| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Orestes
Author: Euripides
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Orestes" ***
EURIPIDES' ORESTES
Öfversatt af
Axel Gabriel Sjöström
Helsingfors,
hos J. C. Frenckell & Son,
1843.
L. B. S.
Sequimur textum Editionis Stereotypae, Lipsiae,
ex officina Caroli Tauchnitii, anno 1828 editae.
PERSONERNE:
ELEKTRA.
HELENA.
HERMIONE.
KHOREN.
MENELAOS.
TYNDAREUS.
PYLADES.
SÄNDEBUDET.
PHRYGIERN.
APOLLON.
ELEKTRA.
Ej finns så vådligt något ord, att tala ut,
Ej lidelse, ej gudaskickadt olycksfall,
Att ej dess börda menskans lynne lyftade.
Ty han, den sälle, -- ej hans öde hånar jag --
Zeussonen sjelf, som folket påstår, Tantalos, 5
Rädd för den häll, som på hans hjessa reser sig,
I luften sväfvar, lidande en sådan näpst, --
Så sägs -- derför, att han mot gudar, menska blott,
Åtnjutande gemensamt bords utmärkelse,
Ej tand för tunga höll, som otäck krämpa är. 10
Han åt Pelops var far, och Atreus Pelops' son,
Åt hvilken Klotho på sin slända tvinnade
Tvedrägt, att krig emot Thyestes, egen bror,
Tillställa; dock, hvi repa upp hvad tigas bör?
Nu drap hans barn, och dem på bordet bar Atreus. 15
Af samme Atreus -- med det andra tiger jag --
Var store, om han stor bör heta, Agamemnon son,
Och Menelaos af en Kretisk mor, Aerope.
Nu äktar sin af gudar hatad Helena
Drott Menelaos; Klytaimnestras bädd, den beryktade 20
Hos de Helleners folk, Agamemnon väljer sig.
Men jungfrur tre af samma qvinna föddes vi,
Khrysothemis, Iphigeneia och Elektra -- jag --
Och brodren vår, Orestes, af en brottslig mor,
Som, kastande omkring gemåln en gränslös duk, 25
Gaf honom döden; hvi? att säga icke höfs
En jungfru; folket dömma må i tvistig sak.
Hvi skulle jag ock Phoibos klaga an för väld?
Men han Orestes rådet gaf, att slå sin mor
Ihjäl, som ej hos alla honom ära gör. 30
Nu drap han, och hörsammade alltså en gud.
Och jag var med om mordet, jag, för qvinlig del,
Och Pylades, som jemte oss utförde det;
Alltsedan tärd af gräslig sjukdom sjukas nu
Orestes, stackars man, och sträckt på bädd 35
Han ligger, och af modrens blod i raseri
Han jagas fram; men Eumeniderna jag räds
Vid namn benämna; som med skräck hans sinne fyllt.
Ren detta är den sjette dagen, sen i eld
Hans moders kropp, den mördades, sin rening fick. 40
Och mellertid han ingen mat i munnen tog,
Ej gaf sig något enda bad; men svept uti
Sin mantel, hvar gång sjukdomsqvalen lindring ge,
Han gråter sansad, stundom ifrån bädden upp
Han springer snabb, likt fålen ifrån oket löst. 45
Och Argos har beslutit, att ej under tak,
Och ej vid brasan ta oss mot, ej tala till
Oss modermördare, om hvilka just idag
Argeiers stad högtidligen skall fälla dom,
Om man oss båda två till döds nu stena bör, 50
Om med ett slipadt svärd man nalkas bör vår hals.
Dock hafve vi ett hopp ännu, att icke dö:
Ty Menelaos ifrån Troia kommit hem,
Och fyllande med flottan hamnen Nauplia,
Han ligger här vid stranden, redan längre tid 55
Från Troia jagad hafven kring; men Helena,
Den olycsälla, passande på nattens stund,
Att hon ej, sedd om dagen vandrande, af dem
Som söner mist vid Ilios, stenades ihjäl,
Han sände hit förut till oss. Derinne nu 60
Sin syster gråter hon, och båsets olycksfall.
En vederqvickelse i smärtorna hon har likväl:
Åt jungfrun, lemnad qvar, då hon till Troia drog,
Hermione, som gaf åt moder min, att fostras upp,
Sjelf Menelaos, bringande från Sparta hit; 65
Åt henne glädes hon, och glömmer sorgen bort.
Här blickar jag åt hvarje stig, ifall jag får
Se Menelaos komma; ty vi stå minsann
På svaga ben, såframt ej genom honom vi
Bli räddade: olycligt hus är hjelplös ting. 70
HELENA (trädande ur palatset).
O Klytaimnestras dotter du, och Agamemnons,
Elektra, du som jungfru gått ren länge nog,
Hur har du, arma qvinna, och din bror också,
Stackars Orestes, blifvit modermördare?
Af några ord till dig ej brottbesölas jag, 75
Som uppå Phoibos välfver syndens hela skuld.
Likväl jag suckar öfver Klytaimneatras lott.
Min systers, hvilken, sedan jag till Ilios
For hädan, som jag for, uti vansinnig stund,
Jag icke sett; nu öfvergifven klagar jag. 80
ELEKTRA.
O Helena, hvad säga dig, som skådar sjelf
Uti olyckan kastad Agamemnons son?
Och sömnlös jag invid den usles döda kropp,
Ty död han är, och andas knapt det minsta mer,
Här sitter; dock hans ofärd ej begabbar jag. 85
Lycksalig du, lycksalig äfven din gemål,
J, som till oss i nödens stunder hafven ländt!
HELENA.
Hur länge låg han redan sträckt på denna bädd?
ELEKTRA.
Ifrån den stund sin moders blod han rinna lät.
HELENA.
Den uslingen! och modren, ack, hur hon förgicks! 90
ELEKTRA.
Så är det mellertid, och han har kämpat ut.
HELENA.
Säg, fagra mö, vid gudar, vill du lyda mig?
ELEKTRA.
Invid min broders bädd jag nu upptagen är.
HELENA
Vill till min systers grafvård du begifva dig?
ELEKTRA.
Du menar till min moders? säg också, hvarför? 95
HELENA.
Att gjuteoffer bära och från mig en lock.
ELEKTRA.
Är ej din rättighet, att gå till vänners graf?
HELENA.
För de Aigeiers folk att visa mig jag blygs.
ELEKTRA.
Sent ångrar du, som hemmet nesligt öfvergaf.
HELENA.
Rätt sagdt, men emot mig likväl ej vänligt sagdt! 100
ELEKTRA.
Hvad blygsel har du då för Mykenaierna?
HELENA.
Jag fädren räds till dem, som dött vid Ilios.
ELEKTRA.
Rätt hårdt! I Argos går du genom allas mund.
HELENA.
Gör mig tillviljes nu, och bort all fruktan lägg!
ELEKTRA.
Ack nej! min moders graf jag kan omöjligt se. 105
HELENA.
Att färnorna det bure dit, ju vore skam.
ELEKTRA.
Hvi sänder du ej dottren din, Hermione?
HELENA.
I stora sällskap höfves jungfrur ej att gå.
ELEKTRA.
Hon åt den döda så umgällde modersvård.
HELENA.
Rätt sade du, min flicka, och jag lyder dig. 110
Och sänder egen dotter dit; ty rätt du sagt,
(ropande inåt palatset)
Kom ut, mitt barn, Hermione, kom ut påstund!
(Hon utträder.)
Tag gjuteoffret här i händren, och min lock.
Och gående till Klytaimnestras graf dermed,
Lägg håningsmjölken der och korpsvart lock, 115
Och stående på kumlets spets säg dessa ord:
"Dig gjuteoffret systren Helena hembär,
Hon som ej vården nalkas törs, och fruktar för
Argeiska folket." Och välvilligt hjertelag
Bed henne hysa emot mig och dig, och min gemål, 120
Och de osälla två, dem gud förgjort.
Men hvad mig egnar, såsom syster vårda om,
De skänker man åt döda ger, utlofva ock.
Gå nu, mitt barn, och skynda dig, och när du gjort
Ditt gjuteoffer, tänk på snarlig återkomst! 125
(begge afträda.)
HELEKA (ensam)
Ack, skönhet, hur du mycket ondt bland menskor gör,
Men räddar dem, som dig besitta dygdesamt!
J sågen ju, hur hon hårspetsen klippte af.
Att skona fägringen; hon samma toka är.
Må gudarne dig hata, som du störtat mig, 130
Och honom här, och Hellas! ve mig, usla, ve!
(Khoren nalkas.)
Der komma desse, städs uti min bittra gråt
Deltagarinnor; blott de nu ur sömnen ej
Den lugne väckte, och ur ögat pressa tårn
För mig, enär jag åter brodren rasa ser. 135
O J kärälskeliga mör, med sakta fot
Er närmen! bullren icke! ej här vare stoj!
Förty er vänskap är mig angenäm, men dock
Olycka vore, om min broder vaknade.
Stilla, stilla! mjuka steg med kängorna | Str. 1 140
Tagen, och stojen ej, buller ej vare här!
Viken härifrån fjerran,
Fjerran från bädden hans!
KHOREN.
Se, jag hörsammar.
ELEKTRA.
Ack, ack, som pipans andedrägt 145
Ur fina röret, så vare, min vän, din röst!
KHOREN.
Välan, så stilla som herdepipans
Min stämma är.
ELEKTRA.
Rätt så!
Träd fram, träd fram, kom stilla hit,
Kom stilla hit, och gif besked, hvarför 150
J ändtligen komne ären.
Ty länge redan på sin bädd han ligger.
KHOREN.
Huru är det? Låt oss veta, du goda! | Motstr. 1.
ELEKTRA.
Hvad öde må jag nämna, och hvad olyckslott?
Han andas ännu, 155
Med korta suckar.
KHOREN.
Ack, den olycklige!
ELEKTRA.
Du mördar honom, om du rör hans ögonlock.
Som ljufvaste lisa i sömnen finna.
KHOREN.
Den arme, genom gudasända nidingsverk! den usle, 160
genom hjertqval!
ELEKTRA.
Ve, ve, förderf uttalte den förderflige,
Ultalte, då min moders mord,
Det afskyvärda,
Från Themis' trefot bjöd orakelguden. 165
KHOREN.
Ser du, i manteln han vrider sin kropp? | Str. 2.
ELEKTRA.
Du honom med ditt skri, osäl-
la, har nu ur sömnen väckt.
KHOREN.
Jag tror han sofver ännu.
ELEKTRA.
Vill du ej från oss, från borgen 170
Strax tillbaka, slutande ditt oljud,
Vända foten hän?
KHOREN.
Han sofver.
ELEKTRA.
Rätt du sade.
KHOREN.
Heliga, heliga natt, Str. 3.
Sömngifvarinna åt mångplågiga menskor, 175
Stig ur Erebos' djup; hasta, o hasta, bevingad
Till Agamemnons palats;
Ty af bekymmer, och olycksfall
Vi förödas, vi ödas ut.
ELEKTRA.
J stojen än. 180
KHOREN.
O nej!
ELEKTRA.
Tyst, tyst
Om du från bedden träder, slutande
Din muns tumult, du goda, honom skänker
den stilla glädjen utaf sömnens ro.
KHOREN.
Säg oss, hvad slutet på allt detta blir? | Motstr. 2.
ELEKTRA.
Döden blir det, och hvad eljes? Ingen 185
Matlust han numera har.
KHOREN.
Hans slut är ögonskenligt.
ELEKTRA.
Oss har Phoibos offrat upp.
Fordrande ett styggt, förbjudet blod
Af mor, som drap vår far. 190
KHOREN.
Rätt så; men rysligt dock!
ELEKTRA.
Dödad är, dödad är du | Motstr. 3.
Huldaste moder, som ödde
Fader min, och oss båda, barnen dina.
Ja, vi förhärjats, förhärjats, som skuggor, 195
Ty bland döda du är, och mitt lifs
Ädlare del bortflyktar
Under suckar och hjerteqval,
Under nattliga tårar. Men oförmäld,
Ve, och barnlös, ack, min lefnads dar 200
Städs olycklig jag släpar fram.
KHOREN.
Stig närmare, Elektra, jungfu min, och se.
Att ej din broder der må dö, förrän du vet.
Ty ej hans alltför långa ro behagar mig.
ORESTES (vaknande.)
Ack, sömnens vederqvickelse, min krämpas bot, 205
Hur ljufvelig du nalkats mig i rätter stund?
Ack, höga Glömska af olyckorna, hur vis.
Hur önskansvärd gudinna för beängslade!
Men hvarifrån är jag väl kommen hit, och hur?
Ty sen jag vettet miste, fordom ej jag minns. 210
ELEKTRA.
Kärälsklige, hur har din sömn ej fägnat mig!
Säg, vill du att jag fattar dig och lyfter upp?
ORESTES.
Tag, alltför gerna tag, och från min stackars mund.
Från mina ögon torka tjocka svettens drägg.
ELEKTRA.
Se, ljufligt är det värfvet, och jag vägrar ej, 215
Att om min broder taga vård med systershand.
ORESTES.
Med sida sida understöd, och tofvigt hår
Stryk undan, ty med ögonen jag föga ser.
ELEKTRA.
O stackars hufvud med de skrumpna lockarna,
Hur har du ej förvildats af vårdslösad ens! 220
ORESTES.
Mig luta åter mot min bädd! När raserit
Gått öfver, känner jag mig svag och orkelös.
ELEKTRA.
_Minnsann för sjuklingen är kär dess hvilobädd,
En rätt olustig ting, men nödig mellertid_.
ORESTES.
Res mig igen, och låt mig sträcka kroppen ut. 225
KHOREN.
_En kinker är den sjuke, af förlägenhet_.
ELEKTRA.
Säg, om du föttren emot marken foga vill,
Och ändtlig ta ett steg? Omvexlingen är ljuf.
ORESTES.
Rätt gerna; -- ty det liknar sig till helsa dock,
_Och skenet är rätt bra, fast långt från sanningen_. 230
ELEKTRA.
Hör hvad jag nu dig, bäste broder, säga vill,
Sålänge dig Erinnyerne lemna sans.
ORESTES.
Hvad nytt alliså? Är det till godo, tack derför.
Är det till ondo, har jag ren olyckor nog.
ELEKTRA.
Vet Menelaos kommen är, din faders bror; 235
I Nauplia han sina skepp för ankar laggt.
ORESTES.
Hvad nu? Kom tröst i mina och i dina qval,
Vår anförvandt, och hos vår far i mycken skuld?
ELEKTRA.
Han kommen är, -- du lita kan på mina ord --
Och bringar Helena från Troias murar med. 240
ORESTES.
Om han allena räddats, vore han mer säll.
Men bringar han sin maka; med stor skam han kom.
ELEKTRA.
För klick berömligt födde Tyndareus ett par
Af döttrar, och vanryktadt uti Hellas' bygd.
ORESTES.
Var du de styggor olik; ty det unnes dig. 245
Och prata icke endaat så, men tänk jemväl!
(börjar rasa.)
ELEKTRA.
Ve mig, o broder, hur ditt öga välfver sig!
Och knapt vid sinnen, blef du genast rasande.
ORESTES.
O moder, jaga ej -- jag ber dig -- mot mig så
De blodbesölade, ormlika qvinnorna! 250
Ty sjelfve nog, ack, sjelfve de kringlöpa mig.
ELEKTRA.
Min stackars broder, håll dig stilla i din badd;
Ty intet ser du af hvad du dig skåda tror.
ORESTES.
O Pboibos, de hundögde ärna dräpa mig,
Vildblickige prestinnor i tartarens djup. 255
ELEKTRA.
Jag dig ej släpper. Flätande kring dig min arm,
Jag hindrar dig, att hoppa dina olyckshopp.
ORESTES.
Mig släpp! du själf, ibiand Erinnyerna en,
Mig kramar, för att i tartaren slunga ned.
ELEKTRA.
O, ve mig arma! hvarifrån skall hjelp jag få? 260
Ty begge ha vi samkat på oss gudars harm.
ORESTES.
Hornbågen gif mig, skänken af oraklets gud,
Hvarmed han mig Erinnyerna jaga bjöd,
Ifall med raseri de skulle skrämma mig.
ELEKTRA.
Kan väl en gud bli sårad utaf menskohand? 265
ORESTES.
Såframt han ej från mina ögon drager hän.
(till Erinnyerna)
Ha, hören J, och sen J ej de vingade.
Från säker båges sträng afskjutna pilarna?
Ah, ah, hvi dröjen J? åt ethern svingen upp.
På vingarna; anklagen Phoibos' gudasvar! 270
(något sansad.)
O ve, hvi ängslas jag, och höjer suck på suck?
Hvarthän, hvarthän ha från vår bädd vi irrat nu?
Ty efter dyningen jag lugn nu åter ser.
Hvi, syster, gråter du, och höljer dig i dok?
Jag blygs, att med dig dela mina hjerteqval, 275
Och genom mina krämpor gifva jungfrun sorg.
För mina nidingsvärf ej du förtvina må;
Åt dem ditt bifall skänkte du; men jag utgjöt,
Vår moders blod; och Loxias anklagar jag,
Som, manande till aldrarysligaste brott, 280
Med orden mig förtjuste, men i saken ej.
Jag menar, att om jag min far, lifslefvande
Tillfrågat, om jag borde dräpa moder min?
Med trägen bön han händren sträckt mot sonens skägg,
Att icke stöta svärdet sitt i modersbarm. 285
Ifall ej han tillbakavunne lifvet så,
Men jag, osälle, blefve mål för dessa qval.
Derför afslöja dig, min bästa syster, nu,
Och afstå ifrån gråt, änskönt olycklige
Vi äre; och hvar gång du mig misströsta ser, 290
Så hejda du mitt hårda sinnes nederlag,
Och trösta mig; men när du åter suckar sjelf,
Då tillhör oss, att träda fram, och råda dig.
Ty sådant bistånd vännen skönt åt vännen ger.
Nu, stackars syster, gå du i palatset in, 295
Sträck ut dig, gif åt sömnen sömnlöst ögonlock,
Och tag dig mat, och dig också i bad begif.
Ty om du lemnar mig, om af enträgenhet
Ådrar dig sjukdom, är med oss förbi. Du är
Mitt enda stöd; och -- som du ser, ej annat finns. 300
ELEKTRA.
O nej, med dig jag ville gernast både dö,
Och lefva. Så är saken; om du doge bort,
Hvad gör jag? huru, ensam qvinna, räddas jag,
Vännlös, brorlös och faderlös? Men önskar du,
Må detta ske! ändock mot bädden luta dig! 305
Och hvad dig utur sängen drefve, skrämde upp,
Ej akta särdeles, men dröj hos dynorna!
Ty fast du ej är sjuk, men endast sjukas tycks,
Bekymmer väckes derutaf och rådlöshet.
(afträder.)
KHOREN.
O ve, ve! | Stroph, 310
Snabbfotade och bevingade,
Höga gudinnor, er,
Som fröjdtomt säte besitten bland
Tårar och jemmer,
Svarthyige Eumenider, som kretsen 315
Vida ethern igenom, krävande
Hämd på blodskuld, hämd på hvart modermord,
Eder anropar jag, eder anropar jag:
Nu Agamemnons son tillstädjen för-
gäta sitt raseri, det vilda. 320
Stormande! Hvad olycksqval
Dig, usle, drabbade, till undergång.
Sen du oraklet tog emot, som Phoibos
Ifrån sin trefot gaf i gudalunden,
Der jordens medelpunkt sägs gömd. 325
O Zeus, Zeus | Motstr.
Barmhertighet, hvar? O hvad blodig
Strid, som nu förestår
Dig, usling, gripande dig an; och tårar
Mänga med tårar 330
Skall bland Erinnyerna någon, som hitbär
Din moders blod, och dig vansinnig gör!
Derför veklagar jag, derför veklagar jag.
Den stora lyckan ej bland menskor trifves.
Se, seglet på den snabba båt. 335
Hur det af stormen-sönderrifves:
Så lyckan öds, tills sista spillren drifves
Af qvalens störtvåg, under jemrens gråt.
Ty hvilken annan ätt tillförene,
Än den, som genom gudsgiftermål 340
Från Tautalos härstammar, har jag väl vörda bordt?
(Menelaos kommer.)
Se, der har vi kongen, der kommer
Menelaos, vår drott, af sin praktskrud
Genast igenkänd,
Att han af Tantaliderna en är. 345
O du, som med tusenskeppiga flottan drog
Till Asiens kust,
Hell dig, du lycka och framgång haft,
Och lyktat med gudarnes hjelp ditt värf!
MENELAOS.
O kongaborg, dels jag med fröjd dig återser, 350
Från Troia länd, och dels jag suckar vid din syn,
Ty rundtomkring af hiskliga olyckor snärjdt
Jag aldrig nånsin mera sett ett annat hus.
Ty Agamemnons öden ren jag veta fick,
Och huru han af egen maka mördades. 355
Då jag tog hamn vid Malea; ur vågorna
Sjömännens siare förkunnade det mig,
Lögnlöse guden, spåarn Glaukos, Nereus' son,
Som ögonskenligt steg ur sjön, och ordade:
"O Menelaos, mördad ligger broder din, 360
Besviken af sin egen makas sista bad!"
Det tårar kostade mig sjelf och mina män,
Rätt många. När jag sen beträdde Nauplias jord,
Och ren min maka hade hitåt kosan vändt,
När jag Orestes redan, Agamemnons son, 365
Mig trodde sluta få i famn, och modren hans
I frid och fröjd, af fiskarfolket hörde jag
Om Tyndareiska dottrens gudalösa mord.
Och nu, hvar är han? sägen mig, J unga mör,
Hvar Agamemnons son, som detta brott begick. 370
Han var ett barn i Klytaimnestras armar än,
Då denna borg jag lemnande, till Troia drog,
Att jag ej honom, om jag såge, kände nu.
ORESTES.
Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.
Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. 375
Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,
Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:
Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.
MENELAOS.
Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?
ORESTES.
Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. 380
MENELAOS.
O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!
ORESTES.
Min anblick ej, men mina brott besöla mig.
MENELAOS.
Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.
ORESTES.
Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.
MENELAOS.
Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! 385
ORESTES.
Min olycksälla moders baneman är jag.
MENELAOS.
Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.
ORESTES.
Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.
MENELAOS.
Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?
ORESTES.
Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. 390
MENELAOS.
Hvad nu? -- _Vist tydligt är, men ej otydligt ord_.
ORESTES.
Förnämligast den ångest, som föröder mig.
MENELAOS.
Svår är guds skickelse, men botelig ändock.
ORESTES.
Och raseriet är min mors blodshämnare.
MENELAOS.
När började du rasa så? hvad dag var det? 395
ORESTES.
Då jag i kummel bäddade min stackars mor.
MENELAOS.
Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?
ORESTES.
På vakt om natten; att ej benen stules bort.
MENELAOS.
Var någon annan med, som understödde dig?
ORESTES.
Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. 400
MENELAOS.
Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?
ORESTES.
Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.
MENELAOS.
Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.
ORESTES.
De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.
MENELAOS.
For modermordets skull de så anfäkta dig? 405
ORESTES.
O ve de qval, som följa mig, elendige!
MENELAOS.
_Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort_.
ORESTES.
Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.
MENELAOS.
Uppå din faders död? -- det vore obetänkt.
ORESTES.
Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. 410
MENELAOS.
Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.
ORESTES.
Vi lyde gudarna, ehvad, ock äro gudarne.
MENELAOS.
Orakelguden dock ej lindrar dina qval?
ORESTES.
_Han ärnar_. Sådan är ju gudarnes natur.
MENELAOS.
Hur länge är, sen moder din ej andades? 415
ORESTES.
Den sjette dagen går; dess bål är varmt ännu.
MENELAOS.
Hur snart gudinnorne utkräfva modrens blod!
ORESTES.
Vis man jag ej, men verklig vän till vänner är.
MENELAOS.
Hvad båtar dig, att du din fader hämnades?
ORESTES.
Än ej; men dröjsmål kallar jag försumlighet. 420
MENELAOS.
Hur är i sta'n din ställning, sen du detta gjort?
ORESTES.
Vi hatas så, att ingen mer oss talar till.
MENELAOS.
Har du ej, enligt lag, tvått bloden från din hand?
ORESTES.
Jag stänges ut, ehvart jag går, från alla hus.
MENELAOS.
Ho är bland medborgsmän, som jagar dig ur land? 425
ORESTES.
Olax, att gälda gammalt agg mot fader min.
MENELAOS.
Jag allt forstår: Palamedes' död hemsöker dig.
ORESTES.
Deri har jag ej del; utaf de tre jag öds.
MENELAOS.
Hvad mer? utaf Aigisthos' vänner någon visst?
ORESTES.
De mig ansätta, hvilka staten lyder nu. 430
MENELAOS.
Än Agamemnons spira, lemnar staten den åt dig?
ORESTES.
De som ej oss tillstädja ens, att lefva mer.
MENELAOS.
Hvad ärna de, som du mig säkert säga kan?
ORESTES.
På denna dag skall domen fällas öfver oss.
MENELAOS.
Att gå i landsflykt? dödas eller icke dö? 435
ORESTES.
Att blifva stenade af medborgsmän ihjäl.
MENELAOS.
Hvi flyr du ej, och hastar bortom landets gräns?
ORESTES.
Vi äre stängde rundtomkring af väpnadt folk.
MENELAOS.
Enskildt af egna fiender? af Argisk här?
ORESTES.
Af alla borgrarne, att jag må dö: kort sagdt! 440
MENELAOS.
Eländige, som bragtes till det yttersta!
ORESTES.
Till dig mitt hopp om räddning utur nöden står.
Men då du lycklig kommit till olyckliga,
Så gif åt dina vänner af din lycka med,
Och framgången för egen räkning ej behåll! 445
Men tag också i vedermödorna din del,
Och fadrens ynnest gälda emot dem, du bör.
_Ty namnet blott, men saken ej de vänner ha,
Som ej uti olyckorna sin anpart ha_.
(Tyndareus synes komma.)
KHOREN.
Der stapplar uppå ålderdomlig fot, minsann, 450
Svartmantlad Spartiaten Tyndareus hitåt,
Med håret klippt på sorgeart, för dottrens skull.
ORESTES.
Jag är förlorad, Menelaos! -- Tyndareus
Till oss sig närmar, han hvars ögon aldramest
Jag blygs att möta, sedan detta blivit gjordt. 455
Ty han mig fostrade som litet barn, och mig
Med många kyssar höljde; Agamemnons son
Kringbärande på armarna, och Leda med.
Mig ärande likt sjelfva Dioskurerna.
Och dessa två jag, arma hjerta, arma själ, 460
Ej väl har vedergällt. Hvar finna mörker nog.
Att gömma anletet? Hvar moln, att framfor mig
Jag ställa må, och undgå gubbens skarpa blick?
TYNDAREUS.
Hvar kunde jag väl råka få min dotters man,
Menelaos? Ty på Klytaimnestras graf då jag 465
Mitt offer gjöt; jag hörda att till Nauplia
Han med sin maka kommit, räddad ändtligen,
Ledsagen mig; ty vid hans högra sida jag
Vill stå och helsa, skådande sentida vän.
MENELAOS.
Hell, gamle, dig, hvars äkta läger delte Zeus! 470
TYNDAREUS.
Hell äfven, Menelaos, dig, min anförvandt!
Ve! Bittert är, att menskan ej sin framtid vet!
Se ormen modermördarn, framför borgen der.
Hur kranka blixtar ljunga i hans blick, min pest!
Menelaos, talar du dock med den smittade? 475
MENELAOS.
Hvi så? Han är ju ättling af mig älsklig far.
TYNDAREUS.
Just han, som född af sådan far en sådan vardt?
MENELAOS.
Han föddes dock; och bör i nöden vårdad bli.
TYNDAREUS.
Barbar du blivit, bland barbarer länge dröjd.
MENELAOS.
Hellenisk är den sed, att ha om slägten vård. 480
TYNDAREUS.
Den ock, att öfver lagarna ej vilja stå.
MENELAOS.
Hvad nödtvång är, är slafveri bland vise män.
TYNDAREUS.
Håll dig vid detta, du; jag skall ej hålla mig.
MENELAOS.
Ja, vreden är med dig, och ovis ålderdom.
TYNDAREUS.
Hvad strid om vishet kunde för hans skull oppstå? 485
Om alle inse klart, hvad rätt är, och hvad ej,
Ho finns bland dödliga mer oklok då, än han?
Han som om rättvisan ej tog den minsta vård,
Och till Helleners samfundslag ej vände sig.
Ty sedan Agamemnon andats ut sitt lif, 490
I hufvudet utaf min dotter slagen, -- ack,
Ett skändligt brott, som jag ej nånsin gilla skall!
För blodskuld henne först han hade stämma bordt,
Och kräfva laga straff, och jaga modren sen
Ur huset. Fromt i nöden då han sig betett, 495
Och sig vid lagen hållit fast, rättskaffens son.
Nu med sin moder han i samma ofärd gick.
Ty pröfvande med skäl, att hon en brottsling var,
Sjelf mera brottslig blef han, som sin moder drap.
Dig, Menelaos, om en sak jag spörja vill: 500
Ifall en viss af äkta makan banen fick,
Och dennes son sin moder sloge ock ihjäl,
Och mordet dennes ättling vidare med mord
Umgällde, säg, hvar toge väl då brotten slut?
Rätt var af fordne fäder denna lag bestämd: 505
De ej tillstadde någon träda inför sig,
Ej heller sig till möte, som utgjutit blod;
Men med förvisning straffade, och dräpte ej.
Ty eljes skulle mord dock städs vidlåda en,
Som händerna nedsölat aldrasist med brott. 510
Gudlösa qvinnor allesamman hatar jag,
Och främst min dotter, som sin egen make drap;
Ock Helena, din hustru aldrig rosar jag,
Ej talar till ens; gillar icke dig, som drog,
För illaartad qvinnas skull till Troias fält. 515
Allt hvad jag kan, jsg kämpa vill för lagens helgd,
Och slut på detta vilddjurslif och blodbestyr
Jag göra skall -- som städs föröder land och stad,
(till Orestes.)
Förty hvad hade du för hjerta, usling, då
När barmen blottade för dig, bönfallande 520
Din egen mor? Jag sjelfva brottet icke sett,
Och gubbens öga smälter dock i tårar bort.
En sak iallo stämmer in med mina ord:
Hos gudar hatad, du för modrrmord får näpst,
Af faser jagad kring och raseri, Behöfs 525
Väl höra vittnen, då jag saken skåda kan?
(till Menelaos.)
Att du det vete, Menelaos, gudarna
Emot ej handla, honom ej att hjelpa sök!
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän
Och Spartas jord beträd ej eljes med din fot. 530
Min dotter visserligen lagligt dödad vardt,
Men orätt var det, att hon dog för dennes hand.
Jag i allt öfrigt skapades lycksalig man,
Men ej hvad rörer döttrarna: -- deri osält.
KHOREN.
_Hur afundsvärd, eho i barnen lycklig var, 535
Och inga särdeles bekymmer samkade!_
ORESTES.
Ack, gamle man, jag rädes yttra ord för dig
I sak, der jag dig kränka måste in i själn.
Jag gudlös är, för det jag mördade min mor,
Gudhörsam, under annat namn, för fadrent hämd. 540
Tag endast bort din ålderdom, som mina ord
Tillhinders är, och ur min talan skrämmer mig,
Då är på väg jag genast. Nu jag räds ditt hår.
Hvad borde jag väl göra? Sätt nu tvä mot två!
Min far mig aflade; din dotter födde mig; 545
Hon åkren var, som tog af annan fröet mot.
Och utan far lär väl ej nånsin finnas barn.
Jag mente derför, att jag lifvets upphofsman
Mer värna bordt, än henne, som mig födan gaf.
Alltså -- din dotter; -- ty min mor jag säga blygs, 550
Med egen bröllopsvisa, men ej välbetänkt,
Beträdde ann mans bädd; mig sjelf det gälla skall,
Då jag om henne talar slemt; -- jag måste dock.
Aigisthos var den dolde maken i vårt hus,
Och honom drap jag, offrande min mor jemväl. 555
Föröfvande visst brott, men hämnande min far.
Hvad angår hotelsen, att man bör stena mig,
Så hör mig, hur jag hela Hellas gör en tjenst!
Ty komme hustrurna till sådan dristighet,
Att dräpa sina män, och taga tillflygt sen 560
Till barnen, tiggande om nåd med blottad barm,
Då såge de för intet an, att maken slå,
Af förevändning, hurudan som helst. Har jag nu --
Som du tror -- gjort brott, jag ock gjort slut på slikt.
En hatad mor medrätta jag afdagatog. 565
Som egen make, stadd på härfärd hemifrån.
Anförare för samteliga Hellas' folk,
Förrådde, och ej okränkt höll hans äkta säng.
Och när hon brottet insåg, hon sig dock ej straff
Pålade, utan för att slippa ansvarsfri, 570
Misshandlade min hulda far, och slog ihjäl.
Vid gudarna, dock ej jag borde gudar nämnt
I dom om mordsak -- hade jag min moders brott
Med tystnad gillat, o hvad skalle far min gjort?
Monn ej mig, hatfull, till Erinnyerna sändt? 575
Säg, eller stå väl skyddsgudinnor modren bi.
Men bistå ej den mera förorättade?
Du alltså, gamle man, en brottslig dotters far,
Du gjort min ofärd; ty af hennes dristighet
Min far beröfvad, modermördare jag vardt. 580
Ser du? Odysseus' maka ej Telemachos
Ihjälslog, ty hon icke tog sig man på man,
Och äkta sängen i palatset okränkt blef.
Ser du? Apollon, som i jordens medelpunkt
Har säte, och åt menskor ger orakelsvar, 585
Som vi i allt hörsamme, hvad han säga må.
Jag, honom ock hörsammande, min moder drap.
Thy ansen honom gudlös nu, och slån ihjäl.
Han syndat har, ej jag; hvad visste jag?
Monn ej den gud, jag skyller på, nog mäktig är, 590
Att brottet lösa? Hvart vill jag väl flykten ta,
Om han, som bjöd det, ej från döden räddar mig?
Säg derför ej, att icke detta rätt är gjordt.
Säg, att för oss, som gjorde, det ej lycksamt var.
_De hvilkas äktenskap på jorden väl består, 595
Ha -- sälla dar; för dem, som dock påtok det går
Båd' inom hus och utom allt slem ände får._
KHOREN.
Städs qvinnorna tillhinders voro skapade
I sina männers öden, till ofärd blott.
TYNDAREUS.
Då du är trotsig, och ej viker för mitt tal, 600
Och svarar uppå sådant sätt, som sårar mig,
Dessmer du retar mig, att yrka på din död,
Som till behagligt tidsfördrif jag göra vill,
Då jag hitkommit, för att smycka dottrens graf.
Jag nu till de Argeiers folkförsamling går, 605
Och villig, ej ovillig staten eggar jag,
Att stena dig, och stena systren din ihjäl.
Hon mellertid långt mer än du sin död förtjent,
Hon som dig retat mot er mor, i öronen
Dig sändande fiendtelig uppmaning städs, 610
Berättande hvad hon om Agamemnon drömmt,
Samt hurusom Aigisthos' brott förhatligt var
För underjordens gudar, -- äfven här olideligt! --
Tilldess hon tände huset an med eldlös eld.
(till Menelaos.)
O Menelaos, dig jag säger, och så gör också 615
Om dig min fiendskap, min slägtskap något är,
Så sätt dig ej emot hans död, mot gudarna,
Men tillåt, att han stenas må af medborgsmän;
I annat fall beträd ej nånsin Spartas jord!
Sen du allt detta hört, gudlösa vänner ej 620
Utkora, stötande rättsinnta från dig bort,
(till sina män,)
Nu bringen oss från denna borg, J tjenare!
ORESTES (till Tyndareus.)
Gå du, att utan afbrott detta tal från oss
Till denne gånge, för din ålderdom forskont!
(till Menelaos.)
Hvart, Menelaos, styr du kosan i begrundalag nu, 625
Dubbelt bekymmers dubbla vägar vandrande?
MENELAOS.
Derom ej bry dig! Grubblande uppå en sak,
Villrådig är jag, hvart jag borde vända mig.
ORESTES.
Ställ ej i verket nu din tanke, utan hör
Först mina ord, och sedan fatta ditt beslut. 630
MENELAOS.
Så tala! Du har rätt; ty _tystnad bättre är
I vissa fall, än tal, i vissa -- tal än tystnad._
ORESTES.
Så må jag tala nu! men alltid långa tal
Framför de korta gälla, och begripas mer.
Gif mig, o Menelaos, intet af ditt gods, 635
Men återgif mig hvad utaf min far du fått.
Ej skatter menar jag; -- de skatter, om mitt lif
Du räddar, äro mig bland alla älskligast.
Gör jag väl orätt? I min nöd jag måste få
Hvad orätt är af dig. -- Agamemnon ock, min far, 640
Med orätt Hellas samlande, mot Troia drog,
Sjelf utan minsta brott, men för att din gemåls
Oratta handling bota, och förseelse.
Oss detta ena för det ena ge du bör.
Min far blottställde -- så bör göra vän för vän -- 645
Sitt lif för dig, och kämpade inunder sköld,
Att du tillbaka måtte få din äkta hälft.
Umgäll mig alltså detta, som du der mottog,
Och möda dig för vår skull blott en enda dag
Och stå som räddare, -- ej tio långa år; 650
Väl Aulis tog som offer hulda syster min;
Jag efterskänker det; ej dräp Hermione!
Ty, då jag är olycklig, såsom nu, bör du
Ha öfvervigten, och jag få forlåtelsen.
Mitt lif förära åt min olycksfulla far, 655
Och systrens lif, som jungfru varit länge nog.
Ty, dödad, värnlöst lemnar jag min faders hus.
Du svarar mig: "omöjligt" -- Så likväl i nöd
Den ene vännen bör den andre skänka hjelp.
Men hvad behöfs väl vänner då, när allt går väl? 660
Ty guden sjelf, som hjelpa vill, är ensam nog.
Att du din maka älskar, tror allt Hellas' folk,
(Ej för att smickra, och bedraga talar jag,)
Vid henne jag anropar dig, jag, olycksman.
Hvart är jag kommen? är det jag som plågas blott? 665
Det är för allt vårt hus, som jag anropar dig.
O du, min egen faders egen bror, var viss,
Att under jord den döde detta hör, och att
Hvad jag har sagt, hans vålnad hviskar öfver
Bland tårar detta, jemmer och bedröfvelse 670
Jag ordat har, och beder med enträgenhet
Om räddning nu, som alle söka, ej blott jag.
KHOREN.
Ock jag änskönt jag qvinna är, anropar dig,
Att bistå de osälla; ty du gitter det.
MENELAOS.
Orestes, ack, jag för dig allsköns aktning bär, 675
Och vill i dina olycköden taga del.
Men kraft dertill jag önskar mig från gudarna.
Ty så man sine blodsförvandters smärtor bör
Gemensamt bära, om en gud förlänar kraft,
Så, att man stupar, eller nedgör fienden. 680
Ty med en här, på bundsförvandter blottad, hit
Jag kommit har, af tusende bekymmer trängd,
Med sparde vänners obetydeliga kraft.
I öppen fejd alltså vi torde Argos ej,
Pelargerlandet, kufva; om med blida ord 685
Vi kunne det: -- vårt hopp deri vi hafva satt
_Hur kan det stora någon med det lilla ta?_
Ty då när pöbeln i sin vrede rasar fram,
Den lika svår att dämpa är, som häftig eld.
Men om man för den fikne fogligt efterger, 690
Och viker undan, passande på lemplig tid,
Den sansar sig kanske. -- Och när den fällt sitt mod,
Man kan den lätt handtera, efter egen skön.
_Hos pöbeln miskund finnes, men der finns ock trots,
Och den som passar på sin tid, är ärans man_. 695
Nu går jag, frestande att stat och Tyndareus
Med dig försona, att de öfve mildt sin makt.
_Ty skeppet kränger, när för mycken vind det tar,
Men reser sig igen, när seglen in det drar_.
Så gud ock hatar alltför mycket öfvermod, 700
Och stadsbor hata; derfor -- allvar är mitt tal --
Med vishet jag dig rädda bör, och ej med trots.
Med härsmakt ingalunda -- som du tror kanske --
Jag kan dig rädda. Lätt ej, med ett enda spjut,
Man nedergör den ofärd, som omgifver dig. 705
Ej nånsin förr till Argos' jord, i ödmjukhet
Anlände vi; likväl det oss nödvändigt är,
Som kloke män, att vara ödets slafvar nu.
(afträda.)
ORESTES.
O endast för en qvinnas skull härförare,
Men eljes intet, fegaste till vänners hämd, 710
Du vänder dig från mig, och går? Agamemnons sak
Är ute. Fader, i din olycksstund förrådd!
Ve mig; jemväl förrådd! Och mera finns ej hopp,
Ej här, ej der, att rädda lifvet ur Argeiers hand.
Ty denne man min räddnings enda tillflygt var. -- -- -- 715
(Pyladet nalkas.)
Dock der jag ser den käraste bland dödliga,
Min Pylades, i fyrsprång hit från Phokis kommande,
En ljuflig anblick: trogen man i nödens stund
Du hellre ser, än lugnet ser sjöfaranden.
PYLADES.
Fortare än hvad jag borde, genom staden kommer jag, 720
Hörande om folkets möte, som jag klarligt sjelf har sett,
Ställdt mot dig, och mot din syster, som de ärna dräpa strax.
Hvad är det? hur går? hur mår du, kärste bland jemnåriga.
Och bland, vänner, och bland fränder? -- ty allt detta är du mig.
ORESTES.
Allt är ute: att i korthet mina qval jag röja må. 725
PYLADES.
Oss tillika du föröder: vänner dela ljuft och ledt.
ORESTES.
Menelaos nedrigt handlar emot mig och syster min.
PYLADES.
Nedrig gvinnas man med rätta blifver också nedrig sjelf.
ORESTES.
Liksom han allsicke kommit, så hans ankomst båtat mig.
PYLADES.
Har han afven verkeligen hit till dessa bygder ländt? 730
ORESTES.
Sent omsider; men befunnen niding strax mot vännerna.
PYLADES.
Ock sin hustru, syndarinnan, förde han på skeppet hit?
ORESTES.
Icke han; men honom förde hon till oss, och ingen ann.
PYLADES.
Hvar är qvinnan, som Achaier utan tal allena ödt?
ORESTES.
Här uti min borg, om eljes min jag borde kalla den. 735
PYLADES.
Hvilka äro nu de orden, som du sagt din faders bror?
ORESTES.
Att ej låta medborgsmännen dräpa mig och syster min.
PYLADES.
Gudar, hvad blef härtill svaret? -- Detta just jag veta vill.
ORESTES.
Han strök af, som sleme vänner göra emot vännerna.
PYLADES.
Under hvilken förevändning? Vet jag det, så vet jag allt 740
ORESTES.
Han kom hit, de dygdesama döttrars far, emellertid.
PYLADES.
Tyndareus? kanhända vredgad emot dig, för dottrens skull.
ORESTES.
Märker du? han dennes slägtskap färedrog framför min fars.
PYLADES.
Dina vedermödor dela således ej tordes han.
ORESTES.
Ej till kämpe blef han boren, men bland qvinnortapper man. 745
PYLADES.
Du i största ofärd sväfvar, och nödvändigt måste dö.
ORESTES.
Medborgsmännen rösta måste öfver vårt begångna mord.
PYLADES.
Öfver hvad skall domen fällas? säg; ty jag i fruktan står.
ORESTES.
Lefva eller dö det gäller: några ord om vigtig sak.
PYLADES.
Flykta härifrån med systren, lemnande din kongaborg! 750
ORESTES.
Ser du ej, hur vi bevakas af spioner öfverallt?
PYLADES.
Jo, jag stadens gator skådat, stängda af beväpnade.
ORESTES.
Som en stad af fienderna, så belägras ock vår kropp.
PYLADES.
Spörj mig nu, hvarför jag lider; äfven jag förlorad är.
ORESTES.
Genom hvem? Ty detta vore qval till mina plågor laggdt. 755
PYLADES.
Strophios, min fader, vredgad har mig jagat hemifrån.
ORESTES.
Klagar han dig enskildt, eller uppå statens vägnar an?
PYLADES.
Vid din moders mord jag hjelpte; och han gudlös kallar mig.
ORESTES.
Stackars vän, mitt brott -- så syns det -- skulle äfven skada dig!
PYLADES.
Ej vi likne Menelaos; detta måste härdas ut. 760
ORESTES.
Räds du ej, att Argos äskar döda dig, som mig, också?
PYLADES.
Straffa mig, tillhör ej dessas, utan de Phokensers land.
ORESTES.
_Pöbeln är en amper bjesse, när den vrånga målemän har_.
PYLADES.
Men när den rättsinnta eger, rättsinnt städs besluter den.
ORESTES.
Bra! hos folket måste talas. 765
PYLADES.
Om hvad vigtigt ärende?
ORESTES.
Om jag sade medborgsmännen --
PYLADES.
Att du handlat efter lag?
ORESTES.
Hämnande min egen fader --
PYLADES.
Räds att du kan möta hårdt!
ORESTES.
Bör jag krypa bort i tysthet för att dö?
PYLADES.
Det vore fegt.
ORESTES.
Hvad är då att göra?
PYLADES.
Finns väl räddning, om du stannar qvar?
ORESTES.
Ingen alls! 770
PYLADES.
Men om du flyktar, finns väl hopp om räddning då?
ORESTES.
Finnes visst, om sig så träffar.
PYLADES.
Bättre det, än stanna qvar.
ORESTES.
Ja, jag går.
PYLADES.
Och äfven dödad, vackrare du så skall dö.
ORESTES.
Mig medrätta sådant drabbar.
PYLADES.
Blott man ville medge det!
ORESTES.
Riktigt! så jag feghet undgår.
PYLADES.
Bättre, än om qvar du blir.
ORESTES.
Och man skulle mig beklaga -- -- -- 775
PYLADES.
Mycket gör din ädla börd.
ORESTES.
Vredgad -- att min fader dräpte -- -- --
PYLADES.
Detta ögonskenligt är.
ORESTES.
Bort vi måste. Fegt är dödas utan ära.
PYLADES.
Visserligt!
ORESTES.
Skole vi härom berätta för min syster?
PYLADES.
Nej, o nej!
ORESTES.
Tårar då helt säkert runne.
PYLADES.
Tåren stort järtecken är.
ORESTES.
Då är tiga bäst. 780
PYLADES.
Med tiden skall du vinna deruppe.
ORESTES.
Detta står mig blott ivägen -- -- --
PYLADES.
Säg, hvad nytt åfärde är?
ORESTES.
Att gudinnorne med gisslet hindra mig.
PYLADES.
Dig sköter jag.
ORESTES.
Svårt är krämpig man att nalkas.
PYLADES.
Ej för mig, att nalkas dig.
ORESTES.
Akta dig, att ta befattning med mitt rasreri!
PYLADES.
Får gå.
ORESTES.
Är du icke rädd? 785
PYLADES.
_Bland vänner rädslan är ett sort förderf_.
ORESTES.
Gå nu, styre för min fot!
PYLADES.
Det blifver mig ett kärt besvär.
ORESTES.
Och till fadrens graf mig bringa!
PYLADES.
Hvartill tjenade väl det?
ORESTES.
Jag vill be, att han mig räddar.
PYLADES.
Detta visst tillbörligt är.
ORESTES.
Modrens vård jag ej vill skåda.
PYLADES.
Ty hon var fiendtelig.
KHOREN
Skynda derför, att Argeiers dom ej hinner fånga dig, 790
Foga, af din krämpa kraftlös, sida vid min sida tätt,
Att jag genast genon staden, föga för dess pöbel rädd,
Föga blyg, dig måtte bära. Hur kan jag mig te som vän,
Om i svåra olycksstunden jag dig ej mitt bistånd ger?
ORESTES.
Sådant är, att _vänner_ ega, och ej _anförvandter_ blott. 795
_Ty en man, som, fastän främling, har med oss tillhopasmält.
Bättre är till vän besitta än blodsfränder tusentals_.
(Begge afträda)
KHOREN
Stor lycka och ära stor, | Stroph.
Som sig förhäfde i Hellas, och
Invid Simuntiska böljorna, 800
Har återigen för Atreiderna gått om;
Allt efter gamle kongahusets gamla sed,
Då tvisten om det gyllene lamm
Bland Tantaliderna stod,
Ohygglige gästbud gåfvos, och 805
Ädlaste söners slakt blef gjord.
Hvadan mord på mord, i vexlad
Blodsutgjutelse ej upphör
För de båda Atreider.
Bragd är obragd: att sin mors | Motstr. 810
Kropp med jernbeväpnad hand
Sarga, och ett blodbestänkt
Svärd mot solens strålar svänga upp.
Att illa göra, är stor gudlöshet,
Och illasinnte männers galenskap. 815
Vid dödens fruktan hon skrek,
Stackars dottren af Tyndareus:
"Son, du nidingsverk begår.
Dräpande din mor! -- Se till,
Då du jäktar efter fadersgunst. 820
Att ej evig skam du får!
Hvad krämpa, jemmergråt och uselhet | Epod.
På jorden större är,
Än att med modersblod besöla sin hand?
Ack, föröfvande hvad gräsligt brott, 825
Af vansinne hemsöks,
Eumeniderna ett byte nu,
Välfvande de skygga ögonlock,
Den Agamemnoneiske son!
O, den usle, som sin egen mors 830
Barm, utur guldsydd korsett
Blottad, skådande, likväl
Stötte svärd i modershjertat,
För att hämnas fadermord!"
ELEKTRA (inträdande.)
J tärnor, har ur dessa salar störtat ut 835
Stackars Orestes, i gudskickadt raseri?
KHOREN.
O nej! Till det Argeiska folk han gången är,
Afbidande den dom, som eder förestår,
I följd hvaraf J lefva måsten, eller dö.
ELEKTRA.
Ve mig! Hvad har han gjort! Ho rådde väl dertill? 840
(Sändebudet nalkas.)
KHOREN.
Pylades. Och -- som det tycks -- snart detta sändebud
Skall bringa dädan tidender om broder din.
SÄNDEBUDET.
Ack, stackars -- stackars, aktingsvärda dotter, du
Utaf härförarn Agamemnon, o Elektra, hör
De olycksorden, som jag kom, att bringa dig! 845
ELEKTRA.
O ve! med oss det är förbi. Klart är ditt tal.
[Ty -- såsom syns -- du kommit hit, ett olycksbud].
SÄNDEBUDET.
Så föll Pelasgers dom, att broder din skall dö,
Och du, olyckliga, jemväl, på denna dag.
ELEKTRA.
Ve mig! -- den stund är inne, för hvars fruktan jag 850
Ren längesedan tvinat bort i klagolåt.
Dock, hur gick rättegången? genom hvad beslut
Af de Argeier fälldes dödsdom öfver oss?
Säg, gamle man, om genom stenars kastning jag
Skall gifva upp min ande, eller genom svärd. 855
Jag, som mig samkat med min broder samma straff?
SÄNDEBUDET.
Från landet kom jag just igenom stadens port,
Nyfikenhet, att om dig förspörja tidender,
Samt om Orestes. Ty emot din fader städs
Välvilja har jag hyst. -- Ock närde mig ditt hus, 860
Visst fattig karl, till vänners tjenst dock välberedd.
Då ser jag folket nalkas, och ta plats på kulln,
Dit fordom Danaos, att Aigyptos -- så sägs --
Genmäls, folket till gemensamt rådslag stämmt.
Vid sådan anblick sporde jag en medborgsman: 865
Hvad nytt i Argos? har från fienderna väl
Ett budskap så uppskakat Danaiders stad?
Han svarte: ser du ej Orestes, kommande
Der nära ren, att stå tillsvars för modermord?
Oväntad syn då ser jag, som jag aldrig bordt, 870
Pylades ser jag kommande med broder din.
Som gick med fällda ögon, och af krämpan matt;
Den andre, likt en bror, med vännen lidande,
Vid handen ledde vårdsamt med sig sjuklingen.
När de Argeiers skara nu fulltalig var, 875
Uppstod herolden, ordande: ho yttrar sig,
Hurvida dödas, eller ej, Orestes bör.
Han modermördaren? Derpå uppreser sig
Talthybios, som med din far de Phryger slog.
Han förde nu, för makten undergifven städs, 880
Tvetydigt tal, uppskattande din fader högt,
Dock berömmande din bror, men slema ord
Grannt välfvande, hur han emot föräldrar skref
Ej prislig lag; och mellertid han gaf alltjemt
Aigisthos' gynnare ändock en solskensblick. 885
Ty sådant är det slägtet: för den lycklige
Herolder springa öfver käpp, och deras vän
Är den, som för befälet, och vid makten står.
Näst honom Diomedes, drotten, ordade;
Han tillät ej att döda hvarken broder din, 890
Ej heller dig, men med förvisning straffa blott
Då vardt ett gny af några, huru väl han talt;
Men någre det ogillade. -- Då reser sig
En, som ej tand för tunga höll, i djerfhet stark,
Argeier, ej Argeier, dock förmådd dertill, 895
På stojet litande och dristig skamlöshet,
Med talekraft, att bringa ofärd öfver folk.
_Ty när en man, i orden ljuf, i hjertat slem,
Förvillar pöbeln, det till statens ofärd sker.
Men de, som, vise, välfva städs odolska råd 900
Om ej i ögonblicket, framdeles likväl
Bli statens gagn. Och detta föreståndaren
Bör inse klart; ty samma är förhållandet
Med den sam håller tal, och den som makten har._
Han sade, att Orestes borde liksom du 905
Med stenkast dödas. Tyndareus dock slika ord
Åt mannen, som er döda bjöd, ingifvit sjelf.
Steg så en annan opp, och talte tvertemot,
Ej till geatalten fager, men behjertad man,
I staden sällan skådad och på torget med, 910
_En man för sig: -- de endast rädda landet, de!_ --
Och klok, beredd att gå ibredd med egna ord,
Och flärdfri, i sin vandel oantastelig.
Han hade, att Orestes, Agamemnons son,
Var kransen värd, som ville hämnas fader sin, 915
I det han slem och gudlös qvinna slog ihjäl,
Som det afskaffade, att man ej väpnar sig,
Ej lemnar hus och hem, och drar i härnad ut,
Om husets vårdnad de, som bli derhemma qvar,
Förföra få, och brottbesöla kämpars bädd. 920
Nu för hvar redlig väl han syntes hafva talt.
Och ingen sade mer ett ord. Då kom din bror,
Och talte: J, som Inachos' gebit bebon,
Att eder hämnas lika mycket som min far,
Jag drap min moder; ty om äkta männers mord 925
Ej räknas hustrurna till brott, J skullen snart
Förödas, eller bli enhvar sin hustrus narr;
Och detta vore tvertemot hvad eder höfs.
Ty nu är hon, som svek min faders äkta säng,
Död vorden; om J viljen dräpa mig också, 930
Upphäfves lagen, och till mord anledning blir.
Ty aldrig brist på sådan djerfhet vara skall.
Dock han, som syntes tala rätt, ej vann gehör.
Men han, den sleme talarn, fick hos folket rätt,
Han som din och din broders död påyrkade. 935
Och knapt bevekte dem, att icke stena er.
Stackars Orestes, som likväl med egen hand
Förbandt sig dräpa, ännu denne dag, sig sjelf
Med dig. Nu honom leder ur församlingen
Pylades gråtande; och vänner följa med, 940
Som honom ömka och beklaga. Innan kort
En bitter anblick väntar dig, och jemmerfull.
Svärd eller snara derfor tillred för din hals.
Ty lemna lifvet måste du; ditt adelskap
Ej räddat dig, ej heller Phoibos, Pythiern, 945
Som på sin trefot sitter, -- utan dig förödt.
KHOREN.
Ack, olyckssällla jungfru, hur du dokbehöljdt
Ditt anlete nedsänker nu, och ljudlös är.
Beredd att uti suckar brista ut och gråt!
ELEKTRA.
Jag begynner min suckan, o Pelasgerland, | Stroph. 950
Och trycker hvita nageln uti kindren in, --
Blodigt olycksverk! --
Jag drabbar med slag det hufvud, som hemfallet är
Skuggornes fagra gudinna.
Thy juble Kyklopiska landet, 955
Öfver min hals sänkande bödelsjernet,
Vår slägts ofärd.
Sådan miskund, miskund man ger
Dödsoffren båda
För Hellas' fordne höfvitsmän. 960
Försvunnen är, försvunnen utaf Pelops' ätt | Motstr.
Hvarenda telning, och den fordna salighet,
Som fanns i stolt gemak.
Allt ödde gudarnes hat, och fiendtelig
Blodsdom, i hemmet fälld. 965
O ve, här skåden J, jordsöners
Mångtårige slägten och usle, hur mot förmodan
Ödets väg går!
_En med den andra ofärd städs
Vexlar, i tidens längd; 970
Allt menniskolif sig hvilar på lösan grundt_.
Gerna till den mellan himmel och
Jord sväfvande klippan jag ginge,
Hvilken deruppe i höjden
Hänger på gyllene kedjors 975
Länk, en klint från Olympen,
För att gråtande ropa an
Vår åltfader Tantalos,
Som aflade, aflade upphofsmännen
Till min ätt, 980
Som ofärd fick sig beskärd,
Då, vid fålars vingade jagt,
Uppstigen i fyrspannsvagn,
Pelops, på hafvets kust
Åkande, Myrtilos' kropp tilldöds 985
Vräkte i hafvets svall,
Invid Geraistos' hvitböljiga,
Brusande stränder,
Körande vagnen fram.
Hvadan åt mitt ättehus 990
Vardt mångsuckigt förderf.
Genom Maias son,
När guldullige lammets
Jertecken, det slema, det slema,
Föddes i hjordarna 995
Hos hästmästaren Atreus.
Dän vardt split; och Zeus bevingad!
Solvagn, ifrån väg mot vestra
Himlaranden förr beträd,
Nödgade att ändra kosan 1000
Mot enfålig Eos.
Ock sjutalig Peleias' bana
Föreskref han nytt skick,
Och vedergällde mord med mord,
I Thyestes' beryktade måltid, 1005
Samt falska Kretissan
Aeropas svekrådiga bädd.
Men sednast mig och min fader nu
Zeus hemsökt
Med mångplågiga hjertqval. 1010
KHOREN.
Se, der nalkas din broder oss.
Genom dödsdom till saken fälld,
Och den trognaste mannen Pylades,
Som broderligt stödjer Orestes'
Stapplande fot, 1015
Med vårdsamt steg biträdande.
ELEKTRA.
Ve mig! jag suckar, då jag, broder, skådar dig.
Vid grafven redan och framför de dödes bål
Ja, ve mig åter, vet när ögat blickar an
Ditt anlet' sista gången. Jag från sinnen är. 1020
ORESTES.
Vill du ej tyst, och lemnande all qvinnlig låt,
Uthärda domen? -- Jemmerligt är det, men dock
Vi måste bära ödet, som oss förestår.
ELEKTRA.
Hur skall jag tiga? -- att guds ljus på himlen der
Beskåda, oss olyckliga man unnar ej. 1025
ORESTES.
Ej dräp mig, du! Nog, stackars karl, af Args' folk
Jag mördad är, och nämn ej våra lidanden!
ELEKTRA.
Orestes, hur beklaglig för din ungdoms lott,
Och bråda död! När du bör lefva, finns du ej!
ORESTES.
Vid gudarna, kringväf mig ej med modlöshet. 1030
Olyckors minne bringande till tårar hän!
ELEKTRA.
Vi måste dö: sin ofärd dock beklagar man;
_Ty alla menskor ha det arma lifvet kärt_.
ORESTES.
Just denne dag är dödens dag: med snaran vi
Förödas, eller slipas svärd till vårt förderf. 1035
ELEKTRA.
Dräp mig, min broder, att ej bland Argeierna
Det gör en ann, till hån mot Agamemnons ätt!
ORESTES.
Af modersblodet har jag nog; dig rör jag ej,
Men aflid för dio egen hand, hur belst du vill.
ELEKTRA.
Så händer det; och ej ditt svärd skall svika mig. 1040
Dock vill jag knyta armarna omkring din hals.
ORESTES.
O, fröjda dig åt ringa sak, om fröjdfullt är,
Att sluta armarna kring den, som går tilldöds.
ELEKTRA.
Högt älskade, som bär det aldraljufsta namn
För syster din och delar samma hjertelag! 1045
ORESTES.
Du smälter mina känslor, och jag vill genmäla dig
Med varm omfamning; skulle jag väl blygas mer?
Ack, systerhjerta! ack, mitt hulda famntag, du!
Oss uslingar, för äkta bädd och ättlingar,
Är sådan smekning endaste ersättningen. 1050
ELEKTRA.
Ve! kan ej samma svärd, om lagen medgaf det,
Oss döda begge? samma ceder ta vårt stoft?
ORESTES.
Det vore ljufvast; men du ser ju, huru vi
Beröfvats vänner, för att dela samma graf.
ELEKTRA.
Han talte ej för dig, att du ej skulle dö, 1055
Slem Menelaos, han, min fars förrädare?
ORESTES.
Han sig ej viste; men vid spirans arf sitt hopp
Han fäste, varligt rädd att rädda vännerns.
Välan, o låtom oss en hjeltebragd begå,
Som anstår Agamemnon, och derefter dö! 1060
Jag vill, för staden röjande min ädla stam,
Med svärdet genombåra hjertat, och du bör,
Detsamma vågande, detsamma föra ut.
O Pylades, jag ber dig, blif vår baneman,
Och, se'n vi härjats, tag bestyret med vår kropp! 1065
Och bär oss, och begraf oss två vid fadrens grift!
Farväl! -- till verket vandrar jag nu som du ser.
PYLADES.
O nej, blif qvar! ty först och främst jag bannar dig.
Ifall du tror att jag vill lefva, när du dött.
ORESTES.
Nåväl, hvi skulle egna dig att dö med mig? 1070
PYLADES.
Det frågar du! -- hvi lefva utan vännen min?
ORESTES.
Du ej moder dräpt, som jag, olycklige.
PYLADES.
Ilag med dig; thy bör jag lida ock med dig.
ORESTES.
Spar lifvet åt din fader, och med mig ej dö!
Ty du har fosterland ännu, men icke jag. 1075
Och fadersboning, och af gods en riklig skatt.
Men miste går du om min stackars systers hand,
Som jag dig lofte, vördande vårt vänskapsband.
Tag derför annan delarinna till din bädd,
Ty svågerskap emellan oss ej eger rum. 1080
Nu mellertid, vår vänskaps tjusningsfulla namn,
Farväl! Ty ej för oss det finnes, men för dig.
Ty vi, som dö, all glädje bli beröfvade.
PYLADES.
Du misstar dig rätt mycket om mitt tankesätt.
Fruktherrlig jord ej taga må min blod emot, 1085
Ej strålig ether, om jag nånsin sviker dig,
Och dig forråder, räddande mitt eget lif.
I mordet deltog jag, -- och vill ej neka det,
Till allt jag rådde, för hvars skull du straffad blir,
Och derför måste jag med dig och henne dö. 1090
Ty henne, som jag sjelf mig valde ut till _brud_,
Som _maka_ jag anser; hvad eljes sade jag,
Till Delphis-landet kommen, och Phokensers stad.
Jag, som förrän olyckan inföll, var en vän,
Om jag din vän ej vore i olyckans stund? 1095
Så får ej ske; men detta ock mig nära rör.
Och eftersom vi måste dö, samplägom nu,
Att Menelaos undfår sin beskärda del.
ORESTES.
Min vän, ack, att jag såge det, och doge se'n!
PYLADES.
Hörsamma mig, och dröj ännu med svärdets bruk! 1100
ORESTES.
Jag gerna dröjer, blott jag hämnas fienden.
PYLADES.
Var tyst! till qvinnor hyser jag ej mycken lit.
ORESTES.
Räds ej för dessa! ty väninnor äro de.
PYLADES.
Vi dräpe Helena, Menelaos till bitter harm.
ORESTES.
Hur då? -- jag redo är, blott det kan prydligt ske. 1105
PYLADES.
Vi slakte henne; hon hos dig är undangömd.
ORESTES.
Visst är hon det, och re'n åt _sig_ förseglar allt.
PYLADES.
Oh, icke än! -- Hon döden sjelf till fästman har.
ORESTES.
Hvi ej? hon har beskydd utaf barbarerna.
PYLADES.
Af hvilka? ty bland Phrygers folk jag ingen räds. 1110
ORESTES.
Af speglars och essensers riksförvaltare.
PYLADES.
Hon alltså hämtat med sig idel Troiskt bjefs?
ORESTES.
Ett ringa kyffe ju för henne Hellas var.
PYLADES.
De slafvars slägte mot de fries intet är.
ORESTES.
Är detta gjordt, jag vägrar ej, att tvefaldt dö. 1115
PYLADES.
Och jag minsann ej heller, blott jag hämnas dig.
ORESTES.
Förklara saken och fullborda, som du sagt.
PYLADES.
Vi gå ditin, kantänka för att döda oss.
ORESTES.
Detder förstår jag, men jag resten ej förstår.
PYLADES.
För henne briste vi i ångstens klagrop ut. 1120
ORESTES.
Så att hon gråter, innerst i sitt hjerta glad.
PYLADES.
Oss ock skall unnas sådan fröjd, som henne då.
ORESTES.
Hur skole vi föröfrigt strida ut vår strid?
PYLADES.
Vi bäre hemligt svärd inunder kappan gömdt.
ORESTES.
För drängarna hvad undergång bereds förut? 1125
PYLADES.
Vi stänge dem, en här, en der, i slottet in.
ORESTES.
Och den, som icke tiger, måste slås ihjäl.
PYLADES.
Och sedan röjer saken sjelf, hvad göras bör.
ORESTES.
Helena dräpas! hemligheten vet jag nu.
PYLADES.
Javäl! men hör också, hur vackert är mitt råd. 1130
Ty om emot en välanständig qvinnas bröst
Vi stötte svärdet, vore mordet nidingsdåd.
Nu lider hon sitt straff af hela Hellas' folk,
Hvars fäder hon har nedergjort, och barn förödt,
Hvars flickor hon beröfvat deras fästemän. 1135
Det blir nu jubel; eld åt gudar tändes upp
Af dem, som önska dig och mig mång ärekrans.
För det vi gjöto ut den slema qvinnans blod.
Ej sedan mer du kallas modermördare,
Men, fri från sådant, tillhör dig ett bättre namn, 1140
Helenas, mångdräparinnans, baneman benämnd.
Ej bör -- ej bör gå Menelaos nånsin väl,
Enär din fader föll, och du och syster din.
Och moder -- -- -- tyst! det passar ej, att tala om.
Din borg ej ege han, som med Agamemnons lans 1145
Sin maka vann. Ja, längre jag ej lefva vill,
Om jag mot henne icke drar mitt blanka svärd.
Men om oss icke lyckas dräpa Helena,
Så tände vi på slottet eld, och brinne upp.
Och oss för ettdera ej äran undgå skall, 1150
Att vackert räddas, eller också vackert dö.
KHOREN.
Förtjent af alla qvinnors hat till verlden kom
Hon, Tyndariden, som satt fläck på eget kön!
ORESTES.
Ack, intet bättre finns, än tillförlitlig vän,
Ej rikedom, ej välde; alltid folket är 1155
Ett noll, uti jemförelse med ädel vän!
Ty du var upphofsmannen till Aigisthos' död,
Du uti farans stunder vid min sida stod.
Nu åter ger du mig på fienderna hämd,
Och sviker ej. Dock slutar jag ditt pris; förty 1160
Tungt faller sig, att öfverhopas med beröm.
Men då jag nu mitt lif tillspillo måste ge,
Jag fienderna näpsa vill, och sedan dö,
Att jag må dem föröda, som ha mig förrådt,
Att de må sucka, som olyckelig mig gjort. 1165
Jag är ju Agamemnons son, som, Hellas' drott
Enhälligt vald, ej sjelfgjord, egde mellertid
Ett majestät från gud, som jag ej skända skall
Igenom slafviskt dödssätt; nej, på fri mans vis
Jag lemnar lifvet, se'n jag Menelaos qväst. 1170
Ty blott ett enda mål vi hunne, vore väl, --
Om oförmodad räddning vederfores oss, --
Det att ej dö, men döda; se, det önskar jag.
Ty det jag önskar, ljufligt är: att ur min mund
Förnöja sinnet kostnadsfritt med vingadt prat. 1175
ELEKTRA.
Jag, broder, tror mig äfven finna härruti
För dig ett räddningsmedel, mig, och Pylades.
ORESTES.
Du menar visst en guds försyn; hvar finna den?
Jag vet att vishet i ditt hjerta innebor.
ELEKTRA.
Hör mig alltså, och hitåt sänd uppmärksamhet! 1180
ORESTES.
Säg ut! -- -- _Det godas uppsåt har ock sitt behag_.
ELEKTRA.
Du känner dottren utaf Helena; ej sannt?
ORESTES.
Hermione, uppfostrad af min mor; jag vet.
ELEKTRA.
Just hon till Klytaimnestras grafvård gången är.
ORESTES.
I hvad beråd? hvad bygger du derpå för hopp? 1185
ELEKTRA.
Hon tömmer gjuteoffer för vår moders skull.
ORESTES.
Och hvad gemenskap med min räddning har detder?
ELEKTRA.
Som gisslan tagen henne, när hon kommer dän.
ORESTES.
Hvad räddningsmedel finns deri väl för oss tre?
ELEKTRA.
När Helena är dräpt, om Menelaos då 1190
Dig hotar, honom eller mig, som äro ett,
Säg, att du ärnar slå Hermione ihjäl,
Och draget svärd du höje öfver jungfruns hals.
Om nu dig skonar, icke önskande dess död,
Drott Menelaos, då han ser sin makas blod, 1195
Låt fadren få behålla jungfruns unge lif!
Men om han ej kan styra sinnets häftighet,
Och hotar, drabba då med svärdet jungfruns hals!
Förty jag menar, fastän först han synes bål,
Så hejdar han sitt sinne småningom; han är 1200
Ej modig eller djerf. Och deruti för oss
Jag finner räddningsmedlet: nu jag talar ut.
ORESTES.
Ack du, som karlahjerta på din andel fått,
Och dock en kropp, bland fagra qvinnor priset värd,
Att lefva mer förtjenar, än att dödad bli. 1205
Skall, Pylades, du stackars man väl miste gå
Om sådan qvinna, eller dela prislig bädd?
PYLADES.
O, att hon följde till Phokensers stad med mig!
I sköna bröllopssånger der hon firades!
ORESTES.
Vid hvilka tider kommer hem Hermione? 1210
Att, liksom allt du eljes sagt på bästa vis,
Vi, om det lyckas, fånge nidingsfaders valp.
ELEKTRA.
Jag menar hon är slottet ganska nära nu;
Ty sjelfva tiden sammanstämmer deruti.
ORESTES.
Rätt så! men, syster Elektra, qvarstanna du 1215
Framför vår boning, och gif akt på jungfruns steg!
Och vakta, att ej någon, förrän mordet skett,
En bundsförvandt måhända, eller fadrens bror,
Må in i huset träda; utan gif du ljud,
Och bulta uppå dörren, eller skrik ditin. 1220
Vi mellertid gå in, och till den sista strid
Vi båda väpne våra händer med ett svärd,
Min Pylades! Ty du rill dela mödorna.
Ack, fader, som den svarta nattens hus bebor,
Din son Orestes kallar dig till bundsförvandt 1225
I nödens stund; ty för din skull jag lider slikt
Helt oförskylldt, och är utaf din bror förrådd.
Fast rätt jag gjort. Hans maka nu jag fånga vill,
Och slå ihjäl: i sådant värf mitt bistånd var!
ELEKTRA.
O fader, kom! om du förnimmer under jord 1230
En bön från barnen, dem, för din skull, hotar död.
PYLADES.
O du, min faders bundsförvandt, min bön också,
Drott Agamemnon, hör, och rädda dina barn!
ORESTES.
Min mor jag dräpte.
PYLADES.
Samma svärd vidrörde jag.
ELEKTRA.
Jag det bjöd, och röjde undan hvar betänklighet. 1235
ORESTES.
Dig att hämnas, fader!
ELEKTRA.
Aldrig dig jag heller svek.
PYLADES.
Du dina barn skall rädda, när all skymf du hör.
ORESTES.
Jag tårar offra vill åt dig.
ELEKTRA.
Jag klageljud.
PYLADES.
Nu hören upp, och till saken vändom oss!
Ty om förbannelser framtränga under jord, 1240
Han hör oss. Men du, åltfar Zeus, och hög Dike,
God framgång skänken honom, mig, och henne ock!
Ty för tre vänner finnes blott en dom, en rätt,
Att allesamman lefva, eller alla dö.
ELEKTRA.
J, Mykenska väninnor, | Stroph 1245
Som ypperst Argeiers Pelasgerland bebon!
KHOREN.
Hvi ropar du oss, vördnadsvärda? dig ännu
Den titeln räddad är i Danaiders stad.
ELEKTRA.
Er ställen der uppå stråkvägen somlige,
Och somlige på stigen här, som borgens vakt! 1250
KHOREN.
I hvad mening ordar du så?
Svara mig, goda!
ELEKTRA.
Mig griper fruktan, att någon vid borgen står,
Och kräfver hämd på hämd
För blod, som kommer att gjutas. 1255
HALFKHOREN.
Gån hädan! skyndom oss! Jag denna väg.
Mot solens uppgång, aktsamt bevaka vill.
HALFKHOREN.
Och denna, som mot hennes nedgång förer, jag.
ELEKTRA.
Åt alla sidor vänd nu dina ögons blick,
Först ditåt härifrån, och se'n åt annat håll! 1260
KHOREN.
Vi göre, som du sagt.
ELEKTRA.
Med välfvande ögonlock | Motstr.
Sen kring öfverallt, och lockarna stryken urväg!
HALFKHOREN.
Hvem är han, som spökar på gatan der, landt-
Junkaren, som kring palatset smyger sig? 1265
ELEKTRA.
Det är med oss förbi, väninnor! -- Strax
För fienden de dolda svärdsman röjer han.
HALFKHOREN.
Räds ej! ty tom, min vän,
Är gatan, fast du ej tror.
ELEKTRA.
Hvad nu? Kan jag ej lita mer på dig? 1270
Gif gladlig underrättelse.
Om framför borggården allt är tomt.
HALFKHOREN.
Allt från det hållet stilla är, se för dig, du!
Ty ibland Danaider ingen menska nalkas oss.
HALFKHOREN.
Af oss tag samma budskap: allt är tyst! 1275
ELEKTRA.
Välan, nu lägger jag örat till dörrn!
Hvi dröjen J derinne, i godan ro
Att slakta offret? -- -- -- hvi?
De mig ej höra; ack, olyckliga qvinna, jag!
Visst deras svärd, mot hennes fägring, mist sin egg. 1280
Ibland Argeierna kanske
Beväpnad man framstörtar,
Och hastar med undsättning
Till detta vårt palats. -- -- --
Gen bättre akt! -- att blunda är ej tid; 1285
Men koxen hitåt somlige, och andre dit!
KHOREN.
Jag vandrar, och vandrar,
Och glor öfverallt.
HELENA (derinne.)
Ack, de Pelasgers Argos, hur nedrigt jag föröds!
ELEKTRA.
Nu hörden J? de lägga re'n vid mordet hand. 1290
Det qvidandet var Helenas: så gissar jag.
HALFKHOREN.
O Zeus', o Zeus' eviga makt.
Kom mina vänner ändtligen till bistånd!
HELENA.
Jag dräpes, Menelaos! och till hjelp ej hastar du.
ELEKTRA.
Nedhuggen, dräpen och döden, -- 1295
Dubbla, treeggiga svädet
Lyftadt i hand, --
Henne, som fader
Svek, och gemål, och så många
Bland Hellenerna ödde, 1300
Dräpna vid floden med svärd,
Der tårar med tårar sig mängde,
Mängde för jerneskotten,
Vid Skamandros' hvirflar.
KHOREN.
St. stilla, stilla! -- nu ett ljud förnummo vi 1305
Af någon som kring kongabergen störtar fram.
ELEKTRA.
Midtunder sjelfva mordet, J vänner, kom
Hermione; o, låtom oss nu tysta bli!
Ty rakt hon länder, störtande i gillrets garn.
Ett kostligt byte varder vårt, ifall hon grips. 1310
Stån derför stilla nu igen med lugnad blick,
Och med en min, som röjer intet af hvad sker!
Jag ock vill välfva mina ögon skarpt omkring,
Liksom jag icke visste, hvad derinne görs.
(till Hermione)
Min jungfru, kommer du från Klyteimnestras graf. 1315
Som du bekransat, och med gjuteoffer prydt?
HERMIONE.
Den döda jag försonat har, och kommer hit,
Re'n fjerran från palatset skrämd utaf de rop,
Som jag derinnanföre hörde höja sig.
ELEKTRA.
Hvad säger du? Oss anstå suckar mycket väl. 1320
HERMIONE.
O, var beskedlig, och låt höra hvad förspörjs!
ELEKTRA.
Mig och Orestes detta land till döden dömmt.
HERMIONE.
Visst icke er, som ären mine slägtingar.
ELEKTRA.
Så är beslutet; -- och vi lyde nödens lag.
HERMIONE.
Kanske fördenskull skriet uti borgen hörs? 1325
ELEKTRA.
Bönfallande inför Helenas fot så ropar han.
HERMIONE.
Hvem då? -- -- Jag intet vet, om du ej säger mig.
ELEKTRA.
Stackars Orestes, för eget lif, och mitt jemväl.
HERMIONE.
Med skäl då ljuder eder borg af klagerop.
ELEKTRA.
Ja, hvarför eljes skulle man väl skria så? 1330
Kom med ditin, och dela bön med vännerna,
Gör knäfall för din mor, den öfverlyckliga,
Att Menelaos ej må se oss mördade.
Men du, som fostrats i min moders armar upp,
Vår ofärd lindra, och mot oss barmhertig var! 1335
Kom nu med mig till vigtigt värf! Jag går förut;
Ty du får oss all räddnings ende utväg är.
HERMIONE.
Nåväl jag drisigt träder med min fot ditin!
Och räddens, hvad på mig beror!
ELEKTRA.
I borgen här,
Svärdprydde männer, tagen J ej rofvet fatt? 1340
HERMIONE (inträdande.)
Ve mig! och hvilka skådar jag?
ORESTES.
Här tigas bör;
Ty oss till räddning, och ej dig, du lände hit.
ELEKTRA.
Ta'n fatt! ta'n fatt! och när ni uppå flickans hals
Laggt sfvärdet, biden, tills att Menelaos ser,
Hur, när han råkat ut för rätta män, och ej 1345
De Phryggers pack, han lider hvad de slema höfs.
(till Khoren.)
Se så, väninnor, väcken buller nu.
Buller och oljud
Framför palatset, att det mord, som der begås,
Ej väcka må stor fruktan bland Argeierne, 1350
Så att de skulle skynda till kongens borg,
Förrn ögonskenligt jag har sett Helenas kropp,
Blodsölad, död, i salen liggande,
Åtmistone fått bud derom af tärnorna!
Ty somt af saken känner jag, och somt ej visst. 1355
KHOREN.
Medrätta gudars hämd
Har drabbat Helena,
Ty hon med tårar hela Hellas uppfyllde,
Igenom fördömde Idaiern
Paris, som bragte Hellas till Ilios. 1360
St. Låset bör jag smälla uti kongens borg!
Nu någon Phrygier kommer ut derinnifrån.
Af hvilken vi få höra hvad som förehafs.
PHRYGIERN.
Argeiers svärd och döden jag flydde,
På mina fremlinga skor, 1365
Utöfver sänggemakets cedergolf,
Genom Doriska pelarhvalf,
Hitut! hitut! ack himmel, ack himmel!
Med en fremmandes irring.
(till Khoren.)
Ve! hvart flyr jag, J qvinnor, 1370
Gråa ethern igenom,
Eller hafvet, som Okeanos,
Tjurhufvut, i famnen sluter,
Och välfver sig jorden omkring?
KHOREN.
Hvad nu? du slaf hos Helena, Idaiske karl! 1375
PHRYGIERN.
Ilios, Ilios, ve mig, ve!
Du sköskokiga Phrygiens stad,
Idas heliga klippa,
Hur jag beklagar din undergång,
I sorgeligt, sorgeligt qväde 1380
Med fremmande ljud!
Igenom fågelborna skönögat,
Svanvingade, fagra
Ledas dotter, SkamHelena,
SkamHelena, det stolte, 1385
Apolloniske Pergamos
Djefvul, du föll, O ve;
Beklageligt, beklageligt!
Arma Dardania, du Ganymedes',
Zeusälsklingens, riddarborg! 1390
KHOREN.
Säg ut beatämdt allt hvad derinne föregår;
Ty dessförinnan fattar jag ej meningen!
PHRYGIERN.
Ajjemini, jemini vid furstedöd
Barbarerne säga -- -- aj, aj,
Med Asias tungmål, när kongablod 1395
Varder på marken gjutet
Af Aïdes' stålsvärd ut. -- -- --
I slottet kommo, att jag allt må säga dig
Hellenske lejon, äkta tvillingsbröder två.
Härförarn sjelf man kallade den enes far, 1400
Den andre son till Strophios, en illsinnt man,
Just som Odysseus, uti all sin tystnad dolsk,
Mot vänner trofast, och till modet oförskräckt,
I härnad insigtsfull, en mordisk orm.
Tvi hans välbetänkta lugn, 1405
Den våldsverkarens!
In de trädde nu, och satte sig
Vid qvinnans stol, som krypskytten Paris
Bortröfvat, ögat flödande
Af tårar, ödmjuksfullt, 1410
En på den ena, andre på den andra sidan,
Väpnade männer två.
Och bönfallande armar om knä't
De slogo, de slogo på Helena nu;
Upp sprungo då, skyndsamt sprungo 1415
De Phrygiske knektar; den ene
Tillsporde den andre, förskräckt:
"Är svek här åfärde?"
Somliga syntes ej så;
För andra det tycktes, att gillrets 1420
Garn kring Tyndaros' dotter
Försåtligen snodde den
Modermördande ormen.
KHOREN.
Hvar var du då? -- kanske af skrämsel undanflydd?
PHRYGIERN.
På Phrygiske slafvars Phrygiska vis, 1425
Vid Helenas, Helenas lockar,
Jag sod då, och svalka -- svalka
Med grann solfjäder på kinden gjöt,
Uppå Barbarers vis.
Sjelf linet ifrån sin slända hon 1430
Med fingren tvinnade,
Och garnet på golfvet fälla lät.
Af Phrygiskt byte till grafven en pryd-
nad önskande väfva af lia.
Ett purpurne täcke, 1435
Skänk åt Klytaimnestra.
Tilltalade nu Orestes
Lakainska qvinnan; "dotter af Zeus,
Tag hitåt med foten ett steg,
Uppstigen ur länstoln, 1440
Till Pelops' din åltfadrens plats,
Vid urgammal härd,
Att du må höra mina ord!"
Nu för han, nu för han henne, som följ-
de, utan att ana, hvad skulle ske. 1445
Medhjelparen annat företog,
Den sleme Phokensaren, strax:
"Gån J urvägen ej, städs sleme Phrygier?"
Och en han stängde här, en annan der;
Uti häststallen somliga, 1450
I festgemaken somliga, och somliga
Båd' här och der, aflägsnande
Så långt som möjligt alla från sin fru.
KHOREN.
Hvad hände sedan efter detta vidare?
PHRYGIERN.
Idaiska moder, moder, 1455
Mäktiga, mäktiga! -- Ve
De blodiga mord, lagstridiga brott,
Som jag set, som jag sett
I förstars palats!
Inunder purpurmantelns dunkel drogo de 1460
Med händren svärden fram,
Och välfde hit och dit
Sitt öga, om tillstädes någon fanns.
Likt fargaltar ifrån ber-
gen, inför qvinnan trädande, 1465
De sade: "du måste dö!
Du måste dö! -- Din sleme make dräper dig,
Som sin egen broders son
I Argos åt döden förrådde."
Hon skriade, skriade: ve mig, ve! 1470
Hon stack den mjella armen i sin barm.
Och drabbade hufvut med jemmerslag,
Och med flyende fot på gyllne sandalen
Ett steg hon tog, hon tog. I dess lockar
Fingrarna störte Orestes, 1475
På Mykeniske skon framträdd,
Och böjande nacken mot venstra skuldran,
Han ernade halsen drabba
Med blixtrande svärdet.
KHOREN.
Hvar voro Phrygerne i huset då, till hjelp? 1480
PHRYGIERN.
Vid hennes nödrop, dörrar och dörrposter vi
Med stafvar stötte ut, der vi förvarades,
Och hastade till hjelp, en hän och dädan en,
Med stenar den, en annan med en lans,
En hållande i händerna utdraget svärd. 1485
Tillmötes oss kom Pylades,
Okufvelig, sådan -- sådan,
Som Phrygiske Hektor, eller treplymad Aias,
Hvilken jag såg, jag såg i Priamos' kongaborg.
Vi drabbade samman med svärden strax, 1490
Och påstund, påstund röjde nu
Vi Phryger, hur mycket i Ares' strid
Underlägsne vi äre Helleniska härn.
En griper till flygten; död ligger en ann;
Den ene är sårad; den andre bönfaller 1495
Om räddning från döden,
Och vi stucko oss undan i mörkret;
De döde stupade, ock döende, ock lågo der.
Ack, stackars Hermione inträdde nu
Till det blodiga nederlag 1500
Af sin moder, som henne osäll födt.
Anrusande, som thyrsoslöse Bakkhantinnor,
De henne likt en lejonvalp med händren
Rykte till sig, och åter emot Zeus' dotter
Vände sig, för att mörda. 1505
Men ur gemaket hon redan
Och kongaborgen förstvunnit, --
O Zeus, och Jord, och Dag och Natt! --
Anten genom trolleri
Eller Magers konstleri, 1510
Eller gudars snatteri.
Hvad sedan hände, jag ej vet,
Ty på ilande fot jag genast mig smög derfrån.
Mångsuckiga qval, mångsuckiga 1515
Menelaos härdade ut,
För att bringa från Troia
Onyttiga Helena hem.
KHOREN.
Uppå det ena nya följer nu det andra strax:
Ty svärdbeväpnad framför borgen skådar jag
Orestes med förtviflans steg ankommande. 1520
ORESTES.
Hvar är mannen, som ur borgen undansmög sig glafven min?
PHRYGIERN.
Drott, jag dig tillfotafaller, helsande på Phrygers vis.
ORESTES.
Ej i Ilios vi äre, äre på Argeïsk mark.
PHRYGIERN.
Lifvet för den kloke allstäds mera ljuft än döden är.
ORESTES.
Skrek du ej på Menelaos, att han skulle skynda hit? 1525
PHRYGIERN.
Dig jag färdig är att bistå; ty du är det mera värd.
ORESTES.
Menar du då, att medrätta Tyndareiska dottren draps?
PHRYGIERN.
Om hon haft tredubbla halsar, hon medrätta mistat dem.
ORESTES.
Rädslan smickrar från din tunga; hjertat tänker icke så.
PHRYGIERN.
Hvarför ej? hon ödde Hellas och allt Phrygiernas folk. 1530
ORESTES.
Svär, -- ty eljes jag dig dödar -- att du icke smickrar mig!
PHRYGIERN.
Vid mitt lif jag det bedyrar; och då svär jag visst ej men.
ORESTES.
Var för alla Phryger jernet ock i Troia så en skräck?
PHRYGIERN.
Bort med svärdet! mig så nära hiskligt blixtrar det af blod.
ORESTES.
Räds du, att i sten förvandlas, liksom såge du Gorgo? 1535
PHRYGIERN.
Dö jag räds; men allsej känner hufvudet utaf Gorgo.
ORESTES.
Slaf, hvi fruktar du för döden, som från ofärd räddar dig?
PHRYGIERN.
Hvarje menska, -- äfven slafven, glades att Guds dager se.
ORESTES.
Riktigt sagdt! ditt vett dig räddar; gå i borgen åter in!
PHRYGIERN.
Du ej dräper mig? 1540
ORESTES.
Du slipper.
PHRYGIERN.
Ack, du sagt ett vackert ord!
ORESTES.
Dock vi vilje oss besinna.
PHRYGIERN.
Det var icke vackert sagdt.
ORESTES.
Dåre är du, om du menar, att jag blodar halsen din;
Ty du varken är en kvinna, eller räknas du bland män;
Men att du ej måtte höja nödrop, jag ur borgen kom,
Ty on Argos skri förnimmer, väckes det påstunden opp. 1545
Att med klingan Menelaos möta, jag allsicke räds;
Komme han, med blonda lockar öfver axeln prunkande!
Ty om han Argeier medför hit till denna kongaborg,
Helena att hämnas, om han icke mig förskona vill,
Samt min syster, och Pylades, som med mig utföre allt, 1550
Skall han skåda få sin dotters och sin makes tvenne lik.
KHOREN.
O ve, hvad olyckslott!
I nytt elände, nytt förskräckligt,
Genom Atreiderna störtad är vår kongeborg.
HALFKHOREN.
Hvad göre vi? förkunne vi till staden det? 1555
Eller tige vi stilla?
HALVKHOREN.
Vänninor; säkrast detta är.
HALVKHOREN.
Se, framför palatset, se, den hvirflande rök,
Som genom ethern sig höjer, förklarar allt!
HALVKHOREN.
De facklor tända, för att bränna kongens borg,
Den Tantaleiska; ej de afstå ifrån mord. 1560
HALVKHOREN.
Slutet bestämmer Gud för oss mänskor,
Slutet, huru han vill.
Och väldiga hämdemakters kraft
Har drabbat kongaborgen med blod
För det slå Myrtilos stätten ur vagnastoln. 1565
KHOREN.
Der jag varsnar Menelaos, närmad till vår kongaborg
Skyndesamt: han visst förnummit hvad derinne föregår.
Skynden er derför att skjuta reglar strax för dörrarna,
Atreus' ättlingar derinne! Bjesse är den lycklige
Emot den som ofärd drabbat: såsom dig, Orestes nu. 1570
MENELAOS.
Jag kommit hit, förnimmande missdåd och våld
Af tvenne lejon; männer dem ej kallar jag.
Ty jag försporde, att min äkta hälft väl ej
Är mördad, men försvunnen dock, ur allas syn,
Ett lösligt prat förnimmande, som, illa skrämd, 1575
En viss androg hos mig; men modermördarens
Är detta verk: isanning vardt att skratta åt.
Man öppne huset! Tjenarne befaller jag
Instöta dörrn, att jag åtminstone min dotter må
Befria ur de blodbestänkte männers våld, 1580
Och att jag må min arma stackars maka få
Tillbaka, på hvars lik med egna händer se'n
Jag ärnar dräpa dem, som mördat min gemål.
ORESTES (på taket.)
Hör på du, kom med händren ej vid detta lås! --
Dig, Menelaos, menar jag, af fräckhet stinn, -- 1585
Ty eljes sönderkrossar jag din hufvudskål
Med murken bit ur taket, fordom mästarverk.
För din enträgenhet är dörren stängd med bom,
Som nog dig hindra skall, att våldsamt tränga in.
MENELAOS.
Hvad är åfärde nu? jag skådar facklors sken, 1590
Och dessa män, på bergens tak förskansade,
Och svärdet hotande min egen dotters hals.
ORESTES.
Vill du mig spörja? eller vill du höra mig?
MENELAOS.
Just intetdera; höra måste jag likväl.
ORESTES.
Jag ärnar dräpa dotter din, -- -- -- kan du förstå. 1595
MENELAOS.
Se'n Helena du dräpt, till mord du lägger mord?
ORESTES.
Ack, att så vore, och ej gudar gäckat mig!
MENELAOS.
Du nekar, fast du dräpt, och talar fräckt såder?
ORESTES.
Ett futtigt nekande! o, om jag hade dock -- --
MENELAOS.
Hvad sak uträttat? du mig gör förskräckelse. 1600
ORESTES.
Jo, Hellas' skamfläck skickat till afgrundens natt.
MENELAOS.
Min hustrus lik mig gif, att jag må jorda det!
ORESTES.
Kräf det af gudar! Men din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Så modermördaren till mordbragd tillägger mord.
ORESTES.
Nej, hämnarn af en far, som mördad du förrådt. 1605
MENELAOS.
Dig var ej nog din moders redan gjutna blod?
ORESTES.
Att _hexor_ slagta aldrig nånsin tröttnar jag.
MENELAOS.
Tar du ock, Pylades, i denna mordbragd del?
ORESTES.
Han medger stillatigande; mitt "Jo" är nog.
MENELAOS.
Det skall du ångra, om du ej på vingar flyr. 1610
ORESTES.
Vi ärne icke fly, men tända huset an.
MENELAOS.
Du vill förstöra således din fadersborg?
ORESTES.
Att du ej får den. Och din dotter dräper jag.
MENELAOS.
Dräp bara! ty då kommer du tillsvars för mig.
ORESTES.
Så är det. 1615
MENELAOS.
Ve, o ve! gör ingalunda så!
ORESTES.
Var tyst! och håll tillgodo hvad medrätta sker!
MENELAOS.
Är rättvist, att du lefver?
ORESTES.
Jag är landets kong.
MENELAOS.
Hvad lands?
ORESTES.
Just här i Argos, det Pelasgiska.
MENELAOS.
Vigvattnet nalkas, skulle anstå dig?
ORESTES.
Hvi ej?
MENELAOS.
Du skulle offra före striden? 1620
ORESTES.
Du kanske?
ENELAOS.
Jo; jag är ren i händren.
ORESTES.
Men i sinnet ej.
MENELAOS.
Ho ville dig tilltala?
ORESTES.
Den som är farsvän.
MENELAOS.
Än den, som hedrar moder sin?
ORESTES.
Lycksalig är.
MENELAOS.
Alltså ej du?
ORESTES.
Mig _hexorna_ behaga ej.
MENELAOS.
Tag svärdet från min dotters hals! 1625
ORESTES.
Det ljuger du!
MENELAOS.
Min dotter dräper du?
ORESTES.
Deri ej ljuger du!
MENELAOS.
Hvad vill jag göra?
ORESTES.
Gå till Argos' folk, och bed -- --
MENELAOS.
Hvem skall jag bedja?
ORESTES.
Staten, att ej döda oss.
MENELAOS.
Min dotter eljes mörden J?
ORESTES.
Så saken stå.
MENELAOS.
Min stackars Helena! 1630
ORESTES.
Och jag ej ömkvärd är.
MENELAOS.
Som offer jag dig bragt från Troia.
ORESTES.
Om så är -- --
MENELAOS.
Se'n tusen qval mig qvalt.
ORESTES.
För min skull ej likväl.
MENELAOS.
Jag lidit grymt.
ORESTES.
Mig var du då ogagnelig.
MENELAOS.
Du snärjer mig.
ORESTES.
Dig sjelf du snärjt, du sleme man!
Hör hit, Elektra, tänd på kongaborgen eld, 1635
Och du, bland mina vänner tillförlitligast,
Min Pylades, stick eld uti palatsets tak!
MENELAOS.
O du, Danaers jord, och folk i Argos' land,
Ack, viljen J med väpnad hand ej hjelpa mig?
Ty mannen der med våld utkräfver af vår stad, 1640
Att lefva, fast han skändligt ufgjöt modersblod.
APOLLON.
O Menelaos, hejda du din vredes fart!
Jag Pboibos, son af Leto, här tilltalar dig.
Men du, som svärdbeväpnad hotar dotter hans,
Orestes, äfven veta må hvad bud jag bär. 1645
Den Helena, som du att dräpa sinnad var,
Af vrede emot Menelaos full, -- är fri:
Hon är det, som J skåden der i etherns rymd,
Den räddade, ock genom dig ej mördade.
Jag räddat henne, och ifrån ditt bödelssvärd 1650
Befriat, på befallning af vår fader Zeus.
Förty Zeus' dotter ju odödlig vara bör,
Samt, hos Kastor och Polydeukes; uti etherns rymd
Bisittarinna, hjelpa de sjöfarande.
En annan maka må du bringa i din borg, 1655
Emedan gudarne, för hennes dejlighet,
Hellener bragt i handgemäng och Phrygier,
Och dödar utsändt, att från jorden plåna bort
Det fräcka menskoslägtets öfverfulla tal.
Så är förhållandet med Helena; men du, 1660
Orestes, bör bege dig utom landets gräns,
Och bo uppå Parrhasisk mark i ett års tid.
Det stället heta skall, till minne af din flygt,
Bland Azaner och Arkader Oresteion.
Och, gången dädan till de Athenaiers stad, 1665
Utlofva böter för utgjutet modersblod
Inför de tre Erinnyer; men gudarne,
Rättsskiparne på Areskulla, rättrådigt straff
Pålägga dig, och målet der du vinna bör.
Och henne, som du hotar nu med svärdet så, 1670
Hermione, du äkta skall; Neoptolemos,
Som ärnar henne äkta, äktar henne ej.
Ty honom är beskärdt, att dö för Delphiskt svärd
När på Achilleus, fader hans, jag kräfver straff.
Åt Pylades din systers hand, som du bestämmt, 1675
Du gifva må; han vänta kan ett lyckligt lif.
I Argos låt Orestes, Menelaos, spiran ha;
Och dig till Spartas jord begif, och herrska der
I landet, du med henne fick, som tusen qval
Beredde dig, tilldess hon förde dig hit hem. 1680
Här inför staten allt tillrätta ställer jag,
Som honom tvang, att egen moder slå ihjäl.
ORESTES.
Orakelgud, i dina svar ej nånsin du
Bedrägelig har varit, men sannfärdig städs!
Mig kom den fruktan på, att, hörande en röst 1685
Från trollen, jag mig skulle tycka höra dig.
Men allt går bra, och jag hörsammar dina ord.
Se nu, från död befriar jag Hermione,
Och henne äktar, om sitt bifall fadren ger.
MENELAOS.
O Helena, Zeus' dotter, hell! jag prisar dig,
Invånarinna uti gudars sälla hem!
Åt dig, Orestes, ock min dotter lemnar jag,
På Phoibos' bud. -- Välbördig sjelf, välbördig mö
Till äkta tag, och lycklig vare du, och jag!
APOLLON.
Nu vandren allesamman, dit jag bjuder er, 1695
Och trätan sliten!
MENELAOS.
Dig hörsamma måste man.
ORESTES.
Så gör ock jag, och med min lott försonar mig,
O Menelaos, och ditt budord, Loxias!
APOLLON.
Nu er väg! nu er väg! Samdrägtighet,
Den sköna gudinnan, vördande; men jag 1700
Vill Helena bringa till Kronions sal,
Och de tindrande stjernors himmel,
Der bredvid Hera, och Herakles' gemål,
Heba, som gudinna hon thronar,
Af menskorna ärad med offer städs, 1705
Jemte Tyndariderna, söner af Zeus,
Beskyddande hafvets sjömän.
KHOREN.
Ack, du herrliga Segergudinna, mitt lif
Du evigt skydda må,
Och aldrig tröttna, att kröna det! 1710
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Orestes" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.