blefvo ju också
förtjusta i henne, jag själf främst.

Och var det förnuftigt att bli ledsen på Antti därför att han icke
kommit ihåg att betrakta soluppgången, emedan han så ifrigt resonnerat
med Agnes? För min skull hade han väl inte glömt det. Kantänka, var det
någonting att undra öfver? Vi hade lefvat tillsammans många år, jag
delgaf honom alla mina tankar, de erbjödo honom ingenting nytt eller
särskildt fängslande. Och dock hade jag fordrat att -- nej, det var helt
enkelt löjligt. Jag var trångbröstad, småaktig, dum --

Förälska sig i Agnes? Öfvergifva mig och barnen? Det skulle han ej göra.
Hans pliktkänsla skulle förbjuda honom det.

Men tungt blefve det att fasthålla honom blott med pliktens band, mot
hans hjärtas böjelse. Tungt blefve det att hvarje dag erfara hans köld,
och svårt att se hans inre strider.

Skulle han efter någon tid kunna glömma? Hvem kan säga det? Kanske
skulle han altmera känna leda vid mig, och kanske skulle han till och
med börja hata mig, då hans frihet för min skull blefve slagen i bojor?
Barnen och jag skulle blott vara honom till en börda.

Vore det då icke bättre att han en gång för alla lämnade oss. Måhända
skulle han då någon gång tänka på oss med vänlighet och ömhet, kanske
till och med sakna oss, om icke förr så efter långa tider.

Lämna oss? Och resa efter Agnes till Petersburg?

Ja, hvarför inte? Sådana under hade ju händt förut. Och skulle jag ej gå
in därpå, om jag viste att han därigenom blefve lycklig?

Hvad var min kärlek, om den icke framför alt afsåg hans lycka?

Men skulle det lända honom till värklig lycka? Skulle det icke leda till
ett ögonblicks sällhetsrus och därpå till ett plågsamt uppvaknande, till
skam och ånger? Hvad skulle då rädda honom ur olyckan? Skulle han komma
till mig för att söka tröst?

Om han ej komme, skulle jag söka upp honom, vårda honom ömt och bringa
honom att glömma alla sorgliga minnen, lugna honom och -- återvinna hans
hjärta. Vinna det fullständigare än någonsin förr. Och vi skulle åter
vara lyckliga och icke skiljas förrän i döden. I pröfningarnas skärseld
skulle vi båda hafva renats....

Jag förestälde mig lifligt alt som komme att inträffa i framtiden. Till
en början skall Anttis kärlek roa Agnes; hon skall uppdrifva den
ytterligare ända därhän, att hon får honom att öfvergifva sin familj och
följa henne ut i stora världen. Där skall hon ännu någon tid, för
ombytes skull och för att göra effekt bland sina bekanta, hålla till
godo med Anttis beundran, turvis reta honom och åter vara medgörlig,
kasta honom från hopp till misströstan, och därigenom ytterligare
uppägga hans passion. Först då öfverger hon honom, drifver honom
spefullt bort ifrån sig. Antti blir sjuk och är nära döden. Jag skyndar
att vårda honom, finner honom lidande, förkrossad, söndersliten, utan en
enda vän. Han yrar vildt om Agnes, förbannar och smädar henne, ropar på
hämd, rasar och vill med våld störta upp från sin bädd. Jag stryker
sakta hans händer, torkar svetten från hans panna, hviskar till honom
ömma ord, fuktar hans torra läppar med vin och jämkar om hans kuddar.
Han lugnar sig och somnar in. Och då han vaknar, känner han igen mig,
veknar och --

Så långt hade jag hunnit, då jag såg dem komma uppe på backen. De
skrattade och samtalade lifligt. Vid vägen lågo stockar uppstaplade.
Agnes klef upp och gungade öfvermodigt på den yttersta af dem. Antti
varnade henne och bjöd sin hand till stöd. Men Agnes försmådde den och
hoppade vårdslöst ned, utan att bry sig om Anttis varningar. Detta
skulle dock troligen hafva aflupit illa, om icke Antti tagit emot henne.

-- Ni är ju som ett stygt barn, själfsvåldig och olydig, sade han. Tänk
om ni hade brutit ert ben.

-- Jag litar på min goda tur. -- Men jag tror att ni blef ordentligt
skrämd.

-- Naturligtvis.

-- Nu lofvar jag att vara snäll. Bjud mig er arm.

Agnes satte sig bredvid mig, medan Antti gjorde båten i ordning och
hissade upp seglen.

-- Hade du ledsamt i går kväll, Lisi?

-- Nej, inte alls.

Jag såg henne öppet i ögonen.

-- Värkligen, Lisi liten? Var du så förståndig?

Jag svarade ingenting. Äfven hon tystnade för ett ögonblick och
betraktade mig.

-- Hör på -- hon såg på Antti -- nu skall jag fråga dig en sak.

Hon vände sig om och sänkte rösten, då hon fortsatte:

-- Är du fallen för svartsjuka?

-- Agnes!

Jag försökte se stött ut, för att därigenom, om möjligt, dölja det
skuldmedvetna uttrycket i mitt ansikte.

-- Huru skulle någonting sådant ens kunna komma i fråga?

-- Nå, men det vore ju en ganska naturlig känsla.

-- Jag, som så fullständigt litar på Antti!

-- Jaså, af den orsaken! I det fallet varnar jag dig uppriktigt för alla
fåfänga illusioner. De följas vanligtvis af ett bittert uppvaknande.
Tror du värkligen att sådana egenskaper som förstånd, grundsatser,
vilja, pliktkänsla och hvad de alt må heta -- att de kanhända bestämma
människans lif och hennes åtgöranden?

-- Det tror jag helt säkert.

-- Hvilket barn du är!

Hon skrattade godt.

-- Nej, kära du, inte ens närmelsevis. Tro mig: förnuft, vilja och
grundsatser betyda ingenting, så fort passionerna vakna. Passionen, --
den är herre, och de andra stå helt vackert i dess tjänst, om de
öfverhufvudtaget erhålla någon plats alls.

-- På Antti stämmer detta åtminstone inte.

-- Just på din Antti stämmer det alldeles ypperligt. Han har ett
kraftigt och tillika tungt lynne. Känslorna vakna icke lätt till lif
inom honom, men då de engång gjort det och vuxit till mäktiga passioner
så -- bevare oss Gud! Ingenting i världen kan beherska dem, allra minst
hans eget förnuft.

Hon tystnade och såg på Antti, hvilken fortsättningsvis sysslade med
seglen. Blicken, hvarmed hon följde Anttis raska rörelser, var halft
reflekterande, halft road. Jag såg tydligt hvilka tankar hon närde inom
sig. Mitt hjärta sammandrogs, men jag försökte dock fortsättningsvis stå
på mig.

-- Du misstar dig likafullt denna gång, Agnes. Skulle icke jag känna
Antti, jag, som redan flere år lefvat tillsammans med honom? Ännu aldrig
har passionen fått makt med honom.

-- Det tror jag nog, ty inte lefva ni ju här, ni vegetera blott -- ligga
i en beständig halfdvala. Och detta tillstånd kan räcka ända till
grafven. Jag förstår nog, att äfven den lilla ansats till känslor och
passioner ni i er ungdom möjligen haft förkväfs och dör bort i detta väl
ordnade, hyggliga, och borgerliga lilla samhälle. Men jag säger dig: din
Antti har ännu inte alls förslöats, det kan jag försäkra dig. Låt honom
blott känna några friare vindfläktar, så får du se hvad de åstadkomma
hos honom.

-- Gärna för mig. -- Med svartsjuka kommer jag inte att besvära honom.

Agnes kastade på mig en hvass, genomträngande blick, men synbarligen
kunde hon ej hos mig upptäcka minsta anledning att misstro mina ord,
hvilka äfven denna gång öfverensstämde med rätta förhållandet.

-- Däri gör du rätt, lilla Lisi, sade hon och klappade mig på handen.
Vet du att svartsjuka är det enfaldigaste af alt. Det gör människan ful
och lifvet odrägligt för en själf såväl som för den andra. Om jag vore
gift, skulle jag tvärtom gärna se att min man nu och då vore mig
otrogen. Jag å min sida skulle på bästa sätt använda samma frihet, vi
skulle aldrig tröttna på hvarandra, då vårt förhållande alltid vore
underkastadt växlingar och sålunda hvarken skulle förslöa eller tråka ut
oss. En liten stimulus nu och då inom äktenskapet är af största vikt. En
lugn hvardaglighet är kärlekens död.

Jag hörde förvånad på henne. Denna sorgset blida och på samma gång
ljufliga sinnesstämning, hvilken mina fantasier nyss alstrat hos mig,
började försvinna, och jag hade svårt att ej bli förargad. Jag kände
plötsligt någonting dystert, främmande gentemot Agnes, och fastän jag
satt bredvid henne, föreföll det mig som om där legat miltal mellan oss.
Och i samma ögonblick förlorade hennes skönhet, hennes smältande grace
och hennes elegans all tjusningskraft i mina ögon. Nu voro de mig nästan
vidriga, och äfven hennes skarpa förstånd hade intet värde för mig.

-- Sådana åsikter passa ej för kvinnorna i norden. De skulle aldrig
kunna göra oss lyckliga.

Min röst uttrykte skarpt klander. Och klandret träffade. Agnes' ögon
flammade till, men hon beherskade sig, kastade hufvudet bakåt och
skrattade ironiskt.

-- Det behöfver du inte säga mig, jag vet det nog förut. Kvinnorna i
norden äro saktliga, trogna, ödmjuka, tåliga, sina mäns och sina barns
lydiga tjänarinnor -- vet du af hvilken orsak?

-- Emedan de anse det för sin plikt.

-- Och det tror du? Endast och allenast af den orsak att de äro svaga
och enfaldiga stackare. De _kunna_ ej vara annorlunda, däri består hela
saken.

-- Agnes --!

-- Du behöfver ej vredgas, inte menar jag allenast dig, jag talar om
kvinnorna i norden i allmänhet, -- om de finska, skandinaviska,
engelska. Och låtom oss gärna hänföra de tyska till samma kategori.

-- Det ligger större kraft i tålmodigheten, i troheten och ödmjukheten
än i någonting annat.

-- Kraft? Jo pytt! Sådan kraft äger den lägsta slaf. Örnen, som djärft
skär luften däruppe, är hvarken ödmjuk eller stillsam såsom dufvan.
Hvilken är i dina ögon den kraftfullare? -- Få vi redan komma, ropade
hon i detsamma till Antti, som hade hämtat båten till bryggan.

-- Ja, var så god, ljöd svaret.

Agnes steg först ned från bryggan och jag efter henne. Hon var visst i
djupet af sitt hjärta mycket ledsen på mig, men jag var värkligen inte
häller god på henne.

Antti fattade med ena handen i bryggan för att hålla båten stadig, och
bjöd den andra åt Agnes. Bryggan var något högre, Agnes stälde sig på
dess yttersta kant, tog honom vid handen och beredde sig att hoppa ned.

-- Ni skall inte falla!

-- Får jag stiga på ert knä?

-- Var så god.

Och Agnes steg i själfva värket först med sin lilla, nätta fot på Anttis
knä och hoppade sedan förbi honom ner på bänken.

Blodet rusade mig åt hufvudet. Med ett enda hopp var jag i båten, men
ett stycke ifrån dem, på andra sidan om seglen.

Båten vickade till så att vattnet stänkte in från sidan.

-- Lisi -- hur är du så oförsiktig?

Antti sade detta med undertrykt, klanglös röst, som om han talat i
sömnen. Att Agnes vidrört honom med foten och hennes närhet -- de sutto
tätt invid hvarandra -- hade tydligen alldeles förvirrat hans tankar.
Han såg sig obeslutsamt omkring, höll ännu med ena handen i bryggan och
kunde icke få klart för sig hvad han borde göra.

Men såg han då ej i himlens namn att alt detta blott var ett motbjudande
koketteri!

-- Gif mig skoten, ropade Agnes, sätt er vid styret och skjut ut båten!

Antti vaknade upp och gjorde som hon bad.

-- Men förstår ni er på att sköta skoten?

Han räkte henne skoten och visade huru hon skulle handtera dem.

Seglen svälde, båten lade sig på sida och sköt med fart utåt sjön, så
att vattnet brusade kring fören.

-- Så roligt! utropade Agnes.

-- Lisi, hvarför sitter du så långt borta, kom närmare! uppmanade Antti.

-- Jag sitter bra här, svarade jag.

-- Men du är ju alldeles afskild från oss.

-- Hvad gör det?

-- Nå, som du vill.

Därefter läto de mig vara, och troligen glömde de för en stund helt och
hållet min närvaro, där jag satt bakom seglen osedd af dem.

Det var väl, ty jag fick nu i fred reda mina oklara tankar. Hvart hade
mina sköna drömmar tagit vägen? Och alla mina veka, försonliga känslor,
alla goda beslut? Vacklade de så här genast i början?

Mitt sinne var fullt af vrede och förbittring, och trots alla
ansträngningar kunde jag ej öfvervinna mig själf. Jag bet mig i
läpparna, vred mina händer, förebrådde mig min svaghet.

-- Du är värkligen en svag stackare! Agnes hade rätt. Åh, du är ovärdig,
enfaldig, ömklig --

I min nöd skulle jag velat slå mig blodig. Och ingenting hjälpte! Ju
mera jag kämpade emot, desto vildare rasade det inom mig. Och jag
uppäggades än mer genom deras fortsatta, lifliga samtal, af hvilket jag
icke kunde urskilja ett enda ord, fastän jag alt emellanåt bjöd till att
lyssna.

Kanske de med afsikt talade så, för att jag ej skulle uppfatta hvad de
sade? Och hvem vet hvilka ögonkast de gåfvo hvarandra?

Jag böjde mig ned för att se dem under seglen.

Där sutto de bredvid hvarandra, Agnes något tillbakalutad och hållande i
skoten, Antti vänd emot henne, framåtböjd, med ögonen fästade på hennes
intagande ansikte.

Mot min vilja måste jag åter medgifva att det var intagande, och icke
allenast intagande, utan så bländande skönt, att mitt hjärta
sönderslets, ty det var ju alldeles tydligt att man icke kunde se detta
anlete med kallt och lugnt sinne, ej häller låta bli att betrakta det.
Anttis ögon voro som fastnaglade. Och de uttrykte en så hög grad af
beundran att --

Mina händer knöto sig kring toftens kant. Jag lyfte upp hufvudet, ty jag
förmådde ej se på dem längre.

En plötslig, rasande vrede uppsteg inom mig gentemot Antti. Jag skulle
velat slita honom i tusen stycken, tillintetgöra, krossa honom.....

Hvarför hade jag ej något vapen i handen? Jag skulle skjutit honom.
Först honom och sedan henne, denna --

Icke ens nu, då jag vid lugn sinnesstämning återkallar denna stund i
mitt minne, kan jag förstå den plötsliga förändring, som försiggick inom
mig. Jag hade alltid trott mig vara saktmodig, jämn till lynnet,
förnuftig, och likväl dolde min själ möjligheter till en dylik
öfverväldigande passion. Jag hade sträfvat att bli ödmjuk, tålig,
själfuppoffrande, och trott att jag i hemmets stilla värld öfvat mig
däri. Och när första pröfning kom, huru annorlunda var jag ej!

Jag var icke mera vid mina sinnen. Utan att känna smärta slog jag mina
knutna händer mot toften, om och om igen.

De pratade fortsättningsvis och hörde icke bullret, eller måhända fäste
de sig icke vid det.

Jag slog alt fortfarande mina näfvar mot toften, det skedde som af ett
inre tvång och det lättade mitt hjärta, -- jag slog dem, så länge att
armarna ända upp till axeln domnade och handen maktlöst öppnade sig.

-- Antti, Antti --!

Jag såg upp mot den blånande himmeln och klagade för den öfver
orättvisan, som vederfors mig. Fans där en Gud? Hörde han, såg han hvad
som skedde här nere, ransakade han hjärtats djupaste gömslen? Om han
gjorde det, hvarför var han så kall, så likgiltig?

-- Antti --!

Det trängde sig fram mellan mina sammanbitna tänder som en kväfd, dof
flämtning, hvilken rymde både raseri och klagan, hot, anklagelse och --
bön.

De hörde ingenting, de samtalade blott vidare.

Hvad hade de så mycket att tala om?

Jag drog mig längre bort på bänken, så att jag kunde se dem på andra
sidan om seglet.

Samma ställning, samma fagra anlete, samma tydliga beundran i Anttis
ögon.

Mig hvarken mindes eller saknade de. Jag var här alldeles öfverflödig.
Naturligtvis. Hvarför hade jag alls kommit med? Det hade jag strax bort
förstå och förutse.

Jag krossade dem med mina ögon, kastade på dem en blick, hvass som ett
svärd.

De sågo ingenting. Agnes skrattade högt, Antti hade sagt någonting
roligt.

Skratta ni blott! Skratta och var glada! Hvad rör er min nöd -- -- --

En galen tanke flög genom mitt hufvud.

Om jag skulle kasta mig i sjön --? Skulle icke Antti då vakna ur sitt
rus? Skulle icke hans samvete slå honom?

Och skulle han icke sedan sörja och ångra? Gamla minnen skulle lefva upp
igen, han skulle sakna sin trogna hustru, sina barns mor. De nya
intryckena skulle försvinna, och de djupare rotade känslorna återtaga
sitt herravälde.

Jag böjde mig öfver båtkanten och såg ned. Vattnet brusade, båten skar
vågorna, som höjde och sänkte sig.

Det vore blott ett ögonblicks värk --? Och deras glädje där borta skulle
åtminstone för denna gång upphöra.

-- -- -- -- Men de stackars barnen där hemma? Skulle jag aldrig mera
återse dem? Hvad skulle de stackars små säga, när deras mor hämtades hem
såsom lik?

Jag vände mina ögon från det förledande djupet och trykte händerna mot
tinningarna.

Gode Gud, hade jag förlorat mitt förstånd? Huru kunde dylika tankar
uppstå hos mig?

Åter skallade i mina öron ett skratt på andra sidan om det stora, hvita
seglet. Detta skratt skar i mina öron, i mina nerver, i mitt hjärta, i
hela min varelse.

Jag såg mig hjälplöst omkring. Vi hade kommit till Toivola, och jag
upptäkte en liten ångbåt, hvilken, på väg till staden, signalerade att
den skulle lägga till vid bryggan. Där såg jag en räddning.

-- Antti...

Han hörde ej. Med stöd af masten fick jag resa mig upp och ropa en annan
och ännu en tredje gång, innan han hörde och vände sig om mot mig.

-- Hvad står på Lisi? Sitt för all del stilla, så att du ej faller
omkull.

-- Vill du styra till stranden, så att jag slipper hem med den där
ångbåten. Jag mår så illa.

-- Mår du illa? Hvarför sade du det inte förut? Vi vända naturligtvis
om.

-- Det behöfver ni ingalunda. Ni landsätta blott mig.

-- Tror du dig komma snabbare fram med ångbåten? Slupen går nog i sida
vind lika hastigt.

-- Låt oss inte ännu fara tillbaka, sade Agnes och såg ömt på Antti.

-- Men Lisi mår illa --

Han sade detta med tveksam, låg, halft frågande röst.

-- Låt Lisi fara med ångbåten, efter hon själf vill det.

Hon smålog och nickade åt mig.

-- Icke sant, Lisi?

-- Fortsätt ni bara. Jag återvänder hälst med ångbåten.

Antti tyktes ännu ej riktigt veta hvad han skulle taga sig till. Han såg
ömsom på mig, ömsom åt stranden. Men jag märkte tydligt att hans
innersta önskan var att få stanna kvar med Agnes; han var blott generad
för att enkelt och öppet fullfölja sin önskan och låtsade därför
motsätta sig förslaget. Åh, jag förstod honom blott altför väl.

-- Men tänk om du blir ordentligt sjuk?

-- Nej, nog går det om ... bara jag slipper hem.

-- Nog går det om, upprepade Agnes.

Antti opponerade sig ej vidare, utan styrde till stranden och följde mig
upp till båten.

-- Kan jag vara alldeles lugn? frågade han, så fort han skaffat mig en
bekväm plats.

-- Ja.

Jag undvek att se på honom och besvarade hvarken hans handtryckning
eller hans farväl.

-- Inte dröja vi länge, försäkrade han mig till sist.

Jag smålog ironiskt.

-- Det rör mig ofantligt litet om du dröjer eller ej.

Jag tänkte så i mitt sinne, fastän jag viste, att det ingalunda var mig
likgiltigt.

Antti stod ännu vid sidan af båten. Jag märkte med hemlig
tillfredsställelse att han i alla fall var orolig. Men Agnes ropade att
han skulle skynda sig tillbaka, och när ångbåten satte sig i rörelse,
gjorde de sig också i ordning att fortsätta färden. Den glada stämningen
återvände...



VI.


Jag brydde mig inte om dem. Jag öfvertygade mig själf att jag icke
brydde mig om dem och att jag blott ville hem till barnen.

Ändtligen var jag hemma. Jag fick Lyyli i famnen och de båda andra
omkring mig. Huru glada de voro och huru mycket de hade att tala om för
sin mamma! Redogörelserna ville aldrig taga slut, det var alldeles som
om jag varit borta i veckotal.

De voro glada och obekymrade. Om lifvets sorger viste de ännu ingenting.

Det sved i mitt hjärta. Jag kväfde mina snyftningar och smekte barnen
under tystnad. På samma gång klagade mina tankar:

-- Er far har öfvergifvit oss -- er och mig. Han älskar en främmande
kvinna mera än oss. Vi hafva blifvit värnlösa...

Mina krafter voro uttömda. Jag bad Mari föra barnen ut att spatsera, så
att jag skulle få hvila mig i fred.

Vanmäktig af sinnesrörelse föll jag värkligen i djup sömn och sof lugnt
en eller en half timme. Då jag vaknade, kände jag mig lugnare. Barnen
voro ännu ute, i rummen var det så tyst och ljust, solen sken snedt in
mellan gardinerna.

Det som nyss inträffat framstälde sig strax för mitt sinne. Till en
början ville jag ej tro att det var sant. Det föreföll mig såsom en ond
dröm. Var det jag, som var nära att kasta mig i sjön? Var det jag, som
lämnade dem och plötsligt begaf mig bort?

Och den rasande vreden, -- sorgen? Hade jag värkligen någon orsak
därtill?

Nu, då jag var uthvilad och tänkte öfver saken, såg jag den i ett
alldeles annat ljus. Antti otrogen? Lättsinnigt förälskad i en främmande
kvinna, som han blott sett några gånger? Antti, -- han som var så stadig
och så hederlig?

Omöjligt, absolut omöjligt! Jag var helt enkelt oförnuftig och hade
varit värd att --

Jag skämdes för mig själf och beslöt att slå hela historien ur hågen och
att på allvar taga i tu med någonting. Jag sprang upp, gick ut i fria
luften och stälde mig i porten för att se om barnen icke syntes till.

På gården var alt som förr. Allting stod på sitt ställe. Där låg
Hartmans byggning med sina fönster och sin farstukvist, där
stugbyggnaden och brunnen icke långt ifrån. Där trägårdsstaketet, där
porten. Alt kände jag så väl igen, till och med sanden på marken
föreföll mig bekant.

Antti skulle glömma sin hustru och sina barn? Lämna sitt hem och följa
en främmande kvinna? Kunde man tänka sig någonting mera absurdt?

Till och med den solbelysta, välbekanta gården med alla sina vänliga
byggnader, försäkrade mig att något sådant aldrig skulle kunna hända.

Jag var åter mig själf, jag var som förut. Det var mig motbjudande att
tänka på min vilda vrede nyss, på min vansinniga sorg och mina
själfmordsplaner. Då tanken i förbigående snuddade vid dem, var jag böjd
att tro på tillvaron af någon ond ande, som osynlig lurar i vår närhet
och inväntar ett gynsamt ögonblick för att öfverrumpla själen och taga
den i sitt våld.

Jag önskade att Antti snart måtte komma hem. Det plågade mig att jag
gjort mig skyldig till en orättvisa gentemot honom. Jag hade ett behof
att visa honom, huru jag litade på honom och älskade honom.

Men Antti hördes ej af. Jag hade redan varit hemma mer än en timme. Han
hade lofvat komma strax efter mig och dröjde dock så länge...

Jag såg på mitt ur och räknade ut att fyra timmar förflutit sen vi
begifvit oss af på seglatsen. Nog hade de redan kunnat komma...

Men de hade helt säkert roligt där de voro, och hvarför skulle jag icke
unna dem det? Gärna för mig skulle de få dröja där om också till i
morgon bittida, jag skulle ingalunda afundas dem deras glädje. Tiden
skulle nog gå med barnen och allehanda göromål.

Agnes hade rätt. Det var dumt att vara svartsjuk, det var fult. Ingen
människa borde förnedra sig ända därhän att lämna dylika känslor
spelrum.

Men i öfrigt var hennes uppfattning af äktenskapet alldeles förvänd.
Tillåta sin man att vara otrogen...? Och själf begagna sig af denna
frihet?

Nå ja, man fick inte fästa så stort afseende vid hennes ord. Helt säkert
skulle hon ändra åsikt om hon blott blefve gift. Men i alla fall borde
hon ej komma fram med sådana saker, åtminstone icke inför gifta män, det
kunde medföra dåliga följder. För Antti fruktade jag ingalunda...

I alla fall var det märkvärdigt, att Antti ej stöttes af hennes gemena
koketteri. Då hon till och med täktes stiga med foten på hans knä! Om
hon tillät sig att i min närvaro gå så långt, hvad skulle hon då ej --

När jag ordentligt tog saken i öfvervägande, var det dock ej så
underligt att jag blef utom mig. För den skull behöfde jag ingalunda
hysa samvetsbetänkligheter. Antti skulle aldrig tillåtit mig att stiga
på någons knä. Och han skulle icke häller tålt att jag blifvit förtjust
i en främmande herre och fullständigt glömt min man, medan jag
koketterade för den andra.

Och hvilket intryck det gjorde på Antti! Han blef ej ledsen och tog icke
illa vid sig -- han förvirrades blott. En van och erfaren världsman
skulle i en dylik situation förblifvit kall, sett afsikten och skrattat
åt altsamman efteråt. Antti var altför enkel, altför ärlig, han föll
hufvudstupa i snaran. Hvad Agnes måtte göra narr af honom i sin själ!
Något annat förtjänade han för öfrigt icke häller.

Antti hade bort vara på sin vakt. Agnes förkunnade ju honom midt upp i
ansiktet att han skulle komma att glömma alla sina fasta principer och
bli en annan människa till och med här i småstadens trygghet...

Åter hade en halftimme förflutit, och ännu hördes de ej af.

Hvad var det jag tänkte nyss? Önskade jag Antti hem för att visa honom
min tillit och kärlek?

Onödigt! Han hade försummat mig, varit likgiltig -- så mycken stolthet
och själfuppskattning torde väl dock vara den sårade makan medgifven,
att hon ej visar sig tacksam för slikt.

Svartsjuka var visserligen någonting enfaldigt, men till slafvisk
undergifvenhet behöfde man å andra sidan ej förnedra sig....

Sålunda hvirflade tankarna om i min hjärna, och en bitter stämning
hotade att åter få makt med mig. Jag beslöt att rycka mig lös ifrån den
och springa ner till fru Hartman för att tala med henne om andra saker.

Hon satt i sitt rum och sydde.

-- Lisi, -- så roligt att du kom. Jag satt just och tänkte på dig.

-- Af hvilken anledning?

-- Har du redan hört om den sista förlofningen?

-- Nej, och inte bryr jag mig häller om att höra.

-- Bryr du dig inte om? Hvem skulle inte bry sig om förlofningar?
Trefligare nyheter kan det väl inte gärna finnas.

-- Det kan jag inte tycka.

-- När två älskande finna hvarandra och blifva lyckliga?

-- Och då man vet att detta är idel inbillning. Blifva lyckliga? I
äktenskapet? Säg mig, hvilka äktenskap äro lyckliga?

-- Men Lisi!

-- Jag afskyr de där giftermålen. -- Nå ja. Låt i alla fall höra hvilka
dessa två lyckliga äro, som nu funnit hvarandra.

-- Du är satirisk. Nu säger jag det inte mera, försök att gissa.

-- Det skulle ge mig alldeles för mycket hufvudbry.

-- En enkling.

-- Kapten Hake?

-- Och Olga Jankovsky.

-- Det är skamlöst!

-- Huru så?

-- Han har blott i fyra månader varit enkling. Den förra hustrun har
knappast hunnit kallna i grafven.

-- Enklingssorgen är snart förgången, det vet du ju nog.

-- Och nu är han väl i sjunde himmeln och förtjust att den förra hustrun
dött.

-- Det kan väl aldrig vara möjligt.

-- Kanske inte medvetet, kanske utan att tänka på det och utan att
erkänna det ens för sig själf.

-- Ja-a, människohjärtat är ett underligt ting.

-- Jag tror nästan att alla män önska att deras hustrur måtte dö, för
att de skulle få en annan, bättre.

Fru Hartman skrattade.

-- Du öfverdrifver, Lisi.

-- Sådant där förargar mig. -- Vi skola tala om annat.

-- Gärna för mig. -- Ditt ideal tyks ännu vistas i staden -- fröken
Verther, menar jag.

-- Ja, det gör hon.

-- Kommer hon att dröja länge?

-- Jag vet inte.

-- Hon har alldeles förtrollat människorna här. Herrarna göra inte annat
än springa gata upp och gata ned för att få se henne.

-- Jaså.

-- Det är inte att undra öfver. Hon är värkligen förtjusande. Jag har
aldrig i mina dagar sett maken.

-- Ja, det är hon visst.

-- Din man tyks också ha mjuknat, så styf han än eljes är. I morse mötte
jag dem på gatan, men de samtalade så ifrigt att de inte ens sågo mig.

-- Hälsade inte Antti?

-- Nej. Han såg så troget på fröken Verther, att han ingenting märkte,
fastän vi gingo tätt förbi hvarandra.

-- Någonting sådant tror jag inte har händt Antti förut.

-- Ögonen bländas af att blicka in i solen.

-- Så är det.

-- Hvart gingo de för öfrigt? Jag förvånade mig öfver att du inte var
med.

Jag hann ej svara härpå, ty Mari uppenbarade sig samtidigt i dörren med
en biljett i handen.

-- Hvad är det där för en biljett?

-- Herrn lär ha skickat den.

Jag ref upp brefvet och läste:

       -- Vänta mig ej till middagen. Vi äta i värdshuset i parken. Kom
       med om du orkar. Jag hoppas ditt illamående redan är öfver.

                                                             ANTTI.

Jag stoppade brefvet i fickan och skrynklade det.

-- Karlen väntar på svar, påminte Mari.

-- Det behöfs inte något svar. Han får gå.

Mari gick, och jag steg också upp för att taga afsked.

-- Hvart har du så brådtom? Sitt nu en stund till, bad fru Hartman.

Men jag kunde icke. Blotta tillvaron föreföll mig outhärdlig.

Jag mins icke mer, huru den aftonen gick. Troligen skötte jag om barnen,
kanske sysslade jag också i köket. Blott det kommer jag ihåg att senare,
då alt var tyst omkring mig, då barnen sofvo och Mari var i köket, fann
jag mig stående i Anttis rum, vid hans skrifbord. Jag betraktade hans
saker, hans stolar, böcker och papper. Jag gned stolkarmen med min hand,
lade askkoppen på dess vanliga plats, och sticklådan dit, där den borde
ligga.

Hvad detta var gränslöst sorgligt!

Mina ögon fäste sig vid skriftygsmattan, hvilken jag som fästmö hade
sytt ut. Gröna blad af stålpärlor på mörk botten. Då var lifvet
rosenrödt, och framtiden strålade som en solklar dag.

Antti dröjde -- månne han öfverhufvud mera skulle komma tillbaka?
Fåfängt hopp! Jag viste ju att jag förlorat honom, jag viste att han
icke mera hade en tanke öfrig för mig, att hela hans starka själ i detta
nu lågade för Agnes. Och huru hastigt hade icke detta gått! För några
dagar tillbaka var alt ännu helt annorlunda, Antti var nöjd, bestyrsam,
upptagen af sitt arbete. Jag lugn, foglig, tänkande så godt som
uteslutande på Antti och barnen, medan jag från morgon till kväll
sysslade med mina små bestyr i hemmet. Och nu --? Hvarför kom denna
förändring så oväntadt, utan någon varsel, utan någon aning till
förebud? Jag mindes hvarje detalj alt ifrån början, och jag kom till den
slutsatsen att Agnes från första ögonblicket gjort ett djupt intryck på
honom. Antti sällskapade icke gärna med fruntimmer, men så länge Agnes
var hos oss gick han ej ut ur rummet. Och huru lifligt de hela tiden
samtalade -- ja, värkligen, då kände jag ju redan dunkelt att jag var
tillbakasatt. Huru han sedan oroligt gick fram och tillbaka och huru
tydligt han gaf luft åt de stridiga känslorna i sitt inre. Han
disputerade med Agnes, men tog henne i hand annorlunda än han gjorde det
med någon annan, följde henne ända ut på trappan och stod länge i
fönstret, blickande efter henne. Han klandrade Agnes. -- -- Och däröfver
kände jag mig tillfredsstäld, min fjolla. Jag förstod icke att han med
sina ord blott ville kämpa emot sina egna känslor.

Och hans ömhet mot mig föregående kväll? Därmed försökte han lugna sitt
samvete, det var ju klart som dagen! Men jag, min stackare, uppfattade
det på annat sätt. Jag veknade fullkomligt och önskade dem en treflig
afton! Huru kunde jag vara så dum?

Och det där utbrottet af kärlek om morgonen? Jag bet ihop tänderna, när
jag kom ihåg det. Huru kan man förnedra sig så? Det skulle aldrig mer
hända. Om också Antti ångrade sig, bad om förlåtelse, på sina knän
bönföll om en smekning -- ej ens då. Nej!

Det hördes steg på gården. Jag vände mig om och såg Antti komma. Han
gick raskt, svängde gladt sin käpp och smålog uppåt fönstret.

Jag hann icke tänka någonting. Men öfver panna och tinningar kände jag
ett egendomligt tryck.

Hvarför kom han? Han hade kunnat stanna där han var.

Han fick ringa. Mari skyndade från köket att öppna.

Jag rätade på mig och lyfte upp hufvudet. Det gjorde mig, tror jag,
litet längre än förut.

Det gick i dörren, käppen stötte mot golfvet. Jag vände icke på hufvudet
och tog icke mina ögon från fönstret.

-- Har du haft ledsamt här hemma, Lisi?

Han försökte lägga armen om mitt lif. Men jag stötte honom bort, tog
några steg bakåt, mätte honom från hufvud till fot och såg honom sedan
rakt in i ögonen med en hotande, kall, tillbakavisande blick.

-- Kom inte nära mig!

-- Så? Hvad står på?

-- Hvad? Det frågar du! Tror du jag är så dum, att jag ingenting märker?
Huru har du burit dig åt gentemot mig under dessa dagar? Först blir du
förtjust i en främmande kvinna, ger dig till hennes leksak, och djärfs i
min närhet --

-- Du är från dina sinnen!

-- Det är du som är från dina sinnen -- du själf. Du som på detta sätt
kan glömma dig. -- Åh, hvad jag föraktar dig!

-- Gör ett slut på det här, Lisi!

-- Ja, det skall jag göra -- det har jag redan gjort. Emellan oss är det
slut ... ty jag kan aldrig i mitt lif förlåta dig detta ... aldrig
glömma det. Och ingenting i världen skäms jag för och ångrar så som det,
att jag någonsin litat på dig. Att jag ej förstod huru litet värda alla
dina berömda grundsatser voro. Och din stadga, dina vackra talesätt --?
Ord, ingenting annat --

-- Jag känner värkligen inte igen dig. Skulle du vilja gå ut ur mitt rum
och lämna mig i fred?

-- Du skall nog få vara i fred för mig. I fred -- för alltid!

Jag gick och slöt dörren. Jag flydde ända in i mitt eget rum. Där sjönk
jag ned i soffan.

Jag darrade i hela kroppen, mitt hjärta bultade, och bloden sjöd i mina
ådror. Jag höll på att kväfvas.

Med hopknäpta händer satt jag där orörlig, flämtande, skälfvande -- jag
vet ej huru länge.

Det föreföll mig som om allting stannat -- som om hela lifvet på en gång
stelnat i sina former.

Då stormen i mitt inre något lagt sig och tankarna klarnat, så att jag
småningom började uppfatta hvad som tilldragit sig, kände jag först en
egendomlig tillfredsställelse med mig själf. Jag hade uppträdt stolt,
stark och sträng, hade krossat honom med mina blickar, mina ord och hela
mitt väsen.

Jag såg för mig alla de växlande skiftningarna i hans anlete. Först
uttrykte de blott förvåning, sedan undran, tvifvel, vrede.

-- Jag känner inte igen dig, sade han.

Det tror jag nog. Han ansåg mig oförmögen till själfförsvar och trodde
sig obekymradt få trampa mina rättigheter under fötterna. Nu hade han
fått inse sitt misstag. Jag var ingalunda en sådan stackare som han
trott.

Följderna insåg jag nog: vårt förhållande var ohjälpligen brutet.
Naturligtvis skulle vi söka skilsmässa. Sedan skulle jag bli ensam med
barnen...

Ensam hela mitt lif igenom!

Min tanke svindlade. Det var som om en öde, dyster öken legat framför
oss, -- mig och barnen.

Andra tankar sökte sakta smyga sig fram.

Var det mitt fel? Hade jag öfverhufvudtaget kunnat förhindra det?
Brytningen hade orsakats af Antti. Det skulle han äfven själf nödgas
erkänna förr eller senare, då Agnes gjort honom olycklig...

Då skulle han få lida samma kval som jag nu. Och då skulle han förstå
huru svårt han brutit emot mig, förstå det och ångra.

Men när detta inträffade, skulle han vara ensam i världen likasom jag.
Och emellan oss skulle ligga ett svalg så djupt, att det vore
oöfverstigligt.

Sorgliga minnen, blödande sår...

Barnen sofvo lugnt. Jag hörde en stund på deras jämna andedrag.

Hvad tänkte Antti på där i sin kammare? Hade han lagt sig? Skulle han
värkligen kunna somna strax efter detta? Längtade han ej efter
försoning? Hvarför kom han ej för att förklara sig? Hvarför sökte han ej
med ett enda ord försvara sig och bevisa grundlösheten af mina
beskyllningar? Jag skulle så gärna trott honom.

Var han uppe ännu, gick han fram och tillbaka, såsom han brukade, då han
reflekterade öfver någonting?

Eller låg han redan? Hvad tänkte han om mig? Var han ledsen, hatade han
mig?

Eller förstod han att det blott var kärlek altsammans? Af kärlek hatade
jag dig, Antti, af kärlek yttrade jag dessa vansinniga, rasande ord.
Förstår du det ej? Hvarför kommer du då inte?

Med längtande saknad, med hoppfull ömhet betraktade jag den stängda
dörren. Jag höjde mina hopknäpta händer mot den: Antti, kom -- och brast
i gråt.

Dörren förblef stängd. Dess gula trä rördes ej af min gråt och dess
mässingslås brydde sig ej om min klagan.

Jag öppnade den sakta. Salen gapade tom emot mig. Jag smög mig på tå
öfver golfvet till Anttis kammardörr. Jag böjde mitt öra nära intill
den.

Ingenting hördes.

Jag höll tillbaka min andedräkt och lyssnade åter.

Ingenting! Sof han värkligen?

Sof han lugnt, medan jag förtärdes af brinnande kval. Sof han, ehuru han
viste att vårt förhållande var brutet, att vi för alltid voro skilda!

Jag kunde icke fatta huru någonting sådant var möjligt, men när jag
stått där en stund, föreföll det mig dock naturligt. Då han icke brydde
sig om mig, sörjde han ej häller öfver vår skilsmässa, tänkte jag. Och
samvetet sof, och minnena hade bleknat. Nya känslor, nya intressen hade
jagat dem på flykten.

Om äfven jag kunnat bli lika kall gentemot honom! Men jag kunde icke. I
detta ögonblick älskade jag honom varmare än någonsin förr, älskade
honom med smärta och sorg, och med en hopplöshet, som gjorde mitt sinne
otillgängligt för alt annat i världen.

Ännu en gång lutade jag mitt öra till dörren. Jag trodde mig höra att
någon rörde sig, kanske vakade han ändå? Kanske vakade han och var
bekymrad som jag? Om jag hade vågat öppna dörren -- men det var
omöjligt, jag hade icke djärfhet nog. Jag darrade af köld, så att
tänderna skallrade. Slutligen smög jag mig sakta bort, kastade mig på
bädden och grät...

Och när jag följande morgon vaknade, ville jag återigen inte tro att alt
detta var sant.

Barnens röster gjorde mig nervös. Jag brydde mig icke om dem nu, ty jag
måste i fred få tänka och påminna mig hvad jag egentligen sagt och
gjort.

Plötsligt stod det alt för mig, hela mitt uppförande mot Antti i går och
mina dumma, oförståndiga ord.

Jag satte mig ner och knäpte ihop händerna.

Gode Gud, var det värkligen sant! Jag kunde icke fatta hvad som kommit
åt mig, hvad som bragt mig från mina sinnen.

Om jag nu just träffat Antti, skulle jag ha talat öppet med honom,
skildrat för honom hela mitt sinnestillstånd i går, och vårt förhållande
skulle säkert ha kommit på rätt igen.

Men när jag i denna afsikt gick in i hans rum, fans han ej där. Han hade
för längesedan gått ut i staden, sade Mari.

Det återstod ej annat än att vänta. Jag sysslade med ett och annat,
under det tankarna gingo sina egna vägar.

Jag hörde nog när Antti kom hem, men jag kom mig ej för att gå och tala
med honom. Matsalen var ett neutralt område, där kunde vi bäst träffas.
Mari gick och bad honom till frukosten; jag stod vid ändan af bordet,
ett rof för stridiga känslor. Jag lyfte lilla Aino upp på sin stol, band
haklappen om Anttis hals och lät honom klifva upp på sin vanliga plats
till höger om mig.

-- Vänta nu vackert tils pappa kommer.

Han kom. Han hälsade kort god morgon, kastade en sidoblick på oss och
satte sig till bords. Jag satte mig midt emot honom som vanligt och
stälde i ordning maten för barnen, sade med låg röst hvad jag hade att
säga dem och undvek att se åt Antti.

Därpå tystnade jag också, och intet annat ljud hördes än knifvarnas och
gafflarnas skramlande, ty äfven barnen åto för att stilla den första
hungern så hastigt, att de icke sade ett ord.

Huru gärna jag velat veta hvad Antti egentligen tänkte och hvad han
ämnade göra! Men det fick jag naturligtvis ej, då jag icke kunde närma
mig honom med en blick, ett ord eller den minsta åtbörd. Jag kunde icke
ens förmå mig att räcka honom de asietter, som råkade stå i min närhet,
då han icke räkte mig dem, som voro närmast honom. Stoltheten gjorde
hvarderas sinne hårdt och vidgade klyftan mellan oss alt mera.

Rummet föreföll mig tomare än vanligt, då Antti gått bort. Omedvetet
hade jag likväl kanske önskat och väntat att han skulle säga någonting
eller att någondera af en tillfällighet fått anledning att yttra ett
ord. Men Antti slutade sin måltid före oss, stolen skrapade i golfvet,
och dörren slöt sig efter honom. Om en stund gick han åter ut i staden.

Mitt sinne blef alt mörkare. Detta var dock altför sorgligt.

Han gick ut i staden, skötte lugnt sina angelägenheter och brydde sig
icke ett grand om att förhållandet emellan oss var brutet?

Eller -- hvad viste jag -- kanske företog han åter i dag någon utfärd
med Agnes?

Kanske omtalade han just nu för Agnes min svartsjuka, och kanske
skrattade de åt mig?

Det föreföll mig först alldeles omöjligt. Men när denna tanke engång
slagit rot i min hjärna, så lossade den icke mer därifrån. Om jag äfven
för en stund lyckades fördrifva den, så kom den snart åter med dubbel
styrka och förvandlades småningom till säker öfvertygelse.

Mitt hat från i går började åter sjuda inom mig. Jag måste få tag i dem,
måste få -- --

Jag viste inte rätt hvad jag ärnade göra, tog blott hatten, parasollen
och handskarna och begynte gå åt gästgifveriet till.

Ingalunda var hon väl nu hemma, men kanske viste man där, hvart hon
gått. De skulle åtminstone kunna säga i hvems sällskap hon gått ut...



VII.


-- Om fröken Verther var hemma? Joo -- fick jag till svar. Och en
beskäftig kypare med serviett på armen skyndade framför mig genom
korridoren och öppnade dörren till Agnes' rum.

Vid första ögonkastet såg jag att Antti icke var där. Agnes var ensam
och halflåg utsträkt i en hvilstol.

-- Lisi --

Hon riktade på mig en matt blick.

-- Det var bra att du kom.

-- Är du sjuk Agnes?

-- Nej.

-- Trött?

-- Inte just det häller. Men mätt.

-- På hvad? På oss här?

-- På hela lifvet.

Jag blef stum af lutter förvåning. Jag hade åter för mig en alldeles
främmande varelse. I denna bleka, slocknande kvinna fans ej ett spår af
den Agnes, som jag i barndomen känt och ingenting af henne, som i går så
störande ingripit i mitt lif.

Men förtjusande var hon äfven nu, där hon låg i sin skära morgonrock med
halfslutna ögon. Jag såg på henne tyst och undrande.

-- Skulle du vilja hjälpa mig? frågade hon efter en stund.

-- Gärna, om jag kan.

-- Jag tänkte resa härifrån med ångbåten, som går i kväll. -- Men
därförinnan borde jag packa in mina saker.

Jag spratt till.

-- Reser du bort?

-- Min röst uttrykte så mycken glad förvåning, att jag kände mig helt
generad. Lyckligtvis märkte Agnes ingenting, ty hon svarade lugnt:

-- Om jag på något sätt kan bli färdig.

-- Jag skall nog packa in dina saker.

-- Tack!

Hon gaf mig några nödvändiga upplysningar. Därefter slöt hon åter ögonen
som om till och med denna ansträngning varit henne för mycket och sjönk
tillbaka i sitt apatiska tillstånd.

-- Du är bestämdt inte frisk, Agnes?

-- Jo, det är jag, tyvärr.

-- Tyvärr?

-- Just så: tyvärr. Då jag får sådana här skof, önskar jag alltid att
jag vore kroppsligt sjuk.

-- Händer det då ofta?

-- Hm --

Hon smålog sorgset.

-- Jag trodde --

-- Hvad trodde du?

-- Att du tvärtom alltid skulle vara glad och njuta af lifvet mera än
andra människor.

-- Huru kom du på den tanken?

-- Nå -- af alt hvad jag sett och hört. I sällskap är du ju så
sprittande liflig och upprymd.

-- Hm --

-- Och anser vårt stillsamma lif här odrägligt tråkigt.

-- Hvilket det sannerligen är.

-- I alla fall tillfredsställer det oss.

-- Emedan ni ej smakat någonting bättre. Emedan ni ännu -- förlåt mig --
befinna er på ett så lågt stadium och äro så litet utvecklade.

-- Om utvecklingen värkar lifsleda, så är det bättre att förbli
outvecklad.

-- Säg inte det, genmälte Agnes något lifligare. Äfven om jag skulle
lida dubbelt mera än jag gör, så ville jag ej byta med er. Bevare mig
himlen!

-- Då är ju alt bra, skrattade jag, där jag satt vid hennes kappsäck.
Jag skulle inte häller vilja byta med dig.

Agnes måste skratta.

-- Märkvärdigt, hvad barndomsvänner kunna tala öppet och oförbehållsamt
med hvarandra, huru mycket än deras vägar gå åtskils.

-- Du har förändrat dig alldeles otroligt, Agnes.

-- Ja, det har jag. Man skulle inte tro mig vara samma människa som
förr, inte sant?

-- Åtminstone skulle inte jag kunna säga hvad du har gemensamt med den
Agnes jag såsom barn kände i skolan.

-- Hm -- i stora världen förändrar lifvet människorna. I morgon är jag
ej densamma som i dag, och i öfvermorgon är jag åter en annan. Ni äro er
lika år ut och år in. Det vore någonting förskräckligt?

-- Det är inte alltid fallet.

Jag tänkte på den förändring som Antti de senaste dagarna undergått.

-- Huru skulle jag någonsin kunna lita på en människa, om hvilken jag
vet att han ej mera i morgon är densamma som i dag?

-- Ett ledsamt uttryck det där »lita på». Lita på! Hvad behöfver man
lita på någon? Om en människa i dag behagar dig, är det bra, och gör han
det ännu i morgon -- desto bättre. Om ej, så vänd honom ryggen och sök
en annan. Voilà tout.

Medan Agnes talade hade hon blifvit så pigg, att hon lyfte upp hufvudet
och vände sig mot mig. Också hennes ögon hade fått ett lifligare
uttryck.

-- Men hvad skulle du säga, Agnes, om någon, som du tycker om, utan
vidare skulle vända dig ryggen?

-- Som jag tycker om?

Hon sade detta med en mätt, likgiltig, öfverlägsen ton och sjönk
tillbaka i sin förra apatiska ställning.

-- Det kan jag värkligen inte säga, ty såvidt jag kan minnas, har jag
aldrig tykt om någon.

-- Men om du skulle fatta tycke för någon?

-- Så skulle jag också veta hålla honom fast.

-- Det kunde ju likväl hända att han skulle förälska sig i någon annan.

-- Omöjligt, det är inte tänkbart.

-- Du är ung och vacker nu, men tiden går.

-- Prata inte skräp. Jag kan nog bibehålla min makt.

-- Hvad är det?

Kyparen hade hämtat ett bref till henne. Hon ref upp det.

-- Ahaa!

Hon skrattade.

-- Ni får gå. -- Hör du, Lisi, sade hon, då kyparen stängt dörren efter
sig. Och hon skrattade på nytt. -- Jag blef nyfiken.

-- Af hvem var brefvet?

-- Af din man.

-- Jaså.

Mina kinder brände.

-- Han kan inte mera vara min ciceron. Han har fått oväntade hinder. --
Skulle du möjligen veta hvad slags hinder det är?

-- Han har inte sagt mig någonting --

Jag försökte tala så lugnt jag någonsin kunde.

-- Har han ingenting sagt?

Hon skrattade fortfarande.

-- Hvad skrattar du åt, Agnes?

-- Åt ingenting. -- Ni äro så hjärtinnerligen naiva.

-- Jag förstår inte hvad du ser för naivt i detta.

-- Den här roliga historien piggar riktigt upp mig. Hvad skulle du säga
om jag stannade här?

-- Hvad jag skulle säga? Jag skulle packa upp dina kläder igen,
ingenting vidare.

Hon lade sina händer i kors bakom hufvudet och såg småleende upp i
taket.

-- Det skulle ändå roa mig litet.

-- Hvad då? frågade jag, då hon ej genast fortsatte.

-- Ett litet experiment.

Mitt hjärta hårdnade, jag förstod hvilket experiment hon afsåg.

Hon skrattade alt ännu.

-- Han är rädd, han har märkt faran -- och söker fly.

Jag sade ingenting. Hon vände sig till mig.

-- Vet du om hvem jag talar?

-- Om Antti, gissar jag.

-- Precis. Du blir väl inte ledsen?

-- Ingalunda.

-- Hvad skulle du säga, om du såge honom här vid mina fötter?

-- Hvad skulle jag kunna säga --

Min strupe sammansnördes, så att jag blott med möda kunde tala.

-- Om jag i alla fall skulle få bukt på honom --?

Hon smålog, såg fortfarande i taket och gungade med foten.

Men småningom mattades ögonen åter, foten upphörde att gunga, och
anletsdragen återtogo detta öfvermätta, likgiltiga uttryck.

Jag betraktade henne från sidan och väntade på hennes beslut, där jag
låg på knä framför kappsäcken.

-- Skall jag packa upp kläderna?

-- Nej kära Lisi, låt dem ligga. Det lönar i alla fall inte mödan. Jag
ids inte.... Bäst att jag reser min väg. Egentligen förstår jag inte
hvarför jag alls kom hit.

-- Hit till vår ort?

-- Ja, och till Finland öfverhufvud. Jag hade ju bort känna det ... och
veta huru här är.

-- Du hade väl lust att ännu engång besöka ditt fädernesland?

-- För att öfvertyga mig om att jag icke kan komma tillrätta här. När
man engång lämnat dessa små, trånga förhållanden och sett andra slags
människor --

-- Men Agnes, hvad fattas då människorna här? Du tycker att vi äro
tråkiga -- nåväl! Detta fel är af ganska ringa betydelse. Om du inte har
någonting annat emot oss --

-- Skall jag säga det rent ut? Blir du inte ledsen?

-- Nej, säg ut bara.

-- De äro alla -- bönder.

Jag skrattade.

-- Är det det, som är så förfärligt?

-- Förfärligt -- det vill jag inte påstå. Men jag har ingenting
gemensamt med dem, ser du. De höra till en annan värld. Min nyfikenhet
kunna de väcka till en början, men ingenting vidare.

Det var märkvärdigt, huru lugnt jag kunde åhöra alt detta. Jag undrade
själf öfver, att det icke väkte den ringaste harm inom mig. Men jag var
i djupet af mitt hjärta så glad öfver att hon reste och icke stannade
här för att förstöra min äktenskapliga lycka ännu mera, än hon gjort.
Måhända kunde det snart blifva bra igen. I detta hopp förlät jag henne
alt, ja, jag kände till och med en viss tacksamhet gentemot henne.

Och hennes förolämpningar sårade mig icke mera stort. Hon hade blifvit
främmande för oss, hon kände och förstod oss icke mer, hon lefde i andra
förhållanden och bland människor, hvilka genom hela sitt skaplynne
skilde sig från oss, hvilka från början till slut betraktade lifvet från
en annan synpunkt än vi. Hon hade valt sin del. Jag var nästan säker på
att den slutligen icke skulle bringa henne lycka. Men kunde jag döma
henne för den skull? Borde jag ej hällre ha medlidande med henne?

Hon var trött och hade blifvit mätt på lifvet midt under sin ungdoms
bästa blomningstid. Den uppsluppenhet och skenbara glädtighet, som jag
hållit för lifslust, var icke annat än stundens yra, -- en hopplös
människas förtviflade ansträngningar att drifva bort tomheten och
saknaden, som efter dylika utbrott af exalterad fröjd återkommo dubbelt
förfärliga.

Mitt medlidande med min barndomsväninna växte endast, och åter måste jag
kasta en blick på henne, medan jag lade in den sista klädningen. Hon var
alldeles orörlig, man skulle kunnat tro att hon småningom slocknade bort
där hon låg. Lockarna i pannan, ögonbrynens bågar och de långa ögonhåren
tyktes ännu mörkare än förr och hyns hvithet ännu mera bländande. Men
kindernas rodnad hade flytt och ögonens glans likaså. Vacker var hon i
alla fall, så tilldragande i all sin apati att hon nu, jämförd med de
bilder jag bevarade i mitt minne, måhända föreföll mig mera sympatisk än
någonsin förut. Hennes blick uttrykte så mycket lidande, då hon teg och
likasom åter försjönk i sig själf, att jag ovilkorligen fick lust att gå
fram till henne, omfamna henne, tala till henne ömma, tröstande ord,
bedja henne öppna sitt hjärta för mig och söka komma till klarhet med
sig själf. Ty innerst i hennes själ bodde säkert ett tärande kval, som
det fåfängliga lifvet alstrat och hvilket hon trodde sig i stora
världens brus kunna kväfva, men som i stället altjämt växte.

Jag var dock för blyg att följa min impuls. Jag var rädd att hon skulle
skratta åt mig och anse mig dum. Alt som hade en skiftning af moralisk
tendens, uppväkte hennes hån och förakt. Och nästan på samma sätt
betraktade hon alla varma, hjärtliga känslor öfverhufvud. De tyktes
henne blott ådagalägga naivitet och brist på utveckling. Jag höll därför
min sinnesrörelse tillbaka, kufvade min vekhet och sade lugnt:

-- Nu är din kappsäck fyld, Agnes. Där är inte plats för någonting mer.

-- Du snälla Lisi, som haft så mycket bråk! Det är bra, resten lägga vi
i plädremmen. Åh åh, om jag blott orkade upp härifrån. Vet du, vi måste
få oss något till bästa. Du blir här och äter middag med mig -- nej du
får inte alls opponera dig. -- Vi skicka bud till ditt hem. Och när vi
ätit, kommer du och följer mig till ångbåten.

Hon ringde på kyparen, bestälde middag och begynte kläda sig för resan.

-- Det käns riktigt lätt nu, när alt är i ordning och man vet att man
reser härifrån.

-- Hvart reser du, Agnes? Det har du inte sagt ännu.

-- Till Petersburg, kära barn, eller rättare sagdt öfver Petersburg till
Italien.

-- Ensam?

-- Ensam? Nej -- inte ensam.

Hon satt framför spegeln och krusade sin pannlugg. I spegeln såg jag
huru egendomligt hon log vid dessa ord.

-- Hvarför skrattar du?

-- Inte skrattar jag. -- Eller jo, nog skrattade jag i alla fall. Jag
skrattade vid tanken på hvilket intryck det skulle göra på dig, om jag
berättade dig någonting.

-- Hvad skulle du berätta? Rör det Antti?

Jag blef hård till sinnes, då jag gjorde denna fråga, och Agnes märkte
det, ty hon vände sig, såg först förvånad på mig och brast sedan ut i
skratt.

-- Nej, men Lisi, du är ju rent af svartsjuk. Det misstänkte jag nog
redan i går. O, hvilka tankar som måtte ha rört sig i ditt lilla hufvud
under dessa dagar! Det vore roligt att känna till dem. Kära Lisi,
berätta mig --

-- Jag ber dig Agnes, skämta inte på det där sättet. Du misstar dig.

-- Aha, ha vi nu åter dendär skenheliga nordiska kvinnan inför oss!
Antagligen erkänner du inte sanningen ens för dig själf? Nå ja, det är
ju likgiltigt. Jag vill nu inte vara stygg, efter du nyss gjorde mig en
så stor tjänst. Vi besluta således att du inte är det ringaste svartsjuk
och att någonting sådant inte ens skulle kunna komma ifråga, då du
fullkomligt litar på Antti, och då det är absolut omöjligt att en sådan
karl som han någonsin i världen skulle glömma sin plikt. -- Hvad nu?

-- Farväl. Jag går.

-- Nej, Lisi, du går inte. Du ser ju att jag tiger. Jag säger ingenting
mer. Sitt ner och var inte ledsen. Det som jag nyss syftade på, rörde
inte Antti det minsta. Du kan vara alldeles lugn. Du måste stanna, Lisi.
Huru skulle vi nu skiljas som ovänner? Tänk på att vi troligen aldrig
mera råkas. Du stannar ju, inte sant? I sådant fall skall jag lofva dig
någonting.

-- Hvad skulle det vara?

Min vrede var åter försvunnen. Hon var så älskvärd, hon kunde ställa sig
in på ett så förtjusande sätt.

-- Jag skall tala om den där saken för dig.

-- Jag är värkligen nyfiken.

-- Men först vid bordet, sedan vi fått oss ett glas vin.

Kyparen anmälde att middagen väntade oss i rummet bredvid. Vi gingo dit.

Jag satt stum midt emot Agnes och väntade på hvad jag skulle få höra.
Men hon höll ord och talade, medan vi åto den första rätten, blott om
allehanda peterburgska förhållanden. Först då vi tömt ett glas vin och
hon fylt glasen på nytt, kastade hon en lång blick på kyparen, som
förstod meningen och gick ut med sin serviett och sina tallrikar.

Agnes lutade sig tillbaka i sin stol.

-- Kom nu till en början ihåg, kära Lisi, att människorna inte alla äro
lika.

-- Jag skall försöka, sade jag småleende, ty det var i mitt tycke ett
tämligen onödigt företal.

-- Och äfven, fortsatte hon, att de således inte kunna hafva samma
tänkesätt, samma känslor, samma uppfattning, samma seder.

-- Äfven det.

-- Hvaraf åter naturligtvis följer att man inte kan fordra det af dem.

-- Naturligtvis inte. Det vore ju galenskap. En hottentott kan inte i
något afseende stå på européns ståndpunkt. Men hvarthän vill du komma
med alt detta?

-- Dit, att också mellan oss båda en stor skilnad existerar.

-- Ja, men i alla fall mindre än mellan en hottentott och en europé. Vi
stå i alla fall på samma grund och botten.

-- Hvad menar du?

-- Nå, vi äro ju båda kristna.

-- Usch, de där utnötta fraserna!

-- Vi hafva båda samma grundsanningar till ledtråd för lifvet. Tron på
Gud och själens odödlighet.

-- Jag tror på ingendera.

-- Agnes?

-- På ingendera. Jag har för länge sen trampat ut barnskorna.

Jag förstummades. Jag kunde icke annat än se på henne.

-- Se så, sade hon, du gör genast stora ögon.

-- Nu vet jag inte mer hvad vi skulle ha gemensamt.

-- Var inte så högtidlig, kära Lisi. Jag skall säga dig hvad vi äga
gemensamt. Ser du -- vi vandra på nattgammal is, och båda skola vi inom
kort sjunka ner i djupet. Skilnaden är blott den att jag vet det, du
inte.

-- Agnes, huru kan du tala på det sättet?

-- Ja, låt oss hällre lämna dessa saker. Du skulle ändå inte tåla att
höra sanningen, stakkars barn.

-- Är du så viss om sanningen? Tänker du inte på att äfven din kunskap
kan vara bristfällig?

-- Låt oss sluta, vi komma annars aldrig till saken. Vi ha blott en
timme kvar tils båten går.

-- Fortsätt då.

-- Nå väl! Du frågade om jag reser ensam till Italien. Jag svarade: nej.
Vill du veta med hvem jag reser?

-- Ja.

-- Det var just hvad jag ämnade tala om för dig. Ser du, jag har i
Petersburg en god vän, en riktigt god vän, som älskar mig gränslöst.

-- En man?

-- Naturligtvis en man. Men hvarför ser du så där olycklig ut, kära
Lisi?

Hon skrattade åt min allvarliga min.

-- Bry dig inte om mig, fortsätt blott.

-- Denna vän är ofantligt rik och högtstäld. Han har för min räkning
hyrt en villa nära Milano, på ett utomordentligt vackert ställe.

-- Och det är med honom du reser? förmådde jag ännu fråga.

Agnes nickade bifallande, bredde ut sin serviett i famnen och såg på mig
med ett bekymmerslöst småleende.

Jag greps af dystra aningar. Det kändes som om jag haft en tung börda på
mina skuldror, under hvilken jag var nära att digna. Hon var ju dock min
barndomsvän! I detta ögonblick såg jag henne så lefvande för mig, där
hon satt i klassen på sin plats på andra bänken, närmast midtelgången.
Jag såg de oskyldiga, mörkbruna ögonen, hvilka alltid med förtroendefull
uppmärksamhet voro fästade vid läraren. Var det väl samma Agnes jag nu
hade framför mig?

-- Naturligtvis gifter ni er?

-- Något giftermål kan ej komma i fråga, ty han är redan -- gift.

-- Och det oaktadt?

-- Och det oaktadt! -- hon smålog. Tänk nu på, Lisi, hvad jag nyss sade.
Vi äro inte af samma slag, du och jag.

-- Men Agnes, är du lycklig?

-- Hvilken fråga! -- Säg mig först, om du är lycklig? Eller är
öfverhufvudtaget någon människa lycklig? Nej! Jag försäkrar dig att så
ej är fallet. Om någon tillfälligtvis tror sig vara det, kommer han nog
snart underfund med att han svårt bedragit sig.

-- Olyckan är dock af mångahanda slag.

-- Ingalunda. I grund och botten är det nog samma sak.

-- Kära Agnes, lämna denna man! Res inte med honom!

-- Skulle du vilja att jag stannade här? frågade hon.

Jag måste slå ned mina ögon. Jag skämdes, ty hon såg nog att jag på inga
vilkor velat hålla henne kvar.

-- Nog blefve här en villervalla af, skrattade hon. Jag skulle utan
tvifvel göra alla edra bästa, utmärktaste män yra i hufvudet. Något
annat nöje skulle ju inte stå mig till buds. Och innan kort skulle jag
dock få nog äfven af den leken.

-- Skulle du inte kunna företaga dig något arbete?

-- Sanningen att säga var det väl någonting sådant som föresväfvade mig,
då jag beslöt att komma hit till Finland. Men nu vet jag att det vore
mig omöjligt. I det afseendet behöfver jag således inte mer bråka min
hjärna.

Jag kunde icke säga ett ord. Agnes tyktes också försjunka i tankar.
Åtminstone antogo hennes ögon ett egendomligt, frånvarande uttryck,
medan hon under tystnad stirrade framför sig.

Hon rykte dock snart upp sig, suckade djupt och skakade på hufvudet.

-- Säg någonting! Hvarför predikar du inte moral för mig?

-- Emedan jag fruktar att det ej skulle ha någon värkan.

-- Nej. Däri har du fullkomligt rätt.

-- Jag skulle blott vilja fråga dig någonting, Agnes.

-- Låt höra.

-- Huru tror du din framtid kommer att gestalta sig?

-- Det vet jag inte. Ser du, därpå tänker jag aldrig. Hvartill skulle
det tjäna? Man tar dagen som den kommer och njuter af ögonblicket, så
ofta man kan. Om det käns svårt någongång, försöker man härda ut med det
och hoppas på bättre tider.

-- Men tycker du ej att lifvet med alt detta är ohyggligt tomt och
otillfredsställande?

-- Hvad mer? Hon skrattade till. Jag afundas inte i något fall de
människor, hvilka anse sig vara samhällets stödjepelare.

Återigen fick jag ej fram ett ord.

-- Nå Lisi? frågade hon småleende.

-- Hvad då?

-- Jag väntade att mina afslöjanden skulle åstadkomma en storartad
effekt. Men du sitter blott helt kall och oberörd.

-- Hvarken kall eller oberörd, Agnes.

-- Men du svimmar ju inte och blir inte häller rasande. På sin höjd
litet förbluffad.

-- Du har diktat ihop hela historien, Agnes. Du har blott velat se
hvilket intryck den skulle göra på mig.

Hon skrattade.

-- Tror du det?

-- Säg Agnes, det är ju inte sant? O, svara, det vore en sådan lättnad!

-- Stackars liten -- således tynger det dig i alla fall?

-- Huru kunde du narra mig så där?

-- Jag hade värkligen inte bort tala om det för dig. Men jag tänkte att
du i alla fall snart skulle komma underfund därmed. Eller huru? Uppväkte
inte alla mina dyra toaletter och alla dessa prydnader din förvåning?
Hvar trodde du att jag fått alla dessa dyrbarheter ifrån?

-- Det har jag inte reflekterat öfver.

-- Jag kan försäkra dig att jag åtminstone inte genom arbete förtjänat
dem, sade hon lätt och vårdslöst. Om du någonsin kommer till Petersburg,
så skall du få se min våning.

I detta ögonblick hatade jag henne. Jag steg upp från bordet och drog
mig längre bort ifrån henne.

Jag låtsade se ut genom fönstret för att slippa hennes åsyn.

-- Nåväl, Lisi. Säg ut hvad du tänker.

-- Jag skäms på dina vägnar.

Jag hörde henne springa upp från stolen.

-- Du?

Hon brast ut i skratt.

-- Jaså, -- skäms _du_ på mina vägnar? Vänd dig om!

Jag gjorde som hon bad. Vi stodo där midt emot hvarandra. Agnes rak,
stolt och vacker. Hon mätte mig med ögonen och fann mig antagligen högst
obetydlig.

-- Hvad är det egentligen du skäms för? frågade hon med ett svagt
hånleende på läpparna.

-- Det borde du veta utan att fråga.

-- Att jag tar emot gåfvor af en man, som älskar mig? Att jag låter
honom sörja för min existens? Anser du att jag gör honom orätt? Men han
begär ingenting bättre. Däri består just hans lycka.

-- Agnes har du inte ens något minne af dina forna rättsbegrepp?

-- Seså, äro vi nu där igen?

Hon skrattade, kastade hufvudet bakåt, stödde armbågarna mot karmen på
en stol bakom sig och gaf mig åter en öfvermodig, utmanande blick.

-- Säg mig, min kära moralpredikant: är jag mycket olik de kvinnor,
hvilka i sedligt afseende nästan betrakta sig som hälgon? Jag tar emot
blott så länge man af fri vilja ger mig. De åter se blott på sin fördel
och fordra att en man skall förbinda sig att underhålla dem hela deras
lif, äfven om han inte brydde sig ett dugg om dem. Det tycker jag
värkligen vore att skämmas för.

Hennes ord gjorde mig så häpen att jag icke kunde svara någonting.

Agnes såg på sin klocka.

-- Nu ha vi inte mera tid att disputera.

Hon ringde, bad kyparen sända sakerna till ångbåten och betalade sin
räkning.

-- Hvad tänker du på, Lisi?

-- Jag tänker på hvar och i hvilket tillstånd jag skall se dig nästa
gång.

-- Svårt att veta. Kanske som barmhertighetssyster.

-- Tror du?

-- Eller kanske ser du mig aldrig mer. Du hör blott talas om ett och
annat, som kommer ditt lilla fromma hufvud att svindla.

-- Har du någon enda värklig vän, Agnes?

-- Hvad skulle jag göra med en sådan? Ingen har jag, och ingen saknar
jag. Låtom oss gå nu. Du kommer naturligtvis och följer mig?

-- Som du vill.

Hon hade gjort mig så förvirrad, att jag ej på länge kunde reda mina
tankar. De sanningar, hvilka hittils stått så fasta, att det icke ens
kunnat falla mig in att tvifla på dem, eliminerade hon helt ogeneradt,
eller också vände hon alldeles upp och ner på dem. Och fastän jag väl
viste att hon hade orätt, var jag icke strax så slagfärdig att jag
kunnat kullkasta hennes argument. Det harmade och plågade mig. Jag
beslöt ännu hålla en sträng botpredikan för henne.

Jag fick i lugn och ro fundera, ty Agnes hade gått in i sitt rum för att
göra sig färdig till afresan. Men då hon uppenbarade sig på tröskeln i
resdräkt och med ett hvitt flor för ansiktet, gjorde hennes underbara
skönhet åter ett så starkt intryck på mig att både harmen och alla mina
stridiga tankar i samma ögonblick voro som bortblåsta.

När hon var borta, skulle jag kanske kallblodigt kunna skärskåda och
bedöma hennes lif, men i hennes närvaro var det mig omöjligt. Hon
behöfde ej annat än rikta denna mjuka, talande, magnetiska blick på en,
och hjärtat värmdes ofrivilligt, alla klandrande inkast dogo bort på
läpparna, en egendomlig darrning gick genom kroppen, och sinnet fyldes
af välbehag.

Sida vid sida och gladt samspråkande gingo vi ner till stranden -- vi
talade om vädret, tror jag, eller någonting dylikt. Det märktes icke
något spår af hennes utmattning nyss. Gången var lätt och elastisk,
rörelserna spänstiga och på samma gång smältande mjuka. Jag kunde ej
taga mina ögon ifrån henne.

-- Om du vore fri, Lisi, och inte hade man och barn, så skulle jag föra
dig med mig och visa dig världen.

-- Men jag skulle inte komma.

-- Är du tokig -- hvarför inte?

-- Jag skulle inte reda mig där. Jag skulle få en förfärlig hemlängtan.

Hon satt redan på ångbåtsdäcket, och jag stod framför henne.

-- Hemlängtan? härmade hon med ett lätt småleende. Hvad kallar ni då den
längtan och ledsnad, som plågar er här hemma -- ty den sjukdomen lider
ni af allesamman, om jag inte altför mycket misstar mig.

-- Den sjukdomen få vi nog bukt på, svarade jag och skyndade att taga
farväl, ty jag fruktade att hon skulle fortsätta med sitt hån, så att de
kringstående hörde det.

Huru kunde där bakom all denna smältande vekhet rymmas så mycket gift!

På stranden var det fullt af folk, och Agnes utgjorde ett föremål för
allmän uppmärksamhet. Allas blickar uttryckte den mest oförstälda
beundran, men hennes ögon gledo likgiltigt öfver mängden. Alla beundrade
henne, och hon föraktade alla.

Ångbåten lade ut från stranden. Hon stod där uppe, vacker, stolt och
själfmedveten som en furstinna, nickade småleende till mig och viftade
sedan ett par gånger med sitt parasoll. Jag tog icke mina ögon ifrån
henne, innan båten var så långt borta att jag ej mer kunde urskilja
henne. Ty jag viste att jag aldrig mera i lifvet skulle återse henne.

Jag stod på stranden, så länge en skymt af båten ännu syntes. Mängden
omkring mig skingrades, och jag blef där alldeles ensam.

-- Hon kommer inte mera ihåg hvarken mig, Antti eller hela vår lilla
värld här, tänkte jag för mig själf och kände i detsamma att jag aldrig
skulle glömma henne.

Och likväl voro mina känslor gentemot henne mycket blandade. Jag var
glad och tacksam för att hon reste, men saknade henne dock och hade
ledsamt efter henne. Ibland afskydde jag henne, och i nästa ögonblick
var jag åter full af ömhet och förtjusning. Hennes intelligens, det
estetiskt fina i hela hennes företeelse, hennes strålande skönhet,
hennes stilfulla växt, hennes eleganta toaletter, hennes plastiska
rörelser -- alt detta bedårade och förvirrade mig, fastän där i djupet
af mitt hjärta dock fans en obetvinglig antipati, som gjorde att jag än
anklagade, än dömde och ibland nästan vämjdes vid henne. Sedan uppstego
andra känslor, jag sökte komma på det klara med henne, förstå henne, och
då veknade åter mitt sinne.

Dylika inre konflikter hade jag ännu aldrig varit utsatt för. Mitt lugna
lif hade öfverhufvudtaget icke erbjudit någonting, som skulle gjort ett
djupare, mera kompliceradt intryck, och mina känslor hade därför varit
enkla, hela och klara. Endera tykte jag om människor, eller gjorde jag
det inte, gillade eller ogillade deras åsikter, och kritiserade saker
och ting lugnt och bestämdt. Nu däremot ledde jag mig ena ögonblicket
till slutsatser, hvilka jag i det nästa förkastade, blott för att
resonnera mig till nya lika ohållbara.

Min vanliga lugna sinnesstämning hade under dessa få dagar varit
underkastad de vildaste växlingar och gått från den ena ytterligheten
till den andra. Men så hade också Agnes hämtat med sig så mycket
öfverraskande nytt, att jag ej i hela mitt lif erfarit någonting
liknande. Nya intryck jagade hvarandra hack i häl, framkallade
sinnesrörelser och uppväkte känslor och instinkter, hvilkas tillvaro jag
aldrig förr vetat af.

Skulle jag ens i mina drömmar kunnat föreställa mig Antti förtjust i
någon annan kvinna? Eller att jag själf i sådant fall skulle bli en
passionerad, svartsjuk furie? Det svindlade för mina ögon när jag tänkte
på alt detta, och med en suck af lättnad begynte jag gå upp från
stranden. Båten syntes ej mera, blott en lätt rök steg upp långt borta
bakom holmarna.

Några dagar voro vi litet misslynta, både Antti och jag. Vi hade just
ingenting att säga hvarandra, kände oss besvärade då vi voro tillsammans
och hade ledsamt då vi voro skilda. Men så hände det en dag, jag vill
minnas att det var femte eller sjätte dagen efter Agnes' afresa, att jag
hastigt gick in genom en dörr och stötte till Antti som kom ut.

-- Aj, förlåt, sade jag.

Han slog båda armarna kring min hals, kyste mig gång på gång och såg mig
djupt in i ögonen. Jag besvarade hans blick, smålog och såg litet
generad ut. Då kyste och omfamnade han mig ännu innerligare, och jag
tror nästan att hans ögon fuktades.



"GAMLA PIGAN."



"Gamla pigan."


Hon kallades »tokiga fröken», och hon bodde i stadens yttersta utkant,
borta vid Seilais-backen, bakom gamla kyrkogården. Där voro hyrorna
billigare, därför hade hon flyttat dit. Hon måste lefva sparsamt ty
inkomsterna voro små, endast tvåhundra åttio marks pension utom den
lilla förtjänst hon nu och då förskaffade sig genom handarbete. I staden
beräknades för ett rum vanligtvis tio mark i månadshyra, men hon
betalade för sin lilla kammare endast sju. Visst var den förfallen och
dålig, kakelugnen var söndrig, väggarna svarta och fönstret glest. Genom
dörren blåste det kallt om vintern, så att hon ej viste hvar hon skulle
sitta, då det drog öfveralt. Men likafullt kom man till rätta där, och
flytta önskade hon numera icke, ty redan i tio år hade hon bott i samma
rum. De föreföllo nästan som hennes egna, dessa gamla väggar, denna
skrofliga kakelugn, som var i starkt behof af murare, de ojämna
golftiljorna och de små, i alla regnbågens färger skiftande
fönsterrutorna, hvilka småningom blifvit henne kära. De likasom deltogo
i hennes ensliga lifs glädje och sorg. Hon hade ingen, för hvilken hon
skulle kunnat öppna sitt hjärta eller omtala hvad som rörde sig i hennes
inre, men då hon satt där i sin kammare försjunken i tankar och blicken
fäste sig vid något af dessa föremål, vare sig väggen, kakelugnen, taket
eller golfvet, så började detta ställe genast få lif i hennes ögon, det
förstod henne, talade med henne sitt stumma språk och lugnade henne. Hon
saknade numera icke något annat sällskap. Sålunda var hon i sin kammare
liksom i sin enda pålitliga väns skydd, och därför rörde hon sig
därifrån endast då hon nödvändigt måste. Men så fort hon uträttat sina
ärenden, återvände hon med snabba steg och slöt hastigt dörren efter
sig, alldeles som om hon fruktat att någon fiende förföljde henne.

Man hade icke alltid kallat henne »tokiga fröken». Det fans en tid, då
hon var känd under sitt eget namn: Sara Salin. Och det hade till och med
funnits en tid då detta namn kom hjärtan att klappa och fick sinnen att
glädjas. Men det var länge sedan. Många vintrars snö hade sedan dess
betäkt jorden och mången sommars värme alstrat nytt lif. Hon var nu en
mager, vissnad »gammal piga». Barnen som lekte på gatan blefvo skrämda
då de sågo henne, men då hon kommit förbi dem, ropade de efter henne:
»tokiga fröken, tokiga fröken»! Herrarna gingo styft förbi utan att se
henne och fruarna, åt hvilka hon sydde tapisseriarbeten, läto henne stå
vid dörren och nickade nådigt med hufvudet, då hon, efter att ha fått
sin betalning, djupt neg för dem. Hvem kom nu mera ihåg hennes sköna
blomstringstid, hvem tänkte på att äfven hon en gång i världen varit ung
och vacker? Ingen. Ty sällan träffade hon någon som hade känt henne den
tiden, och dessa få hade i lifvets hvirfvel länge sedan glömt det.

Men själf mindes hon det nog. Och i lådan till sin gamla, nötta byrå
hade hon bevis på att hennes minnen varit värklighet. Där låg för det
första hennes porträtt från den tiden, buktigt och bleknadt, så att man
knapt förmådde urskilja anletsdragen. Men man kunde ändå se huru hon
tagit sig ut i sin hvita, fina baldräkt, med långa lockar, bara armar
och atlaslifvet djupt urringadt.

Den dräkten hade hon engång förnyat på den märkligaste, segerrikaste
dagen i sitt lif. Hon befann sig då i Fredrikshamn med sin mor. Ett
kejserligt fartyg kryssade vid samma tid i närheten af staden, och en
morgon kastade det ankar vid Hattari holme. Man berättade att en ung
storfurste var ombord och att han ämnade landstiga med sin höga svit. I
Fredrikshamn blef det en uppståndelse. Staden smyckades med flaggor,
girlander och blommor. Och för kvällen arrangerades bal i rådhussalen.

På den balen vederfors Sara en stor, oförgätlig ära: den unge
storfursten fäste sig vid henne och dansade med henne! Han dansade blott
en gång och då med henne; icke ett steg med någon annan.

Den kvällens ljuflighet kunde inga ord beskrifva. Ännu då Sara
betraktade porträttet spred sig i hennes inre ett skimmer af den lycka
hon då njutit. Först hade hon varit som bedöfvad. Men då storfursten
snart därefter aflägsnat sig från festen och alla skyndat att lyckönska
henne, hade hennes hjärta fylts af glädje och stolthet.

Man fjäsade för henne, man kallade henne aftonens drottning, omkring
henne stod alltid en hel svärm herrar, hvilka täflade om hennes minsta
ynnestbevis.

Isynnerhet efter den sommaren herskade hon oinskränkt öfver männens
hjärtan.

Där fans bland hennes minnen också en stor packe gamla bref, hopbundna
med rödt ullgarn. De voro alla från hennes forna beundrare och innehöllo
dels blygare, dels djärfvare kärleksförklaringar. I de flesta brefven
hade pappret i vikningarna gått sönder och bläcket gulnat, på sina
ställen alldeles förbleknat, så att hon numera väl icke kunnat få reda
på innehållet, om hon icke känt det utantill.

Dåförtiden hade hon icke satt stort värde på dessa bref, men dock
förvarat dem såsom tecken på sina segrar. Icke ett enda af dem hade
kunnat värma hennes hjärta, och för brefskrifvarene hade hon ej ens känt
medlidande.

-- Hvad tänker du egentligen på? sade hennes mor ofta, -- gör då en gång
ditt val.

Men Sara mindes storfursten och tänkte: det hinner jag nog ännu. Hon
fick ej ur sitt hufvud att hon gjort ett djupare intryck på storfursten:
Hvarför skulle han ha dansat allenast med henne och icke med någon
annan? Hvem kan svara för att han icke ännu en vacker dag uppträder och
friar till henne? Sådana under ha ju händt förut. Med hvilken stolthet
skulle hon icke då berätta om sin trogna kärlek och låta honom läsa alla
sina beundrares bref, för att visa huru många frestelser hon varit
utsatt för.

År efter år förgingo, men storfursten kom ej. Sara läste »Grefven af
Montechristo», »Paris mysterier», »Den vandrande juden» och andra
spännande franska romaner, läste och väntade tåligt. Hon var nästan
säker på att storfursten nog hade kommit, om han fått följa sitt eget
tycke. Men man ville naturligtvis hindra honom, därför dröjde han.

Och Sara var alldeles obekymrad, fastän hennes mor redan började blifva
otålig. Modern viste ej hvilka stora förhoppningar hon närde i sin barm.
Desto gladare skulle hon blifva, då hon finge se dem förvärkligade.

En gång sade dock modern något, hvilket liksom en dolkstöt trängde in i
hennes hjärta. Hon hade just då gifvit korgen åt en synnerligen rik och
väl aktad trävaruhandlare, hvaröfver modern var mycket ledsen.

-- Få se, sade hon, att du ännu blir utan man.

Först skrattade Sara öfverlägset åt dessa ord, men sedan förargade de
henne, och slutligen kände hon att de sårade henne. Ty med detsamma rann
det henne i hågen att herrarna icke under den senaste tiden skockat sig
uteslutande omkring henne. Där hade uppträdt några flicksnärtor, hvilka
sades se bra ut, men hvilka i hennes tycke voro rakt ingenting. Endast
outvecklade, halfvuxna backfischar, utan hållning och sätt. Och dem
ansåg man värkligen för vackra! Det var en obegriplig smak.

Då man närmare tänkte på saken var det ju omöjligt. Naturligtvis
kurtiserade herrarna dem blott på skämt, fastän flickorna i sin dumhet
togo det för fullt allvar. Från deras sida hade hon åtminstone ingenting
att frukta, annat hade ju också varit löjligt.

Hon beslöt att på nästa bal skaffa sig ett lysande bevis härpå. För
detta ändamål bestälde hon sig en ny, efter sista modjournalen gjord
dräkt af hvit silkestyll, utan ärmar och djupt dekolleterad fram och
bak, så att hennes fylliga barm, runda armar och bländande hvita axlar
skulle göra sig gällande.

Belåten och viss om segern gick hon öfver golfvet i den upplysta salen.
Skulle de små flicksnärtorna ännu våga ställa sig i bredd med henne? Alt
ännu! Där höllo de sig i salens bortersta hörn. De hviskade med
hvarandra, kastade på henne sidoblickar och fnissade förstulet med
handen för munnen, såsom personer hvilka äro ovana vid sällskapslif
bruka göra. Kunde man ens föreställa sig någon af dem såsom balens
drottning? Aldrig i världen, inte så länge hon fans där!

Deras skratt retade henne, hon fick lust att näpsa dem litet. Ett
gynsamt tillfälle erbjöd sig genast vid balens början, då hon efter
valsen gick in i toalettrummet för att laga om sin pannlugg. Det föll
sig så väl att äfven de stodo där och skvattrade. Hon gick rakt fram
till bordet och sade befallande:

-- Bort från spegeln småflickor!

Ingenting förargade dem så mycket som det där: »småflickor», det viste
hon mycket väl. Men de kunde ingenting göra, de fingo lof att lyda och
gifva rum.

I spegeln kunde hon se huru de snörpte på munnen och gåfvo henne
förargade ögonkast. Det brydde hon sig ej om, men hon såg där någonting
annat, som sargade hennes hjärta. Hon såg ett guldskimrande lockhufvud,
klara blå ögon och ett ungdomligt ansikte, -- det måtte vara dendär, som
särskildt blifvit omtalad. Sara vände sig om för att närmare betrakta
henne. Hon såg i själfva värket icke oäfven ut. Där kunde ändå i henne
uppväxa en farlig rival, ty hon ägde hvad Sara aldrig i världen kunde få
tillbaka: den första ungdomens tjusning. En ångestfull känsla hotade att
få makt med henne, hon härdade icke längre ut att se dessa ansikten.
Hvarför stodo de där vid dörren, hvarför lämnade de henne inte i fred?
Eller måste hon ge dem en ytterligare påminnelse?

-- Detta rum är egentligen afsedt för fullvuxna, sade hon och vände dem
ryggen.

Flickorna begrepo och öppnade dörren för att begifva sig ut. Men de
mumlade någonting i det de gingo, och Sara uppfattade dessa ord:

-- Hon är då viktig. En sådan där gammalpiga!

Hon var öfver dem som en blixt. Och innan hon hann besinna sig, hade hon
gifvit den guldlockiga en smällande örfil. Ett utrop af bestörtning
hördes i detsamma från närgränsande rum, där en hel mängd fruntimmer
voro samlade.

Den guldlockiga brast i gråt. Sara sköt henne ut genom dörren och
stängde den.

-- Gammalpiga! de hade vågat kalla henne gammalpiga!

Bloden steg henne åt hufvudet och sjöd i ådrorna, händerna knöto sig
krampaktigt. Hjärtat klappade, tinningar och pulsar brände. Hon förstod
ingenting, kunde ej tänka en redig tanke. I hennes öron ringde blott det
olycksaliga »gammalpiga».

Maskinmässigt stälde hon sig åter framför spegeln.

O fasa, huru såg hon ut! Ansiktet var gråblekt, ögonen uppspärrade,
blicken vild, nacken mörkröd. Denna anblick bragte henne åter till
besinning. I sådant tillstånd kunde hon icke gå in i salongen.

Hon försökte lugna sig, drack vatten och gick fram och tillbaka i
rummet. Från läktaren hördes musik.

-- »Gammalpiga!» Det namnet skulle de icke gifva henne en gång till.

Hennes sista friare, trävaruhandlaren, var ju tillhands. Hon fattade
hastigt sitt beslut. Drack ännu en gång vatten, betraktade sin bild i
spegeln, och då hon såg att hennes ansikte började återtaga sitt vanliga
uttryck, rykte hon hastigt sin solfjäder från bordet och gick med snabba
steg in i salongen. Där spelades just upp till fransäs, och hon var ännu
icke uppbjuden.

Hon stannade i dörren till salongen och lät blicken glida kring rummet.
Där stod trävaruhandlaren. Sara vinkade honom till sig.

-- Jag skulle vilja dansa denna fransäs med er, om ni inte har någonting
däremot?

Hon smålog, säker om att dessa ord skulle göra ett utomordentligt
intryck.

Trävaruhandlaren bugade sig artigt men iskallt.

-- Tyvärr måste jag afsäga mig nöjet. Jag har redan hunnit bjuda upp.

Och han drog sig tillbaka.

Paren stälde upp sig. Flere herrar syntes ännu vara utan damer, men
ingen närmade sig henne. Hvad skulle det betyda?

Anande ondt, såg hon sig omkring. Och värkligen, -- nu varseblef hon
det. Fruarna mätte henne med ögonen och böjde sig hviskande mot
hvarandra. Händelsen nyss i toalettrummet var tydligen föremål för deras
samtal.

Men hade den också nått herrarnas öron? Hon kände sin strupe snöras
ihop.

Man gaf tecken, och fransäsen började.

Hon stod kvar på sin plats.

Hennes inre var fullt af ångest. Var det möjligt? Skulle hon värkligen
blifva ouppbjuden? Någonting sådant hade ännu aldrig händt henne.

Det svartnade för hennes ögon, hon kunde knappast hålla sig upprätt.
Olika känslor stridde inom henne: sårad stolthet, vrede, sorg, skam och
slutligen farhågan att hennes tjusningskraft för alltid gått förlorad.
Och alla dessa olika känslor förenade sig i en enda stor beklämning. Hon
var nära att kväfvas.

Då paren i flygande fart ilade förbi henne, blef hon plötsligt så
kraftlös att hon fruktade att falla omkull. Bredvid fruarna fans en
ledig stol. Hon stod i begrepp att gå dit, men mötte i detsamma deras
skadeglada ögon och hånfulla leenden. Hon spratt till och vände om mot
dörren till tamburen. Bort måste hon, bort, ut i fria luften.

Hon hade fått ytterkläderna på sig, hade gått hem hela den långa vägen,
hon viste ej huru. Först i sitt eget rum hämtade hon sig så mycket att
hon kunde reda sina tankar.

Hvad hade hon då gjort? Blott tillrättavisat en näsvis flicka, ingenting
annat. De hade ju först varit oförskämda mot henne, men det talade de
naturligtvis icke om för någon.

Hvarför trodde alla på dem? Hvarför kom ingen och frågade henne hur
saken egentligen hängde ihop? O, människorna voro så elaka, så
förfärligt elaka!

Hon brast i gråt och kände sig småningom lugnare.

Ännu såg hon framför sig de där fruarnas obehagliga ansikten. De hade
hela tiden afundats henne, därför jublade de nu. Men hade hon då ingen
enda vän? Icke någon som skulle stått på hennes sida?

Hvar voro alla hennes beundrare, hennes forna riddare, alla de, som
varit blindt förtjusta i henne, och som alltid lydt hennes minsta vink?
O, de voro eländiga bedragare allesamman. Icke en enda redlig själ fans
det ibland dem.

Men hon skulle hämnas på dem. Hon skulle aldrig mera gå på några
tillställningar, undvika dem, icke se åt dem, ifall de råkade möta henne
på gatan. Ännu skulle de komma att minnas denna kväll.

Sara klädde silkestyllsklädningen af sig och kastade den på soffan.
Tjänsteflickan skulle nog i morgon hinna lägga den undan. Hon ämnade
aldrig mera begagna den, hon tålde ej mera se det otyget, som haft så
dålig tur med sig.

Hon höll sig troget hemma långa tider därefter. Många baler hade gått
förbi. Hvarje gång väntade hon att få höra att man saknat henne, men
förgäfves. Ingen kom till henne, och om hon någon gång råkade träffa
sina gamla bekanta, behandlade de henne påfallande kyligt och afvisande.
För sin del närmade hon sig icke häller någon.

Men hon kände sig olycklig och ensam. Hon led och viste icke hvarmed hon
skulle lindra sitt kval. Modern sysslade från morgon till kväll med
hushållet. Sara kunde icke deltaga däri, det föreföll henne tort,
hvardagligt, prosaiskt. Hällre satt hon då i sitt eget rum,
öfverlämnande sig åt sina föreställningar och fantasier.

Det enda, som tidtals kom henne att glömma lifvets svårigheter och
vedermödor var att läsa spännande, äfventyrsspäckade romaner. Då kunde
hon ännu säkert hoppas och tro på sin framtid. Om icke storfursten mera
mindes henne, så skulle där kanhända någongång uppträda en rik, förnäm
resande, hvilken skulle råka se henne och på ögonblicket förälska sig i
henne. De skulle genast vigas och den rika mannen skulle föra henne
långt bort. Månne icke stadens ungherrar då skulle häpna litet?

Invid deras sommarbostad fans en liten bärgsudde, förbi hvilken båtarna
söderifrån passerade. Dit gick hon hvarje dag, hvitklädd med långa
lockar och en liten nätt sommarhatt på hufvudet. Hon slog sig ned på
bärget, stödde sig mot armbågen och intog en halfliggande ställning.
Klädningen föll i yfviga veck omkring henne, lockarna glänste i ringlar
kring axlarna och handen, mot hvilken hon lutade kinden, var bländande
hvit. Framför sig lade hon en uppslagen bok, men blicken fäste sig icke
vid den, utan gled svärmiskt långt ut öfver vattnet.

Sålunda väntade hon på sin rika, mäktiga fästman, sina drömmars föremål.
Om han blott fans ombord måste han varsna henne här på bärget. Se henne
och på samma gång tjusas samt skynda till henne så snabt han blott
förmådde.

Båtar foro ständigt förbi, -- hvarje dag. Kikarena riktades mot henne,
men hon bibehöll sin ställning och vågade icke altför mycket vända
blicken ditåt; den borde ju svärmiskt sväfva ut öfver vattnet i det
vida.

Hon viste dock alltid mycket väl hvad där voro för människor ombord på
båten, och herrarna hade hon isynnerhet noga reda på. Ty bland dem sökte
hon hvarje dag den efterlängtade, anade, -- den okände, som hon hela
sitt lif älskat, dyrkat och väntat.

Den ena dagen gick och den andra kom. Alt ifrigare blef hennes längtan,
alt trognare väntade hon på bärget. Veckorna gledo förbi, sommaren
förflöt, hösten närmade sig. Hon halflåg icke längre, hon satt med
händerna i kors. Ögonen mätte icke mera vattnen, de bespäjade den fläck
af horisonten, därifrån fartyget skulle komma. Och då det syntes, följde
hon det med hopp och fruktan ända tils det kom fram. Ångestfullt
betraktade hon hvarje främmande herre, som hon upptäkte på fartyget. --
Skall han icke slutligen uppenbara sig?

Fåfängt hopp! Han visade sig ej. -- De flyttade tillbaka till staden.
Vintern med sin rad af festligheter begynte åter, denna tid, hvilken hon
alltid förut med glädje emotsett, och hvilken ständigt bragt henne nya
segrar, nya lagrar och eröfrade hjärtan i mängd. Huru annorlunda var det
icke nu. Hon hörde ej mer till stadens societet. Med bittert sinne
betraktade hon nu från sidan dess lif och rörelse, man saknade henne ej,
ville ej ha henne med. Och hon ville ej ge efter, kunde och ville ej --
icke på något vilkor. Ty hon trodde sig i hvarje främmande människas
ögon varseblifva ett hemligt hån och i mungiparna ryckningar af
undertrykt skratt. Världen var så dålig och människorna så lågsinta!

Hon flydde dem så mycket hon kunde och lefde sitt eget stillsamma lif
för sig själf. En ensam, gammal kvinnas glädjelösa dagar lågo framför
henne -- där hjälpte ingenting. Det var den sanning, som dag för dag
blef alt tydligare för henne. I männens kalla, vårdslösa hälsning, i
kvinnornas ringaktande blickar läste hon »gammalpiga». Och hvarje gång
hade det på henne samma värkan som ett ormsting.

Åren som följde bildade blott en enda lång räcka af felslagna
förhoppningar. Hennes lif var färglöst, ödsligt grått. Ingenting hände,
som skulle åstadkommit något afbrott i enformigheten, och inga gladare
inflytelser uppfriskade sinnet. I början kände hon sig oupphörligen
besviken, slutligen blef hon det ej mer, ty hon hoppades på ingenting
längre.

Och dock hade ödet för henne ännu i beredskap ett sista slag. Hennes mor
dog. Hon beröfvades sitt enda stöd, sin enda vän. Fullkomligt allena,
kastades hon i den kalla världens armar. Hon hade icke ens någon, inför
hvilken hon skulle utgjutit sin sorg, det fans ej en enda människa, som
skulle brytt sig om henne, ingen som skulle frågat efter om hon fans
till eller ej.

Hon grät och klagade. Ville hvarken äta eller dricka. Hon förbannade
världen, som hatade och förföljde henne, hon smädade Gud, som hade
förbarmande med alla andra, utom med henne. Men modern låg där, styf och
kall, med slocknade ögon, blå läppar och dödens blekhet öfver sitt
anlete. Hon vaknade icke till lif af hennes smekningar och hörde icke
hennes klagan. Ingen hörde den, och ingen brydde sig om att komma och
trösta henne. Öfvergifven och olycklig fick hon gråta tils tårarna
runnit ut.

Slutligen voro hennes krafter uttömda. Hon orkade icke mera känna
hvarken sorg eller bekymmer. Tomt var hennes hjärta, tom var framtiden,
som gapade emot henne, och tom hade stormen sopat hennes hjärna.

Känslolös satt hon och såg framför sig. Hon brydde sig ej om att
fordringsägarena kommo och sålde möbler och kläder. Ingenting som hände
omkring henne väkte hennes uppmärksamhet eller förbittrade henne mer.
Hennes rum blef öde och tomt, men äfven det var henne likgiltigt. Sedan
sade man henne att hon måste flytta bort. Hon uppfattade det icke först.
Man upprepade det en och två gånger. Då brast hon ut i skratt. Upphörde
plötsligt, såg på dem, och skrattade ånyo.

Sedan dess kallades hon »tokiga fröken.» Och sedan dess voro barnen
alltid rädda för henne.

Man skaffade henne först en bostad vid Brännerigatan. Dit flyttades åt
henne en säng, ett bord och en gammal byrå, i hvars lådor lågo kvar
skrynkliga tygblommor, bandrosetter, konfektsdeviser, porträttet från
hennes ungdomsdagar och brefven, som hon sedan långt efteråt samlade och
band ihop. Dessa saker tog hon med sig då hon flyttade ut till Seilais
backen. Betraktande dem, genomlefde hon nu och då ånyo sitt lifs korta
glädje och glömde för en stund att hon nu var »gammalpigan» och »tokiga
fröken.»





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Noveller" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.