Title: Den siste atenaren
Author: Rydberg, Viktor, 1828-1895
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Den siste atenaren" ***


Runeberg's digital facsimile edition



"Den siste atenaren" is a novel in Swedish by the Swedish writer
Viktor Rydberg (1828-1895).  It was first published in the daily
newspaper "Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning", starting in
February 1859.  It also appeared as a book later the same year, with
the fifth edition in 1892.  An English translation by W. W. Thomas Jr,
"The last Athenian", appeared in 1869.  The 6th through 14th Swedish
editions appeared as volumes 5 and 6 of the author's collected works
("Skrifter", 14 volumes).  "Skrifter" also has a commentary by Swedish
literature historian Karl Warburg (1852-1918).

digital facsimile edition, which is based on volume 5 and 6 of the
author's collected works ("Skrifter"), ninth edition, printed in 1914,
available at http://runeberg.org/atenaren/

This is a plain text file using the ISO 8859-1 (Latin-1) character set
(É,é = E,e-acute; Å,å = A,a-ring; Ä,ä = A,a-umlaut; Ö,ö = O,o-umlaut).

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
We need more volunteers like you.  Learn more at http://runeberg.org/

_________________________________________________________________

                      Skrifter av Viktor Rydberg
                               V och VI

                          Den siste atenaren
                                  av
                            Viktor Rydberg

                           Nionde upplagan

                              Stockholm
                        Albert Bonniers förlag

                              Stockholm
                    Alb. Bonniers Boktryckeri 1914

_________________________________________________________________

                    Herr Fil. Doktor S. A. Hedlund
                        tillägnas detta arbete
                             av hans vän
                             Författaren.
_________________________________________________________________



Innehåll / Table of Contents

Förord till de två första upplagorna

Första Boken.
1. I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan
2. Möten på torget
3. Delfi. Orakelspörjarne
4. Krysanteus
5. Hermiones natt i templet
6. Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset
7. Petros
8. Pelarhelgonet
9. Filosofens hem
10. Filosofens hem (forts.)
11. Rakel
12. Början till ett sorgespel
13. Sorgespelet
14. En orgie
15. En uppståndelse från de döda
16. Under den nye kejsaren

Andra Boken.
1. Ett år därefter
2. Petros och Baruk
3. Teodoros
4. Mötet
5. Skeptikern
6. Karmides och Rakel
7. Klemens och Eusebia
8. Krysanteus återfinner sin son
9. Anden och Köttet
10. Hos Myro
11. Likhuset
12. Bröllopet
13. Dagen därefter
14. I Sunion
15. Kriget i Sunion
16. Slutet

Utgivarens tillägg och anmärkningar



Förord till de två första upplagorna.[1]

Broder Hedlund!

Då jag ägnar efterföljande arbete åt dig, så pryder jag det med namnet
på en riddare »sans peur et sans reproche», en man, vars kärnfasta
karaktär, klara huvud och varma hjärta jag under flerårigt umgänge i
gemensamma publicistiska strävanden lärt känna, akta och älska.

Det är för övrigt du, som befordrat detta arbete i dagen. Ehuru du
förutsåg, att de långa, besynnerligt klingande namnen Olympiodoros,
Annæus Domitius o.s.v., med vilka mina figurer äro uppkallade, redan
vid första anblicken skulle förskräcka de följetongläsande damerna, så
tvekade du ej att giva »Den siste atenaren» plats under linjen i din
tidning, och det är ytterligare du, som åstadkommit den metamorfos,
genom vilken samme »Atenare» nu i bokform överlämnas åt allmänheten.

Jag förutspår, att du icke skall skörda guld på detta företag--lika
litet som jag författarerykte. Mitt opus är icke av den art, att det
kan vinna många läsare. Och bland dem, som det lyckas erhålla, skall
det icke vinna odelat bifall. Ty medan jag skrivit, har jag känt mig
som stridsman under de idéers fana, för vilka jag lever och andas, och
mitt arbete är ett spjut, som jag slungat mot de fientliga lederna, i
krigarens lovliga uppsåt att såra och döda.

Man kan icke bära en sedel till valurnan, icke tala eller skriva om en
allmän fråga utan att medvetet eller omedvetet kämpa för den ena eller
den andra av de världsåskådningar, i vilka den civiliserade världen är
delad, och vilken strid utgör den världshistoriska processen. Finnas
ej två grundtyper, till vilka alla mänskliga varelser kunna hänföras
--en orientalisk och en västerländsk? Jag föreställer mig, att själva
naturen bestämmer fanan, under vilken vi ställa oss i denna
oförsonliga kamp. Naturen, den goda modern, sörjer lika för sina barn
och sänder med sträng opartiskhet förstärkningar till bägge lägren.
Hon fyller lika gärna jesuiternas seminarier med lärjungar, som hon
skänker kämpar åt barrikaderna. Individerna av den orientaliska typen
känna sig naturligt dragna till det reaktionära lägret, den
tillbakaskådande världsåsikten, vars paradis blomstrade vid
människosläktets vagga; de av den hellenisk-västerländska typen välja
lika ovillkorligt det progressistiska lägret, den framåtskådande
världsåsikten, vars paradis är ett tillkommande Guds rike, för vilket
civilisationen skall rödja rent. En neutral massa av obestämd prägel
ställer sig slutligen på den plats, till vilken de själviska
intressena inbjuda henne--vanligen i grannskapet av de gyllene
tronerna och de glittrande tiarerna, ty idéerna äro nakna, hava icke
guld till att köpa en klädning och än mindre att köpa anhängare.
Grunddraget i den orientaliska typen är den fromma undergivenheten
under de yttre makterna. Subjektet bildar sig efter den värld, det
förefinner utom sig, vilken det uppfattar som det oföränderliga
uttrycket av den gudomliga viljan. Stöpta i samma form vandra släktena
i en ändlös rad mot graven och hava uppfyllt sin bestämmelse,
»fullgjort lagen», när de under vägen offrat i templen och knäböjt för
Herrans smorda. Uttröttad av ett så enformigt skådespel, nedlade
Hindostans Klio för mer än tre tusen år sedan för alltid sin
diamantgriffel. Men orientaler födas icke blott vid Ganges, utan även
vid Seine och Mälaren. Den hellenisk-västerländska andan har däremot
upptäckt, att religionen och rätten och sanningen och skönheten
strömma genom subjektet in i det objektiva, att de yttre makter, som i
statens, kyrkans, vetenskapens, konstens gestalter träda människan
till möte, äro kött av hennes kött och anda av hennes anda, äro
formade efter de oklara, men klarnande mönsterbilder, som äro nedlagda
i subjektet självt och utgöra dess idéer; att således dessa yttre
makter äro behäftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
dom och ämne för dess omgestaltningsförmåga. Den
hellenisk-västerländska världsåskådningen är således utvecklingens.
Från det minnesvärda 1789, då hellenismen framträdde öppet på arenan,
föres kampen å ömse sidor fullt medvetet om avsikterna och målet.
Reaktionen vill lyckliggöra människosläktet genom att återföra det
till en omyndig barndom. Hellenismen vill göra släktet myndigt, emedan
detta är dess bestämmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
än uppfyllandet av denna bestämmelse. Vi leva, andas och hava vår
varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.

Det arbete, jag tillägnat dig, min vän H., är en återblick på en tid,
som i många hänseenden var lik vår egen--som hon, framställande en
tragisk kamp mellan tvenne världsåskådningar, vilka vi igenkänna
desamma som nutidens, om än till vapendräkt och lösen dem olika.

Jag föreställde mig, att en återblick på antikens undergång och
kyrkans första stora triumf skulle kunna varda lärorik i en tid, då
striden mellan de stora partierna är icke minst livlig på det kyrkliga
området.

De tecken, som där för våra blickar uppenbara sig, äro i sanning
förtjänta av all uppmärksamhet. Å ena sidan den subjektiva riktningen,
vilken är densamma som den hellenisk-västerländska, företeende sig i
kampen mot auktoritet och samvetstvång; i ett strävande till ren
andlighet, vilket avskyr formelväsendet som en avgudatjänst; i ett
bemödande att förverkliga i levernet det religiösa idealet.

Å andra sidan ett förtvivlat försök att med förtvivlade medel rädda,
betrygga och stärka kyrkans myndighet. Man slår den otrogna världen i
ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obefläckade avlelse, man
upphöjer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som härflutit ur
en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
protestantiska landen med ökad tonvikt om »den rena läran», om en
»stark bekännelse», man vill skapa ett heligt prästerskap, ett
medlareämbete mellan Gud och människan, och man försöker med
hokus-pokus att uppfriska tron på djävulen.

Alla nya idéer födas med smärta till världen, och det vore lika orätt
att förebrå idéen detta, som att förebrå barnet de plågor det kostat
sin moder. Man må således icke fördöma kyrkan, om man får se, att hon
ofta segrat genom avskyvärda medel, att hon värmt sina blodbestänkta
händer vid kättarebål, och att hennes målsmän ofta varit samvetslösa,
vederstyggliga personligheter. Men man må ej heller förebrå de idéer,
som genom franska revolutionen blivit världsmakter, vad åtskilliga
revolutionens heroer brutit. Själve Marat är dock en plastisk gestalt,
en på den besegrade Pyton hånfullt trampande Apollon, när man jämför
honom med åtskilliga av kyrkans helgon. Om någon av mina läsare tror,
att jag efterföljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
i nog mörk färgton, så vet du, att jag tryggt kan hänvisa honom till
den opartiska världshistorien, som i fråga om dessa ämnen begagnat ett
lika svart tusch som jag.

Göteborg den 8 september 1859.

Din tillgivne vän

Viktor Rydberg.

[1] Detta företal, som jag skrivit calidus juventâ, men vars
grundstämning aldrig försvunnit inom mig, har varit uteslutet ur
följande upplagor, men meddelas med några få oväsentliga ändringar här
på nytt, om ej för annat ändamål, så som bidrag till en själs inre
historia.--Förf:s not till femte upplagan.



FÖRSTA KAPITLET.

I Aten, en morgon för ett tusen fem hundra år sedan.


- Hur är det, Karmides: har druvans gud någon son?

- I sanning, Olympiodoros, det är lättare att utreda de atenska
hundarnes ättartavlor än de olympiska gudarnes. Varför då denna fråga?
Ämnar du sysselsätta dig med mytologien?

- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det överlämnar jag
åt Krysanteus och hans sköna dotter. Jag menar blott, att om en sådan
son gives, skall jag ännu i dag dikta en sång. till hans ära. Hans
binamn har jag redan färdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och ångerguden,
den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, är han ännu icke född,
denne bedrövlige gud, så torde han snart skåda dagsljuset, eller behagar
det honom att, i likhet med sin fader, låta sig föda på nytt; ty mitt
huvud, jag känner det, är havande med honom.

- Väl möjligt. Zeus födde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varför
skulle då icke Olympiodoros....

- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
träder fullrustad ut och överraskar världen med städet under armen och
hammaren i handen.

- Trösta dig, min vän! Morgonluften skall förjaga dessa mytologiska
fantasier. Hur frisk vinden blåser från havet! Det är ljuvligt att
inandas honom.

- Ah!... Du har rätt. Morgonstunden är härlig--en naturhistorisk
upptäckt, som jag skall meddela mina vänner. Huru lång är skuggan?

- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
vant öga mätte solens höjd över det avlägsna, stelt uppstigande
Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vägen gå in till
Lysis och tömma en bägare lesbiskt med is.

- Ett gott infall. Det skall lindra mina födslovåndor. Hallå,
Karmides! Strö då ditt guld i någon Danaes sköte hellre än på gatan!
Där tappade du en ring. Han ligger vid dina fötter.

- Ah! Rakels ring! Underpanten på min lilla judinnas flamma! sade
Karmides till sig själv, i det han från gatan upptog ringen och fäste
honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
Olympiodoros! Jag ville icke förlorat denna klenod för min
kappadokiske Akilleus.

- Jag förstår dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vän! Du
drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet är för dig vad
daggdroppen är för rosen: du hälsar din morgon dess mera frisk och
strålande. Hur var det? Föll icke vår gode värd, prokonsuln,
falernsäcken, slutligen under bordet? Mina minnen från i natt äro som
skuggor, vankande vid Letes strand.

- Du minnes rätt väl. Men smäda icke vår Annæus Domitius! Han är en
märkvärdig man....

- Ja, han har en märkvärdig lycka med tärningen.

- Jag menar nu icke den egenskapen....

- Vann han även i natt?

- En obetydlighet. Min speljakt strök segel för några caniculæ[1]
såsom han kallar dem.

  [1] Lägsta tärningkastet kallades så av romerska rafflare.

- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din själsstyrka är
beundransvärd, min Karmides; men så har du också en guldförande
Paktolos att ösa ur. (Olympiodoros tillade för sig: Guldfloden måste
snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag nästa år finna en annan
Karmides?)

- Vad jag hos vår prokonsul beundrar, fortfor Karmides, är hans
förmåga av självbehärskning. De bojor, som vinguden pålägger en sådan
man, äro blomsterkedjor, dem han sliter, när han vill. Han låg i natt
på sin soffa, bägaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
emot hans näsa, hans ögon voro halvslutna och hans tunga lallade
slappt efter tonerna av den lydiska flöjten under de mest löjliga
försök att följa dess löpningar, då dörrvaktaren lät anmäla, att en
kejserlig brevbärare väntade honom. Vår Annæus Domitius sprang upp som
en fjäder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med
majestätiska steg ut i aulan, där han emottog brevet, läste det vid
skenet av altarlampan och avfärdade budbäraren för att återvända och
fortsätta dryckeslaget....

- Nåväl, och brevets innehåll?

- Bah, vilken fråga! Gå till Egyptens sfinx och utforska, om du kan,
naturens gåta!

- Jag förmodar, att Julianus....

- Tyst! Nämn icke det namnet! inföll Karmides och såg sig omkring.

- Fördömde tinningsmed! ... Hur var det,min Karmides: är jag ej i dag
utbjuden till din lantgård? Det föresvävar mig några ord ur din
gudomliga mun om gröna träd och britanniska ostron.

- Alldeles.

- Men Myro och Praxinoa?

- De följa med.

- Härligt!

- Och med några andra av dina vänner har jag stämt möte, en timme
efter torghandelns slut, vid trappan till Akropolis.

- Gott!

- Du får ej bereda dig på något överdrivet, Olympiodoros. Allt kommer
att tillgå enkelt och lantligt.

- Förträffligt! jag längtar just efter natur och oskuld. Jag skall
med nöje valla dina oxar och klippa dina får och dricka vatten ur
samma källa som dina herdar. Vatten, gudadryck! Jag hatar ... ah,
fördömde tinningsmed!... alla drycker utom vatten. Jag upptäcker i
detta ögonblick min sanna bestämmelse. Jag skall varda en herde--en
ny Dafnis. Du måste låta någon Testylis eller Amaryllis inviga mig i
ostberedningens mysterier, min Karmides. Jag föraktar kulturen och
ilar till naturens modersbarm. Apollon har ju varit herde, Paris
likaså; herde var

  »Gossen, som Kypris själv i de frygiske skogarne följde,
  skogen såg hennes fröjd, och skogen såg hennes tårar:
  herde Endymion var, och hos hjorden han sov, då Selene
  steg från himmelen ned att kyssa hans rosiga läppar:
  Rhea begråter en herde, och Ljungarn själv har i örnham
  kretsande flugit kring Idas topp för en vallande gosse!»[2]

[2] Teokritos.

- Varför skulle då icke Olympiodoros kunna nedlåta sig till
krokstaven och herdepipan? Men ett ord, min Karmides! Har du vaktlar,
stridstuppar och raffellådor i ditt Arkadien?

- Var lugn. Jag har en aning om naturlivets fordringar.

- Vet du, vid nästa kapplöpning låter jag min Bellerofon uppträda.
Silvervit, krusmanig, byggd att klyva luften som en pil. Vad tror du
väl? Jag vågar honom mot prokonsulns trakiske hingst.

- Det kan du göra tryggt.

- Jag hoppas det.

De båda ynglingarne befunno sig nu utanför Lysis' samtalssal, ett av
dessa för atenarne sa kära, med målningar smyckade tillhåll, av vilka
staden ägde flera än året har dagar. En mängd kunder hade redan
infunnit sig och vandrade samtalande i portiken eller sutto
därutanför, i skuggan av ett från bjälklaget nedfällt soltält,
njutande sin frukost: bröd doppat i vin. Sedan Karmides och
Olympiodoros förfriskat sig med en bägare lesbiskt, kylt med is,
styrde de sin kosa till torget.

Här rådde livlig trängsel, ty den allt kortare och snedare skugga, som
det tempelprydda Akropolis kastade, påminde köpare och säljare, att
timmen nalkades, då de måste utrymma torget. Fiskare i röda mössor och
korta tuniker upphåvade ur sina flyttbara sumpar sprittande tonfiskar
och påminde med höga rop, att det nu var fullmåne och deras vara bäst.
Småhandlare lupo omkring med prov på sina varor; unga flickor,
utbjudande blomsterkvastar, kransar och bindlar, vandrade mellan de
långa raderna av vagnar, som--medan deras dragare, mulor och attiska
klippare, betade bakom dem--fängslade ögat med anblicken av
citroner, persikor, fikon, lök och grönsaker. Från andra vagnar
störtade i strålar de pressade vinsäckarnes innehåll i
hämtningskärlen. Ett stycke därifrån, just omkring Torg-Hermes'
kolossala bildstod, således på samma plats som i Aristofanes' dagar,
utbjödo kött- och korvmånglarne sina i form av pelare och festoner
ordnade varor, omgivna av talrika kunder, bland vilka de rikes slavar
voro mest högljudda, ty här om någonstädes bestämde pungens vikt
personens. Under det slaven efter slutat köp avlägsnade sig med den
fulla korgen på huvudet, smög däremot den fattige borgaren undan med
sin njuggt tillmätta bit under manteln, lycklig, om ej ett hål i denna
förrådde en fullblodig atenares förnedring. Längre bort, där trängseln
var mindre stark, stodo gipsfabrikanter, krukmakare och glashandlare
mellan lederna av sina ofta konstnärligt fulländade arbeten; och än
fjärmare från det livligaste vimlet av sorlande och gestikulerande
människor--kring äreporten, som skulle påminna om kassanderska
rytteriets nederlag, voro lysande bodar, till vilka dyrbara tyger från
öarna och Asien, rökverk och salvor från Arabien och Indien,
juvelerarearbeten och överflödsvaror av allehanda slag lockade
välklädda avnämare av båda könen.

Karmides och Olympiodoros, som, innan vi träffade dem, redan hade
hunnit besöka baden och hårfrisören, gingo nu att öka antalet av de
unga sprättar, som genom någon märkvärdig ödets skickelse kommit ut så
tidigt på förmiddagen och utan annat ärende än att öka trängseln och
tillfredsställa sin nyfikenhet armbågade sig genom de köpslående
grupperna, än nickande åt någon fager tärna från kvarteret Skambonide,
än granskande de till salu utbjudna slavinnorna, som, samlade hit från
olika land, läto ögat fritt skåda alla skiftningar av kvinnliga behag,
från den svarta etiopiskans till den rodnande syriska flickans. De
främmande köpmännen förtjänte även, åtminstone av det ovana ögat, att
skådas: man såg bland hundra andra i det brokiga vimlet den spenslige,
livlige alexandrinen, som, ehuru född ej långt från pyramiderna, med
sin gammalhelleniska dräkt ville hävda ursprunget från jordens mest
bildade folk och som, tillfrågad om sin börd, skulle svarat, att han
var en makedonisk hellen; den grovlemmade illyriern i anspråkslös
yllemantel, som dock ej saknade den om hans fria börd vittnande röda
kanten; mannen från det persiska gränslandet, igenkännlig på sin
ludna, kägelformiga mössa, sin blommiga rock och de vid smalbenet
hopknutna vidbyxorna; den stolte hispaniern, vars bjärta mantel (vävd
svulst!) med Senekas sorgespel vittnade om hans landsmäns tycke för
det prunkande; den långskäggige juden i mörk kaftan, fodrad med skinn;
samt, för att äntligen sluta urvalet, den yppige halvhellenen från
Asien med parfymerade lockar, guldringar i öronen och fotsid tunik.

Kommande från Piræiska gatan syntes en man taga sin väg över torget.
Folkmassan öppnade sig villigt för honom, och alla närståendes ögon
fästes på hans höga, majestätiska skepnad, kring vilken manteln föll i
plastiska veck, under det han skred förbi, hälsad av många i hopen.

- Krysanteus! mumlade Karmides, och hans ansikte mörknade.

- Vem är han? viskade främlingarne och följde honom med blicken,
tills han försvunnit i vimlet.

Svaren ljödo:--Krysanteus, arkonten.--Den rike Krysanteus. --
Filosofen Krysanteus, ärkehedningen.

Det sista av dessa svar kom från en kristian.

Nu ljöd torguppsyningsmannens klocka genom sorlet, och få minuter
därefter voro alla bodar nedtagna, alla vagnar förspända, och den
brokiga mängden uppslukades efter hand i mynningarna av Piræiska
gatan, Kerameikos och de gator, som gingo åt ömse sidor om Akropolis.
Straxt därefter voro ett antal stadsslavars armar i rörelse, för att
feja torgets stenläggning, och vattenkärror korsade varandra,
utdelande, för att lägga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
uppsögs av de friska fläktarna från havet. Torget, nyss i deshabillé
--och idenna dräkt så gott som okänt och oigenkännligt för de många
atenare, som älskade morgondrömmar--återvann såsom genom ett
trollslag sitt vanliga utseende, som bättre överensstämde med dess
minnen och värdighet av hjärta i vishetsgudinnans stad.

En åskådare, som valt sin ståndpunkt framför Zeus Eleuterios' tempel
eller den kungliga pelarhallen, vilka åt söder begränsade torget,
skulle då till höger sett rådhuset, Rättvisans tempel, Metroon och
Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vänster
solen lyste på målningsgalleriets blåvita pelare och i tavlans
bakgrund göt sin strålflod över Areopagens kulle och det vid hans fot
belägna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens ädla
skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
för den doriskas majestät och detta för den joniskas luftiga behag,
ingav det vidsträckta, nu nästan tomma, av en djupblå, vid synranden
grönskimrande himmel övervälvda torget en obeskrivlig känsla av
vemodsfull storhet, mäktigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
som efter människomassans försvinnande ensamma befolkade och i tysta
högtidliga linjer, fotställ vid fotställ, omgåvo det. Där de nu stodo,
med anletsdragen stämplade av olympiskt lugn, genomandat (såsom alltid
hos antikerna) av en vemodsfläkt, syntes dessa vålnader av forntidens
väldiga andar, höjda över tidens växlingar och saliga i sig själva,
drömmande åse solstrålarnes lek och skuggans spårlösa skridande på den
minnesrika platsen.

Småningom livades denna tavla. Från den ståtliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plägade samlas å
torget för att tala om dagens nyheter och stadens ärenden; och hos
dessa atenare kunde främlingen, om han hade öga för sådant, ännu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanför Atens murar, den smakfulla och flärdlösa enkelhet i dräkt, som
även hade funnits annorstädes, men nu var utträngd från den övriga
världen av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertåg skred
tyst och obemärkt, så obemärkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper hän emot marmortrapporna, som förde upp till
Propyléerna. I målningsgalleriets pelargång samlade en mästare i
stoiska filosofien ett antal åhörare, som till större delen voro
romerska senatorssöner och andra förnäma ynglingar, komna till Aten
för att inhämta hellenisk visdom. Ty denna stad var ännu, vid sidan av
Alexandria, den antika bildningens medelpunkt, ett universitet för
romerska världsriket, och överglänste sin medtävlarinna med minnena av
tankens och levnadsvishetens heroer: Sokrates, Platon, Aristoteles,
Zenon, Epikuros. Ännu, sedan kristna kyrkan länge varit en
triumferande, sedan i själva Rom det sista hedniska altaret, Segerns,
nedbrutits,--ännu länge efter detta brann i den stilla, undangömda
staden vid Saroniska viken den hedniska filosofiens lampa, vaktad av
heliga minnen, närd av forskningens sista olja, till dess hon
äntligen, färdig att slockna av sig själv, släcktes av ett nytt
vinddrag från despotismen, och den fromma världen lydigt, utan
gensägelse av en enda röst, anammade de orden: credo quia absurdum[3].
Dessförinnan och vid tidpunkten för denna berättelse förelästes
Epikuros' lära ännu i hans ryktbara trädgårdar; utlades Platons ännu,
där han själv, »den gudomlige», sju århundraden förut hade förkunnat
henne: under Akademias popplar; lustvandrade ännu Zenons lärjungar
bland mästerverken av Pamfilos' och Polygnotos' penslar i samma
pelargång, som från början gav namn åt deras skola, den glest, men av
höga, övermänskliga skepnader befolkade!

  [3] »Jag tror, emedan det är orimligt»--ett uttryck, som tillskrives
  kyrkofadern Tertullianus, ehuru det ej ordagrant i denna form
  återfinnes i hans skrifter.

Från nordöstra delen av staden började klockorna ringa i en kristen
kyrka. Luften, ren och spänstig, fortplantade de mäktiga, dallrande
ljuden vida över nejden. De genljödo i portikerna, brötos mot
Akropolis' kalkbranter och förnummos, studsande från dessa, som djupa
aningsfulla suckar, pressade ur Pallas Atenas kopparbarm, där hon,
jättestor, skinande i solen och skönjbar för seglaren långt bortom
Sunions udde, reste sig från klippans spets och med hjälmtäckt huvud,
över Partenons gavel, nedblickade på sin skyddsling, staden under
hennes fötter.



ANDRA KAPITLET.

Möten på torget.


Klockorna ringde ännu, då Karmides och hans vänner voro samlade vid
marmortrappan till Propyléerna. Dagen var kristianernas glädje- och
vilodag; man såg dem familjevis skrida över torget på väg till kyrkan.
Skaran var talrik: hon lät ana, att själva Aten, hedendomens bålverk,
kanske snart skulle tillhöra en fiende, som uppväxt inom
förskansningen, ej inträngt utifrån. I Rom vid Tibern och Rom vid
Bosporen, i alla det stora världsrikets folkvimlande städer voro
kristianerna redan de till antalet överlägsne; där hade, med kejsaren
och hovet till föredöme, flertalet av de rike och förnäme småningom
samlat sig omkring korset; där hade envar, som kände en gnista
äregirighet i sin barm, skyndat att bekänna en lära, som var enda
villkoret för en av despotismen mindre fjättrad verksamhet; där hade
äntligen oräkneliga nödens barn ej förmått tillbakavisa gåvan av en
klädning och tjugu guldmynt, som utgjorde den lockmat, varmed
Konstantinus, en ny människofiskare, uppdrog själar ur hedendomens
djup. I Aten var förhållandet ett annat. Aten låg utanför området för
det kejserliga hovets omedelbara inflytelse; filosofien hade i denna
sin moderjord de starkaste rötterna och bar än i denna stund blommor.
Atenaren var bunden vid sina fäders tro av ärofulla historiska minnen,
av filosofiens och konstens tjusande makt. Han fann det hårt att
fördöma Perikles och Aristeides, att tänka sig Sokrates och Platon som
verktyg för onda demoner: han ville ogärna nedbryta sina tempel,
byggnadskonstens mästerverk, och sönderslå sina bildstoder, mejselns
under. Därför var mängden av bildade atenare ännu tillgiven den gamla
religionen, sådan hon länge varit: förädlad av klarare gudsmedvetande,
genomträngd av filosofien. Många bekände henne med större hänförelse
än någonsin, emedan hennes tillvaro var hotad och de i henne sågo den
mänskliga värdighetens, tankefrihetens, den undergående kulturens enda
räddning. Men alla de, för vilka forskning, konstnjutning och
historiska minnen voro såsom icke tillvarande, alla de, som tärdes av
en hemlig smärta, av ånger över synder, för vilka de ej sågo någon
försoning, av grymma samvetsagg eller fruktan för förintelsen, alla
dessa oräkneliga hade skyndat att mot vissheten om försoning och evigt
liv utbyta en lära, som endast lämpade sig för de själsstore, för
glada, lyckliga och harmoniska eller för mycket tanklösa och
lättsinniga människor, men erbjöd föga tröst åt de svage, som kände
sig duka under i livets strid, åt de fattige och eländige, den
brottslige och ångerfulle, med ett ord, den stora, ofantligt
övervägande delen av människosläktet i denna hårda, olyckliga,
sönderslitna tid.

Vi återvända till torget, som i denna stund företedde en tavla av
gripande motsatser. Templens härliga kolonnader, gudarnes, tänkarnes,
skaldernas, hjältarnes bildstoder, bestrålade av en mild sol,
överspända av en leende himmel, och inom denna ram, flätad av naturens
och konstens glada skönhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedströmmade från stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna oslöjade, de flesta männen höljda
i grova mantlar, främmande för sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig själv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga ämbetsmännen i
asiatiskt prunkande dräkter; bredvid svärmare, höljda av smuts,
blödande ur självslagna sår, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka förnäma kristinnor vilade--allt detta, skridande förbi ögat,
medan luften skälvde av den vigda malmens manande rop.

Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikuréerna
stodo skämtande kring en bärstol, mellan vars gardiner man varsnade än
blott en flik av det koiska tyg, som för sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, än en mjällvit guldsmyckad arm, än och i bästa eller
värsta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhörde ingen mindre person
än Praxinoa, Atens täckaste hetär. Medan man ännu väntade på Myro,
hennes väninna eller kanske medtävlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gångare, smyckade med lysande täcken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knäet räckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhållen av en med gyllene meandrar stickad
gördel, och över livrocken en vid tyrisk mantel, vårdslöst kastad över
den ena skuldran. Kring halsen hängde en guldkedja, vid vilken
signetringen var fästad. Benen, blottade från knäet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsövningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna åstadkomma. Karmides' vänner voro klädda nästan som han.
Det hela erbjöd en lysande, men för de förbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.

- Hu, dessa människor, sade Praxinoa om kristianerna, deras åsyn
skrämmer mig. Vackre Karmides, drag för gardinen. Jag blir sjuk, om
jag måste se dessa olyckliga ansikten.

Då Praxinoa kallade Karmides vacker, så var denna för övrigt vanliga
artighet här överensstämmande med verkliga förhållandet. Hans gestalt,
som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska
övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i
marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade
själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig
blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela
hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar
vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande,
men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.

- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gångares
betseltyg och kastade en blick över torget, där ha vi ju prokonsuln.

- Var?

- Vid Torg-Hermes bild. Han står bredvid en bärstol och samtalar med
damen i densamma.

- Riktigt. Jag ser honom.

- Det är Eusebias bärstol, sade Karmides. Jag igenkänner den.

- Aha!... Men se på vår Annæus Domitius! Jag tror, vid Here, att han
på öppet torg emottager en sparlakansläxa av sin sköna hustru, inföll
en av ynglingarne.

- Det vore icke underligt, anmärkte en annan.

- Jag inbillar mig likväl, att de ömsesidigt hava skäl att förlåta
varandra. Eller huru, Karmides? Fortsätter den fromma Eusebia sina
försök att omvända dig?

- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade bägge på försöket. Eusebia är
mycket ombytlig....

- Och du är själva troheten!

- Och hon har förmodligen, tillade Karmides, en älskvärdare proselyt
i sikte.

- Se här är Myro! Nå äntligen!... Välkommen, du fjärde bland
Behagens gudinnor!

- »Välkommen, dagens stråle, som aldrig lyste klarare för vår stad!»
deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjäder, som
hotande kretsade i grannskapet av hans mun:

  »Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
  band oss lös! Fullkomna den bön, som hjärtats
  ömma trånad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid vår
  sida!»[1]

  [1] Sapfo.

Sedan nu Myro anlänt, var sällskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade
upp på sina hästar, slavarne lyfte Praxinoas bärstol på sina skuldror,
och tåget satte sig i gång.

Vi lämna det och begiva oss till Annæus Domitius för att höra, huru
det förhöll sig med sparlakansläxan, om vilken någon av Karmides'
vänner varit elak nog att framkasta en förmodan.

Vi nalkas Annæus Domitius med den aktning hans samhällsställning och
personlighet böra ingiva. Han är prokonsul över Akaja och den förste i
andra rangklassen av romerska rikets storvärdighetsmän, med rättighet
att kallas illustris och clarissimus; hans stamtavla räknar filosofen
Senekas bland sina yngre namn och styrker hans härkomst från en redan
i republikens dagar ansedd släkt. Annæus Domitius' mantel är stickad
med palmlöv och stjärnor; stövletterna, som utmärka hans
rådsherrevärdighet, lysa i purpurglans och prydas, såsom bruket är hos
nobiles, av gyllene halvmånar, vilka skola antingen utmärka hans höga
börd, som berättigar hans ande efter döden till en plats ovan månen, i
grannskapet av stjärnorna, eller (eftersom Annæus Domitius är kristian
och dylika föreställningar honom ovärdiga) snarare innebära en
hälsosam varning därom, att »under månen, den omväxlingsrike, bodde
ingen fri från ödets kast». Nog av, halvmånarne finnas där, deras
betydelse må vara vilken som helst. Tvenne slavar, som burit fyrfat
med rökelse i prokonsulns spår, stå nu på vördnadsfullt avstånd,
samtalande med Eusebias palankinbärare. Annæus Domitius är en man om
fyratio år, lagom lång, men mer än lagom fet. Hans mage skulle anstå
varken Hermes eller Apollon, men däremot icke misspryda en bedagad
faun. Prokonsulns hjässa är kal, hans ansikte uppbär godlynt
överflödet av en dubbelhaka, ögonen äro livliga och kloka. Rouéen,
gurmanden, den beräknande världsmannen, se där Annæus Domitius, såvida
icke skenet bedrager. Linjerna kring munnen teckna ännu nöjet av den
sista lukulliska supéen, de slappa dragen skvallra om nattliga orgier,
eller (om man får tro prokonsulns egna antydningar till sin hustru) om
nattliga studier (vilka enligt samma källa skulle omfatta teologien
och drivas i allra djupaste hemlighet). Men Annæus' profil är kraftig,
och ögonen, vi nämnde dem nyss, äro ensamma i stånd att förläna liv
och uttryck åt denna fettmassa.

Men nu ett ögonkast på hans gemål, Eusebia, kallad den sköna, än
oftare den fromma. Hon är romarinna, måhända 27 år gammal, med
örnnäsa, stora mörka ögon och rubinröda små svällande läppar. Eusebia
är på väg till kyrkan, som hon aldrig försummar, när Petros, de
rättrognes, det vill vid denna tidpunkt säga homoiusianernas[2]
biskop, den hjärtgripande förmanaren, den ljungande bestraffaren skall
predika. Hennes dräkt är botgörerskans--och vad den kläder henne
väl, ehuru den icke består av en tråd mer än den svarta klädningen,
som ogördlad och fotsid faller så mjukt om de yppiga formerna! Icke
ens en linnetunik under denna klädning! Dess färg brytes, som
bårtäckets på en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika
junoniska armarnes alabaster, för att nu icke tala om en sådan liten
förtjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, då
hon vänder sig på bärstolens kuddar. Diademet, öronhängena,
halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fåfängliga grannlåter,
ända till den juvelprydda solfjädern, äro lämnade hemma på
nattduksbordet. Eusebias mörka lockar svalla, utan att hämmas av en
enda hårnål, i fria vågor kring axlarne, och hennes fingrar, berövade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad än sin naturliga skönhet och
den lätta rosenfärg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt färgad av hälsa och ungdom, är i dag något blek, ty
blekhet kläder botgörerskan. Konsten har här, med några lätta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en önskan, som naturen,
lämnad åt sig själv, för ögonblicket icke kunde tillfredsställa.

  [2] Kristna kyrkan är vid tidpunkten för denna berättelse delad i
  tvenne huvudsakliga partier, som bekämpa varandra: homousianernas
  och homoiusianernas. Det är icke romanförfattarens skuld, att dessa
  flockar för ögat endast skiljas genom ett litet i, men det är under
  sådana förhållanden en ursäktlig pedantism, om han ber läsaren lägga
  vikt på denna annars lätt förbigångna skiljaktighet, så att de icke,
  till harm för dem bägge, förblandas med varandra. Jag kunde
  visserligen kallat de förre de rättrogne, ett namn, varpå de ha
  segrarens anspråk, och då nämnt de senare halv-arianer. Men segerns
  altare är till all lycka nedbrutet, och det är ingens skyldighet att
  offra på dess spillror.

- Annæus, säger Eusebia i milt förebrående ton, och hennes blick
svävar mellan bärstolens gardiner hän mot gruppen vid marmortrappan
(som då ännu väntade på Myro), du var således även denna natt upptagen
av viktiga sysselsättningar. Var det med statssaker eller med
teologien?

- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles,
bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt förtvivlad ton:--Dessa
statssaker jäkta mig till döds.

Prokonsuln uppdrog ur gördeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjässa, liksom om blotta tanken på dessa ansträngningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett förstulet ögonkast till sina
hedniska vänner, epikuréerna, där särskilt de båda bärstolarne ådrogo
sig hans uppmärksamhet.

- Annæus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har ännu det
rysliga oskicket att svära vid de hedniska gudarne, och likväl är du
katekumen.

- O, förlåt mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid
helgonens relikskrin, hädanefter vakta min tunga för denna synd. Ack,
när få vi återvända till vårt Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i
vilket kejsarens vilja kvarhåller mig, denna stad, som skenbart är så
lugn, så stilla, så avlägsen från händelserna,--ah, du anar icke vad
som jäser i hans barm. Min själ är i oupphörlig spänning.

- Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret
vandrande ynglingen.

Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke
prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst.

- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och
Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen. Det är Krysanteus,
den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke
fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade
anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver.

- Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin
ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker
oss emellan! Du minnes det?

- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, äro
homousianerna, dessa förskräckliga kättare, som påstå, att Sonen är av
samma eviga gudomsväsende med Fadern. Är det icke en blindhet utan
like?

- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett lättsinne sedan! instämde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag är förtjusande!

Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.

- Annæus, fortfor Eusebia, är det sant, att kätteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?

- Vad vet jag mer än ryktet? Vad kan jag göra mer än skicka
befallning till alla ämbetsmän i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmärgla mig ... småningom.

- Arme, arme Annæus! ... Men säg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud närmare hans, har du i natt emottagit något budskap från
Konstantinopel?

- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret på
sin mun.

Eusebia visste det förut, ty budbäraren hade sökt prokonsuln i dennes
hem, innan han genom en förtrogen kammarslav visades till det hus, där
prokonsuln superade med Karmides, Olympiodoros och hetärerna. Men vad
Eusebia icke visste och nödvändigt ville känna, var brevets innehåll.

- Nåväl? frågade hon i yttersta spänning.

- Julianus ... Men tyst för himlens skull, Eusebia!

- Nå, skynda dig! Hur är det med den gudlöse troninkräktaren?

- Uppror inom hans trupper! Två galliska legioner hava gått över till
kristendomen och Konstantius' fana. Men jag besvär dig, Eusebia, göm
denna hemlighet i djupet av din själ!

Den sköna botgörerskan sammanknäppte händerna och höjde en tacksam
blick till himmelen.

Då prokonsuln gav sin maka förtroende av denna underrättelse, visste
han, att den inom några timmar skulle vara biktad för biskop Petros.
Meddelandet var också avpassat därefter.

- Och nu, min Annæus, förmodar jag, att du är på väg till kyrkan, för
att lova Herran och bedja om fortsatt framgång för kejsarens vapen?

- Eusebia, jag känner detta både som plikt och längtan. Men
statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen!

Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans
grannskap.

- Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig.

- Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för
tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag
redan biskopen och klerkerna.

Eusebia blickade ut genom palankinen. Hon sökte någon i skaran av de
präster, som i högtidligt tåg följde biskopen till kyrkan. Förmodligen
fann hon även den hon sökte, ty blixten i hennes mörka öga upplöste
sig plötsligt i trånfullt skimmer, hennes barm hävdes av en suck, och
drömmande sjönk hon ned på bärstolens kuddar. Ett ögonblick därefter
gav hennes ringklocka tecknet till bärarne att sätta sig i gång.

Så snart prokonsuln var ensam, vinkade han mannen, som väntade i hans
grannskap. Denne smög ett brev i hans hand.

- Var? frågade prokonsuln.

- Mitt emellan Aten och Korintos.

- Gå!

Prokonsuln lossade med sin stylus det band, varpå sigillet var tryckt,
och genomögnade hastigt överskriften.

» ... till Petros, biskop i Aten, broderlig hälsning och frid av Fadern
såsom ock av Sonen, av lika men ej samma väsende som Fadern!»

Därefter stack han brevet i gördeln under sin mantel, ordnade denna
och ämnade gå, då biskop Petros, som red på en mula i spetsen för sina
präster, nickade och höjde korset, som han bar i handen, till tecken
att han önskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spänstiga steg
och de bägge rökelsebrännarne i fjäten att möta prelaten på halva
vägen.

Petros, den homoiusianske biskopen, var ännu i sina kraftigaste år, en
bredskuldrad, mager och muskulös man med högburet huvud, som i varje
drag bar viljestyrka präglad. Stridshästen hade bättre än mulan
anstått en sådan gestalt. Petros' panna var låg och rak, blicken skarp
och letande, ögonbrynen långa och starkt välvda, näsan krökt och väl
danad, munnen stor, men skönt bildad.

Vilken motsats mellan denne man, ur folkets lägsta klass uppstigen
till sin värdighet, och den patriciske Annæus Domitius! Prokonsuln
över Akaja syntes liten och löjlig, där han i sin pråliga statsdräkt,
med kal hjässa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framför Petros, biskop av Aten. Men förhållandet jämnades,
när man iakttog romarens lugna världsmannahållning, hans spelande
självmedvetna blick, det fina leendet på hans läppar.

- Lysande och ädle herre, sade Petros i en ton, vars överlägsenhet
motvägde ordalagens ödmjukhet, får jag den äran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillåter du din ringe tjänare att vid samma tid
besöka dig? Tiderna äro onda. Julianus' ursinniga företag har till
fruktansvärd höjd stegrat modet hos kättarne likasom hos hedningarne.
Här finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma överläggningar.

Prokonsuln medgav detta under en betänklig skakning på huvudet och
skyndade försäkra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta hälsningar
satte Petros åter sin mula i gång, följd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning över torget.

Epikuréerna, som vi nyss lämnat, hälsades på sin färd genom den långa
gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men många voro
även de, som korsade sig och valde en annan gata, när de varseblevo
det lättfärdiga tåget.

- Idel äkta atenare! Det gör mitt hjärta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.

- Jag känner dem! Hellener av gamla stammen, som älska konsten och
fädernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
händerna.

- Den där på grå skymmeln, han, som skrattar så gott och skämtar med
hetären, gissa vem han är! sade en bokhandlare, i det han vände sig
till en romersk yngling, som tillfälligtvis var hans granne. Jo, ingen
mindre än Olympiodoros, den odödlige skalden. Det var jag, som förlade
hans första epigram. De hade dålig avsättning, ty världen är i sin
nedgång och litteraturen föraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst
icke. Ännu finna muserna höga gynnare ... Och som jag tillfälligtvis
har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen
(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), så avstår
jag det med nöje åt en ädel främling ...

Romaren sade intet, men vinkade åt en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlägsnade sig ur den närgångne pratmakarens
grannskap.

- De präktiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte på slöjan och blickade efter ryttarne, såg du Karmides,
min vän? Såg du honom?

- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet över
Teseustemplet?

- Jag ser intet moln, min vän. Himmelen är ju alldeles klar.

- Så hör då!

Med en böjning av huvudet fäste borgaren sin väns uppmärksamhet på två
personer i deras närhet. Den ene var en gubbe, som med en korg på ena
armen hade satt sig att vila på trappan till portiken, den andre en
kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den förre med följande
ord:

- Du är Batyllos, olivhandlaren?

- Ja.

- Du gäller för en from man, men i kyrkan såg jag dig likväl aldrig.
Varav kommer detta?

- Jag är en rättrogen. Guds hus vanhelgas sedan länge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' lögn.

- Du är då en av dem, som splittra den enda kyrkan och sönderdela
Herrans lemmar. Förutsen I icke vedergällningens dag?

- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben så högljutt, att han
ådrog sig alla omkringståendes uppmärksamhet. Homoiusianen avlägsnade
sig.

- Demofilos, ser du molnet nu?

- Ja. Det är kvalmigt i luften. Det liknar sig till åska.

- O, hon är välkommen, om hon blott rensar luften.

- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet går, att Julianus....

- Tyst, människa! avbröt honom Klinias i samma ton och såg sig
omkring med en ängslig blick. Nämn ej hans namn, om huvudet är dig
kärt. Kejsaren underhåller hundra tusen spejare. Murarna hava öron,
vassen skvallra, likasom på Midas' tid, själva månen låter nedbesvärja
sig för att yppa vad han läser genom dina ögon. Tala icke, hoppas
icke, tänk icke, så framt du ännu älskar det rosiga ljuset!



TREDJE KAPITLET.

Delfi. Orakelspörjarne.


Apollons ryktbara orakeltempel var beläget i en dal, på tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden är vild och skräckinjagande
--och måste varit det än mer för en pilgrim, som beträdde henne första
gången, bävande i känslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur ångan ur den pytiska hålan skulle
gestalta hans framtid. Till en sådan främling var själva naturen ett
varnande rop att icke lättsinnigt söka utleta de öden, som bidade
närmare hans grav. Öppen mot söder smalnar dalen, varda klipporna
högre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man närmar
sig den punkt, där dalväggarna i spetsig vinkel sammanstöta. Här, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre källådror ur klippan.

Denna mångbesjungna källa fostrar en bäck, som efter enslig vandring
genom dalen förenar sitt öde med ån Pleistos och samfällt med henne
finner sin grav i Korintiska viken. Längs denna bäck gick vägen till
orakeltemplet.

En höstafton, året 361 efter vår tidräkning, vandrade på tempelvägen
en äldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan
inåt dalen. Båda voro vitklädda, och man kunde ansett dem för
pilgrimer, om ej oraklet mer än trettio år förut hade tystnat vid ett
maktspråk av den förste kristne kejsaren och vallfärderna till Delfi
sedan dess upphört. Främlingar voro de ändå i denna nejd, att döma av
blickar och åtbörder, som röjde, att föremålen de här mötte voro för
dem nya eller åtminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med
häpnad de mörka klipporna, som å ömse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste måhända för den djupa tystnaden, som snarare
höjdes än stördes av bäckens sorl och cikadans klagande sång. De
övriga sinnena voro dömda till vila, medan ögat mättade själen med
bilder av en skräckfull natur.

Vägen, som fordom vimlat av sändebud från städer och konungar, av
offertåg och pilgrimer, huru ödslig nu! Gräs och mossa täckte honom;
myrten spirade i rämnor emellan hans stenar. Han skyddes även av
dalens invånare; de valde hellre en annan, närmare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av rövare, som hade tillhåll i
Parnassens otillgängliga klyftor. Detta visste de båda främlingarne,
men de voro upptagna med tankar, som utträngde farhågan för deras
säkerhet.

Det fanns emellan mannen och hans ledsagarinna, trots skillnaden i år,
en påfallande yttre likhet. För bägge var den grekiska profilen
gemensam, och hos bägge mildrades han, ehuru i olika mån, av samma
individuella avvikelser. Det var svårt att av mannens utseende
bestämma hans ålder. Hans lemmar tecknades ännu av en härlig
mannakraft, men kindernas linjer voro fördjupade av åren och--vad
som tydligast röjde den överskridna medelåldern, men tillika gav ett
märkvärdigt uttryck åt hans anlete--valken under ögonbrynens yttre
bågdel framträdde ovanligt bred och lade ett drag av kraft emellan
pannans allvar och det nästan svärmiska i blicken. Man återfinner
detta drag i antika bilder av Nestor och Ajax. Hans hår var något
glesnat över pannan; hans skägg (vid denna tid en sällsynt prydnad),
mörkbrunt och krusigt som håret, omgav läppar och kinder. Hans gestalt
var hög och full av värdighet. Flickans ansikte var regelbundnare än
hans, regelbundet ända till typisk stränghet, och denna ökades av den
klara, genomskinliga, men friska blekheten i hennes hy. Hon liknade en
marmorbild; men marmorn värmdes av de stora mörkblå ögonens milda ljus
och livades av munnens ljuvt böjda linjer, som för en Lavater skulle
gällt som osvikligt tecken för hjärtats godhet.

- Hermione, sade mannen till flickan vid sin sida, bergstoppen, som
höjer sig därborta, iklädd avståndets blå mantel, är Lykoreia. På
henne och hennes syskonhöjder lustvandrade, innan tvivlet förjagade
dem, Apollon och sånggudinnorna. Silverskyarna, som kransa henne, voro
då farkoster från Lycksalighetens öar, landsättande sälla andar, som
kommo att i de olympiskes sånger höra och i deras danser symboliskt
skåda världsalltets mysterier. Dessa sånger, så berättar sagan,
förnummos under stilla aftnar, lika denna, ner i dalen, och på deras
toner sänkte sig sinnesfrid i de lyssnandes hjärtan....

Och nu, sade mannen för sig själv, kringdriva på samma höjder
olyckliga människobarn, blodsmän och kristianska svärmare, utstötta ur
ett religionssamfund, som är dem värdigt. Rövare på Parnassen! Sådana
lära funnits där före dessa, men de plundrade endast skalderna.

Ett leende spelade vid denna tanke på mannens läppar.

- Fader, sade flickan, dessa klippor skulle förskräcka mig, om jag
vandrade ensam. De äro så höga och gruvligt söndersplittrade. Men ögat
uppfriskas av Lykoreia, ty på henne gjuter solen sitt sken, och
himmelen är klar och ren kring hennes hjässa.

- Så är det. När vår omgivning är mörk och dyster, söker ögat gärna
ett ljusare fjärran ... Hermione, fortfor han och pekade till vänster,
där nere vilar den urgamla staden Delfi, av Homeros besjungen under
namnet Pyto. Nu äro dess tusental av stoder sönderslagna, dess skatter
rövade, dess glans försvunnen. Teatern, stadiet, lärosalarne,
gymnasierna stå tomma. Kristianerna, Hermione, hata konstens höga lek
likasom forskningens djupa allvar. De tala om fattigdom och skövla
våra tempel, om ödmjukhet och trampa våra nackar. Fordom genljödo dess
gator av päaner, vimlade de av högtidsklädda främlingar och
vitmantlade offerpräster. Nu vandrar ett tungsint folk över dess torg.
Det fält, du ser därborta, med tvinande grönska, tecken av sparsam
odling, till vars fullföljande saknas armar och håg, detta fält är det
Krisseiska, dit fordom hellenernas skaror drogo att vittna snillets,
styrkans och skönhetens segrar.

Hammarslag ljödo från staden. Man bröt sten ur en pelarhall till en
under byggnad varande kristiansk kyrka. Det var den knidiska
pelarhallen, på vars väggar Polygnotos, penselns Homeros, hade målat
det vapentagna Troja, grekernas avfärd och Odysseus' besök i
underjorden. Förstörelsen kunde ses från den punkt, på vilken de båda
främlingarne befunno sig. De sågo det: flickan höljde sitt ansikte i
slöjan; mannen fattade hennes hand och påskyndade sin gång.

Så inträdde de i en lund av åldriga lagrar, som skilde staden från
orakeltemplet. Lunden fyllde det innersta av dalen emellan Parnassens
branter och ökade med sin mörka grönska skymningen. Han var helgad
Apollon, och kransarna till Hellas' skalder och de pytiska
segervinnarne hade lämnats av honom. Hans åldriga stammar lutade över
bäcken, samlade sig till viskande flockar, flätade sina kronor till
dunkla valv, i vilkas skuggor man anade höga minnen. Och konsten hade
kommit aningen till mötes. Där en stråle av dagen nedsköt under
träden, där lyste han stundom på marmorpannan av en Homeros, som
gripen av ingivelsen slog upp de tomma ögonen mot höjden, eller på en
grupp dryader, samlade kring en cittraspelande Orfeus. Nu skyddes
lunden av mången som en hednisk demons tillhåll, och de friska blad,
han årligen sköt, funno ingen panna att smycka, ty palestran saknade
sina oljade kämpar, och där ingivelsen ännu vidgade en skaldebarm,
ljödo hymner till Honom, »den okände Guden», om vilken Paulus en gång
talat till folket i Aten.

Där var så tyst nu i lunden, medan Hermione och hennes fader vandrade
igenom honom. Där var tyst, sedan de övergivit honom--tyst genom
århundraden, medan Delfi sakta häntvinade och byn Kastris lerhyddor
sökte stöd emot dess fallna pelare.

Men en dag, tolv hundra år oss närmare än tidpunkten för denna
berättelse, sågo Kastris kvinnor, medan de sköljde kläder i källan
Kastalia, några främlingar i den glesnade lunden. Vad sökte de i denna
glömda vrå emellan bergen? De sade på ett för kvinnorna obegripligt
språk, att Kastalia var vanhelgad, och bröto från ett gammalt
lagerträd några kvistar, kysste dem och vandrade bort. De främmande
männen voro från Rom. Romerska folket hade beslutit, att en skald vid
namn Tasso skulle lagerkrönas på Kapitolium, och fastän lager växte i
deras egna lundar, föredrogo de att hämta den från Parnassos. Var då
den brutna kedjan mellan förr och nu återknuten? Ja, en stor
förändring hade inträtt, ehuru det goda, halvvilda folket i Kastri
anade intet därav. Hellas var återuppståndet i frihetsanden, konsten
och vetenskapen. Vetenskapen och konsten äro av naturen hellener och
oomvändeliga hedningar. De vörda Golgatas oliv, men Parnassens lager
är symbolen för deras strider och segrar.

De vitklädda vandrarne--fadern och hans dotter--stego på en
förfallen stentrappa uppför en klippa vid foten av den ena dalväggen
och sågo nu orakeltemplet vilande under de mörka fjällbranterna. En
ålderstigen Apollonpräst, den ende övervordne av hundra, bevakade dess
bleknade prakt. Han träffades, vilande under en cypress och stirrande
på det hemlighetsfulla E, som någon av forntidens män hade tecknat
över ingången till templet. Det händöende livets aftonrodnad
genomskimrade hans infallna kinder, och skägget föll i vita böljor
över hans bröst. Pilgrimerna, ty sådana voro de likväl, hälsade honom
med vördnad.

- Jag heter Krysanteus, sade främlingen, och är en man från Aten.
Denna flicka är min dotter Hermione och sedan sexton år tillbaka mitt
enda barn.

- Jag hälsar er välkomna, sade Apollonprästen Herakleon. Är edert
ärende att se helgedomen?

- Nej, svarade Krysanteus, vårt ärende är ett annat än
skådelystnadens, som endast skulle mätta oss med grämelse. Vi hava
kommit för att rådfråga oraklet.

Den gamle prästens ansikte uttryckte förvåning.--Vet du icke, sade
han, att pytians röst är förstummad och de profetiska ångornas källa
sinad? Den sista prästinnan är längesedan död.

- Tyvärr, jag vet det alltför väl, svarade Krysanteus. Men fast
pytian är död, lever den siande guden evigt.

- Apollon är död! genmälde Herakleon och fäste på Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck höjde det oväntade och besynnerliga i
dessa med övertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens ögon
uppenbarade en själ, som helst dväljes i sig själv, men när hon från
självbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild än fäster sig vid de särskilda företeelserna. En sådan blick
är egen för teosofer och mystici; han har något hemskt och andligt för
världens barn: han siar om döden och nödgar till tro på
oförgängligheten. Han uppenbarar tillika ett något, som ligger utanför
förståndets krets, på gränsen till vanvettet. Måhända var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens ögon--varur han förklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten kände en rysning genomila sig.
Han teg ett ögonblick och sade därefter i en mild, av medlidande
genomträngd ton:

- Jag lämnar din tro på sina grunder. Men månne ej vi alla, som
Sokrates, bära ett orakel i vår egen barm?

- Om så är, vi kom du hit att rådfråga det förstummade?

- Den som vill drömma söker ju tystnaden, ensamheten och mörkret,
icke bullret, människovimlet och dagsljuset. Så även den, som vill
tala med Gud i bönen och förnimma hans svar i ingivelsen. Honom är
icke tystnaden för det yttre örat nog, icke mörkret för det yttre
ögat. Varje jordiskt ljud måste hava förtonat i känslan, och varje
jordisk bild utplånats i fantasien, ty känslan är ju såsom själens
öra, och fantasien som hennes öga, varmed hon förnimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar känslan med
majestätet av tusenårig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den höga symboliken i sin natur? Se därför, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.

- Nåväl, vari kan jag nu gå din önskan till mötes?

- Min dotter är en from ungmö. Låt henne undergå reningar, som
kroppsligt stödja själens ansträngning att frigöra sig från jordiska
tankar och varda emottaglig för himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga trefoten och låt henne en natt förbliva i
templet!

Hermione, som uppmärksamt lyssnat till Apollonprästens och hennes
faders samtal, sade nu:--Vördnadsvärde man, uppfyll min faders
önskan!

Apollonprästen besinnade sig ett ögonblick och svarade:

- Om det är ditt uppsåt, atenare, att din dotter själv skall vara på
en gång den frågande, den ingivelsen emottagande och den ingivelsens
mening uppfattande, så är mitt ämbete här överflödigt, och jag bryter
ej mot kejsarens påbud, om jag för er, likasom för varje skådelysten
besökare, öppnar tempeldörren. Du själv, Krysanteus, må leda din
dotter till trefoten. För det orakel, som du vill tillfråga, är det
likgiltigt vem som förrättar en sådan handling. Och vad reningarna
vidkommer, må din dotter, om hon vill följa de föreskrivna bruken,
bada i källan Kassotis, tillbringa en dag med fasta och betraktelser
och, när hon kommit till trefoten, dricka en skål av Kastlias vatten.
Min tjänarinna skall undervisa och hjälpa henne i dessa förberedelser.
Men under tiden skolen I vara mina gäster. Jag har ej under långa
månader skådat ett främmande ansikte: jag lever här som i en värld för
mig och bidar döden i skuggan av mitt tempel. Men dess kärare är mig
åsynen av en man, som du, och en ungmö, sådan som din dotter. Följen
mig! Jag vill hälsa er välkomna över min tröskel.

Den gamle Herakleon räckte Hermione handen och förde sina gäster till
ett rum i en byggnad nära templet. Hans ålderstigna tjänarinna, den
enda människa, som delade hans enslighet, bäddade vilosoffor åt
Krysanteus och Hermione, tvättade deras fötter och dukade dem ett bord
med bröd, mjölk, frukt och druvor. Hon glömde ej heller att av friska
blommor fläta kransar, varmed gästerna till den enkla måltiden skulle
smycka sig.

Det började redan skymma i kammaren, vars enda fönster vette åt den
närstående klippväggen. Samtalet kom under måltiden att falla på det
rövarband, som oroade trakten. Den gamle prästen visste icke mer
därom, än att dessa rövare voro kristianer av någon viss, utav de
övriga kristianerna hatad sekt, att de icke voro infödingar, utan
ditkommit, man visste icke huru eller varifrån, samt att de en dag
under den sistförflutna våren hade till betydligt antal infunnit sig
här och avfordrat honom tempelnycklarna, men lika litet tillfogat
honom och hans tjänarinna något ont som skadat något i templet, vilket
för övrigt icke ägde någonting mer, som kunde tillfredsställa
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall längesedan
förekommit dem, i det han låtit bortföra de sista dyrbarheter den
fordom omätligt rika helgedomen ägde. Gubben vidrörde denna sista
omständighet i en ton, som ej förrådde någon bitterhet. Ålderdomen
hade kanske iskylt hans hjärta. Men den atenske mannens ansikte
mörknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjänarinnan, som nu
tog till ordet och förtalde, att rövarbandet hade flera gånger gjort
nattliga infall i den närlägna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjälslagit många människor. Men nu hade från Korintos anlänt en trupp
soldater till Delfis hägn. Detta visste tjänarinnan att berätta, ty
hon plägade besöka staden i hushållsärenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.

Sedan måltiden var intagen, lämnade man kammaren, för att i det fria
njuta kvällens bleknande skönhet. Herakleon förde sina gäster till en
grotta, som fanns ett stycke från templet. Bäcken sorlade i hennes
grannskap. Hon var öppen mot väster, och aftonsolen, som lyste genom
ett trångt pass där mitt emot, göt sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhäckar växte runt omkring,
murgrön och kaprifolium slingrade sig kring hennes väggar. Här på en
mossbänk vid grottans ingång satte sig Apollonprästen, arkonten av
Aten och hans dotter.

Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, när det ännu
talade, någonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?

Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fråga varit honom kär att
besvara. Han genmälde:--Hören följande orakelspråk, givna en man,
som för mer än hundra år sedan anlände hit och frågade oraklet just om
Jesus:

  Känt av de vise är, att ur kroppens förgängliga boja
  svingar sig oförgänglig den mänsklige anden, men ingens
  själ i olympisk flykt sig lyft på vitare vingar.

Då spörjaren undrade, att en så ädel man måste lida missdådarens död,
svarades genom pytian:

  Icke av kroppsligt ve befläckas odödlige anden:
  lida är allas del, att himmelen vinna den frommes.

- Jag känner dessa orakelspråk, sade Krysanteus, Porfyrios anför dem
i sin bok emot kristianerna.

- Är detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetsläraren?
frågade Hermione.

- Nej, vi hava även en utsaga från en mycket senare tid:

  Stunget av mask, av sol förtorkat eller i frostnatt
  gulnat eller alltren i knoppen danat till vanväxt
  ser jag på världens träd vart blad; men ett är fullkomligt.

- Apollon, fortfor Herakleon, var skön till dragen, men såsom siare
kallades han likväl den snedmunte, emedan han hade sina skäl att än
med allmänna, än med tvetydiga ordalag tillbakavisa den närgångna
nyfikenheten. Så mycket är dock klart, att oraklet ingalunda hyst agg
till Jesus. Ingen, icke ens Sokrates, har av Apollon varit så prisad,
som den vise från Judalandet.

- Han var, sade Krysanteus, en religiös ande, genomvärmd av det
gudomliga, en praktisk vishetslärare och en stor teurg. Porfyrios
berättar om sin mästare Plotinos, att denne har fyra gånger, i
hänförelsens tillstånd, skådat ur-enheten, den ende och sanne Guden.
Detta skedde på hans ålderdom emot slutet av en levnad, vars hela
traktan var själens rening och idéernas värld. Jag föreställer mig,
att vad Plotinos uppnådde genom att sänka sin ande i det begrepps- och
formlösas hav,--det ägde Josefs son mer av naturen, och såsom något
stadigvarande, så att han kunde vandra bland människorna och verka i
det yttre, utan att hans skådning i det gudomliga vart grumlad. Vad
han ägde i högsta mån, det äga vi alla, åtminstone till möjligheten, i
en lägre. Lotosblomman synes gunga fritt på vågen, men hennes stängel
ringlar genom djupet och är rotfast i dess botten. Så svävar
människoanden med begränsad frihet på världsflodens yta, och hans
förnuft är som blomsterkalken, vilken öppnar sig för solen och vänder
sig efter henne, men han är med tvenne rötter, känslan och fantasien,
rotfast i världsanden--Apollon, eller vad man vill kalla honom.
Genom dem intränger Gud oss; genom dem, som genom ett språkrör, talar
han i våra själar och låter sig förnimma i många former: som samvetets
röst, som konstnärens ingivelse, som aning och profetia. Att grunden
till dessa förnimmelser ej är i den enskilda människan själv, utan är
en allmän och gemensam, nämligen Gud i sin uppenbarelse som
världsande, det skönjes därav att grunddragen i samvetets lag äro hos
alla folk och människor desamma, och att konstens verk, ehuru i olika
fullkomlighet och från olika sidor, spegla samma idé.

Då Krysanteus tystnade, och den gamle Herakleon, som småleende
lyssnat, ej syntes benägen att genmäla något, tog Hermione blygsamt
ordet och sade:

- Det röjer sig ock av den himmelska värme, som sprider sig i själen,
när hon fattas av något skönt, sant och gott. Men olikheterna kunna
förklaras av människornas olika själsanlag. Två blommor, som växa
bredvid varandra i samma jordmån och ur honom hämta samma näring,
omarbeta henne till enlighet med deras egna, sinsemellan olika naturer
och avyttra henne såsom ljuva, men sinsemellan skiljaktiga vällukter.
Är det ej så, min fader?

Krysanteus log bifallande, lade sin arm kring dotterns hals och kysste
hennes panna.

Då solen gått ned, återvände Herakleon med gästerna till sin boning.
Här lämnade dem Hermione och följde den gamla tjänarinnan, ty flickan
skulle samma kväll bada i Kassotis och göra andra förberedelser till
den förestående natten, som borde tillbringas under betraktelser och
böner. Den följande dagen skulle vidare ägnas åt fortsatt badande,
fasta och ensliga betraktelser, till dess skymningen inbrutit. Då
skulle Hermione ledas av sin fader till pytians över de profetiska
ångornas håla stående trefot och förbliva under natten ensam i
templet, avvaktande uppenbarelse.

När männen voro ensamma med varandra i den lilla kammaren, vilande på
sina soffor, med den tända lampan emellan sig, äskade Krysanteus en
förklaring av de besynnerliga ord hans värd yttrat om Apollons död.

Herakleon var villig att giva förklaringen, och det visade sig nu, att
den gamle, driven av sin andes krav, hade uppgjort ett eget teosofiskt
system, i vilket han fann den tröst han behövde för den läras
undergång, som han från sin barndom hade tjänat och med religiös värme
omfattat. Han älskade sina minnen, vördade den fallna storheten, i
vars tjänst han verkat, och kunde likväl, emedan denna lära försonade
honom med ödet, dö nöjd och lugn, den siste Apollonprästen med blicken
på sitt övergivna tempel.

Herakleon sade:

- I andevärlden, av vilken den synliga, såsom Platon säger, är en
skugga, har redan längesedan, nämligen vid tidpunkten för Jesu
leverne, en stor förändring timat. Om denna förändring veta vi dock
endast föga, ty när det skuggande föremålet lider en omväxling, då
skiftar väl även skuggan, men hon återgiver dock endast, och även
detta ofullkomligt, föremålets utlinjer. Det, varpå jag syftar, skall
varda dig klarare av vad jag nu vill berätta. Jag har uppspårat och
antecknat många hemlighetsfulla tilldragelser, som bära vittnesbörd om
den i andevärlden timade förändringen, men skall bland dem endast
anföra följande: [1]

  [1] Berättelsen återfinnes hos Plutarkos.

Epiterses, fader till retorn Emilianus, reste en gång till Italien på
ett skepp, som hade många resande och mycket handelsgods ombord. Då
skeppet hunnit utanför Ekinadiska öarna, uppstod vindstilla. Det var
kväll, men de fleste av skeppsbesättningen och de resande voro ännu
vakna, då plötsligen alla förnummo en röst, kommande, såsom det
tycktes, från Paxäöarna och ropande styrmannens namn. (Han var en
egyptier och hette Tasus.) En allmän undran uppstod, och Tasus själv
greps av skräck. Först sedan rösten tre gånger låtit höra sig,
förmådde han svara, varefter den ropande med än högre röst lät
förnimma följande befallning: När du hunnit till orten Palodes, så
tillkännagiv, att den store Pan är död! Allas undran ökades och man
överlade, vad som vore att göra. Tasus själv beslöt att i händelse av
god vind utan vidare åtgöranden segla förbi Palodes, men inträffade
vindstilla i dess grannskap, skulle han ropa ut vad han hört. När
skeppet nu anlänt utanför Palodes, var det åter vindstilla och havet
lugnt, varför Tasus, i enlighet med sin föresats, ropade, från aktern
av sitt fartyg och vänd mot land, de ord han hört: Den store Pan är
död! Knappt voro dessa ord uttalade, förrän luften fylldes av ett med
undran blandat suckande.

I Rom vart denna händelse snart känd genom de många, som varit vittne
till henne, och kejsar Tiberius lät kalla Tasus till sig och anställde
en närmare undersökning av händelsens förlopp, möjliga grunder och
betydelse.

En liknande tilldragelse, fortfor Herakleon, upplevde grammatikern
Demetrios på sin upptäcktsresa kring de britanniska öarna. Med detta
ställer jag i förbindelse det rykte, som vid Jesu tid gick kring
världen och gjorde mycket uppseende i Rom, att nämligen fågeln Fenix
ånyo visat sig i Egypten[2]; likaledes den omständighet, att från
samma tid har den eviga lampan i den egyptiske Ammons tempel krävt för
sitt årliga underhåll ett mindre mått av olja än fordom[3].  Ty små
ting, Krysanteus, kunna vara tecken av en mycket stor förändring. Men
vittnesbörd, än klarare än dessa, finnas ju även. Sådana ser jag däri,
att den profetiska kraften mer och mer försvann från detta orakel,
långt innan kristianerna vordo en mäktig sekt, och att alla de otaliga
andra oraklen efter hand förstummades av sig själva; vidare däri, att
tron på gudarne slocknat i allt flera hjärtan, att skalder och
konstnärer icke undfå den ingivelse som fordom, och att rysliga
olyckor, följande varandra tätt i spåren, gå över världen, minskande
människosläktet. Hela vårt Hellas kan nu, såsom jag finner det
skrivet, icke uppställa så många tungt väpnade krigare, som fordom det
lilla Megara skickade emot perserna. Märker du ej, att något saknas,
som fordom varit, att någon hand, som fordom var öppen, nu knutit sig
över världen? Kan du säga, vilka de murar voro, som fordom höllo den
okända österns skaror inom sina landamären, och varför dessa murar på
en gång fallit? Varifrån den trånad, som fattat öknens söner och
driver dem, våg på våg, att krossas mot våra legioners järn? Skola de
icke slutligen bryta hindret och översvämma oss? Kan du säga, varför
våra skogar och källor icke susa som fordom, varför naturens symboler
plötsligt stelnat till andelösa tecken, i vilka inga gudakrafter
uppenbara sig? Det obeskrivliga och ofattliga, som fordom andades
genom tingen, detta något, som vi kallade den store Pan, vilket
likasom med flöjters ljud livade naturens enslighet, detta är borta.
Det uppsteg som en dimma ur jorden, lyfte sig allt högre och försvann
i rymden. Jag har spårat dess väg. När det övergav Gäa, vart rösten ur
den pytiska hålan och Trofonios' grotta allt svagare, ty den
obeskrivliga kraften hade lämnat jordens djup och likasom svävade nu
över jordytan, inträngande i människoandarne. Därav förklarar jag den
företeelse, att världen på en gång uppfylldes av spåmän, sibyllor,
magi, teurger, goeter och undergörare, bland vilka Apollonios av Tyana
var den störste. De voro förut så gott som okända, men alltid enstaka;
nu översvämmade de landen. Från Ktesifon till Herakles' stoder
vittnade folken deras undergärningar, tills slutligen även hos
människorna den obeskrivliga kraften var försvunnen. Dessa äro de
tecken, jag iakttagit hos skuggan, och av vilka jag sluter till en
stor förändring hos det skuggande. Men varuti består nu denna
förändring och varifrån har hon uppkommit? Denna fråga har sysselsatt
min själ under de långa år jag tillbragt här i ensamheten. Och när jag
hade forskat i tio år, i tjugu år och försökt många olika vägar för
att intränga i denna hemlighet, så måste jag dock slutligen stanna vid
den förmodan, som i första ögonblicket av mitt tänkande i detta ämne
trängde sig på mig, men vilken jag då förkastade såsom låg och
ofilosofisk. De naturlagar (så är min tanke), vilka råda i
människovärlden, äro skuggor av andevärldens och finna i dem sin
motsvarighet. Den lag, som bjuder, att människan skall födas, åldras
och dö, är en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
De hava, dock i högre mening än de mänsklige, blivit födda--det
säger själva myten--de hava åldrats, och de äro döda. Den store Pan
är död, Apollon är död, de väsen, som våra fäder dyrkade, äro döda.
Häpna ej, Krysanteus, över mina ord! De innehålla intet hädiskt. Dessa
väsen, goda och dyrkansvärda, som uppfyllde världen med skönhet och
glädje, som älskade de dygdige, värnade samhällena och straffade
brottslingar, voro dödliga som människan, deras skyddsling, och
odödliga som hon. O, låg jag ej redan som yngling framför min Apollons
bild och skådade hela timmar i hans anlete, hänförd av hans lugna,
övermänskliga skönhet! Och likväl strömmade mina tårar, ty ju längre
jag betraktade honom, dess mer smältande genomskimrades hans skönhet
av ett vemod, olympiskt och övermänskligt som hon, och jag undrade, om
konstnärn medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
nödvändigt, utan konstnärens uppsåt, åtföljer den högsta, i former
framställbara skönhet.

  [2] Tacitus.
  [3] Plutarkos.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av dödligheten.
De olympiske voro ett släkte högre än vårt: våra fäder kallade dem
gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
demoner. Som människans första uppfostran styrdes av dem, så var deras
egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vårt släkte i
samhällen, lära dem det rätta och väcka dem för det sköna. Från denna
verksamhet äro de bortkallade; de finnas ej mer för oss, ty de hava
återvänt i det sköte, som födde dem: i mångfaldens enhet, alltets
källa, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
den tanke, att de gudar, i vilkas knän våra fromma fäder nedlade sina
böner, som de åkallade i sin bedrövelse och lovsjöngo i sin lycka,
voro tomma foster av deras föreställningar! Men att de voro dödliga,
därom fanns redan i den grå forntiden en aning, varåt Hesiodos gav
sinnlig form i denna utsaga av en najad:

  Nio släkten av kraftige män mångpratande kråkan
  ser förblomma; men tre gånger fler snabbfotade hjorten.
  Tre hjortåldrar är korpens liv; korpåldrarne nio
  levas av Fenix, som bränd vi tio gånger få skåda,
  vi, den egisskakande Zeus' skönlockiga döttrar.

Så talade Apollonprästen, medan lampans sken flämtade på hans vissnade
ansikte. Hans gäst hade lyssnat med uppmärksamhet, men ville nu ej med
någon framställd anmärkning mot hans åsikt förlänga samtalet, kanske
fördenskull att natten redan var långt framskriden och den gamle
tarvade vila.



FJÄRDE KAPITLET.

Krysanteus.


Läsaren torde från första kapitlet av denna berättelse påminna sig en
man, som en vacker morgonstund gick över torget i Aten, medan
handelsvimlet där var som livligast, och som då av olika personer
utpekades som den rike Krysanteus, filosofen Krysanteus, Krysanteus
ärkehedningen. Det är samme man, som läsaren nu ser uppträda i Delfi,
störande den siste Apollonprästens ensamhet. De tre ovannämnda
tilläggen till hans namn voro alla berättigade, icke minst det sista.
Att Krysanteus var den rikaste mannen i Aten betydde vid denna tid
icke så mycket; mer betydde det, att om han utbytt detta Aten mot det
yppiga Babel vid Tibern eller dess ungdomslysande medtävlarinna vid
Bosporen och där utvecklat ett levnadssätt, överensstämmande med hans
tillgångar och tidens skick, skulle han i slösande yppighet svårligen
kunnat fördunklas av andra än kejsarens gunstlingar och de kristna
biskoparne, ty vi tala ej om hovet själv och dess kolossala prakt, som
naturligtvis stod över jämförelse med vad en enskild man i den vägen
kunde åstadkomma. Men Krysanteus var alldeles otillgänglig för en
äregirighet av sådant slag. Han förblev i sitt Aten, och grunden
härför låg icke i Cesars stolthet att hellre vilja vara den förste i
en by än den andre i Rom. I själva Aten överglänste honom mången i
prakt och vällevnad.

Men vartill använde då Krysanteus sin rikedom, då man i hans hus såg
ingenting av den asiatiska lyx, varmed den tidens förmögne omgåvo sig?
Varje atenare kunde besvara denna fråga. De visste, att hans
skarpsinne hade utletat tusen andra sätt att förstöra penningar. Hans
slöseri var av alldeles eget slag. Landet kring Aten hade fordom varit
ryktbart för sina olivplanteringar. Attikas bergsluttningar voro då
klädda med skogar av detta härliga och nyttiga träd, helgat, som man
vet, åt Pallas Atena. På Krysanteus' tid voro dessa skogar i det
närmaste försvunna, och Attika hade förlorat den förnämsta av sina
inkomstkällor. Krysanteus ville komma henne att flöda med ny ymnighet,
och han kämpade, utan att tröttna, en jättekamp mot natur, människor
och tidsförhållanden för att återskänka de nakna bergen deras prydnad
och deras eländiga bebyggare välmåga. Striden hade nu fortgått i tjugu
år och Krysanteus ännu icke slappats, uppmuntrad, i stället för
nedslagen, av den jämförelsevis obetydliga framgången av sina
ansträngningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
självständiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lågo de till stor
del öde. Krysanteus köpte sådana ödeliggande fält, insatte sina
frigivna slavar till förpaktare och hade den glädjen att se skördar
vaja, där förr knappt fanns fårbete. Men denna glädje var i det
närmaste hans enda jordränta, ty prokonsuln Annæus Domitius kände
visserligen å ena sidan den sanningen, att »där ingenting är att taga,
där har kejsaren förlorat sin rätt», men drog å andra sidan härav den
följdriktiga slutsats, att där någonting är att taga, där har kejsaren
icke förlorat sin rätt. Den praktiska tillämpning han gav häråt var
lika följdriktig som slutsatsen själv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den förstnämnda sanningen. Endast den personliga
avgiften--»nässkatten»--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle då Krysanteus göra? Han fann sig i sin lott
och tröstade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten ännu
bar skördar, medan i det härliga Kampanien 400,000 tunnland--en
åttondedel av landskapet!--lågo öde till följd av de kejserliga
ämbetsmännens utpressningar. Men Krysanteus' slöseri hade icke
inskränkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han på
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhöll han denne dagdrivare med frågan: vad nyttigt kan
du göra? Nu fanns i Aten en hel mängd trashankar, vilkas ädla stolthet
sårades av denna fråga, fast hon var given i vänligaste avsikt, och
när de på långt håll sågo Krysanteus, smögo de, hellre än att möta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men många voro
även de, vilka ett uppriktigt svar på hans fråga hade skänkt välstånd.
Krysanteus gav inga allmosor, utan åt ålderstigna och orkeslösa
--kristianerna tadlade den rike mannen för denna hjärtlöshet--men han
ägde en beundransvärd förmåga att upptäcka, vartill människor dugde,
och använda dem på deras rätta plats. Kanske var det ena dagen en
avkomling av Kleon, som Krysanteus satte i stånd att driva ett
garveri; kanske andra dagen en ättling av Hyperbolos, som fick låna
penningar att inrätta en lampfabrik. Nog av att yrken, för vilka det
forna Aten var frejdat, ånyo uppblomstrade: stadsdelen Skambonide
genljöd ånyo av städens klang i vapen- och metallverkstäder, i
Kolyttos tillverkades åter kläden och tyger, i Piræus byggdes åter
skepp. Sedan Krysanteus givit första stöten, fortfor rörelsen av sig
själv och tillväxte utan hans åtgöranden. De summor, han nedlagt på
näringsflitens uppmuntran, strömmade tillbaka i kassakistan i hans
aula. Om framgången således överskylde hans slöseri i denna riktning,
så framstod det dess naknare i andra. Krysanteus hade en lång tid den
vurmen att vilja se de sköna konsterna återlivade i deras egen
födelsestad. Fidias och Parrhasios hade genom sina skapelser
förvandlat konstnärn i folkets ögon från en vanlig hantverkare till en
det skönas präst, ingiven av Apollon, helig som sådan. Men Hellas'
konst hade gått under med sista skenet av Hellas' frihet. De som nu
förde mejseln eller penseln betraktades, i trots av sina egna anspråk,
för vad de verkligen voro: hantverkare--stenhuggare och
färgstrykare. Felet låg hos dem själva, som gjorde konsten föraktad,
och hos tiden, som lät förleda sig att förakta konsten och hennes
utövare. En yngling av ädel börd kunde icke längre taga penseln eller
mejseln i hand, om än den räcktes honom av själva Pallas Atena.
Hedningarne förgudade sina gamla konstnärer och missaktade sina unga:
kristianerna hatade både de gamla och de unga. Under sådana
förhållanden var den uppgift, Krysanteus här ville lösa, en mycket
svår. Också misslyckades försöket alldeles, såvida man nämligen
antager, att målet icke var att förstöra penningar, utan att upphjälpa
konsten. De målningar, Krysanteus köpt av unga konstnärer och
frikostigt gäldat, prydde nu väggarna hos hans förpaktare; de
bildstoder, vilka samma vurm förmått honom tillägna sig, voro
allesammans förda till hans lanthus och uppställda i en lund, där
deras behag doldes av cypressers skugga och vaktades av taggiga
rosenbuskar. Tyvärr hava vi ännu icke slutat förteckningen på den
atenske arkontens penningödande dårskaper. Vi nödgas tillägga, att han
älskade litteraturen. Själv ägde han en bokfabrik, som översvämmade
världen med skrifter, icke blott av de gamla klassiska författarne,
utan även av åtskilliga nya, sådana som Hierokles, Porfyrios och
Jamblikos. Han hade icke länge sedan i sin egenskap av bokhandlare
lidit en ansenlig förlust genom kejsar Konstantius' påbud, att alla
skrifter av Porfyrios skulle brännas. Porfyrios hade nämligen skrivit
emot kristendomen--Hierokles och Jamblikos likaledes. Spridningen av
sådana böcker var ensam tillräcklig grund för det namn av ärkehedning,
som Atens kristianer givit Krysanteus, men varav han icke fann sig det
ringaste sårad. Frände med hans kärlek till litteraturen var den för
teatern. Han hade i sin ungdom offrat summor, som vi blygas omtala,
blott för att låta atenarne än en gång skåda ett sorgespel av
Sofokles, uppfört med samma glans som fordom. Han själv hade avlönat
skådespelarne och uppsatt de lysande dekorationerna, han själv inövat
körerna, till vilka Aten på hans uppmaning lämnat sin förnämsta
ungdom. Också belönade honom staden med en lagerkrans och en bildstod.
Men den senare var som konstverk ovärdig en plats vid sidan av de
forntida koragernas, och lagerkransen--förtjänte han verkligen så
stora offer? Vi lämna denna fråga därhän och fortsätta med oblidkelig
stränghet vår förteckning över arkontens svagheter. Hans kärlek för
teatern höll sig icke strängt inom sorgespelets gränser: den lade
stundom bort koturnen och strövade in på komediens område. Krysanteus
hade funnit en ung komediförfattare, den ende talangfulle konstnär i
hela Aten. Krysanteus uppmuntrade honom och satte honom i stånd att
uppföra sina komedier. De vunno åskådare i tusental. I början voro de
harmlösa eller gjorde på sin höjd maskerade, tokroliga utfall mot
prokonsuln Annæus Domitius. Men författarens djärvhet växte med hans
lycka. Krysanteus var i Pergamos som gäst hos sin gamle lärare i
filosofien, Ädesios, då hans skyddsling, under stormande bifallsrop av
fem tusen atenare, lät ett lustspel gå över tiljan, vilket i grova
drag förlöjligade kejsar Konstantinus', av Konstantius fortsatta
bemödanden att lösköpa själar ur hedendomen, till ett pris av en
högtidsklädning och 20 guldmynt per stycke. Dagen efter gavs av samme
författare ett annat, som framhöll, huru de kristianska biskoparne i
stora skaror rastlöst kringflackade Europas och Asiens landsvägar,
från det ena så kallade kyrkomötet till det andra, ödeläggande
postverket, medan de reste efter den enda saliggörande tron. Petros,
biskop av Aten, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underrättelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus såsom det djärva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela oväsendet, förrän han återkom till Aten, och han ogillade de
båda lustspelen, så snart han lärt känna deras innehåll--icke av
omtanke för egen säkerhet eller med hänseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se förhållanden, som ingåvo honom smärta, handfarna med löje och
ytligt lättsinne. I hans väsen låg mycket av den romerska värdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill sänka sig till gycklet; men
det förmäldes hos Krysanteus med helleniskt behag och härflöt ur en
enväldigt rådande känsla för det andligt sköna. Följden av hans
skyddslings, komediförfattarens, lättsinne vart kännbar för hela
romerska världen i formen av ett edikt, som stängde alla teatrar.
Krysanteus själv överraskades med ett handbrev från kejsaren, på en
gång en varning och ett nådevedermäle. Dominus Augustus nedlät sig
till att inför den atenske medborgaren rättfärdiga sitt stränga påbud
och inbjöd honom till sitt hov i Konstantinopel. »Makedonios,» skrev
kejsaren bland annat, »brinner av otålighet att se dig. Han vill
tvista med dig, såsom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvända dig.»--Krysanteus besvarade det kejserliga
nådebeviset i uttryck av djup, men kylig vördnad, och kom icke,
lämnande fritt att tyda uteblivandet som rädsla för Makedonios'
övertygande vältalighet.

I redogörelsen för det sätt, varpå Krysanteus använde sin rikedom, bör
icke glömmas den frikostighet, varmed han sörjde för offrens prakt och
de övriga bruk, som tillhörde den gamla folkreligionen, ej heller den
vård han ägnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var måhända
Krysanteus' förtjänst, att ungdomen ännu icke alldeles hade övergivit
dessa senare. Hans blotta åsyn, när han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande förebråelse till ungdomen, som här
överlämnade sig åt de varma badens slappande njutning, och mången
yngling, som rönt hans välvilja, fann det obehagligt att där
överraskas av den stränge vishetsläraren.

När vi nu till allt detta lägga hans verksamhet som en av stadens
förnämsta ämbetsmän, så måste det synas, att en man som han, försänkt
i så mångfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och sinne för
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
människor, som alltid hava ont om tid och aldrig uträtta något. Det
finns ett annat slags människor, vilkas tid är tillräcklig till allt,
utan att de någonsin brådska. Till dessa senare hörde Krysanteus. Det
måste, sedan vi nu känna hans yttre verksamhet, förundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inåtvänd, för
betraktelser danad, ja, svärmiskt stämd ande. Han ärvde sin stora
förmögenhet som yngling, ännu sittande vid nyplatonikern Ädesios'
fötter under Akademias popplar. Med motvilja inskränkte han då sina åt
studier ägnade timmar, för att uppfylla de nya plikter han ansåg
förbundna med sin nya ställning. Men denna motvilja upphörde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, många av hans varmaste
önskningsmål, då han redan som gosse fick ögonen öppna för och själen
uppfylld av den smärtsamma jämförelsen mellan förr och nu, kunde
förverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skänkte honom mången ljuv
tillfredsställelse och gav genom omväxlingen ökad spänstighet åt hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett prästerligt kall, med syfte att förverkliga det
sköna i människolivet, och som ett själens prövningsmedel, som, om hon
segrade i prövningen, läte henne luttrad framgå till sitt yttersta
mål: vilan i Gud. Hon bidrog även i sin mån att läka de sår, som ödet
slog hans husliga lycka, när det genom döden avhände honom en älskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid två års
ålder försvunnit tillika med två kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett för sexton år sedan.

Hans enda barn var nu den tjuguåriga dottern Hermione. Hon var hans
glädje och stolthet, medhjälparinnan i hans arbeten, tröstarinnan i
hans mörka ögonblick. Han hade själv med förkärlek ägnat sig åt hennes
uppfostran, och måhända var det detta, som i flickans jungfruliga själ
inlade det drag av manligt allvar, som hon ägde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om någon vid inträdet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestätiske
mannen, lutad över flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen visade honom, till någon
byggnad, någon plantering, eller lyssnande till den allegoriska
utläggning, som hon gjort av någon bland de heliga myterna. Ty hon,
som han, var svärmiskt tillgiven fädernas tro, och filosofens dotter
älskade tankelekar, som till filosofien förhöllo sig som skaldens
tolkning av en blommas natur förhåller sig till vetenskapsmannens.

Efter Ädesios, som tidigt lämnade Aten, vart Krysanteus den »gyllene
länken i platonismens kedja». Krysanteus föreläste nästan dagligen i
Akademias trädgård för ett ännu tämligen talrikt antal lärjungar, dels
atenare, dels främlingar från skilda delar av världen. Hans
filosofiska system, som avsöndrat mycket av Jamblikos' teurgiska
tillsatser, gick tillbaka till Plotinos, men anknöt till en tankeföljd
av denne en riktning på den yttre världen, som annars var främmande
för nyplatonismen och skenbart stridande mot hans ande. Krysanteus
själv tycktes erkänna denna stridighet genom ett yttrande, som han
ofta fällde:--När jag blir sextio år gammal, vill jag draga mig
tillbaka inom mig själv och försänka mig i åskådningen av Gud.

Krysanteus' filosofiska system återfinnes ej i någon bok, ty han utgav
aldrig dess enskilda delar i skriftligt sammanhang. Men hans lära och
undervisning bar en världshistorisk frukt i en av hans lärjungar
--Julianus.

Julianus hade under tvenne tidpunkter av sitt liv åtnjutit hans
undervisning. Den gamle filosofen Ädesios skrev en dag till
Krysanteus:

»Lämna ditt Aten och kom till mig! Intet får hindra dig att uppfylla
min bön! Jag är själv för gammal, och min jord har förlorat sin
alstringskraft, men i din vill jag nedlägga ett ädelt frö, som skall
uppspira till ett träd och överskygga jorden. Jag vart i dag icke
litet förvånad, när den unge Julianus steg över min tröskel. Du känner
huru han blivit uppfostrad av sin faders mördare. Biskopen Eusebios av
Nikomedia har velat göra honom och hans broder icke till furstar,
cesarer och hjältar, icke heller till människor, utan till kristianska
helgon. Macillums fästningsmurar, inom vilka de stackars barnen
tillbragt sitt liv, understödde hans bemödanden. Och vem anade annat
än att de lyckades? Julianus såväl som Gallus knäböjde ju för munkar,
kysste eremiters trasor och föreläste evangeliet inför den kristianska
församlingen i Nikomedias storkyrka! Nåväl, Gallus är sådan man velat
göra honom. Han är kristian--av samma halt som Konstantius och
Konstantinus. Men då Julianus i dag inträdde under mitt tak, omfamnade
han mig med tårar i ögonen och sade, att han längtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar trängt till hans öra. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med hänförelse deras
författares namn. Jag förstod honom icke i början. Du vet, att
Eusebios understödde kejsaren, när denne utrotade sin släkt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var för Julianus okänd. Så var det icke. Det
erfor jag, när Julianus fattade min hand och sade: »Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras lära, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina fötter den mask, som dolt min
avsky för honom och dem alla. Han ville intvinga min själ i de
formler, som han och hans likar pånödga världen. Nu är jag fri.
Ädesios, jag känner dessa präster, som på sina kyrkomöten föreskriva
än på det ena, än på det andra sättet, vad kristianerna skola tro. Det
är en gräslig samling av blodsmän, ränksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De sönderslita världen och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla överensstämma är det jag mest avskyr:
alla bannlysa de förnuftets frihet, alla lära de, att härskarens makt
och folkets träldom äro av Gud. Friheten är försvunnen ur
verkligheten, men dessa människor förneka henne även i tanken.
Ädesios, nu är jag herre över min tid. Jag älskar mina fäders tro och
republikens ärofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag är
fader- och moderlös?»--Så talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han är en eldsjäl, men hans eld brinner med jämn
låga, som lovar varaktighet. Han är en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur är mild, älskvärd och glad, men av hans öde
blandad med främmande beståndsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans själ från hat och bitterhet! Lär honom glömma vad han lidit,
men älska med förstånd och hjärta, vad han nu endast älskar med
hjärtat! Jag passar icke för honom. Jag kunde fördärva ett så härligt
verk, om jag fattade det med mina darrande händer. Min tunga är kylig
och vanmäktig av ålder. Men till honom måste man tala med en eldtunga.
Bör icke han, som älskar sanningen, höra henne i hennes segerkraft?
Böra icke dessa minnen, som han älskar, upplivas för honom i deras
härlighet? Ve, om min ålders köld skulle dämpa hans låga! Nej, jag
passar ej mer för honom. Du skall komma, min Krysanteus, och i
Julianus skapa en framtid. Jag har sagt Julianus, att jag överlämnar
honom åt dig, och vi vänta båda, att du skall komma.»

Krysanteus hörsammade kallelsen. Han infann sig i Efesos, där Julianus
nu på kejsarens befallning vistades. Den unge furstens steg bevakades
av spejare. Kejsaren höll kunskapare i hans omgivning, och Eusebios
var mån, att hans lärjunge icke skulle råka i umgänge med nyplatonska
filosofer. Två sådana--de mest fruktade för sin vältalighet och
glansen av sin rena vandel--Maximos och Libanios, voro förvisade
från Efesos. Endast lönligen och nattetid kunde fördenskull Julianus
och Krysanteus hålla sina möten. Men dess oemotståndligare lockade de
ynglingen. Han jämförde Eusebios, Konstantius' onde ande, själen i
hovkabalerna och kyrkotvisterna, vars hand dröp av blod och vars tunga
av hyckleriets salvelse, han jämförde denne sin lärare i kristna
religionen med den hedniske filosofen, vars väsen bar den klara
prägeln av en ande, som i forskning och levnad harmoniskt strävade
till skönhetens och sanningens urkälla. Den luft, han andades i
Krysanteus' närhet, var en rusande: det var de höga minnenas,
skaldekonstens, filosofiens och mystikens. Sina egna tankar återfann
han här, men icke som enstaka tankar, utan nödvändiga lemmar i en
förnuftets tempelbyggnad: han kunde se fotstället, varpå de vilade,
arkitraven, som de buro. Krysanteus lärde ynglingen förakta vällusten
och glädjas över sin dödlighet som villkoret för en högre tillvaro.
Julianus var på en gång skarpsinnig och svärmisk. Båda dessa
riktningar voro även nyplatonska filosofiens--den antika
forskningens sista titaniska ansträngning att storma himmelen. Allt
förenade sig att öka Julianus' hänförelse: lärarens personlighet,
lärans skaplynne, som ur dialektikens klarhet förde genom mystikens
hänförande halvdager in i teurgiens aningsfulla mörker, ja även det
sätt, varpå hon framställdes, då hon endast med sin kraft ville
övertyga. Deras hemliga sammankomster fortgingo flitigt i tre månader.
Därefter återvände Krysanteus till Aten, kvarlämnande hos sin lärjunge
outplånliga känslor av vördnad och kärlek.

Två år därefter timade, att Gallus, som av Konstantius fått
värdigheten av Cesar, föll offer för sin gynnares vilda
misstänksamhet, ökande hekatomben av fränder, som denne slaktat.
Gallus hade ockrat med sin korta styrelsetid för att hinna förvärva
ett rykte värdigt Kaligulas och Neros. Hans bror, den för statssaker
alldeles främmande Julianus, vart endast på Konstantius' gemåls förbön
räddad och skickad från hovet till Aten. Han hörde sin förvisningsdom
med hemlig glädje. Under sin vistelse i Aten var han Krysanteus' gäst
och för andra gången hans lärjunge. Sex månader, de lyckligaste i
Julianus' liv, hade han tillbragt i vishetsgudinnans stad och
Akademias lund, då en kejserlig befallning nödgade honom återvända
till hovet, som då vistades i Milano. Från den tiden hade Krysanteus
icke återsett sin älskade lärjunge, men världen uppfylldes snart med
dånet av hans bragder. Julianus i spetsen för Galliens legioner hade
slagit de allemanniska barbarerna i flera blodiga drabbningar. Hans
ära hade väckt Konstantius' avund. Hovet gycklade förgäves över »den
skäggiga apan, som lärt krigskonsten av Krysanteus i Atens
trädgårdar». Hånet förstummades av nya stordåd. På slagfältet vid
Strassburg knäböjde sju germaniska konungar och tio furstar för sin
besegrare, den skäggige filosofen. Några dagar därefter slog samme
filosof frankernas konungar och räddade Gallien för denna gång från
översvämningen av deras vilda skaror. Under de två följande åren
förtalde ryktet tid efter annan om nya segrar, som Julianus tillkämpat
sig i hjärtat av barbarernas eget land. Nu var måttet av Konstantius'
avund och farhågor rågat. Han beslöt att avhända den unge hjälten hans
här och Gallien dess försvarare. Julianus' legioner fingo
uppbrottsorder till--Persien! Hela Gallien genljöd av ett samfällt
ångestrop, ty barbarerna stormade åter mot dess gränser, och kejsarens
befallning bortryckte dess hägn och värn. Legionerna gjorde uppror och
utropade sin älskade fältherre till kejsare. Historien, då hon
förtäljer dessa dagars tilldragelser, lämnar Julianus fri från varje
fläck. Konstantius tillbakavisade varje bön om försoning. Då vår
berättelse börjar, är Julianus i spetsen för sina fåtaliga, men
segervana trupper på tåg emot Konstantinopel. Konstantius samlar
österlandets alla stridskrafter kring sin hotade tron. Kriget, som
förestår, är ej endast ett krig mellan Julianus och Konstantius. Det
innebär långt mer. Världen skälver av hopp och fruktan. Julianus har
överlämnat sig »i de odödliga gudarnes hägn». Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den säd, Krysanteus sådde, har skjutit upp i
dagen. Kriget står mellan den antika bildningen och kristendomen. Två
tidsåldrar skola sammanstöta med vapen i hand.

Och frågan, som Krysanteus vill förelägga oraklet, är denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?



FEMTE KAPITLET.

Hermiones natt i templet.


En kulen dag följde på den, som sett atenaren och hans dotter anlända
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvällen föll regn i strida
skurar, och från Korintiska viken blåste en häftig sunnan in i dalen,
som öppen mot söder fångade och i allt smalare svängrum mellan sina
väggar inpressade vindstötarne, tills ett lodrätt fjäll stängde deras
väg och tvang dem till kamp mot sina påträngande efterföljare. Sålunda
danad till tummelplats för vindarne, är den delfiska nejden ryktbar
för de stormar, som icke sällan under höst- och vintertiden rasa där.
En sådan storm, förtälja hävderna, tillintetgjorde en gång en svärm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.

Orakeltemplet vilade på en fjälltrappa, som skyddades av höga klippor
mot sunnanvinden. Utanför stridens värsta tummel hörde man där hans
vilda dån, när vindarne brottades emellan de stängande bergen och
instormade i de trånga skrevor, som öppnade dem en utflykt mellan
branterna.

Sådan var kvällen, då Hermione, efter fulländade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att där tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklädd en pytisk prästinnas dräkt.

Krysanteus kände hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Låt oss återvända!

Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Låt oss återvända!

Hermione såg upp mot templets, av kvällens mörker omlägrade kolonnad,
varöver de jagande molnens jätteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men då
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en rörelse för att
vända om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla känsla,
som dagens botövningar och böner lämnat i hennes barm, och segrade, i
förening med tanken på deras ärende, över en ännu icke fullrustad
rädsla. Hon svarade:

- Den gudamakt vi nalkas är ljusets, som älskar människorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, tänker på mig och kommer vid första
morgongryningen att hämta mig? Nej, må det ske vad vi beslutit! När
jag övervunnit intrycket av det ovanliga, är jag lugn.

De fortsatte sin väg. Vinden lekte med Hermiones lockar, medan hon vid
sin faders hand steg upp för tempeltrappan och genomskred den med
doriska pelarrader smyckade försalen. Här skimrade dem till mötes ett
svagt ljus genom den halvöppna dörren, som förde till helgedomens
inre.

Ett helleniskt tempels naos--det inom försalen belägna rummet,
byggnadens medelpunkt, vari gudabilden stod--var alltid omgivet av
murar utan fönster, och i de flesta fall övertäckt, i synnerhet där de
religiösa bruken såsom här buro en hemlighetsfull prägel. Rummets enda
öppning var således dörren, som alltid vette mot öster, för att mellan
försalens pelare insläppa den uppgående solens strålar. Där man ej
föredrog den mystiska skymning, som måste råda på ett sådant ställe,
brunno kandelabrar dag och natt på gudens eller gudinnans altar.

Det delfiska orakeltemplets naos var ursprungligen delat i två delar
med ett gyllene galler, framför vilket de frågande, när de, kransade,
under trumpeters klang inträdde i helgedomen, skulle avvakta pytians
svar. Bakom gallret var det allra heligaste: den profetiska hålan med
den över henne ställda trefoten, samt Apollons bild omgiven av lagrar.
Nu var gallret längesedan borttaget av roylystna händer. När Hermione
uppslog sin blick, såg hon, i det matta skenet från en enda taklampa,
en pelarsal, vars bakgrund förlorade sig i mörkret. Skymningen ökades
av välluktande dimmor, som uppstego ur rökelsekar mot pelarnes
kapitäler och svävade som ljusblå skyar under taket. Lampans sken
samlade sig på Apollons drag och visade dem i en mild, förklarad
skönhet.

Krysanteus förde Hermione till trefoten. Hålan täcktes av en
marmorhäll, i vars mitt var en öppning. Flickan ryste, ty hon nalkades
verkstaden för en demonisk makt. I hennes fantasi uppstod pytians
bild, profetiskt rasande, med skälvande lemmar, rullande ögon,
skummande läppar. I detta ögonblick tröstade det Hermione, att de
profetiska ångornas källa var försinad. Hon satte sig på trefoten.
Hennes anlete var blekt som marmorbilden, mot vars fotställ hennes
huvud dignade tillbaka. Krysanteus räckte henne skålen, som Herakleon
fyllt med Kastalias vatten och ställt på altaret. Hon drack den
kyliga, ingivelsebringande drycken. När Krysanteus emottog skålen,
möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern
upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett
ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt
sina ögon.

Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet. Hon
hörde dörren stängas och nyckeln omvridas i låset. Hon var ensam.

Då Idéen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons själ, lades
grunden till en mäktig och genomgripande omvälvning i den mänskliga
tankevärlden. Människan upphörde att vara stoft och världen blott en
byggnad av atomer. Materien förvisades ur verkligheten till
möjlighetens skuggrike. Allt förandligades: naturen, människan,
gudarne. Allt dallrade som etervågor kring den för medvetandet
uppgångna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevärlden, var snarare en siaretanke än frukten av den stränga
forskningen. Idéernas värld, den sanna, fastän funnen, låg i ett
oupphinneligt fjärran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt nära. Huru varda förvissade om vår kunskaps sanning? Äro våra
satser sanna, så var finnes prövostenen, varmed det kan ådagaläggas?
Tvivlet födde oro, oron en längtan att frigöra sig därifrån. Man ville
en sanning, oåtkomlig för tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig för den blotta förståndskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevärldens
förvirrande sken, ovan förståndskunskapen, ovan förnuftet och alla
begreppsbestämningar, i det begrepps- och formlösa, där världsanden
inströmmar i den enskilde människoanden. Vill du tillägna dig det
gudomliga, vill du skåda sanningen anlete mot anlete, så undertryck
allt vad som är sinnligt, allt vad som är ditt egna och för dig
egendomliga, allt vad som gör dig till ett enskilt väsen, skilt från
det ena och allmänna, utplåna ur din själ varje tanke, varje känsla,
varje bild, varje viljeyttring! Då, endast då kommer du till
åskådningen av det ena, översinnliga, obegripliga. Intet står då
emellan den skådande själen och det skådade gudomliga. Den skådande
och det skådade äro ett. Sanningsletaren är vorden ett med sanningen.
Detta tillstånd, vari själen icke längre lever sitt eget liv, utan
världsandens, världsförnuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
förutseende, dess obundenhet av tid och rum, på samma sätt som
magneten genomströmmas icke av egen, utan en allmän kosmisk kraft
--detta tillstånd är ett av högsta hänförelse: extasens. Extasen, sade
nyplatonikerna, är formen för det högsta vetandet: den omedelbara
åskådningen. Musiken, bönen och kärleken äro krafter, som förhjälpa
den sannings- och renhetsälskande själen till grannskapet av det
himmelska; det övriga måste hon själv göra genom att försänka sig i
fullkomlig overksamhet, genom att bilda sig till ett tomrum, vari det
gudomliga rent och omängt av mänsklig sinnlighet inströmmar.

Grekiska filosofien, man finner det av denna antydning, led genom
nyplatonikerna samma omdaning, som den antika byggnadskonstens minnen
genom medeltidens byggmästare. Platons tanketempel med dess ljusa
pelargångar vart genom en kedja av förvandlingar till en byggnad med
genombrutna fönster, målade av mystiken, och spetsbågar, spända av
himmelsk längtan.

Då under den stormiga natten Krysanteus' dotter, ensam i det
hemlighetsfulla templet, nedsjunken på pytians trefot, slöt sina ögon,
vilande armarne i sitt sköte och huvudet mot siaregudens fotställ,
avvaktade hon det profetiska måttet av extasen, det lägre, för vanliga
människor upphinneliga hänförelsens tillstånd, i vilket själen,
svävande över det medvetslösas hav, men ännu ej försänkt i dess djup,
skådar med världsharmoniens förutseende öga det hon vill röna.

Man skall en gång kunna redogöra för de lekamliga företeelser, som
ledsaga det extatiska tillståndet: för vissa nervflätors överretning,
andras förslappning. Men extasen själv--vem förklarar honom och hans
häpnadsväckande andliga fenomener? Huru märkvärdigt! Femton
århundraden hava vandrat över den siste helleniske filosofens grav och
släktets forskande ande har härunder kämpat mången väldig strid, men
den dag, som i dag är, står tänkaren åter framför samma företeelse,
och nittonde århundradets teistiske filosof, mannen på höjden av sitt
tidevarvs vetande, nödgas i extasens väsen se nästan detsamma, som de
gamla hedningarne Plotinos, Jamblikos och Krysanteus före honom!

Skall Julianus eller Konstantius segra? Var är Filippos, min försvunne
broder? Inom dessa frågor--den senare av flickans hjärta, utan
föregången överläggning, sällad till den förra--sökte Hermione samla
sitt medvetande. Om någon i denna stund inträtt i orakeltemplet,
skulle han vid foten av Apollons bild skådat en annan, blek, orörlig
och skön som han. Vinden suckade mellan försalens pelare. Stormens
brus förnams som en dämpad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke höra det. Hon bjöd sitt öras nerver dö. Hon såg i tanken
ännu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
rökelsen, och lampskenet smög som ett matt, mörkrött skimmer genom
hennes ögonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjöd synens
känseltrådar och den härmande inbillningen domna.

Så under viljans kamp med sinnena samlade sig oräknad minut till
minut. Då genomflög henne brådsnabb en tanke på ansiktet, som skådade
över hennes, Apollons ansikte, detta oföränderliga, som i århundraden
stirrat såsom nu. I denna tanke kom något rysligt, förenad som han var
med minnet av ställets demoniska natur och ensamhetens känsla. I och
för sig kan ensamheten, djupt och plötsligt känd, verka överväldigande
på människan. Hermione flög upp från pytians trefot. Hon darrade och
gömde ögonen i sina händer. Fantasien föregycklade henne, att
marmorbilden lämnat sitt fotställ och stod med de orörliga ögonen
riktade mot hennes. Hon vågade ej se. Tystnaden skrämde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Så stod hon,
väntande på styrka att kämpa mot sin rädsla. Och denna styrka vann hon
i tanken på sin far. Hon öppnade ögonen. Allt var ju som förr: gudens
bild hade ej lämnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
rökelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter förebrådde sig sin
kvinnliga räddhåga. För att härda sig mot dess återkomst betraktade
hon länge Apollons drag och vandrade därefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besåg de votivtavlor och troféer, som ännu smyckade
väggarna, de altaren och trefötter, som ännu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade nämligen hittills skonat
sådana templets tillhörigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade på dörrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de små sanktuarierna på var sin sida om denna.
Därefter återvände hon lugnad, satte sig på trefoten och slöt ånyo
ögonen.

Timmar förflöto, medan Hermiones vilja kämpade en ny, äntligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som förut kring den gamla
byggnaden, men hon hörde det icke mer. Ögonlocken med sina mörka
fransar lågo stelnade, blåvita och ogenomskinliga över sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen död för den yttre
världen. Men inom det förstenade skalet levde ett medvetande, som
troget och eftertänksamt följde skiftena inom sig själv. Detta är eget
för det tillstånd, som föregår extasen, såsom Jamblikos[1] skildrar
det och sådant det uppenbarar sig i den närskylda magnetiska sömnen,
likasom någon gång i skendöden.

  [1] I ett verk, bevarat åt eftervärlden.

Den första känsla, som efter viljans slutliga seger inställde sig, var
en smärtsam. Hermione kände sitt huvud sammantryckt som med ett
järnband. Men smärtan upphörde ögonblickligt och efterträddes av ett
underbart färgspel. Hjärnan var förvandlad till en eldfontän, som
kastade stjärnkaskader av bländande prakt, i vilka alla färger
sammanflödade eller blixtsnabbt avlöste varandra. Småningom bleknade
färgspelet och efterlämnade ängslande mörker. Detta varade länge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken från trakten under hjärtat.
Tankar och känslor strömmade ur den förmörkade, dovt arbetande hjärnan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet där samlat sig, utvidgades
dess gränser över en värld.

Hermione tyckte sig sväva på en dimma genom oändliga rymder. Himmelen
välvde blå och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman sänkte sig och lämnade Hermione på smaragdgröna ängar.
Klippor, på vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestätisk
genomflöt dalen. Alla föremål, även de mest avlägsna, begränsades av
klara linjer. På floden svävade en båt, som hastigt nalkades. En
yngling satt lutad över relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
såg hans anletsdrag, och hennes hjärta igenkände den älskade brodern.

Hon ville ropa honom, men rösten bortdog klanglös, som om luften här
varit för eterisk att bära tyngden av ett mänskligt ord. Hon ville
sträcka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktlösa ansträngning inverkat på tavlan omkring henne.

Färgerna bleknade, föremålen upplöstes i dirnmor.

- Filippos, var är du? O, kom, kom till din fader och syster!

Var det denna bön som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var förflyttad utanför sin
faders hus. Gatan vimlade av människor. Hermione spanade i folkmängden
efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Då såg hon
nalkas ett tåg av kristianska präster. I spetsen på en mula red
biskopen av Aten. Denne man gjorde i drömmens som i verklighetens
värld ett obehagligt intryck på Krysanteus' dotter, och hellre än att
förlänga det, vände hon sig om och gick in. Men då hon genomskridit
vestibulen, stod hon icke i den välbekanta aulan--hon såg ett gult
sandfält, som utsträckte sig till synranden. Solen glödde däröver med
odräglig hetta. Helt nära flickan låg en purpurmantel, vars veck
förrådde en under honom dold kropp, och bredvid manteln en spira,
halvt jordad i sanden. På avstånd sprängde en skara ryttare bort på
snabba hästar. De buro höga mössor och ringbrynjor, och bågen hang
över deras axlar.

Även denna tavla upplöstes i dimmor. Hermione förnam genom dem ett
buller och sorl av röster, som förskräckte henne och återkallade henne
närmare verkligheten. Hon såg sig åter på pytians trefot. Apollons
bild lutade sig ned och omslöt henne med sina kalla armar. Men bildens
anletsdrag voro icke mer desamma: de voro en ynglings, som Hermione
länge velat glömma.

- Karmides! ropade hon och flög upp från stolen. Hennes ögon
öppnades. Allt var i sitt förra skick. Men var det ett genljud från
den värld hon lämnat?--utanför tempelporten hördes ett buller,
blandat med människoröster. Var det stormen, som brusade därutanför?
Nej, dörren skakades av tunga, avmätta slag, rösterna talade som
vinden ej kan tala. Hermione lyssnade, for med handen över sin panna,
sina lockar, sin dräkt. Hon såg lagerkransen, som smyckat henne, ligga
vid sin fot. Hon övertygade sig, att hon icke drömde. Förskräckelsen
fattade beslut för henne: hon ilade till rummets bakgrund och dolde
sig bakom ett altar. Dörren öppnades, flera skepnader inträdde.
Hermione såg det och pressade händerna mot sin skälvande barm.

- Fort, människa! In! Ha, jag tror du är mörkrädd, hördes en röst
bakom den förste, som tveksamt inträdde med en lykta i handen.

- Här brinner en lampa, här brinner rökelse, fortfor samma röst, vars
ägare vid sidan av en bland följeslagarne tog några steg framåt i
salen, medan flera andra skockade sig vid dörren.

- Tillåt mig upplysa, svarade denne, att här ännu lär finnas en
gammal präst. Det är förmodligen han, som med iakttagande av gamla
vanor....

- Nåväl. Tänd en fackla! Det är skumt i djävlanästet. Mer ljus!

Kort efter att denna befallning var given, ökades belysningen med det
röda, rökiga och flämtande skenet från en hartsfackla.

Altaret, bakom vilket Hermione flytt, stod i skuggan av en pelare.
Flickans blick var med obeskrivlig ångest fastnaglad vid uppträdet
framför henne. De främmande männen voro alla höljda i kapuschonger och
väpnade. När en mantel föll tillbaka, bröts fackelskenet mot ett
svärdfäste. Han, som nyss talat, var synbarligen den förnämste. Han
var av medelmåttig höjd, hans rörelser häftiga och befallande. Hans
ansikte och vapenskrud doldes av kappan.

- Ha, ha! skrattade han, och hans röst ljöd ihålig och ohygglig, vi
vilja se, hur det förhåller sig. Apodemius och Eusebius, I han på
skändligt sätt plundrat Apollon. Rubb och stubb! Bilden, bilden menar
jag. Han själv! Vi skola se, om han finnes.

- Rask gärning! fortfor mannen, i det han gick fram till pytians
trefot och sparkade omkull den. Hit, karlar, och lyften undan stenen!
Fort! Vi vilja se, om Apollon... Vi vilja styrka, att de äro lögner,
alla dessa sägner ... Hur var det, Osius? Du sade, att en präst ännu
lever här?

- Ja, domine, svarade den tillfrågade med en djup bugning.

- Vi skola vid tillfälle lägga honom på sträckbänk. Här måste ännu
finnas gömda skatter. Anteckna min tanke, Eusebius, så att vi icke
glömma honom! ... Vad? Ären I förlamade eller huru? Kunnen I ej lyfta
en så usel tyngd, I slavar? Osius, du nye Goliat, hjälp dem att öppna
porten till underjorden!

Sedan mannen, som nämndes Osius, förenat sina krafter med de andres,
lyckades de skjuta åt sidan den häll, som täckte den pytiska hålan.

- Osius, fortfor han, som kallats dominus, du är en Stentor och din
röst en rycktråd genom tio tusen palatiner, uppställda i slagordning.
Nåväl, väck nu Apollon! Ropa, ryt, ty kanske sover han eller är han
död!

- Herre, vad är din vilja?

- Dumhuvud! Galning! Begriper du ej, att det är ett infall? Ett
härligt infall, vid alla änglar! Så, bort till hålan, lägg dig vid
randen och ropa ned i helvetet: Apollon!

- Du skämtar väl icke, herre?

- Ve dig, om jag skämtade! Skynda!

Osius nalkades åter hålan, som nu gapade med bredare svalg. De övriga
männen makade sig mot dörren, likasom rädda för vad komma skulle.
Deras herre drog kapuschongen tillbaka, kanske för att höra bättre,
och lät fackelskenet fritt falla på sitt dystra, gulbleka, skarpt
präglade ansikte.

Osius såg ned i det svarta djupet och sade snarare än ropade: Apollon!

- Högre! röt den gulbleke. Skurk, var är din röst?

- Apollon!!

Ropet, som denna gång gjorde heder åt den nye Stentor, vart, vad
måhända ingen av de närvarande väntat--besvarat. Ur jordens
innandömen uppstego ljud, dova som bullret av en avlägsen åska. Det
var som om en här av demoner, bundna i grottorna där nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som störde
deras vila. När det underjordiska bullret upphört, rådde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som förstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka från djupet, vid vars
rand han stod.

- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din röst,
Osius, och ingenting annat. Man säger, att det finns milslånga gångar
och salar där nere. Den rösten siar icke. Hallå, fortfor han och steg
intill hålan, hallå, du där nere, vem än du är, vad säger du om
förrädaren Julianus? Svara!

Samma dova, underjordiska buller rullade än en gång under deras
fötter.

- I hören! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, även då det
gäller avgrundens bäste vän. Först talade han flödande hexametrar,
denne Apollon, så vordo hans verser något knaggliga, så nedlät han sig
till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!

- Hur hans tunga flödar av hädelse, tänkte Osius och kanske flera av
de närvarande. Vi äro kristianer, men böra dock icke reta de hedniska
makterna.

- Apodemius, vad synes dig om det här skämtet? frågade den gulbleke
skrattande.

- Renaste attiska salt, o herre!

- Förtjänar det icke fortsättas?

- Din nåd bereder oss ett gränslöst nöje.

- Orakelboken, var är hon?

- Förmodligen i något av sanktuarierna.

- Fort dit! Följen mig!

- Vid Gud, han rörde ögonen och vinkade med handen, viskade en av de
väpnade till en annan.

- Vem, vem?

- Apollon ... bilden menar jag.

- Ah! Detta ändar icke väl. Och jag ... jag såg något vitt skymta där
borta vid pelaren. Må Gud och hans änglaskaror bevara oss!

Han nickade åt den punkt, där Krysanteus' dotter, mer död än levande,
låg nedsjunken bakom det skyddande altaret.

De män, som viskande fört detta samtal, medan de följde de övrige bort
mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
vapendräkt.

Man stod framför det ena sanktuariet. Med tillhjälp av sitt korta
romerska svärd lyckades det Osius bända upp den murkna dörren, innan
den gulbleke hunnit mer än en gång stampa i golvet av otålighet.

- Närmare med facklan! ljöd den bjudande rösten inifrån sanktuariet.
Skatter finnas här inga. Eusebius och Apodemius, jag säger er än en
gång, I han plundrat skamlöst....

- Herre, här är fyndet!

- Ha, låt se! Idel lösa blad! Och vilken massa sedan! Apollon har
hunnit hopa flera lögner än jag trodde på sitt samvete. Tag handen
full, Eusebius. Det är nog för det skämt vi vilja anställa.

Männen utträdde åter ur sanktuariet. En av dem bar i handen en mängd
blad, på vilka forntida orakelspråk, givna av den delfiske Apollon,
voro upptecknade. Man hade förvarat dem med samma omsorg som de
sibyllinska utsagorna. Men de voro icke sammanbragta i rulle- eller
kodexform. I överensstämmelse med ett uråldrigt, för heliga skrifter
gällande bruk hade man samlat dem i ett skick, som skulle påminna om
deras tillkomst och oberoende av varandra, kanske även om de mytiska
sibyllornas sed att skriva sina spådomar på löv, som de enligt
skaldernas skildring kastade i floden eller spredo för vinden.

När gruppen åter stod under lampan, vars sken var stadigare än det
flämtande blossets, avtogo på befallning två av männen de hjälmar, de
buro under kapuschongen, och framräckte dem att fyllas med de ur
sanktuariet rövade papperen.

- Begripen I mig nu? sade den gulbleke med ett ihåligt skratt. Vi
skola fuska i kläromantien. Du, Eusebius, drager ur Marcellus' hjälm
för Julianus.

- Anatema över hans namn! Mumlades i korus.

- Och jag drager ur Osius' för mig själv. Apollon, varhelst du är, i
Olympen eller helvetet, så manar jag dig nu att styra våra händer till
det rätta! Har du någonsin uppenbarat, vad tiden bar i sitt sköte, så
gör det nu!

Den gulblekes ton förrådde i detta ögonblick allt annat än skämt. Han
mumlade mellan tänderna en besvärjelseformel, stack därefter handen i
Osius' hjälm och framdrog en pergamentlapp. Eusebius gjorde detsamma
ur Marcellus' och räckte det på slump fångade papperet åt sin herre.

Den gulbleke genomögnade först det för Julianus av lottningen bestämda
orakelspråket, och dragen i hans dystra ansikte tycktes stelna
--därefter det, som skulle gälla för honom själv. Hans omgivning
betraktade honom med yttersta oro. Det dröjde några ögonblick, innan
han öppnade sin mun och sade med matt röst:

- Eusebius, din arm!

Eusebius skyndade att stödja den vacklande.

- Konstantius, min herre och kejsare, utbrast han.

- Det är ingenting. En plötslig matthet. Den häftiga ritten har
medtagit mina krafter. Vänner, låt oss gå, tillade han efter en paus.
Ingen dödlig må veta, att jag varit här! Innan jag nedlägger mitt
huvud, skall detta djävlanäste vara rivet till sina grundvalar.

Konstantius, ty det var han, romerska rikets kejsare, Konstantinus'
son, lämnade templet, stödd på sin kammarherre Eusebius' arm, omgiven
av sin svit. I Apollons lund väntade deras hästar. En halv timme
därefter hade de den delfiska dalen bakom sig. Några dagar senare
mönstrade han i Antiokia den här, med vilken han dragit från persiska
gränsen för att möta Julianus. Med undantag av hans närmaste förtrogne
visste ingen, att han under dessa dagar lämnat sitt palats.

När Krysanteus vid pass en timme efter ovan skildrade uppträde, i den
första morgongryningen, nalkades templet, fann han sin dotter sittande
på trappan till försalen, med huvudet lutat mot en pelare och de mörka
lockarne, fuktade av morgondaggen, spridda av vinden, svallande över
marmorbleka kinder.



SJÄTTE KAPITLET.

Prokonsuln i förlägenhet. I biskopliga palatset.


- Klart som dagen, eller huru, lysande och ädle herre? Har jag icke
tydligt ådagalagt, att Atanasios är sofist eller snarare alldeles icke
sofist, utan sämre än en sofist, ty sofisten gör dock skenbart riktiga
slutledningar?

Denna fråga utgjorde en av länkarne i ett samtal eller en samtalsvis
hållen föreläsning, som en vacker afton ägde rum i tepidariet till det
guld- och marmorskimrande badhus, som Herodes Attikos hade skänkt
atenarne. Tepidariet var en med marmorgolv, väggmålningar och
kasetterat tak smyckad, dunkelt upplyst sal, i vars vällustigt varma,
av vällukter mättade luft badgästerna uppehöllo sig, innan de gingo
till varmvatten- eller svettbadet, och dit de sedan återvände för att
undergå de mångfaldiga gnidningar, som utgjorde badets sista och
högsta njutning. Personen, vars fråga vi här återgivit, stod insvept i
ett lakan och demonstrerade--än med högra pekfingret vid sin långa
och tunna näsa, än ritande med samma finger dialektiska kretsar i sin
vänstra hand--framför en liten tjock figur, som avklädd vilade på en
av salens med svällande kuddar försedda bronssoffor, omgiven av
slavar, vilka ur flaskor av kristall och alabaster övergöto hans
lemmar med oljor och parfymer samt förtrogna med frotteringens alla
mysterier fullgjorde dessa med största iver och ordentlighet.

Den tillfrågade, som dvaldes i badnjutningens sjunde himmel, svarade
blott med ett stånkande ljud, som uttryckte på en gång stundens
vällust och hans otålighet över att störas i den fulla, odelade
njutningen av sin kroppsliga tillvaro.

Mannen i badlakanet tydde det grymtande ljudet som ett bifall och
fortfor:

- Att Origenes i vissa stycken hyste kätterska meningar är icke blott
min enskilda åsikt, utan kan jag i detta fall åberopa Epifanios'
vittnesbörd och flera andras. Atanasios rentvår honom förgäves. En mor
blir icke vit, om han också nio gånger om dagen toge kallbad, varmbad,
svettbad och läte gnida sig med borste och pimsten av alla slavar i de
här välsignade termerna. Moren är och förblir svart, lysande och ädle
Annæus Domitius, eller hur?

Ett nytt stånkande och ett otåligt grin till svar.

- Men för att nu återkomma till Atanasios, fortfor den teologiserande
badgästen, så finns väl ingenting löjligare och tillika oblygare än
hans påstående att kyrkomötet i Nicæa, bedrövligt i åminnelse, när det
antog ordet homousios, överensstämde med och bekräftade de
antiokeniska fädernas beslut, som förkastade just samma kätterska ord?
Vad gör nu Atanasios för att reda sig ur denna klämma? Den sofisten
säger, att de båda mötena menade samma sak, när det ena antog samma
ord, som det andra förkastade. Nu frågar jag....

- Nej, nej, nej, fråga mig icke, utbrast Annæus Domitius med en
förtvivlad ansträngning. Jag gillar i förväg allt vad du yttrat och
ämnar yttra. Du gör mig en tjänst, om du flyttar dig något åt sidan,
ty du ser, att du hindrar mina slavar deras förrättning ... Ack, vad
livet är uppfyllt av besvär!... Karmides, min ögonfägnad, var är du?

- Här, min älsklige prokonsul! svarades från en annan av slavar
omgiven soffa.

  Huat hanat haut
  Ista pista sista
  Domiabo elamnaustra.

- Vad säger du, min Annæus?

- Ack, jag läser en besvärjelseformel, som min gamla amma nyttjade
mot gikt och ledvrickning, men som kanske även hjälper mot närgångna
pratmakare. Det tål åtminstone att försöka.

Mannen i badlakanet var synbarligen mycket stött över denna vändning i
samtalet.--Prokonsuln umgås med utsvävande hedningar, men tål ej,
att hans fattiga bröder i församlingen nalkas honom på tio stegs
avstånd. Han är en halv hedning ... och för övrigt alltför inskränkt
för att begripa teologien, mumlade han till sig själv, i det han med
högtidliga steg vandrade fram och åter i tepidariet. Han försvann
därefter genom dörren till avklädningsrummet, varifrån man snart genom
sorlet av röster hörde hans stämma i de spridda orden: Nicæa ...
Origenes ... Atanasios ... homousion ... Antiokia ... Paulos av
Samosata, o.s.v.

Att teologisera var i denna tid både mod och behov. Kyrkomötenas
ordtvister skulle icke hava skakat världen så som de gjorde, om de ej
funnit genljud i de oräkneliga folkmassorna. Despotismen hade kvävt
allt deltagande för statssaker; den nya statsreligionen bannlyst
filosofien; litteratur och konst voro döende; hågen för timligt
förvärv kolnad genom de inbördes krigen och styrelsens rovlystnad.
Varje kristian måste välja sin plats bland de stridande flockarne, då
själve hedningen ej kunde undgå att spörja efter de orsaker, som
förvandlade de stora städernas kyrkor till blodstänkta slaktarhus och
förde brandfacklan till de mest avlägsna byar i Paflagonien och
Afrika. Endast teologien besvarade denna fråga. Och teologien skulle
nu besvara alla frågor, som den forskande anden uppställt. I
segerfröjden över att äntligen hava vunnit den första grundval, som
filosofien förgäves sökt i förnuftet själv, uppgingo alla strävanden i
det enda att med facklan, tänd vid uppenbarelsens ljus, belysa de
gudomliga och mänskliga mysterierna. Icke underligt. Tröstlösheten av
den förintelse, vari filosofien upplöst den gamla folktron, hade i
miljoner människosjälar varit alltför djup, för att icke detta begär
skulle framträda med oerhörd styrka. Att sysselsätta sig med teologien
var således ett behov för tiden, och där det icke kändes som sådant,
var det en modsak. Allt var färgat av teologien: kejsarens drömmar,
hovets kabaler, skolornas skrivövningar, kvinnornas glam, samtalen på
torg och gator, larmet på cirkus, de enskilda tvisterna, de inbördes
krigen. Kunde Annæus Domitius med sin gammalromerska trollformel
bortmana figuren i badlakanet, så återstodo honom otaliga andra av
samma slag, ty de vimlade som mygg, varhelst en anständig kristian
kunde sätta sin fot. Och dit hörde även badhusen, ehuru många
kristianer förvisade renlighetens hedniska dygd till litanian.

Sedan Annæus Domitius och Karmides genomgått badslavarnes sista
handläggning och nu voro iklädda de dräkter, som deras egna i
samlingssalen väntande slavar hållit redo, uppgjorde de ett gemensamt
program för den nästkommande dagens nöjen och skildes åt. Karmides
gick med några andra vänner till det i grannskapet av tepidariet
varande biblioteket, där Olympiodoros väntade dem för att uppläsa sitt
nyaste skaldestycke: en lättsinnig skildring av vardagslivet i
Olympen. Annæus Domitius var nu som alltid jäktad av statssaker. Han
ilade till biskopliga huset, ty Petros hade genom en diakon framburit
sin önskan att samma afton få tala med prokonsuln över Akaja.

Skymningen var redan inne, då Annæus Domitius lämnade termerna. I
tempelportikerna voro lamporna tända: facklor brände vid alla
offentliga byggnader, kring gudarnes och heroernas stoder; gator och
torg voro översållade av fotgängares lyktor. Annæus Domitius svepte
sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos
prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de
överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva
verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och
Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar:

Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan? Kejsarens
regering ger mig rätt att taga Krysanteus' huvud, men ålägger mig det
icke. Brevet skänker mig en gåva, som jag ej vill ha, och när det
lägger filosofens huvud i mitt knä, höjer det svärdet över ett annat,
som är mig oändligt dyrbarare, nämligen mitt eget. Vem kan veta, huru
länge den närvarande styrelsen skall stå? Underrättelserna från
krigsskådeplatsen äro för Julianus dels gynnsamma, dels ogynnsamma.
Antag, att Julianus segrar! Hur går det mig då, om jag tagit min vän
Krysanteus' huvud? Julianus är hans lärjunge, vän och beundrare. Det
första huvud, den nye kejsaren låter avslå, är då mitt. Han skall utan
miskund offra Senekas ättelägg åt platonikerns skugga. Hur går det
mig, om jag med egen fara har skonat Krysanteus? Jag blir ett dyrbart
föremål för min nye kejsares omätliga tacksamhet. Han skall linda mig
i ömma omsorger. Han gör mig till prefekt i Rom, till konsul, och mitt
namn går till odödligheten i evig förening med en av länkarne i tidens
årskedja. Ännu om tusen år härefter måste skolgossarne inprägla i sitt
minne, att den eller den märkvärdiga händelsen inträffade året Annæo
Domitio et Q Q consulibus. Men, tyvärr, här möter nu ett annat
antagande. Konstantius segrar! Hur artar sig då mitt öde, om jag tytt
berättigandet för vad det är: en varsamt given befallning? De ännu
mäktiga hedningarne skola fattas av förbittring, och kejserliga
regeringen skynda att välva hela skulden på dådets verkställare. Därpå
är skrivelsens bokstavslydelse just beräknad. Fördömda vare de listiga
rävarne i kejsarens omgivning! Om jag däremot har låtsat missförstå
befallningen, så tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
överdriven stränghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
avsikt att rädda mig själv för den händelse, att rebellen skulle
intaga tronen. O ve, vad skall jag nu göra?

Medan Annæus Domitius ömsevis svär vid helgonen och vid Olympens gudar
över sin olycka, ila vi honom i förväg till det biskopliga palatset.

Utanför porten till detta står, som vanligt vid denna tid på aftonen,
en hop tiggare, som vänta på allmoseutdelningen och under tiden ordna
sina lumpor, så att de icke må skyla de självslagna, ohyggliga såren.
Har man lyckligt funnit en väg genom denna vedervärdiga skara och
genom förstugan inkommit i aulan, skönjer man i den skumma pelargången
närmast vestibulen en samling människor, som vänta på audiens: dels
hedningar, som vilja anmäla sitt beslut att övergå till kristna läran,
dels rättsökande kristianer, som föredragit att hänskjuta sina tvister
till Petros i stället för den världsliga domstolen. På den öppna
gården och i pelargångarne närmast intill det i bakgrunden belägna
ämbetsrummet synas, vid skenet av två facklor, grupper av präster, som
avvakta sin förmans befallningar: presbyterer, diakoner, besvärjare
och föreläsare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
rörande avfällingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
nejden av Aten, och framför allt om den högst viktiga underrättelse,
som just samma afton kommit biskopen tillhanda från Konstantinopel.
Homousianerna därstädes ha blivit gräsligt tuktade, när de med våld
velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor från
det förfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
att enligt vad biskop Petros själv berättat honom, hade brunnen
utanför denna kyrka blivit fylld med kättarlik, och kättarblod hade
översvämmat rännstenarna i stadsdelen däromkring. Ett förebud till vad
komma måste även i Aten--så tänkte inom sig alla.

Vi inträda i ämbetsrummet, en avlång sal, i mitten upptagen av ett
stort bord, vid vilket två präster, biskopens sekreterare, äro
sysselsatta, den ene med skrivning, den andre med räkning av
penningar. Lutad mot bordet, med blicken riktad mot bakgrunden av
rummet står en yngling, knappt hunnen ur gossåren, iklädd en
föreläsares prästerliga skrud. De, på vilka hans stora, feberglänsande
ögon äro fästa, och vilkas samtal han uppmärksamt följer, äro två
högvuxna, vördnadsbjudande män av för övrigt mycket olika utseende:
den ene är Petros, biskopen av Aten, den andre Krysanteus, den
hedniske filosofen.

Den nya smaken, den kristianska, har åt det biskopliga ämbetsrummet
givit en prydlighet, värdig dess bestämmelse. Det upplyses av tvenne
phari: skålformiga, på gjutna pelare vilande lampor, men det trånga
fönstrets höjd över golvet ger det även vid lampskenet ett dystert
utseende. Väggarna, målade med azurblått, äro genom meandrar och
arabesker delade i fält, som innehålla vart sin kristliga symbol.
Fisken, som i den fornkristna symbolikens minnesmärken sällan saknas,
är målad i guld över dörrfältet.[1] I de övriga fälten ser man Lammet
med korset; evangelisternas tecken: Ängeln, Lejonet, Oxen och Örnen;
andens Duva, försynens Öga, vaksamhetens Tupp, fasthetens Klippa,
fridens Oljeblad, segerns Palm, uppståndelsens Fenix, med flera dels
egna, dels från antiken hämtade symboler. I bakgrunden hänger en
målning: Kristus som Orfeus, med frygisk mössa och lyra på armen,
spelande, medan lejon och tigrar vila vid hans fot och brokiga fåglar
lyssna i trädet, varunder han sitter.

  [1] På grekiska språket bildas ordet Fisk av begynnelsebokstäverna
  till de särskilda orden i formeln: Jesus Kristus Guds Son Frälsare.

Under tavlan, på det med mosaik inlagda bordet, mot vilket Petros nu
under samtalet med Krysanteus stöder sin knutna hand, står en i
elfenben skuren bild: Kristus som ung herde i kort tunika, smekande
det återfunna lammet. Tunikan är överhöljd med ädelstenar. Den unga
konst, som alstrat dessa båda verk, är ännu bunden vid antika motiv;
hennes hela egendomlighet ligger i teknikens råhet och
grannlåtssträvandet. Orörd av en ny folkande är hon i själva verket
ännu den gamla konsten, men i allra djupaste förfall.

I motsatta ändan av salen står ett gyllene kors och i grannskapet av
detta en för tillfället öppen kassakista.

De båda vid arbetsbordet sittande prästerna läto icke störa sig i sina
sysselsättningar. Tukten förbjöd dem att med ett ögonkast yppa sitt
deltagande för samtalet, som hölls i en särdeles avmätt och kylig ton.
Men deras öron voro spända, och de förlorade icke ett ord av vad de
ville höra.

- Du har några dagar varit borta från Aten, sade biskopen till
Krysanteus.

- Ja ... Och du har tillkännagivit, att du önskade ett samtal. Vad
vill du mig?

- Du återkom just i rätt tid för att få del av ett edikt, varom den
förste bland stadens valda ämbetsmän är skyldig att taga kännedom.

- Och det är du, som har att meddela mig det?

- Ja.

- Du måtte då göra det å prokonsulns vägnar, ty hitintills har det
varit han, genom vilken kejsaren kungjort staden Aten sin vilja.

Petros besvarade icke denna anmärkning, utan vände sig till den
penningräknande presbytern.--Är räkningen slutad? frågade han.

- Slutad, högärevördige fader, svarade denne, i det han tillsnörde
pungen, i vilken han nedlagt de räknade silvermynten.

- Klemens, min älskade son, fortfor biskopen vänd till den unge
föreläsaren, tag denna summa och utdela henne till de väntande arma
bröderna. Jag vet, att de helst emottaga allmosan ur dina händer.
Tillsäg på samma gång de rättsökande, att de återvända i morgon vid
vanlig tid, och de nådesökande, att de nu hava företräde.

Gossen i prästdräkt spratt till som ur djupa tankar, då han hörde sitt
namn. Hans blick hade oavvänt varit riktad på Krysanteus' ansikte. Det
var första gången han såg den atenske ärkehedningen, om vilken
biskopen så ofta, än med harm, än med ömkan, talat till honom. Men
bilden, som Klemens, på grund av biskopens ord, hade i fantasien målat
av den bekante filosofen, överensstämde icke med verkligheten. Klemens
ville tvinga sig upptäcka något hårt, övermodigt och självkärt eller
demoniskt hos honom. Det var i detta arbete han nu stördes.

Då Petros vände sig bort från Krysanteus, hade denne vid ett ögonkast
över salen varsnat den unge prästen. Klemens var blek och spenslig,
men hans anletsdrag strålade av serafisk renhet, som trängde till den
skönhetsälskande atenarens hjärta och fyllde det med deltagande. Det
förekom honom som en grym lek av ödet, att en så späd och älsklig
varelse redan var iklädd en dräkt, som dömde honom att avsäga sig
själens självständighet och hjärtats naturligaste böjelser.

Klemens hade nyss avlägsnat sig genom dörren till aulan, när denna
utifrån öppnades av väktaren för en liten hop män och kvinnor. De voro
nådesökande, det vill säga hedningar, som äskade upptagas i den
kristna församlingens gemenskap. Det var svårt att av deras yttre
gissa, vilka bland dessa människor drivits hit av hjärtats behov och
vilka av världsliga skäl. De syntes alla tillhöra den olyckligaste
samhällsklassen.

Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel över sin tunika, en
trasig mantel, men som talade om bättre dagar. Hans lätta, fria
åtbörder skilde honom ytterligare från de andre, som tysta och
vördnadsfulla stannade vid dörren. Denne man var siste ättlingen av en
atensk släkt, som räknade sina anor från Ifikrates. Han hade i
utsvävningar förstört sitt fädernearv. Han tog två steg framåt i salen
och ämnade just med vanlig oblyghet omtala sitt ärende, då han hastigt
varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla väntat att träffa
här. Mötet var honom mycket obehagligt och nära att bringa honom ur
fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad
förvåning över salen och utbrast:

- Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du
måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne,
min förträfflige vän antikvarien.

Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd
förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.

Petros vände sig nu till de nådesökande och sade med eftertryck i
tonen:

- Barn, I haven hitkommit för att räddas ur det hedniska mörkret och
tillfångataga ert förnuft under Kristi lydnad?

De tillfrågade bejakade frågan med bugningar.

- Väl, uppgiven edra namn och bostäder för denne broder presbyter. I
mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade för prokonsulariske
skattmästaren, förskaffa eder nya högtidsklädningar. Iklädda denna
dräkt infinnen I eder nästa Guds vilodag i vår storkyrka, för att
undfå handpåläggningen till nytt liv, varefter I ägen att hos nämnde
skattmästare på samma intyg uppbära var och en tio guldstycken.
Presbyter Gregorius, lämna dem intygen och inskärp vad jag sade dem!

Med dessa ord vände sig Petros från de nådesökande för att fortsätta
samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfärda avfälliga hedningar
var för biskoparne vid denna tid en alldaglig förrättning, som icke
krävde vidare omständigheter.

- Du ser, sade Petros, som nu, så strömma dagligen nya hopar till
korsets fana. Din och de dinas vishet förmår ej svalka törstiga
själar, som trängta till en brunn med levande vatten. Människonaturen,
säger Tertullianus, är av naturen kristen: se där upphovet till deras
trängtan, driften som tvingar dem hit.

- Jag önskar, att så vore.

- Verkligen?

- Emedan det skulle utplåna det föraktliga, om än icke det sorgliga i
skådespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.

- Vi bryta den råa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
förädla den.

- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.

- Se här!

Petros tog en på bordet liggande elfenbenstavla och räckte henne till
arkonten. Medan denne läste, voro biskopens ögon fästa på hans
anletsdrag och iakttogo den smärtsamma häpnad, som de uppenbarade.

Krysanteus återlämnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
smärta, som han ej vårdade sig att kväva.

- Ediktet, sade han, skulle således skänka er, kristianer, krigsgudens
tempel, ett av de skönaste i Aten, uppfyllt av minnen från våra
ärofulla tider. Dock, det är ej första gången sådant händer. Utfäster
ej kejsaren belöning åt sådana städer, som riva de byggnader, man
upprest åt de gudomliga makterna, åt heroerna och människosläktets
välgörare? Och vad som skänkes eder, det förstören I, för att av det
ärligas spillror hopsätta ett lappverk, värdigt, det är sant, den
tyggelse, som I där innesluten--dessa benrangel och köttslarvor av
helgon, dessa dödens vämjeliga lämningar, dem I kyssen och tillbedjen.

- Herre, miskunda dig! Vilken hädelse! suckade den ene av
sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
samtalet återvänt, reste sig upp ur sin lutande ställning, hans kinder
överdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med möda ett ord av
vrede, som redan svävade på hans läppar.

Men Petros smålog och sade:

- Om det kan lända dig till tröst, må du veta, att detta tempel icke
kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
endast skrapat och rökt dess väggar, stänkt murarne med vigvatten och
avlägsnat allt, som påminner om den onde ande, I där han dyrkat.

- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet såg jag ett
namn, som jag ej är skyldig hörsamhet. Vem är denne Makedonios, som
vågar bortgiva vad han icke äger? Templet med sina skatter, historiska
minnesmärken och konstverk tillhör staden Aten. Våra fäder hava byggt
det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat och vårdat
det. Huru vill då en av edra präster, en för Aten alldeles okänd
främling, frånröva oss vår egendom?

- I morgon taga vi det i ägo, svarade Petros.

- Det återstår oss då endast att klaga hos kejsaren.

- Som icke skall höra er.

- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och ådrorna i hans
panna svällde av blodet från hans sammanpressade hjärta.

- Och för övrigt, fortfor Petros, läs detta!

Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
smyckades av råa basreliefer, föreställande kapplöpningar och dylikt,
kring namnen på årets konsuler, Taurus och Fulgentius, och räckte
henne till Krysanteus. Sedan denne genomögnat tavlan, sade han:

- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd åt den
besynnerliga gåvan.

- Och, som nämnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
henne besynnerlig. Det är i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
Men du och de dina, I han icke makt att göra motstånd. Filistéernas
välde är brutet.

Krysanteus' tanke flög till Julianus. Filistéernas välde var ännu icke
brutet. Den sista striden återstod.

Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty då Krysanteus frågade:
--Har du något vidare att säga mig? inföll han:

- Jag har i dag fått nyheter om Julianus. Vill du höra dem?

Han ledsagade denna fråga med en segerblick, som kom den annars så
starke mannen att rysa av hemlig förskräckelse. Samma känsla som
griper vandraren, då han, i vila vid vägkanten, känner en kall
slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmässigt
nej. Han ordnade sin mantel, hälsade biskopen och de övrige i rummet
varande och gick mot dörren.

- Farväl, filosof! Tänk på din ringhet inför Gud och din själs
salighet! utbrast nu den unge föreläsaren, vars ögon under tiden varit
häftade på Krysanteus' anletsdrag.

Denne stannade och mönstrade ynglingen med en sträng blick, som dock
hastigt vart mild och vänlig, när han i föreläsarens vackra ansikte
upptäckte icke hån, icke övermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
ögon voro så klara och allvarliga.--Välmeningen ger värdighet åt
dina unga läppar, sade Krysanteus, då han gick.

Utkommen i aulan och tagande sin väg emellan prästerna, som där
väntade, kände han sig hastigt omfamnad av någon, som han vid
fackelskenet igenkände vara ingen mindre person än prokonsuln över
Akaja.

- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysanteus! Du har då
återkommit till vårt goda Aten! Jag har i dessa dagar allestädes sökt
min arkont och ingenstädes funnit honom. Välkommen! Trefalt välkommen!
Jag ser, fortfor han viskande, du har varit hos biskopen. Även jag är
kallad till honom. Kallad--du förstår mig? Prokonsuln över Akaja
löper på order av en präst. Men varför icke finna sig i
tidsomständigheterna, när kejsaren vill så ha det? Kärleken till vår
heliga kyrka gör underverk, min vän ... men det förstår du icke, och
jag förlåter dig denna svaghet. Du begriper icke teologien, du. Omnia
vincit amor et nos cedamus amori!

Och prokonsuln svävade hän mot dörren till ämbetsrummet, som ostiarien
slog upp på vid gavel för hans lysande och ädla person.

Biskopen drog sig med sin höge gäst tillbaka till ett av sina enskilda
rum, vars slösande prakt ville likasom rättfärdiga sig med de heliga
former hon iklätt sig: golvets av skimrande stenar sammansatta
mosaikverk föreställde Gideon, som nedbryter avgudens altaren, de med
guldfransade purpurdynor prydda stolarne och vilosofforna voro inlagda
med heliga symboler i elfenben och silver, de massiva silvervaserna
och kandelabrarne voro idel änglar och tabernakel, fälten emellan
väggpilastrarne prålade med bilder av apostlarne.

Samtalet började därmed, att biskopen klagade över den osäkerhet, som
rådde på landsvägarna i Akaja. Det hade nämligen under den senare
tiden ofta hänt, att budbärare, skickade från honom till
Konstantinopel och Korint, hade överfallits på vägen och berövats sina
brev. Detta, antydde biskopen, lände Akajas styresman till föga heder.

Annæus Domitius ursäktade sig med tidernas allmänna osäkerhet.
Tillståndet i Akaja vore dock bättre än i de flesta andra provinser.
Till följd av Julianus' uppror hade ju större delen av de trupper,
över vilka prokonsuln förfogat, dragits till Konstantinopel. De övriga
voro fördelade på sådana punkter, som ovillkorligt krävde
besättningar: Korint, Aten, Argos, Sparta och nu senast även Delfi,
det arma Delfi, som hemsöktes av de där till Hellas väderdrivna, i
Parnassens otillgängliga klyftor innästlade donatistbanden. Vad skulle
då prokonsuln göra?

Annæus Domitius förteg, att de till biskopen skickade, förkomna breven
hamnat i hans, Annæus', förvar. De skrivelser, han tid efter annan
emottog från kejserliga styrelsen, kunde, det visste han, för ingen
del, vad pålitlighet vidkom, mäta sig med de förtroliga brev, som
biskoparne med sina egna budbärare, vanligtvis underordnade präster,
tillsände varandra. I breven från Makedonios till Petros fick Annæus
Domitius de bästa underrättelserna om upprorets ställning, om ränkerna
vid hovet och de stämplingar, som där gjordes för och mot hans egen
person.

Prokonsulns utskickade hade emellertid icke lyckats få i sitt våld ett
brev från samme Makedonios, vilket just samma dag hade överlämnats
till Petros. Detta brev innehöll åtskilligt, som prokonsuln genom sina
enskilda källor redan kände, men också åtskilligt, varom han icke hade
en aning. Det var skrivet med chiffer och meddelade Petros bland annat
följande:

- »Kejsarens hälsa, så skriver till mig Eusebios, visar sig ytterst
vacklande. Sedan han flera dagar hållit sig innestängd i sitt palats,
under vilken tid han endast lät sig se av Apodemius och Eusebius,
kammarherren, men till och med vägrade emottaga vår Eusebios, biskopen
av Nikomedia--vilket, i förbigående sagt, väckte yttersta oro hos de
rättrogne och ingav de ständigt lurande atanasianerna de djärvaste
förhoppningar--är han nu äntligen tillgänglig för sina vänner, men
visar sig, till deras häpnad, plågad av förskräckliga syner och talar,
som om han vore gripen av yrsel. Den fromme fursten, vars själ annars
var försänkt i heliga betraktelser och djupsinniga undersökningar i de
gudomliga mysterierna, lider nu av en underlig föreställning, att han
förföljes av den delfiske Apollon. Eusebios har sökt besvärja denne
djävul, men tyvärr utan framgång. Må Herren bevara det allra heligaste
majestätets dyrbara liv! Hans bortgång kan varda en förfärlig olycka,
vår och sanningens undergång, om vi ej träffa åtgärder att för varje
händelse trygga vår ställning. ----Atanasios' anhängare glöda av hat
och raseri; med otålighet avbida de ögonblicket, då Konstantius, vårt
stöd, skall falla bort.----Ännu, om också blott för några dagar, äga
vi maktens svärd i våra händer.----Du vet, vad som skett här i
Konstantinopel.----Denna tuktan var sträng, men icke tillräcklig.
----Ett allmänt bud utgår till de våra att var i sin stad må göra vad
han kan, medan tid är.»

Makedonios hade icke undertecknat brevet, ty det var högmålsbrott att
skriva om kejsarens hälsa, om man skildrade henne som klen.

Medan prokonsuln klagade över den brist på trupper, som hindrade honom
att med tillbörlig kraft upprätthålla ordningen i Akaja, frågade honom
Petros, huru stor besättningen för ögonblicket vore i Aten.

- Sju hundra man legionärer och femtio man av jovianska gardet,
upplyste Annæus Domitius.

- En obetydlig styrka för en sådan stad, anmärkte biskopen.
Legionärernas befälhavare, Pylades, är ju rättrogen kristian?

- Ja.

- Och trupperna för övrigt pålitliga?

- Ja, min biskop.

- Anföraren för jovianerna är emellertid hedning, eller huru?

- Ja. Ammianus Marcellinus är ohjälplig hedning, men präktig soldat.

- Gott. Det betyder för närvarande mindre, att han är hedning. Finnas
bland trupperna atanasianer?

- Åtminstone icke inom befälet. De homousianer, som tillhörde detta,
äro avlägsnade. För övrigt, min Petros, hava väl tuktade trupper,
sådana som dessa, ingen annan tro än sin befälhavares. Beklagansvärt
eller icke, är det en sanning.

- Omständigheterna nödga mig måhända att kräva den världsliga maktens
hjälp. Jag önskar, att samtliga trupperna ställas till mitt
förfogande.

- Du har rättighet att fordra det. Skall det ske redan i afton?

- Nej. Det är tids nog till i morgon.

- Vågar jag fråga dig om orsaken?

- Du skall i god tid få veta den.

- Jag önskar då blott ett skriftligt intyg, att du begärt förfogande
över de kejserliga trupperna i Aten.

Petros skrev detta intyg genast, och Annæus Domitius stoppade det i
sin gördel.

Prokonsulns anlete uttryckte hemlig glädje. Han anade vad som förestod
och hade fått en ingivelse, huru han med begagnande av de kommande
händelserna skulle oskadd slippa ur den klämma, vari
regeringsskrivelsen med avseende på Krysanteus hade försatt honom.

Staden måste inom några dagar varda skådeplatsen för blodiga,
förskräckliga uppträden. Under sådana kan mycket tima omärkt.
Prokonsuln insåg, att det gällde atanasianerna, men en och annan
hedning kunde ju av misstag eller ovarsamhet även råka med i spelet.
Vid sådana tillfällen lössläppas ju alla lidelser. Allra minst kunde
Annæus Domitius, sedan han ställt hela besättningen till biskopens
förfogande, hindra en rovlysten skara plundra den rike Krysanteus'
hus, eller en fanatisk hop angripa den hatade Krysanteus' person.
Annæus Domitius ämnade för övrigt i god tid skudda stoftet av sina
fötter och förflytta sig med sin sköna Eusebia till Korint, dit
viktiga, ouppskjutliga statsfrågor naturligtvis kallade honom. Komme
sedan vad komma ville, så visste Annæus Domitius, att ingen regering
skulle misstycka, om han försummade att begagna sig av rättigheten att
taga en död mans huvud, om också ingen skulle belöna honom för att han
underlåtit det.

Medan Annæus Domitius välvde dessa tankar, överflyttade Petros
samtalet just på den person, som var deras föremål. Han frågade i
viskande ton, ty han kände sina presbyterers och diakoners uppövade
hörsel--han frågade, om prokonsuln fått befallning från hovet att
taga huvudet av arkonten.

Annæus Domitius svarade på denna fråga med nej, i det han smålog och
lekte med sin halskedja.

En suck lättade Petros' barm, ty biskopen hade verkligen fruktat
tillvaron av en sådan befallning.

- Dess bättre, sade han. Man anser honom vid hovet som ivrig
anhängare av Julianus, och som farlig genom inflytande och rikedom.
Jag har av rent medlidande lagt mig ut till hans förmån hos eusebierna
och Apodemius. Mannen har ju sina goda sidor....

- Utan tvivel.

- Och måhända ha mina föreställningar burit frukt. Men det är likväl
ovisst, om icke en sådan befallning kan anlända ännu i afton, i
morgon, när som man minst väntar den. Oss emellan sagt (Petros sänkte
åter sin röst till viskning), det är farligt att vara rik i våra
dagar. Hovets eunucker ... du förstår mig?

Annæus smålog och nickade bifall. Han tänkte ej blott på hovets
eunucker, utan ock på dess biskopar. Därefter betraktade han sina
fylliga vador och svor i tysthet en ed över sin alipilarius[2], ty
hans skarpa öga upptäckte på högra skenbenet ett hårstrå, som undgått
den ifrågavarande slavens uppmärksamhet.

  [2] Slav, vars göra var att utrycka hårstrån.

- Men det, fortfor Petros, vartill jag nu vill komma, är en bön till
dig, min lysande och ädle herre, och tillika en uppmaning, given av
själaherden till ett av fåren i hans hjord. Innan du kröker ett hår på
Krysanteus' huvud, niåste du därom underrätta mig. Jag ber dig därom
såsom ett högsta prov på din vänskap, besvär dig därom i namn av den
heliga allmänneliga kyrkan, som skulle lida en svår, en oersättlig
förlust, om du förgäter den bön jag härmed lägger dig på hjärtat och
minnet.

Prokonsuln bedyrade, att han skulle vara mycket lycklig, om han i en
så ringa sak kunde ådagalägga den oändliga vördnad och tillgivenhet
han hyste för biskopen av Aten.

Sedan Petros därefter förevisat den skrivelse från kejserliga
ministrarne, som berättigade kristianerna att taga krigsgudens tempel
i sin ägo, och prokonsuln lovat att träffa alla anordningar, som denna
åtgärd krävde, var samtalet ändat.

Annæus Domitius avlägsnade sig, lyckligt döljande den djupa harm han
kände över att en sådan skrivelse meddelats biskopen i första hand och
icke honom.

- Dessa präster, tänkte han, i det han trädde ut på gatan Kerameikos,
skola slutligen växa själve kejsaren över huvudet.



SJUNDE KAPITLET.

Petros.


Sekreteraren och de uppvaktande prästerna hade avlägsnat sig. Månen,
som gått upp över Lykabettos, göt sin glans på den västra pelarraden i
den övergivna aulan.

Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
fönster månljuset inströmmade, i kamp med skenet från en lampa, som
stod på ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars strålar med
en skärm voro så riktade, att de föllo på en där bredvid uppslagen
bok.

I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skåp, som
tjänade till underlag åt ett bokfack med några band och papyrusrullar.

På väggen mitt emot bokfacket hängde en karta över jorden, ritad i
enlighet med Ptolemäos' åsikt om landens och havens läge. På denna
karta hade biskopen med fina, men tydliga bläckstreck utmärkt
gränserna för de kristna moderkyrkornas områden: man såg, huru
österlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa trängdes med
varandra på sin sida av jorden, medan återstoden bildade ett ofantligt
helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.

Roms blotta namn var ännu en makt. Skygg för de frihetsminnen, som
spökade där, hade den förste kristne kejsaren flyttat hovet till den
nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade slösat världens
skatter för att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
kunde tävla med, om möjligt överträffa den gamla Tiberstadens. Han
hade avhänt tusen städer deras konstverk, för att därmed smycka denna
enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, för att det nya med namnet
skulle ärva det gamlas majestät och dyrkan.

Men i folkets ögon var och förblev det gamla Rom världens huvudstad,
och i trots av Konstantinus' ansträngningar vilade det nyas värdighet
ytterst på intet annat än den lösa sägen, att hälften av de gamla
senatorliga och patriciska släkterna hade ditflyttat och bosatt sig
inom dess murar. Så stor är minnets, namnets och vanans makt.

I sin egenskap av biskopssäte ökades för övrigt det gamlas betydelse
just av imperatorns frånvaro och hovets avlägsenhet.

Då Petros framför kartan ritade dessa linjer, ledsagades handen av en
tanke, som länge varit klar för hans medvetande: att icke
Konstantinopel, icke Alexandria eller något annat av de österländska
patriarkaten, utan att Rom vore kallat till utgångspunkten och
härskarsätet för det prästvälde, som nu, likt en ofantlig polyp, med
dagligen mångfaldigade, allt längre växande armar grep omkring jorden
från skytiska stepperna till världshavet.

Troddes det icke allmänt, att de stora apostlarne Petrus och Paulus
hade lidit martyrdöden i Rom? Hade icke Petrus grundat den kristna
församlingen där, och betraktades han ej som hennes förste biskop?

Var ej den Simon, som Kristus givit detta namn, klippmannen, på vilken
han skulle bygga sin församling? Var det ej han, till vilken mästaren
sagt: »Föd mina får!» och åt vilken ensam han gav himmelrikets nycklar
för att visa, huru kyrkan och prästadömet skulle finna en
medelpunkt--för att åskådliggöra kyrkans och biskopliga maktens
enhet?

Hade ej redan Cyprianus martyren kallat Rom Petrus' katedral och till
kristenheten framställt den ödesdigra fråga: »Vem kan ännu mena att
förbliva en lem i Kristus' kyrka, om han lösrycker sig från Petrus'
biskopsdöme, på vilket kyrkan är byggd?»

Biskopen av Aten stannade nu, såsom hundra gånger förr under sina
nattliga betraktelser, framför Ptolemäos' karta och upprepade i tanken
dessa frågor. Och han fortfor:

- Redan Irenæus erkänner Roms företräde framför andra biskopstolar.
Den stolte Viktor, den djärve Stefanus hava längesedan sökt göra det
gällande. Och vad mer är: det har ingått i föreställningssättet hos de
ofantliga människomassor, som bygga i det stora västerlandet. De
blicka redan med helig vördnad till Roms biskop. På folkets
föreställningssätt vilar den makt, som tyglar det. Vad mer, om
österlandet, det splittrade, förslavade, förnekar romerske biskopens
övervälde? Tyvärr, vi hava en uslare herre, en världslig furste, som
påtvingar oss sina växlande meningar och stämplar till öppen lögn vad
våra kyrkomöten skriva under sina påbud: »Ingivna av den Helige Ande».
Tyvärr, de hava länge varit ingivna av Konstantius' ande. Vi måste
nöja oss med den tröst, att det åtminstone i vissa fall är en av de
våra, den oskattbare Eusebios, som i sin ordning inverkar på honom.
Men var, om ej i Rom, kan uppväxa den makt, som skall rädda kyrkan ur
neslig träldom under en jordisk furste och lägga den världsliga
makten, där hon bör vara--om hon ens bör finnas--: vid kyrkans
fötter?

Vi erkänna, att den Helige Andes kraft är genom handpåläggningen
fortplantad inom kyrkan intill våra dagar. I denna lära ligger
grundstenen till Roms storhet, ty Andens kraft kan icke skiljas från
Kristus' ämbete, som med himmelrikets nycklar överlämnats till Roms
förste biskop och genom honom med handpåläggningen överflyttats från
efterträdare till efterträdare. De romerska biskoparnes oavbrutna
följd bildar då pulsådern, varifrån den Helige Andes kraft som ett
livande blod inströmmar i den kyrkliga lekamens alla delar, genom
otaliga kanaler och förgreningar: från Roms kyrkofurste till de av
honom vigda biskoparne, från dem till prästerskapets lägre ordningar,
och från dem till folkens massor. Så vandrar denna magiska ström från
hand till huvud för att vattna de yttersta ängder. Och fördenskull är
han, som skiljer sig från kyrkans lekamen, lik en avhuggen lem. Han
utesluter sig från delaktigheten i det gudomliga livet och
frälsningens nåd. Han kan icke tillägna sig denna nåd genom tron på
återlösaren. Nåden vinnes genom föreningen med kyrkan, Treenighetens
kropp.

  Sublima lära om kyrkan och bekännelsens enhet!

Du uppväxer ur ett ringa, i skriften knappt synligt senapskorn till
ett väldigt träd, som skall skugga jorden. Du är djärvare än någon
människotanke, och ingen mänsklig klokhet har mäktat uppfinna något
jämförligt. De medel, som de listigaste av människors barn upptäckte
för att skapa ett välde över sina likar, äro mot dig intet. I ditt
sköte bär du en väldighet, för vilken jordens folk och konungar skola
knäböja. Den makt, du kan förläna, skall sträcka sig ej endast till
ägodelar, liv och kroppar, utan till själarna. Du skall klippa själva
tankens vingar och förvandla den fria örnen till en struts, som tam
och betslad ledes på den väg, han får vandra. Du skall fatta trådarna
till människornas allra egnaste känslor--skrämma när du vill, trösta
när du vill. På din vink skall broder väpna sig mot broder, modern
förneka sitt barn och barnet sin moder, brudgum och brud bortvända sig
från varandra och dölja sin smärtas tårar såsom pressade av en
brottslig känsla. På din vink skola krigets och hatets flammor
slockna, fiende försona sig med fiende, härskaren ödmjuka sig för
slaven, frid råda över jorden ...

Din tankeföljd är bildad av diamantlänkar, mot vilka filosofernas
slutledningar äro spindelväv. Med nödvändighetens oemotståndliga makt
skall du tvinga dig på världen och lägga henne i din kedja. Och den,
som skakar kedjan, han är dödens, han skall utplånas ur Israel, för
honom stänges det mänskliga samfundets och salighetens port, för honom
tändas helvetets eviga lågor.

Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.

Jag känner två, som skulle kunna det. Den ene är Atanasios, den
järnhårde, oböjlige, underbare, sluge, förfärlige gubben, de
rättrognes dödsfiende och kätteriets ende, men oomkullstötlige pelare,
den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare förföljde, som uppträder, då
man minst anar det, och försvinner, innan man sansat sig nog för att
gripa honom, som lurar Konstantinopel utanför kejsarens dörr, då man
efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han döljer
sig bland munkarne i Egyptens ödemarker, och uppenbarar sig måhända
här Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han gömmer sig i
Alexandria.

Lyckligtvis har Atanasios aldrig fäst sin blick på Rom. Hans strid
gäller det biskopsdöme, som han så ofta ägt och mist: Alexandria. Han
har ej fått ögonen öppnade för Roms betydelse. Besynnerligt nog!

Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
annars skulle få en övermäktig medtävlare, är jag själv!

Petros lämnade sin ställning framför kartan, kastade sig i en karmstol
och försjönk i tankar på sin storslagna framtidsplan.

Han hade även denna dag tagit ett steg emot sitt djärva mål. Med
summor, försträckta av kejserliga skattkammaren i och för det nu som
ivrigast drivna omvändelseverket bland göterna, hade han utrustat två
missionärer, två till blind lydnad uppfostrade, för homoiusion
fantiserade unga präster, och sänt dem, icke till barbarerna, utan
till Rom för att förkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
romerska församlingen.

Den bok, som uppslagen på hans bord lystes av lampan, var
Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han läste henne, kanske
mindre av vetgirighet, än för att inhämta västerländska kyrkans språk,
latinet, och av denne mästare i en hård, nästan vild, men kraftig och
hänförande framställning lära rätta sättet att begagna en nödvändig
hävstång för den plan, vilken retade hans ärelystnad och berusade hans
inbillning, men tillika framstod för honom som en gudomlig
frälsningstanke, som han vore kallad att i sin mån verkliggöra till
människosläktets räddning ur timlig och evig nöd. Uppriktigheten,
varmed han trodde på denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
honom, vore de vikter, som han i självrannsakelsens ögonblick kastade
i den ena vågskålen och vilka då syntes mer än uppväga de själviska
bevekelsegrunder och de endast ur ändamålets synpunkt ursäktliga
medel, som tyngde den andra.

Denna inre sofistik hade i förflutna tider kostat Petros mången
sömnlös natt. Ihärdigare och häftigare hade han kämpat med sig själv
än måhända de fleste göra. Men fastare och oryggligare än de fleste
hade han ock efter kampens slut intagit och förskansat sig i den
ställning, som utgången anvisade honom.

Månljuset, som inströmmade genom fönstret, föll nu på hans ansikte och
väckte honom till tankar på ärenden, som till tiden lågo honom
närmare. Han ringde, och en man i prästerlig dräkt, som tycktes hava
bidat detta tecken, inställde sig genast.

Den inträdande var en undersätsig, bredaxlad karl, men så korthalsad,
att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart fäst
mellan skuldrorna. Den mycket låga pannan bildade en vitgul strimma
mellan två jämnlöpande linjer: hårfästet och de breda, sammanvuxna
ögonbrynen. Som mannen bar huvudet något framlutat, voro hans små
svarta ögon riktade uppåt, när han måste se på en samtalande. Detta
gav hans anlete ett uttryck, som en välvillig granskare kunde tyda som
fromhetens och ödmjukhetens.

Mannen var Petros' närmaste förtrogne, presbytern Eufemios.

Förtroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
aldrig Eufemios, den äldste presbytern, att glömma, att Petros var
hans förman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat på en stol
och framställt en fråga, som han då i ödmjuk ton, med korta, tydliga,
liksom räknade ord besvarade.

- Du har i dag varit hos änkan Apollonia? frågade biskopen.

- Jag kom för en halv timme sedan från hennes sjukbädd.

- Hon dör välberedd?

- Ja.

- Och hennes testamente?

- Är skrivet och undertecknat i laga form.

- Och du har nu lämnat henne ensam med arvingarne?

- Gregorios avlöste mig och sitter vid hennes säng. Hon skall icke
ett ögonblick vara ensam ... Förmodligen slocknar hon i morgon.

- Gud vare hennes själ nådig! Hon var alltid en from kvinna. Hon
emotser med lugn och glädje sin upplösning.

- Ja, lovad vare Gud!

- Och testamentet?

- Det skall i morgon vara i dina händer.

- Och dess innehåll?

- Ack, högärevördige fader, hon har varken förgätit kyrkan eller dig,
hennes biktfader, ej heller sina släktingars naturliga anspråk. Hon
har till och med ihågkommit mig, den fromma ädla kvinnan, med en gåva,
den dyrbaraste och värderikaste av alla....

Biskopen stannade. En mörk skugga for över hans panna, och han fäste
en ljungande blick på presbytern.

- Dig? sade han med dämpad röst. Nåväl, jag lyckönskar dig hjärtligt.

- Ja, svarade Eufemios ödmjukt, och hans ögon blickade fromt, men
stadigt, under de breda ögonbrynen, i biskopens ansikte. Jag är i
sanning icke värdig en sådan lycka, men då Herren låtit mig henne
vederfaras, så emottager jag henne med innerligaste glädje och
tacksamhet.

Biskopens blick var fortfarande riktad på presbytern, då han i torr
ton sade:--Redogör för testamentets enskilda punkter!

- Apollonia skänker till kyrkan sitt hus i staden, en tomt vid
Piræiska gatan och sin lantgård utanför Melitiska porten, i få ord:
hela sin fasta egendom.

- Den fromma, förträffliga kvinnan! Detta skall tusenfaldigt
vedergällas henne där ovan. Men fortsätt!

- Till dig, sin herde och biktfader, skänker hon sina reda penningar,
samt allt sitt guld och silver....

- Jag är ovärdig en sådan godhet, sade biskopen, medan han gick fram
och åter över golvet,--men förbigå detta och fortsätt!

- Släktingarne, som äro en gammal syster, en ogift brordotter och en
femårig brorson, äro ihågkomna med hennes övriga lösegendom: möbler,
bohag och en slavinna.

- Och du själv? inföll biskopen icke utan otålighet i tonen, i det
han ånyo stannade framför Eufemios och mätte honom med ett granskande
ögonkast.

Det vore omöjligt att skildra uttrycket i den korthalsade presbyterns
ansikte, där han i detta ögonblick satt med armarne lagda i skötet,
huvudet sänkt och de besynnerliga ögonen uppåtriktade, mellan
ögonhåren fästa på Petros. Dessa ögon sköto en blixt--om av harm
eller glädje är svårt att säga. Han suckade och svarade:

- Ack, min älskade biskop, din ringe tjänare blyges över sin
ovärdighet. Jag kunde icke ana en sådan lycka. Men jag skulle känna
dig illa, om jag kunde tro dig vara i stånd att misstänka, det jag
genom övertalning eller andra medel tubbat den goda änkan att till
kyrkans eller ditt förfång, men till min egen förman....

- Gott, gott! inföll biskopen;--vad skänker dig änkans testamente?

Med en ny suck svarade den korthalsade och slog ned ögonen:

- Den ädla Apollonia har för de ringa, men hjärtliga omsorger, varmed
jag omgivit hennes sjukbädd, gjort mig till ägare av hennes yppersta
skatt--tre i en kristallflaska förvarade skäggstrån av martyren, den
helige Polykarpos.

- Avundsvärde! utbrast biskopen, medan ett löje, som han ej kunde
tillbakahålla, spelade kring hans läppar.

- Ja, jag är i sanning avundsvärd, instämde Eufemios och tuggade på
sina naglar.

- Jag skulle vilja byta med dig, fortfor biskopen, om ej det
punktliga uppfyllandet av den fromma Apollonias testamente vore oss en
helig plikt.

- Nej, nej, jag byter icke. Du får ej fordra för mycket av mig, o
fader! Jag byter icke.

- Men nu till något annat, sade biskopen med klarnat anlete, medan
han gick upp och ned i det trånga avlånga rummet. Du skulle i dag på
förmiddagen uppsöka juden Baruk.

- Jag fann honom hemma.

- Och du förmådde honom meddela, vad vi vilja veta?

- Ja, efter någon svårighet.

- Jag inskärpte, huru du skulle gå till väga, och känner för övrigt
ditt skarpsinne. Huru mycket är Karmides skyldig honom?

Eufemios framtog under sin kåpa ett papper, som han räckte biskopen.
Denne genomögnade det och utbrast:

- Han är en förfärlig slösare. Detta kan icke fortfara länge.

- Jag sade detsamma till Baruk.

- Med vad verkan?

- Då jag påpekade möjligheten, att de säkerheter, han erhållit, torde
vara otillräckliga att trygga honom emot förluster, vart han likblek.

- Såå?

- Han kommer att ansätta Karmides mycket hårt.

- Du är förvissad därom?

- Ja.

- Förträffligt, min gode Eufemios. Har Karmides varit synlig i den
där resande vällustfilosofen Atenagoras' sällskap?

- Ja, han och några andra av Atens förtappade unga hedningar hava
varit sedda, när de nattetid eller fram emot morgonen lämnat
Atenagoras' hus.

- Det är gott. Denne Atenagoras är en såningsman och hans väg igenom
landen en fåra, i vilken förtvivlan och samvetskval uppväxa. Men
skörden, så vill Gud, ger ofta den renaste säd i kristendomens lada.
Må han fördenskull fortsätta sin verksamhet! Herren vänder det onda
till gott.

- Tyvärr har även prokonsuln varit synlig i Atenagoras'....

- Vi lämna prokonsuln åsido, min son. Han har sina fel, likasom sina
stora förtjänster. Ätervändom till Karmides! Har du inhämtat flera av
de underrättelser, jag äskat om denne olycklige yngling?

- Obetydligt, min fader.

- Låt höra!

- Alkmene talar stundom med den vackre slavgossen han köpte ...

- Jag vet ... till ett fabelaktigt pris. Hela Aten har talat därom.
Men vidare! Vad har Alkmene fått veta av gossen?

- Endast det att hans herre är förfärligt dyster, när han är ensam.
Han dricker då rusande viner och föraktar att blanda dem med vatten.
Det är dagar, på vilka han stänger sig inne och ej låter sig ses av
någon annan än sin kammarslav.

Han ruvar då på sorgliga tankar och dricker oupphörligt. Men annars
skyr han ensamheten och tillbringar dagarne i vilda sällskap, från
vilka han vanligen hemför de vanfrejdade tärnorna Myro och Praxinoa.
De styra och ställa som härskarinnor i hans hus, befalla slavarne,
tillställa fester, vända upp och ned på allt och begå de värsta
dårskaper. Jag ryser vid blotta tanken på ett sådant liv, min fader.

- Du må väl göra det ... Du nämnde nyss den unga flickan, som är
kammartjänarinna hos Krysanteus' dotter. Vad är det hon heter?

- Alkmene.

- Du har i dag träffat henne?

- Ja. Hon yttrade samvetsbetänkligheter över att hon måste dölja sin
tro och foga sig efter de hedniska bruken i sin husbondes hus.

- Du lugnade henne med den försäkran, att hon uppoffrar sig för ett
gott ändamål?

- Ja, och jag lovade henne absolution av dig själv.

- Hon skall få den. Vad hade hon denna gång att säga dig?

- Föga.

- Ingenting om deras hemlighetsfulla frånvaro från Aten?

- Alkmene har sökt utfråga sin härskarinna om denna sak. Det synes
endast ha varit en förlustelseresa.

- Bland de gäster, som besöka Krysanteus' hus, finns ännu ingen, som
är företrädesvis gynnad av Hermione?

- Nej. Hermione synes mena allvar, då hon anförtrodde Alkmene, att
hon ville leva uteslutande för sin fader.

- Och med hänseende till Karmides?

- Krysanteus har förbjudit honom sin tröskel.

- Det är en gammal historia....

- Och Hermione har förbjudit Alkmene att nämna hans namn.

- Det betyder mer, mumlade biskopen, men är, om jag dömer rätt, ett
gott tecken. En sådan kvinna glömmer icke lätt. De hava från barndomen
älskat varandra ... och Karmides, om han vill, är oemotståndlig.
Eufemios, tillade han högt, denna Alkmene synes vara oduglig för sin
plats.

- Nej, inföll Eufemios med bestämdhet, hon är ovanligt klok och
förslagen.

- Och har likväl icke förmått att vinna sin härskarinnas fulla
förtroende?

- Jag skall giva henne nya förhållningsregler....

- Och just med hänseende till Karmides!

- Ja, min fader.

- Ha de aldrig upptäckt något spår efter den späde gossen, Hermiones
broder, som för sexton år sedan försvann ur deras hus?

- Förmodligen icke. Krysanteus sörjer honom ännu. Han är, berättar
Alkmene, föremål för de böner, som fader och dotter varje kväll
uppsända till sina vanmäktiga gudar, och Hermione glömmer aldrig
omtala för Alkmene, när hon om natten drömt om sin broder. Ty det är
för henne en ljuvlig dröm.

- Alkmene berättar detta?

- Ja, det är hennes ord.

Du har sedan i morse icke varit hos Teodoros?

- Nej, icke sedan jag bar maten till honom.

- Hans halsstarrighet inger mig de djupaste bekymmer. Jag hoppas
dock, att det medel, vi nu använda, skall bryta den.

- Han var ännu i morse full av hädelse, min fader.

- Sedan dess hava femton timmar förflutit. De timmarne hava varit
honom långa. Han torde hava besinnat sig. När du i morgon bittida
besöker honom i fängelset, så ställ vattenkrukan utanför gallerdörren,
så att han kan se henne utan att nå henne. Gud göre mig det och det,
om jag ej skall kväsa upprorsanden i denne vanartige son!

- Amen! mumlade Eufemios.

- Kvällen är långt framskriden. Gå till vila, min vän. Men tillsäg
dessförinnan Klemens, att jag är färdig.

- Skall ske. Jag önskar dig en god natt, min fader!

Den korthalsade försvann genom en dörr, som förde ut till peristylen.



ÅTTONDE KAPITLET.

Pelarhelgonet.


En stund därefter skredo två skepnader, höljda i kåpor, över aulan och
trädde genom vestibulen ut på gatan Kerameikos. De voro biskopen och
den unge föreläsaren.

Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid
Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta
begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen. Genom
dubbelportens vänstra valv trädde man ut på den så kallade heliga
vägen, som förde till Eleusis; genom det högra valvet såg man den
raka, av almar och plataner skuggade väg, som förde till Akademia och
de platonska filosofernas lustgårdar.

Gatan livades ännu av vandrare, som utlockats av den milda luften och
det härliga månskenet. Först på andra sidan om Teseustemplet glesnade
deras vimmel, och längre bort stördes nattens tystnad blott av
vapenklangen och stegen av en förbigående patrull. Petros och Klemens
valde det högra portvalvet, gingo förbi den vaktande legionären och
togo, sedan de vandrat ett stycke av den mörka alléen, sin väg till
höger genom en gallerport av järn, som förde in till gravfältet.

Klemens korsade sig och läste en bön, när han trampade detta av
kristianerna skydda ställe. Det var dock en härlig ort, full av
skönhet och höga minnen. Här vilade Hellas' och mänsklighetens största
män och de tusen sinom tusen ynglingar, som det forna Aten hade
uppammat i skönhet och glädje till en tidig hjältedöd. Tempellika
vårdar och avbrutna pelare reste sig över lagerträdens och
cypressernas dunkla grupper, som skuggade enkla minnesstenar eller
till hälften dolde tysta grottor, där urnor och bildstoder skymtade.
Kerameikos' likfält var Atens historia, mejslad marmor.

Dess nuvarande förfall, dess ovårdade skick, det över gångarne växande
ogräset, de lutande vårdarne med sina utplånade inskrifter, de
stympade basrelieferna och fallna stoderna talade ock med hävdernas
tunga. Bakom stadsmuren, som på ena sidan gränsade till platsen,
skådade från fjärran ned på gravfältet det höga Akropolis med Pallas
Atenas jättestod, de kyklopiska murarne och templens uppstigande
pelarrader, försilvrade av månen. Levde i dem en ande, han förnam då
vad ett människohjärta kan känna vid återblicken på det förflutna, när
det sörjer en skönhet, som gått förlorad, en kraft, som är död.

- Fader, sade Klemens, medan han vid sidan av Petros påskyndade sin
gång, de döde, som vila här, voro hedningar, men bland dem fanns ju
likväl mången, som sökte rätta stigar?

- Visserligen, svarade Petros, de hade den naturliga lagen inskriven
i sina hjärtan.

- Och tror du ej, frågade Klemens och kastade en vemodig blick på
marmorvårdarne, som skymtade mellan lövmassor, tror du ej, att
Försonarens död skall räknas även dem till rättfärdighet?

- Jag tror det, svarade biskopen. Då Kristus efter döden nedsteg till
underjorden, predikade han där förlossning för hedningarnes själar.

- O Guds godhet! Han förskjuter intet av sina barn. De förtappade få
återvända till hans faderssköte.

Ynglingen suckade djupt och tystnade. Petros sade:

- Min son, du tänker måhända i detta ögonblick på din jordiske fader,
den okände, som gav dig livet.

- Ja, du själv väckte den tanken, när du i afton lät mig skriva mitt
testamente.

- Du undrar utan tvivel, att jag manade dig därtill.

- Ja, vad har jag att bortgiva? Jag kommer ju med tomma händer från
Antiokia, där din faderliga godhet öppnade mig utväg att genom studier
bereda mig till mitt heliga kall. Det jag äger har jag ju av dig. Du
upptog mig, när jag var ett hjälplöst, övergivet, åt hungersnöden
utsatt barn. O, min arma, arma moder!

Klemens överväldigades av tanken på denna moder, som han icke kände,
denna kvinna, som varit i stånd att begå det onaturligaste och
rysligaste brott: att förskjuta sitt späda, hjälplösa barn. Han
stannade och brast i gråt.

Biskopen fattade hans hand och sade: Min älskade Klemens, sök att råda
över dina känslor! Tänk ej mer på henne! Hon förtjänar det icke.
Själva tigrinnan älskar sin avföda och försvarar den i döden.

- Tala icke så, min fader, bad den unge föreläsaren och uppslog sina
tårfulla ögon. Jag känner icke världen och människornas hjärtan, men
jag förstår likväl, att min moder måste varit mycket olycklig, innan
ett så rysligt beslut fick rot i hennes själ. Tror du ej, att hon göt
tårar, då hon lämnade mig? Ack, hon gjorde det! Hon var förvildad i
den stunden och visste icke vad hon gjorde. Jag tror, jag är viss
därom, att hon sedan, snart nog, återvände till det rum, där hon
utsatt mig, och förtvivlade, när hon icke återfann mig.

- Tro det, Klemens! Du gör rätt däri. Det torde verkligen hava
förhållit sig så, anmärkte biskopen tröstande.

- O, att jag finge återse henne, tänkte Klemens och avtorkade sina
tårar, jag skulle icke förebrå henne, nej! Men hon skulle säkert
glädja sig, att hennes son lever, att Gud miskundat sig över honom och
henne.

Biskopen fortfor:

- Jag lät dig uppsätta detta testamente, emedan det är möjligt, att
din börd uppdagas. Guds vägar äro underbara. Vem vet, om du ej är
arving till stora rikedomar?

Klemens smålog sorgset över denna djärva gissning.

- Tänk dig denna möjlighet! Testamentet är och skall förbliva i dina
egna händer. Du äger att tillintetgöra det, ifall du ger vika för
frestelserna av en oväntad rikedom och ångrar att hava ställt honom
för kyrkans bästa till mitt förfogande. Jag talar nu endast om
möjligheter, min son; men den som brinner av kärlek till kyrkan, han
hoppas även på det omöjliga och har syn för allt, som kan gagna henne.

- Ack, varför redogöra för dina bevekelsegrunder? Du är lika god, som
du är klok och förutseende. Detta vet jag, och det är nog.

- Och jag tänkte, fortfor biskopen milt, jag tänkte på din längtan
att skiljas hädan. Din kroppshydda är svag, älskade barn. Du är icke
kallad att leva länge i denna värld.

- Jag hoppas det och tänker därpå med glädje.

- Väl den, som får sätta sig vid Herrens fötter, medan de andres lott
äro hushållssorgerna! Men även dessa äro nödvändiga. Kyrkan tarvar
ordnare och försvarare. Jag trår som du från dessa mångfaldiga
göromål, dessa tvister och strider, till den stilla betraktelsen, det
tåliga bidandet. Men striden är mitt kall, så länge min arm kan föra
svärdet, ty sanningens fiender äro många och farliga.

De hade under samtalet fortsatt sin gång. De lämnade gravfältet genom
en port, motsatt den, genom vilken de inträtt.

Framför dem låg nu i månens klara sken en slätt, som till höger hade
en rad kullar, över vilka stadsmuren slingrade sin ofantliga gråvita
gördel. Bakgrunden stängdes av olivklädda höjder, och ur deras skuggor
framträdde en å, som kom från andra sidan om Lykabettos, sakta
slingrade emellan höga vass, enstaka pilar och cypressgrupper, och
bruten återkastade månens bild, tills hon på sin väg till floden
Kefissos dolde sig bakom den långa, mörka, i fjärran svinnande rad av
åldriga träd, som tecknade vägen till Akademia.

Från mitten av detta fält reste sig en ensam pelare. Ovanpå honom
skönjdes ett rörligt föremål, likt en människoskepnad.

Det rörliga föremålet var i själva verket en människa--en gubbe med
kal hjässa och grått, böljande skägg. Han lutade med böjda knän över
djupet och höll i handen en lina, likasom ville han mäta avståndet
till marken.

Det var likväl icke hans uppsåt. Vid pelarens fot stodo tre kvinnor,
av vilka de två försökte undanskuffa varandra, medan båda i tävlan
sträckte upp korgarne, som de buro, för att fästa dem vid en järnkrok,
varmed linans nedhängande ända var utrustad.

- Fromme Simon, ropade den ena upp till gubben, det är endast ett
bröd och....

- Ur vägen med dig, utbrast den andra; att du, som är en kätterska,
bara vågar bjuda den helige, rättrogne Simon ...

En ny knuff från den förra avbröt detta inpass.

- Gode Simon, det är jag, Tabita, Batyllos' hustru, olivhandlarens,
som så ofta kommer till dig....

- Det är bara ett bröd och några droppar vin....

- Det är gift, hon bjuder dig, Simon! Jag är Anastasia, den rättrogna
Anastasia ... Ur vägen med dig, orm!...

- Lama ragschu gojim! hördes gubbens röst, vresig och mullrande.
Fördömda pladdrerskor! Vad gören I där?

Nu kom den tredje kvinnan sin vän till hjälp och ryckte korgen från
Tabita. Anastasia fick tid att fästa sin vid linan, som i detsamma
drogs i höjden.

- Se så, utbrast Anastasia segerstolt till Tabita, som skyndade att
taga upp sin lilla vinflaska, som under striden fallit ur korgen ned
gräset, se så, vad fick du för din möda? Du har burit ugglor till Aten
och hö till Megara. Har du icke, så säg!

Gubben uppe på pelaren tömde den upphissade korgen och kastade honom
ned till hans ägarinna.

- Flygen härifrån, I snattrande skator, ropade han med arg och
skrovlig röst ned till de grälande kvinnorna, annars ... annars....

- Kom, sade Anastasias väninna och fattade hennes arm; vi skola icke
störa honom längre. Han vredgas, och du vet, att han då talar
förfärliga ord.

Gubbens hotelse verkade så mycket, att de stridande efter ett par
ytterligare, mycket korta, men mustiga utgjutelser åtskildes.
Anastasia tog sin tomma korg på armen och återvände med sin
ledsagerska till staden, varvid hon gjorde en lång omväg, för att
undvika de hedniska gravarna. Tabita med sin fulla korg styrde
nedslagen sina steg mot olivkullarne i slättens bakgrund, mellan vilka
Batyllos', hennes mans, torftiga boning var fäst.

För omkring fyra år tillbaka hade Petros blivit biskop i Aten. Kort
därefter hade han från ett hedniskt tempel låtit bortföra och uppresa
en pelare på ett fält utanför stadsmuren, man visste ej för vilket
ändamål. Men två ynglingar, som vandrade ut till Akademia för att där
åhöra Krysanteus, överraskades en morgon vid åsynen av en rörlig
skepnad på den ensamma pelaren. Förvånade gingo de närmare och funno,
att det var en gubbe, som knäböjde, reste sig och knäböjde åter, med
ansiktet vänt emot den nyss uppgångna solen. Han fortfor på detta
sätt, så länge de betraktade honom. I stället för att fortsätta
vandringen till Akademia, ilade ynglingarne tillbaka till staden och
omtalade vad de sett. Ryktet spred sig med otrolig hast bland de
nyfikna och livliga stadsboarne, och under hela dagen strömmade de,
kristianer och hedningar blandade om varandra, genom dubbelporten för
att taga den nya företeelsen i skärskådande. Man trängdes för att icke
komma för sent; slätten fylldes av en brokig blandning fotvandrare,
åkande, ryttare och bärstolar, av borgare, främlingar, soldater, barn
och kvinnor. Men brådskan var överflödig. Ännu vid middagstiden var
den långskäggiga, hiskligt fula, okända varelsen på sin besynnerliga
plats och fortsatte med korta mellanskov sina enformiga
kroppsrörelser. Han tycktes ej ha öga för de tusen, som vimlade kring
pelaren och åsågo honom med blandade känslor av nyfikenhet, beundran,
avsky och rädsla. Men hans ansikte var nu vänt mot söder, varifrån
middagssolen sände sina brännande strålar.

Vem var han? De vidskeplige bland hedningarne tvivlade, att han var
människa; de togo honom för ett förfärligt järtecken, som bådade
gräsliga olyckor, en skengestalt, som visade sig för att snart
försvinna. Men nyckeln till gåtan vart snart funnen, då emot aftonen
stadens kristianska prästerskap, anfört av biskopen, med kors och
fanor tågade ut till pelaren, ordnade sig kring den, sjöng psalmer,
knäföll och i korus bad om den okändes välsignelse. Solen var då i
nedgående, och gubbens anlete vänt emot väster; hans kala hjässa
tycktes äga heliotropens längtan och törsta efter det sjunkande
eldklotets sista stråle. Först när det var försvunnet bakom Ägales
klippor, såg han ned på de församlade. Hans ögon stirrade
blodsprängda, hans skägg föll ned som en lång, tovig hängmossa över
kapitälen. Han utsträckte sina armar och mumlade: Jag välsignar er!

Mannen på pelaren var en kristiansk asket, ett bland dessa vidunder av
självplågeri, som en missförstådd kristendom alstrat i tävlan med
Indiens förintelselärande religioner--en bland dessa själar, som,
splittrade in i hjärtroten av motsatsen emellan det andligas och
världsligas krav, strävade att vinna andens fullkomlighet genom att
mörda sin natur--måhända en bland dem, som, medan de ville utrota
sina sinnliga böjelser, tillika funno sin enda räddning i kroppsliga
kval emot ett skuldtyngt samvetes förtärande flammor, och som
uppmuntrades att fortgå på denna bana, att mångfaldiga sina plågor,
att uppfinna det otänkbara för att öka dem, emedan de hänfördes av den
beundrande mängdens dyrkan, av helgonglorian i detta livet och hoppet
om högre salighet, om onämnbara fröjder och ofattlig vällust i det
tillkommande.

Simon pelarhelgonet--så kallades han--var nu vida känd i den
kristna världen. Man vallfärdade från öster- och västerlandet för att
se honom och undfå hans välsignelse. Glansen av hans helgongloria
ökades genom en upplysning av Petros, att han, pelarmannen, var en
bekännare, en av de få ännu levande, som vid den sista förföljelsen
under kejsar Maximinus hade hjältemodigt lidit för sin tro. Varifrån
han kommit visste för övrigt ingen, om icke biskopen.

Men fyra år, det visste alla, hade Simon tillbragt däruppe på pelarens
kapitäl, å ett rum av några fots omkrets, med bråddjup runt omkring,
och dagligen, från solens uppgång till dess nedgång, med vissa
uppehåll förnyat sina knäböjningar. Det sades, att han knäböjde tusen
gånger om dagen. Fyra somrars sol hade där tömt sin eld på hans
hjässa, fyra vintrars snöstormar där rasat omkring honom. Hans dräkt
var en björnpäls och ett rep som gördel; hans enda bohag linan, varmed
han upphissade den föda stadens fromma kvinnor buro till honom. Han
var den kristianska befolkningens stolthet; de båda stora fientliga
trosflockarne, homousianerna och homoiusianerna, stredo om äran att
räkna honom i sina leder; båda betraktade honom som Atens yppersta
märkvärdighet och prydnad. Hedningarne däremot avskydde pelarmannen,
sedan han upphört vara föremål för deras nyfikenhet. De offrade ju
blommor och rökverk åt livets och glädjens gudamakter och kransade de
sköna bilder, som konsten skänkt av dessa. Kristianerna däremot
knäböjde för sina helgons benrangel. Fördenskull föreföll det
hedningarne helt naturligt, att kristianerna skulle ägna en varmare
dyrkan åt denne smutsige, fule, förryckte gubbe, som likväl hade det
företräde framför benranglen och mumierna, att han var en levande
avgud.

De hedningar, vilkas religiösa känsla och skönhetssinne icke nödgade
dem avsky honom, åsågo honom med samma likgiltighet som tritonen, som
i århundraden svängt sin väderfana på Vindarnes torn vid torget i
Aten. De tycktes båda, pelarhelgonet och bronstritonen, vara av samma
ämne, lika känslolösa för solglöd och stormar, lika rotfasta på sin
trånga höjd.

Men om Simon var känslolös för naturens krafter, var han det måhända
icke för den dyrkan, som ägnades honom, ty sådana dagar, på vilka
många främlingar infunnit sig för att begapa honom, visade han sig
blid emot de fromma kvinnor, som kommo med bröd, vin och vatten; hade
han däremot under dagens lopp varit föga uppmärksammad, undfägnade han
dem om aftonen, efter solens nedgång, ty först då talade han, med
förvirrade ord och hemska hotelser.

Natten förbehöll Simon åt sig själv. Han tarvade dess timmar för att
samla styrka till den följande dagens mödor. Sedan han närmare midnatt
sjungit sin aftonpsalm, fick ingen nalkas hans pelare. Han tycktes
blygas över sitt beroende av den naturlag, som bjuder vila växla med
rörelse, sömn med vaka. Men sov han, så var det fågelns lätta sömn, ty
han väcktes av den enslige nattvandrarens steg och var alltid färdig
att slunga rysliga förutsägelser efter honom. Att om natten vandra
över pelarfältet skydde därför både hedningar och kristianer.

Sedan de tre kvinnorna avlägsnat sig, hörde biskopen och föreläsaren,
medan de nalkades pelaren, huru helgonet, som nu hade satt sig att
spisa sin aftonmat, upphov ett underligt kraxande ljud, som besvarades
från en liten lund på andra sidan ån. I nästa ögonblick sågs en stor,
svart fågel höja sig över lunden, rikta sin flykt mot pelaren och med
flaxande vingar sväva däromkring, likasom hade han velat, men icke
vågat sänka sig ned.

- Kom då, korpen min! hördes helgonets skrovliga röst. Kom och ät din
kvällsvard! Så kom då, kom då, korpen min, korpen min!

Korpen besvarade dessa ord med ett sorgset och misstänksamt kraxande,
men fortfor att flaxa kring pelaren, medan helgonet följde honom med
handen, i vilken han förmodligen lagt några brödsmulor.

- Var då icke rädd! Jag är icke ond på dig längre. Jag skall icke
vrida halsen av dig. Så kom då, kom då!

Tonen, vari dessa försäkringar gåvos, tycktes inverka på korpen. Han
slog ned på kanten av kapitälen, men hoppade baklänges, rörde vingarne
och uppstämde några hesa ljud, då Simon utsträckte handen för att
fånga honom. Hans misstankar voro ännu icke alldeles övervunna. Men
sedan Simon avstått från försöket och vänt sig bort, för att fortsätta
sin måltid, återvann fågeln småningom förtroende till sin herres
uppsåt. Han kom närmare, hoppade slutligen i Simons knä och lät honom
fritt stryka sig över den kolsvarta, glänsande ryggen, medan han med
mycken glupskhet deltog i helgonets måltid.

- Du har varit borta hela dagen, suttit arg och trumpen där borta i
träden, sade Simon i vänligt förebrående ton. Jag agade dig nog
strängt i går, det gjorde jag, men så är du så dum och oläraktig, att
jag ibland blir rasande och vill vrida halsen av dig. Två långa år i
skolan, och ännu har du icke lärt dig namnet Elpenike!

Simons korp var nästan lika ryktbar som helgonet själv. Kristianerna
trodde sig veta, att han var mer än hundra år gammal, och man
omtalade, att en dag, då Simon förgätits av de fromma kvinnorna, som
bodde i grannskapet av dubbelporten, hade korpen tillfört honom föda,
liksom det fordom timade med Elias, den store profeten.

Kanske var han verkligen en gammal enstöring, en Metusalem i sitt
långlivade släkte, som överlevat de sina och främmande för den yngre
korpvärlden tillbragt åren i klipporna och lundarne vid Kefissos,
ensam och sörjande, till dess han slutligen fann en ny sällskapare av
ett annat släkte, fann en vän, som i mycket liknade honom själv, och
till vilken han småningom drogs genom detta medkänslans band, denna
blida, outrannsakliga makt, som giver varje hjärta, även det
ensammaste, kyligaste och mest förtorkade, ett föremål, varpå det kan
utgjuta den ömhet, varav det ännu är mäktigt.

Det förtroliga samspråk pelarmannen förde med sin korp avbröts, när
hans skarpa öra uppfångade ljudet av nalkandes steg på gräsmattan. Han
hade suttit med ansiktet riktat mot olivdungarne i tavlans bakgrund.
Nu vände han sig om och lade sig på magen, och hans kala huvud med det
lurviga skägget stack fram emellan kapitälens lövverk, som ett
hiskligt vilddjurs, spanande genom ett busksnår. Korpen hade flyttat
sig till hans axel.

Simon var harmsen över att störas i sin måltid. Han hade väl ännu icke
sjungit sin aftonpsalm, men det började lida långt in på natten, och
han ville vara ensam. Därför röt han redan på avstånd mot de kommande:

- Gån bort, gån bort! Gån, säger jag!

Men när de likväl nalkades, gnistrade hans ögon, och han började i en
ton av gäckeri:

- Kommen, mina barn! Kommen och hören! Varför skall örat vara fäst
vid huvudet? Slit av örat, dumma människa, och spika det på ditt bröst
....

Dessa ord utgjorde inledningen till en av de förvirrade
straffpredikningar, med vilka han plägade skrämma ensliga vandrare,
som nalkades pelaren i olämplig tid. Men Simon hann ej fortsätta, ty
han avbröts av en välkänd röst, som ropade:

- Fader Simon, du skall icke vredgas. Det är jag, Petros, som kommer.

- Ah, det är du, Petros, biskopen ... biskopen! Ah!

- Jag har uppfyllt din önskan och för min unge Klemens till dig.

- Vem är Klemens?

- Du vet det, fader.

- Klemens? Nej.

- Klemens, min unge fosterson, om vilken jag en gång talade med dig,
och som du önskade få se.

- Ah! Nu vet jag.

- Han kommer för att bedja om din välsignelse.

Pelarmannen låg kvar en stund i den ställning, han intagit, och fäste
sin blick på biskopens unge följeslage, som nu hade dragit tillbaka
kåpan och visade blottat sitt av långa, ljusbruna lockar omsvallade
huvud. Därefter reste sig Simon på knä, förde handen eftertänksamt
till sitt skägg, såg sig omkring med spejande blickar i alla
väderstreck och fattade sin lina, vars ena ända han lade flera varv
kring ett av kapitälens utskjutande blad.

Korpen, som nu var sömnig, oroades av denna rörelse, flaxade, lyfte
sig och flög med tunga vingslag till närmaste punkten av den
halvförfallna stadsmuren, där han satte sig i skuggan av en
myrtenbuske och stack huvudet under vingen.

Vid den tystnad, som rådde, förnummos från avstånd melodiska toner,
och på ån, som lyste i månens sken likt smältande silver, närmade sig
en båt.

I nästa ögonblick fattade helgonet med bägge händerna linan, sköt sig
ut från kapitälen och gled ned till marken.

Han stod, eller rättare, han satt nu nedhukad bredvid pelaren framför
biskopen och föreläsaren, vars vördnad för helgonet, när han såg det
så nära för sina ögon, borde hava blandats med fasa. Solen hade bränt
och vindarne torkat denna varelse till ett benrangel, överdraget av
ett svartbrunt skinn, där ådrorna lågo som strängar och rörde sig som
hopsnodda maskar, medan de genomströmmades av den ringa blodmassa, som
ännu spred liv i de ohyggliga formerna. Ögonen lågo djupt i sina
hålor, och ringarne kring deras stenar lyste med brunröd glans.
Helgonet satt i en halvt knäböjande ställning, med benen under sig,
framlutad, stödd på de långa hårvuxna armarne, som lämnades bara av
björnpälsen.

Petros vidrörde vördnadsfullt hans skägg och knän, samt viskade därvid
i hans öra:

- Fader, vakta din tunga!

I Simons ögon blandades den vilda glansen med ett uttryck av klokhet
och hemligt förstånd. Han nickade och riktade sin blick på Klemens.

- Kom till mig! Räds icke! sade han med omisskännlig ömhet i sin ton.

Klemens lydde. Han nalkades med den djupaste vördnad, böjde sitt huvud
och sade:

- Din välsignelse, gode fader!

Månen lyste i denna stund på två varandra närmade anleten: ynglingens
sköna och ljuvligt rena, gubbens vidunderligt fula och skräckinjagande
... de närmade sig varandra, liksom för att tydligare visa det
omätliga avstånd, som kan finnas mellan individuella daningar inom
samma släkte, ty de voro så skilda, så motsatta, som det typiskt
mänskliga skiljer sig från det urartade, det som i förlusten av sitt
mänskliga varder förskräckligare än det rysligaste, djurvärlden har
att uppvisa ... och likväl--vem skulle ana detta?--var det den
änglalike ynglingens uppriktiga, varma, innerliga längtan att varda,
vad han var, den ohyggliga, vidunderliga skepnaden, som satt framför
honom och lade sin ena hand på hans lockar, medan den andras skrumpna,
med långa naglar väpnade fingrar foro över hans kind.

För Klemens försvann det rysliga i uppenbarelsen för det heliga, som
han inlade i henne. För honom var denne gubbe skön.

Under detta uppträde kände sig Petros orolig. Han fruktade, att
pelarmannen skulle säga något, som han icke borde. Han skyndade därför
att avbryta det med följande ord:

- Fromme fader, jag har nu tillfredsställt din önskan att se min
unge, högt älskade son. Och han har även undfått vad han
efterlängtade: din välsignelse. Det är tid att lämna dig i ro.

Pelarmannen stödde sig med ena handen mot marken; den andra förde han
till sina ögon, likasom hade han bländats av månens klarhet.

- Klemens, sade biskopen, jag har några förtroliga ord att säga den
helige. Gå förut och vänta mig vid stadsporten.

Van att lyda, hälsade den unge prästen det gamla helgonet ett
vördnadsfullt farväl och avlägsnade sig över fältet.

En stund förflöt under tystnad, medan Simon förde handen över sina
ögon. Han avlägsnade från dem en främling, som sedan länge icke hade
visat sig där--en tår, pressad av ömma känslor. Därefter sade han, i
det han såg sig omkring:

- Varför gick Filippos?

- Nämn icke detta namn, min fader! bad Petros med oro, ehuru ingen
kunde höra dem. Jag vågade icke låta honom stanna kvar, ty du förmår
ej vakta din tunga.

- Du har rätt, sade gubben och lade båda händerna på sin hjässa. När
jag har knäböjt länge, blir jag så besynnerlig här uppe. Det susar och
brusar i min hjärna. Men låt mig få återse honom! Jag skall nog akta
mig. Han heter nu icke Filippos, utan Klemens; han är icke längre
Elpenikes son ... visst icke!

... O, fortfor han till sig själv, vad han liknar henne! Elpenike i
bröllopsskrud med myrtenkrans på sina lockar! Elpenike i gravskrud med
sellerikrans omkring sin panna! Elpenike i gravskrud ... Elpenike!

Simons järnbröst höjdes av en djup suck, som liknade en dödsrossling;
han vände sig och lutade mot den kalla pelaren sitt rysliga ansikte,
sin brännande panna, sin kind, som vittnade det nya undret av en tår.

- Lugna dig, fader! sade Petros, som först nu varsnade helgonets
upprörda tillstånd. Hör du ej? Här nalkas människor. Det kommer en båt
på ån. Låt ingen se, att du har lämnat ditt tillhåll där uppe!

Petros' påminnelser understöddes av en cittras toner, som ledsagade en
livlig, klar, melodisk sång, stundom avbruten av skratt och glada,
samtalande röster. Båten, varifrån dessa ljud förnummos, närmade sig
med sakta och jämna årslag i det silvrade vattnet.

Biskopens ord voro fullkomligt ägnade att återkalla Simon till sans,
ty de talade till hans asketiska ärelystnad. Han rätade sig upp, sände
en skarp och hastig blick bort emot ån, fattade linan, jämkade henne
till den skuggade sidan av pelaren och klättrade med en apas vighet
upp till kapitälen. Uppkommen dit, intog han sitt vanliga läge, stack
huvudet ut mellan kapitälens lövverk och sade i förtrolig, angelägen
ton:

- De kunna icke hava sett mig, Petros.

- Nej, du må vara lugn.

- Petros, Filippos är kristian?

- Ja visst.

- Filippos är ju döpt? Filippos är ju präst?

- Ja.

- Härligt, härligt! Så ville jag hava det. Lilla lamm, som vi frälste
ur vargens klor! Lilla lamm, som vi buro hem till den rätte herden!
Petros, låt mig få återse det lilla lammet! Var icke rädd! Jag skall
vakta min tunga. Låt honom komma före solnedgången; du vet, att jag
icke talar före solnedgången.

- Jag skall varje afton hitsända Klemens med bröd och vin.

- Petros, du är en god son. Min tusenfaldiga välsignelse över dig,
min gode Petros! Men hur är det? Är det den förhatlige, som låter
ringa klockorna i staden?

- Krysanteus? Du menar honom?

- Ja. Äro icke han och hedningarne ånyo herrar i staden?

- Vad säger du? Den högste hindre, att en sådan tid någonsin
återkomme!

- Eller firen I nu varje natt martyrernas fest?

- Vad har ingivit dig denna tro, min fader?

- Han I ej i de två sista nätterna samlats där borta? sade Simon och
utsträckte armen mot olivdungarne. Har jag icke hört de trognes
psalmer ljuda, såsom komme de ur jordens sköte? Det är ju som fordom,
då vi förföljdes för vår tro och firade Herrens fest i kulor och
gravkamrar. Härliga tid!

Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer--i början med
sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat
--sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada
tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten:

  Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
  han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
  Han krossar bågar, spjut och svärd,
  de stolte digna till hans fot,
  och bävande den hela värld
  förstummas för hans vredes hot.

  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dött är stridstrumpetens ljud
  och sänkt i dvala häst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Petros' ansikte uttryckte den största spänning vid den upptäckt, han
trodde sig hava gjort i helgonets ord om den nattliga gudstjänsten.
Men som han visste, att det skulle båta till intet att äska vidare
upplysningar av Simon, och då han dessutom kände, att denne, så snart
han fördjupat sig i sina älsklingspsalmer, icke ville störas, beslöt
han att i tysthet avlägsna sig, så mycket mer som Klemens väntade
honom vid stadsporten och natten var långt framskriden.

Han vandrade med långsamma steg över slätten, på vilken hans skepnad,
höljd i den vida kåpan, kastade en fantastisk jätteskugga. Det gick i
Aten en sägen, att någon hade sett en skugga på marken såsom av en
människa--men utan att en sådan eller något annat rörligt föremål
kunde upptäckas--långsamt över fälten närma sig dubbelporten och där
försvinna. Måhända hade berättarens inbillning skapat denna syn av
ingenting annat än skuggan från ett förbi månen seglande moln; eller
kanske hade den dova, obestämda, tryckande fruktan, som lik en tung
luft vilade på befolkningen, givit sig uttryck i denna sägen. Men var
och en, som i detta ögonblick sett den enslige vandraren skrida över
det skydda pelarfältet, kunde gripits av en liknande aning och känt,
att en olycksande, lekamliggjord i detta väsen, närmade sig den
slumrande staden.

Sången, cittraspelet och det muntra sorl, som nyss förnummits, hade
överröstats av Simons starka, andaktsfulla sång och plötsligt tystnat,
och endast de jämna årslagen hördes, medan båten gled fram på sin
ljusa, lugna, slingrande bana mellan pilar och cypresser. Det glada
lag, som var samlat inom relingen, hade upphört att skratta och sjunga
och lyssnade nu för omväxlings skull till pelarmannens sång.

Båtens förstäv var prydd med rosor, blomsterkedjor hängde kring hans
sidor; två gossar, fagra som Hylas och Ganymedes, förde årorna,
Praxinoa, den förtjusande hetären, satt som härskarinna över rodret.
Olympiodoros, den gudomlige men av en otacksam eller minnesslö
eftervärld förgätne skalden, låg vårdslöst utsträckt på svällande
dynor med huvudet i Praxinoas knä och svärmade, småleende, lycklig och
halvrusig, bland månen, stjärnorna och de vita strömolnen. Palladios,
sångaren, som nyss hade tystnat, satt där bredvid med ena armen kring
sin cittra och den andra kring livet på en femtonårig, svartögd,
syrisk dansarinna, lyssnande med ironisk förtjusning till
pelarhelgonets sträva sång. Karmides, insvept i en veckrik mantel, låg
i samma behagliga ställning som hans vän Olympiodoros, men i stället
för att välja ett lika hult örngott i Myros knä, hade han med armbågen
stödd emot relingen lutat sig över vattnet och roade sig med att skåda
månens bild där nere i djupet och doppa fingerspetsarne i den svala
böljan. Myro hade tagit kransen från hans huvud för att fläta violer i
rosorna och kastade allt emellanåt, liksom det övriga sällskapet, en
blick bort till pelaren och småskrattade eller försökte småskratta,
alldeles som det övriga sällskapet, åt den underliga, skrovliga
sången, som likväl skar igenom märg och ben, allvarlig som han var,
och i de känslor, de tankar, han väckte och uttalade, så avbrytande
mot den sorglösa omgivningen, den tysta nejden, den milda himmelen,
den sköna natten med dess trolska ljus.

Ty Simon sjöng om något, som är jämmerfullt och förkrossat, om en
varelse i skapelsen, som icke delar hennes harmoni, vars ben smäkta,
vars lemmar brinna av syndmedvetandets tärande eld, som ryter i sitt
hjärtas ångest, seende att synderna likt stormande vågor slå
tillsammans över hennes huvud.

Simon sjöng om en sträng och förskräcklig Gud, vars vrede ingen kan
stilla, som försätter bergen, rör jorden, så att hennes pelare darra,
talar till solen, att hon ej går upp, och förseglar stjärnorna; som
sänder sina änglar med vredens skålar över världen att omstörta
hedningarnes stad, det stora Babel, det glada, av silke, guld och
scharlakan skinande, så att ljus och ljusstake icke mer skall lysa
där, bruds och brudgums röst aldrig mer varda hörd därinne ...

När denna sång tystnat, ljöd ånyo från den blomsterprydda båten
cittrans toner, som ledsagade följande dityramb:

  Gossar och flickor!
  härlig är livets
  rosiga morgon.
  Luftiga, ljuva,
  mysande timmar
  sväva i lätta,
  flyktiga rader
  över dess nejds e--
  lysiska vår.
  Snabba, o snabba
  äro de sköna
  himmelska väsen,
  flyende hän mot
  strålande fjärran;
  medan er egen
  glättiga kor
  föres av ödet
  bort till ett motsatt
  mörknande fjärran.
  Skynden, o skynden,
  flickor och gossar,
  skynden att bryta
  luftiga kedjan,
  ilen att slå i
  njutningens bojor
  dessa olympiskt
  leende, ljuva,
  flyktiga barn!
  Hän ur vår ena
  dallrande vågskål
  plockar beständigt
  moiran, den grymma,
  fröjdernas gyllne,
  räknade vikter,
  kastar i andra
  sjunkande vågen
  slappade sinnens,
  mattade krafters,
  mödors och sorgers
  tyngande bly.
  Hastigt som facklan
  fångas och flyr från
  hand och till hand i
  panateneiska
  nattliga festen,
  måsten I lämna
  ungdomens evigt
  brinnande fackla
  till de bakom er
  ilande yngre
  rosiga släkten,
  medan I själva
  sjunken i ålderns
  svartnande skuggor,
  sjunken i gravens
  tigande natt.
  Kindens som ängens
  blommor förblekna.
  Svallande lockar
  glesna som lundars
  höstliga kronor.
  Strålande blickar
  slockna som festers
  tynande lampor.
  Skynden, o skynden,
  gossar och flickor,
  flickor och gossar,
  skynden att tömma
  fröjdernas nektar!
  Kransa pokalen,
  slut till ditt ännu
  svärmande hjärta,
  flicka, din gosse,

  gosse, din mö!

       *       *       *       *       *

Petros hade återvänt till sitt palats och önskat god natt åt den unge
föreläsaren, som väntat honom vid stadsporten och nu gått till sitt
sovrum i peristylen.

Petros var åter ensam i sin studiekammare. Ehuru han under hela den
förflutna dagen varit i sträng verksamhet, kände han icke behov av
vila. Han sökte fängsla sin uppmärksamhet vid Tertullianus' bok, som
låg uppslagen på bordet, och hans blick föll på följande ord, dessa
märkvärdiga, vilt kraftiga paradoxer, i vilka Tron har skrivit sin
frihets- och självständighetsförklaring mot Vetandet:

»Guds Son är korsfäst. Det är skymfligt och därför ingenting att
blygas för.»

»Guds Son är död. Det är orimligt och just fördenskull troligt.»

»Och begraven stod han upp ifrån de döde. Det är visst, emedan det är
omöjligt.» [1]

  [1] »Crucifixus est Dei filius; non pudet, quia pudendum est. Et
  mortuus est Dei filius; prorsus credibile est, quia ineptum est. Et
  sepultus resurrexit; certum est, quia impossibile est.»

Men de enade krafterna av den läsandes vilja och den lästes eldiga
vältalighet voro icke i stånd att tillbakatränga de tankar, som
biskopen hemfört i sin själ. Han lämnade boken och vandrade länge av
och an i rummet.

Innan han äntligen gick till sin sängkammare, hade han öppnat det
under bokfacket stående skåpet, framtagit en liten flaska av silver
och en större av glas, gjutit några droppar av den förra, som innehöll
en dvaldryck, i den senare, som innehöll ett lätt, oskyldigt vin, och
därefter ställt de båda flaskorna tillbaka på sin plats och läst
skåpet.

Efter tre till fyra timmars sömn var han åter vaken för sina tankar.
Han lämnade bädden i morgongryningen, just vid den tid, då Eufemios,
den korthalsade presbytern, krokig och höljd i sin kåpa, med en lampa
och en nyckelknippa i ena handen och ett lerkrus i den andra, gick
över en liten mörk gård bakom peristylen och stannade framför en
källardörr, som han med en stor nyckel, sedan han ställt lampan på en
bänk, öppnade.

Palatsets gamle nattväktare, som på en gång var kyrkobetjänt och
biskoplig tjänare, satt insvept till näsan i en grov kappa på samma
bänk, funderande bredvid sitt timglas och sin hornlykta. Han dök med
munnen upp ur kappan, vände sig till Eufemios och sade:

- Broder, det har varit en ledsam natt. Jag har hört där nedifrån
hans suckar och kvidande, och det var mig rysligt svårt att icke ge
honom vatten. Vad har han då gjort?

- Han förnekar kyrkan, svarade Eufemios, i det han återtog lampan och
gick ned för källartrappan.



NIONDE KAPITLET.

Filosofens hem.


Nedanför Akropolis' östra sluttning sträckte sig från norr till söder
den vackra Tripodgatan, vars västra husrad, börjande vid Prytanernas
palats och slutande vid Perikles' Odeion, var en oavbruten kedja av
monumentala byggnader, medan den östra utgjordes av enskilda hus,
uppförda i lätt stil och endast en eller två våningar höga, för att ej
genom sin storlek minska intrycket av de förra, vilka, liksom
hellenernas offentliga byggnader i allmänhet, utmärkte sig mer för
ädla former än kolossalitet.

Av Tripodgatans praktverk återstår än i dag en rund, tornartad, av
korintiska halvpelare omgiven byggnad med sirligt bjälklag, mejslad
fris, som framställer Dionysos' äventyr med rövare, samt välvt tak,
som överst prydes av en akant med yppiga, behagfullt fallande blad. En
inskrift upplyser, att byggnaden skall föreviga äran av atenaren
Lysikrates' och hans stams, den akamantiskas, seger i en tragisk
kortävlan.

Denna smakfulla minnesvård av en seger i skönhetens värld har under
senare århundraden stått inklämd mellan de dystra, smutsiga murarne av
ett kapucinkloster--liknande där ett leende barndomsminne, som
fortlever i en grubblande, mörk och sluten själ. Munkarne hava nyttjat
honom till gisselrum och fängelse. Ödet leker, som en konstnär, med
färgbrytningar.

Mitt emot denna minnesvård, vid andra sidan av gatan, låg Krysanteus'
hus. Endast två våningar högt, hade det stor utsträckning och
inneslöt, utom aulan och fruntimmersgården, en icke obetydlig
trädgård. Fattade man den förgyllda bronsring, som prydde porten, och
med en knackning tillkännagav sin önskan att slippa in, öppnades den
snart av en gammal fryntlig tjänare, och man inträdde i en lång, skum
förstugugång, som dag och natt upplystes av en lampa. När den
motsatta, vanligen stängda dörren öppnades, tedde sig en överraskande
vacker, av himmelens klarhet övergjuten tavla. Man stod då i den öppna
aulan, vars joniska pelare av pentelisk marmor tecknade sina vita,
luftiga rader mot en bakgrund i klar, mörkröd färgton och uppburo ett
genombrutet, kring övre våningen gående galleri. Aulan, i vars mitt
stod ett altar med ständigt brinnande rökverk, omgavs på tre sidor av
pelargången. Bakom den förde dörrar till rum av olika slag: besökrum,
gästrum, sovkammare, badrum o.s.v. Den fjärde sidan--den gent emot
ingången--upptogs av två större rum: konstkabinettet och
biblioteket, båda stängda endast med violettfärgade täckelser, som
vanligen voro tillbakadragna, så att man såg deras i harmoniskt spel
av klara färger hållna väggmålningar och mosaikgolv. Dessa rum
åtskildes av en bred, mitt emot förstugudörren belägen öppning,
varigenom utsikten förlängdes över fruntimmersgården, med dess
vattenkonst, omgiven av blomstervaser, och öppnade sig till
trädgården, där genomblicken ändade med en skuggig gång av lummiga
träd, glesare här och där, för att låta solskenet falla på en bildstod
eller bryta sig i pärlregnet från en sorlande springbrunn.

Dagen efter den, på vilken Klemens i biskopens sällskap hade besökt
det ryktbara pelarhelgonet, och vid tionde timmen [1] hände, att
portklappen på Krysanteus' hus skramlade med ovanlig häftighet. Den
gamle portvakten såg ut genom sin lilla fönsterglugg och upptäckte,
att den, som förorsakade bullret, var en ålderstigen man i tarvlig
dräkt. Portvakten i Krysanteus' hus var i många stycken olik sina
ämbetsbröder. Först och främst var han icke eunuck, utan lycklig
familjefader med hustru och många barn; för det andra var han av sin
herre förmanad att visa sig lika hövlig mot alla slags besökande, och
för det tredje hade han icke lynne att antaga det snäsiga skick, som,
om vi få tro de gamla komedierna, var ett stående drag hos den tidens
portvaktare. Men särdeles förkärlek och ytterlig vördnad hyste han för
alla, som buro skägg och filosofmantel--ty hans älskade herre, ehuru
han icke bar filosofmantel, var ju filosof--och med den gubbe, som
nu höll i portklappen, var just förhållandet, att han var både skäggig
och filosofmantlad, ehuru manteln var av grövsta slaget. Vår portvakt
skyndade således att öppna.

  [1] Omkring kl. 5 efter romerska räknesättet, som vid denna tid,
  tillika med många andra romerska bruk, gjort sig gällande i
  Grekland.

- Vem söker du? frågade han.

- Går jag rätt? Jag söker Krysanteus, arkonten.

- Detta är Krysanteus' hus. Men han är icke hemma.

- När hemväntas han?

- Därpå kan jag icke giva dig säkert svar. Men har du tid att invänta
honom, så är du välkommen över hans tröskel.

- Jag tackar dig.

- Jag tycker mig se, att du är främling i staden ... kanske långväga
resande?

- Så är det.

- Måhända gammal vän till min herre? fortfor portvakten, som av
välmening blottställde sig för att synas nyfiken.

- Nej, svarade främlingen. Jag känner honom endast av ryktet.

- Ja, vem gör icke det? sade portvakten med stolthet. Men du är
alltid välkommen. Min herre är glad att se främmande filosofer i sitt
hus.

Under samtalet hade portvakten stängt dörren till gatan och ledsagat
främlingen till motsatta dörren. Han öppnade denna, bjöd gästen stiga
in i aulan, vinkade en ung slav, vilken tjänstgjorde som atriensis,
och återvände till sin portkammare.

Okos, den unge slaven, portvaktarens son, en yngling med glad uppsyn
och städat skick, underrättade främlingen, att det torde dröja något
länge, innan hans herre hemkomme; det vore därför hans, Okos',
skyldighet att visa gästen, var han skulle finna badrummet, om han
ville bada, biblioteket, om han ville läsa, ett avskilt gästrum, om
han vore trött och föredroge ett sådant framför vilosofforna i aulan.

Främlingen valde biblioteket. Han visades dit, betraktade en stund de
sköna målningarna, skakade därvid på huvudet, tog en pappersrulle och
slog sig ned i en bekväm vilosoffa för att läsa. Några ögonblick
därefter inträdde en gosse, Okos' yngre bror, och ställde bredvid
gästen ett litet runt bord med frukter, konfityrer och
krystallflaskor, den ena med vin, den andra med vatten, nyss hämtat i
trädgårdskällan. Sedan detta skett, gick gossen, men återvände snart
med friska, välluktande blommor, som han utbytte mot andra, ännu icke
vissnade, i en blomstervas under draperiet vid ingången till rummet.
Sedan han på sådant, i detta hus vanligt sätt sörjt för den okände,
mycket tarvlige främlingens trevnad, avlägsnade han sig.

När portvaktaren öppnade för den obekante, hade han icke iakttagit,
att denne, medan han knackade, utbytte en förtrolig blick med den
gamle olivhandlaren Batyllos, som stod på gatan ett stycke därifrån,
med häpnad tydligen målad i sitt ansikte, och att icke långt ifrån
Batyllos stodo två män, den ene präst, som viskade sinsemellan och
mönstrade främlingen med skarpa blickar.

Dessa båda hade utanför Prytanernas palats råkat möta främlingen samt
därefter vänt om och följt honom på kort avstånd. Främlingen, som var
en skarpsynt man, hade märkt, att han var föremål för deras
iakttagelser, men utan att visa något tecken till oro helt lugnt
fortsatt sin väg, till dess han stannade utanför Krysanteus' hus.

Den ene av de båda var en kejserlig agent--ett slags brevpost och
tillika spanare--som föregående dag hade anlänt till staden med brev
till prokonsuln.

- Bah, fortsatte agenten sitt samtal med prästmannen, i det de
avlägsnade sig nedåt gatan, du säger, att du sett honom två gånger;
jag säger, att jag sett honom hundra gånger. Om denne gubbe är
Atanasios, så får du skära näsan av mig, till rättvist straff för att
hon vädrat så galet. Det är för löjligt! Till vilken stad jag nu
kommer, i Europa, Asien eller Afrika, har man nyss sett Atanasios. Man
behöver bara vara okänd på stället och ha några skrynklor i synen för
att genast vara Atanasios, han och ingen annan. Det är med honom som
med Jerusalems skomakare, som bönderna påstå sig se i var gammal
trashank, som stryker genom deras by.

- Nå nå, anmärkte Eufemios, jag sade icke, att han är Atanasios, utan
att han är snarlik honom. Det skadar icke att ha ögonen med sig.

- Ögonen? Ja, dem glömmer jag aldrig hemma, lika litet som öronen,
var viss därom, ärevördige presbyter! Och mina ögon sade mig, att
denne gubbe är en duvunge mot Atanasios.

- Men du vet, att det finns vissa medel, som kunna förställa ...
föryngra utseendet. Man färgar håret med lixivium, man....

- Hör på! inföll agenten och stannade. Syna mig noga! Hur gammal tror
du mig vara?

- Omkring femtio år, gissade Eufemios.

- Min vän, jag är i dag verkligen femtio år gammal. I morgon är jag
kanske sjuttio, i övermorgon tjugu. Men annars är jag född för trettio
år sedan. Du bär hö till Megara, om du vill lära mig, att det finns en
sådan konst.

- Vid änglaskarorna! Du förvånar mig, min vän. Den konsten vore värd
att inhämta. Min bäste vän, jag släpper dig icke, förrän du ger mig
någon undervisning däri. För övrigt tvivlar jag icke, att du har
alldeles rätt i avseende på gubben. Det slöt jag strax därav, att han
gick in i ärkehedningens hus. Därtill skulle dock Atanasios visst
aldrig förmå sig, om än han icke tvekar att gömma sig i filosofmantel
och låta skägget växa. Mannen är utan tvivel filosof, en av de
hundske, att döma av den grova manteln. Men nu vidkommande den
märkvärdiga konsten, så....

- Är hon för dig alldeles överflödig, anmärkte agenten skrattande, ty
bara du ej glömmer att taga halsen med dig, när du går ut, är du
tillräckligt oigenkännlig. Ha ha ha! Förlåt mig! Jag vill icke såra
dig. När man av naturen är kvick, komma sådana infall av sig själva.

Vi övergiva de båda samtalande, prästen och den hemlige atanasianen,
samt återvända till filosofens hus. Men nu stanna vi ej i aulan, där
vi lämnade den hemlighetsfulle främlingen, utan fortsätta vår väg till
fruntimmersgården.

Liksom aulan, omgavs den av joniska pelare, som buro en med bildstoder
smyckad altan, till vilken man utträdde från övre våningen. Oavsett
vissa mellanrum för fri förbindelse, var altanen uppfylld med
praktväxter och överdragen med ett fint, från gården omärkligt nät,
varinom fladdrade sångfåglar och andra, på vilkas metallglänsande
fjädrar naturen slösat sina bjärtaste färger. Marken eller rättare
golvet--ty dessa gårdar voro under årets flesta månader boningsrum
med himmelen till tak--var rutformigt lagt med svarta och vitgula
stenar, utom i mitten, där springbrunnen, omgiven av en gräsmatta,
fällde sina strålar i en marmorbassäng bland lekande flockar av
kupidoner och delfiner. I grannskapet av springbrunnen finna vi
Krysanteus' dotter, Hermione, och några hennes väninnor.

Aftonen är vacker. Himmelen välver hög och skyfri över denna täcka,
från stadsbullret avskilda vrå, där blommor dofta och fågelsång
blandas med sorlet av kaskader. Solen skiner ännu på den östra
pelarraden och vattenkonstens högsta krökning: värmen är sådan, att
svalkan i springbrunnens grannskap behagar, utan att man åtrår den
fulla skugga, som den västra pelargången bjuder. Ett bord med de lätta
läckerheter, på vilka grekiska kökskonsten var så uppfinningsrik, och
några långa divanlika soffor, med bolstrar överdragna av ett
mörkgrönt, sammetslikt, silverbroderat tyg, äro ställda mellan
blomstervaserna nära bassängen. Här vila de unga kvinnorna under glatt
och förtroligt samtal, medan Alkmene, Hermiones Hebe-lika
kammarflicka, svävar mellan blommorna och vattnar dem från en urna,
som hon alltemellanåt fyller under springbrunnens strålar.

Den rena himmelen, den ädla pelarbyggnaden, stoderna och vaserna, den
spelande vattenkonsten, och i denna omgivning den vackra gruppen av
unga kvinnor, klädda i de enklaste, kyskaste och mest smakfulla
dräkter, som någonsin omfladdrat de kvinnliga behagen, bildade en
tavla av klara linjer, lugn skönhet, ideal poesi, egen för antiken.

Den gammalhelleniska dräkten hade ånyo kommit i bruk bland de
förnämare atenarne. Forntidens minnen voro dem nu kärare än någonsin,
som vanligt i tider, då en lössläppt oförsonlig kamp emellan olika
världsåskådningar framkallar de yttersta motsatser vid sidan av
varandra. Hermione var klädd i en snövit kiton av egyptiskt sindon,
fäst med en agraff över vänstra skuldran och försedd med långa
överstycken, som från halsen nedföllo över barmen och ryggen och
nästan dolde det ljusblå, guldstickade bälte, som hopdrog kitonen
kring midjan, varifrån han fotsid, i rika naturliga veck nedföll över
de sandalprydda fötterna. Ärmarna på denna klädning voro mycket vida,
från axlarna uppskurna och glest sammanhållna med små guldspännen, så
att stundom blott en strimma, stundom hela rundningen av de ädelt
formade armarne med deras marmorfasta, bländande, i blekt rosenrött
skiftande hull vart synlig. För ökad bekvämlighet vid iklädandet var
kitonen uppskuren även under vänstra ärmen ned till midjan, men här
fäst med en tät rad agraffer. En gles purpurgarnering omgav den
nedersta fållen och höjde intrycket av veckens plastiska fall.

Hermiones rika, mörkbruna hår var icke benat, utan naturligt ordnat,
som på ett lockigt gossehuvud, och sammanhållet av ett enkelt,
diademlikt band, men delade sig under detta mitt över pannan i långa
våglinjer, som nalkades de fint penslade ögonbrynen och slutade med
små skruvformiga lockar, medan håret baktill nedföll i ett svall av
långa, glänsande böljor över hals och skuldror.

Av de övriga närvarande damerna voro de två klädda som Hermione, men
buro över den vita kitonen en annan kortare, som hos den ena var
saffran-, hos den andra ametistfärgad.

Den tredje var en vacker brunett i romersk klädsel: den unga Julia,
maka till Krysanteus' vän, jovianske gardestribunen Ammianus
Marcellinus, som gjort sitt namn odödligt genom en värdefull historia
över sin tid.

Julia var född i Galliens huvudstad Parisii, vars namn då ännu icke
hade så världshistorisk klang som nu. Hon hade vistats där, ännu sedan
den unge cesarn Julianus ditflyttat med sitt anspråkslösa hov. Hon
kunde förtälja och gjorde det gärna om den isande förskräckelse, som
de allemanniska barbarernas anstormande hade väckt i Gallien; om det
allmänna jublet över landets räddning genom Julianus' hjältemod, om
den välmåga, trevnad och trygd, som nu under hans rättvisa, kraftiga
och välvilliga styrelse lyckliggjorde det nyss så lidande, utarmade
landet. Med ett ord: Ammianus Marcellinus' maka beundrade Julianus,
och denna beundran var emellan henne och Hermione den första väckelsen
till en vänskap, som vart innerligare, ju mer de lärde känna varandra,
och ytterligare stärktes av gemensam vördnad för den gamla tron,
gemensam kärlek till visdom och skönhet.

Ismene och Berenike voro infödda atenskor och Hermiones barndomsvänner,
ännu, liksom hon, fria från Hymens band--Berenike en mörklockig
flicka med själfulla drag och lugn värdighet i sina later, Ismene en
blond, leende och självsvåldig sextonåring, vars ansikte var den
klaraste spegel för en glättig, känslig och av nycker styrd
innesstämning, och vars hållning och åtbörder förenade med mycken
livlighet mycken täckhet och oskyldig håg att behaga.

- Vad tyckte du om den lilla visan, min Julia? frågade Ismene, i det
hon lade bort lyran och lyfte sina små fötter upp i den svällande
soffan, mot vars gröna grund sandalernas pärlor glittrade. Har du hört
henne förr?

- Nej, svarade Julia; hennes melodi är enkel, men oförgätligt vacker.
Jag sluter därav, att hon är mycket gammal.

- Du dömer riktigt, sade Hermione, hon är ett skott ur Simonides'
vinstock.

- Och om jag sjungit henne i min mormors mormors tid, inföll Ismene,
så skulle man utskrattat mig för att jag kunde tycka om en så urmodig
visa. Ser du, i min mormors mormors tid, då hade världen smak! Då buro
damerna en hårklädsel hög som Vindarnes torn, och männen muscher, som
gjorde dem alldeles oemotståndliga ... Fy, Alkmene! Ser du icke, att
en fjäril sitter i den där blomman? Tror du, att en blomma törstar, så
länge hon kysses av en så vacker liten beundrare? Vänta, tills han
flugit! Han flyger snart, ty fjärilar äro ombytliga och trolösa,
Alkmene, men att dränka dem fördenskull vore alla fall ett för hårt
straff. Det är deras natur att vara trolösa ... begriper du icke det,
enfaldiga flicka?

- Julia, sade Hermione, nu är ordningen hos dig att föreläsa det nya
stycke, som du översatt till vårt språk, av din romerske Ovidius.
Sången om Pyramus och Tisbe var så vacker, att vi längta att höra mer
av samme skald....

- Och dina verser äro så felfria och lediga, som om helleniskan vore
ditt modersmål, inföll Berenike.

- Jag ville endast övertyga er, sade Julia, att vi romare icke
alldeles gagnlöst gått i skola hos er, hellener. Vi lyckas stundom
härma er rätt väl. Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten
sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den
stackars Narkissos. Du skall uppläsa den, Hermione; jag vågar det icke
själv, ty då jag sist uppläste sången om Pyramus och Tisbe, hände ju,
att Ismene, just då hennes ögon tårades över de olyckliga älskandes
öde, slog till ett skratt, när jag med romersk brytning uttalade ett
av era svåra helleniska ord.

- Ack, goda Julia, förlåt mig, men det ljöd så löjligt, sade Ismene
och började ånyo ofrivilligt skratta vid blotta minnet av detta
tillfälle. Motsatsen hade varit så lustig mellan skaldestyckets
rörande innehåll och Julias själfulla föredrag samt det felaktigt
uttalade ordet.

- Den egenkäre Narkissos! fortfor Ismene. Denna gång skall jag varken
skratta eller gråta. Varken Ovidius eller du, Julia, skall med all er
konst kunna avlocka mig tårar över en narr, som vart kär i sig själv.

- Säg icke så, sade Berenike, det var ju en förvillelse, varmed Eros
straffade honom för hans hårdhet mot den stackars Eko. Men vem kan
älska den, som man icke kan älska? Alla olyckliga förtjäna medlidande,
antingen de själva vållat sitt öde eller icke. Ja, jag tror, att de
förre äro olyckligare och fördenskull förtjänta av än större
deltagande.

- Du har rätt, goda Berenike ... men gråta över Narkissos, se det gör
jag aldrig, sade Ismene, fläktande med sin solfjäder.

- Måhända, sade Julia, ligger även i denna myt en djupare mening än
den att endast framställa egenkärleken. Döm icke Narkissos alltför
hastigt, Ismene!

- Kanske finner han i Hermione en vältalig sakförare, inföll
Berenike. Jag är mycket nyfiken att höra din förklaring över denna
myt, min Hermione. När du tolkar våra sagor, äro de mig icke allenast
sköna, utan heliga.

- Ack, mina tolkningar äro endast försök, svarade Hermione, som
framkallas av min övertygelse, att dessa sagor äro skrudar kring höga
sanningar, på samma sätt som våra gudabilder försinnliga den osynlige
guden och hans krafter. Dessa bilder äro icke endast trä och sten.
Myten om Eros och Psyke är icke en vanlig kärlekshistoria. Det är mig
omöjligt att läsa den eller andra utan att ana symboliskt uttryckta
sanningar. De genomskimra dem, som pärlan skimrar från bottnen av en
källa, som själen genomskimrar människogestalten.

- Men, sade Ismene, är det icke skalderna, som diktat dessa vackra
saker för sig och andra?

- Detsamma säga kristianerna, anmärkte Julia.

- Kristianerna? utbrast Ismene, fläktande åter med sin solfjäder.

- De säga det, fortfor Julia, emedan de tro, att endast de äro
hugnade med gudomlig uppenbarelse. Men min Ammianus, som studerat
deras skrifter, berättar mig, att de själva icke tveka att tillgripa
samma symboliska uppfattningssätt som vi, när de vilja bringa de gamla
judiska sägner, som de tillägnat sig, i sammanhang med sin lära. De se
symboler, som skulle hava avseende på dem, i hebréernas uttåg från
Egypten, i en kopparorm, som hebréerna uppsatte på ett kors i öknen, i
daggdroppar, som föllo på ett fårskinn, som en hebreisk krigare för
något ändamål hade utbrett på marken, ja även i en sång, som en judisk
konung skrev till en av sina hustrur. Men skillnaden är den, att
kristianernas tolkningssätt är mycket godtyckligare än våra filosofers
och Hermiones, och att de judiska sägnerna alls icke bära någon
symbolisk prägel, såsom våra, utan vilja vara rena historiska
berättelser.

- Men även kristianernas tolkningssätt kan vara giltigt, sade
Hermione, ty jag föreställer mig, att de gudomliga sanningarna
symbolisera sig i historiska händelser, likasom i skaldernas
ingivelser. Du, Ismene, frågade nyss, om det ej är skalderna, som
diktat våra myter för att roa sig och andra....

- Ja, jag gjorde det--och nu skall du förklara mig den saken,
Hermione.

- Jag tror, att många av våra skalder haft ett högre syftemål än att
roa: att de diktat i pytiskt skalderus, att myterna äro äldre än de,
och att de endast givit dem klarare linjer, livligare färger. Men även
när skalden skrivit endast för att roa, endast med avseende på
skönheten, icke på sanningen, utesluter detta icke möjligheten, att
sanningen, honom omedvetet, infinner sig och tager sin boning i de
former han skapat, såsom livsgnistan infann sig i Pygmalions bildstod.
Skalden förhåller sig då till sitt verk som en moder till det barn,
hon givit livet. Modern är barnets upphov, men det är icke hon som
bildat tankelagarne för dess själ; hon är omedveten om dess anlag,
känner icke arten av den ande, som lever i den späde. Ja, jag tror,
att det är omöjligt att bilda något skönt, utan att däruti
ovillkorligt döljer sig som kärne något sant, varav det sköna är
återskenet. Den sanne konstnärens hand föres ej av honom, utan av en
högre makt, och vad som synes vara en nyck av hans fantasi, är en lag
i den gudomliga naturen. Därom påmindes jag i går genom en berättelse
av min faders vän, matematikern Diofantos....

- Diofantos? Den underlige, tankspridde gubben? inföll Ismene.

- Ja, han.

- Det lär vara en riktig trollkarl, sade Ismene. De säga, att han
räknar ut, huru solen, månen och stjärnorna skola gå, och att icke ens
den minsta lilla stjärna kan smyga sig till att gå på annat sätt, än
den där flintskallige gubben föreskriver henne. Han lär vara en
ordentlig tyrann mot stjärnorna.

- Vad sade Diofantos? frågade Julia och Berenike.

- Han omtalade, att han mätt kapitälvolutans snäcklinjer på templet
vid Ilissos. Denna voluta är av sin konstnär tecknad på fri hand utan
annat mönster än det hans inbillningskraft skapat. Nåväl, hon liknar
ända till fullkomlighet den skönaste av alla havssnäckor, som man
funnit vid kuster fjärran från våra. Samma svängning av kroklinjen,
samma avstånd mellan svängarna. Diofantos, som använder sin räknekonst
både på himmelens och havsdjupets under, berättade, att alla snäckhus
äro bildade efter två olika matematiska lagar, av vilka den ena danar
för människoögat vackrare linjer än den andra. Han förtalde om samma
sak mycket annat, som ökar dess märkvärdighet, men som jag ej
fullständigt uppfattade, emedan det var så matematiskt ... Men nu,
fortfor Hermione, är det tid att komma till Julias översättning av
Ovidius.

Medan Hermione på okonstlat och intagande sätt uppläste myten om
Narkissos i Ovidius' skaldeverk »Förvandlingarna», hade den främling,
som i avvaktan på Krysanteus' hemkomst tillbragt en stund i
biblioteket, inträngt i fruntimmersgården och närmat sig de unga
kvinnorna, lockad, som det tycktes, av de praktfulla blommor, som
stodo i deras grannskap vid springbrunnen, ty han stannade framför
dessa och syntes med välbehag njuta av deras doft och färger.

Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu
uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den
mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om
hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i
det fall, att han aldrig lärde känna sig själv. Narkissos växte upp
till en så vacker yngling, att alla, som sågo honom, förälskade sig i
hans skönhet, men själv hade han endast sinne för jaktens nöjen och
kringsvärmade dagligen i de aoniska skogarne på spår efter grenhornade
hjortar. Bland andra, som brunno för den likgiltige jägaren, var
nymfen Eko. Lönligen smög hon efter honom, varhelst han gick bland
klippor och i skogar, och alltmer uppflammade hennes låga, likasom
facklans svavel

          Fattar med oemotståndligt begär den närmade elden;

men tyvärr, hon förmådde icke ens meddela honom vad hon kände, ty av
en förtörnad gudamakt var hon drabbad med det straff, att hon endast
kunde eftersäga de sista orden av vad andra talat. Förgäves grep hon
de tillfällen, då även denna ringa förmåga kunnat lända henne till
godo. Ropade Narkissos till sin jaktvän: kom! upprepade hon med
smäktande röst samma kom!--men till honom. Som nämnt, det var
förgäves. Mött med förakt, smög hon till de grottuppfyllda bergen,
höljde sig med trädens löv och tvinade, tärd av sin kärlek, bort, så
att endast rösten återstod av hennes väsen. Sedan dess är hon icke
synlig mer, men hörd av alla. Hämnden väntade Narkissos. Han var
endast sexton år, när den händelse timade, som sannade Teiresias'
spådom. Hörom Ovidius!

Silverklar och skinande ren där flödar en källa. Aldrig av
herdar hon än var grumlad, aldrig av getters fjällgräsmättade
flock eller andra hjordar, och aldrig rörd av en fågel,
ettskogens djur eller fallande grenar. Närmast hon kransas av
gräs, som näres av smekande bölja, hägnas av trän, som ej
lida en glimt av ljummande solglöd. Matt av hetta och törst
kom gossen att vila på stället, lockad av ängdens och källans
behag och tröttad av jakten. Men då han söker en svalkande
dryck, han finner en annan brännande törst, förförd av sin bild
i speglande källa, kär i ett livlöst hopp, förväxlande väsen
och skugga. Tjust han beundrar sig själv: förstenad i blick
och i hållning vilar han där och liknar en bild av pariske
marmorn skådar ett stjärnepar--sina egna strålande ögon,
skådar ett hår, dionysiskt rikt och värdigt Apollon, fjunfri
kind och retande mun och skinande axlar, lemmar med glans av
snö, som genomskimras av purpur.  Narkissos var förtrollad av
sin egen spegelbild. Hungerns, sömnens krav förmådde icke
lösslita honom från denna syn. Han klagar för skogarne:

Skogar, o sägen mig, vem har drahbbats av grymmare kärlek?
Vem? I veten I, som givit så många en fristad.
I, som levat i seklernas lopp, o kunnen I minnas,
fingen I vittna förr en sådan tärande längtan?
O, jag ser och är tjust--vad jag ser, vad tjuser mitt öga,
finner jag aldrig ändå: så hårt är älskaren dårad.
Och, för att öka min glöd, ej havets vidder ha skilt oss
icke stigar och fjäll, ej murar med bommade portar,
endast det tunnaste bryn! Själv trängtar gossen till famntag,
ty så ofta jag räckt mot böljan kyssande läppar,
lika ofta jag sett hur hans läppar tråna till mina.
---------
När jag dig öppnar min famn, din räcker du villigt till mötes:
ler jag, ler du som jag, och jag märkte nog även, att tårar
skymde din blick, då jag grät, och att vinkar du gäldat med vinkar.
Och så vitt jag förstått av de älskliga läpparnes dragning,
viskar du svarande ord, som aldrig hinna mitt öra.
O, jag vet: jag är han! Min bild ej gäckar mig längre.
Tänd av begär till mig själv jag på en gång brinner och bränner.
Vad, är det jag som skall be eller bes och varom skall jag bedja?
Det jag vill äga är mitt; mina skatter göra mig nödställd.
Smärtan tärer min kraft. Jag känner, ej äro av livet
många stunder igen, i ålderns morgon jag slocknar;
likväl är döden ej tung, ty kvalen stillas av döden.
O, att du älskade dock finge dröja längre i världen!
Nu i en enda själ vi dö förenade båda.

De tårar, den olycklige gjuter, grumla vattnet, och bilden synes med
tynande drag. Då

Under sin vånda han lossar sin dräkt och låter den falla,
slår sitt blottade bröst med händer vita som marmor.
Rodnande matt hans skakade barm då höjer sin livfärg,
liknande trädets frukt, som delvis rodnar och delvis
skiftar i glänsande vitt, eller liknande druvan, som bidar
mognadens tid och stänkes alltmer av skimrande purpur.
När han nu detta ser i den åter klarnade vågen,
längre han härdar ej ut; lik rimfrost, mötande solens
värmande sken, eller lik det gula vaxet, som sakta
smälter vid lindrig eld, så tynar han bort i sin kärlek.

Eko, den föraktade, sörjer honom dock. Hon upprepar sorgset det
farväl, han säger till bilden i källan, innan
Trött han lutar sitt huvud ned i det saftiga gräset,
lycker de ögon till, som tjusats av ägarens fägring.
Ännu sedan sitt rum han fått i skuggornas boning,
speglar han sig i den stygiska våg. Najader, hans systrar,
sörja och klaga hans död och offra hans skördade lockar.
Nymfers, dryaders klagande rop gentagas av Eko.
Bål de nu reda och komma med hår och skakade facklor;
då var svunnet hans lik--de finna en blomma i stället,
guldgul blomma med vita blad mitt inne i kalken.

Ättlingarne av denna blomma kallas än i dag efter den yngling, vars
död gav henne tillvaro, narcisser.

Efter några ögonblicks tystnad sade Julia:

- Nåväl, Ismene, nu är ordningen först hos dig att yppa de tankar,
som dikten väckt i din själ.

- Mina tankar? genmälde Ismene, skakande sina lockar med djupsinnigt
utseende. Jo, vet du, jag har välvt många, rätt aktningsvärda tankar
om just den stackars Narkissos. Först och främst ångrar jag, att jag
kallat honom narr, ty en narr dör ej av kärlek--icke ens till sig
själv. För det andra beklagar jag Ekos sorgliga öde. Hon gentog
klagoropen kring den döde, som förskjutit henne; hon gentog dem helt
visst med smärtsammare ton än hon förnummit dem. Hon kände intet agg,
ingen bitterhet, endast kärlek, kärlek in i sista stunden, den goda,
olyckliga Eko. Men för det tredje bör detta lära en flicka att icke
slösa sina känslor på ett kallt och likgiltigt föremål, utan spara dem
åt ett tacksammare, som känner sin skyldighet att med suckar och
slavtjänst söka vinna dem ... Eko, är det icke sant? ropade Ismene
bort emot aulan.

- Sant! upprepade genljudet från aulans pelargång. Ismene klappade
händerna av förtjusning och fortfor:

- För det fjärde uppstod hela olyckan därav, att Narkissos levde i en
tid, som icke ägde andra speglar än källornas. Hade Narkissos, liksom
jag, speglat sig dagligen alltifrån barnskorna, så hade han nog vant
sig vid en småningom tilltagande hygglighet och älskvärdhet ... Jag
kan icke neka, att jag tycker mycket om att spegla mig, tillade Ismene
och intog ett bekvämt läge i divanen med båda armarne över huvudet och
blicken på springbrunnens spelande strålar.

- Ismene, sade Berenike, har ej haft mindre än fyra tankar väckta av
Julias verser....

- Ja, inföll Ismene, var icke det mycket det?

- Ovanligt mycket, svarade Berenike skrattande; i främsta rummet är
jag skyldig medgiva det, jag som icke haft en enda tillräckligt klar,
att jag skulle kunna uttala honom. Ack, jag måste vara mycket tanklös
och inskränkt, ty när jag hör en berättelse, som denna, så lever jag
på hennes yta, fäster mig så vid gestalterna, deras gärningar och
lidanden, lever så i färgspelet, rörelserna, formerna, att jag ej kan
skåda andemeningen, ehuru jag känner, att en sådan finnes, att det är
hon, som inifrån gjuter liv i företeelserna, sprider rodnad eller
blekhet på deras kinder, skapar omkring dem naturen, vari de uppträda,
och leder dem med nödvändighet efter sina lagar. Men vad jag ej kan,
det förmår du, min Hermione. Dina förklaringar över våra myter hava
varit mig ljuvliga drycker, älskade vän, i vilka jag insupit djupare
vördnad för våra fäders lära.

Hermione svarade:

- Mina utläggningar äro kanske ofta villfarande; det är endast
aningen om det högre och andligas närvaro i de sinnliga formerna, på
vilken jag icke själv tvivlar. Och om jag någon gång

träffar en sanning, är hon lik den närmast under skalet liggande
hylsan, varifrån det ännu är långt till kärnen. O, I skullen höra min
faders föreläsningar i Akademia, fortfor Hermione med glänsande ögon
och lyft panna. Honom skullen I höra! Vad är kvinnan i tankens värld
emot mannen? Det kan vara henne möjligt att med en bråd aning finna en
sanning, till vilken han kan hinna endast med svåra mödor, djupa
tankeslut; men genom dessa mödor, endast genom dem, är det vunna en
egendom åt vetandet, en bevisad sanning, i stället för ett sant
hugskott. Mina tankar äro hugskott, ingenting annat. Jag är rik på
hugskott, och dina verser, min Julia, hava framkallat ett nytt.

Narkissos, så tyder jag denna myt, är människoanden. En flodgud var
Narkissos' fader, och en källnymf hans moder. Floden och källan
tillhöra jorden, men spegla himmelen. Så är människoanden född och
ammad i naturens sköte, men tillika ett återsken av det gudomliga.
Spåmannen Teiresias förutsade Narkissos en lång och lugn levnad endast
i det fall, att han icke lärde känna sig själv. Så förkunnade även
Gud, enligt en av hebréernas heliga sägner, det nyskapade
människosläktet, att det skulle förlora sitt elysium, om det smakade
kunskapens frukt och lärde skillnaden mellan gott och ont.
Människoanden, så antyda myterna, så lära filosoferna, levde i början
naturdriftens oskyldiga liv; människan var fullkomlig som planta och
djur, lycklig som de, omgiven som de av naturens modersvård, som i en
oupphörlig krets ledde henne till nöjet, när hon kände längtan
därefter, till vilan, när hon njutit, till behovet, när hon vilat ut.
Myten syftar härpå, när hon säger, att Narkissos växte upp skön och
älskad av alla naturgudomligheter. Detta var ett tillstånd av
lycksalighet. Men människan var danad till en annan än den. Hon bar
inom sig en kraft, som en gång skulle göra henne myndig och förflytta
henne ur oskuldens naturliv, den lägre fullkomlighetens fridfulla
elysium, ur okunnighetens och träldomens lugn, till ett högre
tillstånd, fullt av ofullkomlighet, mödor och sorger, på det att under
strid med sig och världen hon skulle, såsom fri och förnuftig varelse,
bana sig väg tillbaka till det oskuldens tillstånd, vilket hon lämnade
som ett ofritt naturting, ett högt begåvat djur. Hon är kallad att
lyda sedelagen, såsom hon förut lydde driften. Hon är förjagad ur
natur-oskuldens elysium, för att över törniga ängder med blödande
fötter nå himmelen, den sedliga oskuldens elysium. Myten syftar på
denna i människan groende, oroliga frihetskraft, när det heter, att
Narkissos, sedan han växt upp, vart en jägare och strövade i skogarne,
kall för naturgudomligheterna, som älskade honom. Framför dem alla
nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till
människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord,
emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi
själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig
i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim
i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och
hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och
upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar. Narkissos törstande,
det är människoandens trängtan efter kunskap och ljus. Narkissos
nedlutad över källan, det är människan, i vars själ idéernas värld
uppenbaras. Källan, som ingen herde, inga hjordar, inga fallande
grenar grumla, är visheten. Spegelbilden är idealet i sin gudomliga,
ovanskliga skönhet, uppenbarat för den dödliges blick. Det bär hans
egna drag, emedan det gudomliga icke kan försinnligas annorlunda än
som mänskligt ... emedan det gudomliga är inneboende i det mänskliga,
är just den inre människan, som genom kamp och strider skall
utvecklas. Anden ser sig själv, skådar sig och gripes av oändlig
smärta och oändlig glädje, ty han upptäcker huru högt hans mål är,
huru fullkomlig han kunde och borde vara. Idealet är honom så nära,
men ändå ofattligt; han möter verklighetens kalla bölja, när han vill
kyssa och famna det. Han finner det icke, förrän den himmelska
trånaden förtärt allt jordiskt i hans väsen. Då äger han det--hos
Gud. Han är borta--hos honom--och dryaderna, som samla sig att
klaga kring den döde, finna icke honom, utan en blomma, symbolen av
hans återvunna oskuld.

Hermiones röst var böjlig och välklingande; intrycket förhöjdes genom
den sällsynta, ljuvliga harmonien av lugn och värme. Tankarnes
anstormande mängd, fantasiens ökade kraft, hjärtats livligare slag
hade icke påskyndat ordens gång; de utvecklades som en gyllene kedja,
länk vid länk, inför de lyssnande vännerna. Hon var hänförande i denna
stund, filosofens dotter; allvaret vilade på hennes panna, själens
hänförelse tände en högre, andligare glans i de tankfulla ögonen och
göt en purpur, lik aftonrodnadens återsken på ett isfält, över de
rundade, men bleka kinderna; hennes mun smålog, hennes åtbörder voro
lugna som hennes ord, den ädlaste blygsamhet förmälde sig med den
omedvetna högheten och värdigheten i hennes härligt formade växt,
varav den antika dräkt hon bar var ett kyskt, förklingande eko.

När hon slutat var det tyst över gården. Alkmene hade avlägsnat sig,
fåglarne hade upphört att sjunga, endast springbrunnen sorlade som
vanligt. Men tystnaden bröts av en okänd röst. Främlingen i den grova
filosofmanteln stod framför de unga kvinnorna.



TIONDE KAPITLET.

Filosofens hem. (Forts.)


De sågo hans åldriga, fårade anlete och hörde honom säga:

- Förlåten min djärvhet, I unga kvinnor och du, Hermione, filosofens
dotter, som jag igenkänt på dina ord. Jag är en främling, som nyss i
aulan väntade på din fader, men frestades så mycket av springbrunnens
svalka och de sköna blommorna, att jag vågade intränga hit ... Min
djärvhet ökades, då jag såg, att även här är han nu borta, den
avundsjuka porten, som för ej så längesedan överallt skilde kvinnornas
gård från männens. Förhållandet mellan de starke och de täcka artar
sig friare, hjärtligare, jämlikare, såvitt jag får döma av mina egna
rön ... och uppmuntrad härav vågar jag det ännu djärvare steget att
upplysa er, att jag lyssnat och gärna vill inblanda mig i ert samtal.

- Du förekommer då vår önskan. Atens kvinnor vörda ännu
filosofmanteln. Sitt ner i vår krets.

- Gubbar äro pratsjuka. Haven undseende med dem! Det följer med
åldern, fortfor den okände skämtande. Men nu, utan långa inledningar,
till saken. Jag vill tala om Narkissos, även jag. Hermiones tolkning
av myten om honom har överraskat mig. Jag har läst den myten hundra
gånger, utan att ana en sådan mening. Men samma tolkning har nu
ingivit mig själv en annan närliggande, som, ärligt sagt, överraskar
mig än mera. Svara mig, Hermione, var ej flodguden Kefissos den
stackars ynglingens fader?

- Jo.

- Floden, som rinner ur hans urna ... jag menar Kefissos själv ... var
flyter han?

- Här vid Aten....

- Min far har just ett lanthus vid Kefissos, inföll Ismene. Du är
välkommen dit ut, min filosof.

- Jag tackar dig. Men till saken. Du medgiver således, Hermione, att
Narkissos på sätt och vis kan kallas atenare?

- Jag medgiver det gärna.

- När myten med sådan tydlighet angiver hans födelseort, ligger däri
måhända en vink, att vi ej böra se i honom en symbol för någonting
alltför vidsträckt och allmänt. Att giva honom en inskränktare
betydelse kan åtminstone vara skäl att försöka. Du, Hermione, gjorde
honom till människan i allmänhet, till märkesmannen för vårt släkte;
jag åter gjorde honom helt enkelt till atenare. Det förra var kanske
för mycket; det senare är bestämt för litet. Låt oss gå en medelväg
och göra honom till hellen! Vi ha rätt därtill, ty Aten har alltid
varit Hellas' hjärta.

- Antaget! sade Hermione. Narkissos föreställer hellenen!

- Gott. Hellenen är, liksom Narkissos, naturens älsklingsbarn ...

- Han har åtminstone fordom varit det ...

- Lika mycket! Fortsättom nu, då vi äro fullkomligt ense! Narkissos
är den hellenska anden, den hellenska åskådningen av livet och
världen. Eko är, som du själv tydde det, naturen. Eko har råkat i
ogunst hos en gudamakt och saknar nu den fullständiga talförmågan.
Detta betyder, att naturen är en fallen, en fördärvad natur, avhänd
sin ursprungliga elyseiska skönhet ... ty skönhet är naturens tunga,
varmed hon talar till människoögat. Ekos älskling låter henne icke
pålägga sig några fjättrar; han är hård emot henne, bryr sig ej om
hennes suckar, tårar och vrede. Så höjde sig även den hellenska anden
med segerkraft ur den träldom, vari naturen höll de andra folken
fångna: dessa fenicier, som offrade sina barn åt vreda naturmakter,
dessa egyptier, som dyrkade krokodiler, kattor, oxar och hundar, dessa
perser, som ännu knäböja för elden. Har du ännu något att anmärka mot
min tolkning? Hermione, du eller någon av dina vänner?

- Fortsätt, bad Hermione. Vi skola sedan framställa våra
anmärkningar.

- Nåväl. Narkissos var sexton år, när han trånade bort vid källan.
Säger icke myten så, du unga skaldinna? frågade gubben Ammianus
Marcellinus' maka.

Julia jakade till frågan.

- Antagom, att dessa sexton år betyda sexton århundraden, och låt se,
huru detta stämmer ... Javäl, det passar förvånande väl, ty så lång är
den tid, som förflutit från trojanska kriget intill nu. Trojanska
krigets tidevarv kan med skäl kallas det, i vilket Hellas föddes,
hellenerna samlade sig till ett folk, och den hellenska anden antog
sin egendomliga prägel. Icke så?

- Dina sammanställningar äro skarpsinniga, sade Hermione och
betraktade den gamle med ökad uppmärksamhet.

- Den blinde och dock så fjärrskådande Teiresias, fortfor den
filosofmantlade främlingen, hade förutsagt, att Narkissos skulle varda
olycklig och dö, om han lärde känna sig själv. Huru tilllämpa detta på
vår Narkissos? Påminnen I er, unga kvinnor, vad som stod och kanske
ännu står att läsa över ingången till den delfiske Apollons tempel?
Där stod: KÄNN DIG SJÄLV!

- Den inskriften finnes där ännu, upplyste Hermione ...

- Och den inskriften, inföll gubben, var således Hellas' dödsdom.

- Slutsatsen är från din utgångspunkt riktig, sade Hermione, och en
lätt rysning genomilade henne.

Julia, Berenike, själva Ismene undgingo icke intrycket av den okändes
sist anförda ord. De ögnade honom med förvåning, och Berenike sade
tvekande:

- Jag ber dig förklara ditt påstående, ty jag fattar det icke.

- Efter förmåga vill jag villfara din önskan.

Hellenerna voro i sin blomstringstid ett folk av glada, lyckliga och
älskliga barn, som, utan att oroas av något tvivel, överlämnade sig åt
ett föreställningssätt, som gav liv och personlighet åt varje livlöst
ting i naturen. För dem voro bergen stelnade titaner, havsvågorna
blåslöjade mör, de mörka skogarne hemvist för Pan och flöjtblåsande
satyrer, varje källa hade sin najad, varje träd sin dryad, varje
grotta var nymfernas boning; blomman på marken, fågeln i lunden,
stjärnan på himmelen hade sin saga, som de viskande förtalde, och
deras öden voro ju mänskliga öden, i vilka hjärtat måste deltaga. Men
medan de lyckliga, glada barnen--barnen, som segrade vid Maraton och
Salamis--lekte i sin sköna värld och trodde henne evig, hade en
okänd hand längesedan skrivit domen över henne i de delfiska orden:
Känn dig själv! liksom redan på det nyfödda barnets änne står i
osynlig skrift den lagen: du skall dö! Den glada leken hade fortfarit
länge, då det på Atens gator hördes en röst, som upprepade detta: Känn
dig själv! Det delfiska budet hade tagit mandom och kallades Sokrates.
Filosofien--icke denna lekande barnfilosofi, som undrade, om världen
uppstått genom eld eller fuktighet--utan en helt manlig och allvarsam
filosofi ropade till de lyssnande barnen: »Låt ej gäcka dig av dina
föreställningar! Lär känna dig själv! Undersök din tankes lagar! Du
själv är världens mått. Allena det, som överensstämmer med dem, allena
det, som är förnuftigt, är verkligt!»--Vart togo de nu vägen,
najaderna, som hällt sin urna över dalen, dryaderna, som
blomsterstrött honom? De flydde, och blommorna och stjärnorna
tystnade, bergen voro berg, vågorna ett oroligt vatten, ingenting
annat. Än mer: det man vördade som rätt vart befunnet orätt,
plägsedens heliga band vart en dumhet, en förrostad olidlig boja, den
yttre lagens diamantskrift utplånad, ty den enskilde hade funnit lagen
i sig, och själva Olympen instörtade, begravande under sina spillror
onyttiga gudar--onyttiga, ty förnuftet hade funnit dem löjliga,
oheliga, overkliga. Allt var försvunnet, utom människan själv och
filosofiens källa, vari hon speglade sig. Som Narkissos vilade
hellenen vid denna källa, åskådande sin mänsklighet, men lycklig? Nej!
Olycklig, trånande, förtvivlad! Han vilar där ännu, slående sitt
bröst, famnande den kalla böljan, blickande nedåt, nedåt, ständigt
nedåt, medan omkring honom har uppblomstrat en annan skapelse, över
honom öppnats en annan, evig, strålande Olymp, och han hör ej rösten
från himmelen, som manar honom: Blicka uppåt, uppåt! Från skenbilden
till den verklige! Du älskar den sköna, fullkomliga människan. Väl,
här är Jag--Jag Själv, icke min bild! Du mejslade aningsfullt dina
gudar till likhet med människan. Jag har gjort mer: Jag, den Evige,
har nedstigit till jorden i en människas skepelse. Vad du anat och
önskat är ju uppfyllt. Kom till mitt bröst! Jag är sann Gud och sann
människa. Jag är Världens Skapare, den Urgamle, Outgrundlige, och se
--Jag är även din broder, din älskade broder. Jag har burit ett dödligt,
lidande hjärta, som mätt med klappning tidens slag, i min eviga barm
--och detta för att göra dig förtrolig med din Gud, hemvand i hans famn,
som barnet i sin faders. Kom, min älskling och förstfödde! Räds ej!
Dina skulder äro avtvagna med mitt blod. Jag är icke ett rysligt Öde.
Jag är din fader, broder och förlossare!

Den okände filosofen hade under dessa ord, uttalade med eldig
hänförelse, stigit upp, hans gestalt, annars böjd av åren, hade rätat
sig och hans röst ljöd, honom omedvetet, stark och väldig, som om han
predikat för tusenden.

- Men nej, fortfor han i sorgsen ton, Narkissos är döv för den
himmelska rösten, han är förtrollad av en ljugande bild, han är
fängslad av en lögn. Ve den förhärdade, som icke lyssnar till en
bedjande Gud! Snart är hans sista stund kommen, och hans dom
förkunnad. Myten säger, att han, nedförd i de underjordiskas boning,
ännu speglar sig i den stygiska vågen. Myten säger sant. Hans straff
varder evigt. Evig trånad, evig smärta. Ve, ve den olycklige! ...

Den okände hade knappt uttalat denna förskräckliga varning, förrän han
svepte manteln omkring sig, lämnade de häpna kvinnorna och gick bort
genom aulan. I det ögonblick han skred genom ingången, som förenade
aulan med fruntimmersgården, inträdde två i lysande dräkter klädda
män, som närmade sig gruppen vid springbrunnen, sällade sig till den
och gåvo det förstummade samtalet en ny riktning.

Den ene av dessa besökande var Julias make, gardestribunen Ammianus
Marcellinus, den andre prokonsuln över Akaja, Annæus Domitius.

Vid skymningen hade den krets, som var samlad kring Hermione, upplöst
sig och lämnat henne. Hermione var ensam i sin lilla kammare. Hon
väntade sin faders hemkomst. Emellertid förflöt timme efter timme.
Himmelens stjärnor blickade, medan de skredo förbi, mellan
altandörrens gardiner in till den i vemodigt drömmande försjunkna
flickan. Det finns en känslostämning, som icke lämnar rum åt klara
tankar, men vari själen känner sig själv mer hel och hållen, emedan
denna stämning är förorsakad av hennes samlade intryck. Hermione var
länge försänkt i en sådan. Människosjälen är en aldrig vilande
konstnär: stunder som denna äro hennes musik; när hon alstrar klara
bilder, för hon mejseln eller penseln. Ur Hermiones obestämda drömmar
uppsteg slutligen minnet av en händelse, som av allt vad hon på senare
tiden rönt hade kvarlämnat det djupaste intrycket, nämligen vistelsen
i det delfiska templet under den stormiga natten. Den uppbrutna dörren
till sanktuariet och de på golvet spridda papperen hade vittnat, att
de uppenbarelser hon haft denna natt icke alla voro av profetisk art
eller foster av inbillningskraften. Hermione skådade upp till
stjärnorna och enade tanken på deras klarhet och oföränderlighet, på
himmelens lugna höghet, med tanken på det skiftande, oroliga, gåtfulla
skugglivet i jordens dalar. Hon tänkte vidare på de skimrande, men
hemlighetsfulla tavlor, som extasen hade upprullat för hennes inre
öga. Filippos, det var hans bild, hans andra jag, som hon skådat
gungande på älven, som var tidens älv, som förde honom med rastlös
fart, med nödvändighetens oemotståndliga strömdrag till evighetens
fjärran. Sådan hon såg honom då, hade hon sett honom i sina drömmar;
sådan såg hon honom i sin moders anletsdrag, som, räddade av penseln,
förskönade det rum, där Hermione nu överlämnade sig åt sina tankar.
Filippos hade ilat före sin fader och syster att finna sin moder--det
var den tydning Krysanteus funnit för denna tavlas symbolik.

Svaret på den andra fråga, som Krysanteus förelagt oraklet, eller
rättare sin dotter, detta svar dolde sig under vecken av en på marken
liggande purpurmantel. Om ej denna syn avbrutits genom den
besynnerliga uppenbarelse ur verklighetens värld, för vilken
tempeldörren inslogs, så hade måhända en vindstöt, svepande över den
solbrända öknen, bortfört manteln och visat dragen av den slagne, som
vilade under honom, eller hade Hermione själv med darrande hand lyft
en flik för att se Konstantius' för henne obekanta anlete, eller
värsta fall de välkända, älskade dragen av Julianus. Nu var denna
uppenbarelse föga mindre gåtfull än framtiden, som skulle belysas. Men
den heta sandöknen, de i fjärran bortsprängande ryttarne med sina höga
mössor och över skuldran hängande bågar? Dessa ryttare, hade
Krysanteus sagt, liknade inga andra än Persiens krigare. Öknen skulle
kanske återfinnas i det härjade gränslandet mellan Roms och Xerxes'
nyuppståndna rike. Konstantius var just stadd på härfärd mot perserna,
när underrättelsen om Julianus' uppror kallade honom tillbaka till
hans trons räddning. Skulle då ej denna syn, som tydde på död och
nederlag, snarast vara en tillämpning på Konstantius? Krysanteus och
Hermione trodde det, emedan de ville hoppas det.

Om betydelsen av de syner, som hon uppbesvurit ur djupet av sin själs
omedvetenhet, hade han och hon samtalat, medan de vandrade tempelvägen
tillbaka, och sedan ofta. Krysanteus hade med allvar och spänning
lyssnat till Hermiones redogörelse för dem. Det var icke
vidskeplighet, utan följdriktighet i hans sätt att tänka, som verkade
detta. Det må synas underligt för oss, söner av fäder, som givit
luftpumpen, elektriska apparaten, kemiska ugnen och romboidiska nätet
rum bland himmelens stjärnbilder. Vi frukta vidskepelsen till den
grad, att vi uppfyllas av fördom emot allt, som ligger utanför de
dagliga rönens gräns, och vi skulle kalla den klaraste filosofi
mystik, om hon med allvar ledde oss in i det översinnligas värld och
stängde porten efter sig. I allmänhet nöja vi oss med några maximer,
tjänliga, det är sant, att frälsa oss från ett återfall i andens
mörker, men odugliga att föra oss fram på ljusets väg. Vi anse oss
hava gjort nog för vår självständighet, när vi icke sälja vår själ åt
den tro, som räckes oss i barndomen. Men det är pendelns
självständighet, som svänger mellan två ytterligheter, mellan Voltaire
och Cagliostro. Vi äro långt ifrån att likna dessa hellenska
filosofer, vilka övade sitt tänkande, som atleten sina lemmar,
tryggade sig till förnuftet, som han till sina muskler, och med fast
fot, med kraftsvällande armar och cestusomlindade händer stodo färdiga
att segra eller falla för människoandens självständighet och
förnuftets rätt. Funno de i denna självständighet ingen
tillfredsställelse för sin religiösa känsla, räcktes dem då av en
medlidsam hand en fångrustning, för att tjäna som harnesk, de
tillbakastötte henne, föredrogo att hopplöst strida med fria lemmar
och föllo som hjältar. Funno de däremot en sådan tillfredsställelse
inom sig själva, hade deras tankar givit dem nyckeln till himmelen, så
gingo de därin med barnets genius, fröjdade sig åt härligheterna i den
ljusa salen, talade med andarne andarnes språk och frågade ej efter,
om världen därutanför begrepe dem eller icke eller toge deras umgänge
med de osynlige som en gäckande lek med tomma skuggor.

I de syner, Hermione haft i det delfiska templet, hade bilden av
Karmides inblandat sig. Hermione undrade ej häröver, ty hon tänkte
ofta mot sin vilja på denne yngling. Kärlek till honom eller rättare
till den Karmides, som icke mer fanns, den ofördärvade, till dygd och
visdom strävande, låg ännu i hennes hjärta. Kväva den hade hon
hitintills icke kunnat; i vissa stunder ville hon det ej. Ättling av
en förmögen, med Krysanteus närskyld familj, hade Karmides redan i sin
barndom förlorat sina föräldrar och därefter upptagits i Krysanteus'
hus. Hermione och han hade uppväxt tillsammans. Krysanteus, som
förlorat sin ende son, hälsade i sin späde frände en ny, överflyttade
på honom en faders hela ömhet och fäste de största förhoppningar vid
ett barn, som naturen så rikt begåvat med skönhet och livligt
förstånd. Det var för dessa hellener en ofattlig motsägelse, om icke
ett skönt yttre skulle hölja rika själsanlag, som det endast vore
konsten att utveckla. De ville icke skilja emellan skönhet och
sanning, ville icke veta av någon klyfta mellan natur och ande.
Platon, deras främste tänkare, var en idealt skön man; Sofokles, deras
störste tragöd, likaledes. Deras filosofer omgåvo sig helst med sköna
ynglingar och bedrogo sig sällan i valet. Sokrates, ehuru själv
ytterligt ful, hyllade samma åsikt och medgav med hänvisning på sin
satyrnäsa, att naturen hade nedlagt frön till många laster i hans
själ. Men han tillade, att filosofien hade förbättrat honom.
Hellenerna medgåvo anden härskarerätten över naturen; de sågo, att den
sköne kunde förfulas genom lasten, att den fule kunde förskönas genom
dygden. För Sokrates' lärjungar, som älskade honom till svärmeri,
försvann hans satyrnäsa, när han talade om dygden, och de slutade med
att finna honom skön, emedan någonting gudomligt så ofta genomskimrade
hans anletsdrag.

Hermione var en hellenisk kvinna, och varje föremål, som omgivit henne
från barndomen, själva den luft, hon andades, hade utvecklat hennes
medfödda kärlek till det sköna i alla dess uppenbarelser. Förgäves
predikade ej blott kristianerna, utan även mången hellenisk
vishetslärare de dagarne om naturens fördärv och sinnlighetens
dödande; hon lyssnade väl till dessa läror, och idéernas värld, som
Krysanteus öppnat för sin dotters ögon, var även för henne den enda
fullkomliga och eftersträvansvärda; men att fatta denna andra som
syndig och föraktlig förmådde hon icke. Hon älskade himmelens stjärnor
och skyar, jordens berg, källor och skogar, blommor och fåglar; hon
förtjustes av konstens skapelser, och varje klart barnaöga var henne
en klar vederläggning av den sats, att människosjälen vore ett vredens
barn och från förstone platt fördärvad. Ett ytterligare bevis kravde
hon icke, men ägde många sådana i de vise, hvilkas levnad varit en
fortgående förkovring i dygden, i de kärleksfulle, som lidit för att
göra andra lyckliga, i de hjältar, som offrat sig för det sköna och
sanna. I allt detta såg hon det gudomliga uppenbarat i det synliga.
Hon såg det gudomliga i varje ädelt bildad form, hörde det i varje
välljudande röst. Spegeln hade lärt henne, att hon själv hade ett
intagande yttre. Varför dölja detta för sig själv eller andra? Hon
kunde det icke, även om hon velat det. Hon var glad och tacksam för
denna Guds och naturens gåva och fann i dess ägo en vink att varda den
värdig genom sin själs förädling.

Att missvårda denna skönhet, avklippa sina rika lockar eller hölja sin
gestalt i en vanprydande dräkt, som mången kristiansk svärmerska
gjorde, skulle för henne varit en hädelse. Och från den stund--den
oförgätliga--då kärleken vart medveten i hennes barm, då de båda
fostersyskonen och lekkamraterna utan rodnad, utan förlägenhet, i
lydnad för sina oskyldiga hjärtans maning, yppade sin blyga låga och
skänkte varandra den lugna, obeskrivliga salighet, som ligger i den
första kärlekens ömsesidighet--från denna stund betraktade sig
Hermione icke längre som ensam ägare av sin fägring; den var en skatt,
som hon förvarade åt dess rätte herre, den ädle och dygdige yngling,
åt vilken hon skänkt sitt hjärta.

I de första dagarne, det första året av denna kärleks tillvaro, huru
ofta uttalade de icke för varandra sin glädje över skönhetens gåva,
som de ömsesidigt funno hos varandra! Om själarnas samklang, om den
ömsesidiga högaktningen--detta kalla ord, denna styva högtidsmantel,
vari mannen nalkas kvinnan och kvinnan mannen, för att komplimentera
och taga varandra i ägo--om sådant talade de aldrig; sympatien,
aktningen fanns hos båda, men de tarvade dem ej till täckelse kring
sin ögonlust, sin skönhetskänsla, ty i dessa funno de ingenting att
blygas för. Och hur skulle Hermione hava kommit på en sådan tanke,
hon, som icke kunde höra ett välklingande ord, utan att se det
lekamliggjort i sköna former, hon, för vilken till och med den torra
logikens slutledningar förvandlade sig till vingade piltar, lekande
med blomsterkedjor, och som aldrig hörde ordet Idé, utan att tänka sig
en himmelsk, strålande ungmö!

Karmides hade varit henne dubbelt dyrbar genom hennes kärlek och de
förhoppningar, som hennes fader fäst vid honom. Liksom hon vårdade
sina blommor, ansade dem, flyttade dem från solskenet till skuggan,
från skuggan till solskenet, så hade Krysanteus bemödat sig att
undanrödja alla hinder för utvecklingen av en natur, som i sitt frö
redan lovade mycket. Han hade övat sin skyddslings tankekraft och
lemmar, hade sökt elda honom genom höga föredömen, hade velat
stålsätta hans själ mot kommande lidanden, liksom emot kommande
lockelser, men göra henne mjuk och känslig för alla goda intryck,
öppen som ett språkrör för den gudomliga rösten i det inre--han hade
med Karmides förknippat tanken på den platonska lärans framtid, i
honom hoppats en efterträdare på Akademias lärostol, en ny kämpe,
sedan han själv gått bort, för skönhetens religion och förnuftets
frihet.

Karmides hade i början motsvarat hoppet. När hans myndighetsår var
inne, trolovade han Hermione och företog därefter med Krysanteus'
bifall en resa genom Syrien, Egypten och Italien. När han återkommit
till Aten, syntes han till lynne och böjelse alldeles förändrad. Han
fann sig icke väl i Krysanteus' grannskap. Mot Hermione var han
ombytlig och underlig; än visade han sig dyster och hemlighetsfull; än
utbrast han i kärleksbetygelser, som förskräckte henne, emedan de buro
prägeln av vildhet och onaturlighet; än, och detta oftast, mötte han
henne med ett slags galanteri, som måhända skulle ha förefallit
Neapels skönheter behagligt, men som förödmjukade Hermione. Det
beställsamma ryktet frambar till hennes öra det ena äventyret efter
det andra, vari Karmides spelat hjälten. I början trodde hon dem icke;
men han själv gjorde allt för att taga henne ur den villfarelse,
varmed hon ännu sökte fasthålla sin dröm om ren kärlek och jordisk
lycka, sin tro på Karmides' ädla natur och höga kallelse. Krysanteus
använde förgäves sin människokännedom och en av ömhet ingiven
vältalighet för att återföra fostersonen, den förre lärjungen, till
den väg han lämnat. Förhållandet mellan dem vart allt kyligare.
Hermione såg sin faders smärta och kände sin egen djupare.
Kristianerna pekade på Karmides som ett prov på en hednisk filosofs
förmåga att uppfostra människor. Han omgav sig med de mest utsvävande
ynglingar i Aten, var föremål för sina liktänkande vänners och de
atenska hetärernas beundran eller beräkningar, men alla andras förakt.
Den sista gången han visade sig i Krysanteus' hus, var denne
frånvarande. Han fann Hermione ensam. Hon förebrådde honom under tårar
all den smärta, han förorsakade henne och hennes fader. Han svarade
med skämt och lämnade henne. Kort därefter inlät sig Karmides i ett
nytt äventyr, som omtalades mer än hans föregående, emedan den andra
medspelande var den sköna Eusebia, Annæus Domitius' maka. Annæus
upptog saken med ett lugn, så orubbligt, att det verkligen understödde
kristianernas välvilliga tydning, att allt inskränkte sig till ett
omvändelseförsök, som den fromma Eusebia i sin ängslan för ynglingens
salighet hade företagit sig. Men när ryktet i en mindre förmånlig
upplaga hann till Hermione, återsände hon, dödligt sårad i sina
känslor, trolovningsringen till Karmides.

Att kunna älska mer än en gång föreföll Hermione som en orimlighet.
Även nu, då hon ville glömma Karmides, var hon övertygad, att hjärtats
drift och den första kärleken aldrig kunna svika. Hon gav honom
förlorad endast för livet. Hon trodde på ett framtida tillstånd, då
två själar, som från början varit ett, när de vilade i Guds tankes
sköte, ånyo skola förena sig, sedan de renats från de fel och
villfarelser, som på jorden stötte dem från varandra. Denna tro, som
hon närde med läsningen av Platons skrifter och som kanske varje
människa en gång i livet har omfattat, gav henne tröst, fast blandad
med vemod, då hon lyssnade till sin naturliga längtan att förenas med
en älskad man och fortplanta den gudomliga gnista, varav hon själv
genom en mans och en kvinnas kärlek blivit delaktig.

Skön och älskvärd som hon var, och arving till en ovanlig rikedom,
hade Hermione talrika tillbedjare; men de giftermålsanbud, som de
djärvare vågat framställa, hade hon tillbakavisat. Hon förlikte sig
med tanken att leva ogift. Lik sagans pil, som läkte de sår, han själv
givit, är kärleken ensam i stånd att läka kärlekens sår. Hermione hade
mycket att älska. Hon älskade naturen och filosofien; hon älskade att
utbreda sällhet till alla i sitt grannskap; hon älskade framförallt
sin fader, vars strävanden och ensamma ställning som kämpe för en
sjunkande bildning, en undertryckt religion hon förstod och delade.
Badande i de friska vågorna av denna kärlek, bibehöll hennes själ sin
klarhet, kraft och hälsa; hon var i harmoni med sig själv, fast
ackorderna klingade vemod.

---------------------------

Kort före skymningen hade Klemens av biskop Petros skickats till Simon
pelarhelgonet med ett bröd och en flaska vin. Flaskan var den, som
Petros föregående afton så omsorgsfullt inläst. Den natt, som följde
härpå, sjöng Simon ej sin aftonpsalm.

Krysanteus återvände först vid midnattstiden. Han hade då sett, huru
krigsgudens tempel togs i besittning av det kristianska prästerskapet.
Petros hade funnit för gott att uppskjuta detta till en timme, då man
ej hade att vänta onödigt uppseende och folkskockning. En avdelning
soldater, förd av tribunen Pylades, hade följt prästerna och uppställt
sig framför templet. En ämbetsman läste från trappan den kejserliga
kungörelse, som skänkte templet till kristianerna; några nattvandrare,
vilkas väg tillfälligtvis fört dem över torget och som stannat,
förvånade över uppträdet, fingo föreställa det atenska folket, till
vilket kungörelsen var riktad. Läsningen ändade som vanligt med
uppmaning till ropet: leve kejsaren! Soldaterna instämde
pliktskyldigst, prästerna hjärtligt, atenska folkets tillfälliga ombud
tvunget eller av vana. En gammal borgare, vars mun teg, men vars
hjärta kanske ropade: leve Julianus! vart av en fanatisk soldat
nedstucken. Den gamle mannen hade gått ut för att skaffa läkarehjälp
åt en insjuknad dotter. Han hann, förrän han dog, anförtro Krysanteus
ej blott sitt ärende, utan ock sitt brödlösa hem; denne ilade bort att
skaffa hjälp. Därefter uppspikades kungörelsen på tempeldörren,
krigsgudens bild och altare omstörtades och utkastades, målningarna
sönderhackades, tempelskatten togs i beslag, arkivet med sina
historiska årsböcker uppbrändes, varefter det heliga korset, fridens
och försoningens symbol, ställdes framför ingången, just i blodpölen
bredvid den mördade.

Detta skedde vid skenet av lampor och facklor, som voro tända i
portikerna och kring torgets bildstoder. Däruppe på Akropolis
avtecknade sig vishetsgudinnans jättestod mot den stjärnströdda
natthimmelen. Kanske hov sig i detta ögonblick hennes kopparbarm.



ELFTE KAPITLET.

Rakel.


Aten med sin livliga hamnstad Piræus hade lockat en ansenlig mängd av
de civilisationens nomader, de handelns beduiner, som kalla sig
Israels barn. De hade redan längesedan förlorat sitt lilla
fädernesland och redan hunnit i all fred och ro taga sin lott i det
stora, det av astronomerna Tellus, det av vanligt folk jordklotet
kallade. Bland hebréerna i Aten var Baruk en aktad man, ty han
vandrade ostraffligt efter fädernas stadgar, var miskundsam mot sitt
folks fattige och icke sällan även mot gojims arma barn, och
framförallt: han var rik, mycket rik. Han ägde skepp, vilkas master
voro cedrar från Libanon, vilkas roder voro av ek från Basan eller
nejden däromkring, och han skulle gärna, för att i allo rätta sig
efter profeten Ezekiel, givit dem segel av egyptiskt linne och
soltält, färgade med purpur från Elisaöarna, om ej han funnit detta
vara ett för långt drivet slöseri. Med dessa skepp införde han indiska
och egyptiska musliner, som voro de atenska hetärernas förtjusning,
rökelser från Saba och Rema, färgade ylletyger och spannmål från
Syrien, tenn och bly från västern, slavar ej blott från Tuba och
Mosoch, titan från världens alla nejder. Varorna utbytte han mot
andra, som han med samma skepp utförde: oliver, fikon, vax, hästar,
vapen, böcker och konstsaker. Baruk visste på pricken, hvad en Platon,
en Homeros i handskrift var värd, ehuru han aldrig hade läst dem; han
förstod med kännarens blick att uppskatta värdet--penningvärdet--av
bildstoder och målningar, med vilka han skulle betraktat som en
dödssynd att pryda sitt hus. Helgon- och gudabilder, kors och
amuletter rullade genom hans händer; men han tvättade dessa
omsorgsfullt, sedan han vidrört sådana ting, läste sina böner och
smålog åt de oskyldiga guldkorn, som den oheliga strömmen kvarlämnat
mellan hans fingrar.

Han drev dessutom en indräktig handel med penningar och lånade gärna,
mot goda säkerheter och ej särdeles omänsklig ränta, åt Javans [1]
lättsinniga söner, de där fördömt vackra och skamlöst glada, åt
fördärvets Gehinom[2] oundvikligt bestämda atenska ynglingarne, som
med så oförskämda blickar förföljde hans dotter, den svartlockiga
Rakel, när hon sedesamt mellan far och mor vandrade till synagogan.

  [1] Javan i bibeln hellenernas stamfar.

  [2] Helvetet.

-Rakel, lyft då icke på slöjan så där! hände vid sådana tillfällen,
att den gamla Ester sade.

- Kära moder, hände det, att Rakel svarade, den här slöjan vill ju
alldeles kväva mig. Jag kan knappt draga andan.

- Jag skall göra ett lufthål i henne med första bästa kniv, sade gamle
Baruk. Hon är av tyg från Damaskus och har, vänner emellan, ett värde
av 50 guldstycken, men hålet skall dit ändå, det lovar jag.

Rakel hade ännu icke fyllt sitt sjuttonde år. Hon var en vacker flicka
med fylliga former, svarta lockar, en något stor, men välformad näsa
och de eldigaste ögon, som någonsin tänts under orientens sol. Det
fanns väl knappt en yngling av Abrahams släkte i hela Aten, Piræus
inräknat, som icke svärmade för Rakel och det ansenliga arv, som en
gång skulle tillfalla henne. Men vem som helst var icke värdig den
rike Baruks vackra dotter. Det visste såväl Baruk som Ester. När de
fördenskull bortlovade sin dotter, var det till ingen obetydligare
person än rabbi Jonas, den atenska synagogans stolthet, en ännu ung,
men mycket lärd man, som ej blott kunde lagens böcker utantill, utan
även hade studerat den helleniska filosofien och skrivit långa med
kabbalistiska funderingar späckade kommentarier till sin landsman
Filons djupsinniga verk.

Föräldrarne hade vid detta val icke gjort sig mödan att rådfråga sin
dotters tycke. Sådant var icke brukligt hos deras folk, och för övrigt
kunde väl Rakel ej vara annat än nöjd med en man av så utomordentlig
lärdom, så stor vältalighet i synagogan och därtill av så ansedd släkt
som rabbi Jonas.

De anade icke, att Rakels hjärta redan var fångat av en annan, och
denne--o ve!--var en av Javans oomskurna söner, som icke hade en
droppe av Abrahams blod i sina ådror och icke kunde läsa en bokstav i
de heliga rullarne.

Det är aftonen efter den, på vilken den okände filosofen besökt
Krysanteus' hus.

Dagen är hebréernas sabbat. Baruk och Ester ha gått till synagogan.
Rakel hade föreburit något skäl för att få stanna hemma. Hon försakar
därmed nöjet och uppbyggelsen att höra, huru sinnrikt rabbi Jonas
utlägger profeten Daniel. Hon försakar tillfället att se sin
trolovade, just i det ögonblick när han är vacker: när framför altaret
hans mörka, vemodiga ögon livas, hans av studier fårade panna klarnar
och hans av samma ihärdiga studier krökta skepnad rätar sig vid korens
sång: »Hur sköna äro dina tjäll, o Jakob, och dina boningar, o
Israel!» och vid den församlade menighetens rop: »Hör, Israel! Adonaj
vår Gud är den ende Gud!» Då genomströmmas han av fädernas anda och
deras bragders minnen; då uppbygger han i tanken Jerusalems grusade
tempel och samlar sitt folk, var och en under sin vinstock. Då
förgäter sig hans blick, som annars gärna irrar upp till kvinnornas
läktare för att bakom en av slöjorna ana dragen av flickan, som han
älskar, Baruks dotter.

Rabbi Jonas har ett blekt och fint ansikte, som dock i Rakels tycke är
fult. Han har ett skägg, likt manen på en kappadokisk häst, långt,
svart och glänsande, som Rakel finner avskyvärt. Han sitter ofta hos
Baruk och talar så djupsinniga saker om den attikiserande Moses[3] och
den verklige Moses, den platoniserande Filon och den filoniserande
Platon, att Baruk stryker sitt grå skägg och sin kaftan av lutter
förvåning; men Rakel gäspar vid detta tal och finner det odrägligt.
Han är i sin älskades närvaro blyg--som en blyg älskare, och han
förvirras av hennes strålande ögon. Därför tycker Rakel, att han är en
tölp.

  [3] Platon.

Ty ack! Rakel har ett manligt ideal, vid jämförelse med vilket alla
andra män förefalla henne som misslyckade försök av Vår Herre att
skapa någonting drägligt i karlväg. Huru fult ljuder ej namnet Jonas i
hennes öra, huru vackert Karmides! Jonas har aldrig ingnidit sina
lemmar med olja, aldrig tumlat i palestrans sand, aldrig suttit på en
hästrygg; därför är hans egen rygg krökt, hans gång tung, hans
rörelser i den styva kaftanen utan behag. Och Karmides däremot! Han
bär osynliga Hermesvingar på sina fötter, hans spänstiga lemmar,
omsvävade av den vita kitonen och den tyriska manteln, vilja lyfta
honom från jorden. Jonas' blyga, vemodiga blick, vad är den, om den än
blickade i evighet, emot ett enda ögonkast av Karmides, ett av dessa
djärva, stolta ögonkast, som på en gång skrämma en eldig flicka och
tjusa henne? Rakel har hört av sin fader, att Karmides är slösare; hon
har sett honom många gånger ej blott på vägen till synagogan, utan ock
i sin faders hus, dit han kommit för att låna penningar. Rakel är
förtjust över hans slöseri, som gör honom tusenfaldigt älskligare i
hennes ögon. Hon är van att se varje litet mynt vänt två gånger, hör
dagligen ända till leda upprepas Syraks tänkespråk om sparsamheten.
Karmides, som leende strör omkring sig denna metall, som de andre
uppgräva med sina fingrar ur modden, vad månde denne Karmides vara, om
icke ett ovanligt, ett övermänskligt väsen? Och vad nu lärdomen
vidkommer, för vilken Baruk och Ester så ytterligt vörda rabbi Jonas,
så är ju Karmides ofantligt mycket lärdare! Det har Karmides själv med
ädel uppriktighet försäkrat henne. Skulle hon då icke tro det? Och
fastän han är så utomordentligt lärd, är han likväl glad, talar så
fullkomligt fattliga, förtjusande saker och sjunger till lyran
sprittande visor.

Skulle Rakel i något ögonblick glömma Karmides, finnes i Baruks hus en
gammal tjänarinna, som gärna återför hennes tankar till detta föremål.
Även hon, tjänarinnan, har sina skäl att beundra Karmides' slöseri. Av
det guld, han sår, har något även fallit i hennes hand, och till tack
härför har hon åtagit sig att vara budbärarinnan och förmedlerskan
emellan honom och Rakel.

Det är en vink av henne, som förmått Rakel att i afton stanna hemma.

Rakel har stigit upp på altanen av sin faders hus. Där är hennes
älsklingsställe under så vackra aftnar som denna. Man har därifrån en
vidsträckt utsikt över den östra och norra delen av staden. Västerut
mötes däremot ögat av de närlägna husens tak och murar, men emellan
dessa skymta delar av den branta gata, som från Skambonide leder ned
till Kerameikos. Det är den gatan, som man vandrar till och från
synagogan. En så uppmärksam utkik som Baruks gamla tjänarinna kan
således se det vördnadsvärda paret, när det nalkas, och i tid varsko
sin unga härskarinna.

Huset har två ingångar. Den ena större, som vetter åt gatan, är
försedd med en järnbeslagen port, som Baruk varsamt stänger, när han
går ut. Den andra är en liten dörr i baksidan av huset. Den kan endast
öppnas inifrån, och den leder ut till en sluttande, med klipphällar
strödd, gräsvuxen plats, som utgör högsta punkten av Skambonides
kulle. Denna dörr är av tjänarinnan öppnad, och därifrån leder en
trappa upp till altanen.

Rakel lutar sig mot bröstvärnet och ser ut över staden. Himmelen är
klar, och friska fläktar komma från havet. Rakel är orolig, hennes
hjärta klappar nästan lika häftigt, som då hon bidade det första
hemliga mötet med Karmides. Sedan dess har hon ofta träffat honom,
just häruppe, under månljusa nätter, sedan föräldrarne och husets få
tjänare gått till vila; och genom vanan och övertygelsen om det
oskyldiga i sådana möten har varje fruktan, varje betänklighet hos
henne försvunnit. Karmides har kommit för att med skämt och joller
lätta hennes sinne, när det är tyngt av hemmets enformighet och det
instängda liv, hon måste föra; han har stämt hennes cittra och lärt
henne att framlocka små melodier därur; han har talat om det glada och
brokiga livet därnere i staden, dit hon aldrig får styra sin kosa utan
att hava fader Baruk vid ena sidan och moder Ester vid andra; han har
härmat rabbi Jonas' gång, åtbörder och sätt att tala, så att Rakel
varit färdig att kikna av skratt; han har lindat hennes långa, svarta
lockar kring sina fingrar och kallat dem de skönaste ringar, dyrbarare
än de gyllene, med diamanter sirade. Han har försäkrat, vad som
föreföll Rakel i början alldeles otroligt, att han ej kunde leva, om
han ej emellanåt finge se och tala med henne. Hon måste dock tro hans
ord, ty han var ju så utomordentligt vis, hade kastat så djupa blickar
in i naturen och kände bäst själv de hemliga villkoren för sin
tillvaro. Nu kände även Rakel någonting liknande, ty hon fann sig
numera aldrig rätt lycklig utan i hans grannskap, under inflytelsen av
hans ögons makt.

Den fruktan, som nu kom Rakels hjärta att klappa med oroliga slag, var
en, som spreds med luften över de tusen husen och templen mellan
Skambonides, Museions, Akropolis' och Kolyttos' kullar. Baruk hade
hela dagen synbarligen plågats av en ängslig sinnesstämning. Vid
middagstiden hade han under någon förevändning avlägsnat tjänstefolket
ur huset och nedburit sin dyrbarare egendom, guld, silver, penningar
och viktiga papper till ett lönligt förvaringsrum under husets
källare. På flickans frågor om orsaken till detta varsamhetsmått hade
han sökt giva lugnande svar. Men av sin mor och tjänstefolket hade
Rakel sport, att under den förflutna natten åtskilligt tilldragit sig,
som lät dem motse oroligheters utbrott i staden.

Där Rakel nu stod, lutad emot altanens bröstvårn, seende ut över
staden, som bestrålades av den nedgående solen eller vilade i de långa
skuggor, som kastades av kullarne, längtade hon efter Karmides och
fruktade nästan, att han ej skulle komma. Det föreföll henne, som om
Karmides måste hava lämnat staden, eftersom den icke längre var det
glada, livliga Aten, utan genombävades av rädda aningar. Hon kände,
att hans närvaro, åsynen av hans glada anlete, på vars panna hon
aldrig upptäckt en skugga, vore det enda, som kunde förjaga hennes
ängslan.

Hur glad vart hon därför icke, då på toppen av Skambonide visade sig
en gestalt, som var hans! Han såg upp till altanen och vinkade till
Rakel. I bakdörren stod den gamla tjänarinnan och gav honom det
tecken, som lät förstå, att marken var fri. Strax därefter hördes hans
lätta steg i trappan. Rakel vände sig om; han stod framför henne, glad
och leende, och räckte henne en bukett av de utsöktaste blommor. Icke
ett spår av bekymmer kunde upptäckas i hans väsen. Han kom just nu
från badet och syntes strålande av hälsa och ungdom. Rakel hade aldrig
sett honom vackrare än nu.

- Du kom då äntligen, utbrast hon och kände sig färdig att med
systerlig hängivenhet kasta sig hans armar.

- Jag försummar icke ett enda av de sällsynta ögonblick, då jag får
träffa Rakel, svarade Karmides. Visdomen och Rakel äro mina gudinnor.
Jag offrar åt den ena de stunder, som den andra icke kan förunna mig.
Äro dina föräldrar i synagogan, mitt barn?

- Ja, svarade Rakel och synade förtjust de vackra blommorna, som
Karmides givit henne.

- Synagogan är en ypperlig inrättning. Jag tycker om människor, som
vörda sin Gud. Men jag kan med skäl anmärka, att er gudstjänst är
alltför kort. Den borde räcka hela natten. När komma dina föräldrar
hem?

- Ack, i afton dröjer det icke länge.

- Begagna då ögonblicken för vår gudstjänst, sade Karmides. Han
fattade flickans hand och drog henne med lätt våld ned på en soffa vid
sin sida. Mina andaktsstunder äro de, när jag skådar i dina ögon.

- Fy, du talar som en hedning, vilket du också är ... Men säg mig,
Karmides, du är ju även filosof?

- Vilken fråga! sade Karmides skrattande. Visst är jag filosof, och en
av de allra främste till och med.

- Ja, du är mycket lärd, det vet jag, men är du också mycket dygdig?

- Naturligtvis. Lärdom och dygd äro tvillingbarn, som aldrig
åtskiljas.

- Det gläder mig höra, ty i går sade Jonas till min fader, att visa
och dygdiga hedningar, sådana som ...

- Karmides?

- Nej, det sade han icke, utan sådana som ... som ... Platon tror jag,
att han hette ... väl kunna räknas till det utvalda folket, fast de
aldrig ätit påskalammet.

- Däri hade den lustige Jonas rätt, min Rakel.

- Och vad jag var glad däröver, ty jag tänkte genast: då bör även
Karmides räknas till mitt folk, och han är icke längre en främling för
en dotter av Israel.

- Hör blott på! Du filosoferar ju förträffligt, även du. Det vore en
underlig Gud, som endast skulle tycka om de kaftanklädda, långskäggiga
och kroknäsiga mäklare, som kalla sig judar. Han skulle då ha en helt
annan smak än du.

Rakel rodnade. Karmides tog buketten och fäste den vid hennes barm.

- Ser du, fortfor Karmides, i det han pekade på solen, vars halva
skiva redan sänkt sig i havet, samma sol för våra ögon, samma åtrå
till sällhet i våra hjärtan, huru kunna vi då kalla varandra
främlingar?

- Samma himmel och där uppe över stjärnorna samme Gud, sade Rakel med
en djup blick på Karmides. Den kväll, jag gav dig den lilla ringen,
som ... som du icke bär på ditt finger ... Karmides, var har du
ringen?

- Här, på mitt hjärta, svarade Karmides och drog honom upp ur sin
barm.

- Ack, förlåt mig! Jag ville övertyga mig, att du hade förvarat honom,
fortfor flickan med glädjestrålande ansikte. Men jag ville säga dig,
att samma kväll drömde jag, att vi alltid finge vara tillsammans. Mina
föräldrar omfamnade dig och kallade dig son. Jonas var även
närvarande. Han var icke svartsjuk alls; han bara talade och talade
med dig om den där Platon och andra besynnerliga saker. Och du visste
att svara honom på allt vad han ville veta. Det märktes tydligt, att
du var lärdare än han,

- Din dröm skall sannas. Det kommer en tid, då vi alltid skola vara
tillsammans.

- Tror du det?

- Beror det ej av oss själva! Se havet, Rakel! Det lyser purpurfärgat,
och guldkantade skyar spegla sig däri. Längtar du icke att sväva över
dess yta, buren av ett skepp, tusenfaldigt vackrare än något av din
faders? Jag skall föra dig till en ö, som jag upptäckt där borta i
väster, långt, långt bakom synranden. De kalla henne Lycksalighetens.
Hon är en lämning av det i havet sjunkna Paradiset. Där skola vi bo,
jag och du.

- O, vad säger du? utbrast Rakel, vars barnsliga obekantskap med
världen gav Karmides tillfälle att obesvärat giva luft åt sina
hugskott. Men, tillade Rakel betänksamt, icke kan jag lämna fader och
moder kvar här i Aten.

- De skola följa oss, Rakel. På Lycksalighetens ö finnas omätliga
förråd av den gula metall, som är din faders lust. Han följer oss dit,
samlar en skeppslast guld och återvänder som den rikaste människa på
jorden för att återuppbygga ert tempel. Vad säger du härom?

- Ack, det är ju härligt! Jag måste underrätta min fader ... jag måste
säga honom vad du ämnar göra.

- Nej, nej, icke nu. Min plan måste hemlighållas, liksom våra möten.
Hör du det!

- Nå, som du vill.

Rakel hade i sin älsklings närvaro alldeles förgätit den fruktan, som
bemäktigat sig henne. Först nu, då talet föll på att lämna Aten,
påminde hon sig, att staden i närvarande stund hade något oroväckande,
och hon anförtrodde Karmides sina obestämda farhågor.

I själva verket var denna afton besynnerlig även i det avseende, att
det väldiga sorl, som annars uppsteg nedifrån staden mot Skambonides
topp, var så gott som förstummat. Det rådde en ovanlig tystnad, endast
avbruten genom bullret av någon genom gatorna rullande ensam vagn
eller ett och annat hammarslag från verkstäderna i grannhället.

Ett skarpt öra skulle likväl just i detta ögonblick kunnat uppfånga
ett genom avståndet nästan förtonat sorl av röster, som kom från norr
och nalkades mer och mer.

- Bah, sade Karmides till svar på Rakels frågor, vad har du att
frukta? I hebréer kunnen, liksom de olympiska gudarne från sina moln,
i god ro förlusta er åt de andres strider. Vad han I att göra med
bilddyrkare och kristianer?

- Men det är ju förskräckligt! Du tror då verkligen, att det kommer
till strid, till blodsutgjutelse ... och här, här i Aten, kanske
utanför min faders port? frågade Rakel bleknande. Men vad har då hänt?
Vad är det, som uppretar dem mot varandra?

- Kristianerna ha i natt frånstulit den gamla lärans anhängare ett
tempel och lagt beslag på tempelskatten ...

- Men varför, varför göra de så illa? utbrast Rakel.

- Varför? Alla kunna icke vara mäklare här i världen, men alla vilja
ha guld. De som ej bli mäklare som judarne, varda rövare som
kristianerna. Det är förklaringen. Må packet slåss! De mina känner
jag. De äro för fega att våga sina liv. Kristianerna kunna fråntaga
dem allt, till och med livet, men av omtanke för sitt liv skulle de
icke våga försvara det. Men kristianerna själva, min Rakel, de äro
män! Eller rättare: de äro vilddjur ... modigare än lejon,
blodtörstigare än tigrar. Amfiteaterns spel äro förbjudna. Vi sakna
dem ej, ty vi ha kristianerna. Vi taga plats på åskådarebänken och
klappa händerna, när de sönderslita varandra. Vi ha ett präktigt
skådespel att vänta.

- O Gud, huru du nu talar, Karmides! Jag nästan förskräckes för dig.

- Lugna dig, flicka! Jag är icke farlig. När jag ej kan avvända åskan
eller näpsa stormen, fattar jag mitt beslut: jag fröjdas åt deras
höghet. Men hör vidare vad som hänt i natt, som utbreder förfäran i
staden! Det rådande kristianska partiet har upptäckt, att det
undertryckta hållit hemlig gudstjänst i ett kalkstensbrott i
grannskapet av den ohygglige Pelar-Simons fält. De överraskades mitt
under sina böner, soldaterna nedrusade i deras underjordiska kyrka,
tillfångatogo så många, som ej kunde smyga undan, bundo dem och
släpade dem i fängelse. Man säger, att de undertrycktes kämpe, en
präst med ett av de där långa namnen, som kristianerna påhittat ...
Atanasios heter han ... var närvarande och just predikade, när
händelsen timade, men att han i mörkret och villervallan lyckats komma
undan. De fängslade voro vid pass femtio: de fleste tillhöra packet,
men åtskilliga äro ansedda män och medborgare av Aten. Lagen dömer dem
till döden. Du kan begripa, vilken uppståndelse detta väckt bland
deras trosbröder, vänner och fränder. Förskoning ha de fängslade ej
att vänta. Sorg, häpnad och raseri hos de mång tusen, som kalla sig
homousianer. Man tror, att de skola väpna sig för att med våld frigöra
de fångne. Det rådande partiets anförare, biskopen av Aten, önskar
ingenting hellre, ty han har trupperna till sitt förfogande och vill
nyttja tillfället för att krossa motståndarne med ett slag. Se där i
korthet mina nyheter, du min svartögda flicka. Vad din blekhet
förskönar dig! Jag frestas att skrämma dig alltid för att alltid se
dig sådan. Men var lugn! Karmides är ju hos dig. Här, här i min famn,
fruktar du här?

Karmides hade utan motstånd tryckt den darrande flickan till sitt
bröst och lekte med hennes mörka lockar.

- Jag skulle icke vara rädd, om du alltid vore här. Men du kommer ju
och går. Du är borta, då kanske ... Nej, jag törs ej tänka på ett
sådant ögonblick.

- Jag skall vara osynlig i ditt grannskap och synlig måtto stå vid din
sida, om en fara hotar. Men nu icke ett ord mer om rädsla och fara! Se
upp mot himmelen! Där börja stjärnorna tändas. Var är din cittra,
barn?

Cittran låg på en bänk. Han tog och stämde henne och sjöng till hennes
ackorder en täck, levnadsglad visa. Rakel lyssnade och log. Han
började i annan tonart en sång om kärlek, kärlekssmärta, trohet i
döden. Rakels blick var tårad, när han lade cittran bort.

- Vad? Tårar? Älskade lilla toka! sade han. Dina ögon hava värmt min
själ, men tårarne göra dem till solar, som förbränna henne. Blunda,
eller du bländar mig! Blunda, österländska flicka!

Och när Rakel lydde, lade han armarne kring hennes hals och tryckte på
hennes läppar en brännande kyss.

Det var den första. Karmides gick stundom långsamt mot sitt mål. Han
var en Proteus--olika hos olika kvinnor. En flicka, sådan som Rakel,
var för hans övermättade sinnen dock ännu en retelse, dess större, ju
mer hennes enfald avbröt mot hans vanliga väninnors världskännedom.
Alldagliga byten tog han med storm. Hos Eusebia, den blaserade
romarinnan, var det han och icke hon, som spelade blyg, behagsjuk,
nyckfull, oerfaren, och ehuru Eusebia genomblickade det, voro båda för
kloka att bannlysa en mask, av vilken båda hade samma nöje.

Rakel älskade honom. Han var allt för henne. Vem undrar då, att hon
kände sällhet i denna kyss? Men hon öppnade ögonen och rodnade upp
till pannan. Hennes blick bad om förskoning från förnyad sällhet; men
den djärve var obeveklig. Han rövade kyss efter kyss.

Rakel hörde ej, huru det avlägsna sorl, som förnams från norr, kom
närmare, huru det allt tydligare blandades med bullret av en
folkmassas tramp, det dova, brusande ljud ett sådant månghövdat,
tusenfotat vidunder åstadkommer, när det framtränger genom en stads
trånga gator och vid varje gränd, varje öppning det stryker förbi,
sväller ut och rycker med sig allt.

Men slutligen urskildes i detta förvirrade larm rop, genomträngande
och vilda, vittnande, att det månghövdade vidundret var retat, att det
sökte fiender, och att dessa fiender måste darra för en annalkande
hämnd.

Nu släppte Karmides Rakels hand. Ropen hade trängt till hans öra. Han
anade deras betydelse. Han steg upp och lyssnade. Även Rakel hörde den
kommande orkanens brus. Hon grep efter Karmides' hand och tryckte sig
darrande intill honom.

Under den förskräckelse, som fattade henne, flög hennes första tanke
till föräldrarne.

- O Gud, mina arma föräldrar! De äro ute. Vad kan icke hända dem! Huru
skall jag rädda dem ur faran? Jag måste ut. Jag vill skynda till
synagogan. Karmides, följ mig! Jag är icke rädd, när du följer mig.
Kom!

I detta ögonblick dök den gamla tjänarinnans förfärade ansikte upp
över altantrappan.

- De komma! ropade hon.

- Vilka? Vilka?

- Dina föräldrar. De äro redan utanför porten.

- Lovad vare Gud! De äro räddade.

- Farväl, min Rakel, sade Karmides hastigt. Frukta intet! Jag skall
vara i ditt grannskap.

Rakel hade knappt mod att släppa Karmides' hand. Man hörde, huru den
tunga porten till gatan gnisslade på gångjärnen. Ingen tid var att
förlora. Karmides ilade ned för trappan och genom bakdörren ut i det
fria. Rakels blick följde honom, då han med skyndsamma steg gick över
den hällströdda toppen av kullen och försvann där bakom. Hon skyndade
ned att möta sina föräldrar. Hon såg den gamla Ester stödd på rabbi
Jonas' arm. Hennes fader lyfte de tunga bommarne, med vilka porten
invändigt var försedd, lade dem i kors över varandra och fäste dem vid
deras järnhakar.

Baruk och Ester ledsagades ej endast av rabbi Jonas. Sju eller åtta
unga, kraftiga israeliter följde dem för att stanna i huset, medan
stormen rasade genom staden. De skulle vara husets besättning. Baruk,
som handlade med vapen, var rustad med en hel arsenal. I det stängda,
bommade huset ville de med svärd i hand avvakta händelsernas gång.



TOLFTE KAPITLET.

Början till ett sorgespel.


- Från det ena nöjet till det andra! Prisad vare Olympen, som ännu
strör rosor över jorden!

Så tänkte Karmides, då han vandrade ned för den del av Skambonide, som
sluttade åt Kerameikos. Han vidgick tacksamt, att den stund han
tillbragt hos Rakel varit en stund av njutning, det vill säga en
skugga av lycka--visserligen blott en skugga, men han nöjde sig
härmed, ty han hade längesedan givit verkligheten förlorad.

Han sökte nu en annan förströelse. Från Kerameikos skallade vilda rop,
förnummos tusentals larmande röster. Det var förmodligen
inledningskoren till en storartad tragedi. Karmides älskade tragedier
och skyndade att förvissa sig om rum bland åskådarne.

Som vi veta, var skymningen inne och stjärnorna började tända sig på
himmelen. En sådan halvdager är gynnsam för sådana skådespel, liksom
en mulen himmel ökar intrycket av ett götiskt tempel. Han döljer
sådana små enskildheter som de små människorna, och låter de stora
massorna, som äro de på denna bana uppträdande skådespelarne,
försmälta till sublima individer.

Karmides stannade ett ögonblick, innan han hunnit den punkt, där de
trånga gränder vidtogo, som på denna sida klättrade upp emot kullen.
Utsikten härifrån behärskade vissa, av tak och murar avbrutna delar av
gatan Kerameikos ända hän emot Areopagens kulle. Alla dessa delar
höljdes av en böljande massa, som tycktes vara ett enda jättedjur,
sakta, mödosamt och krampartat slingrande fram likt en sårad orm. Två
bloss, som lyste i spetsen, voro vidundrets ögon. Men liksom ryktet
enligt skaldernas skildring, så var denna jättekropp i hela sin längd
betäckt med en man av tungor, icke talande, icke viskande, utan
rytande av raseri.

Karmides skyndade vidare. Han kom in i en trång gränd, som mynnade ut
till huvudgatan. Medan denna tyngdes av ett övermått av liv, var den
förra ödslig, som utdöd. Portarne bommade, fönsterluckorna stängda,
ingen människa att se.

Karmides såg sig nu vid själva randen av den förbivältrande, svällande
folkströmmen. Ett steg till, och han hade varit bortryckt med dess
böljor. Han såg ansikten dyka upp och försvinna, ansikten förvridna av
dyster vrede.

- Hämnd, hämnd! Död åt kättarne! Död åt giftblandarne! Död åt
atanasianerna!

Dessa rop, blandade med andra av samma slag, skallade i hans öron. Han
misstog sig således icke. Förhänget hade fallit, korsången börjat,
korsången, som inledde det länge väntade och förberedda sorgespelet.

Karmides hade ingen lust att låta sig bortrycka av den virvlande
strömmen. Man uppoffrar ogärna sin vilja och det fria bruket av sina
lemmar, när man ej genomtränges av den ande, som sammansmälter den
trängande och skuffande massan till ett helt. Karmides ville välja en
lämpligare åskådareplats. Han lämnade Kerameikos och vandrade de
folktomma sidogatorna hän till torget, sedan han övertygat sig, att
strömmen brusade åt det hållet. Han anlände före den till torget. Det
var tomt och övergivet av alla, utom bildstodernas tysta rader. De
tycktes liksom med hemsk fruktan vänta den annalkande skaran. Karmides
steg upp på målningsgalleriets marmortrappa och intog en bekväm plats
vid hörnpelaren. Tätt förbi den måste tåget stryka fram; den var
bestämd till vågbrytare mot floden. Karmides kunde se allt på nära
håll.

Facklorna, som lyste i spetsen, närmade sig. Rymden mellan Pnyx och
Areopagen uppfylldes av, och torgets pelargångar återkastade de vilda,
ursinniga ropen:

- Död åt kättarne, atanasianerna, giftblandarne!

Folkströmmens första böljor hade hunnit fram. De slungade ett skum av
människor upp på målningsgalleriets trappa, där Karmides stod i skydd
av sin pelare; de utbredde sig hastigt som ett översvämmande vatten
över torget. Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på
skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när
de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg
åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt
lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska
hydda. Kroppen var naken. Björnpälsen låg sammanrullad under hans
huvud, som var vänt emot den följande hopen, så att de rysliga
anletsdragen, de slutna ögonen i lodrät riktning kunde lysas av
facklorna och ses av mängden. Närmast kring båren gingo några präster
med nedfällda kåpor och blottade huvuden. Två av dem buro facklorna.
Bredvid den ene sågs Eufemios. De tego, ty den lösen de från början
utdelat återskallade nu i de vilda ropen, som genom själva sin styrka
vunno övertygandets kraft hos de fanatiserade tusentalen. Prästerna
tego, men närmade facklorna intill den dödes ansikte för att åter och
åter visa det så tydligt som möjligt. Och för var gång skallade med
ökad styrka ropen:

- Död åt atanasianerna! Giftblandarne! Kättarne!

Massan hade äntligen hunnit förbi. Karmides sällade sig till de siste
i eftertruppen.

- Medborgare, vad har hänt? frågade han sin närmaste granne. Vad är
det som försätter folket i raseri?

- De ha mördat Simon bekännaren och helgonet, svarade mannen. Har du
öron och förnimmer ej vad folket ropar?

- Jag hör, att det ropar giftblandare och kättare. Det är således
någon atanasian, som förgivit den helige?

- Någon atanasian? Nej, de ha gjort det alla. Alla atanasianer äro
medbrottsliga i detta mord. De kunde icke tåla, att de rättrogne ägde
en broder så helig som Simon. De fruktade hans förböner hos Gud och
martyrerna. Homousianerna äro giftblandare av gammalt. Gåvo ej
Atanasios och hans vänner gift åt Arios samma morgon, då han skulle
undfå den heliga nattvarden i Konstantinopels storkyrka? Ha de ej vid
flera tillfällen förgiftat nattvardsvinet för de rättrogne? Kan du då
tvivla, att det är samma kättare, som mördat vår Simon? Död åt
kättarne! Död åt giftblandarne! Hämnd, hämnd!

Mannen instämde i de outröttligt skallande ropen. Karmides avlägsnade
sig för att ej bortföras av de nya hopar, som oupphörligt slöto sig
till massan. Tåget gick tvärs över torget, vältrade in på en gata, som
följde Akropolis' södra sluttning, och banade sig under förfärlig
trängsel väg genom porten, som utmärkte gränsen mellan det gamla Aten,
»Teseus' stad», och det nya, »Hadrianus' stad». Sedan det förstärkt
sig med homoiusianerna, som bodde i dessa trakter, styrde det, i
spåren av sina ledare, kosan mot kristianernas storkyrka, belägen på
en öppen plats vid gatan, som slutade vid Diomeiska porten och förde
till det gamla gymnasiet Kynosarges.

Kyrkan var upplyst, portarne uppslagna på vid gavel.

En stark avdelning soldater stod i kyrkans grannskap. Hon var inom
några ögonblick överfull av människor. Men dessa utgjorde dock endast
ett fåtal av den väldiga mängden. Den övriga delen uppfyllde platsen
utanför och de tillgränsande gatorna. Biskop Petros i spetsen för sina
underordnade präster hade vid huvuddörren emottagit båren, som nu
nedsattes i det av mångarmade kandelabrar upplysta koret, medan
tempelvalven syntes lyftas av massans ursinniga rop. Mitt under dem
uppstämdes en psalm av prästerna, som knäböjde kring helgonets lik.
Den fromma sången kunde endast förnimmas av de närmast stående. Men
dessa instämde, och han utbredde sig mer och mer, växte i styrka och
trängde äntligen, buren av tusen röster, till mängden där utanför
templet. Och nu förenade sig alla röster i sången. Raseriet hade fått
rytm och melodi. Det övergår då lätt till lugn, men, vid tillfällen
som detta, till ett lugn av förfärlig art, vådligare än dess
föregångare, emedan det är mäktigt av ordning.

Också lyssnade alla, när psalmen slutat, till Petros' kraftiga röst,
som ljöd över folket.

- Gån hem i frid och avvakten morgondagen, då Herren skall bevisa sin
härliga kraft!

Maningen upprepades av prästerna i hopen och gick som en fältherres
rop igenom massan.

Klemens hade denna afton icke fått ledsaga biskopen till kyrkan; han
var ålagd att stanna hemma. Utom honom funnos i biskopliga palatset
endast portvaktaren och en fånge, densamme, om vilken är talat under
namnet Teodoros.

En timme före det ovan skildrade uppträdets början hade biskopen
begivit sig till storkyrkan. Klemens tillbragte denna timme med att
läsa en bok, som hans fosterfar förärat honom, om den kristliga
lydnaden.

»Du måste till alla delar försaka dig själv. Din egen vilja är din
djävul. Det var den egna viljan, som åstadkom våra första föräldrars
fall och gjorde vårt släkte till ett syndigt, fördärvat släkte. Du har
ingen värre fiende än dig själv. Lär dig då lyda, lär dig offra din
vilja under en annans. Då Gud den Allsmäktige tog en tjänares
skepelse, kan du då icke underkasta dig att tjäna en människa och vara
en människas träl? Lär ödmjuka dig, du mull och aska! Tig och lid, så
varder dig hulpet! Var tacksam, att du icke är din egen, utan har
jordiska herrar, ty det är dig tryggare att lyda än ansvara för dig
själv.»

Så talade boken till den unge föreläsaren. Och här var säden icke
spilld på hälleberget. Vem undrar, att Konstantinus gynnade en lära av
detta slag? De vansläktade sönerna av antikens republikaner betraktade
despotismen som en olycka och hörsamheten mot fursten som en hård
nödvändighet; kristianerna sågo i despotismen en helig sak och i den
blinda lydnaden en dygd.

Vad den unge föreläsaren vidkommer, framstodo för honom dessa satser i
ett högre ljus, som kom icke från dem, utan från hans egen till
himmelsk renhet trängtande själ.

När det skymde i hans lilla kammare, gick han ut i aulan och fortsatte
där sin ivriga, andaktsfulla läsning. Men när stjärnorna började
genomskimra etern, måste han lägga pergamentet bort, ty dess bokstäver
läto icke mer urskilja sig. Det var med dem som med människorna. De
betydde föga, om icke i förening med varandra, men när de miste även
denna självständighet, när skymningen kom, som förflyktigade deras
egendomlighet och gjorde den ena lik den andra, då var även anden
borta, som nyss talade utur dem.

Först nu kom Klemens ihåg, att tiden var inne, då han skulle tillföra
Simon pelarhelgonet ett bröd och ett mått vin, ty detta var honom
sedan gårdagen ålagt som daglig skyldighet. Ja, tiden var icke blott
inne; den kära läsningen hade kommit honom att förgäta den rätta
stunden. Ledsen över sin ofrivilliga försummelse iklädde han sig kåpan
och gick att hämta korgen, som palatsets köksmästare ställt i ordning
för hans räkning. Det var i detta ögonblick larmet från den folkskara,
vars tåg vi skildrat, nådde hans öra. Klemens aktade ej därpå; han
tänkte allena på att uppfylla sitt åliggande. Men larmet nalkades
hastigt, ty Simons bår, som nyss skridit genom dubbelporten, hade ännu
icke hunnit samla kring sig en större hop, än den breda Kerameikos gav
rymlig väg. Portvaktaren hade emellertid öppnat dörren till vestibulen
och stod nu utanför tröskeln, lyssnande förundrad och stirrande på
blossen, som kommo närmare.

- Vänta, sade han till Klemens, vänta, tills vi få se, vad detta
betyder. Det låter som ett upplopp. Hör de förskräckliga ropen! Det är
som ett annalkande oväder. Låt det stryka förbi, innan du går!

Tåget framträngde nu emellan Teseus' tempel och det biskopliga
palatset. Klemens urskilde allt tydligare ropen: De ha mördat honom!
Död åt giftblandarne, atanasianerna!

Ett par minuter därefter hade spetsen av skaran hunnit fram. Klemens
igenkände i fackelbärarne två äldre ämbetsbröder; han såg båren och,
när den hunnit förbi, varelsen, som låg därpå. Han igenkände Simon.

Onödigt att spörja vad som hänt. Klemens såg mängdens ursinniga
åtbörder och hörde deras vilda rop: Kättarne ha mördat honom! Död åt
giftblandarne!

Klemens kände sig frestad att sälla sig till prästerna kring båren.
Detta hade varit att bryta mot biskopens bud, men han skulle förgätit
sin plikt under inflytelsen av det på en gång rysliga och eggande
skådespelet. Delade han ej de känslor, som genombävade denna massa?
Simon den helige, för vilken han hyste en avgudisk vördnad, Simon, som
lagt sin hand på hans huvud och välsignat honom, Simon mördad av dessa
kättare, dessa Guds, kejsarens och de rättrognes fiender, som det vore
en plikt och en ära att utrota från jorden! Blodet började koka i
ynglingens ådror, han övermannades av den allmänna jäsningen, ropen
ljödo som oemotståndliga maningar, han ville varda en droppe i
virvlarne av denna brusande flod. Portvaktaren, som nyss stått vid
hans sida, hade gripits av svindeln och försvunnit i massan.
Förstärkningar tillströmmade från alla portar och gränder. Men då
Klemens nedsatt korgen för att blanda sig med hopen, fattades han av
en tanke, som förlamade hans beslut. Vid de förnyade ropen:
giftblandare, kom han att tänka, att det var han, Klemens, som
föregående afton burit föda och dryck till Simon. För Simon fanns det
blott en måltid: aftonvarden. Det visste Klemens. Han visste däremot
icke, att Simon, uttömd av det oupphörliga knäböjandet, då spisade med
vargens hunger och slukade allt, som hans fromma beundrare tillförde
honom. Den förgiftade maten kunde således vara räckt av någon annan,
som infunnit sig efter Klemens. Men av en sådan förmodan var Klemens
nu icke mäktig. Han var rov för en hemsk, isande aning. Han tyckte,
att de hotande ropen gällde honom, att otaliga, blodtörstiga ögon voro
fästa på honom. Han stod som förstenad, tills hopen hunnit förbi.

Han tog korgen och ilade tillbaka in i aulan. Så länge hopens skri
ännu nådde hans öra, förmådde han ej samla sina tankar för att söka
grunder mot rädslan. Orolig gick han vidare och kom in på palatsets
bakgård. Fången, som försmäktade där i en källare, hade knappt
förnummit ljuden av hans steg, förrän han lade ansiktet intill
källargluggens galler och frågade:

- Vem är det som kommer?

- Det är jag, Klemens.

- Klemens, säg mig, vad som föregår i staden? Rop av tusen röster ha
trängt hit ned. Jag hör dem ännu. Vad betyder det?

- Teodoros, det har hänt något gruvligt. Jag kan knappt förtälja det.
Jag darrar själv.

- Medan du lugnar dig, så hämta mig något vatten, Klemens. Min törst
är starkare än min nyfikenhet. Man har alldeles glömt bort mig i dag.

- Teodoros, jag törs icke. Petros har förbjudit oss att giva dig
vatten.

- Jag fick dock några droppar av Eufemios går afton. Bröt han mot
biskopens bud? Jag skulle icke tro det, ty jag känner Eufemios.

- Nej, biskopen har bestämt ett dagligt mått för att läska din tunga.
Du skall icke tro, att han vill låta dig dö av törst. Han vill endast
övervinna din hårdnackenhet. Han sörjer över ditt avfall, Teodoros.

- Du hör ju, att Eufemios har förgätit mig. Vid Gud, som lever i
himmelen, man har under denna långa dag icke givit mig en droppe
vatten. Och maten, som räckes mig, är salt. Hungern har tvungit mig
att smaka den. Skynda dig, Klemens!

- Jag vågar icke, sade Klemens suckande.

- Gosse, jag lider den rike mannens kval i skärselden. Ve ditt unga,
hårdnade hjärta!

Teodoros lämnade gluggen. Han kastade sig på sin halmbädd och lade,
som förut, sin förtorkade tunga intill den kalla källarmuren.

Tystnaden, som följde på fångens ord, verkade överväldigande på den
unge föreläsaren. Teodoros hade stillatigande överlämnat sig åt sina
kval. Klemens hörde en suck, som de avnödgade honom. Mer förmådde han
icke. Han skyndade till aulan och in i Eufemios' kammare, tog
nyckelknippan och kruset, som han fann därinne, fyllde det med vatten
och ilade tillbaka till fängelset. Han öppnade den yttre dörren, steg
ned för några trappor och stod framför en inre dörr.

- Klemens, är det du? sade fången inifrån.

- Ja, jag kommer med vatten. Här, här!

- Lovad vare Gud, som rörde ditt hjärta! Tryck på en rigel där nere,
och dörren öppnar sig!

Klemens trevade och fann rigeln. Han drog den tillbaka. I samma
ögonblick gick dörren upp, och fången skönjdes i mörkret framför
honom. Han hade, utan att leta, funnit vattenkärlet, som den törstande
antilopen vädrar en källa i öknen. Klemens hörde, hur han drack i
långa, djupa drag.

- Härliga Guds gåva! Jag anar nu, vad livsens vatten är för anden.
Broder Klemens, jag skall aldrig glömma honom, som räckte mig denna
dryck. Broder, du har varit mycket olydig, mycket felaktig, ty du har
överskridit det stadgade måttet och läskat ej min tunga allena, utan
hela min varelse. Huru gammal är du?

- Aderton år.

- Jag vill icke se dig, när du är så gammal som Eufemios. Du var nog
från början en rak och vacker planta; skada att du skall varda ett
krokigt träd. Men här är kolmörkt ... låt oss gå upp och se, vad som
händer i staden. Vill du följa mig?

- Vad gör du? utbrast Klemens och fattade Teodoros' arm. Broder,
minns du ej, att du är fånge? Vill du lämna fängelset? Vill du fly?

- Om fången vill fly? Vilken fråga! sade Teodoros och fortsatte sin
väg uppför trappan.

- I himlens namn ... broder ... kom ihåg, att det är Petros' vilja
... kom ihåg, att du gör mig olycklig ... jag ville räcka dig en dryck
vatten ... och du vedergäller mig på detta sätt!

- Du misstager dig, Klemens. När du hastade efter vatten till den
försmäktande, var det icke i hopp om vedergällning....

- Men du gör mig olycklig.

- Bah, jag skulle misskänna dig, om du är olycklig för denna aftons
skull, när vi ett år härefter mötas. Släpp min arm, broder! Petros'
vilja är starkare än dina muskler, men det är min vilja, som skall
kämpa mot Petros' vilja och alla andra liknande viljor. Se, min
Klemens, huru lätt jag övervinner dig.

Teodoros lyfte Klemens på sina armar och bar honom uppför trappan.
Därefter ställde han sin börda åter på egna fötter.

- Jag skulle vilja bära dig vidare, långt härifrån; men bättre vore,
att du följde mig frivilligt. Ack, att du en dag ville göra det! Nu
farväl, min broder!

Teodoros gick utan att hindras av någon.

Utkommen på gatan mötte honom en vagn, ledsagad av två fackelbärare
till häst.

- Plats för prokonsuln av Akaja! ropades av fackelbärarne till de
mötande hoparne. När vagnen hunnit dubbelporten, svarades på den
vaktande legionärens rop:

- Prokonsuln av Akaja.

Folket fick således veta, att prokonsuln lämnat staden. Biskop Petros
och Krysanteus arkonten hade särskilt underrättats, att han av ett
viktigt ärende kallats till Korintos.

Innan prokonsuln lämnade Aten, hade han emellertid i biskopens närvaro
förhört de i kalkstensbrottet vid pelarfältet fångade atanasianerna
och funnit dem skyldiga till det brott, för vilket de åtalats,
nämligen hemlig gudstjänst i enlighet med deras bruk och lära. Deras
dödsdom var undertecknad.

När Karmides fram emot midnatten styrde kosan hem, väntade utanför
hans dörr en slav, som höll vid tygeln en ridhäst, prokonsulns
kappadokiske Akilleus. Slaven räckte Karmides ett brev, som han läste
vid skenet från vestibulens lampa. Det hade följande lydelse:

»Annæus till Karmides. Måtte det blida ödet foga, att detta brev råkar
i sin ägares hand och vänligt emottages av honom! Den gode Lysis ber
dig vara välkommen till sin villa. Din säng står bäddad med svällande
kuddar. De skönaste drömmar, som någonsin genom elfenbensporten gått
ut att fröjda en sovande värld, äro kallade att infinna sig vid din
bädd. När morgonstjärnan slår upp ögat, skall hon finna samlade
Karmides och Olympiodoros och Demonax och Palladios och Myro och
Praxinoa, alla friska, strålande och glada, samlade kring den arme
Annæus Domitius som en skyddsvakt mot de bekymmer, som peka på hans
prokonsulariska insignier och anse sig hava rätt att suga hans blod.»



TRETTONDE KAPITLET.

Sorgespelet.


Den homoiusianska befolkningen hade under natten svärmat kring gatorna
och hopvis ledsagat de spridda truppavdelningar, som ännu mot morgonen
genomströvade stadsdelarne för att uppsöka och fängsla de förnämsta
medlemmarne av kättarekyrkan.

Många bland dessa hade emellertid redan lämnat sina hus, och vid
morgongryningen stodo mer än tusen anhängare av nicænska mötet och
Atanasios under vapen i förstaden Piræus. Så många som kunnat undkomma
dit hade samlat sig där med kvinnor och barn. De befäste sig nu i ett
av de oländigaste och bergigaste kvarteren av hamnstaden. En hop
sjömän från de i hamnen liggande alexandrinska skeppen hade förenat
sig med dem. Här var atanasianernas huvudstyrka.

Av de i Kolyttos boende atanasianerna hade en annan, till talet vida
mindre skara samlat sig på toppen av den kulle, som givit detta
kvarter sitt namn. Kullen bildade en labyrint av trånga gator, som
slingrade mellan höga, ruskiga hus. De trupper, som, förstärkta av
folkhopar, under natten inträngt i denna stadsdel, hade emottagits med
stenkast från tak och fönster och med oförrättat ärende dragit sig
tillbaka.

Vid morgongryningen förnyade homoiusianerna sitt angrepp på denna
skara. Petros hade sänt hundra legionärer emot den; dessa bildade
endast kärnan av anfallsmakten, som för övrigt utgjordes av ett
fanatiskt slödder.

Samma rop, som hörts den föregående kvällen, var även här de
stormandes härskri. Död åt kättarne! Död åt giftblandarne!

De angripne svarade med ropen: Död åt kättarne! Ned med
lögnkristianerna!

Å ömse sidor kämpade kvinnor och barn vid sidan av männen. Å ömse
sidor vordo de fångar, som gjordes, utan skillnad till ålder och kön,
i ordets egentliga bemärkelse slitna i stycken.

Atanasianernas förtvivlan uppvog deras underlägsna antal. Legionärerna
veko gång efter annan. Men den homoiusianska pöbeln framstormade
vildare efter varje lidet nederlag.

Solen gick upp för att snart dölja sig bakom moln. Morgonhimmelen var
blygrå, och det regnade med korta uppehåll.

Vid denna timme hade en stillhet inträtt i striden. Homoiusianerna
nedburo sina döde och sårade och förde dem genom huvudgatorna. Deras
åsyn göt ny olja på raseriet. De gräsligaste hämndeskri skallade. Man
beredde sig till nytt angrepp. Gatläggningen upprevs; kvinnor och barn
fyllde korgar eller, i brist av sådana, sina kitoner och mantlar med
stenar.

- Fram! ljöd massans skri till den glesnade soldathopen, som, lutad
mot spjuten eller förbindande sina sår, stod i mynningen till en av
gränderna.

- Varför dröjen I?--Vilka fega uslingar!--Vi borde stena dem,
skreko kvinnorna.

Soldaterna avvaktade förstärkning. En centurion hade ilat till
biskopen för att begära friskt manskap. Snart utbredde sig också ett
rykte, att palatinerna voro i antågande. Hopen lugnade sig nu. Man
ville bida ankomsten av dessa fruktade krigare. De, som voro förlagda
till Aten, utgjorde väl endast en handfull män, men de voro gamla
utvalda soldater, till största delen högväxta barbarer: göter och
allemanner.

När de äntligen visade sig, framryckande från torget i sluten trupp,
vars spjut och hjälmar syntes högt över de omgivande hoparne, hälsades
de med väldiga bifallsrop. De fördes av en centurion. Deras högste
befälhavare, tribunen Ammianus Marcellinus, hade för dagen med
biskopens samtycke nedlagt sitt befäl.

Under tiden hade de belägrade atanasianerna rustat sig att mottaga ett
nytt angrepp. Kring kullens topp voro högar av sten och tegel
uppstaplade; de hitintills vapenlöse voro försedda med järnstörar,
lösbrutna från portarne, med stakar, köksknivar och vad helst de
kunnat överkomma, dugligt att kasta, slå eller sticka med.

Solen blickade fram mellan molnen, medan alla gränder, som ledde upp
till kullen, fylldes av de mörka, böljande massor, som bakom
palatinerna och legionärerna skyndade att förnya striden.
Atanasianerna hade uppstämt en av sina krigspsalmer, densamma som
Simon en gång hörde från kalkstensbrottet mellan olivkullarne. Män,
kvinnor och barn sjöngo:

  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dött är stridstrumpetens ljud
  och sänkt i dvala häst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Psalmens sista toner förklingade under det allmänna härskri, som
uppgavs av de stormande. Anfallet skedde från alla sidor av ett tal så
stort, att ett öga överfarande massan måste vänta att i nästa
ögonblick se atanasianernas lilla skara nedtrampad, kvävd under dess
fötter. Och likväl hejdades för en stund de framvältrande hoparne
genom det mördande stenregn, varmed de mottogos. Men blott för en
stund, ty om de främste tvekade, återstod dem likväl intet annat än
rusa fram eller kasta sig ned och låta trampa sig under den
efterföljande, oemotståndligt påträngande mängden.

Kretsen, som omgav de belägrade, vart därför allt trängre, likt en
holme som översvämmas av den stigande sjön.

Palatinerna, som icke ett ögonblick låtit hejda sig av stenregnet,
ehuru det försatte flera ur stridbart skick, hade redan hunnit fram.

Allt motstånd var hopplöst. Atanasianerna sågo döden och martyrkronan
för ögonen. Föräldrarne omfamnade sina barn, männen sina hustrur.
Somliga skyndade emot angriparne för att dö i kamp mellan slagna
fiender. De andre kvarstannade bland de sina för att gemensamt med dem
emottaga döden. Barnen gömde sina ansikten i mödrarnas sköte. Några
sammanknäppte händerna till bön; andra hånade sina fiender med ropen:
kättare, lögnkristianer! En gubbe uppstämde sången om martyrkronan, om
deras härlighet, som äro kallade att vittna vid lammets tron.

Striden ändade med homoiusianernas fullständiga seger. Men många av de
högvuxna barbarer, som buro palatinernas vapenklädsel, föllo för
slagen av påkar och järnstörar eller dogo en harmligare död under
oväpnade händer.

När striden var lyktad, fortfor mördandet, så länge en livsgnista
fanns att släcka hos de övervunne. Deras kroppar krossades eller
söndersletos. Deras huvuden avskuros och fästes som segertecken på
spjut och stänger.

Därefter ljöd i den blod- och segerdruckna hopen ropet:

- Till Piræus!

Ropet upprepades av tusen röster.

Sjungande och skrålande, med de ohyggliga troféerna i spetsen, tågade
massan ned för kullen och tog vägen till Piræus.

Petros, som med det homoiusianska prästerskapet hade valt sitt
högkvarter i storkyrkan, emottog underrättelsen om den seger, som hans
hjord tillkämpat sig på Kolyttos, just medan han sände två centurior
soldater till Piræus att öppna angreppet på kättarnes där samlade
huvudstyrka.

Palatinerna skulle understödja detta angrepp.

Ehuru orkanen sålunda avlägsnade sig från den egentliga staden, var
det dock långt ifrån att gatorna där hade sitt vanliga, lugna
utseende. De genomströvades av hopar, mellan vilka man såg familjer,
tillhörande den förmögnare befolkningen, som lämnade staden för sina
lantgårdar, eller som togo sin tillflykt till Akropolis, på vars kulle
en ansenlig hop av den gamla lärans vänner vid middagstiden var
samlad.

Hedningarnes läge var fruktansvärt vid sådana tillfällen. De voro ett
utanför stående, men av de båda kristianska flockarne lika hatat eller
föraktat parti. Den minsta anledning kunde rikta emot dem samma
raseri, varmed kristianerna söndersleto varandra inbördes.

Medan de nu sökte sin väg bland de kringsvärmande hoparne och
bevittnade de blodiga uppträden, vari dessa voro skådespelarne, måste
de vara döva för de hånande rop, som följde dem, och tåligt underkasta
sig den misshandel, som de ej kunde undvika.

Ropet: till Piræus! fortplantades emellertid från gata till gata av
dem, som hemburo de på Kolyttos fallna eller sårade homoiusianerna,
och lockade allt flera stridslystne att skynda efter den avtågande
huvudstyrkan. Andra fortforo att kringströva i den egentliga staden, i
avvaktan på klockringningen, som skulle förkunna gudstjänstens början
i storkyrkan. På den öppna platsen framför henne hade alltifrån
morgongryningen stått en sammanpackad skara, som för den krigiska
delen av skådespelet icke hade förgätit den andra uppbyggligare, och
hellre ville försaka den förra än gå miste om den senare. Ett rykte
gick, att de i kalkstensbrottet fångade, till döden dömda
atanasianerna skulle föras till den heliga nattvarden. Man ville skåda
detta, man ville höra Petros, och framförallt man ville än en gång se
den helige, den av kättarne mördade Simon. Hans jordiska kvarlevor
voro nedsatta framför altaret i koret. Krymplingar och sjuklingar
ville vidröra dem, för att återvinna sin hälsa; andra väntade, att
något underverk genom dem skulle ske, såsom skett hade mångenstädes i
Egypten och Asien vid andra martyrers; alla hoppades kunna tillägna
sig en relik av den helige: några strån av hans skägg, en nagel från
hans händer, ett stycke av den björnhud, som i livstiden skylt hans
kropp.

Medan denna skara väntar på den stora kyrkoportens öppnande--den
andra porten har hela natten varit öppen, men vaktas av soldater, som
icke insläppa andra än biskopens budbärare--tilldrager sig följande i
grannskapet av Akarnaniska porten.

Den gamle Batyllos, olivhandlaren, hade, medan hans hustru Tabita var
borta från hyddan för att mjölka getterna, tagit sin korg på armen och
gått in till staden. Gubben var i dag försänkt i ett slags själsrus
vid minnet av det, som han under natten upplevat. Atanasios hade varit
under hans tak. Alexandrias rättmätige biskop, den trampade sanningens
förkämpe, den förtryckta kyrkans hjälte, han som förföljdes av en
värld, Atanasios hade gästat hans hus, suttit vid hans bord, brutit
hans bröd, druckit hans vin. Han hade talat till Batyllos som till en
jämlike, och de båda gråhuvudena hade funnit sig vara årsbarn med
varandra. Men vilken skillnad likväl i krafter! I trots av de grå
lockarne, det skrynklade ansiktet hade Batyllos tyckt sig se en
yngling, och han tillskrev detta Guds andes kraft, som korat Atanasios
för sitt stora verk och genomströmmade honom med liv ur livets källa.
De hade vid lampan samtalat om den förföljda rättroende församlingens
tillstånd i Aten. Batyllos hade fått uppräkna de fastare i tron bland
männen, Tabita dem bland kvinnorna, och förtälja huru de i löndom
samlades för att höra det oförfalskade ordet, huru de levde med
varandra i endräkt och fördragsamhet. Vid många av de namn, som
nämndes, hade Atanasios visat, att han kände deras ägare; han måste
således hava ett minne, som omfattade hundratusentals vänner, spridda
i alla städer över jorden. Därefter hade Atanasios förtalt, vad han
själv upplevat under de två dagar, han vistats i det frejdade Aten.
Han hade vid sin ankomst till staden icke vilat, förrän han hunnit upp
på Pnyx' kulle och just till den plats, där aposteln Paulus måste hava
stått, när han talade till Perikles' folk om den okände guden; han
hade genom strövat alla gator och gränder, besökt både hedningar och
kristianer i deras hus. Han hade bland målningar, blommor och vaser
funnit en skön filosofinna och givit henne en vink om nasarensk
filosofi. Och oaktat allt var han likväl icke trött. Han visste, att
hans bröder skulle samlas i kalkstensbrottet, och han ville överraska
dem med sin närvaro, tala till dem och mana dem till ståndaktighet.
När tiden var inne, hade han med Batyllos och Tabita gått till de i
grannskapet samlade bröderna och systrarna. Kalkstensbrottet låg, som
vi veta, nära Batyllos' boning. Vad sedan hänt förekom Batyllos nästan
som en dröm. Han hade alltid känt sig underbart fattad av dessa möten,
dessa förbjudna, livsfarliga, lönliga, nattliga, men aldrig så djupt
som den gången. Han påminde sig det svagt upplysta valvet, de i dess
halvmörker som skuggor skymtande människorna, de med dämpade röster
uppstämda psalmerna, det sorl av förvåning, som ledsagade främlingen,
när han visade sig på talarens rum, den himmelska vältalighet, som
strömmade från hans läppar och kom sorlet att förstummas, tills
häpnaden och aningen gåvo sig luft i den från mun till mun flygande
viskningen: Atanasios! Han påminde sig, huru denna tavla hastigt
skiftade, huru män med svärd och hjälmar inträngde i församlingen,
huru lamporna släcktes och ökade förvirringen med ogenomträngligt
mörker, huru i trängseln en hand fattade hans arm och förde honom ut
ur valvet, tills han stod bland sina egna olivträd under den öppna,
stjärnströdda himmelen, upptäckande i den man, som så underbart räddat
honom och sig själv, Atanasios.

Det förekom Batyllos som en försynens skickelse, att Atanasios hade
visat sig bland de trogne i Aten, just då förföljelsen brast lös. De
tarvade att tröstas, styrkas, uppeldas för att uthärda henne. Hans
många vänners fängslande, pelarhelgonets död, upploppet, som rasade i
staden, sällade sina intryck till de förra i gubbens själ. Han var i
ett drömlikt tillstånd, vari hänförelse, lugn och värme blandade sig
med obestämd längtan.

Kommen ett stycke innanför den Akarnaniska porten, mötte honom en hop
män och kvinnor.

- Där är Batyllos. Han kommer, som om han vore kallad, hördes en röst
i hopen.

- Där är han! Där är han!

Hopen uppgav ett vilt glädjeskri vid åsynen av den gamle.

- Olivhandlaren och giftblandaren!

- Det var han, som räckte Simon den förgiftade maten.

- Nej, ropade en kvinna, det var icke han ... han bara tillredde den
... men det var Tabita, hans hustru, som lämnade den till Simon. Jag
såg det själv.

- Hören I? Anastasia har själv sett det!

- Jag såg det själv, säger jag, skrek samma kvinnliga röst.

- Död åt kättaren! Vi skola slita giftblandaren i stycken!

- Håll, gott folk, hördes en karlröst, låt det vara kvinnornas ensak!
Låt kvinnorna också göra något till Guds och homoiusions ära! Det är
just en lämplig motståndare för dem, den här.

- Bra, bra! Fram med kvinnorna! Det blir ett lustigt skådespel.

- En mot en! skrek en trasig furie, som tidigare på morgonen hade
verksamt deltagit i striden på Kolyttos. En kan göra't. Men ned med
tummarne, när han fått nog! Hör ni det!

- Ja, bara vi se hans pekfinger i luften.[1] Men akta dig själv! Gapa
icke, ty han kan slunga en förgiftad oliv i halsen på dig.

  [1] Vid de romerska amfiteaterspelen var det brukligt, att en
  gladiator, som dukat under, med uppsträckt pekfinger bad om folkets
  nåd. Ville åskådarne, att han skulle skonas, nedhöllo de tummen; i
  motsatt fall uppräckte de den.

Det plumpa skämtet hälsades med skrattsalvor.

Furien, som hade uppvecklat sin tunik, för att visa sina magra armar,
som hon färgat i blodet av de fallna kättarne på Kolyttos, steg fram
ur hopen, slängde av fötterna sina spikslagna träsandaler och tog den
ena i hand som vapen.

- Giv akt! skrek hon, i det hon närmade sig Batyllos. Det är icke dig
jag vill åt, utan dina oliver.

Denna anspelning på ett bland kämpande gladiatorer hävdvunnet skämt
lönades med nya skrattsalvor.

Batyllos hade nedsatt korgen vid sina fötter. Han stirrade med sina
skumma ögon på hopen, som slagit ring om honom, hans läppar rörde sig
och gåvo väg åt orden:

- Bröder i Kristo! Jag är oskyldig i det brott, varom I talen. Varken
jag eller min hustru har förgivit Simon.

- Nu står du icke på talarestolen, ropade det kvinnliga vidundret. Giv
akt! första hugget är mitt.

- Håll! utbrast en karl, skyndade fram och fattade furiens arm. Låt
honom tala ut! Du har icke förgivit den helige, säger du. Svär det vid
Gud!

- Vid Gud den Allsmäktige!

- Och vid den enfödde Sonen, av lika väsen med Fadern ...

- Nej, nej, vid Sonen, som är av samma eviga gudomsväsen. Jag svär
det vid honom.

Dessa ord, det förföljda kristianska partiets lösen, väckte en storm
av ursinniga rop i hopen:

- Där hör ni det: Slå ner kättaren! Slå ner honom, Kyriaka!

Kyriaka, så kallade sig furien, svängde den tunga sandalen i luften
och träffade i nästa ögonblick Batyllos' huvud, så att blodet färgade
hans grå lockar och rann nedför hans panna.

Batyllos vacklade mot trappan till närmaste hus. Ett nytt slag
sträckte honom till marken. I trots av Kyriakas gensagor, som ville
behålla bytet för sig, rusade nu hopen, som sett blod, från alla sidor
fram för att sönderslita den anfallne, som, där han låg, hade knäppt
händerna över bröstet och med försvinnande medvetande bad Stefanos'
bön för sina mördare.

Under uppträdet hade en man, som var klädd i kristianernas prästkåpa,
med hastande steg närmat sig. Han hade hört de vilda skriken och anat,
att något gruvligt förehades. Nu stod han vid sidan av den fallne,
hans stämma ljöd över sorlet, hans armar stötte de ursinnigaste
tillbaka. Hans bråda, kraftiga uppträdande och dräkten, som han bar,
lyckades verkligen att vända hopens ögon från offret på honom.

Skaran igenkände i den nykomne en medlem av det homoiusianska
prästerskapet, medtävlaren till Petros i kraftig vältalighet. Man
igenkände, oaktat den bleknade hyn och de avmagrade dragen, Teodoros.

- Jag ser, vad som är å färde, sade han, i det han upplyfte den sårade
på trappan, avkastade sin kåpa och lade henne under hans huvud. I
viljen mörda denne man. Vad har han gjort?

Den ögonblickliga tystnad, som följde på spörsmålet, bröts av en röst,
som svarade ur hopen:

- Han har förgivit den helige Simon. Han är kättare och giftblandare.
Han skall dö!

- Ja, ja! skreks i korus.

- Du vill väl icke försvara en kättare och giftblandare, hördes en
annan röst. Det vore underligt av en rättrogen präst.

- Här skipa vi endast rättvisa, sade en karl, som steg fram ur hopen.
Vi ha beslutit, att han skall dö. Dig vilja vi intet ont, men om du
hindrar oss, så svara för dig själv!

- Hindra er? inföll Teodoros och ställde sig framför den sårade, så
att han skyddade honom mot den påträngande hopen. Icke vill jag hindra
er, då I endast viljen utöva rättvisa. Långt därifrån! Jag har alltid
älskat rättvisan och deltager gärna i allt, som påbjudes av henne. Men
rättvisan kräver ordning. Ingen får dömas ohörd. Var är nu domstolen?

- Här, svarades i hopen. Här äro vi själva domare.

- Gott. Domarne äro här, den anklagade där. Men var äro den kärande
och vittnena?

- Här!

- Vad sägen I? Skulle domarne tillika vara anklagare och vittnen? Var
detta eder rättvisa? Nej, mina vänner, sådant är icke rättvisa; det är
mord, och Guds lag säger: du skall icke dräpa.

- Bah, vi ha nog vittnen, inföll en av männen. Var är Anastasia, som
med egna ögon såg, när den giftblandarens hustru räckte Simon den
förgiftade födan? Stig fram, Anastasia! Vi skola visa, att folket icke
dömer ohördan.

- Rätt, Artemon, sade Teodoros. Du skall visa, att du och de andre
icke döma ohördan, det var så du sade?

- Ja.

- Att I icke viljen fläcka edra händer med oskyldigt blod?

- Ja.

- Att I ären kristna och icke vilddjur ... det är ju så?

- Ja.

- Stig fram, Anastasia! ropades i hopen. Fram med dig! Övertyga
prästen ...

- Så att det blir slut med pratet, inföll Kyriaka med gäll stämma.

Anastasia, änkan från Dipylon, steg tvekande fram.

- Du är således vittnet? frågade Teodoros, i det han fäste sin skarpa
blick på Anastasia.

- Ja.

- Vad såg du då? Tala sanning, ty på dina ord vilar den armes liv! Se
honom och säg, om du vill ha hans blod över ditt huvud!

Batyllos hade öppnat ögonen. Hans medvetande började återkomma.

- Och innan du säger något, så än en fråga, fortfor Teodoros, på vars
avmagrade kinder en livlig rodnad hade uppstigit. Har du barn?

- Ja, jag har en son...

- Som du älskar? Är det icke så?

- Jo.

- För vars lycka åtminstone någon gång ditt modershjärta bett till
Gud!

- Ja, jag beder varje afton för mitt barn, svarade Anastasia med
svävande röst, som yppade ett vaknande av ömmare känslor.

- Minns då, vad den Evige säger: »Jag är en stark hämnare, som
straffar fädernas missgärning på barnen intill tredje och fjärde led.»
Tala nu! Vad har du sett, som ger dig rätt att kalla denne man
giftblandare?

- Jag har sett, svarade Anastasia tvekande, att hans hustru någon gång
burit mat till Simon.

- När såg du det sist?

- I solnedgången dagen före Simons död.

- Och du såg även, att maten var förgiftad?

- Det kunde jag ju icke se.

- Är detta allt vad du har att vittna?

Anastasia teg.

- Säger ditt samvete, att detta vittnesbörd är tillräckligt för att
döma den anklagade skyldig? Se honom! Se honom, den åldrige mannen,
som väntar liv eller död av dina ord! Tänk på din son och svara nu på
min fråga!

Anastasia fortfor att tiga. Hon tvekade, hon kämpade med sig själv.
Men när hon i hopen bakom sig förnam nya, otåliga, hotande rop och
fruktade, att det blodtörstiga packet skulle rusa fram och sönderslita
offret ... när hon såg mordlystnadens föremål, som med halvt
medvetslös blick stirrade i hennes ansikte, då kunde hon icke längre
motstå intrycket av Teodoros' ord och sin egen bättre natur.

- Nej, nej, jag kan icke taga hans blod på mitt samvete. Jag tror, att
han är oskyldig ... jag kan ingenting vittna ... Han är oskyldig ...
Jag tror det ... hören, I vänner, jag tror, att han är oskyldig ...
och ingen får taga hans liv, innan han tagit mitt.

Detta ropade Anastasia. Hennes samvete och hennes kvinnliga känslor
voro väckta. Svindeln, som drivit henne att förena sig med de
blodtörstiga hoparne, var svunnen. Hon såg nu allt som med andra,
klarare ögon. Hon kastade sig ned vid sidan av den sårade och fattade
hans hand.

Segern började luta till Teodoros' sida. Det gällde att gripa
ögonblicket för att vinna den.

- Artemon, sade han, du, som icke vill döma någon ohördan, som ej vill
sudla samvete och händer med oskyldigt blod, se, vittnet trycker den
anklagades hand och vill med sitt liv värna hans. Vad säger du om
detta vittnesmål?

- Jag trodde, att hon sett mer, svarade karlen. Det är nog möjligt,
att Batyllos är oskyldig. Också har jag icke rört honom med ett
finger.

Artemon var icke den ende i hopen, hos vilken eftertanke och en
mänskligare sinnesstämning började få inträde. Men där funnos andra,
hos vilka förföljelseraseriets svindel dränkte alla tankar, alla
känslor i blodtörstens, och åter andra, som voro mäktiga av åtminstone
denna tankegång: Det är omöjligt, att de blodsdomar, som vi i dag
fullbordat, skulle vara orättfärdiga; det är omöjligt, ty det vore
förskräckligt. Vi ha gjort oss skyldiga till så många grymheter; vi ha
mördat barn i deras mödrars famn; vi ha icke skonat ålderns grå hår.
Om samvetet en gång skulle tillräkna oss allt detta ... nej, det vore
för mycket ... vi måste ha handlat rättfärdigt ... och vad vi gjort
har ju skett i Herrens namn, för den rena läran, för bekännelsens
enhet.

Det var dessa, som i Teodoros började rädas sitt eget samvete. De
ville tysta honom, och om de själve, sedan detta mått av eftertanke
börjat vakna, icke längre skulle mäktat bära hand på den sårade
gubben, så funnos andra, som icke skulle tveka att med ett nytt
bloddop styrka rättfärdigheten av deras förehavande.

Fördenskull invände de, i det de trängde in på Teodoros:

- Men han är kättare. Det är nog för att förtjäna döden. Lagen själv
dömer kättare till döden, när de sammanträda till gudstjänst. Femtio
atanasianer skola ju i dag enligt lagens dom dö under bilan.
Skarprättaren för sig och vi för oss. I dag skipar folket rättvisa.
Här äro vi alla vittnen. Han är känd av alla som en hårdnackad
kättare. Han svor nyss, att Sonen är av samma väsen med Fadern. Det är
nog. Gå undan, präst! Svara för dig själv, ifall du hindrar oss!

- I haven då beslutit, att han skall dö? sade Teodoros med en röst,
som darrade av rörelse. I som bekännen Kristi namn, I haven då intet
medlidande?

- Han är kättare!

- Se, han liknar en, som ligger på vägen, slagen av rövare.
Kristianer, jag talar icke till er. Jag ropar till Gud, att en
samaritan, en hedning måtte vandra här förbi! Hans ögon skola skymmas
av tårar, han skall icke fråga om den olycklige är en kättare, utan
endast se, att han är en nödställd broder; han skall förbinda de sår,
som I slagit, och bära den arme på skuldrorna till sitt hus ...

- Prästen pratar omkull er, karlar, inföll Kyriaka med skarp röst.
Hören I? Han påstår, att vi äro sämre än hedningar och samaritaner.
Skola vi tåla sådant? Han påstår, att blodet, som du har på handen
där, Timoteos, är oskyldigt blod; att blodet, som stänkt dig i synen,
Alexios, är oskyldigt blod; att blodet, som färgat de här armarne
(Kyriaka sträckte sina armar i luften), är oskyldigt blod. Och ändå
var det på Kolyttos, vänner, där hundratals rättrogne ihjälslogos af
kättarne! Sen I, vänner, sen här ... (Kyriaka drog ned tuniken kring
sin knotiga hals) ... sen I, att jag är blodig på min hals? Sen I
såren där? Det är märken från Kolyttos, det är märken av oskyldiga
kättaretänder, av en liten fördjävlat oskyldig kättarunges tänder, som
ville bita halsen av mig, när jag i Guds och homoiusions namn
avfärdade hans kätterska till mor. På Kolyttos, vänner, ha de
oskyldiga kättarne mördat edra fäder och söner. På Kolyttos stredo
kejsarens egna soldater mot de oskyldiga kättarne och bortburo efter
stridens slut de oskyldiga kättarehuvudena på kejsarens egna lansar.
Kejsaren måtte vara en stor brottsling, som förföljer oskyldiga, och I
måtten vara idel uslingar, sämre än samaritaner, hedningar och hundar,
eller också är denne präst en lögnpräst, en hemlig atanasian, som
förtjänar döden. Ären I fega, karlar? Skola käringarna fram i spetsen
för er? Bort med honom! Slå ned honom! Han förnekar bekännelsens
enhet, ty han försvarar kättarne! Bekännelsens enhet, den enda
allmänneliga kyrkan, vänner! Bort med prästen, slå ned lögnprästen!

Hennes ord hade återtänt fanatismen. De ursinnigaste i hopen rusade
fram för att kasta sig över sitt offer. De fattade i Anastasia, som
skylde gubben med sin kropp, och sökte rycka henne bort. Andra rusade
emot Teodoros och stötte honom tillbaka; men kraftig och beslutsam som
han var, återvann han gång efter annan sin post, avvärjde de slag, som
voro måttade åt Batyllos, och kämpade som för sitt eget liv, ensam mot
en övermakt av människolika vilddjur.

Nu sprängde en ryttare, klädd som kejserlig kurir, över gatan. Han kom
från Akarnaniska porten. Folket hörde icke hans rop att giva rum. Han
drev på hästen in i massan. Hästen stegrade sig. Ryttaren svor och
utdelade slag till höger och vänster med fästet av sitt svärd.
Uppmärksamheten riktades på honom. Teodoros nyttjade ögonblicket.
Dörren till det hus, vid vars trappa detta uppträde förefallit, var
stängd, men icke läst. Hon sprang upp för en stöt av hans hand.
Teodoros fattade Batyllos under armarne och drog honom in i förstugan.
Anastasias passiva motstånd och Artemons tvetydiga uppförande, som,
medan han fattade tag i Batyllos, knuffade undan de närstående,
underlättade denna handling. När ryttaren kommit förbi, voro prästen
och kättaren försvunna och dörren bommad bakom dem.

Klockorna i storkyrkan började ringa. De kallade till gudstjänsten.
Hopen, som annars skulle stormat huset, hade att välja. De vildaste,
med Kyriaka i spetsen, försökte bryta upp dörren, medan det stora
flertalet skingrade sig och ilade bort för att icke komma för sent. Än
ett gagnlöst lopp mot dörren, och med några förbannelser skyndade de
övrige åt samma håll.

Gudstjänsten förenade så många homoiusianer, som storkyrkan kunde
rymma. Men det var endast ett ringa antal i jämförelse med de massor,
som voro i rörelse. Vid samma tid, som det nyss skildrade uppträdet
vid Akarnaniska porten ägde rum, hade den regelbundna väpnade styrkan,
understödd av en talrik folkmassa, gjort ett angrepp på de i Piræus
förskansade atanasianerna. Det tillbakaslogs så kraftigt, att
anföraren, för att med utsikt på framgång våga ett nytt, äskade
förstärkning av en centuria bland de fyra, som under tribunen Pylades'
befäl voro uppställda i grannskapet av storkyrkan och ännu icke
deltagit i striden. Pylades avsände den begärda centurian, men med
order att icke förnya angreppet. Man borde inskränka sig till att
omringa det av atanasianerna innehavda kvarteret, för att hindra dem
mottaga förstärkningar, som kunde göra dem vådliga och sätta dem i
stånd att ifrån försvar gå över till anfall. Denna avvaktande hållning
borde man iakttaga till inemot aftonen. Det var nämligen biskopens
uppsåt att ordna homoiusianernas massor och väpna dem ur arsenalerna.
Han ville i egen person och följd av sitt prästerskap företaga ett
avgörande angrepp på kättarne med de rättrognes hela samlade och
ordnade styrka.

Till följd av denna order vart den stridslystna massa, som från staden
strömmade till Piræus, avtackad. Sedan hon lugnats med utsikt på
aftonens bardalekar, återvände hon till staden, förstärkt med
avskummet i Piræus, och med sina rysliga troféer från Kolyttos i
spetsen. Det var en vridrig åsyn skaran företedde, där hon vältrade
fram emellan de gamla, halvförfallna murar, som förenade Aten med dess
hamnstad. Psalmer och slagdängor skrålades om varandra, och högt över
oväsendet ljödo de outtröttliga ropen: Död at giftblandarne!

Men bland dessa rop förnummos nu för första gången andra, i början
höjda av några få röster, därefter av flera, slutligen tävlande i
styrka med de förra:

- Död åt de hedniska hundarne, avgudadyrkarne!

- Ned med kristendomens fiender! Hämnd på ärkehedningen! Krysanteus
har smädat Kristus! Hämnd på ärkehedningen!

Uppträden, som föreföllo under tåget till staden, läto ana, att nya
elementer hade förenat sig med de förut verksamma. Massan började
plundra. Köpmansbodarna, som funnos i de långa portikerna å ömse sidor
vägen, uppbrötos och tömdes.

Piræiska gatan utmynnade till torget. I dag låg en tung och mulen
himmel över denna sköna, minnesrika plats. Pelarrader och stoder
syntes längta efter den förintelse, som är fullständig, när formen är
stoft och stoftet spritt av himmelens vindar.

De voro nu ingenting annat än spöken från en förgången tid och ägde
ingenting gemensamt med människovarelser liknande dem, som bildade de
nu annalkande mörka, oroliga vågorna.

Zenons lärjungar hade, som vanligt, samlats i målningsgalleriets
pelargång. Mitt under de stormar, som brusade genom världen och
skakade hennes hörnstenar, under den förskräckliga kampen mellan
massor, som offrat mänsklighetens gudagivna gåvor, förnuft och vilja,
på altaret åt den avgud, som nämndes Tron, den döpte Molok, som
kallades Bekännelsen, för att sedan viljelösa drivas hit och dit av
egna och andras rysliga lidelser--mitt under detta såg man kring en
gammal Stoas filosof några män och ynglingar samlade för att lyssna
till ord om sedlig självbestämmelse, om viljans seger över jordiska
böjelser och jordisk fruktan, om människosjälens kraft att genom sig
själv förädlas och genom dygden varda en spegelbild av Guds andes lugn
och harmoni.

Det var denna lära, som fläktade storhet genom hedendomen, som fyllde
Plutarkos' hjältegalleri med en rikedom av härliga män, en rikedom,
samlad endast från tvänne Medelhavsländer, och likväl sådan, att det
första årtusendet av kristlig odling, omfattande talrika folk, synes
nästan som ett missväxtår på stora människor i jämförelse med honom.

Medan det homoiusianska packet drog förbi, genljöd torget av
mångfaldiga rop, och bland dem:--Död åt avgudadyrkarne, hedningarne,
kristendomens fiender! Torgets stoder överhöljdes med stenregn; man
såg här och där de mörka hoparne kräla upp på fotställen, såg
stoderna, som de buro, krossas under slag av klubbor och stänger; men
eget nog, de hedniska männen i målningsgalleriet vordo icke föremål
för raseriet, man åtnöjde sig med att slunga skymford till dem. Deras
lugn kunde väl icke vara mäktigt nog att göra intryck på den
mordlystna skaran; men det fanns till och med hos pöbeln en ärvd
vördnad, en skygg aktning för järnmännen i Stoa.

Hoparne delade sig åt alla de gator, som ledde från torget. Den
starkaste drog till Tripodgatan, till Krysanteus' hus.

En man, som länge vandrat av och an utanför Perikles' Odeion,
avlägsnade sig därifrån vid hopens annalkande. Han hastade till
Pylades och underrättade honom om vad han sett och hört. Kort därefter
satt samme man till häst och sprängde bort genom dubbelporten.

Han var minst det tionde budet, som Pylades denna förmiddag sänt till
Lysis' villa.

Pylades hade börjat sin bana som frigiven son till en av Annæus
Domitius' slavar. Sedan han valt krigarståndet, hade han under Annæus'
skydd stigit tämligen hastigt till den värdighet han nu innehade. Hans
skaplynne, som lämpade sig för tidsförhållandena och förstod begagna
dem, lovade honom en lysande bana. Han hade emellertid förknippat sitt
öde med Annæus Domitius', tills det som ett moget äpple skulle falla
från modersträdet, som utvecklat det. Mognadstiden var ännu icke
kommen. Pylades hyste djärva förhoppningar om Annæus Domitius' framtid
och nästan omätliga om sin egen. För närvarande var han ett verktyg,
på vars duglighet och trohet prokonsuln kunde lita.

Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit
till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av
prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom
Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom
dubbelporten.



FJORTONDE KAPITLET.

En orgie.


I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln
underkastat hans vänskap.

Han, Karmides, hade verkligen satt sig upp på kappadokiern Akilleus
och mitt i natten ridit ut till Lysis' villa för att hugsvala den
bekymrade.

Vid framkomsten rådde i villan den djupaste tystnad. Sömnens hulda
genius förde där sin vallmospira. Gästerna slumrade, envar inom sin
dörr, i den långa aulans pelargång. Till och med den djupt bekymrade
njöt en efterlängtad ro. Det hade varit grymt att störa honom.
Karmides lät visa sig till den för honom bestämda sängkammaren, och
snart var även han försänkt i drömmar. Han drömde om Rakel och
Hermione, om blodiga gatstrider, om olyckliga tärningkast, om
fordringsägare och självmord.

Morgonstjärnan slog upp ögat, och i köksvärlden rådde den livligaste
verksamhet. Vid pass två timmar därefter vaknade Karmides vid tonerna
av en ljuv musik. Med den blandade sig Praxinoas stämma; hon grälade
på slavinnan, som friserade hennes hår. Medan Karmides lyssnade till
dessa ljud och förbannade de usla drömmar Annæus Domitius hade
beställt för sin gästs räkning, infunno sig slavar, som buro honom i
badet. Badet var yppigt, vattnet lagom varmt och mängt med ljuva
parfymer, frottörerna mästare i sitt slag, som borde kunnat återgiva
en gubbes lemmar ungdomens spänstighet. Karmides kände sig föryngrad
under deras händer och mäktig av alla möjliga epikureiska vapendater.
Från badet bars han till ett rum, där konstnärer av olika slag väntade
honom, konstnärer av rakkniven, friserkammen och toalettpenseln. Han
teg och förtrodde sig lugnt åt sitt ödes blida makter. Samtliga
artisterna utförde sin sak väl. Rakkniven fördes av den lättaste hand,
lockarne uppmjukades med ambrosia och ordnades à la Foibos Apollon,
toalettpenseln gjorde strecket, som höjer ögats glans, varefter
Karmides ifördes kitonen och sandalerna och visades till
samlingsrummet.

Här väntades han av de andra gästerna, som var för sig undergått samma
behandling. De kunde således icke vara annat än morgonfriska. Också
var hugsvalelsen redan i full gång. Karmides hörde på avstånd skratt
och glada röster.

Ett samkväm, som började så tidigt på morgonen, var någonting ovanligt
och retande. Samtliga de närvarande uppträdde i morgontoaletter, bland
vilka damernas utmärkte sig för genomskinlighet. Damerna voro av två
slag: de ständiga och de tillfälliga. De ständiga voro Myro och
Praxinoa; de tillfälliga voro två unga syriska slavar, som den
kvinliga kitonen och de efter senaste damemodet friserade lockarne
klädde väl. Mellan dessa olika slags damer visade sig under samtalets
gång intet spår till avundsjuka, men många av stark dragningskraft och
växande förtrolighet. Och när inga missljud från detta håll störde
glättigheten, varifrån skulle de då komma?

Vi veta, att dagen var mulen, men även om morgonsolen skinit med sin
klaraste glans, skulle svårligen en stråle funnit väg genom de tjocka
tapeterna för salens fönster. Rummet upplystes av lampors festliga
sken.

Ej heller fanns, sedan två till tre timmar förflutit, någon i
sällskapet, om icke Annæus Domitius, som påminde sig, att det var full
dager därute. Därtill bidrogo ej endast lamporna, utan än mer de
ljuva, förrädiska viner, varmed man flitigt fyllde de kransade
bägarne.

Samtalet fortgick naturligtvis allt livligare, allt mer sprittande.
Karmides hade öppnat det med en gäspning, det sista spåret av en
orolig natt; Olympiodoros med en poetisk utgjutelse över morgonen och
morgonrodnaden, företrädesvis den, som strålade på de fyra damernas
kinder.

Annæus Domitius, den av statsgöromålen nedböjde, var icke otacksam för
sina gästers bemödande att förströ hans sinne. Hans glättighet växte
med de övriges. Vi vilja anmärka, att Annæus Domitius bland nyktra
människor var prokonsul, patricier och romare; själve hans förtrogne
unge vän Karmides påminde sig blott ur dimman av grundliga rus en
faunartad Annæus Domitius. Men en sådan fanns och väntade blott på
tjänligt tillfälle och lämplig omgivning för att avkasta masken och
framträda i hela sin befängdhet. Under hovmannen dolde sig en
naturmänniska, som, när hon släpptes lös, gav sig luft i den
tokigaste, mest otyglade munterhet.

Emellertid voro de bud, som Pylades avsände till villan, emottagna av
en slav, och chiffertavlorna, de medförde, överlämnade till
prokonsuln, som läste dem, utplånade det skrivna med sin stylus, drack
och skämtade, utan att deras innehåll syntes kvarlämna en allvarsam
tanke på hans feta, skinande och leende ansikte.

Han drack, kredensade pokalerna åt Myro och Praxinoa, skrattade,
berättade kärlekshistorier och skämtade plumpare, ju större verkan
vinet och munterheten visade sig ha utövat på hans gästers livsandar.

Rodnaden, som färgade hans kinder, steg småningom över hans panna och
övergöt den kala hjässan med varm cinnoberglans. Hans huvud liknade en
mogen, svällande druva. Men detta förebud till faunens snara
framträdande röjde sig icke, innan de andra gästerna börjat tillåta
sig friheter i ord och gärning, för vilka lamporna borde slocknat, om
de ägt den ringaste känsla av blygsamhet.

Musiken, som utfördes av osynliga konstnärer, tycktes följa
ingivelserna från den ande, som livade sällskapet. I början ljuv och
smäktande, vart den allt livligare. Myro, Praxinoa och de syriska
slavarne, som voro dansare till yrket, fattades av rytmen, sprungo upp
och kringsvävade varandra i dansar, som förmälde bajadärens luftiga
rörelser med backantens vilda lust.

De unga männen, som vilade på sina soffor och åsågo dansen, kunde icke
motstå begäret att deltaga. Genom en hemlighet, som endast prokonsuln
och festens osynliga tjänsteandar kände, var musiken beroende av hans
vilja. Hon spelade upp Kalabis, hellenernas cancan, en dans, som
atenarne sällan dansade, utom vid tillfällen sådana som detta. Annæus
Domitius, som avkastat rosenkransen från sin kala hjässa och påsatt en
yvig murgrönskrans, förenade sig med de övrige. Han figurerade mot
Praxinoa. Silenen var färdig. Hans väldiga mage syntes, i stället för
att vara en börda, tjänstgöra som en luftfylld blåsa hos simmaren. Han
rörde sig på hälarne och var outtömlig på barocka åtbörder, som han
förstod att para med en vighet, ett tillgjort allvar och en strävan
till behagfulla rörelser, som i sin helhet väckte den ursinnigaste
munterhet och upplöste det hela i ett samfällt skallande skratt.
Dansen kom ett ögonblick att stanna. Annæus Domitius påtog en min av
komisk förargelse; han låtsade vara stött, kastade sig i en soffa,
torkade sin svettiga hjässa och inskränkte sig till att som åskådare
njuta av dansens fortsättning.

Under allt detta hade hans tankar endast tillfälligtvis varit
frånvarande från Aten och de händelser, som där föreföllo. De bud, som
Pylades skickade, satte honom i stånd att steg för steg följa deras
utveckling. Ju längre det led på förmiddagen, dess mödosammare, i
trots av vinet och sällskapet, vart det för Annæus Domitius att tygla
sin otålighet, som började övergå till verklig oro, och detta ehuru
han visste, att Pylades ställt allt på bästa möjliga sätt.

Emellertid hade Pylades' sista brev innehållit dessa lugnande ord:

»Biskopen har gillat mitt förslag att låta vapnen vila i Piræus till
aftonen. Pöbeln står således till vårt förfogande. De våra äro
blandade i massan, och det kan ej fela, att hon snart tågar tillbaka
till staden. Krysanteus är i sitt hus, som han öppnat till fristad för
en mängd atanasianer. Detta blir en ny orsak till vad som i alla
händelser skall ske.»

Dessa ord voro, som nämnt, lugnande för Annæus Domitius. Men han
fruktade ännu, att det förberedda slaget skulle måttas för sent, och
för sent vore det, när Petros efter gudstjänsten finge lediga händer
och kunde utskicka sina präster som självskrivna ledare av hopen.
Dessa skulle otvivelaktigt avvärja faran från Krysanteus och rikta
pöbelns raseri åt andra håll.

Efter dansens nöjen kommo bordets. Villans arkimagirus[1] hade utvecklat
en förmåga, som bidrog att hålla sällskapets stämning på höjdpunkten.
Själva tärningarna, som under desserten framhades, slogos ur brädet av
det ystra glammet. Gästerna betjänades av utvalda slavgossar, vilkas
långa lockar Olympiodoros föredrog framför servetten, när han mellan
rätterna torkade sina med parfymerat vatten övergjutna händer.
Konversationen var icke blott yster utan gudlös. Förgäves påminde
Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen,
att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse;
man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle
giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu
ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över
sällskapets huvuden.

  [1] Mästerkock.

Man grinade åt den dumma tron på själens odödlighet och prisade den
visa lära, som bjuder att leva, så länge man lever. Man var nio vid
bordet; man ropade på den tionde, på benrangelsmannen. Och
benrangelsmannen, som var redo, emedan han, där gästerna så fordrade,
aldrig borde saknas i ett välförsett och gästfritt hus,
benrangelsmannen infördes och fick säte mellan gästerna, på en av de
svällande vilosofforna kring bordet. Man kransade honom, man förde
bägaren till hans mun och hånade honom, emedan han icke kunde dricka.

Härunder inträdde taffeltäckaren, viskade något i sin herres öra och
gick.

Annæus Domitius steg upp, tog en slev och slog henne kraftigt emot den
stora, mitt på bordet bland dessertens läckerheter stående bålen, till
dess han med denna infernaliska ringning slutligen lyckats tilltvinga
sig sällskapets öra.

Han lade bort murgrönskransen, tog en min av allvar och värdighet och
sade:

- Barn, jag nämnde nyss ett ord om teologisk övertygelse. Det ordet
var allvarligt, alltför allvarligt för att ej varda en förbisedd
främling bland de skalkaktiga, vingade kupidoner, som fladdra från
edra läppar. Jag älskar glädjen, mina barn, men glömmen ej, att jag är
katekumen! Själv påminnes jag härom genom ankomsten av denne magre,
lugne, tigande, högtidlige gäst, vars köttlösa panna I kransat med
ängens rosor, till vars mun, som döden förseglat och förruttnelsen
åter öppnat, I fört den fradgande pokalen. Han tiger och talar dock
med tveggehanda tungomål. Till er, världens barn, säger han: njuten,
medan tid är, ty I skolen en gång vara lika hålögda, köttlösa, kalla
och stumma som jag. Till mig är hans språk ett annat. De tomma
ögongroparna hava blickar, som fråga mig: vad gör du här? Mina barn,
denna fråga, riktad till en katekumen, är förebrående och hotande. Hon
förskräcker mig väl icke, men hon nödgar mig gå. Jag vördar glädjen
och erkänner nöjets konungsliga rättigheter. Jag erkänner dem, även
när det rasar som tyrann. Jag erkänner dem, men lämnar, lik Petus,
rådkammaren, tills det åter för sin spira med sansad hand. Hellre än
att göra uppror avlägsnar jag mig. Därmed fredar jag tillika min
katekumeniska känsla och min teologiska övertygelse. Jag går för att
återvända, när samtalet, som nu synes mig male præcinctum, illa
gördlat, ordnat sin kiton i blygsammare veck. Det är på detta sätt jag
löser det stora problem, som jag gjort till uppgift för en levnads
forskning, huru nämligen förena levnadsglädjen med katekumenens
plikter, huru iakttaga de skyldigheter, som åläggas mig av min tro,
samma tro, som det höga och heliga majestätet, Konstantius Augustus,
min kejsare och herre, så varmt bekänner, och som därför bör stå högt
över varje inkast--huru, säger jag, förena dessa skyldigheter med
njutningen av ett sådant förtjusande umgänge som edert.

Annaus Domitius hade talat ut. Han tömde sin bägare och avlägsnade
sig.

- Vid Dionysos, en härlig förevändning för att gå och intaga ett
vomitiv![2] utbrast Karmides.

  [2] Ett bland romerska rumlare vanligt medel, varmed de satte sig i
  skick att förnya dryckeslaget.

- Där ha vi orsaken. Gissat! Riktigt! ropade de andre.

- Älskliga Myro, fortfor Karmides, när han talade om en illa gördlad
kiton, så anspelade han väl icke på din?

- Nej, han anspelade på Praxinoas, inföll Olympiodoros; Praxinoa, du
förstår alls icke konsten att ordna din kiton; jag vill nu genast lära
dig både de mycket blygsamma och mindre blygsamma vecken, så att du
hädanefter kan skilja mellan båda slagen samt undgå att såra såväl en
katekumenisk känsla som en teologisk övertygelse.

- Praxinoa, inföll Karmides, tag icke Olympiodoros till lärare! Hans
konst att ordna en kiton är förmodligen icke större än hans konst att
dikta ett epigram. Häng en kiton över vår vän, benrangelsmannen, och
låt honom förevisa de mer och mindre blygsamma vecken på denne!

- Hu, vilket skämt! utbrast Myro. Palladios, giv mig bägaren och låt
mig nedskölja det i vin.

- Se här! Din skål, väninna! Karmides, vad lider tiden?

- Tiden? Vem talar om tiden här? Överlämna det ordet åt människorna.
Det passar icke för oss odödliga gudar.

Fast står evigt Olympen, där gudarne äga sin lugna hemborg. Av stormar
den ej omskakas; av skurar ej sköljes; aldrig av snö den skyles;
beständigt en ljusare luftkrets välver omkring den, och klart omflyter
dess hjässa ett skimmer.

Där förlusta sig dag från dag lycksalige gudar.[3]

  [3] Homeros.

- Mina vänner, fortfor Karmides, sträckande sig i sin soffa, låt oss
komma överens därom, att vi äro gudar och lyckligare än gudar. Till
slut beror alltsammans på överenskommelse. Varför skulle vi då icke
göra oss lyckliga och odödliga?

- Överenskommet! En skål för vår odödlighet!

- I vår egenskap av gudar äro vi ingalunda nyfikna, mina vänner.
Annars skulle vi måhända fråga: huru ser det ut vid denna timme i
Aten? Men jag förmodar, att ingen av oss faller så platt ifrån Olympen
ned på den usla jorden. Således: en skål för Aten! Må det försvinna
från jorden!

- Och taga våra fordringsägare med sig!

- Aten! Vad är Aten? En skål för jorden! Må hon sedan sönderfalla i
atomer! Må hon försvinna under våra fötter!

- Myro, här är plats på soffan vid min sida! Lägg dig här, medan
jorden försvinner under oss. Beklagligtvis, Myro, är det egentligen
icke du, som jag önskar i min famn, när jag nu svävar etern över en
förintad värld. Men det betyder föga: i mörkret försvinna alla
skiljaktigheter. Ut med lamporna!

- Jag frågar än en gång, vad tiden lider, stammade Palladios, rusig
som de andre, ty då jag nu är gud, vill jag vara en ordentlig gud med
goda borgerliga husvanor, som släcker min lampa vid midnattstiden,
aldrig förr och sällan senare. Vad lider tiden, frågar jag?

- Det lider över midnatten.

- Nåväl, ut med lamporna! Var är Praxinoa?

-Inga närgångna frågor! svarade Olympiodoros. Men benrangelsmannen
finns på sin plats, Palladios. Midnattstiden är förliden. Jag är
sömnig. Ut med lamporna!

-Nej, nej, vi skola dansa. Varför har musiken tystnat? Spela upp
Kalabis, Kalabis!

- Vem begär Kalabis?

- Benrangelsmannen.

- Giv mig en friskare krans!

- Tag benrangelsmannens!

- Kalabis! Jag figurerar mot min unge syrier. Kalabis!

- Fyll min bägare!

- Tag benrangelsmannens!

- Slavar, ut med lamporna!

- Slavar, spelen upp Kalabis!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis!

Sedan ropen och det allt oredigare samtalet fortgått en stund på detta
sätt, återvände Annæus Domitius till sina gäster. Han hade i aulan
väntats av den kejserlige kuriren. Det brev, som denne medfört, bar
prokonsuln av Akaja nu i sin gördel. Det låg i detta ögonblick i hans
anlete och väsen något, som förut icke varit synligt där, något
alldeles motsatt den nyss försvunne silenen.

- Mina vänner, sade han, ödet var starkare än min skyddsvakt. Min
ämbetsplikt kallar mig till Aten, där ett förskräckligt upplopp
sköljer gatorna med blod ...

- Bah, låt kristianerna sönderslita varandra! avbröt honom en av
gästerna.

- Varandra? Ja, varandra och er! Staden genljuder nu av ropet: död åt
avgudadyrkarne!

- Bah, låt dem ropa!

- Låt Aten brinna!

- Låt dem i fred slå ihjäl våra fordringsägare! Vad vidkommer det dig?

- De ropa väl även: död åt judarne, som korsfäst vår Gud!

- Död åt judarne! Död åt hela människosläktet!

- Ut med lamporna!

- Kalabis, Kalabis, I slavar!

Den ende i sällskapet, som lyssnade till prokonsuln, var Karmides. Han
sprang upp från sin soffa och utbrast:

- En häst och en mantel: jag följer dig till staden!

- Vänner, ropade Annæus Domitius över sorlet, för prokonsuln över
Akaja går det icke an att låta Aten brinna, om han kan släcka branden,
vore det även med sitt blod. Aten, det härliga, minnesrika! Aten,
vetenskapens och konstens amma! Aten, kejsarens ögonsten! Mina gäster,
jag måste lämna er ... kommen efter till staden ... där skola vi
fortsätta festen. Här återstå endast två skålar. Upp och fatten
bägaren! Upp, du slöa, likgiltiga, fördärvade ungdom! Upp envar, som
ännu älskar fädernas minnen! Bägarne, bägarne! En skål för de gamla,
evigt unga gudar!

- Hör på katekumenen!

- Tyst, här finns ingen katekumen! ropade Annæus Domitius. Gudarnes
skål!

Han tömde sin bägare. De rusiga gästerna följde föredömet. Karmides
betraktade Annæus Domitius med förvåning. Han kände denne och anade
plötsligt av hans uppförande, hans hållning, tonen i hans röst, att
något utomordentligt hänt eller förestod.

- Sista skålen, men den främsta av alla! ropade Annæus Domitius, i det
han fattade den väldiga, mitt på bordet stående bålen. I botten,
tömmen den i botten för världens herre, Roms kejsare, Julianus
Augustus!

En dödstystnad uppstod. Karmides fattade Annæus Domitius i armen och
viskade:

- Vet du, vad du säger? Eller vad har hänt?

- Tyst, tyst! Han är rusig. Han talar huvudet av oss! Förbannelse!
Slavarne ha hört hans rop. Vi äro förlorade.

Gästerna hade plötsligt blivit nyktra. De viskade och betraktade
varandra med förskräckta blickar.

- Vad? utbrast Annæus Domitius. Vad betyder denna tystnad? Står jag
bland rebeller? Jag svär vid Julianus' namn att lägga samtliga edra
huvuden för mina fötter, och det före solnedgången, om I neken att
dricka skålen för vår rättmätige kejsare, sanctissima majestas,
dominus Augustus Julianus, Imperator, pontifex maximus, pater patriæ,
restitutor orbis!

Han förde bålen till sina läppar och slängde den i golvet. I samma
ögonblick öppnades dörren, en röst sade:

- Din häst är framme.

- Här ditt svärd och din regnkappa.

Kammarslaven fäste svärdet vid sin herres gördel och manteln över hans
skuldror.

Annæus Domitius ilade ut, besteg sin Akilleus och red bort.

--------------------

På vägen mötte honom det sista bud, som Pylades avsänt. Prokonsuln
höll in sin häst och genomögnade brevtavlan, som innehöll följande
ord:

»En talrik folkmassa närmar sig Tripodgatan, då jag skriver detta. Man
ropar, att Krysanteus smädat Kristus.»

Annæus Domitius manade på sin häst.

- Förbannelse över Pylades! Tio tusen lansar i pöbeln! Om jag skulle
komma för sent för att rädda Krysanteus! O, min Akilleus, om du nu
hade vingar! Min fördömda fetma! Här gäller rida till sig konsulatet
eller knäcka halsen på försöket.

------------------

Då Annæus Domitius red in på Tripodgatan, var hon uppfylld av
människor.

Men dessa iakttogo en stillhet, som förvånade honom. Vad betydde det?
Hade han kommit för sent?

Däruppe på översta sluttningen av Akropolis stod en skara bävande
åskådare, Krysanteus' trosvänner. Annæus Domitius förbannade deras
feghet; de hade måhända, utan att röra sig från stället, sett hans hus
stormat, honom själv och hans dotter, den av hedningarne älskade
Hermione, sönderslitna av fanatiska kristianer. Och ändå skulle ett
plötsligt angrepp av en beslutsam skara, nedstormande från denna höjd,
hava krossat den sammanpackade hopen på gatan där nedanför.

Prokonsuln hade dragit kåpan tillbaka för att vara igenkännlig för
massan. När han banat sig väg ett stycke genom hopen och närmat sig
arkontens hus, där trängseln var starkast, såg han framför porten en
man till häst, omgiven av soldater, vilkas spjut och hjälmar syntes
över hopen. Ryttaren var Pylades.

- Giv rum för prokonsuln av Akaja! Vad är å färde? Vad betyder denna
folkskockning? Giv rum i kejsarens namn!

Annæus Domitius ropade detta och lyfte över sitt huvud en brevtavla,
på vars skulpterade och förgyllda ram man igenkände ett kejserligt
dekret eller en regeringsskrivelse.

- Leve Annæus Domitius! skreks i hopen, ty prokonsuln föreställde
homoiusian och hade alltid bemödat sig om mängdens gunst. Leve
prokonsuln av Akaja! Leve homoiusion!

Dessa rop efterträddes omedelbart av andra, som höjdes längre bort på
gatan:

- Ut med kättarne! Död åt hedningarne!

Den tystnad massan iakttagit vid prokonsulns ankomst hade endast varit
tillfällig. Man hade lyssnat till en präst, som just i det ögonblicket
slutat att tala till folket. Prästen hade nu försvunnit genom dörren
till Krysanteus' hus.

- Annæus Domitius! mumlade Pylades, när han på avstånd upptäckte
honom. Han här? Vad betyder detta?

Men när tribunen strax därefter tillika upptäckte vad det var, som
prokonsuln lyft i handen, fattades han av en aning.

Han red prokonsuln till mötes genom hopen, som i dennes närmaste
omgivning hade tystnat vid åsynen av den vördnadsbjudande tavlan,
förkunnaren av Guds smordes vilja, medan på längre avstånd ropet: ut
med kättarne! fortfor och vart starkare.

- Pylades, utbrast prokonsuln i viskande ton, fattande tribunens arm,
vad har hänt? Kommer jag för sent? Vad har man företagit mot
Krysanteus?

- Lysande och ädle herre, ni kommer tvärtom för bittida ...

- Fort, svara mig, lever han?

- Vår plan är i sista stunden fördröjd ...

- Fördröjd? Vilken plan är fördröjd?

- Ammianus Marcellinus hör massans rop, förstår dess uppsåt, ilar till
kyrkan, underrättar genom en diakon Petros ...

- Förbannelse över dina långa omsvep! Jag begriper icke ett ord av vad
du säger. Lever han ännu, frågar jag!

- Petros sände mig hit att skydda hans hus, jag kommer, medan hopen
gör min av att storma det, en präst ledsagar mig, prästen talar till
folket och lyckas åvägabringa underhandlingar, folket fordrar till en
början de i huset varande kättarnes utlämnande, underhandlingen
fortgår i detta ögonblick ... och vi äro här för att till sista man
försvara arkontens liv ...

- Prisad vare min lyckliga stjärna! Den ädle Krysanteus!

- Ah! mumlade Pylades bleknande, jag börjar förstå ...

- Underhandlingarna äro slutade, fortfor Annæus Domitius med höjd
röst. Vad betyder detta oväsen, dessa rop, denna folksamling? Vad har
hänt under min frånvaro? Är ett upplopp å färde? Vågar man störa
lugnet, kränka lagarne, förakta kejsarens majestät?

- Lysande och ädle herre!

- Jag överlämnade, därtill pliktig, förfogandet över trupperna åt
biskopen av Aten. Har han brukat dem till att störa i stället för att
upprätthålla ordningen? Nåväl, det är prokonsuln av Akaja, som i sista
hand är ansvarig för lagarnes helgd och upprätthållandet av kejsarens
myndighet. Jag återtager mitt befäl. Hopen skall avlägsna sig eller
sprängas med våld. Ordningen skall återställas med ämbetsmännens,
truppernas och alla goda medborgares bistånd. Var äro trupperna?

- Större delen i Piræus....

- Vad djävulen göra de i Piræus? Och de övrige?...

- Uppställda vid storkyrkan....

- Vad djävulen göra de vid storkyrkan? Icke en enda man behövs vid
storkyrkan. Du hitkallar genast hela den vid storkyrkan uppställda
styrkan, du tystar ropen, påminner folket om upprorslagen och tuktar
de uppstudsige. Pylades, fortfor Annæus Domitius med sänkt röst, det
är i dag du grundlägger din framtid....

- Ah ... Jag anar....

- Tyst!

- Jag avsänder genast en centurion för att hitkalla förstärkning.

- Och jag går att tala med arkonten av Aten....

Prokonsuln steg av sin häst och lämnade tyglarne åt en soldat. I detta
ögonblick visade sig prästen. Han tycktes bekymrad. Så snart han fick
sikte på prokonsuln, ljusnade hans ansikte, och han utbrast:

- Du kommer, som om du vore skickad av Herrans ängel, ädle herre! Som
du hör, fordra de rättrogne, att arkonten skall utlämna kättarne, som
fått tillflykt i hans hus. Det svar han givit är mig svårt att
frambära. Han vill utlämna kättarne, men endast till världslig och
laga myndighet, och sedan folket avlägsnat sig....

Prokonsuln avbröt honom tvärt.

- Är du underhandlaren mellan Krysanteus och dessa människor....

- Ja; min högvördige fader biskopen har....

- Underhandlaren mellan arkonten av Aten och dessa skrikhalsar?

- Mellan honom och de rättrogne, min lysande herre.

- Mellan en laglig myndighet och en uppstudsig folkhop? Jag svär vid
Gud och kejsaren, att du skall hängas med första bästa rep som
folkuppviglare och orostiftare, om du icke genast drager hädan och
lagar, att packet följer dig.

Under detta samtal fortforo ropen: Ut med kättarne! Leve prokonsuln!
Död åt hedningarne!

Prästen stod slagen med häpnad och följde med ögonen Annæus Domitius,
medan denne genom vestibulen gick in i aulan.

Aulan företedde ingalunda den anblick av förvirring, som man under
sådana omständigheter kunnat vänta. Under portiken, som skyddade mot
det fallande regnet, befann sig kring Hermione ett talrikt sällskap:
filosofer och retorer, som tillhörde högskolan i Aten, de flesta
lärjungarne i Akademia, krigstribunen Ammianus Marcellinus och några
av Atens anseddaste medborgare tillika med deras familjer.

Åt de förföljda kristianer, som funnit tillflykt hos Krysanteus, var
husets övre våning upplåten. Husets samtliga tjänare och tjänarinnor
voro samlade på fruntimmersgården.

Annæus Domitius' ankomst väckte stor och angenäm överraskning. Än mer
det sätt, varpå han uppträdde. Krysanteus, som gått honom till mötes,
slöt han med hjärtlighet i sina armar. Därefter hälsade han
sällskapet, skyndade till Hermione och förde hennes hand till sina
läppar.

- Och vi, som trodde dig vara i Korintos! utbrast Krysanteus.

- Mina ädla vänner, jag skulle också varit där, om ej en aning ... jag
må väl säga: en ingivelse från gudarna ... kallat mig tillbaka till
Aten. Jag kommer i en olycklig, eller rättare, i en lycklig stund.
Vårt annars så lugna, glada och sköna Aten är, som jag funnit, i
händerna på brottsliga uppviglare, vilda trosgalningar. Varen lugna,
mina vänner! Inom en timme skall ordningen vara återställd. Till dig,
Krysanteus, kan jag icke nog varmt frambära min tacksamhet för den
fristad, du öppnat åt sådana medborgare och kejsarens undersåtar, som
annars skulle fallit offer för det teologiska raseriet. Tiden är ond,
den teologiska smittan går som en farsot genom världen; men vi åkalla
icke de gudomliga maktema förgäves om hjälp i nöden. Mina vänner, jag
bär till eder en underrättelse av stor vikt. Det har behagat Försynen
att hädankalla det heliga majestätet, vår kejsare och herre,
Konstantius Augustus, till gudarnes och cesarernas himmel.
Fäderneslandet har en ny fader. I dag är Roms och världens härskare
Julianus.

Allmän tystnad följde dessa ord. Yttrade någon timme förut, av vilka
läppar som helst, skulle de varit högförrädiska och medfört döden. De
ljödo djärva, förfärliga även nu, från Annæus Domitius' läppar, även
här bland människor, åt vilkas innersta önskningar de gåvo verklighet
- som av dem hade att vänta liv och räddning undan en överhängande
fara--som i den händelse, de förkunnade, sågo mer än sin egen lycka:
en borgen för romerska rikets fred, mänsklighetens välgång, sanningens
seger. Det var, som om varje enskilt hjärta i denna församling känt
med hjärtat i hävdernas barm betydelsen av detta skifte. Men när den
första häpnaden var överstånden, skyndade man, envar på sitt sätt, att
giva luft åt en känsla, som ej förmådde uttrycka sig i ord. Krysanteus
och hans dotter gjorde det sinsemellan med en blick, en handtryckning;
andra omfamnade varandra, andra jublade högt.

Prokonsuln sade till Krysanteus:

- Jag äskar nu ditt verksamma biträde till ordningens återställande.
Du är icke förgäves atenarnes arkont. Låt oss genast skrida till
verket! Dina trosbröder äro ju till betydligt antal samlade på
Akropolis?

- Ja. Vill du, att vi väpna dem?

- Du uttalade min tanke.

- Jag ansvarar för deras värdiga och sansade uppförande. De hava
oförrätter att hämnas, men skola överlämna hämnden åt gudarne och
Julianus.

- De skola följa dig, sin ledare ... det är nog. Det passar just
förträffligt, att det finns en vapensamling i Pallas Atenas' tempel
...

- Och att jag har nyckeln till opistodomen, där vapnen förvaras. Jag
står till ditt förfogande. Skall jag genast gå dit upp?

- Vi följa varandra. Jag borde i dag endast vara din skugga, tillade
prokonsuln leende och med en anspelning på Konstantius' hovmäns gyckel
över Julianus, ty det är ju du, som lärt vår kejsare krigskonsten i
Akademias trädgårdar. Du har heder av din lärjunge. Germaniens skogar,
frankernas och allemannernas konungar veta det ... Frukta icke,
tillade han till Hermione, som höll sin faders hand och lyssnade till
de ännu fortfarande ropen därutanför, frukta icke, min ädla Hermione.
Vi gå att tysta skrikhalsarne. Ammianus Marcellinus, följ oss till
Akropolis, innan du återtager befälet över palatinerna!

Annæus Domitius lämnade aulan med Krysanteus och Ammianus Marcellinus.

Mängden trängdes, skuffades och ropade, ännu som förut, utanför
porten. Hennes otålighet växte. Man tyckte, att underhandlingen drog
för mycket ut på tiden. Prästen, som hitintills lett den, hade, för
att helskinnad komma ur leken, försäkrat att prokonsuln numera
övertagit saken, samt hade därefter smugit bort. Pylades och hans
soldater vaktade porten, och pöbeln hade ännu icke antagit en hotande
hållning mot den väpnade styrkan.

Emellertid förstärktes massan varje ögonblick av nya hopar, som dragit
igenom de närgränsande kvarteren under plundring och blodsutgjutelse.
En, som förgäves sökt inkomma i den överfyllda storkyrkan, anfördes av
den ohyggliga Kyriaka, furien från Kolyttos.

Åsynen av Krysanteus vid Annæus Domitius' sida verkade några
ögonblicks tystnad. Man undrade, vad detta skulle betyda. Under tiden
bytte prokonsuln några ord med Pylades. Soldaterna öppnade dem väg
tvärs över gatan. Ropet: leve prokonsuln! blandades med ropet: död åt
ärkehedningen! Man hade icke många steg att gå för att hinna
sluttningen av Akropolis. På denna sida ledde en brant stig till
höjden. De hunno den utan fara. Det kostade prokonsuln endast några
svettdroppar.

Några minuter därefter hörde homoiusianerna, som trängdes på
Tripodgatan, ett jubel från Akropolis. Ropet: Julianus Augustus, hävt
av tusen röster, mäns, kvinnors och barns, föll med blytyngd över
massan därnere. I samma ögonblick visade sig i gatans mynning de
första leden av de från storkyrkan anryckande legionärerna. De upptogo
gatans hela bredd. Folkmassan trängdes tillbaka eller upp i
portikerna. Pylades ordnade trupperna i en lång linje. På sluttningen
av Akropolis sågos väpnade skaror rycka ned. Den outtröttlige
prokonsuln visade sig åter, besteg sin kappadokiska häst, red till
mitten av fronten, utsträckte sin hand med den kejserliga brevtavlan
och talade till soldaterna:

- Romare! Vår herre och kejsare Konstantius har gått till sina fäder.
Hans ende överlevande frände, den höge, bragdrike Julianus, som våra
stridskamrater de galliska legionerna utropat till kejsare, är vårt
rikes ende rättmätige härskare, enhälligt hyllad av romerska senaten,
folket och legionerna. Han står i dag i Nya Roma, Konstantinus' stad,
omgiven av västerlandets alla härskaror, omgiven av ett glädjedrucket
folk. Stridsmän, instämmen i världens allmänna jubel! Hyllen Julianus
Augustus! Dominus Julianus Augustus!

Pylades steg av sin häst och böjde knä. Centurionerna och soldaterna
följde hans föredöme. Man höjde svärd och sköldar i luften. Utefter
linjen skallade ropet: Dominus Julianus Augustus!

De från Akropolis nedtågande skarorna instämde jublande. Därefter kom
ordningen till kristianerna. De behövde endast sansa sig något, få en
klar uppfattning av ställningen och siktas från de vildaste
troskämparne och blodsmännen, som självmant smögo bort--för att, även
de, av alla krafter förena sig i hyllningsropet. All överhet är ju av
Gud, och överheten bär icke svärdet förgäves.

Törsten efter kättareblod hade med ens försvunnit. Skövlingslystnaden
och det enskilda hatet, klädda i den rättrogna teologiens mantel,
funno för gott att smyga undan och gömma sig, varhelst de kunde. Den
nyss så ursinniga hopen var skingrad som agnar för vinden. Några
skyndade till sina hem, instängde sig i sina rum och bådo till Gud för
den rätta läran, som nu hotades av en förskräcklig framtid. Andra--och
de voro vida flera--förundrade sig över sig själva och förmådde
icke begripa, att det lilla »i», som skiljer homoiusion från
homousion, nyss kunnat förefalla dem så stort och viktigt. Nu var det
för deras ögon minskat till en omärklig prick; ja, vid närmare
besinnande tyckte nu en och annan, att den gamla läran och
kristendomen ingalunda vore så skiljaktiga--att klyftan mellan bägge
ingalunda vore bredare, än att man kunde ha en fot på vardera sidan
och i denna ställning avvakta framtiden. Men de fleste bävade för
efterräkningar. De mördade atanasianernas blod ropade ur jorden, och
antingen deras trosfränder eller den kejserliga makten bleve deras
hämnare, måste hämnden varda förskräcklig. De blodiga troféerna från
Kolyttos hade fallit ur segrarnes händer och lågo nu strödda på
gatorna. De som färgat händerna i kättarblod skyndade att omsorgsfullt
tvätta dem. Allteftersom underrättelsen om Konstantius' död och
Julianus' fredliga tronbestigning utbredde sig över staden, bortsopade
hon de kringströvande homoiusianska hoparna; och de patruller av
legionärer eller väpnade medborgare, som snart genomtågade alla gator,
funno intet motstånd, inga oordningar att dämpa.

Så snart Annæus Domitius ordnat truppfördelningen över staden, begav
han sig, följd av Pylades i spetsen för en centuria soldater, till
storkyrkan.



FEMTONDE KAPITLET.

En uppståndelse från de döda.


De i storkyrkan samlade homoiusianerna hade ingen aning om vad som
timat i staden. Händelser kunna inträffa, så ödesdigra och likväl så
ögonblickliga, att det som nyss var medelpunkten i dagens liv i nästa
stund är utanför hans omkrets och står utlevat bland nya förhållanden.
Storkyrkan hade samlat en massa trosvarma, andäktiga eller nyfikna
homoiusianer, och de känslor, som fört dem dit, hade ingalunda svalnat
under tempelvalvet. Vad man sett och hört, vad man ännu såg och hörde,
hade tvärtom uppdrivit känslorna till svindlande höjd.

Då man inträtt genom kyrkans huvudport, befann man sig i det mellersta
långskeppet, som bildades av väldiga, från antika tempel tagna
kolonner, förenade av valvbågar och stigande mot ett tak av tre
kupoler. Över sidoskeppen voro kvinnornas läktare. I bakgrunden det
upphöjda koret med altaret. Framför detta under den mellersta kupolen,
där mittskeppet och tvärskeppet korsade varandra, ett skrank med två
stolar, den ena för föreläsaren av evangeliet, den andra för
predikanten. Skymning rådde i hela det vidsträckta rummet med undantag
av koret, genom vars höga fönster en ljusmassa strömmade över
katafalken, varpå Simon pelarhelgonet vilade.

Kring katafalken uppstego välluktande skyar ur rökelsekar och omgåvo
helgonet, medan de sakta höjde sig mot korets kupol.

Skeppens mosaikgolv, läktarne, pelarnes baser, fönsterfördjupningarna,
väggutsprången upptogos av människor. Endast koret och rummet närmast
skranket voro fria från trängsel. De voro förbehållna prästerskapet i
och för de heliga ceremonierna.

Ej långt från skranket, mitt emot predikstolen, hade man ställt de
kättare, som voro livdömda för hemlig gudstjänst. Där voro män och
kvinnor, gamla och unga, förmögna medborgare och fattiga slavar. Deras
armar voro bakbundna, och soldater vaktade dem.

Man hade åt kättarne utsett denna plats, emedan det var till dem
predikanten ämnade rikta sitt tal, och för att de ständigt skulle se
framför sig honom, som de sades hava mördat.

Deras avrättning skulle äga rum efter gudstjänstens slut.

Mellan denna grupp och det på katafalken vilande liket voro
församlingens blickar delade. När rökelseskyarna glesnade och
avslöjade Simons bleka ansikte, förekom det de rättrogne, som om hans
läppar ville öppna sig för att styrka anklagelsen, som om hans drag
förvrede sig för att skrämma mördarne. Man väntade ett underverk. Det
viskades, att Petros ville åkalla himmelen, att ett sådant måtte ske
till vittnesbörd om homoiusions sanning och till kättarnes omvändelse
i den avgörande stunden.

Hymnen och bönerna, med vilka gudstjänsten öppnats, voro slutade.
Klemens, den unge föreläsaren, hade med darrande röst uppläst ett
messianskt kapitel ur Daniel och ett stycke ur evangeliet. Därefter
hade biskopen trätt upp på predikstolen.

Han avhandlade först försoningsläran, sådan hon den tiden uppfattades
av båda de stora kristna lägren. Genom våra första föräldrars fall
hade döden och djävulen fått makt över världen. Människosläktet hade
hemfallit under satan och hans änglar och dyrkade dem i de hedniska
gudarne. Gud i sin vishet hade förutsett detta, innan världen
skapades, och i sin barmhärtighet utsett en människosläktets
förlossare. Detta Guds råd var för djävulen okänt. Kristus nedsteg
till jorden i en tjänares skepelse, underkastade sig döden för att med
ett blodoffer försona Gud, underkastade sig djävulen för att med sin
rättfärdiga och syndfria själ lösköpa de syndiga människorna. Men då
han nedsteg till underjorden, var det endast för att predika
hedningarnes själar förlossning. Djävulen fann sig sviken, överlistad.
Han hade förgripit sig på en fullkomligt rättfärdig ande, på Guds egen
son. Härigenom fick Jesus makt över honom och kunde återtaga de under
hans välde stående människorna. Djävulen var därmed övervunnen och
Adams barn förlossade.

Biskopen övergick till en framställning av Kristus' person. Av
aposteln Paulus' brev hämtade han bevis för homoiusions
oomkullstötliga sanning, till vars ytterligare styrkande han icke
tvekade att bruka slutledningskonsten, enär förståndet är en god gåva,
när man blott använder det i den för tillfället rådande lärans tjänst
och icke missbrukar det till försvar för andra meningar.

Den tillvägabragta försoningen, förkunnade Petros vidare, är öppen för
envar, men blott i den rättrogna kyrkans famn, för den som genom tron
tillägnar sig Guds sons rättfärdighet. Djävulen är icke längre
världens enväldige furste, men han är ännu en mäktig konung, som
fortfarande kämpar mot den i kyrkan förkroppsligade treenigheten. Och
han strider med framgång. De heliga skrifterna vittna klart, att hans
rike mot tidens fullbordan ånyo skall vara det starkare, tills Kristus
återkommer, störtar det, håller domen över onda och goda, över
rättrogna och kättare, samt grundlägger det tusenåriga riket.

I denna kamp väpnar sig djävulen med det mänskliga förståndet, vari
han inblåser en villoande, som lockar människan att utträda ur kyrkans
mäktiga trollkrets. Utanför denna hemfaller hon åt honom. Och tiden
måtte vara nära sin fullbordan, ty kätteriet utbreder sig med gräslig
hast över jorden. Antikrist är redan kommen. Skapelseboken vittnar,
att de fallna Guds söner, de onda andarne, närmat sig människornas
döttrar. Antikrist är son av djävulen med en jordisk kvinna. Han går
omkring på jorden, infinner sig vid kyrkomötena, kläder sig i
prästerlig skrud och kallar sig med ett kristligt namn Atanasios.

Predikanten avbröts i början ofta av brusande bifallsrop och
handklappningar. Men dessa förstummades under talets fortsättning, ty
Petros' röst vart så genomträngande, hans vältalighet så
överväldigande, som om han lånat ljungeldens sken och gravens mörker
till den tavla, han målade för menigheten av antikrists framfart och
de yttersta tidernas förvillelser. Åhörarne bävade. Tusen bleka,
skrämda anleten voro vända mot talaren. Hans mun var brännpunkten för
de tusendes blickar. Vid de uppehåll han gjorde rådde en hemsk
stumhet, som i naturen efter ett åskslag, och människorna där nere i
skeppens, där uppe i galleriernas halvskymning syntes förstenade.

Klemens, som var i talarens grannskap, hade kastat sig på knä. Hans
tårfyllda ögon voro fästa på de bundna atanasianerna, med blickar, som
varkunnade sig över deras fall och anropade dem att omvända sig.

Petros vände sig därefter till de närvarande atanasianerna. Han
uppmanade dem att avsvärja djävulen och den kätterska villfarelse,
denne ingivit dem. Han bad dem besinna, att deras öde inom kort skulle
vara avgjort för evigt, att döden väntade dem utanför kyrkans murar.
Han fattade timglaset vid sin sida och påminde dem, att deras snart
var utrunnet--att det sedan vore för sent. Han pekade på den rysliga
skepnad, som vilade framför altaret på den svartklädda katafalken, på
honom som de mördat--och vid hans ande, som nu med alla änglar,
helgon och blodvittnen kring lammets tron förkunnade Guds ära och
homoiusions sanning, besvor han dem att återvända till den enda
saliggörande läran.

Medan han talade så, mumlade de bundna kättarne till varandra:--Mod,
mod! Var stark i tron! Förlossningen nalkas!

- Hustru, bäva icke, viskade en man till kvinnan vid sin sida. Se på
honom! På honom vid hörnpelaren! Ingen rädsla i hans åsyn! Han skall
bevittna vår seger.

Vid en av hörnpelarne till tvärskeppet stod en man, vars ögon oavvänt
varit fästa på de bundne. De hade i honom igenkänt den främmande
predikant, som uppträtt i kalkstensbrottet--Atanasios. När Petros
talade, var det icke till honom de lyssnade. Från Atanasios' läppar
strömmade ord, ohörbara för alla andra, men ej för dem. De lyssnade
till honom.

Och när Petros uppmanade dem att med hög röst förklara sin övergång
till homoiusion, svarade de med hög röst ett samfällt nej.

Detta nej efterträddes av ett dovt sorl från menigheten, ett sorl av
häpnad över deras hårdnackenhet.

Efter någon tystnad sade Petros med sorgsen och allvarlig stämma:

- Herren skall icke tillåta, att hans lära smädas. Han håller
stjärnorna i sin hand, himmelen och jorden äro honom underdåniga,
naturens makter äro hans trälar, han råder över döden som över livet.
Med under har han uppenbarat sig för våra fäder, och den kraft, som
återtände livet hos änkans son i Nain, som uppväckte Lasarus och
gjorde tecken genom apostlarnes händer, strömmar ovansklig med den
Helige Ande genom hans kyrka.--Kristtrogne, bestormen Gud med böner
om ett under, att de förvillades själar må återföras från
förtappelsens väg! Bedjen, att jag, hans ringe tjänare, må varda
verktyget, som uppenbarar hans härlighet! Bedjen, såsom Elias, då han
räckte sig trenne gånger över den döde pilten och ropade: Herre, låt
hans själ återkomma i hans kropp! Bedjen, som han, och vi skola, så
visst som Elias, varda bönhörda!

Petros lutade sig ned och församlingen med honom. Det var dödstyst i
kyrkan. Även de livdömde bådo--bådo, att den döde måtte resa sig upp
för att ådagalägga deras oskuld och deras förföljda läras sanning.

När äntligen Petros steg upp, var detta tecknet till hela församlingen
att upplyfta sina huvuden. Man avvaktade med tillbakahållen andedräkt
vad komma skulle.

Prästerna, iklädda sina högtidsskrudar, samlade sig kring Petros och
tågade mot altaret. De ordnade sig kring katafalken. Den äldste
presbytern frambar ett kors och ställde det vid likets fötter.
Biskopen hade tagit plats vid dess huvud.

Från läktaren över huvudingången uppstämdes av osynliga sångare en
högtidlig, sakta tonande hymn.

Petros korsade armarne över sitt bröst och syntes bedja. Därefter lade
han sin ena hand på den dödes panna, den andra på hans hjärta,
upplyfte sina ögon mot höjden och sade:

- Herre allsmäktige! Låt i dag din allmakt uppenbara sig till ditt
namns ära och till vittnesbörd för din sanning! Herre allsmäktige, låt
vår tro icke komma på skam!

- Amen, amen! instämde församlingen.

Efter dessa ord lutade sig Petros ned över den döde och ropade med hög
röst:

- I den heliga Treenighetens namn besvärjer jag din ande att åter liva
denna hydda, som han lämnat! I den heliga Treenighetens namn besvärjer
jag din ande att åter tala genom denna förstummade mun! I namn av
honom, som bräckte dödens udd och sprängde gravens port, besvärjer jag
dig, Simon--vakna!

Sedan Petros uttalat dessa ord, drog han sig några steg tillbaka. De
övriga prästerna fördelade sig åt ömse sidor. Sången från galleriet
hade tystnat. Man bidade med andlös spänning vad komma skulle.

Mellan rökelsekarens skyflikar sågs den dödes orörliga anlete. Vid
detta voro åskådarnes blickar naglade. Man tyckte sig se vad
inbillningskraften föregycklade: än det ena, än det andra tecknet till
återvändande liv--en rörelse av ögonlocken, en ryckning i munnen
under det långa över bröstet liggande skägget--men i nästa ögonblick
var villan borta.

Han låg där orörlig, med stelnade drag. Den mäktiga Döden trotsade de
trognes brinnande böner. Förstörelsens makt ville icke släppa sitt
byte; hon ställde den lag, hon fått ifrån tidens upphov, mot bönens
kraft, och skapelsens Herre syntes tveka.

Dock, nu förvridas den dödes anletsdrag på ett sätt, som borde väcka
fasa, om ej det våldsamma muskelspelet osvikligt bådat bönhörelsen,
livets återvändande i de stelnade lemmarne, det väntade underverket
till trons och sanningens seger. Den slappa ansiktshuden ömsom
spännes, ömsom fördjupar sina fåror; ögonen öppna sig med en glasartad
blick, vari död och omedvetenhet ännu råda, men som hastigt
genomskimras som av en eldslåga, det nytända livets återsken. Över
kyrkan breder sig, i trots av ymnig rökelse, en lukt av bränt kött, en
stinkande lukt, som alla känna och alla tillskriva andedräkten av
Dödens flyende onde ängel. Simons armar röra sig på bårtäcket, hans
huvud vänder sig, han reser sig upp, ser sig omkring, för handen till
sina ögon, lik en, som vaknat ur en dröm, och hans läppar röra sig.

Men talar han, höres det icke, ty kyrkan skälver av församlingens
jubelrop.

Petros stiger fram till den återuppväckte och lägger sitt öra till
hans mun. Därefter fatta prästerna katafalken, lyfta den på sina
skuldror och bära den med Simon till ett för prästerskapet avskilt
rum.

Petros uppmanar församlingen att tacka och lova Herren. Han sjunker på
knä och leder församlingens böner. En segerhymn uppstämmes:
jubelsången om Kristus' seger över döden.

När psalmen ändat, förkunnar Petros vad den återväckte viskat i hans
öra: han hade vittnat om homoiusions sanning med ord, som en gång
kunna höras, men icke mer återgivas, burna från lammets tron av ett
till jorden återkommet blodvittnes ande.

Från hopen av de bundna kättarne hördes en röst, som ropade:--Du
ljuger. Herren skall straffa dig.

På dem hade underverket gjort ett lika djupt skakande intryck som på
den homoiusianska menigheten. Men de tillskrevo det sina böner, och de
voro övertygade, att Simons läppar hade vittnat om sanningen av deras
lära. De å sin sida tillämpade på Petros allt vad denne sagt om
Atanasios och funno det icke underligt, att en kättare, som vrängde
Mosen och profeterna, ej heller skulle tveka att vränga utsagor från
döda, som uppstigit ur graven.

Atanasios' och nicænska kyrkomötets anhängare, de bundne och livdömde,
som kallades kättare, läto således icke beveka sig att övergiva sin
tro. De voro redo att dö för henne. Med en sådan död följde ju
martyrkronan, det bästa av det eftersträvansvärda, det, för vilket så
mången med hänförelse kastat sig i dödens armar.

Petros, uppbäraren av den härskande kyrkans rättigheter och plikter,
hade således fruktlöst använt övertygandets vapen. Det återstod att
nyttja våld. Kättarne skulle före sin avrättning emottaga den heliga
nattvarden, och detta måste, för deras själars frälsning, ske efter
det homoiusianska ritualet.

I långa, högtidliga toner ljöd genom kyrkan sången om Guds lamm, som
borttager världens synder. Petros och den äldste presbytern trädde
inom altarrunden. Hostian helgades. Det heliga bordet väntade sina
gäster.

Och dessa framfördes, några i sänder, med bakbundna händer av
soldaterna. De strävade emot, de sökte slita sina band för att
försvara sig, och när det icke lyckades, kastade de sig till golvet
för att låta släpa sig till altarrunden. Deras förtvivlan gav sig luft
i genomskärande rop, som blandades med den hjärtgripande sången:--O
Guds lamm, som borttager världens synder!

Framsläpade till altarrunden, upplyftes de av soldaterna. Petros bjöd
dem knäböja. De lydde icke. Soldaterna måste böja deras knän med våld
och trycka dem ned mot altarringen.

När Petros räckte dem hostian, mötte henne sammanpressade läppar,
hopbitna tänder. Personligheten tillgrep det sista medlet att spärra
sitt heliga område mot yttre våld.

Men emot detta medel fanns ett motmedel, nyligen uppfunnet och redan
flitigt använt, senast av patriarken Makedonios i Konstantinopel.

Ett verktyg frambars, varmed de motspänstiges munnar uppbändes och
hostian nedsköts deras svalg.

Den förste, som underkastades detta våld, kände sina läppar knappt
befriade från det ohyggliga verktyget, förrän han försökte utspotta
hostian. Men när det icke lyckades, slog han sitt huvud mot stengolvet
och utbrast i jämmerrop.

Under detta skådespel tonade genom valven alltjämt sången om Guds
lamm, som borttager världens synder.

Bland prästerna, som stodo i koret, visade sig en orolig rörelse. Man
såg i deras grupp en man, vars ankomst överraskat dem, och som nu, i
trots av försöken att kvarhålla honom, skyndade fram till altaret.
Mannen var Teodoros. Hans ansikte var översköljt av tårar, men då han
nu höjde sin röst, ljöd den kraftig av harm och smärta.

Kommunionen avstannade. Innan Petros hunnit sansa sig, hade Teodoros
talat. I namn av Jesus Kristus och i namn av en lära, som vill helga
människan, men ej döda det oförytterligaste i hennes väsen, bjöd han
Petros att lossa de fångnes band, befallde han biskop och församling
att nedkasta sig i stoftet och åkalla om förbarmande den Gud, vars
vrede de samkade över sig, eller ville han, Teodoros, väpna sig med
Elias' ande och kraft till att nedkalla eld från himmelen över deras
huvuden.

Medan han utsände dessa vingade ord hördes vapenskrammel från kyrkans
tvärskepp, och innan Petros hunnit giva tecken att gripa den oförvägne
talaren, voro den häpna, uppskakade församlingens ögon fästa på en
hjälmklädd, spjutbärande skara, som inträngde i koret och omringade
altaret.

I spetsen för soldaterna sågs prokonsuln av Akaja.

Petros vart högeligen överraskad vid denna anblick. Han avbröt
förrättningen vid altarringen och gick Annæus Domitius till möte.

- Du här, min son? Vad har föranlett din så oväntade återkomst?
frågade biskopen bleknande, men utan att förlora fattningen.

- Jag har återkallats hit av det förfärliga upplopp, som började här
efter min avresa. Jag frågar dig, Petros, vem har anstiftat det?

- Jag vet ej av något upplopp, endast av en straffdom, som mordlystna
kättare själva nedkallat över sina huvuden. Men här är det icke i sin
ordning, att du frågar och jag svarar. Jag vill veta, vad som gör, att
du infinner dig här med alla dessa. Här måste timat någonting
utomordentligt. Min son, har du haft underrättelser från
Konstantinopel eller Antiokia?

- Ja, min biskop, från båda hållen. Men detta rum synes mig icke vara
stället att vidlyftigt avhandla sådana ärenden.

- Du har rätt. Säg i korthet dina nyheter!

- De äro av den art, att de böra meddelas både dig och församlingen.
Om du fördenskull tillåter mig tala till folket ...

- Här? Nej, min son. Vad tänker du på? Vad du har att meddela
församlingen måste här ske genom min mun.

- Nåväl, säg församlingen, att kejsaren, bedrövad över de lidelser och
teologiska meningsskillnader, som sönderslita världen, beslutit sätta
en damm emot kyrkostridernas raseri; att han påbjudit världen en
allmän trosfrihet och befallt, att envar, vare sig patriark, biskop,
presbyter eller lekman, som hädanefter av teologiska eller andra skäl
förgriper sig på någon, skall straffas som gemen förbrytare. Säg
församlingen, att kejsaren vid hårt vite förbjuder ordet kättare, och
att du genast måste lösa de band, varmed dessa olycklige äro bundna,
emedan prokonsuln av Akaja är närvarande för att i annat fall ... jag
säger det med ledsnad ... för att i annat fall binda dig själv.

- Håll, inföll Petros, det språk du förer låter främmande i din mun.
Så talar icke en rätttrogen till sin herde. Vad än hänt ... och jag
anar det värsta ... så äro inom dessa murar jag biskopen och du
katekumenen. Gå, ställ dig bland åhörarne! Där är ditt rum. Utanför
kyrkans port är du prokonsul av Akaja, men icke här. Här vore din
rätta plats bakom de döpte. Har kejsaren påbjudit trosfrihet, så är
denne kejsare icke Konstantius, utan en annan. Men trosfriheten
bjuder, att ingen gudstjänst må störas, ingen helgedom skändas. Vad du
har att förkunna må således ske efter gudstjänstens slut. Då vilja vi
även se, om världen i själva verket så förändrat sig, att en ämbetsman
ostraffat kan trampa lagen under fötterna, kan tillägna sig ett befäl
över kejsarens trupper, vartill han icke har rätt, och lösa fångar,
vilka han själv förhört, funnit skyldiga och dömt till döden.

- Min Petros, du bör märka, att här icke är tid att tala, utan att
handla, inföll Annæus Domitius och skyndade att med återställande hand
ingripa i det kaos, vari omgivningen hotade att upplösa sig.

Prokonsulns och den väpnade styrkans ankomst hade liksom förorsakats
av Teodoros' böner. Själv var han därom övertygad, och medan de
händer, som fattat i honom för att rycka honom bort, släppte honom vid
sina ägares överraskning över soldaternas inryckande i koret,
utsträckte han själv sin arm och pekade på dessa som inseglet på sin
bönhörelse och Guds beslut att sätta gräns för de rysliga gärningar,
som skedde i Hans namn. Bland de församlade homoiusianerna uppstod den
största förvirring. Många stodo slagna av häpnad; andra trängde sig
fram för att höra vad som var å färde--vad prokonsulns ankomst och
uppträdande betydde; andra åter stormade fram emot Teodoros, som med
djärva händer börjat lösa en fånges band. Legionärerna försökte hålla
menigheten tillbaka. Det uppstod handgripligheter mellan dem och
massan, som hotade övergå till blodiga uppträden. Kyrkan genljöd av
förvirrade rop.

Det var i detta ögonblick prokonsuln av Akaja steg fram i mitten av
koret och bjöd tystnad.

Prästernas och soldaternas förenade ansträngningar och massans egen
nyfikenhet understödde honom.

När det var någorlunda tyst i kyrkan, uttalade Annæus Domitius den
besvärjelseformel, som ensam mäktade åtminstone för stunden dämpa
stormen.

Han förkunnade, att kejsar Konstantius gått till sina fäder, och att
hans frände cesar Julianus av senaten, folket och legionerna utropats
till kejsare och herre över romerska riket. Han förkunnade, att den
nye kejsarens första ord varit samvetsfrihet, hans första befallning,
med tusen bud avfärdad till romerska världens alla landsändar, att
varje undersåte, medborgare eller slav, som bure bojor för sin tros
skull, skulle frigöras, samt att envar, som hädanefter i trons namn
vågade störa ordningen och den personliga säkerheten, skulle slås i
bojor och som gemen förbrytare överlämnas åt rättvisan.

Dessa ord mottogos först med överraskningens tystnad, därefter, från
de avlägsnare delarne av kyrkan, där ingen kunde utpeka
majestätsförbrytaren bland de andre, med ett tjut av harm och
missnöje.

Tjutet upprepades, när soldaterna på Annæus Domitius' vink lösgjorde
de fångna atanasianerna, som, när de kände sig befriade, föllo i
varandras armar och tackade Gud.

- Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du
deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren?

Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till
följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till
församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och
Gud vad Gud tillhörer.

Hans ord voro som alltid vältaliga och under de närvarande
omständigheterna djärva. Han upphöjde den avlidne kejsarens egenskaper
och höga förtjänster om den rättrogna kyrkan. Han beklagade, att detta
mäktiga svärd av döden var ryckt ifrån den stridande församlingen, och
tvekade ej förutsäga, att den tid, som nu inbrutit, måste varda en
hård tid, en prövningens tid; men han manade sina åhörare att trofast
hålla sig till det sanna ordet och under motgången trösta på den Gud,
som i dag så mäktigt uppenbarat sig för deras jordiska ögon.

- Vad menar han med denna uppenbarelse? sporde prokonsuln de
närstående, och man skyndade upplysa, att biskopen i dag hade uppväckt
Simon helgonet ifrån de döda.

Annæus Domitius ville se den döde och uppväckte.

Eufemios upplyste honom, att Simon nyss blivit buren till det
biskopliga palatset.

På de soldater, som följt prokonsuln, hade denna nyhet, som genast
spred sig ibland dem, gjort djupt intryck. Men Annæus Domitius, som
tvivlade på allt och tvivlade på intet, alltefter lynne och
omständigheter, var i dag icke öppen för den bevisande kraften av ett
underverk. Det endast retade hans nyfikenhet. Han beslöt att från
kyrkan begiva sig till biskopliga palatset för att se den uppståndne.
Med en närmare skildring av undrets förlopp skulle han utan tvivel
fägnas av sin fromma Eusebia, som nu intog hedersrummet där ovan på
galleriet och säkerligen var mycket överraskad av sin Annæus' bråda
uppträdande i storkyrkan.

- Bah, sade han till en av sina centurioner, Apollonios av Tyana och
Simon Magus hava också uppväckt döda. Det är en konst, som nu för
tiden odlas med framgång. Att i våra dagar dö och ej varda uppväckt är
en ogynnsam tillfällighet, ett dåligt tärningkast, caniculæ och
ingenting annat.[1]

  [1] Underverk av sådant slag som det här skildrade vet historien
  tyvärr att omtala alltför många inom kristna kyrkan. Kyrkofadern
  Augustinus uttalade sina bekymmer däröver, att prästerskapet på hans
  tid för flitigt visade sin förmåga att uppväcka döda, och uppmanade
  det att därmed upphöra, emedan sådana underverks ändamål att vittna
  för den rätta läran mot kätteri och hedendom redan vore vunnet.

Under tiden hade mannen, som atanasianerna sett vid hörnpelaren till
tvärskeppet, och vars åsyn stärkt de livdömdes mod, trängt sig genom
hopen, som skilde honom från koret, och närmat sig prokonsuln. Han
ådrog sig genast Annæus Domitius' uppmärksamhet genom den tysta, men
synliga hyllning, som dessa ägnade honom.

Mannen växlade några ord med prokonsuln av Akaja, och när han kort
därefter vid Annæus Domitius' sida, omgiven av sina trosfränder
lämnade kyrkan, hade det namn, han yppat sig äga, flugit genom
soldaternas leder, meddelat sig prästerna, fortplantat sig till
menigheten, så att alla ögon voro fästa på honom och ett sorl av
röster ledsagade honom, vilka uttalade namnet Atanasios.



SEXTONDE KAPITLET.

Under den nye kejsaren.

Aftonen av den dag, då ovan skildrade händelser inträffat, emottog
Krysanteus ett handbrev från kejsar Julianus, vilket åtföljdes av en
offentlig skrivelse från denne till folket och rådet i Aten.

Genom anslag, fästa på tempeldörrarna och stamhjältarnes stoder,
kallades atenarne följande dag till allmän folkförsamling för att höra
kejsarens skrivelse uppläsas. Pnyx, samma kulle, där atenska folket
under sin storhetstid överlade om krig och fred, om sin inre politik,
om belöningar och straff, om skådespel och fester, bevittnade ånyo en
folkförsamling. Flera tusen medborgare infunno sig högtidsklädda;
Annæus Domitius i spetsen för de kejserliga ämbetsmännen anlände till
stället i högtidligt festtåg; ett rökoffer till de himmelska makterna
förrättades inför folket av en kransad, purpurklädd offerpräst; den
nye kejsaren hyllades, varefter Krysanteus uppträdde på Demostenes'
talarestol och föreläste Julianus' brev till folket och rådet i Aten.

Detta brev, ett vältalighetsprov, värdigt de stora och snillrika
folkledarne i demokratiens dagar, redogjorde för de omständigheter,
som nödgat Julianus gripa till vapen emot Konstantius. Julianus
hänsköt till atenska folkets omdöme, om det i hans gärningar och
bevekelsegrunder kunde finna något tadelvärt. Denna ödmjuka hemställan
åsyftade icke att smickra atenarnes fåfänga. För Julianus var det en
hjärtesak att finna sina handlingar gillade av folkets samvete, och
för honom, som var hellen till sin natur och svärmade för den
hellenska forntidens ideal, var Aten ännu den viktigaste staden i hans
rike, emedan det var de lysande minnenas stad, den gamla lärans och
filosofiens bålverk.

När det kejserliga brevet var föredraget, uppläste prokonsuln av Akaja
den nye kejsarens första edikt, vilket förkunnade allmän trosfrihet
som den grundsats regeringen antagit och folket borde följa. Därefter
uppträdde Krysanteus och, sedan han talat, flera andra filosofer och
retorer, som med hänförelse skildrade den nya och lyckligare
tidsålder, vilken bådades av Julianus' tronbestigning, samt uppmanade
folket att genom samma dygder, som prydde deras fäder, förtjäna sin
lycka och göra henne varaktig.

Sedan man därefter överenskommit om de festligheter, med vilka
styrelseskiftet skulle firas, upplöstes folkförsamlingen. Jublet och
hänförelsen fortplantades genom staden av de högtidsklädda skaror, som
drogo ned från Pnyx.

Kungörelsen om trosfrihet innehöll emellertid en punkt, som måste
synas åtminstone de fanatiske bland kristianerna olidlig. Kungörelsen
förbjöd orden kättare och avgudadyrkare och stadgade tillika, att de,
som våldsamt förfore mot olika tänkande, skulle straffas som gemena
förbrytare. Den gamla lärans bekännare fingo tillstånd eller rättare
befallning att öppna sina tempel; de tryckande pålagor och
tvångslagar, som Konstantius' tyranniska nit och hans gunstlingars
girighet underkastat dem, upphävdes. Alla genom Konstantius
landsförvista eller avsatta biskopar och präster fingo med sina
församlingars medgivande återtaga sina ämbeten.

Några dagar därefter reste på Julianus' inbjudning Krysanteus och hans
dotter till Konstantinopel. Prokonsuln av Akaja ledsagade dem. Samma
dag de anlände till det nya Roma mönstrade kejsaren de österländska
legioner, som voro samlade där. Dessa soldater voro till största delen
kristianer. Det var med deras vapen Konstantius hade ämnat omintetgöra
den gamla lärans sista självräddningsförsök. Nu fingo Julianus'
atenska gäster bevittna ett skådespel av eget slag. Julianus hade
uppstigit på en präktig tron, omgiven av Roms och republikens
fornåldriga vartecken. I grannskapet av tronen stodo två åt gudarne
helgade altaren, på vilka soldaterna, såvida de funne det förenligt
med sin övertygelse, borde under defileringen offra några rökelsekorn.
De fleste gjorde det; de voro endast få, som avhöllo sig därifrån,
ehuru detta offer var liktydigt med en offentlig övergång till den
gamla läran. De galliska legionerna hade redan förut avsvurit korsets
fana och upprest de gamla baneren, på vilka stod tecknat: Romerska
Senaten och Folket. De kejserliga ämbetsmännen följde i massa
legionernas föredöme. Det var ett skådespel, som å ena sidan kunde
glädja den gamla lärans vänner, men å andra sidan måste uppfylla dem
med förtvivlan om människonaturen och avsky för tidens uselhet.
Kristendomen syntes vilja vika utan våld. Det var som om
människosläktet avkastade en mask. De trosstarke drogo sig undan i
ensligheten, och solen sken på människosvärmar, i vilka de, som
fasthöllo sina fäders lära av from övertygelse eller av omtanke för
den hotade odlingen eller av kärlek till den republikanska frihetens
skugga, försvunno i mängden av de lycksökare, som omfattat samma lära
för att vinna kejsarens ynnest och enskilda fördelar.

Legionernas avfall var ej det enda för kristna kyrkan nedsättande
skådespel, som Krysanteus och Hermione åsågo i Konstantinopel.
Julianus hade inbjudit till sitt palats ledarne för de olika kristna
meningsflockar, som funnos i huvudstaden och omgivningen, för att
övertala dem till enighet eller åtminstone beveka dem att leva i fred
och försonlighet med varandra. Samlingen var talrik: man såg präster
av det nyss rådande homoiusianska partiet, präster av de nyss med eld
och svärd förföljda, sinsemellan lika fientliga homousianska,
novatianska och övriga bekännelserna. Om det var Julianus' uppsåt att
förlusta sig och sina gäster med åsynen av de kristna prästernas
fördärv och ilska, vann han sitt mål. Det kejserliga majestätet kunde
lika litet som blygseln för ett ovärdigt uppförande inför hedniska
filosofers ögon hålla ordningen vid makt. Mötets medlemmar överskreko
varandra, okvädade varandra med de grövsta skymford, anklagade
varandra för de gräsligaste brott. Julianus ropade flera gånger
förgäves:

- Hören mig då, I kristianska präster! Våra fiender Germaniens
barbarer, frankerna och allemannerna hava ju hört mig!

Julianus och Krysanteus hade dagliga förtroliga sammankomster, på
vilka de överlade om bästa sättet att rena den gamla läran, bringa
henne i överensstämmelse med tidens krav och till klarhet i henne
utveckla de grundsatser, av vilka de hoppades en människosläktets
förbättring. Att dessa grundsatser redan funnes i henne och att de
voro tillfyllestgörande för människans lycka, därom kände sig båda
övertygade. Julianus, som vid sin tronbestigning hade vägrat emottaga
titeln dominus eller envåldshärskare och redan börjat omgiva makten
med alla den forna frihetens symboler, drömde om den romerska
republikens återställande och hoppades att genom ändamålsenlig
uppfostran av det uppväxande släktet kunna åstadkomma inom romerska
världen, vad Moses med den fyrtioåriga vandringen i öknen ville
åstadkomma inom Israel: trälandens förträngande av ett fritt, friskt
och ädelt folkmedvetande. Krysanteus delade hans hänförelse. De
uppgjorde, till vinnande av detta mål, planer, vilkas djärvhet och
genomgripande syftning borde stängt dem varje utsikt till
förverkligande, om ej de litat på himmelens bistånd, sina avsikters
renhet och den ofantliga makt, som vilade i händerna på en romersk
imperator. Julianus var endast trettio år gammal, full av kraft,
klokhet, snille och hängivenhet. Vad skulle icke Krysanteus kunna
vänta av honom?

Att tillgripa våldsamma medel, därifrån avstodo de både av grundsats
och klokhet. De händelser, mitt i vilka de levde, hade lärt Julianus,
att det världsliga svärdet lika litet kan utrota villfarelsen som
sanningen. Han ville måhända även framställa för världen ett föredöme
av mildhet, utövad av den gamla lärans bekännare, vid sidan av de
rysliga grymheter, till vilka kristianerna under sitt väldes dagar
gjort sig skyldiga.

Julianus hade beslutit att för alla romerska rikets provinser utse
män, som genom ungdomens uppfostran skulle medverka till de stora mål
han åsyftade. Han valde i samråd med Krysanteus de präster och
filosofer, som för dessa ändamål syntes lämpligast. Krysanteus själv
fick befallning att verka i Akaja, och han emottog med glädje
förtroendet. Då han återvände till Aten, medförde han till dess
myndigheter ett kejserligt påbud, som samtidigt spreds i rikets övriga
provinser. I detta påbud uttalade Julianus till en början sina planer
i avseende på den gamla lärans prästerskap. Han påbjöd, att i varje
stad prästerna skulle, utan avseende på stånd eller förmögenhet,
väljas bland sådana medborgare, som utmärkt sig framför de övrige
genom vishet och människokärlek. Deras heliga förrättningar kräva både
kroppslig och andlig renhet, och då de lämna templen för att återtaga
det vanliga livets omsorger, böra de sträva att även i statsborgerliga
dygder föregå sina medborgare med efterdömen. Prästens studier böra
överensstämma med hans kall. Känner han sig dragen till epikuréernas
eller tvivlarnes grundsatser, bör han nedlägga sitt ämbete; i annat
fall bör han dess flitigare studera Pytagoras', Platons och stoikernas
filosofi, emedan dessa lära, att världen styres av en himmelsk försyn,
som är källan till varje timlig välsignelse och bereder människosjälen
ett kommande tillstånd av straff eller belöning. Påbudet stadgade, att
präster, som vore ovärdiga sitt kall, skulle avsättas.

I samma kungörelse förklarade Julianus, att han ville dela med
kristianerna den ära de förvärvat, då de ordnat barmhärtighet och
välgörenhet i stort. Särskilt påminde han atenarne, att deras fäder
voro de förste, som inrättade allmänna sjuk- och försörjningshus för
fattiga, och han uppmanade dem att återuppliva detta deras fäders bruk
i enlighet med tidens krav.

Slutligen förordnade han, att de allegoriska förklaringar, som
filosoferna gjort av de gamla gudasagorna, skulle samlas och nyttjas
som allmän skolbok vid ungdomens undervisning, och invigningen i de
eleusinska hemligheterna kostnadsfritt stå öppen för fattiga
medborgare och slavar.

Till förfallna tempels återuppbyggande och nyas uppförande i de
helleniska städerna anslog Julianus stora penningsummor. Han befallde
tillika, att kristianerna på egen bekostnad skulle återuppbygga eller
laga sådana tempel, som de förstört eller skadat för den gamla lärans
anhängare.

Judarne, som under den föregående styrelsen varit på mångahanda sätt
förföljda, ställdes särskilt under kejsarens hägn. Han gav dem
tillstånd att återvända till Jerusalem och beslöt att med penningar ur
romerska statskassan återuppföra Jerusalems tempel i dess forna
härlighet.

Sedan han ordnat rikets förvaltning och tryggat dess lugn mot
trosflockarnes inbördes hat, lämnade han Konstantinopel för att draga
i härnad mot romerska rikets gamle fiende Persien, som under hans
företrädares styrelse härjat och intagit romerska gränsland.

--------------------------

På återresan från Konstantinopel besökte Krysanteus med sin dotter det
gamla orakeltemplet i Delfi. Det var Julianus' avsikt, att det skulle
återfå sin forna prakt och den pytiska orakeltjänsten återställas; han
hade åt Krysanteus anförtrott utförandet av denna plan. Vintern hade
nu avlövat den åldriga, åt Apollon helgade lunden och bäddat drivor i
dalen. Krysanteus och Hermione funno templet öde. Dess siste präst,
den gamle Herakleon, vars hus Krysanteus och hans dotter en gång
gästat, var död; hans tjänarinna hade flyttat till den närbelägna
staden. När Krysanteus och Hermione lämnade templet--Hermione
fördjupad i minnena från den natt hon där upplevat--varsnade de en
man, som långsamt steg uppför den ena av dalens branta väggar och
försvann bakom en klippa. Han bar hjälm på huvudet, svärd vid sidan,
men var i trots av den stränga kölden endast skyld av ett djurskinn
kring midjan. Anländ till staden, hörde Krysanteus där, att det
rövarband, som innästlat sig i Parnassens klyftor, ännu fortfor att
härja i omgivningen.

Stadsboarne trodde sig veta, att fridstörarne tillhörde den kristna
sekt, som kallades donatister, mot vilka Konstantius påbjudit
utrotningskrig, och som under mångåriga förföljelser hade urartat till
ytterlig vildhet. Flyktande från sina nedbrända byar till ödemarker
eller otillgängliga bergstrakter, hade de där ordnat sig till
rövarband, som oroade de afrikanska provinserna och även andra nejder
på andra sidan Medelhavet, till vilka spridda hopar lyckats komma
undan.

Vad de donatister vidkom, som oroade nejden kring Delfi, hade dessa
från början endast utgjort ett litet antal, men småningom ökats med
rymda slavar och soldater samt missdådare av varjehanda slag. Icke nog
härmed. Bland de ensligt boende herdarne och åkerbrukarne i de
parnassiska dälderna hade de vunnit många anhängare åt sin tro, och
dessa med sina familjer hade icke tvekat att lämna lugnet och
torftigheten i sina hyddor för att med trosfränderna dela deras vilda
levnadssätt.

Krysanteus beslöt att uppsöka dessa donatister. Stadsboarne avrådde
honom från det vådliga företaget, men han stod fast i sitt uppsåt.
Hermione ville följa honom; han gav henne lov därtill. Ledsagade av
vägvisare, som kände bergstrakten, begåvo de sig ditin. Det dröjde
icke länge, innan de möttes och anhöllos av några i lumpor klädda, men
välväpnade karlar, som, förvånade över deras djärvhet, nalkats dem,
icke för att plundra, utan för att fråga dem om deras ärende och om
meningen med deras resa.

Krysanteus meddelade dem, vad de hitintills icke vetat, att kejsar
Konstantius avlidit och makten övergått i händerna på Julianus, en man
tillgiven ingen av de kristna bekännelserna, utan den gamla läran,
samt att han, Krysanteus, uppsökte dem i kejsarens namn, för att
kungöra dem den allmänna trosfördragsamhet och fria religionsutövning,
som nu var påbjuden i romerska riket. De väpnade männen lyssnade
misstroget till Krysanteus' ord, men villforo hans önskan att visas
till bandets stamhåll, där han kunde få tala med dess samlade
medlemmar.

Donatisterna hade valt sitt tillhåll i en svårtillgänglig, mot
stormarne skyddad klyfta, vars söndersplittrade väggar bjödo dem
naturliga bostäder, som de, så långt sig göra låtit, hade förbättrat
med sammanfogade trädstammar. I dessa boningar, otillräckliga värn mot
vinterkölden och snöyran, dvaldes mer än fyra hundra män, och även
många kvinnor och barn. Den lilla karavanens ankomst väckte stor
förvåning och samlade folket omkring sig. De halvnakna männen, de i
trasor höljda kvinnorna och barnen buro alla prägeln av vildhet och
gruvliga försakelser. Det enda de ägde i överflöd voro vapen och dessa
av mångfaldiga slag, från den spikslagna klubban--alla donatisters
älsklingsvapen, som de givit namnet Gideon eller Israeliten--till de
hjälmar, spjut, svärd och sköldar, vilka de hemfört som segerbyte
efter slagna legionärer.

Krysanteus upprepade, att han kom i den nye kejsarens namn, för att
förkunna dem tillgift för vad de brutit mot den lagliga ordningen,
samt skydd för deras personer och religiösa övertygelse, ifall de
ville återvända i samhällets sköte. För att underlätta denna återgång
tillförsäkrade han dem en tillräcklig jordsträcka i sydligaste delen
av Attika, där bostäder även voro upplåtna åt många av deras i
religionen liktänkande, men fredligare sinnade bröder, novatianerna.

Intilldess att förberedelserna till denna bosättning träffats, lovade
Krysanteus, att deras menighet skulle förses med allt vad till livets
underhåll hon tarvade, emot det högtidliga löfte från deras sida, att
de icke vidare skulle oroa nejden med strövtåg.

Efter lång överläggning mellan donatisternas präster och äldste
tillkännagåvo de, att de lyssnat till kejsarens anbud och tacksamt
emottoge det. Dock ville de ännu icke giva något bindande löfte, innan
de rönt, huru världen utanför deras berg i själva verket hade artat
sig. För detta ändamål hade en av deras äldste tillbjudit sig att
följa Krysanteus, för att sedan återvända till de sina och meddela dem
vad han sett. Krysanteus gav detta förslag sitt bifall och återvände
till Delfi, ledsagad av donatisternas ombud, en trasig, långskäggig,
vilt blickande gubbe.

Av Delfis innevånare emottogs underrättelsen om den lyckade
underhandlingen med glädje, ty donatisterna hade varit dem ett svårt
plågoris. Dessas ombud återvände snart till sina berg för att styrka
sanningen av Krysanteus' utsaga. Krysanteus överenskom med Delfis
myndigheter om tillförsel av nödvändighetsvaror till donatisterna, och
tre av deras äldste åtföljde honom på resan till Aten för att själva
lägga hand vid förberedelserna till den nya bosättningen.

I Aten mottogos Krysanteus och hans dotter med jubel och festligheter.
Annæus Domitius, som, efter att hava rönt flera prov på kejsarens
ynnest (ehuru konsulatet visserligen uteblev), ilat tillbaka till
Aten, hade på en allmän folkförsamling föreslagit och utan motstånd
genomdrivit, att en bildstod skulle uppresas åt kejsarens vän och
lärare, Atens förste medborgare.

Krysanteus sammankallade församlingen och meddelade henne kejsarens
reformatoriska avsikter. De hänförda medborgarne lovade att av alla
krafter samverka till uppnående av det stora gemensamma målet. Den
gamla lärans prästerskap rensades, och de utmärktaste medborgare
tävlade att intaga de härigenom uppkomna lediga ämbetena;
offertjänsterna inrättades med förnyad prakt, skolor byggdes för alla
klassers barn, barmhärtighetsstiftelser bildades, det stora flertalet
bemödade sig att återgå till en enklare och strängare levnadsordning,
själva ungdomen syntes livad av en sedligare ande, övergav med några
få undantag sina yppiga och bullrande nöjen och skyndade till
gymnasiernas härdande lekar och filosofernas lärosalar. Allt syntes
båda, att en ny och bättre tid var kommen.



FÖRSTA KAPITLET.

Ett år därefter.


- Alexander, sade Karmides till sin unge kammarslav, jag reser bort
och torde icke återkomma så snart. När, vet jag icke själv. Om därför
juden Baruk infinner sig i morgon för att föra dig bort, så bryt detta
brev och visa honom det.

Alexander såg förundrad ut, ty hans herre hade under dagens lopp icke
nämnt ett ord om någon resa, ej heller voro förberedelser för en sådan
träffade. Men än mer än han undrade förskräcktes han av den oförmodade
utsikten, att Baruk skulle komma och föra honom bort. Vad betydde
detta? Hade hans herre, som hitintills visat sig så god mot Alexander
och nöjd med hans tjänster, nu plötsligt ledsnat vid honom och sålt
honom till Baruk, den rike köpmannen, som med sina fartyg utförde
slavar till alla delar av jorden, ja, även till barbarerna, där, såsom
man trodde, deras öde var att slaktas på blodtörstiga gudars altaren?

- Du ser ledsen ut, min gosse. Var icke rädd, du! Giv mig en bägare
vin och gå sedan att sova!

- Herre, frågade Alexander med försagd röst, har du sålt mig till
Baruk?

- Huru kan du komma på ett sådant infall? Nå, för att lugna dig, må
du då veta, att brevet, jag räckte dig, är ditt frihetsbrev. Du är
fri, min gosse, fri som fågeln under himmelen. Du är icke slav längre.
Förstår du mig?

Alexanders ansikte ljusnade.

- Fri? O, vad säger du? Skulle detta vara mitt frihetsbrev? utbrast
han, i det han vände och synade brevet. Är det möjligt?

- Det är visst.

Alexander fattade Karmides' hand och kysste den.

- Det är bra, sade Karmides och drog sin hand tillbaka. Men du
glömmer bägaren. Skynda dig!

- Fri! upprepade slavgossen med förtjusning. Men varmed har jag
förtjänt denna godhet? O, min herre, huru skall jag vedergälla dig ...

- Bägaren! Skynda dig! ropade Karmides.

Alexander hade svårt att hämma utbrottet av sin tacksamhetskänsla. Men
på en förnyad vink av Karmides ilade han ut för att återvända med den
fyllda bägaren i hand.

Karmides tömde den.

Alexander frågade tvekande:

- Får jag icke följa dig på din resa?

- Nej, det är onödigt. Jag behöver dig icke.

- Vart ämnar du?

- Ingen nyfikenhet! Gå din väg!

- Men fastän jag är fri, tillåter du mig väl att stanna i ditt hus och
vara dig nära? vågade Alexander tillägga, i det hans tillgivenhet
speglades i hans ansikte.

- Lämna mig i ro för dina frågor! ... Dock, fortfor Karmides, sedan
han varseblivit Alexanders sorgsna utseende, stanna, jag vill säga dig
något. Omständigheterna bjuda, att vi måste skiljas, min vän. I morgon
är Baruk ägare till detta lanthus. Jag reser i natt från Aten, och det
kan hända, att du icke mer får återse din forne herre. Det var
fördenskull jag gav dig friheten. Det är nu din egen sak, huru du
skall nyttja din frihet för att slå dig fram igenom världen. Följ din
natur och fatta lyckan, när du kan, i lockarne! Se där mitt råd, lätt
att giva, men svårare till sin senare del att följa. Men däri består
just levnadskonsten, Alexander. Jag har märkt, att du är vetgirig, att
du hänger över mina böcker, att det finns en grammatiker i dig, om än
icke en filosof. Gå i morgon till Krysanteus' hus. Begär att få tala
med hans dotter, Hermione. Säg henne, att du varit Karmides'
kammarslav, säg henne, att du varit icke alldeles likgiltig för hans
hjärta, men att du nu saknar både boja och bröd. Du kan skriva. Bed
Hermione utverka dig en plats bland hennes faders bokavskrivare. Ditt
ansikte är hos sådana människor som Krysanteus och Hermione ett
anbefallningsbrev; de skola fägna sig åt din önskan. Krysanteus skall
förelägga dig något verk, som, medan du avskriver det, kan inviga dig
i hans vetenskap, ifall du tänker, medan du skriver. Han skall ordna
det så, att du kan bilda din själ genom samma arbete, varmed du
förtjänar ditt bröd. Och märker han, att du begagnat dig av detta
tillfälle, så skall han från avskrivare göra dig till sin lärjunge,
föra dig ut till Akademia och giva dig rum bland patricier och söner
av romerska senatorer. Därmed är ju din lycka gjord, Alexander. Du
varder, vad kejsar Julianus är, en lärjunge av Krysanteus. Du blir
knäkamrat med kejsaren, min gosse, och du varder filosof, full av moln
och idéer, av dimmor och begrepp. Nu har jag icke mer att säga dig, om
icke det, att du frambär min mantel och tänder lampan i bokrummet. Fy,
inga tårar, Alexander! Du är ful, när du gråter. Gå din väg!

En stund efter att Alexander hade avlägsnat sig, gick Karmides till
det lilla bokrummet invid sängkammaren. Hans ansikte var blekt och bar
stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter
vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och
öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar.

- Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för
att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på
henne.

Han steg upp igen, lämnade boken och satte sig att skriva:

»Karmides hälsar Rakel för sista gången. Jag tog det steg, vartill min
plikt manade mig, och varav vi båda hoppades fastare knutna de band,
som förenat oss. Du vet nu utan tvivel, att jag gjorde det förgäves.
När jag i dag hos din fader anhöll om din hand, förstummades han av
harm och förvåning. 'Du, hedningen, du, den lättsinnige, liderlige,
utarmade Karmides!' Det var hans svar. Jag behövde ingen utläggning av
det; jag behövde endast se den blick, varmed han ledsagade det.
Tyvärr, min Rakel, har din fader rätt. Oss emellan är en skiljemur,
som ej kan överstigas. Må ödet städse vara dig vänligt! Vad mig
vidkommer, har jag varit vis nog att göra mig utledsen på samma gång
som utarmad. Vad bekymrar det mig, om jag icke har ett guldmynt att
köpa ett nöje för, då jag ej ens vill hava alla världens nöjen till
skänks? Livet är mig en utpressad orange, vars skal jag kastar bort.
Jag går till ett land, där man lika litet besväras av glädje som av
smärta, lika litet av fruktan som av förhoppningar, förmodligen icke
heller av tankar. Men kan man tänka där och minnas det förflutna, så
torde det hända, att jag någon gång vill blanda det gudomliga lugnet,
som njutes där, med en tanke på dig.»

- Gott, tänkte Karmides, nu är den saken avfärdad. Vad har jag kunnat
göra mer för den arma flickan, än jag gjort? Har jag icke, för att
lyckliggöra henne med en säll villfarelse, hycklat för henne en
lidelse, som längesedan slocknat? Det var en olycklig stund, då jag
förvirrades av hennes mörka ögon. Hon har gjort mig mer bryderi än
alla andra kvinnor tillsammans. Hennes ömhet, hennes svartsjuka,
hennes fruktan för framtiden, hennes olyckliga känslighet, som iklätt
sig tusen former för att plåga mig, allt detta har jag burit med ett
tålamod utan like.

Hon älskar mig! I denna stund gör det mig gott att vila vid den
tanken. Även Alexanders tårar behagade mig. Jag är då verkligen älskad
av två människor! Min bortgång skall således förorsaka smärta hos två
varelser! En tröst för människonaturen!

Att försvinna ur världen och efterlämna ett tomt intet av känslor, det
är en avskyvärd tanke. Det tomma intet framför mig och bakom mig, och
mellan dessa svalg en ohygglig dödsryckning! Nej, nej, åtminstone
något bakom mig!

Jag hoppades en tid att med Rakel vinna en vacker andel av hennes
faders rikedomar. Vad hade då skett? Jag hade rest till Bajæ, för att
med havssältan återställa mina livsandar. Jag hade åter börjat njuta
--en liten tid och mer av vana än av ungdomslust--hade därefter
hemfallit åt läkaren och besvurit honom odödliggöra en usel tillvaro.

Epikuros' lära är den sämsta, som en människohjärna frambragt. Jag
avskyr denna fega lära att njuta måttligt för att njuta länge. De söka
nöjet, men gå att uppblanda det med en stadigvarande fruktan för
överdriftens följder--och därför finna de icke vad de söka. De blanda
gudarnes vin med människonaturens uslaste drägg, som är feghet. En
sådan blandning var mig vämjelig. Jag sökte njutningen oblandad och
gick min bana utan att se till höger eller vänster.

Andra akten av livet är härlig. Den första är intetsägande, den tredje
tråkig, den fjärde neslig. Jag har alltid avskytt ålderdomen.
Författarens välvilja yppar sig, på bekostnad av hans snille, däri att
femte och sista akten kan inskjutas i stycket varhelst man behagar.--

Dessa betraktelser återförde Karmides' tankar till boken, som han
öppnat. Det var en avhandling om döden. På sådana verk var den
helleniska bokvärlden rik. Tröstegrunder mot döden utgjorde för
filosoferna av vissa skolor en viktig avdelning av deras sedelära.

Som en resande höves ville Karmides i förväg veta något om det land,
dit han beslutit färdas.

Författaren uppställde först den fråga, om det för människans lycka är
bättre att omsorgsfullt undfly varje tanke på döden eller i tid vänja
sig därvid för att icke gripas av fasa och mista sin jämvikt, när den
oundviklige nalkas. Han kallade döden med de mildaste smeknamn--en
ljuv drömlös slummer, sömnens broder, ett återvändande i moder Jordens
sköte, en av den goda Naturen själv föranstaltad upplösning av vår
kropp och dess beståndsdelars blandning med vänliga element--och han
undrade däröver, att mången hade föredragit det förra medlet framför
det senare. Det lugn, de därigenom hoppas vinna, hotas ju varje
ögonblick, ty naturen öppnar för våra ögon gravar i tusental,
oräkneliga varelser med liv och känsla omkomma varje ögonblick. Vilken
förskräcklig ångest måste ej gripa den, som till och med i sitt friska
tillstånd, med oförsvagade nerver ej lärde fördraga tanken på döden,
när han slutligen angripes av en sjukdom, när denna sjukdom gör
framsteg, när läkaren tvekar, när läkaren överger honom! Endast fega
och tanklösa människor kunna fördenskull välja ett medel, så
otillförlitligt och farligt, till sitt lugns bevarande. Dock medgav
författaren, att även för jordens ädlaste och tappraste stammar,
hellenerna och romarne, var döden ett skräckord, av lagen förbjudet
att nämnas vid offerhögtidligheterna och andra festliga sammankomster,
av höviskheten utvisat från enskilda sällskapskretsar.

Detta, fortfor författaren, visar hvilka djupa rötter avskyn för döden
likväl äger i människonaturen. Denna avsky måste övervinnas, såvida
icke själens klarhet skall grumlas av de alldagligaste händelser.
Fördenskull överensstämde författaren med alla hellenska filosofer
däri, att en människa, som älskar sitt lugn, bör så tidigt som möjligt
vänja sig vid dödstanken och undersöka, vad döden egentligen är. Han
påminde om Epikuros, som under en plågsam sjukdom och nära sin
upplösning skrev till en vän, att hans själs glädje motväger kroppens
plågor, och att hans sista dag även är hans lyckligaste. Mången hämtar
i tron på själens odödlighet och fröjder i ett kommande liv ett mod,
som icke låter nedslå sig. Författaren ansåg dock ovärdigt för den
vise att hämta styrka från något, som möjligen är en villa. Man bör
finna styrka i sig själv. Är det icke, frågade han, tillräckligt
tröstande att hava levat och i sin levnad hava uträttat något nyttigt,
och att med denna återblick på det förflutna förmäla den
lyckliggörande föreställningen att förenas med jorden, som alstrar och
närer allt gott och skönt, att genom sin lekamens upplösning ännu
efter döden varda nyttig för de likar, som man i livstiden älskat?

Författaren uppräknade och skildrade en mängd fall, som kunna göra
människan, i trots av hennes inrotade avsky för döden, likgiltig mot
honom, ja, fientlig mot sitt eget liv. Bland dessa uteglömde han icke
de vällustingar, som tömt fröjdernas bägare till dräggen. Många av dem
hade av fruktan för döden rusat i hans armar och föredragit
förintelsen framför förintelsetanken.

Denna skildring var gjord med en styrka, som kunde komma håren att
resa sig på läsarens huvud och förflytta honom bland de skildrades
antal.

Författaren uppehöll sig länge vid föreställningen om förintelsen.
Hans iakttagelser överensstämde med Plutarkos' åsikt däri, att rädslan
för döden hos de flesta människor uppstår icke så mycket genom tanken
på de plågor, som ledsaga dödskampen, ej heller genom Tartarens eller
helvetets skräckbilder, som just genom tanken på förintelsen. »Må mina
händer och fötter förlamas, må bölder hölja min kropp, må mina kval
komma tänderna att hacka och gnissla; blott livet återstår mig, är jag
nöjd, om ock jag hängde naglad vid korset,» säger Mæcenas. Och många
människor tänka som han. Människoanden, liksom hela naturen, fasar för
det tomma. Han kan förlika sig med, ja, till och med eftersträva ett
tillstånd av oföränderlighet, oavbrutet lugn, otillgänglighet för sorg
och glädje, hopp och fruktan; men ett sådant tillstånd är ännu icke
förintelse. Det kläder sig i skepnaden av en ljuv, drömlös sömn, som i
sitt djup äger möjligheten av återuppvaknande och under den domnade
ytan gömmer en känsla av behaglig vila. Men där varje möjlighet till
förändring är borta tillika med det, som skulle vara mäktigt av
förändring, där icke ens ett tillstånd gives, där fantasien neddyker i
en gränslös tomhet, fåfängt famlande i evigt mörker efter några
atomer, varmed hon kunde forma sig en bild av det ofattliga, där gapar
förintelsen.

Karmides kastade boken ifrån sig och steg upp. Hans själsliv hade
under den förflutna tiden varit som en mekanism, driven av yttre
tryck: han var förslappad, ödelagd, hopplös, det var allt vad han
kände om sig själv, och han ville icke leva, emedan den framtid, som
väntade honom, vore tom på allt utom försakelser. Att nedsjunka till
samhällsdräggen, sedan han lyst i yppiga kretsar och varit en stjärna
bland den njutningslystna ungdomen, att kringsmyga i en trasig mantel,
ett mål för löje eller medlidande av dem, på vilka han bortslösat sin
rikedom, att följd av föraktet vandra en förtidig bräcklighet, en
neslig ålderdom till möte, detta hade målat sig med hemska färger för
hans inbillning. Han kunde undgå detta öde genom frivillig död. Den
hade han länge motsett som slutet på sin bana. Frivillig död ingick i
hans filosofi, och han hade icke funnit någon svårighet att försona
sig med tanken därpå. Självmordet hade tvärtom förekommit honom som
ett lämpligt slutuppträde i livets lustspel, höjande verkan av det
hela. Att slockna mitt i styrkan av sin glans, att lämna världen,
medan han ännu bländade henne och syntes henne avundsvärd och lycklig,
att ungdomlig, vacker, frisk och föremål för kvinnors ömhet slita sig
ur nöjets famn och ila i gravens, det vore ju den enda död, som kunde
anstå en Karmides!

Vidare hade Karmides icke tänkt över döden. Han emotsåg den som en
nödvändighet och ville begagna till och med denna nödvändighet på ett
sätt, som smickrade hans högmod. Dock, när hans timliga välfärd hotade
som en lutande byggnad att sammanstörta över honom, hade han från dag
till dag uppskjutit sitt beslut. Nu var dock den sista dagen inne.
Överlevde han även den, så hade han även överlevat sig själv, och
döden, fördröjd med några timmar, skulle varda lika neslig, som om den
väntade honom efter en lång bana av förakt och elände.

Han hade fördenskull i en kall och lugn sinnesstämning beslutit, att
den nu stundande natten skulle varda den sista.

Men i detta ögonblick, när han kastade boken ifrån sig, kände han vad
han hitintills icke känt--tvekan. Människonaturens fasa för
förintelsen, så kraftigt och psykologiskt sant skildrad i den okände
författarens arbete, hade gripit även honom.

Han gick några slag över golvet, fåfängt kämpande mot en rysning, som
genomilade hans lemmar. Därefter lämnade han rummet, kastade manteln
över sig och skyndade ut.

Svarta och förvirrade välvde tankarne i hans hjärna. Han var icke i
stånd att råda över och ordna dem för att med lugn överväga sin
ställning och med förståndsgrunder kämpa mot självbevarelsedriftens
ansträngningar.

I detta tillstånd vandrade han framåt, utan att se, vart han gick.
Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg
dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika
lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet.

Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller
ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit.

I porten hejdades han av två mötande män. Som han gick förbi, lade den
ene av dem sin hand på hans arm och uttalade hans namn.

Obehagligt överraskad, stannade Karmides, mönstrade mannen och
igenkände Petros, homoiusianernas biskop.

- Klemens, sade denne till ynglingen, som följde honom, gå före mig
till staden. Jag skall snart vara efter dig hemma.

Biskopen och föreläsaren kommo från pelarfältet, sedan de till Simon
helgonet burit hans aftonmåltid. Simon hade efter sin uppväckelse ånyo
bestigit pelaren och levde nu sitt sedvanliga liv, om möjligt än mer
beskådad och beundrad än förr.

- Vad kan du hava att säga mig? frågade Karmides.

- Mycket, svarade Petros, om du har tid att höra mig.

- Det är vad jag icke har ...

- Man kan säga mycket på få minuter. Vart ämnar du dig? Jag kan följa
och under vägen meddela, vad jag vill säga.

- Vill du icke uppskjuta samtalet till en annan gång?

- Det kunde då vara för sent ...

- Däri har du rätt. Nåväl, det är mig likgiltigt vart vi gå.

- Låt oss då välja första bästa ställe, där vi ostört kunna samtala.
Vi hava ett sådant här i grannskapet.

De satte sig på en bänk, som skuggades av cypresser.

- Vad har du att säga? frågade Karmides.

- Något, som torde förefalla dig underligt och vågat, svarade Petros.
Vi känna varandra så föga, och likväl får du höra, att jag vill
inblanda mig i förhållanden, som synas röra mig alls icke och dig helt
nära...

- Det är gott. Låt endast höra vad det är.

- Min vän, jag har flera nätter drömt om dig, sist förliden natt, och
då så livligt, att jag i dag känt en oemotståndlig önskan att samtala
med dig. Jag skulle uppsökt dig, ifall jag icke mött dig här. Vad tror
du i allmänhet om drömmar?

- Petros, jag har i afton ingen lust att filosofera. I korthet sagt:
hos mig äro de ingivelser från magen, hos dig förmodligen från
himmelen. Vad drömde du?

- Jag har tre nätter efter varandra sett dig stå vid randen av en
avgrund, och jag frälste dig från att falla däruti.

- Och det var detta du ville förtälja mig?

- Nej, jag vill även säga dig, att jag tror på vissa slags drömmar.
Det finns drömmar, som själva bära ett oemotståndligt vittnesbörd om
sin sanning. Jag är i denna stund övertygad, att Försynen utsett mig
till sitt redskap att rädda dig från ofärd.

Karmides vart uppmärksam. Petros fortfor:

- Jag har frågat mig själv: vilken är den olycka, som hotar Karmides?
Och huru skall jag kunna hjälpa honom? Det är ju så mycket, som
skiljer oss åt, som nekar mig hans förtroende. Våra banor hava
hitintills aldrig sammanträffat, min åskådning av livet är en helt
annan än hans, vår världserfarenhet så himmelsvitt olika. Han skulle
icke förstå mig, om jag talade till honom ur djupet av mitt hjärta;
han skulle kanske icke ens vilja höra mig. Då jag frågade, vilken den
olycka kan vara, av vilken Karmides hotas, så fann jag intet annat
svar än detta: hans olycka är det, som han själv betraktar som sin
lycka, och du skall förgäves kunna ändra en åsikt, vilken så att säga
är grundad i hans blod, hans ungdom, de gåvor och företräden, varmed
naturen utrustat honom, och som inbjuda honom till nöjen, njutningar,
sinnesrus. Du förmår här intet; endast tiden kan uträtta något. Den
dag skall väl en gång komma, då han med vedervilja stöter njutningens
bägare tillbaka, om även räckt av den skönaste hand. Han skall då
självmant sansa sig. Du kan ännu ingenting uträtta ... Men drömmen
återkom. Du var redo att kasta dig i bråddjupet; du gick ej med lyckta
ögon till dess rand; du gick med öppna, du såg det, ditt ansikte var
mörkt och dystert, som det är nu, och likväl, när jag fattade dig i
armen, stannade du villigt, och jag kunde utan svårighet föra dig ur
farans grannskap. Sådan var min sista dröm.

- Jag, som tror på drömmar, fortfor Petros, emedan våra heliga böcker
giva mig skäl därtill, och emedan mångfaldiga rön giva stöd åt denna
tro--jag kände mig av detta övertygad såväl därom, att faran, som
hotar dig, står omedelbart för dörren och att du själv känner hennes
tillvaro, som även därom, att jag verkligen kan rädda dig, och att du
villigt skall skänka mig det förtroende, som för detta ändamål är
nödvändigt. Har jag misstagit mig?

- Förmodligen.

- Jag tror det icke. Du är i denna stund olycklig, Karmides ...

- Bah!

- Och du tränger till en hjälpare. Tiden är redan inne, då njutningens
bägare äcklar dig ...

- Däri har du rätt ...

- Nåväl, se där en början till det förtroende jag önskar vinna. Jag
behöver knappt veta mer, ty därmed har du sagt, att du står på en
vändpunkt av ditt liv, att du vill börja en annan bana, värdigare de
härliga gåvor, varmed Försynen utrustat dig, och som, rätt använda,
böra bereda dig en framtid av lycka och ära ...

- Du kommer mig att le ...

- Du tvivlar på en sådan framtid och känner likväl vedervilja för det
liv du fört allthitintills. Men detta är ju förtvivlan?

- Än sedan?

- Du, som har ungdomens dårskaper bakom dig och det bästa av livet
framför dig! Är din hälsa förstörd? Din unga natur skall återvinna
henne. Är din förmögenhet förstörd? Du skall förvärva en ny. Eller har
din förtvivlan en djupare rot? Karmides, det gives en osviklig läkedom
för själen, liksom det gives en sjukdom, som förer till den verkliga
hälsan, till det sanna livet. O, vore ditt onda av detta slag! Jag
skulle taga din hand och föra dig till läkaren. Kanske är det ock så
--och jag skulle lyckönska mig därtill--fastän du själv icke riktat
blicken inåt, i din egen barm. Kanske grumlas din självprövning av
tankar på jordiska ting, av fruktan för din timliga välfärd. Denna
fruktan skall förjagas. Förr hör du mig icke, och jag undrar ej
däröver, ty att predika för en drunknande är en galenskap. Man drager
honom först ur djupet och predikar sedan. Således, är din egendom för
slösad, rädes du fordringsägare, fattigdom och förödmjukelse, så giv
mig ditt förtroende. Jag skall möjligen kunna hjälpa dig.

- Du?

- Jag.

- Om du nu gissat rätt, skulle du kunna avvända ett slag, som väntar
mig med nästa uppgående sol?

- Det är icke omöjligt.

- Jag vet, att du är en utomordentlig man, en Apollonios av Tyana
bland de kristne, att du uppväckt en död och gjort andra underting.
Jag vore därför nästan frestad tro på möjligheten av din förmåga även
i detta fall ...

- Ah, jämför icke vad som ej bör jämföras! Hållom oss till ämnet!
Antag, att Baruk är din fordringsägare, att du behöver anstånd ...

- Petros, hur vet du detta?

- Bah, jag vet mer, mycket mer. Antag, sade jag, att du behöver
anstånd av honom. Du kan då lugn gå hem att sova. Jag lovar, att Baruk
skall hava tålamod.

- Petros, är detta ditt allvar? Kan du hålla vad du lovar?

- Jag kan lova och hålla mer. Det beror av dig själv och det
förtroende du visar mig.

- Men vad är din avsikt med allt detta? Vilka äro dina
bevekelsegrunder? ... Dock, jag lämnar dessa frågor åsido. De må vara
vilka som helst. Mitt läge är förtvivlat, jag bekänner det ... och
räddar du mig så, som jag vill räddas ...

- Så att allt sker i tysthet, så att din stolthet icke såras ...

- Säg högmod eller stolthet ... orden göra ingenting till saken ...
då lägger jag mitt öde i dina händer, och du må göra med mig vad du
vill ... ehuru jag omöjligen inser, i vilken mån jag skulle kunna visa
dig min tacksamhet med återtjänster.

- Jag kräver inga sådana ... endast ditt förtroende. Med detta
förtroende skall jag nå det övriga, och vad jag vill nå, är din lycka.
Till att börja med: vill du besöka mig i morgon efter skymningen, då
jag återvänt från mitt arbete? Du har måhända sett mig släpa sten till
Afrodites tempel. Det är nu mitt dagliga göromål, och jag delar med
glädje mina förtryckta trosbröders mödor. Då Israel var mäktigt,
störtade vi avgudarnes altaren; vi måste nu återuppbygga dem, men, som
vi hoppas, för att en gång nedriva samma våra händers verk. Du har nu
att besöka mig icke i biskopliga palatset, som är förvandlat till ett
fattighus, utan i en koja på Skambonide. Vem helst du spörjer skall
kunna visa dig till min anspråkslösa bostad. Vi skola då i morgon
vidare överlägga.



ANDRA KAPITLET.

Petros och Baruk.


En befallning hade utgått från kejsar Julianus, att de kristne på egen
bekostnad skulle återuppbygga de tempel, som de under föregående
kejsare hade nedrivit för den gamla lärans bekännare.

I Aten bar detta påbud stränga följder, ty icke allenast Petros, utan
även hans företrädare på biskopsstolen hade varit ivriga nedbrytare av
de gamla gudars altaren, därutinnan understödda av den kejserliga
makten, som dels stadfäst sådant våld, dels låtit det vara ostraffat.

I och med Konstantius' död hade även de rika bäckar sinat, som från
statens skattkammare strömmat i de rättrogna biskoparnes kassakistor.

I Aten voro kristianerna visserligen talrika, men den stora mängden av
dem tillhörde här den fattigaste befolkningen, och de voro för övrigt
söndrade i två läger, av vilka det under Konstantius förtryckta var
det större. Det senare partiet hade genom sin biskop--ty även det
ägde nu rätt att hava en biskop--hos Krysanteus och prokonsuln av
Akaja klagat över att det måste plikta för våldsamheter, till vilka
det var oskyldigt. Atanasianerna hade icke nedrivit några tempel;
varför skulle de då drabbas av följderna utav gärningar, som icke de,
utan deras motståndare homoiusianerna hade förövat?

Man hade funnit deras klagomål rättsgilla och befriat dem från
deltagande i tempelbyggandet. Hela bördan hade sålunda fallit på
homoiusianerna, som dessutom glesnat genom talrika avfall.

Den stränghet, varmed Krysanteus övervakade och påskyndade arbetet,
gjorde bördan dubbelt tryckande.

Under denna tid av lidanden och svårigheter för den homoiusianska
menigheten hade Petros visat sig värdig den plats, till vilken
församlingen upphöjt honom. Han hade utan att knota utrymt det förra
biskopliga palatset, som var en byggnad tillhörig staden Aten, och
inflyttat med Klemens i ett litet hus på Skambonide. Han deltog
outtröttligt i arbetena, ordnade dagsverksskyldigheten mellan sin
församlings medlemmar och var städse färdig att med sin egen person
träda i stället för dem, som av sjukdom eller andra omständigheter
hindrades fullgöra sitt åliggande. Man såg honom nu dagligen i hopen
av arbetande män, kvinnor och barn släpa sten till Afrodites tempel.
Hans underordnade prästerskap livades av hans föredöme och följde det.

Morgonen efter sitt samtal med Karmides besökte Petros Baruk.

Den gamle israeliten hade under de senaste dagarne gjort storartade
förberedelser för en resa till Jerusalem. Alltifrån kejsar Fladrianus'
tid hade judarne varit förbjudna att vistas i denna sin forna
huvudstad. Själva dess vördnadsvärda namn var utplånat och ersatt av
ett romerskt. Nu var allt förändrat. Kejsar Julianus hade icke
allenast upphävt detta förbud, utan lik en annan Cyrus uppmanat
judarne återvända till sitt gamla fädernesland. Han hade beslutit att
på det heliga berget Moria uppbygga ett tempel, som skulle varda den
nya medelpunkten för Jehovas dyrkare, i prakt tävlande med Salomos och
Herodes den stores.

En allmän hänförelse hade fattat judarne. Templets återuppbyggande och
det på nytt födda Israels förening kring dess heliga murar hade under
deras förtryck och smälek aldrig upphört att vara deras hopp. Nu
syntes det nära sitt förverkligande. Till de stora summor, som
Julianus av statsmedel anslagit åt företaget, kommo de frivilliga
bidrag, som judarne lämnade. De rike avstodo en del av sina rikedomar,
de fattige lämnade sin skärv. Från Gallien, Britannien, Medelhavets
öar och Afrika strömmade judarne till Palestina, de fleste icke för
att bosätta sig där, men alla för att själva få lägga hand vid
företaget. Hänförelsen var icke minst i Aten. Brev från Jerusalem till
synagogan i Aten förmälde, att grundvalarne redan börjat resa sig, att
gubbar, kvinnor och barn deltogo i arbetet, som förrättades under
hymner och jubel, att många rika, som tävlade med de fattigaste i
outtröttlighet, nyttjade spadar och hävstänger av silver och icke
ansågo purpur- och silvermantlar för goda att i dem bortbära gruset.

Det var ibland de kristne en allmän övertygelse, att Jerusalems tempel
aldrig mer skulle resa sig, emedan förstörelsedomen för evigt var
avkunnad över den mosaiska lagen. Måhända var innersta
bevekelsegrunden hos Julianus, då han så nitiskt omfattade tanken att
åter uppbygga samma tempel, ingen annan än den att komma en slik
övertygelse på skam och med sin kejserliga allmakt nedslå de
profetior, på vilka kristianerna stödde sin tro. Judarne, som länge
varit behandlade med övermod och förakt, hämtade även ur denna
synpunkt ett skäl att uppbjuda alla krafter till det stora företagets
snara förverkligande.

Den gamle Baruk ansåg sig icke hava gjort tillfyllest, då han lämnade
en stor penningsumma som tillskott till tempelbyggnaden. Han ville,
även han, lekamligen lägga hand därvid; han ville åtminstone hava
framburit en sten till de andra, och han prisade sina fäders Gud för
lyckan att hava upplevat den tid, som äntligen skulle se Israels hopp
uppfyllt. Nu utrustade han två skepp, som skulle föra honom och en
mängd av hans trosfränder, rabbi Jonas inräknad, till det heliga
landet. Då han samtalade med rabbi Jonas, uppbyggde honom denne icke
längre med Platon och Filon; deras ord och tankar välvde sig kring
templet, resan och den ljusa utsikten för Israels framtid.

Under många år hade Baruk använt en del av sin lediga tid till den
fromma sysselsättningen att avskriva lagens heliga böcker. Vilken
omsorg han hade nedlagt på varje bokstav! Huru sirliga de måste vara
och huru fullkomligt liknande bokstäverna i den äldre handskrift, som
låg framför honom! Det kunde ju finnas--och enligt vad rabbi Jonas
försäkrade fanns det verkligen--en hemlig mening i den godtyckliga
avvikelse från den vanliga formen eller i den ovanliga storlek, som
vissa av dessa otaliga bokstäver ägde. Fördenskull var det av vikt,
att varje avskrift fullkomligt liknade sin urskrift. Det var således
ett mödosamt arbete, men dess mer förtjänstfullt, när det äntligen var
fullbordat. Och fullbordat var det nu till icke ringa glädje för den
fromme köpmannen. De voro färdiga, samtliga rullarne, och lindade
kring gyllne stavar, vilkas ändar pryddes med juvelknappar av
ofantligt värde. Han hade ursprungligen bestämt dem för synagogan i
Aten; men nu hade en äregirigare tanke uppstigit i hans själ. Han
ville skänka dem till det nya templet, och han fruktade blott, att
deras avskrivares ringa anseende bland de skriftlärde skulle göra
honom ovärdig en sådan ära.

Det var emellertid ingalunda Baruks avsikt att en längre tid stanna i
Jerusalem, än mindre att bosätta sig där. Han ville endast återse
Davids stad, göra sin bön på Moria, bevittna verksamheten vid
tempelbyggandet och frambära sin sten till detta och därefter
återvända med en handfull mull av dess heliga jord, varpå hans huvud
skulle vila, när han gått till sina fäder. Hans maka, den ålderstigna
Ester, var för sjuklig att äventyra en resa över havet; hon och Rakel
skulle därför stanna hemma och avbida hans återkomst, då han för dem
ville förtälja allt vad han sett och rönt, så noggrant, som om de
skådat det med egna ögon.

Baruk hade ålagt Ester att under hans frånvaro noga vaka över Rakels
uppförande, vilket vore så mycket mer av nöden, som även rabbi Jonas,
hennes trolovade, skulle följa tåget.

Mitt under dessa förberedelser hade Baruk blivit överraskad av
Karmides' frieri till hans dotter. Den gamle mannen, som kände sin
gäldenärs gränslösa lättsinne, ville i början uppfatta anbudet som ett
närgånget gyckel och tillbakavisade det som sådant med mycken
värdighet; men när Karmides, för att giva kraft åt sina ord, antydde,
att böjelsen var ömsesidig, att Rakel älskade honom, vart gubben ej
endast vred, utan häpen och förskräckt.

Han behövde några ögonblick för att samla sig.

Men sedan det skett, avfärdade han ynglingens frieri i ordalag av
skenbart lugn, men fulla av det djupaste förakt, övergick därefter
till penningfrågan och förklarade, att som han till sin förestående
resa hade av nöden de summor han lånat Karmides, så ämnade han
omedelbart indriva de förfallna lånen och i nödfall begagna hela den
makt, vilken som fordringsägare tillkom honom över hans gäldenär.

Karmides, som icke ville lämna slagfältet övervunnen, svarade härpå
med en antydan, som kom blodet i Baruks ådror att isas och i nästa
ögonblick, när Karmides redan avlägsnat sig, att sjuda som lava.

Baruk avvaktade under plågande oro ett tillfälle att mellan fyra ögon
förhöra sin dotter om hennes förhållande till den unge hedningen. Han
ville icke med en förtidig upptäckt av någonting ännu outrett
förorsaka den gamla Ester sorg och åstadkomma uppseende i huset.

När äntligen detta tillfälle yppat sig, föll den bävande flickan till
sin faders fötter och bekände, att hon älskade Karmides. Baruk kvävde
sin förskräckelse vid denna upptäckt och sökte varsamt utleta, på vad
sätt bekantskapen mellan henne och den lättsinnige ynglingen uppstått,
och huru långt den hitintills utvecklat sig. Han bemödade sig att
vinna Rakels förtroende och gjorde våldsamma ansträngningar för att
synas lugn, men Rakel hörde, hur hans röst darrade--hon hade icke mod
att bekänna allt.

Hon hade ofta sett Karmides och även växlat några ord med honom, när
han infann sig i huset för att söka Baruk. Likaledes hade hon ofta
mött honom, då hon gick till synagogan. Hon medgav, att hon då
besvarat hans blickar och hälsningar, ja, hon hade flera gånger
samtalat med honom från altanen av huset. Karmides hade vackra
månskensaftnar infunnit sig under denna, medförande en cittra,
spelande på henne och talande på ett sätt, som intog Rakels hjärta.
Han hade äntligen förklarat, att han älskade henne och att han icke
kunde leva utan hennes kärlek. Då hade Rakel tröstat honom därmed, att
även hon älskade honom.

Detta var allt vad Rakel vågade tillstå. Hon gjorde det stammande,
rodnande av blygsel, alltsomoftast döljande sitt ansikte i händerna,
rädd att möta sin faders ögon. Själv hade hon icke klart begrepp om
det förskräckliga i det, som hon förteg, men hennes jungfruliga känsla
vägrade att låta ett ord därom komma över hennes läppar, och hon
anade, att en upptäckt skulle krossa hennes faders hjärta.

En sten föll ifrån Baruks bröst. Han upplyfte sin dotter, bad henne
lugna sig och förklarade, att han skulle glömma hennes felsteg, om hon
hädanefter toge sig nogsamt till vara och komme i håg, vad hon vore
skyldig sig själv, sina föräldrar, sin trolovade, sina fäders tro och
sitt namns ära. Dessa plikter voro heliga; bröte hon dem, så skulle
hon föra sin faders grå hår med sorg i graven. Han bad henne väpna sig
med tanken härpå; då skulle hon lätteligen övervinna böjelsen för en
yngling, som icke blott var hedning, utan även en stor slösare, en
lastbar, fördärvad och samvetslös människa.

Baruk hoppades, att dessa skäl skulle verka, och tröstade för övrigt
på sin faderliga myndighet. Rakel hade varit nära att falla i en
avgrund, men lyckligtvis var hennes ära, så tänkte den gamle, ännu
ofläckad. Således ännu ingenting förlorat. Förföraren hade dårat henne
med sitt vackra utseende, sina skenfagra ord, men Rakels böjelse för
honom kunde ännu icke hava djupa rötter. Den skulle snart försvinna,
sedan hon insett, att en oöverstiglig skiljemur stod mellan henne och
honom.

Emellertid hotade upptäckten av detta förhållande att störa Baruks
resplaner och blandade sig obehagligt med hans hänförelse för
Jerusalem och tempelbyggnaden. Skulle han våga resa och lämna Rakel
ensam under den sjukliga Esters vård?

Det var under dessa funderingar, morgonen efter Karmides' besök, han
överraskades av att se Petros, den kristianske biskopen, träda över
tröskeln. Baruk hade vid flera tillfällen stått inför dennes domstol
och med ytterlig ödmjukhet i ord och åthävor talat för sin rätt emot
krångliga kristianska gäldenärer, som i hopp om ett gynnsammare utslag
vädjat från den världsliga domstolen till sin själaherde. Petros hade
vid dessa tillfällen iakttagit en rättvisa, för vilken Baruk kände sig
dess mer tacksam, som hon vid de kristna biskoparnes domstol icke
hörde till regeln, när fordringsägaren var jude.

Nu var ödmjukheten borta både i ord och åthävor, och Baruk stod
hövlig, men rak inför den kristne prästen, vars domsrätt var upphävd,
vars makt var bruten.

Biskopen önskade ett hemligt samtal. Mäklaren beviljade det. Petros
började tala om Karmides. Baruk visste, att Petros hyste deltagande
för dennes person och penningärenden; varför, det kände han icke och
hade aldrig brytt sig med att grubbla däröver.

- Jag vet, sade Petros, att du står redo att vidtaga stränga åtgärder
för att indriva dina fordringar av den lättsinnige ynglingen ...

- Alldeles.

- Jag undrar icke häröver. Det är din rätt, och de fleste skulle i din
ställning göra detsamma. Medgivas måste även, att Karmides är den, som
minst av alla förtjänar undseende, ifall undseende över huvud står i
en fordringsägares ordbok.

- Det står icke i min åtminstone, genmälde Baruk. Ordet barmhärtighet
står där väl, men jag behandlar aldrig penningsaker som
barmhärtighetsverk och aldrig barmhärtighetsverk som penningsaker.

- Riktigt. Jag inser, att köpmännen måste skilja emellan så olika
ting. Också var det icke min mening att taga din barmhärtighet i
anspråk för Karmides' räkning. Han skulle dessutom vara för högmodig
att emottaga den, fastän stränghet, tillämpad av dig i detta
ögonblick, måste tillintetgöra hela hans framtid.

- Det är illa det, men nu ämnar jag verkligen vara sträng, så sträng
som möjligt.

- Jag ser saken från samma förståndiga sida som du, fortfor Petros,
men skillnaden är, att jag just i denna samma sak ser något längre än
du.

- Vad menar du?

- Jag menar, att om du fullföljer ditt uppsåt mot Karmides, så återfår
du på långt när icke allt vad du lånat honom ...

- Bah, det vet jag, inföll Baruk med en axelryckning; den vissheten
har förorsakat mig en sömnlös natt, men nu skall jag finna mig i mitt
öde.

- Och du sätter honom ur stånd att för framtiden gottgöra dig.

- Du kommer mig att le. När skulle han någonsin varda i stånd därtill?
Du talar om hans framtid som om något stort och lysande. Jag vill icke
ge en slant för den. Må var och en be den allsmäktige bevara sig för
en sådan framtid! Man tarvar icke spådomsande för att se, varthän den
lutar.

- Men om du misstager dig? Om Karmides en dag är den rikaste man i
Aten?

- Han skulle då ärva, menar du? Jag har skaffat mig noggrann
underrättelse om hans släkt och hans utsikter åt det hållet. Tyvärr,
de äro, icke heller de, värda så mycket som en slant. Han har ärvt en
gång för alla. Ödet vill icke ösa mer guldstoft i det sållet.

- Här är icke fråga om arv, utan om giftermål.

- Om giftermål? inföll Baruk överraskad. Om giftermål och rik hemgift?
Är det så du menar?

- Just så.

- Hm, det skulle då förmodligen vara med mina penningar i hemgift han
ville gälda sina skulder till mig, tänkte Baruk. Min biskop, tilllade
han högt och i betänksam ton, vem skulle då den rika arvtagerskan
vara, till vilken Karmides friar?

- Han friar, såvitt jag vet, ännu icke till någon.

- Då vet jag mer än du, tänkte Baruk. Men, sade han högt, jag förstår
dig icke. Karmides, säger du, friar icke till någon, och likväl
förespeglar du mig ett rikt giftermål, som han skall ingå.

- Han kommer inom år och dag att gifta sig med den rikaste mannens
dotter i Aten.

- Den rikaste mannens dotter i Aten? upprepade Baruk förvånad. Du
måste då mena Krysanteus och hans dotter, Hermione?

- Ja.

- Huru vet du det?

- Jag kan endast upprepa vad jag sade.

- Det måtte då vara genom spådomskonsten du kommit till denna blick in
i framtiden, sade Baruk allvarligt, ty han var övertygad, att den
kristne biskopen, som kunnat uppväcka en död människa, stod i
förtroligaste förbindelse med onda demoniska makter. Baruk delade sina
landsmäns vidskepelse, som vid denna tid var om möjligt större än
vidskepelsen bland kristianer och hedningar.

- Emellertid, fortfor Baruk, bär din förutsägelse alla tecken av
osannolikhet. Jag vet, att Karmides och Hermione varit trolovade, men
hans lättsinniga levnadssätt har gjort deras förbindelse om intet.
Ryktet har länge ordat om att Krysanteus förbjudit honom sitt hus, och
därtill kommer vad jag nyligen hört sägas, att Krysanteus ville hava
honom utvisad från Aten, emedan han förleder ungdomen med dåliga
föredömen.

- Allt detta uppväges av den enda visshet, att Hermione älskar honom.

- Är det verkligen så? Nog vet jag bäst, att unga kvinnor låta dåra
sig av en vacker yta, men jag trodde dock, att Hermione utgjorde ett
undantag från sitt kön...

- Du skall påminna dig, att Hermione och Karmides uppvuxit
tillsammans, att de voro bestämda för varandra från de första
ungdomsåren. Du bör vidare ihågkomma, att Hermione, sedan trolovningen
upphävdes, tillbakavisat alla friareanbud. Antyder ej det, att hon
älskar honom ännu, ehuru han visat sig ovärdig hennes kärlek? Och om
detta ej kan övertyga dig, så vill jag i förtroende säga, att ännu
helt nyligen har hennes mun icke förnekat hennes hjärtas böjelse.

- Du säger något! Det tyckes vid närmare påseende verkligen troligt.
Men hennes fader skall aldrig samtycka ...

- Hennes fader skall samtycka till allt vad hon önskar. Den största
svårigheten ligger hos Karmides själv. Allt kommer att bero av hans
uppförande, ty först genom ett förbättrat levnadssätt kan han hoppas
återvinna Hermiones aktning.

- Riktigt. Men här stöta vi ju på en omöjlighet!

- Nej, ingen omöjlighet, men en skenbar svårighet. Du känner
ynglingarnes art. De måste rasa ut. Ju dåraktigare de levat, dess
grundligare är ofta deras förändring till stadga.

- Sådant händer visserligen. Men ... Karmides stadgad! Det förefaller
mig omöjligt.

- Jag känner Karmides bättre än du. Jag ansvarar, att en sådan
förändring skall ske, såvida icke du omöjliggör det. Hans ödes trådar
ligga i bådas våra händer. Han har vandrat vägen till fördärvets
avgrund och står nu vid dess rand. Vad han hitintills icke velat se,
gapar nu vid hans fötter, och han ser det. Om han icke redan återvänt,
så är orsaken hos dig, ty du står bakom honom, en envåldsherre över
ögonblicket, och det är du, som skall nedstörta honom eller lämna
honom återvägen öppen. Krossar du hans högmod, så är han förlorad.
Alla ana, att han är utfattig, men ingen vet det, ty han har intill
denna dag förstått att dölja sitt läge under ett levnadssätt, som
måste locka till den tro, att Indiens rikedomar stå honom till buds.
Under allt detta är han uppfylld av ångest och färdig till vilket
förtvivlat företag som helst. Störtar du honom, kan du icke beräkna
följderna; lämnar du honom vägen fri, så skall han ila till en
framtid, vars famn står honom öppen och tillbjuder honom lugn och med
lugnet allt, som han kan eftersträva. Om han i besittning av en ny
rikedom skall återfalla i sitt förra levnadssätt, det är något, som
vidkommer ingendera av oss båda. Det är nog för mig, att Hermione
varder hans maka ... det är mitt mål ... och för dig bör det vara nog,
att han till sista obolen gäldar dig sin skuld. Det är du själv, som
skall sätta honom i stånd därtill. Lämna honom i ro, och han skall om
ett halvt år härefter för andra gången vara trolovad med den rike
Krysanteus' dotter, om ett år härefter vara hennes make och arvinge
till hela hans förmögenhet.

Baruk hade uppmärksamt lyssnat till Petros' föreställningar. Ehuru den
gamle mäklaren alltsedan gårdagens uppträde med Karmides och
upptäckten av förhållandet till Rakel kände för honom ett häftigt
uppspirat hat, så att han vore färdig lyckönska sig till Karmides'
oförmåga att betala, emedan detta gåve honom tillfälle utkräva hämnd;
så förnam han likväl nu en böjelse att se saken ur annan synpunkt. Han
hade att välja: å ena sidan förlora en betydlig summa penningar på en
slösaktig son av de föraktliga gojim, att bära harmen av en misslyckad
beräkning; å den andra att återfå hela huvudstolen med de fastställda
räntorna--trettio till fyrtiofem för hundra! Det låg för honom en
stor retelse i att genom klokhet, förutseende och tålamod återställa
en som ohjälpligt förlorad ansedd sak och förvandla den väntade svåra
förlusten till en lysande vinst, och det så mycket mer, som det alltid
varit hans stolthet att förelysa de yngre köpmännen bland sina
landsmän med en omtanke, ett förutseende och en förmåga att nyttja
omständigheterna, som hitintills alltid gjort lyckan till hans
ledsagare. Hans yngre yrkesbröder menade redan, att han skulle förlora
på Karmides; han skulle nu sannolikt kunna visa dem, att han hade sett
längre än de--att han även i avseende på Karmides vetat, vad han
gjorde, när de trodde honom handla som allra blindast och
oförsiktigast.

Men Baruk hade ett annat, för ögonblicket än vältaligare skäl att giva
sitt samtycke till Petros' begäran. Han trodde Karmides vara i stånd
till vilket förtvivlat företag som helst. Hans fruktan för sin dotters
trygghet var ju så stark, att han, då biskopen steg över hans tröskel,
just frågade sig, om han skulle töras lämna Aten och anträda den
efterlängtade resan till Jerusalem eller icke. Vore det nu sant vad
Petros berättat honom--och något skäl att tvivla hade han icke--så
var en utväg funnen, och hjälpen hade kommit i rätta ögonblicket
liksom från himmelen. Karmides skulle utan tvivel upphöra att lägga
sina krokar för Rakel, så snart han fått en vink om den vida större
lycka, som väntade honom och vore lättare att vinna på annat håll.
Baruks lilla oskyldiga lamm skulle stå skyddat för den glupske vargens
anslag, medan denne, iklädd skepnaden av en ruelsefull och botfärdig
syndare, ginge att gripa ett annat rov. Detta var ju alldeles
förträffligt.

Och om Rakels böjelse verkligen vore djupare än blott ett flyktigt
tycke, så skulle hon övervinna den, om icke förr, när hennes luftslott
ramlat, när hon funnit, att Karmides' kärleksförklaringar vore idel
munväder, och att han genast efter sitt frieri till henne riktade sina
planer på Hermione. Hennes ögon skulle åtminstone öppnas, när
underrättelsen nådde hennes öra, att samme Karmides, som hon älskade,
var trolovad med Hermione.

På grund av dessa skäl dröjde det icke länge, innan Baruk fattat sitt
beslut. Han lovade Petros att åtminstone under ett halvt års förlopp
icke oroa Karmides. Ja, han antydde, att han icke vore obenägen att
försträcka Karmides ett och annat lån, så snart det börjat visa sig
säkra tecken till en sådan sakernas gång som Petros förespeglat.--

Aftonen av samma dag, på vilken biskopen besökt mäklaren, satt han
åter efter ändat dagsverke i sin koja på Skambonide, en kammare, vars
bohag var av torftigt slag och upplystes av en vanlig krukmakarlampa.
Det enda i hans omgivning, som påminde om det förra biskopliga
palatset, voro böckerna och Kristusbilden, men även denne var nu
avhänd sina ädelstenar. Biskopen delade sin anspråkslösa bostad med
sin fosterson, den unge Klemens. De hade nyss förtärt sin tarvliga
aftonmåltid, som tillretts dem av deras värdinna, en from änka av den
homoiusianska bekännelsen. Petros, vilande på en soffa invid lampan,
öppnade sin Tertullianus. Klemens, färdig att gå ut, iklädde sig sin
kåpa.

- Hälsa min son Eufemios, sade Petros, och låten icke förleda er att
syssla för länge i natt med avskriften av den helige Johannes'
uppenbarelse. Du har arbetat i dag på det hedniska templet och måste
vara trött, min Klemens.

- Jag är icke mycket trött, men jag är uppfylld av bitterhet, min
fader. Det är förskräckligt, att vi kristianer skola uppföra tempel åt
hedniska avgudar. Vi bygga ju hus åt de onda makterna, åt djävlarne!

- Kejsaren vill det, Klemens. Vi måste.

- Nej, man måste mer lyda Gud än människor. Vi borde neka att göra det
och hellre låta kejsaren döda oss.

- Min son, vi underkasta oss, emedan våra förmän vilja det, och vi
kunna göra det, emedan vi äro övertygade om seger. De byggnader vi
uppföra varda icke tempel åt avgudarne, utan kyrkor.

- Ah, däri har du rätt, sade Klemens med ljusnande anletsdrag. Om vi
endast fasthålla det hoppet, kunna vi arbeta under välsignelser i
stället för förbannelser. Det är sant; denna byggnad skall en gång,
när vi fått en kristen kejsare, varda kyrka. Och detta kan ju hända
snart nog, om det är sant, vad Eufemios sagt mig, att många av de våra
omgiva avfällingen Julianus och endast avvakta ett gynnsamt tillfälle
att förskaffa honom till avgrunden.

- Har Eufemios sagt det?

- Ja.

- Sådana ord äro mycket ovisa. Jag skall varna Eufemios för att tala
så. Du får icke lyssna till slika ord och än mindre upprepa dem.

- Men vore det då orätt att döda en avfälling, som förföljer oss och
vill utrota församlingen från jorden?

- Klemens, jag har märkt, att du på senare tider ofta framkastar
frågor, med vilka du aldrig borde sysselsätta dina tankar. Akta dig,
ty har man en gång börjat fråga, så stannar man sällan, förrän man
ifrågasätter det heligaste.

- Bevare mig Gud för detta!

- Bevare dig Gud för lösa, kringirrande tankar! Du har dina plikter
att tänka på och de böcker, som jag sätter i din hand. De svara på
alla spörsmål, som äro nödiga och tillåtna. Bevaka din själ och gå
icke därutöver! Har du under de senare dagarne sett Teodoros?

- Ja, nästan dagligen, fader. Han tyckes uppsöka mig och följa mina
steg.

- Nåväl?

- Jag undviker honom.

- Du får icke lyssna till vad han säger.

- Jag har sagt honom det.

- Du gjorde orätt även däri, ty jag har förbjudit dig att svara med
ett enda ord.

- Förlåt mig, fader. Jag sade honom endast, att jag varken vill eller
får lyssna till honom, och jag bad honom hädanefter lämna mig i fred.

- I Teodoros ser du ett bevis, min son, vartill högmodet och
frågvisheten leda. Han missaktade mina råd, litade på sitt förnuft och
läste de heliga skrifterna icke med ödmjuk ande, icke med vördnad för
kyrkans fäders meningar och mötenas av Gud ingivna tolkning, utan i
tröstan på sin egen vishet. Och följden var hans själs fördärv. Hans
villfarelser äro värre än själva atanasianernas. Han förnekar mötenas
rätt att giva regeln för skrifternas ordaförstånd, han förnekar
kyrkans och det av Kristus instiktade prästaståndet, han ordar, liksom
flera kättare före honom, om de kristnes allmänna prästerskap, och
under allt detta smickrar han hedningarne, emedan de äro mäktiga, han
umgås med filosofer och besöker dagligen Krysanteus' hus.

- Jag har glömt omtala, fader, vad som dag hände mig under arbetet,
sade Klemens. Krysanteus infann sig, såsom han plägar göra ...

- Ja, han njuter av att se våra mödor, sade Petros. Må vi unna honom
denna korta fröjd!

- Han infann sig, den förhatlige, och han följdes i dag av sin dotter.
Men vad hon dock ser god, mild och allvarlig ut, min fader!

- Du betraktade henne således noga?

- Nej, svarade Klemens rodnande. Du har ålagt mig att vända blicken
bort från unga kvinnor, och jag gjorde det även nu ...

- Nåväl?

- Men hon kom själv till mig och talade till mig ...

En skymt av oro for över Petros' ansikte vid dessa ord. Han lade bort
rullen och reste sig upp.

- Du stod således i hennes grannskap? inföll han.

- Nej, det ställe, jag hade under arbetet, var tämligen långt från
gatan, men hon gick emellan våra bröder fram till mig, och hon lade
sin hand på min axel, när jag vände mig bort.

- Ah, du har då åter brutit mot mina befallningar! Har jag icke sagt
dig, Klemens, att du skall hava ditt ansikte höljt av kåpan, när du är
ute?

- Fader, jag var ju sysselsatt med arbetet!

- Det är sant. Jag glömde det.

- Solen stod högt på himmelen, ty det var vid middagstiden, och vi
försmäktade alla under trälandet i den svåra hettan. Jag bar endast
min korta arbetskiton, när detta hände, och likväl badade jag i svett,
ty jag hade ansträngt mig mycket för att föregå bröderna med lydnad
för arbetsföreståndaren ...

- Det var rätt, min Klemens. Men vad ville dig Hermione? Vad sade hon
dig?

- Hon frågade mig, vad jag heter--huru gammal jag är ...

- Ah!

- Var jag är född och vilka mina föräldrar äro ...

- Och du? Vad svarade du?

- Jag svarade, att jag heter Klemens, att biskop Petros är min fader,
och när hon kallade mig gosse, upplyste jag henne, att jag är präst.

- Vidare!

- Hon log åt denna rättelse, men jag sade henne allvarligt, att hon
borde omvända sig och tänka på sin själs välfärd. Därefter vände jag
mig bort och gick ifrån henne.

- Var detta allt?

- Ja.

- Lovad vare Gud! tänkte Petros. Detta bör lära mig att hädanefter
vara omtänksammare. Jag skall icke vidare tillåta, att Klemens
deltager i arbetet.--Min son, sade han högt, du stannar hos Eufemios
i natt. Men uppehåll dig icke allt för länge med avskrivningen, ty du
skall sova och hämta krafter ...

Klemens önskade biskopen en god natt och avlägsnade sig.

Medan han vandrade nedför Skambonide, gick han förbi en kvinna, som,
då hon såg honom, vände om och tilltalade honom med tveksam röst:

- Jag ser av din kåpa, att du är kristen präst. Tillhör du den
homoiusianska bekännelsen? Förlåt mig, att jag uppehåller dig med
denna fråga!

Klemens stannade. Han såg framför sig en ung flicka av vackert
utseende, klädd som slavinna i ett förmöget hus.

- Jag igenkänner dig nu, sade flickan, som syntes mycket bekymrad. Du
är föreläsaren Klemens. Huru lyckligt, att jag mötte dig! Min avsikt
var att söka biskopen, men jag har tveksamt vandrat denna gata flera
gånger och alltid vänt om vid hans dörr. Jag dristade ej gå in, men
icke heller har jag vågat gå hem, förrän jag fått tala med honom eller
dig. Huru väl, att jag träffade dig!

- Vad vill du mig?

- O, jag är mycket olycklig, klagade den unga slavinnan. Jag har en
sträng husmoder, och jag råkade i afton, medan hon var frånvarande,
att sönderslå hennes dyrbaraste toalettask. Hon plägar straffa mig
hårt för den minsta förseelse ... och på detta konstverk satte hon så
stort värde. Jag tordes icke avvakta hennes hemkomst utan skyndade
bort ... och törs nu icke återvända, utan att du följer med mig hem
och utverkar mig hennes förlåtelse. O, vägra icke detta, frommaste
broder! Min härskarinna är så sträng, ja, hon är grym, när hon är
vredgad; men annars är hon god och gudfruktig och nitisk i den rätta
läran ... och om du, som är präst, följde mig hem, så skulle hon nog
på din bön förlåta mig.

Flickan fattade hans hand. Klemens drog den förskräckt tillbaka; han
hade ännu aldrig varit en kvinna så nära. Men han kände medömkan med
den stackars slavinnan och ansåg för sin plikt att villfara hennes
bön.

- Är din härskarinnas bostad avlägsen? frågade han.

- Nej, gode broder.

- Jag följer dig.

- Jag blir dig evigt tacksam.

Flickan förde Klemens tvärs över gatan Kerameikos och in i en gränd,
där hon stannade utanför bakporten till prokonsulns palats.

Porten ledde till fruntimmersgården. De inträdde, utan att någon
portvakt visade sig. Slavinnan bad Klemens vänta på gården och
försvann genom en dörr i portiken. Hon återkom och förde Klemens genom
en korridor, i vars ände var en dörr, på vilken hon pekade viskande:--
Här! Stig in! Min härskarinna är hemma.

Klemens öppnade dörren och såg sig i en guldglänsande, av vällukter
uppfylld budoar. På en soffa därinne vilade en kvinna, klädd i en lätt
dräkt av spetsar. Skenbart överraskad av besöket, reste hon sig upp
och åsåg honom med förvånade blickar.

Klemens igenkände Annæus Domitius' maka, den sköna Eusebia, och det
mod, varmed hans ärende väpnat honom, efterträddes av förvirring. Han
stod blyg och försagd inför denna sköna kvinna, som med största undran
i sin ton frågade honom:

- Är det du, unge föreläsare? Vad för dig hit vid denna sena timme?



TREDJE KAPITLET.

Teodoros.


Krysanteus ägde i grannskapet av hamnstaden Piræus en lantgård, där
Hermione ofta tillbragte sommarens vackra dagar.

Huvudbyggnaden låg på en kulle; utsikten öppnade sig åt ena sidan över
havet och den livliga hamnen, åt den andra över en bördig, av
vingårdar och olivdungar omgiven däld. Kullens sydliga sluttning
nedsteg i avsatser, prydda av trädgårdskonsten och skuggade av åldriga
träd.

I en lövsal på en av dessa avsatser satt en afton Hermione. Hennes
vänner Ismene och Berenike hade nyss lämnat henne. Hon hade därefter
gått hit, där hon gärna njöt ensamhetens stunder, emedan denna plats
varit älskad av Elpenike, hennes moder, och påminde Hermione om
barndomslekarne med fosterbrodern, om de ljuvaste dagarne av hennes
första och enda kärlek. Hon hade medtagit ett verk av Platon--hans
Fädon--men minnenas makt och aftonens fridfulla skönhet fängslade
flickans tankar och sinnen, så att hon glömde att öppna boken.

Havet glänste i den sjunkande solens prakt. Två fartyg sågos lämna
hamnen och med utbredda segel styra mot synranden. Det var de båda
Jerusalemsfararne, som Baruk utrustat. Larmet av den livliga
verksamheten i Piræus blandade sig, mildrat genom avståndet, med
fågelsången i trädens kronor och tonerna av en flöjt, som uppstego
från dalen på andra sidan kullen.

Då solens skiva närmade sig synranden, stördes Hermiones ensamhet
genom ankomsten av en man, som var klädd i kåpa, sådan som de kristna
prästerna brukade. Den förtrolighet, var med han närmade sig
Krysanteus' dotter och satte sig helt nära henne, visade, att han icke
var en främling på stället.

- Teodoros, sade hon. Välkommen.

- Jag anade, att jag skulle finna dig här, sade den unge prästen, och
styrde fördenskull hit, innan jag ville söka dig däruppe i byggnaden.
Den vackra aftonen och hågen att tvista med dig hava lockat mig ut
från staden. Jag kan hälsa dig från din fader. Jag såg honom på Pnyx,
där folket är samlat för att verkställa det nya valet till arkont. Det
står i denna stund en het drabbning däruppe, och måhända avgöres just
i detta ögonblick segern.

- Tvivlar du då, att min fader skulle varda återvald? frågade
Hermione.

- Han har en mäktig hjälp i kejsarens gunst. Det är fördenskull
sannolikt, att Krysanteus segrar.

- Vad säger du? Skulle han hava kejsarens gunst av nöden till seger?
Jag vet att min fader på den senare tiden förvärvat många fiender
bland atenarne; men den stora mängden måste väl dock vara honom
tillgiven.

- Jag vill gärna tro det, men är likväl oviss därom.

- Men en sådan otacksamhet vore omöjlig, utbrast Hermione. Han
uppoffrar ju allt för dem. Om de blott visste, vilka bekymmer han
uthärdar för deras skull, huru varmt han önskar deras välgång, huru
han lever endast för den höga sak, som Julianus och tidens ädlaste män
vilja förverkliga, o, då skulle de icke kunna annat än älska honom.
Har du märkt, Teodoros, att min faders hår börjat gråna? Det är icke
av ålder, du, utan av omsorger och rastlösa tankar. Min arme, älskade
fader!

- Ja, om detta förtjänar hat, vad är det då, som förtjänar tacksamhet
och kärlek? sade Teodoros. Men du får icke tyda mina ord till det
värsta, Hermione. Med sin kännedom om tiden och människolynnet måste
Krysanteus från början hava förutsett det motstånd han nu röner.
Förtjusningstiden kunde icke vara långvarig. Det går an att måla
idealer och ställa dem för människornas ögon; alla skola hänföras, ty
alla igenkänna mer eller mindre klart urbilden av sin egen
mänsklighet; men att söka förverkliga dem, Hermione, att med kraftig
och skonslös hand gripa in i verkligheten för att omskapa den till
något sannare och skönare, det framkallar alla tröghetens, vanans och
ondskans makter till förtvivlat motstånd. Det uppstår då en strid, som
icke ändar, förrän idealets kämpe har segrat eller dukat under. Det
sista är det vanliga, Hermione, ja, det ligger i tingens natur och
Guds världsordning, att så skall vara. Ty idealets kämpe är, även han,
en människa, full av fel och misstag, och med det sanna, varför han
kämpar, blanda sig villfarelser, som göra motståndet rättsgillt. Vad,
om Julianus och Krysanteus i mycket hava orätt? Om de skulle vilja
återföra en tid, som är död och bör vara det, en tid, som genom
avståndet hägrar för deras ögon med en glans, som han i själva verket
aldrig ägde? Vad om deras strävanden skulle motverka i stället för
främja människosläktets sanna väl?

- Det låter icke tänka sig, sade Hermione, ty förnuftet och sanningen
hava i alla tider till sitt inre väsen varit desamma och skola alltid
förbliva det.

- Visserligen. Ingen tid har varit förnuftlös och osann. Men du,
liksom jag, är övertygad om en Guds uppenbarelse i världens gång och
människosläktets öden. Vari skulle då denna uppenbarelse bestå, om ej
däri, att hans härlighet och fullkomlighet under olika skiftningar
allt klarare framstode för de varelser, som äro skapade till hans
avbilder? I viljen återkalla en förfluten tid. Det är fruktlöst,
Hermione. I viljen åter uppliva tron och vördnaden för de gamla
gudarne. Det är omöjligt, att detta företag skall lyckas. Det är
förtvivlat, ty det bär en osanning inom sig. Ack, därutinnan ligger er
svaghet. Varför skolen I inblanda denna fallna gudavärld i er kamp för
sedernas bättring, för tankens rätt och den borgerliga friheten? Vad
har Zeus, den otrogne äkta mannen, att göra med sedligheten eller
förnuftet, han, den avundsamme, som fängslade Prometeus vid klippan,
emedan denne med eldens gåva vart människosläktets välgörare? Vad hava
de förgudade tyrannerna, som I givit säte Olympen, vad hava de att
göra med frihetsandan och människovärdet? Dessa brottsliga, lastbara
gudar, förtjäna de sina rökoffer och altaren? Äro de gudar, till vilka
man kan sätta sitt hopp i livet och i döden? Det är sant: I viljen
avtvå dessa vanställande fläckar från deras anleten. I fördömen som
hädare de skalder, som förtalat dem. Men sedan I utplånat dessa drag,
vad återstår dem då av deras egendomlighet? Intet. De varda blotta
opersonliga krafter, utströmmade från den ende evige Guden.

- Så anse vi dem även, invände Hermione. Våra filosofer säga, att
dyrkandet av flera gudar uppstått genom människornas svaghet, som
fördelat fullkomlighetens egenskaper på många.

- Men varför förneken I då den Gud, som låtit sig uppenbaras för edra
filosofers slutledningar? Emedan han är ofattlig för mängden, skolen I
svara. Ja, han är i sanning ofattlig, om han, såsom många av edra
filosofer förmenat, endast är den outgrundliga, på alla egenskaper
tomma enheten i tingen, ett väsen, som ej bryr sig om människornas
öden; men är han en god, allvis och kärleksrik försyn, så är han icke
blott fattlig för den enfaldigaste, utan just den, efter vilken de
okunnigaste hjärtan i alla tider längtat.

- I, upplysta hedningar, fortfor Teodoros, ären stolta aristokrater;
I talen om en tro för de utvalda andarne, de visa och tankekraftiga;
om en annan för den stora hopen. I viljen hava kärnen för er och kasta
skalet till mängden. Mot denna uppfattning har samma hop själv
förklarat sig, och denna motförklaring är kristendomen. I villen icke
omstörta altarna, I villen icke rubba de enfaldiges tro, icke skingra
deras villor, som, efter vad I trodden, gjorde dem lyckliga. Ibland er
funnos även sådana, som för statens, för ordningens skull ville
befästa den gamla vidskepelsen, förutan vilken de förmenade, att allt
skulle sammanfalla i grus. Som om en lögn vore det starka band, som
sammanhölle världen! Då förkunnades ur folkets lägsta kretsar, ur
fiskarhyddor och verkstäder, samma ofattliga sanningar, som I haden
lagt hand på för egen räkning. Detta överraskade tvivelsutan de vise.
Det var en omvälvning, och så demokratisk, Hermione, så
frihetssyftande hon kunde vara. Hon förkunnade en gud för alla, en
vishet för alla. Hon förkunnade, att den höge och låge, imperatorn och
slaven, äro bröder, barn av samme fader, delaktiga i samma arvedel.
Bort med romaren, hellenen och barbaren! Vi äro alla människor. Bort
med herren och slaven! Vi äro alla skapade till frihet, till den sanna
friheten, som vinnes i segerrik kamp, med Guds hjälp, mot våra
tyranniska onda böjelser! Bort med den högsta och svåröverstigligaste
av alla skiljemurar mellan människor--skiljemuren mellan rättfärdiga
och förtappade! Ingen är mer så rättfärdig inför Gud, att han icke är
en syndare; ingen så fallen, att han ej kan upprättas! Bort med
självbelåtenheten liksom med förtvivlan! Den självbelåtnes högmod
skall ödmjukas, och den ödmjukes förtröstan höjas, ty i himmelen är
större glädje över en botfärdig syndare än över alla rättfärdiga inom
havets gördel! Detta, Hermione, är kristendomens lära, de sanningar,
som förkunnades av Jesus av Nasaret. Säg mig, finner du ingen skillnad
mellan honom och undergöraren Apollonios? Han uppväckte döda,
Apollonios, och förrättade underverk, som liknade Jesu; men vad voro
dessa mot nasarenens största underverk, som är hans levnad och lära?
Hava edra cesarer, som I upphöjt till gudar, större rätt till detta
namn än nasarenen? I förskräckens över våra ord, då vi säga, att Gud
var i Kristus och försonade världen, och likväl har ert eget förnuft
uppenbarat er nödvändigheten av Guds mandoms anammelse, och edra
myter, bland vilka många hava rätt att kallas profetior, antyda det,
förebåda det. Talas ej i edra mysterier om en gud, Dionysos Zagreus,
den högste gudens älsklingsson, som nedsteg till jorden, kämpade med
de onda makterna, led en smärtsam jordisk död och genom denna död,
varifrån han uppstod, vart människosläktets förlossare? Vem är denne
Dionysos Zagreus, om icke en dröm, som edra fäder drömt om den
kommande Kristus? De skaror, som vallfärdade till Eleusis, tror du,
att de fördes endast av trängtan efter högre kunskap i gudomliga ting!
Nej, de visste väl, att invigningen icke förvandlade någon till
djupsinnig filosof. De hastade dit i övertygelsen att finna räddning
för sina själar. Också har i våra dagar, sedan Julianus åter öppnat
mysteriernas tempel, mången nyinvigd förvånats att höra där i mörker
och löndom förkunnas samma läror, som kristendomen predikat i klara
dagen, men enklare och renare, och mången har ifrån Eleusis återvänt
med längtan att utbyta den drömde Dionysos mot den verklige. Prometeus
sjunger, fastnaglad vid klippan, om de gamla gudarnes fall och en
högre världsordning. Edra myter uttala klart och tydligt på
mångfaldiga ställen sin egen otillräcklighet och, liksom judarnes
heliga böcker, förebåda den kommande Messias. De nyplatonska
filosoferna lära ju även från filosofiens ståndpunkt Guds
människovardande. Även de tala om ordet, genom vilket allt är skapat;
även de tala om tro, hopp och kärlek som fromhetens grundval. Men när
de för övrigt lära, att Guds tankar äro ting och verkligheter, är det
ej då en oriktig slutsats, att de uppfatta Guds mandomsanammelse
endast som en filosofisk tanke, icke som en verklighet, lekamliggjord
i en människa? Ack, en filosofisk tanke är icke tillräcklig att
återgiva den förtvivlade själen lugn och salighet.

Tänk dig, Hermione, en mördare, som med fasa vaknar ur sin vredes rus
och ser det blodiga offret vid sina fötter. Han har utfört ett odåd,
som ej kan gottgöras. Hans ånger, hans förtvivlan, hans huvud, om än
frivilligt lagt under lagens svärd, återgiva icke den slagne hans liv.
Tänk dig, vad som är än rysligare, en själamördare, en förförare, som,
insatt till vårdare av ett välartat och lovande barn, fördärvar dess
natur, utvecklar dess onda anlag, nedstörtar det i sinnlighetens dy
och slutligen ser sin skyddsling omkomma däri. Tänk dig honom väckt
till inseende av sin gärnings ryslighet. Då följer en ånger, som ingen
filosofisk tanke kan avvända från förtvivlan och evigt fördärv. Tarvas
ej för dem den fulla vissheten om en personlig förlossare, som även
för deras skull, för att även deras synder skola förlåtas, burit Guds
vrede och lagens förbannelse? Det steg, Hermione, som leder från din
tro till min, är således steget från tanken till den levande
verkligheten, från den slöjade sanningen till den avslöjade och
uppenbarade.

Samtalet fortfor länge i denna riktning. Det var icke första gången
Teodoros talade med Hermione om kristendomen. Han hade länge gripit
varje tillfälle, som yppade sig därtill, och sådana tillbjödo sig
många, ty Teodoros var, ehuru kristian och präst, en nästan daglig
gäst i Krysanteus' hus. Det hade emellan dem båda uppstått en vänskap,
som, grundad på ömsesidig aktning, icke stördes av olika trosmeningar.
Dessa hade icke hindrat Teodoros att bjuda sin hjälp åt Krysanteus,
när han i enlighet med kejsarens avsikter började inrätta fattighus
och sjukhus i Aten och övriga städer i Akaja. Teodoros syntes icke
fråga efter sina trosfränders omdöme i detta avseende; han vart
ärkehedningens ivrigaste medhjälpare i allt vad han ansåg gott och
nyttigt, och bar med lugn de tillvitelser för kätteri och avfall, som
kristianerna allmänt gjorde honom. Han besökte de nyinrättade skolorna
och tvekade ej att infinna sig i filosofernas föreläsningssalar, där
han dock för mången var en besvärlig gäst, ty han inskränkte sig icke
till att höra, utan uppsteg själv i sin ordning på talarestolen till
försvar för den kristna läran, förvånande de bildade åhörarne med
åsynen av en kristen präst, som lugnt lyssnade till motståndarnes
tankar och varmt men fridsamt utvecklade sina egna. Även till Akademia
gick han ofta för att offentligt tvista med Krysanteus och hans
lärjungar. Vart han där den ena dagen besegrad--ty här fann han sina
mästare i dialektiken--så återvände han den andra dagen med nya
bevisningsgrunder; han bidrog alltid att liva samtalet och
tankeutbytet; han saknades slutligen, när han uteblev, och de unga
akademikerna började betrakta honom såsom en medlem av deras krets, en
kristen platoniker.

Verkade han med allt detta ingen omvändelse, så avtvang han likväl
aktning för kristendomen och utströdde kanhända många frön, som först
i framtiden skulle uppspira.

I Akademias trädgårdar, liksom i sina enskilda samtal med Hermione,
bemödade han sig, tvärtemot kristianernas föreställningssätt, att
visa, det den gamla och den nya läran icke stode som fiender emot
varandra, icke som ett djävulens och mörkrets rike emot Guds och
ljusets, utan som en senare utveckling till en föregående, som
mannaåldern till ynglingaåldern, som en profetia till sin uppfyllelse.
Han gav den gamla bildningen all hennes ära och medgav så mycket
hellre förnuftets rätt, som, enligt hans åsikt, Guds enhet och
försoningens nödvändighet kommit till uppenbarelse även i detta. Men
bredvid förnuftets filosofi talade han även om den religiösa känslans,
och gav henne företrädesrätten och emellan olika meningar den
avgörande rösten, emedan hon stöder sig på den oförvillade driften,
som träffar sanningen hastigare och säkrare än all slutledningskonst.

Han bad de unga filosoferna läsa kristendomens heliga urkunder, och de
skulle finna, att medan dessa skrifter med klarhet uttala de
grundsanningar, på vilka allena mänskligheten kan bygga ett tempel,
värdigt Herren, så lämna de dock i alla andra avseenden det friaste
svängrum för tankens verksamhet och sporra honom till letande i de
gudomliga tingen, i stället för att binda och fjättra honom.

Detsamma föreställde han i afton Hermione, och han framtog under sin
mantel en bokrulle och lade den i hennes hand. Det var Johannes'
evangelium. Han avtvang Hermione med enträgna böner det löfte att icke
fördomsfullt lägga denna bok åsido, utan läsa och pröva henne. De
skulle därefter vidare samtala om innehållet.

Då Hermione invände, att man av frukten måste döma trädet, samt att
den senaste tidens rön på ett förskräckligt sätt visat, att
kristendomens målsmän strävade att utbreda den mest oerhörda andliga
och världsliga träldom, och att de kristnes inbördes förhållande,
långt ifrån att framställa en tavla av kärlek och fördragsamhet, varit
ett, som överginge vilddjurens i hat, grymhet och blodtörst; då
svarade Teodoros, att dessa sorgliga företeelser härflöte ur en helt
annan källa än kristendomen, att hierarki, kyrkomöten och
dogmofelbarhet hade med kristendomen ingenting gemensamt, utan tvärtom
vore hans största och farligaste fiender. Förvillelsen hade uppkommit,
emedan man ville tillämpa filosofiens stränga begreppsbestämningar på
tron. Men ur de blodiga och förskräckliga striderna, som alstrats
härigenom, skulle en gång insikten av denna förvillelse dess klarare
framträda. Teodoros kallade partikampen med dess olyckor för
kristendomens födselsmärtor; han bad Hermione endast läsa urkunderna,
och hon skulle då inse, att Jesu lära ej är roten till de kristnes fel
och världens olyckor, utan roten till glädje och salighet i de
enskildes hjärtan.

När Hermione förebrådde de kristne deras förakt för människans
skönhetsdrift och det raseri, varmed de förstörde konstens verk,
svarade Teodoros, att då skönhetsdriften är av skaparen inplantad i
människorna, så måste den en gång komma till verksamhet även hos
kristianerna.--Förtäljer ej, sade han, Tukydides, att atenarne vid en
mäktig fiendes annalkande kullstörtade sina pelare och minnesvårdar
för att använda dem till skansar? De gjorde det, utan att någon
fördenskull har förebrått dem barbari. Kristianerna kunna icke hata
konsten, utan endast de tillfälliga former, vari hon ännu uppenbarar
sig för deras blickar. Hermione, fortfor Teodoros och pekade på den
nedgående solen, som purpurfärgade hav och himmel, naturen, mitt i
vilken vi leva, är ju en återglans av Guds skönhet. Vart vi vända våra
blickar, omgivas vi av skönhet. Människan är sänkt i ett hav av
skönhet, och hon måste blunda, om hon ej vill överväldigas. Tror du
då, att skönheten är något förgängligt, att spegeln, som själen håller
mot naturen, kan någonsin släppas och krossas som en vanlig spegel?
Nej, spegeln är själen själv, skönhetsdriften är oförgänglig, och
förstördes än allt vad konsten hitintills frambragt, skall ur
förstörelsen ett nytt och högre framgå.

Då Teodoros slutade sitt samtal med Hermione, var skymningen inne.
Emedan det var ovisst, vid vilken tid Krysanteus skulle återvända från
staden, kunde han icke avvakta dennes ankomst; han önskade Hermione en
god natt och gav sig på väg till Piræus, otålig att få höra utgången
av arkontvalet.

Underrättelsen om folkförsamlingens beslut hade redan hunnit sprida
sig i hamnstaden.

- Medborgare, sade Teodoros till den förste han mötte på gatan. Du har
förmodligen övervarit folkförsamlingen?

- Ja.

- Vem är den nye arkonten?

- Krysanteus är återvald, svarade mannen harmset.

- Ah, det var en utgång, som jag knappt förmodat.

- Ej heller jag.

- På vem röstade du, min vän?

- På Krysanteus.

- Och likväl tillhör du det andra lägret, såvida jag icke misstager
mig.

- Du misstager dig. Jag räknar mig till hans anhängare, ehuru jag har
mycket att anmärka emot honom. Han uppför sig som envåldsherre över
det fria folket i Aten. Han tynger oss med pålagor, oerhörda intill
denna tid. Vi medborgare skola underhålla alla sjuka och fattiga i
staden. Vi skola underhålla skolor ej blott för våra egna barn, utan
ock för våra slavars. Har man någonsin hört slikt? Det är en
himmelsskriande orättvisa, Teodoros, och jag undrar, att vi icke,
hellre än att tåla sådant, flytta ut i någon ödemark.

- Och i trots av dessa klagomål över Krysanteus gav du honom i dag din
röst, säger du.

- Ja, han fick nästan alla de närvarandes röster; men icke vill jag
säga, att valet fördenskull är lagligt.

- Vad menar du?

- Då vi skulle skrida till hemlig omröstning, uppsteg Karmides ...

- Karmides, var han närvarande? inföll Teodoros förundrad.

- Ja, för första gången, och förmodligen endast för att roa sig och
tillställa oreda. Nog av, han steg upp, talade till folket och
föreslog öppen omröstning i stället för hemlig.

- Nåväl?

- Krysanteus' lilla anhang ropade ja. De andre tego. Man tog
naturligtvis tystnaden för samtycke. Den öppna omröstningen började.
Du kall nu lätt föreställa dig utgången.

- Nej. Varför skulle icke den öppna omröstningen hava samma påföljd
som en hemlig?

Borgaren log medlidsamt åt denna enfaldiga fråga.

- Du begriper väl, sade han, att ingen just vill öppet bryta med
Krysanteus, som är rik och mäktig och har kejsaren bakom sig. Med
hemlig omröstning skulle Krysanteus ej haft hundra bland tusen för
sig; nu hade han icke tio bland tusen mot sig. Sådan är världen, min
vän.

- Väl, prisen er lyckliga, att vad som skett har skett! Krysanteus är
eder ädlaste och bäste medborgare. Den bildstod, som man för ett år
sedan reste åt honom, bär inskriften »Åt Atens förste medborgare». Om
han redan då förtjänte detta namn, så förtjänar han det nu tusenfalt.

- Bah! Smicker! sade mannen med en axelryckning, varefter han hälsade
Teodoros och fortsatte sin väg.

       *       *      *       *       *

Vid pass en timme sedan Teodoros lämnat lantgården, anlände Krysanteus
dit från staden. Hermione hörde med glädje, att valet på lysande sätt
utfallit till hans förmån. Teodoros' farhågor hade således icke sannat
sig! Atenarne hade icke visat sig otacksamma. Men på Krysanteus' panna
låg dock en skymt av dysterhet och smärta. Han anade, att valets
utgång berott av det förslag, som Karmides framställde. Han hade på
senare tider rönt många bevis på medborgarnes likgiltighet, hade ofta
mött åtminstone tröghetens motstånd; han började märka, att han stod
så gott som ensam och att hans verk icke hade fast grundval i folkets
tänkesätt. Men han ville icke förtvivla om sitt mål. Han hoppades på
det unga släkte, som var kallat att uppväxa under de samhällsformer
Julianus skapat, under inflytelsen av den ande, som utströmmade från
honom. Och liksom i förkänsla av att Julianus' bana ej skulle varda
lång, ockrade Krysanteus med minuterna och arbetade med feberaktig
otålighet. Det var fördenskull han icke ville lämna makten ur sina
händer; han kunde som enskild medborgare verka mycket, men icke
detsamma som nu.

Först när han satt bredvid sin älskade Hermione, försvann det dystra
molnet från hans panna, medan hon spelade på sin cittra och sjöng ett
stycke, som varit Elpenikes älsklingssång. Vid aftonmåltiden infann
sig Okos, den unge slaven, portvaktarens son, med ett nyss anlänt
brev. Det var från Ammianus Marcellinus, som nu följde Julianus i
kriget mot perserna. Krysanteus uppläste och Hermione lyssnade med
strålande ögon till den skildring, som Ammianus lämnade över Julianus'
bragder. De tävlade med Alexanders, om icke överträffade dem. Den
romerska krigsärans mest lysande dagar hade återvänt: kejsarens
föredöme hade förvandlat varje romersk krigare till hjälte. Perserna
hade förlorat drabbning efter drabbning. De hade kallat floderna till
sin hjälp, genombrutit dammarne och låtit vattnet översvämma det
vidsträckta slättland, varpå legionerna framtågade. Men även detta
hinder övervanns av soldaternas ihärdighet, som livades av anförarens
ande. Han tågade till fots i spetsen för hären, uppmuntrade de
modfällde och deltog med egen hand i arbetena. Vattenmassorna voro
återförda inom sina bräddar och hela skogar nedhuggna till lagning av
de utskurna vägarne. Hären nalkades den persiska huvudstaden.
Perisabor, den andra i ordningen av Persiens städer, väl befäst och
värnat av talrikt manskap, var stormat och intaget. Efter Perisabor
hade ordningen kommit till Maogamalka, Persiens starkaste fästning,
belägen endast två mil från huvudstaden. Staden försvarades, skrev
Ammianus, av sexton torn, djupa löpgravar och dubbla murar och hade i
alla tider ansetts ointaglig. Men Julianus lät gräva en mina under
murarne, och medan belägringstornen framrullades och kastmaskinerna
slungade sina stenblock, hade en utvald skara genom den underjordiska
gången inträngt i staden, vars besättning sträckte vapen eller grep
till flykten. Nu stod romerska hären i huvudstadens omedelbara
grannskap.

Den glädje, varmed Ammianus' brev uppfyllde Krysanteus och hans
dotter, blandades med oro och farhågor, när han skildrade den
oförvägenhet, varmed Julianus blottställde sin egen person. Han
tycktes även i detta avseende hava tagit Alexander till sin förebild.
Vid Perisabor hade Julianus lett stormningen mot den ena av
fästningsportarne; då soldaterna arbetade på att spränga den, hade
fienderna från murens tinnar riktat ett regn av kastspjut och stenar
mot den purpurklädde anföraren. Vid Maogamalka hade två perser
framrusat från ett bakhåll för att nedgöra honom. Julianus avvände med
sin sköld deras förtvivlade hugg, dödade med egen hand den ene fienden
och tvang den andre fly, innan de romerska soldater, som arbetade i
grannskapet, hunnit ila till undsättning. Ammianus anförde flera
liknande drag och klagade, att knappt någon dag förflöt, då ej
kejsaren blottställde sig för faror, ur vilka han liksom endast genom
underverk räddades.

Då Hermione gick till sin sovkammare, där hennes kammarflicka Alkmene
väntade för att biträda henne vid avklädseln, sken den uppgående månen
emellan slingerväxterna utanför det öppnade fönstret så lockande in i
det lilla rummet, och nattvinden medförde så ljuva vällukter, att
Hermione, lyssnande till Alkmenes skildring av nattens skönhet, gav
vika för sin lust att tillbringa än en stund i det fria, innan hon
ginge till vila. Alkmene band kappan över sin härskarinnas skuldror
och gjorde sig i ordning att ledsaga henne; men Hermione sade, att hon
ville vara ensam. Följd av kammarflickans ögon, styrde hon kosan till
sitt ensliga älsklingsställe.



FJÄRDE KAPITLET.

Mötet.


Då Hermione var ensam, sjönk hon på knä och bad, med blicken riktad
mot den stjärnströdda himmelen, att den vishet och allmakt, som skapat
de otaliga himmelska ljusen och leder dem i sina banor, måtte hägna
undan krigets faror Julianus och förläna honom en lång, lyckosam och
välsignelserik levnad som rikets kejsare och fader.

Nattens lugna skönhet, det tindrande himlavalvet, det stilla,
vidsträckta havet, de för lätta sommarfläktar susande lundarne ingåvo
den bedjande flickan känslan av det högsta väsendets närvaro omkring
henne och i hennes egen själ.

Kunde i denna natur, så uppfylld av skönhet, så härligt skipad av sin
store byggmästare, kunde i henne finnas ett rum för blinda, regellösa
makter, gjorde sig ej samma kärlek och förutseende vishet gällande
även i människosläktets liv och öden? De sälla känslor, som med bönen
genomströmmade Hermione, upplöste denna fråga i en lyckliggörande och
lugnande övertygelse. Vårt släktes öden ledas av Gud; det sanna och
goda skall segra över osanning och ondska; den högsta lott, vartill en
dödlig kan koras, är ett rum bland stridsmännen för den goda saken;
hans strid är aldrig gagnlös, han vinner, även när han dukar under,
och han segrar även genom sin död.

Det var Julianus' bild, kring vilken Hermione samlade dessa tankar.
Men bilden vek, utan att hon visste huru, för en annan, som plötsligt
stod för hennes andes öga. Det var en skön man, i vars anlete strålade
en överjordisk mildhet och renhet, vars ögon, fästa i Hermiones själ,
syntes i sin blick hava samlat och förmänskligat det högsta väsendets
ofattliga kärlek. Han bar, lik Apollon, en krans om sin panna, men
kransen var icke vriden av lager, utan av törne, och bloddroppar
sipprade på hans vita änne. Han framräckte sina händer--även de
blödde ur djupa sår, men han log och sade:--Se, även jag har segrat
genom min död.

Huru uppsteg denna bild i hennes fantasi? Hermione igenkände
nasarenen, om vilken Teodoros talat med så innerlig hänförelse, och
för vilken han redan förmått ingiva henne ej blott den vördnad hon
måste känna för en stor teurg, en av himmelen älskad människa, utan
även en högre känsla, i vars värme hon anade och fruktade en gryende
kärlek.

Hon fruktade den, ty det kristna namnet var henne förhatligt. Hon hade
från barndomen lärt och genom sin egen kännedom av världen nödgats
förknippa med detsamma föreställningarna om det fula, låga, grymma och
dumma. De två kejsare, som hitintills burit det kristna namnet, hade
varit lömska, menediga män, som rasat mot sin egen släkt, liksom mot
sina undersåtar. De kristna prästerna predikade emot förnuft och
frihet; det kristna livet förekom henne som en svängning mellan vild
hängivelse åt vällust och laster och en lika otyglad hängivelse åt
köttets dödande genom avskyvärt självplågeri. I båda fallen framstod
det fula i hela sin vederstygglighet, parande sig hos den stora hopen
med kärlek till smuts och lumpor. Läran om naturens förfall var henne
en lögn, då hon såg naturens skönhet; föreställningen om ett i grunden
fördärvat människoväsen förekom henne lika ovärdig som farlig, och
Hermione betraktade som en frukt av denna lära de gruvliga missljud,
den brist på självbehärskning, det åt ytterligheter hemfallna, åt
fanatism och alla slags lidelser överlämnade liv, varpå den kristna
kyrkan framvisade så talrika prov--skärande motsatser till de lugna,
harmoniska bilder av förädlad mänsklighet, som den hellenska
filosofien hade danat, och för vilka Julianus var ett så härligt
mönster.

Men den Kristus, om vilken Teodoros predikade för Hermione, var ju en
helt annan än den ande, som uttalade sig i kristianernas liv,
åskådningssätt och inbördes strider. Han var ju det skönaste och
fullkomligaste väsen i människoskepnad. Hans lära var ju den enklaste
och likväl den mest upphöjda, som en människas läppar uttalat. Hans
gudamänsklighet förekom ju även Hermione som en förnuftsnödvändighet,
och det budskap han förkunnat, det kall han med sin död fullbordat,
som det högsta bevis på gudomlig vishet och kärlek.

Vad skulle hon då tro, vad skulle hon då göra? Umgänget med Teodoros
hade sått tvekan i hennes själ. Hon kände det djupt i detta ögonblick,
sedan bönens hänförelse försvunnit. Hon lutade pannan i sin hand och
tänkte på sin fader, på hans gråsprängda lockar, på den strid, där han
kämpade i första ledet. Skulle Krysanteus' dotter kunna svika honom?
Denna fråga förskräckte henne. Skulle hon då undfly umgänget med
Teodoros? Nej, detta innebure ett erkännande, att hon vore den
svagare, det vore ju ett brott mot sanningen, som bjuder att lyssna
till varje skäl och behjärta dem, som icke kunna vederläggas. Men hon
beslöt att nästa gång vara bättre rustad till försvar. Dess klarare
skulle då sanningen framträda ur de motsatta meningarnas strid.
Hermione skulle åhöra sin faders föreläsningar och väpna sig med alla
de skäl, som den snillrike kejsaren nedlagt i sin nyligen fullbordade
skrift emot den kristna läran. Dessa skäl ville hon då införliva i sin
egen tankebyggnad. De skulle återgiva denna byggnad jämvikt och sätta
Hermione i stånd att utan fruktan lyssna till den kristne ynglingen,
för vilken hon kände en varm, systerlig tillgivenhet.

Dessa tankar efterträddes av andra. Hermione var aldrig ensam, utan
att minnena inställde sig av brodern och av älskaren, som hon båda
förlorat, men som hon båda hoppades återfinna i ett annat liv.

Huru överraskad, ja bestört hon vart i första ögonblicket, då hon
bland kristianerna, som arbetade på Afrodites tempel, upptäckte en
yngling, vars anletsdrag så liknade Elpenikes, hennes moders, och den
bild, som hennes inbillningskraft hade skapat av Filippos! Först sedan
hon närmare betraktat den unge prästen, försvann i någon mån denna
likhet och på samma gång en villa, hänförande och tillika smärtsam.
Hon kunde dock icke glömma den unge föreläsaren, och om ej hennes
senaste samtal med Teodoros tagit den riktning det fick, så hade hon
redan nu av honom utletat den unge Klemens' levnadsomständigheter.

Krysanteus hade meddelat henne, att Karmides deltog i folkförsamlingen
och röstade för honom. Detta överraskade Hermione. Vad skulle det
betyda? Hon visste, att Karmides och hans lättsinniga vänner smädade
Krysanteus' strävanden, liksom de hånade allt, som låg utanför gränsen
av deras eget vilda, njutningslystna liv. Vore det möjligt, att
Karmides förändrats? Ack, sedan denna förmodan inställt sig, ville hon
icke övergiva den, huru osannolik den var.

Ljuden av annalkande steg nådde Hermione och störde hennes
betraktelser, då de voro på väg att övergå i vemodigt svärmeri. Hon
trodde, att det var Alkmene, och steg upp för att möta henne.

Men i samma stund visade sig framför ingången till lövsalen en manlig
skepnad, höljd i en mörk mantel. Månskenet föll på hans bleka, men
vackra ansikte. Hermione igenkände Karmides.

Hon förvirrades vid denna oväntade uppenbarelse av föremålet för sina
tankar. Även Karmides syntes överraskad. Det uppstod en kort tystnad,
som bröts då Karmides i en ton, som klingade allvarligt och
vördnadsfullt, sade:

- Hermione, var icke förskräckt. En tillfällighet har fört mig hit,
och jag anade ej ett sådant möte vid denna sena timme. Jag skulle
annars hava hållit mig fjärran från denna nejd. Men då ödet nu så
fogat, att jag råkat dig ... törs jag då nalkas dig? Vågar jag bedja
dig stanna och höra några ord från Karmides' läppar?

Det låg ej blott i Karmides' ton utan även i hans drag ett uttryck,
som Hermione trodde för alltid försvunnet därifrån, och som påminde
henne om den forne Karmides. Hälsans rosor hade vissnat på hans
kinder, och hans blick var dyster, men i trots härav liknade han i
denna stund sig själv, sådan han var, då Krysanteus ännu kallade honom
sin älskade lärjunge. Han syntes densamme, men uppstigen från en
långvarig sjukdom.

Hermione besegrade sin förvirring och sade:

- Jag vill höra dig, Karmides.

Och då efter dessa ord ånyo en tystnad uppstod, varunder Karmides
syntes tveka, vad han skulle göra eller säga, tillade Hermione, i det
hon satte sig och anvisade honom en plats i sitt grannskap: Din
ankomst överraskade mig i första ögonblicket, ty jag väntade dig icke,
och det är nu så längesedan vi sågo varandra. Den vackra natten har
lockat mig att tillbringa timmen, fastän långt framskriden, i det
fria. Och samma vackra natt har lockat dig att styra kosan till ett
ställe, där du ser havet lyst av månen, och där du kan påminna dig så
många barndomshändelser. Är det icke så?

- Jag vet icke, om natten är vacker eller ej, sade Karmides, i det han
satte sig mitt emot Hermione och kastade manteln tillbaka. Jag har
intet öga för naturen. Jag ser, att månen skiner, jag finner natten
tyst och nejden lugn, det är allt. Men barndomsminnena ... du nämnde
dem. Det var måhända de, som förde mig hit. Jag vet det icke själv,
men jag vet, att dessa minnen ha börjat plåga mig ... Låt mig tala
fritt om mig själv, Hermione! Dölj din motvilja och hör vad jag säger!
Jag skall sedan lämna dig och undvika ditt grannskap.

Jag vill fråga dig: hava de rätt att plåga mig, minnena av min
barndom, av din faders godhet och din egen kärlek? Har jag förfelat
min bestämmelse och förslösat min lycka? Har jag varit otacksam emot
din fader? Har jag förorsakat dig själv smärta? Du finner vad det är,
som jag frågar mig själv. Hör nu även de inkast jag gör emot sådana
frågor. Din fader uppfostrade mig till att älska vishet och skönhet.
Han ingav mig trängtan till bådadera. Jag ville vara vis, jag ville
begripa Gud och världen och mig själv, jag ville inrätta min vandel
efter hans eget mönster, och jag var lycklig i min inbillning att
kunna göra det. Men jag rönte omsider, att jag icke är skapad till
dykare i filosofiens bottenlösa hav; ligger sanningen där förborgad,
så skulle hon åtminstone icke kunna upphämtas av mig. Det var en
upptäckt, som avkylde min iver och nedstämde mitt hopp. Jag skulle
blivit en ömklig platonsk filosof, men jag ville vara något helt och
fullständigt. Krysanteus lärde mig älska det sköna. Tyvärr var det
endast med dina drag, Hermione, jag kunde tänka mig något skönt. Jag
älskade dig och yppade det i en olycklig stund. Din genkärlek gjorde
mig lycklig för en kort tid ... som är den enda sälla tiden i min
levnad. Men det dröjde icke länge, innan jag insåg, att vi ej äro
skapade för varandra. Jag insåg mer och mer, att du är mig överlägsen
ej endast på hjärtats, utan även på tankens vägnar. Min kärlek
blandade sig med beundran, min beundran med förödmjukelse. Jag är
egenkär och högmodig; men vore jag intetdera, vore jag den ödmjukaste
bland människovarelser, skulle jag likväl icke vilja äga till maka en
kvinna, som överträffade mig i allt, och i vars ögon jag ägde intet,
som kunde förläna mig ett företräde framför henne eller avtvinga henne
aktning. Känslan av din överlägsenhet gjorde mig olycklig, Hermione,
utan att avkyla min kärlek. Vad jag då ännu ägde och som förlänade mig
värde i mina egna ögon, var det sedliga ideal, som din faders läror
för mig uppenbarat, och hågen att i min egen levnad förverkliga det.
Detta ideal står ännu för min blick, men hågen att förverkliga det
försvann, när jag insåg, att det för mig var oupphinneligt och även
här min kraft otillräcklig. Om jag ännu i gosseåren älskade det för
dess egen skull, så hyllade jag det som varmblodig yngling endast för
din skull, Hermione, för att vara utan fläck och tadel inför dig. Men
sedan viljan en gång dukat under i striden mot lockelserna, vad
återstod mig då? Att tillfredsställa min ärelystnad genom att spela en
roll i statslivet? Ack, Hermione, därtill fordrades, att ett statsliv
i våra dagar skulle finnas. Att själv vara härskare skulle kanske
behagat mig, men att vara en härskares verktyg, därtill kände jag
ingen böjelse. Men det öppnade sig för mig en annan bana, rosenströdd
och lätt att gå. På henne kunde jag nå en viss fullkomlighet och
överglänsa mina likar. Därom vart jag snart nog övertygad genom en
närmare kännedom om världen. Jag har nu vandrat denna bana till dess
mål. Hon ändar i en ödemark. Ett oändligt avstånd skiljer oss ifrån
varandra, Hermione. Den smärta jag förorsakat dig bör längesedan vara
läkt. Du kan därför överväga med lugn vad jag nu för dig framlagt ur
mitt inre liv. Du finner, att jag försöker rättfärdiga mig och lägga
en del av min börda på ödets skuldror. Har jag orätt däri, så måste
din dom falla mycket sträng. Men huru ditt förstånd än dömer, så
vädjar jag till ditt hjärta, Hermione, ty av ditt hjärta hoppas din
fosterbroder förlåtelse och glömska.

Hermione svarade:

- Behöver du min förlåtelse, så skiljas vi icke av ett oändligt
avstånd. Jag giver dig henne gärna.

- Du säger detta i så kall ton, Hermione, sade Karmides. Din
förlåtelse kyler mitt hjärta stället för att värma det.

- Vad önskar du mer än förlåtelse och glömska?

- Nej, inföll Karmides livligt, jag borde önska ingenting eller allt.
Jag borde fordra, att du älskade mig i trots av allt vad jag gjort för
att släcka din kärlek, att du avsade dig din själs överlägsenhet och
vorde den svaga kvinnan, som icke kunde skilja sitt hjärta även från
den ovärdigaste, när hon en gång lärt älska honom. Sådana kvinnor
givas, Hermione, men icke för mig. Var skall jag finna henne, som vill
fatta min hand och följa mig, vart jag går, till lycka eller fördärv,
till höghet eller elände, till salighet eller eviga plågor?

Karmides' ord buro vittnesbörd om en strid, som sönderslet hans inre.
Hans anlete sade Hermione detsamma. Hon betraktade det och uppfylldes
av vemodiga känslor. Dessa bleka drag voro outplånligt fästa i hennes
själ. Han var olycklig, han ångrade sig, och han skulle vända om på
sin väg, om en hjälpande hand räcktes honom av den han älskade. Och i
kampen mellan sin stolthet och förtvivlan hade han uttalat en fordran,
som var trotsig, men förrådde, att i djupet av hans väsen vilade ännu
hans första kärlek.

Hermione kände sig djupt upprörd. Skulle hon stöta honom tillbaka? Hon
hade då handlat efter ingivelsen av kvinnlig stolthet, som här om
någonsin haft rätt, men hon hade förnekat sitt hjärta, som kände
kärlek, ömhet, medlidande och glädje över möjligheten, att Karmides'
ånger och själsstrid vore vägen till hans upprättelse.

Hon svarade honom:

- Bed gudarne om en sådan maka, Karmides.

- Jag vill icke bedja om det omöjliga, sade Karmides. De kunna icke
skänka mig henne.

- Gör dig endast värdig deras gåva, och hon skall icke utebliva. Gud
ser, att du är olycklig, Karmides, och han, som är världens hjärta,
skall giva dig vad ditt eget hjärta äskar.

- Tror du det, Hermione? sade Karmides. Tror du, att upprättelse och
hopp ännu givas för mig?

Han dolde ansiktet i sina händer. Med vilka beräkningar han än
infunnit sig--i denna stund var han uppriktig och följde de
överväldigande känslor, som uppsprungit ur hans bättre natur. Det var
i själva verket medvetandet av underlägsenhet och ovärdighet, som hade
avlägsnat honom från Hermione, sedan han första gången dukat under för
njutningslystnaden och sitt blods förförelser. Han hade därefter dövat
sin ungdomskärlek i vilda orgier, men aldrig besegrat den. Kärleken
uppträdde med ny styrka, sedan Petros med en vink, att Hermione ännu
icke förgätit honom, undanröjt försöken av hans högmod att inför sig
själv förneka tillvaron av en obesvarad och hopplös böjelse. Och nu
hade kärleken uppflammat i full låga i Hermiones grannskap, vid åsynen
av hennes sköna, milda och lugna anletsdrag.

Karmides kände en len hand, som fattade hans och förde den ifrån hans
panna.

Han såg upp. Hermione stod framför honom, och hennes ögon skimrade av
en fuktig glans.

Karmides blickade djupt in i dessa ögon. Han ville övertyga sig, att
vad han såg icke var synvilla. Då hon sakta drog sin hand tillbaka,
skyndade han att fasthålla den.

- Karmides, sade hon, prisade vare gudarne! Jag har återfunnit dig.

- Hermione!

Karmides' ögon skymdes av en tår, men det ljuva leende, som låg över
flickans anlete, återstrålades av hans eget. Det rådde en tystnad, som
ingen ville störa. De betraktade varandra och kände i detta ögonblick
endast den långa, smärtsamma skilsmässan, den sälla, oväntade
återföreningen.

- Min älskade broder, sade Hermione slutligen, du skall nu glömma dina
sorger och vara lycklig.

- Ack, mina sorger! Säg: mina förvillelser, Hermione!

- Och du skall med glad tillit bedja gudarne om den maka, som ditt
hjärta önskar, som avsäger sig allt för att följa dig i lycka och
olycka, till höghet eller ringhet. Jag vill även bedja gudarne om
denna gåva, den bästa av alla, åt min återfunne Karmides.

- O, gör det, Hermione. Dig skola gudarne höra.

- Jag vill omtala för min fader detta möte ...

- Ack, din fader hatar mig, och han har skäl därtill ...

- Nej, jag skall visa, att han icke hatar dig. Jag vill omtala för
honom vårt möte, och det skall icke dröja länge, innan han uppsöker
dig och återför dig till det bo, från vilket du flög bort.

- När får jag återse dig?

- Snart och hädanefter ofta, Karmides.

- Kanske i morgon?

- Jag vet det icke. Jag vill tala med min fader. Vi skola nästa gång
mötas öppet för hans ansikte ...

- Det torde dröja länge, Hermione, men nu behöver jag ditt grannskap.
Och om din fader vägrar, vad skall då ske? Äro vi då ånyo skilda? Det
kan ju hända, att han bannlyser mig ifrån din närhet, att han icke ens
vill höra talas om Karmides.

- Han skall icke göra det.

- Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle
att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt
att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid.

Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades,
smekte Hermiones öra.

- Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon. Detta ställe är
min älsklingsplats och timmen vid solnedgången är min älsklingstimme.
Du vet således, var du har att söka mig ... Se, Karmides, vad månen
stigit högt på himmelen, medan vi talat med varandra! Alkmene, som
väntar mig, måste vara mycket sömnig. Kanske är hon nu på väg att
uppsöka mig. God natt, Karmides! Märk denna afton med en vit sten och
dröm i natt dina barndomsdrömmar!

Karmides tryckte Hermiones hand till sitt bröst. De bytte ännu en
vältalig, men obeskrivlig blick. Han släppte långsamt hennes hand,
vände sig om och gick. Hermione såg honom försvinna mellan trädens
skuggor. Hon lämnade lövsalen och riktade sina steg till villan, medan
hennes barm vidgades av sälla känslor och hennes öga glädjedrucket och
tacksamt höjde sig till stjärnvalvet över det omätliga tempel, vari
försoningen med hennes älskade nu var firad.

Alkmene väntade troget i sovkammaren sin härskarinna. Den unga
kammarflickan syntes halvslumra bredvid lampan, med armbågen stödd mot
nattduksbordet, när Hermione inträdde. Men när hon uppslog sina ögon,
betraktade hon förstulet forskande sin härskarinnas anletsdrag och
hade icke svårt att upptäcka deras strålande uttryck.

- Han har således lyckats, tänkte hon. Det var ju det jag sade
biskopen.

Under avklädningen samtalade Hermione glättigare och förtroligare än
vanligt med kammarflickan.

- Men säg mig, Alkmene, sade hon, varför låter du den gode Okos gå och
sucka förgäves? Tror du icke, att jag upptäckt det? Du är icke så
kallsinnig för honom, som du låtsar, Alkmene.

- Vad du talar, min härskarinna! sade flickan rodnande, i det hon
löste diademet från Hermiones lockar.

- Okos är en god yngling, Alkmene. Min fader och jag värdera honom
mycket.

- Jag tror, att Okos endast gycklar med mig, genmälde kammarflickan.
Icke skall man tro vart ord en sådan säger. Då vore man ofta narrad.

- Ack, du enfaldiga! Ser du då icke, att du pinar honom med din
låtsade kallsinnighet? Fy att hyckla så! Men du är på långt när icke
så enfaldig som du låtsar. Eller vill du, att jag skall säga Okos, att
Alkmene väl är road av hans ömhet, men icke kan besvara den?

- Nej, vid allt i världen, min härskarinna! Detta får du icke säga
honom.

Hermione talade om den vackra arrendegården nere i dalen, som
Krysanteus utsett åt Okos och hans fader, Medes, den gamle
portvaktaren, som nu efter så mångårig frivillig tjänstgöring borde
finna det trevligt att öppna och stänga en egen dörr och sola sig på
egen tröskel.

Alkmene åter talade om sin härskarinnas vackra lockar, som det vore en
glädje att ordna, och om hennes skönhet, som i afton var mer bländande
än vanligt.

Hermione lyssnade denna gång med tålamod, ja synbart behag till hennes
ord.

- Jag tänker på Eusebia, sade Alkmene, och undrar över hennes
blindhet. Hon vill vara skönare än du, Hermione, och hon är avundsjuk
på dig, det vet jag.

- Huru vet du det?

- Jag talar ofta med hennes första kammarslavinna. Eusebia vill alltid
veta, huru du var klädd, när du senast visade dig på Kerameikos. Och
när man sagt henne det, så utropar hon: Huru smaklösa dessa atenskor
äro! Och likväl efterapar hon din hårklädsel och varje veck på din
kiton. Det förargar henne, att hon icke kunnat införa de romerska
klädseltyckena i Aten. Ack, jag måste skratta, när jag tänker på de
första dagarne hon tillbragte i vår stad. Hon ville förvåna atenarne,
det är visst och sant. Och nog väckte hon uppseende, där hon kom i sin
vidunderliga blommiga sidenkiton, stödjande sig på två slavinnor och
företrädd av en slav, som anmälde: Här är en ojämn sten i din väg ...
här går gatan uppför ... här går gatan nedför ... liksom hon själv
hade varit blind och icke kunnat se ett steg framför sig.

- Jag minnes allt det där, Alkmene.

- Det var idel högmod av henne, min härskarinna.

- Nej, så var det icke, Alkmene. Eusebia är van vid de romerska
sederna. Damerna bruka så i Rom.

- Men det är ju fult och löjligt.

- Det nekar jag icke. Endast vanan kan försona med sådana bruk.

- Men var det icke högmod, när Ismene hälsade henne på gatan, och
Eusebia icke själv besvarade denna hälsning, utan lät sin slavinna
göra det?

- Även det bruket är övligt i Rom.

- Ismene fann det så löjligt, att hon icke kunde låta bli att vända
sig till Berenike och skratta ... ty Ismene har mycket lätt för att
skratta, som du vet. Men Eusebia såg det och kunde sedan aldrig tåla
Ismene.

- Jag har hört sägas det.

- Men vet du, varför Eusebia lade bort sina blommiga kläder? Jo, då
skolgossarne sågo henne på gatan, pekade de på henne och ropade till
varandra: Ser du, våren är redan kommen.

- De atenska skolgossarne brås i elakhet på sina fäder ... Väl,
Alkmene, jag behöver dig icke mer. Gå nu till vila, min sömniga
flicka.

- Jag önskar dig ljuva drömmar, min härskarinna.

- Jag önskar dig detsamma.

Alkmene avlägsnade sig. Hermione var snart därefter förflyttad till de
glada drömmarnes rike.



FEMTE KAPITLET.

Skeptikern.


- Vad slags filosof jag är? Var det så du frågade, gamle hedervärde
portvakt? Jag bekänner mig till den djupsinnigaste av alla skolor. Jag
är tvivlare ... I behöven icke veta mer. Och som jag tvivlar, att den
här bägaren vin är tillräcklig att släcka min törst, tvivlar jag även,
att du, min käre Okos ... Okos var det ju du hette? ... skulle hava
någonting emot att genast fylla den, då jag nu åter tömmer den. Skål,
mina vänner! ... Krysanteus' vin är gott. Se där den tomma bägaren,
Okos. Ila, unge Ganymedes, att brädda honom ånyo. Det är icke var dag,
som I fån äran att se en filosof som förtrolig medlem av er för övrigt
aktningsvärda krets. Fågelsteken är god, min käre kock, men jag
tvivlar, att du kan tillaga en trana så bra som kocken hos min vän och
lärjunge antikvarien. Låt icke såra dig av min anmärkning,
aktningsvärde kock. Jag påstår det icke med bestämdhet, ty över huvud
låter ingenting med bestämdhet säga sig. Jag endast tvivlar, förstår
du.

Den, som talade så, var ättlingen av Ifikrates, samme unge man, som en
gång infann sig hos Petros som nådesökande, men då, vid det oförmodade
mötet med Krysanteus, hastigt påminde sig, att han gått vilse och
egentligen ärnade sig till sin vän antikvarien, biskopens granne.

Den unge mannen, känd under namnet Kimon, bar nu en grov mantel med
filosofiskt snitt och hade under ett års tid försakat rakstugan, så
att han, som naturen förlänat med god skäggväxt, numera pryddes av ett
vördnadsbjudande skägg. Dessa tecken antyda, att han tagit sitt parti
och utbytt funderingarna på katekumenskapet och dopet mot
funderingarna i vetenskapernas vetenskap. Han hade nu avgjort slagit
sig på filosofien och, som vi höra, på den skeptiska.

Naturen och vänskapen hade gemensamt understött den gode Kimons
framsteg i filosofien--naturen, vilken, som nämnt, begåvat honom med
stark skäggväxt, och vänskapen, som i antikvariens person förlänat
honom den grova, men hela manteln. Man må dock icke misstänka, att det
endast var skägget och manteln, som gjorde Kimon till tänkare. Han var
även hemma i logiken; det var just i ett ögonblick av lutter förvåning
över Kimons färdighet att göra de mest utomordentliga hornslut och
krokodilslut, som antikvarien hänfördes till sin frikostighet. Manteln
och skägget voro endast de yttre kännetecknen, som han anlagt för att
vinna den aktning, varpå hans personlighet gjorde anspråk.

Kimon var emellertid blygsam nog eller också avundsjuk nog om sin
visdom, för att icke uppträda i de offentliga lärosalarne. Han umgicks
ej heller med sina bröder inom vetenskapen, antingen för det att han
ringaktade dem, eller för att de icke ville erkänna honom. Men om
lärosalarne saknade hans ljus, infann han sig dess flitigare i
matsalarne hos hederliga, förmögna hantverkare, som höllo någorlunda
gott bord och brukade drägliga viner. Hos sådana värdar ställde han
ingalunda sitt ljus under skäppan. Han förvånade dem med djupsinnigt
tal och klyftiga syllogismer; och voro de otillgängliga för logiken,
så avtvang han dem vördnad genom att tala om sin lysande börd och
förtroliga vänskap med kejsar Julianus. Kejsaren, försäkrade han, var
i allmänhet vän av filosofer, men företrädesvis av filosofen Kimon.
Kejsaren hade bjudit Kimon ett palats i Konstantinopel och hundra
tusen guldmynt, men Kimon hade avslagit gåvan, emedan han älskade
fattigdomen av grundsats och icke ville lämna sina goda vänner i Aten.

Kimons umgänge var dock ej helt och hållet inskränkt till den krets i
samhället, som utgjordes av välmående hantverkare. Höjd över alla
fördomar nedlät han sig å ena sidan, då han nämligen var mycket
hungrig, ända till slavarne, företrädesvis kockarne i förmögna hus; å
andra sidan var det icke sällsynt, att han sågs som gäst hos de unga
epikuréerna, ja till och med hos prokonsuln Annæus Domitius, vid
dennes förtroliga symposier, när ingen bättre snyltgäst fanns att
tillgå, på vilken sällskapet kunde uttömma sin lust för gyckel och
upptåg.

Vid sådana tillfällen visade Kimon prov på en sann filosofs
själsstyrka. Det skämt, varför han då var föremål, rubbade aldrig hans
lugn, än mindre hans hunger och törst.

Kimon älskade icke blott vandrandet i de folkvimlande portikerna och
pelargångarne i staden, utan även utflykter i den fria naturen. I dag
hade han, med hamnstaden till utgångspunkt, företagit en lustfärd i
grannskapet av Krysanteus' förtjusande villa, då han överraskades av
ett regnväder, som gav honom anledning att söka skydd under dess tak.
Han skulle dock sannolikt föredragit att uthärda ovädret under öppen
himmel, om han ej vetat, att både Krysanteus och Hermione voro
frånvarande. De hade begivit sig till staden, där Krysanteus skulle
hålla ett offentligt föredrag över religionen. Han och hans lärjungar
hade nämligen överenskommit att i den gamla lärans utövning införa
samma bruk, som gjort och ännu gjorde den kristna läran så viktiga
tjänster: offentliga religionstal.

Kimon fann hos villans husfolk det vänliga emottagande, varuppå han
räknat. Filosofmanteln gjorde sin vederbörliga verkan på den gamle
Medes och de andra tjänarne. Kimon frågade efter Krysanteus, och man
upplyste honom om vad han redan visste, att Krysanteus var i staden.
Hans önskan att finna hägn mot ovädret, och hans antydan, att en
fotvandrande filosof kunde tarva något att förfriska sig med, funno
villiga öron. Man skyndade att duka ett bord under en av
pelargångarne, och den förtrolighet, varmed gästen behandlade sin
omgivning, hans språksamhet och det goda lynne, som han ådagalade,
sedan han åtskilliga gånger tömt och låtit ifylla bägaren, hade samlat
flera av slavarne och slavinnorna omkring honom.

Det var nu tämligen långt lidet emot aftonen. Himmelen var överdragen
av moln, som jagades av blåsten från havet, och regnet fortfor att
falla i strida strömmar.

- Det finnes således, frågade gamle Medes vetgirigt, filosofer, som
kalla sig tvivlare?

- Ja visst. De äro de djupsinnigaste av alla filosofer, svarade Kimon,
tuggande på en bit fågel.

- Då måtte min herre Krysanteus tillhöra den skolan, sade gubben,
eftersom de äro de klokaste.

- Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket
djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör
han icke.

- Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen?

- Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla.

- Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.

- Min vän, det låter besynnerligt för dina ofilosofiska öron, sade
Kimon, blickande efter Okos, som dröjde med bägaren, men i själva
verket är det mycket naturligt, och den enda ståndpunkt, som är värdig
den sanne vise. Jag vill försöka att göra det där begripligt för dig,
ehuru jag för detta ändamål måste uppoffra grundligheten för
tydligheten. Begriper du till exempel, att du icke skulle se, om du
icke hade ögon?

- Ja, svarade Medes, det begriper jag nog, jag som är litet skumögd på
ålderdomen.

- Och att du icke skulle kunna höra, om du icke hade öron?

- Ja, det förstår jag även.

- Och att du icke kunde lukta, smaka och genom beröring känna, ifall
du icke hade näsa, gom och känsliga lemmar?

- Även det begriper jag. Jag känner nog, att jag har lemmar, jag som
har gikt i vänstra benet.

- Nåväl, då bör du även inse, att det är de fem sinnena--synen,
hörseln, smaken, lukten och känseln--som uteslutande giva oss kunskap
om att det finnes en värld omkring oss.

- Hm, ja.

- Men om sinnena ofta gäcka oss, böra vi icke då tvivla på deras
vittnesbörd?

- Vad menar du?

- Händer det icke ofta, att man ser orätt?

- Jo. När man är skumögd, som jag, så ...

- Vore du klarögd som örnen, skulle det likväl hända dig, min gubbe.
Ögonen ljuga oupphörligt. De komma oss att tro, att det gives en rymd.
De inbilla oss, att det gives vila och rörelse och olika hastigheter.
Även det är lögn. Ty om vi rådfråga förnuftets slutledningar, så komma
vi till den övertygelse, att själve Akilleus, så snabbfotad han var,
aldrig skulle upphunnit en långsamt krypande sköldpadda, sedan hon en
gång fått ett litet försprång.

- Hm, det var högst underligt, anmärkte Medes. Skämtar du icke nu med
vår okunnighet, min filosof?

- Nej, vid Zeus och Pallas Atena! Jag skämtar icke, försäkrade Kimon,
i det han började angripa en pastej. Förnuftet motsäger vad sinnena
vittna. Påstode jag nu för min del, att sinnena äro lögnaktiga, så kan
en annan med samma rätt påstå, att det tvärtom är förnuftets
slutledningar, som äro falska ...

- Ja, vet du, det vill jag hellre tro, förklarade Medes. Ty om jag och
min son Okos sprunge kapp, så är jag fullt övertygad, att Okos skulle
springa förbi mig. Och att jag ibland vilar och ibland rör mig, det är
säkert, min filosof.

- Avbryt mig icke, sade Kimon. Jag vill göra den här saken tydligare
för dig. Du måste dock medge, att man ofta ser galet, hör galet o. s.
v.?

- Ja, det vill jag medgiva.

- Sinnena giva således åtminstone osäkra vittnesbörd, om ock de
stundom vittna sant?

- Javäl.

- Då du nu medgiver, att sinnena äro opålitliga, och du likaledes å
andra sidan påstår, att förnuftets slutledningar äro än opålitligare,
så vill jag då fråga dig, vad det är, som är pålitligt?

- Hm, det vet jag icke.

- Nåväl, du måste då även medgiva, att vi måste tvivla på allt,
eftersom de opålitliga sinnena och det opålitliga förnuftet äro våra
enda kunskapskällor.

- Men icke kan jag tvivla, att jag har gikt i vänstra benet? invände
Medes. Det känner jag, vid Zeus, emot alla väderskiften. Fråga Okos,
om icke min gikt i dag förutsade, att det skulle regna.

- Vad är gikten, min vän? frågade Kimon.

- Vad gikten är? Det är någonting, som sticker i mitt vänstra ben, så
att jag ibland är färdig att jämra mig som ett barn.

- Vad är det då som sticker?

- Vad det är som sticker, det vet jag icke.

- Nåväl, bör man icke tvivla på vad man icke vet, då man, enligt vad
jag nyss bevisade, måste tvivla på vad man tror sig veta?

- Hm, min filosof ... men gikten är kvar alla fall, om jag tvivlar
eller ej.

- Du sade, att din gikt håller sig i vänstra benet. Icke så?

- Jo visst. Kan du måhända giva mig ett läkemedel emot den?

- Det bästa av alla läkemedel, min vän, ty jag vill lära dig att
tvivla på giktens tillvaro. Varav vet du, att du har ben, min vän?

- Ha, ha, ha! Förlåt, min filosof! Men nu måste jag skratta åt dig.
Huru skulle jag kunna gå, om icke jag hade ben!

- Jag antydde nyss, att all rörelse är skenbar. Dina bens tillvaro
bevisas således ingalunda därav, att du inbillar dig gå. Men, invänder
du, jag ser ju mina ben, och jag känner mina ben. Härtill svarar jag
med en förnyad påminnelse därom, att synen och känseln, liksom de
övriga sinnena, giva opålitliga vittnesbörd. För övrigt ser du icke,
att benen äro dina; du ser endast ett par ben, som tyckas vara
överallt, där du själv inbillar dig vara; du känner icke, att benen
äro dina, utan känseln låter dig blott röna, att det finnes ett par
ben, de må nu vara dina eller icke dina. Således skall du först
bevisa, att det verkligheten gives ett visst par ben, som du kallar
dina, och för det andra, att dessa ben verkligen äro dina. För den
förra frågan äger du inga andra vittnesbörd än de opålitliga sinnena
men även om vi i detta fall godkänna dem, så äger du i den senare
frågan intet annat vittnesbörd än en inrotad och möjligen alldeles
falsk inbillnings. Men godkänna vi även detta vittnesbörd, så återstår
att bevisa tillvaron av ett höger och ett vänster--ty det var i
vänstra benet du sade dig hava gikten. Du skall giva mig en definition
på begreppet höger och en annan på begreppet vänster. Kan du detta, så
återstår ännu att bevisa, att dessa begrepp hava någon grund i
verkligheten. Men detta låter sig icke göra, lika litet som det låter
bevisa sig, att det gives en mångfald i tingen. Den djupsinnige
Parmenides lärde, att allt är ett och detta ena är evigt och
oförgängligt, oföränderligt och gränslöst. Till denna åsikt kom han
genom tänkandet; men som även tänkandet är osäkert, så är det väl
möjligt, att det gives en mångfald, och från denna synpunkt kan man
väl antaga, att det finnes höger och vänster, att du har ben, Medes,
att dessa ben äro två, det ena ett högerben, det andra ett vänsterben;
men det är och förbliver endast ett antagande, en osäker och
tvivelaktig mening, som du gör bäst uti att alldeles lämna åsido, enär
denna oförnuftiga, på intet grundade mening endast omakar och plågar
dig med en inbillad känsla av ett något eller ett intet, som du kallar
gikten. Skål, min vän!

Den djupsinnige Kimon tömde bägaren, som Okos ställt framför honom,
och företog därefter ett nytt angrepp på kvarlevorna av den
välsmakliga pastejen.

- Hm, det där går över min fattning, mumlade Medes. Det var en
underlig filosofi. Men, sade han högt, om du tvivlar att jag har gikt
i benen, så tvivlar du väl även, att du i denna stund spisar pastej,
och det kan vara dig likgiltigt, om jag borttager honom mitt för din
näsa.

Gamle Medes ryckte fatet med pastejen till sig och var icke litet
stolt över detta slags motbevis, när han såg, huru överraskad Kimon
vart häröver och vilka snåla ögon han skickade efter fatet.

- Min vän, sade Kimon efter ett ögonblicks tystnad, jag tvivlar
visserligen, att jag åt pastej, innan du på sätt som skett störde mig
därutinnan; men det är en stor skillnad emellan att tvivla och
förneka. Jag förnekar det ingalunda. Och om det för övrigt var en
inbillning, så var det dock en angenäm inbillning, av vilken jag med
största nöje låter gäcka mig. Jag ber dig fördenskull, Medes, besinna,
om du handlar rätt och passande, då du avhänder en vän till din herre
en ljuvlig villfarelse, varpå han som gäst i Krysanteus' hus äger
heliga anspråk.

Detta skäl bevekte Medes att åter ställa pastejen framför den
skeptiske Kimon, som skyndade med förnyad iver att fördjupa sig i sin
angenäma villfarelse.

Nu tog även Okos till ordet för att understödja sin fader, Medes.

- Min bäste filosof, sade han, antag, att jag ränner huvudet i väggen,
så att jag känner, att skallen vill spricka. Vore det också en
inbillning, det?

- Visserligen, svarade Kimon; du ränner ett inbillat huvud emot ett
inbillat något, som du kallar vägg, och förnimmer genom denna
inbillning en smärtsam känsla, som i sin ordning ej heller är annat än
inbillning.

- Vid Dionysos, det vore högst besynnerligt, om det skulle vara så,
som du säger. Men om jag stöter huvudet så hårt i väggen, att jag dör?

- Gör icke det, sade Kimon, ty då gör du illa mot dig själv. Med allt
vad jag här sagt dig, min Okos, har jag endast velat visa, att man
måste tvivla på allt, men förneka intet. Det är möjligt, fastän
osäkert, att du verkligen äger ett huvud, och att det finnes något,
som kan kallas vägg, och att du kan företaga en rörelse, varmed du
krossar det ena mot det andra. Allt det där är möjligt, och då
inträder ett tillstånd, som kallas döden, vilket, om inbillat eller
verkligt, dock avskys av varje förståndig människa.

Medes, som tyckte, att filosofen nu började tala begripligt, frågade,
om även Kimon avskydde döden.

- Ja, min gubbe, det må icke förvåna dig. Allt levande skyr
förintelsen.

- Förintelsen? Vad talar du om förintelse? Icke förintas man genom
döden? genmälde Medes och fäste sina skumma ögon med ett uttryck av
fruktan på den vise Kimons läppar.

- Om vi lämna den filosofiska ståndpunkten och ställa oss på den
vanliga, som låter antaga, att det gives något, som kallas liv, så
måste jag säga dig, min vän, att döden enligt mitt och de flesta vises
förmenande icke är annat än en fullständig förintelse.

Kimon hade nu slutat sin måltid och utsträckte sig bekvämt på sin
soffa, i kretsen av de till samtalet lyssnande slavarne.

Dessa, som i början skrattat och funnit sig roade av hans åsikter,
började nu, då samtalet fick en allvarsammare vändning och ingick på
en fråga, som rörde dem alla, att samla sig närmare omkring honom för
att uppmärksamt åhöra, vad hans vishet månde uppenbara dem.

Regnet fortfor att falla, och skymningen hade tilltagit. En av
slavarne tände en lampa och ställde henne i skygd av en pelare under
portiken, där gruppen var samlad.

- Mina vänner, sade Kimon, själen liknar den där lampan, vars låga
fläktar för draget. Släckes hon ej i förtid av vinden, så slocknar hon
en gång av sig själv, då hennes olja är förtärd. Du, gamle Medes,
tillade Kimon, synes icke ha mycken olja kvar i din lampa.

Denna anmärkning berörde Medes obehagligt. Gubben var ännu långt ifrån
levnadsmätt.

- Äh, svarade han, du har icke mätt mitt oljemått. Och vad min ålder
vidkommer, så är jag ännu icke sjuttio år. Jag kan få se många
ynglingar rusa i graven före mig.

- Det vissa är, att du i graven åtminstone glömmer din gikt, sade
Kimon.

- Tack skall du ha. Men jag behåller hellre min gikt och lever.

- Jag trodde, att man vid dina år skulle vara utledsen vid att leva.

- Bah, ju mer man får, dess mer vill man ha; och ju mindre man har
kvar, dess kärare är det lilla man äger. Det borde du veta, som är
filosof.

- Du torde ha rätt, Medes. Men säg mig, varför är du rädd att dö?
Fruktar du den trehövdade hunden?

- Bah, den ene portvakten får väl vara hövlig mot den andre. Kerberos
är jag icke rädd för.

- Eller fruktar du färden över den stygiska älven? Man säger, att
gamle Karons båt nu lär vara läck och murken.

- Åh, skuggorna, som han överskeppar, besväras ej av fetma. Båten kan
vara god nog för sådan last, och sedan man dött här uppe, lär man icke
drunkna där nere.

- Bra sagt, anmärkte Kimon. Men du, Okos, vad säger du om döden och
underjorden?

- Jag? Jag är ung och behöver icke tänka på sådant. För övrigt lär det
nog vara ohyggligt där nere i underjorden. Jag längtar icke dit.

- Jag undrar icke däröver. Vad måste icke förestå slaven, när den
lott, som i underjorden väntar hjältar och halvgudar, är så ömklig?
Påminnen I er, vad Akilleus' skugga sade till Odysseus?

- Nej, vad sade hon?

- Homeros återgiver det på följande sätt:

»Ädle Odysseus, nämn ej ett ord till tröst för min bortgång!
Hellre som dagsverkskarl på åkern ville jag träla
hos en behövande man, som själv knappt äger sin bärgning,
än att behärska som drott de dödes förbleknade skaror.»--

- Tänken er nu, fortfor Kimon, ett sådant tillstånd oföränderligt och
evigt, icke mildrat av skiftet emellan sömn och vaka, och I måsten
medgiva, att odödligheten är ingenting att fika efter. Bättre är då
att emotse förintelse.

- Förintelse? Nej, jag vill hellre vara skuggan av en slav i
underjorden än förintas, sade Medes. Hu, det är ohyggligt att tänka på
förintelse ...

- Ja, helst i kväll, då det är mörkt och ruskigt, tillade en av
åhörarne.

- För övrigt, sade Medes, har jag mer än en gång talat med min herre
om döden. Han säger icke, att människan förintas, och han skildrar
icke underjorden som gruvlig. Fromma och redliga själar, säger han,
komma till ett ställe, skönare än jorden, för att njuta ett lyckligare
liv än detta. Du må ursäkta, min filosof, att jag tror min herre mer
än dig.

Kimon smålog medlidsamt och skakade på huvudet.

- Han säger det för att trösta dig, min gubbe, och mildra din fruktan
för döden. Krysanteus är en ädel man, och jag kan omöjligt tillskriva
honom annat än ädla bevekelsegrunder. Helt annat är förhållandet med
många av hans likar och med de statskloke, som också vilja
upprätthålla tron på skuggvärlden, emedan hon är en mäktig tygel på
den okunniga massan. Men tror du, att Krysanteus själv är viss om vad
han säger i detta avseende? Visst icke, min vän. Dödens port öppnar
sig inåt och vrider sig lätt på sina gångjärn för de inträdande; men
utåt öppnar han sig icke, och någon skugga har ännu aldrig återkommit
från Hades till jorden. Av en sådan har Krysanteus således icke hämtat
den förmodan, varmed han velat lugna dig. Av filosofien har han väl
det icke heller, ty, som du hör, det gives många filosofer, som
druckit bottenvattnet ur vishetens brunn, men hysa tvivel på
odödligheten. Däremot gives det gamla sagor, hopspunna i forntiden,
som förtälja oss om ett Hades och om själarnes tillstånd där, om
Kerberos och Karon, om Lete, varur man dricker glömska, om de tre
domarne, som med stränghet nagelfara de avlidnes levnad på jorden, och
annat mer, som måste förekomma varje förståndig människa löjligt.
Platon talar väl även åtskilligt om de dödes boningar, av vilka en
skall vara mycket härlig; men hon lär icke upplåtas åt sådana som dig,
Medes, utan endast åt oss filosofer, som gjort oss henne värdiga genom
en levnad, ägnad åt letandet i tingens hemligheter. Men allt det där
är endast gissningar, osannolika förmodanden. Någon visshet gives
icke.

- Ingen visshet, säger du?

Alls ingen, hederlige Medes.

-Ingenstädes någon visshet?

Ingenstädes.

- Jag skall tala med Hermione, sade Medes. Hon torde likväl
någonstädes hava funnit en visshet.

- Bah, gå då lika gärna till kristianerna, sade Kimon.

- Till kristianerna? Varför till dem?

- Emedan de äro de ende som äro fullkornligt vissa om sanningen av det
allra orimligaste.

- Kunna de även giva oss visshet om odödlighet och ett annat liv?
frågade Medes, som icke uppfattade Kimons ironi.

-Det är för dem en småsak.

- I sanning, tänkte Medes för sig själv, det kunde dock vara skäl att
höra vad de ha att säga ... ty förintas, det vill jag icke.

Den gamle slaven ryste inom sig och stirrade först på de jagande
skyarna, sedan på den bakom pelaren flämtande lampan.

Kimon, som fann, att hans ord gjorde intryck, fortsatte med nöje det
började samtalet, så mycket mer som regnet ännu avhöll honom från att
bryta upp och återvända till staden.

Han började nu tala om gudarne, vilkas tillvaro han till sina åhörares
förskräckelse nekade. Världen, upplyste han, har tillkommit ur ett
ursprungligt kaos genom atomernas tillfälliga föreningar. De ingingo
naturligtvis otaligt många sådana, innan slumpen fogade, att en så
skön och ändamålsenlig byggnad kom till stånd. Han hämtade en
jämförelse från tärningsspelet för att förtydliga detta, och sade:

- Om jag i en viss ordning uppskriver tjugu tärningkast och därefter
tager tärningen i hand, för att kasta den så länge, tills samma kast i
samma ordning utan avbrott av andra i verkligheten förekommit, så
skulle jag därtill förmodligen tarva längre tid än tio släkten kunna
leva. Den världsbildande slumpen, som spelade tärning med atomerna,
har haft en gränslös tid för att lösa en än svårare uppgift, men då
man betänker, att hans spel fortgått genom svarta evigheter, så må man
icke undra, att även denna sammanställning av tärningkast, som kallas
världen, äntligen skulle infinna sig. Förstån I mig, vänner? Tron I,
att gudar styra molnen, som driva där uppe på himmelen, att de hava
tyglar på vinden, som nu blåser från havet, och kunna, när de vilja,
hämma hans fart? Tron I, att det kräves gudar, för att dimman skall
uppstiga ur jorden och havet och samla sig till moln och åter nedfalla
som regn? Naturen följer sina egna blinda lagar, gudarne äro alldeles
onödiga, och jag ... är törstig och fryser. Det är kallt i afton.
Okos, din herres vin är gott och värmande. Bringa mig än en bägare för
att styrka mig till vandringen. Jag måste återvända till staden,
oaktat det fördömda regnet, som faller Olympen och människor till
trots.

Sedan Kimon fått vad han åstundade, svepte han sig i sin mantel,
tackade för den visade gästvänligheten och gick, sedan han lovat att
vid tillfälle återkomma och då ytterligare inviga dem i sin filosofis
hemligheter.

Hos flertalet av dem, som åhört honom, och framförallt hos gamle Medes
kvarlämnade han en dyster, av oro genomträngd sinnesstämning.

Det hade hitintills aldrig fallit Medes in att tvivla på gudars
tillvaro och själens odödlighet. Han älskade livet, men hade icke ryst
för tanken på döden, som skulle föra honom till ett bättre land, där
han finge återse sin bortgångna maka och sina käraste vänner. Han hade
på sin höjd hyst små betänkligheter för den trekäftade Kerberos, den
trumpne Karon och den stränge domaren Radamantos, betänkligheter, som
kommo honom att önska den nödvändiga resan så långt som möjligt
uppskjuten. Skulle nu alltsammans vara dikt? Skulle han aldrig återse
de hädangångne, som han älskade? Skulle det vitnade skägget vara--
icke tecken till mognaden för ett kommande liv--utan förebudet till
en fullständig förintelse, ett slocknande som lampans, sedan oljan är
förtärd? Denna tanke ingav Medes ångest.

Hade solen skinit på himmelen och naturen visat ett glatt anlete,
medan Kimon talade, skulle hans ord måhända icke gjort det intryck som
nu, då de understöddes av skymningen, molnens mörka skridande skaror
och regnets vemodiga sorl. Medes längtade efter Hermiones hemkomst, ty
han ville meddela henne sina bekymmer och hoppades med visshet, att
hon, filosofens dotter, skulle skingra dem med några ord av sin
vishet. Han längtade att komma i grannskapet av hennes lugna väsen,
under inflytelsen ej endast av hennes ord, utan ock av hennes ögon,
som ensamma för sig föreföllo Medes som bevis på odödligheten.

Han verkställde samma afton sitt beslut. Hermione var färdig att gå
till vila, när den gamle portvakten knackade på dörren till hennes
sovkammare och frågade, om han finge stiga in, emedan han hade något
viktigt att spörja henne, vilket han ej kunde uppskjuta till
morgondagen.

Hermione lät honom komma. Den gamle slaven tog förtroligt plats
bredvid sin härskarinna och fattade hennes hand. Han hade gungat
Hermione på sina knän, då hon var liten, och var van att av henne
behandlas ej blott med vänlighet, utan med den vördnad, varpå ett
silvervitt skägg, trohet och redlig vandel ha anspråk.

- Min goda härskarinna, sade Medes, jag prisar gudarne, att jag nu får
tala med dig. Jag skulle annars fått en sömnlös natt.

- Vad är det då, som oroar dig, min gamle vän? frågade Hermione.

- Jag har i afton börjat grubbla, sade Medes, och det på ting, som jag
icke fattar.

- Nåväl? sade Hermione.

- Ack, min härskarinna, det är en helt allvarlig sak. Jag vill veta,
om det finnes gudar och om själen dör med kroppen eller om hon
fortlever efter döden.

- Huru? Tvivlar du därpå?

- Visserligen icke. Jag har aldrig tvivlat därpå ... förrän nu i afton
...

- Och varför i afton?

Medes omtalade det besök, som Kimon avlagt i villan, och det samtal
han haft med denne.

Medes tillade, att han sedan det samtalet känt sig orolig i sin själ,
och hans ärende var nu att söka lugn hos Hermione.

Han var övertygad, att Hermione, som inhämtat så mycket av sin faders
visdom, nog skulle vara i stånd att förjaga de tvivel, Kimon ingivit
honom.

- Oroa dig icke, Medes, sade Hermione. Låt mig höra Kimons skäl, och
jag lovar dig att vederlägga dem.

- Hans skäl? Ja, vet du, min härskarinna, om han hade några sådana, så
har jag nu alldeles förgätit dem. Men han pekade på lampan och sade,
att såsom hon slocknar, så slocknar också själen. Och vad gudarne
vidkommer, förnekade han dem och sade, att världen tillkommit genom
ett lyckat tärningkast. Kan du vederlägga sådana påståenden?

- Det har ingen svårighet, Medes, om du nu vill hålla din
uppmärksamhet spänd för att fatta, vad jag säger ...

- Onödigt, min goda Hermione. Så snart du säger, att du kan vederlägga
Kimon, så tror jag dina ord mer än min egen uppfattning. Själen
slocknar således icke som lampan, utan fortlever även efter kroppens
död ... det är ju så?

- Ja, svarade Hermione, och hon sökte nu på så klart och tydligt sätt
som möjligt framställa de bevis, som Platon lämnat för själens
odödlighet.

Hon gjorde detta, i det hon för Medes omtalade och efter hans
fattningsgåva förenklade innehållet av Platons bok om den döende
Sokrates. Den gamle slaven lyssnade med ansträngd uppmärksamhet. Han
förstod väl icke mycket av själva de teoretiska bevisen, men dess
livligare och djupare fattade han bilden av Sokrates själv. Han såg
filosofen timmen före hans död i fängelset, omgiven av sanningssökande
unga vänner, som kommit för att höra och uppfylla sin älskade lärares
sista önskningar och omgiva honom i hans dödsstund; men vilkas klagan
och tårar hämmas genom hans egen lugna, lyckliga stämning och giva rum
för en aningsfull känsla av en närvarande högre värld, en obeskrivlig
blandning av fröjd och smärta, en till döden bedrövad segerviss och
segerglad hänförelse. Det är under inflytelsen av denna
sinnesstämning, medan fångvaktaren river giftet varmed dödsbägaren
skall tillredas, som Sokrates inleder samtalet med sina vänner om
själens odödlighet, ber dem framställa sina inkast och tvivelsmål och
upptager dem till genmäle. Och när samtalet är ändat, går han lugnt
att bada, hör sig för om vad han bör göra för att underlätta giftets
verkningar, tager farväl av hustru, barn och vänner, inkallar
fångvaktaren, som gråtande räcker honom bägaren, och han tömmer den
utan motvilja, sedan han bett till gudarne om en lycklig färd till den
andra världen. Han förebrår milt sina vänner de tårar de nu icke
längre kunna återhålla, och ber, innan hans ögon brista, sin lärjunge
Kiton offra å hans vägnar åt hälsans gud det offer, som tillfrisknade
sjuklingar hade att ägna honom.

Hermione tillade:

- Du finner, Medes, att Sokrates löste sin uppgift ej blott genom
förståndsskärpa och forskning, utan även genom sin levnad och död. Med
mogen vishet förenade han en innerlig fromhet; han var redan i denna
värld genom sin rena sedliga vilja och sin till sanningen riktade
vandel en medborgare i den högre och delaktig av odödligheten. Om du
icke lugnas av de bevis, som nu äro anförda, så tänk på Sokrates
själv, och denna tanke skall ur din själ förjaga varje oroande tvivel.
Rädsla för döden höves icke ett så vördnadsbjudande silverskägg som
ditt, min gamle vän.

- Däruti har du rätt, min härskarinna, sade Medes, i det han avtorkade
de tårar, som skildringen av Sokrates' död hade framkallat i hans
ögon. Jag tackar dig, Hermione. Du har nu återgivit mig lugn. Den där
Kimon måtte icke vara filosof, utan en skramla och pratmakare. Nu
begriper jag icke, att jag ett ögonblick kunde förvirras av hans ord,
så enfaldig jag annars är. Det är besynnerligt, att du, unga flicka,
som jag gungat på mina knän, skall vara visare än den här gubben med
det långa skägget.

Från Hermione gick Medes till sin son Okos, som redan låg i sin bästa
sömn; men gubben skakade honom så länge, tills han vaknat, och detta
för att meddela honom, att Kimon var en skramla och en pratmakare, och
att Hermione vederlagt allt vad Kimon hade sagt.

- Det är väl det, min far. Men jag är ung och behöver icke tänka på
sådant, svarade Okos och vände sig på andra sidan för att somna igen.

Medes njöt under natten en ostörd sömn, utan att vidare oroas av
grubbel. Även den följande dagen var han lugn och tänkte icke på
Kimon. Men efter någon tid återvände minnet av samtalet med denne, och
Medes började åter fråga sig, om han ej möjligen hade rätt. De bevis,
som Hermione anfört, begrep han väl icke; men han ansåg det möjligt,
att de icke voro tillfyllestgörande; mänskliga förståndet är ju svagt
och låter lätt förleda sig att antaga det önskvärda som verkligt.
Själve Sokrates kunde ju vara offer för en villa. Medes hade glömt att
fråga Hermione, om filosoferna, vidkommande odödligheten, ägde
fullständig visshet eller endast kommit till ett mått av sannolikhet.
Medes kände inom sig, att han icke kunde nöja sig därmed, utan måste
hava just den fullständiga vissheten, en visshet så ovedersäglig, som
om en gud uppenbarat sig och givit honom den.

En vacker dag vände han sig till sin herre med det spörsmål, om
själens odödlighet är viss eller endast sannolik.

- Min vän, svarade Krysanteus, är ej sannolikheten nog för dig, så
förvandla henne till visshet genom tro. En förnuftig tro är gudarne
behaglig; det är ett vågstycke att vinna henne, men att våga i denna
sak är en manlig gärning.

- Men varför, frågade Medes, giva oss ej gudarne full visshet om det,
som är nödvändigt för vår lycka?

- Svara du på en annan fråga, sade Krysanteus. Vad synes dig om en
tjänare, som fullgör sin skyldighet endast av fruktan för straff eller
hopp om belöning?

- Så göra nog de flesta tjänare, min herre.

- Varför det?

- Emedan de icke älska sina herrar.

- Om de älskade dem, skulle de då fullgöra sin plikt av kärlek, i
stället för av fruktan?

- Visserligen.

- Är ej Gud en herre, som människorna, hans tjänare, kunna älska?

- Jo visst.

- Nåväl, han har då även rätt att kräva, att vi lyda honom av kärlek,
men ej av fruktan eller hopp om belöning. För en jordisk herre kan det
vara nog, när tjänaren gör sitt arbete, han må göra det med vilket
hjärtelag som helst. Världens herre däremot varder varken rik eller
fattig genom människornas dagsverken. Det arbete, som gäller inför
honom, är hjärtats rening och själens förädling. Men detta främjas
icke, utan hämmas genom beräkningar på ett kommande liv. Vi måste leva
som om vi vore förgängliga väsen, görande det goda för dess egen
skull. Mannen, som tvivlar på odödligheten, men fullgör det goda,
emedan han fått insikt om dess gudomlighet, är behagligare för
gudarne, än den som tror på odödligheten och drives till samma
handlingar av hopp eller fruktan.

Krysanteus' ord behagade icke Medes. Han hade hoppats vinna den
fullkomliga vissheten genom sin herre.

- Det är således likväl möjligt, att jag slocknar som lampan, när jag
en gång dör.

Denna tanke föresvävade Medes oupphörligt. Han påminde sig vad Kimon
sagt om kristianerna. För dem skulle det ju vara en småsak att giva
fullkomlig visshet om själens odödlighet. Medes började tänka på att
söka ett hemligt samtal med Teodoros eller någon annan i sin läras
mysterier invigd kristian, helst biskop Petros, som ju uppväckt Simon
pelarmannen från de döda. Medes avhölls från detta steg endast av
tanken på sin herre, som det utan tvivel skulle misshaga. Men
slutligen kunde Medes icke längre bära sin oro. Han beslöt att vid
första lägliga tillfälle uppsöka Petros.

Detta tillfälle bjöd sig snart igenom Alkmene, som knappt upptäckt
orsaken till den gamle portvaktens grubbel, förrän hon, som from, fast
hemlig kristinna, varsamt begagnade sig härav för att vinna en
anhängare åt kristendomen.

Det dröjde icke heller länge, innan Medes hade kvävt sina
betänkligheter. Han följde en afton Alkmene till biskop Petros, ej för
att varda kristen, men för att vinna den där fullkomliga vissheten,
efter vilken han längtade.

Men Medes övertygades här, att vissheten och kristendomen vore
oskiljaktigt enade. Tron på den korsfäste var villkoret för
odödligheten. »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.»

Petros var vältalig och eldad av nit att fullborda den gamle slavens
omvändelse. Så obetydlig än denne proselyt kunde synas, att vinna
honom vore dock att tillkämpa sig en seger över Krysanteus, att under
kyrkans träldomstillstånd förödmjuka den övermodige fienden, införa
kristendomen i hans eget hus och därmed giva ett handgripligt bevis på
lärans oemotståndliga, lik en naturmakt verkande kraft.

Medes själv behövde blott en gång höra Petros för att längta att höra
honom oftare. Så snart tillfälle kom, förnyade han sitt besök hos den
kristne biskopen. De läror, i vilka han invigdes, voro så höga och
gripande och likväl så klara, att han tyckte sig förstå alltsammans.

Och vad odödligheten vidkommer, så var det ju Gud själv som talat
dessa ord: »Vilken som tror på mig, han skall leva, om han än död
bleve.» Vad vore filosofernas bevis och det mänskliga tänkandets
omogna frukter emot en sådan utsaga?

Den gamle Medes kristnades och hans namn infördes i katekumenernas
bok.

Biskopen uppmanade honom att tills vidare följa Alkmenes föredöme och
dölja sin tro. Han försökte det, men förmådde det i längden icke, ty
denna tro uppfyllde nu hela hans själ och utgjorde hans lycka. Han
förmådde ej heller hyckla inför sin älskade herre--lika litet som
underkasta sig de husliga bruk, som stodo i förbindelse med den gamla
läran. Medes yppade en dag för sin herre, att han övergått till
kristendomen.

Krysanteus överraskades smärtsamt av denna upptäckt. Företeelsen var
likväl ingalunda enstaka. Han hade under dessa dagar bevittnat, att
många av de i eleusinska mysterierna invigde hade, i stället för att
stärkas i sin tro, omfattat kristendomen. De talrika avfall från denna
lära, vilka åtföljt Julianus' tronbestigning, syntes endast hava
rensat henne från en mängd ogräs, och de ersattes genom ett tillopp av
nya, varma och uppriktiga proselyter. Sedan hennes yttre makt var
bruten, syntes hennes inre hava mångfaldigats.

Den unge Okos följde snart sin fader och vann härmed Alkmenes hand.
Krysanteus skänkte det nya paret den förut omtalade gården i dalen
under villan. De flyttade dit tillika med den gamle portvaktaren.
Filosofens hus var sålunda rensat från den inträngde fienden. Men
skilsmässan var smärtsam å ömse sidor. Medes trivdes icke på sin egen
tröskel. Han gick nästan dagligen till villan och satte sig på sin
forna plats, som nu var intagen av en annan portvaktare. Den gamle
trotjänarens ögon voro ofta tårade, när Krysanteus visade sig och med
en kall hälsning gick förbi honom. Ack, han har fråndragit mig sitt
hjärta, tänkte gubben. Hermione var dock mot Medes densamma som
alltid. Men striden emellan den nyförvärvade lyckan och den bittra
skilsmässan var för tung för den åldrige. Vid pass två månader efter
flyttningen var han icke mer bland de levandes antal.

De religionsföredrag, som Krysanteus och hans vänner, i likhet med de
kristna prästerna, börjat hålla, fingo talrika åhörare, icke minst
inom den klass, för vilken de särskilt voro ämnade: den fattigare och
okunnigare. Här lämnade han åsido alla spekulativa forskningar och
framställde den praktiska sidan av sin lära som ett färdigt och
fulländat religionssystem. Han förkunnade en enda allsmäktig gud, vars
enhet bryter sig, som solljuset i regnbågen, till den mångfald av
gudamakter, åt vilka fäderna uppbyggt altaren och tempel. Han talade
om religionen som människans strävan till Gud och till utbildande av
sin egen högre natur, som även han, i likhet med alla bildade
hedningar, fattade som Guds beläte[1]. Detta förverkligas genom sanning,
skönhet och frihet. Religionen är icke blott människosjälens
självförsänkning i Gud, utan ock en strävan att i den yttre världen
utföra Guds avsikter. För den fromma människan är därför hela livet en
religionsövning, som i sig innefattar filosofien, konsten, arbetet och
statslivet.

  [1] Så kallar Ovidius människan »en bild av allting styrande gudar»,
  en varelse född av »gudomlig säd».

Han talade även om människosläktets avfall och nödvändigheten av en
försoning. Men denna försoning har icke, som de kristne säga,
inträffat i en viss tidpunkt, utan börjat tillika med den förste
syndarens allvarliga ånger och fullbordats genom den hos släktet
klarnade bilden av idealmänniskan.

Krysanteus' föredrag upptogos med stort bifall av hans egna vänner och
lärjungar. Men den stora mängden av de bildade hedningarne nedsatte
dem av hätskhet mot hans person, och emedan tonen nu en gång för alla
var emot Krysanteus.

Men den folkklass, för vilken hans religionstal huvudsakligen voro
avsedda, förblev kall och oemottaglig. De förstodo honom icke. Deras
religiösa behov, om de hade något sådant, tillfredsställdes ej. De
övrige tillbakastöttes av den sedliga stränghet, som han krävde. Hans
mödor buro frukter, motsatta dem han hoppats. I fall han ett ögonblick
svävat i okunnighet härom, så fanns Teodoros vid hans sida, och denne
var för sanningens skull obarmhärtig nog att taga fjällen från hans
ögon.

När därtill kom det oupphörligt växande missnöjet och motståndet, som
Krysanteus från sina medborgare rönte vid försöken att genomdriva sina
förbättringsplaner, så var hans ställning mitt under den gamla
världsåskådningens skenbara övervikt ingalunda lycklig. Han dolde sitt
vemod och kvävde sin misströstan under en rastlös verksamhet, men det
var med inre bävan han emottog varje brev från krigsskådeplatsen, ty
han var uppfylld av fruktan för Julianus' av faror omringade, av
fientliga svärd och lejda dolkar hotade liv. Och på detta hängde
likväl allt!

Han anade ännu icke, huru hans dotter, Hermione, huru även hon, hans
stolthet, glädje och enda förtroliga vän, utstod inre strider för att
icke bortföras av denna osynliga makt, till kamp mot vilken han hade
ägnat sitt livs verksamhet. Det var hon, som i de mörka ögonblicken
jagade molnen från hans panna och göt olja på hans hopp. Skulle även
hon en dag övergiva honom?

Han anade icke, att Filippos levde, att Filippos var kristen präst,
uppfostrad i och genomträngd av de grundsatser, som filosofen
föraktade: den blinda trons och den blinda lydnadens, och att denne
son, vars minne han nästan avgudade, bar avsky för sin okände fader.

Han anade lika litet, att Karmides, för vilken han nu åter öppnat sin
faderliga famn, och vars ändrade levnadssätt berett honom den enda
oblandade glädje han på länge känt--att Karmides var döpt och genom
denna handling med oupplösliga band förenad med kristna kyrkan.

En numera obetydlig man, som om dagen släpade sten till Afrodites
tempel och om aftonen vilade i en usel koja på Skambonide, samlade så
småningom hans ödes trådar i sin hand.

Detta anade han minst av allt.



SJÄTTE KAPITLET.

Karmides och Rakel.


En afton emot skymningen satt Karmides, samtalande med prokonsuln
Annæus Domitius, i aulan till sitt hus.

- Och nu till slut, sade prokonsuln, några ord om våra gemensamma
vänner. Jag har förlorat flera av dessa älskvärda och glada
uppenbarelser ur sikte, sedan jag lämnade Aten och återvände till mitt
Korintos. Således, min vän, huru mår ... vem skall jag giva främsta
rummet? ...

- Olympiodoros?

- Bah, Olympiodoros! Låt oss icke tala om honom. Han är oförbätterlig
...

- Ja, han fortsätter att dikta dåliga epigrammer ...

- Och fortsätter med sitt dåliga levnadssätt, sade Annæus Domitius;
jag vet det. Jag träffade honom ännu i dag. Han är, som jag säger,
oförbätterlig. Tänk blott, han har nu hopskrivit en ny nidvisa mot den
stackars Zeus. Vilken gudlöshet! han uppläste henne för mig. Jag kunde
icke annat än ogilla henne och varna författaren. Därefter inbjöd han
mig till en vaktelfäktning. Jag föll i snaran, ty köttet är svagt, min
Karmides. Jag fann, tyvärr försent, att vaktelfäktningen endast var
förspelet till en ungkarlstillställning av det där slaget, som du vet,
att jag avskyr. Jag gick från denna tillställning hit. Jag behöver
icke säga dig, huru det tillgick, ej heller vilka som utgjorde
sällskapets kärna ... Olympiodoros, Palladios, Atenagoras och de där
övriga outtröttliga veteranerna, nöjets argyraspider, kring vilka jag
till min förtvivlan såg, att ett yngre släkte av hoppfulla eller
hopplösa epikuréer bildat sig. Man klagade att du liksom jag har
svikit vårt gamla fälttecken; men man var rättvis nog att medgiva de
talande skälen för ett sådant förräderi. Trefalt lycklige Karmides,
som en dag skall hemföra den rika Hermione som brud! Men på tal om
brudar, min vän, kan du gissa var Praxinoa uppehåller sig?

- Nej, jag har aldrig brytt min hjärna med att efterleta det.

- Som du vet, utvisades hon genom Krysanteus från Aten. Huru förvånad
vart jag icke, när jag för några dagar sedan, vid ett besök i
Afrodites ryktbara tempel i vårt Korintos, upptäckte henne bland
prästinnorna där! Hon är ännu retande ... naturligtvis icke för mig,
som är en trogen äkta man och fått blicken öppen för det oförgängliga
... men jag tillåter mig här döma föremålet från dess egen ståndpunkt.
Och på tal om våra minnen ... var hava vi den stackars Myro? Även hon
synes försvunnen från skådeplatsen. De arma flickornas liv är som
dagsländans. Men vart taga de vägen?

- Är det om Myro du talar? sade Karmides med ett uttryck av
tankspriddhet. Förlåt mig ... mina tankar, jag vet icke av vilken
anledning, irrade till den gamla fabeln om vargen, som omvände sig och
vart ärlig, sedan han förlorat tänderna. Myro har gått sina
medsystrars av ödet utstakade bana, men något hastigare än de. En
sjukdom rövade hennes behag. Olympiodoros, som företrädesvis var
hennes vän, upplyste henne en dag, att hon var ful och ingav honom
leda. Hon gick då, vart, det vet jag icke. Hon finnes icke mer på de
sollysta höjderna. Måhända dväljes hon någonstädes i det mörka djupet.
Låt oss icke tala mer därom. Hur befinner sig din sköna maka, Eusebia?

- Ypperligt, så länge jag tillåter henne vistas här i Aten. Hon är
tyvärr ohjälpligt fången i kristianernas villfarelser och skulle dö,
om hon icke en gång i veckan finge höra den skurken Petros'
straffpredikningar. Jag har icke velat hindra henne att efter behag
tillfredsställa sin nyck. Det är min plikt att göra allt för hennes
lycka.

- Du gör klokt däri. Den fromma Eusebia kan varda en mäktig
förespråkerska för avfällingen Annæus, om ödet skulle foga, att en
kristen kejsare....

- Tyst, min vän! Inga högförrädiska, förskräckliga förutsättningar!

- Och på hennes förbön er torde det vara möjligt, att prefekturen över
Egypten, som Julianus lovat dig, icke ginge dig ur händerna....

- Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för
vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat?

- Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka.

- Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag
arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken
orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare.
Julianus' lagrar väcka min avund. De unna mig ingen nattro. Jag måste,
även jag, vinna lagerkransar och murkronor.

- Gånge ditt hopp i uppfyllelse! Må du varda lyckligare än Augustus
och dygdigare än Trajanus! När ämnar du dig till lägret?

- Ack, vid Herakles, det torde ännu dröja ett år. Kriget mot perserna
behagar mig icke. Jag föredrager de frankiska och allemanniska
barbarerna, och hoppas till gudarne, att de ånyo skola börja röra sig.
Medan jag lever mina dagar det fredliga Akaja, hotar Pylades, min
skyddsling, att växa mig över huvudet. Han är nu illustris och
clarissimus liksom jag och anför en avdelning av kejsarens rytteri. En
vacker dag skall denne uppkomling se sin välgörare över axlarna, så
vida jag icke skjuter i höjden lika fort, som han själv. Det är tid
att börja växa, fortfor prokonsuln och förde handen över sin kala
hjässa. Man skördar ingen ära i fredens värv. Man förbises och
glömmes, när man ägnar sig åt en så simpel sak som provinsen Akajas
förkovran och utveckling. Själva gudarne, för vilka jag uppoffrat så
mycket ...

- Du menar din katekumeniska övertygelse ...

- Javäl.

- Och dina teologiska studier ...

- Alldeles ...

- Och vad som är än mer: hekatomber av de fetaste slaktoxar ... du har
näst kejsaren och Krysanteus varit den frikostigaste offraren i
romerska riket ...

- Alldeles, alldeles, och likväl förgäta mig dessa otacksamma gudar!
De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket
smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och
skörda lagrar.

- Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på
vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är
legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket.

- Vad menar du?

- Du är rik, min Annæus ...

- Åh, icke över hövan ...

- Och frikostig ...

- Du smickrar mig.

- Nej, vid Zeus, jag menar, att du är frikostig, där frikostigheten
understödjer dina avsikter. Rikedom och frikostighet äro egenskaper,
som alltid vinna soldatens hjärta och nu hava dess större utsikt att
göra det, som Julianus ingalunda bortskämt sina härar med överdrivna
skänker. Låt oss fortgå i uppräknandet av dina bättre egenskaper. Du
har ett vinnande sätt att vara, en egen förmåga att göra dig omtyckt
av hopen ...

- Gott. Än vidare?

- Du är dygdig med de dygdige, fräck med de fräcke, patricisk bland
patricier och plebejisk bland plebejer ...

- Karmides, du överdriver mina förtjänster, sade prokonsuln blygsamt.

- Nej, nej, jag överdriver icke. Du är homousian och homoiusian efter
omständigheterna, du erkänner många gudar, en enda gud eller ingen,
allteftersom förhållandena bjuda ...

- Karmides, du strör rosor för mina fötter ...

- Du är skarpsinnig, förutseende, förslagen, världserfaren, listig,
verksam, outtröttlig, lugn och kallblodig ...

- Håll, jag dignar under bördan av så många egenskaper, min vän. Öka
dem icke, jag besvärjer dig! Lägg icke sten på börda, Karmides!

- Jag tror till och med, att du är tapper och har fältherreförmåga.
Eller vad säger du själv?

- Häri överensstämmer min övertygelse med din.

- Nå, vad fattas dig då, min Annæus, för att en gång vara ägare över
din Karmides' och alla övriga romerska medborgares huvuden?

- Vad menar du?

- Att du, en patricier och Senekas ättelägg, med gammalt romerskt blod
i dina ådror, bör kunna vinna samma lycka, som kommit söner av
illyriska bönder och arabiska rövare till del.

- Karmides, du talar i gåtor. Jag fattar icke ett ord av vad du säger.

- Jag förutser möjligheten, att diademet skall pryda dina lockar.

- Mina lockar? Elake vän! Mina lockar äro offrade på statens och en
gagnlös teologis altaren. Mitt huvud är kalt som Julius Cesars.

- Gör då som han! Diademet är eftersträvansvärt, om ej för annat, så
emedan det döljer en skallig hjässa.

- Jag börjar förstå dig och måste varna dig. Ditt tungomål närmar sig
högförrädarens. Julianus, min vän, är yngre än jag. Låt oss icke spela
okloka och narraktiga inför varandra!

- Perserna äro goda skyttar och kristianerna vana giftblandare. Det
kringlöper spådomar, som icke lova kejsaren lång levnad.

- Styr din tunga! Gudarne hägne kejsarens liv! Om du fortfar med detta
gudlösa tal, måste jag bryta upp och försaka den enkla måltid, varpå
jag gjorde räkning för att i afton njuta ditt sällskap. Skymningen är
inne, och jag återvänder först i morgon till Korintos. Jag har
dessutom till dig ett särskilt ärende, som jag icke får förgäta. Du
känner min svaghet för Eusebia. Eusebia har bland andra nycker även
den att vilja omgiva sig med vackra ansikten. Hon har sett din unge
Alexander och uppmanat mig att köpa honom. Vad är ditt pris?

- Jag säljer honom icke.

- Bah, du säger det endast för att göra mig ivrigare. Vid bordet torde
dock ditt hjärta uppmjukas. Vi skola till dess uppskjuta
underhandlingen om saken. Du har förmodligen avsagt dig spelets nöjen?

- Ja.

- Jag kunde vänta detta av Krysanteus' blivande svärson och Hermiones
trolovade. Vi skulle under andra förhållanden rafflat om slaven.
Märkvärdiga öde! Vad vi båda äro förvandlade! Vi äro nu stadgade och
sedliga människor. Mig själv tillräknar jag detta ingalunda som
förtjänst, ty jag är fyratio år och därutöver ... min mognadstid är
inne. Jag anmärker det blott som ett förvånande bevis på två enskilda
människors förmåga att omskapa världen och ingjuta en bättre anda.
Sådan kejsaren, sådant hans folk. Och vilken trogen väktare kejsaren
äger i Krysanteus! Han sätter oss i skola och vakar med riset i handen
över vårt uppförande. Den ädle Krysanteus, jag kan icke nog rosa
honom. Tanken på honom har alldeles kvävt min sinnliga natur. Jag
studerar nu min Platon på fristunderna mellan ämbetsgöromålen och
våndas mycket för att varda delaktig av den gudomliga extasen. Du kan
gärna framkasta en antydan härom till Krysanteus, när du nästa gång
träffar honom. Jag vill, att han skall känna sin prokonsul av Akaja i
botten. Huru är det? Brevväxlar Krysanteus lika flitigt, i trots av
vapenbrak och härtåg, med kejsaren?

- Ja, min vän.

- Dess bättre.

Medan samtalet fortgick i denna ton, anmälde Alexander, att bordet var
färdigt. Detta företedde en så rörande enkelhet, att prokonsuln
misstänkte, att Karmides ville skämta med den stränghet i levnadssätt,
som hans vän nu hycklade. Annæus Domitius höll emellertid god min,
förrättade med from uppsyn den övliga libationen åt vinguden, talade
om nyttan att i tid vänja sig vid fältlivets omak och beslöt inom sig
att inbjuda Karmides till Korint för att där uppvakta honom med en
supé av samma asketiska slag.

Efter måltidens slut lämnade Annæus Domitius Karmides och gick som en
ordentlig äkta man till sin Eusebia för att supera för andra gången i
sällskap med henne.

När prokonsuln hade avlägsnat sig, iklädde sig Karmides manteln och
lämnade sitt hus.

Kvällhimmelen var stjärnklar, utom i väster, där en svart molnslöja
hängde över synranden.

Karmides vandrade ett stycke nedåt Piralska gatan och därefter genom
ett av de i »Långa Murarne» anbragta portvalven till ett ensligt, av
bäcken Ilissos vattnat och av åldriga träd skuggat fält.

- Jag kommer något sent till mötesplatsen, tänkte han, men jag tvivlar
icke, att jag ännu skall finna henne på det överenskomna stället. Det
artar sig till regn. Dess bättre. Det skall förkorta mötet. O I gudar,
given detta en lycklig utgång för både mig och henne!

Med denna bön styrde han kosan till en grupp pilar, som växte vid
bäckens rand. Här stannade han och såg sig omkring.

- Skulle hon hava avlägsnat sig? tänkte han,då han ingenting såg, och
allt var tyst omkring honom. Sårades hon av mitt dröjsmål eller
förskräcktes hon för mörkret och ensligheten? Dess bättre! Men nej,
jag får icke låta behaga mig, att det nödvändiga uppskjutes, hur
oangenämt det än må vara. Är hon nu borta, så måste jag i morgon söka
ett annat tillfälle till förklaring. Vad som skall ske, bör ske snart.
Hon underhåller en oupphörlig oro i min själ. Detta tillstånd måste
brytas. Karmides ropade med dämpad röst Rakels namn.

I nästa ögonblick hörde han ett prasslande i sitt grannskap och
upptäckte en skepnad i skuggan av pilträden.

Det var Rakel.

Karmides kände, då han fattade flickans hand, att hon darrade.

- Har du väntat mig länge? frågade han.

- Jag vet icke, svarade Rakel, men det är väl, att det är du. Jag satt
i mina tankar, då jag såg din gestalt. Jag tyckte i mörkret, att det
var min fader.

- Du fryser, Rakel, sade Karmides. Jag känner, att du darrar. Låt mig
svepa min mantel kring dig.

- Nej, nattvindens köld är behaglig. Den kommer icke ifrån ett kallt
och otroget hjärta. För övrigt vad bryr du dig om att jag är sjuk, att
jag snart skall dö?

- Rakel, huru kan du fråga mig så?

- Det är du ... du Karmides ... som ger mig döden. Äro mina ord då
hårda och orättvisa?

- Rakel, du är upprörd och betänker icke vad du säger. Samla dina
tankar och låt oss tala med lugn! Vi mötas nu för sista gången. Låt
oss då nyttja tillfället för att skiljas som sig bör: lugnade,
tröstade, stärkta i en ömsesidig, varm och varaktig vänskap. Sätt dig
här vid min sida! Låt oss tala om de lyckliga stunder vi skänkt
varandra och om den hårda nödvändighet, som bjuder oss skiljas. Förmår
du icke detta, och synes dig denna nödvändighet ännu som en grym makt,
så lägg ditt huvud till min barm som till en broders, klaga för sista
gången över ett öde, som är oundvikligt, och lyssna till din
förstvalde vän, som vill intala dig mod och styrka. Varför drager du
din hand tillbaka, min Rakel? Vill du därmed uttala en anklagelse mot
Karmides, så är det du, som gör dig skyldig till hårdhet och
orättvisa. Är jag brottslig, så är det endast min kärlek, som gjort
mig därtill. Säg mig, Rakel, är det jag, som uppbyggt den
oöverstigliga skiljemuren mellan dig och mig? Ack, jag anade icke hans
tillvaro. Jag skulle annars aldrig yppat min låga, aldrig sökt vinna
din genkärlek. Skall du anklaga någon, så måste det vara din fader;
han föraktade och försköt mig som en främling för hans folk. Då jag
begärde din hand, tillbakavisade han mig på skymfligt och upprörande
sätt. Jag är svag nog att harmas ännu, när jag ihågkommer detta
ögonblick. Han kunde i mindre hårda och hånande ordalag uttalat domen
över vår kärlek. Men i grunden hade han likväl rätt, ty det gives
ärvda tänkesätt och plägseder, som äro heliga och som man måste vörda.
Du, Rakel, som är ett barn av Israel och en from mans dotter, borde
veta det.

- Jag vet, sade Rakel. Jag vet, att vi måste skiljas. Den ton, vari du
talar, övertygar mig bäst därom.

- Må vi då försona oss med vårt öde och finna vår tröst i ett troget
uppfyllande av nödvändiga plikter. Det var om dessa jag ville, att vi
skulle talat med varandra. Du är dotter av ett folk, som är spritt
kring världen och vars enda styrka ligger i dess trohet mot ärvda
stadgar och kärlek till det gemensamma namnet. Du har föräldrar,
vilkas hopp du är och vilkas sällhet du bör bereda genom lydnad och
ömhet. Och om de krav de ställa på din lydnad äro hårda, så lyd
likväl! Din gud skall belöna dig och skänka dig en ny och högre lycka
för den, som du offrar på den barnsliga undergivenhetens altar.

- Jag tror detsamma, men jag har ingenting mer att offra och ingen
lycka mer att begära.

- Säg icke så, Rakel!

- Låt oss icke tala mer därom, fortfor Rakel. Jag har dock ännu något,
varom jag kan bedja mina fäders Gud, och det är om döden. Jag har
givit dig allt, Karmides, utom detta usla liv. Det är allt vad jag
äger kvar. Tag även det, om det kan vara dig till någon glädje. För
mig är det nu endast en börda. Då jag gick hit, så ägde jag ännu en
förhoppning. Jag var svag nog att i vissa ögonblick inbilla mig, att
det kalla sätt, varpå du besvarade mina brev, var hycklat; att du
ville plåga mig för att se min svartsjuka, att du var grym emot mig,
emedan du älskade mig. Jag ville understundom icke tro vad alla sade
mig, att du älskar Krysanteus' dotter och går att trolova dig med
henne. Jag påminde mig, att du hade lovat mig evig kärlek, och ville
icke låta övertyga mig, att jag skulle svikas av honom, som jag en
gång gav mitt hjärta, emedan han var olycklig och behövde det. Jag
avvaktade tillfällen att närmare betrakta denna Hermione, om vilken
man talade så mycket, och som jag kände mig böjd att hata. Ja, hon är
skön och värd att älskas av dig, Karmides; men jag sade mig till
tröst, att mina ögon äro mer strålande än hennes, och att mina lockar
och icke hennes äga den färg, som du föredrager. Hon syntes mig så
kall och marmorartad, och jag visste, att du älskade en värme och
hängivenhet, sådan som min. Det var då endast hennes vishet, jag
fruktade; men när jag påminde mig, vad du sagt, att du älskar min
enfald, emedan du själv var vis, så lugnade jag mig även då ...
åtminstone för ögonblicket, ty jag har varit gruvligt plågad under
denna tid av tvivel, svartsjuka och bedrövelse. Jag har tillbragt mina
nätter med gråtande och dagen med väntande. Jag har suttit där uppe på
altanen med ögonen riktade på kullen, bakom vilken jag så mången gång
i forna dagar såg dig framträda och vinka mig ... Men varför talar jag
nu om detta? Jag inser nu, liksom du, nödvändigheten att vi skiljas.
Du älskar Hermione och icke mig. Det tjänar då till intet att tala om
mina sorger eller överhopa dig med förebråelser. Och eftersom vi nu
mötas för sista gången, så återlämnar jag den ring du gav mig,
Karmides. Se där!

Rakel lade ringen i hans hand och tystnade, ty tårarne, som hon icke
längre kunde bekämpa, hotade att kväva hennes röst.

- Rakel, sade Karmides, dina fäders gud må skåda i mitt hjärta och
döma det! Har jag handlat orätt emot dig, så må han straffa mig, såsom
den hämnande rättvisan fordrar! Och om jag synes hård emot dig, så må
han utrannsaka, om icke mina handlingar ledas av mina önskningar för
din lycka. Vad skulle jag göra, sedan din fader visat mig tillbaka och
utplånat varje hopp om ditt ägande? Huru borde jag handla, sedan jag
börjat inse, att heliga plikter mot ditt folk, din tro och dina
föräldrar ålägga dig att ur din själ avlägsna varje tanke på Karmides?
Rakel, du skall glömma mig och åter vara lycklig. En tid skall komma,
då din faders och ditt eget val bestämmer åt dig en make, som är
värdig att äga ditt hjärta. Vi skola då måhända återse varandra och
påminna oss det förflutna endast som en dröm, blandad av bitterhet och
ljuvhet ...

- Det är nog, nog, inföll Rakel. Tala icke så! Du är en usel tröstare,
och dina ord, i stället för att lugna mig, bringa min själ i uppror.
Jag kunde säga dig något, som skulle isa ditt blod, men när jag icke
längre äger ditt hjärta, försmår jag ditt medlidande och vill icke
tala till ditt samvete.

Karmides bleknade vid dessa ord, vilkas betydelse han anade. Men han
vågade icke framställa någon fråga, vars besvarande kunde sannat hans
aning. Han teg och lät Rakel fortfara:

- Låt oss därför skiljas. Vi hava intet mer att säga varandra. Farväl,
Karmides! Vårt sista möte är slutat.

- Giv mig din hand och låt mig föra dig härifrån, sade Karmides, då
Rakel förblev där hon satt.

- Nej, Karmides, lämna mig! Jag vill vara ensam med mina tankar, innan
jag återvänder till mitt hem.

Hon vände sig bort och lade slöjan över sitt ansikte.

- Det börjar regna, sade Karmides. Natten är mulen och kylig. Jag får
icke lämna dig här. Låt mig ledsaga dig åtminstone till Piræiska
gatan.

Rakel svarade honom icke.

- Skola vi skiljas på detta sätt? sade Karmides i bedjande ton. Vår
skilsmässa är nödvändig, men varför göra henne till ett dystert och
nedtryckande minne? Säg dock till avsked ett ord av försoning!

- Må Gud miskunda sig över oss båda!

- Tack, min Rakel. Jag uppfattar dessa ord som ett tecken av ditt
hjärtas återvändande frid och styrka ... Men att lämna dig här, ensam
under en dyster natt! Vill du icke följa mig? Har du ej i grannskapet
en tjänarinna, som väntar för att ledsaga dig hem?

- Gå du, Karmides, till din vila och sov lugnt, eller till Hermione
och jollra med henne! Jag vill vara här, och återstår mig än en
önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina
tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret.

- Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus?

- Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter. Det skall
komma nätter, mörkare än denna, när tröskeln skall säga: drag tillbaka
din fot, och dörren skall säga: jag känner dig icke.

- Rakel, sade Karmides, i det han lutade sig ned och fattade hennes
hand. Mitt sista innerliga farväl! Min önskan om ett lyckligt
återseende, då såren äro läkta och våra gemensamma minnen luttrats
från sin bitterhet!

- Må Gud bevara dig för ett återseende! Det skulle grumla din lycka,
sade Rakel med rösten av en sierska.

Karmides svepte manteln omkring sig och lämnade sitt offer. Hon satt
orörlig vid bäckens strand i grannskapet av pilgruppen, så länge
Karmides ännu kunde skönja henne genom nattens mörker. Regnet föll nu
i strida strömmar, och vinden suckade i den gamla förfallna muren, som
skilde den öde platsen från Piræiska gatan.

Då hon var ensam, gav hon luft åt den djupa förtvivlan, som,
tillbakahållen under samtalet med Karmides, hade givit henne en
skenbar styrka och hämmat hennes tårar. Hon vred sina händer, kallade
sig en övergiven änka, kastade sig till jorden, ryckte slöjan från
sitt huvud och strödde sand sitt hår.

Mellan dessa utbrott vankade hon fram och åter vid bäckens strand med
krampaktigt sammanknutna händer och de upplösta lockarne fallande som
ett sorgedok över det bleka, avmagrade ansiktet, tills hon stannade
och tryckte händerna mot sin barm. Hon kände under sitt hjärta en
rörelse, vars betydelse hon anade. Hon hade under de sistförflutna
dagarne mer än en gång rönt samma känsla.

Hennes krafter sveko. Hon skyndade att sätta sig på den våta marken
och luta sig emot en av de gamla pilarna, innan medvetandet övergav
henne.



SJUNDE KAPITLET.

Klemens och Eusebia.


Vi lämnade Klemens i en äventyrlig belägenhet hos den sköna Eusebia.
Han hade kommit, dels för att utverka hennes förlåtelse åt den arma
slavinnan, som sönderslagit den dyrbara toalettasken, dels för att
hålla en straffpredikan över den grymhet, hon, Eusebia, understundom
utövade mot sina tjänarinnor, en grymhet i högsta mån ovärdig en from
och kristlig husmoder.

Men åsynen av den sköna kvinnan och hennes fråga, vad han ville här
vid denna sena timme, bragte, med den undran, som däri låg uttryckt,
Klemens helt och hållet ur fattningen. Han började förstå, att han av
sitt nit och sin godhjärtenhet låtit förleda sig till ett mycket
opassande steg. Han stannade vid dörren, blyg och förlägen, och
framstammade slutligen en osammanhängande ursäkt.

Eusebia var ädelmodig nog att själv bryta denna förlägenhet. Hon intog
åter sin bekväma plats i den purpurklädda soffan och bad sin fromme
vördnadsvärde broder lämna dörren och säga sitt ärende, som utan
tvivel vore viktigt, eftersom det icke låtit sig uppskjuta till
morgondagen.

Därefter och utan att avvakta någon förklaring av Klemens började hon
fråga efter biskopens hälsa, rosade högligen hans senaste predikan och
utgöt sig i bitter klagan över den trogna församlingens nuvarande
betryck.

Under tiden återvann Klemens sin fattning, och när Eusebias tal föll
på det sistnämnda ämnet, som var hans eget älsklingstema och det
ständiga föremålet för hans tankar, fick han mod och lust att deltaga
i samtalet och instämde hjärtligt såväl i den fromma Eusebias bittra
klagan över det närvarande som i hennes otvetydigt uttalade hopp om
ett snart skifte i världens tillstånd. Han kunde nu detta, utan att
bländas av det lilla guldskimrande gemakets prakt eller förvirras av
Eusebias strålande ögon, som sköto blixtar ömsom av harm eller glädje
och ledsagades av ett växlande tonfall i hennes välklingande röst
alltefter samtalets gång och naturen av det ämne, som vart dess
föremål.

Först sedan detta samspråk varat tämligen länge, tycktes Eusebia
minnas, att Klemens kommit i något särskilt ärende, och hon frågade nu
i glättig ton, vad som föranlett det sena besöket av en så ung, men
vördnadsvärd man.

Klemens omtalade nu sitt möte med den unga slavinnan och hennes
fruktan att återvända hem med anledning av den sönderslagna asken, och
han bad Eusebia förlåta henne det fel, vartill hon av oaktsamhet och
icke av ont uppsåt gjort sig skyldig.

Den andra delen av sitt ärende, nämligen det att straffa Eusebia för
hennes hårdhet mot slavinnorna, beslöt Klemens att alldeles utelämna,
ty under sitt samtal med prokonsulns maka hade han börjat övertyga
sig, att denna grymhet endast vore förtal, ty den vore ju omöjlig hos
en så from, skön och välvillig kvinna.

Klemens hade således funnit, att Eusebia, utom fromhetens och
välviljans oskattbara egenskaper, även ägde skönhetens.

Men huru överraskad vart han ej över den förvandling, som Eusebias
väsen tycktes undergå, så snart han nämnde den stackars slavinnan
ochden sönderslagna asken!

Vreden målade sig så tydligt i samma anletsdrag, där Klemens nyss läst
fromhet och välvilja. Hon tycktes knappt hava tålamod nog att höra
honom till punkt, och när han talat ut, steg hon upp och stampade med
den lilla foten i golvet.

Hon frågade den unge föreläsaren i häftig ton, huru han kunde våga att
taga en vårdslös och uppstudsig slavinna i försvar mot hennes egen
husmoder, samt förklarade, att hennes fel skulle på det strängaste
straffas, henne själv till skräck och det övriga husfolket till
varnagel.

När den första överraskningen var överstånden, lät Klernens icke
avväpna sig av Eusebias vrede. Det förundrade och smärtade honom, att
en kvinna, så känd för sin fromhet och kärlek till det gudomliga
ordet, kunde lämna herraväldet över sin själ åt en otyglad vrede, då
saken gällde, icke teologiska spörsmål och den rena läran, utan en
obetydlig toalettsak.

Han uttryckte i milda, men öppna ordalag sin förvåning häröver och
föreställde Eusebia, att om det vore en naturlig och förlåtlig svaghet
att i det första ögonblicket giva vreden rum, så vore det likväl
ovärdigt en kristen att framhärda i ett beslut, som föreskrivits av
kärlekens och fördragsamhetens huvudfiende.

Men Eusebia syntes icke hågad lyssna till dessa föreställningar. Hon
riktade nu sin harm även mot Klemens. Hon påminde honom om sin höga
rang i samhället och hans egen anspråkslösa ställning; hon ville icke
emottaga förmaningar av en oerfaren gosse; hon skulle klaga för biskop
Petros över hans opassande uppförande, såvida icke Klemens genast
ville erkänna sitt fel och bedja henne om förlåtelse.

Under detta utbrott av sin vrede visste dock Eusebia hålla sig inom en
gräns, där harmen ännu låter para sig med behag och förföriskt väsen.
Hon liknade i Klemens' ögon icke en furie, utan en stolt och bjudande
kejsarinna.

Klemens, vars bleka kinder överdrogos av stark rodnad, bemannade sig i
medvetandet att äga rätten på sin sida. Han svarade, att ifall
biskopen underrättades om detta uppträde tillika med dess orsak, så
skulle det smärta honom mycket, icke för Klemens' skull, utan för
Eusebias egen, emedan de goda tankar han hyste om hennes fromma och
kristliga vandel därigenom skulle lida avbräck.

Klemens föreställde henne, att ingen samhällsställning kan höja
människan över det gudomliga ordet, och att ordets helighet ingalunda
minskas genom ungdomen hos den, som förkunnar det.

Han frågade henne, om det vore sant, att hon, under sådana utbrott av
vrede, som han nu bevittnat, gjorde sig skyldig till grymhet emot sina
slavinnor.

Och då Eusebia icke svarade på denna fråga med annat än ett trotsigt
leende, kastade den unge föreläsaren alla betänkligheter över bord och
började en väldig straffpredikan, som ingalunda saknade vältalighet,
emedan orden ingåvos honom av ett brinnande nit att både näpsa och
förbättra Eusebia.

Eusebia syntes i början göra våld på sig för att icke avbryta honom.
Det trotsiga leendet satt länge kvar på hennes läppar. Men småningom
var det försvunnet och hade lämnat rum för allvar och uppmärksamhet.
Hennes ögon voro oavvänt riktade på den unge föreläsaren, vars
djärvhet och hänförelse gjorde honom vackrare i hennes ögon. Det var
något nytt och retande att emottaga förmaningar av en oerfaren gosse.

Det är möjligt, ehuru ovisst, att hennes deltagande för
straffpredikanten slutligen gav vika för själva straffpredikningens
styrka. Klemens hade, utan att veta det, tillägnat sig mycket av
Petros' kraftiga vältalighet; men när hans billiga förtrytelse
äntligen urladdat sig, övergick bestraffningen i milda
föreställningar, så varma, känsliga och bevekande, att de icke kunde
annat än göra intryck på Eusebia, vars fromhet var ett fikande efter
känslorus, och som i ångern, botgöringen och upprättelsen hade
upptäckt vällustiga efterkänningar av synden, ljuvare än själva
syndandet.

När Klemens' röst vart osäker och alltmer darrande av den rörelse, som
han förnam i sitt hjärta, så meddelade denna ton sin dallring åt samma
känslosträng i Eusebias; och vare sig att hon känt sig väckt av hans
förmaningar eller icke, verkade ensamt medkänslans makt och sinnenas
lust därhän, att tårar framträngde under hennes ögonfransar, som nu
slöjade de nyss så djärvt blickande ögonen.

Hastigt steg hon upp, kastade sig till Klemens' fötter, fattade hans
hand och förde den till de tårdränkta ögonen.

Därefter följde med bruten röst en bekännelse, att hon hade varit en
grym härskarinna, en stor synderska. Hon bad Klemens förlåta hennes
högmodiga uppförande och lovade högtidligt bot och bättring.

Klemens rördes av denna plötsliga ödmjukhet, och även hans ögon
tårades, på samma gång som han kände innerlig glädje över denna
väckelse, vars medel han varit.

Eusebia reste sig upp, men Klemens' hand, som hon fattat, höll hon
ännu emellan sina, då hon återvände till soffan och överväldigad av
sinnesrörelse nedsjönk där.

- Min syster, sade Klemens, jag vill bedja, att denna din väckelse
måtte bära varaktiga frukter och skapa en sinnesförändring, som
övervinner ditt häftiga lynnes frestelser.

- Gör det, älskade broder, viskade Eusebia.

Hon lutade snyftande sitt riklockiga huvud helt nära intill hans barm
och tryckte, i övermåttet av sin rörelse, hans hand till sitt hjärta.

Klemens kände, huru Eusebias bröst höjde och sänkte sig för stormen
därinom.

Hans ömhet och deltagande förmäldes med en känsla, som han ej förstod.
Också lät han utan motstånd sin hand kvarhållas, och då Eusebia ånyo
viskade:--Älskade broder! ljöd det som den ljuvaste musik i hans
öra.

När Eusebia hunnit dämpa sin känsla, förmådde hon honom med lindrigt
våld att taga plats soffan vid hennes sida.

Hon ville bikta för sin broder, för honom upptäcka all den hårdhet och
orättvisa, vartill hon gjort sig skyldig mot sina tjänare och
tjänarinnor, för att genom en uppriktig ånger vinna hans försäkran om
förlåtelse.

Och sedan Klemens åhört hennes bekännelse och tillförsäkrat henne
syndaförlåtelsen, hade hon än en bön till den unge föreläsaren.

Denna bön framställde hon djupt rodnande och med synbar förlägenhet.

Hon önskade, att detta möte, detta uppträde skulle förbliva en
hemlighet för biskopen. Han var ju i allmänhet så sträng, och hon
ville för ingenting i världen, att de goda tankar han hyste om henne
skulle minskas därigenom, att han finge kunskap om hennes häftiga
lynne och hårdhet mot slavinnorna.

Hon hade många gånger biktat för biskopen och bekänt för honom alla
andra synder och svagheter, men icke denna. Uraktlåtenheten, det
försäkrade hon, hade dock ingen annan grund än hennes svaga förstånd,
som hitintills icke kunnat inse, att hårdhet emot människor, födda
till slaveri och av försynen utsedda att lyda andra, kunde innebära
något orätt och straffvärt.

Eusebia tillade ödmjukt, att denna brist på urskillning, denna
oförmåga att uppfatta visade, huru väl hon behövde en vän och
rådgivare vid sin sida, och hon besvor Klemens, för vilken hon nu lagt
sitt hjärta i dagen, att icke övergiva henne, utan vara denne hennes
trogne vän.

Klemens kunde möjligen ursäktat sig med sin ungdom, som gjorde honom
mindre lämplig för ett sådant kall; men han hade nyss vunnit en seger,
som ingav honom förtroende till kraften av sina ord, han kände
dessutom ett så innerligt deltagande för Eusebia och ville nu icke
lämna henne utan ledning vind för våg, sedan han en gång riktat hennes
led emot en god hamn.

Han samtyckte blygsamt till hennes önskan.

- Ack, kom då snart och ofta, min älskade broder, fortfor Eusebia.
Jag har så mycket att säga dig och så många sorger att yppa, som nu
kännas dubbelt tyngre, emedan jag måste sluta dem inom mig själv.
Betrakta mig som din syster--som om vi hade ej endast samme
himmelske, utan även samme jordiske fader. Du skall vara min förtrogne
och höra varje svaghet, varje syndig tanke, som uppstår i min själ.
Det är en sådan öm och förtrogen biktfader jag efterlängtat och funnit
i dig. Ack, kom ofta och snart till din syster, älskade Klemens!

Huru länge Eusebia hade avvaktat detta ögonblick, då hon öppet och
utan förlägenhet kunde uttala dessa ord: älskade Klemens!

Hon hade ofta upprepat dem i hemlighet för sig själv--i sin budoar,
på torget, då hon mellan palankingardinerna spejade efter den unge
föreläsaren i något mötande prästtåg, i kyrkan, där hon från sin
läktare betraktade honom, när han uppläste söndagens evangelium. Det
låg också mycken ömhet och halvförborgad segerglädje i tonen, varmed
de yttrades.

Eusebias uppsåt var i hennes egna ögon det oskyldigaste på jorden.
Hennes böjelse för Klemens skulle vara av rent platonisk natur, en
andlig kärlek alldeles omängd med jordiska beståndsdelar. Hon önskade
den lyckan att kunna väcka en genkärlek av samma slag hos ynglingen,
helst blandad med en oskyldig tillsats av svärmeri, liksom hos henne
själv. Om under utvecklingen av detta ömsesidiga ideala förhållande
svärmeriet skulle blandas med en matt gryning av andra känslor, så
ville Eusebia ingalunda fälla en sträng dom varken över sig eller
Klemens; hon medgav tvärtom för sig själv, att hon önskade något
sådant, ty det vore eldprovet för renheten av hennes böjelse. Hon
skulle då, för att öva sin själsstyrka, medgiva dessa känslor ett
visst spelrum--låta dem med frihet ur sitt kaos dana sig till
bilder, halvt himmelska, halvt jordiska, låta dem framträda och närma
sig i all sin förföriska skönhet, men endast för att nedsjunka och
upplösas för trollkraften av hennes vilja. Danade de sig åter, så
finge de åter nalkas, men för att lida samma tillintetgörelse. Det
vore en stridslek, nyttig och tillika så ljuvligt lockande, utan att i
någon mån vara farlig, när hon blott någorlunda vakade över sig. Ty
umgänget mellan henne och Klemens skulle ju i sig själv vara av
religiös natur, vara en övning i fromhet och en förening i bönen.

Men komme det en gång därhän, att de båda kände sig halvt besegrade
och ömsesidigt upptäckte varandras svaghet; huru rörande vore icke
denna upptäckt, huru kraftigt de då skulle understödja varandra i den
gemensamma kampen mot samma böjelse, huru varmt de skulle bedja vid
varandras sida!

I förkänslan av en sådan möjlighet sänkte sig redan nu Eusebias blick
med det eldigaste deltagande, den mest flammande syskonömhet i
Klemens' stora, vemodiga ögon.

Denne satt tyst vid hennes sida, upptagen med en önskan, varöver han
själv förundrade sig. Han kunde icke begripa varför--men han
önskade, att Eusebia ånyo skulle fatta hans hand och trycka den lika
hårt som förut till sitt hjärta.

Ett viktigt steg till den ömma förbindelsen var redan taget. Ingen,
icke ens Petros, för vilken Klemens ansåg som en plikt att yppa alla
sina tankar och handlingar, skulle få kunskap om detta möte.
Kammarslavinnan, som varit ett verktyg för dess åstadkommande, skulle
åläggas tystnad. Det fanns således redan en hemlighet emellan Eusebia
och Klemens, och denna hemlighet måste utsträckas även till deras
förestående sammankomster. Eusebia bad honom återvända snart och ofta,
ty hon vore i starkaste behov av hans andliga hjälp, hans vänskap och
förtrolighet. Men enär deras sammankomster skulle vara lönliga, så
vore den sena aftontimmen den lämpligaste; först då vore Eusebia
överlämnad åt sig själv och kunde njuta av ensamheten. Den bakport,
varigenom Klemens denna gång inkommit, skulle då stå öppen, och som
inga fönster vette åt gården, så hade han icke att frukta oinvigda
blickar.

Eusebia meddelade honom detta i en ton, som klingade så systerlig,
öppen och oskuldsfull. För Klemens låg i detta lönliga någonting
tjusande, som han ej kunde förklara. Han fann intet skäl att svara
nej, och om en aning sagt honom, att han borde göra det, så skulle han
i detta ögonblick knappt varit mäktig en sådan uppoffring.

Först sedan han lämnat Eusebia, medan han var på väg genom de
folktomma gatorna till sin ämbetsbroder Eufemios, mindes han, att det
nu var långt skridet in på natten och att han komme nog sent till det
heliga arbete, som hos denne väntat honom. Kanske hade Eufemios redan
gått till vila. Men att återvända till sitt hem på Skambonide ville
han dock icke, ty Petros väntade honom icke i natt, och han kände för
tillfället en viss ovilja mot att för sin fosterfader redogöra för det
sätt, varpå han tillbragt dessa timmar.

Men huru skulle han för Eufemios förklara sitt långa uteblivande? Och
huru hädanefter finna tillfälle att uppfylla Eusebias önskan om
upprepade besök? Skulle han ljuga för Petros? Nej, det vore en gruvlig
synd och blotta tanken därpå en förbrytelse.

Sedan han länge överlagt med sig själv, stannade han vid det beslut
att öppet säga sin fosterfar, att han genom en tillfällighet kommit i
beröring med en person, vars själstillstånd fordrade hans besök och
umgänge. Vem denna person vore och övriga härmed sammanhängande
omständigheter utgjorde en hemlighet, som han ville bedja sin
fosterfader vörda, emedan den vore lämnad honom, Klemens, så gott som
under biktens insegel.

När Klemens anlände till Eufemios' bostad, låg den korthalsade
presbytern i djupaste sömn. Klemens fann »S:t Johannes' uppenbarelse»
uppslagen på bordet och där bredvid den ännu endast halvfärdiga, av
Eufemios och Klemens gemensamt förfärdigade avskriften. Vid en blick
däri såg den unge föreläsaren, att hans svartlockige vän icke skrivit
en bokstav under hans frånvaro. Däremot såg Klemens åtskilliga
papyruslappar, på vilka Eufemios flitigt övat sig i den ädla
punkteringskonsten. Vad Eufemios med tillhjälp av de insikter han
förvärvat i denna egna art av spådomskonst egentligen ville avlocka
framtidens sfinx, det visste Klemens icke, ej heller tänkte han
däröver. Utan att väcka Eufemios satte han sig att skriva, till dess
sömnen slutligen överväldigade honom och han gick till vila.

Eufemios fann större nöje i punkteringskonsten än i avskrivningen av
böcker. Han hade tillbragt sin afton på ett nöjsamt sätt och ingalunda
varit otålig över Klemens' dröjsmål.

Följande morgon, då de vaknade och hälsade varandra, frågade Eufemios
ej heller efter orsaken till detta. Klemens slapp redogöra för den
föregående aftonen. Eufemios steg upp, klädde sig i sin arbetsdräkt
och gick till arbetet på Afrodites tempel, ty i dag var ordningen hos
honom att deltaga däri.

Klemens tillbragte en stor del av dagen ensam i Eufemios' lilla
kammare. Eusebias bild stod livliga drag för den unge föreläsarens
ögon. Hans inbillningskraft sysslade oupphörligt med densamma, och han
genomgick i tankarne gång efter annan hela det uppträde, som
förefallit mellan henne och honom. Vad hon var vacker i utbrottet både
av sin vrede och sina tårar! Vad hennes barm hävde sig, då hon lade
Klemens' hand på sitt hjärta! Och det var han, som ödmjukat hennes
hårda sinnelag och kommit henne att besinna sig!

Han påminde sig vidare vad hon sagt, att hon var olycklig genom
hemliga sorger, som nedtyngde henne, emedan hon icke delade dem med
någon förtrogen. Han beklagade den stackars kvinnan och föresatte sig
att för henne vara den vän, som hon behövde för sin lycka. Skulle han
redan i afton kunna förnya sitt besök och smyga till det hemliga
mötet? Han tänkte sig den lilla bakporten, som om nätterna skulle stå
öppen, den tysta gården han hade att överskrida, den mörka
förstugugången och den lilla guldskimrande budoaren med sin sköna,
ångerfulla ägarinna. Om blott ett tillfälle yppade sig, skulle han
icke försumma att smyga dit. Hans broderplikt mot syster Eusebia
krävde ju detta.

Under dessa tankar hade timmarne skridit med en hast, som förvånade
honom. Han måste avbryta sina angenäma betraktelser för att skynda
till sin fosterfader, biskopen, inställa sig hos honom och emottaga
hans befallningar.

När Klemens hunnit till kojan på Skambonide, var Petros ute; men han
hemkom vid middagstiden, och medan de intogo sin tarvliga måltid, sade
han Klemens, att denne hädanefter icke skulle deltaga i arbetet på
Afrodites tempel, men finge tillbringa sin afton efter behag med
avskrivning av uppenbarelseboken eller någon annan nyttig
sysselsättning.

Den förra befallningen förvånade Klemens mycket, men han var van att
aldrig fråga efter biskopens bevekelsegrunder. Om ett »varför?» någon
gång stal sig väg över Klemens' läppar, så vart svaret ofta blott en
genomträngande blick, mer sällan en redogörelse, vars ton då tillika
gjorde den till en tillrättavisning.

Däremot behagade det Klemens dess mer, att aftonen ställdes till hans
fria förfogande. Han återvände till Eufemios' kammare och tillbragte
det återstående av dagen med fantiserande över Eusebia och grubbel
över den helige Johannes' syner. Eusebia och mystiken kämpade om
företrädet till hans uppmärksamhet; den förra fick dock ännu, ehuru
efter starkt motstånd, vika för den senare, men segern var icke
fullständig, innan Klemens hunnit sänka sig mycket djupt i det
religiösa begrundande, det hav av gissningar, vari han ville finna
nyckeln till uppenbarelsebokens hemligheter. Att den i henne skildrade
striden mellan sanningen och antikrist, som skall föregå världsbranden
och det nya Jerusalems grundläggning, hade avseende på händelserna i
hans tid, och att Julianus vore samme antikrist, därom var han
övertygad. Dess ovissare fann han sig om allt det övriga, och dess mer
brann hans håg att intränga i gåtan. Vad skulle det märkvärdiga talet
666 innebära? I detta var förmodligen nyckelstenen, som sammanhöll den
mystiska byggnadens dunkla valv. Eufemios hade låtit honom förstå, att
man med den kabbalistiska konstens tillhjälp sannolikt skulle kunna
lösa uppenbarelsebokens gåta och avslöja dess innersta hemligheter.
Klemens kände fördenskull stark åtrå att lära denna vetenskap. Men
biskopen hade förbjudit honom det, emedan den konsten vore farlig,
lätt att missbruka och tvetydig till sitt ursprung. Det fanns, hade
biskopen upplyst honom, en gudomlig kabbala, som Adam fick lära i
paradiset och med vars tillhjälp han gav djuren och tingen de namn,
som motsvara deras väsen och egenskaper; men det fanns ock en kabbala,
uppfunnen av djävulen och genom honom spridd bland människorna. Ingen
kabbalist kunde med visshet avgöra, om hans konst vore den himmelska
eller den djävulska, ty båda funnos och båda övades, den senare
förmodligen vida mer än den förra. Under sådana förhållanden vore det
klokast att alldeles avhålla sig från densamma; Petros ålade Klemens
det som plikt.

Denna uppoffring var för Klemens den tyngsta, som han hitintills
hemburit åt sin lydnad. Han var av naturen fallen för mysticismen, och
de åsikter, i vilka han var uppfostrad, hade utvecklat detta anlag.
Förnuftets dödande var ju honom en plikt, vars uppfyllande utgjorde
det enda villkoret för hans räddning undan de kätterska villfarelser,
med vilka djävulen fångar så många själar. Hans fromma sinne, berövat
förnuftets ledning, hans rika känsloliv, stängt inom sig själv för att
ej smittas av det oheliga yttre livet, hans livliga fantasi, uppjagad
genom en världsåskådning, som fyllde naturen med demoniska makter,
måste ovillkorligt leda honom in på denna farliga väg, som går igenom
mörka ängder, där vansinnet lurar likt en tiger, färdigt att hugga
sina klor i vandrarens hjärna. Vad Klemens ej fick nå med den
förbjudna kabbalan, hoppades han vinna med ett annat, i alla händelser
tillåtet medel: bönen. Det var efter ivriga böner om upplysning för
sitt mörka förstånd, han gjorde de barnsliga försöken att tolka
skriftens förborgade mening. Avskrivningen gick under sådana
förhållanden mycket långsamt framåt. Han stannade vid varje punkt för
att begrunda den, söka sammanhanget med det föregående och det
efterföljande. Med lutat huvud och sammanknäppta händer satt han
försjunken i dimmiga tankar, gripande i töcknet för att forma det till
varaktiga gestalter. När så hans huvud värkte av de fruktlösa
ansträngningarna, tog han ånyo sin tillflykt till brinnande böner,
eller överväldigades han av sin inbillning och levde en stund i
prakten av de tavlor, som skildra kristendomens sista strid, världens
förstöring och yttersta domen.

Huru skakande måste icke dessa bilder inverka på hans sinne, när han
trodde sig leva mitt i den tid, som de skildrade, när han i varje dag
emotsåg den högtidliga och förfärliga, då det sista inseglet skall
brytas och domen förkunnas över världen!

Bland dessa bilder uppdök ånyo Eusebias. Kvinnan, som flydde för
draken, hade fått hennes drag. Klemens vaknade ur sina drömmar.
Skymningen var redan inne. Det var tid att begiva sig till henne.
Klemens drog kåpan över huvudet och gick.

Bakporten till prokonsulus palats var öppen. Föreläsaren hann obemärkt
och utan alla äventyr Eusebias budoar.

Hon tycktes hava väntat honom. Glädjen strålade tydligt i hennes ögon,
när Klemens inträdde; hon hälsade honom förtroligt välkommen.

Eusebia var i afton svartklädd, och ett milt vemodigt allvar låg över
hennes anlete. Den blyghet Klemens kände i hennes grannskap försvann
inom kort för det öppna, hjärtliga och ödmjuka sätt, varpå hon emottog
honom. Själva det ämne, vilket liksom av sig själv vart föremålet för
deras samtal, var ägnat att väcka ömsesidig förtrolighet och närma dem
varandra. Eusebia omtalade för Klemens sin barndomshistoria, som
företedde många rörande drag.

Hon var född i rikedomens och överflödets sköte, men hade likväl
prövat åtskilliga motgångar, som kunde taga ett känsligt hjärtas
medlidande i anspråk. Hon uppehöll sig isynnerhet vid sina späda
barndomsår och talade med hänförelse om sin fromma moder, som tidigt
hade bortryckts av döden, lämnande henne, det stackars lammet, så gott
som värnlös åt den onda världen.

Det var minnet av denna moder, försäkrade Eusebia, som upprätthållit
henne i striden mot världens frestelser och styrkt henne i den rena
läran.

Därefter kom ordningen till Klemens att tala om sin barndom. När
Eusebia hörde (vad hon förut redan visste), att han var ett hittebarn,
upptaget som fosterson av biskop Petros, fuktades hennes ögon, och hon
förde sin juvelgnistrande hand med innerligt deltagande genom Klemens'
lockar och smekte systerligt hans bleka kind.

Klemens yppade för Eusebia, huru varmt han längtade att lära känna
sina föräldrar, ifall de ännu vore vid liv. Man hade sagt honom, att
hans moder måste varit en grym kvinna. Han ville icke tro det. Måhända
var hon alldeles oskyldig; måhända hade man stulit honom, medan hon
sov; eller hade hon dött, då hon gav honom livet, omgiven av främmande
människor, vilkas elände kvävde medlidandet för hennes barn.

Genom samtal sådana som dessa växte förtroligheten mellan Klemens och
Eusebia hastigt. Han hade hitintills icke funnit det svårt att
uppfylla det stränga bud, som hans levnadsregler ålade honom: att sky
och fly blotta åsynen av en kvinna, såvida icke kristlig barmhärtighet
eller hans plikt som präst nödgade honom nalkas henne. Ett sådant
tillfälle hade nu fört honom i Eusebias grannskap. Han kunde, utan att
göra sig förebråelser, sitta vid Eusebias sida och låta henne trycka
hans hand. Hans önskan att äga en syster--hitintills den enda
längtan, som hans inbillningskraft förenat med en kvinna--var
uppfylld. Huru lycklig han kände sig häröver! Vilka hitintills icke
anade känslor, som detta väckte till liv i hans barm! Han hade aldrig
föreställt sig syskonkänslan så skön.

Medan samtalet fortgick, släppte Eusebia liksom tillfälligtvis hans
hand. Det var då nästan, som om han förlorat henne, fastän hon satt
vid hans sida. Klemens fattade den tillbakadragna handen och tryckte
den emellan sina.

Tillfällen att förnya besöken hos Eusebia tillbjödo sig för Klemens
lättare än han väntat, och han lät intet enda slippa sig ur händerna.
Varken Petros eller Eufemios tycktes ana något. Med Klemens hade en
förändring inträffat. Nyss skulle han stämplat som ett brott emot de
heligaste plikter att äga en hemlighet för sin fosterfader; nu fägnade
det honom, att denne icke framställde någon fråga, vars besvarande
skulle nödgat honom till åtminstone en antydan om sitt förhållande
till Eusebia. Hemligheten, som omgav det, ökade dess behag. Men något
sådant beräknade Klemens icke. Måhända fanns hos honom en aning, att
biskopen skulle ogillat hans förtrolighet med Annæus Domitius' maka;
men själv övertalade sig Klemens, att hans enda bevekelsegrund var ren
och oklanderlig.

Eusebia gjorde allvar av sin föresats att välja Klemens till sin
biktfader. Han var ju en from yngling, som icke eftersträvade något
högre än helgonglorian, hon däremot en stor synderska; vad betydde då
de tio år, som biktbarnet var äldre än biktfadern? Denna skillnad i
ålder var också alldeles försvunnen ur Klemens' tankar. Eusebias
ungdomliga utseende, hennes barnsliga sätt att vara, den vördnad hon
visade honom, de råd, som hon utbad sig i andligt avseende, de
upplysningar hon önskade i de mörka punkterna av den rätta läran
verkade därhän, att Klemens tyckte sig vara äldre än hon och
betraktade henne som en yngre syster.

Bland de sorger, som tryckte hennes hjärta, rörde den första, som hon
yppade för Klemens, hennes make, prokonsuln av Akaja. Hans återfall i
den hedniska villfarelsen hade uppfyllt henne med djupaste smärta. Vad
skulle hon göra för hans själs räddning? Hon kunde nu knappt vistas
under samma tak med honom, ty han iakttog med ytterlig stränghet alla
av de hedniska fäderna ärvda religiösa bruk. Husgudarne hade återfått
sin plats i hans aula, och rökverk brann ständigt på deras altare. Vid
festerna för Apollon voro dörrposter och pelare lagerprydda, och vid
varje måltid bägarne kransade. Han deltog i offerhögtidligheterna och
spisade av offerköttet. Han svor vid de hedniska makterna. Med ett
ord: han var fullständig hedning.

Det var Krysanteus, sade Eusebia, som huvudsakligast medverkat till
prokonsulns avfall. Umgänget med denne filosof och med hans dotter,
Hermione, hade småningom fördärvat den stackars Annaæus och fört honom
till den avgrund, vari han nu var fallen. Eusebia omtalade detta under
tårar. Klemens kände sin bitterhet emot Krysanteus uppflamma med ökad
styrka, när han hörde detta.

Det första förtroendet, som Eusebia skänkte Klemens, följdes snart av
andra, som rörde henne än närmare. Det hände stundom, att han träffade
henne i ett mycket upprört tillstånd. Hon hade då under dagens lopp
givit vika för sitt häftiga lynne och var nu offer för en ånger, som
nästan gränsade till förtvivlan. Klemens måste uppbjuda allt för att
trösta henne. Vid andra tillfällen överraskade han henne, knäböjande
under ivrig bön och klädd i botgörerskans enkla dräkt. Ofta bad hon
att få bikta, och bikten vart steg för steg djupare. Hon yppade icke
blott de handlingar, i vilka hon fruktade, att något felsteg dolde
sig, utan småningom även varjehanda känslor, som rört sig i hennes
barm och dem hon misstänkte vara av syndig art. Klemens förvirrades
och över-väldigades av dessa meddelanden. Det låg något tjusande i att
så hava ett kvinnohjärta öppnat för sitt öga. Det var en hel ny värld,
vari han fick blicka in, en rikedom av företeelser, som vordo hans
egendom. Och denna värld ägde sin mystik, om möjligt mer fängslande än
den som S:t Johannes upprullat för hans syn. Han visste icke förklara
de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig
anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton
av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och
likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om
språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem. I denna dräkt
fingo de också ohindrat inträde i Klemens' själ; varje yttring i den
varmblodiga kvinnans sinnliga liv vandrade sålunda anständigt slöjad
in i den nittonårige biktfaderns barm, utan att denne anade vilka de
gäster voro, som han emottog.

Ett av de samtalsämnen, på vilka Eusebia gärna inlät sig med Klemens,
rörde det från världen tillbakadragna liv, som under de senast
förflutna årtiondena blivit så allmänt bland fromma människor och
varförutan en fullkomlig helighet icke vore att vinna. Klemens
svärmade för detta levnadssätt. Hans beslut var att välja det, så
snart han därtill fått tillåtelse av sin fosterfader. Han ville draga
till en öken och leva där som ensling. Religionen fordrar ju hela
människan. Hon kräver att vi skola försaka allt för henne. Världens
omsorger draga oss från Gud. Vad är då rättare än att fly dem? Kunde
Maria tillika vara Marta, eller Marta tillika Maria? Klemens
framställde dessa sina tankar, och Eusebia syntes av dem lika intagen
som han själv. Vad hade hon att söka i världen? Hade icke hennes make
så gott som övergivit henne? Hon hade således rönt nog av världens
bitterhet, men dess förförelser återstode, och hon vore en svag
kvinna, som räddes striden. Vad vore då bättre även för henne än att
söka ödemarkens ensamhet, där intet stör den fromma själens vila i
Gud?

Klemens gillade hennes ord och gjorde allt för att stadga hennes
beslut. De överenskommo att samtidigt draga sig från världen. De
skulle som bror och syster åtföljas till ödemarken. Eusebia målade med
hänförelse det liv de skulle föra i helig tillbakadragenhet, och
Klemens lyssnade med iver, men icke utan en viss granskning, ty han
rättade och förbättrade de drag i tavlan, som icke överensstämde med
hans egen inbillning.

- Vi skola, sade Eusebia, uppsöka en dal, fjärran från alla
människoboningar, där dag efter dag förflyter, utan att ett
människoöga skall skåda oss.

- Nej, hellre en öken, sade Klemens. De egyptiska munkarne bo i en
öken. Och där skymmes icke solen bakom berg, när hon går upp. Hennes
första stråle lyser utan hinder ett oöverskådligt, förtorkat och
ödsligt fält. Det är då som vi knäböjande skola hälsa den nya dagen
välkommen. Hennes sista stråle slocknar över samma fält, Det är då vi
skola gå till vila.

- Vi skola hjälpa varandra, sade Eusebia, när vi inreda våra grottor
och anlägga våra små trädgårdar.

- Ja, och vi skola bo helt nära varandra.

- Nej, icke helt nära varandra, genmälde Eusebia, det går icke an,
Klemens.

- Du har rätt, medgav den unge föreläsaren med en suck, som Eusebia
förstod bättre än han själv. Men vi få icke förgäta att välja våra
bostäder i grannskapet av en källa. Källorna äro få i öknen, och vi
skulle åtskiljas milsvitt, om vi icke valde en och samma.

- Du har rätt. Vi skola välja våra grottor så, att källan är på samma
avstånd från dem båda. Där skola vi mötas en gång om dagen, när vi
hämta vatten. Vi skola då hälsa varandra, bedja tillsammans och
skiljas för att nästa dag än en gång återse varandra vid samma tid och
på samma ställe.

- Men om någondera förgäves väntar den andre, sade Klemens, då är det
ett tecken, att brodern eller systern är sjuk ...

- Eller död, sade Eusebia. O, måtte detta icke ske! Vi skola bedja
att få dö på samma dag, så att den ene icke har att sakna och sörja
den andre.

Efter samtal av samma upphyggliga slag var Klemens' känslosvärmeri
stegrat till det yttersta. Deras sammankomster plägade ända med
gemensamma böner. Så hände det en afton, sedan en mystisk bikt, ett
svärmiskt samtal och läsningen av glödande kärlekssånger till Kristus
och Maria följt varandra, att Eusebia och Klemens nedsjönko bön vid
sidan av varandra och att, i övermåttet av deras känslorus, deras
läppar möttes, Klemens visste icke huru, i en kyss. De rodnade båda,
men de framviskade orden broder och syster vittnade ju så tydligt, att
det var syskonkyssen, den bland kristianerna övliga, oskyldiga och
tillåtna, det sköna tecknet av andlig kärlek.

Men denna syskonkyss hade det egna, att han rusade Klemens. Det måste
legat något av det starka, men ljuva vinets natur i honom, eller
någonting än mäktigare, ty hans verkan ville icke upphöra, utan
stegrades genom minnet och inbillningskraften. När Klemens nästa gång
besökte Eusebia, var hans blick lik en svärmisk älskares, och han
längtade efter den hänryckningens stund, då andakten och de
översvallande känslorna ånyo med kraften hos en naturmakt skulle nödga
dem till den ögonblickliga, ljuva föreningen.

Och ju oftare de förnyade sina gemensamma andaktsstunder, dess kortare
tid lät detta hänryckningens ögonblick vänta sig. Det var som om
övningen medverkat att framkalla det. Slutligen infann det sig före
bönen och liksom invigde denna. Klemens stod knappt i Eusebias budoar,
förrän hon emottog honom med en omfamning nog varm för att vara
systerlig, och som han återgäldade med den fulla livligheten av en
lidelse, vars väsen han missförstod och på vilken han fördenskull icke
lade tyglar.

Klemens var försänkt i ett hav av hänförelse. S:t Johannes var nu
alldeles undanträngd av Eusebia, och avskrivningen av hans
uppenbarelse fortgick på de timmar, som däråt ägnades, vida hastigare
än förut, ty Klemens grubblade icke mer över varje ord, som han med
pennan överflyttade. Den yttre världen var så gott som försvunnen för
hans öga; den var uppgången i Eusebia, och Eusebia syntes honom icke
som någonting yttre, utan som en del av honom själv. Klemens hade nu
äntligen hunnit den punkt, vartill han strävat; världen med dess
frestelser fanns för honom icke mera. Så tycktes honom, och minst av
allt skulle han anat, att sinnligheten, som han ville döda, nu
genomträngt hela hans liv, att hon rådde över varje rörelse i hans
själ, varje bloddroppe i hans ådror.

Klemens hade förut sörjt över att han icke kunde fasthålla och
föreviga den lyftning i själen, som bön och betraktelse förläna. När
andaktens tillstånd slappades, ansåg han det som ett återfall från
himmelen till jorden, från Gud till världen. Och dessa återfall hade
på senare tider inträffat oftare än förr, han visste icke varför,
ehuru det med lätthet lät förklara sig därav, att den ständiga
sysselsättningen med samma bilder och föreställningar, samma
återkommande andaktsövningar slutligen förslöa själen och göra henne
mindre emottaglig för deras intryck. Nu däremot var förhållandet ett
annat. Klemens levde i en stadigvarande hänförelse; andaktens
ögonblick var fasthållet och förevigat. Hans fromhet hade funnit ett
nytt och mäktigt retelsemedel. De hymner till Maria, vilka redan
tidigt uppstämdes inom kristna kyrkan, vordo hans käraste läsning
--dessa jämte Visornas Visa av Salomo, i vilken han kunde spegla sina
egna känslor och återfinna sin egen erfarenhet påtryckt en himmelsk
prägel. För Klemens, som förut avlägsnat ifrån sig allt, som kunde
påminna om kvinnans tillvaro, framstod nu universum, det synliga och
osynliga, med kvinnliga drag. Jorden var Eusebia och himmelen var
Maria. Hymnerna kallade Maria treenighetens hjärta. Det är till
hjärtat bönen syftar, hon må riktas till en människa eller en gud. Vad
under då, om allt, från skaparen till hans härskaror, försvann för
Klemens och vart till den heliga ungmön?

Men de anletsdrag, under vilka han föreställde sig henne, voro
Eusebias, ty något skönare än dessa, sådana de nu voro för hans
blickar, kunde han icke framtrolla.

Eusebia skänkte honom en afton sin bild, målad på elfenben och icke
större än han kunde bära den på sitt bröst. Där fick bilden sin plats.
Men när han var ensam, framtogs målningen och var föremål för
omättligt åskådande. När han bad, så var det med ögonen på den, ty det
var ju icke endast Eusebias, utan även Marias bild.



ÅTTONDE KAPITLET.

Krysanteus återfinner sin son.


Två månader hade förflutit från Klemens' första besök hos Eusebia.

Det var en het augustidag. Kristianernas arbete på Afrodites tempel
fortgick ännu. Byggnaden var nära sin fulländning och glänste med
praktfulla pelarrader i solens sken.

Arbetet hade i dag varit plågsamt till följd av den tryckande värmen.
Och i dag var det på samma gång den strängaste av alla uppsyningsmän,
som vakat över det. Denne man var icke hedning, utan kristian, men
kristian av den homousianska bekännelsen. Han hade förlorat fränder i
den förföljelse, som homoiusianerna anställde i Aten vid tiden för
Julianus' tronbestigning. Måhända var det minnet härav som ökade
skärpan i hans röst och hade satt den knöliga käppen i hans hand. Nog
av, denna käpp användes flitigt som uppfostringsmedel på arbetarne,
när dessa, badande i svett och utmattade av mödor, förrättade sina
göromål med mindre raskhet och iver än han fordrade, och hans
fordringar voro utan hov och mått.

Nu, i den hetaste timmen av middagsstunden, var en hvilostund medgiven
de trälande, och man såg dem söka skuggiga ställen för att intaga sin
måltid.

Biskop Petros hade i dag, som ofta, frivilligt infunnit sig vid
arbetet. Klädd i en grov tunika inställde han sig på varje punkt, där
det tyngsta arbetet förrättades och uppsyningsmannens käpp syntes
svängande i luften. Hans ovanliga kroppsstyrka förvånade pådrivaren,
och ivern, varmed han använde den för att spara de sina lidanden,
skulle hava rört honom till mildhet, om ej hjälparen tillika hade
varit den förhatligaste av alla homoiusianer: deras egen biskop.

Under vilostunden drog sig biskopen tillbaka till den nyuppförda
skuggiga tempelportiken. Här vandrade han av och an i djupa tankar.
Han hade dagen förut genom en från västerlandet kommen präst fått
underrättelser från Rom. Biskopen där var, när budbäraren lämnade
världsstaden, sängliggande av sjukdom. Man kunde icke förmoda, att den
ålderstigne mannen skulle leva länge, och ränker spunnos redan av dem,
som hoppades varda hans efterträdare. Den homoiusianska församlingen i
Rom hade vunnit en ansenlig tillväxt under senare tider. Den atenske
biskopens namn var känt och älskat ibland dem, och de skulle vid ett
förestående val utan tvivel giva honom sina röster.

Men de romerska homoiusianernas antal var, jämfört med homousianernas,
ännu ett vida underlägset. Konstantius' död hade minskat omvändelserna
från de senares bekännelse till de förres. Petros hade inga utsikter
att denna gång få sitt val genomdrivet. Men han var en kraftfull man,
och sannolikt hade han ännu en lång tid att leva. Om en homoinsiansk
kejsare ånyo komme på tronen, skulle allt ändras till Petrus' fördel.
Hans namn var redan känt i Rom. Det gällde nu att outtröttligt
fortsätta den en gång började omvändelseverksamheten därstädes. De
penningemedel han därtill ägde voro icke stora; men den nästan vilda
tillgivenhet, varmed han uppbars av sina anhängare, vore en dess
mäktigare rörelsekraft. Han ville ingalunda förtvivla om framgången.
Han kunde icke tillfredsställas med mindre än apostelns stol, och när
han vunnit den, skulle han också samla tyglarne på världen i sina
händer.

Allt vilade i sista hand på längden av Julianus' styrelse. Men Petros
kunde icke föreställa sig annat än att denna snart skulle vara till
ända. Om ej den hedniske kejsaren förlorade sitt liv i någon av de
faror, som omgåvo honom i kriget, och för vilka han oupphörligt
utsatte sig, så måste han förr eller senare falla för någon
lönmördare. Det fanns, det visste Petros, kristianer i hans egen
livvakt, som traktade efter hans liv. En skicklig giftblandare hade
nyligen fått anställning i det kejserliga köket. Detta visste Petros
även genom sina vänner i Antiokia. Tyvärr spisade Julianus av sina
soldaters enkla kost och medförde inga särskilda kockar på sitt
fälttåg. Men när han en gång återvänt från kriget, skulle det väl
någon gång hända den besynnerlige mannen, som parade krigarens
försakelser med filosofens, att han ville smaka en efter konstens
regler tillagad kejserlig måltid. Då vore ögonblicket kommet för den
nyanställde kocken att förvärva sig himmelens och jordens gunst.
Lyckades han undanröja kejsaren, skulle hans namn i tysthet välsignas;
upptäcktes och straffades förehavandet, så var han av patriarken i
Konstantinopel tillförsäkrad ett rum ihelgonens strålande krets. En
särskild dag i året skulle då uppkallas efter martyren, och denne i
alla tider vara föremål för fromma kristianers dyrkan.

Men misslyckades alla dessa anslag mot antikrist, så hade Petros
beslutit att se till vad han själv kunde uträtta. Han tänkte på sin
fosterson, den svärmiske ynglingen. Han kunde sätta dolken i Klemens'
händer. Denne skulle utan tvekan offra sig för kyrkans sak. Men denna
tanke tillbakavisade Petros genast, ty han fäste helt andra
förhoppningar vid Klemens' person. Det fanns däremot andra och icke så
få, både präster och lekmän bland biskopens underordnade, som kunde
användas för samma heliga sak. Nog av, Julianus' regering skulle
omöjligen räcka länge. Om det icke täcktes Gud själv att omedelbart
sätta gräns för hans farliga levnad, så skulle det ske medelbart genom
någon rättrogen. Detta vore otvivelaktigt.

Var det med ångest och bävan som Petros skådade dessa sina tankar i
anletet? Nej, den strid, vars utgång avgjorde riktningen av hans
levnadsbana, hade längesedan utkämpats. Hennes mål var givet. Den
svindlande höjden kunde icke hinnas, om han skådade ned i de
avgrunder, mellan vilka han måste söka sin väg. Han såg mot detta mål
med religiös hänryckning och kände icke som en förnedring, utan som
ett ödmjukt hemburet offer, då han tillspillogav sin sedliga människa
att slaktas på sin Guds altare. Var Judit, hon som med smekningar och
kyssar rusade Herrens fiende, hon som lindade mjuka armar kring den
hals, som hon i nästa ögonblick avskar--var hon dock värd att prisas
som en Israels hjältinna; så kunde han, Petros, kyrkans stridsman,
bära sitt huvud högt, ty vilka medel han än valde, ett var visst: han
hade aldrig hycklat vänskap för sina fiender, aldrig smekt det huvud,
som han ville avhugga.

Petros hade under förföljelserna i Aten träffat åtgärder för att
avvända varje fara från Krysanteus. Denna ömhet för filosofens liv
hade sin grund i de planer, som biskopen byggde på sin unge fosterson.
Klemens var Krysanteus' ende son och skulle en dag lagligen erkännas
som sådan. Frågan gällde endast, när detta borde ske. Den glädje, som
då väntade Krysanteus genom återfinnandet av den som förlorad ansedde
och ännu saknade Filippos, måste få en stark bismak av bitterhet genom
upptäckten, att denne son var kristian och präst. Ja, om Petros kände
Krysanteus, så måste bitterheten och smärtan komma att vida överväga
glädjen. Det vore ett slag, som skulle träffa hans högmod hårdare än
något annat. För Klemens' religiösa tro fruktade Petros intet av denna
upptäckt. Hans själ var fastvuxen i den strängaste rättrogenhet, och
intet umgänge med fadern och systern, inga föredömen, inga läror, inga
böner, inga hotelser skulle kunna rycka henne ur sin moderjord. Petros
skulle alltid mäkta upprätthålla sitt välde över Klemens.

Petros tvivlade ej, att Krysanteus, i trots av sin avsky för allt, som
bar kristna namnet, skulle erkänna Klemens som sin försvunne son,
Filippos, sedan han sett de intyg, som ådagalade dennes härkomst. Men
ett vore att erkänna honom som son, ett annat att insätta honom till
arving av sin ofantliga förmögenhet. Skulle Krysanteus även detta?
Petros betvivlade det på goda grunder. Det vore att lämna det väldiga
vapen, som han rastlöst nyttjade mot den gamla bildningens och lärans
fiender--att lämna det just i händerna på samma fiender för att
vändas emot hans egen sak. De slitningar, som ovillkorligt måste
uppstå mellan far och son, kunde även bidraga att försvaga, ja kanske
kväva faderskänslan. Och vid sidan av en sådan son stod ju en dotter,
som hitintills ensam ägt anspråk på arvet--som ägde sin faders hela
kärlek och förtjänte den. Petros hade hört ett rykte, att Krysanteus
gjort ett arvsförordnande, i vilket han bestämt hälften av sin
förmögenhet till Hermione, den andra hälften till den filosofiska
skolan i Akademia. Detta rykte var även till sin senare punkt
sannolikt, ty det hade från gamla tider varit ett bruk bland rika
atenare att göra arvsförordnanden till förmån för denna skola, och
Krysanteus hade dess större skäl  därtill, som han var hennes
stödjepelare, räknade sig som en Platons efterträdare på hennes
lärostol och i Akademia såg den mäktigaste upprätthållaren av den
gamla läran, bildningen och filosofien. Vad borde nu Petros göra? För
honom var det av största vikt, att Klemens ärvde Krysanteus'
förmögenhet, ty från Klemens' händer skulle den inom kort vandra över
i Petros' egna, och väl i besittning av densamma skulle ingen makt på
jorden kunna utestänga honom från biskopsstolen i Rom, sedan rikets
spira övergått i den väntade homoiusianske kejsarens händer.

Sedan en så lycklig tronförändring timat--och hon måste enligt
Petros' åsikt tima--så vore utsikten till en för honom lycklig
lösning av arvsfrågan given. Ty Krysanteus måtte insätta Klemens till
sin arving eller icke--om blott han erkänt denne som sin son, så
skulle en homoiusiansk kejsare icke tveka att i varje fall tillkänna
hans förmögenhet åt den unge prästen, genom vilken den förr eller
senare skulle övergå i kristna kyrkans omedelbara eller medelbara ägo.

Klemens skulle förmodligen icke leva länge. Hans kroppshydda var svag,
hans själsstämning antydde en tidig bortgång, hans böjelse för
mysticismen bidrog att tära hans livs olja, de oundvikliga tvisterna
med fadern, de stridiga känslor, åt vilka hans ställning till denne
måste prisgiva honom, skulle påskynda hans död. Därefter vore det tid
för Petros att framvisa det arvsförordnande Klemens skrivit och givit
honom i händerna, och vilket visserligen insatte kyrkan till hans
arving, men Petros, hans fosterfader, till den frie förvaltaren av
huvudstolen.

Det fanns ännu vid denna tid en gammal lag, enligt vilken döttrar icke
fingo ärva. Denna lag var alltför sträng för att ej i tidens längd
varda förgäten, åtminstone allt mindre tillämpad. Men för Petros var
det nog, att lagen fanns; för tillämpningen på Hermione ville han
själv sörja. Men om Krysanteus till hennes förmån hade träffat någon
särskild åtgärd, så var Petros övertygad, att han skulle taga den
tillbaka eller inskränka den, sedan han fått göra den överraskande
upptäckt, att även hans dotters make vore kristian.

Petros hade ämnat bereda Krysanteus denna överraskning på själva hans
dotters bröllopsdag, som nu icke vore avlägsen, ty trolovningen
emellan Karmides och Hermione var redan firad.

Karmides, sade biskopen till sig själv, var ett redskap, med vilket
Herren genom Petros skulle ytterligare straffa ärkehedningen och hans
dotter. Hermione älskade honom, och Krysanteus skulle icke kunna göra
deras förening om intet, sedan äktenskapets oupplösliga band en gång
knutits. Men huru olycklig denna förening måste varda, sedan Karmides
funnit sig sviken i sin egentliga avsikt med densamma: att
återuppbygga sin förstörda ekonomiska ställning!

Hans böjelse för Hermione måste kallna och lämna rum för den ovilja,
som är naturlig frukt av en dylik misslyckad beräkning. Hans håg för
utsvävningar skulle däremot vakna, om Petros kände sin Karmides rätt.
Huru skulle den stolta Hermione kunna uthärda bördan av ett sådant
äktenskap? Hennes själ måste otvivelaktigt böjas eller brytas.

I förra fallet--böjd till jorden, hopplös och lidande--skulle hon
icke länge kunna tillbakavisa den enda hugsvalelse, som finnes för ett
sådant tillstånd. Hon skulle icke kunna motstå Petros' vältalighet.
Hon skulle lyssna till evangelium och omvända sig.

Då tillhörde Krysanteus' dotter, liksom hans son, den kristna kyrkan.
Kristendomens hätske fiende vore förödmjukad. Han skulle stå som ett
träd med skalad bark och brutna grenar.

I senare fallet skulle Hermione, som en av stormen bruten blomma,
hastigt vissna och dö.

I båda händelserna hade biskopens beräkningar på Krysanteus'
förmögenhet ingenting från hennes sida att frukta.

Petros hyste blott en enda farhåga--att Krysanteus skulle dö, innan
Filippos framdragits ur mörkret och erkänts för hans son.

Petros hade talande personliga skäl att dölja Klemens' börd, så länge
Julianus var romerska rikets kejsare och makten låg i händerna på det
hedniska partiet.

Först när purpurn smyckade en man, vars fromma sinne visste att
underordna den världsliga rättvisan under kyrkans och lärans heliga
fördelar, vore det rådligt att taga det viktiga steget. Ty under
nuvarande omständigheter vore det i sanning icke blott möjligt, utan
troligt, att Petros genom en förtidig upptäckt av förhållandet skulle,
i trots av sitt ämbete, anklagas och dömas som förlupen slav och
barnatjuv.

Ty en domare, vars förstånd var omtöcknat av hedniskt mörker, skulle
naturligtvis icke fästa ringaste avseende vid den omständigheten, att
barnet stals i den ädla avsikten att frälsa dess själ från
förtappelsen.

Än mindre skulle han förmå inse, att om avsikten till och med varit en
annan och vida mindre ädel--om hon helt enkelt varit en beräkning på
Krysanteus' förmögenhet--hon likväl borde vara tillräcklig att
rättfärdiga den anklagade, när denne härmed åsyftat ej blott sin egen,
utan även den heliga, allmänneliga kyrkans fördel.

Man kan härav föreställa sig, huru livligt Petros längtade efter den
dag, som skulle medföra underrättelsen om Julianus' död.

Petros upptogs av dessa tankar, medan han vandrade fram och åter i
tempelportiken.

Han lät sig icke störas av uppsyningsmannens klocka, när denne gav
tecknet, att arbetarnes vilostund var ute. Som självvilligt deltagande
i sina trosbröders mödor stod det honom fritt att infinna sig vid
arbetet, när det behagade honom.

Hans betraktelse avbröts först en god stund därefter, när han vid en
tillfällig blick utåt gatan varseblev Krysanteus och Hermione, som
nalkades stället.

I samma ögonblick hörde han från andra sidan av portiken, där
arbetarne voro sysselsatta, ett rop och sorl av röster. Han lämnade
portiken för att se vad som var å färde.

Den förste, som mötte hans blick, var Klemens, som förmodligen
ditkommit för att söka honom. Föreläsarens kinder voro överdragna av
vredens rodnad och hans hållning sådan, som om han hade utmanat någon
till strid. Alla de närvarandes blickar voro riktade på honom eller
den ett stycke från honom varande uppsyningsmannen, som fört båda
händerna till sitt huvud, från vilket blodet rann ur ett sår utför
hans ansikte.

Klemens, som kommit för att träffa sin fosterfader, hade vid sin
ankomst blivit vittne till ett nytt drag av uppsyningsmannens grymhet
och i ett utbrott av sin harm gripit en sten och slungat honom mot
kättarens huvud.

- Fly! Fort härifrån! ropade de närmast stående homoiusianerna till
den unge prästen.

Andra samlade sig kring den sårade uppsyningsmannen.

- Klemens, vad har du gjort? utbrast Petros förfärad. Skynda härifrån
... till Eufemios, och dölj dig hos honom.

Men Klemens hade icke sans nog att lyda biskopens uppmaning. Med
vreden blandade sig förvirring över hans egen handling. Petros fattade
hans arm och ville, begagnande sig av den allmänna häpenheten,
skyndsamt föra honom undan, då en man, som från något avstånd
bevittnade uppträdet, ilade fram och förekom hans avsikt. Det var
Kimon, den skeptiske filosofen. Han fattade med ena handen i Klemens'
mantel, med den andra i biskopens tunika och sökte fasthålla dem, i
det han ropade:

- Nej, nej, lugnen er, mina vänner! Varför han I så bråttom? Rörelsen
är måhända skenbar, och det tjänar då till intet att fjäska.

Och då Petros med en kraftig stöt befriade sig och Klemens från Kimons
tag, så att denne tumlade till marken, ropade han med hela styrkan av
sina lungor:

- Mördare, rövare! Hjälp, hjälp! Alla goda medborgare hit!

Uppsyningsmannen, som nu hunnit sansa sig, hade skyndat fram och
gripit ett fast tag i den unge brottslingen, för att hindra honom
komma undan. Lustvandrande medborgare, som av ropen lockats till
stället, förenade sig med honom. Petros insåg omöjligheten att rädda
Klemens. Han släppte gossens arm, och då han varsnade Krysanteus och
Hermione, som nu hunnit fram, drog han sig tillbaka till
tempelportiken för att därifrån bevittna uppträdets vidare utveckling.

Uppsyningsmannens blodiga ansikte sade Krysanteus genast, att något
våld var förövat. Han lämnade Hermione, som stannade på avstånd, och
skyndade in i hopen för att underrätta sig om förhållandet.
Uppsyningsmannen hade träffats av en sten; Kimon och flera med honom
hade sett, att den unge kristianske prästen slungat den med tydlig
avsikt att träffa ett visst mål. Kimon, som i egenskap av vittne
gjorde sig mycket viktig, förklarade på det bestämdaste, att olyckan
icke uppstått av våda, utan med uppsåt. Det röjdes så otvetydigt av
brottslingens utseende och rörelse, då han upptog stenen och kastade
den. Dock tillade Kimon, att han här talade ur rent sinnlig synpunkt.
För egen del tvivlade han, att någon sten funnes i hela världen, och,
om han funnes, att han kunde kastas, ty all rörelse vore ju möjligen
endast ett gäckande sken.

Krysanteus vände sig bort från Kimon utan att lyssna till hans prat.
Han överraskades synbarligen, när han fann, vem den anklagade var.

Man torde påminna sig Hermiones beslut att genom Teodoros skaffa sig
underrättelse om Klemens' framfarna öden. Men Teodoros hade kort efter
det möte vi skildrat mellan honom och Hermione lämnat Aten för att
besöka det av Krysanteus i Sunions bergiga trakter grundade novatian-
och donatist-nybygget. Först dagen före den, som nu var inne, hade
Teodoros återkommit till Aten och då skyndat till Krysanteus för att
meddela honom glädjande underrättelser om nybyggets blomstrande och
lyckliga tillstånd. Hermione, som under sin nya lycka icke förgätit
den unge föreläsaren, hade då av Teodoros begärt de upplysningar denne
kunde lämna om hans tidigare levnad. Teodoros visste i detta avseende
endast, att Klemens var ett hittebarn, som i sin spädaste ålder fått
Petros till fosterfader.

Men denna upplysning var tillräcklig för att styrka Hermiones aning.
i högsta måtto överraskad av densamma ilade hon till sin fader och
meddelade honom vad hon anat och vad hon nu hört av Teodoros.

Detta hände om aftonen, och följande dag hade Krysanteus och hans
dotter från sin lantgård utanför Piræus begivit sig till staden för
att söka Klemens.

De kommo just nu från Skambonide, där de uppletat den homoiusianske
biskopens bostad, men utan att finna honom eller Klemens hemma.

De hade därefter gått till Afrodites tempel, i hopp att finna båda
eller endera av dem bland de kristianer, som användes till
byggnadsarbetet.

Sedan Krysanteus övertygat sig, att det sår, som Klemens tillfogat
uppsyningsmannen, icke var farligt, vände han sig till den förre och
frågade:

- Är du saker till det, varför man anklagar dig?

- Ja, svarade Klemens stolt. Det var jag, som kastade stenen. Han är
kättare den där, och jag såg, att han misshandlade en rättrogen.

- Om så är, så skall han avsättas och straffas, sade Krysanteus. Du
borde vänt dig till mig och åtalat honom. I stället har du utövat en
självhämnd, som gör dig hemfallen under lagen. Betänk, unge präst,
huru lätt det kunnat hända, att du dödat honom. Du kunde i detta
ögonblick stått för mina ögon som mördare.

- Än sedan? inföll Klemens. Tror du, att jag skulle blygts för det?
Då jag slungade stenen, så var det min avsikt att döda honom. Gör nu
med mig vad du vill. Jag är icke rädd för dig.

- Olycklige, sade Krysanteus bleknande och med en blick på de
kringstående, som hörde denna farliga bekännelse; ditt förstånd är
förvirrat. Dina ord kunna icke tillräknas dig ... Mina vänner, fortfor
han till åhörarne, denne gosse vet icke vad han säger.

- Jag vet det alltför väl, I egyptier, som förtrycken Israel. I
tvingen oss, liksom fordom, att släpa sten åt Farao. Edra
arbetsföreståndare misshandla oss. Men de, som lägga sin hand på
Herrens folk, äro saker till döden. Moses dödade en egyptisk man, som
misshandlade en av hans folk. Det var samme Moses, som gav oss den
heliga lagen. Och då han sade: du skall icke dräpa, så ställde han
visserligen ingen kättare och otrogen i skygd av detta bud, ty annars
skulle han dömt sig själv. Emellan er och oss är krig på liv och död.
I skolen utrota oss eller vi eder. Men vår sak är Herrens och segern
ligger i Herrens hand ...

- Var är din fosterfader? frågade Krysanteus, avbrytande Klemens'
vilda ordsvall.

- Menar du Petros, som de kalla sin biskop? inföll Kimon.

- Ja.

- Nåväl, för att tala ur filosofisk synpunkt och med åsidosättande av
mina giltiga tvivel om rummets, tidens och rörelsens verklighet--han
var här nyss, och jag vill upplysa dig, min Krysanteus, att han är
icke mindre skyldig än den här pojken. Tänk dig blott: han vågade slå
en fri medborgare av Aten till marken, när denne, brinnande av iver
för lag och rätt, hindrade den unge brottslingen fly. Av den saken
skall bli en särskild rättegång, så sant som jag heter Kimon. För
övrigt kommer han här själv. Han skall icke kunna neka, ty dessa mina
vänner äro vittnen till hans uppförande.

Petros framträdde nu med lugn hållning, hälsade Krysanteus och sade:

- Denne yngling är min fosterson. Han har gjort sig skyldig till en
överilad och farlig gärning. Jag kom till stället nyss efter att det
skett. Vad vill du göra med honom? Skall du draga honom inför
domstolen, eller vill du tillåta mig försona den slagne och straffa
min felaktige son på det sätt, vartill min egenskap av hans förman och
min faderliga myndighet förplikta mig? Jag vill försäkra dig, att
kyrkans tukt är strängare än den världsliga lagen. Han skall
fördenskull icke varda onäpst, om du, miskundande dig över hans
ungdom, överlämnar honom i mina händer.

- I dina händer? Du som uppfostrat denne yngling i så farliga
grundsatser?

- Min arkont, det är hårt att ställa läraren till ansvar för varje
ord, som lärjungen fäller ...

- Tiden är i sanning inne att närmare skärskåda de läror, som I
prediken i mörkret. Den fördragsamhet, som kejsaren visat er, är icke
längre på sin plats, när det yppar sig, att I hyllen och utspriden en
sedelära, som hotar samhället. Jag vill, att du och din fosterson
skolen följa mig hem. Jag sökte dig och honom i och för ett viktigt
ärende, när detta uppträde ådrog sig min uppmärksamhet. Den ena saken
låter nu förena sig med den andra. De röra båda din fosterson.

Petros bleknade märkbart vid dessa ord. Men han återvann hastigt sin
självbehärskning och sade lugnt:

- Jag står till ditt förfogande, varefter han vände sig till Klemens
och uppmanade honom följa sig.

- Vart gå vi, fader? frågade föreläsaren, vars hela väsen uttryckte
en feberaktig spänning.

- Till Krysanteus' hus.

- Varför till honom och icke till domstolen eller fängelset? Vad har
jag med Krysanteus att göra? Jag vill icke träda inom hans tröskel.

- Klemens, viskade biskopen, du är i dag icke lik dig själv. Glöm ej
vad du är mig skyldig! Det nalkas måhända en viktig stund. Tygla dig,
och vad än må hända, så förneka icke den kärlek, som ditt hjärta hyser
för din barndoms vårdare.

- Min fader, jag vill försöka vara lugn.

Krysanteus återvände till Hermione. Medan de lämnade stället och
styrde kosan till Tripodgatan, omtalade han för henne vad som
förefallit utanför templet och den del, som Klemens haft i detta
uppträde.

Petros och Klemens följde dem på något avstånd, omgivna av en hop
nyfikna bland dem, som varit vittne till den ovan skildrade
tilldragelsen.

Petros fortfor, i det han fattade Klemens' hand:

- Det torde förestå oss något helt annat, än du väntar, Klemens. Jag
menar nu icke straffet för din överilade handling. Detta är
jämförelsevis en obetydlighet ...

- Var lugn, jag hyser icke den minsta fruktan ...

- Men det är möjligt, att din tillgivenhet för mig går den hårdaste
prövning till mötes. Jag besvär dig fördenskull: var stark, min son!
Låt icke överväldiga dig!

- Ah, hur kan du tvivla på styrkan av min tillgivenhet och vördnad?
Var finnes en makt på jorden, som kunde rubba dem?

- Och likväl säger jag dig, Klemens, att det är möjligt, att jag ett
ögonblick skall stå inför dina ögon som en skuidbelastad man, som en
fiende till din lycka ...

- Det är omöjligt, fader.

- Låt mig hoppas det. Jag går då, vad än må hända, till seger i
stället för nederlag.

När man anlänt till Krysanteus' hus vid Tripodgatan, gick Hermione på
sin faders önskan till sin kammare för att där avvakta utgången av
samtalet.

Klemens kvarlämnades i aulan. Krysanteus bjöd Petros följa sig till
ett avskilt rum i husets övre våning.

Petros hade under tiden fattat sitt beslut. Ifall saken, på vilken
Krysanteus antytt, verkligen vore den, som biskopen förutsatte, så
gällde det att icke häpna för den ogynnsamma skickelsen, utan att
tvinga henne att övergå på Petros' sida.

När de båda männen sägo sig ensamma i Krysanteus' arbetsrum, var
Petros den förste, som tog till ordet.

- Jag inträder ogärna i ditt hus, min arkont. Åsynen av dina bilder
och böcker höves lika litet mina ögon, som mina grova sandaler detta
vackra golv. Men då jag icke avtager dem i kyrkan, så må du ursäkta,
att jag ej heller avkläder mig dem hos dig.

- Se här, sade Krysanteus och pekade på en dörr som förde ut till
balkongen. Låt oss taga plats härute. Där lider du ej av någon syn,
som kan störa din uppmärksamhet på mina ord, och där skall dagens
klara ljus falla på ditt anlete.

- Frukta icke. Jag är i mörkret densamme som i den klaraste dager,
sade Petros, i det han följde Krysanteus till balkongen. Det är ju
tvenne ärenden, rörande min son Klemens, om vilka vi hava att samtala.
Det ena känner och beklagar jag. Det andra känner jag icke. Vill du
hava några upplysningar om honom, så står jag till din tjänst. Jag
känner honom från hans första barndom och är färdig att meddela dig
allt vad jag vet.

- Det är gott, sade Krysanteus med en genomträngande blick, som
biskopen med lugn uthärdade. Jag har hört sägas, att Klemens är ett
hittebarn. Förhåller det sig så?

- Ja.

- Huru kom han i dina händer?

- Genom den, som funnit och upptagit honom.

- Du vet måhända, att jag själv förlorat en son. Det är nu omkring
sjutton år sedan han försvann, jag vet icke huru, men tillika med
honom försvunno två slavar, som voro far och son, ur mitt hus. Dessa
människor voro kristianer, och det är sannolikt, att de rövat honom.
Du kan därav fatta det deltagande jag hyste för din fosterson
alltifrån den dag, då jag fick veta, att han var ett hittebarn, och
det så mycket mer, som han, att döma av utseendet, har samma ålder,
som min olycklige Filippos skulle haft, om han ännu levde.

- Jag fattar fullkomligt detta deltagande, sade Petros, och jag
beklagar din olycka, men anser, att hon uteslutande faller på dig och
icke på din son, om det är sant, att han bortrövades av kristianer.
Detta talat från min synpunkt, Krysanteus. Däremot skulle jag ansett
honom mycket olycklig, om han förblivit i din vård och av dig
uppfostrats till en fiende av den gudomliga uppenbarelsen. Om den
tanken kan trösta dig, att de bortfört honom i ädelt uppsåt och att de
ägnat honom den ömmaste vård, varav de varit mäktiga, så låt mig
övertyga dig, att så skett, ty jag känner mina trosbröder.

- Dina ord styrka sannolikheten, att de båda slavarne bortfört min
son ...

- Detta är även min övertygelse.

- Olycksaliga lära, som förvirrar de enklaste rättsbegrepp, upplöser
familjebanden och splittrar världen! Men lämnom våra olika åsikter
åsido! Jag önskar utförligare upplysningar om Klemens, ty en aning,
måhända vilseförande, men naturlig i mitt läge, vill intala mig
ingenting mindre än att han är min son.

- Du säger något! ... Huru märkvärdigt, att denna tanke icke
längesedan uppstått även hos mig! Men antalet hittebarn är ännu i våra
dagar så stort, att vi vid närmare eftersinnande icke må undra
däröver. Konstantius förbjöd det rysliga bruket att utsätta barn. Det
fortfar dock ännu; men märk väl, Krysanteus, vi kristianer göra oss
aldrig skyldiga till detta nesliga brott emot Gud och naturen.

- Huru gammal var din fosterson, när du emottog honom av hans förste
vårdare?

- Han syntes vara omkring tre år gammal.

- Vem var den man, av vilken du emottog honom?

- En slav från Aten.

- O,I barmhärtige gudar! Skulle då denne Klemens verkligen vara min
son, Filippos! ... Petros, fortfor Krysanteus, omtala allt vad du vet
om denne man och dölj intet. Den till utseendet obetydligaste småsak
kan föra oss på de rätta spåren, kan styrka eller omintetgöra den
sannolikhet du givit mig.

- Tyvärr, min arkont, du fordrar mer än jag kan uppfylla. Den
ifrågavarande mannen låg på sin dödssäng, när han anförtrodde Klemens
åt min vård, och vad han meddelade mig var föga och skedde under
biktens insegel, som icke får brytas.

- Var vistades du då?

- I Antiokia, där jag studerade vår heliga teologi.

- Och mannen var en slav från Aten?

- Ja.

- Och han yppade, att barnet, som han anförtrodde dig, var ett
hittebarn?

- Han sade något mer, som jag ej får omtala. Nog av, han hade räddat
den späda varelsen från att drunkna ... förmodligen i den gamla lärans
dy.

- Du har således icke några vidare upplysningar att meddela mig?

- Jo, ännu en omständighet, som måhända är av större vikt än alla de
förvirrade upplysningar, som den döende slaven lämnade mig.

- Nåväl?

- Som ett minne från Klemens' barndom, och viktigt, emedan det kan
bidraga att avslöja hans börd, har jag förvarat en duk, som
ursprungligen synes hava varit ett vaggtäcke. Det är av dyrbart ämne
och visar i mitten ett konstmässigt vävt Medusahuvud. Kan du minnas,
att din son ägde något sådant?

- Var förvarar du detta täcke?

- I mitt hem.

- Gott. Vi skola se det. Vad du nu sagt vill skingra mitt sista
tvivel, att jag i Klemens återfunnit min son, Filippos. Den första
aningen härom uppstod hos min dotter, när hon såg honom och förvånades
över hans likhet med en bild av min avlidna maka, deras gemensamma
moder, Elpenike.

- Elpenike? Du säger att detta var hennes namn?

- Ja.

- Elpenike, Hermogenes' dotter?

- Ja.

- Detta namn finnes invävt i duken, sade Petros. Varje tvivel är
således försvunnet. Jag lyckönskar dig att hava återfunnit en son, som
du så länge sörjt som förlorad.

- Ja, prisade vare gudarne, sade Krysanteus med en djup suck.

- Men på samma gång jag måste lyckönska dig, fortfor Petros, måste
jag beklaga mig själv, ty vad du vinner är en förlust för mig. Det
uteslutande anspråk jag ägt på hans ömhet skall hädanefter delas med
dig. Blodsbandet skall uttaga sin rätt, vilket svårligen kan ske, utan
att det andliga slappas, som förenar honom och mig. Jag har älskat
Klemens och jag älskar honom ännu, som om han vore min egen son. Allt
vad jag har kunnat göra för hans lycka har skett. Jag vet, att vi äro
av mycket olika tankar om villkoren för en människas lycka, och att
den väg till sällheten, på vilken jag infört Klemens och han
oförvitligt vandrat vid min sida, är motsatt den, som du själv skulle
anvisat honom. Men mina goda avsikter genomskina mitt handlingssätt,
och dem bör du icke kunna misskänna. Jag önskar detta erkännande från
dina läppar, när jag överlämnar Klemens i din hand. Det är den enda
belöning, varpå jag gör anspråk för att jag åtog mig honom, då han var
ett värnlöst barn, och denna skall du icke kunna vägra mig.

- Vi skola först, såvitt möjligt är, övertyga oss, att ingen
villfarelse äger rum. Därefter skola vi tillse, vilken giltighet ditt
anspråk äger. Jag är icke villig att genast erkänna det. Tillåter du,
min biskop, att jag gör dig några frågor om dina egna
levnadsomständigheter?

- Varför icke?

- Du synes vara ett tiotal år yngre än jag. Var är du född?

- I Efesos av kristliga föräldrar, svarade Petros. Min fader var en
ringa hantverkare, men hans minne lever i min välsignelse. Genom
träget arbete hade han samlat en liten summa, varmed han understödde
mig på den heliga, men med försakelser stenlagda bana, som jag av fri
böjelse valt och på vilken jag fortgått, tills jag vart vad jag är:
biskop av Aten och en ringa Herrens tjänare. Se där i korthet min
levnadsteckning.

Krysanteus gjorde honom några ytterligare frågor om hans faders namn
och släkt, om det hantverk, varmed denne försörjde sig, när han dog o.
s. v., vilka frågor biskopen besvarade, varefter Krysanteus uttryckte
sin önskan, att de genast skulle gå till Petros' bostad i Skambonide,
för att se det märkvärdiga vaggtäcket.

Klemens, som i aulan avvaktat samtalets slut, befalldes att följa dem.
Han hade ännu icke en aning om vad frågan gällde.

När de kommit till biskopens bostad, och denne ur sina gömmor framtog
den omsorgsfullt bevarade duken, undrade Klemens mycket, vad det
skulle betyda, och hans undran förvandlades till en orolig aning, när
Krysanteus noggrant mönstrade denna lämning ifrån hans hemlighetsfulla
barndom och slutligen förklarade, att han igenkände den, och att det i
duken invävda namnet tryggade honom mot varje fara för misstag.

- Jag påminner mig nu, sade Petros, att Klemens i sin barndom även
ägde en halsprydnad, en amulett eller något dylikt. Men jag
bortkastade den, då jag såg, att figurerna på densamma hade en hednisk
betydelse. De voro tre kvinnor, sysselsatta kring en slända, och
skulle förmodligen föreställa de tre parcerna ...

- Även detta träffar in, utbrast Krysanteus. Min dotter äger en
alldeles liknande prydnad. Det var från gamla tider ett bruk inom min
släkt, att barnen fingo en sådan ... Och ju mer jag betraktar denne
yngling, dess tydligare återfinner jag i hans ansikte de oförgätliga
dragen av min bortgångna maka. Mitt hjärta säger mig, att det är han.
O ve den man, som från början rövade honom från hans fader! Klemens,
fortfor Krysanteus,--ty jag måste kalla dig vid detta namn, emedan
du ännu icke känner något annat ... jag har i dag återfunnit en son,
vilken jag länge sörjde som förlorad.

Den ton, vari Krysanteus uttalade dessa ord, uttryckte en innerlig
ömhet, som lade tyglar på sig själv, emedan hon tvivlade på att finna
gensvar. Han fattade ynglingens hand och ville trycka honom till sitt
bröst; men Klemens gjorde sig lös och drog sig tillbaka med häpnad och
tvivel uttryckta i sitt ansikte.

Han riktade en frågande blick på sin fosterfader, och när denne teg,
utbrast han:

- Det är icke möjligt. Skulle denne man, som du lärt mig hata, vara
min fader?

- Min son, sade biskopen, Gud har velat, att din börd, som hitintills
varit mig själv en hemlighet, nu är uppdagad. Den stund, som du
dagligen efterlängtat, är nu inne ... Förvåna dig icke, Krysanteus,
över hans uppförande! Han var icke förberedd på denna upptäckt; du må
således icke undra, att hans häpnad överväger hans glädje.

- Nej, fortfor Klemens efter någon tystnad, jag tror det icke. Det är
ännu icke bevisat, att denne man är min fader, och innan detta är
fullkomligt ådagalagt, vill jag icke erkänna honom för att vara det.
Han, som förföljer min tro och förnekar den gudomliga uppenbarelsen!

- Klemens, sade biskopen, varje tvivel är undanröjt, att du i
Krysanteus återfunnit honom, som gav dig livet. Men låt icke ditt mod
nedslås av denna upptäckt! Omfamna honom och tacka Gud, som äntligen
uppfyllt din varmaste önskan: den att lära känna dina föräldrar.

- Nej, vad har jag att göra med denne man? Du hör, jag erkänner honom
icke. Jag har aldrig önskat att lära känna min fader, ty du, Petros,
är min rätte fader, den ende jag kan tänka mig. Det är efter min moder
jag har längtat och icke efter honom.

--Du måste tillgiva honom, Krysanteus, sade Petros. I sin första
överraskning förgäter han det gudomliga budet, att en son skall hedra
sin fader. Han har tid av nöden för att vänja sig vid tanken, att han
är din son.

- Petros, du får icke övergiva mig, sade Klemens, eller lyssna till
denne man, om han åberopar någon rättighet, som skulle skilja dig och
mig från varandra. Jag är ett hittebarn, De föräldrar, som utsatte mig
till att lida hungersdöden, hava icke längre anspråk på mig. Jag
förnekar dem.

- Dock, inföll han, min moder skulle jag vilja återse. Jag vill säga
henne, att jag lever, och fråga henne, varför hon förskjutit mig.

- Din moder, sade Krysanteus, är död. Hon dog, när du låg i vaggan.

- O, min Gud, vad säger du? Bedrager du mig icke?

- Du vill fråga, varför hon förskjutit dig. Hon tryckte dig i
dödsstunden till sitt bröst. Jag lyfte dig ur vaggan och lade dig i
hennes armar. Hennes sista bön var för din välgång. Dock, nog härom
för denna gång. Din ädla moders minne skall en gång stå rent och
strålande för dina ögon. Det är nu till dig, Petros, jag vill vända
mig med en fråga. Varför har du i din fosterson inplantat, att han är
ett hittebarn, utsatt av grymma föräldrar åt hungersdöden? Tarvades
denna lögn för att lära honom avsky deras minne? Du gjorde ju detta
emot ditt bättre vetande, enär du förmodade eller kanske med visshet
kände, att din fosterson var stulen ifrån sina föräldrar?

- Min arkont, den atenske slaven sade mig, att Klemens var ett
hittebarn.

- Minnes du den.atenske slavens namn?

- Nej.

- Jag skall då söka påminna dig därom. Vad var ditt eget namn, innan
du kallade dig Petros?

Biskopen bleknade märkbart vid denna fråga.

Krysanteus fortfor, utan att avvakta svar:

- Vi hava utan tvivel sett varandra i forna tider och under andra
förhållanden. Det finnes drag i ditt ansikte, som velat påminna mig om
en person, som jag minst av allt skulle väntat att återfinna här i
Aten. Likheten är väl icke stor, ty sjutton år kunna förändra mycket,
och biskopskåpan var för icke längesedan mäktig att förvandla slavens
skygga blick till en övermodig härskares. Det är i dag icke första
gången du bär den grova arbetsdräkten, Petros. I den är du mer lik dig
själv, sådan du var i din ungdom. I dag äro ock mina ögon något
skarpare, och jag tror mig icke göra ett misstag, när jag påstår, att
du, homoiusianernas biskop, är min förrymde slav Simmias.

- Vilken förmodan! utbrast Petros med ett leende. Jag har ju redan
givit dig min levnadshistoria. Sade jag dig icke, att jag är född i
Efesos av fria, ehuru fattiga föräldrar?

- Det är möjligt, att jag misstager mig. Men det är också möjligt,
att du ljuger. Jag skall sända en pålitlig person till Efesos för att
utrannsaka, om den man, som du uppgiver vara din fader, någonsin
funnits. Tills vidare antager jag motsatsen. Simmias' fader var slav,
liksom han själv, förrycktes av religionssvärmeri och en ursinnig
böjelse för min maka och flydde med sin son, när jag ämnade inspärra
honom på dårhuset. Lever denne din far ännu?

- Min arkont, jag kan icke svara på en sådan fråga. Din gissning är
ogrundad. Hon ingiver mig på en gång harm och löje.

- Ditt löje skall dämpas, när du häktas som förrymd slav och
barntjuv.

- Du skall icke våga en sådan anklagelse.

- Ur denna villfarelse skall du ännu i dag tagas.

- Det är sant, du, som är kejsarens gunstling, kan våga allt,
isynnerhet mot en bekännare av Kristus. Men jag fruktar dig icke. Jag
väpnar mig med min oskuld och skall inför domaren slå dig med blygsel
över din otacksamhet. Det är på detta sätt du vill belöna mig för den
omvårdnad jag ägnat din son.

- Oförskämde, utbrast Krysanteus, det är denna omvårdnad, som skall
kosta ditt huvud. Du har stulit honom från hans fader, lärt honom hata
denne, skändat hans moders minne och uppfostrat honom till en olycklig
svärmare. Är det detta, som förtjänar min tacksamhet? Simmias, jag har
igenkänt dig. Från detta ögonblick gör jag min rätt över dig gällande.
Du är min slav. Jag för dig härifrån till fängelset för förlupna
slavar, och från fängelset inför domstolen.

- Jag ber, att du betänker dig, innan du låter fängsla en romersk
medborgare. Vore jag än den Simmias, om vilken du talar, så låter det
likväl icke bevisa sig. Tacka dina gudar, att du återfunnit din son,
och trösta dig härmed över förlusten av en slav. Simmias skall du
aldrig återfinna, även om du verkställer din hotelse. Förövrigt är jag
redo att följa dig till fängelset eller vart du vill föra mig. Du är
envåldshärskare i Aten, och motstånd mot din vilja tjänar till intet.
Men följderna av din obetänkta handling skola återfalla på ditt eget
huvud. Bevekelsegrunden är mig fullkomligt klar. Jag är kristian och
biskop: detta är nog för att vara brottslig i dina ögon. Du vill ej
låta gå ett tillfälle ur händerna att kasta en svart skugga på en
sådan mans levnadsbana, ty om även anklagelsen är obevislig, skall hon
dock, som du hoppas, fästa en fläck på hans namn, en fläck, varpå
förtalet kan peka och säga: se sådana äro den nya trons förkämpar och
kristianernas herdar. Och än mer, du vill i min Klemens' ögon nedsätta
mig till en usling, emedan du förbittras över att hans hjärta tillhör
mig och är främmande för dig själv. Jag vedergäller detta därmed, att
jag säger dig, Klemens, att denne man är din naturlige fader, och att
du bör vörda och lyda honom som sådan--lyda honom i allt, som icke
strider emot Guds bud. Jag överlämnar dig i hans händer, viss, att
fastän vi skiljas, skall du i hans farliga grannskap varken förgäta
den Gud, som jag lärt dig känna, eller den fosterfader, vars glädje du
hitintills varit. Vill han intala dig, att jag varit hans slav, så vet
jag, att slaven i dina ögon icke är en föraktlig varelse, utan en
människa, frigjord i Kristus; och kan han övertyga dig, att jag stulit
dig från din fader, så minns, att det skett för att rädda din själ och
föra dig till en bättre fader himmelen.

Petros omfamnade den förvirrade ynglingen och fortfor till Krysanteus:

- Om du ännu icke besinnat dig, utan vill verkställa ditt uppsåt, så
är jag nu färdig att följa dig. Jag hade visserligen åtskilliga
ärenden att ordna, innan jag trädde inom fängelsedörren, men jag vill
icke besvära dig med en bön om uppskov, som du förmodligen icke skulle
bevilja.

- Nej, Simmias, svarade Krysanteus, jag skulle icke bevilja henne.
Jag fruktar på goda grunder, att ditt samvete icke är så rent och din
själ icke alldeles så lugn, som du vill låta påskina. Det kunde hända,
att du sökte rädda dig med flykten. Väl ur min åsyn, skulle det varda
svårt för kejsarens hela makt att uppspåra dig. Jag är mån om en
undersökning, som sprider ljus över de minsta enskildheterna av ditt
förflutna liv. Endast därigenom kan jag vinna en fullständig visshet,
att jag ej gör ett misstag, då jag lagligen erkänner denne yngling för
min son. Tvivel därom hava åter börjat vakna inom mig. Blodets
frändskap skulle väl annars givit sig tillkänna i någon droppe av hans
hjärta, när jag kallade honom min återfunne son. Undersökningen skall
även bära en annan frukt--skall för kejsarens ögon avslöja den
ohyggliga sedelära, som I kristianer predikan och vars grundsatser I
tillämpen. Fördragsamheten med eder tro må icke sträcka sig till denna
eder sedelära. Sammanhänger er tro oskiljaktigt med henne, så måste de
båda utrotas. Människor, som predika barnarov, andligt självmord,
förakt för medborgerliga plikter och död över alla, som icke svärja på
deras egen narraktiga metafysik, må icke tålas mer än andra slags
tjuvar och mördare. Vad särskilt dig vidkommer, så är det ännu icke
utrett, vilken andel du haft i de blodiga förföljelser, som vid tiden
för Konstantius' död rasade i vår stad och kostade tusentals människor
livet. Min övertygelse är, att du var deras anstiftare, och att allt
det blod, som då utgöts, kommer på ditt huvud. Även detta är en sak,
som förtjänar utredas. Det var ett förhastat löfte, då kejsaren lovade
glömska av det förflutna åt dessa kristianska illgärningsmän, som
härjat öster- och västerlandets städer med mord och brand. Han bör
åtminstone tillse, att de för framtiden göras oskadliga. Följ mig nu!



NIONDE KAPITLET.

Anden och Köttet.


Klemens ledsagade Petros, när denne fördes till fängelset, och lämnade
honom först efter en varm omfamning och de livligaste försäkringar om
sin tillgivenhet.

Därefter följde han sin fader till sitt nya hem. Under vägen iakttogo
båda tystnad. Krysanteus var synbart nedslagen; det låg smärta och
vemod i den blick, varmed han betraktade sin återfunne Filippos, som
stum, dyster och motvilligt vandrade vid hans sida.

Först sedan de anlänt till huset vid Tripodgatan, och Krysanteus
tillkallat Hermione och sagt honom, att hon var hans syster, ljusnade
Klemens' ansikte och en öm känsla började röra sig i hans barm. Han
besvarade med mycken häftighet hennes systerliga kärleksbetygelser;
han betraktade med förtjusning hennes rena och ädla anletsdrag och
lyssnade till de upprepade utbrotten av hennes glädje över att hava
återfunnit honom.

Krysanteus lämnade de båda syskonen att tillbringa aftonen med
varandra. Hermione förde Klemens till hans moder Elpenikes bild.
Åsynen av denna framkallade hans tårar. Hon visade honom hans vagga
och de leksaker, som tillhört honom i hans barndom, och vilka man hade
förvarat som kära minnen. Hon berättade för Klemens, huru djupt hans
fader sörjt hans förlust, huru de undrat och fruktat hans okända öden,
och huru de äntligen kommit på hans spår. Hennes berättelser avbrötos
endast av ömhetsbetygelser, då hon i övermåttet av sin glädje förnyade
gånger omfamnade honom, smekte honom och skådade honom djupt i ögonen.
Allt detta smälte skorpan kring Klemens' hjärta, och när han om
kvällen återsåg sin fader, skyndade han i dennes armar.

Krysanteus hoppades, att den känsla av blodsbandet, som sålunda vaknat
i hans bröst, skulle genom den kärlek, som visades honom, stärkas och
varda varaktig. Men detta hopp bleknade inom kort. Klemens påminde sig
åter, att Krysanteus var ärkehedningen, antikrists förnämsta verktyg
och medhjälpare, ja, än mer--hans lärare och den som förmått honom
till avfall från kristendomen, och denna tanke, som ingav Klemens
fasa, kunde han så mycket mindre förjaga, som tusen föremål i hans nya
hem, de vanor, som där iakttogos, och Krysanteus' dagliga verksamhet
måste påminna honom därom. Krysanteus och Hermione sågo, att dessa
omständigheter samverkade till att fördystra honom och göra honom
otillgänglig. Krysanteus ställde fördenskull en särskild del av huset
till hans förfogande, lät smycka det med alster av kristlig konst,
skaffade honom homoiusianska tjänare och försåg honom med en liten
boksamling av kristna författare.

I Teodoros, som ofta besökte Krysanteus' hus, hoppades denne äga en
vän, vars umgänge skulle på en gång vara Klemens angenämt och
hälsosamt. Men varje försök av Teodoros att närma sig den unge
föreläsaren och vinna hans förtroende strandade. Klemens misstänkte i
honom en förledare, som iklätt sig skepnaden av en ljusets ängel, och
visste honom bestämt vara en kättare, och därtill en kättare,
farligare än någon annan, ty han förnekade kyrkan som hierarkisk
inrättning, förnekade den Helige Ande som en magisk, i
handpåläggningen verksam kraft, förnekade prästerskapet som ett
särkilt medlarestånd och hade på senare tider i Aten och dess
omgivning vunnit en mängd anhängare för sin farliga lära, vilka samlat
sig omkring honom och bildat en församling.

Det enda tvång, som Krysanteus ville pålägga Klemens, var det att icke
pläga vidare umgänge med Petros. Men Klemens nekade att efterkomma
denna befallning. Petros var hans andlige fader, som han vore skyldig
kärlek och ovillkorlig lydnad.

Klemens besökte ofta biskopen i fängelset. Krysanteus kände det
olycksdigra inflytande, som denne utövade på hans son, utan att likväl
ana det hela dess vidd. Han befallde, att fängelsedörren icke vidare
finge öppnas för ynglingen, och hoppades därigenom hava avbrutit
förbindelsen mellan Petros och honom. Men detta var intet allvarligt
hinder för Klemens att möta sin fosterfader. Han smög nästan varje
natt till fånghuset, samtalade genom den gallrade gluggen med honom,
biktade för honom och emottog hans välsignelse. Petros uppmanade
Klemens att så ofta som möjligt förnya dessa besök, emedan de voro
honom en borgen, att fostersonens hjärta bevarat sig rent från den
farliga inflytelsen av sin omgivning. Petros förklarade, att han med
undergivenhet bar sin fångenskap, och att den enda oro, som plågade
honom, gällde Klemens och de faror, som i de lockande skepnaderna av
faderlig och systerlig kärlek, av hednisk filosofi, jordisk rikedom
och en kättersk vältalighet omgåve denne. Denna oro, försäkrade han,
var förskräcklig och kunde endast stillas genom Klemens själv. Han
besvor föreläsaren att noga hava akt på sina tankar och känslor. Genom
de ringaste medgivanden åt lockelserna vore han förlorad, ty hade de
väl fått insteg i hans själ, skulle de snart helt och hållet råda där:
det vore ju svårt att övervinna en belägrande fiende, sedan muren och
portarne, som skulle utestänga honom, fallit i hans händer. Klemens
lämnade sällan sin andlige fader utan en påminnelse om de orden: »den
som älskar fader eller moder mer än mig, han är mig icke värd.» Också
drog han sig så mycket som möjligt tillbaka inom sig själv, visade sig
sällan för sin fader och syster, emottog endast besök av Eufemios och
andra medbröder i ämbetet, umgicks med sina böcker och sina fantasier,
avskrev S:t Johannes' uppenbarelse och infann sig om kvällarne, innan
han smög till Petros, i Eusebias budoar för att med henne bedja,
svärma och kyssas. Om han förut saknat någon anledning till
självprövning och undersökning av den känsla, som han hyste för den
sköna romarinnan, så var han nu fullkomligt invaggad i säkerhet, sedan
han under en bikt för Petros omtalat sitt förhållande till henne och
denne gillat det, emedan det var ett band mer på hans sinne och ett
föremål, som tog i anspråk den ömhet, som han möjligen annars skulle
riktat på sina fränder.

De forskningar, som Krysanteus med anledning av Petros' uppgifter om
sin föregående levnad lät anställa i Efesos och Antiokia, fördröjde
den undersökning, som väntade fången inför domstolen. Krysanteus
hoppades, att sedan Simmias var avslöjad, skulle Klemens' vördnad och
undergivenhet för denna människa upphöra och bytas i avsky. Men Petros
förekom honom med en frivillig bekännelse, som han gjorde för Klemens,
när denne en natt infunnit sig vid gluggen till hans fängelse. Han
berättade för Klemens, att han var samme Simmias, som Krysanteus
misstänkte honom vara, skildrade de svåra strider han haft att utstå,
då han som slav i ett hedniskt hus, i likhet med sin fader, övergick
till kristendomen; skildrade vidare den glädje han kände, sedan hans
beslut var stadgat och hans själ härdad mot det hån och den ovilja,
som detta steg ådragit honom av hans herre, liksom av hans medtjänare;
den iver, varmed han på sina från arbetet lediga stunder ägnade sig åt
de heliga skrifternas läsning, och den lycksalighet, som med det nya
ljuset genomstrålade hans själ och uppfyllde honom av medlidande för
alla, som ej voro delaktiga av detsamma. Det var den tiden Klemens
föddes. När Klemens var årsgammal och vid sin moders eller sköterskas
hand visade sig ute bland slavarne, hade Petros blivit fängslad av ett
för så späda barn ovanligt uttryck i hans sköna ansikte. Det låg något
himmelskt i hans ögon, och han förekom Petros som en ängel. Dess
odrägligare var honom den tanken, att detta barn skulle uppväxa i
hednisk villfarelse och förakt för honom, som är barnens himmelske
vän. Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille
Filippos ur det hedniska huset för att sålunda rädda hans själ och
återgiva lammet åt den rätte herden. Han hade under denna tid gått
sjuk av tvivel och oro, huruvida detta vore rätt inför Gud eller icke.
Men orden: »låten barnen komma till mig» hade natt och dag genljudit i
hans själ och slutligen kommit hans beslut att mogna. Vad sedan hänt,
det visste Klemens. Petros hade länge irrat omkring, under oupphörliga
faror att med sin dyrbara skatt gripas av de kejserliga ämbetsmännen,
som efterjagade honom överallt. Hans fader hade följt honom under
flykten. Det var ett underverk, att de undkommit efterspaningarna, och
ett icke mindre underverk, i trots av de ömmaste omsorger, att Klemens
så späd kunnat uthärda de lidanden, som de båda flyktingarne icke
förmådde avvända från honom när de som oftast ledo brist på det
nödvändiga.

Allt detta berättade Petros så vältaligt och rörande, att Klemens, när
Petros uppmanade honom att döma över hans handlingssätt, långt ifrån
att ogilla det eller känna avsky för sin rövare, tryckte hans genom
gallret utsträckta hand till sina läppar, kallade honom sin störste
välgörare och förklarade honom sin eviga tacksamhet. Förhållandet
mellan Petros och Klemens var ömmare, bandet, som förenade dem,
starkare tillknutet än någonsin.

Inom den homoiusianska menigheten väckte Petros' fängslande vild
förbittring, som endast väntade på tillfälle att giva sig luft.
Eufemios, den äldste presbytern, skötte under tiden hans ämbete och
infann sig dagligen i fängelset för att inlämna sina redogörelser och
emottaga sin förmans befallningar. Den svartlockige presbyterns
hållning var ödmjukare än någonsin, då han stod inför sin biskop, och
för det goda han kunde uträtta var han anspråkslös nog att giva denne
äran. På lediga stunder sysselsatte han sig ännu alltid med
punkteringskonsten.

Genom denna ville han utleta, huru länge Julianus skulle leva; om den
kejsare, som komme på tronen efter honom, vore homousian eller
homoiusian; om Petros i den rättegång, som väntade honom, skulle
frikännas eller fällas, vilket senare vore detsamma som att dömas till
döden; om Petros, i händelse av frikännelse, skulle varda biskop i
Rom, patriark i Konstantinopel, eller på annat sätt bortryckas från
sin hjord i Aten; när detta skulle ske, och vem som skulle bliva hans
efterträdare, Eufemios eller någon annan--alltsammans frågor, som
dagligen sysselsatte den svartlockiges tankar.

En bland Eufemios' skyldigheter som äldste presbyter var att hålla
sina yngre ämbetsbröder till studier och vaka över dessas kristliga
och renläriga art. Nu hade Eufemios gjort det rön, att man svårligen
kan inhämta en boks innehåll grundligare, än när man åtskilliga gånger
avskriver densamma. Han plägade därför till föreläsarne, besvärjarne
och de övriga unga prästerna lämna till avskrivning dels de mångahanda
evangelierna, såväl de allmänt erkända som de andra, dels sådana nyare
skrifter, som bland den kristna kyrkans medlemmar väckt större
uppseende och fördenskull kunde påräkna lätt avsättning. Med de
sålunda tillkomna avskrifterna drev Eufemios för egen räkning en
inbringande handel.

Vid denna tid talades mycket bland kristianerna om en bok, som
kallades »Ensamhetens faror», och vars författare var eller uppgav sig
vara en munk, som vistats många år i den egyptiska öknen för att
fjärran från världens vimmel och lockelser tillbringa sitt liv med
betraktelser och själens rening. Men under denna tid kom han till en
dyrköpt kunskap därom, att man förgäves flyr till ödemarkens tomhet,
när man dit medför sitt hjärta och sin inbillningskraft. I dem
förborgar sig en värld, farligare än den, från vilken man dragit sig
tillbaka, befolkad av samma lockelser, som denna äger, men mäktigare
och oemotståndligare, emedan de här äro liksom eteriserade, befriade
från den grövre materie, i förening med vilken de visa sig i den yttre
världen. Ifrån att vara tillfälliga uppenbarelser, som i livets flod
och i den friska verksamheten giva rum för andra, gripa de i
ensamheten hela själen och göra sinnligheten till envåldshärskaren och
demiurgen, som inblåser sitt liv i varje tanke och känsla. Till dessa
inre fiender komma yttre, för vilka de öppna portarne. Författaren
påminde om skriftens ord, att djävlarne, när de utdrivas ur de
besatte, uppsöka torra och öde platser, där de dväljas under avvaktan
på nya boningar. Han ville, att dessa ord skulle förstås ej endast
bokstavligen, utan även bildligt, så att dessa torra och öde platser
vore icke blott ödemarkerna i den yttre världen, utan även de genom
ensamheten självskapade i människosjälen. Ensamheten är människans
vän, tröstare och upplysare, så länge hon icke missbrukar och tröttar
vännen genom enträgenhet, ty då blir samma ensamhet vår farligaste
fiende. Sedan författaren genom egen erfarenhet övertygats om denna
sanning, men ännu tvekade att lämna det av så många heliga män
lovordade ökenlivet, hade han flyttat sin bostad till en trakt, där
andra eremiter slagit sig ned. Hans närmaste granne var en kvinnlig
anakoret. Han beslöt att dela tiden emellan ensligheten och ett fromt
umgänge med henne. Hon var en ung kvinna, som, nedtryckt av motgångar
och krossad av ett efter många förvillelser vaknat syndmedvetande,
hade dragit sig undan världen. Han skildrade nu sitt förhållande till
henne för att visa, huru själafienden insmyger sig i känslor, där man
minst av allt anar hans närvaro, huru han kläder sig i medlidandets
och syskonkärlekens dräkt, hur han strör jordiskt stoft på själva
bönens vingar och blandar sitt gift i andaktens ädlaste vin. Det
dröjde likväl länge, innan författaren hade kommit till inseende
härav. Han svävade i fullkomlig villfarelse om sina känslors halt och
stod redan vid fördärvets avgrund, då en stråle av det gudomliga
ljuset föll i hans själ och uppenbarade hans rätta tillstånd. Hans
enda räddning var en skyndsam flykt från ödemarken tillbaka till
världens vimlande liv. Och långt ifrån att förlora sig själv, hade han
nu kommit till den kunskap, att själen endast behåller sin hälsa i ett
verksamt liv, som parar de religiösa plikterna med plikterna mot
människor och samhälle.

Denna bok, som bland de kristne väckt mycken uppmärksamhet, men funnit
vida mer klander än lovord, lämnade Eufemios en dag till Klemens att
avskriva, sedan de båda hade lyckligt slutat avskriften av S: t
Johannes' uppenbarelse.

Eufemios tillade, att boken innehölle många nyttiga lärdomar, men att
Klemens skulle taga sig till vara för att gilla den slutsats, till
vilken hennes författare kommit. Denna slutsats ägde endast giltighet
för honom själv och hans likar, men icke för alla, och allra minst för
dem, vilkas böner till Gud om ett nytt hjärta blivit hörda och
uppfyllda.

Med den märkvärdiga boken under armen hastade Klemens till sitt hem
och, väl ensam i sin kammare, öppnade han henne och fördjupade sig i
läsning.

Med flyktigt öga genomilade han sidorna, tills han hunnit det kapitel,
vari författaren omtalade sitt möte och sitt umgänge med den kvinnliga
anakoreten.

Här mötte honom iakttagelser och betraktelser av ett slag, som
fängslade hans öga vid varje ord och tvang honom till eftersinnande av
varje mening.

Klemens hade hoppats att ännu samma dag hava genomläst det lilla
arbetet för att, efter vunnen kännedom om innehållet, redan följande
dag börja avskrivningen.

Nu förflöt aftonen och natten ända till morgongryningen under fortsatt
läsning och eftersinnande av det lästa, och Klemens hade ännu icke
hunnit slutet av boken. Han genomläste gång efter annan det
ifrågavarande kapitlet. Vad som föregick detta var för honom
betydelselöst, och vad som efterföljde det retade ej mer hans
vetgirighet. Han upptäckte till sin utomordentliga överraskning den
mest slående likhet mellan sitt förhållande till Eusebia å ena sidan
och de båda anakoreternas å den andra. Vad de senare upplevat med
varandra, det hade även Klemens med Eusebia, dels redan i
verkligheten, dels och ännu mer i de bilder, som de skapat av sitt
tilltänkta ökenliv. Dessa bikter, böner, andaktsstunder, gemensamma
tårar över syndaeländet och gemensamma fröjder över den tillbjudna
nåden, dessa känslorus, denna mystiska trånad, som förde kind till
kind och mun till mun, medan sinnet frossade i känslor, ditintills
icke erfarna och sålunda utan tvivel flutna ur syskonkärlekens och den
gemensamma andaktens rena källa--allt detta liknade till sina minsta
drag vad Klemens själv upplevat. Klemens läste denna framställning med
största uppbyggelse och fägnad, emedan han däri såg ett vittnesbörd,
att hans eget tillstånd med dess skiftande känslor icke var någonting
för honom särskilt, utan låg inom den kristliga erfarenhetens allmänna
område. Författaren berättade ännu utan att gilla, utan att klandra
eller varna och lät icke ana vad komma skulle. Hans skildring bar
prägeln av samma genom bristande självkännedom framkallade säkerhet, i
vilken han den tiden var invaggad.

Men huru häpnade icke Klemens, när författaren började ett nytt stycke
med ett plötsligt uppdagande därav, att det tillstånd han ditintills
skildrat var ett verk icke av Gud, utan av lögnaren från begynnelsen,
att den himmel, vari han dvalts, var det allra nedersta helvetet, av
den listige fienden upputsat med färger, som för det gäckade ögat
härmade himmelens glans, och uppfyllt av andar, som dolde sin
vedervärdighet bakom änglamasker. Hade denna upptäckt redan i
berättelsens början \rarit antydd, skulle Klemens sannolikt icke velat
igenkänna sig själv i skildringen; han skulle letat efter främmande
drag och intalat sig, att hans erfarenhet var en annan. Men nu var
likheten redan erkänd, och han kunde icke tillbakataga denna
bekännelse. Han häpnade och intogs av fasa. Dess viktigare vart det
honom nu att se de skäl, med vilka författaren rättfärdigade sin
stränga förkastelsedom. Måhända hade han orätt. Dock, han utvecklade
sina skäl på ett klart och övertygande sätt. Han sönderlade de olika
erfarenheterna ur sitt känsloliv och framvisade överallt en
bottenfällning av sinnlighetens slagg. Han förfor därunder lika lugnt
som skonslöst. Han var synbarligen en man, som kastat en blick in i
sig själv och där, så vitt sig göra låter, genomskådat den allmänna
människonaturen. Han var tillika en sanningsälskande man, som icke
ville lämna sig själv eller andra, vilka liknade honom, en trasa kvar
av den strålande klädning, som den självbedragne draperar kring sin
nakenhet. Och med sanningskärleken förmälde han en djärvhet, som utan
tvivel lände hans egen bok till men hos läsaren, ty han vågade sluta
henne med några frågor, besynnerliga nog och syftande åt ett håll,
vilket nästan lät misstänka hedniska eller åtminstone kätterska
avsikter med hela verket. Han frågade först, vad religionen är, om hon
består i de antagna lärosatserna, eller om hon ens är till sitt väsen
beroende av dem. Utöva de olika åsikterna om personernas förhållande i
treenigheten eller om de två naturernas förhållande i Kristus ett
väsentligt och omskapande inflytande på religionen? Dessa olika
åsikter hava tänt världen i lågor och måste således vara mycket
viktiga sanningar eller villfarelser; men är det fromma livet i Gud
beroende av det sätt, varpå de en gång avgöras? Om icke, så måste man
medgiva, att lärosatserna och deras omfattande av tron äro ingalunda
detsamma som det fromma livet i Gud, och att det senare icke ens kan
sägas stå i ovillkorligt beroende av det förra.

Är således detta liv ett liv av lösande och söndrande tankar? Eller är
det ett allt sammangjutande känsloliv, vari människan förnimmer sin
förening med Gud och hans skapelse, och vari alla hennes tankar och
gärningar få en egen riktning, alla hennes öden och erfarenheter en
egen betydelse? Om det senare antages som det riktiga och religionen
således vilar på känslan, så frågas då, huru förekomma sinnlighetens
inblandning i detta känsloliv?

Det var just avsikten med författarens verk att påpeka denna ständigt
hotande fara. Och är hon icke större, ju mera av sinnliga
beståndsdelar som inblandas i läran om den Gud, som vill dyrkas i
anden och sanningen? Men kan kristendomen bestå förutan sådana
beståndsdelar--förutan de frälsarens sår, i vilka den fromma
kvinnans inbillning så gärna dväljes, förutan den himmelska ungmö, som
ynglingen så varmt tillbedjer, förutan nådegåvornas fästande vid
synliga ting och förutan en himmel med obeskrivliga fröjder?

På Klemens utövade dessa frågor icke någon verkan, som minskade det
intryck han redan mottagit av boken, ty full av ångest hade han kastat
henne ifrån sig, innan han hunnit slutet.

Den okände författaren hade verkligen sagt honom sanningen om hans
inre liv. Men upptäckten var för Klemens förfärlig; den kom så
oväntat, och han var så fången i sina oförstådda begär, att han
förtvivlade om att någonsin varda befriad.

Aftonen av den följande dagen besökte han icke, såsom han annars
plägade, Eusebia. Men när natten inbrutit, ilade han till sin
fosterfader, biktade för honom och bad om hans råd.

Petros sökte lugna honom, emedan ett motsatt förfarande kunde utöva
det olyckligaste inflytande på hans själs hälsa och rubba de planer,
som biskopen byggde på sin fosterson. Utan att göra honom
förebråelser, rådde han honom i milda ordalag att hädanefter undvika
Eusebia och taga sin tillflykt till trägna böner och träget arbete.

Men det dröjde icke länge, innan Klemens fann dessa medel
otillräckliga. Han kände i vissa stunder den starkaste frestelse att
ånyo besöka Eusebia; han var en gång redan hunnen till bakporten av
prokonsulns palats, när han vände om och flydde tillbaka hem; han
ville åtminstone säga henne ett farväl eller med några ord besvara de
små brev, som han slutligen emottog från henne, fulla av ömma
förebråelser över hans uteblivande--men Petros hade befallt honom
avbryta varje förbindelse med henne, och han medgav för sig själv, att
detta var ingivelser av frestaren, som borde motstås.

Men det båtade föga, att Klemens undvek Eusebias grannskap. Den onde
frestaren hade hans inbillningskraft i sina händer och framtrollade
mitt under Klemens' böner hennes bild, om möjligt mer tjusande än
någonsin. Den unge föreläsaren böjde sig mer och mer under sin ångest.
Han ansåg sig utesluten från himmelens gemenskap och ohjälpligt
hemfallen åt djävulen. I vissa ögonblick uppgav han striden och var
färdig att gå till Eusebia, icke för att bedja med henne, utan för att
omfamna hennes knän, bekänna sin olyckliga böjelse och fordra hennes
genkärlek; i andra ögonblick greps han av förtvivlan över sin svaghet.
Denna hopplösa strid tärde med glupskhet hans krafter; han magrade,
hans ögon sjönko in i sina gropar, och hans kinder vordo askgrå. Hans
fader och syster sågo med förskräckelse hans tillstånd; men när de
närmade sig honom, bad han med häftighet, att de skulle lämna honom i
fred, och han undvek dem varhelst han kunde. Ofta lämnade han staden
och strövade hela dagen i omgivningarna. Pelarfältet var hans
älsklingsställe; han kunde tillbringa hela timmar där, vandrande
omkring pelaren eller vilande i en nära därintill befintlig håla,
varifrån han betraktade helgonet, som ännu med samma outtröttlighet
knäböjde däruppe. Simon förekom honom som den lycksaligaste bland
dödlige. Han avundades honom och skulle önskat hans plats. Det måste
vara något utomordentligt ljuvligt att knäböja så där, med hjässan
bränd av solens strålar, tills tankar, känslor och medvetande domna.
Det var ett sådant tillstånd Klemens efterlängtade, ty det skulle
bjuda de makter, som stredo i hans inre, vapenvila och skänka honom
åtminstone några timmars ro.

När Klemens fann varje annat medel fruktlöst, tillgrep han de yttre,
som fromheten uppfunnit för att späka ett upproriskt kött. Han
hungrade, tills hans krafter voro nästan uttömda, och från de
måltider, varmed han då nödtvunget avbröt sin frivilliga, ständigt
förnyade fasta, var varje annan föda än bröd, varje annan dryck än
vatten bannlyst. Han gisslade sig dagligen, tills blodet flöt ifrån
hans axlar. Men även dessa ohyggliga medel uppfyllde icke sitt
ändamål. Klemens kände sin tankeförmåga slöad, sin hjärna förvirrad,
men ehuru han dömde detta som ett gott tecken, så var därmed
huvudsaken icke vunnen. Tvärtom, han gjorde den erfarenhet, att
inbillningen, långt ifrån att kuvas, fick friare vingar, medan de
övriga själsförmögenheterna domnade och lemmarne ville neka sin
tjänst. Han började plågas av syner, ej blott i det sovande, utan även
i det vakande tillståndet. i dessa syner symboliserade sig den strid,
som rasade i hans själ. Han besöktes än av den heliga jungfrun, än av
djävulen, vilken senare gäckade honom i otaliga skepelser, men oftast
i den farligaste av alla--i Eusebias. Klemens stod vid randen av
vansinnets avgrund.

Medan han en dag i detta tillstånd vankade kring gatorna i Aten, mötte
honom en ståtlig vagn, som drogs av mulor, utstyrda med brokiga täcken
och pinglande klockor, och omgavs av slavar i lysande dräkter. Det var
Eusebias vagn. Hon gjorde sin vanliga förmiddagsutflykt. Klemens drog
kåpan över huvudet och hastade förbi. Men Eusebia hade redan
varseblivit honom. Hon förvånades över hans bleka, förstörda utseende
och befallde, med en suck över alltings förgänglighet, sin kusk att
påskynda färden.

Från den dagen frestades Klemens icke mer av något brev från den sköna
romarinnan. Klemens hade förlorat sin fägring och därmed allt, som
fängslade henne vid honom. Nyss en förtjusande vacker yngling, var han
nu helt enkelt en ung präst av det där vanliga bleka, utmärglade
slaget; och den enda egenskap han ännu ägde, som kunde finna nåd i
hennes ögon, var hans renlärighet; men denna delade han med så många,
och den var kanske för övrigt icke mycket att lita på efter den
märkvärdiga upptäckten av hans börd och sedan han blivit en medlem av
ärkehedningens hus.

Eusebias systerkärlek, nyss så varm och lågande, slocknade således lik
en lampa för ett vinddrag. Det föll henne icke ens in att lära känna
orsaken till Klemens' förvandling, om det var en dödlig sjukdom, ett
grymt själslidande eller något annat. Nog av, hans anletsdrag hade
förlorat sin ungdomlighet, hans ögon sin glans, hans hy sin friskhet.
Av medlidande med sig själv beslöt hon glömma honom, vilket icke
gjorde henne någon svårighet, då hon hade full sysselsättning med
tankarne på religionen och sin själs frälsning.

En kort tid därefter lämnade Eusebia Aten. Det fanns intet skäl för
henne att kvarstanna där, sedan Petros icke längre kunde uppträda på
predikstolen. Eusebia återvände till Korint, provinsens huvudstad, där
hennes Annæus Domitius i sin egenskap av prokonsul över Akaja levde
och verkade. Hon hade föresatt sig en svår uppgift: hon ville omvända
honom, återföra den arme avfällingen i den rättrogna kyrkans sköte.
Hon hade svurit att med alla möjliga konster, som stå en from kvinna
till buds, förbittra hans liv för att därigenom förbättra det. Med
denna ädla föresats tågade hon en vacker dag, under pomp och ståt, in
i den minnesrika, glänsande handelsstaden.

När Klemens erfor hennes avresa, ville han tacka Gud, som avlägsnat en
farlig frestelse ur hans grannskap, men denna tacksamhet var endast
tungans, ty hans känsla talade ett annat språk. Han stängde sig inne i
sin kammare och fällde bittra tårar. Det hade förorsakat honom en
hemlig glädje, att hon icke var långt borta, att hon andades samma
luft som han, och att han kunde få se henne när han ville. Han
föreställde sig, att hennes smärta över skilsmässan var djup som hans
egen och ökad med ovissheten om skilsmässans orsak. Han tänkte sig
hennes syskonkärlek som himmelsk och änglaren; det var endast hans
egen böjelse, som varit blandad med jordiska ämnen; skulden låg ensamt
hos honom, som skulle varit hennes biktfader och ledare.

Under sina vandringar drogs han omedvetet till grannskapet av det
prokonsulariska palatset, men tanken, att Eusebia icke längre fanns
inom dess murar, jagade honom därifrån. Han återvände till sitt hem
med en odräglig känsla av tomhet, eller steg han upp på toppen av
någon kulle och kastade drömmande blickar emot det fjärran, som dolde
Korintos för hans syn.

Den rysliga föreställningen, att onda makter oupphörligt omgåvo honom
och framtrollade de bilder, som visade sig för hans inbillning för att
fasthålla hans själ i materiens orena bojor och slutligen till fullo
få våld med henne, upplöstes nu understundom i slö tungsinthet,
varunder han glömde sina fastor och späkningar. I detta tillstånd var
han mera tillgänglig för de sina; han visade sig då åtminstone icke
plågad av deras närvaro. Hermione begagnade sig härav för att närma
sig honom och söka vinna hans förtroende.

Hermiones ömhet och kärleksfulla väsen gjorde ett allt märkbarare
intryck på brodern och vann slutligen hans tillgivenhet. Hon lyckades
förmå honom övergiva sin enslighet, lämna sin kammare och tillbringa
någon av dagens timmar i hennes sällskap på den vackra platsen, där vi
en gång sågo henne med sina väninnor--där springbrunnen sorlade,
fåglarne sjöngo, pelargångarne bjödo svalka och himmelen välvde sig
klar och ren över dem.

Klemens besegrade de fördomar, som ville stöta henne tillbaka, men han
skulle icke hava förmått detta, om icke hastigt en tanke hos honom
uppstigit att omvända henne till kristendomen. Detta beslut
uppfriskade hans själ; det gav honom ett värdigt mål att eftersträva
och avvände hans tankar från honom själv. Han skyndade till Petros för
att underrätta denne om sin avsikt och vinna hans uppmuntran till
företaget.

Petros kunde naturligtvis icke annat än gilla hans beslut, ehuru han
ingalunda tilltrodde sin fosterson tillräckliga krafter till det värv
han pålade sig.

Från denna stund sökte Klemens sin systers umgänge i stället för att
undvika det. Han började tala till henne om den kristna religionen,
och Hermione lyssnade gärna till hans ord. Med förundran upptäckte
han, att det, som han berättade, icke för henne var något nytt. Hon
hade läst de kristnes heliga skrifter, hon kände Jesu levnad och kunde
upprepa hans muntliga läror; det var endast utläggningen och den
kristna metafysiken, varmed hon röjde någon obekantskap. Hermione såg,
att Klemens talade med värme och kärlek om dessa ämnen; hon lånade
honom därför gärna sitt öra och aktade sig att framställa andra
motsägelser än sådana, som voro ägnade att sporra hans nit, emedan han
kunde övervinna dem.

Tyvärr var Klemens' ihärdighet ingalunda så stor som hans iver.
Samtalen stördes som oftast av någon tredje persons ankomst. Än visade
sig Karmides, än Ismene och Berenike, än Teodoros, och för denne siste
hyste Klemens samma fruktan som för den lede frestaren själv. Det var
för Hermione omöjligt att förjaga denna rädsla. Då Teodoros närmade
sig, avlägsnade sig den unge föreläsaren utan att svara på hans
hälsning. Petros hade emellan dem båda upprest en oöverstiglig mur.
Klemens misstänkte även, att Teodoros, liksom han själv, sökte vinna
Hermione för kristendomen. Men den kristendom, som Teodoros
förkunnade, var ju en falsk och kättersk, farligare än själva
hedendomen. Klemens uppmanade Hermione att taga sig väl till vara för
Teodoros. Hon lovade att göra det. Men icke lugnad över detta löfte
ville Klemens, att hon skulle förvisa honom ur sitt grannskap, avbryta
allt umgänge med honom. Hermione föreställde då sin broder, att man
borde hysa fördragsamhet med varandra och låta envars åsikt gälla vad
den kan. Hon talade med värme om Teodoros' ädla egenskaper och
uttalade livligt sin önskan, att de båda unga männen skulle vara
vänner.

Hermione visste icke, att denna välvilliga önskan kunde såra och
förbittra Klemens. Den överspände ynglingen steg upp och lämnade
henne. Och från den stunden var hans håg att med Hermione samtala i
religionssaker försvunnen. Han ansåg henne, liksom sin fader, för
alltid förlorad för sanningen och ljuset.

Han drog sig åter tillbaka inom sig själv och sökte den ostörda
ensamheten. Snart återvände också de olyckliga tecknen av hans förra
själslidande. Han började åter sina stränga fastor, började åter
gissla sig.

Krysanteus, som hitintills av omtanke för sin sons själsfrid
överlämnat honom åt sig själv och fritt låtit honom följa sina
böjelser, kunde icke längre uthärda att vara ett overksamt vittne till
ett levnadssätt, som måste störta honom i vansinnets eller dödens
armar. Han beslöt att i nödfall med våld rycka honom därutur. Det
visade sig emellertid snart, att böner och förmaningar voro fruktlösa.
Klemens förklarade med bestämdhet, att han icke ville lyda sin fader,
när dennes påbud strede mot den kristna tron.

Det vart för Krysanteus nödvändigt att bryta med alla betänkligheter.
Han måste ingiva Klemens tvivel på sanningen av denna lära, som skilde
deras hjärtan och syntes vara källan till hans dysterhet, hans
självplågeri och fanatism. Krysanteus nödgade Klemens åhöra, huru han
angrep den kristna läran och försvarade den gamla. Klemens lyssnade i
början med förakt, därefter med en uppmärksamhet, som ingavs honom av
förskräckelse. Denna känsla härledde sig mindre från de angrepp fadern
gjorde på enskilda satser, än från den likhet, som han uppvisade
mellan kristendomens mest upphöjda läror och den nyplatonska
filosofien. En sådan likhet hade Klemens förut icke anat, och det
förödmjukade, det plågade honom, att hon verkligen fanns.

Han började anfäktas av tvivel på kristna lärans sanning. Samtalen med
Petros motarbetade visserligen dessa tvivel, men upphävde dem icke.
Hans tillstånd vart betänkligare än någonsin. Krysanteus fruktade för
hans förstånd, och de läkare, som han i sina bekymmer rådfrågade,
styrkte hans farhågor. De rådde honom avstå från varje
omvändelseförsök och tillåta Klemens fritt umgås med sin fosterfader.

Den unge föreläsaren fick således ånyo tillträde till fången. Klemens
ruvade över ett beslut att rymma från hemmet till Antiokia eller den
egyptiska öknen. Petros förbjöd honom detta, men kunde icke besegra
den till ytterlighet stegrade fruktan, som Klemens hyste för sin fader
och varje ord från hans läppar. Klemens tillbragte nu största delen av
dagen med att vandra i stadens omgivningar och att besöka fången.
Hålan vid pelarfältet vart alltmer hans älsklingsställe, och de fromma
kvinnorna, som gingo att bespisa den helige Simon, vandes snart att se
honom där och i honom vörda en ny anakoret, som ökade ställets
helighet, och som måhända en dag, när Simon kallats till himmelen,
skulle intaga hans plats på pelaren.

När samma fromma kvinnor började dela icke blott sin uppmärksamhet,
utan även sina korgars innehåll emellan pelarhelgonet och den unge
präst, som fäst sin bostad i hålan, så vande sig även Klemens att
betrakta grottan som sitt egentliga hem, och det var endast sällan han
ännu visade sig i huset vid Tripodgatan. Krysanteus fann sig nödsakad
att lämna honom hans frihet. Klemens var hänförd över sitt nya
levnadssätt. Sommarens rosor växte vid ingången till hålan, och solen
blickade varje afton ditin, förrän hon dolde sig bakom Aigales kullar.
Han hade snart inrett sin boning i enlighet med en anakorets behov. En
mossbädd, ett vattenkrus och ett skrin för det heliga evangeliet var
allt vad han tarvade.

Atens kristianer kände icke ringa uppbyggelse över den märkvärdiga
skickelse, att det var ärkehedningens son, som blivit pelarfältets nya
prydnad. Liksom Simon vid början av sitt uppträdande, så var nu även
Klemens föremål för innevånarnes uppmärksamhet. Särskilt visade de
unga flickorna deltagande för den unge eremiten.

Det enda, som i någon mån störde Klemens' lycka, var Simon
pelarhelgonets besynnerliga uppförande. Sedan denne i början mottagit
sin granne med alla tecken till välbehag och om kvällarne, efter
solnedgången, när det var tyst omkring dem, kallat honom till pelaren,
för att tala med honom och välsigna honom, vart han småningom alltmer
trumpen och började hålla förvirrade straffpredikningar och uttala
förbannelser över ynglingen, lika regelbundet som han förut givit sin
välsignelse.

Simon hade nämligen märkt, att han i Klemens fått en medtävlare om de
besökandes vördnad. Simon var avundsjuk på sin förre älskling,
Elpenikes son, och ville med sina hotelser skrämma honom bort.

Klemens tillskrev Simons uppförande en helt annan bevekelsegrund. Han
trodde, att helgonets skarpa blick såg in i hans hjärta och kände dess
fördärv. Men Klemens sökte förgäves att genom sträng renlevnad blidka
Simon. Bekymrad häröver vände han sig till biskopen och frågade denne
om råd. Petros uppmanade Klemens att med tålamod uthärda helgonets
vrede, emedan Simon endast ville pröva hans ståndaktighet. Men tillika
skickade Petros Eufemios med ett budskap till Simon, efter vars
emottagande denne synbarligen vart lugnare och lämnade sin granne i
ro.



TIONDE KAPITLET.

Hos Myro.


Baruk och hans tillämnade svårson, den lärde rabbinen, hade återkommit
från Jerusalem.

Resan hade varit lycklig. De landstego i Piræus utan aning om vad som
under deras frånvaro tilldragit sig i Baruks hem.

Dess rysligare var den upptäckt, som väntade dem. Den gamla Ester var
död. Hon hade dukat under av sorg och blygsel över sin dotter. När
Baruk trädde över tröskeln till sitt hus, kastade sig Rakel till hans
fötter. Hennes ansikte var likblekt och stämplat av förtvivlan; hennes
hår, som under många dagar icke varit ordnat, svallade vilt kring
skuldrorna. En enda blick var tillräcklig att upplysa Baruk och Jonas
om den arma flickans läge. Den gamle mannen stod som förstenad av
förskräckelse. Han lyssnade, utan att säga ett ord, till Rakel, som
bad om förbarmande och anklagade sig för sin moders död. Därefter
utbrast han i höga jämmerrop, slet sitt hår och förbannade det
ögonblick, som återgivit honom åt hans skändade härd. Rabbi Jonas, det
stumma vittnet till detta uppträde, hade avlägsnat sig, utan att han
märkte det.

Samma afton vart Rakel, belastad med sin fars förbannelse, för alltid
bortvisad från hans ögon.

Hennes förutsägelse till Karmides, att en sådan dag skulle komma, hade
således gått i fullbordan.

Vi återse Rakel i ett uselt kyffe, i ett av hamnstadens sämst
beryktade kvarter.

Hon befinner sig i en kammare, vars inredning vittnar om den yttersta
torftighet. Det lider mot natten. Rummet upplyses av en sömnig lampa.
Rakel bär i sin famn ett barn, hennes och Karmides' son. Den lille
gossen sover. Modern betraktar honom med blickar av vild ömhet.

Karmides skulle i detta ögonblick svårligen igenkänt den rike Baruks
vackra och lyckliga dotter. Förtvivlan och modersglädje kämpa i hennes
tärda. infallna ansikte. De insjunkna ögonen lysa av en feberaktig
glans.

Nu höras steg i den branta trappan, som leder till kammaren. Dörren
ryckes upp, och en kvinna, klädd i en vårdslöst sittande kiton,
inträder gnolande på en visa.

- Vid Dionysos, sade Myro, ty det var hon som inträdde, bort nu med
alla bekymmer! Se här vad jag i afton har skördat!

Hon kastade några silvermynt på bordet och fortfor:

- Det här räcker för tre hela dagar åt dig och mig och din gosse. När
vinden blåser mot hamnen, är jag ännu icke för svag att skära lagrar.
Leve kärleken!

- Tyst, viskade Rakel och pekade på det sovande barnet.

Myro, som synbarligen var något rörd av druvans safter, nedstäm de
genast den högljudda tonen.

- Ah, sover han? sade hon och lutade sig över den lille. Vad han är
vacker, du, och vad han liknar Karmides! Du är blind, om du icke ser,
att han liknar Karmides, den förrädaren! Vad du bör vara lycklig,
Rakel, som äger en sådan skatt! Leve glömskan! Bort med alla minnen!
Den dag, som vi leva, är vår. Vill du sälja ungen? Topp, jag köper
honom ... icke till slav, nej, nej, nej, det var icke min mening ...
utan därför att jag tycker om honom och vill behålla honom.
Vidkommande det, så vill jag säga, att jag i dag har beställt en vagga
hos vår granne, snickaren, åt din pojke. Han behöver just en vagga ...
och en sådan möbel bör icke misspryda det här rummet. En vagga skall
ge det en viss anstrykning av hygglighet och anständighet, en viss
fordran på aktning och erkännande.

- Du är så god emot mig, sade Rakel, medan Myro lade sig ned att
tända kolen i ett fyrfat för att tillreda aftonmåltiden. Jag kan
aldrig vedergälla dina välgärningar.

- Äh, det behövs icke heller. I dag äro vi rika som persiska
furstinnor. Vi hava penningar, vin och ett bröd, som skall smaka
ypperligt, när jag rostat det.

- När min fader stängde porten bakom sin dotter, och jag irrade
omkring i natten, var det du, som förde mig under ditt tak, fortfor
Rakel med en djup suck. Och från den tiden har du varit för mig den
ömmaste syster. Mina fäders Gud välsigne dig, goda Myro, och låte dig,
om du blir olycklig, möta ett lika barmhärtigt hjärta som ditt varit
emot mig.

- Bah, jag är nöjd, när du blott med tålamod lyssnar till mina
förbannelser över karlarne. Den ene är så tämligen lik den andre.
Olympiodoros är, tro mig, icke ett hår bättre än Karmides. Jag känner
dem båda, jag--jag som så ofta låtsade ömhet för Karmides för att
göra Olympiodoros svartsjuk. Det var den tid, då jag kallades den
sköna Myro, och hela Aten låg för mina fötter. Du bör veta, Rakel, att
jag haft mina lysande dagar, att jag varit firad och avundad mer än
någon sedan Aspasias tid. Prästinnorna vid hamnen kalla mig den
avsatta drottningen. De göra det för att håna mig, de sminkade
furierna, som stå där nere med sina blomsterkvastar och utbjuda dem
tillika med sig själva åt förstkommande främling ... de håna mig,
emedan de själva aldrig varit något bättre än de äro ... men jag är
stolt över det namnet. Den avsatta drottningen! Just så. Jag kunde
varit rik, om jag velat tänka på framtiden; men det ville jag icke ...
och det ångrar jag nu icke heller. Jag har bott i sköna gemak, du
Rakel, och låtit bära mig i gyllene bärstol av egna slavar; jag har,
klädd i byssosluft, purpur och juveler, svävat från det ena nöjet till
det andra. Atens vackraste, rikaste och gladaste ynglingar hava
utgjort min livvakt. Men det är nu förbi ...

Myro började åter gnola på en visa, medan hon fortsatte tillredningen
av aftonmåltiden.

»Seglarn har gynnande sunnanvind. Du som älskar förgäves,

vet, mig ur famnen slets hälften av livet: en vän!

Trefalt lycklig den köl och trefalt säll är den havsvåg,

fyrfalt salig den vind, vilken min älskade för!

O, om jag vore delfin, på skuldran jag bure den hulde

hän till den Rhodiska strand, glädjens och skönhetens ö.»

Måltiden var snart färdig--några skivor rostat bröd, några frukter
och mitt på bordet ett lerkrus med rusgivande vin.

- Kom nu och fröjda dig åt himmelens och jordens gåvor, sade Myro.
Ett offer åt Dionysos och därefter en skål för våra trolösa älskare!
Måtte de evigt plågas i underjorden! Jag undrar, huru Olympiodoros,
när han nedträder i skuggornas värld, skall bestå den dom, som väntar
honom där. Jag skall vara före honom och anklaga honom hos de tre
stränga domarne. Vad skall han säga till sitt försvar, när jag yppar,
att han brutit de tusen eder, som han svurit mig? Han har intet att
genmäla, ty det duger ej att ljuga. Han skall skickas till den svarte
Tartaren att lida Tantalos' kval. Dock--om han svarar, att Myro hade
blivit ful, att de eder han svor endast gällde den vackra Myro och
icke den vederstyggliga, månne han då icke skall gå fri? Jag fruktar
det. Ja, han har visserligen rätt. Mina anpråk grundade sig endast på
min skönhet och förföllo med den. Men säg mig allvarligt, Rakel, är
jag verkligen så gruvligt ful, som man säger?... Hm, jag pratar hit
och dit, fortfor Myro, och du hör icke vad jag säger. Men skall du
icke spisa, min stackars vän? Du borde vara hungrig som en varginna,
du som har två att föda.

- Nej, jag kan icke spisa nu, sade Rakel. Jag är icke hungrig.

- Du har ock i dag varit ovanligt lugn. Jag har icke sett dig fälla
en tår. Och däri gör du rätt. Det tjänar till intet att gråta. Tiden
är en ypperlig läkare, som endast långsamt tar livet av oss. Medan han
helar gamla sår, slår han nya för att hava något att syssla med. Den
bästa balsam han äger är likväl vinet. Det innehåller både fröjd och
glömska. Kom då och töm åtminstone en bägare. Det skall göra dig gott,
Rakel.

- Nej, jag är icke törstig. Om en stund måhända ...

- Man behöver icke vara törstig för att älska vinet. Se här, sade
Myro, i det hon lämnade bordet och räckte åt Rakel den fyllda bägaren.
Försök blott, och jag svär, att det skall göra dig gott.

Rakel drack något för att göra sin välmenta vän till viljes. Så mycket
flitigare höll sig Myro till pokalen. Hon lämnade samvetsgrant halva
måltiden orörd för Rakels räkning; men vinkruset anlitade hon dess
oftare, som hon var ensam därom. Det hade på senare tider blivit
hennes vana att varje afton, när tillfälle därtill yppades, dricka sig
rusig.

- Vet du, Rakel, fortfor den pratsamma Myro, jag har även i dag sett
den lille svartmuskige karlen vandra här utanför, gata upp och gata
ned. Mina ögon skulle bedraga mig mycket, om han icke är av ditt folk.
I, Judar, han er egen prägel, och alla ären I, tycker jag, mycket lika
varandra. En aning säger mig, att han söker ingen annan än dig. Kanske
att din far har börjat ångra sin hårdhet och vill återföra dig i sitt
hus eller åtminstone skicka dig någon hjälp. Om du icke så strängt
förbjudit mig det, så skulle jag anhållit den lille karlen och sagt:
du söker kanske Rakel, Baruks dotter. Jag skall föra dig till henne.

- Nej, Myro, jag besvär dig vid Gud i himmelen, säg icke detta, om du
än en gång skulle möta honom.

- Din far är en hjärtlös snålvarg, sade Myro, på vilken det omåttligt
förtärda vinet utövade en allt synbarare verkan. Att uppföra sig så
emot sitt eget barn! Jag skall en dag riva ut ögonen på gamle Baruk.
Borde han icke strukit sitt skägg och tackat sin Gud och prisat sig
lycklig, för att du skänkt honom en så hjärtans vacker dotterson! I
stället kör han dig på porten och lämnar dig att dö på gatan. Är det
icke förskräckligt? Är det, icke hjärtlöst? O, hjärtat kan smälta
bröstet, när man endast tänker därpå.

Myro, som under rusets inflytelse var lika lättrörd som pratsam,
torkade sina ögon, som tårats.

- Säg icke ett ont ord om min fader, bad Rakel med allvarlig röst;
skulden är hos mig. Mitt felsteg har dödat min moder och gjort min
faders namn till en visa. Han vet icke, vart han skall fly för att
dölja sin blygsel. Jag kan icke gråta som du. Jag skulle annars fälla
blodtårar över min brottslighet. Må Gud miskunda sig över mig! Min
börda är större, än att jag kan bära henne.

- Bah, sade Myro, är du brottslig därför att du älskat och svikits?

- Därför att jag brutit mot mina föräldrars vilja och mitt folks lag,
sade Rakel. Vår Gud är en mäktig hämnare, som straffar fäders och
mödrars missgärningar inpå barnen. Jag har genom min olydnad och mitt
lättsinne dödat min mor. Det är rysligt, Myro. Jag ser för mina ögon
den stund, då jag icke längre kunde dölja min belägenhet för henne.
Hon vart dödsblek och mållös av förskräckelse. Jag fick icke nalkas
hennes bädd, då hon låg sjuk. Hon dog omgiven av tjänarinnorna. Men
jag ser henne ständigt för mina ögon, om dagen och om natten. Jag
säger dig, Myro, att hon i natt har stått vid min säng, stum och blek
och hotande. Hon pekade på den lille för att påminna mig, att min
missgärning skall straffas på honom ...

- Hu, det var förskräckligt, sade Myro. Men det är väl endast en
inbillning, kära Rakel. Annars vore det hemskt att vara i ditt
grannskap om natten, när din moder återkommer. Vi skola låta lampan
brinna intill morgonen. Jag törs icke mer vara i mörkret. Att ej din
mor får ro i sin grav! Det måste då vara någonting gruvligt du har
gjort, efter ditt folks föreställning, fast jag för min del tycker,
att du endast älskat och blivit bedragen, stackars flicka. Men ha vi
olja, Rakel? Tänk, om vi icke ha olja till lampan!

- Jag vet icke.

- Jag skall se efter, sade Myro, i det hon, nästan nykter av sin
hastigt påkomna fruktan, steg upp från soffan, varpå hon nedkastat
sig. Hon började leta på en hylla, belamrad med krukor och flaskor,
hela och sönderslagna, men måtte icke funnit vad hon sökte, ty hon
slog ihop händerna och utbrast:

- Barmhärtige gudar! Vad skall jag göra? Icke en oljedroppe kvar.

- Myro, hon söker icke dig, utan mig. Du kan sova lugnt ... O, Gud,
Gud, var finner jag frid och förlåtelse? Bland människor icke. Mitt
folk har förskjutit mig. Jag är utplånad ur Israel. Var barmhärtig,
Herre! Jag flyr från människorna till dig. Jag lägger mig och mitt
barn för dina fötter! Förskjut oss icke! Tag åtminstone den oskyldige
till nåd!

- Oljan i lampan räcker ännu en timme, sade Myro till sig själv,
sedan hon undersökt lampan, varefter hon ånyo vände sig till vinkruset
för att ur detta hämta kraft att övervinna sin spökrädsla. Men, kära
Rakel, klaga icke så där! Det låter så hemskt, och jag känner vid
dessa ord någonting inom mig själv, liksom om jag också vore
brottslig. Prisade vare gudarne, det är jag likväl icke. Jag är
uppfostrad till hetär och har levat glatt och muntert, men aldrig
brutit emot gudarnes vilja. Jag har aldrig förorsakat mina föräldrar
någon sorg, ty de känna icke mig och jag icke dem. Nog bör jag kunna
sova utan att frukta spöken. Men du har alldeles jagat sömnen från
mina ögon, Rakel. Det blir en otrevlig natt, den här.

- Förlåt mig, Myro. Jag skall försöka att icke störa dig mer.

- Bara du icke klagar, så är det bra. Låt oss tala om någonting
trevligt, fortfor Myro, i det hon lade sig på sin soffa och bredde
kitonen över sig som täcke, lampan brinner ännu en timme, och sedan
skall jag försöka att sova ... Jo, jag vill säga dig, Rakel, att med
dig skall det snart vara bra igen. Ju häftigare sorg, dess kortare. Du
är ung, du, och har framtiden för dig. Jag tänker som oftast på din
framtid, jag, allt medan du klagar och sörjer över det närvarande.
Vänta blott, rosorna skola återkomma på dina kinder och elden i dina
ögon. Du skall åter varda vacker och väcka männens beundran. Det beror
av dig själv att göra din lycka. Tänk dig blott, att bo i präktiga
rum, att hava juveler och de skönaste kläder, att äga slavar och
slavinnor, vara eftersökt och avundad, att ila från nöje till nöje och
se de förnäma ynglingarne vid sina fötter! Du kan bliva den andra
Myro, den nya drottningen, som härskar med Lais' och Frynes spira. Det
kan du, endast du själv vill. Och med en sådan framtid för dina ögon,
huru kan du då vara dyster och förtvivlad? Lita på mig! Jag skall
förhjälpa dig till din tron och visa, huru du skall besegra dina
medtävlarinnor. Jag känner alla de hemligheter, med vilka skönheten
förhöjes, och alla de konster, som göra henne oemotståndlig. Det är
något, som jag fått studera alltifrån barndomen, och som jag grundligt
innehade, när jag var fjorton år gammal. Och sedan dess må du tro, att
jag försökt min konst. Praxinoa var ingenting emot mig. Du blir
drottningen, och jag förbehåller mig att få vara drottningens
rådgivarinna. Det första vi skola göra, blir att flytta från detta
usla kyffe till någon vacker boning vid Kerameikos. Det andra blir att
skaffa dig vackra kläder, att hyra en palankin och leja några tjänare.
Allt det vill jag åtaga mig. Jag behöver endast gå till en köpman, som
gör affärer av det slaget, visa dig för honom och upphöja dina
egenskaper ... det skall dun tro, att jag även förstår mig på sådant
... jag har hjälpt mer än en flicka fram i världen ... och han skall
förskjuta oss allt vad vi till en början ha nödigt. Jag gläder mig i
tankarne åt din framtid, Rakel. Slå bort sorgerna, min flicka! Leve
vinet och kärleken!

Myro förde kruset till sin mun och putsade därefter lampan, som hon
ställt bredvid sin huvudgärd.

Det var icke första gången Rakel hörde Myro tala på detta sätt, och
var gång hade dennas ord ingivit henne förskräckelse och ökat den
känsla av förnedring, varunder hon dignade.

Men i detta ögonblick gjorde Myros framtidsskildring icke det vanliga
intrycket på Rakel. Baruks olyckliga dotter förnam den i sitt öra, men
hennes tankar voro på annat håll.

Myro iakttog ej den hemska blicken i hennes stora, mörka ögon, emedan
de långa ögonhåren kastade sin skugga däröver. Rakel satt bredvid sitt
sovande barn och tryckte händerna mot sitt bröst. Hennes läppar
mumlade mekaniskt en bön, som hon lärt i sin barndom. Myro hörde de
ofattliga ljuden av ett främmande språk och frågade:

- Vad är det du säger? Du talar för dig själv. Slå bort dina sorgliga
tankar, Rakel! De taga livet av dig, och då är det ute med alla våra
förhoppningar. Ack, den förrädaren Karmides! Det är han, som
förorsakat din olycka. Och nu glömmer han dig och går att fira sitt
bröllop med en annan. Sade jag dig, att jag i dag har sett Karmides?

Rakel, som vid detta namn spratt upp ur sina tankar, fäste sin blick
på Myro och frågade med matt röst:

--Vad var det du sade om Karmides?

- Att jag har sett honom i dag på gatan, svarade Myro, glad att hava
ett samtalsämne, som vann Rakels uppmärksamhet. Må gudarne straffa den
trolöse uslingen! Han tyckes icke hava något samvete. Han såg så glad
och lycklig ut, där han gick vid sidan av Hermione.

- Han såg lycklig ut, säger du, och han gick vid sidan av Hermione?

- Ja.

- När skall deras bröllop firas?

- Om några dagar. Hela staden talar därom.

- Ser du dem ofta i varandras sällskap?

- Nästan dagligen, sade Myro, när de vandra till eller ifrån den
vackra lantgården, som Krysanteus äger ovanför hamnen.

- O, vad de måtte vara lyckliga! suckade Rakel.

- Ja, men jag hoppas, att deras lycka ej skall räcka länge, inföll
Myro. Jag hatar Karmides, liksom jag hatar Olympiodoros. Jag har ofta
känt stark lust att gå till Hermione och säga henne vem Karmides är,
ty jag känner honom bättre än någon; men jag fruktar att möta honom,
ty om han finge se, huru ful jag nu är ... o, det är förskräckligt att
hava förlorat sin skönhet, Rakel. Jag blygs att visa mig för Karmides;
jag döljer mig, när jag på avstånd ser honom på gatan. Om han anade
vad som blivit av Myro! O, jag tror, att jag hellre ville dö! De
avundsamma gudarne, som berövat mig det bästa jag ägde, det enda varpå
jag satte värde! Nu vill jag också hata gudarne. Av dem har jag intet
mer att hoppas eller frukta ... blott de avvända spökelser och sådant
från min bädd, ty sömnen är nu min bästa vän, och jag har alltid varit
rädd för spöken. Men varför lägger du dig icke, Rakel? Vet du, jag
börjar nu bli sömnig.

Sömnigheten hindrade icke Myro att än en stund fortsätta samtalet
eller rättare monologen.

- Du är envis, Rakel. Annars skulle du länge sedan följt mitt råd, då
jag sade dig, att du skulle taga din gosse på armen och gå till
Hermione och säga henne, att han är Karmides' son. Hon skulle då
frågat dig om dina levnadsöden, och du hade omtalat allt vad du lidit.
Vad tror du, att Hermione då hade gjort? För min del är jag övertygad,
att hon skulle sagt: det är du, som har rättighet till Karmides' hand.
Jag skall visa honom från mina ögon. Men du vill det icke, Rakel, och
däri gör du orätt.

- De äro lyckliga, de älska varandra. Jag är förgäten av honom. Dina
ord äro frestelser, Myro. Jag känner mig ofta hågad att följa ditt
råd. Men blygseln håller mig tillbaka. Jag kan det icke.

- Svartsjukan är en gruvlig plåga, Rakel. Tacka din Gud, att hon icke
hemsökt dig. Hon förvandlar hjärtat till ett ormbo, varur tusen
giftiga gaddar framsticka och sarga vårt inre.

- Jag vet det, sade Rakel till sig själv.

Myros av vinet livade tunga började äntligen förlamas. Sedan hon
pratat än en stund och allt oredigare, tystnade hon, och hennes
andedrag vittnade snart, att hon sjunkit i djup sömn.

Då tog Rakel barnet i sina armar och steg upp. Den lille gossen
vaknade och började kvida, men tystnade åter, sedan hon lagt honom vid
sitt bröst. Hon lindade honom omsorgsfullt i den nu urblekta slöjan,
som Baruk en gång skänkt sin dotter för att därmed lysa i synagogan,
gick mot dörren, stannade där, kastade än en blick omkring den usla
kammaren och sade, i det hon betraktade den sovande Myro:

- Farväl, goda olyckliga syster! Rakel tackar dig för din välvilja
och ömhet. Måtte Gud för ditt hjärtas skull visa dig barmhärtighet!

Med dessa ord lämnade Rakel kammaren och steg utför den trånga trappan
ned till en gata, som förde till hamnen.

Det vidsträckta, av tempel, portiker och förrådshus omgivna hamntorget
låg tyst och folktomt under det stjärngnistrande himlavalvet. Man
hörde endast böljorna, som skvalpade mot kajen och fartygen.

Rakel lyssnade till dessa suckande och likväl friska toner. De
förekommo henne som en maning att icke tveka, en vänlig viskning från
havet, att dess famn stode öppen för att vyssa olyckliga hjärtan till
ro.

Hon ställde sina steg åt det håll, varifrån den manande sången nådde
hennes öra. Utan att vara sedd av någon, stod hon snart på en av de
breda marmortrappor, som förde till vattenbrynet. Hon lutade sig ned,
och en bölja stänkte sitt skum på hennes panna. Det kändes friskt och
upplivande.

Barnet, som hon bar i sina armar, vart oroligt och började gråta.
Rakel tystade den lille med kyssar och smekande ord. Därefter löste
hon slöjan, vari han var lindad, och knöt den kring sig själv och
honom för att de icke skulle skiljas i den vida grav, där hon sökte ro
för samvetskvalen, svartsjukan och förnedringen.

Tryckande underpanten av sin olyckliga kärlek hårt intill sin barm,
gick hon med slutna ögon mot randen av trappan.

I detta ögonblick förnam en sjöman, som höll vakt på det närmast
liggande fartyget, ljudet av en tung kropp, som föll i vattnet.
Skymningen hindrade honom se vad det var, och när han icke hörde något
rop om hjälp, ägnade han icke vidare uppmärksamhet däråt, utan
överlämnade sig åt sina tankar på den förestående resan och hemmet,
som han ägde på fjärran kust.



ELFTE KAPITLET.

Likhuset.


Då Myro följande dagen vaknade, fann hon sig ensam i sin kammare.

Undrande vart Rakel med sitt barn gått, men ännu utan att ana någon
olycka, rustade sig Myro att göra sin toalett för dagen.

Detta skedde med mycken omsorg och med tillhjälp av en liten
metallspegel, en kam och två sminkburkar.

Den arma Myro måste emellertid för sig själv medgiva, att omsorgen var
så gott som förspilld. Hon betraktade sig suckande i spegeln. Den
sjukdom, som hon genomgått, hade skövlat de rika lockar och den friska
hy, som förr varit hennes stolthet. Håret var betänkligt glesnat, och
Myro hade icke ens råd att anskaffa sig falska lockar. Ansiktet var
uppsvällt genom flitiga offer åt vinguden och hyn mörkgul. Detta sista
fel kunde visserligen avhjälpas genom ett skickligt bruk av burkarnes
innehåll--och Myro var mästarinna i toalettens konster--men hon
måste likväl för hundrade gången inom sig själv medgiva, att här vore
alla bemödanden så gott som fruktlösa. Konsten förmådde icke ersätta
den gåva, som naturen återkrävt. Den stackars Myro suckade djupt, och
när hon ögnade den urblekta kiton, som hon i dag utvalt, och som var
den bästa hon ägde, fällde hon tårar.

Denna sysselsättning hade upptagit en god del av Myros förmiddag, och
det var först då hon stod färdig att gå ut för att försöka sin lycka
för dagen, som hon åter kom att tänka på sin rumkamrat och vän.

- Men var är Rakel? Hon, som annars ej kan förmås att lämna kammaren,
så lång dagen är!

Myro började känna allvarsamma farhågor med anledning av Rakels
uteblivande. Hon påminde sig det ovanliga och besynnerliga lugn, som
denna under föregående afton visat. Men Myro ville ännu icke lämna rum
för den gruvliga tanke, som härvid uppsteg hos henne. Själv var hon, i
trots av sin usla och föraktliga ställning, rädd för döden och kunde
icke tilltro en varelse av sitt kön tillräckligt mod att frivilligt
störta sig i det dystra Hades. Myro skyndade till sin granne,
snickaren, för att höra, om denne möjligen sett hennes vän; om han
visste, vid vilken tid hon gått ut och åt vilket håll hon avlägsnat
sig. Snickaren, som just börjat arbetet på den vagga, som Myro ville
skänka åt sin lille älskling, Rakels son, kunde icke lämna någon
upplysning. Men han skakade på huvudet och menade, att det värsta hade
hänt; han hade väl blott en enda gång sett den stackars judinnan, då
han tillfälligtvis mötte henne i trappan, men han märkte då i hennes
ögon någonting, som han först nu riktigt begrepe.

Gripen av ångest lämnade Myro denne olycklige tröstare och återvände
till sin kammare för att lugna sig och överväga vad hon borde göra.

Den stackars hetären hade fattat varm tillgivenhet för sin
olyckssyster. Myro hade i Rakel funnit en av ödet vida hårdare träffad
varelse än hon själv var; hon hade i trots av sin egen nöd kunnat visa
henne ett verksamt deltagande och bispringa henne, då hon var hjälplös
och övergiven av sina närmaste. Detta var den enda rena glädje, som
Myro på länge rönt; också hade hon känt sig lättare och gladare till
sinnes, alltsedan Rakel kom under hennes tak, och den vård, som hon
ägnat modern och barnet, hade i hennes ögon liksom minskat nesan av
det yrke, som gav henne medel att öva denna barmhärtighet.

Då Myro nu försökte trösta sig över Rakels uteblivande och framleta
någon lugnande och sannolik orsak därtill, rann det henne i sinnet,
att hon under den föregaende kvällens samtal hade till Rakel förnyat
sin uppmaning att med sitt barn gå till Hermione och hos henne göra
sina anspråk på Karmides gällande. Myro sökte nu intala sig, att Rakel
fogat sig efter detta råd, och att hon sålunda begivit sig till
Krysanteus' lantgård utanför Piræus.

Myro beslöt att företaga en vandring till nejden av lantgården.
Måhända skulle hon då möta Rakel på vägen eller på annat sätt få någon
underrättelse om henne. Myro kände sig för orolig att stanna hemma och
under tvivel bida sin väninnas återkomst. Dagen var dessutom vacker
och inbjöd till vandring. Myro gav sig således på väg. Men ingenstädes
fann hon ett spår av den försvunna. Ingen hade sett någon kvinna med
ett barn på armen, med utseende och klädedräkt liknande hennes. Myro
vågade slutligen gå fram till själva villan och till portvaktaren
ställa samma frågor, med vilka hon anhållit alla andra, som hon mött.
Men han visste icke mer än de. Nedslagen beslöt sig Myro äntligen att
återvända till hamnstaden. Den väg hon valde slingrade längs
havsstranden och skuggades av oljeträd och plataner. På den
solglittrande vattenspegeln och icke långt från stranden sågos två av
förgyllningar glänsande blomsterprydda båtar, som framdrevos med sakta
årslag under sång och strängaspel. Myros skarpa öga igenkände i den
ena båten Karmides och Hermione, som förtroligt sutto vid varandras
sida. I den andra voro några av det förlovade parets unga vänner. Den
glada, intagande synen stämde så vackert med himmelens klarhet, havets
lugn och de grönskande stränderna. Men hos Myro väckte synen bittra
känslor; hon tänkte på sin olyckliga vän och på sin egen föraktliga,
glädjelösa lott. Hade kanske även Rakel bevittnat detta skådespel?
Skulle hon kunnat uthärda denna åsyn och leva? Myro anade, att det
finnes en förtvivlan, svartare än den hon själv i sina olyckligaste
ögonblick hade upplevat, och mot vilken döden, långt ifrån att vara
förskräcklig, är den ende hugsvalaren.

Försänkt i sådana betraktelser hade Myro stannat och såg ännu efter de
sakta över vattenytan svävande båtarne, när där på vägen nalkades
henne en man, som hon ofta mött på Atens gator, och om vilken hon hört
mycket talas, nämligen den kristne prästen Teodoros.

Myro visste om denne man, att han till kristendomen hade omvänt några
av hennes djupast sjunkna systrar, och att han hade givit dessa
kvinnor håg och berett dem tillfälle att träda in på en annan och
bättre levnadsbana. Hans ädla och vänliga ansikte hade alltid behagat
Myro, på samma gång som hon känt en hemlig fruktan för honom och
undvikit, där hon kunde, att möta hans allvarliga, genomträngande
blick.

Även Teodoros igenkände kvinnan i den urblekta kitonen. Han hade sett
henne strålande av glädje och hälsa, klädd i dyrbara kläder och buren
av slavar i en gyllene bärstol. Hans hjärta beklagade henne icke
mindre då än nu.

Hetären övertygades snart, att hon ej var okänd för honom, ty han
hälsade henne med hennes namn Myro, och då han på hennes ansikte
upptäckte ett spår av sinnesrörelse, stannade han och öppnade med
henne ett samtal.

Det sätt, varpå Teodoros under detta samtal framställde sina frågor
och besvarade Myros, var sådant, att det likt en magisk nyckel öppnade
hennes hjärta för honom. Medan de vandrade mot staden, omtalade Myro
såväl sin egen levnadshistoria som Rakels.

När de kommit i grannskapet av långa murarne, åtskildes de, Teodoros
för att gå till en sjuk medlem av sin församling, Myro för att ila hem
och se, om icke Rakel under hennes frånvaro återkommit. Men
dessförinnan hade Myro lovat Teodoros att följande afton infinna sig
hos en ansedd och för sin välgörenhet bekant kristen matrona, vars
namn och bostad hon kände. Där skulle hon åter träffa Teodoros.

Skymningen var redan inne, när Myro anlände till sin boning. Kammaren
var tom och intet spår visade, att Rakel varit där under hennes
frånvaro. Men en stund därefter inträdde Myros granne, den välvillige
snickaren. Hans ansikte var mycket blekt, då han frågade Myro, om hon
ännu visste, var Rakel och hennes barn vore.

Myro svarade, att hon förgäves hade sökt sin vän å Krysanteus'
lantgård.

- Och jag, som icke sökte henne, har likväl sett henne, sade
snickaren. O, det var förskräckligt! Den arma kvinnan! Jag sade det
likväl förut ... jag såg det på hennes ögon. Vaggan lär nog icke bliva
färdig, ty hon behövs icke mer.

- O, I gudar, vad säger du? Vad har hänt dem? Var såg du dem?

- Jag gick helt nyss över hamntorget, då jag nere vid kajen märkte en
folkskockning och ville se vad som var å färde. Jag anade, att man
hade upptagit någon drunknad ur vattnet, och kom genast att tänka, det
försäkrar jag, på den stackars judinnan. Jag följde hopen. Kosan bar
till likhuset, där man lägger drunknade människor för att de skola
igenkännas av fränder eller vänner ...

- Och det var Rakel, som man nu hade funnit i vattnet? inföll Myro
ångestfullt.

- Ja, ja, Rakel och hennes gosse. Där funnos redan före henne två
andra lik, som lågo utsträckta på de svarta bänkarne, och som vid
ljusskenet sågo hemska ut, skall du tro. Men vad var det att se emot
henne? Det var just icke förskräckligt, men det var rörande, ty hon
hade bundit barnet fast vid sitt bröst och hade slagit sina armar så
hårt omkring det. Lovade vare gudarne, att havet icke fick behålla
sitt byte! Det är dock en tröst att veta, att hennes skugga ej har att
irra till eviga tider vid Stygens älv, utan kommer till sin
bestämmelse och får lugn i underjorden.

Denna tröstegrund, härfluten ur en allmän föreställning, att de
drunknades själar icke skulle komma till ro i Hades, innan deras lik
blivit funna och överantvardade åt jorden, bidrog föga att lindra
Myros smärta. Hon höljde ansiktet i sin kiton och grät bittert. När
det första utbrottet av hennes sorg var överståndet, hastade hon till
det omtalade likhuset. Många nyfikna voro församlade där, betraktande
den drunknade kvinnan och barnet, som tycktes slumra vid hennes bröst.
Man undrade vem hon var; ingen kände henne. Men alla stodo rörda
omkring den sorgliga gruppen.

Myro trängde genom hopen och hade knappt varseblivit sin väninnas
bleka ansikte, som ännu i döden bibehöll sin prägel av djup, oläklig
smärta, förrän hon ånyo måste giva fritt lopp åt sina tårar och sin
klagan.

- Myro, du känner henne. Vem var hon? Har hon frivilligt sökt döden?
Eller har hon omkommit med sitt barn genom våda?

Med dessa och dylika frågor anhölls Myro av de närvarande.

- Hon var således en hetär, sade en annan. Sådana kvinnor börja med
fröjd och ända med förtvivlan. Det är vanligt, det.

- Nej, utbrast Myro, hon var aldrig en hetär, aldrig en fallen och
föraktad kvinna som jag. Ingen må skymfa den arma med ett sådant namn.
Var hon icke olycklig nog i livet för att befrias från skam i döden?
Det är Rakel, Baruks dotter, den rike mäklarens, som I alla kännen.
Viljen I vara rättvisa, så dömen icke henne, utan Karmides, som
förförde henne, och den hårde fadern, som jagade henne ur sitt hus,
medan hon bar detta barn sitt sköte.

Myro kunde icke säga mer, ty hennes röst kvävdes av snyftningar. Men
upplysningarna, som hon lämnat, gjorde starkt intryck på de
närvarande, och man hörde dem överbjuda varandra i uttryck av
medlidande med den döda och harm över dem, som förorsakat hennes
olycka. Det var dock mindre den trolöse älskaren än den grymme fadern,
mot vilken deras vrede uttalade sig.

- Han skall nu få veta vad han gjort, sade Myro; jag skall uppsöka
honom och föra honom hit. Om han har hjärta för annat än sitt guld, så
skall han ångra sin hårdhet; men hans ånger har kommit för sent, och
det skall vara hans eviga straff.

Myro skyndade ut. En stor del av åskådarne följde henne för att giva
luft åt sin harm mot den rike mäklaren och bevittna det sätt, varpå
han emottoge underrättelsen om sin dotters och hennes barns död.

Hopen, förd av Myro, begav sig först till hans handelskontor. Men
göromålen voro där för dagen redan slutade, och man fann icke den man
sökte. Den outtröttliga Myro skyndade nu till Baruks bostad i
kvarteret Skambonide. Vägen dit var lång, och flertalet av hennes
nyfikna följeslagar hade skilt sig från henne, innan hon anlänt till
det på toppen av denna kulle belägna huset.

Myro fann porten låst. Hon fattade portklappen och bullrade så länge,
tills det slutligen öppnades. En gammal tjänare med judiska drag
visade sig och sporde vad hon ville.

- Jag skall tala med Baruk, sade Myro och ville tränga in.

Tjänaren höll henne tillbaka, då han vid portlampans sken igenkände
vem hon var och såg hennes upprörda utseende.

- Min herre är sjuk, svarade han, och kan ej emottaga besök. Vad är
ditt ärende? Jag skall frambära det.

- Nej, det vill jag själv göra.

- Hon skall själv göra det ... Vi vilja själva göra det, upprepades
av Myros ledsagare, till icke ringa förvåning för tjänaren, som
hastigt misstänkte, att något våld åsyftades, och skyndade sig stänga
och tillbomma porten. Strax därefter öppnades en liten lucka på denna,
och tjänarens röst hördes åter, sägande:

- Men vad är då å färde? I hören att min herre är sjuk, och kunnen
väl begripa, att jag icke kan insläppa en hop främmande folk på
gården. Sägen ert ärende, och jag skall frambära det.

- Är din herre icke sjukare, än att han kan stiga upp och taga
manteln på, så skall han följa mig, sade Myro.

- Säg honom, utbrast en annan, att vi hava en hälsning från hans ...

- Tyst, inföll Myro, säg honom ingenting. Han skall ingenting veta,
förrän han med egna ögon ser. Vi vilja tala med honom, det är nog. Bed
honom komma ut. Det gäller en fråga om mycket guld och stor vinning.
Säg honom det!

Luckan stängdes, och man hörde tjänarens steg, då han avlägsnade sig.

Det dröjde länge, innan porten åter öppnades. De som väntade där
utanför tillkännagåvo sin otålighet genom förnyat buller med
portklappen. Slutligen visade sig en liten kaftanklädd, svartskäggig
man av dystert utseende.

- Mina vänner, vad viljen I? frågade han med mild röst, sedan han
stigit ut på gatan.

- Du är icke Baruk, inföll Myro. Vi ville tala med den rike mäklaren
och icke med dig.

- Baruk ligger sjuk i sin säng. Jag är hans vän och frände, rabbi
Jonas, och vad I viljen säga honom, kunnen I säga mig.

- Du känner då även hans dotter, Rakel? frågade man.

- Ja, svarade rabbinen. Vad är det med henne?

- Du skall få se, sade Myro.

- Och skall omtala för Baruk vad du har sett, som om han skådat det
med egna ögon ...

- Den girigbuken, den hårdhjärtade skurken, inföll en annan.

- Jag följer er, sade rabbinen. Vad har hänt den kvinna, om vilken I
talen, och vart viljen I föra mig?

- Du skall snart få veta det.

Rabbi Jonas följde hopen och åhörde utan att svara ett ord de
skymford, som regnade över Baruk och hela Israel. Myro hade gripit om
hans hand, liksom om hon fruktat, att han skulle undkomma henne. Men
han gick lugnt vid hennes sida och drog icke sin hand tillbaka.

När de anlänt till hamntorget och rabbinen märkte, att kosan ställdes
till det av facklor upplysta huset för drunknade, stannade han och
drog djupt efter anden. Han hade berett sig på ett sorgligt skådespel;
nu gissade han vad som hänt.

Emellertid betvang han sin sinnesrörelse och följde Myro, som ropade:
kom, kom!

Kort förut hade en liten båt lagt till vid kajens huvudtrappa nedanför
de två marmorlejonen, som prydde hamntorget, och Karmides, som kom
från Krysanteus' lantgård, stigit i land därstädes.

Vi veta, att han tillbragt aftonen i Hermiones sällskap med en
lustrodd längs den med sommarens yppiga prakt smyckade havsstranden.
Den angenäma färden, som förskönades av de deltagandes glättighet och
musikens toner, hade dock till slut fördystrats för Karmides genom en
syn, som han dock icke tillskrev verkligheten, utan sin egen
inbillning.

Båtfarten hade från en liten vik, som badade foten av den sluttning,
där Krysanteus' villa var byggd, blivit utsträckt till grannskapet av
hamnen. När man vände kring en liten sävomkransad holme, öster om
hamnen, hade Karmides, skådande ut över den solglittrande vattenytan,
tyckt sig se ur böljorna uppdyka ett människohuvud, omgivet av långa,
korpsvarta lockar, vars bleka anlete, när det för ett ögonblick visade
sig över det genomskinliga elementet, tedde dragen av Baruks dotter.
Bredvid detta huvud tyckte han sig se ett annat ... men synen försvann
hastigt som den kommit, i skötet av det proteusartade havet, som
alstrar så många underbara bilder.

Karmides förteg sin syn och prisade sig lycklig, att ingen mer än han
haft den. Han vände sig till Hermione, som satt vid hans sida, för att
med henne fortsätta det viskande samtalet om naturens skönhet, de
gemensamma barndomsminnena och kärlekens lycka; men orden dogo
småningom på hans tunga, och han försjönk i en tystnad, som icke var
det lyckliga, drömmande svärmeriets.

Umgänget med Hermione hade icke förfelat att utöva mäktigt inflytande
på Karmides. Han älskade henne nu med en kärlek, fri från alla
beräkningar. Den oväntade upptäckt, som återfört den förlorade
Filippos till hans faders hus, hade låtit Petros frukta, att Karmides,
sviken i sitt hopp att varda den uteslutande arvingen till Krysanteus'
förmögenhet, skulle begå någon handling, som kunde förråda den
ursprungliga bevekelsegrunden för hans närmande till Hermione och hans
lyckade försök att återknyta förbindelsen med henne. Petros' farhåga
bekräftade sig icke. Karmides hade delat Hermiones glädje över
broderns återfinnande och med henne beklagat hans olyckliga
själstillstånd. Härtill bidrog även hans förakt för penningen; när han
icke längre jagades av fordringsägare, utan tvärtom ånyo ägde
penningeutlånarnes fulla förtroende, så glömde han även sina skulder
och levde som förr i dagens glädje, ehuru denna numera bar en annan
dräkt och ägde ett ädlare skaplynne än förr.


Hans glädje hade likväl under dessa dagar varit långt ifrån oblandad.
Den stördes av en röst i hans inre. Han ville vara värdig sin lycka
och kunde det icke, ty emellan honom och detta mål stodo hotande
minnen och bland dessa Baruks dotters bleka, sörjande bild. Hermione
kände icke det förhållande, vari han stått till denna olyckliga unga
kvinna. Hon hade hört talas därom, men trodde icke ryktet, sedan
Karmides med heliga eder förnekat dess sanningsenlighet. Han hade
sålunda icke vågat giva henne det fullkomliga förtroende, varpå han
kände, att hon ägde anspråk. Han insåg, att han handlade svekfullt.
Och icke blott i detta avseende och emot henne ensam. Det fanns än en
omständighet, vars vikt han för sig själv ville förringa, men som icke
dess mindre i vissa ögonblick av eftertanke förfärade honom. Han var i
hemlighet döpt. Han var således fäst vid den kristna kyrkan med ett
band, som visserligen icke på ringaste sätt vidkom hans inre människa,
men som var erkänt av lagen och föreställningssättet, och med vilket
hans egen vidskepelse förknippade en magisk betydelse.

Det skulle i längden icke kunna döljas, att Karmides emottagit dopet.
Hemligheten var i Petros' våld, och att han en gång skulle nyttja den
för att giva Krysanteus en hård stöt, var otvivelaktigt. I den stunden
skulle Karmides inför Hermione och hennes fader stå som bedragare och
tillika som ett lumpet verktyg i Petros' händer.

Karmides' framtidshimmel var således icke utan moln. En känsla av
ovärdighet och i vissa stunder allvarliga samvetsförebråelser tyngde
honom.

En sådan var den stund, då han landsteg vid Piræiska hamnens
lejontrappa för att över torget begiva sig till sitt hus.

Den hemska syn, som havet plötsligt uppenbarat honom, stod för hans
ögon med fördubblad klarhet, sedan han lämnat Hermione och hennes
glättiga väninnor, och kvällens skymning bredde sin slöja över allt,
som kunde giva hans ögon och tankar en förströelse.

Sysselsatt med denna obehagliga bild kom hans blick att falla på
likhuset, utanför vilket en hartsfackla spred sitt sken och genom vars
öppna dörr man såg de nyfikne, som betraktade de döde.

Karmides kände en rysning genomila sina lemmar. Var det bleka ansikte,
som uppsteg ur havet och som ännu stirrade mot honom, ett foster av
hans inbillning eller var det kanske en verklighet? Likhusets svarta
bänkar skulle måhända kunna svara på frågan.

Karmides stannade och riktade därefter sina steg till det sorgliga
stället. Det var nyfikenhet, som drev honom; det var en hemsk aning,
som han ville nedtysta, det var hans samvete, som med tvingande makt
förde honom dit.

Han inträdde, men stannade vid tröskeln, ty det första, som mötte hans
ögon, det var liken av Rakel och hennes barn.

Var det ånyo en synvilla? Var det fantasien, som föregycklade honom
denna skepnad med Rakels anletsdrag och mörka lockar--med armarne
krampaktigt knutna kring en späd varelse, vars blåbleka anlete låg
tryckt till hennes bröst?

- Det är Rakel, Baruks dotter, hörde han yttras bland de närmaste
åskådarne. Orden ljödo i hans öra som en anklagelse för mord, och hans
dystra ansikte, hans hemska blick förklarade honom skyldig.

I detta ögonblick anlände Myro med rabbi Jonas och dem, som ledsagat
henne, när hon gick att uppsöka Baruk. Karmides måste giva dem rum och
avlägsna sig från dörren, när de inträdde.

Rabbi Jonas nalkades liken. Hans utseende var lugnt; endast en
ryckning i läpparne antydde rörelsen i hans själ.

- Det är Baruks dotter, sade han. Var är föreståndaren, att jag må
tala med honom om den dödas och hennes barns begravning?

Föreståndaren för likhuset var tillstädes. Rabbinen vände sig till
honom och upptog ur gördeln sin penningpung. Detta skedde med en köld,
som förvånade de närvarande och ingav Myro en harm, som ögonblickligen
skulle urladdat sig, om hon ej i samma ögonblick varseblivit Karmides.

- Ah, är du här, min Karmides? utbrast hon. Är det för att fröjda dig
åt ditt verk? Vilka gudar styrde din kosa hit? Var det eumeniderna
eller andra? Karmides, se här är Rakel, din trolovade, och här är din
son, din egen son, Karmides!

Vid namnet Karmides vände sig rabbi Jonas om. Hans ögon, nyss lugna,
nu gnistrande av en tillbakahållen eld, mötte Karmides' skygga blick,
då denne smög bort, ledsagad av Myros högljudda hån och de övriges
tysta förbannelser.

Ordningen kom därefter till rabbi Jonas. Men Myros bitterhet upplöste
sig snart i tårar; hon kastade sig ned vid Rakels läger och grät.

Sedan rabbinen, vars lugn tycktes orubbligt, överenskommit med
likhusets föreståndare om begravningskostnaden och gäldat den, stack
han pungen i gördeln och beredde sig att gå. Men vid åsynen av Myros
tårar lade han sin hand på hennes skuldra och bad henne följa sig. Han
ledsagade denna bön med en blick, som gjorde den oemotståndlig. Myro,
som inbillat sig, att han hade ett hjärta av sten, att han var en
förhärdad ockrare och ingenting annat, förvånades över uttrycket i
hans ögon.

- Du sörjer henne, viskade rabbinen. Du måste således i livstiden
hava känt henne. Jag vill, att du skall tala med mig om hennes sista
dagar. Men låt oss gå ut, där vi äro ostörda. Jag var Rakels
trolovade. Behöver jag säga dig mer?

Myro följde honom. Hon hade i rabbi Jonas igenkänt den lille
svartmuskige karl, som ofta låtit sig se utanför det hus, där hon
bodde.

Hon gissade nu, att det var medlidande eller någon annan
bevekelsegrund, som så ofta hade fört rabbinen dit. Hon påminde sig
även, att Rakel talat om en lärd och aktningsvärd man, som Baruk ämnat
till sin dotters make, och Myros hjärta vart nu välvilligare stämt
emot den rike mäklarens frände, så att hon ångrade, att hon öst så
mycken bitterhet över hans huvud.

De satte sig ned på fotstället till en av hamntorgets bildstoder, och
Myro förtalde för rabbinen Rakels senaste öden.

Rabbinen lyssnade stillatigande; men hans tystnad var icke köldens,
det förnam Myro av en sympatisk ingivelse.

När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något
svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten
--att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa
dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där
det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att
bryta mot sitt folks heliga lag.

Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans
önskan.

Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och
avlägsnade sig.

Myro återvände till sin ensamma boning.

Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin
lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son
gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
Hetären i sin slitna klädning följde dem. Hetärens tårar voro det enda
offer, som ägnades de båda dödas skuggor.

Myro var hela dagen sorgsen. Hon hade emellertid icke glömt sitt löfte
att möta Teodoros, den kristne prästen. Mot aftonen gick hon till det
hus, där hon skulle finna honom.

Myro fann i detta hus samlade några män och kvinnor, alla kristianer,
men av olika stånd och villkor. Hon emottogs med vänlighet av alla.
Teodoros hade förberett dem på hennes ankomst. De voro samlade för att
höra ordet förkunnat av Teodoros. Myro, full av blygsel och
förlägenhet i dessa aktningsvärda och allvarliga människors sällskap,
satte sig vid dörren på en ensam plats, fjärran från de andra
åhörarne, när Teodoros uppsteg och började tala. Han talade om synden
och frälsningen. Synden hade hitintills för Myro varit ett nästan
okänt begrepp; men när Teodoros utredde det, så var det, som om hennes
medvetande genom sig själv hade klarnat och avhöljt dragen av en
sanning, som länge, fastän slöjad, stått för hennes själs öga.

Efter synden talade Teodoros om frälsningen. Han påpekade icke dess
plats i någon dogmatisk lärobyggnad; han endast uppläste och
utvecklade den enkla berättelsen om synderskan, som, då Jesus satt
till bords i fariséen Simons hus, inträngde där, kastade sig till
nasarenens fötter, vätte dem med sina tårar och torkade dem med sina
lockar.--Denna kvinna, sade Teodoros, kände säkerligen, åtminstone i
vissa stunder, sorg över sig själv. Måhända hade hon ett lättsinnigt
lynne, som tillät henne att förjaga självförebråelsen, men hon måste
dock ofta funnit sina usla fröjder förbytta i kval, känt det
förfärligaste av allt, som människan kan utstå, nämligen förtvivlan
under nöjets larv.

Myro tänkte på sig själv vid dessa ord.

Teodoros skildrade, huru fariséen, full av avsky, ville stöta
synderskan bort, men huru Jesus, Guds son, upphöjde hennes ånger över
den stoltes rättfärdighet och gav henne förlåtelse och tillförsäkrade
henne frälsning genom kärleken och tron.

Myro smälte i tårar. Detta enda drag ur galiléens levnad var mäktigt
att vinna hennes själ åt honom. Hon igenkände sig själv i synderskan
och skulle, som hon, velat kasta sig till den gudomlige mästarens
fötter, om han i synlig måtto stått för hennes ögon.

Detta var ej det enda tillfälle, då Myro i samma krets av vänliga och
glada människor fick höra evangelium förkunnat av Teodoros.

Någon tid därefter hade den förra hetären, Afrodite Pandemos'
prästinna, blivit en trosvarm medlem av Kristus' församling och en
ärbar tjänarinna i det hus, där hon gjorde sin första outplånliga
bekantskap med det glada budskapet.

Vid samma tid avled den rike mäklaren Baruk, såsom man sade, av sorg
över sin dotter.

Huru förvånades man icke i Aten, när man fick veta, att Baruk hade
testamenterat en ansenlig summa penningar åt hetären! Huvuddelen av
sin förmögenhet hade han skänkt till tempelbyggnaden i Jerusalem, det
övriga till sina fattiga trosfränder i Aten.

Det var rabbi Jonas, som meddelade Myro underrättelsen om
arvsförordnandet. Hon emottog penningsumman, men överlämnade den till
Teodoros för att användas till barmhärtighetsverk, sedan hon först
sörjt för att en enkel vård upprestes på Rakels och hennes sons grav.
Vården var en urna utan inskrift, ty det var ingen utom Myro, som
ville känna dem, vilka slumrade därunder.



TOLFTE KAPITLET.

Bröllopet.


Tillrustningarna till Karmides' bröllop med Hermione voro redan
började. Ännu två dagar, och man hade hunnit den, på vilken föreningen
mellan de båda älskande skulle fullkomnas.

Under den senast förflutna tiden hade Hermione likväl icke känt sig
lycklig. Karmides hade undergått en plötslig förvandling. Han var
dyster och fåordig. Han visade sig tankspridd och kall i hennes
sällskap. Huru förklara detta? Hon bad om hans förtroende. Men han
nekade henne det. Han försäkrade, att det var sällheten, som gjorde
honom tankspridd. Och medan han försäkrade detta, vittnade dock hans
väsen, att han ljög, och i hans blick låg en skygg fruktan, som om
furierna skakat sitt ormgissel över hans huvud.

Hermione såg sin fader kämpa med djupa bekymmer. Detta nedtryckte
henne icke mindre. Själv hade hon under de senare dagarne måst röna
flera bevis på den förbittring, som hos atenska folket, hedningarne
såväl som de kristne, rådde mot Krysanteus. Till och med det lilla
antal, som hitintills troget understött honom, hade nu med få
undantag, under inflytelsen av den allmänna meningen, dragit sig
tillbaka. Gymnasierna stodo tomma, och ungdomen, trotsande den hårde
censorn, samlade sig som förr kring Epikuros' vansläktade lärjungar.
Barmhärtighetsstiftelserna voro inrättningar, av vilka endast de vid
dem anställda tjänstemännen drogo fördel. Folket knotade över de
summor, som offrades på dylikt; de sjuke och fattige fruktade dem,
emedan onda, måhända till en del sanna rykten voro om dem i omlopp.
Bland stadens förnämligare släkter fanns knappt någon, som ej ansåg
sig hava skäl att klaga över Krysanteus, emedan enskilda deras
medlemmar träffats av den oblidkeliga stränghet, varmed han skötte
sitt censorskall. Han hade avsatt osedliga offerpräster och anklagat
och sakfällt oredliga ämbetsmän i massa. Till de lediga platserna
funnos få eller inga sökande, ty de missnöjde hotade varje sådan med
förföljelse. Att de avsatta prästerna kastade sig i kristna kyrkans
armar var en vanlig företeelse. Denna gjorde oupphörligt proselyter ej
blott ibland de ringare klasserna, utan även inom de bildade.
Krysanteus' verksamhet medförde helt andra frukter än dem han
åsyftade. Han var icke blind för detta. Han började i själva verket
förtvivla om möjligheten att vinna seger åt den sak, vars stridsman
han var.

Till dessa bekymmer sällade sig den sorg och grämelse, som Klemens
ingav honom. Den offentliga rannsakningen med Petros hade nu börjat,
och var gång han fördes inför domstolen, ledsagades han av folkskaror,
som uttryckte sitt deltagande för honom. Klemens hade inkallats för
att lämna upplysningar om sin fosterfader. I stället för att väcka
någon anklagelse mot denne, hade han under de kristianska åhörarnes
jubel kastat sigi biskopens armar och högtidligt tackat denne för det
inflytande han tillvällat sig på hans öden. Och då Klemens hörde, att
rättegången utan tvivel skulle sluta med en dödsdom över Petros,
uppfylldes han av avsky mot sin fader och uppenbarade dessa känslor
utan hejd i folkets åsyn. Han fortfor ännu att leva i grottan vid
pelarfältet, och hans rykte för helighet steg med varje dag. De
homoiusianska kvinnorna älskade att kalla honom »den helige Klemens».
Uttrycket smekte den unge asketens öra. Han hade segrat i striden med
sin sinnliga natur, och segerns frukt var ett själstillstånd, vari han
oftare sällskapade med änglarne och den heliga jungfrun än med
världens verkligheter.

Krysanteus hade gjort en utflykt till Eleusis för att se det nya
tempel, som uppfördes där. Det var natt, då han, stadd på hemvägen,
nalkades Aten. En av dessa bråda, häftiga och snabbt övergående
stormar, som äro egna för de södra landen, hade utbrutit över den
resandes huvud. Regnet föll i strida strömmar och blixtarnes vita sken
lyste nejden.

Men icke långt från dubbelporten upphörde regnet, och formannen, som
hitintills vandrat vid sidan av sina uppskrämda, för ljungeldarne
skyggande hästar, kunde åter intaga sitt rum på vagnen framför sin
herre.

De voro nu i grannskapet av pelarfältet. Medan Krysanteus tänkte på
sin son, som tillbragte natten i den öppna grottan, pekade formannen
mot ett svagt ljussken, som syntes från fältet, och frågade, varifrån
detta kunde komma.

Krysanteus lämnade vagnen och tillsade formannen att köra vidare. Han
ville besöka Klemens. Lampskenet kom från dennes grotta.

Den unge anakoreten hade förmodligen vakat under stormen, mot vilken
hans usla boning endast kunde hava lämnat otillräckligt skydd.

Krysanteus ville se, huru Klemens befann sig. Kanske också, att han
nu, i natten och ensamheten, sedan elementens raseri börjat lägga sig,
var mer hågad att uthärda åsynen av sin fader och lyssna till hans
välvilliga ord.

I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta
begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet
synliga ljusskenet.

Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta.

Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten,
upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke
ensam. Gent emot honom, med ryggen vänd mot grottans öppning, satt
hopkrupen på marken en hisklig skepnad, i vilken Krysanteus till sin
förvåning upptäckte Simon pelarhelgonet.

Simon hade under det häftigaste åskvädret lämnat pelaren och begivit
sig till sin granne. De hade redan länge samtalat, och samtalet
fortfor ännu, när Krysanteus stannade utanför grottan. Simon talade
med hög och vredgad röst.

- Än en gång: drag hädan, sade han, vänd till Klemens. Jag känner
dig, yngling. Du är son av den gamle ormen och själv en orm, som jag
fostrat vid min barm. Du har hitkommit för att bestjäla mig, men akta
dig, Filippos, jag har skarp syn och skarp hörsel. Tjuven skall komma
på skam.

- Fader, sade Klemens med synbar ängslan, jag förstår icke dina ord.
Varför vredgas du på mig? Är det därför att mitt hjärta är ont? Jag
beder dagligen om ett nytt, och himmelen synes vilja höra mig, ty
änglarne och Guds moder hugna mig med sin åsyn och rena mig med sitt
umgänge. Har icke även du, Simon, kämpat med synden, innan du vann den
helighet, som nu omstrålar dig? Hav undseende för min ungdom, fader,
och låt mig vara i ditt grannskap för att uppbyggas och styrkas av
ditt föredöme.

- Himmelen har själv talat, inföll helgonet. Det var mina böner, som
öppnade hans mun. Åskan röt i ditt öra, att du skall draga härifrån,
och blixten hotade att splittra dig, om du ännu vanhelgar detta
ställe. Vad har du här att sköta?

- Jag har sagt det, vördnadsvärde Simon. Vredgas nu icke längre.

- Ah, jag känner nog ditt uppsåt. Du är hitsänd av din förbannade
fader för att nödga mig dö av hunger och törst. O, jag är rysligt
hungrig, klagade Simon med jämrande röst; de fromma och givmilda hava
glömt den gamle för att begapa den unge. Ingen stillar nu min hunger,
ingen läskar nu min tunga. Alla gå till dig. Ah, ve över dig,
Filippos!

- Din anklagelse är orättvis, fader Simon. Jag nöjer mig med ett
bröd, och vattnet, som jag dricker, hämtar jag själv ur källan.

- Man kallar dig den helige, fortfor Simon med väsande röst. Har du
hört, att man kallar dig den helige?

- Ja, svarade Klemens, och jag vill med Guds hjälp varda värdig att
bära detta namn.

- Men jag säger dig: gå härifrån! Nu genast skall du gå för att
aldrig återkomma. Denna natt är farlig, Filippos. Himmelen har ännu
icke uttömt sina blixtar. Akta dig för min förbannelse--och för mina
klor. Med dessa händer har jag strypt Paulos. De veta, huru de skola
klämma en strupe. Akta din egen!

- 0, min Gud, vad säger du? Du talar oförnuft, Simon. Vem säger du,
att du har strypt?

- Lamaragschugojim ... det var Paulos' sista ord. Jag glömmer dem
aldrig. Han satt i tornkammaren och läste, som han plägade, i Davids
psalmer, när jag smög mig in och strypte honom. Det var en Gudi
behaglig gärning, som står inskriven vid mitt namn i livsens bok.
Lamaragschugojim. Kände du Paulos? Nej, nej, du kunde icke känna
honom. Du var då ett barn. Den kätterske patriarken hade hungrat i sex
dagar, när budet kom, att han skulle dö. Makedonios ville det, och
kejsaren ville det även. Makedonios tillförsäkrade mig himmelens
salighet och lovade uppfostra min Petros till en stor man, om jag
gjorde det.

Jag är nu helgon, och min son är biskop. Jag hatade icke Paulos, men
jag hatar dig, Filippos, emedan du är en otacksam, avundsjuk,
förrädisk son. Jag säger dig än en gång: gå härifrån eller akta dig
för mina klor! Känn själv, huru de kunna klämma!

Simon hoppade fram till Klemens, utsträckte sina långa, magra armar,
och hans köttlösa, mörkbruna fingrar grepo kring Klemens' hals.

Ynglingen gjorde en våldsam ansträngning för att slita sig lös. Men
förgäves. Simons armar och fingrar voro som av järn. Han släppte icke
sitt tag. Hans ögon, lysande av vansinnets eld, tycktes kasta gnistor.

- Pojke, väste han, svär att gå härifrån ... för alltid ... eller jag
stryper dig!

Fattad av dödsfasa skulle Klemens svurit den ed, som helgonet
avfordrade honom; men han kunde det icke. Han kände sig nära att
kvävas. Förskräckelsen gav honom en ögonblicklig styrka, så att han
förmådde resa sig upp från mossbädden, där han suttit under detta
uppträde. Han grep med ena handen om den ryslige gubbens långa, toviga
skägg; den andra sökte instinktmässigt fiendens ögon för att blända
honom.

Simon uppgav ett skri, liknande ett sårat vilddjurs rytande. Hans
händer släppte sitt tag. Klemens hade intryckt hans ena öga. I nästa
ögonblick föllo båda under brottningen till marken.

Men Klemens' kraft var nu uttömd. Simon kastade sig över honom och
grep ånyo med de långa nagelväpnade fingrarne kring hans hals för att
strypa honom. Klemens förlorade medvetandet.

Hela detta uppträde hade endast upptagit några sekunder. I nästa
ögonblick hade Krysanteus ilat till sin sons hjälp. Med möda lyckades
han befria Klemens ur pelarmannens händer. Simon uppgav ett ursinnigt
rop, när han igenkände sin nye motståndare. Han reste sig på sina
genom den oupphörliga knäböjningen vanformade ben. Blodet rann ur hans
intryckta öga; det andra tycktes spruta lågor.

Det började nu mellan Krysanteus och pelarmannen en långvarig
brottning, varunder denne senare utvecklade hela styrkan hos en
vansinnig, som är i raseri. Lampan nedstöttes, och de kämpande omgåvos
av mörker på sin trånga valplats. Krysanteus lyckades förflytta
striden från grottan till fältet där utanför, och här segrade hans
från ungdomen genom gymnastiska övningar utvecklade styrka. Men segern
var icke avgjord, så länge Simon ännu kunde röra sina lemmar. Hans
ögonmärke under striden var motståndarens strupe, och han hade lyckats
att få tag omkring denna, när Krysanteus äntligen trängde sin ryslige
fiende mot stadsmuren och med en våldsam stöt krossade hans huvud.

Simon föll, ett blodigt lik, till hans fötter.

Klemens hade under striden återvunnit sitt medvetande. När Krysanteus
med svettdrypande panna vände sig bort från den slagne, såg han
ynglingens vita kiton fladdra för vinden utanför öppningen till
grottan.

Förvirrad och skälvande av förskräckelse hade Klemens åskadat den i
hans grannskap utkämpade striden mellan två i mörkret oredigt
skymtande skepnader, som för hans inbillning antogo jättestorlek och
vidunderliga former.

Det vilda skratt och det lamaragschugojim, som det mordiska helgonet
utstötte, när det lyckats få tag om sin motståndares strupe,
övertygade Klemens, att den ene av kämparne var Simon, och påminde
honom, tillika med den smärta, han kände i sin hals, om det ohyggliga
uppträdet i grottan och om den dödsfara, vari han nyss svävat. Fasan
kom hans blod att stelna. Mörkret hindrade honom att igenkänna sin
räddare, och när striden var ändad, och den ene av skepnaderna närmade
sig honom, visste han icke, om det var Simon eller den andre. Hans
medvetande hade klarnat, men blott ett ögonblick, för att omtöcknas av
ett varaktigare mörker. Han uppgav ett rop av fasa och vacklade
tillbaka, när Krysanteus fattade hans hand.

- Filippos, hördes Krysanteus' röst, det är jag, din fader. Frukta
icke! Uslingen, som ville mörda dig, är straffad. Följ mig härifrån!

Klemens hörde befallningen, igenkände rösten och lydde. Han lät föra
sig vid Krysanteus' hand över pelarfältet och genom Kerameikos till
huset vid Tripodgatan. Men de svar han under vägen gav på sin faders
frågor vittnade om själsförvirring.

Och tyvärr var denna icke av övergående slag.

Uppträdet i grottan hade givit sista stöten åt ynglingens länge
vacklande förstånd. Klemens var svagsint.

Den följande dagens sol fann icke mer Simon på pelaren, varifrån han
så länge hälsat hennes uppgång. Den gamle Batyllos, vandrande om
morgonen över fältet, såg honom ligga med krossat huvud och blodigt
ansikte bredvid stadsmuren. Han var död.

Den päls, som i livstiden utgjort helgonets dräkt, återfanns i
grottan, varest den unge anakoreten plägade vistas. På Simons nakna
kropp sågs över ryggen ett långt och djupt ärr, vars tillkomst ingen
brydde sig med att söka förklara. Det var märket efter det glödgade
järn, varmed Petros, homoiusianernas biskop, hade förstått att
uppväcka sin fader från de döda.

Ryktet om Simon pelarhelgonets ofärd spred sig med utomordentlig hast
genom staden. Man uttömde sig i gissningar över hans dödssätt. Det som
mest förvånade alla var, att han ej fanns liggande vid foten av sin
pelare; man kunde då antagit, att han nedstörtat och fått huvudet
krossat genom fallet. Nu häntydde allt på, att han under natten lämnat
pelaren, och att han dukat under för någon fiende efter en våldsam
kamp, varav den genom regnet uppblötta marken i grannskapet av grottan
bar tydliga spår.

Det hemlighetsfulla i tilldragelsen skingrades snart. Krysanteus
skyndade att underrätta myndigheterna om händelsens förlopp.
Kristianerna fingo veta, att det var ärkehedningen, som hade mördat
deras dyrkade helgon. De omständigheter, som rättfärdigade hans
handlingssätt, ansågo de för diktade. De uppfylldes av ett raseri, som
dämpade deras fruktan för överhetens svärd. När det homoiusianska
prästerskapet avhämtade den döde och i högtidligt tåg förde det
blodiga liket genom gatorna för att bisätta det i storkyrkan, trängdes
kring båren en ursinnig massa, som gav luft åt sin vrede i vilda
hotelser mot arkonten. Aten fick samma utseende som under dagarne vid
Konstantius' död. Om eftermiddagen stormades det fängelse, i vilket
Petros förvarades; dörrarna uppbrötos, och fången fördes, mot sin egen
uttalade önskan, av folkhopen till sitt hus, som han likväl strax
därefter lämnade för att frivilligt överantvarda sig i rättvisans
händer.

Upploppet skulle antagit ett än mer hotande utseende, om ej Krysanteus
skyndat att kväva det med våld. I kraft av den myndighet, som kejsaren
lämnat i hans hand, övertog han befälet över den i Aten varande
krigsstyrkan och använde henne med skonslös stränghet. Legionärerna
angrepo med fällda lansar de bullrande hoparne och skingrade dem. Blod
utgöts på flera punkter av staden. Emot natten var lugnet återställt,
och en mängd kristianer, som tillfångatagits under upploppet,
inspärrades i fängelserna, för att följande dagen sakföras som
upproriska emot den kejserliga makten.

Det var under sådana sorgliga förhållanden dagen inbröt, på vilken
Krysanteus skulle fira sin dotters bröllop.

       *       *       *       *       *

Karmides och Hermione hade samvetsgrant iakttagit de ärvda bruk och
heliga handlingar, med vilka två älskandes lagliga förening firades av
fäderna. De hade gemensamt offrat åt de gudomligheter, som voro
äktenskapets hägnare, åt allfader Zeus, åt Hera och den jungfruliga
Artemis. Hermione hade avskurit sina lockar och nedlagt dem på
vishetsgudinnans altar. Dessa ceremonier förrättades, såsom
vederbörligt, dagen före bröllopet.

På aftonen av bröllopsdagen trängdes väldiga folkskaror på Tripodgatan
och torget nedanför Akropolis för att se brudtåget, när det från
Krysanteus' hus skulle begiva sig till brudgummens vid ingången till
Piræiska gatan. Båda husen voro sedan morgonen smyckade med löv och
blommor av brudparets unga vänner.

Slutligen visade sig tåget. Det öppnades av en med vita hästar
förspänd vagn, vari bruden åkte vid sidan av nymfagogen eller
brudriddaren, en ung, ogift vän till Karmides. Vagnen följdes av en
vitklädd, kransad skara, som i händerna bar facklor. Bland de sköna
flickor, Hermiones vänner, som tillhörde densamma, sågos Ismene och
Berenike. Ynglingarne, som parvis ledsagade flickorna, voro till
större delen förnäma främlingar och lärjungar av Akademia eller
tillhörde de sådana med Krysanteus eller Karmides närskylda familjer,
som, i trots av den allmänna oviljan mot arkonten, av bruket nödgades
deltaga i högtidligheten.

Hermione var klädd i en dräkt av byssjs och purpurtyg och enligt
hävdvunnet bruk slöjad. Slöjan dolde hennes bleka anlete, som annars
skulle röjt oro, lidande och dystra aningar.

Tåget ledsagades av musikanter, som läto den lydiska flöjten tona i
livliga, sprittande melodier.

Det hela företedde vid facklornas sken en högtidlig anblick, men
likväl ingalunda så glättig som andra uppträden av samma slag.

Ynglingarne och flickorna skämtade icke med varandra, såsom annars var
övligt. Från de talrika åskådarne hördes inga bifallsrop. De iakttogo
djup tystnad. Inga vänner till brudparet trängde sig fram för att
lyckönska det. Inga högtidsklädda gossar hade självmant infunnit sig
för att strö blommor framför vagnen eller kasta blomsterkvastar på
brudtärnorna.

Innan tågets sista led hade lämnat Krysanteus' hus, stördes det av
något, som var och en måste anse för ett dåligt förebud.

Den svagsinte Klemens visade sig i ett av fönstren. Han hade efter det
hedniska sättet kransat sig, högtiden till ära.

Han uttalade med hög röst några ord, som de närstående hedningarne
måste uppfatta som en hemsk profetia, och i vilka kristianerna
igenkände den helige siaren Johannes' ord:

- Med sådan hastighet skall du förkastad vara, och ljus och ljusstake
skall icke mer lysa dig, och brudgums och bruds röst skall icke mer
hörd vara i dig. Ve, ve över dig!

Efter dessa ord försvann det bleka ansiktet ur fönstret. Många av
bröllopsgästerna hade hört dem.

När tåget anlänt utanför brudgummens hus, emottogs det av honom och
några hans vänner.

Karmides, kransad och klädd i en lysande dräkt av purpurtyg, lyfte sin
brud ur vagnen, räckte henne handen och förde henne över sin tröskel.

Därefter tog den egentliga festen sin början.

Festen fortfor, som vanligt, till långt inpå natten. Gästernas
förstämning var i början synbar. Det olyckliga förebud, under vilket
man lämnat brudens hus, tyngde på sinnena, och det viskades mellan
gästerna om vad den svagsinte ynglingen sagt. Karmides var den ende,
som syntes glad och lycklig. Men de ädla vinerna, som tömdes under
måltiden, väckte äntligen skämtets fjärilar till liv; de utvecklade
sina vingar och började fladdrande sväva över det kransade laget.
Annæus Domitius, som föreställde brudgummens fader, anslog lyckligt
den glättigare ton, som nu vart rådande. Och när bröllopssångerna
uppstämdes och musiken manade de unga till dans och lek, var det
dystra förebudet glömt, och nöjet strålade från alla ansikten, vilka
icke, som brudens, voro dömda att gömma sig under slöjan.

Karmides satt bredvid Hermione och viskade, förtjust och lycklig, med
henne, när utanför fönstren uppstämdes en bullrande musik. Denna
avlöstes av en dubbelkör av vackra röster, ynglingars och flickors,
som sjöngo en bröllopssång till det unga parets ära.

Det var Olympiodoros, Palladios och en mängd av den glada skara, som
plägade samlas i Epikuros' trädgårdar, vilka på detta sätt togo farväl
av en vän, som gick att utbyta den frie Eros' välde mot hans
allvarsammare broder Hymens.

Sången växlade mellan ynglingarnes och flickornas körer, och båda
sjöngo gemensamt omkvädet, med vilket varje vers slutade:

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

Flickorna klagade över aftonstjärnan, den grymmaste av de oförgängliga
eldar, som efter kaos tändes på himmelens valv. Ty det är
aftonstjärnan, som rycker den blyga, darrande bruden ur hennes moders
famn och överlämnar henne åt en djärv och häftig yngling. En stad, som
intages av en skonslös fiende, är väl den mer att beklaga än hon? Så
sjöngo flickorna, men uppstämde icke förty, när de klagat ut, det
livliga omkvädet:

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

Ynglingarnes kör svarade, att ett bloss med ljuvligare sken än
aftonstjärnans varken lyser för jordens dödlige eller Olympens gudar.
Vad föräldrarne fastställt helgas av henne; vad de älskande länge
önskat räckes givmilt av henne ...

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

- Systrar, började flickorna ånyo, aftonstjärnan har ryckt en vän ur
vår krets. När vi hädanefter om våren vandra i skogen och på ängarna
för att plocka doftande blommor, skola vi sakna henne, som var den
älskligaste bland oss alla. Hon är bortförd av en rövare. Onyttig var
all vår vaksamhet. Aftonstjärnan medför natten, och natten medför de
lurande tjuvarne. Vad är en brudgum annat än en tjuv, fast namnet är
ett annat?

- Bröder, sjöng i sin ordning ynglingakören, vad det roar flickorna
att gäcka oss med en låtsad klagan! De efterlängta vad de säga sig
frukta ...

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

Flickorna fortforo:--Älskad av alla är blomman, som växer i den väl
omgärdade trädgården, där hon varken hotas av det betande lammet eller
den ristande plogen. Vindarne smeka, solen livar, regnet fostrar
henne. Gossar och flickor eftersträva henne. Men plockad vissnar hon
och eftersträvas nu av ingen. Det är med flickan som med blomman.

Ynglingarne svarade:--Vinrankan, som oförmäld lever där hon föddes,
på det vilda fältet, lyfter sig aldrig mot himmelen och fostrar aldrig
den milda druvan. Hon böjer sig tyngd till jorden. Men förmäler hon
sig med den högväxta almen, så varder hon älsklig för odlaren och för
sig själv. Det är med flickan som med rankan ... Sjungen därför med
oss:

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

Båda körerna förenade sig nu i slutversen, vars innehåll var detta:

- Leven väl och lyckliga, brud och brudgum! Lato,
ungdomsuppfostrarinnan, välsigne er med sköna barn! Kypris styrke er
trogna kärlek, och Zeus förläne er varaktigt välstånd! Soven, men
glömmen icke att vakna i morgon! Vi återkomma med morgonens stjärna
...

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!

Efter sångens slut ljödo åter de lydiska flöjtema, ledsagade av lyror
och cittror.

                                  *

Bland de talrika åhörarne till den ovan skildrade serenaden voro även
presbytern Eufemios och rabbinen Jonas.

Båda hade viktiga ärenden att uträtta. Eufemios kom ifrån Petros och
bar i sin gördel ett brev, som tidigt följande morgon skulle
överlämnas till Krysanteus.

Detta brev innehöll endast några rader. Petros lyckönskade Krysanteus
och det nygifta paret och uttalade sin välsignelse över deras
förening, vilket han förklarade sig göra i den kristna kyrkans namn,
emedan Karmides tillhörde denna på ett oupplösligt och evigt sätt
igenom döpelsens undfångna nåd.

Denna överraskande upptäckt skulle för Krysanteus inviga den kommande
dagen.

Rabbi Jonas hade ett annat ärende, som måste ännu samma natt uträttas.
Rabbinen bar i gördeln under sin kaftan en välslipad dolk, vars udd
till yttermera visso var förgiftad.

Alltsedan Baruks död hade rabbi Jonas föga visat sig bland sina
landsmän och trosvänner. Han hade icke heller uppträtt i synagogan.
Man sade, att han var mycket sjuk, att han förtärdes av något invärtes
lidande, och detta sannades av hans utseende. Han hade på den senaste
tiden magrat mycket, och han var mer hopsjunken än någonsin.

Rabbi Jonas hade alltifrån bröllopstågets ankomst tillbragt aftonen
utanför Karmides' hus.

Nu, under serenaden, hade han valt sin plats helt nära husets port.
Vid hans sida stod en man med judiska drag, en frände till rabbi
Jonas.

Denne man var juvelhandlare och hade under de föregående dagarne ofta
varit kallad till Karmides i och för valet av de smycken, varmed den
nygifte mannen på morgonen efter bröllopsnatten, enligt bruket bland
de rike, skulle begåva sin unga hustru.

Juveleraren kände således husets inre och hade för övrigt genom
Karmides' unge tjänare Alexander vetat förskaffa sig så noggrann
beskrivning på stället, som hans vän rabbi Jonas kunde behöva till
utförande av sin avsikt.

Där de båda nu stodo, fanns i portgången, helt nära dem, till vänster
en trappa, som förde till en kammare i husets andra våning. Om dörren
till denna kammare var låst, kunde hon utan svårighet öppnas med en
lieformig hake, som rabbinen bar i sin gördel och i vars bruk han
under de senare dagarne, då han varken förmådde studera eller förrätta
sin tjänst, hade haft god tid att öva sig. Från kammaren, som vanligen
var tom, förde en annan dörr till en kring husets gårdsida löpande
balkong, varifrån hela våningen med dess olika lägenheter var
tillgänglig.

Rabbinen kände mycket noga belägenheten av brudkammaren och de till
denna gränsande rummen.

Om han efter fullbordat uppsåt välbehållen lyckats lämna huset, så
voro alla åtgärder träffade till en skyndsam flykt ifrån Aten.

Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar
prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen
av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna,
lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin
plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och
räknade dem, som avlägsnade sig.

När sorlet förtonat och endast de med brudparet närmast befryndade
gästerna ännu funnos kvar, gick rabbinen med tysta steg uppför den
omtalade trappan.

Han hade väl beräknat sin tid. I denna stund fördes Hermione vid
facklors sken till ett å ena sidan om brudkammaren beläget rum, där de
sista ceremonierna skulle företagas, innan hon av sina väninnor leddes
till brudbädden.

Enligt övligt bruk hade Karmides vid samma tillfälle avlägsnat sig för
att i ett rum å andra sidan, under ett rökoffer åt Kypris, avvakta
dessa ceremoniers slut och brudtärnornas bortgång.

Karmides hade alltifrån besöket i likhuset varit förföljd av Rakels
och hennes sons bleka skepnader. Om natten visade de sig vid hans
läger; om dagen stodo de aldrig klarare för hans ögon, än när han var
i Hermiones sällskap. Han hade fått en föreställning om de kval
Orestes, jagad av eumeniderna, uthärdat; och trodde han numera på en
gudamakt, så var det den, som sänder samvetskvalen.

Under denna afton hade han likväl känt sig fri från ångesten. De
gudar, som gynna kärleken och äktenskapet, hade utestängt furierna
från bröllopssalen. Rakels skepnad hade icke uthärdat bröllopsglädjen,
utan vikit från hans sida. Hon skulle återvänt, ifall det olyckliga
omen, varunder bruden lämnade sin fars hus, hade omtalats för honom.
Men gästerna hade förtegat det. Det var opassande och farligt att tala
om ett olyckligt förebud. Man kunde tillviska varandra, att man
iakttagit det, men ingenting vidare; och det fanns väl ej någon, som
förgätit att för sig själv tillägga den gamla formeln vid sådana
tillfällen: »gudarne avvände olyckor!»

Karmides hade nu blott en önskan: att de sista gästerna skulle gå. Han
längtade att vara ensam med sin brud. Han hörde från kammaren på andra
sidan brudgemaket de unga kvinnornas glada skämt med Hermione, medan
de enligt bruket tvådde hennes fötter med vatten, hämtat ur den heliga
källan Kallirhoe. Han påminde sig, att han själv hade en from plägsed
att uppfylla, och kastade några rökelsekorn i fyrpannan på en trefot,
bedjande härunder till Kypris, kärlekens gudinna.

Kammaren, där han befann sig, hade två dörrar. Den ena, som nu stod
öppen, förde till brudgemaket, den andra till den förut omtalade
balkongen.

Karmides' uppmärksamhet togs ett ögonblick i anspråk av ett obetydligt
buller, som hördes utanför. Han trodde, att någon av gästerna eller
husets tjänare förorsakat det under gåendet över balkongen.

Orsaken var dock en annan. Det var rabbinen, som, efter att hava
kastat en blick genom dörrens täta gallerverk, riglade henne
utvändigt.

Strax därefter öppnades dörren mellan samma balkong och brudgemaket,
men så tyst, att Karmides skulle ingenting förnummit, om ej hans blick
varit riktad åt detta håll.

Brudkammaren upplystes svagt av en enda taklampa. Vid skenet av denna
såg Karmides en mörk skepnad, som med ljudlösa steg överskred golvet
och styrde kosan rakt emot den plats, där han stod.

Utom sig av överraskning igenkände han Rakels forne trolovade,
rabbinen, som han ofta sett i Baruks hus.

Rabbinen var dock mycket förändrad och liknade snarare en hemsk
andeuppenbarelse än en levande människa, under det han nalkades med
tysta steg, och lampskenet föll på hans bleka ansikte, vars ögon,
flammande ur djupet av sina gropar, voro oavlåtligt fästa på Karmides.

Innan denne var mäktig av ett ord, hade rabbinen kommit i hans
omedelbara grannskap och stängt dörren till brudrummet bakom sig.

- Vem är du som kommer? ... Och vad vill du här?

Med dessa ord bröt hastigt den bleknande Karmides tystnaden.

- Fråga, vilka vi äro som komma, och vad vi vilja här, sade rabbinen
med dämpad röst; märker du ej, att vi äro flera?

- Jag igenkänner dig. Du är Jonas, rabbinen. Men vad söker du här?
Vad föranleder dig att komma på sådant sätt och vid denna timme?

- Tala icke ensamt till mig, sade Jonas. Du borde se, att jag följes
av flera.

- Du talar som en vansinnig. Människa, vad vill du? Jag läser i dina
ögon ett ont uppsåt.

- Jag såg din brudsäng, sade Jonas; hon lyser skönt av silver och
elfenben. Men du skall aldrig vila i den. Hon är bäddad förgäves. Ack,
det gives brott, som, när de skola vedergällas, göra den allsmäktige
hämnaren till en nödställd gud. Alla hans vredes vikter äro som ett
dun mot tyngden av en enda uslings odåd. Han kan icke tillämpa sin
egen lag, som bjuder öga för öga och tand för tand. Hade du ögon så
många som himlavalvets och jag släckte dem, och tänder som djupets
Behemot och jag utbröte dem, så vore dina kval ett intet mot dem, som
du förorsakat oss--mig och henne och dem, som gåvo henne livet. Om
jag rycker dig från din bruds omfamning, kan jag likväl icke frånrycka
dig hennes hjärta. Nej, jag kommer icke för att vedergälla, ty här är
ingen vedergällning möjlig, utan endast för att svalka mina plågor i
ditt blod, sedan jag sagt dig, att du i natt skall kyssa döden och
icke Hermione.

Karmides, som nu hunnit sansa sig och, innan rabbinen uttalat sin
avsikt, gissat den, gjorde en rörelse för att kasta sig över honom och
slå honom till golvet.

Rabbinen drog sig tillbaka och blottade sin dolk.

- Udden är giftig, sade han. Blott en rispa och du skall dö under
plågor, gruvligare än de besattes. Usle förförare, som stal min själs
utvalda, eländige son av ett förbannat och orent släkte, som vågat
skända en dotter av Guds utvalda folk, sök icke dödens kalk; jag skall
ändå räcka dig honom. Kunde jag endast göra det droppe för droppe och
stå bredvid och åse dina kval!

Karmides uppfattade fullkomligt faran av sitt läge. Medan hans fiende
talade, hade han närmat sig den dörr, som ledde till balkongen. Han
sökte hastigt öppna henne för att rädda sig med flykten. Men rigeln
gjorde motstånd. Flykten åt detta håll var honom avskuren. Den andra
dörren betäcktes av rabbinen, som nu med lyft dolk närmade sig. I
styrka och vighet ojämförligt överlägsen sin motståndare, skulle
Karmides, som ingalunda saknade mod, hava försökt att vrida dolken ur
hans hand; men hotelsen, att denna var förgiftad, hade gripit hans
inbillningskraft och höll honom på avstånd.

I detta ögonblick hördes från brudgemaket tärnornas glada röster, när
de, efter fulländade ceremonier, högtidligt förde sin vän till den
blomsterprydda, av byssosskyar omsvävade brudsängen.

Rabbinens mun drog sig till ett underligt leende, som tycktes uppmana
Karmides att lyssna.

Denne såg sig om efter en sista räddning. Att ropa på hjälp skulle
tjäna till intet, ty här var nästa ögonblick avgörande. Hastigt
fattade han om den massiva, av brons och silver gjutna trefoten för
att nyttja den som sköld emot det första angreppet och som ett
anfallsvapen, innan det andra hunnit göras.

Men trefotens väldiga tyngd, som utgjorde mer än en mansbörda, tillät
icke, i trots av en krampartad kraftansträngning, den skyndsamhet, som
här var av nöden. I nästa sekund hade Jonas genom den tunna kitonen
stött dolken ända till skaftet i Karmides' bröst.

Den giftiga udden hade funnit och genomborrat hans hjärta.

Han föll, utan att uppgiva ett rop, livlös till golvet, som övergöts
med hans blod.

Man hade i brudkammaren hört det dova bullret vid hans fall. I nästa
ögonblick slogs dörren upp, och kvinnorna, förstummade av häpnad, sågo
en svartskäggig, kaftanklädd gestalt, med ett hemskt, blodstänkt
anlete, skrida dem förbi och skyndsamt försvinna genom den motsatta
dörren, som ledde till balkongen.

Hermione var den första, som återvann sin fattning. Hon skyndade till
kammaren, som den okände lämnat, och där hennes brudgum skulle avvakta
henne.

Men vid den syn, som mötte henne här, vacklade hon tillbaka och sjönk
sanslös i sina framilande väninnors armar.

Kvinnornas rop kallade Krysanteus och de få kvarvarande gästerna till
stället.

Medan de samlade sig kring det blodiga liket, hade en annan
serenadgivande flock av Karmides' vänner stannat utanför
bröllopshuset.

Man hörde ånyo musik och sång och det hävdvunna omkvädet, som förekom
i bröllopsvisor:

Hymen, giv lycka och fröjd! Hymenäos, eja, Hymenäos!



TRETTONDE KAPITLET.

Dagen därefter.


Morgonen, som följde den olyckliga bröllopsdagen, var bestämd att
sanna ett rykte, som länge kringflugit från mun till mun.

Det hade nämligen viskats, att kejsaren var död. Han skulle hava
stupat i en drabbning mot perserna. Ingen hade ännu vågat högt
förkunna ryktet. Det hade varit högmålsbrott. Men det var likväl
knappast någon, till vars öra det icke nått.

Kristianerna trodde det, emedan de länge väntat ett sådant slut på
Julianus' levnad. Hedningarne trodde det icke, emedan de hade alltför
mycket att frukta av dess sanningsenlighet.

Ryktet var dessutom utpyntat med vidunderliga tillägg. Kristianerna
ville veta, att i de flyende persernas leder hade visat sig en ryttare
i ljusstrålande rustning, och att den hedniske kejsaren, medan han
förföljde fienden, träffades av ett eldglänsande spjut, som slungades
av denne okände kämpes hand.

Ryktet tillade, att de romerska legionerna efter Julianus' död hade
till kejsare över världen utropat en simpel livdrabant, som var ivrig
kristen och tillgiven den rättrogna homoiusianska bekännelsen.

Den förskräckliga, i dunkel inhöljda tilldragelse, varmed Karmides'
och Hermiones bröllop ändat, hade knappt hunnit omtalas i staden och
varda föremål för samspråk på torg och gator, förrän talet därom
tystades genom ankomsten av en viktigare underrättelse. En kurir hade
från Korintos anlänt till prokonsuln över Akaja med brev från
krigsskådeplatsen. Samtidigt med denne hade en prästerlig brevbärare
från patriarken Makedonios ankommit till den fängslade homoiusianske
biskopen i Aten.

Vid pass en timme därefter sågs Annæus Domitius till häst framför
fronten av den på torget uppställda atenska besättningen, som i
närvaro av en ofantlig folkmassa hyllade den nye kejsaren, Jovianus.

Kristianernas jubel överröstade soldaternas hyllningsrop. Den nye
kejsaren var kristen och homoiusian. Därom var icke längre något
tvivel.

De kristianska hoparne ilade från torget till Petros' fängelse för att
befria honom. Men när de anlände dit, var fängelset redan tomt.
Stadens myndigheter hade kommit massan i förväg och skyndat att
återgiva den nu plötsligen åter mäktige och inflytelserike mannen hans
frihet.

Samma myndigheter hade även utan dröjsmål låtit öppna fängelsedörrarna
för de kristianer, som häktats som deltagare i det upplopp Simon
pelarhelgonets död förorsakat.

Hänförelsen bland kristianerna minskades föga av den underrättelse,
som anlände samtidigt med den om Julianus' död och det nya
kejsarvalet, att nämligen i trots av alla Julianus' segrar Jovianus
hade slutit en neslig fred med Persien, återlämnat icke allenast alla
vapentagna landsträckor, utan även de fem provinser, som redan länge
varit införlivade med romerska väldet, samt till barbarerna avträtt
österns fasta bålverk, den viktiga staden Nisibis, vars innevånare
förgäves under knäfall och böner anropat honom om tillåtelse att få
försvara sina murar. Emedan kejsaren var kristian, så rosades denna
fred för att vara lika nödvändig som vis.

Samma morgon, på vilken dessa märkliga underrättelser inträffade i
Pallas Atenas uråldriga stad, utlystes en folkförsamling, som hölls
under stort tillopp såväl av kristianer som av den gamla lärans
bekännare. Dessa senare dolde sin smärta över Julianus' död; för många
mildrades dess bitterhet genom vissheten, att Krysanteus' inflytande
från detta ögonblick var brutet, och att man nu finge tillfälle att
hämnas den skymf hans oblidkeliga stränghet tillfogat så många av
stadens ansedda familjer. Sedan man beslutit om de festligheter, med
vilka Aten skulle fira Jovianus' tronbestigning, uppsteg en av
Krysanteus' motståndare med anmärkningar mot det val, varigenom han
stannat i sitt ämbete som förste arkont. Folkförsamlingen förklarade
valet olagligt och Krysanteus avsatt från ämbetet.

Underrättelsen om detta beslut framfördes till Krysanteus, medan han
delade sina omsorger mellan sin av ödets tunga hand träffade dotter,
sin svagsinte son och förberedelserna till svärsonens begravning. Han
emottog nyheten utan sinnesrörelse; men när budbäraren bortgått, föll
en tår på hans kind, som kanhända dock mindre var utpressad av
atenarnes otacksamhet än av det brev, han höll i sin hand, från
Ammianus Marcellinus, vari denne bekräftade Julianus' död och
redogjorde för hans sista stunder.

Den unge hjältens död var värdig hans levnad. Under en blodig
drabbning, i vilken persernas ofantliga ryttareskaror och
elefantlinjer länge motstodo det romerska fotfolkets angrepp, hade
Julianus, som kämpade i det häftigaste stridsvimlet, sårats av ett
kastspjut, som inträngde i revbenen och stannade i det inre av levern.
Sedan han förgäves sökt rycka det dödande vapnet ur såret, hade han
vanmäktig fallit från hästen och av sin livvakt burits ur striden.

I sitt brev till Krysanteus skildrade nu Ammianus Marcellinus som
ögonvittne Julianus' sista timmar med samma rörande och högtidligt
stämmande färger som han målat dem i sin historia.

När Julianus var buren till sitt tält och vaknat ur den vanmakt, vari
blodförlusten sänkt honom, befallde han fram sin häst och sina vapen.
Det var läkarens sorgliga plikt att underrätta honom, att hans sår var
dödligt och att många timmar icke återstode honom att leva. Han
emottog detta budskap med lugn. Det, som nu följde, påminde om
Sokrates' sista stunder. »Vänner och vapenbröder», sade han till
filosoferna och fältherrarne, som omgåvo hans bädd, »naturen
återkräver av mig sitt lån, och jag återgiver det med en villig
gäldenärs hela glädje. Filosofien har lärt mig, att själen ej är sant
lycklig, förrän denna ädlaste del av vår varelse är frigjord från de
band, som inskränka hennes krafter. Gudstron har lärt mig, att en
tidig död ofta varit fromhetens lön; jag emottager som en ynnest av
gudarne den skickelse, som tryggar mig mot faran att vanhedra en
levnad, som hitintills sökt vara dygden och mandomen trogen. Jag
hembär nu min tacksägelse till det högsta väsendet, som icke
tillstatt, att jag skulle omkomma genom en tyranns grymhet eller en
sammansvärjnings dolkar eller en tynande hälsas vedervärdigheter; men
unnat mig att mitt under vandringen på en hedrande bana på ett lysande
och ärofullt sätt förflyttas från jorden.»

Sedan Julianus med lugn röst talat så, fördelade han kvarlevorna av
sin förmögenhet bland sina vänner. Bland dessa saknade han en vid sin
bädd: fältherren Anatolios. Då han frågade, varför denne icke infunnit
sig för att emottaga hans farväl, upplystes han, att Anatolios stupat
i drabbningen. Vid detta meddelande framträngde tårar den döendes
ögon; men han sansade sig snart och förebrådde milt de närvarande, att
de överlämnade sig åt en ohejdad sorg över bortgången av en furste,
som snart skulle förenas med himmelen.

Därefter vände sig Julianus till de närvarande filosoferna Priskus och
Maximos, med vilka han underhöll ett samtal om själens odödlighet till
inemot midnatten, då han uppgav sin ande.

Sådan var ett ögonvittnes skildring av Julianus' död.

Biskop Petros däremot, som några timmar efter sin frigivelse hade
uppträtt på storkyrkans predikstol för att med den samlade kristianska
menigheten tacka Gud för att han borttagit kristendomens fiende från
jorden--Petros hade redan nu en annan berättelse färdig om samma
tilldragelse. Till en början förtalte han de troende, att Julianus'
död hade blivit honom, Petros, uppenbarad natten innan den timade, och
detta av samma ängel, vars eldlågande spjut hade kastat avfällingen
till jorden. Då hade Julianus fört handen till sitt sår och kastat av
sitt blod mot himmelen, sägande med dyster harm: Galilé, du har
övervunnit mig! Vidare försäkrade Petros, att avfällingen dött under
de förfärligaste samvetskval, förbannande den stund, då han övergav
den rena homoiusianska bekännelsen, och likväl oförmögen att med sin
otrogna själ anamma frälsningen genom Kristus' förtjänst. Hans död,
inskärpte Petros, var ett nytt och övertygande bevis på den ojäviga
sanning, att ingen kan dö lycklig utan i kristna kyrkans armar. Till
sist uppbyggde biskopen sin församling med den försäkran, att
vakterna, som stått utanför kejsarens tält, hade med egna ögon sett,
huru djävulen bortflugit med hans själ i sina rysliga klor.

Biskop Petros hade ytterligare ett förvånande underverk att omtala,
varom sägnen medförts av de från Asien anlända kejserliga agenterna.
En jordbävning, följd av en virvelvind och mäktiga eldslågor, hade
kullstörtat de uppförda grundvalarne till det nya templet i Jerusalem,
och eldkulor, som tid efter annan stego ur jorden, hade bortdrivit
judarne, när de hårdnackat förnyade sina byggnadsförsök.

Detta försäkrade Petros, och efter honom hava Krysostomos, Ambrosius
och andra kristna skriftställare försäkrat detsamma.

Menigheten var ingalunda sinnad att tvivla på Petros' ord. Det var
endast Atens judar, som vågade göra svaga inkast mot deras
sanningsenlighet på grund av andra färdemäns vittnesbörd, som icke
visste av någon jordbävning, utan endast det, att vid underrättelsen
om Julianus' död hade den kristna befolkningen rest sig och hindrat
judarne fortsätta arbetet.

Förberedelserna till Karmides' begravning stördes samma afton genom
Petros, som lät underrätta Krysanteus, att hans svärson som medlem av
den kristna kyrkan måste jordas enligt kristianernas bruk. Petros hade
dessförinnan inför prokonsuln av Akaja med vittnesbörd av tvenne
präster och utdrag av förteckningen på de döpte styrkt riktigheten av
sin uppgift. Han och hans underordnade prästerskap tågade till den
dödes hus, tilltvungo sig liket och förde det, ledsagat av en talrik
folkmassa, vid facklors sken till kristianernas kyrkogård, där det
jordfästes under uttalande av det kristliga uppståndelselöftet och
övriga ceremonier.

Den oväntade upptäckt, att Karmides i hemlighet varit döpt och
kristen, väckte i Aten en utomordentlig överraskning, och onda tungor
skyndade att ställa denna omständighet i sammanhang med hans mystiska
död på själva bröllopsdagen. Så föga sannolikt det var, så viskades
dock och troddes allmänt bland kristianerna, att Krysanteus var
upphovsmannen till mordet på sin svärson--att sedan det på själva
bröllopsdagen var upptäckt för honom, att Karmides var kristen, han,
för att upplösa förbindelsen och straffa sveket, hade lejt en
lönmördare, insläppt honom i sitt hus och anvisat honom det rätta
ögonblicket, då mordet kunde förövas.

Redan på aftonen av den dag, då underrättelsen om Julianus' död hade
hunnit till Aten, voro folkmassor i rörelse, som strömmade till det
prokonsulariska palatset och med höga rop fordrade, att Krysanteus
skulle häktas som Karmides' och Simon pelarhelgonets baneman.

Den svagsinte Klemens, som under dagen lämnat sitt hem, sågs, jämte en
hop präster, i spetsen för massan, som ropade på hans fars död. Han
deltog med vild iver i deras skri.

Medan den kristianska befolkningen på detta sätt gav sin vilja
tillkänna, hade biskop Petros redan infunnit sig hos prokonsuln av
Akaja och anhållit, att Krysanteus skulle fängslas såsom den där själv
bekänt sig hava dödat det fromma pelarhelgonet.

Annæus Domitius fann denna anhållan i sin ordning och kunde icke vägra
sitt samtycke.

Emellertid beslöt prokonsuln att till följande dagen uppskjuta
häktningen för att hinna varna Krysanteus och giva honom tid att fly.
I denna varning förenade sig några av arkontens överblivna vänner, som
insågo i vilken fara han svävade. Men redan före dem hade Teodoros,
vars egen trygghet var hotad av det homoiusianska prästerskapet,
infunnit sig i sorgehuset vid Tripodgatan och övertalat Krysanteus att
tänka på sin säkerhet. Teodoros ämnade samma natt begiva sig till sina
vänner, de donatistiska och novatianska kristne, som genom Krysanteus'
omsorg fått bostäder i Sunions bergiga trakter. Teodoros uppmanade
Krysanteus att med Hermione följa honom dit. Där vore de i grannskapet
av Aten och kunde återvända, när helst ett gynnsamt tillfälle yppade
sig, eller fly över havet till andra världstrakter, om Sunions berg
icke längre förmådde värna dem.

Flykten beslöts, och Teodoros biträdde verksamt med förberedelserna.
Ännu samma natt lämnade Krysanteus och Hermione, ledsagade av Teodoros
och trogna tjänare, Aten.



FJORTONDE KAPITLET.

I Sunion.

Krysanteus och Hermione tillbragte hösten och vintern av Julianus'
dödsår i Sunions bergsbygd bland de novatianska och donatistiska
nybyggarne.

Dessa, som i Krysanteus igenkände sin välgörare, vars omsorger de hade
att tacka för sin nyuppblomstrade jordiska lycka, hade med glädje
emottagit honom och hans dotter samt tillbjudit dem en fristad mellan
sina berg.

Här levde nu Krysanteus och Hermione i en hydda, som nybyggarne åt dem
hade uppfört vid foten av en skogvuxen klippa, nära havsstranden och i
grannskapet av en liten hamn, som nybyggarne inrättat för sina
fiskarbåtar.

I händelse av fara var här det gynnsammaste stället för att hastigt
undkomma. En fara kunde dock svårligen närma sig den av främlingar
obesökta bergstrakten, utan att i tid spåras av de med sina hjordar
kring bergen strövande herdarne, som i sitt ostörda lugn och sina
fredliga sysselsättningar vidhöllo mot världen utanför deras berg den
misstänksamma vaksamhet, som deras förra levnadssätt gjort nödvändig
och som de ännu hade skäl att iakttaga, osäkra, som de voro, om den
fred, som unnades dem, vore varaktig eller endast en vapenvila.

Kort efter att underrättelsen om Jovianus' upphöjelse anlänt, hade
dock en lugnande kungörelse av den nye kristianske kejsaren om
oinskränkt samvets- och bekännelsefrihet offentliggjorts och även
hunnit novatianernas öra.

Denna kungörelse gav dock Krysanteus intet skydd emot de anklagelser,
som i Aten voro höjda mot honom för morden på Karmides och Simon
pelarhelgonet. Hans enda värn var den hemlighet, som vilade över hans
vistelseort och troget bevarades av hans omgivning. Det hade icke
heller fallit Petros in att efterspana Krysanteus i en trakt så nära
Aten.

De enda främmande ansikten, som under denna tid visat sig i Sunions
bergsbygd, voro de kejserliga uppbördsmännen, och dessa avlägsnade
sig, så snart de fullgjort sitt ämbetsärende, det vill säga utpressat
vad av klingande mynt som i utbyte mot nybyggarnes boskap och spannmål
hade förirrat sig till den avskilda landsdelen.

Hade ej förbindelsen med Aten och genom Aten med den övriga världen
underhållits av Teodoros, som delade tiden mellan sin församling i
Aten och sina vänner i Sunion, så skulle dessa senare i sin obemärkta
tillflyktsort knappast hava nåtts av ett rykte om de tilldragelser,
som runt omkring dem upprörde världen och satte hävdernas gravstickel
i rörelse.

Det var således endast genom Teodoros, som Krysanteus hörde, att
Jovianus avlidit, innan han ännu på sitt återtåg från Persien hade
uppnått rikets huvudstad, samt att Valentinianus var av den
österländska hären utropad och av senaten erkänd som kejsare.

Valentinianus hade kort efter sin upphöjelse utnämnt sin broder Valens
till medkejsare samt mellan sig och honom delat romerska riket, så att
denne senare var herre över österlandet och Grekland.

En kort tid efter att Teodoros hade medfört till Sunion denna nyhet,
flyttade han till sina novatianska kristendomsbröder och nedslog bland
dem sina bopålar, ty Aten var nu ånyo för honom en farlig vistelseort.
Biskop Petros och det homoiusianska prästerskapet började uppföra sig
med sin gamla ofördragsamhet och egenmäktighet, och rykten voro i
omlopp, att förföljelser, gynnade av den grymme Valens, som var ivrig
homoiusian, hade utbrutit flerestädes i österlandet mot olika tänkande
kristna församlingar.

Skulle förföljelsen en dag även nå till dessa fredliga dalar? Deras
innebyggare hade skäl att rädas det. Själva av olika åsikter om
trosläran, hade de under den gemensamma nödens dagar nödgats öva sig i
fördragsamhet, under vars inflytande de äntligen funnit, att det
väsentliga och enda nödvändiga var för dem alla ett och samma, att
allas strävan och syfte var kristendomens förverkligande i hjärtan och
gärningar, samt att den första och i sanning ringaste frukten av den
kristna kärlekens liv är den, att man icke mördar varandra för
olikheten i mer eller mindre värdelösa metafysiska meningar.

Mitt ibland dessa stränga och allvarliga kristne tillbragte förkämpen
för den gamla religionen och bildningen med sin dotter ett liv, vars
milda, av stormar och lidelser ostörda lugn verkade som en balsam för
deras själar.

Krysanteus önskade endast att ostört få njuta detta välgörande lugn,
skulle än det hav, vars översvämmande våld han fåfängt motstått, komma
att rulla sina böljor över hans glömda grav. Han ville förgäta, att
världen utanför hans berg var skådeplatsen för de avskydda makternas
fortsatta segertåg, och sökte nya föremål för sin outtröttliga
verksamhetsdrift inom den trånga krets, som nu stod honom öppen, i
lantmannens sysslor och i omsorgen för de människors väl, vilka för
honom hade öppnat en tillflyktsort.

Än kärare vart honom detta lugn genom det inflytande han såg det utöva
på Hermione. Djupt nedböjd och nästan krossad av sina egna och sin
faders olycksöden, hade hennes själ ånyo hämtat krafter i naturens
sköte, under ett arbete för livets nödtorft, som skänkte henne
förströelse, och under umgänget med människor, vilkas råa yta icke
kunde dölja den förädlade mänsklighet, som deras allvarliga strävan
att leva i Gud hade skapat inom dem.

Att denna förädling icke var en frukt av den världsåsikt och de läror,
som hennes fader hyllade och som hon själv ännu, fastän med tvekan,
omfattade, det kunde avpressa henne en suck och det hindrade henne att
i sin faders närvaro uttrycka glädje över företeelsen; men denna
gladde henne likväl och gjorde henne lycklig, ty hon kunde ju icke
annat än ställa det vunna målet över medlen att hinna det.

Genom Hermiones flit och skönhetssinne hade den lilla lantgård, där
Krysanteus och hon bodde, förvandlats till ett hem, där intet vittnade
om rikedom, men allt om smak och trevnad. Huset skuggades mot
middagssolen av lummiga ekar och skildes från viken av en trädgård,
vari ett urval av nejdens skönaste blommor prunkade vid sidan av
växter, nyttiga för hushållet. Väggarna i Krysanteus' hus voro
smyckade med tapeter vävda av Hermione, och till det enkla bohaget,
förfärdigat av nybyggarne, sällade sig böckerna och cittraa, som
påminde om huset vid Tripodgatan och genom Teodoros lyckligen
ditflyttats från Aten.

Teodoros hade valt sin bostad i grannskapet av Krysanteus' hus, vid
mynningen mellan två berg, varifrån utsikten öppnades över en
grönskande dal, där nybyggarnes hus här och där skymtade mellan
lövmassorna, och på vars sluttningar man såg deras talrika hjordar
beta.

Det var en skön vårafton. Medan en del av nybyggarne var samlad hos
Krysanteus för att med honom rådslå om åtskilliga ärenden, som rörde
deras samhälle, hade Hermione gått att lustvandra och härunder mött
Teodoros.

Deras samtal vände sig nu, som nästan alltid, när de voro tillsammans,
kring religionen. Teodoros fortsatte oförtrutet sitt omvändelseverk
och med dess större iver, som det gjorde synbara framsteg hos
filosofens dotter. Hermiones tankar voro mer än någonsin riktade på
det översinnliga, sedan hennes jordiska förhoppningar sjunkit i
graven. Hon kände kravet på en kraftig, själens innersta
genomströmmande hugsvalelse, men ägde den icke i sin filosofi. Hon
kunde icke tänka tillbaka på det sista år hon tillbragte i sin
födelsestad, utan att dessa rysliga händelser, som ryckt brudgummen ur
hennes famn, återgivit henne en älskad broder vansinnig, skördat en
hjälte, av vars kraft hon väntade världens räddning, samt över den
älskade faderns huvud samlat så många sorger, svikna förhoppningar och
faror--hon kunde icke i sitt minne återkalla dessa händelser, utan
att mörka tvivel hos henneuppstodo om naturen av den makt, som
styrvärlden och människornas öden, och hon kände, att livets skumma
gåtor, för att vinna e  lösning, som tillfredsställer hjärtat i stället
för att krossa det, kräva den fasta tron på en kärleksrik fader i himmelen.

I denna sinnesstämning hade evangelium för henne blivit en bok, i
jämförelse med vilken Platon och Porfyrios stodo såsom natten bredvid
dagen, och läsningen av denna bok gjorde på henne ett intryck dess
djupare, som ingen före dess studium inplantad mening om Kristus'
väsen störde och minskade det. Vad hon tarvade, en föresyn i lidandet,
fann hon här, men hon skulle icke funnit det, om Kristus varit för
henne Gud själv, som medveten om sin kallelses ofelbarhet fullbordat
återlösningens verk med en liten tids självpåtagna lidanden. För henne
var det stora, överväldigande och ovillkorligt gripande i evangelium
att se en människa, för vilken framtidens bok var förseglad, hos
vilken tvivel således kunde uppstå, för vilken prövningarna voro
verkliga prövningar och frestelserna verkliga frestelser, att se denna
blotta människa framgå som segrare ur striden mellan det godas högsta
krav och världens ingivelser, i sin renhet uppenbara Guds beläte och
därmed varda människosläktets föresyn och frälsare, utrustad till
detta kall icke med övermänskligt vetande i de gudomliga tingen, icke
med välde över de gudomliga härskarorna, utan allena med den orubbliga
tro på en sedlig världsordning och en god fader i himmelen, som varje
barn av en kvinna bör och kan tillägna sig.

Kristus, den blotta människan, bär alla de lidanden, varmed samhället
kan överhopa oss--han har icke en egen tröskel och icke något,
varemot han kan luta sitt huvud; han går misskänd genom världen
--hans egen moder och bröder begripa honom icke, hans lärjungar
missförstå honom; bristen på framgång måste ingiva honom oro; hatet
förföljer honom med smädelser; överheten och de bildade av hans folk
eftertrakta hans liv; han svikes av de få, som följa honom, han ber
förgäves vännen, som vilat vid hans bröst, att vaka med honom i
Getsemane, den viljestarkaste förnekar honom och en annan säljer hans
liv för trettio silverpenningar; folket, som han vill föra till Gud
och friheten, ropar på hans korsfästelse och på en missdådares
benådning; han hudflänges, hånas, fastspikas vid korset och dör en
kvalfull död. Han lider allt detta, emedan han, i strid mot varje
frestelse att leva för sin egen lycka i fred med en osedlig värld,
följer samme andes maning, som talar även i våra hjärtan, men som vi
oftast tysta. Och under dessa hemsökelser förnekar sig lika litet hans
mod som hans tro och hans mildhet och kärlek mot dem, som förfölja
honom.

Hermione lärde genom betraktande av Jesu levnad, huru man kan älska,
utan att ett hjärta finnes, som svarar eller förstår den visade
kärleken, och huru man kan lida för att genom lidandet varda stärkt
och fullkomligad.

Hon vidgick för sig själv och inför Teodoros, att det var betraktelsen
av evangelium, som mer än något annat hade upprätthållit henne under
de hårda prövningar, som den sistförflutna tiden burit i sitt sköte.
Men att uppkalla sig med galiléens namn och inträda som medlem i det
samfund, som nämnde sig efter honom, blotta tanken härpå var henne en
leda. Det samtal, som hon nu förde med Teodoros, medan de vandrade
genom den av vårens givmildhet och människornas flit smyckade dalen,
riktade sig åter på denna punkt. Teodoros var i många stycken av annan
mening än Hermione; han uppfattade Kristus som det lekamliggjorda
ordet i en hemlig, för människan icke fullt begriplig bemärkelse, han
trodde på nådegåvor, förenade med sakramenten; men han medgav villigt,
att frälsningen icke var bunden vid vissa dogmer, att Jesus icke var
kommen för att vara föremål för spekulativa funderingar, att hans egna
ord från bergspredikningen intill det tal han höll till sina lärjungar
i den natt, då han förråddes, icke bära ett spår av framkastade eller
lösta metafysiska gåtor, utan att han tvärtom tillbakavisar fariséer
och sadducéer, när dessa framkomma med dylika spörsmål.

- Var då utan alla dogmer Kristus' efterföljare, var Teodoros' råd.

Men å andra sidan förebrådde han Hermione, att då den kristna
gudstjänstens naturligaste former stötte henne tillbaka, hon likväl
kunde finna sig i den gamla lärans bruk och ceremonier, ehuru dessa
uppenbarligen levde något fientligt emot Guds tillbedjande i anden och
sanningen. Hermione måste häri giva honom rätt; men hon ursäktade sig
med undseendet för sin fader, för vilken dessa voro heliga bruk, i
hans ögon sammansmälta med den världsåskådning, som erkänner
förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Men då kristendomen
ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat
ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för
Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som
bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den
försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar.
Ville Hermione erkänna galiléen som sin mästare ej blott med munnen,
utan med hjärta och gärning, så borde hon tillkämpa sig styrka att
slita det sista band, som fasthölle henne vid den gamla läran.

Denna fordran av Teodoros avpressade Hermione tårar. Hon tänkte på den
smärta, som uppfyllandet av ett sådant krav skulle förorsaka
Krysanteus.

Men från detta ögonblick vann hon en klarare uppfattning av sitt
tillstånd och fann med visshet, att hon icke längre tillhörde
Julianus' och Krysanteus' tro, att dessa myter, som hon med förkärlek
tolkat och vilkas skönhet hon beundrat, voro endast slöjade--och,
när de blivit avslöjade--endast bleka bilder av samma eviga
sanningar, som Jesus så klart och allmänfattligt lagt i dagen för hela
människosläktet och ej för några få invigde; hon fann, att hon i
verkligheten var kristian, och att hon med munnen icke borde förneka
honom, som hon i tänkesätt och levnad ville följa, såvitt hon
förmådde.

Medan detta erkännande kom över hennes läppar, stördes samtalet av en
tredje person, som plötsligt visade sig i deras grannskap. Hermione
och Teodoros hade satt sig ned på en vilosoffa, danad vid foten av en
kulle och skuggad av vårfriskt lövverk, som hindrat dem att se den
man, som tillfälligtvis blivit vittne till deras samtal och nu fann
för gott att framträda.

Han var klädd i en grov kåpa, resebälte, spikslagna sandaler och bar
en väldig stav i sin hand.

Mannen var Eufemios. Hans uppträdande förorsakade Teodoros en
obehaglig överraskning, varemot han själv tycktes mycket angenämt
berörd av detta möte.

- Broder, vad för dig hit? frågade Teodoros, i det han skyndsamt steg
upp och gick presbytern till mötes för att avvända hans uppmärksamhet
från Hermione.

Eufemios tycktes icke heller hava iakttagit eller igenkänt henne. Han
svarade:

- Var hälsad, Teodoros! Du förundrar dig väl att finna mig här, och
själv förundrar jag mig icke mindre, att jag äntligen i denna labyrint
av berg och dalar har kunnat finna rätta vägen, som ledde till min
broder Teodoros. Dock är det intet underverk, som åstadkommit detta;
de välvilliga herdar, som jag träffat på bergen, och folket, som jag
funnit i hyddorna, hava med råd och upplysningar lett min gång, och
genom dem visste jag, att jag var i grannskapet av din boning, när jag
nu träffade dig här.

- Väl, följ mig till min hydda, låt mig där tvätta dina fötter och
tillreda dig en måltid, sade Teodoros. Det är utan tvivel ett viktigt
ärende, som satt vandringsstaven i din hand. Vi skola tala därom,
sedan du förfriskat dig under mitt tak.

Eufemios mottog Teodoros' inbjudning och följde honom till hans
boning.

Sedan den svartlockige presbytern där intagit en måltid med den
kraftiga matlust, som en bergvandring kan giva, och därunder i
välvilligaste ton framställt en tröttande mängd frågor om Teodoros'
och hans församlings omständigheter, framryckte han äntligen med sitt
ärende.

Han hade omgjordat sina länder och tagit staven i sin hand för att
till brodern Teodoros överlämna ett budskap från hans fader Petros.
Budskapet i form av ett brev framtogs ur resebältet och räcktes
värden.

Petros uppmanade Teodoros i faderliga ordalag att återvända till Aten,
emedan hans vistelse bland erkända kättare måste kasta ytterligare
skugga på hans redan förut med skäl misstänkta renlärighet. Vore det
sant, vad Petros hört, att Teodoros icke allenast begagnade sig av de
novatianska och donatistiska avfällingarnes gästfrihet för att
uppehålla sig ibland dem, utan ock att han beklädde prästämbetet i
deras församling, så vore även den ofördelaktigaste tanke om Teodoros
styrkt, och han kunde svårligen räddas från självådraget timligt och
evigt fördärv. Dock ville biskopen även i detta fall lämna honom en
väg till frälsning öppen, i vilken avsikt han nu hade skickat sin son
Eufemios för att från Sunions berg ledsaga Teodoros till Aten.
Biskopen försäkrade, att han där skulle emottagas med faderlig godhet,
och att det förflutna skulle vara glömt, såvida Teodoros ångrade sitt
avfall och visade sig villig att avsvärja sina villfarelser.

Biskopens brev innehöll vidare bittra klagomål över nybygget i Sunion.
Dess grannskap med Aten innebure en hotelse för stadens och nejdens
säkerhet, enär nybyggarne vore icke blott kättare, utan även
missdådare, rövare och upprorsmän, kända från den tid de hade sitt
tillhåll i Parnassos. De förbrytelser mot person och egendom, vilka
vordo allt talrikare i Attika, tillskrevos av innevånarne, helt visst
icke utan skäl, dessa främlingar; och man hade dessutom att klaga
däröver, att de lämnade en fristad åt förrymda brottslingar och åt
slavar, som lupit från sina herrar. Sådant kunde i längden icke tålas,
och Petros förutsade, att den världsliga makten skulle förena sig med
den andliga för att straffa de brottslige och återföra de förvillade.

Biskopen slutade sitt brev med en förnyad, beveklig uppmaning till
Teodoros att vid brodern Eufemios' sida återvända till Aten.

- Nåväl, sade Eufemios, när Teodoros lade brevet ifrån sig, vad
beslutar du?

- Min broder, du får i morgon ensam återvända till Aten. Jag har där
ingenting att göra.

- O, min broder, betänk dig väl, innan du fattar detta beslut,
suckade Eufemios. Jag försäkrar dig, att biskopen vill din lycka. Lika
djupt som det grämer honom att hava förlorat dig, lika stor fröjd
skulle det göra honom att se dig som den förlorade sonen återvända i
hans armar. Var övertygad, att den gödda kalven i detta fall icke
skall utebliva. Petros säger alltid, att du var ämnad till något
stort, Teodoros, att de sällsynta nådegåvor, som Herren förlänat dig,
rätt använda skulle göra dig till en pelare i hans församling. Om du
följer mig, Teodoros, så går din väg emot en härlig framtid. Vad är
jag väl emot dig? Eufemios, som länge varit den äldste presbytern i
atenska församlingen, har intet hopp, men icke heller något anspråk
eller någon åstundan att varda annat. Den som äger krafter som du är
förpliktad att eftertrakta en verkningskrets, som är dem värdig--där
de i full mån kunna användas. Broder, du är ämnad till biskop och
skall, om du vill, inom kort vara beklädd med denna värdighet. Jag
säger det icke för att underblåsa ditt högmod; jag säger det snarare
för att ödmjuka dig, ty du har hitintills gjort allt för att illa
använda dina gåvor och förspilla din lycka.

- Lämna detta ofruktbara samtalsämne, sade Teodoros. Jag har här i
Sunion ett välsignelserikt fält, mer än tillräckligt för mina krafter.
Men fastän jag således icke personligen åtföljer dig till Aten, min
broder, så skall du likväl vara överbringaren av ett brev från mig
till Petros. Jag måste tillbakavisa tillvitelsen, att nybyggarne göra
nejden osäker. Fredligare och laglydigare människor än dem skall du
ingenstädes träffa, och innan du lämnar oss, bör du med dina egna ögon
övertyga dig, att deras boningar icke likna rövarekulor, utan hemvist
för arbetsamma, nöjda och sedliga familjer. Att vi emottagit förrymda
slavar är sant, och vi ämna icke återsända dem till deras herrar,
såsom Paulus gjorde med Onesimus. Slaven, som krigs fången, må rymma
varhelst han kan; rättslös inför sin herre, är han även utan plikter
emot denne; men han har plikter emot sig själv och sina likar, och den
första av dessa plikter är att undandraga sig träldomen. »Kan du fri
varda, så bruka det hellre», säger samme Paulus.

- 0, min Gud, vilken lära du här driver, broder Teodoros, suckade
Eufemios. Betänker du icke, att till och med vår heliga kyrka med
tacksamhet emottager slavar i arv av fromma döende, och att hon
välsignelserikt använder deras arbete till sitt jordiska godas
förkovran?

- För mig, sade Teodoros, är detta ett det sämsta bevis för
slaveriets rättmätighet. Du glömmer, min broder, att jag förnekar
kyrkan.

- Tyvärr, det är sant, sade Eufemios med en sorgsen blick mot
himmelen.

- Du synes, fortfor Teodoros, icke känna dessa donatisters
uppfattning av det glada budskapet. De hava genom lidanden och
förföljelser kommit till en slutföljd av den kristna läran, till
vilken de måhända annars icke skulle hunnit. De förklara både
envåldsmakten och slaveriet för gudlösa inrättningar.

- Och du, inföll Eufemios, du Teodoros, gillar dessa rysliga
villfarelser, du delar dem, eftersom du är dessa människors lärare?

- De hava tvistat med mig och övertygat mig, svarade Teodoros. Jag
skulle önska, att Petros hitkomme för att även varda övertygad.

- Jag vet, sade Eufemios, att Afrikas donatister hade skrivit på sin
fana de orden: jämlikhet och broderskap. Om sådana åsikter spredes i
världen, skulle hon ju upp- och nedvändas. Och kyrkan skulle förlora
sina slavar ... nej, nej, det är djävulska meningar, de där, och rakt
stridande mot de heliga skrifterna, ty Paulus, som du sade, återsände
ju Onesimus till hans herre, Filemon. Men huru stå nu sådana meningar
tillsammans med den laglydnad, som du tillskriver dina får?

- Mina får? Fåren äro icke mina. Jag känner endast en herde, som är
Kristus, och själv kan jag icke göra anspråk på detta namn. Lydnaden
för mänsklig ordning, broder Eufemios, är endast ofullkomlig, när hon
icke parar sig med tanken på denna ordnings fullkomning, så att hon,
om möjligt, varder fri från brister och en bild av den gudomliga. Våra
satser om jämlikhet och broderskap vilja vi utbreda med samma milda
medel, som apostlarne nyttjade till utbredande av evangeliets övriga
sanningar: med vår övertygelses kraft, som verkar på andras
övertygelse. Mina bröder i Sunion hava nedlagt våldets vapen, då
våldet icke längre tvingar dem till självvärn ... Men nu, Eufemios, är
kvällen långt skriden, och du behöver gå till vila. Vi skola i morgon
fortsätta vårt samtal, medan du följer mig på ett strövtåg genom
bergen för att se vår trevnad. Den allsmäktige give, att ingen fiende
må komma och skövla den!

- Du har rätt. Jag är mycket trött av den besvärliga vandringen. Vem
var den kvinna, min broder, med vilken jag träffade dig samtalande?

- En dotter till en av mina grannar.

- Jag såg ej hennes ansikte, men jag hörde några ord av hennes mun
och fann, att hon talade en skön helleniska. Det finnes således även
bildade hellener bland dessa främlingar från Afrika och Asien?

- Här finnes folk av varjehanda klasser och tungomål, svarade
Teodoros, i det han förde sin gäst till en av hyddans kamrar, där han
anvisade honom ett nattläger.

Teodoros använde en del av natten för att skriva brevet till Petros.

Tidigt om morgonen, medan Eufemios ännu sov, gick hans värd till
Krysanteus för att varna honom och Hermione att onödigt blottställa
sig för Eufemios' blickar.



FEMTONDE KAPITLET.

Kriget i Sunion.

- Julianus var visserligen en stor fältherre, sade Annæus Domitius
till sin vän Olympiodoros, medan de lågo till bords i ett präktigt
tält, uppslaget på en av Sunions kullar i mitten av ett vidsträckt
läger; onekligen var han en fältherre, som varken stod tillbaka för
Alexander eller Cesar, men det fanns likväl ett huvudstycke i
krigskonsten, som han ej begrep.

- Det att taga stryk av fienden, hålla god min och hava stark matlust,
sade Olympiodoros.

- Du faller mig i talet, sade Annæus Domitius, jag finner mig nödsakad
att tysta din tunga med en bägare av den yppersta falern ... Skål, min
trogne vän, mina krigares Tyrtäos och min egen Homeros! Det var
emellertid icke det stycket, varom jag ville tala, ehuru även det har
sin vikt och bör vara till punkt och pricka inhämtat av en verklig
fältherre. Jag menade den del av krigskonsten, som handlar om att
förljuva krigets mödor med ett gott bord. Min vän, vad tycker du om
sugfisken? Är han icke ypperlig?

- Gudomlig, vid Zeus, och såsen som ett konstverk, härligare än den
efesiska Artemis' forna tempel.

- Olympiodoros, det är en gammal egyptisk fördom att kalla en sugfisk
gudomlig. Sådana fördomar borde du hava övervunnit, sedan själva
egyptierna övervunnit dem och förvandlat sig till de frommaste
kristianer i världen. Jag tycker icke heller om, att du svär vid gamle
Zeus. Låt gubben vara i fred--han lär nu i alla fall hava övergivit
oss och flyttat till hyperboréerna. Dina hedniska eder såra mitt öra,
Olympiodoros. Du förgäter, att jag numera ej endast är katekumen, utan
döpt och invigd i alla min tros hemligheter. Min fromma, ädla Eusebia,
som övervann mina sista tvivel och förde mig med hull och hår i
sanningens armar! Jag kan icke nog prisa moirorna och Hymen ... det
vill säga: icke nog förbanna moirorna och Hymen, men prisa Försynen
och alla goda helgon, som skänkte mig en sådan maka. Nu, min vän,
fortfor prokonsuln, då en slav inträdde med stekt fågel på ett
silverfat, nu en bit fågel och än en bägare falern, därefter en
anspråkslös efterrätt ... min bäste pastejbagare har sjuknat under
fältlivets omak ... sedan följer du mig, då jag synar förposterna. Min
hävdatecknare bör aldrig lämna min sida. Olympiodoros, jag hoppas, att
du medtagit tillräckligt papyrus för att utförligt skildra mina
bragder?

- Ah, sade Olympiodoros, prisa du gudarne eller, om du hellre vill,
dina trasiga apostlar och helgon, att du fått en så ojämförlig
historieskrivare som atenaren Olympiodoros. Se här, fortfor f. d.
epigramförfattaren, numera hävdatecknaren, i det han ur bältet framtog
några hoprullade pappersblad, medan du spisar din fågel--som, oss
emellan sagt, är något seg--och avvaktar pastejen, vill jag uppläsa
det färskaste kapitlet: det om de båda sista dagarnes
krigstilldragelser. Det är en anrättning, min vän, som endast kan
jämföras med gudarnes ambrosia. Njut nu med fulla drag!

- Nej, nej, icke nu, min vän. Vad du hunnit skriva är naturligtvis
endast ett utkast. Sæpe vertere stylum heter det bland oss romare. Jag
menar, att du ännu icke hunnit glätta ditt opus.

- Bah, till dylikt hantverksarbete nedlåter sig aldrig Olympiodoros.
Hans verk äro fullkomliga från födseln och tarva icke tvättbaljan.
Kurtius' färger, då han skildrar Alexanders tåg mot Persien, äro utan
tvivel bleka mot de färger, med vilka jag målar Annæus Domitius' tåg
mot Sunion. Forntidens hävdatecknare snarare mejslade än de målade.
Det är blott vi, som förstå att åt historien förläna glansen av alla
himmelens och jordens färger. Du skulle höra, huru jag skildrar dina
truppers tåg, huru de ringlande stiga uppför bergen, medan deras vapen
återkasta solens strålar, huru de nedstiga i dalarnes skuggor och
fördela sig där, för att i skilda strålar genombryta bergpassen, och
ånyo förena sig i en fruktansvärd slagordning. Vidare måste du höra
och beundra, då jag skildrar den nästförflutna natten ... det var en
härlig natt, min vän ...

- Ja, en vacker anblick, sade Annæus Domitius.

- Ack, då man ej, som Nero, har råd att uppbränna ett Rom för att se
en världsstads lågor slicka natthimmelen, då äro byar och planteringar
icke att förakta, anmärkte Olympiodoros. Det var en lyftande anblick
att se de bål, som flammade på bergens toppar och i dalarnes djup.
Också har jag på det livligaste skildrat dem i min berättelse om dina
dåd.

- Anmärk dock som en trogen historieskrivare, att äran av dessa lågor
icke tillkommer mig, utan biskop Petros, sade Annæus Domitius. Hade
jag själv fått råda, skulle det upproriska packets byar och
planteringar lämnats i fred, ty en ödemark kan icke längre skatta till
kejsaren. Men jag böjer mig under den gudomliga rättvisan, för vilken
alla mänskliga beräkningar böra vika. De upproriske äro kättare, och
Petros vet, att Guds rätt går framför kejsarens.

- Jag lovar att anmärka det, sade Olympiodoros, i det han stack
papyrusrullen i sin gördel och började undersöka desserten. Men än
vackrare var den följande morgonen, då solens första stråle visade oss
de upproriskes slagordning, utbredd på en bergsluttning, och bakom
männens mörka linje deras kvinnor och barn i ängsliga flockar på
höjderna där ovan. Jag har uppskattat de stridbara rebellerna till
tjugu centurior--två tusen man.

- Vad säger du? utbrast prokonsuln. Två tusen man? Vad är du för en
historieskrivare?  Skriv femtio tusen man, du galning! De voro minst
femtio tusen man.  Kom ihåg, att Alexander övervann aldrig mindre än
hundratusentals fiender i varje slaktning. Jag är blygsam och nöjer
mig med femtio tusen.

- Jag skriver tio tusen, sade Olympiodoros. Kom ihåg, att historiens
gudinna fordrar strängaste sanning. Du vill väl icke, att jag skall
tillskarva en orimlig lögnkrönika?

- Nej, nej, sträng sanning, min vän! Skriv tio tusen! Det kan vara
nog, då min egen styrka icke överstiger fyra tusen man.

- Striden, som nu började, fortfor Olympiodoros, är skildrad såsom
endast ett ögonvittne förmår det.

- Därvid naturligtvis icke uteglömt fiendens hårdnackade motstånd ...

- Naturligtvis icke.

- Och än mindre hans vilda flykt efter lidet nederlag, den med lik och
vapen översådda valplatsen, och så vidare, sade Annæus Domitius
leende, i det han fyllde Olympiodoros' bägare.

- Min vän, svarade f. d. epigramförfattaren, numera hävdatecknaren,
man får icke i ett enda kapitel uttömma de tillgångar ett fälttåg har
på nervskakande och målningsvärda uppträden. Jag ämnar spara den
ifrågavarande vilda flykten till ett annat kapitel, sedan hon
verkligen ägt rum. Jag låter denna gång fienden i god ordning draga
sig tillbaka. Mer tillåter mig icke min sanningskärlek, ty i själva
verket var det likväl dina trupper, som ... nog av, du förstår mig.

- Den fördömde prästen! mumlade Annæus Domitius. Det var Petros, som
genom sin inblandning i stridsplanen förorsakade nederlaget. Jag
skulle annars tillintetgjort fienden, i trots av Krysanteus'
skicklighet och nästan ointagliga ställning.

- Jag målar däremot en annan syn tjusande vackert, fortfor
Olympiodoros självbelåtet. Och vackert, hänförande vackert var i
sanning att se det präktiga, järnsmidda rytteriet rida ned i kärret,
fastna där och omkomma för upprorsmännens klubbor, påkar och stenar.
Ett härligare skådespel har det gamla Roms amfiteater under sina mest
lysande dagar aldrig bjudit på ... det måste du medgiva, min
prokonsul.

- Det är sant, sade Annæus Domitius med glänsande ögon vid minnet av
detta blodiga uppträde; jag var själv nära däran att klappa händerna
och ropa: bene, optime! Jag skulle måhända gjort det, om jag som du
varit blott åskådare. Men tyvärr, jag är kejsarens fältherre, och det
var kejsarens soldater, som omkommo. Det var återigen Petros, som
befallde denna olyckliga rörelse. Jag prisar dock himmelen, att den
ägde rum, ty när biskopen såg den sorgliga utgången, bad han mig om
förlåtelse och kände sig träffad av den vers jag leende anförde ur
Homeros:

  Gott mångväldet ej är; en enda härskaren vare.

Jag hoppas att från denna stund få ensam råda.

- Det var en överraskande upptäckt, min Annæus, att anföraren för de
upproriske var ingen mer och ingen mindre än vår gamle vän
Krysanteus. Krysanteus i spetsen för en hop kristianska svärmare! Vid
Zeus, ödet leker med människorna.

- Glöm ej, Olympiodoros, att anteckna i ditt verk, att Krysanteus
varit Julianus' lärare i filosofi och krigskonst. Du kan tillägga, att
Julianus erkände honom som sin mästare ej blott i den förra, utan ock
i den senare. Eftervärlden bör icke underskatta mina segrar, när de
vinnas mot en sådan man, som för övrigt står i spetsen för en
överlägsen styrka av svärmiskt och krigsvant manskap samt försvarar
sig i en bergstrakt, svårintagligare än en fästning. Men nu till något
annat. Jag väntar i afton mina badslavar med åtföljande badtält till
lägret ...

- Skönt, min vän.

- Och sedan vi återvänt från förposterna, torde allt vara i ordning
till en förnyad bekantskap med ett någorlunda drägligt bad. O,
Korintos, vad jag saknar dig och dina ypperliga termer! Skada, att man
icke kan medföra dem på fälttåget ... Än en skål! För Karmides' minne!

- För Karmides! Han var på senare tider stadgad och tråkig. Men icke
förty ... döden försonar allt, och helst en sådan död ... Leve i alla
tider hans skugga!

- Drickom även för hans sköna änka!

- Jag har åtagit mig att trösta henne, sade Olympiodoros, så snart hon
blott har kommit i våra händer. Allt beror av din seger, min ädle
fältherre. Således en och samma skål för Karmides' skugga, för hans
änka och för din seger, som är förspelet till min egen!

- Tyvärr, min vän, det lönar föga att trösta änkan. Hennes gyllene
behag äro på väg att vinnas av en annan ...

- Vad säger du?

- Hennes myntade behag, tillika med de omyntade, som ligga i hus och
trädgårdar, hava funnit en väldig friare, som är värdigare än du att
njuta dem ...

- Prokonsul, tala icke i gåtor! I dag är jag Davus och icke Oedipus.
Vad menar du? Vem är friaren?

- Kyrkan.--Jag förstår ej din fördömda kristianska rotvälska. Vem är
kyrkan? Förbannelse över den friaren, vem han är!

- Olycklige hedning, du har således icke en aning om det högsta och
märkvärdigaste, som finnes på jorden.

- Du menar antingen Olympos eller Atlas ...

- Nej, nej, jag menar kyrkan. Men för att göra klart för dig vad som
menas med kyrka, fordras, att jag inlåter mig i en teologisk
avhandling, som berör vår religions hemligheter. Men detta är mig icke
tillåtet, min vän. Du får således icke veta, vem kyrkan är. Det är nog
för dig, att det blir hon och icke Hermione, som ärver Krysanteus.

Samtalet avbröts av en centurion, som visade sig i tältluckan, emottog
några order av sin befälhavare och avlägsnade sig.

Därefter fortfor Annæus Domitius i halvviskande ord:

- Jag ser, min Olympiodoros, dina fruktlösa ansträngningar att lösa
min gåta. Jag vill då själv tolka henne. Krysanteus har en son ...

- Jag vet ... det svagsinta helgonet ...

- Tyst, ingen hädelse! Helgon äro aldrig svagsinta. Det är nog att
säga helgonet, ifall du som en god retor vill undvika pleonasmer. Nog
av, det är sonen och icke dottern, som ärver fadern ...

- Det beror av Krysanteus' testamentariska anordning, inföll den
lagkloke Olympiodoros. Vill han tillförsäkra sin dotter en del av sin
förmögenhet, står det honom fritt. Förövrigt har Hermione, om hon
gifter sig, full arvsrätt efter sin broder helgonet, vilken sannolikt
icke gifter sig och lika sannolikt inom kort utbyter det jordiska mot
kristianernas elysium.

- Riktigt, anmärkte prokonsuln, men du förgäter å andra sidan, att
Krysanteus har en annan arving, vars rätt går framför alla andras ...

- Och denne arving är?

- Staten, min vän, som har rätt att indraga högförrädarens egendom och
redan skulle hava lagt beslag på Krysanteus', ifall icke ...

- Ah, du har rätt. Jag glömde staten och högförräderiet ...

- Ifall icke, fortfor prokonsuln, en arving med än heligare anspråk
hade förmått staten att låta sina vila ...

- Och vem är denne arving? Här krälar ju som i en myrstack av
arvingar.

- Kyrkan, Olympiodoros.

- Där ha vi ju åter den fördömda kyrkan!

- Var lugn! Vi lämna kyrkan å sido och tala stället om hennes målsman
och rättsinnehavare i denna sak, vilken är Petros ...

- Biskopen?

- Biskopen och fältherren. Densamme ...

- Ah, då säger jag farväl åt varje förhoppning.

- Petros har för Makedonios' efterträdare, patriarken Eudoxos,
uppvisat en handling, genom vilken Klemens, det unga helgonet, avstår
den förmögenhet, han ärver av sin fader, till den heliga kyrkan, med
uppdrag till Petros att för kyrkans väl förvalta samma förmögenhet.
Eudoxos, som utan tvivel fått löfte om en andel i rovet, har givit
kejsaren, vår nådigste herre, en vink att blunda med det öga, som
bevakar statens fördel, och se saken ensidigt med det andra, som
bevakar kyrkans. Nog av, kyrkan--eller rättare: Petros--blir
Krysanteus' arving.

- Ah, den sluge skurken! mumlade Olympiodoros. Det är dock en sorglig
tanke, att en ädel atenares ärvda förmögenhet--och vilken förmögenhet
sedan!--skall övergå i händerna på en ofilosofisk och plebejisk
lymmel till biskop. Vi leva i de yttersta tiderna. Deukalions flod år
ånyo i stigande. Må den komma, men icke förr än Olympiodoros är stoft
och aska!

De båda vännerna lämnade bordet. Den timme, som Annæus Domitius
anslagit åt sin vila och vederkvickelse, var förfluten. Han iklädde
sig hjälmen och harnesket, omgjordade sig med svärdet och lämnade sitt
tält.

Kort därefter sågs han, omgiven av tribuner och centurioner och
ledsagad av sin trogne historieskrivare, begiva sig ut att aktgiva på
förposterna och fiendens ställning.

Biskop Petros följde honom.

Samma afton anlände till prokonsulns läger en betydlig förstärkning av
friska trupper. Ehuru prokonsulns stridsmakt vida översteg
kättarehärens styrka, var denna förstärkning likväl välkommen och
nödig, emedan truppernas självförtröstan syntes minskad efter den
drabbning, som de nyss lämnat, i vilken de ledo ett avgjort nederlag
till följd av kättarnes vilda tapperhet och deras anförares kloka
anordningar.

Prokonsuln återkom först emot natten till sitt högkvarter. Han
skyndade då till sitt badtält, som under tiden anlänt till lägret med
alla slavar och tillbehör, njöt därefter en timmes sömn och satt i
morgongryningen åter till häst, utdelande befallningar åt sina
underbefälhavare.

Vid prokonsulns sida sågs biskop Petros, ridande på en mula och
omgjordad, även han, med svärdet.

Bakom biskopen och på en gångare av samma slag red som hans adjutant
den svartlockige Eufemios, väl inhöljd i sin kåpa, ty morgonen var
kylig, och kalla dimmor lågo över bergen.

Trupperna stodo under vapen. Deras olika avdelningar tågade, den ena
efter den andra, på skilda vägar, mot det inre av bergstrakten.

Annæus Domitius hade beslutit att samma dag göra ett nytt anfall på
nybyggarne.

       *       *       *       *       *

Härtåget mot novatianerna och donatisterna i Sunion hade icke
överraskat dem oförberedda. Föga litande på varaktigheten av den frid
de hitintills njutit, hade de som en sista borgen för sin frihet
bevarat de vapen, som forna förföljelser nödgat dem tillgripa, och i
vilkas begagnande de under ett liv av strider vunnit en fruktansvärd
skicklighet. Den homoiusianske prästens oförmodade besök i Sunion hade
synts nybyggarne som ett förebud till kommande hårda öden; också var
det yttre hos detta sändebud ingalunda ägnat att ingiva ljusa aningar
om hans verkliga ärende. Nybyggarnes lösa misstankar, naturliga i
deras läge, sannades snart av Teodoros, som i vissa yttranden av
brodern Eufemios, likasom i tonen av biskop Petros' brev, spårade
förebuden till en annalkande, hela nybygget hotande storm. Farhågan
stegrades till visshet, när dagligen en mängd flyktingar ej blott från
Attika, utan ock från det gent över Saroniska viken belägna
Peloponnesos började anlända till bergen med begäran om en fristad
bland nybyggarne och med tidender om de grymma trosförföljelser, som
ånyo hade uppflammat över landet.

Under dessa dagar genombävades de fredliga dalarne av en oro, som kom
plogen och vingårdsmannens skära att vila och riktade de vallande
herdarnes ögon mot landet norrut, där bakom Hymettos' bergskedja Aten
var beläget. Hyddornas innevånare framtogo sina vapen och fejade dem;
deras äldste sammanträdde som oftast för att höra flyktingarnes
utsagor och rådslå om vad som borde göras. Att underkasta sig den
rådande kyrkan--det enda pris, vartill de skulle kunnat avvända faran
- hade de ansett för en synd emot den Helige Ande. Ingen framträdde
med ett sådant förslag, som endast skulle väckt förbittring hos de
ivrigaste och smärta hos de andre. Det fanns icke ens någon, som
tänkte på en sådan underkastelse. Det fanns blott att välja emellan
att antingen utan motstånd lämna sig i fiendens våld och med bundna
händer lida martyrdöden eller ock att möta fienden med vapen i hand,
att med ett hårdnackat motstånd, understött av marken, söka avtvinga
förföljarne rättigheten att få leva i fred, eller att falla under kamp
för en sak, vilken de aktade som Guds och icke sin egen.

Den sista åsikten segrade. Nybyggarne rustade sig till förtvivlat
motstånd. De krigiska lidelserna vaknade åter i många hårt prövade
bröst, där de länge slumrat, och gjorde den väntade striden välkommen.
Där voro bland nybyggarne hundratals män, vilkas natur var utpräglad
genom en nödtvungen fältlevnad--män, som uppväxt ibland hemlösa, till
strid mot samhället väpnade skaror, som uppammats i avsky mot den
förtryckande kyrkan och vilkas barndomsminnen voro minnena av brända
byar och dödade fränder.

Sådana män hunno snart vänja sig vid tanken, att deras fredliga värv
måste lämnas, att frukterna av deras flit skulle gå förlorade, att
hoppet om en av friden välsignad framtid för dem och deras barn var
bedrägligt; och sedan de lämnat detta hopp, var striden deras åtrå och
svärdet en helig vän, som ej fick lämna deras sida.

Nybyggarne voro således väl redo, när en morgon de herdar, som, medan
de vallade sina hjordar på bergslätterna, tillika tjänstgjorde som
utposter och kunskapare--när dessa herdar från skilda håll kommo
ilande till de odlade dalarne och tillkännagåvo, att kejserliga
legioner, fotfolk och ryttare, med fanor och standarer, vore synliga i
fjärran och närmade sig Sunions berg.

Man hade i förväg underrättat Krysanteus om faran, och Teodoros hade å
folkförsamlingens vägnar till honom framställt den fråga, om han ville
lämna deras berg, som icke längre vore en säker tillflyktsort--två
raska fiskare åtogo sig i detta fall att i en av de små farkoster, som
stodo dem till buds, överföra honom och hans dotter till ön Egina
eller närmaste punkt av peloponnesiska kusten--eller om han föredroge
att dela gemensamma öden med sina vänner, ehuru deras sak icke vore
hans.

Till svar på denna fråga hade Krysanteus, följd av Hermione, uppträtt
i männens församling och förklarat, att han ville kvarstanna, emedan
deras sak vore även honom helig.

Det sätt, varpå han efter denna förklaring deltog i rådslagen, befäste
hans inflytande och gjorde det till en enhällig önskan hos de under
vapen stående nybyggarne, att han skulle vara deras anförare och
övertaga ledningen, om vilken annars oenighet kunde väckas emellan de
många i deras egen krets, som ansågo sig lika värdiga och erfarna att
stå i spetsen för motståndet.

       *       *       *       *       *

Närmast efter kejserliga härens förtrupp sågs en skara präster i full
ämbetsskrud, ridande på mulor och omgivande en vagn, på vilken man
lastat en väldig dopfunt jämte andra heliga kärl och redskap.

Hären gjorde halt och slog läger, innan han ännu hunnit den vildare
bergstrakten, i vars dalar han hade att söka sina fiender; och biskop
Petros sände två av sina präster till nybyggarne med ett brev, vari de
tillförsäkrades fred och förlåtelse på två villkor: att de
omedelbarligen skulle utlämna alla brottslingar, förrymda slavar och
andra flyktingar, vilka icke tillhörde nybygget, när det anlades; samt
att de skulle högtidligt avsvärja sina trosvillfarelser och återvända
i den rättrogna kyrkans armar.

De präster, åt vilka detta sändeskap var anförtrott, funno, när de
anlände till den först bebyggda dalen, innevånarne redan stadda på tåg
till den svårtillgängliga inre trakten, medförande sin flyttbara
egendom. Det var ett långt tåg av väpnade män, av kvinnor och barn, av
hjordar och dragare, lastade med de övergivna hemmens anspråkslösa
skatter och med skördar, i förtid mejade från åkerfälten.

Mot aftonen återvände de utskickade med det svar, att nybyggarne
förkastat fredsvillkoren som oantagliga.

Det var deras forne broder Teodoros, som å de upproriskes vägnar hade
lämnat detta svar.

Av Krysanteus och hans dotter hade de utskickade icke sett en skymt,
ej heller hade de kunnat utleta, om dessa personer verkligen funnes i
trakten eller icke. Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den
försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione.

Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln
Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den
lilla kättarehären. Man hade igenkänt Krysanteus i en ryttare, som å
de upproriskes sida utdelade befallningarna, ledde rörelserna och
stundom deltog i handgemänget.

Utgången av den första striden känna vi redan. Truppernas angrepp på
den av novatianerna intagna ställningen vart med stor förlust för de
förre tillbakaslaget, och Annæus Domitius ansåg det klokast att draga
sig något tillbaka och intaga en försvarsställning, tills en väntad
förstärkning hunnit ankomma.

Genom sina spejare utrönte han emellertid, att även segervinnarne
natten efter striden hade lämnat den ställning, vari han upphunnit och
angripit dem, samt att de hade valt en annan längre söderut, i
grannskapet av Laurions sedan länge övergivna gruvor.

I denna ställning rådde de endast över ett inskränkt område, men
skyddades i ryggen av tvärbranta klippor, som stupade ned i havet, och
ägde förmånen av bete för boskapen och rikliga källor, från vilka de
annars kunde varda avskurna.

Det var huvudsakligen den sistnämnda omständigheten, som föranlät
Krysanteus att intaga denna ställning. Hans rörelse liknade emellertid
ett återtåg och gav fördenskull Annæus Domitius' vän och hävdatecknare
Olympiodoros ett tillfälle att i sin »historia över fälttåget mot
Sunion» förtälja:

»De upproriske, som i trots av sitt överlägsna antal hade förlorat
slagfältet, begagnade sig av nattens mörker för att verkställa ett
skyndsamt återtåg.»

       *       *       *       *       *

Nattens dimmor lågo utbredda över nybyggarnes läger. Här och där
emellan klipporna voro vakteldar tända, kring vilka män och kvinnor
voro samlade. De flesta kvinnorna och de späda barnen hade anvisats
ett bättre skydd mot nattens kyla i lämningarna av ett tempel, helgat
Pallas Atena och välkänt för seglarne, som dubblerade Sunions udde,
över vars tvärbranta klippor dess pelarrader hade glänst igenom
århundraden. Här tillbragte även Hermione natten.

Av de kring vakteldarne flockade krigarne sovo de fleste ut efter
dagens mödor; andra sutto i viskande samtal; andra fejade sina vapen
eller sönderkrossade mellan stenar säd för att därav baka morgondagens
bröd.

Tystnaden, som rådde, avbröts endast av en psalm, som med dämpad röst
uppstämdes av någon bland de vid eldarne vakande männen. Då och då
sågs en patrull av det för natten tjänstgörande manskapet tåga förbi.
Poster voro framskjutna på betydligt avstånd från alla tillgängliga
sidor av lägret, och den strängaste vaksamhet iakttogs, för att ej
överrumpling skulle äga rum.

Nybyggarnes vapenföra manskap--unga gossar och silverlockiga gubbar
inräknade--utgjorde knappt två tusen man. Ett icke litet tal hade med
sina liv köpt segern i den föregående drabbningen. Till ringare pris
hade han icke kunnat vinnas. Krysanteus' anordningar vittnade om en
klok beräkning att spara de sinas liv.

Krysanteus och Teodoros, jämte de män, som bildade den lilla härens
krigsråd, voro samlade i högkvarteret. Detta utgjordes av en riskoja,
byggd mot en klippvägg, i vars grannskap fanns en häll, som bildade
ett naturligt bord och lystes av två facklor.

Man hade förberett sig på ett anfall till den följande morgonen och
redan överenskommit om vad som krävdes för att möta det.

Samtalet rörde sig nu kring ett annat ämne: den fjärmare framtiden.

Man kunde än en gång övervinna angriparen--det betvivlade man icke
--men vore icke krigets utgång redan nödvändigt given? Vore det i
längden möjligt för en handfull folk att försvara sig emot en
motståndare, som i nödfall kunde förfoga över alla det romerska
världsrikets tillgångar?

Den gamle donatistprästen, med vilken Krysanteus en gång underhandlat
på Parnassos, satt nu framför honom på klipphällen, och fackelskenet
bröts emot det harnesk, vari han klätt sitt silverhåriga bröst.
Bredvid honom stödde sig mot hällen hans israelit, den tunga
spikslagna klubban--och att hans arm ännu var mäktig att föra henne,
det hade den föregående striden på ett för legionärerna förskräckligt
sätt vittnat.

- Vart löper nu vårt tal? sade han. Framtiden? Den är Herrens och icke
vår. I morgon skola vi strida mot amalekiterna, och om vi slå dem,
skola vi i övermorgon åter strida mot de oomskurne--och strida så
länge ännu en hand kan föra svärdet. Vad vilja vi mer?

- Du har rätt ... vad vilja vi mer? sade en annan av de närvarande, en
man, som var klädd i en fullständig palatinrustning, vunnen i den
sista striden, och vars ögon lyste av den religiösa hänförelsens eld.
Vi önska ju icke mer. »Är vår tid kommen, så vilja vi ärligen dö och
icke låta vår ära till skam varda.»

- Men kommen ihåg, att sedan männen äro slagna, äro kvinnorna och
barnen värnlösa. Baals präster skola vålddöpa våra kvinnor och lära
våra barn att offra på höjderna. Våra barn och deras barn skola vara
som de själve och samla sig kring flugkungens och hans djävlars
altaren. Vårt utsäde skall icke bära ax åt Herren, utan varda som det
andra ogräset, sått av ovännen. David, fortfor novatianen, som talade
dessa ord, i det han vände sig till den gamle donatistprästen, vad
skola vi göra med våra kvinnor och barn? Låt oss rådslå om detta!

- Jag vet ett råd, genmälde denne med djup röst. För gubbarne, som
ännu hava kraft att föra en kniv, och för gossarne, som äro gamla nog
att kunna bitas, är rum i våra leder, och de skola falla bland oss,
sedan vi härligt kämpat inför Herrens ögon. Men kvinnorna skola icke
vålddöpas och de späda barnen icke offra på höjderna ... nej, nej, de
skola på en vink av min hand och vid ett ord av min röst kasta sig
från klipporna i havet. Jag känner de mina.

- Ske Guds vilja! sade novatianen.

- Mina vänner, sade Teodoros, låt oss höra, vad Krysanteus, som är vår
anförare och förenat sitt öde med vårt, har att säga i detta ämne.

- Låt oss höra dig, atenare, sade den gamle David. Du, som ännu bidar
i hedningarnes förgård, men bär Herrens tecken på din panna, att du en
gång skall inträda i templets heliga; du är tapper som Judas Mackabeus
och rådig som han. Fördenskull hörde vi dig gärna, om än du icke vore
vår frivilligt utsedde hövding. Vad tänker du?

Krysanteus, som tigande lyssnat till det föregående samtalet, sade nu:

- Ändamålet med varje strid är den kämpandes räddning. Hur mörk vår
utsikt till räddning må vara, böra vi dock uppgöra en annan plan än
den att tillintetgöras under fiendens svärd.

- Du har rätt, sade novatianen. Men någon annan utgång ser jag ej för
mina ögon.

- Vi skola ännu vinna segrar och krossa många fiender, såsom man
krossar lerkärl; men vårt öde är dock beseglat, såvida icke Herren
vill rädda oss genom ett underverk, sade den palatinklädde mannen.

- Den ställning som vi nu hava intagit, fortfor Krysanteus, är ej den
starkaste, som nejden bjuder oss; jag valde henne, emedan hon
tillförsäkrar oss att icke omkomma av brist på vatten, och emedan den
för någon tid kan giva boskapen, av vilken vi leva, tillräckligt bete.
Men beslutsamma män, som icke föredraga livet framför döden, böra
kunna motstå angreppen av en mindre modig, om ock vida starkare
fiende. Angripas vi i morgon och lyckas vi då kraftigt tillbakavisa
vår motståndare, så tror jag, att han skall unna sig själv och oss
några dagars ro. Det är icke omöjligt, att vi i fjorton dagars tid
kunna försvara oss i den ställning vi innehava.

- Och sedan? sade den gamle David.

- Under tiden slakta vi vår boskap och göra oss i ordning att lämna
detta land.

- Vad säger du? Huru skall detta varda oss möjligt? frågade de
närvarande.

- Dälderna och de mot havsvinden skyddade bergsluttningarna äro
bevuxna med skog. Vi hava yxor, för att fälla den, och timmermän, som
böra förstå att av de fällda stammarne sammanfoga flottar. Dessa
flottar skola förses med höga bröstvärn, med mast och segel. De skola
med ett ord byggas för färden över ett stormigt hav. Seglen förfärdiga
vi av täcken och djurhudar. Det gives intet tarv, som
uppfinningsförmågan, driven av nöden, icke skall veta tillfredsställa.
Och allt detta bör kunna vara färdigt om fjorton dagar, då vi arbeta
med det hopp att frälsa våra kvinnor och barn och i vår egen räddning
se en räddning av den sak, för vilken vi kämpa.

- Du har rätt. Detta är ingalunda omöjligt, sade novatianen. Vi böra
om fjorton dagar kunna hava dessa farkoster färdiga, tillräckligt
många och stora, för att ge rum åt oss alla. Vi hava skeppsbyggare
bland oss, som kunna leda arbetet. De fiskarbåtar vi äga äro byggda av
dem. Ditt förslag är gott. Vi böra antaga det.

- Det är åtminstone ett medel att lugna våra kvinnor, sade den gamle
donatistprästen. Låt oss försöka det. Om det lyckas eller icke, det
står i Herrens hand. Jag emottager vad han vill giva oss. Skönt vore
att få återvända till Afrika. Hava vi en gång kommit så långt, att
flottarne äro färdiga och ingenting hindrar att stiga i dem, så röstar
jag för Afrika. Det är mitt fosterland; dess öknar äro ointagligare än
dessa berg; vi hasta dit och finna tusentals trosbröder, som strida
och lida för den sanna kyrkan. Med dem förena vi oss. Låt detta vara
sagt.

De samlade männen tillkännagåvo sitt bifall till den gamle Davids ord.

Krysanteus fortfor:

- Det närmaste landet till vår kust är ön Egina. Östanvinden, som
råder vid denna årstid, skall föra oss dit eller till någon punkt av
peloponnesiska kusten. Detta ingår i min plan. Vi böra där kunna
skaffa oss fartyg, som äro lämpligare än flottarne för en snabb färd
över havet till Afrika.

Sedan samtalet fortfarit en stund, åtskildes församlingen. Några gingo
till vila, andra till sina anförtrodda poster.

Teodoros kvarstannade hos Krysanteus.

- Om Herren tillåter, sade den unge prästen, att den plan du här
framlagt för våra ögon låter lyckligt utföra sig, så är det tid att du
skiljer dig från oss och vandrar din egen väg. Du har viktiga ting å
egna vägnar att tillvarataga. Hinna vi någonsin Afrikas kust, så bör
du därifrån segla till Italien, uppsöka kejsar Valentinianus och lägga
ditt öde i hans händer. Valens' broder är en ädel och rättsinnad man.
Han skall lyssna till dina ord och göra dig rättvisa; jag är övertygad
därom. Genom honom skall det vara dig möjligt att få en oväldig och
fördomsfri undersökning av de anklagelser, som vila på ditt huvud; du
skall frikännas, återinsättas i rättigheten över din förmögenhet och
hava frihet att återvända till Aten.

- Ditt råd synes mig gott, och får jag leva, vill jag för Hermiones
skull följa det. Men skulle jag stupa i striden, så finnes i denna
riskoja ett brev till de kejserliga truppernas hövding, Annæus
Domitius, vari jag påminner honom om den välvilja han städse visat
mig, anförtror min värnlösa dotter åt hans vård och ber honom
verkställa det beslut jag fattat med avseende på hennes framtid. Hon
skall begiva sig till Alexandria, Atens medtävlarinna i vetenskapens
odling. Där finnes ett sällskap av frejdade män och bildade kvinnor,
Museions skyddslingar, bland vilka jag räknar många vänner. Jag är
övertygad, att de skola omfatta henne med deltagande, och att om
världen har någon tröst för sorger sådana som hennes, den ädlaste
trösten skall bjudas i denna aktningsvärda krets. Den penningsumma,
som stod till mitt förfogande, då jag lämnade Aten, och som i detta
ögonblick utgör hela min förmögenhet, är stor nog för att tillförsäkra
Hermione en oberoende framtid i överensstämmelse med hennes smak och
levnadsvanor. Jag överlämnar henne för övrigt i den allsmäktiga
Försynens vård, ty människornas planer äro bräckliga som ett förtorkat
rör, min Teodoros, och det är skickelsens vanliga lek att sönderbryta
dem ... Jag har ibland eder lärt mycket, fortfor Krysanteus efter
någon tystnad. Det är mig icke okänt, att dina läror, Teodoros, gjort
starkt intryck på Hermione.  Frukta ej, att detta ingivit mig
harm. Jag har förlorat min olycklige Filippos. Perikles satte med egen
hand dödskransen på den siste av sina söner, sedan den ene efter den
andre blivit bortryckt av pestsmittan. Jag har som han sett mitt sista
hopp skördat, utan att hava knotat mot himmelen. Det höves en man att
bära sitt öde. Och vad min dotter vidkommer, så må hon följa dig på
den väg, som du för henne utstakat.  Jag skall se det utan smärta,
sedan jag i denna krets har funnit, att skillnaden mellan det som är
heligt för dig och det som mig är heligt sträcker sig blott till
formen och ej till anden. Kristendomen bär liksom filosofien den
oförgängliga sanningen i sitt sköte. Här har jag sett den förra
åstadkomma vad den senare ej förmår. Jag har sett de dystraste anleten
skimra av glädje och de hårdaste av mildhet, när de lyssnat till din
mästares läror. Män, som elände och förföljelser hade gjort till
rövare, för vilka blodsutgjutelse var en lust och milda känslor en
smälek, har jag skådat i dessa hyddor lekande som barn med sina barn
och bemöta dem med den vördnadsfulla ömhet, som endast medvetandet om
en odödlig varelses oändliga värde kan ingiva. Nog av, jag har funnit,
att det gives en filosofi för hela människosläktet, och att de högsta
sanningar, den varmaste kärlek för det sanna och goda kunna inplantas
i den okunnigastes bröst. Men om detta är kristendomen, varpå jag ej
tvivlar, så står hon i de förtrycktes leder vid sidan av dem, som
kämpa för förnuftet, friheten och den mänskliga värdigheten. Det var
fördenskull jag sade i folkförsamlingen, att eder sak är min egen. Låt
oss strida och dö tillsammans! Jag vill icke dölja för dig, min
Teodoros, att jag är mätt vid livet. Vår sak skall finna andra och
kraftigare kämpar, om icke i dessa tider, så när århundraden skridit
över våra gravar.

Krysanteus hälsade Teodoros god natt och gick att njuta några timmars
vila.

Han väcktes redan före morgongryningen av ett budskap från utposterna,
att de kejserliga trupperna hade satt sig i rörelse och på olika vägar
närmade sig lägret.

Krysanteus steg till häst. Några ögonblick därefter ljödo genom
morgondimman över det vidsträckta lägret de hornstötar, som kallade
det stridbara manskapet att samla sig under vapen, var centuria på sin
bestämda plats.

       *       *       *       *       *

När dimman mot morgonen skingrades av havsvinden, stodo båda härarne i
varandras åsyn.

Nybyggarnes front utbredde sig över en tämligen stark bergsluttning,
som här och där företedde enstaka grupper av otillgängliga klippor.

Deras vänstra flygel stödde sig mot havet; på den högra bildade marken
en sakta sluttande plan emot den trånga däld, ovan vars andra sida de
kejserliga trupperna utbredde sig.

På högra flygeln, som sålunda utgjorde den svagaste punkten i den
novatiansk-donatistiska skarans ställning, var kärnen av deras
stridsmakt samlad.

Deras linjer, som företedde små kolonner med vissa mellanrum, slutade
på denna sida med deras ryttaretrupp, på sin höjd femtio man.

För att minska ställningens svaghet på högra flanken hade nybyggarne
ditsläpat en mängd fällda träd och i denna förhuggning, som sträckte
sig ända mot de otillgängliga klipporna i ryggen av ställningen,
lämnat endast två dolda öppningar, genom vilka deras lilla rytteri
kunde göra utfall.

Nybyggareskaran företedde i avseende på vapnen stor brokighet. Somliga
buro klubbor, andra lansar, andra bågar, andra korta romerska värjor,
andra åter de långa slagsvärd eller de saxdolkar, som voro brukliga
bland allemanner och göter. Rytteriet var likformigast väpnat. Det
hade hjälmar och harnesk.

På bergen bakom nybyggarnes fylking sågos deras kvinnor och barn i
talrika skaror.

De kejserliga trupperna voro uppställda i en sluten linje över den
någorlunda jämna mark, som utsträckte sig på andra sidan dälden.

När dimman lyftes av östanvinden och lik en vitgul rök rullade över
Saroniska viken, övergöts den vildromantiska nejden av morgonsolens
strålar, som glittrade på en skog av lansar, över vilken förgyllda
örnar och fladdrande fanor höjde sig.

Det kejserliga rytteriet, som under natten haft ett svårt tåg, var i
djupa massor uppställt bakom fotfolkets luckor. Nu, sedan de
kejserliga truppernas fältherre överblickat fiendens ställning, ljödo
trumpetstötar utefter linjen, rytteriet började röra sig, avdelning
efter avdelning försvann i dalgångarne och visade sig på andra sidan
om dem, tills alla pass, som mitt emot nybyggarnes högra flygel förde
till dälden, voro besatta.

Medan de kejserliga trupperna företogo denna rörelse, hade nybyggarne
uppstämt den gamla älskade stridspsalm, med vars toner de äldre ibland
dem och framför alla de stridslystna donatisterna så mången gång under
sin stormiga levnad invigt sig till kamp och död för sin tro.

Männen i fylkingen uppstämde och deras kvinnor förenade sig i sången:

  Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel,
  han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
  Han krossar bågar, spjut och svärd,
  de stolte digna till hans fot,
  och bävande den hela värld
  förstummas för hans vredes hot.

  Se Rövarbergen! På sin grund de svikta för hans ögas blink,
  och krigarskaror domnande nedlägga vapen på hans vink,
  se vagnen stannar med sitt spann,
  och dött är stridstrumpetens ljud
  och sänkt i dvala häst och man
  vid blott en vink av Jakobs Gud.

Medan psalmens sista toner förklingade, sågs en ryttare i prästerlig
dräkt, men omgjordad med svärdet, följd av en centurion nedstiga i
dälden. Centurionen ropade, att man ville tala med nybyggarnes
överhövding. I stället för denne nedkom en annan man, väl väpnad och
av krigiskt utseende. Det var samme novatian, som vi sett deltaga i
nybyggarnes krigsråd.

- Vad viljen I? ropade novatianen, medan han ännu stod på något
avstånd.

- Underhandla, svarade prästen, som var ingen annan än biskop Petros.

- Väl, sade novatianen, i det han närmade sig, vi hava då rätt fattat
ert uppsåt. Jag är sänd av vår hövding för att höra, vad I haven att
säga oss.

- Vi vilja tala med den högste befälhavaren själv, och icke med en
underordnad, förklarade Petros.

- Han skall komma, då ert rytteri fått befallning att göra halt, och
då er egen högste befälhavare infunnit sig för att möta honom.

- Detta är höga anspråk av ett upprorshuvud, som, innan solen gått
ned, skall vara i mitt våld. Jag vill då tala till folket själv, och
det skall höra min röst, sade Petros, i det han åter satte sin häst i
gång.

Novatianen fattade hästens tyglar och tvang honom stanna.

- Vad vill du oss? sporde han. Rid icke närmare, ty det kunde varda
din död.

- I skullen då våga att döda en underhandlare? Det vore er värdigt, I
föraktliga upprorsmän. Men ditt hot skrämmer mig icke. Jag kommer i
vår herres och kejsares, det heliga majestätets namn för att
tillförsäkra förlåtelse och glömska åt envar av eder, som i denna
sista stund vill nedlägga vapen och återvända till sitt hem för att
leva i lugn och laglydnad under de överhetspersoner och herdar, som
kejsaren över er täckes tillsätta. Från denna nåd och förlåtelse äro
endast sådana som du och dina likar, det vill säga hopens uppviglare
och anförare, uteslutna. Släpp tyglarne, man, eller avhänder du dig
genom din våldsamhet underhandlarens rätt och pliktar med livet. Vi
äro här två mot en.

Novatianen släppte hästens tyglar och sade:

- Underhandlingen är då ändad. Vi förkasta ert anbud. Återvänden och
sägen er befälhavare detta.

- Det är icke med dig vi dagtinga, ej heller är det du, som bestämmer
svaret. Det är de förvillade själva, som skola välja mellan döden och
den nåd, som endast för dem och icke för dig och dina likar är öppnad.

Under detta samtal hade den gamle donatistprästen stigit ett stycke
nedför bergsluttningen och närmat sig dem. Enär Petros talade med en
stämma, som hördes vitt omkring, hade David fullkomligt fattat, varom
fråga var, och medan novatianen återvände från mötet, upphov gubben
sin röst och ropade:

- Du falske profet! Vill du tala med folket och ej med dess hövdingar,
så är du ej en underhandlare, utan en uppviglare, som bör nedslås med
svärd. Men tror du, att du har att göra med klenhjärtade, så kom hit,
och folket skall själv svara dig, att denna dag skall varda en
grymhets dag, en väders och storms dag, en mörkers och dimmors dag, en
basuners och trumpeters dag, på vilken Herren med en ringa hop av sitt
överblivna folk skall göra stora under emot filistéerna. Kom upp på
berget, och finner du en enda, som säger: låt oss denna gången vika
och draga av igen--eller finner du en enda, som emottager skökans
kalk, som du kallar nåd och förlåtelse, av dina händer, så straffe mig
Herren, Herren. Ve skökan och hennes tjänare, som kalla den
styggelige, slemme, bloddrypande Valens ett heligt majestät. Vi spotta
åt detta majestät, som är ett smutsigt djur och vars domare äro ulvar
om aftonen, vilka intet låta kvarbliva intill morgonen. Se där de hem,
till vilka I bjuden vårt folk att återvända, fortfor den vitskäggige
gubben och pekade med sin väldiga klubba mot de virvlande rökmolnen av
brinnande bostäder. I haven tvungit det fredliga Israel att övergiva
de hyddor, i vilka det var lyckligt. Kom nu upp och se, huru de
fridsamme äro redo att strida för Guds ansikte. Jag skall föra dig
genom fruktansvärda krigares leder, och finner du, jag säger det än en
gång, en enda man, som faller ned och tillbedjer den nye Nebukadnesar
eller den vederstyggliga Jisebel, som I kallen kyrkan, så må all hans
smälek komma över mitt eget huvud.

Den gamle donatistprästens inbjudning övertygade Petros, att en
underhandling på sådana villkor, som de här framställda, skulle tjäna
till intet. Han återvände med centurionen till den kejserliga
slagordningen, som i nästa ögonblick på hela linjen satte sig i
rörelse.

- Pris vare gudarne, sade Olympiodoros, som var i prokonsulns följe,
den fördömde prästen lyckades icke frånstjäla mig nöjet av ett
präktigt skådespel och dig, min Annæus, äran av en seger.
Underhandlingen har slutat med ett byte av kristianska skällsord, och
i denna strid har Petros synbarligen dukat under för den munvige
gubben med Heraklesklubban.

Annæus Domitius, klädd i en lätt och lysande rustning, utdelade från
sin häst befallningar till tribuner och centurioner, som skyndsamt
förde dem till härens olika avdelningar.

Den plats han valt tillät honom överskåda motståndarens front och
tillika hans högra flygel, mot vilken det var hans avsikt att kasta
sina järnsmidda ryttareskaror.

Petros hade återvänt och intagit sin plats vid sidan av Annæus
Domitius. Biskopens ögon lyste av stridslust, och hans väsen uttryckte
en otålighet och en härskarevilja, som blott med möda kunde tyglas.
Men det var i dag prokonsulns beslut att själv befalla. Petros visste
det och ville tiga och vara soldat, då han ej fick vara fältherre.

När första linjen av det kejserliga fotfolket satte sig i rörelse för
att nedstiga i dälden och angripa nybyggarnes för hästfolket
oåtkomliga front, syntes på deras sida en ryttare i vit mantel,
kommande från den högra flygeln. Prokonsuln och biskopen igenkände i
denne ryttare Krysanteus. Han hade från en höjd vid sidan av
förhuggningen skaffat sig en överblick av det fientliga rytteriets
ställning.

I nästa ögonblick framryckte nybyggarnes små kolonner under
stridsropet: Herrens och Gideons svärd mot randen av den branta
bergsluttningen för att möta det kejserliga fotfolkets angrepp.

Legionärerna uppmuntrade varandra med höga rop, medan de med skölden
på rygg och svärdet i hand klättrade uppför berget. Men förrän de
hunnit randen av detsamma, angrepos de med vild häftighet av
nybyggarne under det förnyade härskriet: Herrens och Gideons svärd,
och vordo, innan de hunnit ordna sina leder, med stor manspillan
nedkastade i dälden.

De fördes fram att förnya angreppet. De gjorde det, men tveksammare,
och tillbakadrevos för andra gången och förföljdes ett stycke nedför
bergsluttningen, efterlämnande ett betydligt antal döde och sårade,
vilkas vapen genast togos som byte av nybyggarne.

Emellertid fylldes dälden med centuria efter centuria, som nedryckte
från den bergslätt, på vilken de kejserliga trupperna voro uppställda,
samt företedde slutligen en tät packad massa av krigare, som genom
själva påtryckningen av de efterföljande lederna pressades uppåt till
ett ihärdigare och tungt vägande anfall.

Krysanteus red utefter den hotade linjen och tillsåg, att de fåtaliga
försvarskrafterna voro ändamålsenligt delade på de starkare eller
svagare punkterna. Han hade icke att egga sina krigares mod. De brunno
av stridslust. En mängd av deras kvinnor hade ilat fram för att
understödja de kämpande männen. Den fruktansvärda kolonn, som nu
anryckte och vars sista leder ännu icke hade nedstigit i dälden, när
de första hunnit uppför berget, hälsades, innan det kom till handkamp,
med ett regn av pilar, kastspjut och stenar, som åstadkom en svår
manspillan i den sammanträngda fylkingen. Nejden genljöd av de
anfallandes och de anfallnes härskri--av ropet Gud och kejsaren,
under vilket legionärerna stormade an, och det av Herrens och Gideons
svärd, varmed nybyggarne eldade sig till striden man mot man.

Denna var snart i gång utefter hela linjen. Marken tillät ej de
kejserliga trupperna att bilda slutna leder. De förste, som upphunno
randen av bergsluttningen, föllo under nybyggarnes svärdshugg och
klubbslag, men de fallne ersattes ögonblickligen av andra, som, om de
ville eller icke, tvungos fram av den påträngande massan. Stöten, som
förorsakades av denna, var fruktansvärd och skulle för en åskådare,
som överblickat de ringa motståndskrafterna, synts oemotståndlig. Men
stridens utgång var given, om angriparne lyckades vinna endast en
fotsbredd av den jämna marken ovanför sluttningen, och nybyggarne, som
insågo detta, stredo för varje tum därav som för sina liv. Ingen vek
från sin plats, och drabbningen, vilken liksom vaggade på den smala
bergkanten, företedde först efter de häftigaste ansträngningar från
legionärernas sida en enda punkt, där nybyggarnes linje vart
genombruten.

Och knappt var denna lucka uppstånden, förrän en skara av de
kejserliga soldaterna genomträngde henne. Ögonblicket syntes
avgörande. Nybyggarnes fältherre var frånvarande, ty striden hade nu
börjat även på den högra flygeln omkring förhuggningen, och Krysanteus
var på denna viktiga punkt. Men han hade förutsett ett fall som detta
och uppställt en liten understödstrupp, utgörande en centuria, vars
uppgift var att stärka fronten, varhelst den syntes svagast eller i
fara att genombrytas.

Denna trupp av idel donatister, män, som kämpat i Afrikas sandöknar
och i dälderna kring Parnassos, anfördes av den gamle David.

Donatistprästen och hans män hade med brinnande otålighet avvaktat det
ögonblick, då de skulle få deltaga i kampen.

- Bröder, ropade David nu, där äro de, amoréerna och jebuséerna. Fram,
I Herrens kämpar! Vi skola slå dem och jaga dem intill det stora Sidon
och intill den stora slätten Mizpa österut och förgöra dem, så att
icke en igenbliver. Följen mig, I utvalde ur Israel!

Och den lilla donatistskaran störtade emot den framträngande fienden
med den vilda stridslustens ohejdade häftighet. Lansar rycktes ur
legionärernas händer, hjälmar klövos under slagsvärdens hugg, sköldar
krossades under de tunga spikklubborna. Några minuters strid, och den
del av den regelbundna styrkan, som lyckats få fast fot på berget, låg
trampad under donatisternas fötter eller hade i vild flykt kastat sig
nedför bergranden, lämnande i segrarnes händer en fana, varpå det unga
kristna korset prunkade mellan bokstäverna av den gamla vördnadsvärda
inskriften: »Romerska Senaten och Folket».

Från dessa segrar ilade David och hans män till varje punkt, där
nybyggarnes front tarvade stöd. Man såg den fruktansvärde gubbens
bloddrypande klubba svänga i det tätaste stridsvimlet och hörde hans
röst, huru han oavlåtligt manade de sina och eggade sitt eget och
deras stridsraseri med ord sådana som dessa:

- Slå dem, slå dem! Förgör dem med svärdsegg, giv dem till spillo,
såsom Mose, Herrens tjänare, bjudit haver! Dräp vad anda haver! Skona
dem icke!

Under det kampen sålunda rasade på nybyggarnes front, hade Annæus
Domitius ridit till sin vänstra flygel och tilldelat den order att
angripa de upproriskes flank.

Trumpetstötar ljödo genom de på denna sida till dälden förande passen,
och de ryttarskaror, som stodo till prokonsulns förfogande, sprängde i
ordnade leder uppför sluttningen emot förhuggningen.

Nybyggarnes kvinnor och barn, som stodo på de otillgängliga höjderna i
bakgrunden, uppgåvo ett samfällt rop av häpnad, när denne hitintills
osynlige fiende plötsligt uppenbarade sig i den förfärande anblicken
av ett våldsamt rytteriangrepp, mot vilket varje hinder syntes
vanmäktigt.

Denna ryttarskara hade till sitt utseende intet utom fälttecknen--de
gyllene örnarne--som påminde om romerska hästfolket i förflutna
tider. De barbenta, med lätta harnesk, prydliga hjälmar och korta
svärd utrustade ryttarne voro förvandlade till skepnader, höljda från
topp till tå i en vidunderlig järndräkt. Det var dessa »järnpelare»
--så kallades de--av vilka Rom numera, under krigskonstens allt större
förfall, väntade sina segrar i kampen mot perser, göter och allemanner
eller mot egna undersåtar. Fotfolket hade endast under Julianus' korta
fältherrebana återvunnit sin betydelse för att i andra händer ånyo och
för århundraden förlora den.

I dessa »järnpelare» hägrade medeltiden.

De anstormande järnböljorna brötos dock emot förhuggningen, varöver
endast några få lyckades sporra sina hästar, medan andra försökte
intränga genom dess trånga, slingrande öppningar. Lederna råkade i
oordning. Trängsel uppstod. De enskilda ryttare, som kommit över
förhuggningen eller fastnat mellan de hopvräkta trädstammarne, sågo
sig lämnade utan bistånd. Några av dem lyckades komma tillbaka till de
sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar
voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de
på alla sidor funno sig omgivna.

Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han
väntat sig en kraftig verkan. När han gav befallning till densamma,
hade han blivit övertalad därtill av rytteriets befälhavare, en
skrytsam och övermodig göt, som försäkrat den med »järnpelarnes»
egenskaper obekante prokonsuln, att han, den götiske tribunen, i
spetsen för sådana krigare tagit förskansningar, svårtillgängligare än
denna. Sedan Annæus Domitius givit luft åt sin harm i en ström av
hedniska eder--och detta vid sidan av den rättrogne biskopen--lät
han blåsa till återtåg, som verkställdes i god ordning. Rytteriet
nedryckte långsamt de dalsänkningar, där det förut varit uppställt,
och strax därefter gavs befallning även till det i nybyggarnes front
kämpande, utmattade fotfolket att draga sig tillbaka och intaga sin
förra ställning. Striden avstannade för ett ögonblick på hela
linjen. De återtågande legionärerna hörde bakom sig novatianernas och
donatisternas segerrop.  Dessa hade efter en halvtimmes blodbad icke
förlorat en handsbredd jord till den överlägsne fienden, och medan
deras egna förluster voro oansenliga, var bergsluttningen under dem
höljd med slagna legionärer.

Striden uppflammade dock snart ånyo. Prokonsulns kärntrupp, två
centurior palatiner, hopsamlade från de i Akajas städer spridda
besättningarna, skickades att storma förhuggningen och öppna den för
rytteriet. En del av det övriga fotfolket drogs ifrån sin ställning
gentemot nybyggarnes front för att understödja palatinernas anfall.

De kvarblivna centuriorna hade att hålla sig stilla--vilket de ock
behövde efter den blodiga och envisa kamp, som de nyss utstått--såvida
icke nybyggarne blottade sin front för att bispringa sin hotade
flank. I detta fall skulle legionärerna begagna sig härav och med
större utsikt till framgång förnya anfallet på fronten.

Krysanteus hade strängt ålagt de sina att icke lämna sina ställningar,
huru nödig deras hjälp på andra hotade punkter kunde synas vara.

David hade dock svårt att finna sig i den overksamhet, vari han nu
genom fiendens tillbakavikande var försatt. Vad som förbereddes på
högra flygeln visste han icke. Han såg däremot, att de trötta
legionärernas front på andra sidan dälden var försvagad och tydligen
icke väntade något anfall--ty leden hade upplöst sig och många
soldater lagt sig på marken för att vila.

David ville begagna sig härav. I spetsen för sitt manskap nedsteg han
bland de svårtillgängliga klippor, som på nybyggarnes vänstra flank
stängde dälden från havet, och lyckades att omärkt komma över
densamma.

Han följdes av vid pass hundra man, alla stridslystna som sin
anförare.

Dragande förmån av markens ojämnhet för att osedd nalkas, hade truppen
snart uppnått legionärernas högra flank och med häftighet angripit den
oförberedde fienden.

Skaror av legionärer, stadda på vildaste flykt, förkunnade några
minuter därefter, att nybyggarne gjort ett angrepp på denna sida.

Tribuner och centurioner hastade att uppställa sina trupper för att
mottaga fienden. Annæus Domitius ilade själv till stället, lämnande
sin vänstra flygel, där striden nu börjat omkring förhuggningen, i det
palatinerna gjorde upprepade försök att taga den.

Annæus Domitius vart lika överraskad som lugnad, då han upptäckte,
huru fåtalig den angripande skaran var. Hon hade emellertid tecknat
sin väg med blodströmmar. Prokonsuln lät sju till åtta centurior
omringa henne. Innan detta hann verkställas, hade donatisternas
slagsvärd och klubbor uppstaplat högar av lik. De gingo fram i blint
raseri, nedbrytande varje hinder, som de oordnade hopar, vilka de ända
hitintills jagat framför sig, hade sökt ställa i deras
väg. Stridsropet Herrens och Gideons svärd skallade med en styrka, som
genom det allmänna larmet nådde till novatianernas front på andra
sidan dälden och först nu lät dessa ana vad David och hans lilla hop
företagit sig.

Först när det kejserliga fotfolket verkställt den rörelse, som
prokonsuln påbjudit, och från alla sidor i djupa, ordnade leder
framryckte för att innesluta och krossa den lilla skaran, fick denna
öga för sin farliga ställning. På alla sidor en skog av lansar, en mur
av harnesk, som närmade sig. Det gällde att genombryta en av dessa
murar och genom dälden bana sig väg tillbaka, eller ock att falla till
sista man.

- Vi äro omringade, ljöd det i Davids öron. Vi måste försöka slå oss
igenom.

Den gamle kämpen vilade ett ögonblick på sin klubba. Hans ögon
överforo de fientliga skarorna.

- Åt detta håll, mina bröder, åt detta håll, I utvalda kämpar, ropade
han och pekade mot de trupper, som spärrade återvägen till dälden.
Fram mot amalekiterna! Herren har i dag givit dem i vår hand. Vi skola
slå och förfölja dem intill Aseka och Makkeda. Fram!

Donatisthopen, fruktansvärd ännu i trots av sitt ringa antal, följde
den oförskräckte ledaren för att kasta sig mot fiendens lansar och om
möjligt bryta sig väg genom hans leder. Deras avsikt gynnades av ett
angrepp i truppernas rygg, som deras vapenbröder, lämnande sin starka
ställning på andra sidan dälden, gjorde för att komma dem till
hjälp. Ett förfärligt handgemäng uppstod. Medelpunkten i det var
David. En högväxt, från hjässan till fotabjället järnsmidd centurion
hade framträtt för att i tvekamp mäta sig med den fruktansvärde
kämpen. Centurionen var, som många i de kejserliga truppernas led, en
götisk barbar, tjänande för legopenningar, och då han utmanade David
till envig, följde han ett bruk hos sitt folk.

- Vitskäggige gubbe, vart rasar du? sade han. Lägg ned din klubba och
giv dig fången. Du, som ej har tänder att tugga soldatens hårda bröd,
har du händer ännu att föra ett vapen?

- Son av Magog, svarade David. Du liknar dina bröder ej blott däri,
att du är högväxt som Goliat, utan ock stortalig och inbilsk som han.
Vad hava du och de dina att skryta över? Edra fäder hava kommit i en
myckenhet som gräshopporna över Egypti land till att storma våra
landsändar, och se, de äro slagna och spridda som agnar av en handfull
romare. Men detta hindrar icke din tunga att skrävla. Jag skall tysta
henne. Du är i dag och för alltid dödens man.

David emottog på skaftet av sin klubba det hugg barbaren riktade åt
hans huvud. Svärdet gled, träffade Davids vänstra arm och avskar
hennes fingrar. Men i nästa ögonblick hade den bloddrypande klubban
träffat götens skuldra och inslagit hans harnesk.

Centurionens arm förlamades av slaget. Även David kände sig efter det
sår han fått oförmögen att längre med kraft svänga sin klubba. De
bortkastade därför på samma gång sina vapen och gingo, fradgande av
raseri, varandra på livet. Oaktat sin ålder ägde David en väldig
kropsstyrka. De båda kämparne omslingrade varandra efter en kort
knytnävkamp med sina armar och föllo brottande till marken, varvid
centurionens hjälmband brast och hans huvudbetäckning rullade bort. Då
framrusade en av Davids män, som nyss i de båda kämparnes omedelbara
grannskap utstått en tvekamp och segrat--han skyndade fram till sin
anförares räddning och klöv med sitt svärd götens huvud, men föll
själv i samma stund, nedhuggen av en legionär, i sitt offers blod. Den
gamle donatistprästen, befriad från sin fiende, reste sig på sina
herkuliska ben och grep ånyo efter sin klubba. Runtomkring honom
stredo hans överblivna män för sina liv eller hade redan fallit mitt
inne i fiendens led. Det fanns ingen, som kunde skyla sin anförare,
medan han steg upp och fattade sitt vapen; genomborrad av flera lansar
föll han till jorden, och de framryckande leden trampade hans lik.

Kampen mellan det lilla antalet nybyggare och de kejserliga soldaterna
var på denna punkt snart slutad. Knappt ett tiotal av de förre
lyckades undkomma blodbadet och rädda sig med flykten tillbaka till
sin ställning på andra sidan dälden.

Men denna kunde icke längre försvaras mot de överlägsna trupperna. De
män, åt vilka Krysanteus anförtrott att skydda denna linje, lågo till
större delen slagna. Davids självrådighet och glömskan av Krysanteus'
befallning hos de nybyggare, som ilat att bispringa honom, avgjorde
dagens och hela den lilla härens öde. Annæus Domitius gav sina trupper
tecken att storma höjden. Han såg, att intet allvarligt motstånd mer
kunde möta dem på denna sida. Legionärerna anryckte under ropet Gud
och kejsaren.

Under tiden hade striden oavbrutet rasat på nybyggarnes flank omkring
förhuggningen. Palatinerna och de trupper, som understödde dem, hade
gång efter annan stormat förhuggningen och tillbakadrivits. Striden
fortgick ännu mellan de kejserlige, som förde ständigt friska trupper
i handgemänget, och de uttröttade novatianerna. Krysanteus hade stigit
av sin häst och kämpade, där faran var störst, vid nybyggarnes sida. I
och omkring förhuggningen lågo högar av lik.

Ett avgörande ögonblick var nu kommet även här. Palatinerna hade,
sporrade av biskop Petros, som skyndat att personligen blanda sig i
striden, äntligen lyckats taga en punkt av förskansningen och
uppställa sig framför densamma, medan bakom dem deras kamrater
undanröjde trädstammarne för att bana väg åt rytteriet, som otåligt
avvaktade tillfället att få deltaga i drabbningen.

Det lyckades dem. Tecken gavs till rytteriet att rycka an.

Krysanteus, seende den omedelbara fara, som hotade, men ännu okunnig
om vad som tilldragit sig på frontlinjen, samlade alla krafter, som
stodo honom till buds, att förekomma eller möta »järnpelarnes»
angrepp. Innan dessa hunnit fram, hade ett förtvivlat anlopp av
nybyggarnes samlade styrka kastat palatinerna över skansen.  Men nästa
ögonblick inträngde »järnpelarne» genom den gjorda luckan.  De möttes
i den smala mynningen av nybyggarnes lilla ryttaretrupp, som
försvarade inträdet till ställningen. Luckan i förhuggningen spärrades
snart av fallna män och hästar.

Sådant var stridens utseende, då Teodoros, som på Krysanteus'
befallning skyndat till frontlinjen för att underrätta sig om dess
tillstånd, återvände och tillkännagav, att linjen var nästan utan
försvar, och att legionärerna just nu nedryckt i dälden för att taga
den. Budskapet var knappt framfört, innan man hörde de stormandes rop.

- Slaget är förlorat, sade Krysanteus. Teodoros, skynda härifrån och
frambär till Hermione min hälsning och välsignelse!

Krysanteus, som åter stigit till häst, återvände till den hopplösa
striden. Dess öde var några minuter därefter avgjort. Den lilla
återstoden av nybyggarne angreps från båda sidor av Annæus Domitius'
hela styrka. Under ångestskri från kvinnor och barn sågs bergslätten
översvämmas från ena sidan av fotfolkets djupa massor, från den andra
av »järnpelarnes» skvadroner. Nybyggarnes motstånd upplöste sig i
enskilda strider, en mot många. Mitt i vimlet sågs ännu en stund en
ryttare i vit mantel. Annæus Domitius och Petros igenkände honom på
samma gång och sporrade sina hästar emot den punkt, där han kämpade.
Men innan de hunnit fram, hade ryttaren i den vita manteln försvunnit
under järnböljorna, och hans blodiga häst galopperade utan herre över
fältet.

Krysanteus' lik återfanns efter stridens slut. Han låg utsträckt på
marken med svärdet i den knutna handen och manteln rödfärgad av blodet
från hans genomborrade bröst. När Annæus Domitius vördnadsfullt
nalkades sin fiendes lik, stod Petros betraktande det, och Eufemios,
hans adjutant, satte sin platta fot på den sköna hjälteskepnadens
bröst och sade:

- Så trampar kyrkan hedendomens hydra.



SEXTONDE KAPITLET.

Slutet.


En afton, en månad efter fälttåget i Sunion, satt presbytern Eufemios
hos sin andlige fader, biskop Petros, just i samma smala, avlånga, med
ett gluggfönster försedda rum i biskopliga palatset, där läsaren redan
bevittnat ett samtal dem emellan.

Liksom då mätte Petros även nu kammargolvet med livliga steg, och
Eufemios hade intagit sin ödmjuka plats på en stol vid dörren.

Eufemios' låga panna bildade icke längre en vitgul, utan en brungul
strimma mellan det svarta hårfästet och de lika svarta ögonbrynen; ty
fälttågets sol hade brynt hans hy. Hans huvud var som alltid
framåtlutat och hans små svarta ögon riktade uppåt, halvt slöjade av
ögonhåren.

Petros' anlete bar en stoltare prägel än någonsin. Det lyste av
segervisshet. Förmodligen var någon av hans vittomfattande
förhoppningar uppfylld eller på väg att uppfyllas. Den krigiska ära
han inlagt i tåget mot kättarenybygget var väl icke tillräcklig att
åstadkomma en sådan verkan, ehuru hon levde på alla atenska
homoiusianers läppar.

När den del av de kejserliga trupperna, som tillhörde besättningen i
Aten, intågade i staden, hade man sett Petros, omgjordad med svärdet,
rida på en yster häst i spetsen för tåget, som hade ett högtidligt
utseende och nästan liknade ett triumftåg. Främst, som vi nämnde,
Petros och vid hans sida den jovianske gardestribunen. Därefter en
avdelning legionärer. Efter dem en skara män, kvinnor och barn, den
sorgliga återstoden av novatianernas och donatisternas nybygge i
Sunion--männen endast nio eller tio till antalet, tillfångatagna på
slagfältet, höljda av sår och släpande tunga bojor; kvinnorna flera,
men likväl få i jämförelse med dem, som efter stridens slut slaktats
av de vilda »järnpelarne»; barnen, utgörande största delen av skaran,
somliga burna av sina mödrar eller gående vid deras sida, andra åter,
som genom förföljelsekriget blivit fader- och moderlösa, och dessa
voro de flesta, vandrande för sig själva. Bakom fångarne hade man sett
en präktigt smyckad vagn, varpå befunno sig de heliga kyrkokärlen och
mitt ibland dem den väldiga dopfunten, vari man efter kättarnes
nederlag hade låtit deras barn undfå döpelsens nåd. Bredvid vagnen
hade man skådat den svartlockige Eufemios, ridande på en åsna och
bärande det heliga korset. Tåget slutade med några centurior fotfolk.

Hermione hade icke varit synlig bland fångarne. Krysanteus' brev kom
lyckligt i Annæus Domitius händer; Hermione, den enda fånge, som han
förbehöll sig själv, medan han överlämnade de andre åt Petros, hade
tagits under hans särskilda hägn och förts till Korintos.

Det hette emellertid nu i Aten, att Krysanteus' dotter hade återkommit
till sin fädernestad, i sällskap med prokonsulns maka, den fromma
Eusebia, och att den sörjande flickan bodde i det prokonsulariska
palatset jämte nämnda ädla romarinna, som i sitt uppförande mot henne
sades ådagalägga en systers varma deltagande.

I allmänhet talade man mycket om Hermione under dessa dagar i Aten.
Det viskades bland de kristne och även bland den gamla lärans
bekännare, att filosofens dotter var av Petros omvänd till
kristendomen. Den utmärkte biskopen beredde sålunda sin heliga lära
den ena segern efter den andra. Ärkehedningens son och dotter omvända
genom Petros! Och denna senare likväl en kvinna, som ej blott från
barndomen uppfostrats i hat och förakt emot kristendomen, utan även
varit iklädd en rustning, som visat sig ogenomträngligare än hatet och
föraktet mot den uppenbarade sanningens pilar, nämligen filosofiens.

Det gick till och med ett rykte, som utbreddes hastigt och troddes
allmänt, att Hermione önskade genom dopet varda oskiljaktigt förenad
med kristna kyrkan.

Den dag, när detta skulle ske, måste Atens domkyrka överfyllas av
andäktiga åskådare.

Teodoros hade räddat sig med flykten, sedan han framburit Krysanteus'
hälsning och välsignelse till Hermione och överlämnat det brev, som
förvarats i riskojan, till en av de trogna tjänare, vilka åtföljt
Krysanteus från Aten och under striden befunnit sig kring Hermiones
person.

Av denne tjänare hade Annæus Domitius mottagit brevet.

Huru Teodoros flytt är svårt att säga. Måhända hade han begagnat en av
de fiskarbåtar, som lågo uppdragna på stranden nedanför de klippor,
som skyddat nybyggarehärens ställning. Med en av dessa små båtar kunde
han, då havet var lugnt, lätt nog hava rott ett stycke förbi det
fientliga lägret, därefter sökt stranden och skyndat landvägen till
Aten.

Nog av, hans vänner där, och Myro bland dem, hade sett och talat med
honom. Att han dolde sig för alla andras blickar var naturligt, ty det
var ingalunda hans avsikt att låta fånga sig av det homoiusianska
prästerskapet eller den kejserliga rättvisans hantlangare. Han hade
mycket att leva för.

Sedan han där i några dagar förgäves avvaktat ett tillfälle att få
tala med Krysanteus' dotter, hade han från Korintos anträtt en
äventyrlig fotresa, vars mål var Italien.

Han hade fattat det djärva beslutet att träda inför västerlandets
kejsares ögon, anropa hans beskydd för Hermione och utverka av hans
nåd, att Krysanteus' dotter måtte insättas i rättigheten till den
förmögenhet, som hennes fader bestämt åt henne i sitt arvsförordnande.

Sitt hopp om framgång grundade han på Gud och på de lovord, som för
mänsklighet och rättvisa skänktes den grymme och vidskeplige Valens'
ädlare broder.

Vi återvända till kammaren, där vi lämnade Petros och Eufemios
samtalande.

- Saken har i själva verket en betänklig sida, försäkrade biskopen, i
det han stannade och kastade en blick på den ptolemäiska kartan.

- Jag kan omöjligen inse det, min fader, förklarade Eufemios i ödmjuk
ton. Då icke ens Klemens äger något anspråk på arvet, så har Hermione
det än mindre. Kejsaren eller staten, vilket här är samma sak, har ju
indragit upprorsmannens egendom och skänkt den till kyrkan.

- I själva verket förhåller det sig som du säger, men till formen är
det annorlunda. Du vet att det redan finnes ett gudlöst parti,
särdeles inom senaten, hären och ämbetsmannaklassen, som höjer sin
röst emot den sed, att kyrkan emottager gåvor och förläningar. Ropet
understödjes här i österlandet av homousianerna och alla andra
kättare, emedan det icke är deras utan vår egen rättrogna
homoiusianska församling, vilken dessa gåvor och förläningar komma
till godo. I västerlandet däremot, där homousianerna äro de starkare,
tiga de själve och det är våra egna rättrogna bröder, som där deltaga
i ropet. Nog av, kejsar Valens, som är vår kyrkas uppriktige och
nitiske vän, förmenar dock, att det ligger någon sanning i skränet.
Hans samvete har fasthakat sig vid sådana missförstådda heliga utsagor
som den, att Guds rike icke är av denna världen, och dylika. När
fördenskull min fromme vän och vördade förman, patriarken Eudoxos,
framställde vårt viktiga ärende för honom, ifrågasatte vi aldrig, att
kejsaren skulle omedelbart till kyrkan avstå sin rätt, utan att han av
nåd ville insätta Krysanteus' oskyldige son till ägare av hans släkts
efterlämnade förmögenhet, och endast som ett bevekande skäl för denna
vår bön framlade vi för kejsaren det arvsförordnande, i vilket Klemens
avstår samma förmögenhet åt kyrkan. Således är Klemens här
mellanhanden. Men av denna formsak hota nu Karmides' fränder att
begagna sig. De anse, att systerns rätt är tryggad tillika med
broderns, och vilja i nödfall vända sig till kejsaren själv för att
genomdriva, att Hermione utfår sin andel av arvet.

- Vi förstå deras beräkningar, sade Eufemios. Månne de icke hoppas,
att Klemens snart skall dö och Hermione sålunda varda ensam arvtagare,
för att hennes rätt till slut skall övergå på fränderna till Karmides,
med vilken hon, om också endast några timmar, varit förmäld?

- Utan tvivel är detta deras beräkning.

- Det är en gudlöshet utan like, anmärkte Eufemios.

- Vad som gör saken i någon mån betänklig, fortfor biskopen, är den
omständighet, att Klemens är kristian och Hermione ännu står utanför
den kristna församlingens gemenskap.

- Min fader, varför gör detta saken betänklg? frågade Eufemios.

- Kejsar Valens är en fiende till kristianska kättare, men visar, stor
undfallenhet för den gamla lärans bekännare. Han smickrar sig tyvärr
av den falska stoltheten att kunna säga, det han skipar rättvisa lika
mellan rättrogna kristianer och hedningar. Jag fruktar fördenskull,
att han, blott för att undgå skenet av väld, villigare skall lyssna
till Karmides' släktingar, när de förfäkta Hermiones rätt.

- Ah, det är således fördenskull, som du skickar mig till Hermione för
att om möjligt förmå henne offentligt övergå till kristna kyrkan?

- Ja. Själv har jag intet hopp om framgång hos Krysanteus' dotter, ty
hon hatar mitt ansikte. Du är vältalig, Eufemios, och har en förmåga
att insmyga dig i kvinnors gunst. Jag hoppas, att ditt försök skall
krönas med framgång, så mycket mer som den ädla Eusebia försäkrar, att
Hermione är mogen för nådens anammande.

- Det heter allmänt i Aten, att hon är kristen.

- Jag vet det.

- Och att hon med det snaraste skall emottaga dopet ...

- Jag vet det även. Vi må icke låta folkets tro på vår läras
omvändelsekraft komma på skam. Ryktet måste sannas. Vår heliga läras
anseende, kyrkans fördel och--jag säger det öppet--min egen fåfänga
kräva detta.

- Du har rätt, min fader.

- Du skall finna bundsförvanter, min Eufemios, i vår fromma Eusebia,
som lyckats tillvinna sig Hermiones fulla förtroende; i Klemens, min
olycklige fosterson, som dagligen bestormar henne med böner, att hon
skall låta döpa sig, samt framförallt i hennes egen genom sorger
förkrossade sinnesstämning. Det gives ännu en omständighet, som skall
bidraga att beveka henne. Den läkare, som vårdar Klemens, skall sändas
till Hermione och säga henne sin tanke, att ynglingen kunde
återställas till sina sinnen genom den glädje, som skulle beredas
honom, om Hermione emottoge dopet. Allt detta bör göra dig segern
lätt.

- Min fader, sade Eufemios betänkligt, de bundsförvanter du uppräknar
äro mäktiga, men likväl torde min uppgift vara svår att lösa. Hoppas
icke en hastig framgång! Jag känner genom eusebia, att Hermione avskyr
kyrkan. Teodoros har ingjutit sitt gift i hennes själ. O, denne
Teodoros har skadat oss mer än du anar. Hon vill icke tro, att andens
nådeverkningar på våra hjärtan äro bundna vid vissa yttre handlingar.
Hon betraktar nattvarden som blott en minnes- och kärleksfest och
döpelsen som blotta tecknet av den rening, som hjärtat bör
underkastas. Hon bekänner väl Kristus' namn, men är ännu alltjämt
densamma högmodiga, på förnuftet trotsande filosofinnan som förr.

- Detta högmod måste övervinnas, sade biskopen, och skälet varför jag
överlämnat denna uppgift åt dig, min Eufemios, är det, att vår
framgång måste varda snar. Vi kunna annars förbra mycket. Jag väntar,
att din uppgift inom åtta dagar härefter är löst ...

- Min fader ...

- Detta är yttersta tiden. Längre får saken icke uppskjutas.

- Men om det nu icke skulle lyckats mig att ...

- Så skall döpelseakten likväl äga rum.

- Ah!

- Vi få icke rygga tillbaka för en svårighet, när det gäller kyrkans
väl.

- Du har rätt.

- Kyrkan skall emellertid icke glömma de trogna tjänster, som hennes
son Eufemios bevisar henne, fortfor Petros. Det är sannolikt,
Eufemios, att du blir min efterträdare på biskopsstolen i Aten.

- Din efterträdare, utbrast Eufemios med sorgsen överraskning. Det är
således sant, det nedslående rykte, som förkunnar, att du vill lämna
din hjord?

- Jag känner i min själ en stark maning att övergiva världen och gå
till de fromma munkarne i Nisibis, för att bedja om ett rum bland dem.

- Du må icke göra det, inföll Eufemios livligt. Du skulle lämna din
välsignelserika verksamhet, medan du är i din kraftigaste ålder och
kan verka som mest i vingården! Fader, detta vore en synd!

Petros svarade icke, utan vandrade tigande genom kammaren.

- Annat vore, fortfor Eufemios, sänkande sin röst, om det är sant, vad
ryktet likaledes förtäljer, att du är kallad till en vida större och
för dina krafter lämpligare verksamhetskrets, nämligen till
biskopsstolen, den högt ansedda, på vilken din namne aposteln Petrus
själv har suttit, i världens uråldriga huvudstad.

- Ryktet är likt en gammal pladdrande kvinna, sade Petros. Vilken
orimlighet, att romarne skulle föredraga en okänd österlänning framför
sina egna utmärkta män! Därtill kommer, att homoiusion, som vi
bekänna, i Rom ännu tyvärr är det underlägsna lägrets lösen. Huru kan
du då tro, att en österlänning och homoiusian--jag talar icke om min
ovärdiga person, utan om den värdigaste och bäste ibland oss--skall i
dessa tider varda delaktig av en sådan ära?... Min son, vårt samtal är
nu slutat. Gå att sköta dina plikter!

Eufemios steg upp, bugade djupt och avlägsnade sig.

Några timmar efter detta samtal hade Eufemios ett annat med två män,
som nyss anlänt från Rom.

Biskopsstolen i Rom hade nu i omkring tre månader varit ledig. Friare
till densamma funnos många. De olika meningsflockarne skyndade att
samla sig kring sina huvudmän och framhålla var och en sin som den
ende värdige att hålla löse- och bindenyckeln i sin hand.

Bland de föreslagne förekom även en grekisk biskop, Petros av Aten,
vars namn var vida frejdat i hela kristenheten och icke minst i Rom.
Vem kände icke det ryktbara pelarhelgonet, som utgjort staden Atens
prydnad? Med Simons namn var namnet Petros av Aten nära förknippat.
Det tillhörde den man, som genom sin böns kraft hade uppväckt Simon
från de döda. Detta underverk var på ryktets vingar buret över
världen.

De båda männen från Rom, vilka vi nyss nämnde, hade stämt möte med
Eufemios i en trädgård utanför en av stadstullarne, och samtalet ägde
rum efter solnedgången.

Till en början meddelade främlingarne Eufemios, att hans fader
biskopen hade stora utsikter att varda aposteln den helige Petrus'
efterträdare på den romerska biskopsstolen.

Eufemios uttalade sin hjärtliga glädje häröver och lyckönskade ej
blott sin fader biskopen, vilken sålunda erhölle en honom värdig plats
i ledningen av kristna kyrkan, utan även den romerska församlingen,
som omöjligen kunde göra ett ypperligare val.

Eufemios tillade, att det måste vara ett andens verk, med alla
kännetecken av ett gudomligt under, att tänkesättet i Rom i sådan mån
var stämt till förmån för en man, som annars måste varit föremål för
romerska församlingens fördomsfulla ringaktning.

- Du menar, sade den ene främlingen, att hans egenskap av homoiusian
skulle göra honom omöjlig vid biskopsvalet i en församling, som
strängare än alla andra håller på nicænska mötets grundsatser?

- Visserligen, svarade Eufemios, menar jag detta.

- Försynens vägar, återtog främlingen, äro underbara, och denna
svårighet, som för naturliga ögon synes oövervinnelig, är av henne i
själva verket undanröjd.

- Vad menar du? Huru har sådant kunnat ske?

- Bland Roms homousianer går ett rykte, att Petros av Aten ingalunda
är den stränge homoiusian, som man förmenar.  Detta rykte är
isynnerhet inom den talrika klassen av fattiga medborgare en orubblig
trossats. Han förenar, säga de, ormens list med duvans fromhet. Han
bär en mask, som han skall avkasta, så snart han finner, att rätta
tiden är inne och kyrkans fördel bjuder det. Vore han ej i sitt hjärta
rättrogen, huru skulle då hans böner ägt kraft att uppväcka Simon
pelarmannen från de döda? Så spörja varandra de fromme i
världsstaden. Det är vår plikt att välja honom, säga de, på det att
han må kunna avkasta sin förklädning och därmed lika mycket förödmjuka
homoiusion som inför världens ögon upphöja den rättrogna nicænska
bekännelsen. Jag talar som folket i Rom talar.

- Men varifrån har detta lögnaktiga rykte kunnat uppkomma? frågade
Eufemios.

- Kalla det icke lögnaktigt, sade främlingen; det är måhända ett
andens medel för ett stort ändamål och som sådant heligt. Det finnes
till och med skarpsinnigt folk, som tror detta rykte. Nog av, Petros
är viss om segern. Ur bägge de stora lägren skola talrika röster
tillfalla honom.

- Han måste dock även hava mäktiga motståndare, anmärkte Eufemios.

- Visserligen ...

- Och till dessa motståndare räknas utan tvivel kejsar Valentinianus
själv och hela hans hov tillika med alla de förnäme i Rom, som följa
hovets vink.

- Du misstager dig, sade främlingen.

Räknade han dem bland sina motståndare, så vore hans framgång
ingalunda tryggad.

- Kejsaren och hovet skulle då även vara honom bevågna? Men detta är
ju förvånande!

- Det låter dock förklara sig, sade främlingen. Försynen har velat,
att din fader Petros just i dessa dagar fått ett medel i ägo, som
osvikligt tillvinner honom även de kejserliga gunstlingarnes hjärtan.

- Och detta medel? frågade Eufemios bleknande.

- Är penningen.

- Ah, tänkte Eufemios, jag anade det.

Han tillade högt:

- Främling, du förtalar min fader biskopen. Han skulle icke vara i
stånd att bruka detta låga och föraktliga medel för att vinna
anhängare och röster ...

- Håll, inföll mannen från Rom. Du är böjd för alltför hastiga och
orättvisa omdömen. Det vore icke första gången biskopsstolen i Rom
köptes. Medlet är helgat genom fromma mäns föredöme. Låt oss därför
icke bespotta det!

- Kan du bevisa ditt påstående? frågade Eufemios.

- Att romerska biskopsstolen mer än en gång köptes?

- Nej, det förflutna rör mig icke ... jag vill veta, om det är sant,
att Petros gjort ett sådant köp.

- Köpet är ännu icke avslutat, men det underhandlas därom, sade
främlingen, och till bevis för mina ord skall du genomläsa dessa
brev. Låt oss gå till närmaste fackla. Hennes sken skall sanna mitt
påstående.

De tre männen lämnade trädgården och begåvo sig till en i grannskapet
av porten brinnande fackla.

Eufemios fick genomläsa några brev, växlade mellan Petros, vars
handstil han igenkände, och en av Valentinianus' inflytelserikaste
hovmän. Breven voro korta och gåtfulla, men den ene av främlingarne
utgjorde en levande belysning av de mörkare punkterna, och det vart
Eufemios klart, att främlingen hade rätt, och att frågan gällde en
betydlig penningsumma.

- Detta, anmärkte främlingen, utgör blott en ibland de många röster,
som din fader biskopen anser nödvändiga att genom penningar
tillförsäkra sig. Han uppoffrar en furstlig förmögenhet för sitt
ändamåls vinnande, men gör det utan tvekan, emedan han vet, att det
vunna ändamålet skall återgälda det med ränta.

- En annan fråga, sade den andre främlingen, som talade en flytande
grekiska, ehuru han sade sig vara från Rom, är den, varifrån Petros
vill taga alla dessa penningsummor. Hans fiender misstänka, att han
för sitt ändamål använder Krysanteus' till kyrkan överlämnade
ofantliga förmögenhet. Detta är naturligtvis grovt förtal.

- Naturligtvis, mumlade Eufemios med likblekt utseende, naturligtvis,
ty denna förmögenhet tillhör icke honom, utan kyrkan, och
förvaltningsrätten tillkommer honom uttryckligen endast i hans
egenskap av biskop i Aten och är således ärftlig på hans
efterträdare ...

- Som blir ingen annan än du själv, inföll samme främling.

- Varav skulle du veta det? frågade Eufemios med en varsam men likväl
mycket sägande blick på mannen.

- Tala fritt ut, viskade den ene främlingen till den andre; det har
ingen fara. Man har icke misstagit sig på honom.

- Jag vet det genom patriarken Eudoxos i nya Roma, svarade den
tillfrågade.

- Du?

- Jag kommer ifrån honom. Han bekräftar på förhand ditt val, om också
endast några röster inom atenska församlingen skulle falla på dig.
Eudoxos är förutseende. Han vet, att hjorden Aten skall inom kort vara
utan herde. Petros överflyttar till Rom. Du är hans efterträdare. Din
bekräftelse i ämbetet finnes i min ficka. Se här! Läs!

Främlingen upptog ett pergament, som Eufemios fattade med darrande
händer och genomläste med giriga, granskande blickar. En svag rodnad,
som uppsteg på hans kinder, vittnade om rörelsen i hans inre.

Medan han läste denna skrivelse, hade den andre främlingen avlägsnat
sig. Eufemios var ensam med budbäraren från patriarken Eudoxos.

Sedan Eufemios genomläst brevet, gjorde han min av att vilja återlämna
det, men främlingen sade:

- Det är patriarkens vilja, att du behåller det för att därigenom
ständigt påminnas om de plikter, som från detta ögonblick åligga dig.
Och nu frambär jag Eudoxos' hälsning till sin lydige son Eufemios med
frid av Gudi och vår Herre Jesus Kristus.

Eufemios bugade djupt, sammanvecklade omsorgsfullt det viktiga
pergamentet och stoppade det i sin gördel.

- Låt oss tala utan omsvep, fortfor främlingen. Eudoxos väntar, att du
gör din skyldighet ...

- Jag har lärt att lyda.

- Jag vet det ... och han skall ingalunda gäckas i de tankar han hyser
om ditt nit för kyrkan, din lydnad och klokhet.

- Vad fordrar min fader Eudoxos av sin lydige son? frågade Eufemios.

- Att du skall inse, vad som i detta ögonblick är kyrkans och den
atenska församlingens gemensamma fördel ...

Eufemios teg och riktade en frågande blick på talaren, som fortfor:

- Och när du insett det, att du handlar därefter.

- Detta är min skyldighet.

- Svara ... huru långt sträcker sig denna din skyldighet?

- Så långt som mina krafter.

- Och huru långt dina krafter?

- Därhän att jag uppoffrar min övertygelse, mina känslor, mina
släktförbindelser, alla enskilda plikter och mitt eget liv på
lydnadens heliga altar, svarade Eufemios, härnied upprepande ordalagen
av den lydnadsed han som präst hade svurit.

- Gott, sade mannen. I gärning skall du bevisa det. Vad tror du om det
rykte, som understödjer Petros' sak i Rom? Lägg hjärtat på din tunga,
när du svarar!

- Att han själv låtit utsprida det.

- Betvivlar du dess sanningsenlighet?

- Jag vet icke, vad jag skall svara.

- Anser du det möjligt, att Petros skulle kunna övergå till
nicæanerna?

- Människan, svarade Eufemios, är i stånd till mycket. Min faders
helige namne, klippan, på vilken vår kyrka är byggd, förnekade icke
blott homoiusion, utan Kristus själv.

- Vår förman, patriarken Eudoxos, är av samma mening om biskopen av
Aten. För Petros är makten det första och homoiusion det andra. Han
skall uppoffra sanningen för makten. Han måste göra det, även mot sin
vilja, om han vill kvarstanna blott en månad på Roms biskopsstol.
Tiberstadens befolkning skall resa sig och förjaga honom, om hon
finner, att han svikit henne. Du vet, att redan Konstantius ville hava
två biskopar, en för nicæanerna, en annan för homoiusianerna i Rom.
Folket svarade honom med ropet: en Gud och en biskop!

- Det är sant, sade Eufemios med en suck. Omständigheternas makt skall
nödga Petros till ett avfall. Detta är en upprörande, förfärlig tanke.

- Och därmed har den rättrogna kyrkan lidit en outplånlig skymf,
fortfor den utskickade.

- Ja, och våra fiender, de homousianska kättarne, skola jubla mot
himmelens sky, tillade Eufemios.

- Det blir en olycka av oberäkneliga följder.

- Tyvärr, du har rätt.

- Vi måste fördenskull förekomma henne.

- Ja, vi måste förekomma henne. Men huru?

- Det gives blott ett medel. Eudoxos lägger det i dina händer med
fullt förtroende till ditt nit och din lydnad.

Eufemios suckade och sänkte ögonen till jorden.

- Den rättrogna kyrkan väntar sin räddning av Eufemios, sade den
utskickade. Ve honom, om han sviker sin ed!

- Vad skall jag göra? Jag sviktar under tyngden av den börda, som
kyrkan lägger på min svaga skuldra. Jag älskar min fader Petros ...
han har bevisat mig otaliga välgärningar.

- Ett ytterligare skäl för dig att handla beslutsamt. Kärleken må icke
vara svag och klemig. Du främjar hans eviga välfärd och hindrar, att
glansen av hans ärorika verksamhet fördunklas, när du förekommer detta
annars oundvikliga skamliga avfall.

Eufemios teg och suckade ånyo.

- Eftervärlden, fortfor den utskickade, skall när det skett, som bör
ske, äga en fläcklös, ren och strålande hågkomst av en sin störste
son. Han skall högtidligt tillerkännas helgonglorian ...

- Säger du detta? inföll Eufemios livligt. Prisad vare Eudoxos, som
beslutit detta! Men det är likväl endast en gärd av rättvist
erkännande. Petros skall med ära hälsas i helgonens krets.

- Det beror av dig, om hans minne skall brännmärkas med avfallets
vanärande stämpel eller upplysa alla kommande tider med strålarne av
sin helgonglans.

- Det beror ej av mig. Jag har blott ett att göra: jag måste lyda.

- Du sade sant. Du uppfattar din plikt. Men lydnaden bör vara dig
mindre tung, när du betänker, att du härigenom sparar kyrkan ett
nederlag, räddar din fader biskopens själ och förhärligar hans namn.

- Lydnaden bör vara mig mindre tung, upprepade Eufemios.

- Det är således avgjort, och kyrkan kan lita på dig.

- Ske Guds vilja!

- Det nödvändiga måste ske snart.

- Jag inser det.

- Infinn dig i morgon vid denna tid på vår mötesplats. Jag har mer att
säga dig om den unge Klemens' arvsförordnande. Det är din plikt att
tillse, att hela denna ansenliga förmögenhet icke må förskingras i sin
förste förvaltares hand till främjande av hans enskilda syften.

Eufemios teg.

- God natt, min broder! Vi återse varandra således i morgon?

- Ja.

De båda männen åtskildes. Eufemios gick till sin boning i biskopliga
palatset.

Samma natt hade Petros ett långt samtal med två andra män från Rom.
Aten var i dessa dagar besökt av flera resande från den stora
världsstaden, och stämplingarna, som hade avseende på det förestående
viktiga valet av romersk biskop, drevos lika ivrigt här som i
Konstantinopel och Rom.

       *       *       *       *       *

En mulen och regnig afton tre veckor efter ovan skildrade uppträde
sågs prokonsuln Annæus Domitius' maka, den fromma Eusebia, med blekt
och upprört utseende lämna storkyrkan, sätta sig upp i sin utanför
porten väntande vagn och köra därifrån.

Skymningen var inne och gatorna till följd av det i strida skurar
fallande regnet nästan folktomma.

En fjärdedels timme efter att Eusebia lämnat storkyrkan stängdes dess
port, och en flock av präster, väl höljda i sina kåpor emot det
fallande regnet, smögo därifrån.

En av dessa präster skilde sig från de övrige och gick med skyndsamma
steg till biskopliga palatset. Under hans kåpa skulle man hava
igenkänt den svartlockige Eufemios' ansikte, men blekare än vanligt
och stämplat av djup oro.

När han anlänt till palatset och portvaktaren öppnat för honom,
frågade han denne med en röst, som han sökte göra lugn, om läkaren
under hans frånvaro besökt biskopen.

Portvaktaren jakade till frågan. Eufemios skyndade till biskopens
studerkammare.

Biskop Petros hade vid middagstiden, sedan han intagit en lätt måltid
och druckit en bägare vattenblandat vin, känt ett illamående, som
tilltog med sådan häftighet, att han hade måst avstå ifrån att
övervara den i hemlighet förberedda högtidlighet, som på aftonen
skulle äga rum i storkyrkan, nämligen Hermiones döpelseakt.

När Eufemios nu inträdde i studerkammaren, satt hans fader biskopen i
en med kuddar bäddad soffa, med benen insvepta i ett ylletäcke.

Petros gav vid Eufemios' inträde ett tecken till den tjänande broder,
som var närvarande, att avlägsna sig.

Eufemios hade i försalen avtagit sin regndrypande kåpa och visade sig
nu i den prästerliga ornat, som han burit under den högtidliga
förrättningen i storkyrkan.

Eufemios' hållning var ödmjukare, hans huvud mer lutat, hans blick
ostadigare än vanligt, då han nu riktade den på biskopen. Sjukdomen
hade under Eufemios' korta frånvaro gjort synbara framsteg. Petros'
ansiktshy var askgrå och djupa blå ringar hade tecknat sig under hans
ögon; men viljans styrka präglade ännu de slappnande dragen med ett
uttryck av kraft, och ögonen, ehuru de märkbart förlorat sin glans,
ägde ännu den fasta, genomträngande och bjudande blicken.

- Vördade fader och förman, huru befinner du dig? frågade Eufemios i
orolig ton, i det han stannade vid dörren och lade armarne i kors över
sin vita, med ett gyllene kors sirade linne-tunik.

- Illa nog, svarade biskopen. Läkaren har sannat min förmodan, att det
är en häftig förkylning. Jag gick i går med bara fötter på kyrkans
iskalla stengolv. Där är orsaken. Men stränga herrars välde är kort.
Jag hoppas att i morgon vara frisk. Huru är det med dig själv? fortfor
biskopen, då han varseblev, huru blek Eufemios var. Är även du
illamående?

Och utan att avvakta svaret på denna fråga tillade han med hög röst:

- Döpelseakten! Huru har den avlupit?

- Vördade fader, sade Eufemios, jag medför en nyhet, som ... jag
tvekar att till dig framföra ...

- Vad har hänt? Inga omsvep! utbrast Petros. Hade hon fattat
misstankar och vägrat infinna sig?

- Nej, min fader, hon misstänkte intet. Hon anlände till kyrkan i
sällskap med den ädla Eusebia ...

- Nåväl, hade då objudna åskådare infunnit sig till högtidligheten?
Jag sade ju, att saken skulle omgivas med hemlighet och kyrkodörrarna
vara stängda, eftersom det visat sig, att hon icke godvilligt skulle
underkasta sig dopet.

- Fader, vi lydde dina ord. Med undantag av den ädla Eusebia och två
vittnen voro inga andra än vi präster närvarande, och Hermione hade
knappt inträtt i kyrkan, förrän dörren stängdes bakom henne ...

- Nåväl, vad har hänt? utbrast Petros otåligt.

Tröga människa, giv vingar åt dina ord! Säg allt med ordning och
tydlighet!

- Du vet, att mina mödor att övertyga henne om dopets verkliga natur
buro inga frukter ...

- Jag vet det.

- Vi ville då lämna henne rättighet att tänka vad helst hon behagade
därom och sökte endast övertala henne emottaga dopet i den församlade
menighetens närvaro, med frihet för henne att anse det som blott en
ceremoni.

- Jag vet det.

- Hon tillbakavisade även detta mitt förslag. Jag märkte över huvud,
att hon hade förlorat allt förtroende till min person och all aktning
för mina läror, sedan vi haft ett samtal om den rätta betydelsen av
Kristus' sändning. Jag sökte göra för henne fattligt, att Gud igenom
Kristus har gjort det för människan möjligt att lösrycka sig ur
djävulens våld, och att människosläktet således före Kristus' ankomst
var hemfallet åt mörkrets furste. Hon tillbakavisade denna lära med
filosofisk spotskhet, förklarande det vara en ovärdig lära, hädisk
både emot Gud och förnuftet. Det var under dessa dagar i hennes lynne
en märkvärdig blandning av hårdnackenhet och självförtroende,
ödmjukhet och vemod. Hennes ögon lyste och hennes mun smålog, liksom
av hänförelse, när hon talade om Frälsaren; hon välsignade hans namn
och kysste hans kors, men ville likväl icke anamma de läror, som
kyrkans fäder, ingivna av den Helige Ande, uppbyggt på hans
evangelisters och apostlars grund. Du vet, att jag troget följt den
helige Paulus' och din egen varning att vakta mig för filosofien. Jag
kunde därför icke byta ord med henne. Vad var då att göra annat än att
draga mig tillbaka och överlämna den villfarande kvinnan åt den ädla
Eusebias systerliga kärlek?

- Jag vet allt detta, sade Petros otåligt. Nu till saken!

- Fader, sade Eufemios, jag påminner dig om detta, icke för att fresta
ditt tålamod, utan för att från mitt huvud vältra skulden för den
sorgliga, jag må säga förskräckliga och alldeles oväntade utgången av
våra bemödanden ...

- Vad har då hänt? utbrast Petros med oron synbart målad på sitt
askgrå ansikte.

- Din opasshighet, som med Guds hjälp snart skall vara hävd, har
hindrat dig att, som du önskade, själv deltaga i denna sorgliga
förrättning. Vi voro på utsatt tid samlade i storkyrkan, och det
dröjde icke länge innan Eusebias vagn stannade utanför portalen.
Hermione ledsagade henne. Det hade kostat Eusebia mycket besvär att
övertala Hermione deltaga i den föreslagna färden, och kusken körde
liksom endast händelsevis till kyrkan. Regnet började just nu falla,
och denna omständighet understödde Eusebia, när hon föreslog Hermione
att söka skydd i den för tillfället öppna, men tomma kyrkan, där de då
tillika kunde förrätta sin bön.

- Vidare, vidare! utbrast biskopen och fattade den bredvid honom
stående bägaren, vari hans läkare hade tillrett åt honom en med
kryddor mängd läskedryck. Men han släppte bägaren åter och sade:

- Mina fingrar äro som förlamade. Jag börjar känna samma iskyla i
händerna som i mina fötter. Vad betyda dessa tecken? ... Eufemios, för
bägaren till min mun!

Presbytern skyndade fram och bistod Petros; men hans hand darrade
märkbart.

- Fader, huru befinner du dig? frågade han med ångest i sin röst.

- Illa ... men fortsätt, och låt mig i himlens namn få slutet på din
berättelse!

- Väl, jag måste då i korthet säga dig, min fader, att sedan Eusebia
och Hermione inträtt, stängdes kyrkodörren, i enlighet med din
befallning. Vi präster nalkades vördnadsfullt Hermione. Jag sade det
vara en Guds skickelse, att hon anlänt till kyrkan just nu, då vi
uppstått ifrån en bön, i vilken vi gemensamt anropade Gud, att
Hermione, som redan bekände Kristus för sin herre, måtte få hjärtat
öppet för åtrån till den närmare förening med honom och hans kyrka,
som genom döpelsen vinnes. Hermione vart synbart förvirrad, så mycket
mer som Klemens var närvarande och med sin sorgsna tystnad förebrådde
henne denna tvekan. Eusebia omfamnade Hermione och besvor henne att
lyssna till våra ord. Och likväl, min fader, framhärdade hon i sin
vägran ...

- Och sedan?

- Vi måste då anlita det yttersta medel, som stod oss till buds. Vi
förde henne med ömt våld till dopfunten, och ceremonien tog sin
början. Hon bad och klagade i sin blindhet, men vi bemannade oss
däremot, och när hon började ropa högt om hjälp, måste vi tysta henne
med en duk, som stoppades i hennes mun. Den heliga förrättningen
skulle därefter utan hinder hava försiggått, om icke den olycklige
Klemens hade stört den.  I sitt förvirrade själstillstånd hade han
givit rum för en känsla av medlidande med den gensträviga. Han ville
befria henne, utan tvivel inbillande sig, att det vederfors henne
något ont. Vi voro nödsakade att skaffa honom ur kyrkan. Därefter, min
fader, fulländades förrättningen, och Hermione emottog dopet i
Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Vem anade, att den onde
ande, som i dopet besvärjes, skulle så hastigt åter överväldiga den
döptas själ och locka henne till ett fasansfullt självmord!

- Självmord! Vad säger du? ropade Petros och ville resa sig upp ur
soffan, men sjönk tillbaka.

- Ack ja, min fader! Den heliga formeln var ännu icke uttalad, då
Hermione genom en oförmodad kraftansträngning lösgjorde sig från dem,
som höllo hennes händer, ryckte sin stylus ur gördeln och stötte den i
sin barm.

- Ah!

- Hon dignade till golvet, blodet forsade ur hennes sår, alla stodo
häpna och villrådiga omkring henne, och när vi äntligen sansat oss och
skyndade att kvarhålla den flyende livsgnistan, var hon redan borta.
Fader, Hermione tillhör icke mer de levandes antal.

Några ögonblicks tystnad följde på dessa ord. Biskopen var synbarligen
försjunken i oroande tankar.

- En bedrövlig tilldragelse, sade han, som kommer att väcka obehagligt
uppseende och utan tvivel skall nyttjas av mina fiender till min
skada. De skola bära saken till de båda kejsarnes öron och ställa den
i förbindelse med arvsfrågan. Att dölja händelsen låter sig icke göra.
Eufemios, återvänd till din kammare och uppsätt genast med all den
klokhet, varav du är mäktig, en berättelse om förloppet, vilken skall
sändas till patriarken Eudoxos och genom honom meddelas kejsaren. Du
skall vid händelsens förklaring utgå från den synpunkt, att de båda
syskonen Klemens och Hermione haft från mödernet ärftliga anlag till
vansinne; att denna sjukdom hos brodern längesedan kommit till öppet
utbrott, men hos systern framstått blott i spridda yttringar, av vilka
självmordet var den sista och tyvärr alldeles oväntade. Denna
uppfattning är min egen, och jag anser den väl grundad. Framhåll även,
att Hermione frivilligt gick till dopet, tvärtemot vad illvilliga
rykten företagit sig att utsprida. Av hennes uppförande under
dopförrättningen kan man ingalunda draga den slutsats, att min åsikt
härutinnan är oriktig. Hon älskade redan Kristus för högt, för att
icke efterlängta den nådehandling, varom här är fråga, och i vilken
det stod henne fritt att inlägga den betydelse hon ville. Tidigt i
morgon skall denna berättelse vara färdig för att omedelbart därefter
avskickas till Konstantinopel. Gå nu till ditt värv!

Eufemios kastade ännu en skygg, men granskande blick på Petros'
ansikte, där sinnesrörelsen över den timade händelsen icke förmått
uppjaga den svagaste rodnad. Presbytern bugade djupt och avlägsnade
sig.

En kort stund efter detta samtal var biskopens tillstånd så
betänkligt, att läkaren ånyo måste efterskickas. Kylan, som Petros
kände i ben och armar, utbredde sig mer och mer genom hans lemmar.
Läkaren använde fruktlöst uppvärmande drycker och starka gnidningar.
Prästerna, som bodde i palatset, samlade sig omkring sin förman och
ägnade honom alla möjliga omsorger. Ivrigast bland dem alla var
Eufemios. Läkaren försäkrade emellertid, att ingen fara var för
handen. Den sjuke trodde så även och skulle trott det, även om hela
världen försäkrat motsatsen, ty han ville leva och ansåg för orimligt,
att han skulle dö nu, då han stod vid slutpunkten av sina lyckligt
genomförda planer och var färdig att gripa den romerska krumstaven,
som i hans hand skulle förvandlas till en härskarespira över världen.

Han anade icke, att de fientliga element, som småningom blandade sig
med blodet i hans ådror, voro ingenting annat än några droppar av
samma saft, med vilken han hade sänkt sin köttslige fader, Simon,
kallad pelarhelgonet, i den dödslika dvala, ur vilken han sedan
medelst ett glödgat järn halp honom till livet.

Eufemios hade visat sig vara en lydig son av kyrkan. Lydnaden skulle
endast varit ofullkomhig och till ingen nytta, om det varit hans
mening att uppväcka Petros från de döda, liksom denne uppväckte Simon.

Mitt under dessa omsorger, som ägnades biskopens person, anmäldes det,
att från Rom anlänt ett sändeskap, som önskade företräde. Denna
underrättelse åstadkom en underbar verkan på Petros; hans ansikte
livades, han kände blodet strömma med återvunnen värme i sina ådror.
Han befallde, att man skulle flytta honom från studerkammaren till
emottagningsrummet, och tillkännagav, vilka av hans präster skulle
vara omkring hans person, och huru sändeskapet skulle emottagas, när
det ankommit till biskopliga palatset.

En timme därefter öppnades palatsets dörrar för beskickningen, som
utgjordes av präster och förnäma lekmän, bland vilka en senator, alla
i lysande ämbetsdräkter.

Efter ett långt hälsnings- och lyckönskningstal överlämnade dess
ordförande församlingens kallelsebrev till Petros att emottaga det
ämbete, till vilket hennes vid biskopsvalet tillkännagivna vilja hade
korat honom.

Petros besvarade detta tal med några få ord, vilkas utsägande kostade
honom stora ansträngningar. Hans tillstånd gjorde det nödvändigt, att
ceremonien förkortades. Sändeskapet drog sig tillbaka, sedan
medlemmarne inbjudits för den följande dagen till biskopens taffel.

Sedan främlingarne avlägsnat sig, lät biskopen åter flytta sig till
studerkammaren, där Eufemios på hans befallning kvarstannade hos
honom.

Lampan var tänd i den dystra kammaren, och regnet piskade dess enda
fönster.

Eufemios kastade sig på knä framför Petros, lyckönskade honom att hava
vunnit den höga plats, vilken hans stora egenskaper gjorde honom
värdig, den höga plats, vars innehavare med skäl vore att anse som
Kristus' efterträdare, men beklagade på samma gång sig själv, sina
medbröder i ämbetet och den atenska församlingen, som nu voro
oåterkalleligt dömda att förlora sin älskade fader.

Det såg nästan ut, som om Eufemios haft tårar i ögonen. Han fattade
Petros' hand och kysste henne, men ryste ovillkorligt och bleknade för
den dödskyla, av vilken hans läppar möttes.

Petros svarade honom icke. Varje ord skulle kostat honom möda, och nu
var hans själ fördjupad i tankarne på den makt, som var lagd i hans
hand och om vars inneboende, världstvingande storhet ingen mer än han
hade en aning.

Själv hade han mer än en aning därom. Han kände denna makt. Han såg
medlen och målet klart för sina ögon.

Petros överskådade i tanken den levnadsbana, som han genom egen kraft
brutit, från de dagar, då han hette Simmias och var en föraktad,
okunnig slav i ett hedniskt hus, intill nu, då han med all sin
ärelystnad icke ville byta plats med romerska världens envåldsherre.

Denna blick över en levnad, som fått sin riktning av en enda rådande
tanke och okuvhigt banat sig väg över avskräckande hinder emot sitt en
gång fastställda mål, var visserligen ägnad att uppfylla honom med
stolthet; men vad var denna känsla, vars föremål var en ändlig, snart
försvinnande varelse, mot den rusande tanken på den makt han ville
utveckla till blomma, det system, han ville skapa av ännu oordnade
elementer, en makt, ett system, som skulle överleva honom själv och,
byggt på den eviga grundvalen av människosläktets omyndighet, sträcka
sin spira över alla tider!

I denna betraktelse låg för Petros en demonisk tjusning, som för en
stund var mäktig att avvända hans uppmärksamhet från de hotande
tecken, som spordes i hans kroppshydda. Men dessa framträdde slutligen
med en tydlighet och styrka, som trängde sig på hans medvetande,
lösslet det från den hänförande framtidsbetraktelsen och fäste det vid
det närvarandes verklighet. Petros kände, huru den hemska dödskylan
mer och mer utbredde sig i hans kropp. Hans ben och armar voro
förlamade och känslolösa. Han vände sig till Eufemios och befallde
honom med ord, som hans ansträngning endast kunde giva styrkan av en
viskning, att frambära en spegel. Den svartlockige presbytern skyndade
att efterkomma befallningen.

Vid skenet av den närmade lampan betraktade Petros sin bild i spegeln
och bävade tillbaka som för åsynen av ett spöke. Hans ansiktshy
skiftade i blått, och dragen voro så slappa, att han icke igenkände
sig själv. En plötslig tanke på döden uppsteg i hans själ och kom de
nerver, som ännu icke domnat, att darra av förskräckelse. Han sökte
kväva denna tanke. Att dö nu, då hans levnad egentligen skulle börja
--det vore ju en orimlighet, ett grymt hån av ödet, en oförnuftig lek
av det gudomliga förnuftet, således en omöjlighet.

Petros lät tillkalla läkaren, som befann sig i palatset. När denne
efter de föreskrifter Hippokrates och Galenus givit började en ny
prövning av den lidandes tillstånd, vilade Petros' öga med ångest på
hans ansikte för att utröna hans verkliga tanke om sjukdomens
beskaffenhet och utgång.

Eskulapen teg, men såg överraskad och bekymrad ut. Han hade icke i
sina böcker läst om något fall, som liknade detta. Men han tvivlade
numera icke ett ögonblick, att den sjuke gick en hastig upplösning
till mötes.

Petros läste allt detta i hans ansikte, och dödsångesten återvände för
att kämpa med viljan att leva och med tvivel om möjligheten att dö i
en sådan stund.

I detta ögonblick inträdde Klemens i studerkammaren. Han stannade och
tycktes med svårighet igenkänna Petros. Men när han övertygat sig, att
denna döden liknande skepnad var hans fosterfaders, kastade han sig
till hans fötter, omfattade hans knän och utbrast i höga klagorop.

Läkaren och Eufemios skyndade att avlägsna den olycklige ynglingen,
vars uppförande synbarligen ökade Petros' oro. Därefter avkläddes den
sjuke och lades i säng. Han försökte tillkännagiva, att han icke ville
det, men hans tunga var förlamad och hans käkar blytunga och orörliga.
De i palatset boende prästerna erhöllo en timme därefter genom
Eufemios underrättelse om biskopens högst betänkliga tillstånd. De
samlades kring hans säng och vidtogo, sedan läkaren underrättat dem,
att biskopens död var nära förestående, de högtidliga anordningar, som
voro brukliga vid döendes läger. Vaxljus tändes, de församlade
knäböjde, och Eufemios började med andäktig röst uppläsa de övliga
dödsbönerna. Petros såg och hörde ännu vad som föregick omkring honom,
men kunde endast med blicken uttrycka den harm, han kände över
tillställningen. När man lade hans armar korsvis över bröstet,
försökte han, ehuru förgäves, att draga dem tillbaka. Men när han
slutligen kände, huru iskylan inträngde i hans bröst och nalkades hans
hjärta, sammanträngdes hans medvetande, så länge det ännu var
verksamt, i känslan av dödens oundvikliga annalkande och viljans
oförmåga att hejda den. Ödets lek, om oförnuftig eller icke, var en
verklighet. Det hade förlamat hans fot, sedan det fört honom till
Petrus' tron, förlamat hans hand, sedan det samlat världens tyglar i
henne.

Än några ögonblick av självmedvetet liv, varunder inbillningskraften
framtrollade bilder av Simon pelarmannen och av flaskan, varmed han
hade försänkts i den dödlika dvalan--än en tanke, en bitter och
förfärlig, framkallad just av detta inbillningsspel, en tanke på
medtävlarnes anslag, på gift och dvaldrycker--och det sista tecknet
av liv var försvunnet. Petros låg som ett lik med stelnade lemmar och
slocknade ögon. Läkaren lade handen på hans hjärta och förklarade
honom död.

Det var Eufemios, som nu lutade sig över den döde och tillslöt hans
ögon.

Två dagar därefter skred ett högtidligt liktåg till storkyrkan, i vars
gravvalv den homoiusianske biskopen nedsänktes. Om någon under den
följande natten låtit öppna blykistan, vari han var lagd, och borrat
ett glödgat järn i hans kött, skulle världen måhända bevittnat en ny
uppståndelse ifrån de döda.

Patriarken Eudoxos och den medtävlare om romerska biskopsstolen, som
genom Petros' död kommit i besittning av densamma, voro båda eniga om
att förklara honom för helgon. Föremål för de troendes dyrkan och
förespråkare för deras böner, är han antecknad i helgonens skara under
namnet den helige Petros av Aten.

Eufemios vart hans efterträdare på Atens biskopsstol och bör nämnas
som en av de fäder, vilka på de stora kyrkomötena ivrigast och
verksammast bidragit att utveckla de dogmer, vilka ännu gälla som de
enda rena.

Eufemios måste uppleva den tid, då homoiusion till följd av en
kejserlig kungörelse neddrogs till anseendet av en kättersk och gudlös
lära. Eufemios kunde icke rädda homoiusion, men räddade sig själv
genom att övergå till homousion, varefter--detta må även nämnas--han
förenade sig i sina nya trosbröders ansträngningar att med eld och
svärd utrota anhängarne av hans förra villfarelse.

Krysanteus' olycklige son var ibland offren för Eufemios' fromma nit.
Den stackars Klemens var vansinnig, och homoiusion för honom en
nagelfast idé. Han kunde icke omvändas; han måste dö.

Teodoros hade från Italien begivit sig till Afrika. Genom att avlägga
prästdräkten och antaga ett annat namn lyckades han undgå förföljelse,
men gjorde sig fullt värd att falla offer för anhängarne av »kyrkans
och bekännelsens enhet», ty han levde och verkade med välsignelse i
Kristus' anda alltintill sin ålderdom och vart en av länkarne i den
kedja av protestanter, vilken genomgår tiden före den händelse, som
kallas reformationen--förpostfäktningen till den stundande stora
striden emellan Kristus' församling och tvångskyrkan.

Några få år efter Krysanteus' död rullade folkvandringens böljor redan
över romerska riket, och barbarernas härar stodo utanför Atens och
Romas portar. Medeltidens tusenåriga natt föll över världen. En ny dag
har kommit. Antiken och kristendomen genomtränga varandra. Deras
sanningar skola förmälas till ett harmoniskt helt, och den sak, för
vilken den siste atenaren stred förtvivlans strid--den politiska,
religiösa och vetenskapliga frihetens sak--kämpar ännu, men icke
längre förtvivlat utan med segervisshet.



Utgivarens tillägg och anmärkningar.[1]


Den siste atenaren, Rydbergs mest berömda prosadikt, skrevs
ursprungligen såsom följetong i Göteborgs Handels- och
Sjöfartstidning, där den började intagas i februari 1859. Mot slutet
av samma år utkom den såsom bok å Hedlund & Lindskogs förlag.

Den skrevs till god del såsom tendensskrift, vilket till fylles
framgår av det märkliga förordet med dess mot den kyrkliga
ofördragsamheten, samvetstvånget och formelväsendet riktade udd. I
detta avseende utgör »Den siste atenaren» förberedelsen till Rydbergs
teologiska strider under det nästa årtiondet.

Förordet är intaget i första, andra samt, oväsentligt ändrat, i femte
upplagan.

Andra upplagan utkom 1866 hos L. J. Hierta; tredje, fjärde och femte
1876, 1880 och 1892 hos Alb. Bonnier. I språkligt avseende äro de
senare upplagorna retuscherade.

Romanen är översatt i följande tolkningar:

The last Athenian. Translated by W. W. Thomas j:r. Philadelphia 1869.

Den sidste Athenienser. Oversat av Otto Borchsenius. Kbhvn 1874.

Der letzte Athenienser. Culturhistorischer Roman. Aus dem Schwedischen
von Emil J. Jonas. Leipzig 1875.

Chrusanteùs. Uit het zweedsch door Ph. Wijsman. Amsterdam 1886.

Viimeinen Ateenalainen. Helsingfors 1891. Översatt av Aukusti Dahlberg
för en tidning i Tammerfors, översättningen omarbetad av professor O.
A. Tudéer, verserna översatta av Kaarlo Forsman.

                                                         KARL WARBURG.
[1] Till sjätte upplagan 1898.


End of file.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Den siste atenaren" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.