Title: Bannlyst
Author: Lagerlöf, Selma, 1858-1940
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Bannlyst" ***


book was produced from scanned images of public domain


________________________________________________________________________

     Noteringar:
       I denna e-text har text som var i 's p ä r r a d' stil i
________________________________________________________________________



BANNLYST

  EN BERÄTTELSE

       AV

  SELMA LAGERLÖF

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG


_Copyright. Albert Bonnier 1918._

_Första--femtonde tusendet._

STOCKHOLM
ALB BONNIERS BOKTRYCKERI 1918



FÖRSTA DELEN



GRIMÖN.


På Grimön i den västra skärgården bodde för några år sedan en man och
en hustru, som voro varandra mycket olika.

Mannen, som var omkring femton år äldre än hustrun, hade aldrig varit
annat än ful, trög och senfärdig och hade inte blivit bättre på gamla
dar, hustrun åter hade alltid varit nätt och lätt, och hennes lilla
vackra ansikte hade bibehållit sig så väl, att hon såg närapå lika bra
ut vid femtio som vid tjugu.

Dessa två makar sutto en vacker söndagskväll på en stor stenhäll, som
stack upp ur marken alldeles utanför deras hus, och samspråkade i god
ro. Mannen, som tyckte om att höra sin egen röst och lade sina ord väl,
utbredde sig för hustrun över en artikel, som han just nyss hade läst i
en tidning. Hustrun hörde på honom med inte alltför spänd uppmärksamhet.

»Ack, den Joel, den Joel,» tänkte hon, »att han kan få ut så mycken
lärdom ur ett sådant där tidningsblad! Han har verkligen ett
märkvärdigt gott huvud. Det är bara synd, att han inte är i stånd att
göra något bruk av det för sin och min räkning, utan bara för andras.»

Medan hon tänkte så, gledo hennes blickar bort till boningshuset, som
var rätt stort, men så förfallet, att de inte kunde bebo det, utan fingo
hålla till i en liten flygel, som de forna ägarna, vilka alla som en
hade varit sjökaptener, hade begagnat till kök och visthus.

»Om Joel ändå hade haft lust för sjön, så att han hade blivit sjökapten
såsom hans far och farfar!» fortsatte hustrun sina funderingar. »Då hade
han säkert haft en samlad sparpenning på gamla dar, och vi hade kunnat
se framåt mot en lugn ålderdom. Men han har alltid envisats med att gå
och arbeta på lantbruket. Och nu har vi det också, som vi har det.»

Hon flyttade sig inte från sin plats, så länge som mannen fortsatte att
tala, men hennes lilla huvud, som rörde sig lika ledigt, som skulle det
ha suttit på halsen på en fågel, vred sig så, att hon kunde överblicka
några åkerlappar och potatisland, som lågo likt små runda växtöar mellan
de väldiga klipphällar, som utgjorde den egentliga marken på Grimön.

Alla dessa småland voro uppbrukade av mannen, ja, man kunde nästan säga,
att de voro ditskaffade av honom. Han hade fraktat hem till Grimön
otaliga båtlaster jord och gödsel, i fast förvissning att de en gång
skulle ge honom fullgod lön för mödan.

»Allt det besvär han har gjort sig med de här jordplättarna!» tänkte
hustrun. »Och så behövs det bara, att en riktigt hård nordanstorm bryter
ut vid pingsttiden för att göra slut på allt, som är sått och satt. Nej,
när en bor som vi, så är det ju klart, att det är meningen, att en ska
ta födan ur havet.»

Åter vände hon på det lilla huvudet. Genom tomrummet mellan boningshuset
och flygeln kunde hon se ut över en vid, blänkande vattenyta.

»Ja, se havet,» suckade hon. »Det är något, det. Där kan en fara och
handla och tjäna pengar. Om jag hade varit karl, så vet jag då, att jag
först och främst skulle ha gett mig ut till sjöss. Aldrig i världen
skulle jag ha slagit mig på jordbruk. Hur ska det nu gå för oss, när vi
blir gamla och inte mer orkar sköta om det själva? Ingen av våra barn
vill stanna hemma och hjälpa oss med sådant släpgöra, och det kan en
inte heller begära.»

De sista orden måtte hon ha uttalat högt, för mannen, som hade hållit på
att berätta för henne om alla de faror och fasor, som en nyligen
hemkommen engelsk nordpolsexpedition hade fått utstå, avbröt sig mitt i
en mening.

»Du hör visst inte på vad jag säger,» sade han. Men det var nog inte
första gången, som han fann sig tala för döva öron, för han lät varken
förvånad eller förargad.

»Visst hör jag på,» försäkrade hustrun. »Jag sitter just och tänker på
att du talar så bra, att du kunde ge dig ut som predikant.»

»Jag vet just inte vad jag ska säga om det berömmet,» sade mannen och
log godmodigt åt henne. »När jag inte kan få den åhöraren jag nu har
till att följa med, så lär det inte lyckas bättre med en hel
församling.»

»Men jag har ju följt med!» utbrast hustrun, som nu blev riktigt het om
öronen. »Jag vet ju, att de hade blivit av med fartyget redan första
vintern, att de fick lov att bygga sig snöhus, och att de måste ligga
kvar där uppe in på andra året, så att det blev slut på maten för dem,
och till sist låg de och tuggade på skinnremmar.»

Hon lät harmsen, och det lilla draget vid munnen, som visade, att det
inte ville mycket till för att hon skulle komma i dåligt lynne,
framträdde allt tydligare.

»Jag undrar allt hur det skulle kännas, du Thala, om en hade någon av
sina egna med bland dem, som låg och svalt i de där snöhusen,»
framkastade mannen.

Hustrun gav honom en snabb blick. Hade Joel inte sagt de där orden med
en särskild betoning? Men mannen satt och såg rätt framför sig, och hans
gamla vattniga ögon voro alldeles uttryckalösa.

»Ja, om en bara ska sitta och tänka på dem, som har det svårt, då skulle
en inte få många glädjestunder i livet,» förklarade hon. »Och de här
blev ju hjälpta till slut.»

»Ja,» medgav mannen, »det kom ett fartyg, som sökte reda på dem, och nu
är de hemma i England tillbaka.»

»Och nu blir det bara heder och ära och lycka för dem i alla deras
livsdagar,» avslutade hustrun.

Hon kunde inte tycka, att allt detta var något att sörja över, men
mannen fortsatte utan att slå an en lättare ton.

»Jag drömde i natt om våran son Sven,» sade han. »Jag tyckte, att han
kom fram till sängen och sa, att jag hade begått en stor orätt mot
honom. Jag brukar inte vara sanndrömd annars, och jag vet inte om jag är
det nu heller. Men nog är det besynnerligt, att jag skulle få läsa hans
namn i dag här i tidningen.»

Detta sades såsom skulle det vara alldeles betydelselöst, just som
något, som skulle angå endast honom själv, men från detta ögonblick
behövde han inte sakna uppmärksamhet. Hustrun kom fram till honom och
överöste honom med frågor, -- Var stod namnet? Vad var det, som han hade
drömt? Var det möjligt, att det var fråga om deras Sven? Hon blev gäll i
rösten, nästippen rodnade, och ögonen tårades.

Hon skulle inte ha råkat i sådan upphetsning, om det hade gällt något av
de andra barnen, men med denne Sven ägde det förhållandet rum, att Joel
och hon, då han var nio år gammal, hade lämnat honom ifrån sig till ett
engelskt herrskap, som seglade omkring i skärgården på sin lustjakt. De
främmande hade alldeles förälskat sig i gossen. Om de bara finge taga
honom med sig, lovade de att uppfostra honom till en herreman och göra
honom till sin arvinge.

Det var stora utsikter, som öppnade sig för en liten Grimöpojke. De
fattiga föräldrarna hade ansett, att de för gossens egen skull borde
låta honom fara. Stannade han hos dem, så måste han ju förbli i deras
vård. Och han hade haft ett så gott huvud. De hade ofta talat om att det
kunde bli något märkvärdigt av honom, om han bara finge uppfostran.

Nu hade sjutton år gått, sedan de hade lämnat honom ifrån sig, och under
hela denna tid hade de inte hört något ifrån honom. Inte ett brev, inte
en hälsning. De visste inte mer om honom, än om han hade legat på
havsbottnen.

»Se här!» sade mannen och räckte hustrun tidningen. »Läs här bland
namnen på de räddade! Ser du det: Sven E. Springfield?»

»Ja, jag ser. Sven E. Springfield, ja, där står det.»

»Det kan inte betyda annat än Sven Elversson Springfield,» sade mannen.
»Det är hans namn, mitt namn och fosterfaderns namn. Det måste vara
rätt.»

Hustrun tryckte tidningen intill sig. I detta ögonblick tyckte hon, att
denne son, som hon av egen fri vilja hade avstått ifrån, var henne
kärast av alla hennes barn.

»Varför sa du inte genast, att Sven var med?» förebrådde hon mannen.
»Jag hörde ju inte på. Nu får du berätta alltsammans omigen.»

Mannen tycktes en smula förbryllad. Han hade ämnat berätta hustrun hela
historien, innan han lät henne veta, att det var fråga om sonen. Då
skulle det ha gått lättare. Han skulle ha fått se vad min hon gjorde och
kunnat handla därefter.

Emellertid talade han om för henne allt, vad hon ville veta. Han gjorde
reda för vad som menades med åttionde graden. Hon blev ärelysten för
sonens räkning och undrade om inte han och hans kamrater hade hunnit
längre upp mot norr än alla andra. Och vad hade de levat av, sedan deras
fartyg hade gått förlorat med alla deras förråd? Berättelsen om hur
undsättningsexpeditionen hade funnit dem denna sommar, halvdöda av
svält, på stranden av Melvilleön måste hon höra gång på gång.

»Att han skulle bli tvungen att gå igenom så mycke svårt!» utbrast hon.
»Nej, en ska aldrig lämna barna ifrån sig.»

»Men nu är väl också hans lycka gjord,» sade hon uppklarnande, »Det blir
stjärnor och medaljer i all oändlighet.»

Snart började hon undra hur sonen hade blivit mottagen i England.

»Det var millioner människor i rörelse för att möta de här
nordpolsfararna,» sade Joel.

Han kände sig till den yttersta grad pinad och orolig. Hela framtiden
berodde på om han skulle bli i stånd att ställa sina ord på det rätta
sättet.

»Den, som hade varit med bara!» sade hustrun. »Om jag hade stått i ett
gathörn och hade fått se honom gå förbi!»

»Du hade väl inte behövt stå i ett gathörn,» sade mannen. »Det står i
tidningen, att en särskild ångbåt var ställd till föräldrars och
anförvanters förfogande.»

Hustruns ansikte förlorade helt hastigt sitt glada uttryck, -- »Ack, du
Joel!» utbrast hon. »Det hade inte tjänat något till, att vi hade varit
med där borta. Varken du eller jag hade fått komma ombord på den där
ångbåten. Det hade _hon_ inte unnat oss.»

Med »hon» menade mor Elversson den engelska frun, som hade fört bort
hennes son. Hon hade aldrig förlåtit henne, att hon inte hade låtit
gossen skriva till sina föräldrar. I sina tankar hade hon gjort henne
till ett riktigt vidunder.

»Å, nog tror jag, att vi hade fått vara med och hälsa på honom,» sade
mannen.

Egentligen var han glad, att hustrun uppehöll sig vid sådana oviktiga
ting. Han behövde tid på sig att ordna tankarna för att kunna berätta
det svåra, som han hade att tala om, på ett passande sätt. -- »Hela vår
framtid beror på det här samtalet,» sade han till sig själv gång efter
annan för att skynda på sina senfärdiga tankar.

»Det kan du just tro!» sade hustrun trotsigt och knyckte på nacken. »När
hon inte har unnat oss att få en rad från honom på alla dessa år! Och
han har väl inte heller något hjärta för oss. Han var nie år, när han
for, och han hade allt så mycken reda på sig, att han kunde ha skrivit
henne ovetande. Men hon har väl satt i honom, att vi var för simpelt
folk för att en sådan herre som han skulle fråga efter oss.»

All hennes glädje hade jagats på flykten. Dessa tankar, som så ofta hade
plågat henne under de gångna åren, kommo tillbaka med ny styrka.

»Ja, jag får ju medge,» sade mannen, »jag får ju medge, att det är
besynnerligt, att Sven inte skrev någon enda gång. Och det kan nog
hända, att det var fel hos fosterföräldrarna. Jag fick höra något vid
kyrkan i dag.»

Hustrun satt tyst. Hon var så harmsen, att hon inte mer gitte tala.

»Ack, vad detta går illa!» tänkte mannen. »Om hon kommer i det humöret,
blir allt fördärvat.»

»Kyrkoherden har fått underrättelser från England,» sade han. Nu talade
han återigen om en sak, som han inte hade tänkt nämna, förrän han hade
fått hustrun väl förberedd och i rätt stämning, men han såg sig ingen
annan utväg. -- »Han tog mig med sig hem till prästgården. Det var han,
som gav mig den här tidningen.»

»Kyrkoherden!»

»Ja, han ville tala med mig om Sven.»

»Asch, ja! Det är detsamma alltihop. Inte bryr jag mig om honom, sådan
som han nu är.»

Mannen svarade inte ett ord på detta, och en lång tystnad uppstod.
Äntligen brast det löst liksom med en explosion.

»Du är då den förfärligaste människa, som finns, till att göra en
stackare nyfiken. Vad var det prästen hade fått höra?»

»Det var något om Sven. Kyrkoherden kommer hit ut själv i afton och
talar om det för dig.»

Nu sprang hustrun upp. -- »Kommer prästen själv hit ut?» sade hon. »Men
i all världen! Och det säger du mig först nu!»

Hon tog ett steg mot bostaden för att gå in och se efter om det var
städat och snyggt inne i rummen. Men hon stannade plötsligt.

»Varför kommer prästen hit?» sade hon. »Det är väl något galet på
färde.»

Hon såg skarpt på mannen, som ville hon med blicken tränga in i hans
huvud och läsa de tankar, som rörde sig där.

»Kanske att Sven har mjuknat, sen han har legat däruppe i isen och
tuggat på skinnremmar. Kanske att han vill komma hit och hälsa på oss?
Men det säger jag dig, att nu är det jag, som säger nej. Har vi inte
dugt förut, så duger vi inte nu heller.»

»Jag tänker, att det är bäst, att du aktar dig för överord,» varnade
mannen. Inom sig började han att bli vred på henne, därför att hon var
så ostyrbar och alls inte tog något på samma sätt, som han skulle ha
gjort.

Hustrun glömde alldeles bort sin avsikt att städa i rummen. Mannens
sista ord kunde inte betyda något annat, än att hon hade gissat rätt.

»Vet du vad prästen har fått för nyheter?»

»Jag vet en del.»

»Var det han, som bad dig tala om för mig vad som stod i tidningen?»

»Ånej, jag tror prästens mening var att tala om alltsammans själv för
dig. Men jag tänkte, att det var bättre, att du var lite förberedd.»

»Ja,» svarade hustrun, »det var bra, att jag fick tid på mig! Annars
kunde jag i första hastigheten ha ropat välkommen och god dag. Och det
skulle ha förargat mig efteråt.»

Mannen kände, att vreden växte inom honom. -- »Det är hennes mening att
förstöra hela vår framtid,» tänkte han. »Hon blir aldrig klok, bara
värre och värre för vart år, som går.»

»Jag tror, att prästen blir glad, när han får höra, att du inte bryr dig
om Sven. Då blir det ingen konst för honom att tala om vad han måste
tala om.»

»Ingen konst?» sade hustrun och blev liksom än hårdare. »Vad menar du
med det?»

»Jo, det tycks ju, som om Sven skulle ha råkat i olycka. Det där intåget
i London skulle äga rum förra söndagen, och det blev också firat med all
högtidlighet. På måndagen var det också fester och tillställningar, men
sen på en gång var det stopp. Det hade kommit ut onda rykten om
nordpolsfararna.»

Hustruns ansikte stelnade till.

»Ska jag nu få höra, att han har gjort något orätt?» mumlade hon mellan
hårt sammanbitna tänder.

»Alla blommor och flaggor blev nerplockade, allting blev inställt. På
måndagen kunde de knappt komma fram på gatorna för alla, som ville se
dem, på tisdagen ville man visst både sparka och slå dem.»

Mor Elversson lyfte huvudet allt högre.

»Vad du säger!» utbrast hon. »Det hade kanske varit bättre för honom, om
han hade hållit sig till sina riktiga föräldrar.»

»Du ska veta,» sade mannen med kraftigare röst än förut, »att det inte
är första gången, som sådant händer där uppe i norr. De hade
hungersjukan, och de var galna och visste inte vad de gjorde. Och så var
det en, som i förtvivlan skar halsen av sig. Och sen så...»

»Ja, de åt väl upp honom,» sade hustrun.

Hon stod alldeles kall och lugn. En oändlig bitterhet och avsmak fyllde
henne.

»De var inte mer tillräkneliga än sådana, som sitter på hospital,» sade
mannen. »Det står för resten här i tidningen, att de inte hade tagit mer
än ena armen. Mer hade de inte stått ut med.»

»Och Sven var med om det?»

»När det sker sådana saker, så ser de nog till, att alla är med. Han
blev tvingad ta en bit i munnen, han som de andra. Men mer blev det
heller inte.»

»Och nu,» sade hustrun med en obeskrivligt föraktfull klang i rösten,
»nu vet jag vad prästen vill tala om för mig. Nu är Sven inte god nog
för henne, och nu har han bett prästen övertala oss, att han ska få
komma tillbaka hit. Är det inte så?»

»Det vore väl det bästa, som hade kunnat hända,» sade mannen.

»Men jag säger nej, jag,» utropade hustrun. »Jag säger nej. Han ska inte
komma tillbaka till oss, därför att han inte har någon annan att vara
hos. Han glömde sina föräldrar, när han hade det bra. Han ska inte
inbilla sig, att vi tar emot honom nu. Fattiga är vi och gamla och
hjälplösa. Men vi tar inte emot en son, som har burit sig åt så, att
ingen annan vill se åt honom.»

Mannen såg på henne med en blick, som var full av vrede och otålighet.
Han var gammal och kraftlös, och att få hem en arbetsduglig son skulle
för honom ha varit höjden av lycka. Den avsmak, som hustrun kände,
syntes honom barnslig och obefogad. Hon föreföll honom envis och elak.
-- »Vänta du!» tänkte han, »Du ska få höra nyheter, så att du blir
nöjd.»

»Det är, som jag säger,» sade han med sträng röst. »Prästen får inte
svårt att tala om för dig det, som stod i hans brev.»

»Är det inte så, som jag tror då?» frågade hustrun, och tonen miste
något av sin säkerhet inför mannens tydliga vrede och ogillande.

Mannen såg åter på henne med verklig ovilja.

»Vill du, att jag ska tala om prästens ärende för dig, eller vill du
vänta, tills han kommer?»

Han dröjde inte för att vänta på svar, så otålig var han att få straffa
henne för hennes kärlekslöshet.

»Fosterföräldrarna bor ju i London,» sade han, »och Sven hade vänt om
hem till dem. Men när det där onda ryktet om nordpolsfararna kom ut,
skickade fadern tidningen, där det stod omtalat, in på hans rum, och
revolvern fick göra följe, och laddad var den.»

»Och modern då? Visste hon om sändningen?» utropade hustrun.

»Hon visste om den.»

»Och sen då?»

»Sen blev det forstås så, som de ville.»

»Så att nu är han död?»

»Ja,» sade mannen, »nu vet du vad prästen har att säga dig.»

»Hon,» sade den stackars modern, »hon, som inte hade fött honom, men som
har fått haft honom hos sig under sjutton år, hon lät honom gå och döda
sig, fastän han ingenting hade gjort!»

Därpå vände hon sig häftigt till mannen.

»Du ljuger! Det är inte sant.»

»Det skulle jag också ha sagt för en timme sen. Jag skulle inte ha
trott, att en kvinnan kunde vara så hård, men sen jag har hört dig, så
tvivlar jag inte.»

»Men han hade ju inte bara fosterföräldrarna att hålla sig till. Han
hade ju oss.»

»Han trodde väl, att vi skulle ta det på samma sätt som de, och det hade
han ju inte så orätt i.»

Hon gick bort och satte sig på den stora stenhällen. Tårarna strömmade.
-- »Sven är död!» sade hon. »Sven är död! Han kom till en mor med ett
stenhjärta, därför måste han dö.»

Hon bara grät och jämrade sig.

»O Gud, varför skulle vi lämna honom ifrån oss? Tänk, att hon skulle
skicka honom till döden för ingenting! Det var ju de andra, som tvingade
honom.»

»Du får lov att lugna dig lite,» sade mannen. »Prästen är här. Han
lägger just i land.»

»Säg honom, att jag vet alltihop! Han kan ro tillbaka med detsamma.»

»Men det går väl inte heller an, när han har gjort sig besvär.»

Joel lämnade henne. Han var endast borta några ögonblick, därpå kom han
tillbaka i sällskap med prästen och en ung man.

Kyrkoherden gick fram till den gråtande hustrun.

»Joel säger, att han har berättat er alltsammans, mor Elversson,» sade
han. »Ni vet redan, att er son Sven har kommit att begå en mycket
tadelvärd handling, och att han har blivit bortsänd från sina
fosterföräldrar.»

Hustrun hade rest sig för att niga för prästen. Hon höll ännu
förklädessnibben för ögonen, men så förgråten hon var, uppfångade hon
ändå en glimt av den främmande, som följde med honom.

»Det är Sven,» sade en röst inom henne. »Det är Sven.»

Tusen tankar strömmade genom henne. Hon förstod, att Joel hade ljugit
för henne i sin vrede över att hon hade talat så hårt och hjärtlöst. Hon
tänkte också på att hon aldrig skulle kunna glömma den avsmak, som hon
hade känt, då hon fick höra, att sonen hade smakat människokött. Hon
tänkte på att Joel och hon skulle få behålla den här sonen hemma hos
sig. Ingen annan skulle vilja ha honom i sin tjänst. Men mitt i dessa
kalla tankar såg hon hur avtärt och blekt sonens ansikte var, hur hans
ögon tiggde henne om medlidande, och en våg av barmhärtighet och kärlek
for genom hennes hjärta.

»Ack, den Joel, den Joel!» tänkte hon. »Han är märkvärdig. Han har låtit
mig veta hur det verkligen ser ut inom mig. Nu förstår jag, att fastän
den här gossen har varit borta från mig i sjutton år, fastän han har
försummat oss, fastän han har kommit åter med ringa heder, så kan jag
inte annat än älska honom.»

Och utan att svara kyrkoherden gick hon, medan männens blickar med
ängslan följde henne, fram till sonen och bjöd honom vara välkommen.

»Jag tror, att det svåra har gått fram över dig, därför att Joel och jag
skulle få dig tillbaka,» sade hon med sin mildaste röst.



I KYRKAN.


Sven Elversson, mannen, som hade blivit hälsad som son hos de två gamla
ute på Grimön, satt i Applums kyrka och tackade Gud, därför att han hade
funnit en fristad, där han inte betraktades med avsmak och vämjelse.

På den ensliga, fattiga, bergiga lilla ön med dess två invånare behövde
han inte frukta att mötas av det där nerdragandet av mungiporna, som
antydde äckel. Fadern var gammal, han kände ingen avsmak, därför att han
hade förlorat alla starka känslor av lust och olust. Modern hade all sin
känslighet kvar, men hon älskade honom.

Kyrkan, där Sven Elversson satt, var en gammal träkyrka, där taket
pryddes av en stor domedagsmålning. Var gång han såg upp, föllo hans
blickar ovillkorligen på en stor, svart grinande djävul, som makade
bränder under en brasa, över vilken hängde en kittel, där en hop syndare
kokades i gult, skummande spad. Sven Elversson kände igen denna djävul,
sedan han sist var i kyrkan, för sjutton år sedan. Det, som gjorde honom
oförgätlig, var en lång, i spetsen trekluven svans, som han helt
behändigt använde till att röra om med i sin soppkittel.

Som barn hade Sven ofta fantiserat över denna mästerkock, som med så
stor skicklighet skötte samtidigt sin brasa och sin gryta. Nu tänkte han
endast: »Om alla de, som varje söndag sitter och betraktar den här
lustiga, kokande avgrundsanden, med ens finge veta, att ibland dem
funnes en människa, som verkligen har haft en munsbit människokött
mellan sina läppar, skulle de knappast stå ut med att låta mig sitta
kvar i kyrkan.»

»Det finns en sak,» tänkte han, »jag vet knappast om det finns mer än
denna enda, som civiliserade människor inte kan begå. De mördar, de
begår äktenskapsbrott, de stjäl, de övar grymheter, de håller sig inte
för goda för fylleri, våldtäkt, förräderi, spioneri. Allt det där göres
dagligdags. Det bjuder kanske emot för somliga, men det göres. En av
mänsklighetens gamla synder begås dock inte mer i civiliserade länder.
Den kan inte göras, därför att den väcker vämjelse. Men den synden har
jag i alla fall begått. Jag är mera avskydd än djävulen.»

Den enda person i kyrkan utom föräldrarna, som ännu kände anledningen
till Sven Elverssons hemkomst, var prästen. Men kyrkoherden hade tagit
väl emot honom förra söndagen, visat sig förstående, talat vid hans far,
följt honom ut till Grimön, glatt sig åt att modern hade givit honom
ett kärleksfullt mottagande, gillat, att han ville stanna hemma hos
föräldrarna. Han hade i allo visat sig som en fördragsam och ädelmodig
man.

Nu, denna söndag, då prästen kom in i kyrkan och såg Sven Elversson,
mannen från hungerlägret på Melvilleön, sitta bland det andra folket i
kyrkan, erfor han en kväljande känsla i halsen.

Han hade hjälpt och bistått honom, han hade varit lycklig att få vara
med om att återförena son och föräldrar, att skaffa en fristad åt en
stackare, som hade fått lida för något, som han hade tvungits att begå,
en olycklig, som kanske i annat fall skulle ha begått självmord. Men han
hade inte tänkt sig, att han skulle få se honom i kyrkan.

»I mitt hem,» tänkte han, »jag skulle inte ha tvekat att ta emot den
mannen i mitt hem, men detta kan jag inte stå ut med. Han har ändå
smakat människokött. Han har begått något hedniskt, något avskyvärt. Han
hade bort förstå, att detta är mer, än jag kan fördraga.»

Ögonblicket därefter bestraffade han sig själv, anklagade sig för
kärlekslöshet, tänkte på hur Jesus kallade alla syndare till sig,
försökte värma upp sin medkänsla, påminde sig den stackars syndarens
milda och sympatiska ansikte, avhöll sig verkligen från att sända
kyrkovaktaren fram till honom för att be honom lämna kyrkan, som han
först hade haft lust till, gjorde altartjänst och predikade som
vanligt, men kunde inte bli fri från känslan av äckel.

Orden, som han uttalade, växte i munnen på honom. Han måste stanna ett
par gånger mitt i predikan för att tugga och svälja, innan han kunde
fortsätta. Han kände själv smak av människokött på sin tunga. Han såg
scenen, då den utsvultna skaran hade kastat sig över självmördarens
kropp.

Allt detta skulle han inte alls ha erfarit, om inte mannen hade kommit i
kyrkan, men nu var det över honom, och han kände sig hjälplöst i dess
makt.

Han knöt nävarna mot sig själv, vände sig så i predikstolen, att han
inte kunde se Sven Elversson, fortsatte att läsa upp sin predikan,
tvingade tankarna att följa med orden och tyckte sig med ens vara borta
från sin misstämning.

Men nu hände sig, att i denna hans predikan förekom en utredning om
nödlögnen.

Detta förde hans tankar tillbaka till Grimön och till nödlögnen, som
Joel Elversson hade använt för att visa sin hustru hennes verkliga
sinnelag. Han brukade ofta berätta små historier ur det verkliga livet
från predikstolen för att illustrera sina ord. Dessa historier voro
aldrig nerskrivna på förhand som den övriga predikan, utan han berättade
dem, allteftersom lusten kom på honom. Nu föll det honom in, att
händelsen förra söndagen på Grimön kunde brukas som ett belysande
exempel.

Han hade inte tänkt på detta förut, men nu i talarivern kastade han sig
in på ämnet.

När han hade hållit på en stund, kom en varnande tanke. -- »Jag hade
kanske inte rätt att tala om detta inför hela församlingen,» tänkte han.
Men ingen hade i själva verket bett honom tiga. Han blev i alla fall
illa till mods, försökte att lägga om historien, men kunde inte, utan
alltsammans kom fram. Han försökte fästa all vikten vid nödlögnen, men
kunde inte, utan drog just fram det, som han inte borde förråda, gav
församlingen till livs hela äventyret.

Mittunder det att han skämdes över sig själv, genomträngde honom en
obändig glädje över att få trampa ner denna orena ande, som hade vågat
visa sig i kyrkan. -- »Du avskyvärda orm,» tänkte han, »varför skulle du
visa dig i min Guds hus?»

Det var äcklet, som han hade sökt kväva. Nu hade det på en smygväg tagit
väldet över honom.

Hela dagen efteråt var prästen missnöjd med sig själv. Han hade inte
uppfört sig som en människa, van vid självbehärskning. Han hade handlat
som ett barn, som en vilde, som styres av sin instinkt.

Han försökte tänka ut något sätt för att göra det skedda ogjort, men han
kunde ingenting finna. Han fick vänta, tills något särskilt tillfälle
erbjöde sig. Ju mer man nu rörde upp i saken, ju värre bleve det.

Men vilken makt, vilken förfärlig makt hos äcklet, då det var i stånd
att på det där sättat ta väldet från en sådan man som han, när han stod
talande och förmanande i en kristen kyrka, mitt i en kristen församling!

I samma ögonblick, som prästen steg ner från predikstolen, hade
Grimöfolket försvunnit ur kyrkan.

När de väl voro utkomna, blevo de ovillkorligen stående ett ögonblick
utanför kyrkporten och sågo sig omkring.

Runtom kyrkan utbredde sig något, som man sällan ser i Bohuslän,
nämligen en riktigt jämn och öppen slätt. Den var ju inte så värst stor,
men inte heller var den så värst liten. Den var inte så stor, att man
inte kunde se från den ena sidan till den andra och hålla väl reda på
vad som hände hos grannarna, men inte heller var den så liten, att där
inte fanns plats för både kyrka och prästboställe och ett par dussin
bondgårdar.

Och runtomkring slätten löpte en gråbergsmur. Den var inte så värst låg,
men så värst hög var den heller inte. Den var inte högre, än att både
nordan och västan kunde pressa sig fram över den, men den var inte så
låg, att den inte kunde stänga bort all utsikt åt annat håll, både åt
berg och åt fjäll.

Och över hela slätten utbredde sig det ena åkerfältet efter det andra.
Och de voro varken små eller stora. De voro sådana, att de passade för
välburgna bönder. Och mellan åkrarna lågo röda och blå och vita
byggningar. De voro också jämnstora och lagom. Det var inga
grannlåtshus, som skämma ut grannstugorna, och det var inga fattiga
torpstugor, som bara förhöja granngårdarna och göra dem, som bo där,
högfärdiga.

Och om växtligheten kunde man inte säga, att den var så värst storartad,
för man såg inte till några träd, varken som skogar på bergen eller som
dungar på slätten eller som trädrader utmed vägarna. Men inte heller
kunde man säga annat, än att slätten var bördig och fruktbärande, för
den låg omkring dem i sin höstprakt som ett böljande hav av säd och av
gräs och av ärter och klöver och hästbönor.

Och ungefär mittpå slätten låg kyrkan, därifrån de nyss hade blivit så
att säga utdrivna. Den var en gammaldags träkyrka, och man kunde inte
säga om den, att den var ful, för den hade ett smalt och dristigt litet
torn, som drog tanken upp till det himmelska, men inte heller kunde man
säga, att den var vacker, för den hade ett mörkt och tungt långhus, som
tryckte själen tillbaka ner i det jordiska.

Och på stengärdesgården, som omgav kyrkan, vandrade en gråstrimmig katt
fram och tillbaka, medan de tre stodo utanför. Det var ett vackert djur,
väl tecknat, det hade en tät, skiftande päls och mjuka, behagliga
rörelser.

Men när de hade sett på det en stund, började de tycka, att det var
något otäckt i sättet, varpå lemmarna rörde sig under det mjuka
skinnet. De tyckte inte om, att den gick så ljudlöst, eller att de
grönstrimmiga ögonen, som den vände mot dem, voro så beslöjade och utan
uttryck. De vämjdes vid att den var så hal och mjuk och lekfull, medan
den inte tänkte på annat än att röva och mörda.

Och för deras ögon växte katten och sträckte på sig och blev stor och
höjde sig, så att den skymde bort bergmuren. Och alltjämt, medan den
växte, så spann den och kurrade och gjorde behagliga, lekfulla rörelser,
och alltmer vedervärdig blev den.

Och de sågo, att katten var äcklet, som nu var väckt, och som skulle
växa och breda ut sig på slätten, och som aldrig skulle få bättre växt
än där mellan allt det jämnstrukna och jämnstora och trånga och
instängda.

Och mor Nathalia Elversson vände sig mot kyrkan, och med nageln skrapade
hon lös några flisor ur den rödmålade träväggen och lade in dem mellan
bladen i sin psalmbok.

»Ja, i denna kyrkan,» sade hon, »är jag döpt som en vecka gammalt barn,
här är jag konfirmerad som femtonårig jungfru, här blev jag vigd, och
här ska jag väl också begravas, men innan dess ska jag inte ha något här
att beställa, förrän den smälek, som i dag här har gått över mig, är
utplånad.»



SON OCH FÖRÄLDRAR.


Allteftersom de båda gamla människorna på Grimön blevo mer bekanta med
sonen, kommo de att mer och mer förvånas över honom.

»Jag vill säga dig, Joel,» sade hustrun, »att om jag som han hade blivit
uppfostrad till herreman och helt hastigt hade blivit tvungen att lägga
bort mina herremansvanor, om jag skulle få lov att äta sådan mat, som
bjuds här hos oss, sen jag hade blivit van vid bättre, om jag var dag
skulle gå och hjälpa dig med jordbruk och inte hinna läsa en bok, om jag
aldrig skulle få språka med bättre folk, utan bara med ett par gamla
dumma ulkar som du och jag, så skulle jag gå och vara sur och ond från
morgon till kväll, och jag tror, att det skulle gå på samma sätt med
dig.»

Joel medgav villigt, att detta skulle vara en svår påfrestning också för
honom.

»Men se nu på Sven!» fortfor hustrun. »Det är, som om allt sådant inte
alls skulle röra honom. Och inte är han ledsen för pengar eller vänner
eller för något annat, som han har förlorat. Inte bryr han sig om, att
han aldrig har något roligt. Han kan gå här och skratta och jollra med
mig och resonera med dig utan att längta efter annat sällskap att
förströ sig med. Han är var dag mild och ödmjuk och glad som ett Guds
herdelamm. Egentligen är det bara en enda sak, som får honom i
misshumör.»

»Jag för min del kan nu inte sätta mindre värde på honom, därför att han
är sårbar i den punkten. Hedern är nog det, som är svårast att mista.»

»Ja, det förstås,» sade hustrun. »Och naturligtvis är det hemskt, att
folk inte ska kunna vänja sig vid honom, att han inte ska kunna stiga in
på ett postkontor eller i en bod, utan att det är någon, som rynkar på
näsan eller kastar till honom ett glåpord. Men jag för min del, jag är
då så viss om att han aldrig åt den där munsbiten. Sven går lika mycke
utanpå våra andra barn, som solen går över månen, och jag tror, att han
gör sig onödiga bekymmer. Ung-Joel hade kanske kunnat begå den synden,
men aldrig Sven.»

Så där gick hon på varje dag. Hon kunde aldrig råka mannen ensam utan
att berömma sonen för honom.

»Du förstår visst inte, Joel, hur märkvärdig han är,» brukade hon säga.
»Men annars tycker jag, att du borde se det redan på mig. Märker du inte
hur jag tvättar och kammar mig och hur jag sopar och borstar och skurar?
Men du tror kanske, att det är för din skull?»

»Å, du har alltid varit styv att hålla rent omkring dig,» sade Joel, som
tyckte om att säga folk artigheter, så snart som det gavs något
tillfälle.

»Det är inte bara det,» vidhöll hustrun, »men jag är ju aldrig ond mer.
Jag är som ett ejderdun. Har du sett ett sådant småleende, som Sven har?
När andra människor drar på mun åt mig, så blir jag glad, men när Sven
småler åt mig, så tycker jag, att om han bara sa ett ord om det, så
skulle jag kasta mig naken i sjön.»

Mannen skrattade åt henne.

»Jag vet just inte varför han skulle be dig om något sådant,» sade han.
»Men i alla fall är det något i det du säger. Jag är mest hågad att tro,
att den här sonen vår är som en av stenarna, som ligger vid stranden och
förs upp och ner av vågsvallet. Han blir så avslipad och fin av alla
stötar han får, så att snart blir det inte ett hörn kvar på honom.»

I själva verket var han likaså intresserad av sonen som någonsin
hustrun. Men han var inte bara glad åt honom, utan han var orolig för
hans skull. Sonen tycktes ha böjelse att ge efter för det tvång, som
övades mot honom och dra sig undan från människorna. Han ville knappt
mer lämna Grimön. Men inte heller där var han i saknad av tillfällen att
träffa människor, om han endast så hade önskat. Joel hade varit
nämndeman i trettio år, och under den massa ting, som han hade bevistat,
hade han inhämtat kunskap om en mängd lagar och förordningar. Folk kom
oupphörligen ut till honom för att be honom om hjälp att sätta upp
köpekontrakt, göra bouppteckningar och arvskiften och skriva ut
testamenten. Men Sven Elversson kom aldrig fram till de besökande för
att språka med dem. Han drog sig tvärtom undan till någon avlägsen del
av ön, så snart som en båt kom i sikte.

»Vad ska han göra?» sade hustrun, då mannen talade med henne om sina
farhågor. »För det första så är han ju ännu ovan vid svenskan, och för
det andra så skyr folk honom, som om han vore en människoslukande haj.»

Joel ryckte huvudet tillbaka, drog hörbart in andedräkten och uttalade
ord, vilkas hela djup hustrun hade svårt att fatta.

»Om det vore meningen, att jag skulle bli en spelman, så finge jag väl
lov att skaffa mig något att spela på.»

»Ja, det förstås,» sade mor Thala, »men vad menar du med det?»

»Om det är så, som jag tror, att Sven är ämnad till en spegel och en
förebild och ett exempel för människor, så kan han väl inte få gå här
ute på skäret och bli en enstöring.»

Hustrun såg på mannen, och det låg en stråle av ömhet i blicken.

»Du har själv bott på Grimön i hela ditt liv, och folk har inte haft
svårt att ta reda på dig här och besvära dig med allt möjligt.»

Mannen slog ifrån sig med händerna.

»Vad är jag mot Sven? Jag fick ingenting lära i ungdomen. Men Sven fick
börja i tid. Han har ingenting, som står sig i vägen.»

»Utom det där enda.»

»Ja, det förstås.»

»Och det finns överallt, där man minst väntar det. Det är en katt, som
ligger på lur, vart han går, och rätt som det är, hänger den i strupen
på honom.»

»Ja,» sade Joel, »det är just den största olyckan. Och gjort är gjort.
Och det finns inget under så stort, att det kan hindra den där katten
från att flyga på honom.»

»Men du får inte glömma, Joel, att om inte den där olyckan hängde över
honom, så hade han aldrig kommit hem igen till oss. Fast jag tror då,
att han är oskyldig,» tillade hon.

Hon kom alltid tillbaka till detta. Det gjorde henne så lycklig att få
ha sonen hemma, att hon nästan inte kunde begripa varför han och Joel
fäste så stor vikt vid människors ovilja. -- »Bry dig inte om dem!» sade
hon till sonen. »De är dumma. Du är mycket bättre än de. Den där, som
flinade åt dig, när han råkade dig på posten häromdagen, har en gång
förfalskat en växel. Du ska inte tro, att han har någon heder att skryta
med.»

Alltsom tiden skred framåt, kunde hon dock inte undgå att märka, att
Joel höll på att få rätt, och att sonen snart skulle vara alldeles
människoskygg. Och inte nog med det. Han lade sig till med ett så
ödmjukt sätt, att han nästan blev löjlig. Han ville utplåna sig själv
från jorden, så förkrossad var han.

»Nej, det kan inte gå an,» tänkte hon. »Det måste bli en ändring. Vår
Herre kan inte överge oss alldeles.»

Applums församling, dit Grimön hörde, innefattade inte bara kyrkslätten,
som låg på fastlandet, några dussin holmar och skär, som lågo
kringkastade ute i havet, utan också Knapefjords fiskeläge, som, med
sina sjöbodar och båthus, sina långa bryggor, sin hamnbyggnad, sina
stora badhus och bassänger, sina båtar och bojar, tycktes utbreda sig
lika mycket på vatten som på land.

Hit brukade mor Elversson ro över med smör och ägg, och hos husmödrar,
som hade varit hennes kunder i flera år och kände till alla hennes
förhållanden, gjorde hon flera försök att berömma den återvände sonen
och försäkra, att han inte hade kunnat göra något ont.

Men hon fann snart, att hon gjorde sig fåfäng möda. Man sade inte ett
ohövligt ord till henne, man bara låtsade inte höra, ungefär så, som när
en eljest klok människa kommer med några orimliga infall.

»Å, de där schartauanerna!» utbrast mor Thala, när hon kom hem, »De har
sina hjärtan så fulla av tro och rättfärdighet, att det inte blir något
rum för barmhärtigheten.»

Inte heller Joel hade bättre lycka.

Han brukade numera, när folk kom och sökte hjälp hos honom, framkasta,
att han började bli för gammal för detta slags arbete, och att hans son
Sven snart borde kunna upptaga hans mantel. Men han möttes av
fullständigt oförstående. Fiskare som bönder, vem han talade vid, visade
sig vara likaså döva som någonsin de stränga sjökaptensfruarna i
Knapefjord.

På julaftonen sutto Joel och Thala med sonen i de låga rummen på Grimön
och språkade om framtiden.

»Hör nu, mor,» sade Sven Elversson, som denna kväll föreföll ovanligt
glättig och lätt om hjärtat, »tycker du inte, att det är kulet och mörkt
i det här gamla köket? Vad säger du om att flytta in i stora
byggningen?»

»Bevara oss väl!» utropade hon. »Där finns ju varken golv eller tak.»

»Men det kan bli,» sade sonen. »Jag har sett på väggarna. De är alldeles
oskadade. Det finns ljusa och glada rum där inne med utsikt över havet.
Det är synd att låta det gamla kaptenshuset alldeles förfalla.»

Naturligtvis höllo far och mor med honom om detta, men det var pengar,
som fattades.

Sonen förklarade för dem, att han hade pengar. Det var inte sådana, som
han hade fått av fosterföräldrarna, utan av honom själv ärligt
förtjänade pengar. Då han hade dragit ut på sin nordpolsresa, hade en
summa av tusen pund utlovats honom vid hemkomsten. Denna hade nu blivit
utbetalad till honom.

Då såg fadern, den gamle Joel, som inte en sekund hade själv känt
vämjelse, hur de gamla avdankade sjökaptenerna, som förut hade bebott
Grimön, med avsky vände sig i sina gravar.

»Inte med de pengarna!» stötte han ut. »Jag vill gärna ha huset
återupprättat, men inte med de pengarna.»

Modern och sonen sågo förvånade upp på honom. Men båda förstodo genast
vad som anfäktade honom, och ämnet fick falla.

Fadern blev sittande och tänkte på gamla sjökaptener med barkade
ansikten, tjäriga nävar, törstiga strupar, godmodiga, lustiga, föga
noggranna i val av ord, föga kräsna i val av umgänge. Hans förfäder hade
väl varit av samma sort, och nu hade han sagt till sonen, att denne inte
var god nog att flytta in till dem. Han hade sagt till honom, att hans
pengar, som han hade tjänat med livet som insats på samma hav, där de
hade flackat omkring och tjänat sina, inte voro goda nog för att
upprätta deras hus.

Det kom denna kväll ett tåligt och milt och förlåtande leende och
lägrade sig över Sven Elverssons ansikte. Det hade ofta flugit över
läpparna förut, då äcklet hade plågat honom, varit där och försvunnit.
Nu, då fadern hade visat, att han kunde känna för honom på samma sätt
som alla andra, började det på att bli bofast där.

När fadern såg leendet, som vilade över sonens ansikte och inte mer
ville vika därifrån, reste han sig och sade ett par ord, som skulle
gottgöra det sagda. Sonen gav goda ord till svar, men leendet stannade
kvar.

Fadern blev vred på sig själv, därför att han hade rivit upp såret. Han
förstod, att sonen hade gömt på nyheten om pengarna för att få tala om
den just i kväll. Snart kände sig fadern så skamsen, att han inte ville
stanna inne i stugan, utan satte på sig hatten och gick ut i mörka
kvällen. På så sätt kunde modern kanske komma åt att tala om för sonen
vad han verkligen kände för honom.

Men knappt hade Joel hunnit att försvinna ut i natten, förrän sju vilda,
berusade sällar kommo inrusande i köket på Grimön.

De förklarade, att de ville ha Sven Elversson med sig ut på en liten
lustighet. De hade seglat hit ut extra för att få honom med sig.

När mor Elversson granskade skaran, såg hon, att den bestod av ett
båtlag fiskare, som var sammansatt av de vildaste, råaste och supigaste
karlarna i den delen av skärgården. Bakom de andra, liksom ville han
hålla sig dold, såg hon en av sina egna söner, som hade plats hos en
handlande i Knapefjord.

Från de druckna, vinglande och fånigt leende karlarna vände hon blicken
till den sonen, som dessa hade kommit dit för att förolämpa och straffa.
Han var smärt och fint byggd, ögonen voro smala med en nästan smekande
blick, händerna vita och rena. Han var borstad, putsad, rakad och hade
välsittande kläder. Han rökte inte, drack inte, spottade inte, kunde
inte få ett grovt ord över sina läppar.

Dessa andra, som hade kommit dit för att plåga den plågade, de
misstyckte inte, att han hade fått en bättre uppfostran än de, att han
hade fått föra ett njutningsrikare liv, att han hade ett skarpare
förstånd. De kommo dit för äcklets skull, därför att de ansågo honom för
en mask, som de borde trampa ner, för en ful padda, som inte hade rätt
att uppehålla sig inom väggarna i ett kristet hus.

När de främmande karlarna kommo in i stugan, lade sig en besynnerlig
vanmakt över Sven Elversson. Det var inte så, att han svimmade eller
blev medvetslös, men han kände sig ur stånd att röra sig. Han hade en
stark förkänsla av att detta var slutet på hans liv. De där människorna
voro sända för att pina ihjäl honom. Och det tjänade ingenting till att
göra motstånd. Livet, sådant det nu hade blivit, var inte värt, att han
ansträngde sig för att få behålla det.

Denna samma dag på förmiddagen hade en av karlarna hittat en stelnad
snok på en vägkant. Han hade tagit den med sig hem och visat den för
kamraterna.

»Den ser riktigt aptitlig ut,» hade någon sagt.

»Ja, det är synd, att ingen har lust att äta den.»

»Om vi skulle ta och fråga Sven Elversson från Grimön, han, som äter
människokött?»

»Det skulle nog smaka honom.»

På så sätt hade de kommit på den tanken att resa ut till Grimön. De hade
en dunkel känsla av att en så straffbar man som Sven Elversson inte
borde få fira julen i fred, utan att han just då borde pinas och oroas.

De hade tagit hans bror med sig, för att denne skulle peka ut farleden
för dem i den mörka natten, och brodern hade följt med dem inte så
särdeles ogärna. Han var inte på långt när så drucken som de andra, men
för den hemkomne kände han ungefär detsamma som de. Man retade honom med
brodern, sade fula ord till honom för hans skull, och han frågade sig
vad denne bror hade för rätt att komma hem och vålla sina syskon
förtret. Han stod bakom de andras breda ryggar och flinade på förhand åt
det, som skulle komma.

»Joel, Ung-Joel!» ropade nu hans mor till honom. »Vad ämnar de ta sig
till med Sven?»

Och Ung-Joel svarade utan att tveka, så invand som han nu en gång var
att besvara alla frågor, som ställdes till honom av denna röst.

»De tänker få honom att äta orm.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, sjönk allt djupare. Han såg
scenen framför sig. De där karlarna skulle befalla honom att äta, och
han skulle säga nej. Då skulle de slå honom, sparka honom. Han skulle
fortsätta att säga nej. Det fanns ingen makt nu, som skulle kunna
tvinga honom att äta något vidrigt, och de skulle pina livet ur honom.

Men han hade några ögonblick på sig ännu, stunden, då han skulle följa
dem, var ännu inte inne.

Karlen, som på förmiddagen hade funnit ormen, drog fram det långa,
blanka djuret ur sin ficka. Han stod nu och vinglade på ena foten och
sträckte samtidigt ormen fram under näsan på mor Thala.

»Den ska nog smaka honom,» sade han.

»Ja, ni är då inte människor, ni karlar,» ropade modern. »Och ni tror,
att jag ska låta min son Sven, som är så mycket bättre än någon av er,
följa med er ut?»

Nu brast skaran i skratt.

»Han ska inte behöva gå med längre än till båten,» sade karlen, som höll
ormen. »Där ska vi steka den åt honom.»

Vanmakten, som låg över Sven Elversson, började vika. »Nu snart är det
tid,» sade han till sig själv. »I kväll blir allt slut. Det är ingenting
att sörja över.»

Modern kastade en blick bort till honom och såg honom sitta där med det
sorgsna, förlåtande leendet på läpparna. Ingenting av vrede eller
motståndslust sågs i hans ansikte, bara ödmjukhet och mild, undergiven
sorg.

»Men du måtte väl aldrig tänka på att gå med dem?» ropade hon till
honom. »Vet du vem han är, han med ormen? Det är Olaus från Fårön, han,
som är medskyldig i barnamord. Han övergav sin fästekvinna, då hon som
bäst behövde honom.»

Karlarna skrattade, så att de vrålade.

»Var ni inte ängslig för sonen, mor Thala!» sade Olaus från Fårön. »Han
ska få salta och peppra, så mycket han vill. Och han blir inte sämre, än
han är förut, därför att han äter orm.»

»Och den där,» ropade modern, pekande på den längste och fulaste av
männen, »är Corfitzson från Fiskebäck. Han har gjort mycket ont i sin
dar, och bland annat har han anlagt eld i en lagård, full av djur, för
att få ut försäkringssumman.»

»Nej, skynda på nu, gossen min! Sätt hatten på dig, och kom med!» sade
Corfitzson och lade handen på Sven Elverssons axel.

Men mor Thala fortsatte med svindlande hast.

»Den där är Bertil från Strömsundet. Om du vill veta vad han har gjort
som värst, så är det väl det, att han har fött ihjäl sin farmor. Hon
levde inte i två månader, sen hon hade lämnat honom sin stuga. Och den
där borta i vrån är Torsson från Iggenäs, som aldrig har gjort annat än
stulit fisk ur andras garn, och de två, som är fullast, är Rasmussen och
Hjelmfelt. De brukar dricka upp all sin förtjänst och låta hustru och
barn svälta.»

Hon hade höjt rösten nästan till skrik, hon skälvde av vrede och skräck.
Männen voro för några ögonblick så behärskade av hennes raseri, att de
tego och upphörde att skratta.

»Och vet du vem det är, som står där längst borta bakom de andra?»
fortfor modern allt gällare. »Det är din bror, Ung-Joel. Han har inte
annat ont gjort, än att han ämnade låta sina gamla föräldrar förgås
ohjälpta här ute på skäret. Det finns inte en bön, som jag inte har
gjort honom, för att han skulle flytta ut till oss, men han ville inte
höra mig.

»Och nu, Sven, då du vet vad de här är för slags folk, nu vill du väl
inte följa med dem?»

Just som hon sade detta, såg hon hur Sven Elversson reste sig, lika mild
och förlåtande som förut, bara beredd till underkastelse och lidande.

Skaran brast i skratt på nytt.

»Ja, det är rätt, gossen min, att du kommer med godvilligt,» sade Olaus,
som tydligen var ledaren. »Du kan väl inte sätta dig upp ensam mot sex
starka karlar.»

Men mor Thala Elversson var inte den, som ämnade se sonen gå utan att
göra allt det motstånd, som hon förmådde. Hon nappade med ett raskt
grepp ormen från Olaus, kastade in den i nästa rum och ställde sig
framför dörren.

I detsamma gick dörren till förstugan upp, och Joel kom instörtande.

»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska
ni ta vägen med Sven?»

Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för
att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade
händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.

Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.

»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.

Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. -- »Nu är
det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.

»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den
berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»

Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i
detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från
Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.

Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med
sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från
golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.

När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors
sida.

Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också
det gamla köket fritt från fiender.

Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss
högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.

»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste
beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.»

Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet
var borta från läpparna.

»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!»
sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans
namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»

Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han
kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.

»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag
föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När
jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer
avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort,
vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner
själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna
uslingar?»



MOTORJAKTEN NAJADEN.


Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från
Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på
motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.

»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,»
sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det
är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»

Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge
sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.

»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket,
sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel
säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»

»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där
har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny
nedrighet, som de har spekulerat ut.»

»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma
ut på fiske,» sade Joel undfallande.

Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en
misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos
honom.

»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till
brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av
till Fårön, så fort jag hinner.»

»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så
får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på
morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det
uppbrott på alla håll.»

Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och
Joel och Thala sutto åter ensamma.

Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till
Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.

Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med
Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.

»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att
förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som
hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och
en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras
garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de
fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men
jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat,
än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»

»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall
glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min,
att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med
dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»

Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.

»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror,
att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk,
att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården
håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn
slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan,
som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och
fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har
blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit
omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav
fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat,
som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och
tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott
annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en
människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur
det ska kunna tåla sig med.»

»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern,
men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det
ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror
Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont
gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte
råkar i olycka.»

Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton
dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven
Elversson.

»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har
hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och
Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka
på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger
lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och
kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när
garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de
brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet,
inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid
båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden,
så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från
Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och
Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att
ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva
ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna
sig i i hela sitt liv.»

Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord,
men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.

»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel!
Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som
finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut
Sven bland människor.»

Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.

»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt
uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när
Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de
pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter
in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när
Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny
segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem
mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med
Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare
ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske
och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem
om.»

»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till
sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla
honom.

»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har
emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så
lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten
över honom själv.»

Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo
nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.

Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde
snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.

»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.

»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju
inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill
bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att
fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan
träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk.
Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får
bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en,
som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för
Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med
honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar,
klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar
allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju
männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att
stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av
honom.»



SKOLHUSET.


Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från
sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i
Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.

Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och
utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för
sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd,
oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.

När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon
genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete,
och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han
sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en
främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade
velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge
hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu
användes till skolhus.

»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu
hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vår ungdom.»

»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer
omkring, så har du kanske redan svarat ja.»

Gubben såg helt förlägen ut.

»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i
huset,» sade han.

»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och
blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen
hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt
att förmå honom till något slags arbete.

»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i
byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och
grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han
inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»

»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.

Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne
på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var
större än på något annat håll.

Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han
förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland
människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt
honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting
annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle
inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en
gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som
följde med honom.

»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska
nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»

Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han
sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare
och grundläggare.

Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av
byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både
övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön
ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på
kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart
tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i
flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa
förmåga.

När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka
storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte
märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han
hade bara goda upplysningar att ge henne.

»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans
ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om
skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har
varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för
arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de
myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven
från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under
huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen,
eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att
resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp
dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta
förståndet regera.'»

Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och
allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig
vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera
misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång.

Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga
om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som
han ingav.

»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle
kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går
eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:

»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i
socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för
skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi
skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när
det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset
med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med
ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är
föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att
det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången,
fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att
han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han
inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och
arbetsbeskrivning.'»

Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig
väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte
skulle släppa taget så lätt.

Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i
flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde
berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och
besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.

Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att
sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod,
att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.

Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med
Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum,
som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett
sådant arbete.

»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag
ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går
eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.

»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag
vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya
skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn.
Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra
färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart
fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser
alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på
gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har
hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har
byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att
få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»

Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon
gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.



KULLARNA.


Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till
skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast
Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom,
inte var kommen.

Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla
stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska,
förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den
kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att
den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop
med en prostdotter högt uppifrån Norrland.

Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt,
att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var
utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be
kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför
påträngande, så att han avböjde förslaget.

Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga
frun ut från stationshuset.

Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var
av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart,
krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy,
vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att
skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i
världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom
att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång,
slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt
beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande,
himlatrånande blick i de strålande ögonen.

Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat
dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det
tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och
oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och
tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något
gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för
den fina och bräckliga unga varelsen.

Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade
sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för
honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd
honom att åka med dem.

Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu,
då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade
han genast det första intrycket -- »Jag misstog mig, som jag så ofta
gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett
två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och
de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur
annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum,
då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin
sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att
han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har
varit borta.»

Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han
blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med
en ton, som ljöd både trött och otålig:

»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»

»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara,
som på en sådan dag gör henne missnöjd?»

Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han.
Det kunde inte vara något annat än kullarna.

Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.

Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller
toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var
översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att
vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så
att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och
till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen
slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en
backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var
det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med
magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och
ris, och detta var hela omväxlingen.

Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att
bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det,
förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.

»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson.
»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och
fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se
av Bohuslän.»

I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså
vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.

På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och
på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den
unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade
fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i
ett kristet land.

»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt
Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över
granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»

Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg
först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten,
och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att
hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.

»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,»
sade hon.

Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med
en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne
inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon
är så rädd för det, som är fult?»

Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med
en underligt darrande stämma.

»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att
jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men
jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter
behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig
med all min skröplighet.»

Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att
sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av
den unga kvinnans känslor och tankar.

Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd.
Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade
jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske
att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett
gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu
någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något
förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.

Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med
ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i
alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte
heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för
ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.

Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall,
att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så
kunde hon inte stanna där.

»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon.
»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland
kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något,
som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också.
Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»

Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg
bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit
förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla
plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora
åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita
och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.

»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven
Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till
freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.»

Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och
tänkte sig om.

»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han
därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu
vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.

»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot
ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna
träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och
hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.

»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult,
och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och
oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela
trakten.

»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och
Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som
förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken,
björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting
blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick
nytt liv och började springa.

»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från
mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför
att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då
i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det
skulle vara.»

När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven
Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad,
frågade honom hur det sedan gick.

»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat
kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han
på nytt.

Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den
unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon
viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:

»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så
skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos
dessa förfärliga kullar.»

Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.

»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som
skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»

»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter
första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än
kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat
ge henne ett vackrare svar?»



HAVET.


De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick
Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några
handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa
och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför
dörren.

Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det
inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid
sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon
annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme
på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg
stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara
långt borta.

Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt,
brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket
och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i
de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att
stå stilla vid dörren och vänta.

Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill,
och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt
tydligt.

»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och
bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte
gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»

»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad
det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden.
Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»

»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,»
tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka
nu, då allt var klart.

Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.

»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är
så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt
regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för
dig att komma ut lite i friska luften.»

Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt
svarade den unga hustrun.

»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur
gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän
jag har fått dem uppsatta.»

»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson.
På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen
var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå
och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade
stämma.

Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes
inte ha någon lust att låta ämnet falla.

»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter
tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men
det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat
rätta sig efter hans önskan.

»Nej, Edvard, det är det inte.»

»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl
inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske
att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --»

»Edvard!» ropade hon till.

»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade
mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde
värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»

»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»

»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.

Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson
hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske
inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren,
trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro,
men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.

»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som
kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan
det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar
inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»

Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.

»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa
menat.»

»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få
höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför,
att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår
du. Om jag bara visste vad det är!»

»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du
menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa
allvaret.»

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han
inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända
fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var
alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så
rådlös och utan självförtroende som han.

»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var
hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting.
Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför
prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är
något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om
mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så
här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att
jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga,
instängda, enformiga, tröstlösa plats.»

»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra
något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden
har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det
kommer att gå som en dans för honom.»

»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop,
om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett
straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du
inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»

»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven
Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här
gången.»

I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där
han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av
kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.

»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte.
Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör
till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»

»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns
ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»

»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som
hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra?
Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över
Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara
skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och
sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid
porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»

»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade
mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande,
myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från
början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar
tidningen åt mig nu genast.»

»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»

Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att
hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan
metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst
inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.

»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att
sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk
och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå
den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig,
Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår
du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»

»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall,
»men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska
försöka i morgon.»

Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet
skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu
ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på
långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in.
Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt,
ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer
kunde ses från prästgården, började han springa.

Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade
tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste
riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss
skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många
steg, förrän en ung karl kom emot henne.

Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par
dagar sedan hade åkt med dem från stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad
han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i
handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att
handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han
talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att
förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.

Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i
alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon
var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon
skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville
tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men
eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och
se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande
känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om
havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom
den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så
skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde
honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han
hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan
löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa
honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt
rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring
henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små
späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela
slätten omkring henne skär som en rodnande brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte
var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga
bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns
genomgångar på flera ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit
sand på marken och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna
och dra djupt efter andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda
lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns
ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som
höll på att gå ner längst bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en
lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som
stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad.
För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så
mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla
dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på
en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon
lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så
långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång
bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida,
friska havet fanns i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen
såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en
annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än
förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över
slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och
hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig
och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han
sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.



SEGELTUREN.


Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en
tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där
rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss
hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.

Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man
lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en
främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för
saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den
bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna
fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på
hitresan.

Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla
hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till
kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom
fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till
höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där
uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.

Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han
hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande
leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra
smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.

Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och
undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort
och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade
haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en
havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.

Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt
hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora
vattnet, hade han sett en sjöjungfru.

Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som
hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svävat bort över vattnet.

Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor
glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig,
därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden,
som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för
människor.

Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på
vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans
försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.

Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit
ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna
skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än
den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.

Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning,
men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon,
blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften
jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg
i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd,
smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från
vatten som från land.

Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon
av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med
en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett
stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.

Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en
sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var
några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så
ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och
gråta vid havsstranden.

Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela
hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat
henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få
tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till,
men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.

Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett
svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en
klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några
veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon
och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.

»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig
friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är
en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran
att bjuda er på en segeltur?»

En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då
var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga
nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så
ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför
att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför
att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen
uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam
sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.

Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga
sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret
hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot
havsöppningen.

Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen,
därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte
trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde
förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.

Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet
rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att
bära det svåra, som var henne pålagt.

Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita
molnfläckar.

Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i
luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och
torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.

Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem,
så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och
majestät upp ur vattnet.

Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter
förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man
såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera
himmelska färgtoner.

Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och
from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta
händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde
sig omkring henne.

Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra
bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med
havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att
känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande
ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev
vyssjad till ro.

Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in
mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick
se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda
med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan
skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och
levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.

Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av
tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över
vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.

Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och
kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och
skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan
hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.

De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.

Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och
havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.

De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och
han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så
småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om
gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.

Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade
fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana
unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och
fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning
och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.

Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var
blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre
och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga
till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte
kunde reda sig med.

Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med
henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för
denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.

Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom
och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla
hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit
högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.

Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv.
Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa
erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond
tanke och hade aldrig velat skada en människa.

Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så
övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky
för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig
vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han
kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå
till henne.

Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan
han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst
igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon
hade svårt att komma sig för med.

Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt,
störtade sig rakt in i ämnet.

»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en
stund sedan?»

»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»

»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev,
som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter,
som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och
framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle
bli så förfärligt lycklig.»

»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven
Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot
henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den
goda vännen.

»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta
hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är
missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om
jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog
tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte
kunde låta bli att gråta.»

»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru
Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»

Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick
bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara
och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:

»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. -- Det
är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka
hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne.
Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller
ovänligt.»

»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns
uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.

»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte
är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer,
går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans
eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän
tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig,
så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta
bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv
kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån
dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än
fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar
i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt,
och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en
liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon
skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård
åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar
och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen
med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet,
medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade
i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till
henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit
i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya
anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana
överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till
mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara
knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta
var och vad det betydde.»

Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med
stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och
större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att
beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling,
passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför
Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för
prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med
honom.

»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.

Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.

»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon
litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner
så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är,
som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad
hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära
sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»

Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han
hann inte att svara något, innan hon fortsatte.

»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några
förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för
småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så
skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan
hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått
eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad
hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»

»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är
ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande.
Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att
få tala om den på det här sättet.»

Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var
mycket fästad vid sin barndomsvän.

»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro
tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god
och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och
trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är
nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i
kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta,
därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån
kan se ut över församlingen.»

Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var
avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd,
så att där gavs en god överblick. -- »Men jag kan inte säga till henne,
att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går
kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»

Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den
unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.

Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne
bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme
långt i väster:

»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven
Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»

Hon nickade. -- »Jo, jag känner allt till hela historien.»

Hon tycktes färdig att låta ämnet falla, men plötsligen lade hon till
ett par ord, som gjorde slut på den smula lycka han hade känt denna
förmiddag.

»Ni vet väl, att det där skolhuset, som han har byggt inne på
kyrkslätten, brände ner i går kväll?»

»Brände det?» utropade han, och i förskräckelsen släppte hans hand sitt
tag om rorkulten, så att vinden kastade om seglet och båten höll på att
kantra.

»Ja, det brände ner till grunden,» sade prästfrun med största lugn, »och
väl var det.»

Han gjorde en lov för att få båten i rätt kurs igen. Under tiden sade
han mellan hårt sammanbitna tänder: »Varför säger ni, att det var väl,
att huset brände? Jag har hört sägas, att Applumsborna var nöjda med
det.»

»Det har jag också hört,» förklarade hon, »men vad hjälpte det, när
barnen inte ville gå dit?»

»Ville inte barnen gå i skolan?» upprepade han helt hjälplöst. »Jag har
inte varit i land, sedan skolan började, så jag vet ingenting.»

Hon märkte, att han var upprörd över att hon hade sagt, att det var väl,
att skolhuset brände, och därför berättade hon nu helt ivrigt, att
barnen från första stund hade varit ovilliga att gå i den nya skolan. De
hade hört, att den var byggd av en människoätare, och de voro rädda, att
de skulle gå miste om saligheten, därför att de sutto och läste i rum,
där det luktade kristet blod.

Medan hon berättade detta, måste den unga kvinnan undra över att mannen
framför henne blev så tyst, liksom bedövad, att han fick en så inåtvänd
blick, och att det kom ett så tålmodigt och utpinat leende glidande över
läpparna.

Och för att ytterligare rättfärdiga vad hon nyss hade sagt talade hon
om, att skolläraren och framför allt småskolelärarinnan hade gjort sitt
bästa. De hade talat vänligt och förståndigt med barnen, hade visat dem
hur väl det nya huset var inrett, hur allt var uttänkt till deras nytta
och trevnad. Men barnen hade ingenting velat höra, utan bara hållit på
med sitt: att huset var byggt av en syndens människa, och att det var
oheligt.

En del hade fått plötsliga anfall av gråt under lästimmarna. Andra hade
tyckt sig se syner, och förskräckelse och vämjelse hade stigit för
varje dag. Till sist hade föräldrarna knappast kunnat förmå barnen att
besöka skolan. Man hade varit rädd för att de mest upphetsade skulle ta
skada till förståndet.

Sven Elversson satt och såg rätt framför sig. -- »Nu får jag min dom av
henne, såsom jag önskade,» tänkte han. »Och hon dömer som alla andra.»

Hon fortsatte med att säga, att det var på barnen, som hon hade tänkt,
då hon hade sagt, att det hade varit väl, att skolhuset brände. Själva
branden hade förorsakats av en ren olyckshändelse. Kvinnan, som städade
skolsalen, hade på lördags eftermiddag råkat välta omkull sin lampa. Eld
hade genast yppat sig, och innan hon hade hunnit skaffa hjälp, hade den
fått överhand.

»Ja, nu har Sven Elversson fått sin dom av både Gud och människor,» sade
mannen vid rodret. »Nu ska man säga, att Gud inte ville tillåta en så
ohelig man som han att bygga en skola.»

»Ja, man skulle nästan kunna tro...» började den unga frun, men avbröt
sig tvärt. Hon fick en plötslig aning om att den där karlen, som hon nu
hade sällskapat med i två hela timmar, måste vara Sven Elversson.

Hade hon inte hört det namnet nämnas den gången, då han hade åkt med dem
från stationen, fastän hon då inte hade fäst sig vid det?

Och när hon nu såg närmare på honom! Hon hade låtit sig bedragas av de
enkla kläderna, för det var en bildad människas ansikte, som hon hade
framför sig. Och den där främmande brytningen, som hon hade undrat över!
Det var väl ett minne från hans engelska uppfostran.

Han höll ögonen nedslagna, och hon satt och såg på det tålmodiga
leendet, som spelade på hans läppar, och kände sig gränslöst olycklig
över att hon hade än ytterligare ökat på hans börda av avsky och förakt.

»Ska jag nu gå hem med denna bedrövliga känsla av att ha förolämpat den
stackarn mot min vilja?» tänkte hon. »Då får jag mer att sörja över, än
jag redan hade, då jag kom ner till havet i dag på morgonen. Han lär ju
ha varit en lovande ung vetenskapsman,» tänkte hon vidare, »och har
mistat allt. Nu har han offrat pengar och arbete på skolhuset för att
återvinna människors aktning. Detta är bra hårt för honom, jag skulle
inte ha talat, som jag gjorde.»

Det var tyst i båten under hela hemfärden. De gjorde inte något
bemödande att tala, varken han eller hon.

När de hade lagt till vid stenbryggan under klippväggen och han reste
sig för att hjälpa henne, grep hon efter hans hand.

»Förlåt mig!» sade hon. »Jag visste inte, att det var ni.»

Hon böjde sig ner och snuddade med sina läppar mot hans panna, som inte
skyddades av den skärmlösa läderhjälmen.

»Vad gör ni?» ropade han till och såg ond ut, nästan som om hon hade
bitit honom.

»Jag vill, att ni ska förstå, att jag inte känner så för er som alla
andra,» sade hon.

Därmed sprang hon ur båten ner på bryggan, och utan att se sig tillbaka
vandrade hon över sandremsan in bland klipporna.

Men innan hon hade hunnit långt, kom Sven Elversson efter henne och lade
sin hand på hennes arm, för att hon skulle stanna.

»Tack och välsignelse över er!» sade han med dämpad och bruten röst.
»Men kom ihåg,» fortfor han, »att ni får aldrig, aldrig mer göra något
sådant, och ni får inte tala om för er man, att ni har gjort det! Annars
kunde han bli så svartsjuk, att han dödade er.»

                               *

Sven Elversson hade lämnat den unga prästfrun, och hon fortsatte sin
vandring framåt åkrarna, men hans sista ord genljödo i hennes minne.

Svartsjuk! Kunde det vara sant, att hennes man var svartsjuk?

»Ah, seså!» tänkte hon. »Det är ju alldeles omöjligt. Han måste ju veta,
att jag tillhör honom med hela min själ, med alla mina känslor och
tankar.»

Det förekom henne så orättvist, så kränkande, att någon kunde tro, att
hennes man var svartsjuk, att hon omigen fick tårarna i ögonen.

»Gud vet hur det förhåller sig med den där Sven Elversson,» sade hon för
sig själv. »Fastän många känner äckel för honom, säger alla, att han ska
vara en god man. Men han lider kanske inte alldeles oskyldigt. Hur
skulle Edvard kunna vara svartsjuk på mig? Det där satt han alltså och
gjorde upp för sig, medan jag talade med honom i båten.

»Jag önskar, att han vore här, så att jag finge säga honom sanningen,»
fortfor hon. »Och sanningen är den, att Edvard har upphört att älska
mig. Det är hans olycka och min. Men han är inte svartsjuk. Ack, han,
som står så högt, på vem skulle han vara svartsjuk? Och den där karlen
trodde, att han till och med skulle kunna bli svartsjuk på honom!»

»Han har upphört att älska mig,» upprepade hon. »Han kan inte hjälpa,
att han inte längre älskar mig, men han kan inte ha upphört att tro på
mig och min kärlek. Det vore orättvist, det vore kortsynt, det vore
nästan löjligt.»

Då hon kom hem och trädde in i förstugan, kom jungfrun emot henne med en
bestört min. Hon berättade, att gudstjänsten redan var slut. Kyrkoherden
hade kommit hem från kyrkan, och han hade blivit mycket förskräckt, då
han inte hade funnit frun inne. Han hade sökt henne överallt, varit ända
nere vid havet. Ja, nu satt han i sitt rum. Det vore nog så gott, att
frun ginge in till honom genast.

Hon öppnade dörren till skrivrummet. Var han sjuk? Där satt den stora,
starka karlen med ansiktet stött mot armarna, han vaggade fram och
tillbaka och kved och jämrade sig.

När nu Sigrun kom in till honom och förvånad frågade vad som fattades
honom, såg han upp och var då så förändrad, att hon knappast kände igen
honom. Hela ansiktet var sammandraget och litet, ögonen voro urblekta
och glåmiga, det svarta skägget hängde i stripor och tovor neråt
kinderna. En sådan förvandling hade hon aldrig trott att en människa
kunde undergå på så kort tid.

Han såg stort på henne, liksom skulle han inte känna igen henne. Sedan
strök han med händerna över ansiktet. Han arbetade för att bli sig själv
igen, densamma försiktiga och värdiga och självsäkra mannen, som han
alltid brukade vara. Men han måste ge upp det, rörelsen blev honom
övermäktig, och tårarna kommo störtande ur ögonen på honom.

Han sträckte ut en arm mot henne, och utan att resa sig upp drog han
henne intill sig. Och han varken kysste eller smekte henne, utan bara
lutade sitt huvud mot hennes bröst och grät, så att det var alldeles
hjärtslitande.

Hon bad och bad omigen, att hon skulle få veta vad det var, som plågade
honom, men det dröjde länge, innan han kunde tala om det för henne.

Och det var ingenting annat, än att han hade kommit från kyrkan och inte
funnit henne hemma, och han hade sökt henne i omgivningen och ända nere
vid havet, och då han inte hade sett henne, så hade han trott, att hon
hade övergivit honom och smugit sig bort ifrån honom.

Hon kunde inte låta bli att ge upp ett litet skratt, som var fullt av
tillfredsställelse och triumf.

»Du får aldrig mer gå ifrån mig,» sade han. »Du får lov att ge mig ett
löfte nu, att du aldrig går ifrån mig. Du får lov att alltid låta mig
veta var jag kan finna dig, för annars ser du ju att jag mister
förståndet.»

Hon lovade honom allt, vad han ville. Hon lovade honom, att ingen utom
döden skulle skilja åt.

Och sedan stod hon kvar bredvid honom och strök över hans hår, tills han
åter kom att se ut som en människa. Och hon kände sig lätt om hjärtat,
därför att hon hade fått ett vittnesbörd om hans kärlek. Men på samma
gång kände hon sig något litet frånstött och främmande, för detta var en
sådan kärlek, som hon inte förstod. Den var henne för het och för vild.

Hon frågade honom hur det någonsin kunde falla honom in att tro, att hon
skulle vilja svika honom, och då bröt det fram, att han visste, att hon
var så mycket förmer än han. Hon var från en annan värld. Hon var god,
hon, utan att hon behövde tänka på att vara det. Och han gick jämt och
var rädd för att hon skulle försvinna ifrån honom. Han var inte värd att
få behålla henne.

Och hon tänkte, att detta menade han inte. Detta kunde han inte mena.
Det var bara hans kärlek, som upphöjde henne, såsom kärleken alltid
vill. På samma sätt hade hon hittills upphöjt honom i sitt hjärta.

Hon var nu inte olycklig och modlös, såsom hon hade varit på morgonen,
men det steg in hos henne en känsla av fruktan för mannen. Och om sin
segeltur med Sven Elversson nämnde hon inte ett ord.

       *       *       *       *       *

Under tiden var Sven Elversson och hans far på väg till Grimön. Gamle
Joel skötte rodret, och sonen låg i fören utsträckt så bekvämt, som det
gavs tillfälle till.

Joel hade kommit till honom med nyheten om eldsvådan, som han hade fått
höra vid kyrkan. Han såg gammal och böjd och modlös ut, där han satt.
Han tänkte på att nu efter detta misslyckande voro alla vägar till
uppkomst stängda för sonen.

Sven Elversson låg och strök sakta över sin panna. Ibland for han sakta
med fingret över den, ibland med hela sin fina och smala hand.

I sin själ kände han en märkvärdig frihet och rörlighet. Tankarna kommo
klara och oemotsägliga. Vägar öppnade sig för honom.

»Far,» ropade han, då han hade legat en stund, »jag tror ingenting är så
mäktigt som äcklet. Det besegrar alla. Ingen kan kämpa emot det. Man bör
veta det från början. Den, som kämpar mot äcklet, kommer att bli
slagen.»

Fadern höjde litet på axlarna. Han grymtade något till svar, som inte
hördes mittunder vågsvall och vindsus.

Sven Elversson låg allt fortfarande kvar och tänkte. När hans själ om en
stund hade funnit ut något, som återigen syntes honom klart och
oemotsägligt, höjde han rösten och ropade till fadern:

»Men äcklet är ingenting ont. Det är en varnare och vaktare. Och den,
som kan begagna sig av äcklet och bruka det till sådant, som är gott,
han kan göra mycken nytta bland människorna.»

Gubben såg upp. Det tändes en liten gnista i hans vattniga grå ögon, och
han rätade litet på sin böjda rygg.

Nu sprang sonen upp, vandrade över tofterna fram till fadern och satte
sig bredvid honom.

»Det har hänt mig något i dag,» sade han, »något, som har hjälpt mig.
Jag är inte bedrövad över skolhusets brand. Jag har fått annat att tänka
på.»

Därpå gick han åter och lade sig i fören, hörde på sunnanvindens tunga
susning, såg på de färgskimrande skären och, strök över pannan med sin
smala, fina hand.



SÄMRE ÄN DEN SÄMSTE.


Den anklagade, Julius Martin Lamprecht, låg på britsen i
rannsakningshäktet i tingshuset i Knapefjord och stirrade ut i den gråa
skymning, som rådde omkring honom.

Nu, som så många gånger förut, sedan han hade blivit häktad, låg han och
gjorde klart för sig, att han var oskyldig och inte hade någon anledning
att bekänna.

»Om jag verkligen vore skuld till att de där gamla människorna fick sina
skallar inknackade,» tänkte han, i det han påminde sig några ord, som
han hade yttrat under förmiddagens förhör, »så skulle jag förstås inte
neka. För jag vet, att det heter öga för öga och tand för tand. Och att
rättfärdigheten måste upprätthållas. Och det är bättre att ta sitt
straff i denna ändliga värld än att vänta det i den nästa, där det inte
bliver något uppehåll i bedrövelsen.»

Den anklagade var omkring fyrtiofem år gammal och såg nästan jättelik
ut, där han låg på britsen. Håret var lockigt och gulvitt som på ett
barn, hyn hade bibehållit ungdomens ljusa färgtoner med ett inslag av
skärt på kinderna. Mustascherna voro ljusa och av anmärkningsvärd längd.
Ansiktet i det hela vackert, med välformade drag. Endast ögonen, som för
övrigt voro vackra, de också, voro obehagliga, med en blick, som än var
envist stirrande, än osäkert kringfarande från golv till tak, från hörn
till hörn.

»Var och en efter sin art,» tänkte den anklagade. »Med domare och
allmänna åklagare förhåller det sig så, att man med dem måste tala en
särskild sorts sanning, därför att den verkliga sanningen inte kan nå
fram till deras hjärtan, utan måste förtolkas.»

Samtidigt som han låg och klargjorde för sig, att han inte alls hade
begått något mord, såg han sig själv, hungrande och frysande, klädd i
eländiga luffarepaltor, komma in sent en vinterkväll i ett ensligt
beläget torp, undangömt mellan en hop steniga och ofruktbara bergkullar.
Dörren hade av våda stått ostängd, och han mindes hur förfärat det gamla
folket, som hade suttit vid ett bord under fönstret, hade blickat upp,
då han steg in, och hur bråttom de hade haft att skjuta igen bordslådan.
Han talade vänligt till dem, satt med dem vid brasan och värmde sig, åt
deras mat utan att visa någon ängslan, men kände hela tiden på sig, att
de voro missnöjda med att han var där, och att de önskade honom tusen
mil borta.

»När man är en frigiven straffånge, som har varit insatt på livstid,
fast man genom ett utmärkt uppförande har fått straffet förkortat till
endast tjugu år,» tänkte den anklagade och var nu åter inne i det
anförande, som han denna dag hade tillåtit sig att hålla inför rätten,
»så ligger det nära till hands att bli misstänkt. Man kan inte begära
bättre. Man skulle själv handla på samma sätt.»

Samtidigt såg han för sin inre syn mycket tydligt hur han och de båda
gamla gingo och lade sig i var sitt hörn av stugan, de i sin säng och
han på golvet på en halmmadrass. Elden brann ännu på härden, sedan de
hade lagt sig, och han såg de två vita huvudena vila bredvid varandra.
Själv låg han hårt och obekvämt, han frös och kände sig olustig, och
framför allt förargade det honom, att de där gamla nu lågo och
missunnade honom natthärbärget. Yxan, med vilken gubben hade hackat av
några kvistar för att stoppa under grötgrytan, låg kvar på huggkubben.
Han undrade om den med avsikt var lämnad så, att bladet skulle ligga och
blänka i eldskenet. För att vara lätt synlig och lätt till hands?

Han började bli sömnig, men var rädd för att somna in. När han väl sov,
kunde ju de två andra ta sig till vad som helst med honom. Gubben var
rätt kry trots sina sjuttio år. Och de voro två emot en.

»Det borde vara så, att den, som har tjugu års straffarbete bakom sig,
bleve mindre utsatt för misstankar än andra, som inte vet vad det vill
säga att sitta inne,» mumlade den anklagade och påminde sig återigen
några av de förmanande och tillrättavisande ord, som han under
förmiddagens rannsakning hade riktat till den unge domaren, som ledde
förhöret. »Men man vet ju, att det inte anses så, åtminstone handlas det
inte efter den regeln.»

Samtidigt som han påminde sig dessa vackra ord, såg sig den anklagade
ligga på golvet i torpstugan och anstränga sig för att lyssna till det
gamla parets viskningar. Det var något, som gubben yrkade på, men gumman
höll emot. -- »Låt honom bara somna in först!» hörde han henne säga.
Vandringsmannen på den hårda halmbädden kände sig alltmer otrevlig till
mods. Det var tydligt, att de gamla hade pengar hemma, och att de
fruktade, att han skulle stjäla dem. Det är otroligt så många faror en
stackars vägfarande kan råka ut för.

Han förställde sig, låtsade, att han sov, och snarkade ljudligt för att
få se vad de skulle ta sig till. Det blev inte annat, än att gumman
läste högt en aftonbön. Han tyckte, att det var höjden av förställning,
han, som visste vad de hade i sinnet. Han, som såg hur yxbladet låg och
blänkte i skenet av de sista eldbränderna färdigt och till reds. Han,
som förstod, att de bara ville söva hans vaksamhet till ro.

»Men,» tänkte den anklagade, »det där är sådant, som man aldrig kan få
en domare att begripa. Han vill aldrig höra talas om nödvärn, framför
allt inte, då det är fråga om en fattig vandrare, som kommer skyddslös
och vapenlös in i en främmande stuga. Men vad mig beträffar, kallar jag
inte sådant för mord. Om jag inte hade gått upp och knackat in skallen
på dem, så hade de gjort detsamma med mig. Jag tror inte, att de
verkligen hade somnat in, fastän de låg stilla och inte rörde sig. De
bara låtsades. Om jag hade låtit lura mig att somna in på fulla
allvaret, så skulle man ha fått se hur det hade gått. Vips hade de varit
uppe ur sängen och i färd med yxan. Och ingen konst att gräva ner ett
lik och gömma det i en sådan vildmark. Det är nästan inte rätt att
utsätta människor för sådana frestelser.»

För varje gång den anklagade på detta sätt gick igenom mordnattens
händelser, blev han alltmer övertygad om att han endast hade begått ett
nöddråp.

Han hade inte väntat till en början, att han alls skulle bli häktad.
Dels var torpet, där de två gamla lågo och sovo med var sitt yxhugg i
pannan, beläget långt från allfarväg, och han kunde hoppas, att
ingenting skulle bli upptäckt, förrän han hade hunnit sätta sig i
säkerhet. Dels kände han sig hela tiden så oskyldig, att han tyckte, att
han borde skyddas av den högre rättvisan. Ty den högre rättvisan var av
annat slag än den lägre, jordiska. Den förstod, när en stackare var i
nödläge. Den högre rättvisan kunde man, så att säga, tala förstånd med.

Vad den högre rättvisan kunde ha att invända mot honom, det var -- det
erkände han villigt -- ett par små nödlögner, som han hade tillåtit sig
under rannsakningen, angående de ställen, där han hade uppehållit sig
mordnatten och dagarna efter mordet. Men så samvetsgrann han än ville
vara, och så mycket han älskade rättfärdigheten, så ansåg han, att
dylikt var ursäktligt i hans fall. För när man, emot all rättvisa och
billighet, hade blivit häktad bara av det skälet, att man hade varit
straffad förut, samt kanske också något lite därför, att man hade
befunnits vara i besittning av de mördades sparbanksbok, så hade man
blivit tvingad att vika av en smula från sanningen. Man hade också måst
förklara, att man hade stulit boken ur fickan på en medpassagerare på
järnvägen. Man hade inte försökt säga, att man hade bekommit den på
ärligt sätt, utan erkänt, att den var stulen. Och var medpassageraren
hade fått sparbanksboken ifrån, det visste man naturligtvis inte. Det
var för mycket begärt, att man skulle ha reda på hans vägar och utvägar.

Den anklagade gjorde om detta sitt resonemang gång på gång, och för
varje gång kände han sig alltmer och mer skuldlös. Om en stund, då
dörren till rannsakningshäktet öppnades och notarien, som hade lett
förmiddagens undersökning, trädde in till honom, åtföljd av
fånggevaldigern, som var nerskickad från länshäktet, och av en ung man,
som var klädd som någon sorts bättre arbetare, var han fullt och fast
övertygad därom, att han endast genom en synnerlig nåd hade undgått att
bli lönnmördad.

Fången reste sig genast från britsen och intog en hövligt avvaktande
hållning. Såsom han hade lovat fängelseprästen, ville han alltid
iakttaga ett gott uppförande och visa, att han inte endast var en vän av
rättfärdigheten utan också av dess tjänare.

»Jag vill tala om för Lamprecht,» sade den unge domaren, »att i morgon
faller domen i ert mål. Och jag vill ännu en gång uppmana er att innan
dess genom uppriktig ånger och bekännelse lätta ert samvete och vinna
ett mildare straff.»

Den anklagade mötte domarens uppmaning med en energisk skakning på
huvudet. För övrigt upptog han den med förstående och överseende.

»Jag fattar ju visst, att notarien befinner sig i en svår belägenhet,»
sade han. »Jag har själv lärt mig att älska rättfärdigheten, som är
grundvalen för oss alla, den, som vi har att lita till. Och jag fattar,
att man har sina betänkligheter. Man vill varken fälla en oskyldig eller
ge fri en brottsling.»

Under det att han sade detta, märkte den anklagade, att domaren ett par
gånger gjorde en rörelse med handen för att avbryta, men han låtsade
inte om det. När man har suttit på tukthus i tjugu år, har man samlat in
en smula erfarenhet och kan ha en del saker att säga, som kunna vara
nyttiga att höra för en notarie, som måhända sitter sitt första ting.

Man lät honom tala till punkt. Därefter fortsatte domaren fullkomligt
oberörd:

»Lamprecht har stor svårighet att lämna klara och tydliga svar. Därför
har jag här satt upp trenne punkter, som ni har att svara på.» Notarien
tog fram ett papper, som han, under det att han läste upp innehållet,
höll fram för den anklagade.

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat torparen
Jonas Mikaelsson med ett yxhugg natten till den trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han mördat
torparhustrun Brita Gustava Mikaelsson med ett yxhugg natten till den
trettonde februari 1909?

»Erkänner undertecknad, Julius Martin Lamprecht, att han visste, att de
båda makarna innehade en sparbanksbok med insatta tvåhundra kronor, och
att det var för att bemäktiga sig denna, som han har begått mordet?»

Notarien lade papperet ifrån sig på bordet.

»Lamprecht har nu att begrunda detta,» sade han. »Lamprecht vet själv,
att ni inga utsikter har att bli frikänd, men en frivillig bekännelse
kan medföra lindring i domen. Här ligger nu papperet, och jag ska säga
till om att bläck och penna tas in till Lamprecht.»

Den anklagade hade blivit djupt förolämpad av domarens kritik över hans
sätt att uttrycka sig och hade helt och hållet förlorat sitt goda
humör. Hans blick hade blivit stirrande och tom.

»Lamprecht har förstått vad jag har sagt?» sade domaren. »Lamprecht har
uppfattat, att det är tre frågor, som Lamprecht ska besvara, och att
bläck och penna ligger till reds här på bordet?»

Den anklagade drog in luft i lungorna. Han var så förolämpad, att han
inte längre gitte bibehålla sitt goda sätt. Han spottade på papperet.
Därefter gick han tillbaka till britsen, kastade sig ner på den och slöt
ögonen.

»Ett nytt papper ska genast bli intaget till Lamprecht,» sade domaren
med samma lugn, som han hade visat hela tiden.

»Lamprecht har nu en timme på sig. Så länge stannar jag här i tingshuset
för att vänta på svar. Lamprecht tycker om uppskov och undanflykter. Det
är min mening att visa Lamprecht, att tiden för sådant nu är förbi.»

Den anklagade svarade endast med en svordom.

Strax därpå hörde han dörren öppnas och antog, att de besökande hade
lämnat rannsakningshäktet. Han gjorde sig inte besvär med att öppna
ögonen och se efter.

Han kände på sig, att han hade utgått som segrare ur ordskiftet. -- »Den
där pojken vågar inte utsäga en fällande dom,» tänkte han. »Inte mot
mitt bestämda nekande. Vad hans papper angår, så behöver jag inte svara
på det. Vad skulle det tjäna till?»

Där han låg utsträckt på britsen, såg han samma syner som förut, förde
samma resonemang med domare och åklagare, blev för varje minut mer och
mer övertygad om sin absoluta oskuld, kände sig fullkomligt viss om att
de gamla i torpet hade brukat lägga försåt för ensamma vandrare, att de
hade flera än en vägfarande på sitt samvete.

På samma gång fann han det tilltalande, att domaren hade besökt honom
för att övertala honom att bekänna. Det vittnade om att man ansåg honom
för en betydande och farlig person, som man inte gärna ville släppa lös
ur fängelset.

»Se där!» sade han inom sig och bröstade sig. »Nu vet man alltså hur man
har det ställt. Människor sitter runtom i landet och är ängsliga för att
mördaren inte ska kunna fällas. Man såg nog vilken trängsel det var i
tingshuset på förmiddagen. Man förstår vad tidningarna ska vara ivriga.
Man förstår vad domaren ska vara oviss. Ja, man förstår mycket väl vad
det där vill säga. Man vill gärna fälla, men man har inte tillräckliga
bevis. Man vill framlocka en bekännelse för att kunna fälla. Man vet,
att man inte kan fälla en anklagad mot hans enständiga nekande, när man
inte har bevis.»

Han kände sig så trygg, att han började vissla.

Kanske att det, när allt kom omkring, skulle visa sig, att denna svåra
prövning inte hade varit alldeles utan gagn. -- »Hädanefter,» tänkte
han, »ifall man kommer gående till en enslig stuga, ska det inte bli
fråga om att hålla till godo med kall potatis och lite grötskovor från
grytbottnen. Hädanefter ska man bara behöva säga sitt namn, Julius
Martin Lamprecht, för att folk ska veta vad de har att rätta sig efter.
Det ska komma både pannor och grytor på spisen och allt gott, som finns
i huset, ska bli uppdukat. Hädanefter ska det inte bli tal om att ligga
på en halmmadrass på golvet. Det ska bli gästen, vandringsmannen, som
vräker sig i sängen, och värdfolket får lägga sig på golvet, i uthuset,
var det har lust.»

Åter blev den anklagade störd i sin tankegång. Han hörde hur en mild och
ödmjuk stämma yttrade tätt bredvid honom:

»Nu är fem minuter gångna av den utfästa tiden.»

Han slog upp ögonen. Den arbetsklädde mannen, som hade följt domhavanden
in i cellen, stod bredvid honom. Han höll sin klocka i handen och pekade
på den med fingret, medan han talade.

»Vad gör ni här? Vad är ni för en?» röt den anklagade till, obehagligt
överraskad av att inte vara ensam. Han måtte då väl i all världen inte
ha talat högt för sig själv?

»Å, jag är just ingen alls,» sade den arbetsklädde. »Jag heter Sven
Elversson och är son till Joel Elversson ifrån Grimön. Men det föll mig
in, att ni skulle kunna ligga och bli borta i era tankar eller somna, så
att ni försummade att bekänna, innan tiden var förliden, så jag bad
domhavanden att få stanna här inne och språka med er.»

Julius Martin Lamprecht fann inte mannen obehaglig. Det var något
ytterligt ödmjukt i hans leende, i hans tonfall, i hans hållning. Själva
sättet, varpå hans hår var benat och kammat, antydde ödmjukhet.
Frånvaron av mustascher och skägg antydde ödmjukhet. Allt, vad som hette
egenkärlek, självkänsla, egenrättfärdighet, var utplånat hos denna
människa. -- »Det är en sådan där, som går omkring och menar väl,»
tänkte den anklagade. »Nå, mig ska han inte komma någon väg med.»

»Om ni bara en minut tror, att jag ska teckna ett ord på det där
papperet!» utbrast han.

»Å, säg inte nej strax från början i alla fall!» sade Sven Elversson och
såg så gott och vänligt och ödmjukt på den anklagade. »Ni förstår nog
det, ni, som har varit inför rätta förut, att det inte blir någon dom
fälld över er här vid häradsrätten mot ert nekande, utan ni blir frikänd
för mordet av brist på bevis. Men innan ni beslutar er, så vill jag tala
om för er, att det är några personer här, som åtar sig att ställa fem
tusen kronor till ert förfogande, ifall ni skulle bekväma er att
bekänna. Det finns anledning att tro, att ni skulle sätta värde på att
komma i besittning av fem tusen kronor, fast ni naturligtvis inte själv
kan komma att förbruka dem.»

Den anklagade kände en darrning flyga genom kroppen från hälen och ända
upp till nacken. Samtidigt kunde han inte låta bli att göra en grimas.
Men han övervann genast dessa tecken till svaghet.

»Vad tusan är det ni säger?» bröt han ut.

»Jo,» svarade Sven Elversson, »det är sanning, att vi vill ge er den där
summan, ifall ni bekänner. Ni förstår, att det är av stor vikt för oss
andra, att ni bekänner. Alla människor här i trakten, ja, jag kan säga
alla människor i hela Sverige är uppskrämda. Och vi är allesammans eniga
om att vi inte vill, att ni ska få gå lös på landsvägen och ta
natthärbärge hos ensamma människor. Nej, vi vill inte det. Det är en för
stor frestelse för er. Vi vill ha en sådan karl som ni instängd på
livstid. Vi vill er inte något ont annars, vi vill inte skada er varken
till liv eller lem, vi vill bara ha er instängd. Jag och flera med mig
har stått och hört på er under förhören. Ni är inte precis någon dålig
människa, men ni gör er inbillningar, ni är lättskrämd, ni tror, att
alla människor är farliga för er. Och om ni tänker rätt efter, så har ni
det bäst, då ni sitter instängd. Då är ni i fred och behöver inte oroa
er för er säkerhet. Så att jag tror, att det vore till gagn både för er
och alla andra, om ni ville ta emot de fem tusen kronorna och avge en
frivillig bekännelse.»

»Om det så vore hundra tusen!» sade den anklagade.

Sven Elversson hade, medan han talade, kommit den anklagade allt närmare
och satte sig nu ner på britsen bredvid honom.

»Säg inte det!» sade Sven Elversson, lade sin hand på hans rockärm och
strök vänligt neröver den. »Säg inte, att ni inte tycker, att fem tusen
kronor är en vacker summa, och att det är en fullt tillräcklig summa för
det, som ni ska ha den till! Mer skulle inte vara bra att få för den,
som ska ha pengarna, mindre skulle inte heller vara bra. Fem tusen är
jämnt lagom.»

»Jag kan inte begripa mig på er,» sade den anklagade. »Vad tror ni att
jag ska ha pengarna till? Vem menar ni att jag ska ge dem till?»

»Tack för den frågan!» sade Sven Elversson. »Just detta var det, som jag
ville tala med er om. Det har stått mycke om er i tidningarna den sista
tiden, som ni nog kan förstå, och bland annat har där talats om att vart
ni kommer, brukar ni fråga efter er dotter. Ni lär ha varit gift, innan
ni begick ert första mord för en tjugutvå är sedan, och då ni blev
lösgiven, försökte ni strax att få reda på er hustru, men hon var död.
Ni hade också en dotter, som nu borde vara några och tjugu år, och man
vet inte annat, än att hon är vid liv, men ingen kunde säga er vart hon
hade tagit vägen. Och så har ni gått land och rike runt för att söka
reda på henne. Så snart ni kom in i ett hus, frågade ni om man där kände
till någon, som hette Julia Lamprecht. Och jag,» tillade Sven Elversson
med ett litet försagt tonfall, »jag har just tyckt, att detta var något
tilltalande. Det fanns väl något gott hos er, tänkte jag, eftersom ni
frågade efter er dotter.»

»Men vad i Herrans namn,» frågade den anklagade, »har jag med er att
göra? Varför sitter ni här, och varför talar ni med mig? Kan ni aldrig
tala om vad ni vill mig?»

»Tack än en gång!» sade Sven Elversson med sin lenaste röst, liksom rädd
att väcka den anklagades misshag. »Det där är frågor, som jag så gärna
vill komma i tillfälle att svara på. Jag bor, som sagt, borta på Grimön,
och den ligger långt ut till havs, så jag borde inte behöva bekymra mig
om er, för ni vandrar väl bara omkring på landbacken. Men jag har en
mor, som är sanndrömd, och på morgonen den trettonde februari i vintras
så bad hon mig, att jag skulle fara in till fastlandet och se efter hur
det stod till med ett par gamla släktingar till oss, som bodde i en
liten stuga inne bland kullarna, långt från landsväg och grannar. Hon
hade drömt så, att hon tyckte, att det var bäst, att någon såg efter hur
det stod till med dem. Och jag gjorde, som hon bad mig. Och på det
sättet blev jag den förste, som fick se vad ni hade haft för er på
natten. Och jag kan inte neka till att det var en svår syn, och
alltsedan dess har jag önskat, att det skulle bli så, att ni inte finge
gå fri mer. Och fördenskull har jag satt i gång med den här insamlingen
av pengar. Jag vill er ju inte något ont, förstår ni. Det har jag redan
sagt er. Jag vill bara ha er insatt igen på livstid.»

På samma gång han sade detta, flyttade han sig längre upp på britsen och
strök vänligt med handen över rockärmen. Han ville tydligen inte, att
Julius Martin skulle få intryck av någon personlig motvilja från hans
sida. Om han hade varit ett lejon, som av våda kommit ut ur sin bur,
skulle hans vårdare på samma sätt ha lockat honom tillbaka in mellan
gallren.

Det vore orätt att säga, att den anklagade inte betraktade honom med
oro. Alla människor oroade honom, domare, fjärdingsman, fånggevaldiger,
länsman och vittnen, men han kunde inte hjälpa, att Sven Elversson
föreföll honom rätt ofarlig, ja, till och med litet narraktig. -- »Det
är en sådan där, som går omkring och menar väl,» upprepade han för sig
själv, »Det är en människovän.»

»Nu tror jag, att jag förstår en del,» sade den anklagade. »När ni fick
veta, att jag gick och sökte efter min dotter, så tänkte ni, att ni
kunde använda henne som lockbete för att få en stackare fast igen.»

Han skrattade Sven Elversson mitt upp i ansiktet. Lejonet ville behålla
sin frihet, det brydde sig inte om det lilla utlagda köttstycket.

»Tack!» sade Sven Elversson med sitt mest ödmjuka leende. »De orden
förde mig just fram till vad jag ville säga. Se, jag hade att ställa med
ett bygge förra sommaren i den här trakten. Inte för egen del, förstår
ni, utan för andras. Och jag beställde sten från ett stenbrott, som
ligger strax ovanför Knapefjords fiskeläge, där vi nu befinner oss, och
därvid kom jag lite i beröring med folket, som arbetade där. Och bland
dem levde en ung kvinna, som hette Julia Lamprecht. Det var ju ett
ovanligt namn, och så snart som jag läste ert namn i tidningen, kom jag
att tänka på henne.»

Den anklagade reste sig. Han kände åter en darrning, som gick från benet
upp igenom ryggraden. Ansiktet ryckte, ögonen blinkade. Det var klart,
att något inom honom kom i uppror, så snart det blev fråga om dottern,
fastän han hittills hade gått och sökt henne inte så mycket av någon
varm längtan, utan därför att han hade hoppats, att hon kanske hade det
bra och kunde bjuda honom ett hem.

Han knuffade undan Sven Elversson utan minsta hänsyn och ställde sig
mitt i rummet.

»Är hon här?» sade han. »Jag vill se henne.»

Han talade som en man, som inte ett ögonblick tvivlar om att hans
befallningar skola åtlydas, men Sven Elversson vågade motsäga honom.

»Ni ska få se henne. Ni ska få sitta och språka med henne,» sade han
ödmjukt och vänligt, men inte utan fasthet, »såsom ni nu språkar med
mig. Det är bara en sak, som ni först måste göra. Ni måste teckna
svaren på det där papperet. Ja, ni tycker väl, att vi är elaka, som
skiljer far och dotter, men vi måste först ha det där papperet
undertecknat.»

Den anklagade blev röd av vrede. Han var inte van att bli nekad någon
oskyldig önskan. Alltsedan han hade blivit häktad, hade man behandlat
honom med största hänsyn för att hålla honom i gott humör, för att
liksom komma honom att trivas i sin bur och avlägga den bekännelse, som
skulle få honom att alltid förbli där. Han hade lust att kasta sig över
Sven Elversson och tukta upp honom, men han lade hand på sig. Han
slängde sig ner på magen på britsen, så att ansiktet låg neråtvänt och
inte syntes. Han kände, att det alltjämt ryckte i dragen. Han visste
inte själv varav detta kom sig, men han trodde, att det var klokast att
dölja sin rörelse.

»Jag är tacksam, jag är mycket tacksam för att ni betänker er,» sade
gästen. »Ni ska veta, att Julia Lamprecht har det inte så särdeles bra.
Hon förlorade ju sin mor tidigt. Man kan nästan säga, att hon har vuxit
upp på gatan. Hit kom hon i sällskap med en stenarbetare. De var inte
gifta, men det är inte så särdeles vanligt bland stenarbetare, att man
gifter sig, så att det var det ingen, som fäste sig vid. Och Julia är
snäll. Det finns många, som är sämre än hon. Men för ett par dar sen, då
mannen fick höra, att hon var er dotter, gick han sin väg ifrån henne.
Han kände avsmak för henne, sa han, och nu står hon ensam. Hon är
vacker, lik er, med ljust hår, och det blir väl någon annan, som tar
hand om henne, men det blir ingenting riktigt. Hade hon däremot så
mycket som fem tusen kronor, så kunde hon köpa sig en trevlig liten
stuga och bli ordentligt gift. Fem tusen vore just lagom. Mer vore inte
bra, mindre vore inte bra. -- Ja, nu vet ni hur vi har tänkt oss saken.
Så snart ni har svarat på frågorna, så kan ni få träffa Julia och lägga
de fem tusen i hennes händer. Det vore vackert. Det skulle komma henne
att förstå, att hon hade en far. Hon skulle förstå, att vad ni än hade
gjort, så hade ni ändå hjärta för henne.»

Den anklagade svarade inte på länge. Han kastade sig fram och tillbaka
på britsen och våndades. Det var verkligen något inom honom, som ropade
efter dottern. Hon var ljus, hon var vacker och lik honom. Och hon satt
kanske här utanför i gången och väntade.

Plötsligen satte han sig upp, strök luggen ur pannan och såg fast på
Sven Elversson.

»Kan ni säga mig varför jag skulle skriva på papperet? Jag blir ju
frikänd i morgon.»

»Ja visst, det är troligt, att ni blir frikänd för mordet,» sade gästen,
»men så är det det där lilla med sparbanksboken. Och i alla händelser
blir ni inte lösgiven genast. Det dröjer kanske något år, innan saken
har gått igenom alla instanser och ni kommer på fri fot. Det dröjer
kanske än längre. Och vad är Julia då? Hon kan vara alldeles förstörd.
Det är inte så lätt att vara er dotter. Jag är rädd för att hon kan
komma att gå ur hand i hand. Fem tusen nu, det vore en hjälp för henne.
Ge henne dem nu, och ni hade något att tänka på, som kunde göra er glad
under hela ert liv! Då hade ni gjort något för att försona det, som
vilar på er. Ni skulle bli omtalad med beröm i tidningarna.»

Den anklagade reste på sig.

»Tyst!» röt han och stampade i golvet. »Ni pratar så, att det går runt i
huvudet på mig.»

Hans gäst teg ögonblickligen.

Den anklagade stod och rannsakade sin själ. Han letade efter den kärlek
till dottern, som man trodde skulle finnas där. Man ville föra honom i
ledband genom denna hans kärlek till dottern. Man begärde, att han
skulle offra hela sitt återstående liv av kärlek till dottern. Han, som
ingenting annat ägde, än sin frihet, skulle för alltid offra den för
dotterns välfärd! För sin kärlek! Men fanns det verkligen någon kärlek
hos honom? Nu, när han stod och letade, kunde han ingen finna. Ja, något
kanske, men så obetydligt. Offra, offra! Det är inte så lätt att offra.
Den här pratmakaren framför honom ville ha honom instängd och
oskadliggjord, men skulle han kunna offra något för den saken?

»Jag ska göra, som ni vill,» sade den anklagade. »Jag ska svara på de
tre frågorna. Men det får bli på ett villkor. Det är ju gott och väl,
att Julia får pengar. Men blir hon hjälpt med pengar? Vad som skulle
hjälpa Julia, det vore att få en bra man. Om ni vill lova mig, att ni
gifter er med Julia, så ska jag skriva på papperet.»

Sven Elversson såg verkligen bestört ut.

»Det hade jag inte väntat mig,» sade han helt lågt.

»Jag frågar om ni vill gifta er med min dotter,» sade den anklagade
hånfullt. »Vad svarar ni på det? Ni ber mig, att jag ska göra mig
olycklig för hennes skull, men själv vill ni ingenting göra.»

»Men hon är er dotter. Det är ni, som har satt henne till världen,»
värjde sig Sven Elversson. »Jag har nätt och jämnt växlat ett par ord
med henne.»

»Ja, då blir det heller ingenting av med att svara på de tre frågorna,»
förklarade den anklagade. »Det är något särskilt med er. Jag ville gärna
ha er till min måg.» Han skrattade stormande.

Sven Elversson lade handen över ögonen. Han drog några tunga andetag. --
»Jag förstår,» tänkte han. »Den, som vill ha makt över andra, måste jämt
vara beredd att korsfästa sig själv. Det går inte med mindre.»

Han betraktade mannen framför sig länge och forskande.

»Han vill komma undan,» tänkte han. »Han vill ha mig att skylla på. Han
är viss på att jag ska säga nej. Men jag säger inte nej. Jag har fått
honom in i ett hörn, och jag ska fånga honom.»

»Det ska få bli, som ni vill,» sade han kort. »Om er dotter går in på
det, ska hon få mig. Bara skriv!»

Den anklagade tvekade.

»Jag får tacka på Julias vägnar,» sade han. »Men hur ska jag veta, att
ni håller ord?»

»Just det, ja,» sade Sven Elversson. »Det är en fråga, som jag väntade
mig, och som jag är glad åt. Om ni tänker rätt på saken, så vet ni nog,
att på ett sådant här ställe finns det öron i väggarna. Det finns
vittnen till att jag har lovat göra Julia Lamprecht till min hustru, om
hon vill ha mig. Jag kan inte komma undan. För så vitt jag är en
hederlig karl, kan jag inte komma undan. Sätt er här vid bordet, och
skriv!»

Den anklagade satte sig verkligen på stolen vid bordet. Han fattade
pennan, doppade den i bläckhornet och våndades.

Under det att han satt med pennan i handen, sökte han återigen efter den
där kärleken till dottern. Den hade kanske funnits i hans själ, då han
hade hoppats på att få ett hem hos henne, men nu, då det begärdes av
honom, att han skulle offra friheten för hennes skull, fanns den där
inte.

Han skrev med pennan rätt upp och ner. Han skrev med pennan på sned. Han
doppade gång på gång, stänkte bläck omkring sig och blev äntligen
färdig.

»Jag lovade er aldrig något annat, än att jag skulle svara på
frågorna,» sade han och lämnade papperet till Sven Elversson.

Och Sven Elversson läste och såg, att domarens tre frågor voro besvarade
med tre krokiga och vinglande nej. Under stod namnet Julius Martin
Lamprecht och sist en hel mening: »Jag skule betjäna om jag var skylldig
men det är jag inte.»

»Ja, det här får ni inte de fem tusen kronorna för,» sade Sven Elversson
helt stillsamt.

»Nej, det vet jag,» sade den anklagade, »men jag får Julia gift med er.
Er har jag aldrig lovat annat, än att jag skulle svara på frågorna, om
ni gifte er med min dotter. Och det har jag gjort. Jag går fri själv,
och jag har skaffat Julia en god man.»

Han stod full av segerstolthet och bröstade sig.

Sven Elversson blev röd av vrede. Hans ödmjukhet lämnade honom. Han
började behandla den anklagade med mindre artighet än förut.

Han böjde sig än en gång ner över papperet och synade det.

»Ja, det var detta jag kunde tro,» sade han. »Jag borde ha vetat vilken
usling ni var. Jag hade ju sett hur ni hade ställt till de döda. Varför
skulle ni sticka ut ögonen på dem?» frågade han häftigt.

»Stack jag ut ögonen på dem?» ropade den anklagade. »Det är inte sant.
Det har en annan gjort. När jag gick ifrån dem...»

Han tystnade, bet sig i tungan och vacklade dödsblek bort mot
cellväggen.

»Tack ska ni ha!» sade Sven Elversson torrt. »Jag visste nog hur jag
skulle få bukt med er. Men jag väntade i det längsta. Jag ville ge er
bättre villkor.»

I nästa ögonblick låg mördaren på knä framför honom.

»Jag har ingenting sagt, jag har ingenting sagt,» jämrade han sig. »Låt
det vara osagt! Ni narrade mig ju.»

Han var en eländig, jämmerlig hög av ånger och förkrosselse. Hela hans
rustning av viktighet och inbillningar, alla hans undflykter och
ursäkter voro ryckta ifrån honom.

»Ni vet, att här finns vittnen,» sade Sven Elversson. »Jag varnade er
ju.»

»Låt mig skriva en gång till! Ge mig ett nytt papper! Jag ska bekänna.
Ni ska få höra alltsammans. Jag vill hjälpa Julia.»

Sven Elversson höjde rösten en smula.

»Jag river sönder det här papperet,» sade han. »Vi ska snart ha ett nytt
här. Om det nya blir ordentligt besvarat och undertecknat, så antar jag,
att väggarna inte har hört något om detta första. Vi tar nu om från den
stunden, då ni satte er ner och skrev. Timmen är inte utlupen. Julius
Martin Lamprecht, ni har ännu tid på er för att avlägga en frivillig
bekännelse.»

       *       *       *       *       *

Mördaren satt en stund senare i rannsakningshäktet på en stol
mittframför domaren. Hans utseende var förändrat, han hade något över
sig av grundligt tvättad och badad människa, fastän ingen yttre
rengöringsåtgärd med honom hade blivit vidtagen. Men han hade bekänt.
Inte bara på papperet hade han med ja besvarat de två första punkterna
och med nej den sista, utan han hade också avlagt en fullständig och
öppen bekännelse. Han var nu till ytterlighet utmattad, man hade måst
ställa fram en stol åt honom, för att han inte skulle sjunka till
golvet. Men på samma gång såg han lycklig och tillfredsställd ut. Han
har i denna stund inte agg till någon människa. Han var renad, frigjord
från synd. Han hade inte känt sig så väl till mods sedan sin första
nattvardsgång.

Inte endast domaren befann sig i cellen utan också fånggevaldigern,
länsmannen, häradstjänaren, Sven Elversson och Julia Lamprecht. Fången
älskade dem alla och allra mest sin dotter, till vilken han för några
ögonblick sedan hade överlämnat fem tusen kronor. Han beundrade hennes
utseende. Hon var vacker, ljus, med krusigt hår, och hon hade ett
stillsamt och blygsamt sätt. Han hade inte ännu fått tala med henne
ensam, men enligt löfte av domhavanden skulle hon få sitta inne hos
honom i cellen, så länge han önskade.

Ibland vände mördaren sina blickar till den man, som hade tvingat honom
till bekännelse, och han måste erkänna, att denne man ingav honom
medlidande.

Bara vid att se på honom, där han stod vid cellväggen sammansjunken och
med ögonen riktade mot golvet, med pannan dystert hopdragen, kunde man
känna medlidande med honom. Mördaren tyckte sig förstå honom bättre än
någon annan. Han, mördaren, kunde bekänna sin synd och avtjäna den, men
denne man kunde aldrig avplåna den skamfläck, som klibbade vid honom.

Mördaren hade sett, att domaren och alla de övriga rättvisans tjänare
hade skakat hand med Sven Elversson och tackat honom. Domaren särskilt
hade visat sig varmt tacksam. Han hade varit glad, därför att han nu
inte behövde avkunna dom utan att vara säker på sin sak.

Men Sven Elversson hade sett lika dyster och ödmjuk ut. Ödmjukheten hade
bara tilltagit. Han såg ut, som om han inte kunde tåla sig själv.

Då Julia Lamprecht hade blivit införd i cellen och de fem tusen hade
överlämnats till henne, hade denne Sven Elversson stigit fram och
erkänt, att han hade lovat den häktade att göra hans dotter ett
giftermålsanbud. Men dottern Julia Lamprecht hade sagt rakt nej. Inte
med den mannen. Och med tydliga ord hade hon sagt honom vad han var för
en.

Sven Elversson hade upptagit detta nekande mycket illa. Det såg ut att
ha förkrossat honom. Han hade dragit sig tillbaka utan ett ord, vacklat
bort till cellväggen och blivit stående där. Den häktade kände, att han
hade fått hämnd.

Hans dotter, som han inte hade sett förrän i dag, hade hämnats på den,
som hade besegrat honom. Han kände, att de voro av ett blod, och han
älskade henne.

Inte för att han ångrade sin bekännelse. Han kände sig lätt, ren,
lycklig, aktad, nästan som en fullkomligt hederlig människa. Och han
hade fått se sin dotter, som han hela livet igenom skulle komma att
älska, och som evigt skulle komma att älska honom, därför att han för
henne hade uppoffrat sin frihet.

Den verkliga bekännelsen hoppade mördaren över i sina tankar. Han
utplånade den ur sitt minne. Han var en man, som hade behov av att se
sig själv i en vacker dager. Han gjorde redan upp en skön, rörande
historia om hur han endast för denna dotters skull hade bekänt och
anropat Guds och människors förlåtelse. Så länge som han levde, skulle
han komma att dikta på denna historia, och han skulle tro på den, och
den skulle uppehålla hans självaktning under de svåra och långa år, som
väntade honom.



ANDRA DELEN



LOTTA HEDMAN.


På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland
ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé en ung
kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära
nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna
rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom
hela kupén. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes
första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka
främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas.
Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig
fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon ville
inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var, och vilket
märkligt budskap hon hade att framföra.

»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade
hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av
irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet,
där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i
Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och
arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man
eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller
dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns
det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och
jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att
bli skygg för att visa mig ibland människor.»

En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i
samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på
hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre
tvång.

»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv.
Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag
hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor,
så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en
gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i
skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i
foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från
en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan
gräns.»

Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru
och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor
uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag
från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende.

»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte
den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex
eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han
gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i
det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede
härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud
tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.»

Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte
annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte
hon:

»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag
alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna
världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa
för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra
förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord
till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så
svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan
vill hålla till godo med?

Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort
det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte
skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo
i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad,
att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.»

Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans
tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra
bättre. -- »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så
att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till
frälsningsarmén?»

»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den
svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska
uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur
Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till
gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar
efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela
världen vet reda i.»

Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga
kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det
uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i
stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge
tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja.

»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige
har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita
landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så
dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord
och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska
gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten.
Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen
av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.»

Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand
på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen,
stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt
anfall av vansinne.

»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med
tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till
konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa
fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter
på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den
vilda varghonan.

Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från
konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och
skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt
brev, utan har skickat mig det tillbaka.

Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag
vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den
stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen
ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel
av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska
förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva
kvar i Herrans tusenårsrike.»

De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som
ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år
förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man
levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och
förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade
med där uppe åt Haparandahållet.

»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till
konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla,
för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid,
och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.

Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli
utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och
sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått,
som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors
kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg
söderut.»

Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon
visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt
borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. -- »När ska kriget bli
slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss
det!»

Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över
mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle
kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i
den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka
på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av
tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på
försmäktande fångar.

Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och
drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget
hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet,
arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå
hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska
det bli en ända på detta elände?»

Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av
sitt tal.

»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort,
då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i
världen.»

Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där
människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.

Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast
av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.

»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga
arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte
sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av
skrivandet.

Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och
ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med,
och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»

Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade
försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande.
Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den
närmast sittande kunde uppfatta orden.

»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva
kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den
sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna
dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds
tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden
stråla av rättfärdighet.»



DEN SKÖNA MUSIKEN.


Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station
till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så
småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade
lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade
försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags
lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit
med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk.

Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon
hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först
efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild,
låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att
precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll
hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon
för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin
värdighet.

»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era
syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag
är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en
stor heder!»

Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om
den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu
talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon
rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som
hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande
på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver.

»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag
var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare
döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min
kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman.
Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos
föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn
för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig
till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än
att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa ärenden åt henne
och läsa högt ett kapitel ur bibeln för var dag.

På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon
lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett
municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat
än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större
bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag.

Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över
med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor
borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden,
och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss.

Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till
prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var,
som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal
älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin
och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och
lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig.
Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i
vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket
som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på
älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven,
och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var borta och
försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.

Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i
väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen
var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i ansiktet. Det var ingen
brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan.

Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad,
och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade
det aldrig gått förut att komma fram till prostgården.

Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen
människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående
och väntade nere vid dörren.

Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i
övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det
spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var
glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att
jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg.
Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen.

Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln
i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint
instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier,
som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar,
och de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de
smekte mina kinder, då de for förbi mig.

Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade.
Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvägs uppe i Guds himmel.

Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det
vackra spelet.

När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och
bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft
begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död,
hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade
ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten.

Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till
mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i
övervåningen.

Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara.

'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i
övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång
hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela
samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.'

Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju,
att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig.

Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt
att tala mig till rätta.

'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det
är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att
spela den här dagen.'

Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att
jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min
väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp
maten, som var framsatt åt mig.

Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil
därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade
om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.

Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig.

'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna,
att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma
köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men
vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset
har spelat en ton på själva begravningsdagen.'

Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte
vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel och
sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn.

'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor
nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så
vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt
utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig,
som lever kvar i det mörka och ovissa.'

Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig.

'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som
ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att
Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.'

Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in
i ögonen, och så suckade han och gick sin väg.

Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det,
som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något
underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma,
som jag hade varit.

Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något
besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag
var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och
mångkunniga.

Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans
profeter, som jag hade läst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag
skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå lika länge som himmel
och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd bland människor och
aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat än en fattig
arbeterska i en lådfabrik.»



LÄSKAMRATEN.


Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna
berättelse.

»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han.
»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik.
På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.»

När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn.
Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda
övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att
i lugn få tänka över det han hade hört.

När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala
mera med honom. -- »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska
rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig.
-- »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles
främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv.
Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. -- »Tala med honom om
Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god
man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken
människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så
håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala
om allting. Tala med honom om Sigrun!»

»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk,
där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så
utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina
tankar.»

Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och
steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och
mannen, som satt mittemot henne.

Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade
hatten upp i nätet och började språka.

Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var
denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än
fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina
bekymmer.

»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det
skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag
har det.»

Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i
ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.

»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har
bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»

»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag
säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat!
Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget
ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer
hem.»

»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av
prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»

Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.

»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,»
fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.

Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller
hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.

»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med
mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»

»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har
hela dagen för oss.»

»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag,
under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i
ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer
ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än
att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han
väl lov att vara nöjd med oss.

Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra,
vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre
och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små
flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna,
som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något
hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att
vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.

Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att
prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn
och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.

'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd
med oss.'

Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop,
och nu stod vi återigen och stirrade på henne.

Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid
tinningarna i små lockar och föll i mjuka vågor över hjässan och neråt
nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa
ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon
var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett
genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt
ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet
och till hela väsendet.»

Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i
handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant
det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp
för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.

»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn,
men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.

Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag
att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån
henne.

För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon
hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk
prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men
detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av
ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.»

Mannen, som ännu satt med handen för ögonen, nickade ofrivilligt. Det
var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som
hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte
var av hans slag.

»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den,
som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan
väl inte förstå hur jag menar?»

»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa,
som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade
han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.

»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta
Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att
tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa.

Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att
jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den,
som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än
de?

Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen,
alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och
sällade sig till mig.

'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt
henne,' sa en av dem.

'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser
ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig.

'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som
en ullbuske.'

Jag satt stilla och hörde på dem. -- 'Om det inte vore något annat än
det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är
från en annan värld.'

'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du
får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på
andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.'

Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag,
att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda,
när de försökte trösta.

Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida
sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i
kammarn en kall vinterdag.

Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet,
och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon
smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra
stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat
läsningen.

Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag
var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta
förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig lycksalighet.
Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne
alltfrån den stunden.»

»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den
lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna
och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara
var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo
förstod, att det bara var barmhärtighet.»

»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till
mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig
för evigt. Varför kommer du tillbaka?»

»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta
Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra
musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att
jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne,
och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och
en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt
ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att
få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de
pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig
göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok
eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att hon inte
trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt något sådant
ämbete.

Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon
talade om detta.»

Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade.
»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte
tro vilket nöje ni gör mig.»

»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag
trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.»

»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig
om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så
skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den
där första roddturen, kan jag förstå?»

»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner.
Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för
Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med
stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar
och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men
hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest
längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.»

Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt
handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat
efter att få komma ut på havet, det sa hon till mig. Hon hade längtat
efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev
jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något
gott i mitt liv.»

Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare,
fortsatte oförtrutet sin berättelse.

»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig
mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till
älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for
uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter
sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått
uppleva.»

Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till
mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så
oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande
kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer
du i din ungdoms friskaste glans?»

»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.

»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på
vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård,
som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram
efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags
gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.

Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt.
Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på
var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme
vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå
kvällshimlen.

Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle
med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om
äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus
och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på
källartaket.

Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var
knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut
att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.

Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till
varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade
varandra.

'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax
utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade
naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.

Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur
skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så
många syner och röster att fröjda mig åt?

Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag
när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret
bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det
var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var
också över den något gammaldags och urmodigt.

Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte
heller något djur var i rörelse.

Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en
stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en
grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var
grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte
hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.

Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning
genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte
skulle vilja se något mer.

Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården
försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där
alldeles som förut, och den var vacker och präktig att se på. Den lyste
mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en
sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt
folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda
grindstolpen.

Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men
just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en
människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles
ovanför grindstolpen och såg ner på den.

Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt
hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken
till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen
stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den.

Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig
från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på
Sigrun.

Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns
ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit
borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid,
men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut.

Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt
mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte. Då
jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den
stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och
envist ner på samma plats.

Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut.

'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig,
och då man är ung, så glömmer man.'

'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa
far.

Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna.

Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att
föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting
svårt.

Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade
varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon
var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos
släktingarna.

Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade
så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var
kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio
år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge.
Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän
han blev biskop.

I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade ett eget hem, så att de
kunde gifta sig framemot hösten.

Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört,
att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles
detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större
kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa.

Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men
då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag
mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och
en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon
med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga
som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa.

Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen
gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.

Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet.
Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de
aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad.

Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen
hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva
sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag?

Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag
kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna:

'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se
om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?'

Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar
och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet.

Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade
de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom
med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd
var han, välvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och välformat
huvud. Jag kunde inte se något fel på honom, om det inte skulle vara
det, att han var närsynt och gick med glasögon.

När de kom in, såg de stolta och lyckliga ut. Och jag var också så nöjd
med Sigruns fästman och så lycklig över att de hade kommit till mig. Han
såg ut, som om han skulle kunna ta vård om sin hustru i alla väder och
vindar. Så länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig, skulle hon
aldrig kunna bli olycklig eller misströstande.

Fästmannen hälsade så vänligt på far och på mor. Men när han kom fram
till mig, så plirade han lite med de närsynta ögonen och tog an en
skämtsam min. -- 'Jaså,' sa han, 'detta är den stora sierskan i
Stenbroträsk. Henne är jag rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom
människor, och tänk om hon inte blev belåten med mig!'

Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog på
munnen.

Och det var, som om jag skulle vara så lustig och bara till att göra
narr av.

Jag blev först alldeles röd av allt det blod, som strömmade upp i mitt
ansikte. Och sedan kände jag, att jag blev stel och hårdnade till. Och
jag kunde inte begripa, att någon människa kunde få tala så öppet om
detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha
förrått för sin fästman sådant, som hade sagts henne i djupaste
förtroende?»

Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall, såsom när hon hade
talat om sitt ensamma, hårda liv. Det var en skarp smärta, som
återuppstod inom henne.

Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt leende.

»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara just sådan,» sade han.
»Hon hade gett sig till honom med hela sin själ, med alla sina tankar
och med allt, som hon hade genomlevat.»

»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men det var svårt för mig. Mor
försökte svara i mitt ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att
jag ingenting kunde säga.

'Hon har allt en så oförståndig mor, den här flickan,' sa mor. 'Men Gud
har hört mina böner. Han har gett mig en dotter, som ser och förstår
mer än andra.'

Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla på knä och
tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp
blick genom glasögonen och prästen började tala med tjock och tung och
viktig röst, liksom skulle han ha stått på en predikstol.

'Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är kristna,' sa han, 'så
att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. För den människa, som försöker
tränga in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin egen väg och inte
den, som är banad genom Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna
gudar, och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.'

På det sättet predikade han en lång stund. Och nu fanns det ingen mer i
stugan, som tordes säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag
hade hört, och som jag hade sett? Det var som bortblåst i samma stund,
som den mannen kom in till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och
höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och föräldrarna.

Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och såg upp till fästmannen med
hela ansiktet strålande av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig hon
var över att fästmannen gjorde sig besvär att föra mig in på en rätt
väg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade
haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till
mitt bästa, som han talade, och jag hade inte något annat att göra än
att vända om från mina onda vägar och försöka bli som alla andra.

Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville hellre vara död än sitta där
och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.»

Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet.

»Det var väl vackert, att hon inte hade någon egen tanke, utan bara
tänkte hans tankar,» sade han. »Det är just detta, som är det vackra hos
henne.»

Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan att svara på hans anmärkning.

»De förlovade stannade hos oss en lång stund, och de talade förstås inte
bara med mig, de talade också med far och med mor. Och allt, vad
fästmannen sa, lät förståndigt och vänligt, och han hade väl reda på
sig. När han kom ut ur predikotonen, ljöd hans röst frisk och glad. Det
var inte svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom.

Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var kvar, och Sigrun såg ibland
på mig med en förvånad min, och till sist frågade hon mig om jag var
sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun kunde väl inte förstå
annat, än att jag borde vara så innerligt lycklig.

Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen var utom dörrn. Men så
hände det sig, att Sigrun hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka
in ensam för att hämta dem.»

Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck över ansiktet. --
»Vad har du för rättighet att sitta och lyssna till allt detta tal om
Sigrun?» sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan kommer
tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar upp. Det blir som för sex
år sedan, då du satt på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag efter
dag satt du och drömde om henne.»

»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag
inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade
trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting
sa, så brast henne tålamodet.

'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst
och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en
präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har
berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och
vad ska han nu tänka?'

Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade
jag efter henne.

'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig
olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min
ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl
min.'

Då rätade Sigrun upp sig.

'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så styggt för att man vågar säga
något till dig, som du inte tycker om att höra?'

Och så gick hon äntligen på allvar.

Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta
eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att
gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra
vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig
skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången
i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»

Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om
kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort
lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga.



HÅNGER.


Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt
att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska!
Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så
tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och
lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!

»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska
kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon.

»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst
passar er! Vi har tid på oss.»

Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.

»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat
regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan,
både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.

Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par
stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få
stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara
välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.

Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de
kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i
Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt
det östra fönstret.

Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det
strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se
någonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag,
att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.

Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid
fönstret och såg ut.

Men det var ingenting annat att skåda än de små grå uthusen och vatten,
som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man
nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom
stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.

Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar,
men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i
tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan
där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar
hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllopståg hade vandrat
fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon.

Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra
fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade
ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte
mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser.

Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla
sig mot den grå molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men
mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde
av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva.
Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat
bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att
stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i
dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i
Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till
hennes hem och hjälpa henne, för så hade det en gång för längesedan
avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i
Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte draga bort med Sigrun.
Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om
fästmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren
fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga.

Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra
steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och
lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

'Det här är allt ett märkvärdigt fönster,' sa han och rörde vid min arm,
för att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?'

'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varför säger ni, att det här
fönstret är märkvärdigt?'

'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård
i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.'

'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen
framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket,
finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det
en gumma i källarkammarfönstret?'

'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det
sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.'

'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om
hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?'

'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och
ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med
till världens slut.'

Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora
svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram
orden.

Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. --
'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!'

'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den
där gården.'

Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen
hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss.

'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den
andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att
min bror har sett något förrän i dag.'

Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och
strax därpå vek han förskräckt tillbaka.

'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med
mig.'

Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så
ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var
skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.

'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp
den första psalmvers, som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre
som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.

Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för
ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.

Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd
med honom.

'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå
vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.'

Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen
för att visa brodern ifrån sig.

'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.'

Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet.

'Det är inte så underligt, att han är rädd,' förklarade han. 'För det
där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den
gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån.'

'Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården,' prövade jag på att
säga, då ingen av de andra svarade honom.

'Ja,' sa han, 'den heter Hånger, och den ligger på Dalsland, och vi, som
är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än
andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för,
men jag för min del vet inte, att det är något annat märkvärdigt med
oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde
min far och min farfar och far hans före honom.'

När han sa detta, blev det återigen alldeles tyst i stugan. Det gick en
rysning genom oss, och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men den
främmande tyckte visst, att när han hade sagt så mycke, så fick han lov
att fortsätta.

'Ja, se det ska bero på någonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och
rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen, och de krusade inte
för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem
lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig
upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och
därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för
egen hand eller för andras.'

'Men,' sa mor, 'inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska
oskyldiga lida för skyldiga.'

'Å, det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det är
inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det
en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen.
Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans, och att hon hade
hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt
efter det att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den
inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner
på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt
natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är
Hånger borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade åt alla håll,
men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon
följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som
undandrar sig att försona det stora brottet.'

Men mor var alldeles upprorisk.

'Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara,' sa hon. 'Ni
måtte väl göra något för att få slut på det?'

'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har
försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de
gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt
gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever
ju.'

Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade
hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag
frågade om.

'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag.

'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en
omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska
visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'»

Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.

»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter
sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i
det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte
följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och
kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag
fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till
mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och
gör jag rätt nu, om -- -- --»

Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och
styvt.

»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket
ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...»

Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat
steg hastigt upp från sin plats och lyfte armen till hyllan för att
plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade
sig för henne.

Då mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde
han hur Lottas röst ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att
vända sig om.

Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men då
hon äntligen lyckades, var mannen försvunnen.



MÖTET.


Två dagar senare satt Lotta Hedman på en skjutskärra och skakade framåt
en stenig landsväg i Algeröds socken, som ligger i östra Bohuslän, långt
från havet, ända uppe vid Dalslandsgränsen.

»Bevare oss väl,» tänkte hon, i det hon såg sig omkring, »här är det
värre än i Lappland. Så mycken naken bergmark har jag inte sett förr i
mitt liv. Hur kan människor leva och få sin bärgning i en sådan
stenöken?»

Hon befann sig i själva verket i en trakt, som var helt uppfylld av en
bred, platt bergvidd. Enar och ljungtuvor, smågranar och mossa klädde
den ställvis, men stenen låg överallt i dagen.

Ju mer hon såg av landskapet, ju mer misslynt blev hon.

»Vad i all världen har Sigrun och hennes man tänkt på, som har flyttat
till en sådan trakt?» undrade hon. »Förut lär de ju ha haft det bra.
Nära havet, välbärgad församling, människor runtom. Varför har de
dragit sig undan till en sådan ödemark?»

Den där steniga trakten meddelade henne något av sin egen hopplöshet.

»Här kan varken prästen eller någon annan få något att leva av. Ja, jag
får väl ge mig i väg hem tillbaka, om de inte har så mycket, att de kan
ta emot mig.»

Just nu föreföll det henne inte så välbetänkt, att hon hade gett sig
åstad till sin läskamrat Sigrun Rhånge utan att vara varken väntad eller
ombedd. Hon borde allt ha skickat några hälsningar genom Sigruns
föräldrar eller på något annat sätt underrättat om sin ankomst.

»Herre Gud!» tänkte hon, där hon satt på skjutskärran. »Alltsedan Sigrun
flyttade från Stenbroträsk för sex år sen, vet jag nästan ingenting om
henne. Hon skrev ju ett par brev första året, och den sommarn hon var
hemma och hälsade på såg jag henne några gånger, men vi gjorde just
ingenting, varken hon eller jag, för att liva opp vänskapen.

Jag får ju inte glömma de vackra brev jag fick från henne, då hennes
lilla dotter var född. De gjorde mig stor glädje. Hon ville till och
med, att jag skulle flytta ner till henne och hjälpa henne att sköta om
flickan. Men jag kunde ju inte resa från föräldrarna, och jag hade väl
ingen lust heller. Jag tyckte, att det var svårt att komma till Sigrun
som piga, och jag var rädd för mannen. I alla fall har jag nog ångrat
mig sedan, för när flickan dog, så kunde jag inte låta bli att tänka som
så, att om jag hade varit hos Sigrun och hjälpt henne med barnet, så
hade det kanske fått leva. Och Sigrun kanske tänker på samma sätt.
Alltsedan den tiden har jag inte hört ett ord från henne.»

Hon började känna ett starkt tryck över bröstet. Hela denna resa var
troligen alldeles överflödig.

»Ja, det får vara, som det vill,» avvisade hon sin tilltagande ängslan.
»Varje dag hörde jag röster och maningar, som befallde mig att fara. Jag
hade ingen ro under mina uträkningar. -- 'Först Sigrun, Sigrun i första
rummet,' svarades det mig, då jag ville veta något om kriget och
tusenårsriket. Och när far och mor var döda och bror hade övertagit
stugan och lämnat den usla källarkammarn åt mig, så varför skulle jag
inte ge mig i väg och se efter om hon behövde mig? Seså, Lotta Hedman,
raska opp dig! Du har i alla fall fått se något av världen. Du har inte
kastat bort dina pengar alldeles i onödan.»

Just då hon på detta sätt försökte liva upp sin sjunkande tillförsikt,
höjde skjutsbonden piskan och pekade mot ett spetsigt, svart kyrktorn,
som höjde sig ur en träddunge.

»Se där har vi kyrkan!» sade han. »Nu är vi snart framme.»

Strax därefter började vägen sänka sig ner mot en smal dal. Man såg en
slingrande älv på dalbottnen, gårdar, hus, åkrar, träddungar och en
liten vit kyrka.

Men innan de ännu voro nerkomna i dalen, höjde skjutsbonden piskan an en
gång.

»Jag tror minsann, att det är prästfrun, som kommer gående här framför
oss på vägen.»

Då Lotta Hedman hörde dessa ord, tilltog trycket över bröstet, så att
hon knappt kunde andas. Allt hennes mod försvann.

»Å, varför har jag gett mig ut på det här sättet?» tänkte hon. »Sigrun
kanske inte en gång kommer ihåg mig. Varför har jag kastat mig ut i det
har äventyret? Är det bara för att bli försmådd och gjord narr av?»

När skjutsbonden, som trodde, att hon skulle till prästgården som
tjänarinna, frågade om hon ville, att han skulle hålla in hästen, så att
hon fick hälsa på sin nya matmor, blev hon alldeles förvirrad.

»Gud i himlen!» suckade hon. »Jag har inte lust till något annat än att
vända om.»

Sedan, när Sigrun bara var ett par steg före dem, blev ångesten så stor,
att hon inte kunde härda ut. All tro på maningar och röster svek henne.
Hon sträckte ut handen och fattade tag i tömmarna.

»Vänd för all del!» ropade hon. »Jag ska inte fara längre. Jag är visst
kommen orätt.»

Men de voro inte längre borta då, än att Sigrun hörde henne och vände
sig om. Och när hon såg den främmande kvinnan, som ville ta tömmarna
från skjutsbonden, for ett litet leende över det allvarliga ansiktet.

Men i nästa ögonblick lade hon handen på hjärtat, leendet dog på
läpparna, och hon skyndade fram mot den åkande.

»Är det du, Lotta, är det verkligen du?» sade hon, och hon hade tårar i
ögonen.

Men när Lotta såg, att hon grät, så kunde hon inte tro annat, än att
Sigrun tänkte på sin lilla flicka, som hade fått dö, därför att hon inte
hade kommit för att sköta om henne.

Hon kastade sig ner ur kärran, och hennes mening var att falla på knä på
landsvägen och be Sigrun om förlåtelse.

Men innan hon hade kommit så långt, fångade Sigrun upp henne i sina
armar och sade, att hon var så glad, så glad att få se henne.

Och det gick upp för Lotta, att Sigrun grät av glädje, därför att hon
hade kommit.

Och hon blev själv mycket glad och tyckte, att detta var det största,
som någonsin hade hänt henne. Men på samma gång tänkte hon: »Vad Sigrun
måtte vara olycklig! Inte skulle hon bli så glad åt att få se sin gamla
fattiga läskamrat, om hon inte vore olycklig.»



PRÄSTGÅRDEN.


Det var en kväll i november, då dagarna voro korta och nätterna aldrig
tycktes kunna ta ett slut.

I hela nejden runtom Algeröds prästgård rådde stillhet och vila och
likaså på själva prästgården. Hästarna hade kommit hem från arbetet och
voro inställda i stallet. Korna hade blivit mjölkade, och hönsen voro
uppflugna på sina pinnar.

I brygghuset eller, rättare sagt, i den lilla kammaren innanför
brygghuset satt i den stilla kvällen Lotta Hedman vid sina uträkningar.
Hon hade bibeln framför sig och penna och bläck och papper och gjorde
djupa forskningar i den kära Uppenbarelseboken.

I köket inne i stora byggningen hade elden fått slockna i spisen, och
köksan och husjungfrun sutto vid symaskinen och försökte fundera ut hur
de skulle få fason på ett blusliv, som hade kommit misslyckat från
sömmerskan, och i drängstugan låg drängen och sträckte sig på en bänk
och väntade på kvällsvarden.

Prästen själv satt i sitt arbetsrum, men inte vid skrivbordet, utan i en
gungstol, som stod i ett hörn. Han hade lampa bredvid sig och läste i en
tidning. När han lyfte ögonen, kunde han se in i nästa rum, där hans
hustru hade slagit sig ner på en liten pall framför kakelugnen. Hon
stödde hakan mot händerna och såg in i den brinnande brasan.

Bredvid Sigrun satt den sjuke häradshövdingen, som prästens hade tagit
emot i inackordering för att få en liten hjälp i den tunga fattigdom,
som hade lagt sig över dem, sedan de hade flyttat till det magra
pastoratet uppe i bergstrakten. Det var en femtio års man, som just
aldrig hade gjort annat än roat sig. Nu hade han blivit satt under
förmyndare och blivit skickad upp i obygden för att hindras från att
förstöra det lilla, som han ännu hade kvar av pengar och hälsa.

Man kunde märka, att häradshövdingen en gång hade haft ett litet
slaganfall, för han var en smula sned i ansiktet och det vänstra
ögonlocket släpade ner över ögat och ville inte gärna höja sig, men han
var det oaktat en vacker karl med stram hållning. Han ägde mycken
världsvana, hade gjort vidsträckta resor och var en underhållande och
intelligent man.

Han hade dragit fram en länstol till brasan och berättade för Sigrun om
hur det såg ut borta i det främmande, som hon aldrig hade sett och
aldrig skulle få se, hon, som satt begraven i en liten fattig svensk
prästgård.

Sigrun satt med sina egna tankar och oroliga önskningar och lät
ordströmmen brusa fram över sig. Hon önskade, att hon hade kunnat följa
med i berättelsen. Det skulle ha förstrött hennes egen ångestfulla
längtan, men hon förmådde inte.

Prästen lyfte på huvudet alltibland och såg på dem från rummet, där han
satt. Och när han lyssnade efter, kunde han höra, att det var tal om
stora städer i de länder, där kriget nu rasade som värst. Och han
tänkte, att Sigrun var bra tålig, som gitte höra på allt detta långa
prat.

Ute i brygghuset hos Lotta Hedman hade lagårdspigan sköljt ur
mjölkkärlen med varmt vatten, och sedan hon hade slutat arbetet och
brygghuset inte mer skulle användas för den dagen, flyttade Lotta dit ut
med sin lampa, sitt bord och sin bibel. Och för den stora svarta ugnen
med de väldiga inmurade pannorna drog Lotta fram rosiga sitsförhängen,
som skylde allt det svarta och nerrökta och kom brygghuset att se ut
nästan som ett rum.

Hon hade en bekväm korgstol att sitta i, och ännu en sådan flyttade hon
ut från sitt rum och ställde bredvid bordet. För Lotta var van, att
Sigrun kom ut till henne och språkade bort en stund av de långa
kvällarna. Ibland kom den inackorderade häradshövdingen dit ut och satt
länge och lockade henne att tala om Sigrun, och ibland kom till och med
prästen för att föra litet spektakel med henne och fråga henne om hon
hade kommit på det klara med de sju inseglen och det ljuvliga
tusenårsriket.

Lotta Hedman hade blivit erbjuden av prästfolket att stanna hos dem för
att sköta höns och andra smådjur, men de hade sagt henne, att hon måste
nöja sig med att bo i brygghuset. Hon hade tagit emot anbudet med
glädje. Sigrun hade själv tapetserat och satt upp gardiner åt henne i
brygghuskammaren och gett henne riktigt präktiga möbler. Lotta hade fått
ner sina tillhörigheter från Stenbroträsk, hon hade sin egen
mathållning, så att hon var oberoende av det andra gårdsfolket, och om
kvällarna hade hon hela brygghuset till sitt förfogande. Då tyckte hon,
att hon hade en hel salong att svänga sig i.

Ungefär samtidigt som Lotta flyttade från kammaren ut i brygghuset,
lämnade drängen drängstugan och gick in i köket för att få någon att
tala vid. Dit hade lagårdspigan också kommit. Och i köket började man nu
prata om herrskapet och undra om inte kyrkoherden såg, att
inackorderingen var kär i hans hustru.

»Han ska ju ha varit så svartsjuk om henne förut,» sade lagårdspigan,
»att han flyttade upp till vår socken, för att hon inte skulle råka
någon annan än honom. Men att häradshövdingen är kär i henne, bryr han
sig inte om.»

»Han tycker väl inte, att det är lönt,» sade drängen. »En gammal,
slagrörd karl!»

I förmaket vid brasan satt den sjuke häradshövdingen som förut. Men han
talade inte mer, utan hade dragit sig upp i länstolen och satt tyst och
funderade.

Han visste, att Sigrun inte hörde på vad han berättade för henne. Vad
ämne skulle han välja, som skulle tvinga henne att lyssna?

Han hade talat med henne om livet ute i stora världen och om den roll de
sköna kvinnorna spelade. Han hade talat om dem såsom de, som hade att
försona en med tillvaron. Han sade, att männen blevo goda och ödmjuka,
när de mötte skönheten, förkroppsligad i en ung kvinnas gestalt. Han
hade sagt henne, att den, som ägde skönhetens gåva, borde anse det vara
sin plikt att låta den verka helande, försonande, förbättrande ute bland
människorna.

I själva verket visste han knappast om hon hade hört ett ord av vad han
hade sagt.

Han hade lättare att dra hennes uppmärksamhet till sig, då mannen var
närvarande. Då talade han aldrig med henne, utan endast med honom.

Och då trodde han, att han tvingade henne att göra jämförelser mellan
den erfarne världsmannen och den enkle prästen, mellan en man, som hade
upplevat viktiga händelser och råkat betydande människor, och en annan
man, som begravde sig i en ödemark, som inte studerade, som inte gick
framåt, som höll på att sjunka ner till en vanlig enkel bondkaplan.

Han visste, att prästen föraktade honom. Han blev ofta behandlad
försmädligt och retsamt av honom. Han bar detta med stort tålamod,
därför att han förstod, att ingenting satte mannen i sämre dager inför
hustrun, än att han visade sig taktlös och utan finkänslighet.

Då häradshövdingen hade suttit tyst några minuter, började han, såsom
det ju låg nära till hands mittunder världskriget, att tala om Röda
korset, om dess upphovsman, om dess organisation, om tappra
sjuksköterskors bragder under kriget.

Han märkte genast, att den sköna kvinnan bredvid honom blev uppmärksam,
att hon ryckte sig lös från sina egna tankar och lyssnade.

I samma ögonblick, som inackorderingen började tala om Röda korset,
hände sig, att Lotta Hedman lyfte ögonen från sin bibel. Hennes tankar
voro oroliga, och hon kunde inte hålla dem samlade vid arbetet: -- »Jag
undrar om Sigrun inte mer tycker om sin man,» tänkte hon. »Hon talar
nästan aldrig om honom. Tjänstfolket säger, att han plågar henne med
svartsjuka. Men vad som är säkert, det är då, att därvidlag gör han
henne orätt. Tycker hon inte om honom, så tycker hon inte heller om
någon annan.»

Helt hastigt flög ett leende över Lottas bekymrade ansikte.

»Och den där gamla sjuka inackorderingen ska också försöka att göra sig
till för henne!» tänkte hon. »Men det gör ingenting, för honom frågar
ingen efter.»

»Det är visst en olycka att vara så vacker som Sigrun,» resonerade hon.
»Du har det lugnare du, Lotta.»

Hon sänkte ögonen till bibeln och försökte att inte mer tänka på Sigrun.
-- »Det måtte väl aldrig ska hända henne något, eftersom jag är så
orolig,» viskade hon för sig själv.

Kyrkoherden satt alltjämt i sitt rum och läste vid sin lampa. Han hade
gång efter annan kastat en blick på de två vid brasan och med största
likgiltighet och lugn sett dem sitta där, liksom de å sin sida utan
minsta oro tänkte på att han satt så, att han kunde se dem. Men så med
ens märkte han en förändring. Det var omöjligt att säga vari den bestod.
Kanske att den talandes röst hade fått en högre och varmare klang,
kanske att den unga hustrun hade ändrat sin hållning. Kyrkoherden lade
undan tidningen, reste sig, och framåtböjd, med alla sinnen på spänn,
stod han och gav akt på dem.

Den främmande mannen fortsatte med sitt tal om sjuksköterskor och
barmhärtighetens arbete under kriget. Då han hade talat en stund, såg
han, att en tår kom rullande utför den unga kvinnans kind och föll ner i
hennes knä, låg där och blänkte en sekund och försvann, och sedan kom
helt sakta tår på tår.

En lång stund fortsatte han att berätta utan att låtsas märka hennes
rörelse, men plötsligen böjde han sig så långt fram, att han nära nog
rörde vid henne.

»Så, att det är detta ni vill! Detta är det, som ni längtar efter,»
sade han. »Ni ville vara med där ute.»

Hon knäppte båda sina händer och sträckte dem emot honom.

»Skulle jag inte längta dit av hela min själ?» bröt hon ut. »Är det inte
förfärligt att gå här och må gott och ingenting göra?»

»Men ni skulle ju kunna slita er lös?»

»Det vore ju inte något orätt,» sade den unga kvinnan och höll upp sina
sammanknäppta händer mot den hon talade med. »Kunde jag inte bli fri på
bara en liten tid? Jag är ju ändå en människa. Jag måste någon enda gång
få rå mig själv.»

Den sjuke mannen fattade om hennes händer och drog dem intill sig. --
»Jo visst, ni har er rätt till livet, ni som vi andra.»

I detsamma hörde de steg bakom sig, sågo ett vilt ansikte i dörren till
arbetsrummet och ropade båda högt i förfäran. Kyrkoherden kom rusande
fram emot dem, så våldsamt upprörd, att det inte fanns möjlighet till
någon förklaring.

Häradshövdingen tycktes alldeles förlora besinningen. Han kröp ihop i
sin stol utan att röra sig, men Sigrun kastade sig emot mannen för att
hejda honom.

»Skynda er, spring!» ropade hon i detsamma, och nu satte sig också den
främmande i rörelse och sprang på dörren. Själv höll hon fast mannen ett
ögonblick.

»Men, Edvard, vad är det? vad kommer det åt dig?» frågade hon.

Han svarade inte, utan slängde henne ifrån sig. Hon föll till golvet,
stötte sig illa mot ett bordshörn och blev liggande, men utan att fråga
efter henne störtade kyrkoherden vidare i den flyendes spår, ut i
förstugan, utför trappan, bort över gården.

Lotta Hedman, som satt i brygghuset vid sin bibel, hörde plötsligen
starka rop och slammer i dörrar och tramp av springande fötter. Hon
reste sig skyndsamt, öppnade dörren till brygghuset och såg ut. Två män
ilade förbi henne fram över gården och försvunno i nattmörkret.

Medan Lotta stod helt förfärad i brygghusdörren och lyssnade efter de
bortdöende fotstegen, hade drängen och jungfrurna ute i köket, som också
de hade hört slagen i dörrarna och de höga ropen, sprungit upp från sina
platser. Och de fingo nu se prästfrun komma invacklande till dem, med
hår och kläder i oordning och ett blödande sår vid tinningen. När de
alla fyra skyndade fram till henne, slog hon otåligt ifrån sig med
händerna.

»Bry er inte om mig!» sade hon. »Spring efter Edvard och den andre!
Spring och ta reda på dem, så att de inte slår ihjäl varandra!»

Och när de fyra blevo stående stilla utan att i förvirringen göra vad
hon befallde, så bröt hon ut i ett häftigt skrik.

»Stå inte och se på mig! Spring efter dem, så att de inte slår ihjäl
varandra!»

Då gav sig drängen i väg ut genom dörren, och lagårdspigan, som var
stark och stor, följde honom, men de andra två stannade i köket för att
ta hand om matmodern.

De satte fram en stol och bådo henne, att hon skulle sätta sig ner, för
hon stod och vacklade, som skulle köksgolvet ha gungat under henne.

Nu var det också slut på hennes krafter, och hon började klaga som ett
barn.

»Hjälp mig ut till Lotta Hedman!» sade hon. »Hjälp mig ut till Lotta
Hedman!»

De två tjänarinnorna togo henne då under armen och förde ut henne
tvärsöver gården till brygghuset.

Och Lotta Hedman, som stod i brygghusdörren, såg dem komma gående, och
hon skyndade emot Sigrun och förde henne fram till korgstolen, som hela
kvällen hade stått och väntat för hennes räkning.

»Och jag har ingenting gjort, Lotta,» sade Sigrun. »Jag har ingenting
orätt gjort. Vi satt bara och talade. Han satt i nästa rum, och så
kastade han sig över oss.»

Med detsamma blev hon likblek och höll på att svimma, men Lotta stänkte
vatten på henne, och då hämtade hon sig.

Lotta skyndade sig att tvätta hennes sår och såg, att det var varken
djupt eller farligt, men det, som skrämde henne, det var, att Sigrun
knappast tycktes vara fullt redig. Hon talade oupphörligen, och hon
upprepade ständigt ett och detsamma. Och hennes röst var skrikande och
hård och inte alls lik hennes vanliga mjuka stämma.

Det märktes, att hon försökte tala om för Lotta hur allt hade gått till,
men hon kunde bara upprepa samma sak.

»Och jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Hon darrade och ryste och såg från den ena till den andra med vitt
uppspärrade, förskrämda ögon.

»Jag har ingenting ont gjort, Lotta. Vi satt bara och språkade. Han satt
i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

»Ack, det vet jag så väl, Sigrun, att du ingenting ont har gjort,» sade
Lotta och duade henne som i forna dagar.

»Du förstår, Lotta,» sade Sigrun på nytt. »Jag har ingenting...»

Lotta försökte avbryta henne.

»Jag är rädd för att du håller på att bli sjuk, Sigrun,» sade hon. »Vi
ska be Malin, att hon bäddar åt dig, så att du får gå och lägga dig.»

Då Lotta sade detta, hejdades ordströmmen plötsligt.

»Nej, inte där! Jag går aldrig mer tillbaka till honom,» sade den sjuka
helt kort och klart.

»Men, kära ängeln min!» sade Lotta. »Det menar du inte.»

»Jag vill lägga mig här, Lotta,» sade hon. »Jag vill ligga i din säng.
Jag känner, att jag blir sjuk. Jag vill ligga på ett ställe, där jag
känner mig trygg.»

Strax därpå började hon med sitt:

»Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och språkade. Han satt i
nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Hon såg på dem med sina vilda ögon, liksom undrade hon varför de inte
med intresse följde med vad hon sade.

Lotta höll en låg överläggning med de båda tjänarinnorna. De förstodo
inte annat, än att det var bäst att låta den uppskrämda hustrun få sin
vilja fram. Husjungfrun skyndade in i stora byggningen och kom tillbaka
med lakan, kuddar och täcken. Sigrun började nu hastigt kläda av sig. De
hunno knappt få sängen i ordning, förrän hon var beredd att lägga sig.

Ännu medan hon steg i sängen, skrek hon ut, så att det borde ha hörts
över hela gården: »Jag har ingenting ont gjort. Vi satt bara och
språkade. Han satt i nästa rum, och så kastade han sig över oss.»

Då hon väl hade kommit ner under täcket, gav hon Lotta Hedman en
befallning med sin vanliga röst.

»Du får inte gå och lägga dig, Lotta. Du ska sitta där ute vid bordet
och läsa i din bibel. Och du ska inte låta någon i världen ta mig bort
härifrån.»

Så blev det. Lotta satte sig vid sin bibel, och köksan och husjungfrun
gingo in i huset för att se hur där stod till.

Strax därpå kom en av dem tillbaka och förklarade, att det inte hade
skett något sådant, som man kunde ha fruktat. Den främmande hade kommit
undan, kyrkoherden, hade under förföljandet störtat ner i ett dike, och
man trodde, att han hade brutit ett ben. Det var illa nog, men ändå inte
på långt när det värsta, som kunde ha hänt.

Sigrun höll ännu på att ropa ut sin förklaring, men då Lotta flera
gånger hade berättat, att ingen strid hade ägt rum, så tycktes hon lugna
sig och sjönk i sömn.



FÖRBEREDELSER.


Människor, som på ett eller annat sätt ha fått kännedom om den
beklagansvärda händelse, som någon vecka senare timade i Algeröds
prästgård, vilja gärna kasta all skulden på Lotta Hedman.

»Om inte den unga prästfrun hade haft omkring sig en sådan där överspänd
varelse, som förvred huvudet på henne med sina syner, skulle det inte ha
skett någon olycka,» säga de.

Men detta är verkligen att göra Lotta Hedman orätt. Hon har aldrig i
hela sitt liv, varit mer stilla, mer sansad än under denna tid. Hennes
vänner i den andra världen lämnade henne i okunnighet, så att hon inte
hade den ringaste aning om vad som förestod.

Man förstår ju, att den första natten, då hon satt och vakade över
Sigrun, måste hon ha känt stor oro och ängslan. -- »Hur ska detta
sluta?» frågade hon sig gång på, gång. »Hur ska dessa två människor
kunna börja att leva tillsammans på nytt? Sigrun är ju alldeles
förskrämd, och han å sin sida måtte ha mist allt förnuft och farit fram
som ett vilddjur.»

»Men det var ju i alla fall endast svartsjuka,» tröstade hon sig själv.
»Och fastän Sigrun är lite rädd för honom, så märks det nog, att hon
håller av honom. Bara kärleken finns kvar, så kan den säkert föra dem
tillsammans igen.»

Framemot klockan ett på natten öppnade Sigrun ögonen, satte sig förvånad
upp i sängen och såg på den ovana omgivningen. Hon tycktes litet
förvirrad till en början, men sansade sig hastigt och sade till Lotta
med fullkomligt lugn röst:

»Nu kan du gå och lägga dig, Lotta, men du ska inte släcka lampan, och
du får inte ta av dig kläderna. Du måste vara till reds att försvara
mig.»

Därpå sjönk hon ner på kudden och föll i sömn på nytt. -- »Hon är rädd
ännu, men hon var fullt redig,» tänkte Lotta Hedman. »Tack och lov! I
morgon är hon kry igen.»

Hon gjorde, som hon hade blivit tillsagd, lade sig på en liten
utdragssoffa och sov ända till sju, då hon steg upp för att gå till
lagården och sköta om sina smådjur. Men då hon öppnade dörren, ropade
Sigrun henne tillbaka.

Hon grät och darrade, därför att Lotta hade ämnat lämna henne. Återigen
var hon djupt upprörd, och då Lotta sade henne, att kyrkoherden var
skadad och inte kunde röra sig, var hon ur stånd att fatta detta.

Det blev för Lotta att ställa sig i fönstret och spana ut i det grå
höstmörkret, tills lagårdspigan kom gående. Hon måste ropa in henne,
säga, att prästfrun ännu var mycket sjuk och inte kunde lämnas ensam
samt be henne överta Lottas sysslor för denna morgonen.

Av lagårdspigan fick hon höra nyheter. Häradshövdingen hade alls inte
kommit tillbaka. Han hade tagit sin tillflykt till kyrkvärdens, som
bodde ett stycke söder om prästgården. Där hade han stannat över natten,
och nu på morgonen hade kyrkvärdens dräng kommit för att hämta hans
saker.

Det vållade ingen sorg. Alla människor voro glada över att den mannen
var borta från gården.

Och med prästen stod det verkligen illa till. Han trodde själv, att det
ena benet var brutet. De hade telefonerat till doktorn, och han hade
lovat komma fram på dagen.

»Så går det, när man inte far fram som folk,» sade lagårdspigan. »Vi
visste ju allesamman, att inackorderingen var kär i frun, men en skulle
väl vara tokig för att tro, att hon brydde sig om en sån där gammal
sjukling.»

Lotta Hedman å sin sida var inte särdeles ledsen över det där
benbrottet. Kyrkoherden skulle bli tvungen att hålla sig vid sängen,
Sigrun skulle få tid på sig att övervinna sin förskräckelse. Lotta var
färdig att anse det för en Guds nådefulla skickelse.

»Tack och lov!» suckade hon. »Nu går allt bra. De blir kanske
lyckligare än förr, när detta är överståndet.»

Litet senare på morgonen kom kyrkvärdens pojke smygande med ett brev,
men Lotta Hedman skickade honom tillbaka med brevet oöppnat.

Eljest var det en stilla och lugn dag. Sigrun steg inte upp, utan sov
timme efter timme. Och det var inte bara hon, som sov. Hela gården
tycktes ha försänkts i samma slummer som matmodern.

»Här är så tyst i dag, att en blir hemsk till mods,» sade köksan och
husjungfrun, då de kommo ut i brygghuset för att fråga efter matmodern.
»Det är, som om någon skulle ligga och dö.»

Kyrkoherden skickade efter Lotta för att få höra hur det stod till med
hustrun. Och Lotta gick in till honom och sade, som sanningen var, att
Sigrun bara låg och sov, att hon inte hade någon feber, och att det
lilla krossåret i pannan inte var något att tala om.

Men då han föreslog, att Sigrun skulle flytta in i stora byggnaden, sade
Lotta bestämt nej. Det var bäst, att Sigrun stannade, där hon nu var.
Hon var så skälvande och uppskrämd.

»Hon är väl rädd för mig,» sade mannen.

Hans ansikte uttryckte ett stort lidande. Det var inte bara det avbrutna
benet, som smärtade honom.

»Hon kommer tillbaka självmant, bara hon får igen krafterna,» sade Lotta
hastigt.

Den sjuke suckade. »Hon kommer aldrig tillbaka till mig,» sade han,
»aldrig till mig. Hon får aldrig mod att komma tillbaka.»

Lotta Hedman hade inte väntat, att hon skulle känna medlidande med den
mannen, som hade rivit sönder hennes sköna ungdomsdrömmar. Men nu
försökte hon i alla fall att trösta honom.

»Å, nog ska lyckan vända tillbaka till det här huset,» sade hon.

Hon hade verkligen ingen tanke på att skilja man och hustru. I stället
gjorde hon allt, som i hennes makt stod, för att försona och återförena.

Då doktorn kom långt fram på dagen, sade han ungefär detsamma om Sigrun,
som Lotta: att hon inte hade någon särskild sjukdom, att hon skulle bli
bra, bara hon fick komma till ro. Hon hade fått sina nerver förstörda,
och nu hade det kommit till något slags kris.

De skulle vara varsamma med henne. De fingo inte säga emot henne, hon
skulle inte ansträngas. Man fick inte övertala henne att företa sig
annat än det, som hon kände lust för.

»Jag kan inte rätt förstå mig på detta fallet,» sade doktorn. »För det
kan förhålla sig på helt annat sätt. Det skulle vara möjligt, att fru
Rhånge råkat ut för någon smitta, och att hon ligger med fröet inom sig
till en sjukdom, som kommer att bryta ut hastigt och svårt. Men detta
kan jag inte nu ge besked om.»

Längre fram fick Lotta mycken hjälp av dessa doktorns ord, som hade
blivit hörda av flera på gården. Hon förvånade sig då över att de hade
blivit sagda och trodde, att det hade skett på en högre tillskyndelse.

En hel vecka förgick på samma sätt. Varje dag kom ett smygande bud från
gästen hos kyrkvärden och blev återsänt med oförrättat ärende. Varje dag
kallades Lotta in till kyrkoherden för att avge sin rapport. Varje dag
låg Sigrun och sov från morgon till kväll.

Då Lotta efteråt tänkte på detta sovande, sade hon till sig själv: »Det
var något inom henne, som visste vad som förestod henne. Hon sov inte,
därför att hon var matt och trött. Hon låg och samlade krafter.»

Även de stunder, då den unga frun var vaken, låg hon stilla och tyst.

Då drog hon samman ögonbrynen, och ibland nickade hon med huvudet, såsom
sade hon ja till något, som hon föreslog sig själv. Lotta tänkte nog,
att hon låg och gjorde upp sina framtidsplaner, men ännu så länge hade
hon ingen kunskap om dem.

En dag bad Sigrun, att Lotta skulle gå in i prästgården och hämta sju
hundra kronor, som hon hade liggande i en byrålåda. »Det är alltsammans
mitt eget,» sade hon. »Jag har sparat ihop de pengar, som jag har fått
från föräldrarna på mina födelsedagar. Du kan förstå, att jag är rädd om
dem, och jag tycker, att det är ängsligt, att de ska ligga där inne i
det tomma huset.»

Lotta tyckte, att detta var alldeles rätt, och gick efter pengarna.

En annan dag längtade Sigrun efter något att läsa, och Lotta hämtade en
tidning. Hon låg en lång stund och läste annonser om ångbåtar och
järnvägsturer. Sedan lade hon bladet ifrån sig. Lotta fäste sig inte vid
detta, då det skedde. Efteråt kom hon ihåg det.

Under denna stillsamma vecka hade det blivit vinter på allvar. Det rådde
inte någon vidare kyla, men det hade kommit så pass mycken snö, att
marken var vit. Det hade till och med blivit slädföre.

Detta vita utanför fönstren, som påminde Sigrun om hembygden med dess
långa vintrar, tycktes ha ett upplivande inflytande på henne. Samma dag,
som den första snön kom, steg hon upp och klädde sig.

»Det var rätt, ängeln min,» sade Lotta Hedman. »Du kommer förr till
krafter, om du försöker att sitta oppe lite. Nu tror jag säkert, att jag
ska få dig frisk till jul.»

Den unga kvinnan hejdade sig mitt i påklädseln.

»Är det jul snart?» sade hon. »Jag hade glömt, att det ska bli jul.» Hon
berördes tydligen obehagligt av att bli påmind om den stundande
högtiden. Omöjligheten att under julen inte leva under hemmets tak
tycktes ha slagit henne. »Om något ska göras, måste det ske före jul,»
mumlade hon. »Jag får lov att vara färdig före jul.»

Lotta Hedman, som hörde orden, trodde, att det var fråga om någon
julklapp, som måste vara färdig till julafton.

En kväll berättade Lotta Hedman för Sigrun om den mannen, som hon hade
råkat på tåget. Hon beskrev hans utseende, hans milda, välljudande,
röst, hans ödmjukhet. -- »Han var mycke vänlig emot mig,» sade hon, »men
just som jag fick en av mina syner, sprang han ifrån mig.»

»Vad var det för en syn?» frågade Sigrun.

»Det var något långt norrifrån,» sade Lotta. »Jag såg en ismark och ett
svart tält och en lång släde.»

Sigrun låg tyst och försökte samla sina minnen.

»Vet du, Lotta, du är märkvärdig,» sade hon om en stund. »Det kan inte
vara någon annan än Sven Elversson, som du har råkat på. Han såg sådan
ut, som du beskriver, och det vore just likt honom att springa sin väg,
då du började se något, som påminde om isfält och polarfärder.»

»Vem är Sven Elversson?» frågade Lotta.

Sigrun vaknade en smula ur sin slöhet och berättade för Lotta en del av
Sven Elverssons historia.

»Jag skulle just önska, att jag visste var han nu finns,» sade hon till
sist. »Han var en mycket god man, men mycket olycklig. Jag tror, att han
kände sig så föraktad, så nertrampad, att han ansåg det tillhöra honom
att åtaga sig saker, som andra höllo sig för goda att göra. En gång lät
han stänga in sig i cellen hos en mördare för att locka honom att
bekänna. Han gifte sig med en småskolelärarinna, som var en av de
fulaste människor jag har sett. Det var väl också på grund av hans
ödmjukhet. När vi bodde i Applum, talade alla människor om honom, men
han flyttade därifrån före oss.»

Lotta Hedman påminde sig reskamratens milda röst och det stora
förtroende han hade ingivit henne.

»Du kan vara viss om att Gud förehar något med den mannen,» sade hon.
»Om jag bara hade haft reda på detta, då jag träffade honom!»

»Jag önskar, att jag visste var han vore att träffa,» sade Sigrun. »Alla
eländiga och hjälplösa brukade vända sig till honom. Det har varit så
tyst om honom, sedan han flyttade från Applum. Han har väl gömt sig
undan på någon plats, där man inte känner till hans historia.»

Den kvällen, då de språkade om Sven Elversson, var Sigrun åter uppe och
klädd. Hon hade till och med kommit ut i brygghuset. Lotta hade flyttat
ut bord och korgstolar, den ofantliga ugnen doldes av de rosiga
förhängena. Husjungfrun hade gjort i ordning en liten tebricka till
Sigrun och Lotta. Man hade det så trevligt, som det gärna var möjligt.

Men då husan frågade om inte frun nu kände sig så stark, att hon kunde
flytta in i stora byggningen, svarade Sigrun genast:

»Jag vet inte hur det går med mig, Malin. Jag tror, att jag håller på
att bli riktigt sjuk. I kväll har jag ont både i hals och huvud. Jag har
blivit röd över kroppen. Jag håller på att få någon utslagssjukdom.»

»Varför säger hon så?» tänkte Lotta. »Hon är alldeles frisk. Hon har
alls inte något utslag.»

Men hon funderade ut, att hennes vän ville förebygga allt tal om att hon
skulle fira julfesten i det egna hemmet. »Hur ska detta gå?» undrade
Lotta med nyvaknad oro. »Ska hon aldrig komma ifrån förskräckelsen för
mannen? Ack, det har alltid varit så med henne! Då hon en gång har
blivit skrämd för någon, finns det ingen möjlighet att få henne lugn.»

»När man bara tänker på att hon, som är så ivrig att få sköta sjuka,
inte går in i huset och vårdar honom, att hon knappt frågar efter om han
är bättre! Det är riktigt dåliga tecken.»

Hon satt och betraktade sin vän. Sigrun föreföll så där matt och
bortkommen, som folk brukar, då de ha legat till sängs några dagar.

»Vad är det för olycksöde, som följer henne?» tänkte Lotta. »Varför ska
hon, som är ren och oskyldig, fin som den finaste och skön som den
skönaste, sitta här i ett rum, som inte är stort bättre än ett uthus?»

Det gick verkligen inte bra ihop: den unga prästfruns förfinade skönhet
och brygghusets nakna timmerväggar, grova brädgolv och sotiga tak.

»Sannerligen gör det mig inte ont om både honom och henne,» tänkte Lotta
»Han har det inte heller för roligt, där han ligger på sitt plågoläger
och längtar efter henne.»

Det låg sorgsenhet i luften. Om en stund såg Lotta, att hennes vän slog
händerna för ansiktet och började vagga fram och tillbaka.

»Om jag vore död!» klagade hon. »Det vore det bästa. Om jag ändå kunde
få dö!»

»Det blir ju för tungt och tråkigt för dig, Sigrun, att bo här ute i
brygghuset,» sade Lotta hastigt. »I morgon tror jag att vi tar och
flyttar in till dig.»

Sigrun for upp. Hennes ansikte blev gråblekt.

»Vad menar du? Vad är det du säger? Har han mutat dig?»

»Men, jag tror sannerligen, att du är alldeles förryckt, Sigrun.»

»Ja, det är så, Lotta. Jag är förryckt, jag är förstörd av skrämsel. Å,
du vet inte hur jag har haft det.»

Hon började berätta. Inte mycket, men bara så, att den andra skulle
förstå. »Hur ska jag kunna gå tillbaka till detta?» sade hon.

»Men det är ju ändå bara bevis på att han tycker om dig, Sigrun.»

»Jag tycker om honom,» sade Sigrun. »Jag har aldrig, aldrig, hör du,
Lotta, varit otrogen mot honom med så mycket som en tanke, men han har
aldrig litat på mig, och det gör mig ont. Det gör mig mer ont än något
annat.»

Lotta Hedman sade något om att svartsjukan var sådant, som hörde
ungdomen till. Den försvann av sig själv, då människorna blevo gamla
tillräckligt.

»Nej,» sade Sigrun, »den försvinner inte hos honom. Den är ett arv, alla
i hans släkt är på det sättet. Tror du inte, att han har lovat mig gång
på gång att lägga bort den? Men vad har det hjälpt? Vi flyttade hit opp
i ödemarken, för att han skulle få ro. Nu ser du hur mycke vi har vunnit
på den saken.

»Du tror kanske, att jag inte har medlidande med honom? Ingen vet bättre
än jag hur han plågas. Och han går tillbaka, Lotta, han predikar sämre,
och han förlorar alla intressen. Det är förfärligt synd om honom.

»Men det är också synd om mig. Jag har blivit förskrämd. Han har nu så
många gånger kommit mig att frukta för honom, att allt mitt mod är
borta. Du får lägga bojor på mig och släpa mig dit in. Men du förstår
inte sådant.»

»Men om du inte kan gå tillbaka,» sade Lotta, »vad ska du då göra?»

Den unga frun reste sig.

»Vi ska gå och lägga oss, Lotta,» sade hon med ett litet bittert skratt.
»Klockan går på elva, och du ska opp tidigt i morgon och ge mat till
dina djur.»



FLYKTEN.


Nästa dag låg Sigrun till sängs. Hon hade ont i halsen, sade hon. Ingen
mer än Lotta fick komma in till henne. Hon bad Lotta förbereda hennes
man på att hon skulle komma att ligga länge sjuk.

Hon låg också hela dagen. Först då kvällsvarden var äten och gårdsfolket
hade gått till vila, steg hon upp, klädde sig och kom ut till Lotta i
brygghuset.

»Känner du dig bättre nu?»

Hon smålog. -- »Ja, Lotta, mycket bättre.»

Lotta hade haft en svår dag. Hon hade börjat förstå, att Sigrun tänkte
på att lämna hemmet. Och hon undrade hur hon skulle kunna avstyra denna
olycka.

»Jag har tänkt på en sak,» sade Lotta, »jag tycker, att du borde fara
hem till Stenbroträsk över julen. Det skulle vara bra mycke bättre och
mer passande än att stanna här i brygghuset.»

Sigrun syntes inte alldeles ohågad. Hon sade nej först, men då Lotta
började tala om den härliga julhelgen i prostgården, föreföll det, som
om hon skulle anse förslaget värt att tänka på.

Det blev sent denna kväll också. Sigrun satt tyst och grubblade på
något, som hon inte kunde komma på det klara med, och Lotta tordes inte
störa henne.

Då klockan var några minuter över elva, rycktes dörren upp, och en
människa kom instupande, gick ett par steg och sjönk sedan ner på
golvet, låg där på knä, med framräckta händer.

»Finns det människor här, så hjälp mig!» ropade hon, »Jag är så sjuk.
Jag är så sjuk. Jag har eld i kroppen.»

Nu var det slut med Sigruns trötthet och kraftlöshet. I nästa ögonblick
var hon framme hos kvinnan. Hon lyfte upp henne, så att hon kom upp på
sina ben, lade armen om henne och stödde henne.

»Kom med mig!» sade hon med mild röst. »Kom för all del med mig fram
till lampan, så att jag får se vad som fattas er!»

Kvinnan stod där huttrande och skakande av feber. Hon kunde inte lyfta
fötterna, utan hasade sig framåt. Hon skulle ha fallit gång på gång, om
inte Sigrun hade hållit henne uppe.

Då hon hade fått den sjuka fram i lampskenet, såg hon, att hennes
ansikte var uppsvällt och vanställt till yttersta grad. Tätt, tätt
övertäckt med mörka, bristande varbildningar! Och på samma sätt var det
med händerna.

»Lotta!» sade Sigrun med låg, darrande röst. »Vad är detta?»

Men Lotta behövde inte svara. Sigrun förstod lika väl som hon vad det
var för en sjukdom.

Hon visste väl också, att det var dödsfara att vidröra den fattiga
vandrerskan, men hon började beslutsamt rycka av henne kläderna, och
medan Lotta Hedman gjorde i ordning sängen och bredde ut rena lakan,
svala och släta för den heta, ömmande kroppen, satte Sigrun på henne
rent linne, och snart hade de den kvidande och huttrande utsträckt på
bädden.

Sedan sutto de där och ömkade henne, medan hon vred sig och våndades.
Sigrun försökte bjuda henne vatten, men hon tycktes inte kunna svälja.
Prästfrun vände då tillbaka till Lotta, och de sutto hand i hand,
förskrämda och tysta inför makten hos den förfärliga sjukdomen.

Om en stund drogo de andan lättare. De tyckte sig märka, att den sjuka
blev mer stilla, att hon led mindre.

Och om än en stund, en knapp timme sedan hon var inkommen till dem, blev
hon alldeles lugn och orörlig. De flämtande andedragen avstannade.

De två vännerna reste sig upp, lade den döda till rätta i sängen och
kröpo sedan ihop som förut, tätt intill varandra, liksom förstenade
inför det döda, förfärliga ansiktet.

»Om några dar ska jag se ut på samma sätt,» tänkte både Sigrun och
Lotta. »Jag ska se ut som den där. Ingen ska känna igen mig. Ingen ska
veta, att detta är jag.»

»Vem kan hon vara?» sade Lotta viskande, och Sigrun svarade på samma
sätt, att hon måste vara någon fattig vandrerska utan hem.

»Hennes kläder var inte precis dåliga,» sade hon, »men mycket slitna.
Kängorna är våta och utgångna. Hon har vandrat långa vägar i snön.
Sjukdomen har kommit över henne på landsvägen. Hon har irrat omkring i
feberyrsel borta på de öde vidderna. Det var väl ljusskenet från vår
lampa, som ledde hit henne.»

Återigen sutto de tysta och stirrade på den döda. Och nu var det, som
den förskräckliga tanken vaknade hos Sigrun.

»Om det vore jag, som låg där!» tänkte hon först. »Varför skulle jag
inte kunna ställa så, att det blir jag, som ligger där?» fortsatte hon
att tänka.

Det var, som om Lotta Hedman skulle ha hört hennes tankar. Hon vände sig
mot Sigrun och stirrade förskräckt och andlöst på henne.

»Det är ingen, som vet vem hon är,» sade Sigrun med en röst, som inte
längre var låg och viskande, utan fast och bestämd. Ingen vet var hon är
kommen ifrån. Ingen kan ha sett henne komma in till oss. Hon är en
fattig vandrerska utan hus och hem.»

Lotta satt tyst. Hon ville inte förråda vad hon misstänkte. Om Sigrun
inte hade sina tankar åt det hållet, var det bäst att tiga. Sigrun
fortsatte på samma sätt.

»Du förstår väl, Lotta, att detta är smittkoppor. Nu ligger den döda i
min säng, den och hela huset måste rökas, och vi får inte bo kvar här.
Vi måste flytta in i prästgården. Och det kan ju hända, att jag är
smittad och dör av sjukdomen, och då vore ju allt gott, men det kan
också hända, att jag får leva, och då är jag inne i mitt gamla elände.»

»Men det blir bättre nu efter det svåra, som ni har fått gå igenom,»
sade Lotta ivrigt. »Din man förstår, att han har gjort dig orätt. Han
kommer att ta sig bättre till vara.»

Sigrun reste sig, tog lampan och flyttade ut den i brygghuset.

»Vi ska inte störa henne där inne,» sade hon.

»Ni har så många goda år framför er,» fortsatte Lotta. »Bara ni blir
lite äldre, så får ni ro. Och han är ju en så präktig och duglig och
framstående man.»

Sigrun stod i fulla lampskenet, och Lotta Hedman kunde inte låta bli att
förvåna sig över henne. Hon hade på ett par minuter fått tillbaka hela
sin skönhet, och det var inte nog med det. Det låg glans och höghet och
makt över henne. Ovillkorligen kände Lotta, att Sigrun var förmer än
andra människor, att hon måste skyddas och älskas framför alla andra.

»Lotta,» sade Sigrun, »du förstår väl, att det var för detta, som du
blev hitsänd från Stenbroträsk? Det var, för att du skulle komma och
hjälpa mig med detta.»

Det var att tala ett språk, som Lotta förstod, men hon lät sig inte
vinnas så lätt.

»Det kan likasåväl förhålla sig så, ängeln min, att jag har kommit hit
för att hindra dig,» framkastade hon.

Sigrun lät Lotta sätta sig ner i den ena korgstolen, sedan lade hon sig
på knä framför henne, tog hennes händer och sade med en röst, som var
bräddfull av övertygelse:

»Jag lovade Edvard en gång, att ingenting utom döden skulle skilja oss
åt. Och det är fördenskull, som jag inte har lämnat honom förut. Och
hela veckan har jag bett Gud, att jag skulle få dö, hellre än att jag
skulle behöva svika mitt löfte. Nu, när jag är förskrämd för honom och
måste gå, så har det ändå hållit mig tillbaka. Du förstår, Lotta.»

Lotta nickade motvilligt.

»Och nu, Lotta, nu har Gud hört mina böner. Han har skickat döden till
mig. På detta sätt kan jag gå utan att bryta mitt ord. Att inte du,
Lotta, förstår, att detta är Guds vilja!»

»Jag vill inte höra mer av det här, Sigrun,» sade Lotta och gjorde ett
försök att resa sig ur korgstolen, men matmodern höll henne tillbaka.

»Det är Gud själv, som hjälper mig, Lotta,» sade hon. »På det här sättet
kan jag gå utan att göra Edvard olycklig. Ja, jag menar inte, att han
inte kommer att sörja mig ett år eller kanske två, men det blir ingen
bitterhet i sorgen. Men om jag skulle rymma från Edvard? Tror du, att
han skulle låta sig nöja? Han skulle söka efter mig, och när han funne
mig, så skulle han kanske döda mig. Eller om jag bleve skild från honom?
Han skulle gräma sig till döds. Men om jag ginge bort ur livet... Det
vore bara en sorg. På döden behövde han inte bli svartsjuk. Förstår du
inte, Lotta, hur mycket bättre detta vore för honom än något annat?»

»För honom,» sade Lotta, »det kan vara, men för dig?»

»För mig,» sade den unga kvinnan med ett leende, som var som ett
återsken från himlen, »för mig är allt gott, som är gott för honom.»

»Det bästa för honom vore att få behålla dig,» sade Lotta envist.

»Det är detta jag inte kan,» utropade Sigrun med förtvivlan i rösten.
»Du vet inte vad det vill säga att ständigt vara vaktad, att aldrig ha
någon frihet. Du vet inte hur det är med alla dessa förskräckliga scener
och uppgörelser och löften om bättring, som aldrig hålles, och
misshumöret och ledsnaden. Du vet inte hur det är att jämt gå och
frukta, att det ska ske något förfärligt. Du vet inte hur det är att
jämt nödgas smyga och ljuga, fastän man intet annat gör än det, som är
riktigt och rätt. Du vet inte hur det är, annars skulle du inte uppmana
mig att gå tillbaka.»

»Nej,» sade Lotta Hedman, »nej, ängeln min. Jag visste ju inte, att du
har haft det så svårt. Du har aldrig talat om detta förrän igår och nu.
Men finns det ingen annan utväg?»

Den unga kvinnan reste sig upp. Hon sade med djupt eftertryck:

»Det finns en utväg. Den är mig sänd av Gud, men Lotta Hedman vill inte
tillåta, att jag begagnar mig av den.»

Ingen kan beskriva den rent av förkrossande makten av Sigruns skönhet,
då hon sade ord sådana som dessa. En trollkraft utgick ifrån henne, som
hon var väl medveten om, och som hon aldrig torde ha utövat så
skoningslöst och så segerrikt som denna natt.

»Jag vill ju ingenting orätt göra, Lotta,» fortfor Sigrun. »Jag vill
resa ut i kriget och hjälpa de sårade. Hela min håg står efter detta.
Jag blyges över att gå här hemma och ingen nytta göra. Du vet, att det
är detta, som jag har längtat efter i hela mitt liv. Gud har hjälpt mig,
Lotta. Varför vill inte du hjälpa mig?»

Vad kunde den stackars Lotta Hedman säga? Hon hade aldrig älskat Sigrun
så som denna natt. Hon gjorde ännu motstånd, därför att hon visste, att
hennes man tillhörde en familj av självmördare. Kanske att mannen skulle
döda sig, om han förlorade hustrun. Hur som helst, vågade hon ingenting
säga om detta till Sigrun. Hon trodde, att det endast skulle stegra
hennes fruktan för honom.

»Men du har ju dina föräldrar,» var allt, vad hon kunde hitta på att
säga.

»Jag är smittad av koppor,» sade Sigrun. »Jag kan inte resa hem till
föräldrarna.»

Hon gick fram till Lotta och satte på nytt ner henne i korgstolen.

»Lotta, jag är så olycklig,» sade hon. »Alla mina dagar är mig en plåga.
Ska jag behöva lida på det sättet genom hela mitt liv?»

»Men, Sigrun, att du vill göra oss alla sådan sorg!»

»Sorg,» sade Sigrun, »sorg? Vad är det? Att sörja över en död! Vad är
det? Vad är det mot att sörja över en levande? Jag är tvungen att göra
det för Edvards skull, Lotta. Minns du inte vilken man han var, då jag
först råkade honom? Han var behärskad, lycklig, ivrig att gå framåt. Han
var en god predikant, hans församling älskade honom. Nu -- ser du inte
hur han förändras? Han går under här i fattigdom och ensamhet. Jag måste
bort ifrån honom, Lotta. Om jag vore död, då skulle han söka sig till en
annan församling. Han skulle bli allt det, som han hade utsikt att bli,
då han var nog olycklig att råka mig.»

»Du kan aldrig få mig att förstå, att du behöver göra något så
förfärligt.»

Sigrun höjde på axlarna.

»Jag vill inte heller inbilla dig, att jag gör det bara för hans skull.
Jag gör det, därför att jag är olycklig och behöver bli fri från min
olycka. Å, Lotta! När jag inte får dö riktigt! Jag vet, att det vore
det bästa. Men näst detta är det bäst för mig, att jag får försvinna.
Jag går under, jag blir vansinnig. Jag är kanske vansinnig redan nu.»

»Men du vill övertala mig att ställa så, att jag aldrig mer kan få se
dig?» sade Lotta i sin förtvivlan. Hon hade inte ämnat tala om sig
själv, men hon måste använda alla motskäl, som funnos.

»Varför skulle du inte kunna råka mig, när bara något år är gånget?»
sade Sigrun. »Hör nu hur jag har tänkt ställa för mig! Jag går till fots
de första milen, tills jag kommer in i en socken, där ingen känner mig.
Där beställer jag skjuts till närmaste järnvägsstation. Jag tänker följa
med tåget till Göteborg, och därifrån reser jag till Amerika. I Amerika
ska jag ge mig in i en sjuksköterskekår, och med den följer jag sedan ut
i kriget. Du ser, att det är ingenting omöjligt. Och när något år har
gått, skriver jag efter dig.»

»Du ska inte försöka att locka mig,» sade Lotta. »Jag kan inte ljuga så,
som jag skulle bli tvungen att göra.»

Sigrun sade med obeskrivlig bitterhet:

»Jag har måst ljuga var dag, alltsedan jag gifte mig.»

Lotta Hedman kände sig söndersliten. Hon var betagen av medlidande. --
»Låt henne få, som hon vill!» tänkte hon. På samma gång var hon så utom
sig av ängslan över det svåra, som Sigrun ville begå, att hon började
gråta.

»Gud ville hjälpa mig, men Lotta Hedman ville inte,» sade Sigrun.

»Men, Sigrun,» ropade Lotta och slängde bort en tår med baksidan av
handen, »ska du tvinga mig att låta dig förstöra dig själv? Du vill göra
något, som är så förfärligt, att jag ryser för blotta tanken på det. Du
ska inte mer bära något namn bland de levande. Du vill ge dig ut i
världen utan vänner, utan föräldrar, utan att så mycket som kunna tala
om varifrån du är kommen. Det blir elände, om du lyckas, och skam och
skada, om du blir upptäckt.»

Dessa ord voro alldeles förspillda. Den unga frun var lika fast besluten
som förut. Men hon slutade upp med att bedja och övertala. Hon började
hota.

»Kom ihåg en sak, Lotta! Om du inte i natt hjälper mig på det här
sättet, går jag i morgon till honom, som sitter och väntar på mig hos
kyrkvärden.»

»Det gör du aldrig,» sade Lotta.

»Jag gör vad som helst. Bara inte tillbaka i det gamla.»

Innan Lotta hann svara på detta, inträffade något.

De hörde steg närma sig brygghuset, försiktiga, men tunga och tydliga
steg. Stegen stannade inte vid ingången, utan fortsatte runtom huset.
Ett par gånger hördes de åter. Så dogo de bort.

Sigrun gjorde ett tecken åt Lotta, och denna skyndade fram till ett
fönster, böjde undan gardinen och såg ut i den snöljusa natten.

»Det var gårdsdrängen,» sade hon.

Den vackra kvinnan rätade upp sig. Ögonbrynen drogo sig samman, huvudet
höjdes, ögonen sände en förkrossande blick åt någon, som inte fanns
tillstädes.

»En sådan där tur har han gått varje natt,» sade hon, »alltsedan jag
flyttade hit ut. Han är tillsagd av sin husbonde. Han går här och vaktar
på mig. Han ska lyssna efter om jag har någon älskare hos mig.»

Lotta sade ingenting. Hon började på att ge upp allt motstånd.

»Du tror, Lotta, att Edvard ska bli annorlunda. Där ser du! Har han mer
förtroende till mig nu än förut? Han låter sin dräng gå och spionera på
mig.»

Hon hade höjt rösten. Det förolämpande i mannens misstro sårade henne i
varje fiber av hennes varelse.

»Det kan aldrig bli bra mellan dem efter detta,» tänkte Lotta. »Jag
tror, att han har dödat kärleken hos henne. Det är så gott, att hon
går.»

Detta var det, som kom Lotta Hedman att ge upp motståndet. En plötslig
övertygelse, att Sigruns kärlek var slocknad eller höll på att slockna,
fastän hon inte själv ville erkänna det, kanske inte en gång visste det.

Hon upphörde att säga emot. Hon sade aldrig ja, men hon upphörde att
säga emot.

Det gick en stund under hastiga förberedelser. Sigrun lade av sig sina
ringar och lånade en omgång kläder av Lotta. Litet underkläder och de
sju hundra kronorna packade hon ner i en skinnväska, som också var Lotta
Hedmans tillhörighet. Kappa och huvudduk fick Lotta också bestå. Alla
Sigruns kläder måste finnas kvar. När hon var nästan färdig, stannade
hon framför Lotta.

»Du förstår nog, Lotta, att allt detta är sammanfogat av Guds hand. Var
nu inte ängslig varken för dig eller för mig själv!»

Hennes mod och sinnesnärvaro voro på sitt sätt beundransvärda. Det fanns
varken tvekan eller rädsla hos henne.

Då allt var klart, hade hon ändå en svår stund.

»Det är allt så mycke kärt, som jag lämnar efter mig,» sade hon. Tårarna
kommo strömmande, och hela vikten i det för alla tider avgörande steg,
som hon nu skulle taga, tycktes stå klar för henne.

»Nu får jag aldrig mer se den lilla tavlan över Stenbroträsk prästgård,
som har varit mig en så stor tröst. Och medaljongen med min lilla
dotters porträtt törs jag inte heller ta med mig.»

»Den tycker jag du kan ta i alla fall,» sade Lotta. »Men du behöver ju
inte gå,» tillade hon.

»Och, Lotta, du vet det är en av korna, som jag tycker så mycke om. Ge
henne lite gott foder, när du kan komma åt!»

Hon gick mot dörren.

»Glöm inte, Lotta, att då min novemberblomma slår ut, så ska du ställa
den på Edvards skrivbord!»

Därefter kysste hon Lotta Hedman för första och enda gången och gick sin
väg.

                               *

Sigrun hade inte varit borta så länge som en kvart, då Lotta Hedman
återigen hörde steg utanför brygghuset. Det var lätta och varsamma steg,
inte gårdsdrängens tunga trampande, och hon tänkte, så snart som hon
hörde dem: »En sådan lycka! Gud vare lov och tack! Sigrun kommer
tillbaka.»

Men inte förr hade hon dragit ifrån regeln och öppnat, än hon stod öga
mot öga med en främmande karl. Man förstår vad den stackaren skulle bli
rädd. Aldrig i sitt liv hade hon känt sig så brottslig och syndmedveten.

»Oj, oj, Lotta!» tänkte hon. »Det börjar redan.»

Karlen hade en stor, slokig hatt och var dåligt klädd. Hon kunde förstå,
att det var något slags landstrykare. »Å, kom för all del inte in här!»
sade Lotta och ställde sig i vägen för honom. »Vi har smittkoppor i
gården. Där inne i kammarn ligger en död.»

Karlen sprang inte sin väg, som Lotta hade väntat. Han stod kvar i
dörren och såg inåt brygghuset.

Och innan Lotta kunde ana hans uppsåt, sköt han henne åt sidan, var med
ett par steg framme vid kammardörren och såg den döda.

Men Lotta lämnade honom inte tid att göra några långa observationer. Hon
sprang efter honom, slog armarna om honom, ryckte honom tillbaka ut i
brygghuset och stängde kammardörren.

Karlen gjorde inte något motstånd. Han tycktes tro, att hon ville skydda
honom för smitta.

»Det är inte farligt för mig,» sade han. »Jag är nog redan smittad, om
det så ska vara. Hon, som ligger här, är min hustru. Hon blev sjuk för
ett par dar sen, och i morgse sprang hon ifrån mig i feberyrseln.»

Det var tydligt, att han talade sanning, och att hela Sigruns plan var
förfelad. Lotta tyckte, att hela brygghustaket störtade ner över henne.

»Men vem är då ni?» frågade hon.

»Jag är inte så alldeles obekant här i prästgården,» sade karlen med
lugn och dämpad röst. Jag är skärslipare, och jag var här och slipade
era saxar och knivar för en åtta dar sen. Jag drar omkring med häst och
kärra och slipsten från gård till gård, och jag har just inga sjukrum
till mitt förfogande. Det var min mening nu, då Rut blev sjuk, att jag
skulle hinna ner med henne till ett lasarett, men så sprang det arma
kräket ifrån mig. Jag har farit omkring och sökt efter henne hela dan.
Jag undrar just när hon kom hit.»

Det var inte bara taket, som störtade samman över Lotta Hedman. Det var
väggarna och grunden, som hon stod på. Mitt i sin förvirring gjorde hon
dock ett försök att rädda Sigrun.

»Men nu är det inte er hustru, som ligger där inne,» sade hon, »utan min
kära matmor.»

»Å,» sade skärsliparen, »är den vackra prästfrun död? Har hon fått ligga
och dö här ute i brygghuset?»

»Hon ville själv ha det så,» sade Lotta Hedman.

»Ja, då får jag be om ursäkt för att jag trängde mig in,» sade karlen.
»Jag får väl söka efter Rut på annat håll.»

Han var en liten, mörkhyad, torr man. Ena skuldran höll han uppskjuten,
och detta bidrog till att ge honom ett missnöjt och småsurt utseende.
Lotta kom väl ihåg, att han vid förra besöket i prästgården hade uppfört
sig bråkigt och varit ohövlig. Nu, i närhet av sjukdom och död, var han
stilla och ödmjuk.

Till Lottas stora glädje närmade han sig verkligen mot utgången, men
tvärstannade. Mitt i hans väg stod ett par våta, snedgångna kängor.

»Ja, men det här är ju ändå Ruts kängor!» sade han. »Vad vill det här
säga?»

Nu var det slut med Lotta Hedmans uppfinningsförmåga. Hon visste sig
ingen annan råd än att tala om sanningen.

Sigrun hade hunnit förbi Algeröds kyrka och begravningsplats och befann
sig mittpå bron över den lilla älven, då hon hörde Lotta Hedmans röst
ropa på sig.

Strax därpå svängde en släde upp bredvid henne, och Lotta kom fram till
henne och förklarade vad som hade hänt. Samtidigt berättade hon, att
skärsliparen hade lovat att tiga.

Skärsliparen satt kvar på slädkanten, såg vresig och sur ut, men talade
lugnt och fridsamt som förut.

»Se, det är så, att jag inte kan finna mig i detta, att Rut inte skulle
komma i graven under sitt rätta namn,» sade han. »Men annars står jag
för det, som jag har lovat. Prästfrun får sätta sig upp här i släden,
och jag kör henne tillbaka till prästgården, och ingen ska få veta
något. Jag ska vara tyst som en mur.»

Sigrun gick fram till mannen. Hon hade bundit en svart duk om huvudet.
Den sköt hon nu tillbaka.

»Är det bara fördenskull, som jag ska gå tillbaka i mitt elände?»
frågade hon.

Mannen tycktes bli orolig. Han gav henne en hastig blick och såg därpå
åt sidan.

»Hon är död. Vad gör det henne under vilket namn hon kommer i graven?»
sade Sigrun med en röst, vari förtvivlan darrade.

»Jag tycker inte, att det är rätt mot Rut,» sade karlen envist.

»Nej,» svarade Sigrun. »Det är inte rätt, det vet jag. Men ni må inte
tro, att jag efter detta tänker gå tillbaka hem. Det gör jag inte.»

Hon pekade mot älven, som blänkte svart mellan sina snöstränder.

»Dit går jag,» sade hon.

Hon stod fast och beslutsam framför mannen. Han uppfattade tillräckligt
av hennes ansiktes stränga allvar för att förstå, att hon skulle göra,
som hon sade.

Han vände bort ansiktet, liksom rädd att se på henne.

»Ja, jag förstår ju, att Rut får en bättre begravning och allt sånt
där,» sade han. »Och mig gör det ju inte så mycke, för hon var inte min
hustru precis, fastän hon hade åkt med mig på lasset ett par månader.
Men jag tycker ändå...»

Lotta skrek till. Sigrun hade skyndat bort från mannen. Hon stod vid
broräcket och böjde sig för att komma under det.

»Å, för allan del!» ropade skärsliparen och sprang ner på bron. »Gör er
inte någe illa! Det ska få bli, som ni vill.»

»Kom ihåg, jag går aldrig tillbaka till det gamla!» sade Sigrun.

»Nej, det behöver ni inte heller. Jag ska nog tiga.»

»Sigrun är för märkvärdig i natt,» tänkte Lotta. »Ingen kan motstå
henne. Hon gör vad hon vill med oss.»

Det tycktes vara sanning. Den lille misslynte mannen visste inte hur väl
han ville henne.

»Jag har inte mitt vanliga åkdon i kväll,» sade han. »Jag fick lov att
låna en släde i morgse för att kunna fara och söka efter Rut. Men just
fördenskull kanske det ginge an, att jag skjutsade er en bit framåt
vägen. Det är inte så lätt att gå ute i snön för den, som är van att
sitta inne i varma rum.»



DEN LÅNGA DAGEN.


Den dag, som hade börjat med Sigruns flykt från sitt hem, blev för
mången en tung och allvarlig dag, en dag så lång, att man aldrig tyckte
sig hinna till dess slut.

Sådan blev den för Lotta Hedman, som, då hon kom tillbaka till
brygghuset vid tretiden på morgonen, fann, att allting där var sig likt,
och nu försökte att, så gott hon förstod, bereda sig på vad som skulle
komma. Hon samlade ihop alla den dödas kläder, stoppade in dem i
bakugnen, kastade dessutom dit ett fång ved, tände på och lät
alltsammans brinna till aska. Sedan sopade hon ugnen ren och drog fram
sina förhängen, så att allting i brygghuset var sig likt, såsom det hade
varit på kvällen.

Hon gick också darrande och rysande in i brygghuskammaren till den döda.
Annars var hon inte rädd för de avlidna, men mot denna tyckte hon att
Sigrun och hon hade svårt förbrutit sig, och hon skälvde, när hon
nalkades henne. Hon gjorde dock vad hon hade ämnat, tog fram ett lakan,
bredde ut det över liket, så att det fullkomligt skyldes, och läste
sedan med mycken rörelse ett par böner.

Medan hon gjorde detta, erfor hon en stor hugsvalelse. Det strömmade
över henne en visshet, att den döda inte var en fiende till henne och
hennes matmor, utan deras trognaste hjälpare och förbundna, som hon på
intet sätt behövde rädas för.

Lotta sökte också förbereda sig på vad hon skulle säga till prästen och
gårdsfolket. Hon tänkte på att ingen hade sett Sigrun under hela
gårdagen; alltså kunde hon tala om för dem, att sjukdomen hade börjat
natten före den sista. Sigrun hade inte velat, att läkare skulle till
kallas för hennes skull, hon hade trott, att det bara var ett ofarligt
utslag. Sedan -- ja, vad skulle hon sedan säga?

Lotta gick till en början fram och tillbaka på golvet. Men snart kände
hon sig alltför modlös och trött för att gå, utan satte sig i en stol.
Snart blev inte heller detta bra; hon gick och ställde sig mot en vägg.
Till sist sjönk hon ner på golvet, alldeles bredvid den dödas säng, och
blev sittande där.

»Jag borde gå in till kyrkoherden,» tänkte hon. »Jag borde väcka
tjänstfolket.» Men hon gjorde varken det ena eller det andra. Hon satt
stilla och upprepade för sig själv sina förklaringar, vände och vred på
dem.

»På ett eller annat sätt blir alltsammans upptäckt,» tänkte hon. »Vi
blir olyckliga och utskämda, både Sigrun och jag. Det är förfärligt att
sitta och vänta på.»

En stund skedde henne den stora lindringen, att hon fick komma bort från
sina bekymmer och farhågor.

Medan hon satt ångesttyngd på golvet nedanför den döda, skilde sig
hennes själ från kroppen, höjde sig och begav sig i svävande flykt uppåt
mot världsrymden.

Snart var den kommen så högt, att Lotta Hedman kunde se de jordiska
tingen i deras sammanhang. Hon såg nu inte som annars bara ett litet
stycke av dem, utan hon såg dem i hela deras utsträckning. Hon såg inte
ett kort stycke av älvar och floder, utan hon kunde följa vattendragen
från källan till mynningen. Hon såg inte bara en liten del av en skog,
hon såg de väldiga trädmassorna i hela deras utbredning. Hon kunde följa
bergåsarnas hela längd. Slätterna bredde ut sig under henne, och
ländernas skapnad avtecknade sig mot havens blänkande ytor.

Lotta tyckte, att detta var ett skönt och upplyftande skådespel, men
hennes själ stannade inte vid detta, utan steg ändå högre.

Om ett par ögonblick hade den nått till en rymd, därifrån den kunde
överskåda människoödena i deras sammanhang. Lotta kunde följa
människornas vandring genom livets dal. På en tid, som tycktes henne
kortare än sekunder, förlöpte den. Hon såg dem stiga in i livet, vandra
sin korta väg och åter gå bort, ut i det obekanta. Hon såg sin vän,
Sigrun, på hennes vandring och den väg, som låg utstakad för henne, och
de vägar, som korsade hennes.

Hon såg även den väg, som kvinnan, som nu låg död bredvid henne, hade
haft att fullfölja. Det var en mörk och fattig och tung väg, och den
höll redan på att utplånas, men den utplånades inte på det sättet, att
den täcktes med mörker, utan den försvann under ett ljusskimmer.

Vid slutet av vägen stod den döda ännu och blickade tillbaka på sin
bana, som förvandlades till ett band av ljus, och Lotta såg, att hennes
ande fröjdade sig.

Den döda visade bort till Sigruns väg och till en av de vägar, som
korsade den.

»Se,» sade hon till Lotta, »vad jag mest av allt önskade, det går i
uppfyllelse nu genom min död!»

Och därmed försvann den döda in i en stor klarhet, vars glans var sådan,
att Lotta Hedmans själ inte kunde följa henne, utan måste stanna
utanför.

Och den vände med detsamma tillbaka till kroppen, och Lotta Hedman kände
sig nu för en stund fri från all fruktan och trodde, att det, som hade
skett, var sådant, som borde och måste ske.

Och detta sitt lugn fick hon behålla, till dess att dörren till
brygghuset öppnades och någon frågade om hon visste, att klockan redan
var halv åtta.

Då ville Lotta Hedman resa sig, men nu var hennes trygghet borta. Hon
tänkte på allt det tunga, som hon gick till mötes, och hon orkade inte
komma upp på sina ben, utan blev sittande.

Och dörren stängdes, ingen kom in, ett par minuter gingo i lugn.

»Nu snart blir alltsammans upptäckt,» tänkte Lotta. »Det kan inte gå på
annat sätt.»

Och all skam, som skulle falla över Sigrun och över henne själv, lade
sig tyngande över henne.

Strax därefter kom husjungfrun in i brygghuset. Hon bar på en bricka
morgonkaffe till matmodern.

Hon såg lampan stå med rykande veke, nära att slockna, och fann
brygghuset fullt med rök och nästan mörkt. Hon ropade, men ingen
svarade. Då förstod hon, att något måste vara på tok. Hon satte ifrån
sig brickan, rev eld på en tändsticka och såg nu, att Lotta satt
sammansjunken på golvet bredvid sängen, och att den, som låg i sängen,
hade ett lakan utbrett över sig, såsom vore hon död. Hon gick närmare,
lyfte en flik av lakanet och såg ett par uppsvällda händer.

Då vaknade Lotta till liv.

»Akta dig för all del! Det är smittkoppor.»

Flickan släppte lakanet och for ett par steg tillbaka.

Sedan blev det hon, som spred nyheten, som underrättade mannen och alla
andra.

Lotta Hedman, som befann sig under den förfärliga sjukdomens skydd, hon
blev knappast tillfrågad om vad som hade hänt.

Det sändes bud efter kyrkvaktaren, som var en myndig och kraftig man,
och han ställde Och beslutade, så gott han förstod.

Han befallde för smittans skull, att Lotta Hedman skulle stanna i
brygghuset, och att ingen fick råka henne. Inte ens om kyrkoherden sände
efter henne, fick hon lyda kallelsen.

Det blev han och Lotta, som lade ner den döda i kistan. Sedan fördes hon
bort till en i hast uppkastad grav.

Det gjordes inga efterforskningar, knappt några frågor. Hela prästgården
var för en tid alldeles avstängd från den övriga trakten. Att prästfrun
hade låtit utge sig för död, fastän hon levde, det var för orimligt att
misstänka.

»Det är den där skärsliparn, som har farit omkring här i trakten de
sista veckorna, som har fört smittan med sig från Norge,» sade man.
»Hans hustru är också sjuk och har sprungit ifrån honom i feberyrseln.»

Man påminde sig doktorns ord. »Prästfrun har gått länge med sjukdomen i
kroppen,» sade man.

Den längsta och kvalfullaste dag, som Lotta Hedman hade upplevat, gick
till ända utan att någon upptäckt hade skett.

                               *

Sigrun kastade då och då en blick på körsvennen, som satt på slädkanten.
Det var natt och mörker alltjämt, och hon kunde blott helt otydligt
urskilja gestaltens yttre konturer: den vida slokhatten, den
uppskjutande axeln, den korta näsan och den vresigt hopbitna munnen.

»Det är ingen människa, som jag har bredvid mig,» tänkte hon, »det är
döden. Jag ser hur skaftet på lien sticker upp under rocken.»

»Så är det,» sade hon till sig själv. »När han först kom, kände jag inte
igen honom, men nu gör jag det. Och vem annan skulle det vara? Jag har
gett mig i hans våld. Han har kommit för att hämta mig och föra mig till
sitt land.»

De åkte fram över stora, ödsliga bergsvidder, täckta med vit snö. Några
enstaka, klent utbildade träd och buskar gjorde traktens fattigdom än
mer påfallande.

»Det är dödens rike,» tänkte hon.

Hon, som nyss hade varit så ivrig, så stridbar, så befallande, kände ett
stilla lugn falla över sig. Det var slut med besväret att vilja,
önskningar och förhoppningar voro borta.

Det är kanske farligt för en levande att ta döden till sin bundsförvant.
Han tar en måhända på allvar.

Hon trodde sig märka, att hon verkligen genomgick en förvandling. Alla
de band, som fäste henne vid hennes förra liv, upplöstes det ena efter
det andra.

Det var kärleken till mannen, det var hennes äktenskaps sorg och plåga,
som förut hade upptagit alla hennes tankar. Allt detta sjönk bort och
försvann. Ett stort tomrum uppstod efter detta, men ingen saknad, ingen
bitterhet.

»Det är så de döda känner,» tänkte hon. »De frigöres på detta sätt från
det jordiska. Deras kärlek och deras sorg lämnar dem.»

Det var små dumma saker, som hon hade sagt som barn, och som hon sedan
alltid hade skämts för, och det var små förargelser, som länge hade
pinat henne, och små förödmjukelser, som hon aldrig hade kunnat glömma,
men nu på en gång var allt detta borta. Hädanefter skulle hon tänka på
detta som på något, som inte angick henne.

När hon tänkte på föräldrarna och det stöd hon alltid hade haft hos dem,
så fann hon, att hon inte mer hade behov att hämta hjälp hos dem. Allt
var nytt omkring henne, hon var inne i en annan värld. -- »Här kan de
inte nå mig,» tänkte hon. »Hittills har de stått mig bi, så mycket de
har förmått. Nu är jag skild från dem. Jag åker in i dödens land.»

Han var som en ranka, som med många klängen hade hållits uppe utmed ett
galler. Nu lossades det ena klänget efter det andra. Rankan låg snart
nere på marken.

»Det måtte vara på detta sätt, som det känns att dö,» tänkte Sigrun.
»Det är inte tungt eller hårt; det är bara en stor vila.»

Så småningom ljusnade det. Mannen, som satt på slädkanten, blev åter en
vanlig landstrykare med ett surmulet, ovänligt ansikte. Landskapet blev
ett stenigt, magert, fattigt, men helt jordiskt landskap, och Sigrun
själv vaknade till livet med dess stränga fordringar på mod och
sinnesstyrka...

Hästen hade inte fått vila under natten, och färden gick mycket
långsamt. De måste låta den stå stilla i flera timmar i lidret invid en
torpstuga för att äta och hämta krafter. Äntligen kommo de dock i sikte
av en by, där det fanns gästgivargård.

När de alltså närmade sig slutet på resan, började skärsliparen tala med
Sigrun.

»En skärslipare som jag,» sade han, »som far land och rike omkring, får
se och erfara mycke besynnerligt. Men jag vill påstå, att det, som jag
har varit med om i natt, det är ändå det största äventyr, som jag har
upplevat.»

»Jaså, ni säger det.» Sigrun vände huvudet mot den lilla mörka karlen
och gav honom ett vänligt leende.

»Jag vill gå ed på att något mer förunderligt har jag aldrig varit med
om. Och jag förstår inte själv varför jag var så blödhjärtad och hjälpte
er. Jag vet inte vad som kom åt mig.»

»Nej, jag vet inte heller hur det kom sig,» sade Sigrun. »Men ett är
visst, att ni aldrig ska behöva ångra er vänlighet.»

»Ja, det kan man aldrig så noga veta,» sade karlen. »Men nu tycker jag i
alla fall, att jag inte kan låta er gå utan att fråga hur ni ämnar
ställa för er, och vart ni ska ta vägen.»

»Jag,» sade Sigrun, »jag ska till Amerika.»

»Men det kostar pengar att fara till Amerika,» menade körsvennen.

»Ni kan väl inte tro, att jag ger mig ut på en sådan här färd utan
pengar,» sade hon.

När sliparen hade fått detta svar, drog han in tömmarna, gick fram till
hästen och började känna och lyfta på seldonen.

»Ja, jag är ju liksom lös och ledig,» sade han om en stund. »Det vore
kanske bättre, att vi for förbi den här gästgivargården, och att jag
körde er några mil till. Här kunde det nog finnas folk, som känner er.»

Just för detta, att hon skulle kunna bli igenkänd på denna
gästgivargård, hade Sigrun oroat sig den sista halvtimmen. Anbudet kom
som en mycket välkommen överraskning.

»Se, jag är sådan, att jag vill göra riktigt, vad jag gör,» sade karlen,
då han kom tillbaka till släden.

Emellertid blevo dessa nya mil mycket dryga. Hästen måste åter vila och
beta, snart visade det sig, att snöfallet inte hade varit så rikligt i
de trakter, där de nu färdades. Föret blev så dåligt, att de måste gå
till fots långa sträckor.

Och tiden gick. Klockan var nära tolv, innan de hade denna andra
gästgivargård inom synhåll.

Men just som de voro så långt komna, att de sågo uthusen, mötte de en
man, som, kom körande med en mjölkvagn.

»Akta er, Gustavsson!» ropade han till skärsliparen. »Det har kommit
telefonbud till gästgivarns, att de ska ta vara på er. Ni lär fara
omkring med smitta. Prästfrun i Algeröd har dött i natt i smittkoppor,
och nu påstår man, att det är ni och er hustru, som har haft sjukdomen
med er från Norge.»

Det blev nytt uppehåll, ny överläggning. Man beslöt sig för att vända.
Ingen av dem ville köra fram till den där farliga gästgivargården.

Skärsliparen föreslog, att de skulle ta vägen österut upp mot Dalsland.
-- »Det går järnväg till Göteborg där också, och där är ni okänd.»

Så veko de av på en väg, som gick mot öster, och som återigen förde dem
upp på den nakna, ödsliga bergsvidden.

Här var föret bättre, men den stackars hästen var nästan tröttkörd. När
han hade vilat och ätit för tredje gången, hade han också nått till
bottnen i havrepåsen.

Skärsliparen letade fram bröd och smör och åt. Sigrun hade ingenting att
äta, men hon var inte heller hungrig.

När hon sedan tänkte tillbaka på denna dag, förundrade hon sig över sig
själv.

»Det var besynnerligt. Jag var alldeles känslolös, alldeles lugn. Jag
kände ingen oro, ingen trötthet, ingen hunger. Jag visste hela tiden,
att allt skulle gå, som det borde gå. Jag var slö på ett sätt, men jag
var också mycke stark och uthållig. Det fanns säkert någon i min närhet,
som hjälpte mig.»

Under den långa rasten på bergsplatån ställde hon en fråga till
reskamraten.

»Sa ni inte i morgse, att den döda inte var er hustru?»

»Jo visst sa jag det, och det är sanning också. Hon hade en bra man och
ett gott hem, men hon följde hellre med mig.»

Sigrun frågade vidare, inte för att saken intresserade henne, ingenting
i denna värld intresserade henne den här dagen, men tiden gick litet
fortare under ett samtal.

»Hon tyckte alltså bättre om er än om mannen?»

»Jag vet inte vad jag ska säga om den saken. Hon var gift med en, som
heter Sven Elversson. Jag vet inte om ni har hört talas om honom?»

Sigrun nickade.

»Jag trodde först, att hon hade tröttnat på honom för det där, ni vet,»
sade karlen. »Sen kom jag att förstå, att hon hade gått ifrån honom,
därför att hon trodde, att han inte tyckte om henne.»

»Hon var ju så ful,» sade Sigrun. »Han gifte sig med henne av
barmhärtighet.»

»Ja, hon var ful, men hon var en bra människa,» sade sliparen. »Hon var
sådan, att hon kunde göra vad som helst för den hon tyckte om.»

Trots den stora slöheten fann Sigrun, att i dessa ord låg något, som
berörde henne obehagligt. Hon upphörde att fråga om hustrun.

»Vet ni var Sven Elversson nu finns?»

»Han bor på en gård på Dalsland, som heter Hånger. Det har varit ett
stort ställe en gång, men det har skett så många olyckor där i
fordomtid, att ingen ville bo där, utan gården låg öde. Sven Elversson
fick den nästan för ingenting. Han bor där ensam med de gamla
föräldrarna nu, sen hustrun är borta, och han tar upp och hjälper än
barn och än andra fattiga, så många han rår med.»

I själva verket måtte det denna dag ha förhållit sig på samma sätt med
skärsliparen som med Sigrun, att han stod under något främmande
inflytande. Han, som annars brukade fara omkring och gräla och bråka som
en riktig landsplåga, var stillsam och undergiven och talade väl om alla
människor.

Då de hade satt sig i gång igen, Sigrun inne i släden och körsvennen på
kanten som vanligt, med benen hängande utanför, hände det sig, att han
halkade och föll ner på vägen.

Hästen stannade genast. Karlen kom upp och satte sig som förut. Men inom
kort halkade han av på nytt.

»Jag förstår inte vad som är åt mig,» sade han. »Det går runt i huvudet
på mig.»

Sigrun uppmanade honom att sätta sig i släden bredvid henne. Det gjorde
han verkligen och körde vidare. Om en stund tappade han tömmarna.

»Jag måtte visst vara sjuk,» sade han och såg helt handfallen ut. »Det
går väl med mig som med Rut.»

Men Sigrun skyndade sig att lugna honom.

»Ni har nog inte sovit i natt,» sade hon. »Sätt er opp i hörnet och sov!
Jag ska köra, medan ni vilar er.»

Åter var det någon, som höll hennes mod vid makt. -- »Han har inte fått
sjukdomen, han är bara uttröttad. Se, nu sover han redan!» tyckte hon,
att det viskade i öronen på henne.

När hon hade kört ett stycke, blev hästen stående och vägrade att ta ett
steg vidare.

Sigrun tog den sovande reskamraten i armen och skakade honom.

»Vet ni om det finns något ställe i närheten, där ni kan ta in? Hästen
är alldeles förbi, och det börjar bli mörkt.»

Karlen såg upp, yrvaken och oredig.

»Tror ni, att jag har fått smittkoppor?» sade han.

»Nej, ni har ingen annan sjukdom än sömnsjuka,» sade Sigrun.

»Det är nog smittkoppor i alla fall,» sade karlen.

Strax därpå ryckte han upp sig till ett väldigt bemödande.

»Det är ingen annan råd,» sade han. »Det finns ett ställe en halvmil
härifrån, där de har ett »luffarhotell», som di säger. Vi får försöka
komma dit.»

»Vi är tvungna att komma under tak,» sade Sigrun.

»Ja, det blir ingen annan råd,» upprepade karlen, »fast nog hade jag
helst velat slippa att visa mig där en gång till. -- Vi är över gränsen
nu,» fortfor han, »vi är i Dalsland, och när vi har kommit uppför nästa
backe, bär det neråt. Tag av åt vänster vid korsvägen, och kör fram till
första gård ni får se!»

Då Sigrun så småningom hade fått hästen uppför backen, såg hon i den
försvinnande dagern ett stort landskap utbreda sig nedanför dem, sakta
sluttande, vackert, rikt på sjöar och långa skogshöjder, fint och skarpt
utritat mot den snötunga luften. Den härliga bilden upplivade henne, hon
drev på hästen med mer kraft, fann korsvägen och vek av åt vänster.

Utsikten kom tillbaka flera gånger, men trakten var alltjämt lika
ödslig. Till sist såg hon dock en gård ligga alldeles under dem.
Boningshuset tämligen stort, nästan herrskapsaktigt, men alla uthus små
och oansenliga, nästan som på ett större torp.

Hon väckte den sjuke på nytt.

»Är vi framme nu?»

»Ja,» sade han och skakade sömnen ur ögonen. »Nu är vi på Hånger. Det
kunde jag väl aldrig tro, att jag skulle behöva ta in här en gång
till.»

»Men...» utropade Sigrun och kände sig för ett ögonblick som en
skeppsbruten, när vågorna slår samman över honom. »Var det inte på
Hånger, som Sven Elversson bodde?»

»Jo,» sade sliparen, »jag ville inte heller fara hit, men det fanns
ingen annan råd.»

»Men om han frågar er var ni har gjort av hans hustru?»

»Det blir väl att hitta på någe.»

»Att han skulle bo just här!» sade Sigrun förtvivlad.

»Ja, han har ju valt ut stället, därför att det ligger ensligt och långt
från grannar. Vanligt folk kommer aldrig hit, men alla luffare och
fattiga vandringsmän brukar ta in hos honom.»

Sigrun körde utför en backe ner mot gården. Hennes förtvivlan lade sig
nästan genast. Känslolösheten tog vid, och någon viskade i hennes öra,
att hon inte skulle oroa sig. Allt skulle bli bra.

Alldeles invid själva inkörsvägen till gården stod en liten röd stuga.

»Här är det. Här får ni gå in,» sade skärsliparen.

Han ryckte upp sig ur sin dåsighet. »Jag ska köra bort till gården och
ställa in hästen,» sade han. »Ni kan gå in så länge. Jag ser, att det är
tomt i luffarstugan. Nyckeln ligger instucken under tröskeln.»

Sigrun kom in i ett litet hus, som av en gång mittöver var delat i två
hälfter. På vardera sidan av gången fanns ett rum. Båda voro på samma
sätt inredda och möblerade. De hade nakna väggar, väggfasta sängar med
halmmadrasser, en spis, ett stort, tungt bord och några tunga stolar. En
spann med vatten och ett fång ved fanns också, men inga kuddar, inga
lakan, inga kokkärl eller tallrikar, inga handdukar eller tvättfat,
ingenting sådant, som kunde bortföras. Ett väldigt skåp stod i ena
rummet, men nyckeln var urtagen.

Rummen voro inte alldeles utkylda, de hade nog varit eldade på
förmiddagen, och där var rent och utvädrat.

»Jag får försöka göra upp eld,» tänkte Sigrun.

Medan hon var sysselsatt härmed, kom sliparen in. Han kunde nu knappt
hålla sig uppe. Utan att säga ett ord kastade han sig ner i en säng och
somnade genast.

»Jag tror inte, att han är sjuk,» tänkte Sigrun. »Han blir bra, bara han
får sova den här natten. Det är onödigt att ropa på hjälp.»

Hon tände en brasa i det andra rummet också och satte sig framför denna
och lade sina planer. Plötsligen kände hon, att hon var så trött, att
hon höll på att ramla av stolen, och dessutom hungrig. -- »Jag borde
allt ha tänkt på att ta med mig ett par smörgåsar,» mumlade hon, och
härvid leddes hennes tankar på hennes väska. Var fanns den? Den var inte
i rummet. Hon måtte ha glömt den kvar i släden.

Hon skyndade genast ut. Släden stod utanför stugan, och väskan låg kvar
i den. Hon tog upp den och skulle just gå in tillbaka, då en röst
tilltalade henne.

»Är det du, Rut?»

Det hade mörknat hastigt. Hon urskilde med svårighet en gammal, böjd
karl, som långsamt närmade sig.

»Ni ska inte komma hit!» ropade hon. »Vi har smitta med oss.»

»Ja, jag vet det redan,» sade karlen. »Vi har haft telefon om saken, men
vi väntade just inte, att ni skulle komma hit. Ja, ja, det är ju så, att
nöden kör hund i band.»

»Det där är Joel Elversson, Sven Elverssons far,» tänkte Sigrun. »Han
har blivit gammal och slö. Han tar mig för sonhustrun.»

»Sven är inte hemma i dag,» sade Joel på sitt högtidliga sätt. »Men vi
vill handla mot dig, Rut, jag och Thala, så, som han skulle ha handlat,
om han hade vetat, att du hade kommit hit nödställd och i livsfara. Här
har du nyckeln till skåpet. Du vet, att där finns allt, som du behöver.
Och vi ska bära ner mat till er och ställa utanför dörrn.»

Han räckte henne en liten nyckel, och hon tog emot den utan att säga
något. Han tycktes inte heller vänta något svar.

»Det är ingen här, som bär något agg till dig, Rut,» sade han. »Vi
förstår ju vad det var, som drev dig bort. Ställ det nu så gott för er,
som du kan, och sov i ro!»

Han gick sin väg, och Sigrun skyndade in i stugan. I skåpet funnos lakan
och kuddar, allt, som behövdes för ett gästrum. Kort därefter kom också
maten.

Sigrun ställde in en del därav till sliparen i hans rum, stängde därpå
sin dörr mycket väl, åt och gick till vila.

»Jag måste sova ett par timmar,» tänkte hon. »Sedan går jag min väg. Jag
måste bort härifrån, innan någon har känt igen mig.»

Hon sov redan, innan hon hade tänkt tanken till slut.



MORGONEN.


Då Sigrun vaknade, sken en liten röd vintersol in till henne i den
fattiga kammaren, där hon låg. Hon hade sovit inte bara ett par timmar,
utan hela natten. Det blev mycket brått för henne att stiga upp och göra
i ordning efter sig i rummet för att kunna vandra sin väg.

Hon var styrkt av sömnen, kände sig beslutsam och kraftig och var inte
missnöjd med det steg hon hade tagit. Det enda, som ängslade henne, var
fruktan för upptäckt. Men om hon bara kunde komma bort från Hånger utan
att bli igenkänd, trodde hon, att faran skulle vara överstånden.

Återigen fann hon en matbricka utanför sin dörr och dessutom ett papper
med ett par skrivna rader:

»Vi förstår att du vill stanna hos oss, eftersom sliparen har rest sin
väg ensam. Tvivla inte på att du är välkommen!»

Hon gick ut i det motliggande rummet och såg, att skärsliparen var
borta. Det var ett bekymmer mindre. Hon var utvilad nu och tyckte
mycket bättre om att vandra till fots än att åka i hans släde. Hon
skulle nu bara fråga sig fram till en by, där hon kunde få en ordentlig
skjuts. Närmaste järnvägsstation kunde inte vara långt borta, och innan
kvällen skulle hon vara i Göteborg.

Hon knöt den svarta duken om huvudet, trängde på sig Lotta Hedmans
kappa, fattade sin väska och ville gå.

Innan hon lämnade rummet, öppnade hon emellertid väskan för att se
efter, att pengarna och det andra låg kvar där. Strax därpå ropade hon
till av förfäran. Hennes sju hundra kronor voro borta.

Hon kände efter i kappfickan och i klänningen. Pengarna funnos inte.

Hon förstod genast, att de måste vara stulna. Skärsliparen hade tagit
dem ur väskan, medan den hade legat kvar i släden.

Hon måste sätta sig ner för att inte falla. Detta var ett fruktansvärt
slag. Nu kunde hon inte fara till Amerika. Alla vägar voro stängda. Å,
Herre Gud!

Hon lutade huvudet mot bordet och försökte tänka. Ja, hon hade talat om
för reskamraten i går, att hon hade pengar. Kanske att han under hela
dagen inte hade tänkt på annat än att stjäla dem från henne. Mittunder
trötthet och utmattning hade han hållit fast vid sin föresats.

Och nu hade han på samma gång gjort livet omöjligt för henne.

»Det är en hård värld att ge sig ut i för den, som är fattig och ensam,»
sade hon. »En hård värld.»

Det var inte egentligen ånger, som kom över henne. Det var insikten om
den fullkomliga omöjligheten att vidare fullfölja sitt företag.

»Jag skulle ju kunna ge mig ut som en tiggerska på landsvägen,» tänkte
hon. »Men vad skulle det tjäna till? Jag drog inte från mitt hem för att
bli en äventyrerska.»

Lika omöjligt föreföll det henne att gå tillbaka hem. Skulle hon erkänna
för sin man, att hon hade gett sig ut för död för att slippa bort från
honom? Det var omöjligt, det var inte att tänka på.

Hon visste, att hon för närvarande befann sig hos goda människor. Skulle
hon be dem om hjälp? Det var alltjämt samma historia. Det var att
erkänna sitt bedrägeri och sin skam. Och dessa rättrådiga människor
skulle anse sig tvungna att genast låta mannen veta, att hon levde.

»Det var inte någon synvilla i går,» tänkte hon. »Det var döden, som
satt bredvid mig på slädkanten. Han ger inte den fri, som har överlämnat
sig i hans våld.»

»Men han är inte någon hård herre,» fortfor hon i sin oroliga tankegång.
»Han lossade banden, som höll mig fästad vid det jordiska, på ett
mycket milt sätt. Varför skulle jag inte anförtro mig åt honom?»

Hon satt i alla fall kvar vid bordet i väl en timmes tid. Hon sökte
arbeta sig in i dödstanken.

»Gud skall ha barmhärtighet med mig,» sade hon. »Han vet allt. Han vet,
att jag inte ville skada någon. Han vet också, att detta är den enda
utväg, som återstår mig.»

I detta ögonblick kom någon in i rummet, men hon satt kvar utan att röra
sig. Det var henne så fullkomligt likgiltigt vem som nu såg henne.
Hennes beslut var fattat, och hon visste vilken våg hon hade att gå.

Hon låg ännu framåtböjd över bordet med ansiktet i händerna och kunde
inte se den inträdande. På stegen hörde hon emellertid, att det var en
man och inte en gammal, utan en ung.

»Det är Sven Elversson själv,» tänkte hon.

Hon hörde, att han först närmade sig henne, men sedan drog sig tillbaka.
Han gick fram till spisen, gjorde upp eld och kom så på nytt fram till
bordet, där hon satt.

»Att det ska vara så svårt för dig, Rut!» sade han. »Får jag inte skicka
ett par av barnen till dig? Finns det ingenting här, som du kan tycka om
att vända tillbaka till?»

När han sade detta, lyfte hon upp ansiktet från bordet och såg honom
rätt in i ögonen med en stel och förtvivlad blick.

»Jag är inte den, som ni tar mig för,» sade hon. »Jag är Sigrun Rhånge,
som är gift med kyrkoherden i Algeröd.»

Han drog sig ett par steg tillbaka. Men han hade så väl vant sig vid att
visa samma lugn, vad för nyheter man än bragte honom, att han inte en
gång gav till ett utrop. Han blev bara helt blek. Hans förvirring var
dock mycket stor, och detta visade sig på så sätt, att han började tänka
högt.

»Sigrun Rhånge är död,» sade han. »Hon dog natten till i går. Då jag
fick höra, att hon var död, reste jag till Algeröd för att få se henne
än en gång, men det var för sent. Hon var redan nerlagd i kista och
nersatt i graven.»

Hon satt och stirrade på honom. Det var en högtidlig sorgsenhet över
hans ord, som nästan rörde henne. Hon var övertygad om att han inte hade
en aning om att han hade talat högt.

»Ja, om det vore så väl!» sade hon som svar på hans tanke. »Om Sigrun
Rhånge verkligen vore död och nersatt i graven!»

»Sigrun Rhånge är död,» upprepade han lågt och entonigt, ur stånd att
kunna finna sig till rätta. »Henne får jag aldrig mer se på denna jord.»

»Ja,» medgav hon. »Det kan man visst säga. Sigrun Rhånge är död. Men
jag, olyckliga stackare, jag lever.»

Något inom honom, som uppfattade det rätta förhållandet snabbare än
förnuftet, hade emellertid satt hans hjärta i stormande rörelse. Han
fick färg på kinderna, och hans ögon började glittra.

Nu kom han fram till henne, fattade hennes hand och behöll den i sin.
Den andra handen for i en hastig, ögonblicklig smekning över hennes
kind. Man skulle vilja säga, att han sökte övertyga sig om att det var
en levande han hade att göra med.

»Ni lever!» sade han, och rösten steg som ett jubelskrik för att genast
sjunka ner dämpad och mild. »Ni sitter i min stuga! Hur ska jag kunna
förstå detta?»

Det var mycket i hans beteende, som förvånade henne. Men på samma gång
ingav det henne en smula mod. Hon var då åtminstone inte kommen till
någon, som tog hennes olycka med kall likgiltighet.

»Det var vackert, det, som ni skrev till er hustru i morgse,» sade hon
med skälvande röst. »Och jag har alltid hört mycke gott om er. Vill ni
hjälpa mig? Jag är i den största nöd, som en människa kan råka i.»

Tårarna störtade ur hennes ögon. Hon var så förtvivlad, i så
utomordentligt stort behov av hjälp, att hon kastade sig ner på knä
framför honom.

Han hjälpte inte upp henne genast. I stället lade han en hand på vardera
skuldran och lutade sig ner över henne, så att hans ansikte kom alldeles
inpå henne.

»Ni hjälpte en gång mig, ni, då jag befann mig i min djupaste nöd. Tror
ni, att jag inte skulle vara glad att få vedergälla er detta tusen sinom
tusen gånger, om det stode i min förmåga?»

Men efter detta utbrott blev han plötsligen alldeles stilla. Han lämnade
henne, tog en stol och drog den fram till bordet.

»Vill ni inte tala om för mig hur allt har gått till?»

Hon stod upprätt bredvid honom och började dröjande:

»Det är så mycke att tala om. Jag vet inte var jag skall börja.» Hon
höll på att sjunka ihop i gråt, men hon bekämpade rörelsen. »Vi har just
inte varit lyckliga, min man och jag, i vårt äktenskap,» lade hon till.

Han tycktes inte alls märka, att hon stod, medan han satt, men däremot
förstod han, att hon behövde hjälp för att kunna fortsätta sin
berättelse.

»Min hustru var inte heller lycklig,» sade han.

Han stödde armbågen mot bordet och lutade sig fram, så att han med
handen kunde skymma bort ögonen.

Sigrun förstod, att han ville uppmuntra henne att fortsätta.

»Folk har väl talat om oss,» sade hon. »Om ni i går var i Algeröd, så
hörde ni kanske historien om inackorderingen...»

»Å ja,» sade han, »jag hörde den och mer till, men det var ingen
illvilja i talet. Jag såg bara sorg, bara sorg.»

Han sade det nästan snyftande. Han kände den häftiga smärtan på nytt.
Det vållade honom en obeskrivlig pina att tala till henne på detta sätt,
då det enda han önskade var att lägga ner sitt huvud i hennes knä och
berätta om den sorg, som hela gårdagen hade sönderslitit honom, liksom
om det lidande han hade känt denna morgon, då föräldrarna hade
underrättat honom om att hans hustru hade kommit tillbaka just nu, då
hans hjärta bara begärde att få sörja över en annan.

»Det var ingen, som tvivlade på att jag var död?» sade Sigrun.

»Nej,» sade han, »ingen tvivlade på att det var ni, som hade dött i
smittkoppor.»

Nu grep Sigrun hastigt tag i Sven Elverssons arm.

»Ni vet inte vem det är, som är död. Det måste vara...»

Han blev stående med öppen mun och vågade inte fortsätta.

»Är det min hustru?» frågade han.

»Ja,» sade hon, »jag tror... det måste vara er hustru.»

Han sade ingenting, men han reste sig och gick ett slag över golvet.

Sigrun sjönk nu i sin ordning ner på en stol. »Döden,» tänkte hon,
»döden vill inte låta mig slippa undan. Jag hade glömt, att den döda
var Sven Elverssons hustru, då jag bad honom hjälpa mig.»

Hon satt stilla gråtande och slet i en näsduk. Den besynnerliga, sovande
dödsstämningen kom på nytt och sänkte sig över henne.

Men om bara några sekunder satt han åter vid bordet i samma ställning
som förut.

»Nu ska ni tala om allting för mig!»

Hon lydde. Han fick veta allt, som hade hänt från den stunden, då den
döda hade kommit in i brygghuset, till nu, då Sigrun satt här i
luffarstugan på Hånger.

Han hörde på med hela sin själ, och han greps av sorg över den
förtvivlade handling, som hon hade begått, och över allt elände, som hon
hade dragit över sig. Han förstod bättre än hon, att hon, sådan hon nu
en gång var, hade stängt alla livets vägar för sig. Att hon, om hon
ville stanna kvar i denna värld, hade dömt sig till ständig oro, ständig
ängslan, ständig ånger, ständig skamkänsla.

Men mittunder sorgen och det djupa medlidandet kunde han inte hjälpa,
att något jublade inom honom, ständigt upprepande ett och detsamma. --
»Hon lever i alla fall, och hon är kommen till dig. Hon sitter bredvid
dig och talar. Vad betyder allt annat mot detta, att hon lever?»

Sigrun hade slutat tala för längesedan, och Sven Elversson satt tyst och
eftersinnade vad han skulle säga, och vad som skulle göras. Under det
att han teg, kände hon tydligt, att en sådan man som han ingenting annat
kunde göra än sända henne tillbaka till sin man. -- »Den mannen kan inte
lockas att begå någon tadelvärd handling,» tänkte hon.

»Detta allt har varit onödigt,» sade hon till sig själv. »Det tjänar
ingenting till. Döden ämnar inte ge mig fri.»

Hon såg sitt öde modigt i ansiktet. Och hon sökte inte inverka på Sven
Elversson genom att nämna om det beslut, vartill hon hade kommit.

»Det var så mycket, detta,» sade han och blev själv förvånad över att
höra hur han nu talade till Sigrun i samma ton som till sina andra
skyddslingar. »Men det, som jag genast har klart för mig, det är, att ni
inte får gå omkring i världen och sprida smitta. Ni får lov att stanna
här på Hånger nu för det första.»

Hon såg upp till honom. Det var så enkelt. Det hade hon inte tänkt på.
Det var några dagars uppskov. Dödstanken vek undan.

»Jag har bara min far och mor hos mig,» fortfor han, »och jag tror inte,
att de är mycke rädda för smitta. Jo, det var sant, vi har också några
främmande barn boende här. Dem får jag lov att föra ner till bygden. Och
det här hotellet får vi stänga för någon tid. Ni får lov att flytta in i
stora byggningen och bo i ett av våra gästrum.»

»Och sedan då?» sade hon med nästan sträv ton.

Han böjde ner huvudet och försökte tänka. Eftersom han älskade henne, så
läste han i hennes tankar och visste, att på hans svar berodde liv eller
död för henne.

Han hade inte kraft att säga annat än detta:

»Det får stå i Guds hand.»

»Jag kan inte driva henne till förtvivlan,» tänkte han, »men hennes egen
håg kan bli förvandlad. Kärleken till mannen kan vakna på nytt. Jag är
säker på att det ska gå så, allt ska bli bra.»

Hon förstod, att hon bara hade fått ett uppskov, men i alla fall drog
hon en lättnadens suck.

»Se, jag tänker så här,» sade han. »Det är inte bra att ljuga och
fördölja något. Det är det ju inte. Men inte heller går det an att
alldeles pina ihjäl en människa. Nej, det gör det inte. Men hjärtat kan
förändra sig. Eller, rättare sagt, det kan bli sig likt igen. Då går det
av sig självt, det, som nu är svart. Kan jag inte få tro det?»

Hon skakade häftigt på huvudet, men sade ingenting. -- »Åjo, vi säger
så,» sade han, »vi säger så. Och nu får jag väl tillåtelse att tala om
alltsammans för far och mor? De är inte sådana, att de pratar om mer, än
de har lov till. Och så ska vi inte ta det här alldeles för sorgligt
och tungt. Vi ska tänka, att alltsammans kan ställas till rätta igen.»

Det föreföll henne, som om han skulle sitta och jollra med henne. Hans
sätt skulle ha retat henne en annan dag, men nu var det obeskrivligt
lugnande och välgörande. Hon hade det intrycket, att den mannen hade
övertagit alla hennes bekymmer och all hennes olycka och nu har dem i
hennes ställe.



TREDJE DELEN



I SORG.


Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde
i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då
hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen
uppe i Algeröd och se hur han hade det.

När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att
kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt
honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig
lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli
präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos
honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände
hon ingen harm över.

Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt
små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med
inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt
bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i
Algeröd.

Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka
och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men
när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen.
Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till
ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som
var fullt av skratt och skämt och lustighet.

Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle
mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för
sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över
mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde
sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle
ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.

Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en
helt annan man.

Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så
besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen
förträfflighet.

Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande.
Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att
han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han
vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående
och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.

Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det
hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade
utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde
aldrig komma till punkt.

Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de
beundrade honom.

Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans
fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en,
som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste
söka efter upprättelse.

Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga,
och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han
ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg
och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet.
Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott
sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp
greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde
hustrun så, att han höll på att gå under.

När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå
och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta
bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han
snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han
skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.

Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom
in i hans rum.

Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns
tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och
sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.

Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes
böcker stodo främst på bokhyllan.

Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som
dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid
sängen.

»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen
annan.»

Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett
par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten
tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt
ansikte.

»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min,
som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»

Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som
Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i
flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd
innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.

»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?»
sade han.

Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.

»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv
har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när
det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»

Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en
frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga
det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade
prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon
annan med arbetet.

Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp
på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov
till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade
den ifrån sig.

Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en
annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul
skinnpåse.

»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger
den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller
natt.»

Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet
i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han
stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men
att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner
ur instrumentet.

Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.

»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst,
»och låt mig höra hur det är med dig!»

Då bröt han ut i våldsam gråt.

»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag
kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.

»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon
är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför
att hon var rädd för mig.

»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att
jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne
ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde
in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida.
Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag
väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv
hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta
jordevandringen?

»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte
tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det
var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog,
därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna
kvar hos mig.»

Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade
förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har
någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas
av ånger och samvetskval.



BREV FRÅN HÅNGER.


Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans
arbetsrum mittpå en förmiddag.

Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig,
och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över
hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan
henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.

Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad
för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och
förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen
ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner,
och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte
rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda
hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga
förstöring.

Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt,
och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett
många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.

Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i
huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna
hade det gått, som det kunnat.

När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat
dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.

De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes
eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade
henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin
tjänst.

Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu
ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som
kommer ihåg Sigrun i detta hem.»

Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade
mycket att säga honom.

Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad
högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta
honom en saga.

»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt
bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och
bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa
jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det
stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade
hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med
allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem
många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor
och boskap, så att de skulle komma till skada.

»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon
gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte
ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och
skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har
köpt.' -- 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder,
som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så
gick jag min väg med tygpacken.'

»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa
jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?'
-- 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var
inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' --
'Ånej då! I vilket av ögona?' -- 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och
med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur
hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det.
Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.

»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,»
sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende
öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag
ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har
ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös
och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»

Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp
ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:

»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara
för att tala om detta gamla.»

»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför
att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara
bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det
blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»

Mannen framför henne skakade på huvudet.

»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»

Men Lotta svarade utan minsta förvirring:

»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt
bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är
det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»

»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och
till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att
det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om
prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i
källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och
jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark
och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom
vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den
mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru,
som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod
av det mörka, som fanns inom honom.»

»Lotta Hedman!»

Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en
varning att inte gå för långt.

»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta
som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld
på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke
större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er
vågskål, för att det skall väga jämnt.

»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när
Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör
det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det
har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag
åter kan se människor i ansiktet.»

Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte
kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han
skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat
sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse
att meddela honom underrättelsen.

Och så började Lotta berätta.

Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur
mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett
stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och
ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få
fram orden.

Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera
underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger
hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men
ganska långvarigt.

Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda
folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag,
och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting
hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut
i det främmande.

Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse
och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville
vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.

Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade
erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det
stod skrivet dessa få rader:

»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed
honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig
värd att än en gång bli hans hustru!»

Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden.
Han slet upp det och möttes av det enda ordet:

»Förlåtelse!»

Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert,
sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig
fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda
dans.

»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar
henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en
skolexamen.»

Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste
kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset
skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på
vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot
Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.



HÅNGERJÄTTARNA.


Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt
inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har
hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under
en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida
tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken,
har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt
mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av
osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga
bergvidden.

Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig,
så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de
dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än
större makt.

Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda
fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen
med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga
bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio
gårdar.

För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med
grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den
brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat
också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till
barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som
upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut,
att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle
den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en
helig Guds man.

Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa
tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.

Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade
han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade
männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och
en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den,
som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna
vika till sidan. -- »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge
från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han
stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som
gör slut på den gamla vidskepelsen.»

Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra
sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.

Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För
ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han
tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför,
att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande
skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar.
-- »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte
han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi
får lov att utvandra.»

Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började
syssla med den gamla märkvärdiga gården.

Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft
mycket annat än mord och straffdomar att tala om.

Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade.
I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla
stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande
okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en
bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad,
deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt
framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och
egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.

Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade
inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern
hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.

Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som
andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De
skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat.
Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och
han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad
och ryktbar ätt.

När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta
Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var
av en vildmanssläkt.

Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt
hade hållit sig själv i tukt!

Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende
häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i
rörelse.

Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull
smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren
hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur
svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare
att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan
tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade
förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så
hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att
hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson,
en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra
skammen fullkomlig.

»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han
en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»

Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på
fädernegården.

På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka
havsvinden, vass och bitande. -- »Det är bra kallt här uppe,» tänkte
han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger
i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här
kväll.»

Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.

Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.

En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och
man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina
nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in
i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.

Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra
scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade
dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för
påhitt och dikt.

Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. -- »Man
ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade
hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och
satt upp henne att rida grensle på takbjälken. -- »Nu har min styrka
satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig
ner igen!»

Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de
gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa.
Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de
varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli
mer prövande än mycket annat.

Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i
par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle
nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det
måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två
logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra.
Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att
förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.

I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru
hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en
gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde
honom till lags, så var han inte att leka med.

Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att
vara matmor på Hånger.

Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan,
for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom,
sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.

Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och
med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i
en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett
deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken
för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om
annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen
och slagit ihjäl honom.

Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så
roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.

Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli
befriad från sin olycka.

Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle
vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt
gripa till ett så förtvivlat medel.

Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han
hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom,
endast och uteslutande honom.

Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit
svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan
en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara
hennes kärlek, utan allt annat hos henne.

Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom
ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom
äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.

Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var
barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka,
det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han
hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat
dela.

Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så
vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt
hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut
sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.

»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är
detta jag borde ha förstått.»

Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun
föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och
kärlekslös.

Han välvde tanken fram och tillbaka. -- »Ja visst,» tänkte han, »det är
därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som
låg i hennes natur.»

Men så med ens var hela pinan där igen. -- »Denne Sven Elversson, han
passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk.
Det är därför, som hon stannar hos honom.»

Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. -- »Sigrun
känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan
inte älska honom.»

Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven
Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till
Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?

Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i
luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ
såsom svalt sommarregn.

»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?»
sade tanken.

Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och
förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.

Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och
svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom.
Den var som en stillande dryck under en svår feber.

Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.

Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet
på sin sida.

Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva,
innan han avgav en fällande dom.



GRINDSTOLPEN.


Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i
aftonglansen under honom.

Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade
alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här
var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av
små mått.

Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte
skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och
täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.

Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få
sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.

Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och
vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i
solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd
låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank
stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.

Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv
hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa
vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt
och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna
förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha
utmärkt förfäderna.

Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han
dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han
hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt
sakta och betänksamt ner mot gården.

När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna,
märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa
vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord.
Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu
inte märkt honom.

Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig
dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan
sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd
och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt
tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och
böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så
mycket, som han önskade.

Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville
lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är
nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som
helst.»

Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten
dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven
ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig
utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin
hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en
annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död,
och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne
lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung,
där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det
fattiga hemmet.

Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket
vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta
innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.

Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla
fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra
böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var
honom välbekant.

»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är
verkligen sant, att hon lever.»

Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som
han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till
rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med
henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med
tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma
tillbaka till honom.

Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av
honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som
hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att
gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors
sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den
enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.

På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett
sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa
den?

Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs
ljudet av den läsandes röst.

I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och
skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han.
»Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår
lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»

»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade
slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»

Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets
klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.

Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne.
Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har
huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga,
obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna
ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.

»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över
en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»

Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och
först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:

»Det är gjort nu, herr Elversson.»

»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»

»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag
har vistats under ert tak, det är nu gjort.»

»Har ni -- -- --»

Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.

Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:

»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för
Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han
hit och hämtar mig.»

»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar.
Den var svag och bortdöende.

»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall
säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»

Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans
ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full
tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot
jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu
besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.

»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt
av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller,
rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första
upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har
ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er
mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er
mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig
av.»

Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med
hela sin själ. -- »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade
han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»

Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten
smula höjde på axlarna.

»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»

»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven
Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni
hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den,
som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så
övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta
steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte
förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda
tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag
vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»

Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en
smula gäckeri i tonen, då hon svarade:

»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men
eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill
jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att
vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske
ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över
all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag
sökt lära mig hur man skall älska.»

Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.

»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet.
»Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»

»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha
kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon
ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att
förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna
olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där
arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»

Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade
slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.

»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful.
Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för
mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst
av någon annan. -- 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min
hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt
ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i
ansiktet och reste sig genast. -- 'Ni säger det där till mig på skämt
och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle
det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' -- Då hon hade sagt detta,
så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er
verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon
var en god och högsinnad kvinna.»

»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven
Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville
gifta sig med en sådan som jag.»

»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde
er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den
låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver.
Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror
jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så
att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått
genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte,
och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning
för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»

»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon
stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne
övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»

»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte
med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni
hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som
alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men
aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni
Thorarensen.»

Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. -- »Vart vill ni
komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.

Sigrun lyfte handen. -- »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon.
»I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.

Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade
förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och
stränga.

Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju
igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom
främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av
fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. -- »Det är mycket hon
har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig
förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå
emot henne.»

»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte
tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni
den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte
skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare
för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er
mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig
detsamma. -- 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om
henne,' sa han.»

Sven Elversson höjde händerna avvärjande.

»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska
erfara någon lycka av att få veta detta?»

»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt
älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne
för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma
ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser
ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken
kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att
den låter sin egen kropp förintas.»

Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon
att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek
tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de
härliga dragen.

Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på
svar.

»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr
Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull
eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta
vem ni älskade.»

Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men
Sigrun hejdade honom.

»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i
livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är
kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att
denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel
och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig
en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar,
dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»

Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men
fullkomligt avvisande:

»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»

»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag
nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de
dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? -- Vad var det för
en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den
tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det
är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra
det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det
ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan
möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller
Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade
vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen?
Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför
blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa
planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den
kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat
att föra till er den kvinna, som ni älskade?»

Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon
trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av
lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade
till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod,
att hon inte älskade honom.

Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men
den slog inte över i lidelsens tonfall.

»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så!
Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna
vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa,
likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»

»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration,
nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld,
»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte
hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes,
så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men
hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att
ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också
vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och
brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på
Hånger som på en lyckans tid.»

Han skakade nekande på huvudet.

»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag
tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur
ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom
hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte
nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen
plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla
omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det,
som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen.
Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se,
att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr.
Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för
lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.»

Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och
grät.

»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala
om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.»

Nu rätade han upp sig helt förfärad.

»Ska också han...»

»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få
veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni
förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan
oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska
säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara
sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man
älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det
för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans
fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång.
Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.»

Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han
spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och
uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon
försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom.

Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till
dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en
gammal grindstolpe.

Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod
där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av
stöttor omkring den för att hålla den uppe.

Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade
heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han
övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns,
sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en
märkvärdighet.

Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma
ögonblicket för att träda fram gått förbi.

Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade
kastat sig in på ett nytt ämne.

»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans
tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att
ni absolut inte kommer ihåg någonting.»

Sven Elversson satt tyst.

»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade
Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i
morgon är jag borta!»

»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så
sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det,
som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att
jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag
ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»

Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig
fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.

»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att
det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»

»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»

»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det.
Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit
övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»

Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor
enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god
emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»

Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra
ämnet.

»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa
månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som
barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter
mönstret av ert.»

»Vänta med det där till i morgon!» bad han.

Hon reste sig upp.

»Gå inte än! Det är sista kvällen.»

»Läs då en bit till ur Snoilsky!»

Han öppnade boken, men lade ihop den igen.

»Det är för mörkt.»

»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni
Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»

Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.

»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.

Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön
till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin
boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död
brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet
på den svepta och likbleka!»

Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och
fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.

Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående
samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans
närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda,
mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad
lidelse strömmade ut i hans röst.

»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den
rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?»
läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den
kärleksstorm, som rasade inom honom.

Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt
bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.

I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon,
med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande
känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om
varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde
inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram
orden.

»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»

»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste
Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när
månen höljer sig i stormmoln!»

Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han
såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur
de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop.

»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!»

»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med
bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa
min själ ur kroppens bojor!»

Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen.
Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund
endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han
tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas.

Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro
lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick
åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en
liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått
förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.

Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.

Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom
bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där
mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta
emot döden som en välkommen gäst.

Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke,
som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt
förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.

»_Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade
förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa
dig på levande._»

Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte
livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte
hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman,
att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en
själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod,
som kunde få följder i oändligheters oändlighet?

När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade
stått, var han borta.

Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att
han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram
till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade
störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den
hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande
stoft efter sig.

Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också,
att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma,
egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och
inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.

Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad
rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu
svallade fram genom hans själ.

Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.

Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han
tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt
och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre
och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu
rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla
ämbeten.

Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga,
magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.

Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var
inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets
höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur
Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.

       *       *       *       *       *

Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys
dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att
hämta in boken.

Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och
då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul
skinnpung.

Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens
hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som
hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.

Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon
började gråta, full av skälvande rörelse.

På detta sätt fann henne Sven Elversson.

Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:

»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har
förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»

»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»

»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig.
Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska
stanna här och bli din.»

       *       *       *       *       *

Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för
kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle
ordnas.

Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående
natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin
gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster
och grindstolpen och allt det övriga.

Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och
hennes ansikte skina upp i glädje.

Och en röst hördes, som förkunnade:

»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»

Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och
grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade
förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården
aldrig mer skulle visa sig för henne.



UNG-JOEL.


Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är,
som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå
och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och
glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i
hundratals andra hjärnor.

Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var
ingalunda den ende, som hade funnit den. -- -- --

Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske,
rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade
främmande.

Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras
mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum,
pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina
bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av
gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade,
lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och
de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle
vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.

Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man
österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga
främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några
tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller
några beställningar.

Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras
mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom
dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.

Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för
de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror,
Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på
Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att
ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på
resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att
han fick tala med sin bror.

Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och
tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade
ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades.
Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och
sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken
att sitta eller ligga.

»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.

Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att
han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog
emellanåt ut i luften med båda armarna.

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.

»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade
hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han
bara går och går.»

»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång
ut med armarna.

»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något
gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer
du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att
äta orm?»

Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.

»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta
ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse,
innan jag blir tokig.»

»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.

Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det
stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas
härskaror flyta omkring på havsytan.

De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt
ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan
vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.

Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom
tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av
dem.

Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men
det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått
sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över
dem.

»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått
och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord
och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut
med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort
som han.»

»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.

»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel,
»att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter
ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt
och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»

»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju
hustru och barn.»

»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par
gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet
fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det,
som räddade oss.

»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld?
Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de
levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag
tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av
unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och
skämmas.

»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig
och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för
detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa
mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande
människa.»

»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.

»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä
bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven
Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte
föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i
världen.»

»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök
brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»

»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den
där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»

Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.

»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller
handen över dina ögon?»

»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för
du har hjälpt många människor.»

»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att
hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»

Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet
mot broderns knä och sov.

Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i
Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade
kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.

Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn,
gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat
ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun
till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.

Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade
hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i
världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och
det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i
behåll.

»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin
råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har
tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem
finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin
karl, han, jämförd med er.»

»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.

»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver.
»Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka
på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens
redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig
och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort.
Ni ville bara hjälpa oss, ni.»

Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid
inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin
vandring.

Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också
kom fram och började språka.

»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag
svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har
jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni
ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni
hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla
stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta
ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»

När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han
tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.

»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen,
då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och
ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för
nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre
att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under
kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre
gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och
undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det
är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur
mot människor. Men så kan det väl inte vara.»

Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en
bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.

»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att
tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv
eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp
ur mina plågors bittra sådd.»



DRIVGARNSFISKE.


Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan
återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn,
och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus
från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro
ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege
sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över
Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.

Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade
ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man
hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut
och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och
kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla
ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till
honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på
sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs
inte.

De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i
havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det
sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson
uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade
sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo
förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.

Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet,
men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom
och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också,
när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar
och började hala in.

Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta
emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så
fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i
ansiktena.

»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade
Corfitzson.

»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem?
De passar nog på ändå. Känn på den här!»

Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland
den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst
ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på
däck.

En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra
den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:

»Låt vara! Här kommer en till!»

Och strax därpå nytt kommando:

»Låt dem vara! Här kommer fler!»

I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två
sammanslingrade lik.

Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en
väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu
inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut
att ha liv.

När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han
började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de
kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna
arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.

Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för
hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig,
lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort
fiskar och musslor och lösgöra det främmande.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.

Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra.
Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig
bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.

Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de
andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans
uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det
var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han
var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.

»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram
efter den döde.

Men Sven Elversson höll emot.

»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han.

Olaus svarade inte direkt på frågan.

»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han.

Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen
fast röst:

»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.»

Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte
annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.

Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med
livet skulle släppa den döde ifrån sig.

Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej,
och då förstod man, att han gav med sig.

Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för
tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav
honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.

När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att
det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven
Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de.

Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord
med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.

De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte
längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem
deras bärgning.

De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde
något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig
begravning.

Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ
kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas
första dag.

Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför
att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit
odödliga själars älskade boningar.

»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna.
»På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån
dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.»

Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter
detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag,
att jag har fullgjort och övervunnit.»



TALET OM LIVETS HELIGHET.


Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru
stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums
kyrka.

Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum
efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var
uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig
förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så
stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr
hade varit sedd där.

Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu
i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen,
men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel,
hade förmått honom att följa med.

»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka,
men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något
sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna
skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista
vägskälet.»

Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan
fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit
omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter
ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men
de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums
stenbrygga.

»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig
på helt annat sätt än förr i världen.»

Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet,
alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit
människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man
lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta.

»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa
dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de
levande.»

När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så
många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord,
tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo
nog detta vara en överflödsgärning.

Men så var det visst inte för honom själv. Han gick varje dag till
detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje
timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en
glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans
panna.

Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade
kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan
han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.

Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det
hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att
Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte
varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med
honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började
han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet.

Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde
nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det
kändes som en lycka att vara till.

»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje
andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att
leva.»

Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på
hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfullhet inte
numera skulle ha kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord,
försonad.

Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. -- »Jag kommer hem
till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade
hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var
det inte, som väntade dem!

Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han
med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men
hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre
kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna
de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett
enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet.

»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större
gåva än han?»

Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade
förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala.

Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne
man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en
obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt,
men dragen voro tunnare, mer förandligade. -- »Vilken härlig människa!»
tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt
ansikte.»

Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla
församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för
att få hälsa.

Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med
brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta
hatten av huvudet.

»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta
till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har
kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.»

Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven
Elverssons uppmärksamhet.

»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er,
mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets.

Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som
inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon
syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av
det strängaste straff.

Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans
förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi
tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns
kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den
dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som
minns hur han såg ut, då han smög sig bort, förödmjukad och eländig.
Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han
var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog
lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur
vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att
lite grand öka på hans förnedring.

På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och
jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se,
till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var
något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det
han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och
anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var
under Guds dom.

Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat
sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen.
Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som
vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn,
som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte,
att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att
umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av
gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att
landsvägens luffare hade börjat arbeta, så tänkte vi inte heller så
mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda
mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna
heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan,
att han tröttade oss.

För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss.
Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff.
Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga
att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde
honom, såsom vi gjorde.

Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker
jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han
visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte
undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?»

Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv
under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men
han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in
i talarens ansikte.

»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att
Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss
och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld
och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns
inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte
något slut på hans herravälde.

Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss:
finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp
kampen med Döden?

Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden
emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är
Livet.

Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av
människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra
tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas
över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore
det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina
hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att
det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat
hysa.

Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla
till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har
varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet
är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i
skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna
igen det.

Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och
vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det,
som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med
kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det
kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en
plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att
äga det.

Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus
och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du
måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och
visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och
lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du
ledde henne, inte var de rätta.

Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till
dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett
slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i
uppdrag att i dag kungöra för er.

Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt
och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets
dag, som går, tilltar dess helighet.

Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem,
som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge
sitt beskydd åt de levande.

Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det
förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att
det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De
förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens
luffare. De förstår, att livet är större än döden.

Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att
vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst
vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som
vi har vållat dig.»

Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av
åhörare.

»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade
han.

Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen.

Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som
förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det
var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad
från skuld i min själ, i mitt hjärta.»

»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte
kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era
hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.»

Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna
matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och
anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt
möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den
förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat
på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och
oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner
honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om
detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk
översättning.

Det lydde sålunda:

»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära
Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord
om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra
begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen
tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom,
att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta
skriver jag för att få fred, när jag nu -- -- --»

»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att
Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han
själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara
litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap
från en död har fått sin oskuld bevisad.»

Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla
styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson.

»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta
tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu
står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och
bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas
port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som
en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig.
Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder,
varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.»

Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om
innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens
oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år.

»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade
kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt
småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem,
som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de bästa ibland oss,
och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.»

»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker
på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket
lycklig.»

När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida,
där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta
hållet.

»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade
han.

Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De
blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre
vid sorg än vid glädje,» tänkte han.

»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta
ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och
varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig
själv. Och jag tror, att jag har fått svar.

Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom
hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat
vara den förutan.»

Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som
väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet
av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han
kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.

»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given
till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord,
utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att
läsa ut en Guds tanke.»

Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg,
att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och
frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.

»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så
menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det
elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som
människotanke förmår omspänna.»

Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte
uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom,
trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande
blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan
sinnesrörelse.

»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade
gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom.
Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda
vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte
heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat
och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en
sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i
kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.

Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats
kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett
stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de,
som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss.

Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort
färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av
sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i
havet såsom avfall, som man vill göra sig av med.

Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och
försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de
gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer,
som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i
takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med
uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar
runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som
slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och
styckade.

Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något
att säga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och
fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och
fästa synen i era ögon så fast, att den aldrig må försvinna.

Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta?

'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi
har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte
hindra det, som sker mellan de stridande.'

Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig
glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram
till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan
väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens
avsmak och äckel inför förgängelsen.

Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en
motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.

Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta
krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har
kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi
har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra
tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den
sidan har haft framgång.

Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt
kriget är.

Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott,
att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och
några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen
av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.

Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade
kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och
vämjeligt.

Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller
någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan
komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.

Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt
och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i
era ögon, att ni aldrig kan glömma den.

Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan
övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så
att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i
människors öron, att man inte kan nämna det.

Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de
ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens
spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.

För vad vet vi?

Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta
vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada
sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen
för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal
om ära och bragd kan mera förtränga den.

Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av
fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men
kriget är lika levande.

Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en
rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv
till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största
fiende.

Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de
tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren.

Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen.

»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken
lycka.»

Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven
Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men
han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats
våldsamma slag.

Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett
obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han
skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka ut handen emot
honom, och han sade något, som var antingen ett tack eller ett förlåt.

Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största
ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven
Elversson nu hade blivit honom.

»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes
skull.»

Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade
till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen
kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det
högsta.

Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att
Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade
velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus
och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.

Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att
kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm
omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva
och hindrade livsgnistan från att utslockna.



FEMTE BUDET.


Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst,
inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en
kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var
förunderligt hörbar och tydlig.

Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä,
med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon
tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.

»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag
ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått
ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett
skolhus, och där begära de att få komma in.

'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till
dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat
för kunskaper.'

Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava
för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och
låter dem slippa in.

Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro
rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.

Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret
ligger i jämna lockar kring hans huvud.

'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till
dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa
dagar lyda på jorden?'

Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare
fråga göres dem. De svara alla på en gång:

'Du skall icke dyrka avgudar!

Du skall icke missbruka din Guds namn!

Du skall helga vilodagen!

Du skall hedra fader och moder!'

Jag hör dem säga detta, men motvilligt, med stor svårighet. Och de
förundra sig i sitt sinne över att det är dem så svårt att få fram
orden. De veta icke varför de tala så stapplande och så svagt.

'Detta haven I sålunda lärt, om än med misstag och fel,' säger läraren.
'Låt mig nu höra fortsättningen!'

Och då börja de dödas själar att framsäga tydligt och utan någon
svårighet:

'Du skall dräpa!

Du skall bedriva otukt!

Du skall stjäla!

Du skall bära falskt vittnesbörd!

Du skall hava lust till din nästas hus!

Du skall fördärva din nästas egendom, hans hustru, hans tjänare, hans
boskap och allt hans gods!'

Och då allt detta är framsagt, så ser jag, att de döda äro glada, att de
så väl hava bestått provet.

Men läraren frågar dem:

'Vem är det, som har befallt er att så förvränga min lag, som jag har
satt som ett värn omkring människolivet för att skydda dess helighet?'

Och de svara honom:

'Vi äro krigare. Vi äro Dödens undersåtar och tjänare.'

Då tillropar dem läraren:

'Vaknen upp, I döda, och sen vilka I ären och vem som är er herre!'

Och jag ser dem vakna upp ur jorderikets förvillelser liksom ur en lång
dröm. Och de se med förfäran, att de äro odödliga själar, som höra
himmelen till och de begynna sörja över det, som de hava bedrivit på
jorden, och ängslas för det straff, som skall dem tillmätas.

Men då tilltalar dem läraren.

'Jag är den, som är Herre över Döden och över Livet.

Och jag har sänt Döden till jorden som en Livets tjänare.

Jag låter de utslitna bladen falla till marken, för att nya och friska
skola nästa är uppstå.

Jag låter stjärnorna i världsrymden förbrinna och slockna, på det att
nya skola uppkomma i de förkolnades rum.

Jag låter den utlevade människans kropp bäddas i graven, för att på
jorden må kunna framkomma ny blomstring och nytt liv.

Men eftersom Döden har gjort sig till en herre i stället för en tjänare,
vill jag förfölja honom.

Ty jag älskar icke, att säden skördas före mognaden, ej heller, att
ungfågeln fälles av jägaren, innan den har fått bygga sitt rede och
skaffa sig avkomma.

Och jag vill sätta en gräns och en skillnad mellan den tid, som nu är,
och den, som skall komma, om få år vill jag sätta den. Och denna tiden
skall bliva kallad den mörka.

Men I, själar, vänden åter till jorden, och lären människorna att hålla
mitt femte bud, som är budet om kärleken till nästan och nyckeln till
alla de övriga!

Sägen dem, att mitt tusenårsrike hänger i öster som en morgonrodnad! Men
hur kan det uppstiga på himmelen och upplysa världen, så länge som I
tillåten Döden att taga i sin tjänst det stora vilddjuret?

Ty det stora vilddjuret är kriget.» -- -- --

Lotta Hedman vaknade upp. Hon såg omkring sig en tät ring av lyssnande
människor. Flera ansikten lyste av ljus rörelse.

»Var har jag varit?» frågade hon. »Vad har jag sagt? Har Gud äntligen
talat genom min mun?»

Tårar av lycka och tacksamhet störtade ur hennes ögon.



AVSLUTNING.


Då ett år ungefär var förgånget, kom en dag en sorgklädd kvinna åkande
fram till prästgården i Algeröd.

Hennes ankomst väckte just ingen förvåning, för fastän det aldrig hade
blivit känt bland den stora allmänheten, att hon ännu levde, hade hon
dock blivit sedd och igenkänd av en och annan, som hade besökt Hånger,
och ryktet hade sakta spritt sig.

Hon hade inte heller någonsin blivit skild från sin man genom något
rättsligt förfarande. Sven Elverssons sjukdom hade krävt, att han skulle
få leva i stillhet, utan något upprörande, och häri hade de andra fogat
sig.

När hon nu hade kommit, gick hon helt stilla upp på ett av vindsrummen
och gjorde sig hemmastadd där.

Hon trängde inte ut den gamla matmodern, men hon var nu sådan, att ingen
kunde motstå henne, och med kärlekens makt började hon regera över
henne och över tjänarna och gav hemmet åter dess trevnad och fred.

Hennes man lät henne gå och komma, som hon behagade, och leva sitt eget
liv, såsom han levde sitt.

Men då åter några månader hade gått, kom hon en dag in i hans rum och
hade ett brev i sin hand.

Och i rummet såg hon överallt bilder av sig själv, och allt, som hon
hade broderat och sytt under sitt äktenskap, fanns samlat där.

Hennes böcker stodo i bokhyllan, och hennes bönbok låg på bordet bredvid
sängen. Det var, som skulle hon ha kommit in i en het kärleksluft.

»Du vet kanske inte, att Sven Elversson efterlämnade en rätt stor
förmögenhet,» sade Sigrun till mannen. »Då hans fosterfar i England fick
underrättelse om hans oskuld, höll han sitt löfte och gjorde honom till
sin arvinge. Han dog i början av året, och nu har arvet utfallit. Det
går alltsammans till Sven Elverssons gamla föräldrar.»

»Den mannen gick bort från mycken lycka,» sade kyrkoherden.

»Nu skriver de till mig, Joel och Thala, för att fråga om inte du och
jag vill ta emot Hångers gård som en gåva från dem. Det vore deras
mening, att vi där skulle återupptaga Sven Elverssons kärleksverksamhet.
Medel skulle ställas till vårt förfogande...»

Hon såg, att mannens ansikte mörknade.

»Det bleve ett mycket större verksamhetsfält för dig,» tillade hon.

Han steg upp och gick ett varv över golvet.

»Om du vill flytta till Hånger,» sade han, »så ska jag inte sätta mig
däremot.»

Hon svarade raskt: »Nej, jag vill inte mera lämna ditt hus.»

»Men,» sade han, »du förstår nog, Sigrun, vad jag menar. Jag är lycklig
över att se dig inom mina väggar, men det är inte tillräckligt för mig.»

»Du är min första kärlek, Edvard,» sade hon hastigt.

Hon avbröt sig, tog hans hand och ledde honom fram till ett fönster.

»Se dit ut på gräsplanen!» sade hon. »Det finns ett hörn där, som var
beväxt med styvmorsblommor, då vi först flyttade hit. De var väl
hemmastadda där och kom varje år upp av sig själva. En gång lät jag
anlägga en rabatt där och planterade andra blommor, och de växte och
frodades även de. Men nu är rabatten med de främmande blommorna borta,
och se styvmorsblommorna börjar åter växa upp ur jorden på sin gamla
plats!»



INNEHÅLL

  I.

  Grimön                         7
  I kyrkan                      22
  Son och föräldrar             31
  Motorjakten Najaden           47
  Skolhuset                     54
  Kullarna                      61
  Havet                         70
  Segelturen                    81
  Sämre än den sämste          104


  II.

  Lotta Hedman                 133
  Den sköna musiken            142
  Läskamraten                  150
  Hånger                       171
  Mötet                        181
  Prästgården                  186
  Förberedelser                199
  Flykten                      211
  Den långa dagen              230
  Morgonen                     249


  III.

  I sorg                       263
  Brev från Hånger             270
  Hångerjättarna               278
  Grindstolpen                 288
  Ung-Joel                     312
  Drivgarnsfiske               321
  Talet om livets helighet     327
  Femte budet                  346
  Avslutning                   351



________________________________________________________________________

  Errata/Tryckfel ändrade i denna e-text:

  Ett fåtal errata/tryckfel i den ursprungliga texten har rättats som
  följer:

   Sidan  68:  "lands vägen" ändrat till "landsvägen" i "jag satt och
               åkte på landsvägen,"

   Sidan 145:  "ratt" ändrat till "rätt" i "jag hade solskenet rätt i
               ansiktet"

  Ett mindre antal avstavnings- och interpunktionsfel har också
  ändrats, medans alla andra variationer i stavning har bibehållits
  så som de förekommer i orginaltexten.
________________________________________________________________________





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Bannlyst" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.