Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML | PDF ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Mythologia Fennica
Author: Ganander, Christfrid
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Mythologia Fennica" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



                   MYTHOLOGIA
                     FENNICA

                      ELLER

                   FÖRKLARING
                      ÖFVER
      De NOMINA PROPRIA DEASTRORUM, IDOLORUM,
               LOCORUM, VIRORUM &c.
                      ELLER
   Afgudar och Afgudinnor, Forntidens Märkelige
     Personer, Offer och Offer-Ställen, Gamla
           Sedvänjor, Jättar, Troll, Skogs-Sjö-
                    och Bergs-Rån m. m.
                       Som
   Förekomma i de äldre Finska Troll-Runor, Synnyt, Sanat,
        Sadut, Arwotuxet &c. samt än brukas och
                  nämnas i dagligt tal;

                 Til deras tjenst,
  som vela i grund förstå det Finska Språket, och hafva smak för
           Finska Historien och Poësin,

         Af Gamla Runor samlad och uttydd
                       Af
          CHRISTFRID GANANDER, Thomasson
              Philos. Mag. & Sacell.



ÅBO, Tryckt i Frenckellska Boktryckeriet 1789.
             På egen Bekostnad.



      Nec longus _patrios_ labor est Tibi nosse _Penates_.

                           Ovid. Metamorph. Lib, I: v. 773.



            MYTHOLOGIA

             FENNICA.

           Kongl. Maj:ts

        Tro-Tjenare och Professor
               i
     Vältaligheten och Skaldekonsten,
              vid
        Kongl. Åbo Academie,
      Högädle och vidtberömde,
      Herr Mag. HENRIC GABRIEL
              PORTHAN,

Höggunstige Gynnare!

Med hvad berömvärd nit, beledsagad af de vidsträktaste insigter, Herr
Professoren sökt uplysa vår Finska historie, updaga landets ålderdoms
minnings-märken, granska, upodla, tilöka och fullkomna Finska
Språket, samt stadga dess poësie, därom vitna Herr Professorens
utkomna arbeten, som icke allenast äro kända och högaktada innom eget
land, utan ock med bästa loford emottagne och granskade af de lärde i
Göttingen, London och Pettersburg, samt flerestädes; hvarigenom Hr.
Professoren altså hedrat sig sjelf, sin fosterbygd och sina landsmän,
samt förskaffat vårt Finska Språk all aktning.

Utom dess har Hr. Professoren satt sine Landsmän i en berömlig
medtäflan, at upodla och lära bättre känna sit Landsspråk, som
härtils blifvit föga agtadt.

Herr Professorens outtrötteliga Bref-växlingar och täta resor, hafva
alla syftat därhän, at befrämja et så lofligt andamål.

Jag, får min del, har förmon, at härmedelst offenteligen tacka Herr
Professoren för, nu snart i 21 års tid, gunstigt, så munteligen som
skrifteligen meddelte underrättelser och upmuntringar, at fortfara
til Finska Litteraturens förmon.

Denna Finska Mythologie, som til större delen är samlad af Hr.
Professorens egna skrifter, både trykta och i handskrift varande, mig
gunstigt meddelte, gamla Finska Runor, tilägnas vördsammast hel och
hållen Hr. Professoren, såsom et vedermåle, huru jag använt Finska
Vitterheten til fördel, de undervisningar jag haft äran, at handfå af
Hr. Professoren.

Tillika utbeder mig ödmjukast, at detta må få blifva til evärdelig
åminnelse af den agtning, hvarmed har förmon at framhärda Högädle och
Vidtberömde Herr Professorens

                                   allerödmjukaste tjenare
                                    _Christfrid Ganander_.

Frantzila i Siikajoki Socken ochUhleåborgs Län d. 28 Apr. 1785.



Företal.


Finska Mythologien är, så vål som alla andra folkslags, inveklad
i många mörka sagor och berättelser om Landets fordna Gudar och
Gudinnor, med tillämpningar eller allusioner til naturliga händelser
och borgerliga förrättningar, som behöfva sin utläggning och
förklaring, hvilken bäst vinnes af _Finska_, så kallade, gamla
_troll-Runor_; då de jämföras med hvarandra, och til hjelp tages
andra Nationers Mythologie.[1]

Våra Finska Runor likna mycket i det Mythologiska eller Fabelagtiga
Ovidii Metamorphoses; som ses i synnerhet under namnen _Luonnottaret,
Louheatar, Joukawainen_ o.s.v.

Våre Finnar voro dock ej ensamma de, som nyttjat detta sätt, at
föreställa höga sanningar, om Gud, verlden, dess skapelse, naturens
ändringar och verkningar, tingens uphof, själens odödlighet, et
tilstånd efter döden i et glädje- eller plågo-rum m.m. under förtäkta
ord och i liknelsetal, som, för deras sinlighet, bättre kunde fattas
och, i brist af skrifkonst, i väl sammanhängande Runor, i minnet
bibehållas, alt ifrån hedentimma til närvarande tid; utan nästan alla
Slägter på jorden hafva älskat dessa sinnebilder och mythiska sagor.
-- Alla hedningar hade en otalig mängd af Gudomligheter.

Nästan alla ting i naturen, dalar, berg, trän, vatn, luft hade sin
egen vålne, eller, om man skall så säga, Gud.

De _Ægyptier_, den äldste och lärdaste nation, tilbädo _Osiris,
Isis_, och en outsägelig hop af apor och andra djur.

_Phænicierne_, de störste handlande i gamla verlden, ärade _Baal,
Baalsemen_.

_Chaldaerne, Bel, Mylitta_.

_Perserne, Mithra, Solen_ och de 4 Elementerna, såsom Gudomligheter:

Så trodde ock de _Araber_ och _Indianer_; och et tallöst antal af
Gudar, af större och mindre rang, hade de _visaste folkslag_ i
ålderdomen, de _Græker_ och _Romare_.

Dock tillade de sine Gudar och Gudinnor de största och gemenaste
laster; såsom, ägtenskaps-brott, afvund, hämd, ondska och grufsamhet,
som voro deras vanliga dater, hvilket _Homer, Aristophanes och
Æschines_ ådagalägga. Til exempel kan _Jupiters och Junos_ äfventyr
vara nog tilräckeligt bevis.

Ehuru de äldste Scribenter, _Herodotus, Plato och Aristoteles_,
antaga den äldre tidens berättelser för helt sanfärdiga och i
egentelig mening, och hafva så trodt dem, som de berättas; så hafva
dock sednare tiderne ansedt dem för _kloka fabler af Allegorisk
betydelse_, och de vise hafva gjort dem til _Physiska_ eller
_Moraliska vehiclar_, och formerat deraf _Philosophiska sanningar,
klädde i sinnebilder_ och _Mythologiska Sannsagor_. _Zeno_, den
Stoiska Sectens stiftare, var, som det synes, den förste, som
utveklade sanningen ifrån dess lindor. Cicer. N. D. I: 14. II: 24. --
Närmast bidrogo därtil de _Platoniker_, efter _Christi börd_ i det
3:dje och 4:de århundrade, hvilka, til at afhjelpa den insmygande
hedendomen, förvandlade desse fabler i Allegoriska hölsor, som gömde
de högsta sanningar.[2]

Jag kan icke undgå, at här anföra något af det Hr. _Abboten och
vice Presid._ m.m. _J. Fr. v. Jerusalem_ i sina _Betraktelser öfver
Religionens Förnämsta Sanningar_, angående denna sak, skrifver: 2.
Del. sid. 15. Hvarföre skulle Stjernorna allena vara upfylde af
Gudomlighet? Någre menniskjor hafva framför andre så utmärkt höga
egenskaper, at de omöjeligen kunna härstamma af naturliga människjor;
deras ande måste vara af högre art, och de således vara en högre Guda
afföda. Efter döden återtaga de sit rum ibland Gudarne; dock behålla
de altid utmårkt böjelse för deras förra fädernesland och äro dess
Skyds-Gudar t.ex. _S. Niclas_ i Ryssland, _Wäinämöinen, Ilmarinen_
i Finland.

Luft, haf, floder och vädret äro i den grofva menniskans ögon, som
icke känner naturens lagar och dessas gemensamma ändamål, så många
särskilde magter, som til deras verkningar icke bero af hvarandra;
hvarföre skola ock icke de vara fulle af en lika osynlig kraft? --
Åter igen nye Gudar -- Deras storhet är väl sins emellan åtskild,
men de äro sjelfrådande i deras Herradömen, och måste altså blifva
ombedne af Gudar och menniskor om deras välvilja. _Juno_ nödgas gifva
_Æolus_ goda ord, när hon vil hafva storm på hafvet, och lofva honom
til tacksamhet en af sina skönaste Nympher; _Neptunus_ åter finner
ganska illa, at Väder-Guden dristar besatta sig med hans element; och
således blifver aldrig någon ande på dikter om Gudar och Gudinnor.

Uti Naturen och i hennes eget lefverne, vederfares den enfaldiga
menniskjan både ljuft och ledt, både goda och förskräckande
händelser, hvilkas närmaste orsak hon icke inser; alt detta kan icke
komma af annat, än af _sådane_ osynlige och verksamme väsenden. Så
mycket _flere blifva Gudarne_; altid nye _under-gudar_, goda och illa
görande _spöken, vålnader och féer_. _Trettio tusend_ voro de redan
vid Hesiodi tid. Och alle desse Gudar, så månge de åro, större och
mindre, blifva altid människorna like: kunna altså icke dyrkas utan
på människjo sätt och bibehållas i deras goda vilja, eller försonas;
äro de icke för mägtige, kunna de ock för deras oginhet straffas, och
förmås til mera tjenstfärdighet, medelst indragning af deras vanliga
offer och lofsägningar. Augustus, at hamna sig på Neptun för en
utstånden storm, vågade förbjuda, at uti en högtidlig procession bära
hans bild med de öfrige Gudarnas.

Sådane äro Gudarne hos Homerus, sådane voro de hos de uplyste Romare,
och sådane äro de i denna dag hos Samojederne och Villarne i Canada.

Sid. 17. Det enda man af dem begärte, var endast tilfredsställandet
af närvarande behof och begärelser, samt at få veta sit tilkommande
öde -- -- Dygdig kunde man sjelf vara.

    Satis est orare Jovem, qui donat & aufert,
    Det vitam, det opes: æquum mi animum ipse parabo.

Sid. 39. Genom många _Symboliska föreställningar_, som til äfventyrs
skulle betekna vissa _Nationale händelser_ och naturs verkningar, dem
hvarken de eller deras _mästare_ sjelfve mera förstodo, så väl som
genom de mångfaldiga diktade små _Guddomar och Andar_, hade den gamle
Religionens sanningar förlorat deras första enfald. Se vidare sid.
27, 40 och Apolog. Conf. Aug. p. m. 229.

Sammalunda utmärka våre _Finnar_ i sin Mythologie ofta naturliga
verkningar och orsaker, under flera Guda-namn, såsom til exempel,
åskan med _Ukko_ och _Ilmarinen_, Järnets uphof med _Luonnotar_ --
samt ådagalägga en mycken naturlig insigt i naturens kännedom, dels
kraft och verkningar.

Sjelfve _Götherne_ i sin äldsta Mythologie komma öfverens i samma
idéer om troll i Berg, Sjöar, Dalar, Skogar, Resar och Jättar -- som
äro aldeles de samme med Romarenas, Grækernas och Finnarnes samt
Lapparnes Mythiske varelser.

Vi hafve inga andra spår qvar til _Finnarnes_, såsom ostridigt de
äldste[3] _Nordens_ inbyggares, _härkomst, regering och lefnadssätt_,
än dem man spridda och strödda kan komma öfver och blifva varse
i _Finska Mythologien_, i Finska Språket och i landets uråldriga
hemseder[4]

Så vål _Finska ordspråk_, som _Runor_ eller _Poëtiska Sånger_,
aldeles olika andra nationers, 8 stafvige Rythmer utan rim, gifva
anledning at sluta om Språkets fordna häfd -- i de _förra_, är
folkets gamla _Sedo- och Vishets_-lära förvarad; de _sednare_ eller
Runorne angå deras _Hedniska Gudalära, Metamorphoser, Theogonie_,
slögder, näringar, _vidskeppelser_ m.m, -- Därigenom at desse blott
i allmogens minne många secler igenom varit bibehållne och först
i nyliga tider, utur dagligt tal samt mundteliga sånger, blifvit
fattade i Skrift, har händt, at de i et och annat tyckas vara
försämrade; _men i dem är ock mycket qvar, som en kännare af språket
välbefogad fötter i jämförelse med det man i upodlade tungomål anser
starkt ock vackert_.[5] I gamla _Finska Runor_ finner man ock,
under regelbunden och _Sinrik ordaställning_, et med _Allegorier,
Metaphorer_ och flera sådana prydligheter lifligt lekande snille.[6]

Til at kunna därföre begagna sig af den äldre Finska Poësin, och med
nytta, nöje och smak läsa våra Finska Runor, och _igenfinna det höga,
det vackra, det intagande i de samma_, är en _Mythologisk kundskap
oundvikeligen nödig_, Finska Mythologien är en clavis poëseos
Fennicæ. Lika så litet som _Ovidius, Wirgilius och Homerus_ skulle
förstås, och deras rätta mening, hvartil de alludera, inhämtas utom
Mythologisk insigt, och kundskap om Romares och Grækers hemseder;
lika så litet kommer man ock til rätta med Finnarnes Runor, utom
_Mythologie_.

I den afsigt, at gifva ljus åt den äldre _Finska poësien_, har
jag gjort den _Mythologiske Samling_, som jag nu ställer inför
allmänhetens ögon, under det jag i flere år genomgått alla
_tilgängelige_, och möjligen i landet _existerande Runor_, af hvilka
jag tillika utplockat flere hundrade ord, til en vacker _tilökning_
til et nytt _Finskt Lexicon_, med _phrases_, som nu äfven är under
renskrifning.

Under en tid af några och 20 år, som jag samlat och granskat Finska
ord, har jag väl blifvit varse, at flere ord til ljud och betydelse
äro lika med Graekiska, men huruvida Probsten _D. Nils Idman_ (l.c.
p. 39.) rätteligen slutar, at _Finnarnes Hedniska Gudalära varit til
största delen Grekisk_; hvilket däraf skulle bestyrkas, at de _fläste
Gudars namn äro i Finska Språket främmande och komma intet af Finska
ord_; det är något som jag, för min ringa del, anser vara betydande
tvifvelsmål underkastadt; emedan de med samma skäl, i min tanka,
kunde hänledas ifrån Hebraiskan, eller flere Europäiska än lefvande
språk. Så väl Stam-orden i Finskan och ändelserne, hvilka äro Finske,
som den Mythologiska. Genealogien tyckes bevisa motsatsen; härtil
gömmer, at samma begrep, som Romare, Græker, Göther, med flere, sig
gjort om sina större och mindre Gudamagter, hafva ock Finnarne.
Dessutom äro någre Mythologiska namn verkeliga Stam-familiers,
märkelige i lifstiden och efter döden ihågkomne personers samt
än varande orters namn.

Med den _Finska Mythologien_ har jag ock velat förena den _Lappska_.

Hvad jag af _Lappska Mythologien_ anfört, har jag tagit af et
Manuscript, författadt af _Danske Missionairen, Lenart Sidenius_, och
öfversändt ifrån _Öfver-Sallsetter i Astafjorden_ d. 17 Oct 1728. til
Kyrkoherden _Johan Tornberg i Jukkasjärfvi_ och af honom til Probsten
mag. _Hinr. Forbus_ d. 1. Jan. 1728. Det är öfverensstämmande med en
annan Dansk Missionarii _Jöns Kijhldals_ berättelser.

Lapparne hafva classificerat och rangerat sine Gudar i följande
ordning:

1:o Til de Gudar, som äro allerhögst uppe i Stjernhimmelen, eller
Öfver-Gudar, räknas Jubmel, Rariet, Radier och Rana-neida.

2:o Til Gudar, som äro lägre ned i luften, höra, Beiwe, Torden,
Bjegs-olmai, Gissen-olmai, Akklikkes-olmai.

3:o Gudar, som äro på jorden, räknas Stor- och Lill-Junkker,
Leib-olmai, Kiase- olmai, Mader-akka och dess 3 döttrar: Sarakka,
Ux-akka, och Jux-akka, Saiwa- olmai, Saiwo-neides, Saiwo-serva,
Saiwo-lodde, Saiwo-gwelle.

4:o Underjordiska Gudamagter och Orter äro Jabmiaimo, Jabmi-akka,
Nemagwelle, Rota, Rotaimo, Rota-landa, Jamikiatser; hvilka alla i
detta Mythologiska Lexicon, under sina alphabeter, kommaa at utredas
och beskrifvas, efter Danska Missionairen Sidenii upgifter i nämnde
Mscr.

För den likhet, som fins i Lapparnes och Finnarnes Mythologie,
såsom folks, hvilka synas vara af en Stam och extraction[7] få til
Språkets, som fordna lefnadens öfverensstämmelse, (hälft som det är
bevist, at Lapparne bodt förut i landet och Finnarne med dem äro
befryndade) har jag velat förena bägges Mythologie; samt här och där
i detta arbete jämföra dem med hvarandra; och hvarest ske kunnat,
äfven visa då och då til den äldre Svenska Mythologien, hvarest

äfven förekomma, om icke samma och lika lydande Mythologiska namn,
dock dylika idéer. Som hos de bägge andra; hvartil äröfringar,
commerce och folkflyttningar måtte bidragit.

Af alla dessa 3, nu under Sveriges Krono lydande folkslags
Mythologie, kan aftagas och lätteligen slutas til deras likhet i
tänkesätt om Religion; at de trodt själens odödlighet och et annat
lif efter detta; som kan ses då man efterslår Tuoni, Jabmiaimo,
Manala, Kipumäki, Kivutar o.s.v.

Man skulle förmoda, at af denna Finska Mythologien vinna tillika
någon uplysning i Finska folkets historie och geographie; då här och
där anföras fordna Sedvänjor, af hvilka många än äro bibehållna, och
någre orter blifva updagade, som förut varit föga kände.

At denna Mythologie må vinna det påsyftade ändamålet, at uplysa,
samt dess mera trovärdighet och pålitelighet hos Finska vitterhets
älskare, bör jag til slut upgifva de källor, ur hvilka jag hämtat
dessa närvarande Mythologiska uplysningar, näml.

Af Ol. v. Dalins och Af Botins Sv. R. historie. Af Björners Brew om
Finnars, Lappars och Samojeders ursprung. Archtopolitani Disp. de
Religione & origine Fennnorum, Upsaliae 1728. Magist. Christ. Er.
Lencquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum -- Aboae, Praes.
Prof. Eloqv. Hinr. Gabr. Porthan, edit. 1782.

Biskop Agricola har, som bekant är, i sina kända rim, nämnt Finska
Gudars och Gudinnors namn, dem jag ock, ehuru råbråkade, här uptagit.

Finska så kallade troll-Runor, hafva praesterat mig de fläste
Mythologiske personers och orters namn, som förklarat sig sjelfve,
genom det sammanhang som i dem träffats.

Hvad jag sjelf sett och hört, har jag med all trygghet kunnat anföra.

Denne Finske Mythologie tryckes i qvart-format, för at kunna
framdeles biläggas det under arbete varande nya Finska Lexicon.

Om mine värde Landsmän och älskare af Finsk Vitterhet, kunna hafva
häraf någon nytta, skall det vara mig en ogemen fägnad.



MYTHOLOGIA FENNICA



AARNI, en vålne, som tros ligga öfver gömda skatter i jorden; kallas
_Aarnion haltia_, _Aarni haudan isäntä, joka makaa Aarteen päällä_.
Då skatten nedlades, gjordes flere löften, såsom: at en röd tupp,
eller 3 fårhufvuden, m.m. skulle offras åt _Aarni haudan haltia_,
eller draken, af den som ville uptaga de gömda penningarna &c.
Se _Kratti_. -- Skattgräfvare hafva så väl här, som i Tyskland,
hvarjehanda vidskeppeliga uptåg, då de leta efter skatter. Se
_Fresenii Past. Saml. om Skattgräfvande_: de mumla, läsa troll-ord,
kasta tärningar af bly, offra, bruka slagruta; och finna sig dock
ofta bedragne såsom Alchemisterne.

Aarni ses om Solskensdagar, och nattetid vid eld, i skogar och på
backar uptorka och skura sina möglade skatter; ofta höres han skallra
sina Riksdalrar, då han är gunstig åt någon melancholisk penningekär.

Dock, oaktadt all vidskeplighet, finnas än ofta här i Finland
penninge-gömmor, som blifvit af invånarena nedgräfde dels i förra
seculo, då _Wenäjän Räikkä, pelko wuosi_ var, eller Ryssens
fiendtliga infall befarades, 1656. (Se Finska _Ajan-Tieto_), dels i
sednare krigstider omkring 1713 til 21; kanske också af någon gammal
Penninge-Gud, som af afvund och illvilja frivilligt nedgräfvit sina
pengar och redbarheter, på det hvarken barn eller slägt måtte efter
döden få någon del af deras svett och möda. -- Ännu händer någon
gång, at med notdrägter utur insjöar fås hela penninge-kistor,
hvilket händt för någre år sedan i Pijppola här i Sijkajoki Socken.
I Kemi och annorstädes har funnits, efter stora Ryskasegden och än i
våre tider, i gropar nedgömd Spanmål i skogarne. Se _Haltia_.

Af _Aarni_, såsom rikedomars och skatters gömmare, synes _Arils_tider
fått sit namn; såsom de äldste i verlden och de sällaste fordom varit
i _Jothanhem_ (Jothers, de Finnars land) långt förr, än _Krake_ fådde
guld och et så dyrbart mjöl dambade af _Frodes_ qvarnar, mjölk lopp i
floderne och ekarne svettades honing.

AATES eller _Audes_; en Finsk Drott, om hvilken v. Dalin säger, at
dess dotter var gift med _Wisbur_, son af _Wanlander_ och "_Drifva_,
en dotter af Finska Höfdingen _Snö_ eller _Nieu_; och vidare:
_Wisbur_ emottog efter Fadren _Wanlander_ Upsala öde, och förlikt
med Finska huset gifte sig med Finska Drotten _Athes_ eller _Aude_
den rikes dotter, som födde honom Sönerne _Gisl_ och _Audr_ (i
Finska Krönikan kallade _Gris_ och _Amund_), men snart förskjuten
måste med dem resa hem; hvarpå Wisbur med en annan qvinna aflade
sonen _Domalder_: den Finska _Hulda_ gaf då åter förbannelser, med
hvilka Gisl och Audr sändes til honom, at utkräfva åtminstone Modrens
morgongåfva, som var tre stora byar och en guldkädja. Resan var
dock fåfäng, oaktadt Gudarnas försäkran: at _Ynglingarne från den
stunden skulle sins imellan strida_ och _guldkädjan en gång blifva
en bane för den ypperste man i deras ätt_. Modren _Hulda_ ville med
vidskeppelser fördärfva _Wisbur_; men sönerne gjorde det med vapen:
de sköflade i Sverige och anstälte upror, hvarvid Fadren en natt blef
innebränd vid år 340.

"Men _Domalder, Wisburs_ Son af andra giftet, ärfde dock sin Faders
rike tillika med kriget, hvarigenom han intog många länder och
kallades _Jota-Dolge_ eller _Finnars förföljare_. Finland kallades
ock fordom _Jätteland_.

"Domalder blef offrad åt afgudarne för missväxt vid år 365. Denne
hungers nöd orsakade en stor folkflyttning ur Skandinavien, _Wiliner,
Wendler_ eller _Bergfinnar_ drogo ned åt landet in i _Skåne_, sedan
anförde af _Ajo_ til _Småland_, och vid år 370 til Gottland, samt
sedan til Tyskland." _Finnmarkken_ i Småland, och _Gottländska_
Språkets sträshet, äro bevis til _Finnarnes_ därvaro. Se _Vinder,
Joter, Jättiläiset, Drifva_.

AATINS barn, Nordens äldste invånare, se _Jätit_.

AHTI, En Sjö-rå, som gaf fisk och anropades af vidskeppelige
Fiskare. Kanske Lapparnes _Akte_ eller _Ahti_, den Lapske Afguden
_Stor-Junckarens_ Hustru, (Se _Veden-emä_) Finnarnes _Akka_. De
Grækers _Actæon, Pan_, piscatoribus & venatoribus favens, synes vara
den samma.

AHIKAINEN, Se _Ritikainen_, den samma som _Ahtolainen_.

AHTOLAINEN, En stygg ond vålne; et troll, som bandt ormar om sina
gärdsgårds-störar, i stället för vidjor. Ödlan kallas därföre i
Runorne: _Ahtolaisen aidan wittas_.

AJATTARA, -- _Ajattarot_ in pl. Skogs-Spöken -- Priapus. En ond
förskräckelig vålne af könet i skogar: förvillade Skogsmän och
jägare: nämnes i Finska Bibel-version i plurali 3 Mos. B. 17. v. 7.
_Ej pidä Ajattaroille uhrattaman_ -- i Svenska öfversättningen: åt
djeflomen -- Se _Hattara_.

AKKA, _Ukkos_ Hustru: en mägtig Gudinna, jämföres med _J. Maria_, och
tyckes vara den samma i medeltiden. I Runor heter det om _Mehiläinen_:

    Pistä siipesi simaan,
    Toinen siipesi meteen,
    Akan wanhan wakkaseen;
    Tuo sitten simoa tuolta...

och straxt därpå anropas _Mariatar_. Se _Ukko_.

AKKA, äfven en Sjö-Råderska, Hafs-Fru: bodde vid et sund; hon kammade
eller borstade sig, och då därvid hände at en tinne eller borst
flög i sjön; blef däraf genom böljornes skummande en tomt-orm och
metmaskar. Se _Ahti_.

    Akka Salmen Korvallinen
    Oli päätään sukiwa,
    Hapsiaan harjaawa,
    Pii harjasta pirahti
    Lawialle lainehelle,
    Selwälle meren selälle.

Se _Syöjätär_.

AKKA _wanha Kaiwo-Keträ_, en flitig käring i spånad och väfnad;
planterade furun och tallar. Se _Sämsä_ och _Wennon-härkä_.

AKLIKKES-_Olmai_, trenne Gudamagter hos _Lapparne_, lägre ned i
luften, til hvilkas ära lördagen och Söndagen hölts helig. De fleste
Lappar hafva helgat Fredagen _Sarakka_, Lördagen _Rariet_ och
Söndagen de 3:ne _Aklikes-olmai_ til ära. Därföre när Lapparne hafva
försedt sig med Fredags- Lördags- och Söndags-arbete, hafva de gifvit
offer i förlikning. _Sidenius_.

ALAMAN-Järvi, samma som _Aloen-järvi_, Fennorum Lerna malorum sive
Styx; en eldputt, där elden fants sedan flere varp dragits; skall
finnas ytterst i Lappmarken, äfven af samma namn i Pudasjärvi,
Pedersöre, och Ilmoila Soknar i Österbotn &c.

Uti en gammal Runa, där det berättas om eldens upkomst, genom det at
_Ilmarinen_ flintade eld af en orm, säges, at gnistan flög _keskelle
Alaman-järwen_:

    Iski tulta Ilmarinen,
    Wälkytti Wäinämöinen,
    Ylhännä Taiwoisessa,
    Eläwällä ennuxella,
    Kirjawalla kärmehellä,
    Kirpaisi kipuna yxi.
    Läpi Taiwoisen yhdexän,
    Taiwas puolen kymmenettä.
    Meni ajna mennesään,
    Wieri ajna wiertessään
    Keskellen Alaman järwen,
    Nieli tuon tuli Soroisen -- --

ALOEN-järwi, Finnarnes Styx, i högsta Lappmarken. En eldpuss; där
elden fanns i en sarf. Då _Ilmarinen och Wäinämöinen_ slogo up
eld, for en eldgnista i _Alue-träsk_, som deraf 3 gångor i sommarn
uptorkades, så at Stengruset på botnet syntes. Där drogs sedan not,
at upsöka elden; först med en not af _bast_, och man fångade väl
fisk, men ej den hvari elden var; sedan gjordes en annan not af lin
och hampa: _J. Maria_ rodde och _Wäinämöinen_ satt i styret; noten
drogs mot och med strömmen; och då fångades en _krampfisk_; men
hvarken _Wäinämöinen_ eller _Maria_ tordes gripa den. En svart karl
3 tum hög steg då up från hafvet, som hade stenskor, en hjelm af
flinthårda hällen, långt hår til hälarne och skägg alt til midjan:
han släkte med bara händer _Krampfisken_, fann i den en _lax_, i
laxen en _gädda_, i gäddan en _sik_, i siken en _sarf_, i sarfven et
rödt _nystan_, i nystanet _eldstrimman_ och elden, hvars sveda och
värk sedan manas och hänvises til _Kipumäki_.

ALWA-järvi, En insjö vid Kammola hemman i _Wijtasaari_ Socken, där
rudera funnits vid en källa af fordna tiders åbyggnader djupt in i
jorden, vid hvilkas gräfvande flere blifvit illa betagne, samt sårade
med blemmor och utslag på kroppen.

Denna _Alwa-järwi_ insjö såsom ock _Pudasjärwi_ Sjö äro förr besökte
af Tavastlänningar för fiskeri: -- Krono-skyttar hafva först nedsatt
sig här på orten. Af de 3 första som här stadnat at bo har en hett H.
_Leppänen_, den andra uptagit _Urpela_ hemman vid _Kiwijärvi_ Sjön,
den 3:dje med tilnamnet _Hassinen_ stadnat vid _Alwa-järvi_ forssen,
och förmenas, at alla desse varit Savolax-boer, hvilka uppå någon
viss årlig ränta bekommit Kongl. tilstånd, at uptaga denna ort.

I en gammal Runa om eldens upkomst heter det: _Tuosta tuo tuli
soroinen, pahan tehtyä pirahti, Alwejärwen ala päähän_ -- --

ALUEN-jarvi eller _Ljemon-wesi_, en så eldhet Sjö, at ock Sjöfoglarne
där ömkeligen qvidde:

    Koskelot kiwuttelexen,
    Keskellä Aluenjärwen
    Tuon tuiman tulen käsissä,
    Waiwatessa walkiaisen.

AMUND den 6:te. Sextus Rex Finlandiæ, vestes pelliceas, quæ tum in
usu erant, auro argentoque distingvi curavit, vestes autem corpori
proximæ a capite ad calcem cohærebant. _Messenius in Chronic.
Finland. Mscr_. Limnels Disp. de _Tavastia_ p. 17. Praes. Hinr.
Hassel, Aboæ.

ANTERETTOIN, _Löylyn-haldia_: en bad-patronessa, som förvarar sår, at
ej värman i dem ingår. Se _Auterinen_.

ARNGRIM, _Audins_ Präst i Finland. Se _Aate_.

ASAR, Se _Esiwalda_.

AUDE, Se _Aate_.

AUTERINEN, Bad-qualme. Finnarne äro mycket rädda, at badångan skall
gå i et öppet sår, hvarföre de hafva _Löylyn Sanat_ eller _Synty_,
som äro Signelser til bad:

    Löyly poika Auterinen,
    Auterettären tekemä,
    Hiki wanhan Wäinämöisen,
    Herran hengestä hywästä.

AUTERETAR & _Auterinen_: så kallas badet i Runor, och anses för
botande och sundgörande Gudomligheter; ty Finnarne viste ej af bättre
medicament än badstugugång.

ÄHKY, en sjukdom med bukref, troddes vara _Äimeröises_ Son.

ÄJÄTÄR, en af Juuttaas döttrar; däggade ormar.

ÄIMÄTÄR, en stolt mö, blef hafvande af vårvädret; födde vargar.

ÄIMERÖINEN, ordsak til res, _Ähkys_ fader.

ÄMMÄN-Koski, Se _Qwena ström_ och _Cajana_.

ÄRJÄMÖINEN, en kall buse, med rimfrost, stel och skyf; härmed förstås
en sträng alfvarsam vinter. Se _Puhuri_ och _Hyytämöinen_.


BEIWE, Solen: Lapparne räkna Solen ibland sine Gudar, som äro längre
ned i luften. -- De offrade åt Solen, på det hon skulle skina väl
och befordra gräsväxt och hvita Kreatur, samt åto gröt om midsommars
qvällen Solen til heder; de offra ock åt Solen för åtskilliga
Sjukdomar, besynnerligen för mangel på förstånd. _Lenardt Sidenius_.

BERG-Finnar. Se _Aate, Winder, Jätit, Joter_.

BJARMER, Se _Jumala_.


CAJANA -- De Gamlas _Qvenland_, eller _Amazoners_ land, singeras
hafva fått namn af _Janus_, en afgudabild, som nedslutit utför
_Ämmänkoski_, då Finnarne ropat; _Ca -- Janus!_ Se Janus! jämför
_Qwenland, Qvenaström_.

_Cajana Slott_ är funderadt i K. Carl IX tid 1606 af Clemens
Eriksson, mot Ryssarnes anfall, 15 mil ifrån Ryska gränsen. 1716 in
Jan. intogs det af 4000 man Ryssar. Se Ol. v. Dalins Sv. R. bist. 3.
D. p. 562.


DOMALDER, Se _Aate, Joter, Jätit. Domalder_ hämnades grymmeligen
_Finnarnes_ trolöshet emot sin Fader, däraf blef han kallad _Jota
Dolgi_ eller Finnarnes fiende.

DRIFWA, Finska Höfdingen Snö eller Nieus dotter af Fornjoterska
stammen, Wanlands, den 6:te Upsala Konungens af Ynglinga Stammen,
gemål; Wisburs moder, som hon födde i Finland; hon förgjorde sin man.
Se Aate.

DUMBR, Konung i Öster- och Wästerbotn. Se Verelii not, ad Herv. S. p.
27. Han regerade vid pass A. C. 867. Messenii Scond. Illustr. T. X.
p. 4. Pet. Nic. Mathesii Disp, de Ostrobotnia p. 3 & Stecksenii de
Westrobotnia p. 15.


EGRES, skötte ärter och bönor, rofvor, kåhl, lin- och hamp-växten.

ENARA träsk, en af Sveriges urgamla gränsor, längst up i Lappmarken.

ERÄ-pyhä, offer-hälla i Orihwesi, af samma sorte som Lapparnes
parse-ware, Se Uhri-paikka.

ESIWALDA, kallas all öfverhet af Finnarne. Grefve Bonde, i sit tal
om Finnarnes härkomst uti Kongl. Vitterhets Academien, skrifver
Aesiwalda, Som han deriverar af Asar, eller de sednare Nordens
inbyggare, Som kommo från Asien under Oden den yngres anförande.

ETELÄTÄR, Sjelfva Sunnan-vädret, anses per allegoriam, som en
ljuslig och vän Mö, och kallas Etelätär neiti nuori. Hon anropades
af Hofslagare eller hästgällare, at svalka luften ifrån Östan och
Wästan. Bön til henne lyder sålunda:

    Etelätär Neiti nuori,
    Ijätäk ijästä pilwi,
    Nosta lonkka luotehesta,
    Syrjin yhtehen syseä,
    Lomatuxen loukautak,
    Sada mettä Taiwoisesta,
    Sima pilwistä pirota,
    Teoxillen tehtäwillen,
    Panoxillen pantawillen

Se _Rana-neida_.


FINNAR. Se _Winder, Wiliner, Aate, Joter_ --

FORNIOTI eller _Fernioti_, är sammansatt af Jotun eller de Joter, som
fordom var Finska folkets namn; härmed öfverensstämmer, hvad _Suidas_
nämner om et folk, som kallades _Iouthouggoi_, hvilket synes hafva
bodt i negden af floden _Ister_, som nu kallas _Donau_. _Fornioter_
var Konung i _Jättaland_, som kallades _Finland_, i Qvenland eller
Terra Amazonum beläget _öster_ om hafsbotn. (Peringskjölds ättartal,
Genealog VIII p. 86.) Se _Kare_.

I _Swewernes_ ställe nalkades Nya _Schyter_ från _Mithridatiska_
bullren til _Scandia_.

En vördig Husfader _Fornioter_, förmodeligen af _Jumalers_ ätt,
nedsatte sig i en del af _Jotnahem_, som då kallades _Kuenland_, nu
västra Ryssland, _Finland, Österbotn_. Se _Athe_.

FROSTI, en Finsk Kung. I K. _Frostes_ tid gjorde Svenska Konungen
_Agne_ anfall på Finnarne. Sic enim _Sturlesonius_ in vita _Agni_
Expeditionem bellicam suscipiebat in _Finlandiam_, ubi proelium
committebat cum _Froste_ Rege Finnorum, quem superabat acie.
Schefferus in Lapponia C. 6: p. 49, 50.


GYLPHO, Svensk Konung, men til sin härkomst en Finne, ty han var
Finska Konungen _Ferniottis_ Sonason. Loccenii hist. Sv. Lib. I. p. 2.


HAARNI, et Ähkys tilnamn, it. samma som _Aarni -- -- menes Haarni
hautoja sywiä_. R.

HAGA gods, _Ugglarne_ tilhörigt, i Janakkala Socken i Tavastland; var
först ämnadt til Slott. Et högt berg.

HAKOISTEN _linna_, vid Haga gård; en djup graf som där finnes, är
märke därtil. På 2:ne ställen i Hattula, i Säxmäki och 1/4 mil ifrån
Tavastehus emot Norden vid en liten sjö, ses ännu rudera af en mur,
uprest af ofanteligen stora stenar, i nog lång sträcka; ehuru nu mera
något lägre än tilförene.

HALLGRIM, en Reese, dräpt af _Domar_, i dess egen kula. Se
_Miehen-Syöpä_ och _Kuippana_.

HALTIA, en Rådare; ande, som troddes finnas särskild för hvar
menniskja, hvar tomt, hus, skogslund, sjö, penninge-gömma och berg.

Denna tanka, om en rådande och en menniskja medföljande ande, har
blifvit bibehållen ifrån äldre tider -- Se om Petri ande Act. 12: v.
15. och i våra Symboliska Böcker är det uptagit i morgon och
afton-bönerne.

Item: _Haltia_, är en menniskjas kynne och naturell samt hardiesse;
t.ex. säges: _Sillä on kowa eller hywä haltia, karhia luonto_, han är
modig, orädd.

_Aarnen-haudan haltia_, Draken eller Penninge-skratten, som låg
öfvar nedgräfna skatter. Denne _Aarnen-haudan haltia_ kan förliknas
med _Thrain_ i Svenska Mythologien. Et _troll_, som uti sin graf
förvarade sin Rikedom eller en stor skatt, som därföre var svår at
röra.

Denne var också efter sin död förskräckelig för den eld och rök, som
han pustade ur sin graf; hvilket kan syfta på de lysgubbar (Errones,
ignes lambentes), som synas på sådana ställen.

_Huoneen-haltia_, samma som _Tonttu_. Se _Tonttu_ custos, præses
Domus.

_Weden-haltia_, en ande i insjöar, som skulle blidkas af fiskare.
Hans elaka anslag förhindrades genom själspeck, tran. Se _Weden
eukko_ eller _Emä_.

_Wuoren-haltia_, Bergs-rå. Se _Wuoren-wäki_.

_Wuoren-haltia hupia_, en _Hijen heimolainen, Hiisis_ frände, och
_Wäinämoises_, Eldgudens, compagnon vid järnsmide.



HATTARA, _paha hattara_; en troll-kåna i gamla sagor; nästan samma
som _Ajattarot_ och _Lemmas_, v. infra. Kallas i Finska käringa-sagor
_paha hattara_, för dess okynne. Item _Hattarat_, bångstyrige jättar
och Himmels-bestormare. _Hattaroita hallitseepi_, håller styr på
bångstyrige Rimthussar. Prov. _Ei tiedä Jumalakaan kuinga kurjaa
pitää, hattaraa hallitsee_.

HÄRKÄ eller _Mulli_, En rätt märkelig Mythologisk _Oxe_, mycket lik
de Separatisters och Chiliasters, hvaraf de tänka hålla et fett
gästabud på jorden, utan tvifvel i sällskap med Troglodyterne, sedan
de få et jordiskt herravälde.

Finska Runorne beskrifva denna Oxe ofanteligen stor, så at dess
hufvud rördes i Tavastland och svans fläcktade i Tårneå. Dermed
förstås altså förmodeligen Karlvagnen. Svalan flög en hel dag ifrån
manken til svansändan, och Ickorn sprang en månads tid imellan
hornen, utan at hinna sitt mål.

En liten svart karl slagtade honom, hvaraf fecks 100 såar kött, 7
båtar fulla med blod och 6 tunnor talg eller fett, hvaraf smörjor
gjordes, därmed man läkte bränsår, m.m. Runan berättar:

    Hätkä kaswo kaunihisti (aliis, kainuhussa),
    Lihoi mulli lijotengin,
    Pää häly Hämeen maassa,
    Händä torkku Torniossa:
    Päiwä kauden pääsky lensi
    Häpeheldä hännän päähän;
    Kuukauden orawa juoxi,
    Härjän sarwein wäliä,
    Eipä wielä päähän pääsnyt,
    Ensingänä ennättänyt;
    Hajettiin Tappajata...
    Mies musta merestä nousi...
    Ensin wäänsi polwillensa,
    Sitten käänsi kyljellensä,
    Sijtä siirsi seljällensä.
    Saatijn siitä saalihixi,
    Sata saawia lihoa;
    Werta seitsemän wenettä,
    Kuuta kuusi tynnyriä;
    Täst on woitteet otetut,
    Tästä kahteet katotut,
    Jolla wihat wiskotahan,
    Tulen poltot poltetahan,
    Tulen woima woitetahan,
    Tulen pahat paratahan...

HÄRJÄN-pyry. En Ström, _Hämeen Linnan takana_, på andra sidan om
Tavastehus: förekommer i Runor.

HEIMDALLER, vishetens Präst på Saaris i Finland.

HELAA, den årstid, då Pingst-högtiden infaller i Maji eller Junii
månad, hvaraf Christi himmelsfärd kallas _Hela-Tuorstai_ och Pingst
_Heluntai_. Finska folket, i Synnerhet i Tavastland och Åbo anställa
då lekar, _Hiippa_ kallade, enke-lekar, m.fl. dansa kring eldar
i åkrar och gröna parker o.s.v. Tyckes träffa in med Grækernes
_'anthestaeion_ och _'agoa_, arealia -- hvarom Suidas. De lust-eldar,
som på flere ställen i åkrar och på öpna fält göras, kallas på Finska
_Hela walkia_, vid hvilka brasor de sig roa, i synnerhet i Tavastland
uti Hattula Socken, med godt öl under musik och hoppande. Elden
flintas ej altid up; utan tages med gnidning af trän, såsom villarna
göra i Norra _America_. Detta sker hälft då man underhåller rök på
åkern vid koernes fållande. En sådan eld anses för helig, och kallas
på Finska _Kitkan-walkia_.

HELKA, utan tvifvel _Helga_, el. _Olga_, aliis, den heliga Helena.
Finnarne beskrifva henne, såsom _hywä, priski, warsin walittu waimo_.
d.ä. hon anses för en ganska god utvald Qvinna och vis Gumma, at,
jämte _Maria_, dämma blodsår efter järnskador; Se _Luonottaret_,
hennes döttrar. Hon anropades, at tilbinda blodsår, på följande vis:

    Tule tänne tarwitaan
    Helka waimo hempiätär,
    Tukis multa turppailla,
    Maan saroilla sammaltelek
    Reikeä rewennyttä,
    Peitä pienillä kiwillä,
    Ettei maito maahan pääse,
    Puna peltoon putoa.

    Kom hit, här behöfves
    Du väna qvinna Helka,
    Stoppa til med muld torf,
    Mylsja med tåteltafs
    Det uprifna hålet,
    Täck med små stenar,
    At mjölken ej må nedrinna,
    Den röda bloden drypa i åkern.

HELWETTI, Plågo-rummet för de osälla efter döden; dit, och til

_Kipumäki_, hänvisa ock troll ofta plågorne. Deriveras af Svenska
ordet _Heel_, som emottog dem, som ej voro märkte i tiden med Sverds
(_Geirs-uddi_), och sägnade de döda, som lefvat väl.

HERHILÄINEN, (En Bålgetinge) i Runor; upkom då _Karilainen_ stötte
med sin häl i jorden. Se _Karilainen_.

HIIDEN eller _Hijjen Emäntä_; Hijsis Stygga hustru; af dess sträfva
hår togs strängar til Wäinämöises nya och märkeliga harpa.

    Kust' on kielet kantelossa?
    Jouhista hywän orihin,
    Hiuxista Hijjen emännän,
    Weden wahoista walitut,

Se _Hijsi_.

HIIDEN eller _Hijjen_ HEIMOLAINEN, Hijsis Slägtinge och anförvandt.
_Wuorten- haltia Hupiat_ rectius, _Upia_, en som förvarar och gömmer
malmstreken i berg -- Bergs-rå.

HIJJEN-HEVONEN, en helfvetes Fri-trafvare, hvarpå _troll_ och sjelfva
_Pesten_ skjutsades til afgrundens klippor. Pesten (_Rutto_) får
denna skjutshäst på följande sätt:

    Lähe kumma kulkemaan,
    Maan paha pakenemaan,
    Ihosta alastomasta;
    Kyllä mä sullen annan kyyin
    Ja annan ajo hewosen,
    Jonk ej kynnet jäällä nuljak,
    Jalak räiskyk kalliolla,
    Sija tuonne kunna käsken,
    Otas Hijjestä hewonen,
    Warsa wuoresta walihtek,
    Kotiis männäxesi;
    Kuin sinä liet kyytiä kysywä,
    Anowa ajo hewosta:
    Tunnema sinua manoan,
    Ajoaxes hyvästi,
    Tuonne Turjan kallioon,
    Wuoreen teräxiseen;
    Aja sitten kalliot kowastik,
    Pesät Hijjen pelmuutak.

    Kotiisi männesästi
    Hijjen hirmu kankahia,
    Ikusseen helwettijn,
    Jost et kuulu kuuna päänä
    Ilman sinä ikänä:
    Mäne sinne kunne käsken
    Lapin sysmän synkiään,
    Pohjan pellon penkereen,
    Mäne tuonne kunne käsken
    Pimiäseen pohjolaan.

    Far tilvägs du underliga,
    Fly du landsplåga
    Ifrån det nakna hullet;
    Nog skall jag ge dig skjuts,
    En häst at köra med,
    Hvars hofvar ej flinta på isen,
    Hvars fötter ej snafva på hällan,
    Kör dit jag ber dig,
    Tag häst ifrån blåkullan,
    Välj dig en fola ifrån berget,
    Til din hemresa,
    Om du frågar efter skjuts,
    Och begärar en trafvare:
    Jag manar dig dit,
    Så at du må köra friskt,
    Dit til fjälls i Norrige,
    I ståhlhårda berget;
    Kör sedan hårdt på hällarne,
    Häf Blåkulls ugnarne huller om buller.

    Då du far hem.
    Efter blåkulls hiskliga sandmoer,
    Til den eviga afgrunden,
    Hvadan du ej hörs någonsin,
    Ej heller syns i evärdeliga tider:
    Far dit jag visar dig,
    In i Lappmarkens tjockaste skog,
    I nordens åkerbrink,
    Far dit jag ber
    I den mörka Norden.

HIJJEN-HIRWI, de Göthers _Alpandir_, et ohyggeligt djur, på hvilket
Sigurd ridit. _Peringskjöld_ gör det til en Elephant. I Finska Runor
är det en elg; _Hijsis_ tamde dragoxe. Af des tagel togs afven
harpsträngar til Wäinämöises välklingande harpa. _Hiwuksista Hijjen
hirwen, karwoista merikateen_.

HIJJEN-IMMI, en Hijsis hus-jungfru, en dugtig möja; också af dess
sträfva tagellika hår tog Wåinämöinen strängar til sin harpa.

    Teki harpun hauwwin luusta,
    Kandelen kalan ewästä,
    Pani kielet kandeleseen
    Hiuxista Hijjen-immin,
    Jouhista uwet orihin.

HIJDEN-KIUKAAT, eller _luolat_, i Björneborgs Lähn, stora stenrösar
eller Jättegrafvar, dylike, som ock finnas i österbotn; förmenas vara
af Hijsis slägt och afföda upstaplade, dels nedfallne boningsrum,
dels Grift-ställen ifrån Braane-åldren; hvartil märken funnits i de
qvarlefvor af karl- och häst-rustningar, som ibland aska och bengrus
träffats under desse stenhögar, hvilka finnas på ansenliga högder i
skogarne -- Se Jätit och Åbo Tidn. 10:de årgången för år 1783, p. 186
-- och 9:de årgång, för år 1782, sid. 221 och följ.

HIJJEN-KISSA, Se _Kipinätär_.

HIJDEN-LINNA, et upstapladt berg, af Hijsi utsedt til Slott Paldamo
-- Se _Kalewan pojat_.

HIJJEN-LINTU, i.e. _Ampiainen_, så kallades Getingen, och ansågs för
en blåkulles fogel.

HIJJEN-PESÄT, Bergstrolls boningsrum, Se _Hijjen-Kiukaat_ och _Hijjen
hevonen_.

HIJJEN-RAKKI, En helfvetes hund, cerber, furie --

HIJJEN-RUUNA, en underjordisk häst. Se _Hijsi_.

HIJJEN-WÄKI, alt Hijsis husfolk, en gruflig skara af plågoandar, som
uphetsas af troll på dem de vilja illa. _Voi Hijjen väki_ är en af
små-svordomarne.

_Hijsi_ hade et väl försedt hushåll: hus och hem, hustru och barn,
hästar, hundar och kattor, som alle voro af et argt kynne och
likadana med sin husbonde.

_Hippa_ var en af Hijsis döttrar, som i lag med _Kalma_ gaf brådtom
åt tjufvar, at återhämta det bortstulna. Se _Kipinätär_; och alle
föregående artiklar under _Hijjen_ och _Hijsi_.

HIJLITÄR, En af skogs-dejorna i Nordanskog, som skulle förtaga svedan
af brännsår. Hon anropades vid dylika eldskador således:

    Palon tytti pohjan neiti
    hiilitär Tapion vaimo,
    Tuo polwin porossa pyöri,
    ypenesä kyynärwarsin.
    Oris juoxi Pohjolasta,
    Jonk on lampi lautaisella,
    Wesi selwä selkä luula:
    Ottipa siitten hyytä,
    Otti jäätä jähdyttöä,
    Suusta pohjolan orihin
    Tuolla hyyllä hyyvvytteli
    Tuolla jäällä jäähytteli
    Paikkoja palaneita
    Lihan tuiki tullehia.

HIJSI, En mägtig Gud eller Gudinna, som fredade för skogsdjur, men
var i sig sjelf förfärlig; dyrkades på flera ställen i Finland,
hvarom än vitna orter nämnde efter honom, til åminnelse af dess
dyrkan: t.ex. _Hijden-wuori, Hijden linna_ &c. Hijsi är til namnet
mycket lik de Ægyptiers Gudinna _Isis_, Osiris syster och maka, bägge
födde af Saturnus; bonarum artium, morum & agriculturæ promotores.

Se _Wennerdahls_ Mythol. och _Suidas_.

_Hijsi_ ansågs för en grufvelig stark Jätte, grym och förfärlig;
hvilken dref Björnar och Vargar som lamb. Agricola säger: _Hijsi
metseleist soi woiton_. i.e. Hiisi de feris largitus fuit victoriam.

It. med _Hiisi_ förstås så väl _Blåkullan_, som _Hin Onde_, då det
säges: _mene hijteen_, far til faners; _mistä hijjestä se tuli_, af
hvilket elakt rum kom han? _jo sen hijsi wei: woi hijsi toki_, det
var Hin -- vox indignantis & admirantis.

_Hijsi_ är af flere slag: 1:o _Wesi hijsi_, 2:o _Mettän hijsi_, 3:o
_Wuori hijsi_ eller _Hijden wäki_ -- desse alla, näml. vatn-, skogs-,
bergsrån, tro trollen sig kunna uphitsa och utcommendera, at qvälja
och plåga i synnerhet tjufvar, at göra en döf, blind, darrande, och
med flere sjukdomar behäftad; en sådan önskan är denna:

    Ken katehen Kahtonowi,
    Silmin kierin kexinöwi,
    Ken kuujalla kuunnelwoo,
    Wälillä wäjystänöö,
    Hiijen hursti hurmehinen,
    Korwiin kohettuoon
    Korwin kuulemattomaxi.

    Ho som afvundsamt ser,
    Koxar med sneda ögon,
    Den som lyss på tåget,
    Lurar på vägen häremellan,
    Hin ondes blodiga duk,
    Må svepas om hans öron,
    Så at han blifver döf.

_Hijsi_ eller _Hijttis_, anses för Hijsis fula och stygga boning.
Et hiskeligit ställe; helfvete. Run. _Hijden hijli huonet_ -- Flere
orter i Finland, hemman och sjöar bära namn af Hijsi -- i Pijkis
och i Paldamo _Hijsi_ och _Hijttis_ i Åbo Stad en gård, _Hijdenala_
i Pemar, _Hijttis_ i Janakkala, Kimito och Lojo, _Hiiden kangas_ i
Nousis, _Hijden wesi_ och _Hijden wainio_ i Wichtis &c. Se _Kalewa_.

HIJTEIN-KIRKKO, vid gamla Kunga-Sätet _Saaris_ i Wirmo Socken,
vid berget _Isomäen wuori, Hijtein Kirkko_, i.e. Templum Deorum
sylvestrium; där finnas stenar satte i den ordning, som Tempel
brukade grundläggas och upmuras.

HIJTOLAINEN eller _Hittolainen_, et elakt bergstroll af Hijsis
familie, hvars sträfva hår förvandlades til ormar; hvarföre ormen
titleras: _Hijtolaisen hiuskarwa, Pannahaisen partakarwa_.

HIPPA, (Ylimmäinen Metän Kuningas) Faunus el. Pan, den förnämste
Skogs-Gud, kanske den samme, som titleras _Kuippana_; skulle drifva
Skogsdjur i giller och fällor, hvarom han anropas således:

    Kuippana metän kuningas,
    metzä Hippa halliparta,
    Kulettele kultiasi
    Mieluussa mehtolassa,
    Käyttele hopeitas,
    Puhalla punainen lanka
    Poikki pohjolan joesta,
    Sini lanka siuwwauta,
    Tulla suurta tulla pientä,
    Wiljaa monen muosta,
    Kynttä kaiken karwallista,
    Lapin laajalta mäeltä
    Niin säs tu-u tuonnempata
    Laajasta lapin perästä &c.

    Kuippana du Skogens Kung,
    Du Skogens lustige Gubbe med skiftande skägg,
    Led dina guldvärda djur
    I den nöjsamma skogen,
    För an dina silfverdyra Kreatur, (i synnerhet Räfvar),
    Blås ut rakt dit röda garn
    Tvärs öfver ifrån Nordens elf.
    Svinga den blåa tråden (tvinna),
    At både stora och små djur må komma,
    Villebråd af många slag,
    Klordjur af alla färgor,
    Ifrån Laplands vidsträkta högder;
    Hämta dem längre ifrån,
    Ifrån det vidlyftiga Lapplands yttersta vrå. --

_Hiippa_, en lek om våren. Se _Helaa_.


HILLERWO, en Utter-Gudinna, _Saukon oma Emuu_. Bodde vid forssar,
bäckar och källor; Skulle gifva uttrar; kallades ock _wejen ehtosa
Emäntä_; en rik och gunstig vatu-fru; dess man var _Juoletar_.

St. HINRIK, En Lärare ifrån England; kom til Sverige med sin Landsman
Cardinalen _Nicolaus Albanensis_ 1153, och blef af honom förordnad
til Biskop i Upsala. Han fölgde med Erik den Helige til Finland,
där han omvände och döpte många hedningar, och styrkte dem, som af
_Eriks_ vapen redan voro tvungne til dop och Christendom.

Men när Hendrik på Svenskt sätt ville gästa på et gods, som tilhörde
Lalli, en förnäm Finne, och i ägarens frånvaro uttog det han behöfde,
blef han af den förtörnade _Lalli_ öfverfallen och ihjälslagen på
isen i _Kjulo_ träsk, först på året 1158. Lalli afhögg St. Hinriks
tumm, hvarpå var en gullring, som flög på isen, men glittrade fram om
våren, då den gjorde mirakel och en blind, som först blef den varse,
feck sin syn igen. Samma tumm, är nu et insigne i Åbo Dom-Capitlets
Sigill.

Detta dråp gjorde Henrik til en Martyr och uphögde honom til et
Helgon. _Påfven Adrian IV_ utgaf en Bulla, at St. Henrik skulle
blifva Canonicerad, och d. 19 Januarii, kallad Hindriksmessa, skulle
hans åminnelse heligt firas, och St. Henrik antagas til Sveriges och
_Finlands Patron_. Hans graf i _Nousis_ kyrka, tre mil ifrån Åbo,
blef mycket besökt, Hans åkallan troddes bota sjukdomar och hela
kropps bräkligheter. Dom-Kyrkan i Åbo blef invigd på _Unikangar_
til hans ära, och hennes underlagde Bönder kallades St. _Henriks
Landtboar_. St. Henriks bild i Lebens grösse fins af träd, med
Biskops mitra, i Pedersöre kyrkas väkenhus.

Se _Lalli_ och _Rändämäki_.

HIPPA, en Skogs-Gud. Se Hiippa -- En annan vid namn _Hippa_ anses
för _Hijsis dotter_, Som skulle plåga tjufvar, hvarom _Runan_ säger:
_Hippa hijjen tyttäriä -- warkahani wartaxi, omoani ottamahan_. -- Se
_Hijjen väki, Hijsi, Kipinäter_.

HIRMU, en förskräckelig Jätte; fördref colique. _Hirmu kourilla
kowilla, kaikkiwallan kahleilla_.

HITTAWANIN eller _hittavainen_, dref, lik en Jagthund, de rädda
hararne fram; anropades som en Gudamagt, för at gynna Jagt och
djur-fånge i Careln.

HITU, _Hijjen neitosia_ eller _Hijten_. En orm-piga, en af Furierne.
Ormen liknas vid henne: _Hitu hijten neitosia, palmikko paulalle
nojjan, hius rihma hijten nojjan_ -- ormen trollens hårband, at fläta
med.

HOMMA, Kimmoin Kuningas, skulle stämma blod.

HOMARIN Koski, En strid Ström med forss, som i _Runorne_ dels nämnes
vara i Sverige, dels tros vara _Turkin rajalla_, vid Turkiska gränsen.

HONGAS, En Nordanskogens Fru, skulle hålla styr på björnen, at han ej
skadade boskapen:

    Hongas pohjolan emäntä
    Pane panta pihlajainen
    Nenän ympäri nykerän
    Kuin ei pihlaja pitäne
    Niin sä rautanen rakenna

HONGATAR eller Hongotar, n. pr. foem. En Skogs-nymph, Furuträns
beskydderska; Björnens mor och amma; _Hongonen_ dess man, Björns
fader. Beskrifves såsom trumpen och tvär, _waljo-waimo_, bor i
_Romentola_ -- Se _Tapiola_. Den grymma Björnens amma kan ej heller
hafva mildt utseende. Om Björnen heter det i Runorne; _Hongikosta
sinun sukusi, Hongotar sinun sukusi._ -- -- --

HOROGALLEN, en gammal Lappsk, af dem så kallad, under-himmelsk Gud.
Kan äga likhet med _oksgia_, Bacchi högtider, som höllos på sky-höga
berg, hvars Präster nämndes _oksgenones_, de där höllo sammankomster
hjeltar och Gudar til heder. Suidas.

HÖLMÄ, En underjordisk Järn-Gud. R.

    Hölmä tuonelta tulowi,
    Maan alta manalan poika,
    Löyti suosta ruoste heinän,
    Teräs heinän hetteestä,
    Weipä Ilmarin pajaan,
    Itte seppä Ilmarinen -- -- --

I sjelfva verket ej annat, än tack- och myrjärnets uphof, v.
_Ilmarinen_.

HULDA, en Finsk trollkäring, hvilken berättas hafva förgjort Svenska
Konungen Wanlander -- törhända Taciti _Welleda_, en jungfru,
som kunde spå, och Dalins _weli öda_, en af honom föregifven
Spådoms-Gudinna. Se _Athe_.

HURUS och _hurus-wäinen_, en välgörande Nymph, _Wäinämöises_ dotter,
hämmade blodfloder.

HYRYITÄR eller _Hyryttär_, n. pr. foem. af _Panittares_ afföda,
skötte elden i koppar-kettlar.

HYSE, en skogs-ande, rådande öfver vargar och björnar, samma som
Hijsi, Hysi dref skogs-djuren i vall.

Hysis häst eller _Hijjen Ruuna_ var en underjordisk häst, hvarpå
reds til blåkulla efter smörjor, då man blifvit sårad af järn: R.
_hikoowako Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas_ -- -- --

HYSISBORG eller Hijsi Slott i Öfterbotn, emellan Sotkamo och Paldamo.
Et berg med trappsteg. Se Hijsi, Soini.

HYYTTÖ, den Rimmiga köldens iskalla moder. Se Kijron-koski. Pakkanen.

HYYTÄMÖINEN eller _Hyyhäröinen_, den af is och snö rimmige och stele
_Pakkases_ Farfader. Vintern kallas _Talwi poika Hyytämöinen_.
Hotades, at ej förr kyla tår och fingrar, än han islagt Wuoxen-forss,
så at ingen droppa skulle drypa; äfven en qvinnas händer i deg-tråget
och fålan i stod-qveden; kölden skulle höra til dessa orden:

    Pakkanen Puhurin poika,
    Talwi poika Hyytämöinen,
    Ellös kylmäk kynsiäni,
    Warpahiani palelek!
    Äskensä minuua palelek,
    Kuinkas kuiwat Wuoxen kosken
    Weden wuotamattomaxi,
    Akan kädet taikinahan,
    Wahtahan hewosen warsan.


IHARI, en forss uti Kangasala vid Pälkänä i Tavastland, som kom up
1604 vid Ihari by, då Sarsan koski flod torkades, hvaraf är detta
ordstäf derpå orten: _Ilkiä Iharin koski saatti Sarjan waiwaisexi_
d.ä.

    Imunitis Torrens Ihari dum nascitur extra
    Pauperiem peperit, qua pungitur incola Sarsae.

Vid. Christ. Limnel Disp. de Tavastia P. II. p. 24 & Åho Tidn. för år
1784. Se _Inari_.

ILKKA eller _Ilkainen_, Jacob, en bonde från Ilmola Socken i
Österbotn, anförare för Bönderne i Klubbe-kriget 1596 mot Claes
Flemming. Se _Nujja eller Klupu- sota_. _Ilkka_, är et Bonde-hemman
vid Ilmola Moderkyrka, straxt bredevid landsvägen.

ILMARITNEN, Wäinämöises yngre bror; Luft-Guden, öfver väder; samme
med AEolus, rådde äfven öfver eld och vatn. _Iski tulta Ilmarinen,
wälähytti Wäinämöinen pimiäsä Pohjolassa_. Han gjorde krigståg och
färder lycklige. _Ilmarinen rauhan ja ilman tei ja matkamiehet edes
wei_. Denne Wäinämöises Bror och Compagnon, var ock en god järnsmed
och masugns mästare vid tack- och myrjärnets kokning -- -- -- hvarom
sjunges i _Raudan Synty_:

    Itte Seppä Ilmarinen
    Pani orjaat liehtomahan,
    Painamaan palkalaiset,
    Orjat liehto löyhytteli:

    Jo päivvänä Kolmantena
    Kahto ahjosan alustan;

    Mitä mun tuleni tuopi,
    Kuta ahjoni ajaa?
    Rauta tungexen tulesta,
    Iso rauta lähteestä
    Emä rauta we-en nawoilta
    Kahteloo, kääntelöö:
    Hoss! sinua rauta raukka,
    Ettsäs silloin ollut suuri,
    Kuins tuotihin pajahan,
    Kuissas heilut hetteessä,
    Wenyt wehnässä tahassa,

    Nousit nuorra taikinana,
    Kumma sinun ahjoon ajelin.

    Sjelfver Smeden Ilmarinen
    Satte trälarne at draga bälgen,
    De legda, at krysta på (pusta),
    Drengarne drogo bälgen, at de flåsade:

    Redan den 3:dje dagen
    Besåg han sin ässjas botn (understa lag);
    Hvad godt förer min eld,
    Hvad drifver min ässja fram?
    Järnet tränger sig ut ur elden.

    Det stora järnet från källdyn,
    Moder-järnet ifrån vatudjupet.
    Han beser det, vänder om det:
    O! du stackars Järn,
    Intet var du då stor,
    Då du hämtades i Smidjan,
    Då du välde (gungade) i hängdyn,
    Var segt och tögdes såsom en hvetmjöls-deg,
    Uptogs obrukadt likt deg,
    Då jag föste dig in i ässjan (i masugn)

Se det öfriga under Luonnotar, Aluen-järvi.

Finnarnes Ilmarinen beteknar ofta regnet, åskan och luften, såsom
Josur eller Jupiter. I anseende til Smed-kunskapen kunde Ilmarinen
anses för Swafnis, den Finska Vulcanus, ty honom blefvo alla goda vapn
tilskrifna.

Ilmarinen, såsom en god Pil-smed, anroptes äfven vid Pestskott
-- -- --

    Jollama puskuja puserran,
    Ampu-tautia ajelen;
    Itte llmoinen Jumala,
    Itse Wanha Wäinämöinen,
    Itse Seppo Ilmarinen
    Täsä myöskin tarwitahan,

at utdraga pest-skotten.

IMMI, En kärleks-mö -- Finnarnes Astrild, som skänker ej mindre oro
än ro, bryr och sårar de dödeligas hjertan. Se Pohjolan impi.

INARI, En af Stygis hiskeliga brådstupande forssar. _Inarin wesi,
Pohjolan puolesa_; et afgrundens träsk ytterst i Norden; dit troll,
samt alla onda vålnader och gastar hänvises. Se Aluen-järwi och
Ihari. R.

    Tuonne ma sinun manoan
    Inarihin ilkiähän
    Rutian koskehen rumahan,
    Kust et kuulu kuuna päänä,

är et _Exorcisternes_ trogna votum mot det onda.

INDOMIEHET, samme som _Tietäjät_, eller lika med Grönländares
_Angekokker_ och Persernes _Magi_ -- trodde sig veta alla
hemligheter: om något var bortstulit, en häst bortrymd, eller
någon skada skedd; så viste de beskrifva alt, endast de sågo i en
bränvins-bägare: de viste säga om man hade at förvänta lyckelig eller
olyckelig utgång på et ärende, om giftermål &c. Desse voro Läkare,
som äfven frånvarande kunde bota, om något af den sjukas kläder eller
husgeråd til dem hämtades.

De föreskrifva åtskilliga narraktige botemedel, såsom at gå omkring
en kyrka, eller om natten inpå kyrkogården &c. och den som af deras
cur ej blir frisk, beskylles at icke hafva observerat alla deras
löjeliga uptåg och föreskrifter, eller säger man, at en ond ande
eller menniskja varit förhinderlig m.m.

Desse _Tietäjät_, eller vise Gubbar, sökas på flere mils
väg. De äro altid försedde med vidskeplige amuleter, t.ex.
menniskjo-hufvudskallar, ben, stoft från kyrkogården, ormhufvuden
m.m. hvarmed de tro sig uträtta alt. Ingen törs förtörna desse
allvetande herrar; ty då rasa de, bita tänderna, deras hår resa sig,
de hoppa af enthousiasme up i vädret, stapla fram några ord, stampa
med fötterna och bärga sig som fullkomligen rasande; därföre kallas
de _Indo-miehet_ -- -- _jotka owat innosansa, haldiosansa liikkuwat_
-- -- Myrrys miehet -- Se _Haltia, Tietäjät, Noider_ eller _Noidat,
Myrrys miehet_.


JABMIAIMO, Lapparnes _Wallhall_ eller _Gripnis-Salar_, Finnarnes
_Tuonela, Manala_, dödens boning, et stycke ned i jorden. När någon
dör, säga Lapparne, at själen är faren til Jabmiaimo. Äfven mena de,
at själen är faren til Jabmiaimo, när man är blefven sjuk, hvarföre
Lapparne sluta, at kroppen vil komma efter och dör. Då de falla i sin
ecstas eller dvala (_Lappi lankeepi loween_); fara de til Jabmiaimo;
när _Noiden_ är kommen til Jabmiaimo, begärer hans slägt, at själen
må äterkomma i kroppen och menniskjan framdeles lefva. De sjungas
dädan up med troll-Runor. Sidenius.

Alla döda äro i Jabmiaimo lika så väldiga, som de hafva varit häruti
verlden, och de få en ny lekamen i dess stad och ställe, som här
förrutnat i jorden. Se _Rotaimo, Rota och Tuoni_. Jabmiaimo kan
jämföras med gamla Göthernes Gripnis-Salar; de döda hjeltars boning
och hemvist, där de möttes och bodde i de dödas rike. Här satt
_Jallwadur_ på en gyldene stol, och omkring honom de berömdaste
hjeltar, hvilka verlden någon tid sedt. Här sjöngs _Gymesliod_, en
sång, som förnögde de aflednas öron i Gripnis-Sal eller Jabmiaimo.

JABMIAKKA, är dödens moder, härskarinna i Jabmiaimo. Til Jabmiakka
offra Lapparne, på det menniskjorna må så lefva; ty Jabmiakka och
dödningarna sjelfve stå efter, at af de lefvande få ned til sig dem,
som äro i slägt med dem, såsom barn, barnabarn &c. Sidenius.

JAMI-kiatser, underjordiske andar, åt hvilka Lapparne offra ben
och några små stycken, som de taga af de förnämsta lemmar på
offer-altaret, och om hvilka de säga, at Gudar och Jamikiatser skola
däraf kunna göra sig nya kreatur och skapa kött på benen. Alla tider
bruka de ock tilbedja på knä och låfva Gudarna med deras sånger.
Sidenius.

JÄTIT el. _Jättiläiset_, samma som _Kalewan-pojat_, eller Bibelns
_Enakims barn, Nephilim et Gibborim, Resar och Goliather_, Jättar,
tyranner och väldige.

Dem tilägnas än de Sten-rötor (ehuru de mästa äro Lapparnes
qvarlefvor, af fattiga kojor), som finnas nästan öfver alt i Finland,
i synnerhet i Haliko, äfven i Björneborgs Län, där de ock heta
_Hijjen kiukaat, luolat_; i Vijtasaari, _Lapinrauniot_; i Laihela och
Sijkajoki i Österbotn _Jättiläisten haudat, asunsiat, huoneet_.

Desse _Atins_ barn. Nordens äldste invånare, lekte i sina tjocka
skogar, hvarest träden äro lika gamla med verlden och stå med sina
lummoga qvistar snärde kring hvarandra, och gömma i sina snären de
villaste djur.

Vårt gamla Sverige och Finland kallades _Jotanhem_ eller _Jättars
land_, af sina Reslika inbyggare, som då hade ben och ej bråsk, blod
och ej vassla, hvilkas kroppar hvarken veklighet, eller vällust,
eller utländske drycker hade gjort qvinliga.

_Jättstrikar_ bodde i Norrland. Fordna invånarena i Jästrikeland och
i vårt Paldamo. (Se Hijsi och Calevan pojat) i längd och styrka,
nästan Jättarne lika. Se Kalewan-pojat.

JORTANA, Styggie flod, öfver hvilken de döda skuggor skulle föras,
dit svedor förvistes: i Runor, stundom en Elf, stundom heter det:
_Jortana, Jumalan Poika, Tulek työsi tuntemahan_.

Bukrefven (Ähky) manas til _Juortanin jokiin suuhun (Ilomantzin)
rajoilla yxi Juortanin joki_ där säges ock qvesan (Se Kotalahti) vara
upkommen, _Juordanin jokijn suissa_ -- dit förvises ock qvesan från
fingret:

    Hoss sinua koitu hoihka
    Menes Tuonne kunne käsken,
    Jordanin jokiin suihin;
    Sielt olet kutta kulkenunna
    Mieron herjä heittänynnä,
    Märkinä märättämään,
    Panemahan paisumina -- -- --

Då de läsa öfver ormbett, gifva de in åt boskapen qvicksilfver, salt,
camphert, dyfvelsträck och bäfvergäll, som de blanda med vatten,
hvilket de mana ifrån Jordanin joki af _Kyytöläinen_:

    Tuo wettä Jordanin joelta,
    Hywän wirran pyörtehestä
    Wettä Wennon lähtehestä -- --
    Laula wettä kielelleni,
    Tuolta wettä tuota kohden,
    Jordanaisesta joesta.

JOTUN -- _Joter_, Finska folkets fordna namn, hvarföre Domalder
heter _Jota-Dolgi_, Finnarnes Baneman eller mördare, häraf är ock
_Fornijoti_ sammansatt -- -- Se Fornioti, Athe, Jätit.

JOUKKAWAINEN, En Jätte, som ville täfla med Wäinämöinen;
men Wäinämöinen stack honom genom hjertat med et spjut; då
Nuori-Joukawainen anropade alla Gudamagter så til lands som sjös,
och äfven i sin nöd vände sig til J. Maria, som på en natt läkte
såret, så at han blef helt frisk. Han öfvertalte sedan Wäinämöinen,
at sjunga, hvaraf mörkrets portar öpnades, luften daldrade, klipporne
brusto; härom heter det i _Runan_:

    Leuwat liikku, pää järisi,
    Kiwet rannalle rakoovvi,
    Paaet paukku kalliolla,
    Wäinämöisen laulaissa;
    Portit pohjalla repesi,
    Ilman kannet katkieli,
    Wäinämöisen laulaissa.

Joukawainen mötte Wäinämöinen på en väg och retade honom, hvarom
_Runan_ berättar sålunda:

    Ennen Wanha Wäinämöinen
    Ja tuo nuori Joukkawainen
    Tulit tiellä wastuxuta,
    Aisa aisahan takisti;
    Wembel tarttui wembelehen -- --

Joukaivainen sade då i sin ungdoms hetta:

    Se nyt tiellä olkohon,
    Joka tienneepi enemmin;
    Se tieldä pois poiketkohon,
    Joka tienneepi wähemmän.
    Muistan meret kynnetyxi,
    Sarka jaot sauwwotuxi,
    Ilma pielet pistetyxi,
    Mäet myllermöitetyxi,
    Kiwet luoduxi kokohon.

    Jussit & extendi campos, subsidere valles,
    Fronde tegi silvas, lapidosos surgere montes.

               Ovid. metamorph, Lib. I: v. 43, 44.

Men Wäinämöinen beviste sig vara äldre, och fattade i Joukkawainen,
för at kasta honom i sjön, säjande:

    Lapin tietoo, waimon muisto,
    Ja ei Uron parta-suisen!
    Minun on meret kyntämäni,
    Sarka jaot sauwwomani -- -- --

Han lockade sedan Wäinämöinen at sjunga;

    Laula, laula Wäinämöinen,
    Hyräile hywä sukuinen -- -- --
    Tuopa wanha Wäinämöinen
    Warmon kyllä wastaeli -- --
    Warainen on laulamaxi
    Aikainen on ilon teoxi.

Men när ock Wäinämöinen började sjunga; så måste alt daldra och
röras, såsom det äfvanföre är berättadt. Se _Wäinämöinen_.

Joukkawainen var lik _Thormoder_, som sjunger när han drager pilen ur
hjertat, och lifvet följer efter handen. Joukawainen kan ock liknas
vid Göthernes _Hogne och Håward_. Den förre sönderslet _Swiphalder_,
när han förvandlat sig i et lejon, och log när man skar ur honom
hjertat. Håward, kämpen, hotar då han står på knä, och kämpar ännu
när han mistat bägge benen: kroppen är stympad, men hjertat oförsagdt.

JOULU kalla Finnarne Julen, den de af gammalt och ännu hålla för
den yppersta högtid, och hvartil i synnerhet välplägning af mat och
dricka beredes, samt då framför andra tider nyttjas; däraf är äfven
detta ordspråk gängse: _Juoman l. juoda Jouluna pitäwi syöda lihaa
laskiaissa_ -- Se Laskiainen, d.ä. om Julen skal man dricka.

Biskop Jesper Swedberg i dess _Schibboleth_ och Ol. v. Dalin i Sv.
Rik. Hist. derivera ordet af _Jul, rota_, som fans på Runestafven för
denna dag, til tecken, at Solen återvände tilbaka mot Norden; eller
af _Jola, Joldra_, för de lekar och dryckes-lag, med Odens galtens
förtärande, som då anstältes Oden til heder, och för at vinna god
årsväxt, i det inträdande nya året. Om den påföljande kornväxten
mycket lagt sig härs och tvärs, säga Finnarne än i dag, at husbonden,
eller den som sådt, varit full om Juldagen.

Hos Graekerne firades en Högtid af mäst lika namn, hvarom Suidas.
_Ióleia_, festi dies, qui in Jolai honorem celebrantur. _Iólaos_,
Heros quidam, qui apud Athenienses colitur; Hos _Scapula_ finner
man följande: _Ouló_ vocabatur Ceres: _'Oulos & 'Ióulos_, hymnus,
qui in honorem Cereris concinnebatur. And. Wennerdahl, i dess
Mytbol. Lex. förmäler ock, at _Cereri_ til ära firades en högtid
i December månad; hvilket alt leder _Julen_, Finsks _Joulu_, i
hänseende på namn, tid och äfven vällefnads plägsed, åtminstone för
Christendomen, til gemenskap med Graekernas omrörde fest. Vist och
aldeles afgjordt är det, at våre _Joter_ och äldste landets invånare,
långt för _Christum_ uti hedenhös, i uråldriga tider firade Jul rätt
högtideligen, just samma tid i _December_, som vi nu för tiden, ehuru
i andra afsigter.

JUMALA, Den Högste Guden: är ej Nom. propr. utan Apellativum. _Jumala
Tempel_ var beryktadt i Helsingeland. v. Hervara _Sagan_ med Verelii
noter. De _Bjarmer_, som voro af Finsk härkomst, dyrkade en afgud,
under namn af _Jomala_, hvars Tempel högst heligt förekommer äfven i
gamla Isländska Sagor. I Herrauds Saga p. 27: _thar är gofgad God,
thad er Jumala heitir_, och hos Snorro Sturleson i St. Olofs Saga P.
VII. 143. _i garthinom stendur Goth Bjarma, er Jomali heitir_.

Ordets _Jumala_ derivation se Dalins Sv. Rik. Hist, I. Del. C. III.
not. r. C. IV. not. m. Andre derivera det af Ebreiska _Jom_, dag,
och _El_, Gud, som ock kommer öfverens med Lapparnes _Jubmel_: andre
af _Jom_, dag, och _Malech_, full, (plenus fuit) plenus dierum,
evig, alsmägtig &c. Andre af Samojediska _Jum_, himmel, och _Baal_
(Syriska) Herre, eller Esthiska _pallua_, dyrka, tilbedja, det samma
som Finnarnes _palvella_.

Den Högste Guden kalla Finnarne, efter inkommen Christendom _Luoja_
och _Kaikkiwalda_, Skapare och alsmägtig. De gamle Finnar hade likväl
redan i hedentima begrep om et alltings skapare, som de kalla _kaiken
mailman takoja, ilman kannen kalkuttaja_, expansi fabricator, fästets
utsmidare, uttänjare.

Wäinämöinen i striden med Joukawainen tyckes ock ådagalägga sin
allmagt.

Så väl Finnar, som Lappar, nämna alltings Skapare _Jumala_ --
Finnarne _Jumo_, Lap. _Jumi_ eller _Jubmel_. Se Archtopolitans Disp.
p. 12. de origine & Relig. Fennonum.

Schefferus in Lapponia och Petr. Bång hist. Eccles. nämner en
_Jumala_, som _Bjarmerne_ skola hafva dyrkat: _inne i gårdenom står
ock de Bjarmers Gud ocb heter Jumala_, St. Olows Saga supra cit.
Häfdateknarena äro ej viste, hvarest de skola sätta detta _Bjarme_
land (_waara, wuori maa_, Bergland, Fenn.), där _Jumala_ såsom en
Öfver-Gud, bland andre små-gudar, dyrkades. Somlige sätta det emellan
Wäster- och Österbotn, andra i Cajana Län, andre i Finnland &c. v.
Architopolitani Disp loc. cit. De _Wotaker i Kasan_ dyrka Gud, under
namn af _Jumar_, de _Ctscherennisser_ -- _Jama_.

Af gamla Konunga-Sagor är otvifvelacktigt, at Finska folket ansågo
Jumala för en Öfver-Gud, och gåfvo honom en präcktig dyrkan. Mycken
likhet är, at Finnarne kallat Gud Jumala, af Grækiska _'Iomaleios
Zeus_ hvilket Epitheton Grækerne tillagt _Jupiter_ och derunder
dyrkat honom som en fridgifvande Gud. _Ceres_ har äfven i Thebae
blifvit för lika orsak dyrkad, och kallad _'omaloia_ -- Suidas in
voce _'omaloios_.

JUMALERS eller de Amalers ätt härstammade af Gudar, de äldste och
förste landets invånare; af hvilka Fornioti var. Se Fornioti, Aathe,
Jätit.

JUMO, _Jymi, Yme_ -- En af öfverboer i Västerbotn af Resa-slägte, Som
skulle bestorma himmelen. Umeå Stad är efter honom nämnd. Se Pohjolan
poika, Jätit, Kalewan-pajat.

JUNKKER eller _Junkari_, En Lapsk afgud, hvilken dyrkades såsom
gynnande jagt och djur-fånge: han anroptes vid en stor sten eller
träd-stubbe, dit ock, honom til heder, Renblodet och alla hornen
af hvar Lappsk famille samlades: han var tilbeden under namn af
_Stor-Junker och Lill-Junker_. Af Renhornens myckenhet i dessa stora
högar på gamla offer-ställen, kastade Stor-Junker til åminnelse, kan
dömmas til Lapparnes ålder.

JUOLETAR -- Neptunus. _Hillervos_ man; styrde i lag med henna uttrar
i giller. Han bodde eller hölt til i källor och gölar, hvarifrån han
upmanas:

    Juoletar ukko kaunis,
    Wejin kultainen kuningas,
    Nouse tänne liettehestä,
    Antomahan ainoasi -- --

JUORTANI -- Se Jortana.

JUUKELI, den samme med Juutas. Se Kyytöläinen, Ahtohinen.

JUUTAS, Sjelfver Hin onde, ormens uphof, _Loke_. Härmed utmärka
Finnarne en elak, ond, arglistig, som ormen. Juutas bemärker äfven
i Esthniskan, djefvulen eller hin onde. Se Katrinatar. I ormens
tjusnings-ord heter det:

    Uupu Juutas juostuahan,
    Wäsy wäipäs käytyään,
    Ukon uuelle kiwelle
    Kuola tippu konnan suusta,
    Kino ilkiön kiasta
    Äsken Herra hengen antoi
    Käskyn Pietarin perästä.

Juutas hade med sin Hustru _Catrinatar_ 9. stygga afgrundens foster.
Efter honom äro än dessa Finska talesätt: _Jo sen Juutas wei_ -- han
for til faners: _mihenkä juuttaalle se meni: mikä Juutas sinun on:
Juutaskos sen on, joss ei se lähde_ &c.

JUXAKKA, den 3:dje _Maderakkas_ dotter hos Lapparne, hvars
beställning är, at emottaga barnen, när de äro födde, och bevara dem
ifrån stöt och fall. Hon hjelper ock qvinnorne i deras sedvanliga
månads- sjuka; Lapparne offra til henne, på det hon må vara flitig
därutinnan -- Sidenius.

JYRY, St. _Jöran, Georg_, d. 23 April; en dag, hvars märkvärdighet
efter Sanct Jöran säkert kommit ifrån Påfvedömet. _Jyryn päivä_
helgades, som en sabbath, än i detta seculo; ingen fick då arbeta,
hugga eller bulta, eller gå härdt i dörrarne; hvarföre ock
dörr-gångjärnen smordes, på det de ej skulle knarka. Alt detta
skedde, för at förekomma åskan (Ukko) om sommarn, på det ej årsväxten
skulle skadas. Ändteligen fingo qvinfolken denna dag sticka strumpor,
men alt annat groft arbete var förbudit: Eljest skreks nog starkt, i
synnerhet om isen sköt denna dag: at supa sig full var likväl ingen
synd. Denna dag offrades ock mjölk eller hela silbunckar under vissa
helgade träd i skogs-lundarne.


KAINU, _Kainun maa_, Sjökanten i öfterbotn. item, de gamlas Qvenland
eller Cajana Län.

KAINULAISET, kallas, så af Savolänningar, som af alla öfverboar uti
Sokneskatarne i Österbotn, alle de som bo åt Sjökanten och tala
finare eller förnämare Finska; hvaraf denna phrasis är: _se puhuu_
-- -- _murtaa kainuuxi_, talar sin Finska.

KAISAN, KAJJAN, KATHARINAN PÄIWÄ. En af de Påviske antagen helg
hos Finnarne för detta. Då samlade värdinnan utomgårds af dess
grann-qvinnor par näfvar mjöl af hvarje; hvaraf tilreddes en moos,
_mämmi_ kallad. Därtil kokades med et härtil spardt Kohufvud, hvaraf
tungan allenast med _mämmi_ blef i fähuset förtärd. Då kliptes fåren
3:dje gången på året, som det ock än sker. Se _Katrinatar_.

KALARI -- En strid forss. lika med _Ihari_, dit sveda förvises:

    Tuonnema sinun manoan,
    Rutian koskehen kowahan,
    Iharihin ilkiähän,
    Kalannin karkiahan,
    Siell on hywä huiskatasi -- --

KALEWA, En Jätte, förfärlig och stark, alla Jättars General och Fader
för 12 Söner, hvilkas namn äro förgätne, dock nämnes _Hijsi_ som
bygde Slott af berg i Paldamo; _Soini_, hvilken rodde på en dag til
Limingo, och satte sig där ned (et hemman nämnet än efter honom):
_Kihawanskoinen och Liekiöinen_ rögde ängar och brukade svidjor.
Sjelfva _Wäinämöinen och Ilmarinen_ tros vara Calewas Söner. De bodde
förut å sin Faders hemort i Paldamo, men begåfvo sig sedan til flera
orter; äfven voro de i Kemi.

KALEWAN-pojat, Jättar, som arbetade öfvernaturligt och gjorde
storvärk; de voro goda slotter-karlar; ty de bärgade ängar på en
natt. Biskop Agricola räknar dem bland de Tawasters Gudamagter.
_Calewan_ pojat (Calebs Söner) _niitut ja mwöh löit_. Filii Calebi,
Fennice, Calewan pojat, talas än om i Finland; de tros varit Jättar,
af större kropps växt, än vi. _Arngrimus Jonae_ säger, at de voro de
Cananeiske Jättar, som skolat flytt åt Norden för Josuae och Calebs
Svärd. Jfr. Disp, de Borea Fennia p. 20.

_Österbotn_ styrdes i _Ingialds_ tid af Jätten _Calewas_, Califas,
kanske den Skandiske Drott af Gylfes ätt, som ännu i den orten
behåller namnet af ätteläggar. (Dalin.)

Calewa hade, såsom sagt är, 12 Söner, otroligen starke, af hvilka
förnämligast 3 bygdt stora Slott i Österbotn. En Hijsi upförde en
ofantelig Byggnad 10 mil öfter om Cajaneborg, midt i moras och kärr,
af grufveligen stor sten och jord, med trappsteg af mer än en famn
mellan hvartdera.

Calewas andre Söner Wäinämöinen, Ilmarinen och Lieköinen bodde i
Finn-, Tavast-och Savoland.

Med desse Kalewas Söner hafver Konungen i Finland underkufvat sig
hela Ryssland, som de gamle Finnar därom ännu qväda. Pass. & praep.
Joh. Cajani bref til Probst. P. N. Mathesius införd i Disp. de
Ostrobotnia.

Se Hijsi, Soini, Jättiläiset, Kyrialsbotn, Miehen Syöpä.

_Kalewan pojat_ tilskrifves i uråldriga muntliga sagor och
berättelser åtskilliga hjelte- och jätte-dater. Deras öfvermage
Jungfru-döttrar voro så starka och karlvulna, at de i sina förkläden
buro ofanteliga stenar och lade dem i högar, hvaraf berg äro upkomne.
Et sådant berg, af Jättar ihopburit af lösa stenar, är vid Päjände
i Hattula Socken i Tavastland, et stycke från Rahkola hemman i en
bro-ända, hvarom jag hörde där dylikt berättas.

Hijsis Slott i Paldamo är ej annat, än et berg af lösa stenar.

Desse Jättar (Kalewan pojat) måtte ock hafva bodt i Kemi Socken.
Följande anecdot tycks bekräfta det. För 20 år sedan lefde i
Rouwwanjemi i Kemi, i Paawoniemi gård, en gammal gumma Caisa vid
namn, som berättat: _Kalewan tyttären ottaneen hewosen ja kyntäjän
ja auran, jotka toi äitilleen ja sano: mikä sitti sontiainen tämä
on, jonka minä löysin, äiti, maata tonkimasta? äiti sanoi: wie
pois piikani: meidän pitää pois paeta täldä maalda; ne tulevvat
tänne asumaan_. Det är. En Jätte-flicka uptog i sin famn _en häst,
plöjarn och plogen_, bar dem til sin moder och frågade: hvad för en
torndyfvel månde detta vara, som jag fant, min mamma, gräfva eller
böka i jorden? Modren svarade: för dem bort, min pia, vi måste bort
från detta land, och de komma hit at bo.

KALKI, et af _Soinis_, Calewas Sons, tilnamn, for dess skalkstrek; Se
Soini.

KALMA, likstank, följer med _Kejjuset_ och deras anhang. Anses ock
i troll-Runor, för en särskild underjordisk magt, som skal näpsa
tjufvar, mot hvilka han uphetsas således:

    Nouse Kalma kaaheille,
    Hippa Hijjen tyttäriä,
    Warkahani wartiaxi,
    Omoani ottamahan.

KALMISTO, Begrafnings platser, i synnerhet sådane, som finnas än i
skogar och på holmar efter Lapparne och fordna landets invånare, för
hvilka de vidskepplige bära mycken aktning, och upggräfva där fordna
lik til sina trollskap. Sådane finnas flerestädes i Finland, t.ex. i
Sijkajoki Socken vid Frantzila Capell, Pungere gamla kyrkogård, och
Kalma-saari i Mangila träsk &c.

KALLIIT-ILLAT, dyra Helgedags-qvällar, voro måndags och hela torsdags
qvällen; äfven Söndagen. Om Söndags-morgonen i dagjämningen, då
koerna varit i fållan, har värdinnan gådt omkring dem 5 gångor mot
Solen, och i en besynnerlig kropps ställning burit imellan tänderna
en knif, och i handen gårdsens nycklar, lija, yxa, m.m. i andra
handen brinnande stickor af torrved.

Om Torsdags qvällen fick ingen spinna, om det icke skulle spöka.

KAMMO, n. pr. den samma som _Kimmo_. En förskräckande och hiskelig
vålne i Sten-rötor; hvadan det Finska verb. neutr. _se kammoo -- --
se kammotaa kattooxeni_, det fasar mig, at se.

Synes i troll Runor vara en stenarnes patron. Se Sjöjätar, Camus
Fennorum.

KAMULAINEN, et bergs-troll af samma calibre med _Koljumi och Pirus_
anhang. Se Ukko.

Lik _Geirskagel_, en af de underjordiska plågo-andar; plåga med _Piru_
de osälla skuggor.

KANGATAR, En skogs-mö, bodde på sandåsar, där hon ruskade, i lag med
_Tuuletar_, furuträn, at de bättre växte i längd och tjocklek.

KAPEET -- Se Kawet.

KARE, Jätten Forniots Son, af hvilken de Carelare eller _Karjalaiset_
härstamma. Björner säger Sv. R. Häfd. åld. p. 17: _Kyre_ och
_Kare_-boerne häratamma af ättfadren Kare.

Fornioter hade med sin hustru _Laufeja_ Sönerne _Kare, Loge och Htar
eller Ägir_. Kare blef genom sina lyckliga Sjöresor en väder-Gud och
i Fadrens ställe domare i _Kuenland_ (Finnland), _Kajana, Karjalan_
maa eller Carelen.

Se Trägårds Utdrag af Ol. v. Dalins Sv. R. hist p. 19.

KARELN, Fennis _Karjalan maa_, nämnd af Kare. Fornioteri tertius
filius Kari, Fenningiae Aboriginum, eorundemque pastorum (nominis
fui originem habet a fennica voce _Karja_, pecus), alterius instar
Romuli, _Rex_ erat. De regione _Carjala_ ad pagum _Carjala_ in
Wirmo coloniam accessisse probabile videtur. Nam _Carelia_ Fennis
Carjala audit. Regio quaedam vasta quoque nomine _Carja_ in _desertis
Russiae_ esse dicitur a Rudbeck Atl. T. I: p. 363.

KARHUN-pejjahaiset, Se Kouwwon-päälliset.

KARILAINEN, _Kiwi karista_, hemma från stenklipporne, skulle göra
järnet slött (_Raudan sulkia_), eller förtaga dess värkan. Han var
halt och ofärdig, som Vulcanus; men med sin tå och häl gräfde han
i jorden, hvadan _Herhiläinen och Mehiläinen_ utflögo, at hämta
honings-smörjor åt järn-skadorne:

    Karilainen kaita poika
    Kaiwo maata kannallaan,
    Warpahallaan watusti;
    Herhiläinen maasta nousi,
    Karilaisen kannan tiestä;
    Jo päiwänä kolmantena
    Karilainen kaita poika
    Kaiwo maata wielä kannallaan,
    Mehiläinen maasta nousi,
    Karilaisen kannan tiestä;
    Lähitti mein perään,
    Ylitze meren yhexän,
    Meri puolen kymmenettä,
    Simoa tawottamahan.

Til Karilaises klippa förvises Ähky: _Tuonnema sinun peto manaan,
Karilaisen kallioon_. -- --

KATI n. pr. foem. _puiden Emuu_; En Skogs-Gudinna, som alstrar trän i
Skogen.

    Kati kaunis, neito nuori
    Pisti karwan kankahaseen,
    Ukon mustihin mutihin,
    Sijtä eppä synty synty
    Siitä Eppä suku sikisi -- --
    Honka puu Romentolasta
    Mesi lauhto mehtolasta -- -- --

_Meri-kate_ -- id. ac _Wesi-Hijsi_ -- _Karwoista meri kateen_, eller
en Sjö- Häst, hippopotamus.

KATRINATAR, Sanct Catharina; Et af Helgonen, hvilken ock anropas som
Deja, God Ladugårds gumma i sällskap med J. Maria, hafvande sina
pigor och stillerskor, som skulle hägna och sköta boskapen. Bön til
henna lyder således, där hon tillitas om, at stilla eller hejda Björn
ifrån hjorden:

    Katrinatar Waimo kaunis!
    Aita rautanen rapa-ak
    Ympäri minun eloni,
    Kahen puolen karjastani
    Ettei koske konnan poika;
    Yön tytti, hämärän neiti,
    Wiisi piikoa pityö,
    Kuusi käskyn kuuliata,
    Karjoani kahtomassa.
    Neity Maria Emonen,
    Maasta asti aita pannuk,
    Wilun ilman wiskomatak,
    Kowan ilman koskematak,
    Käywwä karjan kaunihistak,
    Tänä kiesuxen kesänä,
    Jumalan suwena suurra,
    Peltomata pieni kynnen,
    Wasikan warajamatak
    Kiwexi minun omani,
    Pääxi kannon kaunoseni
    Suulla-annik suun suun e-essä
    Ano luojalta lupoa,
    Jumalalta uskallusta,
    Tänä kiexuksen kesänä,
    Käywwä karjan kaunihisti.

    Catharina du väna Fru!
    Sätt up i hast en gärdsgård så stadig som järn,
    Omkring min egendom,
    På ömse (båda) sidor om min boskapshjord,
    At den gemena styggans afföda ej må komma åt;
    Nattens flicka, daggryningens mö,
    Må hålla (bestå sig) 5 pigor,
    6 lydige underhafvande,
    At vårda (valla) min boskap.
    J. Maria du väna moder!
    Sätt up alt ifrån jorden (marken) börjandes en gärdesgård,
    Så at Skogs kalla vädret (björn) ej må kullkasta den
                                    (Slänga öfver ända),
    Och et hårdt väder ej röra vid den,
    På det boskapen må så gå vackert, fredligen,
    Hela denna sköna sommar,
    Guds långa sommarn igenom,
    At de små klöfvarna må få gå utan farhåga,
    Kalfvarne utan at rädas före!
    Mine egne må blifva til sten förvände (i hans ögon),
    Min vackra mjölk-ko til en stubbända
    Äfven för den glupskastes mun!
    Begär låf af Skaparen, Förtröstan af Gud,
    Om denna vackra Sommar,
    At boskapen må få gå i fredlig stillhet, väl fredad.

    Se Kaisa och Juutas.

KAWE, Wäinämöises Far, en mägtig Herre i Norden; låg i moderlifvet 30
Somrar, där han ledsnade at längre vara, och som en Pallas eller Mars
kom där ut med sköld och hjelm. Runan berättar:

    Kawe ukko pohjan Herra,
    Ikäinen iku Turilas,
    Isä wanha Wäinämöinen,
    Makais äitinsä kohdusa
    Kolme kymmentä keseä;
    Ikävvystyi aikojaan,
    Oudostui elämitään;
    Wijlaisi äitinsä kohdun,
    Potkaisi punaista tuota,
    Sormella nimettömällä,
    Wasemmalla warpahalla -- -- --
    Päästi sotamiehen miekkoneen,
    Satuloineen orihin,
    Kupehesta kunottaren,
    Lapsen waimon lappiosta -- -- --

KAWEH, KAWOH eller _Kawet_, anses ock stundom för en stark välgörande
Ande, då den anropas til hjelp mot sjukdomar:

    Kaweh ennen jaxon jaxoi,
    Kaweh ennen päästön päästi,
    Mixetsä minua päästä?

alluderes til föregående Runa om hans födelse.

_Kawet_ in genit. _Kapehen_, in pl. _Kapehet_ eller _Kapeet_.

Märk 1:o med Kawet förstås ofta en _mägtig Förste i Månan_, som
hjelpte den mot _Kuumets_ anslag. Se Kuumet.

2:o Ofta menas med Kapeet Skogsdjur med släta hår, såsom haror,
räfvar och _hemtamde_, såsom får, hästar -- ja, sjelfva menniskjan.
-- Se mitt Finska Lexicon, sub Kawet & Kapeet. -- t.ex. då
orm-förgiftet blåses och manas vidskepligen ifrån menniskjohullet,
heter det:

    Weeäs wiinana wihasi,
    Maitona oma makusi,
    Luojan luonto kappaleesta,
    Karwasta iso-kapeen, det är menniskjan

Men at med _Kapeen_ eller _Kaween_ förstås menniskjan, synes ännu
tydeligare af följande Runo-fragment, då sjukdom utmanas utur kroppen:

    Ihosta imehnolaisten,
    Emon tuoman ruumihista,
    Karwoista Kawon tekemän,
    Minä mies Jumalan luoma,
    Luoma kolmen Luonnottaren,
    Kantama kahen Kapeen.

    Ifrån menniskjornes hull,
    Af dem som äro födde af qvinno,
    Ifrån et menniskjo barns hullhår,
    Jag af Gud skapade menniskja,
    Af de 3 natursens krafter värkad,
    Buren af 2:ne menniskjor (af et par ägta folk).

Och mot ormstyngets värkan:

    Kuin purit Kapeen karwan,
    Kuin purit ihon imeisen -- -- --

Dessa verser förklara hvarandra, och synes tydel. af repetition, at
_Kapeen karwa_ är det samma, som _iho imeisen_, menniskjans hull.

_Karwa Emo & Emo-Kawet-Kapeen_, kallas menniskjan, för dess hullhår,
ofta i Runor.

3:o _Kapeet_ beskyllas orätt, så af Biskop Agricola, som Dr.
Juslenius och flere deras anhängare, hafva _upfrått månan_; utan
tvärt om hjelpte och frälste de månan från _Kuumet_; ty Runan säger:
_Kawet päästi päiwän paistamaan, Päästi kuun kuumottamahan_.

4:o Dessutom deriveras _Kapeet_, som är pluralis, orätt af
_kapeendua_, coarctari; ty _kapeet_ har i singulari _kawet_, gen.
_kapehen_ eller _kapeen_ och brukas här i Österbotn, på min ort i
dagligt tal, om får, haror, ja, om hästar, som äro släthullige, äfven
om menniskjor -- &c., altså et apellativum och ej proprium -- Se
Rändämäki, kapeetten hauta.

I Runorne _Suru Runo-suomalaiset_, eller Klago-Runorne öfver det
usla, tilståndet i landet efter Storkyro Slaget 1714, nämnes
_kapeet_, efter vårt dagliga sätt at tala, för får och lamb: om
fienden heter det: _Tuimuuwella tultuansa, söi siat sikiiöinensä,
karihtat kapeinensa_, lamben med sina tackhår.

5:o De som påstå at _kapeet_ äta månan, derivera ordet af Grækiska
ordet _kabaistos_, infatiabilis, inexplebilis.

6:o Kapeet anses ock för fiskare och at de hade sitt fiskevatn. I
Runor heter det, _Kapeet kalalle läxi_ -- item _Kapeen kala wesi_.

KÄITÖS, Deus pecorum, Pan; skulle vårda och valla boskapen i skogen.
Se Kekri.

KÄMÖINEN -sen, _Kyynäläises_ Bror; en orm-patron.

KÄRES, (_Käärmetten Emu_). En orm-föderska.

KÄREITÄR, (_Ketun Emuu_). En Räfvens patronessa, som skulle skaffa
honom i saxen; heter

    Käreitär kulta waimo!
    Otas kullat kulppiisi,
    Hopiat pikariisi...
    Nämä on kuulut Ruotsin kullat...

näml. Räfskinnen, Se Tornio.

KÄÄRÄMÖINEN -- En ormödlornes patron. Ödlan kallas i Runor; _Käin
käärek Käärämöisen_ -- Se Panula, Kyytöläinen. Käärämöinen, den samma
som _Fafnis_, en ohyggelig orm, som förvarade en stor skatt.

KEJJUSET eller _Kejjungaiset_, små elfvar, flygande genier: likna i
ögonen på dem, som tro sig se desse vid lik, processer, kyrkogårdar
och vägar, snösjun, små barn-dockor, eldstrimmor; utan tvifvel ej
annat, än förstörda lifs-andar. De tros vara hvita och svarta, onda
och goda, infinna sig där någon själas och där lik är, hafva en stank
(_kalma_) med sig, hvarmed de upfylla rummet. Det fordras en god
imagination och vantro, at få se dem, eller ock et godt bränvinsrus,
eller feber-yrsel. Somlige tro dem vara mellan-andar, hvarken änglar
eller djeflar.

De som hata hvarannan och vilja straffa sin fiende, sägas bära de
dödas ben och stofft ifrån kyrkogårdar, här i yttersta norden, i
sängrummet, där då Kejjuset infinna sig, at oroa och qvälja. Si
credere fas est.

KEITO, En af Cycloperne, eller en af underjordiska smidje-drängar,
som uptog de pilar, hvilka _Rampa_ hade med _perisokia_ och
_pirulainen_ skutit i luften, som däraf daldrade:

    Ampu perisokia,
    Ampu yhen nuoliahan
    Ylähäiseen Taiwasehen,
    Tahto taiwaskin haleta,
    Ilman kaaret katkehella,
    Mennesä pahan otahan;
    Risti rautanen putoisi,
    Tuon keito käsin tapaisi,
    llman maata maistamatak,
    Tannerta tawoittamatak.

Han skulle och curera styng, hvarföre han anropes:

    Otak keito kehähänsi,
    Tahik woipa wäkehensi
    Siwalla siansi harja,
    Wä-äk poisi werinen weihti -- --

KEITOLAINEN -sen, skogs och tufvornes vålne. Af dess pik formerades
ormtungan. Aliis, _kietolainen_. I Troll-Runor, sjelfva _ormen_, som
fick ögon af linfrö, tungan af Jätten _Calewas_ svärd, tänderne ifrån
_Tuonis_ brodd. Om ormen heter det:

    Mist' on silmät siunailtu?
    Silmät liinan siemenistä.
    Mist' on kieli keitolaisen?
    Miekasta Kalewan pojan.
    Mist' on hammas keitolaisen?
    Orahasta Tuonen Otran.

KEKRI eller KÄKRI, Befordrare af Boskaps trefnad. Ansågs af
_Carelare_, såsom en Boskaps-patron. Biskop Agricola säger i sit rim:
_Kekri se liseis Karian kaswon_ -- hvarföre ock _Kekri_ til heder i
November hölts ymniga dryckeslag. Se _Ollin päiwä_. Huru _Käkri_ kan
jämföras med de Athenieniers lagstiftare _Kekrops_ och _Cecropia_,
under hvilket namn Minerva dyrkades i Athen, lämnas därhän.

KEKRI (Allhelgona), en stor och gammal högtid, at fägna sig öfver god
årsväxt och inbärgning. Se Wuoden alkajaiset och sielujen päiwä.

Til _Kekri_ slagta Carelare åter et får, såsom til _Olsmessan_, och
förtära den jämte annan mat, öl och bränvin, med flere vidskeppelser,
såsom om Olsmesso- dagen, men nu med än större helgedoms-ceremonier.
Man fick ej en gång smaka på maltet, då det var på badstugu-lafven
at mältas; ty då skulle halsen svälla på dem, som det gjorde: och
utom alt annat tillagades då om aftonen upvärmd mjölk med så kallad
_Mämmi_, hvilket skulle ätas i fähuset, och få noga, at intet åter
utbärs; eftersågs ock noga, om någon af gästerna dölgt sådant i
munnen, det han oförmärkt utbära ville. Men skulle något blifvit
qvar, som ej förtärdes på en gång; så spardes det i fähuset til en
annan gång. Vid samma tilfälle indoppades en fogelvinge uti öl och
därmed öfversmordes koerna på ryggen och sjöngs en _Kekri Runa_ til
_Tapios_ heder. v. _Köyry_. Den än i dag brukelige _Kekri visan_
sjunges som 1, 2, 3, 4. _låt oss lustige vara_, &c. eller _yx, kax,
kolm, neljä, ann ilonen olla, kosk suru tulee, ann hänen mennä_ --
&c. och lyder således:

    Ei aina Kekriä kestä,
    Ei aina Tupia pestä,
    Ei aina höyky,
    Ei aina möyky,
    Ei aina wiina flaskusa löyky;
    Kosk juomme hywä oltta,
    Niin mahdam tupakkaa polttaa;
    Isken siis walkiat taulaan,
    Ja wirwoitan kaulaan,
    Ja wihdoin iloisest laulan.

KEKRITÄR, en af Kekris dejor.

KIASE-OLMAI, en Lappsk fiskeriets Gud, som sänder fisken til kroken
och nätet eller garnet. Sidenius.


KIJRON-KOSKI, en strid forss up i kallasta Lappland, dädan kölden har
sin första upkomst, efter Runorne mot kölden (_pakkasen sanat_).

    Itki syyttö poikojaan,
    Wesi silmästä tipahti,
    Pirahti pisaran werta,
    Toinen toisesta norahti:
    Tuoll on poikani polosen,
    Kiiron koskessa kowassa!
    Äläs kylmä kynsiäni,
    Ennen kuin kylmät Kiiron kosken
    Tilkan tippumattomaxi,
    Pisaran pirahtamatak -- --

    _Hyyttö_ (den af rim och is stela) begret sina söner,
    Vatnet (tåran) dröp från ögat,
    En droppa vid lag föll ned;
    En annan droppa tilrade ned af det andra ögat:
    Där är, min älendas. Son,
    I den faseligen strida _Kijro_ forssen!
    Förkyl ej förr mina finger-ändar,
    Föran du tilisar _Kiiro_ forss,
    Så at icke en enda tår dryper,
    At ej mer en droppa spritter ut --

Se _Packanen, Puhuri, Kyrön-koski_.

KILLAN-KETO, Svet. Hedendantz och _kaunis nummi_, en lund vid
_Tursunperä_ by i Wirmo Socken, där _Wirmo och Nousis_ boerne
fira sina _ludicra isthmia_ med löpa, springa, bållspel, sjunga.
At de Nordiske folkslag således förvärfvat sig armstyrka och
vighet berättar _Ol. Magn. Lib. XV. p. 340. Stephanius in Saxonem
Grammaticum._

KILKA -- och KILO -- samma som _Paholainen_ och _Piru_.

KIMMO och KAMMO, Et Spöke, som knakar och brakar samt slår i
knutarne. Grækernes och Romarenas _Camus_; tyckes vara Stenarnes
patron. _Kiwi Kimmon kammon poika, syöjättären syämmen syrjä_ -- v.
Kammo.

KIPINÄTÄR, en af Hiisis arga klösande hus-kattor; uphetsas på tjufvar
til at truga dem, at med skyndsamhet hämta det stulna igen.

    Kipinätär (en hon-katta) Hiijen kissa,
    Rewi reisiä jalosti,
    Kipinänä kiirehtiös -- -- --

KIPUMÄKI, En plågo-ort: berättas vara uppe i Kemi Socken vid Kemi
Älf; en hög kulle, där en flat ihålig sten fins midt uppå backen,
lik et bord, med flere sten altaren omkring uti en ring; et gammalt
offerställe: men dit nu ingen, af vidskeppelig frugtan, vågar
upstiga; ty ingen, som där upgått, skal kommit helbregda tilbaka.
Detta hafva lefvande menniskjor i mit tidehvarf berättat.

Beskrifves i troll-Runorne sammaledes, hvilket bekräftar föregående
berättelse.

I _sten på Kipu wuori_, som står midt uppå backen, äro 9 hål, 9
famnar djupa, dit sveda och värk manas och förvises af troll således:

    Kunnek kipuja kiistän?
    Kunnek tungen turmioita?
    Kipu wuoren kukkulalle;
    Tuosa on reikeä yhexän,
    Joka reikä keskinäinen,
    Yhexän sylen sywyinen,
    Sinnek kipuja kiistän -- --

Sveda och värk skulle fösas in i sprickan af sten, som beskrifves:

    Tuonnema kipuja kiistän,
    Ajan tuonne aluhia,
    Kiwen kirjawan sisähän,
    Maxan karwasen malohon,
    Korennolla koiwusella,
    Walkamella waskisella

Til Kipumäki var ej så lätt at upklänga; därföre säges ordstäfsvis:

    Annas kattua kokea,
    Kumman kynnet kilpistywät,
    Kumman warpahat wajoowat
    Nostessa nokimäkiä,
    Kiwetessä kipumäkiä.

Det är: trots, den är karl, som slipper dit up. Se _Kiwutar_.

KIPULAN NEITO eller _Kipu Tyttö_. En af Parcerna. v. _Tuoni_,

    Tuo kiwa Kipulan neito
    Istuu tykyttelöö,
    Keskellä kipumäkeä,
    Kipuja kokoiloo,
    Wammoja walitteloo -- -- --

Bodde på Kipumaki och samlade plågorne. Om henna säges:

    Kippu Tytti Tuonen neiti
    Se ennen kiwussa itki,
    Sekä waiwoisa walitti -- --
    Sinne kiirehen kipuja -- --

Likaledes:

    Kipu Tyttö Tuonen neito
    Kipuja kokoeleepi,
    Keskellä kipumäkiä,
    Kipumäen kukkulalla,
    Kirja wakkanen käessä,
    Kirja kansi kainalossa -- --

Det är: hon hade _Pandorae_ brokiga ask i handen.

KIPU WUORI, samma som Kipumäki, där stenarne af en bock föddes.

    Kiwi kimmon kammon poika
    Pukin hännästä putoisi,
    Nostessa kipumäkeä,
    Kipuwuorta kiiwetessä.

KIRIS eller _Kirsi Tuorstai_, Skär-thorsdagen i dymmel-veckan;
höls helig efter införd Christendom: men missbrukades ock til
vidskeppelse. I synnerhet skedde flere uptåg i fähuset med liar och
med korsande, at förekomma troll-kånors åtkomst.

Träffar, i anseende til kälfall och vanligt årstids arbete, in med
Grækernes högtid _Skizon_, hvarom Suidas: _Skizon_, festum apud
Athenienses in honorem _Minervæ_ eo tempore celebratum, quo ædificare
& domos tegere solebant.

KIWUTAR, En af plågo-möerne; Den samma som _Kipu-Tytär_, en
_Wäinämöises_ dotter: dryftade eld, och bodde på _Kipumäki_, dit alla
onda värkar och svedor förvistes. Hennes syssla var at koka plågorne:

    Tuonne Kiirehen Kipuja,
    Kattila on Kiwuttarella,
    Pata Wäinen tyttärellä,
    Jolla keittäwät kipuja,
    Keskellä Kipumäkeä;
    Siell ompi kipuset koirat,
    Hallit hallan karwalliset,
    Jotka ennen kiwussa ulwo,
    Sekä waiwoissa walitti.

    Dit hänviser jag, manar, plågorne,
    Där plågo-möen har en kittel,
    Wäinämöises dotter en gryta,
    Hvarmed de koka plågorne,
    Midt uppå plågo-backen (blå-kullan);
    Där äro plågfulla hundar, cerberi,
    Stora gråhårige doggar,
    Som fordom tjöto (ylde) i plågorne,
    Qvidde under qvalen.

Kiwutar emottog på plågo-orten, _Kipumäki_, svedorne, då de dit
manades; hvarföre _Noider och lndomiehet_ säga:

    Tuonne kiirehen kipuja,
    Kiwuttaren kinttaiseen -- --
    Kattila Kiwuttarella,
    Pata Wäinen tyttärellä,
    Jolla keittää kipuja,
    Keskellä kipumäkeä,
    Kipu wuoren kukkulalla,
    Reikä siell' on keskellä kiweä,
    Johon kiirehen kipuja,
    Johon waiwoja walitan
    Ihosta alastomasta -- -- --

Hon kallas ock _Kipumäen Iso Emäntä_ och _Kiwutar kauhia Emäntä_ --
En af _Hwedrungs_ möerna eller de 3 plågo-andar hos de underjordiska;
Furier och Olycks-andar, som plågade de onda efter döden. Se Kipumäki.

KLUPU-SOTA -- Se Nujja-sota och Ilkka.

KOIRANKUONOLAISET -- Se Kuontolaiset.

KOLJUMI, En stark Rese; kanske _Goljat_ -- men anses i Runor för
_Piru, wahwa peto_, som med et eldgnistrande svärd (Risanöth)
krossades:

    Tuo Jesus tulinen miekka,
    Kannas kuuran karwallinen,
    Säkeinen säihäytäk
    Käteeni oikiahan,
    Jolla paikkoan pahoa
    Rumat henget ruhtasisin
    Jolla ma hurttia hesusin,
    Koljumin kowasti löisin.

Se _Kamulainen_.

I gamla Svenska Sagor nämnes _Kole_, et troll, til Jätte, som sölat
sina händer med mycket oskyldigt blod -- Se Miehen syöpä.

Eljest är här i Frantzila en muntlig gammal saga, om 2:ne Jättar
_Koljo och Kiljo_, som täflat sins imellan, och kastat stora stenar,
af hvilka den ene än heter _Koljon-kivi_ och den andra _Kiljon-kiwi_.
Hundrade årtag är imellan hvardera i Sijkajoki elf, hvaraf gölen
heter _koljon suando_, och backen där gent emot _kiljon kangas_. --
Ex auditis & visis.

KONTION MAAHAN PANIAISET. Se _Kowwon päälliset_.

KOTALAHTI, et ställe, eller en sjövik, där qvesan är född, af gemene
horors byk och kläd-tvätt:

    Koi synty kotalahessa -- --
    Huorat huhto huntujaan,
    Juordanin jokiin suussa -- --
    Sieltä läxi koina kulkemaan.

KÖNDÖS, Förestod svedjor och åkrar (_Huhdat_) befrämjade åkrar och
Svedersbruk.

KÖPELI, Gast och spöke, som stimmade i hus, gamla slott m.m. och
syntes vid galgbackar samt _Kalmistot_. Visade sig i åtskillig
skepnad. Allmogen befarade af _Köpeli_ sig tilfogas skada och
hvarjehanda illistiga och oförmodade anfall. I gamla Finska Sagor
förekomma _Köpelin wuori_ och _Linna_. Namnet tycks vara graekiskt.
_Kobalos_ (tyskarnes Kobolt) assutus, qui malis artibus utitur; Latro
bipennem gestans, qui exercet latrocinia, Suidas.

KÖÖPELIT in pl. samma som _männingäiset och kejjuset_, af Grœkiska
_Kobaloi_, Daemones Asperi & immites. Scapula. Namnet liknar
_Gebeleitzin_, den Thracierne och de Göther dyrkat såsom Seger-Gud.
Dalins Sv. R. Hist. t. Del. p. 24.

En Göthernes Gud, Gebleitzin, nämnes i Ek. Bentzelii Utkast til Sv.
folkcts hist, p. 94.

KOUWWON-PÄÄLLISET, Björn-graföl, firades med många ceremonier, under
musik af Runor och öldrickande, då Björn-hufvudet uphängdes i et
träd: til detta gelag gjordes af grannarne et sammanskott af spanmål
och matvaror. En gosse och flicka utvaldes til brudpar i full skrud.
Gästerne voro högtids-klädde. Först bars hufvudet, och sedan det
öfrige Björn-köttet in, hvarpå ärtsoppa var kokad; när han kom med
dessa tilredde rätter til förstugutröskelen, sade han dessa orden til
introitus:

    Pois olkoon pojjat porstuasta,
    Piiat pihti puolisista
    Hywän tullesa Tupaan
    Autuan sisälle astuisa.

Vidskepelser och löjelige sedvanor vid Björn-jagter äro ännu öflige
på visse orter i Lappland. Fordom ansågs det som en trosartikel, at
Björn var et heligt djur (på Lapska, _passe waisie_). De gifva honom
på sit språk många besynnerliga titlar. (Efter uttydning på Svenska,
kallas Björnen, Berg-gubbe, Berg-farfader, m.m.) Sammalunda gifva
Finnarne Björnen flere heders-titlar, såsom _Ukko, messän wanhin,
kulta kämmen, kultainen kuningas_.

Alla hans lemmar, ben och knotor nämnas med vissa ifrån det allmänna
Lapska språket åtskilde namn. Man vet icke hvarest de tagit alle
orimligheter som endast vid Björnars fångande brukas. De anse alt
sådant för hemligheter, hvilka icke för främmande böra uppenbaras.
Så snart Björnen blifvit dödad och under det de föra honom hem,
upstämmas vissa _Joikningar_ eller sånger.

Schefferus, Lappon. ill. p. 233, omtalar några af deras visor. Deras
första compliment til Björnen skal vara denna: _Kitulis pourra,
kitulis i skade tackemis, Sobbi jalla saiti_: det är: de tacka
Björnen, at han ej gjort dem skada, sönderbrutit deras stafvar och
spjut.

Den förnämste Banemannen slår merendels en mässings-nagel i sit
gevär, eller hänger något visst märke på sin hals, det han en lång
tid bär, som et heders tecken. De hafva äfven hvarjehanda underliga
ceremonier och sånger, sedan de äro hemkomne, samt när de sönderdela
och förtära Björnen. Dylika uptåg voro i detta seculo i Österbotten,
Savolax och Carelen vanliga.

Alt detta slutas med en sång, angående den heder, som de nu visa emot
Björnen, med begäran, at han ville förkunna detta åt andre Björnar,
på det desse ock villigt måtte låta fånga sig.

Alla ben i Björnen hopsamlas så hela de äro, och rangeras i behörig
ordning uti en upkastad grop, af samma längd som Björn varit, hvarpå
lägges fint björkris: gropen betäckes sedan noga med långa klabbar,
hvaruppå sedan bredes granris. Desse löjelige ceremonier blifva dock
icke hos alle Lappar på lika sätt i akttagne.

Se Fischerströms Oeconom. Lex. 2:dra Del. p. 57.

KÖYRY, Se _Kekri_,

KRAKLA, et troll, en Jättinna; gjorde et skepp af spånor, bar endast
en och kunde dock aldrig öfverlastas. fick altid börd hvar det ville.

KRATTI, En Tavasters Penninge-Gud, samme som Svenskarnes _Skratt_.
Låg öfver de i jorden gömda skatter och Penninge-kistor. Se _Aarni_.

Probsten Doct. Nils Idman deriverar ordet af _Kestaios_ -- Rei
alicujus potens & Dominus; valens in continendo. _Kratti_ troddes ock
ej upgifva gömman, utan offer och åtskilliga signerier. Viste ofta
penninge-kistan vid jord- eller vattu-ytan, men sänkte den åter ned,
då han ej var gunstig.

_Kratti_, samma som Svenskarnes _Wable_ eller Pluto. _Wables_ Tempel
var på et rum i en lund utaf Alträn, som aldrig löfvades, utan stodo
nakna, också den tid då alla andra skogar frögdades. Inga foglar
qvittrade uppå deras grenar; utan några korpar hade där endast bygt
sina nästen. Där skrattade skator, där tjöto ufvar och ugglorne
skreko. Inga herdar drefvo där sina hjordar; ty backarne voro brände
(utan tvifvel af koppar-erg). Luften där ikring var tung. Om nätterna
syntes där sällsamma syner.

KUIPPANA, En Förste i Skogen, lång och förfärlig, med grått skägg;
dref harar och räfvar i giller och snaror; han får den hedern, at
heta Skogs-kung (tör hända en Finsk Fylckis-kung), _Kuippana metän
Kuningas, messä Hippa halliparta_.

Se _Hippa_. Lik _Rhomund Hallgrims_ Son; et troll och Rese, som
tillika med blodet hade ärft både växt, krafter och grymhet af sin
Fader. Hans gång var så tung, at han ock tyktes vilja vada genom
jorden. Alla hans åtbörder voro faselige och sjelfva upsynen grym.
Han hölt til i Skogar i _Kyrials_ botten el. _Pohjola_.

KUNINGS-KALMAR, Et berg i Wirmo Socken vid Parsila by, där et
sten-bord står, med 12 omkringstälde stensäten. Tecken til
Räfste-ting eller Allhärjars-ting med allmogen i Hedendomen.

KUNNARI, et så kalladt Silfverberg i Kalajoki Socken, emellan Metzäby
och Alavieska. Består af stibium, blyertz och Svafvel-kjes. Jag fick
däraf 1783 en spitsglas malmstuff. Finnarne kalla berget Hopiawuori.

KUNOTAR, Kawes mor, se Kawe.

KUOHARIT, Hästgällare, utgifva sig för de ypperste och kunnigaste
troll; kunna ock värkeligen än i dag de bästa gamla troll-Runor,
_synnyt och sanat_. Förr än en lärlinge antages til detta hederliga
ämbete, omdöpes han på en sten midt i en strid forss; då han får
_Indo och haltia_, nästan som _Lapparne i Nemagwelles_ namn.

_Kuoharin sanat_ läsas vid hästars utskärning, där _Etelätär neity
nuori, neity Maria Emoinen, Wäinämöinen, Mehiläinen_ med flere
anropas, at kyla, svalka, förtaga sveda och värk.

KUONTOLAISET (_Koiran Kuonolaiset_); Et slags vilda kalmukker, Som
tros äta människjo-kött. Skola til mun och ansigte likna hundnos.
Anthropophager. Se Miehen Syöpä.

KUUMET, förmörkade Månan (_Peto, Piru joka rupeis kuun peittämän_)
hvarom de hafva en barnslig berättelse; _Kawet_ hjelpte månan i sit
skick; härom lyda orden i en Runa:

    Kuumet ennen kuun kehitti
    Kawet kuun kehästä päästi
    (Kawet i.e. lintu, Eläwä Jumalan luoma, Eläin),
    Riihen rautaisen sisästä
    (Oli jo peittänyt kuun rautaseen riiheen),
    Ja mix ett sinä sitten paha pakene?
    Pakene pakana hengi,
    Kule kutta kunne kasken,
    Lähe herja häätämällä;
    Pääsi ennen päiwän poika,
    Päiwättären päästäjessä,
    Jesus kuun kehästä päästi,
    Päiwän päärlystä ylenti -- -- --

Om månans af- och tiltagande bruka Finnarne i dagligt tal följande
utlåtelser, utan tvifvel i afseende på föregående fabel: _Kuu syödään_
månen ätes, månen födes, _Kuu syntyy_ hvilka likligen leda sit
Ursprung af mythologiska historien om _Saturnus_, som ätit sina barn.
_Isis_ var _Saturni_ dotter, och dyrkades i eget och äfven i _Cereris_
namn, under månans bild. Se _kapeet_.

KUSTÖ-Capell eller Slott, är af Åbo Biskopen Ragwald anlagd 1312.
Messenii Scond. Illustr. T. X. p. 13. Sedan Biskops-sätet avbrann
1470 intogs det år 1523 av de ädelmodiga _Flemmingarne_, nedbröts
1528, så at nu näppeligen några lämningar synas. Nu Öfverste Boställe
vid Åbo Läns Infanteri-Regemente. Se Tunelds Geographie 5:te uplagan 2
afdeln. sid. 165.

KUUTAR, En af månans bus-jungfrur; sknlle agta för getingars styng --
_Kätke kuutar poikiasi, päiwätär pereitäsi_ -- -- --

KYRÖN-KOSKl. En strid forss i Tavastkyro, brant och brådstupande öfver
en bergshälla. Skall hafva någon gång stadnadt i dess fart, såsom
_Motala_, och då har man sedt under fallet en stor kittel, som, efter
forn-sägen, i fegde-tiden skal vara dit nedsatt, full med pengar, dem
ingen kan dädan få.

KYRIALS botn, där Hallgrims kula var; det stycket af Finland, som
ligger högst i Norr; bebodd af _Jättar, Kalewat och Jättiläiset_, Samt
_Hijsis_ familie i _Sotkamo och Paldamo_ -- grymma och hasklige -- Se
_Miehen-syöpä_.

KYTÖLÄINEN _a Kytö_. En Skogs-planteur. Af dess tårar växte up vide.

    Kovin itki Kytöläinen,
    Wiholainen wingutteli,
    Kyynnel juoxi kyön silmästä,
    Toinen toisesta norahti -- -- --
    Kannoille pajut pakahtu -- -- --

KYYNÄLÄlNEN, En orm kjusare --- Se _Kämöinen_.

_Kyynäläinen_, deriv. a _kyy_, en koppar-orm, Aspis; hade ormar til
piskor, hvarföre _Runan_ säger om ormen: _Kyynäläinen kyndö ruoska,
mato musta maan alanen_.

KYYITÖLÄlNEN, den samme. Et afgrundens foster, som varit uphof
til alla maskar och ormar; kallas af Finnarne, _Matojen Emuu_ --
maskarnes moder och uphof. Då han plöjde, betjente han sig af ormar
til oxpiska. Ödlan kallas _Kyytöläisen kyntöruoska_. Se käärämöinen,
panula, ahtolainen, juutas -- _Mitäs itket kyytöläinen Tihiässä
Tuomikossa, Paxussa pajumetässä_.


LALLI, en finsk bonde som mördade _St. Hinrik_. Sedan han kom hem
ifrån Kjulo- träsk, och hade den mördade Biskopens mitra på hufvudet,
sjöng barnflickan vid vaggan: _Mistä Lalli lakin saanut, Paha mies
hyvän hytyrin_. Se _St. Hinrik_.

LAPIN _koito kota_. Lappens kalla kota, dit hänvises sveda och värk.

LASKIAINEN, _Laskiais Tiistai_. Fet-tisdagen i Fastan. De gamlas
Bacchanalia. Firades mäst in Februario, då Fastlagen infaller. Samma
tid blef i hedendomen årligen[8] offrat och offergille hållit,
hvarvid kött, äfven _af hästar_, i synnerhet, såsom en gammal Göthisk
lif-rätt, blef ymnigt ätit. At äta allehanda fett, såsom _fläsk_,
stekt och kokt, ärt-soppor, korn-bröd med fläsk inbakadt, i agttages
än i dag öfver alt i Finland: hvarpå sedan skrinnas med kälkor och
skidor ned för backar, under rop och skrik: _Pitkiä hamppuja, pitkiä
pellawia_, d.ä. lycka til lång hampa -- til långt lin -- näml. nästa
sommar. Dagen användes ock til åkande med bjellror och skällor, samt
andra uptåg. En sådan motion och krops-rörelse tyckes ock vara nödig,
när man ätit så mycket fett cch tagit til lifs af spiritueusa drycker
och liqueurer.

Finnarne hafva om Fet-tisdagen et ordstäf, som betygar om en uråldrig
plägsed af kött-ätande denna dag: _Juoman jouluna pitäwi Syywwä
lihaa laskiaissa_ -- -- -- Men at _Laskiainen_ skulle för köttätande
deriveras af _lasana_, culinaria vasa, ubi Senatui post sacrificia
carnes parantur, såsom det läses hos Suidas, och Probsten Doct. Idman
i dess _Afhandling om Finska och Grekiska Språkens gemenskap sid.
40_ menar, är ej afgjordt. Hälldre synes ordet _Laskiainen_, härröra
af _skrinnande i backar_; ty _Lasken, Lasketella_ är skrinna ned med
kälcka. Denna dag slutes ock köttätandet och Fastan vidtager för
Graeker och Catholiker.

Åtskilliga vidskeppelser i akttagas om Laskiainen, såsom: at ingen
får spinna eller hugga ved, på det koerna ej må blifva halta:
matmodren går tidigt til sängs, och alt folket med dagen, på det
äfven kona må hemkomma om Sommarn tidigare om qvällarne; men när
man ätit så mycket fett och druckit, samt haft god rörelse på
släng-kälckan, eller eljest, torde sömn vara nödig, med mera vällust,
som sången åtföljer.

LAURIN-LåHDE, St. Laurentii källa i Janakkala Socken, äfven kallad
_Janakkalan lähde_; är dyrkad och besökt, såsom offerkälla, til
sednare tider, därvid de ock öfvade foedissima Veterum Bacchanalia,
hvarföre dess besökande ock vid vite är förbudit.

LAWIATAR, samma som Syöjätär.

LEIB-OLMAI, En af Lappska Gudar, som äro på jorden. En Gud för
skytterier, djur- och fogla-fånge. Lapparne gifva honom offer, at de
må vara lyckelige i deras skytterier och fogla-fånge. Sidenius.

LEKIÖ, samma som Liekkiö.

LEMMAS, en vän Nymph, kunde tilbinda sår och mildra svedan: _Lemmes
Laukan Hattaria -- Suo muron murottaria_. En myrjärnets omrörerska,
då järnet koktes, uptaget från kärr och myror.

LEMMINGÄIN -- nuori, idem.

LEMMES -- En Skogs-Gud, eller _Faun_, som satte al och var dess Skyds
patron. _Leppä on Lemmexen tekemä, Kanelian kasvattama, puu puhdas
Jumalan luoma_.

LEMMETÄR el. LEMMÄTÄR, En smidje-mö, som dragit på bälgen, då järnet
danades. Se _Ruojuatar_.

_Rauta on Lemmättären liekuttama_ eller _liehuttama_, blåst, pustad
med smidje-bälg. Skakade äfven med sin pust på trän i skogen, med en
runkande väderil: hvarföre om furun heter:

    _Honga Hongattaren huojuttama el. huiskuttama
    Lemmättären liejuttama,
    Rangattaren Kajuma
    Tuulettaren Tuuittama_

LEMPO, En flygande ond ande; trollskott och sjelfver Hin Onde: _Noita
nuolia wanuupi, Lempo lehti keihäitä_ -- Smidde onda flygande pilar,
drakar och trollskott. De Svenskars _Midgars orm, Loke_. Se _Piru_.

Med _Lempo_ förstås ock Tapio i Björn-Runan; _Tuoppa Lempo Lepeelle,
Tänne saalis saapuille_, Du Skogs-Rå, hämta, skaffa Rofvet på flacka
strid-fältet.

LIEKKIÖ, En gast, som skrek i skogar, efter utkastade barn, och
skrämde med sit skrän de resande; hade välde öfver gräs, rötter och
trän. -- De Graeker kallade _Apollo lukeios_ men tyckes ej hafva
någon gemenskap med denna Finska Skogs-gast, om icke för medicinsk
insigt och botanisk kunskaps skull.

LIEMO, Et stilla stående vatn. Et träsk, där elden fans; samme som
_Aluen järwi_, där not drogs, för at finna elden.

    _Wietiin wesille nuotta,
    Liemon wienoon weteen,
    We-ettiin, wennättiin,
    Liemon wienossa we-essä --
    Saatiin sären kalooja -- -- ec_.

LIETO-LEMMINGÄINEN, En stark Roddare, af _Wäinämöises_ Sjö-gastar,
den han satte at ro sin nya båt:

    Sitte wanha Wäinämöinen
    Pani Lieto Lemminkäisen (soutamaan);
    Äsken keikku wenehen keula,
    Purajasi puoren nokka -- --
    Souti päivän suo-vesiä,
    Toisen päivän maa-vesiä,
    Kolmannen Emä-wesiä,
    Laski laivansa kiwelle
    Kiwellekko wai hawolle,
    Waikko hauwwin hartioille -- --

LlNNA-KANGAS, et gammalt Fäfte i _Pavola i Sijkajoki_ Socken. Item,
mellan _korsu_ gästgifvare-gård i Pavola och Pattijoki af _Salo_
Socken i Öfterbottn; där äro 8 portar af et gammalt Slott. Flere
sådane, af lika namn, finnas här i landet.

LINNAT, Slott, fästen, skansar och borg: månge sådane aro i Österbotn
och Finland på högder och branta berg anlagda gammeldags-fästen och
borgar i _Rundlar_, til försvar mot fiendtligt anfall, hvarföre
de kallades i fordna sagor, _ormar, drakar_, m.m. i anseende til
utseendet. Innom de samma försvarade de sig, och nedkastade stenar
på fienden. Sådane fästen, anlagde af Konung _Erik Emundsson eller
Väderhatt_, hvilken intog sjelf, såsom Holmgårdska Hofvets skydds
herre, med sin sjömagt, _Finland, Estland_ och flere _Östra_ orter,
som nu velat draga sig undan Sveriges Herravälde, syntes sedan i
långliga tider därstädes. Sådant har skedt vid är 930.

TORGNY _Torgnyson_, Uplands Lagman, hvars skägg betäkte hela bringan
och låg ned på hans knän, i sin tid den visaste och en vördig man,
talade på Riksmötet i Upsala vid är 1023 och sade: at hans Farfader
_Torgny_ hade bivistat Konung _Erik_ Emundssons segrar i Finland,
Estland, Österbotn -- -- &c, och han förebrådde Olof _Sköt-Konung_,
at han vårdslösade sina _Östra Skattländer_, Se _Trägårds_ utdrag af
_Ol. v. Dalins_ Sv. R. Hist. p. 204, 182.

LINTUINEN, Et Björns heders-namn, för dess snabbhets skull. _Ohtoseni
Lintuseni, Kaunoiseni Kultaiseni_.

LINTU-KOTOLAINEN, Et slags små Dvärgar i _Turian maa_, som troddes
föra strid med tranor, och kunde et par af dem ligga på en tunn botn.
Et gammalt rykte och tradition är ibland Finnarne, at sådane små
menniskjor existerat, hvilka krigat med tranor, och af dem blifvit
öfvervundne. Finnarnes imaginerte _Lille-pytter_, och Svenskarnes
_Andwar_, en dvärg, fången i en gäddas liknelse, som gaf til at lösa
sig en otrolig skatt, hvarpå den ohyggeliga ormen _Fafnis_ låg, som
blef dräpen af _Sigurd_ Fafnis baneman.

LOAUS eller LAUS, En Skogsmagt för Renar och Elgar, som anropades vid
Ren-jagten -- Se dess hutru, _Pohjan Eukko, Loweatar eller Laheatar_.

    Loaus, Pohjolan Isäntä
    Anna mulle aika lintu
    näistä puista puhtaista,
    Warwuista walanteista;
    Siitä mä sitten hywää kiitän,
    Siitä kuuluwa kumarraan,
    Kuins sas annat aika linnun,
    Kotosixi tuomisixi -- -- --

    Loaus Nordens Husbonde,
    Gif mig et fullkomligt Rodjur
    Af dessa mina rena trän,
    Släta (qvistlösa) giller stickor,
    Därföre skal jag sedan tacka den goda,
    Buga mig för (hedra) den beryktade.
    När du nu ger en dugtig Elg,
    Til hemkomst gåfvor, at fägna hem-folket med.

LOUHI, Pohjolas Hustru, den kalla nordens maka, eller _Louhiatar_,
Qvinnor eller Nympher, som rådde öfver Nordanfjäll, och bodde i
yttersta Nordens Skogar. Se _Hongas_.

_Louhi_ skulle svalka med Nordan, at ingen hetta eller inflammation
kom i öpna sår.

    Louhi Pohjolan Emäntä,
    Wetyöön wetinen lumme,
    Kahden puolen kämmentäni
    Tulen tuiki polttamata,
    Walkian warastamata.

LOUHIATAR el. LOWEHETAR, beskrifves som en arg trollkona;
förordsakade många plågor, såsom tandvärk, styng. Risen m.m. Hennes
Character är:

    Portto Pohjolan Emäntä,
    Lowehetar wanha waimo.
    Selin tuulehen makasi.
    Persehin pahaan sähän,
    Toki tuli tiinehexi,
    Ahawa kohullisexi;
    Tuota tyyny, Tuosta täyty,
    Tuosta paxuxi panihin,
    Lihawaxi lijtettyi -- -- --
    Teki poikoa yhexän,
    Yhestä wattan wäestä -- -- --

Item _Suen Emuus_, födde ock vargen ur sin qved. _Kohussansa koiran
kandoi, suwen muissa suolissahan, penin alla pernohinsa_ -- -- --

Hennes Söner voro _Ruho, Rampa, Perisokia_, samt dessutom hundar och
andra rifvande djur.

LOWEEN _langeta_, falla in ecstasin och vandra utom kroppen
til Wallhall, i synnerhet hos Lapparne ttl _Jabmiaimo_ -- Se
_Saiwo-neides_.

LUGUT, ord, som mumlande läsas öfver järnskador och contusioner,
eller andra hexerier, at förgöra någon. Sådane läxor läsas med mycken
andägtig mine, med blottadt hufvud; sådane voro de Svenskars _gallrar
och Odens galder_. Se _Synnyt, Aloen-järvi_.

LUMOUS, var en konst, at göra sig hård mot skått, förgift, andras
trolleri, ormbett och så vidare; ja, at kunna bevara sin boskap.
Sina hus förvara de för eld med åskviggen, sina res-slädor med
menniskjo-ben -- -- Vid Rättegånger ansågo de sig för stora advocater
och oöfvervinnerliga, om de buro hos sig korp- eller ormsten,
ormskallar, grod lår-ben, o.s.v.

LUONOTTARET, 5:ne raska Möjor, som i Ilmarises smidja, mjölkade af
sine egne bröst tre slags järn, såsom nedanstående Smed-Runa ger vid
hand.

Luonnottarat äro i sjelfva verket ej annat än naturens värkningar
vid järnets tilverkning; därföre kalla ock Finnarne dem sjelf
_Raudan-haltiat, Emuset, Tyttäret, neijet, jotka synnytit rautaa_.
Visan eller _Runan_ berättar således:

    Kolme oli neittä Luonotarta,
    Yxi lypsi mustan maijon,
    Toinen walkian waletti,
    Kolmansi punasen maijon.
    Joka walkian waletti,
    Sijt on tehty rääky-rauwwat.
    Jokapa punasen piiotti
    Sijt on tehtynä teräxet;
    Joka lypsi mustan majjon
    Sijt on tehty mellot rauwwat.
    Ei rauta paha olisit,
    Ilman käärmeen kähytät,
    Maon mustan muojuitak.
    Hoss sinua rauta raukka,
    Ettsäs sillon ollu suuri
    Ett kowan kipusakaan el korjakaan,
    Kuinssas maitona makaisit,
    Hettiessä heiluvassa,
    Wenyt wehnässä tahassa,
    Sepon Ilmarin pajassa,
    -- -- -- ec.

    Trenne Jungfrur voro värksamma i naturen,
    En mjölkade _svart_ (mörk) mjölk,
    Den andra lät drypa hvit,
    Den 3:dje en _rödbrun_ mjölk.
    Den som lät sqvala den hvita,
    Däraf gjordes det spröda _kallbräkta järnet_;
    Den som neddröp (fälde) den röda
    Däraf äro _stål_ tilverkade;
    Af den svarta mjölkade mjölken
    Äro de bästa, segaste _stång-järnen_.
    Ej vore järnet sjelf så elakt,
    Utom ormens ondskefulla hväsande,
    Den svarta maskens efterfulla illska.
    O! du stackars järn,
    Du var ej då stor,
    Ej heller mycket svedande eller vacker,
    Då du låg en som en mjölk
    I den gungande hängdyn (flyn),
    Töjdes som en hvete-deg
    I Smeden _Ilmarises_ hytta,
    -- -- --

Se vidare _Helka_, som kallas _Ite Raudan-Emuu_, jämets moder, _ja
näitten tytärten äiti_, och mor åt dessa 3:ne flickor.

De _Braminer_ i Indien tilbedja äfven, utom den Högste Guden, 3
andra gudomligheter, _Brama, Isuren och Vischnou_. Se Gotfrid Less
_Geschichte der Religion_ I. Th. p. 424 utgifven i 8:o i Göttingen
1784.

LUONOTAR, är lika med de 4 mjölkströmmar, som i _Edda_ säges hafva
runnit af koen _Audamblas_ spenar. Tör hända Finnarne härtil alludera
vid järnets smältning och tilverkning. Tör ock betekna de 3 Nordens
gudomligheter _Oden, Thor och Frigga_. Se _Kawet_.

LUPI LUPPA, En luden Skogs-Gud, Faunus, eller en Satyr. Se _Ukkonen_.


MAAHINEN -sen, alt hvad af jorden tros fastna, såsom räform, utslag,
exanthemata -- -- -- Et slags små-andar, _Elfvar_, som en vis Gubbe
på Holmön uti Qvarken i Wästerbotn trodde ligga vid tröskgårdarne,
och förböd därföre kasta hett vatn ut, at de ej må skällas -- deras
små ben sade han sig hafva funnit i skogar. Han lefde än 1760 och
var en Smedenborgian; de troddes dansa, hvaraf är elfve- dansen, och
bo vid stenar, träd-rötter, i hus, under gålf, vid husknutar och
trösklar, oroade någon dem til förtörnelse; så fick han skorf och
utslag; hvarföre de borde först påhälsas vid inflyttningen til nytt
hus och blidkas med salt, malt och bröd, eller messing skrapad i
mjölk. Dödade någon dem, så blef han sjuk. _Swedenborg_ såg dem vid
Stockholms brand 1759 som myror, pissa på en husvägg och fläcka ut
elden, som ock där stadnade och huset blef conserveradt. - - -- --
Ingen fick kasta sit vatn utan farhåga af skada eller åkomma. En ägta
_Ceylonernes_ sats efter Pythagoras i Ostindien, at man först bör
sopa med qvastar för sig, för än vatten kastas, at ej dessa elfvar må
dö. Se _Kati, Meri- kati_.

MAAN-EMONEN, _Ukkos_ hustru; gaf styrka åt de svaga. _Nouse maasta
maan Emoinen, wäixeni woimaxeni_ -- -- v. _Ukko_.

MAAN-HALTIA, En Rådare i gårdar, Som visar sig under menniskjo-hamn,
som en gammal gubbe eller käring, och stökar om nätterna. Se _haltia_.

MADER AKKA, En af de Lapparnes Gudinnor, som äro på jorden; som
emottager af _Radier_, det af honom belefvada eller med anda försedda
fostret, och lefvererar det åter straxt til dess dotter _Sar-akka_.

Qvinnan _Maderakka_ är med sina 3 döttrar, _Sarakka, Uxakka och
Juxakka_, Qvinnorna til hjelp. Lapparne offra til henne, at hon
skall tillåta sina döttrar, at tjena qvinnorne. Några säga, at denna
_Maderakka_ sjelf hjelper qvinnorne, i det hon bemänger sig i en hvar
sina döttrars gärning. Sidenius. Jämför _Neity Maria Emonen_.

MAHNA, Et Svenskt troll och Jättinna; sådana äro många i de fordna
sagor -- Jämför _Hattara, krakla_.

MAMMA, En underjordisk troll-kona, maskarnes och ormarnes Moder.
_Mikä nosti mamman maasta, tielle teuhakehtamaan, kartanolle
kapsahtamaan_. R. MAMMELAINEN eller _Mammeloinen_, En faselig
kött- och ben-frätande troll-kona; ordsaken til tandvärk; dess
beskrifning är:

    Mammelainen maasta nousi,
    Kolmikanta kaukahasta,
    Lihan syöjä, luun purija,
    Weren uxelta wetäjä.

MAMMOTAR, n. pr. foem. _Matoin Emuu_, ormars alstrerska. Anses äfven
för en Sten-patronessa, hvarmed skatter betäckas. _Kiwi Kimmon kammon
poika, Syöjättären syämmen syrjä, Mammottaren maxan pilppu_.

En af furieme och underjordiska troll, som tros förvara i jorden
nedgrafna gamla skatter. _Hecate_, Plutonis uxor inferorumque regina.
Se _Kratti, Arni, Haltia_.

MANALA, den samma som _Tuonela_. De dödas rike. Häraf är talesättet:
_Jo se meni manalaan eli manalle_ han tog farväl af verlden.

_Manala_ eller _Tuonela_ är Göthernes _Glitnis_, döden, eller
underjordiska Riket, hvarest _Gandel, Skagel och Geirskagel_ lupo
med brinnande ögon kring dödsens marker (det är i _Tuonela_ eller
_Jabmiaimo_); förskräckelse, ångest, qval och elände voro i deras
följe, och det var en ängslan, at se dem. _Tuoni_ eller _Glitnis_ har
här utbredt alla sina förskräckelser, hvilka _Thors_ moder (_neity
Maria Emoinen_ eller _Mariatar_, hvilket liknar de Påfviskas sats),
med sina böner hindrat, at ej få utbredas öfver jorden. Se _Tuonela,
Jabmiakka och Jabmiaimo_ -- I _Manala_ var ock en Pegasus eller
Skjutshäst, at föra fram plågorne efter järn-skador. _Hikowaako
Hijjen Ruuna, kastuuko Manalan karwas. Tietä tuonne juostessahan_.

MANALAN MATTI, döden, härskande i _Tuonela_, eller _Tuonen Tuomas_.
Manalan Matti samma som _Loke_ eller _Charon_; förde de döda skuggor
öfver floden til _Tuonela_ eller _Manala_. Finnarnes ordstäf är, då
de blifva gamla, ledsna vid at lefva och tro sig ej mer blifva gifta:
_Manalan Matti minun naipi, ja Tuonen Tuomas mun perii_.

_Marta_, samma som _Tuoni_.

_Neity Maria Emonen_, anropas ofta i de af hedendom och Påfvisk
lära blandade vidskeppeliga Runor, som utan tvifvel äro sammansatte
för _Reformations_ seculum. J. _Maria_ är i alt en förträffelig
hjelperska, i synnerhet vid barnsbörder, sjukdomar, pest, blod-sår
och eldens upkomst.

    Neity Maria Emonen,
    Mesi keittä kielelläsi,
    Sima suussasi suloa,
    Konnan kuohuun kowaan

tilredde smorja til _ormbett_.

Är ej heller oförfaren til _sjöss_, ty det heter: _Neity Maria
Emoinen, itek airollen asehin, Tungeixen Tuho kätehen_ -- grep sjelf
til årarne.

Beskrifves såsom en god Baderska, Barberska, Apothekerska, olje- och
flått- kokerska, til allehanda sår smörjor, med Silkes Robe och långt
släp, samt med en gullslef i handen.

Vid skador eller sår af järn heter det:

    Jos rauta pahan teköö,
    Teräs hieno hilpasoo;
    Neity Maria Emonen
    Pistä sormesi sulonen,
    Reikään revennesehen,
    Hienot helmasi kokoat.

Se _Helka. Neity Maria och Jesus_ anropas i parallel, til ex. mot
_Rutto_.

    Isäni ikunen Jesus,
    Esivanhemman Jumala -- --
    Tuoltama anon apua,
    Isältäni Jesuxelta,
    Emoltani Marialta,
    Näihin töihin työlähiin:
    Neity M. Emonen
    Tule tänne tarwitaan -- --
    Woiteles metisin siiwin - --

Se _Mader-akka_.

MARIATAR, berätta de vidskeppelige hafva varit J. Marias dotter. Hon
kallas:

    Mariatar kaunis Waimo,
    Tu-us pikku kattilansi,
    Jolla Werta keitetään,
    Jolla ma hurmeen tymeen,
    Weren wuotamattomaksi -- --
    Punasta putoamatak -- -- --

MÄNNINGÄISET el. _Menningäiset_, Kyrkspöken, Vålnader, bodde i
grifter, bergsskrefvor och öknar; skrämde folk. Se _Kejjuset_
och _Köpeli_. Men Biskop _Agricola_ föreger dem vara Gudar, som
befordrade ägtenskap; hvarföre Probsten Doct. _Idman_, i sin afhandl.
om Finska och Graekiska Språkens gemenskap, deriverar ordet af
grækiska _hymen_, Hymenæus, Nuptiarum Deus -- Suidas.

MEHILÄINEN -- _ilman lintu_ -- En honings-fogel eller _Trochilus_;
Linn. Den minste och lättaste af alla foglar. I Troll-Runor, et
honings-bi eller Vise, som skall efter ordres ofta flyga öfver haf
och fält, at hämta honing, mjöd, olja, med mera sött, de sjuka til
vederqvickelse och trollen til smörja. t.ex.

    Mehiläinen ilman lintu,
    Lennä tuonne kyyhyttele
    Yhexän meren ylitse,
    Meren puolen kymmenettä -- --
    Tuo mettä mehtolasta,
    Simoa Tapiolasta,
    Ripiälle woitehexi,
    Wammollen parantehexi -- --
    Wojjat yldä, wojjat pääldä.

Denne honungs-fogel var ock utftäld för Snaror; därföre önskas honom
lycka på resan, at hämta honing._Käy kuin kehää myöten päiwän permetä
samoa_. Se _Karilainen_. Ja, _Mehiläinen_ flög högre än de som göra
luft-resor med aëroflatiska machiner;ty han skulle flyga öfver om
stjernorna och in i himmelen, som en _Mersurius_, och hämta horungs
salfvor och smörjor för brännsår: det heter:

    Mehiläinen ilman lintu,
    Lennä tuonne, jonne käsken,
    Yli kuun, alati päiwän,
    Taiwon tähtein ta-ati,
    Otawaisten olkapäitten;
    Lennä luojan kellarihin,
    Kamarihin kaikkiwalllan;
    Pistä siipensi simahan,
    Kasta kaapunsi metehen,
    Höyräytäk höyhenensi;
    Tuo simoa siwessänsi,
    Kanna mettä kaapussansi
    Kauan rahnoin pahoin,
    Tulen tuiki polttamihin.

Item:

    Mehiläinen ilman lintu,
    Käy kuun keheä myöten,
    Päiwän päärmättä samoa -- --
    Tuuok mettä Mehtolasta,
    Simoa Tapiolasta -- --
    Tuo simoa siiwelläsi,
    Mettä kielensi nenällä -- --
    Wojjak yldä, wojjak pääldä,
    Kerran keskeä rapaja.

Se _Neity Maria_.

MEHTOLA, En ren barr-skog; annat än _Tapiola_. En skogsbygd, där
skogs-djur, foglar, bien och andre skogens håfvor vanckade -- _Item,
en skogs-Guda-magt, Pan_: anses ock i Runor, som en _Skogs-Fru_
rådande öfver djur och foglar. De titlar, hvarmed hon under
tilbedjandet behedrades, äro: _Mielus Mehtolan Emäntä_, du benägna
Skogs-värdinna:

    Metän Ehtosa Emäntä,
    Mielly mejjän miehiimmäk,
    Antamaan ainuasi,
    Omas ojentamaan,
    Mielusasta Mehtolasta.

    Du välviljoga Skogs-värdinna,
    Var benägen åt oss Skogsmän,
    Til at gifva ditt enda,
    Räcka åt oss ditt egna,
    Af den luftiga, nöjsamma, skogsparken.

Hon dref harar i gillren och vippsnarorne i lag med _Ukkonen_
hvarföre harfångarne bedja:

    Puhas Mehtolan Emäntä,
    Metän kultanen Kuningas!
    Kuk on laiska kulkemahan,
    Sitä sijmalla siwalla,
    Karkota kari perällä,
    Mieluusta mehtolasta --

Se Ukkonen.

Ifrån _Mehtola_ och _Tapiola_, skulle _Mehiläinen_ anskaffa honing
til sår- smörja. Se _Mehiläinen_.

MERI-TURSAS, En strand-bo; kallas _partalainen_, dels för det han
vistades vid hafs-stranden, dels för sit långa våta skägg, hvarmed
han krystade Pohjolas dotter som blef moder för 9 barn, alla
afgrundens foster. Se _Pohjolan imbi_.

    Synty Neitsy Pohjolassa,
    Impi kylmäsä kylässä,
    Jok' ei suostu sulhaisihin,
    Mielly miehiin hywiin;
    Kuin tulowi immintuska,
    Pakko neitosen panexen,
    Syxiin syöstäxen mereen,
    Kalsoin aaltoin ajaxen.
    Meri Tursas partalainen
    Teki neiden tiinehexi,
    Meren kuohuilla kowilla,
    Weden wankan waalehilla;
    Teki pokoa yhexän,
    Yhestä watanwäestä;
    Piilotteli poikiahan
    Alla wijden willa waipan
    Sarka kauhtanan kahexan;
    Nimitteli poikiahan:
    Minkä pani pakkaisexi -- -- --

METELIWAARA, Se _Waarat_.

METZISTÖ, En skogs-lund, där afguden bedrefs. Item, idolum, forte
Priapus. -- 2. Reg. 23; 6: 7.

METZÄN-EUKKO, _Tapios_ hustru, _Metän Emäntä_; anroptes af Jägare,
at gifva villebråd. Syntes stundom, då hon var gunstig med gyldene
ringar och insvept i gyldene duk. -- -- -- Men onådig viste sig med
ringar af vidje-länkar och med ris-ruska. Henne til heder skulle
sjungas _Messän miehin wirsi_, då man gick ut til skogs: Hon var ej
blid då Jägaren sjöng:

    Mielestä Metän Emännen,
    Usein hywän Emännän
    Sormet kulta sormuxisa,
    Käet kulta käärehissä,
    Jotk on soaanut[9] annillahan;
    Usein pahan Emännän
    Sormet wihta sormuxissa,
    Käet wihta kääreissä,
    Aina auttamattuessa.[10]

    Alt efter Skogsvärdinnans godtycko,
    Är den goda Mors
    Finger understundom i gullringar,
    Händerna inveklade i gulldukar,
    Som hon fått med sina gåfvor;
    Men ofta då mor är ond,
    Äro fingren med vidjelänckar prydde,
    Händerna omvicklade med vidjor,
    Och altid då hjelplös.

Då _Wäinämöinen_ slog på sin citra, kom ock Skogs-gudinnan med alla
sina skogsdjur, at lyss på den härliga musiken: _Itekkin metän
emäntä, rinnon aidalle ajain_. Se _Wäinämöinen_.

MIEHEN SYÖPÄ, Anthropophag, menniskjo-frätare -- troddes vara i
Norrska Lappmarken; dit hänvisas sjukdomar: ex. gr.

    Mennekkös sinne sekahan (näml. til Rutian koski)
    Tuol on muutkin murha-miehet
    Miehen syöpähän kylään,
    Lapin maahan laukiaseen,
    Pohjan pitkähän perään. -- --

MIESTEN SYÖJÄIN KYLÄ, var i _Kyrials_ land, eller den ort i _Kyrials_
botn, högft i Norr i Finland, där starke Resar och Anthropophager
förfärade de ankommande; se föregående _miehen syöpä_. Efterföljande
saga besannar det. När _Domar_ (Upsala Kung) ännu var ung och låg
uppå sjön, för at förvärfva sig ära och rikedom, blef han genom en
häftig storm drifven emot _Kyrials-botn_, eller til det stycket af
Finland, som ligger högst i Norr (Kemi, Cajana, Paldamo, Sotkamo,
där Hijsi bodde och andre Jättar i berg; ty landet var än segelbart
den tiden, emedan skeps-vrak ännu i dag finnas i flere moras i
Kemi Socken). Han kallade sit ankare under en stor och mörk skog;
han betäckte stranden och gick up, at bese landet. Där råkade han
_Hallgrim, en Rese_, som var, för sina krafter och än mera för sina
många konster, den farligaste. Hela vägen til hans kula var betäckt
med nakna hufvudskallar och multnade ben, efter dem som han mördat
och upätit. Hans grymhet var intet mindre än hans krafter, och det
var et vidunder i naturen, hvars blotta åskådande kunde injaga
en skräck hos det modigaste hjerta i verlden. Alla de som hördt
hans namn, hyste en räddhåga för honom. Men Domar mötte honom utan
fruktan. Deras strid var svår, men Risanöth (et svärd, det Rolf tagit
i Grims kula; hörde Ynglinga-stammen til; dess sår läktes aldrig;
flog genom sköld och hjelm), som den tiden var i Domars hand, behöll
segren. Hallgrim föll, och Domar gick in i hans kula, hvarest en
större rikedom, än han någonsin tilförene sedt, lyste honom i ögonen.
Alla väggar voro klädde med sköldar af blänkande silfver, samt
hjelmar af klaraste guld. Där hängde åtskilliga horn med ränder och
bilder af den dyraste metall inlagde.

MIKKELIN _päiwä_. En stor högtid hos Norr-finnar; Se _wuoden
alkajaiset_. Alla hästar tagas då in i stall; fodras med öl,
korn, granris och hermelins kött, som skal praeservera dem för
hufvudsjukor, m.m. Boskapen drifvas tidigt och utan ljud i fähuset,
om eljest väl skall gå. Se _Ristin päivä_.

MUNNU. En oculist i gamla Runor. _Munnu silmän Tytteriä_. Item, en af
Nordens möer, som anropas af häst-gällare, at hämta is, rim och kyla.
Texten säger:

    Munnu silmän tyttäriä,
    Höyhenes panuttaria.
    Tuuwwos hyytä Pohjolasta,
    Jäätä kylmästä kylästä,
    Sillä hyyllä hyytele,
    Jäällä tuolla jäähyttele,
    Pistän hyyn hyppyseni,
    Jällä jäähytän kätem,
    Teen tulen tehottomaxi,
    Walkian warattomaxi. -- -- --

MYRRYS MIEHET, de samme som Indomiehet, trollkarlar och vidskeppelige,
som dels med läsningar, _lugut, synnyt_, spåttande, flåsande och
på-blåsande, med troll- Runor, _synnyt_, tro sig bota ormhund- och
vargbett, eldskador m.m.

NÄKKI, Neptunus, Svenskarnes _Åge_. Se _Weden-Emo_ -- Efter forntidens
berättelser och skrock-sagor (Se Urban Hjernes Flocker om flere
hafs-fruar). Här i Finland beskrifves Näcken med långa utslagna hår
naken visa sig på vatn, i solsken, på stenar vid forssar borsta och
kamba sig, eller ajustera sit ljusgula hår äfven stundom sjunga utan
tvifvel en Siren sång eller Crocodils gråt, at låcka barn til
stranden, och simmare i vatnet, dem hon kramar så at de blifva
kål-blåa, suger deras blod m.m. Hvilket i sjelfva verket är
kramp- eller seno-drag. Käringar och utlefvade Sjö-galtar kunna
skräma lätt-trogna med tusende Näck- och hafs-fru sagor, Se _Ahti_.

_Näkken_ och alla de små guda-magter, som bo i de våta Riken, voro
alla framkomne, at höra Wäinämöises sång och harposlag, hvars like de
aldrig förnummit. Se _Wäinämöinen_.

NEITONEN NOROSTA, En vattu-nymph; bodde i våta dälder; kylde och
svalkade. Af dess bröst-mjölk upväxte björkar. Hon anmodades af
häst-gällare, at förtaga eldens eller det heta järnets kraft.

    Nouse Neitonen Norosta
    Wuotehilta hyisen pojjan,
    Jäisen lapsen lappeasta;
    Weä wijttasi wilusta,
    Hamehensi hallan alta,
    Heitä pahoilllen potowan
    Kaatoowallen kattehixi;
    Jottei poikasi potoisi
    Kaatowaisi kannettunsi,
    Jonk on huntu huutehessa,
    Iho liiwi iljannessa,
    Pajjan kaulus kaikkalassa.


NEMAGWELLE. En af Lappska jordiska Guda magter, hvars hjelp ganska
få meddelas. De få endast dess bistånd, som första gången omdöpas;
ty Lapparne döpas med _troll-döpelse_ mer än en gång; hvilket sker
således, at när menniskjan blifver sjuk, gifver man henne et annat
namn, och öser vatn på henne med dessa ord: Jag döper dig i detta
namn N. N. och du skall lefva i detta namn N. N. De som få således
troll-namnet, få äga, tillika med namnet, _Nemoigwelle_. Som denne
Lapp ser ofta Nemoigwelle gå för sig öfver bäckar och moras; så har
han honom ock när han skall gå tilkyrkan. Han dricker ock _Sarakkas_
blod i samma bäck, hvar nemoigvelle står. Sidenius.

NEURERNE, äro stammen til _Finnar_, Lappar och Esthlänningar, som i
Språk mycket liknat Hebreerne.

Se Trägårds Utdr. af Dalins Sv. R. hist. I. Del. Cap, 13, §. 3. pag.
13.

NOIDER, Lapparnes troll och vise män, som falla i dvala, under en
viss sång; och hämta ifrån långt aflägsna orter något i barmen,
samt berätta hvad de sedt och hördt, under sin vandel utur kroppen.
Finnarne kalla denna ecstasis, _langeta loween_ -- Om Finnarnes
_Noidat_ och _Myrrys miehet_ har man ej hördt sådant; utan endast,
at de hoppa i raseri och gnissla med tänderna, som kallas, _olla
haltioisaan_. Se _Myrrys miehet_ och _Indomiehet_.

NUJJA-SOTA eller _Kluppu-sota_, Klubbe-kriget i Finland 1597. På
flere ställen i Finland, Tavastland och Österbotn hölts sådane
klubbe- batailler. I Padasjoki by i Tavastland på åkern vid Nystelä
by har i Konung Carl IX tid år 1597 klubbe-kriget ock gått för sig,
såsom ock på flere orter i Finland; hvarföre _Säxmäki, Ilmoila,
Gamle-Carleby_ jämväl äro af klubbe-kriget märkvärdige. Nästa holmen
vid Nystelä åker, på hvilken de slagne blefvo begrafne, heter än
_Nujja saari_, i.e. insula clavorum. Menniskjo hufvud skallar synas
där än i dag.

Hertig _Carls_ afsägelse gjorde öfver hela landet mycket buller.
Särdeles utblossade lågan i _Öserbotn_ och Finland. Bönderne hade
därifrån kommit til Hertigen och klagat öfver det betryck de ledo
af _Clas Flemmings_ Rytteri: sedan, då de nu blifvit upmuntrade,
och hörde, at Hertigen af missnöje tagit afsked, blefvo de aldeles
obändige: en af dem _Bengt Poutu_, samlade en stor svärm af sine
likar, angrep dessa Flemmings Ryttare, ehvar han dem råkade, och
öfvade på dem all barbarisk grymhet; hvaribland äfven Lagläsaren
_Erich Olofsson i Woitby_ mördades, för det han _höll Rustning_.
Allmogens hop öktes derpå ansenligen, och valde sig en ny anförare.
_Jacob Ilkainen eller Ilkka från Ilmola_ Socken i Österbotn, af
hvilken detta buller kallades _Ilkkainens krig_ eller, af dess vapen,
_Klubbe-kriget_.

Afsigten var nu icke mindre, än at anfalla Tavastland och Carelen,
jaga därifrån hela Konungens (Sigismunds) rytteri, upbränna eller
sköfla _Clas Flemmings, Axel Kurks, And. Bojes och Anders Larssons_
gårdar, samt aldeles förstöra Åbo Slott.

Clas Flemming ryckte up med sit krigsfolk från Åbo den 23. Dec. 1596,
tågandes til _Birkkala_ i Öfredels härad och _Björneborgs_ Län, där
_Bonde-hären_ vid Nockia Sätes-gård hade sit hufvud-läger. Han lät
skjuta några Falkonet-kulor genom husen, hvaraf Bönderne förskräktes.

Ilkkainen drog sig om natten tilbaka in i en stor skog, som skiljer
Tavastland och Österbotn; men förlorade i afvikningen några 100 man.
Han blef sedan fängslad och afrättad. Antalet på de Bönder, som
fallit i detta fält-tåg, var grufveligt, och har stigit öfver 11,000,
hvilket för Österbotn var en obotelig skada.

NYKYRI -- Se _Sotakedot_.

NYRKES, gaf Ickornar. _Nyrkkes_ bodde sjelf i granskogar. Se
_Hittavanen_.


OHTO, _Ohtoinen_, Et Björnens namn i Runor, för dess breda änne och
stora hufvud. _Tapios_ starkaste djur. -- Se _Tapio_.

Han anropas, at ej röra vid Boskapen (som kallas _sonda-reidet_). Och
skulle han vela pröfva sina tänders och ramars styrka så hade han
därtil stockar och stenar. Dock om hans maj:ts grymhet vore alt för
stor; så anropades Skogs- Gudinnan Tapio, at hon ville styra björn,
och göra månan för honom mörk, sänka himmelen i moln, och förblinda
hans ögon, på det han ej må se kona, som skulle vara i hans ögon som
stenar och stubbar. Se _Sini sirkku_.

Ohtos födelse och höga härkomst alt ifrån himla hvalfvet och
Sju-stjernorne, med _J. Mariae_ tilhjelp, beskrifves i följande
_Ohtos-synty_ eller _Archaeologie_, ifrån Kuopio i Savolax.

    Misä ohto synnytelty?
    Mesi kämmen kääunyteldy?
    Kuun luona, tykönä päiwän,
    Otawaisten olkapäillä:
    Sieldä on maahan laskettuna
    Hihnoisa hopeisisa
    Kuldaisisa kätkyhisä.
    Neityt Maaria Emonen
    Wisko willoja wesillen
    Kapalolta kuondaloita,
    Selwälle meren selallen
    Lakeelle laineellen;
    Noita tuuli tuuwwitteli,
    Wein henki heilutteli
    Nenään metisen niemen,
    Saloja samoamaan,
    Pohjan maita polkemaan:
    Ellys piiloja pityö
    Häpeseen hämmendyö,
    Emosi sinun epäsi;
    Elä sorra sonda reittä,
    Koaha majjon kandajata
    Enempi on emoillen työtä,
    Suuri waiwa wahimmalle,
    Kuin poika pahoin tekee,
    Lapsi kangein asuu:
    Kule sikana siwuhte,
    Wierihte wein kalana:
    Tule tuwissa tulille,
    Ilman Immin tietämätä.

    Hvar är _Ohto_ född?
    Gull-ramen vänd som et barn (vaggad)?
    Hos månan, nära vid Solen,
    På axeln af karlvagns-stjernorne:
    Dädan är han nedsläpt
    I silfrade remmar (feltyg),
    I gyldene vaggor.
    _J. Maria_ den lilla modren,
    Kastade ulltappar på vatten,
    Lindor som flagor,
    På de klara hafs-själarne,
    På de vida vågorne;
    Dem vaggade vädret,

    Vatu-draget omgungade dem
    Til en honings-rik udd af näset,
    At springa i skogarna,
    För at tråka de Nordiska länderne:
    Gör ej hvad elakt och rasande är,
    Blanda dig ej i det nedriga (skamliga)
    Din mor förbjöd dig det;
    Förtryck ej det gönings orena låret,Fäll ej mjölk-bäraren:
    Mera har din moder at göra.
    Din fosterska har stort besvär,
    När sonen gör illa,
    Dess barn förhåller sig argsint (styfsint);
    Far förbi som et svin,
    Där nära bredevid som en silk i vatnet:
    Kom hemma vid til vårt vistnings-ställe,
    Utan at dejan vet deraf.

OLLIN _päiwä_, Olsmessan; då tordes ingen bärga hö, af farhåga, at
om då rördes vid något boskaps-foder, så skulle björnen göra skada.
Då slagtades och åts _Willa-wuona_ (et oklipt lamb ifrån våren),
då skörden slöts, hvartil äfven tilreddes öl och bränvin. Då fåret
inbars, skulle med al- och granqvistar vatn kastas öfver Tröskeln.
Förr än man tordes smaka af alla anrättningarne, skulle däraf
utgjutas något i vrån vid bänken i bordsändan och på golfvet, samt
under _Aaatto-koivu_ d.ä. en helgad björklund, eller det träd, som
om midsommars qvällen sättes på gården. _Sirppi-juusto_ kokas eller
bakas denna dag och ätes i Österbotn.

OTAWATAR, En Gudinna ifrån Karlvagn eller Sjustjernorne, som synes
varit dess make; kallas i gamla troll-Runor _dagsens dotter_.
Hon anropades til hjelp mot natt-tjufvar, och at igenskaffa det
bortstulna.

    Otawatar päiwän tyttö
    Tule tänne tarwitahan
    Omoani ottamahan
    Kadonnutta kaihtemahan -- --

Se _Päiwätär_. Med dessa kan Svenskarnes _Thiodan_ jämföras, eller
_Titan_ hos de Latiner, som skulle köra solens vagn.


PAHOLAINEN, En ond ande, djefvul, en ond vålne, ormens stamfader
-- Hade ormar til briskar och söljor; hvarföre ormen titleras i
troll-Runor eller dess _Synty_:

    Mato musta maan alainen
    Toukka Tuonen karwalllinen,
    Rinta solki Syöjättären,
    Paholaisen pajjan naula -- --

PAINAJAINEN, Maran, som af mjeltsjuka ses, som en hvit nymph om
nätterna under sömn; uplyser med sit sken hela rummet och trycker
öfver bröstet, hvarunder de vråla och låta illa. Item _Painajainen_,
som krossar barn och gör dem vindögde: fördrifves af vidskeppelige
med stål och betsman, lagdt under hufvudef. Är i sjelfva verket en
nerv- och convulsiv sjukdom hos barn af fyra --

PAKKANEN, Smäll-kalla kölden, den bistra _Puhuris_ Son, med dess
kulna och surmulna fru _Hyyttö_ anvises til _Kijron koski_, at tilisa
den, om han vore i stånd. Mot kölden stod man nog, när man fick
följande at skyla sig med:

    Tuos mulle Utunen turkki,
    Kanna willan karwallinen
    Jolla tuima turwellennek,
    Ettei pakkanen palelek,
    Kowan ilman koskematak,
    Pakkasen palelematak:
    Talwen ilma Taiwaellek,
    Ettei riko riskittyä.
    Eikä wismoille wiraak:
    Ämmöni Utunen uuwin
    Turvvaxeni tuotuwohon,
    Päälleni pujettakohon.

    Hämta mig den varma svanskinströjan,
    Bär hit den rikullige lurfviga pälsen,
    Hvarmed jag förvarar mig mot den bistra kölden,
    At ej kölden förkyler,
    At ej den kalla luften får komma åt,
    Vintern förkyla mig:
    Den klare vinter-luften fare up under himmeln,
    At den ej skadar någon christen el. gör någon enda lytter,
    Eller verkar på huden rinnande fråstskador:
    Min farfars, farmors varma edderduns paulun-säng el. tält
    Må hämtas til min skygd,
    Jag må påklädas, öfverhöljas därmed.

Jag tror man nog skall stå sig mot kölden så väl ombyltad, utan någon
trollkonst.

PANNAHAINEN, En bannlyst, förbannad. Därmed förstås ofta ormen eller
en elak stygga.

PANULAN NEITI, En underjordisk troll-mö, hvars bindel upfattes med
ödlor. Ödlan kallas därföre: _pää-puikko Panulan nejjen_ -- En af
furierne; upammade ödlor och ormar. Se. _Kyytöläinen_ -- Hon höll til
i _Aluen-järwi_ djup; plågade genom elden.

PANUTAR. En af ormens däggerskor -- _Juutases_ stygga dotter.
_Panattar_ den samme, förorsakade sveda och värk; åberopas äfven vid
läsningar öfver sår och järn-skador. _Rauta Ruoste hettäriä, höyhenes
Panuttaria, maa isänsi, maa emänsi_. --

PARA, samma som de Svenskas _Bjära_; en troll-konornes villige
tjenste-ande, hvilken skall di mjölk af främmande koer, ysta det i
sin mage och bära i Smör-kärnan. Dess underliga födelse ses i Mag.
Christ. Er. Lincquists Disp. de Superstitione Veterum Fennorum P. I.
p. 53.

För 100 år sedan, då man än förmodeligen var för skumögd och
lätt-trogen och såg nog ofta spöken och elfvar dansa, hade man fått
se detta kreatur, som til utseende skall varit luden, hvit och
svart-spräcklig, mera rund än aflång (utan tvifvelen tjufaktig
grannens katta), fötterne smala som en tranas, och 3 til antalet,
liknade mycket en gammal dags slända. Då _Paran_ klämdes imellan en
dörr i et mjölk-hus och dog, sjuknade ock värdinnan samt afled straxt
därefter.

När _Para_, bjäran, är född och fått lif, efter description l.c. så
säges:

    Kanna woita, kanna maitoa,
    Tuo woita Wuoren Lukko,
    Piimä Pirun-emäntä,
    Pääästä piimä pindehestä,
    Maito happaman hallusta -- --

PARAN-WOITA, Bjär-smör, som i sjelfva värket är en sort blöt svamp
i Rötmånan (mucor unctuosus flavus, Linn. Fl. Svec. 1282), bruka de
vidskeplige bränna i tjära, salt, svafvel och piska med en vidja, då
dess ägarinna, troll-konan, tros komma af med ömkan och visa sig, med
förbön för sin tjenste-ande.

PÄIWÄTÄR, En af vargens foster-möer -- It. dagsens brudfrämma, den
sköna morgonrådnan, som frälste Solen och månen ifrån förmörkelser,
som den elaka _Kuumet_ anstälde. Se _Kuumet, Kuutar_.

PÄIWÄIN WALITZIAT, dagväljare, namnes i Bibeln; utmärkte vissa dagar
för olyckelige, af hvilka några kallades _Katehen päiwät_ och _Tyhjät
päiwät_, då var ej godt, at så åker, _kuiwat päiwät_ 4, 5, och 6:te i
nyet, ej aldeles gillade för goda. _Tuulen päiwä_, d. 2 Januarii, då
skulle ej eld göras, af farhåga för eldsvåda nästa sommar. _Måndag_
och _Thorsdag_, gamla teknedagar.

PÄÄSIÄINEN, en väl de Christnas högtid, men af vidskeppelige mycket
vanärad. Om Påsknatten sättes än skällan på skäll-koen och lior på
fähus-dörren, at förhindra de flygande troll-konors ingång.

Nu sittes hela natten, och man lyss, som det kallas. De tro sig se
trollkonor flygande i luften utan aerostatiska machinens tilhjelp,
höra bultas, smidas, tröskas -- hvaraf spås om tilkommande ting, om
årsväxt, dödsfall m.m. De flygande trollen skola ock nu föra all den
ull, kohår, svansar m.m som de samlat, til blåkulla, såsom tionde åt
Hin. (Se _Norrländska troll-väsendet_ Capitain Elin). Nu tros ock, at
man ser Solen dansa om morgonen. Jämför Strelings _Physica_.

At derivera ordet _pääsiäinen_ af Grækernas _paianisai_, Pæanem aut
_apollinem_ invocare[11] och _paianismós_, Carmen ob liberationem a
malis aut præteritis, aut futuris -- Suidas, är något tvungit, hälst
Finnarne ej vetat af Pääsiäinen eller Påskas firande, förr än efter
införd Christendom: häldre kan ordet vara helt och hållit Finskt, af
primitivo _pääsen-stä_ -- jag blifver fri, slipper lös -- och betyder
_pääsiäinen_, vi vocis, en _lösnings, befrielses- dag_, i likhet med
Ebreernas _passah_, transitus -- en öfver eller förbigång i afseende
på mord-ängeln i Egypten vid första Påsk, och övergången öfver röda
hafvet &c.

PELLERWOINEN, En god Skogs-planteur och åkerman, dess son var
_Sämpsä_ -- _Sämpsä poika Pellervoinen_. Se _Wennon härkä_ och
_Sämpsä_.

PELLON PEKKA eller pekko. En korn-gud; befordrade vår-sådden och gaf
god vört, som kallas _pellon maito_.

Probst. D. N. Idman l.c. deriverar namnet af Graekiska _paelo_ eller
_pelithro pekos_, coeni el. jugeri Deus -- på finska _Pellon Jumala_,
Agri Deus -- _Pellon pekkoa maistaa el. juoda_, är, dricka vört,
eller buska, färskt gäsit dricka.

PERKELE, djefvul; får flere namn -- _Lempo Hiisi, Piru, Pirulainen,
Peiko, Pejjakas, Pejjainen, Pendele, Kilka, Kilo, paha Kurki_ --
Graecis _pérkos_, niger, nigris maculis variegatus -- Sv. Hin
Svarte. Hin onde. Diabolus enim, nescio qvare, nigris coloribus
depingitur, nam alias format se in angelum lucis 2. Cor. II:14.
Hädan är Finnarnes talesätt: _Musta kuin perkele_. Den samme som
Svenskarnes _Loke_ och _Midgards-orm_, hvarmed medel-guden _Thor_
stridde; hos Lapparne den Gud, som var uphofvet til det onda. Probst.
D. Nils Idman loc. cit. p. 35. deriverar _Perkele_ af _Lpeisokalos_,
recti experientiam non habens, Decori ignarus, ineptus; men nog
tvungit. Hårdragit är ock, at förege, det Perkele vore den markelige
_Bergelmer_, som blifvit räknad ibland Gudar, hvilken, efter _Eddas_
upgift, varit en _Jotuner_, namnkunnig af visdom och kallad _Hin
frode Jotun_, af hvilken _Odin_ den äldre lärt regerings- och
krigs-vetenskapen; men hvilken han sedermera med sit anhang drifvit
ifrån säte och land. Se Schönings afhandl. om Tids Regering i den gl.
Nordiska bist. p. 105. Detta uphäfver ordet _perkeles_ derivation
af _'Apeirókalos_ -- dock säga finnarna, i anseende til Bergelmer,
_sillä on Perkeleen konstit -- wiekas kuin perkele_, illslug -- men
naturligen härstammar det af _pérkos_, svart, som är lika til uttal
och betydelse, emedan ock en sådan idée än i dag åtföljer sjelfva
namnet. Se _Piru, Hijsi_. --

PERI-SOKIA, En af _Louheatars_ 9 stygga söner -- En af Thussar eller
Cycloper -- Enögda bestar; smidde viggar åt Thor eller _Ukko och
Ilmarinen_.

PESUAN KANGAS, En stenhögd i Pavola af Sijkajoki, Socken i Österbotn,
där jag d. 16 Sept. 1783 nedraserade 4 stenhögar; det är en
sten-rundel, liknande en gammal skants eller fäste, _Linnat_, med 2
portar på en ganska brant högd, midt uti låg och flät utan stenar,
men omkring murad af gråsten. Tör hända en _Kalmisto_. Se _Linnat,
Linna kangas, Kalewa_.

PIEHINGIN-WUORET -- Bergs-rygg i S.O. ifrån Landsvägen 6/4 ut ifrån
Piehingi by i Salo Socken. Där skola än synas tecken til rum och
4 st. portar. De äro första landt-känningar för seglande ifrån
_Brahestad_.

Santta PIETARI, rådde til ormens födsel -- Se _Juutas_. St. _Pehr_
åberopas ofta i troll-runor, i anledning af flera Påfviska sago om
hans vandel med sin mästare. Sådane Runor höra til medel åldern för
Reformations-tiden.

PIMENTO & PiMENTOLA. Se _Pirulainen_.

PINNEUS, filius Tapionis, aliis, _Pinneys_, _Tipion poika_.

PIRU, djefvulen, _Perkele_; agerar ock smed; smider pestskotts pilar,
som _Loke_.

    Piru pijliä takoo.
    Pajassa owettomassa.
    Ilman ikunattomassa;
    Isä piiliä takoo.
    Poika nuo sulitteloo -- --

Hans gesäller aro _Ruho_ och _Rompa_ samt _Perisokia_. Finnarrnes
talesätt, _Tulinen perkele el. piru_, ger tilkänna, at han umgicks
som smed med elden och det glödande järnet.

_Rossæus_ säger, at _Ryssarne_ dyrkat en Gud, under namn af _Perun_,
den de förestält under en mans bild, hållande en eldhet sten i
handen, hvilken til heder de underhöllo ständigt en brinnande eld af
ekträd.

För det at ordet _Piru_, tyckes hafva någon gemenskap med Grækiska
ordet _pyr_, ignis, eld, den _Perserne_ dyrkade som en Gud (Suidas),
och den Finska _Piru_ förstod sig på eldens kraft i ässjan, såsom
smed, sluter Doct. Idman p. 36. loc. cit. at elden i Hedendomen
blifvit hållen för Gud, och dyrkad under namnet _Piru_. Eldens dyrkan
i Norden påstår _Schöning_ i sin afhandl, om Tids Regering i den
gamla Nordiska hist. p. 105.

PIRULAINEN. En ond ande af mindre slaget -- Fans unge, _lång och
förskräcklig_, i Runorne. _Louheatars_ Son. _Pirulainen pitkä poika
hakkasi Tulisen koiwun, Saaressa nimittömässä_ -- -- item -- alt hvad
som var af _Pirus_ slägt, kallas _Pirulainen_, hin ondes pak; Se
_Paholainen_. Dess tilhåll var i --

PIMENTO eller PIMENTOLA, _pohjan perä_, ultima _Thule_; yttersta
mörkret, dels i afgrunden, dels i Norden vid _Novaja Zembla_ och
_Turja_ (Norrige).

    Ukko Turjasta tuloo.
    Mies pitkä pimentolasta.
    Täynnä hyytä, täynnä jäätä.
    Syltä on housun lahkeesta.
    Puolta toista polwen päästä,
    Kahta syltä Roatiolda,
    (i.e. _housun persauxilta_ ifrån byxlinningen)
    Täynnä hyytä, täynnä jäätä --

Se _Turja & Tuli poika_.

Denna _långa man_ ifrån _Pimendola_, anropas ock som Hofslagare,
då hästfoten flintat:

    Tuli Poika Pohjalasta,
    Uros uudesta kylästä,
    Pitkä mies Pimendolasta,
    Tuo tulla tuhahteloowi.
    Suoni wihko kainalossa,
    Liuta kesseli selässä;
    Minä nuota anelemaan,
    Anna miekkonen minullen,
    Minä nuota tarvvihteisin;
    Tästä liuta liukahtanna,
    Tästä kalwo katkennunna;
    Tähän kalwo kaswattele,
    Tähän liityö lihoa,
    Ellys märille männy,
    Ellys wismoillen wiruoo -- -- --

Då elden fans i _Aluanjärwi_, sedan flera notvarp blifvit dragne, kom
ock en _stark Otter_ ifrån _Pimendola_ --

    Tuli mies Pimentolasta,
    Mies tarkka Topiolasta,
    Joka rohkeisi ruweta,
    Wiilemähän wikkelästi,
    Rautaisitta rukkaisitta,
    Wantuitta matoisitta

I Pimendola smiddes äfven _troll-pilar_, som voro dödelige Pestskott.

    Poika lähti Pohjan maahan,
    Mies pieni Pimentolahan,
    Nuolia teettämähän,
    Wasamoita walmistamahan,
    Ambu nuolia asetti,
    Ruho nuolia takoi
    Ramba jousta jännittääpi -- --

Se _Pohjola_.

PITKÄINEN. Et _Ukkos_ tilnamn. Den långe, store, hederlige,
ansenlige, majestätlige _Ukko_ -- at betekna Guds magt i åskan och
betyga vördnad för honom. Ordet förekommer i Finska Bibeln.

POHJOLA, yttersta Norden, beskrifves såsom en mörk och förfärlig ort.
Tartarus & ultima Thule -- Se _Pimendola, Pirulainen och Tuli poika_.

POHJOLAN-EMÄNDÄ, både god och ond, alt efter nycker och behag; en af
Nordens mägtigasta _Herskarinnor_; kunde både hjelpa och stjelpa,
bota och skada, anropas därföre ofta. Hennes namn var _Louhiatar
eller Louheatar, Loweatar, Lowehetar eller Louhi_.

POHJAN-EUKKO, _Loaus_ hustru, en Skogs-gumma i Nordan fjäll, som
skulle skafva Renar och Elgar i vipp-snaran: hade en blå mantel:

    Sini wiitta Pohjan Eukko
    Pane juonet juoxemahan,
    Poikki Pohjolan joesta,
    Sääret soikelehtamaan
    Kynnet keikelehtamaan

Nämligen för Rendjuret. _Pohjolan Emäntä_, den samma, Nordens
värdinna -- Se _Louhiatar_.

POHJOLAN IMBI el. _Neity_; en spotsk, fräck men kättjefull mö --
föraktade, som Penelope, friare: men af kättjebad kastade sig i
hafvet, för at svalka sin hetta; hon blef där rådd af Meri-Tursas och
födde 9 söner, utbölingar och arge bofvar -- ibland dem _Pakkanen,
Hijsi, Puhuri, Hyyttö, Mäntykoiwu_ -- Runan om henna säger:

    Synty Neity Pohjolass
    Imbi kylmässä kylässä
    Jok ei suostu sulhaisisin,
    Mielly miehiin hywiin -- -- --

Nordens mö, hvilken, såsom ganska kall af sig, upmanades, at svalka
brännsår och eldskador:

    Nouse neitonen Norosta,
    Wuotehilda hyisen pojjan,
    Ijäisen pojjan Lappeasta,
    Weä Wijttasi wilusta,
    Hame-ensi hallan aIda.

    Stat up ifrån den däfviga dälden,
    Ifrån din rimmiga Sons barnsång,
    Ifrån sidan af din Östliga (evärdeliga) Son,
    Drag din manteau ifrån kölden,
    Din kjortel undan frosten.

Se _Meri-Tursas_.

POHJOLAN-ORIS. En af Nordens Pegaser, som var så smäll fet, at vatten
hölts på hans rygg, hvarmed brännsår svalkades. Se _Hiilitär_.

POHJOLAN-POIKA. (Se _Piru & Pimento_) En af Bores söner, som dräpte
_Yme_ (_Jumo_) och gaf honom så djupa sår, at all Rymthursa slägten
drunknade i blodet -- Se _Jumo_ -- _Yme_.

PUHURI, Köldens Fader: _Pakkanen Puhurin poika, Talwi poika
Hyyhäröinen_; kallas så, för det man blåser i näfvan och är stel om
fingren, aliis:

PUPULI, idem: _Pakkanen Pupulin poika_ -- eljest en hare. Då tänderne
skaldra af köld, säges hakkaa _pupulin-pupuu ellerjänexen kaalia_ --

PUNA-PARTA, anses för _Tuonis_ Son och eldens vård-ande.

    Puna parta Tuonen poika
    Kirnusi Tulisen kirnun,
    Säkeäisen säywytteli,
    Pukumissa puhtaissa,
    Waatteissa walkeissa -- --

Se _Piru._

PUSKUT eller _Kirouxet_, kallas de bannor och svordomar, hvarmed
troll sysselsätta sig, at förgöra folk och boskap, då de i raseri
gnissla med tänderne, och uphetsa mörksens andar. En trånsjuka eller
annat ondt, som de tilbringat sin ovän. Af samma slag, som _Göthernes
Seidur_ eller kokningar, hvarmed den Finske trollkonan _Hulda_ om
lifvet bragte den Svenske Konungen _Wanland_, efter _Sturlesons_
berättelse.

PYHä Forss, i Ulo elf, 3 gamla mil lång; så svår och strid, at man
med båt därigenom ej kan komma upp, utan nödgas de, som med båt vilja
ifrån Ulo til Cajana, för berörde forss svårighet skull, släpa sina
båtar och foror 1/4 mil öfver land. Et lax-patu ställe är uti Pyhä
forss i Muhos, som ännu kallas _Trattila_ -- Se _Trattila_, _Ulo_
under ordet _Uhri paikat_. Se et gammalt Mscr. af 1705 af _Erik
Jacobsson Frosterus_, Præp. & Pastor in Kemi -- Anmärkningar öfver
Ulo Socken af Norra Häradet uti Österbotns Höfdingedöme.

PYHå-MAA, utom kyrkgården, andre vidskeppelige offerställen. -- Se
_Uhri paikat_. Än är den omenskliga oseden här i svang, at rifva och
sarga lik; afhämta de kraftigaste Amuleter, panaceer och medicamenter
ifrån kyrkogårdarne; eller ock taga dädan trollpossor, at skada
menniskjor och kreatur; gå om nätterne i kyrkan och rådfråga de
döda; då trollet skall kläda sig in albis, eller messhaka och gå
på altaret, upmana _Kejjuset_, eller de så kallade kyrk-spöken, at
förfölja tjufvar, eller ovänner, eller befria en svagsint, som tros
plågas af elfvar eller detta följe m.m. Se _Risti-kannot_. Ehuru
detta låter otroligt, i vårt så kallade _högt uplyfta tidehvarf_, får
jag dock, efter Assessor _Swedenborgs_ exempel säga, at alt detta
har jag ex _auditis & visis_; & cum Sacellano in Wöro ol m, _Tunæo_,
Relata refero.


QWENA-STRÖM; flumen Amazonum, vid Cajana i Österbotn, kallad af
Finnarne _Ämmän- koski_; strid och faselig, där ingen än lefvande
kunnat nedfara, eller stiga upföre. Bryter af de största furustockar
i et ögnableck i sit brådbranta fall, som pinnor eller pärttor.

QWENLAND -- Cajana Län i _Österbotn_. Et gammalt säte för de tappra
amazoner och skölde-möjor. I Konung Erik IX eller den Heliges tid
1150 underlagd med det öfrige Finland Sveriges Krona.

_Ericus Jacobi Frosterus_, Conrector Scholæ Uloensis, postea Pastor &
Præpositus in Pudasjärwi, tandem Præpos. & Pastor in Kiemi, skrifver
om detta land d. 14 Sept. 1705 i sina Breves observationes ad
Antiquitates Ostrobotnicas spectantes, pag. 2 & 3 på följande sätt:

"Emedan nu Finland med _Österbotn_ var medelst denne Konung Eriks
vapn lagd under Sveriges Krona, så har detta landet den tiden
blifvit kallat _Cajania_ eller Cajana, _Cajnun maa_, som det ännu
af de _Savolaxiske_ kallas, och bemärker uti det Finska Språket så
mycket som _Verecundus_. pudicus, tuchtig, å Finska (sijwollinen)
Cainulainen, ty Österbotniske invånare hafva altid ifrån fordne
tider betedt sig uti deras handtering, huus och umgänge sedigare
och tuchtigare, än de som boo uti Sawoland; renligare och eljest i
mycket annat vijst sig tjenstachtige emot de resande och vägfarande:
härtil kan detta lämpas, at _Hans Kongl. Maj:t, Konung Carl IX_, i
Österbotn här låtit i sin Kongl. Titul inflyta de _Cajaners Konung_,
Konung Erik har låtit straxt igenom Biskopen Sand _Henrik_ fortplanta
den Christeliga Religionen här i landet, at församlingen af vist
folks antal inrätta, så at allaredan 170 åhr therefter uti Konung
Magni tid (som är vorden kallad _Smek_) hafver i Österbotn varit
några Pastorater, som _Kjemi, Sahlå_ och andra Sochnar, hvilket kan
bevisas af samma Konungs bref daterat Stockholm A:o Christi 1335 på
Wåhrfrudags nativitatis, derest desse orden stå: Wij Magnus med Guds
nåde, Sveriges och Noriges Konung, och Hemming med samma nåde Biskop
i Åbo, helsom Eder Kyrkio-Präster i _Sahlå, Kjemi, och andra Sochnar
i Osterbotn_ &c. -- Häraf spörjes, at den Christliga läran långt
förut hade förkåfrat sig, för än samme Konung _Magnus_ regerade,
hvarföre ock denne Biskopen _Hemming_ i Åbo är den 22, uti hvilkens
tid Församlingarne hafva haft sina Kyrko-präster och visse intrader
til Prästes öhl tijonde &c. Som Kongl. bref närmare utvijsar:
ibland dessa gamle Sahlå och Kjemi Församlingar räknas ock billigt
_Pedersöre och Gamle-Carleby, Nerpis, Mustasaari med Storkyrö_,
ibland de äldsta, varandes fördenskull undran värdt, at man in til
thenne dag icke något annat document har kunnat frambringa af de
äldsta Församlingars Handlingar förutan detta Kongl. Brefvets Copia,
hvaraf fuller för 80 el. 60 åhr sedan berättas originalet varit til
finnandes i Calajoki, men nu icke mera kan framtees, mindre, at man
fått namn på dem, som the tiderna varit Pastores uti de 350 åhr,
nemligen ifrån 1335 intil 1500, då man befinner några såsom 1525
Michael, Pastor i _Kalajoki_, 1558 _Canutus_ Pastor i Ijå, _Petrus
Simonis i Sahlo_, 1558 _Thomas Lungonis_ Pastor i Limingå, 1568
_Jacobus Sigfrid_ i Kyrö, 1546 _Petrus Andræ_ Pastor i Mustasaari,
1558 _Eschillus_ i Kjemi, -- -- &c. Utaf thesse Pastorum Fullmachter,
utgifne af Konung Gustaf I. och Erik XIV. finnes ännu Copier i
behåld" -- -- &c.


RADIEN, Lapparnes så kallade Öfverhimmelike Gud -- Graecis
_Kralaios_, viribus potens -- samma som Ilmarinen. Radier, ehuru
högst uppe i Stjernhimmelen, är något ringare än _Rariet_, som skall
nedsända andan til menniskjo-fostret i moderlifvet och lefverera den
Maderakka i händer -- Se Rariet och Maderakka.

_Radier_ uptager de döda til sig, när de efter döden en lång tid
hafva varit i de dödas land; Se _Tuonela_.

RAHKOI. Et spöke, som de gamle Tawaster trodde förmörka Månan. Se
_Kuumet_.

RAMPA, född af _Louheatar_, som blef hafvande af väder -- var en arg
skytte; sköt dödeliga pestskott. _Ruhos_ broder, eller en af de 9
syskon, som _Lowehetar_ födde. _Piru_ var deras Fader. De Svenskars
_Thoraren_, bekant för sina stygga fötter; hade en fot med 4 stygga
tår och den andre med fem sådane, hvilken var styggare.

Äfven kan _Rampa_ sättas i bredd med _Welint_, som fyllt de gamla
sagor med sina konster. En krympling, gjorde sig en hamn af fjädrar,
hvarmed han flög ifrån sit fängsle.

RANA-NEIDA. En af de Lappska Gudamagter, som bo mycket högt uppe i
Stjerne-himmelen. Råder öfver de fjäll, som först om våren grönska,
och gifver nytt gräs til Renens föda. Om våren göra Lapparne offer
til henna, på det Renen måtte komma i tid til gräs-gång; kan jämföras
med Finnarnes _Etelätär_, Svenskarnes _Fröjja_ eller _Frigga_,
Romarenas _Flora_. En Gudinna, som skulle utdela skönhet och gynna
kärleken.

Det är under Fröjjas namn, som man vördat jorden, på hvilken vi bygga
och af hvars ymnoga qved vi alla näras.

RARIET. En ibland de förnämsta Lapske Gudar, som äro allerhögst uppe
i Stjern-himmelen. Somlige säga, at han är allestädes närvarande,
somlige icke; dock förstå de ej den sanna Guden med _Rariet_.

RAUNI, _Ukkos_ gemål, lika med Jupiters Juno. En af Carelska
afgudamagter i fordna Hedenhös, hvarom Biskop _Agricolæ_ ord och rim
lyda:

_Ja qwin kewä kylwö kylwettijn, Silloin Ukonmalja juotiin_. (dracks
skål eller minne, Thor til heder, som teknades med hammar-merket),

    Siihen haetin Ukon wacka,
    Nin joopui pika etta akka.
    Sijttä paljo häpie sielle techtin,
    Owin sekä cwltin ette nechtin.
    Owin Rauni ukon naini härsky,
    Jalosti ukoi pohjasti pärsky.
    Se sijs annoi ilman ja woen
    tulon -- --

Se _Ukko_.

En Gudinna dyrkad vid vår-utsädet, hos Græker _Reione_, kallades
Gudinnan _Juno_. Suidas. _Njord och Freijer_ fingo äfven den äran
efter döden, at deras minne dracks, och blefvo med dyrkan ihogkomne,
at göra års-grödan ymnig och det allmänna lefvernet fridsamt.

RAUTA MULLAN MÄKI, En hög backe imellan Sijkajoki Socken och Salo i
Österbotn, 3/4 mil ifrån Korsu gästgifvare-gård och 1/2 fjerdedel
ifrån Sorkasten Suo åt Pattijoki, straxt vid Landsvägen, där äro 6
à 8 st. lapphögar, och marken til fordna tiders järn-smältning och
hyttor.

RAUTA REHKI eller _Rauta Rekki_, En Järnets Gud, som behedras med
Guld-hjelm -- _Kulta Kilpi_. -- Se _Wuolangoinen & Ruojuatar_. (Ferri
genius, aureo scuto insignis). Han anropas vid järnskador:

    Rauta Rehti, kulta kilpi.
    Tee mullen iku sowindo,
    Wanno waka el. wankka weljexesi,
    Wasten syöntäni syldäk,
    wannottele wahtoani.
    p&

    Sedan beskrifves Myrjärnets uphof:

    Etpäs silloin suuri ollut,
    Etkäs suuri etkäs pieni.
    Et kowin koriakana,
    Kuins sas suosta sotkettihin,
    Wetelästä wellottihin.
    Woi sinua Rauta raukka.
    Rauta raukka koito kuona
    Teräs Tenho päivällinen.
    Poikasi teki pahoa.
    Lapsesi tihoa työtä.
    Tule työsi tuntemahan
    Wikasi parantamaan.

RÄJJÄNNES, en updiktad ond ande; ansågs for vållande til
barntrånsjukan (atrophia): _Rijsi poika Rijjentehen. Rijjentehen
Räjjentehen_ -- -- -- Se _Rijsi._

RÄNDÄMÄKI. Första och äldsta Biskops-sätet i Finland. Uppå Påfven
Alexander III:s bref foro Hertig _Gutorm_ och Arch. Biskop _Stephan_
til Finland och lade Biskops-säte i _Rändämäki_. -- Örnhjelm Hist.
Eccl. p. 491.

K. Erich XIII 1453 inrättade _Råfstting_, där Biskopen i Åbo med
några af Dom-Capitlet och en _Riksens Råd_, som repræsenterade
Konungen, höllo Konungens Dom.

Biskoparnes värdighet var så stor, at de hade 40 vapendragare ifrån
_Österlandia_ eller _Fenningia_. Se Konung _Albrechts_ bref 1366 til
Åbo Biskopen _Hemming_. Om Biskop _Magnus Olai Tavast_ berättas,
at han hade Konungslig respect af Adel och Ofrälse, hvarföre han
ock kunde båda upp folk, at dämpa et upror i Satacunda -- vid.
Gyllenstolpe _in Descr. Sweogoth. L. V. C. XI_.

_Rändämäki_ har varit den första Christna Kyrka i Finland. Biskop
_Johan_ var den 8:de och sidsta Biskop i Rändämäki, de bodde på
landet häldre än i Staden för Hedningarnas öfverfall och raseri, som
de fruktade före. Biskop _Magnus_, som var en född Finne, flyttade
först til Åbo 1300.

Mot norr ifrån Rändämäki kyrka, åt höger ifrån Landsvägen, är et
berg, som tjent til borg och fäste. Innom åkergärdet, åt vänster, är
en grop, där vatnet 2 gångor om hösten torkas, för än vintern kommer,
och kallas där på orten _Kapeetten hauta_ -- dem jag sjelf besåg 1766.

RIJJENNES -- Se _Riisi & Räjjännes_.

RIJSI, En barnsjuka, troddes vara _Rijjentehes_ eller _Räjjäntehes_
afföda -- Skulle brännas och utrotas, med den eld, som _Ilmarinen
och Wäinämöinen_ blänkte från luften -- NB. at _electricera_ barn
torde ock ej vara oäfvet; emedan flera led- och trån-sjukor botas med
electricitets-kulan. -- I troll-Runor heter det härom:

    Iski tulta Ilmarinen,
    Wälähytti Wäinämöinen -- --
    Jolla poltan Rijjen suuta,
    Rijjen hammasta hajotan --

RISTI KANNOT och _Petäjät_, helgade eller korssade stubbar och trän,
tallar. At sådane varit af ålder i mycken helgd och högaktning ses
af Påfven Gregorii IX bref 1228 til Biskop _Thomas i Åbo_, om deras
afskaffande, Hans Capellan _Wilhelm_ fick ock hela den tracten genom
öppet bref dat. i _Nousis_ 1234.

Sådane _helige lunder_ och _trän_ nedhögg klockaren _Påhl Lydikäinen_
vid pass år 1656 i _Kuopio_ i Savolax. Se _Åbo Tidning_, för år 1772.
N:o 14. sid. 3.

RISTIN PÄIWÄ, Korsmessan, då fähus-väggarne och koerna korssades
och en helgad sten utbärs i skogen, under många löjliga ceremonier:
denne dag eller d. 15 Sept. är Tavast-länningarnes, i Hattula och där
omkring, års-högtid än i dag efter slutad skörd och inbärgning -- Se
_Wuoden alkajaiset, Kekri, Mickelin päivä_.

RITIKAINEN, En orm-patron. Ormen kallas _Ritikaisen rintasolki,
Ahikaisen ajjan-witzas_.

ROMENTOLA, En ohyggelig skog. Se _Hongatar_, där _Kati_ planterade
furu-trän. _Honka puu Romentolasta_ i.e. _Sydän-maasta_ -- Se _Kati_.

RONGOTEUS, gynnade Råg-skörden. En Carelsk afgud efter _Wexionii_ och
Wiborgska Biskopens _Agricolæ_ upgift, _Rygos_ el. _tryges Theos_,
grani aut hordei Deus, Fennice: _Rukiin Jumala_ hos Finnarne än
vanligt talesätt -- Se _Pellon pekko_. Svenskarne dyrkade _Niord_, en
berömlig Konung; dess minne draks. Efter döden dyrkad, at befrämja
årsväxten.

ROSTIOF, En finsk Kung; blef så högaktad af Svenskarne, at de efter
döden gåfvo honom Gudommelig heder. Joh. Magnus Lib. I. C. 10.

Rex Fenniae _Rostiophus_, qui CXXV annos ante natum Christum floruit,
delectatus fuit regni sui mediterraneis. d.ä. han bodde up i landet;
ty hafs-stranden var osäkrare för Sjö-röfvare.

ROTA, Lapparne _Rodaman_, Grekernas och Romarenas _Proserpina_,
Finnarnes _Tuoni_ och _Manalan Matti_. Har sitt tilhåll mycket djupt
neder i jorden i sitt --

ROTAIMO, hvart de personer komma, som icke lefvat efter deras Gudars
vilja. De som äro i _Jabmiaimo_ komma til _Radien_, sedan de hafva
varit där en tid; men de som komma til --

ROTÄLANDA, slippa icke därifrån, men pinas där som i helfvetet. Til
_Rota_ hafva Lapparne offrat och där sökt hjelp, när ingen hjelp
kunde väntas hos de andre Gudar. Lapparne hafva funnit, at Rota
kommer med sjukdomar och plågar ut menniskjan och renen, då de intet
annat råd funnit, än at de hafva köpt dem ifrån sig med offer; dock
hafva de icke gärna offrat til henne på det gemena vis: utan nedsatt
en död häst, at _Rota_ på honom skulle rida bort från dem. Sidenius.
Se _Hiijen hevonen_.

RUHO, _Louheatars_ Son, smidde pilar och pestskott. Den samme som
Svenskarnes _Egill_; en snäll bogspännare; Sköt fogeln i flykten.
_Ruho jousta jännittää, Rampa rautoja pitää, ampu perisokia_ -- -- --
v. _Piru, pimentola_. Han var en obäklig Rese, af de 9 onda foster,
som dess moder i en nedkomst framfödde.

    Akka poikia tekeepi.
    Saunan lautain perällä,
    Poiki poikoa yhexän,
    Yhellä wesi kiwellä,
    Yxi Ruho, toinen Rampa,
    Kolmas verinen sokia -- --

Detta Nom. propr. _Ruho_ fins i gamla handskrefne domar utaf åren
1378, 1391, 1398, 1400 och 1417, så at det varit länge i bruk.

RUOJUATAR, n. pr. foem. En järnets foster-moder; nästan samma som
_Wuolangoinen_.

RUOSTEHETAR, Samma som _Ruojuatar. Rauta Ruostehettäriä_, d.ä. järnet
af Råst-slägtet.

RUOTUSWÄINEN, En af _Juutases_ döttrar. En helfvetes furie med ormar
kring hufvudet. v. _Panutar_, lik Göthernes _Gandel_. En af de
underjordiska plågo-andar, plågar de osälla skuggor.

RUSKON-KIWI, En Rå-sten, i Muhos Socken. Hvarom Probsten _Erik
Jacobsson Frosterus_ i sitt Mscr. af 1705. _Breves observationes ad
Antiquitates Ostrdbotnicas spectantes p. 5. skrifver_:

"Österbotn, som i Hedendomen är först bebodd af Lapparne, hvilka
varit skattskyldige til Finska Regementerne jämte Ryssar och de
Svenska eller Helsingiske Föreståndare, bevises af de många namn,
som Lapparne efter sit afträde lämna måst, sedan de längre sig i
Norden begifvit, sedan landet cultivera begyntes; såsom _Lappfjerd_
Socken, _Lappo_ Socken, _Lapinoja i Calajoki_ Socken, _Lappi_ by
i Sijkajoki, _Lappiniemi_ by i Limingå. Lappen har ock rodt efter
Lax i Uhleå Socken ocn å Turcka holmen, det de äldsta bönder af
sina förfäder hördt hafva; men sedan de Finska Regenters Regemente
ändades, hvilkets gränsor alt hit til norden sig utsträckt hafva,
som den stora _Råmärks-stenen_ utvijsar, som i dag finnes 3 alnar
bred, lång och hög, 4 mihl ifrån Uhleå stad, Öster-Norr belägen
i Uleå Socken och Muhos by, kallas af landsfolket _Ruskon kiwi_,
därpå finnes uthuggit den _Svenska Cronan, Ryssens kors och Lappens
hammar_, hvilka märken nu mera ej så grant kunna igenkännas, men för
några tider varit helt synlige."

RUTIA, Norge. _Rutian-Tundurit_, Norrske fjällen. Aliis _Rujja_.

RUTIAN KOSKI, _Tunturin takana_; En strid forss i Norrige. Tör hända
härmed förstås _Mälströmmen_, emedan Runan nämner hafsfjälar och sund.

    Tuonne tungen pois turmiot
    Rutian koskehen kowahan,
    Hauwin suuren hartioille.
    Lohen pyrstöhön punaisen;
    Johon puut tywin tulowat,
    Hinat helpehin menewät.
    Eli latwoin lankeawat;
    Tuonnema kipuja kiistän.
    Tuonne waiwoja walitan,
    Sewille meren selille.
    Ulapoille aukeille.
    Lakeni lie lainehille.
    Se sinun etehäk wiepi,
    Aiwan kauwas kaimoawi.
    Eikä sinne kuu kuumotak.
    Eikä sinne päiwä paista.

RUTIAN MERI, Norrske kusterne, Ishafvet, dädan Norrskenet (chasma
Boreale; Se Pontoppidans Noriges nat. hist. Beskr.) tros komma;
finnarne kalla Norrskenet eller lyssman _Rutian el. Rujjan pilwet_
el. _Rewon-tulet_. _Rujja_ -- samma som _Rutian meri_.

RUTIMO. Et stort Skogs-spöke, som förmörkade Månan; _Rutian meri
hakkasi Rutimo rajjan, oxillaan päiwän peitti latwallaan kuun
kehitti_ -- --

RUTTO, Pesten; får fri skjuts til Norrige -- Se _Hijden hevonen_.


SAARIS. Et gammalt Kunga-säte i Finland, hvaraf lämningar ännu Synes;
i _Wirmo_ Socken fordna Finska Kungars Hof och Säte. Et schytiskt
namn är _Saar, Ser_ eller _Sir_, som än brukas; betyder mägtig,
stor, och stämmer öfverens med det Latinska ordet _Cæsar_ eller
_Aesar_, hvarmed de gamla _Hetruscer_ beteknat all tings Herre och
Skapare. Efter Götherne är _Saragossa_ nämnt. _Saraeen och Saarmat_,
_Saarmader_ en stor och myndig man. _Härsaar, Härsir_ och Ryssarnes
_Saar_ eller _Czaar_.

I England och Frankrike heter Konungen _Sir_. Turkiska förnämste
Ministern _Visir_, aldeles som våre gamle Göther i sine fornsagor
och sten-krönikor kallat dem, som i härfärder och eljest varit deras
anförare, _Visir_.

Ordet _Saar_ finnes i orternes namn i Finland. _Saar, Odinsaari,
Hermensaari, Mustasaari, Pietarsaari_. Sjelfva Finland heter
_Suomensaari_, Finska Herradömet el. Stor-Förstendömet, det ena NB.
af alla _3 Stor-Förstendömmen_ i hela Europa. Omkring Åbo har altså
varit _sedes Imperii Fennici_ -- vid Dissert. de S:to Henrico p. 53.
Cancell. R. och Prof. Algoth Scarins Wecko-Tidning, sub Tit. _Saar
Lovis_ den _Tartariske_ nation, som nämner sig _Zeremisser_, af
Finska orden _Saar_ och _mies_, härman -- Efter Sal. Biblioth. Ass.
Brenners bref p. 107 til Biskop D. Er. Benzelius hafva de ock hos sig
många ordasätt och sjelfva ordet _Jumala_ ur Finskan behållit.

1646 d. 20 Aug. blef detta _Saaris_ med _Helgö_ Ladugård i _Bjermo_
med dess underhafvande bönder, som utgöra en skatt af 2491 Dal.
årligen under titel af _Wasaburgs_ Grefskap, gifvit åt Grefven och
Bisk. _Gustaf Gustafsson_; men 1681 d. 12 Jan. återföll den åter til
Kronan.

SAIWO. En Lapsk öfverjordiak Gud. _Zaboi_, Baccho confecrata loca.
Suidas.

SAIWOGWELLE, (Bergfisk) som bevarar Lapske Noidens lif, när han skall
begifva sig til _Jabmiaimo_, antingen til at hämta någon af sin
slägt, fader eller moder upp igen, som skall vara Renvaktare, 1, 2,
3, 4 år och längre, eller at hämta en sjuk menniskjas själ upp igen.
Se _Jabmiaimo_. -- Sidenius.

SAIWO-LODDE, Bergsfä, som visar väg, hvarest Noider aktar at resa,
och noiden brukar _Saiwo lOdde_ til at antasta andra menniskjor
och _Noider_, när de äro vrede. _Sidenius_. Se _Saiwogwelle_ och
_Saiwo-serva_.

SAIWO-NEIDES, Bergs-qvinnor, som med deras _saiwo-kiätse_ (bergs
vatn) inviga och styrka noider, då de skola i strid mot hvarandra och
försöka sin styrka.

SAIWA-OLMAI, Bergs-Gudar hos Lapparne, tjente _Noidar_, eller dem som
i Noiderskap varit flitige, och sig dem tilköpt mot andre _Noidar_.
Desse _Saiwo- olmai_ gifva råd uti åtskilliga svårigheter, både uti
sömn och eljest. _Sidenius_.

SAIWO-SERVA. En Bergs-Ren, som Lapparne sätta mot andra Noidars
_Saiwoserva_, hvilka härdeliga stängas med hvarandra: den lapp, som
äger den Ren, som mister hornet eller hufvudet, blifver sjuk och
under tiden dör -- i detta följe räknas ock _Saiwolodde_.

SALAMÄNTTI, En Finsk stark Otter. Beskrifves af Finnarne för _priiwi
ja wäkewä, riski, warsin päälleen oiwallinen mies_, d.ä. en braF
stark, frisk, och öfver sig ypperlig, förträffelig karl. R.

SALO. Den äldsta Kyrka i _Österbotn. Sahlo_ Kyrkan, som hålles
före vara den första och äldsta i hela Österbotn, hafver följande
monumenter, som där finnes, neml. _1:o Liber Missalis_ Papisticus,
2:o Historia Lombardia, 3:o Revelationes Brigittæ uti pergament, 4:o
Jungfru Mariæ beläte med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 5:o S.
_Brigittæ_ beläte, med dubbla dörrar före, af skönt arbete. 6:o S.
_Jörans_ beläte. 7:o St. _Petri_ och _Pauli_ beläten. 8:o 3 st. små
beläten. 9:o Christi Crucifix. Probst. i Kemi Erik Jacobsson Frosteri
brev. observ. ad antiqv. Ostrobotnicas spectantes, af 1705 i Mscr.

SARAKKA. En af Lapparnes ofvanjordiska Gudinnor af Finnarnes _Akka_
eller _Zagreus_, Bachus infernalis, född af _Proserpina_, med _Pluto_
samman aflad. Suidas. Sarakka är den första _Mader akkas_ dotter, som
gifver barnet kropp i moderlifvet, när _Radier_ har nedsänt andan.
Sarakka har ock smärta af barns-börden, lika som qvinnan, hvilken är
fruktsam och hafvande. Denna är flitigt tilbeden af hafvande qvinnor.
-- De dricka hennas skål i bränvin och äta _Sarakka_ gröt, för en god
barna-födelse. Sidenius.

SÄMSÄ, Faunus, en skogs-planterare; sådde alla backar, sandmoer
och kärr med träd-frön, som _wennon härkä_ upplögde. Han var
_Pellerwoises_ Son, och tänkte redan i sin tid på Skogs och villa
träns plantering.

    Sämpsä poika Pellerwoinen (Puihin Isäntä)
    Otti wiisiä jywiä,
    Seihtemiä siemeniä.
    Lähti maita kylwämään,
    Saloja tihittämään.
    Suot kylwi, kanerwat kaswoi;
    Norot kylwi, nousi koiwut;
    Mäet kylwi, nousi männyt;
    Kylwi kummut kuusikoixi,
    Karangot kataikoxi -- -- --

Se _Wennon-härkä_.

SIGMUND. En Finsk Kung. _Heidrekur_, hans Bror, nämnes i _Adalriks_
och _Göthildas äfventyr_ 8 Bok, I, D. p. 430.

SIGTUNA. En by, i Kemi Socken i Österbotn, kallad efter _Sigtuna_
Stadsboer ifrån Sverige; är i förstone bebodd af Svenskar för
fiskeriets skull, hvilket, såsom Regale, var åt dem bort-arenderadt;
som af gamla innemot 200 års original-documenter kan bevisas.

SINERVOl En Roslands-vålne, som födde Rot-maskar, utan tvifvel en blå
fjäril. Den lästes, at bortfly ifrån Rosland, på följande vis:

    Sinerwo sinun isänsi,
    Sinerwo sinun emänsi,
    Kulaten tulit kulosa,
    Heläellen heinikossa
    Minun hengi heinihini.
    Minun ruoka ruoho-oni,
    Kulisten kulossa menet,
    Heläellen heinikossa,
    Minun ruoka ruohoistani,
    Syömästä tätä hywää.
    Kaunista kalwamasta.

Finnarne hade altså begrepp om insecternes förvandling ifrån ägg,
larv och puppa til insect eller flygande fjäril, långt för Linnæi tid.

SINISIRKKU, Et heders och smickrans namn åt Skogens Moder (_Mehtän
Emuu_), som troddes upamma Björnen in i den tjocka skogen; hyssa,
gunga, styra och sköta honom:

    Tuuwwitteli, lijkutteli,
    Wijnnä willa kuontalona,
    Kuuana pellawas kupona,
    Kirjawassa kammarissa.
    Kehän kultasen sisällä.
    Sisällä Salon sinisen.

    Vaggade och hyssade på armarne, (Björnen)
    Som det varit fem ullslagor,
    Som 6 lin-kärfvor,
    I den brokiga, tapezerade, utfirade kammaren.
    I den dyrbara uptimbringen,
    I den blåskiftande tjockaste skogen.

Hon skall nu agta sin unge och fosterson Björn; därför heter det:

    Sini-sirkku pohjan neiti
    Kielläs pojjes poikojansi,
    Ettei turhaan tulisik,
    Häpesehen horjatasik -- --

    Du blåskiftiga sköna Nordens nymph
    Neka bort (förbjud) din fosterson,
    At han ej må komma i fåfängan (förgäfves),
    Råka (snafva) på Skam -- --

_Sini-sirkku_ beskrifves efter dess ajustice, då hon blidkas således:

    Hiuxet kullan suurtuassa eller suortuessa,
    Pää kullan wipeleessa,
    Käet kullan kääreessä.

    Dess hår i gyldene låckar,
    Hufvudet med gyldene flijkar och bjefs,
    Händerne invecklade i gyldene svep (dukar).

Madame Sini-Sirkku skulle ock hålla styr på Björn så, at han ej rörde
vid Boskapen: ty det heter åter:

    Sini-sirkku Pohjan neiti
    Peitä kulta peite-ellä,
    Kata kulta katte-ella,
    Wijys sikana siwutek,
    Wyörytä weden kalana.
    Ohitte minun omani

    Sini-sirkku Nordens mö
    Betäck med et gyldene täcke,
    Skyl öfver med gyldene skygd,
    För fram honom förbi som et svin,
    Vältra honom likt en hafsfisk fram om,
    Förbi min egendom, egna hjord.

SIELUJEN-PÄIWÄ, dagen efter _Kekri_ eller Allhelgona, då Badstugu
värmes, qvastar, bad-vatn tilredes för _pyhät-miehet_, de heliga män,
som tros komma, at bada. Den dagen drickes tappert; gås ut på visite
i gårdarne, och hotas med ugnars och spislars nedstörtande, om ej
bränvin gifves.

SKIALWA. En Finsk Kunga-dotter, som mördade Konung _Agne_ på
_Fitets-näs_, sedan kalladt _Agnefit_; där nu _Stockholm_ är anlagd,
_Agne Skjafr Bonde_ var _Dags_ son och efterträdare. Han for mycket
i härnad och hade stor framgång i _Finland_. Omsider blef han af sin
sednare gemål _Skjalfva_, Finska Försten _Frostes_ dotter, uphängd
med en guld kjäd i et trä på den holmen i Mälaren, där Stockholm nu
är. Ifrån den tiden kallades orten _Agnesfit_, som betyder _Agnes
näs_. af Botin Sv. R. Hist. Messenii pentatopolis Sv.

SODAN AJAT _Pohjanmaalla_. Stora fejde-tider i _Österbotn_. Nog
många. A:o 1496 brände Ryssen _Pohjan perä_ under _Sten Stures_
regering. 1517 brände han andra gången samma tract. 1597 var klubbe
strid med _Clas Flemming_. 1585 upbrände Ryssen Limingå kyrka och
by, på 3:dje dag Jul; äfven på samma år i Augusti månad Ijo kyrka
och tog Kyrkoherden Hr. _Jacob_ med dess folk och slägt til fånga.
1591 brände han andra gången Limingå kyrkan. 1714 stod Kytö slaget,
hvilken tid intil 1721 kallas _ison sodan eli wenäjän wallan aika_
-- -- &c.

SOTAKEDOT, Valplatser, eller fältslags-ställen; flere sådane äro i
Finland, i Pälkänä, i Willmanstrand, i Storkyrö -- -- &c. _Nykyri_,
en bonde, hvarefter en gård uti _Muhos_ ännu kallas, skall med sine
anhörige och grannar ena reso så bemött de ströfvande Ryske partier,
under stora fejden, at bloden flutit på isen och kyrkan blifvit
frälst ifrån fiendens brand, hvilket skal vara händt, då Limingå
kyrka af Ryssarne upbrändes år 1591.

Troll hänvisa qvesan, tandvärk och _luu-walo_ til _Suurille
sotikedoille, siell on luutoinda lihoa, purraxesi, kalwoaxes._ --

SOINI eller SOLE. En af Kalewas söner: får det tilnamnet _Kalkki_
(en skalk). Han var en ullspegel i alt sit lefverne; redan efter
födslen, då han var endast 5 nätter gammal sparkade han sönder sit
lindeband, hvaraf man förstod, at han skulle blifva en god busse; han
utbjöds ock såldes därföre til _Carelen_ åt en smed, _Köyrötyinen_
vid namn, hvarest han gjorde flera skalck-streck: han antogs först
til barn-amma, men gräfde ögonen ur barnet, matade det och åt äfven
sjelf; dödade det och brände up vaggan, hvarom en gammal Runa säger:

    Se kalki Kalewan poika.
    Kuin ensin emästä syndyi,
    Wijdellä wesi kiwellä.
    Heti kohta kolmiöissä,
    Katkasi kapalowyönsä;
    Nähtijn hywä tulewan,
    Kenitihin kelpuawan
    myyntihin wierahalle.
    Karjalahan kaupittihin.
    Sepoille köyrötyiselle,
    Pandihiinpa lasta katzomahan;
    Katzoi lasta, kaiwoi silmät.
    Syötti lasta, söi itekki:
    Lapsen taudilla tapatti
    Kätkyen tulella poltti.

Sedan satte hans husbonde honom at gärda; då han uprykte furur til
gärdsel och ökn-granar til störar, samt vidjade med ormar: han sattes
til at valla boskap: hans matmoder bakade honom et bröd, hvari hon
lade en sten, däri han skar sin knif fördärfvad, då han var med
boskapen i vall; hvaraf han så uphittades, at han kallade Björnar och
vargar ihop, at rifva och upäta hela boskapshjorden: af koers ben och
oxars horn gjorde han sig lurar, i hvilka han blåste och dref den nya
hjorden, nämligen Björnar och Vargar, til gårds, hvilka han sjelf
klafvade, och ändteligen uphittade björnen, at rifva sin matmoders
lår. Så hämnades _Soini_ det gäck, som matmodren spelt med honom:
Runan säger:

    Pani karhut kahleisiin.
    Sudet rautoihin rakensi;
    Neuwwolewi karhujaan,
    Susillehen suin puheli:
    Repäse Emännän reisi:
    Tarttui karhu kandapäähän.
    Repäisi Emännän reiden.
    Sillä kosti piijan palkan.
    Naisen naurun paransi.
    Pahan waimon palkan maxo --

Se _Kalewa, Hijsi -- Jätit_.

SUKKA-mieli, Asmodæus. En som stiftade oenighet imellan ägta folk, så
at mannen bar svarta strumpor; anroptes, at ändra de afvoge sinnen
til kärlek och bättre inclination:

    Sukka mieli mielen käändäjä.
    Mesilläs tuon mieli haudo,
    Haudo mieli mielettömän,
    Armahi armottoman.

    Du svartstrunp-ande, som ändrar sinnen,
    Uphöra med din honings-söta trut den dårens sinne,
    Upmök den vetvilligas hjerta,
    Min kärestas, som är ogin, hård och obarmhertig.

SUMBLE eller SUMBLI. En Finsk _Kung_ efter hvilken Finland förmenes
vara nämnd _Suomen maa_ --

SUMUS. En stor Sjö i Ryssland; dit förvises värkarne i sår.

    Tuonnema sinun manoan,
    Sumuxen wesijn päälle;
    Pohjan pitkään perään,
    Jost et pääse päiwinään -- --

SYNNYTÄR. En Orm-föderska.

    Sen minä miehexi sanosin,
    Urhohoxi arwelisin,
    Joka kyytä kynsin lypsäis,
    Käärmettä käsin pitelisi,
    Syleilisi synnytärtä -- --
    Winga wangahan makaisi,
    Kiwellä ala perällä.
    Tihiäsä Tuomikosa,
    Paxysa paju metäsä -- -- --

SYNNYT, Archæologier öfver elden, ormen, sten, alla trän; läses
öfver skador och sår af vidskeplige -- Sådane aro _Tulen-synty_ --
Se Aloen- järvi -- _Kiven-synty_ -- Se Kimmo -- _Madon sanat_ el.
_Kärmeen-synty_ -- Se Juutas -- &c.

SYÖJÄTÄR, n. pr. foem. _naaras piru -- puoli pirua_. Et halft troll.
En af Anthropophagerne, grym och stor kött-äterska. Se _Miehen syöpä_.

Ödlan kallas dess bröst-brisk -- _Syöjättären rinta solki_ -- -- &c.
Af Syöjätärs spott växte tomt-ormen -- _Syöjätär merellen sylki_
-- -- -- anses äfven för en Stenarnes patronessa -- _Kiwi kimmon
kammon poika, Syöjättären syämmen syrjä_ -- -- --


TAPIO. En Skogs-Gud, under hvilkens styrsel alla skogs-djur stå; han
har magt, at gifva dem i Jägarens händer, och släppa dem därut. Var
Gud öfver Jagt-redskap. Agricola.

TAPIO och TAPION WAIMO. En Skogs-Gudinna, den Jägare anropade om
villebråd. Hennes heders-titel är mäst, _Tuo Tarkka Tapion-waimo_.

Tapiotar -- _Waimo tarkka, suuri sulkain Emuu_, du noga agtgifvande
Skogs- värdinna, du stora Fjäder-Fänas moder. Item: _Metzän Eukko,
Kaunis karwa_ -- -- -- dref haror, foglar och smärredjur i giller,
flakor och snaror.

    Mielus Mehtolän Emäntä,
    Tapiolan Tarkka neito,
    Wedä riistaista rekiä,
    Tawaroista taluttele.
    Kohden kulda langojani.

    Du goda, gunstiga, Skogs-värdinna,
    Löfskogens agtsamma Mö,
    Drag en rik el. fyld släda af peltteri,
    Led an dina skatter,
    Åt mina vippsnaror af messing, som blänka som guld.

TAPIO, ofta sjelfva _Skogen_; Björn däri är i Norden Herre och Kung
öfver djuren. Titleras i Runor: _Kuldanen Kuningas Tapion kainalossa_
d.ä. En Konung och Herre för alla andra skogsdjur här i Norden,
residerar i den dystra skogen. Björn får ock det namnet _Ohtoinen_ --
v. _Ohto & Ukkonen_.

_Tapio_, sjelfva Skogs-Rån, blir ock för dess ålder och vördsamma
skägg hedrad med det namnet Ukko, då Björn och harar (_mettän
kapeet_) af honom anhålles. Om harar heter:

    Anna Ukko uuhiasi,
    Anna oinahat omansi
    Ukko kullainen kuningas,
    Tuuwwos ilman tuusimata,
    Waromata waaputtele -- -- --

_Tapio_ skulle ock beskydda boskapen för Björnen och andra skogens
villdjur:

    Mehän (metzän) kullainen kuningas
    Mehän Sippa haliparta
    Pane panta pihlajainen,
    Ympäri nenän nykerön (nykerän)
    Kuin ei pihlaja pitäne,
    Nijn sä rautanen rakenna -- -- --

Åt _Tapio_ låfvades en tupp til offer -- _Kukko sinulle, kukko
kaikelle kylälle_, och i slutet af troll-Runor står ofta _Kukko!
Kukku!_ liksom _Socrates_ på sin dödsstund bad offra en tupp åt
Hälsos-Guden _Æsculapius_.

TAPIOLA, Löfskog; Tapios trygga hemvist in i tjockaste skogen. -- Se
_Mehtola_.

    Tapiola Tarkka waimo.
    Metän Ehtosa emäntä -- --
    Jos lähen mina metällen,
    Heti mehtä mieltyköön
    Mielly mejjän miehihimma.
    Kostus mejjän koirihimma.

TARANIS, de Scythers Högsta Gud -- tör hända _Taurione_, Diana, culta
a _Tauris_ Scythiæ populis, Suidas.

TARAN UKKO, gift med Taranis -- En Lappsk och Finsk Öfver-Gud. Finnes
i inscriptionerna, hvilka än finnas i Dalmatien samt vid Heilbron i
Schwaben.

TIAKKA, in plurali _Tiakat_, fordom _Diar_ eller Präster; förklarade
Gudarnas vilja; förestodo afguda-tjensten och voro tillika folksens
domare; nu kallas klockare och ringare kyrkjo-betjening, så i
Ryssland som Norra delen af Österbotn, _Tiakar_.

TIETÄJÄT. Se _Indomiehet, Noider, Myrrysmiehet_.

TIERMES. En Lappsk öfver-gud, som rådde öfver åskan, thordön,
regnboge, samt menniskjors hälsa, lif och död -- Grækemes _Hermes_,
Mercurius, _Dis Hermes_, Deus Hermes, famosissimus hic fere per orbem
Deus, cui varias tribuebant ethnici functiones -- är i lika rang med
_Biegsolmai_ (och _Thorden_, Lapsker Luft-gud); råder öfver väder
och vind, öfver hafvet och vatnet. Har fått offer, på det han skulle
nedlägga hafvens storm. Sidenius. Kan jämföras med Æolus, Neptunus
och Finnarnes _Ilmarinen_.

TIJTTY, En ödlans stamfader -- _Iki Tijtty äjjyn poika_.

TONTTU, En hus-gud, _Lar_, gick och rustade i en gård om nätterna;
var af många slag; _Jywä Tonttu_ bar hem skylar och ökte
sädes-bingen. _Raha-Tonttu_, samma som _Kratti_ -- _Paska-Tonttu_
drog gödsel til gårds -- Han skulle hvar morgon få et gröt-fat
med smör-öga och flere rätter; hölts i mycken heder; Ficks på
et besynnerligt sätt til gårds; Den som ville hafva honom borde
Påsknatten taga et par märr-ranckor om halsen och gå omkring kyrkan
9 gångor -- då tomten mötte honom, och frågade, hvad vil du ha? Om
han då i sin häpenhet sade, _paskaa_, gödning; så fick han ock til
öfverflöd, så at alt öfverflödade af den varan. -- Sade han ock
pengar, spanmål: så hämtade _Tontten_ alt; därföre ock ordstäfvet är,
där alt är i öfverflöd, _Tonttu sillä on, Tonttu kantaa -- Tomten
måtte bära åt honom_. Tonttu, Hushållnings-guden, Græcis; _Thod,
Thond_, Mercurius -- Suidas.

TOUKO-LEIPÄ, Et stort bröd, som bakas i Julii månad. _Ukko_, åskan
eller Thor, til heders; men brytes ej, utan förvaras i sädes-bingen
tils vårsåningen följande år, och då med vissa cæremonier utdeles
gårdsfolket at äta af.

TORDEN (Thordön), Lapparne fruktade den, som en Gud, som oftast
blifver vred och slår stora stycken af bergen, nedfäller trän och
slår fä och menniskjor ihjäl: ty åskan buldrar ofta i Lappmarken för
de höga fjällen skull. När han i sin vrede låtit höra sig i luften,
hafva de låfvat honom offer, hvilket de också hållit -- Sidenius.

Samma som Finnarnes _Ukko och Ilmarinen_, Se _Tiermes_.

TORNIO, Staden i Wäster-Norrland, kommer före i Runor, såsom en ort
hvadan skinn-varor fås. -- Af Räf-fångare heter det om Räfven:

    Torin on tuotu Torniosta,
    Tappelun Tapiolasta,
    Toaatani on soasta soaanut,
    Isän polwen korkeunna,
    Äitin wärttinän pitussa.

Det är: med trätor hämtad från Torneå, med strid ifrån Tapiola -- Min
farfar har fått den från kriget, då han var sin fader knäs hög, så
lång som modrens slända --- It. samma med _Ymes_ land (nu Umeå), där
Rimthussarne berättes hafva blifvit dränkte i Yme Jättens blod. Se
_Jumo_.

TUISKO. En Finsk Kung, item de Teutoners, eller gamla Tyskars. Deras
bygd -- _Tuiskuland. Tuisku_, Fennica wox -- Sv. Urväder. _Tulee kuin
Tuisku -- on se Tuiskun nähnyt_ --

TULEN SYNTY, ord, som läses i troll-Runor öfver brännsår och
eldskador, om eldens uphof. Archæologia ignis -- Se _Aloen järvi_.

TULI POIKA POHJOLAINEN, En kall buse ifrån Norden, som skall släcka
elden och förtaga dess sveda, anropas på detta sättet:

    Tuli poika Pohjolainen!
    Tule tummenna tuloja
    Waltiaista warwentelek;
    Nouses maasta mamman-Eukko,
    Kana rautanen kawaak,
    Syömään tulen kipuja,
    Tulen lientä lakkimahan,
    Hyinen tyttö, jäinen poika,
    Tuli hyiseen sotaan,
    Kiwiseen kellariin,
    Täynnä hyytä,
    Täynnä jäätä -- --

    Du eldens Son, Norrbagge!
    Kom lät elden tafsna,
    Minska eldens hetta (låga),
    Stig upp ifrån jorden du gamla mormor,
    Stig hastigt up du järn-höna,
    At upäta eldens svedor,
    At läpja lågans velling.
    Den rimmige flickan, isige gossen,
    Kom i den rimfulle kåtan,
    I den sten-kellaren,
    Full med rim, full med is -- --

Se det följande _Turja_.

TULKKILA. Et bonde-hemman i Kemi, där den Påfviske tolcken bodde.
Guds-tjensten skedde här i landet i fordna tider på Latin af de
Påfviske Präster, som icke förstodo landets språk; därföre de
nödgades bruka med sig å Predikstolarne tålckar, som hafva uttolkat,
hvad predikanten på latin först predikade, på Finska för menigheten;
häraf kallas ännu i dag et bonde-hemman _i Kiemi, Tulckila_, hvarå
den Påfviske Translatoren eller _tålcken_ bodt hafver -- Probsten
Erik Frosterus i sina observ. ostrob. 1705 i Mscr. skrifver härom
således:

"Til et prof af denna _Påfviske Tålcken_, berättade för mig fordom
Probsten och Kyrkoherden i Kemi Sal. Hr. _Johan Tuderus_, som
förvisso haft denna tradition utaf sina förfäder; nämligen, när
den Påfviske Predikanten å en Juhldag hafver läsit _Esaiæ II Cap.
v. 1._ och i anledning deraf betygat, at Christus skulle födas af
Jesse root, har Translator på Finska tålckat, och sig intet bättre
förstått, än meningen skulle vara af gjässen eller en gåås, hvaröfver
menigheten begynt lee, har den Påfviske Predikanten varnat honom til
at rätta sig; men han sagt på Finska: 'Jos ei hän ole hanhen jalast,
nijn olkohon warpahast, h.e. är han ej född af foten, så må han vara
född af gås-tån'." Samma fins i Biskopens _Pauli Justens_ relation
utförligare.

TUONI. Se efter _Tursas_.

TURILAS, En stark Jette, som gungade klippor, hällar och berg, lika
som bollar: _Musta mies wäki Turilas, Sepä Kijkutti kiweä, waaputti
wahan neneä_. Honom liknade Stark Otter i Svenska sagor, hvars namn
ännu lefver i fruktan efter hans död, och aldrig lärer dö. _Swerkker_
plägade slå handen i berget så hårdt, at hvar led syntes i fasta
stenen. _Elgthor_ vadade i hårda bergs-klippan. Sådane Jettar kalla
Finnarne _Wäki-Turilas_.

TURJAN-MAA -- Æthiopien, de Blåmänners, de brända Æthiopiers hemvist.
Hiskeligen långt aflägsne varma länder, hvarom Finnarne selfve säga:
_se on kaukana. Ho! Herra Jumala sitä matkaa!_ Det är: Bevars! dit
är en grufvelig lång väg! item, et _föraktligt_ namn på aflägsna
orter; fast ock under et sådant namn utmärkes orter, där svartkonster
brukades.

TURJAN-MERI, Nord-Sjön, Ishafvet.

TURJAN TUNTURIT, Norrska fjällen -- item Alperne. _Turjan kallio_,
Norriges klippor, dit _Rutto_ förvises -- Se _Hijjen hevonen_.

_Ukko Turjasta_, en kall buse, som förtar eldens värkan -- Se Tuli
poika -- _Ukko Turjasta tulo_ -- -- -- Se följande under T. pimentola.

TURKKA. Et fördom rikt laxfiske med Pata i Uhleä Elf, 3/4 mil ifrån
Uhleå Stad; var det förnämsta Krono-fiske i fordna tider; men nu
försämradt, för åmynningens upgrundande.

TURRI-TURRAS el. TURRISAS. Finska Krigs-Guden, som gaf seger. Mars,
lika med Svenskarnas _Thyr_, mäst afhållen af de gamla Kämpar.

I _Euräpää i Carelen_ är _Tyriän-wuori_, där dennes boning varit, och
kallas än _Tyrjän-Äjjä_. Inbyggarena tro, at han än spökar förr krig,
och slår på trumma i skyn, hvaraf de spå krig instunda.

Biskop Agricola räknar _Turrisas_ ibland Tavastarnes afgudar, och
säger i fina bekanta rim: _Turilas annoi woiton sodast_, gaf seger
i krig. Synes öfverensstämma med _Thouras_, de Assyriers Kung, näst
_Ninus_, som sedan blef kallad Mars, eller _Thourias_, bellicosus
Mars. Andre finna likhet i _Thor_, de Göthers Öfver-Gud eller
Krigs-Guden. _Thyrarting_ kallas Fältslag i gamla Svenska historien.

TURSAS. Se _Meri Tursas_.

TUONI. Wallhall, döden -- v. _Manala_ och _Marta_, brukas i Finska
Psalmboken och Bibeln ofta för döden, grafven, förruttnelsen,
helfvetet och förgängelsen -- Se _Radier_.


TUONELA. Dödsens tilstånd och underjordiska Rike, full med
förruttnelse -- it. Audins-åkrar eller de dödas hemvist. _Tuonella
käydä Tuonelassa waeltaa_ -- falla i dvala, bortdåna, komma in
ecstasi; a Graec. _Thanein_ -- Sv. dåna, animo delinqui, _ethanon,
thanes_, Macedones, Scytharum vicini mortem apellabant _danon_, Teste
_Plutarcho_ inde Fennorum _Tuoni_, död.

I Tuonela trodde de gamla finnas alt hvad som härpå jorden förnögde
-- där var ägta nöjen -- silk, fläsk, korn, m.m. hvarföre de ock med
sina döda satte i högen i hedentimma, knifvar, spjut, pilar, mat,
kläder, ringar, husgeråd, pengar, gull, silfver, och trodde, at de
gingo updaga och räknade sina skatter än efter döden. Se _Jabmiaimo_.
Sådane qvarlefvor har funnits i ättehögarne äfven i _Laihela_ Socken
i Österbotn.

Emedan nu i _Tuonela_ fans korn, gäddor och flere ätlige varor, kan
man föreställa sig lätt, et Turkiskt paradis, där nectar drickes utur
gyldene skålar, och de gamla Göthers _Glyssiswallar_, eller de sällas
hemvisten efter döden, hvarest dygdens vänner fägnades. De gamlas
föreställningar, i verldenes barndom, voro mycket sinlige; dock
slutes billigt häraf, at de trodde själens odödlighet och et annat
bättre lif efter detta.

TUONEN NEITO, En af Parcerne, dödsens brudfrämma. Bor på _Kipumäki_
eller _Kipuwuori_. Har en _Pandoræ_ ask i handen, full med plågor,
med et måladt låck.

    Kippu Tytti Tuonen neito,
    Kipuja kokoiloopi,
    Kipu wuoren kukkuralla,
    Kirjo kansi kainalossa,
    Kirjo wakkanen käessä,
    Itkiä tihotteloopi -- --

TUONENOHRA el. OTRA, brädd af korn i Wallhall; förekommer i Runor,
äfven som _Tuonenhauki_, en Gädda, för älskare af hvardera i andra
lifvet; likasom _Odens galt_ i Svenska sagor; ty fläsket var en
lif-rätt för Götherne här i lifvet.

_Wäinämöinen_ lade _Tuonen otra_ til sträng pinnar i sin harpa.
_Pani naulat kandeleseen, orahasta Tuonen Otran, Tuonen hauwin
hampahista_ -- -- --.

TUULETAR, Väder-gudens Æoli väna Fru, vaggade och omrunkade de
upväxande Furu- trän, som Skogs-möjan _Kati_ planterade -- Se _Kati,
Lemmätär, Kangatar_.

TYRJÄN KOSKI, En strid forss i Norrige, eller Mälströmmen -- _Tuosta
tywy Tyrjän koski_. Run. It. _Tyysty ennen Tyrjän koski, wesi
Jordanan wäsähti_ el. _joki Jortanan kunehuk_ -- i.e. _kuiwu_, lugna
-- stadna i loppet.

TYRJÄN-WUORI, Se _Turri_.

TYYTIKKI (_Orawan Emuus -- pieni waimo_) Tapion neiti.

    Metsän piika pikkuruinen,
    Aukase rahanen aitta.
    Mun metälle mäntyäni,
    Luinen lukkosi murennat.
    Mieluussa mehtolassa
    Et Emäntä lienekkaän.
    Jos et anna ajallani.
    Ijälläni ilmuutak -- -- --

Ickornarnes Patronessa.


UHRI PAIKAT. Offerställen; sådane hade Finnarne så väl som Lapparne,
så i hedendomen, som än nästan til våra tider, flere, såsom helgade
lunder, stora trän, furun och tallar, stenar, hällar, berg, källor,
kyrkor och kyrko-gårdar, dit mjölk, pengar, ja, ända til knappnålar
offrades, at återfå sin syn, hälsa -- och den som tog af källan
eller Offerstället, sådane dit lagde persedlar, troddes krossas, få
ögonsjuka, blifva blind. I Hattula Socken i Tavastland är en sådan
sten, där regn-vatten stannar i en ihålighet, där flera surögde
tvätta sig och offra dit nålar; det finnes ock källor och träsk, som
man besöker för at löga sig. v. _Eräpyhä & Pyhä maa, Janakkala_ källa
&c.

Probsten Er. Frosterus i Anmarkn. öfver Ulo Socken i Mscr. berättar
om _Offerställen_ följande: "Beträffande gl. offerställen, så kunna
icke monge af them mera namngifvas, förutan hvad som skedt på
_Kehkoses_ hemman 1/4 mihl ned ifrån Mohos kyrka på norra sidan af
Elfven, hvars första åboer kommit ifrån Kandalaxi Sochen i Ryssland,
på hvilket hemman en korsboda mitt på gården varit, i hvilken boda
blifvit offrat genom särskilte fönster för gåss- och flickebarn,
sölfver, tenn, penningar &c. tå the skulle föras ther förbi til
kyrkan at döpas, efter alle barn i annor händelse hafva fått något
lyte, så at the antingen blifvit döfve, blinde eller dumbe" o.s.v.

En Soldat stjelpte bodan i elfven. Gården som förr varit förmögen
blef utfattig.

_Trattila_ et lax-patu ställe uti Pyhä fors och Muhos Capell-gäld;
har äfven varit offer-ställe, där en vid namn Philippus offrat kokad
lax i en _tratt_, at ärnå godt lax-fånge, då hans granne åt up det
och sade, _Ruto rualle, Jumala rohkiast andamaan_, h.e. fort til mats
och fort at ernå lycka af Gudi.

_Ulo Salå_ kyrka är et offer-ställe, i synnerhet på 2:dra dag Jul.

Landshöfdingen Friherre _Conrad Gyllenstjerna_ har, efter gjordt
löfte, vid et särdeles tilfälle skänkt til detta Capellen
Silfver-kalk, med drifvit arbete, samt en rar liten Communion-kanna,
med et långt glas-rör samt foten och locket af Sölfver förgylde, med
dess namn och vapn.

Er. Frosteri Mscr. t. c. p. 5. 11 & 10.

UKKO. Den äldsta Finnarnes Gudamagt, näst _Jumala_. Dyrkades vid
vår-utsädets görande (Agricola) i parallel med _Wäinämöinen och
Ilmarinen_. Äldre än _Fornioter_ Finnarnes Stamfader, och efter döden
tilbeden som Gud -- Se _Åbo Tidning_. N:o 20, för år 1772.

Honom tilägnas flere egenskaper och värs. Han anropades til alla
företaganden, och fruktades för dess ålder och magt.

Den samme, som _Thor_, ty Finnarne kalla än Thordön eller åskan,
_Ukko, ukkosen ilma, ukon ilmajylinä; ukko jylisee_. Än talas ock
om åsk-viggen, som man tror sig hitta där askan nedslagit; en
svart hård sten-kil. Sammalunda hade _Thor_ en vigg, til tecken at
han var utdelare af mandom och styrka. _Thors_ skål signades med
hammar-märket och blef drucken til styrka och mandom -- Sammaledes
dracks _Ukkos_ skål -- Se dess gemål _Rauni_.

Ukko hos Finnarne var altså den samme som _Thor_ hos Svenskarne,
_Taranis_ hos Celterne, och _Atia_ eller _Ajja_ hos Lapparne -- Se
_Taranis_ och _Taran-ukko_. Ukko skulle besatta sig med alt; han
skulle beskydda alt, äfven boskapen i skogen: hvarföre man, då den
utsläptes, önskade:

    Piäk pilwessä käräjät
    Säkehisä selwät neuwot,
    Ettei noita kyllin soisi,
    Kaihi wiljaltan witoisi;
    Wähän minulla olisik,
    Ahollen ajettawia,
    Päällen pälwen pantawia
    Pantu Akka paimenexi
    Luoja karjan kahtojaxi,
    Iskekk Ukko uta puuta,
    Komauta kongelota,
    Miekalla tuli terällä,
    Kurikalla kultaisella

Item, vid Björn-jagten sjöngs: _Ukkoseni lintuseni, käyppä kaiten
karjan maita_ -- -- -- Ukko kallas ock _Pitkäinen_, eller den
längste och Högste, äfven _Isäinen och vanha mies_, at beteckna
dess Faderliga omsorg och allmagt. Ehuru _Ukko var Åske-Guden_;
så ägde han dock ej ensam den magten at dundra; ty _Wäinämöinen
och Ilmarinen_ kunde ock låta blixt och dunder fara fram. Ukko gaf
styrka åt svaga, mot Bergs-troll, (dem han med sin åskevigg krossade)
tillika med sin maka _Maan Emoinen_ och tilbådos bägge på en gång
således:

    Ukon woima taiwahasta,
    Maasta Maan Emoisen woima
    Wäixeni woimaxeni,
    Pirua pusertamaan,
    Ramulaista kaatamaan -- -- --
    Annas wielä Ukko uuluansi
    Wäkeänsi mies wäkewä,
    Wäixeni woimaxeni.
    Ettän taitaisin tapella.
    Että mä häjyn häwitän,
    Tuiki tuimenettomaan,
    Perkele peri katoon -- -- --

Ukkos magt sträkte sig altså icke allenast til luften, utan ock til
Skogs-lundarne; hvarföre han af Harfångare anropas:

    Kostu korpi, mielly mehtä,
    Taiwu ainonen Tapio,
    Metän Ukko halliparta,
    Ota kullat kullistasi.
    Hopiaiset housustasi,
    Anna Ukko kindaisi,
    Anna Ukko kirwestäsi,
    Jolla puuta hakkailen

Ukko tycks hafva likhet med _'Ogenos_, Ogenus, antiquus Deus,
Ukko, _'oxos_ et Nom. propr. i Grækiskan. Emedan _Ukon malja_
skulle drickas, eller _Thors skål_ såsom Bisk. Agricola säger, vid
vår-utsädet; så kan Ukko fattas i bredd med _Frejjer_, en Svensk
afgud, hvars minne äfven dracks i samma afsigt, näml. at befordra god
årsväxt och befrämja ymnoghet och välsignelse på alt -- Och emedan
_Ukko_ nu i Finskan betyder appellative, en gammal gubbe eller man;
så får man räkna, ifrån Ukkos tider de lycklige _Arilds tider_, som
voro under _Frejjer_, som var i sin regering en lycklig Konung, och
blef därföre äfven efter sin död dyrkad; til at välsigna årsväxten
-- I hans tid svettades honing utur ekarne, floderne runno med mjölk
och guld maldes på qvarnarne. Så sjunga skalderne, och de enfaldigare
tro det; men det är ej annat än Biskötseln. (Se _Mehiläinen_).
Boskapsskötseln och åkerbruket var i högsta flor; de skötte sina
bien, vårdade sina hjordar, brukade sina åkrar, hvaraf de _njöto rika
kärfvor_. Det var det _guld_, som de slogo på sina qvarnar. Ej under
om _Finnarne_ drucko Ukkos minne om våren, förväntande af _Ukko_ en
god kornskörd, at få godt öl til _Wuoden Alkajaiset_ och _Joulu_.

Ukko skulle bevara i krig, hvarföre han åkallades således:

    Ukko kultainen Kuningas
    Waari wanha Taiwahinen,
    Tee minulle kiwinen miekka,
    Eli rautainen rakenna,
    Eteheni seisomahan,
    Miehen päätä päästämähän.

_Ukko_ skulle drifva Hararne i gildren:

    Ukko kultainen Kuningas,
    Tuuwwos ilman tuusimatta,
    Waromutta waaputtele.
    Kynsin kytiyxelle (kynnyxelle),
    Käpälön kahan eteen -- --

UKKONEN -sen i diminut. Väder- och Åske-Gud -- anroptes äfven vid
harfångst således:

    Ukkoseni ainoseni!
    Nostas pilwi luotehesta,
    Toinen lännestä lähetä.
    Kolmas ijästä iske,
    Lomatusten loukautak,
    Sa-a hyytä, sa-a jäätä,
    Näille puillen puhtaille,
    Warwuille walanteille.

Det är: väck up dina väder-ilar ifrån alla streck, låt snöga rim och
is på mina giller-stickor -- -- --

I sällskap med _Mehtola mor_ dref han på hararne -- Se _Mehtola_,

Til honom sjelf heter det:

    Metän kultanen kuningas
    Anna Ukko lampaasi (uuhiasi),
    Lupi Luppa karwasesi;
    Juoxe wimpura wipuhun,
    Pyyrö silmä pyyxeen -- -- --

ULAPPALA, _Koiran Emuu_, Canum nutrix. En hund-patronessa i gamla
Runor; kallas, i anseende til det at hundarna födas blinda, _Pohjolan
sokea umpi, Ulappalan umpi silmä_; skulle hämta mjölk åt hästgällare.

    Lypsä tänne maitoansi,
    Tipauta nisuxiansi,
    Rauwan rahnoin pahoin,
    Tulen tuiki polttamihin -- --

UROS -- Se _Weden kuningas_.

UXAKKA, Maderakkas andra dotter, af Lappar tilbeden. Hon skulle
förändra dotter til son i moderlifvet. Lapparne hafva offrat til
henne, ty Lapparne synes vara bättre betjente med piltebarn än
pigbarn, som icke kunna hållas til fiskeri eller skytteri. För sine
piltebarn offra de, at få behålla dem til _Leib-olmai_ tjenst, som är
skytteri, efter som _uxakka_ är altid i oenighet med _Leib-olmai_ och
emot honom. Sidenius.


WAARAT, Berg, månge sådane äro i landet, dem Jättiläiset tros hafva
upstaplat -- Se _Linnat, Jätit_.

_Metelin-waara_, et högt berg emellan Limingå och Uhleå Soknar, på
hvilket man kan se 7 kyrkor på en gång. Er. Frosten Mscr. l.c.

WAAWATAR, samma som _Wauwutar_, en som har en at skrika; en
plågo-qvinna, i hvilkens ullvant svedorne ifrån sår skjutsades
af troll. _Tuonne kiirehin kipuja, Waawuttaren wanttuiseen (i.e.
Wawutar, joka otta kipuja luoxeen -- kiputyttären sisar -- åt kipu
Tyttö)_. Se _Kiwutar, Kipumäki_ -- -- --

WAIWIOTAR, En gammal troll-kåna, som troddes vara Vargens
foster-moder -- _Woahetar_, ex pronunciatione Savon. idem.

WANGAMOINEN, En stark kål-brännare och svidje-karl, född af _Wanga_
med fadren _Winga_. Herre öfver ormar och ödlor.

    Lieneekö minussa miestä,
    Ukon pojassa urosta,
    Wangamoisessa waroa?
    Tämän pulman purkajata,
    Tämän jaxon jaxajata? -- --

WARA MIES. Vargernings eller Reserve-karl, deriveras af _Waregis_
Väringar, Nordiske kämpar, som tjente andra Konungar; de gingo ut
ifrån Norden i krigstjenst hos andra -- Hinc Fennorum _Wara-mies_,
fast än et i sednare tider antagit ord af waregis, väringar, som voro
hädan ifrån Norden och tjente som lifvagt Kejsaren i Constantinopel.

WAUWUTAR. En plågo-möja -- Se _Kiwutar_ och _Waiwiotar_.

WÄINEN -- idem ac _Wäinämöinen_ -- Se _Kiwutar_.

WÄINÄMÖINEN eller _Wainemoinen_; en af de förnämsta Finska
Gudamagter; beskrifves näst _Ilmarinen_, såsom rådande i luften,
vatnet och elden: _Wälähytti Wäinämöinen pimiäsä pohjolasa_, ljungade
i den mörka Norden. Smidde järn eller åtminstone länte sin eld därtil.

    Wäinämöinen walkia walosa.
    Tuli wuori arpal arpelemaan,
    Maita matkustelemaan.
    Rotkot wuoren waeltamaan,
    Wieläpä runno rohkiasti,
    Mäen laxosa sywäsä,
    Wuoren suuren runnakosa.
    Sielläpä sinä wammuxet rakenat,
    Keihät terävät teroitat -- --
    Teräwixi teit teräxet -- --

_Wäinämöinen_ kallas i gamla Finska Runor redan för Reformation
den _äldste Guden_, Himmelske Fadren, _synbart och ljusligen kände
Guden_. Græc. _fainomenos_, lucens, splendens. _fanaios Zeus_,
plendidus Jupiter, nitidus -- est & cognomen _Apollinis_. Scapula.

_Wäinämöises_ kaftan, råck och vepa var så förvarande, at den
anropades til et Palladium i häftigaste striden; hvarom det heter:

    Waippa wanhan Wäinämöisen
    Kaapu kauka Lappalaisen
    Sepä tänne tuotuwohon,
    Suurillen sotikeoillen -- -- --

_Wäinämöinen_ ansågs för så helig, at hans svett skulle bota, dårföre
anropas _Hiki wanhan Wäinämöisen_.

Han kallas ock för sin ålder och styrka samt vördsamma person _Ukko
wanha Wäinämöinen_ -- -- --

Han är ofta med _Ilmarinen_ i sällikap i hedenhös tiden; men efter
Påfviska lärans införsel i landet, måste han vara i sällskap med
_Neitsu Maaria Emonen_, som tyckes taga högra handen, såsom et
fruentimmer. Då af en Carelare frågades, hvilka han trodt vara de
högsta Guda-magter i hedendomen, svarade han: _Itte wanha Wäinämöinen
ja neitty Maria Emonen_, utan at göra skilnad på tiden. -- Än sedan
Christendomen infördes och en någorlunda Guds kännedom upkom, blandas
den Sanne Högste Guden af de anropande ibland med de fordna inbillade
högsta magterna; ty ofta står i gamla Runor: _Itse llmoinen Jumala,
itse wanha Wäinämöinen, itse Seppä Ilmarinen, Neity Maria Emonen täsä
myöskin tarwitahan, tämä jaxo jaxamahan, tämä päästö päästämähän_
-- -- När de voro så många, så måste, om den ena ej hjelpte den andra
hjelpa.

_Wäinämöinen_ berättas hafva haft en besynnerlig rolig klädedrägt.
Hans bälte var beprydt med _fjädrar och plumer_ -- Han synes varit
bevingad som Mercurius, och klädd som en _American_ i dun, som ses af
efterföljande Runa, där _Maria_ anmodas, at nappa en vingfjäder af
_Wäinämöises_ skärp, at smörja med:

    Siwalla simanen siipi
    Wyöltä wanhan Wäinämöisen,
    Wyöltä ainosen kapeen.

    Ryck en honingsfull vinge
    Ifrån den gamla Wäinämöises bälte (midja),
    Den förnämste mannens lif.

_Wäinämöises barn_ voro en dotter _Kiwutar_, och en son, af mariage
de conscience, med en hafs-fru aflad, som kunde bota bölder; han
åberopas i följande stycke.

    Nosta miekkasi merestä,
    Lapiosi lainehista,
    Jollas ruhtat rupia.
    Eli painat paisuita -- --

    Du Wäinämöises naturliga (i löndom aflade) Son!
    Lyft up dit svärd ifrån hafvet,
    Din spade (tre-uddiga gastel) ifrån vågorne,
    Hvarmed du krossar utslaget,
    Eller ock krystar bölderna -- --

Hafsvatnet torde ock vara torkande och helande i synnerhet när en
_Wäinämöises son_ blef Doctor.

Fogelfångare, Jägare och skogsmän anropa _Wäinämöinen_, at slå på
_sin Harpa_, på det dess ljufliga klang, må låcka fram alt villebråd
-- såsom följande _Linnun-pyytäjän sanat_ gifva vid hand:

    Itte wanha Wäinämöinen
    Teki kalliolla kandeletta.
    Kust on koppa kandelessa?
    Koiwusta wisa-perästä.
    Kust' on naulat kantelessa?
    Tammesta tasaiset oxat.
    Kust' on kilet kantelessa?
    Jouhista hyvän orihin
    Lemmon warsan wahteista -- --
    Ite wanha Wäinämöinen
    Kuhtu pijjat, kuhtu pojjat.
    Soittamahan sormillansa.
    Ei ilo ilolle käynyt,
    Soitto soittollen tajonnut.
    Kuhtu nainehet urohot.
    Ei ilo ilolle käynyt,
    Soitto soitolle tajonnut.
    Ite wanha Wäinämöinen
    Otti soiton sormillensa,
    Käänsi käyrän polwillensa,
    Kanteleen kätensä alle:
    Wasta ilo ilolle käwi.
    Soitto soitolle tajoisi.
    Ej sitä metässä ollut.
    Neli jalkasta jaloa.
    Lintu parwia parasta.
    Jok ej tullut tuiskuttain,
    Karhukin aidalle kawahti,
    Soitettua Wäinämöisen.
    Mielus Mehtolan Emäntä,
    Tapiolan tarkka neito,
    Wedä riistasta rekiä,
    Tawaraista taluttele,
    Kohden kulta langojani.

Sammaledes anropade _Fiskare Wäinämöinen_, om likaledes då
förfärdigade en _Harpa_, hvarpå han spelte så ljufligt och kraftigt,
at _Fiskarne_ sprittade af glädje, sjelfver _Hafs-Frun_, Sirener
och Delphiner högde sig up på vattubrynet och på hafs-stranden, at
lyss --. Ja, sjelfva _Wäinämöinen_ var så pathetisk och rörd af sin
musique, at tårarne af glädje nedtilrade; såsom föregående och flere
sådane gamla Runor tydeligen gifva tilkänna. O! en oförliknelig
virtuose!

WÄINÄMÖINEN el. ÄINEMÖINEN. Poëternes Patron. Sjelf den ypperste
Skald -- Finlands Apollo -- Harpors (Kanteles) stämmare och
Fabriqueur. En ypperlig Orpheus, som med sin sång feck näcken, fiskar
och alla skogs-djur, at glättigt lyss och röras.

Skaffade, som en Promothæus, elden på jorden; ljungade i lag med
sin yngre Bror _Ilmarinen_; bygde skepp och båtar -- Den unge Resen
_Joukawainen_ disputerte med honom om styrka, men blef illa belönt --
Se _Joukkawainen_.

Den kunnige och vördige _Wäinämöinen_ bygde sjelf pråmar och håpar;
hvarom Runan berättar:

    Ite wanha Wäinämöinen
    Weisti wuorella wenettä,
    Kalliolla kalkutteli:
    Ei kirves kiween koske.
    Eikä kalka kalliohon -- --

_Wäinämöinen_ ansågs ock i krig för en skyds-gud; hvarföre hans vepa
vördades som et palladium mot skott, bly och krut:

    Waippa wanhan Wäinämöisen,
    Kaapu kauko Lappalaisen,
    Sepä tänne tuotuwohon,
    Suurilta sotikedoilta,
    Weri pellon penkereiltä -- --
    Jonga suojasta sotinen,
    Jonga tappelen takoa -- --

_Wäinämöinen_ öfverträffade Svenskarnes berömlige Skalder _Eiwinder
och Smider_, berömlige för sin konst, at leka på harpa. Hans öde
hade gömt honom ytterst i Norden, men hans själ var dock ädel i sina
tankar. Han hade en särdeles gåfva, at röra alla sinnen när han slog
på sin harpa och sjöng sina dikter. Det fick hans medtäflare den unga
Jätten _Joukkawainen_ erfara. Hans infallen voro lifliga och hans
tankar höga. Han sjöng de framfarna hjeltars beröm, om verldenes
grundläggning, om eldens uphof, om de skapade ämnens förborgade
natur, och luften daldrade, och bergen gåfvo genljud; han beklagade
den ömkelighet och fåfängelighet, mellan hvilka det menskliga lifvet
delas, och de dödelige smulto i tårar. Han kunde beveka de hårdaste
hjertan til medömkan, och upmuntra de sorgsnaste sinnen, til frögd.
Ofta hade _Weden Emäntä_, Hafs-frun, Näcken och _Åge_, med de andra
små Gudamagter, som bo i det våta, dansat på vatnet, när han suttit
vid stranden och stämt sina strängar. Ofta hafva de Råd-andar, som bo
i backar och lundar samlat sig för honom och lekt, när han slagit på
sin harpa. Man sade, det den mägtige och vise allfadren _Kaweh_ eller
_Hallbordur_, den samme som _Apollo_, vore hans fader, och hade lärt
honom, at handtera strängar. Och det, at han kunde beveka stenhårda
bröst, och til lek och lust upmuntra halfdöda hjertan, gaf de
enfaldigare anledning, at tro, det stenar och liflösa ting, björnar
och skogs-djur, näckar och fiskar, _Tapio och Mehtola_, med foglar
och yrfän rördes af hans spel, och samlades at lyss på hans gudomliga
sång.

Då den gamle harpo-slagaren, vår Finska Orphæus, slog på sin harpa,
sattes hela naturen til sjös och lands i rörelse; och förtjenar den
Acten här in extenso at afskrifvas, såsom et mäster-stycke, som
trotsar all Grækisk och Italiensk musik:

    Sittek vanha Wäinämöinen
    Istuxen itek ripahan,
    Otti soiton sormillensa,
    Käänsi käyrän polwillehen,
    Kantelen kätensä alle.
    Soitti wanha Wäinämöinen;
    Wasta ilo ilolle käwi,
    Soitto soitolle tajusi.
    Ei sitä metässä ollut,
    Jalan neljän juoxewata,
    Koiwin koikelehtamata,
    Jok ei tullut kuulemahan,
    Tehessä Isän iloa,
    Wäinämöisen soitellessa:
    Karhukin aidalle Kawahti
    Soitettua Wäinämöisen.
    Ei sitä metässä ollut,
    Kahen siiwen suikawata,
    Jok ei tullut tuiskuttain,
    Ei sitä meressä ollut,
    Ewän kuuden kulkewata,
    Kahexan waeltawata.
    Jok ei tullut kuulemahan
    Itekkin Wein (weden) Emäntä,
    Rinnoin ruoholle rojahti.
    Wetäy wesi kivvelle,
    Wahtallehen waiwoaxen.
    Isestänni Wäinämöisen
    Wedet juoxit silmistähän,
    Kaseammat karpaloita,
    Pyyliämmät pyyn munia,
    Reheille rinnoillehen
    Rinnoiltahan polvvillehen.
    Jaloilla jalkansa päälle,
    Putoisit wesi pisarat
    Läpi wijden willa waipan,
    Sarka kauhtanan kahexan.

    Sedan satte sig den gamla vördiga Wäinämöinen
    Sjelf på fiolen (sätet),
    Tog stränga -- spelet emellan sina fingrar,
    Vände det utgröpta krokiga instrumentet på sina knän,
    Harpan stälde han på sin hand.
    Den vördige _Wäinämöinen_ spelte;
    Då blef det en fullkomlig glädje utaf,
    Och spelet liknade en riktig concert.
    Det var ej i skogen något
    På fyra fötter löpande,
    På sina långa ben (belingar) skänglande.
    Som icke kom at lyss,
    Då fadren sjelf väkte glädje,
    Då Wäinämöinen sjelf spelte:
    Sjelfva björnen äfven sprang häftigt up mot gärdes-gården,
    Då Wäinåmbinen slog på harpan.
    Ej fans någon i skogen,
    Som flyger hvinande med två vingar,
    Som ej kom lika som ur och damb
    Ej heller af alt hvad i sjön fans,
    Som rörs med sex senor,
    Simmar af och an med åtta årar,
    Som icke kom at lyss (höra).
    Sjelfva vatnens moder (hafs-frun),
    Kastade sig bröstgänges mot sjöstrandgruset,
    Och makade sig på en strand-hälla,
    Dragandes sig up besvärligen på buken.
    Af sjelfva gubben Wäinämöises ögon
    Tildrade tårarne,
    Något större än tranbär,
    Litet drygare än hjerp-ägg,
    På hans vidöpna, breda, modiga bröst,
    Och ifrån bröstet på knän,
    Och dädan på föttren;
    Hans tårar (vattudroppar) föllo
    Genom fem ylle-vepor,
    Genom 8 valmars jackor.

WÄKI TURILAS -- Se _Turilas_. En Jätte och stark Otter.

WÄSI WITA -- _Wäinen poika_ -- En stark Rese; _Wäinämöises_ afföda.

WEDEN EMOINEN eller _Weden Emä_, dref fiskar i nät och notvarp,
samma som _Ween eller Wein Emäntä_. Hon kom at lyss på _Wäinämöises_
ståtliga musik. _Itekki Weden-Emäntä wetihin (wetäy) wesi kiwelle,
waiwousi wattalolle_ -- Se _Näkki_.

WEEN-KUNINGAS och _Ween Emäntä_, (Neptunus med dess hafs-fru) Sirene,
anroptes af Fiskare.

Hafs-Regenten beskrifves hafva en slokig hatt och vått skägg; til
honom lyda orden:

    Rätti-hattu tuores parta,
    Lähes kanssani kalaan,
    Kerallani Tuoresehen -- -- --
    Ween kultanen kuningas,
    Annas aika ahvenia.

Rätti hattu i.e. _ween isäntä, kuningas weesä, We-en armas anti
waimo_ -- item:

    Ween Ehtosa Emäntä
    Sinä olet waimoista wakanen
    Annas mulle ahvenia,
    Kuletteles Kuukupoja,
    Käytteles marut mahoja,
    Hiekan hieromattomia,
    Päiwän paistamattomia.
    Alta aaltojen syvien,
    Kalaisista kaarteista,
    Awarasta aitastasi -- -- --

En _Vattu-Rå_, som _kai iksoxen_ simplement kallas _Uros_ el. _Ukko_.
En man, en gubbe; beskrifves som liten, oansenlig, med långt hår och
skägg; men ganska tiltagsen och stark, som tordes gripa i eld-fisken,
det hvarken _Wäinämöinen_ eller _J. Maria_ vågade sig til -- Härom
lyder _Runan_ til _Uros_, denna karlvulne mannens, heder, vid eldens
fångst ifrån _Aloen-järvi_; således;

    Mies musta merestä nousi
    Uros aallosta yleni,
    kolmen sormen korkuinen,
    Neljän peukalon pituinen,
    Wähän kuollutta parembi,
    katonutta kauhiambi.
    jalasa kiwiset kengät,
    Pääsä paasinen kypärä;
    Hiwus kannolla takana,
    Parta rinnolla edessä -- -- --

    En svart karl steg up ifrån hafvet,
    En modig man reste sig up ifrån böljan,
    Tre fingers hög,
    Fyra tums lång,
    Litet bättre än en dod,
    Haskligare än en afliden.
    På foten hade han sten-skor,
    På hufvudet en hjelm af hafs-hällan
    Dess hår hängde baktil på hälarne,
    Och skägget frammantil på bröstet -- -- --

Denne tappre _Uros_ blef den skiljesman, som slet trätan imellan
_Wäinämöinen och Joukkawainen_, då han företedde sig i följande
armatur.

    Ej ennen ero tullut,
    Kuin Uros merestä syndyi,
    Rautalakki lainehista,
    Rauta kintahat käessä.

    Det blef ingen skilnad.
    Förän Uros föddes (reste sig up) från hafvet,
    Den med järn-hjelmen ifrån vågorne,
    Hafvande järnhandskar på händerna,

Denne Uros mätte vara den samma, som _Meri-Tursas_. Se _Meri-Tursas,
Aloen-järwi, Joukawainen_.

"Alle forntidens Resar äro icke annat än sinnebilder och varelser,
dem Skalde- konsten diktat, med hvilka alla gamle folkslag beteknade
deras _stora förfäder_, när de ville föreställa deras sällsynta
hjelte-bedrifter. At vara stor på moraliskt sätt, var icke kändt i
dessa grofva tider; man kände ingen annan storhet än et _vildt mod_
med _ovanlig styrka_, och alt bestod uti en laglös våldsamhet.

"At göra Skalde-bilden så mycket större och förskräckeligare, kunde
den icke starkare uttryckas än under namn af Jättar och vidunder.

"Detta är dessutom naturens eget språk, som icke behöfver något härma
och efterfölja.

"De gamle Nordiske Folken beskrifva uti sina skalde-qväden alla _sina
hjeltar_, såsom _dylike Resar_; af samma beskaffenhet aro Grækernas
nio alnar höge _Aloider och Titaner_, hvilke hade en styrka, som
ingen kunde emotstå, och lade hela berg ofvan på hvarandra -- Djärfve
nog, at dymedelst vilja bestorma sjelfva himmelen." -- Jerusalems
_Betraktelser öfver Religionens förnämsta Sanningar_, 2 Del. sid, 188.

Sådant är språket äfven uti _sångstycken om Wäki Turilas, Uros,
Joukkawainen_ m.m.

WEINÄMÖINEN WEINEMÖINEN el. WEINEMOINEN, anses af några för et
fruentimmer, och kallas _Akka vein Emoinen_, -- af _wesi_, vatten --
_wein_ och _Emoinen_, lilla mor, sjö-fru. Se _Kiwutar_.

WENDLER, Se _Aate_ och _Winder_.

WENNON-HÄRKÄ, En stark drag-oxe, in i tystaste skogen, som upplögde
det _Sämpsä Pellervoinen_ sådde med trä-frön.

    Wennon härkä Uljamoinen
    (Puiden Hevonen, joka puita kynti, wäkewä kyntäjä)
    Lähti maita kyntämään.
    Saloja wakoamaan,
    Suot kynti, kanerwat kaswoi;
    Mäet kynti, nousi männyt -- --

WESI HIJSI, En ond ande, eller vattu-råderska (Wesi-piru). De
vidskepplige säga sig än i dag, kunna upmana henne från vatnet, och
bära henne i et vattu-käril, at skada nästan, i synnerhet tjufvar,
som skola plågas af henne, eller blifva sur-ögda m.m. Eljest är
denna, naturligtvis, en vattu-syrsa (Larva Dytisci), som upäter agn
och fisk för fiskare, då fiskeriet vantrifves.

WILLATAR, En troll-häxa, som födde och upammade Ormen. En _Juutases_
maitresse.

WILINER, Se _Aate_, _Joter_ och --

WINDER, Et folk, som förmenas hafva gifvit Finland sit namn. Hos dem
hade visheten sit Tempel.

_Windernes Tempel_ voro upfylda med vidskeppelser. De brände ljus vid
de dödas grifter och läste där sina sånger.

WINDLAND. Beboddes af Winderna, _Finland_. Det är knapt något land
i Norden, som til större ymnoghet, under et omildt luftstreck,
genom invånarenas outtrötteliga arbetsamhet, gifver alt, hvad til
det menskliga lefvernets nödtorft och beqvämlighet betarfvas. Dess
fördelaktiga hamnar befrämja dessförutan handeln, och dess flaggor
blifva ärade i de fjärdar, där de synas; invånarena äro höfliga i
sina åtbörder och behagliga i sit umgänge; Mot sin Konung trogna;
i sina tankar förvetna, och i alla kroppsens öfningar skickeliga i
faran oförskräkte; i segren ädelmodiga och i alla sina beslut snara.
Se _Adalrik och Göthildas Äfventyr_. 8. Bok: I Del, p. 430, Se
_Arngrim, Sigmund_.

WINGA, En Satyr, som besofde _Wanga_, hvaraf föddes _Wangamoinen_.
_Winga wangahan makaisi_-- -- deras afföda blefvo ödlor.

WIRAN-KANNOS, Befordrade hafver-växten.

WUODEN-ALKAJAISET, En slags Högtid, efter Finska nations smak, på
åtskilliga tider om hösten efter slutad tröskning och inbärgning,
då måltider hållas och drickes väldeligen. _Norra Österbotningen_
firar _Mickels messan_ eller _Kekri_, Allhelgona, sedan slagten
gått för sig; då af det slagtade ätes stekt och sjudit. Kallas ock
_Sonnin-pejjahaiset_ -- d.ä. Ox-graföl -- Se _Ristin-päiwä, Kekri_.

WUOLA-HATTARA, foem. Uxor Vulcani, forte Venus.

_Wuolahetar_, den samma. _Kaut on poika Wuolahinen, Wuolahattarein
tekemä_, eller _Rauta poika Wuolattaren -- Rauta poika Wulangoisen,
Emä rauwwan Ruojuatar_.

WUOLANGOINEN. Järnets fader, Vulcanus. Därmed förstås i Runor et
myrjärn, som tages up ifrån kärr, myror och lösa dälder. vid.
_Ruojuatar_.

WUOLAINEN, Den samme, eller en af Cycloperne. _Wuolahatars_ man.

WUOREN-WÄKI. Bergs-Troll. Flere batailloner af dem kunde framvisa
sig, arbetande i berg, smälte och förädlade metaller -- Röfvade bort
Prinsessor och vackra flickor. Höres ofta i gamla Sagor. v. _Haltia_.

WUOTAR, En smörje-kokerska och pulfver-häxa. _Wuotar woitein tekijä
kesät keitti woiteita_ -- -- anropades då man fått contusion af något
träd.


YFVER-BOER, kallas Nordens inbyggare;, och än hos oss, de som bo up i
landet i Sockne-skatorne -- Sättas mot _Kainulaiset_.

YME. Dräptes af _Bores_ Söner. Se _Pohjolan poika_ och _Jumo_.

YMES Land, vårt Västerbotn, Umeå och Lappland.

YRJÄNÄ -- Nom. propr, viri. St. _Jöran_, vid. _Jyryn-päiwä_. -- Då
Boskapen om våren utsläptes ifrån Fähuset, skulle en karl gå så långt
i skogen, som koerna pläga gå i bete, och ropa öfverljudt 3 gångor
dessa orden: _Sanct Yrjänä! tuo karjas kotiin_. Detta skulle betyda
så mycket, at _Sanct Jöran_, som var en _Hus-Gud_, rådande öfver
hus-folket och gårds-boskapen, skulle drifva kona hem om aftonen, på
det de ej måtte blifva i skogen liggande öfver natten.


ÄINEMÖINEN. Samma som _Wäinämöinen_.

ÄMMÄN KOSKI. Samma som _Qwenaström_ i Cajana. Förmenes hafva sin
uprinnelse af en _källa_, kallad _Kulda-kaiwo_, gullbrun, eller
guld-källa; ligger under _Maanselkä_ eller Landt-ryggen, å hvilkens
ena sida vatnet löper mot öster Norr ut i Hvita hafvet; men å den
andra sidan mot väster in Sinum bothnicum. Här var Cajana Borg eller
Slott bygdt, som sprängdes af Ryssarne 1715.

NB. De öfrige ord, som begynnas på Ä och Ö, sökas under A och O.


ÔSTERBOTN, Se _Qwenland, Ruskon-kivi, Kainulaiset, Kainunmaa_.

Konung Erik IX gjorde Korsbolm til et Herra-säte, lät befästa det
och nämnas af det heliga korset. Den ypperste af Riksens Råd i
Sverige, _Erik Puke_, blef A:o Christi 1400 den förste Höfvitsman på
_Korsbolm_. Han lefde i Engelbrechts och Konung Carl VIII:s Knutssons
tid. 10 Socknar i _Österbotn_ behålla deras Finska Språk, hvarutinnan
de fulleligen differera sin emellan i anseende til pronunciation,
och eljed de, som bo närmare åt Ryska gränsen och Savolax, några
particulariteter hafva; men Språket är dock enahanda.

Sedan landet kom under Sveriges lydno, är det straxt besatt med
Föreståndare eller Ståthållare, Domare, Fougdar med flere _Esivallan
personat_.

Ifrån är 1400 hafva följande _Landshofdingar_ varit här i _Österbotn_
til år 1734.

    A:o 1400 Erik _Puuke_ -- på Korsholm.
        1540 Mats _Mårtensson_ -- på Korsholm.
        1564 Hans _Swänske_ -- på Korsholm.
        1570 Petrus _Bagge_ -- på Uhleåborg.
        1597 Hans _Mönich_ -- på Uhleåborg, då Flemmings
               klubbekrig stod i Ilmola.
        1600 Isaak _Behm_ -- på Uhleåborg.
        1611 Erik _Haare_ -- tilförordnad Befallningsman öfver
               Uleå och Cajanaborgs Fästning Samt dess Län.
        1622 Christopher _Werensstedt_ -- på Uleåborg.
        1626 Johan Månsson _Ulfsparre_ -- på Uleåborg.
        1630 Ernest _Creutz_ -- på Uleåborg.
        1635 Melchior _Werenstedt_ -- på Uleåborg och Landshöfdinge
               öfver Öster-Norrlanden.
        1646 Hans _Kylle_ -- pä Uhleåborg.
        1650 Erik Åkeson _Soop_ -- på Uhleåborg.
        1656 Thure _Ribbing_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
               Öster-Norrlanden.
        1660 Johan _Graan_ -- på Uhleåborg, Landshöfdinge öfver
               Öster- och Wästerbotn.
        1676 Diedrich _Wrangel_ -- på Uhleåborg.
        1687 Guftav _Grasse_ -- på Korsholm.
        1694 Johan Ehrensköld -- på Korsholm.
        1707 Lorentz _Clerck_ -- General-Major, Landsh. och Friherre.
        1720 Reinhold Wilh. von _Essen_, blef Landshöfdinge öfver
               Österbotn med Cajanaborgs Slått och Län år 1720. Dödde
               d. 3 Maji 1732 uti Uleå, därest han ock blef begrafven.
               Var General Major.
        1733 Broderus _Rålamb_, Landsh. och Friherre. Kom til Österbotn
               1733. Afsomnade 1734. Var en ganska litterat Herre.

Sednare tiders Höga Herrar, detta Lands Styresmän, äro i så färskt
minne, (såsom Herrar, Grefv. och Riddare, v. Creutz -- G. A. Piper,
Groth, L. Göös, Jägerhorn, (Carl Magnus) som dog d. 29 Apr. 1782.
Landshöfdinge i Uhleåborg, den förste efter Österbotns delning i 2:ne
Län), at man i en urgammal antiquitets samling, ej velat inblanda så
höga namn.

Hvad för öfrigt rörer Österbotn och dess öden, hörer egenteligen til
Historien och Geographien; men denna sidsta Artikel om Österbotn, har
man endast velat hit foga som appendix, tagen ifrån gamla papper.



Fotnoterna:


[1] Profess. Henr. G. Porthans _Disp. de poësi Fennica_ P. V:ta
p. 94. -- Adde, quod in plurimis (sc. _Runis Magicis_) _Mythica_
illa rerum incunabula, quae narrant, studio plerumque indicantur
obscurius; ac _Mythologia_ praeterea _prisae Fennicae_ ratio hodie
fere ignoratur, unde munia & attributa _Idolorum Veterum_, quorum
saepe mentio injicitur, aegerrime explicantur; ut allusiones taceam
ad _instituta & mores Majorum_ jam antiquatos.

[2] Se Prof. Meiners hist. Doctr. de vero Deo, p. 162. sq. Jämför
Gottfried Less Geschichte von Religion, tr. 1784 i Göttingen i 8:o.
I. Theil pag. 90.

[3] Af Botins Sv. hist. p. 10

[4] Se Prof. Gadds Företal til Kyrkoh. och Probst. D Nils Idmans
afhandl. om Finska och Graekiska Språkens gemenskap.

[5] "Den äldsta Verlds-Historien består af idel Original urkunder
eller Historiska Sånger, såsom de enda minnesmedel hos alla gamla
folkslag, och med hvilka de första menniskjorna sökte, at hos sig
bibehålla och til efterverlden öfverlämna de märkvärdigaste -- --"
Jerusalem loc. cit. pag. 185.

"Gamla Kämpe-Visor hafva länge uti Norden förlustat hopetals samlade
åhörare, och samma bruk är ännu hos de vilda Americaner gångbart." En
gammal Mans Bref til en ung Prisns 2. Del. sid. 304. ed. 1785.

[6] D. N. Idmans Afhandl. l.c, paz. 9. not. c.

[7] De convenientia Lingva Hungarica cum Lapponica, Praeside _Ihre_,
Upsaliae 1772. cfr. De origine lingvarum P. 11. Praes. _Ihre_,
Upsaliae 1761.

[8] Nic. Hahns Disp. de Sacris Antiqv. Hyperboreorum. Aboae 1703.

[9] _Soaanut_, Savonica pronunciatio, pro _saanut_, har fått.

[10] Locat. caf. a auttamattuen -essa -- är altid, utan at hjelpa
contractum pro auttamattomuessa -- a auttamattomuus -uuden
hjelplöshet, ogunst.

[11] Doct. och Probst. Nils Idmans afhandl. om Finska och Graekiska
Språkens gemenskap pag. 40-41.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Mythologia Fennica" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home