Title: Hemsöborna
Author: Strindberg, August, 1849-1912
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Hemsöborna" ***


providing the scans.



Transcribers note:

This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition of
  Samlade Verk #21: Hemsöborna och Skärkarlsliv
printed in 1914 and available at http://runeberg.org/strindbg/hemsobor/

This text has been edited so that this document only contain the book
Hemsöborna.
The table of content has been moved to the start of the book.

Text that was s p a c e d - o u t in the original text has been
changed to use _italics_.

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at =http://runeberg.org/=



HEMSÖBORNA

AV

AUGUST STRINDBERG

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG



_Copyright. Albert Bonnier 1914._

STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914



HEMSÖBORNA
SKÄRGÅRDSBERÄTTELSE



INNEHÅLL.


_Hemsöborna._

1. Carlsson går in i tjänsten ............... 7
2. Söndagsvila och söndagsvärv ............. 22
3. Drängen lägger trumf på bordet .......... 40
4. Det bullrar till bröllop ................ 72
5. Man slåss på tredje lysningsdagen ...... 100
6. Ändrade förhållanden ................... 138
7. Carlssons sanndrömmar .................. 159



FÖRSTA KAPITLET.

Carlsson går in i tjänsten och befinnes
vara en spelfågel.


Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en
svångrem om halsen. Clara och Lotten voro inne med sköt-ekan att hämta
honom på Dalarö brygga; men det dröjde evigheter, innan de kommo i båt.
De skulle till handelsman och ha en tunna tjära och på abeteket och hämta
gråsalva åt grisen, och så skulle de på posten och få ett frimärke, och
så skulle de ner till Fia Lövström i Kroken och låna tuppen mot ett
halvpund småtärna till notbygget, och sist hade de hamnat på
gästgivaregården, där Carlsson bjudit på kaffe med dopp. Och så kommo de
äntligen i båt, men Carlsson ville styra, och det kunde han inte, för han
hade aldrig sett en råseglare förr, och därför skrek han, att de skulle
hissa focken, som inte fanns.

Och på tullbryggan stodo lotsar och vaktmästare och grinade åt manövern,
när ekan gick över stag och länsade ner åt Saltsäcken.

-- Hörru, du har hål i båten! skrek en lotslärling genom vinden; -- stopp
till! stopp till! och medan Carlsson tittade efter hålen, hade Clara
knuffat undan honom och tagit roret, och med årorna lyckades Lotten få
ekan opp i vinden igen, så att nu strök det ner åt Aspösund med god
gång.

Carlsson var en liten fyrkantig värmländing med blå ögon och näsa krokig
som en syskonhake. Livlig, lekfull och nyfiken var han, men sjöaffärerna
förstod han inte alls, och han var också kallad ut till Hemsö för att ta
hand om åker och kreatur, som ingen annan ville ta befattning med, sedan
gubben Flod gått ur livet och änkan satt ensam vid gården.

Men när Carlsson nu ville börja pumpa flickorna om ställningar och
förhållanden, så fick han riktiga skärkarlssvar:

-- Ja si, det _vet_ jag inte! Ja si, det kan jag _inte_ säga! Ja si, det
vet jag _rakt_ inte.

Så dem blev han inte klok på!

Ekan plaskade fram mellan holmar och skär, medan alfågeln gäckade bakom
kobbarne och orren spelade inne i granskogen; det gick över fjärdar
och strömmar tills mörkret föll och stjärnorna tågade opp. Då bar det av
ut på stora vattnet, där Huvudskärsfyren blinkade. Och ibland strök man
förbi en ruskprick, ibland ett vitt sjömärke, som såg ut som ett spöke;
än lyste kvarliggande snödrivor som lärft på bleke, än döko skötvakare upp
ur det svarta vattnet och skrapade mot kölen, när ekan gick över dem; en
yrvaken trut skrämdes upp från sin kobbe och tutade liv i tärnor och
måsar, som gjorde larm, värre än hin håle, och längst ut, där
stjärnorna gingo ner i sjön, syntes ett rött och ett grönt öga av en
stor ångare, som släpade fram en lång rad runda ljus, utsläppta genom
salongsventilerna.

Allt var nytt för Carlsson och han frågade om allt; och nu fick han svar,
så många, att han kände sig tydligt vara kommen på främmande mark.

»Han var oppe från land», vilket ville säga ungefär detsamma som att
inför stadsbon vara från landet.

Så smackade ekan in i ett sund och fick lä, så att man måste ta ner och
ro. Och snart inkomna i ett nytt sund sågo de ett ljus lysa ut från en
stuga inne mellan alar och tallar.

-- Nu ä vi hemma, sa Clara och båten sköt in i en smal vik, där en ränna
var huggen genom vassen, vilken rasslade mot båtsidorna, och väckte en
lekgädda, som gått och spekulerat kring en stångkrok.

Byrackan gav skall och en lykta syntes röra sig uppe vid stugan.

Ekan blev emellertid fastgjord vid broändan och urlastningen började.
Seglet rullades på råt, masten togs ur, och stagen virades med tågnålarne
omkring. Tjärtunnan trullades i land, och byttor, krus, korgar, knyten
lågo snart på bron.

Carlsson tittade sig omkring i halvskymningen och såg idel nya och
ovanliga ting. Utanför bron låg sumpkistan med sitt hivspel, och utmed
brons långsida gick ett räcke, som var fullhängt med vakare, fästor,
draggar, sänkor, linor, långrevar, krok, och på broplankorna stodo
strömmingstrummor, tråg, tinor, kar, bunkar, långrevslådor; vid brohuvet
låg en sjöbod fullhängd med vettar, till havsskytte uppstoppade ejdrar,
skrakar, prackor, svärtor, knipor, och under takskägget lågo på hållare
segel och master, åror, båtshakar, rortullar, öskar, isbillar,
lakklubbor. Och på land stodo gistgårdar med strömmingsskötar, så stora
som de största kyrkfönster, flundernät med maskor, som man kunde få armen
i, abborrgarn, nybyggda och vita som de finaste slädnät; men rätt opp
från bron gick det som en herrgårdsallé med två rader klykstör, och på
dem hängde stora bordnoten. Och längst upp i gången kom nu lyktan och
kastade sitt sken på sandgången, som gnistrade av musselskal och torkade
fiskgälar, och i noten blänkte kvarblivna strömmingsfjäll som rimfrost i
spindelnät. Men lyktan lyste också på ett gammalt gummansikte, som
tycktes torkat av blåst, och på ett par små vänliga ögon, som krumpit
ihop vid spiselden. Och framför gumman kom hundrackan, en raggig best,
som kunde gå lika bra i sjön som på land.

-- Nå, ä ni hemma nu, kära hjärtans, hälsade gumman, och har ni gossen
med er?

-- Jo, här ä vi, och här ä Carlsson, ska moster se! svarte Clara.

Gumman torkade sin högra hand på förklädet och räckte den åt drängen.

-- Välkommen då, Carlsson, och må han trivs hos oss. Har ni fått med
kaffet och sockret, flickor, och seglena är inne i bo'n? Så, kom då opp,
så ska ni väl ha er något att äta.

Och sällskapet tågade upp för backen, Carlsson tyst, nyfiken, i väntan
att få reda på huru hans liv skulle ställa sig på den nya platsen.

Det brann eld i spiseln inne i stugan och det vita slagbordet hade en ren
duk på; och på duken stod en brännvinsflaska hopsnörd mittpå som ett
timglas, och runt kring henne Gustavsbergskoppar med rosor och
förgätmigej; en nybakad bulle och skörtorkade skorpor, en smörtallrik,
sockerskål och gräddkanna fullbordade uppdukningen, som Carlsson fann
rikemansaktig och som han ej väntat sig så långt bortom all ära och
redlighet. Men stugan själv såg inte heller dålig ut, när han mönstrade
henne i det flammande skenet från spiseln, som korsade sig mot
talgljusets i mässingsstaken och lyste i mahognychiffonjéns något suddiga
polityr, speglade sig i väggklockans lackerade fodral och mässingspendel,
gnistrade i silverinläggningarne på de långa fågelbössornas damascherade
pipor och ritade upp de förgyllda bokstäverna på ryggarne av postillor,
psalmböcker, almanackor och bondepraktikor.

-- Stig fram, Carlsson, bjöd gumman, och Carlsson, som var en nyare tids
barn, sprang verkligen inte ut på logen, utan steg genast fram och satte
sig på en bänksoffa, under det flickorna ordnade med hans kista, som kom
ut i köket, vilket låg på andra sidan farstun.

Gumman häktade av kaffepannan och lade i klarskinnet; krokade på igen och
gav henne ett litet kok samt förnyade bjudningen, denna gång med tillägg,
att Carlsson skulle sitta ner vid bordet.

Drängen satt och rullade mössan och passade på vindkasten, hur han skulle
ställa sina segel, för det var alldeles tydligt, att han beslutat sig för
att stå väl med vederbörande, men som han inte visste ännu, om gumman var
av den sorten som tålde att man pratade, vågade han inte slå opp
språklådan med detsamma, förrän han hade hört var landet låg.

-- Det var en rasande rar chiffonjé, det där, tog han till och fingrade
på mässingsrosorna.

-- Hm! sa gumman, men det är inte så mycket i henne.

-- Hå, det vet jag visst det, smickrade Carlsson på och trädde in
lillfingret i nyckelhålet till klaffen; där är nog moltum, där!

-- Ja, det fanns väl en skilling där förr, när hon kom hem från auktion,
men Floden skulle i jorden, och Gusten på exesisen, och så har det ingen
reda varit mer på gårn. Och så tog de sta och byggde nya stugan, som
ingen nytta var till, och så gick det undan för undan. Lägg i sockret nu,
Carlsson, och drick en kopp kaffe.

-- Ska jag börja, jag? krusade drängen.

-- Ja, efter ingen ann är hemma, svarade gumman. Den välsignade gossen är
ute på sjön med bössan och så tar han Norman med sig, så det blir aldrig
något uträttat. Bara de kan komma ut och klå efter en fågel, så låter de
kreatur och fiske gå över styr, och ser Carlsson, det är därför han har
kommit hit för att styra till rätta; och därför ska han hålla sig liksom
litet för mer och ha ett öga på gossarne. Vill han inte ta en skorpa,
Carlsson?

-- Ja, se moster, är det så att jag ska vara liksom för mer, så att de
andra lystra på mig, då ska det också vara ordning, och då ska jag ha ett
ryggstöd, för jag känner gossarne, när man ska vara du och gemen med dem,
tog Carlsson sitt landfäste, när han kände var han var hemma. Vad
sjöaffärderna anbelangar, så lägger jag mig inte i dem, för dem känner
jag inte, men på land, där är jag hos mig, och där vill jag råda.

-- Ja, det där ska vi ordna om i morgon, då ha vi söndag och få språka
vid dagsljus. Nu ska Carlsson ta en halv, så får han gå och lägga sig
sedan.

Gumman slog i en påtår, och Carlsson tog timglaset och lät det rinna till
en dryg fjärdedel i koppen. Och sedan han druckit en slurk, kände han sig
benägen att uppta det fallna samtalet, som berört honom ytterst angenämt.
Men gumman hade rest sig för att pyssla i spisen, flickorna rände ut och
in, och rackan gav skall på gården, så att uppmärksamheten drogs utåt.

-- Så, nu ha vi gossarne hemma, sade gumman.

Och nu hördes röster utanför och rasslet av klackjärn emot bergknallarna,
och mellan balsaminerna i fönstret såg Carlsson ute i månskenet två
manshamnar med bösspipor uppöver axlarne och packningar på ryggarne.

Rackan skällde i farstun, och straxt öppnades dörren till stugan. In kom
nu klivande sonen i sjöstövlar och stortröja; och med den lycklige
jägarens säkra stolthet slängde han jaktväskan och en knippa ejder på
bordet vid dörren.

-- God afton, mor, där har du kött! hälsade han utan att ännu märka den
nykomne.

-- God afton, Gusten. Ni ha varit borta länge, hälsade gumman igen, under
det hon kastade en ofrivilligt belåten blick på de praktfulla
ejderhanarna i deras kolsvarta och kritvita dräkter med de rosenfärgade
brösten och de sjögröna nackarna. -- Ni har haft gott skytte, ser jag.
Nå, se här ha vi Carlsson nu, som vi ha väntat!

Sonen kastade en forskande blick ur sina små, vassa ögon, som halvskymdes
av ljusröda ögonhår, och ändrade genast min, som, ifrån att ha varit
öppen, blev blyg.

-- God afton, Carlsson, sade han kort och skyggt.

-- God afton själv, svarte drängen och anslog en ledig ton, färdig att
bli överlägsen så fort han fått den unge mannen klar för sig.

Gusten tog högsätesplatsen med armbågen på fönsterbrädet och lät modern
ge sig en kopp kaffe, i vilken han genast lade brännvin, och drack, under
det han i smyg betraktade Carlsson, som tagit fåglarne och undersökt
dem.

-- Det är präktiga djur, de här, sa Carlsson och klämde dem över bröstet
för att känna, om de voro feta. Han är en snäll skytt, kan jag se, för
skotten sitter på rätta stället.

Gusten svarade med ett listigt grin, för han hörde genast, att drängen
inte förstod skytte, då han berömde skott, som satts in medfjärs och
gjort fåglarne odugliga till vettar.

Men Carlsson gick på oförfärat och pratade, berömde skälskinnsväskorna,
prisade bössan och gjorde sig så liten som möjligt, så okunnig om
sjösakerna som han verkligen var, och mer till.

-- Var har du gjort av Norman? frågade nu gumman, som började bli
sömnig.

-- Han håller på att bära opp grejorna i boden, svarte Gusten, men han
kommer väl snart.

-- Och Rundqvist har redan lagt sig, nå, det är på tiden också, och
Carlsson kan vara trött, som har varit ute och färdats. Jag ska visa
honom till rätta var han ska ligga, om han följer med.

Carlsson ville gärna stanna kvar och se timglaset rinna ur, men
antydningarne voro för öppna, att han längre skulle våga fresta. Och
gumman följde honom ut i köket, men kom strax in igen till sonen, som
genast återtagit sin frimodiga min.

-- Nå, vad tycker du om honom? frågade gumman; han ser mig rejäl och
villig ut.

-- N-eej! drog Gusten ut sitt svar. Tro inte den, mamma, han pratar
smörja, den hålen!

-- Å, så du säger; han kan vara ordentlig ändå, fast han är språksam.

-- Tro mig du, mamma, det där är en spelfågel, som vi få dras hårt med,
innan vi bli fri från honom. Men det gör inget, det; han ska få arbeta
för maten, och inte ska han komma mig för när, inte. Ja si, du tror
aldrig vad jag säger, men du får väl se, du får väl se! Och så ångrar du
dig, när det är för sent! Hur var det inte med gamla Rundqvisten! Han var
också så mör i mun, men i ryggen var han lenare ändå, och så fick vi
hanka me'n, och nu lär vi ha honom till döddagar. Såna där hymlare, som ä
kringa i mun, är bara stora i grötfatet. Tro du mig!

-- Ja si, Gusten, du är som far din; aldrig tro folk om gott och begära
orimligheter sen! Rundqvisten är inte någon sjökarl, utan oppe ifrån land
också; men han kan så mycket, som andra inte kan; och sjökarlar få vi
aldrig mer, för de gå till flottan och tullen och lotsverket, så hit
kommer bara landsfolk. Ja, ser du, man får ta vad man får.

-- Ja, det vet en nog, att ingen vill tjäna mer, utan alla ska gå till
kronan, och hitut samlas allt skrap oppe ifrån land. Inte må en tro, att
något ordentligt folk drar ut i skären, som inte har sina orsaker, och
därför säger jag som förr: se opp med ögona!

-- Ja du, Gusten, du skulle se opp med ögonen, återtog gumman, och hålla
reda på ditt, för det blir ditt alltsammans ändå, och du skulle vara
hemma och inte ligga på sjön jämt och samt och åtminstingen inte ta
folket från arbete, som du gör.

Gusten plockade på en av ejdrarne och svarte:

-- Åja, mor, men du tycker nog om att få stek på bordet, när det vankats
salt fläsk och torrfisk hela vintern, så det ska du inte tala på. Och för
resten, så, jag går inte på krogen, jag, och något ska en ha att roga sig
med. Mat ha vi ju, så det räcker, och lite pengar på banken med, och
gården ruttnar inte; vill han brinna, så kan han få det, efter som han är
brandförsäkrad.

-- Ja, inte ruttnar gårn, det vet en nog, men allting annat faller
sönder; gärsgårdarne ska lagas, dikena ska tas opp, logtaket multnar, så
det dryper in på kreaturena; inte en bro är hel, båtarne är sköra som
fnöske, nätena ska lettas och mjölkkällarn skulle täckas. Ock-ock-ock,
det är så mycket som skulle göras och aldrig blir gjort. Men nu ska vi
väl se till, om inte det kan bli av ändå, efter som vi ha fått en enkom
till att ordna me't, och få se om inte Carlsson är mannen till'et.

-- Nå, så lät 'en göra't då! snäste Gusten och reste med handen sitt
kortsnaggiga hår på ända, så det stod som spik. Se där är Norman! Kom och
ta en halv nu, Norman!

Norman, en liten bred vithårig, med vita gryende mustascher och blåa
ögon, kom nu in i stugan och slog sig ner hos jaktkamraten, sedan han
hälsat gumman. Och när de båda hjältarne tagit fram sina lerpipor ur
västfickorna och stoppat med svarta ankaret, började de på jägarvis, vid
en kaffehalva, gå igenom, skott för skott, alla sina bragder ute i
havsbandet. Och fåglarne undersöktes med fingrarna i skottsåren, och
haglen räknades, oavgjorda träffar förhandlades, och nya planer till
andra utflykter uppkastades.

Emellertid hade Carlsson kommit ut i köket för att få sitt natthärbärge.

Det var en ryggåsstuga och såg ut som en skuta med kölen i vädret,
flytande på lasten, bestående av allt världens gods. Högst upp under den
sotade takåsen hängde garn och fiskredskap på bjälkarne; därunder voro
bräder och båtbord stuvade till torkning; lin- och hamphärvor, draggar,
smidesjärn, lökknippor, talgljus, matsäcksskrin; på en tvärbalk lågo
nystoppade vettar i en lång rad; på en annan voro fårskinn kastade; från
en tredje dinglade sjöstövlar, sticktröjor, linnen, skjortor och
strumpor; och mellan balkarne gingo brödspett med hålkakor, käppar med
ålskinn, störar med långrevar och stångkrok.

Vid gavelfönstret stod matbordet av omålat trä, och vid väggarne tre
utdragssoffor, bäddade och med ganska rena, men grova lakan.

I en av dessa hade gumman anvisat Carlsson en plats och, sedan hon
avlägsnat sig med ljuset, lämnat den nykomne i skymningen, som endast
svagt upplystes av glöden från spisen och en kort månstrimma, som lagt
sig på golvet kluven och rutad av fönstrets post och spröjsar. Av
blygsamhetsskäl bestods intet ljus vid sänggången, då flickorna också
hade sina sovplatser i köket, och Carlsson började avklädseln i
skumrasket. Han fick av rocken och stövlarna, tog uret ur västfickan för
att dra upp det vid skenet av kolelden i spisen. Han hade satt nyckeln i
hålet och började vrida med något ovan hand, ty klockan var endast i gång
om söndagarne och vid högtidliga tillfällen, då han hörde en djup
knarrande stämma stiga upp från sängkläderna:

-- Nej, si fan har klocka också!

Carlsson röck till, tittade ner och såg i glödskenet ett lurvigt huvud
med ett par pliriga ögon upphängt på stödet av två håriga armar.

-- Angår det dej, du? svarade han för att inte vara svarslös.

-- Angången ringer de i körkan, fast jag aldrig går dit! svarte huvet.
Men det var en schangtil karl i alla fall, som har saffian i
stövelhalsarna.

-- Jo, jag skulle tro det, och galoscher har han också, om han sätter
till!

-- Nej, Jessus, har han galoscher också; då kan han bestämt bju' på en
sup!

-- Ja, det kan han också, om det gäller, svarade Carlsson avgjort och
gick efter höganäskruset. Var så god och håll till godo.

Han tog ur korken, drack en klunk och räckte över kruset.

-- Nå, Gud signe honom, jag tror rent av det är brännvin. Så, gutår och
välkommen till bys! Nu säger jag du till dig, Carlsson, och du kallar mig
tokiga Rundqvist, för så heter jag mest.

Och så kröp han under täcket.

Carlsson klädde emellertid av sig och kröp i säng, sedan han hängt sin
klocka på saltskäppan och ställt stövlarna mitt på golvet, så att de
röda saffianskilarna skulle synas utåt. Det var tyst i stugan och endast
Rundqvist hördes snörfla bort vid spisen. Carlsson låg vaken och tänkte
på framtiden; som en spik satt gummans ord i huvet, om att han skulle
vara liksom förmer än de andra och att han skulle sätta gårdsbruket på
fötter. Omkring den spiken värkte och bulnade det, och det var som han
skulle ha fått en växt i huvet. Han låg och tänkte på mahognychiffonjén
och sonens röda hår och misstänksamma ögon. Han såg sig gå med en stor
knippa nycklar på en stålring och skramla med dem i byxlommen, och så
kommer någon och ber om pengar, och så lyfter han på förskinnet, skakar
på högra benet, sticker ner handen i fickan och känner nycklarne mot
låret; och så plockar han på knippan, som när man reder drev, och när han
fått fatt i den minsta nyckeln, som går till klaffen, sticker han in den
i nyckelhålet, alldeles som med lillfingret i aftons, men nyckelhålet,
som sett ut som ett öga med en ögonsten i, blir runt och stort och svart
som en bössmynning och över andra ändan av pipan ser han sonens röda
sarvöga sikta skarpt, lömskt, som om han ville försvara sitt guld.

Det gick i köksdörren och Carlsson röcks upp ur sin halvslummer. Mitt på
golvet, dit månrutorna flyttat sig, stodo två vitklädda kroppar, som
snart dykte ner i en säng, vilken knarkade ett väldigt tag som en båt mot
en rankig brygga, och så levde det i lakan och fnissades, tills det blev
tyst.

-- God natt, små flickor, hördes Rundqvists slocknande röst. Dröm om mig,
så är ni snälla.

-- Jo, det brydde vi oss allt om, svarade Lotten.

-- Tyst, svara inte den otäcken, varnade Clara.

-- Ni är -- så snälla -- så! Om jag bara kunde vara så snäll -- som --
ni! suckade Rundqvist. Ja, Herre Gud, man blir gammal och så får man inte
sin vilja fram längre, och då är det bara skräp med livet. God natt med
er, barn, och akta er för Carlsson, för han har klocka och
saffiansstövlar! Ja, Carlsson, han är lycklig, han! Lyckan kommer, lyckan
går, lycklig den som flickan får. -- Va ligger ni och fnissar för där
borta! -- Hör nu, Carlsson, kan jag inte få en sup till, det är så
rysligt kallt här bortnast, för det drar från spisen.

-- Nej, nu får du inget mer, för nu ska jag sova, snäste Carlsson, som
blivit störd i sina drömmar om framtiden, i vilka varken förekommo vin
eller flickor, och som redan satt sig in i sin ställning som »förmer».

Det blev tyst igen, och endast dova ljud från jägarnes historier trängde
genom de båda dörrarne och däremellan nattvindens sakta ryckande i
spjället.

Carlsson lade igen ögonen och hörde i slumren Lottens halvhöga stämma
läsa utantill något, som han först inte kunde fatta, men som småningom
släpade fram i en enda lång ramsa, ur vilken han urskilde: och
inledossickeifrestelse, utanfrälsossifrånondo, tyriketärditt,
ochmaktenochhärlighetenievighetamen. God natt, Clara! Sov gott!

Och så snarkade det om en liten stund från flickornas säng, men Rundqvist
drog timmerstockar så fönstrena skallrade, antingen det nu var på lek
eller allvar. Men Carlsson låg halvvaken och visste inte själv, om han
var vaken eller sov, förrän han kände täcket lyftas och en knubbig och
svettig kropp krypa ner vid sin sida.

-- Det är bara Norman! hörde han en inställsam röst bredvid sig och
förstod, att det var drängen, han skulle ha till sängkamrat.

-- Jaså, det är skytten, som är hemkommen, knarrade Rundqvists rostiga
bas. Och jag trodde det var Calle som var ute att skjuta på
lördagsafton.

-- Du kan visst skjuta du, Rundqvist, som ingen bössa har kvar, fräste
Norman av.

-- Kan jag inte? tog gubben opp, för att inte förlora sista ordet. Jag
kan skjuta svartstarar med rovbössa, jag, och det mellan lakan ändå.

-- Har ni släckt elden? avbröt gummans välvilliga stämma genom dörren
utifrån farstun.

-- Javars! svarade korus.

-- God natt med er då!

-- God natt, moster!

Och så drogos långa suckar, och så pustades, flåsades och snusades, tills
snarkningarne voro igång.

Men Carlsson låg ännu halvvaken en stund och räknade fönsterrutorna för
att bli sanndrömmad.



ANDRA KAPITLET.

Söndagsvila och söndagsvärv; den gode
herden och de elaka fåren; morkullorna
som fick vad de behövde, och drängen
som fick kammaren.


När Carlsson vaknade om söndagsmorgonen vid tuppens galande, voro alla
sängar tomma, och flickorna stodo i underkjolen vid spisen, medan solen
lyste fullt och bländande in i köket.

Carlsson sprang ledigt i byxorna och gick ut på backen för att tvätta
sig. Där satt redan unga Norman på en strömmingstunna och blev klippt i
håret av den allkunnige Rundqvist, som påtagit en ren nattkappa, stor som
en daglig tidning, och bästa stövlarna voro också på. Vid en fotlös
järngryta, som blivit anvisad som tvättfat, fick Carlsson med en klick
grönsåpa verkställa sin söndagstvättning.

I stugfönstret syntes Gustens fräkniga ansikte intvålat, och under grymma
grimaser åt en spegelbit, känd under namnet söndagstittaren, for han fram
och åter med rakkniven, som blixtrade i solskenet.

-- Ska ni åt körka i dag? frågade Carlsson såsom morgonhälsning.

-- Nej, vi komma inte så titt i Guds hus, svarte Rundqvist; för vi ha två
romilar dit och lika många dän, och man ska inte ohelga vilodagen med
onyttigt arbete.

Lotten kom nu ut och sköljde potatis, medan Clara gick till matboden att
hämta salt fisk ur vinterkaret eller familjegraven, i vilken all småfisk,
som dött i nät eller sump och inte kunde bevaras, blev nedsaltad huller
om buller utan anseende till person och avsedda till husets löpande
behov. Där lågo bleka mörtar sida om sida med röda sarvar; pankor,
gärsar, sjuryggar, abborrar, små stekgäddor, flundror, lindare, lakar,
sikar; alla med någon skavank: en sönderriven gäl, ett urkrokat öga, ett
vilsegånget ljusterhugg i ryggen, en klack mitt på buken och så vidare.
Hon tog ett par göpnar, vaskade ur det mesta saltet och så gick
sällskapet i grytan.

Medan frukosten stod på elden, hade Carlsson klätt sig och slog några
lovar ute på backen för att se på lägenheterna.

Stugan, som egentligen var sammanbyggd av två, låg på en backknalle vid
södra och inre ändan av en lång, tämligen grund vik av fjärden och vilken
skar så djupt in i landet, att man ej såg stora sjön, utan kunde tro sig
vara vid en liten insjö oppe i land. Backknallarne sänkte sig ner till en
dal med betesmarker, ängar och hagar, vilka voro kantade med lövskog av
björk, al och ek. Norra sidan av viken var skyddad för de kalla vindarne
genom en höjd, bevuxen med granskog, och södra delarne av ön utgjordes av
talldungar, björkhagar, mossar, kärr, mellan vilka en åkerlapp här och
där var upptagen.

På backen stod jämte boningshuset matboden, och ett stycke därifrån låg
storstugan, ett rött knuttimrat, ganska stort trähus med tegeltak, vilket
gamla Floden rest åt sig till undantag, men som nu stod obebott, emedan
gumman ej ville bo ensam där och onödigt många eldstäder skulle dragit
för mycket på skogen.

Längre bort, åt hagen till, lågo fähus och loge; i en dunge av resliga
ekar hade bastun och källaren sina skuggiga platser; och längst ut i
södra ängen syntes taket av en förfallen smedja.

Nere vid vikens inre ända stodo sjöbodarne intill båtbryggan och där var
även hamnen för båtarne.

Utan att beundra landskapets skönheter syntes Carlsson dock angenämt
tilltalad av det hela. Den fiskrika viken, de släta ängarne, de lutande
åkrarne skyddade för vindarne och med gott fall, den täta timmerskogen,
de sköna virkesträden i hagarne, allt lovade goda avkastningar, om blott
en kraftig hand satte makterna i rörelse och finge de nergrävda skatterna
upp i dagsljuset.

Efter att ha spankulerat hit och dit avbröts han i sina betraktelser av
ett skallande »hoj», som gick ut från stugukvisten och ekade kring vikar
och sund och strax därpå besvarades från logen, från hagen och från
smedjan i samma ton.

Det var Clara, som ropade till frukost, och snart sutto de fyra karlarne
kring köksbordet, där det stod nykokt potatis och salt fisk, smör,
rågbröd och brännvin -- efter som det var söndag. Gumman gick omkring och
manade till god matlust samt kastade då och då ett öga på spiseln, där
det kokades åt höns och grisar.

Carlsson hade tagit plats vid bordets övre kortända, Gusten hade valt
ena långsidan, Rundqvist den andra och Norman den nedre kortändan, så att
man egentligen inte visste vem som hade hedersplatsen, utan trodde sig ha
fyra talmän i nämnd. Men Carlsson förde likvisst ordet och betonade sina
utlåtanden med gaffelstötar i bordet. Han talade om jordbruk och boskap;
men Gusten svarade ej, eller svarade med fiske och jakt, varvid Norman
understödde, och Rundqvist satt som den opartiske söndraren, kastade på
en tvedräktens pinne här och där, när strid höll på att glimma upp,
blåste på lågan, när den ville slockna, stack till höger och gaddade till
vänster och visade sällskapet, att de voro lika dumma och okunniga
allihop och att han ensam hade hand om förståndet.

Gusten svarade aldrig Carlsson direkt, utan vände sig alltid till en
granne, och Carlsson såg, att här var ingen vänskap att vänta.

Norman, den yngsta, kände alltid efter att han hade ett litet armbågstöd
hos husbonden, som ändå var säkrast att lita sig till.

-- Ja si, att lägga på grisar, när man inte har mjölk i lagårn, si det
var då rakt inte värt, domderade Carlsson; och mjölk kan man inte få,
utan att man sår klöver i höstsäden. Si det ska vara cirkulatsjon i
jordbruket; det ska liksom cirkulera, det ena med det andra.

-- Ja si, det är alldeles liksom med fisket, det också, vet ju Norman,
vände sig Gusten till sin granne; för si man kan inte sätta
strömmingsskötarne, förrän flundrorna slutat ta, och man får inga
flundror, förrän gäddan lekt ut. Si det ena liksom går i det andra, och
där det ena släpper, så tar det andra ve. Är det inte så, Norman,
kanske?

Norman biföll utan motsträvighet och tog för säkerhetens skull om
refrängen, när han märkte, att Carlsson gjorde sig färdig att hugga in
igen:

-- Jo, det är nog så att det ena tar ve, när det andra släpper.

-- Vem är det som släpper sig? fann nu Rundqvist gott inskrida, när
Carlsson med en sarvstjärt mellan tänderna gjorde stora åtbörder med
armarne för att ro opp samtalet åt sin kant igen men nu måste instämma i
de andras grin, mera framkallat av skadeglädje åt att jordbruket blev
lagt åt sidan, än åt den enkla roligheten. Och uppmuntrad av framgången
började Rundqvist göra utvikningar på det lyckligt funna ämnet, så att
något allvarsamt ord icke mer hade att påräkna någon åhörare.

När frukosten var slut, kom gumman in och bad Carlsson och Gusten följa
med ut åt lagården och på gärdena för att få samråda om sysslornas
fördelning och se till vad som skulle göras för att få gården på fötter;
och sedan skulle man samlas inne i stugan för att läsa predikan.

Rundqvist lade sig på soffan vid spisen och tände en pipa, men Norman tog
sin dragharmonika och satte sig på förstukvisten, medan de andra gingo
upp åt lagården. Här fann Carlsson med en viss belåtenhet tillståndet
överträffande hans förhoppningar om det värsta. Tolv kor lågo på knä och
åto mossa och halm, sedan fodret tagit slut. Varje försök att resa dem
var omöjligt, och sedan han och Gusten sökt få dem på bena genom att
skjuta en planka under buken, lämnades de åt sitt öde tills vidare.

Carlsson skakade betydelsefullt på huvet, som en läkare när han går ifrån
en dödsbädd, men sparade sina goda råd och förbättringsförslag tills
vidare.

Med oxparet var det ändå sämre, ty de hade nyss slutat vårplöjan, och
fåren hade bara bark att fnalla från de längesedan avätna lövknipporna.

Svinen voro magra som jakthundar; hönsen sprungo omkring i lagårn, och
gödselhögar lågo kringkastade här och var, under det vattnet fick rinna
ut i rännilar var det kunde.

Sedan allt var översett och befunnet i lägervall, förklarade Carlsson,
att här inte var annat göra än komma med kniven.

-- Sex kor som mjölkar är mer än tolv som svälta! Och han undersökte
speglarne och mjölkhålorna, och med stor säkerhet prickade han de sex,
som skulle få äta opp sig och så gå till slaktarn.

Gusten gjorde invändningar, men Carlsson försäkrade och bedyrade: att de
skulle gå till döden! De skulle dö så visst som han levde!

Och sedan skulle det bli andra ordningar av. Men först och främst skulle
det köpas torrt och gott hö, innan kreaturen släpptes på skogen.

När Gusten hörde tal om att köpa hö, gjorde han de livligaste
föreställningar mot att lägga ut pengar för så'nt som man kunde ha själv,
men gumman tystade ner honom med förklaringen, att han inte förstod
saken.

Och efter några förberedande mindre anordningar lämnades lagården och man
vandrade utåt gärdena.

Här lågo hela sträckor i träda.

-- Ock-ock-ock! hördes Carlsson medlidsamt, när han såg så föråldrat bruk
på en så god jord. -- Ock-ock-ock, så barnsligt! Ingen människa i
världen har träda mer, utan klövervall, och när man kan ta gröda alla år,
varför ska man bara ta vartannat?

Gusten förmenade, att skördar tagna år ut och in skulle suga ur jorden,
vilken ju behövde vila, den också liksom människan, men Carlsson avgav en
riktig, om ock något dimmig förklaring över huru klövergrödan gödde
jorden i stället för att suga den, utom att den höll åkern fri från
ogräs.

-- Si, det hade man då aldrig hört talas om: grödor som gödde, menade
Gusten, vilken ej kunde förstå Carlssons lärda utläggning om hur
gräsväxterna tog sin mesta föda »ur luften».

Därpå granskades dikena och befunnos fulla med grundvatten, igenväxta och
med dåligt avlopp. Säden stod fläckvis, som om man kastat ut kornet
nävtals, och ogräset frodades i ro mellan tuvorna. Ängarne lågo oröjda
och fjolårslövet täckte och kvävde gräset i en enda hopklibbad koka.
Gärsgårdarne voro fallfärdiga, broar saknades, allt var så bofälligt som
gumman redan föreställt Gusten under föregående kvällens samtal. Men
Gusten hörde icke på Carlssons djupgående granskningar, slog dem ifrån
sig som något obehagligt man grävde upp ur det förflutna, och fruktade
det myckna arbete, som vinkade och än mer de pengar modren måste knipa
fram med.

När de sedan togo av inåt kalvhagen, blev också Gusten efter, och när de
andra kommit till skogen, var han försvunnen. Gumman ropade först några
hoj efter honom, men utan att få svar.

-- Ja, så må han gå, mente gumman; si det är så med Gusten, att han
alltid har varit liksom lite slög och doven, utom när han kan komma ut på
sjön med bössan. Men Carlsson ska inte se åt'en, för det är inte något
ont me'n. Si det var så, att fadren ville liksom ha honom till något
bättre och ville inte han skulle gå som dräng, utan lät'en hållas med det
som roga'n; och när han var tolv år, så fick han egen öka, och bössa
förståss, och sen var det ingen reda med honom. Men nu går fisket
tillbakars och därför har jag måstat tänka på jorden, som ändå till
sistens är säkrare än sjön; och det skulle nog ha gått, om Gusten bara
förstått till att hålla efter folket, men si han ska alltid göra sig så
gemen med gossarne, och då går det inte någon vart med arbetet.

-- Ja, si det duger rakt inte att klema med folket, häktade genast
Carlsson på; och det ska jag säga moster också, här mellan fyra ögon, att
ska jag vara liksom kustus, så må jag äta i stugan och sova för mig själv
på kammarn, för annars blir det ingen respekt, och jag kommer aldrig ur
fläcken.

-- Ja si, Carlsson, att äta i stugan, farhågade gumman, under det hon
klev över stättan, så lär det nog väl inte gå för sig. Folket är inte
sådant numer, att de skulle lida att man åt annerstans än med dem i
köket; det vågade inte Floden en gång på sistone, och Gusten har aldrig
torts på det; och gör man det, så är de så golika att göra spektakel med
maten, och så sätter de sig på tvärn. Nej, så det kan väl nog inte bli,
det. Men att han sover på kammarn, är något annat och det ska vi se till;
för resten tycker nog folket de är många ändå i köket, och Norman, tänker
jag, sover hellre allena i soffan än tillsammans med någon annan.

Carlsson fann för gott vara nöjd med halvvunnet spel, och stoppade
tillsvidare den andra pipan i säcken.

De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och
nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades
redan kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade
vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de
multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt;
mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till
ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna
fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.

Gumman trippade före på den kala gångstigen över barr och rötter, och när
Carlsson, som gick efter, såg hennes skosulor vika sig med smidiga steg
och försvinna under klädningsfållen, erinrade han sig därvid, att han i
går tyckte henne vara äldre.

-- Moster är rektigt flink att spassera, fann sig Carlsson uppmanad att
lufta sina vårkänslor.

-- Å, så han säger; en kunde tro att han ville raljera med en gammal
käring.

-- Nej, si jag menar alltid vad jag säger, försäkrade Carlsson
trovärdigt, och ska jag hålla steg med moster, så blir jag svett.

-- Vi ska inte gå längre i alla fall, svarte gumman och stannade för att
pusta. Här ser Carlsson skogen likvisst, och här ha vi kreaturen mest om
sommarn, när de inte är ute på kobbarne.

Carlsson kastade ett sakkunnigt öga på skogen och fann, att där stod
många famnar bryggved i mått och att där fanns goda timmer på roten.

-- Men så fasligt illa ansad, ock-ock-ock, och här ligger skatar och ris
kvar i en enda bråte, så varken ryss eller rackare kan komma fram!

-- Ja, Carlsson ser själv hur det står till, och nu får en råda och
ställa som en vill; och han skall nog ordna det bra, är jag säker om;
inte sant, Carlsson.

-- Jo, nog ska jag göra mitt, om de andra gör sitt, och det får moster
hjälpa under med, ältade Carlsson, som kände i andanom att det icke
skulle bli det lättaste att tillskansa sig en ställning som korporal, där
gemenskapen var äldre i gården.

Under ideligt samspråk om huru Carlsson skulle kunna intaga och bevara
sin överhöghet, vilken han hos gumman inplantade som huvudvillkoret för
gårdens blivande blomstring, kommo de hem. Nu skulle predikan läsas, men
ingen av karlarne var synlig. De två skyttarne hade gått på skogen med
bössorna, och Rundqvist gömde sig väl som vanligt i någon solig backe,
för så var det alltid när man skulle höra Guds ord. Carlsson försäkrade,
att de kunde reda sig utan åhörare, och om flickorna öppnade dörrn till
köket, fingo de också ett ord med till livs, under det grytorna kokade.
Och när gumman yttrade oro över att hon ej skulle kunna läsa, var
Carlsson genast redo att åtaga sig värvet.

-- Ock-ock-ock! han hade läst så många predikningar i sin dar hos
advokatfiskaln, så det skulle inte felas.

Gumman tog almanackan och slog upp dagens text, som i dag på andra söndan
efter påsk befanns handla om den gode herden. Carlsson fick ner Luthers
postilla från hyllan och tog plats på en stol mitt på golvet, så att han
kunde inbilla sig att församlingen skulle se honom riktigt. Därpå slog
han upp i psalmboken och började med hög röst, löpande på tonskalan, som
han hört kolportörerna göra, och själv gjort, predika opp texten:

-- »I den tiden sade Jesus till judarna: Jag är den gode herden: den
_gode_ herden låter sitt liv för fåren; men den som lejder är, och _icke_
är herden, vilken fåren _icke_ tillhöra, ser ulven komma och övergiver
fåren och flyr.»

En underlig känsla av personligt ansvar bemäktigade sig uppläsaren, när
han uttalade orden: _jag_ är den gode herden, och han tittade ut genom
fönstret, betydelsefullt, såsom om han sökte de båda lejda flyktingarne
Rundqvist och Norman.

Gumman nickade sorgset bifallande och tog katten upp i knä, som om hon
öppnat sin famn för det förlorade fåret.

Men Carlsson läste på med av rörelse dallrande röst, såsom om han skrivit
det själv:

-- »Men den lejde flyr» -- ja han flyr, broderade han -- »ty han är
_lejd_» -- skrek han -- »och vårdar intet om fåren.

_Jag_ är den gode herden, och känner mina får, och mina känna mig» -- tog
han utantill efter, som det var ett språk ur katekesen. -- Därpå sänkte
han rösten, slog ner ögonen, såsom om han haft en djup sorg över
mänskornas ondska och framsuckade, starkt betonat och med sidoblickar,
icke utan ett visst illmarigt underförstånd, såsom om han med smärta
angav några okända skälmar, utan att precis vilja stå för anklagelsen:

-- »Jag haver ock _andra_ får, som icke äro av _detta_ fårahuset; dem
måste jag ock draga härtill; och de _skola_ höra min röst!» Och med ett
förklarat leende, profetiskt, förhoppningsfullt, förtröstansrikt, viskade
han:

-- »Och det skall vara _ett_ fårahus, och _en_ herde.»

-- Och _en_ herde! ekade gumman, som hade sina tankar på helt andra håll
än Carlsson.

Därpå grep han an postillan; gjorde ett överslag över sidornas antal,
grinade surt, när han såg, att det var »en lång rackare», men tog mod
till sig och satte i gång. Behandlingen av ämnet gick något på sidan om
hans syften och höll sig mera till den kristligt symboliska meningen,
varför intresset ej var så livligt som vid texten. I en rasande fart
durkade han genom spalterna och ökade hastigheten, när han kom till
vändningarne, så att han kunde väta på tummen och vända två blad på en
gång, utan att gumman märkte något.

Men när han såg, att slutet kom nära, och han misstänkte amen skulle ta
törn, sackade han av; men det var för sent, ty i sista vändningen hade
han spottat för tjockt på tummen och tagit tre blad, så att han stötte på
amen högst upp på sidan, alldeles som om han slagit huvet i en vägg.
Gumman vaknade opp av stöten och tittade yrvaken på klockan, varför
Carlsson tog om amen en gång till med litet garneringar »i fadrens,
sonens och den helige andes och för Jesu vår frälsares skull».

För att avrunda slutet och försona vad han brutit, läste han ett
fadervår, så långsamt och tärande, att gumman, som kommit mitt i
solskottet, nickade ihop en gång till och hann morna sig, under det
Carlsson, för att hindra alla obehagliga förklaringar, stack ner huvet i
vänstra handen för att göra en tyst bön, som ej kunde avbrytas.

Gumman, som också kände sig brottslig, ville ådagalägga sin uppmärksamhet
med att i självvalda ordalag visa vad hon inhämtat, men avklipptes av
Carlssons ovillkorliga fordringar, enligt grundtexten och frälsarens egna
ord, att det inte gick an med mindre, än att det skulle vara _ett_
fårahus och _en_ herde! _En_ uteslutande, _en_ för alla, _en, en, en!_

Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två
glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans
skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som
ingen kunde misstaga sig på.

Och straxt därpå syntes de förvillade fåren med lätta steg skynda till
matgrytan, där de mottogos av lindriga förebråelser av gumman för
uteblivandet; men svarslös var ingen av de oskyldiga, som bedyrade, att
de icke hört någon kalla på dem, annars skulle de _genast_ ha kommit.

Carlsson förhöll sig värdig som en söndag vid middagsbordet, men
Rundqvist talade i dunkla tungomål om jordbrukets högst »markvadiga»
framsteg, så att Carlsson förstod, att han redan var invigd och upptagen
i oppositionspartiet.

Efter middagen, vid vilken ett par ejdrar, kokta med mjölk och
pepparkorn, bestått anrättningen, gick allt manfolk på avskilda rum att
sova, men Carlsson tog sin psalmbok ur kistan och satte sig ute på
backen, där det fanns en torr sten, vände ryggen mot stugfönstren, medan
han slumrade lite, vilket gumman ansåg vara mycket lovande på en eljes
till spillo given söndagseftermiddag.

När Carlsson tyckte, att tillräckligt lång tid åtgått för att göra
andakten trolig, reste han på sig, gick in i stugan utan att knacka och
röck fram med sin begäran att få se kammaren. Gumman ville uppskjuta och
förebar rengöring och annat mer, men Carlsson stod på sig och blev förd
opp i vinden, där verkligen längst in under takstolarne en liten
fyrkantig låda var intimrad och öppnade sig med ett fönster på gaveln,
som nu var dolt av en blårandig rullgardin. Kammaren upptogs av en säng
och ett litet bord framför fönstret med en vattenkaraffin. På väggarne
hängde något, som genom de vita, skylande lakanen såg ut som kläder och
vid närmare påseende även befanns vara det, ty här stack en rockkrage upp
med sin hängare, här slank ett byxben fram. Nedanför stod ett helt stall
med skodon, mans och kvinnors om varandra, och bort vid dörren en väldig
järnbeslagen kista med en driven låsskylt av koppar.

Carlsson drog upp rullgardinen och öppnade fönstret för att släppa ut den
av fukt, kamfer, peppar och malört blandade luften, samt lade mössan
ifrån sig på bordet, förklarande, att här skulle han sova gott, och mot
gummans farhågor om kylans störande inflytande, bekände han sig vara van
att ligga kallt, vilken fördel han omöjligt kunde bekomma i det varma
köket.

Gumman tyckte det gick väl raskt och ville först ta ut kläderna för att
de inte skulle bli tobaksrökta, men Carlsson lovade att inte röka tobak
och bad och besvor att kläderna skulle få vara kvar: han ville inte alls
se åt dem, och moster skulle inte göra sig omak och rusta om för hans
räkning. Han skulle krypa i säng om kvällen och slå ut själv och bädda
opp om morgon, och ingen skulle behöva titta in där, för han förstod nog,
att moster var rädd om sina tillhörigheter, och här tycktes vara
fasligheter med moltum.

När gumman var kullpratad, gick Carlsson ner, knogade opp sin kista och
sitt brännvinskrus, hängde sin tröja på en spik vid fönstret och ställde
sina sjöstövlar bredvid de andra skoparen.

Därpå bad han om ett samtal, vid vilket Gusten skulle närvara, för nu
skulle arbetet utdelas och var man få sin post.

Gusten anträffades med någon svårighet och förmåddes sitta en stund i
stugan; men han deltog ej i förhandlingen, och svarade på tillfrågningar
endast med invändningar, uppkastande svårigheter, med ett ord, satte sig
på tvärn.

Carlsson sökte vinna honom med smicker, krossa honom med sakkännedom,
inge honom aktning med den äldres överlägsenhet, men det var bara vatten
på elden. Slutligen tröttnade alla parterna och Gusten var försvunnen,
innan man visste ordet av.

Det hade emellertid blivit afton och solen sjönk i töcken, som snart
drogo upp och täckte himlen med små fjädermoln; luften förblev ljum.
Carlsson spatserade på måfå neråt ängen och kom in i oxhagen; vandrade
vidare under de blommande, ännu halvt genomskinliga hasselbuskarna, som
bildade liksom en tunnel över det drog där strök fram och ledde till
sjöstranden, där bryggveden brukade hämtas av uppköparens jakt.

Plötsligen stannade han och fick genom enbuskarne sikte på Gusten och
Norman, som voro uppställda på en berghäll i gläntan där öppnade sig och
med bössorna på helspänn och lägg an tittade sig omkring åt alla håll och
kanter.

-- Tyst, nu kommer han! viskade Gusten, så högt dock att Carlsson hörde
det och, troende sig vara åsyftad, stack sig undan i buskarne.

Men över de unga granarne kom en fågel flygande, långsamt och knägigt som
en uggla, med slokiga vingar, och strax därpå kom en till.

-- Knorr-orr-orr-vip! hördes det i luften, och så pang! pang! ur båda
bössorna, ur vilka haglen och röken stodo som kvastar.

Det knastrade i en björks kvistar och en morkulla dinglade ner ett
stenkast från Carlsson.

Skyttarne sprungo till och fångade upp bytet, som gav anledning till en
liten meningsväxling.

-- Den har fått vad den behövde, sade Norman och burrade opp
bröstfjädrarne på den ännu varma fågeln.

-- Jag vet en till, som skulle ha vad han behövde! menade Gusten, som
reds av andra bitankar oaktat jaktfebern. Tänk en sån håle, som ska ligga
på kammarn nu också!

-- Nej, ska han? vädrade Norman.

-- Jo, och så ska det bli ordning på gårn! Liksom inte vi visste det
bättre än han, vad som är ordning. Men, så är det: nya kvastar sopa bäst,
så länge de är nya, förståss; men vänta han mig, ska han få se på besen!
Inte är jag den, som väjer för en sån där friskalare! Kom han bara, så
ska han få känna på att sitta hårt! -- Tst! nu kommer den andra igen!

Skyttarne hade laddat om och sprungo upp på passet igen, men Carlsson
smög sig varligt hem, besluten att sätta sig i anfallsställning, så snart
han gjort vederbörliga rustningar.

Om aftonen, när han kom upp på kammaren, fått ner rullgardinen och tänt
på ljuset, kände han sig först något beklämd, emedan han var ensam; och
en viss fruktan för dem han avsöndrat sig ifrån kröp över honom. Förr var
han alltid van att alla tider på dygnet känna sig i flock, alltid redo
att höra sig tilltalas, alltid ägande tillgång till en åhörare, när han
ville språka. Nu var det tyst omkring honom, så tyst att han, av vanan,
väntade sig bli tilltalad och tyckte att röster hördes, där inga voro;
och hans huvud, som hittills avbördat sig alla tankar i talat ord,
började fyllas med ett överskott av oförbrukat tankefrö, som grodde och
sprängde och ville ut i vad form som helst och gjorde olust i kroppen, så
att sömnens vila ej kunde infinna sig.

Han tog sig då före att vandra i strumplästen fram och åter, mellan
fönstret och dörren i den trånga kammaren och samlade hela sin
uppmärksamhet på morgondagens blivande arbete; ordnade göromålen i huvet,
utdelade dem; bemötte invändningar i förskott, övervann hinder, och efter
en timmes arbete hade han ro och vila i huvet, som nu kändes ordentligt
och upplinjerat som en kontrabok, i vilken alla poster blivit införda på
sin plats och hopsummerade, så att man i ett ögonblick kunde överskåda
ställningen.

Därpå gick han i säng, och när han kände sig ensam mellan de rena friska
lakanen, utan fruktan att någon skulle under nattens lopp komma och störa
honom, fann han sig liksom mera självägande över sin person, som en
avläggare, den där nu satt egna rötter och var färdig att avskäras från
moderbusken och leva sitt liv igenom för sig, i egen kamp, med större
möda, men också med större lust.

Och så somnade han för att möta livets måndagsmorgon och arbetsvecka.



TREDJE KAPITLET.

Drängen lägger trumf på bordet, blir herre
på täppan och kröker till ungtupparna.


Braxen lekte, enen rykte, häggen gick i blom och Carlsson sådde vårråg i
den bortfrusna höstsäden, slaktade ner sex kor, köpte torrt stallhö åt de
andra, så de kommo på benen och kunde släppas i skogen; han rustade och
han ordnade, han arbetade själv som ett par, och han hade en förmåga att
sätta folk i gång, som trotsade allt motstånd.

Född på ett bruk i Värmland, av tämligen obestämda föräldrar, visade han
redan tidigt en avgjord olust för kroppsarbete, men däremot en otrolig
uppfinningsförmåga i att undkomma denna ledsamma följd av »syndafallet».

Driven därjämte av ett begär att få se och känna alla sidor av mänsklig
verksamhet, förblev han icke onödigt länge sittande på ett ställe, utan
så snart han inhämtat vad han ville, sökte han ett nytt verksamhetsfält,
och på sådant sätt hade han ifrån smedsyrket gått över till jordbruket,
prövat stalltjänst, stått i handel, varit trädgårdsdräng,
järnvägsarbetare, tegelslagare och slutligen kolportör. Under alla dessa
förvandlingar hade han förvärvat en böjlighet i lynnet och en förmåga
att finna sig med alla förhållanden och alla slags mänskor: att förstå
deras avsikter, läsa deras tankar, gissa deras hemliga önskningar. Han
var med ett ord en förmåga över sin omgivnings ståndpunkt; och hans
mångahanda kunskaper gjorde honom mera skicklig att styra och ordna ett
helt än att lyda en underlägsen och inpassas som ett hjul under vagnen,
som skulle draga honom.

Inkastad genom en slump på sin nya plats, insåg han genast, att han kunde
bli till nytta, att han ägde förmåga bringa inkomster ur det nu
värdelösa, att han snart skulle bli uppskattad därför och slutligen
oumbärlig. Han hade sålunda fått ett fast mål för sina strävanden, och
att belöningen väntade honom i en förbättrad ställning hade han bakom sig
som ett säkert hopp och som en drivande kraft. Han arbetade för de andra,
synbart och onekligt, men på samma gång smidde han sin egen lycka, och om
han ställde det så, att det bara såg ut som om han gav tid och krafter åt
de andras fördel, så visade han därmed, att han var klokare än mången,
som skulle ha velat göra sammalunda, men ej kunnat.

Det största hindret, som ställde sig i hans väg, var sonen. Med fiskarens
och jägarens avgjorda smak för det ovissa, för överraskningar, hade denne
en bestämd motvilja för allt ordnat, allt säkert. Odlade man, menade han,
så fick man på sin högsta höjd vad man beräknat; aldrig mer, men oftast
mycket mindre. Drog man not eller satte man nät, så fick man ena gången
intet, men en annan sjufalt mot vad man väntat sig. For man ut på
alskytte, så hände det stundom att man knep sig en skäl; låg man i skären
en halv dag för att lura på skrakar, så kunde det råka att åd lade sig
för bösspipan; alltid var det något, och ofta något annat än man väntat.
För övrigt ansågs ännu jakten, sedan den som förmånsrätt kommit ner från
de övre klasserna, såsom något förnämare och katigare än att gå efter
plogen eller dyngkärran, och detta satt så djupt i folket, att man icke
kunde få vilken dräng som helst att köra ett par oxar, antingen nu också
därför att oxen var »ändrad» eller därför att hästen sedan gammalt var
hållen i vidskeplig aktning.

En annan sten i vägen var Rundqvist. Egentligen en gammal filur, som på
sitt sätt sökt återerövra det jordiska paradiset, befriat från tungt
arbete och väl försett med långa middagslurar och långa supar, hade han
dels genom föregiven kunskap om förborgade ting, dels genom ett antaget
sätt att »raljera» bort allt allvarsamt, i synnerhet det grövre arbetet,
dels även i nödfall genom låtsad andlig svaghet och kroppsliga krämpor
förstått ådraga sig sina likars medlidande, i synnerhet om detsamma
yttrade sig i en kopp kaffe med brännvin eller ett halvt skålpund snus.
Sålunda förstod han att snöppa får och gälla grisar, ansåg sig kunna leta
brunnar med slagruta och få abborn att gå på nät; botade varjehanda
lättare krämpor på andra, men behöll sina för sig själv; spådde vackert
väder vid nytändning, när det regnat en halv månad, och offrade andras
slantar under en stor sten vid sjöstranden, när strömmingen skulle komma.
Men han kunde även en mängd dåligheter, påstod han, såsom att få
skärvgräs i grannens åker, sätta kor på sin, göra trollskott och dylikt,
vilket kringspann hans person med en viss fruktan, så att man gärna ville
ha honom till vän.

Hans förtjänster, dem han ägde och för vilka han blivit oumbärlig,
bestodo i att kunna smida och snickra, men hans otroliga förmåga att göra
allt, som syntes mest, reste honom upp mot Carlsson som en farlig
medtävlare, ty vad Carlsson gjorde under fähustaket eller ute i åkern
syntes icke så mycket.

Så återstod Norman, en duktig arbetare, som måste erövras från Gustens
mäktiga inflytande och återvinnas åt det regelbundna arbetet på land.

Carlsson hade sålunda ett styvt stycke arbete och dessutom icke ringa
statskonstlig fintlighet att utveckla för att tränga igenom, men han var
den klokare och därför segrade han.

Gusten tog han icke upp strid med; den lät han gå, sedan han med förmåner
lockat ifrån honom bundsförvanten Norman. Och det var icke mycket svårt,
ty Gusten var, rent ut sagt, litet snål, och Norman blev på jaktäventyren
mest behandlad som roddare och måste aldrig skjuta första skottet. Fick
han verkligen en sup, så tog Gusten tre i lönn, så att de fördelar
Carlsson i ökad lön, ett par strumpor, en skjorta och annat smått
lyckades utverka åt honom, jämte dennes utvidgade makt, som lovade mer än
Gustens sjunkande, hastigt nog bragte honom till avfall. Därmed var
sonens jaktlusta något släckt, ty att fara ensam på sjön var icke så
roligt; och i brist på sällskap slöt han sig till de andra på arbetet.

Rundqvist fjällade han med större svårighet, för den fisken var både ful
och gammal, men han fick också honom snart i sump.

I stället för att offra slantar, lät Carlsson laga skötarne och sätta nya
linor i alla varpen, och se, strömmingen fastnade bättre än förr; i
stället för att gå med en flogrönn, som vuxit i annat trä, och leta nya
brunnar, tog Carlsson och lät fodra den gamla, rensa henne, bygga kar
omkring henne och sticka ner en pumpstock, och därmed var flogrönnen
kastad på sopbacken; i stället för att läsa och slå eld över korna, lät
han rykta dem och strö torrt under dem. Kunde Rundqvist smida söm, så
drog Carlsson spik; kunde Rundqvist tälja en härv, så snickrade Carlsson
både årder och vält.

När Rundqvist såg sig undansatt och uppjagad ur sina mullvadshål, tog han
till mera i ögonen fallande handgrepp. Han började putsa omkring stugan;
skaffade undan det, som folket av lättja eller mörker låtit »falla» på
backen under vintern; kurtiserade höns och katt och satte en ny klinka på
dörren.

-- Nej si, så rar Rundqvist är, som rakt av gjort en ny klinka på gamla
dörrskrället, hörde Carlsson pigorna säga i köket; ja si, han är ändå
snäll, han.

Men Carlsson var som en pil efter honom, och en morgon var spisen
vitstruken; en annan morgon voro vattämbarne grönmålade med svarta band
och vita hjärtan; en annan åter låg veden under ett tak, som han slagit
upp på vedbacken bakom matboden. Carlsson hade lärt av fienden att erövra
kökets stormakt, och med den nya pumpstocken var han bliven
oemotståndlig.

Rundqvist var dock seg och illfundig, och en lördagsnatt tog han och
strök avträdet pinande rött. Men Carlsson, som lurat ut honom, tog Norman
på ett kvarter brännvin, och trefaldighetsnatten hörde gumman hur det
tassade och fnaskade omkring stugväggarne, men som hon var för sömnig
att stiga upp, fick hon först på morgonen se, att hela stugan var illande
röd med vita fönsterposter och regnbleck! Och därmed var Rundqvists kraft
att fortsätta en för hans ålder alldeles för arbetsam strid ute. Man
skrattade nu åt hans kostliga smak, att börja sina försköningar med
avträdet, och Norman, som en sannskyldig avfälling, gjorde en länge
gångbar rolighet om Rundqvist och som lydde ungefär så: Man ska börja i
rätta ändan, sa Rundqvist, strök avträdet först. Han lade sig, men på
lur, för att ännu en gång försöka nya funder eller sluta en förmånlig
fred.

Gusten lät dem hållas, såg på och tyckte det var bra som skedde. -- Plöj
ni, tänkte han, jag skall nog komma efter och bärga!

Hittills hade likväl Carlssons verksamhet ej haft tid att inbringa någon
påtaglig skörd, ty de pengar, som influtit för de sålda korna, hade
visserligen ett par dagar legat i chiffonjén och vid uppräkningen gjort
ett mycket gott intryck, men de hade snart rullat ut igen och lämnat
saknadens tomhet efter sig.

Emellertid led det mot midsommar. Carlsson hade haft mycket att beställa
och liten tid att promenera. Nu gick han en söndagseftermiddag ute på
backen och tittade sig omkring, och kom så att lägga märke till
storstugan, som stod där öde med nerfällda rullgardiner. Nyfiken som han
var, gick han sta och kände på dörrn och den var öppen. Klev in i farstun
och fann ett kök; steg på vidare och kom in i ett stort rum, som såg
riktigt herremanslikt ut; hade vita gardiner, en imperialsäng med
mässingsornament; en spegel med förgylld snidad ram och ett slipat glas
med fasetter -- det förstod han att det var fint -- soffa, chiffonjé,
kakelugn, allt precis som på en herrgård. Och på andra sidan farstun ett
lika stort rum med spis, matbord, soffor, väggklocka -- -- -- Han intogs
av förvåning och högaktning, vilka känslor övergingo till medlidande och
förakt för ägarnes företagsamhetsgåvor, när han sett, att huset därjämte
rymde två kammare med flera bäddade sängar.

-- Ock-ock-ock, tänkte han högt för sig själv, så många sängar och inga
badgäster.

Berusad av tanken på den blivande inkomsten, gick han ner till gumman och
förehöll henne det slösaktiga i att inte hyra ut stugan åt sommargäster.

-- Kära hjärtans, inte få vi några som vill bo här! gruvade sig gumman.

-- Hur vet moster det? Har ni försökt få hyra ut? Har ni någonsin
annonserat?

-- Det är bara att kasta pengarne i sjön! menade madam Flod.

-- Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov
att göra, om man vill vinna något.

-- En kan ju försöka, men inte få vi några badgäster, inte, avslutade den
gamla, som upphört tro på önskningar.

Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig
omkring. Han kom närmare och mottogs vid sitt uppträdande på gården av
rackan ensam, medan folket enligt vana, blyghet eller finhet, gömt sig
inne i köket och stugan efter att förut ha stått utanför i en klunga och
gapat på den främmande. Först när han kom i dörren, steg Carlsson ut,
såsom varande den modigaste.

Den anlände hade läst en annons... Joho -- det var nog här! och därpå
fördes han opp till storstugan. Han var ganska belåten, och Carlsson
lovade alla förbättringar, allt, blott herrn ville bestämma sig genast,
för det var så många spekulanter och årstiden var framskriden. Den
främmande, som tycktes vara fängslad av ställets sköna läge, skyndade sig
att göra opp, och efter ömsesidiga närgångna frågor om ekonomi och
familjeförhållanden avlägsnade han sig.

Carlsson följde honom till grinden och störtade därpå in i stugan, där
han inför matmor och son lade opp sju riksbankstior och en
privatbanksfemma.

-- Å, men det är fasligt, att ta så mycket pengar av folk, knotade
gumman.

Men Gusten tyckte det var bra gjort; och han skänkte för första gången
Carlsson sitt offentliga erkännande, när denne talade om, hur han pressat
herren med ryktet om många spekulanter.

Pengar på bordet, det var trumf för Carlsson, och han talade i en ton
högre efter den betan, vid vilken hans erfarenhet av handelsväsendet
varit honom till pass. Men det var icke blott de kontanta pengarne i
hyran, som fallit ner över dem, det skulle även regna indirekta förmåner,
vilka Carlsson målade opp i raska drag för de lyssnande åhörarne.

Här skulle säljas fisk, mjölk, ägg, smör; och vedbrand finge inte gå av
för inte, för att inte tala om Dalaröbuden efter en krona stycket. Och så
kunde man kanske få sätta av en kalv, ett får, en utvärpt höna, potatis
och grönsaker. Ock-ock-ock -- det var så mycket att göra av, och en
riktigt schangtil herre var det.

Om midsommarafton anlände de väntade guldfiskarne. Det var herrn, frun,
en sextonårig dotter och en sexårs son, samt två pigor. Herrn var
violinist i hovkapellet och i goda omständigheter samt en fridens man,
vid ingången av fyrtiotalet. Han var tysk född och hade litet svårt att
förstå öborna, varför han inskränkte sig till att nicka bifall och säga
»skön» till allt vad som sades, varför han hastigt vann rykte såsom
varande en mycket snäll herre. Frun var ett ordentligt fruntimmer, som
vårdade sitt hus och sina barn och genom ett värdigt uppförande visste
sätta sig i lydnad hos pigorna, utan att behöva riva ner oväder eller
gripa till mutsystemet.

Carlsson, såsom varande den minst blyge och den mest talföre, tog genast
hand om främlingarna, helst han tyckte sig likasom ha en förmånsrätt,
efter som han skaffat dit dem, och ingen av de andra hade den
tilltagsenheten eller sällskapsgåvan att göra honom platsen stridig. Men
stadsbornas ankomst till ön underlät icke att utöva sitt inflytande på
urinnevånarnes sinnen och seder i gemen. Att dagligen se helgdagsklädda
människor, som höllo söndag var dag, spatserade, rodde utan mål, fiskade
utan att ta vara på fisken, badade, musicerade, fördrevo tiden, som om
inga bekymmer, intet arbete funnes till i världen, detta väckte till en
början ingen avund, endast förundran över att livet kunde dana sig så,
beundran över mänskor, som förmådde ställa sin tillvaro så angenämt, så
lugnt, så rent och fint framför allt, utan att man kunde säga att de
gjort andra orätt eller plundrat fattiga. Oförmärkt och sakta började
Hemsöborna gå i stilla drömmar, kasta långa förstulna blickar uppåt
storstugan; sågo de en ljus sommarklädning skymta i ängen, stannade de
och stodo njutande av anblicken såsom framför något vackert; varsnade de
ett vitt flor på en italiensk halmhatt, ett rött sidenband om ett smärt
liv i en båt på viken mellan skogens granar, blevo de tysta och
andaktsfulla av längtan efter något de ej visste, som de ej vågade
hoppas, men som de drogos till.

Samtalen och stojet nere i köket och i gamla stugan antogo en
stillsammare art; Carlsson förekom beständigt i ren vit skjorta och
uppträdde i vardagslag med blå klädesmössa, samt antog så småningom en
inspektors skepnad; hade en blyertspenna i bröstfickan eller bakom örat
och rökte ofta på en lätt cigarr.

Gusten drog sig däremot tillbaka, höll sig så långt undan som möjligt för
att slippa bli föremål för jämförelser; talade bittert om stadsbor i
allmänhet, behövde oftare än förr erinra sig och andra om pengarne på
banken, samt tog långa lovar för att komma förbi storstugan och de ljusa
klädningarne.

Rundqvist gick svart i ansiktet och höll sig mest uppåt smedjan,
förklarande att han frågade fan efter hela världen, om det också vore
änkedronningen själv, medan Norman återupptog sin beväringsmössa, drog
svångrem utanpå tröjan och gjorde krokar kring brunnen, dit herrskapets
flickor brukade komma om morgon och afton.

Värst var det för Clara och Lotten, som snart sågo allt mankön fegt
avfalla för herrskapets flickor, vilka kallades på brev för mamseller och
reste till Dalarö i hatt. Barfota måste de gå, ty i ladugården var det
för solkigt att de ville utsätta sina kängor för hastig ödeläggelse, och
på ängen och i köket var det alldeles för hett gå skodd. De gingo i sina
dunkla klädningar och kunde aldrig för svett och sot och boss bära en vit
remsa en gång, och Clara, som gjort ett försök med manschetter, råkade
illa ut, blev genast avslöjad och utsatt för ett ihållande grin över att
hon vågade en tävlan. Men om söndagarne togo de igen skadan och ådagalade
en kyrksamhet, som man inte sett på år och dag, bara för att få bästa
kläderna på.

Carlsson hade alltid ärender in till professorn och stannade för övrigt
jämt och ständigt utanför farstukvisten, när någon satt där, och frågade
om befinnande, spådde vackert väder, föreslog utflykter, gav råd och
upplysningar om sjöfisket, samt bekom då och då ett glas öl eller en
konjak, så att han snart blev föremål för de andras halvhöga
beskyllningar att han gick och snuggade.

Om lördagen, när herrskapets köksa skulle in till Dalarö och handla,
uppstod meningsbyte om vem som skulle föra henne. Carlsson avgjorde helt
enkelt saken till sin förmån, ty den lilla svarta vithyllta flickan hade
slagit djupt an på honom; och då gumman gjorde föreställningar mot att
Carlsson, som var den viktigaste och förste man på gården, så skulle gå i
småärender, svarade Carlsson med att professorn enkom anmodat honom,
emedan viktiga brev skulle på posten. Gusten, som syntes mot sin vilja
rätt angelägen göra budet, föreställde att han mycket väl kunde taga
breven om händer, men Carlsson förklarade bestämt, att det kom aldrig i
fråga, att han tillät husbonden göra drängsysslorna, så att folket skulle
få något att tala på sedan. Och därvid blev det.

Att göra Dalaröbud var icke utan sina fördelar, dem den fyndige drängen
spårat i förväg. Först fick man sitta på sjön med en flicka och ostört
prata tok och fjollas; sedan följde traktering och drickspengar; och på
Dalarö hade han tillfälle att göra sig alla handelsmän förbundna genom
att anbefalla en kund, vilket alltid inbragte små handtryckningar, en sup
här, en cigarr där, varförutom det föll ett visst sken av anseende på
den, som framförde uppdrag från professorn och i vardagslag uppträdde
fint klädd och i sällskap med en mamsell från Stockholm.

Dalaröresorna förekommo dock endast en gång i veckan och hade icke något
störande inflytande på arbetets gilla gång för övrigt, ty Carlsson var
nog fiffig att de dagar han var borta ge gossarne arbete på beting, så
att de skulle dika så många famnar, plöja så många tegar, fälla så många
träd, och sedan vara lediga, vilket de med nöje åtogo sig, ty därigenom
kunde de vara fria redan aftonvardsdags. Vid sådana tillfällen, då
arbetet skulle mätas ut och sedan det gjorda granskas, var det som
blyertspennan och den numera införda anteckningsboken kommo till heders,
och Carlsson vande sig vid att uppträda som inspektor och småningom få
arbetet att glida över på andra skuldror. Samtidigt inrättar han sig på
kammaren såsom i sitt eget ungkarlsrum. Tobaksrökning var redan länge
sedan införd och på bordet vid fönstret hade han dukat fram ett grönt
fickbläckhorn, ett pennskaft, en blyertspenna, några ark postpapper, samt
ordnat med ljusstaken och strykstickstället så att det såg ut som ett
skrivbord. Fönstret vette ut åt storstugan, och här satt han på
raststunderna och iakttog herrskapets rörelser, samt höll även
förevisning av sin skrivkunnighet. Om aftnarne slog han upp fönstret,
lade armbågen på brädan och satt däruppe bolmande ur pipan eller en ur
västfickan framletad cigarrstump, under det han också kunde läsa i en
veckotidning, vilket gav honom nerifrån sedd ett utseende som om han vore
patron själv på gården.

Men när det blev skumt och han tänt ljus, lade han sig på sängen och
rökte. Det var då som drömmarne kommo, planer snarare, byggda på ännu
icke inträffade omständigheter, men vilka möjligen med en liten tumning
kunde komma att inställa sig.

När han så en afton låg på rygg och bolmade svarta ankaret, för att döva
myggen, och under det hans ögon stannat på det vita lakanet, som täckte
kläderna, släppte detta och ramlade plötsligt ner på golvet. Som skuggan
av ett led soldater såg han hela den avlidnes garderob göra flankmarsch
på väggen: framåt fönstret och tillbaka mot dörren, alltefter som
ljuslågan fläktade av draget, och han tyckte sig se den döde i alla de
skepnader, som plaggen uppritade mot den rutade tapeten. Där kom han i
kavaj av blå boj och gråa korderojsbyxor med knän på, sådan han satt till
rors i sumpen, när han seglade till stan med fisk, och sådan han satt på
Mässingsstången i Stadsgårn och drack toddy med fiskköparn; här kom han i
svart klädesbonjour och långa, flaxande svarta byxor, så som han gick i
kyrkan, när det var skriftermål, såsom han var klädd på bröllop,
begravningar och barndop; här hängde svarta fårskinnströjan, som han hade
på, när han stod i strand och drog not om höst och vår; här bröstade sig
den stora skälskinnspälsen, som ännu bar märken efter julkalasen, där den
sista supen i pälsen togs i glögg; och resskärpet stickat i grönt, gult
och rött ullgarn ringlade sig som den stora sjöormen ända ner på golvet
och stack huvet i ett stövelskaft.

Carlsson blev varm under skjortan, när han tänkte sig i den sköna,
silkeslena pälsen, tänkte sig skjuten på en kälke över isarne, med en
luva därtill av ringskäl, bort till grannarne, som togo emot julgästerna
med eldar på stranden och bösskott, och så, kommen in i den varma stugan,
kasta av sig ytterplagget och stå fram i svart klädesrock och hälsas med
du av pastorn och få sitta opp, högst uppe vid kortändan av bordet, under
det drängarne stodo vid dörren eller kartat opp på fönsterbräden.

Föreställningarne om de önskade saligheterna blevo så livliga, att de
fingo Carlsson på benen, och innan han själv visste det, hade han krupit
i pälsen och stod på golvet strykande muddarne med handen; och det ylade
i kroppen, när han kände kragen kittla mot kinden. Därpå tog han på
svarta bonjouren och knäppte den; ställde sin rakspegel på stolen och
tittade efter, hur rocken satt i ryggen; stack handen innanför slaget och
gick fram och åter på golvet. En känsla av rikedom spred sig från det
silkeslena klädet; något rymligt, rundligt tilltaget, när han prövande
klöv skörten och satte sig på sängkanten, låtsandes vara borta hos
främmande.

Under det han så satt försjunken i rusgivande drömmar, hörde han utifrån
röster som glammade, och när han lystrade, märkte han Idas -- det var
den vackra köksan -- och Normans röster flätas, falla i varann, gå sida
vid sida och liksom munnas. Del stack till i honom, och i ett tag hade
han bonjouren och pälsen på klädhängarn under lakanet, och beväpnad med
en nytänd cigarr gick han ner för trappan.

Strängt sysselsatt och upptagen med allvarliga framtidsplaner hade
Carlsson hittills undvikit all handel med flickorna, emedan han kände
huru tidsödande sådant göromål var, och väl vetande att i samma ögonblick
han öppnade eld åt det hållet, ingen säkerhet mera fanns att han ej
skulle få en ömtålig punkt, som vore svår att försvara, och att det, om
han en gång blev slagen på den marken, vore slut med anseende och
myndighet.

Men nu, när den erkända skönheten utsatt sig till tävlan och segraren
hade alltför mycket att vinna, kände han sig uppfordrad att begagna
sporrarne och resa kam, och med fast beslut att bli tuppen, gick han ner
på vedbacken, där spelet redan var i full gång. Förargligt var det,
syntes honom, att han skulle behöva mäta sig med Norman just; hade det
varit Gusten åtminstone; men den där lilla strunten Norman! Nå, han
skulle få!

-- God afton, Ida! började han, utan att låtsas se rivalen, vilken
ofrivilligt lämnade sin plats vid staketet, som Carlsson genast intog.

Och så började han spelet, begagnande sin överlägsna talförhet, under det
Ida plockade ved och stickor i vedbärarn, så att Norman inte fick syl i
vädret. Men Ida var nyckfull såsom vid månskifte, och hon kastade sidoord
åt Norman, dem Carlsson dock grep i flykten och återsände tillkrusade
och skönt bemålade. Men den sköna, som fann behag i kampen, anmodade
Norman spänta litet stickor. Innan den lycklige hann gå omkring till
grindhålet, hade Carlsson redan klivit över det vassa staketet, dragit
sin fällkniv och utsett ett torrt granträ, som han späntade; lade inom
ett par minuter stickorna i vedbärarn, tog alltsammans på lillfingret och
bar rätt in i köket, dit Ida följde, och där blev han stående vid
dörrposten, där han spände rygg, så att ingen kunde komma varken ut eller
in. Och Norman, som icke lyckades hitta på något ärende, slog först några
lovar omkring vedbacken, mjältsjukt begrundande den oförskämdes lätta
framfärd i livet, tills han fann för gott avtåga och på brunnskaret ge
luft åt sin klagan i en schottisch, som han bälgade fram ur
dragharmonikan.

De veka tonerna från klaverets blecktungor trängde dock genom den tjocka
aftonluften, förbi dörrposteringen och nådde barmhärtighetens tron vid
köksspisen, ty Ida erinrade sig nu, att hon måste gå till brunnen efter
dricksvatten åt professorn. Och Carlsson följde med, denna gång dock
något osäker i kampen på ett fält, där han var alldeles främmande. För
att förinta verkan av det trolska »locket» tog han Idas kopparflaska och
viskade ömma ljud, i så smäktande och välljudande skala han kunde, liksom
om han ville sätta ord till den förföriska musiken och neddraga solot
till ett underordnat ackompanjemang, men just som de kommo till brunnen,
hördes mosters rop oppe från stugan. Hon kallade på Carlsson, och i tonen
hördes, att det var något angeläget. Först blev denne ond och tänkte inte
svara, men då for den lede in i Norman och med skallande stämma gav han
ljud:

-- Här, moster! Han kommer straxt.

Med tusentals tysta lyckönskningar till helvetet åt den falske spelmannen
måste segraren slita sig ur kärlekens armar och lämna det halvvunna bytet
åt den svagare, som endast hade ett öde att tacka för sin älskogslycka.

Moster ropade än en gång, och med vresig stämma svarade Carlsson, att han
kom allt vad han orkade.

-- Vill Carlsson stiga in och ta en halv, tog gumman emot honom på
farstukvisten, skyggande med handen över ögonen för att genomtränga den
lätta sommarskymningen och se efter, om han kom ensam.

Carlsson ville gärna eljes ta en halv, men i detta ögonblick önskade han
allt kaffe och brännvin så långt han visste, men han kunde inte neka; och
vid ackompanjemang av Normans Norrköpingska skarpskyttemarsch, som
segerglad och hånande rullade upp nerifrån källängen, måste han in i
stugan. Gumman var blidare än vanligt, och Carlsson fann henne äldre och
fulare än vanligt; och ju artigare hon visade sig, desto tvärare blev
han, vilket slutligen gjorde gumman nästan öm.

-- Si, Carlsson, tog hon slutligen opp, medan hon hällde i kaffet, det är
så att vi ska buda till slåttan i nästa vecka, och därför ville jag tala
vid honom först, förståss.

Här tystnade dragharmonikan mitt i trions smältande ackorder och Carlsson
stelnade till och blev ouppmärksam, samt tuggade torrt fram några ord
utan klang och utan strängt sammanhang:

-- Jaha, jaså, ja, slåttan i nästa vecka!

-- Och då ville jag, fortfor gumman, att Carlsson skulle om lördag ta
Clara med sig och fara sta och bjuda; för jag ville också, att Carlsson
skulle komma ut lite grann och se folk, och visa sig en smula, för det är
alltid gott.

-- Ja, si om lördag kan jag inte, svarade Carlsson tvärt, för då ska jag
ju åt Dalarö för professorns.

-- Nå, för en gång kunde ju Norman göra skjutsen, invände gumman och
vände ryggen åt drängen för att slippa se hans min.

I detsamma hördes dragklaveret frampressa några mjuka, av pauser avbrutna
satser, som tycktes avlägsna sig och förtona ute i sommarnatten, där
nattskärran redan spann på sin surrande rock.

Carlsson svettades dödsvetten, slog i sig kaffebrännvinet, kände stenar
på bröstet, töcken om huvet och en allmän svaghet i nerverna.

-- Det kan inte Norman, utstötte han; Norman kan inte uträtta alla
professorns affärder, och -- och -- han är inte betrodd.

-- Ja, men jag har frågat professorn, klippte gumman av, och han sa, att
han inte hade något om lördag.

Det var förgjort för Carlsson; gumman hade spänt honom som en mus, och nu
fanns inte ett hål att gå i mera.

Och han hade sina sinnen ute på flera håll, så att han knappt kunde samla
sig till ett motvärn. Detta såg gumman också, och hon tog sig därför
till att knåda medan degen jäste.

-- Hör nu, Carlsson, sa hon; han ska inte ta sig för när, om jag säger
någonting åt en, för jag menar väl me'n.

-- Moster kan gärna säga vad håken som helst, för nu är det mej egalt
detsamma, bröt Carlsson ut, under det han hörde klaverets allt ömmare
låtar försvagas längst bort i hagen.

-- Jo, si, jag ville bara säga det, att Carlsson skulle liksom hålla sig
för god att spela för flickorna, för det blir bara mackelmang till
sistone; ja, jag vet, jag, och känner det; och det är välmening av mig,
sir Carlsson. Sådana där stadsflickor ska alltid ha en tross med karlar
efter sig, om det ska vara något, och så ska det fjäsas hit och så ska
det fjollas dit; och går de i skogen med en, så går de i hagen med en
ann, och så när det blir något på sne si, så tar de den som de tycker är
golikast att kunna vräka't på. Så är det, si, likaväl.

-- Ja, det ger jag hålen vad pojkarne ta sej te.

-- Jaja, ta inte så illa opp, tröstade gumman, men si en karl som
Carlsson skulle tänka på te att gifta sig, och då ska man inte gå och ha
något drag med däjor och slikt, och här i skärgårn finns många rika
flickor, ska jag säga honom, och är han klok sköter sina grejor väl, så
kan han komma till sitt eget, förr än han tror, och därför ska Carlsson
inte vara enveten, utan höra vad jag säger åt honom, när jag ber honom
fara sta och buda till slåttan. Kom han ihåg, att jag inte skulle ha
anmodat vem som helst att färdas för gårdens räkning, och jag lär nog få
gossen över mig, men si det bryr jag mig inte om, för den jag håller mig
till, den stöttar jag också, lita på det.

Det började nu lugna i Carlssons sinne, och han anade något förmånligt i
att så där få agera för gården; men han var ännu för retad att vilja byta
sin låga mot något ovisst och han kände ett behov att få något handsöl
först, innan han inlät sig på affären.

-- Inte kan jag gå sta så här som jag är och inte har några snygga
kläder, slängde han ut sin rev.

-- Så farligt med kläderna är det väl inte, menade gumman, men skulle det
så vara att det bara var det som felade, så kunde man väl finna någon
råd.

Längre ville inte Carlsson gå i den riktningen, men i dess ställe beslöt
han växla ut det halvkvädna löftet mot ett annat och lyckades efter
åtskilliga genkast få det därhän, att Norman, såsom oumbärlig vid liarnes
slipning och höskakets reparation, skulle stanna hemma, medan Lotten
gjorde Dalaröbudet.

                  *       *       *       *       *

Klockan är tre på morgonen en julidag i början av månaden. Det röker
redan ur skorstenen, och kaffepannan är påsatt; hela huset är vaket och i
rörelse och ute på backen står ett långt kaffebord dukat. Slåtterfolket,
som kommit aftonen förut, har sovit på skullar och logloft, och tolv
resliga skärkarlar i vita skjortärmar och halmhattar stå i grupper
utanför stugan väpnade med liar och brynen. Där är Åvassan och
Svinnockarn, gamla redan med av rodd kutiga ryggar; där är Aspön med
sitt kämpaskägg, huvudet högre än de andra och med djupa, sorgsna blickar
från ensamheten ute i havsbandet, från sorger utan namn och utan klagan;
där är Fjällångarn, kantig och kringvriden ett halvslag som en martall
ute på sista kobben; Fiversätraön, mager, utblåst, livlig och torr som
ett kaffeskinn; Kvarnöarne, båtbyggare med rykte; Långviksskärarne, de
första skälskyttarne, Arnöbonden med sina pojkar. Och omkring dem, mellan
dem tassade flickorna i lintygsärmarne, med bröstdukar över barmen,
klädda i ljusa bomullsklädningar och med schaletter på huvet; härvarne,
nymålade i regnbågsfärger, hade de medfört själva, och de sågo mera ut
som om de gingo till fest än till arbete. Gubbarne klappade dem med
fingerknogarne i livet och sade förtroligheter, men pojkarne höllo sig så
tidigt på morgonen på avstånd, avvaktande kvällen med dess skymning, dans
och musik för att leka älskogslekar. Solen hade varit uppe en kvarts
timme, men ännu ej hunnit över tallbackens toppar för att slicka daggen
ur gräset; viken låg spegelblänk infattad i den nu blekgrönskande vassen,
där de nykläckta andungarne hördes pipa mellan de gamla ändernas snatter;
trutarne fiskade löjor därnere, seglande, stora, vingbreda, snövita som
kyrkans gipsänglar; i källareken hade skatorna vaknat och skvallrade och
schattrade om de många skjortärmarne de sett nere på stugbacken; göken
guckade i hagen, brånande, rasande som om begärens tid vore på slutet,
när han skulle få se första hösåten; kornknarren arpade och snarpade nere
i rågåkern; men på backen sprang rackan och fägnade gamla bekanta, och
skjortärmar och lintygsremsor blänkte i solskenet, sträckte sig över
kaffebordet, där koppar och fat, glas och kannor skramlade under det
trakteringen pågick.

Gusten, eljes blyg, hade tagit värdskapet, och kännande sig trygg bland
dessa sin fars gamla vänner, satte han Carlsson åt sidan, skötande
brännvinsflaskan själv. Men denne hade redan anvärvat bekantskaper på sin
bjudningsresa, gjorde sig hemmastadd som en äldre anhörig eller gäst och
lät krusa sig. Med tio års försprång för Gusten och med ett utvuxet,
manligt yttre hade han lätt att trycka ner denne, som ändå aldrig kunde
bli annat än pojken inför de män, som varit dus med hans far.

Emellertid var kaffet drucket, solen steg, och veteranerna satte sig i
rörelse neråt storängen med liarne på axeln, följda av de unge och
flickskaran.

Gräset stod högt till låret och var tjockt som en fäll, så att Carlsson
måste redogöra för den nya ängskötseln; hur han låtit röja ur löv och
fjorårsgräs, jämna ut mullvadshögarne, så i frostfläckarne och vattna
över med gödselsaften. Därpå anordnade han som en kapten sin trupp, gav
hedersplatserna åt de gamla och förmögna och gick själv aldra sist, så
att han ändå icke kom bort i hopen. Och så gick slaget fram: två dussin
vita skjortärmar i en kil som höstflyttande svanor, med liarne häl i häl,
och efter i spridd ordning, som en flock fisktärnor, nyckfullt kastande,
slängande, men ändock hållande tillsammans, kommo flickorna med sina
härvar, var och en följande sin slåtterkarl.

Det susade om liarne och det daggiga gräset föll i knippor; och sida vid
sida lågo alla sommarens blommor, som vågat sig ur skogen och hagen:
prästkragar och gökmat, tjärblomster och horletta, Marie sänghalm,
hundloka, ängsnejlikor, pukvete, musärter, pestilensrot, väpling och alla
ängarnes gräs och halvgräs; och det doftade sött som honung och kryddor,
och bien och humlor flydde i svärmar för den mördande skaran, mullvadarne
kröpö ner i jordens innanmäten, när de hörde hur det brakade i deras
bräckliga tak; snoken kilade skrämd ner i diket och slank in i ett hål
som en skotända; men högt upp över slagfältet svängde sig ett par
piplärkor, vars bo blivit trampat av ett klackjärn; och i eftertruppen
trippade stararne plockande och pickande allehanda kräk, som kommit i det
brännande solskenet.

Första slaget var uttaget ända ut i åkerrenen och nu stannade kämparne,
stödda på sina lieskaft, betraktande förödelsens verk, som de lämnat
bakom sig, torkande svetten ur mössremmarne, och inläggande en ny
snusvalk ur mässingsdosorna, medan flickorna skyndade sig komma upp i
frontlinjen.

Och så gick det löst igen, ut i det gröna blomsterhavet, som nu går i
vattrade böljor av den växande morgonbrisen och än visar brokiga lysande
färger, när blommornas styvare stjälkar och huven sticka upp genom det
mjuka tåtelgräsets vågor, som böja sig undan för kåren, än breder sig
jämn grön som en sjö i stiltje.

Det är fest i luften och tävlan i arbetet, så att man heldre skulle stupa
i solskottet än ställa lien ifrån sig. Carlsson har fått professorns Ida
till sin räfserska, och som han går sist i slaget, kan han utan att
blottställa vådorna, och på skryt, vända sig om för att kasta ett ord åt
henne; men Norman har han under sträng bevakning snett framför sig, och
så snart denne försöker slänga en betagen blick på sydosten, har han
Carlssons lie i hälarne och ett mera ovänligt än välmenande varningsrop:
-- Akta hasorna, du! efter sig.

När klockan är åtta, ligger källängen som en nydrillad åker, slät som en
hand och med gräset i långa strängar; nu beskådas verket och granskas
slagen, och Rundqvist är den som faller för nämdens dom, efter som man
kan se var han gått fram, för där syns det som älvdansar den ena utanför
den andra, men Rundqvist försvarar sig med att han måste se på flickan
som de givit honom, för det var inte i går han hade en flicka som sprang
efter sig.

Och nu hojtar Clara till frukost oppe på backen; brännvinsflaskan
gnistrar i solen och svagdricksankarn är uppstucken; potatisgrytan ryker
på hällen, strömmingen immar på faten, smöret är upplagt, brödet är
skuret; suparne slås i och frukosten är i gång.

Carlsson har fått beröm och är segersäll; Ida är honom också bevågen, och
han uppvaktar henne med påfallande uppmärksamhet, men så är hon också
dagens skönaste. Gumman, som springer ut och in med fat och tallrikar,
stryker ofta förbi de båda, alltför ofta att ej bli bemärkt av Ida, men
ej av Carlsson, förrän hon sticker honom sakta i ryggen med armbågen och
viskar:

-- Carlsson ska vara värd och hjälpa Gusten; han ska vara som hemma här!

Carlsson har bara ögon och öron för Ida och svarar gumman med något
skämtsamt. Men nu kommer Lina, professorns barnpiga, och påminner Ida att
hon skall hem och städa. Och då blir det sorg och uppståndelse bland
karlarne, men flickorna se lagom bedrövade ut.

-- Vem ska nu ta opp åt mig, när jag ingen flicka har mera? utbrister
Carlsson med låtsad förtvivlan, som skall dölja den verkliga harmen.

-- Det får väl moster göra då? svarar Rundqvist, som påstods ha ögon i
ryggen.

-- Moster ska räfsa! ropa karlarne i korus. Moster ska ut och räfsa.

Gumman slår ifrån sig med förklät:

-- Herre Je', ska gamla gumman ut med flickorna! Nej, aldrig i livet,
aldrig på tiden! Å, ni är tokiga!

Men motståndet retar.

-- Ta kärngen, han, viskar Rundqvist, under det Norman muntrar på, och
Gusten blir mörk som en natt.

Det fanns inte något val, och under stoj och skratt springer Carlsson in
i stugan för att leta fram gummans egen härv, som ligger oppe på vinden
någonstans; och gumman efter skrikande:

-- Nej, för Guds skull, han får inte gå och riva i mina saker däroppe!
Och så försvinna de båda två, under högljudda och bitande anmärkningar av
de kvarvarande.

-- Jag tycker, faller slutligen Rundqvist in i tystnaden som uppstått.
Jag tycker de dröjer bra länge! Gå och se efter, Norman, vad som hänt!

Stormande bifall uppmuntrar den ärelystne att dra på vidare:

-- Vad kan de göra däroppe, månn tro? Nej, det här går aldrig an; jag
blir rakt orolig, vet någon människa!

Gusten blev dunkelblå om läpparne, som han tvang till ett skratt för att
vara med de andra.

-- Gud förlåte mina synder, tog Rundqvist om på samma ton, men nu står
jag inte ut längre, utan jag får lov att gå och se efter vad de ha för
sig.

I detsamma kommer Carlsson med gumman ut i förstudörren och medför den
sökta härven. Det är en grann en, målad med två hjärtan och _anno 1852_
och var en gång den gamlas fästmöhärv, som Floden i världen själv hade
gjort och som hade ärter inne i skaftknappen, som skallrade, när man
rörde på henne. Minnet av det förflutnas fröjder synes ha satt gummans
friska sinne i en munter stämning, och utan ett spår av sjuklig
känslosamhet visade hon på årtalet och sade:

-- Det var inte i går, det, som Floden gjorde härven...

-- Och du klev i brudsäng, moster, inföll Svinnockarn.

-- Kan väl kliva en gång till, mente Åvassan.

-- Sex veckors grisar och två års änkor kan man aldrig tro, brydde
Fjällångarn.

-- Ju torrare sköre, ju eldfängdare, brassade Fiversätraön på.

Och var och en kastade sin pinne på elden, men gumman bara myste och slog
ifrån sig, höll god min och skämtade med, för att det inte var värt att
bli ond.

Så bar det av ner i myrängen, där starr och fräken stod som furuskog och
vattnet gick opp på stövelskaften på karlarne. Men flickorna togo av
strumpor och skor och hängde på gärdsgården.

Och gumman räfsade och gick på, så hon var efter Carlsson före de andra;
månget skämtord föll på de unga tu, som de kallades.

Så blev det middag och så blev det afton. Spelmannen hade kommit med sin
fiol, logen var röjd och sopad och de värsta kvistarne voro kittade med
beck. Och när soln gick ner, började dansen.

Carlsson öppnade den med Ida, som hade svart klädning urringad i fyrkant,
med vitt krås och Maria-Stuartskrage, så att hon stod fram som en avundad
dam bland bondflickorna, väckte de gamles fruktan och köld, men pojkarnes
åtrå.

Carlsson kunde ensam nya valsen, och därför tog Ida honom gärna, gång på
gång, sedan ett försök till trestegsvals med Norman misslyckats, varpå
denne, slagen ur brädet, tog sig för det orådet att tillgripa
dragharmonikan, både att utgjuta sina hjärtekval och försöka en sista
limsticka att fånga den granna och ostadiga fågeln, som han trott sig ha
i handen för några veckor sen, men som straxt igen satt på taket och
munnades med en annan. Carlsson fann emellertid ackompanjemanget
obehövligt, när han enkom tingat en riktig spelman, och den tungbröstade
harmonikan drog verkligen inte jämt med den lättfotade fiolen, utan
störde takten och bragte oordning i dansen. Lockad av ett gott tillfälle
att få knorva till rivalen, helst allmänna meningen om dragklaverets
otjänlighet tycktes vara väl beredd, tog Carlsson munnen full och skrek
mitt över logen till den i ett hörn inkrupne olycklige älskaren:

-- Höllu! sätt lås för lädersäcken, du, och gå ut på backen och pina
vädret ur dig, om du är klöverstinn.

Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman
hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade
krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen.

-- Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt
modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut
på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!

Carlsson fann ännu icke ställningen så hotande, att man behövde gå till
nävarne, och höll sig ännu på munhuggningens oskyldigare område.

-- Va ä det för ena markvadiga svin, som ha loppor i pälsen?

-- Det är väl varmlandssvin, kan jag tro! svarade Norman.

Det stack nationaläran, och letande ännu i sista stund efter ett
oåtkomligt dråpord, gick han rakt på fienden, tog honom i västen och röck
honom ut på backen.

Flickorna ställde opp sig i dörröppningen att åskåda drabbningen, och det
föll ingen in att söka gå emellan.

Norman var liten och satt, men Carlsson var grövre och utvuxen. I ett
kastade han av sig rocken, som han var rädd om, och kämparne brasade i
hop; Norman med huvudet förut, som han lärt av lotspojkarne; men Carlsson
tog i honom, måttade en ful spark åt skrevet, och som en upprullad
igelkott föll Norman på dynghögen.

-- Rallbuse! skrek han, urståndsatt att försvara sig med nävarne längre.

Carlsson skummade, och letande förgäves efter tillmälen, satte han knät
på bröstet och kindpustade den slagne, som spottade och bet omkring sig,
men slutligen fick en näve strö för munnen.

-- Nu ska jag skura truten ren på dig! och med halmtappen tagen ur
dyngstacken gnuggade han den slagne, så att näsan gick i blod. Men detta
öppnade munnen på den av ilska fräsande Norman, och nu slungade han hela
sitt förråd av glåpord i ansiktet på segraren, som ändå inte kunde binda
den besegrades tunga.

Musiken hade tystnat, dansen upphört och åskådarne gjort sina
anmärkningar över ord- och nävstridens kastningar, vilken de åhört och
beskådat med samma likgiltiga intresse som en slakt eller en danslek,
ehuru likväl de gamla funnit Carlssons angrepp mindre regelrätt enligt
gammal slagsmålssed. Men plötsligt hördes ett skrik, som sprängde hopen
och röck alla ur feststämningen:

-- Han drar kniv! skrek någon, man kunde inte urskilja vem.

-- Kniv! svarades i hopen. Inga knivar! Bort med kniven!

Och kämparne omringades; Norman, som lyckats få upp sin fällkniv,
avväpnades och ställdes på fötter, sedan Carlsson ryckts lös ifrån
honom.

-- Ni ska slåss, gossar, men inte knivas, avslutade gamle Svinnockarn
drabbningen.

Carlsson tog på sig rocken och knäppte den om sin sönderrivna väst, men
Norman gick med ena skjortärmen hängande som en trasa ner åt benet.
Tilltygad i ansiktet, smutsig, blodig, fann han för gott avlägsna sig
bakom knuten för att icke behöva visa sitt nederlag för flickorna.

Med segrarens och den starkares glada tillförsikt uppträdde Carlsson
igen på dansbanan, och efter att ha fått en sup, återknöt han leken med
Ida, som mottog honom med värme och nästan beundran.

Dansen gick an som ett tröskverk och skymningen hade fallit; brännvinet
gick lag på lag och uppmärksamheten blev mindre livlig på nästans görande
och låtande. Därför kunde Carlsson komma ut med Ida ur logen och uppnå
hagledet utan att ådraga sig någons näsvisa frågor, men just när flickan
kommit över stättan och Carlsson stod på gärdesgården, hörde han gummans
röst genom halvmörkret utan att kunna se någon:

-- Carlsson! Är Carlsson där! Kom han och dansa en dans med räfserskan.

Men Carlsson svarade inte, utan slank ner och in i hagen tyst som en
räv.

Gumman hade dock sett honom och till på köpet Idas vita näsduk, som hon
knutit om livet för att skydda klädningen för svettiga händer. När hon
ropat en gång till utan svar, gick hon efter, kom över stättan och in i
hagen. Droget låg under hasselbuskarna i fullt mörker och hon såg endast
något vitt, som drunknade i det svarta och slutligen sjönk till botten av
den långa tunneln. Hon ville springa efter, men i detsamma hördes nya
röster vid stättan, en grövre och en mera klingande, men båda dämpade
och, när de kommo närmare, viskande. Gusten och Clara klevo över
gärdsgården, som knakade under gossens något osäkra steg, och lyftad på
två starka armar hoppade Clara ner. Gumman gömde sig i buskarne, medan de
arm om liv tågade förbi, dansande fram halvsjungande, kyssande, så som
hon också en gång dansat, sjungit och kyssts. Än en gång knakade det i
stättan och flöjande som en stut kom Kvarnöpojken med Fjällångsflickan,
och just när hon stod högst uppe på gärdsgården, röd i hyn av dansen och
med ett övergivet löje, som visade alla de vita tänderna, satte hon de
höjda armarne i kors bakom nacken, som om hon ville falla, och med ett
lössläppt flåsande skratt och spärrade näsborrar kastade hon sig handlöst
ner i armarne på gossen, som tog emot henne med en lång kyss och bar
henne in i mörkret.

Den gamla stod bakom hasselbusken och såg par om par komma, gå, komma
igen, som i hennes ungdom, och gammal eld slog upp, gömd under två års
aska.

Under tiden hade fiolen så småningom tystnat, det var över midnatt och
morgonrodnaden stod redan svag borta över skogen i norr; sorlet från
logen blev mera däst och några enstaka hurrarop ute från ängen angåvo,
att danssällskapet skingrat sig, att hemfärden förestod för
slåtterfolket. Hon måste fram och säga adjö. När hon kom ut i droget, där
mörkret börjat förtunnas, så att lövets grönska kunde skönjas, fick hon
se Carlsson och Ida komma längst opp i brinken, hand i hand, som om de
skulle kasta sig in i en polska. Skamsen att bli träffad här i »gröna
gången» vände hon och skyndade över stättan för att hinna hem, innan
folket hade givit sig av. Men på andra sidan stättan stod Rundqvist och
slog ihop händerna, när han fick se gumman, som gömde ansiktet i förklät
för att icke visa att hon skämdes:

-- Nej, Herre Jemine, har moster också varit i hagen? Å, jag säger det;
ja si de gamla är då inte att lita på mer än...

Hon hörde inte mer, utan halvsprang uppåt stugan där man letat henne och
där hon nu mottogs med ihållande hurrarop, handskakningar, tack för god
fägnad och adjö.

Och när allt blivit tyst igen och rymmarne blivit framhojtade ur hagar
och ängar, dock utan att anträffas alla, gick den gamla till sängs, men
låg länge vaken och lyssnade, om hon skulle få höra Carlsson gå opp för
kammartrappan.



FJÄRDE KAPITLET.

Det bullrar till bröllop och käringen blir
tagen för guldet.


Höet var under tak, råg och vete bärgade; sommaren var till ända och den
hade varit god.

-- Han har lycka, den hålen! sade Gusten om Carlsson, vilken man icke
utan en del orsaker tillskrev det ökade välståndet.

Strömmingen hade kommit och alla karlarne utom Carlsson voro ute vid
skäret, när professorns familj skulle resa in till operans öppnande.

Carlsson hade också åtagit sig packningen och gick med blyertspennan
bakom örat hela dagen; drack öl på köksbordet, på salsskänken, på
farstukvistbänken. Här fick han en kasserad halmhatt, där ett par
utgångna segelskor, en pipa, ett munstycke, orökta cigarrer, tomlådor och
tombuteljer, metspön och Liebigsburkar, korkar, segelgarn, spik, allt som
ej kunde medföras eller ansågs obehövligt; det föll så många smulor från
den rikes bord och man kände allmänt, att man komme att sakna de
avresande, från Carlsson, som skulle gå miste om sin käresta, ner till
hönsen och grisarne, som icke längre fingo söndagsmat från herrskapets
kök. Minst bitter var sorgen för de övergivna Clara och Lotten, som
oaktat de vid uppbärningen av mjölken fått så mången god kaffetår,
likväl kände, att deras vår skulle komma igen, bara hösten avlägsnade de
svåra medtävlerskorna på kärleksmarknaden.

Om eftermiddagen, när ångbåten kom och lade till för att hämta
herrskapet, var det stor uppståndelse på ön, ty aldrig hade en ångbåt
lagt till där förr. Carlsson anförde landstigningen och kommenderade och
orerade, under det ångaren sökte komma in till bryggan. Men här hade han
givit sig ut på en is, som ej kunde bära honom, alldenstund sjöväsendet
var honom främmande; och just i det stolta ögonblicket, då linan kastades
och han i Idas och herrskapets åsyn skulle visa sin kunnighet, fick han
ett helt fång kabel oppifrån nerfallande på hjässan, så att mössan slogs
av och föll i sjön; i samma ögonblick skulle han hålla an trossen och
gripa mössan i flykten, men fick foten i en bukt, gjorde några danssteg
och föll under en skur av ovett från kaptenen och en salva hånskratt från
backgastarne. Ida vände sig bort, ond över sin hjältes drumliga
uppträdande och gråtfärdig av skam på hans vägnar. Med ett kort adjö
lämnade hon honom slutligen vid landgången, och när han ville behålla
hennes hand och språka om nästa sommar, om brevskrivning och adress,
röcks landgången undan hans fötter, så att han vickade framåt och fick
den våta mössan bak i nacken, samtidigt med att styrmannen röt åt honom
uppifrån kommandobryggan:

-- Får du loss ändan någongång, du?

En ny skur av sårande tillmälen haglade över den olycklige älskaren,
innan han fick loss trossen. Ångbåten backade neråt sundet, och som en
hund, vars herre reser bort, sprang Carlsson i stranden, hoppande på
stenar, snavande på rötter, för att hinna ut på udden, där han hade sin
bössa gömd bakom en albuske, för att kunna ge salut. Men han måtte ha
klivit med rasande ben ur sängen, ty just när ångbåten gick förbi och han
med bössan lyftad i luften skulle fyra av, klickade skottet. Kastande
bössan i gräset tog han upp sin näsduk och viftade, sprang i stranden och
svängde sin blåa bomullsnäsduk, hurrade och flåsade, men ingen svarade
från båten; icke en hand lyftes, inte en näsduk rördes. Ida var
försvunnen! Men oförbrännelig, rasande, sprang han över kullerstenar,
hoppade i vattnet, rusade genom albuskar, kom till en gärdsgård och
flöjde halvt igenom den, så han rev sig på störarne; och slutligen, just
som båten skulle försvinna bakom udden, stötte han på en vassvik; utan
betänkande sprang han i vattnet, svängde än en gång sin näsduk,
utstötande ett sista förtvivlat hurra. Ångbåtens akter kröp bakom
tallarne och han såg professorns hatt viftande till avsked löpa undan in
i skogsudden släpande efter sig den blågula flaggen med posthornet, som
än en gång glimtade mellan alarne; och så var allt försvunnet utom den
långa svarta röken, som låg efter vattnet som ett sorgflor och gjorde
luften mörk.

Carlsson plumsade i land och gick steg för steg tillbaka till sin bössa.
Han tittade på henne med onda blickar, som han skulle sett på en annan,
som svikit honom; skakade på pannan, satte på ny knallhatt och fyrade
av.

Därpå kom han tillbaka till bryggan. Han såg hela upptåget igen; hur han
dansat som en pajas på broplankorna lik en annan marknadskasper, hörde
skrattet och ovettet, erinrade Idas kalla, förlägna blickar och handtag;
kände ännu oset av stenkolsröken och maskintalgen, stekflottet från
kökskabinen och oljefärgen från bordläggningen. Ångbåten hade kommit hit
ut i hans blivande rike och medfört stadsmänskor, som föraktade honom,
som i ett ögonblick störtade honom från hans stege, på vars pinnar han
redan klättrat ett gott stycke, och -- här klack det i halsgropen -- fört
bort hans sommarlycka och sommarglädje. Han tittade en stund ner i
vattnet, som hjulskovlarne rört upp till en enda sörp, på vars yta
utsläppt sot låg i flockar och oljan i speglar, flammande i
regnbågsfärger som en gammal fönsterruta; all möjlig smuts hade odjuret
hunnit lämna ur sig på en liten stund och solka det klara gröna vattnet;
ölkorkar, äggskal, citronskinn, cigarrstumpar, brända strykstickor,
papperslappar, som löjor och agn lekte med; det var som hela stadens
rännsten kommit ut och hävt ur sig ovett och avskräden på en gång.

Det vart honom kusligt ett ögonblick, och han tänkte på, att om han
allvarsamt ville vinna sin käresta, så måste han in dit, måste in i
gränderna och rännstenarne, där den höga dagspenningen och den fina
rocken, gaslyktorna och bodfönstren, flickan med krås, manschetter och
knäppkängor, allt som lockade, fanns. Men han hatade staden också, där
han var den siste, där hans tungomål inbragte grin, hans grova hand icke
kunde göra finarbete och där hans mångahanda insikter icke kunde kasta
av. Och ändå måste han tänka på det, för Ida hade sagt, att hon aldrig
ville gifta sig med en bonddräng, och bonde kunde han icke bli! Kunde han
inte?

Det kårade på sundet och en sval vind, som ökade alltmer, rörde opp
vattnet, som började plaska mot bropålarne, sopade undan sotet och
klarade upp den blanka aftonhimlen. Alarnes sus, vågornas pjattrande,
båtarnes huggande ryckte opp honom, och med bössan över axeln vandrade
han hemåt.

Vägen gick under hasslarne uppöver en bergknalle och över den hängde ännu
en högre gråstensvägg bevuxen med tallar och som han aldrig besökt.

Lockad av nyfikenhet klättrade han upp mellan ormbunkar och hallonsnår
och stod snart uppe på en gråstenshäll, på vilken ett sjömärke var
upprest. I solnedgång låg ön nedanför utbredd i en enda rundblick, med
skogar, åkrar, ängar, stugor; och utanför holmar, kobbar, skär, ända ut
till havs. Det var ett stort stycke av den sköna jorden, och vattnet,
träden, stenarne, allt kunde bli hans, om han ville räcka ut handen, den
ena bara, och dra tillbaks den andra, som sträckte sig efter fåfänga och
fattigdom. Det behövde ingen frestare stå bredvid och tigga om knäfall
inför denna tavla, rosenfärgad av en sjunkande sols trolska strålar; där
blåa vatten, gröna skogar, gula åkrar, röda stugor blandade till en
regnbåge, som skulle dårat mindre skarpa förstånd än en bonddrängs.

Retad av den trolösas avsiktliga försumlighet, då hon på fem minuter
kunnat glömma det sista lilla löftet att vifta avsked åt honom, sårad,
som om han fått smaka käppen, av de övermodiga stadslurkarnes glåpord,
betagen vid åsynen av den feta jorden, de fiskrika vattnen, de varma
stugorna, fattade han sitt beslut -- att gå hem, göra ett sista försök
eller två med att pröva det falska hjärtat, som kanske glömt honom redan
-- och sedan ta för sig vad tagas kunde utan att stjäla.

                  *       *       *       *       *

När han kom hem på backen och såg storstugan öde, gardinerna nere, halm
och tomlådor skräpa utanför, så slog det klunk i halsen, som om han
sväljt äppelbitar på tvärn, och efter att ha hopsamlat sina minnen av de
flyttande sommargästerna i en säck, smet han så ljudlöst som möjligt upp
på sin kammare. Sedan han gömt sina skatter under sängen, satte han sig
vid skrivbordet, tog fram papper och penna och gjorde sig i ordning att
skriva brev. Första sidan skvalade ut i en enda bred ordström dels ur
egen fatabur, dels ur Afzelii sagohävder och Svenska folkvisor, som han
läst hos en inspektor i Värmland och som hade gjort starkt intryck på
honom:

»Kära älskade Vän!» -- började han -- »Ensam sitter jag nu på min lella
kammare och less alldeles vådligt efter Ida; nog minns jag som igår när
Ida kum ut hit, det var när som vi sådde vårrågen och göken lullade i
stuthagen, och nu är det höst, så gossarne är ute efter strömmingen till
skäret; jag skulle inte så mycket fråga efter det, om inte Ida hade rest
sin väg och inte ville hälsa efter sig från ångbåten, som professorn var
så innerligt snäll och gjorde från atterdäcket, när som han kom i uddan;
det är tomt som ett hål efter Ida i kväller och det våller mest av allt
att sorgen är tong. Då om sistens på slåtterdansen minns Ida vad Ida
lovade, jag minns det nog som om jag skrivit opp det, men jag är också i
stånd _att hålla_ vad jag lovar, som inte _alla_ är i stånd till, men det
är detsamma det och jag frågar inte så noga efter hur mänskorna är mot
mig, men den jag håller åv, den glömmer jag inte, det ska jag säga.»

Saknadens sorg hade nu lagt sig, och bitterheten stack fram; så kom
fruktan för okända rivaler, för stadens frestelser och Berns salong, och
i känslan av sin egen oförmåga att förebygga befarade syndafall, grep han
ett grepp i de ädlare känslorna, och strax sprutade gamla minnen från
kolportörstiden fram. Han blev högstämd, sträng, sedlig och en straffande
hämnare, genom vars mun en Annan (med stor bokstav!) talade:

»När jag tänker hur Ida nu går ensam i den villande stan och icke mer har
en stödjande hand, som kan vända faran och frestelsen från Ida, när jag
tänker på alla de syndfulla tillfällen till fall och fördärv, som göra
vägen bred och foten lätt, så känner jag ett stygn i mitt hjärta, jag
känner det som om jag gjort orätt inför Gud och människor att jag lämnat
Ida i syndens garn, jag ville varit som en far för Ida och Ida skulle ha
tryggat sig till gamle Carlsson som till en rektig far» -- -- --

Vid orden »far» och »gamle Carlsson» blev han mycket vek och erinrade sig
sista begravningen han övervarit.

»-- en far som alltid har överseende och förlåtelse i hjärtat och på
läpparne, vem vet hur länge gamle Carlsson (han älskade redan ordet!) får
vandra här, vem har sett om ej hans dagars tal äro räknade såsom
vattendropparne i sjön eller stjärnorna i luften, kanske innan man vet
ordet av ligger han som torrt hö, och då skall kanske _någon_ vilja gräva
honom upp ur mullen som nu inte tror det, men vi ska hoppas och bedja att
han får leva ännu den dag, då blomstren gått ut på marken och turturduvan
låter höra sig i vårt land; då är det en ljuvlig tid för _mången_ som nu
klagar och suckar och med psalmisten ville sjonga -- -- --»

Här hade han glömt bort vad psalmisten sjöng och måste upp och leta efter
testamentet i sin kista. Men det var över hundra psalmer att välja på,
och Clara ropade redan till kvällsmat, så att han måste ta i högen, och
så tog han:

»De boningar i öknen äro ock feta, så att de drypa; och högarne äro allt
omkring lustiga; hjordmarken är full med får, och dalarne stå tjockt med
säd, så att man glades därvid och sjunger.»

När han läst igenom det, fann han en lycklig anspelning på lantlivets
företräden för stadslivet, och som det var den ömma punkten, beslöt han
icke vidröra den mer, utan låta halvkväden visa tala för sig själv.

Därpå funderade han över vad han skulle skriva mer; kände sig hungrig och
trött och kunde icke dölja för sig, att när allt kom omkring, det var
detsamma vad han skrev, för Ida var nog borta ändå, hon, innan våren
kom.

Därför undertecknade han sig »Innerligt trofastne och tillgivnaste» och
gick ner i köket att äta kväll. Det hade blivit mörkt och tagit till att
blåsa. Orolig kom gumman och satte sig vid bordet, där Carlsson ensam
hade slagit sig ner och tänt ett talgljus. Flickorna gingo tysta och
avvaktande från spisen till bordet.

-- Carlsson ska ha en sup brännvin i kväll, sade gumman; jag ser, att han
behöver det.

-- Åja, det var jämt sjå att få ombord sakerna, svarade Carlsson.

-- En får väl vila nu, menade gumman och gick efter timglaset. Men det
var en faslig att blåsa i denna kväll, och på osten går han också; få se,
hur gossarna ska reda sig med skötarne i natt.

-- Ja, si det kan jag inte hjälpa; vädret rår jag inte på, bet Carlsson
av. Men i nästa vecka ska det få bli vackert, för då tänker jag segla med
sumpen in till stan för att själv tala med fiskköparn.

-- Såå, ämnar Carlsson det?

-- Ja, jag tycker, att pojkarne inte får pris på fisken, och något fel är
det väl någonstans, var det nu sitter.

Gumman plockade på bordet och tänkte nog det var annat ärende till stan
än fisken.

-- Hm! sa hon, Carlsson är väl så artig och hälsar på professorn då?

-- Jo, det gör jag nog, om jag får tid, för han har ändå glömt en
buteljkorg här...

-- Fasligt hyggliga människor var det i alla fall... Vill inte Carlsson
ta en halv?

-- Tack så mycket, moster! -- Ja, det var rart folk, och jag tror nog de
kommer igen -- efter vad jag kunde höra på Ida åtminstone.

Det var med ett stort nöje han uttalade namnet, och han inlade i detsamma
hela sin överlägsenhet. Gumman kände också sin underlägsenhet, sitt
ohjälpliga undertag, och det steg en glöd upp på kinderna och en brand i
ögonen.

-- Jag trodde det var slut mellan honom och Ida, halvviskade den gamla.

-- Nee vars, det är långt kvar ännu, svarade Carlsson, som mycket väl
kände, hur han halade in sin rev och att något satt på kroken.

-- Ska ni gifta er då?

-- Måtte väl det, när tider blir; men jag ska väl höra mig åt om någon
kondischion först.

Det röck i den gamlas fårade ansikte och den magra handen plockade och
plockade som en febersjuks på ett lakan.

-- Han tänker gå ifrån oss då? vågade hon fram med darrande, torkad
stämma.

-- Någon gång ska jag väl därhän, svarte Carlsson, förr eller senare ska
man ha sitt eget, och släpa ut sig åt andra gör man inte gärna för inte.

Clara hade kommit fram med mjölgröten, och Carlsson fick ett hastigt
begär att skalkas med henne.

-- Nå, Clara, är ni inte mörkrädda att ligga ensamma i natt, när gossarne
är borta? Kanske ni vill att jag skall komma ner och hålla er sällskap?

-- Å, det behövs inte alls! svarte Clara.

Det blev ett ögonblicks tystnad i köket. Man hörde utifrån, hur stormen
rusade genom skogen, röck lövet av björkarne, skakade gärdsgårdarne,
riste flöjlar och takskägg. Ibland kom en vindstöt tryckande genom
skorsten och blåste eld och rök ut ifrån spiskappan, så att Lotten fick
hålla hand för ögon och mun. Och när vinden ett ögonblick höll undan,
hörde man fjärden dunka mot östra udden. Plötsligen gav rackan hals ute
på backen och skallet avlägsnade sig, som om hunden sprungit någon till
mötes hälsande eller hotande.

-- Gå och se efter, vem det kan vara, så är han snäll, sade gumman till
Carlsson, som genast steg upp.

Kommen ut i dörren, såg han endast ett mörker så tjockt, att det kunde
skäras med kniv, och vinden tog emot honom med en pust, så att håret stod
som ärtris kring huvet. Han lockade på hunden, men skallet gick redan
långt borta i källängen och lät numera muntert igenkännande.

-- Det kommer främmande så här dags, sade han till gumman, som ställde
sig i dörren, vem kan det vara? Jag ska väl gå och se efter. Hör, Clara,
tänd lyktan och ge mig min mössa!

Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och
kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden. Skallet hade
tystnat, men mellan de susande och knakande furorna hörde han steg av
klackjärn mot bergshällen, brakande grenar, som knäcktes av någon, som
letade sig väg, plums i vattpussar, svordomar svarande på hundens
vinslande.

-- Hej! vem är där? ropade han.

-- Pastorn! svarade en rostig stämma, och i detsamma såg Carlsson en
kvast av eldgnistor, som slogs av ett klackjärn mot en kullersten, och ur
ett snår ramlade från bergknallen en liten inpälsad, bredlagd man med ett
grovt, väderbitet ansikte inramat i ett par vilda grå kindskägg och livat
av små vassa ögon under bryn som av väggmossa.

-- Det var ena helvetes vägar ni har här på ön! grälade han till
hälsning.

-- Nå Herre Jessus, är det pastorn, som är ute i detta hundväder!
besvarade Carlsson aktningsfullt sin själasörjares välkomstförbannelser.
Men var är ökan då!

-- Det är sumpen, vet ja, och den har Robert fått i hamn. Låt oss komma
under tak bara, för det blåser mitt igenom kroppen i denna afton. Så,
marsch på bara!

Carlsson gick före med lyktan och pastorn efter, följd av rackan, som
gjorde små kast in i buskarne för att lukta efter en orre, som nyss
lyftat och räddat sig inåt mossen.

Gumman hade gått lyktskenet till mötes ut på backen, och när hon kände
igen pastorn, blev hon glad och bad honom vara välkommen.

Han var på resa med fisk till stan och hade fått stormen över sig, så att
han måste ta i land över natten; svor och bannade att han inte kunde
komma in i tid och bli av med sin fisk, nu då »alla djävlar var ute och
klådde efter vart levande liv som gick i vatten».

Gumman ville föra honom in i stugan, men han gick rakt in i köket och
föredrog spiselden, där han kunde bli torr. Värmen och ljuset tycktes
emellertid bekomma pastorn mindre väl, ty han grinade illa med ögonen,
som om han ville morgna sig, under det han drog av sig de våta
smorläderstövlarna. Carlsson hjälpte honom under tiden av med en gammal
gröngrå bojkavaj, fordrad med fårskinn, och snart satt prästen i en
stortröja av ull och i strumplästen framför bordshörnet, som gumman röjt
av och dukat med kaffegrejor.

Den, som icke känt pastor Nordström, skulle aldrig ha gissat, att denne
skärkarl beklädde ett andligt ämbete; så hade trettio års själavård ute i
skären förvandlat den fordom ganska fina kapellpredikanten, när han kom
ordinerad från Uppsala. Ytterst knapp lön hade nödgat honom ta sin
bärgning ur sjön och jorden, och där ej dessa räckte, måste han vädja
till sina församlingsboars goda vilja, vilken han genom ett sällskapligt
sätt, lämpat efter omgivningen, måste hålla vid liv. Men den goda viljan
visade sig mest i kaffehalvor och trakteringar, som måste förtäras på
stället och sålunda icke kunde öka prästgårdens välstånd, men snarare
inverka ofördelaktigt på förmånstagarens fysiska och moraliska tillstånd.
Som dessutom skärkarlarne, vare sig av dyra erfarenheter om huru i sjönöd
Gud endast hjälpte den, som hjälpte sig själv, eller av en inneboende
oförmåga att sätta en stark påkommen ostlig vind i sammanhang med
Augsburgiska bekännelsen, icke kunde få något ut av det lilla
träkapellet, som de låtit bygga, så blev kyrkogången, vilken ofta även
motarbetades av de långa rodderna eller rent av hindrades av ogunstiga
vindar, mera ett slags folkmarknad, där man träffade bekanta, gjorde opp
affärer och hörde kungörelser, och pastorn den enda lokala myndighet, med
vilken man kom i beröring, helst länsmannen bodde långt opp i land och
aldrig åkallades i rättssaker, vilka man och man emellan gjordes upp med
några danska skallar eller ett halvstop brännvin.

Pastorn hade nu, som sagt, givit sig ut på stadsresa med sumpen, för att
sälja fisk, den han själv tagit ur sjön, och efter att ha råkat ut för
storm blivit vinddriven. Med bössan väl stuvad i ett nötlädersfodral och
matsäck och handbok i en skälskinnsväska, våt och ruskig, hade han
kommit i ljus och värme och, sedan han gnuggat ögonen, fått plats vid
kaffebordet. Inte ett spår av latin och grekiska kunde mera ses i denna
från spiselden och två talgljus upplysta skepnad, en korsning av bonde
och sjöman. Den förr vita handen, som vänt bokblad i hela sin ungdom, var
brun och barkig med gula leverfläckar av saltvatten och solbränna, hård
och valkig av åror, skot och rorkult; naglarne voro halvätna,
svartkantade av beröring med jord och redskap; öronens musslor igenväxta
med hår och borrade med blyringar för fluss och flytningar; från
ulltröjans påsydda skinnficka hängde en hårslinga som bar en urnyckel av
någon gul metall med en karniol i; de våta ullstrumporna hade hål för
stortån, som fötternas slingrande rörelser under bordet tycktes oavbrutet
vilja skyla; tröjan var gulbrun under armarne av svett och byxhjulpen
stod på glänt av brist på tillräckligt med knappar.

Han tog upp en rotpipa ur byxfickan, och under allmän aktningsfull
tystnad knackade han den mot bordskanten, så att en liten mullvadshög med
aska och sur tobak lade sig på golvet. Men handen var osäker och
stoppningen gick icke regelrätt, alltför omständligt för att icke väcka
oro.

-- Hur är det med pastorn i kväll; han är inte riktigt rask, tror jag?
kom gumman emellan.

Pastorn lyfte det nerfallna huvet, såg sig omkring uppåt takbjälkarne,
som om han letat efter den talande.

-- Jag? sade han, och stoppade en nypa tobak på utsidan av pipskallen.
Därpå ruskade han på huvet, som om han ville vara i fred, och försjönk i
svårmodiga tankar utan bestämd form.

Carlsson, som såg hur det stod till, viskade åt gumman:

-- Han är inte nykt! Och anseende sig böra inskrida, tog han kaffepannan
och slog upp i pastorns kopp, ställde brännvinsflaskan bredvid och med en
bugning bjöd honom att hålla till godo.

Med en förkrossande blick lyfte den gamle sitt gråa huvud, som om han
ville skrämma slag på Carlsson, och skjutande koppen ifrån sig med
vämjelse, spottade han ut:

-- Är du hemma här, du, dräng? Och därpå vände han sig till gumman:

-- Ge mig en kopp kaffe, madam Flod!

Och så försjönk han en stund i djup tystnad, möjligen erinrande sig
fordna dagars storhet och den överhandtagande oförskämdheten hos folket.

-- Djävla dräng! fräste han än en gång. Ut och hjälp Robert till rätta!

Carlsson försökte med smicker, men avklipptes genast med: -- Vet du, vem
du är? och försvann ut genom dörren.

-- Har ni skötarne ute? rök han på gumman som försökte krångla till en
ursäkt för drängen, sedan han ryckt opp sig med en klunk ur koppen.

-- Ja, kära hjärtans, öppnade gumman slussarna; och alla varpena med. Det
kunde ingen drömma vid sextiden det skulle gå till storm för natten, och
jag känner Gusten. Han skulle förr gå till botten än han lät gamen ligga
på grynnan i natt.

-- Å strunt, han reder sig nog! tröstade pastorn.

-- Säg inte det, pastorn! Stor sak i garnen, det är nog många pengar
också, men bara gossen kommer väl ifrån saken, så...

-- Han är väl inte så dum att han går och tar opp i det här vädret, då
hela sjön ligger på?

-- Jo, det är just vad en kan vänta av honom; se, han har alltid haft det
efter fadren att vara liksom för mycket mån om det en äger, och han vore
i stånd att sätta bort livet för att inte låta skötarna gå förlor'.

-- Ja, ser madam, är han så inrättad, så kan inte själva fan hjälpa
honom! För resten fiskar det gott; vi var ute till Alkobbarne förleden
med sex varp och vi fick aderton valar.

-- Nå, var han fet något så när?

-- Tror jag det! fet som smör. Men säg nu, madam Flod, vad är det för
prat, som löper här om henne, att hon tänker på till att gifta om sig? Är
det sant, det?

-- Å, kors i alla mina dar, brast gumman ut, säger man det? Ja, si det är
då vådligt, vad folk kan sätta till och prata, när det bär sta!

-- Ja ja, mig går det inte för när, återtog pastorn, men är det så som
man säger, att det gällde drängen, så vore det synd för gossens skull.

-- Å, det är ingen fara åt gossen, och sämre styvfar har mången fått.

-- Jaså, det är så däran i alla fall, kan jag höra. Brinner det så
fasligt i den gamla kroppen, att hon inte kan hålla sig längre? Nå nå,
köttet vill ha sitt, hähähähä!

-- Vill inte pastorn vara så god och ta en halv? avbröt gumman, som blev
ängslig över den kärleksfulla ton samtalet började antaga.

-- Tack, madam, som är så god! Tack! En klar kanske! Men jag skulle i
säng också och tänker väl, att ni inte har bäddat åt mig än?

Lotten skickades att bädda på kammaren, sedan det beslutits, att Carlsson
och Robert skulle ligga i köket.

Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med
handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort
namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser
ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.

Gumman, som såg vart det lutade, gick fram och lade handen varligt på
hans axel, klappade honom sakta och bad med bevekande röst:

-- Pastorn lilla! Få vi inte ett lite ord i aftons, innan vi gå i säng?
Tänk på gumman, och hennes gosse, som är ute på sjön.

-- Ett lite ord, var det ja! Ja! Ge mig boken då -- madam vet var hon
ligger i matväskan!

Gumman tog skinnpåsen och fick fram en svart bok med ett guldkors på,
vilken brukade tas fram som ett reseschatull, ur vilket gamla kvinnor och
sjuka brukade bjudas på stärkande droppar; och andaktsfull, som om hon
fått ett stycke av kyrkan in i sin låga stuga, bar hon den
hemlighetsfulla boken varligt som ett varmt bröd på sina båda händer,
sköt sakta bort koppen framför pastorn, torkade en plats med förklädet
och lade det heliga framför det tunga huvudet.

-- Pastorn lilla, viskade gumman, under det att blåsten dundrade i
skorsten, boken är där nu,

-- Bra, bra, svarade pastorn liksom i sömnen, räckte ut armen utan att
lyfta på huvet, trevade efter kaffekoppen och fick fingret mot grepen, så
att koppen stöttes omkull och brännvinet rann i två bäckar framåt det
flottiga bordet.

-- Oj, oj, oj, klagade gumman och räddade undan boken, det här går aldrig
väl; pastorn är sömnig och ska gå och lägga sig.

Men pastorn snarkade redan med armen vilande på bordsskivan och
långfingret sträckt till en fånig gest, som om det pekade mot ett
osynligt mål, oupphinneligt för ögonblicket.

-- Vad i Herrans namn ska vi ta oss till för att få honom i säng? jämrade
gumman till flickorna, rådlös hur hon skulle få den sovande vaken, ty hon
visste, vilket förfärligt sinne han hade, när han druckit och blivit
väckt, och få honom kvar i köket gick inte an för flickornas skull, och
in i stugan inte heller, för då skulle det bli ett pratande. De tre
kvinnorna gingo som råttor kring katten för att binda bjällran på honom,
men ingen vågade.

Emellertid hade spiselden slocknat av, vinden pressade genom fönsterrutor
och otäta väggar och gubben, som satt i strumplästen, måtte ha blivit
kall, ty ett, tu, tre lyftes huvudet, munnen öppnades på vid gavel och
tre anskrin, som när räven ger opp andan, kommo kvinnorna att haja till.

-- Jag tror jag nös, sa pastorn, reste sig och gick med slutna ögon till
en fönstersoffa, där han nedsjönk, sträckte ut sig på ryggen, och med
händerna knäppta över bröstet somnade han in i en lång suck.

Allt hopp var ute att få honom dän, och Carlsson och Robert, som kommit
tillbaka, vågade icke röra vid honom.

-- Han slåss! akta er, upplyste Robert. Ge honom en kudde bara och kasta
ett täcke över honom så sover han till i morgon.

Gumman tog flickorna in till sig i stugan, Robert fick ligga på rännet
över matbon och Carlsson gick på sin kammare. Ljusen släcktes och det
blev tyst i köket.

Snart låg hela huset i sömn, mer eller mindre rolig.

                  *       *       *       *       *

Följande morgon, när hanen gol och madam Flod steg upp för att väcka,
voro pastorn och Robert borta. Stormen hade lagt sig något, kalla vita
höstmoln tågade från osten in åt land och himlen var friskt blå. Vid
åttatiden började gumman sina vandringar ner åt östra udden för att se,
om ingen båt skulle synas ute i fjärden. Ute i rännan mellan kobbarna dök
ett och annat revat råsegel fram, försvann och stack fram igen. Sjön
vräkte ännu, låg blå som stål, och de yttersta skären hägrade, hängde på
luftfärgade skynken, som om de flutit upp ur vattnet och voro på väg att
lyfta sin väg som nattdimmor. Ungskrakarne lågo i vikar och uddar och
sprungo på sjöarne, när de sågo havsörnen styra sin tunga flykt över dem,
döko och kommo upp igen, sprungo på nytt, så att vattnet forsade framför
dem. Såg gumman måsarne flyga upp ute på ett skär och hörde hon dem
skrika, så tänkte hon, att där kom ett segel, och det kom segel, men alla
höllo de undan för ön och föllo av åt norr eller åt söder.

Det blåste kallt; vinden och de vita molnen pinade i ögonen och den gamla
gick in i skogen igen, trött på att vänta; och hon tog sig till att
plocka lingon i förklät, för hon kunde inte vara sysslolös, utan måste
hava något att fördriva oron med. Sonen var ändå det käraste, och hon
hade icke varit hälften så bekymrad den där aftonen, när hon stod vid
hagstättan och såg ett annat dunkelt hopp försvinna in i mörkret. Men i
dag var gossen ändå mera längtad, för hon kände på sig, att han skulle
kanske snart gå ifrån henne. Pastorns ord i går kväll och pratet hade
tänt på kruttrån och snart skulle det säga puff! Vem som kom att sveda
ögonbrynen, var inte avgjort, men att det skulle hända någon, det var
antagligt.

Hon gick så och knallade sakta hemåt och kom upp på ekbacken. Det sorlade
nere vid bryggan och hon såg mellan eklövet, hur mänskor rörde sig kring
sjöboden, talade i munnen på varann, förhandlade, utredde, tvistade. Det
hade tilldragit sig något, medan hon var borta, men vad?

Oron jagade upp nyfikenheten, och hon spjärnade ner för backen för att
bli slug på vad som timat. Kommen ner till gärdsgården, såg hon
akterstycket av skötekan. De voro alltså hemma och hade rott kring ön.

Normans röst var tydlig när han utlade förloppet:

-- Han gick till botten som en sten och så kom han upp igen; men då fick
han döden rätt igenom vänstra ögat, och det var rakt som att släcka ett
ljus.

-- Å, Herre Je', är han död? skrek gumman och rusade över gärdsgården,
men ingen hörde henne för Rundqvist, som fortsatte liktalandet i båten.

-- Och så fick vi draggen i honom och när flyet tog i ryggen, så...

Gumman hade kommit bakom nätgistorna och kunde icke gå igenom, men hon
såg som genom ett flor för en spegel bakom de upphängda näten, huru alla
gårdens innevånare lågo, hängde, kröpo omkring en gråskymlig kropp, som
var stuvad i ekan. Och hon satte till att skrika och skulle under näten,
men nävrarne fastnade i hårflätan och sänkena slogo som ett gissel.

-- Va i Jesta namn ha vi fått i flundernäten? skrek Rundqvist, som såg
att det levde i garnen. Nej, jag tror det är moster!

-- Är han slut? skrek madam Flod allt vad hon förmådde. Är han slut?

-- Slut som en död hund!

Gumman kom loss och ner till bryggan. Där såg hon Gusten liggande
barhuvad och framstupa nere i ekan, men han rörde sig, och under honom
syntes en stor luden kropp.

-- Är det du, mamma? hälsade Gusten utan att vända sig om. Sicken en vi
ha fått fatt i!

Gumman gjorde stora ögon, när hon fick se en fet gråskäl, som Gusten höll
på att dra skinnet av. Skälar gåvos visserligen icke varje dag, och
köttet kunde ätas, sådant det nu var, tranen räckte till många par
stövlar och skinnet var nog värt sina tjugo kronor; men vinterströmmingen
var ändå angelägnare, och hon såg inte en fena i båten, blev därför något
förstämd och glömmande både den återfunne sonen och den oväntade skälen,
utbrast hon i förebråelser:

-- Nå, men strömmingen då?

-- Ja, den var inte god att komma åt, svarade Gusten, och den kan man
köpa för resten, men gråskälar får man inte alla dar.

-- Ja, så säger du alltid, du Gusten, men det är stor skam att vara borta
i tre dar och inte komma hem med någon fisk. Vad ska vi ha till äta i
vinter, tänker du?

Men hon fick intet medhåll, för strömming hade man fått nog av, och kött
var ändå kött, utom nu att jägarne hade genom sina märkvärdiga
berättelser om jaktäventyret dragit all uppmärksamhet åt sig.

-- Ja, passade Carlsson på och högg sig ett stycke av åtelen, hade vi
inte jorden, så fick vi allt vara utan mat!

Den dagen blev intet notdrag av, för stora bykgrytan skulle sättas på
till trankokning; och det stektes och kokades i köket och dracks
kaffehalvor; och på södra logväggen spändes skinnet opp som ett
segertecken, och det liktalades och förevisades, och alla kommande och
gående klentrogne skulle sticka fingerna i skotthålen och höra, hur loden
hade kommit dit, var skälen hade gått opp på stenen, vad Gusten sa åt
Norman i sista ögonblicket, när skotten skulle gå och huru slutligen den
döde uppfört sig i sista stunden, när han »klipptes som en tråd».

Carlsson var ingen hjälte i de dagarne, men han brynte i hemlighet sitt
stål, och när notdräkten slutligen var till ända, satte han sig till rors
i sumpen och for in till stan med Norman och Lotten.

                  *       *       *       *       *

När madam Flod kom ner till bryggan för att ta emot de hemkomna
stadsresarna, var Carlsson mycket kärvänlig och undfallande, så att
gumman strax märkte, att något kommit emellan.

Efter aftonsmaten fick han stiga in i stugan och räkna ifrån sig
pengarne; och så skulle han sitta ner och berätta. Men det gick trögt och
drängen syntes inte alls hågad lämna något ifrån sig, men gumman släppte
honom inte för mindre än att han klämde fram med en reseberättelse.

-- Nå, säg nu, Carlsson, mjölkade hon -- han var väl oppe hos
professorns, kan jag tro?

-- Ja, jag var oppe ett ryck, förstås, svarade Carlsson, synligen
obehagligt berörd av minnet.

-- Nåå, hur mådde de?

-- Jo, de hälsa så mycket till alla på gårn, och de var mycket artiga och
bjöd på frukost. Det var fasligt schangtilt i våningen och vi kom bra om
ens.

-- Nå, så, vad fick han för gott då?

-- Å, vi åt hummer och svampignoner och drack porter för resten.

-- Nåå säg, Carlsson, han såg väl flickorna också?

-- Ja vars, svarte Carlsson frimodigt.

-- Och de var sig lika, kan jag tro?

Det voro de nog inte, men det skulle ha roat gumman för mycket, och
därför svarte Carlsson inte på det.

-- Ja, de var nog så snälla, och vi var i Berns salong till aftonen och
hörde på musiken, och så bjöd jag på scherry-kobden och smörgåsar. Det
var, som sagt, mycket roligt.

Men nu var det i själva verket inte alls roligt och saken hade avlupit på
ett helt annat sätt. Så nämligen, att Carlsson blivit mottagen i köket av
Lina och fått en halv öl på bordshörnet, för Ida var borta. Därpå hade
professorskan kommit ut och hälsat och sagt åt Lina, att det skulle tas
hem en hummer till kvällen, för det kom en främmande; och så hade hon
gått sina färde. Blivna ensamma, var Lina först något stel, men hur
Carlsson satt och menade, så fick han ur henne, att Ida hade mottagit
hans brev och läst det högt en kväll, när hennes fästman var där och de
satt i kökskammarn och drack porter och Lina rensade champinjoner. Och de
hade gapskrattat så de kunde dö; och fästmannen hade läst om brevet två
gånger högt som en präst. Och aldra roligast hade de haft åt »gamla
Carlsson» och hans »sista stunder», och när de kom till det där om
»frestelser och villovägar», hade fästmannen -- han var ölutkörare --
föreslagit, att de skulle ut och fresta på Berns salong, och då hade de
gått dit och blivit bjudna på sherry-kobbel och smörgåsar.

Antingen nu Linas berättelse rört opp Carlssons sinne och skakat om
minnena, så de kommit i oordning, eller han så livligt önskat sig i
ölutkörarns kläder, att han satt sig in i dennes angenäma ställning som
värd, förväxlat sig med den hummerätande okände, druckit fästmannens
porter och ätit Linas champinjoner, nog av, han framställde
sakförhållandet för gumman som han gjorde och med åsyftad verkan, vilket
var huvudsaken. Och när det var gjort, kände han sig lugn att skrida till
anfall. Pojkarne voro på sjön, Rundqvist hade lagt sig, och flickorna
hade slutat för dagen.

-- Vad är det för prat, som går i socknen här och som jag får igen
överallt? började han.

-- Vad pratar man nu igen? frågade gumman.

-- Å, det är det gamla, om att vi ska tänka på att gifta oss.

-- Asch, det ha vi hört nu så länge.

-- Ja, men det är ju alldeles orimligt att folk kan säga sådant, som inte
är; jag kan rakt av inte förstå sådant, illparade Carlsson.

-- Ja, vad skulle han som är unga, raska karlen göra med en gammal käring
som jag?

-- Å, vad det beträffar med åldern, så har det ingen fara. Får jag säga
för min del, att skulle jag en gång _tänka_ på att gifta mig, så skulle
det inte bli med en slinka, som ingenting kan och ingenting vet, för se,
moster, lustan är en sak och gifta sig en annan; lustan, den världsliga
lustan, förgår som en rök, och tro och loven är som en tugg snus, när det
kommer en annan, som kan bjuda på cigarr. Men si sådan är jag, moster,
att den jag gifter mig med, den håller jag loven med, och så har jag
alltjämt varit, och den, som kommer och säger annat, den säger ljug.

Madamen spetsade öronen och började misstänka ugglor i mossen.

-- Nå, men Ida då, ska det inte bli allvar av med henne och Carlsson?
undersökte hon.

-- Ida, ja, hon är nog bra för sig, och ville jag bara räcka ut
pekfingret, så hade jag henne på mig, men se, moster, hon har inte det
rätta sinnelaget; hon är världslig och fåfäng, och jag tror hon helst
går på orätta vägar. För resten, jag börjar bli gammal, ska jag säga, och
har inte lust att fjollas längre; ja, jag säger rakt ut, att _skulle_ jag
tänka på till att gifta mig, så skulle jag ta en äldre, förståndig
mänska, någon som hade det rätta sinnelaget; se, jag vet inte hur jag ska
säga riktigt, men moster kanske förstår mig ändå, för moster har det
rätta förståndet, ja, det har hon.

Gumman hade slagit sig ner vid bordet för att bättre kunna förstå
Carlssons krumbukter och passa på att säga amen, när han väl fått fram
sitt ja.

-- Nå, men säg, tog hon opp en ny ända på härvan, har då inte Carlsson
tänkt på änkan i Åvassa, som sitter där så ensam och inte begär bättre än
få gifta om sig?

-- Asch, hon, neej, si jag känner henne nog för resten, men hon har inte
det _rätta sinnelaget_, för si, det som ska ta mig, det ska vara ett
sinnelag. För pengar och utvärtes åthävor och granna klädtrasor, si det
var inte värt med mig, för sådan är inte jag; och den, som känner mig
rätt, ska inte kunna säga något annat.

Ämnet tycktes vara utgnaget kring alla kanter och någon måste säga sista
ordet, medan det var möjligt.

-- Nå, vem har Carlsson tänkt sig då? vågade madamen ett djärvt steg
framåt.

-- Tänkt och tänkt! Man tänker hit och tänker dit, jag har inte tänkt
något alls ännu, men den, som tänkt något, han tale; jag tiger, jag, så
att man inte sen ska komma och säga att jag har lockat någon, för sådant
är inte mitt sinnelag.

Gumman visste nu inte riktigt, var hon var hemma, men hon måste känna sig
för en gång till.

-- Ja, men käre Carlsson, om han har Ida i tankarne, så kan han ju inte
gå och tänka på någon annan med fulla allvare.

-- Ida, hm, den rackarns rävhonan, nej, den vill jag inte ha, om de
kasta'na efter mig; nej, bättre opp ska det vara, och kläderna på kroppen
ska hon rå om åtminstingen, och har hon lite till, så är det inte ont i
det, fast jag inte ser på't, för sådan är jag, och det är mitt sinnelag.

Nu hade man kört och vänt så många gånger, att det var fara bli sittande,
om gumman inte knuffade på.

-- Nå, Carlsson, vad skulle han säga, om vi skulle ha vårt tillsammans?

Carlsson slog ifrån sig med händerna, som om han genast från första
ögonblicket ville jaga bort alla misstankar om en sådan låghet.

-- Nej, si det kommer då aldrig i frågan! bedyrade han. Det ska vi aldrig
tala om, än mindre tänka ditåt. Nog vet jag vad folket skulle säga
alltid, att jag hade tagit henne för guldet, men sådan är inte jag och
det är inte mitt. Nej, aldrig på tiderna ska vi tala om den saken mer.
Lova mig, moster, och ta mig i hand -- (här räckte han ut sin hand) --
att vi aldrig talar om den saken mer! Ta mig i hand på det!

Men gumman ville inte ta i hand på det, utan hon ville just tala
grundligt om saken.

-- Varför ska en inte tala om det, som ändå skulle kunna bära till? Jag
är gammal, vet ju Carlsson, och Gusten är inte karl än att ta vid gården;
jag behöver någon, som står vid min sida och hjälper på, men jag förstår
väl, att han inte vill slita för andra och släpa ut sig för inte, och för
det ser jag ingen annan råd än att vi gifter oss. Låt folket prata, de
babblar likafullt, och har Carlsson ingenting särskilt emot mig, så ser
jag inte något, som skulle kunna hindra det. Vad har han emot mig, säg?

-- Inte har jag något emot moster, för all del, men se det där hålens
pratet om det och det, och för resten lär Gusten inte bli god på oss.

-- Asch, är inte han karl att hålla honom från sig, så ska jag väl mäkta
det. Till åren är jag nog, men så gammal är jag inte, och det kan jag
säga Carlsson mellan fyra ögon att... jag kan nog vara så golik som en
annan slinka, när det skall bära te.

Isen var bruten, och nu kom en uppsjö med planer och råd, hur man skulle
delgiva Gusten det och hur man skulle ordna med bröllopet och allt det
där. Och förhandlingarne räckte länge, så länge att gumman måste sätta på
kaffepannan och ta fram brännvinsflaskan, och de räckte ända långt fram
på natten och litet till.



FEMTE KAPITLET.

Man slåss på tredje lysningsdagen, går till
skrift och håller bröllop, men kommer ändå
inte i brudsäng.


Att ingen är bättre än när han dör och ingen sämre än då han gifter sig,
fick Carlsson snart erfara. Gusten hade rutit som en hungrig gråskäl,
gormat och stormat i tre dagar, under det Carlsson företog en liten resa
i något föregivet ärende. Gamle Flod revs upp ur mullen och vändes ut och
in på, befanns vara den bästa människa hittills skapad, varemot Carlsson
vändes som gamla kläder och befanns vara fläckig på insidan. Han
upptäcktes ha varit rallebuse och bibelsjåare, bortkörd från tre platser,
rymd en gång med bestämdhet, till tings för slagsmål enligt obestyrkt
uppgift. Allt detta fick madam Flod i näsan, men lågan var tänd en gång,
och med utsikten till änkeståndets upphörande tycktes gumman kvickna
till, leva opp och få skinn på näsan, så hon tålde både vått och torrt.

Fientligheten mot Carlsson hade mest sin rot i att han var en utbörding,
vilken nu genom giftorätt skulle komma åt denna jord och detta vatten,
som de insocknes vant sig betrakta som i viss mån gemensam. Som madamen
satt i orubbat bo och sannolikt skulle leva ännu i många år, minskades
sonens utsikter att komma till sitt eget; och hans ställning på gården
komme efter detta att bli väl mycket lik en drängs, och detta under den
förre nyss inflyttade drängens förmyndarskap och goda vilja. Underligt
var det alltså icke, att den nerflyttade blev himlarasande och gav modren
skarpa ord, hotade gå in till kronan, taga ut stämning och låta mota bort
den blivande styvfadren. Aldra värst blev han, när Carlsson kom hem efter
sin lilla tripp, iförd salig Flodens svarta söndagsrock och
skälskinnsmössa, som han vid första ömma tillfället hade fått i
morgongåva. Han sade ingenting, men han mutade Rundqvist att göra ett
spratt, och en morgon, när de skulle sätta sig till frukostbordet, låg på
Carlssons plats en handduk som skylde en hop osynliga ting. Carlsson, som
ingenting ont anade, lyfte på handduken och fick se sin bordsända dukad
med allt skräp han samlat i sin säck och som han glömt under sängen oppe
på kammarn. Där stod tomma hummerburkar, sardinlådor, champinjonflaskor,
en porterbutelj, en oändlighet med korkar, en spräckt blomkruka med
mycket mera.

Han blev grön i ögonen, men visste inte vem han skulle bryta ut emot.
Rundqvist hjälpte honom till en avledare med förklaringen, att det var
ett vanligt »ralleri» här på orten, när någon skulle sta och gifta sig.
Olyckligtvis kom Gusten strax in och uttryckte genast sin förvåning över
att lumpsamlaren kommit så här tidigt på hösten, för han bruka' inte visa
sig förrän på nyåret; och samtidigt passade Norman på att upplysa det
ingen lumpsamlare varit här, utan att det var Carlssons minnen efter
Ida, som Rundqvist velat spela Carlsson ett lite puts med, efter som det
var slut nu mellan dem.

Därpå föllo vassa ord, med den påföljd att Gusten reste opp till
prästgården och lyckades få sex månars jäv på Carlssons bröllop, efter
som denne icke hade klara betyg. Detta var ett streck i räkningen, som
Carlsson dock sökte skrapa ut så gott han kunde genom att tillskansa sig
små vederlag. Först hade han tagit sin nya ställning högtidligt, men när
detta slog illa ut, beslöt han sig för att inför gårdsfolket åtminstone
ta den mera skämtsamt, vilket också lyckades bra utom med Gusten, som
underhöll en ettrig undervattensstrid utan att vilja visa tecken till
försoning.

Så gick vintern sin tysta gång med skogshygge, notbygge och isfiske med
mellanstick av kortspel och kaffehalvor, ett och annat julkalas och
alfågelskytte. Och så blev det vår igen; ejdersträckten lockade ut till
sjös, men Carlsson satte till alla krafter vid vårbruket för att kunna
påräkna en stark skörd, väl behövlig till att fylla bristen, som
bröllopet skulle medföra, helst det var meningen att man skulle hålla ett
dundrande sådant, så att det skulle minnas i åratal.

Med flyttfåglarne kommo också sommargästerna, och professorn nickade god
mening som i fjor och tyckte att allt var »skön» som förut, isynnerhet
att det skulle hållas bröllop. Lyckligtvis var Ida inte med. Hon hade
gått ur tjänsten i april och skulle visst gifta sig snart. Hennes
efterträderska var icke vidare intagande, och Carlsson hade alldeles för
många järn i elden för att vilja inlåta sig, i synnerhet som han hade
spel på hand och icke var hågad förlora.

Lysningen togs ut midsommardagen och bröllopet skulle stå mellan höanden
och skörden, då det alltid var en liten stiltje i göromålen, både på land
och på sjön.

Efter lysningens uttagande märktes en obehaglig sinnesförändring hos
Carlsson, som madam Flod var den första att erfara. De hade visserligen
efter landsens sed levat som gift folk alltsedan trolovningen, och
fästmannen, som hade jävet svävande över sig, visste alltid rätta sitt
uppförande efter de tvingande förhållandena, men när faran var över,
stack han näsan i vädret och visade klorna. Detta gjorde dock icke någon
annan verkan på madam Flod, som också kände sig säker i tygena, än att
hon visade tänderna så många hon hade kvar, och på tredje lysningsdagen
bar det ihop.

Hela öns befolkning utom Lotten hade rest till kyrkan för att gå till
skrift. Som vanligt hade man tagit minsta möjliga båt för att, ifall man
måste ro, mödan skulle bli så liten som möjligt, och det var trångt i
båten, helst man medfört matsäck och ett halvpund badfisk åt pastorn,
några skålpund ljus åt klockarn samt alla möjliga plagg att byta med,
utom segel och åror, öskar och ämbar, pallar och fotspark.

Enligt sedvana hade man ätit en bättre frukost och bjudit varandra ur
ömsesidiga krus och halvbuteljer på morgonen. Hett var det också på sjön
och ingen ville ro, varför ett litet gräl uppstått mellan karlarne, av
vilka ingen hade lust komma svett fram till kyrkan. Kvinnorna hade trätt
emellan, och när man kom upp i kyrkviken och hörde klockorna, som man
inte hört på år och dag, bilades tvisten. Men det var bara förstgången,
som ringde, och man hade god tid på sig. Madam Flod gick därför upp till
prästgården med badfisken. Pastorn satt och rakade sig ännu och var vid
vresigt lynne.

-- Rart främmande i kyrkan i dag, när man får se Hemsöborna, hälsade han
och lade rakskrapet på pekfingret.

Carlsson, som burit fisken, fick emellertid gå ut i köket och ha sig en
sup.

Därpå gick man till klockarn med ljusen, och där ficks också en sup.

Slutligen träffades alla på kyrkbacken, tittade på storböndernas hästar,
läste på gravvårdarna och hälsade bekanta. Madam Flod avlade ett kort
besök vid Flodens grav, medan Carlsson gick avsides. Och så pinglade det
och ramlade på i klockstapeln och församlingen kröp in. Men Hemsöborna
hade ingen bänk, sedan gamla kyrkan brann, och därför måste de stå på
gången. Hett var det vådligt, och främmande kände de sig i det stora
rummet, så att de svettades av bara förlägenhet och sågo ut som en rad
korrektionister, som skulle stå på palln. Klockan blev elva, innan man
kom till predikstolpsalmen, och Hemsöarne hade redan saxat om benen och
bytt fot ett par tjog gånger. Solen sken in brännande hett, så det
pärlade om pannorna, men de stodo som i en tång och kunde inte röra sig
åt en skuggig fläck. Då kommer kyrkvaktarn och sätter opp psalmen nr 158.
Orgeln piper ett preludium och klockarn tar opp första versen. Den
avsjöngs med liv och lust, efter som man väntade få predikan strax på.
Men se så kommer vers två och vers tre.

-- Det kan väl aldrig vara allvare, att en ska ta igenom alla arton?
viskade Rundqvist till Norman.

Men det var rena allvaret. Och i sakristidörrn syntes pastor Nordströms
vredgade ansikte, som blickade ut trotsigt och utmanande på församlingen,
som han beslutat ge en duvning, efter som han en gång hade dem i
händerna.

Och alla arton verserna sjöngos, så klockan blev halv tolv, innan prästen
kom opp i predikstoln. Men då voro de också mjuka, så mjuka, att de föllo
ner på sina ansikten och sovo in. Långvarig blev dock inte sömnen, för
ett tu tre skrek pastorn till, så att de slumrande ryckte till, kastade
upp huvena och stirrade fånigt på grannen, som om de frågat om elden var
lös.

Carlsson och gumman hade trängt sig så långt fram, att all reträtt till
dörrn utan skandal var omöjlig. Gumman bara grät av trötthet och för
trånga kängor, som klämde till alltefter som värmen steg. Ibland vände
hon sig och kastade en bedjande blick på fästmannen, som om hon bönfallit
honom om att bli buren ner i sjön, men han var så inne i gudstjänsten,
där han stod i Flodens vida rosslädersstövlar, att han endast straffade
den otåliga med hätska blickar. Men de andra hade däremot sackat
akteröver och kommit under orgelläktarn, där det var svalt och man hade
lite skugga. Där upptäckte Gusten också brandsprutan, på vilken han slog
sig ner och tog Clara i knä.

Rundqvist höll sig i en pelare och Norman sto bredvid, när predikan
började. Det var ord och inga visor, och den räckte i sex kvart. Texten
handlade om de visa och ovisa jungfrur, och alldenstund ingen av
manfolket tog åt sig, så sov man över lag, sov sittande, hängande,
stående.

När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad
med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt
Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan,
spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet
och log, som om han förstått. Clara satt nämligen med tungan ute och
ögonen igenfällda, som om hon sov i smärtsamma drömmar, men Gusten
stirrade oavvänt på pastor Nordström, som om han ätit opp vartenda ord
och ansträngde sig att höra timglaset rinna.

-- Ja, men de är vådliga, viskade Rundqvist, skred baklänges ut sakta och
varligt, trevande försiktigt med hälen för att inte komma för häftigt mot
tegelstenarna. Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och
kvick som en ål hade han slinkt ut på kyrkogården, dit Rundqvist snart
följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten.

Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte
snart krafterna i stånd igen. Tyst och stilla som de kommit vände de åter
in i kyrkan och sågo Clara avsomnad i den sovande Gustens armar, vilka
höllo henne om livet, men så högt upp, att Rundqvist fann för gott flytta
ner dem litet, varvid Gusten vaknade och grep nya tag i sitt rov, som om
någon velat ta flickan ifrån honom.

En halv timme till varade predikan, och så dröjde det en halv timme med
psalmsång, innan kommunionen började. Nådemedlen mottogos under stark
sinnesrörelse, och Rundqvist grät, men madam Flod, som efter slutad
ceremoni vid altaret ville tränga sig in i en bänk, höll på att komma i
gräl, och blev utvisad, varefter hon tillbragte den sista halvtimmen
utanför kyrkvärdens bänk stående på klackarne, som om tegelstenarne bränt
henne under sulorna; och när prästen läste opp lysningen, blev hon
alldeles vild för att folket såg på henne.

Äntligen var alltsammans slut och man rusade ner i båtarna. Madam Flod
gav sig inte till tåls, utan drog av kängorna, sedan hon mottagit
lyckönskningarne på kyrkogården och bar dem ner till båten, varefter hon
stack fötterna i sjön och grälade på Carlsson. Därpå kastade man sig över
matsäcken, men när det upptäcktes, att pannkakorna voro slut, slogs det
larm. Rundqvist ansåg sannolikt, att de voro glömda, och Norman föreslog,
att någon ätit upp dem på ditvägen, härvid kastande en ful misstanke på
Carlsson.

Så kom man i båt, men då erinrade Carlsson att han hade en tjärtunna oppe
i kyrkboden att hämta. Men då blev det storm. Kvinnfolken skreko, att de
inte ville ha någon tjära i båten, inte för aldrig det, efter som de hade
nya klädningarne på, men Carlsson hämtade tjärtunnan och stuvade den. Då
blev det ett liv om vem som skulle sitta nära det farliga kärlet.

-- Va ska en sitta på då? gnällde madam Flod.

-- Dra opp kjolarne och sitt på ändan, svarade Carlsson, som kände sig
betydligt mera hemmastadd, sedan det var utlyst.

-- Vad säger han för slag? väste gumman.

-- Ja, det sa jag! sitt i båt och låt oss komma av!

-- Vem är det som kommenderar på sjön, om jag må fråga? inföll nu Gusten,
som tyckte att man gick hans ära för när.

Och så satte han sig till rors, lät hissa på och tog skotet till sig.
Båten var djupt lastad, vinden var ytterst svag, solen brände hett och
sinnena voro i jäsning. Ekan gick fram »som en lus på en tjärad näver»,
och det hjälpte inte att manfolket tog segelsupen. Tålamodet förgick
därför snart och tystnaden, som rått en stund, avbröts av Carlsson, som
ville man skulle ta ner och ro. Det ville däremot icke Gusten; -- vänta,
bara man kommer utom kobbarne, så blir det segla av, menade han.

Och man väntade. Redan syntes ute i gattet mellan öarne en mörkblå
strimma, och man hörde sjöarnes gång mot de yttre skären. Det var en
stark ostlig i antågande, och det började leva i seglen. Just när man
gått över en udde, kom det luft så att ekan lade till, reste sig och sköt
fart, så det porlade efter henne. Nu måste man ta en sup på det över lag,
och sinnena lättade opp, under det man gjorde god gång. Men så friskade
vinden i, ekan lade läsud under vatten, men gick för en strykande halv
sida med. Carlsson blev rädd, höll sig i betten och bad, att man skulle
lägga opp och reva.

Gusten svarade icke, utan halade an skotet, så att vattnet kom in.

Då reste sig Carlsson, blev vild och ville sätta ut en år. Men gumman
tog honom i rocken och satte honom ner.

-- Sitt i båt, för Jessu namn, människa! skrek hon.

Carlsson satte sig igen, men var vit i ansiktet. Men han satt inte länge,
förrän han rusade opp med lyftat rockskört, utom sig.

-- Nå, Gud sig förbarme, läcker inte den rackarn, hojtade han och slog
med rockskörtet.

-- Vem läcker? frågades i flock.

-- Tunnan, vet ja'!

-- Å, Herre Jesus! hördes det nu och alla makade åt sig för tjärfloden
som kilade omkring efter alla båtens rörelser.

-- Sitt i båt! stormade Gusten, annars seglar jag er i sjön!

Carlsson hade rest sig igen, just när en bris kom. Rundqvist, som såg
faran, lyfte varligt på ändan, gav Carlsson en orre, så han stöp ner.
Slagsmålet syntes givet, då madam Flod blev utom sig och fann gott
inskrida.

Hon grep sin käresta i rockkragen och ruskade honom.

-- Vad är han för en karlstackare, som inte har seglat på sjön förr! Kan
han inte vara människa och sitta i båten!

Carlsson blev ond, röck sig lös, men förlorade ett stycke av rockkragen.

-- Ska du riva sönder mina kläder, käring! gastade han och satte
stövlarna opp på suden för att skydda dem för tjäran.

-- Vad säger han för slag? gnistrade gumman. Hans rock! Vem har han fått
rocken av kanske? Käring för en sån där leksill, som inte har något att
komma med...

-- Tig! röt Carlsson, träffad i den allra ömtåligaste punkten, eljes
svarar jag som sanningen är!

Gusten, som tyckte, att det började gå för långt, tog nu till att jodla
en schottisch, i vilken Norman och Rundqvist instämde, varefter det
ettriga samtalet mojnade av, kastande sig in på den gemensamma fienden,
pastor Nordström, som låtit dem stå i fem timmar och sjunga arton verser.
Flaskan gick runt, vinden blev jämnare, lynnena lugnare och under allmän
förnöjelse susade ekan in i viken och tog törn vid bryggan.

Emellertid började rustningarna till bröllopet, som skulle räcka i tre
dagar. Man slaktade en gris och en ko; köpte hundra kannor brännvin, lade
in strömming i salt och lagerbärsblad; bakade, skurade, bryggde, kokade,
stekte och malde kaffe. Gusten gick under allt detta och såg
hemlighetsfull ut. Lät de andra råda och yttrade ingen mening. Carlsson
däremot satt mest framför chiffonjéklaffen, skrev och räknade; gjorde
Dalaröbud och ordnade med allt som skulle vara.

Dagen före bröllopet var inne, då Gusten tidigt om morgonen packade sin
väska, tog bössan och gick ut. Modren vaknade och frågade, vart han
skulle hän. Gusten svarte, att han ärnade sig ut och se efter om
badfisken gått upp, och så bar det av.

Nere i stranden hade han rustat ut sin båt med matsäck för flera dagar
och medfört sängtäcke, kaffepanna och andra grejor, behövliga för en
vistelse på skären. Han satte strax till segel, och i stället för att ta
in i vikarne och se om tiden gått opp i de varma sandiga lågstränderna
att bada som det kallades, höll han rätt ut mellan kobbarne.

Morgonen var nu i slutet av juli bländande klar, himlen var blåvit som
skummad mjölk och öar, holmar, skär, kobbar, stenar lågo så mjukt
smältande i vattnet, så att man icke kunde säga, om de hörde till jorden
eller himlen. På de närmaste inåt land stodo granar och alar, och i
uddarne lågo skräckor, svärtor, prackor och måsar; längre ut syntes bara
martallar; och grisslor, tordmular, svarta, papegojslika, svärmade fräckt
omkring båten för att vilseleda jägaren från de i bergsskrevorna gömda
boen; slutligen blevo skären lägre, naknare, och här ute syntes endast en
enstaka tall lämnad kvar för att bära holken, i vilken ejdrar och skrak
skattades på ägg, eller en rönn, över vars krona ett moln av mygg stod
vajande för vinden. Därutanför låg blanka havet, där labben höll sin
rövarjakt i fejd med tärnor, måsar och trutar och dit havsörnen syntes
styra sin tunga, dova flykt för att möjligen gripa en liggande ådfågel.
Dit ut till sista skäret styrde nu Gusten, halvliggande vid rorkulten och
med pipan i munnen, låtande en ljum sydlig bris släpa sig; och vid
niotiden tog han i land på Norsten. Det var en klippig liten ö om några
tunnland med en dalgång mitt i. Endast ett par rönnar stodo skalliga
mellan stenarne; eljes växte den praktfulla benveden med sina eldröda bär
i skrevorna, och dalgången var betäckt med en tjock matta av ljung,
kråkris och hjortron, som nu tagit till att gulna; spridda enbuskar lågo
som platt-trampade utmed hällarne och tycktes hålla sig fast med naglarna
för att inte blåsa bort. Här var Gusten som hemma hos sig; kände var
sten, visste var han skulle lyfta på enruskan för att finna den häckande
ejderhonan, som lät stryka sig på ryggen och nappade honom i byxbenet;
här stack han ner sin klykstör i en bergrämna och tog fram tordmularne,
som han vred halsen av för att ha till frukost. Det var Hemsöbornas
strömmingsfiske utanför och här hade de tillsammans med ett annat
fiskarlag byggt en bod, i vilken de brukade ta natthärbärge. Dit ställde
också Gusten sina steg, tog nyckeln från vanlig plats under takskägget
och bar in sina grejor. Boden bestod endast av en stuga utan fönster, med
sänglavar, hyllformigt uppslagna över varann, en spis, en trefot att
sitta på och ett bord.

Sedan han stuvat in sina ordningar, klättrade han upp på taket, öppnade
skorstensluckan och klev ner igen. Därpå tog han strykstickorna på deras
plats under en bjälke, tände i spisen, där den siste besökaren icke
förgätit gammalt bruk att lägga opp ett fång bränsle åt sina
efterkommande. Så satte han på potatispannan, lade ett varv salt fisk
över potatisen och rökte en pipa, medan han väntade.

När han ätit och supit, tog han bössan och gick ner till båten, där han
hade vettarne. Rodde ut dem och ankrade dem utanför en udde, och så kröp
han in i skåren eller skjutkojan, som var byggd av stenar och ris.
Vettarne lågo och gungade på de långa havssjöarne, som bröto in, men inga
ejdrar syntes fälla. Väntan blev lång och han tröttnade; drev omkring i
strandstenarne och tittade efter en utter, men fick bara opp svarta
huggormar och getingbon mellan lysande fackelblomster och torkad
sandhavre.

Men han tycktes inte heller angelägen om att få något, utan drev mera för
drivas skull, för att slippa vara hemma eller för att det roade honom att
driva härute, där ingen såg honom, ingen hörde honom.

Efter middagen lade han sig inne i boden att sova, och aftonvardsdags
rodde han ut med torsklinan för att fresta sin lycka i den vägen. Sjön
låg nu blickstill och han såg landen sträcka sig i den sjunkande solens
guldgata som tunn rök. Det var tyst omkring honom som i en vindstilla
natt och han hörde dunket av årtullar på halva milen. Skälarne badade på
vederbörligt avstånd, stucko opp sina trindskallar, bölade, blåste och
döko ner igen.

Torsken var verkligen i tagen, och han lyckades dra opp några vitbukar,
som med sina stora men ofarliga gap gäspade efter vatten och grinade illa
mot solen, när de halades upp ur sitt mörker nere i djupen och dinglade
in över relingen.

Han hade hållit sig på norra sidan av skäret, men när det blev afton
hastigt och han skulle vända till land, märkte han först, att det rökte
ur bodens skorsten. Undrande vad som kunde stå på, styrde han med raska
steg opp åt stugan.

-- Är det du? hörde han inifrån och igenkände pastorns röst.

-- Nej, det är pastorn! förvånades Gusten, när han såg prästen sitta vid
spisglöden och steka sill. -- Och han är ensam härute?

-- Ja, jag är ute och letar efter torsk och har suttit på södra sidan, så
att jag inte sett dig. Men varför är du inte hemma och rustar till
bröllopet i morgon.

-- Ja, si jag blir inte med på det bröllopet, jag, menade Gusten.

-- Ah, du pratar, varför skulle du inte vara med?

Gusten förklarade sina skäl, så gott han kunde, varav framgick, att han
både ville vara borta från ett tillfälle, som var honom vidrigt, och att
han därigenom ville »märka» den, som gjort honom emot.

-- Ja, men mor din då? invände pastorn, är det inte synd om henne att bli
utskämd?

-- Jag kan inte tycka det, svarte Gusten. Mera synd om mig, som ska få en
sådan där knöl till styvfar och inte kunna komma till gårn, så länge han
sitter där.

-- Ja, ser du, min gosse, det kan man inte ändra, och det kan nog hjälpas
sedan, men nu ska du ta båten i morgon bitti och resa hem. På bröllopet
ska du vara!

-- Ja si, det blir nog ingenting åv det, när jag har satt mig det i
sinnet, försäkrade Gusten.

Pastorn släppte ämnet och började äta sin sill på spishällen. -- Du har
väl inte en sup, du? tog han upp. Ser du, min gumma har det laget att
låsa in allt starkt, och jag kommer inte så tida åt något.

Jo, Gusten hade nog brännvin och pastorn fick sig en redig, så att han
blev talför och pratade hit och dit om socknens angelägenheter, både
yttre och inre. Och sittande på stenarne utanför boden sågo de solen gå
ner och skymningen lägga sig som ett melonfärgat töcken över kobbar och
vatten. Måsarne gingo till vila på tångbanken och kråkorna drogo in åt
inre skärgården att söka nattkvarter i skogarne.

Det blev tid att gå i säng och myggen skulle schasas ut ur boden, till
vilken ända dörren stängdes och stugan röktes full med Svarta Ankaret,
varpå dörren åter öppnades och jakten anställdes med rönnkvistar. Och så
kastade de båda fiskarena av sig rockarne och klättrade upp i var sin
lave.

-- Nu ska du ge mig en loppsup, tiggde pastorn, som redan fått sina
ordentliga förut, och på sängkanten gav Gusten honom sista smörjelsen,
varpå det skulle sovas.

Det var mörkt inne i boden, endast en och annan dagsljusstrimma bröt sig
in genom de otäta väggarne, och i den knappa belysningen hittade myggen
sin väg till de sömniga, som vredo sig och kastade sig i sina lådor för
att undkomma plågoandarne.

-- Å, det är för djävligt! stönade slutligen pastorn. Sover du, Gusten?

-- Jo vackert! Här blir visst något sova av i natt. Men vad ska man ta
sig för?

-- Vi få stiga opp och göra eld igen, jag ser ingen annan råd. Om vi hade
en kortlek bara, så kunde vi ta en tolva; du har väl ingen, du?

-- Nej, inte jag, men jag tror jag vet var Kvarnöarne ha sin, svarte
Gusten och klev ner ur sängen, kröp på jordgolvet under sista laven och
kom fram med en något begagnad kortlek.

Pastorn hade slagit eld, lagt enris på spisen och tänt en ljusbit. Gusten
satte på kaffepannan och drog fram en strömmingstrumma, som lades mellan
knäen och blev spelbord. Och så tändes pipsnuggorna; korten dansade snart
och timmarne gingo.

-- Tre friska, pass, trumf, hördes det, omväxlande med en och annan
svordom, när en mygga oförvarandes satte sitt koppglas på spelarnes
nackar och knogar.

-- Hör du, Gusten, avbröt pastorn slutligen, som tycktes ha haft sina
tankar på annat håll än på kort och mygg -- skulle du inte kunna ge honom
en näsbränna i alla fall, utan att bli borta från bröllopet? Det ser ju
fegt ut att gå undan för en sån där knölföda, och vill du förarga honom,
så vet jag bättre råd.

-- Nå, hur skulle det bära åt? frågade Gusten, som nog tyckte det var
skada att gå miste om trakteringen, vilken ändå togs av hans farsarv.

-- Kom hem på eftermiddan strax efter vigseln och säg, att du blivit
uppehållen på sjön. Det kan vara chikan nog, och sen tar vi och super
honom full tillsammans, så han inte kommer i brudsäng, så ska vi ställa
om att pojkarne raljerar med honom. Kan det inte vara nog, det?

Gusten tycktes icke vara ohågad, och tanken på att gå tre dar ensam på
skäret och ätas av mygg om nätterna gjorde honom mjuk, i synnerhet som
han verkligen längtade efter att få vara med och smaka all härligheten,
som han sett rustas till. Planen uppkastades därför av pastorn till
äventyrets utförande och antogs av Gusten, som skulle medverka vid dess
sättande i gång. Och nöjda med sig själva och varandra gingo de slutligen
till kojs, när dagsljuset bröt in genom dörrspringorna och myggen
tröttnat på sin nattliga dans.

                  *       *       *       *       *

Carlsson hade samma afton av hemkomna strömmingsfiskare fått höra, att
både Gusten och pastorn hade setts styra ut till Norsten, och han drog
därav den nog så riktiga slutsatsen, att något djävelstyg var i
görningen. Pastorn hade han fattat ett skarpt agg till, både därför att
han skaffat honom sex månars jäv och därför att han visade honom en
aldrig tröttnande missaktning. Carlsson hade krupit för honom, strukit
sig mot honom, smort honom, men utan framgång. Voro de i samma rum, hade
pastorn alltid sin breda rygg mot Carlssons plats, hörde aldrig vad han
sade och talade alltid om historier, som mycket väl kunde ha sin
tillämpning på föreliggande fall. När nu därför Carlsson fick veta, att
pastorn haft sammanträffande med Gusten ute på skäret, antog han, att det
var ett möte med bestämt syfte, och i stället för att avvakta
mötesbeslutets verkställande, vilket han misstänkte skulle gå ut över
hans person, kastade han upp en plan till att mota sina Ollar i grinn.
Kustens båtsman befann sig händelsevis på permission och var för
tillfället anställd som munskänk och hantlangare på Hemsö, där hans
skicklighet som arrangör vid danser och dylikt var väl känd och värderad.
Carlsson räknade rätt, när han trodde sig kunna lita på dennes medverkan
vid att spela pastorn ett spratt, ty båtsman Rapp hade av pastorn inte
blivit framsläppt vid konfirmationen för att han varit svår efter
flickorna, och ett års dröjsmål hade vållat honom trassel vid flottan. De
båda prästhatarne snodde därför vid en kaffehalva ihop sin plan att spela
pastorn ett riktigt puts, och ett sådant kunde icke gå av för mindre och
annat än att prästen skulle fyllas med därvid beledsagande
biomständigheter, vilka nog tid och omständigheter skulle ge själva.

Minorna voro sålunda lagda från motsatta håll och slumpen skulle avgöra,
vilken som skulle bli den verksammaste.

Så bröt bröllopsdagen in. Alla människor vaknade trötta och ondsinta
efter så mycket bråk, och när de första gästerna kommo för tidigt,
efter som vattenförbindelserna aldrig kunde vara punktliga, tog ingen
emot dem, utan de ströko snopna omkring backarne, som om de kommit att
snylta. Bruden var inte klädd än, och brudgummen sprang omkring i
skjortärmarna för att torka glas, dra opp buteljer, sätta ljus i
stakarna. Stugan var lövad och skurad och alla möbler utburna bakom en
knut, så att det såg ut, som om det skulle bli auktion. På gården var
rest en flaggstång, på vilken man hissat tullflaggan, lånad för
högtidligheten av uppsyningsmannen. Över stugdörren hängde krans och
krona i lingonris och prästkragar och på ömse sidor stodo björkruskor. I
fönstren voro buteljer med de starkaste färgtrycksetiketter uppradade, så
att de lyste långt ut på backen som i ett brännvinsmagasin, för Carlsson
hade sinne för starka effekter. Den guldgula punschen sken som solstrålar
genom det såpgröna glaset, och konjakens purpur lyste som koleld; de
silverliknande tennkapslarne, som täckte korkarne, gnistrade som blanka
tjugofyraskillingar, så att några av de djärvare ungbönderna lockades
fram att gapa, som om de stått utanför ett bodfönster, kännande en försmak
av behagliga rivningar i svalget.

På var sida om dörren låg ett sextiokannsfat, som grova mörsare bevakande
ingången, och det ena höll brännvin, det andra svagdricka; och bakom dem
lågo i högar, som kulpyramider, två hundra ölbuteljer, Anblicken var
praktfull och krigisk och båtsman Rapp gick omkring som en konstapel, med
korkskruv hängande i svångremmen, ordnande krigsmaterielen, som stod
under hans kommando. Han hade sirat faten med granris, stuckit upp dem
och insatt metallkranar, samt svängde sin sprundhammare som en kanonviska
och knackade då och då på kärlen, för att låta höra, att det fanns något
i dem. Uppsträckt i paraduniformen med blå tröja och nerslagen krage,
vita byxor och blanklädershatt, men dock utan sidogevär för säkerhetens
skull, ingav han bondpojkarne stor respekt, och han hade utom
munskänkssysslan uppdrag att hålla ordning, avstyra ofog, kasta ut vid
behov och inskrida vid befarade slagsmål. De rika pojkarne låtsade
förakta honom, men det var bara avundsjuka, för de ville så gärna gå i
uniform och tjäna kronan, om de inte hyst en så stark fruktan för daggen
och kitsliga kanoniärer.

I köket stodo två grytor med kaffe på spishällen och hoplånta kvarnar
skrällde och gnisslade; sockertoppar slogos sönder med yxa, och kaffebröd
var travat i fönstren. Pigorna sprungo fram och åter mellan matbon, som
var fullhängd med kokt och stekt av alla slag och säckar med nybakat
bröd. Ibland syntes bruden sticka ut huvet genom kammarfönstret med
lösflätorna slängande och i bara särkärmarne, skrikande än åt Lotten än
åt Clara.

Segel på segel syntes nu styra in i viken, göra en lov schangtilt förbi
brygghuvet, stryka och under bösskott lägga till. Men det dröjde länge,
innan man vågade sig opp till stugan, och man strök ännu i flockar
omkring backarne.

En lycklig tillfällighet hade vållat, att professorns fru och barn måst
resa inåt land på en födelsedag, och endast professorn var hemma. Han
hade därför välvilligt mottagit bjudningen och även upplåtit sin stora
sal till ceremoniens hållande och sin gräsplan under ekarna till
kaffedrickning och kvällsvards intagande. Där voro nu långa längor med
bräden lagda på bockar och tunnor, avpassade till bänkar utmed borden,
som redan voro täckta med dukar, på vilka kaffekopparna voro uppställda.

På backen framför stugan började nu små grupper bilda sig; Rundqvist med
skältran i håret, nyrakad, iförd en svart jacka, hade åtagit sig själv
att muntra gästerna med spefulla anmärkningar, och Norman, som fått till
förtroendeuppdrag att med Rapp sköta saluten, huvudsakligen med
dynamitpatroner, höll sig bakom knuten och repeterade i mindre skala med
en terzerol. Han hade i vederlag måst lämna i förvar sitt dragspel,
vilket i dag var bannlyst, alldenstund ortens styvaste fiolspelare,
skräddaren i Fifång, blivit inkallad, och denne herre var mycket känslig
för ingrepp i sin konst.

Så kom pastorn, iförd ett skämtsamt bröllopslynne och färdig till gyckel
med brudparet, såsom sedvänja fordrade. Han mottogs av Carlsson på
tröskeln och bads välkommen.

-- Nå, få vi kyrkta med detsamma? hälsade pastor Nordström.

-- Å fanken, så brått är det inte! svarte brudgummen utan förlägenhet.

-- Är du säker på det? jävade pastorn, under det bönderna grinade. Jag
har vigt, döpt och kyrktagit på ett bröllop, men det var också raskt
folk, som kunde göra skäl för sig. Allvarsamt, hur är det med bruden?

-- Hm, någon fara är det inte den här gången, men man kan inte veta när
det bär av, svarte Carlsson, i det han ledde pastorn in att sitta mellan
kyrkvärdsmor och Åvassa-änkan, dem han underhöll med fiske och
väderleksförhållanden.

Professorn kom nu ner, klädd i frack och vit halsduk samt svart hög hatt.
Pastorn grep honom genast som en jämbördig ståndsperson och slog upp
samtal, som gummorna belyssnade med spända ögon och öron, för de trodde
alldeles säkert, att professorn var en spränglärd man.

Men Carlsson kom in och förkunnade, att allt var redo och att man bara
sökte efter Gusten för att få börja.

-- Var är Gusten? ropades nu ute på backen och upprepades ända uppåt
logen.

Ingen svarade. Ingen hade sett honom.

-- Å, jag vet nog, var han är, jag! upplyste Carlsson.

-- Var kan han då vara? illmarade pastor Nordström, så att Carlsson
märkte det.

-- Han har varit synlig ute på Norsten, sjöng en fågel; och han hade
någon svinpäls med sig, som fick honom att supa, kan en tro!

-- Nå, då var det inte värt att vänta honom, menade pastorn, om han råkat
i dåligt sällskap. Det är illa av honom i alla fall att inte hålla sig
hemma, där han har goda föredömen och gott folk att värna sig till. Men
vad säger bruden? Ska vi dra sta, eller ska vi bida?

Bruden hördes, och fastän hon var mycket ledsen, ville hon ändå, att man
skulle börja, för att kaffet stod och blev kallt eljes. Alltså börjades
uppbrottet under dynamitsalut ute på berghällarne; spelman hartsade och
skruvade, pastorn fick på sig kappan, brudsvennerna bildade förtravet,
och pastorn ledde bruden, som var klädd i svart siden, med vit slöja och
myrtenkrans och var hårt snörd, så att det, som skulle döljas, blev än
mera synligt. Och så tågade man opp till professorns, under fiolens
gnissel och bergskottens knallar.

Gumman kastade ännu i sista stunden oroliga blickar omkring sig för att
spana efter den förlorade sonen, och när de skulle genom dörrhålet, måste
pastorn släpa henne med näsan på ryggen. Men så kommo de in; gästerna
ställde upp sig kring väggarne, som om de skulle göra spetsgård kring en
avrättning, och brudparet tog plats framför två kullstjälpta stolar
täckta med en brysselmatta. Pastorn hade tagit fram boken och fingrade på
kragarne, skulle till att härska sig, då bruden lade handen på hans arm
och bad honom hålla. De skulle bara vänta ännu ett par ögonblick, så kom
nog Gusten.

Det blev nästan moltyst i stugan och man hörde endast stövelknarr och
stärkkjolsfras, som efter några ögonblick upphörde. Man såg på varann,
blev förlägen, torrhostade, och det blev tyst igen. Slutligen sade
pastorn, som hade allas blickar på sig:

-- Nu börja vi, för den här väntan blir oss alldeles för lång! Och har
han inte kommit nu, så kommer han ej.

Och därmed började han läsa: Dyre kristne, äktenskapet är av Gud själv
stiftat...

Det hade gått på en bra stund och de äldre kvinnorna luktade på sin
lavendel och gräto, när plötsligen det hördes ett pang! utanför på gården
och rasslet av glasskärvor. Man lystrade ett ögonblick, men lät sig icke
vidare störas, utom att Carlsson syntes röra oroligt på sig och snegla ut
genom fönstret. Därpå kom ett nytt pang! pang! pang! som när man drar upp
champanjebuteljer, och pojkarne, som stodo vid dörren, började fnissa.
Oron lade sig något och pastorn frågade just brudgummen: Inför Gud den
allvetande och i denna församlings närvaro frågar jag dig, Johannes
Edvard Carlsson, om du vill hava denna Anna Eva Flod till äkta hustru och
älska henne i lust och nöd? då i stället för svaret en ny ordentlig salva
buteljkorkar smattrade, glasskärvor klingade och rackan tog till att
skälla alldeles ursinnigt.

-- Vem är det som slår opp buteljer därute och stör den heliga akten? röt
pastor Nordström ursinnigt.

-- Ja, det tänkte jag just fråga! klämde Carlsson ur sig, som icke längre
kunde hålla igen sin nyfikenhet och oro. Är det Rapp, som gör spektakel?

-- Ä hörru, vad har jag gjort för slag? stormade Rapp, som stod i dörren
och kände sig sårad av utpekningen.

Pang! pang! pang! smällde det oupphörligt.

-- Gå då ut i Jösu namn och se efter att det inte sker någon olycka,
skrek pastorn, så få vi fortsätta sen.

En del bröllopsgäster störtade ut, andra stockade sig vid fönstren.

-- Det är ölet! skrek någon.

-- Elet, elet springer! upprepade professorn.

-- Nå, men hur kan man lägga ölet i solskenet också!

Som kulsprutor lågo ölflaskorna i sina högar och smällde och fräste, så
att skummet rann utåt marken.

Bruden var upprörd över det oväntade avbrottet i ceremonien, som inte
skulle betyda något gott; brudgummen fick glåpord för sina dåliga
anordningar och höll på att komma i slagsmål med båtsman, på vilken han
ville skjuta skulden; pastorn var vred över att den heliga akten stördes
av buteljerna, men ute på backen stodo pojkarne och drucko skvättar ur
buteljbottnarne och råkade i misstag under räddningsarbetet bärga några
halvläkta flaskor, ur vilka endast korkarna sprungit. När slutligen
stormen lagt sig, samlades man ånyo i stugan, ehuru numera mindre
andaktsfullt än förut, och sedan pastorn tagit om frågan till brudgummen,
gick ceremonien utan andra störande avbrott än några illa kvävda flin
från pojkarne i farstun.

Lyckönskningarne regnade över de nygifta, och så fort man kunde, lämnade
man stugan, stinkande av svett, tårar, fuktiga strumpor, lavendel och
vissna blombuketter. Och så tågades i livligare fart till kaffebordet.

Carlsson tog plats mellan professorn och pastorn, men bruden hade ingen
ro att sitta, utan skulle springa av och an för att se till
rustningarne.

Solen sken glänsande på juliaftonen och under ekarne glammades och
sorlades. Brännvinet flöt i kaffekopparne, när påtårarne kommo efter
doppningens slut, men uppe vid bordsändan hos brudgummen bjöds punsch,
vilket icke sågs illa av varken bönder eller pojkar. Det var en dryck,
som icke bestods alla dagar, och pastorn lät sig väl bekomma ur sin
kaffekopp.

I dag var han ovanligt blid mot Carlsson och drack honom oupphörligt
till, berömde honom och visade honom den största uppmärksamhet, dock icke
förglömmande professorn, vars bekantskap skänkte honom mera nöje, emedan
han så sällan träffade en bildad man. Men han hade svårt att finna honom
i samtalet, då musik icke var hans styrka, och professorn av artighet
sökte leda samtalet in på pastorns område, varifrån dock denne helst
ville slippa ut. Svårigheten att förstå varandra bidrog också att göra
ett närmande omöjligt, varförutom professorn, såsom van att ge sig luft i
musik, ogärna talade långa stycken.

Nu kom spelman, som haft mycket svårt att sitta i det obemärkta, upp till
högsätet; och, betydligt stärkt i sitt mod av kaffehalvor, ville han tala
musik med professorn.

-- Ber om förlåtelse, herr kammarmusikus, hälsade han och knäppte på sin
fiol, si vi har liksom litet gemensamt, för jag spelar också, på mitt vis
förståss.

-- Res åt helvete, skräddare, och var inte oförskämd! avsnäste Carlsson.

-- Jaja, jag ber om förlåtelse, men inte för att det rör Carlsson, men
känn på den här fioln, herr kammarmusikus, känn på den och säg mig, om
den inte är god; den har jag köft hos Hischen och den har kostat mig tio
riksdaler banko.

Professorn knäppte på kvinten, log och utlät sig vänligt:

-- Micket sken!

-- Ja, si så är det, när någon förstår sig på; då kan man få höra ett
sant ord; men att tala om konst med de här, han skulle viska, men
röstmedlen vägrade sig till nyanseringar och han råkade skrika i stället,
de här djävla bondbassarne...

-- Ge skräddarn en spark i ändan! hördes korus.

-- Hör du, du får inte bli full, skräddare, för då blir det ingen dans
av!

-- Rapp du, du ska se efter spelman, att han inte super mer!

-- Har jag inte blivit bjuden på supa kanske, och är du snål, din
skinnare?

-- Sätt dig, Fredrik, och var lugn, menade pastorn, för annars får du
stryk.

Men spelman ville ovillkorligen resonera i sin konst, och för att belysa
sitt påstående om fiolens förträfflighet, började han kvintilera.

-- Hör, herr kammarmusikus, hör såna basar; de klingar ackurat som en
liten orgel...

-- Håll käften på skräddarn!...

Det blev rörelse kring borden och ruset tilltog. Då skriker någon: Gusten
är här!

-- Var? Var?

Clara upplyser, att hon sett honom nere på vedbacken.

-- Säg mig till, när han gått in, ber pastorn, men inte förrän han är
inne, hör du det!

Toddyglasen ha blivit framsatta och Rapp slår opp konjaksbuteljerna.

-- Det går litet häftigt, det här, menade pastorn avböjande, med Carlsson
tyckte, att det gick ordentligt.

Rapp gick i smyg och uppmanade alla att skåla med pastorn, som också
snart hade tömt sin första toddy och måste laga den andra.

Pastorn börjar rulla med ögonen och tuggar. Han betraktar så noga han kan
Carlssons anletsdrag och söker utröna, om han fått sin hyra än. Men han
har svårt att se och inskränker sig till att skåla med honom.

Då kommer Clara och ropar:

-- Nu är han inne, pastorn! Nu är han inne!

-- Nej, vad fan säger du; är han inne redan!

Pastorn hade glömt, vem frågan gällde.

-- Vilken han är inne, Clara? genljöd korus.

-- Gusten, vet jag!

Pastorn reste sig, gick ner i stugan och hämtade Gusten, som han ledde
upp till bordet, blyg och bortkommen. Lät hälsa honom i en kopp punsch
och hurrarop. Därpå skålade Gusten med Carlsson och sade ett kort: Lycka
till då!

Carlsson blev känslofull och drack i botten, förklarande, att det gjorde
honom ett stort nöje att se honom, fastän han kom sent, och att han
visste två, vars gamla hjärtan det gjorde gott att se honom, fastän han
kom sent.

-- Och tro mig, slöt han, att den som förstår att ta gamla Carlsson på
rätta stället, den vet också var han har honom.

Gusten blev icke hänförd, men han uppmanade Carlsson dricka ett särskilt
glas med sig.

Skymningen kom, myggorna dansade och folket surrade; glasen klingade,
skratten skrällde och små nödskrik hördes redan här och där i buskarne,
avbrutna av fnitter och hurrarop, hojande och skott under den ljumma
sommaraftonens himmel. Och ute i ängarne gnisslade syrsan och snarpade
kornknarren.

Borden röjdes, ty nu skulle dukas till kvällsmat; Rapp gick och hängde
kulörta lyktor, som han fått låna av professorn, i ekens grenar. Norman
sprang med tallrikshögar och Rundqvist låg på knä och tappade svagdricka
och brännvin; flickorna buro fram smör i såtar, strömming i vålmar på
skärbräden, pannkakor i staplar, köttbullar i travar. Och när det var
färdigt, klappade brudgummen i händerna:

-- Var så goda och ta en smorrgås! inbjöd han.

-- Men var är pastorn? krusade gummorna. Utan pastorn ville ingen börja!

-- Och professorn? Var ha de tagit vägen? Ja, si då går det rakt inte an
att börja!

Det ropades och letades, men intet svar. Man stod i hopar kring borden
som hungriga hundar med glimrande ögon, färdiga att störta in, men ingen
hand rörde sig och tystnaden tryckte.

-- Ja unnrar, månne inte pastorn ä på husä? hördes Rundqvists oskyldiga
stämma.

Utan att avvakta vidare upplysning gick Carlsson ner att söka det hemliga
rummet, och mycket riktigt, för öppen dörr sutto pastorn och professorn
med var sin tidning i handen, inbegripna i ett livligt meningsbyte.
Lyktan stod på golvet och kastade ett rampsken upp på de båda
tronbestigarne.

-- Ursäkta, mina harrar, men smorrgåsen kallnar!

-- Är det du, Carlsson! Jaså! Börja ni, så kommer vi genast!

-- Ja, men de står och väntar ju, alla människor, och med respekt till
sägandes, kunde ju herrarne liksom raska undan lite!

-- Kommer strax, kommer strax! Gå du, gå du!

Carlsson, som med belåtenhet tyckt sig märka, att pastorn var »rörd»,
avlägsnade sig och skyndade lugna sällskapet med den lämnade
förklaringen, att pastorn höll på att rusta sig och skulle strax vara
till reds.

Ögonblicket därefter syntes en lykta irra fram över backen och åtföljd av
två vinglande skuggor nalkas de dukade borden.

Pastorns bleka ansikte blev snart synligt vid övre bordsändan och bruden
kom fram med brödkorgen för att bjuda och göra ett slut på den pinsamma
väntan. Men Carlsson hade annorlunda i sinnet, och med en kniv knackande
i köttbullsfatet, skrek han med ljudlig stämma:

-- Tyst, gott folk; pastorn vill säga några ord!

Prästen stirrade på Carlsson, syntes icke förstå var han var hemma, såg
att han hade något lysande föremål i handen, och erinrande sig att han
sista julen hållit ett tal med en silverkanna i handen, lyfte han lyktan
som en pokal i höjden och talade:

-- Mina vänner, vi ha i dag en glad fest att fira.

Här stirrade han på Carlsson för att få några upplysningar om festens
karaktär och ändamål, för han var redan fullständigt frånvarande, så att
årstid, rum, orsak, mening hade förflyktigats. Men Carlssons grinande
ansikte gav ingen lösning på gåtan. Han stirrade ut i rymden för att
upptäcka någon ledtråd, såg de kulörta lyktorna i eken, och fick en
vaggande föreställning om en jättestor julgran, och så var han på
spåren.

-- Denna ljusets glada fest, kastade han upp, då solen viker för kölden,
och snön -- han såg den vita bordduken som ett stort snöfält breda sig
ut oändligt långt bort... -- mina vänner, då första snön lägger sig som
ett täckelse över höstens smuts... nej, jag tror ni skojar med mig...!
Hlutt!

Han vände sig bort och krökte ryggen.

-- Pastorn har blitt kall! sa Carlsson, och han vill gå och lägga sig!
Var så goda och börja, mitt herrskap!

Man lät ej bjuda sig två gånger, utan störtade lös över faten, lämnande
pastorn åt sitt öde.

Han hade till nattkvarter fått sig anvisad professorns vindskammare, och
för att visa, att han var nykter, avböjde han hotande med stryk alla
anbud om hjälp. Och med lyktan vid knäna, hopfallen som om han letade
nålar i det daggiga gräset, höll han kurs ner på ett fönster, där det
lyste. Men i grindhålet fastnade han och gjorde så häftigt an
grindstolpen, att lyktan krossades och slocknade. Mörkret slöt sig
omkring honom som en säck och han sjönk ner på sina knän, men fönstret
med ljuset lyste honom som en ledfyr och han trodde sig gå framåt med en
obehaglig känsla av att knäna på hans svarta byxor blevo våta vid varje
steg och hans egna knäskålar värkte, som om de slogo mot stenar.

Slutligen får han fatt i något mycket stort, runt och fuktigt; han trevar
och sticker sig på något knappnålsbrev eller dylikt, får handen fatt i en
årtull eller liknande, och i detsamma hör han bruset av vatten och känner
att han blir våt. Uppryckt av fruktan att han gått i sjön, reser han sig
mot masten och finner i en ljusning, att han står vid en dörrpost, kommer
i en överhalning in i en farstu, känner ett trappsteg mot knäna, hör en
piga som skriker: Jössus, svagdrickat! och driven av ett dunkelt ont
samvete kryper han upp för trappan, stöter fingerknogarne mot en nyckel,
får upp en dörr, som ger vika inåt, ramlar in i en kammare och ser en
stor bäddad säng med plats för två; har nog styrka att dra upp täcket,
kryper ner med stövlar och allt för att gömma sig, emedan man förföljde
honom med skrik nerifrån, och så tyckte han att han dog eller slocknade
eller drunknade och att människor ropade på svagdrickat! Men stundtals
vaknade han till livet igen, tändes på, drogs upp ur sjön, levde och stod
vid julbordet, och så blåstes han ut igen som ett ljus, slocknade, dog,
sjönk och blev våt.

Emellertid gick kvällsvarden på under ekarne och fuktades med öl och
brännvin så starkt, att ingen mindes pastorn, och när man rivit i sig all
mat, så att botten syntes i tallrikar och fat, gick man ner i stugan att
dansa.

Bruden ville skicka upp något gott till pastorn på kammaren, men Carlsson
övertygade henne, att han helst ville vara i ro och att det var synd att
genera honom. Och därvid blev det.

Gusten hade smugit sig ifrån sin bundsförvant, när han märkte, att denne
var överlistad, och befattade sig bara med sina egna nöjen, lämnande
groll och agg åt glömska och rus.

Dansen gick som en kvarn och spelman satt i spisen och gned; i öppna
fönstren hängde svettiga ryggar att svalka sig i nattfriskan, ute på
backen sutto de gamla och fröjdade sig åt smällen, rökte, drucko och
skämtade i halvskymningen och det svaga skenet av elden från köksspisen,
som bröt ut genom rutorna, och ljusen inne i dansstugan.

Men ute i ängar och backar vandrade par om par i det daggiga gräset under
stjärnhimmelns svaga skimmer, för att vid hödoft och syresång släcka
eldar, som tänts av stugans värme, kornvinets starka ande och musikens
vaggande tramp.

Midnattens timmar dansade förbi och himlen började ljusna i öster;
stjärnorna drogo sig in i skyn, och Karlavagnen stod med fimmelstången
rätt upp i vädret, som om den stjälpt bakut; änderna hördes snattra i
vassarna och den blanka viken speglade redan morgonrodnadens
citronfärger, mellan de mörka alarnes hamnar, som syntes stå på huvet i
vattnet och räcka ner till sjöbotten. Men det varade blott en stund; så
drogo moln upp ifrån kusten och det blev natt igen.

Då steg ett anskri från köket: glöggen! glöggen! Och i tågordning kommo
karlarne med en kastrull, som flammade av brinnande brännvin och kastade
blåa sken omkring sig, under det spelmannen spelade en marsch.

-- Opp till pastorn med första glaset! skrek Carlsson ännu med ett hopp
om att kunna få kronan på verket, och förslaget antogs med hurrarop.
Tåget satte sig i gång upp emot professorns, och med mer och mindre säkra
steg äntrade man trappan. Nyckeln satt i kammardörren och man klampade
in, icke utan en viss fruktan att bli mottagen med hugg och slag. Därinne
var tyst och vid det blåa darrande skenet från kastrullen såg man, att
sängen stod orörd och var tom. En svart aning om något förfärligt bakslag
grep Carlsson, men han gömde sin misstanke och upplöste ovissheten och
gissningarne med den tillverkade förklaringen, att han nu mindes, hur
pastorn sagt, att han ville ligga på höskullen för att slippa myggen.
Och alldenstund man icke fick gå med eld till höet, förföll förslaget och
tåget satte sig i gång tillbaka ner på backen, där offret anställdes.

Carlsson utnämnde i hast Gusten till vice värd, tog Rapp avsides och
meddelade honom sina rysliga aningar. Oförmärkt smögo de båda
medbrottslingarne upp för trappan till brudkammaren medförande
strykstickor och en ljusstump.

Rapp fick eld och i brudsängen såg Carlsson alla sina hemskaste aningar
överträffade.

På den vita hålsömsydda huvudkudden låg ett lurvigt huvud som en våt
hunds, med munnen vidöppen.

-- Nå, si en sån tusan! gnisslade Carlsson. Kunde jag tro, att den hålen
skulle bära sig åt som ett sådant svin. Ja, Gud sig förbarme! Och
stövlarne har han på sig, den kältringen.

Här voro goda råd dyra. Hur skulle man få dän den sjuke utan att behöva
ta i honom, utan att folket fick veta om'et och utan att bruden framför
allt märkte något?

-- Vi får ta ut'en genom fönstret! förklarade Rapp. Vi får ta'n med en
talja och så släpa'n ner till sjön! Släck ljuset bara och så opp till
logen efter grejor.

Dörren stängdes utifrån och nyckeln togs ur, varpå de båda hämnarne
styrde en omväg upp till logen. Carlsson svärande och bannande, att fick
de bara ut honom, så skulle de ginera honom efteråt.

Händelsevis stod ännu saxen kvar, sedan man slaktat kon, och sedan de
tagit ner spirorna och fått fatt i block och rep, knogade de på omvägar
bakom stugan och kommo till gaveln under pastorns fönster. Rapp hämtade
en stege, saxade spirorna och gjorde dem fast med en läkt vid takåsen.
Därpå splitsade han en stropp, fäste blocket och skar in taljan. Därpå
kröp han in i kammaren, medan Carlson stod nedanför med en båtshake för
att bära av.

Sedan Rapp arbetat en stund inne i kammaren, pustande och fnysande, såg
Carlsson hans huvud sticka ut och sakta kommendera: hala!

Carlsson halade och snart syntes en svart kropp ute på fönsterbrädet.

-- Hala styvt! kommenderade Rapp, och Carlsson höll an. Ut på saxen
dinglade nu pastorns slappa kropp, som förlängde sig otroligt som en
hängds.

-- Fira! kommenderade Rapp igen. Håll an bara!

Men Carlsson hade redan släppt och pastorn låg som en hög i nässlorna,
dock utan att ge ett ljud ifrån sig.

I en blink var båtsman ute genom fönstret, fick undan stegen och saxen
och nu släpades pastorn ner till klappbryggan.

Komna ner till sjökanten bröt Carlsson ut:

-- Nu, din håle, skall du få bada!

Det var grunt i stranden, men mycket gyttjigt av all i åratal utkastad
fiskråk. Rapp tog i hällan, som han fästat omkring den sovandes liv, och
vräkte honom i sjön.

Då vaknade pastorn och gav till ett skrik som en gris under slakt.

-- Hala! kommenderade Rapp, som märkte, att folket lystrade oppe på
backen och redan skyndade till.

Men Carlsson lade sig på knä och vältrade pastorn i gyttjan, gnodde in
hans svarta kläder med händerna, så att varje spår av olyckan, som skett
i brudsängen, var bortblandat.

-- Vad är det därnere? Vad är det? ropades uppifrån av de nerrusande
karlarne.

-- Pastorn har fallit i sjön! Ohoj! svarade Rapp och halade in den
skrikande prästen.

Och nu blev det folksamling. Carlsson spelade den ädelmodige räddaren ur
livsfara och gjorde den medlidsamme samaritanen, himlande sig och
beskärmande sig på brutet landsmål, som han alltid tog till, när han
skulle vara vek och trovärdig.

-- Kan ni tänka er, att jag kommer ner här som rakt av en händelse, och
så hör jag något, som plaskar och kvillar, så jag trodde det var en skäl;
och så får jag se, att det var våran egen lelle pastor. Å, Herre Je, sa
jag ått båssman, jag tror det är sjölve pastor Nordström, som ligger där
och klypper med lellvingen. Och så sa jag åt Rapp: Rapp du, spring etter
en tross! Och så sprang Rapp etter en tross. Men när vi feck stroppen om
det tjocka på'n, så sätter han till att skrika, som om man ville gälla
honom. Och se så han ser ut?

Pastorn såg verkligen obeskrivligt svår ut; och karlarne betraktade sin
herde med leda blandad med outrotlig vördnad och ville skaffa undan honom
så fort som möjligt. Till den ändan gjordes en bår av två par åror och på
den lades pastorn, lyftes upp på åtta starka axlar att bäras upp till
logen, där han skulle klädas om.

Spelman, som var alldeles full och trodde, att det var frågan om något
spektakel, stötte till och drog sta med »Ur vägen, ur vägen för gamla
Smittens bår!» Pojkar kommo fram ur buskar och sällade sig till, och
professorn, som återfunnit sin förlorade ungdom, satte sig i spetsen och
sjöng, och Norman, som inte kunnat hålla tätt med sin musikaliska svada,
hade letat fram klaveret.

Men när de kommo upp på gården, rusade kvinnorna till, och när de fingo
se pastorn i den sorgliga belägenheten, intogos de av medlidande och
förbarmade sig över den medvetslöse. Madam Flod sprang efter ett
sängtäcke och kastade över eländet, i trots av Carlssons varningar, och
så sattes på varmt vatten och låntes linne och gångkläder av professorn.
Och då de kommo upp på logen, lades den sjuke, som han kallades -- för
ingen ville vara nog vanvördig att vidgå, att han var full -- på torr
halm. Rundqvist kom med snäppan och ville slå åder, men jagades bort, och
när han inte fick sin vilja fram, bad han att åtminstone få läsa något
över den sjuke, för han kunde en läsning över vattusiktiga får, men han
fick inte alls befatta sig med prästen och ingen annan heller av
karltroppen.

Men Carlsson smög upp på sin kammare, ensam denna gång, för att undanröja
spåren av sin förödmjukelse. När han kom in och såg förödelsens styggelse
i den smutsade brudsängen, erfor han ett ögonblicks svaghet, uttröttad av
de sista dagarnes och nattens mödor, och han tänkte på hur annorlunda det
skulle ha varit med Ida, om deras förhållande kommit till stånd. Han gick
fram till fönstret och tittade ut över viken med en lång svårmodig blick.
Molnen därute hade skingrat sig och dimmorna samlade sig i vita flor
över vattnet; solen gick upp och bröt in i brudkammaren, lyste på det
bleka ansiktet och de urvattnade ögonen, som knepos ihop, som om de
stretat emot en frambrytande gråt. Håret låg i fuktiga tovor ner i
pannan, den vita halsduken var svartfläckig, rocken hängde slapp.
Solvärmen tycktes ge honom en fross-skakning, och farande med handen över
pannan vände han sig om inåt rummet.

-- Ja, men det är vådligt i alla fall! sade han till sig själv, röck upp
sig ur sin slapphet och började riva kläderna ur sängen.



SJÄTTE KAPITLET.

Ändrade förhållanden och ändrade
meningar; jordbruket går ner och
gruvdriften blomstrar.


Carlsson var icke mannen, som lät obehagliga förnimmelser inverka på sig
mer än han ville, utan han hade kropp att ta skurarne, skaka sig och låta
det rinna av. Sin ställning som gårdsägare hade han vunnit genom
duglighet och vetande, och att madam Flod tog honom till man, var lika
mycken vinst för henne som för honom, trodde han. Emellertid, sedan
bröllopsoset dunstat av, började Carlsson bli mindre ivrig, säker som han
gjorde sig om giftorätt och arv, alldenstund man kunde vänta barnet om
ett par månader. Tanken på att göra sig till herre hade han övergivit, då
han såg att det inte gick; utan i dess ställe lagade han sig till att
göra storbonde. Drog en präktig ulltröja, satte på sig ett massivt
förskinn och anlade sjöstövlar. Tillbragte mycken tid vid
chiffonjéklaffen, där hans älsklingsplats var; läste bladen, skrev och
räknade mindre än förr, övervakade arbetet med pipa i munnen samt visade
ett tynande deltagande för jordbruket.

-- Jordbruket går ner, sade han, det har jag läst i bladen; och det är
billigare att köpa sin säd!

-- Han sa annat förr, menade Gusten, som höll noga reda på allt vad
Carlsson sade och gjorde, men inskränkte sig till ett slött
underkastande, utan att dock inträda som son åt inkräktaren.

-- Tiderna förändras och vi med dem! Jag tackar Gud för var dag jag blir
klokare! svarade Carlsson.

Samtidigt började han besöka kyrkan om söndagarne, deltog i allmänna
frågor och blev vald till kommunalnämnden. Därigenom kom han i närmare
beröring med pastorn och fick uppleva den stora dagen att få säga du till
honom. Det var en av hans äregirighets största drömmar och han tröttnade
inte på ett helt år att tala om på gården vad han sade och vad Nordström
svarade.

-- Hör du, Nordström lella, sa jag, den här gången ska du låta mig råda!
Och då sa Nordström: Carlsson, sa han, du ska inte vara halsstarrig,
fastän du är en klok karl, och en förståndig karl, sa han.

Därpå följde en mängd kommunala bestyr, bland vilka brandsyn var den mest
omtyckta. Det var att resa omkring på socknens bekostnad och dricka
kaffehalvor hos bekanta. Även riksdagsmannavalet, som dock ägde rum långt
upp i land, hade sina förförelser och sina små efterslängar, som kändes
ända ut i skären. Vid valtiden och även eljes ett par gånger om året kom
baronen ut med jaktherrar och ångbåt, och då betaltes femtio kronor för
jakträtten på ett par dagar; punsch och konjak rann i nätter och dagar,
och man skildes från jägarne med den rotade meningen, att det var
schangtilt folk.

Carlsson kom sålunda upp och blev ett ljus på gården: en myndighet med
högre förstånd om saker, som de andra ej begrepo. Men det fanns en svag
punkt kvar, och som han kände stundtals: han var uppe från land och var
ingen sjökarl.

För att utplåna denna sista rangskillnad syntes han börja lägga sig mer
ombord med sjösakerna och visade stor lust för sjön. Skurade upp en bössa
och for på jakt; deltog i notdragning och skötsättning, samt vågade på
längre segelfärder.

-- Jordbruket går ner och _vi_ måste forcera fisket, svarade han hustrun,
när hon med oro såg kreatur och åker falla i vanhävd.

-- Framför allt fisket! Fisket för fiskaren och jorden för jordbrukaren!
förkunnade han, numera oemotståndligt, sedan han av skolläraren på
kyrkstämman lärt sig lägga sina ord »pallementarist».

Visade sig någon brist i behållningen, så fick man hugga ved.

-- Skogen skall gallras, om den ska bli mogen! Så säger åtminstone den
rationelle lanthushållaren; jag vet _inte_, jag.

Och när Carlsson inte visste det, hur skulle då de kunna veta det!

Rundqvist fick jordbruket sig överlåtet, Clara kreaturen. Och Rundqvist
lade åkern i gräsvall och sov middag till frukost på dikesrenarne, sov
middag till aftonvards i buskarne och kastade stål över korna, när de
inte mjölkade.

Gusten hölls på sjön ändå mer än förr och återknöt det gamla
jägarförbundet med Norman. Intresset, som ett ögonblick satt alla armar i
rörelse, hade fallit bort; att arbeta för en annan muntrade icke vidare,
och därför gick det hela lojt, men lugnt, sin stilla gång.

Frampå hösten, ett par månader efter bröllopet, inträffade emellertid en
händelse, som verkade likt en kastvind på Carlssons farkost, nyss utlupen
med fulla segel. Hustrun kom nämligen ner med ett dödfött, alldeles för
tidigt fött foster. Omständigheterna voro dessutom oroande och läkaren
förklarade bestämt, att nu var det slut: inga barn mer!

Det var ödesdigert för Carlsson, ty nu hade han endast till utsikt för
framtiden att komma på undantag. Som gumman därtill var krasslig efter
förlossningen, hotade denna förändring i hans ställning att inträda förr
än drömt var. Gällde sålunda att väl begagna tiden, göra sig vän av den
orätta mammon, samla i ladorna och tänka på morgondagen.

Nu blev det nytt liv i Carlsson. Åkerbruket skulle i hast upphjälpas;
varför, det angick ingen. Timmer fälldes, för det skulle byggas en ny
stuga; varför, det behövde han inte skriva någon på näsan; jägarvurmen
måste i hast stävjas hos Norman, som än en gång lockades från sin vän;
och Rundqvist fångades in och blåstes upp med ökade förmåner. Det
plöjdes, såddes, fiskades och timrades, varunder de kommunala bestyren
fingo ligga nere.

Samtidigt slog sig Carlsson på husligt liv; satt inne hos sin gumma och
läste ibland ett ord för henne ur den Heliga Skrift eller ur psalmboken;
talade till hennes hjärta och vädjade till hennes ädlare känslor, utan
att rätt kunna förklara sig, vart han ville hän. Gumman tyckte om att ha
sällskap och höra någon prata, så att hon satte värde på dessa små
uppmärksamheter utan att vidare fästa något avseende på vad dessa
dödsberedelser kunde innebära.

En vinterafton, när viken låg, fjärdarne voro ofarbara och man varit
instängd fjorton dagar, utan att kunna hälsa på en granne, utan att få
ett brev eller en tidning; då ensamheten och snön låg tyngande över
sinnena och den korta dagen endast tillät obetydligt med arbete, hade
folket samlats i köket och Gusten med dem. Elden brann i spisen och
pojkarne sutto och byggde på not; flickorna spunno och Rundqvist satt och
slöjdade spadskaft. Snön hade fallit hela dagen och gick redan över
fönsterrutorna, så att det såg ut som ett likrum inne i köket, och varje
kvart måste en karl ut och skotta från dörren, så att man inte skulle
snöa in och inte kunna komma till ladugården att mjölka och nattfodra.

Nu var det Gustens tur att gå och skotta; med oljerocken och sydvästen
över sin tröja och uttermössa lagade han sig att komma ut; bände upp
farstudörren, mot vilken drivorna lagt sig och stod ute på backen i yran.
Luften var svart, snöflingorna voro gråa som malar, stora som hönsfjädrar
och singlade ner oupphörligt, oupphörligt, lade sig tyst på varandra,
lätt först, tyngre sedan, packade sig och växte. Det gick redan upp på
stuguväggen ett gott stycke och endast i fönsternas övre kant skimrade
ljusen inifrån igenom. Gusten såg, att det lyste ifrån stugan, där han
visste att modern och Carlsson voro inne. En hastigt påkommen nyfikenhet
förledde honom att pilla ner den övre snön, så att han fick ett kikhål,
och stigande upp på drivan kunde han titta in i rummet. Carlsson satt som
vanligt framför chiffonjéklaffen och hade ett stort papper framför sig,
ovantill tryckt med en stor blå stämpel, som såg ut som ritningen på en
riksbankssedel; med pennan lyftad i högsta hugg syntes han tala för
gumman, som stod bredvid, färdig att lämna henne pennan till någon
skrivning. Gusten satte örat till rutan, men han hörde bara ett mummel
för dubbelfönsternas skull. Bra gärna ville han dock ha reda på vad som
försiggick, ty han anade, att det rörde honom på det närmaste, och han
hade lärt sig, att det var viktiga saker, som kunde avgöras, när man
skrev på tryckt papper.

Sakta öppnade han farstudörren, sköt av sig halmskorna och kröp upp för
trappan, tills han kom upp på övre farstugolvet. Där lade han sig på
magen och med huvudet hängande ner mot dörren kunde han höra vad som
talades inne i stugan hos modern.

-- Anna Eva, förkunnade Carlsson med en ton mellan kolportörens och
kommunalmannens, livet är kort och döden _kan_ komma över oss, innan vi
veta det. Vi _måste_ därför vara betänkta på att gå hädan, antingen det
nu sker i dag eller i morgon, det är _alldeles_ detsamma! Skriv därför nu
så gott först som sist.

Gumman tyckte inte om att höra så mycket om döden, men Carlsson hade nu i
månader inte talat om annat, så att hon endast hade ett lamt motstånd att
sätta mot det talet.

-- Ja, men sir Carlsson, alldeles detsamma är det inte mig, om jag dör i
dag eller om tio år, och jag kan leva länge än.

-- Asch, jag har inte sagt att du _ska_ dö, jag har bara sagt, att vi
_kan_ dö, och om det sker i dag eller i morgon eller om tio år, det är
alldeles detsamma, då det ändå ska ske! Skriv bara!

-- Ja, men det förstår jag inte, strävade gumman emot, som om döden ville
komma och ta henne, det kan väl inte...

-- Jo, men det är alldeles detsamma, när det ändå ska ske! Kanske det
inte är så! Jag vet inte, jag! Skriv i alla fall!

Det var som att lägga ett rep om halsen och dra till, när Carlsson kom
med sitt: Jag vet inte, jag, och gumman kunde inte reda sig längre, utan
gav efter.

-- Nå, vart vill han komma nu? frågade hon uttröttad och uttråkad av det
långa talet.

-- Anna Eva, du ska tänka på dina efterkommande, ty sådan är människans
första plikt; och därför ska du skriva.

I detsamma öppnade Clara på köksdörren och frågade utåt efter Gusten, som
icke ville röja sig och därför förblev tyst utan att dock kunna höra vad
som följde inne i stugan.

Clara gick tillbaka in och Gusten klättrade ner, stannade utanför
stugdörren och hörde de sista avgörande orden från Carlsson, vilka läto
honom sluta till, att skrivningen var verkställd och ett testamente
uppsatt.

När han kom in i köket igen, såg folket, att det var något med honom. Han
talade i förtäckta ordalag om att han skulle knäppa en räv, som han hört
skrika, om att det vore bättre att gå till sjös än sitta hemma och låta
lusen äta sig, att lite vitt ibland fodret kunde ge kampar kurage, men
också sätta döden på dem, om det blev för mycket.

Carlsson var däremot vid kvällsbordet ytterst människovänlig,
underrättade sig om Gustens arbetsplaner och jaktavsikter, tog fram
timglaset och lät den vita sanden rinna, ty, sade han, »minuterna äro
dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Tjo!»

Gusten låg länge vaken om natten, och många mörka tankar och svarta
planer korsade sig i hans huvud; men han var ingen stark själ, som kunde
ändra omständigheterna efter sitt sinne, sätta om tankar i handling, utan
när han tänkt igenom en sak, lämnade han den såsom fullbordad.

Efter att ha sovit några timmar och drömt om andra saker, var han lika
glad igen och lät udda vara jämnt, litande på att med dag skulle komma
råd, att rättvisan väl skulle ha sin gång och mera sådant.

                  *       *       *       *       *

Våren kom igen, svalorna reparerade sina bon och professorn kom
tillbaka.

Omkring hans stuga hade Carlsson under årens lopp röjt en trädgård,
planterat syrener, till vilka han hämtat skott och ympar från
prästgården, fruktträn och bärbuskar, sandat gångar och anlagt bersåer.
Det började därför se herrskapslikt ut på gården. Och ingen kunde neka,
att utbördingen dragit in trevnad och välstånd med sig, att han fått
kreatur och åker i hävd, hus och stängsel i stånd; till och med priset på
fisken hade han drivit upp i staden och inrättat sig med ångbåten, så att
de långa tidsödande stadsresorna icke mer behövde göras.

Nu, när han slappade av och var trött samt hölls med bygget på sin stuga,
så klagade man.

-- Gå på ni själva, nu, får ni se hur gott det är! svarade Carlsson. Var
och en för sig och Gud med oss alla!

Och han hade nu sin stuga under tak, började anlägga trädgård och
plantera omkring den, väga och röja. Och han hade byggt sin stuga med en
viss smak, så att den skämde ut de andra. Den hade bara två rum och kök
nere, men den såg ändå ståtligare ut än de gamla stugorna på gården, man
kunde inte säga, vad det låg i. Om han rest takstolarne i höjden och
låtit takskägget springa långt ut över väggen; eller om det låg i att han
sågat »krucifixer» i täckbrädena, eller om det var verandan, som han satt
upp framför dörren med några trappsteg. Där var inga dyrbarheter, men det
såg ändå litet villaaktigt ut. Röd var hon som en ko, men knuttimret var
svart i ändarne och panelat; fönsterbrädena voro vitstrukna och verandan,
ett lätt tak på fyra stolpar, var blåmålad. Och så hade han haft förstånd
att välja plats, alldeles under bergroten och så att två gamla ekar
råkade stå mitt framför, ungefär som början till en påtänkt allé eller
park. Och när man satt på verandan, hade man deri vackraste utsikten:
viken med vassarne, den långa gröna källängen och en sänka genom
kalvhagen, så att man såg båtarne längst bort i sundet.

Gusten gick och blängde på allt detta, önskade det ogjort och såg det an
som på en geting, vilken hålls med att slå fast sitt näste under
takstolarne och som han gärna ville krafsa bort, innan den lagt ägg och
kanske blir kvar med sin avkomma. Men han hade inte kraft att ta dän
honom, och därför blev han sittande.

Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i
förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens
väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall,
skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare. Hon förstod
inte rättssakerna, men hon hade en aning om, att allt icke var rätt
tillgånget med bouppteckning, arvskiften och testamenten, men det fick
bli sedan, bara hon slapp ifrån det, och någon gång skulle det bryta
löst, om inte förr, så den dagen, när Gusten måste tänka på att gifta
sig, och några sådana tankar torde någon ha satt i huvet på'n, för han
var inte sig lik mer, utan gick och såg vurmig ut.

En eftermiddag i slutet av maj stod Carlsson i sitt nya kök och murade på
spisen, då Clara kom och ropade honom:

-- Carlsson, Carlsson, professorn har kommit ut med en tisk herre, som
söker honom!

Carlsson fick av förskinnet, torkade händerna och gjorde sig i ordning ta
emot, nyfiken vad det ovanliga besöket kunde gälla.

Kommen ut på verandan stötte han på professorn, som medförde en herre i
långt svart skägg och som såg skarp ut.

-- Direktör Diethoff vill tala till Carlsson, sade professorn och visade
med en gest på sitt sällskap.

Carlsson borstade av en sittplats på verandans bänk och bjöd sitta.

Direktören hade inte tid att sitta, utan frågade på stående fot, om
Rågholmen kunde få köpas.

Carlsson undrade till vad ändamål, ty holmen var kanske tre tunnland stor
med bergknallar, lite granskog och endast obetydligt fårbete.

-- Till industriellt ändamål, uppgav direktören och frågade, vad den
kostade.

Carlsson var villrådig och bad om betänketid, tills han kunde utlura, vad
det var som gav holmen dess oväntade värde. Men det var icke direktörns
mening, att han genast skulle få veta det, utan han upprepade än en gång
sin fråga om vad holmen kostade och tog åt bröstfickan, där en tjock
ansvällning, synlig genom klädet, antydde, att här fanns moltum!

-- Å, den kan väl inte vara så dyr, menade Carlsson, men jag måste tala
vid gumman och sonen först.

Och så sprang han ner till stugan; blev borta en bra stund och kom igen.

Nu såg han brydd ut och tycktes ha svårt att komma fram med sin
anhållan.

-- Säg själv, direktören, vad han vill ge, klämde han slutligen fram.

Nej, det ville inte direktören.

-- Nå, om jag säger fem, så tycker herrn väl inte det är för mycket, fick
Carlsson fram med andan i halsen och svetten i pannan.

Direktör Diethoff öppnade rocken, tog fram plånboken och lade fram tio
stycken hundrakronor.

-- Här är ett så länge i hand och de fira kommer på höst. Är det rätt?

Carlsson höll på att dabba sig; men gjorde våld på sina översvallande
känslor och svarade tämligen lugnt, att det var rätt, oaktat han bara
menat fem hundra kronor, men fått i tusen. Därpå gick man ner till gumman
och sonen för att underteckna köpekontraktet och kvittera summan.
Carlsson blinkade och grinade åt de båda kompanjonerna, att de skulle
hålla med, men de förstodo ingenting.

Slutligen tog gumman på sig glasögonen och läste, efter att ha skrivit
under.

-- Fem tusen! skrek hon. Vad i allan dar, men Carlsson sa ju hundra.

-- Sa jag! tyckte Carlsson. Nej, du hörde orätt, Anna Eva. Kanske jag
inte sa tusen, Gusten? Här blinkade han alldeles rysligt, så att
direktören såg det.

-- Ja, nog _tyckte_ jag han sa tusen! höll Gusten med så gott han kunde.

Skrivningen var över och direktören förklarade nu, att han ämnade för
sitt bolags räkning ta upp en fältspatgruva på Rågholmen.

Ingen visste, vad fältspat var, och ingen hade nånsin tänkt på den
skatten, utom Carlsson, som nog hade haft sina tankar ditåt, men saknat
kapital, drog han till med.

Direktören omtalade då, att fältspat var en röd stensort, som nyttjades
på porslinsfabriker. Om åtta dar skulle förvaltarens hus, som redan var
beställt på snickerifabriken, vara uppsatt, om fjorton skulle
arbetarkasernen av trä stå på sin plats och med trettio man skulle
arbetet vara i gång.

Och därmed reste han.

Det hade kommit så hastigt över dem, detta guldregn, att de inte hade
haft tid att uträkna alla följderna. Tusen kronor på bordet, fyra tusen i
höst, för en värdelös kobbe; det var för mycket på en gång. Och därför
sutto de hela aftonen i endräkt och spekulerade över vad som kunde falla
på dem oberäknat. Naturligtvis finge man sälja fisk och andra produkter
åt så många arbetare och förvaltarn, ved också, det var ingen fråga om
det; och så kom direktören ut, kanske med familj, och ville bo där på
sommarnöje; och då kunde man naturligtvis sätta upp hyran åt professorn,
och Carlsson kunde kanske få hyra ut sin stuga åt någon och det skulle
bli så bra alltsammans.

Carlsson lade själv in pengarne i chiffonjén och satt vid klaffen halva
natten för att räkna.

                  *       *       *       *       *

Under den vecka, som följde, gjorde Carlsson täta Dalaröbud, återkom med
snickare och målare och höll små mottagningar på sin veranda, där han
ställt ut ett bord, vid vilket han satt och drack konjak och rökte pipa,
övervakande arbetet, som nu framskred med stark fart.

Sålunda märktes snart tapeter i alla rum ända ut i köket, där också en
Bolinderspis murades in; fönsterna förseddes med gröna utanluckor, som
lyste på långa håll, verandan ströks om och blev vit och rosenröd samt
fick en blå och vitrandig bolstervarsgardin åt solsidan; och runt om gård
och trädgård sträckte sig ett staket av spjälor, gråmålade och med vita
knoppar. Folket stod långa stunder och gapade på härligheten, men Gusten
stod helst på avstånd bakom en knut eller en tät buske och mottog sällan
eller aldrig inbjudningen till Carlssons veranda.

Det var en av Carlssons drömmar, drömda i riktigt klara nätter, att sitta
som professorn på en veranda, självsvåldigt lutad bakåt, läppja på ett
konjaksglas med fot, se på utsikten och röka en pipa -- cigarr hellre,
men det var för starkt för honom ännu.

Och han satt där en morgonkvist åtta dagar senare och hörde en ångbåt
blåsa i sundet utanför Rågholmen.

-- Nu kommer de, tänkte han, och som patron på stället ville han vara
schangtil och ta emot dem.

Därför gick han ner i stugan och klädde sig, skickade efter Rundqvist och
Norman, att de skulle komma och följa honom till Rågholmen och ta emot de
främmande herrarne.

Om en halv timme lade ekan ut ur hamnen och Carlsson satt till rors.
Pojkarne fingo då och då en påminnelse om att ro i takt, så att man kom
fram som folk.

När de krökt om sista udden och sundet öppnade sig, på ena sidan
begränsat av Storön och på den andra av Rågholmen, tedde sig en praktfull
anblick för dem. Till ankars i sundet låg en ångbåt, prydd med flaggor
och signaler, och mellan båten och land gingo små jollar med matroser i
blåa och vita tröjor. Uppe på strandklippan, som lyste rosenröd av den
blottade fältspaten, stod en klunga herrar och ett stycke ifrån dem en
musikkår, vars mässingsinstrument gåvo en praktfull tavla mot de svarta
granarna.

Våra roddare från Hemsö undrade, vad man kunde skaffa däruppe, och rodde
i skjul för klippan för att kunna komma så nära som möjligt och se och
höra. Ett, tu, tre, just som de lågo inunder samlingsplatsen, hördes ett
susande i luften som om tolvhundra ejdrar flugit upp, därpå ett dån, som
om det kommit inifrån berget, och så ett krasande, som om hela holmen
spruckit.

-- Vad hålen! var allt vad Carlsson hann säga, ty i nästa ögonblick kom
ett stenregn plumsande omkring båten, efterföljt av ett grusregn och så
ett hagel av småsten.

Och så talade en röst uppe på berget; talade om storslöjd och näringar,
ackumulerat arbete och så något utländskt, som inte Hemsöarne förstodo.

Rundqvist trodde, att det var en predikant, och tog mössan i hand, men
Carlsson förstod, att det var direktionen, som talade.

-- Ja, mina herrar, slutade direktören, vi ha mycket sten här framför
oss, och jag slutar mitt tal med att önska, det de alla må varda bröd!

-- Bravo!

Och så blåste musiken upp en marsch. Herrarne kommo nertågande till
stranden, alla bärande små stenbitar i handen, som de fingrade på under
skratt och stoj.

-- Vad gör ni där med båten! skrek en herre i flottans uniform åt
Hemsöarne, som vilade på årorna.

De visste inte, vad de skulle svara, men hade inte trott, att det var
farligt att titta på ståten.

-- Hm! Det är patron Carlsson själv ju! upplyste direktör Diethoff, som
kommit fram. Det är ju vår värd på stället, presenterade han. Kom och ät
frukost med oss nu!

Carlsson trodde inte sina öron, men övertygades snart om att bjudningen
var allvar, och snart satt han på ångbåtens akterdäck vid ett dukat bord,
som han aldrig sett maken till. Han hade krusat först, men herrarne voro
så ofantligt gemena och tilläto icke, att han tog av sig förskinnet en
gång. Men Rundqvist och Norman fick äta i förn med manskapet.

Aldrig hade Carlsson tänkt sig paradiset härligare. Mat som han inte
visste namn på och som smälte i mun likt honing, mat som rev opp i halsen
alldeles som en sup, mat i alla färger; och sex glas stodo framför hans
och alla de andra herrarnes platser; och det dracks viner som var som att
lukta på ett blomster eller kyssa en flicka, viner som stack i näsan, som
kittlade i benen och som narrade en att skratta. Och under allt detta
blåste musiken så ljuvligt, så att det kvillade i näsroten, som om en
ville gråta, ibland så det frös om tinningarne, och emellanåt gjorde det
så gott i hela kroppen så en ville dö.

Och när allt var till ända, talade direktören för värden på stället,
berömde honom för att han hedrade sitt stånd och icke övergav
modernäringen för en osäker vinning på andra områden, där nöden gick arm
i arm med lyxen. Och så skålade de med honom. Carlsson visste inte, när
han skulle skratta eller vara allvarsam, men han såg herrarne skratta,
när han tyckte att det sades något mycket allvarsamt, och då skrattade
han med.

Efter frukosten skulle bjudas kaffe och cigarrer och man reste sig från
bordet. Carlsson, ädel som en lycklig, gick fram i förn för att se efter
om pojkarne fått något, då direktören kallade på honom och bad honom
stiga in i hytten ett ögonblick.

Då de kommit in, förelade herr Diethoff honom ett förslag, att han, för
att konsolidera sin ställning och kunna uppträda vid förefallande behov
med mera auktoritet bland arbetarne på holmen, skulle teckna sig för
några aktier.

-- Ja, si det förstår jag mig inte på, menade Carlsson, som hade litet
lukt på affärskutymer och visste, att man aldrig skulle avsluta några
köp efter att ha druckit.

Men direktören släppte honom icke och efter en halv timme hade Carlsson
fyrtio aktier à hundra kronor i Fältspats-Aktiebolaget Eagle samt
uttryckligt löfte på att bli revisorssuppleant. -- Carlsson bad honom
skriva upp ordet! -- Inbetalningarne talades inte om; de skulle gå »pö om
pö» och à konto.

Därpå dracks kaffe och konjak och punsch och bilinervatten, så att
klockan blev sex, när Carlsson skulle i båt.

Vid debarkeringen fick han fallrep, vilket han ej förstod, utan tryckte
han alla matrosernas händer, som stodo vid trappan och bad dem hälsa på,
när de kommo i land.

Och med sina fyrtio aktiebrev med vidhängande kuponger lät han ro sig
hem, sittande vid roret med en regalia i mun och en korg punsch mellan
knäna.

När han kom hem, svällde han av salighet, bjöd på punsch ända ut i köket,
visade aktiebreven, som sågo ut likt jättestora riksbankssedlar; ville
bjuda ner professorn och bemötte de andras invändningar däremot med att
han var revisorssuppleant och kunde vara lika så god som en tisk
musikant, som inte var någon lärd och inte heller därför någon riktig
professor. Han hade bålstora planer; ville grunda ett enda stort
strömmingssalteribolag för skärgården, inkalla tunnbindare från England,
befrakta fartyg med salt direkt från Spanien! I samma andedrag talade han
om modernäringen, dess representanter och framtid, uttryckte sina
farhågor och förhoppningar. Man drack hans punsch och insvepte sig i
tobaksmoln och glada hägringar om Hemsös lysande framtid.

Carlsson var uppe på tinnarna och han fick svindelanfall. Modernäringen
blev satt i bakgrunden, och besöken på Rågholmen blevo dagliga. Han
gjorde bekantskap med förvaltaren och satt på hans veranda och drack
konjak med bilinervatten, under det arbetarne åsågos knacka stenar för
att få ut kvartsådrorna, som utgjorde det svåraste hindret för hela
bergets utskeppande på en eller ett par gånger. Förvaltaren var en för
detta gruvbas, som hade nog förstånd att stå väl med aktieägaren och
revisorssuppleanten och som ägde tillräcklig insikt att fatta, huru länge
affären skulle kunna gå.

Men gruvdriftens iståndkommande hade även sitt lilla inflytande på
Hemsöbornas fysiska och moraliska välbefinnande, och närvaron av trettio
ogifta arbetare började visa sina verkningar.

Lugnet var stört. Det sköt och dundrade hela dagen från berget; ångbåtar
visslade i sundet; jakter kommo, lade till och spydde massor med sjöfolk
i land. Om aftnarne anlände arbetare upp till gården; slogo lovar kring
brunnen och ladugården; falkade efter flickorna; ställde till dansar;
söpo med pojkarne och slogos emellanåt. Folket svirade om nätterna och om
dagarne var det ingen ordning med dem; sovo på ängarne, stodo och nickade
framför spisen. Och litet emellan kom förvaltaren på besök. Då skulle
kaffepannan på, och som man inte kunde bjuda den herrn på brännvin, så
måste det alltid finnas konjak i huset. Men man fick sälja fisk och smör,
och pengar strömmade in, så att det levdes flott, och kött kom oftare på
bordet än förr.

Carlsson började bli fet och gick i ett litet halvrus dagen om, dock utan
att bli överlastad, och sommaren förflöt som en enda lång fest för honom,
som delade tiden mellan kommunala värv, gruvdrift och naturförsköningar
hemma kring knutarne.

Han hade nu på hösten varit ute på brandsyn i åtta dagar och kom hem en
tidig morgonstund, då han mottogs av gumman med den oroande
underrättelsen, att det måste ha hänt något ute på Rågholmen. Där hade
nämligen varit tyst i fyra dygn; inte ett skott var lossat och inga
ångbåtsvisslor hade hörts. Folket hemma på ön hade varit sysselsatt med
tröskning, så att ingen haft tid att besöka gruvan. Förvaltaren hade icke
heller varit synlig, och arbetarne hade upphört att dra kring ön om
kvällarne. Det måste sålunda ha hänt något. För att utröna detta, lät
Carlsson spänna för, som han kallade det, när han skulle låta ro sig till
gruvan. Ekan hade han låtit stryka vit med blå rand, och för att få ett
mera patronaktigt utseende, när han satt till rors, hade han skaffat sig
en talja av en gammal gardinkordong, så att han kunde sitta rak och
styra, varförutom han inövat Rundqvist och Norman i båtsmansrodd, så att
det såg ståtligt ut, när han kom farande.

Färden gjorde de raskt, sporrade av nyfikenhet och ängslan, och när de
kommo i höjd av Rågholmen, förvånades de över den ödslighet, som där
rådde.

Där var tyst som i graven och ingen människa syntes till. De stego i land
och klättrade bland stenflisen upp till gruvan. Förvaltarens stuga var
borta; alla verktyg och redskap sin kos; endast kasernen, som skjulet
kallades, stod på sin plats, men utrymd och spolierad, så att allt som
löst varit var borttaget: dörrar, fönster, bänkar, lavar.

-- Jag tror rent av, att de ha packat in! menade Rundqvist.

-- Det ser så ut! genmälde Carlsson och lät spänna för igen, men denna
gång till Dalarö, där han måste ha brev liggande på posten.

Och mycket riktigt, där låg ett stort brev från direktören, som
förkunnade, att bolaget upphört med sin verksamhet i anseende till
råvarans otjänlighet. Och alldenstund Carlssons fordran å fyra tusen
kronor utjämnades mot de fyrtio aktier han tecknat och underlåtit
inbetala, förefanns inga ouppgjorda affärer mera mellan bolaget och
merbemälte Carlsson och konsorter.

-- Alltså kuggad på fyra tusen, tänkte Carlsson. Nå, man får vara nöjd.

Och med sin sjöfågelsnatur, fastän han var från land, ruskade han på sig
och var lika torr igen, och än torrare kände han sig, då han läste i ett
postskriptum, att all kvarlåtenskap tillfölle Hemsö, om de hade lust att
bortföra den.

Litet hopsjunken hemkom Carlsson efter den färden, berövad en massa
pengar och sin ärofulla titel. Gusten ville lägga lök på laxen och riva
upp i saken, men Carlsson strök över alltsammans med en gest:

-- Asch, det var visst värt att tala om. Det var då rakt inte något att
tala om.

Men dagen efter var han i full verksamhet med sina tre man och stora
»landjan» att hämta bräder och tegel från Rågholmen. Och innan man visste
ordet av, hade han rest sig en sommarhydda på ett rum och kök nere vid
sundet på en plats, som ingen tänkt på, men varifrån man hade utsikt både
över byn och fjärden.

Sommaren var förbi och dess luftiga dröm. Vintern stundade, och luften
blev tyngre, drömmarne mörkare och verkligheten antog ett nytt utseende,
ljusare för somliga, mera hotande för andra.



SJUNDE KAPITLET.

Carlssons sanndrömmar; chiffonjén bevakas,
men utredningsmannen kommer
och stryker streck över alltsammans.


Carlssons äktenskap, ehuru kort, hade icke varit fullt vad man plägar
kalla lyckligt. Gumman var till åren, om icke lastgammal, och Carlsson
stod i begrepp att inträda i sin farliga ålder. Intill sina nu ingångna
fyrtio år hade han mest släpat för brödet och framkomsten, och den
flickan han ville ha hade han fått undvara. Nu, när han var framme och
såg utsikt till en lugn ålderdom, började köttet pocka, kanske starkare
än annars, emedan han icke haft så strängt arbete sista året, och kanske
även därför att han fodrat köttet hårdare än det tålde. Hans tankar
började därför att spela, när han satt i köksvärmen, och hans ögon vande
sig att följa Claras unga kropp, där hon gick ut och in i stugan. Blicken
stannade småningom, slog sig ner och vilade, gjorde små utflykter hit och
dit, flög bort, kom igen. Slutligen satt flickan där, inne i ögat, och
vart han gick såg han henne. Men det var en annan, som också såg, men ej
på Clara, utan på ögonen, som följde henne, och ju mer hon såg, dess mer
trodde hon sig se, och det slog sig som en vagel på hennes öga, som
värkte och rann.

Det var några dagar före julafton. Mörkret hade fallit, men månen hade
kommit upp och lyste klar över snöhöljda granar, över den blanka viken
och den vita marken. En snål nordanvind drog fram och sopade torrsnö för
sig. Men inne i köket stod Clara och eldade bakugnen, medan Lotten
arbetade i degtråget.

Carlsson satt i skåphörnet, rökte pipa och spann som en katt i värmen;
hans ögon voro ute på spel och de gassade sig och gonade sig, när de
stannade på Claras vita armar, som stucko fram ur linnet.

-- Ska du mjölka först, innan vi sopar opp? frågade Lotten.

-- Ja, det ska jag, svarte Clara och tog på sig en fårskinnskofta, sedan
hon lagt undan raka och viska.

Så tände hon lagårdslyktan och gick ut. Och när hon gått ut, steg
Carlsson upp och gick efter.

Om en stund kom gumman ifrån stugan och frågade efter Carlsson.

-- Han gick ut efter Clara till lagårn, svarte Lotten.

Utan att vänta på närmare besked, tog gumman en lykta och gick också ut.

Det blåste vasst ute, men hon ville inte vända om och ta på sig något,
efter som det bara var ett stenkast att gå. Halt var det på backknallarne
och snön småyrde som mjöldamm, men hon kom raskt nog upp till lagården,
gick strax in i fjöset, där det var varmt. Där ställde hon sig att lyssna
och hörde, att någon viskade inne i fårfållan. I det svaga månskenet,
som föll in genom spindelvävar och höboss på rutorna, såg hon korna vända
sina huvuden bakåt och titta på henne med stora, i mörkret grönt lysande
ögon. Pallen stod där och stävan också. Men det var inte det hon ville
se, det var något annat, något hon för all världen aldrig ville ha sett;
något som lockade henne som en halshuggning och som skrämde livet ur
henne.

Så gick hon då över ströhögarne fram genom fähuset och kom in till fåren.
Där var mörkt och tyst; lyktan stod släckt, men talgljuset rökte ännu.
Fåren bände och rasslade med torra lövruskor. Nej, det var inte det hon
ville se. Så gick hon vidare och kom in till hönsen, som krupit upp på
pinnarne och småskrockade, som om de nyss blivit väckta.

Dörren stod öppen utåt och hon kom ut i månskenet igen. Två par skodon,
ett mindre och ett större, hade lämnat spår efter sig i snön, och de voro
blåa i skuggorna, och de ledde bort till hagledet, som var avlyftat. Hon
följde efter, som om hon dragits på släp av någon, och spåren lågo efter
marken som en stolpketting, vid vilken hon var angjord och som nu hivades
från ett osynligt ställe inne i hagen.

Och det drog och drog, drog henne in i samma hage, förbi samma stätta,
under samma hasselbuskar, där hon en annan gång, en ryslig gång, hade
upplevat en aftonstund, som hon aldrig velat minnas. Nu stodo hasslarne
nakna och buro bara de nysprungna blomknopparne som små kålmaskar, och
ekarne stodo med sitt bruna, hårda löv skramlande för vinden, men så
tunna, att man kunde se stjärnorna och den grönsvarta himlen genom dem.

Och mera ketting, mera ketting stacks ut; slingrade in under granarne,
som lossade sin snö över hennes gråa, tunnade hår, när hon kom emot dem,
rasade ner över hennes randiga ylleliv, dammade ner på hals och rygg och
kylde och vätte.

Allt längre och längre bar det av inåt skogen, där tjädern flög upp från
sin nattkvist och skrämde henne, ut över kärr, där tuvorna gungade --
över gärdesgårdar, som knakade, när hon skulle sätta över.

Två och två gingo spåren, de ena små, de andra stora, sida vid sida,
ibland trampande i varandra, om varandra, som om de dansat; över
stubbåker, där snön blåst av, över stenrös och diken, gärdselhögar och
vindfällen.

Hon visste inte, hur länge hon gick, men hon frös om huvudet och var
valhänt, stack de magra, röda händerna under kjolen och blåste i dem
emellanåt. Hon ville vända om, men det var för sent och hon kunde ha lika
långt tillbaka som att gå rakt fram. Framåt gick det därför genom en
aspdunge, vars kvarsittande löv dallrade och skälvde som de frusit i
nordanvinden; och så kom hon till en stätta. Månskenet föll klart och
skarpt, så att hon tydligt kunde se, att de suttit där. Hon märkte
intrycket av Claras kjol, av koftan med fårskinnsbrämet. Det var här
således! Här! Hon darrade i knävecken, frös som om blodet blivit is,
brann som om det varit kokt vatten i ådrorna. Och hon satte sig utmattad
ner på stättan, grät, skrek, lugnade plötsligt av, steg upp och gick
över. På andra sidan låg viken blank, svart, och rätt över såg hon
ljusen i stugan och ett ljus uppe vid lagården. Vinden blåste skarpt och
kändes gå mitt igenom ryggen, slet i hårtestarne och isade näsborrarne;
halvspringande kom hon ner på isen, åkte ut på den gungande skivan, hörde
den torkade vassen susa om öronen, knäckas under fötterna, och hon slog
ikull på en infrusen vakare; reste sig och sprang igen, som om döden
varit efter henne och bränt henne i ryggen, nådde andra stranden, men
gick mitt igenom isen, som av det utfallande vattnet lagt sig som
fönsterrutor på dybotten och som klingande och krasande brusto under
hennes tyngd. Hon kände kylan stiga uppåt benen, men hon vågade inte
skrika för att inte någon skulle komma och fråga henne var hon varit.
Hostande som bröstet ville spräckas, släpade hon sig upp ur vaken, smög
sig uppför backen, gick rätt in i stugan till sängen, lade sig ner och
bad Lotten göra eld i spisen och sätta på en panna fläderte; och där blev
hon liggande.

Hon lät ta kläderna av sig, kasta täcken och fårfällar över sig, elda upp
med långved, men frös ideligen. Därpå lät hon kalla på Gusten, som satt
ute i köket.

-- Är du sjuk, mor? frågade han med sitt vanliga lugn.

-- Nu är jag där, svarte gumman pustande, och jag går aldrig igenom.
Stäng dörrn och gå i chiffongjén. Nyckeln ligger bakom kruthornet på
hyllan, du vet!

Gusten blev nedslagen och lydde.

-- Öppna klaffen; dra ut tredje lådan på vänster hand och ta det stora
pappersbrevet... Så där... Lägg det på elden.

Gusten lydde, och snart flammade det på härden, knorrade sig och kolade
sig.

-- Stäng dörrn, min gosse, och lås till byrån! Stoppa nyckeln på dig!
Sitt nu här och hör på mig, för i morgon kan jag inte tala mer.

Gusten satte sig, grät en smula, för nu hörde han det var allvaret.

-- När jag lagt igen ögonen, så tar du din fars peschaft, det har du
själv, och så sätter du sigill för alla nyckelhålen, tills rättens herrar
kommer.

-- Och Carlsson? frågade sonen tvekande.

-- Den blir på undantaget; det lär väl ingen kunna ta ifrån 'en; men
inget mer; och kan du lösa ut honom, så gör det! Gud vare med dig,
Gusten; du kunde ha varit med på bröllopet riktigt; men du hade väl dina
skäl. Och nu, sir du, när jag reser, så ska du vara förståndig. Ingen
stoftkista med silverplåt; du kan ta bara en sån där gul som de har
betsade på Slussplan; och inga myckna mänskor; men klockor vill ja ha,
och vill pastorn säga några ord, så må han det, och du kan ge honom far
dins sjögskumshuve me silvret och en fårhalva åt frun; och sen, Gusten,
ska du se dig om att få gifta dig; ta en flicka du tycker om och håll dig
till henne, men ta en av din sort, och har hon pengar, så gör det också
ingenting ont; men ta inte opp någon nerifrån; de bara äter dig som lus;
och lika barn leka bäst. Vill du nu läsa litet för mig, så ska jag se åt
få somna.

Dörren öppnades, och Carlsson slant in, mjuk, men förtröstansfull.

-- Är du sjuk, Anna Eva? frågade han kort, så ska vi skicka efter
doktorn.

-- Det behövs inte, svarte gumman och vände sig åt väggen.

Carlsson anade sammanhanget och ville bli vän igen.

-- Är du ond på mig, Anna Eva? Asch, inte var det värt att bli ond för
ingenting! Vill du, att jag ska läsa ur boken för dig?

-- Det behövs inte! var allt vad gumman svarade. Carlsson, som märkte,
att här inte var något mer att göra, och som inte tyckte om bortkastat
arbete, tog saken, som den var, och satte sig på pinnsoffan att vänta.
Som affärerna voro klara och gumman inte hade lust eller kraft att
meddela sig, så var ingenting att tillägga; och vad som rörde Gusten och
honom, det skulle nog bli bra med sen. Att hämta en läkare tänkte ingen
på, ty folket var vant här att självdö och för övrigt var all förbindelse
med land avbruten.

I två dygn bevakade de kammaren och varandra, och när den ena somnade in
på en stol eller soffan, tog den andra en lur med ena ögat. Men så snart
någon rörde på sig, spratt den andra upp.

På julaftonsmorgon var madam Carlsson död.

Det var för Gusten som om navelsträngen först då blivit avklippt; som om
han blivit lössliten från moderslivet och blivit en självständig man.
Sedan han lagt igen den gamlas ögon och fått psalmboken under hakan på
henne, så att munnen inte skulle falla ner, tände han i Carlssons närvaro
på ett ljus, tog fram petschaftet och lack och förseglade chiffonjén.

De kuvade lidelserna vaknade; Carlsson gick fram och ställde sig för
chiffonjén med ryggen.

-- Höllu, vad gör du för slag, pojke? menade han.

-- Jag är inte pojke numer, svarte Gusten, utan jag är bonn på Hemsö, och
du är undantagsman.

-- Jo, de ska vi bli två om! tyckte Carlsson.

Gusten tog ner en bössa från väggen; slog opp hanen, så knallhatten
syntes, trummade på kolven och röt för första gången i sitt liv:

-- Ut! Annars knäpper jag dig!

-- Hotar du?

-- Ja, när inga vittnen finns! svarte Gusten, som tycktes ha haft samkväm
med rättskarlar på sistone.

Det var besked och det förstod Carlsson.

-- Vänta du bara, tills skifte kommer, sade han och gick ut i köket.

Julafton var dyster detta år. Lik i huset och inte någon möjlighet att få
bud efter kista eller svepning; ty snön föll oupphörligt, så att strömmar
och fjärdar varken buro eller brusto; att få båt i sjön var omöjligt, ty
vattnet var en enda issörja, i vilken man varken kunde ro eller åka eller
gå.

Carlsson och Floden, som Gusten nu lät kalla sig, gingo om varandra,
sutto till bords tillsammans utan att byta ett ord. Huset var i oordning;
ingen satte arbetet i gång och alla litade på varandra så att det mesta
blev ogjort.

Juldagen föll in, grå, töcknig med snö igen. Att komma till kyrkan var
lika omöjligt som att komma någon annan stans; och Carlsson läste därför
en predikan i köket. Man kände, att man hade lik i huset, och någon
julglädje kom ej till stånd. Maten var slarvigt lagad, ingenting färdigt
i tid och alla voro missnöjda. Det låg något dovt i luften ute och inne,
och som den gamla stod lik i stugan, vistades alla i köket. Där var
alltså som en inkvartering, och när man inte åt eller drack, så sov man,
en på en soffa, en på en säng; att ta fram kortleken eller dragklaveret
föll ingen in.

Annandagen kom och gick lika tung, lika tråkig; men nu förlorar Floden
tålamodet. Inseende att dröjsmål kunde vålla svårare obehag, efter som
liket börjat förvandlas, tog han Rundqvist med sig i slöjdbon och
snickrade en kista, som sedan ströks gul; och med vad som kunde finnas i
huset sveptes den döda. Och därmed var femtedagen inne. Som nu vädret
icke visade tecken till bättring och det var utsikt att få vänta i
fjorton dagar, måste man till vad pris som helst söka skaffa liket upp
till kyrkan för att få det i jorden. Till den ändan sköts stora skötekan
i sjön och allt manfolk rustade sig till en isbåtsfärd med kälkar,
isbillar, yxor och rep. Och tidigt om sjättedagen gåvo de sig i väg på
den livsfarliga färden. Ibland gick en strömfåra öppen, och då rodde man;
så kom man till en fjärd som låg; då gällde det få båten opp på kälkarne,
och när det var väl gjort, fick man ta i och dra; värst var det i
issörjan, där årorna endast plaskade opp och ner, utan att båten kom fram
mer än några tum i sänder; ibland föredrog man att gå framför och hugga
ränna med isbillar och yxor, men ve då den, som förhögg sig och kom
utanför rännan, där ett strömdrag kunde ha ätit sig igenom den tunna
skorpan.

Det hade blivit eftermiddag, innan de givit sig tid att äta eller dricka
och sista fjärden återstod att tillryggalägga. Så långt de kunde se,
öppnade sig ett enda stort snöfält, här och där med små runda höjningar,
som voro nedsnöade kobbar; himlen var blåsvart i ostkanten och bådade
snö; kråkorna kommo flaxande utifrån och drogo åt land för att söka
nattkvist; det dånade ibland i isen, som skulle det lika sig till
töväder, och skälarne hördes böla ute till sjös. Fjärden låg öppen för
havet i östra sidan, men det syntes ingen havsvak. Misstänkt föreföll
ändå, att de tyckte sig höra alfågel »alla» utåt havsbanden, men som de
icke hört något från land på fjorton dagar, visste de ej, om fyrarna voro
släckta, men det togo de för alldeles givet mellan jul och nyår.

-- Det här går aldrig längre! yttrade Carlsson, som mest varit tyst.

-- Det ska gå, sa Flod och satte axeln mot kälken, men vi ska ta i land
på Måskläppan och ha en bit mat i oss.

Och därmed styrde man kosan på den kobbe, som låg mitt i fjärden.

Den låg emellertid längre bort än man trott och den förändrade utseende,
ju närmare man kom, men slutligen hade man den på en kabellängd.

-- Vak förut! skrek Norman, som hade utkik, håll av åt vänster!

Kälkarne svängde av åt vänster, mera åt vänster ändå, och slutligen hade
man gått runt kobben. Den hade av sista solvärmen eller av varma
bottenströmmar kringskurit sig själv och syntes oåtkomlig från alla
sidor, åtminstone på kälkarne. Skymningen föll, goda råd voro dyra och
Floden, som tagit allt befäl över manövern, uppkastade genast en
angreppsplan, så att ekan skulle stryka, sedan skjutsas ut i vaken och i
samma ögonblick alla man kasta sig i och sätta ut årorna. Och så blev
beslutat, så gjordes.

-- Ett tu, tre! kommenderade Flod; ekan sköt fart, släppte kälken
föröver, vickade till och kistan kom i sjön.

I förskräckelsen glömmer Floden och Carlsson, som voro akterom, att hoppa
i båt, medan Norman och Rundqvist räddade sig, och de blevo stående på
iskanten. Kistan var illa spikad, fylldes med vatten och sjönk, innan
någon fick besinning att tänka på annat än sig själv.

-- Nu få vi gå till prästgården genast! befallde Floden, som i dag var
mera handlingskraftig än tankeduglig.

Carlsson gjorde invändningar, men på Gustens fråga, om han tyckte det var
bättre att stå kvar på isen hela natten, hade han intet att invända,
helst han såg, att allt hopp om att nå kobben var ute.

Rundqvist och Norman kravlade sig emellertid i land, skreko och hojtade
åt kamraterna att komma efter, men Floden svarade endast med att vifta
med handen till adjö och pekade söderut i fjärden, där prästgården låg.

Carlsson och Flod vandrade en lång stund tysta; Gusten med isbillen först
för att pröva om det bar; Carlsson efter med rockkragen uppslagen, kuslig
i lynnet efter det hastiga och ömkliga slut hans hustru fått och vilket
man nog skulle kasta på honom.

När de gått en halvtimma, stannade Gusten och pustade; därpå tittade han
sig omkring på kobbar och stränder för att se, var han befann sig.

-- Nå djäveln, ha vi inte gått galet! brummade han; det var inte
Måskläppan, för den ligger där; och han pekade åt ost. Och där ha vi
Gillöga tall.

På en långsträckt ö inåt land pekade han ut en tall, som var lämnad ensam
uppe på en uthuggen skogshöjd och som, liknande en optisk telegraf med
sina två kvarsittande grenar, var ett bekant sjömärke eller landkänning.

-- Och där ha vi Trälskär.

Han talade för sig själv och skakade på huvudet.

Carlsson blev rädd, för han var icke hemma i skären och hade haft
obegränsat förtroende till Gustens vetande. Floden tycktes emellertid ha
tagit sitt bestick, ändrade kurs och satte sig i rörelse mera söderut.

Emellertid hade skymning fallit, men snön lyste ännu något litet, så att
de kunde hålla landkänningen; de talade inte ett ord, men Carlsson höll
sig tätt i spåren efter sin vägvisare.

Plötsligen stannade denne och lyssnade. Carlssons ovana öra hörde
ingenting, men Gustens tycktes vilja knipa ett svagt dån ifrån ostsidan,
där en molnvägg, tjockare och svartare än den töckenslöja, som insvepte
synranden, hade stigit upp.

De stodo stilla en stund, tills Carlsson kunde uppfatta ett sakta brus
och ett dunkande, som nalkades.

-- Vad är det? frågade han och kröp intill Gusten.

-- Det är sjön! svarte denne. Om en halv timme ha vi ostvinden här med
snötjocka, och vill det sig riktigt illa, så bryter isen upp. Då vete
hålen hur det går med oss. Raska på nu bara!

Han satte till att småspringa och Carlsson efter; snön susade om fötterna
och dånet tycktes följa.

-- Nu är det slut med oss! skrek Gusten och stannade, pekande på ett
ljus, som blixtrade fram bakom en kobbe i sydost. Fyrn är tänd, och sjön
går öppen!

Carlsson förstod ej faran, men han insåg, att det var på tok, när Gusten
var rädd.

Nu hade ostvinden fått fatt dem, så att de på ett stenkasts håll kunde se
snöväggen komma framryckande som en mörk skärm, och strax efter voro de
omvärvda av snön, som föll tätt, tätt och var svart som sot. Det blev
alldeles mörkt kring dem och fyrens ljus, som ännu ett ögonblick blekt
och suddigt som en vädersol antytt vägen för dem, slocknade slutligen.

Gusten fortsatte i starkt trav, och Carlsson följde så gott han kunde;
men han var fetlagd och kunde icke hålla jämna steg, blev andfådd, bad
Gusten sakta av, men denne hade ingen lust att offra sig, utan sprang,
sprang för livet. Carlsson tog honom i rockskörtet, tiggde och bad, att
han ej skulle löpa ifrån honom, lovade guld och gröna skogar, besvor
honom vid salighet och pina, men ingenting halp.

-- Var och en för sig och Gud med oss! svarade Gusten och bad Carlsson
hålla sig ett par steg efter, annars skulle isen brista.

Det tycktes den också göra, ty bakom dem brakade det allt mer och mer,
vad värre var, bruset nalkades nu så tydligt, att man hörde sjöarnes gång
mot kobbarne och iskanten, och de väckta måsarne och trutarne skriade
efter oväntat byte.

Carlsson flämtade och flåsade, avståndet mellan honom och Gusten ökades
och slutligen befann han sig ensam springande i mörkret. Han stannade då
tvärt, letade spår, såg inga; ropade, men fick intet svar. Det var
ensamheten, mörkret, kölden, vattnet, som kom med döden.

Uppjagad av fruktan satte han ännu en gång fart under fötterna, sprang så
att han såg, huru snöflingorna gingo baklänges, fastän de hade samma
riktning som han, och så ropade han igen.

-- Följ med vind, så kommer han väst på land! hördes en flyende röst
inifrån mörkret, och så blev det tyst igen.

Men nu hade Carlsson inga krafter kvar att springa, utan modlös lät han
farten sakta och gick, steg för steg, utan att kunna förmå sig göra
motstånd, under det han hörde sjön komma bakom sig, dånande; frustande,
suckande, som om den enkom varit ute på nattligt rovtåg.

                  *       *       *       *       *

Pastor Nordström hade gått och lagt sig klockan åtta om aftonen och legat
och läst Stiftstidningen, varefter han somnat in mycket tungt. Men vid
elvatiden kände han sin gummas armbåge i sidan och hörde henne kalla.

-- Erik! Erik! hörde han i sömnen.

-- Vad nu då, kan du inte vara lugn! morrade han halvvaken.

-- Lugn! Tror du inte jag är lugn!

Fruktande några långrandiga förklaringar, skyndade pastorn sig att
bedyra, det han var övertygad om lugnet, repade eld på en tändsticka och
frågade vad som stod på.

-- Det är någon som ropar i trädgårn! Hör du inte!

Pastorn lyssnade och satte på glasögonen för att höra bättre.

-- Ja, min själ gör det så! Vem... kan det vara?

-- Gå och se efter, vet jag! svarade frun och gav gubben en ny
påstötning.

Pastorn fick kalsongerna och pälsen på sig, sköt fötterna i sina
bottforer, tog ner bössan från väggen och satte på en knallhatt; skakade
ner fängkrutet och gick ut.

-- Hej, vem där! ropade han.

-- Flod! svarade en dov stämma bakom syrenhäcken.

-- Vad fan står nu på, att du kommer så här dags! Ligger gumman i
själtåget?

-- Det är allt värre än så! lät Gustens medtagna stämma. Vi ha förlorat
henne!

-- Har ni förlorat henne?

-- Ja, på sjön ha vi förlorat henne.

-- Men kom in då för all världen och stå inte här i kylan!

Gusten såg ut vid ljusskenet som ett urblåst ägg, enär han varken ätit
eller druckit på hela dagen och dessutom haft det hundgörat att springa
kapp med ostvinden. Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för
förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några
minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde
sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet,
medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte
för den uthungrade.

Därpå rådslogs om vad som kunde göras för de strandsatta. Att gå ut i
natten och båda upp folk i mörkret var bortkastad möda; att tända eldar i
strand var farligt, emedan det kunde vilseleda fartyg, om skenet
verkligen förmådde genomtränga tjockan.

Pojkarne på kobben ansågs ingen nöd vara med, men värre såg det ut för
Carlsson. Gusten trodde sig nämligen veta, att fjärden brutit upp och att
Carlsson vore slut vid det här laget, och »det såg ut», menade han, »som
om han fått för sina gärningar».

-- Hör du, Gusten, invände pastor Nordström, jag tycker ni ha varit
orättfärdiga mot Carlsson, och jag vet inte, vad du menar med hans
gärningar. Hur såg gårn ut, när han tog vid? Har han inte arbetat upp
hemmanet åt dig? Har han inte skaffat dig sommargäster och byggt dig en
ny stuga? Och att han gifte sig med änkan, nå, hon ville ju ha'n; att han
bad henne göra testamente, det var ju inte ont i att försöka, men att hon
gjorde det kunde vara mindre välbetänkt av henne. Carlsson var en rapp
karl, och han gjorde allt vad du skulle ha velat göra, men inte kunde!
Va? -- Vill du kanske inte att jag skall fria åt dig hos änkan i Åvassa
med sina åtta tusen riksdaler? Nej, hör du, Gusten, du ska inte vara
sträng, och ser du: det finns flera synpunkter på mänskorna än din!

-- Jaja, men han tog i alla fall livet av mor, och det glömmer jag inte
på länge.

-- Å strunt, det har du glömt, när du krupit i säng med din hustru; och
om Carlsson verkligen tagit livet av henne, det är ganska ovisst. Hade
gumman till exempel tagit på sig, innan hon sprang ut om kvällen, så hade
hon inte förkylt sig. Och inte tog hon väl det så när, att han, unga
karln, fjollades med flickan. Nu tycks emellertid saken vara utspelt och
vi få se till i morgon bitti, vad som kan göras. Vi ha söndag och folket
kommer nog till kyrkan, så vi slipper båda upp dem! Gå nu och lägg dig
och var lugn, och tänk på, att den enes död är den andres bröd.

                  *       *       *       *       *

Följande morgon, när kyrkfolket stod på backen, kom pastor Nordström
upptågande i sällskap med Flod. I stället för att gå in stannade han i
hopen, som redan tycktes underrättad om vad som hänt. Och sedan han
förkunnat mässfall, uppmanade han allt manfolk att samlas med båtarne
nere vid prästgårdsbryggan så fort de kunde för att fara ut och bärga de
nödställda. Det förnams visserligen något knot i bakgrunden, där
utbördingen hade några ovänner från kommunalstämman, vilka föreburo, att
de icke ville undvara gudsordet.

-- Å strunt, invände pastorn, ni är inte så fasligt angelägna att höra
min spiksoppa, om jag känner er rätt. Va? Va säger du, Åvassan, du som är
så skriftlärd, så du hör, när jag kommer i botten på såpfjärdingen?

Det gick ett stilla löje genom hopen och betänkligheterna voro hävda till
hälften.

-- Vi ha för resten söndag om åtta dar och kom då, så ska jag dra er, ska
ni få se, och tag käringarne med er, så lovar jag ge dem en uppborstning
för ett halvt kvartal. Är vi ense nu att ta åsnan ur brunnen?

-- Jaa! sorlade hopen, som om de fått avlösning från sabbatsbrottet.

Och så skingrades man för att gå hem och klä om sig och gå till sjös.

Snöyran hade upphört, vinden hade gått på norden och det var kallt, klart
väder. Fjärden gick uppe, blåsvart svallande omkring de bländvita
kobbarna, när ett tiotal skötekor lade ut från prästgårdsbryggan.
Karlarne hade kommit i pälsrockar, skälskinnsluvor, medförande yxor och
draggar. Att segla var ingen tanke på, utan man hade bemannat årorna.
Pastorn satt med Gusten i första båten, rodd av fyra de styvaste
skärkarlarne och medförande båtsman Rapp som utkik och plikthuggare.

Man var allvarsamt stämd, men icke överdrivet ledsen; ett människoliv mer
eller mindre brukade sjön inte räkna så noga på.

Det gick tämligen hög sjö och det inslagna vattnet frös genast, måste
huggas upp och vräkas ut. Ibland kom en isflaga simmande, skrapade mot
båtborden, dök under och kom upp igen; ibland med infrusna vass-strån,
löv, pinnar, lösryckta från stränderna.

Pastorn satt med sin kikare och spanade åt Trälskär, där Hemsöpojkarne
sutto fångna, stundom kastande en hopplös blick utåt fjärden, där
Carlsson sannolikt låg drunknad, stundom forskande efter ett spår på de
drivande iskakorna, ett spår av en fot, ett klädesplagg eller liket
självt. Men förgäves.

Efter ett par timmars rodd nalkades man skäret. Rundqvist och Norman hade
på långt håll upptäckt undsättningsflottiljen och tänt glädjeeldar på
stranden. Och när båtarne lade till, visade de mera nyfikenhet än
rörelse, ty livsfara hade de aldrig varit i.

-- Inte så länge man har land under sig! menade Rundqvist.

Som dagen var kort, började upptagningen av ekan genast, och strax därpå
draggningen efter kistan.

Rundqvist kunde precist peka på fläcken, där hon låg, för han hade sett
mareld lysa på vattnet. Man drog varp på varp, men utan att få upp annat
än långa tångrevor med musslor och andra kräk på; man draggade hela
förmiddagen ända till middagen, men utan framgång. Folket började se
trötta ut och ledsna. Några hade gått i land för att ta sig en sup och en
smörgås eller koka kaffe, då Gusten slutligen förklarade, att han icke
vidare ansåg något kunna göras, enär strömmen sannolikt fört kistan ut på
djupet.

Som ingen var vidare angelägen om att se liket flyta upp och saken
strängt taget icke angick någon personligen, erfor man en viss lättnad
över att bli befriad från obehaget att visa sig känslolös för andras
bekymmer.

För att emellertid få ett någorlunda avrundat slut på en snöplig
ändalykt, gick pastor Nordström fram till Flod och frågade, om han ville,
att de skulle göra något för gumman. Boken hade pastorn med sig, och en
psalm kunde man väl alltid utantill. Gusten mottog med tacksamhet
förslaget, som meddelades åt församlingen.

Solen höll på att sluta sin korta bana och kobbarne lågo rosenröda i
sista belysningen, när folket samlade sig på stranden i en klunga för att
övervara den efter omständigheterna tillpassade jordfästningen. Pastorn
steg ner i en eka, åtföljd av Gusten; gick ut i akterstäven, tog upp sin
bok, satte sin näsduk mellan vänstra handens fingrar och blottade sitt
huvud, under det alla karlarne på stranden ströko av mössorna.

-- Ska vi ta 452, Jag går mot döden, kan ni den utantill? frågade
pastorn.

-- Jaa! svarades från stranden.

Och så steg sången dallrande av kölden först, sedan av rörelse över det
ovanliga i ceremonien och de gripande tonerna i den gamla psalmen, som
ledsagat så många i den sista vilan.

De sista tonerna klingade ut och ekade över vatten, mot skär, genom den
kalla luften, och det blev ett uppehåll, varunder man endast hörde
nordans sus i martallarnas barr, vågornas plask i stenarne, måsarnes skri
och båtarnes huggande i botten. Pastorn vände sitt åldriga, fårade
ansikte ut mot fjärden och solen lyste över hans kala huvud, kring vilket
de gråa hårtestarne ristades av blåsten som hänglavar på en gammal gran.

-- Av jord är du kommen, jord skall du åter varda, Jesus Kristus vår
Frälsare skall dig uppväcka på den yttersta dagen! -- Låtom oss bedja!
började han med sin djupa stämma, som kämpade mot vind och våg för att
höras.

Och så gick jordfästningen på, ut till Fader vår, och efter välsignelsen
sträckte han sin hand ut över vattnet till ett sista farväl.

Mössorna sattes på. Gusten tryckte pastorns hand och tackade honom, men
tycktes ännu ha något på hjärtat.

-- Hör nu, pastorn, jag tycker ändå att -- skulle inte Carlsson också
haft ett litet ord med?

-- Det var för två, min gosse! Men det var vackert av dig i alla fall att
tänka på honom, svarade gubben, som tycktes mera rörd än han ville.

Solen gick ner och man hade endast att skiljas, söka komma hem så fort
man kunde.

Men man ville ändå visa Floden en sista uppmärksamhet, och sedan avsked
blivit taget och alla kommit i båt, följde man honom en bit på väg, lade
så upp båtarne i linje som till skötsättning, hälsade med årorna och
ropade adjö!

Det var en hyllning åt sorgen, men också åt den unge mannen, som nu
upptogs i männens självansvariga led.

Och till rors i sin egen eka lät den nye herren till Hemsö sina drängar
ro sig hemåt, för att styra egen farkost över det nyckfulla livets
blåsiga fjärdar och gröna sund.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Hemsöborna" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.