Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Kvinnlighet och erotik I.
Author: Leffler, Anne Charlotte, 1849-1892
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Kvinnlighet och erotik I." ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



ANNE-CHARLOTTE LEFFLER:



KVINLIGHET OCH EROTIK. I.


»Mycket täckt i sanning -- en alt för täck grupp», sade den artige
fotografen. »Mor och dotter så där förtroligt tillsammans!»

»Det är inte min dotter», sade den gamla, leende.

»Åh, åh! sonhustru då, förmodligen! Eller, jag menar -- inte sonhustru, men
en liten fästmö, säkerligen!»

Den unga rodnade lifligt vid dessa ord -- en plötslig rodnad, som jagade
blodet upp i ett par underliga spetsar uppåt tinningarna.

»Nej -- vi äro bara två goda vänner», sade fru Rode, »fast det är en liten
olikhet i ålder, förstås.»

»Ser du», hviskade den unga flickan ifrigt, då fotografen sysslade vid
apparaten. »Jag visste nog, att det skulle ge anledning till sådana
gissningar. Och när nu porträttet kommer till Alger, så skola alla Rikards
vänner naturligtvis tro det samma.»

»Åhnej, porträttet kan då i alla fall lyckligtvis inte rodna. Det är just
du själf, som ger stöd åt dessa rykten genom att blossa så där vid minsta
anspelning.»

»Ja -- är det inte förargligt -- är det inte dumt och meningslöst att
blodet så där skall rusa upp i ens ansigte, när man als inte vill det och
utan något skäl!»

»Var så god -- ansigtet något mer hitåt, om jag får be!»

»Vänta -- jag ville bara ordna omgifningarna litet bättre först.»

»Förlåt, min nådiga fröken, jag försäkrar att fröken kan lita på min
artistiska blick i det afseendet.»

»Men det är inte fråga om det artistiska nu», inföll fru Rode. »Jag ville
så gärna att omgifningarna skulle se ut som de vanliga i vårt hem. Det är
just därför vi tagit med länstolen och lampan -- porträttet skall skickas
som julklapp till min son, som är i Alger. Han är löjtnant vid
generalstaben, men har gått i fransk krigstjänst och har inte varit hemma
på tre år -- och det skall glädja honom att få en liten bild från vårt
dagliga lif.»

»Alltid skall tant prata och babbla i onödan bara det blir tal om din son»,
hviskade flickan skämtsamt, i det hon kysste den gamla på örat. »Hvad har
fotografen med det där att göra? Det tjänar ju bara till att styrka hans
misstankar, begriper inte tantis det!»

»Han måste ju veta hvarför vi nödvändigt vilja anordna allting efter vårt
eget hufvud», svarade fru Rode, litet tillrättavisande. »Ställ nu lampan på
sin rätta plats, som vi kommit öfverens om. Och brefvet! hvar är brefvet?
Åh, så förargligt -- nu har jag visst glömt det hemma. Alie, tag hit min
svarta påse. Hvar är den? Nu skall man få se, att den ligger kvar i
vagnen.»

Hon började att med den största oro leta i fickor, på bord och stolar och
talade i en så ängslig ton, som vore det fråga om en verklig
olyckshändelse.

Alie storskrattade.

»Jag undrar, hur många gånger den svarta påsen varit bortkommen och tant
färdig att få slag af förskräckelse», sade hon. »Naturligtvis ligger den
här -- se, bakom ryggen på tant! Ack den slarfviga, orediga lilla gumman!»

»Förlåt -- men jag tycker det skulle se naturligare ut, om fröken hölle
brefvet i handen och läste högt ur det för sin mor -- för frun, menar jag.»

»Nej, nej, det går inte an», inföll fru Rode ifrigt. »Det skall föreställa
att ett bref från min son just kommit, och då läser jag det alltid först
själf.»

»Seså -- nu jollrar hon om sin lille gosse igen», hviskade Alie och nöp
henne i armen.

Fotografen försvann bakom apparaten och Alie fortfor: »Ser du det, ditt
gamla troll, att till och med fotografen tycker att det vore naturligare,
om jag finge läsa brefven strax. Men unnar tant mig det någonsin, kanske?
Nej bevars, tant skall förstås alltid vara så vigtig och se efter, om de
innehålla några hemligheter först. Liksom tant sedan kunde tiga med dem för
mig i alla fall! Liksom hon inte så småningom klämde ur sig hvarenda smul.»

»Tyst, pratmakerska! Sitt ordentligt nu och låt bli att gräla. Du måste se
mild och kvinlig ut på porträttet, kan du väl förstå! Och stryk den där
otäcka luggen ett litet grand ur pannan. Jag är säker om, att Rikard inte
tycker om den.»

»Än se'n! Hvad bryr jag mig om det? Nej», sade hon energiskt, i det hon
drog fram håret, som den gamla strukit tillbaka. »Aldrig i evighet går jag
in på att ha uppstruket hår, det har jag sagt tant hundra tusen gånger.»

»Stilla nu, om jag får be!»

»Nej, hör nu tantis, låt bli att skjuta ut underläppen så där!» hviskade
åter Alie, som ej tycktes vara i stånd att hålla sig stilla en minut. »Jag
vill inte ha en svärmor, som ser så där elak ut!»

De voro båda färdiga att brista i skratt, då fotografen varnande höjde
handen med elegant utsträckt pekfinger och ropade: »nu börjar jag».

Det var skada, att ej en målares känsliga pensel fick återge den grupp, som
nu satt framför fotografiapparaten i den starkt solbelysta ateliern.

Den gamla i sin länstol med den höga, ranka, litet framåtböjda figuren, det
oaktadt ålderdomen lifliga och rörliga ansigtet, hvilket visserligen talade
om genomgångna sorger men äfven om en spänstig glädtighet och en humor, som
lekte i de många, fina rynkorna vid ögonen och i det lilla, förnöjda
leendet i munvinklarna. Det hvita håret, mjukt och silkeslent, men mycket
tunnt, krusade sig vid tinningarna, hufvudet var för öfrigt täckt af en
rund, svart sammetsmössa, kantad af en bred, gulnad äkta spets, som föll
ned öfver nacken.

Den unga, bekvämt uppkrupen i ett soffhörn bredvid henne med ena armen
stödd mot bordet och ögonen uppmärksamt fästa på den gamlas ansigte, under
det denna syntes läsa högt ur brefvet. En uttrycksfull utpräglad fysionomi,
en fin, mjuk figur med snabba, litet fogelaktiga rörelser, mörkblå närsynta
ögon med ovanligt stora pupiller och starkt beskuggade af raka, skarpa
ögonbryn och en något framträdande panna, öfver hvilken det grågula håret
krusade sig lätt och luftigt, liknande ett dammoln, som satts i rörelse af
en solstråle. Hakpartiet mycket rundt och vackert, den fina munnen i hög
grad känslig och nervös.

Både ansigtet och figuren voro fulla af kvinligt behag, men uttrycket var
så medvetet och beherskadt, att det i allmänhet verkade något afkylande på
de män, som fängslades af Alies kvinliga fägring och liffulla, skimrande
väsen. Det fans mer än en man af hennes beundrare, som drömde om hur
hänförande detta fina, rörliga ansigte skulle vara om det en gång kunde
lemna sin reflekterade förbehållsamhet och smälta i kvinlig ljufhet. Och
att älskas af en sådan kvinna som Alie, att se dessa allvarliga, litet
grubblande, alt för kritiskt forskande ögon vekna till ett uttryck af ömhet
och hängifvenhet -- det hade föresväfvat flere män såsom den största
sällhet på samma gång som den största utmärkelse, som kunde tänkas.

Men denna lycka hade ännu ingen man ernått och man hörde ofta bland
ungherrarna det uttalandet om Alie: »vacker, kvick, glänsande -- men utan
kvinlig känsla».

                   *       *       *       *       *

Rikard Rode hade tillbragt sin julafton ute med några kamrater vid
regimentet -- fransmän, för hvilka denna dag icke hade någon betydelse. Då
han kom hem på natten låg ett stort kuvert på hans bord med moderns
handstil. Han öppnade det ifrigt och gaf till ett utrop af glad
öfverraskning, då han tog upp det vackra och väl lyckade
kabinettsporträttet. Hans mor hade aldrig förr kunnat förmås att låta
porträttera sig. Han förstod, att det var Alies energi, han hade att tacka
för, att det nu slutligen skett.

Och Alie själf! Ja, af henne hade han visserligen en gång fått ett
porträtt, men det var nu redan flera år gammalt. Hon var ännu lika vacker,
tycktes det!

Där sutto de båda så förtroligt tillsammans vid vinterlampan i det gamla
hemmet. Han kände igen alt ända till den enkla gammalmodiga bordduken, som
för länge sedan varit utdömd och likvisst ej ännu tycktes ha blifvit ersatt
af en ny. Nej, hans mor hade ju aldrig råd att köpa någonting för egen del,
alt hvad hon kunde spara ihop gick åt till hans dyrbara studieresor.

Det var eget att tänka, att Alie under dessa tre år, han varit borta,
kommit att intaga en dotters ställning hos hans mor! Ja, han hade henne att
tacka för mycket. När hans syster Ida så plötsligt rycktes bort, kort efter
det han anträdt sin utrikes resa, skulle han naturligtvis blifvit tvungen
att afbryta sina studier och vända om hem till den ensamma modern, om ej
Alie då hade varit villig att intaga sin aflidna väninnas plats. Hon hade
själf kort förut mist sin egen mor och stod nästan ensam i lifvet, men hon
var, ehuru långt ifrån rik, dock tillräckligt förmögen för att kunna lefva
oberoende -- ja, han visste genom Ida, att hennes plan hade varit att gifva
sig ut på resor i främmande länder, och då var det ju alltid en uppoffring
att i stället flytta till den gamla, som vid den tiden icke hade tanke för
något annat än sin våldsamma, otröstliga sorg.

Fru Rode hade egentligen aldrig tyckt om Alie medan Ida lefde, det visste
Rikard mycket väl. Hon hade till och med, alt sedan de båda flickornas
barndom, ogillat deras förtroliga vänskap, först i anledning af Alies
familjeförhållanden -- modren lefde skild från sin man, systern var en
sångerska af andra rangen med ett något tvetydigt rykte -- men sedan också
på grund af Alies egen personlighet, som var alt för egendomlig och
påfallande för att ej väcka misstroende hos en mor, som gärna ville göra
sin dotter till ett praktexemplar af en normal kvinna. Ja, Alie hade visst
varit mycket omogen ännu, då Rikard såg henne sist, ehuru redan då tjugutvå
år gammal. Det var så mycket, som jäste hos henne, att hon ej kunde komma
till harmoni så lätt som andra, mer torftigt anlagda naturer. Det var något
så ombytligt och oberäkneligt i hela hennes väsende -- hon kastades mellan
entusiasm för vissa allmänna ideér och intressen och en förbehållsam kyla
så snart man kom in på känslornas område. Försökte man blott att på långt
håll närma sig hennes djupare känslolif drog hon sig ängsligt tillbaka och
slog bort hvarje allvarligt ord med skämt.

Rikard undrade, om hon förändrat sig mycket under dessa sista år, då hon
och modern nu tycktes förstå hvarandra så väl. Men modern hade nog också
förändrat sig, Alies inflytande hade gjort sig gällande öfver den gamlas
mottagliga natur, hennes lifsåskådning hade vidgats och Rikard hade mången
gång vid läsningen af hennes bref känt, att han hade Alie att tacka för att
hans mor förstod honom så väl och kunde följa honom i alla hans intressen.
Tidiga sorger och ett enformigt, tillbakadraget lif hade samlat litet damm
öfver en af naturen klar intelligens; men på de sista åren hade luften
rensats i hemmet, det kände han, en friskare vind hade fått spelrum mellan
tak och vägg, hans mor var hans så helt och hållet nu, förstod hon honom i
alt, delade alt med honom såsom sällan ålderdomen förmår göra det med
ungdomen.

Rikards känslor värmdes för Alie mer och mer, då han med porträttet i
handen tänkte på alt detta. Det var egentligen underligt att han, som
alltid varit så lifligt intresserad af henne, dock aldrig hade varit
förälskad i henne. Ida hade alltid önskat att han skulle blifva det och
gjort alt för att sammanföra dem så ofta som möjligt; med modern åter hade
förhållandet varit motsatt. Rikard skrattade ännu, då han tänkte på, hur
orolig hon hade varit, om de någon gång händelsevis blifvit lemnade på tu
man hand, och hur hon alltid haft ett eller annat litet förargligt yttrande
om Alie, när hon tyckt sig märka, att Rikard var mer än vanligt intresserad
af henne.

Nå, nu hade väl alt detta förändrat sig. Om de nu, då de återsågo
hvarandra, skulle lära att älska hvarandra, så kunde väl förmodligen
ingenting glädja modern mer. Fast underligt var det ändå, att hon så föga
talade om Alie i sina bref. Hennes namn förekom naturligtvis oupphörligt,
så sammanknutet som det var med moderns dagliga lif, men aldrig några
uttalanden om hvad Alie under dessa år blifvit för henne, aldrig någonting,
som egentligen var egnadt att väcka Rikards intresse för henne. Det var
förmodligen en finkänslig grannlagenhet af modern; hon var rädd att Rikard
skulle tro, att hon ville inverka på honom i detta afseende, liksom Ida
förr försökte göra.

Rikard kände sig egentligen ej skapad för det husliga lifvets undangömda
lycka och hade just aldrig varit tilltalad af tanken att gifta sig med en
flicka utan nämnvärd förmögenhet. Han älskade lifvet i stor stil och hade
alltid drömt om att gå andra vägar än medelmåttans vanliga. Och dock hade
han aldrig kunnat besluta sig för att göra ett lysande parti, oaktadt
tillfälle därtill mer än en gång erbjudit sig under hans vistelse i
utlandet, där han lefvat mycket med inom det högre sällskapslifvet och
blifvit firad och bortskämd af vackra och spirituela damer af flera
nationaliteter. Var det icke ändå innerst tanken på Alice, som gjort att
han hela tiden varit så kallsinnig gent emot dessa förförelser?

Han satt länge kvar med porträttet i handen och moderns bref framför sig.
Modern hade skrifvit som förklarande text till bilden: »Jag har just fått
bref från dig, och Alie sitter otålig och väntar på att få del af
innehållet».

Brukade således Alie få del af hans bref? Och väntade hon verkligen med
otålighet härpå? Och han, som plägade skrifva så förtroligt till modern --
lägga hela sitt själslif öppet för henne, meddela henne alla sina planer,
hvarje den flyktigaste känslostämning! Hvad Alie kom honom nära med ens!
Hon hade således under alla dessa år lefvat i förtrolig beröring med hela
hans inre lif. Han började längta efter att återse henne och det var med
verklig spänning och en obestämd förkänsla af, att hans lif först nu skulle
börja blifva rikt och personligt, som han på våren styrde kosan mot
fosterlandet.

Han väntades tidigt på f. m. med ångbåt från Lübeck. Alie hade just fått
hem en ny vårklädning och hade tagit den på, då hon kom in till
frukostbordet. Hon brydde sig i allmänhet icke mycket om sin klädsel och
kunde nyttja samma klädning dag ut och dag in i åratal. Men när hon gjorde
sig något nytt använde hon alltid mycken möda på att välja någonting
verkligt vackert, utan att bry sig synnerligen mycket om det herskande
modet för dagen. Det fans ett ord, som för henne betecknade det hon mest af
alt afskydde i verlden: det banala -- antingen det nu gaf sig uttryck i
ord, känslor, möbler, kläder eller prydnader! Hällre ohöflig, än banalt
artig -- hällre hård och frånstötande än banalt känslofull, hällre klädd i
afstickande färger och i tyger, som als icke passade för årstiden, än i en
banalt vårdad modedrägt. Den drägt hon nu valt för att mottaga Rikard
klädde henne så väl, att fru Rode, som var mycket svag för skönhet och
aldrig kunnat tåla en ful människa, blef lifligt betagen, då hon fick se
henne, vände henne rundt flera gånger och beundrade henne.

»Mycket, mycket vackert. En så egendomlig, sjögrön skiftning på den där
atlasen i lifvet! Jo, jag tackar, jag! Ett så öfverdådigt perlbroderi! Det
där som faller ned kring halsen som ett regn -- det ser mycket pikant ut.
Vänd på dig litet -- nej, inte så där, sväng dig om så där hastigt som du
brukar. Du skulle se hur det glimmar af perlorna. Sådant där glitter passar
just för dig, en ormaktig, hal liten trollpacka som du är. Det är som något
man vill hålla fast, men som alltid glider en ur händerna. Hon är alldeles
lik en såpbubbla i dag, hela flickan!»

»Den bilden var inte så dum, lilla tantis», sade Alie, som i dag tycktes
vara i ett humör lika strålande som hennes perlor. »Det är ändå roligt att
vara väl klädd. Jag känner mig som om jag kunde hoppa öfver småtak i dag.»

Hon stod vid bordet och lade sista hand vid ordnandet af en stor blomskål
med perlhyacinter, gullvifvor och blåsippor, instuckna i mossa.

Fru Rode betraktade den varma färgen på hennes kind och det skimmer, som
låg öfver hela hennes uttryck; och plötsligt kommo tankar öfver henne, som
läto en liten skugga glida öfver hennes öppna, rörliga ansigte.

»Du ämnar väl inte behålla den där drägten på i dag», anmärkte hon tort.
»Jag är rädd att Rikard skall finna det löjligt, att du tar på dig det
bästa du har så här dags på morgonen.»

Alie svängde sig om med en blixtlik rörelse, så att perlorna gnistrade;
rodnaden brände sig fast med skarpa kanter uppåt tinningarna; hennes litet
nervösa röst, som var ett ytterst känsligt instrument, tolkande alla de
växlande stämningar, hon var så angelägen om att dölja, fick ett hvasst och
obehagligt tonfall, då hon inföll: »åh, var inte rädd! Jag skall inte lägga
några krokar för tants gullgosse» -- och härmed sprang hon in i sitt rum,
klädde om sig på två minuter och kom åter ut i sin något illa medfarna,
svarta vinterklädning. Feststämningen var borta både hos henne och fru
Rode, hvilken satt och grämde sig öfver att hon sårat Alie och funderade på
hur hon skulle få henne glad igen.

Denna lilla misstämning kastade en skugga öfver hennes glädje, då hon en
stund därefter fick omfamna sin son. Hon såg också att Rikard kände sig
obehagligt berörd af det flyktiga och konstladt likgiltiga sätt, hvarpå
Alie hälsade honom.

»Hvilken otäck, gammal gumma jag är», sade hon för sig själf. »Jag som just
ville att hela hemmet skulle stråla emot honom, då han kom -- och så har
jag själf förstört hela glädjen med mina dumma och onödiga farhågor.»

»Vänta -- nej, du skall inte berätta någonting förr än Alie kommer in»,
afbröt hon sonen, då de suto tillsamman i soffan i hvardagsrummet, sedan
han packat upp och ordnat alla sina saker, hvilket skedde strax sedan han
kommit inom dörrarna. »Låt mig gå efter Alie först.»

»Men hör nu, mamma, säg mig, hvad går det egentligen åt Alie?» utbrast den
unge officern och sprang upp. Han satt aldrig många minuter på samma plats.
»Hvarför tog hon så snäft och ovänligt emot mig? Jag som trott mig förstå
af mammas bref, att hon ändå hyste både intresse och vänskap för mig.»

»Det gör hon också, Rikard, det kan du vara säker på. Så som hon följt med
hela ditt lif under under alla dessa år --»

»Således är det bara den vanliga, svenska tillgjordheten», utbrast han,
förtretad. »Jag mins det där sen gammalt -- här i norden kan en flicka
aldrig vara naturligt vänlig mot en man, utan det skall vara god ton att
vara fjär och förbehållsam och försigtig, som vore hennes dygd i fara vid
minsta blick från en karl. Jag är van att umgås på en helt annan fot med
unga damer, skall jag säga mamma. Amerikanskorna t. ex. hur naturliga och
kamratlikt vänliga äro de icke mot en man, så snart de lärt känna honom.
Usch, jag kan inte med det där svenska pryderiet och hyckleriet!»

Han gick af och an och kastade tillbaka rockuppslagen, som om de tryckte
honom på bröstet. »Puh! Hvad det ändå är för en kvalmig atmosfär här i vårt
hederliga Sverge.»

»Men det är verkligen inte als likt Alie att vara pryd, det försäkrar jag
dig.»

»Nå, så bed henne komma in då och säg, att jag verkligen inte är så farlig.
Hon behöfver inte als använda så starka medel för att hålla mig på afstånd.
Jag har en mycket fin näsa i det fallet och har ännu aldrig fallit en
kvinna besvärlig -- aldrig gjort min kur för någon, som ej uppmuntrat mig
därtill.»

»Alie, Rikard tycker det är så konstigt af dig, att du håller dig undan på
detta sätt» -- fru Rode talade i den halföppna dörren in till Alie, som
satt och skref, »han är riktigt förargad på dig. Kom ut nu!»

»Jag har inte tid», svarade Alie utan att se upp. »Jag måste få af det här
brefvet i dag.»

Först vid middagen visade hon sig åter, och fru Rode såg, att Rikards
blickar nu underkastade henne en tämligen omild kritik. Detta gjorde henne
med ens så förunderligt varm om hjärtat för Alie. Hon höll i själfva verket
af henne som en dotter och tålde aldrig af andra den minsta anmärkning mot
henne. Hon ville gärna att hennes son skulle beundra henne -- bara han icke
fäste sig vid henne på allvar. Hvarför hon egentligen var så rädd för detta
gjorde hon sig icke riktigt reda för.

»Det är bäst Rikard väljer någon, som jag aldrig förr sett», brukade hon
ibland helt uppriktigt säga till Alie. »Jag har så stora fordringar, att
ingen som jag känner någonsin kan tillfredsställa mig. Därför vill jag inte
känna henne förr än det är för sent att ändra -- då får jag naturligtvis
lof att försöka vara nöjd.»

Detta hade dock icke hindrat henne att oroas af den lifligaste svartsjuka å
sonens vägnar hvarje gång hon sett någon annan man egna Alie sin hyllning.

»Hvad alt är sig likt här», sade Rikard, då de efter middagen suto
tillsammans alla tre. »Samma stick-korg, som jag alltid brukade leka med
och trassla till garnet -- mins mamma det -- och samma gamla, nötta album,
som jag till mammas förtviflan brukade sitta och knäppa på.»

»Ja, och du har ännu samma oro i fingrarna, kan jag märka», sade modern och
slog honom skämtsamt på händerna.

»Ja, och i benen», inföll han och sprang upp. »Mins du, hur du brukade
förmana mig att man bör sitta stilla och icke gå så där af och an, när man
talar. Se här -- de gamla märkena på mattan efter min kammarmotion här inne
om kvällarna. Åh, hvad det altsammans kommer lefvande tillbaka för mitt
minne! Men hvad jag icke förstår», sade han och stannade, »det är, att ni
kunnat lefva på det här sättet i så många år utan den minsta omväxling.
Mamma, som är gammal och gått igenom så mycket, det kan så vara -- men Alie
-- dag ut och dag in lika -- och det medan jag tumlat om i lifvet under så
många, olikartade förhållanden -- gjort fälttåg i Afrika, upplefvat alla
möjliga äfventyr -- jag vet inte, jag får förnimmelsen af något trångt och
förkväfdt när jag tänker på det lif, ni fört. Har du varit lycklig med
detta, Alie? Hvad är det som förmått dig att lefva så -- det skulle jag bra
gärna vilja förstå.»

Han stannade, kastade sig ned i den lilla soffan bredvid henne och började
leka med hennes brodergarn.

Hon satt med återhållen andedrägt, lutad öfver sitt arbete. Hennes hjärta
bultade våldsamt. Om han bara ville gå sin väg -- ej sitta henne så där
nära, ej snudda så där vid hennes axel, som han gjorde, då han lade handen
på soffryggen bakom henne. Åh, om han ville resa sig upp och gå -- bara en
liten bit bortåt rummet, så skulle hon nog återvinna sin själfbeherskning
och kunna svara honom lugnt och naturligt. Men att se upp på honom nu, då
han satt så nära -- det var icke möjligt.

Han väntade några minuter på ett ord från henne -- men då hon fortfarande
satt med hufvudet nedböjdt, blef han åter förtretad öfver hvad han kallade
hennes pryderi, reste sig och gick till modern, som satt i en gungstol,
hvilken han nu med pojkaktig lekfullhet började sätta i så häftig rörelse
att den gamla skrek på samma gång som hon skrattade af glädje att ha sin
gosse stående där, som i forna tider. Han kom att stå nästan med ryggen
vänd mot Alie, och hon kunde nu obemärkt se upp på honom. Hon hade alltid
beundrat nackens fina form -- figurens smidiga styrka, som hade något af en
stålfjäders spänstighet, då han sprang upp så där plötsligt, som han
vanligtvis brukade göra då han blef ifrig. Hans utseende hade egentligen en
fin, nästan kvinlig skönhet, fast präglad af en brinnande, nervös energi
och en verksam, arbetande intelligens, som hade något smittande och
elektriserande. Alie hade alltid känt, att man icke kunde vara sysslolös i
Rikards närvaro, och hon fann sig nu träffad af hans kritik öfver det något
apatiska drömlif hon fört de åren han varit borta.

»Vårt lif har inte varit så enformigt, som du tror», sade modern efter en
stund. »Du har minsann vetat att hålla oss i spänning med alla dina planer
och dina vilda företag. Under fälttåget följde Alie på kartan alla dina
manövrer -- hon hade skaffat sig stora specialkartor från Paris och ett par
digra arbeten öfver Algier. Du skulle sett henne, närsynt som hon är, hur
hon låg dubbel på det stora salsbordet för att kunna se på kartan -- och
hur hon snäste mig, stackare, när jag ibland gjorde dumma frågor och inte
hade riktigt reda på din marsch-rut. Ja, vi lefde i en spänning, som om
vårt eget hus varit belägradt af fiender.»

Rikard såg på Alie och fick ett ögonblick reda på hennes blick. Han såg
däri något, som liknade en reflex af det lefvande intresse modern
beskrifvit. Han blef värmd häraf och närmade sig henne åter.

»Och ni väntade naturligtvis med hvarje post att få höra, att jag fallit
för någon arabs kula?»

»Naturligtvis!» svarade Alie, och skalkaktigheten fick öfverhand öfver
förlägenheten. »Tant såg Rikard hvarje natt ligga badande i blod på ett
öfvergifvet slagfält, under det korparna då och då höggo sig ett stycke
kött till föda.»

»Usch Alie, sådana otäcka ord du har. Jo, du må tro, Rikard, det var
roligt, när jag höll på att förgås af ångest för dig att höra henne tala i
den där vägen -- --»

Rikard såg häpen ut.

»Men det gjorde naturligtvis inte Alie då!»

»Jo visst», sade fru Rode och alla de små vecken vid hennes ögon började
att röra sig och småle. »Du tror kanske, att hon sökte trösta mig -- att
hon sade mig några vänliga och lugnande ord? Nej, långt därifrån. Hon bara
grälade på mig och sade att jag var dum och löjlig och odräglig, och att om
jag inte upphörde att beklaga mig skulle hon gå sin väg och jag skulle
aldrig få se henne mer o. s. v.»

»Ja», sade Alie, som nu började blifva mer lik sig själf och falla in i sin
vanliga, skämtsamma ton. »Det var det enda, som hjälpte. När jag riktigt
hade grälat på henne en lång stund upphörde hon vanligtvis att gråta och
jämra sig, och ibland lexade jag till och med upp henne så grundligt, att
jag fick henne att skratta. Men talade jag vänligt till henne och sökte
uppmuntra henne, då blef det bara sju gånger värre. Då blef hon riktigt ond
på mig och sade, att jag talade mot mitt bättre vetande och att det vore
bättre, om jag åtminstone ville erkänna att Rikard var sårad eller fången
eller död eller -- ja, gu'vet, om hon inte ibland misstänkte araberna för
att vara människoätare och servera Rikard som stek på middagsbordet. Jo,
medge, tantis lilla, att du inte var riktigt säker på den saken. Fast det
vågade hon förstås aldrig säga till mig, ty då visste hon att jag skulle
skämt ut henne för hennes okunnighet.»

»Tro inte på hennes dumma prat, käre Rikard!» sade fru Rode och slog henne
på kinden -- Alie hade stigit upp och stod framför den gamla, lutad öfver
henne, stödjande sig på gungstolens armstöd. »Ibland hittade hon på att
hålla med mig och öfverdrifva min oro», fortfor hon, vänd till Rikard. »Då
låtsade hon själf vara alldeles förtviflad, så att jag måste trösta henne.»

»Och det var naturligtvis bara spel?» frågade Rikard, som blifvit helt vekt
stämd vid skildringen af hur dessa båda lefvat blott i tanken på honom,
medan han varit ute och uppsökt äfventyr och endast tänkt på att göra sitt
eget lif så rikt och intressant som möjligt. »Du var själf aldrig det
minsta orolig för hur det skulle gå mig, Alie?» Hon släppte gungstolen,
vände sig om och såg honom in i ögonen. Han grep hennes händer och kysste
dem, men hon drog dem fort tillbaka. »Skola vi inte gå ut en stund?»
frågade han. »Här käns så kvaft och jag är inte van att sitta inne en hel
eftermiddag. Mamma vill inte -- nej, det kunde jag tro, du har naturligtvis
alldeles kommit ur vanan att promenera nu, när jag varit borta -- men, Ali?
Har du varit ute i dag?»

»Nej, men -- --»

»Går du inte ut för hvarje dag?»

»Åhnej, inte precis!»

»Men hvad är det för ett lif. Sitta mellan fyra väggar -- ung, som du är!
Alie, åh, hvad jag hade lust att lära dig, hvad det vill säga att lefva!
Kom med mig nu!»

Nej, Alie ville inte. Hon hade alla möjliga förevändningar. Hon skulle sy
ut det där mönstret -- hon hade litet ondt i hufvudet, det såg så regnigt
ut o. s. v. Men Rikard gaf icke vika. Hans friska energi och lefnadslust
verkade så smittande, att Alie själf började tycka, att hon lefvat som en
riktig mullvad, och att hon väl kunde behöfva skaka af sig litet jord.

Och så gingo de -- gata upp och gata ned -- utåt Djurgården, hem öfver
Ladugårdsgärdet och Lill-Jans och Villastaden. Han ville se på alla
nybyggnader, alla planteringar, som vuxit upp sedan han reste. Att hon, som
icke hade hans vana vid marscher och strapatser kunde blifva trött af en så
lång promenad, föll honom icke in. Han hade aldrig tanke för annat, än hvad
som för ögonblicket intresserade honom själf, och Alie skulle förr ha gått
tils hon stupade än hon velat låtsa om att hon var trött.

Dylika promenader upprepades sedan ofta och äfven fru Rode, som under flera
år fört ett nästan fullkomligt stillasittande lif, blef snart tvungen att
följa med Rikard ut på visiter, på teatrar, på utfärder utåt landet.

»Jag är i alla fall tacksam, så länge jag slipper vara med om springlekar»,
sade gumman humoristiskt en dag då Rikard hade öfvertalat henne att följa
med till en familj på landet, där det fans fullt med ungdom i huset.

»Ja, men det slipper nog inte jag», sade Alie, »fast jag aldrig har kunnat
fördraga springlekar i all min dar.»

Om förmiddagarne arbetade Rikard några timmar inne i sitt rum på ett större
krigsvetenskapligt verk, till hvilket han samlat material under sina resor.
Han tålde då ej att störas af ett enda ljud -- ingen fick röra sig i rummet
utanför, ingen fick ens taga i en dörr. Alies rum låg på ena sidan om
salen, hans på den andra. När det då någon gång hände att hon kom in
utifrån, då han satt och arbetade, ville hon ej gå igenom salen, utan kunde
sitta långa stunder i köket och vänta på, att han skulle gå ut. Detta såg
modern, men det föll henne icke in att göra någon invändning häremot. För
henne var det själffallet, att alt och alla skulle underordna sig under
hans trefnad.

Före middagen voro alltid både modern och Alie ute i köket och hjälpte
kokerskan med matlagningen, oroliga för att ej middagen skulle bli färdig
på klockslag. Alie sprang af och an, lyfte på grytlocken, stack in ett
vedträ i spisen för att det skulle brinna bättre, hälde upp soppan, hjälpte
till med dukningen och vände på roastbiffen, mycket ängslig för att den ej
skulle blifva lagom stekt. Rikard hade blifvit så bortskämd, att han nästan
aldrig kunde få någon mat här hemma, som smakade honom. Modern skaffade hem
kött från stadens förnämste slagtare och öfveransträngde sig i ekonomiskt
afseende för att kunna bjuda honom ett godt bord. Han var visserligen alt
för älskvärd för att göra någon direkt anmärkning, men hans kritiska
blickar, den försigtighet hvarmed han först smakade på hvarje rätt, samt
hans allmänna uttalanden om det förträffliga franska köket, sade dock
tydligt nog, att hennes ansträngningar voro förgäfves.

Rikard hade emellertid ingen aning om alla dessa omsorger och fick af Alies
yttranden snarare det intrycket, att hon var mycket likgiltig för alla
husliga bestyr. Hon uttalade sig föraktligt om herrarnas vanliga svaghet
för ett godt bord och förklarade, att en förnuftig människa icke borde
ställa några andra fordringar på sin föda, än att den vore sund och närande
-- gurmandien vore ovärdig en tänkande varelse. I allmänhet bestred hon
nästan alt, hvad Rikard yttrade, och angrep hans åsigter och lefnadsvanor
på alla möjliga punkter, samtidigt med att hon i djupaste hemlighet var
villig till hvilket personligt offer som hälst för att hans trefnad ej i
något fall skulle störas.

Han var i allmänhet litet för hastig i sina slutsatser och alt för
tvärsäker och absolut i sina omdömen, samt var van att imponera och bli
trodd på sina ord i synnerhet när det gälde unga damer. Men här mötte honom
för första gången hos en kvinna en kritik, som häjdade honom steg för steg,
tvang honom att motivera hvarje påstående och rätta hvarje förhastad
uppgift. Han öfverraskades oupphörligt af att finna, hur mycket Alie hade
läst och tänkt och hvilket förträffligt minne hon hade. Hon var honom fullt
vuxen på hvarje punkt af allmänt mänskligt vetande och hade till och med ej
så litet fackkunskaper i hans egna hufvudämnen, hvilka hon, då han yttrade
sin förvåning öfver hennes insigter i detta afseende, sade sig ha studerat
för att sätta modern i tillfälle att bättre följa honom. Han var alltid
full af planer och initiativ, och han öfverraskades af den lätthet, hvarmed
hon satte sig in i hans idéer äfven när det rörde ämnen så främmande för
henne som strategi, förbättring af krigsmaterielen o. d.

Han blef också mer och mer lifligt intresserad af hennes samtal och
tillbragte större delen af dagen i hennes sällskap. Men på samma gång som
han beundrade henne och fängslades af hennes vakna intelligens, var det
dock något i alt detta, som verkade litet afkylande på hans känslor. Man
kunde ej säga att hon var okvinlig, hvarken i utseende, rörelser, sätt att
tala eller i afseende på lynnet och karaktären; tvärt om, hennes
hängifvenhet för hans mor, hennes själfförsakande lif hos henne voro drag
af äkta kvinlighet -- och dock! Han tog sig själf i förhör och frågade sig
om det ej kanske endast var hans manliga egenkärlek, som kände sig litet
kväst af att veta hvarje ord och handling stå under en kvinnas kritik; om
det han saknade hos henne kanske endast var den blinda beundran, som han
för så godt pris plägade vinna af hennes kön. Han sade sig själf, att det
endast var hans sämre, egoistiska, egenkära jag, som kände sig
tillbakastött af henne, under det att alt det bästa inom honom, hela hans
djupare personlighet drog honom till denna kvinna, som förstod honom så
fullständigt, som var ett så ypperligt sällskap för honom och som skulle
kunna blifva hans verkliga maka i en så mycket rikare och fullare mening än
någon annan, han känt. Han började öfvertyga sig själf om, att han älskade
henne. Det var visserligen ej en sådan kärlek, som han stundom drömt om --
ej denna alt beherrskande lidelse, hvilken poeterna besjunga. Men han var
troligtvis icke mäktig en sådan kärlek, hans fantasi och tankar voro alt
för starkt tagna i anspråk af hans vetenskapliga intressen och han sade sig
själf, att han i sin hustru snarare behöfde ett intelligent och angenämt
sällskap, en väninna, med hvilken han kunde utbyta tankar, än en älskarinna
att jollra med. Och en dag, då de voro ute på en af sina vanliga promenader
bad han henne att blifva hans.

De kommo ej hem tillsammans. Alie kom först och då modern frågade efter
Rikard, mumlade hon någonting om »ett ärende» och skyndade sig förbi henne
och in i sitt rum med hatten på och floret neddraget för ansigtet. Fru Rode
var van vid Alies underligt växlande lynne, i synnerhet sedan Rikard kommit
hem, men hon greps dock nu af en oförklarlig ångest, utan att kunna göra
sig reda för, hvad det var hon fruktade. Hon visste att det var lönlöst
göra Alie några frågor, då hon befann sig i en sådan sinnesstämning som nu,
och väntade därför otåligt på sonens hemkomst. Han kom också snart, såg
nervös och upprörd ut och drog genast modern med sig in i sitt eget rum och
stängde dörrarna.

»Säg mig hvem det är, som Alie är kär i?» frågade han tvärt. »Och hvarför
har mamma inte talat om det för mig?»

»Hvad säger du?» utbrast hon häpen. »Har Alie sagt att hon är kär -- i
någon annan än dig?»

»Nej, det har hon inte sagt, men hon vägrar kort och bestämdt att blifva
min. Och hon vill ej gifva mig något skäl.»

»Åh, det är inte möjligt -- det är inte möjligt!» utbrast modern. »Det
måste vara ett missförstånd -- jag skall tala vid henne.»

»Ja -- men inte öfvertala henne», inföll Rikard och höll henne kvar. »Jag
vill inte ha en hustru, som endast genom öfvertalningar blir min. Jag
trodde att hon -- det är obegripligt, hur man kan misstaga sig så. Försök i
alla fall att få veta om det är någon annan.»

Fru Rode skyndade in till Alie och tilltalade henne i en smärtsamt upprörd
ton.

»Min kära Alie, detta hade jag inte väntat af dig! Hvarför har du inte från
början visat att du inte tyckte om honom? Du har ju tvärt om uppmuntrat
honom med den största vänlighet och tillmötesgående? Och hvad har du
egentligen emot honom? Hvar kan du finna en man, som bättre skulle passa
för dig?»

»Vill tant således ha mig till sonhustru», frågade Alie skarpt och såg
först nu upp med glimmande ögon och flammande kinder. Hon var sysselsatt
med att byta skodon efter promenaden. »Borde inte tant tacka mig i stället!
Har jag inte alltid vetat kanske, att tant långt ifrån ansåg mig god nog åt
sin son? Och tror tant jag vill tränga mig på -- och bli din sonhustru mot
din vilja?» Hon böjde sig åter ned och började knäppa upp den återstående
kängan med en sådan häftighet, att knapparna flögo utåt golfvet.

»Min gud, Alie, är jag då verkligen en sådan elak gammal käring, att det är
för min skull, som du afvisat min son?»

»Nej, för min egen skull», utbrast Alie, kastade kängan framåt rummet och
kröp ned på golfvet för att leta efter sina skor under sängen. »För att jag
inte vill att tant och jag skola bli osams -- och det skulle vi
naturligtvis bli, när tant såg, att jag inte gjorde din son lycklig.»

»Men -- min snälla vän -- det skulle du visst --»

»Nu narras tant», ropade Alie och reste sig upp med sina skor i handen.
»Kan tant ha samvete att säga mig midt i ansigtet att tant tror, att Rikard
skulle bli lycklig med mig?»

»Ja, men kära Alie, hvarför skulle han inte -- --»

»Liksom tant inte visste det! Liksom tant inte visste, att jag är häftig
och nervös och orolig till lynnet, och att han behöfver en lugn och
harmonisk hustru -- och liksom tant inte visste, att han behöfver pengar,
när han skall gifta sig, och att hans hustru snart skall hänga tung som en
kvarnsten kring hans hals, om han tvingas att lefva i små och trånga
förhållanden! Och liksom tant inte visste, att jag är en sådan natur, att i
samma ögonblick jag märkte eller bara anade något sådant skulle jag, till
hvad pris som hälst, försvinna ur hans lif!»

»Och först och sist!» fortfor hon efter en paus, och hennes stämma var nu
sväfvande och osäker, »liksom tant inte visste, att han als inte älskar
mig, att han bara inbillar sig det, därför att han trifs i mitt sällskap
och därför att du och jag hålla af hvarandra -- och -- sådana där yttre
anledningar.»

Fru Rode var förstummad. Den fråga, hon hade velat komma fram med och
tvinga henne att besvara på samvete: »älskar du någon annan, efter du
afvisat honom?» dog på hennes läppar. Tycktes det ej i själfva verket
framgå af alt hvad Alie nyss sagt, att hon dock verkligen älskade honom? --
Ej en tanke på sig själf -- endast på honom och hans lycka. Detta rörde
moderns hjärta djupt, hon drog Alie i sina armar, kysste henne och sade:
»men _om_ du ändå misstar dig, Alie? _Om_ han i alla fall verkligen älskar
dig? Då är det ju klart att du, och endast du, är den, som kan göra honom
lycklig.»

»Nej, det tror jag i alla fall inte. Om han också älskade mig verkligt nu
-- fast det gör han inte, det vet jag -- jag är alt för klarsynt, ser tant,
det är min olycka -- men _om_ -- så skulle jag kanske inte kunna säga nej.
Ty man säger inte nej till Rikard --» hon stannade, och det for ett uttryck
af öm stolthet öfver hennes drag. »Man säger inte nej till honom!»
upprepade hon, drömmande.

»Nu går jag efter honom, Alie», utbrast modern.

»Nej, nej! låt mig tala till punkt. Jag skulle kanske inte kunna säga nej
-- men det vore en olycka, ty jag skulle aldrig våga tro hvarken på honom
eller mig själf. Det är inte bara mot andra jag är kritisk, ser tant, jag
är det framför alt mot mig själf. Jag skulle alltid plågas outsägligt af
tvifvel på mig själf, af fruktan att han en dag skulle upptäcka, att han
misstagit sig på mig, att jag inte kunde vara alt det för honom, som han
väntat.»

»Men, kära Alie, om _du_ inte kan vara tillräcklig för honom, så kan visst
inte häller någon annan -- --»

»Jo bevars», ropade hon ifrigt. »Hvilken annan flicka som hälst, snart
sagdt, skulle passa honom bättre än jag. Andra äro inte så tviflande -- de
taga emot alt hvad de få utan att granska det så noga -- och så kunna de så
utmärkt bra nöja sig med halfheter och kompromisser, men det kan inte jag
-- jag ville vara alt, alt, absolut _alt_ för min man -- samma dag jag
upptäckte, att jag inte längre vore det -- --»

»Nå -- hvad då, din toka?»

»Jag skulle skjuta honom», sade hon i en ton, som skulle föreställa
skämtsam, men hon spände med det samma blicken i den gamla med ett par så
stora, allvarsamma ögon, att denna förlorade all lust till att vidare
öfvertala henne.

»Jag trodde aldrig, att du var så öfverspänd, Alie, du med all din kritiska
snusförnuftighet. På det sättet kan du ju aldrig gifta dig.»

»Nej, hvem säger annat! Man skall vara ett barn eller en idiot för att taga
ett sådant steg -- --»

»Ja -- eller också skall man kunna _älska_. Kan man inte det, så medger jag
-- --»

»Älska! Tant begriper ju ingenting. Det är just, om man älskar, som man
inte vågar -- hvad gör det eljest -- hvad skulle det göra mig, om jag
gjorde Pål eller Per olycklig -- men att binda en man, som man älskar, vid
sig för hela lifvet -- du gud, hvilket enfaldigt själfförtroende!»

»Nej, Alie, nu tror jag ändå, att jag ber Rikard komma!»

»Gör det, om tant vill», sade Alie och gaf henne åter en allvarsam, nästan
hotande, dunkelt glimmande blick. »Jag skall då bara upprepa mitt _nej,
nej, nej,_ så att det genljuder genom hela huset.»

Rikard väntade modern otåligt inne i sitt rum. Hon beredde sig att meddela
honom alt, men han gjorde henne bara den enda frågan: »älskar hon någon
annan?» och då hon nekande besvarade denna, ville han icke höra mer, utan
tog sin hatt och gick ut.

Hans egenkärlek var djupt sårad. Han hade litat så säkert på sin makt. Han
hade aldrig förr förgäfves sökt närma sig en kvinna -- han hade alltid
blifvit mött på halfva vägen och ändå hade han aldrig gifvit så mycket af
sig själf till någon annan, som till Alie. Och han var van att lyckas icke
blott i detta afseende. Han hade aldrig haft en allvarsam motgång, aldrig
tvingats att afstå från ett fattadt beslut, alltid genomdrifvit sin önskan
i hvarje punkt, där detta legat honom om hjärtat. Och nu tvingade honom
hans stolthet att afstå från sitt mål utan att ens göra ett försök att
öfvervinna det motstånd, som så oväntadt hade rest sig i hans väg. Ty att
tigga sig till kärlek -- nej. Han ville icke längre hafva den, han skulle
icke taga emot den, om den nu frivilligt erbjöds honom.

Han hade under dessa år i utlandet alltid haft en förnimmelse af, att Alie
satt hemma och väntade på honom, att hon liksom höll lyckan i beredskap åt
honom, när hälst han ville komma och hämta den. Han kände sig nu förbittrad
på henne, som om hon bedragit honom, och han hade en känsla af, att han nu
gjort upp räkningen med sitt förflutna lif, hvilket var så nära
sammanknutet med tanken på henne och att framtiden hädanefter låg fri och
öppen för honom, lockande honom att söka ersättning för sina förlorade
illusioner.

Han undvek Alie ett par dagar och beslöt sig sedan plötsligt för att resa
bort på en tid. Han for till en badort i Norge, uppträdde där som ifrig
kurtisör och förtjusade alla de unga norskorna genom sin svenska
officers-elegans. Hans nuvarande sinnesstämning gjorde honom synnerligen
mottaglig för en verklig förälskelse. Det behöfdes blott att det nu kom i
hans väg en naiv, omedveten ung flicka, motsatsen till Alie -- och den
tändande gnistan var redo att falla.

Och hon kom. Och den föll.

Fru Rode fick ett långt, långt bref -- ett bref, som egentligen tycktes
vara skrifvet för Alies räkning, och som hon naturligtvis också fick läsa.
Detta innehöll, utom några få, men varma uttryck om hans kärlek och hans
lycka, hufvudsakligen ett slags filosofiska betraktelser öfver kärleken,
tydligen hopkomna som själfförsvar.

»Hvarför älskar jag henne -- just henne, har jag frågat mig själf. Ty hos
en förnuftig människa bör det ju alltid vid hvarje handling och till och
med vid hvarje känsla finnas ett därför. Jag har träffat många mer
utvecklade kvinnor, som bättre än hon kunnat förstå mitt inre själslif --
ja, jag har alltid företrädesvis sökt sådana kvinnors sällskap. Hvarför har
jag då icke älskat en af dem?»

»Hör! hör!» inföll Alie.

»Vänta. Han lägger till något här -- det är för din räkning --: »eller
hvarför har, när jag älskade en af dem, jag ej varit i stånd att väcka
hennes genkärlek?»

»Nu vill han stryka öfver med hartassen», afbröt Alie. »Den där lilla
lögnen hade han als inte behöft besvära sig med att kasta till mig som en
allmosa.»

»Åh, Alie!»

»Nå, fortsätt, lilla barn» -- det var Alie som kallade fru Rode så, aldrig
omvändt -- »låt oss nu inte uppehålla oss vid småsaker! Jag brinner af
otålighet att få höra mer.»

»Man skulle väl kunna tycka att kärleken framföralt borde uppstå mellan
dem, som bäst förstå hvarandra, som kunna lefva ett helt och fullt själslif
gemensamt. Men det är icke så; dessa utvecklade kvinnor, som förstå oss
helt, dem vilja vi hafva till väninnor -- som sådana äro de ovärderliga, vi
beundra dem, vi ha stor behållning af att utbyta tankar med dem, vi finna
dem i hög grad intressanta, men -- vi älska dem icke.»

»Nu är han litet ologisk», inföll åter Alie, som råkat i en mycket
uppsluppen sinnesstämning. »Nyss älskade han dem ju -- men det gör det
samma, gå på bara -- jag tycker om hans naiva själfmotsägelser. Således --
vi älska dem ej!»

»Det är nämligen så, tror jag, att kärleken lyder helt andra lagar än hela
vårt öfriga känslolif.»

»Det är sant -- den kommer som en nysning -- utan att man egentligen vet
af, att man förkylt sig.»

»Alie då!»

»Så ja, barnet mitt, blif inte stött! Din son är ju när alt kommer omkring
inte så olik andra dödliga. Han kan väl också få snufva en gång. Nå,
vidare!»

»Det erotiska hör nämligen till ett helt annat område i själen än vänskap,
tillgifvenhet, sonlig kärlek och dylikt. Det hvilar mest på
motsättningarnas lag. Och därför fruktar jag, att när den modärna
kvinnoemancipationen fått göra sitt verk -- --»

»Åh, alt bättre och bättre! Små reaktionära snärtar också! Mins tant hur
vältaligt han för bara några få veckor sedan talade för kvinnans uppfostran
till mannens jämnlike -- men det gör ingenting. Vidare i texten! Det här
roar mig obeskrifligt!»

Hon kröp upp i soffan närmare intill fru Rode, lade sin arm under hennes
och följde med i brefvet, medan hon läste högt.

»När kvinnan blir lika utvecklad, lika reflekterande, räsonnerande och
medveten som mannen, så kommer det erotiska, som är det mest säregna i
kärlekens natur, att försvinna ur verlden. Kierkegaard har rätt då han
säger, att kvinnans väsende är omedelbarhet -- det är däri, »das ewig
weibliche» egentligen består. Ja, du skulle bara se min Aagot, mamma, så
skulle du bättre än om du läste dussintals afhandlingar i detta ämne förstå
hvad jag menar. Du skulle se henne med dessa öppna, blå barnaögon, som
blicka så undersamma och oskuldsfulla ut i den stora, okända verlden -- --»

»Nej, hör!» utbrast Alie och klappade i händerna. »Hur näpet! Aldrig förr
har jag vetat att Rikard var barnkär.»

Fru Rode lade handen på hennes mun.

»Tyst, otäcka unge!» sade hon. »Nu får du inte höra ett ord mer, när du
hånar så där.»

»Ja, vet du hvad, jag har sannerligen också hört nog», ropade hon och
sprang upp. »Nu går jag in till mig och sätter mig att grubbla öfver
kärlekens stora problem. Jag skulle ha lust att skrifva en afhandling, som
jag skulle kalla -- vänta -- jo -- Kvinlighet och Erotik, skulle jag kalla
den.»

Fru Rode skrattade förnöjdt åt Alies utgjutelser, som tycktes göra henne en
riktig hjärtefröjd. De öfvertygade hennes omisstänksamma sinne om, att Alie
ej hyste någon djupare känsla för Rikard, som hon en tid varit benägen att
tro, ty då skulle hon naturligtvis tagit hans förlofning på helt annat
sätt. Fru Rode skulle ej riktigt kunnat förlåta sin blifvande sonhustru, om
hon vållat Alie någon hjärtesorg. Men som det nu var, var gumman innerligt
glad och belåten.

Rikard sände ej något porträtt af sin fästmö, då han påstod att de alla
voro ofördelaktiga. Men hans bref voro mer och mer uppfylda af lycka,
kärlek och jubel, och moderns lätt antända fantasi blef häraf starkt
påverkad till den blifvande sonhustruns förmån, och hon var mycket benägen
att hålla af den flicka, som gjort hennes son så lycklig, och att se henne
med hans ögon i den första kärlekens idealiserande ljus.

Det hade blifvit beslutadt, att den unga norska fästmön och hennes
föräldrar skulle följa Rikard till Stockholm för att lära känna hans mor
och välja bostad åt de unga. Fru Rode och Alie voro därför nu ifrigt
sysselsatta att ordna hemmet för de främmandes mottagande. Alies lynne
råkade under detta i ett nytt skede. Hon var retlig och nervös, ogillade
alt hvad fru Rode föreslog och rörde sig med en sådan häftighet, att hon
ett par gånger råkade slå sönder af gummans bästa porslin, under det hon
lifligt förebrådde denna, att hon liksom enkom hade stält det i hennes väg.
Fru Rodes goda lynne rubbades ej af detta, hon endast upphäfde en och annan
from suck i sitt hjärtas innersta af belåtenhet öfver att det ej blef något
af mellan Rikard och Alie.

»Så där nervös brukar Rikard också vara, så fort han har några praktiska
bestyr», tänkte hon för sig själf »Det skulle just blifvit ett skönt par!
De hade väl sprungit omkull hvarandra i sin ifver, när de skulle sätta bo.
-- Det förstås -- Aagot har väl sina fel, hon med. Men gudskelof att jag
inte känner henne förut. Nu dröjer det väl i alla fall litet, innan jag
kommer under fund med bristerna. Och så kan jag åtminstone tils vidare få
glädjas oblandadt.»

Alie genomskådade henne fullkomligt -- hon kunde läsa hvarje tanke, som
rörde sig i den gamlas hufvud -- och detta gjorde henne alt utom mildare
stämd.

Fru Rode ville gärna, att den unga fästmön skulle bo i hennes hem under sin
vistelse i staden, och hon öfverlade helt okonstladt med Alie om hur detta
skulle låta sig göra, utan en tanke på att såra henne. Men en dag kom Alie
plötsligt och meddelade henne, att hon skulle flytta bort, så att Aagot
kunde få hennes rum.

»Jag har skaffat mig en inackordering i närheten. Det kommer ett stadsbud
hit på eftermiddagen och hämtar min koffert», sade hon i en vårdslös ton,
som gjorde hela denna anordning till en sak af ytterst ringa betydelse.

Den gamla släppte soppslefven med hvilken hon just var på väg att hälla upp
soppan.

»Hvad är nu detta för påfund? Hvad i all verlden menar du?»

»Jag kan väl också behöfva lite omväxling», svarade hon skämtsamt. »Det är
flere unga herrar inackorderade där. Och hvad skall jag här i huset att
göra nu, när ende sonen är förlofvad.»

Fru Rode räckte ut sin hand och fick tag i Alies, som hon klappade.

»Jag förstår nog, hvarför du vill göra det -- men jag kan inte finna mig i
detta, att du rent af skulle flytta ur huset. Hvarför reser du då inte
hällre och hälsar på dina vänner på landet på ett par veckor, som du ändå
tänkt?»

»Nej, hör, en sådan elak gammal gumma hon är! Hon unnar mig inte ens att
vara i samma stad som hennes sonhustru!» utbrast Alie med antagen
munterhet. »Jag skall nu bort, ju längre dess bättre. Jag dugde nog under
de ensamma, sorgliga åren, i brist på någon annan. Nu har man sin son
hemkommen från Afrika och så en ung vacker fästmö på besök -- hvad skall
man då med gamla Alie att göra! Men det lyckas inte, tantis», fortfor hon
och gjorde en kraftansträngning för att fortfarande skämta bort sina tårar.
»_Se_ henne skall jag i alla fall. Tant skall inte få mig bort ur staden,
nej inte om tant blefve tiodubbelt så elak mot mig, som tant varit hela
denna tid.»

»Som jag varit», inföll den gamla med komisk förvåning. »Är det jag, som
varit häftig och retlig och grälat om allting, kanske?»

»Ja, tant har ingenting sagt, men tror inte tant att jag vet hur du i dina
tankar förskjutit mig och kastat bort mig, som du inte näns göra med dina
utslitna klädningar en gång. Tror du inte jag vet hur du, gamla lättrörda
fjolla, som du är, redan öppnat ditt hjärta för henne på vid gafvel. Hvad
vet tant om henne, annat än bara det att Rikard förälskat sig i hennes
oskyldiga barnaögon? Och är tant inte ändå genast färdig att taga henne på
god tro i sin öppna famn? Och jag återigen -- hur fick jag inte vara smidig
som en katt och from som ett lam och listig som en räf, innan jag lyckades
besegra tants misstro till mig och tillkämpa mig den dotterliga ställning
hos tant som nu denna främmande skall komma och taga som sin naturliga
rätt.»

Fru Rode kände sig träffad och gripen af dessa med låtsad skämtsamhet
uttalade förebråelser. Detta hade sålunda Alie gått och burit på hela tiden
och hon hade ej tänkt på att genom ömhet och grannlagenhet mildra denna
kris för henne.

»Ja, du har kanske nog rätt, gudnås! Jag är visst en riktigt elak och
egoistisk gammal gumma. Men du kan väl ändå inte på allvar tro på alt det
där, du nu säger. Nog vet du, att ingen i alla fall i längden kan tränga ut
dig -- det är nästan dumt att stå och göra dig några försäkringar om den
saken, som är så själfklar.»

Hon drog Alie till sig och de omfamnade hvarandra hjärtligt, Alie dock mer
häftigt än innerligt, rädd som hon alltid var för att gifva vika för ett
känsloutbrott.

På eftermiddagen flyttade hon verkligen, men först efter att ha gifvit fru
Rode ett uttryckligt löfte att komma tillbaka när fästmön hade rest.

»Det vill säga, om tant då bryr sig om mig längre», tillade hon. »Du skall
inte tro, att du kan lura mig. Märker jag, att dina känslor för mig äro en
nyans förändrade, så kommer jag inte. Då reser jag utrikes och --
försvinner någonstans ute i den stora vida verlden -- på ett eller annat
sätt.»

»Försvinner! Sådana dumheter hon alltid pratar, den flickan! Hvad skall
vara meningen med det där?»

»Jag gifter mig med någon svartögd spanior -- tar en fransman till älskare
-- min man dödar honom i en duell och jag tar gift och dör! Tablå!»

Hon rabblade upp hela denna ramsa i ett enda andetag och sprang så utför
trapporna efter stadsbudet, som bar hennes koffert.

Samma dag de förlofvade kommo, skulle de vara ensamma med föräldrarna --
men dagen därpå skulle Alie komma till middagen.

Hon hade tagit fram ur kofferten den ljusa, sjögröna klädningen med
perlgarnityret, som hon lät sy sig i våras för Rikards skull, men som
aldrig kom på då. Nu var den ej så lämplig längre, då det redan var höst,
och vädret var kallt och regnigt, men det var den enda vackra klädning hon
egde, och hon ville dock vara elegant för de främmandes skull. Hon såg sig
i spegeln och tyckte att det glittrande perlregnet ej längre klädde henne
nu då det skimmer var borta, som i våras hade gifvit en sådan glans och
färg åt hennes utseende, och om hvilket hon nog visste, hvarifrån det kom
och hvart det gick. Om hon nu skulle valt sig en ny drägt, hade den visst
blifvit i en kall, gråblå färg och i en enkel, sträng stil.

Emellertid kastade hon om sig en kappa och gick den korta vägen snedt öfver
gatan. Men hon tyckte icke, att det var, som om hon gått i verkligheten,
utan som när man går i en dröm och aldrig kommer fram. Så sprang hon upp
för den korta trappan, stannade vid dörren och stirrade en lång stund med
dum förvåning på namnplåten. Hon plägade aldrig gå den vägen numera, hon
hade vant sig att gå köksvägen, alt sedan Rikard kom hem och ej fick
störas. Undras om lilla Aagot skulle finna sig vid att smyga sig in i köket
och sitta där och vänta på att få gå in till honom!

Var det verkligen hon själf, som nu stod som en främling härute och drog i
klocksträngen? Och därinnanför satt nu _dottern_ i huset, redan hemmastadd
där förmodligen, redan i besittning af de rättigheter, den ställning i
hemmet som hon själf först långsamt tillvunnit sig.

»Undras om hon sofvit godt i min säng i natt. Om hon fann sig själf söt och
morgonfrisk, då hon satt framför mitt toalettbord i morgse och såg sig i
spegeln. Åhja, hvad är det för konst att vara fraiche och vacker, då man
känner sig älskad!»

Steg närmade sig i tamburen och Alie fick ett infall. Om hon skulle sticka
sitt visitkort i lådan som en annan främling och gå sin väg -- och så bort,
bort hvart som hälst i verlden, där hon hade lika stor rätt att vara som
alla andra -- där hon icke behöfde trängas undan för att andra skulle få
plats.

Hon stod i alla fall kvar orörlig och hörde, att det var Rikards steg, som
nalkades. Han bugade sig litet stelt och generadt, men hon tryckte
hjärtligt hans händer och lyckönskade honom. Hennes sinnesstämning hade
plötsligt kastat om igen, hon visade sig glad och otvungen, full af
älskvärd förbindlighet och uppsluppen lekfullhet.

Då hon kom in i det lilla hvardagsrummet neg hon skämtsamt djupt för frun i
huset.

»Goddag, goda fru Rode, hur står det till? Det var länge sedan vi råkades.
-- Ljusen sitta snedt i kronan», hviskade hon blixtsnabbt, i det hon vände
sig om för att hälsa på Aagot.

Hon såg en lång, smärt, elastisk flickgestalt i en elegant, tätt åtsittande
marinblå sammetsjacka med en liten uppstående husarkrage, ur hvilken
framstack ett ljust, mycket litet hufvud med slätstruket, glänsande hår och
ett rosigt, strålande ansigte.

»Presentation behöfs inte», sade Alie och omfamnade henne. »Vi känna
hvarandra. Jag känner åtminstone dig genom de mest vältaliga beskrifningar
i Rikards bref.»

»Är hon inte rätt söt?» hviskade fru Rode senare till Alie. Hon skulle haft
lust att uttrycka sig i långt starkare ordalag, ty hon var alldeles betagen
i sin svärdotter, men hon vågade ej för Alie.

»Hon är förtjusande», sade Alie med stor värme.

Själf kände hon sig aldrig ha varit så litet till sin fördel som i dag. Den
ljusa klädningen var fadd bredvid denna mjuka, dunkla sammet, som så väl
framhöll figurens smidighet och ansigtets blommande ungdomlighet. Och hon
kände själf att hennes sätt var forceradt och nervöst bredvid detta
fullkomligt lugna väsende, som medvetandet att för första gången vara
älskad förlänade den unga Aagot, hvilken vid sitt första inträde i verlden
hade mött kärleken och därför trodde att det var naturligt att lifvet måste
le mot henne och alla hålla af henne.

Rikard var dock ej någon sentimental fästman. Han sysselsatte sig ej mycket
med sin fästmö, kanske af grannlagenhet mot Alie, kanske också af en
känslans blygsamhet, som förbjöd honom förlofvades vanliga utställning af
sina känslor till allmänt påseende. Han var mycket uppmärksam mot Alie som
vanligt, och hon var hela dagen så liflig och underhållande, att hon väckte
de främmandes beundran såsom en ovanligt spirituel ung dam. Hon och Rikard
skötte nästan ensamma samtalet. Aagot yttrade föga, det mesta af hvad som
talades om var främmande för henne, men detta tycktes ej oroa henne eller
göra henne förlägen, hon bibehöll hela tiden sitt blida, klara uttryck af
ogrumlad lycka och orubblig tillförsigt till sin kärleks makt.

Alie hade väntat att få se de förlofvade upptagna uteslutande af hvarandra,
att uppfånga ömma ögonkast och att pinas häraf. Men nu var det något i
denna deras ytterliga förbehållsamhet, som sårade henne ännu mer. Att se
dessa båda sitta där så lugna och passiva och visa sig älskvärda mot henne
och låtsa som om de vore intresserade af att tala med henne -- och så veta,
att alt detta bara var spel, att hon var dem lika likgiltig som hvem som
hälst, som gick förbi på gatan -- och att de inom sig egde en verld af
oändlig rikedom och skönhet, som var alt för god för att vanhelgas af en
enda blick från henne -- hur det sargade henne! Men hon talade alt jämt --
skämtade, högg in i de andras samtal med oväntade infall, disputerade,
berättade -- och hörde hela tiden sin egen röst som på ett långt afstånd.

Aftonen kom, då de främmande bröto upp. Fru Rode hade hela denna dag haft
ett pinsamt medvetande om hvad som låg bakom Alies sprittande glädtighet,
och en dunkel känsla af att det skett henne en stor oförrätt. Det plågade
henne att hon skulle gå därifrån som en främling, och hon häjdade henne
därför, då hon reste sig för att taga afsked, och hviskade till henne: »Du
far inte gå, Alie min. Kan du inte stanna och ligga på soffan i min
sängkammare?»

»Jo, vet tant, det vill jag riktigt gärna», svarade hon, till den gamlas
glädje och öfverraskning.

Fru Rode var en stund sysselsatt med att ordna hvarjehanda i rummen och i
skafferiet, sedan alla sagt godnatt. Då hon slutligen kom in i sin
sängkammare fann hon Alie stående midt i rummet med den ena armen stödd mot
den andra och handen knuten under kinden, ögonen mer än vanligt dunkla och
beslöjade, stirrande medvetslöst rakt in i ljuset, som brann på
toalettbordet. Då fru Rode närmade sig henne fick blicken åter lif, färgen
steg uppåt kinderna, hon sprang emot den gamla, kastade sig i hennes famn
och utbrast: »Nu skola vi hålla ihop, vi båda gamla! Säg, tantis?»

Så borrade hon in ansigtet under den gamlas haka och så kom det fram med en
skälfning i stämman: »Åh, hon är den lyckligaste -- den lyckligaste varelse
på jorden!»

»Alie, älskade barn -- känner du det så? Hvarför visade du då själf
tillbaka samma lycka, då den erbjöds dig?»

Än en gång lyckades det Alie att, efter sin gamla vana, beherska sitt
känsloutbrott med ett skämt.

»En sådan fåfäng gammal mamma», ropade hon och kom åter fram med ansigtet.
»Tror hon nu inte strax att jag menar, att den största lycka på jorden är
att få hennes son till man. Nej -- hon är den lyckligaste därför, att hon
vågar tro på sin lycka. Att känna sig älskad och att tro, att man kan göra
honom lycklig, som man älskar -- ja, det är det bästa, jag kan tänka mig.
Men ser tant», hon knäppte händerna öfver den gamlas axel och lutade
smeksamt sin kind däremot. »En sådan lycka fins bara för den Eva, som inte
ännu bitit i äpplet, och som därför inte blifvit fördrifven ur det
omedvetnas paradis. Nu förstår jag mycket väl, att det är sådana kvinnor,
som männen älska.»

»Du skulle således inte bita i äpplet, Alie, om du ännu hade valet fritt?»

Hon svarade ej strax. Hon blef stående i samma ställning och ögonen
blickade allvarsamma och grubblande framåt rummet. Slutligen upplyfte hon
hufvudet och kastade det tillbaka med en liten bestämd knyck.

»Jo», sade hon. »Det skulle jag göra ändå.»

Så kom det åter något drömmande och nästan ömt i blicken, och hon utbrast i
vek ton: »Men hon är söt, Aagot, åh, hvad hon är söt!»



Transcriber's note:

Källa: Anne-Charlotte Leffler: Ur Lifvet. Tredje Samlingen.,
Z. Hæggströms Förlags-Expedition, Stockholm 1889, pp. 1-48.

Originalets stavning och interpunktion har bibehållits.

Titelns »kvinlighet» blev i andra delen stavat »kvinnlighet». Båda
delar har därför registrerats under samma titel, »Kvinnlighet och
erotik», men respektive originalets stavning har bibehållits i
respektive individuell text.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Kvinnlighet och erotik I." ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home