Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Kloka Maja och andra berättelser
Author: Hedberg, Frans
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Kloka Maja och andra berättelser" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.

BERÄTTELSER***


available by the Google Books Library Project (https://books.google.com)



Note: Images of the original pages are available through
      the Google Books Library Project. See
      https://books.google.com/books?id=YtJQb_zh7m4C



FRANS HEDBERG

KLOKA MAJA OCH ANDRA BERÄTTELSER


[Illustration]



Stockholm
Albert Bonniers Förlag

Stockholm 1908
A.-B. Fahlcrantz’ Boktryckeri



KLOKA MAJA.

EN SKÄRGÅRDSHISTORIA.


1.

Kloka Maja var hela den kvinnliga befolkningens oumbärliga hjälpreda och
orakel. Deras förtroende till henne var lika obegränsadt som karlarnas
hat var brinnande, och det vill säga mycket. Ty deras hat var så mycket
intensivare, som de icke vågade gifva luft däråt och det är ju en gammal
erfarenhet att knytnäfven aldrig knipes ihop hårdare än när den knytes
i byxfickan. Och karlarnas hat kom egentligen därutaf att hon tog reda
på allting. Det var mycket bra, tyckte de, när hon skaffade rätt på
bortkommet gods, men när det gällde bortspelade penningar eller på
stadsfärderna bortkomna äkta män — ja, då var det så lagom roligt. Men på
samma gång fruktade de henne också, ty det var en trosartikel hos dem att
hon kunde slå ut ett öga, eller kasta torrvärk i en hand eller fot, utan
att någon annan doktor än hon själf kunde bota skadan, när den en gång
var skedd.

För öfrigt retade det dem ofantligt, att de inte kunde få henne »på
socknen», som det hette. Ty hade hon väl blifvit fattighjon och kommit
att skickas mellan gårdarna på ön, så hade de kunnat hunsa henne så
mycket de ville. Men se, att blifva fattighjon, »det kunde då aldrig
hända henne,» menade kloka Maja. Inte så länge hon hade två händer som
kunde röra sig och ett par djupliggande grå ögon, som kunde läsa tvärt
igenom en människa. Inte så länge hon orkade binda skötar och abborrnät
om vintern och plocka bär om sommaren och hösten.

Därför höll hon sig envist kvar i sin lilla sneda backstuga på södersidan
af ön, där den stod med ryggen mot en berghäll och tittade ut öfver
den långsträckta viken, som skar in från den stora fjärden där ute och
hade en liten trädbeväxt holme till vågbrytare midt framför stugan. Hon
betalade punktligt sex kronor om året i tomtören till en af bönderna i
Ofvanby, som led mycken smälek af sina grannar för att han inte satte upp
summan till tolf eller åtminstone tio, eller också helt rätt och slätt
afhyste »trollet».

»Nej, låt bli det!» svarade alltid Vesterman, när de rörde på den
strängen; »det kunde bli dyrare än en kan tro. Då tar jag hellre di sex
och låter fem vara jämnt för rexten.»

Kloka Maja var en liten, krokryggig och skinntorr gumma på sina modiga
sju och sexti, och vidare vacker var hon just inte att se på. Det enda
som ännu var bra på henne, voro de stålgrå ögonen, fast de nu lågo djupt
inne i ett helt korsande nät af bruna rynkor och öfverskuggades af ett
par buskiga ögonbryn, som ännu voro nästan svarta, fastän hårtestarna
kring det framåtlutande gamla hufvudet voro nästan krithvita. Kinder
och haka voro infallna och håliga, munnen hopknipen och tandlös, och
öfver den hängde en lång, litet böjd näsa, hvars tämligen rödlätta
spets tycktes hafva en afgjord fallenhet att göra en påhälsning hos den
spetsiga hakan. Och likväl gick det en sägen på ön att kloka Maja hade
varit en lång, vacker jänta — ja, rent af en af de vackraste i hela den
trakten af skärgården. Det fanns ännu en gammal åttioåring kvar borta
i Nederbyn som påstod sig minnas när hon var den mest firade på alla
lördagsdanserna; men som gubben tidtals var alldeles slö och nästan
halffjoskig, så var det ingen som egentligen trodde honom. De som mindes
henne från hennes medelålder, påstodo att hon var som folket var mest,
och fast det fanns många gamla gummor på ön, kunde likväl ingen af dem
påminna sig att Maja nånsin varit vacker.

Men se klok, det var hon, och Gud tröste den syndare, som fick något
obytt med henne. Den fick allt se sig om hur det gick både med
höbärgningen och höstsådden, och ruttnade inte potatisen för honom,
så var det då mera lycka än konst. För att nu inte alls tala om de
väntade kalfvarna eller de nyfödda lammen. Men något troll eller någon
ogudaktig varelse var inte kloka Maja, det kunde ingen säga. Fanns det
någon möjlighet att komma fram, så var hon i kyrkan hvarenda söndag, och
prästen hade ingen varmare och uppmärksammare åhörarinna än henne. Det
var nog prästen också som hon mest hade att tacka för att hon fick vara i
fred, om hon också gick och samlade litet vindfällen till vinterbränsle
åt sig från böndernas skogslotter, där de annars fingo ligga och multna
utan gagn.

»Hon är en ärbar och god kristen,» brukade pastorn säga, »och inte är det
något ondt i, att hon _vet_ litet mera än ni andra. Hade ni haft ögonen
och tankarna med er lika bra som hon, så visste ni kanske lika mycket
med!»

Två lefvande väsen hade kloka Maja omkring sig i sin gamla stuga. Det ena
var en stor, grå katt, som hette Olle, det andra en gammal svart höna,
som kändes vid namnet Lotta, och som enligt kloka Majas bestämda beslut
fick lefva så länge hon själf ville. Katten var också till åren, men han
gjorde nytta för sig ännu och höll en sträng räfst med råttorna, hvilka
sökte sig in till Majas stuga när det om hösten började blifva tomt på
åkrarna.

Många tyckte nog det var orätt af Maja att hålla sig husdjur, när hon
själf hade så knappt att lefva af, och en gång hade Anders Jonsson i
Österäng, en af de tätaste bönderna på ön, som minst af alla kunde tåla
gumman, slängt åt henne:

»Tocken där fattiglapp tycker jag kunde ha nog åf te’ skaffa födan åt sig
själf och inte ha tocke’ där matfrat när sig i stuga’!»

»Har jag tiggt någe’ åf er åt kräkena då?» frågade kloka Maja.

»Ne-ej och inte vore det lönt heller,» svarade Anders Jonsson; »men nog
tycker _jag_ ...»

»Inte för det angår mig hvad ni tycker,» snäste Maja af honom, »men
någe’ lif ska en väl ha om sig och di här hvarken skvallrar eller stjäl
någe’!»

»Ne-ej, men di hjälper er fäll te’ trolla, kan jag tänka?»

»Det kunne hitta på och hända, det,» svarade Maja och spände sina gråa
ögon i honom, hvarpå hon vek af till sin stuga, där Olle kom emot henne
med svansen i vädret, medan Lotta gick och sprätte med benen uppe i
spånbacken.

»Håken tro’na,» mumlade Anders Jonsson för sig själf och tog ut stegen,
som om han känt en kall kåre öfver ryggen.

Kloka Maja satt utanför stugknuten i eftermiddagssolen, när Fiskar-Olles
pojke kom stickande genvägen tvärs öfver backen. Maja rensade blåbär, som
hon skulle skicka till staden, och Olle låg bredvid henne på dörrtröskeln
och kisade lättjefullt i solen, medan Lotta lagt sig på sidan i spånhögen
och sträckte benen ifrån sig samt sprattlade med ena vingen då och då.

Pojken stannade på vederbörligt afstånd, stoppade först fingrarna i
munnen och såg på katten, drog sedan bort dem igen och ropade litet
tveksamt:

»Mor Maja!»

»Ja, hvad ä’ det? Hvad vill du?» frågade gumman och tittade upp med
handen för ögonen.

»Jo det är bå’ från Österäng, att I ska komma te’ dom i röaste rappe’!»

»Ä’ det nån åf korna som ä’ sjuka nu igen då?»

»Ne-ej! Det ä’ Lena! Ho’ har dumpi’ ikull ute på gälet!»

»Hvad säger du, pojke?»

»Och di har köri’ hem’ena i skrinda! Och mor Jonsson ba’ att ni skulle
ta’ stöpgryta me’ er!»

»Jaså, ja det ä’ bra! Ge’ dig åf och säg för’na att jag kommer. Här har
du en näfve blåbär!»

Pojken tog bären och satte af utför backen, som om han hade haft eld
efter sig.

Gamla Maja steg upp, hällde försiktigt tillbaka blåbärena i korgen, vek
ihop handduken och gick in i stugan, mumlande för sig själf:

»Jo jo men! Den sjukan har jag vänta’ länge, jag! Få nu se, om en kan
bota’na!»

En stund därefter hade hon slagit ett huckle om hufvudet på sig, tog en
grå påse i ena handen, stödde sig på en lång hasselkäpp, som hon bar i
den andra, och gick utför backen med raskare steg än man kunde tro henne
om, när man såg hennes böjda rygg och hennes vickande gamla hufvud.


2.

Se här hvad som hade händt!

Lina på Österäng, enda dottern i huset, hade helt plötsligt blifvit sjuk
ute på åkern, där hon gått i solbaddet hela förmiddagen tillika med
tjänstflickorna på gården och bundit kärfvar vid rågskörden. Hon hade
varit munter och glad som vanligt, där hon gick efter Magnus, som var den
raskaste af karlarna och hvars lie med hvinande skär mejade den gula, mer
än manshöga rågen i mycket vidare halfcirklar än alla de andras.

Det hade varit svalt och daggvått på morgonen, men nu baddade solen hett
från molnfri himmel, och inte en fläkt rörde sig öfver det vida gärdet,
som låg ett godt stycke från sjön, omkransadt af löf- och barrskog. Men
sådant var man van vid under de heta skördedagarna i augusti, och Lina
var minsann inte den som plägade gifva sig i första taget, det visste man
också.

Så mycket större blef därför förvåningen hos karlarna och förskräckelsen
hos kvinnorna, när den raska flickan, bäst som hon gick där lutad för
att samla ihop rågen, reste sig upp alldeles kapprak, gaf till ett gällt
skrik, slog omkring sig i luften med bägge armarna och föll handlöst
framstupa ner bland den hvassa rågstubben, som stack sönder hennes
ansikte, så att blodet sipprade fram i pannan och på kinderna.

»Hvad i Herrans namn kommer det åt jänta’?» ropade Fiskar-Olle, som var
med i dagsverket för sin stuga nere på udden och som just stannat i
slaget för att lägga en ny snusportion innanför läppen. »Jag tror rakt åf
att hon fick dåndimpen me’ samma!»

Magnus vände på hufvudet, kastade lien ifrån sig och var framme hos
henne med ett häftigt språng. Han kastade sig ner bredvid den fallna och
försökte resa henne upp; men när han väl fått upp hufvudet på henne, föll
det ner mot bröstet igen alldeles som på en död.

»Lina! Hvad i Jesse namn ä’ det me’ dej!» ropade han förskräckt och
försökte resa upp henne på nytt; men när det inte lyckades, blef han
alldeles ifrån sig och ropade, utan att bry sig om att han hördes af de
andra:

»Kära, söta Lina, du kan fäll begripa att jag bara spetakla med dej!
Titta bara opp ett endaste litet tag, så en kan få si att lifhanken
sitter i dej!»

»Släpp’ena, Magnus!» ropade Karin, den äldsta af pigorna, halfhögt och
pekade bakom sig utåt den mejade delen af fältet. »Där kommer Jonsson,
och får han si att du håller i’na, så Gu’ trösta dej!»

»Det angår mej inte! Skaff’ litet vatten te’ badda’na me’. Jesses ni,
tänk om ho’ har fått solsticke’!»

»Hvad ä’ det med Lina?» frågade nu Anders Jonsson myndigt, i det han
närmade sig med stora steg. »Hvad har du me’na te’ göra?»

»Ho’ föll rak lång i backen, bäst som ho’ gick och kärfva’!» ropade Karin.

»Och gaf te’ ett elemenskade allo!» bifogade Fiskar-Olle.

»Hå ja, det ä’ fäll inte någe’ farligt!» menade fadern lugnt. »Ho’ har
fäll förtaje sej lite’, och det går fäll öfver, när ho’ får hvila sej en
smula. Släpp’ena du, Magnus, tocke där sköter kvinnfolka om likare än du.»

»Inte ska ho’ fäll ligga här midt i solbadde’ heller!» svarade Magnus,
tog ett kraftigt tag om ryggen och benen på henne, lyfte henne upp så
lätt som om hon varit en vante och bar henne halfspringande bort till en
liten löfdunge, som skar in i åkern på ena sidan.

»Det va’ en huggare te’ orka!» utbrast Fiskar-Olle beundrande. »Det ville
jag då inte åta’ mej te’ göra på rak arm!»

Anders Jonsson teg först och ref sig bakom örat, medan han såg mörk ut
som ett åskmoln, och ropade sedan åt pigorna:

»Nå, stå inte där och gapa utan ge’ er åf efter och titta om’ena!»

De skyndade sig framåt skogsdungen så fort de kunde, och Anders Jonsson
mumlade för sig själf, i det han långsamt masade efter med räfsan öfver
axeln:

»Den där Magnus, den ska jag fäll själf sköta om som han ä’ sjuk te’!»

Strax innan han kom fram till dungen, mötte han den unge drängen, som
varm och pustande var på återvägen, och i förbifarten snäste han till åt
honom:

»Ta’ du opp lien igen och slå råg! Det ä’ du stadd för och inte för te’
kånka på kvinnfolk!»

Magnus svarade inte ett ord; han bara såg på husbonden med trotsig,
nästan gäckande blick, och när denne väl gått förbi, vände han på
hufvudet och spottade efter honom.

Blixtsnabbt vände Anders Jonsson sig om.

»Spottar du efter mig, din fan?» skrek han alldeles eldröd af förargelse.

»Får en inte spotta nu heller?» frågade Magnus kallt och fortsatte sin
gång. »Det vore fäll lagom underligt, om en skulle spotta torrt här, där
en inte fått i sej ett gudslån se’n i måros!»

»Ja, vänta mej du te’ Mikaeli!» mumlade Anders Jonsson och gick vidare
framåt skogsdungen, där pigorna som bäst voro sysselsatta omkring Lina,
som de halfvägs klädt af för att skaffa henne luft.

»Kom inte hit!» skrek Karin. »Vi håller ju på och tar åf’ena kläderna!»

»Hur ä’ det fatt me’na nu då?» frågade fadern och stannade.

»Hå kors, ho’ vet inte te’ sej ett fen, det fattiga lifvet!» skrek Karin
som förut.

»Tocke’ förbaskade elände!» svor Anders Jonsson till och slängde räfsan
ifrån sig, så att några pinnar röko af.

»Det ska just hända mig tocke här, och det när en har som brådast med
rågen!»

»Det vore fäll bäst te’ låta Anna springa hem och säga te’ att di kommer
hit med skrinda’, så en får forsla hem’ena!» ropade Karin, som höll på
att badda Linas hufvud, hals och bröst, med vatten ur en kopparflaska.

»Asch nej, inte behöfs det tocke amberad!» svarade fadern. »Ho’ kvicknar
fäll ve’ igen, när ho’ får ligga och ta’ igen sig en stund.»

Därmed gick han tillbaka till skörden med den trasiga räfsan på axeln.

»Den där frågar då hvarken efter hustru eller barn, bara han ä’ god
te’ få in rågen!» sade Karin harmset till de andra flickorna, medan de
ansträngde sig att få lif i Lina igen.

Slutligen lyckades det; men när hon väl vaknade upp igen, kände hon sig
så matt och eländig att skrindan måste skickas efter, hvarpå hon bäddades
ned i den och fördes hem till den förskräckta modern, som var af en helt
annan natur än den hårdhjärtade och skördeifrige Anders Jonsson. Och när
mor Lovisa väl fått dottern i säng, var det första hon gjorde att få tag
i Fiskar-Olles pojke och skicka honom midt öfver ön efter kloka Maja i
Gäddviken, säga henne hur det var fatt och be henne för all del inte
glömma bort att taga »stöppannan» med sig.


3.

Skördefolket hade ännu inte kommit hem, när kloka Maja klef in i köket på
Österäng, där mor Lovisa var ensam och stod vid spisen, där hon nyss satt
på potatisgrytan till kvällsvarden.

»Nå, kära Maja,» ropade hon glad och skyndade emot henne halfvägs till
dörren, »det var då för innerligt väl att ni var hemmave’!»

»Ja, det kan ni tacka blåbära för!» sade Maja pustande och slog sig ner
på en stol nära dörren samt frågade, sedan hon pustat ut litet: »Hur ä’
det me’na nu då?»

»Hå, kära hjärtandes! Men kom nu först fram te’ bole och få er en
tår varmt. Kaffepanna’ har vänta’ på er bå’ länge och väl,» trugade
mor Lovisa och släpade och drog i gumman, som gjorde det sedvanliga
motståndet för anständighetens skull, fast hon inte mer än någon annan
skärgårdsgumma ville försaka kaffetåren. »Hur de ä’ me’na, frågar ni?
Ja Jesses vet, men nog sir ho’ fasligt eländiger ut, och inte ett
skapande ol får en ur’na, och het ä’ ho’ om hufve’ som en bakugn dan före
julafton!»

»Kan ni inte veta någe’, som en kan rätta sej efter?» frågade Maja
försiktigt och tömde ut koppens halfva innehåll på fatet.

»Det ä’ fäll ni som ä’ kloker och inte jag, kan jag tänka!» svarade mor
Lovisa, som inte heller var så dum af sig.

»Hå ja, det behöfver ni inte säja mej,» svarade Maja långsamt och blåste
emellanåt på kaffet, »men tocke tar nu allti’ sin tid, och därför tänkte
jag att ni ville hjälpa te’; men ä’ det så att ni inte har nå’n brådska,
så inte gör det mej någe’. Allti’ får jag veta hvad jag vill.»

Och nu drack kloka Maja sitt kaffe långsamt och betänksamt, som om det
varit det enda hon brydde sig om i hela världen.

Det behöfdes inte heller mer för att få mor Lovisas munläder i gång, och
det gick åt inte mindre än tre koppar kaffe, innan hon hunnit dela med
sig alltsammans.

När därför kloka Maja efter en styf halftimme kom in i farstukammarn, där
Lina låg nedbäddad på en pärlfärgad pinnsoffa, visste hon mer än väl hvad
hon skulle tänka om det där »solsticke», som flickan råkat ut för borta
på åkern. Medan hon hörde på moderns svada där ute, lade hon ihop med
hennes tal några ord, som hon uppsnappat borta i Öfverbyn, där hon för
ett par dar sedan varit och botat en sjuk kalf, som förätit sig på fuktig
klöfver och där pigorna talat om en dans på Jan Olssons loge — och nu
hade hon tämligen klart för sig hur landet låg!

Det var kväfvande hett inne i kammaren, och det första Maja gjorde var
att hon slog upp ena fönstret och lät den friska luften ute från fjärden
spela in i rummet och sedan flyga ut igen, förande med sig några surrande
spyflugor. När det var gjordt, gick hon fram till soffan, böjde sig ner
öfver den feberheta flickan, strök med sin knotiga svala hand öfver
hennes brännheta panna och hviskade helt sakta i örat på henne:

»Inte ska du tro, kära Lina, att Magnus frågar efter Ida i Marbottna.
Bättre vett har han fäll än så!»

Lina, som låg nerbäddad med det tjocka täcket uppdraget ända till hakan
och som inte ens öppnade på ena ögat, när gumman kom in, kastade hastigt
af sig täcket och reste sig häftigt upp till hälften i bädden, så att
linnet föll ned från axlarna och lämnade hals, barm och armar bara, såg
på henne ett ögonblick med vidöppna ögon, fick sedan tag i bägge hennes
händer, kramade dem hårdt i sina och stammade:

»Hvad ... hvad ä’ det ni säjer och hur ... hur vet ni att ... att ...»

»Hå kors, jag vet mycket, jag,» svarade Maja småslugt, »och jag såg nog i
kaffesumpen hemma, hvad det va’ som hände på Jan Olssons loge i lördas.»

»Såg ni?» frågade Lina allt mera häpen. »Såg ni att Magnus ...»

»Att han dansa halfva natten me’ Ida, ja! Men hva’för gjorde han’et, tror
du? Jo, för han visste att skräddarn, som drog handklavere’, va betalt
åf far din att hålla ögona på er — och så för att du dansa’ me’ den där
målarn ifrån stan.»

»Ja, det va’ för att han la’ sej ut för Ida. Inte ville jag vara sämre än
nå’n ann’.»

»Inte blef du fäll bättre för det heller, flicka. Och nu i dag, när du
gick och band efter honom, så slängde han fäll ur sej någe’, kan jag
tänka?»

»Ja, han sa’ att Ida i Marbottna va’ mycke’ smalare om lifve’ än jag. Och
så att ho’ va’ lätt som en fjäder te’ dansa me’.»

»Och det tyckte du va’ tungt te’ höra på fastande mage? Jojo — jojo!
Tocke’ ä’ det med denna här ungdomen. Mycke’ ell i kroppen och lite’ vett
i knoppen! Det ä’ så, det ja!»

»Men hur kan ni veta ...?»

»Tror du inte jag me’ har vari’ ung, flicka? Jo, lita på det, du — och
lika hvit och rund och mjuk om halsen som du. Fast det ä’ länge se’n —
men mins’et gör jag nog i alla fall. Och jag hade fäll en gosse, jag me’
i min tid — och lika tokiga va’ vi som ni ä’ nu. Men väl vure om ni blef
mindre utsatta för elände än hvad vi blef.»

»Fick ni inte hvarann’ då?» frågade Lina och drog upp täcket om bröst och
hals, men behöll sin sittande ställning.

»Nej, då hade jag fäll inte sutti’ här som kloka Maja!» svarade gumman
och torkade med afvig hand bort en klar droppe, som från ögat sökte sig
ner på nässpetsen. »Tocken klokskap får en betala för här i väla, och det
mer än den är värd ändå.»

»Va’ han fattiger han me’ då, som Magnus?» frågade Lina.

»Nej, kära barn,» svarade gumman, »det va’ rakt tvärs om med oss två. Han
var hemmason, han, och fadern hade groft me’ pengar — det va’ jag som var
fattig och hade ingenting. Men han ville ha mej ändå, han — fast det gick
inte så lätt då som det går nu, inte. Då hade föräldrarna mer te’ säja,
och sönerna fick vara kus den tiden. Men det ä’ som det ä’ med det — nu
ska vi tala om dej! Tycker du riktigt om Magnus, riktigt så där så du
vill vara me’n i både ur och skur, om det så ska vara?»

»Ja, nog vill jag det,» svarade Lina och såg på henne trohjärtadt och
bestämdt.

»Och det ä’ inte bara tocket där dansflams emellan er, inte?»

»Nej, teminstingen inte för min del.»

»Är du inte säker på hur det ä’ för hans då?»

»Jo, nog trodde jag jag kunne vara det förut, allti’. Men efter det där
schaset med Ida vet jag rakt inte hva’ jag ska tro.»

»Å, tok! Det va’ fäll bara litet afundsjuka för att du dansa’ me’ målarn.
Han ville ge’ dej så godt igen, kan du begripa.»

»Ja, men det va’ han som börja!» fortfor Lina envist.

»Det va’ för skräddareländets skull, kära du. Men i alla fall ska jag
fäll ta’n i förhör, jag ... så _det_ blir nog bra. Värre blir det fäll
te’ få bukt på far din. Du får allt lof te’ bli’ ordentligt skral, innan
han ger me sej.»

»Ja, men nu känner jag mig riktigt bra, se’n jag fick tala me’ er,» sade
Lina och gjorde min af att stiga upp.

»Stoppa du te’baks fötterna igen,» uppmanade Maja kärft, »för här kommer
du allt te’ bli liggandes nåra dar te’. Vi får allt lof te’ sätta
skrämbusen i Anders Jonsson, om jag känner’n rätt.»

»Ska jag ligga?» frågade Lina förskräckt; »och tänker ni inbilla far ...?»

»Att du ä’ riktigt sjuk, ja! Det ä’ nog det enda som stöttar. Men hör
du, Lina, nu ska du först säja mej en sak på samvete: det ä’ fäll inte
någe’ annat imellan dej och Magnus, än ni kan svara för hos bå’ Gud och
människer?»

»Hvad menar ni?» frågade Lina och blef som en drypande blod i ansiktet
och ända ner på halsen.

»Hå, du vet nog hva’ jag menar! För si, ä’ det så, då vill jag inte ha
me’t å göra, utan då får ni hjälpa er själfva, och då får fäll Anders
Jonsson ge’ me’ sej i alla fall, för att inte skammen ska’ komma öfver
er.»

»Hur kan ni tro någe’ tocke om Magnus och mej?» frågade Lina, och var nu
lika blek som hon nyss varit röd.

»Hå kors, jag vet fäll hur’dana pojkarna ä’ och jäntorna me’ för den
deln!» svarade Maja lugnt. »Det behöfs bara att den ena vinkar te’, så
slinker den andra me’.»

»Sådan ä’ inte Magnus och inte jag heller!» svarade Lina och såg på henne
med ren och öppen blick. »Och det vet jag, att hade han gifve’ mej en
tocken vink, så hade det allt vuri’ slut oss imellan för länge se’n!»

»Ja, så mycke’ likare då,» återtog Maja med belåten ton; »och då ska jag
fäll försöka reda härfvan åt er.»

»Och kan ni det, Maja, så kom ihåg att jag glömmer det aldri’!» sade Lina
med fuktiga ögon och tryckte hennes händer i sina.

»Det blir fäll allti’ bra me’ det! Men kryp nu ner igen och si riktigt
eländig ut. När far din kommer, så voja dej så mycke’ du orkar och låss
som du inte känner igen’en. Och ingen ann’ heller, hör du det?»

»Ja, men mor hon tar fäll ve’ sej illa, om ...»

»Jag ska säga’na ett ol i förtroende.»

»Och Magnus — tänk om han ...»

»Aja, lite’ kan han fäll pinas för Idas skull, eller hva’ tycker du
själf?»

»Ja, det förståss, men ...»

»Jag ska fäll hviskan i öra’ då att det inte ä’ så värst farligt. Nu hör
jag skördefolke’ komma hem för te’ få sig aftonvard. Skapa dej nu så sjuk
som du kan, och ställ dej riktigt yr i hufve’ och skratta inte när jag
kommer och stöper öfver dej, det säjer ja dig te’. Och får jag lof te’
ge’ dej någe’ elakt te’ ta’ in, så svälj och grina bara — för di tror nog
att det kommer te’ göra dej godt.»

Och med de orden gick Maja ut ur kammaren och in i köket, och hon såg
mycket hemlighetsfull och bekymrad ut, när hon kom dit ut, där Anders
Jonsson och drängarna intagit sina platser vid det stora bordet, medan
mor Lovisa och pigorna sutto vid spisen och afvaktade den stund, då
skapelsens herrar hade hunnit stilla sin hunger.


4.

När Maja kom ut från Linas kammare, kastade husbonden en arg blick
på henne från bordet framme vid fönstret, där han satt med drängarna
och Fiskar-Olle och hade framför sig en väldig portion af den salta
strömmingen, som fick en duktig klick smör att simma i, sedan detta
blifvit uppsmält af den varma potatisen.

Maja var klok nog att inte låtsa om blicken, utan gick fram till spisen,
där mor Lovisa satt, sade helt sakta några ord i öronen på henne och tog
sedan sin lilla stöppanna och satte den på elden bredvid grötgrytan. När
det var gjordt, började hon gräfva i kjolsäcken efter några blybitar och
annat smått, som hon helt långsamt och betänksamt lade ner i grytan, den
ena efter den andra.

Karlarna sneglade på henne med nyfikna och undersamma blickar och pigorna
drogo sig åt sidan, trots sin stora nyfikenhet, så att det blef ett
vördnadsfullt afstånd mellan dem och henne. Den enda som satt lugnt kvar
på sin plats var mor Lovisa, som efter de framhviskade orden utbytte
en hastig blick af hemligt förstånd med Maja, där hon stod lutad öfver
spishärden.

»Du skällde förut öfver att du hvarken fick vått eller torrt,» sade
Anders Jonsson snäsigt till Magnus, som hade ögonen spända på Maja och
hvad hon sysslade med; »hvarför äter du inte nu då? Hon kan nog trolla,
kärngen där borta, utan att du glor på’na.»

»En måtte fäll få ha ögona hvar en vill,» svarade Magnus och tog sig på
måfå en strömming. »Eller ska di kumderas me’, likasom armarna?»

Anders Jonsson svarade ingenting, men han högg en stor potatis midt itu
med knifven och vände på hufvudet åt hustrun, framkastande med samma
snäsiga ton:

»Hva’ säjer hon om jänta’ där inne nu då? Ska en kanske ha’na liggande
länge nu midt i bråaste tiden?»

»En får fäll si, när hon har stöpt öfver’na,» svarade mor Lovisa lugnt
och började att med en stor träslef ösa upp gröten i stenfatet.

»Har ho’ inte hunni’ me’ det än då?» frågade mannen lika snäsigt som
förut.

»Jag skulle fäll först höra hur det va’ me’na!» svarade Maja lugnt som
förut och vände sig sedan till mor Lovisa: »Vill ni ta’ med er en spilkum
vatten och komma me’ in, så ska vi si hur det är fatt.»

Därpå tog Maja pannan af elden, och mor Lovisa följde med henne med en
spilkum vatten.

Karlarna fortsatte att äta under tystnad, sedan Karin satt fram grötfatet
på bordet. Fiskar-Olle försökte att få i gång ett samtal om rågen och
utsikten att få något för den fram på hösten, men det gick inte annat
än med enstafviga ord, och när de slutat äta, stego de upp, knäppte
ihop händerna och bockade sig långsamt för bordet, sade sedan tack åt
husbonden och gingo sin väg, den ena efter den andra.

Anders Jonsson själf gick in i kammaren på andra sidan och stoppade sin
pipsnugga.

När pigorna blifvit ensamma i köket, halfhviskade Karin till de andra:

»Det va’ inte mycke’ som Magnus fick i sej, inte. Han ä’ allt illa tokig
i Lina, stackare.»

»Hm! det vet jag visst!» sade den yngsta af flickorna, en ljushårig jänta
på sjutton, aderton år, »får han inte henne, så måtte det fäll finnas
andra som sir lika så golika ut.»

Nu kom mor Lovisa ut från Lina med pannan i handen och efter henne Maja
med spilkummen.

»Har far gått ut?» frågade hon flickorna.

»Nej, han ä’ inne i kammarn,» svarade Karin.

»Då ä’ det fäll bäst vi går in till’en me’samma, eller hur, Maja?»

»Kanske det. Men kom ihåg nu hva’ jag sa’: det sir illa ut, om Jonsson
inte ger me’ sej.»

»Men från vette’ blir hon fäll ändå inte?» frågade modern och satte
pannan ifrån sig i spisen.

»Ja, det kan en aldrig veta. Och det ä’ så godt te’ bereda’n på det
värsta, så blir det så mycke’ bättre se’n, om det går åf för mindre.»

Det tyckte mor Lovisa var klokt taladt, och så tog hon då Gud i hågen och
steg in i kammaren, och kloka Maja seglade efter i hennes kölvatten, med
spilkummen, i hvilken det smälta och hastigt afkylda blyet låg på bottnen
i underliga snirklar och kroklinjer, som sågo ut som stelnade maskar.

När de kommo in, stod Anders Jonsson borta vid sin gamla gulmålade
klaffbyrå, där han hastigt sköt igen en låda och vände sig om som om
han blifvit obehagligt öfverraskad. Han sög ett duktigt bloss ur pipan,
bolmade ut med röken och frågade med barsk ton:

»Hvad ä’ det frågan om? Hvad ska ni här inne med det där tråtyge te’
göra?»

»Jag tänkte du ville fäll höra hur det ä’ med flickan våran ändå,»
svarade mor Lovisa, som inte var så lättskrämd af sig.

»Står det te’ läsa i skåln där, det då?» fortfor mannen och försökte se
tviflande ut, men kunde inte låta bli att kasta en halft förargad, halft
skygg blick på Maja, som gick fram och ställde spilkummen på bordet borta
vid fönstret.

»Det kan allt hända, det!» sade hon i detsamma och spände ögonen i honom.
»Om Jonsson vill komma hit nu, så kan han själf få si.»

»Jag ger håken både henne och hennes trollkonster!» mumlade han och ville
gifva sig af ut.

Men nu var det hustrun som ställde sig i vägen för honom, i det hon helt
kärft yttrade:

»Du borde fäll kunna bära dej åt som folk, när det gäller det enda barnet
vi har. Och har nu Maja en gång gjort sig omak och kummi’ hit, så ska du
fäll också höra på hvad hon har te’ säja. Och det säjer jag ifrån, att
vill du inte det, så far jag te’ stan och tar flicka’ me’ mej och frågar
doktorn, och då får hon ligga kvar där te’s hon blir frisk igen, och
tycker du att det blir billigare ...»

Men se kostnaden, det var just att taga Anders Jonsson på hans ömmaste
sida, hvarför han också helt fogligt vände om på halfva vägen, makade sig
med långsamma steg fram till fönstret och sade så pass vänligt att det
inte alldeles såg ut som om han ville bitas:

»Nå ja, jag får fäll höra på hur det ä’ fatt då. Men när det ä’ midt i
bråaste andtiden, så kan ni fäll inte undra på om en blir sint öfver
eländet.»

»Nenej, men si pröfninga’ kommer inte precist när en har skuradt och i
ordning,» utbrast Maja långsamt. »Ho’ passar allt på när ho’ kan komma
illa te’, för annars skulle vi fäll inte ta oss så värst åf’ena. Men
titta nu, ska Anders Jonsson få si. Sir han den där runda blyklumpen, som
det går ut alldeles som stålringar ifrån, och sir han hur en åf de där
stålringarna sitter fast ve’ en annan liten klump, som sir ut som ett
hjärta?»

»Jaa, så sir det ut!» svarade Anders Jonsson och stirrade i spilkummen.
»Men hvad ä’ det det ska betyda då?»

»Jo, det betyder att flicka’ har fått solsticke’ och att det står åt både
bröste’ och hufve’ på’na!» svarade Maja med bestämd ton.

»Inte sir jag någe’ hufve’, inte!» återtog Anders Jonsson och stirrade
envist i vattnet.

»Jaså, hvad ä’ det där då, som ligger strax breve’ hjärtklumpen? Och som
hänger ihop ve’ den med de där krokiga trådarna? Ä’ det inte ett hufve’,
det?»

»Det tycker jag en blind borde kunna si!» inföll mor Lovisa afgörande.

»Jaså — jaja — si den fäste jag mej inte ve’!» medgaf Anders Jonsson.

»Ja si, en får lof te’ vara lite’ van ve’t ska jag säja,» återtog Maja
med aldrig svikande säkerhet och skvalpade litet på spilkummen, så att de
lösa bitarna ändrade plats och bildade nya figurer på bottnen. »Men nu
ska vi titta på lite’ annat me’.»

»Står det hvad en ska bota’na me’ också?» frågade Anders Jonsson, som det
tycktes allt mer och mer intresserad.

»Det kommer se’n, det!» svarade Maja och kastade en hastig blick
på Lovisa, som nickade helt omärkligt, liksom till tecken af godt
samförstånd. Därpå återtog hon helt långsamt, som om hon haft svårt att
läsa sig till hvad hon ville veta: »Sir Jonsson den där raka biten, som
ligger på ena sida’ och har liksom en hufve’knopp me’ en hatt på?»

»Jaa, nog sir jag den!» svarade Jonsson och tittade åt motsatta hållet.
»Ä’ de’ meklamente, det då?»

»Det kunde allt hitta på och hända, det,» fortfor Maja, »och om jag inte
sir alldeles för tokigt, så ä’ det inte mer och inte mindre än en karl,
som ligger te’ huse’!»

»Hå kors i alla tider! Ge’ mej si!» ropade mor Lovisa lifligt och böjde
sig fram öfver spilkummen.

»Ja, ser I inte där, mor Lovisa, att han vänder hufvet rakt åt
hjärteklumpen där bortnas?»

»Ja, ta’ mej dalern gör han inte ock!» ropade Lovisa allt mer och mer
intresserad af hvad hon trodde sig se.

»Syns det om han har någe’ ock?» frågade Anders Jonsson med spefull ton.
»För annars är det fäll inte värdt att han omakar sej!»

»Åja, utan ä’ han inte,» svarade Maja; »och om det ock skulle så vara, så
gjorde det fäll ingenting, när han kommer te’ rikaste bond’ på hela ön.»

Anders Jonsson var lika litet som någon annan dödlig okänslig för
smicker, och han kunde inte låta bli att stryka sig om hakan med
själfförnöjd min; men som han började ana satans list, återtog han genast
med betydligt kärfvare ton än förut:

»Prata nu inte tocke’, utan tala hellre om hvad en ska göra för te’ få
jäntan på bena igen.»

»Det ä’ just det vi ska titta efter nu!» sade Maja försiktigt och
kastade en hastig blick på mor Lovisa, som fortfarande stod försjunken i
betraktande af spilkummen.

»Ni kan ju göra det då, medan jag går ut och ser efter att di har skött
om hästarna ordentligt,» svarade Jonsson och gick sin väg med ovanlig
brådska, som om han varit rädd för att någon skulle vilja hindra honom.

»Tänk om han ger sig åf in te’ flickan,» hviskade mor Lovisa hastigt och
tog ett par steg för att skynda efter honom.

»Bry er inte om det, ni,» svarade Maja med ett slugt blinkande, »jag har
sagt’ena hur hon ska bete sej.»


5.

När Anders Jonsson kom ut på gården och just skulle snedda af öfver
till stallet, såg han en mörk skugga komma emot sig från prånget mellan
stallbyggnaden och vagnsskjulet. Det klack till smått i honom, när han
kände igen Magnus, ty han visste ju med sig själf att han icke varit
särdeles vänlig emot honom under dagens lopp; men han lät ingenting
märka, utan sade endast helt kort, i det han tänkte gå förbi honom:

»Har du sitt efter hästarna ordentligt och gifvit dom foder te’ natten?»

»Ja, jag tänker fäll det,» svarade Magnus kort, och när han såg husbonden
göra min af att gå förbi, fortfor han med bestämd ton: »Men nu ä’ det så
att jag ville tala me’ Jonsson ett par ord.»

»Jaså! Hvad är det frågan om då?» svarade Jonsson och stannade, men såg
till att det var tämligen stort afstånd mellan honom och drängen.

»Jo, jag skulle villa ha mitt betyg i mårron,» svarade Magnus kort som
förut.

»Betyg?» frågade Jonsson tämligen förbluffad. »Hvad ska du med det te’
göra?»

»Skaffa mej en ann’ tjänst, förståss,» svarade Magnus.

»Jag tycker du skulle fäll först höra, om jag vill ha dej kvar!»

»Det har jag fäll hört tillräckligt att ni inte vill — och om ni också
skulle vilja, så vill inte jag!»

»Hvart tänker du ta’ vägen då?»

»Jag har talt me’ Söderman på Marbottna. Hos honom får jag hundraåtti
och två par sjöstöflar och potatisland, så det tänker jag allt att jag
kommer te’ ta’. Laga därför att jag får betyge’ i mårron bitti’, för
Fiskar-Olle ska dit och jag vill skicka’t me’ honom.»

Och därmed gick Magnus sin väg neråt gården, där drängstugan var belägen,
och Jonsson såg mycket fundersam ut, när han långsamt knogade sig af in i
stallet.

Det var två saker som förargade honom mer än han kanske ville tillstå för
sig själf. Den första var att drängen sade upp själf, i stället för att
Jonsson fick göra det, och det andra var att han tänkte sig till Söderman
på Marbottna, Anders Jonssons gamle rival både om makten och rikedomen i
socknen.

Nu stod han där inne i stallet framför Bläsens spilta och tyckte att det
var retsamt att han skulle bli af med den bästa drängen han hade; ty det
var Magnus ovillkorligen, om han också var tämligen stursk af sig. Men
det visste Anders Jonsson mer än väl att de kunde vara, om de också inte
dugde till något, och kanske värst då — och så stark och så nykter och
ordentlig hade han inte haft någon dräng på länge.

Det var bara det där förargliga att jäntan ... men när allt kom omkring
var det kanske inte så farligt med kärleken — det var kanske bara litet
dansflams och ingenting vidare.

Om han skulle gå in och se hur det var med henne och så kanske få höra
litet med detsamma, hur landet låg?

Ja, sagdt och gjordt. Anders Jonsson höll nog af dottern på sitt vis,
fast han just inte kelade med henne; men det var nu inte hans vana med
någonting här i världen, kanske med undantag af hästarna, ty dem var han
öm om så att det förslog.

När han därför sett om dem att de hade hvad de behöfde och klappat
stallgumsen, hvilken trofast stod i spiltan bredvid Bläsen, som han
emellanåt knuffade på länden för att han skulle spilla litet timotej åt
honom, så gick han beslutsamt öfver gården in i byggningen och steg sakta
— det vill säga så sakta som han kunde — in i Linas kammare.

Det var skumt där inne, men inte alldeles mörkt, eftersom fönstret låg
åt väster och gården som vanligt låg tämligen naket uppe på höjden, och
Anders Jonsson, som redan var van vid skymningen därutifrån, kunde mycket
väl urskilja dottern där hon låg med täcket uppdraget tätt omkring sig
och ögonen stirrande rätt ut i rummet. Ovan vid att hafva någon sjuk
omkring sig — ty man var i allmänhet frisk på Österäng — stod han ett
ögonblick litet tveksam strax innanför dörren, men slutligen bestämde
han sig för att gå fram och hade just föresatt sig att vara så tyst som
möjligt, då han plötsligt stötte mot en af stolarna, som med ett häftigt
rakande knuffades ett stycke ut på golfvet.

»Hvad ä’ det?» ropade Lina med skrämd röst och gjorde en hastig rörelse
under täcket. »Ä’ det någen där?»

»Bli inte rädd, kära barn,» sade fadern så mildt och beskedligt han
kunde, »det ä’ bara jag!»

»Ä’ det Fiskar-Olle?» pustade Lina häftigt. »Gå er väg! Hvad har ni här
te’ göra? Husch hvad det luktar strömming åf er! Gå er väg, säjer jag!»

Hon drog upp armarna öfver täcket och slog vildt åt honom med bägge
händer, medan hon kastade sig fram och tillbaka i sängen.

»Jesses, flicka!» ropade nu Anders Jonsson, rädd på fullt allvar. »Känner
du inte igen far din? Står det så åt hufve’ på dej, stackare?»

Och nu tog han fatt i den framsparkade stolen och satte sig ner vid
sängfötterna, sedan han först stoppat pipsnuggan i fickan.

»Hufve’ ja! Oj, oj, oj!» jämrade sig Lina och klämde om hufvudet med
bägge händer. »Det värker och spänner och är så hett, så hett! Men inte
ä’ ni far, inte! Nej då! Han håller bara väsen, han, när han kommer ...
han ä’ inte så där tyst, han inte ... för honom kan en gärna både få vara
sjuk och lägga sej och dö — hva’ bryr han sej om det? Bara han får in
rågen, så!»

Anders Jonsson var inte särdeles veksinnad af sig, men det slog honom att
hans eget barn inte tänkte bättre om honom än så. Han försökte att tala,
men det satt som en stopp i halsen på honom och han kunde inte få fram
ett ord. Men han pustade i stället, och han kände att svetten bröt fram i
pannan på honom, där han satt.

»Jag ville önska jag vore dö’,» fortfor Lina och jämrade sig sakta, »för
jag ä’ ändå bara i vägen för både den ena och den andra. Vore jag borta,
så kunde Magnus tjäna kvar — för en så golik karl får far ändå inte på
långa vägar — och vore jag unnan, så behöfde han inte ge’ sig åf te’
Marbottna, där di vill pracka på’n Ida och få’n te’ måg i huse’, för
det di vet att han kan sköta hela gåln, nu sedan Söderman har blifvi’
sjukliger åf sej.»

»Hvad säjer du, flicka?» ropade Anders Jonsson, som nu fick mål i munnen.
»Ä’ det _det_, som ligger bakom?»

»Husch då, ligger det nå’n bakom?» ropade Lina och gjorde en häftig
rörelse för att sätta sig upp, hvarpå hon med förskräckta ögon stirrade
åt väggen bakom sängen. »Ha ut otyget! Säg åt mor att hon kommer in — hon
ä’ den enda som håller åf mej — mor, mor, mor! Hör ni, jag vill att mor
ska komma in!»

»Ja, jag ska säja åt’ena!» svarade Anders Jonsson alldeles handfallen
och steg upp. Men så satte han sig igen, lade sin stora, valkiga hand
på dotterns, som hon hade kastat fram uppe på täcket, och sade med mera
mildt uttryck i rösten än Lina någonsin förut hört utaf honom:

»Känner du inte igen mej, om du tittar noga på mej ändå?»

Det kändes svårt för Lina att fortfara som hon börjat, men kloka Maja
hade ju sagt att hon skulle hålla i sig, och på henne trodde hon som på
berg. Hon fortsatte därför att stirra åt väggen och slängde sig oroligt
som förut, ropande:

»Mor ska komma in, mor ska komma in! Det bränner och värker, så jag kan
hvarken höra eller si. Mor! Mor!»

Dörren öppnades i detsamma och mor Lovisa kom in, följd hack i häl af
Maja, som bar en kopp med något rykande innehåll, med hvilket hon gick
fram till sängen.

»Kors, ä’ du här, far?» frågade mor Lovisa och såg förvånad på Anders
Jonssons spaka och allvarliga ansikte, »jag trodde du var ute hos
hästarna.»

»Ho’ känner inte igen mej, flickungen,» hviskade mannen och gick ut med
långsamma och dröjande steg.

När dörren stängts efter honom, reste sig Lina hastigt i sängen och
hviskade till modern och kloka Maja, som lutade sig öfver henne:

»Det var för väl att ni kom! Jag tyckte så synd om far — och det säger
jag er, att i mårron går jag opp igen! Det får gå hur det vill, men skapa
mej tokig, det vill jag inte vidare.»

»Det kan fäll hända att det inte behöfs heller,» svarade kloka Maja, »för
om jag inte såg galet, så ha allt meklamente’ gjort nytta på’n me’samma.»


6.

När mor Lovisa efter en styf halftimme kom tillbaka in i kammaren, satt
Anders Jonsson vid bordet med pipsnuggan i munnen och såg mäkta fundersam
ut, där han hade bläckhornet framför sig och ett ark papper utbredt på
bordet. I ena handen höll han en träpinne, vid hvilken en gammal rostig
stålpenna var fastbunden med fordom hvit tråd, som nu hade blifvit
svartbrokig af bläcket, och den andra var långsamt och stadigt sysselsatt
med att krafsa bakom vänstra örat, som om den myndige husbonden där sökt
råd för någon kinkig kasus, den han hade svårt för att reda.

Mor Lovisa såg på honom med på en gång småslug och undrande blick, men
hon sade ingenting, tog sin stickstrumpa, som låg på byrån vid dörren,
och satte sig sedan på andra sidan bordet midt framför sin själfrådige
herre och man.

När de suttit tysta en god stund, tog Anders Jonsson bort vänstra handen
från hårtestarna bakom örat och sade, sedan han med några ansträngande
drag fått eld igen på pipan, som hållit på att slockna under hans djupa
funderingar:

»Hur ä’ det me’na nu då?»

»Menar du flickan?» frågade Lovisa utan att titta upp från strumphälen,
som hon just höll på att taga ihop.

»Jaa, hvem skull’ jag annars mena?»

»Åjo, ho’ ska fäll låtsas vara liksom lite’ kryare se’n ho’ fick in.»

»Hvad va’ det för djäfvelstyg som kärngen smorde i’na då?»

»Det talte ho’ minsann inte om; men någe’ varmt va’ det, och illa smakte
det, sa’ Lina.»

»Har ho’ gått nu?»

»Ocken menar du?»

»Kors, kärngkratta’ vet jag!»

»Ja, ho’ gick hemåt för en stund se’n.»

»Det va’ då väl, det. Ha tocke där trolltyg i huset under natta, det
skulle jag inte villa.»

Så blef en lång stunds tystnad igen, under hvilken Lovisa stickade och
Anders Jonsson stack ner pennan i bläckhornet och började skrapa på
papperet med den rostiga pennan.

»Har du någe’ bläck i flaska? Det här ä’ då som det vure beck i’t.»

»En kan ju slå i ett par droppar vatten — för flaska’ den va’ då tom i
våras, den.»

Och därmed tog mor Lovisa bläckhornet och gick ut i köket med det. När
hon efter ett par ögonblick kom in igen, satt Anders kvar och stirrade på
papperet, och vänstra handen hade återtagit sin gamla plats bakom örat.

»Hvad ä’ det du ska skrifva för slag?» frågade mor Lovisa och satte
bläckhornet framför honom.

»Det ä’ Magnusses betyg,» svarade Anders Jonsson kärft och körde ner
stickan i bläckhornet för att röra om det utspädda bläcket.

»Jaså, du låter’n gå te’ Mikaeli?»

»Jag tänkte låta’n gå, det vet du ... men nu ä’ det han som sagt opp sej!
Han lär ska te’ Söderman på Marbottna, sa’ han.»

»Nåja, ajöss me’n då! Folk finns det allti’ te’ få!» sade Lovisa med
föraktlig ton och tittade med detsamma på sned på mannen, som drog
stickan ur bläckhornet och med förargad ton utbrast:

»Ja, det ä’ lätt te’ säja för dej, du som inte har någe’ me’ dom te’
göra!»

»Nå kors, du ville ju själf bli åf me’n, tyckte jag!» återtog Lovisa med
en ny snedblick.

»Ja, på sätt och vis,» återtog Anders Jonsson i samma ton som förut; »för
en stursk karribel ä’ han — och så det där med jäntan — men bra ä’ han
annars, förståss, och si att Söderman ska få’n, det är _det_ som retar
mej, begriper du.»

»Nå, så får du fäll tala me’n att han stannar kvar, då. Och om du ökar på
lön åt’en ...»

»Kan du tänka dej att han får hundraåtti hos Söderman — det ä’ ju rakt
okristligt! Och två par sjöstöflar och potatisland! Kan en tänka sig
tocke’?»

»Ja det kunne fäll du orka me’ också, om du ville!» sade mor Lovisa lugnt.

»Bå’ det och mer till!» svarade Anders Jonsson tvärsäkert. »Och inte
behöfde jag fäll komma på kneken för det. Och så låg jänta där inne och
dyfla om att Söderman ska lämna gåln ifrån sig och att di vill ha’n te’
måg, för att han skulle öfverta, alltihop.»

»Ja, en duktig karl ä’ allt Magnus, det ska då ingen kunna förneka,»
menade mor Lovisa, »så jag undrar inte på att di vill komma åt’en.»

»Nä-ej! Och det ä’ just det som förargar mej.»

»Om du skulle tala me’n lite,» framkastade mor Lovisa som på försök, »det
vure kanske inte så ogalet.»

»Nä-ej si, ber’n det gör jag då rakt inte!» svarade Anders Jonsson och
doppade ner pennan för att börja skrifva, men så fick han med sig en stor
kluns af det tjocka bläcket, och så föll den midt på papperet som en
stor plump och då kastade han pennan ifrån sig utan att tänka på att han
nyss rört omkring med bakändan, och nu gjorde den ett långt, svart streck
på papperet. Det var som förgjordt alltsammans.

»Jag tycker du kunne ta’ och sofva på saken,» sade Lovisa och hade svårt
att låta bli att skratta åt mannens förargade min och bläckiga fingrar,
»allti’ hinner du skrifva det där i morron bitti’.»

»Ja, det kan du då ha rätt i!» medgaf Anders, som inte begärde bättre än
att få uppskjuta saken. Han steg upp och fick ny tobak i pipan, tände på
den och började kläda af sig. Lovisa hade ännu litet att stöka med, så
att hon gick ut och in mellan kammaren och köket; och när hon slutat sina
göromål för dagen, kom hon in för att säga godnatt och underrätta Anders
om att hon låtit bädda åt sig inne hos Lina för att kunna se om henne
under natten.

»Så godt kan det vara!» sade Anders Jonsson, och just när hustrun tog i
dörrlåset för att gå ut, ropade han, som om han just nu kommit att tänka
på en sak:

»Hör du Lovisa, du!»

»Ja, hvad vill du?»

»Du kunne allt höra dej för lite’ me’ Magnus i morron bitti’, om det ä’
abslut att han ska te’ Söderman.»

»Jaa, tror du det går ann?» frågade mor Lovisa och log inom sig själf åt
att det hon väntat på hela kvällen ändtligen kom i sista stunden.

»Du kan ju allti’ låtsa som det bara kom från dig själf och som jag inte
visste åf’et.»

»Åja, det förståss, det kan jag fäll,» svarade mor Lovisa och gick.

När hon gått ut, vände Anders Jonsson sig åt väggen och tyckte att han
burit sig riktigt finurligt åt. På det sättet kunde hustrun kanske ställa
saken till rätta, och så var han ju ändå obestridt herre i huset.

Och den glada öfvertygelsen somnade han på.

Medan detta försiggick inne i kammaren, hade kloka Maja knallat sig af
hem med sin påse på armen, och till den hade nu kommit en liten korg, i
hvilken mor Lovisa stoppat ner litet smått ur visthusboden, som Maja
tyckte var godt att bära på, just därför att det kändes litet tungt. Det
hade mörknat på duktigt, innan hon gick, men gamla Maja var inte rädd för
mörkret, och vägen kände hon till, så det var nog ingen nöd för henne att
komma hem.

När hon kommit en bra nog bit från uthusen på Österäng och skulle taga af
genvägen, som gick öfver skogen hem till hennes stuga, hörde hon steg af
en gående, och det dröjde inte lång stund förrän en mörk skugga kom emot
henne från en trädgrupp, som stod just vid vägskälet. Maja saktade stegen
litet och tittade skarpt framför sig; hon var nästan lika skarpsynt i
mörkret som hennes gamla Olle där hemma, och hon såg snart att det var
Magnus, som kom emot henne.

»Kunne fäll tro det också,» mumlade hon för sig själf; »inte kan den fäll
sofva, kantänka.»

»Go’ kväller, mor Maja! Ni ä’ fäll på hemvägen, kan jag tänka!» hördes nu
Magnus’ röst alldeles invid henne.

»Jo men ä’ jag så!» svarade Maja lugnt. »Och om jag inte sir galet och
hör galet me’, så är det Magnus.»

»Det ä’ nog riktigt, det.»

»Ä’ du ute och styr så här i mörkre’, du?»

»Ja, jag visste att ni tänkte er hem, och efter som det ä’ mörkt, så
fundera jag om jag inte skulle slå sällskap med er på hemvägen.»

»Hå, jag kan nog gå ensam, jag — och du kan fäll få bättre följe än te’
gå me’ en gammal käring, kära gosse.»

»Ja, men si det ä’ så att jag ville språka litet med er.»

»Det kan så vara!»

»Ni kan gärna låta mej få bära korgen åt er, så stö’r ni er bättre på
käppen.»

»Ja, tack för det!»

Och så gingo de tysta några ögonblick uppåt skogsstigen, och Maja tyckte
det var skönt att få någon att bära åt sig och att det väl kunde vara
värdt en liten belöning.

»Du vill fäll veta hur det står te’ med Lina, kan jag tänka?» frågade hon
därför efter en stund.

»Jo Jesses, det vill jag visst, det!» svarade Magnus ifrigt. »Hur ä’ de
me’na, mor Maja?»

»Hå, det ä’ allt lite’ skralt, förståss — men någe’ farligt ä’ det inte.»

»Nå, Gud ske lof för det då! Jag blef riktigt illa ve’, när hon damp i
förmiddas.»

»Och ändå va’ det fäll du som prata dåndimpen på’na.»

»Ja, jag vet inte hvad som kom åt mej — men si, när ho’ dansa med den där
målarn ...»

»Det var för att du dansa me’ Ida, kan du då fäll begripa.»

»Ä’ ni säker på att det bara va’ för det?»

»Jag ä’ bara säker på en sak,» svarade kloka Maja med en viss skärpa, som
dock var uppblandad med en stor portion godmodighet, »och det ä’ att ni
ä’ lika tokiga bägge två, ni som de andra unga. Men hör nu, Magnus, säj
mej en sak: ä’ det sant som di säjer att du ska te’ Söderman te’ hösten?»

»Ja, hvad vill ni jag ska göra? Inte kan jag gå här och bli hunsad utåf
Anders Jonsson, och så en vacker dag si att han gifter bort Lina med en
som har någe’! Då ä’ det fäll mycket bättre att jag ger mej åf och lagar
att jag själf får någe’, för när jag inte kan få Lina, så gör det mig
ackurat detsamma hvem jag tar, om det så vure ett ändå värre troll än Ida
Söderman.»

»Nu talar du som du har förstånde’ te’! Men jag tänker det ä’ allt gåln
du friar te’ och inte Ida Söderman. Och frågan ä’ om inte det står te’ på
samma sätt med ditt tycke för Lina me’.»

»Nej, mor Maja, det kan ni lita på, att om hon så vure Fiskar-Olles
dotter, så tyckte jag om’ena lika mycket för det. Men si hvad Ida
anbelangar så inte tog jag henne om inte ho’ hade någe’, inte. Lina det
ä’ en annan sak, det. Det ä’ flicka som inte finns maken te’ i hela
skärgåln.»

»Och så ä’ Österäng allt en bra mycke’ styfvare gål än Marbottna? Hvasa?»

Och nu stannade kloka Maja litet andfådd uppe på backkrönet, där det var
glest med träd och där hon kunde se Magnus rätt i synen med sina skarpa
små ögon.

»Hå ja,» svarade Magnus och såg på henne tillbaka, »det vet jag fäll nog,
men det frågar jag inte efter, om jag bara får Lina. Men hur det än blir
nu, så har jag sagt opp i kväll, och te’ hösten flyttar jag — han ska ge’
mej mitt betyg i morron bitti’, Anders Jonsson.»

»Jaså, har du sagt opp i kväll? Jaha, det var inte så dumt, det. Men vill
du lyda mitt råd, så fjäska inte sta’ med betyge’ i morron bitti’, utan
lugna dej en dag te’ — allti’ hinner du ge’ dej åf te’ Söderman.»

»Hvad ska det tjäna te’ och dra’ ut på tiden?»

»Det kan du aldrig veta. Gör nu som jag säger och låts’ inte om någe’ i
morron. Jag kommer te’ Österäng på förmidda’n, och då får vi fäll si hvad
det kan bli åf.»

»Och det ä’ säkert att det inte ä’ nå’n fara med Lina?»

»Ånej, ho’ kommer sig nog — bara du låter bli och dansa med Ida Söderman.
Men hör du, Magnus, har du inte nå’n släkting oppe på fastlande’, tycker
jag mej ha hört?»

»Joo, nog har jag en faster oppe i Ryd, men henne har jag inte hört åf
se’n jag var pojke. Ho’ ville ha mej dit och tjäna då, men när jag inte
hade nå’n lust, så blef ho’ arg på mej, och se’n har jag inte hört någe’
åf’ena.»

»Hur ä’ det, ho’ ä’ ju gift med en bonde där bortnas?»

»Ja, och di har en gål som ska vara hyfven, har jag hört.»

»Har di nåra barn — vet du det?»

»Ja, di har en son som har fari’ te’ sjöss och som lär ska vara i
Amerika, har jag hört.»

»Jaså, ja — det va’ bra, det!»

»Hva’ för det då?»

»Kors, det ä’ ju allti’ bra te’ ha släktingar, vet jag. Men si där har
jag ju min gamla stuga — och där kommer Olle emot mej med rumpa’ i
vädre’. Ja si, när en har sällskap, så blir vägen kort, heter det. Go’
kväll, Olle lilla! Ja, ajöss med dej då, Magnus. Gå nu hem och lägg dej
och bry dej inte om någe’ betyg i morron, inte. Jag ska ta’ och lägga ut
kortena för dej, när jag kommer in — och i morron ska du få höra hur det
låter.»

Därmed stultade kloka Maja upp emot sin stuga med Olle före sig, och
Magnus stod kvar och tittade efter henne, innan han gaf sig af hemåt vid
betydligt bättre kurage än förut.


7.

När några dagar hade gått, var allting sig likt igen på Österäng —
åtminstone till det yttre. Rågen var inne utan att ha fått regn på sig,
Lina var uppe igen sedan morgonen efter kloka Majas samtal med Magnus,
och denne hade inte vidare talat om betyget.

Men Anders Jonsson själf gick fortfarande omkring och såg mäkta fundersam
ut. Kloka Maja hade, när hon fick sin betalning, och den som var hederlig
ändå, råkat fälla några ord om den där fastern uppe i Ryd och om sonen
som farit till Amerika och som sedan inte hörts af — och sedan Anders
Jonsson ett par kvällar därefter haft en lång öfverläggning med mor
Lovisa, öfverraskades folket af att han morgonen därpå gaf sig af på
ångbåten in till staden.

Anders Jonsson for annars så sällan som möjligt dit, och i synnerhet
var det fallet under sommarmånaderna. På hösten däremot, när hafren och
potatisen och fårköttet skulle säljas, då var han ju så illa tvungen, och
då hände det allt att han var litet tung i hufvudet, när han kom hem —
man träffade ju så många bekanta på ångbåten och så kunde man ju få gå
och kursa ett par dagar inne i staden — och något skulle man ju göra på
mellanstunderna, förstås.

Det kunde aldrig hända honom mera att han kom redlös hem — han som så
många andra; det hade händt honom en gång, och då hade han till på köpet
tappat hundra kronor, så den läxan glömde han inte så lätt. De där hundra
kronorna hade han fått äta upp åtskilliga gånger, ty mor Lovisa var just
inte den som glömde någonting, hur bra och hygglig hustru hon annars
var — och det värsta var att hennes herre och man totalt glömt bort att
köpa hem garnet till bolstervaret, som skulle väfvas, och de utlofvade
ylleschalarna både åt henne och Lina.

Så den stadsfärden glömde Anders Jonsson minsann inte så lätt.

Det märkvärdiga med den här färden var det, att han dröjde borta i två
dar och att mor Lovisa inte visade sig ett spår orolig för det. Hon gick
där lugn och flitig som vanligt, och pigorna märkte att hon hade ett och
annat att hviska om till Lina emellanåt, och denna såg också belåtnare ut
än hon varit på mången god dag.

Magnus syntes inte mycket till hemmavid, ty mellan rågskörden och hvetet,
som snart också var fallfärdigt, hade man annat att syssla med. Det låg
en stor holme ute i fjärden, och där hade man en duktig höskörd att taga
vara på. Det kom senare än det andra gräset, därför att man först lät
kräkena beta af holmen på våren, innan man släppte ut dem på hemkanterna,
och nu voro drängarna där hela dagarna och hade mat med sig, och när de
kommo hem om kvällarna i stora kreatursfärjan, voro de uttröttade och
lade sig tvärt att sofva. Flickorna, som voro med för att räfsa, hade
inte heller lust att sitta uppe särdeles länge, och därför märkte ingen
af dem att Lina och Magnus hade sina små pratstunder borta i björkhagen
de två kvällarna som Anders Jonsson var i staden.

På tredje dagen var han hemma igen, nykter som en spik och nyter som en
brudgum, dagen efter bröllopet. Som det var en god fjärdingsväg till
närmaste ångbåtsbrygga, tog mor Lovisa nya vagnen med fjädersätet och for
själf å stad för att hämta honom. Lovisa körde själf, ty de hade kommit
öfverens om att det första sammanträffandet skulle vara utan vittnen, och
på landsvägen fanns det ingen som lyssnade.

»Nå far?» frågade Lovisa nyfiket, sedan de fått med sig alla sakerna och
gamla Brunte väl kommit uppför backen från ångbåtsbryggan: »va’ det som
kloka Maja sa’ att hon såg’et i kaffekoppen?»

»Ja, håken i det trolle’, ho’ har allt reda på sej,» svarade Anders
Jonsson och smackade åt Brunte, »och det mer än jag trodde’na om. Det har
allt sin regala riktighet både me’ fastern och hemmane’!»

»Säg det! Nå, va’ du där och titta på gåln?»

»Jo, du ä’ så säker! Jag träffte Jan Karlsson i stan och slog i honom att
jag ville si mej om och köpa någe’ hemman oppe på fastlande’, och han
visste en som var däroppifrån och som ville sälja — och så for vi dit.»

»Nå, nå! Va’ du inne hos dom?»

»Lit’ på det du, Lovisa. Och jag titta’ mej omkring, ska du tro, både
i stuga’ och på ägerna. Si, jag gjorde mej ärende me’ te’ hälsa ifrån
Magnus, efter som jag i alla fall va’ ditåt, och gumma’ blef så te’ sej
öfver att hanses husbonne kom te’ dom, så ho’ visste rakt åf inte hur bra
ho’ ville.»

»Nå, talte di om son sin någe’?»

»Ja då, gubben svor öfver’n och gumma’ snyfta och grät, och di sa’ bägge
två att di inte har hört åf’en på åtta år, så di tror båda två att han ä’
dö’. Och gumma’ sa’ te’ slut att det var då väl att ho’ har brorson sin
i lifve’ och att det ä’ en ordentlig pojke, så att inte gåln behöfver gå
te’ oskylda.»

»Sa’ ho’ ock? Kors, kära far, då ä’ det ju inte så tokigt me’ Magnus
ändå!»

»Nej, tacka för det! Och si därför så har jag tänkt tala ve’n nu, när jag
kommer hem, och fundera me’n om han inte vill stanna i tjänsten, så får
en fäll si se’n hvad det kan bli åf.»

»Och du låss fäll inte om att du varit borta i Ryd?»

»Så gal’n ä’ jag fäll inte! Men hur ä’ det me’ jänta? Har ho’ kryat te’
sej riktigt?»

»Ja vars, nu ä’ det ingen fara me’na. Men hör du, far, hvar ska du nu
säga att du har vuri’, när du har vuri’ så länge hemifrån?»

»Jo, jag har tänkt ut att jag har furi’ opp te’ Norrtälje för te’ höra
mej för om hafreleverans te’ hösten. Det är en af handelsmännerna där,
sir du, som köper opp för dragonerna, och han lär ta’ åt sej allt hvad
han kan få.»

Mor Lovisa kunde inte annat än beundra sin gubbes fintlighet, och så
kommo de hem i det bästa lynne, och Anders Jonsson nickade vänligare åt
tjänstfolket än han gjort på mången god dag.

Sedan han tagit af sig stadskläderna och fått på sig sin gamla vanliga
arbetsdräkt, gick han neråt viken, där färjan brukade lägga till, och när
den en stund efteråt kom fullastad med hö borta ifrån holmen, ropade han
åt Magnus, som stod i fören med en åra, färdig att taga törn emot bryggan:

»Har ni redan fått åf gräse’ där borta, pojkar?»

»Jaa, det här ä’ sista dufningen, det,» svarade Magnus.

»Det va’ raskt gjordt åf er. Då kan ni gärna låta’t ligga här te’s i
morron, för någe’ regn blir det nog inte i natt, och ni kan behöfva ta’
er en liten firafton.»

Drängarna sågo på honom med förvånade ögon, och Fiskar-Olle var den mest
förbluffade af alla. Men när de väl kommit upp, blef det ännu värre.

»Gå opp med er nu te’ mor,» sade Anders Jonsson, »så får ni er en kopp
kaffe.»

Och medan de andra gingo uppåt, fortsatte han till Magnus, som lade fast
trossen ännu ett slag:

»Se’n kan du komma in i kammaren te’ mej, Magnus, så får vi språka om
betyge’.»


8.

När Magnus efter en god halftimme kom in i kammaren, satt Anders Jonsson
vid bordet med pipsnuggan i munnen och ett pappersark och stora plånboken
framför sig på bordet.

Plånboken låg öppen och en tjock sedelbunt låg instucken i den ena af
fickorna, men sedlarna tycktes vara vårdslöst inlagda, så att de stucko
fram tämligen synbart, och Magnus kunde se att de voro både blå och gröna
och grå.

»Kom fram och sätt dig, Magnus, så får vi talas ve’,» började Anders
Jonsson och pekade på en stol vid andra sidan af bordet.

»Ja tack, men nog kan jag stå allti’!» svarade Magnus.

»Sätt dej nu, vet ja’, du kan fäll vara trött efter dagsgörat.»

»Hå ja, det förståss, nog känns det både i armarna och bena!» sade
Magnus, klef långsamt fram och satte sig på yttersta stolskanten, inom
sig undrande hvad det skulle bli utaf.

»Hur ä’ det nu då? Ska du prompt ha det där betyge’?»

»Ja’ ska fäll det, kan jag tro.»

»Det lär nog inte vara så värst fett där borta på Marbottna, tänker jag.»

»Nej det kan fäll hända; men en ä’ då inte så värst bortskämder.»

»Å, inte har du fäll svulti’ här, det jag kan veta!» svarade Anders
Jonsson och höll på att bli sint, fast han sökte hejda sig så godt han
kunde.

»Det ä’ fäll inte bara maten en lefver åf!» svarade Magnus och tittade
ner på golfvet.

»Åja, ovett kan du få annerstans me’.»

»Det vet jag me’; men det ä’ inte bara _det_ som det hänger på.»

»Nu ska jag säga dej hur jag funderat på saken. Du får samma lön hos mej
som di har bjudi’ dej där bortnas och sjöstöflarna och potatislande’, och
så lägger jag te’ en kavaj och ett par böxer ...»

»Ja tack, men det ä’ inte lön det kommer an på. Utan det ä’ allt bäst
jag får betyge’ utskrifvet ändå. Det ä’ allt på det vise’ att jag vill
härifrån, för si jag står inte ut me’t längre.»

»Hvad ä’ det du inte står ut me’?»

»Ja, det kan vara detsamma, det!» svarade Magnus och steg upp för att gå.
»Jag kan ju få betyge’ i morron.»

»Men nu ä’ det jag som vill veta hvad det ä’ du inte står ut me’!» sade
Anders Jonsson häftigt, steg upp och tog ett par långa steg förbi drängen
bort emot dörren, »och du kommer inte ut ur kammaren förrän du sagt mej
hvad det ä’!»

»Vill jag komma ut, så nog kommer jag fäll!» svarade Magnus och såg så
säker ut att husbonden inte kunde undgå att tro honom på hans ord. »Men
jag kan ju gärna säga’t för den del’n, så kan inte Jonsson säga att jag
går och humlar me’ någe’. Jag tycker om Lina, och efter som jag ä’ för
fattig och för simpel för’na så vill jag härifrån, det är hela saken, och
nu vet husbond’ det.»

»Och nu tänker du sätta dej på tvären, för du tror du ska kunna tvinga
mej te’ ge’ mej på de’ vise’?»

»Nej, nog vet jag att ni aldrig går in på te’ ge’ mej flickan — men det
är därför som jag vill härifrån. Det kunne nog vara den som stannte och
ställde te’ elände för er, men si tocken vill jag inte vara, och inte
Lina heller. Och si därför ä’ det bäst att ni låter mej gå.»

»Men si nu ä’ jag jämt opp lika enveten som du, och nu vill jag ha dej
kvar, för sir du att folk ä’ sturska, det tycker jag inte illa om, när di
duger te’ någe’ för resten, och det gör du — det kan jag gärna säja dej
midt i syna. Och det ä’ visst bra, det, att du tycker om Lina, men det ä’
därför inte sagdt att hon tycker om dej.»

»Hå, hvad den saken anbelangar ...»

»Jaså, ä’ du så tvärsäker på det? Nå, då ä’ det fäll bäst att vi hör åt
me’na själf!»

Därmed öppnade Anders Jonsson dörren till köket och ropade utåt med
dundrande röst:

»Lina! Ä’ du där ute, så kom in te’ mej ett tag!»

Det klack till i Lina, där hon stod vid köksbordet bredvid modern, men
denna klappade henne på axeln och hviskade hastigt:

»Ge’ dej åf bara, flicka! Du ska få si att nu blir det slag i saka!»

Och med hjärtat i halsgropen skyndade Lina sig in. När hon fick se Magnus
där inne, blef hon som en drypande blod i ansiktet, och hon tyckte
riktigt att andedräkten stockade sig inom henne.

»Hör du Lina, du,» sade Anders Jonsson och tog tag i henne, förde henne
fram och ställde henne rätt emot Magnus, »Magnus här påstår att du tycker
om’en, ä’ det sanning, det?»

»Ja, far!» svarade Lina sakta, men utan ringaste tvekan.

»Å i helsike heller! Hur understår du dej ...»

»Ja, far, ni må säga hvad ni vill, men så är det ändå, och jag kan inte
hjälpa’t!»

»Nå, efter det ä’ på det vise’, så säj åt den envetingen att han blir
kvar då, för jag lär inte rå på’n.»

»Herre min skapare, far ... har jag blifvi’ rakt tokig, eller ä’ det er
mening att ... att ... att Magnus och jag ...»

»Jag vill inte att Magnus ska flytta, säjer jag dej, och efter det ä’ som
det ä’, så får fäll du försöka hålla’n kvar, när inte jag kan få bukt
på’n.»

Nu förstod Lina hur det var fatt, och så slog hon först armarna om halsen
på fadern och kysste honom och sedan gjorde hon samma process med Magnus,
som i sin ordning lyfte henne upp ett bra stycke från golfvet och dröjde
en god stund med att släppa ner henne igen. Men när hon sedan väl kom på
fötter på nytt, vände hon sitt glädjestrålande ansikte mot fadern och
sade med en segervisshet som riktigt gjorde Anders Jonsson så varm om
hjärtat som han någonsin kunde bli här i lifvet:

»Vet ni, far, nu tror jag allt att Magnus inte bryr sej om Marbottna
längre.»

Det väckte stor förvåning på ön, när det blef bekant att Anders Jonsson
på Österäng tog en simpel dräng till måg; men Österängsfar själf gick
omkring och såg småslug ut, och ju mer han lärde känna Magnus som annat
än dräng, desto mer tyckte han om honom, och han började på fullt
allvar tänka på att själf tillika med mor Lovisa sätta sig ner på en af
utgårdarna och låta de unga öfvertaga gården.

Men det märkvärdigaste af allt var att kloka Maja tycktes riktigt hafva
vunnit hans gunst, henne som han varit så rasande på. Litet emellanåt
måste hon komma till Österäng och lägga ut kortena och spå i kaffesumpen
för honom och Lovisa. Och när det aldrig låg någon karl till huset vid en
viss gård uppe i Ryd, så blef Anders Jonsson allt mera nyter och glad,
och kloka Maja fick mer än en blank riksdaler med sig i kjolsäcken, när
hon knogade af hem till Olle och Lotta.

Så kom julen och under den blef det trolofning på Österäng och ett
hejdundrande kalas. Prästen själf var med, och där växlades ringar mellan
Magnus och Lina riktigt efter handboken, för att det skulle vara så
mycket säkrare. Klockaren var också med naturligtvis, och som han var
postmästare tillika, så hade han med sig ett bref till Magnus, ett tjockt
bref med tämligen svårtydd utanskrift. Den lycklige fästmannen läste
det tillsammans med fästmön inne i hennes kammare, och när de kommo ut,
föreslog prästen deras skål i ett vackert och med lämpliga bibelspråk
späckadt tal.

Skålen dracks, och det klingades med de trolofvade. Kloka Maja var också
med, och under det hon klingade med fästmön, tog Anders Jonsson sin
blifvande måg litet åt sidan och frågade:

»Hvad va’ det för bref du fick, Magnus?»

»Det va’ ifrån faster min,» svarade Magnus, »di ha fått hem son sin ifrån
Amerika, och gumkräke’ ä’ så gla’, så gla’. Hon skrifver att han stannar
hemma nu och öfvertar gåln.»

Anders Jonsson tappade glaset i golfvet. Men just nu klingade prästen med
sitt och föreslog en skål för de ärade makarna på Österäng, som voro nog
goda föräldrar att gifva sin dotter åt den hon tyckte om, om han också
inte hade värdsliga ägodelar ... och hvad skulle Anders Jonsson göra?

Han måste dricka och tacka till — men det var inte någon särdeles vänlig
blick som han i detsamma slängde af bort till kloka Maja.



”FASTLÄNNINGEN”.


1.

Skärlöga hette ön och låg sina styfva tre mil utanför närmaste
fastlandsudde och hade omkring sig sin egen skärgård af små, nakna
kobbar, blandade med en och annan liten holme, där det växte några alar
och rönnar och där ett saftigt gräs spirade upp ibland stenarna. Ön
var inte stor, men hade god jord inne på läsidan åt söder och präktigt
fiskvatten rundt omkring på de stora fjärdarna och i de trånga sunden
mellan holmarna. Åt norr och öster skyddades åkerlapparna af höga
bergknallar, som åt sjösidan stupade brant ner i vattnet; men åt söder
och väster voro stränderna långsluttande och låga, och täta vassar
lockade gäddorna in emot land, där de stodo och gassade sig i solskenet,
allt för lata att bry sig om löjstimmen, som hoppade och lekte innanför
vasskanten, och endast rörande på sig när en mört eller sarf kom
svängande in på deras område, eller när abborrarna glupade allt för snålt
efter de silfverglänsande löjorna och det nästan såg ut som om de för
skam skull velat vara med om jakten.

Tidigt om våren sjöngo alfåglarna hela fjärden rundt, och stora kullar
af dykänder häckade på kobbarna, där äfven en och annan ejder och några
par skrakar slagit sig ned. Men på själfva ön var det orrlek i de tidiga
vårmorgnarna, och äfven midt på sommaren kunde man få höra en eller
par ensamma skvaltorrar, som sutto och knäppte i de höga tallarna och
granarna på norra sidan, där dessa vuxit höga i skydd af berget. Skaror
af snöskator och starar skvattrade i askarna omkring stugan, och hur
liten än ön var, så fanns det ändå morkulla, som sträckte ifrån ett litet
kärr rätt inne i skogen rätt öfver åkerglintorna och stugtaket, med en
sväng utåt kobbarna, och sedan tillbaka igen samma väg.

Det fanns bara en stuga på hela ön; men den var tämligen stor och väl
bibehållen, med ett stort rum och kök på nedra botten och två vindsrum,
som inte kunde eldas, och till hvilka man klättrade upp på en mycket
brant trappa, som nästan förr kunde kallas en stege eller kanske ändå
snarare en fallrepstrappa, sådan som den finns om skeppsbord. Men den
som byggt stugan och som nu också ägde den, hade varit skeppare i unga
dagar, och därför ville han ha något som påminde om skutan, sedan han för
länge sedan satt sig i ro på landbacken. Han hade valt den så liten och
så sjöombrusad som möjligt, den ö, där han ville sätta sig ner, och där
trifdes han också utmärkt, den gamle Österberg, med hustru och dotter,
och om man hade bjudit honom ett helt säteri borta på fastlandet, så
skulle han inte velat byta »på villkor», som han själf brukade säga.
Den lilla jordlappen han hade gaf honom korn, hafre och potatis till
husbehof, och en liten trädgårdstäppa hade mor Österberg själf tagit
upp, där det växte kålrötter, persilja och dill och där det ändå fanns
plats öfver till litet ringblommor och balsaminer och en liten buske med
åbrodd, som var gummans förtjusning. En stor fläderbuske växte utmed ena
stugväggen, och det var nästan som att ha en läkare i huset, ifall man
blef krasslig, menade gumman, som sedan gammalt kurerade både sig själf
och man och barn med fläderte, ty det hjälpte för alla åkommor.

Ett stenkast ifrån stugan låg sjöviken med sin båtbrygga och sin sjöbod,
sina gistor för fisknät och strömmingsskötar, och vid bryggan lågo stora
notökan, fisksumpen och skötbåten sida vid sida i broderlig sämja, som
endast stördes något litet när sydosten låg in i viken och de började
gnida sig emot hvarandra, uppgifvande då och då några knarrande läten,
som likväl voro mera gemytliga än egentligen uttryck för något starkare
missnöje. Längre uppåt land lågo ladugårdshusen och logen rödmålade
och litet snedvridna, därför att terrängen där var tämligen sluttande
och jordmånen lös; men stodo gjorde de ändå och gåfvo godt skydd åt de
två korna, den enda gamla hästen, en stutkalf och fem, sex får, hvilka
utgjorde hela kreatursbesättningen på Skärlöga. Lägger man till de nu
nämnda inbyggarna fem stycken hönor utan tupp, en gammal svart katt, en
hundvalp och en tam skata, som hade slagit ner sig ur boet som unge och
skadat ena vingen på sig, men nu, sedan hon fått den lagad igen, inte
brytt sig om att flyga bort, så har man därmed räknat upp Österbergs hela
hushåll där ute på ön. Han hade nog haft en dräng också, men den hade på
vårsidan gifvit sig af till Skeppsholmen och blifvit matros, sedan hans
företrädare året förut tagit hyra på en skonare och dennes företrädare
åter fått det infallet att försöka sin lycka i Amerika.

»Di ä’ rakt som di hade fått kvicksilfver i kroppen på sig,
skärgårdspojka!» hade då Österberg sagt, i det han valkat bussen åt
ena sidan; »så nu tror jag rakt åf att en får ta och städsla sig en
fastlänning för te få behålla’n kvar!»

»Jesses nej då, far! Hvad tänker du på? Ska du ta hit en estlänning nu
också!» ropade då gumman, som hörde litet illa. »Di ä’ ju så’na vilda
ena, så!»

»Fastlänning, sa’ jag!» ropade Österberg tillbaka och höjde rösten. »Di
brukar då inte vara så värst kvicka te’ röra på sig, har jag hört folk
säga.»

»Ja, men di ä’ inte sjövana!» återtog gumman och skakade på hufvudet.
»Och hur ska det då bära te’ med fisket för dig, far?»

»Hå, han får fäll vänja sig,» svarade Österberg lugnt, »så har jag fått
gjort och di andra med!»

»Och så lär di ska vara så envetna, och inte vill di äta strömming!»

»Blir di hungriga, så går nog det me’, tänker jag,» menade Österberg
trankilt som vanligt: »och när jag nu far te’ stan med siken, så tänkte
jag få fast i någon som kunde passa.»

»Ja, men ta inte nå’n ung spoling, det säjer jag dej, far!» förmanade
gumman. »Kom ihåg att Edla ä’ på sjuttonde åre’!»

»Nå kors ja, det vet jag fäll! Men inte kan jag fäll för det ta en gammal
en, som inte nå’ orkar. Så mycket guss ol har du väl präntat i’na, så
inte det är någe’ farligt, vet jag!»

»Ja, det är ju det jag säger, att en får fara varligt!» återtog gumman.

Edla hörde på, men låtsade inte om något, där hon satt och vindade upp
garnet för nätbindningen till vintern. Men i sitt sinne log hon åt
gummans bekymmer och kanske också en smula åt farsgubbens säkerhet; fast
nog tyckte hon att det skulle vara en underlig en, som skulle komma
henne att tänka på »tocke där skräp», som hon plägade kalla kärlek och
giftasfunderingar, när hon på kyrkfärderna till Blidön träffade de andra
unga flickorna från öarna rundt omkring. Ingen af de förra drängarna hade
hon brytt sig om, fastän de nog gjort sina försök att vara artiga på sitt
vis, och de voro ju ändå raska och duktiga skärgårdspojkar alla tre —
skulle det nu komma en ifrån fastlandet och knipa bort hennes hittills
orörda hjärta, så vore det väl märkvärdigt, tyckte hon. Emellertid kunde
hon inte låta bli att fundera på hur han skulle komma att se ut, den där
fastlänningen, som hennes far tänkte försöka att få fast i där inne i
stan, dit hon för resten bra gärna hade velat följa med; men det visste
hon var inte värdt att tala om, i synnerhet nu, när förtjänsten på fisket
hade varit klenare än vanligt under sommaren och förhösten. Hon skulle så
gärna själf velat köpa den där yllekoftan, som fadern hade lofvat henne
nu i två vintrar och som han den här gången bestämdt skulle ta med sig
hem, så vida han nämligen kunde få någorlunda mänskligt betalt för fisken
och några tunnor potatis och hafre, som han kunde undvara och tänkte ta
med sig.

När Österberg därför på eftermiddagen hade lastat skötbåten för att gifva
sig af till Blidön för att gå därifrån med ångbåten nästa morgon, så
gjorde Edla ett sista försök att öfvertala modern om att hon skulle få
följa med, åtminstone till ångbåten.

»Jag tror aldrig far kan redan sig ensam, vet I mor!» sade hon, i det hon
försiktigt hörde sig för. »Han behöfde allt få någon med sig ifall vind’
mojnar och han får ta te årorna mot kvällningen.»

»Han tänker lägga te ve Kråkholmen, för Janson ska te stan, han också,»
upplyste modern lugnt, »så det behöfver du inte vara lessen för, kära
barn!»

»Ja si, jag tänkte annars att jag kunne ha följt me’ te ångbåten!»

»Tycker du det? Hur skulle du kunna ta dig hem se’n om vind’ håller i
sig? Kanske bli borta hela da’n i morron och låta mej vara ensam med
kritterna? Nej, tack ska du ha!»

»Kors, di går ju ute än, vet jag!» menade Edla, smått förargad öfver att
det tog emot öfverallt.

»Ja, därför behöfver väl du inte vara ute hela da’n!» fnurrade gumman
till och lyfte af kaffepannan, för att Österberg skulle få något varmt i
sig innan han gaf sig af.

»Se dig nu för i stan, kära far, så di inte stjäl pengarna åf dig. Och
förkyl dig inte!» skrek gumman nere vid bryggan, just som båten lade ut.

»Och glöm inte yllekoftan, far!» ropade Edla och viftade med förklädet.

»Ajös med er!» ropade Österberg tillbaka, i det han skotade an seglet
och lade styråran till rätta akter ut; »det ä’ så godt ni gör i ordning
vindskammarn öfver köke’, ifall jag har en dräng me’ mej, när jag kommer
te’baks!»

»Hvad i alla tider tänker han på?» muttrade gumman, som hörde illa efter
vanligheten; »ska han ta en säng me’ sej? Fållbänken måtte väl duga den
som förut, tänker jag!»

»Han sa att det kan hända, han har en dräng med sig, när han kommer
te’baks!» förklarade Edla.

»Åhå, det måtte väl inte vara den tjugufjärde än heller!» menade gumman,
»och en ska väl ha tid på sej te göra i ordning, innan en tar främmande
folk i huset. Ropa det åt far du, Edla!»

»Asch nej, han ä’ för långt borta! Ser I inte att han kvista åf ut
på fjärden nu, mor?» svarade Edla och såg med en halfkväfd suck efter
fadern, som styrde ut på det stora vattnet utanför ön.


2.

Inne i staden var det fullt hus på kommissionskontoren, där de
tjänstsökande stodo i långa rader och det till och med ända ut på gatan.
De flesta af dessa voro landsbor, som ville in till staden, det härliga
paradiset, som de drömt om ända sedan de läst sig fram hos prästen, och
dit de längtade med hela sin naiva tro på, att där skulle de riktigt
skära guld med täljknifvar och få ett arbete så ofantligt mycket lättare
än det, som de trälat med ute på åkern och i skogarna. Man såg ibland
dessa väntande skaror ynglingar, som knappt hunnit öfver pojkåldern;
unga flickor med friska, öppna och ofördärfvade ansikten, omgifna af den
på landsbygden ännu inte föraktade schaletten; kraftiga, starka karlar
mellan tjugu och trettio år; men också många bleka, utmärglade figurer af
båda könen, på hvilka stattorparlifvets halfva svält satt sin sorgliga
prägel. Och alla stodo de där väntande och fulla af förhoppningar,
stodo där dag från dag, till dess slutligen den stora stadens hungriga
gap uppslukade dem för att med dem befolka fattigbarackerna eller
fängelserna, så vida de inte, visa af skadan, vände tillbaka igen dit
därifrån de kommit, men vände tillbaka med tomma fickor och krossade
förhoppningar.

De första dagarna hade de öfvermodigt och stolt visat tillbaka alla anbud
att få komma ut på landet igen; nu hade de tjänstfolkssökandes leder
glesnat och nu voro de färdiga att taga hvilken lön som helst, om de
bara sluppe vända om hem igen och kanske få försöka att tigga sig kvar
på en plats, som de hittills föraktat. Men ut på en liten ö långt borta
i hafsbandet, långt bort från all ära och redlighet, som det heter, dit
ville ingen, och Österberg gick från kontor till kontor utan att kunna
få tag i någon som han kunde eller ville fästa i sin tjänst.

När han först talade med dem som han tyckte sågo lämpliga ut, läto
de villiga nog, ty han var väl klädd och såg »tät» och ordentlig och
hederlig ut; men när de fingo höra hvart det skulle bära af, så betackade
de sig alla.

»Så gärna kan en då gå i sjön med en gång,» svarade en af dem, en ung
karl, som påstod att han inte smakat en bit mat på två dar: »för då vore
det åtminstone slut me’ samma!»

»Ja, förr än jag ger mig åf dit ut bland strömmingarna, så svälter jag
te’s di ser dagern igenom mig!» förklarade en annan, satte händerna i de
trasiga kavajfickorna och vände Österberg ryggen.

Han började tro, att han skulle få fara hem utan dräng.

Men en dag, när han gått från det ena kontoret till det andra, kom han
slutligen långt upp på Söder, där det också fanns ett sådant och där det
var ovanligt litet folk, tyckte han. Han gick in och frågade den gamla
frun, som satt innanför en disk, om hon hade några tjänstsökande, som
ville utåt landet.

»Ut till landet?» frågade frun och tittade upp på honom öfver glasögonen,
medan hon höll kvar sitt bläckiga finger på bladet af en stor bok, som
hon satt och skref i, »dit vill ju ingen kristen själ numera, ska jag
säga herrn! Nej, om herrn vill komma igen efter flyttningen, då kan det
så vara!»

»Jaså, finns det ingen här, som vill utåt skärgården?» frågade Österberg
och såg sig omkring på de innevarande.

»Herrn kan ju fråga dem själf!» svarade frun och fortsatte att skrifva.

»Ä’ det långt bort?» frågade en undersätsig karl med rödt hår och en hel
mängd fräknar i ansiktet, i det han steg fram från dörren, där han stod
och stödde sig mot dörrposten; »och hva’ ä’ det en har te göra?»

»Det är en tie mil norr ut!» svarade Österberg, »och göromålen nu te
vintern det ä’ te vara med om fisket för det mesta.»

»Hur långt ä’ det te fastlandet då?» frågade karlen och mönstrade
Österberg från hufvud till fötter.

»Det ä’ bara en tre mil ut te sjös!» svarade denne lugnt och såg på
karlen tillbaka.

»Jaså, bara tre mil?» återtog karlen hånfullt, vände sig sedan till de
andra, spottade föraktligt ut åt golfvet och utbrast: »Fy fan! då stjäl
jag hellre och kommer på Långholmen, för det ä’ åtminstone nära stan, om
en vill försöka te rymma.»

Och med de orden återtog han sin plats vid dörren, under det de andra
uppstämde en skallande skrattsalfva, som ändå inte föreföll särdeles
glad, om den också var bullrande.

»Ja, gör det då!» svarade Österberg lika lugnt som alltid, i det han
vände sig om för att gå, sedan han först hälsat på frun och frågat om han
skulle betala något.

»Nej, inte för det här!» svarade hon; »men vill herrn skrifva opp sig och
höra hit sen, så kostar det en och femti!»

Men det tyckte inte Österberg var lönt, och därför gick han sin väg, och
när han passerade karlen nere vid dörren, gjorde denne ställningssteg för
honom, som om han varit en gardist på post, och ropade efter honom ut i
porten:

»Ajös, farbror lille! Hälsa strömmingarna så mycket!»

»Di ä’ ljusgröna, di där!» mumlade Österberg, smått förargad för sig
själf och steg ut på gatan. Det var tämligen sent på eftermiddagen och
började skymma på, och han tänkte just taga ut stegen för att komma till
sitt logi uppe i Bollhusgränden innan det blef alldeles mörkt, då han
plötsligen hörde en lågmäld, tvekande stämma alldeles bakom sig:

»Ursäkta att jag frågar; men herrn skulle väl inte behöfva någon dräng?»

Österberg vände sig om litet häpen; han hade inte sett någon därutanför,
när han steg ut genom porten, men nu såg han bakom sig i skymningen en
lång, mager och torftigt klädd karl, som lyfte på en skärmlös mössa och
såg på honom med ett par insjunkna, hungriga ögon.

»Jo, det kunne väl hitta på och hända det!» svarade han tämligen
tvekande, ty karlen såg just icke vidare treflig ut vid första
ögonkastet. »Jag var just inne på kontore’ för te höra mej om.»

»Ja, jag tyckte jag hörde di skratta åt herrn,» återtog karlen. »Jag var
ute i farstun, ska jag säga. In var det inte värdt te gå, för inga betyg
har jag och inte har jag någe’ te betala me’ heller.»

»Jaså, inte det!» svarade Österberg betänksamt; »det va’ ledsamt, det!»

»Åja, inte ä’ det så roligt, just!» fortfor karlen med trött ton.

»Hvarför har han inga betyg då?» frågade Österberg, sedan han funderat en
stund.

»För att jag inte haft nå’n tjänst!» svarade karlen som förut. »För
resten kan herrn gärna säga du te mej, för det ä’ jag van ve’ se’n
gammalt.»

»Och inte ä’ jag just van ve te skällas för herre,» upplyste honom
Österberg buttert, »utan annars så heter jag Österberg och ä’
skärgårdsfiskare för resten.»

»Och bor väl långt ifrån stan då?» återtog karlen med lifligare ton, i
det han sakta följde efter Österberg, som börjat aflägsna sig från porten.

»Håja, det ä’ allt en bit!» fortfor Österberg och såg på honom från
sidan, sedan nu gaslyktorna börjat tändas. Han märkte då att karlen såg
bra och hygglig ut, fast ansiktet var magert och utsvultet och kläderna
fläckiga och nötta. Han såg ut att vara bortåt trettio år, så vida inte
det att han slitit ondt gjorde att han såg äldre ut, och kroppen var
reslig och starkt byggd, fastän han nu gick litet lutad, om det var för
att han var trött eller för att han skulle höras bättre utaf Österberg,
som var betydligt mindre än han.

»Jaså, så han har inte haft nå’n tjänst förut, inte?» frågade Österberg,
sedan han betraktat honom först. »Hvad har han då gjort?»

»Jag har suttit inne som försvarslös!» svarade karlen och såg på honom
som om han väntat att den andre skulle gå sin väg med detsamma.

Men Österberg gick inte fortare för det. Det låg någonting i den unge
karlens ton, tyckte han, som slog honom både med en viss ängslan, men
ändå mera med en stigande nyfikenhet, som höll på att besegra den gamle
skärgårdsbons medfödda misstänksamhet mot allt som har något gemensamt
med staden.

»Det va’ just inte nå’n rekomdation, det!» yttrade slutligen Österberg,
sedan han funderat en stund.

»Nej, inte har jag fått nå’n tjänst på’n hittills, inte,» svarade karlen,
»och inte får jag väl någon nu heller, ser jag!» tillade han efter en
paus och vände sig halft om för att gå.

»Det kan en väl inte så noga veta just!» svarade Österberg och hejdade
honom. »Men inte kan vi väl stå och språka om det på gatan, precis. Finns
här inte någe’ ställe, där en kunde gå in och få sig en kopp kaffe, mån’
tro?»

»Här midt emot ä’ ett!» svarade karlen och visade på en af de otaliga
kaféskyltarna. »Och Gud vet om di inte har mat också!» tillade han med en
half suck, som lät ovanligt tung, tyckte Österberg.

»Kom me’ in, så ska vi väl höra efter!» sade han bara, gick midt öfver
gatan och steg in på kaféet, följd i hack och häl utaf karlen, som
tycktes ha brådtom att komma dit in.

Det var folktomt där inne, och sedan Österberg hört sig före med
värdinnan om där fanns något att äta och hon svarat att där fanns bara
smörgåsar och kaffe eller choklad, så beställde han några mjuka smörgåsar
med ost och salt kött och två stora koppar kaffe. Det lyste till i ögonen
på karlen när han hörde beställningen, och de satte sig ner i ett hörn så
långt borta från disken som möjligt.

»Hvad ä’ namne’,» frågade Österberg sin granne midt öfver bordet, medan
de väntade på förtäringen.

»Jag heter Pålson!» svarade karlen entonigt och såg oafbrutet åt den
lilla dörren bakom disken, genom hvilken värdinnan nyss försvunnit.

»Ä’ Pålson stockholmare kan jag tro?» fortfor Österberg vidare, i det han
betraktade honom allt uppmärksammare.

»Nej, jag ä’ oppe ifrån landet, men di säger att jag ska vara födder i
Stockholm!» svarade karlen, hvars bleka ansikte ljusnade vid åsynen af
smörgåsarna, som i detsamma buros fram.

»Nå, men hur har Pålson kommi’ så här illa ut, då?»

»Hå, det ä’ en lång historia, som jag helst vill tiga med så länge!»
svarade karlen och såg på smörgåsarna med begärliga ögon, men ville ändå
inte taga någon först, fastän Österberg sköt fram tallriken ändå närmare.

»Ja tack, men ska inte herr Österberg själf ...!»

»Nej, jag håller mej te kaffeskvätten, jag. Jag ä’ just inte så värst
hungrig, ska jag säga.»

»Den som det kunde påstå!» utbrast karlen. »Men jag har inte fått någe’ i
mej se’n i går morse, jag!»

»Jesses, människa! Hvad säger ni?» utbrast Österberg förskräckt. »Har ni
inte ätit någe’ se’n i går? Sätt i er di här då, så ska jag säga te om
fler ... men kanske att en sup skulle ...»

»Nej, tack!» svarade karlen med munnen full. »Inte har di någe’ här, och
inte vill jag ha någe’ heller. Jag förtär aldrig någe’ starkt — numera.»

Han tillade det sista ordet efter ett ögonblicks tystnad och med en ton,
som kom Österberg att studsa, något så bittert och så dystert låg uti den.

»Har Pålson gjort det förut, då?» frågade han efter en stund, sedan han
sett den ena smörgåsen efter den andra försvinna från tallriken.

»Det kan nog hända, det!» svarade denne och tycktes vilja fortsätta, men
tvärtystnade i detsamma, när värdinnan satte fram kaffet. När det var
drucket, lutade han sig tillbaka i stolen med ett uttryck af belåtenhet
öfver hela sin varelse och sade, i det han sträckte fram sin hand midt
öfver bordet, åt Österberg:

»Ja, nu får jag tacka herr Österberg så mycket! Nu behöfver jag inte
svälta ihjäl i natt, och inte i morron heller, om det också inte skulle
bli något vidare allvar med den här tjänsten, och litet schåargöra kan
man alltid få sig här och där fast det varit tunt om’et i den här veckan.»

»Ingenting att tacka för!» svarade Österberg mera af gammal vana än med
någon allvarligare mening. »Men har inte Pålson någon människa alls, som
kan rekomdera sig, ifall jag nu skulle ...?»

»Nej, ingen ann’ än befälhafvaren på Rindön, där jag varit som
försvarslös!» svarade Pålson i samma trötta ton som förut.

»Ja, inte kan jag ta och söka opp den! Men om jag nu skulle ta Pålson me
mig på försök — hur ä’ det, ä’ han någe sjövan åf sig, må tro?»

»Nog har jag rott passbåten mellan Vaxholm och fästningen allti’!»
svarade Pålson, utan att Österberg så noga kunde veta om han sade det på
gyckel eller om det var hans allvar.

»Nå ja, det ä’ då inte just så värst krångligt,» menade Österberg och
klådde sig bakom örat; »men nu mente jag om Pålson har varit me’ om
vinternot och annat skärgårdsfiske!»

»Nej, det har jag inte; men det är väl inte värre te lära sej det än te
lära sej svälta, kan jag tro.»

De orden slogo Österberg, för han tyckte att de vittnade godt om karlens
villighet att göra nytta för sig. Han smuttade långsamt på innehållet i
kaffekoppen och tittade då och då på sin gäst midt öfver bordet. Hvar
gång han satte ifrån sig koppen, öppnade han munnen som om han velat
fråga någonting, men så blef det bara ett »hm!» som kom fram, och så
tog han det vanliga rådet bakom örat igen. När detta fortgått en stund,
lutade Pålson sig litet framåt emot Österberg och sade, i det ett nästan
omärkligt leende spelade omkring mungiporna, som nu inte längre voro så
neddragna som förut:

»Det är bestämdt någonting, som herr Österberg vill fråga mig om, är det
int’ det?»

»Kalla mig Österberg, för jag ä’ inte nå’n herre, har jag sagt!» svarade
Österberg ännu buttrare än förut.

»Nå, hvad ä’ det Österberg vill veta då?» frågade nu Pålson och lutade
sig på nytt tillbaka mot stolsryggen.

Det gled en ljusning af tillfredsställelse öfver skärgårdsbons väderbitna
ansikte, när han hörde den enkla, rättframma benämningen, den enda han
var van vid och den enda han godkände, och sedan han tagit sig en ny
bit tobak och valkat den några gånger i munnen, svarade han slutligen
långdraget och liksom tvekande:

»Hå, det är just ingenting så värst viktigt med det ... men si, jag ville
gärna höra om Pålson bara har vari’ försvarslös eller om han annars har
... har tagi’ någe’ eller — hm! — ja Pålson begriper fäll hvad jag menar?»

Och den hederlige Österberg var mycket förlägen och såg riktigt olycklig
ut, när han nu tittade på Pålson öfver kaffekoppen, som han i sitt
bryderi hade lyft upp till munnen, fastän den var tom.

»Nej, jag har hvarken stuli’ någe’ eller tagi’ lifve’ åf någon!» svarade
Pålson och såg honom öppet och trovärdigt i ansiktet.

»Nå, det var då bra, det!» utbrast Österberg med tillfredsställd ton. »Då
kan Pålson ta’ och komma hem till mig i morgon bitti’, så får vi språkas
ve’ lite närmare.»

Han nämnde adressen, men när han hade gjort det, så var det som om han
kom att tänka på något, som inte förut fallit honom in, och med samma
tvekande ton som han förut begagnat frågade han nu utan att se på mannen
midt för sig:

»Hvar bor Pålson själf nå’nstans då?»

»Å, det är litet här och litet där, det!» svarade Pålson långsamt. »I går
natt låg jag på en pråm nere i Stadsgården, och i natt vet jag inte så
noga hvar det kan bli.»

Österberg såg på honom med vidt uppspärrade ögon. Hemlös, husvill —
det var något så oerhördt, tyckte han, att det skar till i hjärtat på
honom, och hur noga han annars var om slantarna, tog han nu upp sin stora
skinnpung med mässingslåset ur fickan och sade, i det han stack två
fingrar uti den:

»Kan Pålson skaffa sig något natthärbärge då, om jag ger honom ett par
riksdaler?»

»Hå kors,» svarade Pålson, i det han steg upp och nästan bockade sig för
Österberg, där han satt, »jag behöfver bara en, och då kan jag få mig en
ordentlig kvällsvard med, för ovanlighetens skull.»

»Ja, kom till mig då klockan åtta i morgon bitti’, så får vi se hvad vi
kan komma sams om!» återtog Österberg och räckte honom kronan. Sedan
betalte han förtäringen och gick ut på gatan igen, följd af Pålson, som
strax utanför dörren sade god natt åt honom och med långa steg skyndade
bort längre uppåt Söder. Och medan Österberg långsamt och full af
funderingar styrde sina steg ned åt staden, undrade han för sig själf, om
han skulle våga städsla den där stackaren till dräng, han som hade varit
försvarslös och inte kunde visa några betyg. Försiktigheten sade nej, men
människokärleken hade blifvit väckt, och den ville inte gifva med sig,
och på det sättet låg Österberg vaken en god del af natten och tänkte och
tänkte — och se det brukade då aldrig hända honom hemma på Skärlöga.


3.

Tre dagar senare, så där fram på eftermiddagssidan, stod gumman Österberg
nere på bryggan med ylleschalen lindad om hufvudet och ryggen, för att
se efter om gubben inte syntes till borta vid udden utåt fjärden. Det
blåste frisk nordväst, så att medvind hade han då ifrån Blidösund, där
ångbåten lade till, och därför tyckte gumman nu att man kunde vänta honom
när som helst. Men när han inte syntes till på en kvart och det började
kännas svalt om ryggen, trots ylleschalen, så gick gumman upp igen till
stugan och steg småhuttrande in i köket, där Edla stod vid spiseln och
skötte om kaffepannan, så att det skulle vara riktigt klart och varmt
till dess far kom hem. Edla var glad till sinnes, för dagen förut hade
en af grannarna på ön, som låg långt bort, varit i land, när han kom
hemseglande från staden, och talt om att det var bra pris på fisken och
potatisen, så nu väntade hon med säkerhet att den utlofvade yllekoftan
skulle vara med.

»Det var fasligt hvad han sölar; jag tycker han borde vara här för länge
se’n!» knotade gumman, i det hon kom fram och värmde sig vid spiseln.
»Och kallt blåser det, så det är skam åt’et. I kväll tror jag allt att vi
släpper in fårena med, du Edla.»

»Ja, kanske det, mor! Ska jag kanske gå och locka in dom me’ samma?»

»Ånej, vi ska väl si om inte far kommer först, kära barn. Fårena ställer
sig nog ve’ grind och bäar’ om di vill in!»

»Om han nu har nå’n karl me’ sej, mor,» frågade Edla, »ska vi då lägga’n
oppe på vindskammarn me’ samma, eller ska vi bädda åt’en i köke’ i natt,
i fall han ä’ frusen efter resan?»

»Åhå, han måtte väl inte gå och ta folk i olaga ti’ heller, far din!»
återtog gumman, som alltid höll på ordning i det fallet som i alla andra.

»Ja, men det ä’ bara åtta dar te’ Mikaeli, så det gjorde väl ingenting!»
menade Edla, talande alldeles invid moderns öra.

»Du pratar som du har begreppe’ te, flicka! Men det var rent omänskligt
hvad far dröjer. Det måtte väl aldrig ha händt’en någe, i den där
odrägliga stan, heller?»

»Hå, kära mor, hvad skulle det ha händt’en?» frågade Edla lugnt. »Far ä’
väl så gammal så han kan frakta sig själf, tänker jag!»

»Akta sig, säger du, ja. Men det ä’ godt te’ akta sig, där, i ett tocke
människobråte! Tänk om di har stulit pengarna åf’en — då ä’ det allt
abslut med bomullsgarne’ som jag skulle ha te väfven, och kaffet och
sockre’ med, som han skulle köpa hem!»

»Ja, och min yllekofta se’n!» tänkte Edla med en kall kåre öfver ryggen.
Men hon ville inte säga något, för att inte modern skulle blifva ännu
mera ängslig, utan försökte i stället krya upp henne med ett säkert och
gladt:

»Å, inte har di stuli’ några pengar åf honom, inte! Far vet nog hvad han
gör han!»

»Jo, du ä’ så säker, tösen min!» hördes nu Österbergs röst från den öppna
dörren, och innan gumman och Edla hunno vända sig om borta vid spiseln,
stod han midt i rummet med slokhatten nedtryckt i pannan och ett stort
paket under hvardera armen och ropade till hustrun och dottern: »Go’
kväll på dig, mor — go’ kväll, Edla! Har ni nu någe’ varmt kaffe te ge
oss, så vore det bra, för han blåser en hund där ute på fjär’n, ska jag
säga.»

Därmed lade han ifrån sig packningen på bordet och gaf dem båda ett
kraftigt och varmt handslag; några andra smekningar brukades inte på
Skärlöga.

»Nå, kära far, det var då väl att du ä’ hemma, och hur ha det gått för
dig i stan?» frågade gumman. »Var det någe’ pris på fisken, och hur var
det med potatisen?»

»Det var inte så tokigt,» svarade Österberg lugnt; »jag fick fyra och
femtio tunnan du, mor — och hafren fick jag tie för, och siken gaf
fiskköparn mig tre riksdaler punde’ för, du!»

»Och du glömde väl inte bomullsgarne’?»

»Tycker du det! När glömde jag någe’ sist?»

»Och yllekoftan?» tänkte Edla fråga, men hon vågade inte, i fall ... och
därför frågade hon i stället: »Nå, far, och nya drängen? Har I fått tag i
någon tocken?»

»Det ä’ inte så utan det!» svarade Österberg och såg litet underlig ut.
»Han kommer väl strax, han skulle bara lägga fast skötbåten och ta ner
segle’. Se där har vi’n ju, vet jag!»

Med de orden vände sig Österberg mot dörren, som med detsamma öppnades af
Pålson. Gumman, som inte hört riktigt hvad mannen sagt, gjorde detsamma
och såg på den inträdande med den mest oförställda förvåning, vände sig
sedan till mannen och sade med missnöjd ton:

»Jaså, kors! Har du tagit främmat me dig hem, far?»

»Det är nya drängen vå’n!» ropade Österberg henne i örat. »Du ska väl
säga’n välkommen, kära mor!»

»Jag får väl det då!» mumlade gumman, gick därpå fram till den nykomne,
som ännu stod kvar nere vid dörren, räckte fram handen och yttrade
vänligt nog, fast litet kort: »Ja, välkommen då, kära ... Hvad heter han,
du far?»

»Pålson heter han!» svarade Österberg.

»Jaså! Välkommen då, kära Pålson!» och sedan hon sett på honom noga en
stund, tillfogade hon: »Och nu får han väl laga att han trifs så godt han
kan!»

»Tack för det, mor Österberg!» svarade Pålson och tryckte den framräckta
handen.

»Stig fram nu te bole, så ska vi väl få oss en kopp kaffe!» sade
Österberg och tog af sig kavajen, under hvilken han hade en sticktröja.
»Det här ä’ Edla, dotter våran, som Pålson får laga att han kommer sams
me, fast hon plär då inte vara svår åf sig just.»

Edla hade under det föregående stått tyst och sett på den nykomne, som
hon tyckte såg inbunden och skygg ut; att han var fasligt blek och
utmagrad såg hon också, och hon kunde inte låta bli att tänka för sig
själf: »hvar har far fått tag i den där humlestörn, den sir då inte ut
te’ bli mycket rolig att ha i huset!»

Men emellertid gjorde hon våld på sig så godt hon kunde, gick fram till
honom hon också och räckte honom handen med ett »välkommen», som just
inte lät så särdeles vänligt och som från hans sida besvarades med ett
entonigt »tack», i det han knappt rörde vid hennes fingrar. Därpå satte
han sig vid bordet på stolen midt emot Österberg, medan gumman satte sig
emellan dem och Edla ställde fram kaffepannan, och sedan det var gjordt,
tog hon en gammal schal från dragkistan borta i vrån midt emot spiseln
och slog den om hufvudet på sig.

»Ska inte du ha dig en kopp, du också, Edla?» frågade fadern och såg på
henne litet förvånad.

»Jag ska gå sta’ och släppa in fårkräkena först!» svarade Edla litet
snäft, hvarpå hon öppnade dörren och gick ut.

»La’ Pålson fast båten ordentligt ock?» frågade Österberg, sedan de
druckit sitt kaffe. »Det ligger på bra där nere, ska jag säga!»

»Jag ska’ väl allt ge mig åf ner och titta på’n en gång till!» svarade
Pålson, i det han steg upp från bordet och tackade med framräckt hand.
»Det finns väl någe’ rep till nere i sjöbo’n?»

»Tross heter det!» upplyste Österberg kort och sträckte fötterna ifrån
sig.

»Jaså, jag ska komma ihåg det!» svarade Pålson och gick ut lika sakta och
stilla som han kommit in.

»Hvar i alla tider har du fått tag i den där långskanken?» frågade gumman
och slängde af bort åt spiseln. »Den sir då inte ut att orka göra nå’n
nytta för sig just!»

»Det vet du så lite’, mor!» svarade Österberg lugnt. »En ska inte skåda
hund’ efter hårena, heter det. Får han bara litet kött på bena, så tar
det sig nog, tänker jag.»

»Har han tjänt i skärgården förut då?» fortfor gumman och kom fram till
bordet igen.

»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande, »men han ä’
villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag
tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i
stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’
sig åf hit ut, ska jag säga dig.»

»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»

»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»

»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där
di lär ha tockna grofva löner, säger di!»

»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’
alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi
bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han,
och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå
gladare!»

»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför
som han ville bort ifrån’et?»

»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det
ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång.
Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du
inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n
försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så
tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»

»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman
betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka
människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’
och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»

»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade
Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle
ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»

»Ja, det ä’ en annan sak med kvinnfolka, di ä’ allti’ mer te’ lita på!»

»Undrar det, jag? Di har fäll allt sina skamfilningar, di med, om en
tittar väl efter! Men nu ska du lofva mig, mor, att hålla mun på dig och
låta det här vara oss imellan! Hör du det?»

»Får väl det då!» sade gumman sedan hon funderat en stund. »Men nog ä’
det bäst att du läser unnan pengarna nå’nstans, och nog ska jag ha ögona
me’ mig, det kan han glä’ sig åt! Och då ä’ det väl inte lönt att jag
säjer någe’ åt Edla heller!»

»Nej, tycker du det! Om hon skulle bli sint på’n nå’n gång, så skulle hon
bara gläfsa ur sig — du vet hur di unga ä’ lösa i truten — och det skulle
jag inte villa på villkor. Men nu ska du vara riktigt vänlig emot’en,
för, sir du, jag lofte att jag inte skulle säga någe’ om det där som har
vuri’, och fick han nu hum om att jag ramlat ur mig hela historien, så
skulle det besvära’n, kan du förstå. Och det vet en fäll, att har en en
tocken där black om bene’, så lär en sig aldrig gå som folk, sir du mor.»

»Ne-nej, det ä’ nog så, det. Och inte ska jag säga ett ol; men ha ögona
me’ mig, det ska jag så mycket mer!»

»Ja, det ä’ inte någe’ ondt i det, bara du lagar som så, att han inte
varsnar någe’!»

»Aja, så gammal ä’ jag, så jag vet hur jag ställer med det!»

I detsamma öppnades dörren, och Edla kom in storskrattande och ropade
till fadern, medan hon kastade af sig schalen och gick fram till spiseln
för att slå i en kopp kaffe åt sig:

»Jo, det måtte vara en rar sjöman I har skaffat er, far!»

»Hur så då?» frågade Österberg och rynkade ögonbrynen.

»Jo, när han skulle binda skötbåten, så löste han den i ställe’, och
så bar det åf ut me’n från bryggan, och nu sitter han där och kafvar i
blåsten och kan inte komma i land.»

»Jag får väl ut och hjälpa’n, jag då!» svarade Österberg och drog på sig
kavajen. »Han ä’ borta från fastlande’, ska du veta!»

»Asch då, far, att I våla er te ta en tocken!» fortsatte Edla föraktligt.

»Ja, säj det!» utbrast fadern förargad. »Och så fick jag lof att klä
opp’en te, så nu fick du ingen yllekofta den här gången heller!»

Och därmed gick Österberg ut, och Edla höll på att tappa koppen af
förvåning och grämelse på samma gång.

»Jaså!» ropade hon nästan gråtfärdig åt modern. »För en tocken där usel
fastlännings skull ska jag inte ha någe te ta på mig i vinter heller. Ja,
vänta mig, han!»

»Tyst, flicka!» varnade modern allvarligt. »Du har både ylleschal och
yllelif, så det ä’ ingen fara med dig! Pålson, stackarn, höll på och
svälta ihjäl han, säger far! Tänk dig bara, hur det skulle smaka!»

»Ja, rår jag för det, jag? Och ska han komma hit och gå här och inte duga
te någe och ta maten ur mun på mig, som ä’ doter i huset? Men si, det tål
jag inte, och inte tål jag honom heller! Kom han inte och skulle göra sig
te och hjälpa mig med fårena först, tror I mor, men då tog gumsen å puffa
te’n så han höll på te stå på hufve’, och det va rätt åt’en!»

»Jaså, den där elemenskade gumsen, den ska vi då ta och slakta te jul,
det kan han vara lugn för! Och du ä’ bara så go och ä’ höflig mot Pålson,
det säger jag dig, för annars så ...»

»Åja, mig tar I väl inte å slaktar heller, tänker jag!» svarade Edla
näsvist. »Och i den saken gör jag allt som jag vill. För det säger jag
er, mor, jag kommer allri te tåla’n!»

»Ä’ det nya drängen du talar om,» frågade nu Österberg som i detsamma kom
in igen, »så vill jag bara säga dig ...»

»Nu ä’ han väl ända ute på fjärn kan jag tänka!» afbröt Edla, som i sin
förargelse glömde den vanliga försiktigheten gent emot fadern.

»Nej du, i land ä’ han, och själf hjälpte han sig som en bra karl!»
sade Österberg skarpt, i det han gick rätt fram till dottern och spände
ögonen i henne. »Och du ä’ bara så go, och tar ske’n i vackra näfven och
visar dig hygglig mot karlen, annars ska jag lära dig att det ä’ jag som
ä’ kustus i stuga’, så mycket du vet det! Och nu ger du dig åf opp i
vindskammarn och bäddar åt’en, för karlen ä’ trött och behöfver hvila sig
ordentligt!»

Edla såg på faderns min och hörde på den sträfva rösten, att det inte
var värdt att komma med några invändningar vidare, och därför gick hon
helt tyst och stillfärdigt åstad och gjorde hvad hon skulle. Men det
sjöd och jäste inom henne, och medan hon skakade om sängkläderna där
uppe, föresatte hon sig att hon aldrig skulle visa den där »utbölingen»
en vänlig min, och kom han och ville göra sig till och hjälpa henne med
några sysslor, så skulle hon minsann snäsa af honom så att han aldrig
skulle komma igen.


4.

Men det var det märkvärdiga med Pålson, att han kom aldrig. Hela hösten
och en bra bit af vintern gick, och han gjorde inte den minsta min af
att vilja hjälpa Edla med hennes sysslor. Han skötte sina egna, lugnt
och stilla och metodiskt som ett urverk, och Österberg såg med stigande
tillfredsställelse, att han skötte dem bättre och jämnare för hvar dag
som gick. Gamle Grålle hade aldrig blifvit så omsorgsfullt ompysslad
och skött förr, och det riktigt sken om hans gråbruna fäll, där han
stod i spiltan och mådde godt med sitt friska hö och en och annan liten
hafreportion emellanåt, och själfva gumsen hade Pålson blifvit god vän
med, genom att sticka åt honom en tapp hö då och då, till omväxling med
det torra löfvet som annars bestods som hvardagsmat, nere i fårhuset.

När nu vinternoten slog till och Österberg behöfde kuska af isvägen till
stan med sin lilla strömmingsåka, så gnodde Grålle i väg med en fart, så
att hans husbonde kom lika fort in till torgs som Ljusteröborna och fick
därigenom lika bra betalt som de för sin vara. Och lika raskt, om inte
raskare ändå kilade han af tillbaka, ty nu visste han ju att vänliga ord
och ett godt foder väntade honom, när han kom hem, i stället för att han
inte förut varit säker för både glåpord och sparkar, när husbonden väl
hunnit vända ryggen till. Och inte nog med det, utan som det fanns litet
gammal skog på ön och Österberg gått och funderat på att göra ett litet
vinterhygge, för att sedan fram på sommaren ha en skutlast ved att föra
in till staden, så blef Pålson af god nytta äfven där vid lag, ty när det
inte fanns annat att göra, så slängde han yxan på axeln och gick bortåt
norra sidan af ön, där han högg raska tag, så att spånorna yrde om honom.
Och vid noten bar han sig visserligen litet bakvändt åt i början, men han
lärde sig snart både att handtera de isiga tögorna jämnt och att med
stången föra ner noten under isen, utan att trassla in sig i maskorna och
slita sönder dem. Det enda han var tafatt med, så var det med seglingen;
men nu sedan isen lagt sig rundt omkring, så var det ju inte fråga om
någon sådan, och till sommaren skulle han nog lära sig att handtera både
åran och skotet, det hade han satt sig i sinnet på.

För mor Greta gjorde han sig nyttig på många sätt. Han bar upp
vatten till ladugården åt korna, han täljde nystpinnar och späntade
torrvedsstickor till spiseln, och aldrig fattades det att elda med, något
som hon förut nästan alltid fått gräla sig till med de förra drängarna.

Och var det en stol som gick sönder eller ett bord som haltade eller en
väfspole som skulle lagas, så kunde han det med. Och när han en vacker
dag hade balkat af ett särskildt bås åt hönsen inne i ladugården och
försett det med spjälor från golf till tak och en särskild liten grind in
till båset, i hvilket han slagit upp nya vaglar för hönsen att sitta på
— då hade han helt och hållet eröfrat gumman, som från den stunden inte
visste hur hon skulle bära sig åt för att få det riktigt bra åt honom.
Hon hade till och med slagit fram åt gubben sin, om han inte skulle
försöka att komma öfver någon gammal kamin inne i stan för godt pris, så
att man kunde elda upp vindskammaren litet varmare än hvad spiselmuren
kunde åstadkomma, fastän den var varm nog och Pålson förklarade att den
värmde alldeles tillräckligt.

Österberg tyckte nog det var bra att Gretas första motvilja hade lagt sig
i fråga om drängen, men så långt som till en kamin ville han ändå inte
gå; den kunde ju komma att kosta ända bortåt en femton, tjugu riksdaler!
Och så kunde den bli eldfarlig, se’n! Nej, det fick då vara, och han
funderade starkt på att skaffa honom en lång, stickad yllehalsduk i
stället, för sådana hade han sett i en garnbod vid Slussen, och de voro
inte på långt när så dyra. Det enda han inte tyckte så bra om hos sin nya
dräng, var att han själf ovillkorligen måste ge sig af in till stan hvar
gång det blef fångst på noten, ty dit ville Pålson inte på några villkor.
Det var också det enda han nekade för att göra, och som Österberg nog
också tyckte att »själf är bästa dräng», i synnerhet i det fallet, så
störde det inte så särdeles mycket det goda förhållandet mellan husbonden
och tjänaren. Men på Edla knappast såg han en gång och aldrig oftare än
han direkt behöfde, och när han måste säga något åt henne, så blef det
snarare ett ord för litet än för mycket. Detta tyckte hon var mycket bra
i början, för hon hade ju föresatt sig att hon inte skulle tåla honom;
men hur det var, så började det förarga henne i längden. Mycket hade
hon ju inte varit ute och borta från den lilla ön, men så mycket i alla
fall att hon visste att hon såg ut som folk och att andra »gossar» varit
angelägna nog att språka med henne borta på kyrkobacken på Blidön eller
få en dans med henne, när ungdomen om sommarkvällarna plägade samlas på
någon af öarna.

»Men den här, det var då en riktig drönare!» tänkte hon ibland för sig
själf. »Och tyst ä’ han som en fisk! Men det vore väl underligt, om en
ändå inte skulle få’n te tänja på munlädre’, om en skulle vilja göra sig
besvär! inte för jag bryr mig om’en ett dugg, men nog ä’ det söcknigt
emellanåt att bara se’n sitta och moltiga borta ve bole om kvällarna.»

Det var inte utan att Edla började göra sina små försök att få den
tystlåtne och slutne drängen att deltaga i samtalet, när de sutto inne
alla fyra om kvällarna, hvar och en vid sitt göromål, under det att den
kådiga granveden smattrade och smällde borta i spiseln. Slug som alla
kvinnor, de må nu vara fiskardöttrar eller furstebarn, aktade hon sig
likväl noga att vända sig direkt till honom med ett yttrande eller en
fråga. Hon pratade i stället med fadern, som satt och band på sin not
borta vid bordet, medan mor Greta satt vid spiseln och spann sitt ullgarn
och Pålson vid andra bordsänden höll på med att slöjda några yxskaft
eller tälja några räfsepinnar till den kommande sommaren. Och för det
mesta vände hon då talet på stadsfärderna eller fisket, frågade om fadern
träffat den eller den af grannarna eller om han hade hört något af
Leonard — så hette den siste drängen — och hvart han hade tagit vägen.

»Han är väl i stan, kan jag tänka!» sade hon en kväll, när hon satt
bredvid fadern och vindade upp garn till notbindningen. »Och det undrar
jag då inte på att en ung, frisk karl hellre ä’ där än sätter sig här och
blir infrusen borta i skärgården!»

Hon menade inte alls hvad hon sade, men kastade i alla fall en hastig
blick bort på drängen, för att se hur han skulle ta det. Men han låtsade
om ingenting, han bara täljde den ena räfsepinnen efter den andra.

»Jaså, du tror det ska vara så rasande bra i stan, du?» frågade Österberg.

»Ja för en karl, sa’ jag!» fortfor Edla och tillade i föraktfull ton: »Så
vida han inte ä’ en dö’dansare, som många ä’ väl det!»

»Ä’ det bättre att di ä’ som andra vildar då?» fortsatte Österberg, som
nog förstod hvart hon syftade. »Så’na tycker jag inte det fallerar på,
hvarken här eller där!»

»Håja, det kan väl finnas något midt emellan,» envisades Edla och vindade
på fortare än förut. »För lagom ä’ väl bäst, tänker jag. Och di som
skapar sig allra beskedligast, kan nog vara di värsta för rexten!»

»Har du träffat på några tockna, du då?» frågade fadern och stannade midt
i en maska, med notkolfven i ena handen och garnet i den andra.

»Det kan väl hitta på och hända, det!» svarade Edla med en ny blick på
föremålet för sin ovilja. »Men inte ä’ jag den som låter lura mig åf att
folk gör sig te inte. I det tystaste vattne’ går di stridigaste fiskarna,
heter det.»

»Di kan allt gå där det ä’ strömt med!» sade nu Pålson långsamt och utan
att se upp från hvad han hade för händer.

»Ja, det ä’ bättre det, så vet en hvar en har dom!» svarade Edla utan att
se på honom, men inom sig triumferande öfver att hon fått honom att svara.

»Nu tyckte du riktigt att du slog hufvu’ på spiken!» utlät sig Österberg
och tittade på henne med ena ögat.

»Hvad sa’ du, far?» frågade mor Greta och satte handen framför örat.
»Menar du att det är slut på siken? Jaja, det lär det allt vara för i år!
Bara strömmingen går te något så när, så.»

»Du tänker då aldri’ på annat än mat, kära mor!» ropade Österberg med
höjd röst. »Men nu talte jag om att slå hufvu’t på spiken!»

»Jaja, men det ä’ i alla fall sådan man lefver åf!» återtog gumman, som
nu hörde hvad han svarade.

»Jo, det är sanning, det,» instämde Pålson med ett uttryck af
öfvertygelse, som gjorde att Edla såg på honom på nytt. Hon kände ett
oemotståndligt begär att motsäga honom, och därför svarade hon med en
viss skärpa i tonen:

»Åja, men inte är den väl alltihop heller? Det kan väl allt behöfvas
någe’ mer här i världen.»

»Det kan den säga, som aldrig har svultit!» återtog Pålson och såg på
henne med ett hastigt ögonkast.

»Svälta behöfver en väl inte, om en bara vill göra någe’. Men di som ä’
lata har allti’ något te skylla på förstås!» fortfor Edla i samma ton som
förut.

Gubben Österberg hade suttit och skrufvat på sig medan de där replikerna
växlades, och det syntes på hans rynkade panna och hängande underläpp
att han var missnöjd både med dotterns ord och med tonen, i hvilken de
sades. Men när han med en hastig snedblick på Pålson såg att denne satt
lugn som vanligt, så ville han inte heller säga något åt flickan, ty inom
sig tyckte han nog mera om att hon var snäf emot honom, än om det skulle
varit tvärt om, och för resten visste han ju af erfarenhet att Edla hade
sitt hufvud för sig, som man säger.

Men när kvällsvardsgröten var äten och Pålson sagt god natt och gått upp
och lagt sig, kunde han inte låta bli att säga till henne, när hon också
tog god natt och skulle gå in i kammaren, där hon plägade ligga:

»Hvad har du emot Pålson, efter du jämt ska hugga på’n?»

»Jag?» frågade Edla och såg på fadern med sin mest oskyldiga min. »Har
jag sagt någe’ åt honom, jag?»

»Ja, jag undrar hvem det annars skulle ha vuri’ åt, jag?»

»Kors, kära far, jag mente bara för allmänheten, jag — och inte måtte han
väl vara så dum, så han tar åt sig, när han inte behöfver.»

Och därmed gick Edla in och lade sig, sedan hon helt obesväradt sagt god
natt åt både far och mor.

»Kan du säga, Greta, hvad det ä’ som går åt jäntan?» frågade Österberg,
sedan han blifvit ensam med sin gumma ute i köket, där de gamlas säng
stod.

»Hvad menar du med det?» frågade mor Greta förvånad. »Inte har jag sett
att det är någe’ åt henne!»

»Kors, hon är ju rent åf hatisk på den där fattiga Pålson, vet jag!»

»Å, det inbillar du dig bara, far! Hvarför skulle hon vara det? En kan
väl knappt önska sej en bättre dräng, tycker jag. Nej vet du, far, jag
ska säja dej hvad det ä’: hon går och ä’ sint för att hon inte fick den
där yllekoftan, som du lofte’na. Och hon tycker det ä’ snopet att du
klädde opp Pålson och inte gaf henne någe’.»

»Ja, men han hade knappt en tråd på kroppen, han, då hon har allt hva’
hon behöfver!»

»Ja det förstås, utom yllekofta, för si en tocken behöfver hon så fasligt
väl, det försäkrar jag dig.»

»Jag får fäll skaff’na en då, när jag far te stan nästa gång — och det
blir ju passligt att ge’na te julklapp!»

»Gör det du, far, så blir hon nog nyter igen!»

Och på det beslutet somnade de båda gamla snart nog, men Edla låg länge
vaken inne i kammaren och tänkte på de där orden, som drängen hade sagt
om svälten, och hon tyckte nog för sig själf att hon varit stygg emot
honom, när hon talte om lättjan; men inte kunde hon hjälpa, att hon rakt
inte kunde tåla honom.


5.

Så kom julen och med den yllekoftan. Fisket hade gått till duktiga
tag i början af december, då ett kort blidväder afbrutit den förut så
envisa kylan, som börjat redan i första dagarna af november. Österberg
hade riktigt slagit på stort den gången: mor Greta hade fått en ny
kaffepanna, Edla sin yllekofta och ett par sådana där ljusstakar, som
se ut som silfver men äro af glas och som man alltid blir så förvånad
öfver att taga uti, därför att de äro så ovanligt lätta, då de i öfrigt
se så gedigna ut. Pålson hade heller inte blifvit utan; han hade fått
en ny sydväst och en skinnväst, och själf hade Österberg skaffat sig en
ny tobakspung utaf sämskskinn med röda kanter och ett par hängslen att
begagna om söndagarna, när det blef fråga om kyrkfärd, något som icke
försummades under julen, vare sig det var öppet vatten eller körbara isar.

Äfven den här julen hade man kommit öfverens om att fara till Blidö kyrka
i julottan, och Edla hade inte släppt fadern förr än hon fått lof att
följa med, hur mycket än gumman satte sig emot det.

»Det kan ju bli någe’ väder åf, när ni ska hem,» menade gumman Greta,
»och då sitter jag bara här och ä’ orolig. Karlarna, di kan allti’ frakta
sej, men en tocken där en som du ...»

»Hå kors, jag ä’ väl inte åf socker heller, så att jag smälter, ifall det
blir ruskväder!» svarade Edla.

»Nej, nog har du varit mer peppar på sista tiden!» svarade modern, och
sedan talade hon inte vidare om saken.

Det var lagom kallt och strålande vackert månsken om juldagsmorgonen så
där vid fyratiden, när Österberg, Edla och Pålson gåfvo sig af ifrån
Skärlöga och togo den vanliga vintervägen öfver några små holmar,
till dess de slutligen kommo ut på den stora fjärden, som skilde
Skärlöga-skärgården ifrån Blidön. Grålle trafvade på friska tag, ty det
var nu öfver åtta dagar sedan han varit på sin sista resa in till staden,
och han hade haft god tid att hvila upp sig och äta sig riktigt trind
sedan dess. Mor Greta hade letat rätt på så mycket skinnfällar och mattor
och schalar som funnos i huset, och Edla satt varmt och godt inpälsad
framme i åkan bredvid fadern, som körde, medan Pålson krupit upp bakuti,
där han äfven satt varmt nog, om han också fick lof att hänga benen
utanför, därför att strömmingsåkan var så liten. Himlen var alldeles
molnfri, och de vanliga morgonstjärnorna tindrade hvasst och klart,
trots månskenet, och endast nere i nordost låg ett mörkgrått molnlager
med ulliga kanter, på hvilka den mot väster lutande månen, som ännu inte
uppnått sitt fylle, kastade några matta ljusreflexer. Strax ofvanför det
gråa molnet lyste Björnvaktarens stora stjärna, och ett stycke högre upp
svängde Karlavagnen fimmerstången ner åt horisonten, och längst borta
i söder blixtrade Sirius med blåhvit glans, som återspeglade sig i den
blanka isen ute på fjärden, där vägen var utstakad med några mariga
granruskor med långa mellanrum.

»Bara inte det där har snö med sig, så går det fäll an!» sade Österberg,
i det han med piskan pekade på molnlagret i nordost. »Det sir mej ut för
lite’ åf hvarje.»

»Åja, men inte blir det väl nå’n snö åf i dag?» frågade Edla och tittade
litet osäkert på fadern, som om hon ville att han skulle öfverbevisa
henne om den saken. »Det ä’ ju så kallt så det knäpper i isen!»

»Jaja, men det kan båda tö, det också,» svarade fadern, »och tockna där
molngubbar plär inte vara te leka med, så här års. Vore det inte så
snöpligt, så vore det kanske säkrast te vänd’ om hem igen!»

»Hå, det måtte väl aldrig komma på frågan!» utbrast Edla, som var
angelägen om att få visa sin nya kofta.

»Ja, hvad tror Pålson om’et?» frågade Österberg och vände på hufvudet,
medan han höll inne Grålle ett ögonblick.

»Å, nog tänker jag vi tar oss fram!» svarade denne lugnt. »Och efter som
vi nu ä’ på väg en half mil, så ...»

»Ja, nog går det te komma dit, men si hem,» sade Österberg tveksamt, »det
blir kanske kitsligare!»

»Kors, kära far! Blir det väder åf, så kan vi väl få hus hos Jansons på
Blidön, vet jag. Di har ju nya stugan, med flere rum än di behöfver, för
nu lär di väl inte ha några stockholmare ute!»

»Nå och mor då?» frågade fadern, i det han gaf Grålle ett piskrapp, som
denne enligt gammal vana besvarade med att kasta svansen öfver tömmarna.
»Ska hon sitta ensammen hon och vara orolig för oss, tycker du?»

»Hon vet ju att vi har känningar där!» återtog Edla lugnt. »Och nog
begriper hon väl att vi inte ger oss ut, om det blir någe’ väder.»

»Och om Österberg vill, så kan jag ju ge mej åf hem me’ samma det ä’ slut
i körkan, så att hon inte behöfver vara ensam!» föreslog Pålson.

»Hur ska vi då komma hem, om Pålson ger sig af med hästen?» frågade
Österberg litet kärft och vände åter igen på hufvudet.

»Nej, jag tänkte ta och gå, jag!» svarade denne lugnt som alltid.

»Gå hem öfver isen?» utbrast Edla häftigt och strök undan schalen från
sitt väl ombonade ansikte för att se på honom. »Det ska en allt vara
skärgårdsvan ve för te kunna!»

»Åja, jag har nog gått längre vägar än så — och tyngre med!» svarade
Pålson.

»Jaja, men det har fäll ändå vuri’ vägar som Pålson har känt te?» inföll
Österberg.

»Det ä’ inte så säkert, det?» fortfor denne, »och nog skulle jag väl ta
mej hem på den här, om det skulle behöfvas.»

»Ånej, det ä’ inte sagdt att det blir nå’n snö förr’n i måron, och då kan
han gärna få dråsa ner, om han vill. Jag ska bara opp te Jansons, när det
ä’ slut i körkan, så klockan ve tolftiden kan vi allt vara på väg hem
igen.»

»Nej si det ä’ då alldeles för tidigt, far!» sade Edla med missnöjd ton.
»När en inte kommer öfver te dom mer än en gång om åre’, så ska en väl
inte flyga åf ut me’samma heller!»

»Ja, vi får si hurdant vädret blir!» svarade fadern i bestämd och
afgörande ton och manade på Grålle, som under samtalet passat på och
pustat litet och nu satte af igen med förnyad fart. Helst hade han nog
sprungit rakt fram, men det var råkar och sprickor i isen, så att han
måste göra den ena kroken efter den andra, och hvar gång det svängde,
frustade han till och skakade på hufvudet, så att frostnålarna yrde om
honom, och sedan han i svängen saktat farten en smula, vände han på
hufvudet och tittade på husbonden, som om han velat säga: springer jag
inte bra, gamle far du?

Mellan sex och sju var man framme vid östra sidan af Blidön, och sedan
tog det inte mera än en knapp halftimme att komma midt öfver den långa
och smala ön till Blidösund, där den lilla vackra kyrkan ligger på en
udde och blickar rakt öfver sundet hän till Yxlan, hvars inbyggare hon
också kallar till sig, när de högt stämda klockorna sända sitt manande
»Kom hit, kom hit!» öfver land och vatten. Nu lyste det så grant från
de hvälfda fönstren ut öfver snön på backen och den spegelblanka isen
nedanför den, och folk samlades från alla håll, åkande och gående, allt
efter råd och lägenhet, eller allt efter som de hade längre och kortare
väg. Orgelns toner strömmade redan ut genom den öppna kyrkdörren, och
tyst, långsamt och med dröjande steg gick menigheten in i den upplysta
men kalla kyrkan, sedan man först utbytt handslag och oftast stumma, men
ibland halfhögt yttrade hälsningar ute på kyrkbacken, där gamla bekanta
råkades och där många af dem inte sett hvarandra sedan julen förut.

När julottan var slut, här, som i allmänhet på platser där afstånden äro
stora, hopslagen med högmässan och därför tagande en ganska rundlig tid,
hade molnväggen i nordväst stigit allt högre upp, och häftiga stötar
af en bitande vind började stundtals aflösa den förra orörligheten i
luften, som dock ännu var klar i väster och söder. Kyrkfolket strömmade
ut i täta flockar, och de äldre männen samlades så småningom nere i
sockenstugan, där prästen hade något kommunalt ärende att tala med dem
om, och under tiden spridde sig de unga i olika grupper och sökte skydd
för den kalla blåsten, dels i klockargården, dels i stugorna hos bekanta
här och där. Kaffepannorna stodo på elden öfverallt, och på mer än ett
ställe fanns också en julglögg att värma sig med. Det skulle bli dans på
kvällen i en af de större gårdarna, en half fjärdingsväg från kyrkan, och
Edlas flickbekanta ifrade för att hon skulle förmå fadern att stanna kvar
hos Jansons öfver natten, så att hon skulle kunna få vara med om dansen,
eftersom hon nu ändtligen kommit öfver en gång i tiden. Edla ville nog
själf också gärna stanna, men hon visste hur det var med fadern, att
han inte gärna blefve hemifrån så länge, så hon trodde nog inte att det
skulle gå. Emellertid lofvade hon att försöka, och det gjorde hon också,
när den tillfälliga sockenstämman var slut och när fadern i sällskap med
Janson kom gående ner till gården, där Grålle hade fått kvarter och där
Edla nyss blifvit trakterad med en kopp kaffe.

Janson höll redan på att öfvertala Österberg att stanna, men denne ville
inte. Inte för att han hade något emot det annars, men om det blef
oväder, så skulle mor bli orolig, och det stod hon aldrig ut med, klen
som hon var emellanåt. Och så kunde det ju hända att det kunde hålla i
Annandagen med, och då vore det bäst att vara hemma.

»Ja, men det ska bli dans i kväll borta ve Södergål’n, far,» sade Edla i
inställsam ton, »och det skulle allt vara bra tråkigt att inte få vara
med om den.»

»Ä’ du så fasligt angelägen, så får fäll du stanna då,» svarade
Österberg, »och så får fäll Pålson åka efter dig Tredjedan, ifall inte
han har lust te bli kvar, han med!»

»Nej tack!» svarade denne, som nyss varit och sett efter hästen. »Jag
vill allt helst hem, om det så ska vara.»

»Ja, men nog sjutton kunne du stanna med, Österberg!» sade nu Janson,
som också varit skeppare i sin dar och var gammal, god vän med gubben på
Skärlöga. »En sir ju aldrig till dig, så långt åre’ ä’! Och jul ä’ jul
vet jag; nog håle lugnar Greta sig, hon vet ju att du ä’ en rejel karl
vet jag!»

»Jaha, det förstås det ... men sir du ...»

»Å, stanna nu, far!» bad Edla bevekande. »Det ä’ ju inte så ofta en kan
få någe’ roligt!»

»Det har då tösen rätt i. Och plats har vi för er och för drängen eran
me’! Du ska veta, Österberg, att jag har byggt på stuga’, så nu har hon
två våningar och ’varanda’ me’ du ... och du ska väl si på’na, vet jag!
Och mor sa då att det va stört inte lönt att jag kom hem utan dig — för
då fick jag ingen julsup, sa hon — och det vore då för eländigt, tycker
jag, och det vill du väl inte ha på ditt samvete, Österberg?»

Nej det ville inte Österberg heller, ty hur nykter han än annars var, så
nog unnade han både sig själf och andra en liten knaber under julen. Han
stod därför rådvill och ref sig betänksamt bakom örat, då Pålson helt
oväntadt rörde vid armbågen på honom och sade lugnt som alltid:

»Inte ska Österberg hindra doter sin te få dansa! Jag ger mig nog åf
hemåt jag och lagar att mor Greta håller sig lugn!»

Edla såg på honom för första gången med en tacksam blick, men det tycktes
han inte lägga märke till. Österberg däremot vände sig tvärt till honom
och tappade alldeles bort sin vanliga betänksamhet, när han svarade:

»Tänker Pålson ta och gå hem den långa vägen då! Hur i helsike skulle det
gå te?»

»Nej, jag kan få åka med Måskobbarn och se’n ä’ det ju bara en half mil
öfver te Skärlöga,» återtog Pålson.

»Ja, men om det blir oväder åf då?»

»Det blir inte förr än te natta, om det blir!» inföll Janson och tittade
uppåt luften. »Och då ä’ han ju längese’n hemmave!»

»Men du ska veta, karlen ä’ ju fastlänning, och han hittar ingenstans i
skärgården!» sade Österberg halfhögt, i det han drog Janson med sig åt
sidan. »Och inte kan jag fäll försvara —»

»Nå så hittar Måskobbarn då! Den tar sig fram, om det så vuri på rama
Ålands haf! Låt’en du ge sej åf, så kan vi få ha litet jul te’hopa! Du
kunne gärna ha tagi’ Greta med dig me’, så hade det vuri’ så mycket
roligare!»

Österberg funderade både länge och väl, innan han kunde besluta sig. Men
slutligen gjorde Pålson slag i saken genom att helt bestämdt förklara,
att han gaf sig af i alla fall, och var det så att Österberg inte kom sig
för med att stanna, så kunde de ju alltid taga upp honom på vägen.

»För här stannar _jag_ inte på villkor!» utlät sig drängen. »Dansa kan
jag inte och supa vill jag inte, och hva’ ska jag då här te göra? Ajös
därför, Österberg! Nu går jag och tar reda på Måskobbarn och så ge vi oss
åf så fort vi kan.»

Därmed lyfte han på skinnmössan, som han fått låna till färden af
Österberg, och gick med långsamma steg uppåt kyrkbacken, där åtskilliga
mera långväga kyrkgäster höllo på att spänna för sina slädar för att
gifva sig af, antingen hem eller på julkalas till bekanta.

»Det va’ en underlig en, det där!» sade Janson och tittade förvånad efter
den bortgående. »Hvar har du fått tag i den nå’nstans?»

»I stan!» svarade Österberg lakoniskt. Han var missnöjd med hela
tillställningen, men inte ville han heller visa sig för angelägen om att
fara, för han ville inte stöta sig med Janson, som ofta hade bistått
honom i tillfälliga knipor, hvilka kunna inträffa i skärgården lika bra
som på fastlandet eller i staden. Och för öfrigt, en half mils promenad
öfver fast och säker is, det var ju ingenting att tala om — hade karlen
bara varit skärgårdsbo och van vid sådana vägar. Men å andra sidan var
han ju stark och duktig nu, sedan han fått äta upp sig ute hos dem, och
nykter var han med, så någon fara kunde det ju inte vara — och så var det
så rasande bra att mor inte behöfvde vara orolig. Och hur det var, så
leddes Grålle fram och spändes för, och efter en styf kvarts timme körde
Janson förut och Österberg kom efter med Edla och det gick med rykande
fart ner till Jansons, där julbordet redan stod dukadt med allt hvad godt
och fett och starkt som huset kunde förmå, och det var sannerligen inte
så litet!

Och nu fick Edla riktigt tillfälle att visa sin nya yllekofta i all dess
glans, och flickorna voro inte litet afundsjuka på henne för den. Och
de utaf dem, som varit i kyrkan, ville ovillkorligen veta hurudan nya
drängen var, och hvad det kunde vara åt honom. För under gudstjänsten
hade han suttit nedlutad i bänken med hufvudet emot händerna, och när
prästen hade talt så vackert om det lilla Jesusbarnet, som inte hade
annat än en fattig krubba till vagga, så hade han rest upp hufvudet och
sett på prästen och haft stora tårar i ögonen. Så nog måtte det vara en
underlig kurre, tyckte flickorna. Och hade Edla lagt märke till hur bra
han såg ut? För det fanns ingen af de andra drängarna som var så mörklagd
och hade sådana märkvärdiga ögon, när han tittade upp.

»Han tittar aldrig på folk, så det har jag då inte varsnat!» sade Edla
skrattande. »För resten tror jag aldrig jag sett honom riktigt ren och
kammad förr än nu te julen! Men nog ä’ han underlig, alltid, och jag har
aldrig kunnat me’n, det ä’ hvad jag vet!»

Det var en riktigt styf juldans, som nu blef af fram på kvällen i Jansons
tillökade byggning, där till och med själfva »varandan», som utgjorde
hans stolthet, var upplyst med en stor fotogenlampa, som hängde i taket.
Och det var många »gossar» både från de stora och de små öarna som lade
sig ut för Edla och som kommo fram och ströko på foten, sedan de först
stått och funderat en god halftimme nere vid dörren, om de skulle våga
sig fram till den vackraste flickan i hela juldansen. Under tiden sutto
gubbarna inne i Jansons egen kammare omkring toddybordet och språkade
och fyllde på i glasen, till dess det började gå rundt om i hufvudet på
dem, som inte voro vana vid en så storaktig traktering. Bland dem var
Österberg en, och han var kanske den försiktigaste utaf allesammans,
ty han kunde inte låta bli att tänka på Greta, som satt där hemma,
och på drängen, som hade gifvit sig af hemåt, för att hon inte skulle
behöfva vara ensam. Det var inte utan att han skämdes litet smått för
att han låtit öfvertala sig att stanna kvar och litet emellanåt gick han
till fönstret för att titta på vädret. Men så började de andra tala om
skatterna och nya väghållningslagen, och fast det egentligen inte vidkom
Österberg, som bodde så långt ut till sjös, kunde han ändå inte låta bli
att höra på och att också deltaga i samtalet och på det sättet glömde
han sig kvar där inne ett par timmar och drack ett halft glas mer än han
skulle velat. När han nu kom ihåg sig och skulle ut för att se hur det
stod till med väderleken, mötte han mor Janson i farstun, när hon kom ut
från det öppna köket, där det fräste och stekte och osade julmat i långa
banor.

»Hvart ska Österberg ta vägen som längst?» frågade hon fryntligt, i det
hon motade honom med kaffepannan i hand.

»Å jag ska bara sta’ och titta om Grålle ett tag!» svarade Österberg.

»Lå bli det,» svarade mor Janson, »för jag ska säga, det ä’ ett hundväder
där ute, så Gud sej förbarma!»

»Hvad säger mor Janson?» ropade Österberg, sköt henne tämligen ovårdigt
åt sidan och skulle öppna dörren, som gick utåt. Men det var inte det
lättaste, och när han väl fått upp den på halfspänn, kom en vindstöt
farande med en hel snödrifva, som slog honom midt i ansiktet, och dörren
flög igen med en fart, som satte Österbergs näsa i fara.

Ovädret hade brutit ut med en styrka, som endast den kan föreställa sig,
hvilken en gång i sitt lif varit ute för en snöstorm på slättmark eller
på den isbelagda sjön. Det hven och yrde och pep och smällde i tak och
skorstenar, som om alla nattens och mörksens furier varit lössläppta
på en gång, och trots sin lugna skärgårdsnatur kunde Österberg inte
återhålla en känsla af isande förskräckelse, som kom honom att utropa:

»Jäklar anacka! Att jag skulle låta öfvertala mig te stanna! Tänk om
Pålson ä’ ute i det här, han som inte hittar någe’!»

»Å kors! klockan ä’ ju nie på kväll’n,» svarade mor Janson lugnt, »och
han ä’ nog hemma för länge se’n!»

»Jaja, en får väl hoppas på det!» svarade Österberg efter ett ögonblicks
funderande. »Men jag kan undra när det började, jag!»

»Det ä’ inte lång stund se’n!» svarade mor Janson och sköt in honom igen
i kammaren till gubbarna, i det hon visligen förteg att snöyran hade
börjat redan vid sextiden.


6.

Måskobbarn och Pålson hade gifvit sig af från Blidön så fort som den
förre hade hunnit få i sig en bit julfägnad nere hos en af bönderna
på östra sidan af ön. Högtiden till ära hade julfödan uppspädts med
åtskilligt af det starka slaget, och när de vid fyratiden satte sig upp
i åkan, var hästens och åkdonets ägare så pass rörd af all välfägnaden,
att han trugade tömmarna på Pålson och föredrog att själf, med det tunga
hufvudet på kamratens axel, taga sig en af talrika nickningar afbruten
sömn. Pålson, som endast tagit sig litet mat, var däremot nykter och
vaken, och när de väl kommit ner på isen, kände han igen vägen som de
färdats dit och som närmare stranden var utprickad med granruskor, hvilka
dock hastigt upphörde, när man kommit ut en half fjärdingsväg. Men sedan
fick man följa spåren af dem som åkt förut, och som isen var blank och
klar, såg man tydligen märkena efter hästhofvarna och de matta ränderna
efter medarna, som i slingrande bukter krökte sig framåt, än kringgående
en råk eller ett strömdrag, än åter sträckande sig i rak linje utåt den
omätliga ytan. Pålson körde friskt undan, och hästen själf tycktes ha
brådtom att komma i väg, ty piskan behöfde inte användas, tvärt om fick
Pålson lof att hålla styft i tömmarna för att det inte skulle gå allt
för fort i början, så att inte hästen tröttade ut sig i förtid och så
att man kunde se vägen, hvilket blef svårare och svårare allt efter som
mörkret föll på. Måskobbarn tittade upp ibland med ett halft öga, mumlade
några otydliga ord och försjönk snart i samma ljufva slummer som förut.

»Olson skulle inte sofva!» sade slutligen Pålson och knuffade honom i
sidan med armbågen. »Det ä’ inte bra i kylan och så kan jag ju köra
vilse, jag som inte ä’ så värst van vid vägen!»

»Hvad sa’?» mumlade den sofvande och försökte resa upp hufvudet, som föll
ned igen lika tungt som förut.

»Olson skulle inte sofva, säger jag!» ropade Pålson i örat på honom. »Det
är inte bra i kylan!»

»Kylan har slagi’ sej!» mumlade Måskobbarn lika orörlig som förut.

»Ja, men jag vet inte om jag kör rätt!»

»Rätt i nordost, ja!»

»Nå, det får väl gå på Guds försyn!» tänkte Pålson och körde på så att
han hade vinden rätt i ansiktet. Han hade ju hört att den var nordost
på förmiddagen, och han antog att den inte hade ändrat sig se’n dess.
Men om den inte hade ändrat sig, så hade den i stället blifvit så mycket
häftigare och svepte nu fram med sina hvassa isnålar i följe, isnålar
som beto sig in i skinnet och lämnade svidande märken efter sig. Och för
hvarje vindstöt som kom, så tjöt det och gnisslade utefter isfältet, och
när stormen riktigt satte i, måste man hålla ihop munnen, för att den
inte skulle klippa af andedräkten eller förvandla den till is, innan den
hann komma ner ifrån läpparna till lungorna.

Och ändå tyckte Pålson att han befann sig bättre här ute än där borta
på ön, där julljusen glimmade i stugfönstren och där glädjen stod högt
i tak äfven hos backstugusittaren. Hade han bara inte haft den druckne
Måskobbarn bredvid sig, skulle han mått riktigt skönt, fast kylan, ökad
af vinden, bet riktigt vildt i skinnet och kom hans händer att stelna,
trots vantarna som han hade på sig. När han väl hunnit till Måskobben
och fått lämna af den snarkande och nickande kamraten, tyckte han att
det skulle bli riktigt jul att få leta sig hem till stugan där borta på
Skärlöga, där gumman nu satt och väntade på att de alla skulle komma och
alltid skulle bli glad öfver att det kom någon. Och så att få röra på sig
och att få vara riktigt ensam där ute på isen, med den milslånga vägen
öfver till ön — inte ha någon som gick och tittade på en och lurade efter
något i hastigheten fälldt ord, som kunde förråda ...

Här kastade hästen till och ryckte åkan åt sidan, så att den sofvande
Måskobbarn höll på att taga öfverbalans och falla ur. Därpå tvärstannade
han med bägge frambenen hårdt spända i isen och darrade i hela kroppen,
medan andedräkten i breda imstrålar frustade ut ur näsborrarna på honom,
och sedan började han stryka baklänges så mycket han orkade, trots det
att Pålson i första häpenheten ville mana på honom att fortsätta framåt.

»Ä’ vi hemma?» frågade Måskobbarn halfvaken i det han försökte återfå
jämvikten. »Eller hvad i helsike ...»

»Nej, vi höll på att komma ner i en råk,» svarade Pålson med kort
andedräkt, »och hade inte hästen vari’ så ...»

»Låt’en därför sköta sig själf!» mumlade husbonden. »Jag har sofvi’ många
gånger, jag, och han har gått hem ändå. Pålle ä’ en kloker karl, ska jag
säga!»

»Jag märker det!» svarade Pålson, i det han släppte efter tömmarna, och i
uppmuntrande ton fortsatte han, i det han böjde sig framåt och klappade
hästen på länden. »Gå du, Pålle, du hittar allt vägen bättre än jag!»

Pålle svarade med ett gnäggande, tog sedan försiktigt några steg framåt,
gjorde därpå en lång lof och började sedan springa rätt emot vinden med
starkare fart än förut, utan att bry sig om yrsnön, som nu började att
falla här ute tidigare än där borta på ön, där julgillet redan var i
full gång. Men om man tror att den föll lodrätt, den täta, hvassa snön,
så bedrar man sig. Nej, den svepte fram vågrätt öfver isen, höjde,
sänkte, vände sig om, som om den velat fly för sin egen vildhet, och kom
tillbaka ännu vildare än förut. Mörkret, som förut varit svart, blef nu
blygrått, emellanåt genomskuret som af elektriska gnistor, och blandade
med de hvassa nålarna kommo stora, våta, tunga flingor, som fröso till
isklumpar, när de väl nått något föremål att haka sig fast vid. Inom
några ögonblick körde de framstrykande massorna ihop sig på isen här och
där till lösa drifvor, som flyttade plats med de tjutande vindstötarna,
packade ihop sig framför medarna och tycktes vilja hejda den lätta åkan
på hennes guppande färd ned och upp för de rörliga hindren. När stormen
riktigt tog i, så hejdade den till och med hästens fart, han nästan
tvangs att stanna för det våldsamma anloppet, och när det gaf efter, tog
han i med förnyad kraft, medan isnålarna smälte i värmen af hans rykande
hud, som därigenom ångade ännu mera. Och hur kölden skar igenom kläderna
och isade de i släden fängslade lemmarna! Den sofvandes tyngd hvilade
allt mera tryckande mot Pålsons stelnade axel och arm, han försökte på
nytt att ruska honom vaken, rädd för att han skulle sitta och frysa ihjäl
under det dubbla inflytandet af ruset och kölden. Men det var förgäfves;
endast några stönande ljud hördes, och kamraten tycktes bli allt tyngre
och tyngre. På en gång hördes ett starkt gnisslande ljud, den ena meden
lyfte sig högre än den andra, just på den sidan där Pålson satt, och
innan han hann kasta sig utåt för att väga upp den, låg åkan omkullslagen
och de båda åkande ramlade ur, Pålson öfver den sofvande Måskobbarn,
medan Pålle helt lugnt stannade och vände på hufvudet, liksom för att se
efter hvad det var, som hade händt.

»Hvad i hälskotta nu?» ropade Olson med redigare röst än förut, i det han
tumlade om i snön som en hösäck. »Hvad ä’ det?»

»Det var åkan som stjälpte!» svarade Pålson lugnt, i det han försökte
komma på benen igen, glad öfver att den andre hade blifvit väckt på ett
mera afgörande sätt än han själf kunnat hitta på.

»Stjälpte hon?» svarade Måskobbarn och lyckades efter många
ansträngningar sätta sig upprätt i snön. »Hur fan kör du då, din bulvan?
Jag ligger ju i en grop, vet jag!»

»Och det här ä’ bestämdt en bergknalle!» ropade Pålson, som ville taga
ett steg åt sidan men råkade på en hal upphöjning, som gjorde att han
ramlade nedåt igen.

»Och inte blåser det heller så djäkligt mera!» utbrast Olson och mornade
till sig allt mera. »Vi måtte ha fått lä utaf någonting!»

»Vi ä’ i land!» ropade Pålson på nytt, sedan han vid nedhalkandet fått
tag i en enbuske, som han stack sig på.

»Ä’ vi i land?» skrek Olson och gned sig i ögonen, försökande att se sig
omkring. »Ja, så förbanna mig tror jag inte ... Vänta litet — ser inte
Pålson te någon lada ett stycke uppåt?»

»Jo, jag tycker att det ä’ någe som skymtar där borta till vänster!»

»Då ska en få si att vi ä’ hemma!» fortfor Måskobbarn, och fick genast
till svar från gamla Pålle ett godt gnäggande, som tycktes bekräfta hans
utsago. »Ja, då sätter vi oss opp igen, och se’n ä’ det bara en liten bit
öfver backen här, så ä’ vi ve stugan.»

»Ja, det var allt mer lycka än konst det!» sade Pålson och hjälpte honom
upp i släden. »Men nu kan väl Olson reda sig hemåt ensam, för jag ger mig
allt åf te Skärlöga, jag, och det med en gång!»

»Var inte galen, karl!» skrek Olson och fick tag i honom i armen. »Stanna
öfver hos oss te’s i morgon bitti, när det blir dager.»

»Nej, jag lofte Österberg att jag skulle ge mig hem te gumman, som sitter
ensam, och nu ä’ det ju bara en mil kvar.»

»Ja, men Pålson kommer aldrig fram! På andra sidan ligger det på ändå
hvassare, för där kommer det från hela stora sjön, ska han veta. Kom te
minstingen in ett tag och värm opp sig, innan han ger sig åf!»

»Åja, det kan jag då göra, för jag ä’ allt duktigt stelfrusen, känner
jag. Men jag ger mig åf igen om en kvart, för nu håller jag mig nog varm,
när jag får röra på mig ordentligt.»

Och det hjälpte inte att mor Olson, när de väl kommo fram till den varma
stugan, föreställde Pålson att det vore att fresta vår Herre, om en
människa gåfve sig ut i ett sådant väder. Han svarade helt lugnt:

»Det är inte vår Herre jag vill fresta! Jag vill bara fresta på att hålla
ord!»

Och därmed gaf han sig ut på nytt i natten och den hvinande stormen.


7.

Redan strax fram på kvällen hade mor Greta börjat bli orolig öfver att
det tilltagande ovädret skulle hindra kyrkfolket att komma hem. Hon hade,
när hon var ute och såg om kreaturen, haft svårt nog att reda sig på den
lilla biten mellan ladugården och stugan, och när hon väl uppnått den och
skulle in igen igenom förstudörren, som gick utåt, så ville den på inga
villkor låta öppna sig och när hon väl fått upp den och kommit halfvägs
in, slog den igen om henne med en fart och en styrka, som kastade
gumman tvärs in genom den öppnade köksdörren och gaf henne en hel liten
snödrifva till följeslagare på vägen.

»Det var då en välsignad storm te regera,» muttrade gumman för sig själf,
»den är ju alldeles rasvill! Det va då väl att den hygglige Pålson bar in
så mycke ved, så en kan hålla varmt här inne och ha kaffepannan i ordning
te’s di kommer! För nu tänker jag väl ändå att di snart ska vara här!»

Men när gumman närmade sig spisen för att maka upp bränderna riktigt nära
hvarann och lägga på ny ved, tyckte blåsten, som inte kunde komma åt
henne mera hvarken genom dörren eller fönstret, att han skulle försöka
spela henne ett spratt genom skorstenen, och det gjorde han också reelt,
i det han kastade sig hufvudstupa ned genom rökgången och slungade ett
par näfvar yrsnö ner på elden, så att det sprakade och fräste om den,
medan aska och sot yrde omkring näsan på gumman, och kastade sig rätt
i pälsen på katten, som satt på spiselkanten och värmde sig om ryggen,
medan han vände de halfslutna ögonen utåt stugan, där de envist fäste sig
vid den mörka vrån mellan fållbänken och dragkistan; en vrå i hvilken
missan tagit mer än en råtta i sin dar, och från hvilken hon nu tydligen
väntade något raspande, som kunde lifva upp henne i det dåliga vädret.

»Jaså, nu ska en väl inte få ha eld på spisen heller,» muttrade gumman
bekymrad och förargad på samma gång. »Men si, förr än jag släcker den,
förr ...»

Hon hann inte tala ut, förrän stormen afbröt henne med ett långdraget
tjut uppe i skorstenen, och en ny salfva af snö och sot yrde omkring
så vildt, att till och med katten tog ett långt skutt från spisen och
direkt upp i fållbänken, där han började på att putsa sig på ryggen och
om tassarna, med hvilka han betänksamt strök sig om nosen och ibland
stannade på halfva vägen, medan han spände öronen utåt dörren och tycktes
liksom vänta på att någon skulle komma. Sedan mor Greta nödtorftigt
pysslat om kaffepannan, tog hon sin gamla postilla och satte sig borta
vid bordet, där fotogenlampan brann, tog rätt på sina glasögon och
började läsa juldagens evangelium. Men det ville inte gå så bra, det
drog ifrån fönstret, så att lampan flammade till och rök emellanåt, och
hur lomhörd än gumman var, hörde hon ändå vindstötarna där ute och hur
isbarken gnisslade och sprakade mot fönsterrutorna så att det lät som om
någon illvillig strykare stått där ute och kastat näftals med sand och
småsten mot stugan. Gumman blef allt ängsligare där hon satt och huru
mycket hon än längtade efter att mannen och dottern skulle komma hem,
så började hon ändå smått hoppas på att de hade stannat kvar borta på
Blidön, där hon ju visste att de hade Jansons att vara hos. Men så visste
hon ju också hur mån Österberg var om henne och hus och hem! Skulle han
väl ge sig ro att stanna, när han visste att hon var ensam hemma, och
hade han kanske gett sig af ensam och satt nu och körde vilse i ovädret
och snöstormen där ute på den ändlösa isen, där man inte kunde se handen
för sig? Ensam? Nej, ensam var han nog inte; nog hade Pålson följt
med, det var hon då säker på, och när de var två ... ja, men Pålson,
han hittade ju inte, han hade aldrig farit den vägen förr, annat än i
båt och det var någonting helt annat. Hon visste nog, gumman Greta, hur
annorlunda det ter sig när sjön går fri och när uddar och kobbar spegla
sig i vattnet, än när de ligga inbäddade i snö och när isen gör fastland
utaf fjärdarna och slår brygga öfver sunden. Och hur hon tänkte och
tänkte, så blef hon allt oroligare. Hon kunde hvarken läsa eller sitta
längre — hon måste upp och gå, gå rastlöst fram och tillbaka — så där
ja, nu kokade kaffepannan öfver, och det körde bort den andra oron för
ett ögonblick. Hon skyndade till spisen och lyfte af den litet — om hon
skulle smaka några droppar? Det var visserligen bara sumpen hon kokade
på ännu, ty inte ville hon lägga på något kaffe, innan far och Edla
komme; men det hade väl ändå något till kaffesmak, tyckte hon, och så
försökte hon med en half kopp, som hon just skulle föra till munnen, då
en ny vindstöt, häftigare än de andra, körde rätt ner genom skorstenen,
så att eldgnistor och kol flögo långt ut på golfvet och köksdörren flög
upp med en smäll, så att det dånade i motsatta väggen. Hon mera kastade
än satte koppen ifrån sig och skyndade fram till dörren, i tanke att de
voro hemma och att den yttre dörren slagit upp och att det var det som
hade framkallat luftdraget. Men det var ingen, och sedan hon gjort ett
fåfängt försök att öppna dörren utåt, kom hon igen, stängde köksdörren
och började gå af och an igen, ständigt tänkande samma tröstlösa tanke:

»Herre min skapare! Tänk om di har fari’ vilse!»

Och hon var nästan gråtfärdig; men så kom hon att kasta ögonen på katten,
och då blef hon lugnare igen. Han satt ju helt rak där uppe i fållbänken
och tvättade sig om nosen och öronen med tassen. Han putsade sig med
stora ansträngningar i brickan med den hvita fläcken, i det han slog
ryggen i krum och sträckte hufvudet bakåt; det var alldeles tydligt att
han väntade främmande.

»Tror du att di kommer snart, misse?» frågade gumman, i det hon strök
katten öfver ryggen. »Tror du att di ä’ på hemvägen, efter du gör dig så
finer?»

»Ja-am!» svarade kisse och steg upp, i det han besvarade smekningen genom
att stryka hufvudet mot gummans arm och trampa med fötterna i det mjuka
täcket.

»Ja si, då lägger jag min själ på kaffe, för dig tror jag på, misse! Du
har allt reda på dig, du, det har jag sett en gång förut!»

Och gumman lade på litet kaffe, och så länge hon höll på med det, så
hoppades hon det bästa. Men ingen kom, kaffet kokade länge sedan och
hennes ängslan ökades allt mera, och ändå värre blef den när hon fick
se att katten hade slagit sig i krum ofvanpå täcket och somnat från
alltsammans.

Således skulle ingen komma; men hvarför kommo de inte? Hade de verkligen
farit vilse, eller hade de kanske ändå stannat kvar borta på Blidön, i
stället för att ge sig ut i det fasliga vädret? Jo, visst hade de det.
Det var ju alldeles solklart att Jansons inte hade släppt dem ifrån sig
— och att i morgon, när snöstormen hade lagt sig, så skulle de komma
hem igen välbehållna och raska. Att hon inte kommit sig för att tänka
på det förut. Och visst var det söcknigt att sitta ensam på juldagen
och att inte få duka fram den rara julmaten som var öfver sedan i går
— men den kunde ju också ätas på Annandagen, för inte brydde hon sig
om något, när hon var ensam. Det var så mycket roligare att tänka på
att de hade det bra där borta, att Edla fick visa sin nya yllekofta och
att Österberg fick prata med Blidögubbarna, som han inte träffat på så
länge! Och uppkryad af den tanken, fick gumman på nytt fatt i postillan
och satte sig att läsa; men nu ställde hon lampan på dragkistan och
drog fram en stol dit, så att hon hade ljuset bakom sig och värmen från
spisen midt emot. Och hur hon satt och läste och tänkte och tittade, än
på kaffepannan och än på den sofvande katten, så slumrade hon själf till,
utan att hon visste af det.

Hon väcktes af en häftig duns, for yrvaken upp ur stolen och såg sig
förvirrad omkring. Spiselden hade nästan falnat ner, lampan stod och
smårökte, i brist på olja, och postillan hade ramlat ner på golfvet
— var det dunsen af den, som hade väckt henne? Hon kände sig stel i
alla leder och hade svårt att komma upp från stolen, och medan hon så
småningom mornade sig, började dalkarlsklockan i vrån att surra och
snarka och slutligen slå. Hon räknade — den slog tio långsamma, litet
skrällande slag, som om själfva slagskifvan varit spräckt, sen surrade
den igen och knäppte till och så var det slut. Tio slog hon! Då hade hon
ju sofvit i flera timmar — ja, då var det ingen fara med hvarken gubben
eller dottern, tänkte mor Greta, för annars hade hon inte kunnat sofva så
länge, det hade varit en omöjlighet rakt! Men i detsamma var gumman nära
att uppge ett rop af förvåning — hvad var det åt katten? Han var uppe ur
fållbänken och satt ända borta vid dörren med hufvudet mot dörröppningen
och han vände på det än åt ena sidan än åt den andra, och så tittade han
på mor Greta och så vände han det åt dörren igen, i det han jamade gång
på gång. Kunde det vara någon där ute? Var det kanske en råtta i farstun,
eller ... gumman lyssnade och lyssnade, men lomhörd som hon var, kunde
hon inte urskilja något ljud. Men nu blef katten alldeles för märkvärdig!
Han sträckte sig ut så lång han var och började krafsa med bägge tassarna
på dörren, som om han velat rifva sönder den, och så tittade han på
gumman och så krafsade han igen.

»Det står aldrig rätt te!» mumlade gumman för sig själf. »Tänk om det ä’
någe på tok nere i fähuset — eller om dörren te fårkätten har blåsi’ opp,
och fårkräkena fryser ihjäl för oss! Jag får rakt åf lof te försöka komma
ut och se efter!»

Och gumman lindade en schal om hufvudet och axlarna på sig, tände på
den gamla lyktan, som stod på spiselmuren, och gaf sig af ut i farstun
företrädd af katten, som nu satte svansen i vädret och såg så nyter
ut, som om han haft en hel råttkoloni i kikarn. Det tycktes vara ett
ögonblickligt stillestånd mellan stormilarna där ute, och när gumman
svept förklädet om lyktan för att inte blåsten skulle släcka den, fick
hon upp klinkan och skulle skjuta upp dörren. Men det var lättare sagdt
än gjordt, och först efter många ansträngningar lyckades det henne att
få upp den så pass mycket att hon kunde tränga sig ut. Katten hade redan
tagit ett språng ut i snön, som samlat sig i en stor drifva där utanför,
och när gumman väl kom ut, sjönk hon tvärt ner i den ända till knäna.
Dörren slog genast igen om henne, men hon vadade modigt framåt, fastän
den kalla blåsten, som nu tog i igen, rent af ville taga andedräkten
från henne. När hon kommit några famnar utanför stugan på vägen åt
ladugården, fick hon se katten, som med hufvudet nere i snön gräfde med
bägge tassarna, som om han velat leta upp en skatt, och med nästa steg
hon tog, stötte gumman emot något föremål som var tätare än snön och som
inte gaf med sig liksom den. Hon lyste ner med lyktan, och i gropen, som
katten krafsat upp, såg hon någonting som liknade ... Hon lyste ner igen
och skrek till:

»Jesses i himmelen! Det ä’ ju en människa vet jag!»

Hon ställde lyktan ifrån sig och började hjälpa katten att gräfva undan
snön, och allt eftersom hon lyckades få bort den ifrån hans ansikte, som
låg där under det hvita täcket, så kände hon igen fastlänningen. Ja, det
var Pålson — så långt hade han kommit, men där hade det också varit slut
med hans krafter. Och nu var det kanske alldeles slut med honom också,
tänkte mor Greta; ty hvem kunde veta hur länge han hade legat där i den
kalla bädden och om inte det hvita täcket hade kväft honom eller han
frusit ihjäl där han låg. Men beslutsam som mor Greta hade lärt sig att
blifva under ett långt och mödosamt lif, fick hon snart bort snön helt
och hållet från hans hufvud och bröst, och hon kände att han var varm
ännu, för det nästan ångade af snön som var närmast kroppen, och med
uppbjudande af sina sista krafter, stärkta som de voro af medvetandet
om den fara, som hotade hans lif, släpade hon honom med sig fram till
dörren, skyndade in i stugan efter konjaksbuteljen, slog i af dess
innehåll i en kopp och skyndade ut igen för att försöka hälla i honom
några droppar af den i sådana ögonblick kraftigt verkande drycken. Hon
lyfte upp hans hufvud i sitt knä och försökte få in koppkanten mellan
de hårdt sammanbitna tänderna. Hon hade inte tid att se efter om det
lyckades, utan hällde på ändå. Jo, han måtte ändå fått i sig något af
den bruna vätskan, ty han frustade till, ryckte häftigt på hufvudet, och
munnen öppnades konvulsiviskt. Det var litet kvar i koppen, och mor Greta
hällde på. Nu såg hon tydligt att han sväljde, och ett ögonblick därefter
skakade han på sig ånyo och öppnade ögonen till hälften.

»Hör Pålson hvad jag säger och kan han resa sig opp?» frågade mor Greta i
örat på honom.

Inte något svar. Hufvudet föll kraftlöst tillbaka igen och munnen var
sluten liksom nyss förut.

»Hur i Herrans namn ska jag bära mig åt att få in karlkräket?» mumlade
gumman för sig själf. »Och inte får jag upp dörren för den myckna snön.
Jo, vänta litet, står det inte en skofvel i farstun?» Och ut igen efter
lyktan pulsade gumman i den djupa snön, och så in i farstun efter
skofveln, och när hon kom ut med den, började hon med raska tag skotta
undan snödrifvorna, för att kunna öppna dörren helt och hållet; men i
brådskan tänkte hon inte så noga på hvart hon slängde det bortskottade,
så att när ingången väl var fri, hade hon nära på skottat igen om Pålson
på nytt. Och om det var detta som värmde upp honom, eller om det var
konjaken som kom blodet att röra sig i ådrorna på honom, det visste
hvarken gumman eller han, men när hon kastat ifrån sig skofveln och
kom tillbaka där han låg, gjorde han själfmant ett försök att resa på
hufvudet och såg på henne med öppna ögon, fastän förvirrade och matta.

»Kan Pålson försöka resa sig opp nu, om jag tar i och hjälper så godt jag
kan?» frågade hon, i det hon lutade sig ner och tog tag i hans armar.

»Ä’ ... ä’ ... jag hemma?» frågade Pålson och gjorde en kraftansträngning
att resa sig upp, men föll tillbaka i snön. »Hur har jag kommi’ hem?»

»Ja, fråga inte mej!» svarade gumman och reste upp honom på nytt. »Det
vore väl jag som skulle fråga det. Men ta i nu, så inte Pålson ligger här
och fryser ihjäl ... så där ja! det går ju, vet jag. Ja, försök inte stå
på bena, utan kryp. Jag drar så mycket jag orkar ... så där ja!»

Och efter många och långa ansträngningar hade gumman honom slutligen inne
i farstun och kunde stänga igen dörren om dem alla tre, ty katten hade
också skyndat sig in och satt nu uppkrupen i spiseln och försökte så godt
han kunde att få snön ur pälsen på sig. Därifrån såg han nu med vidöppna
ögon hur gumman Greta fick Pålson, halft dragen och halft krypande efter
sig in i stugan, där hon drog af honom de våta ytterplaggen och, glömsk
af alla betänkligheter i afseende på kön, äfven de andra och hur hon,
försiktig och van att behandla sådana som varit ute i kyla och oväder,
noga aktade sig för att få honom nära spiseln, innan hon först gnidit och
frotterat honom varm, något som Pålson, svag och halft vanmäktig som han
var, gjorde fåfänga försök att motsätta sig.

»Det vet jag visst!» utbrast gumman i det hon gned och bultade honom.
»Jag är ju så gammal så jag kan vara mor åt’en, och nog måtte jag väl
veta hur en karl ser ut! Men säg mig nu, Pålson, om han har så mycket
reda på sig, hvar ä’ di andra?»

»Di ä’ kvar på Blidön», svarade Pålson knappt hörbart, i det han kraftlös
och matt öfverlämnade sig åt hennes omsorger.

»Nå, Gud vare tack och lof för det då!» suckade gumman med hjärtat fullt
af glädje och tacksamhet. »Men hur i alla tider har Pålson burit sig åt
att komma ut för det här eländet då?»

»Jag ville inte vara kvar, och inte ville jag att mor skulle sitta här
ensammen och vara orolig,» svarade Pålson, och se’n sade han ingenting
mera den kvällen, och inte visste han heller det ringaste till sig om hur
han kommit dit, när han annandagsmorgonen vaknade i fållbänken och såg
gumman Greta sitta sofvande i en stol borta vid spiseln, medan katten
satt bredvid honom själf på täcket och spann.


8.

När gumman Greta vaknade, var fållbänken tom. I första ögonblicket mindes
hon ingenting af hvad som föregått kvällen förut; men sedan hon väl
hunnit sansa sig och börjat titta sig omkring utan att se till Pålson,
började hon tro att hon drömt hela den ruskiga historien om den i snön
hittade drängen och hela det därpå följande bestyret att få lif i honom
igen. Hon kände sig ruskig och frusen, och utan att vidare fundera på
om hon drömt eller varit vaken, började hon tända eld i spiseln, och
därefter satte hon helt maskinmässigt kaffepannan på elden. När det var
gjordt, skulle hon titta ut genom fönstret, men det var på yttersidan
öfverdraget med en tjock fäll af snö, så att det var omöjligt att se
någonting. Hon kastade då schalen på sig och gick ut för att öppna
farstudörren och se ut på gården. Den gick upp så ledigt som om ingen
snödrifva funnits till, och när hon tittade ut, såg hon till sin stora
förvåning att snön var undanskottad från farstutrappan och en nedgång
uppskottad till ladugården och grinden. Snöstormen hade upphört, och
luften låg klar och kall öfver det mjuka, hvita snötäcket, som jämnade
och inhöljde allt. En svärm domherrar, som kommit med yrvädret, hoppade
och kvittrade och spisade julkost i den stora rönnen, som stod utmed
ladugårdsgafveln, och katten, som följde med henne ut, kastade längtande
blickar upp i trädet, där de rödbröstade fåglarna lyste så granna i
morgondagern bredvid de rödgula bären.

»Jag måtte inte ha drömt ändå,» tänkte gumman för sig själf, i det hon
med välbehag betraktade de hvitskimrande breda gångarna. »För de här di
har inte gjort sig själfva, di. Det ä’ då en rapper karl, som har hunni’
med det här allare’n, och det fast han va’ halfdö i natt som var.»

Och hon såg sig om åt alla håll för att få sikte på drängen, men han
syntes inte till någonstans. Då ropade gumman med sin gälla, något
darrande stämma:

»Ä’ Pålson där? På-ål-son!»

»Här ä’ jag!» hördes det som en svag återklang borta från ladugården.

»Ska inte Pålson komma in då och få sig en tår kaffe?» ropade gumman på
nytt, sedan hon med handen för örat mödosamt uppfattat svaret. »Det kan
han behöfva, tycker jag!»

»Kommer strax!» svarades det på nytt, men det hörde gumman inte alls, och
orolig öfver att hon ingenting förnam, drog hon schalen tätare om sig och
gaf sig af ner till ladugården, där dörren stod på glänt och snön endast
var undanskottad på ena sidan, som om någon tröttnat midt under arbetet.
När hon kom in, såg hon vid den gråa dagern där inne att korna stodo och
mumsade på sitt hö och att hönsen redan käbblade om sitt korn, men Pålson
kunde hon först inte upptäcka. Slutligen fick hon likväl sikte på honom,
där han satt på en klisäck borta i mörkaste vrån bredvid väggen till
fårkätten, satt med utsträckta ben och skofveln i hand, lutande ryggen
mot väggen och blek som ett lik. Det klack till i gumman och hon skyndade
fram till honom så fort hon förmådde.

»Hur i Herrans namn ä’ det fatt, kära Pålson?» frågade hon, i det hon
böjde sig ned emot honom.

»Hå, jag blef bara lite trött utaf skottningen!» svarade han långsamt och
försökte resa sig upp.

»Hvad skulle han sta’ med det då för? Det kunne väl ha vuri’ te längre
fram på da’n!»

»Hur skulle mor då ha kommi’ te lagåln?»

»Hå, jag hade väl fått frakta mig så godt jag kunna’! Men ta i mig nu och
försök på te stiga opp, så Pålson får komma in i värmen igen!»

Och med gummans tillhjälp kom han verkligen på fötter, men hade hon inte
fått så stadigt tag om honom som hon fick, så hade han bestämdt ramlat
omkull igen.

»Jag ä’ bara litet yr i hufv’et,» sade han och torkade sig med afviga
handen i pannan, där kallsvetten bröt fram, »men det går väl öfver, när
jag fått litet i mig.»

Och långsamt gick det att komma in, men slutligen hade gumman fått honom
med sig in i stugan och ned på stolen vid bordet, på hvilket hon nu
satte fram kaffekopparna och konjaksflaskan.

»Pålson skulle ta sig en droppe åf det där starka, det skulle bestämdt
göra honom godt!» menade mor Greta och satte fram ett glas.

»Nej tack,» pustade Pålson mödosamt, »det ä’ allt bäst att jag går opp på
kammarn och hvilar mig.»

»Hvad ska han på kammarn och göra? Lägg sig här, vet jag, så kan jag si
om honom, i fall det ä’ någe’ han behöfver.»

»Det ä’ ingenting jag behöfver, annat än hvila mig, och får jag bara det,
så ska jag nog vara i ordning te eftermidda’n igen.»

»Ja, men en kopp kaffe ska då Pålson ha i sig — se här, drick den nu,
medan jag går opp och sir om hur det ä’ där oppe. Det ä’ väl så kallt,
tänker jag, så Pålson inte kan vara där.»

»Det ä’ inte så kallt som det va’ i går ute på isen!» svarade Pålson på
sitt vanliga långsamma sätt, »och här inne ä’ det för varmt.»

»Hvad ä’ det med näfven?» frågade gumman, som såg att han hade en klut om
vänstra handen, »har Pålson gjort illa sej?»

»Ånej, fingrarna ä’ bara litet vissna på mig,» svarade Pålson; »men jag
har snö om nu, så det ger sig väl.»

»Jesses då — han har väl inte kylt näfven på sig heller? Får jag si!»

»Ånej, det ä’ ingen nö’ med den! Ja’ ska ta med mig en skål snö dit
opp, så har jag te lägga om en. För det ä’ då bra med kyla, att en kan
ta’ boten där en tagi’ soten! Ja, tack nu för kaffet, mor, nu går jag
opp och lägger mej, och bry er inte om mig nu, så ä’ jag nog kry igen i
eftermiddag, när Österberg kommer hem.»

Därmed gick han ut, och gumman hörde honom långsamt stöfla upp för den
branta trappan till kammaren där uppe på vinden, där hon sedan hörde
honom stöka omkring med osäkra steg, till dess det blef alldeles tyst.
Men när det hade gått en halftimme eller så, kunde gumman ej styra sin
oro, utan tog af sig skorna, drog på sig ett par yllestrumpor till och
tassade af uppför trappan för att se hur det var med honom. Men när hon
kom in i rummet och fram till sängen, såg hon att han sof, och så gick
hon tillbaka ned igen lika tyst som hon kommit.

Fram på middagen klädde hon på sig så mycket varmt hon kunde och gaf sig
af ut för att se, om inte mannen och dottern skulle komma. Hon gick ned
till notbron, vadande i den djupa snön och tittade ut åt fjärden. Det
blåste ännu tämligen hvasst, och den lösa snön yrde upp ifrån marken på
vägen dit, men där nere, där det var lä af den höga udden utåt sjön,
såg hon underliga gropar i snön, gropar som yrsnön inte hunnit fylla,
och emellan dem långa fåror, som om något stort djur tumlat där ömsom
och ömsom släpat sig fram i nyckfulla krokar, så tumlat omkull igen och
lämnat märken efter sig nästan i ringar. Medan hon undrade öfver detta,
och det slutligen flög i henne att det kunde vara spåren efter Pålson och
hans vandring i den bitande snöstormen, hörde hon ett muntert gnäggande,
och när hon tittade upp och utåt viken, såg hon Grålle, som i rask fart
kom springande, så att snön yrde om honom där ute på isen, och vid en
krok som han gjorde såg hon också att både Österberg och Edla voro med.

»Nå, Gud vare tack och lof att di ä’ hemma!» utbrast gumman och viftade
med schalhörnet allt hvad hon förmådde; »kan man nu bara få Pålson
på benen med, så ska det väl ändå bli likt jul, fast det ä’ på sista
beslute’.»

Snart körde åkan upp på stranden bredvid bron, och det första Österberg
sade, när han stannade midt för hustrun där nere, var:

»Ä’ Pålson hemma, du Greta?»

»Ja då, nog ä’ han hemma, käraste du ... men hur han har kummi’ hem, det
...»

»Ja, det får vi språka om se’n!» ropade Österberg och drog ett djupt
andedrag af tillfredsställelse; »jaså, så han ä’ hemma! Den förbaskade
envetingen, som skulle ge sig åf i ett så’nt väder!»

»Det var ju för mors skull!» sade nu Edla med ovanligt blid stämma,
i det hon tittade fram ur sina schalar, öfver hvilka hon hade svept
hästtäcket för att skydda sig för blåsten.

»Ja, jag vet väl det! Men sätt dig opp nu, Greta, och stå inte här och
förkyl dig.» Och därmed tog Österberg gumman sin om lifvet, lyfte upp
henne i åkan och ställde sig själf på medarna, och så bar det af uppför
backen i rykande fart.

»Nu kan jag si att Pålson ä’ hemma!» utropade han, i det han tittade på
de breda gångarna; »och har han orka’ med den här snöskottningen redan,
så ä’ det väl ingen fara med honom, tänker jag. In med er nu, så får jag
sköta om Grålle och ge’n litet te bästa, och se’n ska vi väl si hur det
ä’ med fastlänningen, som kunde ta sig fram i skärgåln på en tocken dag
som i går.»

När Österberg kom in efter en god kvart — för det tog tid både att torka
Grålle och ge honom en god portion gröpe och hafre och fylla hela krubban
med hö — så hade mor Greta redan talat om nattens äfventyr för Edla,
och nu fick hon tala om det igen för gubben sin, och det gjorde hon så
gärna, för ju mera hon tänkte på det, desto styfvare tyckte hon det var,
att drängen kunnat leta sig hem ensam, och att han gjorde det för hennes
skull, det gjorde inte bedriften sämre i hennes ögon.

»Ja, jag ska då aldrig säga att han ä’ någon dålmåns!» utropade Edla,
som var förargad på Blidöpojkarna därför att de tagit sig för mycket
till bästa och blifvit bråkiga fram på natten; det var till och med en,
som kört in henne i en vrå i farstun och prompt velat kyssa henne, och
det fast han luktat brännvin så man kunnat storkna; — nå, han hade då
också fått sig en sittopp, så han nära på blifvit nykter på kuppen; men
det hindrade inte att Edla var lika förargad — och när hon nu tänkte på
Pålson, som i stället gifvit sig af hem och vågat lifvet för att modern
inte skulle behöfva vara orolig ...

»Nej, tockna går inte sådana vägar, di!» sade Österberg, »och hur han
burit sig åt att komma från Måskobben och hit, det begriper jag då inte
på villkor!»

När Österberg sedan kom upp till Pålson, låg denne i brinnande feber
och trodde att det var Måskobbarn som ville hindra honom att bege sig af
hem; han slog vildt omkring sig med bägge händerna, och när kluten vid
den häftiga rörelsen flög af och Österberg kastade en blick på drängens
vänstra hand, blef han förskräckt öfver att se de gulhvita, skrynkliga
fingrarna, och sedan han förgäfves väntat på att bli igenkänd af den
yrande, gick han sakta ut igen och kom ner i stugan till Greta och Edla,
som skyndade emot honom och nästan med en mun frågade hur det var där
uppe.

»Å, det är skralt nog, det!» svarade Österberg betänksamt och ref sig
bakom örat; »och ä’ det som jag tror, så får jag allt spänna för Grålle i
morgon igen och ge mig af me’n till Norrtälje.»

»Nej kors då! Vi måtte väl kunna sköta om’en själfva, vet jag! Ta ut’en
nu i kylan, det vore ju te ta lifvet åf’en me’ samma.»

»Ja, kära far, det går rakt inte an!» instämde Edla ifrigt; »jag ska nog
pyssla om’en, jag — och mor med.»

»Det ä’ nog bra, det,» menade Österberg; »men, sir ni, han har frusi’
bort vänstra näfven på sig och det lär ni inte kunna reda er med! Ja si,
aldrig hade jag då fari’ te Blidön, om jag hade kunnat tänka mig att hela
juldansen skulle sluta me’ lasarette’!»


9.

Och det blef onekligen slutet, och när Pålson kom hem igen i början af
februari, så hade han två fingrar borta på vänstra handen, men för öfrigt
var han kry och rask och inte stort blekare än vanligt. Österberg var
efter honom dit, sedan han blifvit utskrifven, och när de kommo hem till
Skärlöga om dagen, så tog mor Greta emot Pålson som om han varit hennes
köttslige son, och Edla räckte honom bägge händerna och såg på honom med
tårar i ögonen och frågade så riktigt vänligt och hjärtligt hur det stod
till och om han hade haft det mycket svårt där borta.

»Å nej, inte så värst!» svarade Pålson lugnt; »se’n di väl knipsat åf
fingrarna, gick det väl för sig.»

»Stackars Pålson!» ömkade sig gumman Greta och klappade honom så vänligt
på högra axeln; »hur ska han nu kunna reda sig?»

»Å, så länge han har tummen och pekfingre’ kvar, så är det ingen nö’!»
utbrast Österberg, som ville ge samtalet en gladare vändning; »Holmberg
på Yxlan miste hela vänstra näfven han, men han reder sig med den högra
och mun, och likare skräddare får di titta efter.»

»Jojo, men se grofsysslorna,» menade Greta; »di ä’ värre, di.»

»En får väl öfva opp sig,» sade Pålson lugnt. »Och blir jag för skral ve
noten, så får väl Österberg se sej om efter en ann’ te vår’n.»

»Det värsta ä’ att om Pålson ska te och gifta sig, så har han ingenstans
te sätta ringen,» fortfor Österberg, som ovillkorligen ville vända saken
i skämt.

»Nå, den måtte väl kunna sitta lika bra på pekfingre’,» inföll Edla, som
också ville säga något muntrande, för att icke behöfva börja storgråta,
som hon kände stor lust till när hon såg på den stackars fastlänningen,
där han stod med vänstra handen i kavajfickan.

»Nog blir det bra med det,» återtog mor Greta; »men Pålson ska aldrig
tala om att vi skulle ta oss en ann’ karl. Eller hur du, gubben?»

»Nej, så vida han inte har gifve’ sig håle på att han prompt inte vill
bli kvar,» svarade Österberg; »annars tänkte jag väl att vi skulle få
behålla’n te döddagar. Och nu har jag ett förslag att göra Pålson, och
det får han inte säga nej te, för då blir vi inte go’a vänner längre.»

»Hvad skulle det vara då?» frågade denne och såg förvånad ut.

»Jo, det skulle bara vara det, att från och me’ i dag så ä’ inte Pålson
våran dräng, inte ... utan vi fiska på hälften hvar och hjälper hvarann
så godt vi kan. Och så betalar jag Pålson för hvad han gör åt mej, och så
betalar Pålson hvad han äter hos oss, och husrumme’ det delar vi. Tycker
Pålson att det kan gå ihop, så ä’ det sagdt och gjordt me’ samma, och
Greta tycker nog som jag, det ä’ jag då tvärsäker på.»

»Ja, kära gubben min, det gör jag visst det.»

»Nej, det är för mycke’, Österberg! Det kan jag inte ta emot.»

»Hvarför det då? Tror Pålson att jag vill gå med hans två fingrar på mitt
samvete och inte försöka ge’n nå’n ersättning? Nej, se någe’ för någe’
och inte för inte, det ä’ våran praktik det, här ute i skärgården.»

»Ja, men Österberg känner mig ju inte och —»

»Känner jag inte Pålson? Jo så anfäkta mina strömmingskötar gör jag inte
det! Och ta nu hit högra näfven, så slår vi te, för jag tycker om Pålson
och det gör Greta med, och nu vill vi ha det på det vise’, så här ä’ det
inte värdt te krångla.»

»Ja, men ...» invände Pålson och såg bort åt spiseln, där Edla stod; »det
finns väl en te, som ska ha sitt ord med i lage’, när det ä’ frågan om te
skänka bort halfva förtjänsten.»

»Menar Pålson mig, så inte ä’ väl jag så påstridig, så jag ha någe’
mot’et, när far och mor vill,» svarade Edla, och såg på honom med fuktiga
blickar. »Jag har nog min trasa me’ i byken, jag också! För hade jag inte
prompt villa dansa borta hos Jansons ...»

»Så hade vi kanske frusi’ fingrarna åf oss alla tre,» inföll Österberg,
medan han »krånglade» i kaffet, som gumman hade satt fram. »Så du har
då i alla fall ingenting te säga, Edla. Men hur är det nu med näfven,
Pålson! Ska jag sitta här och vänta på’n längre, eller hur ä’ det.»

»Nej, här är den! Och tack och tack och heder ska Österberg ha! Och mor
Greta och Edla med. Fast Gud i himlen ska veta att det är för mycket för
en tocken som jag; men det vet jag, att otack ska ni inte ha för’et. Men
ett villkor gör jag, Österberg, och det, det är abslut.»

»Hvad ä’ det då?»

»Österberg får fara te stan med fisken, för dit sätter jag aldrig min
fot.»

»Kör för det då! Det vill säga, så länge jag orkar, men se’n får allt
Pålson kuska dit själf.»

På det svarade Pålson ingenting; men nu var öfverenskommelsen gjord, och
som vårfisket blef gifvande, hade de båda kompanjonerna en liten vacker
sparpenning hoplagd, när sommaren kom. Och tiden gick sin jämna gång där
ute i hafsbandet, och Pålson var tyst och stilla och lugn som förut,
men hur än gumman och i synnerhet Edla försökte på omvägar få ur honom,
hvarför han var så rädd för staden, så sade han aldrig ett ord om sitt
förflutna lif.

Så blef det sommar, och en vacker dag kom en segelkutter och lade till
vid den lilla bryggan nere vid notboden. Det hade blåst friskt om dagen
och något hade gått sönder på riggen, så att den rike grosshandlaren, som
var ombord, hade sökt nödhamn inne vid Skärlöga, för att reparera, innan
han gaf sig vidare af utåt sjön, med Åland till mål för sin fisketur. Han
hade varit där förut, och Österberg kände väl igen honom, där han stod
nere på bron och lade ner nät i ökan, medan Pålson var inne i båthuset
efter årorna.

»Nej, se grosshandlarn ä’ ute och styr!» sade Österberg, i det han lyfte
på sydvästen; »hvart ska det nu bära af som längst?»

»Jag skall öfver till Åland,» svarade denne och reste sig upp borta i
aktern, där ett par andra herrar sutto med ett par ölmuggar bredvid sig;
»men han blåser en half därute, och fockfallet har fått någon skavank.
Österberg har väl ingenting emot att jag ligger här ett par timmar och
reparerar?»

»Nej vars! Ä’ det någon bisträckning som grosshandlarn behöfver, så —»

»Tack, jag tror nog vi hjälper oss själfva! Nå, hur är det med fisket
annars nu för tiden?»

»Det har varit skralt de sista dagarna. Men nu ska vi just ut och fresta,
om inte abborrarna ha någe’ te säga nu, se’n de’ har blifvi’ lågvatten.»

Just i detsamma kom Pålson ut med årorna och skulle ner till båten, men
på vägen kastade han en tillfällig blick nedåt kuttern och ryckte till,
tittade ännu en gång och kastade sedan hufvudet åt andra sidan, medan på
samma gång ett utrop hördes från en af de öldrickande herrarna akter ut.
Österberg märkte ingenting, sysselsatt som han var med att lägga ner det
sista nätet i ökan, och Pålson hade redan stigit ner i den för att lägga
årorna i ordning, då Edla syntes uppe i backen och ropade ner till fadern
att kaffet var i ordning, om de ville ha en kopp innan de gåfvo sig af.
Både Österberg och Pålson gingo därpå upp till stugan, men Edla, som
skulle hämta en stäfva som låg och flöt nere emellan båthuset och bron,
gick vidare ner och föll just på knä där för att ta upp den, då hon, dold
af båthuset, hörde följande samtal nere på kuttern:

»Hvarför ropade du till, när du såg den där långa karlen?» frågade
grosshandlaren.

»Jo, jag tyckte jag kände igen honom,» svarade den ene af hans kamrater,
»ja, det var bestämdt han.»

»Hvilken?» frågade de andra två.

»Den rackarn, som höll på att slå ihjäl bror min här om året uppe i
Västmanland,» svarade den tillfrågade.

»Hvarför det då?» frågade de andra.

»Å, det är en lång historia,» svarade den tredje, »men jag ska försöka
tala om den så kort som möjligt. Se bror min var bruksinspektor där nere
och var en djäkla fruntimmerskarl, han som undertecknad. Nu fanns det
en mycket vacker flicka där nere bland smedsdöttrarna, och hon hade en
fästman, förstås; det ha de allihop, och så kom bror min i vägen för
honom, begriper ni, och när smeden skulle till och gifta sig, så höll han
på att få både hustru och barn på en gång — men det tyckte han inte om —
ha-ha-ha!»

»Ha-ha-ha!» skrattade de andra två i korus.

»Och följden däraf var att när han fick veta att bror min gått i vägen
för honom, så slog han honom i skallen helt sonika.»

»Ställde sig i försåt för honom, naturligtvis?»

»Nej, fan heller! Gick direkte in på kontoret och dängde till honom med
en yxhammare, i bägge bokhållarnas närvaro. Så att rädd var han inte, det
vore synd att säga. Nå, bror min stöp som en säck, karlen tog länsman
hand om, men som bror min hade hårdare skalle än vanligt, så kom han sig,
och sme’n fick två års straffarbete för sitt välförhållande, och flickan
gifte sig med en annan, som bror min gaf ett par hundra kronor — där har
ni historien.»

»Och du är säker på att den där smeden —»

»Är den där långa karlen, ja! Men hur fan han har kommit hit ut i
hafsbandet, det kan jag inte begripa. I alla fall tror jag det vore skäl
i att varsko fiskargubben.»

»Å, hvad ska det tjäna till? Ju mindre man lägger sig i andras affärer,
desto bättre. Kom nu ner i kabyssen, så tar vi oss en toddy, och se’n
lagar vi fallet, så vi får komma ut igen.»

Det blef alldeles tyst där nere, och Edla steg upp med stäfvan i hand,
blek och uppskakad, men med ögonen lysande af en ovanlig eld. Hon gick
så tyst hon kunde öfver bron, och väl kommen på gångstigen skyndade hon
upp till stugan, där hon vid själfva knuten mötte Pålson på väg ner. Han
ville gå förbi henne, mörk och allvarlig som vanligt, men då hejdade hon
honom, lade sin hand på hans arm och sade hastigt och hämtande djupt
efter andan:

»Det var bra gjordt, Pålson! Så ska en karl bära sig åt!»

»Hvad ... hvad menar Edla?» frågade Pålson och såg på henne med förvånad
blick.

Då vände hon sig om och såg neråt kuttern, som låg och vaggade smått
för dyningen utifrån fjärden, fattade hastigt Pålsons vänstra hand
och klappade sakta de stympade fingrarna och skyndade förbi honom om
stugknuten just i detsamma som Österberg kom gående med långa steg och
sydvästen på hufvudet, stärkt som han var af välfägnaden där inne.

»Få nu se, om vi får någe,» sade han, i det han gick före Pålson ner till
ökan.

»Ja, nu börjar jag tro, att utan blir det inte!» svarade denne i så
ovanligt glad ton, att Österberg fick lof att vända sig om och se på
honom. Men då var han lika allvarsam som alltid, och utan att säga ett
ord vidare satte de ut.

När de kommo tillbaka från nätläggningen, var kuttern långt ute på
fjärden, och Edla stod nere på bron och väntade på dem och hälsade från
grosshandlarn. Österberg, som fick höra, att mor Greta låg och rensade
kåltäppan på andra sidan ladugården, gick dit för att se, om han inte
kunde hjälpa henne, och Pålson och Edla blefvo ensamma nere på notbron.

Pålson skulle just till att lägga upp årorna, när Edla tycktes fatta ett
raskt beslut och sade, i det hon lätt hoppade ner i båten:

»Har inte Pålson lust att ro mig ut ett litet tag?»

Han såg på henne förvånad, men sedan han betänkt sig en stund, satte han
sig till rätta på midttoften, medan Edla slog sig ner akter ut, och därpå
tog han ett par långa årtag, i det han frågade:

»Ska vi ro ut på fjär’n?»

»Ånej, jag tycker vi kan hålla opp i sunde’!» svarade Edla.

Och så rodde han ut mellan de speglande uddarna, som här på läsidan
kastade långdragna reflexer ner i det klara vattnet. Och först var det
alldeles tyst i båten, men så kom där en fråga, framsagd med darrande
röst, och därpå ett svar, först lågmäldt och tvekande, sedan allt
bestämdare och med allt mera stadig stämma, som likväl ibland dallrade
af sorgliga minnen, länge söfda i tystnad, men nu vaknade med förnyad
styrka. Och inom kort hvilade årorna och båten fick drifva som den ville,
men som vinden låg inåt från fjärden, så vaggade den sakta inåt bron; det
var som han visste att han skulle föra dem hem.

När gamle Österberg och mor Greta hade rensat sig trötta och skulle jämka
sig hem till kvällsvarden, sågo de till sin stora häpnad, huru Edla och
Pålson kommo i sakta mak gående upp mot stugan med armarna om hvarandras
lif. Gumman tvärstannade och knuffade gubben i sidan gång på gång, i det
hon ropade:

»Nej, sir du, far du, sir du!»

»Ja visst tusingen sir jag!» svarade Österberg med ett bredt, förnöjsamt
grin öfver hela sitt hederliga ansikte och därpå ropade han helt
skämtsamt emot de kommande:

»Hvad i helsike ä’ det med fastlänningen, du Edla!»

»Ja, inte vet jag,» svarade Edla, röd som en ros, »men så mycke’ vet jag,
att nog ä’ han nu fast, allti’!»

»Ja, men han har ju inga betyg!» ropade Österberg, som ville skämta i det
längsta.

»Gu’ vet om inte Edla går i god för mig!» inföll Pålson och hade aldrig,
sedan han till Skärlöga kom, sett så glad ut som nu.



EN PRÄKTIG GUMMA.


1.

Gamla kvinnor ha i allmänhet ett dåligt rykte om sig. Man har ända från
hedenhös ansett dem vara nyfikna, grälsjuka, obehagliga på alla sätt,
och ordstäfven bevara ännu för den nyare tiden den gamla världens sätt
att se och bedöma dem, i det de till exempel tala om »käringen mot
strömmen» eller om »klippt skall det vara, sade gumman, låg i ån», och
ännu flera sådana bevis på deras förhärskande egenskaper. Det finns ännu
i våra dagar ett ordspråk, som bevisar att den manliga styrkan icke
bäfvade tillbaka för mera än två saker, hvilka väl ansågos för höjden
af obehag; det heter nämligen: »så vidt det inte regnar täljknifvar och
gamla käringar, så vill jag utföra det eller det ...» Och ännu finns det
representanter af det manliga könet som inte gärna företaga sig någon
viktig sak, om den som de mötte först utanför sin port när de gingo ut,
var en gammal gumma. De anse då, att hela deras affär ovillkorligen måste
vara tillspillogifven.

Medgifvas måste också, att det finns gamla gummor som äro ingenting
mindre än behagliga, både att se på och att råka ut för. De likna allt
för mycket dessa »jordens bubblor», som Shakspeare framställer i första
scenen af sin Macbeth, och under denna skepnad uppträda de merendels
som städerskor, vakthustrur, tvätterskor, portvaktarfruar, och mera
sådant; samt inom den finare världen under namn och form af tanter,
dessa ungdomens och hjärteromanernas oförsonliga plågoris, som tyckas
hafva erhållit del af den eviges gudomliga egenskaper: allvetenhet och
allestädes närvaro. Men jag för min del tror att till och med tanterna
blifvit orättvist bedömda, eller att åtminstone icke de unga brytt sig
om att söka utforska bevekelsegrunderna till deras ofta nog ganska
förargliga uppträdande. Om man till exempel skulle söka dem mera uti den
omedvetna harmen öfver ett förfeladt lif, än i det medvetna begäret att
ställa till förargelse, skulle då inte många fenomen inom samhällslifvet
få sin ganska naturliga förklaring? Men det är med gamla gummor som med
gamla åkarhästar, — utan jämförelse för öfrigt, — för dem finns ingen
rättvisa på jorden.

Och likväl, hvem har inte, — om man noga rannsakar sitt minnes dunkla
gömmor, — hvem har inte någon gång under sitt lif träffat på en gammal
kvinna, som varit en lefvande teckning till den vackraste text af alla:
en glad, god och älskvärd ålderdom? Hvem har inte antingen som barn
smekts af en silfverlockig gummas mjuka och darrande händer, eller som
yngling uppmuntrats af det fina bifallslöjet kring hennes sjunkna läppar,
omkring hvilka godheten och det fina vettet ställt sina gratier på vakt;
eller som man tröstats af den på grafvens brädd stående, lutande gamla,
hvilken sett alla sina kära gå före sig ner i det tysta, och dock har
ett smålöje och ett ord af tröst kvar för den sorg som liknar ett barns
vid sidan af hennes stora sorg, hvars resultat är en ensam ålderdom? Ty
det är det märkvärdiga med gamla kvinnor, att likasom de söka sina likar
i elakhet, om de äro elaka; likaså äro de svåra att uppnå i godhet,
finkänslighet och behag, när deras lifsuppgift går därpå ut. Öfverträffas
kunna de aldrig af den finaste gubbe i världen, huru älskvärdt denne ock
må uppträda i motsats till det yngre manliga släktet.

Huru mången skrattar icke tanklöst nog åt en sådan gammal kvinnas
oskyldiga egenheter, utan att betänka att det fordras icke så liten
själfförnekelse för att kunna vara tålig och god emot ett bullrande och
själfkärt släkte, som växer upp till lifvets alla skatter och njutningar,
medan man själf går nedåt till försakelse och glömska. Det är mycket
lätt, medan man själf står midt i det varma solljuset på lifvets
middagshöjd, att skratta åt den, som med huttrande omsorg drar pälsen om
sig nere i dalarna, där skuggan redan faller tung och fuktig, och därvid
icke bryr sig om hur den ser ut eller hur den beter sig; men det är
mycket mera svårt att själf åldras med behag, och bära de ungas öfvermod
med jämnmått och tålighet. Ty de unga äro ett grymt släkte; om de visste
huru många hvassa pilar de med sitt klingande löje måtta mot de gamlas
skrynkliga hud, så skulle de skratta litet mindre och vara litet mindre
stränga, när skrattet föder bitterhet hos henne, som är föremålet därför.

Men det finns ett annat slag af gamla kvinnor, som hafva fyllt sin
bestämmelse som makar och mödrar, och som, sedan maken lämnat dem för
grafvens ro, och barnen flugit ut ur boet för att själfva med eget
arbete bygga sig nya nästen, sitta ensamma på gamla dagar och njuta
af en lugn hvila efter den trägna mödan, skapande omkring sig en ljus
och blid eftersommar, fastän vintern redan borde vara inne. De äro
lefnadsglada, älskliga väsen, dessa gummor, hvilka bära mormodersnamnet
som en hedersprydnad, äfven om barnbarnen äro långt borta, och som ofta
nog ännu äro så rika på oanvänd ömhet och kärlek, att de gärna omhulda
helt och hållet oskylda, endast af behof att skydda och hjälpa. Mången
gång äro de originella nog, dessa präktiga gummor, och det finnes hos dem
komiska drag åt hvilka man drager på munnen, på samma gång man har en tår
i ögat åt deras hjärtas godhet, hvilken bryter sig fram på tusen sätt,
fastän den ofta nog delar allt mänskligts öde, att falla med sina gåfvor
på otacksamma och oädla skyddslingar. Det är en sådan gammal präktig
gumma, den jag en gång, i ett viktigt skede af mitt lif, träffade på
min väg, som jag här vill söka skildra. Hon har länge sedan utbytt sitt
trefliga och fridfulla hem här på jorden mot det ännu fridfullare under
torfvan på kyrkogården; men om, som jag tror, hennes vänliga ande ännu
blickar ned till dem som hon i lifvet omfattade med så mycken godhet och
välvilja, så skall hon visst icke harmas öfver att jag här söker måla
hennes bild, med alla dess dagrar och skuggor. Dagrarna voro många och
skuggorna få, endast så många och så djupa som var nödvändigt för att
gifva kroppslighet åt gestalten, och i själfva dessa lätta skuggor lyste
ändå alltid hennes hjärtas godhet igenom, så som ljusfärgen alltid skiner
igenom klarskuggan på en god målning. Några mörka slagskuggor funnos
där icke, därtill var hennes sinne ännu i ålderns senaste dagar allt
för ungdomligt och hennes själ för ädel. Men — läsaren må själf döma,
sedan bilden blifvit framställd; blir teckningen icke klar, så är det
sannerligen ej den präktiga gummans fel!


2.

Hon var född mot slutet af förra århundradet, några år före utbrottet
af den första franska revolutionen, i Stralsund, af svenska föräldrar.
Själfva året 1800 gifte hon sig med en svensk sjökapten, och nu åtföljde
hon sin man på flera af hans färder till spanska och medelhafshamnarna,
samt var äfven en gång med honom öfver till Brasilien. Hon var således
en berest gumma, och det hörde man nog också på hennes samtal. Snart
blef likväl det lilla hemmet fullt af skrikande och lekande små, och då
var det slut med den unga sjökaptensfruns långresor. Hon var nu hemma
och skötte om huset, medan mannen ute på det stormande hafvet arbetade
för att skaffa bröd åt de sina. Det lyckades honom också, ty han var en
driftig, och kunnig sjöman; men dess värre var han icke lika stark som
han var arbetsam, och följden däraf blef att han i förtid arbetade ut
sig. Efter knappa tio års äktenskap lades han ned på sjuksängen, och
därifrån uppsteg han icke mera. Efter några veckors tärande plågor hade
världen en rask sjöman mindre, och en sörjande änka och moder, samt
fem faderlösa små mera. Det var ett lyckligt och godt äktenskap som på
detta sätt upplöstes af döden; men den unga änkan fick sannerligen icke
hejdlöst öfverlämna sig åt sin djupa sorg, ty de fem små munnarna ville
ha bröd, och den döde maken hade icke hunnit lämna något efter sig. Men
beslutsam och rask som hon var, förtviflade hon icke om sin och de sinas
bärgning, hon lärde sig på kort tid barnmorskeyrket, och på detta sätt
kunde hon snart nog sörja för sina barns uppfostran och framkomst i
världen. Af barnen voro fyra gossar och en flicka, som likväl helt ung
följde sin fader på vägen till det stilla hemmet. De fyra gossarna växte
däremot upp och frodades i det anspråkslösa hem som moderns rastlösa
arbete så småningom lyckades att skapa åt dem. Det var ett gammaldags
godt och ärbart hem, utan grannlåt, men med kärlek och allvar på samma
gång; det var dessutom också ett gladt hem, ty gumman älskade glädje
omkring sig, och förstod den i våra dagar nästan bortglömda konsten att
vara gudfruktig utan att vara ofördragsam, och varm kristen utan att se
gudsnådlig ut. Hennes praktik utvidgades mer och mer, och snart rådde ett
visst välstånd i det lilla boet, där sönerna växte upp till arbetssamma
och dugliga män. Den äldsta af dem blef snart en allmänt värderad och
afhållen tjänsteman i ett af stadens ämbetsverk; den därnäst flög snart
ur boet och begaf sig af till Amerika, där han inom några år som skicklig
handtverkare förvärfvade sig en oberoende ställning. De två andra sönerna
dogo ännu i skolåldern, och den pröfvade modern sväljde sina tårar,
skötte otröttad sitt välsignelserika men mödosamma kall, och gladdes åt
de två barn som hon ännu fick behålla.

På det sättet gingo många år, och hennes äldste son, hennes
älsklingsbarn, var redan en stadgad man och nu var det han som, när
gumman började tröttna, erbjöd henne ett hem, i hvilket han, tack
vare sina goda inkomster, kunde omgifva henne med en glädje och en
bekvämlighet, som hon hittills icke varit van vid. Han var en glad och
älsklig människa, denne hennes son, och han älskade att omgifva sig
med en krets af liktänkande vänner, artister och idkare af sångens
glada konst, och i denna krets var nu hans gamla mor under många år
en afhållen, värderad och outtröttlig väninna. Hon slutade med sin
praktik, och lefde nu det sorgfriaste lif hon kunde önska sig; men ingen
lycka är varaktig här på jorden, och hon väntades af den svåraste af
alla sina pröfningar, den att få följa sin äldste och mest älskade son
till grafven. Den yngre var bofast på andra sidan Oceanen, han hade
där skaffat sig hustru och barn, och han kunde icke komma tillbaka för
att vara ett stöd för sin nära sextioåriga moder. Han erbjöd henne i
stället ett hem hos sig, men gumman ville icke lämna den jord, som
gömde stoftet af alla hennes kära, hon ville dö i Sverige, sade hon, ty
hon var för gammal att byta om seder och tänkesätt. Den vänkrets, som
hennes son vetat att samla omkring sig, hyllade den gamla med vördnad
och tacksamhet, och som sonen lämnat efter sig en jämförelsevis icke
obetydlig förmögenhet, kunde gumman lefva bekymmerfria dagar, hvilka
hon hoppades icke skulle blifva så många. Himlen hade dock annorlunda
beslutit; hon fick lefva till öfver åttio års ålder, och det var under de
sista tjugu åren af hennes lif som jag i henne lärde känna den präktiga
gumma, som jag nu vill söka beskrifva.


3.

Gumman Granke, så hette hon, bebodde, då jag lärde känna henne, första
våningen af ett litet tvåvånings stenhus vid en af gatorna nära
Mosebacke. Hennes våning bestod af tre små, men mycket trefliga rum
utåt gatan, ett kök och tvenne smärre rum inåt gården, allt detta väl
instängdt inom en tung järndörr vid slutet af en lång trappa neråt
gården. Gumman bodde således alldeles för sig själf, och de tvenne små
rummen åt gården hyrde hon ut åt modern och mormodern till en af hennes
aflidne sons vänner. Hela hennes hushåll bestod af henne själf, en
tjänstflicka och en ung flicka, som var inackorderad hos henne, och för
hvilken hon på sina gamla dagar i mera än ett afseende var en verklig
mor. Den unga flickan hade en fästman, lika fattig som hon själf, och
för dessa båda unga, hvilkas förbindelse icke sågs med så särdeles blida
ögon af flickans släkt, blef den präktiga gumman i sitt hjärtas godhet en
skyddande försyn.

Gumman Granke var vid den tidpunkt, då jag gjorde hennes bekantskap, en
liten kry och fryntlig gumma på några och sextio år, med ett gladt och
godmodigt ansikte, i hvilket tydliga spår af mycken skönhet skymtade
emellan skrynklorna. Ett par klara, blå ögon blickade trohjärtadt
och vänligt fram under tämligen buskiga ögonbryn och det gråsprängda
håret vågade sig behagligt öfver en hög och ren panna under den hvita,
nystärkta mössa, som gumman ständigt begagnade. Hon var alltid mycket
fint och nätt klädd, utan att därför vilja effektera någon ungdomlighet,
eller låta påskina något öfverflöd; men hon hade den lofliga och
berömvärda åsikten, att »man kan väl försöka att se ut som folk, fast man
är gammal!»

Gumman såg gärna folk hos sig, och var ganska ofta borta. Helst trifdes
hon i sällskap med glada och hyggliga karlar, ty »Gud bevars ifrån gamla
käringar,» brukade hon säga, »dem har jag nog utaf, när jag händelsevis
tittar mig i spegeln.» Hon skydde därför icke på något sätt sitt eget
kön; men hon hade heller icke någon särdeles misskund med dess svagheter,
ehuru hon alltid höll sin räfst med dem på ett hälft humoristiskt sätt,
som förtog bitterheten af mången skarp och träffande anmärkning.

Gummans tjänstflicka hade varit hos henne i flera år, och var på sitt
sätt nästan lika originell som gumman själf. Hon var en ful, groflemmad
och klumpig figur på några och tjugu år, såg mycket illa, skrattade
mycket högt, och åtlydde namnet Augusta. För öfrigt mycket säflig och
långsam, ärlig och god som guld, och älskande sin gamla matmor som en
verklig mor, hvilket likväl icke hindrade henne att ibland rätt grundligt
förarga den gamla. Väl tio gånger i veckan brukade gumman säga: »Ja, ska
inte den där Augusta få flytta till hösten, så vore det väl märkvärdigt!»
— men när hösten kom, så blef det ändå aldrig något af. Men saken var
den att de båda kompletterade hvarandra, utan att egentligen någondera
visste af det, eller ville erkänna det för sig själf. Gumman var själfva
rörligheten, Augusta var det personifierade lugnet; gumman var häftig,
Augusta flegmatisk; gumman såg bra, Augusta illa; och när gumman ibland
snodde omkring och var ond, så skrattade Augusta med full hals, hvilket
gjorde att gumman hejdade sig i farten och blef vid godt lynne igen,
sedan hon fått gifva sin lilla hetta luft i ett: »Husch då, så hon
gafflar! passar det sig att gaffla så där, tycker du?»

»Ja, ha ha ha!» fortsatte Augusta, »frun ä’ så rolig så!»

»Du ä’ visst rolig du!» småputtrade gumman, och snodde af in i sitt inre
rum, medan Augusta, ungefär lika tyst och lika lätt på foten som en
elefant, begaf sig af ut i köket.

Som gammal sjömanshustru hade gumman Granke tvenne vanor, som hon aldrig
lade bort: hon vaknade alltid klockan fyra hvarje morgon, och det första
hon gjorde när hon kommit upp, var att hon tittade ut genom fönstret
för att se efter hvad det var för vind för dagen. Hon hade nämligen
Optiska telegrafhusets vindflöjel midt framför sig, och den försummade
hon aldrig att rådfråga vid viktiga tillfällen, liksom hon heller
aldrig underlät att jämföra sina klockors gång med tidkulans fällande
på navigationsskolans tak. När gumman vaknade klockan fyra, uppstod
merendels följande samtal mellan henne och den yrvakna Augusta, som under
den mörka årstiden alltid måste tända på en stryksticka för att se hvad
klockan var:

»Kors i alla tider!» mumlade gumman för sig själf, i det hon vaknade; »nu
ä’ klockan bestämdt sju ... och den Augusta, som inte vaknar! Augusta!»

»Hu...um!» svarade Augusta halfsofvande.

»Augusta då, vill du genast vakna och se efter hvad klockan är!»

»Hm!» sade nu Augusta betydligt kortare, hvilket bevisade att hon var vid
dåligt lynne öfver att blifva väckt; »hon är väl fyra, kan jag tro!»

»Vill du genast se efter!»

»Jaha!» ratsch, och så tände hon på en stryksticka, »ja, hvad sa jag,
hon är strax fyra ... om frun hade lugnat sig en stund till, så hade hon
slagit ute i salen.»

»Hm, det var märkvärdigt att klockan inte är mera, jag trodde bestämdt
att hon skulle vara sju eller half åtta.»

»Ha, ha, ha, ja si frun ä’ då alltid så rolig, så!» skrattade nu Augusta
med full hals, hvilket bevisade, att hon var riktigt vaken.

»Vill du vara tyst, gapmaja! Begriper du inte, att du väcker mamsell
därute? Tänd på ljuset nu åt mig och gå sedan och lägg dig igen, jag ska
läsa litet, jag, för nu kan jag i alla fall inte sofva längre.»

Och därmed lade gumman sig att läsa, och Augusta somnade genast som ett
godt barn. När nu klockan led fram mot sex blef gumman litet sömnig igen,
lade bort boken och blåste ut ljuset samt slumrade snart in.

Men morgonsömnen är en skälm, och dagen började redan blicka in i gummans
kammare, då hon hastigt väcktes af något buller från gatan. Hon satte sig
häftigt upp och lyssnade, då Augustas jämna snarkningar nådde hennes öra,
och nu var det med sin starkaste stämma som gumman ropade:

»Augusta! Kors i Herrans namn, där ligger hon och sofver ännu och jag
hör att mamsell är oppe därinne! Det är då riktigt skam! Vill du genast
skynda dig opp och laga att du får på kaffepannan! Ja se, bara för att
jag nu händelsevis slumrade till litet, så ...»

»Kors klockan är ju inte åtta än,» svarade Augusta lugnt som alltid, i
det hon började kläda sig.

»Jaså, hon skulle kanske vara det, och du ligger som en annan latmaja och
drar dig! Det fattades bara att hon skulle vara _slagen_ åtta till på
köpet.»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta, »frun ä’ så rolig så!»

»Vill du genast ge dig af ut i köket, annars skall jag bli så lagom
rolig, ska du få se!»

»Jaja, bara jag får på mig litet, så ska jag nog gå,» menade Augusta.

»Ja, skjuts tänker jag inte bestå dig!» puttrade gumman.

»Ha, ha, ha ...»

»Vill du tiga, du låter ju som en brandvakt.»

»Ha, ha, ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta utan att genera sig, i
det hon begaf sig af ut i köket.

»En faslig människa att sofva länge, och så hon skrattar sen! Ja, vänta
mig, i vår ska jag väl göra mig af med henne. Jag kan undra hvad det är
för vind i dag? Syd-sydväst! Hm, hm, det var då också en faslig sunnan,
som aldrig tar slut. Jaså, han drar sig litet mer åt väster ser jag, nå,
då kommer han kanske på norr fram på dagen, så man kan få litet klarare
väder!»

Efter en liten stund såg den unga flickan, som bodde i rummet utanför
gumman, huru denna, klädd i en liten kort underkjol och med nattmössan
ännu kvar på hufvudet, fnurrade af igenom hennes rum för att skynda på
Augusta med kaffet.

»Kors, kära barn, ä’ hon redan oppe?» brukade då gumman säga, »och den
där välsignade Augusta har försofvit sig igen.»

»Bästa tant, det är ju ingen tid förliden.»

»Å, jag tycker en kopp kaffe kunde minsann behöfvas, jag! Jag undrar hvad
hon gör nu!» och så bar det af ut i salen, där gumman bultade på dörren
utåt förstugan: »tap, tap, tap!» tre raska och tämligen hårda slag, dem
Augusta aldrig låtsade höra, hvarken första eller andra gången. Sedan
bultningen var gjord, snodde gumman återigen af in i sitt rum, sedan hon
i förbigående hört efter hur den unga flickan mådde, och hvad hon hade
för åsikter om väderleken för dagen.

Detta upprepades hvarje morgon; men alltid med några nya variationer,
som gjorde att det icke blef enformigt. Längre fram på förmiddagen gick
gumman ut i staden, antingen för att handla upp till sitt lilla hushåll,
eller också på auktioner, hvilka hon varit van att öfvervara i många
år. Saken var nämligen den, att gumman förut varit medintressent i en
klädmäkleriaffär, som föreståtts af en medelålders mamsell, hvilken
förut, under sonens lifstid, varit i huset hos henne. Nu på gamla
dagar hade hon visserligen upphört med medintressentskapet, men hon
intresserade sig fortfarande för auktionerna. Det egna med den annars
alltid så glada och fryntliga gumman var dock att hon vid hemkomsten från
dessa förmiddagsvisiter å Stadsauktionskammaren alltid var vid dåligt
lynne, hvilket dock snart gick öfver i hemmet, och aldrig hindrade henne
från att, drifven af vanans makt, göra om de förargliga visiterna. Gick
gumman däremot ut på eftermiddagarna, så var hon alltid vid godt lynne,
när hon kom hem igen. Det var endast när hon skulle taga på sig för att
gå, som hon då hade en liten öfvergående förargelse, och det var därför
att Augusta alltid ville bylta på henne så många öfverplagg som möjligt,
för att hon inte skulle förkyla sig.

»Du måtte tro, att jag är nittio år, du!» brukade då gumman säga; »hm,
jag ska väl inte se ut som ett trasbylte heller när jag kommer till folk!»

»Jaha, men si frun får inte förkyla sig! Tycker frun det?» menade
Augusta; »ta åtminstone en schal till inunder, om frun inte vill ha
pälsfodret.»

»Ah, du ä’ tokig! Vill du låta bli och komma med den där otäcka schalen!
Jaha, kunde jag inte tro det, att hon skulle skrynkla till kragen för
mig! Nu måtte jag se ut som ett åkerspöke om halsen!»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta med full hals, »så rolig frun ä’!»

»Vill du hålla mun på dig? Se efter att mössbanden komma in under
väderhufvan, hör du det ... det blåser ute, och jag har inte lust att
komma och flagga som en annan galeas! De finns nog de som flagga ändå,
utan att jag behöfver vara tokig!»

»Ha, ha, ha!»

»Seså, gaffla inte nu, utan kom och stäng järndörren, det är bättre.»

»Ska jag inte komma och hämta frun?»

»Hämta mig? Nej, jag tackar, jag kan nog gå själf, det behöfs inga
hämtningar! Du måtte riktigt tro, att jag ä’ barn på nytt, du.»

»Nej, men si, om det hände frun någonting, så skulle jag bli så ledsen,
så ... för si, när man ä’ gammal som frun, så ...»

»Det vet jag visst! Jag ä’ inte så lastgammal, att jag inte kan sköta mig
själf! Hjälp mig på med galoscherna nu, och stå inte där och titta i kors
på ljuset så att tårarna kommer i ögonen på dig! Adjö, adjö, och akta att
ingen tar bort dig och mamsell, medan jag ä’ borta!»

»Ha, ha, ha!» skrattade Augusta på nytt, »så rolig frun ä’! Mig lär min
själ ingen vilja ha ... och vill di ta mamsell, det ska vi då bli två om!»

Och ännu långt efter sedan gumman kommit ut på gatan, skrattade Augusta
åt hennes sista afsked, och tyckte att frun var så rasande rolig, hvilket
likväl icke hindrade henne att, om gumman händelsevis dröjde en kvart
öfver den vanliga tiden, med den största oro springa till fönstret ett
par gånger i minuten för att i reflexionsspegeln se efter om hon inte kom.


4.

Bland andra den präktiga gummans meriter var äfven den att hon utöfvade
en efter sina tillgångar ganska storartad välgörenhet; men icke den
braskande välgörenhet som äflas att göra väsen af sig, utan denna tysta
och stilla, som nästan älskar att dölja sig, liksom beginge den ett fel.
Det fanns i den fattiga Katarinatrakten en mängd utblottade familjer, som
hon alltid såg om och plockade till mat och penningar så ofta hon kunde;
men hon gaf högst ogärna sådana tiggare, som kommo och ringde på hennes
dörr. Augusta var i det afseendet mycket hjärtnupnare än gumman själf,
och när det ringde vid järndörren och någon fattig stackare uppenbarade
sig, kom hon alltid in till gumman med andan i halsgropen, och ropade
med sin gälla röst:

»Frun!»

»Nå hvad är det nu då? Är elden lös, efter du kommer så där flygande?»

»Nej, men ser frun, det står en fattig stackare där nere och tigger. Han
frågar om frun har några strumpor att ge honom?»

»Nyttjar jag karlstrumpor, jag?»

»Ha ha ha ...»

»Gaffla inte nu igen! Hvad är det för en?»

»Det är en äldre karl; han säger att han har hustru och barn hemma, och
ingenting att ge dem att äta, säger han.»

»Det är vanliga visan, det ... jag kan undra hvar han bor, jag?»

»Jo, han sa att de bor i en vedbod borta vid Hammarby tull.»

»Jaså, ja, du kan ge honom en bit bröd och litet utaf det där
buljongsköttet, som var öfver se’n i går, och så kan du fråga honom efter
husnummern, och säga honom med detsamma att han inte får gå och tigga vid
dörrarna, och att det inte är värdt att han kommer igen, hör du det!»

»Jaha, frun. Ska jag fråga honom efter husnummern?»

»Ja, jag sa ju det! Aldrig minns du längre än näsan är lång! Skynda dig
nu!»

Och när Augusta väl var ute, satte gumman sig vid reflexionsspegeln för
att se efter hur tiggaren såg ut; när hon sedan fick veta husnummern,
brukade hon nästan alltid säga liksom för sig själf:

»Å, den där såg minsann inte så eländig ut, det ä’ väl en sådan där, som
inte ids arbeta, kan jag tänka. Det är aldrig värdt att tro sådana där
mer än jämnt.»

Därpå höll hon en lång föreläsning för Augusta om hur nödvändigt det var
att akta dörrarna för sådana där, och att hon icke fick ge dem något,
när hon icke själf vore hemma, och mera sådant. Den som icke kände den
präktiga gumman, kunde tro att hon var den obarmhärtigaste människa i
världen; men framåt skymningen skulle gumman gå bort till någon bekant,
och hon gick då och stoppade och snodde både länge och väl i köket och
skafferiet och uppe på vinden i några djupa byrålådor, och när Augusta
med sin vanliga naivetet sporde henne, hvart hon skulle taga vägen, och
hvad hon letade efter, så snäste hon alltid af henne med ett:

»Det rör dig inte! Får jag kanske icke sticka näsan utom porten utan att
be dig om lof? Ta in min kappa nu och gamla hatten, det är inte värdt att
ta den nya, när man går så här i skymningen. Jag ska bara springa ner
till Södermalmstorg litet.»

Efter en stund bar det af med gumman, och hon hade då alltid under
kappan ett litet knyte eller en korg, som hon omsorgsfullt dolde för de
hemmavarandes blickar, nästan som om hon gjort något ondt.

»Nu gick frun bestämdt bort till di där vid Hammarby tull,» sade Augusta
till den unga flickan; »det ska ingen få veta’t, förstås; men jag såg att
hon stack ner bröd och kött i korgen, jag. Ha ha ha, hvad hon är rolig
ändå, frun! Hon tror att en inte begriper.» Och därmed gick Augusta ut i
köket, förtjust öfver gummans rolighet och sin egen klyftighet.

Sådana scener upprepades merendels ett par gånger i veckan, och i
synnerhet emot jularna, blefvo de allt tätare. Men för hvarje gång som
gumman kom hem ifrån en sådan exkursion, var hon allvarligare och tystare
än vanligt. Ibland hade hon floret nerfälldt för att man icke skulle se
att hon hade gråtit, och nästan alltid stängde hon in sig i sitt rum en
halftimme eller så omkring, sedan hon kommit hem. När den halftimmen var
förliden, kom hon åter ut, och nu satte hon sig i den unga flickans rum
och lät Augusta laga i ordning tebordet, och medan teet dracks, kunde hon
ofta nog för sin unga hyresgäst omtala hvilka scener hon varit vittne
till.

Sedan detta var förbi, började gumman lägga sin vanliga patiens, och
under tiden brukade hon, isynnerhet om hon var vid riktigt godt lynne,
och det var hon nästan alltid, berätta åtskilliga händelser från sitt
förflutna lif, isynnerhet om något under samtalet yttradt namn eller
något händelsevis fälldt ord erinrade henne om det förflutna. Gummans
minne var nämligen rikt späckadt af händelser från hennes ungdom och
från den praktik, som hon under loppet af så många år utöfvat inom en
mängd ganska betydande familjer i hufvudstaden. Hon rådfrågades ännu
ofta vid mera invecklade fall till och med af hennes yngre yrkessystrar,
som, fastän de hade bättre undervisning att tillgå, likväl gärna togo
sin tillflykt till den gamlas bepröfvade erfarenhet. Det var mycket
intressant att höra gumman omtala sina observationer från de många olika
hus inom hvilka hon utöfvat sitt kall.

»Se jag skall säga,» brukade gumman då ofta yttra, i det hon nästan
mekaniskt blandade de många kortlekarne till patiensen, »har man i mitt
yrke ögonen öppna, så kan man allt få reda på åtskilligt, som just inte
yppas i hvardagslag. Vid de tillfällen då vi äro af nöden i ett hus,
glömmer man i allmänhet bort att taga på sig söndagsminen, och det som
för världen kan se både grant och ståtligt ut med besked, det är så
lagom präktigt, skall jag säga. Om jag hade haft tid att teckna upp
alla underliga händelser och öden som jag varit vittne till under min
trettiåriga praktik, så skulle det kunna göras en ganska märkvärdig roman
utaf det, och inte skulle den bli oläst af brist på omväxling, det vill
jag gå i god för!»

Som i allmänhet alla gamla, kunde gumman mycket lätt glömma saker, som
tilldragit sig under den närmaste tiden, då hon däremot alldeles klart
och tydligt kom ihåg sådant som passerat för trettio à fyrtio år sedan.
De stora händelserna från århundradets början mindes hon särdeles väl.
Sveaborgs fall, Gustaf Adolfs afsättning, Karl Augusts död, Fersens mord,
Karl Johans hitkomst, och föreningen med Norge; allt detta mindes gumman
som om det hade varit i går. Änkedrottning Josefinas hitkomst 1823 som
Sveriges och Norges kronprinsessa, tyckte hon hade händt för ett par år
sedan, och hon kunde mycket väl draga sig till minnes sådana saker som
Dramatiska teaterns brand, och den stora branden på Blasieholmen, då
Skeppsholmsbron och kyrkan äfven fattade eld och förstördes.

Fick man henne att tala om dessa och snarlika händelser, då var gumman i
hög grad både intresserad och intressant. Hon började då alltid med något
minne från sitt eget lif som på något sätt sammanfogades med det större
minne om hvilket hon talade, och det var med ögonen riktade på en och
samma fläck och skakande på sitt åldriga hufvud, som hon berättade hvad
hon upplefvat.

»Jag minns så klart och tydligt när Dramatiskan brann ... min yngsta
gosse låg just sjuk och jag satt och grät vid sängen, för han var mycket
illa däran utaf samma bröståkomma, som tog bort honom ett par år därefter
— då jag hörde det första klämtslaget från Katarina kyrka. Vi bodde den
tiden på Katarina östra kyrkogata, där naturligtvis alla skeppare skulle
bo, för att komma åt att se strömmen från sina fönster, och jag sprang
ifrån gossens säng och fram till fönstret, och aldrig glömmer jag den
synen jag då såg. Hela strömmen, staden, slottet och Skeppsholmen voro
upplysta som af den grannaste illumination, och lågorna stodo högt ut
öfver de fyra tornspetsarna på huset. Gossen min vaknade utaf skenet från
branden och blef så förskräckt, så jag trodde han skulle få slag ... och
jag måste ta och bära honom till fönstret för att han skulle bli säker
på att det inte var huset bredvid, som han trodde, för han yrade allt
litet, ska jag säga. Och Gud vet om inte den förskräckelsen gjorde honom
godt, för dagen därpå var han bättre och inom några dagar var han uppe ur
sängen igen. Ja, det var en faslig eld, och så många stackare som blefvo
innebrända se’n. Och flera hade blifvit det, om inte Lars Hjortsberg,
Gud signe honom, hade varit så lugn, så att publiken inte trodde att
det var någon fara på färde. Ja, se Lars Hjortsberg, det var en aktör
det! Jag glömmer honom aldrig i Grefvarna Klingsberg, och i Bildhuggaren
eller Ondsinta hustrun sedan! Det var alldeles omöjligt att låta bli och
skratta åt honom, hur ledsen man än var. Och min äldste son började redan
då att, så ofta han kunde, gå på spektaklet och ville alltid ha mig med
sig förstås, och som det var det enda nöje vi hade råd att kosta på
oss, så begagnade vi oss också af det så mycket som möjligt! Jag hörde
Jenny Lind, jag, när hon debuterade som Agatha i Friskytten, och den
kvällen går aldrig ur mitt minne. Jag kommer också mycket väl ihåg när
lärftskrämarna hvisslade ut Dahlqvist, och när han sedan kom igen och
spelade i ’Trettio år af en spelares lefnad’ ... den rocken som han hade
på sig som Varner, när denne kommer som tiggare i sista akten, den hade
jag skaffat honom från klädståndet ... se, han umgicks med son min, han
också, liksom en hel mängd af de andra aktörerna, och han var min själ
inte så tragisk då, som han var på teatern inte. Och Hyckert se’n! Två
dar innan han sköt sig, var han på middag hos son min, och var så glad
som om han tänkt få lefva tills han blifvit hundra år!»

På detta sätt kunde gumman hela timmarna sitta och berätta om hvad som
händt under hennes förflutna dagar. Jag kom ibland i sällskap med den
unga flickans fästman dit upp, och blef snart vän med den gamla, ty
merendels var det jag ensam, som hörde på gummans berättelser; de unga
tu hade troligen en hel mängd mycket intressantare saker att tala om och
tänka på, där de sutto hviskande och förtjusta i ett soffhörn, medan
gumman och jag höllo oss till stolarna omkring det lilla tebordet. Den
gamla, präktiga gumman var likväl inte på minsta vis missnöjd öfver deras
fåordighet och tankspriddhet när det gällde vår konversation, tvärtom.

»Hvad skulle det vara för kärlek,» plägade hon ofta säga, när fästmannen
helt förlägen ursäktade sig med att han inte hört någon fråga som gumman
ställt till honom; »hvad skulle det vara för sorts kärlek, om ett par
unga förlofvade skulle ha ro att sitta och höra på hvad en gammal gumma
pratar? Kuttra ni, vi prata nog, vi. Ni ska inte tro att jag ä’ så
rasande gammal af mig, att jag helt och hållet glömt bort hur det var,
när jag var ung.»


5.

En afton när gumman Granke yttrade sig ungefär på det sättet, tog jag mig
friheten att fråga:

»Nå, men säg mig, hur var det när fru Granke var ung?»

»Hå kors, det var mycket olika mot nu för tiden det, utom i ett fall.»

»Hvilket då?»

»Jo just i det fallet som vi nyss talade om. ’En ung mans väg till ena
pigo’ var då ungefär den samma som den är nu i dag, och troligen har den
väl varit sig lik i alla tider.»

»Kommer fru Granke ihåg hur frun blef bekant med sin salig man?»

»Om jag kommer ihåg det? Herre min Gud, tror herrn att en kvinna glömmer
sådant, om hon också blef aldrig så många hundra år? Den som tror det,
den känner oss illa. Vi kunna glömma mycket, vi också, liksom karlarna;
men aldrig glömma vi något som har sammanhang med honom som vi fästat
oss vid, sak samma om han blifvit vår make eller inte. Jag minns nog
när Granke lefde, jag ... när vi sutto och talade om det förflutna,
de få stunder jag fick ha honom hemma! Hur jag mindes hvarenda liten
omständighet vid vårt första sammanträffande, hvart ord som fälldes —
och han satt och hörde på han, och mindes ingenting! Men det är så med
karlarna, de ha så mycket annat och viktigare att tänka på, så man får
inte undra på det, och ingen förståndig hustru får stöta sig på det; vi
kvinnor, vi känna ingenting viktigare än vår kärlek, vi! Men nu pratar
jag igen ... hvad var det som herrn frågade mig om?»

»Jo, om fru Granke mindes hur frun blef bekant med sin man?»

»Ja nog minns jag det, det är som det skulle varit i går, fast det är
öfver femtio år se’n, ja, det är det visst det! Och nog kan jag tala om
den historien, om ni har lust att höra på den ... ja, gör er inte till,
ni, mitt förlofvade herrskap, och försök inte att inbilla mig att ni hör
på ... innan jag sagt tio ord så ä’ ni ute och flyger uppåt väggarna
igen!»

»Nej, nu kan tant vara säker om att vi ska höra på,» försäkrade den unga
flickan, i det hon gjorde fåfänga ansträngningar för att draga sin hand
ur fästmannens, som däremot inte visade den allra ringaste goda vilja att
å sin sida släppa hennes.

»Jo jag tycker jag ser det,» menade gumman, i det hon godmodigt och
leende blinkade åt mig, »men det är detsamma. Jag vet att jag har alltid
_ett_ par öron åtminstone, som höra på hvad jag har att förkunna.»

»Och det med största uppmärksamhet, det kan jag försäkra frun!»

»Ja det tror jag nog, men var så god och inte sätt in det i någon pjäs,
det anhåller jag om, för jag vill inte vara något spektakel för publiken.»

»Tycker frun det!»

»Ja, jag tror aldrig de här författarna mer än jämt. Men, skämt åsido,
jag ä’ väl inte så rädd heller som det låter. Se nu var det så att min
mor dog, när jag var helt ung, och att jag skötte hushållet för min far,
som var handskmakare i Stralsund, och vi bodde i ett litet hus helt nära
hamnen. Den som har varit i Stralsund, vet att det går en gata ifrån
gamla rådhuset och neråt hamnen, och den gatan slutar med ett stort och
mycket underligt hus, under hvilket en bred hvalfgång leder ner till
sjön och bron där fartygen lägga till. På ena sidan utaf det huset är en
spännbåge öfver till ett annat hus, och under den spännbågen mynnar den
gatan ut, som vi bodde på. Nu ä’ det vanligt i sjöstäder, att när man
bor neråt hamnarna, så får man ofta nog höra af att sjöfolket har tagit
ut litet på hyran, och att det vill ta sin skada igen för tvånget ute på
sjön. Jag var därför inte ovan vid att höra bullersamma uppträden utanför
vår port eller i grannskapet; men en kväll i oktober månad 98 tror jag
det var ... jaha, 98 var det ... var det alldeles rasande. Utanför vår
port stod just en gammal oljelykta, just ett tocke där vargöga, som det
ännu finns här uppåt söder, men som lyste om möjligt ännu sämre än våra
göra, och som min far var borta på en klubb dit han ibland brukade gå
om kvällarna, hade jag inte brytt mig om att tända ljus, utan satt vid
fönstret och stickade på en strumpa vid skenet af lyktan. Vår enda piga,
en fet och trind bondjänta från Rügen, var ute i köket och lagade till
kvällsvarden åt min far; ty den åt han aldrig ute, utan kom alltid hem
på slaget åtta, så säkert att man utan tvekan kunde ställa sitt ur efter
honom. Jag var så van att höra de säkra slagen af hans järnskodda käpp
emot stenarna långt nere på gatan, så att jag då hade god tid att tända
ljus och göra i ordning vårt lilla kvällsbord, innan han hunnit inom
porten. Nå, bäst som jag sitter i mina tankar ... Gud vet för resten hvad
jag tänkte på, troligen på ingenting egentligen, som ungdomen brukade
då liksom nu, får jag höra ett förfärligt väsen på gatan ner åt hamnen.
Skrik och svordomar på något främmande språk hördes om hvarandra. Därpå
hördes ett buller af springande, en person som sprang förut, och en hel
hop förföljare efteråt; jag tyckte att de närmade sig gatan där vi bodde,
och mycket riktigt, inom ett ögonblick ser jag en person komma springande
barhufvad förbi fönstret; men just som han kom midt för, stupade han
mot en uppstående sten och föll rak lång emot gatan. Jag skrek till af
förskräckelse, och ämnade just skynda ut för att hjälpa honom, i fall han
slagit sig illa, då jag i hast ser ett halft tjog druckna sjömän komma
fram i full fart och kasta sig öfver den fallne. Det var ett rysligt
ögonblick, som jag aldrig glömmer! Men också förgäter jag aldrig hur den
fallne mannen reste sig upp, stark som en björn och skakade af sig de
anfallande som om de varit små hundvalpar omkring ett lejon. Jag stod där
med klappande hjärta, och alldeles andlös såg jag hur den ena efter den
andra af de anfallande kastades tillbaka med blödande pannor från den
barhufvade mannen, som tycktes få fördubblad styrka vid hvarje anfall.
Men många hundar bli harens död, säger ordspråket, och jag såg tydligt
att den stackars mannen skulle duka under för öfvermakten, då jag i
detsamma till min stora förvåning och förskräckelse får se min gamle fars
järnskodda, långa spanska rör börja bearbeta de anfallandes ryggar och
det med sådant eftertryck att de inom ett par sekunder togo till flykten,
troligen också skrämda af brandvakternas skramla, som nu hördes på långt
håll nerifrån hamnen. I detta ögonblick försvann all min rädsla för
tanken att min far skulle råka i olycka, och jag rusade ut på gatan sådan
jag gick och stod, följd i hack och häl af Gertrud, eller Trudchen, som
hon kallades i hvardagslag, som skrek som om knifven suttit i henne. När
jag kom ut, såg jag min far fatta tag i den unge mannen, som nu, sedan
angriparna voro borta, var nära att falla omkull af ansträngning och
blodförlust; ty han blödde starkt af ett slag i hufvudet och ett öfver
vänstra ögat.

»Tag honom under andra armen du, Marie,» sade min far kort och bestämdt —
han var alltid sådan; »och låt oss föra honom in!»

»Ach jemine, ach jemine,» skrek Trudchen på sin breda plattyska, »di har
schlagen honom dedt!»

»Håll munnen på dig,» sade min far, »och låt oss laga att vi få honom in
i rummet, innan nattvakten kommer.»

Och med förenade krafter förde vi nu den nästan helt och hållet
vanmäktige mannen in i rummet, där min far och Trudchen satte honom i min
fars gamla länstol, medan jag sprang ut i köket efter vatten och ättika,
för att tvätta och förbinda hans sår.

När jag kom tillbaka in var ljuset tändt, och min far stod med armen om
den unge mannens axlar för att hålla honom uppe i sittande ställning i
stolen. Jag steg fram för att börja torka blodet ur den slagnes ansikte,
men jag darrade, så att jag knappt kunde hålla skålen med vattnet och
ättikan, och Gud vet om jag inte tappat alltsammans såvida inte min far
tämligen sträft ropat till mig:

»Stå nu inte där och darra på manschetterna, utan tvätta först såret i
hufvudet, som blöder värst; det andra är bara en liten rispa! Men hvad
är det då åt dig, kära barn? Jag har aldrig sett dig bära dig så bakvändt
åt.»

Och jag tror nog att gubben hade rätt, ty inte vet jag om det var åsynen
af blodet och det gapande såret i hufvudet eller om det var minnet af
den ohyggliga synen nyss utanför fönstret, då alla störtade sig öfver
honom, eller om det var en förkänsla af att jag här såg framför mig den
ende man, som jag skulle fatta tycke för i hela mitt lif; men aldrig
i all min dar har jag varit så förvirrad som jag nu var. Och när jag
så hade fått blödningen från såret i hufvudet att stanna, och skulle
börja att tvätta blodet från hans ansikte, som blekt och med slutna ögon
hvilade mot länstolens höga rygg, så darrade min hand som om jag hade
haft en frostattack. Min far, som under tiden gått till ett väggskåp i
sitt lilla arbetsrum, hade därutur tagit fram en långhalsig butelj med
millefoliumbrännvin, den enda medicin som fanns i huset, och den enda som
han nånsin begagnade, och kom nu fram till den unge mannen med ett fylldt
glas af det i hans tanke ovärderliga medikamentet.

»Hur är det med dig, flicka?» ropade han, när han fick se hur min hand
darrade, »jag tror, Gud förlåte mig, att du är färdig att dåna bara för
en smula blod?»

»Ånej, kära fatter,» svarade jag; jag hade alltid varit van att kalla
honom så, ty fast min far var svensk född så var min mor pomerinkare, och
vi talade därför en sorts underlig tysk-svenska i huset; »men jag är rädd
för att den stackars gossen här får sätta lifvet till, han är ju alldeles
likblek och ger inte minsta tecken till lif ifrån sig.»

»Ja en annan gång låter han bli att ge sig i slagsmål,» svarade min far
buttert; »galna kattor få rifvet skinn, det är så vanligt det! Vore i
alla fall synd på pojken, för han ser hygglig ut. Tycker du inte så med,
Miken?»

»Jo, fatter lilla, vore det inte bäst att skicka Trudchen efter
stadsfysikern?»

»Vet jag visst! Hvad kan han göra som inte millefoliebrännvinet uträttar
lika bra? Hm, tycks vara ett bättre mans barn, den här. Hör på, min
gosse, gapa litet nu, så ska du få se på annat slag.»

Men i detsamma som min far förde glaset till munnen på den unge mannen,
utstötte han en djup suck, gjorde en våldsam rörelse med handen och slog
ut glasets innehåll öfver min fars väst, i det han med stora, förvirrade
ögon såg sig omkring och utropade på den klaraste och tydligaste svenska:

»Hvar är jag? Akta er, edra skurkar! Om ni vore ännu tio till, så ska jag
visa er att en svensk sjöman inte viker för sådant där byke! Där har du,
och du, och du ...» och nu började han slå omkring sig som en galning,
till dess han slutligen helt utmattad sjönk ner i stolen igen, och på
nytt, men nu med mycket saktare röst frågade:

»Hvar är jag?»

»Jo, du ä’ hos mig, handskmakare Bohm,» svarade min far, »och här ser du
Marie, dotter min! Men sitt still nu, för här behöfver du inte slåss, min
gosse. Och när jag fått slå i ett glas till utaf medikamentet, så slå
inte ut det för mig, ty därtill är det både för dyrt och för godt.»

Och medan min far stultade af in till sitt hörnskåp igen, skyndade jag
mig att binda för såret öfver vänstra ögat med en stor bindel som täckte
icke allenast såret, utan äfven själfva ögat. Han tycktes nu vara redig,
och jag glömde inte på mången Herrans dag den blick han kastade på mig,
innan jag täckte öfver ögat; ja, jag kan se den ännu när jag vill.

»Tack!» sade han helt tyst, i det han lutade hufvudet tillbaka mot
stolsryggen. »Jag hade en liten syster som hette Marie. Om hon hade
lefvat, så hade hon varit lika stor och vacker som ni.»

Ingen hade nånsin förut sagt att jag var vacker, och inte visste jag
heller af det själf. Det var ondt om speglar i min fars hus, och inte
hade jag mycket tid att spegla mig på heller. Jag visste inte hvarför
jag rodnade, men jag kände att jag gjorde det, och sedan var det mången
både ond och glad stund som de orden återkommo i mitt minne. Ty ni ska
veta, det gick inte så lätt att bli den fattige sjömannens hustru, som
ni tror. Men jag skall väl inte gå händelserna i förväg. Min far kom
tillbaka med sitt medikament, som han trots alla protester hällde i
den unge sjömannen, och efter en god stund hämtade han verkligen så
mycket krafter, att han kunde omtala för oss hur han kommit i gräl med
de främmande sjömännen. Det hade som vanligt varit för en småsaks skull;
han var jungman på ett i hamnen liggande svenskt skepp, och skulle gå
upp i staden, då de rusiga sjömännen kommo omkring honom och ville att
han skulle taga af sig hatten för dem, därför att de tillhörde en fransk
korvett och han bara en simpel handelsskuta. Den unge svensken, som var
kort om hufvudet, svarade med att slå hatten af den näsvisaste af de
franska matroserna, och inom kort var slagsmålet i full gång.

»Det öfriga känner ni,» sade sjömannen, »och hade inte ni och er dotter
varit, så hade de väl slagit ihjäl mig, kan jag tro! Men nu får jag lof
att gå, för annars håller väl kapten ett fasligt väsen, när jag kommer
ombord igen.»

»Du kan gärna stanna kvar här i natt,» menade min far; »det går inte an
att gå ut i den fuktiga luften med de där skråmorna.»

»Och så kunna de stå och lura på er därnere vid hamnen,» tillade jag utan
att våga se på honom.

»Ah, det har ingen fara!» svarade den unge mannen, i det han steg upp ur
stolen, »skråmorna ä’ ingenting med ... jag är bara litet yr i hufvudet
af dem — och de ha längesedan glömt att de varit i krakel med mig, så
druckna som de voro. Därför ännu en gång, tack för hjälpen och låt mig nu
gå ombord.»

»Ja, men låt oss höra af dig i morgon!» sade min far i det han skakade
hans hand; »du ä’ ju vår landsman, och det ska roa oss att veta att du
inte får några efterslängar utaf det här kalaset. Ta och lys honom ut
genom porten du, Marie!»

Jag tog ljuset och gick före honom ut genom dörren; utkommen i farstun
måste jag sätta handen för ljuset för att det inte skulle blåsa ut, och
jag kände då huru en hand lades på min arm och en sakta och upprörd
stämma hviskade i mitt öra: »Tack, Marie, den här kvällen glömmer jag
aldrig!»

Ögonblicket därefter hörde jag hans raska och fasta steg ute på gatan,
och de försvunno allt mer och mer, under det att jag försökte att stänga
igen porten, men hindrad dels af ljuset som jag inte ville släppa, dels
af darrningen i mina händer, som inte ville öfverge mig, dröjde jag så
länge, att min far slutligen öppnade dörren och ropade:

»Nå, Marie, hvad gör du så länge? Har sjömannen tagit dig?»

Jag svarade ingenting utan skyndade mig in, och den natten var den första
sömnlösa jag någonsin haft.


6.

»Man kan väl tänka sig,» fortsatte gumman; »den oro och otålighet, med
hvilka åtminstone jag den följande dagen afvaktade vidare underrättelser
om den slagne sjömannen. Min far var alltid tyst och sluten, så att af
honom hörde jag ingenting, och klockan 6 på kvällen tog han som vanligt,
sedan han slutat sitt dagsarbete, hatt och käpp och begaf sig af ut. På
min fråga hvart han skulle gå, såg han först på mig mycket förvånad,
sedan svarade han helt lakoniskt som vanligt: ’till klubben’, och så
vandrade han sina färde.

När jag blef ensam tilltog min oro så att jag slutligen inte visste
mig något råd för att få den stillad. Jag lade bort mitt arbete, och
gick fram och tillbaka i rummet, ifrigt funderande om jag inte skulle
våga att ta Trudchen med mig och gå neråt hamnen, för att skaffa mig
underrättelser om den slagne. Detta var minsann inte någon småsak för
en flicka i min ställning, och jag visste mycket väl, att om jag hade
blifvit sedd af någon utaf grannarna, så skulle det ha varit slut med
mitt rykte för alltid. Nu för tiden skulle en sådan sak till och med i
en småstad anses för ganska naturlig; men så var det sannerligen inte
då. Alla de moderna idéerna om kvinnans likställighet, och sån’t där,
som de nu skrifva tidningarna fulla om, kände man den tiden inte till;
för en ung flicka fanns det inte mer än ett yrke, synålens, och inte
mer än en plikt: att niga och säga ja, när föräldrarna väl hade utsett
en man åt henne, sak samma om hon tyckte om honom eller inte, eller
om han var ung eller gammal. I synnerhet var det fallet med en fattig
borgarflicka sådan som jag, och våra mödrar uppfostrade oss från första
stunden i de begreppen, så att när stunden kom, gjorde man sällan några
invändningar. Det var också inte utan att min far mer än en gång låtit
påskina, att han nu ansåg mig tillräckligt gammal för att, också jag,
gå all världens gång, och att en välbehållen änkling om ett par och
fyrti år, en mässingsslagare på samma gata som vi själfva, hade kastat
sina något skelande ögon på mig. Mannen hette Kortz, hade eget hus och
stor verkstad, samt bara tre barn från sitt förra gifte, af hvilka
dock två voro pojkar och en förskräckelse för hela stadsdelen, hvars
portluckor och fönsterrutor aldrig fingo vara i fred för dem. Min far
hade visserligen inte uttryckligen talat om mässingsslagarens frieri;
men ofta nog, då han kom hem från klubben, hade han låtit ord undfalla
sig om, hurusom han mycket väl skulle kunna reda sig ensam med Trudchen,
fastän hon visserligen var litet dum och långsam; men att, om det inte
var så rasande roligt i och för sig själf, så fick man i alla fall trösta
sig, när man hade sitt barn väl försörjdt, och så vidare. Allt detta rann
mig nu i hågen, när jag gick oroligt af och an, och om den hederlige
mässingsslagaren, hvars gulgråa hår till följd af hans yrke oftast stötte
i grönt, förut redan förefallit mig afskyvärd med sina skelande ögon och
sitt plumpa skratt, så blef han ännu värre i jämförelse med den unge
sjömannen, hvars tacksamma blick och bleka anlete förföljde mig hvar jag
gick och stod. Trots min medfödda blyghet och förskräckelse, hade jag
också redan fattat mitt beslut att gå ut i köket och säga till Trudchen
att följa med mig, det fick nu för resten gå hur det ville, då jag i hast
hörde tunga steg utanför på gatan, någon öppnade porten, och efter något
trefvande omkring på dörren, slutade med att bulta på den. Med klappande
hjärta skyndade jag att öppna, och en gammal matros steg tvekande in
i rummet, medan han strök af mössan med ena handen, och stack fram en
hopviken papperslapp i den andra, i det han valkade en duktig buss fram
och tillbaka, därpå vände sig och spottade mot dörren, hvarpå han mycket
betänksamt vände sig om igen och frågade:

»Kan just undra om jag seglat riktig kurs, jag? Är det här som
handskmakar Bohm bor?»

»Ja, hvad vill ni honom?»

»Jo si, det är inte så utan att jag inte skulle liksom vilja lämna åf det
här, ifall han kan ta emot’et.»

»Min far är inte hemma nu för tillfället,» svarade jag, i det jag
utsträckte handen efter papperet; »men kanske att jag ...»

»Å hoj!» afbröt han mig hastigt, i det han skärskådade mig från topp till
tå, med ett par kloka grå ögon under buskiga svarta ögonbryn; »jaså, det
är dottern, det! Kunde förstå det på tacklingen och riggen ... se, pojken
ligger för ankar, si ... skamfilad öfver hela skrofvet, ska jag säga!»

»Hvem menar ni?» stammade jag.

»Kors, jungman vet jag! Han blef skamfilad i går afton utaf några
fransoskanaljer; kom ombord sen och såg ut som hin håle i synen; kånka
honom till sjukhuset i middags, för han fick feber i faggorna ...
försökte, både kapten och jag, att få i honom en grogg, men det bar sig
inte. Bad, när vi kånka dit’en, att jag skulle gå te handskmakar Bohm
och lämna den här lappen, för det var han och hans dotter, som frälst
lifhanken på’n, kantänka. Men hur ä’ det lilla mamselln? Hin kölhala mig,
tror jag inte hon blir blek i syna som ett nytt läsegel!»

Jag var visserligen ingen sjåpig eller förklemad flicka, det skall Gud
veta; men förskräckelsen från kvällen förut satt ännu i mig, och när
jag nu hörde att den stackars gossen var förd till sjukhuset, så ansåg
jag det liktydigt med att han var död; ty sjukhuset hade i alla tider
utgjort min förskräckelse. Därför kände jag att jag bleknade och att mina
ben inte ville bära mig, och jag tyckte jag var färdig att sjunka till
golfvet, då jag hastigt kände ett par starka armar som fattade om mig
och satte mig på en stol, under det att en röst, som sökte göra sig så
mild och mjuk som möjligt, hviskade i mitt öra:

»Seså, mamsell lilla, ta nu inte så illa vid sig ... pojken mönstrar
väl inte af bums heller, för att han fått sig ett par skråmor. Men si,
sanningen ä’ att doktorn sa, att han får ligga i lugnvatten ett par
veckor, innan han kan sätta alla lapparna till igen och ge sig ut på
seglats.»

»Tror ni inte att det är något farligt?» frågade jag, i det jag sökte
sansa mig så godt jag kunde.

»Nej vasserra, jag känner hans skalle, jag ... det ä’ jag som gjort’en
till sjöman, ska jag säga lilla mamselln! Det ska inte vara några
fransosnäfvar, som spräcker skallmejan på den pojken, inte! Men si, det
värsta är att kapten är segelfärdig och skutan klar, och att vi tänker ge
oss af i morgon om vinden håller sig, och då vete tusan hvem en ska få
som tittar om honom därborta på sjukhuset.»

Och under det den gamle, ärlige matrosen sade detta, valkade han bussen
med förnyad fart, och tittade på sned på mig, med ett på samma gång
enfaldigt och skälmskt uttryck i sina gråa ögon. Men jag var för mycket
upptagen af tankarna på den unge sjömannen, för att rätt besinna hur jag
blottade mitt inre för budbäraren, då jag hastigt utropade:

»Sörj inte för det, det ska nog vi göra; min far och jag; ty,» tillade
jag litet saktare, »han är ju vår landsman, och ...»

»Nå ja, då är det ingen nöd,» sade matrosen i det han skakade min hand
med en trohjärtenhet, som gjorde att han kramade den nästan blå; »då ä’
jag lugn för min jungman. Rasande duktig pojke, ska lilla mamselln tro,
kvick som en katt i tackel och tåg, och läser navigation som en hel karl;
den blir nog snart skeppare på egen skuta, och då kan han gifta sig, och
ta lilla frun med på resan, och har han då mig vid rodret, så kan di vara
lugna bägge två! Men ajös nu, här står jag och pratar ... ska gå ner till
sjukhuset och titta om’en litet, innan jag går ombord.»

»Vill ni låta mig följa med er till sjukhuset?» frågade jag hastigt.

»Nej, hör nu lilla mamselln,» återtog matrosen betänksamt, i det han
valkade sin buss mycket ifrigt; »det tror jag väl inte går an ändå. För
si, i kväll vet han väl ändå inte mycket till sig. Doktorn sa att febern
skulle smälla till värre mot afton; utan ta hon breflappen så länge,
lilla mamsell, och låt mig hälsa’n från henne, ifall han begriper så
mycket svenska ... och så i morgon bitti när jag tittar om’en igen, så
kan jag komma in och tala om hur det ä’ fatt me’n.»

Jag tog emot papperet, tackade den redlige matrosen, som ånyo kramade min
hand nästan värre än förut, hvarpå han aflägsnade sig med en vänskapsfull
nick och snart med vaggande gång passerade förbi fönstret, gaf mig ännu
en nick som om han velat säga: »var lugn, mamsell lilla,» och aflägsnade
sig neråt gatan.

Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet i handen, och
försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte huru tiden gick, förrän
jag hörde min fars käpp slå emot gatstenarna, och såg honom passera förbi
fönstret i sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid
porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit. Jag spratt
till, utvecklade det lilla papperet, läste vid skenet af gatlyktan de
tvenne orden: »Tack, Marie», skrifvet af en darrande hand, och hade
knappast hunnit stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far
inträdde i rummet.

»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min far, i det han satte
ifrån sig hatt och käpp på den vanliga stolen vid dörren; »hvad vill det
säga?»

»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot honom; »här har varit
bud ifrån den där sjömannen, som blef så illa slagen i går.»

»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade han kärft; »hvad har
det ena med det andra att göra?»

»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»

»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»

Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte min far sig i
sin länstol, gaf mig tecken att draga min stol närmare intill hans och
frågade:

»Hvad var det för bud?»

»Det var en gammal matros från samma fartyg som han själf.»

»Nå, hur är det med honom?»

»Illa, fatter! Han har feber och ligger på sjukhuset.»

»Såå? Måtte ha fått duktigt med smörj då! Jaså, på sjukhuset ... ja, där
lär han väl inte må för väl, känner jag stadsfysikern rätt.»

»Och det värsta är att i morgon seglar kaptenen sin väg, så att han får
ligga där ensam och öfvergifven, stackars gosse.»

»Du ä’ fasligt ömsint om den där junkern!» sade min far och såg på mig
med en djup rynka mellan ögonbrynen.

»Han är ju vår landsman, fatter lilla! Och tänk bara om han har far och
mor i lifvet, hvad de ska vara oroliga för honom.»

»Jaja, det är då sant, det. Men det är så vanligt för de gamla det, när
ungarna flugit ut. Ska väl gå och titta om honom i morgon, får jag se hur
det står till. Om gumman min lefde, så kunde vi flytta hit honom från
sjukhuset, för där får han väl både svälta och allt.»

»Ja, men fatter lilla,» menade jag och försökte att vara mycket lugn,
fast hjärtat klappade så hårdt, att jag knappt kunde tala; »nog kan
Trudchen se efter honom, ifall du vill.»

»Den,» sade min far, i det han tände sin pipa, som jag stoppat och räckt
honom; »det ville jag just se, hur det fåret skulle bära sig åt med den
saken!»

»Nå, men så kunde väl jag åtaga mig att sköta om honom,» sade jag
tvekande, i det jag såg ned på min sömnad, som jag fattat tag uti; »du
har själf sagt att jag är en bra sköterska, fatter ... minns du det, när
du själf var sjuk i fjol?»

»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du blir sjuksköterska åt
en tocken där pojkvasker!»

»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande att öfva
barmhärtighet emot de lidande?» frågade jag litet jesuitiskt, jag
medger det gärna; men jag kunde inte annat, »låt flytta honom hit hem,
fatter lilla, det vore ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf
vanskötsel på sjukhuset.»

»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han såg på mig med
pröfvande blick; »men jag tycker du ä’ bra angelägen att få honom hit?
Du måtte väl inte ha förgapat dig i pojken, när du förband honom i går
afton? Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar så lurar
du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till måg, det vet du, och Kortz
har mitt ord, det vet du också.»

»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa, som man
knappast sett i fem minuter?» frågade jag och tvang mig att skratta,
ehuru det skar till i hjärtat på mig som med en hvass knif, när jag hörde
mässingsslagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för galet. Och
vore han inte sjuk, den stackars gossen, så kan du vara säker på att jag
inte det minsta skulle bry mig om honom.»

»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far lugnad, i det han
drog stora moln ur sin pipa; »och i morgon ska jag gå ner till kapten
och fråga hur dan pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt
stadsfysikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli
människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden, min flicka. Jag är
hungrig, ska du veta!»

Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet inte rätt om det var
af oro öfver den unge sjömannens tillstånd eller af glädje öfver att få
sköta honom.»


7.

»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag är en bra stor
toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper för er; men jag
ska säga er, att när man blir så gammal som jag är, så värmer det upp
hjärtat att få i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå
den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket förstockad och
mycket förtorkad i själen för att inte glädjas åt att få påminna sig den
på nytt.

Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser från kaptenen och
dåliga från sjukhuset, och det gjorde att inom två dagar var den unge
sjömannen transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum
innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu, mina unga vänner,
börjades en bra skön tid för mig, ska ni tro. Jag hade alltid varit ensam
och utan några jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles
ömsint eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda, att vara
allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru jag allt mera fästade
mig vid min skyddsling, så kan jag gärna kalla honom, ty han var hjälplös
som ett litet barn, och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en
syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit djupare än man först
trodde, och det höll på att bli hjärninflammation utaf, så att många
veckor gingo förbi, innan han ens kände igen mig, annat än under korta
mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara någon fara
för mig att på detta sätt vara ensam med en sjuk, öfverlämnade slutligen
den sjukes vård helt och hållet åt mig.

Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom och hjälplösa belägenhet
var just det, som främst af allt banade honom vägen till mitt hjärta.
Jag hade som ung flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt
säkert inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle ha
utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några veckor vid en sjuksäng.
Men det är så många som gå förlofvade från en bullrande bal, där de lärt
känna hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af en
hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan går förlofvad
från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det säkra är att nog kommer
den unga flickan från det sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga
illusioner, än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis
kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens friska och
kraftiga natur, och inom kort kunde han stappla omkring därute i det
största rummet stödd på min arm; men nu var det jag som höll på att bli
sjuk i stället. Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par
dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både honom och mig,
medan min far dolde sin oro för mig genom att gå och smågräla emellan
mitt rum och den unge sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset,
och att en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre korta om
hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån sådant där elände.

När jag kom upp igen, fingo vi båda unga klart för oss, hur det stod
till med våra hjärtan, och många ord behöfdes inte för att oss emellan
afsluta det förbund, som, Gud vare lof, ingenting annat än döden kunde
upplösa. Fråga de båda unga där, så får ni väl höra om kärleken vid
sådana tillfällen har för vana att vara mångordig af sig. Ju djupare och
sannare han är, desto mindre har han att säga, tänker jag. För oss var
en handtryckning, en blick, och en hastigt och under stor fruktan å min
sida utbytt kyss mer än nog, och sedan försökte vi att vara så lugna och
likgiltiga som möjligt emot hvarandra i min fars närvaro. Det blef en
ganska lång konvalescens, under hvilken min fästman, ty så kallade jag
honom i mina drömmar och vid våra korta ensamma stunder, skaffade sig
böcker att läsa för att fullkomna sig i sitt yrke. På det sättet gick på
nytt en lycklig månad; men då var han helt och hållet återställd, och
nu måste det bli slut på den lyckliga tiden. Hans kapten hade skrifvit
till honom med en kustjakt ifrån Lübeck, att han där väntade på honom
för att sedan fortsätta färden till England och vidare neråt Spanska
sjön, och att han måste skynda sig, så vida kaptenen inte skulle blifva
tvungen att inmönstra en annan i hans ställe. När det brefvet kom var
min far inte hemma, och vi unga hade nu en lång öfverläggning om hur vi
skulle bete oss, för att min far inte skulle tvinga mig att gifta mig med
mässingsslagaren.

»Jag går till honom, innan jag far,» sade Gustaf, i det han drog mig
intill sig, »och säger honom, att om han understår sig att se på dig
medan jag är borta, så slår jag ihjäl honom.»

»Men, käre Gustaf,» bad jag, i det jag försökte lugna honom, »det är väl
ändå inte rätta sättet. Litar du inte på mig, att jag aldrig gifter mig
med någon annan än dig?»

»Jo, det gör jag visst, Marie lilla; men din far skall nog försöka tvinga
dig, när jag är borta. Han räknar på att mässingsslagaren har egen gård,
och jag ingenting annat än ett par friska armar och god vilja att bli en
duktig skeppare med tiden. Och det ska jag också bli, och det inom två
år, det kan du lita på!»

»Nå, låt oss då säga min far det,» föreslog jag, »för jag kan i alla fall
inte samtycka till någon hemlig förlofning utan hans vetskap, det skulle
han aldrig förlåta oss, och då blef den sista villan värre än den första.»

»Jag har också inte tänkt, att vi skulle dölja det för honom, utan säga
rent ifrån, och det har jag föresatt mig att göra redan i kväll. Men
först ville jag ha saken på det klara med dig, Marie lilla, för har du
inte tålamod att vänta på mig, så lär det väl inte vara värdt att tala
vid far din om saken. Ser du, jag har en gammal farbror öfver i Strömstad
i Sverige, och han skaffar mig nog en skuta att föra, om jag bara visar
att jag duger till det. Det har han lofvat, och fast han är duktigt snål
och inte velat ge mig något till min uppfostran, så håller han nog ord
ändå, när jag kommer och visar, att jag är fix och färdig — det har ingen
fara. Vill du därför bli min, utan att bli förskräckt för att vi kanske
få dragas med fattigdom och bekymmer i början, så ska nog allt gå bra.»

Att jag svarade ja, var naturligt; ty hvilken aderton års flicka tänker
på fattigdom och bekymmer, när hennes utvalde ser henne så trofast in i
ögat som min Gustaf gjorde, och när hennes hand hvilar i den älskades så
lugn och trygg som fallet nu var med min hand? Åtminstone var det inte så
den tiden att man såg mera på möblemanget än på hjärteglädjen, mera på
de årliga inkomsterna än på friden och lyckan i hemmet, och är kärleken
utaf den äkta sorten, så tänker jag väl det är detsamma ännu i dag. Eller
hur, mitt unga herrskap?»

»Nog tror jag det är fallet med de unga,» svarade den lycklige
fästmannen; »men se, det är alltid de gamla som ha sina betänkligheter,
naturligtvis. För dem går lifvets goda öfver allting, och de kunna aldrig
tänka sig någon sällhet utan en full kassakista och ett väl försedt bo!
De besinna inte, att just mödan att tillkämpa sig allt detta, är för det
unga sinnet ett behof och en glädje.»

»Åja, det där låter mycket bra,» återtog gumman, om man bara har allvar
med det! Men de gamla kunna nog vara att ursäkta, de också; ty de ha sett
mera af lifvet än de unga. Jag tyckte nog, jag också, att min gamle far
var orättvis och hård; men jag såg många gånger se’n, att hade vår kärlek
inte varit af det slaget, som fördrager allting, så nog kunde vi haft
våra ganska bekymmersamma dagar, både under de första och senaste åren af
vårt äktenskap. Men det tänkte vi minsann inte på den kvällen som nu var
fråga om, utan bäst som vi sutto där och kuttrade om vår kärlek och våra
förhoppningar, så väcktes vi upp ur våra lyckliga drömmar af min far,
som oss ovetande kommit in, och som nu med ingenting mindre än blid ton
utropade:

»Hvad vill det här säga? Jo, det kan man kalla en riktig god tack för att
man visar sig mänsklig mot sådana som behöfva ens hjälp! Skulle jag kunna
få lof att veta hvad meningen är med den här saken, ifall det inte anses
för näsvist af mig som far, att understå mig fråga ungherrskapet?»

»Snälla fatter ...,» försökte jag stamma, men afbröts genast af min far.

»Tyst du!» ropade han allt mera förtörnad, »du borde skämmas att bära dig
åt på det sättet! Är du en anständig flicka du, som i din fars frånvaro
sitter där och håller kurtis med den första unga glop du får tag uti?
Du borde skämmas ögonen ur dig, det borde du, och jag borde köra dig på
porten, det borde jag!»

»Nej, hör nu, bästa farbror ...,» tog nu Gustaf till ordet.

»Fan ä’ din farbror och inte jag, från denna dag!» röt min far, som den
kvällen varit något längre än vanligt på klubben och därför var mera
högröstad än han brukade vara. »Ge dig af bara, din eländige förrädare!
Jag vill inte ha något vidare med dig att göra, hör du det!»

Nu började jag att gråta — det är ju vårt vanliga vapen, det, när vi inte
veta, hur vi ska bete oss. Men Gustaf han var minsann inte rädd, han
fattade min hand och bad mig vara lugn, och sade, att när min fars första
vrede väl hade lagt sig, så skulle han nog inse, att ingen hederlig far
eller mor behöfde anse sin dotter förnedrad för att hon hölle af en ärlig
gosse, om han också icke hade något. Han kan väl skaffa sig, menade
Gustaf, och det skulle han också göra, om han bara fick min fars löfte
att inte tvinga mig till att gifta mig med någon annan.

»Det angår dig inte,» menade min far; »hon är min dotter, och hon gör
hvad jag vill, så mycket ni vet det, båda två.»

Men Gustaf lät ändå inte skrämma sig; han började att tala om hur
naturligt det skulle vara, att han fästade sig vid mig, som kom honom
till hjälp den där aftonen, då han höll på att bli ihjälslagen; vidare om
hur mycken vänlighet min far visat honom, och om det löfte, hans gamla
farbror i Strömstad gifvit honom, om att skaffa honom ett fartyg, jämte
flera andra, skickligt framförda anspelningar på framtiden, som gjorde
att gubben fatters inkast blefvo allt färre och färre, och hans uppsyn
allt mildare och mildare. När så jag kom till på slutet och påminde honom
om huru han ofta berättat att han och min mor hade ingenting, när de
gifte sig, och huru det visat sig att det ändå gått bra, därför att de
hållit af hvarandra, så veknade han upp helt och hållet, och sedan han
funderat på saken en stund, tog han till vår stora förvåning till orda
ungefär så här:

»Ja, nog kan ni prata för skålen, det hör jag, och det är ingen konst.
Men nu vill jag ha mitt ord med i laget också, och det låter så här: Du
ger dig genast af härifrån, pojke, för jag vill inte ha något tocket
här maskopi omkring mig. Och ni får hvarken skrifva till hvarann eller
träffas, förrän du skaffat dig skuta och rätt att föra henne, och då få
vi se hvad det kan bli af. Gör du ett enda försök att träffa dotter min
före den tiden, så är det slut med hela aftalet. Hör du det!»

»Ja,» svarade Gustaf, »och jag begär ingenting bättre! I morgon bittida
seglar jag för att söka opp min kapten, så att farbror behöfver inte vara
rädd för att jag inte skall hålla mitt ord. Men jag vill ha farbrors
löfte på att vänta i två år, ty så lång tid behöfver jag för att läsa mig
till kapten. Och när den tiden är förbi, då kommer jag med Guds makt hit
till Stralsund på eget däck och då begär jag min brud af farbror, och så
hissa vi segel och styra af till mitt hem.»

Min far blef återigen mörk i hågen vid dessa ord, och jag fruktade
för att Gustaf skulle ha fördärfvat alltsammans för oss, genom sin
oförsiktighet att yttra dem; men hvad min far också tänkte, så sade han
likväl ingenting, utan det öfriga af kvällen förflöt mera lugnt och
fridfullt än man kunnat vänta. När vi skildes åt, skakade min far och
Gustaf hand med hvarandra, och sedan vände min far sig bort, i det han på
sitt vanliga korta sätt sade till mig:

»Du skall väl lysa honom ut, du Marie, så att han inte stupar omkull
därute i mörkret.»

Och på det sättet fingo vi utan vittnen taga afsked af hvarandra; men
att det inte var tid hvarken till långa eder eller försäkringar, det
kan ni lätt tänka er. Ett famntag, en trofast kyss, ett par upprepade
handtryckningar och ett framhviskadt: »Mod bara, med Guds hjälp se vi
hvarandra åter.» Och snart hörde jag på nytt de raska stegen ljuda nedåt
gatan. Jag sväljde tårarna och gick in, där jag emottogs af min far, som
stod midt på golfvet med armarna i kors, på följande sätt:

»Hur tusan kan man fästa sig vid en tocken där flyttfågel. Tacka vill jag
min vän mässingsslagaren, den vet man hvar man har, och han flyttar min
själ inte längre än mellan hemmet och klubben. Det förstås, att han är
inte så fin och så ung som den där sjöfågeln, men så har han egen gård i
stället och burskap, och ...»

»Och grönt hår och ett par elaka pojkar!» bifogade jag litet retligt, ty
jag tyckte att min far var bra grym, som nu kunde tala om sådant.

»Ja, det förstås, ni kvinnor ä’ er alltid lika, ni må vara unga eller
gamla!» brummade min far och gick in till sig.

Och glad var jag att få vara ensam med min första egentliga sorg, fast
den inte var djupare än att hoppet visade mig ett leende framtidslif
mellan tårarna. Och när natten var förbi, smög jag mig ut och ner till
hamnen. Det blåste frisk vind inifrån land, och Gustaf vinkade gladt och
lifligt åt mig från den lilla kustfararens reling, medan fartyget hastigt
begaf sig af utåt bukten, där Östersjön fräste och glittrade, så att det
snart stod som en tät mur af skum mellan mig och min bortilande fästman,
som jag kanske aldrig mera skulle återse.


8.

Ett par kvällar därefter sutto vi åter vid det lilla tebordet, och gumman
skulle just på min begäran fortsätta sin berättelse, när Augusta i full
fart kom in ifrån köket.

»Frun!»

»Ja, hvad ä’ det nu då!»

»Amerikanska prästen är här med bref ifrån fruns son!»

»Jaså, nå bed honom stiga in då, han skall väl inte stå i farstun och
predika heller!»

»Ha ha ha!»

»Gaffla inte nu, utan tänd på ljusena i salen och bed honom stiga in.
Och nu får ni ursäkta mig, mitt unga herrskap, att jag går dit ut på en
stund, ty fast inte brevbäraren är utaf det allra behagligaste slaget, så
är likväl brefvet ifrån min son mig alltid kärkommet nog för att komma
mig att glömma det.»

Under tiden hade Augusta tändt ljusen, och nu inträdde prästen, en liten
rödblommig, mörklagd karl med ett jovialiskt, fastän något tillgjordt
utseende, talande den vanliga amerikaniserade svenska, som man hör af
dem, hvilka en längre tid vistats i Förenta staterna, och som den tiden,
då ännu just inga emigranter plägade återkomma därifrån, var något
tämligen nytt. Samtalet blef dock denna gång helt kort, ity att mannen
samma afton skulle hålla ett missionsföredrag i Betelkapellet, och därför
icke hade tid att försöka om sitt så ofta misslyckade värf, att göra
gumman till läserska. Ty att det var detta den lille jovialiske herrn
ville, det kunde man tydligt höra och se, ehuru gumman var honom för slug
och för ärlig i sin gammaldagstro. Efter en stund tog han således afsked
med några salvelsefulla ord, sedan han passat på att kasta en blick in i
det inre rummet, där vi sutto och där grabüschkorten på det lilla bordet
fingo en ljungande blick, som fortplantade sig på oss, syndiga varelser
därinne, hvilka hjälpte gumman att framhärda i världens förvillelse.

»I kväll slapp jag för bra godt pris,» sade gumman medan hon satte på sig
glasögonen och tog plats vid bordet, »jag kunde aldrig tro att det skulle
gå af för så hyggligt.»

»Han fick se oss och korten,» sade den unga flickans fästman, »och då
kunde han väl inte uthärda längre.»

»Kors ja,» menade gumman på sitt vanliga godmodiga sätt; »karlen är
mycket bra och mycket beskedlig; men nog kunde han låta bli att försöka
omvända mig, tycker jag. Det borde han väl se, att det inte lönar sig,
för den smak kärlet har fått, behåller det i de flesta fall, isynnerhet
när det har kommit till min ålder. Men jag förstår mycket väl hur det är;
min sonhustru, som jag för resten aldrig har sett, lär vara mycket gudlig
utaf sig, och dessutom mycket mån om sig, och hon tänker väl att jag ska
lämna litet mera efter mig, om jag för ett gudligare lefverne.»

»Skulle det verkligen kunna vara skälet?» frågade den unga flickan
förundrad.

»Ja, det är inte alls omöjligt; men det kunde hon bedra sig på, det
har jag sett exempel på förut en gång,» svarade gumman, »jag glömmer
aldrig grosshandlar Blocks, jag, de gjorde på samma sätt, och narrade
fruns gamla mor, assessorskan Gradin, att bli läserska, därför att de
var rädda för att hon skulle lefva upp sina penningar, för hon var en
glad gumma, som gärna såg folk och främmande omkring sig. Men den gången
lurade de sig, för prästen narrade gumman att testamentera allt hvad hon
hade till evangeliska fosterlandsstiftelsen, så de blefvo ändå utan,
de snålvargarna! Jag glömmer aldrig, jag, hur snäst grosshandlaren såg
ut, när gumman var död, och evangeliska stiftelsen tog både huset och
penningarna.»

»Nå men klandrade inte grosshandlaren testamentet?» frågade jag.

»Jo det tror jag visst han gjorde; men när de heliga få fatt i något som
klingar, så släppa de det inte så lätt, och stiftelsen behöll vackert
hvad den hade fått, den. Nu var det grosshandlarfrun också som var mest
mån om sig och om himmelriket; mannen brukade sedan ofta säga när det
taltes om saken: Det var rasande dumt att gumman skulle bli läserska, ty
nu gick man miste både om hennes förmögenhet och hennes goda middagar.
Dem hade man då alltid en gång i veckan annars, så lång vintern var!» Men
se så, låt oss nu dricka vårt te, nu tänker jag väl att det har dragit
tillräckligt, och så ska jag väl göra slut på min gamla ungdomshistoria,
som troligen har tröttat er lika mycket som den uppfriskat mig.»

Vi försäkrade alla och på fullt allvar att så inte var förhållandet, och
efter en stund började gumman:

»Den första tiden efter Gustafs afresa gick jag alldeles som i en dvala.
Jag uträttade mina sysslor som förut, jag åt och drack och talade, men
det var så maskinmässigt som man gärna kan tänka sig af en lefvande
människa. Min far var vid dåligt lynne hela tiden, och menade oupphörligt
att den unge sjömannen hade förhäxat mig, ty jag var inte mera det
ringaste lik hans glada Marie, påstod han, och det tror jag nog att han
hade rätt i. Vidare sade han mig en kväll, omkring en vecka efter Gustafs
afresa, på sitt vanliga barska och buttra sätt:

»Hör du Miken, du, jag ska säga dig en sak så god som två! Om du inte
blir folk igen och det i rappet, så ta mig raggen skickar inte jag efter
mässingsslagaren, och ställer till förlofning på fläcken. Och jag vill
väl se, om jag inte ska få bukt med en näsvis och obstinat flickslinka,
som till på köpet är min egen dotter!»

Och det hotet hjälpte! Jag försökte på fullt allvar att bli mig lik igen
som jag var förut, och det människan vill på fullt allvar, det kan hon
också. Inom kort var jag åter till utseendet densamma som förut, fast jag
i själfva verket var mycket förändrad; men det gömde jag för mig själf,
och nu var det bara om kvällarna när jag blef ensam i min lilla kammare,
som jag drömde och suckade; men då tog jag också skadan igen, ska ni tro.

På det sättet gick nu något öfver ett år, utan någon annan omväxling i
mitt stilla lif, än att min far då och då öfverfölls af en oemotståndlig
lust att få mässingsslagaren till måg, och vid sådana perioder plågade
mig med alla möjliga uppmaningar att inte bry mig om att tänka på den där
sjöfågeln, som längesedan, efter hvad min far påstod, hade glömt mig för
en annan flicka.

»Sådana där gökar byta om flickor som en annan byter om strumpor,»
brukade då min far säga; »hur kan du tänka dig att han skulle vara
beständig? Om han hade känt dig i åratal, det kunde så vara ... som
mässingsslagaren till exempel; men en tocken där flygfiskkärlek som
kommer som ett skott, därför att den ena får ett hål i hufvudet, och den
andra står och plaskar på det med vatten och ättika, den vill jag inte
höra talas om! Har du hört ett ord af honom sedan han for, hvasa?»

»Ja, men fatter lilla,» svarade jag då, »det var ju du själf som förbjöd
honom att skrifva till mig? Minns du inte det?»

»Nå, om jag förbjöd honom sjutton gånger,» skrek min far förargad, »ska
han bry sig om det, han då? Är han en så’n förbaskad meser, så han inte
vågar skrifva till flickan för det att fadern förbjudit det, så måtte
det bli en snygg man du får!»

»Ja, men fatter lilla, jag håller af honom ännu mera för att han lyder
dig, det bevisar bäst hur redliga hans afsikter äro.»

»Redliga hit och redliga dit! Han är en stackare, säger jag, och han har
längesen glömt dig, det kan du slå dig i backen på. Jag minns nog jag,
hur det var när jag gick och friade till mor din, flicka; jag var minsann
inte den som brydde mig om ...»

»Hvad brydde du dig inte om, fatter?» frågade jag litet försåtligt, »säg
mig det?»

»Det rör dig inte, flicka!» svarade gubben buttert, ty han märkte nu att
han hade förplumpat sig, och därför tog han genast hatt och käpp och
gick bort till klubben, där han troligen för sin vän mässingsslagaren
beklagade sig öfver sin envisa dotter.

En bra tid efter detta lilla uppträde med min far, kom verkligen ett bref
ifrån Gustaf, det var dateradt från Göteborg, där han läste navigation,
och där han snart skulle undergå examen. Full af glädje som jag var, och
ihågkommande min fars ord, visade jag honom brefvet; men nu blef det en
storm och ett väsen som jag knappt ännu kan tänka på utan förskräckelse,
fast det är så många år se’n. Nu var min Gustaf den största bedragare
och förledare man kunde tänka sig, och nu hade han inte uppfyllt sitt
löfte, och därför behöfde heller inte min far uppfylla sitt. Det bästa
jag hade att göra var således att ta skeden i vackra hand och genast
växla ringar med mässingsslagaren, ty annars skulle min far stänga sin
dörr för mig, och jag finge taga vägen hvart jag behagade. Jag påminde
honom om hvad han själf sagt en tid förut, jag besvor honom att ha
tålamod ännu ett halft år eller så, och jag lofvade honom att om då
inte Gustaf hörts af med eget fartyg, så skulle jag lyda honom och bli
mässingsslagarens hustru. Jag var så säker på min Gustafs ord, att jag
gärna tyckt mig kunna våga ett sådant medgifvande, för att köpa mig litet
frid och ro för ögonblicket, men det var nära att jag hade bittert fått
ångra den fegheten, ty något annat var det inte i alla fall. När de två
åren voro gångna, hördes verkligen inte min fästman af, och nu ville min
far ovillkorligen att jag skulle uppfylla mitt löfte och växla ring med
mässingsslagaren, som på senare tiden börjat göra täta visiter i huset,
och därigenom blifvit mer odräglig än nånsin. Jag grät, bad och besvor
min far att gifva sig tålamod och mig tid, men han var envis som en
olycka, och slutligen hade jag i min förtviflan intet annat råd än att
vända mig till mässingsslagaren själf, för att bedja honom om uppskof och
för att säga honom att jag aldrig kunde tycka om honom.

Ni ska tro, mitt unga herrskap, att det kostade min stolthet en svår
strid, innan jag kunde bekväma mig till att tala med honom om detta.
Men tanken på hans gröna hår och de täta klubbvisiterna ingaf mig mod,
och därför, när han kom på besök en dag, och min far på ett ögonblick
lämnade oss ensamma, — han brukade gärna göra det numera, och jag var
då alltid tyst som muren, — passade jag på tillfälle och började att
med darrande röst och nedslagna ögon framföra mitt ärende. Jag väntade
mig naturligtvis ett groft och hånande svar på min begäran, men till
min stora förvåning makade den fule mässingsslagaren sig närmare intill
mig och sade med ett uttryck af på en gång häpnad och välvilja, som jag
aldrig glömmer:

»Hvad i alla tider säger hon, mamsell Miken lilla? Tycker hon om en
annan? Det har farsgubben vackert hållit tyst med, den krubbitaren! Se,
det förstår väl mamsell Miken att inte ä’ det värdt att jag kommer och
talar om kärlek och tocke där, så som jag ser ut och vid mina år; men si
saken ä’ den, att jag behöfver mig en bra husmor och en duktig styfmor
åt mina pojkar, som inte hin håle kan ta reda på; och jag har alltid
tyckt att lilla mamsell Miken var så stilla och beskedlig och förståndig
flicka, så; men inte vill jag lägga mig mellan barken och trädet, inte;
Gud bevara mig, kära barn! Men hvarför har hon inte kunnat klämma fram
med det förr, så hade jag inte behöft gå här som ett spektakel?»

»Ack, bästa herr Kortz,» suckade jag, »jag har inte vågat det för pappa,
annars hade jag längesen anförtrott mig åt er. Min far hade lofvat att
vänta i tvenne år på den som jag håller af, och som nu de två åren gått
till ända för ett par veckor sedan ...»

»Så vill han pracka henne på mig med hågen upptagen af en annan?» afbröt
mässingsslagaren, och knöt handen åt dörren till min fars rum; »men vänta
han mig, min kära mäster Bohm, det ska han min själ inte ha gjort för
inte, det lofvar jag! Satt han inte ännu i går afton borta på klubben
och ville inbilla mig att hon, mamsell Miken, tyckte om mig riktigt på
skarpen, fast hon var för blyg att sjunga ut med det, och jag, gamla
toker, jag tog’et åt mig, jag och satt där och hörde på, som ett godt
barn! Men vänta han mig ...»

»För allt i världen, herr Kortz,» bad jag så bevekande jag kunde, och
fattade hans grofva, men ärliga händer i mina, »tala inte hårdt med min
far, det är ju af omsorg för min framtid som han vill att jag skall
bli er hustru! Jag vet att det är utaf ömhet för mig — om den också är
missriktad.»

»Jaha, det är så, det! Men han kunde väl ha litet omsorg om min framtid
också, den krabaten! I alla fall så heder och tack, mamsell Miken, för
att ni var en redbar och ärlig flicka; för inte förstår jag mycket
filesofi och hvad det heter, men så mässingsslagare jag ä’ så nog
begriper jag hvad det skulle svida i hennes lilla hjärtekammare att se
mig sitta här och gapa på henne som en klockarkatt. Var nu lugn för det,
mamsell Miken, jag skall aldrig se på henne mer, det lofvar jag; men
kommer hon i någon nöd och något bekymmer, så ska hon alltid ha en vän i
mässingsslagar Kortz, det kan hon lita på!»

Och därmed kramade den hederlige mannen min hand så vänfast och så hårdt,
att jag trodde han skulle klämma sönder den, och jag gjorde afbön i mitt
hjärta för all den afsky jag känt för honom. Under det nära halfva år som
Gustaf ännu dröjde borta, var han för mig en verklig vän, som hjälpte
mig att utstå många bittra stunder, förorsakade af min fars förebråelser
och nästan beständiga missnöje. Men om något frieri blef det aldrig mera
fråga. Han hade så småningom börjat visa min far, att han ansåg mig
alldeles för ung och oförståndig, och några dagar innan Gustaf kom till
Stralsund, gifte han sig med en skomakareänka som var ett duktigt och
rifvande fruntimmer, och som verkligen visade sig kunna hålla ordning
både på man och barn.

Bröllopsdagen var min far vid ett fasligt humör, och tålde ingen,
allraminst mig. De enda ord han sade mig den dagen, var om aftonen när
jag tog god natt af honom, och de voro inte så särdeles vänliga af sig:

»Sitt där nu och vänta på din sjöfågel, tills du blir en gammal nucka!
Det är rätt åt dig!»


9.

»Och samma låt var det öfver allt,» fortsatte gumman efter en paus på
några ögonblick; »så att, hade jag varit det minsta misstrogen af mig,
nog hade Gustaf fått se sig om efter sin fästmö, när han kommit tillbaka
till Stralsund. Men jag lät dem prata bäst de ville, ty jag kände inom
mig att endast döden kunde hindra honom att infria sitt löfte. Den tiden
var det inte så lätt som nu, då det finns telegrafer och järnvägar, att
få underrättelser ifrån främmande land, och ofta kunde det dröja både
veckor och månader innan bref från Sverige förmådde leta sig fram öfver
till Pommern. Jag väntade oupphörligt underrättelser om att någon olycka
inträffat, och för hvarje gång vinden tjöt och hvisslade uti den trånga
gata där vi bodde, ryste jag djupt i mitt hjärta, och tänkte: kanske är
det just den stormilen som bäddar din kärastes graf i de vilda vågorna
därute. Men det är sjömanshustruns vanliga sätt att tänka så, och man
vänjer sig så småningom vid den tanken också, liksom man vänjer sig vid
allt här i världen.

Men en vacker morgon, när jag stod ute i köket och gjorde i ordning
frukosten åt min far — det var tämligen sent på våren 1800, och jag hade
nu nästan uppgifvit allt hopp om att få återse min fästman — kände jag
mig hastigt omfattad af ett par starka och vänliga armar, jag hörde en
välbekant röst ropa mitt namn, och innan jag visste ordet af, låg jag
nästan utan sans i min fästmans famn och Gud vet om jag inte både grät
och skrattade och dånade på en gång. Så mycket minns jag med säkerhet att
det blef den gladaste dag i mitt lif, ty sedan jag kommit till mig igen,
skyndade vi hand i hand in till min far som gjorde stora ögon först, och
inte visste riktigt hvad min han skulle visa den återkomne. Men sedan
Gustaf väl hunnit förklara sig och göra reda för sin ställning, hvarvid
den omständigheten att han nu kom seglande som skeppare på egen skuta,
en vacker Göteborgsbrigg, icke så litet bidrog att omstämma min far till
hans fördel, så blef gubben allt blidare och blidare, och dagen slutade
med att vi nere i kajutan på Gustafs fartyg drucko ett glas äkta gammalt
portvin till ära för lysningen, som blef bestämd att uttagas veckan därpå.

Och nu, mina kära unga vänner,» fortsatte gumman med strålande ögon,
hon hade nästan blifvit vacker igen i återskenet af sina lyckliga
ungdomsminnen, »nu är min historia snart slut. Det är så vanligt det,
att motgångarna och svårigheterna ge goda tillfällen till skildringar,
men inte så lyckan och medgången. Det är väl med det, som jag hörde en
af målarna, som var bekant med min son, säga, när det talades om taflor,
— det var alltid otacksamt, påstod han, att måla utaf idel solljus och
klar himmel; det blef inga slagskuggor, sade han, och därför ingen effekt
i taflan. Hvad mig beträffar så hade jag nu bara ett enda bekymmer, det
att kunna öfverge min far på gamla dagar; men finns det något tillfälle
i lifvet då man utan knot följer skriftens bud att öfvergifva fader
och moder och vara när sin make, så nog är det i de första, molnfria
solskensdagarna af en lycklig kärlek. Och min var en sådan, och Gud ske
tack och lof, den blef också alltid en sådan. Både min Gustaf och jag
hade i grunden ett gladt lynne, och vi lade aldrig på sinnet de bekymmer
som äro stoftets arfvedel; tvärtom skulle kanske mången mammons träl
kunnat kalla oss lättsinniga och tanklösa; men det voro vi likväl inte.
Vi förtröstade på Gud utan att vara skenheliga, och vi hade ju hvarandra.
Själfva min gamla sträfva fatter smittades af vår unga glädje, och en
vacker dag var det han själf som bragte på tapeten talet om mitt bröllop,
och att jag som nygift hustru skulle följa min man på hans första resa
till spanska sjön och Medelhafvet.

»Jag reder mig nog,» menade gubben, »jag har ju Trudchen, vet jag, som
visserligen är dum som en stock, men det är jag nu van vid; för resten så
har jag klubben och mässingsslagaren, som jag nu blifvit vän med igen, så
nog reder jag mig. För öfrigt så blir det för trångt för er att bo här
hos mig som gifta, och jag tänker fästman din har väl ingenting emot att
få rå om dig ensam den första tiden. Och så slipper jag se och höra ert
kärlekssnack, och det skall just bli en härlig sak, skall jag säga!»

Min far försökte se mycket butter ut, när han sade detta med sin vanliga
kärfva ton; men det tycktes ibland som det låg en dimma öfver hans ögon,
och han hade alltid mycket brådtom att vända sig bort, för att ingen
skulle märka den. Men som vi alla äro egoister, och de unga i synnerhet,
så gåfvo vi inte mycket akt på detta, hvarken Gustaf eller jag, utan
nöjde oss med att vi voro lyckliga.

Åtta dagar före midsommar stod vårt bröllop, och vi vigdes i kyrkan, där
jag hade blifvit döpt och gått och läst. Det var en riktig högtidsdag, må
ni tro, mitt unga herrskap! Alla handelsfartygen nere i hamnen flaggade,
och min Gustafs brigg var den grannaste af dem allesammans. Min far var
vid ett riktigt strålande lynne; det smickrade honom synbarligen att
det var sådan ståt för hans dotter, och när vi kommo tillbaka från Guds
hus, tog han mig i famn och sade, denna gång med tårar i ögonen, som han
_inte_ försökte dölja:

»Gud välsigne dig, kära barn! Nu är du väl riktigt lycklig och nöjd
och glad? Och nu tänker du väl inte längre på att jag ville ge dig åt
mässingsslagaren, se, jag mente väl jag. Men ser du, nu sedan jag sett
att Gustaf är en bra karl och en duktig karl, nu tycker jag att det är
bäst som det är.»

»Om du bara kunde följa med oss, fatter,» hviskade jag i hans öra, »att
lämna dig ensam nu, är det enda som grumlar min lycka.»

»Jo, jag skulle just ta mig fint ut på sjön!» sade min far kärft, i det
han tittade åt andra sidan; »nej kära Miken, landtkrabba har jag varit
och landtkrabba ämnar jag bli; jag vill ha fast mark under fötterna,
annars ger jag det tusan.»

Min far hade bjudit tillsammans alla sina vänner för att fira bröllopet,
och Gustaf hade också bjudit några af sjökaptenerna i hamnen, och det
var den dagen en ståtlig middag och en ljudelig fröjd i mitt gamla
hem, som jag nu skulle lämna. Jag glömmer aldrig när kvällen kom, och
brudparets skål föreslogs af en gammal Gottlandskapten, och när vi sedan
i den vackra och ljumma sommarnatten gingo i procession ner till min
mans fartyg, på hvilket besättningen stod uppställd vid landgången och
emottog oss med ljudliga hurrarop. Och sedan min fars sista omfamning och
gästernas välönskningar och skämtsamma anspelningar, — dem jag egentligen
kommit ihåg sedan, ty då var jag för upprörd och lycklig på en gång för
att höra eller förstå dem.

Åtta dagar därefter stödde jag mig lycklig och glad mot min mans arm vid
styrhjulet på briggen Fortuna — så hette hans första fartyg — och såg med
barnakärlekens tårar i ögonen huru min fädernestad allt mera sjönk vid
den töckniga horisonten, medan Fortuna för fulla segel och god vind satte
af utåt den stora, landlösa Östersjön; jag skyndade in i kajutan för att
inte folket skulle bli vittne till min svaghet, och när Gustaf efter ett
par ögonblick kom efter mig dit, flög jag, ännu gråtande, i hans famn,
mer än nånsin kännande att han nu var mitt allt i hela världen. En varm
kyss och några vänliga ord tröstade mig snart, och den friska vinden och
det nya uti att vara ute på hafvet, gjorde äfven sitt till. Inom kort
var jag glad igen, och jag kunde inte annat. Ty att vara en ung, älskad
och god sjömans hustru, att få med honom tillbringa sin smekmånad ute
på det gungande hafvet, fri från allt det skvaller, allt det småsinne
och alla de viljans inskränkningar som medfölja de mänskliga samhällena
på land och i stad; vet ni, mitt unga herrskap, det är kanske det mest
behagliga lif man kan få njuta af här i världen. Ingen kung är så
oinskränkt härskare i sitt rike, som sjömannen på sitt däck, och en ung
sjömanshustru är den mest fjäsade drottning man kan tänka sig. De grofva,
väderbitna matroserna hysa för henne en nästan beundrande vördnad, och
när man så dag från dag får gå och spegla sig i dessa ärliga och trofasta
blickar, så måste äfven den mest fordrande människa bli både vacker och
god och tacksam vid att se sig så afhållen och älskad.

»Och det härliga hafvet sedan!» utropade gumman, och hennes gamla ögon
blixtrade, och hela hennes väsen förändrades. »Ibland kokande som en
gryta, ibland spegelklart och lugnt som en skifva af glas eller metall;
ibland ändlöst som tanken, ibland kransadt af blånande stränder, konturer
af öar och land som dyka upp liksom drömmar och försvinna som de. Och så
de mötande fartygen från jordens alla länder; några glada rop genom den
klara dallrande luften, en fladdrande flagga på mast, och så ur sikte
igen, olika öden till mötes; den ena i hamnen, den andra i djupet; men
alltid samma storhet och samma himmel öfver ens hufvud.

Och att vid solnedgången stå vid relingen hand i hand, och låta blickarna
följa hvarandra bort till det glödande klotet af guld, som så stilla och
majestätiskt rinner ner i hafvet, hvilket tyckes brinna i hvarenda liten
droppe; att sedan se de strålande stjärnorna tända sig öfver ens hufvud,
återspeglande sig så tydligt i det klara vattnet, att man slutligen
tycker sig sväfva emellan tvenne himlar till dess plötsligt en lekande
fisk spritter upp bredvid fartygets sida och med ett slag af sin stjärt
grumlar hela det lysande himlahvalfvet därnere, och man märker att man
bäres af ett element lika oroligt som nyckfullt. Är det väl underligt om
man vid tjugu år under sådana förhållanden tycker sig vara så lycklig att
man fruktar detta öfvermått af fröjd nästan lika djupt som en fara, och
att man utan att kunna dikta en rad, känner hela sitt lif vara en dikt,
så full af poesi och glädje, att man tycker sig af en enda stund hafva
nog för ett helt återstående lif? Nej, det är till och med inte underligt
att minnet däraf gör en gammal, hopsjunken gumma till en sådan toka, att
hon sitter och svärmar därom inför de unga, som inte kunna följa hennes
svärmeri, därför att de inte kunde tänka sig att hon en gång varit ung
som de!»

Gumman lutade sig tillbaka i sin stol, när hon på detta sätt slutade sin
berättelse, och minnets återsken öfver hennes åldriga anlete tycktes
utplåna skrynklorna och jämna dragen, så att hon, där hon satt i det
klara lampskenet, såg ung och leende ut som en tjugu års flicka. Man
behöfde icke mycket fantasi för att så kunna tänka sig henne, lika litet
som man behöfver något öfvermått däraf för att en klar septemberafton,
då den nedgående solen sprider sitt guld öfver färgskiftande skogar och
ängar, kunna drömma sig tillbaka i själfva vårsprickningens timmar, då
färgerna äro lika lifliga som på hösten.

Och det blef en stund alldeles tyst i den lilla kretsen omkring gummans
tebord. De båda förlofvade sutto med hvarandras händer fast omslutna, och
blickade in i hvarandras ögon, där de för tillfället hade hela den värld,
som kunde intressera dem; jag såg å min sida oafvändt på den gamla, som
mot sin vana nu alldeles tycktes hafva glömt att någon annan än hon fanns
i rummet. Efter en stund förändrades uttrycket i den gamlas anlete,
hennes läppar darrade och jag hörde henne sakta hviska den kristliga
sorgens härliga trösteord: »Herren gaf och Herren tog, välsignadt vare
Herrans namn.» Ett par tårar rullade sakta ner utför hennes fårade
kinder, och efter några ögonblick steg hon stilla upp och gick in till
sig utan att säga ett ord. Hon stängde emot vanan icke helt och hållet
till dörren, och då det var alldeles tyst därinne, blef jag orolig för
gumman, och tänkte att hon blifvit så häftigt upprörd, att hon möjligen
funnit sig illamående. Jag öppnade sakta dörren och såg då den gamla stå
vid sin byrå, försjunken i betraktande af ett föremål, som alltid stod
där öfverhöljdt af en glaskupa och därofvanpå ett tjockt flor, som var
alldeles ogenomskådligt. Nu var floret aflyftadt, och jag såg gumman stå
i stilla bön framför en gipsmask, tagen på dödsbädden af hennes äldste
son, faderns afbild. Gumman höll gudstjänst med sina minnen.

När den unga flickan gifte sig med sin fattige fästman, var det den
präktiga gumman som på allt sätt uppmuntrade dem, när släkten å sin sida
gjorde allt för att de skulle bli modlösa. Mången nyttig sak i det unga
boet ledde sitt ursprung från gumman, som hade den sällsynta förmågan
att alltid veta hvad som bäst behöfdes, och att aldrig gifva så att
gåfvan blef någon börda. På bröllopskvällen var det den präktiga gumman
som följde de nygifta till deras hem, och hennes enkla, men varmhjärtade
välsignelse fingo de med sig dit in, och den blef en verklig sådan,
den bar frukt i blomstrande barn, i ett förnöjsamt, aldrig öfverdådigt
välstånd, och i en äktenskaplig lycka utan några moln.

Någon tid därefter träffade jag den präktiga gumman hos de nygifta, där
hon naturligtvis alltid var en gärna sedd gäst. Hon beklagade sig då, vid
ett tillfälle när den unga frun var ute i köket, att hon nu var så ensam
igen.

»Jag hade vant mig vid henne där,» sade hon i det hon visade åt dörren
där den unga frun gått ut; »och det är alltid litet långsamt nu att vara
ensam på nytt. Men jag har i stället tagit min gamla kompanjon mamsell
Thorson till mig, och hon är nog snäll, fast det förstås att hon retar
mig ibland med att hon flaggar så rasande när hon ska klä sig. Och då
gafflar Augusta — så nog har jag lifligt omkring mig, alltid!»

»Ja, men det är ju bra, att fru Granke har något att skratta åt, och att
retas åt också,» menade jag, »det är hälsosamt, påstås det.»

»Jaja, det kan väl hända, det! Men till hösten får jag hit min sonhustru
och sondotter från Amerika. De ska stanna öfver vintern; fast son min
han kommer bara på en liten titt, han, och så måste han resa igen. Jag
riktigt gläder mig åt att få se mitt barnbarn; det är första gången det
händer mig, skall jag säga, så man får väl inte undra på om jag känner
mig litet nyfiken. Det enda som gör mig litet rädd, så är det att de där
amerikanskorna ska vara så koketta och bortskämda, sägs det; men de få
väl ta seden där de komma, de som andra.»

Någon tid efter sedan de väntade släktingarna från andra sidan oceanen
hade kommit, träffade jag den präktiga gumman på nytt. Hon såg då
allvarligare ut än vanligt, och på min fråga hur hon tyckte om sina kära
anförvanter, blef svaret tämligen kärft, att det var både si och så.
Flickan var visserligen bortskämd och elak emellanåt, men det gick väl
för sig, menade den gamla; det var egentligen sonhustrun som inte fick
nåd för hennes ögon. Nu vet man att sonhustrur och svärmödrar i allmänhet
ha svårt att komma öfverens, äfven när afstånden i språk och vanor inte
äro en hundradel så stora som fallet var här; sällan kan sonhustrun ens
på något så när sätt förverkliga det ideal af kvinna som hvarje älskande
mor tänker sig för sin son, och lika litet kan man begära att svärmodern
med alla sina små egenheter och anspråk kan finna nåd inför sonhustruns
ögon. Det var således icke långt ifrån att schismer uppstodo, och sonen
och mannen var så till vida lycklig att han reste tillbaka till Newyork
igen, annars hade han väl emellanåt kommit till korta som mellanpart i
striden.

Jag vill inte påstå att den präktiga gumman var utan sin orsak till den
misstämning som ibland rådde i hennes hem den vintern; men man måste
också besinna att hvilken gammal präktig gumma som helst kunnat bli satt
ur jämvikt genom att bli så öfvervakad som hon blef af den försiktiga och
måna svärdottern.

»Gud förlåte mig!» brukade gumman ibland säga, när hon tyckte att det
gick för långt med noggrannheten, »tror jag att hon tänker börja räkna
sockerbitarna i skålen i rappet, och brödbitarna i korgen. Se’n kommer
väl turen till kaffebönorna!»

»Ha ha ha, så rolig frun ä’!» skrattade Augusta på sitt vanliga sätt;
»bönorna ä’ ju malda, vet jag!»

»Nå så räknar hon väl smulorna då!» snäste gumman allt mera förargad.
»Nog måtte det väl i Herrans namn bli litet öfver åt dem när jag dör en
gång, så att de inte behöfver vara ängsliga för det.»

Längre fram på vintern började den unga missen, som var en ganska
vacker flicka för öfrigt, troligen finna det mer än lofligt enformigt i
Sverige, och därför roade hon sig med att sätta i gång en liten »intrig
i fönstren» med en ung herre som bodde midt emot. Modern kom slutligen
underfund med den lilla intrigen, det blef ett fasligt väsen, och gummans
hemtrefnad blef förstörd för en längre tid.

»Herre Gud, om det blefve vår snart ändå!» suckade gumman ibland och
tittade utåt vindflöjeln, som ännu alltjämt roade sig med att visa
nordliga vindar; »i sommar ska jag då bestämdt hyra mig sommarnöje utåt
skärgården för att få andas ut litet!»

Och slutligen blef det verkligen vår, och de långväga gästerna reste
tillbaka till landet i väster. Gumman hade nog haft mycket ledsamheter
af dem, men det hindrade inte att hon grät rätt bittert, när de skildes
åt för alltid. Ty alla släktingarnas böner att hon skulle följa med dem
öfver hafvet, voro förgäfves.

»Jag har en graf här borta på Katarina kyrkogård,» svarade då gumman,
»och den lämnar jag inte. Där vänta man och barn på mig; tycker ni att
jag skulle vilja lämna dem för att följa de lefvande bort till ett land
där jag inga grafvar har att vårda! Gud bevara mig! Res ni; här passar ni
lika illa som jag skulle passa därborta, och därför är det bäst att hvar
och en är hemma hos sig.»

Och så blef det också. De långväga släktingarna kommo aldrig mera
tillbaka, och den präktiga gumman gick ännu i några år sin ensamma men
glada och kärleksfulla vandring mellan sitt lilla hem, sina många vänner,
och den ensliga grafven på kyrkogården.

I det unga parets hem såg jag henne mer än en gång under årens lopp. På
sistone åldrades hon hastigt och mycket; anletet blef infallet, ögonen
förlorade sin glans, minnet svek henne ofta nog, och man såg att det
stundade till skörd. Hennes lynne blef mera ojämnt än förut, och hennes
gamla kompanjon, som ända till slutet pysslade om gumman, omtalade att
de ensamma stunderna framför gipsmasken blefvo allt flera och flera. Det
var inför den älskade sonens stelnade drag som gumman invigde sig åt
döden.

I många år hade jag, i sällskap med det unga paret, plägat besöka gumman
på nyårsdagen; hon tillhörde nämligen den gamla tiden, och såg gärna att
man på denna dag kom att önska henne nyår, samt hade då alltid en liten
enkel fest tillreds åt sina gamla vänner.

Den sista nyårsdagen, vi besökte henne, låg hon till sängs. Hon kände
icke igen oss mera. Vi stannade ett ögonblick vid sängen, väntande att
hon kanske skulle vakna upp till minne igen af det närvarande; men denna
väntan var fåfäng. Efter några ögonblick hviskade hon: »Gustaf ... nu gå
vi hem till fatter ... gossarna äro med. Äro de med alla? Detlof också?
Ja, kom, kom!»

Hon lefde ännu, men endast i det förflutna. Vi gingo, ty här behöfdes
ingen nyårsönskan, det sågo vi mer än väl. Om några dagar hade också den
präktiga gummans rätta nyår inträdt, och vi voro några få, men sörjande
vänner, som följde stoftet till den stilla grafven där uppe ibland
bergen.



VILLOVÄGAR.

EN HISTORIA FRÅN YTTERSKÄREN.


1.

Hafvet låg askgrått och tungt utanför Svartskärens fyrplats, och lika
askgrå och tung låg novemberhimlen utbredd öfver vattnet och de här och
där uppstickande kobbarna, hvilkas toppar i den disiga morgonen höjde sig
som jättelika hufvuden af några på djupet lurande vidunder.

Det hade blåst storm dagarna förut, och fastän vattenytan nu var
lugn, kom dyningen svallande upp emot och öfver klipporna och sjönk
tillbaka igen med ett tungt stönande ljud, som liknade en långdragen
suck af någon, som plågades utaf dystra minnen. Af och till hördes på
afstånd råmandet af en gråsäl, som halat sig upp på någon af de halft
öfverspolade klipporna i sydost, där de farliga grundbrotten lågo och det
gälla skriket af någon förbiflygande mås skar igenom den djupa tystnaden
mellan de pustande andedragen ifrån hafvet.

Morgonröken från de i bergskrefvorna halft gömda stugorna hade svårt att
kunna höja sig i den tunga luften; den kröp i stället långsamt utefter
takåsarna och när den kom till gafvelröstet, kastade den sig ned mot
marken, för att sedan ett stycke längre bort stiga sakta upp i töcknet
och disan, som den gjorde ännu tätare och mörkare. Det gamla fyrtornet
kunde knappast skönjas annat än som ett grått spöke, där det stod ytterst
på udden och som en gammal trofast utpost var redo att taga emot de
upprepade utbrotten af vinterstormarnas raseri och att låta svepa in sig
i den täta kapprock, som hölls färdig af sjötjockan, innan vintern kom
och lade hafvet i bojor och för några månader eller veckor befriade den
gamle kämpen från hans trägna vakthållning.

Det låg i denna novembermorgonens dystra halfdager en tröstlös ödslighet
utbredd öfver bergknallen på hvilken fyren var rest. Icke ett träd,
knappast en krypande buske gjorde ett afbrott från klyftornas enformiga
linjer; endast några grågröna tufvor af den härdiga och förnöjsamma
strandhafren, hvars torra ax stodo och gungade sakta i luftdraget ute
från sjön, visade att det fanns någon växtlighet på ön.

Såg man närmare efter, funnos likväl utanför fyrmästarens bostad, på
den lilla platsen mellan bergväggen och själfva stugan, några magra
krusbärsbuskar och mellan dem en uppkastad jordlist med lämningar af
några sommarblommor. Några stenkast därifrån stod fyrvaktarens stuga, och
vid dess gafvel raspade en liten stormvriden rönn sina nakna grenar emot
väggen och tycktes denna morgon utgöra en välkommen afledare för röken
från skorstenen, hvilken utefter de knotiga grenarna letade sig ner till
marken, för att sedan smyga sig upp öfver bergklinten och på den vägen
komma ut till töcknet öfver vattnet.

Framför spisen i det af elden klart upplysta köket uti fyrvaktaren
Jonsons stuga stod hans hustru och passade på kaffepannan, som puttrade
öfver elden. Hon var en reslig, groflemmad kvinna på några och femtio,
med ett blekt och aftärdt ansikte och något ytterligt tungsint utbredt
öfver de ännu vackra dragen. Litet emellan vände hon sig åt fönstret
och kastade en lång, spejande blick ut i den grå morgongryningen; men
för hvarje gång vände hon sig tillbaka mot spisen igen, under det en
halfkväfd suck bröt fram öfver de fast slutna läpparna, omkring hvilka
ett bittert drag af halft bekymrad oro hvilade.

Slutligen hördes långsamma, trötta och något släpande steg på berghällen
utanför dörren, därpå några skrapningar och stampningar som om någon
velat befria sina fötter från smuts eller väta, och därpå hördes ett
kraftigt tag i dörrklinkan, och fyrvaktaren inträdde i stugan.

Han var lång som hustrun och ryggen var böjd. Under den af fukten nästan
drypande sydvästen, som han strök af sig, föll håret i gråa, raka testar
ner öfver en hög och bred panna och ett par godmodiga, gråblå ögon under
de buskiga ögonbrynen. Det magra ansiktet omgafs af ett gråsprängdt
skepparskägg, som var längst under hakan, men lämnade de knotiga kinderna
och den envist hopknipna munnen bara, fastän äfven omkring dem en gråbrun
skäggstubb stack upp och visade att rakknifven inte särdeles ofta var i
gång på det väderbitna ansiktet.

Väl inkommen, gick han fram halfvägs från dörren, sträckte ut handen med
något stort, mörkt föremål uti och sade med entonig röst:

»Se här, Stina, har du en till! Di flyttar nu, och i natt var det fyra
som dängde sig i!»

Hustrun vände sig om vid spisen, kastade en hastig blick på det
framräckta föremålet och sade sedan med en egendomlig skiftning i stämman:

»Stackare dom!»

»Hå kors, säg inte det!» återtog mannen, i det han slängde fågeln, en
stor grågås, bort i hörnet invid spisen. »Di ä’ inte så dumma te’ koka
soppa på, har du själf sagt!»

»Nej, det förstås — men när en tänker på hur di flyger och flyger och
vill unnan vintern och kacklar så gladt oppe i luften och en hör di raska
vingslagena när hela floget går öfver — och så, bäst som di flyger ...»

»Så får di sikte på fyrn, ja — och så ä’ di nyfikna på ljuset och så —
klaffs! så ligger di där nere ve’ murfoten! Men hvem kan hjälpa det — och
hvem vet hvad det ä’ för någe’ di har kommit undan?»

»Ja, ja, det ä’ så det! Men när en själf har en fågel, som ä’ ute och
flyger ...»

»Jaså, du tänker på pojken nu igen? Inte ä’ det nån fara med honom, kära
Stina! Men slå nu upp kaffet, för det ser ut som tjockan skulle tätna te’
och då får en lof te’ sätta mistlurn i gång.»

»Tror du inte att hon kommer te’ lätta på?» frågade hustrun i det hon
lyfte af kaffepannan och satte den på en stentallrik på bordet framme vid
fönstret.

»Det kan fäll hända, om vind’ friskar i! Men det sir inte så ut. Ska du
inte ha dig en skvätt me’ nu då, Stina,» sade mannen, i det han slog sig
ned vid bordet.

»Jag tog mig en tår för en stund se’n!» svarade hustrun i det hon gick
tillbaka till spisen, böjde sig ner och tog upp den ditkastade fågeln,
som hon noga betraktade med tungsinta blickar.

»Låt kräke’ ligga och bry dig inte om’en så länge!» uppmanade mannen, i
det han började blåsa på kaffet, som han slagit ut på fatet. »Jag ska
plockan sen jag, under middagsrasten!»

Hustrun tycktes inte höra hvad han sade. Hon satte sig ned på
spiselhällen och tog upp fågeln i knäet.

»Det ä’ en ungfågel, det här med!» sade hon efter en stund och bredde
tankfull ut den ena vingen öfver sitt randiga förkläde. »Jag kan undra om
föräldrarna va’ med?»

»Det va’ di fäll!» sade mannen och såg på henne. »Men di kom undan — för
di andra tre va’ ungfåglar di också, hörde jag fyrmästarn sa’!»

»Tänk om di miste dom allihop!» sade hustrun efter en stunds tystnad.

»Å i hälskotta heller!» svarade mannen med en ton som skulle vara glad.
»Di har så många, så. Di lägger ju två kullar om året, säger fyrmästarn.»

»Ja, men tänk om di här va’ di sista!» återtog hustrun på nytt, liksom om
hon envist fullföljde en dyster tankegång, som hon ändå inte ville eller
kunde släppa.

»Du talar ju rakt åf, som di vore människor och inte oskäliga kritter!»
sade mannen i förebrående ton. »En ska inte blanda ihop tocke, för ser
du, Stina, det ä’ ogudaktigt, säger prästen!»

»Det kan han säga, han som inte har mist några!» svarade hustrun och
smekte nästan omedvetet den döda fågelns gråhvita bröst.

»Du ska inte vara otacksam mot vår Herre, Stina!» sade mannen, i det han
satte ifrån sig koppen på bordet och långsamt uppstigande gick bort till
henne där hon satt nedhukad vid spisen. »Vi ha ju ändå våran Olof kvar!
Och så länge få vi fäll vara nöjda!»

»Ja, ä’ du så säker på att vi har honom kvar också?» frågade hon och såg
med ångestfull blick upp i mannens väderbitna ansikte.

»Visst sjuttingen är jag det!» svarade han och försökte ändå samma glada
ton som nyss. »Det var ju rakt omöjligt att pojkspolingen kunde komma
tebaks ifrån skonarn, så som det blåste i förgår, när han rodde Österman
ombord. Jag tänker han fått följa me’n bort te’ Furusund, eller kanske
rakt åf opp te’ stan, och då kan vi fäll inte höra något ifrån’en ännu på
några dar!»

»Ja ser du, Anders! Det är just det som jag ä’ rädder för!» hviskade
hustrun.

»Ocke då?»

»Att han har fått följa med opp te’ stan!»

»Hå kors! Där äter di fäll inte opp’en, kan jag tro!»

»Ja, men tänk på att han ä’ med Österman!»

»Nå än sen då? Österman måtte fäll kunna lotsa pojken där lika bra som
han kan lotsa en seglare härute.»

»Men det finns nog sken där också, som di kan förvilla sig på! Du minns
fäll hur det gick med Gustaf!»

»Ja, gunås! Men det va’ annat krut i honom än det ä’ i Olof! Hade inte
han vari’ så enveten efter kvinnfolk — annat ä’ det med den här — han
tittar ju inte åt dem en gång.»

»Hur kan du veta det? Här ute finns det ju inga att titta på!»

»Jaså, än fyrmästarns Lotta då?»

»Det ä’ en annan sak, det! Hon ä’ en hygglig och bra flicka, hon — och
det ä’ inte tockna som jag ä’ rädd för att han ska råka ihop me’!»

»Di andra ä’ nog inte så farliga di heller, när det ä’ fråga om en fattig
pojke som Olof! Hade han någe’ te’ spendera på, då kunde det så vara.
Och för resten så sa’ jag te’ Österman, när pojken kom till honom som
lotslärling, att om någe’ tocke’ här skulle hända, så skulle håle ta’
sin Österman, om pojken tog skada af någe’, och Österman lofte mig ...»

»Hå ja, nog kan Österman lofva alltid, men när han inte själf vet hvad
han gör ...»

»Nej, hör du Stina, du sätter rakt skrämbobban i mig me’ te’ slut! Men
det lofvar jag dig, att ä’ han inte hemma tes i morgon, så ber jag
fyrmästarn om pärmisjon och följer me’ finska ångbåten opp, när han
kommer förbi här på kvälln!»

»Lofvar du mig det?» ropade hon ifrigt, i det hon steg upp och lade sin
hand på hans. »Lofvar du mig det riktigt säkert?»

»Har jag nånstin narra’ dig förr, Stina?»

»Nej, det har du inte, Anders! Och du får inte undra på att jag ä’ orolig
— för det ä’ inte det värsta, att en mister dom så här!»

Hon satte sig ned igen och lade handen på det mjuka fågelbröstet, medan
hon tankfull stirrade ut genom fönstret.

»För resten kan det ju mycket väl hända, att vi ha’ honom här redan i
dag, för det kommer ju en båt i kväll, som går österut, vet jag! Så nu
ska du vara lugn, Stina! Och har du inte annat te’ göra, så kan du gärna
plocka fjädern af den där, så kan vi få kalas på’n, när Olle kommer hem!»

Därmed gick fyrvaktaren ut till sitt arbete igen. Glasen skulle putsas
uppe i lanterninen, och olja skulle fyllas på, till dess mörkret kom och
fyren på nytt skulle kasta sitt ljus ut öfver vågorna — detta ljus, som
vägleder seglaren på hafvet, på samma gång som det förvillar seglarna i
luften.


2.

Fyrvaktarhustrun kände sig efter mannens bortgång fortfarande underlig
till mods. Hon hade nog tillräckligt att sköta om, och man må icke
tro, att hon satt där kvar med den döda fågeln i knät; men hon kunde
icke besluta sig för att plocka honom. Det hände ju ofta nog under
höstarna att flyttfåglarna råkade i olycka för fyrtornets lockande ljus,
och de förolyckade grågässen och gräsänderna voro ju mycket välkomna
förstärkningar för de enkla skafferierna på ön, där fyrbiträden och
lotsar för det mesta lefde på fisk året om; — men i dag var det icke med
gladt hjärta som mor Jonson tänkte börja det annars så välkomna bestyret.

Ingen kan väl någonsin med rätt och skäl beskylla vår skärgårdsbefolkning
för sentimentalitet. Det hårda lifvet och de friska vindarna därute
blåsa bort alla möjligheter till sådana stämningar som kunna behärska
stadsbon inom sina trånga stenmurar, slättbon med den tunga, ändlösa,
enformiga och stillastående vågytan utanför sina fönster, eller bergsbon
med de blånande vidderna öfver och inpå sig. Men det finns _en_ känsla
som är gemensam för dem som bebo staden, slätten, bergstrakterna eller
hafsstranden och det är i moderskänslan, där den finnes utvecklad till
denna halft instinktlika, halft omedvetna oro, som aldrig hvilar och
aldrig kan stillas.

Och fyrvaktarhustrun hade skäl för sin oro. Två söner hade hon redan
mistat; den äldste hade hafvet tagit ifrån henne — den näst äldste
människorna och världen, och honom var det som hon sörjde djupast och
bittrast. Den äldste hade dött under uppfyllandet af sin plikt — en
störtsjö hade slukat honom, just när han skulle lägga till med sin båt
vid ett i nöd stadt fartyg under en rasande storm — det var bittert, men
det hade likväl tröst bredvid bitterheten. Han hade fallit på valplatsen
som en tapper soldat — bragden var visserligen glömd i det stora allmänna
— men minnet af den lefver kvar därute bland klipporna och skären och
när barnen på det närbelägna fastlandet kommo in på kyrkogården där han
låg under en enkel kulle, så stannade de, sågo på hvarandra med stora
ögon och hviskade: »Där ligger han, som gick förlorad, när han skulle
lotsa!» Det var hans minne.

Den andra i ordningen hade ingen graf ännu — det var moderns outplånliga
sorg att han var lefvande begrafven i fängelset. Till sjöss hade han
gått, ett vildt lif hade han fört — från dryckeslagen och de lättfärdiga
kvinnornas sällskap hade han halkat allt djupare ned i förvillelserna,
och det hade slutat med ett mord. Ett öfverlagdt mord, för att få
medel till fortsatta utsväfningar och ett mord under så försvårande
omständigheter att dödsstraffet tycktes oundvikligt. Men den kungliga
nåden kom emellan, och straffet blef tjuguårigt fängelse. Tjuguårigt
fängelse vid några och tjugu års ålder — var det inte bittrare än döden!

Och nu — den yngste! Nu skulle kanske också han slukas af den stora
stadens Moloch — nu skulle kanske också han bländas af det lysande
eländet därinne och slå sig till döds emot det lockande ljusomhöljet
liksom den stackars fågeln, som nyss hvilat i hennes knä! Nej! Så fick
det icke gå — hon skulle rädda honom, hon skulle ...

Här tvärstannade hon rådvill i sina tankar.

Hvad skulle hon väl kunna uträtta, hon, bondkvinnan, själf obekant med
staden och alla dess smygvägar? Och gjorde hon honom icke orätt? Var han
inte en frisk, ofördärfvad, präktig pojke; var han inte uppfostrad i
gudsfruktan och oskuld, härdad af vindar och vågor, ren, öppen och ärlig
som den luft han varit van att inandas ända från sin barndom?

Jo, men just därför — — just därför!

Om det bara inte varit Österman som han kommit att fara med — Österman,
hvars lärling han blifvit! Österman var den bästa lotsen af alla därute
på ön — men han var också den vildaste! En hjälte utan fruktan och
tadel, när storm och fara kallade honom ut i strid mot elementerna — en
glad och alltid hjälpvillig kamrat, när något brast eller fattades,
var han som en lössläppt vilde när det rådde lugn ute på sjön och när
det vid helgerna reddes fest i de enkla stugorna. Och inom staden — hur
lefde han inte där? Var det inte i friskt minne ännu ute på ön, när han
skulle gifta sig med en flicka ifrån Sandhamn, och när han skaffade sig
fyra dagars permission för att fara in till staden och göra uppköp för
bröllopet, hvilket skulle stå hos fyrmästaren, som var farbror till
flickan?

Och de fyra dagarna gingo — och fyra till och ingen Österman kom! Och
ändtligen på nionde dagen, när bud hade gått med förbifarande ångbåtar
in till staden, när fästmön redan farit hem igen och när fyrmästaren var
ursinnig och svor på, att lotsstyrelsen skulle afsätta honom, så kom han
utseglande med en åländsk fisksump, steg i land drucken som en kaja,
utan kavaj och med sönderrifvet ansikte, hade supit upp alla penningarna
som han skulle köpa bröllopstraktering för, hade ytterligare kommit i
slagsmål och öfverfallit polisen, hade fått låna sig penningar att betala
plikten med och kom nu hem nästan blott och bar — skrek om att han gaf
flickan så många som flögo och åkte och vände, när han fått veta att hon
förut varit förlofvad med en målargesäll, ställde till slagsmål på ön med
de andra lotsarna, och sedan, när det på eftermidnatten blåste upp en
stickande nordvästlig storm, kastade han sig, drucken som han var, ner
i lotsbåten och gaf sig af ut till en brigg som höll på att af strömmen
sättas ner på grundbrotten och förde in den i smult vatten bakom ön,
fastän själfva mästerlotsen påstod att det var så omöjligt som att ta’
ner månen.

Sådana där bragder hade Österman gjort många, och det kunde inte förnekas
att han var en rådig och duktig karl, en lots som få och en målrohållare
som ingen. Och emellan sina vilda stunder kunde han vara from och foglig
och godmodig som ett barn.

Han hade också ett stort, rundt barnansikte, som omgafs af ett småkrusigt
hår, och ögonen sågo glada och trohjärtade ut, fast det blänkte till i
dem emellanåt, och det berodde på hur stark den blänkningen var, om han
skulle släppa gäcken lös eller om bärsärkalynnet skulle få makt med honom.

Och med en sådan ledsagare var det nu som hennes Olof skulle göra sin
första bekantskap med staden — så vida han inte gått förlorad med båten
när han lämnat Österman ombord på skonarn.

Men det hade han nog inte. Jonson och de andra karlarna hade ju varit ute
och letat efter båten — om den kantrat, skulle den ju flutit i land vid
någon af öarna eller borta vid fastlandet. Å nej, hennes Olof var nog i
lifvet, men hurudan skulle hon återse honom?

Maskinmässigt hade hon utfört sina innesysslor medan hon rufvat på alla
dessa tankar, men nu väcktes hon ur dem, genom att dörren rycktes upp och
en ung flicka inträdde i stugan.

Det var fyrvaktarens Lotta. En tämligen lång, inte särdeles vacker, men
frisk och blomstrande flicka på aderton, tjugu år, med öppen blick och
hurtigt utseende, mer mörk än ljus och med stora, välvilliga ögon samt en
växt som hvarken vanställdes af puffärmar eller getingslif.

»God dag, mor Stina,» hälsade hon vänligt, i det hon gick fram till
bordet; »jag fick lof att in och höra hur det är med er! Ni sitter väl
aldrig och är orolig för Olof heller?»

»Jo, kära barn! Det ä’ nog inte så utan, det!» svarade mor Jonson. »Men
jag hoppas fäll, att det ä’ i onödan!»

»Ja, nog är det så! Nog har han kommi’ opp på skonarn me’, det säger då
både far och gamla lotsålderman. Så ni ska inte vara rädd för att han har
blifvi’ kvar därute, inte!»

»Hå nej, kära barn! Det är inte heller precis _det_, som jag är rädder
för!»

»Ni tror väl aldrig att han har fått följa med skonarn utåt sjön heller —
för han va ju på ingående, säger de!»

»Ja, nog va’ han så. Men ser du, kära Lotta, det är just det jag ä’ rädd
för, att han fått lof att följa me’ opp till stan!»

»Hvad vore det för farligt? Då kommer han nog ut med finska båten i
morron kväll! Och dessutom ä’ inte eran Olof en sådan gosse, att man
behöfver vara rädd för honom, om han också skulle vara i stan!»

»Säger du det, kära Lotta?»

»Ja, det säger jag, och det tror jag då så säkert, så!»

»Gu’ signa dig för det! Jag vill nog tro’t, jag också, för jag känner ju
min gosse — men si, frestelserna ä’ många och en kan aldrig veta — och
vore det bara någon annan än Österman som ...»

»Tror ni också att Österman ä’ en sån eländig karl som di säger här
allmänt?» frågade flickan och såg på fyrvaktarhustrun med forskande blick.

»Ja, en kan fäll inte tro annat än hvad en sir!» svarade Stina. »Jag vet
nog att han är duktig och rejäl, så länge han ä’ redig, men si, får han
aldrig så litet i hufvut — — då —»

»Han hade nog inte så lite’ i hufvudet när han gaf sig åf ut och lotsade
in briggen!» svarade Lotta harmset, i det hon såg ut genom fönstret.

»Nej, men hur va’ det när han skamferade fästmön och lät henne sitta där
då?»

»Hon var fäll inte bättre värd, tänker jag!» svarade Lotta i samma ton
som förut. »Far säger själf nu, att han inte undrar på’t, för hon lär ha
lagt sig ut för både målargesälln och ett par därute på Sandhamn, har vi
fått höra!»

»Nej kors, hva’ säger du? Va’ hon tocken?»

»Hå ja, så Österman hade nog rätt, han! Fast han hade kunna’ görat på
annat vis, förstås — det vet jag me’. Men så svår som di målar ut’en ä’
han då visst inte — och när alla spottar på en sten, så ä’ det väl inte
att undra på om han blir våt!»

»Det låter som du skulle tycka synd om Österman, kära Lotta?» framkastade
mor Jonson och såg på henne med nyfiken blick. »Det vänta’ jag mig inte
åf en sådan flicka som du!»

»Det ä’ väl inte mer än rätt att inte göra folk sämre än di ä’,» svarade
Lotta med lifligare färg på kinderna än förut, »och hade han bara någon
som såg efter sig och brydde sig om’en, så kunde han väl bli’ bättre, han
med, tänker jag!»

»Akta dig för såna tankar du, Lotta!» sade mor Jonson varnande. »Du vore
inte den första flicka som hängt opp sig på det repet!»

»Hå kors! En behöfver väl inte vara hängfärdig för att en vill si någe’
godt hos den som alla anka’ på! Och inte tar eran Olof nån skada åf, att
han ä’ med Österman i stan, inte! Ni har honom nog här igen i morgon
kväll tänker jag — och en kan inte veta hvad den färden har vari’ bra
för!»

Därmed aflägsnade sig Lotta, och nu fick mor Jonson annat att fundera på.
Det var inte utan att både Jonson och hon tänkt sig fyrmästarens Lotta
som en blifvande sonhustru — och skulle hon nu — —»

»Ja se,» sade hon för sig själf, »den där Österman! Det ä’ då ett elände
med den — hvar en än gör åf honom! Tror hon att hon skulle kunna vända om
den? Jo, tack vackert! Den tunnan släpper inte smaken så lätt, den!»

Och därmed började hon att plocka den döda fågeln.


3.

Dagen därpå, när det började lida åt sextiden på kvällen och fyren
redan varit tänd i flera timmar, satt fyrmästaren Holm inne i kammaren
i sin byggnad, som var större än de andra, och drack en romtoddy med
lotsålderman Lund, medan både två blossade på sina pipsnuggor och som
vanligt talade om väder och vind.

Fyrmästaren var en liten, mörklagd karl med häftigt och koleriskt
temperament, och den gamla lotsåldermannen däremot var det personifierade
lugnet, hvilket icke hindrade att de kommo mycket bra öfverens, utom när
de kommo in på politiken, i hvilken fyrmästaren var lika röd som den
gamla lotsen var stockkonservativ som en äkta gammal ämbetsman i statens
tjänst.

Men nu var det inte fråga om hvarken rösträtt eller tullar — det var helt
enkelt fråga om Österman och fyrvaktarens Olof.

»Inte för att jag begriper hvarför de allarmera sig så fasligt, Jonson
och käringen hans!» ropade nu fyrmästaren för minst tionde gången, i
det att han lyfte på toddyglaset och stötte det i bordet, hvilket ville
säga så mycket som: skål! »För det ä’ ju klart att hade han blifvit
kvar därute, så skulle de väl ha’ fått fatt i båtskrollan åtminstone
någonstans i närheten.»

»Di tror nog heller inte att han ä’ borta på det viset!» sade
lotsåldermannen lugnt. »Och hade han kommi’ i, så hade nog Österman
fiskat opp’en. Det har jag redan predikat för dom ända sen i går! Nej,
ser du, mäster det ä’ allt annat di ä’ rädda för!»

»Ja, det ä’ väl för stan, kan jag tro!»

»Jaja, det med! Men di ä’ väl mest rädda för Österman, tänker jag! Di
tror väl att han ska gå och supa med pojken och att di ska komma i någe
krakel med polisen. Eller också ä’ di rädda för, att det ska gå med honom
som med den andra —»

»Åhå! Den var ju en riktig vettvilling, vet jag! Och den här är ju en
hygglig och stadig pojke, inte annat än jag har sett!»

»En vet aldrig hur pass stadiga di ä’ förr än di har varit ute för en
kuling,» återtog den gamla lotsen, »liksom en aldrig vet hvad en unglots
duger te’, förr än han sitt döden i ögena! Och hvad Österman duger te’
men inte ä’ det te’ gå som långlots åt unga pojkar, som ska ut och segla
på egen hand!»

»Nenej, det kan väl så vara det! Men inte är det väl ändå så farligt med
Österman, som ni alla skriker till heller! Det va’ nu det där spektaklet
i fjol, för att han satt inne därför att han kom i kolifej med polisen —
och att han inte ville bli’ vid flickan — ja, si det undra jag då inte
på, så brorsdotter min hon ä’!»

»Jag tycker bra om Österman som lots, men en vilde ä’ han, och spakar
han sig inte, så får han allt gå där, innan han kan vänta på nån
befordran. Hade inte det där stockholmsspektakle’ kommi emellan, så hade
han väl allt varit mästerlots länge sen — men si lotschefen var så arg,
så han ville rakt köra bort’en med en gång!»

»Håhå! Det fick väl inte gå utan dom och rannsakning ändå, tänker jag!
Nog ä’ di styfva af sig, ämbetsmännerna, men ser du, den allmänna
meningen —»

»Nej, hör du, bror Holm! Är det meningen att vi ska gräla igen! Annars
tror jag det är klokast att vi håller oss ifrån poletiken! Och vill du
som jag, så bryter vi opp nu och går opp te utkiken för att si hur det
har blifvit med vädret på kvällsidan! Det såg ut som det tänkte lätta på,
och ä’ det så, ska vi ha månljus framåt åttatiden.»

»Ja, men jag tycker vi skulle brygga oss en half till, jag! Vädret är ju
lugnt, så i natt får ni nog vara i fred, och om jag talar med Lotta, så
har hon nog varmt vatten kvar på spisen.»

»Låt henne spara det du, till finska båten har kommit, för jag känner på
mig att vi ha’ Österman och pojken med på’n, när han väl är här!»

»Ja du sa’ något, du, bror Lund! Då kan Österman komma in och få sig en
skvätt med!»

»Om han ä’ sådan att han behöfver något mera, ja!»

»Tror du att? — Ja, ja, man kan då inte precis gå i god för att — — men
nog har han lofva’ att det inte skulle hända mer — —»

»Har han lofva’ dig det?» frågade lotsåldermannen förvånad och stod kvar
vid dörren med sydvästen i handen.

»Hå, om inte just mig, så kan han väl ha’ lofvat någon annan!» svarade
fyrmästaren med en slug blinkning på ena ögat, just när de gingo förbi
köksdörren.

Gamla lotsåldermannen nickade tyst och gick förut ut på gården.

Tjockan hade verkligen lättat på, och fyren kastade nu sitt klara ljus
vidt ut öfver sjön, som låg stilla och orörlig och knappast kunde skiljas
ifrån rymden, som ännu var molndiger och grå, utom längre bort i öster,
där månen just höll på att gå upp, halfäten och röd och kastade en
aflång, lätt vattrad reflex ned i den stillastående sjön. Längre åt norr
syntes en klarare rand, med några matt blinkande stjärnor, och när de
båda männens ögon hunnit vänja sig vid det sparsamma ljuset, sågo de uppe
vid utkiken, dit de styrde sina steg, en kvinnlig gestalt som stödde
sig emot gransträfvorna vid trappan och, med hufvudet vändt åt väster,
stirrade ut öfver stugornas tak åt den stora fjärden, som sträckte sig
inåt fastlandet.

»Står ni här, mor Stina!» sade lotsåldermannen, sedan han betraktat henne
några ögonblick under tystnad. »Jag tänker ni se efter finska båten som
ska komma i kväll.»

»Ja nog gör jag så, lotsålderman!» sade mor Jonson med en suck. »Jag har
ingen ro te’ hålla mig inne! Jonson sitter nere ve’ båtbryggan och väntar
med båten, ifall han skulle få höra honom blåsa!»

»Nog blåser han, det kan ni lita på, mor Stina!» tog nu fyrmästaren till
orda. »I rappet har ni pojken eran frisk och sund hemma igen.»

»Jag ska gå opp och titta om jag inte kan se topplyktan öfver
Mörkekobben!» sade lotsåldermannen och gick med raska steg uppför den
vingliga trappan, »för den här tiden ä’ det just han brukar komma, så
vida det inte har varit tjocka inåt skärgården.»

»Klif inte miste, bror Lund!» varnade fyrmästaren, i det han gick närmare
intill trappan och tittade uppåt.

»Åhå, di här stegena känner jag till, så jag kan sofva och gå dom!»
svarade den gamla lotsen, i det han med fasta steg gick upp på den lilla
plattformen. Han stannade där ett ögonblick med handen öfver ögonen och
blickade utåt.

»Ser du något åf’en?» frågade fyrmästaren.

»Nej inte än! Men nu hör jag i stället — hör ni inte också? Det är flog
oppe i luften — vänta, hör ni inte hur det hviner?»

»Ja, det är fåglarna som flytta nu hvar eviga kväll! Hör ni, mor Stina —
nu skrika de — det är grågäss igen — schy, schy! Hur vingarna susa och
ändå ä’ de så högt uppe — det är omöjligt att se en skymt af dem. Nu är’
de midt öfver oss — — få nu se hur det går med fönsterna i kväll!»

»Jesses då! Det måtte fäll ingen slå ihjäl sig igen,» ropade den
lyssnande kvinnan nästan med ett ångestskri. »De måtte fäll flyga förbi!»

»Är ni så rädd för att få en stek till, mor Stina?» frågade fyrmästaren
och vände sig framåt fyren, bredvid hvilken nu det starka kacklandet
hördes.

Fyrvaktarhustrun ämnade svara, men i detsamma syntes i det starka ljuset
från fyren de flyttande grågässens långsträckta triangel strax på sidan
om det gamla tornets lanternin. Den gamle föraren i spetsen tycktes tveka
ett ögonblick, det var som om de luften klyfvande fåglarna stannat på
spända vingar, bländande af ljuset, det såg nästan ut som om triangelns
långsträckta ben brutits af en uppstående oro; men då hördes på en
gång den ledande fågelns skarpa varningsrop; man såg i ljusskenet huru
den långa halsen böjde sig tillbaka, vändande den öppnade näbben åt de
tvekande — därpå höjdes ett långt uthållande skri från hela den vingade
skaran, och med susande vingslag styrde den förbi det lockande ljuset och
försvann som en skugga i det nattliga mörkret öfver hafvet.

»Nå Gud ske lof!» utropade den ångestfullt väntande kvinnan och andades
ut med en djup suck. »Di flög’ förbi!»

»Jo jo! Det syntes att den där förarn var en gammal och van gubbe, som
inte lät lura sig,» hördes lotsens röst uppe från plattformen, »så den
här gången fick du allt lukta efter steken, bror Holm!»

»Hå ja, det kommer väl fler efter!» mumlade fyrmästaren och fortsatte
sedan, i det han vände sig till fyrvaktarhustrun:

»Men hvarför ni, mor Stina, tackade Gud så vackert, det har jag litet
svårt att begripa!»

»Jag tänkte på andra som ä’ ute och far,» svarade hon sakta, »och som
också kan komma på villovägar!»

»Jaså, på det viset!» svarade fyrmästaren. »Jaja, det finns mycket som
blänker och lockar här i världen!»

Det blef nu en lång stunds tystnad, och alla tre spände sina öron för
att höra om en ny flyttfågelsgrupp skulle nalkas. Men ingenting störde
tystnaden, förrän den gamle lotsen däruppe med djup röst varskodde de
andra två, i det han ropade:

»Nu ser jag topplyktan rätt öfver kobben! Om tjugu minuter skall vi ha’
honom här!»


4.

Några minuter därefter voro de nere vid båtbryggan, där Jonson satt
väntande i båten, färdig att taga till årorna vid första signal. Flere af
lotsarna voro redan där nere och några af fyrpersonalens barnungar stodo
där nyfikna och undrande med fingrarna i munnen. Ett par af kvinnorna
hade äfven kommit ner, och bland dem var också Lotta, som när hon fick se
fyrvaktarhustrun genast gick fram till henne, stack sin arm under hennes
och hviskade:

»Nu ska ni ge er till tåls, mor Stina! Jag ä’ säker på att Österman
kommer och har honom med sig!»

»Gu’ signa dig för de ordena, kära barn! Men tänk om han inte stannar!»

»Visst stannar han, det ska ni få se!»

Hon hade knappt hunnit tala ut, förrän ånghvisslans djupa ton på långt
afstånd hördes skära igenom den ännu stiltjetunga luften.

»Hör ni! Hvad sa’ jag?» ropade Lotta och tryckte sig tätt intill den
darrande modern, som med knäppta händer stod och stirrade ut i mörkret.

»Vill Jonson ha’ hjälp med en åra!» ropade en af lotsarna till den i
båten sittande fyrvaktaren.

»Nej tack, det behöfs inte!» svarade denne med kort, afbruten stämma, och
då en af de unga ändå ville hjälpa honom, var han nära att hoppa i sjön,
ty båten var redan ute och dref för starka årslag utåt fjärden.

Sedan den unga lotsens halft uttalade svordom förklingat, blef det tyst
som i en graf där nere på bryggan, och man hörde nu på afstånd tydligt
propellerns taktmässiga dunkande samt såg skenet af topplyktan och den
röda lyktan blänka igenom töcknet, som tycktes hafva följt med ångaren
från den inre skärgården och nu syntes draga sig utåt hafvet.

Om några ögonblick hördes dunkandet i långsammare takt, och om ännu några
ögonblick till upphörde det alldeles.

»Nu stoppa’ han!» hördes lotsåldermannens djupa stämma. »Då kan ni vara
lugn för att di ä’ med, mor Stina!»

I detsamma stack ångarens för fram bakom den utspringande bergudden
och syntes långt ute på sjön som en mörk, oformlig massa, från hvilken
försalongens upplysta rundfönster skeno som de eldröda ögonen på något
vidunder och kastade långa strimmor i vattnet. Långsamt seglade de
brinnande ögonen framåt, nu stannade de helt och hållet, man hörde det
aflägsna bullret af någon som tungt hoppade ner på toften af en båt,
därpå hördes ett längre mera uthålligt skrapande, så ett kommandorop,
som gaf eko emot klipporna öfver de på båtbryggan ståendes hufvuden,
därpå började de brinnande ögonen röra sig igen, först sakta och liksom
tvekande, sedan med allt raskare fart till dess hela det mörka vidundret
efter några ögonblick försvann bakom den främre klippudden och med full
maskin styrde sin kurs österut mot det af några få matta månstrimmor
sparsamt upplysta hafvet.

»Jag hörde bara en som hoppa’ ner!» hviskade fyrvaktarhustrun med
tröstlös ton, i det hon fortfarande stirrade utåt sjön.

»Säg inte det, mor Stina!» inföll lotsåldermannen uppmuntrande. »För mina
öron lät det då som två — eller hvad säger ni, pojkar?»

»Ja då, nog va’ det flera än en!» hördes det från dem alla. Därpå blef
det tyst igen och nu började aflägsna årslag skönjas därute ifrån
fjorden. De ljödo långsamt och dröjande — det lät nästan som de stannade
af emellanåt och som om de roende varit upptagna af någon öfverläggning.
Sedan ökades takten igen, och det lät nu som om starkare armar förde
årorna, än de som rodde dem förut.

Snart blef en svart punkt synlig därute, den växte långsamt, men ännu
kunde man icke urskilja några bestämda konturer. Slutligen framträdde
dock de mörka linjerna af årorna och det såg ut som om en stor svart
spindel på långa ben närmade sig stranden.

»Kan ni se hur många som ä’ i båten?» frågade Stina med darrande röst och
vände sig till en af de yngre lotsarna, som stod längst ute på bryggan
med handen öfver ögonen och riktade den sjövana blicken utåt.

»Två sir jag tydligt, en som ror och en som sitter akterut. Men den som
sitter i aktern sir ut som han hade någe bylte som han höll i.»

»Nej,» ropade en af kamraterna bredvid honom, »tre ä’ di! Det där som du
tycker va’ ett bylte, det ä’ en som ligger.»

»Jesses i himmelen!» ropade Stina häftigt. »Di har honom med sig död!»

»Nej då, dö’ ä’ han inte! För nu reste han på hufvet!» ropade lotsen.

Båten närmade sig nu allt mera.

»Det är Österman som ror,» utropade fyrmästaren, »det hörs på årtagena!»

»Jonson, Jonson!» ropade Stina utom sig och skyndade så långt fram på
bryggan, att Lotta måste hålla henne tillbaka, för att hon inte skulle
falla i sjön. »Har du Olof med dig?»

»Ja, Gud ske lof!» hördes Jonsons djupa röst ute från sjön.

»Nå ser ni det, mor Stina!» ropade Lotta, i det hon slog armarna om
fyrvaktarhustrun. »Ser ni det, att det var jag som hade rätt!»

»Men, hvarför svarte han inte själf?» frågade nu Stina med nyvaknad oro.

»Ni ropade ju på Jonson,» inföll fyrmästaren helt muntert och gladt, »och
pojken skulle väl inte ta’ ordet ur munnen på far sin heller!»

De yngre lotsarna skrattade åt fyrmästarens påhittiga svar, men
fyrvaktarhustrun fattades nu af en ny ängslan. Var sonen sjuk eller — —
det uppstod en mörk, bitter misstanke i hennes själ — hvarför svarade han
inte? Låg han kanske redlös i båten — hade den stora stadens förbannelse,
det djuriska ruset, följt honom dit ut och var det den vilde Österman —
som — —

Hon hann inte tänka den förfärliga tanken till slut, ty nu slängdes
årorna med ett raskt tag upp i båten, och ett dussin händer sträcktes ut
för att hindra den att törna emot bryggan.

»Så där, väl rodt var det!» ropade Österman från toften där han satt.
»Och ä’ ni nu styfva i armarna, pojkar, så kom ner i båten och hjälp mig
att ...»

»Hvad är det med honom? Hvad är det?» ropade modern och skyndade fram.

»Jaså, är ni här, mor Stina? Men lugna er, se inte så illa vild ut — det
ä’ inte någe farligt! Han har bara lite’ ondt i ena bene’!»

Hon hörde honom inte, hon skyndade ner i båten, förbi Österman och fram
till mannen, som satt med armen om sonens lif och höll honom tryckt
intill sig, medan denne med utsträckt ben låg hvilande på toften och höll
hufvudet mot faderns bröst. När hon kom fram till dem kastade hon sig ner
på båtbottnen, slog armarna om sonens hufvud och frågade hviskande:

»Hvad är det, Olof! På hvad sätt har du gjort dig illa?»

»Jag fick benet emellan båten och skonarn,» svarade sonen sakta och
mödosamt, »och di sa’ på lasarettet att knäskålen ä’ krossad på mig!»

»På lasarettet! Har du varit på lasarettet?»

»Ja, mor! Och det va’ Österman som skjutsa mig dit. Och hade inte han
varit, så låg jag väl nu på sjöbotten, för ni ska veta att jag föll i,
när vi skulle gå ombord!»

»Ä’ ni klara nu, pojkar, så får vi hem’en med detsamma!» ropade Österman
som under tiden gjort fast båten. »Men ta’ i’n försiktigt, för di har
gipsat bene’ på’n, och får det någon skamfilning, så blir han krokig i
knät, om han också aldrig tar i så mycket som en svagdricksputell!»

Och inom ett ögonblick hade fyra par starka armar lyftat upp den unga
lotslärlingen från toften, där han låg, och sedan gick tåget i sakta
mak upp till fyrvaktarens stuga, där de lade ner honom på soffan inne i
kammaren, medan Stina skyndade sig att bädda åt honom i den gamla sängen
och Österman och fadern hjälptes åt att kläda af honom.

När de fått honom till sängs och Österman, mindre bullersamt än vanligt,
önskade honom god natt och lofvade att höra om honom på morgonen, höll
Olof kvar hans hand och sade med tårar i ögonen:

»Aldrig glömmer jag hur snäll Österman har varit emot mig! Aldrig i
lifvet!»

»Ah seså!» svarade Österman och försökte se skämtsam ut. »Det var fäll
inte för mycke’, när det va’ för min skull du råka ut för’et! Men du ska
ha’ tack för en annan sak, du Olle; för aldrig har jag kommi’ så nykter
ifrån stan förr, som i kväll!»

Stina kände sig djupt skamsen öfver sina misstankar och ville säga något,
men han skyndade sig hastigt ut, utan att vilja höra på hvarken ursäkter
eller tacksägelser. När han kom utanför dörren väntade honom likväl en
bättre belöning. Där stod fyrmästarens Lotta, och när hon fick se honom,
gick hon fram emot honom och sade innerligt, i det hon räckte fram sin
tämligen stora, trofasta hand:

»Tack, Österman! Tack för det här!»

»Va’ det alltihop det?» frågade Österman och såg på henne på en gång
bedjande och trotsigt.

Då log hon plötsligt öfver hela ansiktet, tog tvekande ännu ett steg, men
hejdade sig hastigt, vände bort hufvudet och sökte sakta rycka lös sin
hand, i det hon hviskade:

»Det kan väl bli mera en ann’ gång!»

»En ann’ gång ä’ en skälm!» ropade Österman och slog armarna om henne
innan hon hann draga sig undan.

Och sedan dröjde det en stund innan Lotta sprang in till sin far, och när
hon kom in var hon röd som en drypande blod. Men när Österman om en stund
kom in för att få sig en toddy, låtsade båda som om de inte sett hvarann
förr än nu.


5.

Det var nära jul innan Olof blef så bra i sitt knä, att han kunde stödja
på benet. Och den första tiden han gick uppe måste han begagna käpp, och
då han själf var af ett tungt lynne, trodde han naturligtvis, att han
aldrig skulle få lägga bort den.

»Det hade varit rätt så godt om jag blifvit kvar!» sade han en kväll till
modern, som satt inne hos honom i kammaren, medan fadern var på vakt
uppe vid fyren, »för ska jag nu bli krympling, så får jag väl inte ta’
lotsexamen, och hvad ska jag då ta’ mig te’.»

»Så får du inte tala, gosse!» sade modern. »Alltid blir det fäll nå’n
råd. Du kan ju bli fyrvaktare efter far, och det ä’ ju också ett bröd,
som en kan lefva på! Och du som ä’ ung och kan läsa, du kan nog komma
längre än far din och rakt åf bli’ fyrmästare med tiden! Och kan du få
Lotta te’ hustru — —»

»Lotta!» upprepade han med en mörk blick, i det han otåligt slog sig på
det skadade knät. »Henne får jag aldrig, mor, så mycket vet jag, sedan
den där olyckliga färden till stan! Henne tycker Österman om, och hon
tycker allt om honom med, tänker jag. Och fast det ä’ en bra flicka, så
har jag inte hjärta te’ missunna honom.»

»Hvad säger du, gosse? Tycker Österman om henne — och tror du att hon —
— men si, det kan då fäll rakt inte vara möjligt. När hon har te’ välja
emellan en tocken rustare som Österman och en så ordentlig pojke som du.»

»Det är nog inte ordentligheten som det kommer mest an på där ve’lag!»
återtog han långsamt och tillade sedan, i det han med sväfvande blick
såg bort ifrån modern och på det lilla hörnskåpet i rödt och blått, som
hängde på väggen. »Och hvad det anbelangar, så gör ni Österman orätt, mor
— för han ä’ mycket bättre än jag — och hade inte han varit ...»

»Ja, det ä’ nog bra det, att han fiska opp dig ur sjön och hjälpte dig
till lasarettet — men det var ju ändå för hans skull som du fick bene’
mellan båten och fartyget i den där välsignade stormen om kvälln —»

Olof steg upp och gick haltande några steg öfver golfvet stödjande sig
mot käppen. Han pustade tungt och strök sig med handen gång på gång öfver
pannan, som om svetten brutit fram; därpå tycktes han fatta ett beslut,
haltade fram till modern och lade sin hand på hennes arm, frampressande
med möda, som om det bränt honom på läpparna:

»Det va’ inte för hans skull, mor — det va’ inte mellan båten och
fartyget som jag fick knät mitt förstördt!»

»Hvad i herrans namn säger du, gosse?» stammade modern, i det hon
halfvägs reste sig upp från stolen där hon satt.

»Sitt stilla, mor,» bad han sakta och tryckte henne tillbaka ner i
stolen, »och si inte på mig, så ska jag tala om för er alltihop, som det
va’ från början te’ slut. Det va’ jag som bar mig oförsiktigt åt när vi
la’ till ve skonarn, och som gjorde att båten sjönk och att jag själf kom
i vattnet. Och det var Österman som kastade sig i och höll opp mig, till
di fick kasta ut en ända från skonarn och fick upp oss båda två, fast det
blåste så, att han fick brassa back för att inte gå ifrån oss. Och sen
fick han lof att länsa unnan för stormen, så att det gick för full fart
ända förbi Furusund, och skepparn ville inte stanna och släppa oss opp
utan talte med oss att vi skulle följa med opp till Vaxholm — men när vi
kom dit, så låg jag och sof och Österman stod vid roret, och eftersom
vind höll i sig, så gick han opp på strömmen med en gång. Och när
ankaret gått, så gaf kapten oss både pengar och traktering, och Österman
ville att vi tvärt skulle gå ombord på en ålandsslup som var på utgående
— men det ville inte jag. Jag tyckte det, att hade jag nu en gång kommit
till stan, så ville jag också se mig omkring, medan jag va’ där. Och när
Österman sa’ att vi promt skulle ge oss åf, så blef jag arg och svarte
att det angick honom inte, för jag tyckte jag va’ så mycket karl, så jag
kunde sköta mig själf.»

»Och oss tänkte du inte på, som satt hemma och va’ oroliga!» sade modern
förebrående.

»Jo, visst tänkte jag på er; men så tyckte jag det också, att när ni inte
såg te’ båten och ni visste att det blåste vind inåt, så kunde ni fäll
begripa, att jag hade följt med! Och så när vi kommo i land borta ve’
Skeppsbron, så träffa Österman på ett par lotsar från Husarö, som han
kände te’, och medan han pratade med dem, så passa’ jag på och gaf mig
åf ut på egen hand — och ni ska inte tro, mor, att det var i någon ond
mening, utan jag tyckte bara det, att så gammal var jag, så att jag inte
behöfde gå och ledas i band som en hundvalp.»

»Och så kom du ut på villovägar?» frågade modern och väntade med bäfvande
hjärta på svaret.

»Nej, det gjorde jag inte medsamma, inte! Utan jag gick och såg på stan
och de granna husena och gatorna, men så hur det var, så tyckte jag, att
jag behöfde mig lite mat, och pengar hade jag ju och så gick jag in på
en källare eller någe’ tocke där på en lång, krokig gata borta i själfva
stan, där det bodde en hel mängd med segelsömmare — och därinne träffade
jag på några sjömän, som gaf sig i språk med mig, och di bjöd på konjak
och öl, och så fick jag förstås lof att bjuda dom igen och på det viset
blef det i flera omgångar, och när jag kände att jag börja’ bli yr i
hufve, så ville jag stiga opp och gå min väg — men då satte di te’ och
skratta åt mig, och somliga skällde på mig och kallade mig morsgris och
bondjanne, och då blef jag sint och ville smörja opp dom, men så blef
vi goda vänner igen, och sen minns jag icke mycket åf alltihop — utom
det, att först va’ vi inne på någe ställe där di spelte med långa käppar
på ett stort, fyrkantigt bord, där det låg några bollar, och sen va’ vi
oppe på ett ställe, där de bjöd på punsch och där det va’ fruntimmer som
passa opp, och en af dom — hon var för resten lik fyrmästarns Lotta, fast
hon va’ rödhårig — kom och satte sig i knä på mig — och då blef en af di
andra arg, och så tog vi ihop och slogs och sen minns jag bara, att jag
tyckte di vräkte mig utför en trappa och att jag slog knäet i stengatan,
så att det skar i hela kroppen, och sen visste jag inte åf någe mera!»

»Det var samma kväll, som ungfågeln slog ihjäl sig!» mumlade modern
mellan tänderna.

»Hvad säger ni, mor?»

»Ingenting — jag tänkte på — — nå, när du kom te’ dig igen?»

»Ja, det va’ morron därpå det, och då låg jag på lasarette’, och knät och
hela benet var så styft och ondt, så jag kunde inte röra det en smul. Och
det var en ung doktor, som gjorde morronronden, och när jag frågte hur
jag kommi’ dit, så sa’ han, att det va’ en lång, ljushårig karl som fört
mig dit och han hade fått tag i mig på ett poliskontor, sa’ han — och
då skämdes jag som en hund, och när Österman kom dit fram på middan, så
tordes jag knappt se honom i synen — — för jag begrep på beskrifningen
att det var han som hade fraktat mig dit!»

»Aldrig kunde jag tro att _han_ skulle kunna vara så bra! Men så där ä’
det! En gör allt människor orätt ibland och det värre ändå!»

»Och vet ni hvad han sa’, mor, när jag inte kunde se’n i ögonen?»

»Nej, hvad sa’ han?»

»’Jag undrar inte på att du skäms,’ sa’ han, ’men inte ska du skämmas för
mig, inte, utan för dig själf! För sir du, jag har nog smakt på den där
ekluten, jag med, och det har sin nytta med sig det också! För sir du,
har en inte varit ute för storm, så vet en inte hva’ taljan duger te’, om
hon låter sträcka på sig eller inte!’»

»Men hur fick han ut dig från lasarettet?»

»Jo, det va’ den där unga doktorn som hjälpte oss, för när Österman
talte om hur vi kommi hemifrån och att ni satt här och inte visste om vi
va’ lefvande eller döda, så tyckte han det var rätt så godt att skrifva
ut mej me’samma — för om jag bara höll mig still, så att gipsen inte
blef skamfilad, så skulle det nog läkas ihop, sa’ han! Och han sa’ att
haltningen skulle nog gå bort i längden, sa’ han — bara jag akta’ mig för
stadstrapporna — och dom ska jag nog akta mig för hädanefter!»

»Ja, nu kommer du nog ihåg’et — — men hur tror du det blir när haltningen
ä’ borta?»

»Jag glömmer det aldrig, mor — det kan ni lita på! Men säg nu ingenting
om det här, hvarken åt far eller nå’n annan, för jag lofte Österman,
att jag skulle tiga me’t! Men si åt er, mor, ville jag säga’t — för jag
tyckte att jag aldrig skulle kunna si på er igen riktigt, innan det var
sagdt.»

»Gud ske lof att du tyckte det, Olof!» sade modern glad, i det hon tog
sonens händer mellan sina. »Då kan ’en ju hoppas på att du tar dig till
vara! Men säg mig nu en sak: tycker du inte om Lotta ändå, och kan du
bära det, att Österman får’na?»

»Visst blir det litet tungt, men honom unnar jag en sådan hustru som
Lotta. Och när hon i alla fall inte tyckte om mig, så ...»

Det hördes steg utanför, och om ett ögonblick märktes ett kraftigt tag i
klinkan. Både modern och sonen vände sig åt dörren till; den öppnades,
och in trädde Lotta i stugan och efter henne Österman. Innan mor Stina
hann säga sitt »Guds fred» och bedja dem stiga fram, tog Österman till
orda:

»Här kommer fästfolk!» ropade han muntert. »Och nu ä’ vi här, för te’
bjuda på bröllop te’ juldan!»

Olof sträckte tigande fram sin hand, och mor Stina steg upp och gick fram
till Lotta, som såg skinande glad ut.

»Hå kors, har ni nu kommit sams om’et?» frågade hon, bara för att säga
något.

»Sams ha’ vi varit länge!» svarade Lotta och såg på Österman med en
trohjärtad blick.

»Det var bara farsgubben som va’ lite genstörtig!» ropade Österman. »Men
när han såg att jag kom nykter hem från stan sist, och att jag varit
nykter ända se’n, så gaf han me’ sig te’ slut.»

Medan Olof tog Lotta i hand och önskade henne lycka, gick mor Stina fram
till Österman, fattade med sina båda valkiga händer om hans väderbitna
näfve och sade så sakta, att endast han hörde det, det enda ordet »tack!»

Då förstod lotsen att Olof hade talat om alltsammans för modern, men han
låtsade ingenting om, utan ropade helt muntert, i det han slog armen
kring lifvet på fästmön sin:

»Och om inte alla märken slå fel, så blir det vinter te’ jul, så vi kan
få fyrn släckt och få åka på isen te’ körkan! Och du ska vara med, Olle,
om du också haltar en smula! Och raka vägen ska det gå både bort och hem,
och nog ska både du och jag, Lotta — och du med, Olof — hålla rätt kurs
och akta oss för villovägar!»

»Gu’ gifve det!» tillade mor Stina med sammanknäppta händer.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Kloka Maja och andra berättelser" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home