Title: Erik Sparres bästa - En handfull skärgårdshistorier
Author: Sparre, Erik
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Erik Sparres bästa - En handfull skärgårdshistorier" ***


ERIK SPARRES BÄSTA


                              ERIK SPARRES
                                  BÄSTA

                    _EN HANDFULL SKÄRGÅRDSHISTORIER_,
                  SOM, PÅ GRUND AV FÖRFATTARENS INTRÄDE
                          I GUBBÅLDERN, LETATS
                         FRAM UR HANS FÖREGÅENDE
                               SNILLEVERK

                             MED FÖRETAL AV
                           _KNUT STANGENBERG_

                             [Illustration]

                                STOCKHOLM
                     ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B.

                             STOCKHOLM 1921
              ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAGS A.-B:S BOKTRYCKERI



_FÖRETAL_


Svenska folket kan enligt mitt förmenande indelas i två klasser — ja,
inte de där två evigt omkäbblade — jag menar: i trevliga och otrevliga
individer. Till de förra höra jägare och fiskare, ty sådana äro enligt en
regel som så gott som utesluter undantag, humorister — och att humorister
äro trevligt folk står axiomatiskt fast.

Så finns det ett skrå som tagit till sin mission att skildra nyssnämnda
varieteter av homo sapiens — att ge oss till livs deras leverne till
lands och sjöss, deras jägarliv under så väl den lovliga som ock under
fridlysningstiden och deras fiske i egna vatten och även något i andras.

En följd av denna umgängelse med jägarnes och fiskarnes gemytliga släkte
är, att skildraren slutligen själv blir humorist — om han nu icke var det
från början.

Erik Sparre hör till dem som — om inte precis redan i vaggan, så dock i
alla fall icke långt efter konfirmationen undfått gåvan att med humorns
förstående blick kunna se på medvandrarnas pysslande med livets svårredda
långrev eller försök att överlista lyckans icke lättlurade mickel.
Denna blick har han uppövat under vidsträckta seglatser på de flesta av
jordklotets hav, avbrutna av strandhugg här och var i hamnarna, egnade
att kraftigt höja hans livserfarenhet. Indiskretioner äro odiösa, men nog
finnas vissa likheter, såväl hos hjälten i Skeppar Kruses papegoja, som
hos Häger, vilken lärde hedningarna på Madagaskar dansa Krågestapolkett —
med den ärade författaren sådan undertecknad minns honom i hans yngre år.
Flera avslöjanden skulle nog kunna göras, men dem överlåter jag åt Dig,
läsare att försöka Dig på.

Du skall därvid finna, ej blott, att Erik Sparre är en synnerligen
underhållande berättare, utan även, att han besitter en grundlig kännedom
om de människor, vilkas öden och missöden han så drastigt förstår att
skildra. Han kan dem och han ger oss med mästarhand såväl deras yttre
som inre kvaliteter, och han målar även den natur de röra sig i med
förnämlig åskådlighet utan att låta sig förledas till braskande överdrift
i färggivningen.

Med ett ord: Han lär Dig och oss andra att känna och kanske ock något
hålla av — som han själv gör — dessa farande sjömän, skärkarlar och
småländska jägargubbar — och det är en god gärning. Ty de äro också en
del av vårt svenska folk, med vilket vi alla höra samman, men känna
mindre än vi ana.

Tack, Erik Sparre! Nu överlämnar jag ordet till Dig.

                                                          _Vännen Stang._



RENSTRÖMSKANS PIMPELMETE


Kärringa Renström kom schasande nedför backen till sjön med pimpeldonet
i vänstra handen och isbillen i den högra. Hon var just inte fager att
skåda, det gamla trollet, där hon gick, ty hon verkade sannerligen mera
trasbylte än någonting annat. På huvudet hade hon en av gubbens avdankade
skinnmössor med öronlapparna knutna under hakan och till yttermera visso
hade hon lindat en brokig, grann ylleduk om halsen. Vadmalsjackan var
varken gjord eller tvättad i går och samma sak gällde klänningen, som
stod upp fram, lyft i höjden av gummans stadiga potatismage, och visade
hennes grindstolpar till ben i smutsiga gråvita ullstrumpor nedstoppade
i ett par gamla f. d. sjöstövlar, på vilka skaften blivit avskurna. Hon
tordes inte lyfta fötterna, när hon gick, utan asade sig fram på de
stora laddorna stödjande sig på isbillen. I det sprit- och väderbitna
ansiktet satt den krikonfärgade näsan, stor som en mindre björksvamp,
bidevindbrassad, skrotad duktigt babord. Tandlös var hon i gapet som en
lake, och de små ettrigt bruna ögonen glimtade sylvassa under de skarpa
veck, som bildades av ögonlocken.

Det var »dan före dopparedan» och kärringskrället skulle ut och taga
julfisken, gubevars. Hela hösten och förvintern hade det varit blidväder
så gott som hela tiden, men nu hade det braskat till, och den lilla vik
av saltsjön, som sköt in ända till ett par stenkast från hennes stuga,
hade nu blivit överdragen med en flera tum tjock, fin glansis. Egentligen
skulle hon ha varit ute föregående dag och väckt hålen för pimpelmetet
för att nu ej behöva skrämma abborrarna mer än nödigt, men Beatedalarns
Krestin hade tingat henne till att hjälpa sig med diverse stök, så hon
hade inte fått tid att tänka på fisket. Något lämpligt väder var det ej
heller, ty det var mellan sex och sju grader kallt, och den friska vinden
stack som synålar i ansiktet och kom ögonen att rinna, men det kunde nu
inte hin hjälpa, färsk fisk skulle hon ha och därmed basta.

Ensam skulle hon bli under helgen, gumman Renström, ty mannen,
pråmskepparen, var på väg till Gevle med sin ark, bogserad av bolagets
största, för isbrytning byggda båt. Gubben var hon lika nöjd om, han
kunde gärna vara borta hela året, bara han skickade henne pengar
ordentligt. Någon sympati hade aldrig funnits i det äktenskapet, ty
gumman hade gift sig med honom bara för att han hade stuga och grund och
litet mynt på banken, och därför hade det antagligen blivit som en person
fick veta, då han frågade henne, om hon haft några barn: »näij, inte sen
ja blev gifter».

Nu var hon nedkommen till stranden, sparkade med ett par tag loss en
trälåda, som hon burit dit dagarna förut för att ha att sitta på, stack
billen in i den och sköt chaiselongen framför sig på isen. Plötsligt
stannade hon. Djäklar besitta och regera ett sånt fä hon var, ett sånt
oförnuftigt nöt. Hade hon inte gått ifrån isskopan och fiskkorgen. Nu
blev hon tvungen att gå tillbaka och hämta grejorna förstås. Inte för
det var så långt inte, men isen var så djädrans hal, så man kom ju
inte fort fram, och det var mycket som skulle göras, sedan hon fått
upp tillräckligt med abborrar. Kärringen släppte isbillen, slängde
pimpeldonet i lådan, gjorde kasande en helomvändning och började
återfärden. Men sin vän, den skarpa billen, som hon i tankarna lagt
ifrån sig, skulle hon aldrig gjort sig av med, det blev hon varse, ty
kommen halvvägs till stranden snubblade hon på något vis, gjorde ett
ytterskär bakåt på högra laddan, försökte åter få balansen genom att slå
engelska öglan med den andra, men lyckades ej bättre än att hon med
benen hoptrasslade, armarna viftande som väderkvarnsvingar och med fånigt
stirrande ögon flög på ändan, så det råmade i isen. De hårda, tunga
laddorna foro av hennes fötter och singlade iväg rackarn i våld i en
livad ringdans omkring sig själva bort över den blänkande glashala ytan.

När kärringen efter en stund hämtat sig från stjärnsmällen och känt över
sina ädlare delar, skulle hon stönande försöka stiga upp, men det gick
inte alls. Först vände hon sig helt om på magen och tänkte taga sig på
rätt köl igen, men yllestrumporna slunto den ena gången efter den andra,
och gumman slog bara i knäskålarna och höll ett tag rakt på att fläka
sig. Så törnade hon runt igen och frestade på den vägen och var verkligen
en gång nära att lyckas, men hur det var slant ena hälen i det avgörande
ögonblicket, och hon dråsade i så stor hon var och slog nu bakhuvudet
också, så att hon såg alla stjärnor och himlakroppar på den norra
hemisfären och en god del från den södra med på köpet.

Gumman Renström insåg nu det omöjliga i att försöka taga sig upp, så hon
tillgrep en annan taktik, och om någon nu hade stått på stranden, skulle
han fått se en gammal ful påbyltad kärring i smutsgrå strumpfötter kravla
omkring på alla fyra ute på den blänkande glansisen och jaga efter sina
bortsprungna fotfodral, och det var ett arbete, som hon höll på med en
god stund. När hon så äntligen fick tag i rymlingarna, var hon så matt,
att hon måste lägga sig ned och flåsa ut, innan hon kunde fortsätta, och
då hon en gång fått krafter därtill, tordes hon inte ta laddorna på sig
utan körde händerna ned i dem och kravlade långsamt och stönande bort
till isbillen. Ditkommen hasade hon sig upp på lådan, fick »pottforerna»
på sig och vilade ut ett tag, i det hon lättade sitt sinne med några väl
valda ord om isen, gubbens gamla sjöstövlar, billen och allt annat med
förresten.

Med sinnet styrkt av bönen och kroppen någorlunda i jämnvikt, började
hon ånyo färden till stranden, men nu i sällskap med sin järnbill, och
uppnådde så småningom stugan utan vidare missöden. Nog var hon öm i
ändan alltid och hade ont i knäskålarna och händerna, men kärringen var
ej av den sorten, att hon gav tappt i första taget, utan ut på den hala
isen skulle hon igen, och för att riktigt styrka, stödja och stadfästa
klev hon in i kammaren och gick bort till det blåmålade hörnskåpet, där
hon hade trösten för alla vedervärdigheter tappad på en fyrkantig grann
flaska.

Nu kände sig Renströmskan lätt som en tätting i kroppen och nu skulle
det fiskas och det med kläm och till den ändan gick hon ut, tog fram
isskopan och korgen från skjulet och nådde efter en försiktig vandring
sin stora trälåda ute på viken.

Skjutande denna framför sig masade hon sig småningom längre ut till sina
gamla beprövade fiskeplatser, väckte ett lagom stort hål med billen,
ränsade väl med skopan och började, sedan hon satt sig på lådan och fått
djupet med pimpeldonet, att fiska med de reglementerade rörelserna åt
sidorna och uppåt med metträdet. Men det tycktes vara alldeles förkylt,
ty fastän hon satt både länge och väl och slog de grannaste trumvirvlar
med handloven och donet kändes ej ett enda hugg. Ilsken spottade hon ur
sig några vackra ord om abborrarna och hela deras anhang, drog sig några
meter längre bort, väckte en ny vak och började där att fresta lyckan.

När hon setat en god stund och knyckt och var i begrepp att resa sig och
flytta till en annan plats, fick hon plötsligt ett bra napp och vindande
upp reven på gammalt gott manér ömsevis på metträdet och skopskaftet
slängde hon upp, icke en abborre, som hon hade väntat sig, utan en stor
gapande taggig otäck ulk med magen färgad som en flugsvamp.

Tvi för den sure såna djädrans leda fiskar det fanns till. Stuckos
gjorde de som den värsta igelkott, bara man rörde vid dem, fula voro de
som fan själv och grisen ville inte äta dem en gång. Tvi för attan såna
åbäken.

På ulken kommo några simpor och gumman hade nog lust att sluta fisket
nu när som helst, ty det fanns icke stora utsikter att hon skulle få
annat än såna där »djädrans horngumsar», vinden hade friskat och blåste
isande kall och öm var hon i kroppen både här och där av de genomgångna
strapatserna. Men ett tag till skulle hon fresta, så det bar av med henne
ett stycke bortåt igen och om en stund hade hon fått ned tennpirken i ett
nytt hål och satt där och knyckte.

Napp fick hon nog och det tätt ändå, men det var bara hornbeprydda simpor
och granna ulkar, som gjorde henne den äran att hänga sig på kroken.
Simporna dugde nog att äta, voro riktigt goda för resten, men det var
ett rackarns arbete att flå och rensa dem. I alla fall voro de bättre än
handelsman Adolfsons torra dåliga lutfisk, som hon för resten inte köpt
något av till helgen, och därför fingo nu simporna vandra i korgen under
det att ulkarna med en ilsken åtbörd slängdes utåt isen till kråkmat.

Hå hå ja ja, det var ledsamt att vara fattig och usel och behöva sitta
ute på sjön i kyla och blåst för att skaffa sig litet mat till julen.
Beatedalarns högfärdiga satkärring, Krestin, hon hade något till bra
hon. Hon hade råd att köpa hem både det ena och det andra från Stockholm,
kunde sätta fram både ansjofisk och metforst på bordet, om det knep, hå
hå ja ja.

Men nu ryckte det till ett duktigt tag i gummans tagelrev och upp på isen
slängde hon en stor grann stenlake. — Nå så djädrar innerligt nådigt
annacka! — Det var inte nog med att hon skulle få äta hornsimpor till
julamat och sticka sönder sig på de där helsikes ulkarna utan nu skulle
ett sånt där gulgrönt astyg, som slingrade sig som den värsta orm på isen
och visade sitt gråblå gap, komma och förarga henne också. För nu var
Renströmskan arg. Så där riktigt ordentligt etterdjäkligt storilsken, som
en satkärring kan och bör bli, när det går emot.

Men om någon trodde att hon ämnade ge sig, så toge han allt fel, för
fiska skulle hon, om hon också behövde göra hål så tätt så hela viken såg
ut som ett durchslag.

Trälådan fick sig en spark så den for som ett skott bortöver isen och
gumman hade så när satt sig på ändan igen, men stöttade sig i sista
minuten på billen, och så traskade hon efter i det hon läskade sin
själ med allehanda vackra uttryck, vilka dock absolut ej återfinnas i
psalmboken.

Sedan hon hunnit fatt lådan och konstaterat att den haft vett att stanna
på en bra plats, ställde hon sig bredbent och började hugga i ilska med
billen, så isflaken yrde omkring henne. Snart fick hon hål och högg ur
bottenskorpan och så skulle vaken underhuggas för att ej reven och de
kommande fiskarna skulle hänga upp sig.

Hade nu kärringen varit sansad och lugn hade nog allting gått väl, men
ursinnig som hon var av motgångarna högg hon i formligt raseri, och
så hände det. Billen slant och Renströmskan for framstupa av farten.
Kärringen stannade ovanpå och isen slog till henne så pass, så hon
slocknade för en god stund, men billen fortsatte genom vaken och hamnade
på sjöbotten. Lådan, som fått sig ett par försvarliga aktersparkar,
singlade i väg i broderlig förening med de stora laddorna ett stycke
bortöver.

Härute hittade gubben Åbrandt henne avsvimmad, då han på hemväg från
Hanstavik tog genvägen över sjön, och då han omöjligen kunde klara
kärringen ensam, måste han springa efter hjälp. På en stor kälke blev
nu Renströmskan, som omsider vaknat till liv, behörigen hemforslad och
bud sändes ögonblickligen till barnmorskan, fru Rundlöf, som bodde nära
intill och var mycket styvare än själva doktorn. Hon kom också och
bäddade ner gumman i fållbänken och började sedan lappa ihop henne. Några
lösa tänder behövde hon ej plocka ut, ty Renströmskan hade som tur var
ej några att slå loss, men den förr så granna krikonfärgade näsan var
nästan förfrusen och satt som en degklump i ansiktet och smått vindögd
hade hon blivit av stjärnsmällen också, gumkräket. Munnen var svullen
och snedvriden och käkarna låste sig som vid difteri, så under tre dygns
tid var man tvungen att mata Renströmskan med välling, som med en tesked
hälldes in genom ena mungipan, som, tack vare smällen och den kalla isen
i förening, hade halkat upp i närheten av örat.

Så tillbragte Renströmskan sin julhelg i det nådens år 1912 och aldrig
lär hon glömma det fisket, tänker jag.



»OLD SEABURG»


Vem av oss, som foro från London på 1890-talet, minnes ej »old Seaburg»?
Norrlänningen med det långa, spetsiga hakskägget, smutsgult och
mestadels ovårdat, samt emaljögat, som han efter en långresa på ett och
ett halvt år äntligen fick råd att låta doktor O’Hara stoppa in i sin
tomma tittglugg. Han for då för det mesta som man i engelska tramps och
boskapsbåtar, men stack ibland i väg ut på långtraden ombord på någon
fullriggare eller fyrmastare, efter vilka resor han åter uppenbarade
sig på Commercial Road, klädd i en spritt ny cheviotrigg med hatten på
svaj och skägget klippt efter mönster av captain Kettle, d. v. s. ett
sannskyldigt torpedskägg, och bjöd över lag så länge pluringarna räckte.

Jag hade egentligen träffat honom en gång förut, innan vi törnade ihop i
London, och det var nere i Frankrike i Bordeaux, när han for som förste
styrman och flaggskeppare på barken Tamerlan av Robertsfors. Vi lågo då
vid samma kaj och lossade och träffades om kvällarna på samma brasserie
där värden, som förresten såg ut som en pensionerad major med sin runda
mage och yviga knävelborrar, var artigheten själv mot den sprättige
monsieur Choebère, som för tillfället var hans allra bästa kund.

Efter det sammanträffandet dröjde det några år och så törnade vi som sagt
ihop i London igen. Men då hade sprätten fått vika för halvherren, ty old
Seaburg, alias monsieur Choebère, alias Valle Sjöberg från Örnsköldsvik,
dyrkade Bacchus mer än lovligt var och slantarna rullade undan värre. Och
togo dessa slut innan han bestämt sig för att gå till sjöss igen, hittade
han på alla möjliga knep för att skaffa sig pekunier och hålla ångan
uppe. Vem minns ej t. ex. hans galna påhitt att en kväll, då han åter
blivit nekad mynt av boardingmastern, smita ned i dennes stora hönshus på
bakgården och anamma den stora ankbonden, vilken han stoppade innanför
sin vida slängkappa och under allas, och först och främst gang’ets jubel
förstås, satte på disken i privata barrummet på Roaring Bull och sålde
till värden, den gemytlige skotten Gregor Mc Laren, för klingande mynt.
Eller då han, när det var mera ebb än vanligt i penningpungen, klädde
ut sig till tiggare, tog ut emaljögat och vindade lömskt med det andra
samt ställde sig i hörnet av Commercial och Burdett Roads tills han blev
upptäckt av den verklige yrkesbrodern, som hade monopol på det hörnet
samt ett stycke av gatan, blev haffad av polisen och till sist, efter
sju sorger och lika många bedrövelser, löstes ut av ett par landsmän,
som nyligen kommit tillbaka från en långtur och tyckte synd om gubben
Sjöberg. Han var född med ett stycke salt i halsen, old Seaburg, det är
säkert det.

Ett par år efter den händelsen begav det sig, att jag, som kommit
tillbaka till London från en långresa med en engelsk ångare, mönstrade
som matros med en till södra Sverige från Nova Scotia inköpt bark, för
att komma hemöver utan att behöva betala min resa, men i stället ha en
extra slant i fickan vid framkomsten. Ja, d. v. s. egentliga orsaken var
nog den, att en gammal vän och kamrat, vars ben nu vila i Kongos jord —
om han blev uppäten vet jag ej med säkerhet — strax före mig mönstrat på
samma fartyg i samma lovliga avsikt att komma hem ett slag och det var
nog utsikten, att ännu en gång få kampera ihop med honom som gjorde, att
jag tog den sista matrosplatsen, som fanns kvar på kareten.

Nå, från London, där fartyget inköpts av det nya rederiet, bar det av
med oss till Hull, där vi i sinom tid skulle få barkens vackra skrov
fullt med black diamonds för Malmö. Under det att resten av besättningen
knogade med barlasten, sysslade min kamrat och jag med en del ändringar
till väders, och det var under utförandet av ett arbete på fockrån,
som jag blev anropad från kajen. Jag böjde mig ned och glodde och
där, vid alla gudar, stod old Seaburg. Men det var inte den sprättige
flaggskepparen från Bordeaux och ej heller halvherren från Commercial
Road utan en trasig, eländig, utsvulten stackare med ovårdat skägg och
ett halmtak med stora råtthål i på skulten. Och detta i november månad.

Jag gick genast i däck förstås.

»Hallå, gamla saltvattensgroda! Hur lever världen med dig?»

»Uselt!»

Det var allt vad old Seaburg orkade med och för att pigga upp honom, tog
jag in honom i timmermansshop’et, där jag logerade, körde i honom litet
föda — som vår hygglige steward vänligt nog stack in genom luckan till
kabyssen — och bad honom berätta.

»Å! En rackarns otur som vanligt, kära du.»

»Strax förut avmönstrad från en gröning — hårda båtar att fara i, dom
där — hade tretton pund på fickan — kom i land och skulle ha ett glas —
törstig, förstår du, törstig som tusan — träffade kjoltyg inne på syltan
och bjöd förstås — old Seaburg knusslar aldrig — fick vallmo i ölet och
slocknade — slocknade, you know, och vaknade på en bakgård — hade inte
ett öre i fickan, inte så mycket som en farthing — sålde landgångsriggen
och fick panta min sjösäck i förrgår hos Bill Blue på Red Lion för tio
shilling. — Hör du, det finns väl inte någon plats att få här ombord?»

Jo, nog skulle vi ha en man alltid, ty en av pojkarna, en finne, hade
blivit förd till sjukhuset samma dag.

»Gör vad du kan, gosse, och kom ihåg — att det är gamle Sjöberg, som ber
dig om ett handtag.»

Ja, jag gick akteröver till skepparen och hade ett samtal med honom och
resultatet blev, att jag med ett pund i fickan och monsieur Choebère i
släptåg, gick upp till staden för att lösa ut gubbens sjösäck på Bill
Blue’s krog.

Nå, detta var snart gjort och sedan vi fått oss ett glas öl — old Seaburg
var törstig som vanligt förstås — traskade vi nedöver igen. I dörren till
sista huset på gatan stod en tjock, överförfriskad och trasig matrona och
ropade på sin pojke, en smutsig valp på tolv, tretton år som spelade sten
med några liknande busfrön i rännstenen.

»Tommy, min gosse», hickade kärringen, »gå och köp för tre pence whisky
åt din gamla sjuka mor och för en halv pence rökt sill åt din rackare
till far, men skulle du möta kräket på gatan, så säj, att du skall gå och
köpa fotogen. Kila på nu, Tommy!»

Kolen kommo snart i skutan och vi till sjöss i en rykande kuling
av västan, kall som bara skam och old Seaburg, som bara hade
»varmväderskläder», i sin tunna sjösäck, frös som en hund till att börja
med. Men han visste på råd, gubben. Han traskade akteröver till skepparen
och tiggde sig ett schok smärting av vilket han sydde sig ett par stadiga
byxor och dito sydväst — den senare borde då absolut ha förvarats till
Nautiska muséet — vilka plagg han sedan plankströk med svart oljefärg
och se’n fick det blåsa hur kallt det ville, så stod monsieur Choebère
rycken — isynnerhet sedan han vunnit ett par tjocka kalsonger och en dito
isländare av mig och min kamrat på cribbage.

I Malmö skildes våra vägar. Jag for hem och old Seaburg skulle — efter
ett samtal, som min kamrat haft med förste styrmannen — få stanna ombord
till lasten var ute, för att tjäna sig så mycket mynt, att han kunde
rigga upp sig något och betala sin resa över till England, för att komma
ned i värmen igen under vintern. Min kamrat och jag hade för resten
stoppat litet slantar i revolverfickan på gubbens gamla smärtingsbyxor.

En del år efteråt kom jag till Middlesborough och gick en dag efter
välförrättat ärende tillsammans med en god vän in på Wellington för
att få en drink. Inkommen i det allra heligaste fick jag se en syn. I
en stoppad, bekväm länstol, med ett stort grogglas bredvid sig på ett
litet bord satt old Seaburg och sov. Sov som ett gott barn, trött,
överförfriskad och nöjd att vara i hamn efter — som det tycktes — en
långresa, ty cheviotriggen var spritt ny, hatten likaså och skägget, som
nu vitnat betydligt, var åter i stil med captain Kettles. Där satt han
hopsjunken i den mjuka stolen och småsnarkade med de tjärbrända händerna
slappt nedhängande medan emaljögat intensivt stirrade på den vackraste
flickan bakom disken. Det var sista gången jag såg old Seaburg.



EN MAJAFTON


Det lider mot kvällningen, majdagen nalkas sitt slut och i sakta mak
vandrar jag inåt markerna följande den långsamt stigande skogsvägen.

I en undangömd vrå av storskogen, en liten öppen plats mellan unggranarna
ovanför en albevuxen sänka, vill jag lyssna på kärrmarkernas svartögda
trollfågel, den i skymningen dragande morkullan, se hennes fladdrande,
lidande flykt över spetsiga grantoppar och i ljusgrönt skrudade
ungbjörkar samt njuta av den underbara stämning, som råder, då skuggorna
sänka sig över markerna en doftande majkväll.

Solen dalar i väster. De glesa, luftiga molnband, som sträcka sig över
himlavalvet, stå rosenröda med glödande underkanter; det ligger en hel
gata av rödaste guld över hemfjärdens spegelblanka vatten och det brinner
som eld i barrskogens toppar till vänster om mig.

Förbi åkerfälten i sänkan vid skogshöjdens fot vandrar jag så sakteliga
och strävar därefter upp för sluttningen, där vägen till den första
gärdesgården går fram mellan stora aspar, enbuskar och ung barrskog. Här
inne doftar det av våt mylla och svartnade löv, av fuktiga mossor och
lavar; här lysa emot mig buketter av blå och små fält av vita sippor från
de öppna fläckarna mellan buskar och snår, och sidorna av stordiket,
där det brunaktiga vattnet från höjdsträckningens kärrputor porlar
och sjunger på sin väg ned emot dälden, äro tätt kantade av frodiga
caltablommor.

Från den sekelgamla tallen, vilkens yviga krona står skarpt belyst av
den sjunkande solen, följer jag gärdesgården, som murats upp av stenar
från den i sänkan till höger uppbrutna odlingen, där brodden står
brungrön och frodig efter det sista ljumma regnet, och når omsider nästa
sluttning, där stenmurklorna växa i stora hopar kring multnade stubbar
och där ungskogskiftet reser sig som en tät, skyddande mur för mossen,
som där bakom breder ut sig över åsens topp. Därute är stigen knappast
skönjbar, så djupt ligger den nedtrampad i den fuktiga myllan mellan
väldiga överhängande starr- och björnmossetuvor, kråkris, pors och
skvattram, men jag vet ändå, var den slingar sig fram genom det pösande,
blott av enstaka videbuskar och en och annan martall brutna mosstäcket,
och fortsätter min väg framåt den andra grinden, som förenar tvenne
gärdesgårdar på åsens södra sluttning.

Rakt framför mig, på den andra sidan den lilla öppna platsen, som tar
vid efter den korta, lindrigt sluttande backen med sina glesa enar, står
ungskogen tät som en vassbänk i sänkan och strax till vänster om den, där
den sluter sig intill den begynnande storskogens jätteträd, sträcker sig
liksom en vindlande tunnel långt in i tätningen, där det redan börjar
skymma.

Till vänster om mig, genom öppningen över rullstensåsen, ser jag en
sträcka av havet, som ligger där så lugnt och stilla med sina rödbruna
hällar och skär i strålande kvällsbelysning, med blänkande skaror av
fiskande måsar över grundklackar och bankar och med några svarta, rörliga
punkter ute vid de yttre känningarna. Det är båtlag från byn, som sträcka
sina skötrader på de gamla beprövade platserna för den blåryggade,
silverblänkande strömmingen.

Men nu fortsätter jag framåt och dyker in i den vindlande tunneln,
som leder bort till kärrsträckningen, in i dunklet till mitt gamla
morkullpass.

Här slingar sig den smala, barrströdda kreatursstigen fram över nakna,
blankslitna trädrötter, över hala, fuktiga stenar och mellan toppiga,
av lingon- och blåbärsris krönta tuvor och till höger om mig står
den täta ungskogen som en hart när ogenomtränglig mur, under det att
storskogssträckningen till höger reser sig luftigare med gläntor och
öppningar mellan de väldiga stammarna, där sista skogshygget gått fram.

Nu skilja de båda skogskanterna sig något, det vidgar sig till en öppning
mellan träden och då jag hoppat över rännilen, som leder kärrsänkans
överflöd av vatten ned för sluttningen mot havsstranden, har jag framför
mig en högre, av vitgrå mossa klädd bergklack med ett mindre vindfälle
tvärs över sin flata topp.

Här är platsen, här är stället mitt i hjärtat av skogen, där man
ostörd och osedd kan få njuta av markernas fägring, av fågellivet och
fågelsången en skymmande majkväll.

Strax därefter sitter jag uppe på det av tyngden sviktande vindfället med
geväret över knäna och lyss till alla de för jägaren och naturälskaren
välbekanta ljud, som komma från kärrmarker, från höjdsträckningar och
snårskog i vårtider, då naturen får nytt liv efter den långa vintersömnen.

Solen har nu sjunkit än mera. Dess guldglans har försvunnit från
granskogens spetsiga toppar och stortallarnas yviga kronor, dess strålar
giva nu endast västerhimlens molnband ett starkt rosafärgat sken och
skuggorna börja på att liksom tvekande smyga sig fram över terrängens
sänkor, mellan buskar och snår.

Men full musik är det ännu i skogen.

Ett par orrtuppar blåsa och hyssja på var sin sida om dälden, som
löper rätt igenom skogen, ringduvorna kuttra i granskogen på höjden
och skogsduvorna i aspdungen ned emot rågången, göken ropar ut sin
vårhälsning över nejden och bofinkar samt andra småfåglar kvittra och
sjunga för sina honor, som ruvande ligga i sina små mjuka nästen. Och i
en spetsig grantopp ett stycke ifrån mig sitter taltrasten, storsångaren,
och låter sina toner välla ut över markerna. Än i långa, dallrande
strofer, än i de mest vidunderliga löpningar och drillar.

Men då jag oförhappandes gör en ovarsam, litet häftig rörelse får han se
mig, flyttar pilsnabbt till en annan topp och nästan skriker:

    Tjuvskytt! Tjuvskytt!
    Är du där? Är du där?
    Fick du nå’t? Fick du nå’t?
    Joo pytt! Joo pytt! — — —

Det hörs ett sakta prassel nerifrån alsnåret rätt framför mig, där
kärrsträckningen går fram. Vem kan det vara, som är ute och tassar i
skymningen? En grävling kanske, äggtjuven, som funderar på att göra en
påhälsning hos den gamla tjäderhönan, som ligger och ruvar i snåret på
andra sidan sumpmarken. Då går den kullen om intet. Eller kanske var det
blott en lättfotad hare, som skumpade i väg genom tätningen på väg ned
till nyodlingens frestande gröna brodd. Eller måhända en kulla, som tog
sig en kortare promenad bland det halvmultnade lövet före kvällsflykten.
De tyckas komma sent i kväll.

Nu skymmer det än mera och skuggorna börja växa sig stora och starka
i gömslen och snår. Fågelsången avtager och tystnar efter hand. Blott
taltrasten sjunger ännu från sin grantopp borta på höjden. Men så slutar
han också och går till vila hos sin maka i någon undangömd vrå av
tätningen.

Orrt! Orrt! ljuder det plötsligt på avstånd. Jag rycker ofrivilligt till
och vänder mig åt det håll, varifrån varningen hördes.

Där skymtar hon fram, morkullan, mellan unggranarnas toppar och kommer
snett förbi mig i fladdrande, lidande flykt skarpt avtecknad mot den
röda västerhimlen. Pisp! Där svänger hon en smula och kommer närmare.
Orrt-orrt-orrorort! Pisp! Nu är hon strax inom håll. — —

Ett frasande i luften! Ett vin!

Som ljungelden själv slår en jagande duvhök efter kullan! — Den
rovriddaren! — — — —

Men hon räddar sig i sista minuten genom en blixtsnabb störtdykning ned
i kärrets skyddande alsnår och då höken med några korta, tvära vingslag
stadgar sin flykt efter den korta, tvära pendelsvängen och ett ögonblick
står klart utmejslad mot luften flyger geväret till ögat och pang! — där
störtar han ned i ett moln av yrande dun och fjädrar.

Så är det stilla och tyst på nytt. Nästan ljudlöst. — — —

Errrrr-oerrrr-rrrrrr — ljuder det plötsligt från stortallen på
sluttningen på andra sidan alsnåret och sänkan.

Det är nattblackan, som sitter flat på en gren och spinner. Nu har hon
vaknat efter dagssömnen, nu är hennes tid inne och nu skall hon ut på
jakt efter nattfjärilar och andra flygfän, som svänga omkring mellan
träden, ovan kärrmarkernas buskar och snår i den doftande, ljumma
majkvällen.

Se! Där kommer hon!

I ljudlös flykt glider en mörk fågelkropp på spetsiga vingar fram
mellan trädtopparna, gör en hastig skarp sväng och slår till på mossan
strax nedanför berget, där jag sitter. Till en början kan jag tämligen
väl urskilja henne mellan småtuvorna av lingonris, men sedan jag ett
ögonblick flyttat blicken därifrån för att speja efter en på avstånd
förbiflygande kulla, kan jag ej mer återfinna henne. Så väl har hennes
skyddande förklädnad smält samman med markens färger.

Då fladdrar plötsligt en vit fjäril upp från en liten risig tuva nedanför
berget.

En svart skugga glider ljudlöst upp från marken — — fjärilen försvinner
— men nattskärran gör belåtet ett par klatschande slag med sina långa
vingar, skruvar sig i ett par korta cirklar upp ett stycke i luften
och slår till på en av den närbelägna stortallens utspringande undre
grenar. Och där sitter hon nu, trollkärringen, och spinner och spinner.
Errrr-rrrrrr-oerrrrr. —

Orrt orrt! ljuder det åter på avstånd.

Den kullan kommer också åt mitt håll.

Pisp! Där ser jag henne dragande fram mellan trädtopparna över sänkan.

Orrt-orrt! Nu svänger hon och kommer snett åt mig.

Pisst! Pisst-psisst! Då fladdrar plötsligt en annan kulla upp ur
kärrmarken strax framför och höjer sig upp mot henne och i jagande flykt
tätt efter varandra draga de båda under korta visslingar bort över
ungskogsbältets toppar.

Ännu ett par kullor får jag höra, men de draga förbi utom håll och då
det skymmer än mer, ljuset försvinner från västerhimlen och vårnatten
står redo att draga sitt lätta flor över nejden, reser jag mig från min
bekväma vilstol, det fjädrande vindfället, och tar an skogsstigen hemåt.

Dunster och vita töcken, älvalekarna, stiga upp ur sänkornas och
småkärrens vattensamlingar. Det mörknar allt mer över vägen och
konturerna smälta samman och försvinna.

Men i stortallen därborta sitter nattskärran, trollpackan, ännu kvar och
spinner sin ändlöst långa visa — eurrrrr-rrrrr-oerrrr — — —.



GAMMALVALSEN PÅ MADAGASKAR


Det gick som en elektrisk stöt genom den kring majstången församlade
skaran, då Rinkeby-Nisse i ett nu drog till med en sjungande låt, en äkta
skärgårdsfödd gammalvals på sitt nya, med klockor försedda handklavér.
Par efter par av ungdomen skilde sig hastigt från den brokiga mängden
och dansade ut på Långängens hårda, jämna gräsplan vid Östervikens låga
strand under det att de helgdagsklädda gubbarna, med nyskrapade kinder
och litet tvållödder kvarsittande här och var i hakskäggskanten eller
bakom öronen och mororna i sina stadiga, mestadels hemvävda klänningar
och hårdstärkta förkläden drogo sig undan för att bereda bättre plats,
och gruppvis slogo sig ned vid hagtornsbuskarna litet längre upp varifrån
de småpratande och nickande i takt efter musiken betraktade de unga, som
med liv och lust trådde dansen i den doftande, varma junikvällen.

Spelmannen själv satt uppflugen på en trave, till bekväm sittplats
ordnade strömmingstrummor och markerade takten med foten under det
att han då och då lutade vänstra örat mot klaverets överkant liksom
för att riktigt kunna få njuta av de löpningar och finesser, som hans
flinka fingrar framlockade ur det pösande speleverket. Och en av den
i hamnen liggande, åluppköpande kutterns besättning höll till bredvid
med sin stora grammofon, klar att låta sitt instrument taga vid, då den
ordinarie spelmannen tröttnade eller själv ville taga sig en svängom med
någon av de rödkindade, finklädda töserna. Från flottan permitterade
gastar med sina fladdrande blåkragar svängde sig mjukt och ledigt mellan
unga tullvaktmästare och lotsar iförda sina bästa uniformer, spänstiga
kofferdister med vida byxben och svajiga halsduksrosetter kryssade, med
flickorna hårt tryckta i famnen, fram mellan helgdagsklädda bondsöner
och fiskarpojkar, och ned efter den brant sluttande landsvägen, som
från den närgränsande skogen och de bortanför liggande samhällena ledde
ned till Långängen, kom cykel efter cykel susande med ägaren något
framåtlutad i sadeln och en tös med av farten fladdrande kjolar framför
sig vid styrstången. Ty Rinkeby-Nisse var socknens skickligaste spelman,
Långängen den bästa dansbanan på hela ön och det var förresten gammal
tradition, att traktens ungdomar skulle samlas i Norrhamrabyn för att
där tillbringa midsommarafton.

Även jag hade gått ned till viken på kvällskanten för att åse dansen och
prata litet med gubbarna och satt nu på en gammal ålsump, som, gråvit
av torka, låg i det frodiga gräset vid Klas-Abrahams sjöbod, vilkens
röda gavel starkt belystes av västersolen. En lång stund hade jag setat
där ensam och sett på den brokiga skaran samt lyssnat till sorlet och
glammet, då jag plötsligt fick höra steg bredvid mig och såg gamle Matts
Häger komma framklivande.

»Gu kväll», hälsade gubben och tog åt mösskärmen. »Jaså, han sitter här
och gonar sej i solskotte. Men kliar dä inte i bena på honom nu, när som
Nisse spelar Norrhamravalsen, va? Ska han inte opp å ta sej en sväng?»

»Åhnej, Häger, jag är allt ur leken numera. Men det var nog en tid, när
jag också —»

»Tror fanken dä», svarade gamlingen och slog sig ned bredvid mig på
sumpen, »för gott påbrå tycks ho ha», fortsatte han i det han pekade på
min äldsta flicka, som just dansade förbi förd av sin mångårige vän och
lekkamrat, unge Henning. »Ho kan konsten, den där tösa. Dä ä säkert dä.»

Gubben tystnade och försjönk liksom i begrundan under det att hans
livliga bruna ögon följde de förbivirvlande paren.

Så vände han sig plötsligt åter till mig. »Dä _ä_ dans dä här, va?»

»Ja visst.»

»Ja, dä ä va jag kallar för _riktig_ dans. Sånt som dä _ska_ vara. För
tvi håken för dom där nymodiga danserna, som dom håller på mä nu för
tiden. En kan ju bli sjuk, när en sir hur dom hoverar å åbäkar sej,
vetja. Tvi för hundan.»

»Ja, det är aldrig för vackert.»

»Vackert nej! Fy fasen. Ja va väl i stan ett tag i fjol somras — ja, ja
segla in slupen åt Alfred, som hadde blitt sängliggandes sjuk — å då tog
ja väl å gick över bron å ut på Djurgårn en lördagskväll för te si mej
ikring en smula. Å bäst ja gick där, så kom ja ut te ett ställe bortåt
Allmänna gränd te, som di kalla Dansut. Å där ställde ja mej te kika ett
slag. Men herre jesses. Dä va ju priciss som te stå utanför dom där stora
apbura, di har i Hamburg, vetja, så åbäka di sej därinne på dansbana.
Va dä dans dä? Di vre å vände på sej bå bak å fram å snodde sej som dom
hadde haft tarmvred hela högen, vetja. Tvi tusan. Dä va priciss som dom
hadde dansa tocken där jädrans magdans, som en får se hedninga gör, när
en kommer i land på sina platser där sydpå.»

»Jaså, Häger har varit med och sett sådan.»

»Var så säker. Dä ä just va han har, dä. Å dä va på Madagaskar förrexten.
Men djädrar i mej tog ja inte otyge ur kroppen på dom å lärde dom dansa
som kristet folk innan ja for därifrån. Jo jo men san. För maken te Matts
Häger te dansa gammalvals å gå polketten har det inte funnits här sen jag
va ung i tiden, ska ja tala om för honom. Dä kan han ta gift på. Å maken
te midsommarfröjd, som vi hadde där hos hedningarna, har ja aldrig haft
varsken förr eller sen, så stortokigt var dä.»

»Det var väl längesedan, Häger?»

»Ja, ja men. De va väl för en trettiefem år sen eller så. — Si, ja for
matros den tiden mä en liten bark här hemifrån, som hette Hermes, å den
va vi te Rio mä å så te Port Elisabeth på Sydafrikakusten å så gick vi
därifrån opp te Madagaskar för te lasta möbelträ å tocke för Frankrike.
Dä va knepigt nog te komma i den där lilla hamnen, vi skulle te där, må
han tro, för där fantes inga fyrar eller tocke utan dä va te segla in
mellan korallrevena där mera på känn utå lotsen vi fick ombord. Ja, han
va ju ingen lots priciss, utan en jädrans hedning te malaj, som hadde
varit lite sjöman, å som hadde dä bestyret te lotsa in di fartyg, som
kom te den där lilla platsen. Å dom va då inte många om året. — Si, dä va
ju ingen hamn, utan bara en bukt, som låg innanför korallrevena, å ingen
stad heller, utan bara en by utå en hoper bambuhydder å så ett blockhus,
där dom två vita bodde, som skötte om grejerna där. För mäklare å dä
där krafset, som en ska ha te göra mä i hamnar, dom bodde i Tamatave,
en liten stad längre sydpå, där vi hadde varit inne å klarerat. — Ja,
vi kom oss väl in te sist, vi, å fick kroken i botten å gjorde klart
för te ta ut barlasten å när den va ute så börja hedninga — å dä va en
knippa malajer å annat byke utå alla di sorter — te komma ut mä virket
te oss. Å dä va stora trädstammar, som dom hadde fällt oppe i skogen å
släpa ner och bundit fast ve kanoterna sina, en på var sida. — Ja, vi
låg där en veckas tid eller så, å i juni månad va dä också tock som nu å
ätter hand vart vi väl så smått bekanta mä dom. Men i land hadde vi inte
varit än. — Dä va hyggligt folk, dom där hedninga, fast dom bara gick
klädda i en stråhatt å hadde ett skynke om magen, å överbasen för dom va
en gammal gubbdåre, som va skeppare, gubevars, på en stor livbåt, som
hadde tillhört ett franskt fartyg förr i tiden, å som di nu använde te
föra ut småtimmer te oss i. Den skulle låss vara liksom förmer än dom
där urbrända kanoterna, dom hadde, å därför va också gubben Potifero —
Potifar vi kalla’n — skepparn då, kuku för hela dä där brunsvarta byket.
— Di där två vita herrarna, å dä va en engelsman å en fransman förrexten,
hadde varit ombord hos våran skeppare på kalas ett par gånger å så tyckte
dom väl, att dom skulle bju igen. Å på själva midsommarafton, då dä inte
fanns något mera virke nere för tillfället, å vi behövde oss en fridag i
värmen, så vart väl gubben å styrman bjudna i land å på samma gång kom
dä bud, att så många åv oss, som kunde få lämna skuta, skulle få komma i
land å roga oss en smula. Å vi va sex, som gick.»

»Och trevligt fick ni?»

»Ja ja men. — När vi så kom in emot land å på grunt vatten, så sprang dä
ett dussin utå hedningarna — hela strand va full å dom, si — långt ut i
vattne å drog båten mä fart långt opp på sandstrand. Å så klev vi då ur.
Dom där två vita herrarna va också nere å tog skepparn å styrman mä sej
opp te sitt blockhus, men Potifar kom bort te oss andra, han, å ba oss
vara välkomna opp te hanses apbur, för stort likare va inte kåken hanses.
— Nu talte dom lite engelska å franska mä, dom där hedninga, så vi klara
oss bra nog mä språke, för Per-Johan, en åv kamraterna mina å en sockenbo
härifrån förrexten, hade farit mä två franska skuter i tiden, så han
kunde parlera frangsäser skapligt nog. — Ja, så kom vi då opp te huset,
Potifars. Dä va rymligt å stort bra nog å gjort utå bambustänger å annat
virke å palmblad å tocke. Å smäck innerligt fullt mä hedningar va dä där
inne, som satt oppradade ätter väggarna. Å där vart vi presangterade för
gubbens käring, Potimor då. — Ja har sitt många kärringar i min dar, må
han tro, å dä utåv alla di kulörer, men maken te hedningamadammen gubbens
har då väl aldrig existerats, varken förr eller sen, för så innerligt
rysbart ful va ho, spetakle. Ho såg mest ut som en gammal märr i syna och
inte hadde ho nåra kläder på kroppen mer än e trasa om magan å så blåa
tatueringar bå här å där. Ja, dä va ett djädrans grannt fruntimmer han
va gift mä, gubbtoker. Tvi vale. — Ja, å så slog vi oss då ner mä bena
i kors utätter väggarna å så börja spektakle. — Först kom gubben fram
mä en stor kalebassflaska å nåra små koppar utå kokosnötskal å bjöd på
dricka laget runt å dä va visst någe sorts jäst palmvin, förstår ja, för
dä va starkt, så dä fräste i halsen, när en drack otyget, å smakte bara
rackarn förrexten. Men sen en vart van ve eländet, gick dä ner lätt nog.
Å alla di andra söp di mä, bå karlar å kvinnfolk. — Å så fick lotsen
våran, Philippe, — han va nån sorts halv fransman å halv malaj — tag i
ett gammalt handklaver han hadde, som dä bara va två hela toner på, å
dom tryckte han på på en gång å bägge basarna å så drog han ut å in, ut
å in på dä där spelverket å tog te å gapa nån sorts djädrans strof, som
mest lät som svina låter, när dom har satt sej fast i en gärdsgård. Å
alla di andra hedninga skråla mä förståss. Ja, dä va oförnuftigt rakt. —
Ja satt väl en god stund å hörde på eländet, tyst å stilla, för ja hadde
ju folkvett, å fast en ä bland hedningar å byke får en väl lov te vara
gentleman. Men te sist vart dä stortokigt alldelest. — Men va nu då!»
Gubben for upp som en pil. — »Dä ä rätt Albin. Slå skräddarn på klotet
om han börjar mä nåra apkonster. Näij du, skräddarsjäl, inga apsvängar
här, du, för här brukar vi bara rekorderliga danser. Kom i håg dä. — Ja»,
sade gamlingen sedan han lugnat sig och återtagit sin plats bredvid mig
på sumpen, »te sist vart dä ju galet rakt. För då for dom opp två å två
i taget å börja på te dansa. — Men sicken dans! Di åbäka sej å snodde
sej priciss som dom där dårarna gjorde på Dansut i stan å grina gjorde
dom som andra babianer mens dom puta ut å vre på magan sin. Å tror nån
inte att Potimor, gammalkärringa, for opp te sist å börja te dansa mä.
Jo jo mensan. Men då vart dä mej för styvt. — ’Hör du Per-Johan’, sa
ja te kamraten min, ’håller dom på så här en stund te, så blir vi klara
för dårhuset allihop, teminstingens ja’, sa ja, ’så här få vi lov te
hitta på nån bot’. — ’Ja, va då’, sa Per-Johan, ’ja ä mest sjösjuk utå te
sitta å titta på gammelhäxa, Potifars’, sa han. ’Ja’, sa ja, ’ta Gustaf
å Andreas mä dej å ro ombord å hämta handklavere ditt å triangeln våran
å en bleckback, _så ska ja djädran i mej lära hedninga här te dansa
gammalvals_’, sa ja. Å han fick pojka mä sej i ett kvicktag å basa åv,
å ätter en tjuge minuter eller så, så va di tebaks mä musiken. Då vart
dä fason på grejerna, må han tro, å dä i rykande rappet. Först körde vi
ut hela byket ur Potifars orrkoja å ut på den där stora plan, som fantes
där mitt i byn mellan hydderna, å så tog vi pojkar å rigga te en djädrans
rekorderlig majstång utå en del bambuspirer, som låg där, å palmblad å
blommer å väsen. Å så reste vi grannlåten i ett hål, som vi gjorde mitt
på plan, å stötta mä nåra smäckra ändar, som vi hadde i båten våran. Å
dä va en majstång, som hette duga, dä må han tro. — Å sen börja musiken.
— Per-Johan tog dragspelet sitt å Gustaf triangeln å Philippe fick sköta
trumman eller tamburin våran, bleckbacken då, å så stämde di opp en
sju-sjungande låt, så dä klang i luften. Å så tog vi andra fyra pojkar
te å dansa. Men dä va ingen djädrans magpolkett dä, må han tro, utan en
rekorderlig Wäddövals.»

»Nå, men malajerna då. Vad gjorde de för min?»

»Jo, di satt väl på huk och kika på oss, te börja mä, å babbla å grina
som andra dårar, men te sist börja dä allt te klia i bena på dom mä, för
si, dom hadde ju franskt blod i ådrorna mest hela högen å danssjuka i
kroppen, som alla hedningar har. Å te sist släppte ja väl kamraten min
och högg tag i en liten gulbrun grannlåt på en femton, sexton vårar mä
ringar på tårna å skulle te lära henne. Först gick dä klent nog, för ho
streta ju emot å krångla, som ju alla flicker ska, å hadde svårt te ta
stegena å hålla takten, men ätter en stund gick det rekorderligt riktigt.
Å när ja stanna ett tag för te pusta ut, så hadde di andra tre pojka
fått tag i var sin tös å flängde på, runt majstången våran, så dä sjöng
om’et. Å te sist va dä som musiken å palmvinet å dansen våran hadde gjort
hedninga skvatt tokiga allihop, för di opp å apa ätter å dansa gammalvals
hela baletten, så svetten lacka åv dom. Å när skepparn våran å styrman
å dom andra två herrarna kom ner till oss om ett par timmar ätter å
skulle se på fröjden våran, så va vi i gång allihop, så dammet stog som
ett åskmoln mellan träna, _å då gick ja djädrar i mej Krågestapolketten
mä Potimor ..._ Å Potifar dansa sologök för sej själv bort i ett hörn. —
Dä va luft i luckan den natten må han tro. Ja, dä va den stortokigaste
midsommarafton ja har varit mä om i all min dar.»

»Var det första och sista gången ni hade så roligt där?»

»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge
vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet
var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va
magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde
vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda
käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha
gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner
från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.



MED PIKSTAVAR OCH SÄLJÄRN


»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar
på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet,
vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast
framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta
gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån,
var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar,
att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å
skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på
Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej,
annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar
köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass,
så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om
tocke.»

Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del
grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg
slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och
knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i
lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen
och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av
seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben
satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som
en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till
midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.

Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin
gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen
berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev
omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt
på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under
hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans
mångåriga jägareliv ute i havet.

»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han
hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp
på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång
mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi
va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla
väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i
Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin
överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när
han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en
karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på
Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte
han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade
krafter han.»

»Ja, det var mig en best.»

»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i
land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver,
men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde
fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe
för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi
iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä
alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på
storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke,
sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men
se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å
som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring
ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar
å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som
hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den
tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va
graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja
brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä
sattes in rätt, kan han vara säker på.»

»Tror nog det.»

»Jo jo men. Så sa ja: ’där ligger två storskälar å en kut oppe där borta
ve isröse, pojkar’, sa ja, ’å nu ska ja smyga mej fram å försöka mä lod
på den ena, så får vi si, om vi kan komma åt di andra mä skäljärna våra’,
sa ja, å mä dä tog jag te å krypa på skäla i skydd av nåra stora iskäl,
som hadde rest sej på kant å frusi ihop. Dä va styvt göra, må han tro,
te hasa sej fram på magen ett så långt stycke, å dä värkte i bå rygg
å armar, inna ja kom fram, men dä akta ja inte. När ja så te sist kom
bort te di där iskälena å kika fram så vackert, fick ja si att dom va
fyra stycken, för dä va två kutar förutom ståten å gamlan. Nå, ja gjorde
mej klar ja å fick fram gevärspipa så vackert över en iskant å korna på
ståten å sköt, å som dä small fällde han ner huve å låg dö still, å dom
andra reste ner i brunn, så vattne spruta om dom. Dä vart springa åv för
bå mej å pojkarna, å när ja kom fram, va ståten all, å di andra gick å
steg i brunn å bara blåste.»

»Och dem tog ni också?»

»Jaa då. Ja fick opp kruthorn å kulpung i rödaste rappe å ladda om
på nytt å just som ja va färdig, hant pojka fram, å Flink kasta sitt
skäljärn som ett spjut i en åv kutarna, som just kom opp, å den andra
högg Guttorm strax ätter.»

»Men gamlan då?»

»Jo, när pojka hadde fått opp sina kutar, la ja mej teress ve isröse för
te passa henne, å då ho körde opp skallen strax ätter å blåste, så small
dä. Men ja va nog lite för ivriger den gången, för ho dog inte, utan vart
bara fel, fast Flink såg hur lode gick rätt igenom å tog isen på andra
sidan.»

»Nåå.»

»Ja opp i brunn kom ho inte mer, men ifrån den å bortöver va dä e lång
spricka i isen väl ett par tum bred, å där stog ho å blåste tag på släng.
Då sprang Flink dit, han, mä skäljärne sitt å ställde sej klar, å nästa
tag ho kom, rände han järne rakt genom spricka å in i skallen på’na, å då
vart ho slut. Se’n gick vi tebaks å drog fram båten te brunn å så högg
vi opp isen, där gamlan låg, mä våra yxer å så flådde vi henne å ståten,
’vakade åv’, som vi säjer härute, men kutarna behöllt vi hela.»

»Ja ’vakarna’ det är ju skinnen med späcket på det.»

»Jo, dä ä så.»

»Och se’n bar det hemöver?»

»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä
va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska
segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar
ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för
focken å tresnibben.»

I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe
i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben
körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående
delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då
Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten
lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet,
så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i
antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta
molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de
vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som
ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från
de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens
lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde
sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre
känningarna växte allt starkare och starkare.

»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om
och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står
oss nog.»

»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med
säljakten uppåt Understenshållet?»

»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första
dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter
som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen
för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi
kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå
å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen
syntes bara som en liten prick ner i syd.»

»Nå, träffade ni säl där?»

»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som
ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel
helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna
vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert
i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja
tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi
överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å
sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle
kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för
dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må
tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås
å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt
pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom
luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod.
Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta
sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften
vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven.
Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där
stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut,
så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»

»Det var ett riktigt stortag det.»

»Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ
inte dåliga dom heller.»

»Och se’n blev det att ’vaka utav’ dem.»

»Ja ja men. Men först skicka vi hem Anders Andersson ätter hästar å
kördon, för dä va ju en omöjlig sak te få rum mä hela den där högen i
båten. Nåja, han kunde ju inte hinna tebaks förr’n dan ätter, för han
skulle först förbi Understen å så hela långa vägen hem, men vädre va ju
fint å såg ut te hålla i sej, å vi hadde jämt göra mä fångsten våran, för
en ’vakar inte åv’ så mycke skäl i brådraske, ska ja tala om.»

»Hann ni med det på dagen ändå?»

»Jaa då, dä gjorde vi, fast dä va ju mörkt, när vi kom tebaks te
Understen på kvällen mä båten. Den va lastad, så mycke han tålte,
å resten hade vi lämna kvar i en stor hög där borta ve brunn ve
Grundkallen. Men dä va djädran så nära att vi hade blivi åv mä alltihop,
ska han si.»

»Hur så då? Bröt isen upp?»

»Nej för all den del, isen låg nog, men dä va finnar i farten, å dom
hadde nog rest mä hela rasket, om vi inte hadde kommi fram i tid.»

»Såå. Hur bar det till?»

»Jo, mårron ätterpå, se’n vi hadde fått kaffeskvätten i oss, så bar dä
iväg ut mä oss igen för te rusta i ordning riktigt därborta ve brunn,
så allt skulle vara klart te Anders Andersson kom tebaks mä hästar å
kördon. Långt hade vi inte gått, förr’n vi hörde dä ropa bakom oss, å då
vi snodde oss om, kom väl Anders körandes näranpå i sken på glanskisen.
Inte en blund hadde han sovi utan sela på å kört mä en gående gång. Nå,
vi vänta ju på’en å se’n bar dä iväg mä oss nordöver.»

»Nå, men finnarna?»

»Vänt ska han få höra. När vi kom så långt oppöver, så vi kunde si
platsen i kikarn, fick vi si att dä va folk förut, å som de ante oss, att
fan va lös på någe vis, fick vi brått värre å körde som riktiga skojare.»

»Nåå?»

»Jo, när vi kom fram te sist, va dom där karlarna kvar ändå dom, å dom
djäklarna höllt på te lasta båten sin mä våra kutar å ’vakar’. Fyra
stycken va dom å vi kände dom väl, ska ja säja. Dä va fyra bröder,
Backanspojkarna di kalla dom, å dä va di starkaste å vildaste karlarna på
hela Ekerön, tappra pojkar utå tusan, ena riktiga vikingar. Dom hadde
också vari ute i skälisen å dragi oppåt Grundkallen te, å när dom så
kom på vår hög ve brunn, så tänkte dom helt enkelt ta alltihop, för dom
visste mä sej, att dä fordrades styva karlar te å få bukt mä dom, å om
också ägarna te högen skulle komma, mens dom höll på å lassa, så skulle
dä inte bli så knepigt för dom te jaga di andra åt helsike å kapa åt sej
hela rasket. Men den gången bet dom sej där bak.»

»Det blev väl smörj utav kan jag tro.»

»Just priciss dä ja. Först ba vi dom att di godvilligt skulle lägga
tebaks, vad dom hadde tagi, men dä gav dom rackarn, utan bara grina. Då
sa Herman Flink: ’Ja trodde vi hadde klubba alla gråskälar som fantes
här på trakten i går’, sa han, ’men jag sir att dä finns fyra ståtar
kvar, å då ä dä så gott vi tar dom mä, så har vi gjort rent hus. Hugg in,
pojkar!’»

»Och det gjorde ni?»

»Jo jo men san, men då drog finnarna kniv tvärt.»

»Det var ruskigt.»

»Ja, men då hejda Flink oss andra, å så sa han: ’te gamla gråskälar, som
vill bitas, får en bruka andra don än nävarna. Ta pikstavarna, pojkar!’»

»Och se’n börjades det.»

»Han kan vara så lugn. Di talar nog om i tidningarna hur dom slåss man
mot man där nere i Ryssland å Frankrike, men dä ä nog mest barnlek mot
slagsmåle där uppe ve Grundkallen. Finnarna tog sina pikstavar dom också,
för dom kom inte åt oss mä knivarna, å så braka vi ihop, så isen såg ut
som ett lingonland om en liten, liten stund. Dä va dråpslag, som ven i
luften där, å att vi inte slog ihjäl varandra ä alldeles märkvärdigt, men
en tål bra mä stryk, då en ä ung å kraftig. Ibland bar dä på knä för nån,
men opp kom han lika kvickt å börja igen. Te sist såg vi då, att dä va
vi som hadde övertage, för en åv finnarna stöp som en oxe för ett slag
utåv Guttorm, å strax ätter slängde Flink sin pikstav å sprang in på live
på den han slogs mä, å när han väl fått tag i’en mä bägge nävarna, lyfte
han honom över huve på sej å sprang fram å vräkte honom i skälbrunn, å då
gav di andra två bröderna sej. Men jämt göra hadde vi te freda dom för
Herman, för han va alldeles galen utå ilska å sprang rätt opp i vädre tag
på släng, tag på släng som en stålfjäder.»

»Nå, men den där stackarn i sälbrunnen då?»

»Den fiska vi opp, å han va spak utå bara tusan, å likadan va den som
Guttorm slog te, för han kom inte te sans förr’n dan ätter hörde ja
se’n.»

»Men sedan lassade ni väl på och körde hem?»

»Ja, se’n vi hadde pusta ett tag, börja vi mä högen, å di två finnarna,
som inte va fel, fick lämpa alla ’vakarna’ ur sin båt å lägga dom på
vårt åk å se’n körde vi till Understen å vila oss över natten innan vi
fortsatte — men nu ä vi ve Rödbergsudden strax å får mot in i hamn, så dä
ä bäst vi tar ner å ror.»

»Nå hörde ni något vidare av finnarna sedan?» frågade jag, då seglen voro
nedtagna och vi kommit igång vid årorna.

»Joo vars. Dä gjorde vi nog», skrattade Matts-Alfred. »Dä vill säja
Herman Flink. Inte vi andra. Han träffade på en åv bröderna i sällskap mä
fem andra finnar nere på kajen i Stettin en kväll sommarn ätter, å då va
di på’n förståss som fluger på en sirapsklick. Men han var inte livad för
te slåss just då, utan ba dom gå sin väg, men när dom prompt ville på’n,
så slängde han å sej tröja å så sa han: ’ja, dä blir väl ingen annan råd
då i jesse namn, än te göra lappkojs åv er sex finnpaltar’, sa han, å mä
dä så vräkte han tre i sjön å klådde di andra, så dom vart fel allihop, å
måtte ligga på sjukhus å ta igen sej bå länge å väl.»

»Vad slut fick han egentligen då, den där vikingen?»

»Jo, han blev ihjälbiten å ihjälklämd åv en gammal gråskälsståte en
vinterdag ute ve Halsaren å dä va ja å Guttorm Hård, som träffa på’n, där
han låg. Dä va synd han skulle bli slut, för han va en mä di styvaste
skyttar å skäljägare, vi haft här på båda sider om Kvarken på många,
långa år, å ja ljuger inte, om ja säjer, att han va nästan lika säker som
själva Antti Karialainen.»



SVARTRODDEN


Jag kan ej förklara varför jag under alla år haft en sådan motvilja för
Svartrodden, det sydostligaste skäret härute. Många vårmorgnar, när
vinden stått vacker ostlig eller nordlig och det sålunda varit ytterst
tjänligt att sitta där med vettarna, har jag omöjligt kunnat förmå mig
därtill, utan hellre valt andra, mindre lämpliga skär och fått skjuta
betydligt mindre, än som blivit fallet, om jag satt mig på Svartrodden.
Jag har flera gånger årligen försökt att tvinga mig att ro ditut och
ibland varit ända till halvvägs mellan skäret ifråga och det närmast
inre, Holmbergskallan, men så har känslan av något, jag vet ej vad jag
skall kalla det, blivit för övermäktig och jag har vänt och hamnat på en
mycket sämre skjutplats.

Nu har jag emellertid varit där ute.

Det har en ganska egendomlig skapnad det där skäret, ty sett ovanifrån,
föreställer jag mig, att det bör i det närmaste ha formen av nymånen med
sina smala, spetsiga horn. Dess längdriktning är nodost-sydväst och
därför är där det finaste lä, man kan önska sig, för vettar på västsidan
mitt emellan de båda »hornen», när ostlig eller sydostlig vind sätter
havets vågor i rörelse, och dessutom har man den ypperligaste båthamn,
som står att uppleta, strax innanför den södra udden, en bergskreva lagom
bred för farkosten och vars botten, slät som ett golv, reser sig i en
lagom stigning från tångskogen där nedanför.

Själva skytteplatsen, som befinner sig så gott som ända nere vid
vattenytan i en annan skreva alldeles nedanför skärets mittersta, högsta
punkt, har formen av en bred karmstol med lagom bakåtlutad rygg, och med
en gammal sjötröja eller något sådant under sig samt klädd så, att man ej
allt för mycket bryter av från det omgivande bergets färger, sitter man
där utan skjutportar omöjlig att upptäcka för den sträckande sjöfågeln.

Ett skotthåll ut från bergets västra sida stupar bottnen tvärdjupt ned
och vattnet där är så svart, så svart, att platsen runtomkring verkar en
hemsk bottenlös grav, och stirrar man länge ned i det mörka djupet, kan
man snart sagt inbilla sig vad som helst. På östra sidan däremot finnes
visserligen först en djup, ganska bred ränna, men sedan vidtager det med
rätta fruktade Sydostbrottet, vars skarpa och giriga stentänder borrat
sig in i månget fartygsskrov under tjocka och storm och vars vajande
tångknippen famnat mången människokropp under årens lopp. Vid stilla
väder eller laber bris anar man icke rovdjuret, som ligger där dolt
några famnar under vattenytan, men då stormen spelar upp en bottenrevad
märssegelspolska och svarta, tjutande vindilar blåsa bort skummet från
vågornas toppar, så havet står som en enda rök av fräsande, fradgande
skum, då är Sydostbrottet i sitt esse. Då sätter det skuldran mot de
anstormande böljorna och vräker dem handlöst tillbaka på varandra, så att
det hela till sist blir ett skummande, kokande helvete, under det att
brottets rytande överröstar själva stormen, då det slungar kaskad efter
kaskad av sjudande, fräsande fradga högt upp i luften.

På nyår, då drivisen kommit i gång på allvar, brukar skäret verka en
veritabel isfästning, när efter en storm, som staplat upp massor av
drivis på hällen, dessa fått frysa ihop vid gnistrande kyla. En gång fann
man en av byamännen sittande ihjälfrusen därute bland isblocken. Han hade
dumdristigt nog ensam gått ut i sälisen för att leta efter kut och blivit
lockad för långt bort. En rykande nordlig storm, som kom som en blixt
från klar himmel, bröt i ett nu upp ismassorna och han, som med knapp
nöd, som det syntes, hann rädda sig i land på Svartrodden, frös ihjäl i
en skreva mellan isblocken på skärets insida. Det var en hemsk syn, sade
de som funno honom, och man tog ej gärna iland på skäret sedan under den
närmaste tiden, ty han »gick igen», påstod man, och bringade dem ofärd,
som vågade sig dit.

       *       *       *       *       *

För ett par veckor sedan tog jag emellertid mod till mig och for ut till
Svartrodden en härlig, ljum natt, när en laber ostsydostvind krusade
havet och en sakta dyning med mjuka rörelser varsamt sköljde över skärens
låga hällar och strändernas slipade rullstensblock, som visade sina
hjässor något över vattenbrynet.

Det fanns ännu gott om ungprackor där ute bland klabbarna och som jag
gärna ville ha litet eller rättare sagt mycket dun till kuddar åt mina
ungar, tog jag vettarna ur deras tunna i sjöboden och rodde vid tolvtiden
ur hamnen. Till Holmbergskallan gick rodden flott, men sedan vilade
jag allt på årorna och tog och tittade bort emot Svartrodden, innan
jag fortsatte, och jag erfor en fullkomlig känsla av obehag, som ej
lämnade mig en minut, förrän jag hunnit över »svart vatten» och kommit
in mot skäret. Då var obehaget som bortblåst och jag njöt i stället i
fulla drag av att få sitta ute på det yttersta skäret i havsbandet en
högsommarnatt, då havet viskar och sorlar, morgonrodnaden tager vid innan
himlen någonsin hunnit mörkna i väster och fågellivet därute börjar.

Måsarna voro förstås som vanligt de första som vaknade och singlade
omkring för att bland annat se efter var byamännen lagt sina skötar, så
att de kunde passa på och få sig ett rävamål av de strömmingar, vilka
sluppo ur garnen vid upptagningen och hel- eller halvdöda flöto omkring
i vattenbrynet. Därpå kommo tobisgrisslorna, små, kolsvarta kryp med
vita vingspeglar och röda fötter, som snurrade omkring hit och dit, av
och an tätt efter vattenytan alldeles som läderlappar om kvällarna. Men
sedan började prackorna visa sig. Fem stycken kommo dängande från de
inre småholmarna med kurs rakt på mina vettar och framkomna reste de sig
nästan kappraka i luften, så det fräste om vingarna, för att stoppa den
ilande farten. — Jag höjde geväret. — Först högerpipan — klick. Fördömt!
— Så vänster — klick.

Prackorna, som tydligen anade oråd och ej hunnit fälla, gjorde en tvär
sväng och försvunno bakom södra udden och jag öppnade mekaniskt geväret
och tog ut patronerna, som jag själv laddat föregående dag av Eleys gröna
hylsor, alldeles nya, för att undersöka var felet kunde ligga. Stiften
hade gjort sin skyldighet, det visade tvenne djupa gropar i knallhattarna
och det var sålunda de senare, som ej tänt. En ren tillfällighet
naturligtvis. Bättre lycka nästa gång.

Under tiden hade det brisat upp något och en av mina vettar, som fått
för långt vakareband, drev intill en annan. Som detta ju ej var vidare
lämpligt, gick jag i båt och rodde ut för att ordna saken och hade
just tagit de första årtagen igen mot skäret, då trenne prackor syntes
komma rätt åt mig efter vattnet. Att hinna in med båten och ned i mitt
gömställe var ej tänkbart och därför drev jag båten med ett par hastiga
årtag in under berget och högg tag i geväret, som låg bredvid mig på
toften.

Med duktig fart kommo de tre och då de inom gott håll gjorde samma
manöver som de förra för att fälla, krökte jag fingret kring högertrycket
med korn på tvenne — klick — nå vänster då! — klick.

Samma historia igen. Prackorna åt Helsingland och där satt jag på nytt
som en idiot med mina mörkgröna patroner i handen.

Ett ögonblick tänkte jag ge mig i väg, men hur det var, laddade jag om
för att försöka på nytt, och hade strax därefter det nöjet eller rättare
sagt den förargelsen att se en ensam pracknisse susa om norra udden och
plaska ned bredvid vettarna.

Med stark fart sam han upp mot dem och jag riktade in kornet just i
vattenlinjen, något framför hans spräckliga bröst — klick — och klick
igen med andra pipan.

Nu gick jag i båt och tog upp vettarna, ty att få ett skott att brinna
på Svartrodden tycktes ej vara möjligt, och i sakta mak rodde jag nedåt
Holmbergskallan och Vespskär, utanför vars södra udde jag hade mina
torskrevar lagda. Jag hade drivit ut dem föregående afton för ostlig
vind, så det skulle nog gå lätt att få in dem också, när nu vinden stod
från samma kant, och sedan jag fått vakarekubban in i båten, satte jag
mig i aktern med revlådan över knäna och började inhalandet.

En sida kom in — inte ett liv. Så nästa tjugufem krok — där lika mycket.
Betena alldeles orörda. Vid början på tredje sidan var det fast i botten
och bråka hur jag ville, fick jag ej loss reven, utan den brast till sist
trots att den var så gott som ny och duktigt stark.

Py-y-y. — En liten vikare stack upp huvudet ett halvt skotthåll från mig
och blåste, men försvann strax. Geväret låg inom räckhåll och då han kom
upp på nytt, small det.

En våldsam virvel i vattenbrynet, ett ögonblicks väntan och upp kom han
igen med halva kroppen över vattenytan — pang.

Liggande på sidan som en indian sam han runt, runt i vattnet och jag
rodde så hårt jag kunde för att få tag i djuret, som for fram som en
torped, så fradga och skum sprutade. I ett nu kom han rätt på båten och
jag lyckades med vänstra handen få tag i en av bakskrevlingarna och
trodde mig säker om mitt byte, då han med ett våldsamt kast slet sig lös,
vände sig på rygg och sjönk med framskrevlingarna utsträckta och den
ljusa buken lysande i det grönblå vattnet.

Han sjönk sakta allt djupare och djupare ned med huvudet bakåtlutat. Det
var en otäck syn. Det såg ut som om ett barn hade sjunkit.

Jag har ej varit på Svartrodden sedan.



NÄR LEKSTRÖMMINGEN KOMMER


»Hallå — hallå!»

Jag vände mig om, där jag stod på vedbacken sysselsatt med spräckandet
av en nyss uppbruten och hemforslad tyrestubbe, och fick se Matts-Aron
komma klivande med långa steg över hagen rakt emot mig. Bråttom tycktes
han ha mer än vanligt, ty benen, nedstuckna i höga sjöstövlar, hjulade på
duktiga tag och den tunna blåtröjan riktigt fladdrade av farten. Med ett
ryck slängde han upp grinden, sköt upp mössan från sin svettiga panna och
klev fram.

»Gu kväll! Dä va bra ja träffa honom hemma. Ja har sprungi som en tok å —»

»Vad i all världen står på, Matts-Aron? Skall jag bli böneman för honom
hos Nils-Gustavs Lotta?»

»Äh! Prat tok! Dä har inte hin tid mä kjoltyg nu inte. Nej dä ä
lekströmming förstår han, tunnvis mä lekströmming. Han ä på väg hit nu mä
nordan, som har stått å tuta i dag, å kommer säkert te stå tjock som en
gröt ve di yttre känningarna, på Nygrynnan ve Sydostrodden för exempel.
Bergs Matts-Johan å Hellman i Bjurön fick elva tunner på två skötrader
ve Ramvikshällan i natt som va, fick ja bud om’et nyss åv en gammal
skeppskamrat, ja har däroppe, Wickmans Denis, puckelryggen, han vet, å
dä är ju inte långt därifrån te Sydostrodden, så där blir nog strömming
i natt. Dä va fullt mä måsar, som for å väsnas och fiska i have, såg ja,
när ja gick förbi Klarhamnsviken, å dä ä ett gott varsel, som han vet, så
nog ä lekströmmingen i farten, dä ä säkert dä. Blir han mä?»

»Vi skulle ligga ute i natt då, menar Matts-Aron?»

»Jaa, dä blir nog säkrast te ankra båten därute å koja oss, sen vi lagt
skötraden, för dä kan ju bli väder på natta å mina bragder ä för goa te
mista. Vi tar fällar å filtar mä oss, så klarar vi oss nog, för han ä ju
inte kall. Nåå, kommer han?»

»Ja, kyss till. Men vilken tid skola vi fara då?»

»Tvärt, på eviga momangen, så ingen ann tar bort skötplatsen för oss. Jag
ska bara kuta hem å rusta lite mä proviant å kojkläder, så går ja ner te
sjön å stenar på garna. Ta ett stadigt mål mat mä sej å gör sej klar å
kom sen ner, så far vi.»

»Right, old shellback. Jag skall komma i rödaste rappet.»

»Dä va bra. Adjöss då på en stund.»

»Adjö.»

Till följd av den sena våren och sommaren hade krokskötsströmmingen
vistats under land långt in i augusti månad och byamännen hade fiskat
duktigt för att dels sälja färsk, dels salta ned till vinterbehov. Nu
hade dock ej någon strömming funnits att få under flera veckors tid
och man avvaktade därför med otålighet tidpunkten, då lekströmmingen
skulle visa sig, och man skulle få göra riktiga »stortag» med skötarna.
Visserligen var ålfisket i full gång och man hade jämt göra att sköta de
tunga, svårhanterliga bragderna, som under »mörk måne» kunde giva goda
fångster ända upp till en sextio à åttio stora havsålar på tio, tolv
ryssjor under en morgons vittjning, men så pass mycket tid fick man taga
sig från detta och andra arbeten, att man ibland kunde sträcka några
nätrader på de grundklackar, där höstströmmingen gick och lekte under sin
färd norr ifrån.

I hast fick jag på mig sjökläderna och stövlarna, rullade ihop ett
gammalt täcke och några filtar, vilka snördes in i en bärrem och var
snart på väg ned till sjöbodarna med dessa saker i ena handen samt en
korg med proviant i den andra. Aftonen var klar och vacker, solen var
som bäst i färd med att sjunka på västerhimlen och den friska, nordliga
bris, som stått under dagens lopp, hade nu mojnat betydligt, fast ett
sakta brus ännu hördes från havet, där smådyningarna skvalpade mot
strändernas rullstensblock och hällar samt skärens slipade, gråbruna
sidor.

Matts-Aron var redan nere, hade halat sin stora segelbåt långs med
bryggan och rest masterna, samt var nu som bäst i färd med att stena på
och nacka in sina bägge skötar, ett arbete, som jag tvärt högg in på, för
att ej spilla tid.

»Vore väl om brisen stog, så vi kunde komma ut te Nygrynna i rödaste
rappe», sade han. »Sköta bör vara ute inna sola går ner, å di hadde nog
vari lagda för länge sen, om Denis Wickman sänt bud förr. Men samma ä dä,
vi hinner nog, å bästa skötplatsen får vi, för ja sir ingen åv dom andra
karlarna ute. Dom tror nog inte att lekströmmingen ä i farten än, men få
si då. — Ä han klar? Dä va bra. Ta då hit vakarna, som ligger där borta
på ålsumpen, så reser vi.»

I en handvändning var båten flott, seglen satta och vi på väg ut
ur hamnen mot havet, som låg där så vackert i kvällsbelysningen
och där stora ångare och seglare syntes på sin väg från eller till
lastningsplats. Solen lyste på de barlastade båtarnas röda mönjebälten
och breda nationsmärken på bogar och låringar, fiffade riktigt upp de
gamla Östersjöhalarnas svarta träskrov, rigg, segel och rundhult och
sände en lång, stark ljusflod i vårt kölvatten, som bubblade och porlade
av farten. Båten höjde sin skarpa stäv för varje större våg, rände den
så med kraft i den nästa, så skummet pärlade på bogvattnet och med lä
reling nästan nere vid vattenytan lågo vi för babords halsar ut emot
Sydostrodden, vars kullriga mittparti syntes över den flata, låga delen
av Prästhalsen.

»’Dä smylar härligan, dä här’, sa Råby klockare om psalmen», grinade
Matts-Aron. »Han friskar nu ett tag i solnedgången å då mojnar han nog ur
alldeles te natten, så vi behöver inte vara oroliga för bragderna, tänker
jag.»

Med god fart ströko vi förbi Killingen, Utterhällan och Borgen och
voro efter en stunds segling uppe vid Sydostrodden. Båten lades upp i
vind, seglen gjordes fast och masterna togos ned och sedan vi sackat
något och gubben med hjälp av gamla märken och krysspejlingar fått reda
på Nygryndan, började läggningen av skötarna, och innan solen med sin
undre kant berörde storskogen i väster, voro redskapen ute och de stora
trävakarna lågo gungande i vågorna, vilka liksom vinden allt mer och mer
tycktes avtaga och lägga sig till ro.

Vi togo oss därefter ånyo upp i lä under Sydostrodden, släppte draggen
och gåvo båten tillräckligt ankartåg, varefter vi gjorde klart för
kojning med seglen och de medförda grejorna. Ingen av oss kunde dock
ännu tänka på någon sömn, utan sedan vi fått oss litet mat och kaffe och
piporna kommit i gång, började vi språka om ett och annat under det att
vi njöto av de växlande scenerna omkring oss, en härlig solnedgång i
yttersta havsbandet.

»Nåå, Matts-Aron», sade jag, då vi slutat tala om kriget, minor,
grundstötningar och kaperier, »hur skall han ha det med Nils-Gustafs
Lotten?»

»Äh, dä vete rackarn.»

»Vad! Skall han inte gifta sig med flickan?»

»Joo, joo, dä tör nog hända dä, men dä brådskar väl inte, i vart fall
inte i år mä di här dyra tiderna. En har ju knappt råd te leva ensam,
vetja, mycke mindre föda två munnar.»

»Ja, men Nils-Gustaf är ju inte barskrapad, så Lotten får väl en del med
sig i boet.»

»Ja, vet ja. Dä har gått klent för’n i år, för inget hö fick han stort på
ängarna, för dä torka mest bort i juni, rågen hanses låg kullvräkt å blev
skämd utå dä där välsignade åskregne, vi hadde förra månan, å samma sak
blir dä väl mä potäterna, som han satte på lerjord, toker. Näij, ja tror
vi pärrar lite, i vart fall te nästa år, å ho väntar nog, Lotten, för
ho ä då inte så snarvacker å inte så ung heller, så karlfolke springer
tokiga ätter na.»

»Ja, ja. Akta sig bara, så hon inte skaffar sig en annan fästman och
Matts-Aron får stå där med lång näsa.»

»Å prat. Ho ä väl svensk, vetja, å ska väl inte bju te å hantera en, som
di där djädrans utländska markatterna gör.»

»Åhå! Har Matts-Aron varit fast för en sådan? Då gick det väl illa, om
hon nu var utav rätta sorten.»

»Ja dä va en söt ängel, ska han si.»

»Va det en engelska?»

»Näij, ho va franska, trolle, från en plats, di kallar Bordå.»

»Och hon blev otrogen?»

»Ja, ho hadde väl nån ann kan ja tro, nån fransos förståss, fast ho
tyckte dä va bra te få presenter å tocke utå mej, när vi kom i hamn. Vi
gick stadigt på Bordå ett helt års tid, sir han, å dä va mä en bark som
hette Jolani, en riktig friseglare förresten.»

»Hur blev ni okontanta då?»

»Jo si näst sista gången, vi kom dit mä trälast från Norrland, va ja
opp te na som vanlit på värdshuse, där ho tjäna, å ga na en del grejer,
som ja köft i England, då vi va där ätter kol. Dä vart kalas åv på
kvälln förståss å flera karlar å kvinnfolk kom dä te vårt bord, men någe
rackartyg måtte dom ha slagi i mitt dricka, för ja somna som en stock,
bäst dä va, å vakna inte förrän långt fram på mårronkröken ve att ja
frös, å då ja kvickna ve ordentlit å såg mej om, låg ja på en bakgård å
hadde bara en trasig särk å e lortig nattmössa på mej. Alltihop va ja
hade på mej på kvällen va gånget, bå kläder å pengar å klocka å hela
rasket. Han må tro folk grina åt mej, när ja kom luffandes ner te skuta
på mårron. Tvi fasen. Ja tog Denis Wickman å ett par andra mä mej å gick
opp kvällen ätter å skulle hålla rejs mä na, men då hadde ho flytta, sa
di, å di visste inte vart. Men vi gjorde rent hus ändå vi, å krögarn
stoppa Denis ner dubbel i e svinmatstunna ute på bakgårn. Dä va första å
enda tage mä utländska kvinnfolk dä.»

»Ja, gör han slag i saken å fria ordentligt te Lotten å gift sig med
henne om ett år eller så, så får han en duktig hustru, Matts-Aron. Det är
inte gott för mannen att gå allena.»

»Nä, dä ä nog inte dä. En kärring ska en väl ha, inna en blir för gammal
å besvärsam, så ja tror ja går å hälsar på Lotten om lördag kväll. Men
— aaah — ja tror rakt ja blir sömnig. Dä kanske ä bäst te koja sej å
sova en törn. Dä blir en lång arbetsdag i mårron, för ja har alla mina
ryssjer te sköta om. Gunatt å sov gott, nu viker jag mej.»

Kamraten rullade in sig i sina filtar på båtens botten och snart
förkunnade hans lugna andetag, att han sov den trötte arbetarens tunga
sömn. Det började nog att dra i mina ögonlock också, men som jag ville
dröja en stund, innan jag följde Matts-Arons exempel, stoppade jag ånyo
min utrökta snugga och satt på min toft i godan ro betraktande det
mörknande havet. Ångare och seglare hade redan tänt sina lantärnor, här
lyste ett rött, där ett grönt öga fram ur skymningen, topplantärnor och
ljus ur ventiler glimmade och fyren borta i nord kastade sina starka
blänkar över havet, vägledande de sjöfarande. Vinden hade nästan dött
ut helt och hållet, sjöhävningen hade lagt sig allt mer och mer och ett
sakta sorl hördes nu blott från skärets lovartsida, då den bortdöende
dyningen skvalpade emot klippan.

Himlen var fortfarande klar och ren, stjärnorna lyste stora och blanka
och månskäran satt smal och blek på östhimlen. Måsarna hade tystnat med
sitt skrän för länge sedan, proppmätta efter sin jakt på lekströmmingen,
strandskator och rödbenssnäppor hade också gått till vila, men från
kärrputorna på fastlandets nordöstra udde kunde jag ibland höra
gräsändernas bräkande och snatter.

Pipan var utrökt och John Blund i antågande. Filtar och täcken lades i
ordning och på min hårda bädd somnade jag, ljuvligt vaggad till sömns av
båtens mjuka rörelser och vyssad av det sakta suset från havet ...

       *       *       *       *       *

»Hallå! Opp mä säj han sovtuta, dä ä ju stora, ljusa dan, vetja.»

Det var Matts-Arons morgonhälsning, där han pigg och nyter satt upprätt
på båtens botten och sträckte armarna, för att jaga sömnen ordentligt på
flykten.

I en blink var jag på benen, fick av mig kläderna och tog en långdykning
från båtens reling.

»Han ä stortokig rakt mä sitt bada», sade Matts-Aron, som redan slutat
sin toalett, d. v. s. sköljt sig i ansiktet med en handfull vatten och
lagt in friskt matsnus, »skulle ja blöta mej så där mycke som han gör, så
blev ja fel, dä ä säkert dä. Men kvicka sej nu å kom i kläderna, så får
vi ta opp. Vi har mycke strömming på skötarna, dä sir ja på måsan. Titta
sånt helsikes liv dom för därborta ve vårt skötlägg.»

En kort stund därefter var jag färdig och sättande mig vid årorna, rodde
jag bort mot den nedersta vakaren, som höjde och sänkte sig så makligt i
den smula sjöhävning, som ännu fanns kvar.

Hela österhimlen stod i brand av solen, vars överkant började visa sig
över horisonten och havet låg spegelblankt, ej krusat av den lättaste
vindkåre. Stora måsflockar kretsade under larm och oväsen omkring
gryndorna, tobisgrisslor foro omkring tätt efter vattenytan och en skara
storspovar, flygande i svinfylking, visslade och drillade högt upp i
luften över oss. Ett och annat stort sälhuvud dök upp i närheten, för
att strax därpå försvinna, vid Revaren låg en ejderkull och »matade
sig» och från Gryttebolandet kom den tyska ålsumpen med sin stånkande,
puffande motor, för att antagligen göra en påhälsning hos fiskargubbarna
i Transkärsvik.

Matts-Aron hade nu krängt på sig oljebyxorna och stod bredbent i båtens
akter klar att hugga vakaren, så fort jag fått den intill båtsidan. Hans
ansikte och händer lyste kopparröda i morgonsolen och de blekblå ögonen
voro med ett lystet uttryck fästade på kubban, som med ett ryck slängdes
inombords och vars långa lina och stora sänksten strax därefter halades
upp ur djupet. Med ett vant grepp stack han bukten från ögat i skötens
överteln, sköt upp mössan en smula, spottade en snusflod akteröver och
började inhalandet.

Den breda ryggen böjdes än mer, högra knäet stöddes ett tag mot båtsuden
och armarna famnade till sist hela sköten, vars maskor från överteln
till underteln voro fullsatta av glittrande, sprattlande strömming.

»’Här sitter dom man i man’, sa Ålands-Mattson», pustade han. »Dä ä
tunnvis mä fisk på skötarna. Nu får dom andra gubba lort på sina klor,
för nu ä dä Matts-Aron, som tar lekströmmingen för dom.»

Kamraten arbetade så svetten lackade, den saltdoftande, silverskimrande
näthögen växte på båtens botten och de hungriga, glupska måsarna snappade
bort tappade fiskar nästan invid skötekans sida.

Den första sköten var nu inne och sedan Matts-Aron krängt den andras öga
över den aktre roddknapen, rätade han upp sig, torkade pannan med sin
storrosiga näsduk, gjorde en ny påhälsning mässingsdosan och högg så in
på nytt.

Man kunde ej se själva sköten för fisk, då den kom in, så tätt var den
besatt, utan det verkade som om en enda röra av strömming vältrade sig in
över båtsuden. Det bubblade och sjöd i vattnet, det blixtrade, glindrade
och blänkte. Fot efter fot lyftes in under långa, sega tag, så det
formligen brakade i Matts-Arons rygg och armar, och det var med en djup
suck av pur belåtenhet, som han drog in sista fliken av sköten, lyfte
sänkstenen och kastade den samt ändvakaren bredvid näthögen.

»Nu bjur ja på kask, när vi kommer hem», grinade han i det han rätade på
sin värkande rygg, »å vi tar nog två mä, för dä har vi gjort rätt för.
Här är fem tunner så säkert som en, å ä dä nu nån, som vill ha färsk
fisk, så kostar han femti öre valen. I natt får dom inte en fena, om dom
lägger, för då ä stimmet långt sydöver. — Men si! Där kommer sydosten in
å dä frisk ändå. Res masterna, gosse, så får vi segla hem å värma opp
fötterna på min gamla kaffepanna. I dag ä dä vi, som ä herrar.»



DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG


Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla
sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens
uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan
och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna,
talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris
och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben,
men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt
helsike för gubbkroken också.

Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson,
men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under
vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde
alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora
kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå,
mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars
bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades
strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där
det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna,
skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar
under sin långa flyttningsfärd höst och vår.

Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något
båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade
att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela,
ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad
i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett
tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans
närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna
till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just
då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela
jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den
namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad
sprit.

Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker
morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande
från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där
han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne
i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit
uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid
åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita
täcket.

Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp
geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det
hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter,
men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han
bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan
allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av
ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och
slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen
vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt
all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i
släptåg.

Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan
förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid
jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och
tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren
mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då
kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt
»hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört
en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid
tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla
skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris
prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.

Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda
åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för
en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart
fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall
man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den
gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman
säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom,
som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid
giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken
spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan
det är bara att göra helt om och lunka hem igen.

Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han
återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i
koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till
vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda,
svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna
och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda
tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han
ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid
korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och
spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna
och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några
kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till
träd under oavlåtligt kvittrande.

Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom
ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår,
som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit
med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga
gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt
varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att
komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som
klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där
släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och
skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det
gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka
efter första halvbukten.

Gubben hade knappast hunnit fram till grinden, flåsat ut och lagt in
nytt matsnus förrän det brakade löst där borta i stormossen, så det
sjöng i skogen. Spela måtte till en början legat alldeles tätt efter
harrumpan, ty hon formligen skrek, alldeles som en gris, som fastnat i en
gärdesgård, och drevet gick som en orkan upp efter åsen ovanför mossen
och sträckte ut i en vid båge mot hagarna på andra sidan Flolycketorpet.

Drypnäbben stod där på sitt pass och grinade helt belåtet. De där
svängarna kände han igen. Så brukade nästan alla harar gå, som togos upp
i närheten och om en liten stund vände nog jösse och komme tillbaka mot
upptaget, varifrån han ofelbart satte kurs rakt ned på vägen för att där,
efter en del krusiduller och abravinker fram och tillbaka på dikeskanten,
göra ett finurligt avhopp, som skulle villa bort den djädrans hyndan, som
skrek så förbaskat illa och som tvang honom att gno för glatta livet, där
hon låg som en rem efter backen i hans löpa.

Allt det där hade nu den här jössen lurat ut, medan han skvätte och for
som en tok därborta i backarna, mente Drypnäbben, men harpalten skulle
själv bli grundkuggad liksom många före honom på samma ställe, ty så
fort han kom ut på vägen, skulle han komma att göra en kullerbytta för
en svärm blyloppor ur gubbens kanon och sedan skulle Spela få sig ett
ordentligt busamål av tarmarna och det andra ljuvliga mojset. Så skulle
det komma att gå till, jaha!

Jössen hade nu vänt vid nyodlingen på andra sidan ekbacken och kom
skenande för fulla muggar nedåt stormossen till, men Spela hade blivit
något efter i vändningen. Ty fastän hon hade legat åt värre än hin
håle efter en kolportörsjäl, så hade hon blivit konfunderad genom ett
par lappkast, som harfulingen hunnit göra vid ett par rotvältor och
vindfällen och måst ringa, för att komma på det klara med hans knep,
men nu var hon med på löpan igen, så ekot storskrattade i de branta
Flolyckebergen.

Drevet gick, så det rungade i åsarna, ty hyndan hade ett sabla gott
målföre och det lät som om en hop halvgalna hunner kommit stormande, i
synnerhet sedan en rännarehund, beväpnad med en riktig hurrabas, hade
kastat sig in på löpan och gjort Spela sällskap. Den vilda jakten närmade
sig landsvägen allt mer och mer och Drypnäbben formligen både frös
och svettades på en gång, där han stod med tummen på hanen och snuset
rinnande i två långa tömmar från mungiporna, under det att de blekgrå
ögonen spejande foro fram och tillbaka från vägen till skogsbrynet.

Se där! — Där kom ju haren stor och vit borta i kröken och skalade vägen
rakt fram mot grindhålet.

Drypnäbben spände hanen, smög geväret till axeln och väntade, med blicken
fästad på jösse över siktet och kornet, att denne skulle komma inom gott
håll. Den vita bollen med de svarta öronspetsarna närmade sig allt mer
och mer, Drypnäbbens högra öga sökte siktskåran och pekfingret krökte
sig om trycket — då det plötsligt frasade i buskarna till höger om
vägen och fram på dikesrenen från gångstigen mellan storgranarna klev
Flolyckebondens satkärring, Krestin, med silkesschaletten på nacken och
en stor ostkakebit inlindad i näsduken.

»Nä si guda, guda Andersson. Dä ä mä te vara ute å jaga», gnällde
kärringen. »Si ja kommer från barndope hos Lovis i Tranmyran ...»

Pang! Kärringen snurrade runt ett tag på landsvägskanten, släppte
ostkakebiten och dråsade huvudstupa ned i diket under det att haren med
ett jätteskutt kastade in i skogen från den plats, som hagelsvärmen
piskade sekunden därefter sedan den först visslat tätt förbi snibben av
gummans silkesschalett, och Drypnäbben slog ihop klackarna och knäade och
neg under det att han svor, så betarna nästan lossnade i gapet på honom. —

När gumman omsider kravlade sig upp efter kullerbyttan och gnodde i väg
hemåt för brinnande livet, var Drypnäbben försvunnen, men kärringen var
till sin död övertygad om att det var själva Horn-Per i Gustav Anderssons
gestalt, som hon mötte vid Vargdalsgrinden i Hesslingeskogen den
decemberdagen.

       *       *       *       *       *

Det här, som hände vid Vargdalsgrinden, eller mötet mellan gubben,
kärringen och haren, det var bara början det.

Sedan gumman åkt på ändan i diket med sin ostkakebit och Drypnäbben
svurit ifrån sig det grövsta, rusade han i fyrsprång ned efter vägen och
hann lagom fram till det ställe, där hans hagelsvärm piskat snön, för
att visa hundarna, som kommo dängande, så det skrek i backen, på jösses
avhopp in i skogen. Åter gick drevet för glatta livet och Drypnäbben, som
ett ögonblick tänkt vända om och ånyo postera sig vid Vargdalsgrinden,
ändrade hastigt mening, då han erinrade sig sitt möte med kärringen, och
fortsatte därför upp i skogsbacken för att uppsöka ett annat präktigt
pass vid ett gärdesgårdshörn mitt i en liten glänta, där han förr dräpt
åtskilliga långöron.

Efter en stunds språngmarsch var han på ort och ställe och spottande ut
de sista resterna av den gamla mullbänken mellan de halvnötta, gulbruna,
glest sittande betarna, klämde han in en frisk laddning i gapet och
ställde sig sedan i posityr för att hälsa haren välkommen, då denne
efter en stund gjort bukten och kom tillbaka i sin gamla löpa, som stod
genom ett hål i gärdesgårdshörnet. Men det blev ej någon bukt av den
gången, tack vare Fimp-Stinas katta, utan drevet rakade först i väg upp
i Esptorpsbacken, så blev det tappt ett ögonblick och sedan brakade det
löst igen och gick rätt ut som efter en linjal för att till sist gå utom
hörhåll.

Vad fasen nu då? Hade själva hin farit i haren, efter som han körde i
väg på det viset och ej buktade som en hygglig jösse ägnar och anstår!
Drypnäbben stod och lyddes en lång kvart och han stod där två och mer
till, men inte ett ljud. Tyst som i graven. »Djä ...!»

Det var intet annat än att pallra sig efter och försöka få tag i Spela,
den fähyndan, som gav sig i slang med främmande rackor och ej skötte
haren och drevet som hon brukade. Drypnäbben stövlade efter i löpan,
sur, arg och härsken och hade nu en tydlig förnimmelse av att det komme
att gå mer eller mindre åt helsike med jakten under dagens lopp.

Till sist var han då uppe på backslänten nedanför Esptorp, där tappten
varit, och då han gått några hundra meter fram efter löpan, fick han väl
se hela grannlåten.

Drevet hade gått rätt på en stor sten, på vilken en räv tagit sin daglega
och då denne skrämd av oväsendet, som hundarna förde, hoppat ned för
att taga på luffen, lämnade han efter sig en så ljuvlig vittring, att
lösrackan, som kom först på harlöpan, omöjligen kunde motstå frestelsen
att få lukta litet mera på härligheten, utan skuttade av från harlöpan
och tog an rävslaget med full hals, tätt följd av Spela. Ack, djä ...!
Ett sånt elände. Nu var ju hela jakten förstörd. Visserligen kom nog
Spela snart tillbaka, ty hon var egentligen ej så pigg på rävparfymen,
fast hon nu lockades med av den andra rackan. Men hon tålde inte så
mycket motion nu som förr, utan blev snart tröttkörd och slö, och adjö
då med hela jakten.

Drypnäbben var känd för att kunna svära med smak, känsla och övertygelse,
men vad han nu presterade, förvånade till och med honom själv. Sedan
därpå en tom patronhylsa blivit uppfiskad ur väskan av grävlingsskinn,
blåste han både länge och väl och det så ögonen runno och kinderna
blånade och till sist fick han då i nåder det utsökta nöjet att se sin
gamla hynda komma traskande, rufsig, utpumpad och bedrövlig, på löpan
och för att än en gång lätta sitt hjärta överöste han henne med alla
de skällsord han kunde hitta på, men Spela hörde inte på det örat utan
lufsade bort till en enbuske, under vilken hon bäddade åt sig och började
slicka fötterna.

Vart skulle han nu taga vägen? Att taga upp haren på nytt eller att ens
stanna kvar här var ej alls lönt, ty skogen var ju full av kärringar,
hundrackor och rävkanaljer, så här gick ju allt käpprätt åt pipan, utan
det var bäst att ramla i väg till andra marker och försöka lyckan de få
timmar, som ännu återstodo av den korta vinterdagen. I kronoskogarna,
som gränsade intill Hesslingebackarna, fanns det mycket gott om vilt och
gubben hade mer än en gång varit därinne och knipit sig en stek under
den tid, då gamle jägaren Hultman levde. Denne låg nog ute i skogen och
nosade gubevars, men han var för tung på foten och svag i benen och kunde
därför ej gno omkring, som det fordrades för att hålla tjuvskyttar från
markerna, och till följd därav hade också Drypnäbben under årens lopp
skjutit både hare, skogsfågel och rådjur så gott som mitt framför näsan
på honom. Men nu tordes han inte titta dit, ty nu hade en ung kraftig
karl, kronojägaren Hallgren, efterträtt den gamle och höll ordning i
markerna, så det var både lust och glädje däråt.

Bortåt Lillsjödalsskogarna kunde han gå, fast han då måste kliva förbi
skogvaktarebostället, för att komma fortare fram, men om han toge
patron ur geväret och höll Spela i koppel, så kunde varken hin eller
skogvaktare Hallgren hindra honom. Sagt och gjort. Sedan han därför
fått kopplet på hyndan, som nu något så när blivit hund igen, och fått
patronen ur geväret, gick han tillbaka till vägen och följde den några
bösshåll nedåt, innan han tog av på den upptrampade skogsstig, som över
en aspbacke ledde förbi skogvaktarbostället. Kommen till gårdsgrinden,
marscherade han morskt rätt över planen utan att se en kotte och dök in
i skogen på andra sidan åkertäppan. Härifrån ledde en uppkörd skogsväg
över backen ned till den smalspåriga järnvägslinjen, som genomskar
Lillsjödalsmarkerna, och efter en rask gång på en tjugu minuter eller så,
var Drypnäbben nere på banan och började följa den nedåt sina hemtrakter
till.

Inga spår såg han under den första kilometern, men då han hunnit strax
bortom den röda grinden, där skogsvägen ledde in till Harringemossen,
stod ett hartramp ut från backen ned i diket vid banvallen och upp
bland granarna. Gubben strök genast kopplet av Spela, som nu blivit
tämligen kry igen och genast tog an slaget, och som han tänkte sig att
järnvägslinjen absolut vore det bästa passet, stannade han kvar och satte
sig på en liten hög sleepers, för att invänta tidpunkten, då hyndan
behagade resa jösse.

Det stod ej länge på måntro, ty harfulingen satt i mosskanten, och snart
galltjöt Spela av iver, där hon gnodde i väg tätt efter harrumpan.
Drypnäbben stod som en droppe med ögonen på skaft, kramande kolvhalsen,
så han blev rakt svettig i näven.

Bukt på bukt gick det där uppe i skogen så ekot storskrattade i åsarna,
men tror någon att haruslingen gick ned på banan. Nej då! Visst inte! Han
aktade sig allt väldigt noga för det han, utan han gnodde karusell där
uppe i myren ideligen, ideligen och hyndan blev allt längre och längre
efter ju trassligare härvan blev. Till sist bröt tålamodet för gubben.
Det skulle hin stå där på banan och vänta på harsaten, som inte kom. Nej,
det vore nog bäst att knalla sig upp i mosskanten, om man ville ha något
med av kräket, som troligen inom kort, tack vare sina konster, totalt
villade bort hyndan, så det hela resulterade i en ohjälplig tappt.

Sagt och gjort. Drypnäbben stack i väg genom röda grinden och upp i
skogen, där det var tunggått som bara rackarn, och kom omsider sjöblöt
av svett till kanten av mossen. Där hade mycket riktigt slängpolskan
gått fram ett par varv och på en liten kulle vid en glänta mitt emellan
de båda löporna ställde sig nu gubben för att lura haren, som var på
återväg för tredje gången med Spela långt efter sig. Nog hade han haft
en förgjordad osmak förut hela dagen, tack vare Flolyckakärringen,
rävafulingen och byrackan, som kastat sig in på drevet, men nu djädrar
anittlingen i nåder skulle knivkastningen börja på allvar, så fort han
fått den här harpalten i väskan, ty han hade goda marker hela vägen
hem, litet kronoskog och det ena med det andra, så inte skulle Gustav
Andersson komma tomhänt hem, fast det hade klimpat sig i början. Å fasen
heller, och —

Något blåvitt skymtade fram mellan ett par smågranar ett stycke framför
honom och i ett nu fick han se jössen, som med de svarta öronspetsarna
rakt till väders, kom rätt på honom. Ännu var han utom lämpligt
hagelhåll, men Drypnäbben förde ändå geväret varligt till skuldran,
sedan han spänt hanen med fingret på trycket, och kornade på haren, som
fortsatte sin lunk rätt fram och nu lade öronen bakefter ryggen, i det
han kröp under en lång slokande grangren och kom fram i gläntan.

Nu! — Klick — Va fasen ...?

Drypnäbben sköt varligt fram högra handen något, så att han fick tummen
på hanen, som han spände på nytt med geväret fortfarande vid axeln, och
siktade på den stora jössen, som trygg för Spela satt sig för att lyssna
vid det ovanliga ljudet vid klickningen.

Nå, men nu djädrar ... klick.

Haren i väg som en raket, gubben ryckte ned geväret, slet upp hane och
slutstycke och storglodde i patronläget. — Tomt, absolut tomt.

Ett ögonblick stod Drypnäbben i samma ställning, men så stack han in
högra pekfingret i patronläget, liksom för att leta efter något, riktade
därpå ögonen mot höjden med ett uttryck av namnlös ilska, under det att
det ryckte i mungiporna och hakan darrade.

Så exploderade han. Bössan fick sig en släng, så hon åkte bort i närmaste
busksnår, mössan trillade av och den gav gubben en så mordisk spark, att
hon singlade upp i en gran och blev som Absalon hängande mellan himmel
och jord, och till sist tog Drypnäbben till att hoppa jämfota upp och
ned, upp och ned under det han grät, svor och stäade på en gång.

»Stä — stä — stä — stähä — djädrar innerligt — Spela — Spela — stähä —
faen — stä — stä koss i jisse välsignade — stä — stäääää di sathynda —
stääääää — mitt förgjordade fä, som tog ur patron — stä — stä — stähä
— Spela — dä ä kattafan, som ä skulden te alltihop — stääääää — å
Fimp-Stina den förgjordade trollpackan — stääää — — — — — — — — —»

Till sist orkade gubben inte mer, ty han var hes som en korp och
schackmatt därjämte, utan han sjönk ihop på en tallstubbe och satt där
som en gammal uv och bara glodde på harens avlopp, när Spela till sist,
gläfsande då och då, kom gående på löpan, sur och utschasad.

När Spela hunnit fram i gläntan, reste Drypnäbben resolut på sig, fick
fram kopplet ur väskan och krängde det över halsen på hyndan, varefter
paret marscherade tillbaka i gubbens gamla spår, för att genom röda
grinden komma ut på banan igen. Det skulle hin jaga mera i dag, allting
gick ju käpprätt åt Helsingland. Tänk bara att en så gammal jägare och
skogskarl, som han, totalt kunde glömma bort att han tagit patronen ur
geväret, som han gjort, för att vara säker för skogvaktaren, då han gick
över dennes gård och snibben av kronoskogen. Vad skulle hända härnäst?
Nästa gång glömde han väl bössan hemma eller tog grisen i koppel i
stället för hyndan.

Drypnäbben hade nu kommit ut på banan och följde den nedöver några
meter, men plötsligt tvärstannade han och storglodde på banvallen. Var
det inte det han kunde tro. Var det inte själva tusan? Här stod ju
harspåret tvärsöver. Nu, när han inte fanns där, passade det naturligtvis
jössen att skumpa över. Naturligtvis. Tacka f-n för det. Det var så i
stil med allting annat.

Men skulle han nu släppa på igen eller ej? Det var just frågan. Kanske
borde han släppa. Visserligen var det ju kronoskog på andra sidan banan,
men vad betydde det. Inte ett sabla dugg. Här skulle han nog klara sig
för den rackarns jägaren Hallgren, om han också komme. Haren var ju
upptagen på andra sidan banan och ville således tillbaka dit igen, när
han gjort bukten i skogsbacken mittemot, och med all säkerhet kom han då
i sin gamla löpa och blev lätt att knäppa, när han kröp igenom hålet i
snökammen vid sleepershögen, som han gjort, då han kröp under ståltråden
till stängslet. Ty nu fanns det skott i bössan. Djädrar anacka. Jo, det
var bäst att låta Spela löpa igen. Oturen skulle väl för hundra gubbar ge
med sig någon gång.

Sagt och gjort. Kopplet ströks av hyndan, som villigt nog tog an spåret,
och snart ljöd musiken igen taktfast och säkert. Drypnäbben log där
han stod på banan. Nu mente Spela allvar, det hörde han på tonen, och
harpölsa skulle hon få för sitt välförhållande, då jösse gått bukten ut
och stack fram nosen vid sleepershögen. Ty då skulle det smälla. Var lugn
för svenska folket.

Som en olja gick drevet där uppe på åsen och det lät som det ljuvligaste
strängaspel i öronen på Drypnäbben, där han stod bredbent på banan med
färdigt gevär. Spela, det var allt hyndan hela dagen det, fast hon
var litet till åren, men den blåsvansade djädervulen skulle ta både
Fimp-Stina och hennes leda katta, så fort lägligt tillfälle gavs, det
svor både han och Gustav Andersson på och med det ställde han sig riktigt
tillrätta, ty nu hörde han på drevet att jössen vänt och var på återväg.

Aj aj aj, det gick som det varit smort ned för sluttningen åt banan till.
Nu kunde haren få komma när som helst och den här gången skulle han allt
få se på gnistor.

Ett rasslande, surrande ljud kom Drypnäbben att vända sig om och där
borta i kröken, ett par skotthåll ifrån honom, kom banvakten dängande på
sin dressin, så det sjöng och klingade i skenorna.

Haren, som just var i närheten och tänkte smita över banan, blev skrämd
av slamret från dressinen, gjorde ett lappkast och skenade i väg bortöver
igen under det Drypnäbben, som stigit ur vägen för banvakten, skummande
av ilska fingrade på geväret, som om han haft lust att sätta skott i
karlen, vilken nu genom sitt uppträdande på skådeplatsen totalt skämt
bort jakten för honom. Spela, som försprungit sig vid jössens tvärkast,
kom rakande i den gamla löpan ned på banan, blev haffad av gubben samt
kopplad och så bar det i väg med det värda paret upp i skogen till högen
med kurs rakt hemöver, ty det var långt lidet på dagen och någon mera
jakt kunde det ej bli tal om. Det var nog inte lönt att försöka, ty om
han också träffade på ett harspår under hemvägen och finge upp, så hände
det väl något nytt sattyg, ännu galnare än de föregående.

I långsam takt bar det i väg omkring Harringemossen och upp mot åsen,
från vilken terrängen sluttade ned mot den lilla Nögleån och hans
hemtrakter vid sjön Vaspen. Nedför backen gick det något lättare och
Drypnäbben var snart nere mot ängarna, där stora holmar av videbuskar
och sälg omväxlade med små öar, bevuxna med al, asp och björk. På hösten
hade ån till följd av det myckna regnandet svämmat långt över sina
bräddar och vattnet stigit högt upp på den sanka marken ända in mot
kanten av storskogen. Innan vattnet hunnit sjunka tillbaka, hade alltihop
frusit till vid skarp, långvarig kyla och på dessa släta flak mellan de
skogbevuxna holmarna hade sedermera snöfallen brett ett slätt, jämnt
täcke.

När Drypnäbben kom ned till början av de tillfrusna ängarna, stod där
ett fint, nattgånget harspår och lockade så frestande. Det var då själva
rackarn. Det hade varit bra mycket bättre om han ej sett ett fjät av
någon sort under vägen hem, ty nu blev han ju så gott som piskad att
släppa på igen. Det kunde inte hin låta bli. Av med kopplet och så upp
med jösse, Spela.

Hyndan lät ej bedja sig två gånger, ty nu var hon vid humör igen och
sugen på harpölsa, så det bar i väg med henne upp i backen i rödaste
rappet och efter en kort stund gallskrek hon som en tok, sedan hon skrämt
upp haren ur legan och skjutsade honom nedför sluttningen för brinnande
livet.

Den, som fick brått, var Drypnäbben, som skalade i väg för fulla muggar
för att hinna i håll vid en sänka mellan tvenne holmar, där spetsarna
av det släta snötäcket så gott som möttes. Haren var dock flinkare i
benen och gubben såg aktern på honom, då han smatt över som en boll och
skumpade i väg bortöver; men som han antagligen tänkte göra en långbukt
och komma ned på ängarna igen nedanför upptaget, gick Drypnäbben tillbaka
igen och ställde sig på lur vid skogskanten.

Det gick som han tänkt sig. Jösse lade riktigt på långskubben och gjorde
en duktig lov, innan han vände nedöver igen och stilla som en droppe stod
Drypnäbben vid sin enbuske och väntade att få se haren sticka fram ur
skogsbrynet.

Men den, som inte kom fram och visade sig, det var jössen det, utan som
han troligen tagit an sin gamla löpa och ånyo tänkte kvista över där
borta i sänkan, så bar det för andra gången i väg med Drypnäbben som ett
skott, för att mota Olle i grind.

Gubben och haren möttes i sänkan, bägge i fullt språng. Bägge
tvärstannade bums vid åsynen av varandra och Drypnäbben slängde geväret
till ögat. Haren kröp ihop som en igelkott, men just då gubben krökte
fingret kring trycket spratt han rätt upp som slungad i luften av en
stålfjäder och Drypnäbbens hagelsvärm for frasande ned i snögropen, där
jösse nyss suttit.

Efter den betan, som lade lök på den förut betydligt salta laxen, bar det
i väg med Drypnäbben raka vägen hemöver och med berått mod travade han
också ut på den förrädiska lilla ån, vars istäcke till följd av strömmen
ej var så vidare säkert. Där gick han också mycket riktigt ner sig, blev
av med gevär och mössa och höll på att få släppa till livhanken också,
men tog sig till sist upp, sönderskrapad, lerig och dyvåt. Väl hemkommen
tog han en besk och kröp till kojs, men fick ändå lunginflammation på
kuppen och hade jag ej kommit upp till Vaspen under en jaktdag kort
därefter och fått veta om eländet, hade nog Drypnäbben vandrat till de
sälla jaktmarkerna och ej fått vara med om de mer än lyckade färder till
Hesslingemarkerna, som vi gjorde följande höst och vinter.



MYR-LASSE


»När allt kommer ikring», sa Myr-Lasse i det han slängde den nyss skjutna
och passade råbocken ifrån sig på mossan och sträckte ett tag på ryggen,
»så ä dä allt trevligare te jaga på marker, där en har lov te gå, som
här, än te smyga ikring å vara ängslig å besvärsam ve minsta knäpp i
skogen å vänta te få si skogvaktare å länsmän å fan å hans mormor kika
fram mellan buskar å trän. Vi hänger bocken här så länge», fortsatte han
i det han drog slidkniven och skar av samt kvistade en bastant gren på
en närstående gran, »så får vi hämta’n sen, när vi kommer tebaks från
Storflyet. Men nu pustar vi först ett tag å får oss en tugga», och därmed
kröp gubben ihop i björnmossan och drog fram sin nötta jaktväska av
grävlingskinn.

En frostig, vacker novembermorgon, en sådan där ljuvlig höstdag, då
skogen är ett sannskyldigt paradis att vistas i, hade vi gått ut, Per
Larsson i Myren, Myr-Lasse gemenligen kallad, och jag, för att få
något av de många rådjur, som efter gubbens utsago skulle finnas där i
markerna. Jag hade aldrig varit på trakten förr, emedan den låg för långt
avlägsen från mitt wigwam, men emedan jag kände Myr-Lasse sedan gammalt
och vi esomoftast träffades i skogen under våra respektive jakter, så
hade vi kommit överens sista gången vi råkades — efter ett grant rävdrev
förresten uppe i vitmossebergen ovanför den egentliga havskogen — att han
skulle skicka bud, när han hade tid att gå till skogs härnäst, för att vi
två man högt skulle kunna få fresta vår lycka vid en jakt på någon eller
några av de många rådjur, som under de sista åren allt mer och mer dragit
sig norröver från södra och mellersta Sverige och sen ökats till den
grad, att de voro ett sannskyldigt plågoris för harjägaren.

Efter överenskommelse hade jag mött gubben i själva dagbräckningen vid
vägskälet en halv mil eller så från mitt hem och sedan vi gått en stund
efter slingrande skogsstigar och över obanade vildmarker hade gubben
släppt sin gråspräcklige stövare, gamle Harras, som efter ett kort sök
fick upp den bock, som gubben just slängt ifrån sig på mossan, och som
han »stjälpt ikull», som han sade, i kanten av en myrsträckning strax
nedanför ett större fall.

»Jaså, Larsson säger det», svarade jag, som också slagit mig till ro på
marken och tagit fram matsäcken. »Ja, motsatsen har han väl varit med om
så mycket i sin dar, så han borde ha ledsnat på det. Det var väl aldrig
för roligt vid det där hösttinget för en fem, sex år sen, eller hur? Och
—»

»Äh! Prata inte om dä där elände nu. Dä va förargligt nog mens dä påstog,
å dä va enda gången, förrexten, som di kom på mej mä någe, ska ja säja
honom», avbröt den lilla, grå gubben, där han satt hopkrupen som en tomte
i den svällande mossan med ryggen stödd mot en väldig gran.

»Jaså, det var kanske rent av enda gången, som Larsson gjort sig skyldig
till överträdelser mot lagens bud?» återtog jag, som väl visste, att
värre kryp- och tjuvskytt ej existerat där på trakten på många, många år,
fast han nu slutat med hantverket — i alla fall till en stor del — och
arrenderade marker själv.

»Han ska då alltid spektakla mä gammalt folk. Å nej, enda gången va dä
nog inte, skam te säjandes — men samma ä dä — å den länsman, som då tog
mej, han trodde nog, att han va djädrans illmariger å slängder i sina
stycken, men lika förbaskat lura ja’n allt ett år eller så ätterpå. Å
nej, pojkspolingar ska inte tro, att di ska kugga gamla skogskarlar för
jämnan heller. Ja ja, ja mente inte honom nu, ja mente länsman Florén.»

»Och honom lurade Larsson?»

»Jo jo men san. Dä va just va han gjorde dä, å dä rejält ändå.»

»Var det också älg?»

»Visst fasen. Å dä va två te på köpe, fast ja bara fick en å en tredjedel
mä åv dom.»

»Såå. Nå, hur bar det till, Larsson?»

»Han ä då frågviser å vettgiriger som e gammel käring för jämnan. Men nog
kan ja tala om’et alltid, om han prompt vill veta’t. — Har han någe mer
kaffe i flaska?»

Gubben fick sig en påfyllning och sedan han svalt den och lagt in sina
grejor i väskan, samt fått bort matsmaken genom att stoppa in ett par
nypor snus i gapet, började han sin berättelse.

»Jo, si dä va på dä viset», började han, »att ett år eller så ätter dä
där välsignade tinget på hösten, då ja vart fast för olaga älgskytte —
ja dä va ackurat fem år sen nu — så bodde ja oppe ve bruksskogarna här
väster i länet, han vet. Nå, di där bruksskogarna ä stora värre, di,
å bra skötte di å sköter jakten där, så där var alltid gott om vilt
utå alla di slag, å älgstånd va där på flera håll där oppe i myrarna å
vildmarkerna. Ja hadde ju inte lov te gå mä bössa där, gubevars, fast ja
skulle låss höra te bruke, utan dä va bara disponenten å bruksherrarna,
som fick jaga där, å så skogvaktarna förståss. Di stackarna fick väl
knäppa sej en å annan harpalt å lite fågel om årena, men älg å rådjur
dä fick dom inte röra — fast nog fasen vet ja, att dom gjorde’t. Nå,
ätter dä där tinge, då ja råka så illa ut, hadde ja knappt tagi i nån
bössa — ja, den gamla tog di ju åv mej å hund mä, di rackarna — men så
på höstkanten, när dä börja på te bli lika så grant i skogen, som dä ä
nu, så kunde jag rakt inte bärga mej, utan va ute å loda allt imillan å
såg ätter, hur dä såg ut i kärrdrog å mossar, å lite smått sköt ja väl
också. Ja trodde nog te börja mä, att ja skulle kunna bärga mej från
skogslusten, om ja bara fick gå och knalla å skjuta lite smått då å då —
en fågel allt imillan eller någe — men tror nån inte, att den djädrans
älgsjuka flög i mej te sist ändå lika rasande. Jo jo men san.»

»Ja, den lär ju vara svår, påstås det.»

»Ho ä’t också, var lugn för dä. Ja, så va dä en lördagskväll, som jag
satt hemma i köke å plocka mä mina skjutdoningar å tänkte på älgarna,
som ja visste gick där oppe i storskogen — si ja tänkte näranpå lägga i
väg te skogs på natten, fast ja inte hadde nån hund, å försöka ändå —
så knacka dä väl på dörrn å två stycken karlar kom inklivandes. Den ena
kände ja, för den hadde ja både jaga å arbeta i hop mä, men va den andra
va för en juvel, dä visste ja inte. Nå, så satte di sej å slog ikring å
språka å så frågte di mej, om ja hadde tänkt å gå te skogs någe nästa
mårron, men då svarte ja, att ja hadde alldeles sluta mä å jaga å inte så
mycke som tagi åt e bössa en gång. — Si ja hadde slängt undan geväre, när
som att dä knacka på dörren, si. — Men då sa han som ja kände: ’Dä här
ä svåger min’, sa han, ’å en lika gammal å go skogskarl som du å ja, så
var inte rädd te språka, du’, sa han, ’å vill du veta mer, så va dä just
honom, som länsman Florén var ätter för en måne sen, men inte fick tag
i’, sa han. Nå, då visste ja ju var ja hadde mina gubbar, så då sa ja,
att ja nog hadde tänkt te gå te skogs ett tag på mårronkröken, men att dä
nog inte nytta mycke, när ja inte hadde nån hund.»

»Ja, hund bör man ju ha.»

»Visst dä, visst dä. Men då sa han, som ja kände, å Karl Pers Olof hette
han förrexten: ’Vi har en jämthund vi, som svåger min här har fått låna
åv en god vän te säj, å den kan du ge dej fasen på tar reda på älgen, om
han krokar aldrig så’, sa han, ’så nu tar vi å går i natt’, sa han, ’å du
ska bli mä, för du känner markerna bäst, å vi möts ve milstolpen oppe ve
röa grinn på Hellmans skifte’, sa han.»

»Och det gjorde ni?»

»Ja ja men. Vi möttes där i aldra första dagningen, å sen vi hadde språka
en stund, vart vi bäst skulle gå, så basa vi i väg opp te nåra stora
mossar som ligger nord över i markerna. Där gick vi å loda bå länge å
väl mä gråhund i koppel, men ingenting fick vi tag i fast vi såg, att dä
hadde vari älg där alldeles nyligen. Då drog vi oss ner te sydostsidan
utåv skogarna, där dä gick fram nåra stora flyn, som inte låg så långt
från gränsen å inte långt från mitt ställe heller, å så gick dä en körväg
fram där i kanten. Ja, vi kryssa fram å tebaks ett par slag över dä
första fly’t utan te å få någe färskt spår, men när vi kom bort te dä
andra, fick vi slag tvärt, å gråhund tog an dä, så vi hadde jämt göra te
följa mä. De va alldeles pinfärskt, si.»

»Var det mer än en älg?»

»Ja, vi räkna te fem, som hadde gjort sällskap å gått fram där, å di
höllt ihop bra länge ända tess vi kom fram te en mosse, som låg västerut
från dom där flyna. Då hadde tre gått rakt fram, men två hadde tagi åv te
höger.»

»Och ni följde de tre?»

»Ja, vi gjorde så. Å när vi hadde kommi fram ett stycke te, te nåra
tätningar som va där, så börja hund på te bli oroliger värre å streta
hårt i kopple å gnissla. Då försto ja, att älgarna stannat å inte va
långt borta, men som dä va tätt där värre å svårt te ta sej fram tyst,
fast vi kom under vind, så ville ja inte, att vi skulle gå på mä hund å
försöka få skott på dom, för ja va säker på, att di skulle höra oss där i
moraset å ge sej i väg, så vi gjorde på ett helt annat vis.»

»Jaså. Hur då?»

»Jo, vi gick tebaks ett stycke å så gjorde vi en stor krok te vi kom opp
te ett lite fall, som låg strax ovanför den där tätningen, där älgarna
stod, å så sa ja te kamraterna innan ja ställde ut dom: ’Dej Olof känner
ja å vet, att du kan hålla i ett gevär å har reda på, hur dä här ska gå
te, men svåger din känner ja inte alls’, sa ja, ’å därför säjer ja så
här: när älgarna nu kommer så skjut, å faller dä någe, så stick’et mä
samma, men rör’et inte sen, utan håll er undan te ja kommer. Å blir dä
någe skadskjutet, så följ inte på, utan dä ska vara pang-pang — å så
dödstyst i skogen, för vi vet inte vilken minut vi kan få skogvaktare å
bruksherrar på oss’, sa ja. Å mä dä basa ja åv.»

»Och gick ned till tätningen igen?»

»Just dä ja. Ja tog samma krok tebaks, ja, från fällan där kamraterna
stog — å dä va mä ett åv di bästa älgpass, som fantes på trakten — å sen
ja hadde kommi på spåret igen, gick ja bara på ätter som hund ledde å
skrämde opp älgarna, som låg på en liten mossplätt där inne i tätningen.»

»Och Larsson släppte inte hunden?»

»Ja va väl inte tokig heller. Hadde dä blivi hundskall åv i skogen så
hadde vi haft skogvaktare å länsman å fan å hans gamla mormor på oss
burdus, vi. Ånej, ja akta mej allt. Ja hörde hur älgarna tog kursen
opp mot fällan, där Olof å svåger hans stog, å bäst dä va så small dä
tre skott ätter varann — pang-pang-pang —, å så vart dä dödstyst igen.
Då gick ja åt sidan ett bra stycke från spårena å kröp te mä hund i
nåra täta buskar å fick mej lite te äta å där dröjde ja en hel timme å
bara lyddes, om ja skulle få höra nån komma. Men inte en knäpp hörde
ja, så sen timmen hadde gått så tog ja mej så vackert opp te fällan,
där ja hadde kamraterna å där ja va tvärsäker på, att di hadde nån älg
liggandes.»

»Nå, hur många hade de?»

»Inte en enda, han. Inte en heller. Dom hadde stått å skjuti blanka
bommar, dom kräkena, å harmgiriga å förbannade va dom, så dom va färdiga
te kräks bägge två. Ja, dä va inget te göra åt saken, så vi låg där en
stund te, men så sa ja: ’Bli kvar här ni’, sa ja, ’så ska ja gå å si
ätter, vart dom där andra två älgarna har tagi vägen, å när ja får reda
på dä, så kommer ja tebaks å varskor’, sa ja, å mä dä gav ja mej i väg.
Spårena hitta ja snart, där dom där två skiljts från di andra, å så fick
hund ta an dom å så bar de i väg igen.»

»Hade de gått långt?»

»Näij. Ja träffa dom i kanten åv en liten havreodling. Den ena låg, då ja
kom, å den andra gick ett stycke därifrån å fnalla å åt. Då stog ja i ett
bra tätt busksnår under vind, å sen ja bundi fast hund ve en liten gran
å fått’en te låta bli å gnissla, så la ja te öga å satte in kula bakom
bogen på den som va på bena, å han föllt som en säck. Den andra for opp,
som dä small, å gav sej i väg, men ja hadde redan slitit opp slutstycket
å fått in en ny patron, å den kulan fick han i nacken, så han stöp på
fläcken han mä, å så smög ja mej fram å stack bägge två.»

»Och sedan låg Larsson tyst en stund?»

»Ja en hel timme. Men ingenting hörde ja, å då gick ja tebaks te älgarna
å risa ner den ena riktigt ordentligt, å ett bra stycke låg di från
varandra förrexten.»

»Och sedan hämtade Larsson kamraterna?»

»Ja, jag gjorde så, å när di frågte hur dä hadde gått, så sa ja, att ja
bara hadde sitt _en_ älg, för den andra va nog inne i tätningen, å att ja
inte hadde kunna hålla klorna på mej utan skjutit den som ja såg. Nå, dä
va ju bra, tyckte di, för då hadde vi i alla fall både färskt kött te
äta nu, å så kött te salta ner te jul, så dom va storbelåtna.»

»Nå, men hade de inte hört bägge skotten?»

»Jo visst. Men ja sa, att ja hadde vari tvungen te skjuta två gånger på
älgen, å dä andra kulhålet hadde ja ju gjort mä kniven å en vass gren. En
har väl vari mä förr, vetja.»

»Hur fick ni hem köttet sen?»

»Jo vi stycka, vi, å bar opp alltihop i en ängslada, som va full mä hö
å stog ett stycke ifrån, å så grävde vi ner alla tarmar å sånt å brände
en smula på marken så dä inte skulle synas. Sen skulle dom där bägge
karlarna hämta alltihop på natten å salta ner utom en del, som vi skulle
ha färskt, å ja skulle få hämta mitt hos dom ätterpå.»

»Nå, men den andra älgen då?»

»Ja, si dä va knepigare mä den. Sen vi hadde skiljts åt, å ja hadde dröjt
lite å sitt, att dom gick hemöver ordentligt, så gick ja tebaks å flådde
å stycka min älg, — si ja hadde handyxa å grejer mä mej i väskan, si, — å
så gick ja hem, å på natten va ja borta hos dom andra å hämta min del i
ett lite hölass, å dä gick klart. Si ja tyckte att dä va bäst te hämta’t
mäsamma, för dä en har, dä har en, å dä ä inte gott te veta, när som
att åska slår ner. Å kötte salta ja ner utom en bit, å ställde’t ner i
en källare, som ja hadde i skogen, å som va så väl gömd, så själva fan
kunde inte få tag i’n en gång.»

»Nå, men Larssons egen älg då?»

»Jo, den hämta ja kvälln ätter, å dä gick klart, fast dä ha kunna gått
käpprätt åt helsike. Si skogvaktarna hadde på någe vis fått nys på, att
dä hadde tjuvskjutits älg på markerna, så dom va i farten å hadde fått mä
sej länsman Florén, som ju skulle lägga näsa i blöt i allting. Men ja va
tvungen te hämta mitt kött, för annars hadde dä blivi skämt, så ja rusta
mej i ordning på kvälln mä häst å kördon å gav mej åv. Men då hadde ja
allt styrt ut bå mej å kraken så pass, så ingen hadde kunna känt igen oss
i mörkre, dä va lögn dä, för ja hadde låna käringens kläder å klätt ut
mej te kvinnfolk å hästen hadde ja kritat en bläs i pannan på å kritat
honom på kroppen å bena mä, så han såg ackurat ut som mor Brittas häst
i Engkärr, ho som rådde om ängsladan där nere, där ja skjutit älgarna.
Nå, första resan gick bra å halva älgen hadde ja mä mej hem i ett lass
mä ängshö, som ja tog i Brittas lada där nere, men andra gången ja kom
ätter skogsvägen, å då va dä som tur va bra nog skumt, så mötte ja väl
själva länsman ve korsvägen där oppe på skogen. Ja trodde rakt ja skulle
få slaget, så olustig å besvärsam kände ja mej, men dä va inget te göra
åt saken så ja gick bara på å apa ätter kärringfasoner så gott ja kunde.
— När ja kom bortåt länsman te så stanna han. — ’Vem kommer körandes
här’, sa han. ’Joo’, sa ja å gnällde så illa ja kunde, ’dä ä Britta i
Engkärr’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’ä mor Britta ute å kör så sent?’ ’Jaa’,
sa ja, ’ja va tvungen te köra ätter lite hö från min ängslada där nere på
myr’n’, sa ja, ’å ja får ju göra’t själv, för gubben min dog i vintrase,
som nådig komsarien vet’, sa ja. ’Ja’, sa han då, ’han gjorde ju dä, men
har mor Britta hört, om di har skjuti någe i skogen di här daga’, sa han.
’Näij’, sa ja, ’ja har inte vari i skogen förr’n nu, så nån jakt har ja
inte hört te’, sa ja. ’Jaså’, sa han, ’men dä har säkert tjyvskjutits
älg här på markerna, å dä undras mej, om inte Per Larsson har ett finger
mä där’, sa han. ’Per Larsson’, sa ja, ’den stackarn som knappt kan gå.
Han högg sej i foten härom sistens på vebacken, så den har då inte kunna
gjort någe hyss i skogen i vart fall nu’, sa ja. ’Jaså’, sa han då, ’ä dä
på dä vise, ja, då får ja väl söka på annat håll då’, sa han å mä dä bjö
han gunatt å gick.»

»Nåå?»

»Ja, ja körde in lasset i skogen i rödaste rappet, så snart han va
borta, å tvätta kritan åv hästen i en handvändning i en kärrputa som va
där, å släppte honom i vall i hagen, å så skena ja hem å kröp burdus i
fållbänken å fick kärringa te linda traser om foten.»

»Nåå. Kom länsman?»

»Ja ja men. Men han va försent ute den gången, å aldrig kunde han ana,
att den, som låg i sängen mä foten omlindad, va den kärringa, som han
mött på skogen en stund före, så han fick lort på sina klor å fick gå sin
väg.»

»Och fick inget älgkött den gången?»

»Jo han högg en bondtamp där söder i sockna sen, som hadde hitta en hel
stor tina mä saltat älgkött i sin ängslada — vem som hadde skjuti älgen
vet ja inte — å som hadde gått å givi bort te bekanta åv kötte. På så
sätt fick länsman veta’t å la beslag på alltihop, både dä bondtjyven
hadde å dä han hadde gett bort å så fick bonn böta för han haft älgkött
under förbjuden tid.»

»Nå, men vem fick köttet sedan?»

»Jo, dä höll han acksjon på, så inte fan visste om’et, å köpte in hela
slumpen själv för tie riksdaler, för han sa dä va skämt å att han skulle
ha dä å koka åt hönsena å svina sina. Men den som åt salt kött te jul, dä
va allt länsman dä — å ja mä för den del, för natten ätter hämta ja allt
mitt lass, som stog i skogen. Dom ä allt ena änglar dom där länsmännera
fast dom går mä gullränder kring mössa å ä blankskodda mä knappar å väsen
bå fram å bak, å ja säjer om dem ackurat som skräddar Holmén bruka säja
i tiden. ’Ja ä en fridens man, som inte vill nån människa någe ont’, sa
han, ’men om hin ville ta mi gamla, arga svärmor, dä skulle ja inte se
snett på’, sa han, å dä samma säjer ja, Per Larsson i Myren, djädrar
i mej om alla länsmän å komsarier mä. Var lugn för dä. — Opp mä dej,
Harras, nu går vi.»



NÄR SÖDERMAN FICK TYSKA GULDMEDALJEN


»Dä va mej ett oförnuftigt h’as te blåsa», sa Johan Söderman där han med
nävarna i kavajfickorna och uppfälld krage stod på sin älsklingsplats
utanför sjöboden nere vid stranden och tittade utåt havet. »Ja såg ju
på månen i går kvälls att dä skulle bli väder åv, men att han skulle
bli så grym, dä trodde ja då aldrig. Dä va tur för Gusten, att han
inte lag skötarna sina nord på Gråharan i går aftes, som han tänkte
sej, för då hadde han allt vari åv mä dom nu, förstår ja. Tvi, tocke
djädrans busväder dä har laga sej te. Titta hur dä bryter där borta ve
Södersankan.»

Det brusade och brakade från skogshöjden bakom oss, där den sydostliga
kulingen rev och slet i krokiga martallar och rufsiga granar. De trasiga
stormmolnen jagade varandra med ilande fart på det mörka, igenmulna
himlavalvet och de häftiga kastvindarna, som kommo nedrusande mellan
höjderna, färgade gång efter annan den askgrå vattenytan framför oss
alldeles bläcksvart under fräsande, frampiskade krusningar.

Ute till havs, där stormen låg på med hela sin ohyggliga styrka,
vältrade sig brott på brott under dånande och brak mot småholmarna
och skären; de mindre klabbarna försvunno esomoftast helt och hållet
under framstormande, skumtoppiga vattenberg och från de stora
undervattensgrunden mellan Gråharan och Södersankan sprutade gång på
gång en fradgande vattenpelare rätt upp i luften som ur en krater, för
att strax därefter slungas ut i ett moln av vattenpärlor och skum av
våldsamma, tjutande vindilar. Det dånade och sjöd, skummade och fräste
därute bland brott och bränningar och hela havskusten, så långt man kunde
se, verkade en rasande, kokande avgrund.

»Han har öppna käften riktigt nu, sydosten», fortsatte gubben Johan
vändande sig till mig, som höll på att rengöra och smått reparera min båt
alldeles bredvid, »å nu slår han nog inte igen truten förr’n om tre dagar
eller så, när han har blåst halsen åv sej, toker. Dä ä den otäckaste
vind, vi har här på kusten, för han river opp en sån välsignad sjö, å
di flesta förlisningarna, som vi har haft härute, i vart fall under min
tid, har då vari, när den här stortokiga sydosten har sluppi ur säcken
å börjat på te hoppa galen. Å bra nog mä folk har vi bärga här ute på
klabbarna under den tiden också, må han tro, fast dä har inte varit så
förbaskat näpet alla gånger te ge sej ut i dä här sathåle, kan han tänka
sej.»

»Nej, det tror jag rasande väl. — Apropos det! Söderman har ju tysk
guldmedalj för livräddning?»

»Jaa — jaa — ja har så. — Inte va dä så värst märkeligt, när dä hände
— ja ja, dä va ju _väder_ förståss — å lika svåra tag har ja ju vari
mä om både förr å sen mä, för den deln, å bara fått en tocken där
gratifikation, di kallar’t, men den här gången tyckte väl dom där
herrekarlarna där nere i Tyskland, att gubben skulle ha sej lite grannlåt
te hänga på bringan, så ja fick ju gullslanten.»

»Hur gick det till vid bärgningen, Söderman?»

»Ja, ä dä så han prompt vill veta’t, så nog kan ja tala om’et alltid»,
grinade gubben. »Släng ut ett par strömmingstrummor ur sjöboden, så ja
får te sitta på. — Tack. Så där ja. — Spänn nu opp örona sina å hör noga
ätter, för han kan ge sej djädran på att gubben va mä i den gamla tiden,
när dä blåste, va lugn för dä.»

När Söderman kommit sig riktigt i ordning på de uppstaplade
strömmingstrummorna och fått eld på sin gamla pipa, stoppad med karvad
och gnuggad tuggtobak, började han så småningom sin berättelse.

»Joo sir han», sade gubben och strök sig över kämpaskägget, »dä va som
så, att ja hadde lotsat in en dansk, en Marstalskonare förrexten, te stan
på senhösten i november — si ja tjänstgjorde som extralots ett tag den
tiden si — å kom roendes hemöver igen. Dä va år 61 dä, ska han si, så dä
fanns inga passagerarbåtar, som rännde fram å tebaks som nu, å gör folk
lata å besvärsamma åv sej å som en kunde komma ut mä, utan dä va te segla
å ro den tiden, ska ja tala om för honom. Dä va te segla, när en kunde,
å ro förrexten, å många ädeliga gånger har ja rott från stan å hit ut
under årens lopp, må han tro. — En sexton timmar bruka dä ta ungefär, men
då tog en ju i land å vila imillanåt, förståss. — Ja rodde från stan på
förmiddan den där gången — dä va mot å busväder, så ja kunde inte segla
stort, sir han — å fram på kvällkanten tog ja land ve Hopskär, där ja
hadde en kusin, som va fiskare, å låg där över natten. På morronkröken,
när ja gav mej i väg igen, va dä svårt väder värre, men ja tog mej opp i
lä under öarna å holmarna så gott ja kunde, å fram på förmiddan kom ja ju
hitut te sist. Ja tänkte för mej själv som ja satt där å kajka, att dä
skulle bli rart te få komma hem å värma sej å få sej lite te äta, för dä
blåste en storstorm rakt åt sydosten som nu, men dä vart allt en annan
dur åv dä, ska han si.»

»Hur så då?»

»Jo, som ja kom i land mä båten min här nere ve brygga å just hadde
förtöjt’en, så kom väl lotsålderman, vi hadde här då, Sjöblom, ner te mej
mä tuben under armen. — ’Dä va bra du kom hem, Söderman, ja har just som
gått å vänta på dej’, sa han. ’Hur så?’ sa ja. ’Joo’, sa han då, ’du ska
si att dä har stranda en skonare här ute ve Södersankan’, sa han, ’å ho ä
mest sönderslagen nu’, sa han, ’men fyra man utå besättningen har tagit
sej i land å hålls opp i bergskreverna där, har ja sitt i tuben’, sa han.
’Så fort ja blev dom varse på mårron, så skicka ja ut Abel Norrman mä
fyra andra utå karlarna te bärga dem’, sa han, ’men dä vete fan vart dom
har tagi vägen mä båten, för ja sir inte te dom nån stans, å di där fyra
karlarna ä kvar därute på Södersankan ännu’, sa han. ’Om dom inte blir
bärgade snart, så blir di borta’, sa han, ’för sjön växer å går snart
över hela klabben, så nu får du välja ut nåra man utå dom som finns kvar
här, å ge dej ut å rädda liv’, sa han.»

»Nåå?»

»Ja, va skulle ja göra? Trött å besvärsam va ja, men dä fick inte hjälpa,
så ja sa te lotsålderman: ’Kom, så går vi opp te utkiken, så får ja si
hur dä sir ut’, sa ja, ’å så kan ja göra ut, vilken väg dä ä bäst te ta
nu, för te klara sej lättast’, sa ja. — Ja, vi gick, vi, å när vi kom opp
på berget där stortall’n stog — dä va utkiken våran dä den tiden, för vi
hadde inte så fint som torn å väsen, som di har nu, lotsarna — så karta
jag mej väl opp för trälejdar’n mä tuben under armen å kom opp i tall’n
å tog mej en långtitt. — Dä va bedrövligt rakt, så där såg ut där ute te
havs, ska ja säja honom, för vädre va värre än nu, å dä blåste så, så
ja mä knapp nöd kunde hålla mej kvar däroppe. Hela have gick skummandes
vitt å dä dåna, som om åskan hadde gått därute. Brottena rusa fram å
vräkte sej handlöst över skär å småhällar, så dä stog som en enda rök åv
saltvatten å skum å stundtals vräkte dä opp grundbrott skyhögt i luften.
Dä va inte mycke kvar utåv skonarn där ute ve Södersankan, ska ja säja
honom, för riggen hadde gått över bord å sjön slet sönder skrovet allt
mer å mer. Utå Abel Norrman å hans folk såg ja inte ett dugg, men dom där
fyra stackarna på Södersankan fanns i livet ännu å höll till i storskreva
på nordsidan åv berge. — Nå, när ja hadde sitt va ja ville, så karta
ja ner igen te lotsålderman, som stog å vänta ve foten utå lejdarn, å
gav honom igen tuben. — ’Såg du vårt folk, Söderman?’ frågte han, när
ja kom ner te’n. ’Nej’, sa ja, ’inte ett dugg ja kan si åv varsken båt
eller folk, men samma ä dä, för di fyra karlarna ä kvar på Södersankan,
å nu ä dä ja, som far ut å frestar te bärga dom’, sa ja. ’Ja har sitt på
sjön, vilken väg dä blir bäst te ta sej ut’, sa ja, ’å får ja bara nåra
villiga karlar mä mej i båten, så ska ja mä Guds makt rädda liv i dag, du
ålderman’, sa ja, å mä dä gick vi ner te byn.»

»Va det svårt att få folk?»

»Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för
dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara
pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde
fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan
Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa
nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven
varendaste en, ska han si.»

»Och så bar det i väg?»

»Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill,
Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl
inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din
ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att
ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra
sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i
dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla
andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde
kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han
igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»

»Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur,
Söderman?»

»Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja
honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te
pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga
dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja,
’å dä _kan_ vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å _lyder
h’order_’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer
ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja
i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle
bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å
mä dä basa vi i väg.»

»Det var väl ett styvt arbete?»

»Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä
någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt.
Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde
jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å
rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen.
Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart
först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä
gjorde vi.»

»Det blev väl segling, så det förslog?»

»Jo jo mensan. Dä va inte stora lappar vi satte på båten, för vi hadde ju
revat innan vi for, men di va allt tillräckliga, märkte ja, när vi kom
i väg igen. Dä gick mä en rykandes fart utöver, må han tro, å de va te
passa skot å rorkult ordentligt, så man inte segla ner sej. Saltvatten
å skum spruta om oss ätter som vi for fram, å gång på gång vräkte sjön
båten halv mä vatten för oss, men pojkarna öste för glatta livet å höllt
gott läns, dom. Dä knaka å braka i masten å i halsar å skot å barduner,
men höllt gjorde dä, åt ut segla vi mä en sjusjungande fart i dä där
kokandes helvetet, där storstormen vråla å brottena dåna å vräkte på, så
skumspruten stog i himmelens höjd. Lugn va ja, kall som en isbit, där ja
satt i aktern å styrde, fast ja hadde ju varenda nerv på spänn, å han
kan ge sej fan på, gosse, att dä va en seglats, som en inte glömmer i
hela sitt liv, för dä va döden, som röt å vråla efter oss från brott å
bränningar, där vi susa fram. — Där ute på Södersankan hadde di sett oss
komma, dä såg ja när vi hadde rundat Gråskärsbådan å kom utrusandes i
dä där öppna gatte öster på Gråharan, för en man hadde tagi sej opp på
berge ett stycke å vinka mä mössan sin. — Allt värre å värre tog stormen
i å sjön vart allt grövre å ändå mera brytande ju längre vi kom ut, men
grejerna våra stog rycken å pojkarna öste som slavar, så ja höllt fullt,
å om en liten stund va vi ute ve Södersankan å segla oss ner i lä om
klabben. Där la ja opp båten i vind å pojkarna rev ner mast å segel i en
handvändning å sen tog dom te årerna. — Nu går dä ju ut ett grund där
på nordsidan, som han vet, så ja tordes inte ro dikt opp inunder bästa
läland, för då hadde båten blivi sönderhuggen i den sjögången som va
där, utan vi tog oss opp ätter yttre kanten på gryndan te norra udden.
Hela sjön låg på där långsätter berge, så dä va min själ inte mycke lä
vi hadde, men vi höllt båten rätt emot mä årerna å klar åv grundkanten
innanför oss mä en lång bärling, vi hadde.»

»Och så började ni bärgningen?»

»Ja, vi gjorde så. Men han kan tro, dä va inte någe nådigt göra, för än
va båten oppe i himmelens sky på toppen åv en våg, å än va han så långt
nere igen, så ja trodde han skulle hugga i botten. — Nå, di där fyra
stackarna, som va där oppe i storskreva, di tog sej ner så vackert åt den
där branta sluttningen på nordsida, där vi låg å höll. Ja ropa te dom ett
par gånger först, för te höra va dä va för folk, å då svarte di på tyska.
Dä språke kunde ja ju inte så mycke åv då, så jag tog te engelskan, ja, å
dä gick galant. Ja skrek, att ja skulle kasta opp en ända åt dom, å den
skulle en åv dom ta å binda under armarna på sej å så ge sej i sjön, när
som vågen va som högst, så skulle vi dra’n ombord, å dä vinka di å ropa
tebaks, att di begrep. Nå, ja tog fram en lång, smäcker ända, ja hadde,
å gav den te Herman Åkerblom, som skötte främsta åran, å ba’n kasta, när
vi hadde rott fram så långt vi tordes under berge, men dä gick inte. Lina
va för lätt. Men då tog ja tampen å knopa fast nåra lagom stora stenar,
ja hadde i båten, ve den å ba Herman kasta, å då gick dä. — En åv di fyra
karlarna fick tag i bukten åv lina, som ho kom oppsusandes på berge, å
så stack han den på sej under armarna å vänta på signal från mej. Länge
behövde han inte vänta heller, för strax efter kom dä en storvåg farandes
långsmä klippan så dä dåna å fräste om’en, å så skrek ja mä full hals:
’Jump for your life! Hurry up!’»

»Och då hoppade han?»

»Ja ja men. Han gav sej i sjön burdus å följde mä vågen ut klar berge, å
vi hala’n ombord te oss i båten. Dä va inte mycke mä’n, stackare, ska ja
säja honom, för våt å stelfrusen va han, men han fick krypa ner på botten
å fick en sjötröja om sej så länge, mens vi bärga dom andra.»

»Och det gick lika bra?»

»Ja, mä di två nästa gick dä galant, för di va unga karlar å hoppa i sjön
mä däsamma ja varskodde, men dä höll på å gå på tok rakt mä den fjärde —
dä va skepparn dä, fick ja veta sen — för han va bra nog gammal å hadde
fari mäst ont utå kölden å vätan.»

»Men ni fick ju honom med till sist. Eller hur?»

»Jaa då. Vi fick honom mä som väl va, men nära ögat va dä, att han hadde
blivi där, ska ja säja honom.»

»Hur så då, Söderman?»

»Joo sir han. När vi hadde fått dom där tre lyckligt å väl ombord, så
skulle vi ju ta den sista, så vi rodde ju opp som förut under berge så
långt vi tordes, å Herman kasta lina. Första gången fick skepparn inte
tag i’na, men andra gången lyckades dä, å så skulle han då knopa sladden
om bröste på sej under armarna. Ja satt ju där akter i båten å passa
rodden å sjön å vakta skepparn mä, när han höll på, å ja tyckte väl han
stog där å fumla å fumla mä sticket. Så te sist varskodde han då att han
va klar, å vi tog oss fram lite längre å vänta på en storvåg, som ja såg
komma ve sydändan åv klippan. Den kom också mä brak å dunder å sköljde
högt opp på berge å då skrek ja: ’Jump, jump, captain!’ men han rygga
tebaks för vågen å hoppa inte.»

»Nåå?»

»Ja, stackars fan. Han va väl så illa mäfaren utå väta å köld å hunger,
så han va visst inte riktigt klok. I vart fall inte då. Å si skuta hadde
han ju mista, stackarn. Men vet han hur han gjorde?»

»Nej.»

»Jo, han passa på nästa gång en våg hadde gått förbi å då gav han sej i
väg slirandes mä fart ner för dä våta, branta berge å föll te sist ner
i grundvattne, som va där ett ögonblick utåv suget. Ja skrek te Herman:
’Hal in, hal in, gosse. Hal va du orkar’, å dä gjorde han, men då gick
sticket opp kring kroppen på skepparn, så illa va dä slaget, å Herman
fick bara in tomma linan. I nästa sekund kom dä ett rytandes brott å
vräkte upp, så skumspruten stog i högan sky, å ja såg ett ögonblick
kroppen på skepparn oppslungad i fradgan just på branten åv berge. Då
vråla ja åt pojkarna: ’Ro, ro pojkar, ro för livet’, å di tog i, så
askårerna stog som sprättbågar. Opp rännde vi med fart te nästa våg kom,
å mä den körde ja båten halvvägs opp på berge. Farligt va dä ju, men dä
gav ja rackarn. Dä gällde ju te rädda liv, vet ja. — När vågen rulla
tebaks, höll pojkarna igen mä årerna, så båtstäven tog i berge mä en
smäll, å då skrek ja te Herman, som hadde slängt in sin åra å kika över
bogen: ’Sir du honom, gosse?’ å i samma tag vräkte han sej överbord mä
halva kroppen å låg still så, fast armar å axlar arbeta på honom, å då
förstog ja, att han hadde fått tag i skepparn. Båten fick följa mä suget
ut klar klippan å Herman höll fast som en hund i en grävgalt, å när vi
var gott klar berge, kasta Alrik Bergström in sin åra mä, å han å Herman
drog skepparn inombords.»

»Va han vid liv?»

»Ja, han va dä, men sanslös å sönderslagen å full mä vatten förståss.
— Nu gällde dä te komma hem mä folket så fort som möjligt, så tre åv
pojkarna å den åv tyskarna, som va morskast, spände på te ro runt insidan
Södersankan å vidare oppåt så mycke dom rådde. Herman släpa skepparn
akteröver bort te mej, han, å fick opp’en på en toft, å där rulla han
honom å arbeta mä armarna hans för te få liv i’n å vattne ur’n å blon
i omlopp. — Ja, pojkarna å den där tysken rodde som hedningar rätt
emot sjön i den där helvetesgryta vi va, å långsamt gick dä alldeles
förskräckligt, men dä _gick_. — Min tanke va den, sir han, te ta mej
rätt opp mot sjön i lä under Törnskär å få god höjd å så sätta segel å
basa i väg hem.»

»Nå, hur blev det med skepparn?»

»Jo, mens pojkarna rodde å rodde å ja satt å styrde å passa sjöarna, så
höllt väl Herman på mä honom, stackare, men dä va lögn i helsike han fick
liv i’n. Då sa ja te sist: ’Ta rodre du, Herman, så ska ja fresta’, sa
ja, å mä dä bytte vi plats. — Ja, ja rulla en karl å arbeta mä honom, så
dä kan han aldrig tro, men han låg där rakt som ett lik, å inte va dä
gott te arbeta mä kläm heller i den sjögången å överspolningen. — Men så
kom ja te tänka på brännvinsflaska, som ålderman hadde gett mej, så ja
tog å vände skepparn på rygg, så huve hängde bakåt utanför toftkanten,
å så tog ja fram buteljen å slog en dryg skvätt i näsa på’n. Dä va allt
boten för’en dä, ska han si, för då nös han te så ja trodde han skulle
spräcka skallen på sej. Ja vart gla utå helsike, kan han tänka sej, å så
sa ja: ’Jaså, du nys, din lilla djäkel’, sa ja, ’då ska ja snart få liv
i dej’, å mä dä slog jag en redig klunk i halsen på’n. Dä gjorde susen
dä, må han tro, för han kasta sej helt om mä en utsjungning, å saltvattne
stog som en kvast ur halsen på’n. När ja sen hadde arbeta mä honom en bra
stund te, så va han så tom som ett urblåst ägg å fick igen anden sin
riktigt bra å pulsen mä, för den deln. Då slog ja i honom en halv sup å
svepte en tröja om’en å sen fick han ligga där å ta igen sej, å så gav ja
de andra karlarna mat å brännvin också å söp å åt själv mä, å dä pigga
opp oss duktiga tag.»

»Så ni kom upp under Törnskär till sist?»

»Ja, vi gjorde så. Men då va vi dödströtta varenda man å halvdränkta utå
saltvatten, å två utå årerna hadde bräckt för oss. Men vi hadde ju tockna
i reserv, så dä gjorde ju ingenting. — När dä börja te skymma på på
ättermiddan va vi te sist oppe under Törnskär, å då sa ja: nu slipper ni
ro mera pojkar, för nu sätter vi segel å basar i väg hem.»

»Och det gick väl galant?»

»I helsike heller. Som vi hadde rest masten å fått på traserna å kom oss
ut förbi klabben, så kom dä en rasande by, så saltskummet for som aska i
luften å pang, strök vantnålen te lovart å mast å segel å hela rasket i
sjön. Men då skrek ja: ’Fram mä yxer å knivar å kapa, pojkar, å så ut mä
årerna, annars blir vi borta varenda man’, å i en handvändning hadde di
kapat oss klara från segelgrejerna å höllt båten emot sjön mä årerna. —
Dä va fan i mej tappra pojkar, ja hadde i båten, ska ja säja honom. — Så
dela ja ut den sista brännvinsskvätten ja hadde å så sa ja: ’Ro nu för
livet, pojkar’, sa ja, ’för kommer mörkre på oss innan vi når hamn, så ä
vi sålda’, sa ja, ’för vi har inte krafter te ligga här å hålla i natt, å
tyskarna dör ifrån oss, om di inte kommer under tak snart.’»

»Nåå?»

»Jo, han kan ge sej fan på, att pojkarna lydde order in i dä sista, fast
di va nära nog så gott som halvdränkta å rakt skinnlösa i händerna utå
rodden. Men hur vi arbeta å slet, så ja trodde vi skulle arbeta ihjäl oss
där i stormen å brytande sjön mä mörker å kyla, så klara vi både oss å
tyskarna te sist å kom i hamn mä båten. Men då måtte di mest le oss hem,
så trötta å slut va vi. Ålderman å nåra kvinnfolk tog hand om tyskarna
å fick folk åv dom igen, å ja å pojkarna sov i ett helt dygn, innan vi
va karlar te lyfta ett finger. Men ingen åv oss blev sjuk ätter dä där
kalase. Vi fick min själ inte så mycke som snuva en gång. Nä för all del.
— Folk plär säja, att dä tarvas inte e storslägga för te dräpa e lus, men
djädrar i mej tarvas dä inte grövre don för te sätta sjukdom i kroppen på
rekorderligt sjöfolk. Dä vet ja dä.»

»Men hur gick det för Abel Norrman och hans kamrater?»

»Äh», svarade gubben Johan och reste sig upp från sin plats på
strömmingstrummorna. »Dom segla masten över bord mä samma dom kom ut ett
stycke, dom, å sen tordes dom inte ge sej åv ut te Södersankan, utan tog
i land i lä på Håskär å skulle laga grejerna, å mens dom höll på mä dä,
fick dom se oss komma rusandes, å då gav dom fan i alltihop å rodde hem.
— Men nu ä dä middagsdags sir ja. Ska han följa mä hem, så ska ja bjuda
på riktig sjömanskost, för ja vet, att mor har laga i ordning lappkojs —
tocke där magspackel, di kallar’t — å ja tror, att ja har en tår kvar i
skåpe. — Å så ska han få titta på medaljen. Lägg undan grejerna å kom,
gosse.»



I VÅRTIDER


Jag vaknar vid ett hojtande nere i förstugan, en dundrande trumvirvel på
vindsdörren och springer upp samt får eld på ljuset.

Vad är klockan? Två på slaget. Då är det Alfred, kamraten, som purrat som
han lovat.

Jag bölar ur mig ett »kommer strax» nedåt vindstrappan, gör toalett
i flygande fläng och går sedan ned i salen, där min snälla värdinna
redan dukat bordet färdigt med en bastant frukost och där Alfred sitter
avvaktande och snurrar fårskinnsmössan mellan fingrarna.

»Hurdant är vädret?»

»Finfint! Nästan för lite vind, bara. Men han står från västern och
friskar nog fram åt soluppgången.»

»Bra! Hugg nu in!» Och kamraten, som liksom jag har en härlig
morgonaptit, låter minsann ej bedja sig två gånger, utan hugger in på
gudslånet under det han utvecklar sin plan för morgonens skytte.

En sista undersökning att allt är med, ett tack till värdinnan och så
kliva vi med vår tända lykta ut på gården och börja vår vandring genom
den sovande byn.

Natten är mörk, men stilla och klar, och stjärnorna stå stora och skarpa
på fästet, som har en liten blek gulröd ljusning borta i nordost. Vägen
är hårdfrusen och det krasar ibland om lapp-pjäxorna, då man kliver
igenom den tunna is, som lagt sig i hjulspår och smågropar. Havet, som
lyser fram emot oss ifrån vikens botten och ända bort till horisonten, då
vi komma upp på backens krön ovanför sjöbodarna, ligger stilla och lugnt
i vårnatten och man hör blott ett sakta sus av den avtagande dyningen,
som skvalpar upp och bryter sig därute mot de yttre känningarna.

Vi lämna den första byn bakom oss och vandra fram efter den slingrande
vägen mot den andra, som ligger på höjden till vänster om nordostuddens
mörka, skogiga ås, och nå omsider, efter en rask marsch utefter
bygatan, den avtagsväg, som över fälten leder ned till viken. Den vik
på fastlandet nämligen, där kamraten har sin sjöbod och sina båtar och
varifrån vi skola ro ut för att uppsöka en lämplig skytteplats bland
farvattnets många småholmar och skär.

Vid sjöboden ligger ännu ett väldigt snö- och svallisflak i strandkanten,
och på detta äro de båda båtarna uppdragna. Både Alfreds lilla lättrodda
eka, som han använder, då han ensam far ut på skytte, och den andra, den
större och rymligare skötbåten, som tages i bruk, då han får sällskap ut
på morgonsträcket.

Alfred lossar den större farkostens fånglina från sjöbodens bjälklag,
sätter den breda skuldran emot stäven och skjuter med ett kraftigt tag ut
båten i den nattgamla blåisen, av vilken bitar under ett klingande och
rasslande ljud dansa i väg bort över den obrutna, hala ytan. Så plockar
han ned skjutportar och vättar från bodens inre, varifrån lyktskenet
tränger ut till mig genom springorna, slänger en fårskinnsfäll och dito
tröja i ekans breda för och ber mig stiga i och taga plats bort i aktern.

Så skjuter han ut ett tag till, stiger i och röjer undan en del blåis med
åran och sedan han fått farkosten vriden med stäven utåt den smala ränna,
som bildar inloppet, sätter han sig ned på roddtoften och ror ekan med
fart genom det krasande, klirrande blåisbältet och ut i öppet vatten.

Holmarna och småskären ligga mörka och dystra härute i den långsamt
ljusnande morgonen, en fyrs skarpa blänkar skära fram som blixtar ur
ett kanongap strax till höger om motsatta sidans skogiga udde, men icke
ett ljus, icke någon glimmande lanterna synes där ute på vidderna. Allt
verkar öde och tomt.

Utan att behöva se sig om väjer Alfred av gammal vana för de otaliga
småhällar och grund, som ligga i vår väg, och av vilka många, på grund
av det låga vattenståndet, visa sina kullriga, slipade hjässor ovan
vattenbrynet. Här ute blåser en svag kåre av västan och krusar lätt det
mörka vattnet, men över skogen, på andra sidan innerfjärden, hänger en
gråvit dimbank, som icke bådar gott, om den labra vinden skulle dö ut.

Nu ha vi nått det smala sundet mellan berguddarna vid Klubben, och Alfred
blir tvungen att draga in vänsteråran och låta båten stryka tätt intill
den högra bergväggen för att vi skola flyta, så lågt vatten är det. Men
nu äro vi också ute på friare och djupare farled och ställa kosan bort
till Storholmen, vars mörka konturer med knapp nöd kunna skiljas från
den tätt framför liggande Alvarsön, där det enda trädet, en knotig rönn,
sträcker sina nakna, spretande grenar mot den allt mer och mer ljusnande
himlen.

Båten stryker under kraftiga årtag förbi Alvarsöns sydvästra udde,
där en till hälften nedrasad stenkoja långt upp på land påminner om
föregående vårs skyttedagar med högt vattenstånd och dåligt väder, och
efter en stunds rodd kör Alfred upp ekan i en av de långsmala remnorna i
Storholmens östra strand.

Nattfrosten ligger som ett gråvitt lager på hällar och stenar och foten
slinter esomoftast under vägen till skjutplatsen, den gamla skrevan, som
ligger strax bredvid på en av de utskjutande små låga uddarna. Den har
tydligen varit använd förr i vår, ty här ligga stenar huller om buller
och dessutom en hel mängd enruskor, som, att döma av den friska, gröna
färgen, för ej så länge sedan blivit fällda.

Medan jag sätter kojan i stånd igen av det tillgängliga rikliga
materialet och ordnar en bekväm sittplats av kamratens tjocka
fårskinnsfäll samt ställer upp patronlådan och diverse andra grejor i en
naturlig liten nisch i berget till vänster, lägger Alfred ut mina vättar,
fem knipor och två skrakar, och kommer sedan i land med båten.

»Skulle det smaka med en tår kaffe, måntro? Vi har god tid, för det blir
inte ljust än på en stund.»

»Ja tack, men skall inte Alfred sitta med vättarna själv någonstans? På
Norråsen till exempel?»

»Nej, jag sitter inte i dag. Jag skall ro och skrämma i stället, för som
det ser ut, så blir det inte mycket vind och då behövs det att någon far
omkring och motar upp de stackare, som finns. Det är ont om fågel ännu.
Men jag skall ro ned åt isstaden till inne i innerfjärden, där de brukar
hålla till och mata sig, och då blir det nog tillfälle att få skjuta
någon smäll här ute på udden.»

Medan han pratade hade kamraten plockat fram sin thermosflaska samt
koppar och tillbehör ur ryggsäcken samt dukat på berget bredvid mig och
då jag till påtåren halade upp en liten butelj »Black Princess» ur min
påse, drog upp korken och bad honom slå i, lät han icke säga sig detta
två gånger utan spillde i en dryg ranson i den blårosiga koppen.

»Dä ä rart dricka, det här», sa han. — »Men nu tar jag och knallar mig
undan, för nu är det ljust nog och nu kan det komma fågel när som helst.»

Ekan svängde runt bortersta udden och försvann snart ur synhåll dold av
stranden och jag satte mig upp på den något högre avsatsen i skrevans
bakre del, tände en cigarrett och betraktade de ljusnande vidderna där
framför mig.

Österhimlen hade nu antagit en varmare färg, ljusningen sträckte sig nu
över zenit bort emot väster och de först så stora och klara stjärnorna
krympte ihop och slocknade efter hand. Vinden hade nu så gott som dött
ut helt och hållet, endast här och var mellan holmarna syntes vattenytan
svagt räfflad och den stora dimbanken där borta över fastlandsskogen
hängde hotande ända ned mot innerfjärdens gråvita istäcke.

Schy—y—y. Ett par gräsänder kommo svepande runt udden lågt efter vattnet
och fällde till vänster om mina knipvättar. En stund lågo de orörliga
med sträckta halsar liksom för att se efter att ingen fara hotade, men
gåvo sig sedan upp emot stranden och följde denna i sakta mak utåt. En
orrtupp hade vaknat på den norra, skogiga udden och började bullra och
blåsa och strax efter fick han svar av en annan till höger om mig uppe i
backarna under det att en tredje hördes som ett avlägset eko långt borta
på fastlandet. En och annan mås kom singlande utifrån och fortsatte in
emot fjärdens buktande isbro, där rörliga, svarta punkter skvallrade
om morgonhungriga kråkor. Utifrån vidderna kunde jag höra alfåglarnas
sång ljuda som ett avlägset klockspel och såg en och annan av dessa
snabbvingade havets sångare komma ilande tätt efter vattenytan in emot
storfjärdens tångklädda undervattensgrund.

Schy—y—y. — I en vid, fallande kurva kom en ensam storskrakhane susande
ned ur luften, så det formligen fräste om vingarna, gjorde en lov efter
vattenytan och fällde. — Pang! — Där låg han orörlig på rygg och gungade
så sakta i de småvågor, som uppkommit, då han med sin hårda fart tog
vattnet. Den uppgående solen belyser skarpt hans orangefärgade bröst och
hans vita, med fina, svarta ränder tecknade vingar och sidor och jag
sitter just och undrar, om han skall vara väl skjuten nog för att kunna
stoppas till rumsprydnad, då en tilltagande, skarp vissling kommer mig
att rycka till och ofrivilligt böja mig ned.

En svärm knipor kommer dängande i sundet mellan de mitt emot liggande
holmarna, ämna sig tydligen först in i fjärden till isbron där, men få se
mina vättar och sänka sig hastigt mot vattenytan, göra en kort sväng och
fälla.

Där ligga tre blanka tillsammans med sträckta halsar under det en av
honorna närmar sig gruppen med huvudet framsträckt efter vattnet. — Ännu
är hon ur skottlinjen — pang! —

Som uppsugna av ett skydrag slunga sig de kvarlevande upp i luften
i ilande fart och ett kastskott, som jag skickar efter en av de
vitblänkande hanarna, resulterar blott i en klar bom.

Nu hör jag dunket av åror bortifrån holmens högra strand och strax
därefter skjuter storekans stäv fram förbi udden. Alfred svänger in båten
mellan de över vattenytan synliga storstenarna, plockar upp de skjutna
fåglarna och säger:

»Det går ju galant det här. Nu tar jag en tur bort förbi Norråsen och
småskärena där, mens han skjuter sig några fåglar till, så får jag se, om
jag kan komma åt en aling eller par.» Och med det doppar han de långa,
sviktande årorna och svänger om udden till vänster.

Nu är det full dager. Solen har så gott som genast trollat fram
vårstämningen över nejden och nattfrosten smälter bort i små rinnande,
droppande floder från grenar och gräs under det att berget omkring mig
blir nästan svart av vätan. Dimbanken där borta över innerfjärdens is
kommer böljande fram i stora trasiga, slöjliknande band och driver till
havs samt försvinner och samtidigt färgas vattenytan omkring mig mörk
av den begynnande morgonbrisen från västan, som sätter småträdens och
buskarnas grenar i rörelse och träffar mig med ett svalt drag i nacken.

Hör! Nu visslar det ånyo i luften.

Jag kryper ihop som en igelkott i min skreva och skjuter instinktmässigt
fram geväret bättre.

Som en hop stora, vita och brungrå fjärilar kommer en flock knipor
susande över Alvaröns udde med sin rasade stenkoja, kastar sig nästan
handlöst ned emot vattenytan mitt framför mig och fäller.

Pang — pang! — Där ligga tvenne hanar och driva så sakta utåt för vinden,
under det att en tredje, som fått vänsterpipan just som han nådde gränsen
till gevärets skottvidd, gungar som en blänkande skumboll därute i sundet
mellan holmarna.

Pang — pang! Det var Alfreds tolva, som dundrade där borta öster om
Norråsen. Nu får hans gumma färsk stek så säkert som aldrig det, ty den
karlen skjuter ej gärna bom.

Solen stiger allt högre och högre och värmer gott ned i min kalla skreva.
Alfågelflockarna singla och fara än hit, än dit under full musik där ute
i gattet och esomoftast hör jag på avstånd ljudet av flygande knipor, som
draga fram över fjärdarna.

Schy—y. Plask! Jag tittar hastigt ut genom öppningen i kojan. — Vad är
det för en gynnare, som gör mina knipvettar sällskap? Jaså, en vigg. En
liten blånäbb med sin blå-grönskimrande nacktofs och sina pigga, gula
ögon. Ja, dig vill jag gärna ha stoppad — och strax därefter har även han
vandrat till de sällare markernas lockande vikar och fiskrika vatten.

En svärm storskrak kommer högt upp i luften med kurs nordvart följd
på något avstånd av ett par lommar; en flock kacklande vildgäss drar
i svinfylking över skogstopparna mot innerfjärden, och kråkor och
havstrutar, dessa havsbandets marodörer, fara fram och tillbaka, från
holme till holme i farvattnet och söka skadskjutet vilt, någon knipa
eller skrak.

På länge har jag nu ej haft något fäll, utan blott sett en och annan
svärm fågel draga fram därute i gattet, och då jag varseblir Alfreds
sköteka, som sticker fram väster om Norråsens låga udde, stiger jag upp
ur min koja och går upp på berget för att sträcka en smula på kroppen.

Ett vin i luften, ett fräsande ljud och då jag hastigt blickar upp ser
jag ett par storskrakar susa uppåt stigande allt högre över trädtopparna
bakom mig.

Så där är det vanligen. Så fort man reser sig upp efter en halvtimmes
väntan eller mer, så nog kommer det fågel och tänker fälla. Men lika
gott. Det räcker med dem jag har.

Nu är kamraten i färd med att plocka upp det skjutna och strax därefter
skrapar hans båt mot strandstenarna.

»Nåå, vad fick Alfred?»

»Ett par alingar. De låg och matade sig därborta nord på Norråsen, och
jag rodde på dem, då de voro under. Men vill han sitta längre?»

»Nej! nu far vi allt hem. Klockan är mycket och sträcket slut. Och jag
har nog med fågel förresten.»

Alfred svänger om båten och börjar taga upp vättarna under det jag samlar
ihop mina tillhörigheter och gör mig klar till hemfärd.

Ett par knipor komma under visslande flykt susande ned ur luften, men
kasta genast skrämda om i en tvär böjning och ila vidare in emot fjärden.

»Det är sig likt varenda gång och varenda vår», säger Alfred, som nu fått
upp lockfåglarna och hamnar aktern mot land, så att jag bekvämt skall
kunna stiga i. »För så fort man tar upp så kommer det fågel och vill
fälla. Det slår aldrig fel.»

Strax efter sitter jag mjukt och behagligt på skinnfällen i storekans
akter under det kamraten ror hemåt mot de röda sjöbodarna i vikens
botten, som lysa så bjärt i vårmorgonens strålande sol.

»Det finns mer kaffe, om det smakar», säger han plötsligt och drar in
årorna.

»Ja, gör i ordning, så skall göken få gala», svarar jag och halar upp min
bastomspunna »Black Princess» ur ryggsäcken.

»Skall det inte vara mera socker?»

»Nej, spar på varan. Det är bra som det är.»

»Ja, han sa så, han, som hade eld i håret, också. Men vet han varför han
sa dä då?»

»Nej, det har jag aldrig hört.»

»Jo, för nu har jag dess bättre bå ljust å varmt, sa han, tack och lov. —
Å gutår nu och tack för mig.» Alfred höjer den bräddfulla koppen, synar
ett ögonblick dess underliga innehåll, där den skurna grädden ligger som
vita trådar, men för den så till munnen och tömmer dess innehåll i ett
enda drag.

»Nu gol göken!» sa han.



SKEPPAR KRUSES PAPEGOJA


»Hallå! — Hallå, you longshore swab!»

Kapten Jonas Kruse stod i sticktröjsärmarna på barkens halvdäck med de
framför munnen kupade händerna som megafon.

»Hallå! Goddag farbror och välkommen hem.»

»Come on board!»

I en handvändning stötte jag ut från båthamnen och var strax därefter
långsidan fartyget, vilket, ridande för sitt babords ankare, låg och
bugade mjukt och sirligt i den dyning av ostligt, som rullade in från
havet.

Gubben mötte själv vid fallrepet och en lättfotad pojke bland gastarna
tog emot snipans fånglina.

»Glad to see you, lad!» Ett par stadiga dunkningar i ryggen. »Men varför
kommer du inte ombord och hälsar på gamla vänner?»

»Jag trodde farbror var uppe hos förvaltaren ännu.»

»Inte! Prat tok! Tullarn är jag klar med och förresten kommer jag ju som
inrikare — lossade saltet i Stockholm, vetja — så den saken var snart
uppgjord. Men stig in, får vi se, om du känner igen dig.»

Georg-Nicolaus’ gamla kajuta, ja. Den kände jag nog igen, och ytterst
litet hade där blivit förändrat — om jag undantager en med gul tofs
prydd, kritvit kakadua som med huvudet före äntrade ned mot sin matkopp
utefter burens ståltrådsgaller — sedan jag sista gången, en strålande
juldag för ett och ett halvt år sedan, var kapten Kruses gäst.

Där stod det avlånga, smala mahognybordet framför den mot akterskottet
väggfasta, läderklädda soffan — Ormen Långe, som gubben kallade den
— där hängde kontrollkompassen i sin mässingsdosa uppe i skylightet
och nickade så sakta i takt med skeppets rörelser och på hörnhyllan
stod den vanliga falangen av stora dricksglas kring en vattenkaraff av
väldiga dimensioner. Under klockan på förskottet, vilken som förr lät
höra sitt korta, distinkta tick, tick, tick, satt aneoridbarometern,
väderspåmannen, och upp under det glänsande vita taket lyste rader av
breda mässingskrampor uppbärande de hårt sammanrullade sjökorten.

»Sitt i båten, gosse», gubben gjorde en handrörelse mot en av de
bredkarmade stolarna vid bordets kortsida. »Stuert!»

Det knäppte i dörrlåset och skeppsstewarden kom inglidande på mjuka
smärtingsskor.

»Stuert! Coffe and pistols for two! — Nu, när vi är hemma i Roslagen,
skall vi väl dricka nationaldrycken. Eller hur?»

»Ja, har farbror bara någon ordentlig skeppargrädde, så.»

»Om jag har. Lugn i stormen, my beauty. Du skall få gammal rhum, som
gnistrar som flytande guld, gosse. — Se här, tag en cigarr så länge.»
Gubben sköt en stor låda till hälften fylld med långa, mörka brasilianare
över bordet.

Från det väggfasta mahognyskåpet till vänster om soffan, ovanpå vilket
kronometern stod i sin brunbetsade låda, hade stewarden under tiden
hämtat och satt fram en tung silverbricka och på den placerat lövtunna
koppar och fat av blåvitt, ostindiskt porslin, och där bredvid ställt
tvenne höga, egendomligt formade och slipade glas — pistolerna, som
gubben kallade dem.

»Bästa kaffet, kapten?»

»Of course! What do you think. Tag av den blå javan. — Nåå, gosse! Känner
du igen dig?»

»Visst! Det är bara gojan, som är ny härinne.»

»Ja, jag var ju tvungen att skaffa mig något sorts husdjur. Laban,
min gamle hankatt, turken, du vet, med halvmånen i bringan, han blev
kärlekskrank i England sist och gick i land och fastän jag hade så gott
som hela besättningen att leta efter honom bland brädstaplarna på kajen
och låg över ett helt dygn längre än jag hade behövt, så var han nach
Honolulu gegangen. Såg aldrig skymten av honom. Fick väl fast i något
kjoltyg förstås. Så jag köpte mig det här spektaklet för att ha något
sällskap. — Nåå, vad heter du i dag?» Gubben lät höra en låg, kvittrande
vissling.

»Jacko Poppedry! Jacko Poppedry!» skränade kakaduan från sin plats på
pinnen och slog upp den långa gula plymen.

»Bra, stuert! — Ja, visst. — Rhum, ja. — Tag till vänster i facket. Black
Eagle skall det vara.»

Det doftade från den ångande heta, bukiga kannan av gammalt silver, som
stewarden nyss, jämte sockerskål och gräddkanna av samma modell, satt på
brickan, och en tunn sky ringlade sig från dess pip upp mot skylightet.
En åt sidan förd skjutdörr i panelen blottade gubbens »giftskåp» och
därur hämtade stewarden fram en smal, bastomspunnen flaska, som han med
ett vant grepp korkade upp och satte bredvid glasen.

»Se så! Klart till drabbning! Sköt om kaffet, du, så laddar jag.» Och
därmed fyllde gubben de konstigt formade bägarna med den simmiga,
brunröda vätskan. »Och skål nu och tack för gammalt. Det var fägnesamt
att se dig igen, gosse.»

»Skål farbror och välkommen hem. Det är synd, att farbror inte kan lägga
upp och stanna över julen. Det är inte långt dit.»

»Nej, dessvärre. Men jag måste ha last i skutan och komma mig ut innan
jag fryser fast. Så jula får jag göra i sjön. Och det —»

»Jacko Poppedry, Jacko Poppedry», skränade kakaduan och lutade huvudet
mot gallret samt burrade upp halsfjädrarna för att bli kliad i nacken.

»Tyst Jacko, ditt usla djur», hojtade gubben och slog näven i bordet.
»Egentligen är det dumt av mig att ha en sådan där skränfock ombord»,
fortsatte han, vändande sig till mig, »för hon påminner mig alltid om det
rejälaste kok stryk kapten Kruse fått i sin dar. Och det var inga falska
slängar, må du tro.»

»Kvinnfolk i botten på koppen?»

»Visst! Tacka rackarn för det.»

»Malajtös kanske?»

»Inte den gången. Men engelska. En liten brunett från Peckham Rye,
London.»

»Berätta, farbror.»

»Om du så vill. Men först ett glas på fallrepet. Det klarar tankarna.
Gutår! — Jo, ser du», gubben Kruse lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen
Långe och drog ett stadigt bloss på sin glimmande brasilianare. »Det
var — låt mig se — ja, det var år 79 på vintern. Ja, det stämmer. — Jag
for den tiden som matros på engelska fartyg för att lära mig språket
och komma ut på långtraden riktigt, ser du. Och en vacker dag tog jag
väl och mönstrade på en ångbåt som rorgängare eller quarter-master, då,
för att pröva på den sidan av yrket också. Men det höll jag inte på med
länge, ett par, tre resor bara, för jag trivdes aldrig ombord på de där
plåtlådorna med deras skramlande vinschar och otäcka kolrök och sot. Nej,
tacka vet jag ett gott segelfartyg, du. Där kan man trivas och hålla rent
omkring sig. — Tag en ny cigarr, vetja. — Nu bodde jag hos en gammal
käring nere i Poplar, då jag låg i land och vilade mig mellan resorna,
och gick där på gatorna och drällde och gjorde av med pengar förstås.
Och flickor blev man ju bekant med. Tacka sjutton för det. Men jag hade
aldrig fäst mig vid någon särskilt, utan bara gått och nojsat med än den
ena, än den andra och bjudit dem på teatrar och sådant. — Men så kom jag
hem till London en vacker dag med Arthur H. Sullivan, ett klipperskepp
på fjortonhundra ton, och det var då jag träffade på Cissy Dale. Hon
hade kommit som serveringstös till Yellow Dog, medan jag varit borta och
vi blev kuttrasju med detsamma. Och en lång, välväxt och grann jänta var
det. Vår bekantskap började egentligen genom att hon tog sig för att ge
mig mera tillbaka i växel än jag hade lämnat, skall du se, och smusslade
till mig cigarrer och sådant. Till en början lät jag udda vara jämnt,
för krögarna tjänade stadigt nog ändå, tyckte jag. — Jag var ung den
tiden förstår du och hade nog inte så mycket vett i skallen. — Får jag
en tår kaffe. Tack. Brygg dig en ny själv. Det finns gott om varan. —
Men så tyckte jag till sist att det gick för långt och sa åt Cissy, att
jag inte ville vara med om sådana där affärer, och då kallade hon mig
fårskalle och blev sur. — Nåja, herregud, det fanns ju fler krogar och
andra flickor, så jag satte inte min fot på Yellow Dog på flera dagar,
men så, hur sjutton hon hade burit sig åt, så hade hon fått tag i min
adress och skrev och bad mig komma igen. Och det gjorde jag, förstås, för
flickan var söt. — Nåja slutet på visan blev den, att vi blev litet smått
förlovade och det var det som gjorde, att jag kom att ta hyra på ångare
för att inte behöva vara så länge borta. Och hemma hos Cissy i Peckham
Rye var jag var och varannan kväll, och blev god vän med hennes mor och
en bror till henne, som for som styrman med linjeångare. Så allting var
ju så väl som det kunde — trodde jag. — Nej, det här blir för torrt i
fockhalsen. Skål, old article, och tack för att du hälsade på gubben.»

»Nåå, funderade farbror kanske på att gifta sig?»

»Jaa, det var inte utan, det. Men tur var, att det inte blev något av,
för då hade nog fan tagit bofinken, d. v. s. mig. För jäntan var en
rackarunge, när allt kom omkring, och det fick jag dess bättre reda på i
behaglig tid. Men då hade hon redan hunnit plocka mig grundligt. Du kan
inte tro vad presenter den tösen fick. Ostindiskt silke och smycken av
alla de slag.»

»Men hur fick farbror reda på saken?»

»Joo, ser du», svarade gubben och valde ut sig en ny cigarr ur lådan,
»sista resan jag gjorde med den där båten skulle vi komma tillbaka till
London strax före jul — det kunde man lätt räkna ut, för resorna varade
ungefär fem månader — och innan vi gick till sjöss hade jag förstås varit
uppe och tagit ett ordentligt adjö utav Cissy. Och då hade hon passat på
att bland annat bedja mig om en papegoja till julklapp. Och det kunde jag
ju gott lova henne — det var smått tal om giftermål förresten, när jag
skulle komma tillbaka — för vi gick ju på Ostindien, och där fanns det
gott om varan. — Ja, vi gick till sjöss och gjorde vår vanliga roundabout
och så kom vi då också till Colombo. — Nu hade jag fått en ny kamrat
den här resan, en londonpojke, Sam Rogers, som kommit i stället för en
skotte, som mönstrat av. Och en kväll, då jag var ensam uppe i Colombo
och drev och utav misstag kom in i sämsta kvarteret hade jag turen att
rädda Sam ur händerna på ett halvt tjog galna hinduer, som han råkat i
gurgel med. Han var illa knivskuren och jag fick mig några nyp också, men
vi klarade oss ombord ändå med livhanken någorlunda i behåll. Och där i
Colombo —»

»Hallå Dick! Hallå Dick!» kom i en genomträngande vissling från kakaduan.

»Tyst ditt spektakel, annars döper jag dig», hojtade gubben. »Ser du,
jag brukar spruta vatten på henne när hon blir för svår. Då tiger hon en
stund åtminstone. — Var var det jag slutade — jo, där i Colombo köpte
jag också Cissys papegoja, en äkta Singapore rock-parrot, som kunde
pladdra värre än ett tjog kaffekärringar, och henne hade jag i en stor
bur upphängd i taket ovanför min koj. Nåja, vi lämnade Ostindien i sinom
tid med last för London och gojan tycktes trivas och ha det bra, men kan
du tänka dig, när vi kom ut ur Suezkanalen och ut i Medelhavet, så dog
kräket en vacker dag. Det vete fanken varför hon gjorde det, men dog
gjorde hon i alla fall. Det var ju rasande retsamt, kan du förstå, för
nu hade jag ju ingen goja åt tösen, och timmermannens gråa goja, som
jag tänkte få köpa, passade på att dö den också. Kanske var det kylan,
som tog livet av dem, ty det var i december månad och kallt som fan i
Medelhavet. Snö och hagel ibland, gosse. — Nåja, jag gick där och var
en smula hängfärdig och sur och en dag, då vi basade igenom Gibraltar
sund, stod jag på undre bryggan och arbetade i lag med Sam Rogers och
då frågade han mig varför jag gick och såg så hängfärdig ut. Och då
talade jag om att det var för att gojan var död. Men då gapskrattade
han och mente på, att en goja var väl inte hela världen. Sådana fanns
det gott om. Ja, men den här skulle bli julklapp till min fästmö. Då
visslade han till och så sa han: ’En landsmaninna till dig?’ — ’Nej’, sa
jag, ’en engelska, en tös från Peckham Rye.’ Då må du tro han spetsade
öronen. ’Peckham Rye’, sa han. ’Vilken gata då?’ — ’Joo’, sa jag, ’Bell
Street 14.’ — ’Hör du’, sa han då, ’det är väl aldrig Cissy Dale du är
förlovad med?’ — ’Stämmer’, sa jag. Då, må du tro, fick jag nyheter till
livs. Sam var själv från Peckham Rye och kände mycket väl till Cissy och
visste, att hon var riktigt förlovad med en karl, som var till hälften
yrkesboxare, fast hon för tillfället och med fästmannens vetskap gick och
drog med en fårskalle till dutchman, som hon plockade på både det ena
och det andra och tänkte narra att köpa möbler och allt för att sedan i
behaglig tid låta den ordinarie fästmannen ta hand om honom. — Snyggt
uträknat, vad? — Och fårskallen! Det var jag, det. — ’Och’, slutade Sam,
’du gav mig ett gott handtag i Colombo sist, när du klarade mig från
hinduernas knivar, så du kan ju anse den här upplysningen som en liten
avbetalning på min skuld. Och förresten — säg bara ifrån, när du behöver
nästa handtag, så är Sam Rogers din man.’ — Men skål, gosse. Drick i
botten för gamle Sam. Det var en hedersknyffel till karl.»

»Och hur gick det sedan, farbror?»

»Joo», svarade gubben och lutade sig på nytt tillbaka i soffan. »Sam
rådde mig att ge Cissy blanka fan och inte visa mig där mer, utan skaffa
mig en annan fästmö, men då sa jag: ’Nej du, Sam, en papegoja har jag
lovat henne till julklapp och en goja skall hon få, fast det kanske inte
blir utav det slag hon skulle önska.’ Och så slog vi våra kloka huvuden
ihop och lade råd.»

»Och det resulterade i?»

»Jo, det resulterade i att när vi kom in med båten till East India Dock
ett par dagar före jul, så satt det en ny papegoja i min bur, som var
så grann, så djädrans grann, så du har då aldrig sett dess make. Och
knappast någon annan heller förresten. För den gojan var en tuppkyckling,
som Sam knyckt åt mig ur den där stora hönsburen vi hade akter under
halvdäck, och den hade vi målat så fin — ja, det var egentligen
understewarden, en japan, som hade gjort det — så in i helsikes fin, du,
så han sken som en blank silverdollar på en negernäsa. Röd näbb och röda
ben och blå och gul och grön och litet guldbrons här och var förresten.»

»Och den där grannlåten gick farbror upp med till flickan?»

»To be sure. Visst fasen. Jag riggade mig fin som tusan hemma hos min
gamla kärring i Poplar — hade flyttat dit igen så fort båten var fast
i dockan, ser du — och ramlade i väg ut till Peckham Rye en kväll med
buren i näven. — Och du må tro jag blev fägnad utav det där falska
spöket, Cissy, som nu hade slutat på Yellow Dog och var hemma. Håll på
du, tänkte jag, mig lurar du inte längre. — Tösen vred och vände på buren
och tittade på sin fina goja, som glänste som bara fan i gasskenet, men
bäst det var så sa hon: ’Jag tycker den här gojan ser litet konstig ut,
John’, sa hon. ’Han liknar inte andra papegojor jag har sett. Så höga ben
han har och så konstiga fjädrar.’ — ’Jaa’, sa jag, ’det kommer sig av
att den är så ung’, sa jag, ’och skall snart till att rugga och få nya
fjädrar. Men det är en äkta Singapore rock-parrot’, sa jag, ’som kostade
mig två pund i Colombo, och när den blir utväxt, så blir det den finaste
gojan i hela London’, sa jag. ’Kluck — kluck’, sa tupparackarn och
sprätte med benen i sanden. ’Ja’, sa jag, ’det är allt den kan säga nu,
men när du får ha den en tid och får lära upp den, så språkar den snart
vad som helst.’»

»Oh, you rascal», lät Jacko däruppe i skylightet.

»Och sedan, farbror?»

»Ja, tösen var förtjust, allrahelst sen jag hade talat om, att jag hade
både silkesschalar och andra vackra saker, som hon skulle få sedan, och
kärringen, mor hennes, log som en lus i daggryningen och visade sina gula
betar. Snygg svärmor det hade blivit. Fy tusan. — Det sköljer vi ned.
Skål! — Och innan jag gick så bad de mig komma till dem och fira julen —
på juldagen då, Christmas-day — så skulle vi tala vidare om hur vi skulle
ha det med giftermålet och bosättningen och sådant. — Bosättningen ja,
den skulle jag köpa åt den där prisboxarn. Trodde de. — Och så skulle jag
inte få komma tillbaka förrän på själva juldagen, för dagarna till dess
skulle de ha storstök.

»Och farbror gick dit?»

»Visst tusan. Jag gick dit för att säga dem mitt hjärtas mening och inte
var jag rädd om det så hade funnits en hel kalvhage full med prisboxare
i huset. — När jag kom dit, finklädd och grann, kom Cissy och öppnade,
men jag såg på hennes min, fast hon smilade, den rackarjäntan, att det
var ugglor i mossen. Håhå, tänkte jag, hon har kanske luktat på luntan
och fått klart för sig att det är en djädrans tuppkyckling, som går
där i buren och inte någon Singapore rock-parrot. Men kyss till, ingen
rädder här, håll toppat och brassat och klart till manöver bara, Jonas,
tänkte jag, så klarar du dig för grundkänning. Och så klev jag på. —
Inne i förmaket var det pyntat och fint som tusan och där satt Cissys
bror, som nyss hade kommit hem från Australien, och så en annan kurre, en
grov undersätsig rackare, med luggen ner i pannan och lömska ögon. Håhå,
tänkte jag, där har vi prisboxaren. Klart att vända och håll spelspakarna
i gång. — ’Det här är mister Kruse, Jim’, sa tösen, vänd till prisboxarn
och visade med handen på mig. ’Jaså’, sa han då och reste sig upp, ’är
det den där sonen av en skabbig hynda, som ger dig målade tuppkycklingar
till julklapp?’ — Och sen var det färdigt, må du tro. — Det första jag
fick i skallen var buren med tuppkycklingen. — Armar, ben, knytnävar och
stolar visslade om i luften, bordet blev liggande som en enda skräphög
bort i ett hörn och skänken med glas och porslin gick i däck och gjorde
haveri, så glas- och porslinsskärvorna yrde. — Hade jag bara haft
prisboxarn ensam emot mig, så hade han fått smörj, det både kände jag och
såg jag, men nu hade jag flickans bror i strupen på mig också. Jag slogs
för kung och fosterland, må du tro, och satte in slag på de där bägge
lymlarna, så blodet skvatt, och trodde ett tag att jag skulle klara mig,
men så passade jäntrackarn på — efter ett slag från mig, så prisboxarn
gick ner på knä — att ge mig ett nyp över skallen med eldgaffeln. Och då
var jag ju såld. — Fram på morgonen sen så hittade en polis mig liggande
till hälften avklädd, sönderslagen, blodig och rånad i en rännsten i ett
mörkt hål, och sen jag blivit rentvättad och förbunden på polisstationen,
blev jag hemforslad till min gamla kärring nere i Poplar.»

»Nåå, träffade farbror aldrig någon av dem senare?»

Gubben lutade sig bekvämt tillbaka i Ormen Långe och lyfte samt beskådade
betänksamt sitt bräddade glas, där ljuset från skylightet bröt sig mot
den brunröda vätskan.

»Joo du», sade han efter ett ögonblick. »Det gjorde jag. Ett år ungefär
därefter råkade jag på den där prisboxaren inne på The Anchor nere i
Blackwell och då jag kastade mig ut genom svängdörrarna för att klara mig
för polisen, som krogvärden visslade efter, så låg han avsvimmad i en hög
på golvet. Och jag tror inte han kvicknade till i brådrasket.»

»Good boy, good boy», visslade Jacko från sin pinne uppe i skylightet.



NÄR JOHAN SÖDERMAN TRÄFFADE SJÖKUNGEN


»Ja», sade Johan Söderman, i det han drog åt tyglapparna något fastare
kring den nyss färdigstoppade alfågelhanen och stack upp den till
torkning i ett av de stora hålen i spiselmuren, »dä finns många märkeliga
ting ute i havet, dä ä säkert dä.» — »Men dä ä inte alla, som får si
dom.» — »Nä nä men», fortsatte han, nickande med sitt gamla, vita
huvud. »Nä nä men. — Om han pärrar lite, ska han få kniven mä sej — ja
gjorde’n färdig i går å har’n liggandes därinne i chiffonjern», och med
det stultade gamlingen ut genom dörren för att över förstugan gå in i
kammaren.

Elden från den öppna spiseln, där en duktig brasa av strandvrak
uppblandat med stycken av feta tallrötter flammade och knastrade,
kastade sitt sken på de låga väggarna med sina rader av uppsatta
verktyg, på den gamla hyvelbänken med sin osande lampa vid fönstret,
vars karm var fullsatt med små bleckburkar och flaskor innehållande
oljor, polityrsprit och terpentin, samt på det spånbeströdda golvet mitt
på vilket en stadig huggkubb var placerad med en handyxa inhuggen i
överkanten.

Jag hade gjort gubben Johan ett besök sent en vinterkväll för att hämta
en lång, finsk slidkniv, som den konstförfarne och händige gubben lovat
förse med ett nytt skaft av i höjden hoppressade näverstycken, och
träffade honom i hans till snickareverkstad omändrade rum till höger i
förstugan sysselsatt med att stoppa en alfågelhane, som en av byamännen
skjutit vid det yttersta skäret en av de föregående dagarna. Vårt samtal
hade som vanligt rört sig om havet, ur vilket gubben under alla år till
största delen tagit sin bärgning. Vi hade språkat om vinterstormar
och skeppsbrott, om ljuvliga vårnätter med klingande alfågelsång och
sträckande ejderflockar, om sommarseglatser långt ut till havs, långt
utanför de yttre känningarna, för att träffa de ruggande vildgässen,
samt om strömmingsfiske under höstnätterna, då man ankrade båten vid
skötlägget och kojade sig några timmar, klar att bärga bragderna i fall
det plötsligt blåste upp till storm.

Dörren svängde ljudlöst upp på sina väloljade gångjärn, gubben kom
intassande med slidkniven i handen och räckte mig den efter en sista
prövning av eggen mot tumnageln. Genom sömmen i råhudsskidan hade han
dragit prydliga bukter av blänkande koppartråd och överst på skaftet var
spetsen av den genomgående, utsmidda tenen stukad mot en oval bricka av
nyputsad, glänsande mässing.

»En go kniv, dä här», muttrade gamlingen och nickade sakta, »en mycke go
kniv. — Å en finne ä dä, har ja sitt. — Den ska han alltid ha mä sej på
sjön, när han far ut. — Stål ä bra, dä. — Bäst ä finnstål gjort åv en fil
som den här. — En vet aldrig, va en kan råka ut för på sjön.»

»Nä nej. Det är nog sant. Söderman har väl sett en hel del, kan jag tro.»

»Åja. Åja», svarade gubben i det han tog bort yxan från huggkubben och
satte sig sedan han sopat ned spånorna på golvet med handen. »Nog har
ja väl dä. — Men ja har bara haft gott åv’et, aldrig någet ont, å dä ä
därför att ja alltid burit gott stål på mej å varit klok. Inte så tokdum
som en del inte.»

»Nå, vad har Söderman sett för goda saker då?»

»Ja, ja har nog sitt lite åv varje, ja, må han tro, å sir väl saker å
ting än, men dä märkeligaste ja har vari ute för så va dä, när ja råkte
på sjökungen.»

»Såå. Hur såg den ut?»

»Jo, han såg mest ut som vanligt folk, han», svarade gubben och halade
upp sin gamla rotpipa ur fickan. »Han styr ju ut sej priciss som han
vill, den karln.»

»Ja ja. Han gör nog så. Men var råkade Söderman honom?»

»Jo, jag såg’en två olika vänner. Första gången när ja va ung, å så sen
en gång när ja va husbonde själv å hadde slagi mej ner här på Backa.»

»Och första gången?»

»Jo, si dä va som så», fortsatte gubben Johan och strök eld på en
sticka, för att tända snuggan, »att ja va ung då, å tjänte dräng hos en
storfiskare här borta på Långö holmar, som hette Walstersson. — Dä va en
rivandes duktig sjökarl dä, å snäll å gosint va han därte — bra mycke
bättre än den där gubbrackarn Härved Boman i Gåsskär, som ja tjänte hos
förut. — Dom ligger alldeles breve varandra dom där bägge platserna si,
å di hadde fiskevatten ihop bitvis, i vart fall då. — Ja, så va dä en
kväll på höstkanten, när lekströmmingen va i farten, så rodde vi väl
ut, Walstersson å ja, mä storeka å fyra duktiga skötar å tog oss opp te
Döhällan strax syd om Gråharan å skulle te å lägga. Men när vi kom fram
dit fick vi väl si, att Boman, den räven, va före oss å redan hadde lagt
en skötrad å hadde ankra båten sin ve ändan åv skötlägge. Då fanns dä
inte plats för mer än två skötar för oss, så vi la ut dom å så ankra vi
opp å fick oss en bit mat å skulle te å koja oss. — Luften va ful å stygg
den där kvälln, minns ja, å dä såg ut te arta sej te busväder, men vi
ville ju fresta ändå, för träffar en på lekströmmingen riktigt, så kan en
göra stortag mä skötarna på en enda natt, dä ä säkert dä.»

»Tror jag det.»

»Ja visst. — Nå, som vi hadde sluta å äti å ja hölls å dona mä våra
pälsar å täcken på botten åv eka, så högg Walstersson mej i armen i ett
tvärtag: ’sir du vem som kommer där från Bomans sköteka?’ sa han, å
ivriger va han, hörde ja, för han darra smått på måle. Ja, ja vände mej
om å titta, ja, å då fick ja si en liten gubbe, som kom gåendes på sjön
från Bomans eka å höll kurs rakt på oss. Konstbesynnerligt å bedrövligt
såg dä ju ut, men vi hadde goa stål på oss bägge två, bå Walstersson å
ja, så inte va ja så värst inkiätt inte, fast dä kändes just som lite
besvärsamt. — Ja, gubben han kom allt närmare å närmare å te sist va
han alldelest ve båten å klev in över suden. — ’Gu kväll’, sa han. —
Gu kväll, sa vi. — ’Ni har väl inte lite mat å dricka te ge en fattig
stackare’, sa han, ’ja ä både frusen å hungrig. Ja va borta ve den där
andra båten å ba dom’, sa han, ’men di sa di inget hadde, fast sjuka
va nog den, att di inget ville ge.’ — Joo, sa Walstersson — han va en
kloker karl han — nog kan du få dej lite mat å lite dricka mä uti fall
du exmerar dä som finns, sa han, å så plocka han opp smör å brö å ost
å stekt strömming å en sup å bjö gubben, å han tacka å söp å åt. —
Ingenting sa vi, å ingenting sa han på en lång stund, men ja hadde dragi
slidkniven min — en finne tock som hanses — å stucki fast den i toften mä
skafte åt gubben. — ’Ni har skötar ute, förstår ja’, sa han te sist, sen
han hadde tacka för fängningen. — Ja, vi har så, sa Walstersson. — ’Ja’,
sa gubben, ’men nu ska du göra som ja säjer, så får du fisk’, sa han. ’Du
ska ta opp garna dina tvärt’, sa han, ’å så ska du fara bort å lägga dom
å di andra två sköta mä, som du har i båten, bort ve Storgrundskallan i
två skötrader mä korta band’, sa han, ’å sen ska ni ankra opp å koja er å
sova, för dä blir inget väder te natta, fast dä sir så ut’, sa han, ’å ja
ska köra strömmingen i skötarna åt er. _Men bärga dä du får_’, sa han te
Walstersson, å mä dä steg han över suden å va borta.»

»Nå, tog ni opp garnen?»

»Ja ja men. Vi tog opp mä en gående gång, vi, å rodde ner te
Storgrundskallan, å där la vi våra två skötrader priciss som gubben
hadde sagt mä korta band, fast ingen människa har väl fått strömming på
den platsen varsken förr eller sen, å så ankra vi opp å la oss. — Si,
Walstersson va en kloker karl han, si. — Dä vart inget väder på natten
alls, utan vi sov som herrekarlar te mårron vi, å då vakna vi på en
gång åv tre hårda knackningar i botten på eka. — Vi visste nog vem dä
va som purra oss, så vi börja på te ta opp mä däsamma, å fanken i mej
va dä inte så mycke strömming på skötarna, så vi kunde inte bärga men
än en i taget. Från överteln te underteln va sköta smäck fulla mä fisk,
så dä va te ta in dom så vackert tum för tum dä, å fanken så kvick va
Walstersson mä håven, som rakt utå en händelse låg i eka, å tog opp var
endaste en strömming, som lossna ur garna å låg å flöt på sjön, för si dä
hadde ju gubben sagt te om. Fyra vänner fick vi fara fram å tebaks från
Storgrundskallan te Långö, å ja ska säja kärringera hadde schå te gäla å
salta ner.»

»Nå, men Boman. Hur gick det för honom?»

»Inte ett liv han fick. Aldrig e fena heller å dä hadde han sin djädrans
dumsnålhet te tacka för. Hadde han givi sjökungen en sup å en strömming,
så hadde han fått fisk på sina garn mä, dä ä säkert dä. Han drunkna
förresten sen frampå vintern, så sjökungen tog nog sitt.»

»Säkert! — Men hur mycket strömming fick ni?»

»Jo, dä va sjutton tunner priciss dä, å fet å fin va han konstigt nog
fast dä va lekströmming.»

»Söderman såg inte hur han såg ut riktigt, sjökungen?»

»Nä, dä gjorde ja inte då, för dä va skumt på kvälln, då han kom, men
liten va han å va klädd i stortröja å mössa å storstövlar tock som vi.
Men andra gången ja såg’en kunde ja si bättre, för då va dä på ljusa dan.
— Månntro han har lust på en kopp kaffe?»

»Tack, Söderman. Jag säger inte nej!»

»Ja, då kokar vi’et här, för kvinnfolka mina ä te Bergmans å hjälper dom
mä julslakten.»

Gubben tassade in i köket där han sysslade en stund, varefter han kom
ut med en högfotad kopparpanna, som han satte vid elden över en hög med
stora glöd och återtog så sin plats på huggkubben.

»Det var ju här vid Backa, som Söderman såg sjökungen för andra gången»,
började jag, när gubben kommit sig i ordning igen och fått eld på sin
gamla snarkande pipa.

»Ja, dä va så. — Tvi! Rackarpipa te vara sur, tvi. — Ja, si dä va som så,
att mor å ja va ute dan före missommarafton ett år å lag våra abborrnät
här på grynderna väst på land ve Killingen, han vet. Bäst vi så höll på
te lägga, så fick ja si en båt komma roendes å i den satt en liten gubbe
å kajka å kurs höll han rätt på oss. Dä regna å slaska den där dan, så
mor å ja hadde oljekläder på oss å dä hadde gubben mä, såg ja, när han
kom närmare, å när vi va färdiga mä läggningen, va han långsides mä oss.
— ’Gukväll’, sa han. — Gukväll igen, sa ja. — ’Du har väl inte husrum å
mat åt en fattig stackare du’, sa han. ’Ja har rott många mil i dag å
ä trött å hungrig å många fler mil har ja te ro inna ja kommer dit ja
ska’, sa han. — Han må tro, ja kände allt igen kamraten, ja, å dä klack
te i mej te börja mä, men sen vart ja ju lugn igen, för ja visste ja
hadde gott stål ve svångremmen. — Joo, sa ja, dä kan du gott få, om du ä
nöjd mä va vi kan bju på, å mä dä rodde vi opp te sjöbon å drog opp våra
båtar. — Liten å grov va gubben som förra gången ja såg’en å såg mest ut
som en ann männischa utom dä att hakskägge hans va kluvet å såg ackurat
priciss ut som en fiskstjärt å ögena hans va bleka, näranpå gråvita. Ja
sa inte ett ord te mor om saken, för då hadde ho bara blivi besvärsam å
rädd, utan han fick sej mat i lag mä oss andra å så fick han koja sej på
kammarn här oppe på vind. Inte ville ja fråga’n heller vart han skulle
fara å varifrån han kom, för dä visste ja ju förut, utan vi talte om
fiske å bragder å doningar å tocke där. — Nå, inna han gick te kojs, så
tacka han för mat å dricka å så sa han: ’dä tarvas inte att hustru din
omakar sej te gå opp i mårron bittiga för nätenas skull’, sa han, ’för
dom ska ja hjälpa dej mä å purra förrexten, när dä ä tid’, sa han, å mä
dä gick han opp för vindstrappan. — Si, nu kokar kaffe. Vänt nu, ska ja
duka.»

Gubben lyfte pannan åt sidan och tassade ånyo ut i köket, varifrån han
snart återvände med en lastad bricka, som han satte på hyvelbänken.
Därefter gick han bort till spiseln, rensade pipen till kaffehurran genom
att hälla en liten del av innehållet över glöden, som fräsande sände upp
en liten sky av ånga mot rökfånget, satte pannan på hyvelbänken och vände
sig till mig.

»Varsego nu, om dä smakar. Kaffe ä kanske lite klent, för mor hadde inte
stort hemma. Bäst han slår i, för ja ä liksom lite darrhänt nu på kvälln
ätter allt plock mä Matts-Alfreds algubbe.»

Vi doppade och drucko den första koppen under tystnad, men då påtåren
hällts i förstärkt med litet droppar ur en flaska, som gubben hämtat ur
sitt storrosiga dalskåp, fortsatte han sin avbrutna berättelse.

»Ge mej si. Var va dä ja sluta.»

»Jo, när sjökungen gick upp och kojade sig.»

»Ackurat priciss dä ja. — Ja, vi koja oss vi också å kniven min hadde
ja stucki i sänggaveln mä handtage mot dörrn, så ja sov gott. Bäst dä va
så tyckte ja, att nån ropa mitt namn högt tre gånger, å då ja vakna å
satte mej opp, sto gubben påklädd å klar på golve. ’Dä ä tid te gå nu’,
sa han, ’så gör dej klar å kom. Ja går ner te sjön så länge å rustar mä
båten’, sa han. — Ja, ja gick opp å klädde mej å så stack ja ut näsa för
te si om dä regna, men dä va dä finaste väder en kunde tänka sej, fast
nog tyckte ja att gubben hadde purra bra tidigt, när vi bara skulle fara
ut å ta opp våra nät. När ja va klar, gick ja så ut på trappan å skulle
gå ner te sjöbon, men då mötte ja kamraten. — ’Hurdant skulle dä vara
te få sej lite färsk fågel i dag?’ sa han. Jaa, sa ja å grina lite för
mej själv, du kan ju få låna bössa å vettar å fara ut å försöka, sa ja.
Men ja tror inte dä nyttar mycke, sa ja, för så här års brukar dä bara
finnas en å annan helsing kvar utom dom som har kullar här, å dom rör en
ju inte, sa ja. — ’Gå ätter bössa di å doningar å kom ner te båten’, sa
han, ’så far vi ut en släng. Nätena kan vara te vi kommer igen.’ — Ja, ja
gick ja, fast ja inte tyckte dä va mycke lönt, å när ja kom ner te båten,
satte ja ifrån mej bössa å leta rätt på sjöbodnyckeln för te ta ut nåra
vettar. — ’Vart ska du gå nu?’ sa gubben. — Ja ska ta fram nåra vettar,
sa ja. — ’Vi tränger inga vettar’, sa han, ’för när ja lockar åt dom, så
kommer di. — Ja, vi gick ju i båt å gav oss i väg å gubben satt ve årerna
å knoga. Dä undrades mej mycke, vart han skulle ta vägen å undra fick ja,
för han rodde förbi alla di bästa ställena, för den vind som va, å där
ja hadde bra stenskårar förrexten. — Hur långt ska vi? frågte ja te sist
å så smet ja fram kniven å satte fast den i toften mä skafte åt gubben.
— ’Å, bara en liten bit te’, sa han då å så satte han kursen rakt på
Brunskär. — Dä va nog fint lä där på sydsida för all del, men där hadde
ja ingen skåre, å inga skjutportar hadde vi ju tagi mä oss. — Ja, bäst
dä va, så va vi framme, å gubben rodde bort båten i en bra skreva å där
drog vi opp’en. — Här på skäre har ja ingen skåre, sa ja, för ja ville si
va han skulle göra ve den saken. — ’Vi tränger inte nån tocken’, sa han,
’utan nu kryper du ner ve den där stora sten på udden, så sätter ja mej
bakföre å lockar.’ — Å dä gjorde vi.»

»Nåå?»

»Ja ja kröp ner å satte mej mä ryggen mot sten å va fanken så kvick te få
kniven min lagd riktigt, när gubben slog sej ner bakföre mej. — ’Nåå’,
sa han, ’undras mej hur dä skulle vara nu mä nåra alingar’, sa han. —
Joo, sa ja, dä ä go mat dä, bara en kan få nåra. — ’Ja, sitt du bara
still å pass på’, sa han, ’så skall du få si’, å mä dä drog han te å
locka så ljuveligt, så ja har då aldrig hört på maken i hela mitt liv. —
A-a-aroli-aroli-aroli, a-a-aroli-aroli, lät han. — Ja, dä stog aldrig på
dä, förrn ja fick si en svärm fågel komma utifrån have å rakt åt oss, å
gamla algubbar va di varendaste en. A-a-aroli-aroli, lät gubben å alinga
svara å slog te, så dä stänkte om dom, på lagom håll från mej. Ja lag
te öga tvärt å drog på å när dä small, blev fyra fåglar kvar å dom for
gubben å hämta mä båten. — ’Dä gick ju bra dä här’, sa han, när han kom
tebaks. — Jaa, sa ja, å fick en ny knallhatt på cylindern, dä här va inte
så tokit. — ’Nå’, sa han, ’hur skulle dä nu vara mä nåra gudingar?’ — Ja,
tyckte ja, ä du karl te få hit nåra, nog ska ja laga vi får en del mä oss
hem, sa ja, å då drog han på te locka igen — aaa-ooo, aaa-ooo lät han,
priciss som hadde ja haft en ådgubbe bakom ryggen på mej.»

»Och det kom ejder?»

»Ja ja men. Dä kom en hel drös mä gamla gudingar å brokiga helsingar
— åder va dä inga mä — å dom fällde också på lagom håll för gubbens
lock. Ja sköt tvärt ja, förståss, å fyra låg dä kvar åv dom också å
ja va storbelåten rakt, ja, när gubben kom tebaks mä dom, å tyckte,
att dä räckte te bra nog mä färsk mat som dä va. Men då sa kamraten:
’ättersom dä har gått så bra mä alingar å ådfågel, så ä dä väl bäst
vi får oss nåra pracker mä’, sa han, å mä dä börja han på te locka —
parrak-parrak-parrak — å priciss som di andra fågelsvärma hadde kommit,
så kom dä en hög pracknissar å slog i mä nacktofsarna styva som tråspik å
ögon, som lyste rakt gula i skallen på dom.»

»Och så small det på nytt?»

»Ja, ja fick fyra åv dom mä — si vi va fyra hemma i huset, så dä va
väl gamlingens uträkning, förstår ja — å när så gubben kom tebaks mä
dom, rodde han båten bort te mej å klev ur å så sa han: ’ä du nöjd nu,
Jan-Erik?’ — Jaa, sa ja, dä ä ja, å nu ska du ha tack för hjälpen. —
’Inget te tacka mej för alls’, svarte gubben då. ’_Tacka du ditt goa
hjärta å stålet, du bär ve bältet_’, sa han, å mä dä gick han ner mot
vattne å va borta.»

»Tog han fåglarna med sig, då han reste?»

»Neij då. Dom låg nog kvar i båten, dom, å ja rodde hem å väckte mor å
fick’na mä ut te nätena — för gubben hadde gett sej i väg i ottan, sa ja
— å maken te fiskafänge har ja aldrig gjort på nät varsken förr eller
sen. Å dä va sista gången ja såg sjökungen.»

Lampan på hyvelbänken hade brunnit ut och slocknat för länge sedan.
Bränderna i spiseln föllo i en stor glödande hög och det blev skumt
i rummet allteftersom kolen började falna och svartnade. Då jag reste
mig upp för att gå, tände gubben Johan en lykta och följde mig ut på
förstubron.

»Kom nu ihåg va ja säjer», sade han och nickade på sitt egna sätt. »Far
aldrig utan den kniven på sjön. Å händer dä någe, _så sätt stålet mot sej
själv å skafte mot faran_, så klarar han sej. Gunatt.»



EN GAMMAL FOLKSÄGEN


Det stod ett skidspår ned för sluttningen mellan stortallarna på
Hjärmingeåsen, då jag med god fart kom sneddande genom ungskogsbeståndet
på dess västra sida, där skogshygget med omild hand gått fram för ett
tjugutal år tillbaka. Ett brett, tämligen djupt nedtrampat skidspår,
vilket likt ett blåvitt band slingrade sig ned emot dälden mellan
trädstammar, buskar och rotvältor för att småningom smalna av allt mer
och mer och slutligen försvinna för ögat mellan de höga, snötäckta
starrtuvorna i sänkans botten.

Den löpan kände jag väl igen, och det gladde mig mycket att till sist
träffa på den här uppe i vildmarken, ty ägaren till de breda skidorna,
Gustaf Jernberg, hade jag under förmiddagens lopp förgäves sökt få tag
på i de mångmila, dystra havskogarna, som voro vårt mest svårjagade, men
dock käraste jaktområde.

Jag hade sökt träffa honom i hans hem tidigt på morgonen denna härliga
dag, då nejden stod klädd i sin mest prunkande midvinterfägring, men en
halvtimme före min ankomst till stugan hade han redan hoppat på skidorna
och ränt iväg till skogs. Hans löpa hade jag då redan från början försökt
få tag i, för att fortast möjligt träffa den gamla kamraten från många
strövtåg såväl till lands som vatten, men då någon sådan ej stod att
finna i närheten av stugan så förstod jag, att han med all säkerhet följt
landsvägen ett stycke, innan han böjt av sydvart, och därför stack jag
också snett över Lobergsbackarna för att om möjligt genskjuta och träffa
hans spår i sänkorna nedåt Stormyren.

Men förgäves. Timme efter timme hade jag kryssat omkring däruppe i den
oländiga, men så storslaget vackra terrängen, utan att finna vad jag
sökte, och det var först nu, då jag på hemväg kom glidande fram genom
ungskogen på Hjärmingeåsens västra sluttning, som Jernbergs breda
skidlöpa lyste emot mig ur snötäcket mellan jättefurorna, där skogshygget
gått fram och de bortanför liggande, med dvärgtallar, vide och småbjörk
bevuxna myrsträckningarna. Utan att förspilla någon tid, rände jag fram
och tog an löpan. I vinande fart bar det iväg nedför sluttningen och då
jag nådde sänkans botten och svängde av åt vänster efter kärrlaggens
södra kant, small ett doft dånande skott bortifrån myrhalsen på andra
sidan den framför liggande skogshöjden.

Det var Jernbergs gamla svinrygg med det långa silverkornet och det
på kolven inskurna älghuvudet, som nu öppnat gapet, det hörde jag på
smällen, och under täta stavhugg rände jag snett upp för höjden, nådde
toppen och susade ned för sydsidan mot den vida myren, som låg där så
bländande vit framför mig i sin omramning av hög, snötyngd furuskog.

På myrhalsen, i själva kanten av dvärgtallsraden stod Jernberg och
lutade sig över en råbock, som han just höll på att passa med sin långa
slidkniv, och så upptagen var han av sitt arbete, att han ej uppfattade
det frasande ljud, som mina skidor framkallade, då jag kom glidande ned
för sluttningen och stannade någon meter bakom hans breda rygg.

»God dag, Jernberg.»

Den tilltalade vände sig blixtsnabbt om och jag såg för en sekund ett
uttryck av häpnad, kanske oro i hans grå ögon.

»Å kors! — Ä han ute å ränner?»

»Ja. — Han blev allt en smula rädd nu, gamle tjuvskytt, när jag kom så
här tyst. De där gamla minnena från norrlandsskogarna hänga i ännu, kan
jag se.»

»Äh, han ska då alltid späktakla mä folk. Tjyvskytt, sa han? Ja har
djädrar i mej aldrig lossat skott på annans mark eller i förbjuden tid.
Så mycke han vet dä.»

»Nej, han va nog övertygad om den saken, länsman Holmberg där uppe i
Jämtland också, eftersom han —»

»Ä, håll gadden på sej han. Dä där har han drömt. — Men har han sitt en
sån stor bock förr? Dä ä väl en grannlåt, va?»

»Ja, det var ett vackert djur.»

»Ja, dä va synd, att han inte var här i jåns, för då hadde han kunna fått
sej en stek mä. Di va tri styckna, som stog här borta i björkholmen, ska
han si.»

»Såå? Hade Jernberg långt håll?»

»Åja, branog. Dä va väl en hundra steg, styft. Ja, dä va nog
hundratjugefem mä, tänker ja. Å brått hadde han värre, när han kom.»

»Har Jernberg skjutit den där bocken på hundratjugufem steg och i
språnget, så sköt han allt med frikula den gången. Så mycket begriper då
jag.»

»Frikula! — Jag ska säja honom en sak så go som två», sade den gamle
skogslöparen och rätade liksom harmset på sin breda gestalt, »att Gustaf
Jernberg tarvar djädrar i mej inte nån frikula för te dräpa en råbock på
hundratjugefem stegs håll å i språnget, om dä så också vore mä lod.»

»Å skräpp lagom. Han lärde sig nog en hel del tjuvknep där uppe i
Norrland. Hur var det egentligen med gamle Lapp-Niklas uppe vid Ånn?»

»Äh, ä han nu där igen. Han ska slippa smaka bocken alls, om han inte
tiger mä sitt tokprat. Å va ska han då spisa för färskt te hälgen? Han
har ju inte så mycke som en hartuss i bo’n sin, va ja vet. Å inte lär
han få nån heller, för lika gärna kan han jaga mä grisen, som te gå te
skogs mä den där stora valptokern han har skaffa sej. — Ja, nu va dä här
gjort», fortsatte Jernberg, i det han hängde upp bocken i en närstående
tall och tvättade händerna rena i snön sedan han torkat av kniven och
stuckit ned den i skidan. »Nu ska vi ha oss e tugga å en klar. Har han
lust te leka mä?»

»Javars! Jag säger inte nej.»

»Nå, då börjar vi då, som Hillmans Jan sa, när han kasta ut dom där åtta
Bärbopojkarna på danskalase hos Leanders.»

Jernberg strök ned snötoppen från en stor, närbelägen stubbe, täckte
dess överdel väl med grankvistar, som han hämtade ett stenkast bort
från platsen, och slog sig ned samt drog fram jaktväskan över knäna. På
en tuva alldeles bredvid redde jag mig en liknande sittplats och högg
gladeligen in på den stora smörgås av groft, hembakat bröd, som kamraten
räckt mig.

»Hör han», sade Jernberg efter en stund sedan han stillat den värsta
hungern, »han har ju vari å jagat neråt Södervåla te nån gång, va?»

»Jaa, jag var där nere ett par gånger förra hösten senast. En gång efter
älg och en annan gång på harjakt med Simon i Aspberga.»

»Jaså. Nå, va han nånsin oppe vi korsvägen ve rågången där mitt för
Hillringemossen?»

»Ja, sista gången var jag där. Det var just vid korsvägen jag stod och
sköt den ena hartussen.»

»Så! Nå, då såg han nog också den där stora sten, som står där ve vänstra
vägkanten.»

»Jaa, hur så, Jernberg?»

»Joo», svarade denne och torkade sig om munnen med avigsidan av sin grova
labb, »han talte om frikuler å tocke nyss å då kom ja te tänka på en sak,
som far min hadde hört åv sin far i tiden å som handlar just om friskytte
å tocke där otyg. — Inte för att ja tror på tocke där tokprat, för en
har ju varit ute i världen, vetja, å vet, att tocke där inte existeras,
fast nu lappar å finnar försöker ljuga i folk en hel del, men si bönderna
här, dom tror på’t, ja ja men, dom tror på’t var enda en, men så har dom
heller aldrig varit utom sockna, dom ärans jordlopperna, utan gått här å
påta i lerbackarna som andra daggmaskar i all sin dar. Å så rädd ä dom
åv sej, i vart fall käringera, att dom törs djädrar i mej inte gå ut på
prevetet om kvälla sen dä har blivit mörkt, förrän dom får vända förkläde
sitt bakfram å stoppa en flogrönnsbit i kjortelsäcken, dä ä säkert dä. —
Har han nånsin hört talas om Hök Matts Ersson i Svartmyran?»

»Nej, det har jag inte.»

»Kan nog tänka mej dä, men dä var i vart fall han, som blev förvandlad te
den vilda jägaren å som skötte om den vilda jakten, dom trodde dom såg å
hörde här i traktera på den tiden.»

»Såå. Hur gick det till, Jernberg?»

»Jo, det va som så», svarade kamraten och letade fram sin gamla
svartbrända pipa ur kavajfickan och började stoppa henne med karvad
tuggtobak, »att den där Hök Matts Ersson, Hök-Matte di kalla’n, bodde för
många, många år sen oppe i en liten stuga på norra kanten åv Svartmyran
här syd i sockna å han va jägare å fiskare, han, som dom flesta här på
trakten den tiden, för si odlad mark fanns dä då inte mycket å då. Nå, så
va dä en höstdag som han va neråt Södervålagränsen te å jaga, men aldrig
ett liv han fick heller å likadant hadde det gått dagen förut, så han va
tungsint å besvärsam, när han nu gick hemöver, för han hadde inte ett
dugg i väska å dä va smått om maten för käringen å ungarna hans hemma.
Ja, som han nu gick där genom storskogen på kvällkanten å fundera på,
hur han skulle bära sej te för te få någe vilt, i vart fall nästa dag, så
kom dä en ann jägare å gick förbi honom mellan träna å höll kursen rakt
ner mot Södervåla rågång. Den karln hadde haft tur, han, under dan, dä
såg då Hök-Matte grant, för dä stack då ut bå hartassar å fågelfjädrar
ur väska hans, å riktigt tung såg ho ut te vara förrexten. Den där karln
kan nog mer än ja, tänkte Hök-Matte då, å fast han inte kände karln å
aldrig visste sej ha sitt’en, så börja han på å gå ätter’n å ropa. Men
den andra vånna’n inte en smul utan trava bara på, å te sist måtte då
Hök-Matte börja på te springa. Men aldrig en smul dä hjälpte. Han sprang
å han skrek, men den andra luffa bara på, han, å så bar dom i väg genom
storskogen i kvällningen. Men när så den där främmande karln kom opp på
korsvägen ve rågången ve storsten där, så stanna han te sist å vände sej
om, å när så Hök-Matte kom fram dit mä andan i halsen, så sa han: ’Dä
sir ackurat priciss ut som ja vore en tjyvskytt, ätter du springer ätter
mej på dä här vise. Va vill du egentligen!’ sa han. Nu va dä en konstig
händelse mä den där storsten också, för på den stog dä en lie inhuggen
då, fast dä syns då inte mycke åv nu.»

»En lie! Varför stod den där?»

»Jo, si nåra år i förväg så hadde två bröder vari nere på en odling
därbreve en sommarkväll å slagi gräse, å när dom sen gav sej på hemväg,
så kom dom okontanta om en jänta, som dom tyckte om bägge två, å kom te
stanna å träta just ve den där sten å bäst dom stog där, så svängde den
ena brodern opp sin lie å stack ihjäl den andra. Å ätterpå, så rymde
han te utlande å va borta ett helt år, men sen kom han tebaks å gick
frivilligt i häktelse å fick sin dom å innan han dog så ba han att dom
skulle hugga in en lie i den där sten, så att var enda männischa, som
gick där förbi, skulle tänka en god tanke, så han te sist skulle få ärva
himmelrike.»

»Nåå?»

»Ve dä tage hadde Hök-Matte kommi fram te den andra å svarte på fråga
hanses. Inte springer ja ätter dej för jaktens skull inte, sa han, för
skogen tillhör väl oss alla sockenbor å sockenbo ä du väl, fast ja aldrig
sitt dej förr, men saken är den, att ja har gått näranpå en hel vecka å
inte fått ett liv, sa han, å dä ä smått mä maten för dom hemma. Å när ja
nu fick si dej gå förbi mä full väska, så försto jag, att du ä slängder
mä skogskonster å tocke, å nu vill ja, att du lär mej va du kan, så ska
ja inte bli dej otacksam, sa han. Då skratta den andra karln å strök sitt
långa skägg. Jaså, du har mist skogsturen din, sa han. Nåja, dä ä väl
lätt botat, men hur ä dä mä geväre ditt då? sa han. Joo, sa Hök-Matte,
dä ä skapligt nog dä. Jaså, sa den främmande karln då, men dä ä nog bäst
vi prövar den saken först innan vi gör någe annat, sa han. Sir du dom
där tre kråkerna, som kommer flygande däråt, sa han. Nu sätter sej den
sista i en grantopp därborta. Ta å skjut halsen åv na, sa han. Men då
vart allt Hök-Matte besvärsam. Va, sa han, skjuta halsen åv e kråka mä
lod nu i mörkningen å på hundra stegs håll. Dä går aldrig, sa han. Jo,
sa den andra å skratta, dä går, å mä dä slängde han upp geväre sitt å
sköt å kråka föllt. Gå nu å si ätter, sa han, å Hök-Matte te springa å
när han kom fram te gran, så låg kroppen på den ena sidan å huve på den
andra priciss ackurat som dä hadde blivi åvskuret mä en kniv. Så gick
han tebaks te den andra mä fågeln i näven. Nu sir ja, sa han då, att du
ä lärder på skogskonster å sånt å nu vill ja, att du lär mej va du kan,
så ja slipper komma hem mer mä tom väska, sa han. — Jaa, sa den andra å
skratta igen. Ja tycker om dej, så ja ska väl dä, men då får du först
lova mej te inte tala om saken för nån levande själ å aldra minst för di
hustru, för käringar kan nu en gång aldrig tiga, sa han, å inte ens på
dödsbädden får du tala om’et. Nå Hök-Matte lova dä han, å då böjde den
andra sej ner å viska en hop rysbara saker i öra hans å så skildes dom
åt.»

»Nå, hur gick det sedan, Jernberg?»

»Jo, dä va sent på natten, när Hök-Matte kom hem te sitt å inte ville han
smaka maten, som käringa satt fram åt’en, å inte kunde han sova, när han
en gång väl hadde kommi i fållbänken sin. Å i ottan nästa mårron basa han
i väg te skogs igen.»

»Å då gick det bra?»

»Inte! Nej då. Inte ett liv han hadde mä sej, när han kom hem te sist å
inte nästa dag heller å kärringa hans, som såg att han va mera besvärsam
å konstbesynnerlig än vanligt, tog te å slå ikring å fråga, hur dä va
fatt. Men inte ett ord ho fick ur’en. Men kärringa va enveten som synden
å gav sej inte på vis eller sätt, å hur ho frågte å frågte å låg ätter’n
som hin ätter en kolportörsjäl, så talte han väl om’et te sist bara
för te få fre för’na. Å kärringa vart gla värre. Dä va då en riktigt
rekorderlig karl den där Södervålabon, mente ho på, som ville hjälpa dom
te få mat i huse, å ho kunde väl inte tro annat än karln hennes ville
göra som han hade sagt. För så farligt va dä väl inte. Dä va väl i vart
fall bättre än te svälta. Ja, sa Hök-Matte då, å då hadde han fått humöre
sitt igen å va morsk värre, hadde andra gjort’et så kunde han göra’t mä
för sämre karl va han inte. Å därmä blev dä.»

»Vad skulle han göra då?»

»Jo, vänt ska han få höra. Ett par dar ätter va dä söndag, å då tog
Hök-Matte å kärringa hans å gick te körka å tog nattvarden, å då passa
väl Hök-Matte på te smyga unnan oblaten å stoppa den på sej. Å sen knalla
dom sej då hem. Nästa dag va dä solklart å fint värre å Hök-Matte basa åv
te skogs, han, som vanligt, å ve middagstid, då sola stog mitt på himlen,
ställde han sej på en vit duk, som han haft mä sej hemifrån å ladda ett
skott i bössan å stoppa dit oblaten å så sikta han å sköt rakt in i
sola. Men då blev dä ett rysbart spektakel, må han tro. Dä blåste opp en
skrikandes storm mä en enda gående gång så träna braka ikull å åska gick,
så dä va hemskt te höra’t, å blixtarna for som långa eldormar i luften.
Då tog Hök-Matte te å springa hemåt, han, för nu va han rädd, å blospår
va dä på den vita duken, han hadde stått på. Men när han kom hem, stog
stuga hans i ljusan låga å kärringa å unga sprang omkring på backen å
skrek å bäst dä va, så stog den där främmande jägaren mitt framför dom.
Å han växte å växte te han blev högre än den högsta tall å ögena lyste
som eldkol på’n å så skrek han så dä hördes över bå stormen å åskan:
När du inte kunde tiga mä min hemlighet, utan bröt dä löfte, du gav mej,
så förbannelse över dej å de dina. Jaga nu mä din aldrig felandes bössa,
natt å dag, helg som söcken, år ut och år in, jaga, _jaga_, _~jaga~_!
Å så blev dä. Kärringa å unga blev svarta, tjutandes hundar tvärt å så
bar dä iväg opp i luften mä dom allihop å dä va den vilda jakten, som di
gamla i farfars tid trodde di hörde här i trakterna på mörka höstkvällar,
då stormen rev i storskogen.»

»Och Jernberg tror inte på sådant där.»

»Inte! Tokprat. Bättre vett har en väl. En ä väl civiliserader männischa,
vetja, å inte nån hundturk.»

»Ja, men jag tror ändå, att Jernberg har litet utav det där i blodet och
är smått rädd utav sig, när han är ute och kliver i skogen om nätterna.
Är han inte det?»

»Hör han», svarade Jernberg och reste sig upp från sin plats på stubben.
»Har han sitt svärmorskärringa mi?»

»Gamla mor Lena, ja. Ja visst.»

»Hur håken kan han då komma mä så tokdumma fråger, som han gör? Han kan
väl förstå å begripa, om han nu har någe vett i kålroten sin, att en
person som ja, som kan ha en sån Blåkullaängel som svärmorskärringa i
huse, å som ä karl te knyta opp rompa på’na allt imillanåt, när ho blir
för djäklig, den räds djädrar i mej varken för hin eller trolla, som dä
står i visan. Var lugn för dä — men nu gick vi», fortsatte Jernberg och
slängde bocken tvärs över skuldrorna. »Gå opp spåre hemöver, han, så får
ja lättare te ränna.»



ÅHLÉN & ÅKERLUNDS BILLIGA PRESENTBÖCKER

_Samma kvalité — Samma pris som före kriget._


    ERIK SPARRES BÄSTA utvalda humoresker.

    NÄTET. Äventyrsroman av _Rex Beach_.

    LILIANS DOTTER. En bok för flickor av _Ingeborg Vollqvartz_.

    FRÅN SLOTT, SCEN OCH SALONG. Historietter och anekdoter från
    skilda tidevarv av _Hugo Falk_.

    FRÅN BJÖRNSKOG OCH PÅ VARGSPÅR. Jaktskildringar av _Hugo
    Samzelius_.

    LÄTTMATROS STADIG. Äventyrsberättelse för pojkar av _Gustaf
    Lindwall_.

    ANNETTES PENGAR. Roman av _Ingeborg Vollqvartz_.

    FRÅN 103 LÅNGGATAN. Pojkstreck av _Albin Fabian_.

    DE FYRA UGGLORNA. Roman av _Adolf Paul_.

    VIDDERNAS VANDRARE. Äventyrsroman av _J. O. Curwood_.

    KAPAREN. Berättelse från Västindien. Pojkbok av _Richard
    Melander_.

    MANNEN MOT STRÖMMEN. Roman av _May Edginton_.

    BLAND SJÖGASTAR OCH NEGERHÖVDINGAR. Humoresker av _N. F.
    Cronstedt_.

_Lägg märke till att _dessa böcker_ med sina i allo gedigna egenskaper
såväl ifråga om innehåll som utstyrsel kosta Kr. 2:75_

[Illustration]





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Erik Sparres bästa - En handfull skärgårdshistorier" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.