Title: Ran - En dramatisk dikt
Author: Peterson-Berger, Wilhelm
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Ran - En dramatisk dikt" ***


RAN

En dramatisk dikt


af

WILHELM PETERSON-BERGER



Iduns Kungl. Hofboktryckeri, Stockholm 1898.



    till
    Fredrik Vult von Steijern
    i namn af det vi båda älska och tro på
    med tack och tillgivenhet
    från författaren.



PERSONER:

 STEN FOLKESSON, herre till Solö.
 RIKISSA, hans husfru.
 INGRID, deras dotter.
 WALDEMAR, Ingrids trolofvade riddare.
 ULF TUVESSON, riddare.
 MÅRTEN PREST.
 BENGT, Waldemars vapensven.
 Gäster, folk och knektar på Solö.
 RAN.
 RANS TÄRNOR.



I


En nejd, dold af gråa dimmor.

Sommarnatt i daggryningen. Vid den första svaga
morgonljusningen börja

RANS TÄRNOR osynliga i töcknet, att sjunga:

    Upp ur de dunkla dvalornas rike
    stiger strålande dag.
    Jordens söner och döttrar börja
    åter sin rastlösa, blinda, gäckande
    lyckojagt,
    medan vi, den silfverne fraggans
    bubblor på tidens flyende bölja,
    ögonblicksalferna,
    hvila i ljuflig ro och skåda
    leende all deras maktlösa id.

    Våra äro de, slafvar de föddes!
    Söker än deras tanke famna
    verldsalltets vidder,
    stormar än deras djerfva vilja
    upp mot oändligheten,
    där all tidens trånad förtvinar
    och de heta begären dö,
    sjunka de dock, när vi dem locka
    åter till jorden neder,
    låta sig fängslas af fägrings makt,
    sänkas i sinnenas sällhetsrus,
    bländas af glittret från flyktiga formers
    evigt böljande haf.

Det ljusnar allt mer.

    Vi äro glittret, vi äro böljorna.
    Ve den dåre, som vågar att trotsa,
    vägrar att lyda vårt lockande bud!
    En ked af lidanden länkad
    jordelifvet honom skall varda.
    Rassla hon skall med en klang
    af tandagnisslan och snyftande stön,
    när hans sjudande blod

    våndas vildt i försakelsens fängsel.

    Tvåfaldt ve den vansinnige,
    som en gång bunden i våra garn
    och kysst af vår drottnings läppar,
    vänder åter till det som han svek!
    Vägen går öfver lik.
    Dödens han är.

Dimmorna ha nu skingrats och ljuset vuxit så i styrka att hela nejden
kan tydligt urskiljas. Man ser en mindre hafsvik; på dess bortre
strand Solö slott, på den hitre en väg, som leder dit rundt viken.
Ute i vattnet en stenhäll. Invid land en båt.

TÄRNORNA, hvilande kring stenhällen, vaggade af vågdyningar,
fortfara att sjunga:

    Nej, I jordens söner och döttrar,
    lyssnen lydigt till våra lagar,
    ljufva som sånger i sommarnätter,
    starka som hafvets hvälfvande vågor!
    Födde I ären att lyssna och le,
    födde att tjusas och rusas.

    Hör!
    Morgonvinden nalkas.
    Se!
    Ljuset jagar på brinnande vingar
    fram i det blå,
    tänder blommande färger och toner.
    Det skiner och skälfver och svingar,
    ytans yrande böljelek klingar,
    dallrar och dansar i darrande ringar,
    doftar och lyser.
    Och buren däraf
    ilar lyckan fram öfver brusande haf,
    fram emot jordbarnens strand
    för att fångas och fly
    eller hägra i sky
    eller dö mellan trånande armar.

RAN stiger upp ur djupet. Sittande på stenhällen talar
hon till tärnorna:

    Lättare är väl att sjunga
    om skenets skimrande välde
    än att med sjungande skingra
    de lurande farors hot.
    Vakten Eder, I glömska
    och glädtigt glammande tärnor
    att kufvande kraft ej lägger
    oss fångna för fiendefot.

TÄRNORNA

    Drottning, ditt ord
    med oro vi tyda.
    Vi längta att lyda.
    Drottning, befall!

RAN

    Den jordens son, som ej dåras
    af lismande syner och sånger,
    men lär dem, kan själarne lyfta
    med skönhet ur villornas band.
    Vår makt af hans styrka blir stulen.
    Hans ord oss tvingar att tjena
    det andra skenet, som sanning
    är kalladt i själarnes land.

    En skald skall han nämnas på jorden
    och stor den gerning, som bygger
    af tankar och bilder och toner
    en fager frihetens skans.
    Mot skaldernas slägte står striden;
    i dem vi verlden besegra.
    De först af alla må falla
    för hågringens frestande glans.

TÄRNORNA

    Drottning, ditt ord
    med oro vi tyda.
    Vi längta att lyda.
    Drottning, befall!

RAN

    Där i Solöborgens salar
    dväljes redan mången gäst
    Riddarns unga dotter firar
    stolt i dag sin bröllopsfest

    Fjärran från han rider,
    hennes bålde brudgum.
    Leden lustigt lider
    under gångarns traf.
    Men i skaldehågen
    skönhetslängtan leker
    skiftande som vågen
    på mitt vida haf.

    Hastande hitåt han nalkas
    arla på sin brudgumsfärd.
    Våra sånger skall han höra.
    Må han då af dem bli snärd.
    Sjungen, sjungen, mina tärnor,
    hafvets skönsta melodi!
    Når han målet, icke längre
    han af oss kan dårad bli.

    Ty vid brudens sida
    skall hans blick med glädje
    men befriad glida
    öfver all vår lek.
    Än som sol på vågen
    grannt hans drömmar spela.
    Skiftande är hågen,
    ungdomsvarm och vek.

TÄRNORNA

    Hastande hitåt han nalkas
    arla på sin burdgumsfärd.
    Våra sånger skall han höra.
    Må han då af dem bli snärd.
    Sjungom, sjungom, systrar kära,
    hafvets skönsta melodi!
    Når han målet, icke längre
    han af oss kan dårad bli.

Dyka under det följande sakta ned i djupet.

WALDEMARS röst på afstånd, närmande sig.

    Hallaho!
    Hej, sträck ut, min gångare flink!
    Låna min lågande längtans vingar!
    Sjung mig en visa, du drillande fink,
    så det långt bort i skogarne klingar:
    Herr Waldemar rider till sitt bröllop!

WALDEMAR och BENGT rida in. I samma ögonblick rinner solen.
De båda ryttarne hålla in sina hästar.

WALDEMAR

    Vid alla helgon, en fager syn,

    där uti morgonens röda brand
    hon lyfter murar och torn mot skyn,
    den stolta borgen vid sjöastrand!

    Därinne bidar min unga brud,
    Ingrid den väna, sin barndomsvän.
    De glimmande rutor, de sända mig bud:
    Är icke Waldemar kommen än?
    Jag kommer, Ingrid!

Rider fram, men hejdar sig plötsligt.

                        Se, båten där!
    Och fjärden är speglande silfverklar --
    Helt visst till min lycka den stråten bär
    som lockar med glans, så underbar!

Springer af, kastar tyglarne åt Bengt.

    Till borgen med gångarn du rida må!
    Själf vill jag dit öfver böljorna nå.

BENGT rider ut.

WALDEMAR stiger i båten och stöter från land. Står en stund stum
betraktande morgonens skönhet, börjar sedan sakta och i stilla
hänryckning:

    Full af soliga löften den skimrande
    rymden sin blåögda klarhet förnyar.
    Öfver min väg gå strålarne, timrande
    äreportar bland gyllne skyar.
    Blommande sommar ler öfver landen
    Ångarne dofta och skogarne susa.
    Genljud i fjärran jublar på stranden,
    jublande stiger min sång mot det ljusa:
    Herr Waldemar drager till sitt bröllop.

RANS TÄRNOR osynliga.

    Hvad äro jordiska fröjder alla
    mot dem vi bjuda!
    Blott skum och skuggor, bleka och kalla.
    Härnere skönhetens sjöar svalla,
    och njutningens bränningar stiga och falla
    och svalkas och sjuda.

RANS stämma ur djupet.

    Waldemar! Waldemar! Waldemar!

WALDEMAR

    Hvad?
    Hvem ropar mig? --
    Hvem sjunger? --
    Sällsam var den klang mitt öra nådde!

TÄRNORNA som förut.

    När söknets äflan, den orotunga,
    din dröm förstörde,
    och trots du kände i tanken ljunga
    och frihetslängtan sin brandpil slunga
    in i ditt hjärta, det eldigt unga,
    var det oss du hörde.

En hvit dimma har sakta sänkt sig ned öfver fjärden.

RANS stämma.

    Waldemar! Waldemar! Waldemar!

WALDEMAR

    Hvad sällsam sanning, hvad tjusning i sången!
    Med hemlig trollmakt den tager mig fången.
    Och när jag blicken i djupet sänker,
    ett gåtfullt skimmer emot mig blänker.
    Det är en villa! -- Hon skall förgå
    i nästa minut. -- Jag vakna må!
    Ingrid mig väntar. -- --

Töcknet genomskimras af en ljusgrön glans. RAN och TÄRNORNA
visa sig plötsligt.

RAN

    Waldemar!
    Känner du mig ej?
    Du ofta badat
    i mina böljor.
    Förnam du ej då min kyss?
    Ofta satt du på skäret och lyddes
    till dyningens sorl.
    Det var jag som sjöng
    om alla de strålande under
    hafvet gömmer,
    hafvet, mitt stora kristallklara rike.

    Waldemar, kom,
    följ mig dit ned!
    Den skönhetstrånad, som bor i din själ
    skall ljufligt stillas
    och ständigt vakna på nytt för att stillas.
    Lifvet skall varda en dikt, ett rus.
    Stundernas fridlösa flykt
    i salig glömska skall hejdas.
    Waldemar, kom!

WALDEMAR

    Fager du är, fagra dina ord,
    men i hågen likväl de föda
    en sällsam ångest, förut ej spord,
    och dina ögon underligt glöda.
    Är du en drömbild, ett gyckel blott
    af mina sinnen? -- --

Dimman lättar ett ögonblick, så att Solö skymtar fram.

                    Ja visst, jag drömmer
    Min väg går i dag till Solö slott,
    och Ingrid mig väntar. Mitt mål jag glömmer!

Vill med en årstöt ge båten fart. Dimman tätnar åter.

RAN

    Waldemar, dröj!
    Ja, sannt du sjöng.
    En drömbild är jag
    och mitt rike är drömmarnes.
    Men drömmen är mer än verkligheten,
    skönare, större,
    och en drömmare ständigt du var.
    Ofta som barn från gossarnes lekar
    till ensligheten undan du smög.
    Ofta som yngling i junkrarnes lag,
    medan vinet och skämtet flödade,
    sjönk du i tankar och syner hän,
    hörde hemligt på oss.
    Oftast dock när skrämmande, tom,
    hvardagsträlarnes id dig mötte,
    vår verld du sökte,
    sagor du diktade, toner du fann.
    De voro din tröst, vår gåfva de voro.

WALDEMAR

    Eder gåfva?!
    O ja, jag vet:
    Vid hafvet lärde jag att sjunga,
    till hafvet drogs jag
    städs af längtan.
    Jag älskar det!
    Är du dess drottning?
    O, du är skön!
    Och gerna följde jag dig
    ned till din drömverld.
    Men mitt hjerta våndas,
    ångest och berusning
    kämpa därom.
    Sinnet somnar,
    Minnet mattas.
    Det är något jag glömmer!
    O Gud -- hvad är det?

RAN

    Waldemar, kom!
    Blott för en minut --
    som år den skall synas dig,
    år af sällhet.
    Minnet däraf skall varda en källa
    till jublande visor.
    Fagert och nytt skall du kväda.
    Sångarfröjd, sångarära
    min kyss vill dig bringa.

    Men vägrar du nu att följa,
    evig ånger dig tära skall.
    Trött skall du trampa
    sökenlefnadens stigar.
    Sången skall sina,
    synerna slockna,
    sagorna dö.

Töcknet lyser af ett starkt rosenskimmer.

RAN och TÄRORNA sträcka armarna mot Waldemar.

    Nej, du drömmare, kom, träd ned
    i våra dunkelblå salar,
    där ljuflig oro och salig fred
    din skiftande törst hugsvalar!
    Dåre den, som till lifvets slut
    i tom, förtärande trånad brinner!
    Låt ruset flamma en kort minut!
    Här först din drömda lycka du finner.

WALDEMAR

    En rysning igenom hjertat går.
    Mig fångar förtrollningens under.
    Ej tanken dess snara slita förmår,
    och viljan domnar därunder.
    Dåre den, som till lifvets slut
    i tom, förtärande trånad brinner!
    Må ruset flamma en kort minut,
    om en gång min drömda lycka jag hinner!

Kastar sig i Rans armar. Alla glida sakta ned i djupet under ljuft
bortdöende musik.

       *       *       *       *       *

Dimman skingrar sig långsamt; nejden ligger åter i solsken. Folk
drager då och då förbi åt Solö till.

Om en stund börja hornsignaler och rop att ljuda från andra stranden.

BENGT kommer brådskande, följd af en skara KNEKTAR och GÅRDSFOLK.

BENGT

    Just här jag skildes vid min herre.

EN KVINNA

    Må helgonen oss skydda! Hvad har skett?

BENGT

    Guds nåd förbjude något värre
    än att när töcken nyss sig öfver fjärden bredt,
    helt oförmärkt han vikit från sin bana.
    Nu när det klarnat nog han kosan ser.
    Men kommen, låt oss öfver sunden spana!
    Vårt nit åt jungfruns oro lindring ger.

Alla skynda ut åt höger.

       *       *       *       *       *

ULF TUVESSON ensam, i djupa tankar

    Rätt sällsamt! Ofta nog jag henne såg,
    och vän och fager städs hon syntes mig,
    dock tändes ingen åtrå i mitt hjärta.
    Men när i dag i brudens hvita dräkt
    hon höfviskt helsande mig handen gaf,
    af vårens lust förnam jag som en fläkt,
    och ijusa minnen stego ur sin graf -- -- --
    blott för att inför hennes bild förblekna!
    Så kände jag ej förr mitt sinne vekna,
    jag, som dock lekt så mången kärlig lek
    och pröfvat kvinnogunst och kvinnosvek.
    -- -- -- -- --
    En ann hon bidar under krans och slöja.
    Men ödet synes böjdt att stå mig bi,
    ty hennes brudgum dröjer. -- Må han dröja! --
    Hvem vet, törhända är hon redan fri! -- --

ETT SÄLLSKAP BRÖLLOPSGÄSTER -- riddare och damer -- frdn Solö.
Herr Ulf sällar sig till dem.

EN DAM till herr Ulf.

    Ett märkligt bröllop månde detta kallas,
    där efter brudgummen man skallgång går.

EN RIDDARE

    Jag menar, att han hela saken glömt.
    Väl någonstäds i skog och mark han sitter
    och smider till en visa sina rim.

EN ANNAN RIDDARE

    Och tror sig tids nog hinna hit till sängdags.

EN TREDJE

    Därmed lär jungfrun icke nöja sig.
    Om rätt man känner hennes sinnelag,
    så blir hans straff så långt som bröllopsnatten.

EN AV DE YNGRE DAMERNA

    Ej ville jag i brudens ställe vara!

FLERE

    Där kommer hon! Utaf sin ängslan drifven
    hon går att möta knektarne som sökt.

STEN FOLKESSON och INGRID, MÅRTEN PREST och FRU RIKISSA komma från
Solö, följda af en skara gäster och gårdsfolk. Några af Bengts
följeslagare återvända samtidigt från höger. Rop i folkskaran:

    Har ingen ännu junkern sett?

    Svar: Ej vi!

HERR STEN halfhögt.

    Var lugn, mitt barn! Hvad kunde väl ha timat?

INGRID

    Ej oro känner jag, men harm! En brud
    som öfvergifven stär pä bröllopsdagen!
    Kan Waldemar mig unna sådan skam?
    Väl ofta förr när han till Solö drog
    för hafvets brus och skogens han förgat
    sitt mål och svärmande i dikt och drömmar
    på vägen dröjde. När han sedan kom,
    en nyfödd sång och väna sommarblomster
    han bragte mig med ångerfulla ord.
    Hans varma kyssar brunno dubbelt varma,
    hans ögon logo bedjande och blida.
    Glömd var min väntan och min bitterhet.
    Men nu, i dag, -- pä sjelfva bröllopsdagen
    till alla dessa gästers spott och spe!
    Det går för vida.

HERR STEN

                      Rätt får nu mitt råd.
    Dig och din moder må det ändtligt gräma,
    att jag för Edra böner vika gaf
    och dådlös drömmare till måg mig valde.
    Men gjordt är gjordt --

Till BENGT, som kommer med knektarne från höger.

                         Hvad hafven i att mäla?

BENGT

    Ej goda tidender, jag räds: den båt,
    hvari jag sjelf såg junkern stiga nyss,
    vi fumnit drifvande på fjärden -- tom.

INGRID sjunker med ett svagt anskri till marken.

FRU RIKISSA böjer sig öfver henne

    Ack, Ingrid, arma barn! -- --

FOLKSKARAN, sakta mumlande.

    Så har då döden
    in i laget trängt
    och i bittra flöden bröllopsglädjen dränkt?

FRU RIKISSA

    Min Ingrid, låt ett sista hopp
    dig utur smärtans dvala rycka!
    Den dunkla gåtan än i lycka,
    ej blott i sorg kan lösas opp.

INGRID reser sig långsamt, liksom bedöfvad.

FOLKET sakta

    I brudens stolta bonad
    hur liljeblek hon står,
    från hjärtesorg ej skonad
    i ålderns vår.

INGRID

    Det är ej sannt! -- Det är en dröm allenast
    en hjärtlöst gycklande, förfärlig dröm!
    Dess heta ångest mina tårars ström
    förtorkar. Väcken mig! Ack genast, genast!

    I tyste tveken. -- Ha, du Gud, som låter
    dig fromt tillbedjas utaf jorden all,
    om på din makt jag icke tvina skall
    gif mig den lycka, som du sköflat, åter!

MÅRTEN PREST

    Håll, jungfru Ingrid! Låten Eder kvida
    ej varda hädelse och syndigt hån!
    Ty veten, blott med bistånd ofvanfrån
    I Eder brudgum ånnu kunnen bida.

    I hafvets djup sig falska väsen dölja,
    som dåra människor med fager sång.
    En orådd ungersven re'n mången gång
    blef lockad ned med list i deras bölja.

Rörelse i folkskaran.

    Det månde hafva blifvit junkerns öde.
    Dock menar jag, att än han frälsas kan,
    om blott hans minne, nu af trollsång söfdt,
    med vigda klockors ljud ur dvalan väckes.

HERR STEN till en af knektarne.

    Till kyrkan skynda! Ring i hennes klocka!

MÅRTEN PREST

    Men trollen äro mäktiga. Sitt rof
    de lämna ej förutan nödtvång åter.
    Ur helga sägner jag ett medel minns,
    beprisadt för sin kraft. Den dyraste
    klenod, som I af Eder brudgum fått,
    i hafvet offras må, af böner signad.
    Ju vissare I liten dåruppå,
    med desto större makt han draga skall
    sin gifvare till denna nejd tillbaka.
    Den gyllne ringen där på Eder hand
    just lämplig är att lösa junkerns band.

INGRID

    Hvad? Löftespanten som mig Waldemar gaf
    den dag, då vi hvarandra trohet svuro!

MÅRTEN PREST

    I offrets vånda ligger offrets kraft.

INGRID tvekar en stund i häftig inre kamp.

FRU RIKISSA

    Ej må du dröja, Ingrid, när det geller
    att frälsa den ditt hjerta håller kär.

INGRID

    Välan dål Till hans räddning må det ske!
    I lären mig den bön, som offret viger.

MÅRTEN PREST

    Nej, Eder smärta själf må orden finna.

INGRID efter en paus, knähöjande.

    Frälsaremoder, du som allt lidande
    huldrik hugsvalar!
    Se till det offer, som blödande, kvidande,
    himmelska under i ångest förbidande
    hjärtat dig bär!

    Bringa mig åter den vän, som med tårade
    blickar jag söker!
    Frälsaremoder, du nådens utkorade.
    Fräls den af syndiga villor bedårade!
    Bönhör hans brud!

FOLKET

    Heliga jungfru, bönhör hans brud!

INGRID reser sig upp, drager ringen af sin hand och kastar honom
i hafvet. Klockringning ljuder på afstånd. Folkskaran börjar upplösa
sig. Några taga afsked och gå åt höger, andra följa HERR STEN,
FRU RIKISSA, INGRID och MÅRTEN PREST åt Solöhållet. ULF TUVESSON
ensam stannar.

DE BORTDRAGANDE

    Gyllne boja, genom böljor
    till den bundne väg dig bana
    att mot trolldomsruset mana
    minnena som flytt!

ULF TUVESSON

    Han borta är -- hur fagert än de sjunga,
    och bruden dragit ringen af sin hand.
    Det tyckes för mitt hopp ett gynsamt tecken --

GÄSTERNA på afstånd.

    Gyllne boja, du år bilden
    af den kärleks makt, som väcker
    och till räddning handen räcker
    dem, som djupets röster lydt.

ULF TUVESSON

    Väl brann en bitter sorg i hennes bön --
    men kvinnotårar vet jag torka snart
    där ärans högsta halvor glänsa klart.
    Sten Folkesson ej månde slikt bedröfva.
    Välan, ett sorgeår det knappt skall töfva
    förr än till jungfrun jag att gilja går -- --

Aflägsnar sig åt Solö till.

GÄSTERNA i fjärran

    Gyllne boja, flink till borgen
    återför den fröjd som flyktat!
    Innan året än är lyktadt,
    varde glllet nytt!



II

ETT ÅR SENARE


FÖRSTA BILDEN

På Solö. Ett rum i götisk stil. Solsken.

INGRID svartklädd, sitter vid fönstret och sömmar.

    "Uti min örtagård det stod
    en gång en ros så röd,
    så röd som allt mitt hjärteblod.
    Men under bladens bjärta glöd
    i mullen grodde sorgens bleka lilja.

    "De skira färger fullo af
    för stormens lek och gny.
    Skall väl ur sommartidig graf
    den rosen gå i blomning ny?
    Tungt är att vattna sorgens bleka lilja.

    "Mitt hela lif i väntan går,
    dess ström ej stämmas kan.
    Snart örtagården öde står.
    Där en gång rosenglöden brann
    nu vissnar äfven sorgens bleka lilja".

Låter sömnaden sjunka, stirrar själsfrånvarande ut i solskenet.

    "Ju vissare I liten därupp
    med desto större makt han draga skall
    sin gifvare till denna nejd tilibaka."
    Så lödo prestens ord. Det är min kraft,
    min själs förtröstan, som skall Waldemar frälsa.
    Men ack, hvar stund min svaghet mera blottar:
    Jag kan ej hoppas, mäktar icke tro,
    så länge än hans öde dunkelt är!

Stiger upp

    Ett år har redan gått i oviss bidan.
    Min ungdom svinner och min tid förtärs --
    Därute drager lifvet stolt förbi
    med bröllopsgillen, sång och sommarjubel!
    Ut vill jag -- ut, att mina bojor kasta
    och blomstersmyckad blanda mig i vimlet --
    Förgäfves!
    Ringen i hafvets djup min hand och fot
    förlamar. Uti minnets cell som fånge
    jag är till evig hopplös väntan dömd.

Sjunker ned med ansiktet gömdt i sina händer.

FRU RIKISSA inträder sakta utan att Ingrid ser upp.

    Ack, barn, låt ej din tanke ständigt stinga
    på nytt i detta sår, om det skall gro!

INGRID reser sig åter

    Blott döden, moder, skingra kan de kval,
    som efter Edra råd mig själf jag redde,
    när af min hand jag trohetstecknet drog!

       *       *       *       *       *

FRU RIKISSA

    I sorg och grubbel fånget är ditt sinn.
    Ännu du hoppas bör på bättre skiften;
    att ej förtvifla har mig lifvet lärt

INGRID

    Du, moder, led en gång som jag?

FRU RIKISSA

    Ja, barn,
    En sorg lik din jag hade i min ungdom,
    fast aldrig än dess hemlighet jag yppat.
    Nu till din tröst jag därom tälja vill:

    Herr Peder han var sig en riddare su båld,
    ut drog han i verlden den vida
    att kämpa för Krist mot de hedningars våld.
    Då runno mina tårar så strida.
    Väl stridare månde de rinna ändå,
    när skeppen buro bud öfver hafvet det blå:
    Herr Peder ligger döder
    under palmer i söder,
    rätt aldrig han med Eder i brudsäng skall gå
    under solen.

    Jag sörjde i nätter, jag suckade i år,
    då vände min gråt igen att flyta.
    "I blifven min, stolts jungfru, och torken Eder tår!
    På Solö skola sorgetankar tryta."
    Så talade herr Sten. Han var käck och glad och ung,
    och bodde i sin borg allt sä stolt som någon kung.
    "Herr Peder ligger döder
    under palmer i söder,
    men utan hjärtegamman varder lefnaden tung
    under solen."

    Han log och hjöd mig handen. Då helades mitt sinn.
    Slik giljare väl kunde det beveka!
    Snart drog i Solöborgen vårt bröllopsfölje in;
    så lustigt hördes gigarena leka.
    Men frammannför gick våren och strödde blommor mång',
    och under himlafästet jag hörde som en sång:
    "Herr Peder ligger döder
    under palmer i söder,
    men själen ser i himmelrik med fröjd vår lefnads gång
    under solen."

INGRID

    Hur lycklig, moder, var din lott mot min!
    En varm och djup och tårdränkt hjertesorg
    är himmelsk lust mot denna dofva oro,
    som stjäl mitt hjärtas tro, min viljas makt, --
    som all min kraft att sörja krossat har
    till stoft och mängt som gift uti mitt blod.
    så att af fridlös ångest städs det brinner.

Står orörligt stirrande, försjunken i plågsamma tankar,
utan att lyssna till moderns ord.

FRU RIKISSA

    Mitt kära barn, slå dessa tankar bort!
    Var viss, snart kan sig allt i gamman vända.

HERR STEN inträder. INGRID märker det icke. FRU RIKISSA besvarar
hans spörjande blick med en stum åtbörd. Han gör en axelryckning
och står en stund likasom väntande. Till sist:

    Det sägs att tiden helar alla smärtor:
    då månde denna snart ock vara läkt.
    Ty kommer jag, min dotter, dig att mäla
    om stora ting. -- Så hör mig!

INGRID återuppvaknande.

    Tala fader!

HERR STEN

    Nåväl! -- Då fullt ett år re'n har förgått
    se'n junker Waldemar dig öfvergaf,
    så är för dig han död. Emellan Eder
    må hvarje band för alltid van löst!

INGRID gör en åtbörd af den högsta öfverraskning.

    Ulf Tuvesson, hvars rikedom och slägt
    allt landet känner väl, har nu af mig
    begärt din hand och med mitt gillande
    i dag allt re'n han kommer för att få
    mitt löfte af din egen mun besegladt.

FRU RIKISSA

    Se, Ingrid, hastigt sannas mina ord!

INGRID liksom för sig själf

    Men Waldemar, som ringen frälsa skall --

HERR STEN

    Ej mer om honom! Föga hopp du har,
    när prestens råd ej ännu frukter burit.
    För slika griller du ej offra må
    den afundsvärda lott, som här dig bjuds.

INGRID

    Den lotten tycks mig föga afundsvärd
    att af min fader till ett svek jag dömes.

HERR STEN

    Hvad? Svek! Dig junkern svikit har,
    ej honom du!

INGRID

    Min fader, den klenod,
    som genom hjärtats dom mig dyrast var,
    jag gaf som lösen för mitt hjärtas lycka,
    och himlamakter ropade jag an.
    Mer helig ed, mig tycks, blef aldrig svuren,
    mer heligt offer icke bringas kan.
    Din dotter är för stolt att slikt förgäta;
    jag måste bida --

HERR STEN

    Litar du då än
    på detta offer?

INGRID efter ett ögonblicks tvekan.

    Sant än syns mig ordet:
    "I offrets vånda ligger offrets kraft" --
    Förvisso är min vånda svår -- --

HERR STEN

    Ja, väl!
    Men om jag riktigt fattat prestens råd,
    så löses denna kraft och varder dåd
    blott i den mån du däruppå förtröstar.
    Jag af din tvekan granneligen ser:
    Du känner våndan, tror ej på dess lön
    och kan ej tro därpå. Så har du sjelf
    den dunkla gatan löst till egen båtnad.

INGRIDS ansigtsutttyck och åtbörder förråda en häftig inre kamp.

EN SVEN inträder anmälande:

    Ulf Tuvesson med många män i följe
    just nu i borgen drager in.

HERR STEN

    Se till
    att för hans folk ej god förplägning fattas!

Svennen går.

    Jag går att riddarn helsa. Hit till Eder
    jag honom för. Nu sansa dig, mitt barn.
    att din trolofvade du väl må möta.

Går.

INGRID

    Till all min smålek alltså äfven den
    att oåtspord förenas med en annan
    än den mitt hjärta själfmant gaf sitt val.

FRU RIKISSA

    Säg, har då Waldemar din älskog än?

INGRID söker länge efter svar.

    Ack, för min blick är allt blott natt och gåtor!

FRU RIKISSA

    Ja, barn, en moders öga bättre ser
    än ditt, som gråtit nyss så mången tår.
    Allt ligger ljust och klart. De band ha brustit.
    som vid det flydda fängslade ditt lif,
    och du är fri. Ditt hjärta har dig löst.
    När på ditt offer du ej mäktar tro,
    då är den stolthet blott bedrägligt sken.
    som dömer dig till ny och fåfäng väntan.
    Tänk på din moders ungdomssaga, barn.
    och fatta mod! Men tyst, jag hör dem nalkas.

Dörren öppnas af svenner. ULF TUVESSSON inträder förd af HERR STEN.

FRU RIKISSA

    I varen välkommen, herr riddare god!
    Vårt hus stor heder I gören.
    Och ljusare tider och gladare mod
    tillbaka till Solö I fören.

HERR ULF

    Min tack, fru Rikissa, för den hälsning så god!
    Till Solös fridfulla nejder
    så tidt min varmaste längtan stod
    från rikets rådslag och fejder.

INGRID för sig själf

    En riddersman han är i skick och blick,
    i later som i dater.

HERR ULF fattar Ingrids hand

    Jungfru Ingrid!
    Mitt ärende kännen I. Kommen jag är
    med ära till Eder att gilja.
    Herr Sten redan sport, att I ären mig kär,
    och styrkt af hans löfte och vilja
    jag beder, att nu Eder egen mund,
    den rosenfagra, må säga,
    hvad själf I menen om sådant förbund,
    och om denna hand jag skall äga.

INGRID utan att se upp

    Ulf Tuvesson!
    Min faders ord må skänka Eder handen,
    mitt hjärta lyder andra makters bud.

HERR STEN halfhögt.

    Gods död! Hvad? Trotsar hon?

Hejdar sig vid ett förstulet tecken från fru Rikissa.

HERR ULF som släppt Ingrids hand.

    I svaren stolt,
    skön jungfru. Icke nu jag dristade
    om Edert hjärta bedja, och jag svär,
    att icke förr vårt bröllop firas skall
    än detta hjärtas gunst jag vunnit har.

Fattar ånyo hennes hand.

    Men intill dess den fagra handen bäre
    som tecken af mitt löfte denna ring.

INGRID drager undan handen

    Af Edert käcka tal man märka kan
    att kvinnors ynnest Eder billig tycks.
    Så hören då jämväl den ed jag svär:
    Ej förr min hand skall bära denna ring
    än detta hjärtas gunst I vunnit hafven!

HERR STEN

    Besinna väl, min dotter, dina ord!

FRU RIKISSA

    Förspill ej af en nyck din lefnads lycka!

INGRID

    Ack, lycka! -- Inför denna ring jag ryser.
    Dess gyllne skimmer endast minner mig
    om den, som fordom blänkte på min hand
    och som jag offrade. -- I veten hvarför -- --
    Ja, märken väl, herr Ulf: om jag en gång
    som husfru träder in i Eder borg
    skall hotande den tanken städs mig följa
    att han, den andre, återkomma kan.
    Af oviss oro skall mitt sinne täras,
    och lust och löjen fly från Edra salar,
    och om Ulf Tuvesson det sägas skall
    att han ett osällt gifte korat sig.

HERR ULF

    Nej, jungfru Ingrid, gladeligt jag tror
    på ljusa framtidsdagar, när en gång
    I Eder svåra sorg förvunnit hafven.
    Ej tröst skall Eder tryta, ty jag sett
    att Eder stolta håg mot höjden trår.

INGRID

    Fullväl jag vet, att man herr Ulfs gemål
    stor heder skall bevisa.

HERR ULF

    Kännen I
    jämväl den fröjd som heter: städs att söka
    ett högre nå?

INGRID

    Ett högre? På hvad sätt?

HERR ULF

    Som falken stiger går mitt ödes bana,
    min ätt i landet ädlast är och äldst,
    i dessa ådror flyter kungablod,
    och denna hand har redan ofta pröfvat
    att rikets tyglar hålla. Hafven akt,
    stolts jungfru! Lätt det händer att en dag
    en krona sätts på Edra gyllne lockar.
    Kan sådant hopp ej lifva Edert mod?

INGRID står länge stum, träffad af hans ord. Till sist:

    Ja -- ja -- Det vore lön för all min kvida,
    det vore tröst för hvarje stund af kval!
    Att gifva lifvet stora syftens glans,
    att stolt och hjältelik dess färd gestalta -- --
    Hvad sällsam eld som tändes i min själ
    vid dessa tankar, eggande och ljufva!
    Och underbara syner dyka fram
    ur flydda drömmars aningsfulla dunkel --
    -- -- -- -- --
    I fjärran står en stad. Dess torn och vallar
    i solen glimma. Vinden leker lätt
    med fanor, vimplar, band och blomsterslingor,
    och rymden dallrar utaf klockors dån.
    Från gatorna och torgen glammet går
    med presters sång och klangen af basuner.
    Och sakta drager upp mot kungaborgen
    ett festligt tåg i bjärta skrudars prakt.
    Högst rida två i flammande skarlakan.
    Hör! Folket jublar --

HERR ULF leende.

    "Hell vår fagra drottning!"

Medan Ingrid ännu står halft försjunken i sin syn, sätter herr Ulf,
utan att hon gör motstånd, ringen på hennes hand, som han därpå
höfviskt kysser. Fru Rikissa omfamnar Ingrid: riddarne vexla
ett handslag.


ANDRA BILDEN

Hos Ran: En stor praktfull sal med genomskinliga väggar. Utanför stå
sällsamma bjärta jätteblommor, vaggande af och an i vattnet Längre
bort skymta stund efter annan hafsvidunder fram och försvinna
åter i dunklet.

RAN och WALDEMAR sitta tillsammans under en tronhimmel och åse
TÄRNORNAS dans.

TÄRNORNA

    Systrar, låten visor klinga
    genom hafvets klara rymder,
    låten dansar lätt sig svinga
    öfver silfversanden hän!
    Fröjder våra fjät bevinga.
    Tröst åt själ, som trår och längtar
    hvita lemmars lek vill bringa,
    smidig, smäktande och vän.

    Fram under verldshvalfvets irrande lågor
    simmar vilsen en snöhvit svan,
    viljelös buren af vexlingens vågor
    öfver dess ändlösa ocean.
    Människosinne, du är den seglande
    svanen därute,
    din är den skönhet du ser i de speglande
    böljornas bild på din öde ban.

    Hur till flygt du vingen breder
    är oändligheten stängsel.
    Vill du varda fri ditt fängsel,
    dyk till oss i glittret neder!

    Hör, hvad dig väntar, hör!

    Biktande blickars lockande lågor,
    klangers och dofters rusiga smek
    vagga dig vekt på vällande vågor,
    söfva och väcka i villande lek.
    Upp ur de brinnande lifsdjupen höja sig
    rosende syner,
    formbindningsyrans drömbilder röja sig
    genom förrädiska slöjors svek.

    Ty med dem hvar ljuflig villas
    hemlighet vi listigt gömma,
    hur man tänder eldar ömma
    och hur älskogslängtan stillas.

    Tänd dem och släck dem! Tänd!

    Systrar, låten visor klinga
    genom hafvets klara rymder,
    låten dansar lätt sig svinga
    öfver silfversanden hän!
    Fröjder våra fjät bevinga.
    Tröst åt själ som trår och längtar
    hvita lemmars lek vill bringa
    smidig smäktande och vän.

RAN ger ett tecken åt de dansande att sluta.

    Har denna lek ej längre ditt behag?
    Ditt öga stirrar mot ett namnlöst fjärran,
    din mun är stum och kysser icke mer
    din arm ej längre sträcks till varma famntag?

WALDEMAR

    Jag lyss till hafvets underliga dån.
    Dess dofva sånger jämt jag söker tyda.
    Mig tyckes att jag hört dem förr, men vet
    ej när, ej hvar --

RAN

    Kan mina tärnors glam
    ej grubblet ur ditt veka sinn förjaga,
    så kom till mig, läs svaret i min blick
    på hvarje fråga, som din tunga bränner!
    Jag älskar dig --

WALDEMAR utan att lyssna till henne.

    Då rör sig i mitt bröst
    en hemlig oro; jag ett namn vill ropa.
    Det dyker fjärran upp ur vattnens brus
    men än ej fram till mina läppar hunnet
    det åter dränks i sorl och mörker --

RAN

    Tärnor!
    Fort bringen vin! -- I glömskans skira purpur
    din tankes köld till känsla tina skall.

WALDEMAR

    Mig tycks ditt vin ej mer ha samma kraft.
    Snart kan mitt blod ej längre däraf eldas.

RAN

    Då har ditt blod ej längre samma kraft
    att fröjdas åt sitt eget flödes yra,
    och ledan lurar i din slöa håg.
    Var på din vakt! Hon vill din lifslust stjäla.

WALDEMAR

    Ja, jag är trött, ej vaka jag förmår.
    I drömlös slummer blott jag ville sjunka.

RAN

    Ger icke ruset dig en drömlös ro?

WALDEMAR

    Jag vaknar städs med häftigare törst.
    Är lifvet endast rus och törst? Skall ej
    en gång jag stärkt och fri ur dvalan stiga
    och vaken njuta svalkan i min själ?

RAN

    Att vakna är att känna åtrån vakna
    och blott i slummern är din ande sval.

WALDEMAR

    Så lät mig vakna när jag slumrar in
    och njuta slummerns sötma vakande!

RAN

    Nu tronar ledan pä din trötta läpp!
    Bland önskningar, som fåfängt storma hän
    mot alltets gräns, den evigt vikande,
    och söka spränga hvarje väsens lag
    du irrar maktlös kring liksom en fjäril,
    som hungrig fladdrar ifrån ört till ört
    rundt om en blomsterskål, af honung full,
    och i sin ifver icke skatten varsnar.

WALDEMAR

    Så visa mig hvad jag ej själf kan se!

RAN

    Ja, om din tanke af mitt tal kan tyglas.

    En blomma spirar ur ditt väsens rot,
    och blomblad fem hon upp mot ljuset slår
    i färger klara, skiftande och mjuka.
    En vällukt strömmar ur dess bjärta kalk
    och sänker dig uti ett saligt rus
    så snart den trolska doften in du andas.

WALDEMAR

    Hur nämns hon?

RAN

    Dina sinnens röda lilja.
    Dess åsyn dig förkunnar att du är,
    men när dess ånga genomträngt ditt väsen
    och du har läppjat kalkens klara saft,
    du lyfter lyckan upp dig till sin barm
    och alltet, du och blomman varda ett.

WALDEMAR

    Har blomman spirat ur mitt väsens rot
    hvad är då jag, om icke hon jag är?

RAN skrattar

    En lilja, rusad af sin egen doft --
    den gåtan löses blott i detta vin.
    Så drick då, Waldemar! Uti din dryck
    jag lägger liljan ned som must och krydda.

Löser ett stort, praktfullt blomster från sin barm och kastar i bägaren,
som hon räcker Waldemar. Denne tömmer långsamt drycken. -- Paus.

WALDEMAR reser sig.

    O, ljufva domning, som dig sakta sänker
    i mina lemmar ned och kylan dränker
    uti det lena svall, den nya glöd,
    den strida ström, som brusar fraggigt röd
    igenom vällustvidgad barm och hjärta.
    Du målar bilder brinnande och bjärta,
    omsusande mitt sinn i salig dans.
    En mun -- en ros, två ögons stjärneglans!
    Och tvänne hvita mjuka armar räckas
    emot ett bröst, hvars brånad blott kan släckas
    med innerliga famntags ljufva våld --

Sjunker ned inför Ran, omfattande hennes knän.

    O skönhet, all min själ till dig är såld!

RAN böjer sig fram och trycker en lång kyss på hans läppar.

       *       *       *       *       *

TÄRNORNA omsluta gruppen.

    Se, flammor sig tända
    i sjudande sinnen!
    I fröjder sig vända
    de vikande minnen.

    Och läpparne leka,
    blott kyssar de andas,
    och suckarne smeka,
    och blickarne blandas.

    Och oron har somnat,
    som elden vill släcka,
    och tanken har domnat,
    som tvekan kan väcka.

WALDEMAR

    Ännu en dryck! Af rusets röda natt
    jag fullt vill famnas! -- --

EN TÄRNA frambär drycken.

WALDEMAR får, när han mottager bägaren, plötsligt syn på en guldring,
som glänser på hennes hand, springer upp, rycker häftigt till
sig ringen, utropande:

    Hvem gaf dig denna ring? Hvar fann du den?

TÄRNAN

    En gång lustvandrande i hafvets lundar
    jag i den hvita sand dess glitter såg.

WALDEMAR står länge stum stirrande på ringen. Till sist:

    Ingrid -- Ingrid! Min brud --!
    Det är hennes ring,
    den jag henne gaf!
    Hon bidar sin brudgum på Solö...

Blickar liksom vaknande, förfärad omkring sig.

    Hvar -- -- hvar är jag?

    Ha!
    Genom trollens list och djäfvulska funder
    är jag lockad och snärd, har jag svikit min brud.
    Hur kunde det ske? Förfördes min själ
    af sånger och syner? -- Guds moder, du milda,
    alla helgon och heliga änglar,
    stån mig bi! Jag vill bort! Jag vill ut
    till frihet och ljus,
    till luftens sus
    genom sommarens soliga rymder!

RAN

    Du människodåre, rasa ej så!
    Fåfängt du ropar, förgåfves du våndas.
    Min är du och min du förblir,
    Om du vänder till jorden åter,
    skall min makt dig draga tillbaka hit ned.
    Trotsar du den är du dödens.

    Och hur vill du fly? öfver lömska djup,
    genom hväsande hvirflar går vägen fram.
    Vilse du vandrar i hafvets skogar,
    fångas du skall af vidriga drakar
    eller af rytande bränningar kastas
    mot hvassa klippor och sargas till döds.

WALDEMAR

    Hällre dö än nesligt lefva
    som en trä I under tomma villor,
    känna sin andes lefvande kraft
    sina i sinnenas ökensand!
    Nej, jag vill bort; må det kosta lifvet!
    Ringa jag aktar det, bunden hos dig! --
    Ingrid? Ingrid! -- jag kommer.

Vill störta ut. Tärnorna sluta sig samman och hejda honom.

RAN

    Välan, så gå, du jordens blinde son!
    Men lyssna först till hvad jag nu förkunnar:
    Om hon, hvars ring din viljekraft har väckt,
    än lefver, bidande din återkomst,
    och icke bär en annans ring på handen,
    då är du fri och må därofvan stanna.

Reser sig

    Men svek hon ditt minne -- min fånge du är,
    och hit skall du vända tillbaka.
    Om ej, vid min eviga skönhet jag svär,
    min bittraste hämd skall du smaka.

    Ty ej blott du utan allt hvad kärt
    du eger på jordens rund
    skall sjunka i hafvets djup, förtärdt
    af min vrede i samma stund.

    Förr'n dagens sista stråle är släckt,
    må jorden du åter lemna,
    ty re'n innan nästa morgonväkt
    skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.

På afstånd blir en hvitskimrande trappa synlig. Tvänne tärnor
ledsaga Waldemar ut ur salen och uppför densamma.

DE ÖFRIGA TÄRNORNA

    Förr'n dagens sista stråle är släckt.
    må jorden han åter lemna,
    ty re'n innan nästa morgonväkt
    skall ett dröjsmål med skräck sig hämna.



III

INGRIDS OCH ULF TUVESSONS BRÖLLOP


Riddarsalen på Solö. BRUD och BRUDGUM sitta på en upphöjning
till höger. Midt emot dem STEN FOLKESSON och FRU RIKISSA samt
MÅRTEN PREST. Längre bort GÄSTER, bänkade kring dryckesbord
i salens bakgrund. Svenner gå omkring med vinkannor och bägare
och skänka i. I en grupp på golfvet stå

BRUDTÄRNOR och BRUDSVENNER sjungande:

    När som den glammande skördemånad
    med korn och kärna i landet står
    och hösten smyger sin röda spanad
    bort genom gården och snår,
    då firar kärlekens väna vår
    en segerfest uti starka hjärtan,
    och bröllopsvisornas eko slår
    på flykt den aggande smärtan.

BRUDTÄRNORNA träda fram

    Ulf Tuvesson, Eder unga gemål
    I månden de sällaste dagar gifva;
    därvid ej blott Edra borgar lifva
    med gillens jubel och prål!

    Men gladt och troget till ömhetens bål
    städs nya flammande knippor draga
    och styrande djärft emot höga mål
    glädja den stolta och stödja den svaga.

BRUDSVENNERNA träda fram.

    Fru Ingrid! Hos den make
    i dag Edert löfte vann
    den huldaste omsorg vake
    som någon förtjena kan!
    Ty se! Denne riddersman,
    som kufvat med kraft så mången,
    för Eder sig böjer han
    i rosende bojor fången.

HERR ULF för vid dessa ord Ingrids hand leende till sina läppar.
Hon sitter blek och orörlig, liksom utan att märka det.

ALLA resa sig upp.

    Ja, hell de båda, som seger vunno
    mot vinterskymningens sorg och nöd,
    när sommarkvällarnes himlar brunno
    som bröllopsfacklor i glöd!
    Må lyckans blomma stå rank och röd
    vid alla vägar, där fram de vandra,
    och uti stormarna få till stöd
    den tro de svurit hvarandra!

Brudparets skål tömmes under fanfarer. Man lemnar sina platser
och vandrar af och an i salen och angränsande gemak. Herr Ulf
ses gå fram till brudsviten och tacka; slår sig därpå i samspråk
med herr Sten.

INGRID ensam i förgrunden.

    Hur tom, hur tanklös är ej deras sång!
    Med all sin konst och klang den endast när
    den oro, som alltjämt mitt hjärta gnager.
    O, den som kunde glömma, glömma, glömma!

FRU RIKISSA och MÅRTEN PREST ha under tiden förstulet iakttagit henne.

FRU RIKISSA

    I kunnen se, hur hennes kranka sinn
    till sorgsna tankar redan vänds. Jag beder
    att I med visligt tal och fromma råd
    mån söka ge den arma tröst och lisa.

    går bort och börjar samtala med några af gästerna.

MÅRTEN PREST träder sakta fram till Ingrid.

    Så blek och sorgsen brud jag aldrig såg.
    Hvad fattas Eder?

INGRID

    Kunnen svar I gifva
    på frågor, som mig fräta dag och natt,
    så svaren mig!

MÅRTEN PREST

    Hvad spörjen I, fru Ingrid?

INGRID

    När efter Edert råd mig själf jag bundit
    med bön och offer uti bidans band
    och alla mina stjärnor slocknade
    en efter annan uti hopplöst mörker,
    då såg jag plötsligt lifvets dörr på nytt
    med glans sig öppna för min tjusta blick.
    Nu sägen mig, jag beder: Var det svek
    att vilja flykta bort från natt och nöd,
    att uppå nya ljusa vägar trå
    mot höjder hägrande i soligt fjärran?

MÅRTEN PREST

    I lydden Eder faders bud?

INGRID

    Nej, nej!
    Mig lockade de stora framtidssyner.
    Ej bakom tvånget får mitt samvet skydd.
    Fri följde jag min egen håg och maning.

MÅRTEN PREST

    Hvad fritt I namnen var då svaghet blott.
    Stark är den själ som tror. I hafven tviflat.

INGRID

    Är tvifvel svek?

MÅRTEN PREST

    Ja, ofvan i den himmel,
    där trons martyrer Eder vandel se.

INGRID

    Så sägen mig, hvi måste jag då lida
    långt innan sveket ännu skett?

MÅRTEN PREST

    Fru Ingrid!
    I lidandenas eld så mången själ
    blef härdad som ett blankt och böjligt stål
    mot list och lockelser i lögnens verld.
    Det ändamålet var med Edert ve.

INGRID

    Jag fattar icke denna grymma lag,
    som dömer själarne att oskyldt pinas.
    Det månde vara presters påfund blott!

MÅRTEN PREST

    Nej, i de helga tingen Eder blick
    är lika skum som Eder tro är svag,
    och föga fromma ära Edra tankar.
    Men verldslig lust bor stolt i Edert sinn,
    all Eder håg till glans och bländverk står.
    Fru Ingrid, granneligt jag skönja kan
    att ännu mycken nöd I skolen pröfva.
    Ej någon frid skall Edert samvet få,
    en oviss ångest Eder jämt skall jaga,
    så att till sist i kyrkans famn I flyn
    att vrida Eder där i bön och bot,
    med gissel sarga Eder fagra kropp
    och skyla såren under säck och aska.

INGRID liksom för sig själf.

    Som slag af gisslet redan dessa ord
    mig sönderslita; vildt mitt hjärta skälfver
    af marters öfvermått, af sårens eld.
    Men midt i svedan känner jag en dallring
    af sällsam vällust. Mina ödens gåta
    som af ett hemligt ljus förklarad tycks --

MÅRTEN PREST

    Ja, våndas skolen I och ömkligt kvida,
    och först när edert sinn är slaget mjukt
    med plågors tuktoris, Guds moder skall
    varkunna sig och Eder själ hugsvala.
    Se'n med ett sinnelag från verlden vändt
    I månden fromt på helga vägar vandra,
    med Edert gods och guld Guds rike tjena,
    de sjuke hjälpa, ge de sorgsna tröst,
    och sist, när nådatiden lyktad är,
    se paradisets gyllne portar öppnas,
    på Eder hjässa sig en gloria sänka
    och helgonen och änglarne med sång
    och strängaspel sin nya syster hälsa.

INGRID efter en paus.

    Hur underbart! Inför min tända blick
    tycks lifvet blott en rad af töckenslöjor,
    dem sorgen drager undan, en för en,
    till dess det sista ljuset strålar fullt.
    Är detta lidandenas hemlighet?
    Skall så en verld af sken och lögn jag fly,
    där svag jag svek hvad innerst i min själ
    jag varmast åtrår: hjärtats hjältestyrka,
    den stolta tro, som öfvervinner döden?
    Är detta vägen? O, min Gud, jag svindlar!
    Och dock mitt hjärta sväller som af fröjd!
    Mig ljuset bländar --

ULF TUVESSON en stund iakttagit henne.

    Säg, hvad fattas Eder,
    min väna brud, att I så upprörd synens?

INGRID

    Ack, intet. I en dröm jag blott försjönk.

HERR ULF

    Så rycken Eder lös utur dess bann
    och bjuden glädjens glam i borgen ljuda.
    Jag räds, de unga flnna gillet slätt,
    om ej det sker.

INGRID

    Ha! Glädjens glam!

För sig själf, medan herr Ulf och Mårten prest sakta samtala.

    Ja -- ja!
    För sista gången må dess klang jag höra,
    för sista gången ungdomslust och lek
    på sina vingar må mitt hjärta bära!
    Nu vill farväl jag säga -- -- --

Vänder sig om, ropar till gästerna:

    Träden fram, I gäster alla,
    fram till sång och sirlig dans!
    Dubbelt lyse festens glans,
    dubbelt stark må tonen skalla!
    Sorglös håg må här befalla!
    Dagen vare hans!

Man samlas åter i salen.     MÅRTEN PREST går.

INGRID fattar herr Ulfs hand och deltager med honom i följande
danslek. Sång och dans af

DE YNGRE

    Nu vilje vi leka med löjen och lust
    och svänga oss och niga och buga.
    Sä månget litet hjärta skall få pröfva en dust
    mot blickar, som kärligen truga.
    Så månget litet hjärta skall bestånda en strid
    mot händer, som djärft månde trycka
    och många röda läppar skola bedja om grid
    och undfå den ljufvastc lycka.
    Kom kämpa och vinn,
    lef lustiga dagar!
    Den vännen är min,
    som bäst mig behagar.
    Men fjärilar svinga i lunden.

    Och ungersvennen gångar sig åt hagen så grön,
    i kårlekens garn är han bunden.
    Då möter han den jungfru han älskat i lön
    och yppar sin låga på stunden.
    Men jungfrun hon vandrar uti tankarna mång',
    hon gitter den suckan ej höra,
    ty blomstren på marken och små fåglarnes sång
    långt mer hennes håg månde röra.

    Men ungersvennen gångar sig åt hagen med hast
    och bryter alla rosor han kan finna.
    Han binder dem samman utan ro eller rast:
    En ynnest han aktar att vinna.
    När jungfrun det skådar varda rosorna fler,
    ty fram på dess kinder de spira.
    Dock gläds hon och ungersvennen handen hon ger.
    Sitt bröllop de nu månde fira.
    Kom, kämpa och vinn.
    lef lustiga dagar!
    Den vännen är min,
    som bäst mig behagar.
    Men fjärilar svinga i lunden.

Vid sista ordet höres ett plötsligt anskri bland gästerna. Dansen
afstannar. I fonddörren står WALDEMAR och stirrar blek in i salen.
Långsamt stiger han öfver tröskeln och går fram emot Ingrid, som
ryckt sig lös från herr Ulf och mållös betraktar honom.

GÄSTERNA hviska och mumla förfärade:

    Oss himlen skydde! Är det väl hans vålnad?

WALDEMAR

    Min Ingrid! Det är jag, din Waldemar,
    din brudgum, din --

HERR ULF

    Nej, håll, herr riddare!
    I synens mig vid döden redan vigd,
    men jag, Ulf Tuvesson, är jungfruns brudgum.

FRU RIKISSA och några andra kvinnor skynda fram till Ingrid, som
är nära att falla i vanmakt, och föra henne ut.

WALDEMAR

    Ingrid en annans? Nej, det är en lögn!
    Hon bidar mig, hon är min brud.

HERR ULF

    Herr junker!
    Den skara gäster här I sen kan vittna,
    att jungfru Ingrid nyss vid mig blef vigd.

WALDEMAR

    Så hafven I med list den väna lockat
    och hennes sinne snärjt med lismarord.
    Jag eger jungfruns löfte -- men välan:
    i envig vi om henne kämpa.

HERR ULF

    Nej!
    Mig skydda lag och rätt. Jag strider ej
    med dårar eller döda --

WALDEMAR utom sig.

    Värjen Eder!

Drager blankt och anfaller med förtviflans våldsamhet herr Ulf,
hvilken efter ett kort försvar sårad vacklar i de kringståendes
armar.

HERR ULF

    Vänner, till hjälp! Här drifva onda makter
    förvisst sitt spel. -- Jag illa sårad är.

Föres ut.

HERR STEN

    Hur djärfvens I, som Eder brud förlupit
    och häftat hån och skam vid hennes namn,
    i detta gille tränga in med ofred.
    Fort, lemnen Solö, förr än dessa svärd
    min och min dotters kränkta heder hämnat!

WALDEMAR

    Min brud jag kräfver! Blott med henne går jag.

MÄNNEN storma med höjda klingor fram mot honom.

    Han rasar. Drifven dåren bort!

WALDEMAR

    Tillbaka!
    Ej jag, men I mån fly från denna ort.
    Förnimmen hvilket öde Eder hotar:
    Från hafvets drottning kommer jag som fånge.
    I mina fotspår följa död och skräck,
    ty om jag icke innan dagen flytt
    till hennes rike återvändt, skall Solö
    uti dess böljor sjunka och förgås.

KVINNORNA

    Hjälp Jesus! Fort, må härifrån vi skynda!

Flykta förfärade.

MÄNNEN

    Mot sådan makt ej båtar någon strid.

Utrymma salen.

WALDEMAR står långe stum och blickar efter de flyende; sjunker så
stönande ned på en bänk. Aftonsolen faller in. Sakta, efter en paus,
börjar han:

    Allt -- allt är slut -- förspildt -- i spillror allt!
    Hur soligt, ack hur leende af lycka
    låg llfvet för min blick den morgonstund,
    då jag till Solö red och -- fram ej lände.
    Och nu? -- Blott döden nu mig öfrig är,
    ty ned till Ran -- -- Nej, nej, jag måste dö --
    och allt med mig, som kärt jag har på jorden. --
    Ha, Ran, jag tackar dig! I denna hämd
    din blinda grymhet blandar in en tröst,
    den enda, sista: Ingrid skall mig följa
    i grafvens brudsäng, dödens dunkel ned. --
    Hur gåtfullt gapar ej det svarta svalg
    inför min fot och vidgas att mig sluka. --
    Hvad gömmer detta mörker? Tomhet blott?
    Eller det helas lösta hemlighet?
    Hur än jag rastlöst spejar i dess natt,
    blott nya frågor skrida fram likt spöken
    med hemlig skräck på sina bleka drag:
    Hvi lades svaghet i min själ, mitt blod?
    Hvi skapades den makt som mig betvang?
    Min drömda lycka lofvade hon mig
    och trampar mig till stoft... Min drömda lycka!
    Hvad fager klang ännu i dessa ord!
    Min drömda lycka ... Ja, jag henne ser!
    Jag ville lefva nu, jag ville gråta,
    jag ville sörja mig till nya drömmar
    och lösa dem med sång ur sorgens tvång!
    Ty sången blott gör fri, och sjungande
    jag skulle simma stark mot lifvets ström,
    mot allt som på dess strida vågor möter,
    mot nya hopp och fröjder, nya kval.

Springer upp, ropar vildt:

    Jag vill ej dö! På jorden vill jag dväljas,
    tills själens flamma har förtärt sitt bränsle
    och bröstets sista ton förklinga fått!

Stirrar i stum ångest framför sig. Saktare:

    Där sjunker blodröd sol i blåa djup. --
    Vid stranden bida tärnorna mig än. --
    Ja, än är tid, än kan mitt lif jag berga
    och genom det mitt sista hopp: att söka
    med bättre bön min frihet återfå.
    Den sista strålen släcks! -- Nu välja -- välja
    emellan död och träldoms skam! -- Men fort!

Aftonglansen försvinner. Waldemar utstöter ett skri:

    Dröj, sol! --

Dämpadt:

    Hon sjönk, beseglande min dom.

Sjunker åter ned på bänken.

    Som hon i hafvets svall ock jag skall slockna.

Böjer sig ned, gömmer ansiktet i händerna och förblir i denna
ställning, medan som enda synligt tecken af den bittra själskampen
en darrning gång efter annan skakar hans gestalt.

Det skymmer allt mer. Ett svagt månsken faller in.

INGRID inträder sakta

    Förlamad jag låg
    af drömmar, som stredo,
    och bilder jag såg
    af skuggor, som gledo
    i jagande flykt undan döden.
    Man talde mig hotande öden.
    Hur aktar dem ringa
    min brinnande själ!
    Mig frågorna stinga
    i flyende häl.
    De hetsat mig hit för att spörja:
    Skall öfver ditt öde jag sörja?
    Säg kommer du väl ifrån dödens land,
    eller dväljes du ännu på lifvets strand
    och dess tunga, villsamma vägar?

WALDEMAR

    Än lefver jag, om ock i dödens våld.
    Af Ran och hennes tärnor dårad blef jag.
    Hos dem jag dröjt, hur länge vet jag ej,
    till dess mitt minne väcktes af den ring
    jag en gång gaf dig, du i hafvet kastat
    för att åt denna gifva rum --

INGRID

    Du irrar! Jag gaf
    min ring för att rädda
    din själ ur den graf,
    som snarorna bädda.
    Ur skenverldens fångande sköte
    jag stämde dig hit till möte.
    Men sjålf var jag svag,
    förmådde ej bida,
    och lösningens lag
    ej kunde jag lida.
    Ej tro jag hade, blott trängtan,
    till verldens lust stod min längtan.
    Till verldens glans sig vände min blick,
    när hoppets styrka i tårar förgick
    under årslång tärande väntan.

WALDEMAR

    Årslång väntan!

Kastar sig ned på knä.

                    O, min är all skuld!
    Min, endast min! Hvad gränslös bitterhet
    ditt hjärta måste fylla vid min åsyn!
    Förlåtelse ej finns för hvad jag bröt.

INGRID

    Förlåtelse?... Jo! Mitt hjärta vill brista
    af jublande tro,
    när jag skådar den gnista,
    som bor i ditt öga, det klara.
    All dom, all klagan må fara!
    Väl tung är den lott,
    som svagheten sonar,
    men i himmelens slott
    ej stoltare tronar
    en fröjd öfver sjungande salar
    än den, som mitt hjärta hugsvalar.
    Må lifvet oss skilja med hämnande hand,
    vi äro dock bundna med eviga band
    och döden till sist skall oss ena.

WALDEMAR springer upp.

    Ack, Ingrid, fattar jag de ljufva orden!
    Har jag din kärlek ännu? Hvilken lycka!
    Så kom, du kära! Skynda, låt oss fly
    tillsammans bort till fjärran fagra land,
    där hjärtats rosor blomma fritt som skogens!

INGRID

    Ja, fly -- bland rosor lefva...! Nej, ack nej!

    Det vore att svigta
    och svika pä nytt
    Nu ånger må bikta
    hvar svaghet vi lydt
    och lyfta oss upp emot styrkan
    i smärtebesegrarens dyrkan.
    Se, korset dig kallar
    i hedningaland!
    Hör, kampropet skallar
    från själar i brand!

    Dit ut må du draga att strida.
    Min tanke skall stå vid din sida.
    Min bön skall dig styrka i ångest och nöd,
    och sjålf vill jag lefva för lustarnes död
    i mitt sinn, det vrånga och hårda.

WALDEMAR

    Förfärlig är den dom du säger ut.
    Vi älska ju! Hvad är då annat allt?

INGRID

    Blott de, som ej flykta
    för smärtornas slag,
    sin jämmer få lykta
    på soningens dag.
    Förnimmer du ej som en aning,
    en själsröstens hviskande maning:
    Genom skilsmessans öken med böner och svärd
    till möte vi gå i en fagrare verld,
    där vår lycka skall fagrare blomma?

WALDEMAR sjunker åter ned på knä.

    Du goda, rena!

INGRID böjer sig fram och kysser hans panna.

    Waldemar, farväl!

En plötslig vindstöt hviner genom slottet och rycker upp ett af
salens stora nischfönster. Ett aflägset brus höres, som under det
följande långsamt tilltager. WALDEMAR springer upp, lyssnar.

INGRID blickar ut.

    Ett under timar! Jag ser hafvet häfvas
    mot skyn med jättevågor --

WALDEMAR vildt.

    Ha! Rans hämd!
    Jag dåre glömde att oss döden hotar,
    om ej jag innan natten brutit in
    till hennes snöda verld har återvändt.

INGRID gripes vid dessa ord af en stor glädje.

WALDEMAR

    Dock Ingrid -- du må råddas! Jag vill gå
    dit ned tillbaka -- Ah!... Lef väl!... O, vore
    det ej försent!

Vill skynda ut.

INGRID hejdar honom

    Nej, Waldemar, hör mig! Dröj!
    Slikt offer kan ej gifvas eller tagas.
    Vi måste dö. -- Hvad namnlös, salig fröjd!
    Allt är försonadt redan. Vi få dö.
    Ej lida mer, ej strida, blöda, kvida,
    ej skiljas mer i bitter hjärtenöd,
    men vid hvarandras sida stilla hvila!

WALDEMAR hänförd.

    Ja, stilla hvila och i ljusa drömmar
    om barndomsdagar, då vi lekte samman
    i skogens gröna, solomspunna hvalf,
    där en gång blygt vår första kyss vi bytte.
    Ack Ingrid, i din famn år döden Ijuf!

Sluter henne i sina armar.

RANS stämma utifrån hafvet.

    Waldemar!
    Du glömmer mitt ord.
    Den kvinna do famnar
    har svikit ditt minne.
    Den ring hon bär är en annans.
    Då måste du dö,
    om ej döden du flyr i min famn.

INGRID rycker sig lös.

    Ha! hvilken sång!
    Den sista länken,
    som gåtan band,
    nu brast den.
    Hon är den makt,
    som dårat oss båda.
    Så hör då, du hägringars herskarinna,
    huru jag löser hägringens bann!

Drager Ulf Tuvessons ring af handen och kastar den ut i hafvet.

    Svekets bild
    i svallet må svinna!

Sätter Waldemars ring på sitt finger.

    Trohetens tecken
    smyckar ånyo min hand.

RAN visar sig i fönstret.

    På roflystet rasande böljors ryggar
    nalkas dig döden.
    Waldemar, fly förintelsens fasa!
    Kom, lef skönhetsdrömmen på nytt
    i min trånande famn.

WALDEMAR

    Förintelsens fasa
    fruktar jag föga;
    frihet hon bringar
    och skönare drömmar.
    Aldrig jag flyr i din famn.

RAN

    Så lefven då
    som jordlifvets trålar!
    Jag vill Eder skona,
    på det I mån sucka
    åtskilda fjärran
    i längtans land
    och långsamt kväljas till döds
    af saknadens kval.

WALDEMAR trotsigt och triumferande.

    Nej! Tomt är ditt hot!
    Bunden du är af den ed du mig svor.
    Lifvets eviga kraft du lyder.
    Former måste du binda.
    när hon dig bjuder,
    skepnader måste du skifta
    och fjättrar spränga,
    när det, som du ville betvinga,
    själft dig betvang.
    Så fyll det värf,
    som ej du, ej vi kunna undfly!
    Krossa det stoft,
    som vågat att trotsa!
    Stoftet är ande,
    Anden är stoft.
    Odödligt är hvad dig trotsar.

I alltjämt stigande extas.

    Ja, jag skönjer ditt väsens lag.
    Ur aflandets rus, ur födandets ångest
    framväller den verld, hvarur lifsmust du suger,
    den verld, där du rår eller tjenar.
    Du lockar med rus,
    du skrämmer med ångest.
    Kampen är hård,
    dock måste den rasa,
    ty endast seger är vinning,
    endast seger kan lyfta,
    lifvet mot evigt
    klarare ljus.

WALDEMAR och INGRID, högsta jublande hänryckning.

    Du jordevandringens lysande lust,
    dess lurande fara, des eggande fröjd!
    Vi älskade dig i vår svaghet,
    vi älska dig än i vårt trots!
    Ty en afbild du är,
    fast flyktig och vrång,
    af den höga som tronar
    i själsdrömmens soliga land,
    den ur eviga segrar födda fridens
    ständigt skönare skönhetsgudinna.
    Till henne nu draga vi.
    Lyd nu din lag!
    Dränkande böljor bräcke
    sinnenas band!
    I verldsvillans vimmel af vågor
    må du, deras drottning,
    Öppna oss vägen till hvilan,
    vardandets kalla,
    kärlekens ursprung,
    kärlekens mål!

RAN försvinner med ett vildt skri. WALDEMAR och INGRID vexla en
brinnande kyss och störta sig efter henne ut i hafvet. I samma
ögonblick inträder fullkomligt mörker. Ett starkt dån höres jämte
bruset af väldiga vattenmassor, varar en stund och aftager
långsamt.

När lugnet och ljuset återvända, ses pä något afstånd ruinen af Solö
sjunkna slott på hafsbottnen. I förgrunden ligga Ingrid och Waldemar
döda, hon med hufvudet stödt mot en klippa, han lutad mot hennes barm,
båda med anletena vända uppåt mot det bleka månljus, som dallrande
silar ned genom vattnet.

OSYNLIG CHOR

    Ej kraften kan dö, om än hjärtana brista.
    När viljandets gnista
    dem skänkte sin glöd,
    i stoftet förnyadt, det svaga, som sviker,
    det veka, som viker
    skall växa till stöd,

    och ständigt en stoltare stridssång uppstämma,
    när tiden vill hämma det evigas lopp.
    Om jordlifvets bubbla än slocknar i striden,
    så glänser dock i den
    odödlighetshopp.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Ran - En dramatisk dikt" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.