Title: Den äkta gentlemannen - eller grundsatser och reglor för god ton och sannt - lefnadsvett i umgängeslifvets särskilda förhållanden
Author: Wenzel, J. G.
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Den äkta gentlemannen - eller grundsatser och reglor för god ton och sannt - lefnadsvett i umgängeslifvets särskilda förhållanden" ***


                                DEN ÄKTA
                              GENTLEMANNEN,

                                  ELLER

                         GRUNDSATSER OCH REGLOR

           för god Ton och sannt Lefnadsvett i Umgängeslifvets
                         särskilda Förhållanden.

         En Handledning för unga Män, till att göra sig omtyckta
                i Sällskapslifvet och af det täcka könet,

                                   AF
                         Professor J. G. Wenzel.

                              ÖFVERSÄTTNING
                   EFTER TIONDE FÖRBÄTTRADE UPPLAGAN.

                            GÖTHEBORG, 1845.
                         D. F. BONNIERS FÖRLAG.

                            GÖTHEBORG, 1845.
                         C. M. EKBOHRNS OFFICIN.



Hos de fleste Bokhandlare i Riket säljas följande Böcker:

    LES MYSTÈRES DE L’AMOUR, Kärlekens hemligheter; en gåfva för
    Älskande och Nygifta. Hjelpreda i sådana fall, der blygsamheten
    förbjuder att muntligen förfråga sig. 24 sk.

    KÄRLEKENS TOLK, eller: Blomster-, Färg- och Teckenspråk för
    Älskande. Efter en orientalisk handskrift. 12 sk.

    TOLF GYLLENE REGLOR för Cigarr-Rökare. 8 sk.

    MINIATYR-VISBOK för Damer och Herrar, innehållande de nyaste
    Opera-Sångstycken, samt flere andra Sånger. Elegant cartonnerad.
    1 R:dr.

    EN BLIK BAKOM KULISSERNA. Etthundrade Theater-Anekdoter till nöje
    och tidsfördrif. 16 sk.

    MUNTERGÖKEN i förtroliga kretsar. En Julklapp till skämtets och
    nöjets vänner. 16 sk.

    NY SVENSK BREF- OCH FORMULÄRBOK, innehållande en fullständig
    anvisning till författande af alla slags Bref, vare sig familj-
    eller affärsbref, samt mönster för alla andra slags uppsatser,
    som kunna behöfvas i det enskildta som i affärslifvet; af _L. U.
    Almqvist_. 32 sk.

    DEN LILLA KÖPMANNEN, eller kortfattad anvisning att uppsätta
    de flesta vanliga i handeln förekommande bref, requisitioner,
    anvisningar, vexlar m. m. En liten Handbok för unga män, som egna
    sig åt handeln. 12 sk.

    KÖPENHAMN OCH DESS OMGIFNINGAR. Handledning för Resande. Med Vy
    och Plankarta. 20 sk.

    GÖTHEBORG OCH DESS OMGIFNINGAR, jemte en Utflygt till
    Trollhättan. Med 4 Vyer; cartonnerad. 32 sk.

    PLAN OCH PANORAMA AF GÖTHEBORG, ritad efter Naturen af L.
    Björkfeldt, graverad af C. Otto. Folio. 1 R:dr 16 sk.

    PORTRÄTT AF JENNY LIND, ritad i Berlin 1845; med åtföljande
    Biografi på Svenska. 32 sk.

    MARIEBLOMMAN. Bijou-Calender för 1845, inneh. Noveller och Poëmer
    af Orvar Odd, Nybom, Malmström m. fl., Porträtt af H. K. H.
    Kronprins CARL, samt en stålgravyr. I elegant förgyldt omslag. 44
    sk.

    SVEA. Folkkalender för 1845. Med Porträtter af DD. MM. Konungen
    och Drottningen samt 12 andra plancher. 44 sk.

    EN BRÄNVIN-SUPARES LEFNAD OCH DÖD. Sann händelse, tecknad af C.
    A. Wetterbergh (_Onkel Adam_). 8 sk.

    INGEN TANDVÄRK OCH INGEN ELAK ANDEDRÄGT MER! I sammandrag efter
    Taveau, Maury och Saunders. 4 sk.

    NY TABELL FÖR LUNAR-DISTANSERS CORRIGERANDE, af J. J. Åstrand. 8
    sk.

Allt Banco.



DEN ÄKTA GENTLEMANNEN.



Förord.


_Denna boks stora företräde består deruti, att hon icke synes skrifven
i studerkammaren, utan i sjelfva umgängeslifvet. Hon är frukten af
förståndets och hjertats ovilkorliga utgjutelse hos en man, som,
noga bekant med alla stånds förhållanden och förtrolig med den högre
sällskapslefnadens fina ton, skrifvit denna anvisning endast och allenast
med den önskan att göra unge män vid inträdet i verlden bekanta med allt
det, hvarigenom de kunna undgå att stöta sig mot brukets fordringar,
samt att fastmer göra sig omtyckta och älskade. Detta lilla arbetes inre
värde är så erkändt och vitsordadt, att det på originalspråket redan
utgått i _nio_ betydliga upplagor, och sålunda kunna vi hoppas, att
öfversättningen af den _tionde_, som nu lemnas i Svenska allmänhetens
händer, icke torde blifva mindre välkommen eller stifta mindre gagn._



FÖRRA AFDELNINGEN.

Yttre egenskaper, som pryda menniskor i hvarje förhållande af
sällskapslifvet.



I.

KROPPENS SKÖNHET.


Vi hafva otroligt många svårigheter att öfvervinna, om vi _utan_
kroppslig skönhet önska att blifva väl upptagne bland menniskor. Också
lyckas detta blott sällan. Man är i allmänhet blind mot våra företräden,
om vi måste uppträda med ett fult ansigte, en vanskaplig växt eller
alltför oregelbundna drag. Det intryck, som härvid göres på andra, är
vidrigt, det förnärmar ögat och känslan. Man vill gerna blifva denna
obehagliga känsla qvitt, man undviker oss, der sådant utan uppseende
låter sig göra.

Kroppslig skönhet deremot tillskyndar en välgörande anblick, intager
andra till vår fördel och gör, att man med fägnad qvardröjer vid vår
sida.

Men är nu skönheten något, hvaröfver vi kunne befalla? Står det i vår
makt att göra denna ovärderliga gåfva oberoende af oss sjelfva?

Utan tvifvel: om fråga nemlig är om _den_ skönhet, som härrör af en
fullkomligt frisk kropp, om rena safter, om regelbundna liniamenter,
hvilka liksom äro uttrycket af en stadgad själ och vittnen till frånvaron
af oädla lidelser, våldsamma affekter, och öfverhufvud röja själens välde
öfver kroppen; naturen må i öfrigt ha varit än så nyckfull eller karg
vid denna kropps daning. Likasom vi derföre kunna undergräfva vår hälsa,
orena safterna, förvrida anletsdragen genom utsväfning och stormande
lidelser; så står det äfven i vår makt, att af allt detta göra motsatsen,
förädla vårt fysiska väsende, bibehålla och förhöja, men jemväl förringa
och förstöra, vår naturliga fägring.

Sanningen: _Man bör sörja för sin helsa, och man sörjer derigenom för
sin skönhet_, kan icke ofta nog inskärpas. Förgäfves skall man anlita
skönhetsmedel, om förderfvade safter flyta i kroppens kanaler; om
man genom felaktig diet gör, att skarpa och orenliga vätskor stockas
i huden, att dess kärl tilltäppas och att naturen störes i sina
finare förrättningar; om vi sjelfva äro vållande till ett sjukligt
och jemnt opassligt tillstånd, eller om någon kroppslem bringas utur
sitt förhållande till de öfriga lemmarne, eller göres oduglig för sin
bestämmelse. I samma mån kroppen försvagas, försvinna äfven, mer eller
mindre, förr eller sednare, kroppens krafter och fägring.

_Man sörje alltså för helsans vård, och man har gjort, om icke allt,
likväl det vigtigaste äfven för skönheten._ I denna grundsats ligga
högst vigtiga lefnadsreglor. Men man bibehåller åt sig helsan, om man
samvetsgrannt iakttager nedanstående föreskrifter:

1. Man lefve enkelt och måttligt. I mat och dryck, likasom i alla nöjen,
vare detta vår första, vår orubbeliga lag. Enkelt lefnadssätt är i hvarje
hänseende ett stort befordringsmedel för helsan; det uppehåller vår natur
och underlättar dess naturliga verkningar. Ju enklare mat och dryck,
desto mindre ha vi att befara sjukdom, orena och stockade vätskor, m. m.
Ingen dryck öfverträffar det ädla, det i så hög grad förskönande vattnet,
emedan det sköljer kärlen, förtunnar blodet, skyddar det mot svallning
och hetta, samt i hvarje vrå af kärlen ingjuter balsam och lifskraft.

Ingenting är skadligare än starka drycker; de reta nerverne och kärlens
hinnor, de orsaka jäsning i safterna och äro förklarade fiender till
en varaktig skönhet. Röda, inflammerade ögon, gula och murkna tänder,
utslag, fläckar, oren hy, vårtor i ungdomsåldern; detta och annat dylikt
äro de följder, dessa drycker vanligen tillskynda.

Inhemska födoämnen böra alltid föredragas de utländska. Önskligt vore
också, att man vande sig mer vid föda ur växtriket, än vid köttmat.
Köttet har stor fallenhet för röta, samt gör vätskorna orena, tjocka
och skarpa; vegetabilisk föda åter retar dem mindre, förtunnar safterna
och gör blodet mildt. Åtminstone borde man aldrig äta kött utan föda ur
växtriket. Krydder få endast sparsamt tillblandas i näringsmedlen. Ju
konstigare öfverhufvud maten är, desto mindre hafva de anspråk på den
tänkandes bifall. De äro ett slags gift, om än i välment afsigt.

2. Man bör lära att fullkomligt känna sin natur, vara uppmärksam på
det, man kan tåla eller ej, på verkningarne af denna eller en annan
dryck, denna eller en annan föda. Man uppsöke de svaga sidorna af vår
konstitution; ty dessa får man minst träda för nära. Då skall man snart
innehafva de nyttigaste helsoreglor, hvilka för öfrigt aldrig kunna i
allmänhet eller fullständigt meddelas.

3. Man bör vara mån om en _ren_ och _blid luft_, d. ä. om en luft, som
hvarken är för kall eller för varm, för torr eller för fuktig, der man
utan besvär kan andas, och i hvilken man känner sig lätt och liflig.

Man undvike derföre ett långt vistande i luften på mycket heta
sommardagar; man undvike luften af utdunstande träsk eller våta trakter,
förruttnade kroppar, starkt luktande växter om natten och dagen, luften
i täppta rum, hvalf, källare och fuktiga boningar m. m. Skadlig är
också den luft, hvari många menniskor, ja äfven djur, andas, många
ljus eller lampor brinna. Här alstras luftarter, som äro ett gift för
helsan. Ingenting förderfvar i följd häraf skönhetens blomma på kinderna
tidigare, än långvarigt vistande i dylika rum.

Den luft, vi upptaga i våra lungor, som skall stärka vår hud och äfven
genom denna intränga i kroppen, bör ofta förnyas, ty vi förderfva den
genom sjelfva det bruk, vi deraf göra.

4. Det är ett stort misstag, om man tror mycken sömn vara nyttig för
helsan eller skönheten; förhållandet är tvärtom. Mycken sömn gör safterna
tjocka, verkar stockningar, fullblodighet och elak andedrägt, samt kan
derföre omöjligt befordra skönheten. Lika så litet främjas denna å andra
sidan genom för ringa sömn, genom ihärdiga vakor, särdeles långt inpå
natten, samt genom oftare afbrott af sömnen. Allt detta förtär krafterna,
dödar den lifliga färgen på kinderna, betager ögat eld och glans, samt
utplånar anletsdragens behagliga uttryck.

5. Helsa och skönhet skola fly, _om_ vi försumma nödig kroppsrörelse och
föra en alltför stillasittande lefnad. Det förslappar allting hos oss;
hyns skönhet går förlorad, huden blir torr och vissnad. Man ser detta
tydligt hos studerande, som vid läsbordet, och hos fruntimmer, som vid
sy- eller spelbordet, inspärrade mellan fyra väggar, tillbringa sitt lif.
Ingenting är mer välgörande, än rörelse i fria luften, när denna är ren
och sund. Den är en balsam för helsan, det yppersta smink för kinden.

6. Det samma gäller om _snyggheten_. Utan den blifva vi sjuka, men för
skönheten gör den underverk. Den, som daglig tvättar alla sin kropps
delar med friskt vatten, och ofta badar, skall icke blott vinna i kraft,
styrka och fyllighet, utan jemväl i hyns finhet, glans och färg. Mycken
försigtighet är dock nödig i val af vattnet och dess värmograd, helst vid
badning; intet missförhållande får ega rum mellan kroppens, luftens och
vattnets temperatur, icke engång mellan vissa ömtåliga lemmar, särdeles
ögonen, och vattnets beskaffenhet.

Öfverflödigt anser jag att varna mot för _kalla bad_, då kroppen är
upphettad, helst enhvar känner den lifsfara man derigenom äfventyrar.
Äfven hufvudets tvagning eller begjutning med kallt vatten är icke
nyttig för alla. Det har icke sällan medfört krampaktig hufvudvärk och
gjort håret grått i förtid. Deremot kan jag ej underlåta att tillstyrka
hufvudets, stundom äfven hela kroppens, borstning, eller, för äldre
personer, hudens lindriga frottering med flanell såsom ett förträffligt
medel, hvaraf huden renas, transspirationen befrämjas, och som sålunda
med fördel ersätter badets rum.

7. Äfven _klädseln_ är i afseende på skönhet och helsa ett vigtigt
föremål. Båda öfvergifva oss, om vi nyttja kläder, som antingen försvåra
kroppens utdunstning, eller orsaka svett, eller hindra dennes fria
utgång. Det förra sker genom för tunna och lätta, det sednare genom för
täta, varma, tunga och tryckande kläder. Hvarje klädesplagg är skadligt,
om det pressar någon lem af kroppen, men i synnerhet bröstet, halsen och
underlifvet. Klädedrägten bör vara beqvämlig och lagom varm. Man bör ej i
otid vänja sig och de sina vid lifstycken och maggördlar, helst de icke
utan skada för helsan kunna afläggas. Fötterna böra vara sorgfälligast,
hufvudet kan vara minst noga beklädt.

8. Att hålla kroppen mer sval, än varm, är i allmänhet ett godt
förvaringsmedel i afseende på hälsa och skönt utseende. Således må varma
rum, pelsar och förnämligast alltför varma sängkläder, hvilka frambringa
förslappning, samt äro i fysiskt och moraliskt hänseende menliga, med
skäl anses såsom verkliga fiender till sann trefnad och styrka. Väl den,
som vant sig vid, att icke blott sofva under lätt vadderade täcken och
på madrasser af tagel eller rörtopp, utan jemväl, att dagligen, äfven i
obehagligt och kallt väder, utsätta sig en stund för fria luften och göra
en promenad.

9. Laster, utsväfningar, lidelser, i synnerhet vällust, starka
sinnesrörelser, vrede, afund, kärlekslöshet, göra hyn gul och gråblek,
betaga ögat sin liflighet, utplåna tecknen till hälsa och ungdom på
läppar och kinder, beröfva kroppen spänstighet, styrka och lust till
verksamhet, försvaga lifskraften och medföra en tidig ålderdom. Hvem
igenkänner icke vällustingen på den darrande, släpande gången, på den
vissna handen, på den svaga, hesa rösten, på den matta blicken? Hvem
skådar ej afunden i den förvridna läppen, i det lilla, skelande ögat, i
det bleka ansigtet? Hvilka hemska drag qvarlemnar ej vreden, och huru
förvirrar hon icke anletsdragens hela ordning? Hur krampaktigt hoppressas
icke panna, läppar och ögon!

10. Att efter stora kroppsmödor och starka måltider genast njuta en
lång hvila, är ganska menligt för hälsan; det kan tillochmed åstadkomma
förlamning och slag. Äfvenså stark upphettning och snar afkylning
derefter. Naturen gör intet språng och låter sig ej heller tvingas
dertill. Hon bestraffar den, som öfverträder hennes lagar, med sjukdom,
opasslighet eller yttre fulhet.

Jag vill härvid bifoga några skönhetsmedel.

Bland allt smink är, såsom jag redan nämnt, det friska vattnet bäst.
Man väljer vatten, som är lent samt minst blandadt med salpeter och
jordpartiklar. Icke så godt är derföre brunnsvatten, som flod-, eller
regn- och snövatten. Saknas detta, så kan det förra derigenom göras
mildare och lenare, att man kokar och sedan låter det kallna i fria
luften, helst i solskenet. Det blir ett förträffligt skönhetsvatten, om
deri blandas några göpnar lindblad.

Man bör icke tvätta ansigtet genast efter uppstigandet ur sängen;
sängvärmen bör först hafva lemnat oss. Lika så föga tjenligt är det att
tvätta sig, då man ännu är svettig; svetten går i detta fall tillbaka,
utdunstningen hämmas, och orenlighet, fläckar och bulnader uppkomma.

Man bör aldrig blottställa ansigte och händer varma för drag; huden blir
deraf sträf och ojemn.

Likaså bör man akta sig att tvätta den mycket kallnade huden med mycket
varmt vatten, eller sedan hastigt inträda i ett mycket varmt rum.

Vackra, hvita tänder äro ostridigt en sak af stor vigt. En mun behagar
redan, när den talar behagligt; men ännu mer, när de öppnade läpparne
visa en rad af emaljhvita tänder. Här följa några reglor för dylika
tänders förvaring.

Man bör, så ofta ske kan, njuta vegetabilisk föda, eller äta bröd jemte
köttet; ty detta fastnar eljest mellan tänderna, röter och angriper dem,
om det förtäres allena.

Det gifves intet bättre tandpulver, än att tugga en bit torrt bröd; det
är derföre en ganska loflig vana, att efter slutad måltid långsamt tugga
en hård brödkant.

Man undvike att plötsligt afkyla tänderna sedan de varit varma, och
tvärtom. Ty tändernes öfverdrag är glas- eller emaljagtigt, och kan vid
hvarje plötslig öfvergång lätt få en spricka, deri sedan skadliga ämnen
fastna, och så lägga grunden till sjelfva tandens första förfall. Bäst är
derföre, att hvarken taga för kalla eller för varma saker i munnen; minst
bör man under ätandet af något hett, t. ex. soppa, förtära kallt dricka
eller öl.

Man bör ej tugga på något socker, och i allmänhet undvika konfekt och
sötsaker. Sjelfva sockret skadar nemligen och förtär tänderna och
konfekten är blandadt med limartade partiklar, som afsätta slem på
tänderna. Så snart man märker den första anfrätta tanden, bör man uttaga
henne, om det eljest går an, och om läkaren icke rent af tillstyrker
motsatsen; ty fara är, att den sjuka tanden smittar den närmsta.

Man skölje tänderne hvarje morgon och efter hvarje måltid med ljumt
vatten; detta borttager lemningarne af den förtärda födan och hindrar
den att fastna mellan tänderna. Det bästa och sundaste munvatten, som
derjemte åstadkommer en frisk andedrägt, är _skedörtsspiritus_.

Man tvätte sig äfven bakom tänderna. Här fastnar lättast orenlighet och
fräter tänderna ihåliga. Bästa redskapet vid tändernas rengöring är en
lagom mjuk tandborste. Men få veta att behörigt umgås dermed! Vanligen
far man _horizontalt_ öfver tändernes yttre yta. Men följden häraf är,
att tandköttet lossas från tänderna, så att dessa alltmer förlora sitt
stöd, bli lösa och murkna. Det bör tvertemot ske _vertikalt_, de nedra
gnidas uppåt, de öfra nedåt; derigenom skjutes tandköttet alltmer åt
tandens spets, och man får, om konstitutionen i öfrigt är stark, små
och stadiga tänder. Oxeltänderna få icke borstas blott på sidorna, utan
hufvudsakligt på sin öfra yta eller krona.

Stundom hafva tänderne en egen fallenhet att sätta s. k. vin-sten, och
då är ofta nödigt att begagna ett tandpulver. Man har uppfunnit många
slags dylika pulver, men tyvärr duga icke de flesta, ja de äro tillochmed
skadliga. Det enklaste och säkert jemväl oskyldigaste, är finstötta
trädkol. Den berömde _Hufeland_, på hvilken man onekligt kan mer lita, än
på hvarje tandläkare, tillstyrker följande: Ett lod rödt sandelträd och
ett halft lod kina finstötas och sigtas. Derpå tillblandas sex droppar
neglikolja och lika mycket bergamo-olja, hvarmed tänderna om morgonen
gnidas. Är tandköttet svampigt, blödande, fallet för skörbjugg, så
tillägges ett halft quintin alun.

Blott i yttersta nödfall bör tandpetaren anlitas. Dertill får man
dock ingalunda välja nålar, knifspetsar eller gafflar. Allt detta är
högst skadligt, och derjemte otillständigt. Helst tager man en vek
trä-tandpetare, t. ex. af fläderträ. Men äfven dessa bör man ytterst
sällan begagna. Man följe således icke de personers exempel, som, för att
visa sitt vackra etui, hvarje stund ha något att bestyra med tandpetaren.
Tänderna blifva derigenom alltmer skiljda åt, och maten fastnar lättare
derimellan. Utom att tandköttet förderfvas af denna fula ovana, bidrager
det icke synnerligt att öka de närvarandes aptit.

Ett synnerligt skönhetsmedel, emedan det ger en ganska ren och hvit hy,
är enligt mångfaldiga rön, den så kallade bittra vårkrassen, hvilken dock
andra, likaså nyttigt, hafva utbytt mot brunnskrasse. Man låter koka den
i flodvatten och tvättar sig om aftnarne vårtiden med det kalla spadet.
Om dagen utsätter man dervid ansigtet utan tvekan för vårluften, och ju
mer detta sker, ju verksammare och sundare skall detta vatten vara.

Till hyns smidighet bidrager äfven i hög grad frisk vassla. Man har
bemärkt, att tinningarnes och halsens oftare gnidning med kallt vatten
ger ansigtet munterhet och blicken lif, äfvensom man vet af erfarenheten,
att mycken sittning vid fönstret i solen ofta är skuld till fräknar,
eller små fläckar.

Starbärsblomma, kokad i mjölk, och om aftonen nyttjad såsom kallt
tvättvatten, har ofta med bästa framgång blifvit använd mot fräknar.
Ansigtet, om vintern tvättadt med snö, förblifver ungt och lifligt; af
varmt vatten blir det gammalt och skrynkligt, och af såpvatten hårigt.

Jag kommer nu till _händerna_. Dessas badning i kallt vatten har
förträffliga följder. Skön bildning och en angenäm rörlighet göra
fingrarne särdeles lätta och böjliga till spelning å piano och harpa.
Mandelkli, eller ock blott inkråm af simla, renar händerna fullkomligast.
Fruntimren kunna, för att få mjuka och fina händer, om afton och morgon
tvätta sig med ägghvita, fortfara några veckor dermed och om natten bruka
skinnhandskar.

Äfven naglarne förtjena all omvårdnad. Sammantryckas de ofta framtill vid
spetsen, så få de en vacker form och hvälfning. Vid torkningen bör man
laga så, att icke huden vid nagelroten lossas. Vid naglarnes skärning
nyttje man alltid en skarp sax; man bör ej klippa djupt, så att köttet
icke må utgå öfver nageln.

Ett vackert, tjockt och hos fruntimren långt _hår_ räknas med skäl till
kroppens skönhet. Bland dess många befordringsmedel känner jag intet, som
tillförlitligen rekommenderas af läkare. Man nyttje alltså icke något
dylikt, om ej en samvetsgrann läkare enligt erfarenheten sådant tillåter.
Alltför ofta har man ångrat motsatsen. Håret är en så ömtålig del af
kroppen, att det måhända aldranogast röjer dess tillstånd. Fullkomligt
sunda vätskor frambringa jemväl ett godt, åtminstone ett sundt hår,
och brist på dylika vätskor kunna sannolikt genom ingenting annat
ersättas. Likväl är en mindre tät hårväxt icke nödvändigt ett tecken
till tillfällig ohälsa. Här göra sig familj-egenheter gällande. Man vill
tillochmed hafva anmärkt, att personer af mycken talent sällan ega en
stark hårväxt.

Hårets bästa vård består i flitig men försigtig och långsam kamning,
stundom i dess klippning, och, om eljest hufvudet sådant fördrager, i
dess tvagning och lindriga frottering.

       *       *       *       *       *

Författaren har hittills talat om ett behagligt yttre, såvidt naturen
sjelf bidragit dertill, och såvidt menniskan är i stånd att genom
uppmärksamhet och omtanka vidmakthålla och förhöja naturens milda gåfva.
Men hvad, om naturen _icke_ danat efter skönhetens former? om hon kanske
tillochmed vanskapat, eller om brist på tillsyn, om sjukdom vållat
missbildningar?

Svaret för alla dessa fall är lätt, och de härstädes meddelade reglor
förblifva, i det hela tagne, alltid desamma. Man iakttage dem, så vidt
möjligt är, samt vidmakthålle och förbättre allt, hvad som möjligen låter
sig vidmakthållas och förbättras. I utomordentliga fall af verklig fulhet
och vanskaplighet, oformlig storhet, eller dvergartad litenhet, må såsom
hufvudregel tillstyrkas, att man först och främst icke döljer dessa lyten
för sig sjelf eller andra. Man bör i slika fall nödvändigt känna sig
sjelf, man bör odla sitt förstånd, bilda sin smak, lära af andras fel,
hvilka med oss äro i lika ställning, och se huru dylika personer vinna
bifall i bildadt sällskap.

Hvad åter angår verkligt missbildade personer, så bör ett stadgadt
och lugnt beteende dem tillstyrkas. Aldrig böra de vilja tränga sig
fram, aldrig låtsa som om deras lyte ej vore synbart. Men aldraminst
böra de skämta deröfver sjelfva. Ju mer man gör sig möda att bringa
ofullkomligheten af sitt yttre i glömska genom företrädets och hjertats
egenskaper, ju lättare skola de vinna bildade menniskors aktning, ju
angenämare blir det utbyte af ideer, hvartill de uppmuntras, och ju
bättre kunna de påräkna öfverseende af andra.



II.

BLICKENS OCH MINENS KULTUR.


Det gifves menniskor, som afskräcka genom sina blickar och miner, göra
sig odrägliga, och dermed kanske gifva anledning till skefva omdömen
angående sin karakter, eller åtminstone göra det svårt för andra, att
upptäcka deras goda egenskaper.

Den blick, som allmänt behagar, som pryder menniskan i hvarje ställning
och förhållanden, är _öppen_, men icke oförskämd. Det är en blick, som
väcker förtroende, låter sluta sig till tänkesättets renhet, samt antyder
fasthet i karakteren, sjelfkänsla och medvetande af eget värde. En
menniska med öppen blick och min ser en hvar lugnt, vänligt och ödmjukt
i ansigtet. Hon blinkar aldrig, hennes öga röjer ingen ängslan, hon är
förnöjd, men icke oförskämd, icke fräck eller krypande. Hennes blick
åtföljes af ett stilla smålöje, af en mild glädtighet och inre fägnad.
En öppen blick är aldrig gapande eller stirrande; denna röjer blott
okunnighet eller dumhet. Den öppna blicken är frukten af ett naturligen
öppet öga, som hvarken är för stelt eller för orörligt.

Blicken, sådan den hyfsade verlden af oss fordrar, bör vara stadig och
lugn, d. v. s. vårt öga får icke sväfva omkring, icke i hvarje sekund
dröja vid ett annat föremål, icke blinka, icke darra, när den möter en
annans; den måste kunna uthärda denna, utan att vilja sluka honom. Intet
är olidligare, än en menniska med ostadig blick. Hon mister allt intresse
för oss; vi tillskrifva henne en tankspridd, orolig, obildad själ; ja, vi
äro icke sällan böjde att draga hennes sedlighet i tvifvelsmål.

Lika nödvändig är också en _blygsam_ uppsyn och blick för en person
med uppfostran och bildning. Den är motsatsen till den anspråksfulla,
tilltagsna blick, som vill ådraga sig andras uppmärksamhet, kosta
hvad det kosta vill; det är en uppmärksam blick, som röjer ett slags
misstroende till sig sjelf. Den är full af saktmod och undseende, men
vida skild från den löjliga ödmjukhet, som är skygg för menniskor, alltid
blott ser till jorden och tror sig finna sin bestämmelse i stoftet.

Äfven _gladlynthet_ får icke vår blick sakna. En mörk, dyster och sluten
blick är vanligen ett ondt samvetes eller en lömsk karakters förebud. Vår
blick och min böra utbreda fägnad och glad stämning omkring oss. Äfven i
den lidandes blick kan en dylik förnöjelse ligga. _Sokrates_ led mycket,
men ändock log hans öga och strålade vänlighet ur hans min.

Blickar, sådana som de ofvan beskrifna, gifva oss äfven en behaglig och
angenäm _uppsyn_, som förenar älskligt allvar med varm inre värdighet,
välvilja och humanitet. Dermed afväpne vi frestaren, aflägsne vi
smickraren, den lastfulle, dåren och den dumdristige. Med en sådan
min göre vi oss öfverallt gällande, omtyckte och väcke aktning för
oss. Ansigtet erhåller derigenom öppenhet, vänlighet och får något
tilldragande, som omöjligen låter sig beskrifvas.

Huru kan då en sådan min ernås? Hvilka äro medlen, som gifva oss
densamma? Jag svarar:

Hjertats _förädling_ och:

de personers _efterliknande_, som hafva denna min.

Skola våra drag vara blida, menniskovänliga, milda, deltagande, häftiga
och förekommande, så måste vi ega sinne för välgörenhet, medlidande,
menniskokärlek; vi måste ega dessa sköna dygder, vi måste utöfva dem, vi
måste röna det säkra medvetande, de förunna. Vi måste derföre beherrska
sinnesrörelser och passioner, samt tända ljus i vår själ. Ju mer vi
arbete på vårt inres bildning, desto skönare och mer intagande skola
blickar och miner framgå. Men vårt sinne för det goda måste då ega
varaktighet, och städse vara verksamt: det bör utgöra ett väsentligt drag
i vår karakter; ädelmod, öppenhet, redlighet, välvilja, mildhet i känsla,
renhet i tänkesätt, med ett ord: _dygd_, såsom grundsats och vana, måste
hos oss vara förenade, om ansigtet skall erhålla detta uttryck.

Väl får man ej af ett oregelmessigt ansigte, af dystra blickar, af
en förvriden min, genast sluta till ett elakt hjerta; ty sjukdomar,
olycksfall, elaka vanor, o. s. v. kunna vanställa de skönaste drag; så
mycket är dock visst, att, om dessa orsaker icke finnas, regelbundenhet
och det sköna uttrycket i minen låter oss med sannolikhet sluta till ett
förädladt hjerta. Förställningen, så mycket hon än kan uträtta, förmår
dock ej att lägga något varaktigt i blicken, som icke åtminstone till
större delen, eller ofta, blifvit rönt.

Oaflåtligt måste vi derföre arbeta på hjertats daning; men då denna utan
förståndets odling blott skulle göra ringa framsteg, måste man äfven i
detta fall uppbjuda alla krafter, för att blifva rik på nyttiga och sköna
kunskaper, samt fast i förnuftig eftertanka.

Härmed förene man sådana personers efterliknande, hvilkas miner och
blickar hugnas med allmänt bifall. Man betrakte noga deras ansigte,
deras uppsyn, och tage antingen en trogen vän, eller åtminstone spegeln,
till råds, för att finna, hvad som kan vara felaktigt i vårt eget;
om någonting ännu brister, om vi icke äro dystra, vresiga, vilda,
afskräckande, stolta eller fräcka i vår blick; om icke fadda, skefva,
oregelmässiga drag inpräglat sig på vårt ansigte. Denna efterföljd af
det lofvärda hos andra, och med tillhjelp af en väns granskning, mot
hvilken egenkärleken i spegeln ej låter oss blifva känslolösa, skola vi
snart gifva vår fysionomi ett förädladt hjertas och ett lifligt förstånds
uttryck.

Den, som ej haft tillfälle att förvärfva sig egentlig umgänges-bildning,
betrakte, vid sitt inträde i den s. k. stora verlden, noga de personers
uppförande, han finner synnerligt eftersökte och värderade, utveckle de
dervid till grund liggande egenskaper, göre sig härefter reglor för sitt
eget uppförande och uppfostre sålunda sig sjelf till en öfverallt sökt
och älskvärd sällskapsman.



III.

KULTUR AF KROPPENS STÄLLNING OCH RÖRELSER.


En _rak ställning_ är det första råd, som kan gifvas hvarje hyfsad
menniska. Naturen danade oss härtill; ty hon gaf oss senor och muskler
att bära kroppen rak och hålla hufvudet, vår gestalts prydnad, upprätt.
Hycklaren, lismaren, den skenhelige, och den falska ödmjukheten -- dessa
alla sticka hufvudet mellan axlarne, och smyga med böjd kropp gata upp
och ned. Detta är hos dem icke natur, såsom hos lastdragaren eller den
utlefvade gubben, eller hos personer med lång vext, som vårdslösat sin
hållning i yngre år.

En hyfsad och klok menniska vill ej gälla för någotdera. Hon skall
derföre, så mycket hon kan, hålla sig rak och hufvudet upprätt, hon må
gå, stå, eller sitta. Denna rakhet är dock aldrig stel, aldrig oböjlig.
Hufvudet är rörligt, men med värdighet och behag; det bugar sig så
ofta och så, som det bör ske; aldrig för litet, aldrig för djupt; det
hänger aldrig framåt eller åt ena sidan, samt antager derpå sin vanliga,
angenäma, raka hållning.

Menniskor, som hafva den fula vanan att gå med framåtlutande hufvud,
bibehålla denna ovana äfven i sina öfriga förhållanden, och göra
derigenom ett lika vidrigt intryck på andra, som de, hvilka antingen låta
hufvudet hänga åt ena sidan, eller kasta det tillbaka -- allt bevis på
förstämdt lynne, hyckleri, stolthet eller tillgjordhet.

Äfven _medlersta delen af kroppen_ bör äga en fri och otvungen ställning;
anständighet, gratie och regelmässighet böra herrska deri.

_Händernas_ rörelse och hållning kan göra oss motbjudande och olidliga,
men äfven angenäma och intagande. Såsom något otillständigt, vidrigt och
löjligt böra följande oskick betecknas:

1. _I sidan stuckna armar._ En i hvarje hänsigt förkastlig vana. Man
får derigenom utseende af en med grepar försedd kruka, af en trätlysten
qvinna, eller en skrytsam tölp, som på söndagen visar sig för folk,
utstyrd i en ny jacka.

2. _Händernas ständiga gnidning._ Det ges menniskor, som icke veta,
hvar de skola göra af sina händer, och derföre råka på det infall att
alltjemnt gnida dem emot hvarandra. Detta röjer nog liten hyfsning, och
att man föga umgåtts med personer af stånd, utan blott med sina likar.
Äfven den skadelystne, den hämndgirige och spelaren, när han vunnit,
gnider händerna; ett par ytterligare skäl att förvara sig mot denna osed.

3. _Rakt nedhängande armar._ Man ser ofta personer stå temligen länge i
sällskaper, hvilka icke veta att flytta sina händer, särdeles när förnäma
personer tala med dem. De låta begge armarne hänga, liksom drogos de ned
af tunga vigter. Hela menniskan får derigenom något stelt och tafatt;
kroppen förlorar all värdig hållning. Man närmar sig derigenom apan,
hvars armar räcka ända till knäna. Det ligger något vidrigt i denna
ställning; människogestaltens skönhet går dervid alldeles förlorad.

4. _Tuggning på naglarne._ Vi torde blott behöfva nämna denna ovana,
äfvensom några andra dermed beslägtade sorter, nemligen:

5. _Vrickning_ med fingrarne.

6. _Tummandet_ eller snurrandet med dem.

7. _Fäktning i luften_ med händerna &c. -- för att visa oanständigheten
af dem alla.

8. Snarlik med de nyssnämnda är ovanan att _slita_ och _rycka_, i bästa
fallet att _trefva_ och _känna_ på kringstående personer. Herr N. N.
berättar oss en händelse för dagen; men knappt är början gjord, så har
han bläckhornet i handen, utan att veta det, och spiller en dryg portion
derur. Nu tar han sin näsduk, slår knutar derpå, och fortfar dermed i
sin berättelse, utan att låta störa sig. Nu rycker han mig i urkedjan,
får tag i min rockknapp, och vrider knappen så länge omkring, tills han
slutligen lossnar. Nu lagar han sig till, att bereda en annan knapp samma
öde, och jag, så framt jag icke vill se min rock blottad på sina knappar,
måste draga mig tillbaka och gör den sällsamme upptågsmakaren derigenom
en stor fägnad. Men han vet genast råd: han griper efter en dame; hans
hand invecklas oförmärkt i hennes hufvudbonad, och snart får man se
lockarne, som pryda den sköna pannan, upplösta mellan hans fingrar och
liksom utbjudna till salu.

9. Ovanan, att _alltför sorgfälligt dölja händerna_ i klädesplaggen.

10. Flera _löjliga sätt att hålla händerna och röra dem_. Hit hörer en
öfverdrifven gestikulation. Man inbillar sig kanske en, i den hyfsade
verlden likväl okänd, grundsats, att hos en lefvande varelse måste
allting vara lif, och bemödar sig derföre, att med hvarje ord tillika
göra en åtbörd med händerna, som skall närmare uttrycka tanken. Men
kanske är det också en qvarlefva från charlataneriets tider, då man satte
stort värde på, att med händer och fötter gifva eftertryck åt det man
sade, emedan det i sig sjelf hvarken egde kraft eller lif.

Föredraget i sällskapslifvet fordrar alldeles ingen aktion, ty här är
icke fråga om att väcka sinnesrörelse eller passioner hos de närvarande.
Om aktionen här nånsin är nödig, så bör hon användas sparsamt och på
ett passande sätt; men blir annars löjlig. Så skratta vi med skäl åt
den, hvars händer oupphörligt måste blifva tolkar af hans ord; åt den,
som, när han talar om hufvudet, om förståndet, om själen, genast far med
handen åt hufvudet; som ej kan nämna orden kärlek, vänskap &c., utan
att göra en rörelse åt bröstet, och vilja hemta sina uttryck liksom ur
refbenen. Man vet icke rätt, hvad man skall tänka, när någon icke vet att
säga något artigt, annorlunda än så, att han sticker högra handen bakom
vestryggen, med venstra handen nappar i halsduken och svingar omkring med
ena benet; eller, om han vill berätta något, dervid ständigt leker med
urkedjan.

Jag skulle aldrig sluta, om jag ville granska alla de fel, som så ofta
begås med händerna. Af det anförda skönjes, att det verkligen är en
konst, att härutinnan uppföra sig med värdighet.

Men man inhemtar denna konst väl endast i den fina verlden och småningom.
Här måste man vara helt och hållet öga, och man skall varseblifva mången
hållning af handen, som kläder förträffligt. Saknas tillfälle härtill, så
tage man denna undervisning på theatern af goda skådespelare.

Hufvudregeln för all hållning af händerna är, att den bör vara fullt
naturlig, osökt och ostuderad samt ingalunda får med flit väcka
uppmärksamhet.

Om rörelser och vändningar, med måtta och behag använde, skola blifva
oss naturliga, så måste vi ofta öfva oss deruti, för att blifva fullt
förtroliga med deras rätta och obehindrade bruk, så att ingen märker den
möda, de oss tillskyndat.

Det är ganska rådligt, att vid sådana öfningar framträda för spegeln, om
man är ensam, eller företaga dem under en bildad väns ögon. Man betrakte
honom såsom en fremmande, för hvilken man vill synas med bifall. Man
tale till honom, berätte något för honom, och göre dervid de åsyftade
rörelserna. Hans kritik skall snart säga oss, om ännu något brister, och
hvilka förbättringar våra vändningar ännu behöfva.

Uppläsandet af goda pjeser, dem vi sett på theatern, förenadt med någon
aktion, är ett förträffligt medel att blifva mästare öfver sina händer.

Gången kan också göra oss älskvärda, men äfven löjliga. Den bildades
gång måste öfverhufvud hafva följande egenskaper:

1. Den är hvarken för hastig, eller för långsam.

2. Den är icke vaggande eller ojemn, utan stadig.

3. Den är likformig och utan buller.

4. Den är så beskaffad, att han ger kroppen en viss värdighet, ett
visst anseende. Den har således ingenting _dansande_ eller _hoppande_,
ingenting _tvunget_ och _tillgjordt_. Den måste vara naturlig, samt
hvarken vanprydas genom rörelser med hufvudet eller med händerna. Man
måste under gåendet hålla hufvudet rakt; man måste tänka derpå, att
armar och händer icke behöfvas till gåendet. Dessa måste följa kroppen i
naturlig ställning, och derjemte fullt öfverensstämma med kroppens gång
och hållning.

I dansskolan borde åt ståendets och gångens vård minst egnas så mycken
tid, som åt sjelfva dansen.



IV.

STADGA.


Den första frukt af menniskans inre och yttre kultur är ett _stadgadt
uppförande_.

Man menar vanligen, att _stadga_ endast klär den mognare åldern, och att
den egentligen blott är en prydnad för mankönet. Den är dock rätteligen
en egenskap, som länder hvarje ålder och kön till heder och beröm. Man
älskar ett _stadgadt väsende_ hos ynglingen och jungfrun; det behagar
tillochmed redan hos gossen och flickan, om det framgår ur deras
personlighet, och ej är följden af pedantiskt förtryck å föräldrars sida.

Man har ej att befara, det ungdomen skall antaga det slags stadga, som
fordras af en mognare ålder. Häremot arbetar naturen hos ungdomen sjelf.
Det stadgade skick, som behagar hos ungdomen, och älskas af denna, är
blott den gräns, inom hvilken ungdomens liflighet och eld skall röra sig.

Man har vanligen dels villande, dels obestämda begrepp om stadga. Man
tänker sig derunder något stelt i rörelserna, ett trumpet allvar i
blickarne, en löjlig betänksamhet i allt, en brist på deltagande för den
yngre verldens nöjen och dylikt. Men detta allt förstår jag icke under
ordet _stadga_. Jag betecknar dermed ett uppförande, hvarmed man genom
hela sitt yttre, genom blick, min och rörelse tillkännager, att man icke
försummat förståndets och hjertats odling; ett sådant uppförande, att
lättsinne, flärd, obetänksamhet och brist på karakter, aldrig kunna oss
tillskrifvas, och hvarvid man är försäkrad, att uppmärksamhet och aktning
aldrig kunna oss betagas.

En person med denna stadga visar sig ega känsla af sitt eget värde, utan
att dervid göra sig skyldig till oblyghet. Då man ser honom hysa aktning
för sig sjelf, så kan man ej heller annat, än bevisa honom aktning
tillbaka. Men den, som icke aktar sig sjelf, den, som låter drifva gäck
med sig och kryper för andra, skördar snart liknöjdhet och smälek.

En följd af och ett kännetecken till _stadga_ är, att man i ord och
gerningar icke förfelar medelvägen; att man aldrig gör sig skyldig
till öfverdrift eller ytterligheter. Det vanliga lifvet ger tusentals
anledningar till häftiga sinnesrörelser. Än har man orsak att glädjas,
än att sörja, än att vredgas; man fruktar, hoppas, älskar och hatar.
En efter älskvärdhet sträfvande menniska aktar sig, att i denna
sinnesförfattning gå för långt. Hon iakttager måtta i allt, och bevisar
sig derigenom ega konsten att beherrska sig sjelf. Hon låter sig hvarken
hänföras af glädjen eller af sorgen. Hennes vrede blir endast rättmätig
ovilja, hennes hat endast billigt förakt. Hon älskar; men hennes
kärlek förnärmar icke anständighetens gränsor. Hennes hopp blir ej ett
luftslott, utan en efter sannolikhetens lagar grundad väntan.

Den _stadga_, hvarom här är fråga, sämjes aldraminst med öfverdrifven
känslosamhet. Den vet, att tillbörligt bestämma graden af sitt
deltagande, och är derföre en afsvuren fiende till all otidig
känsloförhäfning. Den håller känslan oupphörligt i tygeln, och lemnar
henne blott föga spelrum.

I _stadgans_ karakter får man icke sakna sanningskärlek. Denna måste
öfverallt framlysa; känsla, tanke och handling måste verkligen tillhöra
en stadgad menniska. Man skall derföre aldrig finna henne saker till
öfverilade, ensidiga eller skefva omdömen; hon skall ej förfalla
i begäret efter klyftighet, och man skall aldrig kunna märka, att
pratsjuka, barnsliga yttranden, eller sådana samtal, de der häckla en
medmenniskas brister, ega för henne något intresse.

Det gifves småsaker, hvaröfver vissa menniskor förvånas, och med hvilka
deras själ oupphörligt sysselsättes. De berömma alltid med hänryckning
tillochmed sådana ting, hvilka knappt förtjena en blick; allt är för
dem skönt, herrligt, makalöst, gudomligt. Spetsen af en fruntimmerssko
bringar dem i förtjusning, och öfver en hattfjäder råka de ur fattning.
Ett narrspel beundra de i samma uttryck, hvarmed de tala om en klassisk
skalds verk. Helt annorlunda visar sig här den stadgade menniskan. Hon
begapar intet med häpnad; hon är sparsam med sin beundran. Men hennes
uppsyn röjer uppmärksamhet, hon ger akt på allt, som sker och talas.
Hon motsäger sällan, och äfven vid afhörandet af ett lappri bevisar hon
skonsamhet. Hon ler, när den obildade ger till ett gapskratt.

Äfven den stadgade menniskans ton har en egen, behaglig prägel. Den är
icke för högljudd, eller skrikande, utan lagom stark och icke lågmäldt;
den är mild och angenäm. Hvarken släpande, eller stapplande, hvarken
sjungande eller sträf, är den fast och eftertrycklig, alltid afpassad
efter omständigheterna, efter känslan; således hvarken enformig eller
sömnig; den stiger och faller, alltsom ämne, känsla och förhållanden
kräfva.

Känslorna äro hos en stadgad menniska aldrig häftiga, eller svallande;
man känner på deras måtta, att det lugna förnuftet vakar öfver dem: de
ega värma, men aldrig låga. Hon har endast måttliga sinnesrörelser och
affekter; hon omfattar och fullföljer ett syfte icke med häftighet: hon
vet att sansa sig, om hennes önskningar blifva ouppfyllda.

Den _stadgade_ menniskan är icke hvar mans vän. Med vår vänskap är hon ej
fal. Hon pröfvar den man, som framgent skall bo i dess hjerta. Men har
hon en gång valt, då är hon orubblig i sin vänskap, den hon bevisar mera
i handlingar, än i ord.

Hon är aldrig pratsam, hon talar hvarken för mycket eller för litet, men
yttrar allt med öfverläggning. Sina löften håller hon, och dess ord är
bergfast.

I intet fall vill hon lysa; hon åsyftar derföre aldrig att vilja
fördunkla andra; tvertom söker hon att uppmuntra andras talanger,
skicklighet och goda egenskaper samt att förskaffa dem tillfällen att
verka. Hon skonar och undviker sorgfälligt all anledning att bringa någon
i förlägenhet. Hon trugar sig ej på någon, och fiker icke att hafva sin
hand öfverallt med i spelet. Hvad andra söka att dölja, låtsar hon icke
märka, och är långt ifrån att vilja beskyllas för _nyfikenhet_. Vid
otillständiga tvetydigheter ler hennes mun icke bifall; vågar hon icke
bestraffa med en allvarlig min, så kastar hon blicken till jorden, och
synes icke höra på sällskapet.

Motsatsen till stadga är _vekhet_. Många unga personer tro sig blifva
omtyckta, om de ställa sig ömma och smäktande. Detta är redan ett fel hos
könet; huru mycket mera då hos mannen, af hvilken åstundas, att han skall
handla med fasthet, och att hans uppförande icke må lemna oss i tvifvel,
det hans väsende eger denna fasthet i lynnet.

Lika tadelvärdt, som denna vekhet, är också karlarnes bemödande att
_förskona_ sitt ansigte. Anblicken af en sådan gäst är för hvarje stadgad
person en verklig förargelse. Ynglingar och män förundra och ådraga sig
i den tänkandes ögon förakt, om de måla sina ögonbryn eller sitt skägg,
dofta af luktvatten, och ständigt lägga munnen i tillgjorda veck. Hvad
skall man tänka om en sådan tvekönad varelse? Kan man väl tilltro honom
förstånd, insigter och duglighet? Nej! En sådan menniska är en docka utan
hjerna; en varelse, hos hvilken naturen måste hafva förgätit sig.

En _stadgad_ person är väl mån om sina anletsdrags regelbundenhet, men
bekymrar sig föga, om naturen gifvit honom ett ljust eller ett mörkt
skägg. Sitt ansigtes uttryck sätter han i värdighet och själs-uttryck,
i en förståndig min. Han är stolt öfver en sund, oförklemad kropp och
kan berömma sig, att ej nödgas göra afseende på hvarje årstid och
väderskifte. Jag talar dock ej här om en styrka och härdning, som är
följden af tungt och groft arbete; jag talar blott om den fasthet, som
vinnes genom måttligt bruk af kroppskrafterna. Det är den, som ger mannen
ett verkligt behagligt utseende. En nervig, muskulös och fast kropp,
ur hvilken helsa och kraft stråla, kasta en ganska ofördelaktig skugga
på den fina och klemiga sprätten, som vill bortsmälta i solen, och om
vintern behöfver sin värma i öfverplagg.

Vi läsa med bifall i forntidens skrifter, huru angelägen man var, att
från ungdomen uppfostra manliga barn till styrka och härdning. Man vet
om _Grekerne_, att de lade synnerlig vigt på kroppsöfningar, på lekar
i fria luften, på brottning, kapplöpning och dylikt; att de ansett
_gymnastik_ som en väsendtlig del af uppfostran. Men man vet äfven att
bland dessa samma Greker voro just de skönaste män, och att _Romarne_,
sedan de följt Grekernas exempel, vunno i skönhet. Med innerlig fägnad
se vi de bildstoder och byster, som återstå från forntiden; vi känne vid
deras anblick, att _mannens fägring_ består i en stark och vig kropp, som
derjemte röjer värdighet och behag.



V.

BELEFVENHET OCH ARTIGHET.


Så väsendtliga förenämnde egenskaper äro till älskvärdhet, skulle vi dock
med dem ensamt ej kunna taga oss ut i det finare umgänget, utan med dem
bör jemväl höflighet och artighet förbindas.

_Höfligheten_ eller _Belefvenheten_ är det synbara bemödandet, att så
uppföra sig i ord och handling, att en hvar tror om oss, det vi derigenom
vilja bevisa honom vår aktning. Den högsta graden af höflighet är
_artighet_.

Denna skattbara egenskap i umgänget yttrar sig genom blickar, miner,
ord; genom ställningar, tjenstbevisningar och handlingar, de der
omisskänneligt visa, att vi vilja förekomma andras önskan.

_Höflighetens blickar och miner_ måste fullt öfverensstämma med våra
känslor och tankar, med mine och handlingar. Man måste kunna läsa i
vårt ansigte, att vi verkligen känna hvad vi göra eller säga, för att
vara andra behaglige. Man bör kunna se på oss, att vi gifve akt på det,
som kan föregå i andras själ, och hyse den önskan, att de må vara fullt
öfvertygade om vårt deltagande.

Vi måste bevisa deltagande, med känsla, rörelse, när anledning dertill
gifves; äfven i sällskap med gäckar och dårar måste vår mine vara vänlig
och glad. Vår blick, vårt löje får icke vara stickande; de få icke säga,
att vi igenkänna och skatta dårskaperna efter deras rätta halt; vi få
icke vilja synas visare, än vårt sällskap; nog, om vi ej dela dess
dårskaper.

Om ej kall eller bestämd förpligtelse uppfordra oss till tvifvel i fråga
om det, som påstås eller berättas, så lemne man en hvar i sin mening, och
undvike äfven skenet af att hysa en annan. Ingenting strider till den
grad mot höflighetens reglor, som att vilja upphäfva sig till domare och
synas veta något bättre än andra. Låt gerna osmakligheterna, fåvettet och
osannolikheterna passera; vår motsägelse, vårt tvifvel skulle här, långt
ifrån att gagna, endast skada oss; man skulle tillvita oss oartighet,
kanske tillochmed grofhet. Men derföre är icke nödigt, att rentaf gifva
bifall deråt och styrka gäckar och dårar i deras villor. Det gifves
hundrade svar, vi kunna gifva dem, utan att hålla med eller motsäga dem,
och utan att hos förnuftigt folk ådraga oss skenet af att gilla och
dela deras fåkunnighet. Fall gifvas, då man vid plattheter måste visa
den mest spända uppmärksamhet, då man ingalunda får tvifla på sanningen
af det som yttras, och då bifall rent af erfordras. Nå väl! man kan i
slikt fall gerna tillstå sig undra, att man hittills ännu icke gifvit
tillbörlig akt på en så vigtig sak. Detta offer är man andras svaghet och
omständigheter skyldig.

_Höfligheten_ ålägger oss vidare, att ej sätta någon bland sällskapet i
förlägenhet. Det gifves ämnen, som ej få vidröras i sällskaper, der man
ej noga känner hvarann. Hit höra trosbekännelser, religionsbruk, stundom
tillochmed politiska åsigter, kroppslyten, vissa älsklingstycken, och
dylikt.

Så gifves det äfven menniskor, som i sällskaper vilja hafva sina ögon
öfverallt, kasta spejande blickar åt alla håll, vilja se allt, ja äfven
begå den oklokheten att underrätta sin granne, det ingenting undfallit
dem. De bemärka just det, som andra icke vilja ha märkt, t. ex. hemligt
samspråk, oordningar i rummet, fel i klädseln, förseelser emot modet, fel
mot etiketten och ceremonielet m. m.

Detta allt är starka förbrytelser mot höfligheten och en belefvad ton;
ty den belefvade låtsar som om han ej såge allt dylikt och söker, om
möjligt är, att icke se det. Men väl bemärker han allt, hvad man vill
hafva bemärkt, om det ej strider mot dygd och sedlighet. Han vet, att på
skickligt sätt låta sällskapet förstå, det han har sinne för de personers
företräden och lofvärda egenskaper, i hvilkas omgifning han befinner sig.
-- Han aktar sig noga för hvarje blick, som kunde blifva en förebråelse.
Hans blickar uttrycka med ett ord aldrig bestraffning, tadel, förakt,
högmod, hån, misstroende eller lömskhet; -- dessa blickar såra starkare,
än ord och handlingar.

_Höflighetens språk_ är förbindligt. Man säger intet, som kunde vara
någon oangenämt; man talar i en behaglig, mild och anständig ton, aldrig
om egna, men väl om andras företräden, bland hvilka man vistas. Dock
är uttrycket här aldrig öfverdrifvet, aldrig smickrets språk, utan
sanningens; det grundar sig mer på erkännande, än på beröm; det synes
komma från hjertat och får ej förnärma den tänkandes öra.

Dess språk är alltid lämpadt efter personer och omständigheter. Den
höflige talar aldrig om ting, som han vet icke intressera oss, eller
icke höra till vår sfer, eller som kränka vår grannlagenhet och våra
förhållanden: således aldrig om saker, som kunna väcka missbehag hos
någon i sällskapet. Han undviker all satir, allt sqvaller, alla oblida
omdömen om andra personer, om hela stånd och nationer, alla lärda
bevisningar, alla religiösa, politiska och moraliserande anmärkningar.
När han berömmer, gör han det med klok måtta och så, att hvarje
närvarande gerna gillar det.

Den _ställning_, höfligheten ålägger, uttrycker alltid aktning. Den är
hvarken smickrets, eller den enfaldiga ödmjukhetens. Den är sådan, att
man tydligen deri röjer bemödandet att vara höflig. Äfven när den höflige
har en förtrogen framför sig, när han umgås med ringare personer, än han
sjelf, tillåter han sig ingen frihet eller vårdslöshet: kortligen han
beter sig alltid så, att vi icke tvifla, det han verkligen vill gifva oss
bevis på sin aktning.

Yppas tillfälle att visa någon i sällskapet en uppmärksamhet, så
dröjer han icke att göra det, eller tills han derom anmodas; han läser
önskningen i våra ögon, och, innan vi tänka derpå, har han redan gifvit
oss bevis på sin tjenstaktighet. Men han sjelf är dock tystlåten dermed;
han vill icke, att vi skole märka det, och ger samtalet straxt en annan
vändning, när fråga blir om hans tjenstfärdighet, eller vi vilja tacka
honom derför. -- För den höflige är hvarje småsak hos oss vigtig; han
förstår konsten att gifva värde deråt; han vet att göra den ena menniskan
behaglig för den andra.

Af det ofvannämnda skönjes, att hyckleri, att krypande väsen, smicker och
dylikt ej kunna räknas till höflighet. De ådraga sig tvertom förakt; de
vittna om en småsinnad, inbilsk och nedrig själ.

Äfven i umgänget med de förnämaste personer får höfligheten dock aldrig
förfalla till småaktighet och rädsla. Här måste uppsyn och ton väl
röja blygsamhet, men icke fruktan. -- Ögonens ständiga nedslående,
sjelfförsakelse, lågmäldhet och fruktan att fela mot goda tonen, gör
mången menniska fadd och förlägen, så snart hon kommer i stort sällskap.
-- I umgänget med de förnäma herrske i vår höflighet mer allvar; den
bör hafva en mer högtidlig anstrykning, och tillåta oss mindre frihet,
än vanligt. Då vi annorstädes i vårt görande och låtande blott uttrycka
aktning, så vare det här vördnad; men att nedfalla till låg och slafvisk
underdånighet, är oädelt och skymfligt, och väcker blott den förnämes
billiga förakt.

Deremot kan äfven den högt uppsatte, -- när han ser för sig en person
med sann höflighet och som, i det han visar den förre skyldig vördnad,
icke förgäter sitt eget menniskovärde -- icke annat än skänka honom sin
aktning, och tillerkänna honom uppfostran och bildning. Han blir med nöje
artig, fryntlig och nedlåtande emot oss. Det smickrar honom att aktas
af en bildad man. Han höjer oss upp till sig, och blir allt mer benägen
att vara vår gynnare och tillfredsställa våra önskningar. Vi äro honom
i hufvudsaken lika; han blyges derföre icke att öfverse med något, som
blott i det yttre skiljer oss från honom.



VI.

DET BILDADE SPRÅKET OCH DEN BILDADE TONEN.


I afseende på det förra synes mig följande reglor vigtiga:

1. Man tale _grammatikaliskt rätt_! Språkriktigheten försummas tyvärr
alltför ofta. Vi stå i detta afseende icke sällan tillbaka för våra
bildade grannar. I fråga om utländska språk, t. ex. Franskan, Tyskan och
Engelskan, aktar man sig noga att begå fel mot nämnde språks grammatik,
men anser icke för otillbörligt att vara okunnig i sitt eget språks
reglor och derföre utan tvekan begå misstag och fel deremot. Ofta har
detta utseende, liksom ansåge man för en skam att tala sitt modersmål
rent och rigtigt.

2. _Man nyttje inga utländska ord, om man fullkomligt väl kan uttrycka
sig på modersmålet!_ Alla dagar kan man göra den anmärkning, att många
fremmande ord nyttjas alldeles utan behof. Vårt eget språk är rikt och
bildsamt nog att erbjuda uttryck för allt, som kan förekomma i begreppens
sfer, och för ting, som förekomma i vanliga lifvet, behöfvas inga
fremmande uttryck.

3. _Man undvike alla nygjorda ord, om de äro otydliga eller sällsamma,
äfvensom blott poetiska och svulstiga uttryck!_ Man faller som yngling
lätt i det fel, att antingen bruka vetenskapliga uttryck i sällskap,
der de dels låta löjligt, dels äro obegripliga, enär man tror sig böra
visa, att man lärt något i skolan, eller emedan man gerna vill bringa
sällskapet att blygas genom dess egen bekännelse om okunnighet. Här
bryter man således i _ett_ andedrag mot flera reglor för ett godt
lefnadsvett. Det är en löjlig tillgjordhet att vilja väcka uppseende
genom _uttryck_; sådant skall alltid uttydas såsom fåfänga och ogillas.
Endast den i själsodling långt framskridne _mannen_ kan det tillåtas, att
i afseende på ord och uttryck följa sin egen smak.

I fråga om uttalet och den egentliga _tonen_ meddelar jag läsaren
följande reglor:

1. Man bör tillse, att talet ej låter vidrigt, icke är hväsande,
stammande eller läspande. Man får icke uttänja orden, icke tala genom
näsan, icke mumla mellan tänderna, icke tala sjungande, skrikande eller
galande, men ej heller doft, ihåligt och liksom ur en tunna. Man akte
sig att uttala vanliga ord med en viss vigtighet. Talet bör utan möda
kunna förstås af andra. Sällan kan man undskylla sig med ofullkomlighet
i talorganerna, ty en sådan kan genom god vilja och öfning nästan alltid
förbättras.

2. _Tonen_ bör vara möjligast _ren_, d. v. s. vara klar och skär. Man
läse om morgonen, innan man förtärt någon föda, ofta högt. Detta kan,
om nödigt är, ske vid ett starkt buller, t. ex. vid ett vattenfall, vid
en qvarn, vid dånet af trummor, vid slamret af vagnar på gatan. Man bör
icke hindra barn, när de äro mycket högljudda vid sin lek, utan snarare
dertill uppmuntra dem, när dessa lekar förefalla i fria luften.

Musik kan härvid på mer än ett sätt vara till nytta. Man anslår t.
ex. hvarje morgon en annan ton å pianot, och uthåller den så länge
med rösten, tills tonen är jemn och stark. Äfven undviker man allt,
som kan förderfva rösten, såsom: upphettning, häftigt skri och tjut,
tobaksrökning, förkylning, hetsiga drycker, fet och slemmig föda,
utsväfning. Dessa ting äro allesamman förklarade fiender till tonens
renhet, och göra rösten hes, svag, darrande, ojemn, sträf och obehaglig.

3. Tonen bör ega nödig _fyllighet_, d. v. s. icke vara matt, gäll,
barnslig, osäker eller vacklande. Genom öfning, helst genom sång, kan man
göra tonen fyllig; man öfve sig blott dagligen, särdeles i de djupare
tonerna.

4. Man bör utbilda tonen till _fasthet_; ty en osäker, bäfvande,
rädd ton misshagar. Öfningar i sång, helst vid starka och rent stämda
instrumenter, bidraga härtill.

5. Man bemöde sig om tonens _modulation_, eller _omvexling_ och
mångfaldiga böjning, samt ledighet, så att den noga passar till
känslorna, till deras grad och till ordens mening. Denna färdighet ger
talet dess egentliga och sanna behag, lif, behörig kraft och rätta
betydelse. Den ger tonerna det sköna, artiga, ödmjuka, tillgifna, öppna,
hjertliga, deltagande, blygsamma, kort sagdt: den röjer bildning.

Man förvärfvar densamma genom noggrann uppmärksamhet på dem, som ega en
sannt hyfsad umgängeston. Det gifves skådespelare, som kunna tagas till
mönster. Äfven läre man sig, att under en kännares uppsigt väl läsa och
rigtigt föredraga berättelser, dialoger m. m. Man studere för sådant
ändamål fulla meningen, som ligger i orden, den ställning, hvari de
talas, talarens hufvudkänsla och de känslor, till hvilka han öfvergår, de
plötsliga vändningar, nyck eller klokhet tager, och man tänker sig dervid
noga in i den talandes karakter och läge; så skall tonen blifva behörigt
_modulerad_. Härtill tjena synnerligast samtal i goda familjekretsar, der
känslan icke behöfver någon egentlig deklamation, utan blott passande ton
och beräknande eftertryck.

Stundom gifvas dock fall, då verklig deklamation blir nödig i en
sällskapskrets. Vi vilja t. ex. berätta något med högtidlig ton; vi skola
föreläsa poemer eller prosaiska uppsatser, som skulle förlora allt, om de
ej åtminstone halft deklamerades. Öfning, rigtig smak och goda mönster
bidraga härtill.

I öfrigt bör förnämligast den sinnesstämning, hvari den talande yttrar
sig, vid uppläsningen besinnas.

Att recitera verkliga sorgespel, oder, eller hymner, bör ej åstundas i
sällskap. Detta erfordrar fullkomlig färdighet i en dertill passande
deklamation, och kan blott väntas af den egenteliga skådespelaren.

6. Öfverhufvud är nödigt, att man lägger rätt _tonvigt_ på allt, hvad man
yttrar. Man visar derigenom, att man njutit en god uppfostran, arbetat
på sin bildning och haft tillträde i godt sällskap; allt egenskaper,
som tala till vår fördel och göra oss omtyckta af andra. En behörig
tonvigt smickrar örat, fängslar uppmärksamheten och går i borgen för,
att vi blifvit rätt förstådda. Falsk tonvigt röjer brist på hyfsning och
omdöme. En skärande, hvass och skrikande tonvigt förnärmar örat. Den
fåkunnige sprätten, den tillgjorda damen, gäcken och storskrytaren, hafva
alla sitt eget sätt att accentuera, som genom det tvungna, onaturliga
och öfverdrifna dels väcker åtlöje, dels ovilja; äfven skenheligheten,
det smygande bedrägeriet, det låga smickret utmärka sig genom en egen
tonvigt; den är släpande, sjungande, hväsande och odräglig i högsta grad.
En rätt accentuerad ton behagar, ty den vänder åhörarens uppmärksamhet
oförmärkt på det, som säges.

7. Umgängestonen får, när det gäller att behaga, att tillvinna oss andras
ynnest och aktning, icke vara kall, liknöjd, hånande; dermed förolämpar
man ofta mer, än med de mest närgående ord. Den bör vara ledig, men
blygsam, och fullt motsvara känslan; den bör uttrycka hjertlighet,
uppriktighet och öppenhet.

8. Män undvike ändtligen en oafbrutet eftertrycklig ton. Tonens styrka
bör rätta sig efter sakens vigt; den måste blifva svagare, när vi tala om
oss sjelfve och våra angelägenheter, eljest förfalle vi i egenkärlekens,
stolthetens och skrytets ton.

9. En egen kultur måste man egna åt den berättande tonen. Konsten
att berätta väl måste formligt läras. Den består i undvikandet af
det öfverflödiga, omständliga, afbrutna och orediga. Man träffar på
berättare, hvilka hafva mycket svårt att skickligt börja sin berättelse;
andra åter, som stadna midt i berättelsen, förlora tråden och ej kunna
finna de ord, som de vilja hafva. Andra deremot kunna ej yttra något i
behörig ordning och i sammanhang. Ännu andra äro så vidlyftiga, att de
förlora sig i en irrgång af omständigheter, ur hvilken de ej kunna reda
sig. Alla sådana berättare äro tråkiga; man är glad att blifva dem qvitt.

En god berättande ton fordrar, att man med de enklaste ord, utan svulst
och ordkram, i de naturligaste vändningar säger och skildrar allting väl,
alltid ger akt på hufvudsaken, oförmärkt nalkas målet och vet att jemt
stegra, men äfven till slut fullt tillfredsställa åhörarnes nyfikenhet.

Uppmärksamhet på dylika berättare, mycken öfning under tillsyn af
vänner, som ega smak; en god, sorgfälligt vald lektyr äro medlen att
förvärfva sig en utbildad förmåga i detta hänseende.



VII.

SÅNG OCH DANS.


Bland de egenskaper, som hufvudsakligast tjena den yngre verlden till
förmån, och tillskynda äfven den äldre nöjen, höra ostridigt _sång_ och
_dans_.

Sången är i stånd att gifva ett visst behag åt det fulaste ansigte och
den mest missbildade kropp, och åt den skicklige sångaren hembäres
öfverallt aktning och kärlek. -- Vid sången kan man på ett långt mer
tydligt och tillåtligt sätt visa styrkan och graden af sina känslor,
affektens och sinnesrörelsernas stigande och fallande, än i blotta
ordens språk. -- Sången försätter den sjungande i alla lägen, som kunna
förvärfva honom bifall. De märkligaste, de finaste känslor, hjertlighet,
värma, smak, deklamation och fantasi kunna vid sången framträda i sin
skönaste egendomlighet.

För att _sjunga uttrycksfullt_ och _skönt_, måste man helt och hållet
tänka sig in i deras ställning, som framställas sjungande. Man bör fullt
förstå och känna det man sjunger.

_Tydligheten_ i ordens uttal är väsendtliga vilkoret för en god sång, så
sällan denna fordran äfven uppfylles. Åhörarne måste icke blott förnimma
toner, utan göras bekanta med textens innehåll.

Men den skönaste melodi förlorar sitt behag, om den föredrages med
vanprydande åtbörder. Man har sångare och sångerskor, som ej kunna sjunga
någon ton, utan att dervid förvrida anletsdragen, eller göra vidriga
rörelser med kroppen. -- Andra åter försumma naturen helt och hållet,
samt vilja blott _vara konst_, derigenom nödvändigt de känslor, sången
bör väcka hos åhörarne, måste störas.

Ett godt lefnadsvett har äfven i fråga om sången sina oförkränkbara
lagar. De vigtigaste deribland äro:

1. Lyckas föredraget af ett ställe för sångaren, och känner han sig
förtjena bifall, så bör han icke se sig omkring i sällskapet. Detta röjer
ett fikande efter beundran och lof, samt misshagar.

2. Spelar man på ett instrument, eller sjunger man, så bör man icke
straxt efter styckets slut låta en fullkomlig tystnad inträda; ty äfven
denna kunde uttydas såsom uppmaning till bifall. Man öfvergår således
skickligt antingen till något annat, eller inleder man ett samtal, så
att de närvarande icke få någon tid ledig, den de till slut af blott
förlägenhet skulle använda till bifallsyttringar.

3. Man bör icke genom nickningar eller dylika rörelser göra sällskapet
uppmärksamt på vissa ställen. Det måste öfverlemnas åt åhörarne, hvad
de vilja finna värdigt sin iakttagelse. Icke vårt, utan de närvarandes,
omdöme skall här afgöra.

4. Man afmäte sången alltid efter storleken af det rum, hvari man
sjunger. I ett litet rum och vid ett icke starkt instrument får man
icke sjunga så högt, som i en sal och med ackompagnement af flera
instrumenter. En stark röst, omildrad i ett ehuru större rum, frambringar
hvarken rörelse eller välbehag.

Man hushålle med rösten; man börje lagom starkt, och låte den småningom
växa, så att den i intet parti af sången, men minst vid slutet, då den
måste göra det starkaste intrycket, är för svag.

       *       *       *       *       *

Ledighet, värdigt skick, behag i ställning och rörelser, jemnmått,
rundning och smidighet i bugningar och vördnadsbetygelser -- dessa äro
de stora fördelar vi erhålla af _dansen_, och dem vi för hela lifvet
bibehålla. Härtill kommer jemväl, att dessa färdigheter göra oss
omtyckta i sällskap, helst hos det vackra könet, hvilket i synnerhet
älskar dansen. Det skall gifvas exempel, att menniskor af medelmåttiga
själsgåfvor haft sin danskonst att tacka för befordran och lycka. En god
och skön dans bör hafva följande egenskaper:

1. Händernas hållning får icke vara tung och plump. Armarne få ej ligga
vid kroppen eller slängas af och an. Deras rörelser måste vara lätta,
sparsamma och angenäma.

2. Allt kantigt, tvunget och tillgjordt vid damens uppbjudning till
dansen, vid hennes kringförande, vid slutet och vid damens återförande
till hennes stol, bör undvikas och får äfven under dansen icke skönjas.

3. Armarnes öppnande, t. ex. vid menuettens slut, måste ske fullt af
ödmjukhet och anständighet samt med blygsamt återhåll; ansigtet måste
vara fullt af ömt allvar och flärdfrihet.

4. Händerna böra hållas med lindrig fasthet.

5. Man tillåte sig aldrig ställningar, som kunna misstydas, eller skamlös
tilltagsenhet. Hvarje tvetydig min under dansen är en förolämpning
mot anständigheten, mot den person, med hvilken man dansar, och mot
sällskapet; det röjer en straffbar brist på aktning.

6. Vid valser m. m. öfverskride man aldrig nödig måtta. Det är en verklig
råhet och bondaktighet, att så länge fortsätta dylika dansar, tills
dansaren eller dansarinnan drypa af svett, flämta efter luft och måste gå
omkring i salen, likt hästar efter omåttlig ansträngning.

7. Vid dansar i kolonner eller quarréer fordrar aktningen mot de
dansande, att man hvarken skingrar sin egen eller andras uppmärksamhet,
att man ger noga akt på turerna och ej försummar någon figur.

8. Man ihågkomme alltid den regel, att dansen egentligen måste vara ett
mimiskt ackompagnement af kroppen och fötterne till musiken, att den
derföre i sina rörelser måste hålla takten, och att den skall uttrycka
och relevera musikens innehåll och den deri liggande känslan. Den, som
noga följer denna regel, skall säkert dansa med ädelt skick och odeladt
bifall. Endast råheten kan finna nöje i ett vildt ras och jägtande i
dansen. All värdig hållning försvinner dervid; man stormar oförsvarligt
på helsan, och allt nöje sättes i fara att störas genom förskräckande
uppträden.



VIII.

BUGNINGAR.


Dessa indelas vanligen i den _gående_, _stående_ och _sittande_.

Vid dem alla kommer det hufvudsakligt an på följande reglors iakttagande:

1. För en hög person bugar man sig djupt, och ännu på ett visst afstånd;
mindre djupt och på ringare afstånd för den förnäme.

I fall man möter kungliga personer på gatan och således här bugar sig för
dem, skall man bäst träffa det tillbörliga och passande, om man stadnar,
i det någon af det Kungliga Huset går eller färdas förbi, och då bugar
sig. För den förnäme saktar man blott sin gång, utom att stadna, vänder
sig åt sidan, der han passerar förbi, och bugar sig i förbigåendet.

2. Alltför djup får aldrig en bugning göras, och aldrig får man länge
förblifva i bugande ställning; detta vore slafviskt, förnedrande och
skulle afhända bugningen sin värdighet och oss allt ädelt skick.

3. Man buge sig ej för hastigt, och rese sig äfvenledes icke hastigt åter
upp. Det ena, såväl som det andra, bör ske småningom.

4. Vid den _gående_ bugningen, som göres, då man går förbi flera
personer, sittande bredvid hvarandra, dragas fötterne något litet utmed
golfvet; stegen göres något långsammare, och detta bör småningom af- och
tilltaga med kroppens böjning och lyftning.

5. Hufvudet måste förr börja att sänka sig, än ryggen; dock måste denna
förr åter börja att resa sig än hufvudet; båda delarne måste ske med en
viss jemnhet. Lika så litet får man tvärstadna, eller hastigt gå vidare.
Hufvudets böjning och fötternas framskridande böra stå i harmoni.

6. Vid den _stående_ bugningen, som sker, när någon, som står tätt
framför oss, ger oss något uppdrag, eller säger oss något förbindligt,
är det lika felaktigt att bugande gå tillbaka, och att skrapa med foten,
eller att likt qvicksilfver vara i beständig rörelse. Lika så felaktigt
vore det att blifva stående på stället. Man bör vid denna reverens, om
den skall göras med skickligt och ädelt behag, draga den ena, vid hälen
något upplyftade foten på ett litet afstånd bakom den andra, och göra
denna rörelse i det ögonblick, då hufvudet åter lyftas. Dervid bör äfven
märkas, att begge fötterna måste omvexla; men likväl ej hastigt efter
hvarandra.

7. Den _sittande_ bugningen fordrar en måttlig sänkning och böjning
af hufvudet, utan någon annan rörelse med kroppen. Man gör den dels
i sällskap, der redan alla sitta, och således äfven vi, när någon
person af icke hög rang, eller en vän af huset inträder, eller någon i
sällskapet räcker oss något, eller säger oss något förbindligt, som å vår
sida kräfver tack; dels gör man den äfven mot ringare personer, hvars
besök vi sittande mottaga.

8. Utom dessa tre slag kan äfven märkas böjningen med _hufvudet_ och
_handen_. Den förra är en märkbart vänlig min. Den göres vanligen af en
karl eller ett fruntimmer af hög rang mot underhafvande eller ringare,
med den skillnad blott, att fruntimret oftare upprepar nickningen, och
minen blir mer vänlig och leende.

Detta kan dock äfven ske mellan personer af lika stånd i sällskap. Man
föreställe sig, att en synnerligt god vän till oss inträdt i sällskapet
och redan tagit plats. Vi frestas, att liksom särskildt hälsa på honom,
och betyga honom vår glädje öfver hans närvaro. Händer detta i mycket
förnämt sällskap, och äro vi båda blott sällan der, eller stå vi i rang
betydligt efter de öfriga, så bör en dylik särskild helsning alldeles
uteblifva. Men äfven der den tillåtes, bör den ske med stor försigtighet;
den måste blott röja fägnad och icke hafva skenet, liksom gladde vi oss
åt vår väns närvaro, emedan vi eljest fruktade ledsnad. En egen fin takt
är dervid nödig, för att undgå förseelser.

Ur samma skäl bör man ej heller för hastigt och oöfverlagdt gå fram till
sin vän eller bekante, när hela sällskapet uppstiger, när, det vill sätta
sig vid spelborden, begifva sig till sidorummen m. m. Aldrig får det
synas, liksom gladde man sig åt en väns eller bekants närvaro på alla
andras bekostnad.

Ännu långt flera hänseenden äro nödiga, om det angår en oss särdeles
bekant dame. Här skulle det minsta tillägg i den attention, som vårt
förhållande till henne rentaf fordrar, blott väcka förargelse. Här bör
således den speciella helsningen ske endast med minen af den lugnaste
högaktning.

9. Hälsningar, som göras med hatten i hand, fordra en måttlig rörelse på
armen, som ej får aflägsna sig långt från kroppen.

I mån af olika plägseder på olika orter, behåller den inträdande hatten
antingen så länge i handen, tills han anmodas att bortlägga den, eller
öfverlemnar han den vid inträdet i tamburen åt en betjent, jemte
öfverrocken, kappan, o. s. v.

10. Ju förnämare den person är, på hvilken man helsar, desto vänligare
allvar och högaktning bör minen antaga. Mindre högtidlig, mer vänlig
och leende blir den, ju mindre förnäm i förhållandet till oss, eller ju
förtroligare med oss de personer äro, i hvilkas sällskap vi oss befinna.



IX.

KLÄDSELN.


Till menniskans _yttre_ räknas billigt äfven dess _klädsel_. Den låter
oss göra mången blick i det inre, och sluta till seder och tänkesätt.

De väsentliga fordringarne för en klädsel, som skall bibehålla
oss i verldens aktning, äro _renlighet_, _ordning_, _smak_,
_öfverensstämmelse_, _enkelhet_, _nätthet_, _tillbörlighet_.

Redan omtankan för helsan ålägger oss den pligt, att se på _renlighet_
i hvarje klädespersedel. Men lika så mycket äro vi äfven skyldige våra
medmenniskor, att aflägsna från oss allt, som hos dem kunde väcka misshag
eller leda. Vi äro oss sjelfve skyldige att söka tillvinna oss aktning
och kärlek; detta är omöjligt, om vi gifve andra en oangenäm, stötande
anblick. Orenlighet i klädseln är en grundad anledning, att äfven förmoda
orena seder hos oss. Äfven i vår husliga drägt bör snygghet råda, ej
mindre än i en praktfull klädsel. En renlig menniska gör på hvarje
öga ett behagligt intryck; hon kan öfverallt lofva sig ett hedrande
bemötande, och hon sjelf har känslan af trefnad och välbehag.

Särdeles bör man vara mån om _rent linne_. Derförutan blir äfven den mest
tjusande drägt utan verkan; hvaremot den enklaste klädsel vinner, om
linnet är hvitt och rent.

Lika vigtig är _ordning_ i klädedrägten. Den gäller som ett bevis, att
man äfven i sina göromål är ordentlig. -- Härtill fordras, att allt hos
oss är så beskaffadt, som sedlighet och anständighet fordra. Ingenting
får hänga slankigt och vårdslöst; allt bör visa, att vi i vår klädsel se
på noggrannhet och anständighet.

Till _smak_ i klädseln hör icke, att man härmar hvarje modets nyck; men
att man ej heller aflägsnar sig derifrån för mycket, klär sig i likhet
med personer af förstånd och smak, så, att vår kropp vinner på utseendets
vägnar, utan att förlora i beqvämlighet.

_Öfverensstämmelse_ består deri, dels att de särskildta klädespersedlarne
passa tillsamman, dels att hela beklädnaden passar för vår person, våra
förhållanden och de afsigter, i hvilka sällskapet bjudits, för årstiden,
helsan o. d.

_Enkelheten_ i klädsel förbjuder allt öfverflödigt, öfverlastadt,
brokigt, prålande och sällsamt; i följd häraf för stor olikhet och
mångfald i färger och prydnad, eller bjerta, skärande och oharmoniska
färger, t. ex. grönt och mörkblått, ljusblått och grått, svart och brunt
m. m.

Men icke blott kläderna, utan allt, hvad man har på sig, bör vara försedt
med enkelhetens stämpel. Hos karlar räknar jag hit i synnerhet broderi
på halsdukar, skjortor, nattkappor, urkedjor, ringar o. d.; fruntimren
ville jag synnerligt varna mot öfverlastning med grannlåt och glitter.
Den förra liknar en börda, hvarunder behagen digna; det senares namn
betecknar redan något, som aldrig kan vinna den tänkandes bifall.

_Nättheten_ bjuder, att kläderna sitta väl, utan att dock hindra kroppen
i dess rörelser eller dölja en vacker vext.

Det _tillbörliga_ består deruti, att klädseln ej är beräknad på
uppseende, utan rättar sig efter förhållanden, omständigheter och
förhandvarande åsigter. Den vare vald, men med smak och förstånd.

Undvikas bör i klädseln allt _sällsamt_ och _besynnerligt_, allt
_theatraliskt_ och _fantastiskt_. Vår smak, vårt tänkesätt, vårt hjerta
bedömes efter vår klädsel. Man kallas löjlig, när man klär sig löjligt
och tror sig blifva bemärkt, i det man röjer, det man icke hos sig har
någonting bättre att uppvisa.

Det _besynnerliga_ i klädseln består dels i fullkomligt förakt af modet,
dels deri, att man klär sig som _fremling_ i landet och alldeles emot den
rådande drägten.

_Sällsam_ och egen är den drägt, som, blott hyllande modet, än gör våld
på kroppens naturliga byggnad, än sitter för tätt åt kroppen, än åter
döljer dess goda former i öfverlastade veck.

_Fantastiskt_ klär man sig, när man ej gör afseende på sin ålder, såsom
vuxen klär sig i likhet med barnet, om sommaren nyttjar vinterplagg och
tvertom; än vandrar omkring lik en fjäril, än insvept likt en puppa i
sitt skal, trycker hatten för djupt ned eller för långt upp, sätter honom
på ena örat, eller i otid bär honom under armen eller i handen, vid högre
år klär sig likt en yngling o. d.

Likaså bör i sättet att kläda sig allting undvikas, som strider mot
sedlighet, blygsamhet och dygd. Fräckt blottade behag väcka afsky.
Qvinnor, vore de än sköna som englar, förlora all tjusningskraft, när
deras klädsel liknar ett allmänt fruntimmers.

Man kläde sig hellre för väl, än för illa, hellre för rikt, än för
fattigt. Den vanliga verlden ser på klädseln, och bedömer derefter
personen.

I stället för mycket granna kläder välje man hellre goda och vanliga, så
att man alla dagar kan synas snygg och anständig.

Högtidsdrägten, som stundom är oundviklig, har sina egna reglor för
anständigheten. Vänligt alfvar, en stilla, osökt högtidlighet, en viss
vänlighet, ärbarhet och sjelfkänsla måste tala derutur.

Mörka färger kläda bäst ett blomstrande ansigte, de afsticka mest deremot
och förhöja bäst dess drag.

Man kläder sig genast om morgonen ordentligt, för att icke råka i
förlägenhet vid något oförmodadt besök. Klädseln må gerna vara sådan, att
man kan bedja om ursäkt för enkelheten och huslig beqvämlighet deri, men
aldrig sådan, att man måste blygas derföre.

Man låtse aldrig vara stolt öfver sin klädsel, eller mindre akta andra,
hvilka icke äro så rikt och väl klädda.



X.

MÖBLERING.


Ett godt lefnadssätt skönjes äfven i möbleringen af våra rum. Allting
bör här förråda en renad smak samt kännedom af verlden och tidehvarfvet.
Målningar, husgeråd, prydnader måste göra för den besökande åskådligt,
att han befinner sig i ett hus, der förstånd, smak och fina seder hafva
sin bostad.

Olikheten i stånd, förmögenhet och yrke gör äfven skiljaktighet i rummens
möblering nödig. Vare det nog, att här meddela några reglor, huruledes
rummen hos en man af medelståndet, utan att vara präktiga och lysande,
ändock böra vara smakfullt inredda.

_Möblering af ett visitrum._ Detta rum, bestämdt till främmandes
mottagning, bör äfven hafva en derefter lämpad inredning, således få
hvarken skåp, skänkar, mat- eller skrifbord, kommoder, toilettspeglar
eller sängar här synas. Ljuskronor, eller lampor, spelbord, ottomaner,
divan, soffa, kanape, en s. k. studsare, o. d., äro de ting, som höra
till ett visitrum. De böra vara gjorda i den mest omtyckta och goda,
men blott efter en enda smak. Målning och tapeter måste ega en lifvande
anblick, utan att vara brokiga eller mångfärgade. Väggbeklädnadens färg
bör instämma med fönstergardinernas (så framt ej den hvita färgen är
föreskrifven af modet) samt med öfverdraget på stolar och soffa. Väl
polerade bord, stolar af mahogny, ebenholz eller goda inhemska trädslag
och i modern form, göra ett förmånligt intryck.

Mycket beror vidare derpå, att ifrågavarande rum ej är öfverlastadt,
utan att i allt råder jemnmått och harmoni. Soffan står vid den bredaste
väggen; på hvarje sida dörren och något längre fram i rummet en armstol
eller fåtölj; vid den öfriga fria väggen några stolar, lika långt från
hvarandra och soffan, samt i rak linea från väggen. Man må ej kalla
detta för småsaker; en man af smak och ordningskärlek märker genast den
minsta anstöt mot ordning och jemnmått. Äro flera breda väggar i rummet,
som icke afbrytas genom dörrar, så är nödigt, att mellan stolarne sätta
passande bord, med en vas, ett ur, en vacker alabasterfigur o. d. Att
pryda borden i visitrummet med glas, porselän och öfverhufvud med saker,
bestämda till dagligt bruk, är en låg smak, så ofta den än varit på modet.

Vill man upphänga taflor eller kopparstick i visitrummet, så böra de vara
af mästarhand och passa till sitt ämne. Nakna figurer äro oanständiga,
vore de än af den störste mästares hand. Familjeporträtter, heldst af de
närvarande egarne, passa ej heller i visitrummet. Man bör icke öfverallt
vilja anbringa sitt kära jag. Att ändtligen den största snygghet och
frihet från damm bör råda i dylika rum, förstås af sig sjelf.

_Möblering af boningsrummen._ Dessa behöfva mindre glans. De fordra
renlighet, ordning, ändamålsenlighet, smak, enkelhet. Möblerna kunna
här vara af vanligt träd. En ljus grundfärg på väggarne gör rummet
ljust och gladt, hvilket i boningsrum är en hufvudfordran. Till dess
möbler höra kommod, skrifbyrå, fortepiano, soffa, stolar, små sidobord,
runda småbord, en stor spegel. Stora skåp passa äfven icke här. Att
ställa porselän, silfver o. d. på kommoder, skåp, eller bord, äfven i
boningsrummet, strider mot den nyare och bättre smaken. På kommoden kan
en blomstervas, en enkel grupp af marmor eller alabaster, på skrifbyrån
ett antikt hufvud ställas. Äfven här fordras jemnmått att hvarje vägg har
en enda hufvudmöbel.

Om rummets beskaffenhet medgifver, sätter man soffan icke långt från
kakelugnen, men aldrig en skrifbyrå (chiffonnier) eller kommod nära
soffan. Ett litet sidobord står i dess närhet på sitt rätta ställe, och
gör att denna lilla plats vid kakelugnen synes mer förtrolig och beqväm.

_Möblering af en Sängkammare._ En vacker grå färg, med gröna gardiner och
förhängen, är rätta färgen i en smakfull sängkammare. Det gröna omhänget
ger en angenäm skugga och i ett sådant rum träder det stilla lugnets bild
den inkommande liksom till mötes.

Måste flera sängar stå i detta rum, så är bäst ställa dem så, att de
vetta med örngottet mot hufvudväggen. Mellan två sängar är ett rundt,
ända till golfvet öfvertäckt bord, på behörigt ställe. Derpå kan stå en
toilettspegel eller en studsare. Några bilder och familjeporträtter pryda
rummet.

Öfverhufvud bör allting här vara i ytterst enkel smak, och af mörk, icke
skärande färg.

Låter det sig göra, så vilja smak och helsa, att sängkammaren ej är för
liten, att den har ren luft och solsken, med utsigt åt trädgården.

_Studerkammaren_ är grön samt bäst prydd med antika byster, porträtter
af lärde och konstnärer, jord- och himmelsglober m. m. Borden äro
öfverdragna med grön eller brun vaxduk. En pendyl afbryter med sina slag
den högtidliga tystnaden i sånggudinnornas tempel.

_Tjenstfolkets rum_ äro hvitmenade, ytterst enkelt möblerade, rena och
ljusa.



SEDNARE AFDELNINGEN.


Yttre egenskaper, som pryda menniskan i särskilda förhållanden af
sällskapslifvet.



XI.

FÖRHÅLLNINGSREGLOR VID FRUKOSTEN.


Det gifves fall, då man antingen sjelf anställer en frukost, eller
dertill bjudes på ett främmande ställe. I båda fallen föreskrifver ett
godt lefnadssätt lagar, dem jag omöjligt kan förbigå med tystnad. Jag
sammansätter dem i följande punkter:

1. Man mottager gästerna icke i full statsdrägt, men ej heller i blott
huslig klädnad. Man är nätt och fint klädd, dock alltid så, att man ser
det vara en morgondrägt.

2. Frun i huset, eller äldsta dottren, eller, der dessa felas, något
derom anmodadt fruntimmer, åtager sig att servera gästerna. Hon kringbär
dock ej kopparne sjelf. Hon fyller dem med morgondrycken och låter dem
kringbjudas af domestiker.

3. Bordet är fint och modernt dukadt; kopparne &c. valda med den mest
bildade smak.

4. Består sällskapet blott af karlar, så slå dessa antingen sjelfve uti,
eller ock sker detta af någon betjent vid ett bord afsides.

5. Äro damer tillstädes, så taga karlarne, om uppassarne icke gifva akt
derpå, de tömda kopparne ur deras händer, och ställa dem undan.

6. Fruntimren sitta; karlarne stå vanligen. Först efter frukosten sätta
sig äfven dessa, och underhålla sällskapsron.

7. Då frukosten är mindre omständlig, än middagsmåltiden, så strider det
ej här mot goda tonen att gå fram och tillbaka, helst om man frukosterar
i trädgården, eller i en trädgårdssalong.

8. Bjudes man till frukost, så infinner man sig i en nätt morgondrägt,
passande för årstiden.

9. Så mycket man än må älska kaffe, chokolad, thé, glödgadt vin, m. m.,
fordrar dock höfligheten att man iakttager måtta, och ej dricker mer än
två koppar.

10. Det är oanständigt att taga för sig mycket hvetbröd och bakelser,
eller doppa och förtära stora stycken, fylla kopparne eller munnen
dermed, och sålunda egentligen mer äta än dricka.

11. Koppen får icke sättas på det dukade bordet, eller på en dertill
icke bestämd plats. Man håller kopp och fat i händerna tills man druckit
ut. Bäst är, när man låter koppen stå på fatet, tages detta i venstra
handen, medan den högra fattar grepen, och småningom gång efter annan för
koppen till munnen. På många ställen förbjuder modet att hälla drycken,
den må vara af hvad slag som helst, på fatet, för att svalas; i fråga om
chokolad och dylika stadigare drycker sker detta tillochmed aldrig.

12. Man dricke ej ut alltsammans intill sista droppan, eller begagne
skeden för att renskafva bräddarne.

13. Försigtighet är nödig, för att ej slamra med kopp och sked, eller
tillochmed släppa dem. Skulle sådant ske, så beder man anständigt om
ursäkt, utan att råka i förvirring.

14. Är fråga om porselänet och silfret, så prisar man blygsamt egarens
smak; men beundrar intet med högljudd förtjusning. Egaren sjelf talar
aldrig om servisens skönhet eller värde.

15. Frukosttiden får icke länge räcka. Förmiddagens göromål äro vanligen
de förnämsta: den tillbörliga tiden får dem således ej betagas.



XII.

UPPFÖRANDE VID BORDET.


Man äter med dubbel njutning, om sällskapet eger en städad ton och
om värden röjer lefnadsvett och gladlynthet. Vid bordet gifvas många
tillfällen att visa bildning. Man kan der göra sig ganska omtyckt, men
äfven löjlig och anstötlig. Här alltså några reglor för välförhållandet:

1. Är man bjuden till bords, så infinner man sig noga på utsatt tid,
likväl ej för bittida, helst detta besvärar värden, men ej heller för
sent, emedan det är högst oanständigt att låta vänta på sig i ett
sällskap.

2. Man visar sig, enligt sitt stånd, väl och med smak klädd; man betygar
härigenom sin aktning för de närvarande.

3. Det strider mot god ton att göra invändningar mot en anvisad plats.
Man kan på sin höjd fint, men kort, låta förstå, att man vet värdera en
synnerlig utmärkelse, om en dylik skulle blifva oss visad.

Man sätter sig icke först, utan blott då, när den förnämste, eller
värdinnan, eller den dame, bredvid hvilken man kommer att sitta, intagit
sin plats.

4. Servetten lägges, till hälften uppslagen, vårdslöst på knäet, dock
så, att den ej kan falla under bordet. Att fästa den i knapphålet, eller
under hakan i halsduken, strider numera alldeles mot bruket.

5. Man låte ej länge bedja sig att taga något, som bjudes vid bordet. Det
är nog, om vi öfverlemne åt båda de oss närmast sittande damerna äran
att först förse sig. Att låta faten alltför ofta gå sig förbi, är oloflig
blygsamhet och opassande.

6. Man sätter värden i förlägenhet genom att torka skeden eller
tallricken med servetten. Sådant utvisar misstroende till dennes
domestikers renlighet.

7. Oanständigt vore det att vara den första, som börjar äta. Man väntar
tills någon af grannarne begynt.

8. Anmodas man att lägga före af rätter, som stå framför oss, så gör man
det aktsamt och efter förskärarekonstens reglor.

9. Den bredvid oss sittande damen vill samtala. En stum granne är
odräglig, och hon har enligt bruket rättighet att först blifva tilltalad
af mannen.

10. Man bjuder henne först af det kringräckta fatet, och ser till,
att hon, om icke betjenten går omkring, får de bästa styckena. Att
utsöka dem åt sig sjelf är tadelvärdt. Man tage för sig lagom och
utan tankspriddhet; men är det motsatta felet begånget, så får det
öfverflödiga icke läggas tillbaka på fatet. Man låter det ligga på
tallricken.

11. Öfverhufvud bör man söka att ej för mycket nedsöla knif, gaffel och
sked. Salt tages med knifven, ej med skeden.

12. Sås-skålar o. a. d. ställas så, att handtaget eller grepen vetter mot
min närmsta granne.

13. Man behöfver icke taga för sig af allt, som kringbjudes; sådant
skulle röja glupskhet, begär efter slisk och brist på godt lefnadsvett.
Man äte och dricke med måtta, tage aldrig munnen för full, gnage
aldrig på ben, skäre hvad som ligger på tallricken aldrig på en gång i
munsbitar, emedan denna osed röjer en oanständig maklighet eller glupsk
matlust. Man tage icke flera salater, sylter, o. s. v. om hvarandra. --
Dock bör man ej heller vara för blyg; den goda tonen fordrar aldrig, att
man plågas af hunger och törst.

14. Man vise aldrig en synnerlig längtan efter en egen rätt. Dylika
småsaker få icke aftvinga oss någon önskan.

15. Många rätter erfordra ett eget handlag, t. ex. ärtschockor, kräftor.
Är man dermed obekant, så ser man först på andra och följer deras exempel.

16. Man läre sig att stundom bruka venstra handen liksom den högra,
särdeles för att icke falla sin granne besvärlig.

17. Saker, som ej kunna styckas, låter man ligga odelade på tallricken.
Att afgnaga ben o. d. är för mången en vidrig syn.

18. Man äter äfven så till vida med försigtighet, att intet faller på
golfvet, halkar af tallricken, sprättes, spilles eller kullstötes.

19. Om något kringbjudes af en utsökt rätt, som icke i stor myckenhet
ligger på fatet, eller är mycket sällsynt, så måste man taga helt litet
eller intet deraf, och lemna det åt andra, för hvilka det kanske har
synnerligt värde.

20. Serveras en anrättning, den man ännu icke ätit, så låter man icke
märka detta, utan ställer sig så bekant dermed, som hade man redan ofta
njutit densamma.

21. Är man i tillfälle att visa sig som kännare, så välje man af såser,
salater, konfiturer alltid det ädlaste och sällsyntaste. För en bildad
man är det nödvändigt att äta förnämt och hafva en utsökt smak. Men
befinner man sig i förtroliga kretsar, så förstås, att man äter det, som
smakar väl, och ej vidare ålägger sig något tvång.

22. I mindre sällskaper, der värden noga öfverser sina gäster, låter man
icke märka, att man icke gerna äter en eller annan rätt. Man sätter honom
i förlägenhet, och lätt händer, att han dervid förlorar sitt glada lynne.

23. I sällskaper, der det tillgår med stel formlighet, utbeder man sig
aldrig för andra gången af en rätt; i större och mer otvungna kan man
vara något dristigare, och gör det då genom betjenten. Men bjuder denne
på nytt omkring, så behöfver man icke hysa någon betänklighet, utan taga
för sig.

24. Önskar man något vid bordet, t. ex. bröd, vatten, vin, salt, så
vänder man sig till betjeningen; man gör det sakta, eller genom ett
tecken, och bäst då, när de bjuda oss något.

25. Man må icke begära af någon rätt förr, än mer ansedda och äldre
personer tagit för sig deraf. -- Vid en måltid, der ingen uppassare är
till hands, vänder man sig till den, som sitter närmast fatet och lämpar
höfligheten af sin begäran efter den grad af aktning, man är skyldig den
person, till hvilken man vänder sig.

26. Aldrig lägger man före med sin egen knif, sked eller gaffel för
andra, utan utbeder sig härtill antingen gaffeln &c. af den, som bör få,
eller hviskar åt betjenten att skaffa en ren.

27. Vid bordet visar man sig väl såsom förekommande sällskapsman, men
spelar aldrig rolen af betjent; man borttager icke tallrickarna, och
uppstiger ännu mindre sjelf.

28. Så ofta man räcker oss en tallrick, mottager man den och afböjer den
icke, emedan vår egen ännu är nog ren; ej heller tackar man betjenten,
som ömsar tallrickarne.

29. Öfverhufvud borde den sed allmänt införas, att efter hvarje rätt
ombyta knifvar och gafflar, och lemna andra, rena, i stället.

30. Man kommer någon gång till bord, der drickandet ännu hörer till den
rådande tonen, heldst på landet, och i vissa borgarfamiljer. Saken är
i hvarje fall kinkig, då omsorgen för helsa och nykterhet är någonting
väsentligt; men å andra sidan sällskapsron kan störas, om gästerna
märka, att man ej vill göra såsom de sjelfva. Man tager sin tillflykt
till en annan oskyldig list; man uppspäder vinet omärkligt med vatten;
man dricker åtminstone ej af alla sorter, som bjudas; man lofvar att
framdeles göra bättre besked; man undskyller sig med en ögonblicklig
opasslighet o. s. v. Det är oartigt af värden och gästerna att uppmana en
hvar till drickande; det borde således icke förtreta dem, att man håller
sig inom anständighetens gräns. I värsta fallet kan man hålla något
åtlöje till godo, icke ursäkta sig, utan sjelf instämma i skämtet. Ty
här, hvarest vi tala om uppförandet i städade samqväm, kan fråga ej vara
om sällskaper, der det kunde illa upptagas, om man ginge hem utan ett rus.

31. Opassande är det att fylla glasen ända till brädden; det ser
osmakligt ut och gör, att bordduk och kläder lätt kunna fläckas.

32. När skålar drickas, gör man alltid besked, men dricker föga dervid.
Här fordras att gifva akt på sällskapstonen. En förnäm person uppmanar
man ej att klinga med glasen; man vänte fastmer tills det sker; i sådant
fall, är man alltid med artighet dertill beredd. Mest är detta bruk
gängse i förtroliga kretsar; men bör äfven der begagnas med måtta.

33. Aldrig må man såsom gäst tillåta sig att dricka den första skålen.
Detta är värdens sak. Att besvara den, är förnämare personer förbehållet.
-- Rätteligen dricker man icke sjelf, när sällskapet tömmer en skål för
vår välgång; men väl tackar man omedelbart derpå för den bevisade hedern,
och dricker sedan för sällskapets välgång allena.

Men allt detta drickande af skålar och klingande med glasen är någonting
så tadelvärdt, att redan temligen allmänt den bättre plägseden börjat
göra sig gällande att alldeles underlåta detsamma. Det nödgar att dricka
mer, än man vill; det nödgar till qvicka infall och snabba genmälen,
hvilket ej är hvar mans sak, och derföre ofta väcker obehag.

34. Vid bordet kunna flera små vedermälen af höflighet och förekommande
uppmärksamhet anbringas, dem man ej får försumma. Dit hörer, att man
skyndsamt anskaffar vatten, vin, bröd &c. åt damerna, eller att man
förekommer den, som gerna skulle vilja hafva något mer af en rätt, som
står framför oss, men är för blyg att yttra denna sin åstundan, samt
bjuder honom deraf.

35. Man vare högst uppmärksam på allt, som man med anständighet och godt
skick kan göra och förbättra. Man bjuder åt en dame, som senare än vi
skulle få en tallrick, sin egen. Dock bör man deremot ej vara besvärlig
med dylika uppmärksamheter. Har t. ex. damen en eller två gånger tackat
för en sådan artighet, så måste man icke ånyo göra försöket dermed.

36. Det är oartigt, att under ätandet gifva sig något att syssla med
håret och klädseln, att nysa eller hosta så, att det märkes, luta
hufvudet öfver en annans tallrick, smula något i soppan, aftorka
tallricken, liksom spadet stänkt, sticka bakelser i fickan, språka
förtroligt med okända grannar, o. d. m.

37. Det är ett stort oskick att nyttja gaffeln som tandpetare. Äfven att
nyttja desse sistnämnda, ser icke väl ut. Vore det rentaf nödigt, så
måste man skynda sig dermed och skickligt dölja det.

38. En hyfsad person tillsluter vid tuggningen munnen, sörplar ej soppan
hörbart, samt talar och dricker ej så länge han ännu har mat i munnen.

39. Kärnor af plommon och körsbär samt små ben o. a. d. läggas på brädden
af tallricken, icke på duken.

40. Man säger icke sin mening om matens beskaffenhet, så framt icke
värdfolket har den svagheten att höra rätterna eller vinet gerna
berömmas. Formligt tillspord derom, håller man sig till sanningen, på den
sidan der den helst höres.

41. En glad och vänlig min måste åtfölja oss till bordet. Man vare
språksam, utan talträngdhet, och söke att gifva åt det man säger ett
allmänt intresse.

42. Man fälle vid bordet aldrig yttranden, som, om äfven blott aflägset,
kunna häntydas på någon. Man kan härutinnan icke vara nog försigtig,
helst ens utlåtelser vanligen höras af alla gästerna.

43. Såsom värd är man förpligtad att mottaga sina gäster. En person af
betydande rang går man tillmötes ned på trappan; mindre höga personer
mottager man i förmaket; gäster af lägre rang vid dörren till rummet.

44. Har man en för sällskapet obekant gäst, så bör man presentera honom.
Man uppgifver hans rang och namn, och är han slägting, så nämnes äfven
detta.

45. Man vare såsom värd fryntlig och förekommande samt uppföre sig så,
att man ser, det sällskapet är oss angenämt.

46. Hvilka de _första platserna_ äro vid bordet, derom råda i olika
länder skiljaktiga meningar. I förnäma hus äro de ostridigt der, hvarest
värden och värdinnan sitta. Enligt andra plägseder anses de medlersta
mot hvarann befintliga platserna vid bordet såsom de förnämsta. Stundom
intager värden, stundom värdinnan den förnämare platsen; stundom måste
denna inrymmas åt den förnämsta gästen. Här afgör vanan på stället.

47. Kunna gästerna placeras vid ett rundt bord, så uppkomma mindre
betänkligheter härvid. Dock gälla i en matsal temligen allmänt de platser
såsom de första, der man sitter midt emot ingångsdörren, äfvensom i
salongen de, hvilka äro soffan närmast.

48. Hela bordservisen bör vara fin och efter ny smak.

49. Värden åligger det att sörja för sällskapets förströelser, dels i
det han vet att bringa å bane allmänt interessanta ämnen och samtal;
dels då han placerar personer nära hvarann, som kunna bidraga till
konversationsnöjet.

50. Det är mot all anständighet att truga gästerna till att äta och
dricka. Att en enda gång i allmänhet uppmuntra dertill, är det högsta som
får ske, och äfven detta sker i fina sällskaper aldrig; det går blott an
i förtroligare samqväm. Deremot böra gästerne aldrig märka, att man gerna
ser, om mycket af maten blir öfrigt.

51. För värden sjelf är uppmärksamhet i dubbelt hänseende nödig. Han
måste hafva ögonen öfverallt, sörja för hvarje gäst, om nödigt är, och
aldrig låta samtalet afstadna; dock bör han äfven akta sig, att ensam
vilja föra ordet.

52. Förseelser af domestikerne under måltiden rättas af värdfolket lugnt
och utan uppseende.

53. Man sätter alltid det bästa i sitt slag framför gästerna, och aktar
sig för skenet af all karghet.

54. Att man såsom värd vid bordet är den sista, förstås af sig sjelf;
den ringaste bland gästerna bör man då lemna företrädet. Man underlåter
dock ej, der bruket så fordrar, att räcka sin arm åt en af damerna i
sällskapet, för att ledsaga henne till salongen.

55. I rätternas antal, tillredning och följd på hvarandra rättar man sig
dels efter bruket i bekanta hus af god ton, dels efter ortens och landets
sed öfverhufvud, dels ock med skäl efter årstid och helsa.

56. Man står icke förr upp från bordet, än de, hvilka det åligger, gifvit
tecken att stiga upp. Vanligen gör värdinnan början.



XIII.

FÖRHÅLLANDET I SÄLLSKAPER.


I sällskap äro allas ögon vända på oss. Man utsätter sig för hvarje dess
medlems bedömande. Huru nödvändigt är derföre icke, att här uppträda och
förhålla sig så, att man icke misshagar!

1. I den mån sällskapet, der man inträder, är förnämare, eller ringare,
måste äfven vår drägt och vårt uppförande derefter afpassas. I förnäma
sällskaper visar man sig, efter omständigheterna, präktigt klädd;
mindre praktfullt, men dock med smak, i ringare. I de förra herrske mer
högtidlighet och värdighet i våra miner; i de senare äro vi friare,
meddelsammare, utan att dock någonsin förnärma anständighet och
värdighet.

2. Man låte sällskapet icke länge vänta på sig. Man synes utan
omständlighet, och aflägsnar sig, om sällskapet är mycket talrikt,
utan att taga afsked. Man stör då icke ordningen; man sätter ingen
i förlägenhet att särskildt gifva akt och helsa, och man besparar
värdfolket onödan att tacka oss för vårt besök. Dock säger man helt
oförmärkt åt en vän, att man går, i fall man skulle efterfrågas.

3. Åt fruntimren och ålderdomen tillerkännas ovilkorligt företräde,
äfven om personerna äro oss underlägsna i rang och anseende.

4. När man presenterar två för hvarandra ännu obekanta personer, så
nämnes först den ringares namn och sedermera göras den förnämare bekant
med denne. I fråga om en person af hög rang uteblifver det sednare.

5. Värd och gäster böra visa fryntlighet, glädtighet och godt lynne; de
måste hafva interesse för allt, som göres eller säges, och karlarne i
synnerhet draga försorg, att fruntimrens önskningar städse förekommas.

6. Man vare språksam i sällskap; men akte sig att ställa någon viss i för
mycket ljus, enär man derigenom kunde omärkligt kasta skugga på de öfrige.

7. Man tillskynde ingen den förtret, att se sig fördunklad eller
tillbakasatt i ting, hvari han tror sig ega företräden, äfven om dessa
icke hade något egentligt värde, eller vore nog grundade.

8. I fruntimmerssällskap tale man aldrig eller högst sällan och högst
försigtigt om skönhet och fulhet hos personer af andra könet.

9. Man söke att utmärka sig mer genom artighet, än att glänsa med
kunskaper och förstånd. Man gifve hellre andra tillfälle att tala, än
att man talar sjelf, och undvike särdeles att visa sig som granskare och
menniskokännare.

10. Man måste se på den, med hvilken man vexlar ord, och af höflighet
visa sjelfve pratmakaren uppmärksamhet.

11. Man tale ej om frånvarande, såframt man ej kan säga godt om dem; men
väl tage man frånvarande personer, då ovänliga omdömen om dem fällas, så
mycket i försvar, som står tillsammans med sanningen och med umgängets
reglor, hvilka förbjuder stark och lång motsägelse. Äfven berömme man dem
ej öfverdrifvet, emedan sådant kunde förolämpa sällskapet.

12. Man vise vid allt hvad som säges uppmärksamhet; men särdeles när
man talar med vissa personer, och mest då, när andra undandraga någon
en i början visad uppmärksamhet. Också förgäte man icke, att i samqväm
är själsnärvaro en oundgänglig egenskap, på det man ej må råka i den
högst obehagliga förlägenheten, att vid svar, som måste gifvas, blifva
villrådig, begå misstag, eller göra sig löjlig.

13. Talar man till hela sällskapet, så fästar man icke blickarne på någon
viss person, utan man vexlar med dem; längst kan man dermed dröja vid
hufvudpersonen, eller den, som föranledt samtalet.

14. Talar någon till oss, så vare man endast öra; man får icke se bort,
eller dervid taga sig något att syssla med.

15. Förefaller helt nära oss en löjlighet, som den med oss talande icke
märker, så låter man dock ej störa sig, och antager ej någon leende min,
helst den talande lätt kunde tro, att vi funne honom eller hans tal
löjligt.

16. Man hviske aldrig någon i örat, minst på en dame. Man får icke,
stående eller sittande, komma någon nära med sin andedrägt, och man
tränge sig derföre aldrig in på andra.

17. Man tale aldrig, utom i högsta nödfall, på ett språk, hvilket ej en
hvar i sällskapet förstår. Detta väcker ledsnad, förtret och misstanka.

18. Man tale aldrig för högljudt; sådant är oanständigt samt ger en
anstrykning af grofhet. I bildade hus värderar man mildhet i ton och
uppförande allmänt. Men väl måste man, när man talar till ett helt
sällskap, något höja rösten, för att tala utan ansträngning. Att vara
alltför lågmäldt och otydlig är jemväl ett fel mot ett godt umgängessätt.

19. Man falle ingen i talet, ännu mindre motsäge man någon rent af. Ett
blygsamt tvifvel bör yttras med artighet.

20. I högsta grad oanständigt är det att skratta högt och plötsligt.
Äfvenså undvike man skenet af att synas veta en sak bättre, än andra.

21. Förklare vi något för sällskapet, så måste alla anstötliga och
inbilska yttranden undvikas.

22. Man uttrycke sig klart, tydligt och kort, utan stolthet eller
sjelfberöm.

23. Man rätte sig noga efter den införda titulaturen, hvarpå de fleste
menniskor sätta stort värde.

24. Man vare höflig med urskillning. Man rätte sig härvid efter rang,
börd och omständigheter. Att bemöta en person lika höfligt som en annan,
om båda äro af mycket olika rang, förolämpar den högre, och gör den
ringare lätt öfvermodig.

25. Tankspriddhet i sällskap ger anledning till ofördelaktiga omdömen och
anmärkningar.

26. Man sitte ej med vidöppna, utsträckta ben, samt undvike öfverhufvud
hvarje oanständig ställning och all maklighet.

27. Vid kyssning, der denna måste förekomma, och vid omfamning, vare man
ej för brådskande och oförsigtig, emedan en mängd löjliga och oangenäma
händelser här kunna förefalla. Kyssen bör endast ske med en lätt
snuddning bredvid den andras mun, icke med våta eller öppna läppar. Bland
karlar och i sällskap borde detta dock afläggas; det har mycket emot sig.

28. Vid handkyssning följes det antagna bruket. Medgifver detta frihet
och val, så bör det sällan förefalla, ty det är den största artighet, som
kan visas mot en dame; man bör derföre icke slösa dermed.

29. Man undvike noga, att i sällskap sysselsätta sig med sin egen och
andras klädsel och grannlåt, eller vilja förbättra något derpå.

30. Befinner man sig vid dörren, och är en annan i begrepp att stiga in
eller gå ut, så fordrar höfligheten, att man träder något tillbaka och
väntar tills dörren åter är ledig.

31. Underhåller man ett samtal, och en tredje kommer dertill, så bör man
i korthet underrätta honom om samtalsämnet, och sedan lugnt fortfara.

32. Man börje intet högt samtal, om det blott kan interessera några få,
emedan dessa då ej kunna deltaga deri, men likväl hindras att tala om
annat.

33. Har man att säga något i tysthet åt en annan, så begagne man ett
ögonblick, då samtalet mellan de öfriga är lifligast; man undvike dervid
en leende uppsyn, emedan de öfriga kunde tro att vi tala om dem. Denna
misstanka undviker man äfven, genom att dervid icke fästa ögonen på någon
i sällskapet.

34. Man vare, äfven mot ringare, utmärkt höflig. Vi nedsätte icke vår
värdighet om vi tillbjude eller sjelfve framsatte en stol åt någon person
af ringare stånd, än vi sjelfva, som besöker oss, eller, om ingen annan
främmande är tillstädes, gifve honom första platsen vid bordet och den
första tallricken. Den första uppmärksamhet och höflighet tillkommer
alltid gästen.

35. Man snusar blott i förtroligare kretsar, och äfven der sparsamt, med
iakttagande af all möjlig snygghet.

36. Första bugningen tillhör värdinnan och värden. Der handkyssning är
bruklig, visar man värdinnan denna attention; men att gå runda laget
omkring och kyssa handen på alla, är en löjlig småstadssed.

37. Man aktar sig att spotta på golfven, särdeles i rum med bonadt golf
och der mattor äro utbredda.



XIV.

REGLOR FÖR ETT HYFSADT UMGÄNGE VID AFLÄGGANDET AF VISITER.


1. Man iakttage noga de timmar, då visiter göras och emottagas på
stället, der vi uppehålle oss, och underrättar sig om det rådande bruket
dervid.

2. Åker man, så böra hästar och vagn vara utsökt goda. Äfven bör klädseln
då vara olik den, hvari man synes, när man kommer till fots.

3. Vid ankomsten till en främmande ort, är det en pligt att göra
första visiten hos den förnämste bland dem, man ärnar besöka. Kortast
och beqvämligast sker detta, när man öfverallt åker fram, och låter
öfverlemna ett kort genom betjenten. På kortet står blott vårt namn och
boning. Önskar den förnäme vår bekantskap, så låter han sedan bjuda oss
till sig.

4. Låter en främmande på detta vis sända oss ett kort, så anses det
oartigt att genast bjuda honom. Detta var ej meningen med hans attention;
man kan derföre tillochmed låta urskulda sig med frånvaro, ty den
främmande förstår nog detta och anser det giltigt. Först något sednare
låter man ensam bjuda honom.

5. Arrangere vi sjelfve ett samqväm, så måste vi personligen dertill
bjuda personer af rang; till de öfriga sändas bjudningskort, emedan
betjeningen, som blott skall mundtligt bjuda dem, ofta begår fel, som
förorsaka oreda.

6. Man försumme aldrig att aflemna en glad eller sorglig underrättelse
af betydenhet, t. ex. om förlofningar, giftermål, befordring, nedkomst,
dödsfall o. dyl. till enhvar, hvilken det såsom slägting, vän, bekant
eller å embetets vägnar kan interessera. Detsamma bör ske vid en nämnde
personer interesserande främlings eller anförvandts ankomst, vid vår egen
ankomst eller afresa. Uraktlåtandet deraf upptages vanligen ganska illa
och vittnar om bristande lefnadsvett.

7. Man låter betyga sitt deltagande genom dem, som bringa oss
underrättelsen, väl i allmänhet, men sedan genom vår egen betjening
särskildt.

8. Vid sorgbesök fordrar anständigheten, att man infinner sig svartklädd.

9. Kontra-visiter få icke länge uppskjutas, ty man ådrager sig annars
beskyllning för oartighet.

10. Vid besök i förnäma hus låter man alltid anmäla sig.

11. Vid inträdet gäller om hälsningen detsamma, som redan i det
ofvanstående blifvit anfördt.

12. Har man kommit till fots, så aktar man sig att inträda med dammiga
och smutsiga fötter.

13. Öfverplagg och paraplyer lemnas qvar i tamburen.

14. Man vare ej för frikostig med visiter, och stanne ej länge qvar.

15. Man tale endast om det, man vet interesserar den, hos hvilken besöket
sker.

16. Man ser sig icke nyfiket omkring i rummet; tillåter sig ej att taga
skrifter, böcker o. d. i hand, eller lägga dem annorlunda.

17. Man undvike alla uttryck och talesätt, som blott kunna brukas mellan
fyra ögon. Konversationsspråket vare osökt, men vårdadt.

18. Man fråge efter den persons befinnande, som man besöker, men ej med
en ton eller min, liksom trodde man, att han ej befunne sig rätt väl.

19. Man uppträde aldrig som rådgifvare, alldraminst i otid. Verlden
åstundar vårt råd vanligen först då, när hon redan fattat sitt
beslut, och väntar, att vår mening öfverensstämmer med hennes egen.
Otillständigast är det, när yngre personer genast äro till hands med sina
råd hos äldre, samt ringare hos högre.

20. Höflighetsbetygelser vid besök böra lämpas efter rang och stånd.

21. Man förfelar sitt ändamål alldeles, om man yttrar sina artigheter som
en utanlexa; de måste röja besinning och själsnärvaro.

22. Skulle så hända, att någon, som står högt öfver oss, erbjuder oss
försteget ut genom dörren så, att vi kunna se det vara hans allvar, så
mottager man genast denna heder med en anständig bugning och yttrar
dervid t. ex. ”Som Ers Excellens befaller.“ Men är rangskillnaden mindre,
så mottager man denna ära icke genast, utan beder den förnämare träda
först. Vägrar han det, så buger man sig och säger: ”Jag efterkommer
Tit. befallning,“ blir sedan efter gåendet genom dörren stående, och
fortsätter sin artighet mot honom. Att rentaf vägra en dylik heder, är
småstadsaktigt.

23. Öfverhufvud begås ofta fel af brist på godt lefnadsvett, af en
viss ödmjukhet och rädsla, när man är i fall att mottaga en tillbuden
heder eller något, som med stor artighet erbjudes. Regeln är, att
man nödvändigt mottager det, som efter skedd vägran åter med allvar
tillbjudes, och dervid tillkännager, att man vet sig derigenom utmärkas.



XV.

REGLOR FÖR ETT FINARE LEFNADSVETT I UMGÄNGET MED DE FÖRNÄME OCH STORE.


Affärslifvet bringar oss ofta i sällskapsförbindelser med de förnäme och
store. En man af verld måste äfven här veta att bete sig tillbörligt,
för att äfven i sådana fall väl upptagas och gynnsamt bedömas. Jag har i
sådant ändamål samlat nedanstående föreskrifter:

1. Ju förnämare huset är, desto nättare och prydligare vare man i sin
drägt, men aldrig öfver sitt stånd.

2. I umgänget med förnäme är stadga en väsentlig fordran. Desse män, som
sjelfve bete sig med värdighet och allvar, fordra detsamma af dem, de
lemna tillträde hos sig.

3. Hvad som i mindre sällskap går an, är på orätt ställe i umgänget med
de store. Här måste all förtrolighet, alla små friheter, all maklighet
och oförbehållsamhet aflägsnas; vördnad och högaktning måste framlysa i
våra miner, ord och handlingar.

4. Det är nödigt, att vi göre oss bekanta med bruket och plägsederna hos
de förnäme och store, samt att vi noga efterlefve dem. Man falle dem
aldrig i talet, och åtnöje sig med hedern att svara på deras frågor;
eller lemne korta förklaringar vid ett och annat. Man motsäge icke sådana
personer; man tage en synbar del i allt, hvad de säga eller göra; man
vare full af uppmärksamhet, full af beredvillighet att förekomma deras
önskningar; man kalle dem gynnare och förvandla det hos ringare passande
ordet _godhet_ till _bevågenhet_, _ynnest_, _nåd_.

5. Nedlåtenhet å förnäma personers sida må ej berättiga oss till större
frihet. Ju mindre dylika personer fordra vördnad, eller synas fordra den,
ju mer vakte man sig att missbruka deras godhet.

6. Man afhöre uppmärksamt deras ord, för att icke råka i förlägenhet att
bedja om upprepandet af hvad de sagt. Dels välja de sina ord sorgfälligt,
dels gör det dem ledsnad, om de ännu en gång skola uttala dessa ord.
Blott när det angår saker af vigt, får man förståndigt bedja dem om
upplysning. Skulle de låta oss förstå, att de trott sig tala tydligt nog,
så måste man vara nöjd dermed och blott, om det går an, försäkra, att
endast vårt nit för deras väl förmått oss bedja om en närmare förklaring
af deras tankar. I mindre vigtiga ting gör man bättre, om man låtsar sig
ha fullt förstått dem.

7. Det är otillständigt att vilja fråga en sådan person efter orsaken
till någon hemlig oro eller bekymmer, hvaraf man kunde se honom plågas.
Det är för högt stående personer alltid förtretligt, om man vill komma
dem till hjelp der, hvarest de ej åstunda någon sådan, och dubbelt
oskickligt är det, om en _ung_ man vill bispringa med råd.

8. Man tillbjude aldrig en högre person ett vad, eller tage genast
för allvar, om han sjelf tillbjuder ett sådant. Alla vad förutsätta
jemnlikhet i stånd och egodelar, samt äro måhända äfven under dessa
omständigheter oförenlige med städade seder.

9. Vid besöket hos en förnäm man yttrar man sig kort, och qvarstannar,
om han ej sjelf annorlunda befaller, endast några minuter hos honom.
Men sker besöket i verkliga affärer, så vänte man tills han ger tecken,
att intet vidare är att afgöra, eller fråge, om han ännu har något att
befalla.

10. Personer af rang får man aldrig hviska i örat, om det icke
uttryckligt äskas, och äfven då bör det ske med djup vördnad.

11. Så länge man ej anmodas att sitta, blir man stående; ej heller sätter
man sig vid första anmodningen, om denna ej sker i en rentaf bestämd ton;
men i sådant fall utan uppskof.

12. Möter oss en förnäm man på gatan, så stannar man något och bugar sig
dervid.

13. Damer af hög rang kysser man blott då på handen, när handkyssning är
bruklig, hvilket skönjes deraf, att damen börjar aftaga handsken. Man
lyfter hennes hand icke till munnen, utan bugar sig, för derpå hennes
hand blott helt litet mot sina läppar och utan att på minsta sätt trycka
den.

14. Är en förnäm person så nedlåtande, att han beledsagar oss ut, så
låtsar man icke märka det, men vänder alltid bröst och ansigte emot
honom. Det får aldrig synas, som trodde vi det vara en oss tillämnad
heder. Endast vare den sista bugningen desto mer vördnadsfull.

15. Man infinner sig blott sällan hos förnäma, och alltid å visittimman.
Man låter ingen födelse- eller namnsdag, ingen nyårsdag m. m. gå förbi,
utan att, der så brukas, teckna sitt namn å det i förmaket befintliga
papper, eller aflemna ett visitkort.

16. Talar en förnäm person till oss på gatan med obetäckt hufvud, så
afhålle man sig att erinra honom derom och förblifve sjelf obetäckt.

17. Detsamma gäller, i fall den förnäma personen lemnar oss plats till
höger.

18. Ser man en sådan man redan på afstånd, så gör man sina steg småningom
allt mindre och långsammare. Man nalkas honom med ädelt skick, stannar,
bugar sig, betäcker sig långsamt och fortsätter efter en liten stund sin
gång.

19. Vid utgåendet från en förnäm persons rum, vänder man honom aldrig
ryggen, utan man böjer åt sidan och söker med omvexlande bugningar öppna
dörren, så att man kan öppna den, utan att vända sig om.



XVI.

HÖFLIGHETSREGLOR FÖR UMGÄNGET MED DET VACKRA KÖNET.


Det är en afgjord sanning, att mot ingenting begås oftare fel, än mot den
sanna höflighet, man är det täcka könet skyldig. Ju mer karlarne beflita
sig att vilja behaga damerna, ju större förseelser begå de ofta i sättet
att bete sig dervid, och blifva derigenom dels löjliga, dels föraktliga
för fruntimmer af rigtig känsla. Jag vill försöka att meddela några
praktiska reglor för detta umgänge.

1. Ett godt angenämt lefnadsvett fordrar icke, att man spelar rolen
af smickrare och tjenstfärdig uppvaktare hos damerna. Det är löjligt
att vilja behaga dem genom theatraliska ställningar och utantill lärda
talesätt. Bildade fruntimmer fordra af mannen manlig stadga, och
undanbedja sig all närgångenhet. De åstunda ett förekommande väsende,
men ej ett lumpet eller krypande smicker.

2. Det är för mannen oanständigt, och för qvinnan motbjudande, om den
förre ständigt drager munnen till ett leende, eller smäktar och suckar,
eller öfverhufvud faller i öfverdrift och faddhet. Ty qvinnan måste
tänka, det man tilltror henne en nog förvänd smak, att kunna finna behag
i dylika dårskaper.

3. Tonen i umgänget med fruntimmer bör vara öppen, hjertlig, vänskaplig,
grannlaga och blygsam.

4. Man afhålle sig dervid från alla lärda religiösa, politiska och torra
samtal, och vare endast betänkt på att förströ och roa dem. Man får
således icke synas knarrig, förstämd, ledsen eller nedslagen, utan munter
och med otvungen, fryntlig min.

5. Man yttre i fruntimmerssällskap aldrig sin tanka om skönhet och
fulhet, fråga må vara om lefvande fruntimmer, eller om porträtter och
statyer. Man mildre tvärtom sådana omdömen, när de fällas af andra.

6. Tillstädesvarande damer berömmer man ej för mycket i andras närvaro;
man sätter den berömda i förlägenhet, om hon är bildad, och man råkar i
fara att hos de öfriga framkalla känslor, som ej kunna vara angenäma för
dem sjelfva.

7. Man tillåte sig icke den ringaste tvetydighet, det minsta osedliga
ord, eller oblyg min och hållning.

8. Lika så litet nedlåte man sig till pöbelaktiga ord, till svordomar,
eder och groft skämt.

9. I dansen undvike man förtrolighet, handtryckning, damens vilda
omsvängning och annat oskick.

10. Vid spelbordet vare man undseende med fruntimren, och låte dem hellre
vinna, än förlora.

11. Tillfälle att visa en tjenst försummar man icke, och låte förstå, att
man anser för heder att kunna göra det.



XVII.

UMGÄNGESSPRÅKETS VÄRDE OCH DESS HUFVUDFORDRINGAR.


Tankarnes meddelande genom inbördes samtal är ostridigt den yppersta,
oskyldigaste och njutningsrikaste sysselsättning. Det tillskyndar hvarje
ålder nöje, om det behörigt afpassas och skattas efter sitt egentliga
värde.

Försummas detta nöje, så måste vi sätta bullrande, ofta själlösa
tidsfördrif i dess ställe. Vid dessa vänjer man sig att öda tiden; de
finaste känslor kränkas, goda grundsatser undergräfvas. Utvexlingen af
ideer deremot närer och stärker tanken, vare sig genom det vi gifva,
eller det vi mottaga. Det är en anledning till öfning i godt föredrag,
och vi rikta oss synnerligast genom meddelandet af andras erfarenheter
och meningar. Detta utbyte är den bästa skola för förståndet. Det
alstrar ett ymnigt förråd af tankar, hvilka ensligt studium och afskiljd
forskning ej kunna frambringa; det bildar omdömet och renar begreppen.
Man tager sanningar, som äro omedelbart nyttiga för lifvet, hellre ur
samtal, än ur böcker, emedan de i sällskaper kunna bättre redas och
mångsidigt skärskådas. I tal och svar utvecklas allt, som kan framställas
för och mot saken. Ensidighet i meningar kan derigenom undvikas.

Men ett väl ordnadt samtal förhöjer icke blott vår tankekraft, utan
lifvar äfven vår känsla för det goda och sköna. ”Läsningen af den bästa
bok,“ säger Montaigne, ”är ändock blott en släpande själsrörelse, hvilken
aldrig uppvärmer så, som ett samtal.“ Uti samtalet erhålla orden genom
ton och accent först sin fulla kraft och egentliga betydelse.

Vår tid synes allt mindre värdera denna lifvets krydda, och samtalet
synes numera knappt räknas till det rätta sällskapsnöjet. Så många skäl
och anledningar än må finnas till denna mening, så är det dock en afgjord
skada, att någonting så nyttigt och nöjsamt till denna grad uraktlåtes.
Sällskaper, der man kommer tillsamman för att tala, borde betraktas såsom
en del af uppfostran och bildningen; de borde beräknas härpå, de borde
högaktas, och detta så mycket mer, som de hvarken kräfva förberedelser
eller kostnad.

Bland sällskaper äro _de_ ändamålsenligast, der karlarne och fruntimren
samtala fritt, men dock anständigt, emedan de mest bidraga till bildning
och förädling.

Om männerna bringa rigtigt bruk af språket och regelbunden tankeföljd
i samtalsnöjet, så rikta deremot fruntimren språket genom känslans
grannlagenhet, genom förrådet af känslor, hvarmed naturen så rikt
begåfvat det vackra könet. Önskningen att behaga fruntimren mildrar
månget uttryck, förskönar mången form, lifvar inbillningskraften.
Karlarne vänja sig vid mildhet i uttrycket, som småningom blir en vana,
och ändtligen natur.

Man tror orätt, att egna naturgåfvor, många kunskaper och ett synnerligt
behag erfordras, för att i sällskap tala rigtigt och väl. Men naturen
har åt en hvar, som är ordentligt uppfostrad, förlänat gåfvan att spela
en egen god rol i samqväm, om också icke enhvar kan der utmärka sig. Att
rigtigt känna och tänka äro de första och vigtigaste fordringarne, för
att tala väl. Småningom finnas allt bättre uttryck, valdare talesätt,
finare och mer grannlaga vändningar. Och alltid skall den, som enkelt och
klart framställer sin mening, ega fördelen framför en hvar, som ställer
sina satser på spetsen och sina ord på skrufvar.

Ett ämnes utredande i samtal är en af sällskapsnöjets skönaste källor;
det bör dock egentligen icke med flit uppsökas, utan förekommer bland
bildade personer sjelfmant. Men den, som då gör behörigt bruk deraf,
skördar genom sanningens och en god saks försvar den herrligaste lön.

Ett hufvudfel i samtal är _ouppmärksamheten_. -- Gåfvan att höra borde
redan upptagas i den första uppfostringens system, och upphöjas till en
sträng lag. Aldrig skall hufvudet bilda sig hos den, som icke hållits
till uppmärksamhet; aldrig skall man sjelf hopsätta en sammanhängande
tankeföljd, om man ej vant sig att uppmärksamt följa andras.

Ett annat stort fel är _hågen till motsägelse_. Det gifves menniskor, som
ej kunna höra på, emedan de under den andras tal så ifrigt förbereda sina
invändningar, att detta arbete upphettar deras inbillning och tar deras
tankar fullkomligt i anspråk. De förstummas således när de måste höra,
att de icke gifvit akt på samtalets egentliga ämne.

Det är en egen, men nödig konst, hvartill fordras ett öfvadt tålamod, att
höra på ensidigt och okunnigt folk, när de äro af stånd och göra många
anspråk. Här är det en stor förtjenst att nedlåta sig till deras lumpna
samtal och anständigt taga dem under armarne. Fruntimren länder denna
dygd till den yppersta prydnad.

Felet att afbryta andra i samtal står i för nära samband med bristen på
godt lefnadsvett, att ej en särskild varning deremot vore nödig. Det
gifves dock menniskor, som knappt låta en mening utsägas, innan de genast
göra sitt inkast. Åhöraren är genom denna ideernas styckning försatt i
ett plågsamt läge, och samtalet kan aldrig gifva ett resultat.

Ett annat, i hemlighet äfven beskrattadt, fel är _begäret att höra sig
sjelf_, och att med egen vältalighet nedsätta andra eller stämma dem till
beundran. Detta fel verkar tillika menligt såsom exempel.

Äfven felar man deri, då man sträfvar att sorgfälligt ordna hvad man vill
säga. Saken blir derigenom pinsam, uppmärksamheten går förlorad, och den
nödiga hållningen blottas på all grace. Säkraste sättet att behaga är,
att man öfverlemnar sig åt sina tankars naturliga lopp.

Sällskapsro är umgängeslifvets krydda. Det ges väl en larmande fröjd, som
äfven har sina angenäma stunder; men dessa äro flygtiga. Trefnaden åter
kan fortfara; den gör ingen missnöjd, och vinner derföre lätt anhängare.

_Gåfvan att berätta_ är ock en välkommen företeelse i hvarje sällskap.
Graderna deraf äro många. Det är nödvändigt, att enhvar berättar i
enlighet med sitt lynne, sin karakter och sin känsla. Han utbildar endast
naturanlaget dertill med smak och utan falsk konst.

Smädelystnad, förtal och sqvaller höra hvarken till den sedliga eller
hyfsade verlden, och minst till bildadt sällskap. Det finnes menniskor,
som bringa med sig i samqväm en tadelsjuka, och dermed smitta andra, så
att man ovilkorligt hänföres deraf. Samtal mellan karlar urarta lätt i
politiska debatter, och blifva antingen för lifliga eller för torra. Der
mer fruntimmer finnas, än män, splittras ofta konversationen i skilda
samtal. Ett sällskap, der några interessanta och snillrika fruntimmer
förena sig med ett öfvervägande antal af män, eger företrädet, särdeles
om de förena naturlighet och anspråkslöshet med sin bildning.



XVIII.

NÅGRA SÄRSKILDTA REGLOR FÖR ETT GODT LEFNADSVETT BLAND BÅDA KÖNEN, I
AFSEENDE PÅ ÅTSKILLIGA MINDRE FÖRHÅLLANDEN I SÄLLSKAPER.


Det hör till den förra sällskapstonen, att icke vara obevandrad i de af
modet gynnade _kortspel_ och andra _spel_. Höfligheten fordrar dervid en
noggran uppmärksamhet, tankspriddhet i spel medför icke blott förlust,
utan förolämpar äfven de medspelande och stör deras nöje. Man spele
aldrig med passion, vinne och förlore med lugn, deltage ej i förbudna
spel, och nedlåte sig aldrig till låga konster dervid.

Den _sanna höflighetens språk_ får ej vanställas genom löjliga, orimliga
eller af ett felaktigt bruk uppkomna talesätt.

Skrifver man _bref_, så iakttage man sorgfälligt den städade tonens
reglor. Till gynnare tage man det finaste papper, lemne ofvan- och
nedantill ett bredt rum, till venster en bred marg, beflite sig att
skrifva väl, eller åtminstone rent och tydligt, samt undertecknar sig vid
brefvets slut desto djupare, ju förnämare personen är, till hvilken man
skrifver.

Att härvid afseende bör fästas å vederbörande titlar och benämningar, är
af sig sjelf klart.



[Illustration: Pris -- 24 sk. bco.]





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Den äkta gentlemannen - eller grundsatser och reglor för god ton och sannt - lefnadsvett i umgängeslifvets särskilda förhållanden" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.