Title: Jorden och solsystemet - Några blad ur historien om vetenskapens strider
Author: Brohlin, Karl
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Jorden och solsystemet - Några blad ur historien om vetenskapens strider" ***


            _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 16._

                        JORDEN OCH SOLSYSTEMET.

                             NÅGRA BLAD UR
                   HISTORIEN OM VETENSKAPENS STRIDER

                                  AF
                             KARL BOHLIN,
                                docent.

                       Med 10 figurer i texten.

                         (_Första tusendet._)

                            [Illustration]

                              STOCKHOLM.
                        ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



Innehåll.


    Inledning                                                          3.

    1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det
       pytagoräiska världssystemet samt Kopernikus’ förelöpare         5.

    2. Den senare riktningen inom den grekiska astronomien,
       _Kopernikus_ och det kopernikanska världssystemet              18.

    3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen
       med kikarens tillhjälp                                         28.

    4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar
       för läran om jordens rörelse                                   33.

    5. Kätteriförföljelsen mot Galilei                                37.

    6. _Kepler_ och _Newton_, himlakropparnas värkliga rörelser
       och den allmänna tyngden såsom deras orsak                     43.

    7. Några nutida bevis för jordens rörelse                         51.

                              STOCKHOLM.
                    ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1889.



Inledning.


Hvar och en, som blifvit delaktig af undervisningens första grunder i
vår tid, känner till och tror mot sina sinnens omedelbara vitnesbörd,
att den jord, han lefver på, är ett stort, fast klot, som dagligen
svänger rundt, eller som man säger _roterar_, kring en axel, som tänkes
gå genom det sammas medelpunkt. Han vet, att detta klot dessutom rör
sig omkring solen, ett hvarf för hvarje år, uti en nära cirkelformig
bana, hvars _radie_ -- afståndet från solen -- har den för honom nästan
ofattbara längden af 14 millioner mil. Han vet, att jorden icke är
ensam om denna dans kring solen, att flere andra dylika jordar som hans
egen på större eller mindre afstånd från solen kretsa kring henne i
cirkelformiga banor, allt under det de rotera omkring sina axlar.

Vi veta äfven, att man icke alltid hyst samma åsikter, att folkens
religiösa urkunder påbjuda en annan uppfattning och att, för icke allt
för många mansåldrar sedan, läran om att jorden befann sig i evig hvila
i världens medelpunkt till den grad genomträngde folkmedvetandet från
ofvan allt ned igenom, att den, som då förkunnade våra dagars åsikt i
frågan, ansågs för löjlig, när han icke drabbades af förföljelse.

Åsikten om jordens rörelse och därmed sammanhängande förhållanden
uppträder i vår tid nästan såsom själfklar och med samma stora
auktoritet, som af medeltidens folk tillskrefs det Tridentinska mötets
beslut om, att den befann sig i hvila. Är denna åsikt sålunda i och för
sig tämligen alldaglig och allbekant, så är detta dock måhända icke
fallet med de skäl, som stödja den samma. Dessa skäl ligga i själfva
värket, om saken närmare skärskådas, icke så nära till hands. Om därför
en framställning af dessa skäl redan på denna grund kan göra anspråk
på uppmärksamhet, så äger detta rum i ännu högre grad, om man ser saken
an i en historisk dager.

Astronomiens historia är i flere afseenden af allmänt intresse. I
första hand gäller detta därför, att astronomiens utveckling bland
alla vetenskapers är måhända den enklaste och på samma gång den mest
typiska. Härtill kommer, att man är i tillfälle att följa den samma
långt tillbaka i forntiden, under hvilken vetenskapen redan ägde en
jämförelsevis hög fulländning. Vi skola sålunda framdeles se, att
vår egen åsikt om planetsystemets sammansättning på det närmaste
sammanhänger med den senare uppfattningen hos grekerna. Efter den
gamla tidens slut upptogos och fortfördes resultaten af grekernas
vetenskapliga arbete af araberna, under det att medeltidens germaner
blott småningom och på ett osjälfständigt sätt lärde känna dessa
resultat och tillegnade sig dem med samma slafviska tillförsikt
för det sanna som för det falska däruti. När vid medeltidens slut
tanken började frigöras, medveten om sin egenskap att vara den enda
tillförlitlige skiljedomaren i alla frågor och af sin högre rätt
gent emot den obetänkta tron på auktoriteter, då var det måhända på
det astronomiska området, som denna brytning med det förra var af
häftigaste art och af den ödesdigraste betydelse för de förut gängse
tänkesätten och världsåsikterna. Särdeles från denna tid innehåller
astronomiens historia åtskilliga ämnen för själsstudium, mången maning
till fördragsamhet i åsikter. Slutligen har denna vetenskap städse
stått i växelvärkan med de religiösa föreställningarna. Flere äldre
folks religioner bestodo ju t. ex. just i stjärndyrkan. Många religiösa
dogmer och tänkesätt hafva äfven sedan astronomiens pånyttfödelse vid
medeltidens slut fått maka åt sig eller omforma sig i modernare stil ej
minst till följd af ett omildt inflytande af denna vetenskaps omutliga
fakta. Måhända hafva vi rätt att tillägga, att vetenskapen ännu icke
spelat denna roll till slut, att undervisningen ännu har åtskilligt
att göra med att på tänkandets olika områden tillämpa den världsåsikt,
genom hvilken jorden, människans hemvist och världens f. d. medelpunkt
får sig anvisad plats såsom en obetydlig medlem af _ett_ bland otaliga
solsystem.

I den framställning af åsikterna om solsystemets sammansättning och
rörelserna inom det samma, som vi i det följande gå att lämna, skola
vi först söka visa huru åskådningen från älsta tider följdriktigt
utvecklat sig till vår egen ståndpunkt i frågan, i sina hufvuddrag
faststäld af _Kopernikus_ i början af nyare tiden. Härefter skola
vi anföra några drag från kampen för utbredandet af Kopernikus’
åsikt hufvudsakligen genom _Galilei_, sedermera följa astronomiens
ytterligare utveckling genom _Kepler_ och _Newton_, samt slutligen
sammanställa några af de skäl, genom hvilka den moderna vetenskapen
sagt sitt afgörande ord i frågan.



1. Den äldre riktningen inom den grekiska astronomien, det pytagoräiska
världssystemet, samt Kopernikus’ förelöpare.


Astronomiens älsta historia förlorar sig i mörker. De första teorier
om stjärnorna, som man anträffar hos grekerna äro redan tämligen långt
framskridna från den ståndpunkt, som naturmänniskan eller barnet
intager vid betraktande af himmelen. Detta är orsaken hvarför man
antager, att grekerna erhållit sin första astronomiska lärdom från
andra folk, hos hvilka man velat förlägga vetenskapens vagga, såsom
egypter, inder, babylonier. Man anträffar äfven hos dessa folk urgamla
spår till astronomiska kunskaper. Sålunda hade _egypterna_ en klar
föreställning om väderstrecken, såsom man kan se af deras ända till
6,000 år gamla pyramider, hvilka äro bygda noga i norr och söder.
De hade veterligen bestämt årets längd till 365¼ dagar och hade åt
sig utbildat en vetenskaplig tideräkning, hvilken, såsom en trons
tjänarinna, hade till förnämsta uppgift att bestämma tidpunkterna för
deras religiösa fester. Äfven _babylonierna_ kände årets längd. Att
de under långliga tider sysselsatt sig med astronomiska iakttagelser
framgår dessutom däraf, att de hade upptäckt en viss lagbundenhet hos
månförmörkelserna, nämligen så att efter en tidrymd (den s. k. _Saros_)
af 223 månader förmörkelserna följa på hvarandra med samma mellantider
som under den gångna perioden. Deras lärde prester (kaldeerna) voro
härigenom i stånd att förutsäga månförmörkelserna, äfven om de ej kunde
förklara deras tillkomst. Att äfven i _Kina_ konsten att förutsäga
förmörkelser från fordom var känd, framgår af en berättelse om huru
år 2159 före Kristus tvänne astronomer Hi och Ho, hvilka hade dylika
förutsägelser till sin ämbetsplikt, skola hafva blifvit afrättade för
försummelse härutinnan. Enligt en annan kinesisk berättelse skall en
kejsare omkring 2357 f. K. hafva bestämt läget af solens årliga bana på
himmelen. De älsta kinesiska uppteckningar innehålla äfven mångahanda
observationer af kometer och stjärnfall. Kometerna observerades äfven
af babylonierna. Egendomligt nog synas dessa, i olikhet med andra folk,
icke hafva betraktat kometerna såsom underbara uttryck för gudomlig
vrede, utan såsom vanliga naturföreteelser, för hvilka de icke hyste
fruktan. Man jämföre härmed följande ord ur en af judarnas heliga
böcker: “Hör hvad Herren säger Dig, Israels hus: hämta icke lärdom af
främmande folks villfarelser; frukta icke himmelens tecken, såsom de
främmande folken göra.“

Sålunda finnas visserligen hos många gamla folk spår af astronomiska
insikter. Men säkert är att inga åsikter om världen såsom ett helt,
om dess byggnad och natur (_kosmologi_) i högre grad utbildades förr
än hos grekerna. Den afstängdhet, som förordas i Jehovas här ofvan
anförda ord till judarna, må väl förklara detta folks egendomliga
uppfattning, enligt hvilken man synes hafva antagit formen af en kub
för den jord, om hvars underbara framtrollande med alla dess tillbehör
den bekanta berättelsen i Moses’ första bok förtäljer. Eljes synes hos
de flesta folk den ursprungliga uppfattningen helt naturligt hafva
varit, att jorden utgjordes af en platt skifva, omgifven t. ex. i den
nordiska sagan af en ofantlig orm, i den grekiska af en flod. En dylik
uppfattning tillskrifver man äfven de första representanterna af den
s. k. _Joniska skolan_ i Grekland. Grundläggaren af denna skola var
_Thales_ (639-548 f. K.) från staden Milet i Mindre Asien. Enligt
dennes åsikt var jorden en platt skifva, simmande på vattnet, öfver
hvilket himlahvalfvet var stjälpt såsom en klocka. Man synes ej hafva
tillskrifvit detta hvalf större utsträckning, än att det bekvämligen
skulle räcka öfver de högsta bärgen. När solen och stjärnorna gingo
ner vid synkretsen, släcktes de i vattnet och simmade sedan rundt
omkring jorden för att därefter ånyo tändas och gå upp på sina gifna
ställen. Från denna barnsliga ansats till förklaring stammar en
fortgående utveckling hos Thales’ lärjungar och efterföljare. Sålunda
ersatte _Anaximander_ detta hvalf med ett klotformigt skal, som från
alla håll omslöt den i alla händelser såsom platt uppfattade jorden.
Detta skal förestälde han sig bestå af genomskinlig kristall och
utanför det samma lågo sol och måne. Såsom ett stort framsteg kan
betecknas, att han tänkte sig jorden _utan underlag_, fritt sväfvande
i hvila, emedan den, såsom belägen i _sferens_ (= klotets) medelpunkt,
“icke hade skäl att mera falla åt det ena hållet än åt det andra“.
En annan af Thales’ efterföljare, _Anaxagoras_, var den förste, som
påvisligen tänkte sig himmelssferen vrida sig såsom ett helt kring
sin axel (_rotera_), hvarigenom alla stjärnorna under dygnets lopp
kommo att beskrifva cirklar än öfver jorden och än, sedan de gått ned,
under jorden. Af ett meteorstensfall skall han hafva blifvit brakt på
tanken, att solen, månen och stjärnorna voro danade af samma ämnen som
jorden och följaktligen tunga. Att de, det oaktat, icke nedföllo på
jorden ansåg han bero däraf, att de befunno sig uti en kringsvängande
rörelse kring denna. Från Mindre Asien, där A. tillbrakte sin första
tid, flyttade han sedermera till Greklands hufvudstad Aten. Här blef
han åtalad för att hafva förnekat gudarnas inflytande vid stjärnornas
rörelser, fängslades och dömdes till döden, men räddade sig genom att
fly.

Innan vi öfvergå till det närmast följande utvecklingsskedet, som
representeras af den s. k. _Pytagoräiska skolan_, skola vi korteligen
anföra hufvuddragen af stjärnornas skenbara rörelser på himmelen,
sådana som de omedelbart te sig för oss och som man redan under
forntiden hade iakttagit dem. Först och främst ser man, att det stora
flertalet stjärnor från dag till dag och från år till år befinna sig i
samma ömsesidiga lägen; de äro, hvad vi kalla _fixstjärnor_, och man
grupperade dem för öfversiktlighetens skull redan i gamla tider i s. k.
stjärnbilder såsom de allom bekanta Stora björnen, Orion o. s. v. Alla
dessa stjärnor hvälfva sig för hvarje dag rundt med himmelen i vidare
eller smärre cirklar. Men ibland dem finnes _en_ stjärna som icke
(för ögat märkbart) rör sig, utan ständigt bibehåller samma läge på
himmelen ett godt stycke öfver _horisonten_ eller synkretsen, gränsen
mellan jordytan och himlahvalfvet. Detta är den s. k. _polstjärnan_; i
grannskapet af den samma är den punkt af himmelen belägen som benämnes
_norra himmelspolen_, i närstående figur betecknad med _N_. Genom
denna punkt och den motsatta punkten på himmelen (_södra polen_, _S_,
i fig.) kan man tänka sig en axel dragen (_världsaxeln_), omkring
hvilken himlahvalfvet med stjärnorna utför sin dagliga vridning eller
_rotation_. En cirkel, som halfverar himmelen emellan de båda polerna
benämnes _ekvator_; alla rörelser äro paralella med denna. En stjärna
som ligger på ekvatorn går upp öfver horisonten rakt i öster (i punkten
_o_ i fig.), rör sig därefter i ekvatorns båge öfver horisonten; efter
ett halft dygn går den ned i västpunkten _v_, är sedan osynlig under
12 timmar, för att därefter å nyo gå upp i _o_. Å figuren finnes äfven
utmärkt en annan godtycklig stjärnas dagliga bana. Den går upp i _u_
och ned i _n_; den är synlig öfver horisonten desto längre tid, ju
närmare den ligger till nordpolen. Man inser äfven af figuren, att
somliga stjärnor, nämligen de, som ligga i grannskapet af nordpolen,
icke gå upp och ned; deras hela bana faller ofvan horisonten. Andra,
hvilka ligga i grannskapet af sydpolen, kunna, som man ser, aldrig nå
öfver vår horisont.

[Illustration: _Fig. 1._ Ett öga i _J_, jordytan med horisonten,
däromkring himmelssferen med ekvatorn.]

[Illustration: _Fig. 2._ Kring ögat _J_, såsom medelpunkt,
himmelssferen med ekvatorn och ekliptikan med solen (○), samt
zodiakbältet, inom hvilket utom solbanan alla planetbanorna ligga.]

Likasom fixstjärnorna, så synas äfven solen och månen deltaga i
himmelens dagliga rotation. Men man finner snart, att månen icke
är “fix“ utan ändrar läge bland stjärnorna; sammalunda flyttar sig
solen, ehuru långsammare än månen, hvarförutom solens rörelse är
svårare att upptäcka, emedan inga stjärnor synas, när solen är på
himmelen. Äfven om fixstjärnorna ständigt stode stilla öfver jorden,
skulle alltså solen och månen röra sig på himmelen och detta, såsom
iakttagelsen ger vid handen, i motsatt led mot himmelens och deras
egen dagliga rotation. Om man från dag till dag prickar in månens
läge bland stjärnorna på en himmelsglob, så finner man, att den på
_en månad_ rör sig rundt om himmelen i en cirkel. Samma förhållande
äger rum med solen, under _ett år_. Denna solens bana benämnes
_ekliptikan_. Detta ord, som kan öfversättas med “förmörkelselinien“,
har blifvit valdt därför, att förmörkelser inträffa just då, när månen
i sin bana korsar ekliptikan; är t. ex. solen händelsevis i samma
punkt af ekliptikan, så uppstår en solförmörkelse. Denna solens bana
sammanfaller ej med _ekvatorn_, utan bildar emot den senare en vinkel,
som kallas _ekliptikans oblikvitet_ (snedhet). -- Såsom solen och månen
sålunda skilja sig från fixstjärnorna genom en _egen rörelse_, så
finner man snart andra dylika rörliga himmelskroppar: _planeterna_
(irr-stjärnorna). Redan under den Joniska skolans tid var det bekant,
att morgon- och aftonstjärnorna voro en och samma planet (_Venus_),
som vandrade fram och tillbaka omkring solen och, i det den gick
förbi henne, öfvergick från morgon- till aftonstjärna eller omvändt.
Senare kände man äfven planeterna _Mars_, _Jupiter_ och _Saturnus_,
hvilka på ungefär 2, 12 och 30 år hvardera skrida himmelen rundt. Alla
dessa banor på himmelen löpa mycket nära solens bana, ekliptikan,
och ligga öfverhufvud inom ett smalt bälte utefter ekliptikan, som
kallas _zodiaken_ (djurkretsen) och som indelas i 12 lika afdelningar
med hvar sin stjärnbild. Det är samma stjärnbilder, Väduren, Oxen,
o. s. v., som i vår almanacka angifvas med de fantastiska tecknen i
kolumnen Mån. Tilläggom observationerna på sol- och månförmörkelser
samt månens _faser_, eller de olika skeden månen genomgår från ny-
till fullmåne och från fullmåne till ny, så hafva vi sammanstält de
hufvudsakligaste af de astronomiska företeelser, som omedelbart tränga
sig på oss och med hvilka man äfven var förtrogen på den aflägsna tid,
som sysselsätter oss. Det gälde att förklara dem.

Vi hafva sett, huru de älsta astronomerna icke förmådde höja sig öfver
den åsikt, enligt hvilken jorden är en platt skifva, men huru de dock
i så måtto intogo en framskriden ställning, att de ansågo himmelen för
ett _helt_ klot af kristall, omgifvande jordens hela landområde. På
detta klot voro stjärnorna fästade och beständigt där till finnandes,
äfven då de, framskridande under människornas fötter, voro skymda
för deras blickar, eller när solen om dagen förtog deras glans. Och
dessa stjärnor, som blifvit afhända den gudomliga natur, man förut
tillskrifvit dem, de ansågos som föremål, danade af samma material som
jorden själf. Solen och månen voro såsom jorden platta skifvor. Här stå
vi framför ett världssystem i smått format, om hvilket vi nu för tiden
hafva svårt att föreställa oss, att det på fullt allvar varit antaget
icke blott af den stora massan af folket, utan äfven af de djupast
tänkande. Men ju mera man lyckas sätta sig in på den ståndpunkt, de
intogo, innevånarna inuti den väldiga kristallsferen, desto mera skall
man förstå att värdera de framsteg, som inneburos i de åsikter, hvilka
den Pytagoräiska skolans män utvecklade och framställde.

[Illustration: _Fig. 3._ Från jorden ser man i _a_ fullmåne ○, i _b_
halfmåne ◐ o. s. v.]

[Illustration: _Fig. 4._]

_Pytagoras_ antages hafva lefvat mellan 570 och 470 f. K. Efter att
länge hafva vistats på utländska resor, exempelvis i Egypten, bosatte
han sig i Kroton, en grekisk koloni i södra Italien, och grundlade där
en skola, som länge fortlefde i form af ett slags frimurareförbund af
lärde män, hvilka sins emellan stodo i liflig samfärdsel, men af ett
eller annat skäl afhöllo sig från att till en större allmänhet utbreda
sina åsikter. -- I olikhet med sina föregångare antog Pytagoras, att
jorden var ett stort, _fritt sväfvande klot_, hvilket för öfrigt på
alla håll var bebott af människor. Detta klot befann sig i medelpunkten
af hela världen, som själf antogs vara klotformig eller, som man säger,
_sferisk_. Till dessa åsikter synes han hafva kommit, sedan han af
månens faser slutit sig till att månen var en klotrund kropp. Det är
nämligen lätt att se, att månen skall förete just sådana växlingar som
dess faser, om den är klotformig. Ty af den halfva af månklotet, som
är vänd mot oss, kunna vi blott se det parti, som är belyst af solen.
Allt efter månens olika ställning till jorden och till solen, hvilken
senare vi föreställa oss lysa från höger i närstående figur, skall
månen sålunda presentera oss en belyst yta (eller fas) af olika storlek
och form; och endast under antagande af att månen är klotformig kan man
på detta sätt göra sig reda för dess bekanta växlingar ända från den
fullt belysta månskifvan (i fig. vid _a_) till den smala skäran (läget
_c_ i fig.). Såsom månens yta, betraktad äfven med blotta ögat, gaf
anledning att antaga, så förestälde sig Pytagoras den samma försedd med
bärg och dalar samt land och haf; för öfrigt antogs den befolkad af ett
jättesläkte. På samma sätt som månen var det, så antog nu Pytagoras
äfven, att solen var klotformig, och likaså ansåg han planeterna såsom
sferiska världar, liknande vår jord; blott till följd af deras stora
afstånd från jorden syntes de så små och obetydliga. -- Men fans det
sålunda för öfrigt likhet mellan jorden och himmelskropparna, särskilt
den bärgiga månen, hvarför skulle då icke äfven jorden vara klotformig
så som de andra? Ett ytterligare stöd för åsikten om jordens sferiska
form framgick af Pytagoras’ mening om förmörkelserna. -- Redan före
hans tid antog man, att förmörkelserna uppkomma därigenom, att mörka
kroppar komma framför solen och månen och skymma dessa. Det antogs
äfven allmänt, att månen var den mörka kropp, som vid solförmörkelserna
trädde emellan åskådaren och solen. Om månens bana på himmelen precis
sammanfölle med ekliptikan, så skulle vi i själfva värket hafva en
solförmörkelse i hvarje månad, i det att månen i sådant fall en gång
för hvarje dess omlopp skulle passera icke blott förbi, utan rätt öfver
solskifvan. Med afseende på solförmörkelserna var man sålunda på det
klara. Men hvilken den mörka kropp var, som vid månförmörkelserna gled
fram öfver månens skifva, det var en fråga, hvars lösning man förgäfves
hade sökt. Det djärfva svar, Pytagoras lämnade därpå, förklarade, att
det var _jorden själf_, som vid dessa tillfällen trädde mellan sol och
måne och beskuggade den senare. Och i den synbarligen runda skugga, som
jorden vid dessa tillfällen kastade på månen, kunde man, enligt hvad
Pytagoras framhöll, med sina ögon läsa ett omedelbart bevis på jordens
runda form.

Kring jorden tänkte sig Pytagoras nu de “sju planeternas“ banor
anordnade, innerst månens, därefter i ordning Venus’, Solens, Mars’,
Jupiters och Saturnus’. Det hela omslöts af fixstjärnornas roterande
kristallsfer. I världens, d. v. s. jordens, medelpunkt brann en helig
eld, _Hestia_, sinnebilden af en kraft, som satte allt i gång och
styrde himlakropparnas rörelser.

Likasom Pytagoras tänkte sig himmelskropparna till sin storlek
jämförbara med jorden, så erhöll äfven hela hans system dimensioner,
som, i förhållande till de förut antagna, voro jättelika. Och dock
antogs afståndet från jorden till den yttersta eller fixstjärnsferen
icke större än ⅙ af det värkliga afståndet till månen. De olika
himlakropparnas afstånd från jorden förestälde han sig bestämda
enligt samma lag, som anger afståndet af tonerna i en tonskala till
grundtonen. Vid himlakropparnas rörelse alstrades härigenom en musik,
“sferernas harmoni“, hvilken emellertid förklingade ohörd af de
ofullkomliga väsen, hvilka dvaldes innanför månens sfer (“under månen“).

Bland Pytagoras’ efterföljare träffa vi flere, hvilka tillskrefvo
jorden rörelse och yttrade sig om dess plats i världssystemet på
ett sätt, som gör oss förvånade, att icke hela sanningen med ens
framtogs och att det skulle förlöpa ett tjugutal århundraden, innan
dessa läror åter upptogos, för att sedan blott småningom arbeta sig
fram mot ett envist motstånd. En af Pytagoras’ efterföljare tänkte
sig världens medelpunkt med dess ureld Hestia förlagd utom jorden
och antog, att den senare för hvarje dag beskref en cirkelformig
bana kring Hestia. På detta sätt kunde han enkelt förklara, hvad vi
uppfatta såsom himmelens dagliga rörelse, och huru _alla_ himlakroppar,
äfven planeterna, deltaga i denna rörelse. Såsom ett exempel på något
liknande kan anmärkas, huru en person, som åker i en slängkälke, ser
alla kringliggande föremål med svindlande fart vrida sig rundt omkring
honom, på alldeles samma sätt, som om han själf befunnit sig stilla
och någon värkligen kunnat vrida hela omgifningen omkring honom med
samma hastighet men åt motsatt håll mot kälken. -- Denna något konstlade
åsikt omändrades och förenklades snart, så att den helt och hållet
öfverensstämde med vår nuvarande. Den bekante tänkaren _Plato_
(429-348 f. K.) hyllade på sina äldre dagar den meningen, att jorden
roterar kring en genom dess medelpunkt gående axel.

Men icke nog därmed; ett århundrade därefter var man i Grekland
betänkt på rättsligt åtal mot en man, som ville göra gällande, att
solens _årliga_ rörelse på himmelen, likasom himmelens dagliga rörelse
kring jorden, blott var ett sken, framkallat af en årlig rörelse af
jorden själf kring solen. Denne mans skrifter hafva icke kommit till
eftervärlden, men vi hafva fått kännedom om förhållandet bland annat
genom en berättelse af historieskrifvaren Plutarkus, där det på ett
ställe heter:

“Må vi blott, min vän, icke få oss en kättareprocess på halsen, såsom
en gång Kleantes yrkade, att hela Grekland borde ställa _Aristarkos_
från Samos inför rätta, honom som ville förflytta världens heliga
härd, i det nämligen den mannen, för att riktigt kunna förklara
himmelsföreteelserna, lät himmelen stå stilla och jorden däremot
fortskrida i en sned bana (ekliptikan), och tillika lät henne vrida sig
omkring sin egen axel.“

Hvem har icke märkt, när tvänne mötande bantåg stå på en station och
det ena tåget sätter sig i rörelse, huru man ett ögonblick tvekar,
hvilketdera tåget det egentligen är som går, tills man kastat en blick
på den omgifvande nejden för att öfvertyga sig? Det sakförhållande, som
denna allmänna iakttagelse innebär, nämligen att man icke, genom att
iakttaga blotta rörelsen, kan afgöra, huruvida det är det betraktade
föremålet eller åskådaren som rör sig, detta har varit bekant sedan
älsta tider. Det erkändes af Kopernikus’ och Galileis vedersakare;
Aristarkos och hans meningsfränder liksom hans motståndare voro ense
därom. Också kunde Aristarkos endast påvisa att den ena sortens
förklaring var lika duglig som den andra. Man kunde antingen antaga
himmelen stillastående och jorden roterande eller jorden stillastående
och himmelen roterande, och å andra sidan kunde man, för förklaring
af solens årliga rörelse på himmelen, med lika rätt förutsätta solen
stillastående och jorden beskrifvande en årlig bana kring solen som
det motsatta. Åberopade nu Aristarkos för sannolikheten af sin åsikt
den större enkelhet, som antagandet af jordens rörelse kring solen
och dess rotation kring sin axel, medförde, så stötte han, såsom den
anförda berättelsen låter oss förstå, på motstånd från den gängse
uppfattningen, den enda rätta, till religiös öfvertygelse vordna tron.
Men han mötte säkerligen äfven rent vetenskapligt motstånd. Liksom
vi göra vår reskamrat uppmärksam på träden och husen, då han säger,
att han ej kan afgöra, om det är hans egen kupé som rör sig eller
det andra tåget, så pekade Aristarkos’ motståndare på fixstjärnorna
och menade, att dessa borde likaväl som solen synas röra sig med en
skenbar årlig rörelse, om det var sant, att jorden själf och icke solen
rörde sig. Aristarkos svarade på denna anmärkning genom att utvidga
världssystemets dimensioner och säga, att fixstjärnorna voro så långt
aflägsna, att hela jordens bana kring solen i förhållande till deras
afstånd var försvinnande liten och att på detta sätt ingen skenbar
årlig rörelse hos stjärnorna kunde blifva märkbar.

[Illustration: _Fig. 5._]

Till dessa exempel på åsikter, hvilka under forntiden utgjort
föregångare till vår moderna uppfattning, kan ytterligare läggas
följande. Vi hafva nämt, huru planeten Venus rör sig fram och tillbaka
åt båda sidor om solen och aldrig mycket långt aflägsnar sig från
solens grannskap, hvarför den ock går upp strax före eller ned strax
efter solen såsom morgonstjärna eller aftonstjärna. Detta tyder på
ett nära samband mellan solen och planeten. Också fann sig astronomen
_Heraklides_ häraf föranledd, att för förklaringen af planetens
rörelse antaga _Venus röra sig i en cirkel omkring solen_, under det
att solen själf, likasom äfven alla öfriga planeter, antogs beskrifva
en cirkelformig bana kring den fasta jorden. Om saken förhåller sig
så, är det ju påtagligt (se fig. 5, i hvilken _J_ betyder jorden, _S_
solen och _V_ Venus) att Venus’ skenbara rörelse på himmelen skall te
sig sådan som vi iakttaga den, framåt- och tillbakaskridande, i det vi
se den värkliga rörelsen aftecknad på himlahvalfvet. Hade Heraklides
företagit samma anordning äfven af de öfriga planeterna, så skulle han
hafva erhållit det system, som en tid efter Kopernikus uppstäldes af
den danske astronomen _Tyko Brahe_, enligt hvilket _samtliga planeter
röra sig kring solen_ och _solen med hela sitt följe af planeter kring
jorden_.

Såsom man ser funnos hos de gamle på flere områden frön till de
åsikter, till hvilka vi själfva bekänna oss. Det är äfven bekant, att
Pytagoräerna förestälde sig, att solen, månen och planeterna, likasom
jorden, rotera kring sina axlar, samtidigt med att de framskrida i sina
banor. Går man längre fram i tiden, så träffar man allt fortfarande,
om äfven sparsamt, spår af gamla kosmologiska åsikter. Af en viss
Kleomedes ungefär ett sekel efter Kristus hafva vi i behåll ett värk
innehållande flere yttranden i den vägen. Så säger han bland annat:
“Fixstjärnornas antal är oräkneligt -- de äro sannolikt lika stora som
solen, somliga kanske större och vore solen längre bort, skulle den
taga sig ut som en fixstjärna. -- Hvad planeterna beträffar, känna vi
blott sju, men det finnes sannolikt ett större antal.“[1] Om jorden
yttrar han: “Om vi befunne oss på solen, så skulle jorden vara osynlig
till följd af sin litenhet eller den skulle synas som en mycket liten
stjärna“. “Månen“ -- säger han -- “är en mörk kropp, som lånar sitt ljus
från solen -- den har inflytande på flera saker här på jorden: den
är säkerligen orsaken till hafvets ebb och flod“ o. s. v. En annan
författare synes i enlighet med det värkliga förhållandet, tänka sig
fixstjärnorna utströdda öfver allt i rymden och icke, såsom så länge
förblef vanligt, såsom fastnaglade på en sfer, i det han säger: “Man
får icke föreställa sig, att alla stjärnor ligga på samma yta, utan
att somliga äro högre, andra lägre; ty vår syn förmår ej fatta någon
skilnad i höjd.“

    [1] I slutet af 1700-talet upptäcktes en ny större planet
    Uranus utanför Saturnus och på 1840-talet likaledes en större
    planet Neptunus utanför Uranus. Dessutom hafva under loppet
    af vårt århundrade icke mindre än 287 smärre planeter blifvit
    upptäckta, alla liggande mellan Mars och Jupiter.

Alla dessa tankar, af hvilka många bära nutidens egen prägel, hafva
blifvit tänkta mer än tusen år före inkvisitionsprocessen mot Galilei
(se nedan). Men man må icke föreställa sig att de på sin tid voro
allmänt gängse bland folket eller ens bland vetenskapsmännen. Tvärtom,
de voro endast enstaka meningsyttringar gent emot en förhärskande
föreställning af helt annan art. Den pytagoräiska åsikten om jordens
klotform upptogs och behölls väl af astronomerna, emedan man hade
påtagliga bevis för den saken. Angående jordens rörelse, såväl kring
sin axel, som omkring solen, hafva vi redan nämnt, att säkra bevis på
den tiden icke kunde företes, och att man på vetenskapens dåvarande
ståndpunkt på sin höjd kunde påstå, att de båda stridiga antagandena
voro lika möjliga. De gamle astronomerna voro därför i sin fulla rätt,
då de återgingo till åsikten om jordens orörlighet och dess fixa
läge i världens medelpunkt, så mycket mera som framdeles vissa skäl
utvecklades för denna åsikt, hvilka för den tiden kunde göra anspråk på
bevisande kraft. Vi återkomma därtill vid framställningen af Galileis
uppträdande. Såsom hufvudsumman af den grekiska astronomien var och
förblef sålunda allt framgent den pytagoräiska läran: en orörlig,
klotformig jord i världens medelpunkt och kring denna medelpunkt en rad
af kristallsferer, hvar och en bärare af en himmelskropp.

Denna för oss så motbjudande åsikt om de kring jorden roterande
kristallsfererna, kunde nu visserligen, åtminstone lika litet som
åsikten om jordens rörelse, bevisas. Antingen man ansåg sig behöfva
dem för att förklara, att himmelskropparna ej föllo ned, eller om det
var blott genom exemplets makt, denna lära utan stöd i värkligheten
bibehöll sig emellertid segt bland astronomernas föreställningar. Ju
mera iakttagelserna på planeterna skärptes, desto mera visade sig
emellertid detta maskineri otillräckligt för rörelsernas förklaring. I
stället för att då öfvergifva det samma, gjorde man det emellertid i
stället mer och mer invecklat genom tillfogande af nya kristallsferer.
Så måste man för att noga återgifva solens rörelse, antaga henne
fastnaglad på en första sfer, hvilken roterade kring en axel, löpande
i en andra sfer, som i sin ordning roterade kring jorden. Sammalunda
för månen och för planeterna. Småningom tillfogades ytterligare nya
sferer, tills systemet slutligen nådde höjdpunkten af förveckling genom
den berömde _Aristoteles_ (384-322 f. K.), som fann användning för icke
mindre än 56 stycken.

Då systemet icke förty förblef otillfredsställande, skall han hafva
sammankallat en astronomisk kongress till Aten för att utreda saken,
men som det synes utan resultat. Härefter började det småningom
öfvergifvas hos grekerna, för att sedan å nyo upptagas af medeltidens
folk, hvilka hämtade största delen af sin naturvetenskapliga vishet ur
Aristoteles’ skrifter. Denne var äfven en ytterst lärd person och hade
i sina arbeten sammanställt det mesta af sin tids vetande. Sedan han en
längre tid varit Alexander den stores lärare och sedermera hans kamrat
under flera af hans fälttåg i främmande länder, flyttade han till Aten
och utbildade där en skola. Härifrån måste han emellertid fly, förföljd
som han blef dels för sina läror, dels af politiska skäl. Efter detta
bosatte han sig på ön Euböa, hvarest han skall hafva tagit sig af daga
med gift, af fruktan att blifva utlämnad åt atenarna.



2. Den senare grekiska astronomien, _Kopernikus_ och det kopernikanska
världssystemet.


Efter Egyptens eröfring 332 f. K. genom Alexander den store, grundlade
denne därstädes en stad, Alexandria, ämnad till en medelpunkt för
världshandeln. I denna stad uppstod snart ett vetenskapligt lif af
genomgripande betydelse, representerat af en rad af framstående
vetenskapsmän, hvilka man plägar sammanfatta under benämningen den
_Alexandrinska skolan_. Största delen af dessa män voro astronomer. De
astronomiska arbeten, som här utfördes, utgöra i flera afseenden en
förebild af tillvägagåendet i den moderna vetenskapen. Och en mängd af
de astronomiska spörsmål, som upptaga nutidens astronomer, de väcktes
redan och behandlades af dessa män. Försök gjordes till bestämning af
jordens dimensioner äfvensom af himlakropparnas afstånd, stjärnorna
bestämdes till sina lägen och infördes i kataloger, nya instrument för
iakttagande af himlakropparna uppfunnos o. s. v. Akademien i Alexandria
ägde ett ofantligt bibliotek, som mot slutet af akademiens tillvaro
till största delen genom brand förstördes, dels vid ett anfall af de
kristna under en ärkebiskop Theodosius, dels vid ett senare tillfälle,
då Alexandria eröfrades af muhamedanerna. Här är icke platsen att
utförligare redogöra för den mängd intressanta resultat af en hög
bildning, som oaktat denna förstörelse nått till eftervärldens kunskap.
Vi skola blott antyda några af dem, som omedelbart beröra vårt ämne.

Låtom oss, för att bättre inse halten af de nya astronomiska
åsikterna, anmärka, att de Alexandrinska vetenskapsmännen insågo
fruktlösheten af den föregående världsförklaringen med alla dess
kristallsferer, att de själfva kände sig vanmäktiga inför försöket
att förklara himmelskropparnas rörelser såsom en mekanism, att de
också afstodo från detta försök och i tålig bidan togo itu med saken
praktiskt, observerande och undersökande, huru rörelserna i deras
minsta detaljer voro beskaffade i värkligheten. De voro hvad vi
kalla naturvetenskapsmän, och vädjade förutsättningslöst blott till
erfarenheten -- dock med ett undantag. Där uppstod nämligen aldrig en
tanke på, att icke allt hvad rörelser hette hos himlakropparna, voro
_cirkelformiga_ och _likformiga_. Detta var det antagande, från hvilket
de utgingo vid sina försök att åtminstone genom geometriska figurer
eller genom beräkning återgifva det värkliga förloppet af rörelserna
med deras oregelbundenheter.

Hvilka voro då dessa oregelbundenheter? Där förekommo tvänne slag.
Först och främst fans det två himlakroppar, nämligen _solen_ och
_månen_, hvilka värkligen rörde sig i cirkelformiga banor på himmelen,
men _icke likformigt_, utan så, att rörelsen förändrade hastighet från
punkt till punkt. Det är så det kommer sig, att årstiderna, som bero
af solens årliga rörelse, icke äro lika långa, utan t. ex. vintern
kortare än sommaren. Detta sökte man förklara på följande sätt. Solen
rör sig visserligen i en cirkel och med jämn hastighet, men jorden
ligger ej i cirkelns medelpunkt _M_ (fig. 6), utan ett stycke därifrån
i _J_ (_excentriskt_). Oaktat nu solen på lika stora tider beskrifver
de lika stora bågarna _AB_, _BC_, _CD_ och _DE_ o. s. v., så blifva
som man ser af figuren, de motsvarande vinklarna vid jorden _ab_,
_bc_, _cd_ och _de_ olika. Sålunda kommer det sig, att dess rörelse,
från jorden sett, synes vara ojämn. Detta är innehållet af den s. k.
_excenterteorien_.

[Illustration: _Fig. 6._]

[Illustration: _Fig. 7._]

De öfriga himmelskropparna, planeterna, företedde dessutom en annan
oregelbundenhet. Vi hafva omnämt huru planeten Venus äfvensom Merkurius
synas skrida fram och tillbaka omkring solen och sålunda vända i sin
rörelse i tvänne punkter (_stationspunkter_). Något liknande gäller
äfven de öfriga planeterna. De skrida visserligen största delen af
himmelen rundt i cirkelformiga banor, men då de komma till den trakt
af himmelen, som ligger midt emot solens plats (_i opposition mot
solen_), så beskrifva de en slinga med två vänd- eller stationspunkter
A och B (fig. 7). Huru förklarades nu dessa afvikelser från den rena
cirkelrörelsen? Låt oss t. ex. taga planeten Venus. Man tänkte sig då
först en punkt S (se fig. 4) med likformig rörelse beskrifvande en
cirkel omkring den fasta jorden J (_deferentcirkel_). Denna punkt S
tänkte man sig såsom medelpunkt för en ny cirkel (_epicykel_ = “cirkel
på cirkel“), i hvilken planeten V tänktes röra sig likformigt. Det är
nu tydligt, att om S låge stilla, så skulle planeten V från jorden
synas svänga fram och tillbaka mellan två vändpunkter, som i fig.
motsvaras af A och B. Men det är klart, att detta fortfarande blir
fallet, äfven om punkten S med sin epicykel rör sig långsamt framåt i
sin deferentcirkel. För att till fullo förklara den skenbara rörelsen,
behöfde man ytterligare blott antaga att punkten S rörde sig så, att
den ständigt låg åt samma håll som solen från jorden räknat. (Jämf.
härmed Heraklides’ system.) På detta sätt kunde man förklara Venus’ och
Merkurius’ rörelser. Genom en ringa ändring af ofvanstående figur kunde
man äfven göra sig reda för de öfriga planeternas rörelser och deras
stationspunkter. Detta var den s. k. _epicykelteorien_.

Visade det sig nu att rörelserna dock icke kunde fullständigt
förklaras, så sökte man afhjälpa detta genom att till den andra cirkeln
foga en ny epicykel, i hvilken planeten då fick röra sig o. s. v.

Dessa åsikter med alla deras enskildheter, likasom öfverhufvud de mesta
resultaten af den Alexandrinska skolans astronomiska forskningar äro
sammanstälda i ett arbete, kallat _Almagest_ af astronomen _Ptolemäus_.
Denne betraktas äfven därför såsom denna skolas hufvudsakliga
representant.

_Ingenting hade hindrat_ Ptolemäus att såsom Heraklides _antaga solens
egen bana såsom deferent_ för Venus och Merkurius och likaså för de
andra planeterna. Han skulle då hafva erhållit det system, hvilket,
som vi nämt, förfäktades af _Tyko Brahe_. Och sedan detta väl var
skett, hade häller _icke något hinder mött_, hvad rörelsens förklaring
beträffade, att, såsom Aristarkos, _antaga solen orörlig och i stället
låta jorden röra sig_. P. hade då varit framme vid det af oss antagna
Kopernikanska systemet. Men han vidtog icke dessa ändringar därför, att
enligt hans åsikt jorden af vissa skäl, till hvilka vi återkomma, måste
vara i hvila.

Så förblef hans system oförändrat ej blott under hans tid utan framgent
genom hela medeltiden, under hvilken det Ptolemäiska systemet jämsides
med Aristoteles’ härskade inom astronomien. Ända till 1500-talet
trampade astronomien sålunda i de gamla fotspåren från grekernas
tid. Men mycket annat hade från den tiden ändrat sig. De religiösa
föreställningar, hvilkas sakförare en gång satte i fråga rättsligt
åtal mot Aristarkos, de voro vid den tid, till hvilken vi nu öfvergå,
längesedan utdöda. Och händelserna hade länkat sig så att de, som nu i
religionens namn sökte vederlägga åsikten om jordens rörelse, anförde
såsom skäl emot den samma uttalanden ur judafolkets urkunder.

[Illustration: _Fig. 8._ (Kopernikus’ egen figur.)]

Efter hvad som blifvit framställt, är det lätt att förstå den
vetenskapliga innebörden af det steg som togs af _Kopernikus_
(1473-1543 e. Kr., domprost i Frauenburg). Han kände till fullo det
Ptolemäiska systemet och var förtrogen med Pytagoräernas åsikter, äfven
om det är tvifvel underkastat, huruvida han känt till Aristarkos.
Kopernikus företog nu -- hvad hufvudsaken beträffar -- just de ändringar
på det Ptolemäiska systemet, som vi nyss föreslogo och så var hans system
i sina grunddrag färdigt. Själf yttrar han sig härom i sitt arbete
på följande sätt: “Jag ställer mig på Martianus Capellas och andra
romerska skriftställares ståndpunkt[2], hvilka anse, att Venus och
Merkurius röra sig rundt omkring solen; därför blifva deras rörelser på
båda sidor om solen begränsade och bestämda af radierna i deras banor.
Dessa planeter röra sig ej kring jorden. Likaså omsluter Venus’ bana
Merkurius’ bana. Hvarför kunna vi då icke, om vi utgå härifrån, hänföra
Saturn, Jupiter och Mars till samma medelpunkt. Det behöfves blott
att antaga passande radier för deras banor, hvilka böra ligga utom
jordbanan. -- Mellan Venus’ bana och Mars’ bana är ett tomt rum: det är
där vi skola förlägga jordens bana och kring jordens bana månens, som
icke kan skilja sig från jorden. Vi behöfva icke blygas för att jorden
med månen årligen rör sig i en stor bana kring solen, i sällskap med
de andra planeterna. Antages solen orörlig, så kunna alla företeelser
på himmelen förklaras genom jordens rörelse. Huru stora planetbanorna
än äro, så äro de dock försvinnande i jämförelse med det tomrum, som
skiljer dem från fixstjärnssferen. Allt detta kan synas svårt och
hardt när otroligt; men med Guds hjälp skola vi göra det klarare än
solen, åtminstone för alla, som begripa matematik. Utgå vi nu från
den grundsatsen, som ingen lär bestrida, att ju större en bana är
desto större är omloppstiden, så kunna vi förlägga banorna i följande
ordning, i det vi börja med den yttersta.

    [2] = Heraklides’ ståndpunkt.

Den första (I) är fixstjärnssferen. Den är orörlig och till den
hänföras alla stjärnors rörelser och lägen i vår värld. Astronomerna
antaga den samma rörlig; men vi skola visa, att detta är en synvilla,
beroende af jordens rörelse. Under stjärnssferen är Saturnus’ (II)
bana, hvars omloppstid är 30 år; sedan komma i ordning banorna för
Jupiter (III) med 12 års omloppstid, Mars (IV) med 2 års omloppstid,
Jorden (V) med månen med ett års omloppstid, Venus (VI) med 9 månaders
och Merkurius (VII) med 82 dagars omloppstid. I medelpunkten för alla
dessa banor tronar solen. Kunde man hafva gifvit en lämpligare plats åt
denna klara stjärna, som upplyser detta härliga tempel?“

Såsom Kopernikus själf framhäfver, så var öfvergången från Ptolemäus’
system till hans eget den naturligaste sak i världen. Det var icke
häller denna rent geometriska öfvergång, som utgjorde stötestenen
för hans samtida. De mera tänkande bland hans motståndare erkände,
likasom en gång Ptolemäus, att läran om jordens rörelse gärna kunde
få passera, nämligen såsom en _hypotes_ (antagande) _för enkelhetens
skull_. Först när han ville häfda sin åsikt som en _värklighet_,
stötte han på motstånd från de djupt rotade öfvertygelser af motsatt
art, som genomträngde hela hans tidehvarf, från den gamla nedärfda
uppfattningen, understödd af tidens vetenskapliga och religiösa
tänkesätt.

Det är bekant, huru medeltidens människor, med blicken lyft mot
en, efter hvad det ansågs, bättre värld, hvilken för deras fantasi
aftecknade sig mera lefvande än för vår, ringaktade eller försummade
sina efter denna världen afpassade förståndsförmögenheter. För dem
blef det den förnämsta uppgiften att klargöra och ordna de religiösa
förhållandena; särskilt gälde detta med afseende på fastställandet
af kyrkans tro. Många religiösa samfund stödja sig äfven ännu i dag
vid de viktigare resultat, som sålunda stadfästades af kyrkans främste
män och på kyrkomötena. Men utom dessa större frågor egnade man sig
med ifver och allvar åt mera detaljerade undersökningar, hvilka numera
icke hafva allmänt intresse. Så handla flere skrifter från den tiden
om änglarnas egenskaper t. ex. om deras ålder och klädedräkt, om
hvilken ängel, som brakte den heliga jungfrun det himmelska budskapet,
om huruvida änglarna tala grekiska eller hebreiska, eller huru många
tusen änglar få rum på en nålspets, om deras näring, matsmältning
och sömn o. s. v. Det är tydligt att under sådana förhållanden
naturvetenskaperna kommo att intaga en tillbakaskjuten ställning. Och
när vetenskapliga frågor förekommo till behandling, så skedde detta
på samma sätt och enligt samma metoder, med hvilka forskningar uti
de himmelska tingen bedrefvos. Då man med trons visshet kunde bilda
sig en föreställning om förloppet i himmelen eller i jordens d. v. s.
världens medelpunkt, hvarest helvetet hade efterträdt Pytagoräernas
sinnebildliga eld[3], hvarför skulle man då lägga vikt på sinnenas
otillförlitliga vitnesbörd, då det gälde de obetydligare saker, som
tilldrogo sig i ens omgifning? Också är bristen på iakttagelseförmåga
under denna tid förvånande. Sålunda påstår t. ex. en författare, att
om man kastar en sten, så rör den sig först ett stycke bortåt i en
krökt bana och faller sedan rätlinigt ned på jorden. Det bör äfven
icke förundra oss, att samma personer, som i apostlarnas berättelser
och kyrkomötesprotokollen ansågo sig äga ett osvikligt rättesnöre i
teologiska saker, med trygghet litade till Aristoteles’ skrifter,
när det kom an på naturvetenskapliga spörsmål. Så kom det sig att
Aristoteles’ läror angående jordens orörlighet, alla de kristallsferer,
som omgåfvo henne o. s. v., långt fram i tiden förblefvo rotfasta
ej blott hos allmänheten, utan äfven hos dem, som egnade sig åt
vetenskapliga forskningar. Det var denna tidsanda, som utgjorde det
svåraste hindret för Kopernikus’ nymodiga åsikter. Ptolemäus’ blott
af de lärda kända bevis mot jordens rörelse spelade en obetydlig roll
vid sidan af den omständigheten, att den gängse uppfattningen af alla
förhållanden och särskilt själfva religionsformen hade utbildats och
likasom växt sig omkring åsikten om jordens fasta läge i världens
medelpunkt. Det var ju för tanken helt naturligt, att den gudomliga
nåden på ett särskilt sätt samlat sig på ett sådant enastående ställe,
som världens medelpunkt, människans hemvist. Men hvad skulle man tänka,
om jorden ej var annat än en irrande planet bland många liknande, och
huru skulle man föreställa sig dessa andra planeter lottade i samma
afseende?

    [3] I en 1836 med myndigheternas bifall utgifven formulering
    af den katolska tron heter det: »Helvetet är den djupaste ort
    i världen, nämligen jordens medelpunkt, och därför motsättas i
    den Heliga skrift på många ställen himmelen och helvetet, såsom
    den högsta och lägsta orten.»

Såsom det blifvit antydt, hafva under olika skeden af medeltiden
vetenskapliga sträfvanden af olika värde varit värksamma. Kyrkofadern
Lactantius från början af fjärde århundradet egnade redan en tanke
åt frågan om jordens rörelse, i det han i sitt arbete “Om den falska
okunnigheten“ förklarar alla dem för “mindre vetande“, som antogo,
att jorden roterar, att den är rund, att det finnes antipoder och
att man kan gå omkring henne utan att falla. I allmänhet stälde sig
de skickligaste på Ptolemäus’ ståndpunkt och utbildade särdeles mot
slutet af medeltiden hans system, såväl genom tillfogande af nya
epicykler som genom att bearbeta nyare iakttagelser. Ett århundrade
före Kopernikus (1444) yttrar sig den som kardinal och ståthållare
i Rom bekante _Nikolaus Cusa_ om jordens rörelse på följande sätt i
ett arbete “Om den lärda okunnigheten“: “Det är tydligt, att jorden
rör sig, om det också icke omedelbart synes våra sinnen så, emedan
vi icke kunna döma om rörelsen annat än i jämförelse med det som är
fixt; på samma sätt som den, som sitter i en båt, som lugnt drifver
med strömmen i en flod, icke kan märka sin egen rörelse annat än genom
att iakttaga strandens. På detta sätt äro solens och stjärnornas
rörelser det enda vitnesbördet om vår egen.“ Af denna Nikolaus Cusa
skall astronomen _Purbach_ från Wien hafva fått del af dessa åsikter.
Utan att själf vidare befatta sig därmed, meddelade denne i sin
ordning åsikten om jordens rörelse och planeternas jordlika natur åt
sin lärjunge _Regiomontanus_. Men icke häller denne framstälde saken
offentligt. Båda dessa män voro framstående astronomer, som gjort sig
förtjänta om vetenskapen. Regiomontanus hade en lärjunge _Brudzewski_;
icke häller denne offentliggjorde något om saken. Det är svårt att
afgöra om det varit vetenskapliga skäl eller opinionens våld, som
sålunda åstadkom, att frågan uppsköts ifrån man till man. Kopernikus
själf, som väl må antagas hafva erhållit de första ideerna till sitt
system af Brudzewski, hvilken var hans förste lärare, uppsköt i 36 år
offentliggörandet af sin åsikt. Han säger väl på ett ställe, att han
gjorde detta af samma skäl, hvarför Pytagoräerna blott sins emellan
meddelade sig om sina åsikter, “emedan hopen dock ej förstod hans
lära“. I ett annat af hans yttranden framlyser dock en annan orsak.
Han omtalar, huru han af sina vänner blifvit nästan tvungen till
offentliggörande af sitt arbete och fortsätter: “Bland dem var framför
alla den i hvarje vetenskap berömde kardinalen Nikolaus Schönberg,
ärkebiskop i Capua och efter honom en mig tillgifven vän, biskop
Tiedeman Giese från Culm. -- Denne senare har nämligen ofta manat mig
och stundom med förebråelser uppfordrat mig att låta mitt värk komma i
dagen, som jag hållit tillbaka och undandragit offentligheten icke i 9
utan i 4 gånger 9 år. Äfven några andra lärda män hafva föreställt mig,
att jag icke längre af _fruktan_ skulle vägra att göra mina arbeten
bekanta till gagn för alla matematiker.“ Han lät äfven slutligen
öfvertala sig och lämnade i Gieses händer handskriften till sitt värk
“_Om omloppen_“, till hvilket han hade den lyckliga idén att bifoga en
tillegnan till påfven. Här heter det: “Jag tillegnar Eders Helighet
mitt värk, för att hvar och en, både lärda och olärde skola se, att
jag icke söker undvika bedömande och granskning. Eder auktoritet och
Eder kärlek till vetenskaperna i allmänhet och matematiken i synnerhet
skola blifva mig en sköld mot onda och nedriga belackare, äfven om
ordspråket säger, att mot smädarens bett finnes intet läkemedel. ---- Om
lättsinniga eller okunniga människor vilja missbruka några utdrag ur
den Heliga skrift (för att vederlägga hans åsikt), så skall jag ej
låta detta invärka på mig; jag föraktar deras fåvitska angrepp. Har
icke Lactantius, den berömde skriftställaren, men svage matematikern,
förlöjligat de personer, som trodde på jordens klotform? Vore det
då att förvåna sig öfver, om detta äfven skulle blifva min lott?
Matematiska sanningar böra bedömas endast af matematiker. Om jag icke
bedrager mig, skola för öfrigt mina arbeten vara till nytta för
kyrkan, hvars högsta ledning Ers Helighet för närvarande har i sina
händer.“ Giese öfverlämnade handskriften åt Rheticus, Kopernikus’
lärjunge. Denne i sin ordning öfverlämnade bestyret om tryckningen
åt den lutherske predikanten Osiander, hvilken slutligen ombesörjde
den samma efter att dock hafva uteslutit Kopernikus’ tillegnan till
påfven och i stället bifogat ett af honom själf skrifvet företal “Om
detta värks hypoteser“, i hvilket, tvärt emot Kopernikus’ afsikt,
åsikten om jordens rörelse framhölls såsom ett blott antagande utan
värklighet. -- Kopernikus öfverlefde ej tryckningen af sitt arbete. På
dödsbädden skall han hafva erhållit de första arken däraf.

I det föregående har blifvit visat, hvaruti det nya af Kopernikus’
system bestod, huru det uppkommit genom _en i geometriskt afseende
obetydlig ändring af det Ptolemäiska systemet_ och vi hafva antydt de
för vetenskapen främmande omständigheter, som utgjorde det svåraste
hindret för det sammas utbredning. Härtill kom nu äfven, att de af
Kopernikus framstälda skälen ej voro af den natur, att de kunde
blifva särdeles värksamma på dem, som voro genomträngda af det gamla
föreställningssättet. Hufvudsumman af Kopernikus’ skäl kan i korthet
sammanfattas på följande sätt. Hvad först den dagliga rörelsen
beträffar, anmärker han det orimliga däruti, att alla de olika
planeterna och fixstjärnssferen skulle, ehuru åtskilda den ena från
den andra följas åt i sin rotation kring jorden. Han påvisar äfven,
hvilken oerhörd hastighet det skulle kräfvas, särdeles för den längst
aflägsna fixstjärnsferen, för att den skulle hinna med denna rotation
på en dag. Och huru mycket enklare gestaltar sig icke saken, om man
låter stjärnsferen och planeterna vara orörliga och gifver åt jorden en
roterande rörelse, hvilken i alla händelser ej behöfver medföra en så
ofattlig hastighet! Beträffande jordens årliga rörelse lade han till
stöd för sin åsikt den omisskänneligen större enkelhet detta antagande
medförde. Huru olika i de båda systemen; i hans eget solen helt enkelt
omgifven af ett antal cirkelformiga planetbanor, den ena utanför den
andra; och i det gamla systemet för hvarje planet en invecklad apparat
af deferent och epicykel. “I sanning, de som konstruerat detta system,
de hade, så att säga, haft till sitt förfogande alla delarna af en
välskapad kropp, men de hade däraf sammansatt ett vidunder, genom att
sätta lemmarna på oriktiga ställen!“



3. _Galileo Galilei_, hans lif, hans upptäckter på himmelen med
kikarens tillhjälp.


Såsom blifvit nämt, afled Kopernikus strax innan hans värk kom ut i
tryck, och när striderna om det samma uppstodo, var han icke längre
själf till hands för att föra försvarstalan. I lifstiden äflades
han icke häller att med sin egen person uppträda för sin åsikt. Han
utarbetade i lugn sina teorier och anförtrodde dem på sin höjd åt några
få vänner. Likasom hans åsikter sålunda saknade stöd af hans egen
personlighet, så var äfven, efter hvad som anförts, hans bevisföring
åtminstone icke för hans samtida nödvändigt öfvertygande; särskilt var
hans vederläggning af Aristoteles’ och Ptolemäus’ motbevis ej kraftig
nog. I båda dessa afseenden fullständigades Kopernikus’ uppträdande ett
århundrade efter honom själf af _Galileo Galilei_.

Denne märkvärdige man, son af en musiker i Florens, föddes i Pisa 1564.
Af sin fader bestämdes han ursprungligen för läkareyrket, och han
idkade äfven en tid medicinska studier. Men hans håg drog honom snart
öfver från läkarebanan till naturvetenskapernas studium. Han gjorde
häruti så stora framsteg, att han redan vid tjugu års ålder författat
flere afhandlingar. År 1589 utnämdes han till professor i Pisa. Tre
år därefter flyttade han som professor till Padua i den på denna tid
i kultur och vetenskaper framstående republiken Venedig. Det var här
han gjorde de berömdaste af sina upptäckter. Här utöfvade han en
storartad och fruktbringande lärarevärksamhet. Antalet af hans åhörare
skall stundom hafva öfverstigit 2,000 personer. Furstar och ädlingar
besökte honom och åtnjöto hans enskilda undervisning. Bland dem
omnämnes särskilt en prins Gustaf från Sverige. -- För att emellertid i
ro få hängifva sig åt sina naturvetenskapliga undersökningar, hvilka
inkräktades af denna betydande lärarevärksamhet, öfvergaf han sin
plats i Padua, där han varit omgifven af idel vänner och beundrare och
anstäldes i Florens af storhertigen af Toskana såsom hofmatematiker
utan undervisningsskyldighet. Här kom han emellertid i en omgifning,
som hvarken var honom själf så tillgifven icke häller i allmänhet så
frisinnad, som fallet varit i Venedig. Hans vänner från Padua beklagade
sig öfver hans oförsiktighet att välja Florens till vistelseort. Det
dröjde häller icke länge, innan Galilei, mycket till följd af sitt
öfverlägsna och hårdnackade sätt att uppträda, förvärfvade sig en skara
af fiender bland munkarna och anhängarna af de gamla Aristoteliska
åsikterna, hvilka för hvarje ny upptäckt, som han gjorde, kände marken
glida under deras fötter. Stormen mot honom nådde sin höjdpunkt, efter
det han utgifvit en skrift, i hvilken han sökte uppvisa att läran om
jordens rörelse ej stod i strid med den Heliga skrift[4]. Så följde
hans resa till Rom och den ryktbara processen, genom hvilken han dömdes
att afsvära sina åsikter. Efter denna tid blef hans kraft bruten. Dömd
till enslighet och tystnad, hade han ingen möjlighet att med samma
eftertryck som förr fortsätta sina vetenskapliga undersökningar. Han
afled i sin villa Arcetri nära Florens 1642.

    [4] Bland alla Galileis arbeten var detta det, som sedermera
    strängast blef förbjudet.

Galileis värksamhet var af betydelse ej blott för astronomien, utan
äfven för öfriga naturvetenskaper. Såsom egendomligt för hans arbeten,
gent emot den föregående riktningen inom vetenskapen, kan betecknas,
att han i hvarje fråga vädjade till erfarenheten, lämnande åsido hvarje
förutfattad mening och hvarje auktoritet. I detta afseende är han den
moderna vetenskapens grundare. Under det hans samtida t. ex. på god
tro antogo Aristoteles’ lagar för kroppars fall, enligt hvilka kroppar
falla fortare, ju tyngre de äro, så företog sig Galilei att från det
lutande tornet i Pisa samtidigt nedsläppa föremål af högst olika tyngd.
Han fann på detta sätt sina _fallagar_: att alla kroppar, tyngre och
lättare falla _lika fort_ och med en hastighet i hvarje ögonblick, som
växer i samma mån som den tid kroppen hållit på att falla, hvarförutom
den tillryggalagda vägen växer såsom den förflutna tiden multiplicerad
med sig själf. Att värkligen somliga kroppar synas falla långsammare
än andra, t. ex. en fjäder långsammare än en sten, förklarade Galilei
bero på en biomständighet, nämligen luftens motstånd mot rörelsen. Den
_empiriska_ (= försöks-) metod, han använde, var på hans tid så illa
aktad, att hans kolleger, för att uttrycka sitt misshag, mången gång
störde hans försök med ovärdiga uppträden, hvisslingar och oväsen.
De anade ej att dessa fallförsök skulle blifva grundstenen för en ny
viktig vetenskap, _dynamiken_ eller rörelseläran. -- Aristoteles höll
före, att det beror på kroppars form, om de sjunka eller flyta i
vatten (eller andra vätskor). Sålunda antog han, att is är tyngre än
vatten, men flyter på vattnet, emedan den är platt. Ingen hade före
Galilei fallit på den tanken att undersöka saken genom att af samma
ämne förfärdiga kroppar af olika form, för att öfvertyga sig, att de
sjunka eller flyta oberoende af deras form och beroende blott af ämnets
tyngd. -- Aristoteles indelade kropparna på jorden i två slag: tunga, som
hafva en benägenhet att falla, nämligen jord och vatten, samt lätta,
hvilka hafva en benägenhet att stiga, såsom luft och eld. Galilei
visade däremot, att _alla_ kroppar äro tunga och dragas mot jorden, och
att, om en kropp synes lätt, t. ex. flyter på vatten, så beror detta
icke på en hos kroppen inneboende drift att stiga uppåt, utan därpå,
att den är mindre tung än den kropp, som omger honom. I många andra
punkter höll han sålunda räfst med det gängse föreställningssättet och
ersatte fördomarna med erfarenhetsrön.

Galilei gjorde äfven en mängd för det praktiska lifvet och för
vetenskapen nyttiga uppfinningar. Sålunda fann han redan som ung
studerande, då han af en händelse iakttog svängningarna hos en taklampa
i en kyrka, att dessa svängningar voro, hvad man kallar _isokrona_,
d. v. s. att till hvarje svängning, stor eller liten, åtgår lika
lång tid. Han förstod ock den betydelse för tidemätningen, som låg i
denna omständighet, i det att en dylik apparat, bestående af t. ex.
en kula upphängd med en tråd eller en stång (_pendel_) kunde tjäna
till uppmätning af olika tidsrymder i förhållande till hvarandra.
Svängningstiden för pendeln är blott beroende af dess längd. Vill man
hafva en pendel, som utför hvarje svängning på precis _en_ sekund, får
man göra den _en_ meter lång. Galilei synes hafva tillämpat denna metod
för tidmätning blott för medicinskt bruk, för räknande af pulsens slag.
Det blef holländaren _Huygens_ förbehållet, att med pendelapparaten
förena ett maskineri af kugghjul och en drifkraft (lod eller fjäder),
hvarigenom våra vanliga pendelur voro uppfunna. Pendeln spelar vid uret
just den rollen, att genom sin egenskap att utföra hvarje svängning på
en noga bestämd tid, _reglera_ den rörelse hos hjulen och visaren, som
drifkraften _åstadkommer_. Innan dylika ur kommit i bruk, var man för
tidmätning hänvisad antingen till solens rörelse (solvisare) eller till
s. k. sandur och vattenur. Ett sandur var ingenting annat än hvad vi
känna under benämningen timglas. Vattenuret var en dylik inrättning,
blott med den skilnad, att sanden var ersatt af vatten. Galilei använde
själf vattenur vid bestämning af tiderna för kroppars fall. -- Galilei
är äfven en bland dem, hvilka man tillskrifver uppfinningen af
_termometern_. Af Galileis öfriga uppfinningar skola vi inskränka oss
att beröra kikarens upptäckt, hvilken står i närmaste samband med vårt
ämne.

År 1609 kom till Italien ett rykte om, huru en holländsk
instrumentmakare förfärdigat ett instrument, med hvilket man var i
stånd att närma aflägsna föremål till ögat. Det berättas, att Galilei,
sedan han erhållit denna underrättelse, efter en natts arbete utgissat
hemligheten. Faktiskt är, att han i början af samma år konstruerade
det instrument, som benämnes den _Galileiska kikaren_, för öfrigt
samma apparat, som våra vanliga teaterkikare. Efter åtskilliga försök
lyckades han uppbringa kikarens förstoring ända till 100 gånger. Denna
upptäckt väckte den största beundran och uppståndelse. Beställningar
på kikare ingingo från alla håll hos Galilei. Venetianarna, för hvilka
kikarens användning till sjös framstod såsom det väsentliga och som
skattade sig lyckliga att vara i besittning af ett medel att i god
tid upptäcka möjligen annalkande fientliga fartyg, belönade Galilei
genom att erbjuda honom en väl aflönad plats på lifstid i Padua. Blott
Galilei föll på tanken att rikta kikaren mot himmelen. På detta sätt
gjorde han nu en rad af för den tiden högst märkvärdiga upptäckter.

Hans första mönstring gälde månen. Han fann, hvad flere af forntidens
astronomer anat, att månens yta företedde anblicken af ett landskap
med bärgkedjor, bärgtoppar, dalar och stora, släta partier af mörkare
färg, hvilka han ansåg vara haf; han kunde se, hur bärgen kastade
skuggor i solskenet och var i stånd att genom uppmätning af skuggornas
längd bestämma bärgens höjd. Enligt de allmänna föreställningarna åter
var hvarje himmelskropp ett väsen af helt annan art än jorden; allt som
syntes på himmelen var oförgängligt och fullkomligt. Himlakropparnas
form var sferisk, emedan klotet var den mest fullkomliga geometriska
figur; och dessa sferers yta måste vara slät, emedan deras
fullkomlighet uteslöt hvarje ojämnhet.

Den nästa himlakropp, på hvilken Galilei riktade sin kikare, var
planeten Jupiter. I stället för den välbekanta glänsande stjärnan såg
han nu en liten rund, belyst skifva, en måne i smått format; och i
närheten af den samma upptäckte han fyra små stjärnor, som från dag
till dag ändrade läge. Det visade sig snart, att alla fyra hörde till
Jupiter; dessa stjärnor voro fyra månar, som kretsade kring Jupiter i
cirkelformiga banor, så som vår egen måne omkring jorden. Han kallade
dem för de Mediceiska stjärnorna till det toskanska furstehuset Medicis
ära. Berättelsen om dessa sina upptäckter offentliggjorde Galilei i
ett arbete med titeln “Stjärnebudet“. Genom dessa upptäckter steg än
ytterligare hans rykte. Hertigen af Toskana belönade honom med skänker,
konungen af Frankrike bestälde nya stjärnor, hvilka skulle bära hans
namn, och kardinal Barberini, hvilken såsom påfve senare anordnade
processen mot Galilei, författade ett ode till hans ära. Under tiden
vägrade andra att tro på upptäckterna, ja kunde icke förmås att genom
en blick i kikaren öfvertyga sig om förhållandet emedan, som de
föreburo, hvad man där såg allenast var en sinnesvilla, framkallad af
djäfvulen.

Galilei öfvergick nu till studiet af planeten Saturnus, hvilken i
kikaren erbjöd en märkvärdig anblick. Han uppfattade saken så, som om
planetens skifva varit försedd med tvänne öron eller handtag. Först
Huygens lyckades förklara denna företeelse, hvilken från tid till
tid växlade utseende efter Saturnus’ läge i förhållande till solen
och jorden och visade sig bero på en platt ring, som fritt sväfvande
omgaf planeten. Hos planeten Venus fann Galilei, såsom Kopernikus
redan förutspått, olika faser, allt efter planetens ställning till
solen, så att planeten, liksom månen, än syntes rund, än formad som
en skära. Härmed var påtagligen visat, att planeten hade klotform samt
rörde sig rundt omkring solen. -- Galilei fann vidare med sin kikare
otaliga för blotta ögat osynliga fixstjärnor. Vintergatan och andra
smärre molnaktiga bildningar på stjärnhimmelen (_nebulosor_) upplöste
sig i hans kikare uti tätt hoppackade stjärnor. -- Slutligen riktade
han kikaren på solen och fann så på henne de s. k. _solfläckarna_,
mörka fläckar, som tid efter annan uppstå och småningom röra sig öfver
solskifvan. Galilei antog, likasom man nu för tiden håller före, att
dessa fläckar voro bildningar på solens yta. Af deras rörelse slöt han
till, att solen måste rotera omkring sin axel och bestämde nära riktigt
rotationstiden till en månad. Från annat håll, där man icke ville höra
talas om, att solen skulle vara behäftad med dylika ofullkomligheter,
sökte man göra troligt, att dessa fläckar härrörde af mörka kroppar,
som passerade förbi solskifvan. De franska och österrikiska
konungahusen täflade om äran att fästa sina namn vid dessa inbillade
stjärnor, hvilka ock på den tiden gingo under benämningen de Bourbonska
eller de Österrikiska stjärnorna.



4. Galileis stora arbete om världssystemen, hans försvar för läran om
jordens rörelse.


Alla dessa undersökningar och upptäckter voro egnade att rucka på
det bestående åskådningssättet, och äfven om de icke alla omedelbart
spelade en roll för undanträngandet af de gängse astronomiska
föreställningarna, så hafva de dock i så måtto bidragit därtill, som
de försatte de ofelbara Aristoteliska lärorna i misskredit. -- Länge
hade Galilei, som han själf berättar, varit betänkt på, att i ett enda
arbete sammanfatta allt hvad skäl och bevis hette för att vederlägga
de gamla världssystemen och försvara det Kopernikanska. Omsider kom
äfven denna afsikt till fullbordan i hans mest berömda arbete: “Samtal
om de två världssystemen, det Ptolemäiska och det Kopernikanska.“
Detta värk är indelat i fyra afdelningar. Den första afdelningen
behandlar Aristoteles’ indelning af världen i jordiska och himmelska
ting, af hvilka de förra äro förgängliga och, när de röra sig, röra sig
rätlinigt mot världens medelpunkt, d. v. s. falla mot jorden, de senare
däremot äro fullkomliga och oförgängliga och hafva den egenskapen att
röra sig i cirkelformiga banor. Galilei söker visa, att de jordiska
och himmelska tingen äro af samma art -- ex. månen -- och att himmelen
äfven är underkastad förändringar -- ex. 1) de ofta uppträdande och åter
försvinnande kometerna, 2) uppflammandet af tvänne nya stjärnor åren
1572 och 1601, 3) solfläckarna, hvilka uppstå och åter försvinna på
solen.

I den andra afdelningen följer frågan om jordens rotation. Utom
Ptolemäus’ bevis mot jordens rotation, som redan blifvit omnämt,
anfördes i hufvudsak häremot följande. Hvarje föremål, som kastas rätt
upp i luften, nedfaller på samma ställe, hvarifrån det uppkastades.
Detta vore omöjligt, om jorden rörde sig, ty medan stenen är i luften,
skulle jorden likasom glida undan under honom och han skulle då
nedfalla bakom det ställe där han blifvit uppkastad. Fåglarna skulle
icke våga lämna sina bon af fruktan att aldrig finna vägen tillbaka.
Skott, som afskötos i en viss riktning, skulle afvika från den samma.
Dessutom skulle genom denna rörelse uppstå en beständig stormvind,
hvilken skulle blåsa omkull alla på jorden befintliga föremål, i det
föremålen, som åtfölja jorden i dess rörelse, skulle genomskära den
omgifvande luften.

Hvar och en som företagit sig, att från däcket af en framilande båt
kasta ett föremål rätt upp i luften, inser grundlösheten af dessa
anmärkningar. Föremålet nedfaller på samma plats af däcket, där det
kastades upp, oaktat båten är i rörelse, och faller ej i sjön akterut.
Detta beror därpå, att föremålet i det ögonblick, det uppkastades,
innehade samma framåtskridande rörelse som fartyget och fortfarande
behåller denna rörelse, sedan det lämnat handen. Detta var ock Galileis
motbevis: alla kroppar på jorden, de må hvila på den samma eller
befinna sig i luften, ja luften själf, deltaga i jordens rörelse; och
_den rörelse, de en gång hafva, den kunna de icke af intet förlora_.
Det sista är hvad man kallar kropparnas _tröghet_, en för rörelseläran
ytterst viktig egenskap, som var okänd för de gamle, hvilka ansågo, att
för hvarje rörelse erfordrades en oupphörligt pådrifvande kraft. Om
luften medföljer i jordens rörelse, så kan ju icke häller någon vind af
oss förnimmas.

Efter detta anför Galilei sina egna skäl _för_ jordens rotation, hvilka
i sina hufvuddrag kunna sammanfattas på följande sätt. Är det först och
främst sannolikt, att den ofantliga fixstjärnsferen roterar kring den
obetydliga jorden? Ytterligare, om fixstjärnsferen, som själf roterar
under loppet af 24 timmar, har makt att i denna rörelse draga med
sig de från den samma åtskilda planeterna, huru skulle jorden ensam
kunna undandraga sig detta inflytande och förblifva i hvila? Om man
granskar himmelskropparnas rörelser, så finner man vidare, att deras
omlopp är desto långsammare, ju längre bort de äro belägna. Jupiters
månar äro de himmelskroppar, som ligga närmast sitt centrum (Jupiter).
Den närmaste månen behöfver till sitt omlopp kring Jupiter blott 42
timmar, den andra 2½ dag, den tredje 7 dagar, den fjärde 16 dagar;
vår egen måne behöfver till sitt omlopp en månad, Jupiter, som ligger
betydligt längre bort, 12 år och Saturnus, den aflägsnaste planeten, 30
år. Är det icke orimligt, att sedan omloppstiderna sålunda vuxit med
afstånden, den yttersta fixstjärnsferen skulle hafva en omloppstid af
24 timmar? Pekar icke analogien på, att denna sfer bör hafva en ytterst
långsam rörelse eller rent af vara orörlig? Och detta kan man antaga,
om man tillskrifver jorden en rotation på 24 timmar. Sålunda får banan
af ett föremål på jorden, såsom sig bör, den minsta omloppstiden,
emedan denna bana är den minsta af alla, som förekomma.

En för Galileis tid betecknande invändning var den, att om jorden såsom
Kopernikus antager, hade två rörelser, den dagliga och den årliga,
så borde den vara försedd med någon lem eller led, ty t. ex. djuren
hafva ju olika lemmar för att utföra olika rörelser. En enda blick
på rörelsen hos ett vagnshjul, som vrider sig kring sin axel, medan
det samtidigt rör sig framåt, borde hafva öfvertygat om, att en och
samma kropp kan samtidigt hafva två olika rörelser. Galilei tillgriper
emellertid icke detta försvar, utan säger blott, att djuren hafva sina
lemmar icke för att röra sig själfva utan för att röra olika delar
af sin kropp. Mot den anmärkningen, att jorden, såsom en förgänglig
skapelse, omöjligt skulle kunna röra sig beständigt, utan att, såsom
djuren, då och då genom hvila hämta nya krafter, svarar Galilei, att
djuren aldrig hvila från sina “naturliga“ rörelser, utan blott från de
oväsentliga. Så länge djuret lefver, andas det och hjärtat upphör först
med döden att slå.

I den tredje afdelningen af boken kommer ordningen till jordens
årliga rörelse kring solen. Stjärnsferen omsluter alla planetbanorna.
Att jorden icke kan befinna sig i medelpunkten för dem, det framgår
däraf, att planeternas afstånd från jorden undergå högst betydliga
förändringar. Att åter planeternas afstånd från jorden äro högst olika
vid olika tider, det följer af “de nya iakttagelserna“ (med kikaren).
Då planeterna synas ljus-svaga, ligga de långt borta från jorden,
och, i samma mån de närma sig till henne, tilltager deras glans. Att
Venus och Merkurius röra sig kring solen, det kan man lätt sluta till
af de fasväxlingar, som “nyligen“ blifvit upptäckta hos Venus. Endast
månen rör sig omkring jorden. Skulle någon haka sig fast vid denna
omständighet, så hänvisas på Jupiter, som omkretsas af 4 månar. I
Jupiterssystemet har man för öfrigt en bild i smått af hvad solsystemet
är i stort. -- Men antag, att man ej på annat sätt visste, antingen det
är solen eller jorden som rör sig; man skulle då kunna skaffa sig en
öfvertygelse härutinnan sålunda. Alla planeterna röra sig. De äro alla
mörka kroppar, som låna sitt ljus af solen, och så är äfven jorden.
Det ligger då närmare att antaga en rörelse hos jorden, likasom hos
planeterna, än hos solen, hvilken, likasom fixstjärnorna, tillhör
en annan grupp af himmelskroppar, nämligen de själflysande. Det är
därför påtagligt, att solen och fixstjärnorna äro orörliga. -- Vidare
föredragas Kopernikus’ skäl, hvarjämte Galilei visar, huru från
Kopernikus’ ståndpunkt vändpunkterna i planeternas rörelser enkelt
förklaras. -- Egentligen borde jordens rörelse omkring solen åstadkomma
en skenbar rörelse hos fixstjärnorna, men himmelssferen är för långt
aflägsen för att någon sådan rörelse skulle blifva märkbar.

Den sista afdelningen af Galileis arbete är egnad åt betraktelser öfver
_ebb och flod_ eller det fenomen, att hafvets vatten under dagens lopp
tvänne gånger stiger (flod) och tvänne gånger faller (ebb). Vi veta nu
för tiden, att detta beror därpå, att månen likasom en magnet drager
till sig oceanernas vatten, så att hafvets yta buktas uppåt på de
ställen, öfver hvilka månen ligger. Äfven på den rakt motsatta sidan af
jorden uppstår en likadan höjning, beroende däraf, att jorden drages
starkare till månen, än det på detta ställe liggande vattnet, som
attraheras svagare, emedan det är något längre aflägset från månen. Då
månen nu för hvarje dag beskrifver ett hvarf kring jorden, så måste,
för ett och samma ställe på jorden, en höjning af vattnet tvänne gånger
inträffa, dels då månen befinner sig öfver den ifrågavarande delen af
hafvet, dels då månen befinner sig öfver den motsatta sidan af jorden.
_Kepler_, Galileis berömde samtida, framstälde denna förklaring af
ebb och flod; och Galilei uttrycker sin förvåning öfver, att en så
skarpsinnig man som denne, i detta afseende kunde så förirra sig.
Själf var han nämligen af annan åsikt. Han ansåg hafvets ebb och flod
såsom en omedelbar följd af jordens rörelse. Hur därvid tillgår kan
man enligt Galilei åskådliggöra genom en skål med vatten: står skålen
stilla är äfven vattnet i hvila; men rör man skålen något åt sidan
börjar vattnet genast skvalpa. Här är ej platsen att närmare ingå på
Galileis tankegång, som -- man måste erkänna det -- är bra förledande.
Galilei fäste stor vikt vid denna sin förklaring och ansåg sig i och
med den samma hafva gifvit ett af de viktigaste bevisen för jordens
rörelse.



5. Kätteriförföljelsen mot Galilei.


Härmed hafva vi anfört några hufvudsakliga punkter af hvad Galilei
hade att andraga mot sin samtids åsikter. Det stora antal anhängare,
han genom sin lärarevärksamhet förvärfvade, visar också, att hans
motståndares skäl, hvilka synas _oss_ inskränkta, äfven på den tiden
kommo till korta, när det kom till allvarlig undersökning. Men, såsom
vi anmärkt, det gälde här icke blott skäl och motskäl. Det gälde att
dana om en hel världsuppfattning, som under sekler slagit djupa rötter
i människonaturen och omhvärft alla föreställningar. Det gälde att tala
till en massa personer, hvilka, för öfrigt måhända högst framstående,
önskade blunda för den yttre erfarenheten, genomträngda som de
voro af en instinkt att icke se och dock tro. Om vi betänka, huru
medeltidens folk från släkte till släkte uppfostrats i undergifvenhet
för de åsikter, de ärft af högre stående folk, så var det äfven helt
naturligt, att man med största allvar kunde söka vederlägga alla
förståndsskäl med ett enkelt veto, hämtat ur gamla nedärfda läror. Och
man kan ej häller förundra sig, om myndigheterna i sin välmening gingo
för långt, då det gälde att försvara öfvertygelser, som för dem själfva
och för folket voro heliga, emot den fara, som hotade från vetenskapens
sida. Så blef förföljelsen emot de nya idéerna en naturlig följd af den
föregående utvecklingen.

Redan Kopernikus var på sin tid utsatt för angrepp. Men dels hade han
icke offentligt uttalat sig, dels voro dessa åsikter ännu så sällsynta,
att allvarligare åtgärder icke voro af nöden. Man nöjde sig med att
göra honom löjlig. Så framstäldes han bland annat såsom pajas uti
komedier. Martin Luther -- hvilken kännetecknade _astrologien_, eller det
då för tiden ytterst vanliga bruket att af stjärnornas lägen förutsäga
människors öden, såsom en “fin, om äfven något osäker konst“ -- skall om
Kopernikus hafva fält det yttrandet att: “Den narren vill vända upp
och ned på hela konsten Astronomia; men den Heliga skrift säger oss
att Josuah befalde solen stå still och icke jorden.“ På samma sätt
framdrogos en mängd andra bibelställen såsom bevis emot Kopernikus,
såsom psalm 93: “Nu är jorden väl grundad och skall icke kunna
flyttas“, och berättelsen om solförmörkelsen vid Jesu död, som varade
i tre timmar, hvilket skulle varit omöjligt, om jorden rört sig, o. s.
v. I det stora hela brydde man sig emellertid på den tiden icke mycket
om nyheterna och till och med påfven hade ingenting att invända mot
Kopernikus’ till honom egnade företal.

Annorlunda gestaltade sig saken i Italien på Galileis tid. Genom
Galileis föreläsningar och genom hans stora auktoritet hade de
Kopernikanska åsikterna vunnit en så stor spridning, att från kyrkans
synpunkt värklig fara ansågs vara förhanden. Åtgärder måste vidtagas
och lämpliga medel funnos. År 1542 grundlades af påfven Paul III en
undersökningsdomstol, kallad General-Inkvisitions-Kongregationen,
hvilken erhöll till uppgift att vaka öfver och bestraffa alla sådana
handlingar, som kunde betraktas såsom brott mot religionen och
kyrkan. Den skulle söka återföra till sanningen alla, som förirrat
sig och bestraffa dem som framhärdade i förryckthet eller fördömda
åsikter. De kardinaler, som voro denna domstols tjänstemän eller s. k.
_Inkvisitorer_, voro bemyndigade att i hela kristenheten inskrida på
hvarje ort och mot hvar och en, som gjorde sig skyldig till afvikelse
från den katolska tron eller var misstänkt för kätteri. De ägde rätt
att fängsla och (äfven till döden) döma sådana personer. Det var denna
institution, som tog saken om hand.

Galilei hade, som nämt, i Florens förvärfvat sig många ovänner. En
ordnad rörelse uppstod där mot honom och slutade med en formlig
angifvelse hos påfven Paul III mot Galilei såsom kättare och mot de
kopernikanska lärorna såsom irrläror. Påfven tillsatte en komité
för undersökning af förhållandet, och denna komité utlät sig om de
kopernikanska åsikterna om jordens rörelse, “denna falska Pytagoräiska
lära“, såsom varande “vetenskapligt oriktiga och stridande mot
den Heliga skrift.“ Därefter utfärdade Index-kongregationen för
förhindrande af åsikternas spridning ett dekret, genom hvilket
Kopernikus’ värk “Om omloppen“ samt ett arbete af munken Asturica,
kallat “Job“ och handlande om samma åsikter, belades med kvarstad
“tills de blifvit rättade“. Ett tredje arbete af karmelitermunken
Foscarini blef “helt och hållet förbjudet och fördömt“, emedan det
sökte visa, att de ifrågavarande åsikterna ej stodo i strid med den
Heliga skrift. Kopernikus’ bok underkastades äfven ett par år därefter
en granskning och utsläpptes sedan ånyo, rättad i den anda, att den
framstälda världsåsikten skulle framträda såsom ett blott antagande
utan värklighet. Så ändrad ansågs boken böra tålas, emedan den innehöll
“mycket i hög grad nyttigt för det allmänna“. De ändringar, som
vidtogos, inskränkte sig för det mesta till strykningar af enskilda ord
och uttryck. Så strökos alla ställen, där jorden omtalades såsom en
“stjärna“. Dessutom insköts uttrycket “hypotesen om“ på alla ställen,
där det talades om jordens rörelse.

Galilei hade, då frågan i Rom kom före, genast skyndat dit, för att
söka invärka på de maktägande. Men han lyckades icke härutinnan.
Han mottogs visserligen på grund af sitt stora anseende synnerligen
vänligt af kardinalerna och påfven, hvilken, efter hvad han själf
berättar, sade honom, att Galilei, “såväl hos honom själf som hos hela
Kongregationen stod så högt i aktning, att de icke lätteligen skulle
lyssna till förtalet om honom, och att, så länge _han_ lefde, Galilei
säkert kunde därpå lita.“ Icke förty erhöll kardinal _Bellarmin_ i
uppdrag, att för sig inkalla Galilei och förkunna honom Kongregationens
åsikt i frågan. Denna Galileis audiens var sannolikt af rent enskild
natur, och ett aktstycke, som vid den senare tillkomna rättegången
mot Galilei framdrogs såsom ett bevis, att Bellarmins förfarande mot
Galilei varit af officiel art, anses vara förfalskat. I själfva värket
erhöll Galilei en tid efter sitt besök af kardinalen ett egenhändigt
underskrifvet intyg af innehåll, att Galilei icke, såsom kringgående
rykten visste förtälja, inför honom eller eljes, så vidt han hade sig
bekant, afsvurit sina åsikter, utan att Bellarmin endast meddelat honom
Kongregationens förklaring, att Kopernikus’ lära “stode i strid mot den
Heliga skrift och därför icke kunde hållas för sann eller försvaras“.
Ett ytterligare försök af Galilei, att, efter det Urban VIII bestigit
den påfliga stolen, utvärka återtagandet af förbudet mot Kopernikus’
böcker, ledde icke häller till något resultat.

Huru mäktigt detta Kongregationens förbud värkade, kan man inse af den
ytterliga försiktighet, med hvilken man efter dess utfärdande måste
bemantla hvarje däremot stridande åsikt. Så beledsagade Galilei en
afskrift af sin afhandling om ebb och flod, som han öfversände till
ärkehärtig Leopold af Österrike, med ett bref, där det heter: “Jag
vet, att man måste tro och lyda myndigheterna, emedan deras uttalanden
härflyta från en djupare insikt, till hvilken min obetydliga ande icke
af sig själf kan nå; jag betraktar därför denna skrift, som grundar
sig på antagandet af jordens rörelse, såsom en dikt eller dröm. Men
äfven diktare sätta stundom värde på en eller annan af sina fantasier.
Så lägger jag värde på min ------ och sänder den, på det att det
ej skall gå denna, såsom andra af mina upptäckter, hvilka man velat
taga ifrån mig, utan att andra personer skola kunna intyga, att jag
varit den förste, som drömde om ett dylikt hjärnspöke.“ Med samma
af samhällsförhållandena betingade slughet gick han tillväga vid
författandet af boken “Om de båda världssystemen“. Den är skrifven i
form af ett samtal mellan tvänne anhängare af Kopernikus, Sagredo och
Sarpi samt en företrädare af de gamla åsikterna, benämd Simplicius. De
båda förre anföra ständigt de starkaste och mest bevisande skälen, men
icke förty får den i ordväxlingen svagare Simplicius alltjämt det sista
ordet. Hvad Galilei afsåg med detta lilla bedrägeri, vann han äfven, i
det hans bok af censorerna blef anbefald till tryckning. Först när det
var för sent, kom man underfund med misstaget. Agitationer sattes i
gång, man sökte inbilla påfven, att Galilei i Simplicius’ person velat
förlöjliga honom -- och det ryktbara åtalet af 1633 följde.

Galilei måste å nyo begifva sig till Rom, där en lång ransakning
påbörjades, under hvilken han tidtals befann sig i lindrigt fängelse i
Inkvisitionspalatset, men för det mesta tilläts att bo i det toskanska
sändebudets palats. Förhören skedde för slutna dörrar och Galilei
förbjöds vid påföljd af de strängaste straff att yppa, hvad som
förekommit. Det lades honom till last att hafva brutit emot kardinal
Bellarmins befallning att “på intet sätt hylla eller utbreda“ de
skriftvidriga åsikterna och att hafva fört censorerna bakom ljuset.
Förgäfves förklarade han sig icke kunna ihågkomma, att detta förbud
blifvit honom meddelat. Man stälde mot denna förklaring de tydliga
ordalagen i ett bland Inkvisitionens handlingar funnet aktstycke, utan
underskrift, och som, efter hvad den senare forskningen synes hafva
ådagalagt, sannolikt var förfalskat. Förgäfves företedde han kardinal
Bellarmins intyg. Saken antog en hotande natur. Man hade ännu i minne,
huru _Giordano Bruno_ med döden på bålet fått plikta för sina åsikter,
bland annat om jordens rörelse och världarnas flertal.[5] Galileis
vänner uppmanade honom också enständigt att begagna det tillfälle,
som erbjöds honom, att afsvärja sina åsikter. Han beslöt sig också
slutligen därför efter en strid med sig själf, som enligt samtidas
vitnesbörd fullständigt nedgjorde den då 70-årige gubben.

    [5] Se n:r 18 af Verdandis Småskrifter, _Giordano Bruno_.

Så fördes Galilei den 23 juni 1633 till Minervakyrkan i Rom, där den
af anseende till personen mildrade domen upplästes. Det heter i den
samma: “Med anropande af vår Herres Jesu Kristi heliga namn och den
ärorika modern och obefläckade jungfrun Maria, påstå, förkunna, döma
och förklara vi genom detta slutliga utslag, som vi i sittande domstol
efter tillkallande af de ärevördiga teologie doktorerna och juris
doktorerna såsom våra rättsfullmäktige och enligt deras betänkande,
här fälla: ------ att du, ofvannämde Galilei, efter hvad under processen
förekommit och du själf som ofvan tillstått, inför denna heliga domstol
gjort dig särdeles misstänkt för kätteri, d. v. s. att du trott och
fasthållit en lära, hvilken är falsk och stridande mot den Heliga
skrift, nämligen: att solen är jordbanans medelpunkt och att den
samma icke går från öster till väster, att jorden rör sig och icke
är världens medelpunkt och att denna åsikt kan hållas för sann och
försvaras, sedan den dock blifvit befunnen och förklarad stridande
mot den Heliga skrift; att du till följd häraf är hemfallen åt alla
domar och straff, som genom de heliga lagarna och andra allmänna och
särskilda stadgar mot dylika felande blifvit bestämda och stadfästade.
Härifrån vilja vi förklara dig fri, om du med uppriktigt hjärta och
ohycklad tro afsvär, fördömer och förbannar ofvannämda irrläror och
kätterier och hvarje annan villfarelse, som strider mot den katolska
och apostoliska kyrkan, enligt det formulär, som dig af oss förelägges.
På det att denna din svåra och fördärfliga villfarelse och olydnad
ej skall blifva helt och hållet ostraffad, så bestämma vi, att din
bok “Samtal af Galileo Galilei“ genom en offentlig förordning skall
förbjudas; dig själf döma vi inför denna heliga rätt till fängelse
för en tid, hvilken af oss närmare bestämmes och ålägga dig såsom
en tjänlig botöfning, att under trenne år en gång i veckan uppläsa
de sju botpsalmerna, förbehållande oss att mildra, ändra, helt och
hållet eller delvis upphäfva nämda straff och botplikter.“ Af de
sju kardinaler, som suttit till doms, hade blott fyra underskrifvit
denna dom. Efter domens uppläsande uttalade Galilei knäböjande ett
edsformulär, hvari han högtidligen afsvor sina ofvan anförda åsikter.
Härefter hölls Galilei för formens skull tvänne dagar i fängelse. Sedan
han därpå en tid stått under uppsikt af erkebiskop Piccolomini i Siena,
tilläts han att flytta tillbaka till sin villa Arcetri utanför Florens,
dock under uttryckligt förbud att där umgås med någon.

Det är en omtvistad fråga, om Galilei under förhören undergått tortyr.
Några anse det sannolikt på grund af ett yttrande i ett af protokollen,
där det heter, “att man, emedan han icke syntes hafva sagt hela
sanningen, skulle skrida till sträng undersökning.“ På slutet skall han
dessutom hafva lidit af ett bråck, den vanliga följden af ett visst
slags tortyr.

En legend berättar, att Galilei, sedan han aflagt eden, stampat i
golfvet och utbrustit: “e pur si muove“ (“och dock rör hon sig“). Det
är emellertid högst otroligt, att han i sin ställning vågat något
dylikt. Men -- såsom en författare anmärkt -- det var ej häller af nöden,
ty snart skulle dock från “världens fyra hörn“ samma rop med växande
styrka framtränga till hans domare, mångstämmigt och förbittrat: e pur
si muove.

Genom kyrkans eget föranstaltande anslogos i alla landsändar
kungörelser om den fälda domen. Den ryktbarhet, som frågan på detta
sätt erhöll, torde icke minst hafva bidragit till den hastiga
spridning, Galileis åsikter efter denna tid fingo, medan han själf
bunden till tystnad aftynade på sin villa.



6. _Kepler_ och _Newton_, himmelskropparnas värkliga rörelser och den
allmänna tyngden såsom deras orsak.


I och med Galileis uppträdande erhöll den gamla åsikten om jordens
läge och roll i världssystemet sin dödsstöt. Kopernikus’ lära om
solsystemet, för så vidt den gälde planeternas anordning kring solen
som medelpunkt, gick efter detta segrande ur striden. Den ene efter den
andre af vetenskapsmännen började bekänna sig därtill. Men Kopernikus’
teorier hade en annan sida och de därmed sammanhängande åsikterna
skulle icke erhålla den varaktighet, som sanningen förlänar. Under det
Galilei faststälde Kopernikus’ teorier i det första afseendet, arbetade
samtidigt _Johannes Kepler_ (1571-1630) på deras reformerande i det
andra.

Kepler, “astronomiens reformator“, utgick från en fattig släkt i
Schwaben. Hans fader tjänade hos flere fältherrar, och familjen förde
till följd däraf ett kringirrande lif, under hvilket sonens uppfostran
försummades. Oaktat han dessutom från födseln var svag och sjuklig -- han
föddes två månader tidigare, än man enligt naturens ordning hade
rätt att vänta -- utvecklades hos honom de mest framstående andliga
egenskaper. Men med den klara blick och det genomträngande förstånd,
hvarom flere af hans arbeten senare buro vittne, parade sig en rakt
motsatt benägenhet för det underbara och mystiska, ett arf af hans
moder, som för sitt öfverspända lynnes skull var nära att blifva bränd
såsom häxa. Om nu äfven denna hans själsriktning orsakat, att många af
hans arbeten blefvo blotta fantasifoster, så har dock hans benägenhet
för det ovanliga i så måtto varit af värde, som den i mycket betingat
hans mod och förmåga att bryta med de åsikter, som inom astronomien
på hans tid voro de enda saliggörande. -- Keplers första afsikt var att
egna sig åt det presterliga yrket, och han bedref för detta ändamål
under flere år teologiska studier. Men han hade redan gjort sig känd
som en ifrig anhängare af Kopernikus. Af detta skäl och, som det
uppgifvits, emedan han hade svårighet att förlika sig med den s. k.
Konkordieformeln med dess lutherska nattvardsdogm och dogmen om Kristi
kropps allestädes närvaro, blef han af sina lärare förklarad olämplig
till kyrkans tjänst. Utestängd från den presterliga banan och därmed
förenade inkomster, egnade han sig nu uteslutande åt astronomien. Så
började han en lefnadsbana, full af motigheter och ekonomiska bekymmer,
under hvilken han ogästvänligt kastades från den ena uppehållsorten
till den andra och ofta var nödsakad att för sitt uppehälle tillgripa
ovärdiga hjälpmedel, såsom astrologiska förutsägelser af personers
öden och politiska tilldragelser. Under sådana förhållanden utarbetade
Kepler med aldrig svikande flit sina astronomiska värk. Af dem skola vi
här blott kort anföra det, som gjort epok i astronomiens historia.

Vi erinra oss, huru förklaringen af planeternas rörelser genom _en_
deferent och _en_ epicykel icke blef tillfyllestgörande och att
Ptolemäus tvangs att ytterligare tillägga cirkel efter cirkel, hvar och
en med sin medelpunkt på den näst föregående. Likaså blef förklaringen
med den excentriska cirkeln icke tillfredsställande, utan att den
ytterligare på detta sätt påbättrades. Det samma hände Kopernikus.
Blott i det stora hela gälde det, att planeterna likformigt rörde
sig i cirklar kring solen. Undersöktes saken närmare, så voro dessa
rörelser omkring solen behäftade med mångahanda ojämnheter. För att
ernå större likformighet omordnade Kopernikus genom en enkel förändring
det Ptolemäiska systemet till sitt eget. Härigenom försvunno de gamla
kring jorden beskrifna deferentcirklarna, i det jorden själf beskref en
cirkel kring solen. Men för förklaringen af de återstående ojämnheterna
i rörelserna, måste han låta hela virrvarret af de efter hand tillkomna
småcirklarna stå kvar. Detta gäller dock blott såsom ett allmänt drag;
ty i själfva värket vidtog han häri åtskilliga förändringar, hvilka
emellertid såsom oväsentliga ej här kunna beröras. Hufvudsaken är, att
Kopernikus kvarstod på den ståndpunkt, från hvilken man sökte förklara
himmelskropparnas banor genom cirkelformiga och likformiga rörelser,
enkla eller sammansatta.

[Illustration: _Fig. 9._]

Det var Keplers förtjänst att, efter otaliga misslyckade försök i
samma väg, uppgifva denna ståndpunkt. Han uttänkte en metod att ur
observationerna på planeterna leta sig till deras afstånd från jorden
vid hvarje tillfälle. Med ett oerhördt besvär behandlade han sålunda
en mängd observationer, anstälda af den skicklige danske astronomen
_Tyko Brahe_. Han beräknade därefter planeternas afstånd och läge i
förhållande till solen, och kunde sedan så att säga efter naturen
afteckna deras banor kring solen på sitt papper. Så fann han, att dessa
banor voro ett slags långsträckta, ovala figurer. I början såg det
ut, som om de hade formen af genomskäringen af ett ägg, men fortsatta
undersökningar visade, att de voro s. k. _ellipser_. En ellips är en
figur af i fig. 9 angifna utseende. Man kan upprita en sådan genom
att med nålar fästa båda ändarna af en tråd i tvänne punkter S och S’
af ett papper, hvarefter man för en blyertspänna öfver papperet, på
sådant sätt, att tråden ständigt är spänd af blyertspennan. Hvardera af
punkterna S och S’ säges vara en _brännpunkt_ (fokus) till ellipsen.
Måttet på ellipsens långsträckthet kallas för _excentricitet_. Så
uppfann Kepler sin _första lag_: att hvarje planet rör sig i en ellips,
i hvilkens ena brännpunkt _S_ solen ligger. (Jmfr. den excentriska
cirkeln!) Detta var den värkliga rörelsen, efter hvilken man så länge
famlat, och till hvilken man sökt ansluta sig genom att sammansätta
cirkelrörelser den ena med den andra.

Likasom Kepler frigjorde sig från antagandet af en cirkelformig
rörelse, så afstod han äfven från antagandet, att rörelsen var
likformig. Lika fördomsfritt som han undersökte planetbanornas
rundning, företog han sig att studera den hastighet, med hvilken
planeterna löpte i sina banor ifrån punkt till punkt. Han upptäckte
sålunda, att planetens hastighet ändrar sig från punkt till punkt af
dess bana, ifrån det läge, där den är närmast solen, då hastigheten
är störst, tills den är längst aflägsen från solen, då hastigheten är
minst. Denna ändring fann han dessutom försiggå på sådant sätt, att
planetens s. k. _radius vektor_ (afståndet från solen till planeten)
på lika stora tider öfverfar lika stora ytor. Om planeten på två lika
långa tider beskrifver de båda olika styckena _AB_ och _ab_ af sin
bana (se fig. 9), så äger alltid ett sådant samband rum emellan dessa
båda sträckor, att de i figuren skuggade ytorna äro lika stora, och
detta hvar än dessa bågar _AB_ och _ab_ befinna sig på planetbanan.
Detta var Keplers _andra lag_, för hvilken han af en samtida astronom
fick uppbära den tillvitelsen, att hafva omändrat det kopernikanska
systemet, “för att gifva ett slag åt kristendomen, på hvilken han
öfverflyttat sitt hat mot de andlige“. -- Slutligen upptäckte Kepler, att
planeternas afstånd från solen äro på ett visst sätt ordnade, i det
att planeternas omloppstider och afstånd stå i samband med hvarandra.
Detta samband är sådant, att om man väljer en planet, multiplicerar
dess omloppstid med sig själf och dividerar resultatet med hvad man
erhåller, om man två gånger multiplicerar planetens afstånd från solen
med sig själft, så erhåller man samma resultat, hvilken planet man än
valt; eller annorlunda uttryckt: kvadraterna på omloppstiderna förhålla
sig som kuberna på medelafstånden. Detta var Keplers _tredje lag_.
Enligt den samma kan man utan vidare beräkna en planets afstånd ifrån
solen, om man iakttagit, huru stor hans omloppstid är.

Genom dessa Keplers upptäckter hade man ernått så stor enkelhet i
solsystemets konstruktion, som kunde önskas; och denna enkelhet var
äfven en borgen för åsikternas sanning. En fråga återstod emellertid
att besvara. _Hvad var orsaken till alla dessa egendomliga rörelser hos
planeterna?_

I älsta tider hyllades den uppfattningen, att gudarna själfva använde
sin tid till att köra solens spann öfver himmelen och försätta
stjärnorna i rörelse. Långt framskridna från denna omedelbara
ståndpunkt skrefvo Pytagoräerna alla himlakroppars rörelser på Hestias
räkning, på en kraft utgående från urelden i världens medelpunkt.
_Huru_ denna kraft värkade, synes icke hafva varit föremål för deras
eftertanke. På den tid, som sysselsätter oss, kvarlefde antingen något
minne af Pytagoräernas åsikt eller ansåg man himlakropparna drifvas
framåt af ett slags hvirfvel, såsom löf för vinden. Kepler synes hafva
tänkt på en magnetisk kraft. Först den engelske astronomen _Isaak
Newton_, professor i Cambridge (1643-1727), löste gåtan rätt, i det han
förklarade att himmelskropparnas rörelser äro betingade uteslutande af
deras _tyngd_.

[Illustration: _Fig. 10._]

En kropp kännes tung, emedan den drages emot jorden, ungefär så som
vore jorden en magnet. Samma orsak, eller kropparnas tyngd, åstadkommer
att de falla mot jorden. Redan på Galileis tid var det fråga om, huru
det skulle gå, om månen vore en tung kropp. Det var Newtons förtjänst
att tänka ut denna tanke. Månen är -- säger han -- såsom hvarje föremål
här på jorden en tung kropp. Den måste därför, såsom hvarje annan tung
kropp, dragas emot jorden. Denna jordens dragningskraft på månen är
tillräcklig att förklara månens omlopp kring jorden, i det att månens
kringgående rörelse kring jorden är af samma art som rörelsen hos
hvarje sten, som, sedan den blifvit kastad, i en krökt bana faller
mot jorden. Men -- frågar man med Galileis samtida -- huru är det då
möjligt att månen icke faller ned på jorden? Låtom oss föreställa
oss, att vi från ett högt torn (_Tt_ i ofvanstående figur) utkasta
en sten i vågrät riktning (_t u_). Enligt den ofvan omtalade lagen
för kroppars _tröghet_, behåller stenen den framåtskridande vågräta
rörelsen, han erhöll, då han utkastades, allt under det den samtidigt
drages och faller i den lodräta riktningen mot jordytan. Det är lätt
att förstå, att på detta sätt en böjd bana uppkommer. Den kroklinie
stenen beskrifver kallas för en _parabel_ och har det utseende, som
angifves af den bugtade linien i figuren. Ju större den hastighet är,
med hvilken stenen utslungas från _t_, dess längre ifrån tornets fot
_T_ nedfaller den, dess mera vidgar sig kastparabeln. I allmänhet taget
kan man väl antaga jordytan platt, så långt man med en sten kan kasta.
Men antag, att man kunde afskjuta en kula med huru stor hastighet, man
önskade. Man skulle då kunna meddela den så stor begynnelsehastighet,
att den icke skulle nedfalla på jorden förr än bortom synkretsen på
ett ställe, som vi till följd af jordens rundning ej kunde se; ja,
hastigheten skulle kunna ökas därhän, att kulan visserligen fortfarande
skulle löpa framåt i en böjd bana, men i en _bana af så svag krökning,
att allt efter det kulan faller, själfva jordytan genom jordens
rundning kröker sig undan under henne_, så att kulan aldrig når till
marken. Den skulle då komma att löpa rundt kring jorden såsom en ny
måne, en kamrat till den ordinarie, hvilken, ehuru på betydligt längre
afstånd ifrån marken, i själfva värket på alldeles samma sätt faller
mot jorden, utan att falla ned (“faller rundt“).

Så som månen förhåller sig till jorden så förhålla sig jorden och
planeterna till solen. Det är genom solens dragningskraft på dem, eller
genom deras tyngd mot solen, som de kretsa rundt kring henne uti sina
banor. I detta enkla förhållande, att himmelskropparna äro tunga, den
ena i förhållande till den andra, ligger alltså hela hemligheten af
deras rörelser.

Men Newton gick ett steg vidare. Man känner månens afstånd från jorden
och dess banas krökning. Denna krökning är, såsom framgår af det
sagda, ett uttryck för huru mycket månen faller i sin rörelse kring
jorden. Skulle den falla fortare än händelsen är, så skulle äfven
banans krökning vara större. Af denna krökning kan man därför uträkna,
huru mycket månen faller t. ex. på 1 sekund. Resultatet är ungefär 1½
millimeter. Ett föremål nära jordytan faller däremot på första sekunden
4900 millimeter. Det är således tydligt, att jordens dragningskraft
på ett föremål vid jordytan är större än dess dragningskraft på månen,
som är 60 gånger så långt aflägsen från jordens medelpunkt. De anförda
siffrorna bekräfta sålunda, hvad man redan förut hade anat, nämligen
att dragningskraften (_attraktionen_) minskas, när det attraherade
föremålets afstånd till den attraherande kroppen ökas. Dessa siffror
bekräfta äfven den lag, Newton antog för denna minskning, nämligen:
att när afståndet ökas från 1 till 2, 3, 4 o. s. v., så minskas
dragningskraften från 1 till ¼, ⅑, ⅟₁₆ o. s. v. eller såsom man äfven
kan skrifva från 1 till ⅟₂.₂, ⅟₃.₃, ⅟₄.₄ o. s. v. Ett tal multiplicerat
med sig själft kallas för talets _kvadrat_. Med användning af detta
uttryckssätt, kan lagen utsägas så: att _attraktionen är omvändt
som afståndets kvadrat_. För att erhålla en föreställning om, huru
dragningskraften enligt denna lag förändras med afståndet kan man
betänka, att det ljusintryck, som man erhåller af ett lysande föremål,
till exempel en fyr, från hvilken man aflägsnar sig på hafvet,
aftager med föremålets afstånd från ögat enligt precist samma lag.
Till det nämda kommer nu ytterligare, att attraktionen är större, ju
större massinnehåll den attraherande kroppen har eller: _attraktionen
förhåller sig som massan_. Sålunda drager t. ex. solen 324,000 gånger
starkare än jorden på samma afstånd.

Detta samband emellan dragningskraftens storlek å ena sidan och
afståndet och massan å den andra utgör hvad man kallar _Newtons
gravitations-(tyngd-)lag_. Denna lag är af största vikt för
astronomien. Ty utgående från den lagen och lagen för kroppars tröghet,
kan man härleda alla himmelskroppars rörelser. På ett enkelt sätt,
hvilket vi dock här ej skola vidröra, kan man t. ex. ur dessa båda
enkla lagar bevisa sanningen af de tre Keplerska lagarna, i första
rummet att planeternas banor äro ellipser. Men Newtons lag lär oss
därutöfver mycket mera. Så visar det sig t. ex., att himmelskropparnas
banor äfven kunna erhålla formen af en _parabel_ eller _hyperbel_ (en
kroklinie, som liknar parabeln, men är mera öppen än den senare). Alla
planeter och månar röra sig i ellipser; de flesta kometer däremot i
parabler. De komma från världsrymden, såsom det synes, händelsevis i
solens grannskap; genom hennes dragningskraft tvingas de att kring
henne göra en bukt och aflägsna sig därefter åter i ett omätbart
fjärran.

Insikten om denna kometernas rörelse har varit af vikt för att
undanröja en sista fördom inom astronomien. Det var nämligen först
för denna insikt som föreställningen om en yttersta kristallsfer,
fixstjärnssferen, fick gifva vika. Huru skulle eljes kometerna hafva
kommit fram? Ännu Kopernikus, Galilei och Kepler synas hafva hängt fast
vid antagandet af denna kristallsfer, en åsikt, som en gång fordomtima
af intet uppstod i en Anaximanders hjärna.

Icke blott jorden och solen hafva den märkvärdiga förmågan att draga
till sig andra kroppar. Hvarje kropp i världen utöfvar ett dylikt
inflytande på hvarje annan kropp. Häraf följer det, att icke ens
solen, såsom Kopernikus antog, kan vara i hvila. Äfven solen rubbas
och röres genom planeternas, om än så obetydliga dragningskraft på
henne. Slutligen invärka planeterna på hvarandra. Därför lida äfven
deras elliptiska banor vissa små ändringar, af astronomerna kallade
_störingar_ eller _perturbationer_. Dessa spela inom astronomien
en viktig roll. Ett vackert exempel på, huru långt man kommit, med
afseende på beräkningen och studiet af sådana störingar, är följande.

Utom de från gammalt kända planeterna upptäcktes år 1781 af den
engelske astronomen _Herschel_ ännu en ny planet, som kretsade utom
de öfriga. Det var planeten _Uranus_. Man beräknade snart den nya
planetens elliptiska bana kring solen och härledde efter detta alla
de störingar, som hans bana på himmelen kunde lida från alla de kända
planeterna. Sedan gammalt var man van att, efter en så omsorgsfull
behandling af en planets bana, blifva belönad med den noggrannaste
öfverensstämmelse mellan beräkningen och planetens värkliga rörelse på
himmelen. Men i detta fall hände det sig, att rätt stora afvikelser
framträdde mellan räkning å ena och observation å andra sidan. Den
tanken låg då nära, att härvid någon okänd planet dref sitt spel. Den
franske astronomen _Leverrier_ stälde sig också den uppgiften att ur
dessa afvikelser beräkna den okända planetens bana -- och han lyckades
med försöket. Den 22 sept. 1846 upptäcktes planeten _Neptunus_ på
himmelen helt nära till det ställe, som Leverrier på grund af sin
räkning på förhand utpekat.



7. Några nutida bevis för jordens rörelse.


Om man svänger en sten på ett snöre, så känner man med handen huru
snöret spänner sig, och är snöret icke tillräckligt starkt kan det
springa af, om rörelsen är hastig. Denna spänning i snöret är en
värkan af stenens tröghet, hvilken i hvarje ögonblick sträfvar att
åt stenen bibehålla dess rörelse fortsatt _i rät linie_ i stället
för den cirkelformiga rörelse, som snöret binder honom uti. Denna
värkan kallas _centrifugalkraft_. Det är den, som sträfvar att kasta
oss ur vagnen, om vi köra fort uti en skarp krök af vägen; det är
den, som spränger sönder smärgelskifvorna i fabrikerna. Tillvaron af
denna centrifugalkraft vid hvarje roterande rörelse hade ej undgått
Ptolemäus. Det är ytterst löjligt -- sade han -- att tro att jorden rör
sig kring sin axel; ty om jorden rörde sig så, skulle allt, som fans
på jorden, ryckas loss eller brista sönder (genom centrifugalkraften).
Han hade rätt så till vida, som en centrifugalkraft måste uppstå.
Men hans föreställning om dess storlek var öfverdrifven. Snöret,
med hvilket stenen svänges, brister icke, förr än hastigheten blir
mycket stor. Och jordens kringsvängande rörelse är i själfva värket
mycket långsam. Timvisaren på våra klockor går urtaflan omkring två
gånger på dygnet; den vrider sig således dubbelt så fort som jorden.
Därför är centrifugalkraften icke ens vid ekvatorn, där den är störst,
tillräckligt stark för att t. ex. rycka upp ett träd med roten; men den
existerar dock och yttrar sig på sådant sätt, att kropparnas värkliga
tyngd förminskas. En kropp, som vid polen väger 1 kilo, blir lättare
och lättare, ju närmare man för den till ekvatorn. Vid själfva ekvatorn
har han förlorat 3 gram i vikt. Detta kan man direkt iakttaga genom att
på olika ställen af jorden väga samma föremål med en fjädervåg.

En noggrannare metod att uppvisa samma sak erbjuda de s. k.
pendelobservationerna, hvilkas idé är följande. Om man upphänger t.
ex. en järnkula vid en tråd, så har man en apparat, som benämnes
pendel. Får kulan vara i fred så ställer sig tråden lodrätt. Om man
för kulan åt sidan från dess jämviktsläge och sedan släpper den, så
börjar pendeln svänga fram och tillbaka. Orsaken härtill är jordens
attraktion, som söker draga kulan ned från dess sidoläge till dess
lägsta möjliga läge. Väl kommen dit, fortsätter den åt andra sidan
genom sin tröghet, hvarefter samma rörelse å nyo upprepas. Efter som
rörelsen sålunda beror af pendelns tyngd, så följer äfven, att om man
upphängde samma pendel på en mindre himmelskropp, t. ex. månen, så
skulle den svänga långsammare, emedan den då vore lättare. Likaså,
emedan kulan till följd af jordens rotation och centrifugalkraften är
lättare vid ekvatorn än vid jordens poler, så svänger samma pendel
långsammare vid ekvatorn än åt polerna till. Försök i denna väg kräfva
mycken noggrannhet och många försiktighetsmått, för hvilka här ej kan
redogöras. Låt oss helt enkelt antaga, att vi hafva ett pendelur, som
går riktigt t. ex. i Stockholm. Om vi sätta upp samma pendelur vid
ekvatorn, så måste pendelsvängningarna bli långsammare och klockan
måste draga sig efter -- förutsatt att jorden roterar. Detta är äfven
hvad alla dylika pendelförsök hafva bekräftat. De visa dessutom,
att tyngden vid ekvatorn är minskad med ⅟₂₈₉ till följd af jordens
rotation. Enligt detta skulle det blott behöfvas en 17 gånger hastigare
rotation hos jorden, för att kropparna vid ekvatorn skulle förlora
_hela_ sin tyngd. De skulle då ej mera falla, om man släppte dem i
luften, och alla sådana förrättningar, vid hvilka kroppars tyngd och
fall tagas i anspråk, skulle naturligtvis blifva en omöjlighet.

Vi hafva i det föregående sett, huru Galileis motståndare i kroppars
egenskap att falla lodrätt emot jorden sökte framdraga ett bevis mot
jordens rotation. Om man emellertid på ett riktigt sätt utför deras
tankegång, så vänder den sig emot dem själfva. Låt oss föreställa oss,
att vi från balustraden af ett högt torn vid ekvatorn nedsläppa en
sten. Huru faller den? Erfarenheten säger: synbarligen lodrätt. Men
detta är ej fullt riktigt. Dylika försök, som med stor noggrannhet
utförts t. ex. vid grufvorna i Freiberg, visa, att föremål hafva en
benägenhet att falla åt öster d. v. s. -- enär jorden rör sig från väster
till öster -- _framåt_ i rotationens led och ej, såsom man förut ansåg
händelsen skola blifva, bakåt. Detta bör ock så vara. Ty genom jordens
rotation erhåller tornets spets en större hastighet än tornets fot,
emedan tornets spets är längre aflägsen från rotationsaxeln än tornets
fot. Detta är alldeles samma förhållande, som att en slängkälke rör sig
snabbare än den, som går och drifver den samma. När stenen släppes,
har den samma hastighet, som tornets spets, i vågrät led; och denna
hastighet kan den (på grund af sin tröghet) icke förlora, under det den
samtidigt faller nedåt. Den bör därför hinna ned till marken framom den
punkt, dit tornets fot har fortskridit.

I enlighet med denna tankegång förklaras äfven de s. k.
_passadvindarna_, som i sned, och alltid samma, riktning blåsa
öfver jordklotet. Hvar och en har t. ex. hört talas om den s. k.
_nordostpassaden_, hvilken är till så stor nytta för alla segelfartyg,
som skola öfver till Amerika. För att förstå, huru dessa vindar äro
beroende af jordens rotation, skola vi först föreställa oss att
jorden vore orörlig. Omkring jorden tänka vi oss vidare lufthafvet
(_atmosfären_) likaledes utan rotation. Såsom i värkligheten är
händelsen, så skulle naturligtvis äfven under dessa antaganden
trakterna kring ekvatorn uppvärmas starkare af solen än polerna.
Den varma luften vid ekvatorn skulle höja sig från jordytan, emedan
den genom uppvärmningen blir lättare och samtidigt skulle den börja
röra sig åt jordens båda poler till. Från polerna skulle i stället
en kall luftström rusa mot ekvatorn för att fylla det där uppkomna
tomrummet. Förloppet är ungefär det samma, som när man öppnar dörren
till ett varmt rum. En varm luftström rusar då ut vid dörröppningens
öfre del och i stället drages kall luft in i rummet närmare golfvet.
Genom att hålla ett påtändt ljus på olika ställen i öppningen, kan man
lätt på lågan se, att så är fallet. Vore jorden orörlig, så skulle
således t. ex. på norra halfklotet uppstå tvänne “passadvindar“,
alltid blåsande i samma led, en sydlig vind i de högre luftlagren och
en kall nordlig vind i de lägre. Genom jordens rotation inträffar
det nu, att dessa vindar afvika från riktningen norr och söder till
en sned riktning. -- Det är lätt att förstå, huru härvid tillgår. Hela
lufthafvet deltager i jordens rotation. Men alla delar af jordytan röra
sig ej lika hastigt till följd af rotationen. Hastigast är rörelsen
vid ekvatorn. Och sådana punkter på jorden, som ligga aflägsna från
ekvatorn, fortskrida med desto mindre hastighet, ju närmare de befinna
sig till jordaxeln. Mycket nära polerna är ju hastigheten så godt som
ingen och vid själfva polerna lika med noll. -- Låt oss nu föreställa oss
en luftmassa, som är i begrepp att från ekvatorn rusa upp åt nordpolen
till. Denna luftmassa har vid ekvatorn en hastighet i rotationens
riktning, som den icke kan förlora under det den rusar uppåt. Denna
hastighet är äfven större än hastigheten hos alla de punkter på
jordytan, åt hvilka den genom sin rörelse från ekvatorn sträfvar.
Luftmassan måste således så att säga fara om dessa ställen i deras
roterande rörelse. Den måste sålunda, emedan rotationen försiggår åt
öster afvika från sin riktning mot norr åt öster: den måste åstadkomma
en sydvästvind. Detta för den öfre, varma luftströmmen. Den vid
jordytan blåsande kalla luftströmmen åter, som, om jorden ej roterade,
skulle vara en nordpassad, den blir på samma grunder en nordostpassad.

Åtskilligt kunde ännu vara att tillägga med afseende på jordens
rotation, men vi skola ej längre uppehålla oss därvid, utan i stället
anföra några bevis för jordens årliga rörelse omkring solen.

Om jorden rör sig och stjärnorna stå stilla, så måste jordens rörelse
framkalla en skenbar rörelse hos stjärnorna, en s. k. _parallaktisk
rörelse_ eller _parallax_. Finnes ingen sådan parallax hos dem,
då kan ej häller jorden röra sig: detta var det skäl mot jordens
rörelse, som på skilda tider framdrogs mot Aristarkos, Kopernikus och
Galilei -- ett skäl, som hvar och en af dem bemötte med den förklaringen,
att stjärnorna äro för långt aflägsna, för att någon sådan rörelse
skulle kunna blifva märkbar. Otaliga voro de försök, som från tid till
annan gjordes för upptäckandet af stjärnparallaxer. Först sedan den
astronomiska mätningskonsten blifvit drifven till en utomordentlig
höjd, lyckades det första gången år 1838 den tyske astronomen _Bessel_
att upptäcka en årlig parallax hos en liten stjärna i Svanens
stjärnbild, om hvilken man hade anledning att antaga att den var
solsystemet jämförelsevis nära. Bessel följde denna stjärna under 14
månader med sin kikare och fann genom de noggrannaste mätningar, att
den samma ej var fullt orörlig, utan under årets lopp syntes beskrifva
en liten ellips -- en spegelbild på himmelen af jordens bana omkring
solen. Härmed var det starkaste beviset mot jordens rörelse vändt
till förmån för den samma. Sedan Bessels tid hafva ett stort antal
stjärnparallaxer blifvit upptäckta. Den största rörelsen tillkommer den
mest lysande stjärnan på södra halfklotet, i stjärnbilden Centauren.
Denna stjärna är sålunda den oss närmaste af alla fixstjärnor. Och
dock är dess afstånd så stort att ljuset, som tillryggalägger 300,000
kilometer på sekunden, behöfver 3½ år för att hinna från denna stjärna
till oss. Den lilla fläck af himmelen som stjärnan i sin parallaktiska
rörelse årligen kringvandrar är i motsvarande grad liten: månens skifva
är i genomskärning 2,000 gånger så stor.

Genom dylika små parallaktiska rörelser hos fixstjärnorna har man äfven
lyckats visa, att hela solsystemet rör sig uti rymden. Man har bestämt
riktningen af denna rörelse. Vårt solsystem närmar sig i själfva värket
oafbrutet till stjärnorna i stjärnbilden Herkules. Vi kunna tydliggöra
den engelske astronomen _Herschels_ upptäckt häraf genom ett exempel.
Låt oss föreställa oss, att vi från hafvet närma oss en strand, på
hvilken vi redan från långt håll kunna skönja en grupp af träd. Denna
grupp synes måhända i början rätt tät. Men ju närmare vi komma stranden
desto mera se vi träden glesna. Och denna omständighet skulle vara
tillräcklig att öfvertyga oss, att vi värkligen komma stranden närmare
och närmare, äfven om vi ej på annat sätt kunde afgöra, att vår båt
rörde sig framåt. -- Genom en dylik betraktelse upptäckte Herschel
solsystemets rörelse. Granskar man fixstjärnornas lägen, sådana de
från tid till tid blifvit uppmätta, så finner man att de ingalunda
äro fixa utan hafva rörelser, om än små och långsamma. Det behöfves
blott att undersöka dessa rörelser för att man skall finna, att det
finnes en trakt af himmelen, där stjärnorna synas aflägsna sig från
hvarandra, och där hvarje stjärngrupp synes glesna. Det är trakten vid
stjärnbilden Herkules. På motsatta delen af himmelen finner man, hur de
där befintliga stjärnorna från tid till annan tränga sig tillhopa.

Innan stjärnparallaxerna ännu blifvit funna, hade en annan årlig
rörelse hos stjärnorna blifvit upptäckt, som äfven den utgör ett bevis
för jordens rörelse omkring solen. Denna rörelse, som upptäcktes af den
engelske astronomen _Bradley_ 1728, försiggår såsom den parallaktiska
rörelsen i små ellipser, hvilka dock äro ojämförligt mycket större än
de parallaktiska. Att denna rörelse ej är af parallaktisk natur framgår
däraf, att den för det första iakttages hos _alla_ stjärnor oberoende
af deras större eller mindre glans och därmed sammanhängande afstånd
från oss, för det andra, emedan rörelsen synes försiggå i samma led som
jordens rörelse och ej i motsatt led, såsom fallet skulle blifva med en
parallaktisk rörelse.

Den rörelse, om hvilken vi tala, beror därpå, att vårt öga icke är
stillastående. Vore vårt öga stillastående, skulle vi se stjärnorna
i deras rätta riktning. Men tillföljd däraf att ögat deltager i
jordens rörelse och hastighet, se vi stjärnorna icke i deras rätta
riktning, utan något framflyttade i samma riktning, i hvilken vi
själfva röra oss. Denna framflyttning af en stjärna från dess rätta
läge, hvilken dessutom är större ju större vårt ögas hastighet
är, benämnes _aberration_. Vi skola strax söka förklara den med
ett exempel, men anmärka först att denna _aberration_ är orsaken
till den omtalade rörelsen hos stjärnorna. Ty jorden rör sig nära
i en cirkel omkring solen och i hvarje punkt af dess bana se vi
stjärnan -- som i värkligheten befinner sig exempelvis rakt ofvanför
jordbanan -- framflyttad i samma riktning, som jorden rör sig. Det måste
således taga sig ut så, som om jorden under sin rörelse kring solen
sköte stjärnan framför sig i en rund bana.

Huru aberrationen uppkommer, kan man inse genom att betrakta följande
likartade fall. Antag att någon från sidan afskjuter en kula rätt
emot (vinkelrätt emot) en i full gång varande järnvägsvagn. Kulan
genomtränger den första väggen och skulle, om vagnen vore stilla,
träffa den andra väggen midt emot hålet i den första. Men under det
att kulan genomlöper afståndet från den första väggen till den andra,
har vagnen rört sig något framåt. Kulan träffar sålunda den andra
väggen ett litet stycke bakåt. Om nu någon i vagnen tager sig för att
undersöka hvarifrån skottet kom, så skall han troligen säga, att det
blifvit afskjutet mot vagnen något snedt framifrån, i det han icke
tager i betraktande hvad man skulle kunna kalla kulans aberration. Ty
sammalunda förhåller det sig med ljusets aberration. Vårt öga förhåller
sig såsom den framilande järnvägsvagnen, och ljuset förhåller sig som
den afskjutna kulan, i det det ilar fram från stjärnan för att först
genomtränga den främre delen af vårt öga och sedan träffa den bakre
delen i en punkt, som ligger något bakom den, där strålen skulle
träffat, om ögat varit stilla. Vi få sålunda en falsk föreställning om
ljusstrålens riktning och om stjärnans läge, vi komma att se den framom
dess värkliga läge åt det håll vi själfva röra oss med jorden.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Jorden och solsystemet - Några blad ur historien om vetenskapens strider" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.