Title: Mjölnarflickan vid Lützen - Ett tvåhundrafemtioårigt minne
Author: Åberg, J. O. (Jon Olof)
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Mjölnarflickan vid Lützen - Ett tvåhundrafemtioårigt minne" ***


MJÖLNARFLICKAN VID LÜTZEN

Ett tvåhundrafemtioårigt minne


Upptecknadt af

J. O. ÅBERG.



Stockholm,
F. & G. Beijers förlag,
1892.



I.


Tidigt en morgon i slutet af oktober månad år 1632 tittade mjölnaren
Heinrich Mayer ut genom en af gluggarne på sin på en af kullarne vid
Lützen belägna qvarn, gnuggade sig åtskilliga gånger i ögonen och
mumlade derefter, sedan han gäspat ett par gånger, som om han ville att
munnen skulle gå ur led:

"Ingen förtjenst! Hur ska' jag bära mig åt? Det är de förbannade
papisternas skull. Skolmästaren sa' i går, att det går ett rykte att de
komma hit igen. Hur var det inte i fjol, när Tilly kom till den här
trakten! Ingen förtjenst, ingen förtjenst! Håller det här på länge, så
få både Annchen och jag svälta ihjäl. Öl-Göran, puh... puh", utbrast
han högre och spottade ut genom gluggen, "hur kom jag att tänka på
honom? Oh, nu har jag det. Joseph, pojken min, var ju olyckligtvis med
i slaget vid Breitenfeld, men det måste jag till hans heder säga, att
inte var han med när Öl-Göran, den Gud fördöme, så fegt öfvergaf sin
här och rymde fältet. Pojken stupade som en tapper karl. Hå, hå ja mej;
Fastän jag förlorat honom, så är det ändock en tröst att..."

"Halloh, gamle björn", ljöd i detsamma en stark och skroflig karlröst
nedifrån, "hvad står du och pratar för slag för dig sjelf? Har du
blifvit... ja ja, det gör detsamma! Hvad är det du pratar?"

Den gamle mjölnaren, som på ett långt ifrån behagligt sätt väcktes ur
sina tankar af dessa ord, strök luggen ur pannan och såg nedåt med en
halft förvånad halft förtretad blick. Sedan han länge med blickarne
sökt efter interlokutören och ändtligen funnit honom, ropade han, under
det hans läppar drogo sig till ett bredt och godmodigt grin:

"Jag hörde nog, att det var du, Mathias."

En kort och tjock karlfigur syntes med detsamma komma fram från en
invid qvarnen belägen brädhög. Pustande under sin ofantliga fetma
vaggade han fram ända till dess han kom rakt under gluggen, satte
derefter en knölig påk bakom sig och lutade sig, stödd på denne, så
mycket bakut som han kunde utan att förlora jemnvigten, hvarefter han
sade med sin skrufliga röst:

"Det står inte rätt till, vän Heinrich."

"Hvad är det som inte står rätt till", sporde mjölnaren och tog sig
eftertänksamt om hakan.

"Äh, begriper du inte hvad jag menar, hva' sa'?"

"Nej, fördöme mig Gud om jag det begriper", svarade Heinrich Mayer
buttert. "Det är mycket, som inte står rätt till nu för tiden. Så till
exempel ha papisterne..."


"Hvad hin bryr jag mig om papisterne", afbröt Mathias Gründler häftigt.
"Den svenske kungen må gerna ta's med dem bäst det honom gitter. Nej,
det är någonting annat, som inte står rätt till."

Med dessa ord återtog den hederlige Mathias, hvilkens pussiga ansigte
blef mörkare allt eftersom han sjelf rätade upp sig, sin naturliga
ställning och stötte knölpåken så våldsamt i marken, att stenar och
grus yrde omkring honom. Sedan han på detta sätt ett par gånger gifvit
luft åt sin vrede, sade han:

"Jag ger fan papisterne. Nu är det fråga om Annchen, flickan din."

Heinrich Mayer ordentligt hajade till, då han förnam dessa ord. Sedan
han väl hemtat sig från både sin förvåning och förskräckelse sporde
han:

"Är flickan sjuk då? Nog var hon frisk för en stund sedan, när jag gick
hemifrån."

"På den frågan kan jag svara både _ja_ och _nej_";  inföll Mathias
Gründler och stötte ånyo med knölpåken i marken.

Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då Heinrich Mayer
försvann från gluggen. Några ögonblick derefter hördes likväl hans
klumpiga steg i qvarntrappan och inom några minuter stod den reslige
mjölnaren, till kroppen en fullkomlig motsats till Mathias Gründler,
nere på marken.

"Hva' fan pratar du för smörja!" skrek Heinrich och borrade sina hvassa
ögon in i Mathias'. "Är du galen, eller..."

"Nej, det är Annchen som är galen", inföll Mathias lugnt, under det han
ånyo satte påken bakom ryggen och stödde sig på den.

"Annchen galen", skrek Heinrich Mayer, "vet du hvad du säger, karl?"

"Ja visst, flickan är ju kärleksgalen, vet jag."

"A--h", frampustade Heinrich Mayer långdraget och betydligt lättare om
hjertat. "A--h!"

"Men", fortfor Mathias Gründler, och hans blickar mörknade ännu mera,
"inte i pojken min. Vårt aftal angående giftermål mellan våra barn går
nog i putten."

Nu var det Heinrich Mayers tur att stämma ned den höga tonen.

"Du är bestämdt galen", sade han.

"Ja", svarade Mathias Gründler med en så djupt sorgsen ton, att
Heinrich tyckte att det var synd om honom, "jag önskar att jag vore
det, så att jag sluppe se all den nesa, som den förbannade papisten
drar öfver oss, hederlige karlar, och öfver detta samhälle."

Heinrich Mayer spärrade upp sina ögon så mycket han förmådde.

"Hvad menar du för en papist?" sporde han förvånad.

"Jaså, har du glömt det!"

Mayer sökte både länge och väl i sitt minne, men hur mycket han än
ansträngde detsamma kunde han dock ej leta ut hvad kamraten funderade
på. Slutligen sade den gamle mjölnaren:

"Om du rätt så hotade att slå ihjäl mig, skulle jag inte kunna gissa
mig till hvad du menar för en papist."

"Ah, nu är du kortsynt, Heinrich", svarade Mathias Gründler otåligt.
"Har du glömt Joseph von Bierich?"

Heinrich Mayer hoppade till; under det han skrek så högt han förmådde:
"Ah, nu förstår jag! Du menar den der österrikaren, som vi hittade så
svårt sårad två dagar efter slaget vid Breitenfeld, der den satans
Tilly måste rymma fältet, och der pojken min fick sin bane?"

Mathias Gründler nickade till en början utan att svara. Slutligen sade
han, under det hans stämma blef mera hotande och mörk:  "Så är det, vän
Heinrich. Vi ha födt upp en orm i vår egen barm. Hvarför läto vi honom
inte ligga der han låg?"

"Du vet väl att det var Annchens skull", inföll den gamle mjölnaren
dystert. "Hon bad ju så bevekande och när gamle Wolfs hustru Margit
också förenade sina böner med hennes, kunde vi inte motstå längre. Det
var ju alldeles omöjligt att förutse, att von Bierichs blessyrer skulle
vara så svårläkta, att han inte förr än nu kunde resa sig upp. Mer än
ett helt år har gubben Wolf varit tvungen att herbergera honom och det
har han nog gerna underkastat sig, eftersom officeren är rik, efter
hvad jag hört sägas. Jag tror inte, att hvarken Wolf eller hans hustru
vilja bli af med papisten ännu på en lång tid. Men", fortfor den gamle
mjölnaren, under det han begrundande lät hufvudet sjunka ned mot
bröstet, "jag kan inte begripa hur Annchen kunnat sammanträffa med
papisten så ofta. Hon är sällan ute och gamle Wolf bor ju i Lützens
ytterkant, så att..."

Ett försmädligt leende krusade Mathias Gründlers läppar när han
svarade:

"Du är då bra kortsynt. Tror du inte att Annchen kunnat träffa honom
annat än om dagarne?"

Heinrich Mayer hoppade ånyo till, och hans grofva väderbitna anlete
öfverdrogs af en glödande rodnad, då han med kraftig stämma utslungade
dessa ord:

"Skäms du inte, gamle inpiskade räf, att komma fram med dylika
förnärmande påståenden! Jag vet nog hvad du syftar på. Du menar, att
min dotter haft nattliga möten med vår religionsfiende. Nej, denna
skymf är för stark", skrek den gamle mjölnaren hotfullt och gick
Mathias Gründler rakt på lifvet, "aldrig trodde jag att du skulle kunna
vara så lågsinnad."

"Se så", medlade gubben Gründler, som inom sig sjelf ångrade att han
väckt så starka och obehagliga sinnesrörelser hos den gamle hederlige
och af alla allmänt omtyckte Heinrich Mayer, "det är kanske icke så
farligt som folk pratar."

"Jaså, folk pratar också", mumlade Heinrich Mayer och vacklade några
steg baklänges. "Och det skulle inte vara farligt, det", fortfor han
med höjd stämma. "Oh, du känner inte till, hvilken olycka det
djefvulska pratet kan åstadkomma!"

"Sansa dig", bad Mathias Gründler och fattade gamle Mayers händer. "Om
du vill, så ska' vi först undersöka saken innan vi döma."

Dessa ord uttalade Mathias Gründler med så mycken värme, att den gamle
mjölnaren genast fann sig lugnare.

"Ja, det ska' vi", svarade han också genast. "Man bör inte döma förr,
än man har bevis. Jag var nyss för häftig."



II.


I södra utkanten af staden Lützen voro pistolsmeden Wolfs hydda och
verkstad belägne. Vid det tillfälle vi inträda i verkstaden, var gubben
Wolf ifrigt sysselsatt med att reparera en dyrbar pistol, som han kort
förut erhållit till lagning. Gubben betraktade noga det vackra och
dyrbara vapnet, i hvars kolf voro inbrända dessa bokstäfver: J. v. B.

"Jaha", muttrade den gamle pistolsmeden för sig sjelf, "det här vapnet
är mycket vackert och antagligen förfärdigadt af en wiensk pistolsmed,
men nog tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre sådant. Kolfven
är något för klumpig och..."

"Men, det skjuter bra, ska' ni tro, fader Wolf", afbröt i detsamma en
manlig stämma och en högrest mansfigur, som bar venstra armen i band,
förmörkade dörröppningen. "Jag tror nog att ni skulle kunna göra en
lika bra pistol", fortfor den nykomne leende, "men se _bättre_, det tror
jag visst inte. Eller kanske att ni anser er kunna öfverträffa gamle
Moritz i Prag?"

"Har han gjort vapnet?" sporde Wolf en smula förlägen. "Jag trodde att
den var från Wien."

"Nej, Prags förnämste pistolsmed har förfärdigat vapnet på min begäran.
Se här står hans märke."

"Besynnerligt att jag förut inte sett det", utbrast Wolf. "Jag har ju
arbetat hos Moritz i åtta år och vet nog hvad han duger till. Han är
den skickligaste pistolsmed i Österrike."

"Ja, i Sachsen också", tänkte nykomlingen infalla, men hejdade sig vid
en blick på Wolfs snopna ansigte. I stället gick han fram till den
gamle pistolsmeden, klappade honom vänligt på axeln och sade med en
ton, som han gjorde så mjuk och inställsam som möjligt: "Har ni träffat
jungfru Annchen nyligen, fader Wolf?"

Vid denna fråga upplyfte pistolsmeden hufvudet, såg några ögonblick
forskande på nykomlingen och sporde derefter:

"Jag förstår inte det förhållande, som råder mellan henne och er,
löjtnant von Bierich."

Den unge bleke mannen rodnade starkt och kunde ej svara på en ganska
lång stund. Härunder lade Wolf pistolen ifrån sig, satte båda händerna
i sidorna och fortfor under det han skarpt fixerade löjtnanten:

"Jag ska' rent ut säga er, att den der förbindelsen inte passar sig."

Under det Joseph von Bierich befann sig i detta brydsamma tillstånd,
hade han mekaniskt fattat en lös pistolpipa, den han häftigt vände
mellan fingrarne. Då Wolfs senaste ord träffade hans öron, släppte han
pipan. Den föll hårdt mot stenläggningen vid dörren och sprang sönder.

"Jo, nu har ni gjort, vackert åt mig", utbrast gamle Wolf, under det en
mörk sky af harm drog öfver hans anlete. "Den der pistolen ska' vara
färdig om ett par dagar, och..."

"Hjelpes väl med detta", afbröt von Bierich raskt och drog upp ett par
guldmynt, dem han lade på verkstadsbordet. "För en så skicklig
pistolsmed som ni är, mäster Wolf, ni har ju berättigadt anseende för
att vara den skickligaste i Sachsen, blir det väl ingen svårighet att
förfärdiga en annan pipa, så att ni må kunna ha vapnet i ordning på
bestämd tid."

Detta vädjande till hans skicklighet jemte åsynen af guldet gjorde att
mäster Wolf med ens blef mildare till sinnes.

"Åh, jag tänkte inte så illa som orden föllo sig", utbrast han derför
och stoppade försigtigt ned guldmynten i sin djupa förskinnsficka. "Ser
ni, löjtnant von Bierich, jag är en fattig man, såsom ni väl torde ha
sett under det år ni varit i mitt hus och derför måste jag noga se på
förtjensten. Väl är Margit en duktig qvinna och jag värderar henne
också mycket derför... men... men..." stammade han och strök med ena
handen öfver läpparne, liksom för att hindra den framträdande
förlägenheten... "ja, ja, ni förstår nog, löjtnant, att det är
qvinnornas sed att liksom vara om sig och..."


"Ja, jag begriper nog hvad ni menar, fader Wolf", afbröt löjtnanten
skrattande. "Men, säg mig, hvad ni menade med att förbindelsen mellan
mig och jungfru Annchen, den vackra mjölnardottren, inte passar sig?"

Mäster Wolfs förlägenhet ökades för hvarje minut, och Joseph von
Bierich måste derför ännu en gång upprepa sin fråga.

"Vill ni nödvändigt veta det?" sporde mäster Wolf och såg forskande och
på samma gång sorgset på löjtnanten.

"Ja!"

"Men om jag sårar och förtörnar eder?"

"Har ingen fara, jag känner mig stark nog att nu kunna möta hvilken
motgång som helst, utom en enda."

"Och hvad skulle det vara för en motgång, som ni ej kan bära?" sporde
mäster Wolf nyfiken.

"Låt mig behålla den hemligheten för mig sjelf så länge", bad von
Bierich. "Fram nu med edra motskäl."

Sedan gamle Wolf en stund hostat och harklat frampustade han slutligen
dessa ord:

"Derför att eder ställning är så olika här i lifvet, ska' jag för det
första säga er."

Joseph von Bierich tog förbluffad ett par steg tillbaka, under det
handen öfverfor det manligt vackra ansigtet.

"Hvad pratar ni nu för galimatias, fader Wolf", utbrast han derpå. "Väl
är jag adelsman och rik, men har alltid trott och tror ännu, att deri
ej ligger något ondt. Dessutom förmodar jag, att kärleken skall veta
att häfva dessa dumma ojemnheter. Tror inte ni också detsamma, mäster
Wolf?"

"Er emellan kanhända", svarade den gamle pistolsmeden och aftorkade med
afviga handen den svettiga pannan, "men det finnes andra, som också
vilja ha sitt ord med i det laget, ska' jag säga."

"Jag känner bara en, och det är Annchens fader, gamle Heinrich Mayer."

"Men jag känner två till, jag", inföll mäster Wolf och betraktade
Joseph von Bierich icke utan en djup farhåga.

"Hvilka skulle det vara?" sporde löjtnanten och ryckte obehagligt till.

"Mathias Gründler och hans son Franz."

"Hvad ha de för anspråk?" utbrast löjtnant von Bierich häftigt och såg
på mäster Wolf med genomborrande blickar. "Ar det gubben eller sonen,
som ska' äkta Annchen?"

"Sonen förstås", svarade mäster Wolf och kunde ej underlåta att le åt
Joseph von Bierichs ifver.

"Men, Annchen älskar mig!"

"Det lär inte Heinrich Mayer bry sig det ringaste om", inföll gamle
Wolf allvarligt. "Han och Mathias Gründler ha för länge sedan, ja så
fort Annchen var född, kommit öfverens om, att Franz och Annchen ska'
bli ett äkta par, och det lär nu inte kunna ändras", slutade mäster
Wolf med en ton, som lät mer än vanligt sorgsen. "Hvad de båda gubbarne
en gång sagt, det stå de vid, så mycket vet jag."

Löjtnant von Bierich hade under mäster Wolfs tal gått ifrigt fram och
tillbaka i verkstaden. En ganska lång stund var det tyst der inne.
Endast ljudet af löjtnantens steg och mäster Wolfs taktmessiga
hammarslag kunde förnimmas.

Under den ifriga gången blef Joseph von Bierich allt mera lugn.
Slutligen stannade han framför mäster Wolf och sporde:

"Är detta allt ni har emot mig?"

"Nej", svarade den gamle pistolsmeden med så lågmäld stämma, att det
fordrades löjtnantens fina hörsel för att kunna höra den.

Joseph von Bierich tog ett par steg tillbaka, under det han med
sväfvande röst gjorde denna fråga:

"Hvad annat kan det då vara? Jag är riktigt nyfiken att få höra det."

Mäster Wolf stod som på nålar. Han lade genast arbetet ifrån sig, ref
sig en stund betänksamt i håret och yttrade derefter:

"Derför att ni är... är... papist."

Löjtnanten gaf till ett gapskratt, och detta förbryllade till den grad
mäster Wolf, att han burdus släppte icke allenast hammaren utan äfven
den pistoldel han var sysselsatt med att bearbeta.

"Ni skrattar"; sade han harmfullt, "men jag tycker att det inte är
någonting att skratta åt."

"Jo visst är det så, hederlige fader Wolf", sade Joseph von Bierich,
sedan han väl skrattat ut, "allra helst som jag inte längre är --
papist."

Nu var det mäster Wolfs tur att göra stora ögon.

"Inte... pa... pa... pist", stammade han och tog sig om pannan, liksom
ville han reda de tankar, som i dessa ögonblick stormade in på honom.

"Nej, fader Wolf", svarade löjtnanten, "under det Annchen skötte mig
har hon bragt mig till den öfvertygelsen, att Luthers religion är mera
förnuftig än den jag förut stridt för. Kärleken till Annchen har också
gjort att jag..."

"Nå, det är en annan sak", utropade mäster Wolf glad, redan innan
löjtnanten han tala till punkt. "Då tror jag inte att Heinrich Mayer
ska' neka er sin dotter... om... om... han bara törs för Mathias
Gründler och dennes son", slutade den gamle pistolsmeden eftertänksamt.

"Törs! Hvarför törs han inte?"

"De ä' så hämndgirige, båda två."

"Låt det bli _min_ ensak, fader Wolf", inföll Joseph von Bierich. "Jag
har förut tämjt dylika hämndgiriga naturer, men ett vill jag bedja om,
och det är att ni inte talar om det för någon, eho det vara må att jag
är lutherskt sinnad. Jag vet nog ändå hur jag ska' handla, så att allt
får ett godt slut."

"Topp", svarade mäster Wolf och besvarade Joseph von Bierichs
kraftfulla handslag, "ja ska' tiga som muren."



III.


Joseph von Bierich hade nyligen inträdt i tjänstgöring vid Tillys här,
när denne ryktbare fältherre besegrade danske konungen Kristian den
fjerde vid Lutter am Barenberge, en liten by i braunschweizska
hertigdömet. Detta fältslag utkämpades år 1626 och dermed var den
öfvermodige Kristians deltagande i trettioåriga kriget för alltid
slutadt.

Härefter följde von Bierich "den gamle korporalen", som Gustaf II
Adolph i sin rättmätiga harm öfver den gräsliga ödeläggelse, som Tilly
lät öfvergå Magdeburg, kallade denne papistiske general. Hän ogillade
också på det högsta alla de skändligheter, som de kejserlige soldaterne
öfvade hvart de tågade fram, och sökte för den skull att efter bästa
förmåga lindra nöden och afstyra sina underlydandes grymma ofog.

Men som detta måste ske i hemlighet, han skulle annars ha blifvit
hållen för en förrädare, kunde Joseph von Bierich naturligtvis icke
uppträda med all den kraft han önskade. Hans af naturen goda hjerta led
derför dag ifrån dag öfver att han nödgades bevittna de mest upprörande
scener.

Född på det stora adliga godset Bierich, ungefär en mil söder om Prag,
hvilket gods egdes af hans fader, en gammal före detta rådsherre och
sträng katolik, var han sina föräldrars enda barn och i följd deraf
ständigt föremål för deras ömmaste omsorger. De husitiska lärorna, som
vid tiden för den unge Josephs barndom ånyo började taga fart i Böhmen,
motsades så mycket som möjligt af den stränge och katolskt renlärige
Arnold von Bierich, som genast vid sonens födelse lät inskrifva honom
såsom officer vid ett i Wien förlagdt infanteriregemente.

Gossens milda, nästan qvinliga sinnelag, ett arf efter den kort före
hans afresa till hufvudstaden aflidna modern, gjorde dock, att han
småningom började eftersinna huruvida icke husiternas läror ändock,
hade någon sanning i sig. Detta eftersinnande måste dock ske i största
hemlighet, så att hvarken fadren eller kamraterne finge vetskap derom,
ty i hvilketdera fallet som helst vore han olycklig. Icke nog med att
fängelset och pinbänken väntade honom; när de religiösa lidelserna på
ömse sidor hade nått sin höjdpunkt, vore äfven hans framtida bana
förstörd. Den stränge fadren skulle också utan tvifvel göra honom
arflös.

Under det dessa slitningar marterade Joseph von Bierichs själ kom
underrättelsen om Gustaf II Adolphs landstigning på tysk jord till de
förtryckte protestanternes hjelp. Denna tidning väckte i Wien ett
oerhördt hånlöje, och "snömajestätet", som snart skulle smälta i
Söderns brännande solstrålar, var bittida och sent utsatt för de mest
ilskna och på samma gång spefulla yttranden.

Joseph von Bierich deltog dock aldrig i dessa skamliga och hånfulla
utlåtelser, dertill egde han allt för mycken takt, men han vågade ej
heller fälla ett enda ord till de förhånades försvar.

Under tiden började Gustaf Adolph den lysande segerbana, som efter
endast två år skulle sluta med hans hjeltedöd vid Lützen, men som
oaktadt sin korthet ändock gifvit "snömajestätet" ett namn såsom en af
mensklighetens störste välgörare, i det att han genom sitt energiska
uppträdande tillförsäkrade sina af katolskt våld lidande protestantiske
bröder den frihet i sin religionsutöfning, som de så länge under
Mansfeld med flere kämpat för.

Underrättelserna om de föraktade svenskarnes oupphörliga segrar väckte
till en början knappast någon uppmärksamhet i Wien, der det hötte, att
när blott Tilly hunne samla sin kringspridda här, skulle de objudne
gästerne snart åter kastas tillbaka öfver Östersjön.

Magdeburgs omenskliga uppbrännande och plundrande väckte naturligtvis
oerhördt jubel hos massan af folket i Österrike och dess hufvudstad. De
mera sansade, bland hvilka Joseph von Bierich också befann sig, skakade
dock på hufvudet och menade på, att detta grymma handlingssätt alls
icke kunde vara Gudi behagligt, och väntade för den skull en olycka.
Tilly sjelf blef efter Magdeburgs fall mera dyster och sluten. Den lit
han alltid tillförne haft till sig sjelf försvann som genom ett
trollslag. Han blef vankelmodig i sina beslut och tycktes gång på gång
undandraga sig ett möte med den konungslige motståndare, om hvilken han
förut endast talat med öfvermod. Förgäfves sökte han att bekämpa de
inre förebråelser, som isynnerhet i ensamma stunder anklagade honom för
Magdeburgs förstöring. Härar och folk kunde han besegra, men sitt eget
hjertas gnagande tillvitelser förmådde han icke bringa till tystnad.

Följden af denna hans obeslutsamhet visade sig snart, då han anföll
svenska lägret vid Werben, en liten stad, belägen i Mark-Brandenburg.
"Den gamle korporalen" försökte här att taga lägret genom förräderi,
men blef sjelf, sedan Gustaf Adolph lyckats få vetskap om förräderiet,
så kraftigt tillbakakastad, att han kort derefter såg sig tvungen att
lemna landet, allrahelst som lifsmedel började fattas honom och hans
folk.

Genom den kort derpå utkämpade drabbningen vid Breitenfeld blef Tilly i
grund slagen. Nära var det också, att han blifvit tillfångatagen. Han
räddades dock och skyndade som en flykting till Halle, der han af en
barberare förbands. Men sorgen öfver det lidna nederlaget gjorde att
han grät, naturligtvis på samma gång också af harm och förödmjukelse
öfver den motgång, som så oförmodadt drabbat honom.

Af det föregående veta vi, att det var i slaget vid Leipzig eller
Breitenfeld, såsom det också kallas efter den plats, der det egentligen
stod, som Joseph von Bierich blef svårt sårad. Han hade varit med i de
ofantliga fyrkanter, som Tilly skickade ned mot Gustaf Horns flygel och
här hade han råkat in i det värsta handgemänget. Flere gånger sårad var
han lika många gånger fångad af svenskarne, men lyckades ändock att
komma fri. Nära nog dignande af trötthet och blodförlust tillsade honom
Tilly sjelf att söka hvilan, och von Bierich ämnade just följa den
gamle fältherrens råd, när vägen plötsligt stängdes af en mängd finnar,
som under den tappre Stålhandskes befäl anföllo med rasande häftighet.

Den trupp, i hvilken Joseph von Bierich befann sig, sprängdes snart.
Sjelf blef han liggande medvetslös på det blodiga slagfältet.

Hur länge han legat der i denna ställning visste han icke, men då han
vaknade såg han tre män och en ung flicka stå lutade öfver sig. Då han
gjorde ett svagt försök att resa sig upp, höjde den ene af männen
(Mathias Gründler) en lång pik för att genomborra honom med. Den unga
flickan sprang dock genast emellan och Joseph von Bierichs lif var
räddadt åtminstone för ögonblicket.

Hemförd till pistolsmeden Wolfs bostad sväfvade han under flere månader
mellan lif eller död, ty de sår han erhållit voro af lifsfarlig
beskaffenhet nästan allesammans.

Annchens milda och rent qvinliga sinnelag kunde icke lida att en
medmenniska, låt vara en katolik, våndades så i hennes omedelbara
närhet utan att försöka att lindra hans plågor. Till en början gick hon
till gamle Wolf blott och bart af ren nyfikenhet, men slutligen tilltog
intresset för den sårade mer och mer för hvarje dag. Hon uppmuntrades
också genom läkarens utsago, att hennes omvårdnad skulle i hög grad
hjelpa till att förbättra den sjukes tillstånd.

Fadrens ogillande af dessa täta besök gjorde visserligen Annchen till
en början orolig och nedstämd, men slutligen blef hennes sinne lugnare
äfven i detta fall och tanken på att hon endast och allenast gjorde sin
pligt verkade ännu mera uppfriskande på henne. Olyckan plägar draga
själarne till hvarandra, säger man. Så ock här. Då Joseph von Bierich
ändteligen blef så pass återstäld, att han kunde öfvertänka, hvad som
händt, hängaf han sig, utan att tänka på, att han befann sig hos sin
motståndare, åt en i början häftig förtviflan. Tilly var ju slagen och
hela den ligistiska hären stadd i upplösning. Hvad skulle slutet derpå
blifva? Förgäfves grubblade Joseph von Bierich derpå; ju mera han
grubblade, desto mera förvärrades hans tillstånd. Han föll ånyo i en
tung dvala, som räckte ett par dagar.

När han ändteligen vaknade upp igen, förbjöd honom läkaren strängeligen
att vidare tänka på det förflutna. Nu skulle han endast se framtiden
ljusare an, om han ville bli återstäld till helsan igen.

Under dessa långa och tråkiga timmar vid sjukbädden hade Joseph von
Bierich och Annchen tillräcklig tid att tala om hvarjehanda. De talade
dock mest i religion. Den förstnämnde var dock i början icke så litet
skygg och gaf nästan alltid undvikande svar på Annchens frågor. Dessa
gjorde dock så mycket att han, i början mot sin vilja, kom att mer och
mer tänka på hvad den unga flickan så ifrigt framhöll. De idéer han
också besjälats af under sin vistelse i Österrikes hufvudstad funno
också nu mera näring hos honom och länge dröjde det icke, förrän han
öppet bekände för Annchen, att han på allvar började hylla de lutherska
lärosatserne.

Men han afgaf samtidigt också en annan bekännelse, och det var att han
älskade den unga mjölnarflickan. Annchen blef häraf så förskräckt, att
hon som en jagad hund sprang till sitt hem, der hon nu hade sin första
sömnlösa natt.

Han, den rike officeren, älskade henne, den fattiga och obemärkta
mjölnardottren! Var detta väl en sanning eller endast ett bittert hån?
Vid tanken på detta sistnämnda begynte den stackars flickan att gråta
konvulsiviskt, ty äfven hon hade fattat kärlek till den sårade. Detta
visste hon icke förut, men i detta ögonblick stod denna känsla klar för
henne.

Hvad skulle fadren, Mathias Gründler och dennes son, med hvilken
Annchen ju var trolofvad redan i vaggan, säga härom? Det svindlade för
hennes ögon och ingen blund kom den natten i dem. Tankarne tumlade om i
hennes lilla täcka hufvud alldeles som hafvets fräsande vågor under
stormen.

Mot morgonen blef hon dock lugnare, och då hon med bevingade steg vid
soluppgången ånyo ilade fram på en af de smala gångstigar, som öfver
kullarne förde fram till den lilla staden Lützen, var hon nästan lika
glad som förut.

Ett tätt moln skymde dock hennes bländhvita panna, då hon redan på
afstånd såg mäster Wolfs lilla inbjudande stuga titta fram på sidan om
ena stadsporten, och det var med en nästan klanglös stämma hon hviskade
för sig sjelf, under det hon pressade händerna mot det våldsamt
klappande hjertat:

"Hvad skall han säga i dag? Gud, hvad jag är orolig! Är någon olycka i
antågande?"

Då hon inträdde i det rum, der Joseph von Bierich hvilade, sof denne
ännu. Annchen gick så tyst hon förmådde, men som hon alltjemt hade
ögonen fästade på den sårades vackra, fastän starkt aftärda anlete,
märkte hon icke, att en stol stod rakt i hennes väg. Stolen kastades
omkull och vid det buller, som deraf förorsakades, vaknade von Bierich.

Han reste sig häftigt och förskräckt upp, men då han varseblef Annchen,
öfver hvilkens täcka anlete en glödande rodnad dragit sig, sträckte han
ut båda armarne och hans läppar framhviskade endast men med ett ömt
uttryck detta namn:

"Annchen!"

Den fattiga mjölnarflickan kunde icke längre beherska sig. Nästan utan
att hon visste om huru det gick till, låg hon vid Joseph von Bierichs
bröst, trofast omsluten af hans armar.



IV.


Efter ett längre samtal, hvarunder särdeles vigtiga öfverläggningar
egde rum, återvände Mathias Gründler till sin ungefär en fjerdedels mil
från Mayers väderqvarn belägna stuga.

Under hemgåendet retade den hetsige Gründler upp sig ännu mera, och
slutligen liknade han mera en ilsken tjur än en menniska. En skällande
byracka (hund) mötte honom på vägen. Under normalt tillstånd bekymrade
sig Mathias Gründler aldrig om dessa fyrfotade individer, utan lät dem
alltid skälla sig trötta under det han obekymrad gick sin väg framåt,
endast då och då stötande med knölpåken i marken, liksom för att göra
hunden uppmärksam på, att det icke vore lönt att han försökte bitas. Nu
deremot, i sitt ilskna tillstånd, lyfte Mathias Gründler påken och gaf
hunden ett så våldsamt slag öfver ryggen, att det stackars djuret
tjutande och krypande drog sig undan.

"Ja ja, har jag knäckt ryggen på dig, så är det också din egen skuld",
brummade Gründler och fortsatte, obekymrad om det slagna djurets
lidande, sin väg. Han hade dock icke gått många steg förrän hundens
egare, lockad af djurets tjut, skyndade fram och stälde sig i vägen för
Mathias Gründler.

Länge dröjde det icke förrän trätan var i full gång. Hundens egare var
ovettig för det stryk hans skyddsling fått; Mathias Gründler deremot
försvarade sig dermed, att han icke önskade bli biten, allraminst af en
hund och det just nu, då hundgalenskapen (rabies canina) gick i orten.

"Men, han bits inte", envisades hundens egare och stampade i marken.

"_Han kan bitas_", svarade Mathias Gründler och stötte sin knölpåk
häftigt i marken så nära hundegarens fötter, att denne fann sig
föranlåten att skyndsamt retirera ett par steg bakåt.

Det ena ordet gaf naturligtvis det andra och retade ännu mera de båda
motståndarne, som tycktes vara i besittning af ungefär samma
kroppskrafter. Slutet på den lifliga trätan skulle utan tvifvel blifvit
ett slagsmål, om icke Mathias Gründlers förhoppningsfulle son och
vackra Annchens påtvingade brudgum i detsamma anländt till platsen. När
hundegaren då märkte, att den långe och fräknige räkeln, hvilkens yttre
mera påminde om en humlestör än om en menniska med kött och blod, tog
sin motståndares parti, skyndade han undan allt hvad han kunde, följd
af sin linkande och tjutande hund samt af Mathias Gründlers och hans
sons spetsiga speglosor.

Sedan Mathias Gründlers vrede öfver de förolämpningar han rönt af den
okände hundegaren någorlunda hunnit lägga sig, sade han till sonen utan
alla vidare omsvep:

"Jag fruktar för att Annchen Mayer rakar din näsa förbi, pojke."

Franz betraktade fadren på ett sätt, som kom denne att skrattande
utropa:

"Ja, se du inte så rasande dum ut nu. Tror du inte att jag förstår hvad
jag säger?"

Nej, det tycktes Franz icke begripa, ty hans blickar blefvo dummare för
hvarje minut som gick. Slutligen kunde han dock frampusta dessa ord,
under det han ifrigt gned sig i pannan:

"Annchen rakar min näsa förbi... Det der... begriper jag inte. Hvad
pratar ni nu för slag, far?"

"Sanning, pojke. En annan har troligtvis lagt beslag på henne."

"Hvem är det?" svarade Franz och drog till hälften ut den långa
slidknifven ur bältet.

"Joseph von Bierich, papisten."

Franz Gründler gaf till ett rytande, som hördes vida omkring på
slätten.

"Jaså, den der stackarn, som ni räddade för ett år sedan vid
Breitenfeld", sade han derpå föraktligt.

"Ja, just han", menade gubben Gründler. "Annchen har ju skött honom
under hans sjukdom, alldeles som om han varit hennes fästman, och det
förundrar mig alls inte, om hon blifvit kär i honom, för det är nog en
vacker karl, och deraf kan du alls inte skryta, ha, ha, ha!"

Vid dessa ord skrattade Mathias Gründler så ilsket som han icke gjort
på länge, samt började att derefter mäta vägen till hemmet med stora
steg.

Den stackars Franz stannade emellertid qvar några minuter i en ömklig
ställning. Hufvudet var lutadt mot bröstet, de långa armarne hängde
slappa nedåt sidorna och de stora knäskålarne, af hvilka delar
sorglustigt tittade ut genom de trånga, sönderspruckna byxorna, slogo
emot hvarandra. Der han nu stod, företedde han en verkligt ömklig bild
af  förtviflan och dumhet. Den underrättelse, som fadren gifvit honom,
hade utöfvat ett mägtigt inflytande på hans af naturen slöa sinne.
Redan från den tidigaste ungdomen van att betrakta Annchen som sin
blifvande hustru, kom underrättelsen om att bon älskade en annan öfver
honom som en iskall dusch.

Men plötsligt ryckte han upp sig ur den försoffning, i hvilken den
nedslående tidningen försatt honom, och satte efter fadren i fullt
språng. Tack vare sina långa ben kunde han snart hinna upp Mathias
Gründler.

"Men fader Mayer bar ju sagt, att Anncben ska' bli min", stånkade han
så snart han befann sig vid fadrens sida, och vid dessa ord såg han på
honom så ångestfullt, att den gamle icke kunde låta bli att tröstande
utropa:

"Sant nog, Franz, men ser du, qvinfolken nu för tiden ä' alldeles galna
i knektarne. Vore det bara fred, så tror jag nog du skulle få ha
Annchen för dig sjelf, men nu..."

"Ni sa' ju, att han är papist", inföll Franz häftigt, liksom vore detta
den räddningsplanka, han så girigt grep efter.

"Ja visst sa' jag det, men flickorna ä' så konstiga nu för tiden. De
bry sig inte alls om religionen, bara de få sin vilja fram. Men vill du
lyda mig, så ska' jag ge dig ett godt råd."

"Ja, far, hit med det!"

"Du ska' sjelf gå till Annchen och fråga henne, om det är sant hvad
folket pratar."

"Hvad pratar folket då om?" sporde Mathias Gründlers förhoppningsfulle
son och såg dervid så genomdum ut, att fadren utbrast i högsta grad
förargad:

"Hade jag vetat, att jag skulle få en så dum räkel till son, skulle du
aldrig blifvit född. Begriper du inte, din åsna, att folket talar om
Annchens kärlek till papisten och skrattar åt dig på baken derför, att
du är nog dum att tro att hon vill ha dig till man?"

En brännande rodnad sprang vid dessa fadrens ord upp på sonens magra,
utstående kindknotor. Händerna trefvade ånyo i bältet och för andra
gången blottades knifven, men nu helt och hållet.

"Jaså, folket skrattar åt mig", sade Franz halfhögt under det han
mekaniskt lekte med knifven. "Jag har lust att veta hvem det är som
skrattar."

Mathias Gründler betraktade några ögonblick sonen med pröfvande
blickar, och då han kring dennes läppar märkte ett så fast drag af
beslutsamhet, som han icke kunde påminna sig förut ha sett der, sade
han, under det han närmade sig Franz:

"I stället för att hålla dig till skrattarne, bör du uppsöka
papisten... du förstår... qvällarne ä' mörka nu, och..."

Han fullbordade icke sin mening utan gjorde i stället en betecknande
rörelse med ena banden. Derpå sade han:

"Men det, som ska' göras, måste göras snart, ifall det ska' lända till
någon nytta. Begriper du nu?"

Franz svarade ingenting. I stället instack han knifven återigen i
bältet, nickade betecknande åt fadren och skyndade in på den gångstig,
som ledde framtill Heinrich Mayers icke långt ifrån väderqvarnarne
belägna lilla vackra stuga.

När Mathias Gründler såg hvilken väg sonen tog, gnuggade han förnöjd
händerna, under det han utropade:

"Pojken är inte så dum som jag trodde, men rysligt slö är han. Få nu se
om hans tycke för Annchen kan pigga upp honom. I sådant fall tror jag
inte, att papistens lif är mycket värdt. Skulle önska att Franz ville
visa, att mitt blod rinner i hans ådror."

Med dessa ord skyndade Mathias Gründler, i sitt innersta belåten med
det verk och den uppryckning han gifvit sonen, in i sin stuga, hvars
dörr han försigtigt tillslöt efter sig.

Långe Franz fortsatte emellertid sin gång fram mot Heinrich Mayers
stuga. Redan på långt afstånd upptäckte hans skarpa blickar Anncben
stående i dörren. Hon såg bort mot Lützen, det kunde Franz tydligt se,
och redan denna omständighet gjorde att hans blod kom i en häftig
svallning.

"Det synes nog, att hon tycker om papisten", mumlade han för sig sjelf,
"annars skulle hon inte stå så der och koxa dit bort. Om jag skulle
först som sist gå till staden och fordra räkenskap af förföraren! Ja...
nej... far sa' ju, att jag först skulle tala med henne. Kanske att allt
endast är ett nedrigt förtal. Men, jag ska' gå så, att jag öfverraskar
henne oförhappandes."

Med dessa ord tog han en lång omväg förbi de andre qvarnbyggnaderne och
lyckades att, osedd af Annchen, som med ifrig längtan skådade bortåt
Lützen, dit fadren förbjudit henne att begifva sig, komma på baksidan
af Heinrich Mayers hus. Hans hjerta klappade så våldsamt, som om det
ville sprängas, och han måste sansa sig några minuter innan han
förmådde träda fram.

Det lilla mjölnarhuset omgafs af en nätt trädgårdstäppa, ordnad och
planterad af Annchens egna händer. Ett vackert gulmåladt spjelstaket
skyddade vidare täppan för obehöriga personers och djurs inträngande.

Långa ben äro alltid bra vid så kallad "plankning". Detta fick Mathias
Gründlers älskogskranke son också nu erfara.

Utan den ringaste svårighet klef han öfver staketet och smög sig
derefter nedhukad genom den lilla, sandade gången fram till det hörn af
huset, mot hvilket Annchen under sitt spejande vände ryggen.

Den unga flickan var så försjunken i sina tankar, att hon alls icke
märkte Franz. Denne sträckte sig så långt fram han kunde och spände
örhinnorna, för att tilläfventyrs kunna uppfånga någon af de många
meningar Annchen mumlade för sig sjelf med knappt hörbar röst. Men han
bedrog sig häruti; endast djupa suckar ur den unga mjölnardottrens
beklämda bröst hunno fram till hans öron.

Men dessa djupa suckar pinade honom mera än han anade. Han skrufvade
fram och tillbaka och kom vid ett dylikt tillfälle att oförsigtigt nog
skrubba ena armen hårdare mot husknuten, än som ämnadt var.

Annchen hörde det frasande ljudet och vände sig hastigt om. Vid åsynen
af Franz blef hennes vackra anlete pionrödt och hon utropade, under det
hon utmanande betraktade sin långe friare:

"Jaså, du håller dig inte för god att lyssna. Fy, Franz! Hur har du
kommit in?"

"Deröfver", svarade Franz Gründler och pekade menlöst på staketet.

"Hå hå, du går således alldeles som en tjuf om natten", inföll den unga
mjölnardottren försmädligt.

"Jag är ingen tjuf", svarade långe Franz förnärmad.

"Det har jag heller aldrig sagt", inföll Annchen och intogs af medömkan
öfver sin friares dumhet, "men du känner väl ordspråket, som säger om
en person, som liksom du smyger sig på en annan, att han kommer som en
tjuf om natten."

"Känner nog det", svarade Franz och tycktes för några minuter vakna
ännu mera upp ur sin slöa likgiltighet, "men jag känner också ett annat
ordspråk, och det ett bibliskt till på köpet", fortfor han och
betraktade den vackra mjölnardottren med skadeglada och triumferande
blickar.

"Ett bibliskt ordspråk", utbrast Annchen och såg förvånad på Franz,
"hvad är det för ett ordspråk?"

"Det säger, att 'den förbjudna frukten smakar alltid bäst'. Har du inte
hört det?"

Till en början kunde icke den unga flickan utfundera hvad Franz menade,
men till slut fann hon det. En brännande rodnad betäckte hennes kinder
och hals, då hon svarade:

"Du kommer för att förebrå mig. Gör det, men jag kan inte ändra mitt en
gång fattade beslut."

Franz hade under tiden närmat sig förstugubron.

Hans gång liknade en drucken menniskas, så osäkert trampade han på den
sandade gången, och hans blickar voro så bedjande, då han hviskade:

"Annchen, säg att det är osanning hvad folket pratar om dig och..."

Den stackars ynglingen hejdade sig sjelf här. Tungan nekade att göra
tjenst, då han ville uttala det förhatliga namnet.

"Hvad är det som folket pratar?" inföll Annchen raskt. "Bara skräp, kan
jag tro."

"Ja, Gud gifve att det vore så", svarade den stackars Franz och torkade
de stora svettperlorna ur ansigtet. "Ingen skulle bli gladare deröfver
än jag."

"Men säg då hvad det är frågan om", ropade den vackra flickan otåligt.
"Har du alldeles förlorat målföret?"

"Inte alldeles, men nära nog", svarade Franz med halft jemrande ton.
"Jo, hör på, Annchen, hvad folket pratar om. Men, hvarför vänder du dig
bort? Kan du inte se mig rakt i ansigtet?"

När den unga flickan nu hörde, att det skulle bli allvar af med
bekännelsen, och hon kände med sig sjelf hur hon ytterligare rodnade
men icke nu af samma orsak som förra gången, hade hon för några
ögonblick vändt sig bort för att söka bemästra sin rörelse och
återvinna det lugn, som höll på att lemna henne. Då Franz gjorde sin
sista fråga "kan du inte se mig rakt i ansigtet?" hade det lyckats
henne att återfå sitt lugn.

"Jo, nog kan jag se dig rakt i ansigtet", sade hon derför temligen
obesväradt. "Hvad är det folket pratar om?"

Franz var i föga mindre afundsvärd ställning än Annchen. Hvarje gång
det olyckliga namnet skulle öfver hans läppar fastnade det der.
Slutligen gjorde han en förtvinad ansträngning och framstötte med ett
ljud, som mera liknade en oxes bölande läte än en mensklig röst:

"Jo folket säger, att du tycker om pap... pap... papisten", skrek han
till med tonvigt på de två sista stafvelserna.

Den stackars pojkens löjliga och på samma gång förskräckta uppträdande
hade inverkat så mycket på Annchen, att hon nära nog gifvit till ett
gapskratt. Hon hade likväl nog takt i sig att i tid qväfva detsamma. I
stället sade hon:

"Jag förstår inte hvad du menar, bäste Franz. Hvilken papist?"

"Joseph von Bierich, vet jag", svarade Franz Gründler raskt, ty sedan
början en gång blifvit gjord, var det ej så svårt att komma fram med
sjelfva namnet.

"Bäste Franz", svarade den unga mjölnardottren, som nu var fullkomligt
lugn, "inte är Joseph von Bierich någon papist, inte."

Franz gjorde stora ögon. Han höll på att återfalla i sin dumma slöhet
igen.

"Jo, nog är han det", svarade han till slut. "Blef han inte funnen vid
Breitenfeld i fjol och erkände han inte att han..."

"Hör på, Franz", afbröt Annchen, fattade långe Gründler i armen och
drog honom med sig ned i trädgårdstäppan, "du är nog en bra pojke, det
vet jag, fastän gubben far din retar upp dig. Joseph von Bierich har
varit kejserlig officer, men är det inte längre, Han har varit katolik,
men har nu öfvergått till den lutherska läran. Förstår du nu?"

"Jaha", utbrast Franz Gründler långsamt, "men är det sant, att du
tycker om honom?"

"Ja, det är sant", svarade Annchen raskt.

Utan att yttra ett ord slet sig Franz lös från det tag, som Annchen
fattat om hans arm, rusade samma väg som han kommit, hoppade i ett enda
skutt öfver staketet och ilade derefter så snart hans långa ben det
tilläto bort mot Lützen.

"Store Gud, hvad kommer åt honom", jemrade sig Annchen och vred
förtvinad händerna, under det hon häftigt gick fram och tillbaka i den
lilla täppan och såg efter den alltjemt springande Franz Gründler.
"Hans utseende blef så förfärligt, då jag sade, att jag älskar Joseph!
Himmelens Gud, tänk om han i sin dumhet springer åstad och gör honom
något illa. Han slägtas på fadren, säger alltid far, och Mathias
Gründler är känd för sitt häftiga lynne. O, nej, jag kan inte dröja
längre, jag måste bryta mot fars befallningar; fader Wolf skall ändock
alltid beskydda mig. Gud, jag måste till Lützen för att se om någon
olycka händer Joseph. Gode Gud, tillräkna mig ej att jag är olydig mot
min far."

En stund derefter syntes också Annchen på en liten omväg af alla
krafter skynda bort mot den lilla staden. När Heinrich Mayer senare på
dagen kom hem för att taga sin dotter i en grundlig upptuktelse, var
huset tomt. Han sökte öfverallt i de två rummen, han ropade dottrens
namn både inne och ute, men något svar fick han ej.

Pustande sjönk han ned på den lilla pinnsoffan, under det han i
jemrande ton utbrast:

"Annchen, Annchen, nu har du styrt det vackert åt mig!"



V.


En af katolikernes mest frejdade härförare, någre säga den förnämste,
var Albert Wenceslaus Eusebius Wallenstein, en grym, högmodig och
hänsynslös man, så snart det gälde att bringa fattade planer till
mognad. Han började som partigängare och anförare för det värsta
slöddret af krigsmanskapet, och svingade sig under de oupphörliga
religionskrig, som Österrike vid den tiden förde, genom den kraft han
utvecklade, upp till rikedom och anseende.

Emot grefven af Mansfeld vann han såsom den kejserliga härens
befälhafvare flere segrar, förhärjade derefter Holstein och vände sig
slutligen mot Stralsund för att rycka denna protestantiska stad ifrån
den svenska besättning, som försvarade densamma, "om den ock vore
bunden med kedjor vid himmelen", såsom hans öfvermodiga skryt lärer
fallit. Men här kunde han ingenting uträtta, hvadan han med harmen i
hjertat måste lemna Stralsunds fasta murar.

Ungefär samtidigt härmed höll kejsar Ferdinand riksdag i Regensburg.
Vid detta tillfälle anklagade Tysklands katolske kurfurstar Wallenstein
icke allenast för högmod och en omättlig ärelystnad, utan framhöllo
äfven de förskräckliga grymheter, som denne fältherre begått och ännu
begick i det af hans trupper redan så godt som utsugna Tyskland.
Maximiliam af Bayern var den värste anklagaren och slutet härpå blef
att Wallenstein afsattes från sitt befäl. Då han fick vetskap härom lär
han på sitt bord ha nedskrifvit följande vers:

    "Presternas _reformation_
    Bringar kejsaren från hans _thron_
    Och mig från min _reputation_.
    De Kurfurstar skola bekomma sin lön."

Det gick också, såsom vi veta, galet för Wallensteins efterträdare,
Tilly. Dödligt sårad vid Lech, afled han strax derpå i Ingolstadt.

Wallensteins stjerntydare Seni hade vid sin herres afsättning sagt sig
kunna läsa i stjernorna, att den dag snart skulle komma, då kejsaren
skulle tvingas till att gifva honom fullständig upprättelse. Efter
Tillys död och svenskarnes inträngande i Bayern kom också denna stund.

Bud på bud skickades af den i ett grufligt trångmål stadde kejsaren
till Wallenstein, der denne på sina gods i Mähren höll ett hof fullt ut
lika präktigt som kejsarhusets i Wien. På ett af kejsarens mest
bönfallande bref uttalade Wallenstein dessa sanna ord: "När höga herrar
icke mera behöfva sina redskap, kasta de bort dem till glömska och
förakt."

Efter långa underhandlingar gaf ändtligen Wallenstein med sig. Hans
blotta namn var nog att inom en jemförelsevis kort tid under hans banér
samla krigarskaror, lystne efter rof och plundring, och länge dröjde
det icke, förrän han såg omkring sig en fullt rustad här om något öfver
fyratio tusen man.

Med denna här gick han Gustaf Adolph till mötes. Efter några motgångar
på ömse sidor, och sedan pesten börjat härja i de båda lägren drog sig
Wallenstein upp mot Sachsen, i akt och mening att grundligt straffa
dess kurfurste Johan Georg för hans förbund med Gustaf II Adolph och
för de infall han gjort i Böhmen efter slaget vid Breitenfeld. Han
närmade sig Sachsen i sträckmarscher, och branden från protestantiska
städer och byar betecknade den väg han tog.

Då Wallenstein skyndade mot Sachsen, befann sig Gustaf Adolph i södra
Tyskland. Sedan den sistnämnde förgäfves sökt att medelst ett anfall
mot Bayern draga den papistiske härföraren dit ned, skyndade han efter
den kejserliga hären mot Sachsen.

När Wallenstein märkte, att Gustaf Adolph ämnade stanna qvar i södra
Tyskland skickade han bort sin underbefälhafvare Pappenheim, men
återkallade honom genast, då han fick veta att den svenske konungen
uppgifvit sin plan och under ilmarscher nalkades honom.



VI.


Mäster Wolf stod just och höll på med den nya pipan till den pistol,
som Joseph von Bierich råkat göra otjenstbar, och var som bäst i farten
med att i hufvudet räkna ut hur mycket han skulle få i behåll af de
två guldmynt, som löjtnanten gifvit honom i ersättning, då Franz
Gründler hufvudstupa rusade in i verkstaden och skrek:

"Hvar är den förbannade papisten? Jag ska' hugga nacken af honom och
det genast ändå!"

Nu höll det rakt på att gå mäster Wolf på samma sätt som det gått
Joseph von Bierich. Det var nemligen så nära som på ett hår, att han
tappat den nya och polerade pistolpipan i stenarne, då han varsebfef
den beskedlige Franz Gründler i denna sinnesstämning. Håret stod nästan
på ända, mössan hade åkt ned på nacken; ögonen voro glåmiga, för att ej
säga fåniga, och mellan de långa magra fingrarne höll Franz den
blänkande knifven.

Snurrande omkring som en galning ropade han ständigt på papisten, allt
under det han högg och stack omkring sig värre, än om han bestått en
kamp med i luften sväfvande osynliga andar.

Mäster Wolf tänkte också, att Franz plötsligt mistat förståndet och
sade för den skull, sedan han försigtigtvis försett sig med en af sina
största släggor:

"Beskedlige Franz Gründler, hur är det med dig? Är du sjuk, min
stackars gosse?"

Dessa välmenande ord verkade som en iskall dusch på Franz Gründlers
upphetsade sinne. Det såg alldeles ut som om han tillförne alls icke
varseblifvit mäster Wolf, ty vid dennes ord hoppade han ordentligt till
och släppte i förskräckelsen knifven. Mäster Wolf böjde sig skyndsamt
ned, upptog den och lade den varsamt bredvid sig under det han på nytt
sade: "Hvad i Herrans namn går åt dig, beskedlige Franz Gründler? Har
den lede fått magt med dig, så att du blifvit rent af förgjord,
eller..."

Mäster Wolf talade ej till punkt och orsaken till att han sjelf afbröt
sina ord var åsynen af den stackars Franz Gründlers ömkliga ställning,
i det närmaste liknande den han innehade, när fadren lemnade honom på
gångstigen till hemmet.

Nu skämdes dock Franz icke så litet. Han vågade till en början ej
upplyfta hufvudet för att se mäster Wolf i ansigtet. Men sedan denne
ännu en gång vänligt tilltalat honom, tog ändtligen Franz mod till sig,
rätade på sig en smula och stammade under låga snyftningar:

"Jag är så olycklig så!"

"Du, Franz, olycklig", utbrast den gamle pistolsmeden hycklande, ty han
visste nog hvad som fattades Mathias Gründlers pojke, "hur ska' jag
förstå det?"

Franz Gründler gömde för några ögonblick hufvudet i handen och, vi
måste öppet tillstå det, grät bitterliga. Allt hans förra mod var
totalt bortblåst; han hade icke så mycket som ett uns qvar deraf.

När mäster Wolf såg detta gick han sakta bort till verkstadsbordet, tog
försigtigt Franz Gründlers knif och gömde den på en hylla. Han trodde
icke pojken mer än nätt och jemt efter de galenskaper han redan sett af
honom. Derpå trädde han åter fram till den älskogskranke gossen, lade
sin hand på hans axel och sporde:

"Hur mår din far, Franz?"

Mäster Wolf trodde att han skulle kunna förströ pojken genom att afleda
hans uppmärksamhet från det ömtåliga ämne han grubblade på. Två gånger
måste han upprepa sin fråga, innan Franz kunde svara dessa ord:

"Far, han mår nog bra, men med mig bär det rakt åt fanders hvad det
lider."

"Hur så, Franz? Har du ondt i magen?"

Franz Gründler, som tog detta skämt för rena allvaret, svarade i
sorgsen ton under det han lade handen på hjertat:

"Nej, men här."

"Hvad vill det säga?" sporde mäster Wolf i menlös ton. "Jag förstår dig
inte, Franz."

"Ack, fader Wolf", utbrast den stackars pojken och blef blodröd i
ansigtet, "ni förstår nog, fastän ni nu ska' låtsas som om ni inte
gjorde det. Ni vet utan tvifvel att jag och Heinrich Mayers Annchen
ska' bli ett äkta par med tiden och..."

"Nej, det vet jag sannerligen inte", inföll mäster Wolf och tog på sig
en så oskyldig min som möjligt. "Vet du, Franz, jag är nyfiken. Hvad
kommer nu åt dig? Är du missnöjd med Annchen, den vackraste flickan i
trakten kring Lützen?"

"Ja", svarade Franz Gründler med så lågmäld stämma, att mäster Wolf
knappt hörde det.

Efter något betänkande lydde Frans Gründler mäster Wolfs råd. Han
utsträckte sig så lång han var på soffan, och upptog dervid hela dess
längd. Sedan han suckat och pustat några gånger tog sömnen ut sin rätt
och inom kort snarkade Joseph von Bierichs förfärlige rival med
vidöppen mun och näsan i vädret så våldsamt, som om han velat lyfta af
taket på verkstaden.

"Ja, håll du bara på", sade mäster Wolf småskrattande, "du blir ingen
farlig motståndare till löjtnanten."

Den gamle pistolsmeden hann knappt få sista ordet öfver läpparne, då
Joseph von Bierich inkom i verkstaden.

"Hvad är det för en figur?" sporde han och betraktade förvånad den nu
snarkande Franz Gründler.

"Er rival, herre", svarade mäster Wolf och såg godmodigt på löjtnanten.

"Min rival", utbrast denne och tog ofrivilligt ett par steg tillbaka.
"Hvad vill det säga?"

Mäster Wolf berättade derpå sakens hela sammanhang, och när detta var
gjordt, omtalade han Franz Gründlers första stormande uppträdande för
en stund sedan. Han slutade med dessa ord:

"Och eftersom knifven ligger der uppe på hyllan, så ser ni, att ni kan
vara fullkomligt lugn, herre."

Joseph von Bierich kunde ej skratta, hur gerna han än hade lust
dertill, ty han insåg ganska väl, att saken också hade sin djupt
allvarsamma sida. Utan att besvara mäster Wolfs ord gick han fram till
den sofvande, lutade sig öfver honom och betraktade så länge och
uppmärksamt hans drag, som ville han för alltid inpregla dem i sitt
minne. När detta var gjordt, vände han sig till mäster Wolf och sade:

"Jag fick i dag ute i staden en ovälkommen underrättelse."

"Hvad då?" sporde den gamle pistolsmeden och såg förbluffad upp från
sitt återtagna arbete.

"Jo, Wallenstein lär vara i anryckande mot Sachsen påstods det."

Det verktyg, som mäster Wolf höll i handen, släppte han af lutter
förskräckelse. Hela hans kropp skälfde och rösten darrade betydligt, då
han sade:

"Jag minnes nog när Tilly var här förra året och jag tror att det i
Lützen inte ska' finnas en enda person, som har glömt det, jaja, förlåt
mig min frispråkighet, men jag säger ändock, att ä' Wallensteins
knektar bara hälften så grymma och rofgiriga som Tillys voro, då ä' de
djeflar i alla fall och bäst är då att knalla sig undan så fort som
möjligt."

"Ja, jag vet ej huruvida ryktet talar sant eller ej", svarade Joseph
von Bierich. "Jag ville bara förbereda er på hvad jag hört, om ni...
ni..."

Löjtnanten teg och sänkte hufvudet ned mot bröstet.

"Jag vet hvad ni menar", inföll mäster Wolf godmodigt. "Ni önskar, att
jag skickar ett bud till Annchen."

"Behöfs inte", hördes i detsamma en ljuf qvinlig stämma från dörren,
mot hvilken både mäster Wolf och Joseph von Bierich stodo med ryggarne
vända, i följd hvaraf de ej kunnat se när Heinrich Mayers vackra dotter
andtruten och blossande röd som en pion rusade fram.

"Hvar i Herrans namn är Franz Gründler?" stönade hon omedelbart efter
det hon uttalat ofvan nämnde ord.

Stillatigande och med en skymt af svartsjuka pekade Joseph von Bierich
bortåt vrån, der Franz Gründler låg och snarkade.

Annchens grufliga hjertängslan förbyttes inom några sekunder i raka
motsatsen och från hennes läppar klingade ett skratt, så godt och
hjertligt, att den lilla kanariefogel, som mäster Wolf hade i en bur i
fönstret ofvanför soffan, och som förskräckt och stum flytt upp på
öfversta pinnen i sitt fängelse, när Franz Gründlers föga melodiska
näsmusik träffade honom, nu i stället började drilla af hjertans lust
och gamman.

Det var en duett så förtjusande, att till och med den omusikaliske
Franz Gründler vaknade dervid. Med aldrig så liten fantasi skulle man
här kunnat taga Annchen för en qvinlig Orpheus och Franz för en stock
eller sten, som dansade vid det klingande musikaliska skrattet.

Stackars Franz dansade bokstafligen, fastän i "nattmössan", upp från
soffan. Efter ett par väldiga gnuggningar lyckades det honom ändtligen
att få upp ögonlocken en smula. Men allt efter som han såg, spärrades
de upp mer och mer och snart liknade hans af naturen stora ögon ett par
ostindiska tekoppar.

Annchen hade ömt slutit sig intill Joseph von Bierich. Det var en
vacker grupp som detta unga par framstälde.

Återigen måste Franz Gründler gnugga sig i ögonen för att se, om han
icke såg galet. Nej, det gjorde han inte. Der stod ju Annchen, hans
brud, vackrare än fordom, och med båda armarne slingrade kring en ung
och vacker mans hals. En blytung suck undslapp Frans Gründlers bröst
och åtföljdes genast af en annan om möjligt ännu tyngre, då han hörde
den närstående mäster Wolf halfhögt mumla för sig sjelf:

"Stackars Franz! Det der är en svår pina för den stackars gossen."
Franz ämnade just nu öppna munnen för att säga något, då en af mäster
Wolfs lärpojkar i detsamma rusade in i verkstaden och skrek:

"Papisterna ä' här!"

"Vet du hvad du säger, pojke?" röt mästaren och fattade pojken i örat.

"Ja, mästare. Långt i söder brinner det öfverallt, och massor af bönder
komma flyende från landet."

Vid lärpojkens ankomst vaknade Frans Gründler plötsligt ur sin
försoffring, som hållit honom fängslad. Utan att nämna ett enda ord
eller ens taga afsked smög han sig ut ur verkstaden. Men om Joseph von
Bierich och Annchen kunnat se de hatfulla blickar, som han gaf dem vid
utgåendet, skulle de nog inte så förtröstansfullt på samma gång uttalat
dessa ord:

"Med oss har det ingen fara. Vi kunna nog hinna undan."

Liksom alla slöa naturer hade Franz Gründler ändock, såsom vi af det
föregående sett, vissa ögonblick, då slöheten måste gifva vika för en
friskare känsla. Denna nya och så att säga ovana känsla herskar då med
oemotståndlig makt öfver individen och för den blindt framåt utan att
låta den stanna förr, än den begått någon dumhet mot andra, eller
störtat sig sjelf i olycka.

Så med Franz Gründler. Vi ha förut sett huru han var ett fullkomligt
viljelöst verktyg för sin uppbrusande känsla, men när denna väl stormat
ut inträdde slappheten. Åsynen af Joseph von Bierich och Annchen, samt
de omedelbart derpå följande underrättelserna om de kejserliges
anryckande ingåfvo honom blixtsnabbt en tanke, den han genast skyndade
att sätta i verkställighet, såsom vi af det följande få se.

Till utseendet lugn, men till sitt inre glödande af svartsjuka, irrade
han på måfå gata upp och gata ned utan att egentligen reflektera öfver
alla de uppträden han blef vittne till. Ett enda ord stod med
outplånliga elddrag inristadt i hans själ och han uttalade tidt och
ofta detta ord för sig sjelf: "Hämnd!"



VII.


Heinrich Mayer förblef icke länge i den ställning vi sednast lemnat
honom. Sedan han genom långa meningar till fyllest uttömt hela sitt
bedröfvade hjerta, reste han sig upp, tog till vandringsstafven igen
och skyndade så fort han kunde till Mathias Gründlers stuga.

När denne fick se sin gamle vän så bedröfvad gick han emot honom och
sporde:

"Hur kommer det sig, att jag får besök af dig så här dags på qvällen?"

"Annchen har trotsat mina befallningar", sade gubben Mayer både sorgset
och harmfullt.

"Hur så?"

"Hon finnes inte hemma."

"Förmodligen har hon gått till gamle Wolf", inföll Mathias Gründler med
en försmädlighet i tonfallet, som betydligt stack Heinrich Meyer.

"Ja du, det kan hända", svarade denne efter en stunds begrundande, "men
jag anar en olycka."

"Gör du?"

"Ja. Hvar är Franz?"

"Han gick för en stund sedan för att helsa på Annchen."

"Det är omöjligt. Jag skulle då ha sett honom".

Nu var det Mathias Gründlers tur att bli orolig.

"Har du inte sett till pojken min!" skrek han.

"Nej, säger jag."

"Då har kanske någon olycka inträffat såsom du sa'", inföll Mathias
Gründler.

"Ja, vi få lof att ta' reda på barnen", inföll Heinrich Mayer. "Om vi
skulle gå in till staden?"

"Topp, det är jag med om."

Några minuter derefter voro Heinrich Mayer och Mathias Gründler på väg
till Lützen för att söka efter sina barn, dem de ansågo såsom nära nog
förlorade.

Under det Frans Gründler, såsom ofvan blifvit nämndt, på vinst och
förlust ströfvade omkring uppnådde han omsider en af de södra
stadsportarne. Grubblande och med hufvudet dinglande hit och dit likt
kläppen i en klocka, såg han knappt hvart han gick, ända till dess han
gjorde en halsbrytande kullerbytta öfver en på marken liggande kanon.

En full skrattsalva från några i närheten stående sachsiske soldater
ljöd hånande i den stackars Franz Gründlers öron.

"Långa skacklor har den der göken", skrek en klotrund korporal och höll
båda händerna för magen liksom för att hindra den från att spricka.

"Och han har också visat dem på ett sätt, som en akrobat knappast kan
göra efter", sade en annan.

Det olyckliga offret för dessa och andra skämtsamma infall reste sig
emellertid sakta upp och aftorkade med afviga handen det blod, som
ymnigt rann ur den mot sanden sönderskrapade kinden. Hans utseende vann
härigenom föga; tvertom såg han nu ännu mera löjlig och ömklig ut, då
han med skygga blickar betraktade de på hans bekostnad storskrattande
soldaterne.

"Du måtte inte ha nog styrsel på dina långa ben, min gosse", sade i
detsamma den klotrunde korporalen och vaggade fram till Franz. "Det är
allt förargligt att ha såd'na der bihang ibland."

Korporalen tyckte nog att han framkrystat en qvickhet, men mäkta lång i
synen blef han då Franz raskt inföll:

"Åhnej, det är inte fånigt alls. Nog är det bättre än att inga ben ha",
slutade han och sneglade förstulet på korporalen.

"Hvarifrån är du?" sporde denne i barsk ton. Driften med hans ben kunde
han ej så lätt smälta.

Franz Gründler uppgaf sitt namn och sin hemvist och fick derefter detta
besked:

"Du har visat vanvördnad mot mig och derför arresterar jag dig. Följ
godvilligt med, annars tar jag dig med våld."

Den förfärlige krigaren såg härvid med sina grymma förstenande
basiliskögon på Frans Gründler. Denne vågade ej heller fram med någon
bön om försköning, utan följde efter korporalen som en hund, ständigt
utsatt för knektarnes haglande speglosor. Den stackars Franz Gründler
hade nu råkat ur askan i elden. Hur mycket han än brydde sin hjerna med
att utfundera hvad han skulle göra, kom han ändå icke till något
afgörande resultat.

Och så kom aftonen lugn och stilla. Innanför porten höllo soldaterna på
att spela kort och tärning, under det ölstånkorna flitigt gingo laget
rundt.

"Jag har hört", sade en gammal soldat, en af dem, som i början af
slaget vid Breitenfeld sprang i kapp med den flyende Johan Georg
(Öl-Göran) ända fram till Eulenburg, "att friedländaren åter närmar sig
de här trakterna. Det är en karl, som inte är god att ta's med, ska'
jag säga."

"Har du varit i fejd med honom?" sporde den närmast sittande kamraten.

"Ja vars, i Böhmen."

"Det lär vara en sträng herre."

"Mycket sträng, omenskligt sträng till och med. Jag kände en gång en
gammal krigsbuss, som länge tjenat under honom, men fått afsked för
ålderdoms skull. Han talade mycket om friedländaren, ni vet väl att
Wallenstein kallas så, efter det han blifvit utnämnd till hertig af
Friedland, och berättade bland mycket annat om hur kort om hufvudet han
är. Om det någon gång hände att någon af hans soldater förbrutit sig
och man då frågade hvad man skulle göra med honom, svarade han nästan
alltid kort och godt: 'Häng den besten!' är och förblir hans oryggliga
dom, slut."

"Då tycker jag att han inte skulle få många soldater", inföll knekten
nummer två.

"Många soldater", utbrast Öl-Görans följeslagare på flykten till
Eulenburg, "jo du kan lita på, att han får flere än han vill ha. Och
orsaken den är lätt förklarad. Plundra, mörda, röfva, bränna och skända
det få hans knektar allt efter behag. Detta gör att han endast behöfver
öppna sin mun, så strömma massor af krigare till hans fanor."

"Sant nog", inföll den klotrunde korporalen, som hittills varit en tyst
åskådare af spelet, "men det är ju klart, att han då ska' ha det sämsta
slöddret i sin här."

"Gör ingenting", svarade den förste talaren, "sådant folk, som
ingenting har att förlora, men mycket att vinna, slåss alltid bäst.
Detta vet också friedländaren och derför tycker han bäst om sådana
soldater."

"Jag har hört", sade en tredje, "att han lär vara i anmarsch hit."

Den klotrunde korporalens af välmåga skinande anlete blef i en hast
allt blekare. Han lyckades dock bemanna sig och svarade, utan att någon
af hans underlydande sett färgskiftningen i hans anlete:

"Må han komma, vi frukta honom ej. Vår sak är rättvis och en sådan sak
hjelper Gud."

"Men inte kan vi stå emot friedländarens hela härsmakt?" inföll den
tredje i ordningen.

"Vakarne ä' goda och soldaterne tappre", svarade korporalen och
bröstade sig, "och..."

I detsamma hördes steg af en vildt galopperande häst utanför porten. En
bister stämma röt till posten att öppna, och när ryttaren sprängde
förbi de spelande knektarne, ropade han:

"Wallenstein är öfver oss! Till vapen! till vapen alle som kunnen bära
ett dylikt!"

Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och... löjlig.
Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven
gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste,
som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter.
När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige
korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart
fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller
tillbaka.

I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att
skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga
akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den
storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan
under sina grymma fienders omenskliga lek.

När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade
också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt
lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte
att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo
skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar
berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för
att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och
han stod der nu fattigare än förut.

Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit
några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst,
att Franz Gründler skulle skjutas.

Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på
knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven
tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att
göra tjenst.

Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa
domen, fick den lifdömde mål i munnen.

"Skjut mig för Guds skull inte", skrek han, "jag har något vigtigt att
berätta."

"Hvad är det då?" sporde officeren och gaf soldaterne ett tecken att
lugna sig.

"Här finnes i staden en kejserlig officer, som blef fången vid
Breitenfeld, men nu öfvergått till lutherska läran."

"Talar du sanning", röt officeren och betraktade Franz Gründler med
genomborrande blickar.

"Ja, herre, vid min salighet."

"Känner du honom?"

"Ja, herre."

"Hvad heter han?"

"Joseph von Bierich."

"Ah, och jag som trodde, att du var död", mumlade officeren mera för
sig sjelf. "Nu ska' jag betala dig för gammalt groll. Vet du hvar han
bor?" fortfor han derefter, vänd till Franz.

"Ja, herre", svarade denne skälfvande i alla lemmar.

"Godt, då ska' du ledsaga oss dit. Får jag Joseph von Bierich,
affällingen, i mitt våld, ska' du få behålla lifvet, annars är du
dödens man."

"Följ mig bara, och jag ska' säkert ledsaga er dit, der han finnes. Det
är ej lång stund sedan jag såg honom der."

I spetsen för omkring femtio man begaf sig derefter den kejserlige
officeren med Franz Gründler såsom vägvisare i riktning mot mäster
Wolfs verkstad.



VIII.


Lärpojkens förskräckta utrop: "papisterna ä' här", hade på Joseph von
Bierich ungefär samma verkan som en så iskallt vatten på en upphettad
jernstång. Från att vara varm af kärlek och lycka blef han med ens kall
och lugn så mycket omständigheterna det kunde medgifva. Hade han varit
ensam, skulle saken ej det ringaste bekymrat honom, men nu hade han ju
Annchen att också försvara.

"Hvad är att göra, mäster Wolf?" sporde han derför. "Gif mig ett godt
råd!"

"Antingen måste vi fly eller gömma oss", svarade den gamle
pistolsmeden. "Få papisterne tag i mig, så blir jag tvungen att göra
vapen åt dem, och det vill jag ej för allt i verlden. Heldre döden än
förfärdiga vapen mot mina trosförvandter."

"Men kanske att allt bara är skrämskott", inföll Annchen.

"Tycker du att folket i dylikt fall skulle fly så der skocktals",
afbröt mäster Wolf och pekade på de genom gatan flyende och skrikande
menniskohoparne.

"Eller kanske att detta bus, som ligger så undangömdt, ska' bli
skonadt", fortfor Anncben.

"Har du någonsin hört att Tillys eller Wallensteins skaror lemna ett
enda bus ogenomsökt i den stad de komma till?" sporde vidare mäster
Wolf bittert. "Ja, ja, förlåt, löjtnant, jag kanske sårar er, men..."

"Jag vet nog att du talar allt för sant och kan ej bli ond derför",
inföll Joseph von Biericb, i det en tung suck böjde hans bröst. "Men
säg nu hvad vi ska' ta oss till".

"Ja, tiden skyndar", utbrast Annchen ängsligt.

"Det är allt för sent att fly nu", menade den gamle pistolsmeden
eftertänksamt.

Josepb von Bierich inföll då:

"Du anser då, mäster Wolf, att vi måste gömma oss, eller hur?"

"Ja, det anser jag."

"Nåväl", inföll löjtnanten och tryckte Annchen hårdt till sitt bröst,
"kan du gömma oss så, att ingen af de kejserlige får tag i oss, då
skall också din lycka vara gjord. Jag är rik och..."

"Håll inne dermed, herre, om ni ej vill såra mig", afbröt mäster Wolf.
"Tror ni att jag gör detta för slem vinnings skull? Nej, det är endast
af vänskap för Annchen och hennes fader, ty jag önskar dem all möjlig
lycka både i detta och det tillkommande lifvet."

Annchen och Josepb von Bierich tryckte varmt den gamle pistolsmedens
händer.

"Men", fortfor denne efter en kort paus, "endast med _ett_ vilkor kan
jag rädda er."

"Och det är?" sporde de båda älskande på en och samma gång.

"Att I troget följen mina befallningar."

"Det vilja vi göra."

"Till en början", fortfor mäster Wolf, "måste ni låta tonsurera er. För
er, löjtnant, blir det ej påkostande, men ni, jungfru Annchen, skall
kanske finna det svårt att låta klippa af edert vackra hår. Ni måste
dock betänka två saker, först att detta är enda medlet till er räddning
och sedan att håret med tiden nog växer ut igen."

"Och sedan?" sporde Josepb von Bierich medan Annchen teg.

"Sedan anlägger ni, löjtnant, en munkdrägt, Annchen en nunnedrägt,
förstås. För sådana ha de vilde krigarne ännu en smula vördnad. Jag bar
lyckligtvis två dylika härinne."

Annchen gaf genast sitt bifall. Icke så Joseph von Bierich. Han hade
länge beundrat den unga flickans utomordentligt vackra hår och var
tvehågsen huruvida han skulle tillåta att det afklipptes eller ej.

"Kan det ej gå att lägga upp det", sade han derför. "Se bara på detta
hår", fortfor han och upplöste detsamma, så att det flöt i vågor ända
ned till golfvet, "är det ej både synd och skam att förstöra en dylik
prydnad?"

"Detta medgifver jag gerna", svarade mäster Wolf, "men tänk bara på
hvad som kan hända om..."

"Det är derför inte sagdt, att mästers onda spådom ska' slå in", afbröt
löjtnanten.

Mäster Wolf svarade käckt:

"Men, jag tycker att det är bäst att taga det säkra för det osäkra."

"Så tycker äfven jag", svarade Annchen.

"Du vill då låta afklippa din utomordentligt vackra hårprydnad?" sade
Joseph von Bierich.

"Ja, heldre än att falla i de påfviskes händer", svarade den unga
flickan raskt.

"Rätt så, min flicka", inföll mäster Wolf, "det höres att du rätt
fattat storleken af den fara, som hotar er."

Slutet på denna tvist blef den, att ett försök gjordes, huruvida
Annchens hår nödvändigt behöfde klippas af, och följden blef den, att
detta alls icke var af nöden. Kapuschongen skylde ändock tillräckligt
den unga flickans hufvud.

"Nu gäller hon för eder korgosse, löjtnant", sade mäster Wolf. "Glöm
inte det."

"Nej."

Den gamle pistolsmeden förde derefter sina skyddslingar till en liten
bakport, der allt ännu var lugnt.

"Men ska' inte ni, mäster Wolf, också följa med?" sporde Joseph von
Bierich.

"Nej, jag stannar hemma och hoppas, att den svenske konungen nog skall
komma till vår räddning nu liksom för ett år sedan."

"Men, han är ju i södra delen af landet", inföll löjtnanten.

"Sant, herre, men ett bud, som i förgår kom från Nürnberg, berättade
annorlunda. Mäster Degel, guldsmeden vid stora torget, har nemligen en
son, som arbetat i den nämnde staden, och det är han, som berättat, att
den svenske konungen skyndar hit uppåt. Då blir det bra. Har Tilly fått
stryk vid Breitenfeld, ja, ja, förlåt mig, löjtnant, så kan också
Wallenstein få detsamma vid Lützen. Se så, skynda er nu, jag hör att
det kommer folk borta på gatan."

Den gata, vid hvilken mäster Wolf bodde, var både krokig och smal. Den
gamle pistolsmedens bostad och verkstad lågo just i sjelfva krökningen.

I samma ögonblick som mäster Wolf stängde bakporten efter de båda
flyktingarne, bultade det på främre porten. När pistolsmeden förstulet
tittade ut genom en glugg öfver porten såg han till sin stora häpnad,
att det var kejserlige soldater, som stod nedanför. Men ännu mera häpen
blef han, då han igenkände Franz Gründler bland dem.

"Det är han, som förrådt Annchen och löjtnanten", tänkte pistolsmeden.
"Jo, du är mig just en skön fogel du. Önskar att du vore hängd i
närmaste träd."

"Öppna genast!" skrek den österrikiske befälhafvaren.

"Vänta till dess jag får tag i nyckeln", hördes mäster Wolfs röst
innanför porten. "Hvad är ni för folk, som inte kan låta en ärlig
menniska sofva i fred om nätterna? Jag har nog styft arbete om dagarne,
och behöfver derför hvila, när jag så kan få."

"Ja, nog ska' du få hvila och det för alltid", skrek österrikaren.
"Öppna bara genast!"

Den grofva bommen för porten blef i detsamma aflyftad. Österrikarne
stormade in under det deras anförare skrek:

"Undersöken noga hvarje vrå i det här rucklet; ja, hvarenda springa, ty
affällingen kan lätt gömma sig der! Satan tycker om sitt folk."

Under hånfullt jubel spridde sig knektarne öfverallt. De vände upp och
ned på allt och strödde under hånskratt mäster Wolfs arbeten vida
omkring, bemägtigade sig hans redan färdiga vapen och bröto sönder allt
hvad de kunde komma öfver.

Officeren sjelf höll sig icke för god att hålla till godo med ett par
rikt inlagda dubbelpistoler, dem mäster Wolf hade till lagning från
Lützens borgmästare. Hans knektar, som vid plundringen föregingos med
goda exempel, ratade icke heller hvad de kunde komma öfver. Mäster
Wolfs hela bo var således inom mindre än en half timme helt och hållet
utplundradt.

Under det detta pågick höllo tvenne soldater vakt om Franz Gründler
utanför verkstadsdörren. Den stackars pojkens belägenhet var i sanning
icke den bästa, ty för hvarje underrättelse som kom, att de eftersökte
ej kunde anträffas, svor officeren de förfärligaste eder öfver den, som
narrat honom att göra denna långa omväg, allra helst som bytet ej blef
så rikligt som han hade väntat.

"Men, jag försäkrar, att de ska' finnas här inne", jemrade sig Franz
Gründler. "Det var inte så länge sedan jag träffade dem här i
verkstaden."

"Nå, så ska' vi väl röka ut dem då", sade officeren hånskrattande.
"Tutta på rucklena!"

Förgäfves bad mäster Wolf om förskoning; de österrikiske pikarne stötte
honom tillbaka. Förgäfves bedyrade han, att Joseph von Bierich icke
befann sig inom hans egendom. Officeren sade i stället:

"Har han gömt sig, den kanaljen, så ska' jag nog röka ut honom."

Mäster Wolfs hus var icke det enda, som i dessa ögonblick stodo i
ljusan låga. Så långt blickarne kunde nå öfver staden syntes brinnande
boningar och rundt omkring Lützen var en lysande krans af påtända byar
och enskilda hus, en sorgligt skön tafla i den mörka novemberqvällen.

Just som Wallenstein höll in sin springare på Lützens torg och med
skadeglädje i sina blickar såg på sitt hemska verk, framsprängde en af
hans adjutanter i vildaste karrier. Då hästen stannade framför hertigen
af Friedland, segnade den sakta ned och uppgaf andan.

Adjutanten berättade med andan i halsen, att Gustaf Adolph icke var
långt borta.

"Hur långt är han härifrån?" sporde friedländaren, icke utan synbar
oro.

"Ungefär tre mil."

"Och ni har ej förr gifvit mig underrättelse derom", sade Wallenstein
med en grym blick på den af trötthet nästan uppgifne officeren.

"Herre", svarade denne oförskräckt och såg Wallenstein modigt i ögonen,
"om ni såsom jag skulle jagas i öfver åtta dagar utan att komma ur
sadeln, tre dagar vara utan mat, instängd i en eländig håla, utanför
hvilken Stålhandskes finske ryttare hålla vakt, och ändock lyckas smyga
er ut, så tror jag, att ingen menniska, vore det än kejsaren, skulle ha
något att förebrå er för. Gör med mig hvad ni behagar. Jag vet dock att
jag gjort min pligt."

Wallenstein, som visste, att adjutanten var en af hans skickligaste och
mest pålitlige officerare, öfverräckte till honom en börs och gaf honom
tillåtelse att begifva sig till hvila, för att med friska krafter kunna
uppträda i den stundande striden.

Friedländarens tåg gick derefter ut ur staden och lägret uppdrogs strax
i norr om densamma vid de väderqvarnar, som der gjorde ett välkommet
afbrott i den öfverallt rådande enformigheten. För att försvåra den
svenske konungens anfall lät Wallenstein gräfva en bred och djup graf
tvärs öfver landsvägen och planterade der några batterier grofva
kanoner.

Så rustad inväntade han "snömajestätet."



IX.


När Joseph von Bierich och Annchen Mayer väl hört den lilla bakporten
stängas efter sig, slöto de sig intill hvarandra och tackade innerligt
Gud tur, att de befunno sig utanför pistolsmedens hus. Mäster Wolf hade
nemligen sagt sig hysa starka misstankar på Franz Gründler, såsom den
der skulle vara nog lågsinnad att kunna förråda dem för österrikarne.

"Ja det tror jag honom nog om", sade nu Annchen, "det är inte första
gången han visar sin svartsjuka."

"Så mycket större skäl för oss att söka komma ut ur staden", inföll
Joseph von Bierich. "Om någon af mina bekanta finnes i Wallensteins
här, och jag är säker på att många dylika finnas, ska' inte munkkåpan
förmå skydda mig, så mycket är säkert."

"Men hvart skola vi fly?" hviskade Annchen bestört och ända till det
yttersta rädd.

"Bara vi komma ut ur staden, sa styr nog Gud våra steg", svarade Joseph
von Bierich förtröstansfullt.

Öfferallt på gatorna svärmade lutheraner och katoliker om hvarandra. I
hvartenda hörn var det mer eller mindre blodigt slagsmål.

Våra båda förklädde älskande höllo en gång på att bli indragne i ett
dylikt slagsmål. Joseph von Bierichs kännedom om munkarne kom honom
dock väl till pass. Mot sin vilja måste han likväl nu predika korståg
mot lutheranerne, och detta gjorde han stående på en hörnsten, så
kraftigt, att alla lutheranerne i en enda blink jagades från platsen.

"Det är förfärligt", yttrade han derefter till Annchen, under det de
skyndade framtill stora torget, för att derifrån leta sig en väg ut
till landsbygden, "men jag kunde icke handla på annat sätt."

"Inte förebrår jag dig", svarade Annchen och tryckte ömt hans hand, "du
har ej kunnat handla på annat sätt för att rädda oss."

På stora torget var en förfärlig villervalla. Menniskor, hästar,
kanoner, allt blandades i en gräslig förvirring, genom hvilken dock
hördes detta rop, i början dämpadt, sedan starkare:

"Svensken kommer!"

Joseph von Bierich och Annchen trodde knappt sina öron när de hörde
detta, men de skulle snart få bekräftelse på denna glada tidning.

Skyddad af sin munkdrägt gick Joseph von Bierich fram till en grupp
officerare, som han såg vid ena hörnet af torget, höjde sin hand och
uttalade den betydelsefulla formeln:

"Pax vobiscum."

Officerarne korsade sig andäktigt. Den föregifne patern fortfor:

"Är det sant, att den gudlöse kättarkonungen är i antågande?"

"Ja", svarade den ene officeren spotskt, "den heliga jungfrun vare
lofvad! Sedan han förut brutit hornen af sig mot Alte Veste, ska' han
väl nu helt och hållet gå under."

Joseph hade hört nog. Fattande Annchen vid ena handen skyndade han
efter de ut ur staden ilande trupperne, men hade icke hunnit mer än
till halfva torget, då en hand plötsligt ryckte honom i kåpan. Den
falske munken vände sig häftigt om och drog till hälften dolken, färdig
till försvar.

"Stilla, stilla". hviskade mäster Wolf, ty det var han, som af en
händelse träffat på sina vänner. "Stanna här, så få vi nog se ett
skådespel, som vi aldrig ha sett förut, åtminstone ej du, Annchen."

"För Guds skull tala ej så högt", inföll Joseph von Bierich. "Lyssnande
öron finnas öfverallt."

Den gamle pistolsmeden sänkte tonen en smula då han sade:

"Det är Franz Gründlers slut, som vi få se."

Annchen kände hur hon bleknade. Benen ville knappt bära henne och hon
skulle ha fallit till marken, om ej Joseph von Bierich och mäster Wolf
gemensamt uppehållit henne.

"Men hvarför ska' han då dö?" sporde hon, under det kallsvetten rann
utefter hennes panna.

"Ja, hvarför ska' han dö?" frågade äfven Joseph von Bierich förvånad.

"Derför att han velat förråda eder."

"Mig."

"Ja."

"Förlåt mig, mäster Wolf, men jag begriper sannerligen ingenting."

"Då ska' ni få höra. Medan den österrikiske officeren var som bäst i
farten med att tutta på mina hus, ni kan se branden der borta, strax
till höger om kyrkan, lyckades jag smyga mig undan och fick då höra
hvad österrikaren sade till Franz. Just så här sa' han: 'Du har
bedragit oss.' 'Nej', sa' Franz, 'han finnes bestämdt här inne.' 'Men,
du ser ju sjelf, att här inte en gång finnes en katt', svarade
officeren. 'Dumt att jag inte kunde få tag i honom och betala honom för
gammalt i Wien.' Slutet på visan blef att officeren befalde sina män
att föra den stackars Franz Gründler till stora torget och skjuta
honom. Ja, se der kommer tåget. Ser ni inte der vid lyktskenet hur
hvitt den olycksalige pojkens ansigte är? Det är svartsjukan, som
drifvit honom till detta steg."

Under det mäster Wolf talade, hade Annchen plötsligt fått en idé. Utan
att närmare redogöra för densamma, hviskade hon:

"Det är synd om Franz, jag vill rädda honom."

Joseph von Bierich och mäster Wolf betraktade henne med förfärade
blickar.

"Är du galen?" sporde den först nämnde och kramade den unga flickans
hand så våldsamt, att hon nära nog uppgifvit ett rop af smärta.

"Ja, det samma frågar jag också", sporde mäster Wolf.

"Nej", svarade Annchen. "Låt mig bara hållas och allt ska' gå bra."

Mäster Wolf visste förut, att det skulle vara omöjligt att försöka
hindra den unga mjölnardottern från att sätta sitt beslut i
verkställighet. Tillsammans med Joseph von Bierich trängde han sig för
den skull fram mellan de tätt sammanpackade menniskohopar, som dels af
nyfikenhet, dels af medömkan strömmat till för att åse exekutionen.

Franz Gründler var hvit i synen som ett lakan, då han fördes fram på
torget. Det fladdrande skenet från oljelamporna och från soldaternas
facklor gjorde hans utseende ändå hemskare.

Soldaterne voro uppstälde och officeren skulle just gifva tecknet, då
Annchen modigt trängde sig fram mellan knektarnes led.

"Hvad vill ni, vördade syster?" sporde officeren då han varseblef
Annchens nunnedrägt.

"Hertigen vill ej, att fången skall skjutas", svarade den unga flickan
utan att blinka. Officeren tog ett par steg tillbaka. "Vill inte", sade
han förvånad, "hur vet du det?"

"Jag har hans befallning att föra fången med mig till ett kloster."

Med dessa ord visade hon för den förbluffade officeren ett papper med
Wallensteins namnteckning och sigill. Officeren, som ej kunde läsa,
trodde att det var på hertigens af Friedlands befallning, som den unga
nunnan handlade och öfverlemnade derför utan prut den stackars lifdömde
Franz Gründler i hennes vård. Allt detta hade försiggått på mindre tid
än fem minuter. Officeren ämnade just aftåga med sitt folk, då en
svartmuskig karl, en af dem, som förgäfves sökt att vinna Annchens hand
och hjerta, framträdde och berättade, att alltsammans var en list af
den unga mjölnardottren. Anklagaren yttrade till slut:

"Hon är lika mycket nunna som jag är munk."

"Men skriften", utbrast officeren brydd, "hvad säger du om den?"

"Antagligen falsk", svarade garfvaren Friedrich Krone och skrattade
hånfullt.

Att han blifvit så grundligt lurad, detta retade den kejserlige
officeren till det yttersta.

"Tusen gulden åt den, som leder mig på förräderskans spår", skrek han
så högt, att det hördes öfver halfva torget.

Friedrich Krone var genast beredd att förtjena de tusen guldena.

"Jag vet hvar hon bor", sade han. "Dessutom har hon nog inte ännu
hunnit utom staden."

Sedan den tjocke sergeanten blifvit upphjelpt på en häst, skyndade
officeren med sin trupp ut mot de norr om Lützen liggande
väderqvarnarne.



X.


Under det Joseph von Bierich låg sjuk hade Annchen en dag bland hans
papper, öfver hvilka hon sjelfmant tagit tillsyn, träffat på ett stort
plakat, som retade hennes nyfikenhet. Det var en fullmakt, utfärdad af
Wallenstein. Utan att vidare tänka derpå hade hon gömt detta papper och
kom ihåg, att hon bar det på sig; just då mäster Wolf omnämnde att
Franz Gründler skulle skjutas. Som en blixt från en klar himmel slog
henne genast den tanken:

"Det der papperet ska' jag använda. Lyckan står den djerfve bi har man
sagt, och jag har lust att pröfva om detta är sant."

Utgången veta vi.

Sedan Annchen på detta djerfva sätt räddat Franz Gründler, förde hon
honom genom de larmande soldathoparne bort från torget. Joseph von
Bierich och mäster Wolf hade noga haft utkik på henne och voro äfven
tillstädes i det afgörande ögonblicket.

Färden stäldes mot norra porten och tack vare hvimlet derstädes kommo
flyktingarne lyckligt igenom densamma.

Men detta hade knappt skett, då ett rop ljöd bakom dem. Ropet var
detta:

"Tag fast kättaren! Tusen dukater åt den, som lemnar mig affällingen
död eller lefvande!"

Joseph von Bierich kände genast igen denna röst. Han bleknade och det
väldiga slagsvärdet flög blixtsnabbt ur skidan.

"Den der skurken ska' jag straffa", ropade han. "Jag känner nog igen
honom."

"Nej, för Guds skull, nej", bad Annchen och klängde sig fast vid den
älskade, "är inte jag, är inte lifvet dig kärare?"

Dessa ord afväpnade Joseph von Bierich.

"Jag skall lyda dig", sade han. "Framåt! Kom Franz, och visa dig värdig
den, som så oförmodadt räddat dig från att bli skjuten som en hund."

Franz Gründler lydde mekaniskt.

"Vore det inte bäst om vi kunde få tag i en häst", menade den gamle
pistolsmeden.

Tillfället yppade sig förr än han kunde ana, i det tre lösa uppskrämde
hästar i detsamma skymtade fram.

Joseph von Bierich besatt en synnerlig skicklighet i att fånga dessa
djur. Inom några minuter voro de i hans och hans följeslagares våld.
Att Franz Gründler blef utan bekymrade dem föga. Han fick taga sig fram
bäst han kunde, då han nu var utanför stadsporten.

I fyrsprång bar det sedan af mot de på afstånd hägrande väderqvarnarne.

Den österrikiske officeren hade emellertid ej heller varit overksam.
Glödande af harm och raseri öfver att han på detta sätt blifvit lurad,
skyndade han, såsom vi förut omtalat, efter flyktingarne.

Ungefär en åttondedels mil norr om Lützen grenar sig vägen. Just vid
sjelfva vägskålet fans då för tiden en hög sandås, genom hvilken vägen
från Naumburg lopp fram.

Flyktingarne hade redan nått dit, när Annchen plötsligt utropade:

"Vi ä' ännu förföljda!"

"Omöjligt", svarade Joseph von Bierich, "hvem skulle förfölja oss?"

"Jag hör dånet af en annalkande ryttartruppp", fortfor den unga
flickan. "Jag misstager mig ej!"

"Nu hör jag också detsamma", inföll den gamle pistolsmeden.

"Jag också", menade löjtnanten sedan han lyssnat uppmärksamt några
minuter. "Hvad är nu att göra?" fortfor han och såg sig ängsligt
omkring.

Han hade knappt hunnit få sista ordet öfver läpparne, då hästtrampet
bakom flyktingarne hördes ännu tydligare. Till slut kunde äfven deras
öron uppfånga dessa ord:

"Skynda på! Tusen gulden åt den, som lefvande fångar affällingen Joseph
von Bierich!"

"Jo, nu vet jag hvad jag har att vänta", mumlade denne för sig sjelf,
"men lefvande ska' de inte få mig, det lofvar och svär jag."

"Då vill jag dö med dig", inföll Annchen, som hört löjtnantens ord,
"jag vill ej öfverlefva dig."

De älskandes händer möttes i en handtryckning, som sade mer än tusen
ord, tusen eder.

Förföljarne kommo emellertid närmare. Joseph von Bierich och mäster
Wolf gjorde sig i ordning till försvar.

"Se der", sade den gamle pistolsmeden och räckte löjtnanten en
konstfärdigt arbetad pistol, "jag tror att den skall göra nytta för
sig."

Sedan Annchen blifvit tillsagd att rida ett stycke framåt, fattade de
båda modige männen posto vid sandåsen. Qvällens skymning gjorde att
förföljarne icke riktigt kunde se huru många deras motståndare vore.
När derför både Joseph von Bierich och mäster Wolf samtidigt affyrade
sina pistoler med den verkan att två af förföljarne beto i gräset,
studsade de andre för några minuter. Officeren uppmuntrade dem likväl
genom att förnya sin förra uppmaning:

"Tusen gulden åt den, som bringar mig Joseph von Bierich lefvande!"

"Den der karlen måste vara ofantligt rik eftersom han så der onyttigt
kan bortkasta tusen gulden", sade mäster Wolf skämtsamt.

Löjtnanten svarade ingenting. Han försökte att med sina blickar
genomtränga qvällens skymning och upptäcka sin hatfulle förföljare, men
han såg framför sig ingenting annat än mörka skuggor, som sväfvade hit
och dit.

Plötsligt blef det nytt lif i dessa skuggor. De ordnade sig och
störtade framåt.

"Nu gäller det", sade Joseph von Bierich. "Lefvande ska' de aldrig ha
mig."

"Ni unnar således ingen att förtjena de tusen guldena", inföll mäster
Wolf, ännu skämtande.

"Nej, vid den evige Guden jag det gör", utbrast löjtnanten, som kände
sig smittad af den gamle pistolsmedens goda lynne.

Svärmen kom med en förfärande hastighet. Det var som om en lavin
hastigt rullat ned för ett skyhögt berg.

Men just i detta ögonblick kom också hjelpen.

Från vägen till Naumburg sprängde i detsamma en ryttartrupp fram, och i
spetsen för denna red Gustaf II Adolph sjelf. Han hade redan på afstånd
hört de kejserliges annalkande och ville nu ha en dust med dem.

Om de påfviske var en lavin, så var Gustaf Adolph med sin ryttarflock
en blixt, som oemotståndligt slog ned. Inom några få minuter var
handgemänget allmänt.

Den svenske konungen råkade genast på den österrikiske officeren. Denne
var ingen oskicklig fäktare och konungen hade för den skull svårt att
få bugt med honom.

Kring de i envige kämpande bildade svenskar och österrikare en ring och
alla följde med andlös spänning, så godt den starka skymningen det
tillät, striden.

Slutligen vacklade österrikaren vid det hugg, som Gustaf Adolph riktade
mot hans hufvud. Han försökte väl att resa sig ånyo i sadeln, men ett
nytt hugg kastade honom med klufvet hufvud ned till marken.

Denna utgång af enviget blef signal till allmän strid. Osterrikarne
erhöllo förstärkning, så också svenskarne, men till slut måste de
förstnämnde vika.

Välbehållna medföljde Joseph von Bierich, Annchen och mäster Wolf till
svenska lägret. Dagen derefter hittades Franz Gründlers lik vid en af
väderqvarnarne. Denna lön fick han för sin lömskhet. Heinrich Mayer,
Annchens far, och Mathias Gründler blefvo aldrig mera synlige i den
trakten. Antagligen hade de omkommit då Wallenstein dagen derefter, den
sjette november, lät sätta hela staden Lützen i eld och lågor.

       *       *       *       *       *

Den sjette november började med dimma. Härunder ordnade sig likväl de
båda härarne till slag. Utgången veta vi. Segern var visserligen vår,
men dyrköpt med Gustaf II Adolphs död, en förlust som i dessa tider var
oersättlig.

Joseph von Bierich hade manligen kämpat i Gustaf Adolphs följe, och kom
betäckt med sår från striden till den väntande Annchen. Det lilla
mjölnarhemmet var genomborradt af hundratals kulor, ty omkring detta
hade den hetaste striden stått.

Det reparerades dock åter, och några månader derefter firade Joseph von
Bierich och Annchen Meyer sitt lyckliga bröllop.

Jakob Eriksson hette en af konungens ridknektar. Med tillhjelp af
tretton bönder och "under suck och tårar" vältrade han en stor sten
till den plats, der Gustaf II Adolph dragit sitt sista andetag. Stenen
kallas ännu i dag för "Schwedenstein".

För några år sedan firades två hundra och femtionde årsdagen af
hjeltekonungens död i det ofvan nämnda slaget med stora högtidligheter
både på tysk och svensk jord. Må vi också aldrig förgäta, att det var
genom Gustaf II Adolphs uppoffrande hjelp, som vi erhöllo den
samvetsfrid, som vi ännu ega. Hvem vet huru det kunnat gestalta sig, om
Wallenstein gått segrande ur striderna!

Joseph von Bierich och hans fagra hustru välsignade också i alla sina
dagar Gustaf Adolphs minne. Utan hans mellankomst vid sandåsen skulle de
troligtvis aldrig kunnat bli förenade.

Efter slutad fred flyttade öfverste von Bierich, ty denna post hade
Joseph uppnått under det han kämpade med Banér och Torstensson,
tillbaka till fädernehemmet, det han nu tog i arf efter fadren, och
blef sedermera hufvudman för en i Österrike högt uppburen ätt, som ännu
den dag, som i dag är, sätter sin högsta ära uti att vara protestanter.

Men vid Lützen talades länge endast om den höga lycka som den fattiga
mjölnarflickan Annchen Mayer gjorde.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Mjölnarflickan vid Lützen - Ett tvåhundrafemtioårigt minne" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.