Title: Den Fallna - Berättelse
Author: Randelin, Wendela
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Den Fallna - Berättelse" ***


                                 AURA.

                                  II.

                             Innehållande:



                             _Den Fallna_,


                               berättelse

                                   af

                               =WENDELA=.


                                 =ÅBO=,
                         J. C. FRENCKELL & SON.
                                =1848.=
                         J. W. Lilljas förlag.

------------------------------------------------------------------------



                      Imprimatur: _N. A. Gyldén_.

------------------------------------------------------------------------



                              DEN FALLNA,


                               BERÄTTELSE

                                   AF

                               =WENDELA=.


                                    ”Den utan synd är, han kaste första
                                    stenen.”

------------------------------------------------------------------------



                            Friden i hemmet.

                                    ”Förekomma icke innom detta hem de
                                    små stötar, rubbningar, rifningar,
                                    hastigheter, dumheter, försummelser,
                                    förluster, och hvad de allt heta;
                                    dessa andeliga musquitos, som med
                                    sina stygn förorsaka retnings oro,
                                    ledsnad, och som icke pläga för sina
                                    besök skona äfven de lyckligaste
                                    hem?”

                                                               ~Hemmet.~


Det var en klar, men kall vinterafton. Månan sken i yppig glans på de
snöbetäckta, smala gatorna i .... och taken stodo öfversållade af
millioner diamanter, herrligt strålande i stjernljuset.

Ljus lyste det äfven i menniskornas boningar, särdeles ur några fönster;
ett af de största och vackraste husen, beläget vid strandgatan, med
utsigt åt den vackra, breda elfven. Det var en fridens boning, dit ännu
ingen giftig Samum förstörande inträngt. Huset ägdes af en ung, förmögen
handlande, sedan några år gift och bosatt i samma stad, och i hvars
stilla boning vi för en stund vilja införa den gunstige läsaren.

I ett enkelt, men smakfullt möbleradt rum, satt en ung qvinna vid den
glada, trefliga brasan, och på golfvet vid hennes fötter lekte tvenne
barn, en gosse och en flicka, två ljusalfer med gullgula, lockiga
hufvuden; ett tredje helt spädt låg jollrande i modrens sköte. Hela
denna tafla, upplyst af det klart flammande skenet från kakelugnen, såg
glad och fridfull ut; de vackra barnen med sina lifliga åtbörder och
modren med det ljufva leendet på sitt ungdomliga anlete, framställde en
intagande målning af lif, helsa och lycka.

Dörren öppnades till rummet och tvenne personer inträdde. Den första var
en ung, högväxt, smärt qvinna, den andra en ung, blek man, hvars drägt
och allvarligt milda drag betecknade en andelig.

”Ferdinand! Virginia!” utbrast den unga modren gladt och räckte, utan
att uppstiga, båda händerna åt de kärkomna gästerna, ”välkomna,
välkomna!”

”Tack Elisabeth,” sade den unga mannen alfvarsamt, men vänligt, ”du är
ensam, är din man ej hemma?”

”Nej, han gick bort på en stund, men nog är han snart tillbaka; dessutom
är jag ej ensam, man har sällskap nog af dessa,” dermed kysste hon
leende den bredvidstående dottrens hvita, höga panna.

”Det är sannt! och jag glömde nästan att helsa på er, lilla Helena och
Otto,” sade mannen svagt leende, i det han ömt kysste de båda barnen och
lät sin magra hand smekande halka öfver deras små hufvuden.

”Ack det vore icke under, om du skulle glömt dem, gode Ferdinand, då det
är så många år du varit skild ifrån oss; dock Gud ske lof! att du nu
åter är här.”

”Jag har ju varit här nära ett halft år redan.”

”Ja, men för mig förefaller det som skulle endast två dagar förflutit,
sen du återvände från djupet af Österbotten, för att i nejden af denna
vår kära födelsestad vara en mild och kärleksfull apostel.”

”Kanske för öfverseende, vill du säga, eller huru?”

”O nej, nej! inte det. Men säg mig nu hvar ni träffats, Virginia och
du?”

”Nå ändteligen” inföll denna, ”har du ett minne äfven för mig; men så är
det, när Ferdinand är närvarande, så bör ingen vänta sig att bli
ihågkommen af Elisabeth; man bör ej ens hoppas att kunna täfla med
honom.”

”Virginia, säg icke så!” sade Elisabeth leende med en tår i ögat, ”du
vet att I ären mig båda kära, men Ferdinand är min broder, då du deremot
är en barndomsvän.”

”Jag vet att ni vuxit upp under samma tak och att I älsken hvarandra som
syskon, hvilket är alldeles som sig bör; tro derföre ej att jag annat än
skämtade,” och hon kysste ömt väninnans ljusa panna.

”Virginia skulle väl ej heller på allvar vilja afundas den ringa skärf
af tillgifvenhet, som blifvit min jordiska lott?” frågade Ferdinand
vemodigt leende, och en djup saknad låg i rösten, hvarmed han uttalade
dessa ord.

”Afundas! nej visst icke, men jag ville gerna dela Elisabeths
tillgifvenhet.”

”Hvem vill förfoga öfver den utan min tillåtelse?” frågade härvid en
munter stämma från dörrn och in trädde en ung, vacker karl, klädd i pels
och galoscher.

”Pappa, pappa!” ropade barnen och sprungo fram till den nykomne. ”Har
pappa bok åt mig, och häst åt mig, och russin och fikon och ...?”

”Jag glömde allt mina barn!” sade fadren med synbar glädje strålande i
det öppna ansigtet, i det han med en viss otålighet kysste de små.
”Välkomna mina vänner, det passar bra att I ären här, så få vi alla dela
denna glädje. Se här läs Elisabeth!” och han lade en tidning för sin
maka, derpå räckande de båda gästerna hjertligt handen.

Med blicken följande det ställe, hennes man utvisat, förblef Elisabeth
stum ett par minuter; derpå utbrast hon gladt: ”Rudolph Berg är utnämnd
till borgmästare här!”

”Ja, och här skrifver han, att det mycket gläder honom att komma på
samma ort som jag, och att han hoppas att få anse mitt hem som sitt
eget, och dig, min egen gumma, som sin syster; hvad säger du dertill?”

”Hvad annat än ett hjertligt ja! Du vet ju Leonhard, att dina vänner äro
mina, skulle jag då ej med glädje omfatta denne, den käraste af dem
alla?”

”Tack du goda! Lyckönsken mig mina vänner att få till samma stad en af
mina barndoms lekkamrater, den bästa vän jag eger.”

”Elisabeth undantagen, hoppas jag dock,” sade Virginia leende. ”Skulle
jag vara som hon, blefve jag svartsjuk.”

”Det skulle sannerligen ej löna sig,” sade denna med lekfullt trotsig
ton.

”Huru! hvad hör jag? sätter du så föga värde på din mans kärlek?”

”Ja ty hon är säker att alltid äga den,” sade Leonhard leende. ”Men det
ser ut som I ej viljen lyckönska mig; Ferdinand, du har ännu ej sagt ett
ord, känner du Berg?”

”Till ryktet, icke personligen.”

”Nå hvad säger ryktet om honom?”

”Mycket.”

”Godt eller illa?”

”Kära Elisabeth! du vet att jag ej är af dem, som finna ett nöje i att
utsprida historier, de der börjas med orden: ”det säges” eller ”man
berättar,” ej heller tror jag synnerligen på dem; likväl kan jag
sanningsenligt säga, att de rykten, jag hört om Berg, äro långtifrån
fördelaktiga, — ursägta bror Lindmark, blif ej ledsen, jag berättar ju
endast hvad som säges — det förljudes nemligen, att han varit förlofvad
med en ung intagande flicka, hvilken han mycket älskat, men åter helt
plötsligt, utan orsak, övergifvit, och tros nu vara förlofvad med en
annan.”

”Det är icke sannt!” utbrast ifrigt Leonhard. ”Rudolph är ej sådan, jag
känner honom bättre.”

”Och vore det än sannt,” sade Virginia, ”hvad mer! då vore han ju endast
lik alla andra, alla karlar åtminstone.”

”Icke alla,” inföll Elisabeth; ”det finnes kärleksfulla, trofasta
karlar, ja Virginia, skaka ej så ditt vackra hufvud. _Jag_ vet, att de
finnas, men de finnas också, som ej anse för något brott att bedraga ett
hjerta, som tillhör dem, de finnas som med kall blod krossa en arm
qvinnas hela jordiska glädje och frid, förspilla hennes sällhet, hennes
väl och kanske ändå dertill triumfera. Dessa äro lumpna, lågtänkta
varelser, huru högt de äfven må stå i verldens ögon, och jag för min del
kan icke annat än afsky och förakta dem.”

”Elisabeth, säg icke så,” sade Ferdinand mildt; ”vi skola icke dömma,
endast beklaga de vilseförda, ty de straffas nog redan derigenom, att de
ingen lycka kunna finna på jorden. Derföre skola vi lemna domen åt
Honom, som den tillhör.”

”Icke vill jag dömma dem,” sade Elisabeth ödmjukt, ”ty hvad vet den, som
aldrig blifvit pröfvad; kanske skulle jag under samma förhållanden icke
varit bättre. Jag ville endast säga, att jag ogillar dem.”

Hon tystnade och de andra äfven. Virginia hade fattat guitarrn, som låg
på soffan, och med mild, behaglig stämma sjöng hon en af Runebergs
sånger, hvilkas toner aldrig skola bli fremmande för Finska hjertan. Vi
vilja emedlertid upplysa våra läsare om det förhållande, hvari dessa
personer stå till hvarandra och litet närmare skärskåda dem.

Leonhard Lindmark var en obemedlad yngling, då han för nära tolf år
sedan ankom till ... och blef antagen som bokhållare på ett rikt
handelskontor derstädes. Hans flärdlösa väsende och stränga redlighet,
hans ordningssinne och vana vid affärer gjorde, att han inom några år så
lyckades vinna sin patrons förtroende, att denne ingenting företog sig
utan att rådgöra med den unge kontoristen; och mångengång uppsteg i den
hederliga patronens hjerta den önskan att en gång få kalla den unge
mannen son, och att i så skickliga händer få öfverlemna sin kära handel
och den förmögenhet, som var hans eget verk. Försynen tycktes äfven
gynna denna hans önskan, ty med hvarje år närmades de hvarandra allt
mera. Den unge Lindmark kände sig snart och för alltid fängslad af sin
patrons enda barn, den vackra Elisabeth, som å sin sida fattade allt
större tillgifvenhet för den behaglige ynglingen, och ett par år före
sin död hade gamle Holmén den glädjen att se sin käraste förhoppning gå
i fullbordan, då han med djup rörelse lade sin sextonåriga dotters hand
i dens, hvilken hennes hjerta utvalt. Det unga paret lefde lyckligt hos
sin fader, som öfverlemnat hela sin handel åt mågen och nu i stillhet
tillbragte de sista åren af sin verksamma lefnad, tills han efter få år
följde sin maka i grafven, välsignande sina barn, dem han lemnade djupt
bedröfvade öfver hans bortgång. Sedan den första sorgen var öfver,
tröstade sig dock den fader- och moderlösa. I sin makes rika kärlek fann
hon en ersättning för alla förluster, och snart såg hon sig äfven
omgifven af barn, som i ett lyckligt hem utgöra solen och glädjen i
lifvet. Så hade nu sex år förflutit, se’n deras förening och hvarje dag
hade endast fört dem närmare hvarandra, i det den lärt dem bättre känna
det djup af kärlek, deras hjertan ägde och allt bättre uppskatta
hvarandras goda egenskaper. De syntes nu så oskiljaktigt, så fast
förenade, att intet kunde slita dem från hvarandra, och dock var
pröfningens stund icke ännu slagen.

Den unge mannen, vi kallat Ferdinand, var kusin till Elisabeth. Från
späda år fader- och moderlös och dertill utan alla medel lemnad ensam i
verlden, blef han upptagen af sin farbror, Elisabeths far, och jemte
henne uppfostrad. Tidigt visade han dock afgjord böjelse för studier och
afsmak för handeln, till hvilket han var ämnad, och detta, i förening
med hans allvarsamma och tysta lynne, gjorde, att en viss köld mot honom
uppsteg i farbrodrens bröst, hvilken köld han dock — vi måste till hans
beröm säga det — så mycket i hans förmåga stod, sökte dölja, ehuru det
ej alltid lyckades. Ack, han hade icke hyst något agg till honom, om han
vetat, att i djupet af ynglingens hjerta bodde en stolt, men tillika
ödmjuk ande, som lät honom bittert känna hans beroende ställning, och
som tidigt uppväckte hos honom en brinnande håg att genom eget arbete
komma fort i verlden. Holmén deremot såg i hans sträfvande blott
trotsighet och motsägelseanda, ty han förmådde ej begripa, att någon
kunde finnas, som icke älskade handeln, detta hans lifs lif. Dock lät
han brorsonen fritt följa sin böjelse och sparade intet, som kunde
underlätta hans studier.

Men om Ferdinand stundom hos sin fosterfar fann sträfhet och missnöje,
såg han deremot endast kärlek och välvilja hos hans dotter. En innerlig
vänskap förenade de båda kusinerna och i Elisabeths bifall fann han
alltid uppmuntran i sina studier. Hans största glädje var, då hon med
klappande hjerta och en hög rodnad af deltagande på de sammetslena
kinderna, lyssnade till hans berättelser ur Roms och Greklands historia,
eller då han talade om Trojas fall eller Israeliternes storhet. Huru
lycklig var han ej att, då de ströfvade vida omkring, ute bland
skärgårdens skogbevuxna holmar, kunna, vid hennes frågor om blommor och
gräs, nämna deras namn och beskrifva deras egenskaper, eller, då de en
stjernljus afton sutto tillsammans vid något fönster och beskådade den
klara himmelen, kunna säga henne hvad dessa ljusbilder hette, och
beskrifva deras eviga vandring på sina strålande banor. Detta var hans
stolthet och glädje, och huru belönade ej Elisabeths tacksamhet hans
möda och ansträngningar. Så lefde de lyckliga tillsammans ända till den
tid, då Leonhards och Elisabeths böjelse för hvarandra blef mera
märkbar; då på en gång blef Ferdinand förändrad. Hans lynne, förut
allvarsamt, blef nu dystert och tungt, och var han fåordig förr, blef
han nu stumm och sluten, ehuru alltid lika vänlig och öm mot Elisabeth;
och då hon blyg förtrodde honom sin kärlek till Leonhard, önskade han
henne varmt lycka och sällhet, och sade många ord af beröm öfver den,
hennes hjerta utvalt, hvilket var en stor fröjd för Elisabeth. På hennes
bröllop var han äfven, men straxt derefter for han till Helsingfors för
att fullborda sina studier och derefter taga kandidatexamen. På flere
månader erfor man i hemmet ingenting om honom; blott ett dunkelt rykte
sade, att han fallit i händerna på de så olika bedömda pietisterna,
hvilka i Sverige benämnas med det så betecknande namnet läsare; men på
länge kom ej en rad ifrån honom. Sluteligen fingo de genom tidningarne
erfara, att han blifvit prestvigd i Åbo och förordnad till adjunkt i ett
pastorat långt upp i Österbotten. Vid samma tid erhöll äfven
fosterfadren ett bref, deri han skref, att han nu först rätt begrep sin
kallelse och det fåfängliga i hans fordna sträfvande, och att han
derföre öfvergifvit planen att blifva magister och doktor, hvarföre han
nu ofördröjligen egnat sig åt det andeliga ståndet, såsom det enda
hugsvalande i vår syndbelastade verld. Likväl tackade han innerligt sin
farbror för all hans välvilja och ömhet, nedkallande himmelens
välsignelse öfver honom, men tillika afsägande sig för framtiden allt
vidare understöd, sägande sig äga nog af sin tjenst. Djupt upprördes den
gamle mannen af detta bref, det sista han erhöll, och vid sin död
skänkte han honom en ansenlig del af sin förmögenhet. Sex år hade
förflutit utan att Elisabeth och Leonhard haft någon underrättelse från
Ferdinand, då han en vacker dag sågs lifslefvande inträda till dem. Han
hade blifvit utnämnd till kapellan i närgränsande socken. Sedan den
första glädjen var öfver, sågo de med förvåning den härjning tiden
åstadkommit hos honom. Han var ännu icke fullt tretio år och såg ut att
vara nära femtio. Det ljusa håret var gråsprängdt och glest, gestalten
framåt böjd, en skär rodnad lågade stundom på den insjunkna kinden, och
de blåa ögonen glänste ofta matta och glasartade. För öfrigt var hans
väsende mildt och vänligt, ehuru allvarligt, utan spår af denna
fördömmande stränghet, eller det proselytmakeri, hvarföre hans likar
voro och ännu äro, fast ofta orätt, beskyllda. Ett halft år hade han nu
åter vistats i deras granskap och under denna tid sällan besökt dem, men
hvarje gång, som det syntes, med allt större tillgifvenhet i sitt
hjerta, allt ömmare i sitt väsende.

Ännu med några ord vilje vi redogöra för den fjerde personen i
sällskapet. Virginia Holmén var en tredje brors dotter och således kusin
till Ferdinand och Elisabeth, och blott två år yngre än den sistnämnda,
hennes käraste lekkamrat och vän. För Virginia var Elisabeth ett non
plus ultra af qvinlig fullkomlighet och hennes mönster och förtrogna i
allt. Det var icke allenast denna svärmande, lätt öfvergående
tillgifvenhet, man erfar vid tjugu år, det var den djupa, sanna och
afundsfria beundran man skänker en rikt lottad varelse, hvilken man
känner sig vida underlägsen och dock af allt sitt hjerta älskar.
Virginias föräldrar voro, ehuru välmående, ej rika, hvilket hade hindrat
dem att ge annat än en huslig uppfostran åt sina många barn. Af
Elisabeth hade Virginia lärt sjunga och litet musik, samt rita och
finare handarbeten, dessa små insigter, så vackra och nyttiga för ett
fruntimmer; och som hon hade lust och fallenhet, hade hon gått rätt
långt i allt detta. Sådan var Virginia, föröfrigt en täck brunett med
blixtrande bruna ögon, af en stolt hållning och en smärt, yppig vext.
Hennes hjerta var godt och oförderfvadt, hennes väsende flärdlöst, men
bestämdt, och en ovanlig trofasthet låg i botten af hennes själ. Hon var
en af dessa varelser, mägtiga af en djup och oföränderlig kärlek, som,
om den krossades, kunde lida och dö, men icke byta kärlek i hat, icke
larma och klaga, utan blott bedja tyst för dem hon älskade och se’n gå
bort.



                             En ny person.

                                           ”Hvem skulle min herre vara?”


Åter var det afton, fastän några veckor sednare, än den förr beskrifna.
Snön låg ännu qvar, ehuru det led mot våren, och den mörka himmelen lät
störtbad af regn nedfalla öfver jorden för att rena den till dess
blifvande skönhet.

Vi införa åter läsaren i samma rum som förra gången och finna der
Elisabeth knäböjande framför vaggan, der hennes späda dotter låg, orolig
och gråtande. Med ömma ord och smekningar sökte hon tysta den lilla, som
säkrast lugnades, då modren med en ovanligt klangfull och vacker stämma
sjöng Runebergs vackra vaggvisa. Om en stund inslumrade barnet, och då
modren såg, att hon hvilade lugnt, steg hon sakta upp från sin
knäböjande ställning och satte sig i soffan, fattande ett arbete som låg
framme. Men snart slöto sig äfven hennes ögon, arbetet nedföll på mattan
vid hennes fötter och hon insomnade. Hon hade vakat mycket under de
föregående nätterne och sof tungt, med hufvudet tillbakaböjdt mot
divanens dynor och hvilande öfver ena armen. Det utsöktaste koketteri
hade ej kunnat gifva henne en behagligare ställning. Den svarta
klädningen nedföll i djupa veck kring den smärta, fina gestalten och
dolde till hälften de små, i karmosinröda sammetstofflor instuckna
fötterna; den hvita musslinshalsduken hade halkat ned för axlarne och
öfver den runda, välformade alabasternacken böljade det nu upplösta
gullgula, lockiga håret i yppig rikhet. Värman i rummet hade spridt en
högre färg än vanligt öfver de lena kinderna och sömnen hade förtagit
detta drag af oro, som en stund förut sväfvade öfver hennes anlete, och
i stället gifvit det ett uttryck af oändlig mildhet och ljufhet. Hela
den hulda gestalten, upplyst af det matta lampskenet, såg fée-lik ut.

Väl en timma hade hon slumrat så, då dörren öppnades och en mansperson
inträdde. Det var en hög, stolt figur, med ett mörkt och dystert anlete.
Förvånad och tvekande blickade fremlingen kring rummet och varseblef den
sköna slumrerskan. Han tog några steg framåt, men stadnade, betagen af
den herrliga synen; efter några minuter hemtade han sig dock och ämnade
återvända, då Elisabeth i samma ögonblick vaknade, rätade på sig och
uppslog ögonen. Häftigt spratt hon till, i det hon till hälften reste
sig, en hög rodnad flög öfver hennes ansigte och hon stirrade häpen på
fremlingen. Denne, som tydligt läste frågorna: ”hvem är ni?” och ”hvad
vill ni?” i hennes blick, framträdde ett par steg och sade leende:

”Jag ber om ursägt för min ofrivilliga förbrytelse! Mitt namn är Berg
och, såsom nyss anländ till denna min blifvande vistelse-ort, skyndade
jag att genast uppsöka en gammal vän, handelsman Lindmark och blef af en
domestik visad hit, — — men kanske herr Lindmark ej är hemma?”

Elisabeth, som af hans föregående tal hört endast namnet, sprang upp och
utropade utan besinning med glädjestrålande blick: ”Berg! Rudolph Berg?”

”Ja!” sade fremlingen gladt, ”så är mitt namn och om jag icke bedrager
mig, ser jag nu framför mig Elisabeth Lindmark?”

”Jag är er väns maka,” sade denna rodnande af förlägenhet, ”och han har
ofta nämnt ert namn för mig. Det fägnar mig att se er; välkommen till
oss!” och med oefterhärmligt behag räckte hon honom handen, den han
vördnadsfullt kysste.

”Min man är nog hemma,” sade Elisabeth efter en pauss, ”var god och stig
in!” och hon öppnade en dörr, tecknande åt gästen att följa sig.

Han efterkom dock icke uppmaningen, utan sade: ”det ser så trefligt ut
här inne, får jag ej stanna här och invänta Leonhard? Om jag spår rätt,
så kan han icke dröja länge härifrån.”

Tonen, hvarmed dessa ord yttrades, var fullkomligt enkel och naturlig,
den innehöll intet galanteri eller smicker; utan tycktes vara hjertats
språk. Derföre svarade Elisabeth gladt och eget: ”Gör som ni behagar och
var hemmastadd hos oss.”

Sedan ringde hon och bad den inträdande pigan hemta ljus och tillsäga
handelsmannen, att hon ville tala vid honom, men icke nämna ett ord om
den fremmande; det skulle bli en surpris för Leonhard. Glad inträdde
denne efter ett par minuter.

”Nå! hvad vill du min lilla rara gumma?” frågade han utan att
varseblifva vännen.

”Hon ville bevisa, att du är den lyckligaste menniska på jorden,” sade
denne uppstigande och framträdande.

”Rudolph!” utbrast Leonhard och tryckte varmt vännen till sitt redliga,
trofasta bröst. ”Så är du då här, välkommen till mitt hem! måtte du
alltid anse det som ditt eget, och icke vantrifvas här.”

”Sörj icke derföre,” sade Rudolph tryckande hans hand, ”jag sköter nog
min egen trefnad; dessutom finner jag mig re’n så hemmastadd här, att
det är en lust åt.”

”Gör du? Nå det var godt! Elisabeth se här min vän, som jag så ofta
omtalat.”

”Vår bekantskap är redan gjord,” sade Rudolph i det han kastade en blick
af belåtenhet och nöje på Elisabeth. ”Din fru var den första, som
välkomnade mig i detta hus.”

”Var hon det? Det gläder mig; men I fån ej kalla hvarandra vid ett så
fremmande namn. ”Du” är ett så vackert ord och för min skull, som I båda
älsken, skolen I kalla hvarandra så.”

”Gerna!” sade Elisabeth och räckte Rudolph handen. Han tog den och
tryckte den stum till sina läppar.

”Elisabeth, du måste ge honom en kyss!” sade Leonhard vänligt. ”Du- och
välkomst-kyssen.”

Elisabeth rodnade djupt. ”O Leonhard,” sade hon, ”fordra ej detta!”

”Nej Leonhard, fordra ej denna uppoffring af din maka,” sade Rudolph
ironiskt.

”Uppoffring! Hvarföre skulle det vara en uppoffring af henne?”

”Emedan hon då måste kufva den motvilja jag tyckes ingifva henne.”

”O säg icke så!” inföll Elisabeth hastigt. ”Rudolph inger mig ingen
motvilja.”

”Jag tror det, och om så är, så kyss honom då,” och Leonhard lade sjelf
sin maka i vännens armar.

Det finnes stunder i ett menniskolif, då en ond genius synes styra
hennes handlingar alltid till det värsta, ehuru rena motiverna äfven
kunna vara; huru många gången får man ej bittert begråta en handling,
begången under dylika olyckliga stunder! Ofta, ja många år sednare,
påminde sig Leonhard det steg, han tog i denna stund, och han — ångrade.
En kyss, hvad är den? ett hastigt öfvergående något, ett ting som inga
spår qvarlemnar. Och ändå, ändå! hvarför denna darrning i hjertat? dessa
nedslagna ögon? denna glödande rodnad på kinderna? dessa brännande
läppar? och framför allt, hvarföre denna trånad, detta outplånliga
minne, så farligt, så förledande? Man känner ej den eld, kyssen eger,
blott att den lefver der, och verkar, ofta förstörande. Kyssen är en
ande, så liten och dock så stor, så mägtig!

Med nedslagna ögon slet sig Elisabeth från Rudolph och ilade skakad och
sökande skydd hos sin make, vid hvars bröst hon gömde sitt blossande
ansigte. Leonhard upplyftade leende hennes hufvud och såg med förvåning
några klara tårar glimma på den nu bleka kinden. Han kysste ömt bort dem
och sade vänligt: ”Tag din guitarre och sjung en liten sång för oss.”

Hon gjorde det, och under sången lugnades hennes oroliga sinne. Tonerna
blefvo allt högre och klarare, hon glömde allt och alla och lefde blott
i sången. Betagen lyssnade Leonhard, och Rudolph satt drömmande med
pannan lutad i handen och armen stödd mot divanens kuddar, under det
blicken, mörk och forskande, var fästad vid sångerskan.

De voro så olika, dessa begge män. Leonhard var ljus och glad och hans
vackra, öppna anlete och lätta, flärdfria väsende ingaf förtroende och
vänskap; det fanns någonting oemotståndligt tilldragande hos honom,
något som gjorde, att man genast fann sig väl och hemmastadd i hans
närhet. Dessutom strålade hans stora, mörkblå ögon af så mycken godhet,
och redbarheten hade tryckt sin stämpel på den höga, skönt formade
pannan, lätt beskuggad af ljusbruna lockar. Rudolphs drag deremot voro
mörka och dystra, det kolsvarta, glänsande håret föll rakt och stripigt
ner för en oftast rynkad panna, som, ehuru ovanligt hvit och fin, dock
bar ett omisskänneligt drag af djerfhet och trots. Samma uttryck
uppenbarade sig äfven i linierna kring den hårdt tilldragna munnen, i
den romerska näsans böjning och i hela hållningen af den höga, raska,
ehuru smärta gestalten. Ögonen voro svarta och glödande och den blick af
hat, förakt eller kärlek, som utgick ifrån dem, måste oemotståndligt
träffa sitt föremål. Hela väsendet, ehuru fullkomligt flärdfritt,
förblef kallt och fremmande, en viss frånstötande stolthet var
grunddraget deri.

Men nu tycktes hans väsende upptinas, det syntes som om isen i hans
hjerta bortsmält i Leonhards och Elisabeths närvaro och när hon slutat
sången och glad och upprymd språkade med de båda vännerna, deltog han
muntert i samtalet. Då han efter slutad qvällsvard tog god natt, utbad
han sig tillstånd att få anse sig som en medlem af deras familj, och på
Leonhards svar, att han skulle vara hemmastadd hos dem, sade han
skämtande:

”Tack! men om jag trifdes här så väl, att jag skulle alla dagar
återvända?”

”Så mycket bättre!”

”Måtte du aldrig tycka annorlunda!” med dessa ord gick han.

”Nå hvad tyckte du om Rudolph?” frågade Leonhard sin maka se’n de
blifvit allena.

”Han såg ståtlig ut, men det låg en köld i hans väsende som jag ej
tyckte om. Inte liknade han dig.”

”Inte det? Nå! hvilkendera tycker du mera om?”

”Hvilken fråga! Var det ej ditt öppna, kärleksfulla väsende jag först
fäste mig vid? är det ej derföre jag älskat dig?”

”Kanske! det är godt! men tro ej att Rudolph är sådan han synes, i hans
bröst lågar nog kärlek till allt godt och stort, allt ädelt och skönt.
Sådan var han som gosse och jag tror ej att hans sinnelag se’n dess
förändrat sig.”

Hvarföre rodnade Elisabeth vid dessa ord? Ack! en aning sade henne, att
hennes makes vän ej var den samme som förr, och denna aning spred en
viss oro i hennes hjerta; dock teg hon dermed och sade endast:
”Möjligt!”



                             Rudolph Berg.

                                          Haf tack! min räddare och vän,
                                          Vi träffas väl en gång igen!
                                                          ~Anonym.~


Rudolph Berg var född i H.... Hans fader var en förmögen handlande
derstädes, och den ende sonen utgjorde hans stolthet och glädje. Tidigt
blefven moderlös, var han lemnad utan all närmare tillsyn, ty fadren,
upptagen af sina affärer, kunde blott sällan egna sonen någon
uppmärksamhet. Detta, i förening med fadrens nästan klemande ömhet och
eftergifvenhet för alla hans nycker, gjorde, att han redan som gosse var
häftig och vild, men dyster, tyst och sluten. Likväl var hans hjerta
godt, han var slösande gifmild, och för hvarje lidande hade han tröst
och råd, men aldrig sågs, ens i späda år, en tår i hans mörka öga. Det
var ett slags behof hos honom att göra godt, men denna godhet förlorade
sitt värde genom den köld, med hvilken den utöfvades. Hans kamrater och
jemnåriga drogo sig undan för den ”stolta, högmodiga pojken,” som de
kallade honom, och aldrig sågs han deltaga i deras allmänna lekar på
fristunderna. Likväl må man ej tro, att han var likgiltig för sin ålders
fröjder; tvärtom njöt han dem mera och oftare än någon af sina
jemnåriga, ehuru för det mesta ensam. Ingen pojke i hela nejden var så
snäll skridskolöpare, eller klef så vågsamt efter fågelbon i de högsta
trän och åkte i så svindlande fart kälke nedför de högsta berg och
backar. Dessa ofta farliga färder gjorde, att hans kropp blef stark och
härdad, van vid köld och värma.

Invid hans faders stora, prägtiga stenhus, stod ett litet, obetydligt af
träd, som egdes af en fattig, men hederlig handtverkare, vid namn
Lindmark. Också han egde blott en enda son, hans största skatt, hans
ögonsten, den han ville uppfostra till något annat än handtverkare. Han
ville ej, att hans enda barn skulle känna det armod, som ofta blir den
idoga arbetarens lott på hans ålderdom, se’n yngre och skickligare
medtäflare uppstått och bemägtigat sig all arbetsförtjenst. För dessa
olycklige gamle, om de icke lyckats spara något ihop från yngre åren,
återstår endast brist och fattigdom, och mången gång få de händer, som
förr varit idoga, tvina bort i elände. Lyckligtvis äro de fall sällsynta
i vårt land, då de fattiga drifvas ända till hunger; men också nödgas
mången, som i sin ungdom varit idog och skicklig, på sin ålderdom lida
brist och nöd utan eget förvållande. Kunde det icke vara annorlunda? I
vårt land hafva snart alla stånd pensionskassor; månne ej en sådan äfven
kunde och borde inrättas till hjelp för de handtverkare och arbetare,
hvilka genom olyckshändelser, eller eljest utan egen medverkan råkat i
brist? Eller skola så många nyttiga samhällsmedlemmar ännu framdeles dö
i fattigdom, för det deras bemedlade kamrater vilja lefva i öfverflöd
och pragt? Ja pragt! ty till den grad har fåfängan och öfverflödet
gripit kring sig i vårt land, särdeles bland borgare- och
handtverksklasserna. Vi vilja hoppas, att vår tid, så upplyst och varm
för det rätta, skall afhjelpa äfven detta missförhållande.

Rudolph Berg och den unge Leonhard Lindmark voro grannar och
skolkamrater, men endast sällan gingo de tillsammans. En dag, de var i
början af vintern, fingo gossarne lof att åka skridsko nere på hafsviken
under deras stad. Glada skyndade de alla ut, försedda med skridskor och
kälkar. Äfven Rudolph och Leonhard voro med; men nu, som vanligt, skilde
sig den förre ifrån de öfrige och skrann ensam. I vida cirklar kretsade
han, snabb som en fågel, och ingen kunde mäta sig med honom i vighet och
styrka. Slutligen begaf han sig längre fram på isen, icke aktande de
andras varnande rop och böner att återvända. Högt skrattande och
triumferande, svängande mössan öfver hufvudet, ilade han endast snabbare
längs den glatta isen utåt sjön, men på engång hördes ett hemskt,
ihåligt brakande, och han försvann för kamraternas häpna blickar. Isen
hade brustit och han låg tyst, arbetande att rädda sig ur afgrunden; men
med hvarje tag brast den svaga isen och vaken blef blott större och
större. Intet rop om hjelp gick öfver hans läppar, men hjelparen var
dock nära. Sedan den första häpenheten var öfver, ilade Leonhard
Lindmark snabbt utåt isen, ropande: ”kamrater, kommen! vi skola rädda
honom!” men då han såg, att ingen följde, ropade han med vredens rodnad
på sina, af köld och ångest, bleka kinder: ”krukor! efter I ej ha’n mod
att rädda en menniska, som drunknar, skall jag försöka hvad jag ensam,
med Guds hjelp, förmår.” Och Gud tycktes gifva honom vingar, ty med
ljungeldens fart flög han fram öfver isen och stod snart vid kanten af
vaken. Ännu syntes Rudolphs hufvud öfver vattnet, men endast svagt
förmådde han mera arbeta att hålla sig uppe. Hans händer, äfvensom hela
kroppen, voro stelfrusna. ”Gud ske lof! du lefver!” utbrast Leonhard och
kastade sin gördel, som han redan under vägen löstagit, till kamraten,
förmanande honom att hålla väl fast. Sedan, lindande den andra ändan
kring sitt eget lif, borrade han skridskorna fast i isen, hvarest den
kändes som starkast, drog med hela sin styrka på gördeln och lyckades
äfven bringa kamraten upp. Hans glädje var stor, men ännu tog Rudolph
hans hjelp i anspråk; han var nemligen så stelfrusen, att han ej mera
förmådde skrinna tillbaka. Leonhard ilade derföre till de andra och
återvände genast med en kälke, på hvilken han lade Rudolph, band kälkens
snöre om sitt lif och återförde honom sålunda till stranden.

Hemkommen, sade Rudolph till den öfver hans utseende förskräckta fadren:
”Jag har fallit i sjön och skulle drunknat, om ej Lindmarks son räddat
mig. Han var den enda, som vågade sitt lif på den svaga isen, för att
frälsa mitt. Jag vill belöna honom.”

Fadren gaf glad sitt bifall och Rudolph gick till sin räddare.
”Leonhard!” sade han och föll honom om halsen, ”du har räddat mig, vi
äro således nu bröder. Kan jag göra något för dig igen, så nämn det
blott: du vet att min far är rik och att han både vill och kan löna
dig.”

”Min gerning förtjenar intet pris,” sade Leonhard, ”men om du vill göra
mig en tjenst, så utverka, att jag blir antagen på din fars handel. Jag
har länge i hemlighet önskat det.”

”Gerna! Och du skall få resa ut till Lybeck och Hamburg och Paris för
att fullkomna dig i yrket, likasom Anton C... och Calle B...”

”Det vore mer än jag någonsin kunnat drömma om.”

”Men icke mer än du förtjenar. Lita på mig, att du det får.”

Och han höll ord. Ännu samma dag flyttade Leonhard till Bergs, och se’n
han derstädes inhemtat de nödigaste kunskaper i handel, fick han medel
att på ett par år företaga en utrikes resa för att ytterligare utbilda
sig. Under denna tid hade han den olyckan att förlora sin välgörare, och
återvände, straxt efter inhemtad underrättelse derom, till H... igen.
Med förvåning varseblef man nu att Bergs affärer, ehuru ej dåliga, dock
på långt när icke voro i det blomstrande skick, man allmänt trodde, och
med grämelse såg sig Rudolph bedragen i sin förhoppning, att kunna
öfverlemna hela fadrens handel åt den för honom så kärblefne räddaren.
Likväl anslog han en betydlig del af sitt arf åt Leonhard, hvilket denne
dock icke emottog, och se’n alla affärer voro utredda, skiljdes de båda
vännerna åt. Leonhards öde, från hans ankomst till .... känna vi redan,
och hafva nu sett orsaken till den vänskap, som herrskade mellan dessa
olika personer; en orsak, den Leonhard troget förtegat äfven för sin
maka, då han deremot aldrig upphörde att omtala all den godhet, han
åtnjutit af Rudolph och hans far.

Rudolph åter kom in som auskultant i Åbo Hofrätt och gjorde sig snart
känd som en skicklig jurist, men ändå mera genom sin fåfänga, sin
slösaktighet och sitt underliga, dystra lynne. Hans intressanta, icke
obehagliga utseende, hans stolta hållning och väsen samt mången vacker
talang gjorde honom till damernas gunstling. Ur mången blomma sög han
honing, utan att förmås qvardröja. Ett par gånger tycktes han väl
allvarligt fästad, men länge varade det ej, innan han åter var fri. Den
första af dessa flickor var vacker, rik och af en ansedd slägt, och
tycktes älska honom af allt sitt hjerta. Det var, hvad man kallar, ett
godt parti och alla Rudolphs kamrater lyckönskade honom varmt, under det
mången i tysthet afundades denna lycka. Äfven han sjelf syntes en tid
ovanligt glad och belåten, men plötsligt blef hans förhållande mot sin
trolofvade kallt och tvärt och slutligen övergaf han henne. Bittert
tadel mötte honom nu från alla sidor; ty man såg ingen orsak till detta
hans handlingssätt, och den öfvergifnas bleka kinder och sorgsna väsen,
hvilka talade tydligt om en ännu ej öfvervunnen kärlek, väckte allmänt
deltagande. Han tycktes ingen uppmärksamhet fästa dervid, ej heller vid
den köld, som öfverallt mötte honom, utan framgick stolt och lugn som
vanligt. Åter förlofvade han sig med en ung, mycket vacker, men enfaldig
flicka, som emot sina föräldrars vilja, blott följande sitt hjertas val,
lofvade honom sin tro. Äfven henne öfvergaf han snart och, ledsen vid
den ort, der han numera ingen glädje kunde finna, sökte han
borgmästare-tjensten i .... Ryktet om hans tvära, frånstötande väsen
hade föregått honom och stämmt sinnena till hans nachdel, och endast
Leonhards ifriga bemödanden förskaffade honom rum på förslaget. Sålunda
ville han ännu en gång bevisa sin vänskap och tacksamhet.

Vi vilja nu återföra läsaren till den afton, då Rudolph, hemkommen från
sitt första besök hos Lindmarks, inträdde i den våning, Leonhard hyrt
och möblerat åt honom.

Rummet, der vi inträda, är stort och dystert, endast svagt upplyst af en
dunkel lampa i taket. Vid dess sken se vi ett fortepiano, öppet och
betäckt med musikalier; på ett litet bord vid ena väggen ligga en hop
böcker och ofvanpå dessa en flöjt; midt emot står en stor imperialsäng,
beskuggad af mörkgröna taftsgardiner, och i de tre fönstren prunka en
liten samling utsökta pragtblommor i höga alabasterurnor. Allt i detta
rum, från den prägtiga, turkiska golfmattan, till den fina doft af
utsökta vällukter, som var kringspridd öfverallt, talade om lyx och ett
sträfvande att göra lifvet så behagligt som möjligt. Endast egaren sjelf
syntes så vida skiljd från all fåfänga och flärd, att det gjorde
contrasten så mycket skarpare. Han hade aflagt rock och halsduk, och
påtagit en nattrock af mörkröd sammet. En högre rodnad än vanligt
betäckte hans ansigte, pannan var slät och ögonen blixtrade gladt. Han
satt i skuggan, med hufvudet lutadt mot handen och, som det tycktes,
försjunken i djupt begrundande. Slutligen uppsteg han hastigt, gick
några varf häftigt upp och ned i rummet och talade dervid halfhögt för
sig sjelf, med åter rynkad panna:

”Man säger, att lidandet renar och höjer själen öfver all låghet, all
uselhet. _Jag_ har lidit mycket, lidit djupt, ehuru obemärkt. O! om de
vetat, dessa menniskor, som dömt mig så hårdt, för gerningar, hvilkas
orsaker de ej kännt, eller ens kunnat begripa, om de också kännt dem, —
om de vetat, huru djupt deras orättvisa grämt mig, och det midt under
det förakt jag visade derför, — de hade häpnat och förlåtit mig. Och
dock, hvad hade jag brutit? Har jag icke dyrkat skönheten i allt, i
natur och handling? Har ett ansigte, en blomma, ett djur, som varit
vackert, en handling skön och ädel, halkat undan min beundran? Var det
icke för hennes skönhets skull, jag tillbad henne, hon med de ljusa
lockarne och den strålande blicken? Ack! när den så öm och kärleksfull
häftades på mig, huru darrade jag ej af glädje och förtjusning. Hon såg
så mild, så huld ut. Jag ansåg den sköna yttre omklädnaden såsom en
reflexionsspegel, troget återgifvande det inres renhet och glans. Hur
jag bedrog mig!!! Den morgonen glömmer jag aldrig då jag obemärkt
inkommen, såg henne slå en stackars tjensteflicka, under det hon
öfverhopade henne med förebråelser i ordalag, som aldrig böra gå öfver
en qvinnas läppar. Det sköna ansigtet var vanstäldt af vrede och nästan
oigenkänligt. Vid min röst vände hon sig om och bleknade djupt för den
blick, jag slungade mot henne. Gråtande kastade hon sig i mina armar och
stammade: ”Förlåt mig! jag skall bättra mig!” Jag lade henne ned på en
soffa och sade kallt: ”För din egen skull vill jag hoppas, att så sker:
mellan oss är det slut för alltid.” Kanske var det hårdt af mig, men
bedraga mig sjelf och henne ville jag icke, ty efter denna stund förblef
mitt hjerta kallt för henne, och den ånger och sorg, hon visade,
förmådde ej uppvärma det. Men mitt varma hjerta behöfde kärlek. Jag såg
mig åter ikring; då varsnade jag en flicka — god och älskelig såg hon ut
att vara; — jag trodde henne bli nog för mig, men hennes förstånd var
dunkelt, hon begrep mig ej. Hvem tadlar den, som af sin blifvande maka
fordrar likstämmighet och deltagande i sina sträfvanden, eller till det
minsta önskar att ej se sin längtan misskänd? Och dock blef jag så hårdt
dömd af verlden. Nu återstod mig, efter denna andra skiljsmessa, ingen
annan kärlek än till stjernor och blommor och musik, och det var en
kärlek, som ej kunde, gäcka mina förhoppningar. I två år har jag
uteslutande älskat er,” fortfor han, tankfullt strykande de vackra
bladen af en blomma, ”men denna kärlek har ej varit nog, den har ej
gjort mig lycklig. I afton känner jag det åter djupare än någonsin.
Leonhard! Hvarföre är du så lycklig? hvarföre? .... Dock _du_ förtjenar
det, _dig_ vill jag icke afundas. Men ändå huru skön, huru ljuf är ej
hans maka! Jag har aldrig sett en sådan englabild. Månne också hon kan
bedra? Jag tror det ej, hon såg så ren ut. En sådan maka att lefva, att
sträfva för — det vore ett paradis på jorden; men jag fruktar hennes
like icke finnes. Hade jag sett henne förr — så —” stampande med foten
häftigt i golfvet — ”dock nej, hvarför dessa tankar, jag bör icke hysa
dem! Kanske finner jag en syster till henne i inre och yttre skönhet.
Hon är ju från denna stad; kanske finnes här hennes like? Jag vill lära
känna det snart; men huru? Jo jag har det!” utropade, han glad, efter en
paus. ”Jag skall hålla en bal. Dit komma alla, som kunna ega döttrar,
värdiga den förebild, jag utsett till jemförande. Då skall jag se och
välja, och blifva lycklig, utan att behöfva afundas andra. Så är det
bra! det var en ljus idée.” Han tystnade nu och tog flöjten från bordet,
der den låg, och långt in på natten ljödo toner från hans rum, toner så
herrliga, att nattväktaren stannade förvånad, lyssnande till dem. De
inneburo en ljuf, lefvande förhoppning, Ack! — —



                                 Balen.

                           ”Hur strålar din skönhet i högtidens glans!
                           Hur blomstrar i locken den grönskande krans!”


Baldagen inföll. Klockan hade nyligen slagit half 6. Elisabeth stod
färdigklädd framför den stora spegeln i sin sängkammare. Aldrig hade hon
varit missnöjdare med sig sjelf och ändå hade hon aldrig klädt sig med
mera omsorg än i dag. Också kan man knappast göra sig en föreställning
om det förtrollande behag, som var utbredt öfver denna af spegeln
fördubblade gestalt. En ljusröd sidenklädning föll i djupa veck ned till
de små, i hvita sidensargeskor beklädda fötterna, helt och hållet
betäckande dem genom sin längd. En tjock silfversnodd gick kring lifvet
och slutade i rika tofsar vid klädningsfållen; lifvets urringning och de
korta ärmarne omgåfvos af dylika. Det ljusa, glänsande håret var
fängsladt i en rik och prägtig fläta, som, smyckad af hvita rosor, lik
ett diadem omgaf det lilla, förtjusande hufvudet. Några halsband hvita
perlor kring den vackra svanhalsen och en bukett utsökta, doftande
blommor — en skänk af Rudolph några timmar förut, — fästade vid bröstet,
voro för öfrigt hennes prydnader. Ett oändligt, ljuft behag uppenbarade
sig för öfrigt denna afton, ännu mer än vanligt, hos henne, och en
rodnad, så skär och fin, som det innersta af en rosenknopp, betäckte
hennes kinder.

Länge fick hon ej stå så, försjunken i betraktandet af sig sjelf, ty
Leonhard inträdde. Han stannade betagen af den syn, som mötte honom.
”Hvad du är skön!” utbrast han med ofrivillig beundran, och säkert har
ännu ingen man, som i sex år varit gift, kännt en sådan förtjusning vid
åsynen af sin hustru.

Leende kastade sig Elisabeth om hans hals och sade: ”Du får ej skämma
bort mig genom smicker.”

”Jag smickrar ej, det är mitt hjertas mening,” svarade Leonhard med en
kyss på hennes rosenläppar. ”Men min afsigt, då jag kom hit, var
egenteligen icke att säga dig artigheter, utan att påminna dig om
nödvändigheten att afresa, ty snart infinna sig gästerna och det är ju
din skyldighet, som tjenstgörande värdinna, att taga emot dem.”

Elisabeth var genast färdig. Hon kastade en lätt svart sidenkappa öfver
axlarne och, efter en kyss på de hemmablifvande barnens pannor, gick hon
vid sin makes arm att sätta sig i den mjuka, beqväma kursläden,
förespänd med två ystra, svarta hästar, och nu bar det af med ilande
fart.

Mareschaller flammade vid porten och på gården till det hus, Rudolph
bebodde, och ur de många fönstren utgick ett bländande ljussken. Lyx och
rikedom mötte ögat i de ännu folktoma rummen, och för förfriskningar och
beqvämlighet var det sörjdt på allt upptänkligt vis. Ensam gick Rudolph
upp och ned i den stora salen. Armarna voro korslagda på ryggen och
hufvudet nedböjdt mot bröstet; han såg dyster och tankfull ut. Hans
svarta drägt var enkel som alltid, men buketten i knapphålet vittnade
dock om en smula poesie, hvilket eljest icke röjdes hos honom.

”God afton!” ljöd plötsligt en klar röst från den öppna dörren.

Rudolph spratt till och såg sig om; i dörren stod Elisabeth. Upplyst af
det klara skenet från salongens många ljus, såg hon förtrollande ut. Med
samma blick som nyss af Leonhard, betraktades hon nu af Rudolph, men han
teg. Elisabeth förstod dock dess uttryck och en högre rodnad spred sig
hastigt öfver hennes kinder. Snart sansade han sig och gick glad och
artig emot sina gäster, välkomnande dem hjertligt. Med en hastig blick
bemärkte han de blommor, Elisabeth bar, och tackade henne derför. Länge
dröjde det ej innan rummen fylldes af gäster. Ungdom och ålderdom om
hvarandra grupperade sig i salarne och gemaken. Allt hvad det goda ...
egde utmärkt, infann sig här på det bästa utstyrdt, och samlingen var
verkeligen vacker och lysande.

Med forskande blick hade Rudolph mönstrat alla de af Elisabeth honom
föreställda unga flickor. Ingen egde detta behag han fordrade; de kunde
ej jemföras med henne. Blott en ung, högväxt, hvitklädd brunett ådrog
sig hans uppmärksamhet; Elisabeth presenterade henne som sin kusin; det
var Virginia. Det glada, godhetsfulla uttrycket i hennes småtäcka
anlete, behagade honom mycket, äfvensom hennes enkla, oskuldsfulla
väsen, hvilket gjorde en skarp contrast emot flere af de andra unga
damernas. Likväl kunde hon ej bli det ideal, han skapat sig, och ifrigt
forskade han vidare; men då alla gästerna infunnit sig, och ännu ingen,
liknande hans förebild i skönhet och behag, uppträdt, suckade han djupt,
ehuru obemärkt, och gick att hos de manliga gästerna uppfylla sina
pligter som värd.

Se’n de första förfriskningarna gått omkring, gafs tecken åt orkestern.
Musiken stämde opp; det var en af Straus’s valser, dessa likaså brusande
som berusande melodier, dem man aldrig kan höra utan hänryckning. De
unga damerna kastade längtande blickar bort till herrarne, som stodo i
grupper vid dörrarne, eller midt på golfvet. Då nalkades Rudolph
Elisabeth med hastiga steg. Han gjorde en lätt bugning och begärde denna
vals. Hon uppsteg, kastade svandunsboan ifrån sig, och räckte honom
handen. Han lade armen kring hennes smärta lif och de sväfvade fram, lik
zephyrer, öfver det glatta golfvet. De valsade båda ovanligt väl och,
unga och starka, glömde de att sluta, så att det ena hvarfvet börjades
efter det andra. Deras blickar voro fästade på hvarandra och hans
andedrägt vidrörde lätt hennes panna. Det var som om ett slags
förtrollning hade kommit öfver dem; de tycktes glömma att det fanns en
verld ikring dem, en verld som ej är den mest skonsamma i sina domar.

En ung man sade en gång, att han, om han hade en hustru, aldrig skulle
tillåta henne valsa med någon annan karl; att om hon gjorde det, han
efter denna stund ej mera kunde anse henne uteslutande för sin. Man log
deråt och mången ung flicka ifrade deremot, påstående att en hustru ej
behöfde lyda en så orimlig önskan, att qvinnan ej var slafvinna m. m.;
det hjelpte ej att han förklarade sig anse mannen bunden af samma
skyldighet. Dock hade han ej så orätt, som man tyckte. Jag är ej af dem,
som anse dans för något ondt, till och med för synd; men må man förlåta
mig, om jag ändå tycker, att en maka och mor icke _bör_ finna nöje i
dans, särdeles i vals, som hvarken är helsosam, ej heller, då man
fördomsfritt betraktar den, är en dans, passande för den, som fattat fot
i lifvet och eger dyrbara föremål att lefva för. Med ungdomen är det
annorlunda; den står ännu på flygande fot, den älskar allt, som stormar
och brusar; för den är valsen, den kan tjena som afledare för de
öfverspända känslorna och således vara nyttig, blott den ej går till
öfverdrift.

Rudolph och Elisabeth kunde icke valsa i evighet heller. Nej! äfven för
dem fanns ett slut, men då han förde henne åter tillbaka till hennes
plats, bad han halfhögt: ”Gif mig ännu en sådan vals i afton och jag
begär ej mer!”

Elisabeth sade intet; en jakande böjning på hufvudet var hennes enda
svar. Många danser följde efter denna och endast i ett par deltog
Rudolph, men ej i någon vals. Det var lidet mot middnatt; då klingade
åter Straus’s toner genom salen. På Sophia-valsens vingar flögo de åter
utåt golfvet. Med högburet hufvud och en underlig glans strålande i de
mörka ögonen, dem han ofrånvändt höll fästade på henne, sväfvade Rudolph
fram, nästan bärande på sina starka armar Elisabeth. Djupt rodnande,
nedslog hon ögonen för den glödande blicken, men den brände henne ännu.
Det låg ett slags infernalisk makt i den, en makt för hvilken hennes
hjerta bäfvade. Hennes bröst var sällsamt beklämdt, det saknade luft och
slutligen steg hennes ångest till en sådan höjd, att hon blott med möda
förmådde framstamma: ”stanna!” och sjönk sanslös till hans bröst.

Det blef ett buller och en uppståndelse, som ej låta beskrifva sig.
Musiken tystnade och alla skyndade fram till hjelp; men Rudolph
upplyftade Elisabeth och bar henne lätt, som om hon varit ett barn, till
ett litet kabinett, dit skrålet från danssalen blott hördes lik en
susning i fjerran. Här lade han henne ned på en soffa och, stödjande
hennes hufvud mot sin arm, knäföll han derinvid.

Med djup ånger och grämelse betraktade han hennes bleka anlete, och,
tryckande en kyss på den lilla snöhvita handen, som hängde maktlös ned
längs hennes sida, bad han: ”förlåt, förlåt!” Och då Leonhard, som han
låtit tillkalla, bestört inträdde, uppsteg han, ej utan en liten suck af
saknad, och lemnade sin plats åt honom. Leonhard intog den dock ej, han
lutade sig öfver sin maka, slutande henne i sina armar och med de
ömmaste ord och smekningar sökande återkalla henne till lifvet. Efter en
stund uppslog Elisabeth ögonen och blickade förvirrad omkring; men,
seende sig i sin makes armar, smålog hon ljuft och, gömmande ansigtet
mot hans bröst, suckade hon ohörbart: ”Gud ske lof! det är ej sannt! det
var då blott en dröm!” Men då hon varseblef Rudolph, som med korslagda
armar, betraktade henne med en vemodigt bedjande blick, vaknade minnet
af hvad som händt, och en djup rodnad flög åter öfver hennes anlete.
Hastigt reste hon sig opp, fattade sin makes hand och sade bedjande:

”Låt oss resa hem! jag mår ej väl, som du ser.”

”Gerna! Men vi måste dröja en stund, tills jag skickat hem efter våra
hästar.”

Rudolph framträdde och erböd sina. Med nöje blef detta tillbud antaget
och de båda makarne afreste. I afskedets stund visade sig Rudolph åter
kall, han till och med skämtade öfver Elisabeths opasslighet, den han
hoppades skulle gå öfver tills i morgon, på ett sätt, som åter gjorde
henne glad och lycklig, i det den helt och hållet skingrade den ångest,
hvaraf hennes själ qualdes.

Då de voro borta, var det förbi med skämtet och löjet. Den höga pannan
drogs åter i djupa veck och blott med möda kunde Rudolph visa sig artig
mot sina gäster. Då den sista af dem aflägsnat sig och han blef ensam,
andades han djupt och utbrast: ”nå ändteligen!”

Han uppsökte det lilla kabinettet, der Elisabeth hvilat och kastade sig
på samma soffa, der hon kort förut legat. Der, med hufvudet nedböjdt mot
bröstet, satt han qvar, tills dagen begynnte gry. Han hade ej märkt, att
ljusen brunnit ner och slocknande rykte ur sina pipor, ej hördt huru
tornuret förkunnade slag efter slag, att natten närmade sig sitt slut.
Mäktiga tankar kämpade i hans själ, men han gaf dem ej ord; endast en
suck uppsteg då och då ur hans bröst och vittnade, att det fanns lif i
den orörliga gestalten.



                             Några Scener.

                                     ”Än är du lycklig. Mildt dig skonar
                                     Än för sitt eldprof frestelsen.
                                     Gestalten än ditt lif försonar
                                     Och medvetslös är skönheten.”

                                     ”Snart skall du vakna ur din dvala,
                                     Snart dig på öckenfärden ge,
                                     Der inga fläktar dig hugsvala,
                                     Der inga syskonsjälar le.”

                                                     ~Stagnelius.~


Några dagar hade förflutit efter den nyss beskrifna aftonen, och under
denna tid hade Rudolph ingen gång besökt sina vänner. ”Det är
besynnerligt hvar han dröjer!” sade Leonhard ofta, och Elisabeth tänkte
det samma, fast hon teg. Det hade re’n så obemärkt blifvit en vana för
henne att hvarje afton se honom i deras krets, och fast hon ej hade det
klart för sig, saknade hon hans sällskap. Äfven Virginia och Ferdinand
hade ej på länge besökt henne; hon saknade dem, saknade nu för första
gången sällskap i sitt hem; ej under då, att hennes blickar ofta
längtande riktades på gatan, det var som väntade hon någon. Leonhard
hade också så mycket att göra, han utrustade sina skepp — han egde flere
— till den snart stundande våren, och kunde således blott sällan
tillbringa några ögonblick hos sin maka; ty hans aftnar, då han eljest
haft tid, voro upptagna af att emottaga och expediera bref. Äfven barnen
voro otrefliga, de hade snufva, hosta och bröstvärk och pjunkade
ständigt. Man må derföre förlåta Elisabeth, om hon icke fann hemmet
fullt så trefligt, som förr, om hon saknade sällskap.

En afton satt hon åter ensam i deras vanliga samlingsrum. Leonhard var
borta och barnen hade fått tillstånd att besöka en jemnårig i
granskapet; den yngsta sof. Hon hade ej roligt och arbetet ville icke
gå. Förtretad kastade hon bort det, uppsteg och satte sig vid pianot.
Tankfull lät hon händerna hvila på tangenterna, men efter ett par
minuter sjöng hon med mild och sagta röst: ”Längtan.” Hon var så betagen
af sången, att hon icke märkte, huru dörrn sagta öppnades och någon smög
fram bakom henne. Med värma fortfor hon att sjunga; men då hon skulle
vända om bladet på noterna, sträckte sig en arm fram öfver hennes axel
och förekom henne. Hon spratt till och vände sig om; bakom henne stod
Rudolph. Han log och räckte henne handen. Hon bannade honom, för det han
skrämmt henne, men då hon varseblef hans ovanliga blekhet, blef hon
orolig och, fattande hans båda händer mellan sina, såg hon forskande upp
i hans ansigte och frågade vänligt:

”Hvad felas dig Rudolph? Du mår ej väl.”

”Nej! jag har varit sjuk allt se’n vi träffades sist,” svarade han, i
det han sökte undvika hennes blick, och, hastigt görande sig fri,
tillade han skämtande: ”Jag tror din då så hastigt påkomna sjukdom
smittade mig.”

Elisabeth bleknade lätt vid detta minne och vände sig med ovilja bort.
Rudolph varseblef detta, och det gjorde honom ondt att hafva sårat
henne, men han teg och intog den plats hon lemnat. Lätt och hastigt lopp
hans fingrar öfver tangenterna. Med klar och sällsynt välljudande manlig
stämma sjöng han några vackra sångstycken af Ehrström och Pacius.
Elisabeth hade aldrig hört honom sjunga eller spela, hon hade ej en
aning om att han var en så fulländad mästare som hon nu erfor. Betagen
lyssnade hon orörlig, med pannan lutad mot handen och blicken stirrande
riktad på sångaren. Aldrig hade han förekommit henne så skön, som då han
satt der, svagt upplyst af det dunkla lampskenet. Den höga pannan var
ljus och slät, och en oändlig ljufhet, gränsande till vekhet, låg i röst
och blick. Det var en sällsam, oväntad anblick, att se den starke,
stolte mannen så mild och rörd af sångens ande; Elisabeth hade aldrig
sett honom sådan. Andlös lyssnade hon till hans musik, fruktande att
förlora en not af den. Åter uppsteg samma dödande ångest, som hon kände
på balen; det var, som hade hon anat en annalkande stor fara, den hon ej
kunde motstå, eller undvika. Hopknäppande händerna, utsträckte hon dem
bedjande emot Rudolph; men han, sittande med profilen vänd åt henne och
den lifliga, svärmande blicken riktad mot höjden, såg det ej. Med
hänförande skönhet och en lindrig sväfning på rösten, fortfor han med
allt renare, allt klarare stämma att sjunga. Han hade öfvergått från de
enkla sångerna till toner af Veber, Rossini och Meyerbeer, skickligt
flätade om hvarandra, bildande sålunda ett tjusande och berusande helt.
Med hvarje ton som steg, steg äfven oron i Elisabeths bröst, hon tyckte,
som om en oändlig smärta fattat och sammanpressat hennes hjerta. I
krampaktig ångest tryckte hon händerna mot sitt flämtande bröst och
böjde hufvudet djupare, gömmande anletet emot divanens kuddar.

I detta ögonblick öppnades dörrn och Ferdinand inträdde, allvarlig och
tyst som vanligt. Frågande och förvånad blickade han först på den för
honom okände Rudolph och sedan på Elisabeth, som upplyftat sitt bleka,
och nu af tårar öfversköljda, ansigte. Äfven Rudolph hade uppstigit och
såg misslynt på den obekante störaren af hans fantasier. Vänligt och
nästan gladt helsade Elisabeth sin kusin välkommen, och presenterade
Rudolph och Ferdinand för hvarandra. Kallt och afmätt helsade de båda
männen hvarandra nu för första gången; en dunkel aning sade dem, att de
ej skulle stämma öfverens, att de skulle komma att stå i vägen för
hvarandra. Sedan aflägsnade sig Elisabeth på en stund och då hon
återvände med den lilla, som nyss vaknat, var hon åter lugn och glad.
Med barnet på sina knän, satte hon sig nära Ferdinand, som om hon endast
hos honom kännt sig lycklig. Gladt samtalade hon nästan endast med honom
och jollrade med den lilla, glömmande att Rudolph fanns till. Efter en
kort stund aflägsnade han sig allvarsam och misslynt, ej aktande
Elisabeths önskan, att han skulle qvardröja, tills hennes man hemkom.

När han var borta, såg Ferdinand forskande på Elisabeth, i det han
frågade likgiltigt: ”hvad tycker du om din mans vän?”

”Som sådan måste jag väl tycka om honom,” svarade hon leende, ”också
eljest behagar mig hans enkla väsende ganska mycket. Än dig då?”

”Inte alls! Jag kan inte med dessa varelser, som anse sig så mycket
högre än alla andra, som med en viss likgiltighet se så föraktfullt ned
på allt och alla omkring sig. Ofta har det förefallit mig som om denna
ovilja vore ett bevis på min egen, ännu okufvade fåfänga, men jag kan ej
öfvervinna den.”

”Jag tror dock, att du gör Rudolph orätt. Icke har jag sett honom visa
förakt mot någon.”

”Kanske! Hvem är också jag, att jag understår mig dömma mina
medmenniskor?” sade han, med en ödmjukhet, som djupt rörde Elisabeth.

                  *       *       *       *       *

Det var en vacker solig morgon i slutet af April. Elisabeth stod framför
toiletten i sin sängkammare, behagfullt ordnande sina ljusa lockar. På
en stol invid, satt Virginia, ömt betraktande vännens vackra, glada
anlete. Hon hade kommit, för att taga Elisabeth med sig på promenad i
den sköna morgonstunden. Snart var Elisabeth klädd och de gingo. På
gatan mötte de Rudolph. Han var klädd i en svart pels-surtoute och en
mörkröd sammetsmössa med svart bräm. Gladt helsande, erböd han sig att
göra damerna sällskap. Hans anbud blef med skämt antaget och arm i arm
gingo nu de tre unga menniskorna genom de snölösa, men lätt tillfrusna
gatorna. Deras samtal flöt lätt och gladt, och mångengång hördes alla
tre uppgifva ett hjertligt skratt. Så kommo de sluteligen fram till
elfstranden; på detta ställe sluttade den brant ned mot floden, som ännu
här var hårdt tillfrusen, och bildade på detta sätt en temmeligen hög
backe.

”Ack! hvad det vore roligt att åka kälke här utföre,” utropade Virginia
gladt. Elisabeth instämde i hennes önskan, men med en anmärkning öfver
det opassande i att så midt på dagen öfverlåta sig åt detta nöje i en
stad.

”Deri finner jag intet tadelvärdt,” sade Rudolph, ”och om mamsell Holmén
önskar det, skall jag genast skaffa oss kälke?”

”Ack ja, ja!” utbrast Virginia, klappande händerna i barnslig glädje.

Rudolph log och sprang bort.

Efter en stund återvände han med en liten grönmålad kälke. ”Nå väl mina
damer, sätten er här!” sade han andtruten, ”jag skall stå bakom och
styra.”

Elisabeth satte sig först, trots Virginias protest deremot, och tog
henne i famnen; Rudolph stod bakom, och så bar det af utför den hala
backen. Långt fram på isen stadnade kälken och de stego ur, hvarefter
Rudolph ensam drog den uppför backen åter. Så foro de flere gånger och
alltid lyckligt, tills kälken sluteligen välte och Virginia blef sanslös
liggande på den nästan glatta isen. Hon hade slagit sitt hufvud i
fallet. Stunden var ej den trefligaste. På knä, med Virginias hufvud i
sin famn, baddade Elisabeth hennes panna och tinningar med snö. En djup
ängslan hade fattat henne och vid åsynen af vännens bleka anlete, kunde
hon ej förhindra några heta tårar att falla på det hufvud, som hvilade i
hennes sköte. Rudolph såg det.

”Du gråter!” utbrast han hastigt, ängsligt fattande hennes båda händer
mellan sina. ”Sörj ej, goda, älskade Elisabeth, hon vaknar nog igen.”

”Gud gifve det! Men huru få henne härifrån?”

”Huru? om ej annorlunda, så skall jag bära henne på mina armar.”

”Det blir långt. Men om man skulle få en vagn.”

”Den kan fås. Jag springer genast; efter några minuter är jag åter.”

Han skyndade bort. Elisabeth blef ensam med den afsvimnade; som hon dock
efter många försök lyckades återkalla till sans igen. Virginia öppnade
ögonen och satte sig upp, men var ännu helt yr efter fallet. Snart
anlände Rudolph med sin vagn, de satte sig alla tre deruti och så bar
det af sagta mot hemmet.

                  *       *       *       *       *

Ifrån denna dag voro Elisabeth och Virginia ofta tillsammans. Den vackra
våren lockade dem att dageligen företaga promenader, på hvilka Rudolph
nästan alltid var dem följaktig, då Leonhard deremot sällan hade tid att
vara med. Ofta också foro de ut att åka alla tre, och då Elisabeth bad
sin man göra dem sällskap, kunde han vanligen ej komma, utan anförtrodde
sin hustru i Rudolphs vård och beskydd, och blef hemma, skötande sina
vidsträckta affärer. Vanligen var det Rudolph, som kom att i sin vackra
landau, förespänd med tre lifliga, appelkastade hästar, afhemta de båda
vännerna. På detta vis uppstod snart ett varmare förhållande mellan
dessa tre. Äfven Ferdinand besökte dem oftare nu än förr, men efter
hvarje gång tycktes Rudolph och han mindre tåla hvarandra; det var ett
hemligt groll, ett hat som ofta gaf sig luft i bitande infall och ord
som sårade och stötte.

En afton sutto de åter alla samlade kring divanbordet; endast Leonhard
saknades nu som vanligt. Rudolph läste; det var ”_Hemmet_” — denna
vackra målning ur hvardagslifvet — just der förf. skillrar Sara, denna
Sara, så rikt lottad och dock så fattig på själens sanna skönhet,
godheten. Med blandade känslor, men med samma intresse, lyssnade alla i
den lilla kretsen till den älskeliga författarinnans ord; äfven lilla
Helena satt mellan Ferdinand och sin mor, mot hvars knän hon lutade sitt
täcka hufvud, lika uppmärksamt lyssnande som de andra. Efter en timmas
läsning satte Rudolph bort boken, i det han med ett slags hån i ton och
blick sade:

”Jag vet ej hur man i romaner, dylika som denna, kan finna gift och
förderf; och dock är jag säker att t. ex. pietisterna anse den för ett
djefvulens foster, värdig samma ära, som vederfarits många andra böcker,
nemligen att brännas.”

”Pietisterna äro inga bokförstörare,” sade Ferdinand kallt, ”dessutom se
de ej spöken, der inga finnas, och en bok, så oskadlig som denna, kan
aldrig fördömmas af en aldrig så litet upplyst menniska.”

”Och dock hafva de uttalat förkastelsedomen öfver många förträffeliga
arbeten; att börja med den nya Svenska psalmboken och Hagbergs med
fleres predikningar, de der blifvit ett rof för lågorna.”

”Det var ett verk af öfverspända, svärmande ideer och måste, ehuru jag
ej vill försvara det, bedömmas skonsamt.”

”Hvarföre, om jag får fråga? Herrar pietister äro ej de mest skonsamma
emot andra, men blir det fråga om deras egna svagheter, då äro de genast
färdiga att göra anspråk på den christeliga barmhertigheten.”

”Ja, emedan hvarje svärmare, ehuru beklagansvärd, dock är värd aktning
för sitt sträfvande; huru mycket mera den, som af sin brinnande kärlek
för religionen blifvit ledd för långt i sitt nit?”

”Bah!” sade Rudolph föraktligt i det han uppsteg och satte sig vid
pianot, ”jag kan ej tåla dessa svärmare.”

”Och dock är äfven ni en svärmare!” sade Ferdinand halft leende.

”Jag, en svärmare!” utropade Rudolph i det han hastigt vände sig om.

”Ja, ni som alla andra.”

”Och hvari består då mitt svärmeri, om jag får fråga?”

”I drömmar, i djerfva, vågsamma drömmar, drömmar om en sällhet, stor men
brottslig, förbjuden. Tro mig jag känner dem.”

Rudolph spratt till vid dessa halfhögt hviskade ord och bleknade djupt.
En blick af oändlig bitter smärta, blandad med hat, träffade den
talande; derefter vände han sig bort och började spela ett vildt,
bullrande stycke.

Emedlertid sutto de öfriga allvarsamma och tysta, och en viss
förstämning hade bemäktigat sig dem. Men med de gladare, fridfullare
toner, till hvilka Rudolph småningom öfvergick, återvände lugnet i deras
hjertan. Lilla Helena uppsteg och smög sig bort till den spelande, på
hvars stol hon uppklättrade och slog armarna om hans hals, då han
upphörde att spela.

”Du är så snäll;” sade hon, räckande honom sin lilla mun att kyssa. ”Jag
måste hålla af dig.”

Han tog barnet i sina armar och smekte det innerligt.

”Du håller af mig också, men hvarföre?” frågade hon.

Rudolph lutade sig ned och hviskade något till den lilla.

”Ack så roligt!” utbrast Helena, ”du håller af mig för det jag liknar
mamma, du håller då af henne med?”

Dessa barnets ord nådde Elisabeths öra, men hon låtsade ej höra dem,
utan fortsatte sitt samtal med Virginia, som ingenting märkt. Ferdinand
hade äfven hört Helenas utrop och lyssnade till svaret, men det bestod
blott i en kyss som förseglade den lilla munnen.



                              Lustfärden.

                                   ”Tro ej hoppet! O, jag vet ett bröst,
                                   Grymt bedåradt af dess falska röst:
                                   Löfte fick det blott om sälla öden,
                                   Kämpar nu med smärtorna och döden.
                                   Tro det icke! Hellre lyft ditt hopp
                                                         Opp, opp!”

                                                       ~Böttiger.~


Midsommaraftonen var inne. Dagen var ovanligt varm och herrlig, det var
en af dessa i norden så onämnbart ljufva, då hvarje sorg tycks upplösa
sig i sällhet och njutning, då solens glöd synes smälta all hårdhet, all
is i hjertat, och man vid hvarje sagta vindfläkt känner sig kringhvärfd
af balsamiska ångor, så sköna, så lifvande. Ej under om på en sådan dag
hjertat känner sig styrkt och öppet för alla glädjande intryck, om det
längtar ut från qvalmet och qvalet i en stad, för att i det gröna njuta
sommarens herrligaste fest, den sköna, sanna blomsterfesten, och, för
att tillfredsställa denna längtan, för ett ögonblick glömmer det
evinnerliga sträfvandet för födan och kläderna. Äfven bonden firar
midsommarn med lusteldar, vid hvilka bygdens ungdom roar sig hela den
sköna sommarnatten igenom, med lek och dans, och vid hvarje stuga resa
sig löfträn, för dagen, för stunden planterade.

Invånarena i det goda ... beslöto äfven, vid åsynen af den vackra dagen,
att roa sig i det gröna. I följd af detta beslut föranstaltades i
största hast en båtfärd ut till en ö, belägen en mil ut i sjön. Der
skulle midsommaraftonen, natten och dagen firas i landtlig oskuld.
Klockan fem om aftonen vandrade således noblessen i ... högtidsklädd ner
till elfstranden, för att derifrån i tre löfklädda slupar begifva sig
till ön. I den slup, der Elisabeth satt, befunno sig äfven hennes man
och barn, samt Rudolph och Ferdinand, äfvensom Virginia och hennes
föräldrar och syskon. Ferdinand hade till Elisabeths stora glädje
erhållit tillstånd att tillbringa sin midsommar hos henne och hennes
man. Om hans närvaro var kär för Elisabeth, tycktes den vara det så
mycket mindre för Rudolph, som med tilltagande köld och ett visst förakt
bemötte den anspråkslöse, redlige presten, som dock ej på minsta vis lät
det bekomma sig, hvilket åter just tycktes ännu mera uppreta den andre,
så van att se sig och sin vilja afgöra allt. I dag tycktes isynnerhet
deras ställning till hvarandra vara fiendtlig och besynnerlig, det var
som om en osynlig magt å ömse sidor äggat dem till strid. Ferdinand var
dock lugn, Rudolph deremot häftig och bitter. Ej utan oro åhörde
Elisabeth detta gnabb mellan dessa båda för henne så käre, och ofta
blandade hon sig medlande i deras ordtvister. Endast hon såg i dessa en
djupare grund än de andra, som blott logo och förundrade sig öfver desse
män, eljest så lugna och kalla, som det tycktes, och dock så häftiga, då
de kommo i hop. Eljest var hon i dag mycket orolig; Virginias ovanliga
glättighet fann nu intet genklang hos henne. Virginia var, som sagt, i
dag ovanligt glad, hon skämtade och lekte med lilla Helena och Otto och
alla de andra på det behagligaste. Rudolph hade ännu ej sett henne så
vacker, och egnade henne derföre mera uppmärksamhet än vanligt, hvilket
tycktes bemärkas ej allenast med nöje af Virginia sjelf, som, om man
vill bekänna sanningen, på en tid fann sig allt mera dragen till den
stolte, riktbegåfvade mannen, utan äfven af hennes föräldrar. Endast
Elisabeth gaf ingen akt derpå utan satt tyst, försjunken i sig sjelf.

Så foro de sakta framåt. En svag vind fyllde de hvita seglen, krusade
lätt fjärdarne och spred en angenäm svalka. Det var så fridfullt och
ljuft. Då föreslog Leonhard att Elisabeth och Rudolph skulle sjunga och
han sjelf blåsa flöjt, på hvilket instrument han egde temmelig
färdighet. Alla förenade sig i denna önskan och Rudolph och Elisabeth
stämde upp. Det var en sann njutning att höra dessa stämmor, så rena, så
fylliga och klara, förenade i klingande toner höjas och sänkas och
tillslut i en mild susning, lik en andehviskning, dö bort.

Alla sutto stumma en stund, sedan sången upphört, men snart bådo flere
röster: ”sjungen, ack sjungen än!”

Rudolph tog guitarren, som låg bredvid honom, preludierade och sjöng
sedan ett soloparti ur Meyerbeers ”Robert le diable”. Han satt midt emot
Elisabeth och den mörka blicken ur de brinnande ögonen träffade henne
ofta med ett sällsamt uttryck, en blick, för hvilken hon måste nedslå
sin. Slutligen vågade hon ej mer se opp af fruktan att träffas af dessa
flammande lågor, men det dämoniskt tjusande i musiken gjorde samma
underbara, ångestfulla intryck som förr, på hennes själ. Äfven Virginia
skakades sällsamt af dessa toner, det var beundran, förtjusning, och
kanske ännu något annat, som uppfyllde hennes bröst med outsäglig
sällhet.

Så hade en half timme förflutit under sång och musik och äfven Rudolph
hade tystnat, då åter någon begärde en sång till. Då räckte Rudolph
guitarren åt Elisabeth i det han sade: ”var god och spela; skola vi ej
sjunga den vackra duetten: ”Högre mot sanden?”” Men Elisabeth sköt sagta
ifrån sig instrumentet.

”Jag kan icke sjunga,” sade hon med nedslagen blick. ”Låt Virginia göra
det, hon sjunger den bättre än jag.”

Rudolph såg skarpt på henne, derefter vände han sig till Virginia och
sade: ”Ni hörde er kusins dom, mamsell Holmén! Vill ni vara god och
besanna hennes ord?”

”Det skulle bli mig svårt,” svarade Virginia leende, ”men jag skall
bjuda till att söka fylla hennes plats, så godt sig göra låter.”

”Hvarföre säger du så Virginia?” inföll fadren missnöjd, ”du har nog en
så vacker röst som någon, och sjunger lika bra som Elisabeth, tycker
jag.”

”Skäm ej bort mig pappa, genom att jemföra mig med Elisabeth,” sade
dottren rodnande öfver fadrens ord, dem hon med rätta ansåg opassande.
”Hennes like, så i sång som annat, finnes ej så lätt; dessutom uppnår
lärjungen sällan sin mästare.”

”Kanske detta sällsynta fall inträffat med er,” sade Rudolph med en
blick af välvilja på den anspråkslösa flickan.

Djupt rodnande för denna blick, hvars uttryck hon missförstod, emottog
Virginia nu guitarren och började med sväfvande röst sången. Hon hade
aldrig sjungit för Rudolph och en obestämd känsla, som lät henne önska
att nu kunna göra det bra, verkade också, att hon ännu aldrig sjungit
bättre. Med tillfredsställelse kände hon det sjelf, och då Rudolph vid
duettens slut föreslog en annan sång, samtyckte hon glad.

Så hade under sång och musik vägen blifvit tillryggalagd och innan de
visste ordet af, låg slupen vid en liten stenlaggd brygga, i skuggan af
den tätt albevuxna stranden. Med ett jublande hurra stego de i land och
började en vandring i små grupper inåt skogen, som bestod af vackra,
lummiga björkar, aspar och rönnar, i hvilkas toppar vaktlar, bofinkar
och andra sångare slogo sina glada driller. Under utrop af beundran och
nöje trängde sällskapet längre fram i den vackra skogen. Äfven Elisabeth
kunde ej motstå naturens ljufhet, för hvilken hennes sinne öppnade sig,
och de mörka aningarna trädde i bakgrunden. Glad, som ett barn, sprang
hon med en af sina små vid hvardera handen bort från de andra; hon
skulle söka blommor åt dem. Alla sågo leende efter den unga modren, då
hon försvann mellan träden; endast Rudolph, som vid landstigningen
bjudit Virginia armen, blickade mörkt efter hennes lätta, flyende
gestalt. Efter några minuter kallade ett gladt rop de öfriga att följa
henne, och då de ifrigt trängde genom skogen, sågo de henne stå med
barnen på en stor öppen plats, omgifven af höga trän, mellan hvilkas
stammar vexte en oändlig mängd nyponbuskar, nu fulla af blommor, hvilka
spredo en balsamisk ånga öfver den jemna slätten.

”Se’n hvilken upptäckt jag gjort!” ropade Elisabeth emot de ur skogen
framträdande, ”passar ej denna vackra plan till en danssal i det gröna?”

Alla funno upptäckten förträfflig, en fiol framskaffades och någon af
herrarne spelade upp en munter polska. Alla skrattade, togo i ring och
svängde muntert om. Det var lif och glädje. Elisabeth dansade mest af
alla. Det fanns ingen, som hon ej svängt om med, utom Ferdinand, som vid
dansens början dragit sig undan och Rudolph, som sedan han dansat några
hvarf med Virginia, lemnade sällskapet och försvann, utan att någon gaf
akt derpå.

Utmattad och andtruten, lemnade Elisabeth efter en stund kretsen och
smög sig obemärkt inåt skogen. Hon ville hvila en stund och sedan ensam
njuta af naturens skönhet. Länge gick hon sagta framåt. Den milda luften
i skogen svalkade behagligt hennes hals och kinder och gjöt en ljuf frid
i hennes hjerta. Det blef henne så obeskrifligt godt att vara. Hon
tänkte med ömhet på sin make, sina barn och äfven till henne sjelf gick
hennes tankar; hon tänkte och hoppades, att det skulle bli bättre,
annorlunda än det nu var, bli åter som förr, se’n hon öfvervunnit en
känsla, som stod henne ständigt i vägen. Under dessa tankar hade hon
kommit så långt, att hon ej mera hörde musiken, ej heller de dansandes
larm. Stället, der hon stod, var så vackert, kort, mjukt gräs betäckte
marken och träden stodo tätt omkring med sina hvita stammar. En lust kom
öfver henne att hvila här en stund. Hon satte sig ned på den mjuka
gräsmattan; hatten och halsduken hade hon aflagt under dansen, således
satt hon nu med blottade skuldror och lockarne sagta gungande för
aftonvinden; en hög rodnad betäckte kinderna, och ögonen, glänsande af
nöje, dröjde med beundran vid naturens älskeliga föremål. En vaktel
började plötsligt sina driller i ett närastående träd. Förtjust lyssnade
Elisabeth till den lilla sångarn, då ett hastigt prassel i skogen
tvingade henne att se sig om. Bredvid stod Rudolph med mörk blick och
rynkad panna, betraktande henne. Lugn såg Elisabeth upp till den höga,
dystra gestalten och räckte honom vänligt handen. Han tryckte den lätt
och satte sig, qvarhållande densamma sagta vid hennes sida. De tego båda
en stund, under hvilken tid Rudolph forskande betraktade henne. Åter
uppsteg ångest i hennes hjerta, hon ville draga sin hand tillbaka och
fly, men han qvarhöll den och sade dystert:

”Lemna mig ej Elisabeth, innan du besvarat en fråga som jag vill göra
dig.”

”Och den lyder?” frågade Elisabeth knappt hörbart.

”Älskar du Ferdinand, din kusin?”

”Ack jo!” utropade Elisabeth med lättadt bröst.

”Jag talar ej om en kärlek, som också med ett annat namn kallas vänskap;
det är en sann, verklig kärlek jag menar. Är det med en sådan du älskar
honom?”

”Hvad menar du?” frågade Elisabeth häpen.

”Jag menar, om du älskar honom öfver allt och alla på jorden?” svarade
han häftigt.

Elisabeth bleknade, hon förstod hans ord, men sade intet, endast heta
tårar strömmade öfver hennes kinder. Rudolph varseblef dem och en hastig
ånger uppsteg i hans hjerta.

”Förlåt, förlåt, du goda!” utbrast han och kysste kärleksfullt hennes
händer och kläder; ”men om du visste, huru den vänlighet, du visat
honom, då du ej ens låtsat märka att jag fanns till, om du visste, huru
den plågat, marterat mig, så skulle du förlåta och förbarma dig öfver
din arme Rudolph.”

Med svaga händer sökte Elisabeth befria sig från hans häftiga kyssar,
som brände på hennes armar lik eld. ”Ni glömmer hvem jag är,” sade hon
sagta och drog sig rysande undan; men Rudolph följde henne.

”Nej jag har ej glömmt det!” utropade han eldigt, ”men det hindrar mig
ej att öfver allt på jorden älska och tillbe dig, du hulda, goda engel!
Och Elisabeth: är mitt hopp för djerft, om det säger, att också jag har
en plats i ditt hjerta?”

”Förbarma dig!” frampustade Elisabeth svagt och med dödsbleka kinder.
Hon vacklade och måste stöda sig mot ett nära stående träd.

”O, jag skall göra det, jag skall förbarma mig, se’n jag först fått
höra, om jag ej bedragit mig; säg blott: ”jag älskar dig!” och jag vill
lemna dig, eller, om du vill, bära dig på mina armar genom verlden.”

”Lemna mig!” bad hon med döende röst och drog sig rysande unnan den arm,
som ville omfatta henne. ”Tänk på Leonhard!”

Vid detta namn spratt Rudolph till, han bleknade och drog sig undan; men
snart närmade han sig åter. Hans väsen var förändradt, han var nu mild,
lugn och undergifven, och en tår glänste i hans manliga öga, då han
sade: ”tror du ej Elisabeth, att jag kämpat och stridit för att qväfva
den känsla, hvars bekännelse gått öfver mina läppar i denna stund af
svaghet? men den var starkare än jag, än min vilja, jag kunde ej, kan ej
besegra den. En hård strid har mitt hjerta kämpat mellan kärleken till
dig och Leonhard, men du har segrat, du har uppsväljt all min kärlek och
lemnat honom intet öfrigt. Arme, bedragne vän! O hvarföre skulle du
rädda din sällhets mördare? hvarföre lemnade du honom ej hjelplös i den
kalla, våta grafven? ty äfven Elisabeth älskar mig, det vet jag nu,
hennes tårar sade, att hon ej älskar den förhatlige Ferdinand, hvilket
jag fruktade.”

Han hade åter närmat sig Elisabeth och fattade hennes händer, dem han
ömt tryckte till sitt bröst, under det han kärleksfullt blickade i
hennes ögon, liksom sökte han sin dom i dem. Elisabeth darrade och
vacklade; det veka, bedjande uttrycket i hans ton och blick grep hennes
hjerta och gjorde det svagt. Hon lutade sig framåt och på hennes läppar
sväfvade redan den brottsliga bekännelsen, då hastigt en röst helt nära
nämnde hennes namn, och Ferdinand framträdde ur skogen. ”Min goda
genius,” hviskade det i Elisabeths hjerta vid hans åsyn, men Rudolph
vände sig bort med en tyst förbannelse. Lugn gick Ferdinand fram till
Elisabeth, tog hennes arm och sade, i det han förde henne bort:

”Jag har sökt dig länge, ty du saknas der borta; men om du vill, så
kunna vi promenera en stund, innan vi gå till de andra?”

Elisabeth förstod det grannlaga i hans förslag och hennes hjerta blef
varmt vid åsynen af så mycken godhet, men en okuflig blygsel förböd
henne att öppna sitt hjerta för honom. Stum gick hon vid hans sida en
stund, men då han skulle föra henne till de andra, gjorde hon sin hand
lös från hans och sade sagta och bedjande: ”låt mig gå! jag vill ej vara
med de andra.”

”Som du vill!” sade han kallt, ”jag skall då föra dig till ett ställe,
der du kan hvila ostörd.” Med dessa ord återtog han hennes arm och vände
sina steg inåt skogen.

Snart kommo de till en liten äng, bakom hvilken låg en åker och invid
denna ett litet torp, öfver hvars låga tak några stora, uråldriga lönnar
höjde sina lummiga kronor. Det hela såg så fridfullt ut, upplyst af den
nedgående solens sista strålar. Elisabeth längtade dit bort, att söka
hvila för sitt trötta hufvud. Då de kommo på den lilla gården, satt der
en ung flicka, mjölkande en ko, men då hon såg våra båda vandrare, steg
hon opp och helsade med en höflig nigning. På Ferdinands fråga svarade
hon, att hon var dotter på torpet, att hennes föräldrar rest till den
två mil derifrån belägna sockenkyrkan, för att i morgon bivista
gudstjensten och tillika helsa på en nära slägting i den nejden; men att
deras enkla stuga stod till tjenst och att ”frun” icke skulle bli störd
der, ty sjelf skulle hon (flickan) gå till byn för att tillbringa natten
vid lustelden. Ferdinand och Elisabeth följde således sin vägviserska.
Den unga bondflickan var redan klädd i sina helgdagskläder; en kort röd-
och grönrandig halfylle kjortel med en halftqvarters tvärskarf i fållen,
hvita bomullsstrumpor, svarta grofva, illa gjorda läderskor, ett
scharlakansrödt kamlots lifstycke, ett svart förkläde af samma tyg och
en upp till halsen gående, med långa ärmar försedd, snöhvit, såkallad
öfverdel, utgjorde hennes baldrägt.

Med hjertlig välmening, strålande i de ljusblå ögonen och ett vänligt
leende utbredt öfver det frodiga ansigtet, införde hon Elisabeth i den
lilla löfprydda stugan. Dess väggar, golf och tak voro svarta af rök,
men bänkar, bord, stolar och sängar hvita och skurade. På en liten hylla
stodo trädkärl och några fat af lera ordentligt uppstädade, friskt
doftande granris var strödt på golfvet, och i den toma spiseln och kring
väggarne voro stora löfqvistar stuckna. Allt hade ett högtidsklädt
utseende, som innerligen behagade Elisabeth. Hon såg sig med nöje
omkring.

”Vill du bli här?” frågade Ferdinand efter en stunds tystnad. En tacksam
handtryckning var hennes enda svar. Han lemnade stugan jemte den unga
flickan, och Elisabeth blef ensam. Då tryckte hon hårdt händerna mot
sitt hjerta och en flod af strida tårar rann öfver de bleka kinderna. ”O
min Gud!” suckade hon, ”har du då alldeles öfvergifvit mig? Har du
lemnat mig ensam i detta mörker att förgås? Förbarma dig, o!” Länge gret
hon så och bad, och den bittra oron uttömde hennes krafter, så att hon
utmattad inslumrade på den hårda och torftiga, men snygga bädden. Det
var ej en lugn vederqvickande sömn, som hon njöt, utan en orolig dvala,
under hvilken hon omsväfvades af mörka, hemska drömmar. Vid midnatt
spratt hon häftigt till och vaknade; hon hade drömt en gruflig dröm, i
hvilken hon tyckte sig från en strand se alla dem, hon älskade,
uppslukas af vågorna och omkomma, utan att hon förmådde frälsa dem. Då
hon vaknade stod ångestsvetten i hennes panna och hjertat klappade i
vild oro. Det var så qvaft derinne, hon behöfde luft. Hon gick till det
enda lilla fönster, som fanns i rummet, men det kunde ej öppnas. Klädd
som hon var, smög hon sig ut och gick till skogen, som mörk och dyster
reste sig invid torpet. Natten var varm och ljus som alltid i norden vid
denna tid, men en skir dimma låg dock utbredd öfver jorden och dagg
betäckte den grönskande marken. En sagta vind susade i de höga träden
och torkade mildt ångestsvetten från Elisabeths panna. Med ljudlösa steg
skred hon framåt, ej kännande huru daggen genomträngde hennes hår och
kläder. Hon hade intet mål, hon ville blott gå, gå bort från sig sjelf,
sina tankar och känslor. Skulle man kunna det, hvad vore icke lifvet då!
Men att timma efter timma förföljas af dem som ett spöke, att med hvarje
gång de återkomma, blott se dem mera starka, mera aggande, _detta_ är
lifvets skärseld, från hvilken få återvända luttrade.

Icke länge hade Elisabeth gått framåt i den täta skogen, då plöttsligt
en mörk gestalt stod framför henne. Hon studsade tillbaka och ville fly,
men den höga gestalten drog henne häftigt till sig, och en röst, den hon
kände väl, ack för väl, sade lugnt, men bestämdt:

”Du får ej gå! du måste höra och svara mig. Jag har ej derföre i flere
timmar irrat kring den plats, der du hvilade, att du så lätt skulle
undslippa mig.”

Elisabeth bäfvade och drog sig undan, hon hade ej styrka att fly, utan
nedföll ångestfullt knäböjande på den fugtiga marken. Med dyster blick
betraktade henne Rudolph med korslagda armar.

”Du kan ej fly mig mera,” sade han med ett slags triumf i tonen; ”du
vill, men kan ej, ty ditt hjerta är mitt, liksom mitt är ditt. Vi hafva
bytt hjertan, älskade, och kunna ej återbyta dem, utan att båda dö.
Hvarför strider du då emot, det är dock fåfängt, ty kärleken är starkare
än all vår vilja. Har jag ej stridit och kämpat? och hvad har jag
vunnit? Endast vissheten att min kärlek var starkare än viljan, än
lifvet. Ser du ej sjelf, att Gud ämnat oss åt hvarandra, då han nedlagt
i våra hjertan samma känslor och tankar? Streta ej då emot, utan säg
blott, att du älskar mig, och jag vill tåligt lägga mitt öde i dina
händer, och hvad du besluter, skall bli min lag.”

Han sjönk ned bredvid henne, och slöt henne i sina armar. Hon stridde ej
mera, ty hennes kraft var bruten. Med slutna ögon låg hon i hans armar,
med det bleka anletet gömdt mot hans bröst. Brinnande kyssar tryckte han
på hennes blottade skuldror och nämnde henne vid alla de ljufva namn,
kärleken eger; men hon sade intet. Då lade han henne sagta ned på gräset
igen och sade med vek röst:

”Frukta ej Elisabeth! Min kärlek, ehuru varm och evig, är ej denna låga,
som i otyglad häftighet förtär och förstör sitt eget föremål. Jag älskar
dig för högt, för rent, att någonsin glömma hvad jag är dig skyldig, jag
begär intet mer än vissheten att du älskar mig och hoppet att en dag få
ega dig helt. Är detta förmycket begärdt? kan jag ej behålla denna
tröst, detta hopp? Säg Elisabeth? Eller är jag bedragen? älskar du mig
ej?”

”Jo jag älskar dig!” hviskade hon svagt, ”jag kan ej motstå dig, men var
barmhertig och fordra ej mer. Är det ej nog, att bekännelsen om min
vanära gått öfver mina läppar?”

”Vanära!” sade han ömt tryckande henne till sitt bröst, ”det är ej
vanära att älska, Elisabeth, men det är att förnedra denna kärlek, om
den ej förblir skuldfri. Sörj ej derföre, utan lef, lef i hoppet på din
kärlek.”

I detta ögonblick prasslade det i skogen. Rudolph steg upp och flydde
och knappt hade han försvunnit, innan Ferdinand framträdde.

”Du här vid denna tid, i denna luft och så der klädd!” utropade han
ängsligt och upplyftade den orörliga Elisabeth. ”Hvarför lemnade du den
fristad jag beredde dig? Ack, detta kan bli din död!”

Hon sade intet, gjorde ingen rörelse, utan låg, som om hon redan varit
död. Med en känsla af obeskriflig bitterhet såg Ferdinand att något
förefallit; och Elisabeths goda engel hade kommit försent att rädda
henne undan hennes egen svaghet! Långsamt bar han henne tillbaka till
torpet och lade henne på den bädd, hon ej bordt lemna. Der föll hon
snart i dvala, ty den häftiga själsrörelsen hade uttömt kroppens
krafter, och då hon om morgonen vaknade, låg hon i häftig feberyra,
under hvilken hon talade förvirrade, obegripliga ord.



                      Ett kort kapittel om kärlek.

                                   ”Kärlek!” Du sagt det sannaste ord;
                                   Ljufvaste skänk oss gifves på jord.
                                   Alltid dess löften förblifva desamma.
                                   Kärlek är fridens trognaste amma.
                                   Smälte då de som förut varit tu,
                                   Blott till ett hjerta uti detta nu!”

                                                         ~Dahlgren.~


Veckor gingo förbi, innan Elisabeth förmådde lemna bädden, på hvilken
Ferdinand nedlade henne den olycksfulla natten. En häftig feber rasade i
hennes ådror. Ofta besökte henne Ferdinand och dröjde alltid i det
längsta vid hennes säng; men ändå oftare, ja nästan dageligen, kom
Rudolph till torpet, der han med den ömmaste kärlek sökte lugna hennes
själs oro. Hans hårda natur veknade i den oändligt älskades närvaro, och
med en moders ljufva omsorg var han uppmärksam på och uppfyllde hvarje
hennes önskan, innan den ännu funnit ord att uttrycka sig. Han läste
timtals för henne och försåg hvarje dag den lilla stugan med de
herrligaste blommor, och var outtröttlig i sina omsorger och sin
innerliga kärlek, som uppenbarade sig i hvarje blick och i sjelfva
röstens veka, melodiska klang. Leonhard kom också att besöka henne, men
mera sällan. Visst var han öm och kärleksfull mot sin maka, nu som
alltid, men en dysterhet och oro i hans väsen, som ej kunde döljas,
spred en viss köld i sjelfva hans ömhet, en köld som Elisabeth aldrig
förr varseblifvit hos honom, och det just nu, då han hade bordt vara
mera kärleksfull än någonsin, för att derigenom söka återkalla sin makas
flyende kärlek. Den onda genius, som stundom så fiendtligt inblandar sig
i menniskornas öden, hade äfven här sin hand med i spelet, denna hand,
som så afgörande ingriper i alla tragiska händelser. Med smärta, men
också med ett slags tillfredsställelse, varseblef Elisabeth denna sin
makes inbillade köld, den sårade, på samma gång den erbjöd ett
sken-försvar för hennes egen svaghet. Ack! hade Elisabeth vetat, att han
just då älskade henne högre än någonsin, att den lifliga oro, som ofta
sväfvade på hans panna, uppstod för hennes skuld, vid tanken på hennes
och barnens framtid; — då hade hon gråtit bittra tårar och med ånger
vändt om till sin pligt, som hon stod i begrepp att öfvergifva.

Med mera uppmärksamhet lyssnade Elisabeth således till de
tröstegrunder, Rudolph framställde, och allt som hon tillfrisknade,
blef hon lugnare, men ack, det var en bedräglig frid! den rätta hade
hon förverkat, den hade flytt, då hon afvek från sin pligt. Med djup
smärta kände hon, att hon ej mera var skuldfri, och denna känsla spred
ett stilla vemod öfver hela hennes väsen och gjorde henne mycket
ödmjuk. Genom mildhet och godhet ville hon försona, hvad hon brutit.
Och Rudolph, var han lycklig? Nej! med djup grämelse såg han den tysta
smärta och de samvetsförebråelser, för hvilka hon var ett rof och
hvilka gjorde henne ännu dyrbarare för hans hjerta. Genom outsäglig
kärlek sökte han försona henne med sig sjelf och det lyckades, ehuru
blott stundtals.

När hon kände sig tillräckligt återställd, flyttade hon till sitt hem
igen. Det var icke mer samma fridens boning som under de första åren af
hennes giftermål. De tysta murarne tycktes ständigt förebrå henne genom
minnet af sälla dar och all den kärlek de varit vittne till. Hon
vantrifdes hemma, och ute fann hon ingen ro och glädje. Lik en osalig
ande flydde lugnet hennes oroliga hjerta, ehuru hon ifrigt sökte det ute
i verldens stoj, i böcker, i musik, i natur och konst. Endast vid åsynen
af sina barn och vid deras ömma smekningar återvände friden för ett
flyktigt ögonblick i hennes själ; men dessa stunder voro hastigt
öfvergående, ty ofta inbillade hon sig läsa i sjelfva de spädas ögon en
förebråelse emot sig. Med oro såg Leonhard den förvandling hans älskade
maka undergått, men, långt ifrån att ana orsaken dertill, trodde han den
vara en följd af sjukdomen och var ifrig att söka bot derför i nöjen och
förströelser. Men som han sällan sjelf kunde delta i dem, bad han med
värma Rudolph att i sitt ställe beledsaga Elisabeth till alla de
lustbarheter de goda ... boerna tillställde för att öda tiden, så lång
och dock så kort, så flygtig. Vid detta förslag rodnade Rudolph
omärkligt och med en djup känsla af bitterhet emot sig sjelf, vände han
sig bort från den redlige, intet svek anande vännen; men frestelsen var
för stark, han kunde ej försaka sällheten att fritt få nalkas Elisabeth
och vistas i hennes grannskap. Sällan kom han dock ensam, utan oftast
förmådde han Virginia att göra honom sällskap till den, som numera var
det käraste han egde på jorden. Alltid uppmärksam, visade han sig dock
endast vänlig mot henne, då han deremot för Virginia låtsade en ömhet
och värma, vida större, ehuru han i sjelfva verket kände en varm
tillgifvenhet äfven för den unga flickan, som var så kärleksfull emot
hans älskade Elisabeth. Men hon missförstod honom, och hvad som var
tacksamhet tolkade hon för kärlek.



                         Nöjenas flygtiga rus.

                                 ”Svara, svara på mitt ögas fråga!
                                 Se ej, fly ej bort ifrån din vän.
                                 Hvarför ständigt gäckas med min plåga?
                                 Ack det var ju du som skapat den.
                                 Du har jagat friden ur mitt hjerta;
                                 Nej, förlåt! du blott dess dvala stört.
                                 Höjd af vällust är nu höjd af smärta:
                                 Så i bojor du mitt sinne fört.”

                                                       ~Lindblad.~


Dagar, veckor, månader kommo och gingo och Elisabeth förblef allt den
samma, lika sluten, kall och dyster som hon varit alltsen sin sjukdom.
Med förundran och oro varseblefvo alla hennes vänner denna sorgliga
förvandling, den de tillskrefvo kroppsliga orsaker, och som de genom
hvarjehanda små förlustelser sökte häfva. Men Elisabeths fullkomliga
likgiltighet för allt utom henne, satte en damm för hvarje sträfvande
att förströ henne. Leonhard såg det med smärta; det gjorde honom ondt,
då han betraktade hennes aftynade gestalt, hennes bleka kinder och den
matta, isiga blicken ur de fordom så strålande, högblå ögonen, nu
omgifna af en med hvarje dag allt mörkare skugga; men han lefde dock i
hoppet att snart se henne återställd. Hysande denna tröstande tanka och
af naturen, ehuru god och glad, dock saknande förmågan att _visa_
deltagande för andras lidande — en förmåga som, ehuru ofta ytlig, dock
eger förtjensten att tillvinna sin egare kärlek och tillgifvenhet —,
dessutom upptagen, som det tycktes, af vigtiga affärer, som tog hela
hans tid i anspråk, öfverlemnade Leonhard sin maka att ensam kämpa ut
denna, som han trodde, kroppsliga strid öfvertygad att detta var det
bästa han kunde göra. Elisabeth deremot läste endast likgiltighet och
kallnad kärlek i detta granlaga uppförande och blef derigenom mera
dyster och sluten. Virginia åter bygde stora förhoppningar på den snart
instundande julens nöjen och den förändring de skulle åstadkomma på
hennes älskade väns förstörda lynne och glädlighet. Endast Ferdinand och
Rudolph kände båda den rätta orsaken till Elisabeths tysta lidande, men
med huru olika känslor betraktade de den ej! Ferdinand såg med hemlig
glädje den förvandling hon undergått och, ehuru det smärtade honom att
hon led, bygde han just på detta lidande hoppet att en dag se denna för
hans hjerta så kära varelse räddad undan förderfvet. Rudolph åter såg
med djup grämelse hennes ånger och, fastän han älskade henne högre just
för hennes renhets skull, sårade det dock djupt hans stolhet att se all
den innerliga kärlek, han slösade på henne, sålunda utgöra en källa till
förökadt lidande, från hvilket han med sitt hjertblod velat köpa henne
fri, om det stått i hans förmåga. Denna hemligt gnagande känsla verkade
hos honom en stor bitterhet emot alla, utom mot Elisabeth, och gjorde
honom mera dyster än förr. Emot Leonhard blef han allt mera kall, ehuru
hvarken frånstötande eller ovänlig; tvertom röjdes ett slags, aldrig
förr synbar, ödmjukhet i hans väsen, men också endast mot honom; mot
alla andra var han mera stolt än någonsin.

”Du är så blek och sorgsen Elisabeth!” sade Virginia en dag litet före
jul vid ett besök hos väninnan. ”Är du sjuk!”

”Ja,” svarade Elisabeth entonigt.

”Aldrig får man mera höra andra ord än ja eller nej! Det är för
bedröfligt! jag tror du glömmt alla andra,” tillade Virginia halft
leende, halft gråtande. ”Det vore också ej under, om du skulle bli
ohjelpligt sjuk att sitta så här ständigt inne och ensam, öfverlemnad åt
Gud vet hvilka funderingar. Nej! slå du alla onödiga grubblerier ur
hågen och kom ut till oss andra såsom förr. Vet du! annandag jul blir
det stor bal hos R..s och du måste låfva mig att komma dit; det skall
just muntra upp dig litet.”

”Det tror jag ej,” sade Elisabeth med en suck.

”Men jag tror det, och du måste komma!” inföll Virginia ifrigt. ”Om du
ej vill bedröfva mig så kommer du ju?” tillade hon i en bedjande,
smekande ton.

”Hvad gör jag der? Hvarken jag sjelf eller andra ha glädje deraf.”

”Men mig skulle det gläda; vill du ingenting göra för mitt nöje?”

”Du har nog roligt utan mig. Nej Virginia, gå du till de glada och
lyckliga, du passar för dem. För mig finnes ingen glädje, ingen lycka
mer,” tillade hon liksom talande för sig sjelf.

”Säg icke så!” bad Virginia häpen och med tårar. ”Du bedrar dig;
hvarföre skulle du ej vara lika lycklig nu som förr?”

Elisabeth teg och Virginia fortfor ömt: ”Låt ej dessa mörka tankar få
makt med dig; bekämpa dem så vida du förmår, och låt mig ej be
förgäfves, utan kom med på balen till R..s; du får se att det gör dig
godt.”

Elisabeth gaf slutligen efter och låfvade komma, och Virginia gick bort
glad och triumferande; hon hoppades det bästa af sin plan. Med dysterhet
såg Elisabeth julen nalkas, hon hade ej tänkt på några gåfvor åt de
sina; det var första gången hon glömde dem. Hvilken glad, hvilken
herrlig fest är ej julen i en lycklig familj! Huru firar ej den
samvetsfriske med förtjusning denna stora högtid, trons och hoppets
jubelfest på jorden! Och den sorgsna, den bedröfvade finner tröst och ro
vid tanken på Honom, hvars minne, hvars ankomst man firar. Blott den
skuldbelastade, hvars samvete svider vid minnet af villor och synd, för
den är julen ej en återlösningens fest, utan med bäfvan ser han deri
endast domarens ankomst förkunnad. Men äfven han bör glädja sig och med
tro och hopp fly till nåden, som Han medför, den goda Förbarmaren, och
ej med räddhåga gömma sig undan Herrens kallande röst. Elisabeths hjerta
var i detta sednare tillstånd och således medförde julen ingen fröjd
till henne. Hon var sorgsen och dyster och för första gången i sitt lif
kände hon ingen glädje af julen, utan rena motsatsen, ty hon mindes med
bitterhet, huru det varit förr, och tänkte huru det äfven nu kunnat vara
annorlunda. Leonhard såg med djup bedröfvelse, huru föga glädje hon
kände för alla de vackra och till en del rätt dyrbara julklappar, han
gaf henne, och huru hon, som alltid förr haft en mängd af dem till alla
sina kära, nu icke tänkt på en enda. Barnen, saknande sitt vanliga
julträd och julbocken, voro bedröfvade. Det var en ängslig jul.

Annandag jul inföll. Med dyster motvilja beredde sig Elisabeth till
balen. Hon hade ingen lust och tvekade att uppfylla sitt gifna löfte.
Likväl fann henne Virginia klädd, då hon kom om aftonen för att afhemta
henne.

”Jag tror det dock är bäst att jag blir hemma,” sade Elisabeth till svar
på Virginias uppmaning att laga sig färdig till afresa.

”Och hvarföre det, nu då du är klädd och i ordning?” frågade Virginia
häpen.

”Hvad gör jag der då?”

”Det som jag och alla andra; dansar, skrattar åt andra och ser dem
skratta åt mig, anmärker hvad som förtjenar anmärkas, och, med ett ord,
roar mig huru jag vill och kan.”

”Men detta roar mig ej!” inföll Elisabeth buttert. ”Det är då bäst att
jag blir hemma.”

”Nej det får du icke. Kom ihåg det löfte du gaf mig helt nyligen; det
skall du ej få ouppfylldt igen. Icke sannt,” ropade hon till den
inträdande Leonhard, ”måste ej Elisabeth komma med till R..s som hon
låfvat oss?”

”Icke måste hon,” svarade han mildt med en bedjande blick på sin maka,
”men om hon gjorde det, skulle jag vara tacksam derför.”

”Hör du Elisabeth!” utropade Virginia skrattande, ”du kan ej ha hjerta
att motstå en sådan bön, utan måste komma, är det ej så?”

Elisabeth sade intet, men lemnade rummet. Snart återvände hon
färdigklädd och bad de andra komma. Lätt svepande pelskappan om sitt
lidande bröst, satte hon sig jemte Virginia i kurslädan och Leonhard
körde. En mängd gäster voro redan samlade, då de anlände, och vid
Elisabeths inträde i salongen flög en hviskning genom de spridda
grupperna af herrar och damer: ”Min Gud hvad fru Lindmark är blek! Hvad
hon blifvit mager! Och hennes toilett se’n! Hvar är nu den smak och
eleganse, som alltid förr röjt sig i hennes klädsel? Visst är hon också
nu prägtig i sin svarta sidensargeklädning och den hvita blonderschalen;
men huru passar svart och hvitt för en, som ej har sorg? Aldrig hade hon
förr klädt sig så. Och den beprisade skönheten då! Har den någonsin
funnits, så är den nu ohjelpligt förbi.”

”Ändå fördunklar hon äfven nu alla andra skönheter i ....” sade en ung
man, leende åt den unga flickans ifver, som yttrat de sista orden.

”Det är sannt! ni är också en af dem, som beundrat denna förtrollerska,
hvilken dock enligt min smak ej förtjenar en hundradedel af allt det
grufliga beröm, man slösat på henne. Jag säger med flit slösat, ty
dermed är det sannolikt slut numera.” Dessa ord sades med hemlig triumf
af den ofvannämnda unga damen.

”Och hvarföre det?” frågade Elisabeths försvarare allvarsamt. ”Enligt
min smak åter har fru Lindmark, långt ifrån att förlora, vunnit hvad
utseendet beträffar, ty denna genomskinliga blekhet ger blott ett
luftigare uttryck åt hennes sylfidiska gestalt.”

Detta korta samtal hade blifvit hållet helt nära Rudolph och ej ett ord
hade undgått hans öra. Hans hjerta talade högt samma språk, som den
andres tunga, och dock uppsteg också en smula bitterhet på samma gång
vid åsynen af Elisabeths djupa blekhet och den sorgedrägt hon bar. Han
kände för väl orsaken till båda och den grämde honom, på samma gång den
uppväckte ett slags despotiskt beslut hos honom.

Virginia hade satt sig bredvid Elisabeth, men snart kommo vänner och
bekanta, som lockade henne med sig på promenad i de andra rummen.
Elisabeth satt ensam qvar. Dock kommo också till henne bekanta, som med
ytligt deltagande gjorde sig underrättade om hennes helsa, ”som såg för
skral ut!” Äfven en hop unga herrar närmade sig henne, ifrigt bedjande
om första, andra, tredje och fjerde danserna; men utan all framgång, ty
Elisabeth förklarade bestämdt att hon ej ville dansa. Till de beklagande
och frågande fruarna åter sade hon kort: ”att hon ej mått illa, att
hennes helsa var fullkomligt bra,” och dessa trumpna svar hade till
följe att hon snart blef lemnad i ro, det enda hon önskade.

”Aldrig såg jag maken!” utropade fru A... ”Hvad tror hon sig vara för
ett underdjur?”

”Om man sålunda lönas för sitt deltagande, så är det mycket bättre att
ej visa något alls,” sade fru B.. förtrytsamt.

”Och hon säger, att hon ej varit sjuk?!” inföll fru C. ”Då måste hon
vara olycklig i sitt partie. Nå nå! man kan också ej annat förmoda,”
tillade den goda frun hemlighetsfullt, ”ty som salig Lengrenskan säger:

                     ”hastig ända
                     plägar hända
                     på den eld, som tänds i krut!”

”Hvad i all verlden! är det slut nu med deras inbördes kärlek?” frågade
fru D... nyfiket.

”Ja, tyvärr är det så!” sade fru C. med en suck, ”och hvad värre är ändå
...... men man skall ej sätta tro till alla rykten.”

”Rykten, hvad är det för rykten?” frågade med största ifver alla fruarna
på engång.

”Kors vet ni inte det?” sade den tillfrågade helt stolt öfver att vara
ensam egarinna af den stora hemligheten.

”Nej nej! ack berätta för all del söta Marie!” bådo alla.

”Det är kanske ej rätt att göra det,” sade med menlös och tvekande ton
den berättande, ”och kanske är det ej sannt heller, ni vet alla att
tjenstefolk ljuga gerna på sitt herrskap; men efter jag så fullkomligt
kan lita på er tystnad, mina vänner, skall jag berätta er hvad jag hört
af min huspiga, som åter hört det af Lindmarks köksa, som är hennes
syster; men I måsten först låfva mig att ej tala om det för någon.”

”Bevars! huru skulle det komma i fråga? hvem ville väl förråda en
hemlighet? det var ju ej tänkbart.”

Efter dessa högtidliga försäkringar började den goda fru C. att i
största hemlighet framhviska, hvad hon hemtat ur den uppgifna, pålitliga
källan, men gjorde sig ej samvete af att tillägga eller fråntaga några
små omständigheter, för att förbättra historien. Med långt framsträckta
hufvuden lyssnade de andra fruarna med häpenhet, och utan att betvifla
ett ord, till den vidunderliga berättelsen om Elisabeths kärlek till
både Rudolph och Ferdinand, med alla dithörande detaljer, som bevisade
att hennes förhållande till dem båda var i högsta grad brottsligt och
afskyvärdt; äfven visste den goda frun förtälja om Leonhards sorg öfver
sin fallna maka, hvars otroheter han alltför väl kände, ehuru han ej
låtsade se dem. Allt detta blef på det förskräckligaste sammanrördt af
den kunskapsrika frun och troddes som en osvikelig sanning af de andra,
som ännu samma afton, hvar på sitt håll, berättade saken med tillbörliga
tillägg, så att inom mindre än en vecka, kände hela staden Elisabeths
olyckliga och, som hon trodde, väl bevarade hemlighet, ehuru så grufligt
vanställd, att den ej liknade sanningen mera än en stjerna liknar månan.

Under denna hemlighetsfulla berättelse satt det olyckliga föremålet
derför helt kall och sluten, icke anande hvad som tilldrog sig omkring
henne. Men sednare på aftonen, se’n hon tvungit sig att se på dansen, i
hvilken hon ej deltog och som plågade henne, steg hon upp och lemnade
den folkuppfyllda salongen. Obemärkt gick hon genom flere rum, der äldre
herrar och fruar sutto vid spelborden, och kom så sluteligen i ett helt
mörkt kabinett, hvars enda upplysning bestod af de ovissa strålar, som
fullmånan lät falla in genom ett utanför fönstret stående träds löflösa
grenar. Luften i detta rum var frisk och sval, i jemförelse med den i de
andra öfverfyllda rummen, och blott som ett fjerran sus hördes hit
musiken och skrålet ur danssalen. Sedan hon öfvertygat sig, att här
ingen fanns, kastade sig Elisabeth på en liten soffa vid fönstret, gömde
hufvudet i sina händer och utbrast i djupa snyftningar.

Länge satt hon så, då hastigt en mörk skugga skymde ljusningen från den
öppna dörrn och en hög gestalt trädde fram till soffan. Det var Rudolph.
Med dyster blick och korslagda armar betraktade han stum några minuter
den svartklädda, af det dallrande månskenet belysta, bleka gestalten,
som vid hans åsyn rest sig häftigt darrande. Slutligen sade han med dof
röst:

”Hvarföre darrar och bäfvar du så? Hvad är det du fruktar?”

Elisabeth teg och han fortfor: ”Hvartill denna sorg, dessa eviga tårar?
Hvad betyder denna svarta drägt? Är det din kärlek du sörjer öfver?
Älskar du mig ej? Nej! Det var då blott ett bedrägeri, en osanning, då
du sade att du gjorde det?”

”O säg icke så!” utropade Elisabet qvalfullt. ”Du vet nog att det,
tyvärr, var en alltför verklig sanning i dessa olycksaliga ord.”

”Hvarföre då ständigt plåga mig och dig sjelf med dessa onödiga
förebråelser? Elisabeth, du milda engel, som jag så högt älskar! lägg
bort denna klagan, detta sorgbundna väsen, och gör din arme Rudolph
lycklig. Jag begär ju ej mer än att se dig åter glad och leende som
förr, och det kan du ju vara, blott du ej anser denna vår rena kärlek
för synd.”

”Och hvad är den då?” I denna fråga låg en djup, men ödmjuk
förkrossning.

”Icke är det synd att älska, älska rent och högt som vi. Har icke Han,
som är kärlekens urkälla, befallt oss att älska? Hvad som är herrligt,
förblir det, om äfven stundom förmörkadt af jordlifvets dimmor; ty solen
kan ej förlora sitt ljus, ehuru den stundom lyser dunklare. Så
förblifver ock sjelfva kärleken, under hvilken form hon än må uppenbara
sig, dock en ljus stråle från Gud fader sjelf och således högre än
synden, som ville neddraga och förinta henne.”

”Ack så ville också jag stundom tro!” sade Elisabeth med en djup suck;
”men så komma åter de långa, mörka stunderna, då jag tycker mig vara den
största synderska jorden bär. O det är en ryslig tanke! Om jag blott
kunde göra mig fri från den.”

”Det skall du, om du blott slår dessa onödiga griller ur hågen och ej
stänger dig inne hädanefter som hitintills, utan besöker som förr och
deltar i nöjen. Derigenom blir ditt lynne och din helsa återställda,
denna dyrbara helsa, som jag besvär dig att bevara, om också ej för min,
så för deras skuld, som äro ditt hjerta kärast. Låt mig be dig för dina
barns kärleks skull!” tillade han och böjde knä i oändlig kärlek för den
tillbedda.

Månans sken föll i brutna strålar på den knäböjande och spred en magisk
ljusning öfver hans, af en varm och sann kärlek förskönade, väsen. Denna
syn verkade som en förtrollning på Elisabeth, som darrande sjönk i hans
utsträckta armar och hviskade matt: ”Jag skall göra som du vill, tro som
du vill; haf blott förbarmande och tålamod med mig! Snart skall det väl
bli bättre, jag skall kämpa och strida, tills alla dessa hotande spöken
försvunnit, tills jag utan fruktan förmår älska dig.”

”Tack, tusende tack; Min innerliga, eviga kärlek skall hålla dig
skadeslös för denna föresats, dessa strider,” jubilerade Rudolph och
slöt den älskade varmt till sitt hjerta. ”Nu skola vi genast gå till de
andra, eljest kan vår frånvaro bemärkas och väcka förvåning.”

”Nej icke i afton!” bad Elisabeth förskräckt och ödmjukt, ”i afton kan
jag ej vara glad.”

”Hvarföre ej?” frågade han mulet.

”Rudolph se ej så ledsen ut! en annan gång skall jag gerna uppfylla din
vilja, dina önskningar, blott ej i afton.”

”Hvarför skall du just i afton neka mig denna lilla bön?”

”Jag kan ej vara glad i dag. Det är i dag årsdagen af mitt bröllopp; för
åtta år se’n svor jag honom min tro.”

En djup tystnad uppstod; hastigt blef den dock afbruten af lätta steg i
det yttre rummet, och knappt hann Rudolph draga sig undan i den mörkaste
vrån, innan värdinnan inträdde.

”Bevars, min söta fru Lindmark! Hvad! Ni sitter här i kolmörker,”
utbrast hon förvånad och misslynt. ”Förlåt! de vårdslösa domestikerna
hafva försummat tända eld i detta, något aflägsna rum.”

Elisabeth försäkrade, att det ingenting gjorde, att det var roligt att
sitta så med himlalampan till ljus och nämnde några ord om hufvudvärk.
Då blef den artiga värdinnan sjelfva medlidandet och skyndade ut för att
hemta eau de cologne. Nu kunde Rudolph obemärkt lemna rummet, och han
gjorde det. När värdinnan återvände med ljus och luktvatten, stod han i
det tredje rummet ifrån kabinettet, ifrigt studerande i Runebergs Hanna,
som han läst väl tjugu gångor.

”Ack herr borgmästare!” utropade fru R.. vid hans åsyn, ”fru Lindmark
har blifvit illamående.”

”Å! det är beklagligt!” sade Rudolph med fullkomlig likgiltighet i tonen
och såg knappt upp från sin bok. ”Väl ej farligt, hoppas jag?”

”Nej, det går väl öfver snart. Hvad är det för en bok som så tyckes
interessera borgmästaren? Ja så, Runebergs Hanna; den är också för söt,
icke sant?”

Med en stum bugning jakade Rudolph till detta beröm och den goda frun
gick vidare. Elisabeth fick nu upplysning och eau de cologne och många
goda råd mot hufvudvärk, men förklarade dock snart sin afsigt vara att
fara hem, emedan hennes illamående gjorde det omöjligt för henne att
längre qvardröja. Värdinnan yttrade hvad en artig värdinna säger vid ett
sådant tillfälle, hon talade om sin ledsnad öfver Elisabeths sjukdom, om
att snart få återse henne m. m. Elisabeth tackade, önskade det samma,
men då hon, efter att blott ha tillsagt Leonhard om sin afresa, satte
sig i den mjuka slädan, suckade hon djupt af tillfredsställelse och sade
sagta:

”Gud ske lof att det är förbi!”

Ifrån denna dag började en rad af lustbarheter för Elisabeth, i hvilka
hon alltid deltog och för hvilka hon till och med ofta var
tillställarinna. Med rastlös ifver jagade hon från nöje till nöje och
tycktes snart ej få nog deraf. Hennes väsen, nys så dystert, blef åter
muntert och gladt, men det var ej denna fridfulla glädtighet som fordom,
utan en häftig, ojemn, brusande och uppskrufvad jubelfröjd, under
hvilken endast den uppmärksamme åskådaren kunde upptäcka ett djupt
såradt och bristande hjertas sista förtviflade ryckningar. Den fordna
elegancen återvände i kanske ännu högre grad, och en ny, ehuru ofta
konstgjord rodnad, prydde åter hennes intagande ansigte. Med hvarje dag
uppstod hos henne allt större håg för flärd och fåfänga och hon tvekade
ej ett ögonblick att uppfylla den. Leonhard såg med glädje detta
återvändande till lifvet, som han ej kunde förklara, och nekade henne
nu, mindre än någonsin, hvarje, om också oförnuftig, önskan. Rudolph
också gladdes, gladdes åt det välde hans vilja utöfvade på den älskade,
gladdes åt hennes förvandling; ty så skarpsinnig han var, såg han dock
ej den förtviflan som bodde i hjertat, fast munnen myste af fröjd, och
mest gladdes han öfver hennes tilltagande kärlek. Endast Ferdinand såg
hvad som föregick i detta arma, för honom så dyrbara, hjerta och han
blef djupt bedröfvad. Men förgäfves försökte han att få ett enskilt möte
med henne, ty Elisabeth undvek ängsligt att bli på tumanhand med sin
kusin; förgäfves skref han, när ingen annan utväg återstod, och fick
brefvet ouppbrutet igen. _Då_ förtviflade han, och för första gången
vacklade hans fasta tro till Herran. ”Skall hon då förgås nödvändigt?!”
utbrast han knotande. Men hjelpen kom, ehuru den dröjde länge.



                              En Illusion.

                              ”Hastigt förvissnar vårdagens ros,
                              Snart din förhoppning flyktar sin kos,
                              Hjertat ett föremål mera ej finner
                              Hvarför det klappar, hvarför det brinner.”

                                                  ~Dahlgren.~


Drifvorna smälte för Aprilsolens varma strålar, taken greto af fröjd och
högt upp i skyn svingade lärkan, jublande öfver de ur snön framträdande,
svagt grönskande åkerfälten. Få hjertan finnas, som icke vakna till lif
vid vårens ankomst, och djup är den sorg, som ej af dess ljufva vindar
förmildras och lemnar rum för hoppets soliga dag. Också Elisabeths
hjerta öppnade sig för naturens älsklighet och hoppet återvände i hennes
barm. Hon trodde nu, hon hoppades att hennes brott ej var så oförlåtligt
som det förut framträdt för hennes inre syn. ”Månne icke Han, som skapat
sin jord så skön, så herrlig och gifvit allt åt sina syndiga barn, månne
ej Han, den barmhertige, också förlåter denna min ofrivilliga synd?” så
frågade hon sig ständigt, och det varma hoppet gaf ett jakande svar.
Detta hopp spred en ljusning öfver hela hennes väsen, det gjorde henne
mild, ödmjuk och fördragsam och framkallade en allt större vänlighet
emot den arme, bedragne maken; hon ville sålunda ersätta sin svalnade
kärlek, sina, ehuru endast i känslans verld, brutna eder. Leonhard såg
med glädje denna förvandling och den gjorde honom godt, ty just nu
behöfde han mera kärlek och mildhet än någonsin, ehuru han ofta tycktes
emottaga dem med en likgiltighet som djupt sårade Elisabeth, fastän hon
icke tröttnade att vara honom den ömmaste, omsorgsfullaste maka. Med en
grämelse, för hvilken han djupt förebrådde sig, såg Rudolph det
förändrade uppförande, Elisabeth iakttog mot sin man. Det uppväckte i
hans själ en viss orolig fruktan att förlora hennes kärlek, hvilken med
hvarje dag blef honom allt dyrbarare, och för hvilken han ofta kände de
grymma qval, en häftig svartsjuka alstrar. Men då han, djupt blickande i
hennes milda öga, blott läste der varm kärlek, då lugnades han åter och
slöt henne under en tyst afbön till det hjerta, der hon, och endast hon,
lefde i en känsla så varm, att den ej kan fattas af ett vanligt sinne.

En morgon denna vackra vår, inträdde Virginia till sin vän. Hennes blick
var glad, hennes kind strålade i högre färg än vanligt, gången var lätt
och klädseln ovanligt omsorgsfull. Gladt flög hon till den i det milda
solskenet på en soffa hvilande Elisabeth och slöt henne varmt i sina
armar. Vänligt besvarade denna, som just i dag var ovanligt lugn,
väninnans smekningar.

”Hvad du ser glad och lycklig ut i dag Virginia! Har något lyckligt
händt?” frågade Elisabeth, se’n hon en stund under tystnad betraktat sin
kusin. Men icke blott i dag, utan flere veckor tillbaka, hade Virginia
sett lika lycklig och glad ut, ehuru Elisabeth för sin egen smärta ej
gaf akt derpå.

”Nej, men du ser också i dag friskare och gladare ut än på länge. Huru
mår du?”

”Visst mycket bättre, men ack, icke är det fullt bra ändå ännu.”

”Det blir väl, bara du ger dig tålamod; minns du i julas, huru jag måste
tvinga dig att komma till R..s och huru godt det se’n gjorde dig att
vara ute bland andra. Ser du, jag är icke ändå en så alldeles stor
doktor hjelplös, följ du blott mina råd!”

”Gud bevars! Hvem vet huru det då skulle gå med mig?” sade Elisabeth
leende.

”Åh frukta ej! jag bekänner mig till vår tids läror äfven i medicin, att
icke begagna inre, men deremot använda så mycket mera yttre medel.”

”Ack ja, vår tid älskar ytan, äfven hvad medicin beträffar. Dessa
vattenkurer, huru beprisade äro de icke? O! om de kunde skölja bort allt
elände ur kropp och själ, huru välsignande vore de ej?”

”I sanning!” utbrast Virginia skrattande, ”du begär förmycket af dem,
det är nog om de mägta bota kroppen.”

”Du har rätt, och hvad är dock kroppens plåga mot själens qval?”

”Som ett knappnålsstygn mot ett igelbett, förmodar jag. Men lemnom
detta; det för oss in i en labyrinth, der vi se ingen utgång, låt oss
hellre tala om något gladt, t. ex. om kärlek?”

”Kärlek?!” upprepade Elisabeth bleknande och med knappt hörbar röst.

”Ja kärlek! Det ser ut som om jag skulle talt om död för dig, så blek är
du nu,” sade Virginia muntert.

Elisabeth försökte le också och Virginia fortfor hastigt och rodnande,
utan att ge akt på vännens upprörda väsen: ”Jag har länge längtat att
för dig, som jag från våra barnaår älskat så innerligt, få anförtro en
hemlighet, som rör mig sjelf; men du har nu på en tid varit så kall och
sluten emot mig, att jag ej vågat fram med min bekännelse. Nu kan jag
dock ej mera tiga, utan ber att du med tålamod måtte åhöra mig.”

”Och den hemlighet, du vill anförtro mig, är den sådan, att du ej
behöfver ångra att hafva öppnat ditt hjerta? Betänk dig väl, innan du
talar, det är för sent se’n.”

”För dig vill jag ingen hemlighet hafva,” sade Virginia varmt, ”vet då
att jag älskar innerligt.”

”Hvem?”

”Jag kan icke uttala hans namn, men gissa du goda Elisabeth,” sade
Virginia, gömmande hufvudet vid vännens bröst och sålunda undgående att
märka hennes dödliga blekhet.

”Jag vet icke någon att gissa på,” sade Elisabeth med en suck.

”Har du ingenting sett eller märkt? ty äfven han älskar mig, det vet och
tror jag, ehuru han ingenting sagt.”

”Nej, jag har ej bland alla dem, som fjeskat kring dig, sett någon, som
jag just skulle kunna tro att ha lyckats eröfra min älskade Virginias
hjerta,” sade Elisabeth halft leende.

”Ingen fjesk skulle heller någonsin gjort det, nej! till att eröfra mitt
hjerta fordrades denna stolta, manliga och höga själ, han eger, som jag
älskar och evigt skall älska. Men efter du icke kan gissa hans namn, så
måste jag väl säga det. Luta ditt öra till mig, han heter Rudolph Berg!”

Vid detta namn, det sista hon hade väntat och trott sig få höra, spratt
Elisabeth häftigt upp. Hennes hjerta klappade sa våldsamt, att det
hotade qväfva henne, och tung och flämtande gick andedrägten öfver de
bleknade läpparne. Virginia såg upp häpen och förvånad.

”Hvad felas dig?” frågade hon bekymrad.

”Ett häftigt stygn,” sade Elisabeth knappt hörbart, men med en rörelse
af otålighet. ”Det är då _honom_ du älskar så högt?”

”Ja visst! och förtjenar han ej all kärlek, all dyrkan af ett
menniskohjerta? Ack Elisabeth! han är så ädel, så förträfflig, det ser
jag allt bättre för hvarje dag; hvem skulle kunna låta bli att älska
honom?”

Stackars Virginia! hon visste ej hvilken balsam hon med dessa ord gjöt i
rivalens sårade hjerta.

”Och han, älskar då han dig?” frågade Elisabeth efter en paus.

”Det är just hvad jag tror och hoppas. Han har väl aldrig med ett ord
uttalat, hvad han känner, men ack du vet Elisabeth, att för kärleken
finnes ett språk, som ingen vet hvari det består, ehuru det är fattligt
för ett älskande hjerta.”

”Har han då utmärkt dig framför andra?”

”Ack ja! eljest skulle jag ej ega något hopp alls; men nu är händelsen
den att han alltid med så mycken välvilja, godhet och uppmärksamhet
bemött mig, — du vet att han ej slösar med sådant — och på sednare tider
isynnerhet har denna hans uppmärksamhet öfvergått till en varm, innerlig
hängifvenhet, som är mig så ljuf och låter mig hoppas, att han delar min
kärlek.”

”Men om du bedrog dig, om han älskade en annan?” frågade Elisabeth med
en sällsam känsla.

”Elisabeth!” utbrast Virginia häpen, ”vet du, känner du då att han
älskar någon?”

”Nej! jag frågar blott hvad du skulle göra, om det vore så?”

”Då,” sade Virginia och hennes ögon tårades, ”då skulle jag sörja tyst,
men djupt och bittert, och sedan lägga mig stilla ner att dö.”

De tego båda. Efter en stund lemnade Virginia sin vän; hon gick hem
allvarsam och nedstämd. Ensam lemnad, försjönk Elisabeth i djupa tankar.
De voro mörka, ovissa och bittra, de talade sålunda: ”Har Virginia
bedragit sig och tolkat för kärlek, hvad som var endast vänskap, och en
vanlig, ehuru hos honom sällsynt, välvilja? Eller har Rudolph bedragit
henne och med uppsåt låtsat en kärlek, den han icke hyser? Eller älskar
han måhända henne och jag är den enda bedragna? O, i denna tanke ligger
ett helvete! För all min kärlek, för alla eder jag brutit, skulle det
bli min lott att se mig skändligt bedragen, gäckad, vanärad äfven i mina
egna ögon? Är det ej nog, att verlden, som snart lär fördömma mig, skall
tro mig vara sjunken ännu djupare än jag det verkeligen är? Skall jag
äfven sjelf förbanna den stund, den eländiga, svaga stund, då
bekännelsen om min kärlek gick öfver dessa usla läppar? Dock nej, o nej!
Rudolph kan ej ha bedragit mig, jag skall fråga honom, jag skall besvära
honom att säga sanningen, och då jag hört min dom från hans egna läppar,
då först skall jag tro på mitt öde. Öde! huru grufligt vore det ej, om
Virginia doge för sin kärlek till honom? Hu! jag vill ej tänka derpå!”
och hon gömde rysande hufvudet i sina händer.

En afton några dagar derefter satt Elisabeth ensam i ett af
salongsfönstren. Mild skymning herrskade i det stora rummet, men
Elisabeth, der hon satt, var dock bestrålad af fullmånans ljus, som så
herrligt tindrade på den klara, högblå vårhimmeln. En djup tystnad
herrskade i hela huset; Leonhard var borta i ett sällskap, barnen äfven
så och tjenstefolket sysslade med sina hushållsbestyr i en
flygelbyggnad. Den djupa tystnaden födde sorgliga tankar i Elisabeths
sinne. Lifvet föreföll henne så tomt och bittert, så fullt af lidande,
att stora brännheta tårar långsamt började droppa ned öfver den hand,
mot hvilken hon stödde sitt hufvud. Då öppnades sagta dörrn och en
manlig gestalt smög hastigt genom rummets halfdunkel fram till den
sörjande, och i nästa ögonblick låg hon vid ett hjerta, som klappade
högt för henne. Det var Rudolph, som hon ej sett på flere dagar och som
hon varmt efterlängtat; hon hade så mycket att säga honom.

”Du här!” utbrast hon öfverraskad och ryckte sig häftigt lös från honom,
men en stråle af vemodig glädje bröt dock fram ur hennes öga vid hans
åsyn. ”Jag trodde dig vara hos Y..s. der är ju stor herrsamling i dag?”

”Hvad gjorde jag der? Visst gick jag dit på en stund, men det surrande
lifvet var mig vidrigt och jag lemnade det för att vid en blick af dig
glömma allt, som förefaller mig vämjeligt; jag såg att jag kunde fritt
frossa af din ljufva närvaro i afton. Jag har längtat efter ett
ögonblick med dig ensam och nu först blir det mig gifvet.”

”Du älskar mig då?” frågade Elisabeth vemodigt. ”Nej se på mig Rudolph!
jag vill i ditt öga läsa svar på min fråga; jag behöfver det för att
vara rätt säker derpå.”

”O du älskade! kan du tvifla derpå?” sade Rudolph och blickade henne
trofast i ögat. ”Dig, och endast dig älskar jag i lifvet.”

”Gud ske lof!” sade Elisabeth sagta och lutade sitt hufvud mot det
hjerta, som så älskade henne; men hastigt drog hon sig med en rysning
tillbaka och fortfor: ”Och dock är det ett brott att säga så, ett brott
för oss att älska.”

”Återvänder du till dessa grubblerier? Lemna dem min älskade, och stör
ej dessa få saliga ögonblick vi ega för hvarandra!”

”Nej, nej, jag skall ej förbittra dem; men en fråga skall du besvara,
som jag redan under flere dagars tid längtat att få göra dig: älskar du
Virginia?”

”Jo som en vän, en slägting till dig.”

”Icke annorlunda? Säg mig sanningen.”

”Nej, icke annorlunda. Kan du väl tvifla derpå?”

”Men hon tror det dock,” sade Elisabeth med en djup suck; ”hon älskar
dig med den första kärlekens hela värma, och tror att du delar denna
känsla.”

”Det är omöjligt!”

”Tyvärr är det sannt, hon har sjelf förtrott mig sin kärlek och sitt
hopp att också vara älskad af dig. Ack Rudolph, du hade ej bordt bedraga
henne, hon är så god, så varmhjertad, så trofast i sin kärlek.”

”Jag har ej bedragit, ej hycklat för henne,” sade Rudolph fast, ”det var
ej mitt fel att hon i en kall vänskap läste varmare känslor. Hon bedrog
sig sjelf och på henne kan villans bitterhet ensam falla, ty endast hon
har felet i denna sak.”

”Säg ej så Rudolph!” bad Elisabeth förskräckt, ”dömm ej så hårdt! Du har
ju sjelf sagt, att kärleken ej är brottslig; icke kan den vara
straffvärdare om den ej är delad? Och huru vore det möjligt att ej älska
dig? Jag kan ej fatta denna möjlighet.”

”Icke fördömmer jag henne, Elisabeth, jag blott beklagar hennes
förblindelse. Kanske den likväl icke går så djupt, denna känsla, den
förgår säkert snart.”

”Ack, det är just det jag fruktar, att icke sker,” sade Elisabeth
sorgset. ”Virginia är ej af dessa fjärillätta varelser, som glömma allt
i ett ögonblick. Hennes känslor, ehuru dolda, gå djupt, och hvad hon
engång fästat sitt hjerta vid, det älskar hon evigt.”

”Olycklig hon då, om så är,” sade Rudolph med djup stämma, ”ty henne
vill, kan och skall jag aldrig älska, aldrig i evighet. Du, blott du, är
den mitt hjerta tillber och dyrkar, så länge det klappar!” och med en
kärlek så ren, så varm, att englarne logo deråt, ehuru brottslig den
syntes i menniskoögon, slöt han Elisabeth till sitt hjerta och månan
strålade klart öfver de båda älskande.

I detta ögonblick hördes ett svagt buller; det var som ljudet af en
sagta suck. Rudolph och Elisabeth sprutto till och lyssnade, men hörde
intet vidare. De sågo sig omkring, men blefvo ingenting varse och trodde
att de misshört sig. Aldrig fingo de heller veta orsaken dertill. Men
författare och författarinnor, som fått den stora gåfvan att veta litet
mera än andra, ehuru de ofta veta mindre, kunna således äfven meddela en
och annan liten sqvallernyhet, och i besittning af denna vackra talent,
går jag att berätta hvad jag vet om den hemlighetsfulla sucken.

”Mamma!” sade Virginia samma afton till sin mor, ”jag går på en liten
stund till Elisabeth, hon är väl ensam nu, ty Leonhard är nog hos Y..s.”

”Gå mitt barn!” sade modren. ”Du kan nog behöfva hemta frisk luft, det
kan göra ditt sjuka bröst godt, men tag skinnkappan på dig.”

”Huru tror mamma att jag orkar gå med den?” sade dottren skrattande,
”dessutom behöfs ej mera vinterplagg.”

”Åh nej! tag du den bara min flicka. Kom ihåg att du ej varit frisk på
ett par dagar. Tag du kappan vackert, så ångrar du dig ej.”

”Nå, för att göra mamma till viljes skall jag ta den då.”

”Se så, det är bra! Kom hit Virginia lilla så får jag svepa den om dig
bättre än du sjelf brukar;” och med öm omsorg drog modren kappan öfver
dottrens bröst.

”Tack mamma lilla! Adjö nu! Skicka efter mig klockan 10;” med dessa ord
försvann Virginia.

Med lätta steg vandrade hon i den ljusa qvällen till vännens boning och
var snart framme. Obemärkt gick hon genom de öppna, tomma rummen. Hon
tittade in i barnkammarn, sängkammarn, samlingsrummet, kabinettet,
köket, men fann ingen christen själ. Redan stod hon i begrepp att lemna
huset, då hviskande röster, genom den mot tamburen halföppna
salongsdörrn, nådde hennes öra. Förundrad tog hon ett par steg närmare
och stod i begrepp att sagta inträda for att öfverraska Elisabeth och
den andra väninnan, som hon trodde vara någon af deras gemensamma
bekanta, då hon hörde sitt namn nämnas af en röst, vid hvilken hennes
hjerta slog högt af blandade känslor. En oemotståndlig nyfikenhet kom
öfver henne, hon ville höra hvad dessa för henne så kära personer talade
om henne så hemlighetsfullt och på en så ovanlig stund och plats, ty med
skäl trodde hon Rudolph vara med de andra hos Y..s. Med återhållen
andedrägt och framlutadt hufvud stod hon vid dörrn i så djupt åhörande
af det halfhöga samtalet derinnanför, att hon ej sett eller märkt om
hela verlden ramlat öfver henne. Med blicken stirrande fästad genom den
halföppnade dörrn på de af månans ljus bestrålade gestalterna derinne,
åhörde hon i namnlös ångest allt hvad de sade. Hennes hörsel, genom en
förfärlig feberaktig spänning skärpt utöfver vanligheten, tillät henne
att tydligt fatta hvarje ord och lemnade henne en förfärlig upplysning.
Med namnlös smärta blef henne allt klart, och då hon såg Rudolph, denna
Rudolph, som hon så högt älskade, sluta Elisabeth, detta hennes ideal af
qvinlig fullkomlighet, i sina armar, till det bröst, vid hvilket hon
hade hoppats att engång få hvila, då blef henne lifvet bittert och tungt
och ett mörkt tvifvel uppsteg i hennes hjerta. Förvirrad strök hon
handen öfver den bleka pannan och en sagta suck uppsteg ur det beklämda
bröstet. Det var denna suck, som nådde våra båda älskandes öron och lät
dem spritta till. Äfven Virginia återväckte den till lif. Sagta, som hon
kommit, smög hon bort igen. Med döden i hjertat vandrade hon utan mål
framåt längs elfstranden. Mörka, bittra tankar kämpade i hennes bröst.
Hon tyckte sig öfvergifven, förrådd och smädad af dem, hon älskade högst
på jorden och en känsla af hat och hämdlystnad intog hennes hjerta, men
kärleken uppsteg åter mäktigare och qväfde den.

”O!” tänkte hon, ”för hvad är det jag anklagar dem? De kunna ej älska
mig, men det är väl mitt och ej deras fel. Och dock tillber jag dem så
högt, jag ville gerna för deras skull uppoffra lif och sällhet och allt,
allt på jorden, om det vore dem nyttigt; men de bry sig ej derom, fråga
ej det ringaste efter min tillgifvenhet, min kärlek. Jag trodde för ett
ögonblick att han älskade mig; jag dåre! huru kunde jag ens hoppas denna
sällhet? Huru kunde han, den ädle, den förträfflige älska mig, mig den
felfulla? Blott Elisabeth kunde fatta all hans själs rikedom, blott hon
var värd att älskas af honom. Denna illusion var kort, men herrlig,
derför vill jag icke klaga, icke sörja; lifvet är dock så kort, så
flygtigt, och för mig är det snart slut, jag känner det här,” hon lade
handen på bröstet, der en häftig smärta kändes. ”Tåla, lida och hoppas
på ett bättre lif är hvad mig återstår.” Men nu blef plågan i bröstet så
stor, att hon måste stanna och luta sig mot stammen af ett åldrigt träd,
vid flodstranden, ty hon förmådde ej hålla sig uppe längre. Då frambröt
en ström af varm, rosenröd blod öfver hennes läppar och flöt ned på den
frusna marken. Af den häftiga sinnesrörelsen hade blodet kommit i
starkare omlopp och skulle dödat henne, om det ej gifvit sig utbrott.
Länge flöt det sagta så, och då det slutat, stapplade hon matt och
långsamt hem igen.

”Min Gud! mitt barn, hvad fattas dig?” utbrast modren ångestfullt, då
hon fick se dottrens bleka ansigte. ”Är du sjuk?”

”Ja min mor!” svarade Virginia och tvingade sig att le, ”jag mår
verkeligen ej väl.”

”Du är mycket sjuk, mitt barn, sjukare än du tror; det är bäst du lägger
dig.”

”Nej mamma, jag är ej så pjåkig, låt mig sitta oppe bara, sålänge jag
ännu kan,” tillade hon sagta och suckade.



                              Upptäckten.

                               ”O jag vill, jag kan icke misstro henne!”

                                                  ~Leonhard.~


Månader gingo. Ryktet hade fattat Rudolphs och Elisabeths namn i sina
obarmhertiga händer och fört dem som en löpeld ikring stad och land.
Många voro berättelserna om deras kärleksintriger, som alla kände, ehuru
ingen visste det rätta förhållandet. Leonhard blef ömsom smädad, ömsom
beklagad, ty numera var han den enda, som ej kände sin makas kärlek till
Rudolph, en berättelse som lefde i hvar mans mun, ehuru förfärligt
vanställd och med tillägg, som stämplade den till det rysligaste brott.
Alla drogo sig småningom från Elisabeth, ehuru de fortforo att till det
yttre visa henne all aktning; men detta skedde förnämligast för hennes
makes skuld. Hvarken Leonhard eller Elisabeth bemärkte detta, endast
Rudolph såg det med tyst förbittring, ty hans ljusa omdöme sade honom
orsaken dertill. Han undvek numera vännens hus för att ej gifva
lastarenom rum, men som han af naturlig granlagenhet förteg för
Elisabeth orsaken, såg hon i hans aflägsnande blott en oförklarlig köld.
Detta — i förening med Virginias dystra sinnesstämning och tilltagande
sjuklighet, hvilken hon förebar som en orsak, hvarföre hon sedan den
olyckliga aftonen, då hon, ehuru osedd, var ett vittne till deras
kärlekseder, ej velat besöka någon, icke ens Elisabeth, af fruktan för
sin svaghet då hon skulle återse dem tillsammans; — detta allt
tillsammanstaget gjorde, att Elisabeth ej var lycklig i sitt hem och
derföre ute i verlden sökte nöjen och förströelser i rastlös oro.
Ferdinand, som mera sällan nu besökte dem, såg med innerligt medlidande
hennes själs och sinnes ofrid, och bad blott tyst för henne; ty i ord
ville och fick ej hans hjertas varmaste känslor kläda sig. Det var ett
mörkt moln, som dystert hängde ned öfver dem alla, hotande att i sitt
fall krossa allt.

I ... lefde vid denna tid, och gör det troligen än i dag, två bröder,
äldre karlar, enkla till sitt väsen, opolerade i sitt sätt, men
rättskaffens och redlige i vandel och tankar. De voro familjefäder,
hurtiga, ovanligt stora raska hussar och sjömän till yrket. Deras namn
var äfven Holmén, och de voro kusiner till Elisabeth, ehuru mycket äldre
än hon och, i anseende till sitt från ungdomen förda kringirrande lif,
som föga lät dem vistas i hemmet, nästan vordne fremlingar för sin
kusin. Äfven dem nådde ryktet om deras slägtings vanära och grämde djupt
deras redliga och slägtkära hjertan. De beslöto att för Leonhard
upptäcka saken, öfvertygade, att intet vidare behöfdes för att bringa
den till en lycklig utgång. ”Han är ju herre i sitt hus,” sade de, ”och
om ej annat hjelper, kan han piska ut den falske vännen, och om han i
vredesmod ger sin hustru tillbörlig husaga med, kan det ej skada som
straff och varnagel för en annan gång.” Deras hämnd- och
bestraffningsplan var i äkta sjömanstil. Med all den granlägenhet honom
var möjlig, meddelade nu en dag den äldre brodren sin stora hemlighet
till Leonhard, men huru förvånad blef ej den gode mannen, då han såg att
vännen, trots all hans tydlighet, ej förstod honom mera än om han talat
hebraiska. Nu blef han tvungen att närmare reda ut saken och då han
gjort det, såg han med häpnad, hvilken verkan denna underrättelse gjorde
på Leonhard.

”Du borde blygas!” sade denne — och en mörk vredens rodnad färgade hans
panna och en hotande blixt bröt fram ur de eljest så lugna, glada ögonen
—, ”du borde blygas att på ett så nedrigt sätt förtala din egen slägting
och min maka och vän, och med dina giftiga ord söka sprida tvedrägt i
mitt hus och röfva bort all sällhet ifrån oss; men jag svär, att du ej
skall lyckas och att jag sjelf vill skydda min arma älskade Elisabeth
emot alla lömska, osanna rykten; ty jag kan dock ej tro dig vara
uppfinnare af denna djefvulska lögn, utan du eftersäger blott, hvad
någon giftig tunga utspridt och berättat dig.”

”Jag kan ej säga ja till dina ord,” svarade den andre förolämpad, ”ty
alla tala derom, och icke blott giftiga tungor, utan de hederligaste
menniskor i vår stad; alla känna denna sak utom du, ehuru ingen annan än
jag haft mod att säga dig detta, och f—n i mej jag det gjort, om jag
haft en förställning om, huru dåraktig och förblindad du är. Att för all
välvilja ännu bli ansedd for en smädare och ränkmakare, det hade jag
aldraminst väntat af dig.”

”Förlåt mig!” bad Leonhard och räckte försonande handen åt sin slägting,
”men huru vill du att jag skall tro denna rysliga lögn?”

”Jag fordrar ej att du skall tro den, ehuru jag anser ryktet för
sanning, jag vet nog att det är tungt att misstro dem, som äro oss kära;
men jag ansåg dock för min pligt att upplysa dig om allt, på det du
måtte kunna vidtaga dina mått och steg. Tror du det är så förb— roligt
att springa åstad med sådana underrättelser? Och jag hade ej gjort det,
om inte Elisabeth varit min slägting och jag värderat dig för mycket,
att med liknöjdhet se dig ett föremål för åtlöjet, som din okunnighet om
din hustrus otrohet väcker.

”Är jag ett föremål för åtlöjet?” frågade Leonhard rodnande af
förtrytelse.

”Ja visst är du det, och med fulla skäl dertill. Huru kan en klok karl
låta huttla med sig så der groft? Och se’n anse en hederlig karl, som
vågar säga honom sanningen, för en bedragare, det är kronan för all
dumhet! Nog är det bra att ej misstro de sina, men man bör ej heller
misstro andra utan att först pröfva saken.”

”Hvad vill du jag skall göra då?” frågade Leonhard sorgset, ”icke vill
och icke kan jag misstro henne, icke honom heller.”

”Men du kan ju ge akt på dem ändå.”

”Bespeja min egen maka och min vän? Nej aldrig! Elisabeth kunde jag
fråga, hon skulle ej bedraga mig, det vet jag; men mitt tvifvel skulle
såra hennes, som jag är öfvertygad om, skuldfria sinne, och det vill jag
ej heller.”

”Fråga henne sjelf,” utbrast den välmenande mannen med en spefull blick,
”det vore rågan på all oklokhet; fråga henne, på det hon då måtte kunna
föra dig bakom ljuset, genom sina försäkringar och för framtiden vara
försigtigare i sitt uppförande, som i grunden förblir detsamma! Jo det
vore bra det! Du känner icke qvinnorna, kära Leonhard; de äro giftiga
som ormar och hala som ålar stundom. Tro mig, jag känner dem väl!”

”Du känner dock icke Elisabeth, hon är ej falsk, ej listig, och skall,
om jag frågar henne, säga mig sanningen. Men,” tillade han stolt, ”jag
vet, att hon ingenting har doldt för mig och derföre vill jag ingenting
fråga.”

Misslynt gick vännen bort. ”Han är en narr, ehuru en hederlig karl,”
sade han för sig sjelf, och upprepade det samma på brodrens fråga om
utgången, hvarefter de båda beslöto att på afstånd bevaka sina
slägtingar och om så behöfdes, lemna dem kraftigt bistånd i nöden.
Emedlertid satt Leonhard försjunken i bittra tankar. Han betviflade ej
ett ögonblick sin makas trohet, och dock sårade det honom djupt, att se
hvad han ansåg heligast på jorden, hennes rykte, i fara att lida
skeppsbrott bland tadlets, illviljans och afundens farliga blindskär.
Ryktet kan dock icke hafva blifvit satt i omlopp utan någon liten ytlig
oförsigtighet trodde han, och törstande efter visshet och upplysning,
längtande att få varna och råda henne att framdeles vara varsammare,
steg han upp och gick till sin maka.

Elisabeth satt med sitt yngsta barn på sina knän, då hennes man
inträdde. Med ett vemodigt leende utbredt öfver sitt älskliga ansigte,
satt hon och betraktade den lilla, som lekte och jollrade med henne.
Stum stod Leonhard och betraktade henne några minuter, då Elisabeth såg
upp och deras blickar möttes. Det låg så mycken oskuld och ett djupt
drag af lidande i den blick, som hon åter långsamt lät sjunka ned på
barnet, att Leonhard kände sig djupt rörd af denna syn, och görande en
tyst afbön i sitt hjerta, för det han ett ögonblick kunnat tvifla på
henne, kysste han ömt hennes hvita panna och frågade oroligt:

”Hvad felas dig Elisabeth, är du sjuk, min vän?”

”Ja!” svarade hon kort, men ej ovänligt.

Han satte sig bredvid henne, tog hennes hand i sin och talade länge ömt
om hvad som rörde barnen och deras framtid och uppfostran m. m., men ej
ett ord nämnde han om sitt samtal med hennes kusin; han ville ej såra
henne och hennes blick hade förjagat all oro ur hans hjerta. Om han dock
i denna stund öppet frågat henne, skulle hon troligen ej tvekat, hon
skulle sagt honom allt och förtrott sig i hans beskydd, och så hade allt
kunnat bli annorlunda; men i ödets bok stod ej så skrifvet och ingen
förmår bekämpa hvad af det blifvit beslutadt.

Emedlertid skred tiden framåt. Några veckor hade åter förgått, se’n det
nyss beskrifna samtalet. En afton befann sig Leonhard och Rudolph i ett
stort herrsällskap. Deras förhållande var oförändradt vänligt, och ingen
skymt till misstroende sågs hos Leonhard, ty det fanns ej i hans hjerta.
De hade båda genast vid sin ankomst satt sig ned vid spelborden, ehuru i
skilda rum, och voro snart ifrigt inne bland händelser och mollor; ty
denna tid var ännu icke den ädla preferencens. Det led allt längre in på
natten och Leonhard blef allt ifrigare, ty han spelade gerna och med
tur, ehuru han på långt när ej var storspelare. Slutligen steg han upp
och gick i rummet nästintill. Der stötte han på de båda bröderna Holmén.

”Hvar är Berg?” frågade den äldre hemlighetsfullt och sagta.

”Är han icke här, så vet jag sannerligen inte af honom,” sade Leonhard.

”Nej, det är länge se’n han lemnade detta rum och detta hus.”

”Nå hvar är han då?” frågade Leonhard likgiltigt.

”Han är hos —” resten hviskades i hans öra.

”Du ljuger!” utbrast Leonhard blek af vrede och afsky.

”Tig då, tala ej så högt, man kan höra oss. Jag ljuger icke, du kan
öfvertyga dig sjelf derom genom att gå hem på en enda minut.”

”Du ljuger!” upprepade Leonhard men lemnade dock rummet.

Med hastiga steg flög han, snarare än gick, gatan framåt, och kom snart
till sitt hem. Porten stod oläst, dörrarne äfvenså, ty man väntade hans
hemkomst. I köket satt en piga och sof vid spiseln, hon skulle vakta
huset tills han återkom. Obemärkt gick han förbi henne och kom sagta in
i sängkammaren. Dunkel brann nattlampan der, och vid dess sken såg han
sin maka, sin Elisabeth lugnt och djupt inslumrad på den stora
imperialsängen. Han närmade sig stilla och betraktade henne uppmärksamt.
Det ljusa håret var helt och hållet fördt från ansigtet och detta syntes
nu vid lampans sken ovanligt blekt och magert, och en djup och stilla
sorg, men också ett uttryck af outsäglig godhet och oskuld, framstod der
i läsliga drag. Med oändlig kärlek betraktade Leonhard en stund sin maka
och det uppsteg en djup ånger i hans bröst öfver att en minut hafva
misstrott henne. Långsamt och sagta, men lycksalig, lemnade han åter
sitt hem och träffade vid porten deraf de båda bröderne som obemärkte
följt honom.

”Du har ljugit!” ropade Leonhard emot varnaren.

”Vi få väl se!” ljöd det lugna svaret.



                            En billet doux.

                                      ”Stundom äfven vaken drömmer jag.”

                                                      ~Geijer.~


Några dagar sednare, än ofvan beskrifna händelse, tilldrog sig en annan,
som var bestämd att skingra Leonhards villa. En af pigorna hade, under
det hon städade rummen, funnit en liten biljett på sängkammargolfvet.
Den var för söt på sitt rosenröda papper och för lik den, som aftonen
förut blef genom samma person emottagen af borgmästarens betjent, med
uttrycklig befallning att lemna den endast till fru Lindmark, som vid
dess emottagande visade en alltför stor sinnesrörelse att ej den skulle
bemärkas af den sluga flickan, som nu vid den oförmodade åsynen af samma
papper, ej kunde motstå frestelsen att erfara hvad det innehöll. Olyckan
ville, att hon ej kunde läsa skrifvet och hon tvekade att låta någon
annan se detta kostliga fynd, ty hon var sin matmoder mycket tillgifven;
men qvinnans arfsynd, nyfikenheten, segrade dock och hon bar brefvet
till betjeningen på kontoret för att af dem höra det sig föreläsas.
Hennes önskan blef äfven med all beredvillighet uppfylld, men när de få
raderna, som biljetten innehöll, voro lästa, sade den äldsta kontoristen
— alla hade varit närvarande vid läsningen — som var en äldre, redlig
trotjenare och Leonhard mycket tillgifven:

”Det var ej rätt, att du viste denna biljett åt någon, det var ej
redligt handladt emot din fru, Marie, som alltid varit så god emot dig,
säger du. Dock det är en sak, som ej kan hjelpas numera och kanske var
det äfven bäst som skedde; ty nu måste du föra denna biljett till herrn,
han måste se den.”

”Ack Herre Gud!” ropade Marie förskräckt, ”det törs jag visst icke, då
skulle han säkert ge mig stryk.”

”Du är ett dumhufvud! Hvad behöfver du säga att du med afsigt ger den åt
honom? Kan du ej låtsa, som om du tillfälligtvis hittat den? Jag tycker
att ni qvinnor så ofta ljugen för roskull, så att det gerna kan ske
engång äfven för nöds skull.”

”Men hvad nytta vore det dervid?” frågade flickan ängsligt, ”månne ej
herrn blir så ledsen på frun, att han ej vill veta mer af henne?”

”Det är en sak som ej angår oss,” sade bokhållarn strängt, ”och som vi
ändå ej behöfva frukta. Dessutom är det vår skyldighet att förtiga hela
denna affär, ty den är ej för allas öron.”

Med darrande knän gick Marie in till sin herre. Leonhard satt vid bordet
i sitt arbetsrum och skref. Pigan låtsade en stund syssla i rummet,
innan hon långsamt trädde till bordet, satte biljetten bredvid sin herre
och sade skygt: ”månne detta papper är herrns?”

”Gif hit!” sade Leonhard och grep efter det. Förundrad såg han på
stilen. ”Från Rudolph!” sade han halfhögt och genomögnade hastigt
biljetten. Under dessa få sekunder, som läsningen varade, kämpade många
olika känslor i hans hjerta, och en brinnande rodnad omvexlade hastigt
på hans kinder med dödens blekhet. Men då läsningen var slutad sade han
dock likgiltigt, ehuru rösten något litet darrade: ”Hvar har du funnit
detta papper?”

”På golfvet i sängkammaren,” svarade hon, dristig vorden genom det lugn,
han visade.

”Det var bra att jag fick det åter,” sade Leonhard lugnt, och återtog
sitt arbete, som om ingenting förefallit. Men då den förvånade
tjensteflickan lemnat rummet, lade han bort pennan och återtog
biljetten. Den lydde sålunda:

”Elisabeth! Det är en evighet, se’n jag sist träffat dig, dig, som dock
är mig kärare än lifvet och allt hvad det eger högst och ljufvast. Jag
har ej velat komma, ej velat se dig, trots min brinnande längtan, ty din
åsyn är mig mera än solen, än luften jag inandas; och dock har jag under
dagar och veckor, långa som evigheter, frivilligt afsagt mig denna
salighet, ty jag vill ej att ditt rykte skall lida för min skull, min
älskade! Redan hviska menniskorna om vår kärlek, ehuru ej sådan den är;
ty deras grofva, sinliga känslor kunna ej fatta en sådan som vår, så
ren, så skuldfri midt i synden, af hvilken den tyvärr bär stämpeln. O
när, när skall det bli annorlunda? När skola vi fritt få träda fram
bland menniskorna och med öppen blick kunna säga: ”se, vi älska
hvarandra så varmt, så innerligt, som få göra det!” Jag har ej besökt
ditt hem, på det smädelsen ej med sin giftiga tunga måtte nämna ditt
älskade namn; men nu, nu kan jag ej längre bekämpa min längtan att se
dig, att höra din älskade stämma. Dock ville jag icke träffa _honom_ då,
jag ville så gerna vara ensam med dig, ty då drömmer jag alltid att du
är min, min egen, såsom jag hoppas du engång, och kanske snart nog,
blir. Låt mig vara lycklig, det är så sällan; fördöm mig ej för dessa
drömmar, utan skaffa mig underrättelse om, när jag kan få träffa dig, då
_han_ är borta. Måtte det ske snart, ty jag förgås af längtan efter en
blick, ett ord af dig!

                                                           Din Rudolph.”

Långsamt läste och omläste Leonhard dessa ord. Han ville ej tro sina
egna ögons vittnesbörd, han trodde, att en osalig villa fått magt med
honom. ”O,” sade han slutligen, då sanningen dock genomträngt honom, ”o
att jag, som så älskat dem, skulle så bedragas. Men kanske att det ej är
så, kanske de äro oskyldige,” hviskade hoppet i hans hjerta, ”jag vill
pröfva dem!”

Han försjönk i djupt eftersinnande, sluteligen spratt han till. ”Det går
bra!” sade han tillfredsställd.

”I morgon reser jag till V...” sade Leonhard samma afton till sin maka,
”och återvänder ej på ett par dagar.”

Elisabeth såg upp. ”Hvarför reser du nu?” frågade hon oroligt och en
blick af ömhet, den första på länge, bröt fram ur hennes öga. ”Kan du ej
vänta tills de banditer blifvit gripne, som nu, enligt allas
berättelser, oroa vägarne emellan V.. och här?”

”Var icke orolig,” sade Leonhard leende, ”de skola ej göra mig ondt, ty
jag reser med laddade pistoler.”

”Men kan du ej lemna denna resa tills det blir säkrare?”

”Nej, affärer, som jag med det första vill hafva uppgjorda, tvinga mig
att resa i morgon.”

Detta sade han fullkomligt lugnt och man talade ej vidare om saken.
Följande morgon, då Leonhard tog afsked af sin maka, kunde han med möda
dölja sin djupa rörelse. ”Kanske,” tänkte han, ”kanske är detta sista
gången som jag vill och kan trycka henne så till mitt hjerta; derföre
vill jag medan tider är, ännu njuta salighet.” Och han njöt, njöt deraf
i fullt rågadt mått, han tömde sista droppan af sällhetsbägaren, innan
han ville föra den fulla malörtskalken till sina läppar. Äfven Elisabeth
var rörd. ”Gud låte dig komma lyckligt fram och hem igen!” sade hon
vänligt och sorgligt.

Leonhard var rest. Rudolph hade från sitt fönster sett honom resklädd
fara förbi, ty med afsigt hade Leonhard valt denna väg. Oroligt väntande
gick han nu upp och ned i sitt rum. Då inträdde hans betjent med ett
pakett i handen.

”_Detta_,” sade han räckande det till sin herre, ”blef hemtadt hit nu
just af fru Lindmarks piga, som begär en annan bok tillbaka åt sin fru.”

”Säg henne, att jag ej vet hvilken hon vill hafva,” svarade Rudolph
kallt, ”men att jag skall komma i afton för att sjelf höra åt hvilka
frun ej läst.”

”Ja herre,” sade betjenten med en bugning och lemnade rummet. Utanför
dörrn log han hånligt och sade halfhögt: ”Jo, jo, jag känner nog den
boken han för åt henne.”

Ensamblefven slet Rudolph häftigt bort omslaget från boken som blef
honom lemnad, och då han öppnade den, föll en liten bit papper ut mellan
bladen. Han kysste det häftigt och läste följande ord, skrifna i hast
och med darrande hand:

”Jag är ensam i afton kl. 7. O Gud förlåt mitt brott! Elisabeth.”

”Jag får då se henne, se henne snart och alldeles ensam!” jublade han
och gick i glädjen upp och genom alla rummen.

Skymningen inbröt. Stunden närmade sig allt mera och med hvarje minut
växte Rudolphs längtan; men han kufvade den för att uppfylla Elisabeths
önskan att ej komma före kl. 7. Han försökte läsa för att fördrifva den
odrägliga tiden, som för en väntande vandrar fram med snäckans gång, men
det ville ej gå; se’n tog han flöjten och blåste en stund, men aldrig
hade hans toner förefallit honom så liflösa som nu; förtretad kastade
han bort instrumentet och steg upp. ”Nej, det går ej,” sade han helt
högt,” och Elisabeth, den engeln, får säga hvad hon vill, men jag kan ej
längre vänta.” Med dessa ord tog han en bok från bordet, han såg ej
hvilken, svepte kappan kring sig och gick så med lätta steg och gladt
hjerta, fram till bedragne vännens boning. Han blef ej varse den långa,
spejande figuren, som på afstånd följde honom fram till Lindmarks port,
kunde ej ana det öde, som innan aftonen väntade honom. Då han inträdt
genom porten till det hus, derifrån han jagat friden, återvände hans
obemärkte följeslagare med snabba steg, samma väg han kommit, och gick
in i ett hus vid en gata, ej långt från Lindmarks. Detta hus tillhörde
den äldre Holmén.

”Nå,” ropade denne emot den inträdande brodren, ”hvad nytt?”

”Intet,” svarade den tillfrågade kort, ”annat än att Berg vid denna tid
sitter hos Elisabeth. Hvad tycker du om denna nyhet, Erik?”

”Den slynan! Men huru vet du det, Johan?”

”Jag såg honom just nu, med egna ögon, då han smög in från porten hos
Lindmarks.”

”Och Leonhard är borta! Är det ej skam att hon så alldeles glömmt all
ära och tro, som hon svurit sin man, och dertill en man så god, ja för
god åt en sådan varelse? Men vi skola hämnas honom och det i denna afton
till!”

”Ja det skola vi!” inföll den yngre och räckte brodren handen.

Nu blef det aftaladt, huru de skulle verkställa sin hämndplan; men som
vi tids nog få erfara den, så gå vi tillbaka till Rudolph.

Obemärkt gick han genom de mörka rummen och kom slutligen till
Elisabeths kabinett. Här brann lampan klar, och vid dess sken såg han
den älskade hvilande hufvudet emot soffans kuddar, på hvilken hon half
låg. Vid hans inträde steg hon hastigt opp och gick honom några steg
närmare.

”Välkommen!” sade hon med melodisk stämma och räckte honom handen.

Rudolph tog den och betraktade henne förvånad. Hon var svartklädd och
mycket blek, och i hennes förgråtna ögon glimmade tårar; men hon var
vacker, mycket vacker ändå, och de milda dragen buro en stämpel af
oändlig ödmjukhet, men tillika af en kärleksfull styrka. Man begriper
kanske ej detta ord, men styrkan, såväl som svagheten, kan vara
kärleksfull; detta är den enda förklaring vi kunna afgifva.

”Vi äro ensamna,” sade Elisabeth sagta, efter en lång paus, ”jag har
skickat bort barnen.”

”Tack, du älskade!” utbrast Rudolph, som nu återfick lif och känsla vid
ljudet af den kära rösten. ”Huru skall jag kunna tacka dig tillfyllest
för allt, allt?” Och han slöt henne kärleksfullt i sina armar; men
Elisabeth drog sig hastigt undan och sade, i det en svag rodnad färgade
hennes bleka kinder:

”Vi skola icke glömma, hvilka och hvar vi äro.”

”Glömma!” upprepade Rudolph och hans blick mörknade. ”Tror du jag
någonsin kunde glömma hvad jag är dig och min varma kärlek skyldig? Tror
du jag skulle vilja förolämpa dig, dig som är mig så helig? O! huru kan
du så misskänna mig?”

”Förlåt, förlåt!” bad hon svagt och sjönk full af tillit till hans
bröst.

Han tryckte henne ömt till sitt hjerta och satte sig sedan på en pall
vid hennes fötter. Der, med hufvudet hvilande mot hennes knän och hennes
händer slutna i sina, såg han med oändlig kärlek upp till henne och hans
läppar talade kärlekens hänförande språk. Hela hans väsen var så ljuft,
så innerligt, så vekt, så olikt den stolta, högdragna, hårda mannen, att
ingen som sett honom så, skulle kännt igen honom. Berusad, förbländad
lyssnade Elisabeth till de ord, som melodiska och lockande, lik flöjtens
toner, gingo öfver hans läppar och söfde hennes hjerta och samvete till
ro. Hon glömde allt, glömde hvem hon och hvem han var, glömde sin pligt,
sina sorger och qval, glömde hela jorden, för hans åsyn, för de varma,
eldiga blickar, hvarmed han såg henne djupt i ögat. De vaggade sig i ett
saligt rus, under hvilket de glömde tiden och timmarne, huru de skredo i
hastig fart framåt. Rudolph låg nu knäböjd vid Elisabeths fötter och
hennes hufvud hade sjunkit på hans axel. Så slutna i hvarandras armar
och med en brinnande afskedskyss på de ungdomligt friska läpparne,
hvilade de stumma ett par minuter. Då öppnades dörrn hastigt, men sagta,
och Leonhard stod på tröskeln. En mörk eld flammade i hans ögon, vid den
syn som mötte honom, och han tryckte hårdt de sammanknäppta händerna
emot sitt nästan bristande hjerta.

”Det är då sannt,” sade han sagta och med graflik röst, så hemsk och
förändrad lät den, ”det är då sannt, hvad jag ej velat tro, jag är då
gäckad och bedragen af dem jag mest älskat.”

Efter ett par ögonblick trädde han dock lugnt och stilla fram i rummet.
”Gå!” sade han långsamt, men bestämdt till Rudolph, som vid hans åsyn
rest sig opp och nu blek, men med hårdt sammanbitna tänder och hotande
blick, stod med korsslagna armar framför soffan, på hvilken Elisabeth
sjunkit sanslös vid sin makes inträde. ”Gå, jag vill vara ensam med min
hustru.”

”Jag går ej!” sade Rudolph trottsigt, och stod qvar utan att röra sig.

”Gå dock,” sade Leonhard till det yttre lugnt, ”jag egde rätt att
befalla, men för det förhållande, som en gång varit mellan oss, så _ber_
jag ännu engång: gå!”

”Jag går ej! Jag blir qvar för att beskydda _henne!_”

”I sin makes hus behöfver hon intet skydd utom hans,” sade Leonhard och
en lätt rodnad färgade hans höga panna.

Stumma stodo de ett par minuter och sågo dystert och väntande på
hvarandra. Ingendera ville vika för den andre. Då tog Leonhard några
steg närmare sin maka och sade med en röst, som skulle vara lugn, ehuru
den grufligaste sinnesrörelse skälfde i den: ”Då är det väl jag som
skall vika, och jag gör det!” Med dessa ord tog han sin ännu sanslösa
maka på sina armar och bar henne långsamt mot dörrn till ett
närgränsande rum. Men knappt hade han rört vid låset, innan en tung hand
hindrande lade sig öfver hans, och Rudolph stod vid hans sida.

Leonhard stannade. Hans blick var eld, hans andedrägt tung och
flämtande, men ännu stod han stilla. ”Menniska,” sade han omsider med en
ton och blick, för hvilken den andre studsade och drog sig undan, så
hemsk och hotande var den, ”låt mig gå, och mana ej i evighet fram
djefvulen i mig!”

Obehindrad fick han nu aflägsna sig med sin börda och Rudolph hörde i
nästa rum, huru regeln drogs för dörrn. Sedan han några minuter stått
stilla, slog han den knutna handen för pannan och störtade bort.
Imellertid lade Leonhard, darrande af sinnesrörelse, sin ännu sanslösa
maka på en soffa och började att gnida hennes händer och tinningar, för
att sålunda återväcka henne till lifs. Han ville ej tillkalla någon, på
det att man ej skulle finna så alldeles stor orsak till undran. Midt
under dessa hans bemödanden med Elisabeth, nåddes hans öron af
besynnerliga ljud. Det föreföll som om tätt under fönstret till samma
rum, der han var, några raska karlar brottats, och stundom hördes några
qväfda rop; men om det var nödrop kunde Leonhard ej fatta. Bestört
sprang han till fönstret och såg då klart, belyst af månans strålar en
karl lik Rudolph just i detta ögonblick störtas omkull af tvenne stora,
grotta, oformliga qvinnogestalter, synbarligen endast förklädda, såg en
af dem springa upp på den slagnes bröst der hon ett par gångor hoppade
upp och ned, och såg de häftiga, ehuru ej af ett nödrop åtföljda,
sprittningarna af honom, som blef trampad lik en mask. Mera såg han ej.
Han störtade ut.

”Hjelp, rädda!” skrek han med en röst som domsbasunen, ”här är mord å
färde.”

Vid detta rop lemnade de båda furierna sitt offer och rusade bort, och
snart infunno sig andra personer, som kommo till stället dels af
nyfikenhet, dels af medlidande. Rudolph, som emedlertid förlorat
sansningen blef med största omsorg buren hem till sig. En läkare
eftersändes i största hast och då han såg den liflösa, blodiga
gestalten, skakade han allvarsamt hufvudet och sade betydelsefullt:

”Han är illa slagen, bröstbenet är bräckt och krossadt.”

Leonhard återvände till sin maka och lyckades snart att återväcka henne
till sans. Hvad som sedan tilldrog sig mellan dem, vet endast Han, för
hvilken allting är uppenbaradt; men att en fullständig bekännelse och
försoning egt rum, kunde man dock läsa i Elisabeths förgråtna ögon, och
i det milda, sorgliga och undergifna draget i Leonhards ädla, nu mer än
någonsin vackra anlete, då de, efter att i tvenne dygn hafva varit
instängda ensamna i sina rum, åter trädde ut ibland menniskor.



                                 Mötet.

                                      ”O kärlek jords och himmels under,
                                      Du salighetens andedrägt!”

                                                          ~Tegnér.~


”O jag vill, jag skall besöka honom!” sade Elisabeth en dag till sig
sjelf, i det hon mot sitt hjerta gömde en liten biljett, der det med
darrande hand stod skrifvet:

”Min älskade! Har du alldeles glömmt din arme Rudolph? O han dör af
längtan efter dig, och du lemnar honom så utan tröst och hugsvalelse,
midt under hans grymma plågor. Kom, o kom till mig, om blott på ett
ögonblick, att jag får se och höra att du ännu älskar mig.”

”Jag måste besöka honom, kosta hvad det vill!” upprepade Elisabeth
bestämdt. ”Det är min pligt, ty det är ju för mig han lider. O du grymma
Leonhard, hvarföre skulle du hämnas så hårdt?”

Elisabeth trodde som alla, andra i ... att det var Leonhard som låtit så
handgripligt tukta Rudolph för hans förräderi emot vänskapen. Imellertid
kunde ingen vara mera oskyldig dertill än han, det visste de båda
bröderna Holmén alltför väl, ehuru de visligen tego.

Mot aftonen denna dag, kastade hon en lätt schal öfver hufvud och axlar
och gick så hastigt, men försigtigt utför gatan och bort till det hus,
Rudolph bebodde. Obemärkt, som hon trodde, lyckades hon att lemna sitt
hem och kom snart fram dit hon ämnat sig utan att möta någon lefvande
varelse. Tyst och sagta smög hon uppför de mörka trapporna och in i
tamburen. Hon kände väl rummen i detta hus, men i hans hade hon aldrig
varit. Sagta, med svigtande knän och klappande hjerta, trefvade hon sig
fram i mörkret och stod slutligen vid en halföppen dörr, derifrån ett
svagt ljussken utgick. Den medikamentslukt, som derifrån trängde sig
emot henne, öfvertygade Elisabeth, att det var sjukrummet; men hon
vågade ej inträda, ty hon visste ej om han var ensam, oaktadt den djupa
stillheten derinne. Med återhållen andedrägt lyssnade Elisabeth, då en
djup suck, som af hopplös längtan, nådde hennes öra och följande ord,
uttalade med en sorglig, klagande och svag stämma:

”Hon kommer ej! Hon bryr sig ej om mina qval, mina lidanden, hon har
glömmt, har öfvergifvit mig, mig som så älskar, så tillber henne! O
Elisabeth! Visste du huru jag lidit, och huru ändå midt i plågan jag
funnit tröst och styrka i hoppet på din kärlek, så skulle du ej så grymt
hafva öfvergifvit mig. Nu först, se’n jag ser, att du ej mera älskar
mig, nu först äro mina plågor lika helvetets qval. O hur det bränner och
svider i mitt hjerta, i mitt arma krossade bröst. Gud, gud låt mig dö!”

”Nej lef,” hviskade det sagta, och ett par lena läppar vidrörde lätt
hans brännande panna, ”lef för henne, som älskar dig högre nu än förr!”

”Elisabeth,” utbrast den sjuke gladt och slöt den älskade i sina svaga
armar, ”du är då här! Du älskar mig då ännu! Huru lycklig är jag ej,
hvad är allt mitt lidande emot denna sällhet!”

Elisabeth satte sig på sängkanten med hans båda afmagrade händer slutna
i sina. Med djup sorg betraktade hon honom. Hans manligt vackra ansigte
var blekt, nästan askfärgadt, kinderna infallna, ur de djupt liggande
ögonen strålade en underlig eld och kring den hårdt sammanpressade
munnen lekte ett leende fullt af en underbar blandning af trots och
ödmjuk undergifvenhet, nu förenad med en tacksam glädje. Imellertid
tycktes han lida mycket, andedrägten gick tung och väsande öfver de
bleka läpparne, bröstet häfde sig långsamt, men högt, och stundom
skakades hela hans väsen af en våldsam hosta. Elisabeth såg den
förändring den kraftiga gestalten undergått och hennes ögon fylldes af
tårar. Rudolph varseblef dessa tårar och kysste dem bort, med ett ömmt,
men smärtfullt leende.

”Gråt icke!” bad han. Väl är jag blott en skugga af hvad jag varit, och
återfår troligen aldrig mera min fordna styrka och helsa; men hvad gör
det, blott du älskar mig; din kärlek gör mig så rik, sjelfva plågan
förljufvas af den, och jag glömmer allt. Du älskar mig ju lika som
förr?”

”Högre!” snyftade Elisabeth. ”Men hvad det är hårdt att du skall lida
för min skull! Obarmhertige Leonhard, kunde ej en mindre hämnd
tillfredsställa dig!”

”Säg icke så!” sade Rudolph och en svag rodnad färgade, vid tanken på
Leonhard, hans bleka anlete. ”Anklaga icke honom! Jag var honom skyldig
lifvet, ty han frälsade det engång, han återtog sin fordran och i högre
mått ändå, ty han beröfvade mig helsan, utan hvilken lifvet ej eger
värde. Nu är jag honom intet skyldig och kan utan förebråelse älska dig,
du hulda engel, som han också rövat ifrån mig; ty Gud har skapat oss för
hvarandra, det säger oss ju hvarje tanke, hvarje känsla i vår själ.”

”Ack ja! Jag älskar dig, dig och ingen annan på jorden!” sade Elisabeth
varmt och hon trodde så sjelf i detta ögonblick af sinnesrörelse.

Länge sutto de så, samtalande om hvad som var deras hjerta kärast.
Slutligen uppsteg Elisabeth och beredde sig att gå.

”Skall du lemna mig re’n?” frågade den sjuke sorgligt.

”Jag måste, jag kan ej dröja längre.”

”Huru lång blir ej natten för den ensam lidande! O, att du ej behöfde
lemna mig!”

”Jag lemnar dig ej,” sade Elisabeth ömmt, ”mitt hjerta, min själ är hos
dig; det är blott kroppen som jag för till dem.”

”Så gå då, jag skall lefva af ditt minne och i hoppet att se dig åter.
Du kommer ju hvarje afton till din arme Rudolph?”

”Jag kommer,” sade hon och försvann samma väg hon kommit.

Snart befann sig Elisabeth åter nere på gatan lika obemärkt som hon
kommit, men knappt hade hon gått några steg framåt, innan hon tyckte sig
i det allt mera tilltagande mörkret se en skugga, som troget följde
henne helt nära. Med klappande hjerta och en hemsk känsla såg Elisabeth
detta och fördubblade sina steg, men skuggan följde efter, tills den
hastigt helt nära hemmet vek förbi henne och försvann. Elisabeth andades
lugnare. ”Gud ske lof,” tänkte hon, ”det var då ingen spion, utan en
oskyldig menniska.” Hon kom hem. I deras vanliga samlingsrum satt
Leonhard, omgifven af alla barnen, för hvilka han berättade roliga och
lärorika historier. Ett moln af smärta och vemod sväfvade dervid öfver
hans vackra panna, och med illa dold likgiltighet fortsatte han den nyss
började berättelsen, som dock gjorde stort nöje och emottogs med högt
jubel af hans små kära åhörare. Barnens glädje gjorde ett djupt och
sårande intryck på Elisabeths hjerta, som förebrådde henne den
likgiltighet, hon på en tid visat dessa sin själs älsklingar. Stum gick
hon förbi den glada kretsen, och in i sitt kabinett. Leonhards blick
följde henne sorgsen, och då hon var borta tänkte han: ”Hon hade rätt då
hon sade _honom_, att endast hennes kropp är hos oss; ty själen, den är
död för allt hvad hon fordom älskat.” Han försjönk derefter i så djupa
och bittra tankar, att hela berättelsen blef afbruten och först barnens
gälla rop: ”mera, söta pappa, mera! Huru gick det se’n?” förmådde väcka
honom åter till känsla af det närvarande, och lät honom äfven känna att
det var omöjligt att nu fortsätta historien.

”I morgon skall jag berätta mera för er,” sade han vänligt men
allvarsamt, ”i dag kan jag det ej. Dessutom är det långt lidet på
qvällen, det är bäst, att I gån till Maja, hon hjelper er till sängs.”

Dermed kysste fadren ömmt deras hvita pannor, tyst i sitt hjerta
välsignande dessa sina älsklingar. Barnen gingo till hvila, men kunde ej
på länge somna för oron och gissningarne om utgången på den afbrutna
berättelsen.



                              Dödsbädden.

                                ”Lik äolsharpans stilla sammanklang,
                                    När strängen sprang,
                                Och vinden blott försvunna tonen saknar:
                                Så blifve ock från kylans rymd min gång;
                                Så klinge sång
                                Vid blommans bädd då hon i Eden vaknar.”

                                                      ~Atterbom.~


Många veckor förgingo. Hösten var åter inne med sin mörka, mulna himmel,
sina rytande stormar, sin tunga, melankoliska luft. Rudolph var allt
sjuk; han hade i några månader redan varit fängslad vid plågobädden och
läkarne gåfvo ömsom hopp, ömsom misströstade de om hans vederfående.
Elisabeth smög hvarje qväll till det läger, der han hvilade så lugnt och
utan klagan, ehuru synbarligen marterad af de rysligaste plågor, dem
hennes blotta åsyn dock tycktes mildra. Med allt större innerlighet
fästade hon sig vid den af sjukdomen så vek blifne mannen, hon trodde
sig älska honom högre för hvarje dag, denna tro var villan af en ren och
mild själ, af en sann qvinnosjäl; ty det hör till kännetecknet af en
verklig sådan att, när den ser en varelse lida för sig, med innerlig
tacksamhet älska den lidande ännu högre. Mot sin make deremot blef hon
med hvarje dag allt kallare och mera sluten, det låg en tyst förebråelse
i hvarje blick och rörelse, som djupt sårade den redlige mannen; men han
var för stolt att med ett ord rättfärdiga sig för en gerning, till
hvilken han var alldeles oskyldig.

Under dessa, månader hade Virginia med hvarje dag allt mera nalkats sin
upplösning; synnerligast efter Rudolphs missöde, som snart med
tillbörliga tillägg kringspriddes i det goda ...s aftonkretsar och äfven
nådde Virginias öra. Hon bleknade djupare och darrade, när modren
förundrad omtalade denna nyhet, som kort förut blifvit henne meddelad af
någon, väl underrättad kaffesyster. Från denna stund bemärkte modren en
viss onämnbar oro hos sin sjuka dotter, som för hvarje dag blef allt
mera blek, allt svagare och mera lutad; det var den späda, af lifvets
frost angripna blomman, som långsamt böjde sig mot sin graf. Med fruktan
såg modren den förvandling, hennes älskling undergått, men hoppades
dock, att hon småningom skulle återvända till lif och helsa. Väl
besvarade läkaren hennes fråga derom med en tviflande skakning på
hufvudet, men hon trodde ändå; ty när vill modershjertat försaka hoppet
att behålla sina älsklingar? ”Det är någon djup sorg, som tär henne,”
sade doktorn alltid; men modren bestred det, ty hennes Virginia hade
aldrig doldt något för sin mor. ”Men huru förklara, den ständiga och så
ytterst skadliga oro, i hvilken hon sväfvar?” frågade läkaren tviflande.
Modren förklarade den härflyta af hennes sjukdom, men den erfarne
läkaren runkade blott hufvudet deråt, ehuru han teg. Emedlertid var och
förblef Virginia mycket orolig, ofta öfverraskade modren henne med
tårar, glimmande i de matta insjunkna ögonen, men då hon ömmt
efterforskade orsaken, skämtade dottren alltid bort frågan.

Dock en dag, då modren ifrigare frågade henne derom, svarade hon med ett
sorgligt leende: ”Det är tungt för det unga hjertat att bereda sig till
skiljsmessan från allt hvad det eger kärast på jorden.”

”Tala icke så!” utbrast modren förskräckt och fattade bedjande sitt
barns händer mellan sina, ”du går ju ej bort från mig?”

”Men om jag blefve kallad?” frågade dottren med en blick af outsäglig
kärlek på den gråtande modren.

”O! Han som gaf mig dig, Han kan ej vilja pröfva så hårdt sitt svaga
barn! Tag mig, o Herre, men skona hennes unga lif!”

”Icke så!” sade dottren mildt, ”mitt lif eger värde endast för dig, då
ditt deremot är kärt för så många. O, min mor, önska ej att dö! Lef för
min far, mina syskon. Många band fästa dig vid lifvet ännu, mig fästar
intet!” tillade hon för sig sjelf.

”Men nog kan du ännu bli frisk,” sade modren ifrigt; hon hade ej hört
dottrens sista ord. ”Berg, som blef så illa skadad och som så länge
sväfvat mellan lif och död, skall ju vara på bättringen redan, hörde jag
i dag.”

”Är han det?” och en svag och flygtig rodnad färgade dottrens affallna
ansigte.

När modren lemnat henne sjönk Virginia sagta ned på knä. ”O Rudolph!”
suckade hon med tårfyllda ögon och de magra små händerna hopknäppta
öfver det lidande bröstet, ”Rudolph, du blir då qvar på jorden! Jag
endast skall dö, dö så ung, så full af lif ännu. Hvad gör dock det? Hvad
värde eger lifvet utan kärlek? Likväl är jag mycket älskad, visst
framkallar min bortgång mången tår, det tror jag, och visst blir jag
saknad, men ej af honom, honom som jag dock älskar högst på jorden. Hvad
gör det då om jag går? De sakna mig en liten tid, men glömma dock
sluteligen den under torfven slumrande, trötta vandrarinnan. Jag trodde,
jag hoppades nästan, att han skulle följa mig efter till den sista,
tysta hvilostaden, det var mig så ljuft att tänka, det _jag_ skulle få
återse och vara honom till mötes der uppe i den ljusa himlasalen; men
han kommer ej. Dock det är godt att han stannar, att ej _hennes_ hjerta
också må krossas; det kan vara nog med ett. Engång komma de dock båda;
då skall deras Virginia möta dem och i oändlig, förklarad kärlek räcka
dem handen. Rudolph, då får du känna det hjerta, du försmådde på jorden,
då skall allt, som nu är dunkelt, bli uppenbart och förklaradt för våra
helgade blickar. O, det gör hjertat så godt att tänka på denna saliga
tid, det förtar all bitterhet, som döden eljest eger också för mig, fast
jag är så trött, så matt. Jag känner, att den ej är långt borta, denna
tid, då jag slipper dessa grymma plågor, som nu martera mig, och det
mera derföre, att jag döljer dem, på det ej deras åsyn måtte bedröfva
min arma mor. Ack moder, moder, snart lemnar Virginia dig; men om du
älskar din dotter, så gläd dig, ty hon går före dig att bedja för alla
dem, som äro henne kära; gläd dig, att hon så ung slipper jordlifvets
sorger och mödor och det innan förderfvet förstört all god säd i hennes
själ!” Derefter fick Virginia mera ro, men hennes kroppskrafter aftogo
med hvarje dag. Elisabeth besökte henne ofta, men det var ej mera samma
hjertliga förhållande emellan kusinerna som fordom, någonting kallt och
fremmande hade trängt sig emellan dem. Virginia såg med djup grämelse
detta, hon kände och erkände, att det var hennes fel, och denna hjertats
svaghet förbittrade hennes sinne, men hon beslöt att bekämpa den. En
dag, redan sednare på hösten, satt barndomsvännen åter vid hennes säng.
Virginia var svagare, men äfven mildare och vänligare än någonsin. Sedan
de länge samtalat i alldagliga ämnen, steg Elisabeth upp och beredde sig
att gå, men Virginia bad henne stanna ännu ett ögonblick.

”Jag känner mig i dag så lugn, så fri från plågor,” sade hon med ett
svagt leende; ”jag ser att det lider till slutet. Befriarn nalkas och
jag tackar Gud, att han kommer utan plågor, att min sista stund blir
ljus och stilla. Men innan jag går bort, vill jag be dig förlåta mig all
den ovänlighet och köld, jag på dessa sista tider visat dig! Detta
mörker i hjertat, som vållat mitt uppförande, är skingradt, jag minnes
ej mera af hela vårt lif annat, än den vänskap som från barnaåren så
innerligt förenat oss. Måtte äfven du hafva förlorat minnet af allt
annat, på det du må kunna förlåta mig!”

”Hvad har jag att förlåta dig?” sade Elisabeth djupt rörd, ”kanske att
mitt eget uppförande gjort, att du under dina plågor ej varit lika
vänlig som alltid emot mig. Om så är, så bör jag bedja dig om
förlåtelse, icke du mig! Menniskan, och isynnerhet jag, är så svag,”
tillade hon ödmjukt, ”man kan så lätt fela utan att sjelf ens veta det;
men om jag felat mot dig, så har det skedt utan uppsåt, och du bär ju ej
derföre något agg till mig?”

”Ack Elisabeth, huru skulle jag kunna det? På grafvens brädd glömmer man
alla små oförrätter, all verldens litenhet, all vrånghet, allt hat;
lifvet blir då så högt, så förklaradt, så att alla dess dimmor sjunka
och förskingras, endast kärleken står qvar, öfverskylande och försonande
allt.”

”Du talar så sorgligt Virginia, så underligt, som om du skulle tänka dö.
Du är dock i dag bättre än på länge, och blir väl snart alldeles frisk.”

”Har du sett, huru elden flammar opp, innan den slocknar?” sade Virginia
skakande hufvudet. ”Så är det ock med mig. Jag är lik en lampa, hvars
veke är nära utbrunnen, men som lyser klarast, just då den slocknar för
alltid.”

”O nej, nej, du får icke dö!” utbrast Elisabeth ångestfullt.

”Frukta icke Elisabeth! Döden är icke så ryslig, som den synes, då vi
äro lyckliga; men när plågan nedtrycker vår kropp och själ, då blir den
oss ljuf. Också för mig blir den ljuf, ty jag har lidit mycket och är så
trött, derföre lef väl Elisabeth; din kära åsyn förtar mina krafter och
jag ville dock ega några qvar tills Förbarmaren kommer. Vi skiljas för
en liten tid, men snart se vi hvarandra åter! Gud välsigne dig, de dina
och _alla_ dem, du älskar, till dess!”

Hon tystnade och sjönk med slutna ögon och ett leende, fullt af
salighet, utmattad ned på bädden. Med tårar lemnade Elisabeth den döende
väninnan. Lugnt slumrade Virginia derefter i några timmar. Sorgligt
betraktade modren sitt barns bleka, aftynade ansigte, hvaröfver dock nu
ett drag af öfverjordisk salighet sväfvade. Hon bad en varm bön till
lifvets och dödens Herre att få behålla sin älskling. Just då trängde en
stråle af den nedgående solen in genom fönstret och föll på den sjukas
anlete. Modren steg sagta upp och gick för att fälla ned rullgardinen,
på det den älskade dottren ej måtte vakna, men hon hade redan gjort det,
och då hon märkte modrens afsigt, bad hon svagt:

”Låt vara! det gör mig så godt att se solen.”

Modren gjorde, som hon bad och nalkades sängen. Med förundran varseblef
hon den höga skära rodnad, som brann på dottrens kinder. Den återtände
hoppet i hennes arma hjerta; men ack, detta hopp hade ingen varaktighet,
ty redan dottrens första ord skingrade hela den bedrägliga villan.

”Mamma,” sade Virginia med matt röst, ”låfva mig att icke sörja alltför
mycket, då jag är borta. Lifvet är ju så kort och fattigt, det förtjenar
icke att saknas. Mycket bättre är att dö som ung, när känslorna äro
varma och själen öppen för allt godt och ädelt; bättre är att dö medan
man ännu ej saknas i lifvet. Du vet ej huru glad jag är att dö, huru
litet tanken att lemna dig och er alla bedröfvar mig; ty jag vet, att vi
om en liten tid se hvarandra åter. Derföre mamma, skall du med glädje se
att ditt trötta barn får hvila, och i hvilan glömma alla sina sorger, ty
också hon har haft sådana, ehuru hon doldt dem för dig, på det du ej
måtte oroas af dem, och kanske också af en känsla mindre ren än den,
nemligen af stolthet. Men vid grafven försvinner allt sådant, derföre
vill jag också nu bekänna för dig, att den plåga, som tärt ditt barn, ej
härrör af förkylning eller hvad du velat inbilla dig, utan dess rot
sitter i hjertat och för djupt att någonsin kunna uppryckas. Om du vill
känna dess namn moder, så vet, att den heter _hopplös kärlek_, och har
du någånsin känt hvad den vill säga, så vet du för väl, att för den, i
hvars hjerta den slagit rot, ingen räddning finnes unnan döden och
grafven. Var då nöjd, att jag så snart slipper alla plågor och blir
befriad från alla qval, som alstras af afund och svartsjuka i det arma,
eländiga menniskohjertat.”

”O mitt barn, mitt arma, älskade barn!” var allt hvad modren under
hjertslitande snyftningar förmådde säga, i det hon slöt dottren till
sitt bröst.

”Arm! Säg icke så,” sade Virginia med ett öfverjordiskt leende. ”Jag är
icke arm. O! jag känner mig så rik i din kärlek och i hoppet på ett
lyckligare lif. Det enda som grämer mig är, att jag genom onödig sorg
förstört detta; men Han, som är sjelfva barmhertigheten, förlåter väl
hvad jag af kärlek gjort och brutit emot hans heliga bud; tror du det ej
också min mor?”

”Säkert mitt barn; så hoppas jag.”

”Hoppas du? då är det bra, då är jag lugn och lycklig; ty hoppet låter
icke på skam komma, heter det. Också en bön har jag till dig min mor:
när jag är borta, så sätt en hvit ros på min graf, den är oskuldens och
sorgens sinnebild, och på min graf betecknar den, att jag fallit offer
för ett lidande, till hvilket ingen varit skulden. Dessutom älskar _han_
denna blomma, och när han ser den prunka på grafven, skall han, om också
ej annars, minnas henne, som sofver den sista sömnen djupt under dess
rötter. Och nu till slut, låt mig tacka dig för all din godhet, moder,
för den kärlek, hvarmed du öfversett alla mina fel! Måtte du lefva lugn
och lycklig och väl minnas, men ej sörja och sakna din dotter, och måtte
din sista stund bli så stilla som min!” Hennes ögon slötos och bröstet
arbetade tungt ett ögonblick. I outsäglig ångest bad modren för sitt
döende barn. Ännu engång såg dottren opp; hennes klara, rediga blick
träffade den vid sängen knäböjande modren och ett leende fullt af kärlek
och salighet flög öfver hennes anlete. Hon sträckte armarne emot den
bedjande och stammade med bruten röst:

”Min mor! .... Elisabeth! ..... Rudolph!”

Detta ord var det sista. Armarna sjönko sagta ned, ögonen slötos för
alltid och med en suck flydde anden ur sin jordiska hydda.

Just då bröt solen klart strålande in i rummet; men den belyste blott
den afsomnade och modren, som under heta, qvalfulla tårar kastat sig
öfver sin dotters lik. Sedan, liksom bedröfvad öfver denna syn, drog den
hastigt bort och slocknade vid nattens ankomst.



                               Afskedet.

                             ”Tänk någon gång, när dagens sol sig sänker
                             Och fiskarn sagta gungar hem från sjön
                             På den, som evigt, evigt på dig tänker
                             Och ber för dig till Gud så mången bön!”

                                                      ~Böttiger.~


Virginia var borta. Hon hade gått den långa mörka vägen, som är så
trång, att ingen återgång är möjlig. Redan framstucko några höstblommor
på hennes graf, redan hade vinter och sommar vexlat på den, och tiden
förbytt modrens bittra sorg till en stilla saknad, mildrad af hoppet att
snart i en evig fröjd återse sitt barn. Hennes sista ord hade låtit
täckelset falla från modrens ögon och hon såg nu klart källan till sin
dotters lidande. Tyst i sitt hjerta förebrådde hon Elisabeth och
Rudolph, som sin Virginias mördare, och denna aggande känsla födde en
stor bitterhet emot dessa två, en bitterhet, som de voro långt ifrån att
ana, hvarföre de äfven uppbjödo alla sina krafter att trösta den arma
modren.

Under loppet af detta år hade Leonhards och Elisabeths förhållande till
hvarandra tagit en ny rigtning. Med hvarje dag blef hon kallare emot
honom och dock var hon undergifven, ja ödmjukt uppmärksam för hans
minsta önskan. Den yttre känslan af pligt var det enda band, som numera
förenade de båda makarna. Men detta band är skört, om ej kärleken gifver
det styrka. Visst bildade äfven barnen en länk emellan dem, men äfven
mot dessa, fordom så älskade varelser, var Elisabeth blefven likgiltig,
kall och tvär, och de späda, träffade af denna förvandling, drogo sig
från modren och slöto sig allt närmare fadren; ty han var aldrig kall
eller ovänlig emot dem, tvertom tycktes de för hvarje dag bli honom allt
kärare. De voro numera det enda, han egde på jorden och åsynen af dessa
älsklingar var det, som uppehöll hans mod och lät honom tåligt hoppas
och vänta på bättre tider. Men när dagar kommo och dagar gingo utan att
någon förändring inträffade, när han såg Elisabeth allt mera aflägsna
sig ifrån honom och barnen, såg dessa tillvexa och snart stora nog att
begripa föräldrarnes förhållande, då vaknade bittra tankar i hans själ
och han beslöt att gå, gå långt bort och aldrig återvända. Men huru
kunde han för hela lifvet skilja sig från barnen? Ack hans hjerta
upphörde att slå vid tanken, att de snart skulle glömma honom, eller om
de mindes honom stundom, då anse honom för död, under det han i oändlig
kärlek aldrig skulle upphöra att tänka på dessa, ur hans egen själ
slitna varelser. Nej, han kunde icke lemna dem så för alltid; men taga
dem med sig ville och fick han ej heller. Hans affärer, i början så
blomstrande, hade nu på sednare år blifvit mycket invecklade och hotade
honom snart med en fullkomlig ruin. Olyckor, motgångar och sorger hade
tillsammans bidragit att göra hans undergång oundviklig. Likväl skulle
han ännu kunnat rädda en betydlig del af sin egendom och gjorde det
äfven; men denna del bestämdes åt Elisabeth, ty hon skulle aldrig lära
känna fattigdomen; ensam ville han bära dess börda och afstå allt åt
barnen och henne, genom hvilken han sjelf kommit i välstånd. Intet offer
var så stort, att han ej velat göra det för henne, men att också försaka
sina barns kärlek, dertill egde han dock ej styrka. Sedan han således
betryggat Elisabeths framtid, behöll han för sig en liten summa. Med
denna ville han uppsöka ett fremmande land och hoppades med Guds bistånd
genom omtanka och drift snart föröka detta lilla kapital och derefter
återvända och afhemta sina barn och föra dem till det nya hemmet bortom
hafven. Sådan var hans plan, och endast hoppet, att se den engång
förverkligad, uppehöll hans mod under de tysta förberedelserna till den
stundande afresan, om hvilken Elisabeth hade ingen aning.

En afton, då allt redan för detta ändamål var iordningstäldt, satt
Leonhard tankfull i ett fönster af det hus, som han snart skulle lemna
och kanske för alltid. Sorgen hade trängt all bitterhet ur hans hjerta
och blott med djupt vemod tänkte han på de långa år, under hvilka han
kanske i ensamhet skulle framsläpa sitt ödsliga lif. Följande dagen
ville han afresa, fartyget var redan segelfärdigt, och vinden gynnande;
ännu samma afton skulle han om bord. Det återstod endast några timmar af
hans vistelse i hemmet. Snart skulle han vara ute bland fradgande
böljor, långt från de sina, som han kanske aldrig skulle återse. Denna
tanke var sorglig. ”O hvad har jag gjort, att bli så hårdt straffad!”
utbrast han klagande och en het tår föll ur hans manliga öga. Han lutade
hufvudet i sina händer och gret länge tyst. Då hördes små snabba steg i
rummet, ett par lena armar slogos kring hans hals och en barnröst
frågade gladt:

”Hvar har du varit hela dagen, pappa?”

Leonhard såg upp, bredvid honom stod lilla Helena, som vid åsynen af
hans tårfyllda ögon häpen slog sina små händer tillsamman och utropade
förskräckt: ”Du gråter! Hvad är det, hvad har händt?”

”Ingenting mitt barn,” sade fadren, ”men om det skulle hända, att jag
lemnade dig och fore bort för alltid, hvad skulle du säga derom?”

”Talar du om att lemna din Helena?” frågade barnet, bleknande vid blotta
tanken på denna möjlighet.

”Ja jag talar derom.”

”O, det kan du icke vilja,” utropade hon med tårar i ögonen; ”du kan ej
ha hjerta att lemna dina barn!”

”Nöden tvingar mig, Helena,” sade fadren allvarsamt, ”men vill du alltid
med kärlek tänka på mig, då jag är borta?”

”Jo det vill jag; och hvarje dag skall jag och syskonen bedja för dig
se’n du farit, på det Gud snart och lyckligt måtte återföra dig till
oss. Icke sant: du dröjer ej länge, du kommer ju snart åter?”

”Och om jag skulle dröja länge, till exempel flere år, skulle du ej
också då minnas din pappa, och bedja för honom, och påminna dina syskon
om mig?”

”Visst skulle jag det. Vi glömma dig aldrig, ehuru länge du än må dröja.
Men du blir ju ej borta så länge, du narras ju endast?”

”Nej, jag narras inte. Jag reser bort, men huru länge jag må dröja, vet
endast Gud fader sjelf. Engång, om jag behåller lifvet, skall jag komma
igen. Vill du då med dina syskon följa er far hvart han för er?”

”Gerna, gerna, om vi blott få vara hos dig, vår egen snälla lilla
pappa.”

”Och du vill låfva att sålänge vara lydig emot din mamma?”

”Visst lyder jag henne,” sade barnet sorgligt, ”men icke håller hon så
mycket af oss som du.”

”Hon håller visst af er, då ni äro snälla och lydiga,” sade fadren, som
med en sorglig känsla åhörde barnets sista ord. Det föreföll honom så
hårdt, att i den allt mera kallnande modrens vård öfverlemna sina barn.

”Elisabeth,” sade Leonhard samma afton till sin hustru, ”jag reser bort
nu, och har kommit för att ta afsked af dig.”

”Hvart skall du resa?” frågade hon likgiltigt och utan att se upp från
sitt arbete.

”Till Brasilien först, och hvarthän jag sedan hamnar, står i Hans hand,
som styr våra öden. Och om jag aldrig återvänder och hvad som än må
tilldraga sig, så besvär jag dig, vid minnet af allt hvad du fordom
älskat, att vara huld och god emot våra barn, att vårda dem till själ
och kropp, att bevara dem för frestelsen och synden, och, om du det gör,
nedkallar jag himmelens välsignelse öfver ditt hufvud.”

”Leonhard, skall du bort?” frågade Elisabeth bleknande, och hennes röst
darrade af sinnesrörelse, men han var sjelf för upprörd att ge akt
derpå.

”Ja, jag skall bort,” sade han vemodigt och fattade kärleksfullt sin
makas händer. ”Om jag gjort dig sorg, så glömm det och tänk ej ondt om
mig, när jag är borta. Aldrig har jag med afsigt velat såra dig, dertill
var du mig för kär. Och nu farväl! Ehvad som än må tilldraga sig, så
glömm ej, att jag återvänder först efter tre à fyra år, eller kanske
aldrig; att du är fri att handla så, som ditt hjerta inger dig.”

Vid dessa ord kysste han lätt sin makas panna och hon hvilade än engång,
men blott en sekund, vid detta hjerta, som aldrig kunde kallna för
henne. I den följande minuten slet han sig lös och störtade ur rummet.
Elisabeth satt stilla, förkrossad qvar länge efter det han lemnat henne.
Hon hade ingen redig tanke, annat än att ännu engång se honom. Denna
tanke blef sluteligen en önskan så varm, att hon ovilkorligt störtade
opp och ut. I en tunn drägt, med blottadt hufvud lopp hon i skumrasket
genom gatorna. Hon såg ej de nyfikna blickarna, som riktades på henne,
kände ej regnet, som störtade ned och genomblötte hennes kläder. I
rastlös oro störtade hon framåt. Så kom hon till elfstranden just i det
ögonblick en jagt full af folk lade ut derifrån. Det var sjöfolk, som
foro till hamnen. Elisabeth var i begrepp att ropa dem tillbaka för att
taga henne med sig, men en röst, väl känd, nådde hennes öra; det var
hans röst, för hvars skull hon lemnat sitt hem. Hade han vetat, att den,
han så högt älskade, stod honom så nära, att hon lemnat sitt varma hem
för att i en ruskig höstqväll söka upp honom, då hade han haft en tröst
med sig på vägen, men han visste det ej och derföre lyste ej en enda
hoppets stjerna ned på hans ödsliga stig. Vid ljudet af denna fordom så
kära stämma tystnade hvarje önskan i Elisabeths hjerta. Med spänd hörsel
lyssnade hon och stirrade efter de farande, sålänge ännu ljudet af
årtagen nådde hennes öra, och ännu länge, se’n allt tystnat, stod hon
qvar på samma ställe och skulle kanske stått der hela den mörka
höstnatten igenom, om ej en hand sagta fattat hennes och en bekymrad
stämma talat bevakande ord i hennes öra.

”Hvad gör du här, älskade?” frågade Rudolph ängsligt. ”Det blir din död
att vandra omkring så der klädd i detta väder. Kom hem med mig.”

Stum lät sig Elisabeth föras mot hemmet och först då hon i det lilla
kabinettet stod framför honom, såg Rudolph den förstörelse, som
herrskade öfver hela hennes varelse.

”Min Gud, hvad fattas dig?” utropade han förskräckt.

”Han är borta,” sade Elisabeth utan att ge akt på frågan, eller kanske
snarare för att sålunda besvara den.

”Hvem är borta?”

”Leonhard. Han reste just nu till Brasilien och återvänder aldrig,” sade
hon med en djup suck.

”Drömmer du?” sade Rudolph häpen.

”Gud gifve det vore så; men ty värr har jag sjelf sett honom fara.”

”Är det verkligen så?” inföll Rudolph och en onämnbar känsla af sällhet
uppsteg dervid i hans bröst. ”Efter nu så förhåller sig, hvarföre skall
du sörja? Vi äro ju nu fria.”

”Fria! Ack nej, nej. Tro inte att jag skulle begagna hans frånvaro för
att slita de heliga band, som förena oss och för att med vanära hölja
hans namn.”

”Se på mig Elisabeth, se huru mycket jag lidit och det allt för min
kärlek till dig; och ändå tvekar du, om du skall taga detta steg, som
kan bereda bådas vår sällhet och som han sjelf gjort så lätt för oss. Du
älskar mig då ej.”

”Jag älskar dig, men du får ej fresta mig Rudolph. Mitt beslut står
fast: jag blir din maka, men icke förr än han sjelf sökt sig fri ifrån
mig, eller döden skiljt oss åt. Tills dess, låt oss vänta med tålamod.”

”Och vi få kanske vänta hela lifvet igenom?”

”Hvad gör det? Bli vi ej förenade i detta lif, så bli vi det i ett
annat, och då skola vi bli så mycket lyckligare.”

Rudolph knotade, han ville ej vänta så länge, men med en blick af
förebråelse lemnade Elisabeth honom.



                              Frestelsen.

                                           ”Inled oss icke i frestelse!”


Det var afton. Snön låg åter utbredd öfver den frusna jorden, månan
strålade åter lika klar som i vår berättelses början och stjernorna
tindrade lika herrliga öfver det goda ... som då. Vintern var åter inne.
Några veckor hade förgått, se’n Leonhards afresa, men minnet deraf lefde
lika varmt i Elisabeths hjerta och uppväckte der en bitter, aggande
smärta, ett qval som var outsägligt. Denna afton återse vi henne
sittande vid sitt yngsta barns vagga. Den lilla hade varit mycket sjuk
och i dag särdeles svag och kirrig. Nu slumrade hon stilla. Det var en
njutning för modershjertat att se hennes ro nu efter så myckna plågor.
Med innerlig ömhet betraktade Elisabeth detta lilla hufvud så likt
honom, som flytt för hennes skull, och heta tårar rullade långsamt ned
öfver de bleka kinderna vid detta minne; det var tårar öfver egen
ohjelplig svaghet.

I detta ögonblick nalkades henne någon. Elisabeth såg hastigt opp,
bredvid henne stod Rudolph. Hans blick var glad och strålande, men när
den mötte hennes tårfulla, blef han plöttsligt allvarsam.

”Hvad står på,” frågade han ömmt, ”är den lilla värre i afton?”

”Nej, tvärtom.”

”Nå hvarföre gråter du då? snarare borde du då glädja dig, ty nu kan du
ju i morgon delta i slädpartiet till K..., du kan bli min moitie,
hvilket jag så innerligt hoppats.”

”Ack kan jag, bör jag väl lemna den lilla? Nej, nej, jag måste bli hemma
och vårda henne.”

”Hon är ju bättre; hvad vård behöfver hon då som ej andra kunna ge
henne?”

”Men jag får ingen ro, om jag lemnar henne. Och Rudolph, hvad skall
verlden säga derom?”

”Du vill icke komma,” sade han med mörk blick, ”du älskar mig ej, vill
ej uppoffra något för min glädje, då du kan framkasta dylika hinder.
Hvad bry vi oss om verlden och dess domar? Må den fritt fördömma oss,
den känner oss ej.”

”Men mitt barn, Rudolph! Om jag ej aktar verldens omdöme, så bör jag
dock akta mitt eget hjertas, och det ropar högt att jag ej skall lemna
henne.”

”Du älskar mig ej,” sade han bittert och steg upp för att gå, ”jag arme
dåre som skulle tro en qvinnas eder. Du har aldrig älskat mig, eljest
uppoffrade du mig ej för en barnunges skull.”

”Rudolph säg icke så, jag älskar och har älskat dig grufligt. Men
betänk, att detta barn är mitt och att det är mig lika kärt.”

”Då vill jag icke fråga efter din kärlek,” sade han med ett hånfullt
leende. ”Jag vill icke täfla om den med dessa barn, som äro dig kära för
det de äro hans, ehuru du många gångor svurit, att du numera älskar
blott mig.”

”Jag har svurit sannt; men jag älskar också dem. Du känner ej
modershjertat, som är i stånd att uppoffra allt för sina barn.”

”Jo jag känner det nu och finner, att det kan uppoffra äfven sitt
kärleksföremål, och det blott för en nyck som skall heta ömhet för
barnen. Derföre är det bäst att den försmådde lemnar rum åt de mera
älskade, de lyckliga.”

”Gå ej,” sade Elisabeth och qvarhöll ångestfullt den bortgående, ”lemna
mig ej så. O, jag älskar dig så varmt och vill uppoffra allt för dig.”

”Vill du komma i morgon?” frågade han nästan sträft.

”Ja jag kommer, jag gör som du vill, allt hvad du vill, bara du inte är
ledsen.”

”Tack du goda,” sade Rudolph innerligt och slöt den älskade till sitt
hjerta. ”Förlåt alla obetänksamma ord jag nyss yttrade och glömm dem.
Det var min varma, men fruktande kärlek som framkallade dem.”

Man undrar kanske öfver det tålamod, hvarmed Elisabeth emottog Rudolphs
förebråelser, men den som det gör, känner ej huru mild och tålig den
qvinna blir, som i sina egna ögon sjunkit, ehuru hon i sjelfva fallet
bibehållit sig ren och skuldfri. Känslan af egen skuld gör en själ, ännu
oförderfvad, mild och undseende emot andra, och en varelse som, om också
oskyldig, likväl ser sig utesluten från verldens aktning, hvilken så
många mera brottsliga ega, den stöter ej så gerna ifrån sig de få
hjertan, som ännu äro henne tillgifna, om äfven de stundom äro
orättvisa.

Ensam blefven, försjönk Elisabeth i djupa sorgliga tankar. Hon stridde
mellan pligt och kärlek. Ogerna lemnade hon sitt barn och ogerna ville
hon vägra den älskade att uppfylla hans bön. Heta tårar fuktade hennes
kudde under nattens ensliga timmar, och då hon om morgonen, efter en
kort slummer, vaknade, var hon ännu obeslutsam. Hon steg sagta opp och
smög till vaggan, der den lilla låg under stilla qvidande; men vid
modrens åsyn tystnade all klagan, hon smålog och räckte ut sina små
armar. Med en känsla af ånger slöt henne Elisabeth till sitt hjerta.
”Nej, jag kan ej lemna dig,” sade hon.

Några timmar sednare skickade hon bud till Rudolph, af innehåll att hon
ej kunde komma med på slädpartiet, att hon beslutit stanna hemma hos den
sjuka. Samma bud medförde följande ord, skrifna i hast och med synbar
rörelse:

”Du vill icke komma. Välan! välj mellan honom och mig. Kl. 3 afhemtar
jag dig, eller — emottag min dom.”

Elisabeth vacklade åter. ”Jag måste följa honom,” utbrast hon
ångestfullt, och gick att göra sig färdig till afresan.

Kl. 3 stannade en vacker kasansk släda, dragen af tvenne glänsande
svarta hästar, framför porten till Lindmarkska huset. Rudolph sprang ur
och in i huset, men på trappan mötte han Elisabeth, redan färdig. Han
tryckte tacksamt hennes hand, hviskande: ”tack,” och förde henne till
slädan. Ett gällt och hjertslitande barnrop skallade efter dem, dervid
Elisabeth ångestfullt bortvände hufvudet. Likväl satte hon sig vid
Rudolphs sida i den eleganta, beqväma slädan, lät med tålamod svepa
kring sig den varma björnhudsfällen, såg alla de tusende omsorger,
Rudolph hade för hennes beqvämlighet, under tystnad, och då ändteligen
de otåliga, frustande hästarne fingo sträcka af, suckade hon djupt och
kände tyngden i sitt bröst lättad af färden på den klara vinterdagen, i
dess rena luft.

Med en hemlig känsla af triumf såg Rudolph det tysta qval, som fyllde
Elisabeths hjerta, såg att hon lidit och stridit mycket, innan kärleken
till honom vunnit seger öfver hennes pligter, och denna erfarenhet
gjorde honom glädje, ty den visade honom huru mägtig hennes kärlek var.
O, männer, männer, edert hjerta är dock ett hem för allt hvad egoism
heter; I kunnen för er egenkärlek uppoffra dens hela sällhet, som I
älsken. Ve eder, ty en sådan orättvisa bär aldrig god frukt!

Elisabeth satt tyst och sorgsen vid hans sida. Hon tänkte med grämelse
på sitt barn, som vid hennes bortgång upphäfde rop af saknad och smärta,
hon förebrådde sig bittert att ha lemnat henne. Den snabba färden med
klingande bjellror, den rena luften och åsynen af det vackra, snöhöljda
landet, som låg så glimmande i solens strålar, skingrade omsider hennes
hjertas vemod, åtminstone till en del, och då de, efter en timmas färd,
just i solnedgången, anlände till K..., der en bal var arrangerad, var
hon blefven nästan glad.

K... var en stor herrgård, hvars förre egare, en person med underbara
öden, sålt den till en högre tjensteman i V... som ej sjelf bebodde
stället. Egendomen, äfvensom det stora huset, vårdades af en gammal
inspektor, som egde flere fullvuxna döttrar och medelst löfte, att dessa
skulle få deltaga i dagens nöje, förmåddes gubben att upplåta
hufvudbyggnaden till ballokal. Han lät således putsa och elda de gamla
rummen, som nu, fullt upplysta, gåfvo en rätt treflig anblick.

Sedan alla aflagt sina öfverplagg, spelade orkestern upp en liflig vals.
Sällskapet, gladt och upprymdt af färden, var synnerligen dansstämdt.
Äfven Elisabeth kände sig ovilkorligt lifvad och smålog, då hon hörde de
lifliga tonerna. Nu som fordom omringades hon af dansörer, som täflade
om att få en dans af henne, men Rudolph var ej bland dessa, ty se’n sin
olyckliga sjukdom hade han icke dansat ett steg. Elisabeth var snart
helt och hållet betagen af dansen, hon tyckte om den, den lät henne
glömma alla qval och sorger. Lätt och behaglig sväfvade hon ikring,
hennes hvita drägt harmonierade väl med det bleka, fina ansigtet och den
nästan alabasterhvita, så oändligt väl formade nacken och skuldrorna.
Betagen betraktade henne Rudolph, han kunde icke skilja sina ögon från
den intagande gestalten, så etherisk, så sväfvande. Lutad i hörnet af en
soffa, satt han känslolös för allt annat, blott med blicken följande
hennes minsta rörelser; och då hon trött och yr smög sig ur danssalen
för att i ett annat rum söka hvilan, åtminstone på en kort stund,
lemnade äfven han sin plats.

Uttröttad kastade sig Elisabeth i en fåtölj i ett af de mest aflägsna
rummen, dunkelt upplyst af en lampa, vid hvars sken hon varseblef på en
säng, ett äldre fruntimmer djupt inslumrad. Här var det så lugnt och
svalt, så ljuft att hvila. Elisabeth lutade sitt feberglödande hufvud i
handen och sökte reda sina förvirrade tankar. En varm kyss på hennes
höga panna lät henne spritta hastigt opp.

”Blif ej förskräckt,” sade Rudolph i det han slöt henne i sina armar,
”det är ju jag, din älskare, din Rudolph, som har sökt upp dig, för att
säga huru mycket han älskar dig, du bleka, sköna engel!”

”För Guds skull Rudolph,” bad Elisabeth förskräckt, ”var tyst, man kunde
ju höra dig!”

”Och må man höra mig, må hela verlden höra, att du är en engel, och den
skall ej kunna jäfva mitt vittnesbörd. Huru skön är du icke i dag också,
huru älskvärd, huru behaglig! O, att jag kunde kalla dig min!”

”Rudolph, låt mig gå,” sade Elisabeth och sträfvade förgäfves att göra
sig lös från hans omfamning; ”tänk om någon skulle komma!”

”Det är just denna jemna fruktan som plågar mig,” sade Rudolph häftigt.
”Vår kärlek är så ren, så kysk, och ändå skola vi dölja den, och ändå
skall den i verldens ögon vara syndig och oren. Det kunde vara
annorlunda, vi kunde vara fria och lyckliga, blott du ville.”

”Tala ej derom; låt denna sak vara, den upprör oss endast.”

”Nej jag vill tala derom så länge, tills ditt marmorhjerta veknat. Huru
grym är du ej Elisabeth, som så plågar oss begge, ty äfven du lider, det
vet jag, af denna dolda kärlek, och den kunde så lätt bli ett band, som
vi ej behöfde dölja. Hvarföre då dessa strider, denna tvekan, om du
älskar så, som du sagt?”

”Emedan en aning säger mig, att om jag bryter dessa band, som förena mig
med en annan, jag då aldrig kan bli lycklig på jorden; att då först vore
jag helt och hållet förkastlig. Derföre vill jag vänta tills _han_
förskjuter mig. Det kan ej dröja länge, och jag förtjente ej bättre.”

”Tro mig, han gör det aldrig,” sade Rudolph med mörk blick.

”Och om han ej gör det, så vill jag vänta, lida och hoppas,” sade
Elisabeth ödmjukt och undergifvet.

”Ja hoppas, hoppas, tills vi läggas i grafven. Ack Elisabeth, var ej så
hård, så hjertlös! Förbarma dig öfver din Rudolph! Se huru jag blifvit
förändrad, hur jag plågats och lidit. Tror du, att jag, med denna
brinnande längtan, denna oupphinneliga trånad i mitt hjerta, kan lefva
länge? Vill du mörda mig, vill du med din hårdhet långsamt martera mig
till döds? Jag är stolt, jag har aldrig anropat någon menniska om
medlidande, men vid dina fötter tigger jag nu derom. Var barmhertig och
uppoffra ej vår lycka för en tom skuggbild. Lifvet är så kort; låt oss
ej förspilla den sällhet, det har att bjuda oss; låt oss njuta den, låt
oss vara lyckliga.”

Han hade böjt knä för den älskade. Tårar glänste i dessa ögon, vanligen
så skarpa, men nu så milda och kärleksfulla. Elisabeth såg på honom, såg
huru dessa drag, fordom så vackra och manliga, nu bleknats och blifvit
föråldrade, och det allt för hennes skull. Denna syn trängde till hennes
hjerta som ett stygn och gjorde det vacklande. Rudolph såg hennes strid;
den gladde honom. Med melodisk lockande stämma talade han om sin kärlek,
om den sällhet, som skulle bli båda deras lott och sade sluteligen:
”Bäfva ej för svårigheterna, som denna skiljsmessa skulle medföra; burna
af oss båda, bli de icke tunga. Säg blott ja, och jag skall bestyra om
allt.”

Elisabeth var besegrad. Hon sjönk till hans bröst och hennes läppar
öppnade sig för att framhviska det förrädiska ordet, då i detsamma en
sträng röst yttrade: ”Elisabeth!”

Hon spratt häftigt till och Rudolph sprang upp. I dörrn stod Ferdinand.
Med mörk blick betraktade han det brottsliga paret. ”Min onda genius,”
mumlade Rudolph och Elisabeth vände sig ångestfullt bort.

”Du måste följa mig,” sade Ferdinand i det han nalkades och fattade
hennes hand.

Elisabeth steg darrande opp, men Rudolph ställde sig i vägen för dem, i
det han hånfullt sade: ”Jag ville gerna veta, med hvad rätt min herre
begagnar denna dictatoriska myndighet emot detta fruntimmer?”

”Med en rätt, som ej rör er,” sade Ferdinand lugnt.

”Jag ville se den, som efter ett sådant svar onäpst undsluppe mig,” sade
Rudolph bleknande af vrede och gick hotande emot honom.

”Kom mig icke att glömma hvem jag är!” sade Ferdinand kallt, ”tvinga mig
icke att uppenbara händelser, som tids nog skola bli bekanta för denna
olyckliga” — han visade härvid på Elisabeth som känslolös sjunkit på en
soffa, — ”låt det vara nog, att jag säger, det hon _måste_ återvända
till sina barn.”

Med dessa ord tog han Elisabeths arm och ledde henne bort med sig. Vid
trappan stod en släda, förespänd med en löddrig häst. De satte sig uti
och foro obemärkta bort.



                               Isfarten.

                                    ”Så ila de fram på den glatta ban,
                                    Men under dem lurar den falska Ran.”

                                                      ~Tegnér.~


Vi gå nu ett par timmar tillbaka i vår berättelse.

Elisabeth lemnade sitt hem och sina barn i tjenstefolkets vård, då hon
for till K... Det yngsta var sjukt och gret och klagade utan uppehåll,
Helena hade gått till en liten väninna och Otto var således ensam
lemnad. Det blef honom för tungt att sitta allena i den tysta qvällen
och han beslöt att också roa sig. Obemärkt smög han således ut med sin
lilla kälke och gick att söka ett par kamrater från granskapet för att
tillsammans med dem åka kana utför de branta, glatta elfstränderna. Han
hade ej funnit de sökta kamraterne hemma och begaf sig ensam ut i
skymningen. Luften var klar, men mild och behaglig och han kände ingen
fruktan. Isen var så glatt, kälken så lätt och det var så innerligen
roligt. Otto vandrade så småningom från stranden längre fram på isen.
Framgången gjorde honom djerf och vågsam; han begaf sig allt längre och
längre. Varm och ifrig glömde han att tiden led, att han var långt
kommen från hemmet, att det mörknade allt mera och att han befann sig
helt allena på isen. På en gång bemärkte han, att den brakade och
knakade under honom, men innan han, stel af förskräckelse, hann att fly,
brusade vågorna rundt ikring honom och han sjönk med kälke och allt i en
öppen vak. Den olycklige hade fallit ned i en öppning, som färgare nyss
förut begagnat, men som sedermera tillfrusit, ehuru isen ännu var så
svag, att den ej bar ens denna lilla tyngd. Med ett hjertslitande
ångestrop sjönk han i det kalla vattnet, der vi nu måste lemna honom ett
ögonblick, för att se oss om efter en räddare.

Denna dag kände Ferdinand en oändlig längtan till .... Han hade på länge
icke sett Elisabeth och han ville nu så gerna träffa henne, det var en
osynlig magt som drog honom till .... Denna dragning blef sluteligen så
stark, att han ej kunde motstå den. Tidigt på eftermiddagen lät han
spänna för sin bästa häst och satte sig i slädan. Hastigt tillryggalade
han de fyra milen, som lågo mellan hans hem och .... Det gick så lätt på
det klingande föret. Stum satt Ferdinand och blickade upp till de klart
tindrande stjernorna i den mörknande qvällen. Han tänkte på Elisabeth,
på Leonhard och Rudolph och hans tankar voro ej glada. Vägen gick nu
nere på elfven. På en gång nådde ett gällt nödrop hans öra.

”Stanna!” ropade han till drängen, som satt fram i slädan och körde;
”hörd du nödrop?”

”Nej herre!” svarade denne lugnt, i det han höll inne hästen.

I samma ögonblick hördes det åter, men svagare.

”Hörde du ej nu heller?” frågade hans herre.

”Jo, sannerligen, tror jag icke att det är ett barn, som håller på att
drunkna.”

”Nå så kör då, så mycket hästen orkar springa, åt det hållet, derifrån
ropet höres.”

Den snabba trafvaren satte af i sträckande fart. Ropet kom allt närmare,
ehuru det blef svagare. På en gång stannade hästen och ville ej gå
längre.

”Hvad kommer åt djuret? piska på det!” ropade Ferdinand.

”Jag har så gjort, men han går ej framåt; isen är väl så svag, att den
ej håller längre.”

”Nå låt vara då!” sade Ferdinand, i det han hoppade ur slädan. ”Kanske
vi re’n äro nära det arma barnet.”

I samma ögonblick hördes åter, såsom svar på hans ord, ett svagare rop
helt nära. Ifrigt skyndade Ferdinand framåt, men vid hvarje steg, han
tog, brakade isen och blott med yttersta möda kunde han försigtigt
skrida längre utan att falla in. Slutligen stod han vid den öppna vaken.
Här syntes intet och på en stund hade äfven alla nödrop upphört. Vid
stjernornas skimmer varseblef han dock ett föremål, som flöt på vattnet.
Efter mycket bemödande lyckades det honom att få fatt derpå och, då han
bringat det upp från vattnet, såg han, att det var en kälke, vid hvars
ena mede en liten gosse ännu höll sig krampaktigt fast, ehuru han var
stel och orörlig. Full af glädje återvände nu Ferdinand med sin räddade
skatt till slädan, och det lyckades honom att utan något äfventyr, ehuru
med stor fara, finna den på samma ställe, der han lemnade den.

”Kör på, kör på!” ropade han sättande sig i slädan.

Det bar av i svindlande far. Omsorgsfullt svepande sin pels kring det
våta och stela barnet, satt Ferdinand tankfull och ängslig, tryckande
den lille okände till sitt varma hjerta. Han ville föra barnet till
Elisabeths boning och med tillhjelp af en ditkallad läkare söka
återbringa honom till lifvet. Sedan skulle han återföra den räddade till
de tacksamma och bedröfvade föräldrarne.

Snart stannade slädan vid trappan till det hus, dit han ämnade sig. Med
sin börda på armarna sprang han uppför trappan och in i huset. Till den
första, han mötte, ropade han: ”skaffa hit en läkare!” och störtade så
in i ett rum. Här lade han den räddade ned på en bädd och kastade en
blick på de små, bleka dragen. O himmel! de voro honom väl bekanta, det
var ju Leonhards och Elisabeths barn, med ett ord, lilla Otto. Häpen
betraktade honom Ferdinand och ville ej tro sina egna ögons vittnesbörd;
men då han sansat sig, började han med all ifver försöka alla de mest
brukliga medel till drunknades vederfående, ehuru utan någon framgång,
och på hans ifriga frågor till den snart anlände läkaren, svarade denne
efter en stunds tyst undersökning: ”Man kan väl icke säga, att det är
omöjligt att han kan återfås till lif, ty för vår Herre är allt möjligt;
men mig tyckes som vore alla försök onödiga.”

”Det vore förfärligt!” utbrast Ferdinand förskräckt. ”Gif dock ej allt
förloradt, herr doktor, utan försök det yttersta. Men hvar är er fru?”
frågade han de häpna och gråtande pigorna.

”Hon är på slädpartiet,” svarade den modigaste af dem.

”Och ni hafva så illa vårdat barnen under tiden,” sade läkaren strängt,
”att en nu ligger död här. Kanske det ej är bättre med de andra heller.
Hvar är Helena, och huru mår den sjuka?”

”Hon var mycket orolig straxt efter det frun reste,” svarade sköterskan,
en äldre, något döf qvinna, ”och tycktes ha plågor, men efter en stund
blef hon stilla och har nu sofvit i några timmar rätt godt.”

”Ett godt tecken!” sade läkaren i det han gick i nästa rum och med ett
ljus nalkades vaggan, der den sjuka slumrade lugnt och stilla. Han tog
sagta bort det lätta täckelset, som var kastadt öfver barnets ansigte
och lyste på henne. Hon var hvit som marmor och en blåaktig färg var
utbredd öfver läppar och ögonlock. Förundrad lade läkaren handen på
hennes hjerta; det slog ej mera. Hon var död!

Nedslagen gick han tillbaka till den andres dödsbädd. Tyst undersökte
han honom. Derefter sade han till Ferdinand med en röst, som darrade af
sinnesrörelse: ”Ett hårdt slag kommer att drabba fru Lindmark, ty
förgäfves äro alla försök att återkalla honom till lifvet, och också en
annan har dödsengeln röfvat ifrån henne.”

”Är också den andra död?” frågade Ferdinand med stapplande röst.

”Ja,” sade doktorn och torkade en tår ur de ögon, som voro så vana vid
denna verldens elände. ”Man måste varsamt bereda henne derpå, hon är ej
af dem, som lugnt kunna bära sådana olyckor.”

”Jag reser genast efter henne,” sade Ferdinand ifrigt och gjorde sig
beredd till färden. ”O min arma Elisabeth, måtte jag skonsamt kunna
meddela dig denna underrättelse.”

Han afreste. Huru han fann Elisabeth, känner läsaren redan.



                          Modrens förtviflan.

                                  ”Tro ej glädjen! O jag såg ett tjell
                                  Der han bott från morgon intill qväll:
                                  Tro ej den! Han ilar innan kort
                                                    Bort, bort.”

                                                  ~Böttiger.~


Stumma tillryggalade Elisabeth och Ferdinand vägen mellan K... och
staden.

Ofta var han i begrepp att för henne i skonsamma och milda ord
tillkännagifva hvad hon hade att förvänta sig vid sin hemkomst, men
alltid studsade han tillbaka, då han ville bryta den djupa tystnad, som
herrskade emellan dem. Han beslöt att vänta, tills Elisabeth sjelf
skulle bryta den, men hon satt stum och, som det tycktes, död för allt,
vid hans sida. De nalkades snabbt allt närmare hemmet; redan åkte de in
i staden. Nu gick det ej längre an att tiga.

”Elisabeth,” sade Ferdinand mildt och sorgligt, ”jag måste bereda dig på
en stor förlust. Du finner ej allt och alla, som du lemnade för några
timmar sedan.”

Elisabeth satt tyst och orörlig. Hon tycktes icke hört eller fattat hans
ord.

”Två af de dina hafva blifvit kallade bort af Honom, som är herre öfver
lifvet och döden. Måtte du med den undergifvenhet, som höfves en
christen, bära detta svåra slag, och påminna dig, att det ej är för
alltid vi skiljas här, utan blott för några få ögonblick och att om vi
hoppas och tro på vår helige religionsstiftare, så bli vi sluteligen
alla förenade i en salig fröjd.”

Ferdinand tystnade. Han härledde Elisabeths orörlighet från sorgen, som
gripit hennes hjerta; men då de anlände till hennes hem såg han tydligt,
att hon ej ens gifvit akt på hans ord, ty i det hon lemnade slädan sade
hon hastigt, liksom återväckt till besinning: ”Sade du ej mig något om
mina barn? Hvad är det med dem?”

”Det skall du snart få se,” sade Ferdinand, ej utan en smula bitterhet i
sitt hjerta, och förde henne in i ett rum.

”Elisabeth,” sade han vemodigt, se’n de aflagt sina öfverplagg, ”skulle
du nyss hört på mina ord, så hade jag sluppit att en gång till upprepa
dem. Men dina tankar voro fjerran då, fästade på ett föremål, som jag
ganska väl känner, men jag vill icke nu genom någon förebråelse lägga
sten på bördan, som — jag fruktar det — ändå blir tung nog för dig. Du
anar väl, att jag ej utan vigtiga orsaker så ryckt dig från glädjens och
kärlekens armar?” frågade han med ett uttryck af bitterhet i tonen. ”Det
skedde också endast för dina barns skull.”

”Hvad går åt dem då?” frågade Elisabeth häpen och darrande; hon anade
redan en olycka.

”Med Helena är det bra, men de två andra måste du göra dig beredd att
lemna för detta lif,” sade Ferdinand ömt och deltagande.

”O min Gud! Äro de då döende?” utropade hon ångestfullt och störtade
upp.

”De äro döda!” sade Ferdinand så mildt och kärleksfullt som en tröstens
engel. ”Detta slag är hårdt, men måtte du få styrka att bära det.”

Elisabeth hade sjunkit magtlös ned. Ferdinand upplyftade henne ömt, och
lade henne på en soffa. ”Låt mig se dem!” hviskade hon svagt och höll
sig fast i hans arm. Omsorgsfullt ledde han henne i nästa rum. Läkaren
var borta, han hade blifvit kallad till andra dödsbäddar. Folket hade
lagt de båda små liken bredvid hvarandra i en säng och stodo nu
snyftande och vridande sina händer ikring den, och vid sidan af de små
afsomnade syskonen låg lilla Helena högt gråtande.

Med ett jemmerskri fullt af sorg och förtviflan slet sig modren vid
denna syn lös från Ferdinand och störtade fram. Magtlös sjönk hon ned
öfver de små, så oändligt kära varelserna, som nu här slumrade den eviga
sömnen, så lugna, så stilla, med ett saligt leende sväfvande öfver de
bleka läpparne, som om en öfverjordisk syn framkallat den. Med brinnande
kyssar och tårar öfverhöljde hon deras kalla ansigten, deras hals och
händer, kallande dem tillbaka i de mest ömma och förtviflade uttryck.
Slutligen störtade hon upp och lopp genom rummen, slitande i förtviflan
håret ifrån sitt hufvud och förbannande sig högljudt såsom sina barns
mörderska. Gråtande omfattade lilla Helena modrens knän och besvor henne
att lugna sig, men Elisabeth hörde intet, utan stötte henne med hårdhet
ifrån sig, eller ock stirrade hon förskräckt i dottrens ansigte och drog
sig rysande unnan sägande med ångest: ”Är också du död, och är det din
vålnad, som kommer att förebrå den olyckliga mörderskan de många lif,
hennes vårdslöshet förspillt?”

Förgäfves försökte Helena göra det klart för modren genom sina
smekningar, att hon lefde, förgäfves upphäfde Ferdinand sin milda röst
att tolka hoppets och tröstens ord för den arma Elisabeth: hon hörde och
fattade intet deraf. I rastlös oro gick hon från rum och i rum, eller
satt hon vid den dubbla dödsbädden stel, orörlig, mumielik. Så satt hon
också följande morgon, då dörrn öppnades och Rudolph inträdde. Han hade
lemnat sitt hem så tidigt, för att sjelf erfara orsaken till Elisabeths
plötsliga afresa från balen och tillika affodra henne det löfte, hon i
går höll på att aflägga, då de afbrötos af Ferdinands ankomst. Obemärkt
hade han inträdt i Lindmarkska huset och stod nu oberedd inför denna
bedröfliga tafla. Elisabeth satt med halfslutna ögon vid barnens
dödsbädd; vid hennes fötter låg Helena under tårar omfamnande dem. Ett
utrop af smärtsam öfverraskning undslapp hans läppar vid den syn, som
mötte honom. Vid detta rop spratt den sörjande upp och såg förvirrad
ikring sig, men då hennes blick föll på Rudolph uppgaf hon ett skri af
vild smärta och gömde hufvudet i sina händer.

”Elisabeth, min älskade! Hvad går åt dig?” sade han och nalkades, ömmt
fattande hennes händer. ”Jag är ju din älskare, din Rudolph; vill du ej
se mig, eller känner du mig ej mera?”

”Visst känner jag dig,” frampustade hon svagt och slet sig med
förtviflan lös från honom. ”Visst känner jag dig, du dubbla mördare. Se
här ditt verk,” och med vild ifver visade hon honom de båda liken, ”se
hvad du gjort mig skyldig till genom dina djefvulska frestelser! Var det
ej nog att du röfvat mitt lugn, min husliga sällhet, drifvit min make i
landsflykt, förstört hela min både jordiska och eviga framtid? Skulle du
ännu dertill tvinga mig att bli mina egna barns mörderska?”

”För Guds skull sluta,” utropade Rudolph förskräckt, ”sluta och hör
mig!”

”Nej, jag vill icke höra dig,” skrek Elisabeth vildt, ”du frestare, du
djefvul i menniskogestalt! Till huru mycket ondt har du ej förledt mig?
O, jag var så förtrollad, jag älskade dig så högt och har blifvit
grufligt straffad för min synd och svaghet. Men nu, nu se’n jag sett
dessa kära varelser döda, nu är mitt hjerta förvandladt, nu hatar jag
och afskyr dig lika mycket, som jag fordom älskat dig. Gå derföre bort!
Gå, lemna mig! Fåfänga äro alla frestelser numera; gå nu, se’n du sett
ditt verk, och fröjda dig öfver din framgång!”

”Hvem anser du mig för?” sade Rudolph djupt sorgsen. ”Hvilken barbar
tror du mig vara? O Elisabeth, fördöm mig ej så, jag älskar och har
älskat dig så varmt, förskjut mig ej nu så oskyldigt! Jag har kanske ej
handlat rätt, har stundom varit hård och egoistisk emot dig, men dertill
har min innerliga kärlek varit orsaken, ej en låg herrsklystnad.”

”Jag känner dig, känner väl denna ormtunga; men den frestar mig fåfängt
numera!” sade Elisabeth bittert. ”Gå då, som jag sagt! Gå och låt mig
vara ensam med min sorg!”

Rudolph ville ännu dröja, men Elisabeth gaf honom en blick så full af
vild förtviflan, att han med furien i hjertat störtade ur rummet. Han
slog sig vildt för pannan och sade med af förtviflan stelnad röst: ”Hon
är förlorad för mig och således har jag intet hopp på jorden.”

Elisabeth åter sjönk efter hans bortgång högt gråtande ned öfver de båda
liken och sade med hjertslitande ömhet i det hon kysste dem: ”Er, endast
er tillhör numera mitt hjerta.”

Så fann henne Ferdinand några timmar sednare, liggande magtlös och
orörlig öfver dödsbädden.



                           Den sanna trösten.

                             ”Allt går väl och lyckligt bara man fruktar
                             Gud!”

                                                       ~Fru H...~


Månader gingo förbi. Elisabeths sorg hade rasat ut i vild häftighet och
efterlemnat ett doft, dvallikt, men icke mindre förtvifladt lugn. Tyst
och orörlig satt hon mången vinterqväll, långt in på natten på barnens
grafvar, och återvände först, när kölden stelnat hennes lemmar, eller en
häftig hunger rasade i hennes inelfvor. Hennes fordom så herrligt
blomstrande gestalt var blefven mager och hopfallen, liknande mera ett
benrangel än en menniskokropp. Det gullgula lockiga håret nedföll nu
oordnadt kring det bleka, affallna anletet, och ur de numera lugna,
högblå ögonen, sköt stundom en blick så djupt sorgsen och vemodig, ja
förtviflad, att den kunde locka tårar ur deras ögon, som sågo den.

Rudolph hade undvikit Elisabeth, se’n det sednast skillrade mötet, men
lik den fördömde, som sorgsen irrar kring porten af det paradis,
derifrån han blifvit utesluten, så omgaf han nästan stundeligen den så
högt älskades boning, ehuru han ej vågade visa sig för hennes hårda,
förebrående blick. Ferdinand åter tillbragte sin mästa tid hos
Elisabeth. Det gjorde honom så ondt, att se henne lida, men det var dock
en ljuf tröst att se, det hon med hvarje dag blef honom allt mera
hängifven; han och lilla Helena voro de enda menniskor, hon tålde se.
Hennes stilla, ehuru djupa sorg, gjorde att han ännu icke misströstade
om hennes sällhet på jorden; ty han hoppades och trodde så gerna, att
hon ej gjort sig helt och hållet ovärdig den, och ännu en gång gjorde
han i sitt hjerta ett heligt löfte att söka befrämja den, och att lefva
för att bli hennes och hennes barns beskydd och stöd, om de aldrig
skulle återfå honom, som ensam hade rätt att vara det. Och äfven detta
hoppades han. För det närvarande önskade han ej annat än att kunna
förskingra den djupa sorg, som nedtryckte Elisabeths sinne och att öppna
det för bönen och hoppet, för det högre hopp, som så skönt lefde i hans
eget hjerta. Han kände dock menniskohjertat så väl, han ville icke
påskynda och förstora dess strider, utan se’n kampen var slutad, ville
han framträda med den enda sanna trösten och draga det trötta, utmattade
hjertat till Gud, öfvertygad, att det då, svagt och eländigt, skulle med
innerlig kärlek fly till den hamn, der det allena i lugn skulle få hvila
sig efter alla sorger och strider. Derföre såg han med glädje, att hon
med hvarje dag lugnades allt mera, och vid denna syn stärktes hans hopp.

Våren var åter inne och blommorna framstucko redan på grafvarne, då
Elisabeth en afton sent återvände från kyrkogården. Hon var mild och
stilla, men klara tårar tillrade nedför hennes kinder. De voro de första
på länge. Ferdinand såg dem, de och hennes milda väsen gaf honom hopp
och mod att börja sitt tröstearbete.

”Hvarföre gråter du?” frågade han vänligt deltagande.

”Jag gråter af sorg och glädje,” sade hon stilla; ”af sorg, ty jag
kommer från deras grafvar, som genom mitt förvållande dött så unga; af
glädje, ty äfven der såg jag ett bevis af den trogna tillgifvenhet,
hvarmed du alltid omfattat mig och de mina.” Vid dessa ord visade hon
honom en hvit, ovanligt vacker och stor nejlika, den hon bar vid sitt
hjerta.

”Se här,” fortfor hon, ”denna har du satt på deras graf. Också dertill
sträckte sig dina ömma omsorger. Du är så ädel Ferdinand, så god; huru
skall jag fullt kunna tacka dig?”

”Detta pris förtjenar min lilla välmening i sanning icke. Men om du vill
bevisa på något sätt din tillgifvenhet emot mig, så stöt ej med köld
bort den innerliga bön, jag har att göra dig!” Med dessa ord fattade han
varmt hennes hand och såg henne bedjande i ögat.

”Och den är?”

”Den är, att du ej måtte sluta ditt hjerta för den tröst, som kommer
från höjden, att du ej förtviflar, ty allt skall bli bra och förlåtet,
blott du med lefvande tro kastar dig, så syndig du är, i din Frälsares
armar; men om du det ej gör, om du misströstar och tviflar, då skall du
alltid förbli olycklig, ingen fröjd skall då mera finna väg till ditt
hjerta, ty du är den ovärdig genom din otro.”

”Men, huru vill du att jag skall hoppas? Jag har ju så djupt försyndat
mig emot Herrens bud. Skall jag också kunna finna nåd?” sade Elisabeth
sorgsen och ödmjuk.

”Det skall du,” sade Ferdinand med lefvande öfvertygelse, ”blott du fast
tror och hoppas derpå. Din synd är stor, men Jesu förtjenst är mycket
större, ja så stor, att den räcker till att betäcka all verldens
skulder, huru gräsliga de än vara må, om man blott i ödmjukhet sträcker
sina händer derefter, med varmt och innerligt hopp.”

”O jag ville gerna tro dina ord, men jag kan ej!” suckade Elisabeth.

”Du kan, blott du ej misströstar, blott du väntar med tålamod. Icke kan
man så hastigt fatta tron eller komma från mörker till ljus. Man måste
småningom ledas dertill, och det går stundom mycket långsamt, men man
skall ju vänta på mycket mindre, hvarföre skulle man då ej göra det på
en sällhet, så stor som den Guds barn åtnjuta? Hoppas, bed och
misströsta ej, så skall du med Guds nåd bli hulpen. Jag skall läsa något
lugnande för dig om du så vill?”

”Ack ja, gör det!”

Ferdinand tog upp ur sin ficka nya testamentet, hvilket han, såsom en
sann herrans apostel, ständigt bar på sig och började med mild och sagta
röst läsa Johannes evangelium. De heliga orden funno väg till Elisabeths
hjerta och spredo der en fläkt så mild, som hon ej på länge kännt. Med
klarnad blick lyssnade hon till denna skrift, så underbart ljuf och
tröstande, och hon kände dervid nästan lugn och frid, och då Ferdinand
sent slutade sade hon varmt: ”tack!”

Men ack, efter denna tid kom åter långa stunder af ofrid och smärtsam
förebråelse, stunder, på hvilka hon ingen ro fick, utan städse jagades
ikring af sitt osälla samvete.

En afton satt hon åter på grafven. Det var långt lidet på våren. De höga
åldriga träden på kyrkogården stodo i full pragt och i deras lummiga
kronor slog nordens näktergal sina mildt melankoliska toner, toner så
veka, så ljufva, som skulle de varit en helsning från höjden, af de
själar, hvilkas jordiska omklädnad här under den gröna torfvan slumrade
lugnt, tills tiden kommer att stå upp igen. Hög och vördnadsbjudande
reste sig den gamla kyrkan, lik en moder midt ibland sina barn, omgifven
af hundradetal af grafkors. Solens strålar föllo brutna genom trädens
kronor på de höga, hvälfda, med små rutor i bly inlaggda fönstren, och
förgyllde dem, så att de tindrade med en glans, som om tusende ljus
strålat i helgedomen. Det gör ett oändligt stort och djupt intryck att
se en kyrka, omgifven af grafvar. Nutidens bruk har väl skiljt dem ifrån
hvarandra. Man föregifver hvarjehanda såsom orsaker dertill; men mig
synes såsom borde ingen enda af dem vara gällande. Visst säges det vara
skadligt för helsan att midt i en stad ha en begrafningsplats; men månne
vår tid föröfrigt iakttar hvarje medel, som kunde bidraga att förlänga
lifvet? Och månne ej våra vördnadsvärda förfäder lefvat vida längre än
vi, ehuru de hade sina grafvar i sjelfva kyrkorna. Detta bruk vill jag
ej försvara, ty äfven jag önskar engång att hvila under Guds öppna
himmel, betäckt af den grönskande jord, jag så mycket älskar, och hvem
är, som ej önskar att en solstråle må leka bland blommorna, som smycka
hans graf? Det är blott bruket att skilja grafvarne från kyrkan, som
förefaller mig motbjudande, ty äfven på landet har man gått så långt,
att man blott för att få dem åtskilda, anlagt begrafningsplatser några
steg från kyrkogården. Här åtminstone kan man ingen nytta hafva af att
skilja dem åt och det är bedröfligt att se fördomen och modet utöfva
inflytande på en sak, som borde anses vida höjd öfver deras domsrätt.
Det förefaller mig derföre, som skulle man röfvat barnen från modren, då
man skiljer åt dessa båda, ty kyrkan är ju den moder, som århundraden
igenom troget bevakar de i grafvarne ljuft slumrande, trötta barnen,
tills engång den kallanda rösten ljuder: ”statt upp, statt upp!”

Med stilla, men djup sorg i hjertat satte sig Elisabeth på sina barns
graf. Den låg invid stammen af en hundraårig lönn, blott prydd med ett
enkelt jernkors, hvarpå de båda barnens namn, döds- och födelseår stodo
ristade. Rundtikring korset och trädet var torflagdt och sköna rosor och
nejlikor prunkade på grafven, och invid trädstammen stod en liten bänk
för den sörjande modren. Allt detta var Ferdinands verk, ett bevis på
hans milda, uppoffrande tillgifvenhet.

Bedröfvad satt Elisabeth på kyrkogården. Stora tårar perlade på hennes
kinder, ty hjertat var så tungt och qvalfullt. Hon märkte ej, att
kyrkogårdsporten öppnades och ett liktåg långsamt skred fram på den
sandade gången, förrän den stannade just invid henne, der hon nu först
varseblef en nyss öppnad graf. Den halfstora kistan, hvitmålad och
enkel, med en liten grön krans på locket, ett bevis att en halfvuxen
gosse här skulle slumra sin sista sömn, sattes vid klockornas högtidliga
ljud sakta ned vid grafven, alla slöto en krets kring liket och se’n
klockorna tystnat, uppstämde de med klara och milda röster: ”Med glädje
och frid far jag nu hän.”

Den milda upplyftande sången trängde lik balsam ned till Elisabeths
hjerta och upptände der en klar hoppets lampa. De förtröstansfulla orden
i den heliga sången väckte en ljuf rörelse, en rörelse af hopp, fröjd
och tillit i hennes själ, som hon aldrig kännt för. Alla Ferdinands ord,
alla de heliga böcker, hon sjelf läst, men de der varit mörka och
obegripliga för hennes förstånd, blefvo nu på engång klara för henne,
det var som om hennes själs öga hastigt blifvit öppnadt. I strålande
ljus såg och förstod hon nu hvarje ord och fattade och kände den
innerliga förhoppning, de inneburo. Med innerlig tacksamhet blickade hon
opp och varseblef då en gammal qvinna, som med undergifven, men djup
sorg i sitt åldriga, skrynkliga, af silfverhår omgifna anlete stod med
lutadt hufvud invid grafven. Det var enkan i Najn, som sörjde sin ende
son. Med beundran och en känsla af underlägsenhet betraktade Elisabeth
denna gamla gumma, och hon blef djupt rörd af den innerliga fromhet och
undergifvenhet för Guds vilja, som talade ur hennes drag. Hon ville så
gerna veta hvem gumman var och vara henne till någon nytta, ty allt
utvisade att hon behöfde tröst och hjelp i flere än ett fall. Se’n liket
var jordfäst, och alla borta som visat det den sista hederstjensten,
utom dödgräfvarn, nalkades Elisabeth honom och frågade hvems graf det
var. Utan att afbryta sitt sorgliga arbete svarade han, att det var en
ung fjortonårig gosse, sonson till den gamla gumma, Elisabeth så mycket
beundrat. Hans farfar hade varit en rik arftagare och son till en
handlande, som dött, då han ännu var helt liten. Han hade också sjelf
efter uppnådd myndig ålder handlat, men det ville ej gå med hans
affärer, ty han var i ytterlig grad elak och liderlig på allt vis. Mot
sin hustru hade han varit hård, ja stundom grym; men hon var engel i
tålamod och godhet och fördrog allt ståndaktigt. Se’n han i fylleri och
ond lefnad förslösat hela sitt arf, dränkte han sig slutligen, lemnande
sin hustru med en fyraårig son alldeles utfattiga. Hon var dock lika
flitig och arbetsam, som from och gudfruktig, och försörjde sig och sin
son. Denne blef helt ung sjöman och detta bidrog att göra hans lynne,
som hade mycken likhet med fadrens, alldeles vildt. Helt ung gifte han
sig med en qvinna på allt vis dålig och lastfull, och hade med henne en
son, denne gosse som just nu blef begrafven. Tidigt blefven fader- och
moderlös, var han hos sin gamla farmor. Han var lika mild och ömsint,
som far och farfar varit hårdsinta, och utgjorde farmodrens enda glädje,
tills han för ett par dagar se’n hastigt dött efter en kort och häftig
febersjukdom.

Sådan var dödgräfvarns berättelse och oaktadt den gjordes med köld och
likgiltighet, uppväckte den dock en stor, ehuru vemodig glädje hos
Elisabeth. ”Jag sörjer,” tänkte hon, ”och har dock så väl förtjent det
hårda öde, som drabbat mig, då denna gamla qvinna deremot så god, så
from, lidit så mycket hela sitt långa lif igenom och dock äfven nu med
tålamod och undergifvenhet bär detta sista hårda slag. O, huru mycket
bättre är ej hon än jag, och dock återstår för henne endast himlen och
grafven att hoppas på, och jag deremot eger ännu på jorden föremål att
lefva för och älska i min Helena och den goda Ferdinand. För dem och i
deras kärlek vill jag hädanefter lefva, och skulle också ingen annan
glädje mera finnas för mig på jorden, så kan jag dock nu hoppas på en
stor och evig efter detta lif.”



                     Ankomsten till det nya hemmet.

                            ”Hör hoppets röst: det lofvar dig att stilla
                            Den storm, som grumlar lifvets elf.”

                                                  ~Granberg.~


”Elisabeth,” sade Ferdinand en dag mot hösten, ”jag har tyckt mig märka,
att du vantrifs på dessa nejder: Är det ej så?”

”Ack jo!” sade hon med en tår i ögat. ”Hvarje föremål här påminner mig
om den olyckliga tid, då jag var så förblindad, och jag får ingen ro
till mitt sinne.”

”Du måste bort! Re’n länge har jag bemärkt din oro och derföre har jag
velat föreslå dig att flytta härifrån.”

”Huru gerna gjorde jag det ej, men hvart skall jag väl ta vägen? Jag
eger ju i hela verlden ingen att vända mig till.”

”Har du glömmt mig?” frågade Ferdinand ömt förebrående.

”Ja du, men du har gjort så mycket för mig redan, att jag tvekar att
numera vända mig till dig; dessutom kan du i detta fall ingenting göra
för mig.”

”Hvem vet? En fjerdingsväg från mitt boställe ligger en liten bondgård,
som jag köpte i våras, ty läget behagade mig. Det är väl ett litet
ställe och rummen äro få och små, men om du ej har något deremot, så
skulle jag be dig flytta dit med Helena. Der i ensligheten på landet
skall du finna ro och lugn, som du här saknar.”

”Tack du goda Ferdinand! Ack ja, huru skönt vore det ej att få lefva ett
stilla obemärkt lif på landet i naturens sköte. Men huru skall jag lemna
grafvarne, och huru skall det gå med lilla Helenas uppfostran? hvem
skall lära henne der?”

”Jag skall lära henne religion och allt hvad jag sjelf kan bäst och
nyttigast, och du lär musik och sång, hvaruti du sjelf hunnit så långt;
för resten skola vi ej meddela henne dessa ytliga kunskaper, som
verldens barn så gerna pråla med. Hon skall få lära sig hvad som är godt
och nyttigt, men det prålande och lysande skola vi ej fråga efter. Hvad
åter grafvarna beträffar, skall du ej oroa dig för dem, ty du kan ju
bedja någon af dina slägtingar vårda dem och sjelf kan du så ofta du
vill fara in till stan och se om dem.”

Med glädje biföll Elisabeth till denna plan och skyndade med ifver att
sätta den i verket. Efter några veckor var hon äfven färdig att flytta.

Sjelfva flyttningsdagen var en oändligt vacker höstdag. Tidigt om
morgonen hade Elisabeth gått ut till barnens graf och då hon återvände,
glänste några klara tårar i hennes ögon. På gården stod vagnen redan
förespänd och Helena satt resklädd deruti.

”Hvad du dröjt länge min lilla mamma!” ropade hon mot modren. ”Du tror
ej huru jag längtar att få se det vackra Kulla, dit morbror Ferdinand
för oss.”

”Måtte du trifvas der!” sade modren mildt i det hon uppsteg och satte
sig i åkdonet.

Ferdinand var den tredje i vagnen, som snart satte sig i snabb rörelse.
Blott en afskedsblick kastade Elisabeth på huset, då de foro förbi det
och lemnade så ett hem, som varit henne så kärt, som sett henne födas
och der hon varit så lycklig, men också så outsägligt olycklig. Hon
suckade djupt och med denna suck lättade sig hennes hjerta från mycket
qval och många sorger. Med hopp och tillförsigt blickade hon omkring sig
på naturens alla föremål. Augusti månad eger ett oändligt ljuft behag,
som kanske uppväger vårens milda skönhet och högsommarns praktfulla,
glänsande yppighet; det är något så onämnbart skönt och herrligt i en
augustidag och qväll, det är som om den flyende sommaren ville vid sitt
försvinnande ännu mera tjusa våra sinnen än förr.

Det var redan mot qvällen, då Elisabeth anlände till sin blifvande
bostad. Det lilla rödmålade huset, med sina hvita knutar och
fönsterposter samt sina af den nedgående solen förgyllda skorstenar,
skimrade så behagligt fram genom en tät grupp af vackra hängbjörkar, som
växte på den lilla gröna gården. På ömsesidor omgafs huset af löfskog,
men på den fjerde sidan utbredde sig en vacker, temmeligen stor insjö,
hvars klara böljor gingo helt nära foten af den lilla byggnaden. Små
vackra holmar syntes här och der, äfvensom täta albuskar, bakom hvilka
reste sig en hög, dyster tallskog, bekransade sjöns stränder. Hela
scenen var så vacker och behaglig att Elisabeths hjerta ovilkorligt
klappade af glädje, då vagnen körde opp och stannade vid trappan.

”Ack hvad det är vackert, gudomligt vackert!” utropade Helena och
klappade i outsäglig fröjd sina händer samman.

”Tycker du så?” frågade Ferdinand leende.

”Jo jo, huru roligt skall det ej bli att lefva här!” fortfor den lilla i
det hon såg sig omkring.

”Skulle du ej vilja sjelf ega ett sådant ställe?” frågade Ferdinand.

”Huru skulle jag kunna tänka derpå? Jag eger ju ingenting.”

”Men du eger ändå Kulla, ty jag ger dig det till namnsdagsgåfva! Det är
ju i dag Lovisa och du har ännu ingenting fått, men också har du ännu
ingenting bestått oss.”

”Ack ja, det är i dag min namnsdag!” utropade den lilla i det hon sprang
att uppsöka sin mor, som gått ett stycke förut och redan inträdt i
rummen.

De voro få, små och låga, som Ferdinand sagt, men de voro ljusa, vackra
och putsade. Väggarne och taken voro nyss målade och friskt granris var
strödt öfver de hvita golfven. Möblerna voro Elisabeths egna, här på
förhand uppställda af Ferdinand, med en smak och en ordning, som hon ej
skulle tilltrott honom. Med rörelse såg Elisabeth den omsorg, han haft
för hennes minsta önskningar och tycken, dem han alla kände så väl och
bevarat i troget minne.

Hon satte sig vid fönstret till ett rum, synbarligen ämnadt till hennes
och Helenas sofkammare, ty två små sängar, med hvita täcken och
beskuggade af hvita gardiner, stodo på hvar sin sida af rummet. Knappt
hade hon hunnit sätta sig, innan dörrn öppnades och Helena rusade in.

”Vet du mamma,” sade hon med glädjestrålande blick, ”morbror Ferdinand
säger, att han ger hela Kulla åt mig till namnsdagsgåfva, ty du må veta
att det i dag är Lovisa ehuru vi alla glömt det, utom den goda morbror.”

”Ja Elisabeth,” sade Ferdinand i det han närmade sig sin kusin, ”det är
icke hos mig du bor, utan hos din dotter.”

”Du skämtar ju?” frågade Elisabeth misstroget.

”Nej, jag har aldrig talat mera sanning än nu,” sade Ferdinand
allvarsamt. ”Jag har gifvit detta lilla ställe åt Helena till
namnsdagsgåfva, efter det behagade henne så mycket, och jag hoppas du ej
vill förneka henne att göra mig den lilla glädjen att ej försmå min
ringa gåfva?”

”Ferdinand, du är så god!” sade Elisabeth med tårar i ögonen. ”Du har
gjort oss så stora tjenster och ännu vill du råga måttet af dem, genom
att för mitt barn uppoffra din förmögenhet. Men kan och bör jag tillåta
det?”

”Du bör det, ty i din dotters namn har jag köpt detta lilla hemman, det
är således hennes. Jag ville ej att du skulle anse dig beroende af mig,
men med ditt eget barn kan detta aldrig komma ifråga. Dessutom, hvad den
af dig så kallade uppoffringen vidkommer, skall jag aldrig sakna denna
lilla summa, hvarigenom jag blott till en ringa del sökt återgälda hvad
jag sjelf fordom åtnjutit af din alltid vördade faders oändliga godhet.
Jag har ej stora, ej många behofver och att tillfredsställa dem eger jag
ännu och alltid medel.”

”Nej, jag kan dock icke tillåta, att du för mig och mitt barn beröfvar
dig denna summa, som du en dag kunde behöfva. Ack du har så många gångor
godtgjort mig och de mina, hvad som blifvit gjort mot dig sjelf, att det
nu är vi, som äro dig skyldige, och ack så mycket, att det aldrig,
aldrig på jorden kan fullt betalas, men i en annan verld skall du njuta
lönen derför. Derföre måste jag afslå denna din önskan och endast
innerligen tacka dig för den!”

”Elisabeth, du kan ej vägra, att låta din dotter uppfylla min vilja, då
du får höra, huru innerligt jag glädt mig åt detta hopp. Om du genom
något vill bevisa att jag får vara och varit din sanna vän, så ber jag
att du nu måtte belöna min trofasta tillgifvenhet genom att låta Helena
uppfylla mitt hjertas varma önskan.”

”Nå väl då,” sade Elisabeth och tårar af tacksamhet strömmade utför
hennes bleka kinder, ”ske din vilja!”

Ferdinand tryckte sagta hennes hand och då han såg henne så upprörd,
aflägsnade han sig; Helena hade längesedan lemnat dem.

Elisabeth satte sig åter i det fönster, hon under den vänskapsfulla
striden lemnat. Tankfull satt hon med hufvudet lutadt i handen och såg
utåt sjön. Solen hade nedgått, och der den försvunnit vid vesterhimmeln,
flammade en hög purpurrodnad öfver skyarne, under det fullmånan uppsteg
klar och ljus i öster på det högblå fästet, och återstrålade sin
glänsande skifva i insjöns klara, lugna spegel. Det ligger ett slags
magisk förtrollning i Augustimånans milda ljus och hvarje föremål,
hvarpå det faller, framstår i en nästan öfverjordisk glans. Det är något
mägtigt, ljuft men vemodsfullt i detta silversken, något som talar om
längesen försvunna tider, om en sällhet, en dygd, som fordom funnits
äfven på jorden, men nu lemnat dess arma barn och hvarföre den milda
himlalampan blifvit satt till ett ljus för dem på deras mörka stigar. En
mild, men mägtig förebråelse ligger i månans sken, som ovilkorligt
träffar den själ, som är öppen för hvarje intryck och med sig sjelf
känner att hon felat.

Äfven Elisabeth kände det så. Heta ångrens tårar rullade ned öfver den
hand, hvarmed hon stödde sitt hufvud, och djupa suckar uppstego från det
hjerta, der ej på länge någon glädje funnits. De sista förspillda åren
reste sig spöklika och hotande för hennes inre syn, anklagande henne för
all den sällhet, den glädje hon förstört för sig och dem, som bort vara
henne kärast på jorden. Denna tanke var hård och bitter och en djup
misströstan uppsteg dervid i hennes hjerta. Då klingade på engång toner
helt nära invid henne, och en herrlig hymn ur ”Sions sånger”, dessa så
mycket tadlade och dock så sköna andliga sånger, uppstämdes af en enkel
manlig stämma, i hvilken Elisabeth igenkände Ferdinands röst. Sångens
milda, ljufva toner spred en oändlig frid i Elisabeths hjerta, ju mera
hon lyssnade till dem, och då de tystnade, runno ljufva tårar af hopp
och glädje nedför hennes kinder.



                            Det sista mötet.

                                          ”Vi se hvarandra aldrig åter.”


År kommo och gingo sin jemna gång och Elisabeth glömde derunder mycket;
men hvad hon aldrig glömde, var att bittert begråta och sörja öfver sina
felsteg, sin förblindelse. Visst mildrade tiden äfven denna grämelse,
men ångern fortlefde alltid lika varm i hennes hjerta, ehuru äfven
hoppet spred sina glädjestrålar i det mörker, som omtöcknade hennes
framtid. Stundom, och det var ofta så, när minnet blef allför bittert
och lifvet syntes henne så mörkt, uselt och fridlöst, då, lik en
andehviskning, ljöd det en röst i hennes hjerta, som talade ord så
ljufva, så herrliga, att hon, darrande af salighet, knappt vågade tro på
dem; men de återkommo, de ville ej tystna, med hvarje år blefvo de
klarare och i samma mån blef Elisabeths längtan allt innerligare, allt
mera uteslutande; dock dolde hon den i djupet af sitt hjerta, lik en
helgedom, bäfvande att visa den ens för Ferdinand och sin goda, vackra,
älskade Helena, som med hvarje år blef henne allt kärare; hon var ju det
bästa modren egde på jorden, det enda, utom sina ljusa, lockande
förhoppningar. Med allt innerligare vänskap fästade sig Elisabeth vid
Ferdinand. Han var hennes tröst i sorgestunderna, hennes sällskap i de
gladare, hennes råd, hennes stöd, hennes allt i allom och dertill en
trogen, omsorgsfull lärare för hennes barn, detta barn, som med hvarje
år allt skönare utvecklade så herrliga egenskaper, att det arma
modershjertat darrade af tacksam sällhet.

Under de fyra år, som förgått, se’n Elisabeth öfvergaf sin födelsestad
och begaf sig till den fristad, som den aldrig svikande vännen beredt
henne och hennes dotter, hade de mycket sällan varit i ... och då det
någongång händt, var grafven det enda ställe mor och dotter besökte.
Naturligtvis skulle detta väcka nyfikenhet i den lilla staden, der
Elisabeth var så känd, se’n barnaåren; — mindre underliga ting hade
gjort det — men det uppväckte också mycket tadel och många försmädliga
gissningar och häntydelser, rörande hennes och Ferdinands förhållande
till hvarandra; ty det är nu engång så fatt med de arma menniskorna, att
ehuru de sjelfva sällan på det rätta sättet bekymra sig om andra, bli de
dock högeligen förbittrade, om andra på något sätt visa likgiltighet för
dem, och den stackars skyldige blir då med eller utan orsak på det
grymmaste gisslad af förtalets giftiga tungor. Det hände stundom, att
ändå någon midt i den allmänna fördömmelsen upphöjde sin röst till
försvar för den hårdt ansatta frånvarande, men då blef en allmän
axelryckning och ett försmädligt löje den frimodige försvararens
belöning, och denna vanliga fras blef svaret på den mildare domen: ”nog
känner man ju hennes förra lif, och den som kan lefva så som hon med en,
kan det nog med en annan också,” och på dessa ord fann ingen svar.

Det ligger någonting hårdt och nedslående uti att betrakta det sätt,
hvarpå menniskorna i allmänhet bemöta dessa sina olyckliga likar, som
snafvat och fallit under vandringen på lifvets slippriga stig, men
hvilka rest sig ur fallet och framstå renade igen genom ånger och tårar
inför Honom, som allena eger att dömma ”öfver lefvande och döda.” O
menniskorna, de förgäta, huru lätt de sjelfva kunnat sjunka, om
frestelsen hade träffat dem, de förgäta, huru deras himmelska bröder,
englarne, gläda sig ”öfver den syndare som sig omvänder och bättrar;” de
fördömma blott, och draga sig undan för dessa, som de varit angripne af
pestsmitta. Ack! visst är det sannt, att synden är en sjukdom, värre än
pest och allt annat ondt, men liksom man blir fri från en fysisk smitta,
så kan menniskan ock genom väckelse och ånger befrias från syndasjukan.
Och likväl, ehuru Gud förlåtande upptagit det återvändande bannet,
likväl skola vi, dess syndiga bröder, med förakt och hårdhet stöta honom
ifrån oss. O! vi veta ej hvilken bitter känsla detta väcker hos en
menniska, som nog sjelf ändå i djupet af sin själ i outplånliga drag har
sin syndaskuld skrifven; huru vämjeligt vår misstro kan göra hans lif,
tungt nog förut genom en evigt aggande ånger; huru det kan väcka
bitterhet och trots i ett sinne, förut mildt och sagtmodigt, och — o
denna tanke är an afgrund! — kanske förstöra ånyo i hans själ det
himmelska utsädet, som ännu ej hunnit slå djupa rötter.

Likväl är det godt och nyttigt, det förakt verlden skänker brottslingen,
och glädjande den afsky, den visar öfver brottet; den är en genklang
från de tider, då menniskosinnet rent och skuldfritt ännu, med fasa hör
brottet omtalas och knappt känner hvad det är, mera än att det är något,
som ej är godt. Nyttig är denna afsky derföre, att äfven den är ett
medel och kanske, ty värr, det verksammaste, att afskräcka menniskorna
från att beträda brottets ofta, ack så lockande, stig. Samvetet är så
mjukt, så elastiskt, så medgörligt, vår fader deruppe så mild, så
förlåtande, Han öfverser nog med våra små snedsprång från pligtens
regelrätta stråt; men menniskorna äro strängare, deras dom fruktar man
mera och af räddhåga för dem, afstår man den lockande, men brottsliga
njutningen. Ack det är väl eländigt, och ringa värde lärer vår Herre
sätta på en så beskaffad dyggd, men den kan dock verka mycket godt,
ehuru ej för den som öfvar den, ty exemplet är dödande för en ung, ännu
oskyldig själ; det finnes en onämnbar tjusningskraft i synden, en
tjusning, som berusar och förbländar den olyckliga, som engång blifvit
indragen i dess trollkrets. Derföre är det godt att afsky lasten och
brottet och det bör hvarje menniska göra, men man borde ej vara så snabb
att tro, att påbörda sin nästa allt ondt. Ser man deremot tydligt, att
han är skyldig, då bör föraktet drabba honom, ty motsatsen skulle endast
stärka honom i sin förvillelse; men visar han ett tecken till ånger, o,
då bör man ej genom hårdhet och köld qväfva denna gudagåfva, icke göra
återgången till ett bättre lif tung och svår, ja stundom omöjlig för den
arme vilseförda.

Elisabeth kände djupt sitt begångna felsteg och just denna känsla
uppväckte i hennes själ dess fordna milda blygsamhet. Aldrig, under
dessa fyra förgångna år, hade hon omnämnt Rudolph: de var som om hans
blotta namn uppväckt en oöfvervinnelig afsky i hennes hjerta. Hon hade
ej sett honom, se’n deras skilsmessa vid barnens dödsbädd och egde ingen
tanke för återseendets stund, ty innerligt bad hon stundom att den
aldrig måtte komma. Äfven Rudolph å sin sida undvek henne sorgfälligt,
men lik en osalig ande irrade han i hennes granskap, osedd och fridlös,
men ur stånd att undfly den ort, der hon vistades.

En skön juniafton hade Elisabeth vandrat ett långt stycke väg från
hemmet. Hon hade gått ut med Helena att efter vanligheten möta
Ferdinand, som hvarje dag plägade besöka sina kära skyddslingar. Aftonen
var så oändligt skön att Elisabeth, sedan hon förgäfves gått ett långt
stycke fram längs den smala, genom en vacker löfskog sig slingrande,
vägen, beslöt att sätta sig på en hög kulle, som reste sig i skogen helt
nära invid vägen och der invänta Ferdinands ankomst. Hon gjorde så och
Helena aflägsnade sig för att plocka liljenkonvaljer, som i ymnighet
växte på en nära belägen äng. Elisabeth var ensam. Hon aftog hatten och
lät den milda sommarluften spela kring kinder och hals. Trött nedkastade
hon sig på den mjuka gräsmattan och lutade hufvudet mot stammen af ett
åldrigt träd. Det gullgula håret böljade ej mera som fordom fritt öfver
de snöhvita, fylliga, men nu så magra, skuldrorna, utan låg fängsladt i
en tjock fläta kring det ännu vackra, ehuru så betydligt förändrade,
hufvudet. Dragen voro bleka och grufligt afmagrade, men ändå mildare nu
än någonsin. Ett ljuft trånande vemod låg i blicken, hvarmed hon
långsamt och tankfullt såg omkring sig. Den plats, der hon hvilade, var
vacker och skuggrik, ty höga, lummiga trän omgåfvo den öppna toppen af
kullen och mellan deras tjocka stammar växte höga ormbunkar och vilda
törnrosor, nu prunkande i full blomm. Allt var så vackert och fridfullt,
att Elisabeth kände en liflig rörelse af tacksamhet och glädje, men
hastigt förvandlade sig denna rörelse i förskräckelse, ty hennes
kringirrande blick mötte ett föremål, för hvilket det studsade tillbaka.
Der midt emot, mellan de täta trädstammarne stirrade ett par mörka ögon
på henne med eldblick. Elisabeth darrade och ville fly, men då hon reste
sig från marken, fördes plötsligt det höga gräset undan och en hög, men
lutad gestalt nalkades henne med vacklande, osäkra steg.

Till hälften rest från marken, stirrade Elisabeth orörlig och med en
obeskriflig häpenhet och förfäran målad i sina drag, på den vålnadslike
varelsen, som långsamt nalkades henne. När den uppnått henne, stannade
den och betraktade henne stum och med en förebrående, men sorgfull
blick, några minuter.

”Du vill fly mig,” sade mannen omsider med graflik röst, ”du hatar, du
afskyr mig. Mycket har jag felat, mycket brutit, men detta förtjenade
jag ej.”

Elisabeth sade intet. Ångestfullt blickade hon i den talandes anlete.
Det var askgrått, förfallet och liflöst, döden hade redan tryckt sin
stämpel derpå; endast blicken ur de djupt insjunkna ögonen egde ännu lif
och eld, då den häftades på henne. I den lutade gestalten hade man
knappt kunnat igenkänna den fordom så reslige Rudolph, och likväl var
det han. Elisabeths häpna blick undgick honom ej, den framkallade en
svag rodnad och ett bittert leende hos honom.

”Du känner mig kanske ej,” sade han med häftig ton, ”och det skulle ej
förundra mig; fyra långa års helvetiska plågor till kropp och själ kunna
förvandla äfven en engels utseende, hvad hafva de ej då verkat på mig!
Och ändå är jag densamma ännu och evigt i mitt hjerta. Men det var ej
derom jag ville tala,” fortfor han efter en kort paus och strök med den
magra handen öfver sin bleka panna. ”Jag ville blott se dig, ännu en
gång höra från dina läppar min dom, och sedan fly, fly för evigt.”

Elisabeth teg.

”Svara då,” sade han nästan otåligt, ”upprepa ännu en gång förbannelsen
öfver mitt hufvud, och jag vill lemna dig.”

Elisabeth teg ännu.

”O, du hatar mig då så gränslöst, att du ej engång vill tilltala mig,
vore det än med en förbannelse,” klagade Rudolph, och en tår simmade i
hans af sorgen fördunklade ögon.

”Nej, jag hatar dig ej,” sade Elisabeth klart, men sagta.

”Huru?” utbrast Rudolph och en stråle af hopp bröt fram i hans blick.
”Skulle du väl kunna förlåta mig?”

”Hvad har jag att förlåta?” sade Elisabeth sorgligt; ”sjelf har jag
varit den brottsligaste af oss båda.”

”Nej, det har du ej. Var det ej jag, som, lik en orm, inträngde i ditt
hem och spred der olycka och tvedrägt mellan hjertan, skapade att vara
förenade och värdiga hvarandra? Var det ej jag, som förrådde alla
pligter af vänskap, tacksamhet och ära, som röfvade sällheten från mitt
lifs räddare, dref honom i landsflykt, som förvillade hans maka, och
blef hans barns mördare? Är det ej på mig all denna förfärliga skuld
hvilar, jemte din rättvisa, ehuru grufliga förbannelse?”

”Har jag förbannat dig? O, då har det skett i en mörk och olycklig
stund,” sade Elisabeth snyftande.

”Skulle du ej nu upprepa den?”

”O nej, nej!”

”Tack Elisabeth!” sade Rudolph full af salig glädje. ”Du har lyftat en
centnerbörda från mitt hjerta, ty tro ej att jag eljest trängt mig fram
till dig. I fyra långa år har jag irrat kring din boning utan att våga
visa mig för dig, ty minnet af din sista förvirrade blick skrämde mig;
men döende af längtan efter ett förlåtande ord från dina läppar, har jag
dock ej kunnat helt och hållet slita mig lös från din närhet, ty jag
hoppades på den saliga stund som nu är inne. O Elisabeth! Jag har gjort
dig mycket, kanske ohjelpligt, ondt, men du skulle likväl icke hatat
mig, om du kännt all den gränslösa kärlek, jag burit till dig. Nej blif
ej ledsen, se ej så sträng, så hotande ut! Jag talar ju blott om hvad
som varit och huru jag älskat dig så, som ännu ej en qvinna blifvit
älskad; ja ännu — ännu .... men jag skall ju icke tala derom. Blott för
att få din förlåtelse kunde jag förmå mig att ännu engång framträda
inför dig och väcka smärtsamma påminnelser hos oss båda. Det är sista
gången och innerligen tackar jag dig för den tröst du gifvit mitt
hjerta! Den skall blifva mig ett ljus på den korta väg, mig återstår att
vandra; den gör, att jag med lugn kan tänka på den långa skilsmessan
från allt, hvad som är mig kärast, från fosterland och de få vänner, jag
eger. Den gör också, att jag med glädje tänker på den sällhet, som jag
så innerligen tror och hoppas ännu skall bli din lott på jorden, se’n
alla sorger vikit med mig, som var din lyckas mördare.”

”Hvilken sällhet skulle väl numera kunna bli min lott?” sade Elisabeth
vemodigt, ”jag har ju förverkat allt hopp derpå.”

”Du har ingenting gjort,” sade Rudolph högtidligt, ”du är oskyldig; ty
du gaf endast vika för en ögonblicklig svaghet, men jag ensam är den
skyldige. Huru väl om hela straffet träffat mig allena! Men så skall det
hädanefter bli, jag känner det, ty med din lösta förbannelse återtogs
straffdomen öfver oss båda, så att du blef den fria och jag skall
hädanefter ensam bära det, som ännu ej är fullgjordt. Du deremot skall
åter bli lycklig, _nu_ vet jag det, och denna kunskap gläder mig. Du
skall återfå _honom_, som min kärlek höll på att för evigt beröfva dig,
honom, som du saknat och begråtit i så många år; han skall med ännu
varmare kärlek än fordom omfamna dig, ty han återfår ju dig luttrad
genom frestelsens skärseld. Detta hopp är det, som ännu kan uppehålla
mig i de svåra, plågfulla stunder, som återstå innan vandringen är
fullbordad och bördan lyftas från de axlar, som redan böjt sig under
den. Och när jag engång, hvilket som jag hoppas sker snart, får lägga
mitt trötta hufvud ner till hvila i den kalla jorden: då kan jag i
skilsmessans stund med glädje tänka på den lycka I båda njuten och
dervid äfven påminna mig den förlåtelse du skänkt mig.”

En häftig darrning öfverföll Elisabeth vid dessa ord. Rudolphs spådom
fann en genklang i djupet af hennes hjerta; nu visste hon hvad hon
längtat och trånat efter, såg att också hon i tysthet hyst detta hopp
utan att dock våga erkänna det ens för sig sjelf. Att dock nu se denna
längtan, detta hemliga hopp klädt i ord, öfversteg all hennes styrka och
hon vacklade af sinnesrörelse. Rudolph såg denna svaghet och förstod
dess källa; ett smärtsamt leende flög öfver hans tunna, bleka läppar och
han sade lugnt och förtröstande:

”Det skall ske som jag sagt, jag vet det, och fröjdar mig deråt. Och då
du åter är lycklig och säll, så ber jag, att om en ofrivillig tanke
flyger tillbaka till en tid, den du önskar vara begrafven i glömskans
sköte, du då utan allt hat och agg måtte dröja vid mitt minne. Och nu
lef väl för evigt! Aldrig skall jag mera störa din frid, ty jag går nu
bort för att i ett fremmande land, under en varmare, skönare himmel,
söka mig en graf, der jag i lugn får hvila ut från alla strider och
qval. Der skall jag slumra ensam, gömd och glömd, men lycklig, ty din
förlåtelse skall sprida en glädjeskimmer kring min dödsbädd. Ännu engång
tackar jag dig för den! Gud välsigne dig och gifve ditt rena, skuldfria
hjerta frid!”

Med dessa ord böjde han sig ned öfver Elisabeth, som åter sjunkit ned på
gräsmattan, och tryckte sina glödande läppar mot hennes höga, kalla
panna; derpå aflägsnade han sig långsamt, utan att se sig om.

Elisabeth stirrade efter honom så länge som möjligt, men då den sista
skymten försvunnit af honom bland skogens trän, då föreföll henne
alltsammans som en dröm, en villa. För att skingra den, strök hon med
handen öfver sin panna, men der brände ännu spåret af den glödande
kyssen, döds- och afskedskyssen. Förvirrad blickade hon omkring sig; då
framträdde ur skogen Helena med sin fyllda blomsterkorg på armen och en
krans af de vackra, doftande blommorna kring sitt lilla mörklockiga
hufvud.

”Ack mamma,” utropade hon och kastade sig kring modrens hals, ”du tror
ej huru mycket blommor det finnes derborta på ängen. Huru vackert är
ändå ej landet; här vill jag lefva och dö med dig och den gode morbror
Ferdinand! Men du är så allvarsam?” afbröt hon sig sjelf med en
kärleksfull blick på modrens sorgsna anlete, ”är du ledsen för det jag
dröjde så länge, men det skall du ej vara, ty, ser du, jag har ju bundit
en krans under tiden, som jag skall ge morbror. Är den ej vacker mamma
lilla?”

”Jo mitt barn,” sade modren, men hennes blick var häftad endast på
dottrens vackra anlete och hon tryckte henne ömt och innerligt till sitt
hjerta, kännande lifligt, att hon numera utgjorde den enda länk, som
ännu förmådde fästa henne vid en lyckligare tid.

”Men hvar kan den morbror dröja?” frågade Helena otåligt efter en stund;
”jag tror han glömmt oss i dag.”

”Det tror ej jag,” svarade härvid en röst helt nära och den
efterlängtade framträdde ur skogen. Med ett utrop af glädje sprang
Helena emot honom och gaf sin enkla, men vackra och doftande gåfva.
Derefter vandrade alla tre långsamt mot hemmet.

En timma sednare samma afton rullade, från den närmast Elisabeths boning
varande gästgifvaregården, en resvagn. Tvenne herrar sutto deri. Den ena
var ännu ung, den andra blek, lutad och skugglik, med ett ord Rudolph.
Stumma sutto de under den snabba färden. Mägtiga tankar tycktes kämpa i
Rudolphs sinne, endast afbrutna af en häftig, orolig rynkning på
ögonbrynen af smärta, hvarje gång en större skakning på den på mjuka
fjädrar gungande vagnen förmärktes, men straxt derpå försjönk han åter i
lika djupa grubblerier.

Så förgick timma efter timma, mil efter mil. Natten igenom gick färden
och tidigt om morgonen befunno de sig i Å.. På värdshuset, der de togo
in, dröjde de endast ett par minuter och begåfvo sig derefter ned till
stranden för att gå ombord på det vackra, eleganta ångfartyget Finland,
som skulle öfverföra dem till Sverige, derifrån de vidare ville
fullfölja resan till södra länderna. Allt var af en vän förut
iordningställdt till resan och fartyget färdigt att afgå. Ännu på
stranden, hörde de redan qvartskottet aflossas och de skyndade sig att
komma på fartyget. Rudolph gick förut, den andre följde honom. Plötsligt
vände sig Rudolph om och sade allvarsamt:

”Du vill då följa mig Verner? du vill då för min skull lemna
fädernesland, vänner, älskarinna och allt, och kanske för lång tid; ty
ännu återstå kanske många stunder af plåga för mig, innan det sega
lifvet är utnött?”

”Ja jag vill!” sade Verner, en ung läkare; hemma från Rudolphs och
Leonhards gemensamma födelsestad och litet slägt med den förre, samt nu
för det närvarande stadsläkare i ..., ”för dig och min vetenskap lemnar
jag gerna på en tid mitt kära Finland och allt hvad jag eger dyrbart
här.”

”Men om du ej återfann det, så som du lemnade det?” frågade Rudolph och
ett bittert minne förvred hans drag; ”om deras hjertan, som nu älska
dig, vore slutna vid din återkomst och kallnade för dig?”

”Gud bevare!” utropade den unge mannen leende, men dock ofrivilligt
bleknande vid denna hårda spådom.

Rudolph varseblef denna blekhet. ”Gå! ännu är det tid,” sade han, ”gå
och bevaka din sällhet att ej arffienden röfvar den ifrån dig!”

”Det finnes en bättre hand än min att skydda den,” sade Verner med fast
tillförsigt, ”och _vill_ ej den beskydda så vore alla mina bemödanden
fåfänga.”

”Men hvarföre skulle du följa mig? Ännu aldrig har jag egt någon, som
varit mig trofast tillgiven; skall min dödsbädd i detta fall bli
lyckligare än min vagga?”

”Tala ej om död och dödsbädd! Du reser ju nu ut för att söka ny helsa i
ett mildare klimat och säkert återvänder du helt frisk derifrån efter
ett par månader, eller ett år.”

”Frisk ja, och frisk för evigt. Aldrig återser jag mera mitt fosterlands
klippiga kuster, men nog irrar väl min ande hit igen, ty den lemnar ju
allt, som den älskat, här. Jag vill icke bedraga dig; det är döden som
långsamt gnager på mitt hjerta; det är för att söka mig en varmare graf,
än under nordens frusna drifvor, jag nu reser. Men dödskampen kan bli
lång och grym och plågorna göra mig mera despotisk än jag eljest är.
Blif derföre qvar här, ännu är det tid, blif qvar och lemna mig åt mitt
öde!”

”Alla passagerare om bord!” skallade kaptenens stämma i det samma och
alla hastade hufvudstupa att efterkomma befallningen.

”Ännu är det tid,” upprepade Rudolph, ”lemna mig!”

”Nej jag följer dig!” ropade Verner utan tvekan.

I samma stund satte sig fartyget i rörelse. Rudolph tryckte tacksamt
vännens hand.

”Farväl mitt fosterland, sade han då Å.. försvunnit ur deras åsyn,
”farväl för evigt!”



                              Den döende.

                             ”Så må jag dö af verlden oförstådd,
                             Men ej försmådd
                             Af Den, som engång löser lifvets gåta:
                             Han, som mitt lif en himmelsk syftning gaf,
                             Skall i min graf
                             Mig ej åt stoftets mörker öfverlåta.”

                                                       ~Atterbom.~


En osynlig ande för oss nu bort till en fjerran strand. Milda, ljufva
dofter uppfyllde luften, så varm, som ännu aldrig en nordens sommardag
egt den och solen strålar glödande öfver en jord, höljd af en evigt
blomstrande skönhet och ungdom. Allt är så outsägligt herrligt, luft och
jord och himmel; men i nordbons själ väcker den trånad och längtan,
denna himmel, så högblå, så ljuf; han längtar bort till sina gröna
kullar, sina stora sjöar och sin klara, ljusa himmel, beströdd med
milliarder stjernor och prydd med klart flammande norrsken; äfven den
kalla vintern med sina höga drifvor är honom kärare, än denna eviga vår.
Herrlig är den dock och ljuft vore att tillbringa en tid, men endast en
liten tid, i ”Italia herrlig och mild,” ty det är till dess varma luft,
dess doftande orangelunder, dess skönheter af tusende slag, vi fört våra
läsare, i förhoppning att finna öfverseende med den lilla svaga
teckning, vår ofullkomliga penna förmått göra af all den skönhet, vi
drömt om, men i verkligheten sjelfve aldrig skådat, en okunnighet och
obekantskap, som vi dela med de flesta våra landsmän, ty få af dem hafva
varit längre än till Stockholm eller Petersburg, om man undantager
sjömän. Och dock skulle vi ej sakna medel till dessa lärorika och
interessanta utflykter; vi kunna kanske bättre, än Svenskar och Danskar,
göra vår eriksgata kring Europa, ty Finland, ehuru ingalunda rikt
lottadt, är dock ej af de fattigaste länder. Men hvad är det då som
vållar, att Finnen så sällan sticker hufvudet utom sitt fosterlands
gränsor? Icke är det brist på nyfikenhet, ty i detta fall stå våra käre
landsmän på samma linie med hela den öfriga verlden; icke heller, är det
af hushållning, patriotism och hvad alla dessa vackra egenskaper heta,
som pryda ett lands medborgare, ty ingen är mindre hushållsaktig än
finnen och mindre patriotisk än han, då det blir fråga om att välja
mellan sitt eget, eller ett fremmande lands, produkter och att, i mån af
sina tillgångar, lägga sig till onödiga lyxartiklar. Hvad är det då som
vållar denna likgiltighet att se andra länder? Flegman, den medfödda
trögheten i sinnet. Visst vore det roligt att resa, tänker man, och
kanske jag hade råd dertill, men det är så mödosamt, så besvärligt, jag
måste för så länge afsäga mig alla mina gamla, kära vanor; nej! det är
bäst jag blir hemma. Och denna tröghet vidlåder oss icke allenast i
fråga om nöjen och trefnad, men äfven i saker af vigt och allmän nytta,
och har, ty värr, ofta förorsakat stora och ohjelpliga förluster för
hela vårt land.

Det var till Italiens förgård, till det sköna, för så helsorikt ansedda
Nizza, vi vilja föra våra käre läsare. Det var om hösten 183.. November
månad var inne, ej den dystra, stormiga, mörka och töckniga, som i
norden, men november ändå, ehuru klädd i söderns förtjusande drägt.
Orangelunderna prunkade med de herrligaste mogna frukter och spredo en
aromatisk och tjusande doft ikring sig, frestande för en nordbos dervid
ovana näsa. Blommor, frukt och sjelfva jorden vittnade dock om vinterns
annalkande äfven här, ehuru det var en söderländsk vinter.

Många resande hade anländt dessa sista veckor och kommo allt dageligen.
Promenader och gator vimlade af dem. De voro Fransmän, Spanioner,
Tyskar, Nordboer och framför alla Engelsmän. Större delen af dessa
fremlingar buro sjukdomens och dödens prägel i sina bleka anleten, sina
magra, skugglika gestalter och i sina långsamma, besvärande rörelser.
Och dock hade de kommit hit för att söka lif och helsa i den milda,
ljufva luft, som herrskar här; men ack, fåfänga äro alla försök dertill,
se’n lidandets mask en gång funnit väg till hjertat och lefver och
gnager der utan uppehåll.

Ett par veckor före den dag, för hvars afton vi närmäre vilja redogöra,
hade tvenne resande, bland många andra, anländt längs jernvägen till
Nizza. De voro icke utmärkta, hvarken i klädedrägt eller väsen framför
någon af de andre, men det framstående nordiska draget i deras ansigten
och den ovanliga, fast sköna accenten, på deras fransyskt-italienska
språk, göra, att vår uppmärksamhet genast fästas vid dem. Hvilka kunna
båda dessa fremlingar vara? Vi vilja beskåda dem närmare, kanhända de ej
äro oss obekanta. Den äldre af desse fremlingar var troligen ej mycket
öfver tretio år, ehuru sjukdom och lidande tryckt en stämpel af grämelse
och lidande på hans bleka drag och lutande gestalt, och gaf honom
utseende af att vara minst 15 à 20 år äldre, än han verkeligen var. Han
gick långsamt och med möda, stödd på sin följeslagares arm, som med
omsorg och styrka ledde honom genom ett par gator till det stora hotel,
der de fingo rum i tredje våningen. Sedan den sjuke fremlingen med möda
stretat upp för de höga trapporne, allt biträdd af den unge,
lefnadsraske mannen, kastade han sig utmattad på en soffa och förblef
der orörlig flere timmar. Många dagar förgingo så under tystnad och
djupt lidande.

En afton några veckor sednare låg den sjuke fremlingen på samma soffa,
som nu blifvit flyttad under det höga, gothiskthvälfda fönstret. Det
stod öppet och söderns milda aftonluft strömmade in i rummet och kyste
lätt den sjukes bleka panna, der han låg stödd mot några omsorgsfullt
lagda kuddar, lutande hufvudet i sin magra hand och med blicken följande
en stråle af den nedgående solen, som ännu glödande qvardröjde på
fönsterrutorne. En tår af stilla, hemlig trånad glimmade dervid i hans
insjunkna ögon och en sagta suck uppsteg ur det qvalda bröstet. Då
nåddes hans öra på engång af toner, vid hvilka han spratt våldsamt till
och lyssnade. Det var ett positif nere på gatan, som spelade en vals,
den han fordom ofta hört i sitt hemland. Han lyssnade begärligt till
dessa toner, som likt ett svärd inträngde i hans hjerta och genombårrade
det med tusende stygn; det låg dock ett slags hemlig tjusningskraft i
sjelfva det bittra minne, de uppväckte.

En timma sednare inträdde den unge mannen till sin sjuke vän. Han hade
varit ute på promenader och gator och återvände helt upplifvad och
hoppfull till sin boning. Obemärkt inträdde han och såg vännen ligga
stilla på sin soffa under det öppna fönstret, derifrån alla solstrålar
så småningom dragit sig. Sagta, ty han trodde att vännen sof, gick han
fram för att stänga fönstret, att ej nattluften skulle skada den sjuke;
men då han var nära att verkställa sin afsigt, smög en kall hand öfver
hans och en mild, men vemodig stämma sade på svenska:

”Låt det stå öppet så länge, Verner! Jag vill så gerna inandas denna
balsamiska luft, så ljuf och dock så olik vår.”

”Men den kunde lätt skada dig, Rudolph.”

Rudolph Berg — ty det var han — log svagt i det han sade: ”Mig skadar
intet numera.”

”Jag har också tyckt,” sade vännen, som ej ville fatta meningen af hans
ord, ”att du på dessa sednare tider sett raskare ut. Snart lära vi kunna
fortsätta vår resa längre fram.”

”Ja vi resa snart, men åt olika håll,” sade Rudolph tankfullt, ”båda
återvända vi likväl till hemmet.”

”Vår afsigt var ju att resa till södra Italien, Rom, Neapel, Palermo,”
sade Verner, som ville blanda bort hans sorgliga tankar, ”eller har du
kanske bytt om plan och vill anträda resan hem?”

”Du vill ej förstå min mening, Verner, derföre måste jag uttala den
tydligare. Längre går ej min väg i lifvet än hit; här är målet och jag
måste stanna. Många stunder har jag ej mera qvar af mitt lif och denna
tanke fröjdar mig. Döden har blifvit mig ljuf att tänka på, ty ehuru en
man, behöfver jag dock ej rodna att bekänna, att jag lidit mycket och är
trött och längtar till hvila. Ljuf skall denna hvila bli, men den hade
blifvit ändå ljufvare, om jag fått njuta den i den jord, som sett mig
födas. Nu först, då det är för sent, ser jag att ingen bör låta dåra sig
af en fåfäng villa, som lockar en att söka sin graf i fjerran land; ser
att det dock i dödens stund är svårt att tänka på en hvila i den jord,
som är oss fremmande, långt skild från alla dem vi älskat. Ja jag vill
utan blygsel bekänna, ty denna känsla är helig, att jag längtar bort,
bort till mitt kära hem, till det älskade Finland. Nu är det för sent,
nu får jag det ej mera, ty mina krafter äro slut, jag skulle ej nå
hemmet, utan skulle duka under på vägen, och detta ställe är så godt som
något annat också. Snart, ja om några timmar kanske, är det förbi med
mig. Ja, skaka ej så tviflande på hufvudet! Du är ju läkare och bör
således ej låta dåra dig af den styrka och helsa, du tror dig märka, nu
mer än förr på länge, i mitt väsen. Har du ej sett ljungelden, hur den
blixtrar fram ett ögonblick, lyser, men försvinner hastigt? Så och med
mig och mitt hela lif. Det har varit ett enda lysande, men tomt och
onyttigt irrbloss. Och det hade kunnat, hade bordt vara så annorlunda!
Nu först, med döden i hjertat, känner jag rätt, huru mycket jag
förspillt och försummat, nu tycker det mig tungt, men det är för sent.
Om jag kunde börja ånyo! Men nej! Endast ångern återstår för mig. Med
snabba steg nalkas döden och dess kalla hand skall snart vidröra det
hjerta, som i lifvet varit så varmt och kärleksfullt, som är det ännu,
ty fåfängt har jag stridit och kämpat för att segra öfver denna känsla,
så brinnande, så oöfvervinnelig, så förkastelig, och dock så ren, så
helig. Den har varit lavaströmmen, som förtärt min framtid, som
förbrännt mig till kropp och själ och gjort mig till den jag nu är. Och
ändå, ändå kan jag ej ens i dödsstunden slita denna känsla ur min själ,
den följer mig till grafven och bortom den. Svag och bedårad, har jag
mycket felat, men mycket lidit också; om plågorna här skulle kunna
afplana syndaskulden, nog vore mycket af min då afbetalad. Mycket har
jag felat, men innan jag dör, vill jag söka godtgöra litet deraf. Om du
engång återser Leonhard Lindmark, så säg honom, att han, och endast han,
varit älskad af Elisabeth, att allt det öfriga varit blott en chimére,
och gif honom det bref, som du finner försegladt i mitt schatull, och
säg honom också, att hvarje ord deraf är en helig sanning, besvuren af
en döende, ångerfull syndare; detta bref skall kanske gifva honom frid.
Helsa äfven Elisabeth och säg, att jag döende välsignar henne ännu, och
bed att hon ville upprepa den förlåtelse, hon engång skänkte mig, på det
att jag må finna ro i grafven. Och nu lef väl! på samma ställe som
brefvet finner du mitt testamente. Hälften af min förmögenhet tillhör
dig, den andra har jag gifvit till en fattigförsörjnings-anstalt i vår
födelsestad. Emottag du detta lilla bevis af min tacksamhet; du har
varit den ende som följt mig under plågans och smärtans tid. Måtte denna
lilla summa bereda dig en ljusare framtid med henne, du älskar! Jag
måste slumra litet nu, ty jag är så trött, så trött. Lemna mig på en
stund och medan jag hvilar, så bed för mig, jag behöfver det så väl!”

Han tystnade och hans hufvud nedföll mot dynorna, ögonen voro slutna,
men ett saligt leende sväfvade öfver de bleka läpparne. Tyst smög sig
Verner ur rummet. När han ett par timmar sednare återvände och med ett
ljus nalkades den slumrande vännen, såg han att denne hade slutat.

”Han är död!” utbrast Verner med rörelse. ”Sof i frid; du har mycket
lidit, men också bittert ångrat dina brott; måtte de vara dig
tillgifna!”



                           Mötet vid grafven.

                                                        ”Misströsta ej!”


Rudolph slumrade i frid under en enkel, men skön, hvit marmorurna i
skuggan af en hög cypress på en kyrkogård i Nizza. Här skulle han hvila
ut efter sitt lifs långa, bittra lidande. Redan för nära en månad sedan
hade Verner fullgjort alla sina pligter mot den döde, men ändå
qvardröjde han. Italiens ljufva himmel qvarhöll honom med magisk
trollkraft. Nu skulle han dock lemna Nizza och allt var redan förberedt
till hans afresa, då han sent en qväll gick för att ännu engång besöka
vännens graf. Följande dagen skulle han bryta upp, men ville
dessförinnan säga farväl för alltid åt den under torfvan slumrande.

Dagen förut hade en resande anländt till samma värdshus, der de båda
vännerne bott, och der den ena öfverblifne ännu bodde. Den fremmande var
blek och syntes mycket lida. Då han anlände, stod Verner honom helt
nära, och de förfallna, solbrända, men blonda dragen förefollo honom
mycket bekanta, ehuru han ej kunde påminna sig att de tillhörde någon,
som han förr sett. Medan han ännu grubblade derpå, gick fremlingen förbi
honom och försvann in i huset. Förgäfves vände sig Verner till värden
för att få veta den resandes namn; det han fick som svar på sin fråga
var ett honom fullkomligt obekant Engelskt eller Amerikanskt. Förgäfves
väntade han att få återse honom vid table d’hote; fremlingen kom ej och
syntes icke till under hela aftonen, ej heller den följande dagen.

Denna dag om aftonen hade han dock lemnat värdshuset och vandrade
långsamt framåt längs gatorna i staden. Slumpen, eller ödet, eller en
högre magt ledde hans stapplande steg till en vacker, trädplanterad
kyrkogård. En oemotståndlig dragningskraft förmådde honom att inträda
genom den öppna gallerporten. Han andades så lugnt på denna vida
hviloplats och med ett slags tillfredställelse och längtan blickade han
ikring bland dessa små och obemärkta, men lugna boningar. En af dessa
behagade honom särdeles; det var en skön, hvit marmorurna, kring hvilken
slingrade sig en krans af i sten huggna törnrosor. Denna graf stod skild
från de öfriga, i skuggan af en åldrig cypress, och platsen såg så lugn
och fridfull ut. Med längtan i sitt lidande hjerta nalkades fremlingen
den afskilda grafven.

”Du har funnit ro, okände,” sade han på svenska och böjde sig ned för
att läsa skriften på grafven. Der stod äfven på svenska endast dessa
ord:

                             ”Rudolph Berg,
                                  född
                           den 11 Junii 1802,
                                  död
                         den 6 November 1839.”

”Rudolph Berg!” upprepade fremlingen häftigt upprörd och med dödsbleka
kinder; blott med möda förmådde han hålla sig uppe vid trädets stam.
”Rudolph Berg, min dödsfiende, min lyckas mördare, är det så jag
återfinner dig? Har den sällhet, du röfvat ifrån mig, ej bringat dig
bättre frukt? Dock, du har lidit ut, du står nu inför den domaren, som
allena kan läsa i menniskohjertat och som vet, hvad straff du förtjenar;
mig tillhör således ej att dömma utan att glömma och förlåta, om jag
sjelf vill hoppas att bli förlåten. Hvila då i frid! Du gjorde mig
mycket ondt, men det fanns en tid, på vilken du var mig kär och vid
minnet af denna tid förlåter jag dig!”

”Leonhard Lindmark!” utropade härvid en röst helt nära och Verner
framträdde till grafven. Han hade obemärkt af den andre inträdt på
kyrkogården och nalkades sagta grafven; ty med förvåning varseblef han
fremlingen, som föregående dagen väckt hans uppmärksamhet. Med
obeskriflig undran såg Verner den andres djupa rörelse, men då hans
utrop, så sorgligt och fullt af grämelse, men äfven af mild och
kärleksfull undergifvenhet, nådde hans öra, föll som på engång fjellen
från hans ögon och han igenkände fremlingen.

”Leonhard Lindmark!” upprepade Verner och räckte sin hand åt fremlingen.

Denne mottog den ej, utan stirrade förvånad på den talande.

”Det var en tid som jag kallades så,” sade han omsider sagta och
långsamt, ”men denna tid är nu förbi.”

”Hvarföre har ni aflagt er faders namn?”

”Emedan detta namn var mig en plåga,” sade mannen bittert, ”emedan det
uppväckte i min själ minnen af en tid, lycksalig, men kort och för
alltid flyktad. Men hvem är ni unge man,” frågade fremlingen misstroget,
”hvem är ni, som känner mig, mitt språk, och kanske mina öden?” tillade
han med en forskande blick.

”En landsman och vän,” sade Verner och räckte ånyo handen åt den bleke
fremlingen, som var ingen annan än Elisabeths olycklige make.

”En vän!” upprepade Leonhard mildt, men vemodigt. ”Det var länge se’n
jag hörde det ordet, eller sett någon, som varit det för mig; och om jag
också betviflar det sednare, kan jag dock helsa er med tillgivenhet
såsom det förra,” med dessa ord skakade han vänligt Verners hand.

”Och dock skall ni snart kalla mig så,” utropade Verner gladt och
besvarade hans handtryckning, ”ni skall kalla mig så, ty jag vill och
kan bringa er en stor glädje.”

”Jag betviflar det, ty glädje har jag ej på länge egt och i er magt,
unge man, står ej att bringa mig den.”

”Men om det stode? Om jag sade er, att ni ännu kan och bör bli lycklig,
att allt är förvandladt igen, skulle ni ej tro mig då?”

”Gäckas icke med mig, okände!” sade Leonhard med darrande röst och
dödsbleka kinder. ”Du känner ej hvad jag lidit, vet ej hur jag försakat
allt hopp om sällhet och huru jag skulle kunna hämnas på den, som ville
gäcka mig med dess tomma irrbloss. Var derföre tyst och reta ej
djefvulen i min kropp.”

”Jag gäckas ej,” sade Verner fast och högtidligt; ”inför Gud, den evige,
svär jag, att mina ord äro sanning och att jag kan och vill bevisa det,
om ni följer mig till mitt qvarter.”

”Hvem är ni då?” frågade Leonhard och betraktade Verner förvånad och
misstrogen, ”hvem är ni som så vill trösta mig?”

”Mitt namn vill jag säga er sedan. Tro mig blott nu och följ med.”

”Nej, jag kommer ej,” sade Leonhard och stod qvar orörlig, och med mörk
blick. ”Jag vill veta ditt namn frestare, om du är från himmelen eller
afgrunden.”

”Nå väl då envise,” utbrast Verner otåligt men ändå leende, ”jag måste
väl då säga er mitt enkla namn, på det ni tydligen måste inse, att det
ej kan göra anspråk på att härstämma hvarken från det ena eller det
andra stället, utan helt enkelt räknar sina anor från jordens grus. Jag
heter Verner, och om ni påminner er, torde ni kanske ihågkomma en
hedersgubbe till handlande med samma namn i er födelsestad. Denne man,
Gud fröjde hans själ, var far till mig, och _han_ som slumrar under
denna sten, var en af mina slägtingar. Jag följde honom hit till detta
fremmande land, ty han trodde sig finna helsa här, men fann döden. Frid
öfver honom, ty stor var hans skuld, men hans ånger var ändå större och
han dog som en botfärdig syndare!”

”Ja frid öfver honom!” sade Leonhard rörd, ”han gjorde mig obotligt
ondt, men jag vill ej förbanna honom.”

”Nej förbanna honom ej! Han var kanske lättsinnig, svag och straffvärd,
men han var äfven ädel, och hvad i hans förmåga stod, har han gjort för
att försona sitt brott. Och nu, när ni känner mitt namn, tvekar ni väl
ej att följa mig, på det jag må kunna bevisa er sanningen af mina ord.”

Leonhard log vemodigt och tryckte den unge mannens hand. Stumma vandrade
de sida vid sida tillbaka till det hotellet, der de båda bodde. Sittande
i samma soffa, der Rudolph få veckor förut hade utandats sin sista suck,
emottog Leonhard tvenne bref, dem Verner räckte honom, i det han med
rörd stämma sade:

”Det gläder mig att så snart vara i tillfälle att till er öfverlemna
dessa bref, till min omsorg anförtrodda af tvenne för mitt hjerta
dyrbara personer. Jag vågade ej hoppas att så snart träffa er. Måtte
dessa bref innehålla de underrättelser, och den tröst ert hjerta önskar
och törstar efter! Jag tror det, ty med innerlig öfvertygelse bådo mig
båda dessa personer framföra till er den försäkran att allt var
förvandladt och att ni kunde bli lycklig om ni ville.”

Leonhard skakade hufvudet tviflande. Stum emottog han de båda brefven.



                            De båda brefven.

                           ”Sörj icke mer, de fly bekymrens tider
                           Och snart är minnet öfrigt blott,
                           Det gifs ett mål för allt hvad hjertat lider,
                           Och hvarje plåga gränsor fått.”

                                                  ~Granberg.~


Leonhard tog brefven. Med en hastig blick öfversåg han utanskriften på
dem. Den ena stilen var honom fullkomligt fremmande, den andra svag,
ojemn och darrande, framkallade en dödlig blekhet på hans insjunkna
kinder. Häftigt sjönk handen med brefvet igen och han satt längre
orörlig med hufvudet lutadt mot bröstet. När han upplyftade det om en
stund, var han ensam i rummet, Verner hade lemnat honom. Med en stilla
suck återtog han brefvet, bröt det och läste följande, med svag och
darrande hand skrifna, och om djup rörelse och ånger vittnande ord:

”Jag borde icke våga vända mig till dig, dig som jag så grymt gäckat på
allt det käraste, du egde i lifvet; jag borde ej ens i skrift göra det,
ej påminna dig om den usla varelse, du engång kallat vän och broder.
Icke skulle jag heller gjort det, om jag ej hoppats att derigenom, om
också blott till en ringa del, godtgöra hvad jag brutit emot dig. Detta
hopp, och längtan att erhålla lugn och tröst i den stund, som ej är
långt borta, är det som gifvit mig mod att så träda inför dig med alla
mitt hjertats djupaste hemligheter afslöjade, och jag ber dig i _hennes_
namn, som vi båda tillbedt, att lyssna med tålamod till mina ord och tro
dem; de äro sanning, helig, lefvande sanning, ty på grafvens brädd med
döden i hjertat kan och vill jag ej bedraga dig.”

”Min ungdom känner du, känner det varma band, som så fast, så
oupplösligen tycktes förena oss; men hvad du ej känner, var den djupa,
till dyrkan gränsande kärlek, som jag bar i mitt hjerta för allt skönt
och herrligt, vare sig i natur, i handling eller hos menniskor och djur.
Det var denna känsla som fästade sig så djupt i mitt sinne och som
förenade oss båda, ty tro ej, att det endast var af tacksamhet för mitt
lifs räddning, jag höll dig kär; ack nej! det var för den skönhet, jag
såg i din modiga, sjelfuppoffrande handling, jag så innerligt älskade
dig. Och dock var äfven lifvet mig kärt då ännu, ty endast den trötte
brottslingen, den, hvars hjerta varit hårdt snärjdt i syndens bojor,
längtar efter befrielsen; det känner jag för väl, för väl!”

”O att du ej hade räddat mig! Hvarföre ryckte du ditt lifs onde engel ur
den kalla, våta grafven? Hvarföre skulle du locka tillbaka den djefvul,
som så skoningslöst krossat din sällhet? Ack! ....

”Men då var du mig dyrbar; min tillgifvenhet var så varm, så innerlig,
jag tyckte mig kunna för dig uppoffra lifvet och allt det käraste, det
hade att bjuda, och likväl ... Menniskohjerta! du är ett eländigt, ett
illfundigt ting, dina fastaste föresatser kullslås, dina innerligaste,
bästa känslor fördunsta! Eländigt!”

”Jag återsåg dig efter en mångårig skiljsmessa. Vi hade båda under tiden
blifvit män. För dig hade lifvet visat blott sin blomstersida; jag
deremot hade pröfvat svikna förhoppningars bitterhet, och denna känsla
hade gjort mitt väsen sträft och kallt, under det elden i det inre blott
flammade dess högre. Då, mera än någonsin, längtade jag efter ett
hjerta, som kunde fullt fatta och dela mina känslor, ett hjerta, vid
hvilket jag lugnt och tryggt skulle kunna hvila. Jag längtade efter ett
föremål att älska och tillbe, ett som varit mig det käraste på jorden,
hvilket jag kunnat vörda och lefva för.”

”Med dessa känslor såg jag din maka och i henne den drömbild, som
ständigt kringsväfvat mig vaken eller sofvande. Hvad mitt hjerta kännt
och anat skönast, det såg jag allt hos henne förkroppsligadt. Från
första ögonblicket tillbad jag henne, dock dolde jag sorgfälligt både
för mig och andra denna känsla. Men jag var svag, jag kunde ej se och ej
låta bli att se henne, och för hvarje gång blef hon mig dyrare,
heligare, tills i en obevakad stund, en stund af mägtig frestelse, det
första ord af kärlek gick öfver mina läppar. Förbannade vare dessa ord,
denna stund, i evighet förbannade!!”

”Ännu älskade jag dig dock. Men steget engång taget på syndens väg, kan
icke tagas tillbaka; ifrån den breda helvetes stråten är det så svårt
att återvända, ty fram eller åter skall det bära, men stanna får man ej;
man måste, måste gå till målet, envar det än må vara ställdt.”

”Och jag gick, men med döden i hjertat, fast det brann af en besvarad
kärleks salighet. Jag var så låg, så sjunken i mina egna ögon, att
lifvet blef mig tungt och vämjeligt. Men derunder tillbad jag dock henne
allt högre och högre, och dolde för hennes skuld de qval, som tärde mig;
ty också hon led. Jag sökte försona henne med sin ställning, men det
lyckades aldrig, och kanske blef hon derigenom endast dyrbarare för mitt
hjerta, ty högre lågade för hvarje dag min kärlek, ehuru jag med smärta
såg de förebråelser, hon ständigt gjorde sig sjelf.”

”Vid denna tid var det, som du lät utöfva hämndens kall emot mig. Denna
handling så rättvis, så välförtjent, uppväckte likväl bitterhet i mitt
hjerta och slöt det för dig. Du hade tagit igen ditt lån, då du så
obarmhertigt fråntog mig helsa och kraft och lemnade mig ett eländigt
rof för sjukdom och plågor. Från denna stund var allt qvittadt oss
emellan och jag ingenting dig skyldig numera. Utan förbehåll lemnade jag
fritt rum åt min kärlek, men hon förblef mig likväl alltid helig. Nu
ville jag alldeles röfva lyckan ifrån dig och en engel för mitt sjuka
hjerta, jag ville skilja er åt och dervid vinna en maka, sådan jag kunde
tillbe; men denna plan strandade emot hennes bergfasta vilja, hennes
renhet och oskuld, ty oskyldig var hon, trots allt och vid allt, som är
heligt, i himmelen och på jorden. Hon ville ej slita bandet emellan er,
sade hon alltid, ty det var dig, och endast dig hon tillbad i sitt
hjerta, ehuru jag ej då kände det. Du sjelf skulle vara den, som skulle
uttala skiljsmessans dom mellan dig och henne; sådant var hennes beslut.
Men jag kände dig så väl, jag visste att detta ord aldrig skulle gå
öfver dina läppar, och då — ja då önskade jag dig döden, önskade, att du
legat djupt ned i jorden; ty du stod ju i vägen för min kärlek, denna
kärlek, som uppslukat alla de ädlaste känslorna i min själ. Jag var
blefven eländig och usel, din stränga hämd hade krossat hela min bättre
varelse. Du blef mig vidrig, förhatlig, du som jag fordom så högt
älskade.”

”Med rysning förbigår jag nu den sorgliga händelse, som för evigt
skiljde henne och mig, som öppnade hennes ögon, blott för en kort tid
förblindade af en falsk synvilla, den hon tog för kärlek, men som endast
var ett sken deraf. Du får tids nog erfara denna händelse, om du ännu
finnes bland de lefvandes antal, och en gång återser ditt hemland, eller
någon röst derifrån når ditt öra, i hvilken vrå af den vida verlden du
då än må irra. Jag ville blott säga dig, att hvad du än må känna vid
denna underrättelse, så låt det bli blott jag, som träffas af din
rättvisa förbannelse, ty jag, endast jag, är den skyldige. Må mig ensam
drabba all förbannelse, allt straff och hennes skuldfria hufvud skonas!
Ty heligt svär jag, att hon intet felat, intet brutit, utom sin svaghet,
om den är ett brott, och du bör, du skall sätta tro till mina ord, en
döendes ord!”

”Och nu, nu återstår mig blott att besvära dig att återvända till
_henne_, som trånar af längtan efter dig. Hvarföre skulle du försaka den
lycka, som vinkar dig och som du ännu så fyllt kan njuta? Hvarföre sluta
hjertat för den felande, men ångerfulla makan, dig ännu lika värdig som
fordom? Aldrig skulle jag yttra dessa ord till dig, om jag ej vore på
grafvens brädd, men med döden i hjertat blir man ödmjuk, och en längtan
uppstår att försona om möjligt sina brott. Också jag vill försona hvad
jag brutit, om det låter göra sig, och denna brinnande önskan gör, att
jag kan hoppas förlåtelse i ett annat lif.”

”Mitt hopp är, att detta bref måtte finna väg till dig och att dess ord
kunde sprida ljus och tröst i din själ; ty nu i dödsstunden har mitt
hjerta veknat och den fordna barndomsvänskapen har återtagit sin heliga
plats deri. Gerna och fullkomligt förlåter jag dig din grufliga hämd och
erkänner att den ej var orättvis. Mycket har jag brutit, men blifvit
mycket straffad också. Men nu, nu i dödsstunden, uppfyller ett mörkt
tvifvel min själ; det förefaller mig, som om du ej skulle varit den, som
hämnats på mig, som om jag oskyldigt anklagat dig. Är det så, huru
mycket har jag ej då felat emot dig? Mot dig har jag felat, aldrig emot
någon annan, och detta bör till en del försona min misstanke. Snart
skall allt detta bli mig uppenbart, och för hvad jag brutit, skall
straffet drabba mig. Måtte du förlåta mig, såsom jag dig!”

Brefvet sjönk ur Leonhards hand och han böjde hufvudet ned mot bröstet.
”Frid med dig,” suckade han, ”måtte du vinna förlåtelse i den andra
verlden, såsom du vunnit den af mig äfven för din olycksaliga, ehuru
falska misstanka!”

Länge förblef han tankfull och ville ej komma sig till att bryta det
andra brefvet. Omsider sprang sigillet och efter en snabb blick på
underskriften läste Leonhard följande:

”Broder! — Låt mig kalla dig så, ty alla äro vi ju bröder inför Honom,
som ransakar hjertan och njurar. — Broder! länge har jag hoppats, länge
bedit, att den stund måtte komma, som nu är inne då din blick hvilar på
de ord, jag skrifvit; ty jag betviflar ej att du ju icke djupt känner
sanningen af dem, att de icke återföra friden och glädjen till ditt
arma, ack så länge fridlösa hjerta; jag betviflar ej, att ju Gud icke
styr det så, att dessa rader finna dig ehvar du än må irra i den vida
verlden, o! måtte de då vara rösten, som kallar och beder dig återvända
till de kära, du här lemnat.”

”Återvänd, o återvänd till henne, som du så högt älskat, till henne, som
utgjorde din himmel på jorden! Tro mig! Ännu förtjenar hon hela din
kärlek och kanske högre än fordom, ty hennes hjerta, luttradt genom
lidande och ånger, är så rent, så oskyldigt, som ett barns i denna
syndiga verld; hennes själ har vändt sig till Honom, som allena kan
hjelpa, och brinnande böner beder hon natt och dag, att Han måtte bevara
dig och föra dig åter till hemmet, på det hon genom sin oändliga kärlek
måtte utplåna minnet af sina förbrytelser. Huru ofta i nattens mörker,
då hon trott sig vara obemärkt, har jag icke hört henne gråta och bedja
så, att det kunnat röra en sten; bedja, att du måtte återvända, på det
hon ännu skulle kunna visa dig sin återväckta kärlek, denna kärlek, som
aldrig varit slocknad; ty det var blott en mörk, olycksalig skugga, som
smög sig emellan er, och nu, då den är borta, strålar kärleken i
fördubblad glans och styrka. Men hon känner djupt sitt felsteg och vågar
icke vända sig till dig med en bön att återvända; hon beder derom, men
hon vågar icke hoppas, vågar icke ens nämna denna önskan, och det är
henne ovetande, som jag sänder dessa rader ut i verlden att söka väg
till dig. Låt ej deras bön förklinga ohörd, tillslut icke ditt hjerta
för den sällhet, som ännu väntar dig; låt ej verldens dom skilja åt det
Gud förenat och glömm ej, att ”en menniska kan falla sju resor, men dock
stå upp igen.”

”Mycket har du lidit, mycket älskat och blifvit älskad också, och i din
kärleks namn besvär jag dig att glömma och återvända till henne. Hon
vågar icke hoppas derpå, men i hennes hjerta har jag läst denna önskan.
Derföre beder jag: kom igen till den du fordom älskade; slut henne åter
till ett hjerta, som klappar för henne, och du skall ännu engång finna
sällhet på jorden. Hon har varit en pligtförgäten maka, en kall mor, en
menniska, som glömmt sina eder; hon har syndat mycket i himmelen och på
jorden; men hon har mycket ångrat också, och hennes bittra tårar hafva
rentvagit hennes själ. Ännu kan hon hoppas nåd af Honom, som ensam
dömmer oss, och du, du skulle icke förlåta? Ack ja! det skall, det måste
du, om du hoppas sjelf få nåd. Du skall återvända till henne, som varit
och förblir din maka, och I skolen åter bli lyckliga, ty jag känner er
båda och mitt hopp skall icke svika. Men du måste skynda, ty här väntar
dig en vän, som länge beredt sig till den sista vandringen, och han får
ej dröja säger honom en känsla, som icke bedrager; men han vill ej gå,
innan han fullbordat sitt sista varf på jorden, innan han beredt
sällheten åt en varelse, honom kärare än lifvet och allt hvad det eger
skönast. Kom derföre! Skynda! Förakta ej min kallelse; ehuru svag, tror
jag och hoppas att det blir mig gifvet att åter förena er, ni båda mitt
hjertas älsklingar. Dröj icke! Kom, o kom snart, eljest blir det
försent!”

                                                              Ferdinand.

Leonhard sjönk på knä. ”O, min Gud, min Gud!” suckade han andaktsfullt
och djupt upprörd, och för första gången, efter årslånga qval, fugtades
hans ögon af tårar; ”o, är det sannt, är det möjligt, att denna sällhet
ännu är mig sparad. Hvad är då allt mitt lidande, alla mina qval emot
den!”

Han hörde en rörelse i rummet och vände sig om. I dörrn stod Verner.

”Kom, att jag måtte få omfamna dig, du himlasändebud!” utbrast Leonhard
i det han räckte armarna emot honom, Verner sjönk till hans bröst.

”Nå nu följer ni mig väl?” frågade han rörd.

”Ja i dag, i detta ögonblick!” sade Leonhard ifrigt och sprang upp. ”Jag
skyndar mig att iordningställa allt hvad till afresan hörer.”

”Jag har redan gjort det.”

”Huru?”

”Underättad om brefvens innehåll af mina båda vänner, då de anförtrodde
dem åt mig, har jag ej betviflat, att ju icke utgången skulle blifva
den, som den blef, och derföre skyndade jag mig att iordningställa allt,
medan ni läste, och efter ett par timmar kunna vi lemna Nizza och
anträda återresan till vårt kära Finland.”

Rörd tryckte Leonhard den unge mannens hand.



                              Försoningen.

                               ”Det ges ett land der ögat aldrig gråter,
                               Der hjertat aldrig hatar, blott förlåter.
                               O! låt mig hoppas att få se dig der!”

                                                   ~Lindegren.~


Mörk skymning herskade ute, men i det rum, der vi inträda, brann en
dunkel lampa, och den starka lukt af medikamenter, som möter oss der,
gör att vi genast inse, det vi kommit i ett sjukrum. När vi nogare se
oss om, varsebli vi en blek, lutad gestalt med aftärda, nästan
oigenkänneliga drag, hvilande på en säng, invid hvilken en ung qvinna
sittande med ett barn, en liten flicka på sina knän, och båda, med ett
omisskänneligt uttryck af kärlek och tillgifvenhet, tysta betraktande
den sjuke, som ligger der, med slutna ögon och tungt rosslande
andedrägt.

”Hvad är klockan?” frågade han omsider, knappt hörbart och öppnade till
hälften sina dunkla ögon.

”Fyra,” ljöd det milda svaret.

”Fyra! Och det är så skumt! Men det är väl mina ögons fel. Min blick
börjar redan fördunklas, slutet nalkas, tror du ej det, Elisabeth?”

”O nej, nej! Tala ej så, du kan inte vilja lemna mig ensam i en verld,
som föraktar mig; du kan icke vilja lemna mitt barn, som du så högt
älskat.”

”Tviflar du på min tillgivenhet?” frågade den sjuke sagta; ”Ack gör det
ej Elisabeth. Du är mig kär, ja kärare än jag kan nämna, men Herren
kallar mig och jag måste lyda. Dock lemnar jag dig icke ensam. Jag ville
ej gå bort, utan att gifva dig en vän, till hvilken du kunde fly i sorg
och nöd och frestelse, och det var min fröjd att hoppas på detta
ögonblick, då jag finge sluta dig intill hans hjerta. Men mig blef ej
denna glädje gifven, ty jag går kanske bort utan att återse honom; du
deremot skall göra det och bli lycklig ännu engång; denna tro är fast
och lefvande hos mig.”

Han tystnade och låg en stund med slutna ögon. Omsider öppnade han dem
åter och sade med ännu svagare stämma i det han fattade Elisabeths hand
och sagta tryckte den:

”Jag känner, att min stund nalkas. Är här ingen utom ni?”

”Nej ingen, endast jag och Helena.”

”Skall jag då dö utan att se honom,” sade Ferdinand, icke utan att
lindrigt knota. ”Fall på knä, Elisabeth, och du, barn, och bedjen med
mig att jag måtte få lefva en liten tid ännu.”

Fulla af andakt knäböjde Elisabeth och hennes dotter och bådo en
brinnande bön för den trogne vännens lif. Med sagta röst upprepade han
deras ord och hans ögon hvilade med ett uttryck af innerlig kärlek på
dem båda. Men hastigt blef blicken irrande och orolig; det var som om
den sökt något annat föremål att fästa sig vid, men förgäfves. Då
rycktes dörren häftigt upp och en man syntes på tröskeln. Med ett utrop
af outsäglig fröjd, blandad med smärta, ville han störta fram i rummet,
men då framskyndade hastigt en annan gestalt och höll den förra
tillbaka, i det en ängslig röst sade:

”För Guds skull besinna er! Det kunde kosta tvenne lif.”

Vid mannens utrop spratt Elisabeth till och vände sig om; äfven den
sjuke reste sig litet och en stråle af glädje flög öfver de drag, på
hvilka döden redan tryckt sin stämpel. Dödsblek, med flämtande andedrägt
och stirrande blick, såg Elisabeth bort till mannen, som ville slita sig
lös från den andres hårda tag och ila fram; han syntes henne lik en
vålnad. Känslolös stod hon stilla, tills den döende häftigt fattade
henne hand och med stark och klar stämma sade:

”Qvinna, fall ned till den mannens fötter, och bed, med de ord, ditt
förkrossade hjerta föresfäfvar, honom om tillgift får hvad du brutit.
Det är din man.”

Då, på engång, som om tungans band blifvit löst, sjönk Elisabeth ned
till sin olycklige, fordom och nu åter så högt älskade makes fötter och
bad med ångerfull, skälvande stämma: ”Förlåt, o förlåt, förlåt!!”

Mildt och ömt böjde Leonhard sig ned till den bedjande och slöt henne
till det hjerta, som aldrig kallnat för henne. Huld och god reste han
upp den ångerfulla och bar henne till en soffa, och der, med den alltid
så högt älskade tryckt till sitt bröst, gret han tårar, på engång ljufva
och smärtfulla.

Med ett leende af outsäglig fröjd låg den sjuke stilla, betraktande den
rörande taflan. Tacksamt ihopläggande sina händer, suckade han sagta:
”Herre, nu låter du din tjenare fara i frid!”

Sen den första rörelsen gifvit sig, såg Leonhard upp och hans blick föll
på Helena, som ännu knäböjde med ihopknäppta händer och full af undran
betraktade fremlingen som hon ej mera kände.

”Mitt barn!” utbrast han, störtade fram till flickan och slöt henne med
innerlig kärlek till sitt varma fadershjerta. ”Mitt barn! Min Helena!”

Blickande honom djupt i ögat, slog Helena sina armar innerligt kring
hans hals och sade: ”Du är då pappa! O så är du då åter hos oss och
lemnar oss ej mera! Eller huru? Vi ha så saknat och gråtit öfver dig,
mamma och jag, och bedt Gud, att du skulle återvända, och den gode Guden
har hört vår bön efter du kommit igen.”

”Ja jag är återkommen,” sade den djupt rörde fadren. ”O min Gud,
välsigna du mitt barn! Men hvar äro de andra?” och han såg frågande
omkring sig.

Denna fråga kändes som ett dolkstygn i Elisabeths arma hjerta, hon
vacklade och sjönk på knä med hopknäppta händer, å nyo stammande: ”o
förlåt, förlåt!”

”De ha gått den väg, vi alla skola gå,” afbröt den sjuke lifligt, i det
han reste sig från bädden.

”Döda således!” sade fadren sorgligt.

”Ja döda genom min vårdslöshet! utbrast Elisabeth; ”o till alla mina
brott kommer äfven det, att jag varit mina barns mörderska.”

Vid dessa ord bleknade Leonhard djupt och stirrade förskräckt på den
knäböjande. En rysning skakade honom, men den sjuke reste sig och sade
med klar och tydlig, ehuru svag stämma: ”Det är hennes djupa ånger, som
talar så, men om du ej betviflar sanningen af mina ord, en döendes ord,
så var öfvertygad, att hon ej är saker till deras död, utan Han ensam,
som afmätt alla varelsers lifslängd, har kallat dem till sig; och väl
dem som fått gå dem vägen, innan synden ännu hunnit göra den trång och
törnbesådd. Derföre Leonhard, sörj ej, utan gläd dig åt dina barns
lycka, en lycka, som jag snart hoppas få njuta också. Lef och gläd dig,
njut af den sällhet, som af Gud blifvit sparad åt dig, bered din makas,
ditt barns och alla deras sällhet och lycka, som komma i din väg! Glöm
det förflutna och lef blott för det tillkommande!”

Det låg en så innerlig bön i den döendes ord, att den smälte Leonhards
själ. Djupt rörd, böjde han sig ned öfver sin knäböjande maka, och slöt
henne till sitt bröst sägande innerligt:

”Allt är glömdt och förlåtet! Ifrån denna dag skola vi börja ett nytt
lif!”

Med blickar, i hvilka redan syntes ett återsken af öfverjordisk fröjd,
låg den sjuke betraktande de båda makarna. Sedan vinkade han dem till
sig, med ömhet slutande deras händer i sina, och talade med matt stämma
sålunda: ”Gud har varit god och barmhertig emot mig, som han är det mot
alla; Han har låtit mig upplefva detta ögonblick, som jag så innerligt
efterlängtat, och Hans heliga namn vare derföre prisadt evinnerligen! Ni
ären försonade och förenade åter, ni båda, som jag älskat så högt, och
intet skall åtskilja er, det säger mig en inre röst. Mitt värf är
således slutadt på jorden och jag kan nu, utan oro och med fröjd, följa
döden, som redan länge stått kallande vid min hufvudgärd. Men innan jag
går den väg, ni kanske ej så snart beträden, vill jag ännu engång tala
sanning och uppenbara en känsla, som jag under många, långa år begrafvit
i djupet af min själ. Elisabeth, min vän, min syster! Vet då, att jag
älskat dig varmt, innerligt, outsägligt, mera än man älskar mor, far och
syskon, högre, annorlunda. Jag har sörjt deröfver, jag har bittert
gråtit, men denna brottsliga, ehuru så rena kärlek, har jag ej kunnat
utplåna ur mitt hjerta, den qvarlefde der, oaktadt all kamp och strid.
Denna känsla, som jag fördömt, men ej förmått besegra, har varit masken,
som gnagit på mitt lif, och som i så unga år för mig i grafven. Men nu,
med döden i hjertat, nu först inser jag klart och tydligt, att jag
misskännt mig sjelf, att min kärlek varit, ehuru olåflig, ren, stark och
alltuppoffrande, och derföre kan jag nu, innan jag går, öppna mitt
hjerta för dig och utan skuld bekänna, att jag älskat dig, sen våra
barnaår; ej med samma lugna syskonkärlek som du, utan högre. Tidigt
inseende skilnaden i våra känslor, lärde jag mig likväl att kufva mina,
och det högsta, jag sedan eftersträfvat, var, att bli din vän, din
beskyddare emot allt ondt, mot hvilket det stod i min magt att värna
dig. Troget har jag, enligt min svaga förmåga, sökt uppfylla detta kall;
jag har varit din bror; men nu behöfs jag ej mera, nu är min rol slutad,
nu får jag gå, ty min tid är kommen. Derföre: lefven väl! lefven för
hvarandra och ert barn; lefven så, att ni kunna återfinna hvarandra
engång der oppe, ofvan stjernorna, hos den allgode, all kärleks urkälla.
Och under årens lopp, när minnet försvagas: egnen stundom en tanke af
kärlek åt honom, som var er trognaste och varmaste vän. Och nu! låten
mig sluta er till mitt hjerta alla tre! ... Gud välsigne er! ...
misströsten ej! ... hoppas ... man kan falla ... men ... stå upp ...
igen.”

Den kärleksfulla stämman tystnade, ögonen slötos, och med ett leende af
outsäglig fröjd, utandades Ferdinand sin sista suck.



                                Slutet.

                                                       ”Nu är det slut!”


Dagar kommo, dagar gingo, allt var som förr, men dock hur annorlunda?
Leonhard och Elisabeth älskade hvarandra åter, som fordom, kanske ändå
högre, och ändå voro deras blickar dystra, deras kinder blekare och
leendet mera sällsynt på deras läppar; det var en hemlig smärta, som
tärde på deras hjertan, men båda tego och dolde den sorgfälligt för
hvarandra.

En afton, några månader efter Ferdinands död, satt Elisabeth åter som
vanligt ensam vid fönstret i sin kammare och blickade tankfullt ut i
rymden. Då nalkades henne någon, som med en öm smekning tryckte hennes
hufvud till sitt hjerta och ett par varma läppar vidrörde lätt hennes
panna. Förvånad såg Elisabeth upp, det var hennes make, som med en öm
blick såg in i hennes vackra, blå ögon, hvilka nu stodo fulla af tårar.

”Elisabeth, min vän,” sade Leonhard kärleksfullt, men sorgligt, ”du
gråter. Det är något, som du saknar. Vill du icke öppna ditt hjerta och
säga mig, hvad det är?”

”Ack!” svarade hon vemodigt, ”visst sörjer och saknar jag djupt något,
som jag aldrig, aldrig mera återfår.”

”Och det är?”

”Din för evigt förlorade aktning, som jag fordom åtnjöt,” sade Elisabeth
sagta och gömde hufvudet vid sin makes bröst. ”Jag har ej förtjenat
bättre, men ack, jag kan ej lefva den förutan.”

”Nå väl!” sade Leonhard med klarnad blick. ”Långt, långt bortom hafven
finns ett land, fritt och lyckligt så mycket man kan vara det på jorden.
Der har jag beredt de mina en hamn, väl trång, men lugn och stilla. Vill
du följa mig dit? Der skall intet förakt störa vår frid, der skola vi
lefva lugnt och lyckligt för hvarandra och vårt barn. Vill du följa mig
dit?”

”Ack ja! Tag mig med! Gör med mig, hvad du vill, blott jag aldrig
behöfver lemna dig mera. O, jag är så ovärdig din kärlek.”

”Säg icke så! Vi äro alla svaga. Hvem är den bland alla jordens barn,
som ej kunnat falla, om han blifvit frestad? Men få äro de, som kunna
resa sig eller fallet, och uppstå renare än förr.”

Och de lemnade sitt fädernesland och man har aldrig hört något om dem
sedan. Menniskorna beklagade Leonhard och fördömde Elisabeth, men
Leonhard var lycklig, och Han som sade: ”_den utan skuld är han kaste
första stenen_,” Han bad for Elisabeth, som för oss alla.

                                ~Slut.~



                               Eftertal.


_Genom företal plägar man anbefalla ett arbete af värde i allmänhetens
bevågenhet, ehuru ett sådant knappast behöfver något tal alls; ty det
talar tillräckligt för sig sjelft. Men ett arbete, sådant som detta,
borde då, mätt efter samma måttstock, egenteligen vara försedt både med
för- och eftertal, för att sålunda i fullt harnesk kunna bjuda
motståndarne spetsen. Dock torde all fruktan vara öfverflödig, då det
gäller ett så ringa arbete som detta, hvilket utan de ringaste anspråk
framträder i dagen. Blott ett barn af lediga stunder, ett hastverk,
begär det att icke bättre anses. Skulle dock någon välvillig läsare,
emot all förmodan, ibland det öfriga gruset finna, om ock blott ett korn
gull, skall det icke glädja någon högre än_

                                                       _Författarinnan._

------------------------------------------------------------------------



                          TRANSCRIBER'S NOTES


 1. Changed ‘plåga’ to ‘pläga’ on p. 5.
 2. Changed ‘vördnasfullt’ to ‘vördnadsfullt’ on p. 19.
 3. Changed ‘bedröflligt’ to ‘bedröfligt’ on p. 179.
 4. Silently corrected simple typographical errors.
 5. Retained anachronistic and non-standard spellings as printed.
 6. Enclosed italics font in _underscores_.
 7. Enclosed bold font in =equals=.
 8. Enclosed spaced font in ~tildes~.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Den Fallna - Berättelse" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.