Title: Lifvet på Island under sagotiden
Author: Hildebrand, Hans Olof Hildebrand
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Lifvet på Island under sagotiden" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.

SAGOTIDEN***


the Google Books Library Project (http://books.google.com)



Note: Images of the original pages are available through
      the Google Books Library Project. See
      http://www.google.com/books?id=B5cEAAAAYAAJ



LIFVET PÅ ISLAND UNDER SAGOTIDEN.

AF

HANS OLOF HILDEBRAND HILDEBRAND.



STOCKHOLM,
JOSEPH SELIGMANNS BOKHANDEL.

STOCKHOLM,
TRYCKT HOS ISAAC MARCUS, 1867.



FÖRORD.


_Följande framställning af det forntida lifvet på Island har tillkommit
i form af föreläsningar, hvilka jag, på anmodan af herrar Kommitterade
för vetenskapliga föredrags anordnande i hufvudstaden, hållit å Stora
Börssalen den 11 Februari och de fyra följande måndagarna innevarande
år. Min afsigt, när jag valde detta ämne och då jag nu, till en del i
följd af uppmaningar från olika håll, utgifver föreläsningarna, har
endast varit att sprida kännedomen om den på historiska källor rikaste
afdelningen af Nordens forntid, icke att komma med splitternya frukter af
egen forskning._

_De flesta af de hithörande frågorna äro ännu ofullständigt lösta. Att
på ett uttömmande sätt behandla dem skulle kräfva en menniskoålder eller
mer. Det är mig en kär önskan att, såvidt tid och krafter medgifva,
uppträda som medarbetare för ernåendet af detta för oss högvigtiga mål.
Den förberedande öfversigten af det redan undangjorda arbetet, har jag
här velat i utkast meddela._

_De arbeten, jag förnämligast, jemte sjelfva den Isländska litteraturen,
rådfrågat, äro _Vigfússons_ afhandling om =Timatal i Islendinga-Sögum=,
samt hans inledningar till =Eyrbyggja-Sagan= och de af honom och
_Möbius_ utgifna =Fornsögur=, _Maurers_ afhandling =Die Entstehung des
Isländischen States und seiner Verfassung= och hans stora arbete, =Die
Bekehrung des Norwegischen Stammes= samt _Weinholds_ =Altnordisches
Leben=. Genom att här nämna dessa författare och härmed uttala min
tacksamhetsskuld till dem, har jag ansett mig kunna fritaga mig från
upprepade citater. Har jag någon gång hemtat en uppgift eller åsigt af en
annan författare, må han icke anse sig, genom min tystnad, beröfvad äran
af företräde i upptäckt. Genom att undvika noter har jag deremot beröfvat
mig sjelf tillfälle att rättfärdiga särskilda punkter, i hvilka jag varit
af olika mening med mina föregångare._

__Dasents_ förträffliga upplaga af =Burnt Njal= kom mig tyvärr ej
tillhanda förr än under loppet af tryckningen._

                                             _Stockholm den 31 Maj 1867._



INNEHÅLL.


                                                                     Sid.

    FÖRSTA KAPITLET. =Utflyttningen till Island=                       1

        Inledning. Island upptäckes. Ingolf och Leif, de förste
        landnamsmännen. Högsätessuler. Reykjavik. Qväll-ulf och hans
        söner. Harald hårfager. Kettil häng. Vikingarne i vester.
        Hafrsfjordslaget. Kettil plattnäsa. Björn Kettilsson.
        Thorolf på Mostr. Thorsnäs. Rikaste utflyttningstiden
        (890-900). Svensken Helge magre. Ingemund gamle. Anund
        träfot. Geirmund heljarskinn. Utvandringstidens slut
        (900-920). Anledningarne till utflyttningarna. Äfventyrs-
        och verksamhetsbegär. De politiska förhållandena.
        Utflyttarnas antal. Öns folkmängd omkr. år 1100.
        Utflyttningen icke en folkvandring. Följder deraf.
        Förbindelser med utlandet. Skalder vid Olof Skötkonungs hof.

    ANDRA KAPITLET. =Land och Folk=                                   23

        Islands läge. «God landskost» på ön. Areal. Fjällnaturen.
        Ogynsamma förhållanden. Under forntiden voro dessa icke lika
        svåra. Åkrar och skog. De många vikarna. Svårigheten att
        färdas. Försakelse. Jemförelse med Grekland och Grekerna.
        Zeus och Oden. Folkets allvar, förtviflan, mod. Kråkomål.
        Besinning. Ordspråk och gåtor. Den höga sången. Templen.
        Goden. Offerfesten. Gudabilder. Graden af konstnärlig
        förmåga. Förtrolighet med gudarna, i synnerhet med Thor. Det
        onda i gudarnas krets. Den nya verlden. Hemmet. Gästabudet.
        Idealerna. Gudrun. Gisle Sursson och hans maka.

    TREDJE KAPITLET. =Vikingalifvet=                                  46

        Olai Petri yttrande. Öfverdrifna föreställningar om
        vikingatågen. Vikingatågens början. Egil Skallegrimsson.
        Hans barndom. Hans första utresa. Vistelsen i Norge. Färd i
        österväg. Egil i Danmark, Skåne, Halland, i Norge. Ny färd
        till Danmark och Frisland, Tyskland, Flamland och England.
        Han öfvervintrar i Norge och far åter till Island. Nytt
        besök i Norge. Han reser nidstång och far åter till Island.
        Ny utfärd. Egil hos k. Erik blodyx i York och hos k.
        Ethelstan samt i Norge, vänder åter till Island. Fjerde
        utfärden, Egil i Norge, Tyskland, Frisland, åter i Norge, i
        Vermland, vänder hem till Island. Hans återstående lif.
        Qvädet öfver sonens död. Gunnar från Lidarända far i
        österväg. Njåls söner i vesterviking. Bolle far till
        Micklegård. Olika afdelningar af vikingatiden. Vikingatågens
        följder. Deras område. Inga vikingabalkar. Hur skola
        vikingatågen bedömas? Vikingar under sextonde århundradet.

    FJERDE KAPITLET. =Allmänna rättsförhållanden. Godarne=            63

        Artificielt och naturligt. Naturlig samhällsutveckling i
        Sverige. Förhållandena på Island. Helgande af landet. De
        allmännaste förhållandena. Tjenare. Hemmamän. Gäster.
        Frigifna. Landsetar. Jordöfverlåtande. Sjelfrådighet hos
        underlydande Stormän. Samhällsordningen utbildas ur de
        gudstjenstliga förhållandena. På Island inga ursprungliga
        allmänningar. Goden. Värdigheten ursprungligen religiös och
        sjelftagen. Förhållandet till de kringboende. Mannaförråd.
        Ärftlighet. Säljbarhet. Rafnkel Frösgode. Första
        århundradets tre generationer. Snorre gode.

    FEMTE KAPITLET. =Lagarne. Thingen=                                79

        Ulfljot och lagarnas införande. Landskapslagar i Sverige.
        Motsvarande förhållanden i Norge. Ulfljots lag liknade
        Gulathingets. Grim getsko. Lag antages och allthinget sättes
        930. Godething. Allshärjargode. Thord gelles förbättring
        965. Fjerdingarne. Thingsocknar. Godorden få administrativ
        betydelse. Vårthinget. Fjerdingsthing och fjerdingsdomstol.
        Allthinget. Dess utseende under christna tiden. Början.
        Samlingsorten. Ankomsten. Bodarne. Domare nämnas. Saker
        pålysas. Lagspörsmål. Domare jäfvas. Sjelfva rättegången.
        Anklagelsen. Vitnen. Qvid. Försvaret. Domarne. Utslaget.
        Höst- eller leidthinget. Holmgången. Förlikningsdomstol.
        Utrymme för list. Lagman. Rättegång med tvenne motsatta
        utslag. Njål och femtedomen. Dess stora betydelse.

    SJETTE KAPITLET. =Den hedniske Isländaren i hemmet=               93

        Stadganden i Ulfljots lag. Lagredaktionen af år 1117
        (Grågåsen). Vattenösning. Utsättning. Tandgåfva. Uppfostran
        hos modren och borta. Vaket sinne hos barnen. Medborgerliga
        rättigheter alltsedan tolfte året. Beroende af fadren.
        Sönerna ärfva. Förmyndaren. De sköta från sitt sextonde år
        egendomen. Lekar. Giftermålsplaner. Ruts frieri.
        Bonordmannen. Brudköp. Brölloppet. Följder af fadrens
        sjelfrådighet öfver dottern. Höskuld och Hallgerd. Hustruns
        rättigheter. Kärleken. Eyrarúna, husfröja. Hustrun
        misshandlas. Skiljsmessa. Trälarne; frigifning. Åkerbruk.
        Husdjur. Obetydlig arbetsfördelning. Vadmalen. Öre vadmal.
        Fiske och fogelfänge. Hvita björnar. Skallegrim driftig
        handverkare. Gisle Surssons skeppsbyggeri. Hedin och hans
        smidesförsäljning. Grågåsens stadgande om kringfarande
        handverkare. Varubyte. Myntadt och omyntadt silfver.
        Silfverhundradet och bötesringarna. Slägtbandet. Blodhämnd.
        Ansvarstalan mot dräpare. Otålighet för smädelser. Förbud
        mot diktande af visor. Förslagenhet. Lagman Emund hos Olof
        Skötkonung. Förlikningsformulär. Gästabud, utfärder, thing.
        Ålderdomen. Dikten om ättestupor. Begrafning. Liket föres ut
        genom väggen. Likbränning och jordande. Snorre Sturlesons
        yttrande härom och motsvarande antiqvariska förhållanden.
        Skeppets användande vid likfärden och begrafningen.
        Skeppsformiga stensättningar. Totalintrycket af Nordbons
        lif. Ärlighet. Landsflygt och fredlöshet. Grette Åsmundsson.
        Gunnar från Lidarända och hans tillämnade färd i landsflygt.

    SJUNDE KAPITLET. =Lagrättan. Christendomen=                      108

        Christendomen sen i Norden. Blef tidigare antagen på Island
        än i Sverige. Irländska Christne på Island vid början af
        Landnamstiden. Christne landnamsmän. Helge magre «blandad i
        tron». Egil och Gisle primsignade. Thorvald vidfarne och
        Biskop Fredrik. Längtan efter något nytt. Förakt för gudarna
        och tro på egen styrka. Thorkel måne och hans sederenhet.
        Hvilkendera guden var starkast? Gudstjenstens lockande
        glans. Thorvalds fader och hans skyddsande. Thorvald och
        Biskop Fredrik förvisas. Olof Tryggvasons ifver för
        christendomen. Tillståndet på Island efter Fredriks
        bortfärd. Njåls yttrande om christendomen. Thorleif
        christne. Hedningarnas fördragsamhet. Svårigheterna för det
        verksammare uppträdandet. Thångbrands mission. Hjalte
        Skäggeson förvisas. Lagrättan. Lagsagomannen. Lagens
        uppläsande på thinget. Njåls förslag till lagrättans
        ombildning. Konung Olof sänder Hjalte och Gissor hvite till
        Island. Deras uppträdande på allthinget. Två samhällen äro
        nära att uppstå. Lavafloden och Snorre godes yttrande.
        Hedningarnas och de christnas menniskooffer. Thorgeir
        bringar nya lagar. Christendomen antagen år 1000. Biskoparna
        Isleif och Gissor. Are och Sämund. Fredligt tillstånd. De
        två stiften. Mattighet. Qvarlefvor af hedendomen. Solsången.

    ÅTTONDE KAPITLET. =Njål=                                         122

        För mörka färger? Kärnfriskhet i Norden. Njåls utseende och
        charakter. Bergthora. Gunnar och Njål. Hallgerd och
        Bergthora. Gunnars anseende och slut. Njåls lagkunskap.
        Tilliten till hans sannfärdighet. Njål eggar till hämnd
        efter Gunnar. Njålssönernas utfärd. Thråen och Skarpheden.
        Njål uppfostrar Thråens son Höskuld. Han söker honom maka
        och skaffar honom ett nytt godord. Missnöje med
        förändringarna. Valgård och Mård. Höskuld dödas af
        Njålssönerna och Mård. Njålssönerne och Åsgrim Ellidarson
        söka hjelp vid thinget. Flose förlorar processen. Njål
        hänskjuter saken till en förlikningsdomstol. Dess utslag.
        Flose bryter detta. Rodny och Ingjald. Förebud.
        Njålsbrännan. Floses död.

    NIONDE KAPITLET. =Den Isländska republikens slut=                136

        Snorre Sturleson. Hans uppfostran. Hans växande makt och
        rikedom. Hans förhållande till Håkan galen. Utfärd till
        Norge och Skule jarl. Besök hos lagman Eskil och fru
        Christina. Sämund Jonsson och Bergensboarne. Norska
        konungarnas försök att vinna Island. Snorres löfte och de
        ynnestbevis, han mottog. Hans likgiltighet för Norska
        planerna. Egennytta. Sturle Sigvatssons vallfärd. Han gynnas
        af k. Håkan, arbetar mot Snorre, som lemnar Island. Snorre
        vänder åter, dräpes. K. Håkan lägger genom Gissor Island
        under Norge. Jonsboken. På Island blott en af de två
        statsmakterna. Vådorna deraf. Vigten af aristokratiens
        utbildning i Sverige. Högre mål för striderna i Sverige.
        Sturlungatiden en litteraturens blomstringsålder.

    TIONDE KAPITLET. =Sagorna=                                       146

        Ares Islänningabok. Förberedelserna till litteraturen. De
        gamlas vitsord om dess uppkomst. Sagorna af okända
        författare. Ares bok och Njåls-sagan. Dålig riktning af de
        tidigaste Isländska studierna i Sverige. Islands litteratur
        under fjortonde, femtonde och sextonde århundradena. Arngrim
        Jonsson. Snorres verk, Njåls och Egils sagor från den bästa
        tiden (1220-1260). Hvilka sagor äro äldre, hvilka yngre?
        Inre vitnesbörd. Citater och hänsyftningar på senare
        tidsförhållanden. Randanteckningar. Islands
        litteratur-historia ännu oskrifven på tillfredsställande
        sätt. Den Isländska och den sydeuropeiska odlingens
        förberedelser. Samtidighet icke alltid efter årtal. Islands
        och Provençalernas poesi. Niflungasången och Gudrun.
        Isländska sagan objektiv. Villehardouin och Joinville.
        Resultat. -- Slutord.



RÄTTELSER.


(Dessa har rättats.)

    Sid.  54, sp. 2, r. 13 står Viles,  läs Viljes
     „    55, r. 16                      „  ungefär tio
     „   112, „  25, 27      „  Thorvald „  Thorleif
     „   130, „  21,       } „  Asgrim   „  Åsgrim
     „   131, „   1 och  7 }



1.

Utflyttningen till Island.


Ett folk vet i allmänhet litet om de mer aflägsna skiftena af dess
utveckling. Det berättas nog mycket och har mycket skrifvits om dessa
fjerran tider, ty man har alltid hyst en rätt innerlig åstundan att
bortjaga de töcken, som hölja folkets liksom den enskildes barndomsdagar,
men detta är dock till allra största delen alster af senare åldrars
åsigter, vanor och inbillningar, och om det i dessa yngre berättelser
verkligen finnes äkta forntida minnen, äro de vanligen missförstådda
och vrängda. Det är dock af vigt att komma till klarhet i denna fråga,
det är af vigt likaväl att utforska, hvad vi verkligen veta om dessa
tider, som att använda alla upptänkliga medel för att lära känna dem så
grundligt som möjligt. Det är ju i väsentlig mon just det gemensamma
historiska medvetandet, som knyter oss, som här äro, och dem vi lemnat i
hemmen och alla andra, som i våra bygder bo, de må vara af hvilka stånd,
åldrar och anlag som helst, till en nationel enhet, hvars charakter vi
finna utpräglad i våra häfder och hvilken vi äro skyldige att bevara åt
kommande slägten.

Mot slutet af hedendomens tid i våra bygder drog sig en del af
nordlandens, isynnerhet Norges yppersta män till en aflägsen ö i de
trakter, der den Atlantiska oceanen och Ishafvet blanda tillsammans
sina böljor. Dit förde de med sig, dessa tidiga nybyggare, sin tro och
sina minnen och dessa bevarades derborta under tidernas lopp, ty Island
låg fjerran från den Europeiska bildningens brännpunkter; det upptog
visserligen denna bildnings hufvudresultater, men beröringen var icke
så nära, att det nationelt egendomliga kunde der omskapas i lika hög
grad som annorstädes. Af vida vattenmassor instängde, trots de första
tidernas täta utflygter till andra länder, sammanslutne till ett helt
för sig och derigenom drifne att fästa sina blickar på sig sjelfva och
sina angelägenheter, började Isländarne tidigt att i sägen och skrift
bevara minnet af tiden efter utvandringen från moderlandet, dess hugstora
hjeltar och skiftande tilldragelser. Af de så uppkomna Isländska sagorna
äro rätt många intill våra dagar förvarade och med ledning af dem vill
jag framställa det forntida lifvet på Island.

Hvad bringar icke ett århundrade med sig? Hur fjerran synas icke de
tider, då Gustaf III och Carlarne lefde! Gustaf Adolf börjar nästan
förgätas af folket och hvem sätter sig rätt in i de tider, då Gustaf
Vasa befriade Sverige? Och likväl är det bortom dessa vår historias
glansperioder, jag vill föra eder, ja bortom sjelfva medeltiden, till en
tid, då det knappast fans på det rum, der vi nu äro församlade, mer än en
ödslig klippa, kring hvilken österaltet slog sina februarikalla böljor.
Hvar tid trycker på dem, som henne tillhöra, sin prägel och den förråda
vi alltjemt i våra känslor, tankar och verk. Likväl bjuder jag eder
att för några korta stunder lemna dagens omsorger och nöjen, vanor och
fördomar, för att gästa det aflägsnaste tidskifte inom Nordens historia,
om hvilket vi ega fullgod kännedom. Det är mig icke nog att framställa
en berättelse om den tiden, som i dag förnimmes och i morgon förgätes,
jag ville gerna föra eder midt in i dessa forntidens dagar, att I måtten
andas deras luft och fatta personligt intresse för deras menniskor och
sedan se till, uti hvad den tiden är vår lik eller olik, om den angår oss
eller icke.

Tusen år vill jag plåna ut ur er hogkomst. Vi firade för tvenne år sedan
minnet af den dag, då Nordens förste apostel, den fromme Ansgarius,
kallades från sin verksamhet härnere år 865 -- ett af de få årtal i vår
äldre historia, som står utan gensägelse; det hör också egentligen icke
till _vår_ historia, utan till ett annat folks, hvilket då redan länge
hade lefvat i historiens klara ljus. Från detta årtal ungefär skola vi
utgå. Hur litet vete vi om tillståndet i Sverige den tiden!

Fyra år efter det nämnda året firades ett gästabud vid Dalfjärden, en
vik i Norge något söder om Dofrefjälls vestligaste utsprång[1]. Ingolf
och Leif[2], fränder och fosterbröder, begge unge och helt nyligen,
genom fädernas död, husbönder, hade legat i viking tillsammans med jarl
Atles söner. Nyligen hade de gästat hos dessa och nu bjudit dem till
sig. Gästabudet var stort, Ingolfs syster Helga, enligt sagans vitsord,
“vänast och finast bland qvinnor“, bar sjelf kring ölet till de firade
gästerna. Då det led fram med dryckeslaget, aflade den ene af Atlesönerna
löfte att gifta sig med Helga eller ock med ingen, den andre, Halsten,
att alltid fälla rättvis dom i den sak, som hänsköts till honom, Ingolf
att aldrig dela arfvet efter fadren med någon annan än Leif, d. v. s.
att gifva honom systern till hustru, Leif, att i intet blifva sämre än
fadren. Då utbrister Halsten: “icke var det stort löfte, då din far fick
för illgernings skull flykta hit.“ Nu var gästabudet slut. Följande vår,
då Leif far i härnad, anfalles han i skären af tvenne Atlesöner och är
nära att duka under för öfvermakten, då han räddas af en frände, som
seglar den vägen fram, och en af jarlens söner stupar. En annan kommer
följande vinter att hämnas sin broder, men Ingolf och Leif äro varnade,
möta och fälla honom. Nu hänskjuta de saken till den qvarlefvande
brodren, Halsten, och bedja honom, när han fällde domen, icke förgäta den
opartiskhet han lofvat. Han dömer den förra af bröderna att ligga ogild,
för den andra kräfver han i böter all den jordegendom, Ingolf och Leif
egde, samt fordrar att de skola inom trenne vintrar hafva lemnat trakten.

Den tiden började det gå underliga rykten i Norge om en ö långt bort i
Vesterhafvet, som nyligen påträffats af vikingen Naddodd, då han under
segling till Färöarna drefs af storm och böljor mot nordligare trakter,
och som kort derefter kringseglades af Svensken Gardar. Allrasist hade
Floke Vilgerdsson begifvit sig att söka Gardarsholmen och ändrat dess
namn till Island, då han vistats der en vinter och funnit att der icke
var brist på vinterkyla, snö och is. Nu var han återkommen och han sade
väl, att landet just icke var godt, men hans följeslagare Thorolf påstod,
att der dröp hvart strå af smör, fjällbons käraste läckerhet. Visst
förmodade man, att detta var något öfverdrifvet, man hedrade sagesmannen
med tillnamnet Smör-Thorolf, men äfventyrslusten var väckt. Det kunde
vara något att försöka.

På försök foro äfven Ingolf och Leif dit ut år 871 och landade i en vik
på ostkusten. De undersökte landet och vände följande våren om, för att
rusta sig till utresa. Besväret föll dock på Ingolf allena, ty Leif for
till Irland, härjade der och tog trälar jemte annat byte. Omsider år
874 lemnade de med tvenne skepp Norge. På det ena for Ingolf med deras
gemensamma egendom, på det andre Leif, som nu hade äktat Helga, med sitt
Irländska byte. Så blefvo Ingolf och Leif Islands förste nybyggare eller,
såsom det på Island kallades, landnams-(landtagnings-)män.

När de kommo nära Island, drefvos skeppen åt olika håll. Ingolf kastar
ut sina högsätessuler i hafvet och lofvade att, der han fann dem
ilandflutna, uppslå dessa sina bopålar. Högsätessulerna[3] voro tvenne
stora stolpar, som omslöto husbondens högsäte och med de öfre, spetsiga,
ofta utskurna ändarna höjde sig mycket öfver taket. De voro af nordbon
mycket vördade och mången säges hafva låtit dem eller rättare genom dem
gudarna leda sig vid valet af boningsplats.

Ingolf steg i land vid första tjenliga ställe invid ett högt fjäll längst
i öster på Islands sydkust, som efter honom kallades Ingolfshöfde. Det
bär än i dag samma namn; dess branter besökas ofta af fogeläggsjägare.
Tills vidare bosatte han sig der, men sände ut tvenne trälar att
leta efter högsätessulerna. Snart kommo trälarne åter, men med bud
af ingalunda glädjande art. De hade kommit till den ort på öns allra
sydligaste del, der Leif stigit i land; honom hade de funnit död i
närheten af husen, han hade uppfört, men alla andra voro försvunna. Leif
hade icke haft mer än en oxe med sig och då han således led brist på
dragare, hade han spänt sina Irländska trälar för plogen. Desse, häröfver
vredgade, slogo Leif, togo hans hustru och de andra qvinnorna med sig och
flyktade öfver till de i sydvest liggande, efter dem sedermera benämnda
Vestmannaöarna, der de snart föllo för den hämnande Ingolf. Våren 877
fann man dennes högsätesstolpar längst in i den sydligaste viken på
Islands vestkust och trogen sitt löfte bosatte han sig der. Landet är
der temligen lågt, men stiger småningom mot de i det inre thronande
fjällen. I dalen flyta varma källor och af de från dessa uppstigande
dunsterna fick bugten namnet Reykiavik, d. ä. rökarnas vik. Det är der,
som Islands hufvudstad nu ligger. Redan i dessa den Isländska odlingens
allraförsta tider var denna ort af vigt, ty de närmast utflyttande vände
sig gerna till Ingolf, för att få goda råd och anvisningar. Den förste
landnamsmannens anseende ärfdes af hans efterkommande. Hans son satte
thing på det strax i norr om Reykiavik liggande Kölnäset (Kjalarnes),
förrän lagväsendet på Island hade blifvit gemensam angelägenhet, hans
sonson var lagsagoman, på vårt äldre lagspråk lagman, hans sonsons son
Allshärjar- eller hela folkets gode[4] vid den tid, då christendomen kom
till Island.

Det var icke allenast jarlar och deras jemlikar i makt, som genom det
öfvervåld, de utöfvade, gåfvo anledning till Islands bebyggande.

På gården Berdla, icke så långt i norr om Ingolfs hembygd i Norge,
bodde en man, som hette Qväll-ulf.[5] Till hälften härstammade han från
trollslägt och derför var det alltid något eget med honom och hans
fränder. Han var, som det kallades, hamram, d. v. s. han var stark och
hade förmåga att skifta skepnad. Om qvällarna var han icke god att råka
ut för och deraf hade han fått sitt tillnamn.

Det var nu oroliga tider i Norge. Den unge Harald Hårfager hade icke
nöjt sig med sitt lilla fädernerike i det Söndenfjeldske Norge. Med
förvånande framgång hade han underlagt sig det ena småriket efter det
andra och hotade de återstående. Fylkeskonungen i Firdir lät förleda sig
att innan hans eget land angreps, angripa Harald. Han förlorade rike
och lif på försöket. Qväll-ulf hade icke lydt hans kallelse till vapen,
ty han var icke hugad att strida utom fylkets gränser, men han var lika
ovillig att hörsamma sin nya herrskare, då denne, sannolikt för att hafva
den genom sin makt misstänkta bonden under ögonen, kallade honom till
sitt hof. I fadrens stad, men mot hans vilja, gick sonen Thorolf att
vistas hos konungen och blidka hans vrede. Hans manliga väsende och hans
stora idrotter tillvunno honom snart konungens välvilja, tills han efter
slaget vid Hafrsfjord år 872, under hvilket han, svårt sårad, kämpade i
konungsskeppets framstam, lemnade hofvet, för att öfvertaga sin i slaget
stupade frändes och vapenbroders egendom och maka, den rika Sigrid. Men
ännu under det han bodde långt upp i det Nordenfjeldske Norge, fick han
röna prof på sin konungs bevågenhet, då denne gaf honom i uppdrag att
insamla den skatt, som Finnmarkens invånare årligen skulle afgifva.

Thorolf var en storsint man, som icke kunde göra något simpelt, men ej
heller kunde försaka begäret att låta denna sinnets storhet uppenbara
sig i det yttre -- farliga egenskaper i ett land, der en ung konung nyss
vunnit ett envälde mot mångas vilja. Andra hade farit efter Finnskatten
med följe af 30 man, Thorolf for med 90 och lemnade derföre bättre och
rikligare skatt än de, som före honom haft samma uppdrag. Mindre än 100
fria män hade han aldrig på sin gård, men när konung Harald kom med
300 man för att gästa honom, tog han emot honom med 500 och gaf vid
skiljsmässan åt sin höga gäst ett drakskepp, väl utrustadt.

Konungens misstänksamhet var då redan väckt och Thorolfs ovänner
underblåste den, isynnerhet Hilderids söner, som mente sig hafva
arfsanspråk på en del af Thorolfs egendom. Denne, som ej vet något ondt
med sig, för med manlig frimodighet sin talan inför Harald, men mister en
del af sina gårdar samt uppdraget att insamla Finnskatten; båda delarne
öfverlemnas åt Hilderidssönerna. Men då desse ingalunda voro vuxne
att lemna skatten så god, som den förut gifvits af Thorolf, skjuta de
skulden derför på honom. Det slutar så, att ett skepp, som från England
förde till Thorolf en dyrbar last af hvete och honung, vin och kläde,
öfverfölls i Norska skären och togs -- för kung Haralds räkning.

Förlusten var kännbar, men Thorolf var ej den, som genast fällde modet.
“Det är godt att vara kompanjon med konungen,“ sade han, och i stället
för att sända ifrån sig några af sina många hemmamän, tog han flera
till sig, i stället för att lefva mer indraget, bjöd han vänner och
grannar oftare till gästning, fast han för att kunna göra allt detta
måste pantsätta somt och sälja annat af sin jord. Men när våren kom,
for han i viking i österväg -- till Östersjöns östra stränder -- och
vände ej om förrän mot hösten, så att han kom till Öresund, då de stora
skeppsflottor, som legat der för handelns skull, börjat vända hem igen.
Snart upphann han ett skepp, som hörde konungen till, lastadt med malt,
hvete och honung; det tog han, men satte styrman och troligen äfven
besättning i land. Så kom han till mynningen af Göta elf och landsteg på
Hisingen och brände upp gården för bröderna, som förut hade för konungens
räkning tagit hans skepp -- de voro konungens fränder -- dödar en af dem
och tager rikt byte. Utanför viken tog han ett stort köpskepp, lastadt
med malt och mjöl, vid Lidandesnäs, vår tids Lindesnäs, gjorde han
strandhugg. Sedan for han hem till sin gård och sin maka upp i Halogaland
och var der i stillhet öfver vintern. Så hämnades den tiden en undersåte
på sin konung.

Men de rykande ruinerna på Hisingen ropade på hämnd. Harald bröt sjelf
upp för att bryta den öfvermäktigas stolta mod. Han kommer fram en
afton, just som solen gick ned. Vid stranden låg ett skepp, färdigt att
segla, men ingen menniska syntes derute; alla voro inne för att dricka
färdölet, ty Thorolf ämnar för alltid lemna Norge. Då blåser konungsluren
till strids och huset är omringadt. På Haralds bud träda qvinnor och
barn, gamla och trälar ut i det fria. Sigrid utverkar åt mannen löfte om
lifvet, men hans män skulle straffas efter förtjenst. Thorolf vill ej
gå in härpå och då hans bön att få komma ut, för att låta svärdet afgöra
saken, blir afslagen och huset antändes, bryter han ut med de sina. Och
nu rasar striden vildt under vårnattens timmar, belyst af det brinnande
huset. Till sist hinner Thorolf fram till konungens sköldborg och fäller
märkesmannen, men faller derpå sjelf för konungens svärd. Då var Harald
Hårfager, den af så många segrars glans omstrålade konungen, ej mer än 27
år gammal.

Hilderidssönerna, som vållat allt detta, fingo ej länge öfverlefva
striden vid Sandnäs. Kettil Häng, en frände och trogen vän till Thorolf,
dräper dem och far med deras egendom och de sina till Island, der han
sätter sig ned ej långt från Ingolf, på öns sydkust. Qväll-ulf sjuknar
af sorg öfver sonens död. Hans andre son Skallegrim begifver sig till
den gård, der konungen då gästade, för att kräfva böter för brodren.
Harald böd honom träda i sin tjenst och lofvade att, om han tjenade honom
till lags, gifva honom som böter samma heder, som Thorolf haft. Men
Skallegrim svarar, att då det ej lyckats för Thorolf, som var honom vida
öfverlägsen, att göra konungen till viljes, torde det ännu mindre lyckas
honom. Vred öfver afslaget, befaller Harald, att den trotsige skulle
förföljas, men han var då redan långt borta med de sina och på hvarenda
af konungens farkoster var hål hugget i botten.

Nu var det ej rådligt för Thorolfs fränder att dröja i Norge. Deras
jord vågade ingen köpa, sin lösegendom lastade de på tvenne skepp och
seglade af. Men ännu hade de något ogjordt. De stannade vid de hamnrika
Solundar-öarna, i Norges skär, tills de varseblifva ett skepp, stort och
rikt måladt, med seglet randadt i rödt och i blått -- Thorolfs skepp,
som konungen hade tillegnat sig, nu fördt af de båda, som fullgjort
våldet och på köpet medförande tvenne konungens kusiner. Qväll-ulf och
Skallegrim anfalla skeppet och afrödja det; endast två eller tre sändas
lefvande bort att bringa konungen deras afskedshelsning. Och Thorolfs
skepp fick följa hans fränder till Island.

Dit kom likväl aldrig Qväll-ulf. Själsspänningen under den sista tiden
och nu senast ansträngningen under striden hade varit för mycket för den
åldriga mannen. Berserkastyrkan var borta och döden nalkades. Han bad
då de sina lägga hans lik i en kista och kasta den i sjön samt att de
skulle bedja Skallegrim, som seglade på det andra skeppet, att bygga sig
bo der han fann kistan vid land. Qväll-ulfs skepp for nu sin väg fram i
vester om Islands sydvestliga näs och in i den stora Faxefjärden, i hvars
mellersta vik besättningen stiger i land, der de ock finna kistan, som
de föra ut på en udde och hölja med ett stenrör. Skallegrim kom i land
litet längre åt norr, men fann snart de sina och byggde sin gård Borg i
närheten af fadrens graf. Så hade Ingolf fått nybyggare å ömse sidor.
Skallegrim kom ut år 878, Kettil Häng ett år tidigare.

Under dessa ärofulla tider, då det friska ungdomsblodet svallade rätt
lifligt hos våra fäder och deras fränder, svärmade Nordmän omkring i de
vestra farvattnen. De härjade England, Skotland och Irland, de lågo med
sina flottor bland de otaliga öarna vid Norra Brittanniens kuster, de
trädde än i fientligt, än i vänligt förhållande till infödingarna der
och bekämpade för ombytes skull rätt ofta hvarandra. Mången slog sig
för alltid ned i dessa trakter, gifte sig der och så kom det sig, att
man här fann mången Norrman, som aldrig satt sin fot på Norges jord.
Dock voro desse, som drefvo kring i vesterviking, ingalunda likgiltige
för moderlandets väl. Det sista motståndet, som Harald hade att bekämpa
i Norge, hvilket han ock lyckades krossa i Hafrsfjordslaget, reste sig
just i landets sydvestra fylken, desamma, som voro hemort för de flesta
af dessa vikingar. Flere af dem deltogo ock i slaget. Att mot detta
motstånd rikta dödsstöten, sände konung Harald en ansedd Norrman Kettil
Plattnäsa, stamfader för de allraflesta af Islands mest lysande ätter,
att lägga Vesterhafvets öar under Norge. Kettil intog ock Söderöarna, de
nuvarande Hebriderna, men -- för egen räkning. Då drog Harald in hans
egendomar i Norge.

Kettils son Björn[6] hade uppfostrats hos Kjallak jarl i Jämtland. Han
får höra om fadrens bortfärd och egendomarnas indragning. Han far till
dessa senare -- de lågo i Sogn, fylket närmast i söder om Ingolfs hembygd
-- och fördrifver de personer, som å konungens vägnar förvaltade dem.
Dömd till landsflygt och med möda undkommen de förföljare, konungen sände
efter honom, håller han sig dold öfver vintern hos Thorolf på Mostr, en
ö ej långt i norr från Stavangerfjords mynning. Då visades äfven Thorolf
bort ur landet, så vida han ej föredrog att underkasta sig konungen på
nåd eller onåd.

Thorolf tvekade. Han ställde till ett stort blot (offer) och frågade
Thor, hvars ifrige dyrkare och offerprest han var, om råd. Han visades
till Island. Då skaffade han sig ett stort hafsskepp och rustade ut
det, tog med sig alla dem, som voro skyldiga att följa honom -- den
s. k. skuldaliden -- och många vänner dessutom samt sitt bohag samt
större delen af Thors tempel jemte jorden, som fans under den ställning,
på hvilken gudens bild hade sutit. Färden gick lyckligt. Han seglade
förbi den Isländska vestkustens sydligaste näs, förbi Faxefjärdens
mynning och det andra näset, som ytterst prydes af den 6000 fot höga,
snöhöljda och af skyar omkransade Snöfjällsjökeln, kring hvilken så
många underliga sägner gå, och styrde sedan in i viken i norr derom. Han
såg att hon var bred och omgifven af bergiga kuster och kallade henne
Bredefjärd, såsom hon heter än i dag. Högsätessulerna, som stått i det
gamla templet i Norge -- den ena var öfverst utskuren till en bild af
Thor -- kastade han ut och på näset, der de flöto upp, ungefär midt på
södra kusten, uppförde han sin boning och det nya templet, som småningom
blef en helgedom för hela trakten deromkring, när han blef bebyggd, och
derinvid tog man sig för att afgöra de mångahanda tvister, som ingalunda
uteblefvo. När lagväsendet sedermera ordnades på ön och denna delades i
fjerdingar, fick Thornästhinget rang af fjerdingsthing. Det skedde vid
pass 80 år efter Thorolfs utkomst år 884.

Bredefjärdens sydkust blef snart befolkad. Björn Kettilsson hade kommit
till Söderöarna, der han fann sin fader död, men blef af bröder och
systrar, som voro derute, väl mottagen. Dock trifdes han icke ibland
dem, ty de hade öfvergifvit fädernas tro och bekände sig i stället till
christendomen. Han for ut till Island och nedsatte sig der vid sidan af
Thorolf. Dit följdes han snart af den ena fränden efter den andra.

Vi hafva hunnit till den rikaste utflyttningstiden, mellan åren 890
och 900. Ryktet om de redan gjorda landtagningarna -- det är endast de
märkligaste, jag omnämnt -- spridde sig hastigt och lockade mången, som
tillbragt sina bästa år bland vesterhafvets öar, att styra sin kosa hit
upp mot norden. Island började utöfva ett fosterlands dragningskraft på
de oroliga vikingarna. Utflyttning följde på utflyttning.

Sagorna nämna en Svensk bland de många utflyttarna och han var en af öns
ryktbaraste män, Helge magre, som satte sig ned i Öfjärden (Eyafiördr),
den vigtigaste orten på Islands nordkust. Hans farfarsfar Björn Rolfsson
bodde i Götaland och var gift med en ättling af en konung Frode. Björn
kom i strid med en frände till Götakonungen eller jarlen Sölvar -- sagan
tillägger honom begge hedersnamnen -- och måste vika för öfvermakten.
Han lemnar sina gods åt sin maka och sonen Övind, lastar silfver på
tolf hästar och lemnar Sverige, sedan han innebränt sin motpart. En
tid uppehåller han sig i Norge, begifver sig sedan i vesterviking och
uppsökes der af sonen, som, när fadren åldras, träder i hans ställe.
Han kallades der för sin Svenska härkomst Östmannen. Han äktade derute
Irlandskonungen Kjarvals dotter Raforta. Den Svenska vikingens och den
Irländska konungadotterns son var den nyssnämnde Helge. Are vise kallar
honom i sin Islänningabok för Norrman. För så vidt jag vet, rann ej en
droppe Norskt blod i hans ådror. Men han gifte sig med en norska, en af
Kettil Plattnäsas döttrar.[7]

En af de många vikingar, som deltogo i Hafrsfjordslaget, var Anund, då
nyss hemkommen från en treårig vesterfärd[8]. Han var med sitt skepp i
hetaste striden och stod länge i sin framstam, der han manligt afvärjde
folket på konungens skepp, detsamma, på hvilket Thorolf Qväll-ulfsson
befann sig. Till sist fick han ett hugg, som tog af honom ena benet och
han fördes sanslös ur striden. Sedan gick han med träben och kallades
Anund träfot.

Han och andre vikingar med honom foro nu åt vestern och uppsökte der
Geirmund Heljarskinn, den ryktbaraste af alla vikingarna, och fråga,
om han icke ville återtaga sitt rike i Hördaland; de ville då vara
honom behjelpliga. Men Geirmund var klokare än de. Han sade, att de
knappast skulle få heder af färden och att han icke hade lust att blifva
konungsträl och tacka för det, hvartill han hade rätt. Han for sedan till
Island; han var den ende konung, som der bosatte sig[9].

Anund fortsatte sina ströftåg, under stora faror. En gång hade han farit
rätt illa med Irlandskonungen Kjarval och var nära att blifva allvarsamt
näpst derför af Helge magre, som åtagit sig det svåra värfvet att freda
och bevara svärfadrens rike. Till sist blef Anund nästan ensam, ty den
ene efter den andra af hans följeslagare drog öfver till Island. Sedan
han uppehållit sig en tid i Norge, for äfven han dit till sist. Hans
öfverresa var stormig. Vid Islands nordostliga udde skiljdes han från sin
följeslagares skepp och drefs sedan flera dygn omkring på det nordliga
hafvet. När vädret stillnade och skeppet kom närmare land, funno de,
som förr varit på Island, att de drifvits längs med hela nordkusten,
till mynningen af dess vestligaste fjärd. De mötte nu en båt, som de
ropade an, och fingo höra, att längre in var i det närmaste allt landet
upptaget, men i nordvest var det ännu plats för nybyggare. Anund frågar
de sina om deras mening och styr sedan i land. Der bodde en man, som
hette Erik; han följde Anund till den enda ännu ointagna sträckan der
i nejden. Stor var hon ej och ett väldigt fjäll sköt ut till vattnet,
betäckt af nyfallen snö; det kallades Kallbak. Anund såg på fjället och
qvad:

    Likt böljan är det onda
    Lifvet för spjuthvässaren.
    Hafvets gångare
    Hastar till fjerran land.
    Länder rika och vänners flock
    Lemnar jag och till slut --
    Klent är bytet, får jag
    Kallbak och lemnade åkrar.»

“Mången“, svarar honom Erik, “har så mycket mist i Norge, att han aldrig
får bot derför. Tänker jag, att det mesta landet är upptaget i de goda
trakterna och derför kan jag icke mana dig hädan.“ Han lofvar att lemna
en del af sin jord och då stannar Anund.

Detta skedde ungefär år 900, således vid pass 16 år efter Ingolfs
utflyttning. Under den tiden hade så månge dragit öfver till den aflägsna
ön, att det blef svårt för de sist ankommande att finna bland de många
fjärdarna en, som dugde till bebyggande och icke redan tillhörde en
annan. Dock var Anund ingalunda den siste utvandraren. Under de följande
tvenne årtiondena, således ända till 920 fortforo invandringarne, men de
voro mindre betydande. De fleste gingo denna tid ut från sjelfva Norge.
För öfrigt fans det äfven efter den egentliga landnamstidens slut på sina
ställen utrymme. Så kom Erik röde år 950 från Norge och satte sig ned
just i samma trakt som Anund träfot. Det var samme Erik, som år 982 fann
Grönland.

Så gick det till med utflyttningen till Island. Icke alla drefvos af
samma bevekelsegrund. Somlige foro dit onekligen för nöds skuld, emedan
de icke kunde stanna i hemmet. För andra saknades dessa yttre tvingande
omständigheter, de foro dit -- för ro skuld. Hur mången af oss skulle
väl vilja för ro skuld aflägga ett besök på Island? Vi hafva dock, med
ångans tillhjelp, gjort oss i viss mon till herrar öfver afstånden i
rummet och tiden och hafva sedan dess så svårt att förstå, hur vi kunnat
berga oss utan alla dessa hjelpmedel, som den nyaste tiden bragt med sig.
Hvart århundrade har gjort sitt till för att förbättra och underlätta och
det är många århundradens arbete i denna riktning, som ännu icke kommit
till stånd, då vi stå på väg att följa en landnamsman på hans första
Islandsresa inemot det nionde seklets slut. En veckas segling ligger för
honom i allra bästa fall, om vi mäta afståndet mellan Norges och Islands
mest närliggande uddar. Men hvem svarar för väder och vind?

Svårigheterna synas ingalunda nedslå modet på vår utvandrare, nej, de
elda honom. Han kunde söka sig undan tyranniet i hemmet en tillflykt
på närmare håll, på andra sidan Kölen, der andra flyktingar odlat i
Jämtland, Herjeådalen och de inre delarna af Helsingland. Han kunde söka
sig en fristad i något annat af Nordens länder -- det var ju mången,
som hade fränder i alla tre -- men han gör det icke. Det skall vara god
landskost på Island, hans fränder och vänner hafva farit dit, icke vill
han ensam stanna efter.

Att begifva sig ut på äfventyr för äfventyrets skuld, att kasta sig in
i faror blott och bart för att vara i fara, det var icke ovanligt, utan
rent af charakteristiskt för nordbon. Kunna vi undra derpå? Den tidens
oro, då inflyttningarne i norden skedde, var nu förbi. Alla förhållanden,
enskilda och allmänna, ordnade sig alltmera. Man odlade sin jord, skötte
sin boskap, umgicks med sina grannar, samlades vid gudahusen och vid
thingen. Men icke var detta nog! De nordiska folken befunno sig nu i
ungdomsåldern, då blodet sjöd i ådrorna, då man kände sina krafter växa
och blott önskade att få tillfälle att pröfva dem. Hvad tjente det till
att nedlägga för mycket arbete på åkerbruket eller andra det husliga
lifvets sysslor, som lika väl förrättades af de öfriga, och när man kom
ibland andra, hvar fans den, hvilken man kunde ingifva någon aktning
för styrkan, som ej var pröfvad, för hugstorhet, som aldrig uppenbarat
sig? För öfrigt fans till all denna tidens oro en djupare grund, som jag
framdeles får påpeka.

I det gamla Rom var det sed att börja de inre stridigheterna, när inga
yttre fiender hotade. Jag vill visst icke förneka, att inre stridigheter
funnos i Norden under dessa tider, men det är dock skillnad deremellan,
när menniskor bo inklämda mellan trånga stadsmurar, så att man icke kan
undgå att hafva för ögonen dem man missunnar eller fruktar, och när man
bor i ett vidsträckt land, der befolkningen icke är öfverdrifvet tät,
men afstånden så mycket större. Man kan säga att i viss mon hafva vi här
motsatsen till förhållandet i Rom. Man fann icke tillräckligt att göra
hemma och derför begaf man sig ut på äfventyr. Man rullade sitt skepp
till sjön och lemnade hemlandets kuster, man lade i land och härjade,
der man ingen fiende hade, man anföll ett skepp, hvars höfding man ej
kände, man gick ur fara i fara och ju större de voro, dess mera välkomna
-- och när man gjort sig känd och fruktad, vände man hem, stolt öfver
segrarna och viss om sitt inflytande. Derföre när det föll någon in att
begifva sig ut till Island, för att sätta sig ned der, var det ingen, som
förvånades deröfver. Det var något nytt att försöka. De ständiga färderna
hade gjort folket förtroget med sjön och man egde skepp, som kunde trotsa
stormarna.

Till allt detta kommo just nu särskilda omständigheter, som gjorde
utfärden önsklig. Allt visar, i hvilket nära förhållande utflyttningen
till Island står till Harald Hårfagers eröfringar i Norge och hans
vesterfärd till de Brittiska öarna. Den senare företogs sannolikt år
888 och just efter den tiden var det, som skarorna strömmade från
Vesterhafvet och från Norge. Denna anledning till utflyttningen
framhålles ock ständigt i sagorna och betonas der t. o. m. alltför
mycket. Man skulle af deras framställning tro, att många omedelbart efter
Hafrsfjordslaget togo land på Island, hvilke dock i åratal efter den
märkliga striden ströfvade kring på hafven, innan de beslöto sig för en
fredlig bosättning. Ej heller var denna yttre anledning den enda, ty han
förklarar ingalunda den så otroligt stora utflyttningen. Visst voro de
gamle Nordboarne frihetsälskande, men jag betviflar, att alla kunde så
djupt harmas öfver Haralds omstörtningar, och det är mer än troligt, att
icke få af de utflyttande voro alltför obetydliga, för att på sig reta
envåldsherrskarens tunga missnöje. Det var som hade en smittsam sjukdom
rasat i Norden i de dagarna och ryckt bort hundradetals af menniskor. Hur
stor folkmängden var, som lemnade Norden, kan icke med någon säkerhet
beräknas. Man känner namnen på ungefär 100 utvandrare, men det är
sannolikt, att icke alla fått sin historia skrifven och i de allra flesta
fall vet man dessutom icke, med huru stort manskap enhvar utvandrare for
ut. Mången landnamsman kom till ön på en annans skepp och hörde till hans
följe. Den förre kom måhända ensam till den torfva, han utvalde åt sig,
den senares följe var kanske mycket stort. De tvenne skepp, med hvilka
Qväll-ulf och hans son foro ut till Island, buro tillsammans 60 män. Men
icke alla, som sålunda kommit till Island, stannade der för alltid. Bland
Anund träfots manskap funnos sådane, som förut varit till Island.

Att utflyttarnas antal icke var ringa, är fullkomligt säkert. Omkring 200
år efter Islands bebyggande lät Biskop Gissor räkna öns inbyggare och
funnos då i den östra delen 840, i den södra 1,200, i den vestra 1,080
och i den norra 1,440 fullsutne bönder, tillsammans således 4,560. Om vi
ville antaga, att enhvar af dessa hade en hustru och tvenne barn -- de
Isländska äktenskapen voro i allmänhet barnrika -- samt t. ex. tvenne
trälar -- Leif kom till Island med tio, Geirmund hade ännu flera -- och
tre hemmamän -- samme Geirmund hade åttatio -- så blir den nyss uppgifna
siffran nio gånger så stor, d. v. s. större än 40,000, och om man dertill
lägger de fattigaste på ön, som icke upptogos i biskopens beräkning,
torde det ingalunda synas öfverdrifvet, om vi antaga Islands befolkning
vid år 1100 uppgå till 50,000 själar. Likväl hade under tiden inträffat
tvenne stora hungersnöder, den ena omkring år 969, den andra vid pass
år 1049, och i följd af den senare en stor dödlighet. Den nuvarande
folknummern uppgår ej till mer än 67,000, men ej ens i jemförelse med
denna summa äro de 50,000 år 1100 för många, ty dels gaf Island icke så
mycket tillfälle till utvidgande af dess produktionsförmåga, dels har
befolkningen derstädes, åtminstone tidtals, befunnit sig i aftagande.
Understundom kommo förfärligt ödeläggande olycksår -- så hade ön år 1786
tiotusen invånare mindre än tre är tidigare -- och oberoende af dessa
tillfälliga inverkningar hafva det osunda lefnadssättet och de af detta
vållade epidemierna småningom decimerat befolkningen. Af 1000, som födas
på ön, hinna endast 567 det fjortonde lefnadsåret.

Utvandringen till Island står i vissa afseenden utan motstycke. Vi hafva
visserligen i våra dagar ej saknat tillfälle att se utflyttningsraseriet
i rätt betydande omfång, men det är den skillnaden, att vi nu hafva en
månghundraårig odling och derigenom intaga en helt annan ståndpunkt än
våra fäder på åtta- och niohundra-talen, som icke ännu hunnit öfver
naturfolkens stadium. Det är derföre ovärderligt att ega om denna
utflyttning så pass fullständiga uppgifter, som stå oss till buds.

Men redan denna omständigheten, att dessa noggranna underrättelser
finnas, är oss en varning, att icke alltför förhastadt och icke i alltför
stort omfång uppställa den Isländska utflyttningen såsom ett profstycke
på folkvandringarna. Man är i allmänhet alltför benägen att tillämpa de
Isländska förhållandena på förhållandena under de äldsta tiderna i _våra_
bygder, utan att närmare eftersinna, i hvilken mon det på Island kunde
finnas en särskild sakernas ordning.

Den Isländska utvandringen är af enskild natur. Det är icke en stam
eller ett folk, som under sina höfdingar bryter upp att söka sig nya
boningsplatser, utan enhvar af dem, som begåfvo sig till den fjerran
liggande ön, drefs dit af ett honom enskildt bestämmande motiv. Han for
dit ut i fullt medvetande af sina skäl och af sitt mål, det bestämda
mål, han sjelf hade satt sig. Det är icke så, när folken vandra. Då är
det massorna, som röra sig, och de gå fram instinktlikt, utan att vid
utgångspunkten hafva klart för sig, hvar deras väg skall sluta, närmast
ledda af dem, som de hafva till höfdingar. Men derföre att den enskilde
ej dervid handlar sjelfständigt, utan i öfverensstämmelse med den
gemensamma, högre viljan, förlorar sig så snart och så lätt medvetandet
af vandringens orsaker, förlopp och närmaste följder.

Att utflyttningen till Island var sådan den var, blef af stor vigt
för utvecklingen af de offentliga förhållandena på ön. Af menniskor,
som fullt medvetet handla i det offentliga, kan man icke vänta en
sådan samhällsordning, som födes, man vet icke när, emedan den icke
varseblifves eller granskas, förrän den hunnit någon utbildning, hos ett
folk, som befinner sig i normal utveckling. När den tiden kom, att man
på Island kände behof af lagar, beslöt man att skaffa sig sådana och man
gaf i uppdrag åt en viss person att skrifva dem. Så blef författningen,
likasom utflyttningen var det, artificiel, ett verk af den enskildes fria
vilja och derigenom förfaller ock rättigheten till bevisande jemförelse
mellan den Isländska och den Svenska författningens uppkomst.

I ännu ett annat afseende blef utflyttningen till Island bestämmande för
öns historia och dess inre förhållanden. Bland de många, som flyttade
ut, voro en hel mängd framstående personligheter. Under en skiftande
lefnads många farligheter hade de vunnit rik erfarenhet, anseende och
inflytande. Andra hade under de väldiga omstörtningarna i moderlandet
drifvits att intaga en fastare ståndpunkt mot det förtryck, som mötte
dem, och ju modigare deras hållning var, dess mer blefvo de föremål
för uppmärksamhet. När sådane kommo ut till Island, kunde de icke i
ett nu aflägga som en klädnad den sinnets art, som år och erfarenhet
utbildat, och de voro redan från början i tillfälle att äfven i det nya
hemmet spela en framstående rol, ty i de vida landsträckor, de intogo,
var rikligt utrymme för dem, de hade med sig och för andra, som derute
sökte upp dem och hos dem fingo land och skydd. Derigenom uppstod ett
förhållande, som mellan en patron och hans klient, ehuru i det stora hela
utan andra förpligtelser än det moraliska bandets. Här voro de första
patriarchaliska elementerna till ett feodalväsende, som dock aldrig kunde
komma till stånd på det republikanska Island. Men i detta förhållande, i
denna moraliska förpligtelse och i slägtskapens band, med de åligganden,
detta under en så tidig period innebar, låg ock fröet till alla de
kommande slägt- och partistriderna, som fylla de Isländska sagorna och ge
åt landets historia ett hemskt uttryck. Nu rycker sjukdomen bort Islands
invånare, då fick blomman af dem dö en blodig död i förtid.

Hade mycket vunnits, om hon fått längre vara? Hade hon frambragt några
goda frukter? Vi äro berättigade att antaga det, ty den Isländska
bildningens historia, hvars hufvuddrag jag i det följande kommer att
påpeka, visar jemte denna förödelse rätt mycket stort och ädelt, som
fröjdar hjertat. Island var tills det lades som provins under Norges
krona, en republik, dess stormän trädde, trots deras myndighet, aldrig
fullständigt ur böndernas krets, men det fans på ön en bildningens
aristokrati, som troget vårdade minnet af de hugstora fäderna,
landnamsmännen och deras förfäder, sökte att likna dem i stora idrotter
samt sökte åt kommande slägten bevara minnet af det stora, forntiden och
samtiden utfört.

Under bebyggelsetiden stod Island naturligtvis i täta förbindelser med
andra delar af verlden, isynnerhet med Norge, det egentliga moderlandet.
Redan nödvändigheten dref Isländaren till utfärder. Mången fann ej på ön
virke att bygga sitt hus, utan måste hemta det från Norge. Med glädje
helsade man alltid skeppen, som “kommo utifrån“ till ön, men synnerligen
kärt var det, om det fans timmer och mjöl i lasten. Ej heller hade de
stridsamme öboarne lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte
och de funno sig ej tillfredsställde att mäta sina krafter endast på ön
-- här var ingen brist på stridigheter -- utan de foro ut, härjade för
egen räkning eller gästade Nordens konungar, i hvilkas tjenst deras
skarpa svärd och ej mindre skarpa tungor utöfvade ett ofta mäktigt
inflytande öfver Nordens öden. Isländarne kommo ej att söka en obemärkt
vrå eller en oansenlig tjenst bland fränderna på andra sidan hafvet. De
styrde sin väg till konungarnas boningar. Ofta gick ryktet dem i förväg
och de möttes af fränder och vänner utanför stadens port och trädde så
inför herrskarens ögon med rikt följe af hans egna mest ansedda män.

Dessa utfärder fortforo så länge Island var sjelfständigt. Men
de förlorade till sist rätt mycket af den krigiska charakteren.
Skaldekonsten öfvades flitigt på Island och den Isländska skalden
helsades och hedrades hvar han kom. Ej heller Sverige var af dessa
fredliga segervinnare förgätet. Gunlög Ormstunga kom år 1003 till Olof
Skötkonung och fann der före sig en annan Isländsk skald Thord. En annan
Isländsk sagas hjelte, Hallfred Vandrådeskald, gästade Olofs hof år 1000
och när skalden Hjalte kom med det farliga uppdraget att se sig före,
huru konung Olof var sinnad mot sin namne i Norge, träffade han i Sigtuna
landsmän, skalderna Gissur Svarte och Ottar Svarte.



2.

Land och folk.


Hurudant var då detta Island, som lockade sådana massor af menniskor
att lemna den torfva, som fäderna odlat, och den omgifning, vid
hvilken man från barnaåren varit van, eller det hem, man vunnit, efter
mången ansträngning, efter otaliga svärdshugg och blodsförluster, uti
vestern? Våra dagars menniskor fara att söka guldkorn i Californien och
Australien. Det var icke ädla metaller, som lockade till Island. Mest
liknande den Isländska utvandringen skall väl den vara, som plägar gå ut
till Norra Amerikas östra delar i den falska förhoppning, att man der
skall finna allt upptänkligt godt tillgängligt för enhvar, utan möda och
arbete. Men der äro åtminstone rika trakter, väl odlade eller tjenliga
till odling och på månget annat sätt egnade att bereda tillfälle till
mensklig verksamhet. Island erbjuder icke samma förmoner annat än i
ytterst ringa grad.

Icke lockades man dit af ett luftstreck, blidt som söderns, en evigt
blå himmel och herrligt solljus. Isländska nordkustens spetsar ligga
under polcirkeln och således icke så litet nordligare än Haparanda.
Dess sydkust ligger obetydligt längre ned åt söder än Umeå. Dess klimat
är hårdt, äfven om läget midt i hafvet något motverkar följderna af
läget så högt i norr. Vi skulle kanske kunna bättre förlika oss med
klimatet och dithörande omständigheter, ifall Island i andra hänseenden
varit ett af naturen rikt gynnadt land, om det t. ex. hade legat vid
en af de stora stråkvägar öfver hafvet, som samfärdseln mellan rikt
odlade länder måste taga, och om det derigenom hade varit möjligt för
Islands invånare att förtjena sitt uppehälle, som nutidens Greker, med
fraktfart för andra samt att från andra, närliggande håll skaffa sig
det nödvändiga, som det egna landet ej gaf dem. Men ön ligger fjerran
från alla stråkvägar afsides upp i hafvet mellan Amerika och Europa;
endast den äldsta befolkningens stora energi gjorde det möjligt att
underhålla förbindelserna med ytterverlden så täta som de voro. Afståndet
från Island till närmaste udde i Norge är 120 mil, till närmaste näs på
Skotlands kust ungefär hundra.

Likväl sades det, när ryktet om Ingolfs landtagning hann Norge och
sedan under bebyggelsens tid, att det var god landskost på Island. Och
detta synes betyda icke allenast, att der fans en stor yta, hvarest --
åtminstone under större delen af landnamstiden -- man fick jord för
allsintet; detta var icke alltid det förnämsta, ty mången af dem, som
foro dit ut, hade i hemmet vida egor, som i följe af tidigare odling icke
gjorde samma besvär, som å det ouppodlade Island. Det synes äfven i icke
ringa mon betyda, att jordförhållandena på Island voro goda eller ansågos
så vara. Detta visar blott, hur man var nöjd med litet, särskildt hvad
möjligheten till åkerbruk beträffar, men derjemte äfven att förhållandena
i Norden ej voro desamma som nu. Med bestämdhet vet man, att åtminstone
flerstädes i Sverge, stodo fält, som nu bära frodiga skördar, den tiden
under vatten och man måste då nöja sig med att uppodla de ofta steniga
och redan genom sitt läge otjenliga backsluttningarna, som nu äro
öfvergifna och ofta trädbevuxna, men på hvilka man dock än i dag ser,
hur tegarna legat och dikena gått.

Hvad arealen beträffar, kunde Island visserligen ega utrymme nog för
stora massor menniskor, ty ön är 1,870 geogr. qvadratmil stor, d. v. s.
något större än Götarike, mer än dubbelt så stor som det öfriga Danmark,
Slesvig inberäknadt, något större än konungarikena Baiern och Sachsen
tillsammans. Men utaf denna vida yta intages ungefärligen hälften af
ofruktbara trakter, förnämligast af bergen, som visserligen icke äro i
allmänhet mycket höga, men de äro, i följd af det nordliga läget vida mer
kala än söderns berg vid samma höjd öfver hafvet.

Den Isländska fjällnaturen är dessutom vida otjenligare för menniskan
än till och med högre afdelningar inom Alperna. I södra Europa skjuta
fjällen upp i spetsar, den ena mer himmelssträfvande än den andra, och
uppför deras sidor smyga sig dalarnas gräsmattor med smala flikar,
som, skyddade i remnor och vrår, bereda djuren och genom dem menniskan
tillfälle till icke torftig föda. På Island finner man vanligen icke
dessa högtsträfvande former, utan i stället höga bergsslätter, som
sträcka sig långt, långt bort, här och der afbrutna af en brådstört
klyfta, i hvars djup en strid och iskall fjällflod störtar med mjölkhvitt
vatten mot hafvet. Och dessa högslätter förete en sorglig ödslighet;
endast i en och annan remna finner man en mager grästorfva. Men ej ens
den försmår fåret, när det är lössläppt att på egen hand söka sig föda.
Derföre är det ock så vanligt, att hjordarna förirra sig långt bort från
hemmet och då är det ej lätt att finna dem, som hafva det rätta märket.

Så stå då dalarne åter, men ej heller der äro utsigterna alltför ljusa.
Stora sträckor upptagas af sandfält och myrar; der ängsmark finnes, är
den vanligen så ymnigt öfversållad af tufvor, att gräset växer magert
och inbergandet är förbundet med stora svårigheter. Lägg då dertill,
att ingen säd växer på ön och ingen skog utom några magra dvergbjörkar,
af hvilka de högsta kanske äro 6 alnar, så att ingen kan inom landet
få säd för att baka sig bröd, timmer för att bygga sitt hus, ved att
lägga under sin gryta eller till att uppvärma sitt rum under den långa,
kyliga vintern -- och lägg ytterligare härtill, att när jag uppfört min
boning af plankor, hemtade från Norge, eller efter allmännaste seden,
af stenar och isynnerhet jordtorfvor, som begärligt supa i sig den
fuktighet, hvarmed luften är mättad, och rätt snart bringa röta i det
sparsamt använda virket, när jag med möda inbergat mitt hö, för att icke
behöfva, när hösten kommer, slagta ned all min boskap, när jag under
större delen af året nöjer mig med torkadt kött och färsk fisk, som lätt
ger mig skörbjugg, och mjölk under olika former och smör, helst surt,
och när jag det oaktadt lärt mig att älska mitt hem, så kommer i morgon
ett fjällskred och betäcker min ladugård och i öfvermorgon en lavaström,
som förödande skrider fram öfver egorna, krossar husen, drifver floden,
som rann förbi, ur sin bädd, och ligger om en tid som en hård, skroflig,
söndersprucken klippa, der mitt hem stod i den grönskande dalen -- hvem
af oss ville väl _der_ söka ett hem? Och likväl -- för att nämna _ett_
exempel -- när Isländaren Rut Härjulfsson, hvars bekantskap vi framdeles
få göra, hade vistats en tid i Konghäll hos drottning Gunhild, Harald
Hårfagers sonhustru, och af henne och hennes son, Harald Gråfäll, Norges
dåvarande konung, blifvit på alla upptänkliga sätt hedrad, och allt, som
en mans hjerta vanligen mest åstundar här i verlden, ära, inflytande,
rikedom, låg för honom, längtade han dock till sitt Island och bad
omsider om orlof att lemna all denna herrligheten för att fara dit ut.

Det är dock sant, att naturförhållandena voro den tiden något bättre.
Det gifva sagorna vid handen. Säd, som i senare tider, trots alla
försök, ej kunnat växa på ön, odlades då. Äfven finnas ortnamn såsom
Åker, Åkersnäs, Åkeröarna o. s. v. Leifs trälar vredgades för det de
skulle draga plogen. Geirmund och Kjallak tvistade om åkrar. I Öfjärden
i Nordlandet låg en ö, som alltid bar säd; der växer än i dag vildt
korn. Ja ännu under 1500-talet omtalas åkrar på Island. Dessa synas
företrädesvis varit anlagda på ställen, der varma källor eller andra
mildrande omständigheter kunde motverka det hårda klimatet.

Äfven skogar fans det i den gamla tiden. Are frode (eller vise), hvars
Islänningabok är den Isländska litteraturens första alster, säger, att
när ön började bebyggas, fans det skog mellan fjäll och fjärd. Många
ortnamn, slutande på -skog och -hult, vittna om detsamma. Men äfven om
man har skäl för antagandet, att skogen -- han bestod förnämligast af
björk samt i någon mon äfven af vide och rönn -- derjemte var högväxtare,
torde han dock aldrig hafva varit af riktigt stor betydenhet. I allmänhet
fick man, för att få starkare och gröfre virke, hemta det från Norge
eller ock vänta, tills Golfströmmen förde det från varmare och bördigare
länder från andra sidan hafvet i vester. För öfrigt torde de förste
invandrarne af oförstånd hafva befordrat de Isländska skogarna till ett
snarligt slut; de hade säkerligen icke lärt sig i hemmet att hushålla med
dem. Och med skogarnas förstöring försämrades klimatet och sädesodlingen
blef till slut omöjlig.

En egenskap har naturen gifvit Island, som var af stor vigt för dess
invånare. Med undantag af södra och sydöstra kuststräckan är landet
inskuret af otaliga fjärdar, större och mindre, som erbjödo krämarskepp
och andra fartyg goda hamnplatser. Der landstego nybyggarne, vid dessa
vikar och vid de i dem utrinnande floderna satte de sig ned. I dessa
vikar landade sedan skeppen, som årligen kommo ut från Norge och ur
vikingafärder. Då blef stranden skådeplats för en liflig rörelse. När den
förnämste i trakten börjat köpslagandet, fortsattes det tills lasten tog
slut och sedan fick enhvar föra det goda, han förvärfvat, hem till sig
och de sina. Men detta var ingalunda alltid så lätt.

Island är till allra största delen uppfyldt af höjdsträckningar, bredare
och smalare, högre och lägre. Der man är fri från bergen, har man
vattnet, som icke lägger mindre hinder i vägen för den, som vill färdas
från ett ställe till ett annat. Det finnes på ön ingen väg, der en vagn
kan med fördel färdas, öfver de strida floderna ingen bro -- utom på
_ett_ ställe -- vid de större vattensamlingarna sällan en båt, hvarföre
den, som vill fara fram, får göra det på hästryggen och den, som har en
last att förflytta åt det inre landet, får lägga den på hästen, i väl
afpassade bördor, fästade vid det trogna lastdjurets begge sidor. Hästen,
utan hvilken Isländaren knappast kunde lefva, för honom och hans bördor
uppför och utför de branta sluttningarna, öfver de obanade, farliga
myrarna, der understundom ingen annan vägvisare finnes än den lågväxta
vattenklöfvern, genom floder och sjöar. Det är lätt att inse, med hvilka
svårigheter all samfärdsel på Island är behäftad.

Island är således ett land, der man fått och får lära sig att tåligt
försaka. En försakelsens prägel är ock tryckt på den karga naturen.
Eller hvilket annat intryck får man, när man lemnat under sig bygden
och de grönskande betesmarkerna och kommit upp på en af de vidsträckta
högslätterna, Isländarnas hedar, och der rider fram öfver den enformiga
ödemarkens yta. Låt vara att himlen är klar, att solen sänder sina
strålars flöden. De värma, de vederqvicka föga. Men den skarpa vinden
blåser kylig öfver högslättens vida, brungråa yta, vid hvars ena kant man
kanske varsnar en strimma af hafvet, samma haf, som sköljer Grönlands
kuster, på den andra en gletscher med dess iskalla, hemska majestät. Och
öfver denna ödsliga rymd höres ej annat ljud än hästhofvens slag mot
marken och förarens rop!

Hvilken motsats, om vi vända oss till ett land i den motsatta delen af
vår verldsdel, till Grekland! Der var ock landet sönderskuret af bugter
och vikar, der ock intaga bergen en stor del af ytan och skilja stammarna
från hvarandra. Men der var klimatet ljufligt och mildt, kylan och snön
voro förvista till bergshöjderna, men i dalarna var vintern ej mer än en
kulen höst, der

    -- “rundt omkring bär jorden af sig sjelf
    en osådd skörd, hvad menniskan behöfver,
    och gyllne äpplen glöda mellan löfven
    och röda drufvor hänga på hvar gren
    och smärta pelarstammar grönska der,
    omhuldade af söderns rika rankor.“

Der fläktade ljumma, milda vindar, som förde seglaren varligt fram från
ö till ö uti Archipelagens lustgård och längst bort till Asiens strand,
der fägring och blomstring och allsköns yppighet funnos i rikaste mått.
Och öfver allt detta den klaraste, renaste, ljufligaste himmel, den mest
genomskinligt klara, balsamiska luft.

Och hvilken skillnad mellan folken! Der thronade Zeus, sådan den Grekiske
anden genom Phidias skådat och framställt honom i allt sitt Olympiska
majestät, i rik harmonisk skönhet, nästan ohöljd, att kraften röjes i
hvar lem, behaget i hvar form. Här gick Oden, enögd och sluten, i fotsid
kappa, med bredskyggig hatt, dold, fast igenkänd af de sina. Der var
lifvet en lek bland rosor och murgrön, en fröjd utan ända, en lust utan
like. Och här -- jag minnes knappast ett enda tillfälle, då det i de
Isländska sagorna och i de mythiska sångerna talas om en menniska eller
gud, som lett ett barnsligt löje eller skrattat ett godt, oskyldigt
skratt af det sorglösa hjertats fullhet. Tyvärr tala sagorna ofta om ett
skratt, som ondskan eller hånet gjorde bittert.

Det är sant, att nordbon, att Isländaren gaf sig ut på äfventyr och i
faror, utan att alltid vilja dermed vinna något särskildt syfte, för
äfventyrets och farans skull. Man kan, om man vill, säga att det var för
ro skull, men vi må se till, att vi ej dermed mena allenast lättsinne.
Bakom och under detta ligger samma gränslösa allvar, som gör leendet
konvulsiviskt och ger åt äfventyret och striden en färgton, som vore
himlen höljd af digra åskmoln. Det kom öfver vissa af den gamla tidens
kämpar ett sådant vildhetens raseri, att de sades vara oemottaglige
för hugg, under det de sjelfve spridde död och förderf omkring sig.
Man skulle under dessa förhållanden nästan kunna säga, att tillfällen
funnos, då den nordiske kämpen icke var fullt tillräknelig för de blodiga
dåd, han föröfvade. Men dervid få vi icke förgäta, att månget af de
gräsligaste blifvit diktadt i senare tider, då man icke var stark nog
att fatta grundvalen till de gamles kraftiga uppträdande, utan sökte i
stället utmåla detta med den ena vidunderligheten efter den andra. Vi få
derföre akta oss att bilda en föreställning om det gamla lifvet i Norden
med ledning af de yngsta Isländska sagorna, de s. k. mythiska eller
fornålderssagorna.

Å andra sidan saknas icke tillfällen, tvärtom äro de, till all lycka,
rätt många, då man får beundra kraften och storheten, utan att
behöfva rysande och med afsky vända sig bort från de beledsagande
omständigheterna. De Isländska sagorna skildra rätt mången hjeltegestalt,
som man i alla tider måste beundra. Modet fans ingalunda endast då till,
när faran eller stridshvimlet eldade mannen att störta fram i vild
berusning -- ty dertill kan mången djupt sjunken i nödens stund vara
mäktig -- det visade sig äfven uti ihärdighet och tåligt, frimodigt
fördragande, såväl af mindre, fast ofta rätt plågsamma lidanden, som
af de större och mer på djupet gående. Ett exempel på det förra ger
oss Eyrbyggia-Saga, då hon förtäljer om Thorbrandssönernas hemkomst ur
striden på Vigrafjärden. Den ene kom till gården, illa sårad och blodig.
Då han nu skulle skötas om och man ville draga benkläderna af honom,
gick det ej. Hans värd gjorde narr af hans sprättaktighet att gå med så
trånga kläder, men han ville icke vidgå beskyllningen. Till sist fann
man -- en spjutspets i fotleden, som naglade fast byxorna vid benet. En
annan af bröderna satt med vid bordet, men visade föga begärlighet för de
framsatta rätterna, osten och skyret -- den löpnade, vasselfria mjölken
-- och när man sporde honom efter orsaken, svarade han, att nykaflade
lamm äro minst begifna på att äta. Det är på Island sed att sätta en
träkafle i munnen på lammet, som skall afvänjas. Man såg efter och fann
en pilspets, som gick in genom strupen och tungroten. Ett storartadt
exempel, i äkta nordisk stil, på denna charakterens styrka, när hon
pröfvades som allrahårdast, hafva vi i Kråkomålets hjelte. Det är Ragnar
Lodbrok, som ligger i ormgården och sjunger om strider han kämpat i
Svears och Götars länder, i Österväg, i Danmark och ute i vestern.

    Höggo vi med svärdet.
    Högt fröjdar mig jämnan,
    att Balders faders bänkar
    bonade vet jag till festen.
    Drickom öl nu genast
    ur djurets krokiga horn.
    Sorg ej kämpen för döden
    känner i höga Fjölnes hus.
    Icke jag skall för ängslan
    skämmas i Odens salar.

    Höggo vi med svärdet.
    Här skulle nu alla
    Åslögs söner med svärden
    hvassa striden väcka,
    om de med visshet visste,
    hvad vederfares oss,
    hur många ormar
    etterfulla mig slita.
    Sådant möderne fick jag
    sönerna, att hjertat duger.

    Höggo vi med svärdet.
    Har jag femti gånger
    folkens strider främjat,
    femtio och ännu en.
    Minst jag trodde af män,
    att mig vara skulle
    (ung jag lärde udden färga)
    annan konung större.
    Oss månde Äser bjuda;
    ej åt döden jag sörjer.

    Detta vill jag lykta.
    Diser hem mig bjuda,
    som från Härjans salar
    Oden till mig skickat.
    Glad skall jag öl med Äser
    i högsätet dricka.
    Lidna äro lifvets stunder
    Leende vill jag dö.

Det var icke utan, att Nordbon ville som Oden, “grubblaren bland Äser“,
försänka sig i utforskandet af lifvets gåtor. Det hände visst, å andra
sidan, att den inneboende kraften kom till ett plötsligt utbrott och
då rasade som den underjordiska elden, när han bräcker alla bojor och
framträder i dagen. Men besinningen vände snart åter och man måste vara
ständigt vaken, då ens väg gick fram mellan ständiga svärdshugg, då ingen
visste, när eller hvar han hade att vänta fienden. Syntes om dagen en
ridande skara, kanske var ovännen med uti henne. Hördes om natten ett
slag på dörren, som gaf tillkänna, att någon stod derute, kanske var det
ovännen. Med tänkande sinne gingo våra fäder i striden, med stor själens
spänstighet lärde de sig att i ett ögonblick göra situationen klar för
sig och draga de slutsatser, hon erbjöd. Deraf följde det kärnfulla,
korta, bestämda talet, rikedomen på erfarenhetssatser och ordspråk, som
förråder sig i sagorna och än i dag icke alldeles dött ut hos folket
i Sveriges landsbygder. Det var en fröjd att sammanträffa och pröfva
hvarandras vishet, som när Oden gick att skifta ord med Vafthrudne
och med konung Heidrek. En af Eddans sånger består just af dylika
erfarenhetssanningar, ordnade till en starkt doftande krans, och den
sången kallade de gamle för den “höga sången.“

    Med tänkande sinnet
    skall ej mannen skryta,
    hellre med hugen försigtig.
    Då när en klok och förtegen
    kommer till gården,
    sällan får varsam skada,
    ty trognare vän
    träffar mannen aldrig
    än manvett mycket.

    Tigsam och tänksam,
    tilltagsen vare i striden
    konungens afkomma.
    Glad och frimodig
    finne man kämpen,
    tills honom döden drabbar.

    Oklok man
    alltid tror sig kunna lefva,
    om han fejder flyr.
    Men åldern gifver
    Honom ingen frid;
    om ock gamarne ge den.

    Oklok man
    alla tar för vänner,
    som vänligt välja orden,
    men han känner,
    då han till thinget kommer,
    att förspråkare har han få.

    Afväg mycken
    är till onda vännen,
    bor han ock vid banad väg;
    men till god vän
    ligga genvägar,
    vore han ock fjerran faren.

    Bo är bättre,
    om ock det litet är,
    herre är enhvar hemma.
    Blodigt är hjertat
    hans, som sig bedja skall
    mat till alla mål.

    Med vapen och kläder
    skall du vännen glädja,
    med det å honom sjelf synes.
    Gifvande och återgifvande
    äro vänner längst,
    om det alltid varder väl.

    Vännen sin skall
    mannen vara vän
    honom och hans vän.
    Men sin oväns
    skall ingen man
    väns vän vara.

    Vissnar tall,
    som ståndar på torpet
    värmer henne ej bark ell’ barr,
    så är den man,
    som ingen älskar.
    Hvi skulle han länge lefva?

    Dör fänad,
    dö fränder,
    dör en sjelf --
    jag vet ett,
    som aldrig dör,
    domen om dödan man.

Nyckeln till alla dessa drag i nordbons, nu särskildt Isländingens
charakter, som jag redan antydt, hafva vi att söka i hans religion.
Det var ingen brist på tempel eller, som det i Norden hette, hof på
Island. De torde ej heller hafva varit fåtaliga i våra bygder. Sin tro
tog nordbon med sig, när han for ut till Island. Medvetandet af den
gemensamma gudsdyrkan, som sammanband moderlandet med dess koloni, yttrar
sig vackert i de gamlas tro, att landvättarne, skyddsandarne, i Norge och
på Island, voro beslägtade och synnerligen vänligt stämda mot hvarandra.
Hur noga man var att vid utflyttningen till Island bevara det religiösa
arfvet, se vi af Eyrbyggia-Sagas berättelse om den redan nämnda Thorolf
Mostrarskägg, som tog med sig delar af templet, hvars föreståndare han
varit. Hofvet, som han uppförde på Thorsnäs, var en stor byggnad med
dörrar på båda sidoväggarna, något närmare ena ändan. Derinnanför stodo
de ilandflutna högsätessulerna och i dem voro regin- eller gudaspikarna
inslagna. Det innersta af byggnaden liknade “sånghuset“ i en kyrka. Midt
på dess golf var en upphöjning som ett altar, hvarpå låg den i ett stycke
gjutna ringen, vid hvilken eder aflades; honom skulle offerföreståndaren
eller goden bära på armen vid folkförsamlingarna. På samma upphöjning
stod en kopparskål, hlautbolli, och deri låg en smal pinne, hlautteinn,
liknande en vigvattensqvast. Vid väggarna rundt omkring voro gudarnas
bilder uppsatta.

Hvart tempel hade sin föreståndare. Dennas värdighet var ärftlig, men
godarne bildade ingalunda en afsöndrad kast. De skötte som andra sin
egendom, deltogo i lifvets dagliga bestyr, så mycket hellre som med
tempeltjensten var förenad borgerlig myndighet öfver kringliggande
område. Derjemte var det icke goden allenast förbehållet att för
gudarna frambära offer, ty det tillkom hvarje husfader. Men i det gamla
Norden, der i hvart större område bodde en stam, som kände behof af
sammanslutning och af en medelpunkt, torde det aldrig hafva saknats en
offentlig gudstjenst. På Island, der icke den folkliga sammanhållningen
fans inom de särskilda distrikten, utbildades den offentliga gudstjensten
ur den enskilda i öfverensstämmelse med förhållandena i hemlandet. Någon
mäktig nybyggare uppförde ett tempel, stort och präktigt, och der blef
då en naturlig medelpunkt för bygden. Dit sammankom man till firande
af de stora offerfesterna. Bönderna samlades till gudahuset, förande
med sig hvad som var nödigt för gilletiden. Allahanda boskap, äfven
hästar, slagtades. Blodet, hlaut kalladt, samlades i offerskålen och med
löt-tenen beströkos gudarnas säten och gudahusets väggar både ut- och
invändes. Eldar tändes på härdstenarna och öfver dem upphängdes kittlarne
med köttet, öfver dem fördes, troligen för att helgas, dryckeshornen,
som dock sedan, liksom maten, särskildt vigdes af offrets föreståndare,
på hvars bekostnad offermåltiden ofta skedde. Först dracks Odens skål,
så Njärds och Frös för godt år och frid. Dernäst plägade månge dricka
bragebägaren och äfven “minnen“ efter märkligare fränder, som bortgått.

Det måtte ha varit en underlig syn för enhvar af oss, som hade kommit
att bevitna ett af dessa offergillen. I högsätet satt den förnämste
på stället; de andre hade intagit sina rum på bänkarna, efter rang
och anseende. Maten bars kring i de från elden tagna kittlarna,
drycken i de välbekanta hornen. Det är icke troligt, att man i dessa
högtidsstunder hade bortlagt alla förbindelser med ytterverlden, tvärtom
torde tankarne på dess förhållanden, dess fiendskap och vänskap, hafva
följt in i templet och gifvit färg åt samtalet. Och bortom de glammande
offergästerna, belysta af eldskenet, måhända stundtals omsvepta af röken,
innan denna fann väg ut genom hålet i taket, suto gudarne, stumme och
allvarlige, skurne i trä, klädde med menniskors kläder.

Jag är benägen att tro, att dessa gudabilder togo sig bäst ut i den
halfva belysning, som det osäkra eldskenet spred. Sagorna tala med loford
om dessa bilder och andra framställningar, som med konstförfaren hand
skuros ut på väggar och annorstädes. Jag fruktar, att dessa loford äro
öfverdrifna. Vi hafva icke i behåll några afgudabilder från våra fäders
hednatid -- Thorsbilden, som visas i Uppsala domkyrka, är uppenbarligen
en Christusbild från medeltiden -- och man kan derför icke yttra sig
i denna fråga med full säkerhet. Men visst är, att om vi granska de
qvarlefvor, vi ega efter denna gamla tid och den närmast följande,
ornamenterna på redskap och smycken, de bildliga framställningarna på
runstenar och på det gamla, isynnerhet Norska och Isländska träsnideriets
alster, finna vi, att man visserligen ofta upptog motiver ur djurverlden
och menniskolifvet, men det dröjer ej länge förr än den ornamentala
charakteren får öfverhand, allt upplöser sig i konstrika slingor och
högst litet är qvar af det, som ursprungligen skulle framställas; och
när understundom denna öfvergång icke skett, äro figurerna, sådana
vi se dem, ingalunda skickade att gifva goda föreställningar om den
bildande konstens ställning mot hedendomens slut eller under den börjande
christendomens tid. Det står, som erfarenheten visar, icke i hvart folks
makt att, då det vill använda bilder, vare sig till prydnad eller i
sjelfständig framställning, taga ämnena dertill ur den döda materien,
ur växt-, djur- eller menniskoverlden, allt efter som hogen drifver.
För öfrigt tänkte sig icke Nordbon sina gudar i så starkt utpräglade
gestalter, att det kunde blifva för en den tidens konstnär möjligt att
gifva en form, som passade till det rika, fast icke harmoniskt utbildade
innehållet.

Men hvad i detta sistnämnda afseende saknades, ersattes rikligen genom
den förtrolighet, hvarmed menniskan umgicks med sina gudar. Thor kallades
i sagan för Thorolfs Astavinr, käre vän. Denna förtrolighet, denna
tillförsigt om gudarnas omsorg för detta lifvets angelägenheter skönjer
man i den så vanliga seden, att i tvifvelaktiga fall, när man ej rätt
visste, hvad man helst borde företaga, fråga den gud, man företrädesvis
dyrkade, om råd och det rådet följdes sedan samvetsgrant. Den gud, till
hvilken Svenskar och Norrmän mest hyllade sig, var Thor och näst honom
Frö. Såsom den der kämpade för gudar och menniskor mot jättarna, måste
ock Thor blifva ett af de vigtigaste gudaväsendena. Han förekommer ock
ofta som hjelte i de mythiska berättelserna. Det är likväl onekligen rätt
eget att se, hur han synes hafva varit det dagliga lifvets mest anlitade
gud, under det de mythiska sångerna låta honom stå betydligt efter Oden,
allfadren. Hvad som vållar denna skiljaktighet vore väl värdt en egen,
omfattande undersökning.

Denna olikhet får dock ingen söka förklara så, som skulle de mythiska
sångerna icke vara folkets egendom, utan uttryck för en tro, tillhörande
en särskild klass med högre insigt -- ett antagande, som allför ofta
möter oss vid redogörelsen för naturfolkens religionsformer. Att de
mythiska sångerna voro gemensamma för de hedniska nordborna i allmänhet,
se vi bäst deraf, att i dem återfinna vi samma sönderslitna väsende, som
uppenbarade sig inom den yttre verlden, der finna vi dettas förklaring.

Då Balder var död, bjöd engång Öge, hafvets gud, Äser och Alfvar till
gästabud. Loke var der äfven, blef engång utdrifven, men kom åter och
fick stanna qvar, då han påminde Oden om fostbrödralaget, han ingått med
honom, den onde Loke, och om hans löfte att aldrig smaka öl, om det ej
bjöds åt Loke äfven. Derpå begynner Loke tilltala gudar och gudinnor på
det mest smädliga sätt och berömmer sig öfver det onda, han bragt in i
gudarnas verld. Till sist bands han och öfver hans hufvud hängdes, som
vi veta, ormen, från hvars giftiga droppar Sigyn söker, med qvinnans
trofasta kärlek, rädda honom. Hvad gagnar det till att hålla honom så
hårdt bunden? Hans afkomma lefver ju och skall i den sista tiden, då
vintrarna följa hvarandra, utan att lemna något rum emellan sig för
sommaren, då snön drifver från alla håll, kölden är stark och vinden
skarp, komma till den sista striden.

Det onda hade med Loke upptagits i gudarnas verld. Fallet var gjordt,
synden inkommen, med henne elände och halfhet. Triumferande sjunger Valan
i Eddans underbara inledningssång, som innehåller kärnan af våra fäders
tro och lära, när Oden spörjer henne till:

    Hvi frågar du mig?
    hvi frestar du mig?
    Allt vet jag, Oden,
    hvar du dolt ditt öga
    i den klara
    Mimes brunn.
    Mjöd dricker Mime
    morgon hvarje
    af valfaders pant.

Derföre var det, som Oden drog ned hatten öfver ansigtet. Han ville ej,
att hans halfhet skulle synas. Liksom den skulle hafva kunnat fördöljas!

Saken var den, att Oden ej kunde förgäta fallet, synden och eländet. Han
och med honom de öfrige gudarne kunde icke skjuta ifrån sig tanken på
det, som händt, och tanken på det som komma skulle. Det fans ingen frid,
ingen fullhet, ingen harmoni i verlden. Och var det svårt, under det
“ulfven ännu endast stirrade på gudarnas samfund“, hvad skulle det blifva
sedan, när bojorna lossna och de onda makterna komma och striden rasar på
Vigrids slätter, der Enhärjarne, hvilkas tal Oden städse förökat med de
tappraste af menniskors söner, ehuru han väl visste, att han icke skulle
få nog, der de förmå intet, der gudarne falla allesamman, ty det finnes
ingen af dem, som är fri från det onda, sedan den hvite Balder, den ende
rene, vardt ryckt ifrån dem?

Sådana voro de gudar, våra fäder tillbådo, invigde åt döden. Nordbon
visste det och trodde ändock på dem och lefde sitt lif fram i manlig
kamp, utan frid, utan leende glädje, utan rast och ro, men derjemte
utan att svigta, utan att kasta svärdet ifrån sig, för att sjunka ned i
vanmäktig förtviflan. Men förtviflan låg det dock i hans vildhet, i hela
hans lifs riktning och lynne. Å andra sidan, hvar finne vi en _mensklig_
kraft sådan som den han lade i dagen. Också kom det till honom en stråle
af ljus, som framtrollade för hans öga en hägring af den verld, som
kommer, der skördar växa osådda, der allt ondt är slut, der Balder och
Höd bo i endrägt tillsammans, der Gimles guldbetäckta boning ståndar, mer
än solen fager, der skaror evigt skola njuta fröjden, der den mäktige,
som från höjden kommer, han som råder öfver allt, kommer till domen.

Innan vi lemna de förhållanden, som gåfvo färg åt lifsutvecklingen på
Island, vilja vi uppsöka Isländaren inom ännu ett område. Vi vilje till
en början se honom i hans hem.

Vi närma oss en gård emot nattens inbrott. Först komma vi till
gärdesgården och genom dess port in på tunet, den inhägnade gräsbevuxna
marken omkring byggnaderna. Dessa se helt spöklika ut med sina stora
vindskeden och högtuppskjutande högsätessuler och röken, som stiger
upp från hufvudbyggnadens tak. På Island, lika litet som i det öfriga
Norden, hade man den tiden lärt sig att upptorna husen i väldiga massor;
ett naturfolk har i allmänhet föga begrepp om tidens och rummets
dyrbarhet. Det senare synes bäst deraf, att man byggde hvar kammare som
ett särskildt hus. På Island har visserligen bristen på virke gjort
det nödvändigt att gå en medelväg, i det man flyttat husen tillsammans
och således låtit två och två hafva en vägg gemensam, ehuru hvart hus
fortfarande har sitt särskilda tak. Det är dock icke troligt, att husen
under sagornas tid voro på det viset sammanbyggda.

Folket är församladt i det förnämsta af husen. Hávamál bjuder väl att
vara försigtig, när man inträder i ett hus --

    Vinklar alla
    du väl omskåde,
    förr’n in du träder,
    ty ovisst är att veta,
    hvar ovänner sitta
    å bänken inne.

Men här tjenar det till intet att se in genom luckan på ytterdörren, ty
det är mörkt i förhuset. Vi måste gå igenom detta till indörren och öppna
denna, ifall vi icke föredraga att klappa på och låta någon af trälarna
öppna för oss.

Det är en brokig tafla derinne! Det stora rummet är deladt i trenne
skepp -- om jag får begagna en konstterm från en senare kulturperiod --
genom tvenne rader af stolpar, som uppbära det i en ryggås hopgående
taket. Den ena radens tvenne midtstolpar äro just de så ofta omnämnda
högsätessulerna. På ömse sidor om högsätet mellan dem går en rad af
bänkar, midt emot är ett annat, lägre högsäte och en annan bänkrad. I
sidoskeppen finnas hviloplatserna, längst fram, i ena ändan, är den
inhägnade s. k. tvärpallen, qvinnornas tillhåll.

Dagens arbete är slutadt. Husbonden sitter i sitt högsäte, hans män och
ett par gäster på bänkarna. Aftonvarden är borttagen och dryckeslaget är
i gång. Man har märkt oss, anvisat oss platser och bjudit oss hornen.
Värden och sedan än en, än en annan dricker oss till. Tungorna lossna,
forntida och samtida, egna och andras bragder omtalas, upphöjas eller
förklenas. Qvinnorna, som sitta på tvärpallen, blanda sig med i laget.
Barnen leka på golfvet kring de der upptända eldarna, som sprida ljus och
värma. Ljus tändas först till natten.

Jag vill just icke påstå, att man med oblandadt nöje sitter vid ett
sådant gästabud. Det är icke alle, som minnas att

    vägkost värre
    får ej mannen
    än öfvermått af öl.
    Ty mindre vet
    af vettet mannen,
    då han mera dricker.

Samtalet vill så gerna urarta till stickord och vore icke gästvänskapens
rätter så helighållna, skulle det icke vara långt till vapnen, som äro
upphängda på stolparna öfver bänkraderna.

Hvad hade månne dessa menniskor, som vi här finna samlade vid
dryckeslaget och åtminstone till en del njutande deraf till öfvermått,
till hvilkas verksamhet, både enskilda och offentliga, vi i det följande
skola komma, hvad hade de för idealer? Hvilka voro de höga mönster i
mannamod och ädel idrott, de hade satt för sig?

Om Ragnar Lodbrok har jag redan påmint. Om Niflungar och Gjukungar,
allrafrämst om Sigurd Fafnesbane kunde jag nämna, hvad Eddans
hjeltesånger om dem säga, men jag förmodar att det är sedan barndomens
dagar bekant för de flesta. Dessa sånger handla visserligen sällan om
vår Nord och förlägga sjelfva skådeplatsen för sina tilldragelser inom
sydligare länder, men det är ett misstag, om man derför vill helt enkelt
behandla dem som främmande gods. De för de Germanska folken gemensamma
sägnerna äro omgjutna i nordisk stil, ur dessa nordiska bearbetningar
fläktar emot oss samma ande, som uppenbarar sig i de mythiska sångerna
och beherrskar hela det gamla lifvet, sådant det i sagorna skildras. Det
finnes en af dessa sånger, som ännu icke blifvit återfunnen hos något af
de beslägtade folken och som derföre synes vara uteslutande nordisk. Dess
skönhet är så gripande, dess psychologiska sanning så djuptänkt, att jag
icke kan underlåta att här påminna om den.

Gudrun sitter vid sidan af sin makes, Sigurds, lik. Hennes bröder hade
slagit honom. Ett täckelse ligger utbredt öfver den döda, så att hon ej
ser hans anlete. Hon sitter försjunken i smärta, ehuru hon ej yppar den
efter qvinnors vanliga sed, hon gråter icke, ej heller jämrar hon sig
eller slår hop sina händer.

    Gingo jarlar,
    allkloke, fram,
    som henne sorgen
    stilla tänkte.

    Fastän Gudrun
    ej gråta kunde,
    var hon sorgsen,
    hjertat ville brista.

    Suto herrliga
    jarlabrudar,
    guldbeprydda,
    hos Gudrun.
    Hvar af dem sade
    sitt lidande,
    som de bittrast
    burit hade.

    Då qvad Gjaflög,
    Gjukes dotter:
    “Mig vet jag på jorden
    fröjdelösast;
    har jag fem männers
    fall utståndit,
    tvenne döttrars,
    trenne systrars,
    åtta bröders.
    Dock jag lefver, ensam.“

    Fastän Gudrun
    ej gråta kunde,
    var hon sorgsen
    öfver makens död
    och djupt bedröfvad
    vid förstens lik.

    Då qvad Härborg,
    Hunalands drottning:
    “har jag hårdare
    harm att säga;
    mina sju söner,
    sunnanlands,
    min man, åttonde,
    i strid föllo.“

    “Fader och moder,
    fyra bröder,
    dem på vågen
    vinden svek;
    böljan slog
    mot skeppets bord.“

    “Sjelf skulle jag smycka,
    sjelf besörja,
    sjelf hantera
    helfärd deras --
    det allt jag led
    på _ett_ halfår,
    så att mig ingen
    glädje skänkte.“

    “Då blef jag bunden
    och segrarns byte,
    samma halfår,
    något senare.
    Skulle jag smycka
    och skorna binda
    på herrskarns hustru
    hvarje morgon.“

    “Hon hotade mig,
    hatfull och svartsjuk,
    och mig hårda
    hugg hon gaf.
    Fann jag husbonden
    hvarken bättre
    än husets fröja,
    heller ej sämre.“

    Fastän Gudrun
    ej gråta kunde
    var hon sorgsen
    för makens död
    och djupt bedröfvad
    vid förstens lik.

    Då qvad Gullrand,
    Gjukes dotter:
    “föga kan du,
    fast vis du är,
    unga makan
    svaren gifva.“

    Då hon täckelset
    tog af Sigurd
    och lade kinden
    mot hustruns knä.
    “Se du på den ljufva,
    lägg din mun vid hans,
    som om du famnade
    lefvande försten.“

    Gudrun såg
    ett ögonblick,
    såg konungens panna
    klibbad af blodet,
    den klara blicken
    i döden slocknad,
    herrskarens hugborg
    af svärdet huggen.

    Då sänkte Gudrun
    sitt knä vid bolstret,
    håret lossnade
    kinden lågade,
    men regnets droppe
    rann ned på knät.
    Då gret Gudrun,
    Gjukes dotter.

    Då qvad Gullrand:
    “eder kärlek
    varmare var dock
    än varit menskors
    här på jorden;
    icke du trifdes,
    ute eller inne,
    syster min,
    var du ej med Sigurd.“

    Då qvad Gudrun,
    Gjukes dotter:
    “Så var min Sigurd
    bland Gjukes söner,
    som en telning
    bland gräset vuxen,
    som klara stenen
    å snöret fästad,
    ädelstenen,
    öfver förstar.“

    “Jag ock tycktes
    kungens kämpar
    vara högre
    än Odens mör.
    Nu är jag så liten,
    som löfvet är
    i stora skogen,
    vid Sigurds död.“

    “Alltid jag saknar
    älsklingen min.
    Vålla Gjukes söner,
    vålla Gjukes söner
    all min smärta
    och sin syster
    svåra gråten.“ -- --

Behöfves det mera, för att gifva sista draget till teckningen af den
gamla Nordbons charakter? Behöfves det än ytterligare påminna, när vi
icke kunna undgå att rysa för hans oförvägenhet och vildhet, att han egde
en själens adel, som låter honom stå under ingen af hvad tid eller slägte
som helst?

Eller få vi icke döma våra fäder och de gamla Isländarna efter deras
sånger, efter de höga bilder, som sväfvade fram för skaldens öga i den
högsta inspirationens stunder? Jag behöfver ej länge leta, för att
kunna visa upp, hur pass en Isländsk qvinna var mäktig af storartad
själsstyrka. Efter qvinnan, hennes art och den heder, som gafs henne, kan
man bedöma folket och tiden.

Det var en Isländare, som het Gisle Sursson.[10] Han hade bragt sin egen
svåger om lifvet och dömdes förlustig umgänget med sina medborgare,
dömdes, som det kallades, till skogsgång; ty den tiden fans det ännu
skogar på ön. Han söker, som de fleste andre, som kommit i samma läge,
att i det längsta hålla från sig fienderna, hvilka ostraffadt kunde döda
honom, när helst de kunde komma åt. I en afsides vik byggde han en hydda
åt sin maka Öd och en trotjenarinna. Sjelf irrar han omkring, söker hjelp
hos sin broder, men finner bara köld; oskylde gifva honom likväl rikligt
understöd. Tidtals kommer han till sin hustru och vistas något hos henne,
för att vederqvicka sig. Blid och kärleksfull delar hon hans lidanden.
Fienderna veta om hennes bostad och söka genom gåfvor och hotelser förmå
henne att röja mannen; men allt är förgäfves. Som blodhundar följa de
hans spår och det är förvånande, hur han gång efter annan undkommer dem.
Till slut blir Gisles själsstyrka bruten, han förföljes af svåra drömmar
om faror och blir till sist så mörkrädd, att han aldrig vågar vara ensam.
Så gingo tretton år. Den sista sommarens sista natt var inne. Gisle
kunde icke sofva, ej heller hans maka eller tjenarinnan. Han föreslår
då, att de skulle gå upp till hans gömställe i bergen, att han der
skulle försöka få någon ro. Det var en lugn natt och daggen föll starkt.
De gingo ut. Gisle hade i handen en träbit och ristade runor deri. Han
märkte icke, att spånorna föllo på marken. I gömstället somnade han, men
hans sömn var orolig. Öd frågar honom, hvad han drömt.

Då höra de menniskoröster. Förföljarne voro komne, de hade märkt
fotspåren på den daggiga marken och spånorna. De kommo nu allt närmare.
Att fly undan var ej möjligt, men Gisle vill sälja sitt lif så dyrt
han kan, ty han har vapnen med sig. Den förste, som kommer upp, får
ett svärdshugg, så att han tumlar ned. Nu kommer skarans anförare, den
lågsinte uslingen Öjolf, och Öd går emot honom och gifver honom ett hugg
med sin staf, så att hans hand förlamas och han sjelf störtar utför
branten. Då utbrast Gisle: “Nog har jag länge vetat, att jag var väl
gift, men det visste jag dock icke, att jag var så väl gift, som jag är.
Men mindre hjelp gaf du mig än du ville, fast hugget var godt; jag hade
dödat honom som den andra.“ Gisle föll snart.

Detta hände för åttahundra nio och åttatio år sedan, eller år 978. Öd
lemnade Island. I Hedeby, det nuvarande Slesvig, antog hon christendomen
och gick på vallfärd söderut, hvarifrån hon aldrig återvände.



3.

Vikingalifvet.


Olaus Petri, den Svenske reformatorn, säger i sin krönika, då han talar
om den föregifna stora götiska utvandringen ur Sverige: “Man lägger föga
ära in dermed, att man far med öfvervåld och orätt i en annans land, som
oss intet ondt gjort hafver, skinnar och bränner, dräper och förhärjar
dem, som gerna ville sitta i fred.“ Man tänkte sig den tiden, de Götiska
folkens uttåg alldeles i likhet med vikingafärderna och derföre kunna
vi tillämpa detta uttryck på denna yttring af våra fäders lif under
hednatiden. Mången torde af sig sjelf hafva fällt en lika lydande dom.
Är han riktig eller hafva vi att gifva rätt åt den motsatta åsigten, som
triumferande framhåller vikingatågen som något rätt stort och glädjande?

Visst är, att denna senare åsigt är den allmännaste och att den icke
saknar anhängare än i dag, äfven om dessa icke göra detta klart för sig.
Det synes, som om de gamla härjningstågen och sympathierna för dem hade
dragit en rätt svår nemesis öfver oss. Skulle jag till eder ställa den
fråga, hvad J veten om de äldsta tiderna af vår historia mer än en rad af
konunganamn, som föga eller intet säga, en fråga om de inre förhållandena
och de tidernas lif, befarar jag, att de flesta icke skulle hafva annat
att förtälja än måhända något om fädernas gudar och gudasagor samt
allramest, först och sist, om -- vikingatågen. Skulle jag lägga fram för
eder något smycke, vapen eller verktyg, funnet i vårt lands jord och
uppenbarligen tillhörande våra hedniska förfäder, och skulle jag så fråga
er mening om detta föremåls tillkomst, är jag nästan viss, att om detta
föremål är i något afseende utmärkt, svarar enhvar af eder helt enkelt:
“det har kommit in med vikingarna.“ Till sist har man härigenom kommit
derhän, att för vår föreställning stå våra förfäder -- äfven om vi, när
uppmärksamheten fästas derpå, ej gerna vilja vidgå det -- allenast som
obildade röfvare, hvilka togo det vigtigaste af det, som hörer till detta
lifvets nödtorft och njutningar, från främmande land och med våld. Det är
ju en rätt sorglig föreställning! Hon föranleder mig att till en början
tala om vikingalifvet och vikingarna. Det är så mycket lämpligare att
taga detta ämne först, ty vi komma ju dervid att betrakta Isländarnas lif
_utom_ Island.

Vikingafärderna äro visserligen icke någon Isländarnas uteslutande
tillhörighet. Vi hafva sett, att utflyttningen till Island stod i rätt
nära förhållande till de tidigare vikingafärderna. Dessas början infalla
ungefär ett århundrade före Islands bebyggande, men de fortforo äfven
efter den tiden.

Skallegrim, Qväll-ulfs son, hade en son, som fick namnet Egil. Denne blef
en af Islands mest framstående vikingar. Jag vill derföre framhålla de
vigtigare tilldragelserna ur hans lif, sådana de skildras i hans saga, en
af de yppersta, Isländska litteraturen har att uppvisa.

Han framställes för oss första gången vid tre års ålder; han var då redan
stor och stark och man såg, att han skulle blifva mörk och föga vacker.
Hela huset blef då en gång bjudet till gästabud hos hans morfader. Egil
ansågs vara för liten att följa med och fick stanna hemma, ehuru han
påstod sig vara lika nära slägt som den äldre brodren. Men då de andre
ridit af, tar Egil fatt på en arbetshäst och begifver sig efter. Han
kommer verkligen, trots de villsamma myrarna, fram, fast först emot
aftonen. Under öldrickandet på qvällen börja männen qväda visor och den
treårige Egil, som sitter hos morfadren, qväder ock en, författad efter
de redan då brukade stela och pedantiska reglorna för diktkonsten. Till
skaldelön fick han dagen derpå tre ätliga snäckor och ett andägg. Vid
sex års ålder kom han vid ett bollspel i tvist med en annan, något äldre
pojke. Det slutade så, att Egil högg en yxa i hufvudet på honom. Fadren
tog illa upp det, men modren sade, att Egil var ett vikingsämne och
att han borde få ett härskepp, så fort han kom till ålders. Då utbrast
sexåringen, glömsk af alla de pedantiska reglorna, i en jublande visa:

    Det sade moder min,
    att mig skulle köpas
    skepp och fagra åror,
    att fara kring med vikingar,
    att stånda upp i stammen,
    styra kära skeppet,
    hålla så till hamnen,
    hugga en och annan.

Då Egil var tolf år gammal, hände det, äfven vid en boll-lek, att hans
fader råkade i berserkaraseri och derunder dödade först Egils bästa vän
och sedan hans barndoms vårdarinna. Om qvällen satte Skallegrim sig med
männen till bords. Egil kom sent in, ty först gick han in i en annan af
gårdens byggnader och slog der ihjäl den af fadrens män, som var honom
kärast. Den vintern talade sedan far och son ej ett ord med hvarandra.

Vid 20 års ålder -- år 924 -- följer Egil sin broder på dennas andra
utresa. Han blef ogästvänligt bemött af en Norska konungens fogde och
slog honom derföre utanför dörren till det hus, der konungen sjelf var
inne. Efter en besvärlig flykt, under hvilken han dödar tvenne och
lemlästar en af konungens män, kommer han åter till den gård, der han
och brodren gästade. Förhållandet mellan bröderna hade förut varit mindre
godt, men derom höres intet nu, ehuru Thorolf varit mycket omhuldad
af konung Erik blodyxe. Ingen annan ogillar Egils gerning; alla synas
beundra den och ställa blott om, att konungens vrede blidkades.

Följande sommar foro Egil och brodren i Österväg. De landade i Kurland
och hade der först köpstämma i fjorton dagar, sedan började de härja.
En dag hade Egil med tolf man kommit för långt in, hvarpå de om aftonen
kringrändes och kastades bundne in i ett hus. Egil visste att lossa
banden och de bröto sig in i ett rum bredvid, under hvilket de funno i en
källare trenne Danskar från Jutland, som hade tagits tillfånga sommaren
förut. De bröto sig nu ut, togo sig vapen och dyrbarheter. Men då de
kommit ett stycke väg, fick Egil samvetsbetänkligheter, ty att taga
något i hemlighet, utan egarens vetskap, var ju helt enkelt stöld. Trots
följeslagarnas ord vände han om, sätter eld på ett hus, dödar en mängd
menniskor, när de skulle störta ut, och går sedan till skeppen. För egen
del fick han af den röfvade skatten ett stort mjödhorn fullt med silfver.
Senare på sommaren foro bröderna till Danmark, der Harald Gormsson nyss
hade efterträdt sin fader. Vikingar svärmade der i mängd. Egil och de med
honom voro plundrade köpskepp, gingo i land och brände Lund. När de kommo
längre upp, sände Arnfinn Jarl i Halland bud till dem, för att fråga, om
de kommo i frid eller om de ernade härja. De svarade, att detta senare
icke lönade mödan, då Halland icke var något rikt land, hvarpå jarlen
bjöd dem till gästabud. Egil, brodren och trettio män begåfvo sig dit.
Om qvällen skulle män och qvinnor dricka tvemännings, Egil med jarlens
dotter. Han satte sig på hennes plats, men hon kom till honom och sade:

    Hvad vill du, sven, i mitt säte?
    Sällan har du gifvit
    vargen varma rätter,
    jag vill vara ensam om mitt.
    Du såg icke korpen i höst
    öfver likens massor skria.
    Du var ej med, när eggarna,
    skaltunna, möttes.

Egil svarade:

    Farit har jag med blodigt svärd,
    så att sårfogeln följde
    mig och susande spjutet;
    striden var svår för vikingar.
    Vredgade kämpade vi,
    lågan slog om menskors hus.
    Vi läto blodiga liken
    slumra i borgporten.

Derefter drucko de tillsammans. Öfver vintern voro bröderna i Norge.

Följande sommar foro de i härtåg först till Danmark, sedan till Frisland
och derpå åter till Danmark, der de öfverföllo och plundrade en frände
till Erik blodyxes drottning, Gunhild. Om hösten foro de utmed Tyska och
Flamländska kusterna och stannade till sist uti England, der en mängd
vikingar voro församlade hos konung Ethelstan, för att bistå honom i de
inbördes strider, som söndersleto landet. Egils broder föll der. Egil
sjelf stannade ett par år och for sedan, rikt begåfvad, till Norge, der
han äktade brodrens enka, och derpå efter fem års frånvaro till Island.

Fyra år derefter är Egil åter i Norge, för att kräfva ut sin makas arf,
men han måste lemna thinget för drottning Gunhilds fiendskaps skull. Kort
derefter dödar Egil, hvars skepp hade blifvit uppbrändt af konungen, sin
vederdeloman i arfstvisten samt konungens son, som då vistades hos denna.
Innan han lemnar Norge, reser han upp i en bergsskrefva en stång, på
hvars spets var fästadt ett inåt land riktadt hästhufvud, och å stången
voro med runor ristade de ord, att nidstången var rest mot konung Erik
och drottning Gunhild och mot landvättarna, som i Norge bo, att de alla
skulle fara vilse, tills de drifvit ur landet Erik och Gunhild. Derpå for
Egil till Island, der Skallegrim kort derefter dog, år 934.

Två år derefter är Egil åter på utfärd. Han fick då pröfva lyckans
ostadighet. Hans skepp förliste vid Englands nordöstra kust, vid Humbern,
och när Egil kom i land, fick han höra, att Erik blodyxe verkligen var
fördrifven ur Norge och nu vistades i York såsom Northumberlands konung.
Underrättelsen var just icke glädjande. Egil kunde icke undkomma i
hemlighet, utan gick till konungen, sjöng ett lofqväde öfver honom och
fick, trots Gunhilds onda vilja, fara i frid. Hos Ethelstan blef han väl
emottagen.

Snart for han vidare till Norge att söka af Håkan Ethelstansfostre, som
då regerade, få rätt i sin arfstvist. Han fick löfte, att lagen skulle
få gå sin gilla gång. Det slutades så, att han utmanade sin motståndare
på envige och segrade deri. Dessförinnan hade han varit på besök hos
slägtingar till Arenbjörn herse, sin närmaste vän. Han fann dem i stor
bedröfvelse. En Svensk berserk hade friat till dottern i huset och, då
han fått afslag, utmanat brodern, som icke var vuxen en sådan strid. Egil
gick i hans ställe och slog berserken. Derpå vände han om till Island.

Fem år derefter är Egil åter ute. Erik blodyxe är död, hans söner vistas
i Danmark. Meningarne i Norge äro delade, huruvida man borde hålla med
Håkan, som väl var rättrådig och god, men som i följd af sin benägenhet
för christendomen ej var godt liden, eller om man skulle fara till
konungssönerna i Danmark. Den nyssnämnde Arenbjörn uppsöker konung Håkan
för att gifva Egils angelägenhet sitt förord, men blir illa mottagen.
Egil och han härja om sommaren i Tyskland och Frisland. Derefter far
Arenbjörn till Erikssönerna, Egil till en af sina vänner i Norge. I hans
ställe far han med konung Håkans sändebud, för att utkräfva den sedan
många år oguldna skatten från Vermland. Han besvikes af konungsmännen,
men far sin led fram, oaktadt de stora svårigheter, som snön beredde
honom. En afton kommer han till ett hus, hvars egare är snål och icke
unnar de uttröttade gästerna någon bättre välfägnad. Egil vill morgonen
derpå döda honom, men skänker honom lifvet på hans hustrus och dotters
förbön. En annan afton tog han in i en gård, der han blef gästfritt
mottagen. Dottren i huset låg i tvärpallen, sjuk. En karl i närheten hade
ristat några trollrunor i ett fiskben och lagt detta under henne, men hon
hade endast blifvit värre deraf. Egil fann, att runorna voro felristade,
skafde af dem och ristade nya, hvarefter flickan blef frisk. Till sist
kom han till Vermlandsjarlen och fick af honom skatten, men måste på
återvägen slå sig igenom tvenne bakhåll, som denne satt för honom.
Följande år drog konung Håkan dit och lade Vermland åter under Norges
krona. Egil reser ut till Island.

Då han nu kom dit -- år 945 -- var, enligt sagans vitnesbörd, allt
odelbart land intaget, alla landnamsmännen döde; deras söner och sonsöner
bildade de dåvarande generationerna. Egil lefde länge. Hans dödsår är
icke angifvet i hans saga, men det inträffade ungefär 45 år efter hans
sista hemkomst. Hur tillbragte en viking återstoden af sitt verksamma lif?

Egil hade under sina färder förvärfvat både anseende och rikedom. Han
var en af Islands mest fräjdade och rikaste män. Andre Isländare,
äfven berömde utfarare, kommo till honom att höra berättelsen om hans
mångskiftande öden. Norrmän kommo till honom med underrättelser och
gåfvor från andra sidan hafvet. Det ser dock ut, som om den starka
mannens kraft varit bruten; det berättas intet om något hans storverk
under de sista 45 åren af hans lefnad. Han deltog en gång å sin sons
vägnar i en process på thinget, det är allt. Dessutom hopades sorger
och lidanden, när ålderns dagar kommo. En dag kom det bud, att båten, på
hvilken hans mest älskade son farit, hade kantrat och sonen drunknat.
Egil red ned till stranden, fann der sonens lik, lade det framför sig på
hästen, red så hem och öppnade fadrens grafhög och lade sonen derinne.
Sorgen var då så tung, fast intet ord spilldes, att, enligt sagan, de
tätt åtsittande kläderna brusto. Hemkommen gick Egil till sin säng, lade
sig der och tillslöt dess lucka. Han ville icke lefva längre, han ville
dö i stillhet derinne. Hans dotter Thorgerd efterskickades och narrade
fadren att afstå från denna föresats. På hennes uppmaning sjöng han i
stället ett sorgeqväde öfver sonen, ett af de vackraste den Isländska
litteraturen åt oss bevarat.

    Tungt det är mig
    tungan röra
    och ur strupen
    andan draga.
    Är ej likligt,
    att jag kan sjunga,
    sången bringa
    ur andens boning.

    *     *     *

    Ty ätten min
    mot ändan lider,
    likt träden i skogen
    som ljungeld slagit.
    Ej med godt mod
    mannen bär
    frändens lik
    i grafvens famn.

    *     *     *

    Svårt var brottet,
    böljan bröt
    i min faders
    frändekrets.
    Öppet vet jag
    och ofyldt stå
    sonens rof,
    som mig hafvet redde.

    Mycket har Ran
    ryckt ifrån mig.
    Jag är mycket arm
    på kära vänner.
    Hafvet slitit
    min slägts bästa,
    ädlaste band
    bort från mitt hjerta.

    Du vet, kunde jag sorgen
    med svärdet hämna,
    då vore Öges
    olycka gifven,
    kunde med stormens
    broder jag strida,
    hans maka jag skulle
    med svärdet möta.

    Men jag icke
    tror mig ega
    makt att strida
    med skeppens bane,
    ty all verlden
    för ögon kommer
    gamle mannens
    hjelplöshet.

    *     *     *

    Han såg mest på
    hvad fadren sade,
    om än allt folket
    annat sade,
    och mig hjelpte
    uti hemmet
    och min styrka
    mest han stödde.

    *     *     *

    Hvilken annan
    orädd i striden
    skall nu stånda
    vid min sida?
    Ofta jag det tarfvar
    bland detta folket.
    Stäckt är min vinge,
    när vänner vackla.

    Svårfunnen är
    en säker vän
    på hela ön,
    som man kan tro;
    ty svekfull
    slägtingars bane
    brodrens kropp
    för guldet säljer;
    mången finner jag så
    efter skatten girig.

    *     *     *

    Jag hade godt
    med spjutens gud,
    på honom jag trodde
    och tryggt litade,
    tills Valfader
    vänskapen bröt,
    segerns gifvare
    stötte mig från sig.

    Ej jag till Oden
    offrar gerna,
    till Viljes broder,
    gudarnas höfdinge;
    dock Mimes vän
    mig har gifvit
    böter för sorgen,
    om jag det goda vill säga.

    Af Suttungs mjöd
    mig han dricka gaf,
    skaldekonsten
    skänkt mig att öfva.
    Han mig den goda
    gåfvan förlänat,
    att osäker vän
    till ovän göra.

    Odens bundna
    oväns syster --
    nu är jag rådvill --
    ståndar på näset.
    Dock skall jag glad
    med god vilja
    och orädd
    Hel förbida.

Till sist lemnade Egil fädernegården åt sin yngsta son och flyttade till
sin älskade stjufdotter och hennes man. Dödens skymning sänkte sig tidigt
öfver den åldrande vikingen. Han blef lomhörd och fotstyf och till sist
slocknade fullkomligt ögonens ljus. Han hade svårt att gå ensam och låg
gerna framför elden, i vägen för kokerskorna, som med hånande speord
drefvo honom undan. Ända in i sista stund dröjde dock hans kärlek till
strid och vapenbrak. Han ville kort före sin död fara till Allthinget med
de silfverpenningar, konung Ethelstan gifvit honom fordom, och strö ut
dem öfver samlingsplatsen. “Då torde det blifva strid och knuffar“, sade
han. Då man hindrade honom derifrån, blef han föga belåten och begaf sig
med tvenne trälar afsides åt fjällen, der han dolde sina två silfverfylda
kistor och ihjälslog trälarna, att de icke skulle röja stället. I senare
tid har man derbredvid funnit vid flera tillfällen anglosachsiska mynt.

Sådant var en vikings lif. Jag har sökt framställa såväl de ljusa som de
mörka sidorna.

Egil dog ungefär tio år förrän christendomen antogs på Island. Han var
dock ingalunda den siste vikingen från ön.

År 972 for Gunnar från Lidarända ut med ett par vänner. Vid Götaelfs
mynning kämpade de med ett par vikingar från Östergötland, foro sedan
till Danmark och kommo till sist till Ösel. Der träffade de en Dansk man,
som blifvit tillfångatagen och landsatt på ön. Han visade dem till en
vikingaflotta på andra sidan. Efter en lysande seger och med rikt byte
vände Gunnar om, vistades en tid i Hedeby hos konung Harald Gormsson, som
hedrade honom på allt sätt och ville hafva honom ständigt hos sig. Gunnar
ville först fara ut till Island, hvarpå konungen yttrade sina tvifvelsmål
att få se honom åter. Gunnar drog nu till Hisingen med elfva skepp och
sedan till Håkan jarl i Norge, hos hvilken han öfvervintrade. Harald
Gråfäll var då redan fallen.

Femton år derefter foro den visa och ädla Njåls söner ut med ett
köpskepp. Efter en stormig resa hunno de land och genast kommo emot dem
tretton vikingaskepp. Det blef strid af och köpmansskeppet var nära att
duka under, då dess tappre försvarare räddades af en annan vikingaflotta
på tio skepp. Då kommo Njålssönerne med lifvet ur striden. De vistades
en tid hos Sigurd jarl på Orkenöarna och deltogo i hans strider med
Skottarna, foro sedan till Norge, der de råkade ut för Håkan jarls
vrede. Det kom till strid och de försvarade sig med största mannamod,
men blefvo till sist fångne. Under natten göra de sig fria och taga till
flykten. Mot morgonen träffa de en vän från Orkenöarna, som kom att
betala Håkan jarl skatt. Han tager upp dem på sitt skepp; Håkan fordrar
deras utlemnande, men hans son Erik säger det vara bättre att bjuda dem
ersättning för den orättvisa, de lidit. Det blir nu förlikning och de
vistas en tid hos Erik jarl. Sedan foro de i viking till Söderöarna och
Anglesea, till Wales och Man, med hvars konung de kämpade.

År 1022 for Isländaren Bolle från sin ö. Då regerade Olof den helige
i Norge. Af honom hedrades Bolle väl och konungen sade honom vara den
yppersta Isländare, hvars bekantskap han gjort, och konung Olof hade
dock sett sig vida om i verlden. Snart trifdes Bolle ej vid hofvet i
Sarpsborg, utan for ned till Danmark och fortsatte sedan färden till
Miklegård, Constantinopel, der han gick in bland Väringarna och tjente
med stor utmärkelse. År 1030 kom han åter och red till hemmet, klädd i
pelsverk, som han fått af den Byzantinska kejsaren, och deröfver bar han
en röd skarlakanskappa. Hans svärd hade hjaltet siradt med guld och guld
var lindadt kring handtaget. Hjelmen var förgyld, skölden var röd och
derpå syntes en riddare i guld. I handen bar han en dolk, “som sed var i
främmande land“. Hvar han kom med sina män, berättar Laxdæla Saga, brydde
qvinnorna sig ej om annat än att se på honom och hans grannlåter. Samma
saga förmäler, att han var den förste nordman, som vistats i Miklegård,
hvilket likväl icke är sant, ty andra sagor nämna flera, som före hans
tid företogo den långa färden; de tvenne förste foro dit före 950. Dessa
färder fortsattes efter Bolles tid. Hösten år 1032 kom Harald, som Norges
konung kallad Hårdråde, till Constantinopel och fann der före sig som
Väringarnas höfding Isländaren Mår Hunradsson. Harald for vida omkring
på Medelhafvet, kämpade mot Sarracenerna i Syrien och på Sicilien, mot
Normanderna i Södra Italien. År 1044 lemnade han södern. När dessa färder
började komma på modet, var dock den rätta vikingatiden förbi.

Man kan inom vikingatiden urskilja olika afdelningar; härjningstågen
drefvos icke alltid med samma ifver. Efter den första tiden, då
oräkneliga skepp svärmade kring, särskildt i de vestra farvattnen, kom
ett något lugnare skifte, då man for ut till Island eller nedsatte sig
der man var, utan att dock dessa farvatten kunde blifva fullt fredliga.
I stället för dessa enskilda företag började småningom mer storartade,
utgående från Norge och förnämligast från Danmark, då konungasöner
och sjelfva konungarne foro kring med samlad styrka och härjade, som
Olof Tryggvason och Olof Haraldsson, eller underkufvade sig till sist
land och rike, som Erik blodyxe, Sven tveskägg, Knut den store. Ju mer
det Nordiska väldet i vestern vann styrka, desto mindre kunde några
fortsatta vikingatåg till dessa trakter sättas i fråga. Christendomen,
som vid denna tid vann allt vidsträcktare herravälde i Norden, måste,
äfven om den gamla vildheten och stridslystnaden icke fullkomligt
stäfjades, åtminstone bidraga dertill. Det kunde icke vara detsamma att
anfalla länder och folk, der samma tro rådde, som när man gick hedning
mot christen. Äfven om icke andra hinder mellankommit, skulle det
tillväxande Normandiska väldet hafva gjort slut på vikingatågen. I de
rika myntskatterna, man funnit i vår jord, tillhöra de allrayngsta mynten
Vilhelm eröfraren.

På det viset började det blifva trångt på de vestra farvattnen, mellan
folken, hvilka man så otaliga gånger gästat med härsköld eller under
fredliga förhållanden. Då sträckte mången ut sina färder än längre.
Från Gardarike, Ryssland, med hvilket man af gammalt var bekant, drog
man sig, i synnerhet sedan ett Svenskt välde der uppkommit, till
Constantinopel. Dessa härfärder, der man försakade den ära, som åtföljde
den sjelfständiga ledningen af de oförvägna företagen, och till hvilka
man kunde gå eller vanligen gick en och en, utan följe, aflöstes af
vallfärderna. Föga mer än femtio år efter Harald Hårdrådes Greklandsfärd
företager hans sonsons son Sigurd sin Jorsalafärd som väpnad pilgrim.

Hvad bragte vikingarne hem med sig? Från främmande land, der man var i
tillfälle att se mycket, som hemlandet icke hade att uppvisa, hemfördes
många dyrgripar, kosteliga vapen och kläder och smycken. Rikt utstyrde
kommo vikingarne åter till Island, ofta föregångne af ryktet. Att sålunda
en utländsk konstflits alster infördes, är säkert, sagorna tala ofta
derom, men deraf följer ingalunda, att allt kostbart, allt väl arbetadt
och prydligt, som den tiden fans i våra fäders ego, var ett rof från
andra. Man kan förundra sig öfver att icke finna från denna tid mera
af bevisligen utländskt arbete, än man gör. Jag talar härvid icke om
guld- och silfverskatterna, af hvilka mycket har det utländska arbetets
stämpel. Men å andra sidan finner man arbeten i oädla metaller, som
utan gensägelse äro utförda i Norden och man varsnar i dem ett sådant
mästerskap i technisk färdighet och äfven smak, att man kan med skäl
glädjas deråt. Att Island, så vidt tillgångarne medgåfvo, höll jemna
steg med Sverige, är sannolikt, då likheterna mellan Sverige och Norge
uti folkligt, icke minst i antiqvariskt hänseende äro så stora och den
Isländska utflyttningen var så pass sen, att det icke gerna kunde blifva
fråga om att bryta nya banor, utan fastmer att fullfölja de redan i Norge
beträdda. I sammanhang med allt detta är det nödvändigt att tänka på,
att mellan vikingaskeppen foro -- enligt sagornas vitnesbörd -- talrika
köpmansskepp, hvarjemte det förhållandet är ganska betecknande, att i
Sverige, hvars invånare vida mindre än grannfolken foro i vesterviking,
samlades större delen af de från vestern hemförda skatterna. Detta
kan icke gerna hafva skett, ifall icke handelsförbindelserna antagit
storartade dimensioner, detta åter förutsätter tillvaron af en inhemsk
konstflit af ingalunda föraktlig art.

Det område, som så skattades af Nordens män, den verld, de mätte ut
för sina manliga bedrifter, sköljes i norr af Hvita hafvet, uppe vid
Bjarmaland, på dess södra gräns finna vi Syrien, Sicilien, Gibraltars
sund, i vester hafva vi Virginien och Grönland. Detta är onekligen
storartadt[11]. Hvilka än vikingatågens frukter i öfrigt voro, det kunde
man ej undgå att vinna, att utsigterna vidgades, erfarenheten riktades,
krafterna stärktes under otaliga mödor och farligheter. Det dröjde länge
innan Nordens folk trädde in i den stora Europeiska utvecklingen, men
när de gjorde det, hade de icke som ankungarne trott, att verlden rymdes
under ett kålblad; de visste af gammalt, att verlden är vid. En stor
uppfattning höfves den, som vill handla stort.

Till denna vidgade utsigt, detta skick att se allt i stort, kom ock den
onekligen goda vanan att tänka på andras omdömen och råd, icke så att
man försakade all sjelfständighet och blindt rättade sig efter andra,
utan så, att man icke ville, att andra skulle hafva något nesligt att
förtälja. Den allmänna tonen var ock sådan, att en neslig handling icke
tåldes, en berömlig åter gerna omtalades och hördes. Vi få dock icke
förgäta, att den tidens art icke var alldeles densamma som vår egen tids,
och att man derföre då kunde tillåta sig att utföra och bedöma saker
helt annorlunda, än vi göra eller borde göra under den christna tidens
nittonde århundrade.

Det är tydligt, att denna vikingafärdernas inverkan på charakteren skulle
i andra hand inverka på de offentliga förhållandena. Dertill bidrog
ock den glans, som omgaf en fräjdad viking och gaf honom inflytande
äfven i hemmet; det _personliga_ inflytandet hade ännu icke hunnit i
betydande mon inskränkas eller utestängas af formerna. Något direkt
inflytande torde deremot vikingalifvet icke hafva utöfvat på det
Isländska statsskicket. Vigtigare torde dess inverkan hafva varit på de
Norska förhållandena. En Olof Tryggvason och en Olof Haraldsson torde
i främmande land, der konungavärdigheten i allmänhet var starkare än i
Norden, hafva gjort mången erfarenhet, som de kunde anse nyttig för sitt
eget land. De ville likna andra konungar och detta föll sig så mycket
naturligare, då just de nämnde två drefvo på sitt folks christnande och
derföre måste se till, hur andra christna konungar förhöllo sig. Vi få
härvid icke förgäta, att allt tal om vikingabalkar, stadgar antagna
och efterlefda af vikingar, är en senare tiders uppfinning, då man
målade ut vikingarnas dåd med de svartaste färger och till ersättning,
för att kunna rättfärdiga sina sympathier derför, sökte som mildrande
omständigheter framdraga lagstadganden och enskilda handlingar af
sentimental vekhet. Det talas visserligen i Flóamanna-Saga om ett
stadgande, att ingen skulle fara i viking, som icke vore 20 år gammal.
Men dels är denna saga, ehuru i allmänhet god, affattad i en tid, som
icke är så mycket skild från den, då de mythiska sagorna diktades, dels
är det föga troligt, att ett dylikt stadgande funnits till, emedan
ynglingen i Norden tidigt mognade till man. En 12-års pojke eller rättare
yngling, kunde få förestå godord. Sagorna innehålla många drag, som vitna
om denna tidiga mognad. Vi få icke förgäta, att vikingalifvet ingalunda
var ett _yrke_, utan ynglinga- och mannaålderns förströelse, hvarefter
mången af de allra yppersta i ro och stillhet odlade sin torfva,
blandade sig i hemlandets stridigheter, lade råd med landets visa eller
intog konungathronen.

I främmande land var man ock i tillfälle att komma i beröring med
christna menniskor och blifva vitne till deras gudsdyrkan. En och annan
af dem, som kommo ur vesterviking att slå sig ned på Island, var redan
christnad. Man har dock skäl att antaga, att denna beröring med den nya
trons bekännare icke blef af någon större vigt för Norden, förr än mot
vikingatidens slut, då konungarne derute döptes och derifrån medförde
uppsåtet att i sitt land förkunna den nya läran och derjemte medförde
prester, att de skulle förverkliga denna afsigt. Så mycket var dock
vunnet, att när de christne lärarne kommo, hade de icke att förkunna
något splitter nytt.

Vikingalifvet ingår som ett moment i våra folks utveckling. Man kan
betrakta dess art och dess följder, men man har dock något mer att göra.
Hvar uppgift, som lägges för någon, en enskild eller ett folk, är en
pröfvosten, på hvad den ifrågavarande personligheten duger till. Det är
tyvärr icke alltid så, att enhvar mäktar lösa sin uppgift. Det lif af
ständiga faror, af vexlande försakelser och öfverväldigande framgångar,
som en viking förde, kan icke fördragas af en svag själ; det fordras
dertill en sådan jernfast natur, som vi redan lärt känna.

Och ännu ett. Det är långt ifrån att vikingalifvet har idel ljussidor,
skuggsidorna äro tvärtom _ganska_ djupa och dystra. Mången viking förde
ur sina härfärder med sig stora dyrbarheter, men derjemte en obändig
vildhet och ett trotsande öfvermod, som aldrig ville erkänna sig hafva
en öfverman att böja sig för, med ett ord fullkomlig sjelfständighet i
religiöst och borgerligt hänseende. Men fastän så är eller snarare just
emedan så är, måste vi fråga -- hade Nordens folk, hade Islands invånare
vid vikingatidens slut på det hela vunnit eller förlorat? Ingen torde
tveka, huru denna fråga är att besvara.

Taga vi då åter upp Olai Petri domslut, hvad skola vi derom säga?
Saken är icke så lätt afgjord, som han ansåg henne vara. På samma
gång vi beklaga yttringarna af vikingalifvet, måste vi besinna, att
rättsbegreppen då ej voro lika utbildade som nu. Vi hafva att fröjdas
icke öfver sättet, på hvilka vikingafärderna utfördes, utan öfver
kraften, som uti dem uppenbarade sig.

Det var en senare tid förbehållet att uppvisa en företeelse likartad
vikingatågen. Det kom en tid, då flottor i mängd svärmade ut öfver
hafvet till förut obesökta länder, för att söka äfventyr och samla
skatter. Månget af de enskilda dragen skulle, om vi blott ändrade
namnen och skådeplatsen, alldeles passa in på vikingatiden. Det finnes
visserligen, om man så vill, intet nytt under solen, men det är icke af
en tillfällighet, som samma sak vänder åter under en ny form. Den tid,
då Gama och Columbus, Cortez och Pizarro, Drake och Oxenham uppträdde,
hade den Europeiska menskligheten uppvaknat ur den förnedrande dvala,
som herrskade mot medeltidens slut. Våre fäder begåfvo sig i viking vid
den tid, då folket vaknat ur barndomens mera medvetslösa tillstånd och
ej visste beherrska sig i känslan af de svällande krafterna. Skulle ett
motstycke till vikingafärderna uppenbara sig under en annan period af ett
folks lif, fölle en sådan yttring ovilkorligen under förkastelsens dom.



4.

Allmänna rättsförhållanden. Godarne.


Jag sade, att den Isländska författningen var artificiel, liksom hela
utflyttningen till ön. I hvad mening är detta att taga och hur skall det
kunna rättfärdigas?

Det begrepp, som motsvarar artificiel, är naturlig. Dock får detta icke
så förstås, som vore allt artificielt onaturligt och som sådant värdt
tadel. Nej, långt derifrån -- det vi här förstå med artificielt kan vara
mycket gagneligt och särdeles väl stämma öfverens med en menniskas eller
ett folks eller ett tings natur. Skiljaktigheten mellan det naturliga och
det artificiela ligger i deras olikartade upprinnelse.

Hvarifrån har menniskan fått språket, talförmågan? Derom har tvistats
icke så litet och till förklarande af detta menniskans outsägligen
vigtiga förvärf har det ena förslaget framstälts efter det andra, till
och med det, att menniskorna _kommit öfverens_ att beteckna det eller
det med det ena eller andra ljudet, ordet, uttrycket. Men hur gjordes
denna öfverenskommelse mellan menniskor, som intet språk hade? Roten
till alla de fåkunniga försöken finna vi deri, att talförmågan icke är
något menniskans _förvärf_, ett resultat af mensklig verksamhet eller
konst. Hon är från begynnelsen nedlagd i menniskans natur, är henne i
alla tider tillhörig, kan icke skiljas ifrån oss och derför är det
icke möjligt att ur de tidigast gångna åldrarnas töcken urskilja denna
förmågas upprinnelse -- hon är icke artificiel, utan naturlig. Vi se det
ju på barnen. Det händer aldrig, att språket, deras moder talar, är för
dem något främmande eller svårfattligt. Sannerligen, de skulle ej med
så mycken skyndsamhet ernå talfärdigheten, om det berodde på ett yttre
tvingande inlärande.

Cicero, den gamle Romaren, beder oss se upp till stjernhvalfvet, för att
fröjdas och uppbyggas af den storartade anblicken och af den ordning,
som herrskar deruppe mellan verldskloten och uti deras engång afmätta,
aldrig sjelfvilligt rubbade banor. Den ordningen är icke artificiel, utan
naturlig. Men vi behöfva icke gå så långt bort med vår uppmärksamhet,
för att finna denna storartade, af oss oberoende, ordningsfulla skönhet.
Om vi läte våra ögon upplåtas, om vi brukade alla de hjelpmedel seklers
erfarenhet och isynnerhet de sista tidernas jättelika framsteg inom
det vetenskapliga området gifva oss, vi skulle allestädes finna det,
som kunde rätt fröjda ett menniskohjerta och rätt ödmjuka det, emedan
alltsammans är af oss oberoende. Hvad kan synas mera tillfälligt än de
platser, bladen intaga på en växt och likväl sitta de der uti en ständigt
sig återuppenbarande ordning. Det händer icke, att ett ämne inom den
“döda“ naturen i dag kristalliserar på ett sätt, i morgon på ett annat.
Ständigt samma form återkommer. Allestädes varsnar den vetenskapliga
forskningen lagar och dessa äro icke beroende af oss. De äro icke
artificiela, utan naturliga.

Vi kunna icke heller beherrska dem. De tillhöra denna verlden, utan
att leda sin upprinnelse ur menniskoanden och derför förmår menniskan
ej fatta deras upprinnelse, ehuru hon ser, hvartåt de syfta, dessa
uppenbarelser af Guds allmakt och vishet. Vi kunna väl förlika oss med
tanken på dessa lagar, så länge det är fråga endast om naturen, som är
något för oss främmande. Svårare blir det, när frågan flyttas öfver till
menniskan och hennes område.

Språket, sade jag, var en uppenbarelse, icke af menniskans vilja, utan
af naturen, det hör icke till menniskans skapelse, utan till Guds. Det
samma gäller om mycket annat, som väl kan synas vara beroende nästan
uteslutande af det menskliga godtycket. Kan en mensklig handling synas
mer öfverlåten åt godtycket än sjelfmordet? Hvilken olikhet mellan yttre
och inre omständigheter, som bestämma den ena eller andra till den
förtviflade gerningen! Icke komma dessa olyckliga öfverens, icke göra de
upp med hvarandra, när eller under hvilka förhållanden de skola fullborda
sitt uppsåt. Hur kommer det då till, att t. ex. i Paris under hvart
år räknar hvar dag i Februari flera sjelfmord än hvar dag i Januari,
hvar dag i Mars flera än hvar dag i Februari, men hvar dag i December
färre än hvar dag af den föregående månaden? Hvaraf kommer det sig,
att i Frankrike en yngling helst använder repet, en man eldvapnet, en
ålderstigen åter repet för att utföra sin brottsliga handling? För allt
detta och för mycket annat, hvilket vi förbise som helt obetydligt och
tillfälligt, finnas lagar, icke dikterade af menniskovilja, de äro icke
artificiela, utan naturliga.

Det naturliga är hos menniskan rätt starkt, det har under senaste tider
fått sin egen vetenskap. Under denna rubriken “menniskans naturvetenskap“
hafva vi att sätta icke allenast den vetenskap, som ransakar vår
kropps byggnad, dess delars förrättningar, eller söker att följa det
animaliska lifvet i dess mångfaldiga yttringar, eller den vetenskap,
som sysselsätter sig med vår ande, dess natur och lagarna för dess
verksamhet. Folken äro ock naturbildningar, ty de hafva icke uppkommit
så, att den ene sade till den andra: “kom med mig, att vi må föra våra
hem tillsammans, så att våra efterkommande må känna sig som en enhet
gent emot alla andra likartade enheter här i verlden.“ Det finnes derföre
en folkens vetenskap, som sysselsätter sig med det naturliga hos folken
och dettas mångfaldiga uppenbarelser.

Men menniskans fria vilje? Skola vi utesluta honom eller glömske af
hans tillvaro bygga theorier, som icke fördraga en skärskådning vid
dagsljus? Nej, han är oss gifven och leder oss till den gerningen eller
till den, han bestämmer oss enskildt till det eller det, men dock händer
det aldrig, att detta, hvari jag just visade min sjelfständighet, står i
strid mot den allmänna verldsordningen och de lagar, som i denna göra sig
gällande. Äfven folken, såsom menskliga individer af högre ordning, veta
att göra sin fria vilja gällande, men utan att kunna krossa dessa lagar,
utan att kunna t. ex. från dessa handlingar borttaga den nationela färg,
som vidlåder dem, ty denna nationela färg är icke ett artificielt smink,
utan naturlig.

Fullkomligt frigör menniskan sig aldrig från naturen, men vi varsna en
ständigt fortgående andens kamp emot det rent naturliga, det är denna
kamp, som bildar kärnan i den menskliga utvecklingens historia. Folket,
lika väl som den enskilde, har sin barndoms och sin omyndighets tid,
då medvetandet ännu ej fullt har vaknat och bestämt den menskligt fria
verksamheten. När folket vaknar ur denna det bristande medvetandets tid,
står det icke, som mången i sin fåvitskhet menat, likt ett bildbart ämne,
som i det ögonblicket ännu formlöst, ger sig hvad form det behagar,
skapar sig språk, religion, statsförfattning m. m. efter bästa förstånd.
Nej, historien, vetenskapen om den medvetet verkande menskligheten, har
ännu icke grytt öfver ett folk, som ej redan haft ett eget språk, en
utbildad troslära, en statsförfattning, seder och bruk, med ett ord en
egen charakter, som det ej gifvit sig sjelft, utan nu varsnar vara sig
gifven och med sig uppvuxen. Denna charakter och dess olika yttringar
äro således icke artificiela, utan naturliga.

_Vår_ historia begynner icke med våra fäders invandring, utan vida
senare. Om invandringen och de närmaste tidernas förhållanden äro vi
visserligen icke utan all kunskap, men denna hafva vi icke fått endast
på historiens, utan förnämligast på naturforskningens väg. Vi hafva
funnit, att våra fäder invandrade, icke en och en, utan i hopar med
inre sammanhang och gemensam öfverhet. När de satte sig ned i det nya
landet, vårt land och våra närskylda grannars, upplöstes icke detta
sammanhang, ehuru hopens medlemmar ej mera voro hvarandra så nära som
under vandringen. Derföre att detta sammanhang är af ett äldre ursprung,
fans det, redan när de förste af våra fäder nedsatte sig som nybyggare
i våra trakter, ett politiskt samhälle. På samma gång de enskildas hem,
byarne uppstodo, funnos redan de högre enheterna, hundaret och riket och
derutöfver inom möjlighetens område de olika stammarnas förening till
ett helt, stort, Svenskt rike, hvars bildning hade försiggått, dock ännu
ej mognat, när vår historia begynner. Att redan i dessa de aflägsnaste
tiderna det monarchiska systemet till sina grundelementer fans till, är
säkert. Motsatsen mellan bjudande och lydande, som funnits till här i
verlden så länge det funnits man och hustru, föräldrar och barn, Gud och
menniskor, börjar tidigt uppenbara sig äfven inom det politiska området.
Hur tidigt, det veta vi ej. Men de första antydningarna hafva vi från en
tid långt mer aflägsen än våra fäders invandrings, från de dagar redan,
då våra fäder och Indiens folk voro bröder med samma språk. -- Alla dessa
företeelser visa sig vara oberoende af menniskans vilja, de äro icke
artificiela, utan naturliga.

En annan sakernas ordning varseblifva vi på Island.

När landnamsmännen kommo dit, förde de med sig medvetandet af de
rättsliga förhållandenas vigt. De tidigaste nybyggarne, som kommo
till orter, der kanske aldrig en menniskofot hade trampat jorden och
der det ingen granne fans, med hvilken några tvister om mitt och ditt
kunde uppstå, nedsatte sig icke på måfå, utan bestämde från början,
hur långt de ville att egorna skulle gå och sökte genom en med vissa
ceremonier utförd gränsbestämmelse gifva sin besittning religiös helgd.
Landnámaboken, som skildrar i rad bosättningarna, begagnar just uttrycket
“helga“ ett område. Med eld helgades det. Antingen skedde det så, att
man vid ena ändpunkten af gränslinien upptände en eld, medan solen ännu
var i öster, och sedan den ena elden efter den andra, på sådana afstånd,
att man från en eld såg röken af den nästa. Dermed skulle man fortfara,
tills solen stod i vester[12]. Eller ock kunde man rida med en glödande
brand omkring det område man ville tillegna sig. Båda delarne kallades
att fara med eld om landet. Eller ock gjorde man som Helge magre, när
han hade beslutat sig för att intaga för sin räkning Öfjärden mellan
dess båda yttersta näs -- han tände upp eldar vid hvar flodmynning i
fjärden och helgade sig så förmodligen hela floddalarna och det innanför
liggande landet åtminstone till fjällen, liksom i en senare tid staterna
på Nordamerikas ostkust ansågo sig besitta allt det innanför liggande
landet. En qvinna synes icke hafva fått med eld fara kring sitt område;
hon fick så stort område, som hon kunde på en vårlång dag kringrida på en
tvåårig, välfödd qviga.

Man lyckades dock icke alltid äfven genom dessa försigtighetsmått
försäkra sig om orubbad besittning. Mången af de senare invandrarna, som
icke fann plats nog god att bebygga, dref med våld undan någon äldre
jordegare eller utmanade honom till holmgång. Om denne då icke med egen
eller vänners makt kunde stäfja öfvervåldet, hvem skulle göra det i
detta det Isländska samhällets allra tidigaste dagar?

De allmännaste af de menskliga förhållandena, mellan makar, föräldrar och
barn, återfinna vi naturligtvis på Island, med den färg, de i vår Nord
hade. Men dessa förhållanden tillhörde det enskilda lifvets område och
hvad än af dem kunnat utvecklas under tidigare skeden, nu kunde ej ur dem
ett nytt statsskick uppspira.

De tider, då barnen i husen voro de enda tjenarne, voro nu längesedan
förbi. Tjenare voro nu trälarne samt en och annan fri, som icke egde,
hvarmed han kunde försörja sig. En hvar var herre öfver sin gårds folk,
men detta gick ej heller utöfver det enskilda lifvets område.

En förmögen Isländare hade dock äfven andra omkring sig. I sagorna talas
ofta om hemmamännen -- såväl i Norge som på Island -- och menas dermed
frie män, skylde eller oskylde, som vistades i en mans hus, åto vid hans
bord och hjelpte honom i det som kom för händer. Det är tydligt, att
dessa borde på allt sätt söka befrämja sin värds intressen, äfven utan
att dertill bindas genom särskildt kontrakt. Vida lösare var naturligtvis
förhållandet mellan en värd och hans tillfälliga gäster. Det hände
nämligen ofta, att en utländsk köpman dröjt så länge på Island eller
att en Isländing så länge uppskjutit sin hemresa, att de måste för sig
och för flera eller färre af sina män mottaga vintergästning, som någon
anhörig eller storman bjöd dem. Men likväl var detta förhållande icke
lösare än att värd och gäster ansågo sig förbundne att hjelpa den ene den
andra äfven med personlig fara eller obehag. Man kan icke klaga öfver
brist på gästfrihet i dessa forna tider. En gång strandade ett skepp med
utvandrare på Islands nordkust och mantalet om bord var icke litet, men
de mottogos och underhöllos öfver vintern af en träl, som förvaltade en
af den rika Geirmunds gårdar uti närheten. Trälen fick för sitt storsinta
förfarande friheten af sin herre.

En sådan frilöst träl måste naturligtvis alltid stå i ett visst moraliskt
underdånighetsförhållande till sin förra herre. Ofta fick han en plats
på egorna att odla. Flere män funnos, som så odlade aflägsna jordstycken
och voro skyldige att derför gälda en viss afgift. De kallades landsetar
och voro naturligtvis i någon mon beroende af jordegaren. En gång hade en
Isländare vid namn Thorsten att upphjelpa byggningen, i hvilken han och
hans män vistades under det thinget varade. Han, en vintergäst och någre
tjenare begåfvo sig af. Under vägen kommo de till en gård, der Thorstens
landsete Atle bodde. Denne fick tillsägelse att följa med till arbetet
och taga med sig spade och hacka.

Det stod ännu en väg öppen, för att ett inbördes förhållande af
någon vigt skulle inträda man och man emellan. De som vid början af
utflyttningstiden hade försäkrat sig om stora jordområden, lemnade eller
sålde deraf åt andra. Ehuru med dylikt öfverlåtande af land icke följde,
så vidt man vet, någon bestämdt formulerad förbindelse, omtala sagorna,
att en eller annan icke ansåg det öfverensstämmande med sin värdighet att
mottaga land af en annan. Så ville en son till Thorolf på Thorsnäs icke
taga emot land af sin fader, utan sökte sig en boningsplats å ett annat
ställe. Man kan dock icke tänka sig, att beroendet var annat än på sin
höjd det, att den som tog land och den som gaf land skulle, om möjligt
var, hålla tillsammans i ondt och godt.

Det beroende, som genom alla dessa förhållanden uppstod, var, ju mindre
skilnaden mellan parterna var, mindre betydande. Vi äro vane att på ett
skepp finna blind lydnad för den, som rår för styret. I den gamla tiden
var det icke alltid så. Mången gång frågade skeppshöfdingen de sina om
deras vilja med afseende på en föreslagen plan. Understundom knotade
de högljudt, understundom voro meningarne delade och man hänsköt till
höfdingen afgörandet. Ofta utgjordes dock besättningen just af dem, som
voro pligtige att följa, den s. k. skuldaliden.

Stormän funnos såväl i det landfasta Norden som på Island, men deras
betydelse för samhällenas öde blef helt olika. I våra nejder fans det
en konungamakt och genom att träda i förbindelse med denna skiljdes de
store från folket i allmänhet. Någon dylik skiljsmessa, någon sådan
ståndsskillnad uppstod aldrig, kunde icke uppstå på Island. Enhvar kunde
genom personligt värde, rikedom, vänstyrka eller genom slughet och
våldsamheter vinna inflytande, men detta blef ej mer än personligt.

Samhällsordningen på Island utbildades ur de gudstjenstliga
förhållandena. I Norden funnos hoparne, som bosatte sig hvar inom sitt
område, med inre sammanhang och under gemensam höfdinge, den främste i
verldsliga och andliga angelägenheter. När på Island en och en bosatte
sig, kunde icke något sådant, på gemensamt samband grundadt höfdingaskap
finnas. Motsvarigheten till folkhoparnas inre organiska sammanhållning
finna vi der i slägtförbindelserna mellan de stora, som funnos i ansenlig
omfattning och onekligen voro af vigt för landets öden, men enhvar af
dessa fränder var dock sjelfständig. På mångfaldiga sätt visar sig
skilnaden mellan Island och moderlandet i detta afseende. Så t. ex. fans
här i Sverige till hvar by, hvart härad, hvart landskap eller rike en
allmänning, jord som icke fördelats mellan enskilda, utan tillhörde dem
alla gemensamt. Någon dylik gemensamhet fans icke på Island och derföre
ej heller några allmänningar, om man undantager de få och obetydliga, som
i senare tider uppstodo derigenom att någon svår lagbrytare miste sin
egendom. Det fans på Island ej ens en by, i den mening ordet hos oss nu
har.

Den ende öfverhetsperson, som fans på Island under den äldsta tiden, den
hvars embete under alla republikens tider var af väsentlig betydelse,
var goden. Ursprunget till hans makt var religiöst. Men hade han en gång
fått inom detta område inflytande, utvidgades detta äfven inom det
borgerliga, i analogi med den gamla härads- eller hundareshöfdingens
makt uti Norden. Hundareshöfdingen var på en gång gode, sitt områdes
tempelföreståndare, och något mer, han var en konung i smått.

Godevärdigheten var från början sjelftagen. Den ene anlade ett hof
här, den andre der. Somlige hade varit tempelföreståndare i det förra
hemlandet, andre hade icke varit det. De nyanlagda hofven samlade
snart till sig de kringboende och dermed var grunden lagd till godens
inflytande. Han stod uti ett ganska nära förhållande till dem, som
besökte hans gudahus. De voro skyldige att betala honom en viss skatt
och att tjena honom som följe, när han det äskade. Å andra sidan
underhöll han templet och var förbunden att tillhandagå de sina med
hjelp uti alla deras angelägenheter, gifva dem råd, när de sådant
behöfde, att upprätthålla frid och säkerhet inom området, om icke annat
hjelpte, med vapen i hand. Från denna borgerliga sida sedd kallades
godens myndighet mannaförråd, han rådde för eller öfver folket. Det
är lätt att inse, hur denna värdighet skulle förläna innehafvaren ära
och inflytelse, i synnerhet som hon var ärftlig. Ja, hon behandlades
så fullständigt som den godens arfgods, att hon kunde delas på flera
händer, när likaberättigade arfvingar funnos, hon kunde äfven, om så
önskades, försäljas. I detta var utan tvifvel den Isländske goden vida
mer oberoende af folket än hans embetsbröder i Norden, der icke ens
konungarne hade en i lika hög grad utbildad arfsrätt.

De Isländska sagorna hafva naturligtvis mycket att förtälja om godarna,
då vi bland dessa finna flera af öns förnämligaste män. Jag vill
anföra prof på dessa berättelser, emedan de allra tydligast gifva en
föreställning om godens makt och betydelse inom det Isländska samhället.

Sent under landnamstiden -- omkring år 920 -- kom en man vid namn
Hallfred ut till ön med sin femtonåriga son Rafnkel. De bodde först
tillsammans, men snart sökte sonen ut plats för sig inne i landet
och byggde der. Han var mycket villig att låta andra bosätta sig i
närheten, men de måste förbinda sig att hålla sig till honom. Han dyrkade
företrädesvis Frö och byggde honom ett hof; deraf fick han namnet
Frösgode. Helt nära honom bodde en fattig man, så fattig, att han icke
kunde föda hela sin barnaskara, utan måste sända ut den äldste sonen att
söka sig tjenst. Han fick i uppdrag att vakta Rafnkels småboskap uppe i
fjällen och skötte sin tjenst med stor drift och omsorg, men en gång,
då han skulle söka upp några vilsegångna får och det var angeläget att
skynda, red han efter dem på den åt Frö helgade hästen. Rafnkel hade
förbjudit det och slår honom nu ihjäl. Då går den slagnes fader till
den blodsudlade goden och kräfver böter för sonens död, men han får af
Rafnkel till svar, att han icke hade för sed att gifva böter, när han
gjort något ondt, dock tillade han, att intet af de dråp han föröfvat,
förtröte honom som detta; till ersättning ville han underhålla den
fattige mannen, så länge denne ville sköta sin gård, hans söner och
döttrar skulle få hjelp till utstyrsel och han sjelf bo hos Rafnkel, när
han ville slå sig till ro. Men den fattige Thorbjörn ville icke taga emot
en allmosa, utan fordrade, att andre skulle döma emellan dem. Då svarar
goden: “du inbillar dig då, att vi skulle vara jemlikar; på sådant vilkor
förlikas vi ej.“ Så skildes de åt.

Thorbjörn fick med någon svårighet en sin frände Såm att åtaga sig hans
sak, som nu hänsköts till allthinget. Såm och Thorbjörn sökte förmå de
förnämligare af de vid thinget församlade att bistå deras mål, men ingen
var hogad att uppträda mot den våldsamma Rafnkel. Till sist vunno de dock
på sin sida en viking, som nyss var kommen från Miklegård och dennes
broder, som var gode. Såm framställer saken i enlighet med alla lagliga
former och får Rafnkel dömd fredlös. Denne kunde ej för folkmassans
skull komma fram på thingplatsen och, som han var van, med någon fint
göra alltsammans om intet. Han hörde sin dom och vände hem till sin gård
och dröjde der, som om intet hade händt.

Domen blef lika hastigt verkstäld på den tredskande, som han hade blifvit
fäld. Såm och hans tvenne hjelpare drogo till Rafnkels bostad, der han,
gripen och misshandlad, fick välja mellan två ting -- att dö eller att
flytta från trakten, öfverlemna godevärdigheten åt Såm och lofva att
aldrig försöka taga den åter. Rafnkel valde det senare, bosatte sig icke
långt derifrån, köpte några kojor med tillhörande egor, fälde skogen och
byggde sig en bättre gård. Snart hade han gjort sådant intryck på sina
nya grannar, att han var deras främste man och förvärfvade sig ett nytt
godord. Han var nu en annan man, mild och vänlig mot alla. Hans ifriga
gudstjenst var ock förbi. Såms hjelpare, som icke hade velat, att Rafnkel
skulle få lefva, hade uppbränt Fröshofvet, sedan de tagit guldringarna
från gudarnas armar och dödat Fröfaxe, hästen som vållat tvisten. När
Rafnkel förnam detta, utbrast han: “Jag menar, det är ej annat än dårskap
att tro på gudarna.“ Sedan blotade han aldrig.

Såm sammankallade alla Rafnkels thingsmän och begärde deras bifall
till den försiggångna förändringen. De gåfvo det, ehuru icke utan
betänklighet, men Såm gjorde sig snart älskad genom sitt vänliga umgänge.
Så gingo sex år. Såm och Rafnkel träffades understundom, utan att minsta
antydning på det förflutna gjordes.

Till sist kommer Övind, Såms broder, hem från sina mångåriga vikingatåg,
under hvilka han varit ända bort till Miklegård. Med rikt byte kom han
åter. Han och fem andra redo upp från stranden med sexton lastade hästar.
En gammal tjensteqvinna hos Rafnkel får se det ansenliga tåget, skyndar
till husbonden och eggar honom att nu hämnas. Han bryter upp med aderton
man, förföljer Övind, anfaller utan ett ord till förklaring och dräper
honom och hans män. Då kommer Såm till stället, våldsverkarne fly och
kunna ej upphinnas. Följande natt vända de åter, förelägga Såm att dö
eller lemna allt och vända med Övinds skatter åter till sitt forna hem.
Han vände hem och Rafnkel innehade nu begge godorden; han lemnade dem
sedan att förvaltas af sönerna gemensamt. Detta skedde ungefär vid midten
af 900-talet.

Sagorna omnämna för Islands första århundrade trenne generationer
stormän. Först hafva vi landnamsmännen, sedan de som lefde inemot midten
af 900-talet. Rafnkel, som kom sent ut, lefde då ännu. Den tredje
generationen lefde, då biskop Fredrik kom ut till Island år 981. Den
tiden fans i en annan del af landet en gode, som var en af sin tids mest
betydande män, Snorre gode, som icke får förblandas med den 200 år senare
häfdatecknaren Snorre Sturleson.

Snorre godes förfäder hafva vi redan haft att göra med. Hans farfars
far var den Thorolf, som byggde det beryktade hofvet på Thorsnäs vid
Bredefjärd. Gisle Sursson dömdes fredlös för mordet just på Snorres
fader, sin svåger. Några nätter efter mannens död födde Thordis
sonen Snorre (964). Hon gifte om sig med sin svåger Bark och Snorre
uppfostrades hos en man vid namn Thorbrand och for sedan ut. Han kom
åter till modrens hem år 979 och löser följande året ut stjuffadren från
gården och Thordis skiljer sig från Bark. Förhållandet mellan makarna
hade varit mindre godt, alltsedan Gisle fallit. Liksom före honom fadren,
farfadren och farfadrens fader innehade Snorre godevärdigheten. Han
var af medelmåttig längd, mager, med regelbundna anletsdrag, ljus hy,
ljust hår och rödt skägg. I allmänhet var han godsint af sig, men egde i
fullt mått den inbundenhet och förslagenhet, som icke finge saknas hos
en Isländsk statsman. Man hade svårt att se på honom, om han tyckte väl
eller illa om en sak. Månge sågo med afund hans makt, då de icke tyckte
sig vara sämre ättade än han och visste sig vara honom öfverlägsna i
styrka. Men han var så klok, att man i allmänhet icke gerna ville vara
hans ovän.

I Eyrbyggia- och Laxdæla-sagorna finner man utförliga uppgifter om Snorre
gode. Hans första mål afgjordes år 982. Hans svåger hade en morgon funnit
sin son ligga sårad och sanslös utanför sin dörr. Han sköt skulden derför
på en qvinna som het Geirrid och Snorre förde hans sak, men förlorade
henne, till skam för sig och sin svåger, mot Geirrids broder Arnkel gode.
Kort derefter förlorar Snorres svåger sina hästar och misstänker Geirrids
son Thorarin för att hafva stulit dem. Thorarin slår då honom ihjäl och
morbrodren skaffar honom ett skepp, att han skulle kunna fara från ön.
Snorre kommer dessförinnan, stämmer Thorarin och hans medhjelpare till
thinget, bränner hans skepp och får honom dömd till fredlöshet.

Följande året komma nya stridigheter. Snorres och Vigfus’ fårherdar hade
råkat i strid och skadat hvarandra. Vigfus stämde Snorre, men af målet
blef intet. Senare sänder han, med löfte om frigifning, en af sina trälar
att dräpa Snorre. Trälen listar sig upp på förstugans loft och lyfter upp
en bräda, för att kunna nå Snorre med spjutet, då denne gick ut. Snorre
gick fri, men hans farbroder sårades. Trälen springer från gömstället,
hoppas att kunna fly obemärkt i mörkret, men halkar på stenarna omkring
huset, gripes och dödas. Snorre begifver sig upp till det ställe, der
Vigfus just då brände kol och slår honom. Hans enka hade ganska svårt att
förmå fränderna till att uppträda mot Snorre. Till sist åtog sig Arnkel
deras talan och Snorre fick böta.

Samma år kom Styr, en af Vigfus’ fränder, att söka råd af Snorre. Han
hade af sin broder fått tvenne berserkar, som denne fört med sig från
Norge, och nu började den ene visa sig, mer än angenämt var, artig mot
Styrs dotter Åsdis. Hur skulle han komma ur denna svårighet, ty en
berserk var icke att leka med? Snorre gifver honom råd och berserkarne
bringas om lifvet. Derpå gifter Snorre sig med Åsdis. Både han och Styr
ansågos vinna derpå. Snorre var visare och förslagnare, Styr mer driftig
att utföra en sak. Båda hade en stor mängd vänner och husmän.

Snart kom en ny process. Arnkel godes fader Thorolf låg i strid med en
frigifven och sände sina trälar att taga honom af daga. De börja tända
eld på huset, men öfverraskas af Arnkel, som för dem bort och hänger dem.
Thorolf vredgas, uppsöker Snorre och beder honom taga upp målet mot sin
ovän. Snorre ville icke, men förmås dertill genom löfte om en skog, som
Thorolf egde, “den största dyrbarheten i trakten.“ Saken kom för thinget.
Arnkel undskyller sig dermed, att han tog trälarna med eldbränder i
händerna och att de derföre borde ligga på sin gerning. Snorre svarade,
att så hade det blifvit, om han dräpt dem på stället, men då han hade
fört bort dem, dugde ej detta. Snorre vann verkligen målet och sonen fick
betala böter till fadren; denne tyckte sig hafva fått för litet och var
derföre missnöjd med Snorre.

Tvisteämnena voro ännu icke slut i dessa trakter. Arnkel och Snorre voro
fortfarande rivaler och derföre uppsöktes den senare af alla, som icke
voro ense med den förra. Tvenne gånger vägrade Snorre att hjelpa sina
fosterbröder mot Arnkel, emedan han ansåg denne hafva rätten på sin
sida. En gång vägrade Arnkel att mot Snorre föra fadrens talan; denne
ville nämligen få åter sin skog, som Snorre afverkade. Men när Thorolf
var död, blef Arnkel sjelf angelägen om skogen och inledde stridigheter
med Snorres män. Snorres ansvarstalan uträttade intet. I samråd med
fosterbröderna uppgör han hämdplaner. Arnkel öfverfalles och dödas en
vinternatt, då han vid månsken skulle köra hem hö från en aflägsen lada
(993). Hans enka förde hans talan, men vann ej mer än att han, som gaf
banehugget blef fredlös, de andre gingo straff-frie. I följd af denna
utgång stadgades, att aldrig enkan eller en ännu icke sextonårig man
skulle få föra talan om någons dråp.

Dessa äro hufvudhändelserna under de tretton första åren af Snorres
verksamhet som gode. Han var vid deras slut ännu icke 30 år gammal. Det
blefve för mycket att genomgå de återstående 38 åren af hans lefnad.
Han dog år 1031, ett år senare än Olof den helige föll vid Stiklarstad,
således under Anund Jakobs tid.

Sådan var en af Islands stormän och månge voro hans gelikar. Taflan
är mörk, jag kan ej hjelpa det, hon är sådan sagorna teckna henne.
Som betecknande för samhällsskicket vill jag till slut anföra Snorre
godes svar till Thorbrandssönerna, då de klagade öfver att Arnkel hade
slagit under sig qvarlåtenskapen efter en deras frigifne. Han svarade:
“till lösegendomen har Arnkel obestridlig rätt, till jorden hafven I
och han lika giltiga anspråk; torde saken derföre bero på hvem som är
handstarkast.“



5.

Lagarne. Thingen.


Stridiga krafter upprörde samhällslifvet på Island och ur det så uppkomna
chaos sökte man rädda sig genom att skaffa sig en lagordnad styrelse.
Dermed tillgick på följande sätt.

På gården Lon, liggande i sydöstra delen af Island, bodde en utvandrare
Ulfljot. Han hade kommit sent ut och då han fann landet före sig
bebyggdt, köpte han den nämnda gården. Det var han, som skaffade Island
lagar. Man känner icke de närmare omständigheterna, som föregingo denna
märkliga tilldragelse. Sannolikt hade någre af landets förnämsta, t.
ex. godarne, vändt sig till den nyss ankomne och bedt honom skrifva
en lagbok; i annat fall kan man icke förklara den beredvillighet, med
hvilken de nya lagarna antogos. Ulfljot åtog sig uppdraget, ehuru han
redan hunnit sextio års ålder och for till Norge för att der i samråd med
sin morbroder Thorleif vise utarbeta ett lagförslag.

Den tiden fans det icke _en_ lagbok för Sverige, _en_ för Norge. Äfven
om det i hvardera landet denna tid fans _en_ konung kan man icke säga
landet i alla afseenden vara _ett_. Hvart landskap beboddes af en stam,
mer eller mindre närstående till de kringboende, och hvar stam ville
i det längsta försvara sin sjelfständighet, ehuru man förlikade sig om
att hafva en gemensam konung, liksom man alltsedan den från Svearna
utgångna eröfringens dagar hade gemensamma offer. Som ett uttryck för
denna stammarnas sjelfständighet hafva vi att betrakta deras lagar.
Vestgötarne hade en, Östgötarne en annan, Uppländingarne en tredje
o. s. v. Vi hafva ingen af dessa lagar i dess allra äldsta form. De
lagredaktioner, vi hafva, äro alla christna, men de tala understundom om
dem, som funnos till under den hedniska tiden. Se vi på den äldsta af de
intill våra dagar bevarade lagarna, den äldre Vestgötiska, som tyckes
hafva fått sin nuvarande form inemot midten af 1200-talet, finner man
lätt, att den icke är frukten af ett genomfördt system. Den har allt
utseende af att vara tillkommen på det sätt, som synes vara det rimliga
för alla dessa gamla folklagar, nämligen genom ett hopsamlande af det,
som af gammal häfd antogs jemte det, den dagliga erfarenheten och visa
mäns råd dertill lade. Understundom sättas dessa lagar i förbindelse
med namn på någon deras upphofsman, hvilken snarare är att anse som
en ordnare och fullständiggörare af det redan förhandenvarande. Han
var icke i egentlig mening _författare_. -- I Norge finna vi likartade
förhållanden, ehuru man icke känner, hur det i de allra äldsta tiderna
stod till och derföre ej heller, hur pass stora förändringar den under
Harald Hårfager i brådhast växande konungamakten medförde. Norge var
fördeladt i fylken, landområden, hvilkas namn antyder, att indelningen
bestämdes efter invånarna, folket. Det är knappast troligt, att hvart
fylke hade sin lag. Men vissa fylken hörde närmare tillsammans, såsom de
åtta i Throndhjemsdalen, och dessa visa sig hafva ett thing och en lag.
Till dessa naturliga grupper lade konungarne sedan understundom andra
fylken och så blefvo de stora, med egna lagar försedda delarne af Norge
tre, nämligen Frostathingets område, ungefärligen det Nordenfjeldske
Norge, Gulathingets, det Vestenfjeldske, och Eidsvoldsthingets, det
Söndenfjeldske landet. Ungefärligen, sade jag, ty man vet icke med full
säkerhet, hur det var stäldt med alla fylkena. Det tredje thingslaget
delades sedan i tvenne. I sammanhang med denna omgruppering af fylkena
företog Håkan Ethelstansfostre en omarbetning af de gamla lagarna.
Gulathingets lag utarbetades af den nyssnämnda Thorleif vise. Då man af
detta kan sluta, att Thorleif månde hafva varit särskildt förtrogen med
Gulathingslagen, är det att vänta, att Ulfljot skulle i denna söka sig
ett mönster. Detta säges ock uttryckligen. Ännu hade dock icke då den nya
redaktionen blifvit antagen och under tidernas lopp förändrades lagarna
såväl i Norge som på Island, så att likheterna mellan de åt oss bevarade
redaktionerna icke äro så i ögonen fallande.

Efter några års frånvaro återvände Ulfljot till Island, der hans
lagförslag synes hafva ganska hastigt vunnit allmänt bifall. Hans broder
Grim getsko fick i uppdrag att utleta en ort, der hela ön kunde få en
lämplig samlingsplats. Han fann ock en sådan i sydlandets vestra del,
vid foten af den bergskedja, som från Reykjavik drager sig i nordostlig
riktning inåt landet. Det var en man, som hade för mord mistat sin
dervarande egendom, denna hade tillfallit det allmänna och användes
nu för den gemensamma folkförsamlingen, allshärjar- eller, som det
här vanligen kallades, allthinget, der lagfrågor skulle afgöras och
domar fällas. Stället var väl valdt, ty der fans en skog, som kunde,
när behofvet sådant kräfde, fällas, der fans bete för de thingsökandes
hästar, der möttes ock de vägar, resenärer plägade färdas mellan öst- och
vest-, mellan nord- och syd-delarna af ön. Ulfljot blef Islands förste
lagsagoman. Till Grim lemnade, enligt berättelsen, hvar man en penning,
för den möda han haft för det allmänna bästa, men han lemnade dessa
penningar till templen.

Ulfljots lagar antogos och allthinget sattes år 930. Från den tiden kan
man tala om en Isländsk stat; förut fans icke en sådan. I Sverige uppkom
staten samtidigt med bebyggandet och så sker det öfverallt, der den
naturliga utvecklingen gör sig gällande.

Det fans dock thing på Island, förrän allthingen infördes. Till godens
åligganden hörde äfven att föra ordet vid de folkförsamlingar, som helt
naturligt höllos vid gudahuset, han vårdade. På Thorsnäs var samlingsort
för ett vida bekant thing, på Kölnäset inom Ingolfs område för ett annat
o. s. v. När allthinget hölls helt nära Kölnäset och ett thing icke kunde
finnas utan en gode, blef det Kölnäsgoden, som fick öfvertaga det nya
thinget såsom allshärjar- d. ä. hela folkets gode.

Snart visade sig, att allthinget, sådant det från början var inrättadt,
var otillräckligt. Under det stodo endast godarnas thing, hvilket
kunde föranleda rätt allvarsamma svårigheter, emedan hvart godord var
ett isoleradt helt, som icke ville erkänna något sammanhang med eller
förbindelse till de utanför stående. Det hände en gång, att en Thord
Gelle ville föra talan efter en innebränd, enligt lagens föreskrift,
vid närmaste godething, men då han begaf sig dit, stod goden med väpnad
styrka emot honom, så att han aldrig kom fram. Samme Thord Gelle
genomdref år 965 en förbättring i rättsväsendet, som skulle afhjelpa
denna olägenhet.

Island är medelst ganska tydliga naturgränser fördeladt i fyra
områden, som benämndes efter väderstrecken eller efter områdets
förnämsta bygd.[13] I hvar fjerdedel skulle finnas trenne afdelningar,
thingsocknar, med hvar sitt thing och i hvart dylikt område trenne
godord. I Nordlandet kunde man icke förlika sig med denna anordning, utan
der inrättades en fjerde thingssocken och der hade man således tolf
godord. De i denna fördelning upptagna godorden hade således fullständig
administrativ betydelse. Hvem som helst kunde visserligen bygga sig äfven
efter detta ett hof och blifva dess gode, men denna hans värdighet var af
alldeles enskild natur och stod utan allt inflytande på förvaltningen.

Under det godarnas makt lätt urartade och då visade sig som den enskilde
mannens öfvermod och vinningslystnad, förökad genom den offentliga
värdighetens glans, och man icke hade för att värja sig mot ett dylikt
öfvervåld annan utväg än att sluta sig till denna förolämpande stormannen
eller ock att söka skydd hos någon hans gelike, under det här det
personliga elementet gör sig gällande på bekostnad af allmän säkerhet,
måste man på annat håll se sig om efter skydd. Det var detta man sökte af
thingen.

Enligt lagen skulle hvart år i Maj månad hållas i hvar thingsocken det
s. k. vårthinget, under de tre distriktgodarnas inseende. Men desse voro
icke de dömande, i sådant fall hade garantierna varit bristfälliga. Hvar
gode nämnde inom sitt område tolf domare och mot de så erhållna 36 egde
käranden och svaranden att anföra lagliga jäfsanmärkningar, i hvilket
fall goden var skyldig att i den utmönstrades ställe sätta en annan. Vid
dessa thing förekommo alla tvister, som fördes man och man emellan inom
ett godord eller mellan godorden. Utöfver dessa domstolar fans det till
en tid i hvar fjerding ett thing, som dock snart förlorade all betydelse
och till sist försvann. Man vände sig hellre till de vid allthinget
upprättade fjerdingsdomstolarna.

Allthinget var medelpunkten för Isländarnas politiska lif. Vid den
skildring, jag deraf gör, håller jag mig till den christna tidens skick,
emedan man icke fullständigt känner formlerna och plägsederna under
den hedniska tiden. Detta är strängt taget en anachronism, ty först
framdeles ämnar jag redogöra för christendomens införande på Island och
de förändringar, som deraf blefvo en nödvändig följd.

Vi få tänka oss en sommar, sådan som Islands blidaste del har att bjuda
på. Det är i sommarens elfte vecka, som thinget hålles. På Island delades
nämligen året i sommar och vinter och sommaren räknades från thorsdagen
mellan den 9 och 15 April. Vi stå på den punkt der nu Thingvallakyrkan
ligger. All marken häromkring bildas af en lavaström, som före
menniskornas ankomst till ön flutit och stelnat. Något i norr höjer sig
det af klyftor omgifna, långsmala lagberget. Midt framför oss löper en
milslång remna, Allmannagjå, djup och bred, begränsad i vester af en
lodrät bergvägg, 140 fot hög, som, mörk och svart, får en angenäm motsats
i dalbottnens friska grönska. Utför denna brant störtar sig något mer åt
norr den brusande Yxån, som flyter en sträcka längs klyftan, bryter sig
ut på dess östra sida och rinner litet längre ned ut i den stora, vackra,
fjällomkransade Thingvallasjön.

Det är nu thorsdag i den elfte veckan. Den annars öde nejden företer en
tafla af yttersta liflighet. Derborta kommer en skara ridande, en stor
skara, det månde vara en mäktig man som rider i spetsen, med präktig
klädnad och glänsande vapen. Nu färdas de utför trappan, som från vester
leder ned till bottnen af klyftan. De skynda synbarligen; är anföraren
gode, kan han ock hafva skäl dertill, ty den gode, som icke kommer fram i
dag innan den sista solstrålen upphört att lysa på thingvallarna mister
sitt godord. Andra äro tidigare komne. En liten stad har i hast uppstått
der nere vid stränderna af ån. På de fyrkantiga stenmurarna, som en gång
uppförda ligga qvar från thing till thing, resa sig hastigt små kojor,
bodar kallade, af trä eller af vadmal. I hvarje sådan bod vistas en gode
eller annan storman med sitt följe; förhängen afskilja boden i en mängd
rum. Taflan börjar blifva alltmera brokig. Der utanför en bod sitter
en grupp qvinnor, der gå männer genom gatorna att helsa på vänner och
bekanta, somlige att bedja om hjelp till den stundande rättegången.

Nu är fredagen inne, thingets första dag. Redan tidigt på morgonen är
folk i rörelse. Derborta vid klyftan Allmannagjå stå godarne och nämna
domare till de vigtiga fredagsdomstolarna. Der står t. ex. en bredvid den
domare han utvalt och ropar med ljudelig röst: “jag tager vitnen derpå,
att jag nämner denna Jon Thorbrandsson till domare att döma om alla de
saker, som komma för domstolen och lagen förpligtar honom att döma om
och bjuder jag saksökande och sakvärjande att jäfva denna domstol och
unnar jag honom säte i domstolen, om han icke jäfvas; förkastas han efter
lag, skaffar jag en annan rätt domare i hans stad. Jag nämner nu till
Vestfjerdingsdomstolen, en laglig domstol.“

Det synes icke blifva brist på saksökande. Det är icke få, som vandra
upp på lagberget för att kungöra sina angelägenheter. En stor del
af den thingsökande allmänheten är der tillstädes och framför alla
lagsagomannen. Der står en med tvenne vitnen bredvid sig och förkunnar:
“jag tager vitnen derpå, att jag lyser dråpslag på Vigfus Ulfsson.“ Der
står en annan och ropar, som alltid med vitnen vid sin sida: “jag tager
vitnen derpå, att jag frågar från lagberget alla bönder inom hörhåll,
hvilken har med handslag gifvit Sven Skulason laglig vistelseort. Det
spörsmål är mig af vigt, på det jag må veta, hvilka grannbönder jag skall
kalla till saken, jag stämt honom för. Jag spörjer lagspörsmål.“ Der står
en tredje, som redan fått svar på den frågan och nu gör den följande:
“jag tager vitnen derpå, att jag spörjer från lagberget alla godar, som
äro inom hörhåll, hvilken af dem erkänner sig hafva Thorbjörn Egilsson
till thingsman eller tredingsman. Mitt spörsmål är af vigt, på det jag må
få veta, till hvilken fjerdingsdomstol jag bör stämma honom. Jag spörjer
lagspörsmål.“ Och på hvart svar de få, taga de vitnen, för att icke, när
det lider till afgörandet, vara ur stånd att främja sin sak.

Så går det till på fredagen och på lördagen, understundom äfven följande
måndag. Redan lördagen tidigt på morgonen, icke senare än solen börjat
lysa på Allmannagjås vestliga klippmur, går ett lysande tåg uppför
lagberget, lagsagomannen i spetsen och sedan godarne med de domare, de
utnämnt. Lagsagomannen anvisar hvar domstol dess plats och nu får enhvar,
hvars sak skall komma före, stiga fram och jäfva en eller flera af
domarna. Der kommer en fram och säger: “det var två bröder Thorsten och
Thorolf Grimssöner, Thorstens son het Thorgeir och Thorolfs het Thorkel.
Thorgeirs son Egil är min motpart och Thorkels son Helge är domaren, som
här sitter.“ Kan han då med vitnens ed styrka sin utsago om motpartens
och domarens slägtskap, är domaren skyldig att stiga upp och goden, som
nämnt honom, att nämna en annan i hans ställe, men skulle den uppräknade
slägtledningen _icke_ befinnas riktig, ve honom, som af förseelse eller
med afsigt burit falskt vitnesbörd på thinget, han dömes fredlös för all
sin tid.

Sedan man stämt sin motpart i hans hem, när sådant kunde ske, och vid
thinget undangjort alla de nämnda förberedelserna, var det tid att skrida
till de egentliga rättegångsförhandlingarna. Uti allt visar sig, som
vi se, den ängsligaste noggranhet, att uti intet afseende möjlighet må
finnas att kränka en annans rätt.

Nu äro domstolarne i ordning med 36 domare i hvar. Målsegarne träda fram
med följen. Det var väl föreskrifvet, att ingen fick hafva mer än tio
personer med sig, men detta stadgande efterlefdes kanske icke alltid
så noga. Understundom blef trängseln så stark, att domarne måste bedja
godarna lemna dem några män, som skulle hålla mängden tillbaka. Det blef
genom allt detta oreda och trots thingsfreden kom det ibland till strid.
Lagen sade, hur domarne skulle förhålla sig, i fall de drefvos från det
för domstolen utstakade rummet.

Sjelfva sättet att utföra processen saknar icke egendomlighet. De
tvistande parterna äro rätt många. De draga lott om, hvem af dem skall
först få sitt mål afgjordt. Den lycklige träder då fram och tager vitnen
derpå, att han bjuder motparten och, ifall han för målets fortgång
behöfver medverkan af goden, äfven denna att lyssna till sin ed och sin
framställning af saken. Nu aflägger han ed, att han framställer sin sak
mot sin motståndare, och på skälet, hvarföre han stämt honom, och på
hvad, han i stämningen sagt och derpå, att han stämt honom lagstämning
till _detta_ thinget. Nu framträda stämningsvitnena och aflägga ett
likalydande vitnesbörd. Den som afsigtligt försummar, ehuru kallad,
att infinna sig vid thinget och hjelpa vid målets främjande, dömes
landsflygtig på tre år.

Nu komma vitnena till sjelfva saken fram, rådslå och uttala genom
en bland sig vitnesmålet. Icke alltid blifva de eniga; de som äro i
minoriteten hafva då rätt att reservera sig och säga, hur de ville hafva
vitnat. Derigenom gå de fria för allt ansvar, i fall det skulle under
förhandlingens gång yppa sig några betänkligheter mot det vitnesbörd,
majoriteten afgifvit. Skulle bland vitnena lika många rösta för hvartdera
vitnesbördet, antages det, som är mest gynnande för honom, som begärt
vitnens hörande. Härvid gäller att väga hvart ord på guldvigt, ty
innehåller det afgifna vitnesmålet ett enda ord utöfver det, som skall
bevitnas, och detta öfverloppsord utöfvar något inflytande på sakens
gång, förkastas alltsammans som lögnvitnesbörd.

Nu skall qviden fram, de män man qvädit eller kallat att yttra sig om
saken, vare sig att målet är sådant, att det är tillräckligt, att qviden
sammankallas af sakegaren bland grannarna, då en af dem får å de andras
vägnar föra ordet, eller saken kräfver en tolfmannaqvid, i hvilket
fall goden nämner elfva jemte sig. Nämner saksökanden en grannqvid,
har motparten rätt att jäfva den eller dem, som äro beslägtade med
saksökanden på andligt eller verldsligt sätt, eller som icke innehafva
sådan samhällsställning, att de kunna deltaga i sådana förhandlingar.
Tillsätter goden tolfmannaqvid, är det saksökanden, som har rätt att
jäfva.

När nu qviden uttalat sig och anklagaren icke har mer att säga, tager
motparten vitnen derpå. Dock får den klagande förbehålla sig att i
följd af försvaret göra de tillägg, han finner nödiga. Derefter har den
anklagade att aflägga ed, att försvara sig och, om han så önskar, styrka
försvaret med vitnen och qvid, hvilken han får taga ur motpartens.

När nu alla de mål, som äro anhängiggjorda vid domstolen, blifvit
framstälda och besvarade, skall saken företagas till afgörande. En af
domarna, den som saksökanden uppmanar eller annars den, som rätten
bestämmer, skall återgifva hela anklagelsen och de för denna lemnade
bevisen. En annan framställer svaromålet och allt, som dertill hör.
Derefter öfverlägga domarne sins emellan. De hafva dessförinnan svurit
hvar för sig: “jag tager vitnen derpå, att jag svärjer ed på korset,
laged, och jag svärjer det Gud, att jag vill döma den dom, som jag anser
vara laglig.“ Domar förkunnas nu först öfver de mål som äro qvar sedan
föregående thinget, sedan öfver de nya, i tur och ordning, dock så, att
de som anses skola föranleda olika meningar bland domarna gömmas till
sist. När man kommit öfverens om en dom och han lyder till förmån för
klaganden, uppläses han af den domare, som förut redogjort för hans sak;
är det åter den anklagade, som vinner, afkunnas utslaget af den som
redogjort för försvaret. Alla domarne skola bekräftande tillägga: “Den
domen afsäga vi alla.“ Den domare, som i stället derför tiger, gör sig
skyldig till trenne års landsflygt.

När allthinget var upplöst och folket kommit hem, skulle hvar gode
i slutet af Juli och början af Augusti sammankalla till höst- eller
lejdthing dem, som icke öfvervarit allthinget, för att meddela dem de
beslut, som der fattats. Detta var i synnerhet nödigt med afseende på
de lagfrågor, som afgjordes af en särskild allthingsafdelning, den s. k.
lagrättan.

Sådan är uppränningen. En mängd detaljer funnos, som det skulle blifva
för långt att meddela. Icke alltid gick det fullkomligt efter lagliga
former. Så t. ex. när Mård giga skulle af sin f. d. svärson utkräfva
dottrens förmögenhet och han från lagberget hade förklarat sig instämma
Rut för den vederbörliga fjerdingsdomstolen, svarade Rut, som stod bland
den åhörande folkmassan, med att offentligen utmana honom till holmgång.
Mård rådgjorde med de sina och afslog sedan tillbudet, hvarigenom han
just icke skördade ära. Att låta svärdet afgöra en tvistefråga i stället
för att utagera henne inför domstolen ansågs vara lagligt. År 1006
tvistade de båda skalderne Gunlög Ormstunga och Rafn vid allthinget.
Gunlög framförde från lagberget beskyllning mot den andra att hafva tagit
bort hans trolofvade och i öfrigt visat honom all fiendskap och utmanade
honom derför till holmgång. Ingenderas vänner tyckte synnerligen mycket
om det. På utsatt tid trädde de båda parterna tillsammans på holmen i
Yxån. Framför hvardera hölls skölden af en vän. Det var bestämdt, att
den, som sårades, skulle anses hafva förlorat. Rafn, som den utmanade,
fick börja och riktade sitt första hugg med sådan kraft mot sin oväns
sköld, att svärdet brast. Sjelfva udden for i ansigtet på Gunlög och
rispade honom helt litet. Nu sprungo de kringstående fram och skiljde
dem åt. Gunlög förklarades sårad och i följd deraf hafva tappat. Han
fick nöja sig dermed och till på köpet lösa ut sig med 3 marker silfver.
Dagen derpå fattades på thinget det beslut, att holmgång ej mer skulle få
förekomma på ön.

En annan utväg hade man, för att komma ifrån det slutliga afgörandet
af domstolen. Äfven sedan en sak blifvit framstäld och försvar gjordt,
kunde, innan domen fäldes, de tvistandes vänner träda emellan och
åvägabringa en förlikning. Man ansåg förmodligen, att derigenom
billigheten mera skulle göra sig gällande, då genom domen näpsten
vanligen torde hafva drabbat den ena, utan att alla mildrande
omständigheter kunde tagas i öfvervägande. Kunde man vid förlikningen
finna å ömse sidor förseelser, som kunde uppväga hvarandra, var det
godt. I annat fall förfor man ingalunda med öfverdrifven mildhet. En
förlikningsdom lydde understundom på landsflygt.

När domen var fäld, rättade man sig efter honom, men dessförinnan sökte
man rädda sig med allehanda medel, icke minst list och finter. Derigenom
lemnades åt personligt godtycke, makt- och vinningsbegär, så snart dermed
förenades någon framstående talent eller åtminstone tillfälle fans
att begagna sig af en annans gåfvor, ett ganska stort spelrum vid den
Isländska thingsförsamlingen, som just skulle vara det yppersta skyddet
för öbornas af enskildas makt icke sällan hotade sjelfständighet. Det
var tillåtet att lemna sin saks utförande åt en annan, antingen så att
denne endast var ett ombud eller rådgifvare eller så, att han öfvertog
saken alldeles som sin egen. Det fordrades ett visst studium likaväl
som medfödda anlag, för att taga reda på lagarna och alla tillåtliga
utvägar att främja sin sak eller frälsa sig. Den som egde en sådan
kännedom kallades för lagman, hvilken titel på Island icke tillhörde
en viss embetsman, ty den som ersatte vår medeltids lagman hette på ön
lagsagoman, utan var allenast en hederstitel. Sagorna hafva mycket att
förtälja om sådana lagmän. En var så stor lagman, heter det, att ingen
dom ansågs fullt laglig, om han icke varit med om honom.

Alla dessa advokatyrens konstgrepp måste naturligtvis medföra stora
svårigheter. Det hände lätt, att en skicklig motståndare kunde genom
några svepskäl förstöra den billigaste rättegång. Dertill kunde ock
medverka andra omständigheter, som icke berodde på någons eller någras
illvilja. Det hände icke så sällan, att det ej blef för domarna möjligt
att få ett utslag, hvari alla ville instämma. Blefvo tvenne partier
inom domstolen lika starka, stannade det dervid, att hvardera åsigten
högtidligen uttalades, på det den, som fält rätt dom, skulle kunna blifva
fri för framtida ansvar. Men hvilkendera domen var i sjelfva verket den
rätta? Det lemnades oafgjordt och kunde icke förlikning mellankomma,
måste parterna gå bort med oförrättadt ärende. Detta kunde icke vara
förmonligt för rättsskipningens anseende, för lagens helgd.

Den vise Njål genomdref en ändring uti dessa olyckliga förhållanden.
Yttersta anledningen till hans uppträdande var, säger sagan, hans afsigt
att åt en sin skyddsling förskaffa ett godord, då det för tillfället icke
var möjligt att få köpa ett gammalt. Njål uttalade åtminstone öppet denna
sin åstundan, men man har fullgiltig anledning till det förmenande, att
han derjemte och icke minst drefs af sin insigt i det förderfliga uti det
gällande skicket och af begär att förbättra det.

Då det led emot allthinget år 1003, kom på vanligt sätt den ene efter den
andra, för att af Njål få råd, hur de skulle göra med sina processer. Han
gaf dem alla råd, men med afsigt sådana, att de flesta målen åstadkommo
split bland domarna och kunde icke afgöras. Thinget upplöstes under
allmänt missnöje.

Sedan förberedelse sålunda var gjord, skred Njål till sjelfva utförandet
af sitt anslag. Han infann sig vid 1004 års allthing. Allt gick tyst
och stilla, till dess Njål påminde, att det kunde vara tid att lysa
sina stämningar från lagberget. Då blef det knot och buller. Det
ropades allmänt, att det tjenade till föga att börja rättegång, då man
icke kunde få lagligt slut på den. “Det vore vida bättre att kräfva ut
sin rätt med udd och egg,“ d. v. s. med svärd och spjut. Njål fästade
deras uppmärksamhet derpå, att en dylik laglöshet icke dugde. I stället
föreslog och genomdref han inrättandet af en ny domstol, som skulle i
förhållande till de förut varande fjerdingsdomstolarne blifva en högre
instans under namn af femtedomen. Dit skulle alla saker hänskjutas, som
icke blifvit förut af domstol lösta, dit skulle man vända sig med sin
klagan, i fall man fann någon hafva genom sina konstgrepp förhindrat
rättvisans gång eller, som det på Islands lagspråk hette, brutit
thingordningen. Antalet medlemmar i denna domstol skulle blifva 36 --
ett vanligt tal i det Isländska rättegångsväsendet. Med deras nämnande
gick icke alldeles så till som i de andra domstolarna. I hvar och en af
landets fjerdingar upprättades 3 nya godord. De 48 godarne nämnde hvar
sin domare -- Nordlandet lemnade nämligen icke flera än hvar och en af de
andra fjerdingarne, ehuru det egde flera godar -- men af dessa 48 skulle
nödvändigt 12 uteslutas, antingen sex af hvardera parten eller ock om en
part icke ville, alla tolf af den andra. Det hände en gång att den ena
parten icke brydde sig om att utmönstra de sex; motparten försummade att
utesluta dem och förlorade i följd deraf målet. Det var, när rättegången
fördes mot dem, som vållat Njåls död.

Femtedomens inrättning var ett stort framsteg. De store i landet,
särskildt godarne, som till en början hade känt sig föga mäktiga gent
emot thinget, började småningom utöfva stort inflytande öfver det. Nu
försvagades deras makt, dels direkt genom de nya godordens upprättande,
dels medelbarligen genom det större skydd, rättsskipningen fick, då en ny
instans bildades.

Det säges, att Njål var “forspárr,“ d. v. s. att han hade en viss
öfvernaturlig förmåga att förutse hvad komma skulle. Onekligen hade
han förmåga att pröfva sin tids art och deraf draga slutsatser för
framtiden. Han skänkte den Isländska republiken genom femtedomens
inrättande förlängd tillvaro. Detta samhälle störtades just derigenom,
att godarne ånyo började kringgå författningen, i det de skaffade sig
större inflytande genom att på en hand förena flera godord. Så slutar det
Isländska statsskickets historia, som hon började, med bittra, blodiga
fejder.



6.

Den hedniske Isländaren i hemmet.


Ulfljots lagredaktion har icke bevarats till våra dagar, ej heller
kunna hans stadganden med någon säkerhet urskiljas ur den lagbok för
den Isländska republiken, som vi hafva i behåll. Hans stadganden voro
hedniska, men sökte icke dess mindre sätta lagväsendet under det
gudomligas hägn. Eden, som så ofta användes, lydde under hednatiden: “Så
sant mig hjelpe Njärd, Frö och den allsmäktige Ås“, hvarmed förmodligen
menades Thor. Likaledes har man i behåll det stadgande, med hvilket
den äldsta Isländska lagen inleddes, förbudet att fara till hafs med
hufvudskepp, d. ä. skepp, hvilkas framstam pryddes af ett hufvud, t. ex.
en drakes. Ville man nödvändigt hafva en sådan prydnad på sin farkost,
var man nödsakad att, förrän man fick land i sigte, aftaga detta hufvud,
så att man ej seglade till stranden med gapande hufvud, hvarigenom
landvättarne kunde skrämmas. En och annan vink om dessa gamla lagar lemna
oss föröfrigt sagorna, men de äro alltför obetydliga för att förtjena här
uppräknas.

Ulfljots lagar, som förmodligen voro af obetydligt omfång, kräfde tillägg
och ändringar, i all synnerhet, då christendomen år _1000_ blef antagen
till Islands lagliga religion. Äfven derefter fortfor förökandet, tills
år _1117_ en man vid namn Bergthor Rafnsson lät på öns alla vårthing
föreslå, att alla de lagstadganden, man hade, skulle samlas och
nedskrifvas, hvilket bifölls och fullbordades på bekostnad af Bergthors
halfbroder Haflide. Af den så uppkomna lagsamlingen eger man i behåll
tvenne något skiljaktiga redaktioner, som dock äro hvarandra så lika, att
man lätteligen ser, att de äro samma lag, ehuru upptecknad vid tvenne
olika tidpunkter. Denna lag är känd under namnet Grågåsen. Många äro de
upplysningar, som denna lag och sagorna lemna om Isländarnas lif. Af allt
detta vill jag meddela det allra vigtigaste.

Om det barnet, som i de äldsta tiderna föddes på Island, hade fadren att
fälla dom till lif eller död, han kunde sända ut sin träl att gräfva ned
det, han kunde taga upp det från marken, der det låg vid hans fötter,
ösa det med vatten och dervid gifva det namn. Det synes dock i allmänhet
hafva väckt ogillande, om en man, helst om han hade någon förmögenhet,
ville undandraga sig omkostnaderna för barnet. Det ansågs ock som en
heder att ha många dugliga barn. Rut, som hade sexton söner och tio
döttrar, kom en gång under sin ålderdom till thinget med följe af fjorton
kraftiga söner. Sagan säger, att det var något herrligt att se dem.

Till en början hörde barnet modren till och betraktades i huset som en
hedrad invånare, hvars framsteg man helsade med glädje. Så plägade man,
när första tanden kom, gifva det en gåfva. Sedan uppfostrades sonen
vanligen utom hemmet, hos någon som stod i beroende af fadren eller ville
göra honom en väntjenst. Det är lätt att fatta, hur denna uppfostran
skulle gå till i ett land, der allt berodde på personlig duglighet,
såväl kroppens som andens, der barnen, utan särskilda lektioner fingo
vara vitnen till dagens bedrifter, onda som goda, och der de tidigt
fingo öfva sig i stridsamma lekar. Man synes i allmänhet icke få antaga,
att modren hade något synnerligen mildrande inflytande på barnet, ty
just qvinnorna visa sig ofta vara de, som mest fröjdas åt strider och
blodsutgjutelser. Det var ett vaket sinne hos det Isländska barnet och
en snabb uppfattningsförmåga. När Rut Härjulfsson och hans halfbroder
Höskuld vände hem från thinget, der Rut kommit i tvist med sin svärfader,
togo de in öfver natten hos en bekant. Vädret var ondt och genomvåte
behöfde de värme och föda. På golfvet sprungo trenne barn och lekte. Då
sade ena gossen: “jag är Mård och kräfver dig på din hustrus vägnar.“ Den
andre skulle föreställa Rut sjelf och flickan var Unn, hans förra maka.
De framstälde så i sin lek hela tvistens gång -- de måste nyss förut
hafva hört berättelsen derom -- till de närvarandes stora förlustelse.
Höskuld vredgades och slog till pojken, som börjat leken, men Rut, den
förlöjligade, ropade honom till sig ock gaf honom en guldring. Så vann
han den lillas hjerta.

Tidigt vaknade hogen för färder och äfventyr, tidigt växte ock krafterna.
Vid tolf års ålder ansågs ynglingen mogen att uppträda med en medborgares
rättigheter, han kunde redan då blifva gode. Han dröjde dock hos fadren,
gick honom tillhands och stod ännu en tid bortåt i stort beroende af
honom. Gunlög Ormstunga ville vid tolf års ålder fara ut, men fadren
vägrade. Han sökte då på eget bevåg taga af fadren det han behöfde till
färden, men förhindrades. När fadren fann för godt, fick han fara.

Dog fadren, fingo sönerna arfvet, men öfvertogo dermed äfven omsorgen om
modren och systrarna. Mest hade äldste sonen att säga. Han skulle, om så
erfordrades, bortgifta modren och systrarna. Vid sexton års ålder ansågs
en yngling mogen att sköta sin egendom; dessförinnan var en slägting
förmyndare.

Ynglingen växte upp bland männerna. Tidigt vandes han vid deras lif;
manliga lekar voro mycket omtyckta i Island. Emellertid började han
eller hans vänner tänka på något passande parti. Bröderne Höskuld och
Rut redo en gång till allthinget. Under vägen yrkade den förre, att Rut
skulle söka sig en maka. Han förklarade sig villig dertill, men bekände
sig alls icke veta, hvart han skulle vända sig med sitt frieri. Höskuld
föreslår då den rika och lagkloke Mård gigas dotter Unn. Dagen derpå
gingo bröderna tillsammans mellan de thingbesökandes bodar och kommo
derunder förbi Rangå-bornas, utanför hvilken bland andra qvinnor äfven
Unn satt. Höskuld frågade brodren, hvad honom tycktes om henne; han
svarade: “godt; men icke vet jag, om vi passa tillsammans.“ På aftonen
gingo bröderna -- ty en friare kunde icke gå ensam -- till Mårds bod,
trädde der in och helsade honom. Mård stod upp, tog Höskuld i handen
och satte honom ned vid sin sida. Rut satt bredvid brodren. De talade
mångahanda, tills Höskuld sade: “jag är kommen att köpslå med dig. Rut
vill blifva din måg och köpa din dotter och jag skall icke spara på
mitt.“ Uttrycken köpa, köpslå, brudköp (liktydigt med brudlopp, bröllopp)
voro den tiden vanliga, ehuru de icke få tagas fullkomligt efter orden.
För öfrigt afsåg köpet icke brudens person, utan rättigheten att bestämma
öfver henne. Mård svarade: “att du är en stor höfdinge vet jag, men din
broder känner jag icke.“ Höskuld sade: “han är bättre än jag.“ “Mycken
egendom“, sade då Mård, “torde du få lägga fram med honom, ty han får
hela arfvet efter mig.“ “Jag behöfver ej besinna mig på“, genmälde
bonordsmannen, friarens förespråkare, “hvad jag skall lofva. Rut skall
få Kamnäs och Rutstad och ett köpskepp.“ Då började Rut: “håll så före,
bonde, att min broder månde hållit fram mig mycket för det jag är honom
kär, men om I viljen öfvertänka saken, då vill jag att I säger vilkoren.“
Mård svarade: “jag har tänkt derpå, hon skall hafva 60 silfverhundraden
och derutöfver tredjedelen i din gård och om I fån arfvingar, skolen I
dela jemnt mellan er.“ “Derpå går jag in“, svarade Rut och togo de så
vitnen derpå. De stodo upp och Mård fästade Rut sin dotter med handslag.
Brölloppet skulle stå hos Mård om ett par veckor. På hemvägen från
thinget mötte Rut en frände, som kom från Norge, för att säga honom,
att hans broder var död och att han måste vara personligen tillstädes
för att utfå arfvet. Nu uppstod villrådighet, ty brölloppet borde enligt
Isländsk sed hållas inom året efter förlofningen. Rut red till Mård och
fick löfte, att Unn skulle vänta på honom i tre år. De blefvo sedan gifta
och -- som jag redan omnämnt -- skilda.

Denna fadrens sjelfrådighet öfver dotterns hand och öde bar ej alltid
goda frukter. Det kom efter några års förlopp en man att fria till
Höskulds egen dotter. Det tillgick på samma sätt och först när friaren
ridit bort, fick Hallgerd höra om öfverenskommelsen. Hon var missnöjd
med partiet och det dröjde ej länge, innan hon vållade sin makes död.
Hon vände derefter hem till fadren och snart kommer en ny friare. Nu
tillfrågades hon om sin vilja och gifver sitt ja.

Giftermålet firades med ett stort gästabud, som hölls af brudens fader
eller af brudgummen. Hustruns rättigheter berodde, som nyss antyddes, i
viss mon af särskild öfverenskommelse. Det ansågs bra gjordt, om mannen
gaf henne rätt att råda inomstocks, d. v. s. i huset, öfver allt som
hörde till hushållet. Hon kunde icke _fordra_ en sådan rättighet.

Af de anförda exemplen synes det, som om allenast eller förnämligast en
klok beräkning ledde friarens steg. Det var icke alltid så. Den varma
kärleken, hjeltesångerna skildra, hörde icke till mythen allenast.
Sagorna förvara många prof på en sådan, som det ej är tillfälle här att
omtala. I dem finna vi ock ganska ofta, att hustrun egde en aktad plats
i huset, hur hennes inflytande gälde mycket, att hon verkligen njöt den
rättighet, som ett hennes namn, eyrarúna, antyder, att i mannens öra
hviska sina hemligheter eller i sitt eget mottaga hans. Hennes vanliga
namn var husfröja. Men å andra sidan, hur ofta hände det ej, att handen,
som var så förtrogen med svärdet, icke alltid umgicks mildt med hustrun,
och hade hon en gång blifvit misshandlad, låt vara att det var obetydligt
och när hon sjelf hade retat mannen till vrede, då hände det, att hon ej
fick någon ro, förrän hennes hämndbegär blifvit mättadt med blod. Gick
hon icke så långt, skiljde hon sig kanske från mannen, som hon hatade,
hvilket den tiden var en lätt sak. Hon stälde sig bredvid sängen och
förklarade sig i vitnens närvaro skild; utkommen ur huset, upprepade hon
sin förklaring utanför karldörren (hufvudingången). Sedan skulle hon från
lagberget ytterligare förkunna sin skiljsmessa.

Förhållandet till trälarna synes icke hafva utmärkt sig genom någon
större grymhet. Ofta omtalas, att en träl fick friheten för någon
större tjenst, han gjort sin herre. Såväl i Norge som på Island var det
åtminstone i senare tid vanligt, att trälen sattes i tillfälle att genom
arbete för egen räkning förvärfva sig en sparpenning. När han af denna
betalt halfva lösesumman, kunde han med husbondens tillstånd förklaras af
goden från lagberget för frigifven, sedan han dessförinnan förpligtigat
sig att efterlefva öns lagar. Ville någon äkta en trälqvinna och bjöd
för henne 12 öre silfver, var husbonden skyldig att frigifva henne. Hade
en träl blifvit misshandlad och husbonden derför utkräft böterna, skulle
trälen af dessa få en tredjedel. Alla dessa stadganden finnas i Grågåsen.

Ett Isländskt hushåll kräfde många händer. Den tiden fans det på ön
åkerbruk, som jemte inegornas öfriga skötsel, kräfde upprepad tillsyn. Af
husdjuren var det i synnerhet tvenne, om hvilka man hade stor omsorg och
af hvilka man äfven hade otrolig nytta, hästen och fåret. Allramest de
senares vård kräfde understundom stor ansträngning. När det om höstarna
blef tid att drifva ned dem från betet bland fjällen, hade ofta många
förirrat sig. På en god och vaksam herde satte man derföre stort värde.

Någon arbetets fördelning i större skala hade naturligtvis ännu icke
kunnat försiggå. Enhvar byggde sig sitt hus, skaffade sig redskap och
vapen. Vadmalen var det vanligaste tyget och blef på den afsides liggande
ön en värdemätare. Ett visst antal alnar räknades för att gälla lika
med en mark silfver och man talade om en mark, ett öre o. s. v. vadmal.
Vadmal hörde ock till öns utförselartiklar, vissa slag torde hafva
varit fint arbetade och högt värderade. Då den flera gånger omnämnde
Rut Härjulfsson ville gengälda drottning Gunhild för all den ynnest,
hon visat honom, förärade han henne 120 alnar vadmal och tolf skinn.
Fiske och fogelfänge voro hufvudnäringar på ön. Större vilddjur funnos
der icke. Hvita björnar, som understundom ditkommo, roade man sig med
att tämja och de åtnjöto af lagen samma skydd som menniskans trotjenare
hunden. Deremot var svårt straff stadgadt för den, som förde öfver till
ön en vanlig brun björn eller en varg eller räf.

Om äfven i allmänhet enhvar skötte sitt hus med egna krafter, voro
naturligtvis anlagen olika. Det ansågs ock som en heder att öfvergå
andra i handverksskicklighet. Skallegrim var ryktbar för styrka och
driftighet. Skeppssmed (skeppsbyggare) var han, och det fattades icke
drifved, der han bodde. Sälhundar och fogelägg fångade han i myckenhet
och hvalfiskar voro icke sällsporde vid stranden och då, innan folket
var mycket i trakten, fick enhvar, som kunde, tillegna sig dem. Hjordar
hade han stora och skötte dem med omsorg. Hus byggde han efter hus, der
de syntes honom behöfliga, ett t. ex. bland fjällen för dem som vaktade
hjordarna, tvenne för att kunna bättre passa på laxfisket. God jernsmed
var han och sysslade om vintrarna ifrigt med att smälta jern ur myrmalm.
Tätt invid sjön byggde han sig en smedja, der han icke hade långt till
skogen. Men han fann der ingen sten nog slät och hård att duga till städ;
på stranden fans ej annat än sand. En qväll, när de andre sofvo, rodde
han ut på viken i en båt, sänkte ned ankaret framför stammen, steg ned i
vattnet och letade på bottnen tills han fann en stor sten, som han tog
upp och förde till smedjan. “Ligger stenen,“ heter det i sagan, “ännu
der och mycket slagg derbredvid och ser man på stenen, att han är hamrad
på öfversidan; det är en sten, som bär spår af vågsqvalp och är så stor,
att nu kunna icke fyra män lyfta honom.“ Mycket folk hade Skallegrim hos
sig, ty han ville drifva smidet med ifver. Omsider började de knota; de
tyckte, att de fingo stiga upp för tidigt om morgnarna. En annan ryktbar
handverkare på Island var Gisle Sursson. Under sina irrfärder kom han
en gång till en afsides liggande ö, der han en tid bodde i frid och ro,
emedan ett rykte hade spridt sig, att han hade drunknat. Mannen, han då
bodde hos, plägade bygga skepp och Gisle hjelpte honom. Snart ådrogo sig
skeppen, som kommo från ön, mycken uppmärksamhet och det blef allmänt
tal, att ingen annan än Gisle kunde hafva gjort dem. Då började fienderna
åter komma den olyckliga på spåren. En af de bäst tecknade charaktererna
i Njåls saga, ehuru endast i förbigående införd, är den ondsinte och
öfvermodige Hedin från Öfjärden, som rider kring om hela Island för att
afyttra sitt smide. I Grågåsen talas om personer, som fara kring och
åt andra smida hus af Österländskt (Norskt) trä eller göra broar i de
vatten, der man tar fisk med nät, eller göra bodar vid thingsplatsen
eller fara omkring och slipa svärd. Lagen bjuder, att de skulle hafva ett
hem till namnet åtminstone, en nödvändig sak, då man för en stämnings
pålysande behöfde känna motpartens hemort.

Man bytte i denna tid varor mot varor, men man närmade sig dock myntets
tid. På Island myntades aldrig, men främmande mynt kommo i omlopp.
Der och i Norden i allmänhet var det dock icke så som i våra dagar,
att prägel var nödvändig. Silfret begagnades i hvilken form som helst
till betalningsmedel. Flera sagor och äfven en från äldre tider
bevarad föreskrift i Grågåsen tala om ett silfverhundrade, d. v. s. en
vigtstorhet af silfver, 120 gånger större än enheten. En qvarlefva från
denna tid finner man ock i det Isländska lagspråket, när det talas om
ringar. När ett dråp var begånget, skulle de böter, som den ena slägten
betalade den andra, lemnas i vissa ringar af bestämd vigt jemte ett i
lagen likaledes faststäldt tillskott. Den första ringen, vägande 3 mark,
gafs af mördarens fader, son och broder, den andre (20 öre) af hans
farfader, sonson, morfader och dotterson, den tredje (2 mark) af hans
farbroder, brorsson, morbroder och systersson, den fjerde (12 öre) af
hans farbroders, fasters, morbroders och mosters söner till den mördades
slägtingar i motsvarande led.

Detta visar, att slägtbandet var rätt starkt på Island. Månge af
utvandrarna voro sinsemellan beslägtade och ju längre det fortskred
med öns bebyggande, desto mer utvidgades gamla och nya ätter. Äfven om
detta band icke kunde här ligga till grund för utvecklingen af ett nytt
statslif, saknade det icke all betydelse. När en man blifvit dödad,
var förlusten hela slägtens och måste derföre ersättas av mördarens
slägt. Detsamma var orsaken dertill, att ingen friade ensam, utan hade
med sig en bonordsman. Giftermålet var ett förbund mellan tvenne ätter
och friarens ätt representerades af hans förespråkare. Under sådana
förhållanden måste slägtskapen komma att vålla sorgliga strider. Hvart
dråp kräfde hämnare, men det var icke ovanligt, att hämnden drabbade
flera än den första förbrytaren och så ropade efter hvar hämndgerning
nytt blod på ny hämnd. Till sist stod af detta ej mer qvar än
skyldigheten för närmaste slägting att väcka ansvarstalan mot dräparen.

För öfrigt voro anledningarne till strid otaliga. Isländarens sinne var
ytterst ömtåligt för allt, som kunde tydas som en smädelse eller ett hån.
Vissa hånande ord voro belagda med landsflygt, likaså uppresandet af
nidstång. Ja det gick till sist så långt, att i Grågåsen intogs ett
stadgande, hvilket, ifall det ej som ett vitnesbörd om den ytterliga
retligheten och vildheten gjorde ett hemskt intryck, skulle framkalla
oblandadt löje. “En man får om en annan qväda hvarken tadel eller lof.
Öfver en fjerdedels visa må dock ingen vredgas, om det icke är något
lasteligt deri. Qväder någon flera visor om någon, utan att deri finnes
något försmädligt, blifver han fredlös för alltid. Qväder han allenast en
half visa, men denna innehåller smädelser, får han ock gå i fredlöshet.
Har någon lärt sig hans visa och läst upp den, en annan till hån, blir
det samma straff. Diktar någon nidsång öfver konungen i Sverige eller
i Danmark eller i Norge, blir han ock fredlös, likaså den som diktar
kärlekssång om en qvinna. Är hon tjugo år eller mer, får hon sjelf föra
sin talan, är hon yngre tillkommer det förmyndaren.“ När man instämde
en dylik sak för domstol, var det naturligtvis nödigt att uppläsa
nidvisan, men då detta icke alltid kunde smaka klaganden väl, föreskrefs
det i lagen, att en sådan visa aldrig skulle uppläsas inför rätten mer
än en gång, äfven om hon blef föremål för tvenne åtal. Under sådana
förhållanden är det lätt att förstå, hur kärleks- och nidvisor kunde
gifva anledning till många förvecklingar. Det finnes sagor, som röra sig
nästan uteslutande kring på sådana sätt uppkomna stridigheter. Att håna
en annan synes hafva varit ett älsklingsnöje för den hårda, inbundna
nordbon och torde ännu icke hafva försvunnit allestädes. I aflägsna
skogssocknar i Vermland kunde åtminstone för 20 år sedan hvar man qväda
och kärare ämne fick han ej än då han kunde smäda sin granne.

Det är en sida af de gamla Isländingarnas charakter, som jag icke får
lemna oanmärkt, så mycket mindre som hon står i nära sammanhang med de
öfriga dragen, nämligen den mest fulländade förslagenhet. Detta drag var
gemensamt för Nordbor i allmänhet. Ett exempel för Sverige, för de flesta
välbekant, hafva vi uti lagman Emunds sätt att för Olof Skötkonung
framföra folkets klagan. Mångfaldiga gånger kom denna förslagenhet, som
ofta förvånar genom sina otaliga utvägar, i tillfälle att uppenbara sig
på Island, särskildt då det gälde att öfverlista en fiende eller med
finter af allahanda slag bringa en rättegång ur rätta spåret. Så t. ex.
hade en man vid namn Bård vändt sig till Snorre gode, och bedt honom
åvägabringa förlikning mellan Bård och en af hans förnämsta fiender.
Snorre kom om aftonen till samma man och hade Bård förklädd i sitt följe.
Under aftonens lopp bad Snorre värden meddela ett förlikningsformulär,
som han sades känna. Han meddelade det högtidliga formuläret, der det
bland annat heter att “den som bryter förlikningen skall vara som den
jagade ulf, så vidt omkring som menniskor jaga ulfvar, christne söka
kyrkor, hedningar offra i gudahus, elden bränner, jorden gror, man nämner
moder, skeppet skrider, sköldar blänka, solen skiner, snön ligger, Lappen
far på skidor, furan växer, falken flyger en vårlång dag med medvind
under begge vingarna, himlen hvälfver sig, jorden bygges, vinden växer,
vattnet flyter till hafvet och män så korn.“ Förlikningsorden voro så
omfattande, att när de voro utsagda och Snorre yppade för värden, att
hans dödsfiende var tillstädes, ansåg den förolämpade sig så bunden af
den ofrivilliga förlikningen, att allt uppgjordes dem emellan. Med denna
listighet kunde ett vigtigt mål förhalas tid efter annan, från thing
till thing, tills det utföll till förmon för den brytande parten eller
åtminstone icke till förmon för den, som hade goda anspråk på att få
rättvisa sig vederfaren. På det viset omintetgjordes äfven de ganska goda
garantier mot allsköns förtryck, som Isländarne hade i thingen.

En Isländares lif behöfde icke vara enformigt. Det dagliga lifvets arbete
afbröts ganska ofta af gästabud, af utfärder, af resenärers ankomst. De
ständigt återkommande thingen verkade väckande och upplifvande genom de
vigtiga saker, som der förehades. Allt medverkade till att hålla det
fria, friska lifvet vid makt.

Ålderns dagar kommo till sist för den, som ej funnit sin död för något
af de många svärd eller yxor, han under sina dagar sett blänka öfver
sitt hufvud. Vanligtvis var kraften då bruten. Lagen betraktade derföre
ock gubben som barnet. En åttiåring fick icke vitna; gifte han sig på
eget bevåg och fick en son, hade denne allsinga anspråk på något arf. I
äldsta tider offrade man sig, enligt sägnen, åt Oden, för att undslippa
ålderdomens plågor och hjelplöshet. När man under medeltiden försökte
framställa skildringar ur fädernas lif, fann man ock på att låta de gamla
störta sig utför ättestupor. Den fullkomligt ohistoriska sagan om Götrek
och Rolf talar derom, men i ingen gammal Isländsk saga har jag sett detta
omtalas, ej heller någonsin sett en hänsyftning deråt. Det är väl sant,
att folket i Sverige flerstädes utvisar s. k. “ättestupor“, men deras tro
om dem kan lika väl vara en frukt af litteraturens inverkan, som källa
till den skriftliga uppgiften. Hvem har icke hört, att Oden ligger i en
af högarna vid gamla Uppsala? Det är ett senare tiders hugskott, som fått
allmän spridning. På _1600_-talet låg Oden begrafven i en hög i närheten
af Sigtuna. Det vore godt, om vi kunde så följa sägnen om hans begrafning
från ställe till ställe, tills vi fått honom bort ur menniskornas krets
till det ställe, der han verkligen funnits, i Lidskjalf, der Nordbon såg
honom blickande ut öfver himmel och jord.

Att Nordbon icke räddes för döden, hafva vi hört ur de gamlas egen mun.
Han visste, att det fans ett lif efter döden och han trodde, att det
berodde på honom sjelf att i det lifvet få åtnjuta fortsättning af den
ära, han här förvärfvat.

Med en viss högtidlighet sörjde man för den aflidnas graffärd. Det
synes ej alltid hafva varit sed att föra den döde ut genom dörren. Man
bröt i stället ned en del af väggen eller öppnade nedtill ett hål och
derigenom flyttades liket. Sedan kunde begrafningen ske på tveggehanda
sätt, antingen genom att bränna den döda eller genom att lägga honom
oskadd ned i jorden; derefter höljde man stenar och jord, i förra fallet
öfver askan, i senare öfver sjelfva liket. Snorre Sturleson säger, att
bränn-åldern gick före den tid, då man begrof i högar. Graffynden visa,
att Svearne hade för sed att bränna sina lik. Deremot synas Norska fynd
tala för bruket af jordandet under hednatidens senare skeden och vi få
väl dertill föra Snorres utsaga. Om detta begrafningssätt tala äfven
sagorna ofta. Eyrbyggja-Saga omtalar dock en likbränning, ehuru under
egna förhållanden. Då gräfde man nämligen upp ett för någon tid sedan
jordadt lik i hopp att, när man bränt det, blifva befriad från de arga
spökerier som hemsökte trakten.

En föreställning om den dödes öde, som förekommer hos många folk och
särskildt hos de Germanska stammarna, är den, att den döde i en farkost
ger sig ut på hafvet till fjerran land. Beówulfsången, som behandlar
de Götiska förhållandena under den tid, då Svearne sökte utvidga sitt
välde mot södern, talar om en dylik utfärd. Hvem minnes ej att Balders
skepp itändes eller hvad Ynglingasagan förtäljer om sjökonungen Hake,
hur han döende for till hafs med brinnande skepp? Samma föreställning
eller åtminstone en påminnelse derom finna vi på Island, ty Snorre
godes fader begrofs i sitt skepp med en träl liggande i förstammen. Öd,
Kettil plattnäsas dotter, lades ock i ett skepp med många dyrbarheter.
I Sverige har man funnit en krigares qvarlåtenskap i en högsatt farkost
(vid Ultuna) och vi se skeppsformen i de flerstädes förekommande ovala
stensättningarne med spetsiga stammar.

Sådant var Isländarens enskilda lif. Den som läser sagorna, finner i
dem omklädnaden till det skelett, jag uppvisat. En frisk, sval luft
fläktar oss till mötes ur dessa sagor, en styrkande luft, sådan som man
får andas bland fjällen. Det fans i det hedniska Norden och på Island
mera än blotta sträfvandet efter en odling; det fans till och med en
helgjuten odling, hvars grunddrag var ett manligt allvar. Uppfostran stod
i öfverensstämmelse med hela lifvet, qvinnan var hedrad och gömdes ej af
svartsjuka i overksam själsdvala. För att lefva måste man arbeta, hårdt
och ihållande, och hvad blef arbetets lön? Ryktet begärde de, men hafva
derutöfver att fordra vår tacksamhet för en dryg del af den odling, de
förmoner, vi ega.

Ärlighet fordrade de gamle. Stöld ansågs som oärlighet och straffades
mycket hårdt. De straff, som ådömdes den frie, drabbade vanligen
förmögenheten eller friheten. Den som stal för ½ öres värde blef fredlös.
Höll han stölden hemlig öfver året tilldömdes han honom, från hvilken han
stulit, som slaf. En tjuf, som ertappades på bar gerning, fick ostraffadt
dödas på stället.

Denna fredlöshet var icke något lekverk. Den strängaste graden var
skogsgången. Den dertill dömde fick lemna all sin egendom och menniskors
umgänge. Hans äktenskap ansågs upplöst. Ingen fick gifva honom föda,
ingen fick hjelpa honom till ett skepp, som kunde föra honom bort. I
ödemarken fick han ströfva kring, flyende för ett fotsteg eller en
skugga, till sist för den sjuknande hjernans inbillningar. Ingen fick
gifva honom skydd, men den som dödade honom fick belöning. I allmänhet
hyste man dock medlidande med en sådan olycklig och mången tog hjelpsamt
emot honom, under det hans personlige ovänner skoningslöst förföljde.
Det stadgades till sist, att den som kunnat framsläpa 20 år i ett sådant
elände, fick sina medborgerliga rättigheter åter. Äfven dessförinnan
kunde benådning ske, men endast om alle ledamöterna i lagrättan voro
ense; att de blefvo det, visste man ofta att förebygga. Gisle Sursson
lefde som fredlös i tretton år. Längst af alla lefde dock Grette
Åsmundsson, hvilken efter _aderton_ års kringirrande, sjuk och eländig,
fäldes af sin fiende. Det lände dock banemannen till skam. Om Grette
har man en hel saga, en af den Isländska litteraturens mest gripande.
Nutidens Isländare anse den sagan vara af alla den mest Isländska.

Fasorna af ett sådant lif, smärtan öfver skiljsmessan från hemmet äro
så rent menskliga känslor, att enhvar kan, om än icke fullkomligt fatta
dem, dock ana det djupa lidande, det gräsliga straffet skulle medföra.
Hur skulle en Isländare anse skogsgången, då han ryste för den lindrigare
förvisningen, som dref honom i treårig landsflygt. Gunnar från Lidarända
dömdes till sist dertill. Han fogade sig efter domen, skaffade sig
plats på ett skepp och hade redan fört ned sina saker. Efter att hafva
tagit afsked af sina vänner, skulle han ned till stranden, men vid det
han passerade förbi sin gård, kom han att se på det gamla hemmet. Han
stannade sin häst och sade: “fager är dalen, så fager, att han aldrig
synts mig lika skön. Gula äro åkerfälten, gräsmattan nyss afmejad. Jag
vill rida hem och icke fara härifrån.“ -- Han visste dock, att då stod en
säker och snar död honom före.



7.

Lagrättan. Christendomen.


Att vårt land ligger fjerran från vår verldsdels stora kulturländer,
ser man bäst deraf, att christendomen så sent kom till våra fäder. Det
är sant, att Ansgarius vid midten af det nionde seklet i dessa bygder
förkunnade Christi lära, men hans röst synes nästan hafva förklingat
som uti ödemarken. Först år _1008_ döptes Sveriges förste christne
konung, men hur länge dröjde det icke sedan, förrän det Svenska folket
var christnadt! Det är förunderligt att se, hur i detta afseende Island
gick före vårt land. Åtta år före Olof Skötkonungs dop, år 1000,
var christendomen antagen till Islands lagliga religion och då hade
christendomen redan under flera år vunnit anhängare bland folket. Detta
visar bättre än mycket annat, i hvilket nära förhållande Island stod till
ytterverlden och just till vesterns christnade länder.

Förunderligt nog förekomma christendom och christne män i allra första
gryningen af Islands historia. Någre af de tidigaste nybyggarna funno
före sig på ön män af främmande härkomst. Desse voro christne och drogo
sig undan för de tillströmmande hedningarna, men lemnade efter sig
Irländska böcker, klockor och krumstafvar. De kallades af Isländarna
Pápar; flera orter uppnämndes efter dem. Föröfrigt har man en Irländsk
berättelse af år _825_, hvars författare trettio år tidigare talat med
prester, som varit på Island eller Thule, hvars naturförhållanden till
en del beskrifvas. Desse christne blefvo således utan allt inflytande på
Isländarna.

Icke så få af de tidigaste invandrarna voro christne redan före sin
inflyttning, några af dem nämligen, som tidigare uppehållit sig bland de
christna i vesterhafvet. Så mycket bevändt synes det icke varit med deras
christendom. En kom, som varit uppfostrad af S:t Patrik och från honom
medfört en del heliga föremål, för att helga en kyrka åt S:t Columba.
Hans efterkommande kallade sig fortfarande christne, men det synes som
om de sedermera egnat en mystisk och vidskeplig dyrkan åt det Irländska
helgonet, som de kallade Columkilla. Den ofta omnämnde Helge magre kom
som christen till Öfjärden och kallade stället, der han bosatte sig,
Christvik. Men han var, som berättelsen säger, mycket blandad i tron. När
han skulle begifva sig till sjös eller företaga något svårare, offrade
han alltid till Thor.

Den förste christne lärare, som besökte Island, kom dit, på inbjudan af
en Isländare. En man, som het Thorleif, hade farit kring i södra länderna
och derunder blifvit omvänd af en Sachsisk biskop vid namn Fredrik.
Andre Isländare hade förut trädt i mer eller mindre nära förhållande
till christendomen. Både Egil och Gisle Sursson hade låtit korsteckna
eller primsigna sig, den förre i England, den senare i Danmark; med ett
dylikt tecknande afsade man sig fiendskapen till christendomen, utan att
antaga honom, och kunde derefter umgås med både hedningar och christna.
Andre nämnas, som verkligen blefvo döpte. Thorleif synes hafva blifvit
en christen på allvar. Att döma efter hans saga var han en duglig man,
tapper och vis som få och derjemte i högsta grad godhjertad. Då han nu
var döpt, bad han biskopen följa med sig, för att omvända hans slägt.
Man känner icke någon Fredrik bland Sachsens biskopar för denna tid, som
kunnat vara honom följaktig. Innehade denne Islands förste missionär
verkligen den värdighet, som tillägges honom, var han troligen en
särskildt till hedningarnas omvändelse invigd biskop. Sådane voro vid
denna tid icke ovanlige.

Det var mycket, som den tiden kunde inverka på de jemförelsevis
ociviliserade folken, som inbjödos till christendomen. Det är att
förmoda, att mången nordbo fann i den nya läran vissa saker, som påminde
om de högsta yttringarna af hans egen tro, att han i henne fann en
förklaring af det han hade varit van vid. Det ser ut, som hade en viss
anande längtan efter en ny sakernas ordning uppkommit, ty under det rätt
många föraktade gudarna och i stället höllo sig till sin egen kraft --
sådan var t. ex. redan Leif, som kom ut med Ingolf, sådan blef ju till
sist äfven Rafnkel Frösgode -- har Island att uppvisa en man sådan som
Thorkel måne, Ingolfs sonson och Islands fjerde lagsagoman, hvilken,
enligt Landnámabokens ord, var den af Islands hedniska inbyggare, som
förde den renaste lefnaden, en i allo otadelig vandel. När han kände
slutet närma sig, lätt han sig bäras ut i solljuset och anbefalde sig i
den Guds händer, som skapat solen.

Den första tanke, som uppstod hos nordbon -- han står icke ensam deri --
när han hörde läran om en ny gud, var den, huruvida den nye var starkare
än de gamle. Derpå berodde ofta den yttre öfvergången till christendomen.
En sådan erfarenhet låg ock till grund för de korståg, som företogos
till hedningarnas omvändelse; desse blefvo, när de slogos, förvissade
om sin vanmäktighet gent emot den nya guden och tvungos derigenom att
foga sig i den nya ordningen. När grunden på det viset var lagd, berodde
fortsättningen af lärarnas arbete på själarna.

Den katholska gudstjensten med dess ceremonier och prydnader förfelade
icke att göra intryck. Detta allt fästade de oomvändas nyfikenhet; det
berättas om många att besök i en kyrka bestämde deras öfvergång. Så
skedde t. ex. när biskop Fredrik år 981 hade följt Thorvald vidfarne
till Island och der tagit in i hans fädernehem. Thorvald predikade
för sina fränder och någre blefvo verkligen omvände. En gång var hans
fader vitne till en högtidligt firad gudstjenst. Klockornas klang,
mess-sångerna, de hvita kläderna och prakten, de flammande vaxlågorna
och annat dylikt fästade hans uppmärksamhet. Han yppade för sonen
sina tankar om de skiljaktiga religionsbruken och uttalade dervid den
charakteristiska anmärkningen: “eder Gud synes fröjdas åt ljuset,
hvilket våra gudar sky.“ Men han var ännu icke öfvertygad. Han hade en
skyddsande, hos hvilken han plägade hemta råd, och den anden bodde i en
sten bredvid gården. Biskop Fredrik förstörde stenen. Nu läto Thorvalds
föräldrar döpa sig och hela huset, utom brodren Orm, som först i en
senare tid lät sig christnas. De två missionärerne färdas omkring på
Island och deras verk bar på sina ställen frukt, ibland annat hade en
femårig gosse sjelfmant kommit och begärt dopet, men på allthinget rönte
de bitter motsägelse och på Hägranäs vårthing synas de hafva blifvit
förklarade för fredlöse. Thorvald hade ännu icke hunnit tillräckligt
tämja sitt sinne. När han med biskopen lemnade ön år _986_ hade han
trenne mord på sitt samvete. Han vände aldrig åter till Island, som Olof
Tryggvasons saga säger, emedan han befarade, att hans tro ej skulle kunna
öfvervinna hämndkänslan. Han skall omsider hafva funnit en graf i det
inre af Ryssland.

Den under sina ungdomsfärder christnade Olof Tryggvason arbetade med
ifver, ehuru ej alltid visligt, på Norges fullständiga christnande och
han förglömde dervid ej de Norska kolonierna. Mången Isländare, som kom
att gästa Norge, fick han med vänlighet eller trug att antaga den nya
tron och försökte sedan att få denna med allvar predikad på sjelfva
Island.

Der var tillståndet rätt förunderligt. Biskop Fredrik och Thorvald
hade fått lemna ön, men deras närvaro hade icke varit utan frukt. Det
herrskade i sinnena en allmän jäsning, en oro, som så ofta föregår en
vigtig förändring, hvars annalkande man liksom känner, utan att förstå
det. Sagorna förtälja, den ena efter den andra, om betecknande drömmar,
om andeuppenbarelser, hur skyddsandarne drogo bort, och omqvädet till
allt, det som stämplade all oron i tiden, var detta: “en ny tro kommer,
mäktigare än vår gamla.“ Mången eller de fleste torde icke hafva gjort
detta klart för sig, men den som hade någon erfarenhet, kunde ej undgå
att akta uppå tidens tecken. Det berättas, att en gång föll talet i den
visa Njåls närvaro på trosförändringen i Norge, man hade ock redan hört,
att konung Olof christnat öarna i vestern, och mången menade att det
vore högst illa att öfvergifva sin gamla tro. Då sade Njål: “mig synes,
att den nya tron måtte vara mycket bättre och den säll, som håller henne
väl, och kommer man hit att förkunna den nya läran, vill jag understödja
dem.“ Ofta gick den vise mannen afsides från andra och man förnam,
hur han mumlade för sig -- det var hos honom en öfvertygelsens kamp,
som icke aflopp utan svårighet, ty hans själ var djup, hans tycke och
tankar mäktiga, men som dock slutade så, att det goda kom till seger.
Det fans ock redan den tiden på Island christne, som voro den nya trons
anhängare icke allenast till namnet, utan i lefnaden. Så hände det, att
en man kom för att stämma Thorvald christne för det han vägrat erlägga
tempelskatten. När stämningen var fullbordad, bad Thorvald ovännen
och hans följe dröja qvar, emedan ett oväder nalkades, eller att de
åtminstone, om vädret blef ondt, skulle vända åter. De nödgades ock att
göra detta och han undfägnade dem på det vänligaste under tvenne dagar.
Slutet blef, att hans ovän tog tillbaka stämningen och blef för all
framtid hans vän. Å andra sidan visade hedningarne i de allra flesta
fall fördragsamhet, så snart man icke genom sin omvändelse störde de
borgerliga förhållandena. Hedningen vet med sig, att de gudar, han
tillbeder, äro endast hans och finner derföre alls intet underligt deri,
att andre hafva andra gudar, liksom han ej heller med någon nitälskan för
sina gudars talan, för att öfvervinna en annan religion eller draga dess
bekännare öfver till sin.

Svårigheterna för det verksammare uppträdandet, för att i en hast samla
skördar för Christi kyrka, låg deri att man då icke kunde undgå att
stöta hedningarnas intressen. Det fordrades större vishet än de fleste
hade. Den förste, som konung Olof sände öfver till ön, misslyckades i
sitt förehafvande. Deremot verkade Thångbrand, som år 997 landsteg på
Island, afgörande för christendomens spridande, genom predikan och, om
så behöfdes, med svärdet i hand. Allt för ofta grep han tyvärr till
det senare medlet, ty ehuru i grunden en bra karl, lät han sig af sin
vredsinthet förledas till häftighet, hårdhet och trots. Han dömdes
fridlös för de dråp, han begått, och måste lemna ön år 999. Vid detta års
allthing blef med anledning af den nya läran rätt stor förvirring. En af
öns mest ansedda män, Hjalte Skäggeson, som antagit christendomen och på
allthinget inför folket kallat Oden och Fröja för hundar, måste ock gå i
landsflykt. Emellertid närmade sig stridigheterna till sitt slut.

Islands lagar visste icke af någon annan religion än den gamla hedniska
och så länge det så var, förblef christendom skydds- och rättlös. Han
måste under sitt utbredande allt tydligare framträda såsom fientlig mot
det bestående statsskicket och kunde svårligen, om icke efter lång tid,
blifva lagligen antagen till öns religion.

Att vidtaga dylika förändringar i öns författning tillkom naturligtvis
allthinget och alltsedan Thord Gelles tid en särskild afdelning deraf den
s. k. lagrättan, lagrättningsafdelningen. I dess händer hvilade högsta
ledningen af landets angelägenheter.

Här spelade godarne en ganska vigtig rol. De tolf godarne från
Nordfjerdingen och från hvar och en af de andra fjerdingarne de nio
godarne och trenne af dem utsedda personer, tillsammans 48, bildade
kärnan af Islands lagstiftande församling. Hvar och en af dessa
fyratioåtta hade att från sitt område välja tvenne bisittare; när
lagrättan skred till verksamhet, voro på platsen uppstälda trenne rader
af bänkar, som tillsammans bildade en halfcirkel. På den midtersta
raden hade de fyratioåtta sina platser; hvar och en af dem hade sin ena
bisittare på bänken framför sig, den andra på bänken bakom. Ordförande
var den af lagrättan för tre år valde lagsagomannen. Här skulle alla
lagförslag framställas och antagas, så vida alla de fyratioåttas röster
voro derför. Bisittarne hade att råda, icke att besluta. Här afgjordes
alla förslag om benådning -- annars konungamaktens prerogativ -- men för
beviljande af sådan fordrades äfven enstämmighet. Här afgjordes, hur i
stridiga och vid domstolarna oafgjorda rättegångsfall skulle dömas; då
fordrades naturligtvis icke enstämmighet, ty det var i detta fall nödigt
att få ett bestämdt resultat. Pluralitet var nog och i händelse af paria
vota hade lagsagomannen utslagsröst. Denne hade utom att vara ordförande
på och ledare af allthinget, skyldigheten att vid de tre allthingen under
hans förvaltningstid uppläsa hela lagen, rättegångsbalken särskildt vid
hvart thing. Denne Islands förste embetsman fick återväljas -- en Skapte
var lagsagoman i 27 år -- men man hade icke att befara något försök af
honom mot öns frihet. Hans myndighet räckte egentligen ej mer än tvenne
veckor hvart år och han kunde afsättas. Till lön för sin möda hade han
om året 240 alnar vadmal och hälften af alla på allthinget ådömda böter.
Farligare var onekligen det inflytande godarne här hade tillfälle att
utöfva. Också föreslog Njål, som konseqvent vidhöll sina planer att
motstå fåmannaväldets elände, att i stället för godarna borde andra,
välkände och lagkunnige män kunna utväljas till medlemmar af lagrättan.

På Island fans icke som i Norge _en_ man, som kunde genom sin makt,
med lock eller öfvervåld, tvinga folket att antaga christendomen. På
Island voro tvenne utvägar möjliga -- antingen skulle lagförslaget om
christendomens antagande i vederbörlig ordning framställas för och
antagas af lagrättan -- det torde dock dröja innan man var säker om alla
de fyratioåttas röster -- eller ock måste man gripa till utomordentliga
åtgärder. Man gjorde det senare, ehuru, så vidt möjligt var, med
bibehållande af laga former.

Konung Olof vredgades öfver den utgång, Thångbrands mission hade fått.
De hedniske Isländare, som kommo till Norge, fingo i rikt mått uppbära
yttringarna af hans harm. Han förmådde sin slägting, den nyssnämnda
Hjalte och hans svärfader Gissor hvite att trots den förras fredlöshet
vända åter till Island och der fullborda omvändelseverket, och han
qvarhöll hos sig trenne ansedde hedniska Isländare som gisslan för de
afsända. De kommo till Island den 20 Juni år 1000 och skyndade, så fort
deras ovänners ogenhet gjorde det möjligt, till det redan församlade
allthinget. De sände bud till fränder och vänner att möta dem och ryckte
sedan i stridsordning in på thingplatsen; det motstånd, man ämnat göra
dem, blef om intet och de nykomne fingo rum i boden hos en af Njåls
vänner. Redan dagen derpå grepo Gissor och Hjalte verket an utan fruktan.
Till en början sjöng en prest messan och sedan vandrade de upp till
lagberget, presterna i sina skrudar och med tvenne stora träkors. Det
talrikt församlade folket var tyst och den nyligen till landsflygt dömde
Hjalte begynte tala, allvarligt och bevekande, att de skulle antaga den
nya tron. Så lätt gick det dock icke att få förändringen gjord. Det
blef nu det vildaste buller, bröder och fränder af olika tro förklarade
sig skola för alltid vara skiljda och togo vitnen derpå -- man ser, hur
medvetandet om lagen och dess former var starkt äfven i det ögonblick,
då hela samhället hotades af undergång. Midt under denna förvirring
kommer en gosse springande och bland mängden spridde sig hastigt det
bud, han medförde, att jordelden, en lavaflod, brutit ut och närmade
sig med sina förödelser till en gård icke långt från thingplatsen. Då
började hedningarnas röster höras, att det ej var under, om gudarne läte
förderf komma öfver ön, vredgade öfver de hädiska ord, som talats på
thinget. Då utropade Snorre gode, då ännu en hedning: “på hvem tron I
gudarna vredgades, när den lava flöt hvarpå vi nu stå?“ Allthinget hölls,
som bekant, på en i urminnes tider fluten lavaflod. Derpå upplöstes
församlingen, hvar och en gick till sin bod.

Bitterheten försvann icke dermed. Man var betänkt på att bilda tvenne
stater på ön i stället för en. De christne vände sig till Hall på Sida
med begäran, att han ville skaffa dem lagar; då han sköt uppdraget ifrån
sig, gingo de till den dåvarande lagsagomannen Thorgeir, då ännu hedning,
med samma bön, framhållande derjemte de vilkor, på hvilka, enligt deras
åsigt, en förlikning och statens räddning var möjlig. Hedningarne åter
beslöto att ifrigt anropa gudarna och för att än kraftigare beveka dem,
offra två män från hvar fjerding, på det de måtte vända bort från Island
den främmande läran. Då ryktet härom kom till de christna och väckte
deras afsky, sammankallade Gissor och Hjalte de sina och den senare[14],
som efter vanligheten förde ordet, föreslog dem: “vi christne skola ock
bland oss utvälja lika många att gifva och helga dem åt vår lefvande,
sanna och saliga Gud, icke för att störta dem i döden, utan på det de,
som blifva bestämde till detta segeroffer må i sig döda köttet och alla
oordentliga begär, att de må fly verldens lustar och i stället lefva
i denna verld mildeligen, i tukt och rättfärdighet, offrande sig vår
herra Christus alltframgent till ett heligt offer, på det de i sin tid må
med honom ärfva evigt lif uti himlarnas rike, att der blifva så mycket
saligare, ju mer de här äro gudfruktiga. Hedningarne utvälja sina sämsta
att på skamligt sätt bringa dem om lifvet; vi vilja bland oss utvälja de
bästa till värdiga offer.“ Hjalte och Gissro erbjödo sig för sydlandet,
Hall på Sida och den förut omnämnde Thorleif christne för ostlandet, en
Lenne och en Thorvard för nordlandet, men för vestlandet, der hedendomen
ännu var mycket stark, blott en, Gest Uddleifsson. På förnyad fråga,
om ingen annan från de bygderna vore villig till det äskade offret,
framträdde Orm, Thorvald Vidfarnes broder, som vid fadrens dop ej velat
antaga christendomen, och erbjöd sig, “ehuru“, sade han, “det kan synas
öfvermodigt, då jag ännu ej är mer än korstecknad.“

Lagsagomannen Thorgeir hade icke skjutit ifrån sig förslaget att bringa
ordning och lag under de ändrade förhållandena. Han gick till sin bod,
lade sig der och drog täcket öfver hufvudet. I tvenne dygn låg han der,
utan att yttra ett ord, försänkt i djupa, forskande, oroliga tankar. Man
ser hur han kände sakens vigt och kämpade sig till en öfvertygelse.

När han omsider var färdig sammankallade han alla de thingbesökande till
lagberget och sedan det ånyo utbrytande tumultet stillat sig, framstälde
han, under åberopande af förhållandena i Danmark och Norge, vådorna
af laglösheten och erbjöd sig att framställa en lag, i hvilken man
skulle göra eftergifter å ömse sidor. Allt folket gaf på förhand sitt
bifall tillkänna och då redogjorde Thorgeir för sitt förslag. En hvar
Isländing, gammal och ung, skulle blifva christen och döpas; alla tempel
och gudabilder skulle förklaras oheliga och nedbrytas; den som i vitnens
närvaro tillbeder beläten förvisas. Men å andra sidan skulle det stå
enhvar fritt att äta hästkött, utsätta sina barn och offra, blott detta
sista skedde i sådan hemlighet, att ingen blef det varse. Stadgandena
voro väl något egna, men så afgjordt till de christnas förmon att man kan
med fullkomlig rätt säga, att Island blef christet år _1000_.

Den nya provins, som så vunnits för den katholska kyrkan ordnades
snart. Gissor hvite, till sist bosatt på Skålholt, var alltframgent
en vän af den nya läran. Sin son Isleif sände han till Erfurt att
undervisas i bokliga konster och denne betraktades för lärdomens skull
med sådan vördnad af sina landsmän, att de år _1056_ öfvertalade honom
att låta viga sig till biskop öfver Island. Han lefde sedan ända till
år _1080_; vid hans graf stod som tolfårig yngling Are vise, den
förste som upptecknade Islands historia. En annan i den Isländska
litteraturhistorien välbekant prest Sämund vise lefde ock i de dagarna
och kallas han i Kristnisaga för den bästa klerk, som funnits på Island.
Med hans och lagman Marcus Skäggesons tillhjelp förmådde Isleifs son
och efterträdare i biskopsembetet, Gissor, allt folket att värdera
sin egendom och bestyrka det uppgifna värdet med ed och sedan erlägga
tionde derför. Om den folkräkning han företog, har jag redan talat.
Gissor fredade landet så väl, att på hans tid var det inga stortvister
mellan höfdingarna och seden att öfverallt bära vapen med sig aflades
ganska allmänt. Flere af öns mest högättade män voro lärde och vigde
till prester, såsom Are och Sämund. År _1119_ var allthinget ytterst
talrikt besökt, men af alla der församlade fans det ej mer än en, som
hade stålhufva på hufvudet. Då hade Biskop Gissor varit död ett år. Det
var för öfrigt denne Gissor, som gjorde sin fädernegård Skålholt till
biskopssäte, men derjemte gaf efter för Nordländingarnas böner, att deras
område skulle blifva ett stift för sig med Holar till medelpunkt. Detta
senare stift, upprättadt år _1105_, upphäfdes år _1800_, samma år som
allthinget försvann.

Det är naturligt, att christendomen skulle medföra genomgripande
förändringar. Från början inverkade christendomen på lagstiftningen.
Grågåsen är en christen lagbok. Biskoparne hade säte bland godarna på
allthinget och dessa godar hade ej mer några religiösa förrättningar.

Äfven om icke alla de drag från det förflutna, som göra taflan mörk,
äro utplånade -- särskildt äro berättelserna om den gröfsta osedlighet
sorgligt allmänna -- förnimmer man dock en stor skiljnad. Det inträder
en viss mattighet, som man lätt spårar i sagorna, icke sällan ett
sentimentalt pjunk, som kan vara ytterst obehagligt. Den på lysande,
fastän ofta hemska bragder rika tiden tager snart slut och en hvilotid
inträder, om hvars tilldragelser icke mycket är att säga.

Detta var dock ingen dödsslumrens tid. Ett nytt fält hade öppnat sig för
det rastlösa verksamhetsbegäret. De litterära idrotterna drefvos med
förkärlek, hvilkas frukter jag ofta åberopat och om hvilka jag i det
följande får tala mera.

Icke litet af hednatron bevarades likväl. På Island likasom hos oss hafva
minnena af gudar och gudinnor gömt sig i dunkla sägner och mystiska bruk.
Man anknöt gerna, så ofta det kunde ske, det gamla vid det nya. Så trodde
man t. ex. att hvar menniska, hvar slägt hade sina skyddsandar, som under
lifvets vexlande förhållande gåfvo skydd och hjelp. Helgonen, i synnerhet
de qvinliga, fingo för Isländarna helt enkelt betydelsen af dylika
följe-andar.

Man eger från öfvergångstiden från det hedniska tänkesättet till det
christna ett litterärt minnesmärke af ganska stor betydelse, den s. k.
Solsången, af hvilken jag vill meddela några visor. Det är en död fader,
som gifver sin son lärdomar.

    *     *     *

    Derom vill jag tala,
    huru säll jag var
    uti verldens boning
    och än om det andra
    huru nödde menskors söner
    gå till skuggorna.

    *     *     *

    Jag lutad satt
    länge och nedåt vägde,
    mycket lysten var jag dock att lefva.
    Men Han rådde,
    Han som mäktig var,
    fram skynda den dödsdömdes vägar.

    Hels kedjor
    hårdeliga slutna
    kommo mig kring mina sidor.
    Dem slita jag ville,
    men de starka voro.
    Lätt är fri att gånga.

    Ensam jag visste,
    hur i alla lemmar
    smärtan i mig svälde.
    Hels mör
    hemskt mig bödo
    hem till sig hvar afton.

    Solen såg jag
    sanna dagens stjerna,
    sorgligt uti molnen sjunka,
    men Hels port
    på ett annat håll
    tungt jag hörde tjuta.

    Solen såg jag
    af blodrunor sluten
    mycket, då jag var ur verlden dragen;
    mäktig syntes han,
    mångalunda,
    mer än han var fordom.

    Solen såg jag.
    Så mig tycktes
    som jag skådat herrlig Gud.
    Sista gången
    uti tidens verld
    jag för honom ned mig böjde.

    *     *     *

    Solen såg jag
    skälfvande på vågen,
    rädslofull och nedböjd,
    ty hjertat mitt
    ganska mycket var
    uti vanmakt sönderbrustet.

    Solen såg jag
    sällan mera dyster,
    mycket då jag var från verlden dragen.
    Min tunga var
    som vänd i trä,
    som kallnad alltomkring.

    Solen såg jag
    aldrig sedan
    efter den dystra dagen.
    Ty skyarna lycktes
    för mig samman,
    jag gick bort från qvalen kallad.

    *     *     *

    Längre än alla
    var mig den natten,
    då jag stelnad låg å bädden.
    Då besannades
    detta gudaord:
    menskan är af mull.

    Det ser och dömer
    danande Gud,
    som jord och himmel gjort,
    huru enslige
    månge fara,
    fast från slägt de skiljas.

    Sina verk
    hvar menska njuter,
    säll är den det goda öfvar.
    Af rikedom
    mig var beskärd
    af sand en bäddad säng.

Han vandrar som Dante genom underverldens hemska boningar och kommer från
dem till ljusets.

    Män såg jag då,
    som hade mycket
    gifvit efter Herrans lagar,
    rena ljus
    vordo klarliga
    öfver deras hufvud brända.

    Män såg jag då,
    som med mycken flit
    främjat andras bästa.
    Englar läste
    helga böcker
    öfver deras hufvud.

    Män såg jag då,
    som hade mycket
    tärt sin kropp med fasta.
    Sig Guds englar
    för dem alla nederböjde;
    det var högsta hugnad.

    Män såg jag då,
    som sin moder
    mättat hade.
    Deras hvilorum
    uti himlens strålar
    herrligt stälda voro.

    *     *     *

    Höga vagnar såg jag
    öfver himlen fara
    och till Gud de hade vägen;
    dem styrde de,
    som utan sak
    mördade voro.

    Mäktige Fader,
    höge Son,
    helige himlens Ande!
    jag beder dig,
    som allting skapat,
    oss alla ifrån synder skilja.

    *     *     *

    Detta qväde,
    som jag lär dig,
    skall för lefvande du sjunga,
    solens sång,
    som i mycket
    minst månd’ diktad synas.

    Här vi skiljas,
    men månde åter råkas
    på menskors högtidsdag.
    Herre min,
    gif de döda ro,
    tröst åt dem som lefva.

    Underlig visdom
    var dig i drömmen sjungen,
    men du såg det sanna.
    Ingen man så vis
    är skapad vorden,
    att af solens sång han förr hört orden.



8.

Njål.


Det har kanske synts mången, att jag tecknat den gamla Isländarens
lif med väl mörka färger. Flerfaldiga gånger har jag framhållit som
ett betecknande drag en vildhet af onekligen svårare art. Men vi äro
ingalunda deraf berättigade att utan betänklighet uttala öfver det forna
lifvet och dess företeelser förkastelsens dom utan förskoning.

Vildheten kan vara af olika slag. Vild är kannibalen, som frossar af sin
fiende, sedan han förut grymt misshandlat honom. Det finnes folk, som för
det närvarande stå så lågt, att man spårar hos dem till en början föga
mer än djurisk vildhet och djurisk medvetslöshet. Hos dem har vildheten
öfvergått till en andra natur, undertryckt deras öfriga charaktersdrag
och till sist som en kräfta frätt deras inre, så att de icke kunna stå
med någon sjelfständighet inför de ibland dem uppträdande Europeerna,
det går dem, såsom en Ny-Zeländare klagade: “våra husdjur dö ut och vi
sjelfve försvinna.“ Likväl stå Ny-Zeländarne, såsom deras sägner bevisa,
ingalunda bland de lägsta folken.

Våra fäder togo ej med sjukligt och försvagadt sinne emot den nya
lära, som för dem förkunnades. De dogo ej bort för beröringen med den
Europeiska bildningen, sådan denna vid pass år 1000 befann sig. Våra
fäder voro icke vildar, men ej heller de halfgudar, som mången så
gerna trott. De voro menniskor med en vidunderlig kraft, som i brist
på harmonisk utbildning af charakteren ofta gjorde sig gällande framför
allt annat. Vi få, vid tanken på denna deras vildhet, som understundom
öfvergick till verklig råhet och upprörande grymhet, icke förgäta, att de
derjemte egde en yttre odling, som ingalunda är att förakta, ej heller
glömma den förtrolighet, med hvilken de umgingos med sina gudar, de höga
tankar, de heliga sångerna förvara, den djupa psychologiska blick och
det fina doft, som tjusar oss i Gudruns klagan, den vemodiga, innerligt
varma, men manligt undergifna sorgen i den vilda Egils qväde öfver sonens
död. Dessa drag tillhöra icke ett i barbariets gräsligheter försjunket
folk, utan ett, som _kan_ räddas, _kan_ öfvervinna de onda yttringarna
och låta det goda komma till utveckling. Sådant är för öfrigt sambandet
mellan allt här i verlden, att vilja vi rätt bedöma en tid, få vi icke
hålla henne isolerad för oss, utan vi måste framkalla till vitnen de
tidigare skiftena med deras löften, de efterföljande med de frukter,
de burit. Hvad vitnar Nordens historia, hvad vitnar _vår_? Folket, som
sörjande gick vid Magnus Ladulås’ bår, som efter mångårigt förtryck reste
sig under Engelbrekt och lät sig ledas af Gustaf Vasas herrskarevilja,
det folk, som frimodigt offrade sig för sanningens sak under Gustaf Adolf
och som trofast älskade Carl XII i trots af de olyckor, han vållade sitt
land -- det folket var icke för åttahundra år sedan endast vildar. Dess
forntid _måste_ kunna för oss uppvisa herrliga ting, om vi blott våga
skjuta undan de blodfärgade vapnen och gå männen närmare in på lifvet och
lyssna till slagen af deras manliga hjertan, följa gången af deras dolda
tankar.

Med christendomen kom försoningen. De skilda krafterna bragtes närmare
hvarandra och under ömsesidig inverkan antogo de alltmer billiga
proportioner. Vildheten bröts och storheten kunde uppenbara sig utan
afskräckande skepnad. Dock icke genast, ty det är blott den svage,
som i ett ögonblick skiftar natur. Särskildt på Island hann icke
öfvergångens tid att vika för ett stillare och mer harmoniskt tillstånd,
ty republikens upplösning närmar sig alltmera och är ungefär 260 år efter
christendomens antagande fullbordad.

Innan vi lemna den bragdrika tid, med hvilken vi hitintills
hufvudsakligen sysselsatt oss, den tid, som skildras i den egentliga
sagolitteraturen och hvars slut inträffar ungefärligen med år 1030, vilja
vi än en gång kasta en blick på de förhållanden, vi lärt känna. Jag vill
anknyta denna återblick vid minnet af en man, som var en af Islands
ädlaste, den vise Njål, om hvilken jag redan så många gånger talat. Rika
materialier lemnar Njåls saga, den yppersta af alla Isländska sagor, så
väl tänkt och utarbetad, att hon intager sitt rum vid sidan af alla folks
och alla tiders mer framstående litterära alster. Njåls saga och Snorres
konungasagor visa, hur högt den Isländska litteraturen hann. Deras
nedskrifningstid är ungefär densamma. Jag kan likväl icke åtaga mig att
framställa denna bild utan skuggor -- sagan påpekar alltför många -- men
jag vill icke mer än nödigt är uppehålla mig vid dem.

Njål är icke ung, då vi först göra hans bekantskap. Han var rik och
ansedd, säger hans saga, och hans yttre fördelaktigt, men hakan skägglös
-- en anledning till många speord och försmädelser. Lagkunnig var han,
så att icke fans hans like, klok och förutseende. Han gaf helsosamma
råd och var villig till allt godt, saktmodig och storsint; han löste
svårigheterna för hvar man, som kom till honom. Hans hustru het
Bergthora, en duglig qvinna, rask, men något hård. De hade tillsammans
tre söner och tre döttrar. Sönerne gifte sig, men bodde med hustrurna i
föräldrahemmet.

Gunnar på Lidarända var Njåls granne och goda vän. När Gunnar kom hem ur
sina vikingafärder, träffade han på allthinget Hallgerd, Höskulds dotter,
som hade låtit döda sin första man, med hvilken hon blifvit mot sin egen
vilja gift. Hon var nu enka efter sin andra man. Den ädle Gunnar friade
genast till henne, fick hennes och fadrens samtycke och reste derpå hem.
Han skyndade snart öfver till Njål och berättade honom allt. Njål tog det
tungt; “af henne vållas,“ sade han, “allt ondt, som kommer att ske efter
hennes hitkomst här i trakten.“ “Aldrig skall hon göra vår vänskap om
intet,“ genmälde Gunnar. Njål svarade, att det torde komma nära dertill.
Emellertid lofvade han att komma till brölloppet.

Sagorna omtala många vackra exempel på vänskap man och man emellan under
olika tider. Vi finna de första exemplen redan i hjeltesångerna. Det
förbund, som slöts mellan tvenne vänner, beseglades ofta genom vissa
ceremonier och stäldes dermed under religionens hägn. Förmodligen hafva
alla hört talas om fostbrödralagen, som voro så vanliga, och de pligter,
man genom dem iklädde sig. Det fans knappt uslare nidingsdåd än att svika
sin fosterbroder, såsom Gjukungarne sveko Sigurd Fafnesbane. Vida högre
var dock Njåls och Gunnars vänskap än den vanliga, ty hon fortfor trots
alla de omständigheter, som annars så lätt retade en Isländares sinne
till vrede och oförsonligt hämdbegär.

Njåls förutsägelse om Hallgerd visade sig vara fullkomligt riktig. Hon
var verkligen illasinnad. Till en början sökte hon reta Bergthora, af
hvilken hon ansåg sig hafva blifvit förnärmad. “I ären just ett vackert
par,“ sade Hallgerd till henne, “du har en kartnagel på hvar finger
och Njål intet enda skäggstrå.“ “Det är sant,“ svarade Bergthora, “men
ingendera af oss gör den andra förebråelse derför. Thorvald, din man,
var icke skägglös och du vållade likväl hans död.“ Sedermera, då Gunnar
och Njål voro vid allthinget, lät Hallgerd döda den af karlarna på Njåls
gård, som Bergthora satte mest värde på, och skickade sedan bud derom
till mannen. Gunnar stod upp med de sina gick till Njåls bod och böd
vännen komma ut. Han sade honom då, att hans hustru och hans rättare hade
ihjälslagit Njåls karl. Njål var tyst tills allt var omtaladt. Sedan
sade han: “icke får du låta henne få sin vilja fram uti allt.“ Gunnar
bad honom sjelf döma i saken. Njål svarade: “svårt torde det blifva dig
att böta för alla Hallgerds upptåg; annorstädes torde du få mer besvär
än nu, då det är allenast vi som hafva del i saken. Jag tänker dock, att
vi torde behöfva påminna oss, att vi hafva talat godt med hvarandra.“
Han bestämde böterna till 12 öre silfver och fick det. Men Bergthora
var icke nöjd med dessa böter och nu följde det ena dråpslaget på det
andra, skiftevis, och husfadren betalte hvad hustrun och husfolket gjorde
mot hans önskan. Till sist började Njåls söner deltaga i stridigheterna
och fälde en frände till Gunnar, en dålig karl, som förut på Hallgerds
anstiftan mördat deras uppfostrare. Gunnar stämde ej heller detta för
thinget och tvenne år förgingo, utan att han nämnde ett ord om saken,
tills han en gång kom till Njål, för att bedja honom om råd, och Njål
bragte saken på tal och bad Gunnar bestämma böternas belopp.

Deras vänskap fortfor allt framgent. Ofta råkade Gunnar, mer och mindre
mot sin vilja, i strid och tvister; hvar gång gick han till Njål att få
råd och goda råd fick han. Det hände ibland, att Njål sade målet vara
högeligen betänkligt, men han tillade, då Gunnar sade sig icke kunna vara
honom förutan, att deras vänskap skulle vara till dödsdagen. Gunnar insåg
ock, hvad han hade Njål att tacka för, “det var mer“, sade han, “än han
kunde löna.“ Vi måste komma ihog, att den tiden var en vunnen process
nästan så ärobringande som en seger i vapenstrid och mer än en gång säger
sagan, att Gunnar gick med heder ur tvisten, tills han, tack vare Njål,
blef den mest ansedde man i hela Sydlandet. Men fröjden öfver anseendet
var på Island ofta af kort varaktighet. Vi hafva redan hört, hur Gunnar
blef dömd till landsflygt och hur han till sist ej kunde förmå sig att
lemna det kära hemmet. Hans ovänner kommo öfver honom en natt och bröto
sig in i huset, men han fälde med sina pilar -- han var öns ypperste
bågskytt -- enhvar, som närmade sig, tills bågsträngen brast. Han fälde
ännu tvenne med sin yxa och bad Hallgerd taga en eller två af sina flätor
och af dem sno, jemte Gunnars moder, en ny bågsträng. “Beror något
derpå?“ frågade hans maka. -- “Ja, mitt lif, ty har jag bara bågen, kan
ingen komma åt mig.“ “Då är det tid“, svarade Hallgerd, “att jag tänker
på slaget, du gaf mig en gång. Mig qvittar det lika, om du lefver längre
eller kortare.“ -- “Enhvar har något att skryta öfver“, svarade Gunnar
och miste sitt lif inför Hallgerds ögon.

Hur mycket denna tiden är vår olik, se vi bäst på ett sådant framstående
exempel som Njål. Han egde i fullt mått den kännedom om lagen och
lagsedvänjor, som erfordrades för den, som ville komma i åtnjutande af
hedern att kallas lagman, han egde derjemte en förvånande skarp blick och
en outgrundlig rådighet för att rädda sina vänner, främja deras mål och
göra motståndarens om intet. Alla de mål, i hvilka Njål hade någon andel,
väckte alltid stort intresse vid thingen. Ofta var hans förfaringssätt
vanskligt, men han hade lagt sina planer alltför klokt för att de skulle
misslyckas. Hans grundsats var, som han sjelf säger, “med lag skall man
land bygga och det ej med olag öda“, men man ansåg sig förfara fullt
lagligt, om man, för att vinna sina mål, blott icke använde de medel,
som voro formelt lagstridiga. Han ansågs icke af sina samtida bryta mot
sitt valspråk. Ett charakteristiskt exempel på det anseende och den
tillit han åtnjöt, finna vi i sagan. Der berättas, huru Njåls äldste son
Skarpheden och Gunnars son Högne en afton gingo förbi högen, i hvilken
Gunnar var jordad i sittande ställning. Det var klart månsken. Då och då
for en sky öfver himlen. Högen var öppen, Gunnar satt i öppningen och såg
upp mot månen. Fyra ljus sågo de brinna i högen, utan att kasta skugga.
De sågo att Gunnar var vid godt mod och hörde honom qväda en visa.
Derefter slöts högen igen. “Skulle du trott detta“, frågade Skarpheden
sin följeslagare, “ifall Njål eller jag berättat det?“ Högne svarade: “Om
Njål sagt mig det, skulle jag hafva trott honom, ty det säges ju, att han
aldrig ljuger.“ -- Dylika underbara företeelser, gengångare m. m. omtalas
ofta i sagorna.

Emellertid var Njål trots all sin storhet ett barn af sin tid. När Gunnar
var död och hans söner frågade, om icke Njål ville väcka ansvarstalan
mot dräparna, svarade han, som sanning var, att det icke gick för sig,
emedan en till landsflygt dömd, som dräptes i hemmet, låg ogild. Men i
stället uppmanade han till att döda någon eller några af mördarna. Efter
den nattliga synen gjorde äfven Skarpheden och Högne detta. Det är väl
vanskligt, när man drager fram en menniskas handlingar och derjemte
pröfvar, hvad hon vunnit och lidit, att derefter säga att _det_ var
lönen för _den_ gerningen. De vägar, på hvilka lönen kommer, äro ofta
så fördolda, att vi dödlige ej skönja dem. Men det förefaller dock som
en tydlig nemesis, när den lagkloke Njål, som trots sin vishet vill
göra sjelfhämnden gällande, till sist omkommer för ett lika lagstridigt
öfvervåld och när derutöfver de, som derför väckte ansvarstalan, för ett
formfels skull icke kunde få domen fäld af just den domstol, Njål hade
inrättat till landets fromma.

Men jag griper händelserna i förväg. Om Njålssönernas vikingafärder och
deras strider med Håkan jarl i Norge, har jag redan nämnt. När de kommo
hem, sökte de få upprättelse af Isländaren Thråen, som vållat ofriden
med jarlen. De möttes af honom och hans folk med hån. Det slutades så,
att Thråen fäldes af Skarpheden. Njål betalade de äskade böterna, men
han nöjde sig icke dermed. Han for till en af sina vänner, hos hvilken
Thråens son Höskuld uppfostrades. Njål ropade gossen till sig, tog en
guldring af fingret och lemnade honom. “Vill du hafva den“, frågade Njål.
“Jag vill“, svarade gossen. “Vet du“, sporde Njål, “hvem som vållade din
faders död?“ “Jag vet att Skarpheden slog honom, men ock att det icke är
skäl att minnas det, då förlikning är gjord och fulla böter betalade.“
“Svaret“, sade Njål, “är bättre än frågan. Du månde blifva en god man.“
“Goda synas mig dina förutsägelser“, svarade Höskuld, “ty jag vet, att du
är förutvetande och ljuger aldrig.“ Då sade Njål: “jag erbjuder mig att
uppfostra dig, om du sjelf vill det.“ Han jakade och följde med Njål till
Bergthorshval, der han hade allt godt. Njåls söner voro hans vänner, de
höllo alltid tillsammans i ord och gerning. Njål visade honom alltjemnt
stor kärlek. I en senare tid friade Njål för honom till Hildegun, Floses
syster, men hon svarade, att hon icke ville gifta sig med någon, som icke
vore gode. Njål begärde då trenne års uppskof. Under tiden genomdrefs
femtedomens införande och de nya godordens inrättande och då de senare
skulle bestämmas, sade Njål för allt folket: “det är mången kunnigt, hur
det gick mellan mina söner och Thråen med hans män, att de dråpo honom,
men vi förliktes derefter. Jag har uppfostrat Höskuld och kan åt honom
få ett godt gifte, ifall han hade ett godord, men ingen vill sälja sitt.
Derföre vill jag bedja eder, att I låten mig upptaga ett nytt på Hvitanäs
för Höskulds räkning.“ Alla gåfvo sitt bifall och Höskuld fick Hildegun.

Emellertid voro de vidtagna förändringarna ingalunda angenäma för alla.
Sommaren år 1009 kom Valgård grå åter till Island, ännu odöpt. Han
hade haft ett godord, men vid sin utresa öfverlemnat detta åt sonen
att förvalta. “Jag har ridit vida kring om bygden“, sade han vid sin
hemkomst, “och jag tycker mig icke se henne i det gamla skicket. Kom jag
till Hvitanäs och såg der många bodtomter -- det var Höskulds thingsplats
-- men när jag kom till Thingskålathinget -- Valgårds forna -- såg jag
alla bodarna nedbrutna. Hur hänger det dermed tillsammans?“ Sonen svarar:
“här äro nya godord upptagna och femtedom och hafva flera skiljt sig från
mitt thingslag och förenat sig med Höskulds.“ Man ser huru de äldre
godarne genast och direkt blefvo lidande. Valgård dog snart, men han
lemnade som ett testamente åt sonen, att han skulle förmå Njåls söner att
taga lifvet af Höskuld.

Derom rör sig återstoden af sagan. Det är hemskt att följa Mård på alla
de krokiga vägar, han vandrar, för att vinna sitt onda mål. Han listar
sig in i båda parternas förtroende, ehuru Njål var högeligen misslynt
deröfver. Länge stodo de emot hans baktal. Höskuld svarade honom: “du
säger aldrig sådant ondt om Njåls söner, att jag tror det. Men skulle så
blifva, att du har sagt sant och att antingen jag måste döda dem eller de
mig, då vill jag mycket hellre tåla död af dem än att jag skulle göra dem
något men. Du är så mycket sämre karl, då du sagt mig detta.“ Sammalunda
ville icke Njålssönerne sätta tro till den nedrigas ord, men till sist
gåfvo de honom rum. Det slutades dermed, att de slogo Höskuld och Mård
var sjelf med om dråpet. En ny tid var kommen. Den fallandes sista ord
voro: “Gud hjelpe mig och förlåte eder.“ Då Njål mottog sorgbudskapet,
sade han: “hellre hade jag velat mista två mina egna söner än Höskuld“.

Nu samlade sig oväder från flera håll. “Mången har jag gjort godt“,
sade Njål, “men få torde löna mig derför.“ Han ville icke draga sig
undan målet, ehuru det egentligen icke var hans, utan sönernas. Mård,
förrädaren, stämde målet för thinget, men den egentlige hufvudmannen för
motståndarna blef Flose, Höskulds svåger. Med afseende på honom och hans
kommande beteende är det godt att minnas som _en_ mildrande omständighet,
att han ogerna åtog sig saken.

Nu sammanträder thinget. Flose var der tidigt och månge hjelpare med
honom. Njålssönernas förnämsta stöd var Åsgrim Ellidarson. De gingo nu ut
att bedja höfdingarne om hjelp, att de icke genast skulle öfverväldigas
af öfvermakten. De vände sig först till Gissor hvite, christendomens
befrämjare, Åsgrims morbroder. Åsgrim frågade om han ville stå dem bi.
Han svarade: “min syster Jorun torde icke önska, att jag undandrager
mig att hjelpa dig. Det lär väl så ske både nu och oftare, att ett och
samma går öfver oss båda.“ Nu gå de till lagsagomannen Skaptes bod. Han
vägrade att hjelpa dem. Från honom vandrade de till Snorre gode. Han tog
väl emot Åsgrim, men svarade på hans bön, att hans egna mål voro kinkiga
och att han derföre icke ville blanda sig i mål från andra fjerdingar.
Dock lofvade han, att icke understödja deras ovänner. Skarpheden, Njåls
äldste son, väckte öfverallt uppseende. Så äfven här. Snorre frågar, när
de skulle gå ut, hvem den fjerde i ordningen var, blekhyad och mager, som
smålog så hånfullt och hade yxan på axeln. “Heden heter jag“, fick han
till svar, “men somlige kalla mig Skarpheden. Vill du mig något mer?“
Snorre sade: “du synes mig vara en hård och väldig man; dock tror jag,
att din mesta lycka är spild och att du har kort tid att lefva.“ “Väl är
det“, sade Skarpheden, “den skulden skola vi alle gälda. Mer angeläget
är det dock för dig att hämnas din faders död än att spå mig sådant.“
“Månge hafva sagt mig sådant förut“, genmälde Snorre, “så att icke är det
värdt, att jag vredgas deröfver.“ Icke heller i Skagfjärdingarnas bod
fingo de någon hjelp. Derifrån gingo de att söka Gudmund den mäktige,
den förnämste mannen i Nordlandet, som aldrig hade mindre än hundra
fria män på sin gård och genom hvarjehanda medel hade vunnit ett stort
inflytande. Han sade om Skarpheden: “han är sådan, att hellre ville jag
hafva honom med mig än tio andra, men han synes mig icke lyckosam.“ Han
lofvade att icke hålla med deras ovänner, men ville besinna sig, om
han skulle uppträda för dem. På det hela var han dock vänlig. Derifrån
gingo de till Ljusvetningarnas bod, men deras höfdinge Thorkel, Gudmunds
ovän, ville icke hjelpa dem, emedan det mål, som Gudmund drog sig för,
kunde icke vara godt. Thorkel sporde efter Skarphedens namn icke just i
de hofsammaste ordalag. Skarpheden svarade bland annat: “icke har jag
tuktat min fader och kämpat med honom, som du med din.“ Öfver detta och
annat vredgas Thorkel, drager svärdet och utbrister: “detta svärd fick
jag i Sverige och drap jag dermed den största kämpe. Når jag dig, lägger
jag det igenom dig.“ Skarpheden tar yxan från axeln, går fram och säger:
“med denna yxa slog jag Thråen Sigfusson. Åtta man stodo omkring honom
och kunde intet göra mig, aldrig har jag svängt vapen utan verkan. Välj
nu: antingen sticker du svärdet i skidan och sätter dig ned eller ock har
du min yxa i hufvudet på dig.“ Thorkel satte sig ned utan betänkande.
Det hade aldrig förr händt honom, säger sagan, ej heller hände det honom
mera. Nu gingo de åter till sin egen bod. Åsgrim sade då till Skarpheden:
“mångenstädes har du varit väl hvass i orden, men Thorkel fick hvad han
förtjente.“ Emellertid voro utsigterna föga ljusa. De hade dock på sin
sida en och annan, deribland den ansedda Hjalte.

Målet fick sin laga gång. Parterna uppträdde inför domstolen. Lagsökanden
aflade eden, bragte fram vitnen till stämningen och kallade qviden fram
till dess plats och erbjöd denna till jäfvande. Då uppträdde en af
Njålssönernas vänner och jäfvade alltsammans, emedan anklagelsen hade
blifvit gjord af en, som varit med om det öfverklagade brottet. Mårds
dubbelhet framlades i dagen och derigenom var allt, enligt Isländsk lag,
gjordt om intet inför den domstolen. Då uppträder Njål, beder alla dröja
qvar och säger: “Så synes mig, som om detta målet gått om intet och var
det icke mer än likligt, ty af en ond rot är det upprunnet. Jag vill göra
eder alla kunnigt, att jag älskade Höskuld mer än mina egna söner och
när jag sporde hans död, syntes mina ögons ljufvaste ljus vara utsläckt;
jag hade hellre velat mista alla mina söner.“ Han bad derpå sina vänner
åvägabringa förlikning. Flose gaf till en början intet bestämdt svar,
men måste gifva med sig, då en, en af hans förnämsta hjelpare, Hall på
Sida, påminde honom, att han en gång räddat Floses son från en säker
död och bad honom derför gifva efter. Nu nämnde båda parterna män till
förlikningsdomstolen. Njåls män voro Åsgrim, Hjalte, Gissor hvite, Einar
Tväråing, Snorre gode och Gudmund den mäktige.

De tolf domarne trädde samman. Snorre gode bad dem göra allt, för att
få förlikningen till stånd. “Viljen I göra dem fredlösa?“ frågade
Gudmund. “Nej“, säger Snorre, “det slutar ofta illa och bringar ofrid
med sig.“ Han föreslog att i stället skulle betalas så stor mansbot,
att större aldrig blifvit gifven på ön. De gingo in derpå, men ingen
ville nämna summan, förrän lotten tvang Snorre dertill. Han föreslog sex
silfverhundraden, d. v. s. tredubbel mansbot. De andre instämde, men man
yrkade, att böterna skulle betalas på thinget. Gissor invände, att de
troligen icke hade så mycket silfver med sig. Då svarade Gudmund: “jag
vet hvad Snorre vill, nämligen att vi förlikningsmän bidraga efter bästa
förmåga, då torde ock andra lägga sitt till.“ De gingo in derpå. Domen
förkunnades från lagberget och förklarades sådan att han icke kunde
brytas. Allt folket var villigt att hjelpa Njål med böternas betalande.
Njåls söner och hans svärson Kåre lemnade ett silfverhundrade, Njål sjelf
ännu ett, thingfolket gaf det öfriga. Njål tog då en sidenkjortel och
ett par stöflor och lade öfverst på silfverhögen. Flose efterskickades,
besåg silfret och sade det vara väl gifvet, tog så kjorteln och frågade,
hvilken hade lemnat den. Då ingen svarade, yttrade Flose en förmodan,
att han var gifven af den skägglösa Njål; “ingen kunde se på honom, om
han var man eller qvinna“. Skarpheden svarade: “illa är det att smäda
åldrig man. Att han är en karl, torde du veta, ty de söner, hans hustru
födt honom, hafva icke låtit hans fränder ligga ohämnade.“ Ordvexlingen
slutade dermed, att Flose vägrade taga mot silfret och sade sig vilja
hämnas Höskuld. Då sade Njål: “nu kommer det fram, som jag längesedan
tänkte, att detta mål faller tungt öfver oss.“

Flose rustar sig och de sina för att anfalla Njål. All den hjelp han
påräknat, fick han dock icke. En Ingjald hade lofvat honom bistånd, men
till honom kom en dag hans syster Rodny, moder till Njåls oäkta son
Höskuld. “Är det sant“, sporde hon, “att du svurit att dräpa Njål och
hans söner?“ Han medgaf det. “Stor niding är du då“, sade hon, “då Njål
redan trenne gånger räddat dig från fredlöshet.“ “Mitt lif beror på att
jag håller min ed“, svarade brodren. “Du torde allt få lefva ändå“,
invände systern, “och kallas en bättre man, om du icke sviker den du mest
har skuld till.“ Hon tog då upp ur sin påse en blodig och söndersliten
linnemössa och sade: “denna mössa bar Höskuld Njålsson, din systerson, då
han dödades af Njåls ovänner. Så mycket sämre synes det mig att hjelpa
dem.“ Ingjald lofvar, att icke uppträda mot Njål, men vägrar att yppa
för honom de sammansvurnas plan. “Då vore jag hvar mans niding, om jag
yppade, hvad andre förtrott mig, men väl är det karlaktigt, att jag
skiljer mig från de sammansvurna, ehuru jag vet hämnden stunda.“ Rodny
gick ned till Bergthorshval och bad Njål taga sig till vara.

Förebud kommo. En man gick ute en söndagsnatt nio veckor före vintren.
Han hörde ett stort buller. Himmel och jord bäfvade. I vester såg han en
eldfärgad ring och i ringen en man på en grå häst. Han red fort och hade
i handen en lågande eldbrand och red helt nära honom. Ryttaren var svart
som beck och qvad med hög röst:

    Jag rider hästen,
    daggbestänkte,
    med fuktig man,
    ondt vållande.
    Eld är i ändan,
    etter i midten,
    om Floses råd
    är det kaflen far.

En natt omringades huset af Flose och hans män år 1011. De tände eld
derpå. Njål ropade ut och frågade, om de ville förlikas med hans söner
eller låta någon slippa ut. Flose ville icke veta af förlikning, men
beder qvinnor, barn och huskarlar gå ut. Njål bad alla, som fingo,
begagna sig af tillåtelsen. Thorhalla, Åsgrims dotter och Helge Njålssons
maka, lofvade att egga fader och bröder till hämnd, Åstrid, Grim
Njålssons hustru, klädde Helge i qvinnokläder och ledde honom ut med sig.
Derute fattade man dock misstankar till den resliga qvinnan och då Helge
hörde det, kastade han af sig förklädnaden, drog svärdet men fann snart
döden. Flose bad Njål gå ut, “jag vill icke att du brinner inne.“ “Nej“,
svarade Njål, “jag är en gammal man och föga skicklig att hämnas mina
söner. Jag vill icke lefva med blygsel.“ Flose ropar då till Bergthora:
“gå ut, husfröja, ty jag vill för ingen del, att du brinner.“ Bergthora
svarar: “ung var jag, då jag gafs åt Njål; jag har lofvat honom, att ett
och samma skall gå öfver oss båda.“ “Hvad skola vi nu göra?“ frågade
Bergthora mannen. “Vi skola lägga oss på vår bädd, jag har länge väntat
efter hvila.“ Då såg Bergthora på sin lilla dotterson och sade: “dig
skall man bära ut, du får icke innebrännas.“ “Nej, mormor“, svarade
gossen, “du har lofvat mig, att jag aldrig skulle skiljas ifrån dig,
så länge jag ville vara hos dig. Mycket hellre vill jag dö med dig och
Njål än lefva efter er.“ De lade sig i bädden med gossen emellan sig. De
gjorde korstecknet öfver sig och anbefalde sina själar i Guds hand. Det
var de sista ord, Njål hördes tala.

Det blefve för långt att här meddela mera af den gripande skildringen,
sagan gifver af “Njålsbrännans“ förlopp. Blott en undkom, Kåre, Njåls
måg, för att blifva svärföräldrarnas, sonens, svågrarnas hämnare. Det
blefve för långt att meddela, hur straffet träffade våldsverkarna. I sin
ålderdom for Flose till Norge. Han var då förlikt med Kåre. Sent på
hösten vände han åter; man afstyrkte hans färd, ty hans skepp var dåligt.
“Det är godt nog“, sade han, “för en gammal man, som snart skall dö.“
Ingen har sedan hört något om skeppet eller om Flose.



9.

Den Isländska republikens slut.


Den tid, till hvilken jag nu öfvergår, ligger utom sagornas egentliga
tidsålder -- denna slutades, som redan sagdt, år 1030 --, men jag hade
alltför ofullständigt löst min uppgift, ifall jag icke meddelade det
slutliga resultatet af allt det, jag i det föregående påpekat, frukterna
af Islands samhällsförhållanden. Det finnes en saga, som behandlar
denna slutperiod, den omständliga Sturlungasagan, så kallad, emedan hon
företrädesvis handlar om Sturlungarnas ätt, den mäktigaste under Islands
sista tider. Vid den märkligaste af denna ätt ville jag nu närmast
anknyta berättelsen, vid Snorre Sturleson.

Den blifvande häfdatecknaren fick en värdig uppfostran. Hans fader var
den mäktigaste mannen i Vestlandet och låg i ständiga strider. Sällan
stod någon med framgång emot honom. En gång tvangs han dock att antaga
en förlikning, som förestafvades af den ansedde Jon Loptsson, hvilken,
för att gifva förlikningen ökad fasthet, erbjöd sig att uppfostra Sturles
yngsta son Snorre. Detta skedde år 1081. Snorre var då tre år gammal.

Han var nu på rätta stället, för att få en god uppfostran, så fin och
belefvad, som den tiden kunde gifva. Jon Loptsson var en dotterson
till konung Magnus barfot uti Norge och en sonson till Sämund vise,
som ansetts vara samlaren af nordens guda- och hjeltesånger. Äfven om
han icke var det, hade han och hans ätt stort anseende för lärdom. Det
kunde ock synas bäst för Snorre att gå den lärda vägen, ty hans moder
hade förödt all hans egendom. Detta hjelptes likväl snart, ty hans äldre
bröder, som båda voro godar, skaffade honom ett rikt gifte. Nu fick han
gård efter gård, godord efter godord. Hans anseende växte med hvar dag,
ty han var vis icke blott i boklig lärdom, utan äfven i det som hörde
till det praktiska lifvet.

Mån om sig var han, att döma efter de drag, sagan förvarar, och deltog
uti de strider, som fördes af öns höfdingar. De goda tiderna, då man hade
lagt bort seden att bära vapen, voro nu redan förbi. Snorre uppträdde
en gång på thinget, då ett hans mål skulle afgöras, med sex- eller,
enligt några handskrifter, sjuhundra man, af hvilka åttatio voro helt
beväpnade. Men den högtflygande ande, som bodde i honom, lät honom ej med
odeladt nöje och uteslutande egna sig åt hemmet och dess _jemförelsevis_
småaktiga strider. Han fästade sina blickar på utlandet. Till Håkan
Galen, som den tiden utöfvade ett stort inflytande på ledningen af Norges
öden, sände han ett lofqväde och fick till lön ett svärd, en sköld och
en brynja, hvarjemte jarlen skref till honom och bjöd honom till Norge,
der han skulle än mer hedras. Snorre ämnade lyda uppmaningen, men jarlen
dog, och resan uppsköts. När Snorre omsider kom till Norge, regerade der
konung Håkan Håkansson och jemte honom Skule jarl. Hos jarlen blef han
väl mottagen och gästade hos honom öfver vintern. Sommaren derpå for han
till Vestergötland för att besöka lagman Eskil, Birger Jarls broder, och
hans husfru Christina, Håkan Galens enka. Snorre mottogs med största
gästfrihet och fick efter tidens sed ansenliga gåfvor; bland annat gaf
fru Christina honom det märke, som burits framför Svenska konungen Erik
Knutsson, då han i slaget vid Gestilren fälde sin motståndare konung
Sverker unge. Snorre var då ungefär 40 år. Vi kunna utan svårighet
förstå, af hvilken nytta det skulle vara för den stora häfdetecknaren
att få röra sig i de högre kretsarna af det offentliga lifvet, som han
sedermera så mästerligt skildrat i dess tidigare företeelser.

Till vintern vände han åter till Skule och var hos honom i tillfälle att
använda sitt inflytande till Islands förmon. En händelse hade nämligen
timat, som sorgligt tecknar tidens art. En son till Snorres fosterbroder
Sämund hade kommit till Bergen. Borgarne derstädes, som kände slägtens
öfvermod, skämtade med honom om hans kongliga börd. Isländaren seglar af
förtrytelse häröfver, trots vinterstormarna, till Norska konungen, som då
vistades i Throndhjem, men hans fartyg förliste utanför Stadudden. När
underrättelse härom hinner fadren, skjuter han skulden för alltsammans på
invånarna i Bergen, begifver sig med några hundra man till en hamnplats
på Island, der någre Bergensköpmän befunno sig och tillegnar sig deras
varor, ja icke blott deras, utan äfven tvenne Hardangerköpmäns. I följd
af detta spildes några menniskolif och Skule jarl beslöt i sin vrede, att
med en flotta begifva sig öfver till Island. Men Snorre afrådde detta och
sade det vara vida lättare att förmå Isländarna genom ärebetygelser och
gåfvor än genom våld att underkasta sig; “jag och mina bröder,“ tillade
han, “äro näst Sämund de inflytelserikaste på ön; mängden följer nog oss
efter.“

Det var icke första gången Norges beherrskare sökte lägga under sig
Island. Redan Harald Hårfager hade under landnamstiden velat få ön bragt
under sin lydnad genom den dit utflyttande Une Danske. Islands inbyggare
blefvo vid underrättelsen om dennas planer så förbittrade att de icke
ville gifva honom det han allramest behöfde, för att kunna lifnära sig
i det ännu för honom främmande landet. Hans beskickning misslyckades
fullkomligt och han sjelf fann snart döden till straff för ett brott,
han föröfvat. Emellertid måste Isländarne på ett sätt eller annat träda
i förbindelse med Norrmännen äfven i rättsligt afseende. Islands lagbok
talade om Norges konung och denne upptog skatt af skeppen, som foro
mellan Island och Norge. År 1220 talar en Isländare om att lägga sin ö
under Norges krona och denne Isländare är icke en äfventyrare, utan en
af öns mest ansedda män, som redan varit hedrad med förvaltandet af sitt
hemlands högsta embete.

De rådande i Norge sökte allt närmare binda Snorre vid sina planer.
Han utnämndes till konungens munskänk och till Norsk ländeman, d. v.
s. mottog af Norges konung en förläning. Omsider vände han åter till
Island på ett skepp, som han jemte andra stora gåfvor fått af Skule jarl.
Deremot hade han måst förbinda sig till att sända öfver sin son, att
man skulle hafva honom vid hofvet som gisslan för fadrens trohet. Alle
Isländare voro dock ännu icke af samma mening, allraminst de som hade på
något sätt förbrutit sig mot Norrmän, ej heller gjorde Snorre något för
att infria sina i Norge gifna löften. Deremot var han mycket upptagen af
egna angelägenheter, låg i ständiga strider med sina anhöriga och sökte
på allt sätt styrka sin egen makt. Han byggde till och med några kastaler
eller borgar, till värn mot sina fiender. Och under allt detta skref han
på sitt stora historiska verk.

De rådande i Norge sökte då efter andra verktyg och hade icke svårt att
finna villiga. Snorres brorsson och motståndare Sturle nödgades för de
oförrätter, han tillfogat en af Islands biskopar, begifva sig från ön.
Först gästade han i Norge, der han höll sig till konung Håkan, som nu var
i oenighet med den till hertig upphöjde Skule, besökte sedan Valdemar
Seier i Danmark och for sedan med en Norsk biskop till Rom, der han för
att bota sitt brott fick vandra barfota mellan alla kyrkorna och dessutom
gisslades framför de flesta hufvudkyrkorna, under de åskådandes stora
ömkan, säger sagan. På återvägen dröjde han hos konung Håkan i Tönsberg
och fick hans stora förtroende.

På det viset styrktes oppositionen mot Snorre, som knappast hade mod att
i skarp strid förfäkta sitt herravälde. Han fick lemna sin bästa gård
och lemnade till och med ön, för att uppehålla sig en tid hos hertig
Skule, som vid afskedet skall hafva gifvit honom jarlsnamn. Konung Håkan
var hans ovän. År 1238 vände Snorre åter till Island, ty hans farligaste
motståndare, en broder och dennes son, den nyssnämnde Sturle, voro nu
dödade.

Mördarne, Gissor och Kolben, voro Snorres svärsöner. Det oaktadt eggar
Snorre en sin brorsson att utkräfva hämnd på dem. Men samtidigt får
Gissor, som ock var Norsk jarl, bref från sin frände konung Håkan,
der han beder honom taga Snorre till fånga och sända honom till Norge
eller i nödfall döda honom. Gissor valde det senare och gjorde första
anfallet mot sin svärfader vid allthinget, men då räddade denne sig in
i Thingvallakyrkan. Snorre for från thinget hem till sin gård, trots
försigtiga vänners afrådande. Han ämnade ej dröja der mer än helt kort.
Ett varningsbref fick han, som kanske hade bestämt honom till större
varsamhet, men det var skrifvet med så invecklade runor, att ej ens den
lärde Snorre kunde tyda dem. Ovännerne kommo manstarka en natt, då Snorre
redan hade lagt sig. Han skyndar upp och gömmer sig i en källare, der
han snart uppdagades och dräptes. Det skedde år 1241, natten efter S:t
Mauritii dag, den 22 September.

Snorres lefnad ger en fullständig spegelbild af den tidens lif, enskilda
och borgerliga. Han är ingalunda en af de sämsta och jag vill hoppas
att de funnos, som i charakterens värde öfvergingo honom. Slapphet i
sederna, inbördes oenighet, begär efter hofvens och hofgunstens glans,
ringakt för den frihet, fäderne egt och lemnat till arf åt kommande
slägten, hejdlösa angrepp mot det under det personliga inflytandet
vacklande statssystemet -- sådana äro den tidens och dess mäns drag. Vi
få dervid dock icke förgäta, att Snorre var en utmärkt häfdatecknare, en
af verldens allrastörsta. Att samla minnena från förgångna tider var den
tiden vanligt.

Hvarföre skulle jag än ytterligare uppehålla er vid detaljerna från denne
den Isländska republikens sista dagar? De äro icke angenäma. Hufvudsumman
måste jag dock meddela.

Konung Håkan fullföljde sin tidigare politik. Han använde den ena mot
och efter den andra, allt eftersom hans planer fordrade. Stridigheterna
mellan Snorres vänner och hans mördare fingo härigenom en politisk
charakter, ehuru ingen af de stridande partimännen var hogad att längre
rätta sig efter konungen än detta var förenligt med de egna intressena.
Ej heller tilläto de båda partiernas hufvudmän, att någon annan uppstod
att föra Norska konungens talan. Omsider slutades det dermed, att Snorres
mördare kom till ön som Norsk jarl och fick öns invånare att rätta sig
efter den nya ordningen, i synnerhet genom att förespegla dem en del
förmoner. Det visade sig likväl inom kort, att dessa förmoner icke voro
gifna af någon annan än Gissor sjelf. Sändebud från Norge framstälde
konungens fordringar utan afdrag och större delen af öns befolkning
underkastade sig, ehuru icke utan knot, Norges krona med förbehåll att
få behålla egen lag och vissa andra förmoner. Tvenne år derefter, år
1264, var ön helt och hållen ett Norskt lydland. Detta styrdes sedermera
af en ståthållare med tillhjelp af först en och sedan tvenne lagsagomän
och några s. k. sysselmän, hvilkas antal efter behof förökades. Med
bibehållande af laga former infördes en mängd förändringar, femtedomen
afskaffades, annat omskapades, en ny lagbok, affattad efter Norska
lagens grundsatser, infördes, men öfverklagades och ersattes af den
s. k. Jonsboken, hvars hufvudsakliga del blifvit af lagsagomannen Jon
utarbetad, mot slutet af trettonde århundradet.

Med året 1264 slutar Islands historia. Senare tiders tilldragelser äro
ej för historikern af värde. Hade ej öns vulkaniska natur och nordliga
läge så mycket af intresse att bjuda naturforskaren och vore icke allt
vi kunna erhålla till belysning af sagorna och deras tid af så stor
betydelse, skulle man nästan vara frestad att säga, att menskligheten i
dess helhet hvarken vunne eller förlorade om ön fins qvar eller försjönke
i vågorna.

Så försvann den Isländska republiken ur staternas antal. Dess upprinnelse
var artificiel och dess lifskraft kunde derföre icke uthärda en
täfling med de stater, som på fullt organiskt sätt utvecklat sig. Hade
naturförhållandena varit bättre, hade ön kunnat förse sina invånare
med allt eller med det förnämsta, de behöfde -- ett af de vilkor, som
framstäldes af Isländarna, då de lade sin ö under Norskt öfvervälde, var
att åtminstone sex skepp skulle årligen utsändas till deras undsättning
-- hade statens lif sannolikt blifvit förlängdt, lagarna kanske längre
bibehållit sin makt. På längden hade helt visst icke ens blidare yttre
omständigheter kunnat bevara den Isländska staten.

Den försigtighet, som behöfves, när man från de Isländska förhållandena
sluter sig till de öfriga Nordiska, är särskildt af nöden, när det är
fråga om de statsrättsliga förhållandena. Med afseende på dem torde
större skiljaktighet hafva förefunnits mellan Nordens tre hufvudländer
än man varit villig att antaga, till en del derföre att man låtit de
Isländska förhållandena alltför mycket vara måttstocken. Den skiljnad,
som i politiskt hänseende fans mellan Island och Norden -- _vi_ hafve
dervid att särskildt tänka på Sverige -- är af rätt stor vigt, emedan de
politiska förhållandena utöfvat inflytande på folkets charakter och på
hela den följande utvecklingen.

I den gamla Nordiska statsförfattningen, Sveriges såväl som Norges,
rådde ett mycket starkt demokratiskt element. Folket i de olika kretsar,
hvari det var fördeladt, hade stora naturliga rättigheter och förmådde
gent emot sina höfdingar utöfva ett afgörande inflytande på de allmänna
angelägenheterna. Men folket var icke den enda statsmakten, konungen var
den andra.

Konungarne nöjde sig icke alltid med det inflytande, den makt, de hade;
strängt och bestämdt formulerad är för öfrigt aldrig hos ett naturfolk
någondera statsmaktens myndighet och derigenom är det ganska lätt
för ena parten att öfverskrida det som borde vara eller i den andra
partens ögon är den rätta gränsen. Uti Norge isynnerhet utvidgades
konungamakten betydligt. Och just i opposition mot denna konungamakt,
sådan den handhafdes af Harald hårfager, företogos utflyttningarna till
Island, och samma tänkesätt, som låg till grund för dessa, bestämde
äfven lagstiftningen. Island blef en republik, behöll blott den ena af
hemlandets statsmakter. Man vann derigenom visserligen frihet från det
öfvervåld, konung Harald ville utöfva, men man betryggade ingalunda
sin framtid, ty svårare faror hotade från annat håll. Vi hafva sett,
huruledes ur den likartade massan af Isländska bönder uppreste sig den
ene stormannen efter den andra, somlige beklädde med godevärdighet, andre
icke, och vunno understundom ett ganska stort inflytande. Men det fans
intet som gaf _helgd_ åt detta _stora_ inflytande. Alle kunde icke vara
nöjde med detta och så uppreste sig vid sidan af den gamla och mot denna
en ny storhet. Strid och åter strid i oändlighet blef följden häraf.

I hemlandet funnos fortfarande de båda statsmakterna. I Sverige hade
ingen envåldsherskare uppträdt med en Harald hårfagers bestämda gry och
högtflygande planer. Men det forna patriarchaliskt enkla och fredliga
förhållandet mellan konung och folk var försvunnet. Vi se det af det
märkvärdiga thinget, der lagman Thorgny uppträdde och förde folkets
talan, kraftfullt, till och med hotande _mot_ konungen. Vi se en frukt
af skilsmessan deruti, att i hvart landskap, som den tiden var nästan så
godt som en stat, funnos jemte hvarandra tvenne män, som representerade
den ene konungen, den andre folket, jarlen nämligen och lagmannen. Man
kände tydligt, att hvardera statsmakten behöfdes, men att maktens omfång
måste bestämmas och öfvervakas.

Den inbördes afundsjuka, som på sådant sätt uppstod, känslan af
åtskiljnad, som under dessa förhållanden icke kunde uteblifva, måste
medföra förvecklingar, dessa blefvo af stor vigt -- ur dem utbildade
sig ett nytt statsskick, under hvars tid Sverige närmare berördes af
den anda, som genomgick den Europeiska medeltiden. Det fans stormän i
Sverige, men desse slöto sig snart till konungen, alldeles som Islands
stormän till sist gjorde. Konungamakten steg härigenom till en början,
men stormännen sörjde snart för, att icke dess makt blef alltför stor, de
gjorde sin så mycket större.

Det ligger icke inom omfånget för mitt nuvarande ämne att tala om den
så uppvuxna aristokratien, dess charakter och syften. Hurudana dessa än
voro, torde Sverige, lika litet som andra land i Europa, kunnat komma
ifrån att genomgå sin aristokratiska period. Jag är viss derpå, att under
början af det tidehvarf, med hvilket vi varit sysselsatte, förorsakade
aristokratiens tillväxt och de omständigheter, som lågo till grund
derför, att förhållandena i Sverige voro något ljusare än på Island.

Misstroendet mot konungarna och den omständigheten, att stormännen
afgjordt stälde sig på deras sida, förlänade i väsentlig mon en
politisk färg åt stridigheterna. Målet blef derigenom högre, det blef
ej lika mycket som på Island strider för egen och mot en annans mer
enskilda vinning. Det var visserligen långt ifrån, att vårt land under
hedendomens dagar eller under den tid, då den gamla författningen, om vi
frånse de allranödvändigaste ändringarna, bibehöll sig, d. v. s. intill
år 1250, saknade dessa enskilda fejder, men de politiska torde hafva
icke så litet dragit sinnena ifrån dem och kampen för eller mot en idé
torde icke hafva medfört så mycken och elakartad vildhet, som den rent
sjelfviska striden.

Sturlungatiden, Islands sista, företer den icke angenäma bilden af ett
samhälle som går under. En sådan tafla saknar aldrig mörka färger. Det
oaktadt är detta tidehvarf den Isländska litteraturens blomstringsålder.
Den rika, herrliga sagolitteraturen visar, att de sorgliga yttre
företeelserna icke voro tecken till ett _fullständigt_ förfall, sådant
som t. ex. Romarväldets var inemot midten af vår tideräknings första
årtusende. Det är verkligen förunderligt att se, hur Snorre midt under
alla de ofta småaktiga och vanligen egennyttiga strider, som upptogo
hans bästa år, hann skapa sitt stora historiska verk, hur han hade
ro, icke blott yttre, utan verkligen inre ro att göra deraf mer än en
krönika -- en dylik skrapar man temligen lätt ihop på lediga stunder --
ett klassiskt mästerverk af första ordningen, som gifvit hans namn en
odödlighet, hvilken hans tvetydiga politik, hans egennytta och svaghet
icke kunna utplåna. Dessa så himmelsvidt skiljda yttringar af hans ande
gifva honom en gåtlik charakter, som knappast tillfyllest förklaras med
de materialier, vi ega.



10.

Sagorna.


Are vise eller frode var den förste, som skref Islands historia,
tecknande de vigtigaste tilldragelserna på ön. Hans Islänningabok är
ännu i behåll och begynnes så: “Islänningaboken skref jag först för
våra biskopar Thorlak och Kettil och visade honom för dessa två och för
presten Sämund. Men eftersom de funno för godt att hafva eller tillöka
skref jag detta och tillade det, som sedan vard mig kunnigt. Om något
är orätt, bör man hellre taga det som befinnes vara sannare.“ Hans bok
handlar om de vigtigaste tilldragelserna på ön, hvilka jag alla, utom
en, i det föregående omnämnt eller antydt -- om landnamsmännen, lagarnas
införande, allthingets sättande, tideräkningen -- det gjordes år 970 en
förändring i det dessförinnan brukliga sättet att beräkna åren -- om
fjerdingsindelningen, Grönlands bebyggande, christendomens införande, de
utländska biskoparne och de två första infödda, Isleif och Gissor. Han
slutar med året 1120. “Här slutar denna bok“, heter det. Dock tilläggas
sedan tvenne slägttaflor, den ena för de begge biskoparna, den andra
begynner med Yngve Tyrkjakonung och går genom Ynglingaättens leder allt
längre framåt, flyttar med landnamsmannen Olof feilan öfver till Island
och slutar så: “den trettiosjette mannen är Gelle, fader till Thorkel,
Brand och Thorgils, min fader, men jag heter Are.“ Vi se häraf, att Are
var en högättad man och att hans arbete författades ungefär 250 år efter
det Island började bebyggas.

Men den Isländska litteraturen sprang icke då upp som af intet, utan
alla förberedelser. Allt menskligt kan man, med större eller mindre
framgång, följa närmare dess upprinnelser, såvida icke dessa ligga gömda
alltför långt in i den tidigaste fornålderns gråa, färglösa töcken.
Under den hedniska tiden hade gudaläran fått sitt uttryck i bestämda
sånger -- den poetiska formen ligger folken i deras äldsta tid så nära
-- man hade dessutom berättelser om forntidens tilldragelser i Norden,
ehuru af dem icke mycket äkta bevarats; samtidens och, ju längre den
Isländska historien fortgick, de närmast förgångna slägtenas bedrifter
gåfvo ämnen till många berättelser. En erfaren man förtäljde för en vän
eller för en lyssnande folkskara de händelser, han upplefvat, och en
sådan berättelse, vare sig man fått den från gerningsmannen sjelf eller
från dem, som på ett eller annat sätt stodo honom nära, fortplantades
sedan från man till man, från slägte till slägte. Särskildt om visor
voro inblandade i berättelsen -- rätt månge af Isländarna voro skalder
-- bevarades allt uti friskare minne. Man hade visserligen en möjlighet
att redan då, när händelserna timade, genom upptecknande bevara dem åt
efterverlden. Så t. ex. ristade Egil genast med runor sitt sorgeqväde
öfver sonen, men detta var ganska besvärligt, de rätliniga runorna och de
hårda träskifvorna underlättade icke. Något allmännare upptecknande kom
derföre icke i fråga, förr än med christendomen kommit kännedom om det
i det öfriga Europa vanliga skrifsättet, att med stylus och bläck rista
orden på pergament. Dock var ej heller detta hvar mans verk. Pergamentet
var en dyrbar vara och det drog icke liten tid att pränta bokstaf efter
bokstaf, rad efter rad. Så länge skrifsättet är sådant, måste det bidraga
till att göra språket stelt. Äfven detta förutan tänker ett folk, som
nyss blifvit författande, mest uti korta afbrutna meningar. Ledigheten
i stil i det senare ordets dubbelbemärkelse inträder först senare. Det
är derföre helt naturligt, att det dröjde så länge innan Island fick
en verklig d. v. s. skrifven litteratur. Ej heller kunna vi vänta, att
nya fynd skola uppenbara en tidigare begynnelse. Hela forntiden är ense
derom, att Ares bok är den första. Uti inledningen till en utförligare
redaktion af Olof den heliges saga heter det: “Det dröjde mer än 200
år, efter storhundrade räknade“, d. v. s. mer än 240 år, “efter Islands
bebyggande, innan folket der började skrifva sagor.“

Men när början var gjord, synes begäret att fortsätta hafva varit
synnerligen stort. Den ena sagan upptecknades efter den andra, någon
gång gällande hela landet, vanligen en enskild slägt eller en viss
trakts invånare, till sist skref man äfven främmande länders historia.
Af hvem det gjordes, vet man i allmänhet icke och man torde göra bättre
uti att uppgifva de så vanliga försöken att tillerkänna en saga åt en
viss författare. Dessa försök frambringa oftast ej mer än lösa hugskott.
Understundom hade nedskrifvaren icke mycken möda af sitt företag,
nämligen då han hade till grundämne för berättelsen en mängd visor, i
hvilket fall han oftast ej behöfde göra mer än att på prosa återgifva
deras innehåll samt i korthet förtälja anledningen till dem och de
följder, som de möjligen framkallat. I andra tillfällen åter, äfven om
det förnämsta af sagan var genom traditionen bevaradt, berodde mycket på
nedskrifvarens personlighet -- det blef då ett verkligt författarearbete.

Jemför man Ares historia och t. ex. Njåls-sagan, finner man hos dessa
båda arbeten ett ganska skiljaktigt författarskap. Ares arbete är
chrönikeartadt, stelt och styft, det förråder, att man den tiden icke
var van vid språkets behandling. Njåls-sagan deremot förråder ett stort
mästareskap öfver språket och en själsbildning, som icke nöjer och icke
behöfver nöja sig med chrönikeskrifvarens torra upprepande -- hon är
ett konstverk! Vi kunna vara förvissade derom, att denna skiljaktighet
antyder en betydligt olika nedskrifningstid, så mycket hellre, som den
svagare författaren Are, enligt alla vederhäftiga vitnens intyg, stod på
höjden af sin tids bildning. När inföll denna den Isländska litteraturens
blomstringstid? Hvilka af sagorna antyda fortskridandet mot höjdpunkten,
hvilka åter beteckna sjunkandet?

När man i Sverige började under 1600-talet med berömlig ifver studera
den Isländska litteraturen, samlade manuskripter och sörjde för deras
offentliggörande, råkade man rätt illa ut med sitt val. Jag vågar
icke afgöra huruvida man tagit tillräcklig kännedom om sagornas art
i allmänhet och derefter gjorde sitt val, eller om det var en s. k.
händelse, som gjorde att Verelius, Rudbeck, deras vänner och själsfränder
fingo i händerna de mest vidunderliga, de mest otillförlitliga af alla
sagorna, Götreks och Rolfs, Hervars, Herröds och Boses, Arvar-Odds o.
d. -- idel sagor, som vi med den kännedom, vi på andra håll vunnit om
det forntida lifvet i Norden och våra äldsta historiska förhållanden,
finna vara verk från en jemförelsevis ung tid, då man hvarken rätt
förstod eller rätt mindes forntiden. Så mycket större fröjd fick man af
dessa sagor, som de hafva mycket att bestyra med Sverige, under det de
äkta Isländska sagorna icke annat än i förbigående beröra våra fäders
land. Ja, man var så nöjd med dessa sagor att man under samma sjuttonde
århundrade till och med tillverkade en Isländsk saga i samma stil.

Dessa ohistoriska, mythiska eller fornålderssagor författades, har
man funnit, i synnerhet på 1300-talet. Ju mer tiden skred, dess mer
tilltog smaken för dylik torftig läsning. Från 1400-talet har man en
synnerligen stor mängd riddaresagor och legender, svaga och pjunkiga,
under det manuskripter af de gamla sagorna äro från samma tid högst få.
Under början af 1500-talet inskränkte man den litterära alstringen
nästan uteslutande till förfärdigande af religiösa sånger och rimmade
omarbetningar af riddaresagorna. Vid århundradets midt infördes
reformationen på ön och med den en helt ny litteratur. Man glömde då så
fullkomligt de Isländska sagorna och de minnen de förvara, att den man,
som återupplifvade bekantskapen med Islands forntid -- han hette Arngrim
Jonsson och dog år 1648 -- aldrig såg Ares bok, aldrig hörde talas om
Snorre Sturlesons och hans mäktiga fränders saga.

Före allt detta måste således affattandet af de äkta, gamla Isländska
sagorna ligga. När öns litteratur stod högst, är lätt att säga, ty intet
af dess alster öfverträffar Snorre Sturlesons konungasagor. Snorre dog
1241 och man har skäl att tro, att hans sagor författades något efter år
1220. Till den och till den närmaste tiden, intill år 1260 ungefär, har
man att föra nedskrifvandet af de yppersta sagorna. Denna skiljaktighet
inom Sturlungatiden mellan det politiska virrvarret och uselheten och
å den andra sidan den litterära odlingens rika, herrliga blomstring är
ett i alla afseenden märkligt factum. Kontrasten förlorar visserligen
i skärpa, om man, som mången gjort, låter dem, som fästade sagorna på
pergamentet, vara föga mer än skrifvare och ingalunda värda den glans,
ett sådant författareskap skulle gifva; man har till och med sagt
något sådant om Snorre Sturleson. Men dels var redan den kärleksfulla
tanken på det förflutna ett vackert drag, dels är det icke tänkbart
att den mundliga traditionen skulle åt nedskrifvaren öfverlemna sådana
mästerverk, som flera af sagorna äro.

Huru väl är t. ex. Njåls-sagan uppstäld! Uti inledningskapitlet införes
hos oss den lagkloke Mård giga och derefter bröderna Höskuld och Rut. Vi
inbjudas till ett gästabud hos Höskuld. Hallgerd, då en liten flicka,
springer på golfvet och leker. Fadren ropar henne till sig, kysser henne
och frågar sedan brodren, om hon icke syntes honom fager. “Jo alltför
mycket“, svarade den vise Rut, “men jag vet icke, hvarifrån tjufögon
kommit i vår slägt.“ Man förgäter icke så lätt dessa ord, när man finner,
hur Hallgerd vållar sina mäns död, stridigheterna med Njåls hustru och
söner, dessas sorgliga dåd och till sist Njåls innebrännande. Ett är
det att framställa händelserna sådana, som de tilldragit sig, och är
detta troget gjordt, kan åtminstone efterverlden utfinna de ledande
krafterna och fälla en rätt dom. Ett annat är det, när man, utan att i
minsta mon bryta mot sanningens kraf, särskildt framhåller de betecknande
omständigheterna, utpekar det som verkar genom tiderna. Den det gör
-- i fall han gör det väl -- visar sig vara en herre öfver den tid,
han skildrar, visar sig ega förfarenhet af ett menniskohjerta och dess
art, vara vuxen att urskilja orsak och verkan. Sådan är Njåls-sagan,
att man icke kan antaga annat än att bakom henne står en _författare_
i ordets fulla bemärkelse. Hvad hette han? Det är sant, det vet man
icke. Men detta visar, att litterära förtjenster och den sinnets adel,
som förutsättes, om denna förtjenst är sann, icke voro så sällsporda på
Island, att deras innehafvare utbasunades af ryktet till verldens fyra
hörn.

När man har Snorres konungasagor eller Heimskringla och Njåls-sagan till
utgångspunkt, är det icke synnerligen svårt att bestämma, hvilka andra
sagor höra till samma period. Man kan dervid låta sig med temligen stor
säkerhet bestämmas af sagornas egen charakter, ledigheten i språket, det
storartade och gedigna i skildringarna af lifvet, det enkla, friska,
hårda lifvet i all dess ursprunglighet. Sådan är t. ex. en annan af
de sagor, åt hvilka vi egnat större uppmärksamhet, sagan om Egil
Skallegrimson.

Att afgöra, hvilka sagor höra till äldre eller yngre skiften, är i
allmänhet icke lätt. Det är tydligt att den fortskridande utvecklingen
i dess lägre stadier och sjunkandet från den en gång hunna höjdpunkten
böra kunna vara hvarandra temligen lika. Då beror det blott derpå, om
man kan skilja de ofullkomligheter, som vållas af ännu icke öfvervunna
svårigheter, från de brister, i hvilka man spårar en slappad förmåga.
I vissa fall är det möjligt att utan andra hjelpmedel endast från de
inre vitnesbörden sluta till den tidigare och senare åldern. Sålunda
ser man lätt att t. ex. Vatnsdæla-Saga, hvilken jag förut omnämnt, är
från en tid, som är yngre än den Isländska litteraturens guldålder. De
understundom svaga, vidtsväfvande teckningarne, striden med röfvaren, som
ensam slagit sig ned i skogarna mellan Norge och Sverige och gör allmänna
farleden osäker och som till på köpet säger, att det var sed för mäktiga
mäns söner, att så samla sig rikedom, ehuru han på samma gång medger
att hans yrke icke var godt -- detta allt och mycket mer förråder en
stark frändskap till de under 1300-talet så mycket omtyckta vidunderliga
röfvarehistorierna; ja sjelfva ordet röfvare, som förekommer i sagan, är
af yngre ursprung än den klassiska Isländskan.

Att _endast_ efter inre grunder afgöra frågan om en sagas ålder, är
naturligtvis icke alltid möjligt. Närmast till hands, om vi vilja tänka
på de yttre vitnesbörden, synes det väl ligga att låta handskriften
bestämma åldern, men då man ingalunda vet, huruvida det äldsta
manuskript, man nu _eger_, verkligen är det ursprungliga eller en
afskrift, mer eller mindre ung, får man på detta sätt ej veta mer än
den ena tidsgränsen, den nämligen, _efter_ hvilken sagan icke kan vara
författad. Bestämdare vinkar får man, när sagoförfattaren antyder eller
åberopar sin tids förhållanden, såsom när det i en saga talas om de vid
nedskrifningstiden öfliga thingförhållandena och dessa uppenbarligen
äro den Isländska republikens -- sagan är således i det fallet skrifven
före år 1262 -- eller när det i sagan om den fredlösa Grette heter, att
ett spjut, hvarom sagan talar, hittades i en mosse under lagsagomannen
Sturle Thordssons senaste dagar, och man vet att denne, en af Islands
märkligare och för dess litteratur vigtigaste män afled år 1284, är
dermed den sagans ålder ganska nära bestämd. Men äfven härvid måste
man iakttaga stor försigtighet, förr än man fäller sitt domslut, i
synnerhet om en dylik tidsbestämning står utan närmare sammanhang med
den föregående eller efterföljande berättelsen, ty det har visat sig,
att mången gång plägade man i kanten af ett manuskript inskrifva dylika
förklarande tillägg eller anmärkningar, hvilka derefter af en senare
afskrifvare blifvit inryckta i sjelfva texten. Understundom kan man vid
behandlingen af denna fråga få någon hjelp deraf, att en saga citerar
en annan. Det är likväl möjligt, att ett sådant citat icke afser just
den skrifna redaktion, som vi hafva i behåll, utan måhända en äldre, ja
kanske till och med endast den mundliga sagan.

Jag ämnar icke gå vidlyftigare in härpå. Det är tillräckligt att hafva
påpekat hjelpmedlen och svårigheterna. Islands litteratur har ännu icke
fått sin historia fullständigt och väl skrifven. Det förnämsta arbetet är
ännu Dansken P. E. Müllers från början af detta århundradet, hvarjemte
Dansken N. M. Petersen m. fl. gifvit goda bidrag. Det har icke förr än
under den senaste tiden blifvit möjligt att skrifva en dylik historia.
Sålänge man såg sig för kännedomen om Nordens forntid nästan uteslutande
hänvisad till de Isländska sagorna, kunde man icke gent emot dem intaga
en ställning nog sjelfständig, för att kunna fördomsfritt pröfva dem.
Nu har man genom resultaterna af fornsaksstudiet fått en icke obetydlig
kännedom om vår forntid, oberoende af Isländarnas sagor, hvarjemte
pröfvoförmågan skärpes, ju mer hon användes, så att nu bör denna kännbara
lucka kunna fyllas.

Hon är så mycket känbarare, denna lucka, som den Isländska litteraturen
är en af den menskliga bildningens märkligaste och vackraste företeelser.
Jag vill nu till sist fästa uppmärksamheten derpå. Derigenom sprides ljus
öfver Nordbons charakter och ett ljus, som icke är mer än rättvist.

När Nordens folk träda fullt inom historiens område, hafva de beslägtade
folken i södern redan hunnit långt uti utveckling. Under det den
klassiska Romerska verlden med hvar dag vitnade tydligare om det kring
sig gripande förderfvet, kommo Germanerne att aflösa de gamla folken
såsom bärare af den menskliga odlingens högsta utveckling, de kommo icke
på en gång, utan småningom, som våg efter våg slår upp emot stranden, de
trädde icke alla lika nära, utan stodo i närmare eller fjermare beröring
med de fordom verldsbeherrskande Romarna. De förstkommande, Gotarne,
trädde Romarväsendet för nära, de uppgåfvo till sist sin nationalitet
och äro försvunna ur de lefvande folkens krets. Andra visste att bättre
bevara sin sjelfständighet, under det de på större afstånd upptogo
det döende Romarrikets arf åt efterträdarna; de lyckades derigenom
lägga grunden till en ny tid. Detta gäller förnämligast Frankerna, som
med sig förenade de kringboende frändefolken och meddelade dem den
nya bildningen. Tvenne Frankiska riken hade blomstrat och sjunkit,
Merovingernas och Carolingernas, ett Tyskt rike, Ottonernas, hade
derefter blifvit verldsvälde och anknutit nya förbindelser med den gamla
tiden, genom träget studium af dess litterära skatter, derefter hade åter
en förfallets tid inträdt vid det första christna årtusendets slut och ur
den bittra nöd, som då hemsökte folken, hade själarne närmare slutit sig
till religionen och Roms kyrka fick trycka prägeln på allt. Den religiösa
hänförelsen gaf färg och namn åt den underbara korstågsperioden, då
de otaliga äfventyren, den vidgade verldskunskapen, beröringen med
östern i sammanhang med den tidigare, på klassisk grund uppvuxna
odlingen framkallade en rik blomstring inom det litterära området. Och
korstågsperioden närmade sig redan mot sitt slut, då den Isländska
litteraturen nådde sin blomstringsålder.

Vill man tala om samtidighet och på grund deraf anställa jemförelse,
behöfver man icke hålla sig strängt efter årtalen. Den gradvisa
utveckling, som jag nyss påpekat, gör, att det ena folket senare
genomlöper ett utvecklingens skifte, som ett annat närbeslägtadt folk
tidigare gjort ifrån sig. Den period inom den Svenska statsförfattningens
historia, som afslutas år 1250, slutades för Anglosachsarna år 1066 och
för Frankerna, kan man säga, redan 752. Vill man söka jemförelse med
och förklaring af våra statsrättsliga förhållanden under Sverkerska och
Erikska ätternas tid, hafva vi således att söka den icke vid pass år
1200 eller 1250, utan vida tidigare. Sammalunda vore vi berättigade att
söka jemförelse med den Isländska litteratur, som blomstrade mellan åren
1220 och 1260, icke vid samma tid, utan vida tidigare. Men denna bästa
Isländska litteratur är sådan, att vi kunna försmå denna rättighet. Jag
vill jemföra henne med den sydeuropeiska litteraturen mellan åren 1220
och 1260.

Den Isländska poesien från denna tid och den föregående är ingalunda
alltid god. Den hade blifvit konstlad, öfverlastad med gåtolika talesätt
och bilder, af hvilka visserligen flera äro ganska vackra, men det hela
blir oftast torftigt och oskönt[15]. All Isländsk poesi var dock icke
sådan. Jag har i det föregående meddelat prof på de bästa slagen och det
är naturligtvis efter dem vi skola bedöma, hur långt Isländarne i detta
afseende kunde gå i fulländning. Det kan visserligen icke falla mig in
att bestrida t. ex. den provençalska poesien dess soliga färgprakt, dess
fina innehåll, dess stora formfulländning, som lemnar den Isländska
sångmöns alster långt efter sig. Men derjemte var denna söderns poesi
vek, alltid kretsande kring kärleken som thema, ofta kring en kärlek af
den mest öfverfina, onaturliga art. Något verkligt stort frambragte icke
den Provençalska trubaduren eller Nordfrankrikes truver. Jag talar här
icke om det enas eller andras esthetiska värde, men det synes mig som
skulle den storartade hållningen, den kraftige anden i Islands bästa
poetiska alster vitna vida fördelaktigare om det folk, bland hvilket
denna poesi blomstrade. Skillnaden mellan nordisk och sydländsk bildning
finner man lättast, om man betraktar de stora sånger öfver gamla hedniska
ämnen, som diktades i Tyskland, sången om Niflungarna vid midten och
Gudrun i slutet af det tolfte århundradet, således något före den bästa
tiden på Island. Dessa tvenne sånger hafva en helt annan charakter.
Sigurd är en riddare och Gudrun är en riddardam. Dessa sånger ega
visst på sina ställen stor poetisk skönhet, men de äro icke fria från
riddarhistoriernas vidlyftigheter och öfverdrifter, som våra hjeltesånger
och Islands klassiska litteratur sakna.

Men det är hufvudsakligen med den Isländska historieskrifningen, i
synnerhet den, som gälde slägterna på ön, jag förut sysselsatt mig. Från
denna tid hafva vi i Frankrike tvenne stora häfdatecknare, hvilkas olika
charakter är af rätt stort intresse. Så mycket hellre håller jag mig här
till historieskrifningen, som ett folk måste hafva gått icke så litet
framåt, för att kunna skrifva sin historia.

Den Isländska sagan är fullkomligt objektiv, framställer lifvet sådant
det var, händelser och personer sådana de förekommo, utan att någonsin
tillåta författarens personliga tycke eller åsigter uttala sig.
Tolfhundratalets Isländska författare voro knappast vuxne att sätta sig
till domare öfver händelserna, de skildrade.

Geoffroy de Villhardouin, marskalk af Champagne, dog inemot år 1213; hans
lefnadstid och hans stora verk, en skildring af det Latinska kejsardömet
år 1204, hvarvid han sjelf var mycket verksam, falla således något
före den tid, med hvilken vi sysselsätta oss. Mot slutet af denna lefde
och skref konung Ludvig den heliges ädle medkämpe och häfdatecknare
Joinville, som afled först år 1317.

I Joinvilles arbete är det subjektiva elementet fullt utprägladt. Han
säger hvad som händt och säger det makalöst väl, men derjemte förtäljer
han ständigt hvad han sjelf tänker och tycker. Vi minnas, hur Gunnar från
Lidarända, när han red ned till skeppet för att lemna Island, kom att se
upp till sin gård och hvad han då sade. Ett likartadt drag förekommer
hos Joinville, som visar den charakteristiska skiljnaden mellan hans
författareskap och Njåls-sagans författares. “Och så när jag färdades
från Bleicourt,“ heter det, “till Saint-Urbain, vågade jag aldrig vända
mitt ansigte mot Joinville (slottet) befarande att min saknad skulle
blifva för stor och att mitt hjerta skulle blifva vekt deröfver att jag
lemnade mina två barn och mitt vackra slott Joinville, som jag hade
mycket kärt.“

Joinvilles ståndpunkt är något högre än den Isländska häfdateckningens.
Deremot finna vi större likhet med Villhardouin. Hans framställning är
nästan rent objektiv, endast ett och annat utrop, en och annan liten
förberedelse antyder _författarens_ tillvaro. Han låter händelserna träda
fram för läsaren, men han vet ock att gruppera dem.

Ställa vi då tillsammans hans verk och t. ex. Njåls-sagan, kunna vi
icke undgå att tänka derpå, att den Franske författaren lefde i ett
land, som i sju sekler varit christet, midt i ett samhälle, som för sin
tillvaro och sin charakter hade att tacka såväl folkets friska Germanska
nationalitet som arfvet af den rika Romerska odlingen, i en tid, då för
öfrigt andra inflytanden af bildande art gjorde sig gällande, då den
Arabiska kulturen bland annat, fin och belefvad, började inverka på
södra Europas folk. Deremot -- Njåls-sagans författare lefde, då Island
hade varit christet kanske i 250 år, hos ett folk, hvars kultur var
nästan fullständigt inhemsk och sjelfständig. Hans saga är ett alster af
Isländsk nationalitet, Villhardouins och hans samtidas arbeten frukter af
Frankisk och Romersk natur, af många århundradens förberedande arbete.

Väger man detta mot hvartannat, torde det vara allom klart, hur högt den
Isländska historieskrifningen står och på samma gång, hur storartadt det
Isländska folket var i afseende på anlag och charakter.

       *       *       *       *       *

Jag slutar dessa föreläsningar med en önskan, att jag må hafva kunnat
gifva de många, som behagat åhöra min framställning, en föreställning
om det forntida lifvet på Island eller åtminstone hafva väckt intresse
derför och i allmänhet för Nordens forntid. Det vore mig kärt, om så
vore, ty det man sjelf är fästad vid, vill man gerna, att andra skola
sätta värde uppå.

Bekantskapen med den Isländska forntiden har icke allenast det
psychologiska och ethiska intresse, som bekantskapen med hvilket
folk eller hvilken tid som helst. Dock är ju redan denna sida af det
historiska studiet af oberäknelig vigt, ty i folkens lif uppenbarar sig
en ande lik den enskilda menniskans, ehuru inom ett högre område, mer
storartad i alla sina yttringar och derför i vissa afseenden lättare att
lära känna.

Islands historia har för oss ett annat, ett vida närmare intresse. Äfven
om det var icke så litet i Isländarnas historia och samhällsförfattning,
som icke var fullt lika med det, som fans uti den landfasta Norden,
folkets charakter var i grunden densamma. De underrättelser, vi ega om
våra fäders dagar, äro så få, att vi må skatta oss lyckliga att genom
kännedomen om de med oss närbeslägtade Isländarna lära känna den kraft,
den storartade själens adel, som fans hos Nordens folk, hos våra fäder,
äfven om derjemte uppenbarade sig charaktersdrag, som icke voro goda.

Hvad är glädjen eller nyttan dermed? Kunna vi icke nöja oss med det vi
hafva, med allt det myckna, som det närvarande gifver och visar oss?
Hafva vi tid att draga någon den minsta tanke från stundens intressen,
dess äflan, för att låta honom hvila vid längesedan gångna dagars lif? Vi
_måste_ taga oss tid dertill, såvida vi icke vilja blifva en kastboll för
dagens vindkast. Vilja vi gent emot de pligter, som föreligga oss, intaga
en bestämd och sjelfständig hållning, måste vi gå tillbaka till de gångna
tider, för att få veta, hvad vi äro, hvilket arf vi fått att förvalta.
Ur det förflutna är det som framtiden utvecklar sig, men _hur_ denna
utveckling sker, det beror -- på oss.



FOTNOTER


[1] Uti Fylket Fjalir.

[2] Deras historia förtäljes dels i Landnáma (berättelsen om
utflyttningarna till Island), dels i Flóamannasagan. I allt vigtigare
öfverensstämma berättelserna.

[3] Femininet sul (sula) finnes i Svenska dialekter liksom i isländskan
(súl, súla). Det torde vara skäl att upptaga det i riksspråket, särskildt
som det skulle kunna liksom tyskans Säule användas som konstterm i
stället för det osvenska kolonn. Vid medlet af förra århundradet fanns
det icke mer än tvenne Isländska hus, som egde högsätessulerna i behåll.

[4] Uttalas som Gåde.

[5] Det följande finnes utförligt berättadt i den första afdelningen af
Egil Skallegrimssons saga.

[6] Björns och Thorolfs utresa skildras utförligast i Eyrbyggia-Saga.

[7] En annan man, som ledde sina anor från Sverige var Ingemund gamle.
Hans fader var måg till en jarl i Götarike. Denna slägt omtalas i
Vatnsdæla saga.

[8] Om honom talas i första afdelningen af Grettes saga.

[9] Sturlunga-Sagan börjar med berättelsen om Geirmund.

[10] Hans saga finnes i behåll i tvenne bearbetningar.

[11] Grönland uppdagades af en Isländare år 982, Nordamerikas fastland
vid pass år 1000.

[12] Detta förfaringssätt var, såsom förmodligen äfven de andra, icke
för Island egendomligt. I ett bref af år 1312 omtalas det som användt i
Westergötland.

[13] Nordländingarnas eller Öfjärdingarnas, Vest- eller
Bredfjärdingarnas, Sunnländinga- eller Rangåingarnas fjerdingar och
Ostfjerdingen.

[14] Det var samme Hjalte, som sedermera for till Olof Skötkonung, för
att utforska hans sinnesstämning mot Olof digre i Norge.

[15] Som exempel på dessa omskrifningar kan följande stycke ur en af
Sigvat skalds visor införas. Det lyder i ordagrann öfversättning: «Jag
skulle icke hafva blifvit bortjagad af furstens skeppsrulles bänks
herrliga lågas trän.» De sex orden betyda allenast «furstens män,» ty
skeppsrullens bänk är skeppet och skeppets låge är den glänsande skölden
och dess trä är krigaren eller mannen.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Lifvet på Island under sagotiden" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.