Title: Prärielif - Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern
Author: Strömberg, Sigge
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Prärielif - Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern" ***


_SIGGE STRÖMBERG_

PRÄRIELIF



                                PRÄRIELIF

                       SANNSAGOR OCH LÖGNHISTORIER
                           FRÅN VILDA VÄSTERN

                                   AF
                             SIGGE STRÖMBERG

                        ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG
                                GÖTEBORG

                           Pappersleverantör:
                       GRANHOLMS AKTIEBOLAG, GEMLA

                              GÖTEBORG 1909
                       ELANDERS BOKTRYCKERI A.-B.



Prärielif.


På fulla femtio mils omkrets från Harristown, fanns ingen vackrare flicka
än Jessie Murray. Lång och ståtlig var hon, med hår, som glänste som guld
i solskenet, och ett par djupa blå ögon under mörka ögonbryn. Och så hon
satt till häst sedan! Det fanns inte en broncho i hela Syd-Dakota, som
hon inte kunde få att lyda tygeln, inte ett »cowboy-trick», som hon inte
kunde göra efter. När hon någon gång red in till Harristown, stod halfva
stadens manliga befolkning i fönster och dörrar och bligade på hennes
lackerade ridstöflar, och det var nog inte utan att en del af dem sett
litet för djupt i de mörkblå ögonen.

Det var ju renodlat vanvett för »Broncho Bill» att tänka på en sådan
flicka. Hon, dotter till en af de rikaste ranchmännen i Syd-Dakota, och
han, en fattig »cowpuncher», som, mot den furstliga ersättningen af
fyrtio dollars per månad, arbetade på en af hennes pappas rancher. Men
han kunde helt enkelt inte låta bli. Han drömde om henne dygnet om. När
han märkte John Murrays ungboskap, tänkte han endast på, att det »M»,
som han brände in, var en af hennes initialer, och när han satt i sadeln
ute på prärien, tänkte han mer på hur han skulle kunna få John Murrays
dotter än på att hålla reda på hans kor.

John Murray hade emellertid många cowboys men bara en dotter, och därför
var det betydligt lättare för en af dem att komma ihåg henne, än för
henne att komma ihåg en af dem. Hon vistades emellertid ganska mycket
bland dem, när hon var hemma på ranchen, och var alltid glad och vänlig
mot alla femtio. De beundrade henne på afstånd allesamman, men att någon
gång få spänna åt hennes sadelgjord och få ett litet småleende i belöning
var det största närmande de kunde hoppas på och följaktligen en favör,
som de alla täflade om. Ett par gånger hade hon visserligen låtit Bill
rida bredvid sig, därigenom ådragande honom alla hans kamraters afund,
och en gång slog hon till och med till honom på skämt med ridspöt. Hela
den natten låg han i gräset utanför hennes fönster, medan vilda, heta
tankar brusade genom hans hjärna. Äfven på ett annat sätt behandlade hon
honom olika än hans kamrater. Medan hon kallade dem vid deras dopnamn
»Whisky Pete», »Gentleman John» och hvad de hette allt, så titulerades
»Broncho Bill» alltid för mr Rogers. Det lät så främmande, och han tyckte
inte om det, men Jenkins, bartendern i Johnsons krog i Harristown, sade
att det var ett godt tecken, och han borde väl veta det, han, som varit
ända i S:t Louis, tyckte Bill. Han var således nöjd och glad, och väntade
att bättre tider skulle komma. Men då kom George i stället.

George var någon slags kusin till miss Jessie, och hade varit i Östern
och studerat. Nu var han, enligt Bills förmodan, utstuderad, eftersom
han kom dit ut till Syd-Dakota. Han hade kläder så fina, att ingen i
Harristown med omnejd kunde förstå hur en karl ville ha sådant på sig,
han hade blanklädersstöflar som ett fruntimmer, och små, små sporrar.
Dessutom hade han en glasbit i ena ögat. Revolver hade han också,
gudbevars, en liten förnicklad en utan en droppe olja på. Ingen af
pojkarna kunde få klart för sig, att Jessie ville umgås med en karl, som
misskötte sitt artilleri på det viset. Han red på ett gammalt, sedigt,
brunt sto, som han kallade Rosalinda, men som Jenkins påstod heta
Rosinante. Hvad Jenkins menade med det, voro dock pojkarna inte karlar
till att begripa.

En sak till, som de inte kunde förstå, var hvad det var för tilldragande
hos en sådan karl. Men miss Jessie tycktes förstå det, hon. När hon red
ut var George alltid med. Red hon till Harristown gjorde han alltid
sällskap, och när någon kom in i huset för att tala vid mr Murray, så
kunde man vara viss på, att miss Jessie satt vid pianot och George hängde
bredvid. Ja, »Arizona-Dick» hade till och med en gång hört henne kalla
honom »Käre George!»

Att sådant där retade pojkarna är en sak, som faller af sig själf, men
eftersom George var släkt med miss Jessie och John Murray, så ville ingen
af dem gärna skjuta på honom utan att det blef alldeles nödvändigt.
Det gällde således att bli af med honom på något annat sätt. Bill gick
naturligtvis och väntade på tillfälle, och »allting kommer till den, som
väntar» säger ett ordspråk, som de ha därute.

En dag stod Bill utanför huset och tittade på Georges Rosalinda, då miss
Jessie kom ut på trappan. Hon nickade som vanligt vänligt åt honom och
skickade en af de andra pojkarna till corralen för att hämta hennes häst.
Hon skulle rida ut med George. Då fick Bill en idé! Han blef förvånad
öfver, att han inte förut märkt hur lik Rosalinda var en af ranchens
hästar, en halfvild broncho, som kallades Satan, och äfven gjorde skäl
för sitt namn. Bill kände inte mer än tre människor och en neger, som
kunde rida den hästen.

Gripen af ögonblickets ingifvelse kastade han sig på Rosalindas rygg och
satte af ned till corralen. Det var endast ett par minuters arbete, att
med ett lassokast fånga Satan och lägga Rosalindas fina sadel och gula
remtyg på honom, och när han jämförde utseendet blef han säker på, att
George inte skulle se någon skillnad. Satan var visserligen en hingst och
något gröfre byggd, men han hoppades, att George skulle vara så upptagen
af miss Jessie, att han inte skulle märka skillnaden. Sedan ledde Bill
upp Satan till huset, och band honom vid pålen där Rosalinda stått.

Bill hade brådt en stund med att sammankalla så många af pojkarna som
möjligt, så att när miss Jessie och George kommo ut, stod det en hel
svärm på litet afstånd och väntade. George hjälpte först upp miss Jessie
i sadeln och gick sedan fram till den förfalskade Rosalinda. Satan lade
öronen bakåt och betraktade honom misstroget, men George satte foten i
stigbygeln och slängde sig helt lugnt upp i sadeln. Satan stod stilla som
gjuten i brons. George smackade på honom, men Satan rörde inte en muskel.
Då blef George otålig och satte sina små sporrar i hästens sidor. Det
blef för mycket för Satan. Pang! Med hufvudet mellan knäna och bakbenen
rätt upp mot skyn gjorde han det grannaste »buckjump» någon kunde
önska. George seglade i en lång, vid båge från hästryggen och försvann
i det höga präriegräset. Olyckligtvis, sade pojkarna, kom han ned på
skuldrorna, och bröt därför icke nacken af sig.

När de kommo fram till George, låg han på rygg i gräset och frågade om
den yttersta domen verkligen anländt till sist, eller om det bara var
jordbäfning.

-- Ryck upp dig, George, sade miss Jessie. Det är bara gamla Rosalinda
som kastat dig. Upp i sadeln igen, så rida vi.

När George fick klart för sig, att Rosalinda kastat honom, blef han
arg. Han hade visst inte trott sin gamla märr om en så lömsk och neslig
handling. Han steg upp ur gräset och linkade fram mot Satan. Så elegant
som förut var han visserligen inte, glasbiten hade han tappat ur ögat och
hans fina ridkostym var smutsig och trasig.

Miss Jessie skrattade tills tårarna trillade nedför hennes kinder.

-- Upp igen, George! ropade hon. Upp i sadeln igen!

Men George såg litet nogare på sin Rosalinda den här gången!

-- Det där är inte Rosalinda, sade han. Det är ju en hingst.

Miss Jessie kände genast igen honom.

-- Det är ju Satan, sade hon. Men upp i sadeln ändå, George, du är väl
inte rädd?

De ha sina fördomar där ute på prärien. Att en gröngöling inte kan rida
en halfvild broncho är en naturlig sak, men präriepojkarna fordra, att
han skall våga bestiga den om och om igen, så länge han orkar röra sig.
Den, som inte vågar det, får intet anseende där, karlar utan kurage ha de
ingen användning för.

Detta visste George, och han svarade:

-- Rädd! N-n-nej l-långt ifrån, men han var dödsblek och knäna skälfde.
Han hade redan satt foten i stigbygeln då Satan lade öronen bakåt, och
han tog ned den igen.

-- Jag bryr mig inte om det, sade han så vårdslöst som möjligt.

Miss Jessie gaf honom en föraktfull blick och vände sig mot cowboyshopen
med ögon som blixtrade af vrede.

-- Hvem af er har ställt till det här? frågade hon skarpt.

Broncho-Bill visste, att det inte tjänade något till att neka, så han
steg fram.

-- Jaså, det är ni, Bill Rogers. Er hade jag minst af alla trott om något
sådant. Följ med in!

Hon vände honom tvärt ryggen och gick in, och han gick efter, kännande
sig som en af världens störste syndare. Men hon hade åtminstone inte sagt
_mister_ Rogers, och det var ju alltid en tröst.

När de kommit in talade hon om för Bill hvad för en värdelös människa
han var, så att han nästan önskade, att han hade väntat, tills George i
tidens fullbordan blifvit hängd. När hon så grälat på honom en halftimma
utan att han sagt ett ord, frågade hon hvad han hade att säga till sitt
försvar.

-- Jo, miss Jessie, svarade han, jag tänkte ... jag trodde ... att ni
...! sedan stockade det sig i halsen så att han inte fick fram ett enda
ord.

Men miss Jessie förstod nog hvad han ämnat säga, ty hon blef röd som en
ros i ansiktet. Så såg hon på honom med ett egendomligt uttryck i ögonen
och sade:

-- Bill Rogers, ni är en idiot! Gå och kom aldrig mer inför mina ögon.

Präriepojkarna äro just inte blödiga af sig, men när hon sade de orden,
blef det en dimma framför hans ögon, och han kunde inte se någonting. Men
när han sträckte ut armarna för att trefva sig fram till dörren, fann han
till sin förvåning miss Jessie i dem, och hon hviskade:

-- Åh, du store, käre, käre dumbom!



Den nya påskkostymen.


Seaburg stod utanför en skräddeributik vid Nicollet avenue, försjunken
i funderingar. Det var en härlig aprildag, solen stod högt på himlen,
framkallande den sedvanliga vårgrönskan såväl i stadens parker som på
Seaburgs rock.

Just denna senare omständighet var det, som kom Seaburg att fundera. Han
önskade nämligen en ny kostym till påsk. Denna del af saken var ingenting
att fundera öfver, men det krångliga var, att Seaburg disponerade en
obehagligt ringa del af Förenta Staternas nationalförmögenhet. Hans
kredit var ännu mera obetydlig. Han var nämligen väl känd där i sta’n.

Men en ny kostym måste han ha till påsk. Hvarje amerikan med den allra
minsta gnista själfaktning måste ha en ny kostym hvarje påsk. Seaburg var
inte pretentiös, han kunde nog ha nöjt sig med sin gamla kostym, om den
bara varit något så när snygg. Men fy tusan! Alla sömmarna höllo på med
vårsprickningen, knapparna vajade på långa, smala trådar för de ljumma
vindarna, och byxfransarna började strax nedom knät. No, damn it! Det var
inte någon lämplig utstyrsel för en fri amerikansk gentleman. Därför var
Seaburg på språng efter en bra och billig skräddare. Framför allt billig.
Och sådana växa minsann inte på träd i Minneapolis.

Här tycktes han emellertid ha funnit hvad han sökte. På skylten stod
nämligen med stora guldbokstäfver:

                             G. SCHIPKOWSKI,
                          Den store skräddaren!
                Tillverkar Amerikas elegantaste kostymer.
                              På 24 timmar.
                  _Från 15 Dollars till Högre Priser._
                        Beställ Er Kostym genast!

Och i fönstret lågo tygerna, ljusa, fina tyger i modärna mönster.
»Kostymer efter mått, femton dollars!» stod det på en lapp på hvarje
tygstycke. Femton dollars! Det var ungefär hvad Seaburg hade lust
att lägga ned på en ny kostym. Hans privata förmögenhet uppgick till
tjugufem. Femton dollars! Och så vackra tyger! Seaburg gick in.

Han mottogs af en ung man, hvars regelbundna drag tydligt visade,
att han härstammade från Kanaan. Den unge mannen var mycket angenämt
berörd af att få se Seaburg. Han bugade och smålog och vred händerna
af förtjusning. Fick han visa min herre några tyger? Det här kanske?
Högst elegant, smakfullt, vackert, verkligen vackert mönster.
Sextiofem dollars för kostym efter mått. Nej tack, Seaburg ville ha en
femtondollars kostym. Femton dollars?! No, by Gad! En femtondollars
kostym? Aldrig i lifvet! Det kunde möjligen gå an för en vanlig dödlig,
men en gentleman med Seaburgs ståtliga hållning, präktiga figur och
distinguerade utseende kunde absolut inte visa sig i en sådan. Han komme
att blamera sig.

Han tillkallade nu en annan anhängare af den mosaiska trosbekännelsen och
talade om för honom, att denne gentleman värkligen på allvar funderat
på att köpa en femtondollarskostym. Den nye herrn uttalade som sin
åsikt, att det var omöjligt, otroligt och onaturligt, gentlemannen hade
naturligtvis skämtat. Ha, ha, ha! Eller hur?

Då skämdes Seaburg och ljög, att han skämtat. Och judarna började prata.
En i sänder och båda på en gång. Seaburg fick inte en syl i vädret. De
argumenterade och visade tyger och viftade med händerna, så att Seaburg
blef yr i mössan.

Tio minuter senare, stod Seaburg åter utanför skräddarbutiken vid
Nicollet avenue och funderade. När han lyckats sortera sina tilltrasslade
själsförmögenheter, kom han på det klara med, att han beställt en kostym
för sextiofem dollars färdig om tjugufyra timmar, att betalas extra
kontant. Femton dollars handpängar hade han betalt.

Sakta gick han uppåt avenyn. Gick in i en järnbod och köpte en sax för
tjugu cents. Sen gick han hem för att klippa fransarna af sina byxor.

Seaburg uppträdde i knäbyxor under påsken.



En jordbäfning.


Solen satt som en stor glödande kula midt på himlahvalfvet, kastande sina
lodräta strålar ned på präriens brunbrända gräs. Utanför mina, eller
rättare »Harristown Tribunes», fönster låg gatan tom och öfvergifven
i solskenet, endast en och annan stackare, iförd en bredskyggig
sombrero, smög fram efter inre trottoarkanten, i ett fåfängt försök att
sammansmälta med husradens smala skuggrand. Den öfverhettade atmosfären
gick i vågor utanför moskitonätet och rummet var kvaft och stekande.
Termometern visade 102 grader Fahrenheit i solen och jämt 10 grader
mindre i skuggan. Almanackan visade rötmånad.

Jag satt vid fönstret, klädd i en dräkt som i ett mera konventionellt
land och d:o temperatur skulle värkat nästan oanständig. Den bestod
nämligen uteslutande af skjorta och byxor, ett par tygskor och en cigarr.
»Henry Clay Havana puros especiales», made in Virginia, fifty cents a
dozen. Framför mig på bordet låg en hög långa pappersremsor, men min
blick sökte sig med förkärlek från arbetet och åt det håll där apotekets
fönster låg. Där syntes nämligen genom moskitonätet ett anslag med den
ljufliga inskriften: »Icecreamsoda, 5 cents».

Jag var nära att falla för frestelsen att gå dit, när sättaren öppnade
dörren, och begärde »mer manuskript». Den möjligheten är inte utesluten
att jag vid detta tillfälle i någon mån syndade mot andra budet, men
sättaren fick i alla fall en del klipp, och afseglade med den hugnesamma
underrättelsen att det fattades två spalter.

Två spalter! Hvar innerst skulle jag ta dem från? I det här fördömda
hålet hände ju ingenting, och brodera mera på det där lilla dubbelmordet
i förgår gick inte an. Vår publik nöjde sig inte med så hvardagliga
händelser. Den ville ha något som rafflade, ungefär som whisky och
petroleum. I den här värmen skulle man tycka att någon lokförare kunde
stå och slöa till så att tåget barkade åt Hades, men å andra sidan, i en
sådan här terräng där rälsen lågo som två paralella, raka, blanka streck
utan en aning af en kurva på hundra mil kunde gärna en hel tågbetjäning
sofva utan fara. Och dubbelspår fanns det också, så att sammanstötning
var utesluten. Ingen hjälp att vänta från det hållet således.

Min blick föll på barometern, som hängde där som ett stort stirrande
öga på väggen. Jag såg hur stålvisaren hade sjunkit ett par grader och
började ofrivilligt fundera på om den skulle vara tillmötesgående nog att
sjunka ned till cyklon. Eller rent af till jordbäfning. En jordbäfning.
Åh, herre Gud, hvilken lycka i dessa bistra tider.

Just då kom idén! Som en magnesiumblixt lyste den upp alla hjärnans vrår
och skrymslen, och nästa ögonblick började pennan löpa öfver papperet.
En lång stund höll den på och när jag lade ned den, kunde jag med nöje
konstatera att jag hade en verkligt rafflande »nyhet» att bjuda de goda
Harristownborna. Så här började artikeln:

                                  EXTRA
                         JORDBÄFNING I COLUMBIA.
                          WASHINGTON I RUINER.
                           Fasansfulla scener.
                _Syd-Dakotarepresentantens lysande mod._

Därefter kom ett hårresande »telegram» om en förfärlig olycka som drabbat
förbundshufvudstaden. Midt under en af kongressens nattsittningar hade en
våldsam jordbäfning lagt Washington i ruiner. Se här ett par brottstycken:

-- Under massornas fasansfulla skrän störtar kapitoliets marmortorn
belyst af den ur jordens inre uppflammande elden, samman, under sina
ruiner begrafvande egendom för flera millioner dollars, samt äfven ett
stort antal människor.

-- Det fordom så stolta Hvita huset var nu ett enda väldigt bål.
Vettskrämda sprungo alla omkring utan att veta hvad de skulle företaga
sig. Endast Syd-Dakotas representant Hon. W. J. Smiles behöll
fattningen. Lugn stod han midt i det flammande bålet omhvärfd af ett
större antal fräsande lågor. Hans stämma klang som en metallklocka genom
skränet och öfverröstade med största lätthet lågornas dån och de till det
demokratiska partiet hörande kongressmedlemmarnas vettskrämda klagoskri.
När ingen vågade åtlyda mr Smiles order räddade han egenhändigt 698
personer, däribland president Roosevelt, ur ruinerna.

Roosevelt skakade vid detta tillfälle mr Smiles hand och sade: Jag har
alltid vetat, att min efterträdare skulle komma från Syd-Dakota.

Telegrammet åstadkom fullkomlig sensation i Harristown. Tidningens
lösnummerupplaga satte med lätthet rekord, och hvarenda Harristownbo
upprepade med stolthet presidentens ord, som om de gällt honom
personligen. Både krogarna och deras kunder voro fullare än vanligt den
kvällen, och faroborden voro öfvergifna. Ingen hade tid att ägna sig åt
annat än resonnemang om den stora olyckan, Smiles tapperhet och Teddys
ord.

För min del satt jag inne i mitt rum i sällskap med en bulldogg och en
Smith & Wesson af grof kaliber, ty ett antal af stadens demokratiska
valmän stodo utanför och väntade på att få tala ett par ord med mig.

En synd leder till en annan, och dagen därpå serverades Harristownborna
en massa detaljer från den stora naturrevolutionen. Smiles’ tapperhet
utmålades i ännu mera lysande färger och presidentens yttrande blef så
till vida ändrat, att han sagt: »_västra_ Syd-Dakota». Jublet steg därför
ännu högre, och stadens demokratiska valmän ilsknade till allt mera,
ty de demokratiska representanterna i kongressen hade, enligt vårt nya
»telegram», samt och synnerligen uppfört sig som rena backharar, där de
inte rent af deltagit i slöddrets plundring af de rasade husen.

Sedan »Demokratiska föreningens» ordförande, som sökte få ett personligt
samtal med mig, afstått en del af muskulaturen å sin vänstra vad åt
bulldoggen, och sekreteraren, som tittade in genom mitt fönster, råkat
komma i skottlinien för min Smith & Wesson, och hastigt aflidit af
blyförgiftning, lugnade sig dock oppositionspartiet betydligt.

Tredje dagen kom en ny artikel, men då hade intresset redan mattats något
och faroborden började återfå sin gamla kundkrets.

Fjärde dagen hade man annat att tala om, och ett påstående att
jordbäfningen var anstiftad af de demokratiska kongressmännen hade intet
annat resultat än att Dem. fören. skattmästare bakvägen inträdde i vår
redaktionslokal, hvarifrån han sedermera bortfördes af änkan.

Då insågo vi att tiden var inne att blåsa stoppsignal, ty det är en
tidningsmans första plikt att taga hänsyn till publikens smak och
inte servera den annat än den vill ha. Som en skandal ägt rum icke
långt från Harristown beslöts därför att utnyttja detta värdefulla
material, i synnerhet som vi hade en porträttkliché af Pizarro och en
af Katarina Jagellonica, som med fördel i detta fall kunde användas
till att representera hufvudpersonerna i skandalen. Alltså skulle
jordbäfningshistorien bringas ur vägen, och detta skedde genom att i
nedre hörnet på sista sidan införa följande notis:

    _Naturrevolutionen i Washington._

    Våra meddelanden om denna fruktansvärda olycka äro så till vida
    felaktiga, att någon jordbäfning icke ägt rum därstädes.



En ung mans väg.


Aftonrodnaden färgade horisonten blodröd, bådande västerns korta
skymning, när Joe Sturm red genom det långa gräset mot Harristown. En
lätt bris svepte öfver prärien, förande med sig ljudet af banjos och
tam-tams och refrängen af den senaste slagdängan från danslokalen i
stadens utkant. Det höga gräset böljade som en sakta dyning för vinden
och härmfågelns sång hördes från en liten plantering i närheten af
staden. Ponyns oskodda hofvar trummade i rask takt mot marken och Joe
satt som i en gunga under den mjuka galoppen. Men han såg dyster och
fundersam ut. Hvarken banjons darrande toner eller aftonrodnadens
röda flammor, som lyste med den underbara prakt, som den endast i
dessa trakter kan ernå, förmådde ens för ett ögonblick fängsla hans
uppmärksamhet.

När en ung, kraftig ranchman hunnit till detta stadium, behöfver man
vanligen icke hysa det allra ringaste tvifvel om orsaken. Det är i
regel någon mörkögd präriens tärna, som trampat, eller låtsats trampa,
hans unga, heta hjärta under sin högvristade fot, och i hvilket fall
är resultatet en ung man, som icke tror sig kunna lefva längre. Ibland
händer det äfven att en Colt blandar sig i leken om hon låter sina vackra
ögon le mot någon annan.

Joe var icke något undantag från denna regel. Han var nämligen kär öfver
öronen i Nellie Evans, den vackraste flickan i Harristown i Joes tycke,
»en liten sötunge» i andras, och fastän den senare beteckningen var väl
berättigad, hade dock »en liten satunge» varit mera på sin plats. Ty en
satunge var hon verkligen, Nellie Evans, full af upptåg och rackartyg,
hetblodig som få. Det var just på grund af hennes heta blod som Joe såg
dyster ut. Han hade, som många andra unga män råkat skämta litet för
mycket med en flicka från en af rancherna, Nellie fick höra talas om
det, och strax var det färdigt. Joe var naturligtvis stolt han också och
på det sättet kom det till, att han en vacker dag fann sig ridande från
staden som en i högst obehaglig grad »fri ung man».

Inte ville han ens för sig själf erkänna att han var ledsen öfver
historien. Visst inte! Något sådant skulle aldrig kunna falla honom in,
men det hade inte hindrat, att han, allt sedan det där hände, varit
butter och tvär mot de öfriga pojkarna, och därigenom varit den direkta
orsaken till en massa försyndelser ifråga om svordom och sådant. In till
Harristown red han lika ofta som förut, enligt egen, mycket betviflad
uppgift för att uträtta ärenden, men i regel hann han aldrig längre än
till Johnsons saloon. Där blef han stående vid fönstret spejande uppåt
gatan, men naturligtvis utan den ringaste bitanke på att Nellie möjligen
skulle komma den vägen.

Till Johnsons saloon styrde han också nu sin kosa, när han, just som
skymningens blå slöja sänkte sig öfver staden, red in i Harristown. Han
kastade sig ur sadeln och steg med klirrande sporrar in i den ljusa
lokalen, där han genast hälsades af ett:

-- Hallå, Joe! från Jenkins, saloonens vidtbereste bartender.

-- God afton, Jim! svarade Joe mörkt. -- En whisky and soda.

En grogg af det starkaste slaget slungades på sekunden upp på disken, och
Jim Jenkins, som nog hade en hum om huru det stod till, började med några
diplomatiska ord om kvinnans falskhet. Gällde det att hyfla på kvinnan,
så nog var Joe med, och pratet och groggen i samverkan tinade snart upp
honom, så att han öppnade sitt hjärta för den diplomatiske Jim och talade
om hela sitt lidandes historia för honom.

Just då gick Jim bort för att blanda en cocktail åt en kund och Joe
blef stående ensam vid disken stirrande ut i mörkret och lyssnande till
biljardbollarnas klirr i rummet innanför. En rökig fotogénlampa spred en
tveksam ljuscirkel ut på gatan, och Joe betraktade de passerande, som
då och då skönjdes genom moskitonätet. Som lefvande skuggor skymtade de
förbi, kommande från mörkret på den ena sidan, syntes ett ögonblick i det
svaga ljuset, och försvunno sedan åter i mörkret vid ljuscirkelns andra
kant. Joe, som för närvarande var kär och alltså romantisk, stod och
fantiserade och tyckte att de sågo ut som skuggor från en annan värld.
Plötsligt sprang han upp med ett »Damn!» Förbi fönstret gick ett ungt
par, en ståtlig ung ranchman, och hon med den slanka figuren och den
eleganta hållningen -- Nellie.

Ett ögonblick stod han obeslutsam med handen på revolverfickan, skulle
han -- -- eller skulle han inte -- --? Han tvekade en minut, tog så ett
steg mot dörren men hejdades af Jims hand, som lades på hans axel, och
Jims röst som framställde en förfrågan om han inte möjligen skulle kunna
ta sitt visserligen obetydliga men dock befintliga förnuft till fånga,
endast därför att han råkat bli kär.

-- Jag såg dem också, -- sade Jim. -- Och inte rusar jag upp och svär
för det! Kom så skola vi resonnera om saken, vi skola nog rätta till den
skall du se. Du känner mig.

Och Joe följde med tillbaka till disken, ty han, liksom Harristown i
öfrigt, hade ett stort förtroende till Jims förmåga att reda ut kvistiga
fall af samma slag som detta. Själf ansåg Jim sig vara en synnerligen
farlig fruntimmerskarl, som lekande lätt kunde styra det bångstyriga
väsen, som kallas kvinnan.

Han tog nu hand om den mera oerfarne Joe, beskref för honom kvinnans
konstruktion och höll sedan en kort föreläsning i den sköna och svåra
konsten att handtera henne.

-- Håll dig bara på styfva linan, gosse, -- sade Jim. -- Krusa bara inte
flickebarnet och kurtisera en annan vacker unge, så blir hon förbaskad
och ger sig den på att slå den andra ur brädet, och då har du henne som
i en liten ask. Skjutjärnet bör du låta hvila i frid, om du inte är
särdeles god vän med sheriffen. I annat fall får du ju resa bort på ett
halfår och när du kommer igen har hon troligen varit gift med en annan i
fyra månader. Nu är det, som du vet, dans i kväll där borta i danshallen
och känner jag Nell rätt så går hon dit och tar karlen med sig. Du skall
gå dit också. Sök upp den vackraste tös i lokalen, flirta och dansa med
henne, och ge Nell tusan. Hälsa på henne skall du naturligtvis, och ett
par likgiltiga ord kan du också växla med henne, om din själsfrid så
kräfver, men inga af de där fåraktiga blickarna som du lagt dig till med
på sista tiden. När hon sedan af sig själf närmar sig dig, tar du emot
henne som en vanlig bekant, försöker få henne för dig själf på något
ställe där ni kunna vara ostörda och där -- -- -- Innan hon fått klart
för sig hvad det är frågan om, tar du tag i henne, kysser henne och
kallar henne en massa sådana där idiotiska namn, som ni förälskade bruka
använda. Det kallas att ta dem med storm och det kan ingen flicka stå
emot, -- slutade Jim sin föreläsning.

Joe var egentligen inte anlagd åt det där mera slipade hållet, men han
hade, som sagt, ett obegränsat förtroende för Jim, och kände på sig att
rådet var godt.

En stund därefter befann sig Joe utanför danslokalen. Ljudet af en banjo,
sekunderat af ett skrälligt piano, som på något underbart sätt förirrat
sig ut i ödemarken, och skrapandet af många fötter sade honom, att dansen
var i full gång. Joe väntade tills dansen var slut, och steg sedan in i
rummet. Rundt sidorna på väggfasta bänkar sutto de dansande, parvis eller
i kotterier pratade och skrattande medan de hvilade sig efter dansen.
Nellie var mycket riktigt där. Hon satt bredvid långe Fred Morrison och
Joe lade märke till att hon rodnade litet när han hälsade. När han i
detsamma upptäckte vackra Annie Stade på andra sidan rummet, skred han
med sporrars klang och en väldig krigares skick tvärs öfver till henne.

Ödet hade utrustat Joe med en atletisk kropp, ett par intelligenta ögon
och så »stiliga» bruna mustascher, som någon flicka kunde utrusta sina
drömmars ideal med, så att man kan inte undra på, att vackra Annie tog
emot honom med sitt allra vackraste leende, och så begynte Joe sin
kampanj. Han kurtiserade vackra Annie på ett sätt som ställde alla hennes
öfriga beundrare i skuggan och för honom själf vann en obestridlig
framgång. Hans ögon sade ord, som munnen inte uttalade, och när de
dansade sin two-step, tryckte kanske hans arm något hårdare än nödvändigt
kring hennes midja.

Då och då observerade han Nellie och fann till sin förvåning att hon
inte tycktes komma i håg att han var där. Han hade haft den barnafromma
önskningen, att hon skulle bli ledsen och mulna till och så småningom
söka närma sig honom, men hon tycktes inte alls ha någon lust åt det
hållet. I stället flirtade hon vildt med Fred, och då Joe en gång
passerade henne, och frågade hur hon mådde, fick han till svar ett
likgiltigt: »Tack, mycket bra.» Sedan vände hon sig genast åter till Fred.

En dylik tingens ordning behagade icke Joe. Han blef irriterad och
gick ut för att fundera på saken. Öfver honom hvälfde sig himlen
som en ofantlig glasruta med miljarder blanka punkter. Ett sällskap
moskiter, som höllo bal utanför danslokalen, upptäckte honom, och grepo
genast detta glänsande tillfälle att få bjuda sina damer på en liten
förfriskning, men han märkte dem ej. Han tänkte. Hvarför skulle hon, som
Jim hade sagt, dragas till honom om han visade sig likgiltig? Därför att
hon innerst inne höll af honom trots allt. Hvarför kom hon inte nu då?
Därför att hon inte höll af honom. Han hade det klart för sig nu. Hon
brydde sig inte om honom ... inte alls ... inte alls ... Därför var det!
Det hade han dock inte tänkt sig. Han hade hela tiden trott, att det
blott var en tillfällig misstämning och att allt skulle bli bra igen
mellan dem. Men nu var det slut! Nu visste han det! Hon brydde sig inte
om honom nu. Det bultade i hans tinningar och han började gå. Bort från
staden, utöfver prärien, hvart som hälst blott han kom bort härifrån.

Det gnisslade i danshallens dörr. Joe vände sig om, och såg den välkända,
smärta figuren afteckna sig mot ljuset därinne. Joe drog fram sin Colt ur
fickan och smekte den. »The Cowboys friend» hade fabrikanten kallat den,
nu skulle han pröfva om icke den vännen var trognare än den, som stod
i dörren därborta. Ett skott ur mörkret, och långe Fred skulle sjunka
samman; sedan kanske ännu ett och Nellie skulle få sörja dem båda -- om
hon ens sörjde någon af dem.

Men långe Fred kom inte. Ensam steg Nellie ut genom dörren, och gick
nedåt gatan. Joe stoppade, halft skamsen, ned vapnet, och följde
ofrivilligt efter. Han närmade sig mer och mer, och just när hon lade
handen på trädgårdsgrinden utanför sin fars hus, hann han henne.

-- God afton, Nell -- hälsade han.

-- God afton, Joe, -- blef svaret.

Nu var han fast. Hvad i herrans namn skulle han svänga ihop som skäl för
att han följt henne? En sekund våndades han, sedan kom Nellie själf till
hjälp.

-- Du ville säga god natt, Joe, eller hur, -- frågade hon.

-- Ja ... ja visst, -- stammade Joe, som egentligen tänkt sig något helt
annat.

-- God natt då, -- fortsatte hon. -- Och lycka till!

-- Lycka till hvad? -- frågade Joe hett, utan att upptäcka det spår af
svartsjuka, som låg i hennes ord.

-- Man brukar alltid lyckönska nyförlofvat folk, -- förklarade flickan,
-- och det sägs, att du snart skall gifta dig med Annie Stade. Det är en
mycket vacker flicka!

-- Mycket! -- var allt hvad Joe kunde framstamma, öfverraskad som han var
af den oväntade underrättelsen om sitt eget förestående bröllop.

-- Jag skall för öfrigt snart följa exemplet, -- pratade Nellie på. Det
blir förstås Fred Morrison, och det skall inte dröja länge.

-- När? När? -- utropade stackars Joe häftigt, med högra handen trefvande
efter sin trogne Colt.

-- På samma gång som du, svarade hon med ett egendomligt leende. -- God
natt Joe! -- och hon räckte honom handen. Han tog den och tryckte den
sakta när han såg uttrycket i hennes ögon.

-- Nell! -- hviskade han, och drog henne till sig. -- Nell!



Jimson.


Jag har en bekant, som heter Jimson, och jag erkänner gärna, att han inte
är den mest eftersträfvansvärda af mina bekanta. Snarare tvärtom. Endast
det faktum, att Jimson är infödd Chicagobo, bör ju för människokännaren
vara tillräckligt, men när jag påpekar att Jimson är den otrefligaste
människa i Chicago, och dessutom patentmedicinagent, så bör hvar och en
förstå, att han är inkarnationen af allt otrefligt.

Hans sätt är ytterst vinnande. Men vinsten tillfaller undantagslöst honom
själf. Om man vill vara i fred någon gång så kan man vara viss om att
träffa Jimson. På de mest undangömda gator, i de minst besökta lokaler
stöter man ovillkorligen ihop med honom, om man bara önskar att man inte
skulle göra det. Det är inte lönt att söka komma undan. Han tränger sig
på en, bjuder sig själf på sprit på en annans bekostnad, och underhåller
en med prat om sig själf och sina släktingar, företrädesvis uppehållande
sig vid deras sjukdomar och åkommor, som han naturligtvis botat med sin
patentmedicin. När man ändtligen lyckas bli af med honom, säljer han
patentmedicin till en och lånar, som en afslutning på det hela, pängar
på långlån. Det tjänar till ingenting att neka, ty han hypnotiserar
en vanlig, hygglig människa som urskogens boa constrictor den lille
kanariefågeln, så att man måste köpa eller punga ut. Oftast båda.

En rägnig kväll för en tid sedan, kom jag vandrande Dearborn street på
väg hem. Jag var trött efter dagens arbete, och ville hälst vara i fred,
men som jag ansåg att en cocktail var nödvändig för mitt välbefinnande
gick jag in på en saloon. Framme vid baren stod Jimson. Jag sökte
försvinna så obemärkt som möjligt, men hans skarpa öga hade upptäckt mig
och han rusade emot mig med den angenämaste öfverraskning präglad i sina
manliga drag. I ett nu hade han fått mig fram till disken och rekvirerat
whisky på min bekostnad. Att han pratade behöfver icke sägas.

I öfver två timmar underhöll han mig med detaljerade beskrifningar
öfver de underbara kurer han lyckats åstadkomma med sin patentmedicin.
Synnerlig uppmärksamhet ägnade han sin framlidna fasters magsyra,
hvilken han betecknade som en ovanligt anmärkningsvärd sådan, men som
han dock utan tvifvel skulle ha lyckats häfva om icke den olyckliga
fasterns lifstråd under behandlingen hastigt afklippts. När han till slut
under ett outsägligt kort ögonblick höll upp för att hämta andan, sade
jag skyndsamt »adjö», och aflägsnade mig från lokalen -- i sällskap
med Jimson. Han följde nämligen med. Gatan låg tom och tyst, och jag
skyndade på så fort som möjligt för att bli af med honom, men han höll
med berömvärd energi jämna steg och underhöll mig fortfarande med samma
intressanta ämne.

Ändtligen kommo vi till spårvägslinien, och stannade för att invänta
vagnen. Jimson tystnade.

Jag visste, hvad som komma skulle, och beslöt, att hällre förekomma än
förekommas. Drog alltså upp revolvern, riktade den med fast hand mot
Jimsons hufvud, talade och sade:

-- Jimson! Hela denna kväll har du påtvingat mig ditt vedervärdiga
sällskap. I två timmars tid har du plågat mig med din framlidna fasters
magsyra, som dock borde plåga endast henne, och icke ens henne, ty hon
är framliden. Mitt tålamod är nu slut, Jimson. Du har drifvit mig till
vansinnets brant. Ett ord till, och du är dödens!

Jimson betraktade mig lugnt. -- Vansinne, sa’ han. Inte värre! Det botar
jag ledigt med Killmequick patentmedicin, som jag representerar. Botar
allt, från böldpäst till kartnaglar, en dollar flaskan, sex för fem
dollars. Gif mig en femdollar, så skickar jag dig ett halfdussin i morgon
bittida, och -- medan du har plånboken uppe, så kan du gärna låna mig en
tia på ett par da’r.

Jag återkom till medvetande tre dagar senare på Chicago City Hospital.



Franskan.


Det kan icke förnekas, att det var ett ganska spirituellt lag, som höll
till uppe i de två små rummen vid Chicago avenue. Det var Willy, skalden,
som jämte mig hyrde rummen, Johnny, den förhoppningsfulle novellisten,
Charley, innehafvare af en briljant tenor och åtskilliga mindre betydande
partier vid Metropolitan Opera -- det senare dock endast sporadiskt --
Freddie, tecknare för ett »magazine» och ett par till i samma genre. Samt
Andersson.

Andersson hörde ju egentligen icke till laget, och hans popularitet
var icke alltför stor, ty naturen hade varit njugg mot honom, när hon
utdelade goda egenskaper. Han var alltid ytterst vårdadt klädd, väl
manikyrad och pomaderad samt hade små, uppvridna, svärtade mustascher.
Som han därtill hatade poker, flickor och sprit och regelbundet gick
i kyrkan, är det icke svårt att förstå, att han föga passade för
sällskapet. Ingen af oss kände hans yrke, men han ansågs vara i ovanligt
hög grad behäftad med denna världens goda, en sak, som han dock aldrig
ville höra talas om, i synnerhet när vi hade ondt om sekiner. Detta
inträffade för öfrigt icke alltför sällan, ty dollarn har en egendomlig
förmåga att rulla lätt.

Hur futtig naturen än varit mot honom, så hade hon dock gifvit honom
en talang. Den, att alltid komma olägligt. När pokern var i full gång,
potten stor och man som bäst var upptagen med ett fåfängt försök att
få »Royal Flush» -- ett råd inom parentes: Försök aldrig att få »Royal
Flush!» Det går inte! -- så kunde man vara viss om att få höra Anderssons
svaga, outsägligt milda knackning på dörren i det mest spännande
ögonblicket, och när stämningen var hög och historierna började bli
fräna, fick man alltid se hans »shocked» uppsyn i dörröppningen. Vi
älskade honom således icke, men som han alltid uppförde sig hyggligt,
blef han tolererad, ty vi voro gentlemän och ville icke slänga ut någon
utan laga skäl.

Men om vi icke älskade Andersson, fanns det en annan person, som i så
mycket högre mått åtnjöt vårt gillande. Nere vid hörnet af Sjuttonde
gatan och Trettonde avenyen låg nämligen en liten, men förstklassig,
fransk restaurant där vi i regel intogo våra måltider, när våra finanser,
öfver hufvud taget, tilläto några måltider alls. Andersson, som var
inackorderad i maten på ett bättre »boardinghouse» med familjelif,
besökte »Restaurant Francaise» endast när han var i vårt sällskap.
På denna restaurant serverade en liten fransyska, en förtjusande
sjuttonåring med sammetsbruna ögon, smidig och mjuk i rörelserna som en
panter på rof. Som vi alla vid ett eller annat tillfälle bott i omöblerad
vindskupa på Montmartre, intresserade den lilla fransyskan oss till att
börja med hufvudsakligen för sin nationalitets skull, men detta intresse
hade snart nog urartat så, att vi inom kort allesamman drömde dagdrömmar
om de där bruna ögonen. Andersson ensam gick skottfri, och så var han
också den ende, som aldrig hugnades med en blick eller ett leende från
»la petite Jeannette» eller »Franskan» som vi, för korthetens skull,
kallade henne.

Behöfver jag nämna, att konkurrensen om hennes ynnest under sådana
omständigheter var mördande, och att ansökningarna om att få följa henne
hem om kvällarna eller bjuda henne ut, när hon var ledig, inkommo i sådan
mängd, att minst åttio procent blefvo refuserade? »Franskan» delade
emellertid sin ynnest och sina småleenden lika mellan oss alla, så att än
den ene, än den andre sväfvade högt på hoppets vingar eller störtade ned
i misströstans svarta djup.

En eftermiddag satt jag i restauranten vid min kaffekopp sysselsatt med
att kontemplativt betrakta rökringarne från min cigarett, då Jeannette
kom trippande fram till mitt bord för att prata bort en ledig stund. Jag
frågade, om jag fick följa henne hem sedan på aftonen.

-- Åh, i kväll är jag ledig redan klockan sju, svarade hon, och fortsatte
sedan med nedslagen min, men jag har måst lofva monsieur Charles att få
göra mig sällskap.

Jag blef emellertid endast delvis besviken, ty jag hade väntat mig något
dylikt.

-- Härligt väder i dag, fortsatte »la petite», det skulle vara trefligt
att få en liten promenad.

-- När träffas vi? frågade jag.

-- Om ni hämtar mig half nio, så -- -- Och var punktlig, smålog hon och
gick med en nick sin väg.

På slaget half nio infann jag mig i Jeannettes bostad, och fann
henne redan färdig, fick mitt välförtjänta beröm för punktlighet och
promenerade i »Franskans» sällskap nedåt staden. Kvällen gick hastigt.
Ett kort varietébesök, »icecreamsoda» i en grekisk fruktaffär, och när
mörkret sänkt sig öfver staden gingo vi ut i Central Park och beundrade
månskenet, som silade ned genom trädkronorna. I den omgifningen fördes
samtalet snart in på rätta vägen, blickarne ur de, nu fuktiga, bruna
ögonen gjorde verkan och -- -- alltnog, jag kunde snart konstatera, att
jag, trots konkurrensen, prickat ut de andra aspiranterna till den lilla
Jeannettes oskuldsfulla hjärta.

-- Men håll tyst med det så länge! voro hennes afskedsord den kvällen,
och jag följde dem noggrannt. Icke ens porträttet och hårlocken, som lågo
omsorgsfullt inlagda i min plånboks säkraste fack, fingo profaneras af
obehöriga blickar.

En vecka förgick. En vecka af lycka och svärmeri, af enstaka,
förtjusande tête-à-têter och med oerhörd risk snattade blixtkyssar i
restaurationslokalen. Sedan hände något!

En kväll sutto vi samlade uppe på rummen vid Chicago avenue, pratande vid
vår aftongrogg. Samtalet rörde sig om vårt arbete, och jag småsvor öfver
min temporära brist på idéer, då Willy talade och sade:

-- Jag behöfver aldrig lida brist på idéer -- numera. Jag tar bara fram
det här, så blir jag genast inspirerad. Han drog fram ett fotografi ur
fickan och kastade en oändligt öm blick på det.

Ett stilla kallgrin gick genom rummet, och jag frågade:

-- Une femme, n’est-ce pas?

-- Det är rätt, svarade Willy. Håll du dig till franskan, det gör jag.

En förfärlig misstanke vaknade i mitt inre och den besannades
ögonblickligen, när Willy vände på kortet och de sammetsbruna ögonen
mötte min häpna blick. Jag kände ett stygn tvärs genom hjärtat, och den
nyborna, dittills som evig ansedda kärleken, slocknade som en gnista
i oceanen. Den ersattes dock till fullo af nöjet att se Willys stolta
leende frysa till is, när jag ur min plånboks säkraste fack plockade fram
ett likadant fotografi plus en hårlock.

Det blef dödstyst i rummet, och spänningen, när äfven Charley började
trefva i sin innerficka, var minst sagt förfärlig. Riktigt, äfven han
hade ett foto med tillhörande hårlock. Sedan tog Johnny vid, så Freddie,
och under graflik tystnad producerade man efter man hvar sitt bevis på
att lilla Jeannette var född i Paris, och förstod att dela sin kärlek
rättvist. När alla kort och lockar lågo på bordet, tog vårt sinne för
humor ut sin rätt, och vi förenade oss i en förlösande skrattsalfva.

Medan Freddie hvisslade »Quand l’amour meurt», arbetade Willys hjärna,
och när konsertgifvaren tystnat, och väntade på bifallsstormen, slog
han näfven i bordet så att glasen hoppade, begärde »silentium» och höll
följande tal:

-- Mina herrar! Tillåt mig säga tusan dj-r! Jag anser nämligen att
omständigheterna påkalla något sådant. Vi, ett halft dussin kosmopoliter
och erfarna karlar, ha blifvit lurade af en sjuttonårig fransk flickunge.
Vi skämmas dock icke däröfver, ty därtill ha vi ingen orsak, icke heller
gräma vi oss, ty det är alltid en »experience». Dock böra vi inlägga en
kraftig protest mot denna unga dams tillvägagångssätt. Vi gå som vanligt
till restauranten i kväll. Vi uppföra oss som vanligt mot flickan, prata
och skämta med henne som vi bruka, men när vi gå, lämnar hvar och en af
oss det porträtt och den hårlock han fått, under tallriken. Än mer! Vi
fortsätta att besöka restauranten som förut, uppföra oss som om ingenting
händt, och alludera aldrig på det timade. Detta är det enda sättet att
draga oss ur spelet med heder. Gå ni med på det? Jag anser frågan med
enhälligt »ja» besvarad. I alla fall böra vi erkänna, att det var fördömt
bra gjort af henne. Franskans skål!

Sedan skålen druckits i botten, tillade han tankfullt:

-- Jag antar, att alla förlofningarna få anses uppslagna nu.

I sluten trupp tågade vi till restauranten, och slogo oss ned vid vårt
vanliga bord. Madame själf betjänade oss, och hon såg mycket nervös ut.

-- Ah, messieurs! sade hon, c’est horrible. Jeannette har rest, sprungit
sin väg, rymt.

-- Rymt?! kom det från oss i en förvånad kör.

-- Oui! Rymt! Med er vän monsieur Andersson, som alltid brukade besöka
henne om morgnarna, långt innan herrarna intogo sin frukost.

En flugas surrande mot fönstret var allt som hördes under några
ögonblick. Så bröt Charley tystnaden:

-- Det är rätt åt henne! sade han, och vi instämde med ett andäktigt:
»Amen!»

Endast Willy instämde icke.

-- Stackars tusan! sade han.

Men om han menade Jeannette eller Andersson har jag aldrig fått riktigt
klart för mig.



Charleys sista kärlek.


När jag en eftermiddag kom in i mitt rum, fann jag Charley där före mig.
Han satt i min bekvämaste hvilstol, med fötterna på mitt bästa bord,
drickande min whisky och rökande en af de havana puros, som jag, i ett
tillfälligt moment af välstånd, lagt mig till med. Han tog inte den allra
ringaste notis om mitt högljudt uttalade missnöje, utan slog helt lugnt
upp en ny whisky, exproprierade en ny cigarr och satt sedan tyst, med
beslöjad blick stirrande ut i fjärran.

För mig, som kände Charley, var det inte svårt att förstå, att något var
å färde, därför slängde jag mig i ett soffhörn, de nedre extremiteterna
öfver en stolkarm, lagade till en grogg och frågade:

-- Well, hur är det fatt?

Intet svar.

Charleys blick stirrade lika drömmande bort mot ett aflägset fjärran, i
detta fall husväggen midt emot. Jag började bli orolig.

-- Är du sjuk, Charley, eller hvad tusan är det med dig? Skall jag skicka
efter läkare?

Charley steg upp, fäste på mig en på samma gång drömmande och föraktfull
blick, gjorde stora gesten och sade med af känsla vibrerande stämma:

-- Nej, jag är inte sjuk. Jag är kär!

Jag blef genast betydligt lugnad, ty denna åkomma var icke ovanlig hos
Charley, och hade alltid hittills visat sig vara af ofarlig och hastigt
öfvergående natur.

-- Jaså, inte annat! sade jag därför utan synnerlig öfverraskning. Hvad
är det för en den här gången?

Charley blef passionerad.

-- Den enda, den sista, den första jag verkligen älskat med hela mitt
unga hjärtas heta glöd. Den fagraste, den renaste, den skäraste varelse
jorden frambrakt. En ros, en -- en -- --

-- En ängel, föreslog jag.

-- Drag åt helsicke! En -- en -- -- jag kan icke likna henne vid något,
ty hon är oförliknelig.

-- När jag tänker noga efter, vill jag påminna mig, att jag vid ett eller
annat föregående tillfälle hört dig nämna om ett fruntimmer med samma
signalement, tillät jag mig att anmärka.

-- Jag har aldrig förr älskat någon så, svarade Charley häftigt.

-- Än Maggie då? frågade jag. Henne sa du precis detsamma om för en tid
sedan, och Adelaide och Muriel och Winnie och -- --

-- Tig människa! När känslans förtärande glöd flammar i mitt bröst, så
bör väl jag själf vara den, som bäst förstår att bedöma dess intensitet.

-- Well, som du vill. Men säg mig då, hvad heter änglabarnet? Det tycker
jag, att du i alla fall kan tala om för mig, jag lofvar att jag inte
skall gå och slå dig ur brädet.

-- Försök! sade Charley och såg hånfull ut, tog ett par elastiska steg
tvärs öfver rummet, spände vador och bröstade sig, tydligen för att ge
mig tillfälle att beundra hans kraftiga figur.

-- Men namnet? Det var det jag frågade om.

Charley såg litet snopen ut.

-- Vet inte! svarade han. Såg henne på gatan. Men hon är i alla fall den
allra -- --

-- Ja, ja, jag vet det! Det är totalt onödigt att du talar om hvad hon
är, jag har hört detsamma så många gånger förut, att jag kan det lika
flytande, som ett konfirmationsbarn hemma kan långkatekesen. Låt mig nu
bara höra hur det gick till.

-- Ja, om du anser dig vara i stånd att tiga fem minuter i sträck utan
att allvarligare fara för lifvet uppstår, så skall jag tala om det hela.
I middags efter repetitionen på operan promenerade jag ett slag i sta’n.
Jag gick och drömde som vanligt, hvarken hörde eller såg, förrän jag vid
en gatukorsning höll på att bli förlossad från denna jämmerdal af en
motorkupé, som kom svängande om hörnet. Uppriktigt sagt blef jag inte
alls tilltalad af att på detta numera icke ovanliga sätt placeras med ena
foten i krematoriet, och ämnade just i väl valda ordalag påpeka detta
faktum för chauffören, när ett förskräckt flickansikte stacks ut genom
vagnsfönstret och med en röst, klar och melodisk som en klockton, frågade
om någon olycka händt. Jag förklarade naturligtvis genast, att ingen fara
var å färde, fick en nick och en blick, och bort for auton, lämnande mig
kvar på gatan -- kär. Ty, ser du, det var en flicka, hvars like inte ens
mina vackra bruna ögon någonsin skådat. Hår af guld -- --

-- Visst ja! Guldgula lockar, som fladdra för den smekande, ljumma
vårvinden. Djupa, blå ögon, som med fördel kunna användas till att
drunkna i, pärlhvita, synnerligen välgjorda löständer etcetera. Den
vanliga banala typen, som alla idioter förälska sig i.

Charley blef vild.

-- Banal! Herre! Hennes lockar voro inte guldgula, de voro guld, rent
guld! Om du sett hur det skiftade och brann i solen, skulle du inte tala
så öfverlägset. Hennes ögon! Själfulla, drömmande, violetta. Hennes mun!
Finskuren, smal. Hennes panna! -- --

-- Alabasterhvit!

-- Drag -- --! röt Charley.

-- Ja, men det brukas alltid så i romanerna, invände jag.

Det var strået, som knäckte kamelens rygg. Totalt förkrossad sjönk
Charley ned på en stol.

-- Håna du! sade han, men om du sett henne, så hade det varit likadant
med dig, men bara betydligt mera hopplöst.

Efter denna tirad satte han sig på sin plats, och som hans kärlek
tydligen gjort honom mycket törstig stjälpte han i sig groggen och lagade
till en ny. På samma gång uppmanade han mig att göra sammaledes och inte
vara generad utan känna mig som hemma hos mig själf.

Denna fräckhet gjorde mig just inte mildt stämd mot honom, och jag
beslöt, att gifva honom några goda råd. Detta är nämligen det säkraste
och minst besvärliga sättet att reta gallfeber på min vän Charley.

-- Min käre unge vän, började jag utan att bry mig om hans fnysningar.
Visserligen är du en mycket berömd man. -- Du hade ju fyra små roller
förra säsongen. -- Men jag tror i alla fall, att du spänner bågen något
för högt. Tösen kom åkande i en motorkupé, sade du. Du vet hvad det
betyder. Hennes pappa är naturligtvis en fläskpackare, som börjat sin
bana längst nedifrån, och alltså inte tolererar andra än dem, som äro
rikare än han. Tösen själf är, i likhet med alla andra amerikanska
flickor, uppfostrad till despot, satt på piedestal och bortklemad, i
synnerhet om hon ser bra ut -- --

-- Om!!! skrek Charley.

-- Som, sa’ jag, _som_ hon ser bra ut, och af samma orsak är hon
naturligtvis dum.

Det var för mycket för Charley. Han flög upp, som om han plötsligt
upptäckt, att han satt på en fysiskt ovanligt väl utvecklad igelkott,
och började vispa ur sig en massa protester, öfverdrifna beskrifningar
öfver de förutnämnda, själfulla ögonen och förklenande uttryck om mina
förståndsgåfvor, släktingar, gångkläder m. m.

Omsider lugnade han sig dock, sedan jag i ett obevakat ögonblick förlorat
själfbehärskningen och lofvat att bjuda honom på en bättre supé vid något
tillfälle i en oviss framtid. Sedan började jag igen.

-- Som varande ung, är tösen naturligtvis romantisk, och som varande
detta, kan hon möjligen finna något tilldragande hos dig.

Charley ville här säga något vackert, men hejdade sig, tydligen med tanke
på supén.

-- En skådespelare -- --

-- Operasångare, om jag får be, rättade Charley.

-- Nåväl! En operasångare, om än aldrig så liten, slår alltid till en
början an på mycket unga flickor, så att det är ju inte uteslutet, att
hon skulle gå på Operan ett par kvällar för att se på dig -- höra dig är,
som du vet, inte något nöje -- men det komme hon snart att tröttna på.
Och om du sökte närma dig henne, så komme säkert farsan att hyra en neger
för att slå dig fördärfvad, ty jag antar att han hvarken är ung eller
romantisk eller så enfaldig att till och med du skulle kunna föra honom
bakom ljuset. En karl, som förtjänat millioner här, är allt för slug och
skarpsinnig för att inte genast märka sådant. Och för öfrigt! En tös, som
heter Gwendoline.

-- Gwendoline?! Hvem tusan har sagt, att hon heter så? frågade Charley
förundrad.

-- Om hennes pappa är fläskpackare, så faller den saken af sig själf. Har
du någonsin hört talas om en fläskpackartös, som inte heter Gwendoline?

-- _Den här_ heter i alla fall inte så, svarade Charley med värdighet,
det syns på henne, att hon heter Rose eller Lily eller Myrtle eller
Violet eller -- --

-- -- något annat vegetabiliskt namn, ifyllde jag.

-- Blomsternamn, min herre! Och för öfrigt älskar jag henne hvad hon än
heter, ja, till och med om hon heter Gwendoline, och om hennes pappa så
vore fläskförgiftare, bomullstjuf och hveteskojare på en gång, så vore
hon densamma för mig ändå. För öfrigt kan endast en verkligt nobel karl
ha en sådan dotter.

-- Och ingen annan än en karl af fläskpackarkvalitet ha råd att hålla
sig med motorkupé här i sta’n.

Detta obestridliga faktum kunde Charley icke förneka, och han tycktes
vara ett rof för ganska stridiga känslor när vi gingo ut för att afäta
den utlofvade supén, som han insisterade på att genast få.

Efter detta var Charley försvunnen i det allra närmaste en hel vecka, men
så en vacker dag kom han störtande upp till mig med en fart, som utan
tvifvel ställde den mycket omtalade motorkupén totalt i skuggan.

-- Eureka! skrek han i dörren, så att pendeln på vägguret tvärstannade i
häpenheten.

-- Hvad har du funnit? frågade jag intresserad, i förhoppning att den
upphittade artikeln icke skulle sakna ett visst marknadsvärde.

-- Tösens namn! svarade Charley med uppriktig glädje präglad i sina
manliga drag.

-- Hvilken tös?

-- Den, som jag talade med dig om i förra veckan naturligtvis!

-- Kors, är du fortfarande intresserad i den? Och har inte hunnit längre
än till namnet! På så pass lång tid borde du ha hunnit med både det
smärtsamma afskedet och en ny flamma.

-- Nej du! Jag har redan sagt dig, att det här är allvar, och då går det
minsann inte så fort. Tillsvidare har jag inte hunnit längre än till
namnet, men det räcker det så länge.

-- Nå, hur har du lyckats göra denna storartade upptäckt?

-- Jo, det är ett arbete, som både Sherlock Holmes och Nick Carter kunde
vara stolta öfver. Ser du, jag gick i sta’n och dref som vanligt, då jag
fick se den där auton igen. Den kom nedåt State street med den högsta
fart som trafiken och automobilstadgan tillåter, men dock icke fortare
än att jag hann se numret. Hvad tror du jag gjorde nu? Om du hade varit
i mina kläder, så hade du naturligtvis varit lika litet hjälpt med det.
Men jag gick till polisen och tittade i automobilregistret, och följden
blef att jag nu vet, att automobilen n:r B. 617 tillhör finansiären och
hvetespekulatören Josuah E. Snider, i firman Snider, Motts & C:o, och
boende vid Michigan avenue.

-- Hveteskojare alltså! inföll jag.

Men Charley ville inte höra talas om den saken.

-- Äfven bland storfinansmännen kan man finna ädla tänkesätt, sade han
tvärsäkert, men utan tvifvel mot bättre vetande.

-- Nå men förnamnet då? Har du fått tag i det än?

-- Nej, inte än, svarade Charley. Men det är ju bara en tidsfråga.
Jag skall göra en expedition upp till Michigan avenue och intervjua
tjänstefolket. Det finns väl alltid någon piga, som man kan tjusa till,
och han strök med välbehag sina i det närmaste osynliga mustascher.

Jag uttalade naturligtvis oförbehållsamt mitt tvifvel om Charleys förmåga
i detta fall, men yttrandet lämnades utan ringaste afseende.

I öfver tre veckor var Charley nu absolut osynlig. Willy hade
visserligen sett honom i sällskap med »något slags fruntimmer» en
eftermiddag och Freddie hade mött honom i en blomsterbutik där han
beställde en tiodollarsbukett skära rosor. På Freddies fråga om hvem som
skulle ha dem, svarade Charley endast med ett stolt leende. Därför är det
inte att undra på, att de vildaste rykten kommo i omlopp om honom, och
att vi alla började lefva inskränkt och lägga af kapital för att kunna
lösa ut frackarna i händelse vi skulle bli bjudna på ett fashionablare
bröllop.

Men en dag, när hela laget var församladt hos mig, anlände helt
oförmodadt Charley. Det var något på samma gång snopet och triumferande
öfver honom, och i det stora hela såg han nöjd ut. Han steg in helt
lugnt, som om han varit där hvarenda dag, slog sig ned i en stol och
tände en cigarett, utan att säga ett ord.

-- Välkommen igen, Charley! sade jag.

-- Välkommen själf, svarade Charley. Det är för öfrigt ingenting att tala
om, fastän jag kan förstå att det är roligt för dig att någon gång träffa
en gentleman.

-- På de senaste tre veckorna har jag inte träffat annat, men nu så -- --

-- Det är bra! Vi ska inte tala om den saken. Det var inte det jag kom
hit för, utan för att se hur ni ha det, boys. Det har naturligtvis inte
varit något trefligt medan jag varit borta.

-- Du har väl haft så mycket trefligare då, antar jag, inflikade Willy.

-- Tja, kan inte klaga, svarade Charley nonchalant. Men jag kan förstå
att ni vilja höra, hur det gick med tösen, och om jag får någon verkligt
välsmakande läskedryck -- jag ser en flaska Pickwick Rye whisky, där i
hörnet -- så skulle jag möjligen låta er få höra historien.

Dagen efter det jag sist var här, gick jag och promenerade på Michigan
avenue. Tur hade jag som vanligt, ty jag hade inte gått där mer än på sin
höjd en halftimma när en auto kom körande, inte kupén den här gången utan
en öppen vagn. Att hon åkte i den, behöfver jag inte nämna. Den stannade
utanför dörren, flickan hoppade ur, graciös och lätt som en -- --

-- Älfva, sade Freddie välvilligt.

-- Omodärnt, svarade Charley lugnt. Låt oss säga, som en premiärdansös.
Jag hade sett vagnen på afstånd och lagade så, att jag passerade just som
hon steg ur. Naturligtvis hälsade jag artigt och, ni må tro mig eller ej,
hon kände igen mig, hälsade, stannade och frågade, om jag blef skadad den
där gången, när hennes chaufför höll på att köra öfver mig.

-- Det var verkligen egendomligt, att hon kände igen dig, fann jag mig
föranlåten att framkasta.

-- Det tycker jag inte alls, svarade Charley och sträckte på sig, i ett
fåfängt försök att se sig i spegeln.

-- Alltnog, fortsatte han. Hon frågade om jag blifvit skadad, och jag
svarade, med en talande blick, att _kroppsligen_ var det ingen fara med
mig. Då skrattade hon och slog till mig med parasollen och sprang in, men
när hon kom i dörren, vände hon sig om och nickade.

Chauffören hade kört rundt till baksidan af huset, och höll på med att
backa in maskinen i stallet, när jag kom och frågade efter namnet på
damen, som han kört. Som jag ansåg upplysningen värd en dollar, vållade
det ingen svårighet att få veta att hon hette »miss Violet». Således ett
blomsternamn, som jag redan från början sagt.

Jag måste erkänna, att jag inte tänkte på annat än Violet hela dagen
sedan. När jag fick se en violbukett i en blomsterhandel köpte jag den
genast, därför att blommorna hette som hon, och när jag skulle kläda
mig till representationen på kvällen öfverraskade jag mig själf med att
skrifva Violet Snider med en sminkstång på spegeln. Det är kärlek det.

Dagen därpå såg jag henne inte, men på kvällen skramlade jag ihop några
af pojkarna från Operan, och vid tvåtiden på natten sjöngo vi utanför
Sniders hus. Resultatet blef dock skäligen klent, ty som vi inte visste
hvar hennes fönster var, flyttade vi oss så småningom rundt huset i det
bedrägliga hoppet, att hon skulle tända ljus, men inställde konserten,
när en ilsken karlröst bad oss dra åt h-e. Då gingo vi hvar och en till
sitt.

Ett par dagar därefter träffade jag flickebarnet i sta’n. Det är hvad man
kallar landtmannaflax. Naturligtvis gjorde vi sällskap. Vi gingo in på
ett ställe för att få ett glas madera och litet annat, och uppmuntrad af
vinet och flickans ögon pratade jag en hel del, och då -- håll i stolarne
så att ni inte trillar -- erkände hon, att hon älskat mig från första
ögonkastet. Tänk er en amerikansk familjeflicka, som kapitulerar så lätt.

-- Och till dig, se’n, sa’ Willy.

-- Det lär väl knappast vara någon annan än jag, som kan åstadkomma något
dylikt, svarade Charley själfsäkert. Dig, min käre Willy, skulle hon
förmodligen aldrig ha kommit ihåg. Men afbryt mig inte mer, om ni vill
höra slutet.

Nu började en härlig tid. Vi korresponderade flitigt. Jag hade arrangerat
med den där greken Dimitrios, att vi skulle få sända brefven till hans
fruktbutik adresserade till »miss Violet» eller »mr Charley». Nästan
hvarannan dag träffades vi och jag började tigga stora sångpartier på
Operan, ty jag visste ju, att så länge jag gjorde så obetydliga saker
som nu, så vore det inte lönt att söka öfvertyga gubben Snider om
lämpligheten af att »miss Violet» blef »mrs Charley».

Så en vacker afton när jag råkade vara ledig, gick jag upp på
Nationalteatern för att träffa en bekant. Representationen var i full
gång när jag kom, och den jag sökte var inne på scenen. Medan jag väntade
gick jag där mellan kulisserna, tills jag fick se en grupp körflickor,
som stodo och snattrade i ett hörn. Jag gick dit för att göra mig
bekant, men höll på att få slaget, när jag hälsades med ett »Hallå,
Charley» ur hopen, och i nästa ögonblick stod Violet framför mig i en
synnerligen lätt dräkt, och gjorde storartade ansträngningar att sparka
af mig hatten. Jag förstår inte än, hvarför jag inte afled. Violet,
familjeflickan, halfnaken midt i en hop korister, ogeneradt exekverande
verkligt beundransvärda höjdsparkar midt framför min näsa.

Ett ögonblick förstod jag inte ett dyft, men så småningom klarnade det
för mig. Jag tog henne i axlarne.

-- Och jag, som trodde att du var Sniders dotter, utropade jag.

-- Snider är ungkarl, svarade tösen storskrattande.

-- Och du är hans -- -- hm -- -- väninna!

-- Än sen då? Se inte så ilsken ut för det! Det är väl inte så farligt!

Idealet hade fallit ned från sin piedestal, och det kändes verkligen
ganska tomt efter det. Då smög tösen sig tätt, tätt intill mig.

-- Men jag tycker bäst om dig i alla fall, hviskade hon.

Det är hela historien.

Det var tyst en stund när Charley slutat. Hans åhörare voro tydligen inte
nöjda än. Därför kom det lättande, när Freddie frågade:

-- Men tösen? Bröt du med henne, eller -- --

Charley smålog, och tände långsamt en ny cigarrett.

-- Delad glädje är dubbel glädje, sade han.



Blåsväder.


Chicago.

Cyklonen drager fram öfver staden, förande med sig telegrafstolpar, träd,
butiksskyltar och diverse lösegendom. Främlingen blåser in genom krogens
svängdörr, går lugnt fram till disken och rekvirerar en drink.

Bartendern slungar upp det begärda på disken och anmärker:

-- Blåser bra i dag, sir.

Främlingens ansikte antager ett öfverraskadt uttryck. Sakta och lugnt
vänder han på hufvudet, kastar en blick genom fönstret ut på gatan, där
cyklonen som bäst är i färd med att vidtaga en förändring i en mindre
byggnads geografiska läge, och säger kallt.

-- Tja, man kan verkligen märka en viss oro i atmosfären.

Bartendern förstår, vill icke låta sig bluffas, och säger:

-- Åh, för att vara här i sta’n blåser det ganska bra, det måste man i
rättvisans intresse erkänna, men den här vinden har inte det ringaste
släkttycke med cyklonerna nere hos oss i Indiana. Jag minns en karl
därnere, som hade ansiktet fullt af finnar, som inte på något sätt
kunde förmås att aflägsna sig. Han lade ned hundratals dollars på
patentmediciner utan resultat. Han lät fila bort finnarna, men det
hjälpte inte, och han var viss om att han skulle få dra’s med dem till
sin död, om inte någon karl uppfann något sätt att amputera hufvudet
på’n och ersätta det med ett konstgjordt som dom gör med armar och ben.
Well, en vacker dag när han var ute på sitt hvetefält kom där en cyklon
sättande. Karlen kastade sig genast ned på rygg och såg på hur hans
hveteskylar gåfvo sig af upp mot himlen, utan att han kunde göra något
åt’et.

Men när cyklonen var öfver och han kom hem och fick se sig i spegeln,
välsignade han cyklonen fastän hveteskörden gått åt fanders. Saken var
nämligen den, att finnarna blåst af. Joe Pettersons gris, som också
hissades upp af cyklonen, men sattes ned oskadad i andra ändan af farmen
hade visst råkat komma ihop med dom där uppe i de högre luftlagren, för
se han hade fått dom allihop. Vi kände till och med igen den stora blå
som karlen haft på vänstra käkbenet, den hade grisen fått i nacken.
Petterson var vådligt stolt öfver den grisen, men sålde den till slut
till Barnums cirkus för 150 dollars. Där förevisas han nu, som piggsvin
från Nya Guinea.

Främlingen läppjade på sin drink. Inte en muskel rördes i hans ansikte.

-- Nå, frågade han.

-- Hvad? sa’ bartendern förvånad.

-- Är det allt?

-- Ja visst. Räcker det inte?

Främlingen smålog lugnt och öfverlägset.

-- Nere i Kansas, i min hemtrakt, händer det också ibland att det blåser
litet. Förr var det skog och berg där, men en dag kom det en cyklon och
tog hela rasket med sig, så att nu är det prärie. Dit kom det en gång en
gröngöling från Indiana, och byggde sig ett hus. Så en vacker natt hände
det, att det kom en cyklon, inte af värsta sorten, men så där lagom, som
vi ä’ vana vid att ha en gång i veckan eller så. Well, på morgonkröken,
när indianabon kom ut för att ta sina ägor i betraktande, fick han till
sin stora förvåning se, att huset fortfarande var lika omåladt, som innan
han första gången satte sin färgborste mot dess vägg. En lång stund
funderade han öfver hvart färgen tagit vägen, men till sist blef det
klart för honom. Den hade blåst bort.

-- Men, frågade bartendern knipslugt. Hur få ni själfva färgen att sitta
på edra hus?

-- Vi? svarade främlingen. Hur vi få färgen att sitta på våra hus? Vi
spika fast den, naturligtvis.

Med ett uttryck af uppriktig beundran i blicken frågade bartendern, om
han icke fick bjuda på en ny drink.



Jakt.


Att jaga är, som bekant, en ganska nobel sport. Dessutom är den ovanligt
välgörande för fysiken. Därför idkar och älskar jag den passionerat. När
jag får ströfva omkring i skog och mark med ett muskedunder under armen
i väntan på att en bättre söndagsmiddag skall störta fram ur någon buske
eller flyga upp ur något träd, så anser jag mig ha funnit min lyckas
fullhet. Och jag njuter.

Jag minns dock en gång, då min njutning inte var alltför intensiv. Vänta,
så skall ni få höra.

Det hände i Harristown. Min vän Billy Williams och jag hade tröttnat
på att larfva på den brännheta sanden mellan »skyskraporna» och andas
»stadsluften». Följaktligen beslöto vi oss för att taga ett par da’rs
»holiday» och jaga präriehöns eller hvad som hälst ute i naturen. Stekt
präriehöns är dessutom icke obetydligt mera välsmakande än de nästan
oförstörbara fläskkotletterna, som frun på vårt matställe med rörande
trohet serverade hvarenda dag. Alltså gingo vi hem och packade det
allra nödvändigaste, d. v. s. tolf flaskor öl, en butelj whisky och en
anjovisburk, i en kappsäck och gåfvo oss af med första tåg.

Williams uppgaf sig känna till ett ställe några mil från staden, där man
knappast kunde komma fram för matnyttiga högdjur, hvars högsta önskan
vore att få komma på bordet.

Dit foro vi naturligtvis. När vi kommit till ort och ställe erinrade
Williams sig, att vi hade ett par mil att gå från järnvägsstationen
innan vi kommo till de sälla jaktmarkerna. Det kan hända, att jag fällde
ett eller annat yttrande, som knappast skulle varit lämpligt på en
söndagsskol-pic-nic, men som jag af naturen är en sedesam yngling, kan
jag knappast anse det troligt.

Vägen till jaktplatsen var som sagt bra lång, men antagligen för att
godtgöra detta var den så mycket smalare. Dessutom var den så gyttjig,
att vi voro tvungna att gå i gåsmarsch. Williams gick främst, med bössan
på axeln. Han var tydligen i mycket godt humör, ty han svängde med bössan
så att mynningen beskref stora cirklar bakom honom, en sak som icke
häller bidrog att återställa mitt själslugn. Jag traskade alltså tyst och
snäll bakom, och försökte känna mig så obetydlig som möjligt. Dessutom
var jag på god väg att bli troende. Man blir sådan då man går inför döden.

Ändtligen kommo vi fram till ort och ställe och sedan vi intagit ett lätt
mål af anjovis och Milwaukeebier, började jakten. Vi gingo fram jämsides
och med en fyrtio stegs afstånd mellan oss. Högdjuren voro emellertid
omärkbara. De hade förmodligen äfven tagit sig en »holiday» och rest till
Harristown.

Plötsligt sprang en hare upp. Jag ska be få påpeka att jag är en ovanligt
säker skytt.

Pang! Skottet gick. Haren gick däremot inte. Han sprang. Genom något
himmelens under hade jag, _jag_ skjutit bom.

Haren luffade emellertid åt Williams håll. Jag väntade att få höra
skottet. Och vänta fick jag.

Ty Williams sköt inte.

Jag sade något fult, och fortsatte sedan. Om en stund flög en hök upp ur
en tall. Ljudlöst seglade den bort under de tunga kronorna. Jag sände ett
skott efter den, och stod sedan förlamad af förvåning. Ty höken fortsatte
sin flykt helt obekymrad.

-- Vänta din tusan! Williams tar dig nog, tänkte jag. Men den gången högg
jag i sten.

Ty Williams sköt inte.

Denna gång tog det mig en ganska lång stund, innan jag i ord klädt mina
tankar om Williams. Men när jag var färdig fortsattes jakten.

Det satt en bofink i ett träd.

-- Bättre något än intet, tänkte jag.

Stannade således, siktade länge och noggrannt och tryckte af. Nu hade nog
f-n tagit bofinken om inte en liten omständighet kommit emellan. Jag
hade nämligen glömt att ladda om. Bofinken flög.

-- Skjut, Williams, skränade jag.

-- Äsch! Inte skjuter man på så’nt, svarade han.

Och Williams sköt inte.

Då insåg jag, att Williams var sinnesslö eller på annat sätt oansvarig
för sina handlingar, och beslöt att jaga på egen hand och ge honom tusan.

När jag om en stund fick se ett kaninhål brydde jag mig således inte om
honom, utan tog ett spö, lade mig på alla fyra vid hålet och började peta
i det för att om möjligt få ut kaninen. Under denna procedur kom jag att
vända finalen mot Williams. En fågel flög upp bakom mig.

_Då_ sköt Williams.

Det tog en ganska lång tid innan jag kunde sitta igen.



Tagen på orden.


J. J. Dobbs var en af Wall streets mera framgångsrika storjobbare,
specialist på järnvägsaktier, men dock icke obekant med hvete- och
bomullsmarknadens fluktuationer. Genom en viss förmåga att förutse, och
måhända i någon mån reglera dessa, hade han under tidernas lopp skaffat
sig ett ansenligt kapitalkonto med åtföljande bostad vid Femte avenyn,
villa i Newport m. m. Dessutom hade han en sjuttonårig dotter.

Unge Jack Cannon, J. J. Dobbs’ privatsekreterare, var en tvärsäker,
skarpsinnig ung man om några och tjugu år. Genom sitt fina väderkorn och
klara affärshufvud hade han satt i gång flera af Dobbs’ mera lyckade
kupper, och följden blef, att han i högsta möjliga mån hade sin chefs
förtroende. Hemma hos Dobbs kom och gick han som han ville, och med
hänsyn till att unga miss Dobbs verkligen var förtjusande, får man inte
undra på, att han hällre kom än gick. På unga miss Dobbs lilla hjärta
hade också det öppna, frimodiga ansiktet och den smärta, kraftiga figuren
haft en viss inverkan, och som vanligt när två unga, friska människobarn
släppes tillsammans, ordnade sig snart saken så godt som af sig själf.

Kärleken är, som bekant, vanligen förbunden med en hel del besvär, och
detta unga par hade i det fallet inte bättre tur än andra, ty fastän det
dem emellan var klappadt och klart, fanns det ju alltid en person till
att räkna med. Det var pappa Dobbs. Och pappa Dobbs hade en gång, när en
utlefvad och afdankad utländsk adelsman börjat slå sina lofvar kring miss
Mary, svurit på, att ingen annan än en välbeställd amerikansk affärsman
skulle ha hans dotter. Unge Jack var ingen välbeställd affärsman. Han
visste inte ens om eller när han någonsin kunde ha hopp om att bli det.
Däremot visste både han och Mary, att när pappa Dobbs en gång sagt
en sak, så behöfdes det betydligt starkare krafter än två förälskade
ungdomar för att rubba det, och det var inte utan att miss Mary fällt
bittra tårar vid tanken på hur mörkt det såg ut för henne och hennes Jack.

Unge Jack var betydligt mera oberörd. Typisk yankee som han var, hade
han en vilja af stål, en obegränsad tro på sig själf och en förmåga att
gripa tillfället i flykten, eller göra tillfällen där sådana ej yppade
sig af sig själf. Som ordet »omöjligt» icke fanns i hans ordförråd,
hade han beslutat att föra sin Mary i brudstol. Ett sådant hinder som
J. J. Dobbs bekymrade honom icke alls. Det kunde endast något fördröja
denna efterlängtade tilldragelse. Som han emellertid ansåg sig böra
ur första hand taga reda på, om inte hans principal, för första gången
i världshistorien, ändrat åsikt, hände det en vacker dag, att han helt
resolut klef in i sin chefs allra heligaste med ett fast beslut att ta
reda på, om Dobbs verkligen hade något väsentligt att anmärka mot, att
miss Mary och mr Jack tillsammans inträdde i det heliga äkta ståndet.

-- Hvad är det, Cannon? frågade Dobbs när han steg in.

-- Well, mr Dobbs, jag skulle endast vilja ha en upplysning, svarade Jack.

-- Om?

-- Om ni har något emot, att jag gifter mig, sir.

-- Visst inte! svarade Dobbs litet öfverraskad. Tvärt om. Ni är en
präktig pojke, Cannon, och jag önskar er all lycka. Och hvem är det, som
ni tänker gifta er med?

-- Er dotter, sir! svarade Jack lugnt.

J. J. Dobbs var inte lätt att bringa ur fattningen, men nu satt han ett
ögonblick mållös. Han fattade sig dock snart, och sade kallt:

-- Omöjligt, Cannon! Ni känner mina åsikter om den saken. Slå alltså de
där planerna ur hågen. Som jag emellertid behöfver er i min affär hoppas
jag, att ni inte lämnar er plats. Ni får en löneförhöjning af fem dollars
i veckan om ni stannar.

-- Jag har alls inte tänkt lämna er, sir, svarade Jack. Allt hvad jag
önskade, var att få ett svar på min fråga, och det har jag fått. Jag
förstår att det för tillfället intet är att göra åt saken, men skulle
ytterligare vilja ha upplysning om _när_ ni vill låta mig få er dotter.

-- Ni är envis, Cannon, svarade Dobbs. Nåväl, ni skall få veta den exakta
tidpunkten när jag skall gå in på, att ge er min dotter. När det blir två
torsdagar i en vecka.

Det blänkte till i Jacks ögon, när han hörde hånet. Han bet samman
tänderna med en smäll, bugade sig och gick utan ett ord.

Mary fällde många nya, bittra tårar när hon fick höra talas om utgången
af expeditionen, men Jack var kall och lugn som vanligt. Sina göromål
skötte han som förut, och Dobbs kunde icke låta bli att beundra den
resignation, hvarmed han bar det slag, som träffat honom. Lugn och
behärskad observerade han kursernas fluktuationer och utförde sitt
öfriga arbete utan ringaste spår af nervositet. Men när ingen anade det,
träffade han sin Mary ute i staden, och tillsammans spunno de en intrig
med trådar så spindelväfsfina, att inte ens J. J. Dobbs skarpa öga kunde
upptäcka det nät, som så småningom spändes kring honom.

På det sättet gick vintern, och när vårens första grönska började visa
sig i Central Park, hade Dobbs för länge sedan glömt »Cannons lilla
dumhet» och allt hvad därtill hörde.

Vid den tiden slutade miss Mary pensionen, och hennes pappa, som var
mycket mån om sin enda dotter, beslöt, på förslag af henne själf, att
hon, som modet nu är bland de högsta klasserna i Amerika, skulle göra en
resa jorden rundt för att afsluta sin uppfostran. Naturligtvis i sällskap
med någon lämplig person. Men unga Mary, som visste hvad hon ville,
nekade absolut att resa, så vida inte »den lämpliga personen» vore hennes
egen, kära pappa. Kära pappa protesterade. Han kunde inte komma ifrån
affärerna o. s. v. men det hjälpte inte. De dumma affärerna kunde sköta
sig själfva, det brydde hon sig inte alls om. Kära pappa, som släpat på
kontoret hela vintern behöfde ombyte och förströelse, och utan honom
reste hon inte, se så!

Dobbs hade som vanligt svårt att säga nej till sin dotter, och frågade så
sin privatsekreterare hvad han tänkte om saken.

Jacks svar var rakt på sak.

-- Naturligtvis bör ni resa, sir. Ni behöfver det utan tvifvel. Simmons,
förste prokuristen, kan sköta de löpande affärerna under tiden, och kan
telegrafera till er efter råd och upplysningar när så behöfs. Men för att
ni skall kunna få någon verklig hvila, bör ni taga mig med för att sköta
det, så att ni endast behöfver befatta er med det viktigaste. Resplan
och andra arrangemang, bör ni äfven anförtro åt mig, så att ni får så
fullkomlig ro som möjligt.

Dobbs fann rådet godt, miss Mary fann det förtjusande och som gud vill
det kvinnan vill, blef resan snart bestämd. Men innan de gåfvo sig af,
skref Jack ett långt bref till en gammal vän till sin far, som förde
ångaren »Mongolia» mellan San Francisco, Yokohama och Hongkong. Brefvet
träffade kaptenen i San Francisco, och svaret som kom efter fjorton
dagar, tycktes göra unge Jack mycket belåten.

Kort därefter anträddes resan. Man besökte efter den af Cannon uppgjorda
planen de flesta intressanta platser i Europa, Egypten och Indien, och
befann sig efter omkring tre månader i Yokohama. Därifrån afreste man med
ångaren »Mongolia» till San Francisco. Det kanske var en händelse, att
man kom att resa med Mongolia, kanske också att Jack beräknat det när han
uppgjorde resplanen. Alltnog, när kaptenen fick se Jack, sin gamle väns
son, blef han mycket glad, men sedan han blifvit presenterad för Dobbs
måste han skynda in i sin hytt, och fick där ett svårartat anfall af
skrattkramp.

Så afseglade man, och resan gick mot Californien. Dag efter dag plöjde
fartyget fram genom Stilla hafvets blågröna vatten. Passagerarna latade
sig i sina däckstolar, och om kvällarna promenerade Jack och Mary på
promenaddäcket, betraktande mareldens tusentals gnistrande juveler i
ångarens skum, och hviskande hoppfulla, segerglada ord, ty nu spunnos de
sista maskorna i det oslitliga nät, hvarmed de skulle snärja J. J. Dobbs,
och på samma gång fånga sin lycka.

Så gick den ena veckan efter den andra, och man hade redan hunnit ett
godt stycke in på den tredje, när ändtligen det monotona lifvet ombord
erhöll en något lifligare prägel.

En vacker morgon, när mr Dobbs kom ut på promenaddäcket, fick han se sin
privatsekreterare stå lutad mot relingen.

-- God morgon, Cannon, sade J. J. Dobbs.

-- God morgon, sir, svarade Jack. Hur mår ni i dag?

Och när Dobbs försäkrat, att hans hälsa var utmärkt fortsatte
privatsekreteraren med orubbligt lugn:

-- Nå, mr Dobbs! Jag får alltså er dotter nu!

Man får förlåta Dobbs, om han inte i en hast fick klart för sig hvad
det egentligen var fråga om. Han hade redan länge ansett frågan, om en
förbindelse mellan Cannon och sin dotter, brakt ur världen och hans
häpenhet när den nu, till synes helt omotiveradt, upptogs igen, kände
inga gränser.

-- Hva -- Hvad menar ni? lyckades han ändtligen stamma fram.

-- Just hvad jag säger, sir. Jag får naturligtvis er dotter nu!

Dobbs, som nu hunnit bli fullt öfvertygad om, att hans stackars
privatsekreterare mist förståndets fulla bruk, kände visserligen en djup
medkänsla med den af olyckan drabbade unge mannen, men ansåg sig dock
icke böra gå så långt i sin välvilja, att han därför lofvade honom sin
dotter. Som han emellertid hört, att det vore säkrast att inte säga emot
vansinniga, utan söka taga dem med lämpor, sade han:

-- Det kan ju hända, att ni får med tiden. Det är kanske bäst att tala om
den saken en annan gång.

Men Jack hade nu sin fisk i nätet, och var inte sen att börja hala in.

-- Det är ju onödigt, svarade han. Den saken behöfva vi ju inte resonnera
om. Jag har ju ert löfte.

Nu glömde Dobbs sin försiktighet.

-- Mitt -- hvad -- -- skrek han.

-- Ert löfte, svarade Jack, att jag skulle få henne när det blef två
torsdagar i en vecka.

Om Dobbs förut hyst det ringaste tvifvel om att Jack var vansinnig, så
skingrades detta tvifvel nu.

-- Ja, det löftet minns jag mycket väl, svarade han vänligt, och det
skall jag också hålla. Men i denna vecka blir det inte mer än en torsdag.
Vänta till nästa, då kanske det blir två, tillade han, i hopp att lugna
den »vansinnige».

Jack smålog.

-- Nästa vecka blir det nog inte mer än en torsdag, men hur det är med
denna, är en annan sak. Hvad var det för dag i går?

-- Torsdag!

-- Och i dag?

-- Fredag!

-- Fel! Det är torsdag i dag också!

Dobbs såg sig försiktigt om efter något försvarsvapen, i händelse Jack
skulle bli våldsam, och fick då syn på kaptenen, som stod ett stycke
därifrån.

-- Kapten! ropade han. Kapten!

Kaptenen kom, men en noggrann iakttagare skulle kanske ha observerat,
att han måste uppbjuda hela sin förmåga, för att icke få återfall af
skrattkrampen.

-- God morgon, kapten! sade Dobbs, betydligt lugnare, sedan han kommit
under den starke sjöbussens skydd. Vill ni vara god och tala om för mr
Cannon här, hvilken dag det är i dag.

-- Torsdag! sade kaptenen småleende.

Dobbs höll på att få slaget.

-- T -- torsdag, sa’ ni! Då måste jag ha blifvit veckvill. Och i går då?

-- Torsdag! svarade kaptenen igen, men den gången storskrattade han.

Dobbs raglade ett par steg tillbaka, tog sig om hufvudet, satte sig i en
däckstol och stirrade på dem, medan Cannon skickade den framstörtande
stewarden efter whisky åt sin blifvande svärfar.

-- Antingen är jag galen, flämtade han, eller också äro ni båda i
besittning af det mest renodlade fullblodsvansinne jag hittills haft
förmånen påträffa.

Kaptenen hade återtagit sitt förbindliga småleende.

-- Intetdera, mr Dobbs. Det kan verkligen förefalla ganska egendomligt,
att få två dagar i följd med samma namn, men det är en nödvändighet här
i oceantrafiken. Som ni vet råder en betydlig tidsskillnad mellan Japan
och Förenta staterna, och denna måste vi om skeppsbord medräkna, annars
skulle vi komma till San Francisco en söndag och finna, att de höllo på
med lördag där. Oftast bruka vi visserligen sätta tillbaka klockorna
hvarje dag en fyrtio minuter eller så, beroende på hur fort fartyget
går, men i bland blir detta af en eller annan anledning inte gjort, och
då göra vi som nu, låta två löpande dagar få samma namn för att komma i
takten igen, och flytta sedan fram klockan litet hvarje dag, så att vi,
när vi komma till San Francisco ha den rätta tiden.

Härefter drog sig kaptenen tillbaka, ty han kände, att han behöfde vara
ensam en stund.

J. J. Dobbs satt ett par minuter och funderade. Plötsligt steg han upp,
gick rakt fram till Jack och sade:

-- Ni har haft ert finger med i det här!

-- Visserligen! svarade Jack. Men det förändrar icke faktum.

-- Jag har en gång beslutat att ge min dotter endast till en välbeställd
affärsman. Nu ger jag er mitt samtycke till att ta henne. Från och med
i dag inträder ni som delägare i firman, och, fortsatte han, hjärtligt
kramande Jacks hand. Smartare kompanjon kunde jag aldrig få.



Swan Swansons misstag.


Den första värmevågen för sommaren hade hunnit till Minneapolis. En
glödhet vind från prärierna i söder strök genom de breda gatorna, och
klockorna från ambulanserna, som voro ute för att hämta dem, som blifvit
öfverväldigade af hettan, hördes tidt och ofta. Framemot kvällen mojnade
vinden och lämnade efter sig en tung, kväfvande atmosfär, som kom
transpirationen att flöda ymnigt, trots de tunna sommarkläderna.

Inne i Jim Anderssons »saloon» vid 8:de gatan var fullt hus, och två
svettiga bartenders hade fullt upp att göra med att langa upp stora,
fradgande ölglas till de törstiga kunderna, som stodo och hängde mot
mässingsstången på andra sidan disken.

Jim Anderssons saloon var en affär, som betalade sig, men den var icke
något förstklassigt etablissement. Dess kundkrets bestod till största
delen af skandinaviska arbetare, resliga, bredaxlade jättar, som hade sin
sysselsättning i skogarna i norra Minnesota och Wisconsin om vintrarna
och arbetade på järnvägsbygge eller på hvetefälten ute i västern om
somrarna. Nu hade de kommit ned från skogarna på vårsidan med fickorna
fulla af stora, goda dollars, för att, till krögares och falskspelares
fröjd och fromma, i Minneapolis tillbringa den döda tiden, innan
sommararbetet började fram i juli.

De stodo i grupper och samspråkade, och lokalen var fylld af ett surrande
sorl, öfver hvilket då och då höjde sig ett skratt eller en svordom. Det
var presidentvalet, som i allmänhet diskuterades, och meningsutbytena
voro i många af grupperna rätt hetsiga.

De flesta höllo på Johnsson, svensken Johnsson, Minnesotas guvernör, som
arbetat sig upp från ingenting till statens högsta ämbete. Han och ingen
annan skulle bli president.

-- Jag säger er, boys, -- sade Swan Swanson, timmersågare till yrket, --
att Johnsson är den ende man i staterna, som är lämplig att efterträda
Teddy.

-- Prat! -- inföll en småväxt, bleklagd amerikan, som tydligen var
republikan ut i fingerspetsarna. -- Taft är mannen, och Taft skall också
bli vald.

-- Taft! -- skrek Swanson. -- Nej, Johnsson säger jag. Han är svensk,
och det finns inte en hederlig svensk i hela Förenta staterna, som inte
kommer att ge honom sin röst, om han bara blir nominerad. Det står jag
för, bet your life on that.

-- Du! -- Den lille amerikanen mönstrade med en blick Swansons sex fot
och fyra tum. -- You swede!

Det var en hånfull ton i rösten då han uttalade det sista ordet, ett
föraktfullt uttryck, som gick rätt in i hjärtat på Swanson och kom hans
eljes så lugna blod att koka öfver. Det är inte sällan ordet »swede»
användes som skällsord ute i västern.

Swansons väldiga, hårda näfve susade fram mot amerikanens ansikte, men
denne var honom för snabb. Han vek med en blixtsnabb rörelse undan, och
stod i nästa ögonblick i boxarställning midt på golfvet.

Swanson fullföljde anfallet, men amerikanen var honom fullt vuxen, undvek
vigt Swansons väldiga näfvar med en öfvad boxares kallblodighet och
säkerhet. För hvart och ett af Swansons slag hann amerikanen slå två, och
medan den förre endast träffade tomma luften, träffade den senare sitt
mål, så att blodet strömmade från Swansons ansikte.

Snart började emellertid yankeen bli andtruten. Svetten rann i stora
droppar från hans panna och hans slag blefvo mera osäkra, medan svenskens
armar slogo med samma lugn som förut.

Rundt omkring stodo skandinaverna och bevittnade slagsmålet. Sympatierna
voro på Swansons sida men ingen försökte hjälpa honom. En mot en, rent
spel, är regeln.

Slutligen insåg amerikanen, att han ej kunde hålla ut mycket längre.
Han måste göra slag i saken till hvarje pris. Alltså kastade han all
försiktighet öfver bord, och sprang fram för att kunna göra en afgörande
stöt mot svenskens hakspets. Bang! Swansons näfve hade till slut träffat
målet. Amerikanen raglade åt sidan, sjönk ned på golfvet och låg som en
säck där han fallit.

Ett jubel bröt ut i kroglokalen. Alla trängdes rundt Swanson,
gratulerande honom och tryckande hans händer, och Jim Andersson,
barkeepern, kom med en fuktig handduk för att torka blodet ur hans
ansikte.

Det tog en stund innan någon kom att tänka på att se till amerikanen. Men
då var han borta. Han hade tydligen kvicknat vid, och under det allmänna
stojet obemärkt smugit sig ut.

-- Swanson! -- sade Jim Andersson. -- Du gjorde ett stort misstag, då du
först slog efter den där karlen. Han är falskspelare och har förbindelser
här. Det bästa du kan göra, är att gå direkt hem i kväll och resa ur
staden i morgon bittida och söka arbete för sommaren. Det var ett
misstag, säger jag dig, och det kan komma att stå dig dyrt annars.

-- Skräp! -- svarade Swanson. -- Jag är inte rädd för falskspelarbyket.
Jag är karl till att ta vara på mig själf, det tror jag, att jag har
visat i kväll.

-- Hör hvad jag säger, Swanson! -- envisades Jim Andersson. -- Och om du
inte vill följa mitt råd, så lämna mig i alla fall dina pängar. Jag skall
ta vara på dem för dig. De ligga säkrare i mitt kassaskåp än i din ficka.

Förslaget tilltalade icke Swanson, och det var först sedan flera af hans
kamrater enat sina röster med krögarens, som han kunde förmås att till
denne öfverlämna hundra af de hundrafemtio dollars han hade på sig.

Sedan vidtog ett muntert lif. Det fanns inte en man i lokalen, som inte
ansåg det som en bjudande plikt, att bjuda på ett glas »all round» och
dricka Swansons skål, och fastän Jim Andersson också bjöd på ett par
omgångar, så gjorde han goda affärer den kvällen. Han och hans bartenders
voro de enda fullkomligt nyktra i saloonen när han omsider stängde.

När Swanson kom ut ur krogen ämnade han gå direkt till det logihus där
han bodde. Men föresatser äro i allmänhet icke af hållbart material, och
en halffull »lumberjacks» allra minst.

Vid närmaste hörn stod en kvinna. Lång, smärt och ståtlig var hon, så
vidt Swanson kunde se i mörkret, och hans föresatser föllo genast.

Han hade hunnit ett tiotal steg åt kvinnans håll då hans kamrater fingo
se hans afsikt. -- Stopp, Swan! -- Följ med oss, Swanson! -- Ge henne
tusan, old boy! -- ropade de efter honom.

Swanson stannade obeslutsam, han ämnade redan vända, då kvinnan försvann
bakom hörnet. Men innan hon försvann, såg Swanson tydligt, att hon
vinkade åt honom. Det var mer än nog. Utan att bry sig om kamraternas
rop, skyndade Swanson efter henne och försvann äfven han rundt hörnet.

       *       *       *       *       *

Ett par timmar senare, just som morgonrodnadens första skimmer syntes i
öster, hittade en irländsk poliskonstapel en storväxt, blond man liggande
sanslös i en ruskig gränd i en illa känd del af staden, alldeles nere
vid Missisippistranden. Han var klädd i endast underkläderna, och hade
i hufvudet ett långt, djupt sår, tydligen tillfogadt genom ett kraftigt
slag med ett tungt tillhygge.

Konstapeln telefonerade efter ambulans och lät föra mannen till
polisstationen, där han efter lämplig behandling snart kvicknade vid, så
att han kunde göra reda för sig.

Han uppgaf sig heta Swanson, timmerhuggare till yrket, och berättade sin
historia.

Sedan han skilts från sina kamrater, hade han följt efter fruntimret. Hon
var emellertid långt före och gick fort, så att om hon inte då och då
hade vinkat åt honom, hade han säkert inte brytt sig om att följa efter.

Hon ledde vägen nedåt flodstranden och gick gator, -- så krokiga, att en
orm skulle brutit nacken af sig, om han försökt följa krokarna -- sade
S. Under tiden kom Swanson allt närmare och närmare. Hon vek in i en
gränd, och när Swanson hann fram stod hon där och väntade på honom.

Swanson gick fram till henne och upptäckte då till sin stora missräkning
dels att hon var svart och dels att hon såg mera maskulin ut än han märkt
på litet afstånd. Han fick emellertid icke länge reflektera öfver detta,
ty med ett vigt språng kastade sig »damen» öfver honom och grep honom i
strupen. Innan han hann sätta sig till motvärn, sprang en man fram ur
skuggan af det närmaste huset. Swanson kände ett förfärligt slag öfver
bakhufvudet, sedan mindes han ingenting mer. Han hade icke sett den, som
slog honom, mera än ett ögonblick, men han kunde ta på sin ed, att han
kände igen den lille falskspelaren.

När Swanson en stund senare, iklädd polislöjtnantens gamla kläder,
gick därifrån, erkände han att han gjort ett misstag, då han slog
falskspelaren, men han tackade på samma gång sin skapare för att han
lämnat sina hundra dollars i Jim Anderssons säkra förvar.



En Chicagoman.


En vacker kväll stod jag och hängde vid disken i krogen »Stockholm» i den
stora svenskstaden Minneapolis. Rundt omkring mig trängdes de törstiga
och i mina öron ljödo alla Sveriges dialekter, från skåningens skorrande,
till norrlänningens sjungande mål. Plötsligt kom Fred, bartendern, fram
till mig och visade på en ung man, som stod vid andra ändan af baren, med
ett tomt grogglas framför sig.

-- Se på den där fördömde gröngölingen, sade han. Jag serverade honom en
grogg för en stund sedan. Han välte i sig den i ett drag, och svor sedan
på, att han aldrig druckit sämre whisky sedan han var på järnvägsbygge
och fick den petroleumblandad. När jag svor på, att han fått Silver
Pitcher Rye, det bästa i huset, -- fast det var det, gudskelof, inte
-- så blef han uppkäftig, kallade mig giftblandare, och bad mig byta
om vanor och bli bondfångare igen. Märk _igen_. Som bartender hade jag
absolut inga förutsättningar sa’ han. Men han känner inte Fred Olson from
Gothenburg, Sweden. Vänta en stund, så ska’ du få se hur jag »fixar»
honom.

Som jag, i motsats till den gentleman, som ådragit sig bartenderns vrede,
kände Fred Olson from Gothenburg, Sweden ganska väl, väntade jag mig
något sattyg, och höll intresserad utkik på hvad som komma skulle.

Jag behöfde inte vänta länge. Efter en stund tröttnade karlen på att
betrakta sitt glas, som ju var tomt, och således saknade alla möjligheter
att uppväcka intresse och han begärde en whiskygrogg till. Fred blinkade
ett tag åt mig, med vänstra ögat, tog ostentativt en flaska Silver
Pitcher Rye och slog en styf dosis i glaset, sedan tog han, ehuru mindre
ostentativt, en flaska svenskt brännvin och fyllde glaset därmed, i
stället för sodavatten. Så blinkade han en gång till åt mitt håll, och
serverade groggen.

Karlen, som skulle »fixas» anade tydligen ingenting, utan tog glaset och
tömde groggen i ett drag. Sedan grinade han, spottade ett tag, svor och
sade:

-- Hör du, din fördömda son af en groda! Hvad tusan är det för gammalt,
dufvet sodavatten du slagit i groggen. Det var ju ingen kolsyra i det.

Sade och gick.

Jag erkänner, att karlen intresserade mig, därför följde jag efter,
högg honom på falskspelarmanér i knapphålet och anhöll om äran att få
göra hans bekantskap. Han granskade mig skarpt från topp till tå, och
som resultatet tycktes bli tillfredsställande, svarade han, med lugn
värdighet, att det gick för sig. Som han förklarade sig vara törstig,
gingo vi in på »Hvita stjärnan».

-- Hvarifrån kommer ni, frågade jag, när vi fått oss hvar sitt glas.

-- Chicago! svarade han lakoniskt. Varit där?

-- Aldrig! ljög jag. Jag ville nämligen ha honom att prata.

Det lyckades.

-- Aldrig varit i Chicago, aldrig varit i Chicago, upprepade han för sig
själf i halft begrundande, halft beklagande ton. Hvarifrån kommer ni då?

-- San Francisco senast.

-- Frisco! föraktfullt. Fy tusan! Sabla håla! Nej, tacka vill jag
Chicago, det är en stad det, som ni inte kan drömma er maken till! Där
tjänar man pängar, sir. Jag fick en gång för tre dagars arbete en sedel
så stor, att jag måste skicka den till John D. Rockefeller för att få den
växlad, men som jag glömt att ta kvitto, så behöll han den, antagligen
af gammal vana. Nej, säg ingenting ondt om gamle J. D., han behöfde
den nog bättre än jag. Jag var ju i Chicago. Nämde ni brådska, sir?
Herre gud! Tala inte om brådska, ni vet inte hvad det är. Sådant finns
hvarken i Minneapolis eller Frisco. Why! Jag minns en gång, när det låg
ett tjugudollars guldmynt vid hörnet af Railway Exchange byggnaden vid
Michigan avenue. Jag, och åtskilliga tusen andra personer passerade
det tre-fyra gånger om dagen i tre veckors tid, och det blef till slut
en af Chicagos sevärdheter, tjugudollarn vid Railway Exchange. Vi va’
stolta öfver den, sir! Det fanns ingen stad i världen, som hade en sådan
tjugudollar. Ingen tjugudollar i världen hade legat så länge på samma
ställe på en så starkt trafikerad gata.

-- Men hvarför plockade ingen upp den, frågade jag.

-- Plocka upp den, sir? Sa’ ni plocka upp den? Tillåt mig fråga: Hvem
innerst tror ni hade tid till det? Och flickor, sir! Sådana flickor som i
Chicago -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --



Intill döden.


I.

                                                 Sunny Beach den 10 juli.

Käre vän!

Så har jag då till slut kommit till den här lilla platsen. Som du vet,
ligger den som en oas midt på prärien; ett par klippor, litet skog, en
sjö, det är det hela, men det är tillräckligt. När man är van vid prärie
på alla sidor, van att gå som medelpunkten i en cirkel, så är det godt
och hvilsamt för ögat att vara i en kuperad terräng, att inte alltid
behöfva känna sig som världsalltets centrum, som en ensam fixstjärna i
rymden. Här bland dungarna af asp och silfverpoppel kan man försvinna
om man vill, och du anar inte, hur man njuter af det, när man som jag
kommer från vidderna. Tidigt i soluppgången, innan jorden lagt af sin
friska morgondräkt, är jag ute och går i det daggvåta gräset, lyssnande
till koltrastens första hvissling i poppeln här utanför och härmfågelns
morgonkvitter långt borta bland buskarna. När jag känner den starka
luften fylla mina lungor, går det som en ström af eld genom ådrorna, och
jag känner, att lifvets ljuflighet icke är långt borta.

Det finns inte mycket folk här. Några affärsmän från de närmaste
städerna, en dam med en bleksiktig dotter och en ung änka. Änkan har
mitt fulla gillande. Inte bara därför, att hon är den enda här, som man
kan ha något nöje af att umgås med, utan därför att det är en verkligen
förtjusande kvinna. Askblondt hår, mörkblå ögon, rak näsa, låg panna,
smal mun. Dessutom är hon intelligent och jag tror, att hon har en hel
del förträffliga egenskaper. Ännu känner jag ju henne så litet, att jag
inte kan bestämt uttala mig om den saken, men det rättar väl till sig.

Nu tror du naturligtvis genast, att jag är kär i den där änkan? Du hyser
ju den egendomliga åsikten, att jag blir kär i hvarje flicka jag ser. Jag
vill emellertid först som sist underrätta dig om, att det är ett absolut
misstag, och att jag hvarken är, tänker bli eller har varit i allra
minsta grad »verliebt» i änkan. Hoppas därför, att du, när du skrifver,
befriar mig från allt dumt prat om dylikt.

För öfrigt vore det inte alls att undra på om man i alla fall blefve fast
för änkan. Det är hon värd.

                                 Din vän

                                                                _George_.


II.

                                                 Sunny Beach den 15 juli.

Käre vän!

Visserligen har jag inte ännu fått svar på mitt förra bref, och som jag
har det lindriga nöjet, att känna dig rätt väl, så har jag inte gjort mig
några illusioner i den vägen, utan har beredt mig på att få vänta ett par
år eller så, men som jag för ögonblicket inte har något bättre att företa
mig, så kan jag ju, trots allt, kosta på dig ett par rader.

Orsaken därtill är, att jag har en liten nyhet att berätta dig. I
förtroende. Så att jag antar, att du inte försummar någon tid, utan
ofördröjligen låter den gå vidare till umgänget. Saken är den, att jag
är förlofvad!! Inte riktigt än, visserligen, men inom en ytterst kort
tid. Jag har ju inte friat än, men det tänker jag snart göra, och jag har
naturligtvis på förhand sonderat terrängen så pass mycket, att jag kan
vara säker om, att bli accepterad. Kanske till och med inte utan en viss
glädje.

Jo ser du! Jag nämnde i mitt förra bref några ord om en ung, vacker änka,
som bor här. Jag har redan beskrifvit hennes utseende, så att du vet, att
det inte lämnar något öfrigt att önska, och sedan jag kastat en blick in
i hennes själ, kan jag utan öfverdrift säga, att det är den härligaste
kvinna jag hittills sett. Hennes sätt har jag hela tiden tyckt om, och
hon tycks vara nöjd med mig, ty redan från början ha vi varit mycket
tillsamman. Det är visserligen endast några dagar sedan vi sågo hvarandra
för första gången, men det har varit tillräckligt. Jag smickrar mig med
att vara i viss mån människokännare, och så småningom har jag upptäckt
en mängd nya sidor af hennes karaktär. Jag har nämligen lagt märke till
hvarje ord, hvarje smådrag, och har kommit till det resultatet, att hon
är Kvinnan. Ju bättre jag lärde känna henne, desto mera kände jag mig
dragen till henne, tills nu våra hjärtan äro knutna samman, med band, som
endast döden kan lossa. Jag har funnit, att hon är den ädlaste och bästa
kvinna som finns. Hennes själ är så ren, som nyfallen snö, ofläckad af
koketteri, flirtlystnad och dylikt, som hör till den modärna kvinnans
förnämsta kännetecken. För emancipation och dylikt moj intresserar hon
sig inte alls, utan anser att kvinnans plats är hemmet. Äfven i andra
fall är hon precis en sådan kvinna, som vi män älska. Jag är säker på,
att hon icke är i stånd att älska mer än en gång i lifvet -- sin första
man, har hon nog mot sin vilja blifvit tvungen att gifta sig med, -- och
jag känner, att denna stora passion kommit till henne nu, ty en kvinna
som hon skulle inte ge mig sådana blickar som hon gör, om hon inte
älskade mig.

Och jag älskar henne tillbaka. Du har alltid påstått, att jag haft lätt
att bli kär, fast gud skall veta, att jag i det fallet legat långt efter
dig. Jag erkänner nu, att jag ibland trott mig hysa ett visst intresse
för en eller annan flicka, men först nu, när jag känner den verkliga
kärleken, kan jag se hur löjligt små och obetydliga de där flyktiga
intressena varit. Jag vill inte förnöta min och din tid med prat om
detta. »En massa onödigt svammel», kommer du väl att kalla det. Allt hvad
jag ämnar säga är, att denna gång är det »Intill döden», -- »Jusqu’ à la
mort».

Under de få dagar vi varit tillsammans, har jag haft oräkneliga
tillfällen att tala om för henne mina känslor, men som jag ju mycket
väl kan förstå, att det kan stöta hennes känsliga sinne om jag toge
mig en sådan frihet, efter en så kort bekantskap, så väntar jag ännu
en liten tid. Det var dock nära här om kvällen, att jag hade förlorat
själfbehärskningen och låtit min känsla skena af med mig.

Utanför pensionatet där vi bo, hade vi gjort upp en lägereld och lågo i
en ring omkring den berättande historier för hvarandra. Utanför eldens
ljuscirkel kunde man då och då se en skugga smyga förbi, det var ett
stinkdjur, platsen vimlar af sådana, och ibland förde vinden till våra
näsor ett stänk af den ingalunda söta lukt, de utveckla.

Så småningom började elden brinna ned, och änkan och jag, som voro yngst
i sällskapet fingo på vår lott att skaffa ved. Vi gingo därför bort
mellan träden i parken för att leta upp grenar och kvistar. Det var en af
de härligaste promenader jag haft i mitt lif. Vi dröjde kanske onödigt
länge med att samla ett fång bränsle, men det blef likväl gjort till
slut, och vi vände om. Änkan hade nu fått en idé i sitt lilla hufvud,
att _hon_ skulle bära veden och inte jag. På så sätt fick jag armarna
fria, och du må tro, att det kostade en viss själsansträngning, att icke
använda dem till sitt rätta ändamål. Försiktigt gingo vi fram mellan
träden, då vi plötsligt kände en liten doft af stinkdjur. Det fanns
tydligen ett i mörkret framför oss, och de skicka, som du vet, en liten
varning, när de inte önska att bli störda. Men, milde gud, hvad tösen
blef rädd. Hon släppte i förskräckelsen veden, och drog sig tätt, tätt
intill mig, medan hon bad mig för all del skydda henne. Det var nära, att
jag skulle ha klämt till då, men min vördnad för henne höll mig tillbaka.
Hon lugnade sig emellertid förvånande raskt och vi fortsatte fram till
elden. Den gången bar jag veden.

Du, med din vanliga misstänksamhet, och förmåga, att misstyda allt,
kommer naturligtvis att tro, att hon af ren uträkning lät mig ha armarna
fria, och att hennes skrämsel endast var låtsad. Men sådana insinuationer
visar jag med förakt tillbaka. Denna unga dam är inte i stånd till
dylikt svek. Hon är ingen vanlig »flirt», utan en kvinna, med hjärta af
renaste guld.

Jag vet mycket väl att du kommer att skratta åt hela affären, och säga åt
pojkarna, att »George har funnit den enda rätta igen», men jag bryr mig
inte om det, ty, jag upprepar det, den här gången räcker det »Jusqu’ à la
mort.»

                                 Din vän

                                                                _George_.


III.

                                                 Sunny Beach den 18 juli.

Käre vän!

Det är endast tre dagar sedan jag sist skref till dig, men jag kan inte
låta bli att underrätta dig, att denna plats, som hittills varit så trist
och intresselös, nu plötsligt blifvit full af lif och solsken. I går
kom det nämligen hit en gammal fru med sin unga dotter, en sjuttonårig
liten tjufpojkstös med gropar i kinderna och glädje i ögonen. Jag måste
verkligen kalla henne »en solstråle», fastän det är banalt och utslitet.

Tösen tar mig med sig ut i skog och mark hela dagen. Jag skall hjälpa
henne att fiska och ro och göra det eller det. Allt användes jag till,
och jag protesterar inte. En ekorre, som bor i parken, har lyckats
uppväcka hennes intresse och hon finner den »gränslöst, förtjusande
söt». I dag fick hon se en »gopher», en sådan där lustig, vackert
tecknad, liten gnagare, sitta utanför det ihåliga träd där han hade
sitt residens, och, vet du, tösen gaf sig inte förrän jag rökt ut den
ur trädet och fångat den lefvande åt henne. När hon så haft den en
halftimma, fick hon klart för sig, att »det var synd att ta den från
sitt bo,» och så gick hon dit och släppte den igen. Sådan är hon.
Litet nyckfull kanske, men med ett godt hjärta under det hela, och för
öfrigt är hon en alldeles förtjusande flickunge. Jag känner, att hon så
småningom får allt större makt öfver mig, och det får gå, ty jag känner
också, att min känsla icke är af det vanliga, hastigt öfvergående slaget,
utan något mer, djupare, mera äkta än de plötsliga, hastigt uppflammande
och lika hastigt slocknande små böjelser, som du och andra små själar
bruka vara välsignade med, och, än mer, nöjda med. Nej detta är en, om ej
till åldern, så till själen mogen mans fasta, aldrig döende kärlek till
en god kvinna.

                                 Din vän

                                                                _George_.

P. S.

Jag nämnde visst, i något af mina föregående bref, ett par ord om en
änka, som bor här. Hon är inte änka alls. Hennes man kom hit i förgår.



Sjösjuka.


Jo, se det var så, att Sam och Harry och farbror John, skulle göra en
tripp till Europa i förra månaden, och de hade hållit vad med hvarandra,
att de inte kunde bli sjösjuka.

Långt innan de kommit ombord på båten, anförtrodde de hvarandra en
hel del, dittills omsorgsfullt hemlighållna upplefvelser på traden
New-York--Boston. De hade varit med om både skeppsbrott och cykloner.
Harry försökte till och med, med ett korallref vid Sandy Hook, men det
gick inte alls. Ingen af dem hade emellertid någonsin varit sjösjuk. I
hälsingland heller!

Sjöhistorierna själfdogo emellertid då båten hunnit förbi Frihetsstatyn.
Farbror John och Harry sutto och latade sig i sina däckstolar, medan Sam
gick omkring, ifrigt sysselsatt med att glömma sin amerikanska dialekt,
och hindra en af fartygets officerare i hans arbete.

Af denne fick Sam en värdefull upplysning. Vid ett tillfälle när man
talade om sjösjuka, gjorde nämligen förstnämnde gentleman följande
uttalande:

-- Om en karl håller på att bli sjösjuk, och ert vänliga sinne tar
öfverhanden, så att ni tycker, att ni borde hjälpa honom på trafven, så
tala bara med honom om fett fläsk. Så jäklar -- --

Sam begrundade de orden, och gömde dem i sitt hjärta.

När Sandy Hook passerats, började hafvet bli kullrigt. Inte mycket för
all del, bara så där lagom stora ojämnheter här och hvar.

Farbror John hade ingen vidare aptit till middagen, utan föredrog att
promenera på däck. Harry åt också föga. Han ansåg det inte nyttigt att
äta mycket på sjön. Så att han gick snart nog ut till farbror John. Sam
åt en bastant middag, sedan drack han kaffe och likör och afseglade
slutligen för att inspektera sina reskamrater.

Han fann dem sittande på en bänk midskepps. De sågo inte så värst glada
ut. En aristokratisk blekhet hade lägrat sig öfver deras drag. Sam slog
sig ned, gjorde sig underrättad om deras hälsotillstånd, och begynte med
några goda råd.

-- Well, boys! Hvarför åt ni inte i middags? När man är på sjön skall man
äta. Det värsta ni kan göra är att inte lägga in tillräckligt. Gå ned
till stewarden och bed honom ge er en bit fläsk, fett, skinande fläsk.
Det är det bästa som finns på villande haf.

Farbror John anlade ett lidande ansiktsuttryck, och äfven Harrys utseende
blef ännu mindre fördelaktigt.

Sam fortsatte:

-- Ha dom till att steka det lätt åt er, så att flottet dryper om det --
-- hvafanurå? Hvart skall du hän, John! Kors, hvad han fick brådt, du
Harry!

Farbror John hade nämligen, med dödsfasa tecknad i ansiktet, försvunnit
nedför salongstrappan.

-- Men, som jag sa’. Bara lätt stekt, så att flottet dryper af det. Ännu
bättre är ju att steka det själf, så att man får känna lukten af det
också.

Kallsvetten pärlade på Harrys panna. Sam smålog.

-- Ett annat bra sätt, är att binda ett snöre i fläskbiten och dra den
upp och ned genom strupen, det liksom -- --

Harry reste sig ostadigt, och stapplade utan ett ord ned i salongen.

Sam log bredt och förnöjdt. Så’na där landkrabbor tala om skeppsbrott och
cykloner, och så gå åt skogen vid blotta tanken på en bit obefintligt
fläsk.

Fy tusan! Han ville inte tänka på fläsket vidare. Det var så fördömt
äckligt. Nej bättre sysselsätta sig med något annat. Och Sam tänkte på
Europa, på allt trefligt han skulle få där, och hur roligt det skulle bli
när han talade om för folk om farbror John och Harry och fläsket.

Se så, nu var fläsket där igen! Sam blef irriterad. Kunde han inte låta
bli att tänka på det fördömda fläsket? Åjo! Och Sam tänkte på sin mäst
älskade flickas blå ögon, och i sammanhang därmed på himmelens stjärnor,
och dessutom, helt omotiveradt, på fett fläsk. Fett, skinande fläsk, som
fräste och spluttrade och luktade flott. Han riktigt kände flottlukten
kittla sina näsborrar. Brrr!

Sam blef himla ilsk. Den stora vreden var en försvinnande liten ilska
jämförd med hans. Han gaf sig sjutton på, att han skulle glömma allt,
som hade den minsta förbindelse med fläsk. Både farbror John -- ja,
missförstå mig inte -- och allt annat. Och han tänkte på allt under
himmelens fäste, negerbarn och fondpapper och smittkoppor och död och
pina och -- fett, sabligt fett fläsk.

Nu var det Sam, som kallsvettades. Han kände en blyhätta öfver hjässan
och hade en förnimmelse af, att fartygets vågrörelser väckte ett gensvar
i hans inre.

Då vardt Sam bedröfvad intill döden. Han reste sig, spottade, svor och
vacklade ned i sin hytt för att lida sjösjukans kval.

Och tänka på fett fläsk.



Nykomlingen.


När nykomlingen anlände till Harristown, var han full som en alika och
pank som en guldgräfvare. Men icke förty uppträdde han så ohöfligt,
att han genast tillvann sig allas aktning och bevågenhet. I Harristown
hade man nämligen sett betydligt fullare karlar nyktra till, och lika
barskrapade bli boskapskungar, endast och allenast på den grund, att de i
rikt mått ägde oblyghetens gudagåfva.

Det var inte ofta någon resande brukade anlända med det tåg, som på
de mest oberäkneliga tider besökte Harristown, och därför var hela
den lediga delen af stadens befolkning nere och mötte den man, som i
samhället representerade turistströmmen.

Nykomlingen steg af tåget och gick med värdiga, ehuru något osäkra steg
uppåt gatan, under afsjungande af en vacker sång, som handlade om »The
girl I left in sunny Tennessee», följd på något afstånd af en lifligt
intresserad befolkning. Fastän mannen aldrig varit sedd i staden förr,
ställde han instinktivt färden direkt till Johnsons förfriskningsställe,
och hopen följde villigt efter.

Där inne debuterade nykomlingen, och gjorde genast lycka.

Han steg nämligen fram till disken, satte ned kappsäcken, betraktade
bartendern Jenkins, betraktade den församlade menigheten, stod så omkring
tio sekunder med ett förväntansfullt uttryck i ansiktet, och yttrade
slutligen:

-- Nå?

-- !!??

-- Hva’ ä’ ni för några afritade fårskallar?

Ett obehagligt mummel blef svaret, blickarna mörknade och en och annan
näfve sökte sakta revolverfickan.

-- Ni ha ju inte det ringaste begrepp om gästfrihetens enklaste bud vis à
vis bemötandet af en törstig, pank och efterlyst främling.

Ett gladt sorl blef svaret, blickarna ljusnade och alla händer sökte
byxfickorna där pängarna förvarades.

De erforderliga törstsläckarna kommo fram, och befolkningen, som
tilltalats af främlingens obesvärade sätt, bjöd gärna. Nykomlingen lät
utan svårighet förmå sig att dricka ett glas med hvar och en af de
närvarande, och inom kort insågo pojkarna, att han var i behof af hvila.
Man bar därför in honom i hotellet, hvars resanderum var jämförelsevis
oupptaget, d. v. s. befolkat af endast fyra kreatursdrifvare.

Följande morgon var nykomlingen, trots allt, tidigt uppe och tog sig en
morgonpromenad, dels för hälsans skull och dels i afsikt att skaffa
mynt. Han träffade också snart en landtbo, med välmående, ehuru icke
särdeles intelligent utseende, med andra ord, just en sådan person, som
han sökte. Till denne sålde han en af sina revolvrar, under uppgift, att
det var samma vapen, som Napoleon använde, när han sköt St. Helena. På
grund af pjesens kuriositetsvärde erhöll han hela femton dollars för den,
ehuru den såg ut som en vanlig, sexdollars Smith & Wesson.

Med denna summa på fickan, gick han till Johnsons, där han träffade
en hel del af kamraterna från föregående kväll. Han bjöd naturligtvis
genast på en »round», som han, till allmän förvåning, också betalade, och
började sedan berätta för en intresserad åhörareskara:

-- Well, boys! Jag kan nog förstå, att ni undra hur jag, som ju är en
verkligt fin karl, råkat hamna i den här fördömda hålan, och med hänsyn
till den gästfrihet, hvarmed jag blifvit mottagen, har jag beslutat
att låta er få höra historien om den rad motgångar som drifvit mig, en
framstående medborgare i den stora staden Chicago, hit ut i ödemarken.

För icke länge sedan innehade jag en framskjuten post i en af Chicagos
största firmor, och ett af mina göromål var, att hvarje vecka aflöna
firmans arbetare och kontorspersonal. Dessa aflöningar uppgingo till ett
ganska stort belopp, och jag for alltid själf till banken för att hämta
pängarna, ty åt någon annan vågade jag icke anförtro detta ansvarsfulla
uppdrag. En dag, när jag skulle fara tillbaka till kontoret efter att i
banken ha lyft aflöningsbeloppet, kom jag att i hastigheten stiga på fel
spårvagn och befann mig inom kort vid järnvägsstationen. Här hoppade jag
af, i afsikt att följa med nästa vagn tillbaka, och stod just och väntade
på den, när jag fick se en bekant gå in i stationen. Som jag i detsamma
erinrade mig, att jag hade något angeläget att säga honom, skyndade jag
efter, men han hade försvunnit i trängseln. Det stod emellertid ett
tåg färdigt att afgå, och i tro att han möjligen var ombord gick äfven
jag på tåget för att söka honom i vagnarna. Min vanliga otur förnekade
sig icke heller denna gång. Tåget satte sig i rörelse, och var i full
gång innan jag hunnit fullt fatta hvad som händt. Till råga på olyckan
var det ett expresståg, som icke stannade förrän i St. Paul. Jag hade
således ingenting annat att göra, än att följa med till St. Paul, och
än mer, jag måste naturligtvis betala biljetten. Några egna pängar hade
jag för ögonblicket inte på mig, och var därför nödsakad att använda min
principals.

Nu kunde jag naturligtvis icke resa tillbaka utan vidare. Hvad anledning
hade min chef att tro min, jag medger det, ganska osannolika historia, om
jag kom hem med brist i kassan? Antagligen skulle han skicka efter polis
och låta sätta in mig för förskingring. Därför beslöt jag att stanna i
St. Paul och arbeta ihop det felande beloppet, för att sedan återvända,
lämna tillbaka pängarna och förklara saken. När intet fattades i summan
skulle han säkert tro mig, och kunde i alla händelser icke skicka efter
polis, då han ju ingenting förlorat.

Alltså stannade jag i St. Paul och sökte arbete, men sådant tycktes icke
finnas att få. Många, långa dagar gick jag där i hopp att något skulle
yppa sig, men förgäfves. Som jag dock inte ville fara illa, och ju ämnade
ersätta hvad jag gjorde af med, bodde jag på Ryan hotell, och skulle haft
det utmärkt bra, om icke sorgen öfver, att jag icke kunde återvända till
Chicago, plågat mig så djupt.

En vacker dag lade jag märke till, att en ung man med breda axlar och
skarpa ögon, ofta tycktes ha sina vägar åt samma håll som jag. Jag anade
att han ville mig något, men min medfödda blyghet gjorde, att jag sökte
undvika honom så mycket som möjligt. Men utan resultat. Slutligen såg jag
från fönstret honom en dag gå in i hotellet, och som jag antog att han nu
beslutat att tala med mig, skyndade jag nedför trappan medan han åkte upp
med hissen, och skyndade till järnvägsstationen. Detta gjorde jag, mina
herrar, endast på grund af min blyghet, trots det jag hade en aning om,
att mannens ärende var just att erbjuda mig stadigvarande arbete.

Jag skyndade således till järnvägsstationen, och köpte biljett för de
slantar jag hade kvar. De räckte precis hit. Därför kom jag hit, och
därför var jag utan pängar när jag kom. Om inte en medresande gifvit mig
litet whisky, så hade jag heller inte fått den allra minsta näring i
kroppen på hela resan, och då vet jag inte hur det hade gått.

När främlingen slutat, uttryckte alla sin djupa medkänsla för den af
olyckan hårdt pröfvade mannen och en insamling igångsattes genast, hvars
resultat, tillsammans med de pängar han under dagens lopp vann på poker,
gick upp till ett rätt betydande belopp.

Senare på aftonen anordnades en liten fästlighet för honom, och när
deltagarna fram emot dagningen skildes, stod det klart, äfven för en
flyktig betraktare, att de icke kommit från någon goodtemplarbal.

När Harristown nästa morgon vaknade var nykomlingen försvunnen. Äfvenså
Pat Flanagans bästa häst och innehållet i krögare Johnsons kassaskåp.



I misshugg.


Om en harristownbo någon gång råkar skjuta ned en främling, så brukar man
inte räkna så noga med det. Hvar och en kan ju begå ett fel. Råkar han
skjuta ned en annan harristownbo, så gör han dock bäst i att resa bort
några månader, tills den bortgångnes anhöriga och vänner något lugnat
sig. Skjuter däremot en främling ned en harristownbo så kan man vara viss
om, att det blir lif i luckan. Sheriffen kommer i rörelse och hvarje
manlig stadsbo, som kan sköta en revolver -- och hvilken harristownbo kan
inte det -- ställer sina krafter till hans förfogande för att uppspåra
den brottslige och befordra honom till sitt rättvisa straff.

Det hände en gång för icke så länge sedan, att en främling, som uppehöll
sig i staden för att sälja patentmedicin -- en medicin, som rönte
strykande åtgång, då den till såväl smak som verkningar var förvillande
lik konjak -- råkade i ordväxling med en patient, som tagit en väl stor
dosis af läkemedlet. Patienten, som var en hetlefrad herre, förde högra
handen bakåt, med den naturliga påföljden, att han ögonblickligen blef
nedskjuten. Bättre förekomma än förekommas, heter det ju.

Medicinmannen, som hade fullkomligt klart för sig den sannolika följden
af skjutningen, tog sin tillflykt till hotellet, körde, med revolvern i
hand, ut de innevarande, barrikaderade dörren, och sköt från fönstret
utan åtskillnad på hvar och en, som kom inom skotthåll.

Ljudet af skotten hade naturligtvis väckt en del uppmärksamhet, och den
tillgängliga styrkan mobiliserades hastigt. Sorgligt nog befann man
sig midt uppe i boskapsmärkningen, då större delen af stadens manliga
befolkning var ute på rancherna. Därför lyckades inte sheriffen anskaffa
mera än tolf man, ehuru unge Collins, som nyss kommit till sta’n och ännu
knappast räknades som riktig harristownbo, äfven inmönstrades.

Sheriffen förlade sin styrka bakom husen i närheten af hotellet, och höll
sig passiv till mörkrets inbrott. Under denna tid växlades endast enstaka
skott mellan de stridande parterna, och ingen skada åstadkoms å någondera
sidan.

När det så mörknade delade sheriffen angreppsstyrkan i två afdelningar.
Den ena, under hans eget befäl, skulle från de närliggande hustaken
beskjuta hotellet, medan den andra, förd af borgmästaren, försiktigt
avancerade för att sedan, med en enda, gemensam rusning söka spränga
dörren och gripa missdådaren. När rusningen skedde, skulle sheriffen med
sin eld hålla den belägrade från fönstret, och således hindra honom att
beskjuta de anfallande.

Detta program följdes till punkt och pricka. Från hustaken skickade
sheriffstyrkan ett sådant kulrägn mot hotellets fönster, att den stackars
medicinmannen inte vågade visa en flik af sin eftertraktade lekamen.
Borgmästarens afdelning avancerade icke desto mindre med den yttersta
försiktighet tills den befann sig bakom hörnet af det hus, som låg midt
emot hotellet. Sedan störtade den med ett indiantjut mot dörren, som
snart gaf vika för angreppet.

Med ett ljudligt hurra, inträngde borgmästarens armé i byggnaden, medan
sheriffens lagade sig ned från taken med en hastighet så beräknad, att
man skulle hinna fram när faran var öfver, men dock icke för sent för att
dela äran.

Men den ära, som fanns att dela, var så liten, att den knappast räckte
till åt en, om än aldrig så anspråkslös. Fågeln var nämligen utflugen.
Husets baksida, där hvarken dörr eller fönster fanns, hade man nämligen
icke ansett det löna mödan att bevaka, och så hade karlen helt enkelt
brutit loss ett par bräder ur väggen och gifvit sig af.

Där stod man nu, tolf stycken stora, starka präriepojkar, med en
borgmästare och en sheriff bland sig till på köpet, och hade låtit en
förbrytare slippa undan. Och orsaken till det hela var, att man inte
tänkt på, att det, för en energisk karl, finnes möjligheter att gå fram
öfverallt, äfven där inga dörrar finns.

Men det kunde repareras. Styrkan delades i patruller om två man, tre
vakter utsattes, en vid hotellet, en vid järnvägsstationen och en vid
banken. Borgmästaren, som upptagit mannens försvinnande som en personlig
förolämpning, jagade på egen hand.

Unge Collins, som fått vakten vid hotellet på sin lott, tyckte att det
kändes kusligt, när de öfriga försvunnit i mörkret. Han kände, såsom
själf varande främling i staden, en viss sympati för den andre, som
nu jagades som ett djur, därför att han gjort hvad hvar och en af de
jaktifriga harristownborna utan minsta betänkande skulle ha gjordt själf,
om han varit i samma situation. Collins var inte rädd precis, och hade
beslutat att skjuta så fort han såg en skymt af den jagade, men anropade
lika fullt den högste, att främlingen inte skulle ta vägen åt det hållet.

Då och då hörde han kamraternas rop, där de meddelade sig med hvarandra,
och han tänkte på hur obetänksamt det var af dem att på detta sätt ge
tillkänna hvar de voro.

Plötsligt närmade sig springande steg på andra sidan hotellet. Ett skott
small, och borgmästarens röst hördes:

-- Pass på, Collins, han kommer rundt hörnet.

Collins stod färdig och väntade. Sekunderna gingo långsamt, en efter
en, och blefvo en half minut. Då skymtade i mörkret en person,
som försiktigt kom smygande rundt husets ena hörn. Collins sköt
ögonblickligen. Karlen slog ut med armarna och sjönk tillsamman, och med
ett jubelskrän rusade Collins fram. Men när han lyste med en tändsticka
på den skjutne, gick det en kall kåre utefter hans rygg. Den person, som
låg framför honom var nämligen -- Harristowns borgmästare.

Collins stod skräckslagen. Nu voro goda råd dyra. Han visste inte
hvad han skulle taga sig till, och när en person kom smygande rundt
byggnadens andra hörn, sköt han inte. Den andre gick fram till Collins,
och lyste på honom. Vid tändstickans fladdrande sken, kände Collins igen
medicinmannen. Denne blinkade ett tag med vänstra ögat. Collins förstod,
och blinkade tillbaka. Tillsammans gingo de båda till borgmästarens och
sheriffens hästar, som stodo bundna vid en påle där bredvid, svängde sig
upp i hvar sin sadel, och lämnade oförtöfvadt staden.



Yankees.


-- Ja, sade newyorkaren. Vi ha verkligen rätt höga hus här och hvar i
New-York. Som ni vet, så finns det folk, som äro födda i någon af de
högsta våningarna, och som lefva hela sitt lif där uppe. Ned till gatan
komma de sällan eller aldrig, det är ju för dem en lika lång resa, som
det är för oss att resa jorden rundt. Vilja de ha ombyte, så fara de bara
en fyrtio, femtio våningar upp- eller nedigenom, så få de resa nog. De
ha ju också allt hvad de behöfva där uppe. Präst, skola, kyrka, apotek,
teater, cirkus och lekplan, finnes ju i hvar tionde våning eller så. Det
hände en gång, att en karl föll ned från en af de högsta våningarna i ett
dylikt hus. Well, man telegraferade genast ned och bad dem ta emot honom
när han kom, och brandkåren ryckte mycket riktigt ut, och fattade posto
med ett brandsegel där man beräknade att han skulle landa. Han kom också
i laga tid och precis midt i brandseglet kom han, så att han blef alls
inte skadad. Men han var sorgligt nog redan död. Han hade svultit ihjäl
på nedresan, stackars karl.

Chicagobon valkade bussen, spottade på en fluga som kröp i taket borta i
rummets motsatta hörn, läppjade på sin grogg och fnös.

-- Det förutsätter visserligen en ganska väl utvecklad byggnadsindustri,
där nere i den där lilla sta’n, hvad han nu heter igen, men den förvånande
ringa motståndskraften och kallblodigheten hos karlen, som föll, visar
med all önskvärd tydlighet, att han var från Östern, där folket ju är
klenare, såväl fysiskt som intellektuellt. Hade det varit en chicagobo,
så hade han naturligtvis sagt ifrån, när han for förbi något fönster, att
han ville ha mat. Ordern hade telegraferats ned och några våningar längre
ned hade maten kastats ut till honom. Han hade fått näring på nedresan
och antagligen rest med Barnum nu, etiketterad »Flygmänniskan». Följande
lilla sanna berättelse kan kanske ge en idé om af hvilket material
invånarna i världens verkliga hufvudstad äro gjorda. På taket till ett
mindre hus -- 50 våningar endast -- i Chicago, låg en plåtslagare.
Tuggade tobak gjorde han naturligtvis, i likhet med alla andra upplysta
människor, och när han böjde sig fram öfver takets kant för att spotta ut
bussen, råkade han taga öfverbalansen, och anträdde skyndsamt nedresan.
Medan han föll räknade han de våningar han for förbi, 50, 49, 48 o. s. v.
men höll på samma gång ögat på tobaksbussen, som flög bredvid honom. Som
han passerat första våningen skrek han till: »Jag var först!», sen slog
han i gatan. Det är hvad man t. o. m. i Chicago kallar kallblodighet.

-- Alldeles riktigt, återtog newyorkaren, och eftersom han kom först,
får man antaga att han också hade en mycket stor hastighet. Egendomligt
att han glömde att ta tiden. Det skulle en verkligt kallblodig karl, en
karl från någon världsstad på ostkusten till exempel, alldeles säkert
ha gjort. Det hade varit värdefullt för vetenskapen att ha reda på hur
lång tid en person behöfver för att komma ned rakaste vägen från ett
femtiovåningshus. Jag för min del tror, att mannens hastighet i det
allra närmaste skulle kunna jämföras med något af våra tågs. Att uppnå
_fullkomligt_ deras hastighet tror jag dock inte, att han skulle lyckas
med. Inte i Chicago. Luften lär ju där vara så tjock, att man vissa dagar
får använda snöplog för att komma fram, och det är ju tydligt, att detta
skall ha en menlig inverkan på ett föremåls hastighet. Jag nämnde visst
helt nyss våra tåg! Vi ha värkligen nere i New-York ett och annat tåg,
som kan konsten att förflytta sig framåt. Jag minns hur jag en gång, på
en resa mellan New-York och Filadelfia, lade märke till ett högt staket,
som löpte utefter banan. Hur jag än brydde min hjärna, så kunde jag inte
fundera ut hvad det där staketet skulle vara till, och frågade därför vid
framkomsten konduktören hvad det var för idé med det hela. Han förstod
först inte hvad jag talade om, men snart gick det upp ett ljus för
honom. »Staket», sade han. »No sir, det var inte något staket ni såg. Det
var telegrafstolparna.»

-- På tal om telegrafstolpar, inföll friscobon, som nu tyckte det vara
tid att blanda sig i samtalet. Jag reste en gång mellan Denver och Los
Angeles, och var mycket förvånad öfver, att jag, på hela vägen, inte
såg mer än en enda telegrafstolpe. Saken föreföll mig mystisk, och jag
frågade konduktören. »Telegrafstolpar», sade han. »Åhjo, det finns det
nog så att det räcker, men man hinner aldrig se dem.» -- »Men jag såg en,
nyss vi lämnat Denver», svarade jag.

»Äsch», sa’ karlen. »Inte var det någon telegrafstolpe inte. Det var
Klippiga bärgen.»

-- Jag kan förstå, att herrarna ha den ganska egendomliga vanan, att
ofta färdas med godståg, började chicagobon igen. Det gör aldrig jag.
Jag reste en gång från Chicago till Omaha med ett verkligt snälltåg. När
jag lämnade Chicago följde min hustru mig till tåget. Just som jag böjde
mig ut genom kupéfönstret för att kyssa henne till afsked, satte tåget
sig i gång, och jag kysste i stället -- min svärmor, som tog emot mig på
perrongen i Omaha. Brrr.



Stadsresan.


Det är inte utan, att Bill och jag kände oss ganska obehagligt berörda
när vi från präriehålans okonstlade lif och billiga spritpriser
kastades in i storstadens vilda »struggle for life». Storstadslifvet
slog inte an på oss. Våra enkla, naturliga Harristownseder tolererades
icke, och vår personliga frihet, hvilken vi vant oss att betrakta som
oinskränkt, kränktes på det mäst upprörande sätt af ett par irländska
poliskonstaplar. Orsaken härtill var endast den, att Bill såg en vacker
dam på gatan och, rättfram och hjärtlig som han är, klappade henne under
hakan. Damen skrek till så att Bill hoppade flere meter baklänges i
förskräckelsen, och en obekant mansperson rusade mot Bill med knutna
näfvar. Han hann dock aldrig fram, ty med ett välriktadt slag mot
hakspetsen sände jag honom till sömns. Så kom polisen och tog hand om
oss. Bill anklagades för att ha groft förfördelat ett fruntimmer, och jag
för att ha öfverfallit och illa misshandlat en karl.

Det hade nog gått rätt illa för oss, om inte polislöjtnanten varit en så
hygglig karl. Sedan han frågat om vi hade några pängar, och fått ett
jakande svar, förklarade han, att han mycket väl kunde förstå hur svårt
det vore för oss landsortsbor att hålla reda på, hvad som gick för sig
och hvad som icke gick för sig i en storstad. Han tviflade inte på, att
man i Harristown allmänt hälsade på damer enligt den af Bill praktiserade
metoden, och han insåg äfven, att jag endast velat försvara en kamrat mot
ett, i mitt tycke, omotiverat anfall. Som däremot polisdomaren vore en
sträng man, utan försyn för främmande seder och bruk, trodde löjtnanten
alldeles säkert, att vi skulle få tre månaders fängelse hvardera om vi
kommo inför honom. Detta kunde dock undvikas genom att betala böterna,
tio dollars person, till polislöjtnanten, som sedan skulle ordna
saken. Vi betalade ögonblickligen och gingo vår väg, glada öfver att
ha påträffat en så vänlig polislöjtnant. När vi senare erinrade oss,
att han glömt att ge oss böteskvitton, började vi förstå, hvarför en
polislöjtnantsbefattning anses så lönande.

Från polisen gingo vi direkt till en krog som vi hört talas om. Huset där
den är inrymd, hade förut varit kyrka, men när pastorn såg, att hjorden
ökades, så att affären inte längre kunde rymmas i den trånga lokalen fick
han sig ofvanefter uppenbarat, att församlingen borde bygga en ny kyrka
för 40.000 dollars. En af församlingens diakoner, som var byggmästare,
fick göra arbetet, och en inte troende byggmästare, som ingaf ett lägre
anbud, afvisades med den motiveringen, att han, som varande ett satans
barn, naturligtvis komme att fuska med bygget. En annan diakon erhöll
nu en uppenbarelse, att den gamla kyrkan borde säljas och pänningarna
öfverlämnas till pastorn för att användas till missionen. Redovisning
fordrades naturligtvis icke af den käre läraren, och den omständigheten,
att pastorn kort därefter byggde sig en villa i stadens omgifningar,
hörde gifvetvis inte dit.

Den gamla kyrkan såldes till ett ordenssällskap, som genast inrättade
predikolokalen till danslokal och undervåningen till två krogar.

Till en af dessa var det, som Bill och jag styrde kosan. Vi stego fram
till disken och begärde whisky. »Riktigt präktig whisky» skulle vi ha.

Men rubriken »riktigt präktig whisky» betecknar inte samma vara
i storstaden som i präriehålan. I Harristown menas därmed en
smygdestillerad soppa, som säljes för 20 cents flaskan och smakar som
döden. Tillsättes drycken med litet cayennepeppar så sitter smaken kvar
flera dagar. Krogpriset på denna dryck är 5 cent för två glas, och detta
anses i Harristown vara väl betalt fastän glasen äro stora. Denna dryck
trodde vi, i vår naivitet, att vi skulle få på en af storstadens mera
frekventerade krogar.

När bartendern ställde fram två små -- i vårt tycke oerhört små -- glas
på disken blefvo vi verkligen ganska öfverraskade, men drogo den ganska
naturliga slutsatsen, att vätskan i glasen var för stark för att njutas
i större doser. Här i storstaden skulle man väl också kunna laga till
riktigt rafflande saker. Det var alltså med en rysning af lycka och
spänning vi fattade glasen och tömde dem. Sedan betraktade vi hvarandra
med en viss snopenhet. Var detta whisky? Denna lena smörja, som inte
efterlämnade den ringaste smakförnimmelse i våra vältränade strupar.
Sämre whisky hade vi aldrig druckit. Storstaden sjönk flere fot i vår
aktning.

-- Nå, tänker ni betala för den där whiskyn någon gång, eller tänker
ni inte? frågade bartendern med den för dessa herrar karaktäristiska,
utsökta artigheten.

Bill kastade upp en nickelslant på disken.

-- Inte var den värd en röd cent, men där har du pängar i alla fall.

Bartendern rörde inte slanten. Han såg bara från den till Bill och från
Bill till den.

-- Hvad är det där?

-- Fem cent naturligtvis. Eller kanske inte Förenta Staternas lagliga
mynt accepteras på den här syltan?

-- Oh yes! Det gör det nog. Men hvad skall femcenten vara för?

-- För whiskyn, din åsna. Två glas whisky -- fem cent. Stämmer inte det,
så kan du få kalla mig Abraham Lincoln.

Bartendern stirrade en stund på Bill, tydligen utan att förstå, slog så
till ett gapskratt och ropade till de öfriga gästerna i lokalen.

-- Kom hit, pojkar, så ska’ ni få se på ett par bondtuppar, som tro att
de ska’ få två glas bästa whisky för fem cent. Det är visst meningen, att
jag skall rabattera de femton.

En intresserad, skrattande hop samlade sig kring oss, och »kvickheterna»
började hagla. Jag såg en röd sky stiga upp i Bills ansikte, och visste
att utbrottet var nära. Och när det kom, kunde man vara viss om att det
skulle bli rätt lifligt på den där krogen, ty Bill stod sex fot och fyra
tum i strumplästen, och hans käraste sport i Harristown var att ta tjurar
vid hornen och kasta omkull dem i ett enda tag.

Bartendern vände sig åter mot Bill.

-- Upp med femton cent, bonde, ropade han. Tio cent glaset kostar
whiskyn. Betala, och se’n ut härifrån.

Men i Harristown har flatheten ingen plats bland en gentlemans dygder,
och Bill var nyss kommen därifrån. Han satte handen på disken, och
var med ett språng öfver den. Hans knytnäfve susade genom luften och
bartendern föll som en stock. Ett par af hans vänner rusade till hjälp,
men jag lugnade den ene med en stol och den andre med revolverkolfven.

Men nu hade Bill fått blodad tand, och han längtade till stordåd. Den
närmast stående tog han för bröstet och kastade ut, en annan, som sökte
hjälpa den förre, gick samma väg, likaledes en tredje och en fjärde. Af
de öfriga gästerna hade en del redan kommit till insikt om, att lokalen
inte var hälsosam, och de, som stannat kvar, blefvo på ett hastigt och
effektivt sätt öfvertygade därom. Bill hade nämligen fått för sig, att
han skulle göra rent hus, och denna sin föresats utförde han, medan
jag höll honom ryggen fri med ett lösbrutet stolben. Men inte nog med
människorna. Bord och stolar vräktes ut genom dörrar och fönster, och
spritflaskorna i hyllorna fingo, till de utkastades stora förnöjelse,
följa efter.

När salen var tom och golfvet fritt, ställde sig Bill vid disken och
betraktade sina händers verk.

-- Seså! sade han. Nu är här städadt.

Hvarefter vi aflägsnade oss bakvägen, samtidigt med att polisen inträngde
genom hufvudingången.



INNEHÅLL


                              Sid.

    Prärielif                   5

    Den nya påskkostymen       13

    En jordbäfning             17

    En ung mans väg            23

    Jimson                     33

    Franskan                   36

    Charleys sista kärlek      43

    Blåsväder                  58

    Jakt                       61

    Tagen på orden             65

    Swan Swansons misstag      76

    En Chicagoman              83

    Intill döden               87

    Sjösjuka                   95

    Nykomlingen                99

    I misshugg                105

    Yankees                   110

    Stadsresan                114





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Prärielif - Sannsagor och lögnhistorier från vilda västern" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.