Title: Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen
Author: Stjernstedt, Georg
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen" ***


            _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 107._



                              Den svenska
                    Arbetareskyddslagstiftningen och
                           Yrkesinspektionen


                                   af

                           GEORG STJERNSTEDT
                            juris kandidat.

                          (_Första tusendet._)

[Illustration]

                               STOCKHOLM
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



                               Innehåll:

    Den svenska arbetareskyddslagstiftningen och yrkesinspektionen.


 1. Inledning                                                         3.

 2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land                9.

 3. Bestämmelser till skydd för minderåriga                          17.

 4. Bestämmelser om kvinnoarbetet                                    30.

 5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet                 32.

 6. Yrkesinspektionen                                                33.

 7. Bilagor:

         Bil. I. Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors    40.
            användande till arbete i industriellt yrke

         Bil. II. Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara         43.

                               STOCKHOLM.
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1902.



                             1. Inledning.


För att tillgodogöra sig Arkwrights bekanta uppfinning af
vattenspinnmaskinerna i slutet af 1700-talet hade en mängd spinnerier
vid denna tid uppstått i England, särskilt på landsbygden i de nordliga
grefskapen, där det fanns god tillgång på vattenkraft.

Till arbetet vid spinnerierna använde man så mycket som möjligt barn. Då
dessa icke i tillräckligt antal kunde anskaffas från de jämförelsevis
folkfattiga trakter där spinnerierna voro belägna, införskrefvos de från
fattighusen när och fjärran i England. Synnerligen billig arbetskraft
fingo fabriksidkarna härigenom, ty fattighusföreståndarna voro mer än
villiga att bli af med barnen, och vid spinnerierna kunde man obehindrat
utsuga barnens arbetskraft på det mäst hänsynslösa sätt. Barnen
instufvades i kasärnartade byggnader med maskiner i en sal och sängar i
en annan. Arbetet bedrefs natt och dag, och när de barn som slutat sitt
skift skulle gå till sängs, fingo de intaga plats efter dem som stego
upp för att fortsätta arbetet. På så sätt hunno bäddarna aldrig kallna,
hvadan soflokalernas uppvärmning också af fabrikanterna lär ha ansetts
öfverflödig.

Då härtill kosthåll och öfriga förhållanden vid fabrikerna motsvarade
det redan anförda, kan det ej förvåna att sjukdomar härjade bland
barnen. Detta blef också anledning till att allmänhetens uppmärksamhet
kom att fästas på barnens behandling. Ty då barnens sjukdomar spridde
sig utom till fabrikanternas familjer äfven till trakten omkring
fabrikerna, särskilt till staden Manchester, tvangs man att undersöka
förhållandena. För detta ändamål tillsattes sålunda år 1796 i Manchester
en sundhetskommitté.

Denna kommitté fördömde i sitt betänkande i starka ordalag barnens
behandling, hvilken härigenom blef allmänt känd. Saken kom äfven före i
parlamentet, och år 1802 antogs lagen _The moral and health act_ (Lag
till skydd för sedlighet och hälsa), hvilken icke blott är Englands
första arbetareskyddslag, utan öfverhufvud den första som utfärdats.

Lagen, som afsåg »lärlingar» — de minderåriga fabriksarbetarna
betraktades som sådana — vid bomulls- och yllefabriker och endast ägde
tillämpning på barn som bodde vid fabrikerna, förbjöd nattarbete och
inskränkte arbetsdagen till 12 timmar med raster för måltiderna. Gossar
och flickor skulle ha skilda sofrum. Rummen skulle hvitlimmas två gånger
om året samt förses med ett tillräckligt antal fönster. Icke fler än två
barn tillätos att sofva i samma säng. Under de fyra första åren af
»lärotiden» skulle barnen åtnjuta viss undervisning. Härtill ännu några
bestämmelser i samma anda.

Denna första arbetareskyddslag blef icke mycket mera än en lag på
papperet. Man hade nämligen icke sörjt för en värksam kontroll öfver
lagens efterlefnad. Tillsynen öfver denna anförtroddes sålunda åt
oaflönade personer, utsedda inom kommunerna. Då nu dessa inspektörer
vanligen kommo att utgöras af fabrikanternas vänner och bekanta, kan man
förstå att det ej blef mycket allvar med inspektionen. Inspektörerna
betraktade också sitt uppdrag såsom ett förhatligt spioneri och
fullgjorde det i allmänhet bara för syns skull. Sålunda brukade de på
förhand underrätta fabriksidkaren om sin ankomst för att då intet
olagligt skulle förehafvas o. s. v. i den vägen.

Hurusomhälst, den första början till arbetareskyddslagstiftning var
gjord, och fortsättningen följde också snart därefter. Härvid märkes
särskilt lagen af år 1833, hvarigenom utom öfriga reformer infördes den
att tillsynen öfver skyddsbestämmelsernas efterlefnad uppdrogs åt
aflönade statsinspektörer. Detta visade sig vara synnerligen välbetänkt,
i det de nya inspektörerna, åtminstone många af dem, icke blott med
energi genomdrefvo att skyddslagarna följdes, utan också genom praktiska
förslag befordrade lagstiftningens utveckling.

Emellertid mötte skyddslagarnas tillämpning en mängd svårigheter genom
det starka motståndet från såväl fabriksidkarna som barnens föräldrar.
Icke häller fingo fabriksinspektörerna till en början det välbehöfliga
ryggstödet hos regeringen.

Men skyddslagen gaf också, där den värkligen genomdrefs, upphof till ett
nytt missförhållande. Detta bestod i den stora utsträckning
kvinnoarbetet nu började få. Då man ej med samma frihet som förut fick
använda de minderårigas arbete, låg det nära till hands att tillgripa
kvinnoarbetet, som äfvenledes kunde afspisas med låga löner, men ej
besvärades af någon lagstiftning. Både gifta och ogifta kvinnor indrogos
i fabrikerna. Mödrarna hade ej längre tid att sköta vare sig hem eller
barn. Barnen lämnades allmänt på inackordering, där de vanvårdades på
det mäst upprörande sätt. Dödligheten bland småbarnen inom de stora
industridistrikten steg också i en oerhörd grad.

Allmänhetens uppmärksamhet fästes nu på dessa förhållanden, men
samtidigt äfven på den allmänna osedlighet som vid denna tid rådde bland
arbeterskorna i England, både ogifta och gifta, särskilt vid fabriker
där nattarbete bedrefs, samt i kolgrufvorna, där den höga värmen tvang
dem att arbeta nästan nakna.

Lagstiftarens första åtgärd med afseende på kvinnorna blef att förbjuda
allt kvinnoarbete i grufva under jord (1842). Och år 1844 utfärdades
bestämmelser angående kvinnoarbetet inom väfnadsindustrin, där kvinnorna
likställdes med minderåriga mellan 13 och 18 år, för hvilka redan förut
stadgats en arbetsdag af högst 12 timmar samt förbud mot natt- och
söndagsarbete.

Den engelska arbetareskyddslagstiftningen utsträcktes sedermera, ehuru
långsamt och under envist motstånd från arbetsgifvarnas, men äfven från
allmänhetens och prässens sida, till allt flera industrigrenar, dess
innehåll ökades och skärptes, och skyddet kom slutligen att omfatta
äfven vuxna män. Dess historia erbjuder för öfrigt synnerligen mycket af
inträsse och är ägnad att ge många lärdomar. Den jämförelsevis långa
erfarenhet af arbetareskyddslagarnas värkningar, som i England vunnits,
och de många försök att kringgå lagen, som där pröfvats på och som
tvungit lagstiftaren att oupphörligt förbättra densamma, ha också gifvit
den engelska arbetareskyddslagstiftningen en teknisk fulländning som med
rätta tjänat till förebild för öfriga länders lagstiftning på hithörande
område.

                  *       *       *       *       *

Utom i England uppmärksammades behofvet af arbetareskyddslagstiftning
under förra hälften af 1800-talet särskilt i Preussen, Frankrike,
Österrike och Schweiz, hvarvid kan anmärkas, att i Preussen därtill
bidrog iakttagelsen att härens rekryter från fabriksdistrikten voro
svagare och klenare än från andra trakter.

För att nämna några märkligare hållpunkter i den europeiska
arbetareskyddslagstiftningens historia[1] kan anföras den första
egentliga arbetareskyddslagen i Preussen af år 1839 och den första i
Frankrike af år 1841, båda endast afseende skydd för barn i
fabriksarbete. På 1870-talet började ett lifligare lagstiftningsarbete
på arbetareskyddets område. Från denna tid tillkommo sålunda i flera
länder värkliga skyddslagar, bland annat den ännu gällande Schweiziska
förbundslagen af år 1877. Från 1880-talet märkas särskilt skyddslagar i
Österrike 1884 och 1885, Italien 1886, samt i Holland, Belgien och
Finland 1889, samtliga ännu gällande, åtminstone i hufvudsak.

Lagstiftningen fortskred emellertid ganska ojämt i de olika länderna.
Detta hade till följd att, då fråga blef om skärpning af arbetsskyddet
i något land, brukade motståndarna invända att landets industri icke
kunde tåla vid en sådan inskränkning i friheten att begagna
tillgänglig, billig arbetskraft. Det var ju klart, sade man, att
tillvärkningskostnaderna därigenom skulle ökas och på grund däraf
också förmågan att konkurrera med utlandet minskas.

Erfarenheten torde nu knappast ha gifvit något stöd åt detta
tal om konkurrensförmågans minskning genom en utvecklad
arbetareskyddslagstiftning. Skulle i enstaka fall kunna uppvisas, att
industrin lidit afbräck genom lagstadgat arbetareskydd, torde det vara
skäl att noga pröfva, om det icke endast gällt ett öfvergångsstadium.

Emellertid ledde det ifrågavarande påståendet tanken på _internationella
öfverenskommelser om arbetareskyddslagstiftning_, genom hvilka intet
land skulle behöfva bli lidande genom att i lagstiftningen förvärkliga
framskridna arbetareskyddsgrundsatser. År 1890 utfärdades också af den
nyblifne tyske kejsaren en inbjudan till den första internationella
arbetareskyddskonferensen, som skulle ha till uppgift att värka för
enhetlighet i de särskilda staternas lagstiftningar med afseende på
arbete i bärgvärk, arbetstiden för minderåriga och kvinnliga arbetare i
industrin samt söndagshvila för arbetare i allmänhet. Kallelsen
hörsammades af de flästa europeiska stater, däribland äfven Sverge och
Norge. Den 15 mars 1890 samlades alltså i Berlin ombud, utsedda af
regeringarna för de i konferensen deltagande länderna.

Det omedelbara resultatet af konferensen blef skäligen blygsamt. Man
fattade visserligen, delvis enhälligt, delvis med flertalet röster
åtskilliga beslut, men dessa voro inga värkliga öfverenskommelser, utan
endast önskemål, icke ens bindande för de stater hvilkas ombud röstat
för desamma. De uttalade önskemålen kunna också samtliga betecknas såsom
anspråkslösa minimifordringar eller icke ens det. Att vårt lands
arbetareskyddslagstiftning i några afseenden ändå icke hunnit upp till
konferensens ståndpunkt, kommer i det följande att belysas.

Med afseende på Berlinerkonferensens inflytande på den europeiska
lagstiftningen i allmänhet är svårt att yttra sig bestämt. Visst är att
året därpå, 1891, utfärdades en ny arbetareskyddslag i Tyskland. På
1890-talet ha för öfrigt tillkommit arbetareskyddslagar bland annat i
Portugal 1891, Norge och Frankrike 1892 samt Holland 1895. Och från de
sista åren märkas den franska lagen af år 1900 om 10-timmars arbetsdag
äfven för vuxna arbetare inom större delen af landets industri, den
spanska lagen af 1900 samt de danska och engelska lagarna af år 1901.

Utom i de nu och förut nämda staterna finnes arbetareskyddslagstiftning
i Ungarn, Ryssland, Rumänien och Luxemburg samt utom Europa i
Nordamerikas förenta stater, Canada och de australiska kolonierna en
delvis synnerligen utvecklad sådan lagstiftning.

Skulle man fälla ett allmänt omdöme om arbetareskyddslagstiftningen,
sådan den gestaltar sig för närvarande i Europas stater, torde den ännu
icke i något land kunna anses ha nått den fulländning hvarigenom, såvidt
på skyddslagstiftning beror, landet tillförsäkras en fysiskt och
moraliskt sund arbetarebefolkning, på tillfredsställande sätt skyddad
emot arbetets faror. Reformer återstå sålunda öfverallt att vidtaga. Ett
uttryck för denna uppfattning kan man också finna i de förnyade
internationella arbetareskyddskongresser, som under de senaste åren
hållits. Sålunda sammanträdde kongresser i Zürich och Brüssel 1897, båda
privata, samt en arbetareskyddskongress med delvis offentlig karaktär i
Paris år 1900, hvilken till hufvudsakligt resultat hade grundläggandet
af en »internationell förening för lagstadgat arbetareskydd» med en byrå
i Basel.

                  *       *       *       *       *

Det är redan framhållet hurusom arbetareskyddslagstiftningen hade svårt
att tränga sig fram i England på grund af det starka motståndet från
olika håll. Liknande har förhållandet varit i andra länder, icke minst i
vårt land. Motståndet har öfverallt kommit, utom från arbetsgifvarna,
äfven från nationalekonomer och politici, som ur principiell synpunkt
förkastat statens inblandning i det »fria» aftalet mellan arbetsgifvare
och arbetare och följaktligen äfven arbetareskyddslagstiftningen. Med
afseende på reglerandet af de vuxna kvinnornas arbete i vidsträcktare
mån än beträffande männens har skyddslagstiftningen dessutom väckt
motstånd hos dem, som yrka på likställighet mellan män och kvinnor i
allmänhet och således äfven vid konkurrensen på arbetsmarknaden.

Med afseende på _tillämpningen_ af redan införd skyddslagstiftning har,
som förut nämts, motstånd mött från arbetsgifvarna, hvilka dels, där
kontrollen öfver lagens efterlefnad varit otillräcklig, helt enkelt satt
sig öfver gällande lag, dels ock sökt att kringgå densamma på alla
möjliga sätt. Men äfven arbetarna ha funnit lagarnas bestämmelser
onödiga och besvärliga, t. ex. då det gällt skyddsanordningar vid
maskiner, och på grund däraf själfva hindrat lagarnas efterlefnad.
Slutligen ha, i fråga om skyddslagstiftning angående minderåriga, dessas
föräldrar och målsmän ofta mottagit lagarna med största ovilja och gjort
desamma det envisaste motstånd. Föräldrarnas omedelbara fördel af att
barnen fritt lämnas tillfälle till arbetsförtjänst och därigenom kunna
bidraga till familjens kanske alltför knappa uppehälle, har ofta fått
betyda allt, och insikten om det nödvändiga uti att barnen, och _alla_
barn, underkastas lagstiftningens tvång för att betrygga det uppväxande
släktets fysiska och andliga utveckling har, såsom hvar och en förstår,
ej varit synnerligen lefvande.

-----

Fotnot 1:

  Se med afseende på begränsandet af arbetstiden n:o 33 af Verdandis
  småskrifter: _Gustaf F. Steffen_, Normalarbetsdagen.



         2. Arbetareskyddslagstiftningens historia i vårt land.


Bland de lagbestämmelser från 16- och 1700-talen, som kunna betraktas
såsom förelöpare till innehållet i våra arbetareskyddslagar, kunna
anföras följande. I en skråordning af år 1621 förekommer en antydan till
föreskrift om den ålder, före hvars uppnående barn icke borde antagas
till lärlingar. Det heter nämligen däri: »Tager någon mästare an någon
lärgosse _om 14 år mer eller mindre_ — — så skola hans föräldrar
förtinga sådant med mästaren». I ett reglemente af år 1683 för ett
glasbruk i Stockholm stadgades att därefter ingen pojke borde i läran
antagas under _15 år_ gammal. Detta reglemente utstakar äfven noggrant
arbetstiden.

1720 års skråordning bestämde att en pojke, som skulle antagas och
inskrifvas (i skrået), borde åtminstone vara _14 år_ gammal.
Skråordningarna rörde emellertid endast handtvärket. För de
fabriksmässigt drifna yrkena gällde de s. k. hallordningarna. I de två
dylika ordningar som utfärdades 1739 och 1770 bestämdes intagningsåldern
för »lärobarn» till _10 eller 12 år_, en som det synes något sväfvande
bestämmelse, som väl icke häller spelat någon roll i praktiken.
Hallordningarna ålade för öfrigt fabriksidkaren att vaka öfver barnens
gudsfruktan och sedlighet samt låta dem åtnjuta behörig undervisning i
läsning och kristendomskunskap, hvilka föreskrifter emellertid tyckas ha
blifvit helt och hållet åsidosatta, åtminstone under senare delen af den
tid hallordningarna gällde.

I 1846 års fabriks- och handtvärksordning, hvarigenom den föregående
näringslagstiftningen upphäfdes och näringsfriheten infördes, bestämdes
minimiåldern för arbetare uttryckligen till _12 år_. Här betonades också
yrkesidkarens moraliska förpliktelser mot arbetarna, särskilt de
minderåriga.

Det är en anmärkningsvärd, för riksdagen föga hedrande omständighet, att
under den långa strid, som föregick antagandet af 1846 års lag, de
minderårigas belägenhet icke tycks ha varit föremål för den ringaste
omtanke och att t. o. m. de torftiga bestämmelser i ämnet, som skrå- och
hallordningarna innehöllo, uteslötos ur riksdagens förslag till ny
näringslag. Att 1846 års förordning kom att innehålla de nyssnämda
bestämmelserna, måste därför tillskrifvas uteslutande regeringens
initiativ. Detsamma gäller om det tillägg till 1846 års förordning, som
1852 utfärdades af regeringen och hvarigenom nattarbete för arbetare
under 18 års ålder förbjöds samt bötesstraff bestämdes för användande af
minderåriga arbetare i strid mot 1846 eller 1852 års stadganden.

Dessa stadganden, som sedermera sammanfördes i 1864 års nya
näringsfrihetsförordning, blefvo emellertid trots straffbestämmelserna
allmänt öfverträdda, som man förstår, på grund af bristande kontroll.

Från tiden 1852-1881 kan framhållas följande. Vid 1856-58 års riksdag
föreslogs af nuvarande biskop C. H. Rundgren, att barn ej skulle få
antagas i arbete förrän de inhämtat folkskolans minimikurs, hvilket
förslag emellertid icke vann riksdagens bifall. Vid samma riksdag väckte
Nils Hansson i bondeståndet motion om införande af lagstadgad arbetsdag
både för vuxna och minderåriga arbetare. Föranledd af denna motion aflät
riksdagen 1857 en skrifvelse till Kongl. Maj:t[2] med anhållan om
inskränkning af arbetstiden, dock endast för minderåriga i vissa
hälsofarliga industrier, samt om effektiv kontroll öfver de begärda
bestämmelsernas efterföljd. Riksdagens skrifvelse ledde emellertid icke
till något resultat. Däremot hade en skrifvelse vid 1862-63 års riksdag
till följd, att Kongl. Maj:t år 1870 utfärdade en förordning angående
tillvärkning af fosfortändstickor, där utom vissa allmänna
försiktighetsmått beträffande arbetslokal m. m. bestämdes en minimiålder
af 15 år för visst farligare arbete. Vid 1870 och 1871 års riksdagar
väcktes motioner angående skydd för minderåriga af herr Jöns Rundbäck
och vid 1875 års riksdag af herrar F. F. Carlson i första och A. W.
Staaff i andra kammaren. Riksdagen aflät nu, 1875, åter en skrifvelse
till Kongl. Maj:t, denna gång med anhållan om en författning angående
minderårigas arbete i fabriks- och handtvärksarbete samt om tillsyn från
statens sida öfver författningens efterlefnad. Regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1877 aflämnade sitt betänkande och
förslag, i förbigående sagt väl värda att läsa. Fyra år därefter
utfärdades så den begärda förordningen, nämligen »Förordning angående
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtvärk eller annan
hantering» af den 18 november 1881.

Denna lag, som hvad själfva skyddsbestämmelserna angår, utan tvifvel
ägde sina förtjänster, saknade dock bestämmelser om effektiv kontroll.
Öfvervakandet af förordningens efterlefnad anförtroddes nämligen i strid
mot erfarenhetens lärdomar, riksdagens uttryckliga anhållan om
statsinspektion och kommitténs bestämda och med goda skäl motiverade
förslag, åt de kommunala myndigheterna, hälsovårdsnämd i stad och
kommunalnämd på landet. Hela förordningen blef också därigenom icke
mycket värd.

Icke desto mindre väckte den en storm af ovilja, hufvudsakligen från
arbetsgifvarehåll. Äfven från arbetare kommo dock uttryck af missnöje.
Regeringen — den Posseska ministären — visade sig nu sakna all fasthet
med afseende på förordningen. Först och främst uppsköts den en gång
bestämda tiden för lagens trädande i kraft 5 månader för hela industrin
och så, på framställningar af arbetsgifvare, för vissa industrigrenar
ytterligare 5 månader och därpå ännu ett år. Vidare förmåddes regeringen
år 1883 dels att undantaga hela sågvärks- och brädgårdsrörelsen från
lagens giltighetsområde, dels att medgifva väsentliga inskränkningar vid
dess tillämpning inom gruf- samt järn- och metallindustrin.

Hela behandlingen af 1881 års förordning ger en god bild af regeringens
ställning till arbetareskyddsfrågan för 20 år sedan.

Emellertid fortfor missnöjet med förordningen och tog sig bland annat
uttryck vid 1886 och 1888 års riksdagar i ett par motioner, som gingo ut
på ytterligare inskränkningar och undantag. Motionerna afslogos dock af
riksdagen.

                  *       *       *       *       *

Vid 1884 års riksdag hade herr Adolf Hedin föreslagit, att riksdagen
skulle hos Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande af förslag till lagar
angående skydd mot olycksfall i arbetet, arbetsgifvares ansvar för
sådana olycksfall, olycksfalls- och ålderdomsförsäkring m. m. Riksdagen
biföll i hufvudsak herr Hedins motion, och regeringen tillsatte med
anledning däraf en kommitté, som år 1888 aflämnade sina grundliga och
värdefulla utredningar samt åtskilliga lagförslag. Af dessa ledde endast
ett till lag, nämligen till den _lag angående skydd mot yrkesfara_,
hvarom Kongl. Maj:t och riksdag enades år 1889, och som ännu oförändrad
(med ett mindre väsentligt tillägg) gäller.

Mot antagandet af denna lag, hvarigenom yrkesinspektionen äfvenledes
infördes, gjordes både inom och utom riksdagen många invändningar. Bland
annat menade man, att en sådan lag vore alldeles onödig, enär de
hygieniska förhållandena samt åtgärderna till förekommande af olycksfall
i arbetet redan vore eller närmade sig till att bli fullt
tillfredsställande inom den svenska industrin.

De omfattande undersökningar 1884 års kommitté låtit värkställa talade
dock ett annat språk. Undersökningarna hade nämligen gifvit vid handen
icke blott att i vårt land olycksfall under arbetet förekommo särdeles
talrikt, och att dödligheten bland arbetare i åtskilliga yrken var
afsevärdt stor, utan äfven att det inom industrin var synnerligen illa
beställt med de hygieniska anordningarna samt med skyddsåtgärder mot
yttre skador vid arbetet, menlig invärkan af damm, giftiga ämnen m. m.

Ur kommitténs undersökningar kan anföras, att medan — enligt statistiska
uppgifter från åren 1879-1882 — _den återstående medellifslängden vid 30
års ålder_ för Sverges hela manliga befolkning utgjorde 36,1 år, var
motsvarande tal för guldsmeder och metallarbetare endast 27,6, för
tobaksarbetare 25,4 och för bokbinderiarbetare 24, allt bland manliga
yrkesutöfvare. Detta förhållande måste åtminstone till stor del
tillskrifvas yrkets skadliga invärkan.

Med afseende på antalet olycksfall visade enligt undersökning från åren
1884 och 1885 särskilt grufdriften och maskinindustrin en hög siffra i
förhållande till antalet arbetare inom dessa yrken.

Beträffande de bristande anordningarna till skydd för arbetarnas lif och
hälsa framgick t. ex. af kommitténs undersökningar, att vid 205
undersökta fabriker och andra industriella anläggningar i Stockholm, där
förhållandena snarare måste anses ha varit bättre än sämre än i öfriga
orter inom riket, luftväxlingen var »nöjaktig» endast vid 12 % af de 205
etablissementen, och att uti 46 % af arbetslokalerna till och med alla
anstalter för luftväxling saknades. Vidare var i ett afsevärdt antal
fall värmen i arbetslokalen »synnerligen hög och i hygieniskt afseende
ogynnsam». Regelbundet återkommande besiktningar af ångpannor förekommo
endast i undantagsfall. I 26 fabriker saknade farliga arbetsmaskiner,
såsom cirkelsågar, smergelskifvor m. fl., allt skydd. I 25 fall befanns
dammet »besvärande eller rent af förorsakande lidande». I 53 fall
antecknades fullständig brist på skydd eller alltför ofullständigt skydd
mot damm. I 23 etablissement befunnos arbetare illamående af arbetet med
giftiga ämnen eller under arbetet utvecklade ohälsosamma gaser. I 64
etablissement, där arbetet alstrade giftiga gaser, saknades åtgärder för
afledande af ångorna eller befunnos åtgärderna alltför ofullständiga.

Nödvändigheten af bättre skydd mot arbetets faror kunde således ej
betviflas annat än af okunnigheten.

Men äfven där ett sådant behof erkändes, gjordes invändningar mot den
föreslagna lagen på grund af den därmed förbundna yrkesinspektionen. Man
trodde, att denna skulle komma att störa det goda förhållandet mellan
arbetsgifvare och arbetare, man fann inspektionen innebära ett obefogat
ingrepp i arbetsgifvarens själfständighet, talade om »polisuppsikt öfver
industriidkarna» o. s. v.

Allmänt tyckes man inom riksdagen ha varit orolig för att en kraftig
yrkesinspektion skulle medföra betungande kostnader för industrin, och
man var synnerligen angelägen om att inspektionen skulle handhafvas med
stor varsamhet gentemot arbetsgifvarna. Lagutskottet modifierade också i
enlighet med denna stämning regeringens sannerligen icke för långt
gående förslag och gaf i sitt utlåtande följande fingervisning, som gör
ett rätt egendomligt intryck, då man besinnar, att det här var fråga om
införande af en _arbetareskyddslag_:

»Det synes nödvändigt,» skref utskottet, »att inspektörerna vid
utöfvandet af sin befattning tillvägagå med takt och varsamhet, att icke
så höga fordringar ställas på arbetslokaler och anordningar, att arbetet
onödigtvis försvåras eller fördyras eller onödig kostnad vållas, att där
synnerlig fara ej är förhanden, behöfliga förbättringar må efter hand
vidtagas med vederbörlig hänsyn till yrkesidkarens förmåga att utföra
dem, samt att inspektörerna städse ihågkomma, att arbete äfven under
mindre gynnsamma förhållanden är att föredraga framför arbetsbrist.»

Lagutskottets behandling af frågan väckte allmän belåtenhet i riksdagen,
och dess ändringsförslag blef också riksdagens beslut.

Med afseende på 1889 års lag kan för öfrigt nämnas, att lagen så
tillvida icke innebar någon nyhet för vårt land, som det redan, förutom
i 1870 års förordning angående tillvärkning af fosfortändstickor, här
och hvar fanns bestämmelser, låt vara af föga praktisk betydelse, till
skydd för arbetarnas hälsa, t. ex. i näringsfrihetsförordningen af år
1864 och hälsovårdsstadgan af år 1874. Och i 1884 års grufvestadga
funnos några föreskrifter i syfte att bereda arbetarna trygghet mot
olycksfall.

                  *       *       *       *       *

År 1890 deltog ju Sverge, som förut är nämt, i Berlinerkonferensen. Med
anledning såväl däraf som af klagomålen mot 1881 års förordning
tillsatte regeringen 1891 en kommitté med uppdrag att utarbeta förslag
till den nya eller förändrade arbetareskyddslagstiftning som kunde vara
af förhållandena påkallad.[3] Kommitténs året därpå aflämnade förslag
innehöll dels förslag till lag angående minderårigas och kvinnors
användande i arbete, dels förslag till ändring af 1870 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor.

Kommittéarbetets närmaste resultat blef 1896 års förordning »angående
försiktighetsmått till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetare i tändsticksfabriker».

Hvad frågan om ny skyddslagstiftning för minderåriga och kvinnliga
arbetare angår, hördes intet utaf förrän vid 1899 års riksdag, då med
anledning af en motion af professor Curt Wallis i andra kammaren om en
ny förbättrad lag angående minderårigas arbete upplystes, att regeringen
just var sysselsatt med utarbetande af en sådan lag. Vid 1900 års
riksdag framlades också ett förslag till ny förordning angående
minderårigas och kvinnors arbete.

Detta förslag, öfver hvilket regeringen blott begärt riksdagens
_yttrande_, blef emellertid med ett mindre väsentligt tillägg af
riksdagen antaget såsom _lag_, d. v. s. sådan lag, som ej kan ändras
eller upphäfvas utan Kongl. Maj:ts och riksdagens gemensamma beslut.

Regeringen fogade sig i riksdagens beslut och utfärdade den 17 oktober
1900 den nya lagen »angående minderårigas och kvinnors användande till
arbete i industriellt yrke».

Genom 1900 års lag upphäfdes dock icke 1881 års förordning angående
minderåriga »i hvad denna förordning afser minderårigs användande i
sådant handtvärk eller annan handtering, som icke idkas i så stor
omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att handtvärket
eller handteringen skäligen må anses för fabrik». Beträffande
småindustrin gäller alltså 1881 års förordning fortfarande. »Till hvad
kraft och värkan det hafva kan», skulle man kunna tillägga. Ty
kontrollen öfver förordningens efterlefnad är ju anförtrodd åt
_kommunala_ myndigheter, hvilkas oduglighet att öfvervaka efterlefnaden
af en arbetareskyddslag erfarenheten till fullo bekräftat såväl
utomlands som i vårt land, där 1881 års förordning under de 20 år, den
varit gällande, i den ojämförligt största delen af vårt land icke
blifvit efterlefd.

Men en lag, som på en mängd ställen icke efterlefves, är icke endast
betydelselös, utan _skadlig_ genom den känsla af osäkerhet och orättvis
behandling dess ojämna tillämpning medför. Den bör därför antingen helt
och hållet upphäfvas eller också ersättas af en annan som följdriktigt
tillämpas i hvarje fall.

Reglerandet af de minderårigas arbete inom handtvärket och den öfriga
småindustrin måste sålunda ännu anses såsom en olöst fråga.

                  *       *       *       *       *

Från 1890-talet och de senaste åren märkas, förutom hvad redan blifvit
anfört, följande lagstiftningsåtgärder och riksdagsförslag på
arbetareskyddets område.

Motioner om skärpning, utvidgning och senast om en allmän revision af
lagen angående skydd mot yrkesfara ha väckts af herr David Bergström i
andra kammaren vid 1894, 1896, 1897 och 1902 års riksdagar, men utan
vidare resultat än att lagen år 1895 utsträcktes till att omfatta äfven
statens och kommunens industriella rörelser, samt att år 1896 en
förordning utfärdades i syfte att låta olycksfallen i arbete komma till
yrkesinspektörernas kännedom.

Vid 1891, 1893, 1894 och 1895 års riksdagar väckte herr Fridtjuv Berg i
andra kammaren förslag om utredning i syfte att erhålla en lagstadgad
arbetsdag äfven för vuxna arbetare i de grenar af vår industri, där
sådant kunde befinnas lämpligt. Dessa motioner vunno emellertid icke
riksdagens bifall.

På senaste tiden har på arbetareskyddslagstiftningens område
uppmärksamheten särskilt tagits i anspråk af sträfvanden att bereda
_sjöfolk_ större säkerhet mot olyckshändelser, äfvensom bättre
förhållanden med afseende på sundhet och arbetstid. Det måste ju också
för hvar och en stå klart, att näppeligen inom något annat yrke
arbetsgifvares (resp. fartygsbefälhafvares) försummelse eller
oförsiktighet kan medföra så stora faror för arbetarna som här. Och
beträffande arbetstid och sundhet, det senare t. ex. med afseende på
föda samt luftutrymme och luftväxling i sofrummen, torde sjöfolkets
villkor hos oss ingalunda allmänt vara tillfredsställande.

Frågan om denna skyddslagstiftning, som ju för öfrigt icke endast är en
_arbetare_skyddslagstiftning, väcktes i vårt land på 1870-talet under
påvärkan af den Plimsollska rörelsen i England.[4] 1877 tillsattes också
en kommitté för utarbetande af lagbestämmelser ägnade att förekomma
eller inskränka olyckor till sjöss. Resultatet däraf blef emellertid
icke stort, och de bestämmelser till skydd för sjöfolk som nu finnas i
vår lagstiftning äro antingen för allmänt affattade eller ock af annan
orsak af föga praktisk betydelse.

Vid 1899 års riksdag väcktes sjöfolkets skyddsfråga åter till lif genom
en motion af herr Adolf Johansson i Möllstorp i andra kammaren, och vid
1901 och 1902 års riksdagar ha herrar J. A. Kinnman och E. Smith i andra
kammaren framburit motioner i ämnet. Resultatet har emellertid hittills
icke blifvit något alls, då visserligen andra kammaren visat sig vilja
gå fordringarna på värksam skyddslagstiftning till mötes, men härvid ej
erhållit första kammarens stöd.

-----

Fotnot 2:

  Kongl. Maj:t har ända till senare år ensam utfärdat förordningar på
  arbetareskyddslagstiftningens område. Först vid 1889 och 1900 års
  riksdagar har riksdagen häfdat sin rätt att tillsammans med Kongl.
  Maj:t stifta hithörande lagar, åtminstone viktigare sådana.

Fotnot 3:

  I denna kommitté var arbetsgifvareinträsset väl tillgodosett, då det
  däremot icke fanns någon arbetarerepresentant. Det är för öfrigt
  karaktäristiskt för kungliga svenska kommittéer i arbetarefrågor att
  _arbetarna antingen icke alls eller också icke med de bästa
  tillgängliga krafter där blifvit representerade_. Möjligen får ett
  undantag göras med afseende på 1884 års kommitté. Men jämför
  sammansättningen af de nämda 1875 och 1891 års kommittéer samt af 1891
  års arbetareförsäkringskommitté och 1899 års kommittéer i egnahems-,
  skiljedoms- och arbetsaftalsfrågorna!

Fotnot 4:

  I England hade parlamentsledamoten Plimsoll i början af 1870-talet
  yrkat på värksam skyddslagstiftning för sjöfolk, hvilket också ledt
  till åsyftat resultat.



              3. Bestämmelser till skydd för minderåriga.


Den nu gällande arbetareskyddslagstiftningen i vårt land kan indelas i
följande grupper:

1) Bestämmelser till skydd för _minderåriga_, 2) bestämmelser till skydd
för _kvinnor_ och 3) lagstiftning till skydd för _arbetare i allmänhet_,
oberoende af ålder och kön.

Bestämmelserna till skydd för minderåriga återfinnas i 1900 års lag
angående minderårigas och kvinnors arbete samt i 1881 års förordning
angående minderåriges arbete. Härtill kommer i 1896 års förordning
angående tillvärkning af fosfortändstickor ett förbud för minderåriga
att deltaga i visst hälsofarligare arbete.

Beträffande minderåriga arbetare, som stå under arbetsgifvarens
_husbondvälde_, gälla särskilda bestämmelser, åläggande arbetsgifvaren
vissa uppfostrareförpliktelser mot de minderåriga, hvilka stadganden
emellertid här förbigås såsom ej hörande till den egentliga
arbetareskyddslagstiftningen.

Till denna höra ju ej häller följande stadganden, hvilka dock kunna i
förbigående nämnas. 1864 års näringsfrihetsförordning föreskrifver bland
annat, att minderårig icke får antagas till biträde i _handel_ förrän
efter fyllda 12 år. Enligt en förordning af år 1896 kan i stad förbud
utfärdas för gossar under 14 och flickor under 15 år att idka
försäljning af tidningar, blommor m. m. på sön- och hälgdagar samt
öfriga dagar nattetid. Sådant förbud har också utfärdats i våra större
städer. Slutligen få enligt en förordning af år 1897 gossar under 14 och
flickor under 15 år ej användas vid vissa offentliga förevisningar såsom
lindansning, positivspelning, akrobatföreställningar o. d. Afsikten med
de båda sistnämda förordningarna är, såsom lätt inses, att bevara barnen
för det skadliga inflytande som gatuhandel af tidningar och cigarrer m.
m. samt deltagande af offentliga förevisningar visat sig utöfva på
barnens sedlighet, skolundervisning o. s. v.

Med afseende på minderårigas arbete inom öfriga områden, t. ex. i
jordbruk, värdshus- och källarrörelse m. fl. yrkesgrenar, finnas hos oss
inga bestämmelser.

                  *       *       *       *       *

_1900 års lag_ afser förutom vuxna kvinnor endast minderåriga _under 18
år_. I detta hänseende öfverensstämmer vår lag med t. ex. Norges,
Danmarks, Finlands, Englands, Frankrikes och Schweiz' lagstiftning. I
Tyskland och Österrike däremot omfattar skyddet ej manliga minderåriga
öfver 16 år.

Beträffande _området för lagens tillämpning_ hänvisas till dess 1 §. (Se
Bil. I.) Vid en blick på denna faller det genast i ögonen att
svårigheter eller godtycke böra kunna uppstå vid afgörandet huruvida en
rörelse, t. ex. en mekanisk värkstad, »drifves i så stor omfattning
eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den skäligen må anses som
fabriksrörelse». Lagens uttryckssätt är ju något sväfvande. Emellertid
är det ingalunda lätt att uttrycka skillnaden mellan å ena sidan den
större eller medelstora industri, som man vill ställa under lagens
föreskrifter, och å andra sidan handtvärket eller småindustrin, som man
vill därifrån utesluta. Att, såsom t. ex. den belgiska lagen gör, låta
skillnaden bero på det antal arbetare, som sysselsättas i rörelsen,
torde näppeligen innebära en tillfredsställande lösning af frågan.

Den bästa lösningen består väl helt enkelt däri att utsträcka
skyddslagen öfver till småindustrin. Hvarför skola också handtvärkets
eller småindustrins minderåriga arbetare undandragas det skydd som
kommer t. ex. fabriksbarnen till del? Man invänder kanske häremot att de
i 1900 års lag nämda yrkena i allmänhet innebära större faror för de
minderårigas hälsa och kroppsliga utveckling än handtvärket. Men man bör
ej förbise att, äfven om så skulle vara förhållandet, hvilket f. ö.
ingalunda är gifvet, så är skyddslagstiftningens syfte icke endast att
skydda arbetareungdomen för _fysiska_ olägenheter af arbetet, utan äfven
att tillgodose de minderårigas _moraliska_ och _intellektuella_
uppfostran, hvilken tillkommer hemmet och skolan, men hvarken fabriken
eller värkstaden.

England och Frankrike ha också inneslutit hela handtvärket inom den
värksamma och effektivt kontrollerade arbetareskyddslagstiftningens
område. Den franska lagen af år 1892 undantager sålunda endast sådana
värkstäder, där arbetet blott bedrifves af familjemedlemmar under
faders, moders eller förmyndares uppsikt.

                  *       *       *       *       *

_Villkoren för minderårigs anställning_ i de enligt 1900 års lag
skyddade yrkena äro följande:

1. Den minderårige skall ha fyllt _12 år_.

2. Den minderårige skall antingen efter att ha genomgått fullständig
lärokurs ha erhållit _afgångsbetyg från_ _folkskolan_ eller efter
inhämtande af ett _ringare kunskapsmått_ erhållit tillstånd att lämna
folkskolan (eller ock styrka, att skolpliktigheten äljes upphört, t. ex.
på grund af annorstädes inhämtad undervisning).

3. Medelst _läkarebetyg_ skall styrkas att den minderårige icke till
följd af sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses komma att lida men
af det ifrågavarande arbetet.

Från dessa regler, gifvas följande _undantag_:

1. Minderårig, som uppfyller villkoren 2 och 3 får redan _vid 11 års
ålder_ användas vid lättare arbeten under bar himmel vid grufvor samt
sågvärk och därmed förenade brädgårdar.

2. Minderårig som fyllt 12 år (eller i undantagsfallet 1. 11 år) och som
uppfyller villkoret 3., får, fastän han ej slutat folkskolan, användas i
arbete _under ferietid_.

Såväl nu nämda hufvudregler som undantag gälla lika för gossar och
flickor.

                  *       *       *       *       *

Beträffande nu först en minimiålder af 12 och ännu mer af 11 år ha
invändningar framställts däremot både ur hälsovårdens och uppfostrans
synpunkt. En internationell kongress för hygien, som 1887 hölls i
Wien,[5] uttalade sålunda i en resolution att åldersklasser under 14 år
borde vara helt och hållet uteslutna från fabriksarbete. Vid 1900 års
riksdag yttrade förre chefen för Medicinalstyrelsen generaldirektör
Almén bl. a.: »Åldersgränsen 12 år är nära nog onaturlig. Individen har
då ej nått den utveckling att han kan uthärda ansträngning utan att taga
skada däraf. — — Min bestämda mening är, att minderårige ej skola få
användas till industriellt arbete förrän de fyllt 13 år.»

I Tyskland stadgas absolut förbud för minderårigs användande i fabriker,
bärgvärk och grufvor m. m. före uppnådda 13 år. I Schweiz och Österrike
är minimiåldern åtminstone för fabriksarbete 14 år. I öfriga länder är
den i allmänhet såsom hos oss 12 år, i några sydliga länder, där som
bekant den fysiska utvecklingen inträder tidigare, dock ännu lägre.
Minimiåldern är f. ö. i hvarje land bestämd af hänsyn såväl till de
minderåriges kroppskrafter som af där gällande skollagstiftning. Så är
äfven fallet hos oss, där just emot en ifrågasatt höjning till 13 år
anförts att detta ej med nu gällande bestämmelser rörande
folkskoleundervisningen vore lämpligt. I regeringens förslag vid 1900
års riksdag läses sålunda följande yttrande af civilministern: »Sådan
denna (folkskoleundervisningen) för närvarande är anordnad, har i regeln
barnet i åldern mellan 12 och 13 år inhämtat det kunskapsmått, som
berättigar detsamma att afgå från folkskolan. Därmed har också
skolpliktigheten upphört, ett förhållande, med hänsyn till hvilket
minimiåldern för inträde i industrins tjänst måste vara afpassad, så
vida man vill undvika att legalisera en kortare eller längre, men för
minderårige utan tvifvel i hög grad skadlig period af sysslolöshet.»

Häremot kan emellertid invändas att enligt gällande folkskolestadga (af
år 1897) undervisningen skulle af skolmyndigheterna inom kommunerna
_kunna_ ordnas så, att barnen i regel finge gå i skolan till eller in på
det 14:de lefnadsåret, och säkerligen skulle en uppfordran till
undervisningens ordnande på detta sätt ligga just däri, att minimiåldern
för anställning i arbete bestämdes till 13 år.

Såsom minimiåldern för inträde i industrins tjänst nu blifvit
bestämd — till i regel 12 år — föreligger i stället fara att
folkskoleundervisningen på grund af påtryckning från deras sida som
ha inträsse af att använda barnen i arbete, skall anordnas med
hänsyn till en tidigare afslutning af skolgången. Men detta innebär
dels att skoltiden flyttas tillbaka till för undervisningen mindre
fruktbara år, dels att skolkursen, som enligt folkskolans
normal-plan borde ta 6 år i anspråk, krymper ihop och undanstökas på
kortare tid.

Att åter en sådan fara värkligen är för handen, åtminstone på de orter,
där undervisningens vänner icke äga nog talan, framhölls vid lagens
tillkomst bl. a. af herrar Fridtjuv Berg och E. Hammarlund i en motion i
andra kammaren. Det heter där: »För hvar och en, som haft anledning att
närmare följa vårt folkskoleväsendes utveckling under de båda senaste
årtiondena, är det en välbekant sak att inom flertalet kommuner, där
industriinträssena äro förhärskande, en stark sträfvan gjort sig
gällande bland industrins målsmän att söka få folkskoleväsendet så
ordnat att det bäst passar för deras behof af minderårig arbetskraft.»

Herrar Berg och Hammarlund föreslogo också med instämmande af flera
andra riksdagsmän och i enlighet med de önskningar, som från flera håll
framställts af folkskolans målsmän utom riksdagen, att minimiåldern
skulle bestämmas till 13 år. Detta blef ju emellertid — beklagligtvis —
icke riksdagens beslut.

Men om man ur uppfostringssynpunkt måste beklaga att minimiåldern
fastställdes till i regel 12 år, så gäller detta i ännu högre grad om
undantaget _11 år såsom minimiålder i visst arbete_[6] samt om
medgifvandet att barn, som efter inhämtandet af ringare kunskapsmått än
den fullständiga lärokursen erhålla behörigt tillstånd att lämna skolan,
få börja det industriella arbetet.

Med afseende på detta »behöriga tillstånd» förhåller det sig på följande
sätt. Enligt folkskolestadgan kan den lärjunge, som af fattigdom hindras
att begagna undervisningen, erhålla tillstånd att lämna skolan, blott
han inhämtat en viss mindre lärokurs (den s. k. minimikursen). Någon
pröfning af barnets fattigdom kommer vanligen ej i fråga, det är nog,
att barnets målsman förklarar sig vilja ha in barnet på en fabrik. Och
minimikursen är så obestämd angifven att den ofta af vederbörande
ansetts, äfven med blott 4 månaders undervisningstid på året, kunna vara
undangjord inte bara före 12 utan t. o. m. före fyllda 11 år, i
synnerhet om barnet börjat sin skolgång redan vid 6 års ålder, hvilket
af fackmän anses alldeles förkastligt.

Men genom allt detta är vägen öppnad för industrin att rycka till sig
barnen innan de ens fått den nödtorftiga undervisning som den
fullständiga lärokursen innebär!

                  *       *       *       *       *

En särskild frestelse för industriidkarna, understödda af barnens
målsmän, att ordna undervisningen i eget inträsse ligger dessutom uti
medgifvandet att få använda barnen i arbete _under ferierna_. Man kan
befara att på grund af detta medgifvande ferierna inom industriorterna
skola svälla ut på undervisningstidens bekostnad och att där skall komma
att bli såsom det redan nu mångenstädes är, nämligen att undervisningen
endast pågår ett mindretal, t. ex. 4 månader om året.

Medgifvandet måste därför anses synnerligen olämpligt. Åtminstone
borde en inskränkning göras i rätten att använda barn i arbete under
ferierna, t. ex. en inskränkning till vissa månader af året. Och
_tillfredsställande_ kunna förhållandena ej anses vara förrän barnen
helt och hållet förskonas från industriellt arbete medan de ännu
befinna sig i skolåldern. Att skolundervisningen då också bör pågå
under så lång tid af året att den återstående tiden innebär en
välbehöflig och nyttig hvilotid och ej en skadlig sysslolöshetstid,
säger sig själf.

Nu får man visserligen gentemot de här framhållna
undervisningssynpunkterna ej så sällan höra att det vore nyttigt och
nödigt för ungdomens uppfostran till framtida arbetsduglighet o. d., att
barnen så tidigt som möjligt finge användas i lönarbete. Emot detta
resonemang skulle jag emellertid vilja anföra ett yttrande af
centralstyrelsen för Sverges allmänna folkskolelärareförening (i en
framställning till regeringen med anledning af förslaget till 1900 års
lag).

»Det är förvisso alldeles riktigt,» säger styrelsen, »att barnen skola
öfvas i arbete, och detta redan från sina spädaste år. Men de skola
arbeta under uppfostrares ledning, och deras arbete skall äga ett
uppfostrande syfte samt ordnas så, att det motsvarar deras utveckling
och är ägnat att steg för steg för steg utveckla deras växande krafter.
Där barnarbetet ej är af denna art, där uppfyller detta icke sitt
ändamål, och följden blir, att de ungas håg förslöas och deras krafter i
förtid brytas. Rådfrågar man den dagliga erfarenheten, så finner man
ock, att ett indragande i fabriksarbetet, innan kroppens och själens
krafter någorlunda vunnit stadga och utveckling, alldeles icke främjar
arbetslusten och arbetsfarten, utan tvärtom framkalla den vana vid att
sköta förefallande sysslor på ett lamt, håglöst och tanklöst sätt,
hvaröfver med rätta så ofta klagas. De afgjort dugligaste arbetarna äro
i allmänhet att söka bland dem, som under de egentliga barndomsåren fått
tillhöra hemmet och skolan samt där genom lämpligt arbete fått sina
kroppskrafter stärkta och sin omdömesförmåga väckt och närd. Redan nu
finnas äfven hos oss flera arbetsgifvare, som inse detta, och inom kort
skall utan tvifvel den öfvertygelsen vara allmän, att vårt lands
industriella framtid ingalunda beror på arbetarnas tidiga inträde i
fabrikerna, utan i främsta rummet på deras friska kroppsliga och andliga
energi samt på deras odlade intelligens.

Om hvad nu blifvit anfört är riktigt med hänsyn till det industriella
barnarbetet i allmänhet, så gäller det naturligtvis i allra högsta grad
om den _kvinnliga_ ungdomens deltagande i detsamma. Där flickorna redan
från barnaåren indragas i fabrikslifvet, där blir i de flästa fall deras
sedlighet undergräfd och deras utbildning i husliga sysslor
omöjliggjord. Den minderåriga fabriksarbeterskan förlorar lätt den eljäs
hos kvinnan så naturliga känslan för hemmet, och de mångahanda praktiska
färdigheter, som särskilt för en arbetarehustru äro så oumbärliga, blir
hon aldrig i tillfälle att förvärfva.»

                  *       *       *       *       *

Med afseende på det tredje villkoret för anställning i industriellt
arbete enligt 1900 års lag, nämligen _läkarebetyget_, vore ju intet
annat än godt att säga därom, därest man ägde garanti för läkarens
opartiskhet. I England, där läkareundersökningarna af minderåriga
arbetare spela en viktig roll och lära ha visat sig välgörande, är det
förbjudet för läkare, som direkt eller indirekt är inträsserad i en
industriell rörelse, att utfärda läkarebetyg för där anställd
minderårig. Någon sådan bestämmelse finns inte i vår lag.

                  *       *       *       *       *

Om _arbetstid_, _arbetsdag_ och _raster under arbetet_ stadgar 1900 års
lag följande. Nattarbete är i regel förbjudet för alla minderåriga,
eller närmare uttryckt: minderårig får ej sysselsättas i arbete i
industriellt yrke nattetid mellan kl. 7 på aftonen och 6 på morgonen.
Arbetsdagen för 12-åringar är högst 6 timmar, och för minderårig, som
fyllt 13 år, högst 10 timmar. Arbetsdagen skall afbrytas genom
»lämpliga» raster; huru långa eller anordnade, säger lagen däremot icke.
Vidare bestäms att minderårig ej skall tillåtas att under rasterna
uppehålla sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet
luften är förorenad af ämnen, som äro skadliga för hälsan,[7] samt att
det i sådant fall åligger arbetsgifvaren att anvisa lämpligt annat rum,
där de minderåriga kunna vistas under rasterna och intaga sina måltider.

Från dessa regler göres ett afsevärdt _undantag_ för grufvor,
industriella anläggningar, där arbetet drifves med s. k. ständig eld,
samt för sågvärk och därmed förenade brädgårdar. Nattarbete medgifves
nämligen här för gossar fyllda 14 år, hvarjämte deras arbetstid får
utsträckas till _i medeltal högst 12 timmar af dygnet_. (Se de närmare
villkoren härför i 8 § 1 mom.)

Hvad nu det allmänna förbudet mot minderårigs användande i nattarbete
beträffar, öfverensstämmer vår lag häri med lagstiftningen i de flästa
andra länder. Äfven där är vanligt, att undantag göras för industrier,
som gå med ständig eld, dock icke ett så vidsträckt undantag som hos
oss. I och för sig måste äfven detta undantag väcka betänkligheter. Det
är nämligen enligt läkarevetenskapens liksom den allmänna erfarenhetens
vittnesbörd obestridligt, att människan under uppväxtåldern är i
synnerligen stort behof af ordentlig sömn. Men däraf följer att
nattarbete vid dessa år, åtminstone de ömtåligare åren, borde vara
alldeles förbjudet, ty att sofva på dagen innebär icke den ostörda sömn,
som behöfves.

Hvad 6 timmars arbetsdag för 12-åringar angår, får det måhända ej anses
för mycket. Att däremot, såsom lagen gör, höja maximalarbetsdagen till
10 timmar redan för 13-åringar, måste anses som ett felgrepp. Ur
hälsovårdssynpunkt har man nämligen bestämt motsatt sig en så lång
arbetsdag för barn vid denna ålder. Sålunda yttrade chefen för
Medicinalstyrelsen generaldirektör Linroth samt medicinalrådet Wavrinsky
i ett utlåtande öfver det inom civildepartementet utarbetade förslaget
till 1900 års lag:

»För 12-14 åriga barns normala utveckling i såväl andligt som
kroppsligt afseende erfordras i långt högre grad än för den fullvuxne,
att dem lämnas nödig hvila och vederkvickelse mellan arbetstimmarna,
så att kroppsorganen dels hinna att beredas ersättning för förbrukade
ämnen, dels befrias från genom arbetet i väfnaderna uppkomna
sönderdelningsprodukter. Hvarje arbete, som bedrifves alltför länge
och ansträngande, värkar skadligt på barnets organism, orsakar
utmattning och förlust af kroppskraft. Fortfar öfveransträngningen,
inträder snart allmän sjuklighet. Den dagliga erfarenheten jämte
dödlighets- och sjukdomsstatistiken från industriorter, där barnarbete
i högre grad anlitas, lära också, att fabriksarbete, framför allt i
slutna lokaler, är outhärdligt för barnorganismen och i förtid
uttömmer barnens krafter, därest det ej regleras genom klokt och efter
barnens fysiska utveckling afpassade arbetstider.

Barn i ofvannämda ålder hvarken böra eller kunna därför i regel utföra
så ihållande arbete som fullvuxna. Så länge deras organism icke vunnit
erforderlig kraft och skolan icke afslutats, måste arbetstiden för dem
vara begränsad och de vara befriade från för dem skadligt arbete.

Af ofvan anförda skäl anses allmänt en arbetstid af sex timmar för barn
under 14 år icke böra öfverskridas.[8]

                  *       *       *       *       *

En så lång arbetstid (10 timmar), äfven om hufvudsakligen lättare
handtlangningsarbete därunder utföres, måste dock blifva mer än
tillåtligt ansträngande för ett 13 års barn, synnerligast om de påbjudna
rasterna icke skola inberäknas i de angifna arbetstiderna, vid hvilket
förhållande arbetsdagen för dessa 13-åringar skulle kunna uttänjas till
icke mindre än tolf timmar.[9]

                  *       *       *       *       *

Hälst skulle vi för vår del vilja förorda sex timmar för barn intill 14
år och tio timmar för minderårig mellan 14 och 18 år, emedan dessa
arbetstider ovillkorligen äro de, som ur sanitär synpunkt bäst lämpa sig
för de minderåriga arbetarna.»

Om _rasterna_ under arbetet har ju vår lag ej sagt mer än att sådana
skola finnas. Det måste dock, hvilken åsikt man än må ha angående
arbetsdagens längd, vara klart att rasternas lämpliga anordning och
tillräckliga längd är af största vikt för att skydda de minderåriga emot
öfveransträngning. Det hade därför varit önskvärdt att lagen gifvit
närmare bestämmelser om rasterna. I den utländska lagstiftningen har man
också varit angelägen därom. I de norska, danska och engelska lagarna
stadgas t. ex. att senast 4½ (i vissa fall 5) timmar sedan arbetet
börjat, skall rast inträda. I den engelska väfnadsindustrin skall
rasternas längd under dagen vara sammanlagt 2 timmar.

                  *       *       *       *       *

1900 års lag har, i likhet med den utländska lagstiftningen i allmänhet,
stadgat _absolut förbud mot minderårigs användande i visst arbete_.
Enligt vår lag äro sålunda gossar under 14 år och alla kvinnliga
minderåriga uteslutna från arbete _under jord_ i grufvor eller
stenbrott. Vidare får minderårig ej användas till visst farligare
maskinarbete (6 §). Slutligen kan Konungens Befallningshafvande förbjuda
eller föreskrifva vissa villkor för minderårigs användande i arbetet (10
§).

Bland lagens öfriga bestämmelser märkes stadgandet om _den årligen
återkommande läkarebesiktningen_ af alla vid industriellt yrke anställda
minderåriga (11 §). Dessa besiktningar böra, rätt skötta, kunna bidraga
till en värdefull utredning om t. ex. fabriksarbetets invärkan på de
minderårigas fysik. Men då erfordras också att besiktningsläkarna gå
planmässigt och insiktsfullt till väga, hvilket vid den besiktning (för
år 1901) som hittills hållits ingalunda öfverallt varit förhållandet. En
bestämd och för alla läkarna likformig instruktion angående
besiktningens förrättande är synbarligen af behofvet påkallad.

Slutligen kan också nämnas att enligt 1900 års lag arbetsgifvaren är
skyldig att bereda minderårig arbetare, som ej fyllt 15 år, den ledighet
som kan erfordras för deltagande i fortsatt skolundervisning (3 §).

                  *       *       *       *       *

_Kontrollen öfver lagens efterlefnad_ är anförtrodd åt
yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt, samt i fråga om
grufdrift åt bärgmästarna. Angående det biträde som andra myndigheter
äro skyldiga att lämna yrkesinspektör eller bärgmästare se 9 och 13 §§.
För att underlätta kontrollen är äfven stadgat att på arbetsställe, där
minderåriga sysselsättas, skola finnas anslagna dels gällande lag
angående minderårigas arbete, dels uppgift å de tider, då för minderårig
arbetet börjas och slutas samt rasterna infalla.

För att utöfva tillsynen öfver lagens efterlefnad på ett arbetsställe
äger yrkesinspektör eller bärgmästare samt den läkare, som af Kon. Bef.
är förordnad att förrätta den årliga besiktningen, tillträde till
arbetsstället. Likaledes få de företaga nödiga undersökningar på platsen
samt äga tillgång till den registerbok öfver de minderåriga, som
arbetsgifvaren är skyldig att inneha, och de skol- och läkarebetyg, med
hvilka han skall styrka sin rätt att använda de minderåriga i arbetet.

Tillträde till arbetsstället har den inspekterande endast under den tid
_arbetet pågår_ och först _efter tillsägelse_ hos yrkesidkaren eller
arbetsföreståndaren om afsikten att där företaga inspektion. Dessa
bestämmelser, som äro hämtade från 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara, där man icke torde kunna göra någon invändning mot desamma,
måste då det gäller att kontrollera, huruvida lagen om minderåriga på
ett arbetsställe efterlefves eller ej, anses olämpliga.[10]
Bestämmelserna sakna också motsvarighet t. ex. i Englands
arbetareskyddslagstiftning, enligt hvilken inspektörerna äga _när som
hälst fritt och obehindrat tillträde_ till de anstalter, öfver hvilka de
ha tillsyn. Detta är ock en genomgående princip i Tysklands, Schweiz',
Österrikes, Frankrikes och Danmarks skyddslagstiftning.

Hos oss torde stadgandet om den inspekterandes anmälan ha tillkommit af
en missriktad hänsyn för arbetsgifvaren. Det skulle nämligen vara
nedsättande för honom, om inspektören utan hans eller hans
arbetsföreståndares vetskap finge komma in till arbetsstället. Men detta
är en felaktig syn på saken, ty inspektionen är ju till för de
_lagstridiga_ arbetsgifvarnas skull, men måste för att vara värksam mot
dessa vara anordnad på det mäst effektiva sätt. För öfrigt är kontrollen
äfven riktad emot arbetarna, som dels i egenskap af föräldrar till
barnen, dels emedan de behöfva de minderåriga till biträde i arbetet,
frestas att befrämja öfverträdelser af skyddslagen.

En annan inskränkning i den fria kontrollen öfver lagens efterlefnad är
den äfvenledes från 1889 års lag hämtade bestämmelsen att viss del af
fabrik, värkstad eller annan arbetslokal må för bevarande af
yrkeshemlighet undantagas från inspektion.[11] Vid meningsskiljaktighet
härvid mellan yrkesidkaren och yrkesinspektören hänskjutes saken till
Konungens Befallningshafvande.

Hvad slutligen straffen för öfverträdelser af lagen angår, kan påpekas
att det icke blott är yrkesidkaren, utan äfven den minderåriges fader
eller målsman som straffas, nämligen i fall öfverträdelsen skett med
faderns eller målsmans vetskap och vilja. Straffet för yrkesidkaren är
för öfrigt högst 500 kronors böter.

Öfverträdelser af lagen åtalas af allmänna åklagaren.

                  *       *       *       *       *

Med afseende på bestämmelserna om _minderårigs användande i handtvärk_
och annan småindustri må här, förutom hvad redan blifvit sagt om 1881
års förordning, endast nämnas följande. _Villkoren för inträde i
arbetet_ äro att den minderårige fyllt _12 år_, att han inhämtat
_folkskolans minimikurs_, samt att han ej till följd af sjuklighet eller
kropplig svaghet kan anses komma att lida men af det ifrågavarande
arbetet (styrkt genom _läkarebetyg_). Nattarbete mellan kl. 8 på kvällen
och 6 på morgonen är förbjudet, och arbetsdagen skall afbrytas af
lämpliga raster.[12]

-----

Fotnot 5:

  Den 6:te internationella kongressen för Hygien och Demografi.

Fotnot 6:

  Berlinerkonferensen ansåg att för nordligare länder 12 år borde vara
  minimiålder _utan undantag_.

Fotnot 7:

  Att minderåriga få arbeta i en för hälsan skadlig luft, förutsättes
  sålunda uttryckligen.

Fotnot 8:

  Af denna mening var äfven Berlinerkonferensen.

Fotnot 9:

  I de tio timmar, under hvilka 13-åringarna enligt 1900 års lag få
  användas i arbete, inberäknas naturligtvis icke rasterna.

Fotnot 10:

  Huru skall t. ex. den inspekterande kunna kontrollera att de
  minderåriga under rasterna ej uppehålla sig i arbetslokal, där luften
  är förorenad af hälsoskadliga ämnen, om han ej äger tillträde till
  arbetsstället annat än då arbetet pågår?

Fotnot 11:

  Denna bestämmelse har på området för 1889 års lag endast i
  undantagsfall åberopats af yrkesidkare och alltså hittills ej
  inneburit något hinder af nämvärd betydelse för inspektionen.

Fotnot 12:

  1881 års förordning, hvilken ingår såsom n:o 64 i _Svensk
  författningssamling_ för år 1881, kan genom bokhandeln erhållas till
  ett pris af 10 öre.



                   4. Bestämmelser om kvinnoarbetet.


Statens ingripande genom 1900 års lag i de vuxna kvinnornas rätt att
fritt råda öfver sin arbetskraft innebar en nyhet för vårt land. Några
lagbestämmelser utöfver de i 1900 års lag gifna finnas icke häller med
afseende på de vuxna kvinnornas arbete.

I allmänhet har lagstiftningens grund, då det gällt kvinnoarbetet, varit
hänsyn dels till hem och familjelif samt kvinnans sedlighet, dels till
kvinnans och det kommande släktets hälsa och kroppskrafter. Dessa skäl,
och särskilt det sistnämda, ha ock varit så talande att krafvet på
frihet för kvinnan att lika obehindrat som mannen förfoga öfver sin
arbetskraft i de flästa länder måst vika. Lagstiftningen utomlands
bestämmer nu icke blott såsom hos oss förbud mot visst slags arbete och
för barnaföderskor att en viss tid efter nedkomsten användas i arbete,
utan äfven förbud emot nattarbete, t. ex. i England och Schweiz; vidare
gifvas bestämmelser om maximalarbetsdag samt om raster, hvarvid
middagsrasten i t. ex. Schweiz skall vara längre för dem som ha att
sköta hushåll o. s. v.

Vår lag ger med afseende på kvinnoarbetet endast följande två
föreskrifter (i 7 §):

1. Kvinna, som födt barn, får icke sysselsättas _under de fyra första
veckorna efter barnsbörden_, därest icke med läkarebetyg styrkes att hon
tidigare kan börja arbetet utan men.

2. Till arbete _under jord_ i grufva eller stenbrott får kvinna icke
användas.

Med afseende på de industrier, inom hvilka dessa bestämmelser gälla,
kontrollen öfver deras efterlefnad och straff för öfverträdelse af
desamma hänvisas till hvad förut är sagt angående de minderårigas
arbete.

Mot den tid af 4 veckor efter barnsbörden, under hvilken kvinna ej får
användas i arbete, kunna framställas befogade anmärkningar. Denna tid är
nämligen enligt fackmännens utsago under alla förhållanden för kort för
att moderns organism skall hinna återgå till sitt normala tillstånd. I
regel erfordras härför en tid af 6-8 veckor. Skulle emellertid modern
något dessförinnan utan olägenhet kunna deltaga i visst lättare arbete,
så borde åtminstone industriellt arbete under de 4 första veckorna vara
_absolut_ förbjudet utan möjlighet att med läkarbetyg kunna komma in i
arbetet tidigare. Nu liksom inbjuder lagen till utfärdande af intyg, för
hvilka skickliga och samvetsgranna läkare icke torde kunna stå.

I den tyska lagen af år 1891 är också förbudet för arbete under de fyra
första veckorna oeftergifligt, och för arbete under de två följande
veckorna fordras läkarbetyg. I Schweiz är förbudstiden 6 veckor.

Att förbudstiden icke bestämmes för kort, är dessutom icke blott
nödvändigt för modern, utan äfven af största vikt för barnet, som
särskilt under de 6 första veckorna alltför väl behöfver moderns
ständiga omvårdnad. I den nya danska lagen, som med afseende på
barnaföderskor för öfrigt öfverensstämmer med vår lag, betonas
uttryckligen barnets inträsse. Det heter nämligen där att det
ifrågavarande läkarebetyget skall styrka att arbetet kan ske utan skada
vare sig för barnet eller modern. I vår lag sägs däremot endast att
arbetet skall kunna ske »utan men». (Jämför 7 §.)

Ett önskemål med afseende på lagstiftningen angående barnaföderskor är
för öfrigt att befria dem från arbete äfven en tid _före_ barnsbörden,
då ansträngande arbete äfvenledes kan vara till skada för mor och barn.
Detta önskemål, som naturligen är svårare att i lagstiftningen praktiskt
förvärkliga, har dock blifvit beaktat åtminstone i den schweiziska
kantonen Glarus' lagstiftning och i den spanska lagen af år 1900. I
Glarus stadgas angående barnaföderskor förbud mot industriellt arbete
under 8 veckor, däraf minst 6 veckor efter nedkomsten. I Spanien stadgas
— förutom förbud mot arbete under de 3 veckorna närmast efter
barnsbörden — att om en arbeterska begär ledighet på grund af väntad
förlossning, skall hennes plats behållas för hennes räkning från och med
det hon begärde ledigheten till och med 3 veckor efter nedkomsten.



          5. Bestämmelser till skydd för arbetare i allmänhet.


Det är redan nämdt att 1864 års näringsfrihetsförordning, 1874 års
hälsovårdsstadga och 1884 års grufvestadga innehålla enstaka
bestämmelser till skydd för arbetare. Härtill komma föreskrifter i 1874
års byggnadsstadga (skyddbestämmelsen däri dock af år 1890), i 1897 års
förordning angående explosiva varor m. fl. förordningar.

Värkliga arbetareskyddslagar äro 1889 års lag angående skydd mot
yrkesfara samt 1896 års förordning angående tillvärkning af
fosfortändstickor.[13]

Slutligen bör ock nämnas, att vår strafflag förbjuder handtvärk eller
annat arbete, som kan tåla uppskof och ej sker till egen eller annans
nödtorft, _på sön- eller högtidsdag_ mellan kl. 6 på morgonen och 9 på
kvällen. För jämförelses skull kan härvid framhållas, att utomlands
söndagsarbetet ingalunda öfverallt är afskaffat. Frågan om
söndagshvila för arbetare har ock spelat en viktig roll i
arbetareskyddslagstiftningens historia och var ju bl. a. föremål för
Berlinerkonferensens behandling.

Med afseende på 1889 års lag hänvisas till den bifogade lagtexten (Bil.
II), och skall här endast framhållas några synpunkter.

Lagens tillämplighetsområde är i det hela detsamma som 1900 års lag
angående minderåriga och kvinnor. Grufdriften faller dock utom 1889 års
lag. — Uteslutna från denna — såväl som från 1900 års lag — äro vidare
hela jordbruket och det egentliga handtvärket, ehuruväl yrkesfaran inom
dessa näringar ingalunda är obetydlig. Man behöfver blott erinra om de
talrika olycksfallen vid t. ex. tröskvärk och s. k. hemsågar på landet
samt om de ogynnsamma hygieniska förhållanden, som mångenstädes råda
inom handtvärket.

Lagen afser att åstadkomma dels anordningar för att förhindra
_olycksfall_, dels åtgärder till förekommande af _ohälsa_ i arbetet (se
2 §).

Öfvervakandet af lagens efterlefnad är anförtrodd åt yrkesinspektörerna
med biträde af hälsovårds- och kommunalnämderna, provinsial-, stads- och
distriktsläkare samt polismyndighet.

Om skyddsbestämmelserna i 1889 års lag kan anmärkas, att de äro väl
sväfvande och i många afseenden otillräckliga, hvadan en revision af
lagen, såsom herr David Bergström vid 1902 års riksdag förgäfves
påyrkat, säkerligen icke vore öfverflödig. Emellertid ligger vikten med
afseende på en sådan lag alldeles särskilt uppå tillämpningen af
densamma. Denna åter beror naturligtvis på det sätt, hvarpå
yrkesinspektionen är ordnad och bedrifves.

-----

Fotnot 13:

  1896 års förordning ingår såsom n:o 93 i _Svensk författningssamling_
  för år 1896 och kan i bokhandeln erhållas för 10 öre.



                         6. Yrkesinspektionen.


En af hörnstenarna i all arbetareskyddslagstiftning är, såsom af det
föregående torde ha framgått, en af staten ledd inspektion öfver
skyddlagarnas efterlefnad. Detta insåg man också vid stiftandet af 1889
års lag, i det man samtidigt införde yrkesinspektionen för att göra
lagen värksam. Skada blott att man då ej tog steget fullt ut och införde
en värkligt effektiv inspektion!

Inspektionspersonalen, som från början bestod af tre yrkesinspektörer,
ett alldeles för ringa antal, hvilket också framhölls vid 1889 års
riksdag, ökades från och med 1895 till fem yrkesinspektörer jämte en
tillförordnad inspektör öfver sprängämnestillvärkningen. Vid 1900 års
riksdag, då ju tillsynen öfver efterlefnaden af den nya lagen angående
minderåriga och kvinnor anförtroddes åt yrkesinspektörerna (jämte
bärgmästarna), bestämdes deras antal till åtta förutom den
tillförordnade. Regeringen hade föreslagit, att de fem inspektörerna
skulle erhålla hvar sina två underlydande tjänstemän, s. k. assistenter,
till biträde. På så sätt hade den ordinarie inspektionspersonalen kommit
att bestå af 15 personer i stället för 8, såsom nu blef bestämt.
Riksdagen ville emellertid ej att inspektionen skulle handhafvas af
personer med den jämförelsevis ringa erfarenhet och auktoritet som
assistenterna antogos skola komma att besitta. Likaså afslog riksdagen
regeringens förslag vid 1901 års riksdag om 8 assistenter till de 8
yrkesinspektörernas hjälp. Att en väsentlig förstärkning af
inspektionspersonalen är absolut nödvändig, visades dock till fullo af
regeringen.

Bestämmelserna om yrkesinspektionen återfinnas i lagarna af år 1889 och
1900, i en af Kongl. Maj:t utfärdad »Instruktion för yrkesinspektörerna»
samt i några andra författningar.

Yrkesinspektörerna tillsättas af regeringen och kunna när som hälst
entledigas från sin befattning. De lyda närmast under kommerskollegium.
Utom fast lön, 5,000 kr., åtnjuta de reseersättning och dagtraktamente
under sina tjänsteresor.

Yrkesinspektör skall vara »sakkunnig», d. v. s. inneha vederbörlig
teknisk utbildning. För att garantera hans opartiskhet förbjuder lagen
honom att »för egen eller annans räkning drifva fabrik eller idka annat
industriellt yrke». Ej häller får han i dem ha del eller anställning. Om
han begagnar sin ställning för att röja yrkeshemlighet, drabbas han af
icke obetydligt straff. För öfrigt är yrkesinspektören naturligtvis
underkastad samma bestämmelser som ämbetsmän i allmänhet.[14]

Yrkesinspektörernas uppgift är enligt 1889 års lag att gå yrkesidkarna
till handa med upplysningar och råd ifråga om arbetarnas skyddande mot
yrkesfara samt att vaka öfver denna lags efterlefnad. Härvid skall
yrkesinspektör »städse akta på, huru i hvarje särskilt fall ändamålet
med denna lag må utan oskälig kostnad vinnas med minsta olägenhet för
yrkesidkaren». Däremot förekommer i lagen ej en rad för att hos
yrkesinspektören inskärpa känslan af ansvar gent emot dem, hvilkas lif
och hälsa det gäller att skydda. Ej häller ålägges inspektörerna såsom
t. ex. i England att i mån af behof utöfva sin värksamhet med
vederbörlig stränghet.

Men då man vet under hvilken stämning lagen tillkom, har man ingen
anledning att förvåna sig öfver dess affattning.

I instruktionen för yrkesinspektörerna heter det: »Vid utöfvande af sin
befattning bör yrkesinspektör tillvägagå med varsamhet och omsikt samt
medelst råd och upplysningar söka att företrädesvis på öfvertygelsens
väg bibringa såväl yrkesidkare och arbetsföreståndare som arbetare
insikt om nyttan af skyddsåtgärders vidtagande.»

Här betonas alltså ytterligare hänsynen för arbetsgifvarna. Därjämte
fästes emellertid uppmärksamheten på föreskriften att yrkesinspektörerna
skola meddela sig icke blott med arbetsgifvaren och arbetsledaren, utan
också med _arbetarna_ för att öfvertyga dem om nyttan af skyddsåtgärder
och sålunda söka göra dem inträsserade för dessa. Detta är af vikt icke
blott för genomförande af skyddslagens afsikter, utan äfven för att
hindra att hela inspektionen blott och bart blir en uppgörelse mellan
yrkesinspektören och arbetsgifvaren, där den mäst inträsserade parten,
arbetaren, står utanför. Att mången arbetsgifvare hälst skulle vilja ha
det på så sätt, lider intet tvifvel, men kan naturligtvis icke vara
riktigt.

Hvad föreskriften om yrkesinspektörens skyldighet att »företrädesvis på
öfvertygelsens väg» söka ernå lagens ändamål angår, vore därom intet att
säga, ifall därjämte funnes bestämmelser för att, där så behöfdes,
möjliggöra ett kraftigt och effektivt uppträdande från yrkesinspektörens
sida. Detta kan emellertid ingalunda sägas vara förhållandet.
Yrkesinspektören äger sålunda i intet fall själf rätt att ålägga
yrkesidkaren att vidtaga en nödig skyddsanordning, ej häller att
förbjuda arbetets fortsättande intill dess anordningen blifvit vidtagen.
I hvarje fall måste han vända sig till Konungens Befallningshafvande för
att söka utvärka det erforderliga åläggandet eller förbudet.

Det står nu i Kon. Bef:s makt att, om under ärendets handläggning visar
sig, att _synnerlig fara är förhanden_, genast förbjuda arbetets
fortsättande i dess helhet eller användning af vissa lokaler, maskiner
eller arbetsmetoder till dess viss anordning vidtagits.[15]

Men i alla öfriga fall är förfarandet mycket omständligare. Det tillgår
nämligen då på följande sätt: Vid eller kort efter sitt första besök på
ett arbetsställe lämnar yrkesinspektören åt yrkesidkaren ett skriftligt
_meddelande_ om de anordningar han anser böra vidtagas, hvarjämte
utsättes den tid inom hvilken anordningarna böra vara värkställda.[16]
Befinnes sedermera, vid inspektörens efterbesiktning, att yrkesidkaren
ej rättat sig efter de gifna anvisningarna, kan inspektören hos Kon.
Bef. anhålla om vederbörligt åläggande för yrkesidkaren. Men inspektören
kan också nöja sig med att förnya sina en gång gifna anvisningar och
torde i de flästa fall också — i full öfverensstämmelse med lagens anda
— välja denna »varsammare» väg. Vänder sig emellertid inspektören, nu
eller sedan yrkesidkaren för andra gången trotsat hans föreskrifter,
till Kon. Bef., är saken därmed ingalunda alltid nära sitt slut, utan
det kan dröja ganska länge om, innan de behöfliga anordningarna bli
värkställda. Kon. Bef. skall nämligen innan han fattar sitt beslut först
höra yrkesidkarens mening och stundom äfven inhämta andra yrkesidkares
yttrande — däremot aldrig _arbetarnas_! Och sedan Kon. Bef. fattat sitt
beslut äger yrkesidkaren rätt att hos Kongl. Maj:t öfverklaga beslutet.
Gör han det, kan saken betydligt förhalas innan det afgörande beslutet
blir utfärdat.

Vare sig det nu blir Kon. Bef:s eller Kongl. Maj:ts beslut, som skall
värkställas, gäller att om yrkesidkaren ej inom utsatt tid själf
vidtagit anordningen, värkställes den genom polisens försorg på
yrkesidkarens bekostnad.

I denna sista händelse såväl som om yrkesidkaren öfverträdt ett Kon.
Bef:s förbud mot arbete kan yrkesidkaren också drabbas af bötesstraff,
hvilket däremot icke är förhållandet, om han underlåtit att efterkomma
_yrkesinspektörens_ anvisningar, huru viktiga dessa än äro för
arbetarnas skydd.

Anmärkningsvärdt är med afseende på förfarandet att yrkesinspektören
icke blifvit tillerkänd samma befogenheter på sitt område som
bärgmästaren enligt grufvestadgan på sitt. Vid grufdriften äger nämligen
grufmästaren förelägga grufägaren att inom viss tid vidtaga nödiga
anstalter till trygghet för arbetarna vid äfventyr förutom af
bötesstraff, att anstalten värkställes på grufägarens bekostnad genom
bärgmästarens försorg eller att grufarbetet förbjudes tills anstalten
blifvit gjord. Och där grufarbetet medför synnerlig våda för arbetarna
äger bärgmästaren omedelbart förbjuda arbetet (hvarvid förbudet står vid
makt tills på förd klagan annat förordnas af bärgsöfverstyrelsen).

Men att yrkesinspektören sålunda hvarken har _någon_ makt eller i sitt
tillvägagångssätt är ålagd att förfara på ett kraftigt och bestämdt
sätt, utan tvärtom blott uppmanas till hänsyntagande och varsamhet gent
emot arbetsgifvarna, måste ur skyddssynpunkt anses såsom ett afgjort fel
i anordningen af vår yrkesinspektion. Lagens ändamål vinnes icke genom
ett legaliserat beskedlighetssystem, det torde erfarenheten från de år,
yrkesinspektionen varit i värksamhet, alltför väl ådagalägga. Såsom ett
bestämt önskemål måste därför uppställas att yrkesinspektörerna erhålla
kraftigare hjälpmedel till sitt förfogande. Särskildt borde de, där
synnerlig fara för arbetarnas lif eller hälsa är för handen, äga rätt
att förbjuda arbetet tills vederbörliga skyddsanordningar blifvit
vidtagna.

En god hjälp åt yrkesinspektörernas bemödanden att få skyddsanordningar
värkställda vore kanske redan en bestämmelse i lagen att inspektörens
meddelande till yrkesidkaren skulle på synlig plats i arbetslokalen vara
anslaget en viss tid framåt. Detta borde ej häller innebära något obehag
för arbetsgifvaren, nämligen om han ställde sig anvisningarna till
efterrättelse, ty ett meddelande af yrkesinspektören om åtgärders
vidtagande innebär ej ett klander mot arbetsgifvaren; denne kan ju, om
än aldrig så välvillig emot arbetarna, ha förbisett nyttan och
nödvändigheten af de skyddsåtgärder, som inspektören med sin erfarenhet
och blick genast finner erforderliga.

Beträffande yrkesinspektionen sådan lagen ordnat densamma kan för öfrigt
anmärkas, att det icke finnes någon garanti för att arbetarna få veta af
inspektörens besök på ett arbetsställe och därigenom beredas tillfälle
att för honom då framställa sina klagomål eller synpunkter i afseende på
arbetslokal och anordningar. Härutinnan skulle möjligen vara skäl att
bestämma rätt och skyldighet för inspektören att vid besök på
arbetsställen belägna utom den ort, där han är bosatt, låta i
arbetslokalen anslå kungörelse om viss för arbetarna lämplig plats och
tid, då de kunde få tala med honom.

Lagen har ej häller tillförsäkrat arbetarna rätt att få förhållandena på
ett arbetsställe undersökta af yrkesinspektör. Vid den praktiska
utöfningen af sin värksamhet torde emellertid våra yrkesinspektörer
betrakta som sin ämbetsplikt att infinna sig på anhållan af fackförening
eller enskild arbetare, om af den gjorda anhållan framgår att det kan
finnas skäl för densamma. Vid anonyma skrifvelser fästes däremot intet
afseende.[17]

                  *       *       *       *       *

Yrkesinspektörernas uppgifter enligt 1900 års lag äro dels att öfvervaka
lagens efterlefnad (utom när den angår grufdrift), dels att tillvarataga
de minderåriga arbetarnas inträsse genom att, där visst arbete befinnes
synnerligen ansträngande eller hälsofarligt, hos Kon. Bef. föreslå
antingen förbud mot de minderårigas användande däri eller föreskrifvande
af särskilda villkor därför. (10 §).

Slutligen märkes bland yrkesinspektörernas åligganden skyldighet att med
uppmärksamhet följa de åtgärder, som i främmande länder vidtagas till
skydd mot arbetets faror, att för hvarje år afgifva berättelse[18] om
sin värksamhet samt redogörelse för inträffade olycksfall m. fl.
skrifgöromål, hvilket allt tar en stor del af inspektörernas tid i
anspråk, men dels är nödvändigt förbundet med inspektionsvärksamheten,
dels af betydelse för skyddslagstiftningens utveckling och därför
ingalunda öfverflödigt.

Med afseende på lagstiftningen angående yrkesinspektionen bör äfven
nämnas den stadgade skyldigheten för arbetsgifvare att göra anmälan om
olycksfall som drabba arbetarna, nämligen om olycksfallet medfört döden
eller oförmåga under minst 14 dagar till sådant arbete, som vid tiden
för olycksfallet motsvarat arbetarens krafter och färdigheter. En sådan
anmälan göres på landet till länsmannen och i stad till magistraten (i
Stockholm till öfverståthållareämbetet). Vederbörande yrkesinspektör
skall sedan genom myndigheterna erhålla del af anmälan och äger att
påkalla polisförhör i anledning af olycksfallet, därest sådant förhör ej
blifvit hållet eller bestämt att hållas.

                  *       *       *       *       *

De svenska yrkesinspektörerna torde under de närmare 12 år
yrkesinspektionen funnits till ha tillvunnit sig allmänt erkännande för
sin under de gifna förutsättningarna förtjänstfulla värksamhet.
Beklagligtvis ha arbetsgifvarna dock i många fall icke visat sig villiga
att efterkomma yrkesinspektörernas anvisningar. I åtskilliga fall ha de
också ådagalagt en värklig tredska, som med yrkesinspektörernas svaga
hjälpmedel, lagens beskedlighet och det omständliga förfarandet varit
svår nog att öfvervinna. Säkerligen skall härvid den nya lagen »angående
ersättning för skada till följd af olycksfall i arbetet» af den 5 juli
1901, då den träder i kraft, visa sig vara ett godt stöd åt
yrkesinspektörernas bemödanden att få erforderliga anordningar till
skydd mot olycksfall vidtagna. En direkt hjälp i detta afseende kommer
väl också den under utarbetning varande författningen om ångpannor att
gifva. Men beträffande åtgärder mot _ohälsa i arbetet_ stå
yrkesinspektörerna i lika svag ställning som förut, om de ej erhålla
bättre hjälpmedel till sitt förfogande.

Att arbetarna mången gång ställt sig kyliga emot eller rent af
motarbetat yrkesinspektörens sträfvanden, vitsordas också af
inspektörerna, och kan naturligtvis ej vara till fromma för vinnande af
ett skyddslagens ändamål.

Slutligen må framhållas att yrkesinspektörernas antal varit och
fortfarande är alldeles för litet. Vid 1900 års utgång, då
yrkesinspektionen varit i värksamhet 10½ år, hade sålunda endast 7,785
eller ungefär hälften af de 15,415 arbetsställen, som år 1900 beräknades
höra under inspektionen, hunnit inspekteras. Och den ökning af
inspektörernas antal, som från och med år 1901 inträdt, motväges mer än
väl dels af industrins utveckling, dels af det arbete inspektörerna fått
sig tillagt genom skyldigheten att öfvervaka efterlefnaden af 1900 års
lag. Inspektionspersonalens förstärkning måste därför betraktas såsom en
oeftergiflig fordran för möjliggörande af en effektiv inspektion.[19]

-----

Fotnot 14:

  I vårt land ha vi ej såsom i England, Frankrike och Danmark äfven
  kvinnliga yrkesinspektörer, hvilka man i dessa länder ansett mer
  lämpade än de manliga att utöfva vissa delar af inspektionen.

Fotnot 15:

  Ett sådant förbud gäller tills, på förd klagan, annorlunda förordnas
  af Kongl. Maj:t.

Fotnot 16:

  Afskrift af ett sådant meddelande kan hvem som hälst på muntlig eller
  skriftlig begäran erhålla af yrkesinspektören emot viss mindre afgift.

Fotnot 17:

  En skriftlig anmälan till yrkesinspektören behöfver endast adresseras
  till »Yrkesinspektören i N. N. distrikt» (det distrikt till hvilket
  arbetsstället hör), och till den stad, efter hvilken distriktet har
  sitt namn. Enligt Kongl. Brefvet af den 19 okt. 1900 omfattar
  _Hernösands distrikt_ Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands och
  Jämtlands län, _Gefle distrikt_ Gefleborgs, Kopparbergs och
  Västmanlands län, _Stockholms distrikt_ Stockholms stad samt
  Stockholms, Uppsala och Gottlands län, _Örebro distrikt_ Örebro,
  Södermanlands och Värmlands län, _Linköpings distrikt_ Östergötlands
  och Kalmar län, _Jönköpings distrikt_ Jönköpings, Kronobergs och
  Hallands län, _Göteborgs distrikt_ Göteborgs, Bohus, Älfsborgs och
  Skaraborgs län samt _Malmö distrikt_ Malmöhus, Kristianstads och
  Blekinge län.

Fotnot 18:

  Yrkesinspektörernas berättelser jämte kommerskollegii yttrande med
  anledning däraf utgifvas årligen i tryck.

Fotnot 19:

  För jämförelses skull kan nämnas att i Danmark utgjorde under
  finansåret 1897-98 de arbetsställen, som föllo inom den egentliga
  yrkesinspektionens område, 5,922 medan inspektionspersonalen bestod af
  15 personer (2 inspektörer och 13 assistenter). Detta gjorde ju
  omkring 400 arbetsställen på 1 inspekterande, då däremot hos oss komma
  i medeltal omkring 2,000 arbetsställen pr inspektör. För närvarande
  har Danmark 20 egentliga inspektörer mot våra 8!



                               _Bil. I._
            Utdrag af Lag angående minderårigas och kvinnors
              användande till arbete i industriellt yrke;

           _gifven Stockholms slott den 17 oktober 1900_.[20]


  1 §. I denna lag förstås med minderårig den, som är under aderton
  år, och med _industriellt yrke_ idkande såsom näring af sågvärks-
  och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufdrift eller annat därmed
  jämförligt arbete; masugn eller hytta, stångjärnsbruk,
  manufakturvärk eller annan inrättning, som afser tillgodogörande
  eller förädling af mineralrikets alster och ej är att såsom
  handtvärk anse; fabrik; skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-,
  bryggeri-, kvarn- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor
  omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
  skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
  annan med fabriksdrift jämförlig handtering.

  2 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig användas allenast
  under villkor att den minderårige fyllt tolf år och antingen, efter
  att hafva genomgått fullständig lärokurs, erhållit afgångsbetyg från
  folkskolan eller, efter inhämtande af ett ringare kunskapsmått,
  erhållit behörigt tillstånd att lämna folkskolan eller ock styrker,
  att skolpliktigheten äljes upphört. Hvad sålunda föreskrifvits i
  fråga om inhämtat visst kunskapsmått såsom villkor för minderårigs
  användande i dylikt arbete, hvarom ofvan sägs, må dock icke utgöra
  hinder för minderårigs användande i dylikt arbete under ferietid. —
  Innan minderårig må i sådant arbete antagas, skall hvarje gång
  medelst läkarebetyg styrkas, att den minderårige icke till följd af
  sjuklighet eller kroppslig svaghet kan anses af det ifrågavarande
  arbetet komma att lida men. — Det åligger yrkesidkare att under den
  tid, minderårig är i yrkesidkarens arbete anställd, hafva i förvar
  den minderåriges intyg om ålder och inhämtat kunskapsmått äfvensom
  det i denna paragraf omförmälta läkarebetyg.

  3 §. Till arbete i industriellt yrke må minderårig, som ej fyllt
  tretton år, användas högst sex timmar och annan minderårig högst tio
  timmar af dygnet. — Arbetsgifvare vare skyldig att bereda hos honom
  anställd minderårig, som icke fyllt femton år, den ledighet, som för
  deltagande i fortsatt skolundervisning kan erfordras.

  4 §. Arbetstiden för minderårig skall afbrytas genom lämpliga
  raster; och må minderårig ej tillåtas att under rasterna uppehålla
  sig i arbetslokal, där till följd af arbetets beskaffenhet luften är
  förorenad af ämnen, hvilka äro för hälsan skadliga; åliggande det i
  sådant fall arbetsgifvare att anvisa lämpligt annat rum, där
  minderåriga kunna under rasterna vistas och intaga sina måltider.

  5 §. Minderårig må med arbete i industriellt yrke icke sysselsättas
  före klockan sex på morgonen eller efter klockan sju på aftonen.

  6 §. Minderårig må icke användas till att sköta ångpanna eller motor
  eller att rengöra eller smörja i gång varande maskin, rem-, axel-
  eller annan kraftledning; ej häller må minderårig tillåtas att från
  eller på i gång varande kraftskifva af- eller pålägga rem, kätting
  eller lina, så framt icke särskilda mekaniska anordningar äro
  vidtagna och dessa blifvit godkända af den, som, efter hvad i 9 §
  sägs, har att vid ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å
  efterlefnaden af denna lag.

  7 §. Med arbete i industriellt yrke må kvinna, som födt barn, icke
  sysselsättas under de fyra första veckorna efter barnsbörden, därest
  icke med läkarebetyg styrkes, att hon tidigare kan utan men börja
  arbetet. — Till arbete under jord i grufva eller stenbrott må kvinna
  icke användas och ej häller minderårig af mankön under fjorton år.

  8 §. _1 mom._ I grufarbete äfvensom i arbete vid masugnar eller
  hyttor, stångjärnsbruk, manufakturvärk och andra industriella
  inrättningar, där arbetet förutsätter så kallad ständig eld, samt
  vid sågvärk och därmed förenade brädgårdar, må, utan hinder af
  föreskrifterna i 3 och 5 §§, arbetstiden för minderårig af mankön
  öfver fjorton år utsträckas till i medeltal högst tolf timmar af
  dygnet och jämväl till annan tid än mellan klockan sex på morgonen
  och klockan sju på aftonen, under villkor att arbetet är indelat på
  skift sålunda, att ett och samma arbetslag icke två nätter å rad
  arbetar på det skift, hvarunder midnatt infaller, och alltid har
  tillfälle att åtnjuta åtta timmars hvila mellan skiften; dock må å
  arbetsställe, där arbetet för samma arbetslag är begränsat till
  högst åtta timmar af dygnet, nattarbete för hvarje arbetslag under
  hvar tredje vecka äga rum hvarje natt. — _2 mom._ I lättare arbeten
  under bar himmel vid grufvor samt sågvärk och därmed förenade
  brädgårdar må minderårig, som fyllt elfva år, användas under
  iakttagande i öfrigt af föreskrifterna i 2 § och hvad äljes i denna
  lag finnes stadgadt. — _3 mom._ Då natur- eller olyckshändelse
  afbrutit arbetets regelbundna gång, må eftergift i de uti 3 § gifna
  bestämmelser kunna meddelas af Kommerskollegium för en tid af högst
  fyra månader och af den, som, efter hvad i 9 § sägs, har att vid
  ifrågavarande arbetsställe utöfva tillsyn å efterlefnaden af denna
  lag, för högst en månad.

  9 §. Tillsyn å efterlefnaden af denna lag utöfvas, i fråga om
  grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, af bärgmästarna, och i
  öfriga fall af yrkesinspektörerna, en hvar inom sitt distrikt. —
  undanröjes eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd samt skolråd och
  skolstyrelse äfvensom vederbörande provinsial-, extra provinsial-,
  stads- eller stadsdistriktsläkare vare pliktige att lämna
  yrkesinspektör och bärgmästare det biträde, som af deras
  tjänsteåligganden, enligt denna lag, kan påkallas; och äga
  yrkesinspektör och bärgmästare att i förekommande fall anlita
  polismyndigheten.

  10 §. Finnes minderårigas sysselsättande i visst arbete vara
  synnerligen ansträngande eller för deras hälsa vådligt, må deras
  användande i dylikt arbete kunna förbjudas eller särskilda villkor
  för deras sysselsättande därmed föreskrifvas. — Yrkesinspektör och,
  i fråga om grufdrift, som är att hänföra till bärgsbruk, bärgmästare
  åligger att, där de finna förbud eller särskilda föreskrifter i nu
  nämda hänseende af omständigheterna påkallade, därom göra
  framställning hos Konungens Befallningshafvande, hvilken det
  tillkommer att i anledning af sålunda gjord anmälan besluta.

  11 §. En gång hvarje kalenderår äfvensom äljes, då i följd af sådan
  anmälan, som i 10 § sägs, eller af annan anledning Konungens
  Befallningshafvande så aktar nödigt, skall vid arbetsställe, där
  minderåriga arbetare sysselsättas, företagas läkarebesiktning å
  därstädes anställda minderåriga till utrönande huruvida arbetet är
  för den minderåriges hälsa menligt. — Öfver värkställd besiktning
  skall vederbörande läkare uti den 12 § omförmälta registerbok göra
  anteckning, angifvande huruvida minderårig må i arbetet fortfarande
  sysselsättas; och må yrkesidkare icke i strid mot innehållet i
  sålunda gjord anteckning i arbetet använda minderårig, intill dess
  annorlunda kan varda af Konungens Befallningshafvande förordnat,
  — — — Besiktning, hvarom nu förmäles, förrättas af legitimerad
  läkare, som därtill förordnas af Konungens Befallningshafvande.
  — — —

  12 §. Det åligger yrkesidkare att för hvarje kalenderår föra
  särskild registerbok öfver de af honom under året till arbete i
  industriellt yrke använda minderåriga. Denna registerbok, — — —
  skall upptaga, bland annat, den minderåriges fullständiga namn,
  födelseår och födelsedag, faders eller målsmans namn och hemvist,
  dag för anställning i arbetet, den tid af dygnet, hvarunder den
  minderårige varit i arbetet sysselsatt, det slag af arbete, hvari
  den minderårige varit använd, dag för afgång ur arbetet äfvensom
  anteckning därom att de i 2 § omförmälta intyg aflämnats. — — —

  13 §. Hälsovårdsnämd eller, där sådan ej finnes, kommunalnämd
  äfvensom skolråd och skolstyrelse äga att genom person, som nämden,
  skolrådet eller skolstyrelsen inom eller utom sig utser, granska
  registerbok samt de uti 2 § omförmälta intyg. Sådan rätt tillkommer
  jämväl vederbörande provinsial-, extra provinsial-, stads- och
  stadsdistriktsläkare.

-----

Fotnot 20:

  N:o 75 af _Svensk författningssamling_ för år 1900. Erhålles i
  bokhandeln för 15 öre.



                               _Bil. II._
              Utdrag af Lag angående skydd mot yrkesfara;

             _gifven Stockholms slott den 10 maj 1889_.[21]


  1 §. Med industriellt yrke förstås i denna lag idkande såsom näring
  af sågvärks- och därmed förenad brädgårdsrörelse; grufvedrift, eller
  annat därmed jämförligt arbete, som icke är att hänföra till
  bärgsbruk; masugn eller hytta, stångjärnsbruk, manufakturvärk eller
  annan inrättning, som afser tillgodogörande eller förädling af
  mineralrikets alster och ej är att som handtvärk anse; fabrik;
  skeppsbyggeri-, stenhuggeri-, mäjeri-, bryggeri-, mjöl- och
  sågkvarns- samt handtvärkerirörelse, som drifves i så stor
  omfattning eller under sådana förhållanden i öfrigt, att den
  skäligen må anses som fabriksrörelse; boktryckeri; bränneri och
  annan med fabriksdrift jämförlig handtering.

  (Genom tillägg af den 13 dec. 1895 skall hvad i denna lag stadgas
  ock gälla om sådan i 1 § omnämd industriell rörelse, som af staten
  eller kommunen idkas, ändå att rörelsen icke idkas såsom näring.)

  2 §. _1 mom._ Idkare af yrke, som i denna lag afses, är pliktig att
  vidtaga alla de anordningar, som i afseende å arbetslokaler,
  maskiner och redskap eller äljes med hänsyn till arbetets
  beskaffenhet äro nödiga för att skydda hos honom anställda arbetares
  lif och hälsa.

  _2 mom._ Härvid skall särskildt iakttagas:

  _a_) å ställen, där arbetarna äro utsatta för fara att skadas genom
  fall eller genom nedstörtande föremål, skola, i den mån arbetets
  natur sådant medgifver, nödiga skyddsinrättningar anbringas, såsom
  att golföppningar, ställningar, gallerier, hissar och dylikt förses
  med betryggande hägnad, samt ledstänger anbringas i trappor;

  _b_) å hissar, kranar eller andra därmed jämförliga hjälpmaskiner
  skall tydligt angifvas deras bärighet i vikt samt, då de äro afsedda
  för persontrafik, jämväl det antal personer, som kan utan fara på en
  gång begagna dem;

  _c_) kar, bassiner och andra öppna kärl, hvilka på grund af läge och
  innehåll eller djup medföra fara, skola, därest så lämpligen kan
  ske, vara behörigen kringgärdade;

  _d_) där yrkesdrift är förenad med eldfara, skola anordningar
  träffas för arbetarnas räddning vid utbrytande eldsvåda, såsom genom
  anbringande af eldfasta trappor, tillräckligt antal lätt öppnade
  utgångar och fönster, säkerhetsstegar och dylikt; dock att hvad
  sålunda är stadgat i afseende å anbringande af eldfasta trappor ej
  må vinna tillämpning å redan befintlig fabrik eller värkstad i
  vidsträcktare mån än så vidt utan större olägenhet eller kostnad kan
  ske;

  _e_) gångar i arbetslokaler skola vara så breda och höga, att
  arbetarna, där de iakttaga vanlig försiktighet, icke kunna skadas af
  i gång varande maskiner;

  _f_) motor skall, där den ej uppställes i särskilt rum, utan har sin
  plats i arbetslokalen, inhägnas eller anbringas så, att de arbetare,
  åt hvilka dess skötsel icke är anförtrodd, ej utsättas för att komma
  i beröring med dess rörliga delar;

  _g_) maskiner och transmissioner, som medföra fara för arbetarna,
  böra kringgärdas eller äljes så anordnas, att, så vidt möjligt, den
  med dem förbundna fara undanröjes, hvarjämte dessa inrättningar
  skola å ställen, där arbetarna kunna med dem komma i beröring, vara
  så tillräckligt belysta, att de tydligt kunna urskiljas, då de äro i
  gång;

  _h_) innan transmissioner genom motorn sättas i gång, skall detta på
  förut bekantgjort sätt i arbetsrummen tillkännagifvas; om från en
  motor kraft ledes till flera våningar eller rum, skall så anordnas,
  att antingen hufvudtransmissionen kan i hvarje arbetsrum stannas
  oberoende af motorn, eller ock signal från hvarje arbetsrum gifvas
  att stanna denna;

  _i_) arbetsmaskiner med hastig rörelse skola, där så lämpligen kan
  ske, vara försedda med inrättningar, som tillåta att hastigt och
  oberoende af motorn stanna dem; för till- och frånslagning af
  transmissionsrem eller -lina, där sådant är förenat med fara, skall
  särskild inrättning finnas;

  _k_) därest maskiner eller transmissioner måste rengöras eller
  smörjas medan de äro i gång, skola, i den mån sådant är möjligt,
  åtgärder vara vidtagna till förekommande af skada.

  _3 mom._ Om arbetet bedrifves i slutet rum, eller arbetets natur så
  påfordrar, skall särskilt tillses:

  _att_ för hvarje där sysselsatt arbetare finnes luftrum, ej
  understigande sju kubikmeter, jämte erforderlig luftväxling; dock
  att i redan befintlig fabrik eller värkstad mindre luftutrymme
  tillstädjes, där synnerligen värksam anordning för luftväxling
  vidtages;

  _att_ arbetet äger rum vid tillräcklig och tjänlig belysning samt så
  lämplig värmegrad, som förhållandena medgifva;

  _att_ sådana anordningar, hvilka den tekniska erfarenheten anvisat
  såsom värksamma och arbetets natur medgifver, vidtagas för att
  hindra damm, gaser eller ångor att spridas i arbetslokalen i en för
  arbetarnas hälsa skadlig mängd; samt

  _att_ renlighet iakttages med hänsyn så väl till arbetslokaler som
  till maskiner och redskap.

  _4 mom._ I arbetslokal skola, där så finnes nödigt, anslås
  föreskrifter om hvad arbetarna böra iakttaga för att undvika
  olycksfall och ohälsa i arbetet — — —

  Å särdeles farliga ställen skola anslag anbringas, som uppmana till
  synnerlig försiktighet.

-----

Fotnot 21:

  N:o 19 af _Svensk författningssamling_ för år 1889. Erhålles i
  bokhandeln för 10 öre.--Obs. tillägget af den 13 december 1895.



                          TRANSCRIBER'S NOTES


 1. Silently corrected simple spelling, grammar, and typographical
    errors.
 2. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
 3. Enclosed italics font in _underscores_.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Den svenska Arbetareskyddslagstiftningen och Yrkesinspektionen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.