Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Min Tants Planer - Komedi i en akt
Author: Nicolle, Henri, 1819-1877
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Min Tants Planer - Komedi i en akt" ***


book was produced from scanned images of public domain


  Sv. Theatern.                                                N:o 143.

  MIN TANTS PLANER.

  KOMEDI I EN AKT

  AF

  HENRI NICOLLE.

  Fri öfversättning.

  STOCKHOLM.
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG.
  Pris: 50 öre.



Jemlikt Kongl. Maj:ts Nåd. förordning af den 20 Juli 1855, ega de
Theater-Direktörer i landsorten, som vilja gifva denna pjes, att derom
öfverenskomma med Författaren, under adress: _Albert Bonnier_ i
Stockholm.



  MIN TANTS PLANER.

  KOMEDI I EN AKT

  AF

  HENRI NICOLLE.

  Fri öfversättning.

  STOCKHOLM.
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



            PERSONERNA.

          ERNEST DUPLESSIS.
          FRU GARDONNIÈRE.
          CECILE, hennes niéce.
          LISE, kammarjungfru.

        _Händelsen föregår i Paris._

  STOCKHOLM.
  HÖRBERGSKA BOKTRYCKERIET, 1864.



_En elegant salong med dörrar på båda sidorna; i fonden en kamin; midt på
scenen ett bord med stolar omkring. Till venster en soffa, och framför
den ett mindre bord med skriftyg och papper. Till höger en fåtölj, och
framför den ett litet sybord, med sykorg och handarbete._



Första Scenen.

FRU GARDONNIÈRE. LISE.


FRUN (_inkommer hastigt från höger med ett bref i handen. Lise inkommer
från venster_). Lise, lemna det här brefvet genast till sin adress och
vänta på svar. Det måste blifva ett svar!

LISE. Ja frun! (_afsides i det hon ser på brefvet_). Åh! till den unga
grannen som frun processar med! Det var lustigt! (_går till venster_).



Andra Scenen.

FRU GARDONNIÈRE.


Ändtligen är första steget taget, och jag hoppas att jag skall lyckas!
Det är sannt att jag kastar mig in i ett tokigt, ett romaneskt äfventyr
-- -- ett omöjligt kanhända -- -- Omöjligt? nej! Jag vågar mycket, det
vet, det känner jag -- -- men hvad skulle jag också inte våga för min
snälla Cecile? Ty att förlora henne, att se henne begrafva i ett kloster
så mycken ungdom och skönhet, det skulle vara döden för mig. Men min plan
skall lyckas, och döden får vänta! För att väcka hennes rena och känsliga
hjerta för kärleken, behöfs endast att hon tror sig älskad, verkligt
älskad af en ung man lika vacker som hon sjelf; och med ett hjerta lika
rent som hennes eget. -- Nåväl! en sådan ung man finns verkligen . .
jag har träffat på ett sådant hjerta! Skall han komma? tänk om han skulle
vägra -- det vore pikant nog, efter allt hvad jag vågat för honom . .
ty jag kan inte neka att jag gått djerft till väga! (_vid fönstret_) Ja,
min käre granne! jag har varit mycket djerf emot er! Man hade sagt mig så
mycket till er fördel, för omkring ett halft år sedan. . . Ni var
arbetsam, ni älskade studier och resor, ni hade varit en god son, och
allt detta sammanlagdt gjorde att jag i er anade ämnet till en utmärkt
äkta man. I samma ögonblick fattade jag den föresatsen att gifta er med
min Cecile! Och hvarför inte? Ålder, förmögenhet, samhällsställning, allt
passar förträffligt! Men ni kände inte hvarandra. Ni min herre, lefde
indraget, min niéce ville aldrig taga emot något besök . . huru föra er
tillsammans? -- Jo, jag hittade på ett medel . . en god process . .
ja! det vill säga, en mycket dålig sådan! En stackars liten bäck letade
sig fram genom bådas våra trädgårdar; vattnet torkade ut på våren, och
när det kom igen så sökte det sig en annan väg . . jag skyndade mig att
anklaga er för att hafva gifvit den ett annat lopp . . och jag skickade
er en stämning, i den förhoppning att ni skulle infinna er för att
föreslå mig förlikning, eller afgifva en förklaring -- -- -- Nej! inte
ett ord, inte det minsta steg att gå mig till möte! -- Men när ni i går
fått veta att jag, sedan jag förlorat i första instansen, ämnade
appellera till högre rätt, då ändtligen blef min unga herre litet
orolig . . ni har skrifvit till mig -- jag har svarat, och nu vill jag
väl se om ni inte skall komma till slut!



Tredje Scenen.

FRUN. LISE.


LISE (_hastigt från venster_). Frun! jag fick ett svar!

FRUN. Åh! det var jag säker om!

LISE. Här är det!

FRUN. Gif hit! (_läser_). »Ja min fru, vi skulle kanske kunna komma
öfverens, om endast advokaterna icke blanda sig i saken. Låt oss förklara
oss: jag är till er tjenst. Jag antager på förhand den dag och timma, som
ni behagar utsätta för vårt samtal?» -- Ah! jag har fångat honom!

LISE (_afsides_). Det var märkvärdigt hvad frun är glad!

FRUN (_skrifvande_). »Jag väntar er redan i dag, vid middagstiden. Er
tillgifna granne, enkefru Gardonnière.» -- Lise! skynda genast tillbaka
med det här svaret!

LISE. Skall det vara svar nu med?

FRUN (_otåligt_). Åhnej! skynda!

LISE (_afsides_). Det här är kuriöst! (_går_).



Fjerde Scenen.

FRUN. CECILE.


FRUN. Mina planer krönas ändtligen med framgång! Cecile skall inte gå i
kloster! (_sätter sig på soffan_).

CECILE (_från höger, sätter sig bredvid henne på en taburett_). Hvad är
det åt er, min tant? Ni ser så glad ut!

FRUN. Ah, det är du Cecile! omfamna mig, mitt barn!

CECILE. Gerna! Hvad hade tant så roligt åt då jag kom in?

FRUN. Jag tänkte på en underlig idé som herr Lapierre hade i går.

CECILE. Er advokat?

FRUN. Ja, min _dyre_ advokat! Kan du gissa hvad han föreslog mig?

CECILE. En ny process?

FRUN. Nej! ett nytt äktenskap!

CECILE. För er?

FRUN. För mig.

CECILE. Och med hvem?

FRUN. Med honom sjelf, naturligtvis!

CECILE. Och det skrattar ni åt?

FRUN. Som du ser!

CECILE. Ni ämnar då verkligen gifta er för tredje gången, tant?

FRUN. Tycker du det!

CECILE. Således gaf ni honom afsked?

FRUN. Jag tror det nästan!

CECILE. För alltid?

FRUN. Det är troligt! Jag sade honom visserligen att mitt hus är mycket
tyst och ödsligt -- och att jag trodde det en man skulle behöfvas der.
Men om jag gifte mig, så skulle det se ut som om jag ville göra min niéce
arflös! Dessutom om jag skall välja en man, så är det bättre att välja
den åt henne än åt mig . . min tid är förbi, och hennes kommer!

CECILE. Min tant. -- --

FRUN. Ja, så är det, mitt barn!

CECILE. Men jag -- --

FRUN. Seså, rodna inte, och framför allt, upprepa inte den der vanliga
frasen som man hör all ungt folk nu för tiden! De äro i fråga om
äktenskapet alldeles som väl uppfostrade barn, hvilka slå ner ögonen när
man bjuder dem bakelser eller konfekt! -- Du småler? Genera dig inte,
mitt barn! skratta till och med . . det gör mig så ondt att se dig
dyster och sorgsen! Du måste medge att jag gjort allt för att förströ
dig . . jag har till och med skaffat dig en process, men jag är
verkligen rädd att jag måste förneka dig denna förströelse snart nog!

CECILE. Hur så, tant? fruktar ni kanske för kostnaderna?

FRUN. Ja, litet för kostnaderna, och mycket för pratet!

CECILE. Hvilket prat!

FRUN. Ser du, kära barn, en process, hur obetydlig som helst, väcker
alltid uppmärksamhet. Tidningarne tala om den --

CECILE. Tidningarne?

FRUN. Dessutom är jag trött på hela saken och efter som domstolen i går
förklarat vår granne hafva rättighet att vara ensam om den lilla bäcken,
så tror jag att vi böra stanna der!

CECILE. Och våra stackars träd som skola dö ut?

FRUN. Vi få begagna dem till ved!

CECILE. Åh tant, ni är elak i dag.

FRUN. Det är derför att jag vill inte längre vara narr för -- --

CECILE. Narr? hvad menar tant?

FRUN (_afsides_). Det går bra! (_högt_) Du tror dig hämnas på vår granne,
genom att anställa den der tråkiga processen emot honom?

CECILE. Nåväl?

FRUN. Nåväl, tvärtom! han har drifvit gäck med oss båda två!

CECILE. Huru?

FRUN. Han är förtjust öfver våra förföljelser!

CECILE. Åh!

FRUN. Han har ledt bort bäcken bara för att få det derhän!

CECILE. Ja, men af hvad skäl?

FRUN. Af det skäl att -- -- -- nej jag kan inte . . jag bör inte säga
dig det!

CECILE. Nåja, i så fall -- --

FRUN. Men i alla fall -- om du lofvar mig att aldrig för någon . . .
för _någon_ . . . du förstår mig?

CECILE. Jag lofvar allt hvad ni vill, tant!

FRUN. Nåväl, mitt stackars barn -- men kom ihåg att du har lofvat!

CECILE. Ja tant, ja!

FRUN. Nåväl -- vår unge granne, herr Duplessis -- du kommer att bli, ond
-- herr Duplessis har tvungit oss till en process, bara för att få knyta
förbindelser med oss --

CECILE. Lagliga?

FRUN. Ja, lagliga och alfvarsamma!

CECILE. Hvad menar tant?

FRUN. Åh, det är en afskyvärd tillställning! Man skall anfalla mig, --
har han sagt till sig sjelf -- jag försvarar mig, jag vinner, och under
förevändning af att uppgöra en förlikning, kan jag presentera mig hos
dem!

CECILE. Här?

FRUN. Just här! »Och en gång der, kan jag sjelf bli i tillfälle att se»
-- -- gissar du inte?

CECILE. Nej! Bli, i tillfälle att se -- hvad?

FRUN. Om han lyckas behaga dig.

CECILE. Hvarför det?

FRUN. För att gifta sig med dig!

CECILE. Men . . af hvad skäl?

FRUN. Af det skälet att han älskar dig.

CECILE. Han älskar mig . . mig -- min tant?

FRUN. Ja, dig -- dig, min niéce! och om du visste -- --

CECILE. Säg ut, tant!

FRUN. Nej . . nej! . det är fråga om någonting mycket vigtigt . .

CECILE. Ja, men jag har ju lofvat?

FRUN. Ja, det var sannt! Nå ja, då får jag väl ingenting dölja för dig!
Men min Gud, det är så svårt -- -- (_tar hennes hand och för henne till
fönstret_). Ser du det der stora kastanieträdet i hans trädgård . .
der, midtför -- --

CECILE. Ja.

FRUN. Han klättrar upp i det hvarje qväll för att beundra dig, när du
sitter ute på terrassen.

CECILE. Men det är opassande -- -- -- och så mycket mera opassande som
jag nästan alltid går dit utan att ha gjort toalett.

FRUN. Jag har ju sagt det . . det är himmelskriande! Men det är väl
ändå värre! Härom morgonen, när jag kom in hit i salongen, hittade jag
ett papper på golfvet, ett papper fastadt med schärt band vid en stor
kastanie.

CECILE. Ett karteradt papper?

FRUN. Nej, ett papper med verser på . . verser adresserade till dig!

CECILE. Verser! . Allt det här är mycket ledsamt, mycket
komprometterande . . att klättra upp i ett kastanieträd . . att kasta
in verser . . Dåliga verser förmodligen? Har tant dem qvar?

FRUN. Nej, jag har förlagt dem.

CECILE. Så tråkigt! Men i alla fall, på det der sättet kan det väl inte
fortfara?

FRUN. Nej, jag hoppas det!

CECILE. Det vill säga, ni ämnar ta edra försigtighetsmått?

FRUN. Lita på det!

CECILE. Och att om han nånsin vågar visa sig här -- --

FRUN. Åh!



Femte Scenen.

DE FÖRRE. LISE.


LISE. Herr Ernest Duplessis frågar om frun vill taga emot honom.

FRUN. (_till Cecile_). Hvad sade jag?

CECILE. Han vågar komma hit!

FRUN. Som du ser . . men oroa dig inte . . jag vet hvad jag skall
göra!

CECILE. Ah! ni vet?

FRUN. Ja visst, och jag är säker om att du skall gilla -- --

CECILE. Hvad då?

FRUN. Att jag gör som du nyss antydde!

CECILE. Som jag antydde?

FRUN. Ja visst . . nemligen visa bort honom.

CECILE. Ah! har jag sagt det?

FRUN. Sedan jag först låtit honom förstå -- --

CECILE. Ja visst, tant!

FRUN. Att han aldrig kan ha hopp om att behaga dig -- --

CECILE. Nej, inte det minsta . . ni känner min föresatts . . .

FRUN. Klostret, ja!

CECILE. Och det hade derför kanske varit bäst att inte ta' emot honom! .
(_till Lise_) Bed herr Duplessis stiga in!

LISE. Ja, mamsell! (_går_).

CECILE. Jag går in till mig! (_stannar och ser åt dörren som Lise lemnat
öppen_).

FRUN. Nå?

LISE (_anmäler_). Herr Duplessis!

CECILE. Ja, jag går, tant . . jag går! (_skyndar in_).

FRUN (_för sig_). Aha! nyfiken! Då är jag lugn.



Sjette Scenen.

FRUN. ERNEST.


ERNEST (_inkommer och helsar_). Min fru!

FRUN. Min herre!

ERNEST. Ni har varit så god och önskat ett samtal med mig, och jag är
färdig att -- --

FRUN. Ett ögonblick! Vi träffas visserligen för att tala om affärer, men
affärerna behöfva icke förjaga artigheten! Gör mig det nöjet att -- --

ERNEST (_tar en stol_). Jag tackar, min fru!

FRUN (_afsides i det hon går till sin fåtölj_). Han ser bättre ut än jag
trodde, och jag har gjort ett ypperligt val för min niéce!

ERNEST (_afsides_). Hon kommer säkert att fordra hälften af bäcken . .
jag skall försvara den till sista droppen!

FRUN (_gladt, i det hon ser Ernest med allvarligt och tillbakadraget
väsende sätta sig på långt afstånd_). För allt i verlden, herr Ernest!
lät oss lägga bort alla motpartsminer, och efter som vi äro här för att
uppgöra en öfverenskommelse, så räck mig er hand -- det blir en god
början!

ERNEST. Min fru! (_afsides_) Får gå för handen -- -- men hvad bäcken
beträffar -- --

FRUN. Vet ni min unge granne, att ni har totalt besegrat mig i går.

ERNEST. Ack ja, min fru, -- totalt!

FRUN. Men vet ni också att jag kunde ta min revanche genom att gå till
högre instance?

ERNEST. Ingenting är omöjligt, min fru!

FRUN. Såvida jag inte föredrog att förklara mig nöjd med hvad jag fått.

ERNEST. Huru, ni afstår?

FRUN. Från att appellera? . . bestämdt!

ERNEST (_mycket belåten_). Således är allt slut, min fru?

FRUN. Ja, affären är uppgjord . . vi få lefva utan vatten!

ERNEST (_artigt och muntert_). Akta er -- min fru! . Jag är litet
misstrogen . . jag har alltid hört sägas att i fråga om processer, ger
man ingenting för intet!

FRUN. Ni tror kanske att jag vill beröfva edra blommor några droppar
vatten? Ah, min herre ni misskänner mig! Det smärtade mig att ni skulle
anse mig för en orättvis, processlysten och farlig granne, -- -- jag
ville bevisa er motsatsen, se der allt! och det är derföre som jag
proponerat ett samtal emellan oss. Det är sannt att jag är litet egen,
litet fantastisk -- åtminstone har man sagt mig det ibland! Men fast man
anser mig vara qvick, så har jag ändå haft tillräckligt förstånd att
redan från början inse det vår process var afskyvärd!

ERNEST. Men i så fall . . hvarför börja den?

FRUN. Af vigtiga . . men hemliga skäl . . som skulle ursäkta mig,
hoppas jag, i fall det vore mig tillåtet att yppa dem!

ERNEST. Vigtiga och hemliga skäl?

FRUN (_stiger upp och ringer_). Han tyckes ha förstått mig! (_Lise
inkommer_). Lise, har hon frågat efter mig.

LISE. Hvilken, frun?

FRUN. Min niéce?

LISE. Jag tror inte det?

FRUN. Mår hon något bättre i dag?

LISE (_förvånad_). Hvilken, frun?

FRUN. Min niéce.

LISE. Kors! . hon mår som vanligt!

FRUN (_med bedröfvad mine_). Hon hvilar sig, inte sannt?

LISE. Nej, hon klär sig.

FRUN. Du menar att hon försöker stiga upp.

LISE (_afsides_). Hvad behöfver frun bekymra sig för mamsell?

ERNEST. Är er niéce illamående?

FRUN. Hon är sjuklig . . det syns visst inte på henne -- tvärtom . .
men det är så mycket mera oroande . . (_till Lise_) Ah! . (_till
Ernest_) Ni tillåter? (_till Lise_) Om min niéce frågar om jag gått ut,
så svara ja. Det vill säga, nej! Men tala för all del inte om att herr
Duplessis är här.

LISE (_i det hon går_). Om jag begriper ett ord, så -- --

ERNEST. Men hvarför dölja att jag är här, min fru? Skulle min närvaro
kunna -- --

FRUN. Åh . . nej, nej!

ERNEST. Ni säger det der med en ton -- --

FRUN. Men det är kanske orätt af mig att uppehålla er så länge.

ERNEST. Ni har således ingenting mera att säga mig? Ni önskar ingen
öfverenskommelse, intet skadestånd?

FRUN. Ack jo, det var sannt . . jag höll på att glömma det!

ERNEST (_afsides_). Seså! nu ä' vi der!

FRUN. Jag begär -- er vänskap!

ERNEST. Ingenting annat? . Men den har ni ju redan!

FRUN (_med bryderi_). Ja . . ni är en ädel ung man, ni är
öppenhjertig . . god . . och jag tänkte -- --

ERNEST. Hvad då?

FRUN. Åh, ingenting! . Farväl, min herre!

ERNEST (_afsides i det han går_). Det är ett utmärkt fruntimmer!

FRUN (_afsides_). Han är nyfiken att få veta mera!

ERNEST (_afsides_). Det vore kanske på sin plats att erbjuda henne
hälften utaf bäcken! (_närmar sig_). Min fru . .

FRUN (_afsides_). Der är han igen!

ERNEST. Ännu ett ord, om jag får be!

FRUN. Min herre!

ERNEST. Nyss på stunden, när ni hade den artigheten att vilja ursäkta er
för det ni öppnat process mot mig, afbröt man er just som ni ämnade tala
om vigtiga och hemliga skäl . .

FRUN. Har jag talt om sådana?

ERNEST. Ja min fru . . och som det inte är möjligt annat än att dessa
skäl till någon del angå mig -- --

FRUN (_lifligt_). För all del . . tro inte -- -- --

ERNEST. Men min fru, om dessa skäl verkligen röra min person -- --

FRUN. Ni söker förgäfves få mig att yppa dem!

ERNEST. Jag kan således inte få ert förtroende?

FRUN. Nej, det är omöjligt!

ERNEST. Då återstår mig endast att aflägsna mig. Farväl min fru!

FRUN. Herr Duplessis!

ERNEST. Min fru!

FRUN. Ni tycks taga så liflig del i hvad som rör oss, att jag inte kan
öka mitt syndaregister emot er, genom att visa er misstroende. Har ni
styrka att bevara en högst ömtålig hemlighet!

ERNEST. Jag har en ovanlig styrka, min fru!

FRUN. Ni svär således att aldrig för någon yppa . .

ERNEST. Ja, jag svär det!

FRUN. Och jag emottar er ed! (_afsides_) Nu måtte jag kunna vara säker om
tystnad på båda hållen!

ERNEST (_afsides_). Hvad skall jag väl få höra! (_de sätta sig vid bordet
midt på scenen_).

FRUN. Min käre granne, jag har ingen mera anhörig än min niéce. Begåfvad
med alla ungdomens och skönhetens behag, har hon hastigt, ifrån att vara
glad, lycklig och leende, blifvit orolig, tankspridd och
nedslagen.

ERNEST. Skulle väl bäcken i trädgården kunna vara orsaken?

FRUN. Afbryt mig inte! Jag har således sett henne sorgsen, förändrad --
och när jag velat undersöka skälen till denna förvandling, så har jag --
med en häpnad som ni säkert skall dela -- upptäckt -- --

ERNEST. Min Gud, ni skrämmer mig!

FRUN. Kom ihåg att ni har lofvat mig den mest obrottsliga tystnad!

ERNEST. Ja min fru . . jag har till och med svurit! . . . Ni har
upptäckt.

FRUN. Ser ni den der terassen?

ERNEST. Som vetter åt min trädgård? . Ja.

FRUN. Förut gick hon nästan aldrig dit. Men på en gång, det är väl
omkring ett år sedan, går hon dit hvarje dag. Hon har låtit sätta upp
ett tält der.

ERNEST. För att få skugga troligen!

FRUN. Så säger hon . . men den förklaringen ansåg jag ej giltig . . jag
ville se, och jag såg --

ERNEST. Hvad då?

FRUN. Att hvarje qväll, då jag trodde hon var i sitt rum -- --

ERNEST. Nåväl?

FRUN. Så gick hon helt försigtigt derifrån och gömde sig i tältet; hon
stannade der orörlig och upprörd som en ny Hero, väntande en ny Leander!

ERNEST. Och denne nye Leander?

FRUN. Är ni, min herre!

ERNEST. Jag?! (_de stiga upp_).

FRUN. Ack ja!

ERNEST. Är ni säker på det?

FRUN. Alldeles för säker, min herre! Också måste jag gripa till ett
energiskt medel.

ERNEST. Hvilket medel?

FRUN. Jag måste anställa en process mot er. Jag måste dränka denne nye
Leander, och lyckligtvis fanns er bäck alldeles till hands!

ERNEST. Men jag måste tillstå att jag inte begriper -- --

FRUN. Förstår ni inte det? Det var min pligt att bota min niéce för
hennes olyckliga kärlek.

ERNEST. Olyckliga?

FRUN. Ja, efter som den är utan hopp! Och det finns ingen obehagligare
karl än den som man processar med.

ERNEST. På min ära, min fru . . idén var ganska fyndig! . Men ännu en
gång, är ni säker på att det är mig hon älskar?

FRUN. Ack ja!

ERNEST. Har ni giltiga skäl att tro det?

FRUN. Tyvärr!

ERNEST. Jag måste tillstå för er att jag inte vågar tro det!

FRUN. Ni är svår att öfvertyga!

ERNEST. Nej min fru, men jag är blygsam, och jag tvekar antaga -- --

FRUN. När allt kommer omkring, så har ni kanske rätt.

ERNEST. Ja, inte sannt?

FRUN. Jag har kunnat misstaga mig.

ERNEST. Tror ni det!

FRUN. En sådan der kärlek kommer inte utan skäl!

ERNEST. Nej visst inte!

FRUN. Det fordras hos den som skall inge en sådan passion, nästan
öfvernaturliga egenskaper!

ERNEST. Ja, det är sannt!

FRUN. Och fastän ni är en ganska ovanlig ung man --

ERNEST. Ja visst . . men i alla fall . . . hennes qvällstationer i
tältet -- --

FRUN. Det var kanske bara nyfikenhet! . .

ERNEST. Nej min fru . . nej, ni har rätt! Ingenting är mera
påtagligt! . . det är jag som sysselsätter henne . . jag finner
olyckligtvis i allt hvad ni sagt mig, spåren af en verklig, allvarlig
kärlek.

FRUN. Ack min Gud, der kommer hon! Gå, min herre, så att hon inte får se
er!



Sjunde Scenen.

DE FÖRRE. CECILE.


CECILE. Ni har frågat efter mig, min tant?

ERNEST (_afsides_). Det är hon!

CECILE (_blir honom varse_). Ah, förlåt . . jag visste inte . .

FRUN (_spelar brydd_). Jag tänkte sjelf inte uppå, att -- --

ERNEST. Min fröken.

CECILE. Min herre!

ERNEST (_afsides_). Hon är djupt upprörd! (_till frun_) Ni ser nu sjelf,
min fru . . och hennes upprörda tillstånd upphäfver alla mina tvifvel!

FRUN (_till Ernest_). Inte ett ord, min herre! och förvärra inte det onda
genom att stanna här längre . . jag besvär er -- lemna oss! (_till
Cecile_) Min niéce, tillåt mig att presentera för dig Herr Ernest
Duplessis, vår motpart!

ERNEST. Motpart? -- Åh, mamsell! var öfvertygad om -- --

FRUN. Det är bra . . mycket bra! . farväl min herre! . (_sakta till
Cecile_) Hvad tycker du om honom?

CECILE (_likaså_). Han ser mycket intressant ut!

ERNEST (_afsides_). Hon är förtjusande . . trotts sitt illamående! .



Åttonde Scenen.

DE FÖRRE. LISE.


LISE. Fruns advokat ber att få tala vid frun!

FRUN. Han kommer som han vore efterskickad! Jag skyndar att säga honom
att processen är slut! (_afskedande till Ernest_) Min bästa granne, jag
ber er ursäkta -- --

ERNEST (_afsides_). Hon går! (_högt_) Min fru, jag har den äran -- --

FRUN (_afsides_). Han går inte! . (_hon går_).

ERNEST. Min fru, jag har den äran -- -- (_med glädje_) Ah! hon har gått!



Nionde Scenen.

CECILE. ERNEST.


CECILE (_har satt sig till höger vid bordet, och tagit ett handarbete;
afsides_). Han gick utan att säga mig ett ord! Stackars unge man, han är
lika blyg som han är kär!

ERNEST (_i fonden_). Tanten blir kanske ond på mig för det att jag
stannar! Ah bah! litet nyfikenhet är väl inte något brott! (_går nedåt
scenen_) Mamsell!

CECILE. Ack min Gud!

ERNEST. Förlåt . . jag ville inte störa er -- men jag har ännu ett
sista ord att säga fru Gardonnière, och innan jag aflägsnar mig för
alltid. . . .

CECILE. Min tante är i samtal med sin advokat -- men om ni genast vill
säga henne -- (_sträcker ut handen emot ringklockan_).

ERNEST. Jag ber . . mitt sista ord blir kanske något vidlyftigt . .
och som hon inte är ensam, tillåter ni mig kanske att dröja här.

CECILE (_visar på en stol_). Min herre!

ERNEST. Det förefaller mig också, som jag skulle ha något att säga er!

CECILE. Tror ni det?

ERNEST. Fru Gardonnière har emottagit mig med så mycken godhet, och ni
sjelf, mamsell, tycks visa mig så mycken välvilja -- --

CECILE. En granne -- -- det är ju helt naturligt!

ERNEST. Ja visst . . fastän ni egentligen inte känner mig!

CECILE. Åh, jag känner er något!

ERNEST. Ack ja . . på afstånd . . från den eller den terrassen . .

CECILE. Hvad menar ni?

ERNEST. Att ni till exempel kunnat se mig ifrån ert tält, då jag om
qvällarne promenerar ensam i min trädgård, utan att ana -- --

CECILE. Hvad, min herre?

ERNEST. Åh . . just ingenting . . (_afsides_) Här gäller att hålla
tungan rätt i munnen.

CECILE (_afsides_). Stackars unge man . . han vet inte hvad han
säger . . jag borde kanske tala till honom med litet mera vänlighet -- --
hans belägenhet är värd litet deltagande.

ERNEST (_går för att taga en stol_). För tusan, så mycket värre! jag kan
inte låta afguda mig så der, utan att litet närmare lära känna
förhållandena!

CECILE (_behagligt och vänligt_). Men min herr granne, hvarför aflägsnar
ni er så der? . Skulle jag vara olycklig nog att skrämma er?

ERNEST. Åh mamsell . . det är tvärtom jag . . jag som är olycklig
nog . . och likväl önskade jag af allt mitt hjerta att kunna motsvara
ert förtroende -- --

CECILE (_afsides_). Mitt förtroende? (_högt_) Jag förstår inte -- --

ERNEST (_sätter sig, ock säger med ombytt ton_). Jag tänkte på den högst
egna ställning, uti hvilken en person befinner sig -- --

CECILE. Som ni känner?

ERNEST. Ja, mamsell!

CECILE (_afsides_). Han talar om mig . . vändningen är fyndig!

ERNEST (_afsides_). Det är tid att undertecknad uppträder på scenen!

CECILE. Ni talade om en persons egna ställning -- --

ERNEST. Ja, hvilken en dag ser sig passioneradt älskad -- --

CECILE. Passioneradt!

ERNEST. Utan att hafva gjort något för detta!

CECILE (_nästan afsides_). Åh, något?

ERNEST. Och utan att det ringaste hveta hvarföre?

CECILE (_utan att se upp från sitt arbete_). Men man värderar ju alltid
en person för dess egenskaper.

ERNEST. Mamsell!

CECILE. Dess dygder!

ERNEST (_afsides_). Mina dygder!

CECILE. Och för de förtjenster som man anar hos densamma.

ERNEST. Ja, deri ligger just det farliga! Om man nu skulle ha
öfverdrifvit dessa förtjenster, dessa dygder som ni behagat nämna -- --

CECILE. Huru? öfverdrifvit?

ERNEST. Om denna person endast hade inbillade egenskaper . .

CECILE. Inbillade?

ERNEST. Fordrar inte då sanningen att denna person visar sig sådan den
är?

CECILE. Sådan _hon_ är?

ERNEST. Nej, sådan _han_ är!

CECILE. Men nej, ni misstar er . . denna passioneradt älskade person är
ett fruntimmer!

ERNEST. Nej, tvärtom!

CECILE. Min herre!

ERNEST. Såvida jag inte uttryckt mig orätt, eller också ni sjelf misstydt
mina ord!

CECILE. Min herre! inte ett ord mer i denna sak och tillåt . . (_hon
helsar som för att gå_).

ERNEST (_hejdar henne_). Af nåd, mamsell! . här är något missförstånd,
någon hemlighet som måste förklaras!

CECILE. Jag tror det nästan!

ERNEST. Nyfiken som alla karlar, har jag sedan en timma sökt att försäkra
mig om -- --

CECILE. Om hvad?

ERNEST. Jag har haft orätt, jag ser det! . . och känslan för det
passande borde hafva föreskrifvit mig absolut tystnad; men finns det väl
en man, han må vara huru blaserad och misstrogen som helst -- fel som äro
långt ifrån mig, det försäkrar jag er; -- finns det väl en man, som då
han ser sig vara föremålet för en ung, skön och älskvärd qvinnas hemliga
tankar -- --

CECILE. Stanna min herre . . jag förstår visst inte meningen med edra
ord, men om denna qvinna är jag, så lånar ni mig känslor som jag aldrig
hyst!

ERNEST. Skulle jag varit olycklig nog att förolämpa er?

CECILE. Nej min herre, inte om ni inte velat det! . Men ni säger att
mitt hjerta kommit ert till möte, då det tvärtom -- --

ERNEST. Tvärtom?

CECILE. Ja visst! När ni ledde bort bäcken från vår trädgård, var det
inte för att få ett tillfälle att komma hit?

ERNEST (_med börjande munterhet_). Tillåt mig . . det är ju ni, som med
tillhjelp af er tant, börjat processa med mig, för att -- --

CECILE. För att -- --

ERNEST. Ge mig anledning all komma hit!

CECILE. Ack min Gud! och det har ni kunnat tro!

ERNEST. Ja, ni trodde ju att jag vändt bort bäcken!

CECILE. Men det är inte jag som trott det!

ERNEST. Ja, och det är inte jag som trott . . det andra!

CECILE. Men hvem då?

ERNEST. Ja, mamsell! hvem?

CECILE. Åh . . jag kan inte säga det, jag har lofvat . . då ni
deremot -- --

ERNEST. Jag har svurit, jag!

CECILE. Och om den person, som fått mitt löfte, nånsin skulle få veta -- --

ERNEST. Det kan den aldrig få veta.

CECILE. Huru så?

ERNEST. Om vi här afgifva ett nytt löfte att aldrig tala om att vi ha
talt om hvad vi hade svurit att aldrig tala om!

CECILE (_leende_). Ja, det är sannt! Och jag lofvar det!

ERNEST. Jag också! . . . Vill ni nu vara så god och börja?

CECILE. Nej, ni måste föregå mig med det dåliga exemplet!

ERNEST. Låt oss hellre börja på samma gång!

CECILE. Ja, låt oss det!

ERNEST. Tre ord hvar, den ena efter den andra!

CECILE. Tills den dubbla hemligheten är uppdagad!

ERNEST. Vänta nu! jag börjar!

CECILE. Och jag fortsätter!

ERNEST. Fru Gardonnière har tvungit mig svära --

CECILE. Jag har gifvit min tant mitt ord -- --

(_De betrakta hvarandra med stigande förvåning för hvarje replik_).

ERNEST. Att för ingen omtala -- --

CECILE. Aldrig för någon upptäcka --

ERNEST. Hvad hon har sagt mig, nemligen -- --

CECILE. Hvad hon anförtrott mig, nemligen --

ERNEST. Att ni älskar mig! .

CECILE. Att . . (_stannar brydd_).

ERNEST. Att?

CECILE. Samma ord som ni sade, min herre!

ERNEST (_efter en paus_). Och dessa ord . . dessa ord äro en osanning!
Ty ni . . ni älskar mig inte?

CECILE. Nej . . visst inte . . och ni?

ERNEST (_förlägen_). Jag? . . ja . . ty . . visserligen -- --

CECILE. Ni älskar mig inte . . det är afgjordt!

ERNEST (_med hetta_). Säg att det är afskyvärdt . . förfärligt! Man har
gjort narr af oss!

CECILE. Vi äro offer för ett svart förräderi!

ERNEST. Men jag skall hämnas!

CECILE. Ack, jag ber er -- ingen vrede . . framför allt ingen hämnd! Se
på mig, jag är förolämpad, men lugn! och min enda hämnd skall bli att
draga mig undan i ett kloster!

ERNEST. Ja, men på det sättet kan jag inte hämnas.



Tionde Scenen.

DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.


FRU GARDONNIÈRE (_för sig_). Jag hoppas att de äro på god väg!

CECILE. Min tant! .

FRUN. Hvad fattas dig, mitt kära barn?

CECILE. Ack min tant, min tant!

FRUN. Min Gud, med hvilken mine du säger det der? Och ni min herre, hvad
kommer åt er?

ERNEST. Min fru, jag måste bryta ut . .

FRUN. Bryta ut?

ERNEST. Ni har beviljat mig ett samtal!

FRUN. Det är sannt!

ERNEST. Jag har infunnit mig!

FRUN. Ja, det ser jag.

ERNEST. Och en gång hos er, har ni förklarat mig att vår process var
ingenting annat än en förevändning för att göra mig bekant med er mamsell
niéce . . .

FRUN. Tyst då!

ERNEST. Som för mig hyste en känsla, mycket nära beslägtad med kärlek.

FRUN. Men tillåt mig -- --

CECILE. Och till mig sade ni, tant, att herr Duplessis kom hit för att
begära min hand! .

FRUN (_afsides_). Aj, aj!

ERNEST. Nåväl, min fru, er niéce har aldrig haft en tanke på mig!

CECILE. Och herr Duplessis tänkte på ingenting sådant, då han kom hit!

FRUN. Ja, det visste jag.

ERNEST. Huru, ni visste det?

FRUN. Seså, gör nu inte så fasligt stora miner och se inte så förolämpad
ut! Kommen hit, båda!

ERNEST och CECILE. Nej, aldrig!

FRUN (_afsides_). Hvad är nu att göra? Minsta försök att vilja närma dem
till hvarandra, skulle skilja dem för alltid!

ERNEST. Min fru . . mannens värdighet -- --

FRUN. Ah bah! . Ett fasligt brott att tro det ni skulle kunna komma
öfverens . . kanske älska hvarandra . . . jag har bedragit mig,
dermed väl! . Min lilla intrig kommer inte att slutas som komedierna
bruka! -- Herr Ernest! . min niéce . . allt är klart: varen lyckliga!
jag åtskiljer er!

ERNEST. Men, min fru, om -- --

FRUN. Jag förstår! . . situationen är obehaglig för alla
kontrahenterna . . låt oss inte förlänga den! (_till Ernest_) Farväl,
min herre!

ERNEST (_afsides_). Ett afsked! . för tusan!

CECILE (_likaså_). Seså! nu skickar hon bort honom också!

FRUN. Och du Cecile . . det passar inte att du längre är i sällskap med
herr Duplessis! Gå in till dig! (_hon för Cecile till dörren; derpå när
hon ser att Ernest inte gått_) Ni är ännu qvar?



Elfte Scenen.

FRUN. ERNEST.


ERNEST. Med er tillåtelse, min fru, men jag går inte så der! Jag måste ha
upprättelse!

FRUN. Hvilken då! . Ni älskar inte min niéce hon älskar inte er . . då
är det ju ingen skada skedd!

ERNEST (_tar ett steg_). Jaså, ni tror det, min fru?

FRUN. Ni vill väl inte duellera med mig?

ERNEST. Jag vill . . ha en förklaring öfver ert, minst sagdt,
besynnerliga handlingssätt. Och jag går inte härifrån förrän jag fått en
sådan, fullständig och tillfredsställande!

FRUN. Men detta är ju ett tyranni . . och er envishet att stanna här
hos mig -- --

ERNEST. Hvarför har ni låtit mig komma hit?

FRUN. Det vet ni väl!

ERNEST. Nej, min fru! Det ligger något under det här! Det är en
hemlighet . . en mystifikation . . och jag måste ha ordet till
gåtan . . förr lemnar jag er inte.

FRUN. Men jag väntar en visit.

ERNEST. Säg att ni inte är hemma!

FRUN. Jag måste sjelf ut -- --

ERNEST. Då följer jag er!

FRUN. Men det gäller en resa . . .

ERNEST. Jag skall ha den äran att göra er sällskap!

FRUN. Åh, min herre!

ERNEST. Min fru . . jag kan vara lika envis, lika besynnerlig som någon
annan . . och kan ni, för att få bort mig, inte hitta på någon bättre
förevändning än en resa, så fruktar jag för att jag kommer att växa fast
i er salong!

FRUN (_afsides_). Det är ju det jag vill! (_högt_) Men, fruktar ni
inte -- --

ERNEST. Jag fruktar ingenting annat än att synas löjlig . . och som ni
gjort mig sådan i er niéces ögon, måste jag hafva upprättelse! . Jag
väntar den på stående fot!

FRUN (_afsides_). Vänta du! jag skall minsann ge dig upprättelse!
(_hon närmar sig honom_) Min herre! ni skall säkert anse mig mycket
brottslig -- --

ERNEST. Hvilket bryderi!

FRUN. I det jag lät er tro er vara älskad af min niéce, har jag spelat en
afskyvärd komedi med er?

ERNEST. Ni tillstår det?

FRUN. Ack ja! Det var inte hon som älskade er!

ERNEST. Det vet jag redan, min fru!

FRUN. Det var inte för henne som jag önskade väcka er kärlek! .

ERNEST. Men för hvem då?

FRUN. Kom ihåg att jag inte talat med er om henne förr än i sednaste
laget . . men jag ville . . jag tänkte -- --

ERNEST. Hvad?

FRUN. Ty jag har låtit er komma hit för att tala med er om -- --

ERNEST. Om? . .

FRUN. Om en annan! .

ERNEST. En annan mamsell?

FRUN. Nej, inte så alldeles! Men när jag såg er framför mig, så ung, så
älskvärd -- -- se inte på mig, jag ber er!

ERNEST. Men hvarför inte, min fru?

FRUN. När jag såg er så . . så strålande . . talade jag i stället om
en annan . . ty jag var rädd att ni skulle förakta henne . . som
skulle kunna vara er mor!

ERNEST. Ack min Gud!

FRUN. Ni vet nu allt! . Men jag besvär er vid er heder! inte ett ord om
denna förfärliga hemlighet, som ni tvungit mig att yppa . . Glöm denna
person, som redan har glömt er -- -- och som skall fortfara dermed . .
hoppas jag . .

ERNEST. Jag hoppas det också!

FRUN. Och på det er upprättelse må blifva fullständig i händelse ni
fruktar att hafva synts löjlig i Ceciles ögon, så kan ni få återse henne
i min närvaro, och förklara henne -- --

ERNEST. Ja! ja . . det är nödvändigt att jag får återse henne, . att
jag får förklara -- --

FRUN. Jag går att fråga henne om hon anser det passande att återse
er . . men min herre! låt den fatala hemligheten hvila i djupet af ert
hjerta!

ERNEST. Var fullkomligt trygg, min fru! . Jag är en hederlig man, och
det finns saker som en hederlig man aldrig upptäcker!

FRUN. Jag räknar derpå, min herre! . jag räknar derpå! (_går_).



Tolfte Scenen.

ERNEST (_ensam_).


Har man någonsin hört ett mera otroligt förtroende? . jag ryser ännu! .
Eröfringen är smickrande, och min ställning serdeles behaglig! .
Försmådd af niécen och afgudad af tanten! Åh! nej, nej! så får det inte
sluta! Jag måste hämnas både på den unga flickans förakt och den mogna
enkans suckar! (_han har stannat till höger; Cecile inkommer med Lise
från höger och för henne med sig fram på scenen, utan att se Ernest_).



Trettonde Scenen.

DEN FÖRRE. CECILE. LISE.


CECILE (_till Lise_). Du har ju förstått mig?

ERNEST (_afsides_). Cecile!

CECILE. Lemna brefvet, och vänta tills du får förestånderskans svar.

LISE. Ja, mamsell! (_går_).



Fjortonde Scenen.

ERNEST. CECILE.


CECILE. Ja, mitt beslut är fattad! Jag går i kloster! (_hon är nära
soffan_).

ERNEST (_närmar sig henne_). Huru? ni framhärdar i detta beslut?

CECILE. Ni här?

ERNEST. Hör mig, jag har besynnerliga saker att omtala för er!

CECILE. Det är inte möjligt, min herre! Vi ha ingenting mera att säga
hvarandra!

ERNEST. Åh, var lugn! . . jag har inte önskat få säga er ett sista
farväl för att tala med er om kärlek! Vi ha dessutom gjort en alltför
dålig början . . .

CECILE. Min herre!

ERNEST. Ja, ni har rätt, hela felet är mitt! Men hvad skall jag säga er
till mitt försvar? Ännu brydd utaf er tants meddelande, förstod jag inte
straxt . . men jag förstod sedan, när allt var slut, hvilket välde ni
redan hade fått öfver min själ! . Och ännu i detta ögonblick, då vi stå
färdiga att säga hvarandra farväl för alltid, och jag ser hos er så
mycken skönhet, ett på en gång så varmt och så upphöjdt sinne, ett behag
på en gång så oskyldigt och så retande . . . ack! vid tanken på allt
detta, tyckes det mig som vi skulle kunnat förstå och närma oss
hvarandra! Från min sida åtminstone skulle vägen hvarken varit lång eller
svår! Jag vet mycket väl att mina egenskaper icke äro af det slag som
väcka en ögonblicklig böjelse . . Jag är ung, oegennyttig och
varmhjertad, som hela verlden vid min ålder . . mycket vanliga
företräden, det är sannt; men jag har aldrig älskat . . och inga ord
kunna uttrycka den vördnad och lycka som jag känner vid åsynen af den
renaste oskuld parad med så mycken skönhet! -- Ack, om ni hade
velat . . eller rättare, om ni hade kunnat -- -- --

CECILE. Hvad då, min herre?

ERNEST. Det skulle inte varit oss man gycklat med, . . hela
förvirringen hade drabbat henne!

CECILE. Men hvilken?

ERNEST. Ack, jag kan inte säga er det! jag vågar inte anförtro er en
sådan hemlighet!

CECILE. Ni hyser då inte förtroende för mig?

ERNEST. Hvad säger ni? Er, som jag ville anförtro min lycka . . mitt
lif!

CECILE. Min herre!

ERNEST. Ja, mamsell . . min lycka, mitt lif! Ty den roman som fru
Gardonnière uppfunnit har för mig blifvit en verklighet . . jag älskar
er!

CECILE. Ack min Gud!

ERNEST. Ack, frukta ingenting! Min kärlek är lika vördnadsfull som den är
varm! Den begär intet annat än hvad ni kan gifva . . nej! säg
ingenting . . svara mig inte . . (_närmar sig henne_) Säg mig endast
att ni förlåter mig!

CECILE. Jag är inte ond på er!

ERNEST. Åh, det är inte nog! . Gif mig ett ord af saknad . . af
förhoppning!

CECILE (_brydd_). Förhoppning!



Femtonde Scenen.

DE FÖRRE. LISE.


LISE. Fru förestånderskan . . (_hejdar sig_) Kan jag tala om det i
herrns närvaro?

CECILE (_sätter sig på soffan_). Ja, tala fritt!

ERNEST. Men skynda!

LISE. Fru förestånderskan väntar mamsell och fru Gardonnière -- -- ty hon
sade, att för att bli emottagen, måste mamsell ha sin tants tillstånd.

CECILE. Det är bra! . . lemna oss! (_Lise går. Cecile och Ernest stanna
tysta ett ögonblick, utan att se på hvarandra_).

ERNEST (_bakom soffan, lutande sig nedemot Cecile_). Svara mig, Cecile!
går ni i kloster?

CECILE (_efter någon tystnad_). Ja! (_går mot höger; paus_).

ERNEST (_beslutsamt_). Nej; det gör ni inte! Och efter hvarken
föreställningar eller böner kunna förmå er att ändra ert beslut, så gör
jag som ni . . jag tar min tillflykt till utomordentliga medel!

CECILE. Hvad vill ni säga?

ERNEST. Ni står ju ännu i tre år under er tants förmynderskap?

CECILE. Ja!

ERNEST. Ni kan ju ingenting företaga utan hennes samtycke?

CECILE. Nej . . men det får jag nog.

ERNEST. Nej, det får ni inte!

CECILE. Hvem skulle hindra det?

ERNEST. Jag!

CECILE. Ni? . . och med hvad rätt?

ERNEST. Med den rätt, som jag har . . som jag kan skaffa mig öfver er
tant!

CECILE. Jag förstår er inte!

ERNEST. Se der just den hemlighet som jag inte kunde anförtro er -- --
men efter som ni trotsar mig, så skall jag yppa den för er!

CECILE. Tala fort!

ERNEST (_sakta_). Det är för sin egen räkning som er tant förmått mig att
komma hit . . hon älskar mig!

CECILE. Min tant? .

ERNEST. Just hon!

CECILE. Det är ovärdigt!

ERNEST. Ja, det är afskyvärdt . . men det är detsamma, jag gifter mig
med henne, och sedan skall jag nog hindra er att gå i kloster!

CECILE. Ni gifter er med min tant?

ERNEST. Jaha, min niéce!

CECILE (_stött_). Det ville jag se.

ERNEST. Ja, det _skall_ ni få se! .



Sextonde Scenen.

DE FÖRRE. FRU GARDONNIÈRE.


FRUN. Ni ännu här, min herre!

ERNEST. Ja min fru, här för lång tid . . här för alltid!

FRUN. Hvad menar ni?

ERNEST. Jag menar . . jag menar . . att om ni nyss fann mig kall,
brydd kanhända, så återser ni mig nu förtjust, passionerad! Jag kan inte
säga huru det gått till . . det är otroligt, det är extravagant . .
men jag älskar er, och jag gifter mig med er!

FRUN. Ah bah!

ERNEST. Redan länge har jag sökt efter en själ som kunde förstå min
egen! . (_betraktar Cecile_) Jag fann endast kalla hjertan, utan poesi,
utan passion . . då ni deremot, Clara!

FRUN. Hvad! Clara?

ERNEST. Då ni deremot, Emma, ni har hjerta, ni är -- --

FRUN. Jag är fyrtio år!

ERNEST. Så mycket bättre, det är den bästa åldern! Det är passionernas
ålder! Fyrtio år! . Det är inte så det bör heta . . två gånger tjugo
år, så är det! Det är vårens vindflägt förenad med sommarens värme! Hvem
kan berömma sig af att hafva funnit en sådan lycka, ett sådant underverk?
-- Jo min fru, det fann jag, och jag svär att jag skall visa mig värdig
den! .

FRUN (_afsides_). Jo! det här är charmant!

ERNEST. Ni svarar inte?

CECILE (_afsides_). Hon afvisar honom säkert! .

FRUN. Hvad vill ni att jag skall svara? Öfverraskningen . . min
rörelse -- --

ERNEST (_lifligt_). Ni samtycker? . (_till Cecile_) Se så, mamsell! tror
ni nu att jag skall kunna hindra er ifrån att begrafva er i ett kloster?

FRUN (_afsides_). Hvad säger han?

CECILE. Ja, jag ser att ni kommer att utöfva mycket välde öfver min
tant . . men jag hoppas finna ett medel att undslippa ert förhatliga
tyranni!

FRUN (_afsides_). Hvad nu . . hon är stört . . upprörd? . .

CECILE. Ja, jag skall finna det, och då -- --

FRUN. Ett ögonblick . . herr Duplessis' välde är ännu inte officiellt
erkändt . . jag har ingenting bifallit . . och bifaller ingenting som
inte du samtycker till, Cecile!

ERNEST. Mamsells samtycke har ni redan!

CECILE. Mitt samtycke?

FRUN. Ja mitt barn, jag önskar höra dig sjelf säga att herr Ernest
Duplessis är ett godt parti, att han är en ädel, oegennyttig, varmhjertad
ung man, och att hvarje qvinna kan skatta sig lycklig att få honom till
make. -- Jag väntar att få höra detta, ty herr Duplessis kan inte utan
din tillåtelse blifva medlem af vår familj!

CECILE. Men jag tillåter det gerna, min tant!

ERNEST. Hon tillåter det!

CECILE. Och jag tvekar alls icke att upprepa, det herr Duplessis har alla
de egenskaper som . . som ni nyss nämnde . . och vore det också inte
så, så skulle ert val vara mig tillfyllest, min tant.

FRUN. Men du säger mig inte . . .

CECILE. Att herr Ernest är det bästa parti som finns? Jo visst, jag säger
det ju, min tant, för att göra er till viljes! Jag skall också säga --
efter som ni tvingar mig -- all hans språk är ädelt, hans uppförande
värdigt, hans själ upphöjd . . och att det vore den största orättvisa
man kunde begå . . att inte intressera sig för honom sedan man sett
honom . . och att, sedan man lärt känna honom, inte älska honom!

ERNEST. Min fröken!

CECILE. Jag säger detta endast för att göra min tant till viljes! Och ni
ser det, jag säger det utan ansträngning, utan saknad. -- Man kan inte
vara mera förtjust, mera hänryckt! . . Ja min herre, ni kan inte förstå
hvilken lycka . . hvilken glädje jag känner . . Också är jag
stolt . . glad . . lycklig . . jag skrattar . . jag skrattar till
och med så . . så att tårarne komma mig i ögonen!

FRUN (_med utbrott_). Cecile!

ERNEST (_mycket upprörd_). Mamsell!

FRUN. Cecile! jag har begått för många dårskaper, för att inte en gång
begå en förnuftig handling . . och efter det stod skrifvet i stjernorna
att allt skulle sluta som en vanlig komedi, så . . (_till Ernest_) Er
hand, min vän! (_förenar dem_) Seså, nu förenar jag er! Varen lyckliga!

CECILE. Min goda tant!

ERNEST. Min bästa tant -- -- (_hejdar sig_) Ah, förlåt!

FRUN. Hvad fattas er?

ERNEST (_gladt_). Efter er bekännelse här för en stund sedan, vågar jag
inte mer -- --

FRUN. Var lugn, och försök blott! Ni har ingenting att frukta! Jag har
aldrig älskat er . . . men jag ansvarar inte för att jag inte kommer
att göra det! Er hand, min nevö! Jag hade svurit att ni skulle bli min
Ceciles make . . det var min plan!

ERNEST. Och ni Cecile . . ni tiger? . .

CECILE (_räcker honom sin hand som han kysser_). Jag, Ernest? . . jag
gillar alltid min tants planer!

(_Slut._)



Svenska Theatern.


   N:o                                                          öre.
    1. _Magister Bläckstadius_, Lustspel.                        50.
    2. _Läkaren._ Skådespel i 4 akter.                           75.
    3. _En Födelsedag på Gäldstugan._                            50.
    4. _Rika Morbror._ Lustspel.                                 50.
    5. _Engelbrekt och hans Dalkarlar._                          75.
    6. _Stockholm, Westerås och Upsala._                         50.
    7. _Herr Dardanell och hans upptåg på landet._               50.
    8. _1846 och 1946._                                          50.
    9. _Jernbäraren._ Skådespel.                                 50.
   10. _Hittebarnet._ Lustspel.                                  50.
   11. _Positivhataren._                                         50.
   12. _Jenny eller Ångbåtsfärden._ Samtliga af A. BLANCHE.      35.
   13. _Mäster Smith_, af J. Jolin.                            1:--
   14. _Det Otroliga_, af K. Kullberg.                           50.
   15. _Femhundra Riksdaler Banko_, af M. Cramær.                50.
   16. _En half million_, Lustspel af dens.                      55.
   17. _Symamsellerna_, af dens.                                 75.
   18. _Barnhusbarnen_, af J. Jolin.                           1:30.
   19. _Bröstkaramellerna_, af dens.                             50.
   20. _Flickorna på Söder._                                     50.
   21. _En revolution i månan._                                  50.
   22. _Profbladet eller Frihetens lön._                         35.
   23. _Polkander i Stockholm._                                  50.
   24. _Carl XII vid Pultava eller Sista resursen._              50.
   25. _Tidens Strid._                                           50.
   26. _Polkander och hans Fru._                                 50.
   27. _Döden Fadder_, af Blanche.                               50.
   28. _Komedianterna_, af dens.                                 50.
   29. _Den politiske kocken_, af dens.                          50.
   30. _Flickorna på Norr._                                      50.
   31. _Efter 50 år_, af Topelius.                             1:50.
   32. _Gustaf Adolf och Seaton._                                75.
   33. _En nyårsmorgon i Storkyrkotornet._                       35.
   34. _Lilla Apan._ Vådevill.                                   25.
   35. _En Knalleffekt._                                         35.
   36. _Örebro fåfänga_, af J. Jolin.                            50.
   37. _Hin Ondes gåfva_, af F. Hedberg.                         50.
   38. _Min vän Löjtnanten_, af dens.                            50.
   39. _När man inte har pengar._                                50.
   40. _Också en Profet._                                        50.
   41. _Och ändå rör det sig._                                   85.
   42. _Fyra dagar af konung Gustaf III:s regering._             75.
   43. _Tidningsskrifvaren._                                     75.
   44. _Läsarepresten._                                          75.
   45. _Längtan efter äfventyr._                                 75.
   46. _En midsommarnatt i Dalarne._                             50.
   47. _En natt i Falkenberg._                                   50.
   48. _En god uppfostran._                                      50.
   49. _Aprilnarrit._                                            50.
   50. _För sent!_                                               50.
   51. _I Bohuslänska Skärgården._                               50.
   52. _Kusinen eller Studentäfventyret._                        50.
   53. _Blekingsflickan._                                        50.
   54. _Tiggarflickan._                                          50.
   55. _Den grå Paletån._                                        50.
   56. _Lefve Fåfängan!_                                         30.
   57. _Nyårsnatten på Mosebacke._                               75.
   58. _Valborgsmesso-aftonen._                                  75.
   59. _En Hufvudpassion._                                       50.
   60. _Huru tiden förändrar._                                   50.
   61. _Mitt andra Jag_, af Säfström.                            50.
   62. _»På Gröna Lund»._                                        75.
   63. _Hyresgäst och Husegare._                                 50.
   64. _Tomtegubbarna_, af Hedberg.                              35.
   65. _Elfjungfrun._                                            75.
   66. _Min hustru vill så ha det._                              50.
   67. _Den Ondes Besegrare._                                    75.
   68. _En Bengalisk Tiger._                                     50.
   69. _Blixt och Dunder._                                       50.
   70. _Andra Tider, Andra Seder_ af X.                          50.
   71. _Tre för En_, efter Bögh.                                 50.
   72. _Bark, Park och Stark._                                   50.
   73. _Det Höga C._                                             50.
   74. _Doktorn och Apothekaren._                                50.
   75. _»På Kärlekens vingar»._                                  50.
   76. _Majorskans krinolin._                                    50.
   77. _En kopp Thé._                                            50.
   78. _Han reser för att roa sig._                              50.
   79. _Den sällsynte Ynglingen._                                25.
   80. _Allas vår tant._                                         50.
   81. _Nyårs-Kommitén._                                         25.
   82. _Den resande Studenten._                                  50.
   83. _Den Tankspridde._                                        25.
   84. _Sanningsvännen._                                         25.
   85. _Calle Glader._                                           25.
   86. _En gammal Gosse._                                        50.
   87. _En svartsjuk tok._                                       25.
   88. _Ett studentputs._                                        25.
   89. _Mamsell Garibaldi._                                      50.
   90. _Den svaga sidan._                                        50.
   91. _Ett äfventyr i Humlegården._                             50.
   92. _Bror Jonathan._                                          50.
   93. _Riksdagsmannen._                                         25.
   94. _Slutbalen._                                              25.
   95. _På Hasselbacken._                                        25.
   96. _Frieri och förställning._                                50.
   97. _Mumbo-Gumbo-Gonggong._                                   50.
   98. _Ung-Hanses Dotter._                                    1:25.
   99. _Herre! Var så god och etc._                              50.
  100. _Majkungen._                                              25.
  101. _Kröningsfesten._                                         25.
  102. _När man inte har möbler._                                50.
  103. _Orpheus i Underjorden._                                  50.
  104. _Slutbalen N:o 2._                                        30.
  105. _Ännu en gång »Den svaga sidan»._                         25.
  106. _Sällhet på flaskor._                                     25.
  107. _Carl Sabelträff och hans rivaler._                       25.
  108. _Trollflaskan._                                           50.
  109. _Frun af stånd och frun i ståndet._                       75.
  110. _Malins korgar_, af A. Säfström.                          25.
  111. _Sven och liten Anna._                                    50.
  112. _Aldrig för sent._                                        75.
  113. _Två unga löjtnanter._                                    25.
  114. _Inte en smula jaloux._                                   25.
  115. _Ulla skall på bal._                                      25.
  116. _Giftbägaren._                                            75.
  117. _Till tings! Till tings!_                                 50.
  118. _Jag ber tusen gånger om förlåtelse._                     50.
  119. _Vi äro alla lika._                                       50.
  120. _En Söndag på Amager._                                    50.
  121. _De begge Pomaderna._                                     50.
  122. _Blommor i drifbänk._                                     75.
  123. _Herr Jönssons äfventyr i Spanien._                       50.
  124. _Anna-Stinas illusioner._                                 75.
  125. _Studenthataren._                                         50.
  126. _Kärleken på Sommarnöje._                                 25.
  127. _Ett Stockholmsgenie._                                    50.
  128. _Fattig på mynt._                                         50.
  129. _Ett frieri i Westergöthland._                            50.
  130. _Grannarne._                                              25.
  131. _Dagen gryr._                                           1:25.
  132. _Den olycklige älskaren._                                 25.
  133. _Smädeskrifvaren._                                        75.
  134. _Studentens Majnatt._                                     25.
  135. _Mammas Gosse._                                           25.
  136. _En Komedi_, af Jolin.                                    75.
  137. _Wermländingarne._                                        75.
  138. _Polen Blöder!_                                           25.
  139. _En Öfverste i fordna dagar._                             50.
  140. _Den gamle Skådespelaren._                                25.
  141. _Den gamla Aktrisen._                                     25.
  142. _Rosa och Rosita._                                        50.
  143. _Min Tants Planer._                                       50.
  144. _Min Son på Galejan._                                     25.
  145. _N:o 7._                                                  50.


Särskildt utgifne äro:

  _Sommaräfventyr på Djurgården._                                35.
  _Homoepatisk kur._                                             35.
  _Min lyckliga Stjerna_, af Scribe.                             50.
  _Maskeraden i Vindskammaren._                                  50.
  _Studenten och hans Älskarinna._                               35.
  _Amuletten eller Ett paradis på vinden._                       35.
  _Lilla Bertha._                                                50.
  _Min hustrus andre man._                                       50.
  _Malins Bröllop_, af Säfström.                                 35.
  _Rosen på Kungsholmen._                                        50.
  _Dottersonen._                                                 50.
  _Nipperboden_, af Säfström.                                    35.


_Stockholm._ Hörbergska Boktryckeriet, 1864.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Min Tants Planer - Komedi i en akt" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.



Home