Title: Röda rummet - Skildringar ur artist- och författarlivet
Author: Strindberg, August
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Röda rummet - Skildringar ur artist- och författarlivet" ***


                            SAMLADE SKRIFTER
                                   AV
                           AUGUST STRINDBERG

                              FEMTE DELEN


                              RÖDA RUMMET


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG



                              RÖDA RUMMET


               SKILDRINGAR UR ARTIST- OCH FÖRFATTARLIVET

                                   AV
                           AUGUST STRINDBERG


                              Rien n'est si désagréable
                              que d'être pendu obscurément.

                                                 VOLTAIRE.


                               STOCKHOLM
                         ALBERT BONNIERS FÖRLAG


                    Copyright. Albert Bonnier, 1912.


                             STOCKHOLM 1912
                     A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI



                            FÖRSTA KAPITLET.
                      Stockholm i fågelperspektiv.


Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej
uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets
lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att
lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå
i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren;
ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö
gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och
blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde
under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga
träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal -- och allting sågo
de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en
bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan
Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot
öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över
Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade
sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på
skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade
Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut
i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde
samma färd tillbaka genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen,
utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut
igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed
södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot
Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en
vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort
klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott,
ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av
vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och
berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarna, i
vilken snart gråsparvarna och bofinkarna deltogo, då de sålunda sågo
sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönstren, och inom
några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad
och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans
ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i
hans blickar, som dock försvunno, då han, utkommen från den trånga
källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot
vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram
och åter utmed barriärn, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvincharna
snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen,
slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade,
Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga
stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som
fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från
Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och
rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans
ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet,
och då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina
fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar
vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han
velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela
rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de
tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista
sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo än de andra -- ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom.
Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta, som ett
barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty
hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu
hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och
sagor.

Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av
steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora
polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för
blickarna än för ögonen, en elak mun, som alltid antog ett vänligt, till
och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande
säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att
bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en
hantverkare som en tjänsteman, och han syntes vara mellan 29 och 45 år.
Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick
till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till
sitt godmodigaste leende.

-- Häradshövdingen har väl inte väntat?

-- Inte ett ögonblick; klockan slutade just att ringa sju. Jag tackar Er
för att Ni var god och kom, ty jag måste erkänna att detta möte är av
största vikt för mig; det gäller snart sagt min framtid, herr Struve.

-- Hå kors!

Herr Struve klippte ett slag med ögonlocken, ty han hade endast väntat
sig ett toddyparti och var mycket litet angelägen om allvarliga samtal,
varför han också hade sina skäl.

-- För att vi skola kunna tala bättre, fortfor häradshövdingen, så sitta
vi ute, om ni inte har något mot det, och dricka en toddy.

Herr Struve drog ut den högra polisongen, tryckte varsamt ner hatten och
tackade för bjudningen, men var orolig.

-- För det första, måste jag bedja er icke vidare titulera mig
häradshövding, upptog den unge herren samtalet, ty det har jag aldrig
varit, utan endast extra ordinarie notarie, och detta senare har jag med
i dag upphört att vara och är endast Herr Falk.

-- Vad för slag?

Herr Struve såg ut som om han förlorat en fin bekantskap, men förblev
godmodig.

-- Ni, som är en man med liberala idéer ...

Herr Struve försökte begära ordet för att utveckla sig, men Falk
fortfor:

-- I er egenskap av medarbetare i den frisinnade Rödluvan är det som jag
sökt er.

-- För all del, jag är en så obetydlig medarbetare ...

-- Jag har läst era ljungande artiklar i arbetarefrågan och i alla andra
frågor, som ligga oss om hjärtat. Vi räkna nu vårt Anno III, med
romerska siffror, ty det är nu tredje året som den nya representationen
sammanträder, och vi skola snart se våra förhoppningar förverkligade.
Jag har läst era förträffliga biografier i Bondevännen över de ledande
politiska männen, männen från folket, som slutligen fått framföra vad de
så länge burit tungt på sina sinnen; ni är en framåtskridandets man, och
jag högaktar er!

Struve, vars blick slocknat i stället för att tändas vid det eldiga
talet, mottog med nöje det åskledande anbudet och grep med iver ordet.

-- Jag får säga, att det är med en verklig glädje jag hör ett erkännande
från en ung och, jag må säga det, utmärkt person som häradshövdingen,
men å andra sidan, varför skola vi tala om saker, som äro av allt för
allvarlig, för att icke säga sorglig natur, här, då vi äro ute i
naturens sköte, här på vårens första dag, då allting står i sin
knoppning och solen sprider sin värme i hela naturen; låt oss vara
sorglösa och dricka vårt glas i frid. Förlåt, men jag tror att jag är
äldre student -- och -- vågar -- kanske därför föreslå ...

Falk, vilken gått ut som en flinta för att söka stål, kände att han
huggit i trä. Han mottog anbudet utan någon värme. Och där sutto nu de
nya bröderna och hade intet att säga varann, annat än den missräkning
som deras ansikten sade.

-- Jag nämnde nyss för bror, upptog Falk samtalet, att jag i dag brutit
med mitt förra och övergivit ämbetsmannabanan; nu vill jag blott
tillägga att jag ämnar bli litteratör!

-- Litteratör! Å, kors, varför det då? Men det är ju synd.

-- Det är icke synd; men nu har jag att fråga, om bror vet vart jag
skall gå för att få något arbete?

-- Hm! Det är verkligen svårt att säga. Det strömmar så mycket folk till
från alla håll. Men det ska du inte tänka på. Det är verkligen synd, att
du ska avbryta; det är en svår bana, den här litteratörsbanan!

Struve såg ut som om han skulle tycka att det var synd, men kunde icke
dölja en viss förnöjelse över att få en olyckskamrat.

-- Men säg mig då, fortfor han, orsaken till att du lämnar en bana som
ger både ära och makt.

-- Ära åt dem som hava tillvällat sig makten, och makten åt de
hänsynslösa.

-- Å, du pratar! Inte är det så farligt heller?

-- Inte? Nå, så gärna som vi tala om något annat, så. Jag skall bara ge
dig en interiör ifrån _ett_ av de sex verk, jag skrev in mig uti. De fem
första lämnade jag genast av den naturliga orsak att där inte fanns
något arbete. Varje gång jag kom upp och frågade om det fanns något att
göra, så blev svaret alltid: Nej! och såg heller aldrig någon som gjorde
något. Och det, oaktat jag var i sådana anlitade verk som _Kollegiet för
Brännvinsbränningen_, _Kansliet för Skatternas påläggande_ och
_Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner_. Men när jag såg dessa
massor av tjänstemän, som krälade på varandra, rann den tanken på mig,
att det verk, som skulle utbetala alla dessas löner, dock måtte ha något
att göra. Jag skrev följaktligen in mig i _Kollegiet för utbetalandet av
Ämbetsmännens löner_.

-- Var du i det verket? frågade Struve, som började intresseras.

-- Ja. Jag kan aldrig glömma det stora intryck, som min entré i detta
fullständigt och väl organiserade ämbetsverk gjorde på mig. Jag kom upp
klockan elva f. m., emedan verket vid den tiden skulle öppnas. I
vaktmästarrummet lågo två unga vaktmästare framstupa på ett bord och
läste Fäderneslandet.

-- Fäderneslandet?

Struve, som under föregående kastat socker åt gråsparvarna, började
spetsa öronen.

-- Ja! Jag hälsade god morgon. En svag ormlik rörelse efter herrarnas
ryggar antydde att min hälsning mottogs utan avgjord motvilja; den ena
gjorde till och med en gest med högra stövelklacken, vilken skulle gälla
för ett handtag. Jag frågade om någon av herrarna var ledig att visa mig
lokalen. De förklarade sig förhindrade: de hade order att icke lämna
vaktrummet. Jag frågade om det icke fanns flera vaktmästare. Jo, det
fanns nog flera. Men övervaktmästaren hade semester, förste vaktmästaren
hade tjänstledighet, andre vaktmästaren hade permission, den tredje var
på Posten, den fjärde var sjuk, den femte var efter dricksvatten, den
sjätte var på gården, »och där sitter han hela dan»; för övrigt »brukade
aldrig någon tjänsteman vara uppe förr än vid ett-tiden». Därvid fick
jag en vink om det opassande i mitt tidiga, störande besök och en
erinran om att vaktmästarna även voro tjänstemän.

Sedan jag emellertid förklarat mitt beslut vara att taga ämbetsrummen i
sikte, för att därigenom få ett begrepp om arbetets fördelning i ett så
maktpåliggande och omfattande verk, fick jag den yngre av de två att
följa mig. Det var en storartad anblick som mötte, då han slog upp
dörren och en fil av sexton rum, större eller mindre, lågo framför mina
blickar. Här måtte väl finnas arbete, tänkte jag, och kände att jag
träffat på en lycklig idé. Ljudet av sexton björkvedsbrasor, som
flammade i sexton kakelugnar, gjorde ett behagligt avbrott mot ställets
ensamhet.

Struve, som lyssnat allt uppmärksammare, letade nu fram en blyertspenna
mellan västens tyg och foder och skrev 16 på sin vänstra manschett.

-- 'Här är extraordinariernas rum', upplyste vaktmästaren.

-- 'Jaså! Är det många extra här i verket?' frågade jag.

-- 'Åja, nog räcker de till.'

-- 'Vad gör de då för slag?'

-- 'De skriver, förstås, lite ...' -- Han såg härvid så förtroendefull
ut, att jag ansåg det vara tid att avbryta honom. Sedan vi
genomvandrat Kopisternas, Notariernas, Kanslisternas, Revisorns och
Revisionssekreterarens, Kontrollörens och Kontrollörsekreterarens,
Advokatfiskalens, Kammarförvantens, Arkivariens och
Bibliotekariens, Kamrerarens, Kassörens, Ombudsmannens,
Protonotariens, Protokollsekreterarens, Aktuariens, Registratorns,
Expeditionssekreterarens, Byråchefens och Expeditionschefens rum,
stannade vi omsider vid en dörr, på vilken med förgyllda bokstäver stod
skrivet: _Presidenten_. Jag ville öppna dörren och stiga på, men
hindrades vördsamt av vaktmästaren, som med verklig oro fattade min arm
och viskade ett 'tyst!' -- 'Sover han?' kunde jag, med tanken på en
gammal sägen, icke underlåta att fråga. 'För Guds skull, säg ingenting;
här får ingen komma in förrän då Presidenten ringer.' -- 'Ringer
Presidenten ofta då?' -- 'Nej, inte har jag hört honom ringa på det år
jag har varit här.' -- Vi tycktes återigen komma in på det förtroliga
området, varför jag avbröt.

När klockan led emot tolv började de extra ordinarie tjänstemännen
anlända, och jag blev ganska överraskad att i dem känna igen idel gamla
bekanta från Generaldirektionen för Ämbetsmännens Pensioner och
Kollegiet för Brännvinsbränningen. Men större ändå blev min överraskning
då jag fick se Kammarförvanten från Skatternas påläggande komma
inpromenerande och här sätta sig i Aktuariens rum och skinnstol och göra
sig lika hemmastadd som jag sett honom på förra stället.

Jag tog en av de unga herrarna avsides och frågade honom om han icke
ansåg lämpligt, att jag gick in och uppvaktade presidenten. 'Tyst' var
hans hemlighetsfulla svar, i det han förde mig in i det åttonde rummet!
Åter detta hemlighetsfulla 'tyst!'

Rummet, i vilket vi befunno oss nu, var lika mörkt, men smutsigare än
alla de andra. Tagelsuddar stucko ut genom de spruckna skinnen på
möblerna; dammet låg tjockt över skrivbordet, på vilket stod ett utsinat
bläckhorn; där låg också en obegagnad lackstång, på vilken den forne
ägaren textat sitt namn i anglosaxiska bokstäver, en papperssax, vars
käftar gått i lås av rost, en datumvisare, som stannat midsommardagen
för fem år sedan, en Statskalender, som var fem år gammal, och ett ark
gråpapper, på vilket var skrivet Julius Cæsar, Julius Cæsar, Julius
Cæsar, minst hundra gånger omväxlande med Gubben Noach, Gubben Noach
lika många gånger.

-- 'Det här är Arkivariens rum, här få vi vara i fred', sade min
följeslagare.

-- 'Kommer inte Arkivarien hit då?' frågade jag.

-- 'Han har inte varit här på fem år, så nu lär han väl skämmas att
komma hit!'

-- 'Nå, men vem sköter hans tjänst då?'

-- 'Det gör Bibliotekarien.'

-- 'Varuti består då deras tjänstgöring i ett sådant här verk som
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner?'

-- 'Det består i att vaktmästarna sortera kvittenserna, kronologiskt och
alfabetiskt, och skicka dem till bokbindarn, varpå bibliotekarien
övervakar deras uppställande på därtill lämpliga hyllor.'

Struve tycktes numera njuta av samtalet och kastade då och då ner ett
ord på sin manschett, och då Falk gjorde en paus, ansåg han sig böra
säga något av vikt.

-- Nå, men hur fick Arkivarien ut sin lön då?

-- Jo, den skickades hem till honom! Var det inte enkelt. Emellertid
blev jag nu tillrådd av min unge kamrat att gå in och bocka mig för
Aktuarien och bedja honom presentera mig för de andra tjänstemännen,
vilka nu började anlända för att röra om elden i sina kakelugnar och
njuta av glödhögens sista strålar. Aktuarien skulle vara en mycket
mäktig och även godsint person, berättade min vän, och tyckte mycket om
uppmärksamhet.

Nu hade jag, som känt Aktuarien i egenskap av Kammarförvant, haft helt
andra tankar om honom, men jag trodde min kamrat och steg på.

I en bred karmstol framför kakelugnen satt den fruktade och sträckte
sina fötter på en renhud. Han var strängt sysselsatt med att röka in ett
äkta sjöskumsmunstycke, vilket han sytt in i ett handskskin. För att
icke vara sysslolös hade han tagit ihop med gårdagens Posttidning, för
att få nödiga underrättelser om Regeringens önskningar.

Vid mitt inträde, som tycktes göra honom bedrövad, sköt han upp
glasögonen och lade dem på sin kala hjässa; högra ögat gömde han bakom
tidningens marginal och lossade med det vänstra en spetskula mot mig.
Jag framförde mitt ärende. Han tog munstycket i högra handen och såg
efter huru långt det »slagit an». Den förfärliga tystnad som nu uppstod
bekräftade alla mina farhågor. Han harklade och framkallade därefter ett
starkt fräsande ljud i glödhögen. Därefter erinrade han sig tidningen
och fortsatte läsningen. Jag ansåg mig böra repetera mitt andragande med
någon variation. Då stod han inte ut längre. 'Vaffa-en menar herrn?
Vaffa-en vill herrn i mitt rum! Får jag inte vara i fred i mitt eget
rum? Va!? Ut, ut, ut, herre! Vaffa-en ser herrn inte att jag är
upptagen! Tala vid protonotarien om herrn vill något! Inte vid mig!' --
Jag gick in till protonotarien.

Där var stort materialkollegium, som pågick sedan tre veckor tillbaka.
Protonotarien satt ordförande, och tre kanslister skötte protokollet.
Leverantörernas insända prov lågo strödda omkring borden, vid vilka alla
lediga kanslister, kopister och notarier tagit plats. Man hade ehuru med
stor meningsskiljaktighet beslutat sig för 2 balar Lessebopapper, och
efter upprepade provklippningar stannat vid 48 saxar av Gråtorps
prisbelönta tillverkning (i vilket bruk aktuarien ägde 25 aktier);
provskrivningen med stålpennorna hade fordrat en hel vecka, och
protokollet över densamma hade slukat 2 ris papper; nu hade man kommit
till pennknivarna, och kollegiet satt just och prövade desamma på de
svarta bordskivorna.

-- 'Jag föreslår Sheffields tvåbladiga n:o 4, utan korkskruv', sade
protonotarien, och tog en flisa ur bordskivan, så stor att man kunde
tända en brasa med den. 'Vad säger första notarien?'

Denne, som vid provskärningen tagit för djupt och råkat på en spik,
vilken skadat en trebladig Eskilstuna n:o 2, föreslog nämnda sort.

Sedan alla yttrat sig och strängt motiverat sina meningar med bifogande
av praktiska prov, beslöt ordföranden, att man skulle taga två gross
Sheffield.

Häremot reserverade sig första notarien i ett längre anförande, som togs
i protokoll, kopierades i två exemplar, registrerades, sorterades
(alfabetiskt och kronologiskt), inbands och uppställdes av vaktmästare
under bibliotekariens överinseende på lämplig hylla. Denna reservation
genomandades av en varmt fosterländsk känsla och gick huvudsakligen ut
på att visa det nödvändiga i att staten uppmuntrade de inhemska
manufakturerna. Som detta innehöll en anklagelse mot regeringen, då den
ju träffat en regeringens ämbetsman, måste protonotarien
taga regeringens försvar. Han började med en historik över
manufakturdiskontens uppkomst (vid nämnandet av »diskonten» spetsade
alla extra ordinarierna öronen), kastade en blick på landets ekonomiska
utveckling under de sista tjugo åren, varvid han fördjupade sig så i
detaljerna, att klockan slog tu i Riddarholmen, innan han hunnit till
ämnet. Vid det fatala klockslaget störtade alla tjänstemännen upp från
sina platser som om elden varit lös. Då jag frågade en ung kamrat vad
detta skulle betyda, svarade den gamle notarien, som hört min fråga: »En
ämbetsmans första plikt, herre, är att vara punktlig, herre!» Två
minuter över tu fanns inte ett liv i de många rummen! 'I morgon få vi en
het dag', viskade en kamrat till mig i trappan. 'Vad i Herrans namn blir
det då?' frågade jag orolig. 'Blyertspennorna!' svarade han. Och det
blev heta dagar! Lackstängerna, kuverten, pappersknivarna, läskpapperet,
segelgarnet. Men det gick an, ty alla hade sysselsättning. Det kom dock
en dag då denna skulle tryta. Då tog jag mod till mig och bad att få
något att göra. De gåvo mig sju ris papper att skriva rent hemma, för
att jag skulle skaffa mig »meriter». Detta arbete utförde jag på en
mycket kort tid, men i stället för att vinna erkännande och uppmuntran
blev jag behandlad med misstroende, ty man tyckte inte om flitigt folk.
Sedan fick jag aldrig något arbete mer. Jag vill bespara dig en plågsam
beskrivning på ett år fullt av förödmjukelser, av stygn utan tal, av
bitterhet utan gräns. Allt vad jag ansåg löjligt och smått behandlades
med högtidligt allvar, och allt vad jag vördade som stort och berömvärt
häcklades. Folket kallades för pack och ansågs endast vara till för
garnisonen att ha att skjuta på vid förefallande behov. Man smädade
öppet det nya statsskicket och kallade bönderna förrädare.[1] Detta
hörde jag på i sju månader; man började misstänka mig, då jag icke
deltog i skrattet, och man utmanade mig. Nästa gång man angrep
»oppositionshundarna» exploderade jag och höll ett explikationstal som
hade till resultat, att man visste var man hade mig och att jag blev
omöjlig. Och nu gör jag som så många andra skeppsbrutna: jag kastar mig
i armarna på litteraturen!

Struve, som syntes missnöjd med det avstubbade slutet, stoppade in
blyertspennan, drack ur sin toddy och såg förströdd ut. Emellertid ansåg
han sig böra tala.

-- Kära bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru
svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir
livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för
att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har
hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter
förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en
litteratörs ställning är. Litteratören står utom samhället!

-- Nå väl, det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För
övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en
vävnad av lögn -- och jag flyr det med nöje!

-- Det börjar bli kallt, anmärkte Struve.

-- Ja, skola vi gå?

-- Kanske vi gå.

Samtalets låga hade flämtat ut.

Emellertid hade solen gått ned, halvmånen hade äntrat horisonten och
stod nu över Ladugårdsgärdet, en och annan stjärna kämpade med
dagsljuset, som ännu dröjde uppe i rymden; gaslyktorna tändes nere i
staden, som nu började tystna.

[Fotnot 1: Denna skildring är nu mera osann, sedan ämbetsverkens stora
omorganisation blivit företagen.]

Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr, samspråkande om handel,
sjöfart, näringar och allt annat som icke intresserade dem, varpå de
skildes med ömsesidig lättnad.

Under det att nya tankar grodde i hans huvud, vandrade Falk nedåt
Strömgatan och framåt Skeppsholmen. Han kände sig lik en fågel som
flugit mot en fönsterruta och nu ligger slagen, då han trodde sig lyfta
vingarna för att flyga rätt ut i det fria. Han satte sig på en bänk vid
stranden och hörde på vågskvalpet; en lätt bris susade genom de
blommande lönnarna och halvmånen lyste med ett svagt sken över det
svarta vattnet; där lågo tjugo, trettio båtar förtöjda vid kajen, och de
ryckte i sina kedjor och stucko upp sina huvuden den ena över den andra,
ett ögonblick blott, för att sedan dyka ner; vinden och vågen tycktes
jaga dem framåt och de gjorde sina anlopp mot bron likt ett koppel
hetsade hundar, men kedjan ryckte dem tillbaka, och då höggo de och
stampade som om de ville slita sig.

Där blev han sittande till midnatt; då somnade vinden, vågorna gingo
till vila, de fångna båtarna ryckte icke mera i sina kedjor, lönnarna
susade ej mer och daggen föll.

Då steg han upp och vandrade drömmande hem till sin ensliga vindskammare
långt borta på Ladugårdslandet.

Detta gjorde unge Falk, men gamle Struve, vilken samma dag inträtt i den
konservativa Gråkappan, sedan han fått avsked ur Rödluvan, gick hem och
skrev till den misstänkta Folkets Fana en korrespondensartikel »Om
Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner», på 4 spalter à 5
kronor spalten.



                            ANDRA KAPITLET.
                            Bröder emellan.


Linkramhandlaren Carl Nicolaus Falk, son till avlidne linkramhandlaren,
en av borgerskapets femtio äldste och kaptenen vid borgerskapets
infanteri, kyrkorådet och ledamoten av direktionen för Stockholms Stads
Brandförsäkringskontor Herr Carl Johan Falk och bror till förre e. o.
notarien, numera litteratören Arvid Falk, hade sin affär, eller, som
hans ovänner helst kallade den, bod vid Österlånggatan, så snett emot
Ferkens gränd, att bodbetjänten kunde, när han tittade upp från sin
roman, som han satt och fuskade med under disken, se ett stycke av en
ångbåt, ett hjulhus, en klyvarbom eller så, och en trädtopp på
Skeppsholmen samt en bit luft ovanför. Bodbetjänten, som lydde det icke
ovanliga namnet Andersson, och han hade lärt lyda, hade nu på morgonen
öppnat, hängt ut en lintott, en ryssja, en ålmjärde, en knippa metspön
samt en katse ospritad fjäder; därpå hade han sopat boden och strött
sågspån på golvet samt slagit sig ner bakom disken, där han av en tom
ljuslåda tillrett ett slags råttfälla, som han gillrat upp med en
stångkrok och i vilken hans roman ögonblickligen kunde falla, om patron
eller någon av dennes bekanta skulle inträda. Några kunder tycktes han
ej befara, dels emedan det var tidigt på morgonen, dels emedan han icke
var van vid överflöd på sådana. Affären hade blivit grundlagd under
salig kung Fredriks dagar -- Carl Nicolaus Falk hade liksom allt annat
även ärvt detta uttryck från sin far, vilken åter fått det i rätt
nedstigande linje från sin farfar -- den hade blomstrat och givit ifrån
sig bra med pengar förr, ända till för några år sedan, då det
olycksaliga »representationsförslaget» kom och gjorde slut på all
handel, förstörde alla utsikter, hämmade all företagsamhet och hotade
att bringa borgerskapet till undergång. Så uppgav Falk själv, men andra
menade att affären icke sköttes och att en svår konkurrent etablerat sig
nere vid Slussplan. Falk talade dock icke i onödan om affärens
lägervall, och han var en tillräcklig klok man att välja både tillfälle
och åhörare när han slog an den strängen. När någon av hans gamla
affärsvänner framställde en vänlig förundran över den minskade trafiken,
då talade han om, att han byggde på sin partihandel på landsorten och
bara hade boden som en skylt, och de trodde honom, ty han hade ett litet
kontor innanför boden, där han mest vistades, när han icke var ute i
stan eller på Börsen. Men när hans bekanta -- det var något annat det --
det var notarien och magistern -- yttrade samma vänliga oro -- då var
det de dåliga tiderna, härledande sig från representationsförslaget, som
vållade stagnationen.

Emellertid hade Andersson, vilken blivit störd av några pojkar, som i
dörren frågat vad metspöna kostat, råkat att titta ut åt gatan och fått
sikte på unge herr Arvid Falk. Som han fått låna boken av just honom,
fick den bli liggande där den låg, och det var med en ton av
förtrolighet och en min av hemligt förstånd han hälsade sin förre
lekkamrat då denne inträdde i boden.

-- Är han där uppe? frågade Falk med en viss oro.

-- Han håller på att dricka kaffe, svarade Andersson och pekade åt
taket. I detsamma hördes en stol skjutas på ett golv rätt ovanför deras
huvuden.

-- Nu steg han upp från bordet, herr Arvid.

De tycktes båda så väl känna detta ljud och dess betydelse. Därpå hördes
tämligen tunga, knarrande steg korsa rummet i alla riktningar och ett
dovt mullrande trängde genom trossbottnen ned till de lyssnande unge
männen.

-- Var han hemma i går kväll? frågade Falk.

-- Nej, han var ute.

-- Med vännerna eller de bekanta?

-- Bekanta.

-- Och kom sent hem?

-- Ganska sent.

-- Tror Andersson han kommer ner snart? Jag vill inte gärna gå upp för
min svägerskas skull.

-- Han är nog här snart, det känner jag på stegen.

I detsamma hördes en dörr slås igen där uppe, och där nere växlades en
betydelsefull blick. Arvid gjorde en rörelse som om han ämnade gå, men
då bemannade han sig.

Om några ögonblick började ljud förnimmas inne på kontoret. En elakartad
hosta skakade det lilla rummet, och så hördes de kända stegen som sade:
rapp -- rapp, rapp -- rapp!

Arvid gick innanför disken och knackade på dörren till kontoret.

-- Stig på!

Arvid stod inför sin bror. Denne såg ut att vara en fyrtioåring, och han
var så omkring, ty han var femton år äldre än brodern, och därför, och
även på andra grunder, hade han vant sig att betrakta honom som en
pojke, åt vilken han var far. Han hade ljuslätt hår, ljusa mustascher,
ljusa ögonbryn och ögonhår. Han var tämligen fetlagd, och därför kunde
han knarra så bra på stövlarna, vilka skreko under tyngden av hans satta
figur.

-- Är det du bara? frågade han med en obetydlig anstrykning av välvilja
och förakt, två oskiljaktiga känslor hos honom, ty han var icke ond på
dem som voro under honom i något avseende, och han föraktade dem. Men
han såg nu också ut som om han gjort en missräkning, ty han hade väntat
något mera tacksamt föremål att få bryta ut på, och brodern var en
försynt och timid natur, som aldrig satte sig upp i onödan.

-- Jag stör dig väl inte bror Carl? frågade Arvid, som stannat vid
dörren. Denna ödmjuka fråga hade den verkan, att brodern beslöt att ge
ett uttryck åt sin välvilja. Han tog själv en cigarr ur sitt stora
läderfodral med broderi på och bjöd därpå brodern ur en låda, som fått
sin plats i närheten av kaminen, emedan cigarrerna -- »väncigarrerna»,
som han öppet kallade dem, och han var en öppen natur -- hade varit med
om ett skeppsbrott, vilket gjorde dem mycket intressanta, om icke så
goda, och en strandauktion, vilket gjorde dem mycket billiga.

-- Nåå, vad har du att andraga? frågade Carl Nicolaus i det han tände
sin cigarr och därefter stoppade tändsticksasken i fickan -- av
tankspriddhet, ty han kunde icke hålla tankarna samlade på mera än ett
ställe, inom en krets, vilken var icke mycket vid, hans skräddare kunde
på tummen säga _huru_ vid, när han tog mått om hans liv.

-- Jag tänkte få tala om våra affärer, svarade Arvid och tummade sin
otända cigarr.

-- Sitt! kommenderade brodern.

Det var alltid hans vana att bedja folk sitta, då han skulle ta itu med
dem, ty han hade dem då under sig och kunde lättare krossa dem -- om så
behövdes.

-- Våra affärer! Ha vi några affärer? började han. Jag vet inte det! Har
_du_ några affärer, _du_?

-- Jag menade endast, att jag ville veta om jag hade någonting att få
vidare.

-- Vad skulle det vara, om jag får lov att fråga? Skulle det vara pengar
kanske? Va? skämtade Carl Nicolaus och lät brodern njuta av lukten från
den fina cigarren. Som han icke fick något svar, det han icke heller
ville ha, måste han tala själv.

-- Få? Har du inte fått allt vad du skulle ha? Har du inte själv
kvitterat räkningen till förmyndarekammaren; har jag inte sedan dess
fött dig och klätt dig, det vill säga förskotterat dig, för du skall få
betala det när du kan en gång, som du också har begärt; jag har skrivit
upp det för att ha den dan, då du kan förtjäna ditt bröd själv, och det
har du inte gjort ännu.

-- Det är just det jag ämnar göra nu och därför har jag kommit hit för
att få klart om jag har något att få eller om jag är skyldig något.

Brodern kastade en genomträngande blick på sitt offer för att utforska
om denne hade några baktankar. Därpå började han med sina knarrande
stövlar rappa golvet på en diagonal mellan spottlådan och
paraplystället; berlockerna pinglade på urkedjan liksom varnande folk
för att gå i vägen och tobaksröken steg upp och lade sig i långa hotande
moln mellan kakelugnen och dörren, som om de bebådade åskväder. Han gick
häftigt med nedböjt huvud och skjutande axlar, liksom om han läste över
en roll. När han tycktes kunna den, stannade han framför brodern och såg
honom rätt in i ögat med en lång, sjögrön, falsk blick, som skulle se ut
som förtroendet och smärtan, och med en röst avsedd att låta som komme
den från familjegraven på Klara kyrkogård, sade han:

-- Du är inte ärlig, Arvid! Du är inte är-lig!

Vilken åhörare som helst, utom Andersson, som stod och lyssnade bakom
boddörren, skulle ha känt sig rörd vid dessa ord, vilka med den djupaste
broderliga smärta uttalades av en broder mot en broder. Arvid själv, som
från barndomen blivit invand att tro, det alla andra människor voro
förträffliga och han själv dålig, funderade verkligen ett ögonblick på,
om han var ärlig eller icke, och som hans uppfostrare med tjänliga medel
tillverkat åt honom ett högst ömtåligt samvete, fann han sig ha varit
mindre ärlig eller åtminstone mindre öppen, då han nyss, på ett mindre
öppet sätt, framställt sin fråga om brodern var en skurk.

-- Jag har kommit till den meningen, sade han, att du bedragit mig på en
del av mitt arv; jag har räknat ut, att du tagit för dyrt för din dåliga
kost och dina avlagda kläder; jag vet att min förmögenhet icke kunnat gå
åt till mina förfärliga studier, och jag tror, att du är skyldig mig en
rätt stor summa, som jag nu behöver, och som jag anhåller att få --
utbekomma!

Ett leende upplyste broderns ljusa anlete, och med en min så lugn, och
en gest så säker, som om han repeterat den i flera år för att vara
färdig att träda upp så snart repliken sades, stack han handen i
byxfickan, skakade nyckelknippan innan han tog upp den, lät den göra en
volt i luften och gick med andakt till kassaskåpet. Han öppnade det
fortare än han ämnat och ställets helgd kanske tillät, framtog ett
papper, som också legat färdigt och väntat på replik. Han räckte det åt
brodern.

-- Har du skrivit det här? -- Svara! Har du skrivit det här?

-- Ja! --

Arvid reste sig för att gå.

-- Nej, sitt! -- sitt! sitt!

Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit.

-- Nå, hur står det? Läs! -- »Jag, Arvid Falk, erkänner och betygar --
att -- jag -- av -- min broder, utnämnde förmyndaren -- Carl Nicolaus
Falk -- till fullo utbekommit mitt arv -- utgörande etc.»

Han skämdes att utsäga summan.

-- Du har sålunda erkänt och betygat en sak, som du inte trott på! Är
det ärligt, får jag lov att fråga? Nej, svara på min fråga! Är det
ärligt? Nej! Ergo har du givit ett falskt intyg. Du är således en skurk!
Ja det är du! Har jag inte rätt?

Scenen var för tacksam, och triumfen för stor för att kunna njutas utan
publik. Den oskyldigt anklagade måste ha vittnen; han slog upp dörren
till boden.

-- Andersson! ropade han. Svara mig på en sak: hör noga på! Om jag
utfärdar ett falskt intyg, är jag en skurk då eller är jag inte?

-- Patron är en skurk naturligtvis! svarade Andersson utan betänkande
och med värme.

-- Hörde du han sa att jag var en skurk -- om jag skriver under ett
falskt kvitto. Nå, vad var det jag sa nyss? Du är inte ärlig, Arvid; du
är inte ärlig! Det har jag också alltid sagt om dig! Beskedliga
människor äro oftast skurkar; du har alltid varit beskedlig och
undfallande, men jag har sett, att du i hemlighet burit andra tankar; du
är en skurk! Så sade också din far, jag säger »sade», ty han sade alltid
vad han tänkte, och var en rättfärdig man, Arvid, och det -- är -- inte
-- du! Och var säker, att om han nu levat, skulle han med smärta och
grämelse ha sagt: Du är inte ärlig, Arvid! Du är -- inte -- ärlig!

Han tog åter några diagonaler och det lät som om han applåderade sin
scen med fötterna, och han ringde med nyckelknippan, som om han gav
signal till ridå. Slutrepliken hade varit så avrundad, att varje tillägg
skulle förstöra det hela. Oaktat den svåra beskyllningen, som han
verkligen väntat på i flera år, ty han trodde alltid att brodern hade
ett falskt hjärta, var han mycket nöjd att det var över, och så lyckligt
över, och så väl eller så sinnrikt över, att han nästan kände sig glad
och till och med en smula tacksam. Dessutom hade han ju fått ett så gott
tillfälle att bryta ut, sedan han blivit retad däruppe i familjen, och
att bryta ut mot Andersson hade under årens lopp förlorat sitt behag --
att bryta ut där uppe -- det hade han förlorat lusten till.

Arvid hade blivit stum; han var en sådan genom uppfostran förskrämd
natur att han alltid trodde sig göra orätt; han hade sedan barndomen
hört dessa förfärliga stora orden, rättfärdig, ärlig, uppriktig, sann,
uttalas dagligen och stundligen, att de för honom stodo som domare,
vilka alltid till honom sade: skyldig! Han trodde en sekund, att han
misstagit sig i sina beräkningar, att brodern var oskyldig och han själv
verkligen en skurk; men i nästa ögonblick såg han i brodern en
bedragare, som med en simpel advokatyr förvänt synen på honom, och han
ville fly för att icke råka i strid, fly utan att säga honom sitt ärende
numro 2, att han stod i begrepp att byta om bana.

Pausen blev längre än ämnat var. Carl Nicolaus hade sålunda tid att i
minnet genomgå sina triumfer från nyss. Det där lilla ordet »skurk»
gjorde så gott i tungan att få uttala, det gjorde lika gott som att säga
spark; och dörrens öppnande och Anderssons svar och papperets entré,
allt hade gått så väl; nyckelknippan hade icke varit glömd på
nattduksbordet, låset hade gått obehindrat, bevisningen hade varit
bindande som ett garn, slutledningen hade gått av som ett gäddrag och
varit snärjande. Han var bliven vid gott humör; han hade förlåtit, nej
han hade glömt, glömt allt, och när han smällde igen kassaskåpet, så
stängde han för alltid igen om den obehagliga affären. Men han ville
icke skiljas vid brodern; han hade behov av att tala om annat med honom,
att kasta några skovlar kallprat över det obehagliga ämnet, att se honom
under vardagliga förhållanden, att se honom till exempel sitta vid ett
bord, varför icke ätande och drickande; människorna sågo alltid nöjda
och belåtna ut, när de åto och drucko, och han ville se honom nöjd och
belåten; han ville se hans ansikte lugnt och höra hans röst mindre
darrande, och han stannade vid att han skulle bjuda på frukost.
Svårigheten var att finna en övergång, en lämplig brygga att hala ut
över bråddjupet. Han letade i sitt huvud, men fann ingen, han letade i
sina fickor och han fann den -- tändsticksasken.

-- För fan, du har ju inte tänt din cigarr, gosse! sade han med verklig,
icke låtsad värme.

Men gossen hade smulat sönder sin cigarr under samtalets gång och den
kunde icke brinna mer.

-- Se här, tag en ny!

Han fick fram sitt stora läderfodral:

-- Se här! Tag du! Det är goda cigarrer!

Brodern, som var nog olycklig att icke kunna såra någon, mottog
bjudningen, tacksamt som en till försoning framräckt hand.

-- Se så, gamle gosse, fortfor Carl Nicolaus och anslog en angenäm
sällskapston, som han så väl kunde; kom nu, så gå vi på Riga och få oss
en bit frukost! Kom nu!

Arvid, som var ovan vid vänlighet, blev härav så rörd, att han hastigt
tryckte broderns hand och skyndade ut, ut genom boden utan att hälsa
Andersson, och ut på gatan.

Brodern stod häpen; det där kunde han inte förstå; vad skulle det
betyda; springa sin väg, då han blev bjuden på frukost; springa sin väg,
och han var ju ändå inte ond. Springa! Det skulle inte en hund ha gjort,
om man kastat en köttbit åt honom!

-- Han är så besynnerlig! mumlade han och rappade av golvtiljorna. Därpå
gick han till sin pulpet, skruvade upp stolen så högt den gick, och
klättrade upp. Ifrån denna upphöjda plats brukade han se människor och
förhållanden från en högre synpunkt, och han brukade finna dem små, dock
icke så små, att de ej kunde användas för hans ändamål.



                            TREDJE KAPITLET.
                        Nybyggarna på Lill-Jans.


Klockan var mellan åtta och nio den vackra majmorgonen, då Arvid Falk
efter scenen hos brodern vandrade gatorna framåt, missnöjd med sig
själv, missnöjd med brodern och missnöjd med det hela. Han önskade att
det vore mulet och att han hade dåligt sällskap. Att han var en skurk,
det trodde han icke fullt på, men han var icke nöjd med sig själv, han
var så van att ställa höga fordringar på sig, och han var inlärd att i
brodern se ett slags styvfar, för vilken han hyste stor aktning, nästan
vördnad. Men även andra tankar döko upp och gjorde honom bekymrad. Han
var utan pengar och utan sysselsättning. Detta senare var kanske det
värsta, ty sysslolösheten var honom en svår fiende, begåvad med en
aldrig vilande fantasi som han var.

Under ganska obehagliga funderingar hade han kommit ner på lilla
Trädgårdsgatan; han följde vänstra trottoaren utanför Dramatiska teatern
och befann sig snart inne på Norrlandsgatan; han vandrade utan mål och
gick rätt fram; snart började stenläggningen bli ojämn, träkåkar
efterträdde stenhusen, illa klädda människor kastade misstänksamma
blickar på den snyggt klädde personen, som så tidigt besökte deras
kvarter, och utsvultna hundar morrade hotande mot främlingen. Mellan
grupper av artillerister, arbetshjon, bryggardrängar, tvättmadamer och
lärpojkar påskyndade han sina sista steg på Norrlandsgatan och var
uppe på stora Humlegårdsgatan. Han gick in i Humlegården.
Generalfälttygmästarens kor hade redan tagit sitt mulbete i anspråk, de
gamla, skalliga äppelträden gjorde försök att sätta blom, lindarna stodo
gröna och ekorrarna lekte uppe i kronorna. Han gick förbi karusellen och
kom upp i allén till teatern; där sutto pojkar, som skolkat skolan, och
spelade knapp; längre fram låg en målaregosse på rygg i gräset och
tittade upp till skyarna genom de höga lövvalven; han visslade så
sorglöst som om varken mästare eller gesäller väntade på honom, under
det att flugor och andra yrfän gingo åstad och dränkte sig i hans
färgpytsar.

Falk kom upp på höjden vid ankdammen; där stannade han och studerade
grodornas metamorfoser, observerade hästiglarna och fångade en
vattenlöpare. Därpå tog han sig för att kasta sten. Detta satte hans
blod i omlopp och han kände sig föryngrad, kände sig som en skolkande
skolpojke, fri, trotsigt fri; ty det var en frihet, som han med rätt
stor uppoffring erövrat. Vid den tanken att fritt och efter behag få
umgås med naturen, som han förstod bättre än han förstod människorna,
vilka blott hade misshandlat honom och sökt göra honom dålig, blev han
glad, och all ofrid försvann ur hans sinne; och han steg upp för att
fortsätta sin väg ändå längre utom staden. Han gick genom korset och
befann sig på norra Humlegårdsgatan. Han fick se att några bräder
fattades i planket mitt emot och att en gångstig blivit upptrampad på
andra sidan. Han kröp igenom och skrämde upp en gumma som gick och
plockade nässlor; han promenerade över de stora tobakslanden, där
Villastaden nu står, och befann sig vid porten till Lill-Jans.

Här hade våren brutit ut på allvar över den lilla täcka lägenheten, som
med sina tre små stugor låg inbäddad mellan blommande syrener och
äppelträd, skyddad för den nordliga vinden av granskogen på andra sidan
landsvägen. Här var en fullständig idyll uppdukad. Tuppen satt på
skalmarna till en dranktunna och gol, bandhunden låg och motade flugor i
solskottet, bien stodo som ett moln omkring kuporna, trädgårdsmästaren
låg på knä vid drivbänkarna och gallrade rädisorna, lövsångarna och
rödstjärtarna sjöngo i krusbärsbuskarna, halvklädda barn jagade hönsen,
som ville undersöka grobarheten hos diverse nysådda blomsterfrön. Över
det hela låg en helblå himmel och bakom stod den svarta skogen.

Invid drivbänkarna, i skydd av planket, sutto två män. Den ene var klädd
i svart hög hatt, utborstade svarta kläder, hade ett långt, smalt, blekt
ansikte och såg ut som en prästman. Den andre var en civiliserad
bondtyp, med sönderbruten men fetlagd kropp, hängande ögonlock,
mongoliska mustascher; han var högst illa klädd och såg ut som vad som
helst -- hamnbuse, hantverkare eller artist -- han såg förfallen ut på
ett särskilt sätt.

Den magre, som tycktes frysa, oaktat solen låg rätt på honom, läste högt
ur en bok för den fete, vilken såg ut som om han prövat alla jordens
klimat och kunde med lugn fördraga dem alla.

Då Falk passerat grinden ut åt stora landsvägen, hörde han tydligt den
läsandes ord genom planket och han ansåg sig kunna stanna och höra på
utan att stjäla några förtroenden.

Den magre läste med en torr, entonig stämma, som saknade all klang, och
den fete gav då och då sin belåtenhet tillkänna med ett fnysande, som
stundom utbyttes mot ett grymtande och slutligen blev ett spottande, när
de vishetens ord han hörde gingo ut över det vanliga människoförståndet.
Den långe läste:

-- »De högsta grundsatserna äro, som sagt, tre: en absolut ovillkorlig
och tvenne relativt ovillkorliga. Pro primo: Den absolut första, rent
ovillkorliga grundsatsen skall uttrycka den handlingen, som ligger till
grund för allt medvetande och som endast gör detta möjligt. Denna
grundsats är Identiteten, A = A. Denna återstår och kan på intet vis
borttänkas, när man avskiljer alla medvetandets empiriska bestämningar.
Den är medvetandets ursprungliga faktum och måste därföre nödvändigt
erkännas; och dessutom är den icke såsom varje annat empiriskt faktum
någonting villkorligt, utan såsom en fri handlings följd och innehåll är
den alldeles ovillkorlig.»

-- Förstår du, Olle? avbröt läsaren.

-- O, ja, det är ljuvligt! -- »Den är icke som varje empiriskt faktum
någonting villkorligt.» -- O, vilken karl! Mera, mera!

-- »Då man yrkar, fortfor läsaren, att denna sats är viss utan all
vidare grund --»

-- Hör en sån filur -- »viss utan all vidare grund», upptog den
tacksamma åhöraren, som därmed ville skaka från sig varje misstanke om
att han icke skulle förstå, »utan all _vidare_ grund»; så fint, så fint,
i stället för om han bara sagt »utan _all_ grund.»

-- Ska jag fortsätta? eller ämnar du avbryta mig upprepade gånger?
frågade den förorättade läsaren.

-- Jag ska inte avbryta, gå på, gå på!

-- »Så», här kommer konklusionen (dråplig i sanning!) »tillägger man sig
förmågan att sätta något.»

Olle fnös.

-- »Man sätter därigenom icke A» (stora A) »utan blott, att A är A, om
och för så vitt A över huvud är. Det är icke frågan om satsens innehåll,
utan blott om dess form. Satsen A = A är alltså till sitt innehåll
villkorlig (hypotetisk) och blott till sin form ovillkorlig.»

-- Observerade du att det var stora A?

Falk hade hört nog; det var den fruktansvärt djupa filosofien från
Polacksbacken som förirrat sig ända hit att kuva den råa
huvudstadsnaturen; han såg efter om icke hönsen fallit från sina pinnar
och om icke persiljan upphört att gro vid åhörandet av det djupaste som
på tungomål blivit talat vid Lill-Jans. Han förvånade sig över att
himlen satt kvar på sin plats oaktat den blivit kallad till vittne vid
en sådan förevisning av den mänskliga andens kraftprov, på samma gång
hans mänskliga lägre natur tog ut sin rätt och han kände en svår torka i
strupen, varför han beslöt att gå in i en av stugorna och begära ett
glas vatten.

Han vände alltså om på sina steg och klev in i den stugan som ligger
till höger om vägen då man kommer från staden. Dörren till en stor för
detta bagarstuga stod öppen ut till farstun, vilken icke var större än
en reskoffert. Inne i rummet fanns endast en fållbänk, en sönderbruten
stol, ett staffli och två personer; den ena av dessa stod framför
staffliet klädd i skjorta och byxor, vilka uppehöllos av en svångrem.
Han såg ut som en gesäll, men var artist, efter som han höll på att måla
skiss till en altartavla. Den andre var en ung man med fint utseende och
efter ställets råd och lägenhet verkligen fina kläder. Han hade avtagit
sin rock, vikit ner skjortan och betjänade för tillfället målaren med
sin präktiga byst. Hans vackra, nobla ansikte bar spår efter en
föregående natts utsvävningar, och han nickade då och då till med
huvudet, varvid han ådrog sig en extra tillrättavisning av mästaren,
vilken tycktes ha tagit honom i sitt beskydd. Det var just slutrefrängen
av en sådan där upptuktelse, som Falk råkade få höra, då han steg in i
farstun.

-- Att du ska vara ett sådant svin och gå ut och supa med den där
slarven Sellén. Nu står du här och slösar bort din förmiddag i stället
för att vara på Handels-Institutet -- höj litet på högra axeln -- så
där! Förstörde du verkligen hela hyran, så att du inte törs gå hem! Har
du ingenting kvar alls? Inte ett spår?

-- Åjo, nog har jag litet kvar, fastän det inte räcker så långt.

Den unge mannen tog upp en papperssudd ur byxfickan och vecklade ut den,
varvid två riksdalerssedlar blevo synliga.

-- Ge mig de där, så ska jag gömma dem åt dig, tillrådde mästaren och
tog helt faderligt hand om sedlarna.

Falk, som förgäves sökt göra sig hörd, ansåg nu vara så gott att gå sin
väg lika obemärkt som han kommit. Han gick sålunda ännu en gång förbi
komposthögen och de båda filosoferna och tog av till vänster ut åt
drottning Christinas väg. Han hade icke gått långt, förr än han fick
sikte på en ung man, som slagit upp sitt staffli framför det lilla,
albevuxna träsket strax där skogen börjar. Det var en fin, smärt, nästan
elegant figur med något spetsigt, mörklagt ansikte; ett sprittande liv
rörde sig genom hela hans person, där han stod arbetande framför den
vackra tavlan. Han hade tagit av sig hatt och rock och tycktes befinna
sig vid den förträffligaste hälsa och det bästa humör. Han visslade,
småsjöng och småpratade omväxlande.

Då Falk kommit tillräckligt långt fram på vägen för att få honom i
profil, vände han sig:

-- Sellén! God dag, gamle kamrat!

-- Falk! Gamla bekanta ute i skogen! Vad i Guds namn vill det säga! Är
du inte i ditt verk så här dags på dan?

-- Nej. Men bor du här ute?

-- Ja, jag flyttade hit med några bekanta den första april; det blev för
dyrt att bo i stan -- värdarna ä' så kinkiga också!

Ett klipskt leende spelade i ena mungipan och de bruna ögonen tindrade.

-- Jaså, återtog Falk, då kanske du känner de där figurerna, som sutto
och läste borta vid drivbänkarna?

-- Filosoferna? Ja, då! Den där långe är extra ordinarie i
auktionsverket med 80 rdr om året och den där korte, Olle Montanus, han
skulle egentligen sitta hemma och vara bildhuggare, men se'n han kom på
filosofien tillsammans med Ygberg, så har han upphört att arbeta och nu
går det baklänges för honom med raska steg. Han har upptäckt att konsten
är något sinnligt!

-- Nå, men vad lever han på?

-- Ingenting just! Han står ibland modell åt den praktiske Lundell och
då får han en bit paltbröd, och det lever han på en dag eller så, och så
får han ligga på golvet i hans rum om vintrarna, för »han värmer alltid
litet», säger Lundell, när veden är så dyr; och det var ganska kallt här
i april månad.

-- Hur kan han stå modell, som ser ut som en Quasimodo?

-- Jo, det är på en korsnedtagning, där han skall vara den ena rövaren,
vars ben redan äro sönderslagna, och den stackars fan har haft
höftsjuka, så att, när han lägger sig över en stolskarm, blir han ganska
bra. Ibland får han vända ryggen till, och då blir han den andra
rövaren.

-- Varför gör han ingenting själv då; har han ingen förmåga?

-- Olle Montanus, kära du, är ett snille, men han vill inte arbeta, han
är filosof och han skulle nog ha blivit en stor man, om han bara fått
studera. Det är verkligen märkvärdigt att höra honom och Ygberg när de
tala; det är visst sant att Ygberg har läst mera, men Montanus har ett
så fint huvud att han knäpper honom ibland, och då går Ygberg sin väg
och läser in ett stycke till; men aldrig får Montanus låna hans bok.

-- Jaså, ni tycker om Ygbergs filosofi? frågade Falk.

-- Å, det är så fint! så fint! Du tycker väl om Fichte? Oj, oj, oj en
sådan karl!

-- Nå, avbröt Falk, som icke tyckte om Fichte, vilka voro de två
figurerna inne i stugan?

-- Jaså, du har sett dem också! Jo, den ena var den praktiske Lundell,
figur- eller rättare kyrkmålare, och den andre var min vän Rehnhjelm.

De sista orden försökte han uttala med en mycket likgiltig ton för att
göra intrycket dess starkare.

-- Rehnhjelm?

-- Ja; en mycket hygglig pojke.

-- Han stod modell där inne?

-- Gjorde han! Ja, den Lundell; han kan begagna människor; det är en för
märkvärdigt praktisk karl. Men kom med, så ska vi gå in och reta honom,
det är det roligaste jag har här ute; då kanske du också kan få höra
Montanus tala och det är verkligen intressant.

Mindre lockad av utsikterna att få höra Montanus tala, än för att få ett
glas vatten, följde han Sellén och hjälpte honom bära staffli och
schatull.

I stugan hade scenen så till vida förändrats att modellen fått sätta sig
på den söndriga stolen och att Montanus och Ygberg slagit sig ner i
fållbänken. Lundell stod vid staffliet och rökte en snarkande träsnugga
för de fattiga kamraterna, vilka fröjdade sig åt blotta närvaron av en
tobakspipa.

Då häradshövding Falk blivit presenterad, tillvaratogs han genast av
Lundell, som ville höra hans mening om sin tavla. Denna befanns vara en
Rubens, åtminstone till ämnet, om icke till färg eller teckning. Därpå
utgöt sig Lundell över de svåra tiderna för en artist, tog ner Akademien
och häcklade Regeringen, som icke gjorde något för den inhemska konsten.
Han höll nu på att måla en skiss till en altartavla i Träskåla, men han
var så viss på, att den icke skulle bli antagen, ty utan intriger och
relationer kom man ingen stans. Härvid kastade han en forskande blick på
Falks kläder för att se efter, om han kunde duga till att vara en
relation.

En annan verkan hade Falks inträde haft på de båda filosoferna. De hade
i honom genast upptäckt en »som lärt», och de hatade honom, ty han kunde
beröva dem deras prestige inom det lilla samhället. De växlade
betydelsefulla blickar, vilka genast uppfattades av Sellén, som därför
frestades att visa sina vänner i deras glans och om möjligt få en
drabbning till stånd. Han fann snart sitt tvedräktsäpple, måttade,
kastade och träffade.

-- Vad säger Ygberg om Lundells tavla?

Ygberg, som icke väntat att få ordet så snart, måste tänka några
sekunder. Därpå svarade han med markerad röst följande, allt under det
Olle gned honom i ryggen för att han skulle hålla sig styv:

-- Ett konstverk kan, enligt min mening, sönderdelas i två kategorier:
innehåll och form. Vad innehållet i detta konstverk beträffar, är det av
djupt och allmänt mänskligt innehåll, motivet är fruktbart, i och för
sig, såsom sådant, och innebär alla de begreppsbestämningar och
potenser, som kunna göra sig gällande för konstnärlig produktion; vad
formen åter beträffar, vilken i sig skall de facto manifestera
begreppet, det vill säga den absoluta identiteten, varat, jaget -- så
kan jag icke underlåta att finna den mindre adekvat.

Lundell var smickrad av recensionen, Olle log saliga löjen, som om han
såg de himmelska härskarorna, modellen sov, och Sellén fann, att Ygberg
hade gjort fullständig succés. Nu riktades allas blickar mot Falk såsom
den där skulle upptaga den kastade handsken, ty att det var en handske,
därom voro alla ense.

Falk kände sig både road och förargad, och han letade i sitt minnes
gamla skräpgömmor efter några filosofiska väderbössor, då han fick syn
på Olle Montanus, som på slutet fått ansiktskonvulsioner, vilket antydde
att han ämnade tala. Falk tog på måfå, laddade med Aristoteles och
lossade av.

-- Vad menar notarien med adekvat? Jag kan inte erinra mig, att
Aristoteles begagnar det ordet i sin metafysik.

Det blev alldeles tyst i rummet, och man kände att här gällde en strid
mellan Lill-Jans och Gustavianum. Pausen blev längre än önskligt, ty
Ygberg kände inte Aristoteles och skulle hellre dö än erkänna det. Som
han icke var kvick i slutledningarna, kunde han icke upptäcka den bresch
Falk lämnat öppen; men detta kunde Olle, och han uppfångade den
avlossade Aristoteles, tog honom med båda händerna och slungade honom
tillbaka på sin motståndare.

-- Ehuru olärd, dristar jag mig dock undra, huruvida häradshövdingen har
kullkastat sin motståndares argumenter. Jag tror att adekvat kan sättas
som bestämning i en logisk konklusion och gälla såsom sådan, oaktat icke
Aristoteles nämner ordet i sin metafysik. Har jag rätt, mina herrar? Jag
vet inte! Jag är en olärd man, och häradshövdingen har studerat de där
sakerna.

Han hade talat med halvspända ögonlock; nu fällde han dem helt och
hållet och såg oförskämt blygsam ut.

-- Olle har rätt, mumlades från alla håll.

Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, om Uppsalahedern
skulle kunna räddas; han gjorde en volt med den filosofiska kortleken
och fick upp ett Ess.

-- Herr Montanus har förnekat översatsen eller helt enkelt sagt _nego
majorem_! Gott! Jag förklarar åter igen att han gjort sig skyldig till
ett _posterius prius_; han har, då han skulle göra ett hornslut,
förirrat sig och gjort syllogismen efter _ferioque_ i stället för
_barbara_; han har glömt den gyllene regeln: _Cæsare Camestres festino
barocco secundo_ och därför blev hans konklusion _limitativ_! Har jag
inte rätt, mina herrar?

-- Mycket rätt, mycket rätt, svarade alla, utom de båda filosoferna, som
aldrig haft en logik i hand.

Ygberg såg ut som om han bitit i spik och Olle grinade som om han fått
snus i ögonen; men som han var en klipsk karl, hade han också upptäckt
sin motståndares taktiska metod. Han fattade sålunda hastigt det
beslutet att icke svara på spörsmålet, utan tala om något annat. Han
drog sålunda fram ur minnet allt vad han lärt och allt vad han hört,
börjande med det referat av Fichtes vetenskapslära som Falk nyss hört
genom planket, och detta drog ut på förmiddagen.

Under tiden stod Lundell och målade och snarkade med sin sura träpipa.
Modellen hade somnat på den trasiga stolen, och hans huvud sjönk allt
djupare och djupare, tills det vid tolvtiden hängde mellan hans knän, så
att en matematiker kunde räknat ut när det skulle nå jordens medelpunkt.

Sellén satt i öppna fönstret och njöt, och den arme Falk, som drömt om
ett slut på den förfärliga filosofien, måste ta hela nävar med
filosofiskt snus och kasta i ögonen på sina fiender. Pinan skulle ha
blivit utan ända, om icke modellens tyngdpunkt så småningom blivit
flyttad över på en av stolens ömtåligaste sidor, så att denna med ett
brak gick sönder och baronen föll i golvet, varvid Lundell fick ett
tillfälle att bryta ut över dryckenskapslasten och dess bedrövliga
följder både för en själv och för andra, med vilka senare han menade sig
själv.

Falk, som ville söka hjälpa den förlägne ynglingen ur hans bryderi,
skyndade att väcka en fråga på tal som kunde vara av det mest allmänna
intresse.

-- Var ämna herrarna äta middag i dag?

Det blev så tyst att man hörde flugorna surra; Falk visste icke han, att
han trampat på fem liktornar på en gång. Lundell bröt först tystnaden.
Han och Rehnhjelm skulle äta på Grytan, där de brukade äta, emedan de
hade kredit; Sellén ville icke äta där, emedan han icke var nöjd med
maten, och han hade ännu icke deciderat sig för något ställe, vid vilken
osanning han kastade en frågande, ängslig blick på modellen. Ygberg och
Montanus »hade mycket att göra», så att de icke ville »förstöra sin dag»
med att »klä sig och gå till sta'n», utan de ämnade skaffa sig något där
ute; vad det var för något, sade de inte.

Därpå började toaletten, vilken mest bestod i tvättningar ute vid den
gamla trädgårdsbrunnen. Sellén, som dock var sprätten, hade ett
tidningspapper gömt under fållbänken, ur vilken han framtog kragar,
manschetter och krås, allt av papper; därpå tillbragte han en lång stund
på knä framför brunnsöppningen för att se sig knyta ett brungrönt
sidenband, som han fått av en flicka, och att lägga sitt hår på ett
särskilt sätt; när han därjämte gnidit av sina skor med ett
kardborrblad, borstat hatten med rockärmen, satt en druvhyacint i
knapphålet och tagit fram sitt kanelrör, var han färdig. Vid hans
förfrågan om Rehnhjelm skulle komma snart, svarade Lundell, att han icke
hade tid ännu på några timmar, han skulle hjälpa honom att rita, och
Lundell brukade alltid rita mellan tolv och tu. Rehnhjelm var undergiven
och lydde, ehuru han hade svårt att skiljas från sin vän Sellén, som han
tyckte om, under det han däremot hyste avgjord motvilja för Lundell.

-- Vi träffas i alla fall i Röda Rummet i kväll? framkastade Sellén
tröstande, och därom voro alla ense, till och med filosoferna och den
moraliske Lundell.

Under vägen till sta'n invigde Sellén sin vän Falk i varjehanda
förtroenden rörande nybyggarna på Lill-Jans, varav inhämtades, att han
själv brutit med Akademien på grund av skilda åsikter om konst; att han
visste med sig äga talang och att han skulle lyckas, om det ock månde
dröja, ehuru det var oändligt svårt att få ett namn utan att ha fått
kungliga medaljen. Även naturliga hinder reste sig emot honom; han var
född på Hallands skoglösa kust, han hade lärt sig älska det stora och
enkla i dess natur; publiken och kritiken tyckte för närvarande om
detaljer, småsaker, och därför fick han icke sälja; han skulle nog kunna
måla som de andra, men det ville han icke.

Lundell däremot, det var en praktisk man -- Sellén uttalade alltid ordet
praktisk med ett visst förakt. -- Han målade efter folkets smak och
önskan; han led aldrig av indisposition; han hade visserligen lämnat
Akademien, men av hemliga, praktiska skäl, och han hade icke brutit med
den, oaktat han gick omkring och berättade så. Han uppehöll sig rätt bra
med att teckna åt illustrerade magasin och skulle nog, oaktat sin
obetydliga talang, en dag lyckas genom relationer och särskilt genom
intriger, dem han fick lära sig av Montanus, som redan gjort upp några
planer, vilka Lundell med framgång realiserat -- och Montanus -- det var
snillet, fastän han var fasligt opraktisk.

Rehnhjelm var son av en fordom rik man uppe i Norrland. Fadern hade ägt
en stor egendom, vilken slutligen gått ifrån honom och stannat i
händerna på förvaltaren. Nu var den gamle ädlingen tämligen fattig, och
hans önskan var, att sonen skulle hämta lärdom av hans förflutna och
genom att bli förvaltare återskaffa åt huset en egendom, och därför gick
denne nu på Handelsinstitutet för att lära sig lantbruksbokhålleri,
vilket han avskydde. Det var en snäll gosse men litet svag och han lät
leda sig av den sluge Lundell, vilken icke försmådde att taga ut arvodet
in natura för sina moraler och sitt beskydd.

Emellertid hade Lundell och baronen satt sig till arbetet, som gick så
till, att baronen ritade, under det mästaren låg i fållbänken och
övervakade arbetet, det vill säga rökte.

-- Om du nu är flitig, så ska du få gå med mig och äta middag på
_Tennknappen_, lovade Lundell, som kände sig rik med de två riksdalerna
han räddat undan förstörelsen.

Ygberg och Olle hade dragit sig uppåt skogsbacken för att sova över
middagen. Olle var strålande efter sina segrar, men Ygberg var dyster;
han hade blivit överträffad av sin lärjunge. Han hade dessutom blivit
kall om fötterna och var ovanligt hungrig, ty det ivriga talet om äta
hade väckt slumrande känslor, vilka icke på ett helt år fått giva sig
luft. De lade sig under en gran; Ygberg gömde den dyrbara boken, vilken
han aldrig velat låna ut till Olle, väl inlindad i ett papper, under
sitt huvud och sträckte ut sig i sin fulla längd. Han var blek som ett
lik, kall och lugn som ett lik, vilket uppgivit hoppet om en
uppståndelse. Han såg huru småfåglar åto granfrön ovanför hans huvud och
släppte ner skalen på honom, han såg huru en stinn ko gick och betade
mellan alarna och han såg röken stiga upp från trädgårdsmästarens
köksskorsten.

-- Är du hungrig, Olle? frågade han med matt stämma.

-- Nej, sade Olle och kastade hungriga blickar på den underbara boken.

-- Den som vore en ko! suckade Ygberg, knäppte ihop händerna över
bröstet och överantvardade sin själ åt den allförbarmande sömnen.

När hans svaga andedrag blivit tillräckligt regelbundna, lirkade den
vakande vännen fram boken så sakta, att icke den sovande skulle störas;
därpå kastade han sig framstupa och började sluka det dyrbara
innehållet, varunder han glömde både Tennknappen och Grytan.



                            FJÄRDE KAPITLET.
                           Herrar och hundar.


Det hade förflutit några dagar. Carl Nicolaus Falks tjugutvååriga fru
hade just slutat dricka sitt kaffe på sängen, den kolossala
mahognysängen i den väldiga sängkammaren. Klockan var ännu bara tio.
Mannen hade varit ute sedan klockan sju på morgonen och tagit upp lin
nere vid bron, men det var alls icke i förlitande på att han icke skulle
komma hem så snart, som den unga frun tog sig den friheten att ligga så
länge, oaktat det för övrigt stred emot husets seder och skick. Det
tycktes snarare vara henne ett nöje att få bryta mot alla husets
inrotade seder och skick. Hon hade endast varit gift i två år, men hade
haft tillräcklig tid att införa genomgripande reformer i det gamla,
konservativa borgarhuset, där allting var gammalt, till och med
tjänarna; och makten därtill hade hon fått, då hennes man hade förklarat
henne sin kärlek och hon nådigt givit honom sitt ja, det vill säga i
nåder befriat sig från ett förhatligt hem, där hon fått stiga upp
klockan sex för att arbeta hela dagen. Hon hade begagnat sin
förlovningstid väl; hon hade nämligen därunder samlat alla garantier för
att få föra ett fritt och oberoende liv för sin personliga del, utan
någon inblandning från mannens sida; dessa garantier bestodo visserligen
blott i löften, givna av en kärlekssjuk man, men hon, som var vid full
sans, tog dem och skrev upp dem i sitt minne. Mannen hade däremot efter
ett tvåårigt, barnlöst äktenskap visat böjelse att glömma alla dessa
förbindelser om, att frun skulle få sova så länge hon ville, dricka
kaffe på sängen m. m.; han hade till och med varit nog ogrannlaga att
påminna henne om, att han dragit upp henne ur dyn, att han befriat henne
ur ett helvete, och att han gjort detta med uppoffring, ty han hade
ingått en mesallians -- hennes far var flaggskeppare vid flottan. Det
var på svaren till dessa och dylika tillvitelser hon nu låg och
funderade, och som hennes goda förstånd aldrig under deras bekantskap
varit omtöcknat av några känslors rus, var hon ännu i besittning av
detsammas bruk -- och hon visste att bruka det. Det var därför med en
oblandad glädje hon hörde symptomerna av sin mans hemkomst till
frukosten. Det började nämligen slå i dörrarna ut till matsalen
samtidigt med att ett väldigt rytande lät höra sig, varvid frun stack
huvudet under täcket för att dölja sitt skratt. Steg hördes på
förmaksmattan, och i sängkammardörren syntes den vredgade mannen med
hatten på huvudet. Frun vände ryggen ditåt och lockade med sin mest
smekande röst:

-- Är det min lilla drängluns, som kommer? Stig på, stig på!

Lilla dränglunsen, det var smeknamnet, och herrskapet hade de mest
originella sådana, var icke böjd att komma, utan han stannade i dörren
och skrek.

-- Varför är inte frukosten dukad? Va!

-- Fråga pigorna, jag har inte åtagit mig att duka. Och var så god och
tag av hatten, när man kommer in, min herre!

-- Var har du gjort av min mössa då?

-- Den har jag bränt upp! Den var så flottig, så jag tyckte du borde
skämmas.

-- Har du bränt upp! Nå det ska vi tala om sen! Varför ligger du och
vräker ännu långt fram på förmiddan, i stället för att se efter pigorna.

-- Därför att det roar mig!

-- Tror du att jag gift mig med en hustru, som inte vill se om sitt hus?
Va!

-- Ja, det har du! Och varför tror du att jag gift mig med dig? Det har
jag sagt dig tusen gånger -- därför att jag skulle slippa arbeta, och
det har du lovat mig! Har du inte lovat mig det? Kan du svara på heder,
att du inte lovat mig det! Ser du nu en sådan karl du är. Precis lik
alla andra!

-- Ja, det var då det!

-- Då! När var det? Äro inte löften alltid bindande? Ska det vara någon
viss årstid kanske, då de ska ges?

Mannen kände för väl den oryggliga logiken, och hustruns goda humör
gjorde samma verkan som tårar i dylika fall -- han gav sig.

-- Jag tänker ha främmande i kväll, förklarade han.

-- Jaså, tänker du det. Herrfrämmande?

-- Naturligtvis! Jag tål inte kvinnor!

-- Nå, du har väl gjort dina uppköp då?

-- Nej, det skall du göra!

-- Jag! Nej, jag har inga pengar för främmande! Jag kommer visst inte
att använda hushållspengarna till några extra förplägningar.

-- Nej, dem köper du upp till din toalett och andra onyttiga saker.

-- Kallar du det onyttiga saker som jag sitter och arbetar åt dig? Är en
rökmössa onyttig kanske, äro tofflor onyttiga kanske? Säg! Svara då
uppriktigt.

Hon förstod alltid att formulera sina frågor så, att svaret måste bli
tillintetgörande för den svarande. Det var mannens egen skola hon gått
i. Denne måste sålunda, efter han icke ville bli tillintetgjord,
oupphörligt ta upp nya ämnen.

-- Jag hade verkligen anledning, sade han med en viss rörelse, att se
folk i kväll; min gamle vän Fritz Levin i posten har efter 19 års
tjänstgöring blivit ordinarie -- han stod i Posttidningen i går kväll.
Men efter som det tycks misshaga dig, och du vet att jag alltid gör dig
till viljes, så bryr jag mig icke om den saken, utan ser bara honom och
magister Nyström nere på kontoret.

-- Jaså, den slarven Levin har blivit ordinarie nu, det var då för väl.
Då kanske du kan få igen alla de pengar han är skyldig dig.

-- Jojo du, jag tänker nog på det!

-- Men kan du säga mig hur du vill umgås med en sådan slarv, som han är,
och den magistern sen; det är ju riktiga schaskar, som knappt ha
kläderna på kroppen.

-- Hör du, min lilla gumma, jag lägger mig inte i dina affärer; låt du
mig sköta mina.

-- Efter som du har främmande där nere, så vet jag inte vad som hindrar
mig att ha främmande här uppe.

-- Nej, ingenting alls!

-- Nå, kom då hit, lilla dränglunsen, och ge mig lite pengar!

Lunsen, som i alla avseenden var belåten med resultatet, efterkom
befallningen med nöje.

-- Hur mycket skall du ha? Jag har mycket ont om pengar i dag.

-- Å, jag är nöjd med femtio.

-- Är du galen?

-- Galen, var så god och ge mig vad jag begär; jag behöver inte svälta,
när han går på källare och smörjer sig.

Freden var bilagd och parterna skildes med ömsesidig belåtenhet. Han
slapp äta en dålig frukost hemma, han måste äta ute, han slapp sitta och
äta en tarvlig supé där uppe och vara generad för fruntimmer, ty han
hade varit ungkarl för länge, och han behövde icke ha ont samvete, ty
det kunde han ha i detta enda fall, över att hustrun satt ensam, då hon
ju skulle ha främmande själv och ville nära på bli av med honom -- och
det var värt femtio riksdaler!

När mannen hade gått, ringde frun på husan, för vars skull hon i dag
underkastat sig att ligga så länge, emedan denna hade förklarat att man
här i huset brukat stiga upp kl. 7. Därpå befallde hon fram papper och
penna och skrev följande biljett till Revisorskan Homan, som bodde mitt
emot.

»Snälla Evelyn!

Kom till mig på en kopp te i kväll, så få vi tala om stadgarna till den
där föreningen »För kvinnans rättigheter». Kanske en basar eller ett
sällskapsspektakel skulle kunna vara till någon nytta. Jag längtar
riktigt att få föreningen till stånd; det är ett djupt behov, som du så
ofta säger, och jag känner det mycket djupt, om jag tänker efter. Tror
du att Hennes Nåd skulle vilja göra mig den äran på samma gång; jag
skall kanske göra visit hos henne först. Kom och hämta mig kl. 12, så gå
vi till Bergens och dricka chokolad. Min man är borta.

                                                        Din _Eugenie_.

P. S. Min man är borta.»

                   *       *       *       *       *

Därpå steg hon upp och klädde sig för att vara i ordning klockan 12.

                   *       *       *       *       *

Det hade blivit afton samma dag. Österlånggatan låg redan i skymning, då
klockan slog sju i Tyskan; endast en svag ljusstrimma från Ferkens gränd
bröt ännu in i Falks linkramhandel, som Andersson då stängde. På
kontoret innanför hade luckorna redan blivit tillskjutna och gasen tänd.
Där var sopat och städat; vid dörren ståtade tvenne buteljkorgar, ur
vilka halsar med rött lack och gult lack och stanniol och till och med
skärt silkespapper stucko upp. Mitt på golvet stod ett bord med vit duk;
på detta tronade en ostindisk bål och en tung, mångarmad silverstake.
Och på golvet vandrade Carl Nicolaus Falk. Han hade påtagit en svart
bonjour och såg respektabel, men även glad ut. Han hade rättighet att
fordra en trevlig afton; han bestod den själv och hade arrangerat den
själv; han var hemma hos sig utan att vara generad av fruntimmerna, och
hans gäster voro av den naturen, att han hade rättighet fordra icke
allenast uppmärksamhet och artighet utan även litet mera. De voro
visserligen endast två, men han tyckte inte om mycket folk; dessa voro
hans vänner, pålitliga, tillgivna som hundar, undergivna, behagliga,
alltid laddade med smicker och aldrig begivna på motsägelser. Han kunde
nog ha skaffat sig bättre umgänge för sina pengar, och han hade även
sådant två gånger om året, då hans fars gamla vänner voro bjudna, men
han var uppriktigt sagt för mycket despot för att trivas med dem.

Emellertid var klockan tre minuter över sju och några gäster hade icke
infunnit sig. Falk började bli otålig. Han var van att, då han
rekvirerade sitt folk, de på minuten voro på platsen. Tanken på de
ovanligt bländande arrangemangerna och dessas förlamande intryck
uppehöll dock hans tålamod den minut som åtgick innan notarien Fritz
Levin i Postverket inträdde.

-- God afton, min snälla bror -- nej! -- här stannade han i
rockavdragningen, tog av glasögonen och hycklade en överraskning över de
storartade tillrustningarna som om han ville falla baklänges av bara
förvåning. Sjuarmade ljusastaken och tabernaklet. Min Gud, min Gud!
utbrast han då han fick se buteljkorgarna.

Den som under utbrottet av dessa väl överlästa roligheter tog av sig
överrocken var en medelålders man av den för tjugu år sedan moderna
Kunglig Sekterstypen, med mustascher och polisonger i ett sammanhang och
håret med sned bena och coup-de-vent. Han var blek som ett lik, tunn som
en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder
och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Falk välkomnade honom på ett rått och överlägset sätt, som antydde, dels
att han föraktade smicker, i synnerhet från det hållet, dels att den
inträdande åtnjöt förtroendet att vara hans vän. Såsom lämplig
gratulation till utnämningen ansåg han vara att göra en relation om hans
fars kungliga fullmakt på kaptensbeställningen vid Borgerskapet.

-- Nå, det känns skönt att ha sin kungliga fullmakt! Va? Min far hade
också kunglig fullmakt ...

-- Förlåt, min lilla bror, jag har bara konstitutorial.

-- Nå konsistorial eller kunglig fullmakt är precis detsamma; ska du
lära mig det, du! Min far hade också kunglig fullmakt ...

-- Jag försäkrar bror!

-- Försäkrar! Vad menar du med försäkra! Tror du att jag står och
ljuger. Säg? Menar du verkligen att jag ljuger?

-- Nej, för all del, du ska inte ta i så hett!

-- Du erkänner sålunda att jag inte ljuger, alltså har du då kunglig
fullmakt. Vad står du och pratar smörja för då! Min far ...

Den bleka mannen, som redan vid inträdet i kontoret tycktes ha en pluton
furier efter sig, ty han skallrade i alla leder, störtade nu fram mot
sin välgörare, fast besluten att göra processen kort, innan kalaset
började, så att man sedan kunde få vara i ro.

-- Hjälp mig, stönade han som en drunknande, i det han drog fram ett
reversal ur bröstfickan.

Falk satte sig i soffan, ropade på Andersson, befallde honom dra upp
buteljerna, och började laga bålen. Därpå svarade han den bleke:

-- Hjälp? Har jag inte hjälpt dig? Har du inte lånat av mig upprepade
gånger utan att betala igen? Va? Nå, har jag inte hjälpt dig? Vad menar
du då?

-- Min kära bror, det vet jag nog att du alltid varit snäll emot mig.

-- Nåå, är du inte ordinarie nu? Jo! Nåväl! Det skulle ju bli så bra då!
Då skulle alla skulder betalas och då skulle det bli ett nytt liv. Det
där har jag hört nu i aderton år. Nå, hur mycket får du i lön nu?

-- Tolvhundra riksdaler, mot åttahundra som jag hade förut; men nu ska
du höra. Fullmakten kostar ett hundratjugufem, pensionskassan tar
femtio, summa ett hundrasjuttiofem; var ska jag få dem ifrån! Men nu
kommer det värsta, mina fordringsägare ha tagit införsel i halva lön,
således har jag numera bara sexhundra riksdaler att leva på i stället
för att jag hade åtta förut, och det är detta jag väntat på i nitton år.
Det är roligt att bli ordinarie då!

-- Ja, men varför har du satt dig i skuld? Man ska inte sätta sig i
skuld; aldrig sätta -- sig -- i -- skuld!

-- När man får gå med hundra riksdalers gratifikation i många år.

-- Då har man inte där att göra. Emellertid, det där är saker som inte
rör mig! -- inte -- rör -- mig!

-- Vill du inte för den här enda gången skriva på?

-- Du känner mina principer i detta fall, jag skriver aldrig på. Låt det
vara slut nu!

Levin tycktes icke vara ovan vid avslag i den där vägen och han lugnade
sig. I detsamma kom också magister Nyström och gjorde ett önskvärt
avbrott i samtalet. Det var en torr person med ett hemlighetsfullt
utseende och hemlighetsfull ålder; hans sysselsättning var också
hemlighetsfull -- han skulle vara lärare vid någon skola på söder, men i
vilken, det frågade ingen efter och han var icke angelägen att tala om
det. Hans mission i Falks sällskap var för det första att tituleras
magister, när någon hörde det, för det andra att vara undergiven och
artig, för det tredje att då och då komma och begära att få låna, högst
en femma, ty det ingick i Falks andliga behov, att folk skulle komma och
be att få låna pengar av honom, helt litet förstås, och för det fjärde,
att skriva vers vid festliga tillfällen, vilket icke var det minst
maktpåliggande i hans mission.

Nu satt Carl Nicolaus Falk där, själv mitt i skinnsoffan, ty man skulle
inte glömma, att det var hans soffa, omgiven av sin generalstab, eller
sina hundar, som man ock kunde säga. Levin fann allting magnifikt,
bålen, glasen, sleven, cigarrerna (hela lådan var framburen från
kaminkransen), tändstickorna, askfaten, buteljerna, korkarna,
järntrådarna -- allt. Magistern såg nöjd ut och behövde icke tala, ty
det gjorde de andra; han skulle endast vara närvarande för att vid behov
åkallas som vittne.

Falk höjde första glaset och drack -- för vem, det fick ingen veta, men
magistern trodde, att det var för dagens hjälte och drog därför fram med
verserna med detsamma samt började läsa till »Fritz Levin, då han blev
ordinarie».

Falk överfölls härvid av en svår hosta, vilken inverkade störande på
uppläsningen och tillintetgjorde verkan av de mest kvicka pointerna; men
Nyström, som var en klok man, hade förutsett detta och därför hade han
instuckit den lika vackert tänkta som sagda sanningen att »vart fan
skulle Fritz Levin ha farit, om icke Carl Nicolaus Falk hade varit».
Denna fina antydan på de många ficklånen, som Falk beviljat sin
ordinarie vän, gjorde att hostan gav sig och att man bättre kunde
uppfatta slutstrofen, som helt ogrannlaga dedicerades till Levin, vilket
missgrepp åter igen hotade att störa harmonien. Falk hällde i sig sitt
glas, liksom om han tömt en kalk bräddad av otacksamheten.

-- Du var inte så rolig i dag som du brukar, Nyström! sade han.

-- Nej, han var mycket roligare på din trettioåttonde födelsedag,
hjälpte Levin på, som visste vart det skulle bära hän.

Falk genomletade med en blick hans själs hemligaste vrår för att se
efter om där dolde sig något svek -- och som han var för stolt att se
något, såg han intet. Han fullföljde alltså:

-- Ja, det tror jag det! det var det roligaste jag hört; det var så
kvickt så att man skulle kunna låta trycka det; du borde låta trycka
dina saker. Hör du, Nyström, du kommer bestämt ihåg dem utantill, gör du
inte det?

Nyström hade så dåligt minne eller, för att säga sanningen, han tyckte
att de druckit för litet för att göra ett så grovt våld på blyghet och
god smak och han bad att få uppskov; men Falk, som retades av den tysta
oppositionen, och som redan var för långt ute för att vända om,
insisterade. Han trodde till och med att han hade en avskrift av
verserna på sig; han sökte i plånboken och, jaha, där lågo de.
Blygsamheten förbjöd honom icke att läsa upp dem själv, ty det hade han
gjort många gånger, men det lät bättre om en annan gjorde det. Och den
stackars hunden bet i sin kedja, men den höll. Han var en finkänslig
natur, denne magister, men han måste vara rå för att kunna få fortfara
att förvalta livets dyrbara gåva, och han hade varit rå med besked. Alla
livets intimaste förhållanden voro blottade, allt som stod i förbindelse
med trettioåttaåringens födelse, upptagande i församlingen, uppfostran
och vård var förlöjligat och måste ha förefallit själva föremålet
vämjeligt, såvida det rört någon annan person än honom själv, men nu var
det utmärkt, därför att det sysselsatte sig med hans person. Efter
slutad läsning dracks Falks skål med jubel och den dracks i många glas,
ty man kände, att man var för nykter för att kunna hålla sina verkliga
känslor i styr.

Därpå röjdes bordet och nu inbars en magnifik sexa med ostron och fågel
och annat gott. Falk gick omkring och luktade på assietterna, skickade
en och annan tillbaka, tillsåg att engelska portern var kylslagen och
att vinerna voro tempererade vart efter sin art. Det var nu som hans
hundar skulle tjänstgöra och bereda honom ett angenämt skådespel. När
allt var färdigt tog han upp sitt guldur och höll det i handen medan han
framkastade följande skämtsamma fråga, vid vilken de svarande voro så
vana, så vana:

-- Huru mycket äro herrarnas silverklockor?

Dessa avgåvo pliktskyldigast och under lämpliga skratt det äskade
svaret: deras klockor voro hos urmakaren. Detta försatte Falk i briljant
lynne, som tog sig luft i det alls icke oväntade:

-- Djuren fodras klockan åtta! -- Varpå han satte sig, slog i tre supar,
tog själv en och inbjöd de andra att göra samma.

-- Jag börjar, jag, efter som ni inte vill! Här krusas inte. Hugg för
er, pojkar!

Och så börjades fodringen. Carl Nicolaus, som icke var synnerligen
hungrig, hade god tid att njuta av de andras aptit, och han uppmanade
dem med hugg och slag och otidigheter att de skulle äta. Ett gränslöst
välvilligt leende spred sig över hans ljusa solskensanlete, när han såg
deras iver, och det var svårt att utröna vilket som mest gladde honom:
att de åto så snällt, eller att de voro så hungriga. Han satt som en
kusk och smackade på dem och klatschade åt dem:

-- Ät du, Nyström; du vet inte när du får något härnäst! Sätt i dig,
notarie; du ser ut som du skulle behöva kött på bena. Grinar du åt
ostronen -- duger de inte åt en så'n där, kanhända? -- Va! Tag en bit
till! Tag för dig du! Orkar inte? Vad är det för prat! Se så! Nu ta vi
en halva! Drick öl, gossar! Du ska ha mera lax! Du ska, ta mig fan, ha
en bit lax till! Ät du, ta mig fan! Det kostar dig lika mycket!

När fågeln var skuren, fyllde Carl Nicolaus med en viss högtidlighet
rödvinsglasen, varvid gästerna, som befarade ett tal, gjorde en paus.
Värden höjde sitt glas, luktade på detsamma och framsade med djupt
allvar följande välkomsthälsning:

-- Skål, suggor!

Nyström besvarade tacksamt skålen med att höja sitt glas och dricka, men
Levin lät sitt stå, varvid han såg ut som om han slipade en kniv i
bakfickan.

När supén led till slut och Levin kände sig stärkt av mat och dryck och
vinets ångor stego, började han erfara en viss vådlig känsla av
oberoende och en stark frihetslusta vaknade hos honom. Hans röst blev
mera klangfull, hans ord uttalades med mera säkerhet och han rörde sig
obesvärat.

-- Tag hit en cigarr, befallde han, en god cigarr! Inte något fusel!

Carl Nicolaus, som tog detta för ett lyckat skämt, lydde.

-- Jag ser inte din bror här i kväll! sade Levin nonchalant.

Det låg något olycksbådande och hotande i hans röst, och detta kände
Falk, ty han blev missmodig.

-- Nej! svarade han kort, men obestämt.

Levin dröjde innan han slog till nästa slag. Det hörde till hans mest
inbringande sysselsättningar att lägga sig i folks affärer, som det
heter, och han bar skvaller mellan familjer, sådde ett litet
tvedräktsfrö här och där, för att sedan få den tacksamma rollen av
medlare. Härigenom skaffade han sig ett fruktansvärt inflytande, och han
kunde när han ville leda människorna som dockor. Falk kände också detta
obehagliga inflytande och ville bli fri från det, men han kunde icke, ty
Levin förstod så väl att med finter reta hans nyfikenhet; och genom att
antyda mera än han i själva verket visste, lockade han ur folk deras
hemligheter.

Nu var det emellertid Levin, som hade piskan, och han svor, att han
skulle köra sin förtryckare. Han klatschade ännu bara i luften, men Falk
väntade på stryk. Han försökte byta om ämne. Han uppmanade att dricka,
och där dracks! Levin blev allt vitare och kallare, men ruset steg! Han
lekte med sitt offer!

-- Din fru har främmande i kväll, sade han likgiltigt.

-- Hur vet du det? frågade Falk bestört.

-- Jag vet allting, svarade Levin och visade tänderna. Han gjorde också
det i det närmaste. Hans vidsträckta affärsförbindelser nödgade honom
att besöka så många offentliga ställen som möjligt, och där fick han
höra mycket, både vad som sades i hans sällskap och i andras.

Falk blev verkligen rädd, han visste inte varför, och han fann för gott
att avvända den annalkande faran. Han blev artig och till och med
ödmjuk, men Levin blev allt djärvare. Till sist återstod för värden
endast att hålla ett tal, att verkligen erinra om orsaken till
förtärandet av dessa massor mat och vin, med ett ord, att ge ett
erkännande åt dagens hjälte. Det fanns ingen annan utväg --; han var
visserligen ingen talare, men det måste nu ske! Han knackade i bålen,
fyllde glasen och erinrande sig ett gammalt tal, som hans far höll för
honom, då han blev sin egen, steg han upp och började mycket långsamt.

-- Mina herrar! Jag har nu varit min egen i åtta år; jag var då inte mer
än trettio.

Förändrandet av läge från att sitta till att stå framkallade en häftig
blodstigning åt huvudet, så att han kände sig förvirrad, vartill även
Levins hånande blickar bidrogo. Han blev så bortkommen att talet trettio
föreföll honom så vidunderligt stort att han häpnade --

-- Sa jag trettio? Jag menade -- inte det! Emellertid, jag hade då
konditionerat hos min far, i -- många år, jag kan inte erinra mig -- nu
-- precis huru många. Mja! Det skulle bli för långt att upprepa vad jag
under dessa år genomgick och erfor, ty det är människans öde! Ni tycker
kanske att jag är egoistisk ...

-- Hör! stönade Nyström, som lagt ner sitt trötta huvud på bordet.

Levin stötte ut röken mot talaren som om han spottade åt honom.

Falk, som nu hade sitt rus givet, fortfor, under det hans blickar sökte
ett fjärran mål, som han icke kunde fatta.

-- Människan är egoistisk, det veta vi alla. Mja! Min far, som höll tal
för mig när jag blev min egen, som jag nyss nämnde --

Här tog talaren upp sitt guldur och lösgjorde det från kedjan. De båda
åhörarna spärrade upp ögonen. Skulle han ge Levin en hedersgåva?

-- Överlämnade vid tillfället följande guldur, som han fått av sin far
anno --

Åter igen de fruktansvärda siffrorna, och han ryggade!

-- Detta guldur, mina herrar, har jag fått, och det är aldrig -- utan
rörelse -- jag tänker på den stund -- jag fick det. Ni tycker kanske att
jag är egoistisk, mina herrar? Det är jag inte! Det är visserligen inte
vackert att tala om sig själv, men, vid ett tillfälle som detta, ligger
det så nära till hands, att man tar en överblick tillbaka -- över det
förflutna. Jag vill bara berätta en enda liten omständighet.

Han hade glömt Levin, glömt dagens betydelse och trodde att det var hans
svensexa. Men nu svävade för honom scenen med brodern om morgonen och
hans triumf. Han kände otydligt ett behov att tala om denna triumf, men
han kunde icke erinra sig mera av detaljerna än att han bevisat honom,
att han var en skurk; hela bevisningskedjan hade fallit bort ur minnet
och det återstod endast två fakta: brodern och en skurk; han försökte
knyta ihop dem, men de gingo i sär. -- Hans hjärna arbetade och
arbetade, och nya bilder rullade fram. Han behövde tala om något
ädelmodigt drag ur sitt liv; han kom i håg att han givit sin hustru
pengar på morgonen, att hon fick sova så länge hon ville och fick dricka
kaffe på sängen; men det lämpade sig icke för tillfället; han befann sig
i en svår belägenhet och vaknade till besinning av fruktan för den
tystnad som uppstått och de två vassa blickar som oavlåtligt betraktade
honom. Han fann sig stående med uret i hand. Uret? Var hade det kommit
ifrån! Varför sutto de här i mörkret och han stod! Jo, så var det, han
talade för dem om uret och de väntade på fortsättningen.

-- Detta ur, mina herrar, är visserligen inte något märkvärdigt ur. Det
är bara franskt guld.

De båda silverklockornas forne ägare gjorde stora ögon. Det var nytt för
dem!

-- Och jag tror att det bara är sju rubiner -- det är alls inte något
märkvärdigt ur -- det är snarare ett dåligt ur!

Han blev ond av någon hemlig orsak, som knappast hans hjärna visste, och
han måste bryta ut emot någonting. Han knackade uret i bordet och skrek:

-- Det är ett förbannat dåligt ur, säger jag. Hör på när jag talar! Tror
du mig inte, Fritz? Svara! Du sitter och ser så falsk ut. Du tror inte
vad jag säger! Jag ser på dina ögon, Fritz, att du inte tror vad jag
säger. Jag är människokännare, du! och jag kan nog gå i borgen för dig
en gång till! -- Antingen ljuger du eller ljuger jag. Hör på nu, ska jag
bevisa att du är en skurk. Mja! Hör på, Nyström! Om -- jag -- skriver
ett falskt intyg är jag en skurk då?

-- Visst fan är du en skurk, svarade Nyström ögonblickligen.

-- Ja! -- Mja!

Han försökte förgäves erinra sig, att Levin skrivit något falskt intyg
eller över huvud något intyg alls -- alltså förföll saken. Levin var
trött och fruktade att offret skulle förlora besinningen, så att det ej
skulle äga krafter kvar att kunna njuta av det tillärnade slaget. Han
avklippte sålunda med ett skämt i Falks egen stil.

-- Skål, gamla skurk!

Därpå lät han karbasen gå. Han tog nämligen fram ett tidningsnummer och
frågade Falk i en kall, mördande ton:

-- Har du läst Folkets Fana?

Falk stirrade på skandalbladet, men teg. Det oundvikliga skulle komma.

-- Det står en rolig artikel där om »Kollegiet för utbetalandet av
ämbetsmännens löner».

Falk blev vit i ansiktet.

-- Man säger att din bror har skrivit det!

-- Det är lögn! Min bror är ingen skandalskrivare! Inte _min_ bror, du!

-- Tyvärr har han dock fått stå för det! Han lär vara bortkörd från
verket.

-- Det ljuger du!

-- Nej! Jag såg honom för övrigt tillsammans med en slusk på Tennknappen
härom midda'n! Det är förbannat synd på pojke!

Detta var verkligen det värsta som skulle kunnat träffa Carl Nicolaus
Falk. Han var vanärad! Hans namn och hans fars namn -- allt vad de gamle
borgarne uträttat var förgäves gjort. Om någon kommit och berättat att
hans hustru hade dött -- då kunde den saken ha blivit hjälpt, en
penningförlust kunde också ha blivit reparerad. Om någon berättat, att
hans vänner Levin eller Nyström blivit arresterade för förfalskning, så
skulle han helt enkelt ha förnekat bekantskapen, ty han syntes aldrig
ute med dem. Men släktskapen med sin bror kunde han icke förneka. Han
var vanärad genom sin bror; det var ett faktum!

Levin hade haft ett visst nöje i att få frambära denna historia; ty
Falk, som aldrig gav sin bror något uppmuntrande tillmäle, då denne
hörde det, plägade däremot skryta med honom och hans förtjänster inför
sina vänner.

»Min bror, häradshövdingen! Hm! Det är ett huvud det! Han kommer att gå
långt, ska ni få se!» Att ständigt höra dessa indirekta förebråelser
hade retat Levin, så mycket mer som Carl Nicolaus drog upp en bestämd,
oöverstiglig skillnad mellan notarier och häradshövdingar, ehuru han
icke kunde precisera den med ord.

Levin hade utan att behöva lyfta sin hand fått en lysande hämnd, för så
gott pris, att han ansåg sig ha råd att vara ädelmodig och uppträda som
tröstare.

-- Nå, inte ska du ta det så förbaskat hett. Man kan ju vara människa
ändå, fast man är tidningsskrivare, och vad skandalen beträffar, så är
den inte så farlig. När man inte går åt enskilda personer, så är det ju
inte skandal; för övrigt är det mycket roligt skrivet, mycket kvickt och
det läses i hela sta'n.

Det sista tröstepillret höll på att sätta Falk i raseri.

-- Han har stulit mitt goda namn, mitt namn! Hur ska jag våga visa mig
på Börsen i morgon. Vad ska folk säga!

Med folk menade han egentligen sin hustru, vilken skulle bli mycket glad
över denna händelse, som gjorde mesalliansen mindre kännbar. Hans hustru
skulle bli hans jämlike -- denna tanke gjorde honom ursinnig! Han
fattades av ett osläckligt människohat. Han önskade, att han varit den
vanbördiges far, så skulle han åtminstone kunnat två sina händer genom
att begagna det faderliga prerogativet och utdela en förbannelse och så
varit fri, men en broderlig sådan, det hade man aldrig hört talas om!

Kanske han själv till någon del vållat sin vanära; hade han icke gjort
våld på broderns böjelse vid valet av bana, hade han kanske framkallat
detta genom uppträdet om morgonen, eller genom de ekonomiska svårigheter
han bragt honom uti? Han? Skulle han ha vållat detta? Nej! Han hade
aldrig begått någon låg handling; han var ren, han åtnjöt aktning och
anseende, han var icke skandalskrivare, han hade icke blivit bortkörd;
hade han icke ett papper i fickan med intyg på att han var den bästa vän
med det bästa hjärta, hade icke magistern nyss läst upp det. Jo,
visserligen! Han satte sig till att dricka -- omåttligt -- icke för att
döva sitt samvete, det behövde han icke, då han icke gjort något orätt,
utan för att kväva sin vrede. Men det halp icke, den kokade över och de
som sutto närmast blevo skollade.

-- Drick, era uslingar! Där sitter det där fäet och sover! Det är vänner
det där! Väck på honom du, Levin! Du! Du!

-- Vem skriker du åt? frågade den förolämpade Levin, med vresig ton.

-- Åt dig, naturligtvis!

Det växlades över bordet två blickar som icke lovade något gott. Falk,
som blivit vid bättre lynne av att se en annan människa ursinnig, tog en
fylld slev och hällde över huvudet på magistern, så att det rann ner
under skjortkragen.

-- Gör inte om det där, sade Levin bestämt och hotande.

-- Vem skulle hindra mig?

-- Jag. -- Ja just jag! Jag tillåter inte sådana skändligheter som att
du förstör hans kläder!

-- _Hans_ kläder! skrattade Falk. _Hans_ kläder! Är det inte min rock,
har han inte fått den av mig?

-- Nu går det för långt -- sade Levin och steg upp för att gå.

-- Jaså, du går nu! Du är mätt, du orkar inte dricka mer, du behöver mig
inte mer i kväll; vill du inte låna en femma? Va! Kan jag inte få den
äran att låna dig lite pengar? Eller ska jag skriva på i stället? Skriva
på, du!

Vid ordet »skriva på» spetsade Levin öronen. Tänk, om han skulle kunna
överraska honom i en sådan upprörd sinnesstämning. Han kände sig vek vid
den tanken.

-- Du ska inte vara orättvis, min bror, upptog han samtalet ånyo. Jag är
inte otacksam, och vet mer än väl att uppskatta din godhet; jag är
fattig, så fattig, som du aldrig varit och aldrig kan bli; jag har lidit
förödmjukelser, som du aldrig trott, men dig har jag alltid ansett som
en vän. När _jag_ säger ordet vän -- så menar jag det. Du har druckit i
kväll och är ledsen, och därför är du obillig, men jag försäkrar er,
mina herrar, att bättre hjärta än du har, Carl Nicolaus, det finns inte!
Och det är inte första gången jag säger det. Jag tackar dig för din
uppmärksamhet i dag, om jag nämligen kan ta åt mig den välfägnad, som
här har beståtts och de utmärkta viner här ha flödat. -- Jag tackar dig,
min bror, och dricker din skål. Skål, bror Carl Nicolaus. Tack,
hjärtligt tack! Du har inte gjort detta för inte! Kom det ihåg!

Detta, som framsades med en av rörelse (sinnesrörelse) vibrerande
stämma, hade underligt nog gjort verkan. Falk kände sig god; hade man
icke ånyo upprepat för honom att han hade ett gott hjärta. Han trodde
det. Ruset inträdde nu i det sentimentala stadiet. Man kom varandra
närmare, man talade turvis om sina goda egenskaper, om världens ondska,
om huru varmt man kände och huru gott man ville; man höll varandra i
hand. Falk talade om sin hustru, huru god han var emot henne; han talade
om huru andefattig hans sysselsättning var, huru djupt han kände bristen
på bildning, huru hans liv var förfelat; och när han druckit sin tionde
likör, anförtrodde han Levin, att han egentligen skulle ha velat ägna
sig åt den andliga banan, ja, blivit missionär. Man blev allt andligare
och andligare. Levin talade om sin avlidna mor, om hennes död och
begravning, om en försmådd kärlek och slutligen om sina religiösa
åsikter, »om vilka han icke talade med vem som helst»; och nu var man
inne på religionen. Klockan blev 1 och 2 och man fortsatte ännu, under
det Nyström sov så troget med huvudet och armarna på bordet. Kontoret
låg i en skymning av tobaksrök, som fördunklade gaslågornas sken; den
sjuarmade stakens sju ljus hade brunnit ner och bordet såg bedrövligt
ut. Ett och annat glas hade mist foten, cigarraska var strödd på den
nedsölade duken, tändstickor lågo kastade kring golvet. Genom hålen på
fönsterluckorna trängde nu dagsljuset in och bröt sig i långa strålar
genom tobaksmolnet och bildade en kabbalistisk figur på bordsduken
mellan de två troshjältarna, vilka voro som ivrigast i färd med att
omredigera Augsburgiska Bekännelsen. De talade nu med väsande röster,
deras hjärnor voro förslöade, orden kommo allt torrare, expansionen
minskades, oaktat den flitiga eldningen, man försökte ännu att skruva
upp sig i extasen, men den flämtade och flämtade, anden flydde, de
betydelselösa orden frambragtes ännu, men snart slocknade den sista
gnistan; de bedövade hjärnorna, vilka arbetat som piskade snurror,
sackade av och föllo ohjälpligt. Blott en tanke stod klar -- man måste
gå och sova, eller man vämjdes vid varandra, man ville vara ensam.

Nyström väcktes. Levin omfamnade Carl Nicolaus och stoppade tre cigarrer
i fickan. Man hade kommit för högt, för att så hastigt kunna stiga ner
igen och tala om reversen. Avsked växlades, värden släppte ut gästerna
-- och han var ensam! Han öppnade luckorna och dagsljuset föll in -- han
öppnade fönstret och en frisk luftström från Skeppsbron trängde fram
genom den trånga gränden, vars ena husrad var belyst av den uppgångna
solen. Klockan ringde fyra; denna lilla underbara ringning, som endast
den på bekymrets eller sjukdomens sömnlösa bädd, efter morgonen
törstande stackaren brukar få höra. Själva Österlånggatan, lastens,
smutsens, slagsmålens gata, låg där tyst, ensam, ren. Falk kände sig
djupt olycklig. Han var vanärad och han var ensam! Han stängde fönstret
och luckorna, och när han vände sig om och såg förödelsen, började han
städa; han plockade upp alla cigarrstumparna och kastade dem i kaminen,
han dukade av, han sopade, han dammade, han ställde var sak på sin
plats. Han tvättade sig i ansiktet och om händerna och kammade sig; en
polis skulle ha tagit honom för en mördare, som höll på att utplåna
spåren efter sin gärning. Men under allt detta tänkte han -- klart,
bestämt och redigt. Och när han fått rummet och sig själv i ordning,
hade han fattat ett beslut, vilket han verkligen länge förberett och som
nu skulle sättas i verket. Han skulle utplåna den vanära han lidit i sin
familj, han skulle stiga, han skulle bli en omtalad, en mäktig man; han
skulle börja ett nytt liv; han hade ett namn att upprätthålla och han
skulle förkovra det. Han kände, att en stor passion behövdes för att
hålla honom uppe efter det slag han fått i kväll; ärelystnaden hade
länge slumrat hos honom, man hade väckt den och nu var han färdig.

Han hade nu blivit fullkomligt nykter, han tände en cigarr, drack en
konjak och gick upp till sig, tyst och stilla, för att icke väcka sin
hustru.



                            FEMTE KAPITLET.
                            Hos förläggaren.


Arvid Falk skulle börja sina försök hos den mäktige Smith -- namnet hade
denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då han
en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet -- den
fruktade med sina tusen armar, vilken kunde göra en författare på tolv
månader av ganska dåligt virke till och med. Hans metod var känd, men
det fanns ingen som vågade begagna den, ty därtill fordrades en
exempellös grad av oblyghet. Den författare som togs om händer av honom
kunde vara säker om att få sitt namn färdigt, och därför var Smith
överlupen av författare utan namn. Såsom ett exempel på huru
oemotståndlig han var, och huru han kunde skjuta fram folk trots publik
och kritik, brukade följande anföras. En ung gosse, som aldrig skrivit
förr, hade gjort en dålig roman, som han bar upp till Smith. Denne råkar
tycka om första kapitlet -- mera läste han aldrig -- och beslutar att
världen skall ha en ny författare. Boken kommer ut; på omslagets baksida
lästes: »_Blod och svärd._ Roman av Gustav Sjöholm. Detta arbete av den
unge och lovande författaren, vars namn redan länge varit känt och högt
värderat i vida kretsar etc. ... Karaktärernas djup ... klarhet ...
styrka. På det högsta rekommenderas åt vår romanläsande allmänhet».
Boken kom ut den 3 april. Den 4 april stod en recension i den mycket
lästa huvudstadstidningen _Gråkappan_, i vilken Smith hade 50 aktier.
Recensionen slutade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke
giva honom det; och vi rekommendera detta arbete icke allenast åt den
romanläsande, utan även åt den romanskrivande allmänheten.» Den 5 april
stod boken annonserad i alla huvudstadens tidningar och i annonsen
följande utdrag: »Gustav Sjöholm är redan ett namn; vi behöva icke giva
honom det.» (Gråkappan.)

Samma kväll stod en recension i _Den Obesticklige_, vilken icke läses av
någon alls. Där omtalades boken som ett mönster för usel litteratur, och
recensenten svor på att Gustav Sjöblom (avsiktlig misskrivning av rec.)
icke var något namn alls. Men som _Den Obesticklige_ icke lästes, så
hördes icke oppositionen. De andra huvudstadsbladen, som icke i omdömen
ville sticka av mot den ledande vördnadsvärda Gråkappan, och icke vågade
för Smith, voro rätt milda, men icke mer. De trodde att Gustav Sjöholm
skulle kunna med arbete och flit i en framtid förskaffa sig ett namn.

Det var tyst några dagar, men i alla tidningar, i _Den Obesticklige_ med
fetstil, stod annonsen och ropade: »Gustav Sjöholm är redan ett namn.»
Men så dök där upp i X-köpings Allehanda en korrespondens, som for ut
emot huvudstadspressens hårdhet mot unga författare. Den hetlevrade
brevskrivaren slutade: »Gustav Sjöholm är helt enkelt ett snille, trots
doktrinära trähuvuns opposition.»

Dagen efter stod annonsen ånyo i alla tidningar och ropade: »Gustav
Sjöholm är redan ett namn» etc. (Gråkappan). »Gustav Sjöholm är ett
snille!» (X-köpings Allehanda.) Nästa häfte av Magasinet _Vårt Land_,
utgivet av Smith, innehöll på omslaget följande annons: »Det är en
glädje kunna meddela våra många läsare, att _den högt uppburne_
författaren Gustav Sjöholm _lovat_ oss till nästa häfte en
originalnovell» etc. Och så annons i tidningarna! Till Julen kom
slutligen kalendern _Vårt Folk_. Bland författare nämndes på
titelbladet: Orvar Odd, Talis Qvalis, Gustav Sjöholm m. fl. Faktum
kvarstod: Gustav Sjöholm var redan på åttonde månaden ett namn. Och
publiken, ja de kunde inte hjälpa det; de måste ha det i sig. De kunde
inte gå in i en boklåda och se på en bok förrän de måste läsa det, de
kunde inte ta i ett gammalt tidningspapper utan att det stod där
annonserat, ja det fanns icke något av livets förhållanden under vilket
de icke träffat på detta namn på en bit tryckt papper; fruarna fingo det
i matkorgen om lördagarna, pigorna buro hem det från hökarboden,
drängarna sopade upp det från gatan och herrarna buro det i
nattrocksfickan.

Med kännedom om denna Smiths stora makt, var det icke utan en viss
beklämning den unge författaren klättrade uppför hans mörka trappor i
Storkyrkobrinken. Länge fick han sitta och vänta och överlämna sig åt de
mest pinsamma betraktelser, tills dörren slås upp och en ung man med
förtvivlan i ansiktet och en pappersrulle under armen störtar ut.
Darrande inträder Falk i det innersta rummet, där den fruktade tog emot.
Sittande i en låg soffa, lugn och mild som en gud, nickade han vänligt
på sitt gråskäggiga, med en blå mössa försedda huvud och rökte så
fridfullt sin pipa, som om han icke nyss hade krossat en människas
förhoppningar eller stött en olycklig ifrån sig.

-- God dag, god dag!

Och han undersökte med ett par gudablickar den nykomnes kläder, vilka
han fann snygga, men därför bad han honom icke sitta ändå.

-- Mitt namn är ... Falk.

-- Jag har icke hört det namnet. -- Vad är herrns far?

-- Min far är död!

-- Nå, han är död! Gott! Vad kan jag göra för herrn?

Herrn upptog ur bröstfickan ett manuskript och framlämnade det till
Smith; denne satte sig på detsamma utan att betrakta det.

-- Nå, och detta skall jag låta trycka? Det är vers? Jaha, ja! Vet herrn
vad det kostar att trycka ett ark? Nej, det vet han icke!

Här stack han den okunniga i bröstet med pipskaftet.

-- Har herrn något namn? Nej! Har herrn utmärkt sig på något sätt? Nej!

-- Jag har för dessa dikter erhållit lovord av Akademien.

-- Vilken Akademi? Vitterhetsakademien! Ah, nå! Den som ger ut de många
flintsakerna. Nå!

-- Flintsakerna!

-- Ah, ja. Herrn vet ju, Vitterhetsakademien! Nå! Nere i Museum vid
Strömmen, nå!

-- Nej, herr Smith, Svenska Akademien, på Börsen ...

-- Nå ja! Den med Stearinljusen! Lika mycket! Det känner ingen människa
vad den är gott för! Nej, ser han, min gode herre, man skall ha ett
namn; som en Tegnell, en Öhronschlegel, en ja! Vårt land har många stora
skalder, som jag nu icke erinrar; men man skall ha ett namn. Herr Falk!
Hm! Vem känner Herr Falk? Icke jag åtminstone, och jag känner många
stora skalder. Jag sade häromdagen till min vän Ibsen: Hör nu, Ibsen --
jag kallar honom du -- hör nu, Ibsen, skriv något åt mitt Magasin; jag
betalar vad som helst! Han skrev, jag betalte -- men jag fick ock
betalt. Nå!

Den förkrossade unge mannen hade velat krypa ner mellan golvspringorna
och gömma sig, då han märkte att han stod inför en man som fick kalla
Ibsen du. Han ville ta igen sitt manuskript och springa sin väg, som den
där andra där nyss, ut, långt bort, till något större vattendrag. Smith
märkte nog detta.

-- Nå! Herrn kan skriva svenskt, jag tror nog det! Herrn känner också
vår litteratur bättre än jag gör! Nå. Gott! Jag har fått en idé! Jag har
hört att det finnes stora, sköna andliga författare långt bort i tiden,
under Gustaf Eriksson eller hans dotter Christin; nå, ja, lika gott. Jag
erinrar en, som har ett stort, mycket stort namn, som skrivit ett stort
versstycke om Guds skapade verk, tror jag! Håkan heter han i förnamn!

-- Haqvin Spegel, menar herr Smith! Guds verk och vila!

-- Ja, så! Nå! Jag har tänkt giva ut den! Vårt folk trängtar efter
religion i våra dagar; jag har märkt det; och man måste giva dem något.
Jag har visserligen nog givit dem förut av den Herman Franke och Arndt,
men den stora Stiftelsen kan sälja billigare än jag och nu vill jag giva
något gott, för gott pris. Vill herrn antaga den saken?

-- Jag vet icke vad mitt åliggande blir då det bara är fråga om en
omtryckning, svarade Falk, som icke vågade säga nej.

-- Ack nå, en sådan okunnighet! Redaktion och korrekturet då! Äro vi om
ens? Herrn ger ut! Icke så! Ska vi skriva en liten lapp? Arbetet
utkommer häftesvis. Icke så? En liten lapp! Ge mig pennan och bläcket
där! -- Nå!

Falk lydde; han kunde icke göra motstånd. Smith skrev och Falk skrev
under.

-- Så! Det var den saken! Nu den andra! Ge mig den lilla boken som
ligger där på hyllan! Den tredje hyllan! Så! Se nu, här! En brochyr!
Titel: _Der Schutzengel_. Nå, se nu vignetten! En ängel med ett ankare
och ett skepp -- det är en slättoppad skonare, tror jag! Man vet ju
vilken välsignelse sjöförsäkringen utövar på det allmänna sociala livet.
Alla människor ha ju någon gång skickat något, mycket eller litet, på
ett fartyg över sjön. Icke sant? Nå! Alla människor hava därför behov av
sjöförsäkring. Icke sant? Nå! Detta hava icke alla människor insett?
Nej! Därför är det ju den vetandes plikt att upplysa den ovetande? Nå!
Vi veta, herrn och jag veta, alltså böra vi upplysa. Denna bok handlar
om att varje människa bör försäkra sina saker, när han skickar dem över
sjön! Men denna bok är dåligt skriven! Nå! Därför skola vi skriva den
bättre! Icke sant? Herrn gör mig en novell på tio sidor till mitt
Magasin _Vårt Land_, och jag fordrar att herrn skall hava förstånd att
låta namnet _Triton_, så heter ett nytt bolag, som min brorson bildat
och som jag vill hjälpa, och man skall ju hjälpa sin nästa, icke sant?
Nå! Namnet _Triton_ skall förekomma två gånger, icke mer och icke
mindre; men så att det icke märkes! Förstår herrn?

Falk kände något motbjudande i den erbjudna affären, men det låg ju ännu
icke något ohederligt i förslagen och han fick ju arbete hos den
inflytelserike mannen, och allting i en handvändning, utan någon vidare
ansträngning. Han tackade sålunda och antog.

-- Herrn känner ju formatet! Fyra verktum på sidan gör mig fyrtio
verktum, à trettiotvå rader. Nå! Vi ska skriva en liten lapp, kanske.

Smith skrev en lapp och Falk skrev under.

-- Nå, så! Hör nu, herrn känner ju Svenska Historien? Se, nu, där på
hyllan igen! Där ligger en kliché, en trästock! Till höger! Nå! Kan
herrn säga mig vem den där damen är? Den skall vara en dronning!

Falk, som till en början icke kunde se annat än en svart trälapp,
upptäckte omsider några mänskliga drag och förklarade, att han trodde
det var Ulrika Eleonora.

-- Sa jag inte det! Hihihi! Den klossen har varit begagnad som dronning
Elisabeth av England och stått i en amerikansk folkbok, och nu har jag
fått den för gott pris med en otalig hop andra. Nu låter jag den passera
för Ulrika Eleonora i mitt Allmogebibliotek. Det är en god allmoge vi
har; den köper så snällt mina böcker. Nå, så! Vill herrn skriva texten?

Falks fint utbildade samvete kunde icke finna något egentligt orätt
häri, oaktat hans känslor voro mycket obehagligt berörda.

-- Nå! Så skriva vi en liten lapp! Sexton sidor liten oktav à tre
verktum, à 24 rader. Så!

Och så skrevs det igen! Som Falk ansåg audiensen slutad, gjorde han min
av att få igen sitt manuskript, på vilket Smith hela tiden hade suttit.
Men denne ville icke släppa det ur händerna, han skulle nog läsa det,
men det skulle komma att dröja, förklarade han.

-- Nå, herrn är en förståndig man, som vet vad tiden är värd. Här var
nyss en ung man, också med vers, ett stort versstycke, som jag icke kan
använda. Nå, jag erbjöd honom detsamma som jag erbjöd herrn; vet herrn
vad han sa? Han bad mig göra något som jag inte kan tala om. Ja! det sa
han och så sprang han. Han kommer inte att leva länge, den mannen! Adjö!
Adjö! Herrn skaffar ju Håkan Spegel! Nå. -- Adjö, adjö.

Smith pekade med pipskaftet på dörren och Falk avlägsnade sig.

Det var icke lätta steg han gick. Den trälappen var tung, där den låg i
hans rockficka, den drog honom mot marken, den ryckte honom tillbaka.
Han tänkte på den bleke unge mannen med manuskriptet, som vågat säga
sådant åt Smith, och han fick högfärdiga tankar. Men så uppdök minnet om
gamla fäderneförmaningar och råd, och då framkom den gamla lögnen, att
allt arbete är lika aktningsvärt och förehöll honom hans högmod, och så
tog han sitt förnuft till fånga och gick hem för att skriva 48 verktum
Ulrika Eleonora.

Som han varit ute i god tid, befann han sig sittande vid skrivbordet
redan klockan nio. Han stoppade en stor pipa, vek av två ark papper,
torkade sina stålpennor och skulle erinra sig vad han visste om Ulrika
Eleonora. Han slog upp Ekelund och Fryxell. Där stod mycket under
rubriken Ulrika Eleonora, men om henne själv stod nästan ingenting.
Klockan halv tio hade han uttömt ämnet; han hade skrivit upp när hon var
född, när hon dog, när hon tillträdde regeringen, när hon avsade sig
den, vad föräldrarna hette och med vem hon var gift. Det var ett
ordinärt utdrag ur en kyrkbok -- och det fyllde icke mer än tre sidor --
återstod således endast tretton. Han rökte några pipor. Han grävde med
pennan i bläckhornet, som om han fiskat efter midgårdsormar, men det kom
ingenting upp. Han måste yttra sig om hennes person, göra en lätt
karaktärsteckning; han kände att han måste uttala en dom om henne.
Skulle han berömma henne eller riva ner henne? Som han var indifferent i
frågan, kunde han icke besluta sig för någondera förrän klockan blev
elva. Han rev ner henne -- och var på slutet av fjärde sidan -- återstod
tolv. Här voro goda råd dyra. Han skulle tala om hennes regering, men
som hon icke regerat, så var där intet att tala om. Han skrev om rådet
-- en sida -- återstod elva; han räddade Görtz' ära -- en sida --
återstod tio! Han var icke halvvägs ännu! Vad han hatade den kvinnan!
Nya pipor, nya stålpennor! Han gick tillbaka i tiden, han gjorde en
återblick, och som han var uppretad, råkade han stryka ner sitt gamla
ideal, Carl XII, men det gick så kvickt att därigenom bara en enda sida
blev lagd till de andra. Rest nio! Han gick framåt i tiden och hackade
på Fredrik I. En halv sida! Han såg med längtande blickar ner åt
papperet, såg var halvvägs låg, men kunde aldrig komma dit. Han hade
dock gjort sju och en halv små sidor, där Ekelund bara hade en och en
halv. Han kastade trälappen på golvet, sparkade den under byrån, kröp
efter den igen, dammade av den och lade den på bordet! Vilka kval! Han
kände sig så torr i sin själ som buxbomsstocken, han sökte skruva upp
sig till åsikter dem han icke ägde, han försökte uppväcka några känslor
för den avlidna drottningen, men hennes tråkiga drag, ristade i trä,
gjorde samma intryck på honom som han på trälappen. Han insåg då sin
oförmåga och han kände sig förtvivlad, förnedrad! Och det var denna bana
han utbytt mot den andra! Han tog åter igen sitt förnuft till fånga och
övergick till skyddsängeln. Den var ursprungligen författad för ett
tyskt bolag, som hette _Nereus_, och innehöll i korthet följande: Herr
och fru Schloss hade utvandrat till Amerika och där förvärvat stora
ägodelar, vilka de, för att berättelsen skulle bli möjlig, varit nog
opraktiska att förvandla i dyrbara lösören och nipper, och, för att
dessa desto säkrare skulle förkomma och ingenting kunna räddas, skickat
dem i förväg på en första klassens ångare, Washington n:o 326 i Veritas,
kopparförhydd och med vattentäta skott försedd, samt assurerad i det
stora tyska sjöförsäkringsbolaget _Nereus_ för 400,000 thlr. Nå! Herr
och fru Schloss avreste med barnen på den bästa ångaren på
White-Star-Line, Bolivar, vilken var assurerad i det stora tyska
sjöförsäkringsbolaget _Nereus_, med en grundfond av 10,000,000 dollars,
och ankommo till Liverpool. Resan fortsattes. De hade kommit till
Skagens udde. Vädret hade naturligtvis varit vackert och himlen
strålande klar hela vägen, men just som de kommo till Skagens farliga
udde bröt stormen naturligtvis lös; fartyget blev vrak, föräldrarna, som
voro livförsäkrade, drunknade, och garanterade därigenom de räddade
barnen en summa av 1,500 pund sterling. Barnen blevo naturligtvis mycket
glada häröver och ankommo vid gott lynne till Hamburg för att taga i
besittning både livförsäkringssumman och föräldraarvet. Döm om deras
bestörtning, då de där fingo underrättelse om att Washington, fjorton
dagar förut, strandat på Doggers Bankar och att hela deras
förmögenhet gått oassurerad till botten. Återstod sålunda endast
livförsäkringssumman. De skyndade till bolagets agentur, men döm om
deras förskräckelse, då de fingo höra att föräldrarna uraktlåtit
inbetala sista premien, som förfallit till betalning dagen förut --
vilket öde! -- Just samma dag de drunknade! Barnen blevo häröver mycket
ledsna och sörjde bittert sina föräldrar, vilka så duktigt arbetat för
dem. Gråtande föllo de i varandras armar och svuro, att de hädanefter
alltid skulle sjöförsäkra sina saker och aldrig försumma att inbetala
sina livförsäkringspremier.

Och detta skulle nu lokaliseras och tillämpas på svenska förhållanden,
göras läsbart, till en novell, med vilken han skulle göra sitt inträde i
litteraturen! Åter igen vaknade högmodets djävul och viskade att han var
en lump, om han tog befattning med dessa saker, men denna röst tystades
snart ner av en annan röst, som kom från magtrakten och som åtföljdes av
ovanliga sugande och stickande känslor. Han drack ett glas vatten och
rökte en ny pipa, men obehaget ökades; hans tankar blevo mörkare; han
fann sitt rum otrevligt, tiden tycktes lång och enformig; han kände sig
matt och nedslagen; allting tycktes honom vara motigt; hans tankar voro
fadda och rörde sig om ingenting eller endast oangenäma ting, och
samtidigt ökades den kroppsliga olusten! Han undrade om han var hungrig!
Klockan var ett och han brukade icke äta förrän tre! Han undersökte
oroligt sin kassa. Trettiofem öre! Alltså ingen middag! Det var första
gången i hans liv! Han hade aldrig haft sådana bekymmer förr! Men med
trettiofem öre behövde man icke svälta. Han kunde ju skicka efter bröd
och öl. Nej, det kunde han icke, ty det gick icke an, det passade icke,
och att gå själv ner på mjölkmagasinet? Nej! Och att gå ut och låna?
Omöjligt! Det fanns ingen han ville låna av! Med vissheten härom rasade
hungern fram som ett lössläppt vilddjur och rev honom och slet honom och
jagade honom kring rummet. Han rökte den ena pipan efter den andra för
att döva odjuret, men det hjälpte inte. Nu gick en trumvirvel nere på
kaserngården, och han såg huru gardisterna marscherade upp med sina
kopparflaskor för att få middag; det rökte ur alla skorstenar han såg,
middagsklockan ringde på Skeppsholmen, det fräste i grannens,
poliskonstapelns, kök, och stekoset trängde ut genom den öppna
farstudörren och in till honom; han hörde slamret av knivar och
tallrikar i rummet bredvid och huru barnen läste bordsbönen;
stenläggarna nere på gatan sovo, mätta, sin middag på de tomma
matsäcksknytena; han var så övertygad om, att hela staden åt middag i
denna stund, alla utom han ensam! Och han blev ond på Gud. Då sprang en
klar tanke genom hans hjärna. Han tog Ulrika Eleonora och skyddsängeln
och lade in dem i ett papper, varpå han skrev Smiths namn och adress,
och så gav han budet sina trettiofem öre. Då andades han lättare och
lade sig på sin soffa och svalt med högmod i sitt sinne.



                            SJÄTTE KAPITLET.
                              Röda rummet.


Samma middagssol, som sett Arvid Falk duka under i första kampen mot
hungern, lyste så munter in i stugan vid Lill-Jans, där Sellén stod i
skjortärmarna framför sitt staffli och målade på sitt stycke, som
följande dag skulle upp på utställningen innan klockan 10, färdigt,
fernissat och försett med ram. Olle Montanus satt i fållbänken och läste
i den underbara boken, som han fått låna på en dag mot sin halsduk;
dessemellan kastade han en blick på Selléns målning och uttalade sitt
gillande, ty han beundrade i Sellén en stor talang. Lundell höll i ro på
med sin korsnedtagning; han hade redan tre tavlor uppe på utställningen
och avvaktade inköpet, liksom många andra, med en viss spänning.

-- Det är bra, Sellén! -- sade Olle. Du målar gudomligt!

-- Får jag se nu på din spenat, inföll Lundell, som av grundsats aldrig
beundrade något.

Motivet var enkelt och storartat. Ett flygsandfält på Hallands kust med
havet i bakgrunden; höststämning, solglimtar genom brustna moln; en del
av förgrunden utgjordes av flygsand med nyss uppkastad, ännu
vattendrypande tång, solbelyst; därnäst havet, ett gott stycke utåt i
stark skugga och hög sjö med vita kammar, men längst bort i horisonten
lyser solen igen och öppnar perspektiv i det oändliga. Staffaget
utgjordes endast av en trupp sträckfåglar. Det var en tavla som talade
och som måste förstås av varje ofördärvat sinne, som haft mod att göra
ensamhetens hemlighetsfulla, rika bekantskaper och som sett flygsand
kväva lovande skördar. Och detta var målat med ingivelse och talang;
stämningen hade givit färgen och icke tvärtom.

-- Du skall ha någonting i förgrunden, predikade Lundell. Sätt dit en
förgrundsko!

-- Ah, du pratar! svarade Sellén.

-- Gör som jag säger, din galning, annars får du inte sälja. Sätt dit en
figur, en flicka; jag skall hjälpa dig om du inte kan, se här ...

-- Seså! Inga dumheter! Vad ska man med kjolar ute i blåsten att göra.
Du är då för tokig efter kjolar!

-- Nå, gör som du vill, svarade Lundell hemligen stött över skämtet med
en av hans svaga sidor. -- Men nog kunde du ha gjort storkar i stället
för de där gråmasarna, som man inte vet vad det är för en sort. Tänk dig
deras röda ben mot det mörka molnet, vilken motsättning!

-- Ah, det begriper du inte!

Sellén var icke stark i motiveringen, men han var viss på sin sak och
hans sunda instinkt ledde honom säkert över alla misstag.

-- Men du får inte sälja, upptog Lundell, som var mån om kamratens
ekonomiska välgång.

-- Nå, så får jag leva ändå! Har jag någonsin fått sälja? Är jag sämre
för det! Tror du inte jag vet att jag skulle få sälja, om jag ville måla
som de andra; tror du inte jag kan måla lika dåligt som de? Jo,
vasserra! Men jag vill inte!

-- Men du ska väl tänka på att betala dina skulder! Du är skyldig mäster
Lund på Grytan ett par hundra riksdaler.

-- Nå, det blir han inte fattig på! För övrigt har han fått en tavla som
är värd dubbelt så mycket!

-- Du är då den egenkäraste människa jag hört! Den tavlan var inte värd
20 riksdaler.

-- Jag uppskattar den till fem hundra, enligt gängse pris! Men tycke och
smak är så olika här i världen, gunås. Jag tycker att din korsfästning
är usel, du tycker den är bra. Nå! Det kan ingen förtänka dig! Det är så
olika, si!

-- Emellertid har du förstört krediten för oss andra på Grytan; mäster
Lund sa upp mig i går, och jag vet inte var jag skall få någon middag i
dag!

-- Nå vad ska du med den att göra! Man får väl leva ändå! Jag har inte
ätit middag på två år!

-- Å, du rövade allt till dig en här om dagen av den där
häradshövdingen, du fick i dina klor.

-- Ja, det var sant! Det är en snäll gosse! Det är en talang för övrigt,
det var mycket natur i hans vers; jag läste några härom kvällen. Men jag
fruktar han är litet för vek för att kunna ta sig fram i världen; han
har så ömtåliga känslor, den kanaljen!

-- Får han vara i ditt sällskap, så ger det sig nog. Men jag tycker det
är gudlöst att se hur du bara har förstört den där unga Rehnhjelm på den
här korta tiden. Du lär ha gått och satt i honom att han skall gå in vid
teatern!

-- Nej, har han talat om det! Ja, det är en baddare! Han blir nog bra,
han, om han får leva; men det är inte så gott, det, när det är så
fasligt ont om mat! -- Guds död! Nu är färgen slut! Har du något vitt?
Nå gudan nåda ä' inte alla tuberna så klämda, så -- du måste ge mig
färg, Lundell.

-- Jag har inte mer än jag behöver själv, och om jag också hade, så
skulle jag akta mig att ge dig något!

-- Nå, prata inte skräp; du vet att det är brått.

-- Allvarsamt, jag har inte dina färger! Om du hushållade, så skulle de
räcka längre ...

-- Ja, det där veta vi! Tag hit pengar då!

-- Pengar, jo det var just att tala om!

-- Opp med dig, Olle, då; du ska ut och stampa!

Vid ordet stampa gjorde Olle en glad min, ty då visste han att det
skulle bli mat också. Sellén började söka omkring i rummet.

-- Vad ha ni för slag? Ett par stövlar! Dem få vi tjugufem öre på, men
det är bättre att sälja dem.

-- Det är Rehnhjelms, dem får du inte ta, avbröt Lundell, som ämnade
begagna dem på eftermiddagen, när han skulle gå till sta'n. -- Ska du ta
andras saker, tycker du?

-- Ja, vad gör det. Han ska få betalt för dem sen! Vad är det här för
ett paket? En sammetsväst! Den var vacker! Den tar jag själv, så får
Olle bära bort min! Kragar och manschetter! Ah, det är bara papper! Ett
par strumpor! Se där, Olle, tjugufem öre! Lägg dem i västen!
Tombuteljerna får du lov att sälja! Jag tror det är så gott du säljer
alltihop!

-- Ska du gå och sälja andras saker; du har då inte någon rättskänsla,
avbröt Lundell ånyo, som hade haft starka spekulationer att på
övertygelsens väg komma i besittning av det där paketet, som länge
frestat honom.

-- Ah, det får han betalt för sen! Men det här blir ingenting! Vi måste
ta ett par lakan ur sängen! Vad gör det? Inte behöva vi några lakan! Se
så, Olle! Stoppa in bara!

Olle gjorde med stor färdighet en påse av ett lakan och stoppade in
alltihop, under Lundells ivrigaste protester.

Sedan påsen var färdig, tog Olle den under armen, knäppte ihop den
trasiga bonjouren för att bättre kunna dölja västens frånvaro, och
vandrade i väg åt staden.

-- Han ser ut som en tjuv, sade Sellén, där han stod i fönstret och
tittade illmarigt ut åt vägen. -- Får han bara gå i fred för polisen nu,
så är det bra! -- Raska på, Olle! ropade han efter den bortgående. Köp
sex franska bröd och två halva öl, om det blir något över på färgen!

Olle vände sig om och svängde med hatten så tillitsfullt, som om han
redan hade kalaset i bakfickorna.

Lundell och Sellén voro ensamma. Sellén stod och beundrade sin nya
sammetsväst, som så länge varit föremål för Lundells tysta låga. Lundell
skrapade sin palett och kastade avundsjuka blickar på den förlorade
härligheten. Men det var inte det, han nu ville tala om och som han hade
så svårt att komma fram med.

-- Se hit på min tavla ett tag, sade han. Vad tycker du nu, allvarsamt!

-- Du ska inte knåpa och rita på henne, du ska måla! Var kommer ljuset
ifrån? Ifrån kläderna, ifrån de nakna partierna! Det är ju alldeles
tokigt! Vad andas de där människorna? Färg, linolja! Jag ser ingen luft!

-- Nå, menade Lundell, det där är så olika, som du säger! Men vad menar
du om kompositionen?

-- För mycket folk!

-- Ja, du är då faslig; jag ville nära på ha dit ett par till!

-- Låt mig se nu! Det är ett fel här! -- Sellén sköt dessa långa
blickar, som äro egna för kustbon eller slättbon!

-- Ja, det är ett fel! Kan du se det? medgav Lundell.

-- Det är bara karlfolk! Det är lite för torrt!

-- Ja, just det! Tänk att du kunde se det!

-- Du vill alltså ha en kvinna?

Lundell såg efter om han gycklade, men det var svårt att se, ty nu
visslade han.

-- Ja, det fattas mig en kvinno-_figur_, svarade han.

Det blev tyst, och det blev obehagligt, när man var så gamla bekanta på
tu man hand.

-- Om jag kunde begripa hur jag skulle bära mig åt för att få en modell.
Akademiens vill jag inte ha, ty dem känner hela världen, och det här
ämnet är religiöst för övrigt.

-- Du vill ha något finare? Oui! Jag förstår! Om hon inte skulle vara
naken, så kunde kanske jag ...

-- Inte ska hon vara naken, är du galen, ibland så mycket karlar; för
övrigt är det ett religiöst ämne ...

-- Ja, ja, det där veta vi. Hon skall emellertid ha kostym, litet
österländsk, stå lutad framåt, kan jag tro, låtsas ta upp något från
marken, visa axlarna, halsen och första dorsalerna, jag förstår! Men
religiöst, si, som Magdalena! Oui! Fågelperspektiv, si!

-- Du ska då gäckas med allting också; och dra ner allt!

-- Till saken! Till saken! Du skall ha dig en modell, för det skall man;
du känner ingen själv! Gott! Dina religiösa känslor förbjuda dig att
skaffa en sådan, alltså ska Rehnhjelm och jag, två lättsinniga sällar,
skaffa dig en!

-- Det ska vara en anständig flicka, det säger jag på förhand!

-- Naturligtvis, ja! Vi ska se till vad vi kan göra åt saken, i
övermorgon, då vi få pengar.

Och så målades det igen, tyst och stilla, tills klockan blev fyra, och
tills hon blev fem. Då och då kastade man oroliga blickar utåt vägen.
Sellén avbröt först den ängsliga tystnaden.

-- Olle dröjer! Det har bestämt hänt honom något! sade han.

-- Ja, det hänger inte rätt ihop, men varför ska du också jämt skicka
den där stackaren! Du kan just gå dina ärenden själv.

-- Å, han har inte annat att göra, och han går så gärna!

-- Det vet du inte, och för övrigt skall jag säga dig, att man inte vet
var Olle slutar. Han har stora funderingar och kan vilken dag som helst
vara på benen igen, och då kan det vara gott att få räknas bland hans
vänner!

-- Nej, vad säger du! Vad är det för storverk han skall göra? Jag tror
nog, att Olle kommer att bli en stor man, fast det icke blir som
bildhuggare! Men det var mig en baddare att dröja! Tror du han kunnat gå
och köpa upp pengarna?

-- Ja, ja! Han har inte fått ett Guslån på länge, och frestelsen kanske
blev honom för stark, svarade Lundell och tog in två hål i svångremmen,
under det han funderade på huru han skulle ha gjort i Olles ställe.

-- Nå, man är inte mer än människa, och människan är sig själv närmast,
ifyllde Sellén, som hade alldeles klart för sig huru han skulle ha
gjort! Det här törs jag emellertid inte vänta på; jag måste ha färg, om
jag skall så stjäla den! Jag går ut och söker Falk.

-- Ska du nu suga den stackarn igen! Du tog ju av honom i går till
ramen! Det var inte småpengar, det!

-- Å, kära du! Jag har nu en gång tvungits att bita huvet av skammen, så
det kan inte hjälpas. Vad får man inte underkasta sig! För övrigt är
Falk en storsinnad man, som kan förstå hur det kan vara ställt. Nu går
jag emellertid! Kommer Olle hem, så säg att han var ett nöt! Adjö med
dig! Titta ner i _Röda Rummet_, så ska vi se till om vår Herre är så
nådig och ger oss någon mat innan solen går ned! -- Stäng dörrn, när du
går, och lägg nyckeln under tröskeln! Adjö!

Han gick, och icke lång stund därefter befann han sig utanför Falks dörr
borta på Grevmagnigatan. Han knackade, men fick intet svar! Då öppnade
han dörren och steg på. Falk, som troligen haft oroliga drömmar, spratt
upp ur sömnen och stirrade på Sellén utan att känna igen honom.

-- God afton, bror, hälsade Sellén.

-- Å kors, är det du! Jag måtte ha drömt något underligt! God afton,
sitt ner och rök en pipa! Är det afton redan?

Sellén, som trodde sig känna igen symptomerna, låtsades dock icke märka
något, utan tog upp samtalet.

-- Bror var väl inte på Tennknappen i dag?

-- Nej, svarade Falk förvirrad, jag var inte där. Jag gick på Iduna!

Han visste verkligen inte om han drömt så eller om han varit där, men
han blev glad över att han sade det, ty han blygdes över sitt missöde.

-- Ja, det var rätt, intygade Sellén. De ha inte bra mat på Tennknappen!

-- Nej, jag kan inte just skylla! sade Falk. Deras köttsoppa är så
förbannat dålig!

-- Ja och så står den där gamla källarmästaren och räknar smörgåsarna,
den lymmeln.

Vid ordet smörgåsarna vaknade Falk till medvetande, men han kände sig
icke hungrig vidare, ehuru han var litet matt på benen. Ämnet var
emellertid obehagligt och måste med första bytas om.

-- Nå, sade han, du har väl din tavla färdig tills i morgon?

-- Nej, gunås, det är inte så väl.

-- Vad är det nu då?

-- Jag hinner omöjligen inte.

-- Hinner inte? Varför sitter du inte hemma och arbetar?

-- Ack, det är den där gamla eviga historien, kära bror! Det fattas
färg! Färg!

-- Nå, det kan väl hjälpas! Har du inga pengar kanske?

-- Det vore ingen nöd då!

-- Och jag har inga heller! Hur ska vi då bära oss åt?

Sellén slog ner ögonen tills blickarna kommo i jämnhöjd med Falks
västficka, där en ganska tjock guldkedja kröp in; inte därför att Sellén
kunde tro att det var guld, kontrollerat guld, ty det kunde han icke
fatta hur man kunde vara så överdådig och bära så mycket pengar utanpå
en väst. Hans tankar hade emellertid fått en bestämd riktning och han
fortfor:

-- Om jag åtminstone hade något att låna på, men vi voro så oförsiktiga
och buro bort vinterrockarna första solskensdag i april.

Falk rodnade. Han hade inte varit med om sådana där affärer förr.

-- Låna ni på överrockar? frågade han. Få ni låna någonting på sådant?

-- Låna får man nog på allting -- allting, betonade Sellén. Bara man har
någonting.

Det gick omkring för ögonen på Falk. Han måste sätta sig. Därpå tog han
upp sin guldklocka.

-- Vad tror du man får på den här, med kedja?

Sellén vägde de blivande panterna i sin hand och betraktade dem med
kännaremin.

-- Är det guld? frågade han med svag stämma.

-- Det är guld!

-- Kontrollerat?

-- Kontrollerat!

-- Båda delarna?

-- Båda delarna!

-- Hundra riksdaler! förklarade Sellén och skakade sin hand så att den
gyllene kedjan rasslade. -- Men det är synd! Bror ska inte gå och sätta
bort sina saker för min skull!

-- Nåväl, för min skull då, sade Falk, som icke ville tillvälla sig ett
sken av en oegennytta, den han icke ägde. Jag behöver också pengar. Vill
du förvandla dem i pengar, så har du gjort mig en tjänst!

-- Nå, låt gå då, sade Sellén, som icke ville genera sin vän med några
ogrannlaga frågor. Jag ska stampa dem! Tag på dig nu, bror! Livet är
bittert ibland, ser du, men vi få väl dras me't ändå!

Han klappade Falk på axeln med en hjärtlighet, som icke ofta trängde
igenom de försvarsverk av hån han hade anlagt omkring sig, och de gingo
ut.

Klockan hade blivit sju innan ärendet var uträttat. Därpå begåvo de sig
ut att köpa färg och sedan tågade de ner till Röda Rummet.

Berns salong hade vid denna tid just börjat spela sin kulturhistoriska
roll i Stockholmslivet, i det att den tog döden på det osunda
café-chantant-livet, vilket under en period av sextiotalet florerade
eller grasserade i huvudstaden och därifrån spred sig över hela landet.
Här samlades vid sjutiden skaror av ungt folk, vilka befunno sig i det
abnorma tillstånd, som inträder då man lämnar föräldrahemmet och räcker
tills man kommer i eget; här sutto skaror av ungkarlar, som flytt den
ensliga kammaren eller vindskupan för att få sitta i ljus och värme och
träffa en mänsklig varelse att samtala med. Värden på stället hade gjort
flera försök att roa sin publik med pantomim, gymnastik, balett och så
vidare, men man hade så tydligt visat honom, att man icke gick dit för
att bli road, utan för att få vara i fred, att man sökte ett samtalsrum,
ett samlingsrum, där man var viss på att man när som helst kunde leta
upp en bekant; och som musiken icke utgjorde något hinder för samtals
förande, tvärtom, så tolererades den och ingick så småningom i
Stockholmarens aftondiet bredvid punschen och tobaken. Så blev Berns
salong hela Stockholms ungkarlsklubb. Och där valde kotteriet sig sin
vrå, och Lill-Jansborna hade åt sig inkräktat det inre schackrummet
innanför södra läktarn, vilket i anseende till dess röda möblering och
för korthetens skull så småningom antog namn av Röda Rummet. Där var man
alltid säker att träffas, om man ock varit skingrade som agnar under
dagens lopp; därifrån företogs formliga razzier omkring salen, då nöden
var stor och det gällde att uppspåra några pengar; då bildades kedja;
två man tiraljerade läktarna och två togo salongen på långsidorna över;
det var som att dra not, och sällan drog man fåfängt, då ju nya gäster
ständigt tillströmmade under aftonens lopp. I kväll behövde icke något
sådant arbete ifrågakomma, och det var därför Sellén stolt och lugn slog
sig ner vid Falks sida i den röda fondsoffan.

Sedan de spelat en liten komedi med varandra rörande vad som skulle
drickas, stannade de vid att de borde äta. De hade just börjat sexan,
och Falk kände sina krafter stiga, då en lång skugga kastades över deras
servis -- och framför dem stod Ygberg, lika blek och tärd som vanligt.
Sellén, som var i lyckliga omständigheter och då alltid var god och
artig, frågade genast om han inte ville göra dem sällskap, i vilken
anhållan Falk instämde. Ygberg krusade, under det han gjorde ett
överslag över assietternas innehåll, om han skulle kunna bli mätt eller
bara halvmätt.

-- Häradshövdingen har en vass penna, sade han för att avvända
uppmärksamheten från sina strövtåg med gaffeln omkring brickan.

-- Hur så? Har jag? svarade Falk och flammade upp; han trodde icke att
någon gjort bekantskap med hans penna.

-- Den där artikeln har gjort mycken lycka!

-- Vilken artikel? Jag förstår inte!

-- Å, jo! Den där korrespondensartikeln till Folkets Fana, angående
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner!

-- Det har inte jag skrivit!

-- Så säger man däremot i kollegiet! Jag träffade en bekant extra
ordinarie därifrån; han uppgav er som författare, och förbittringen lär
icke vara obetydlig!

-- Vad säger ni?

Falk kände sig skyldig till hälften, och nu fick han klart för sig vad
Struve den där kvällen på Mosebacke hade suttit och skrivit. Men Struve
hade dock blott varit referent, Falk hade talat, och han ansåg sig
skyldig att stå vid vad han sagt, även med våda att bli ansedd som --
skandalskrivare! När han nu kände att återtåget var honom avskuret,
insåg han klart att här endast fanns ett sätt och det var: att gå på!

-- Nåväl, sade han, jag är upphovsmannen till den artikeln! Låt oss tala
om något annat! Vad tycker notarien om Ulrika Eleonora? Är det inte en
intressant figur? Eller sjöförsäkringsaktiebolaget Triton? Eller Haqvin
Spegel?

-- Ulrika Eleonora är den intressantaste karaktär i hela Svenska
historien, svarade Ygberg allvarligt; jag har just emottagit en
beställning på en uppsats om henne.

-- Av Smith? frågade Falk.

-- Ja, hur vet ni det?

-- Då känner ni Skyddsängeln också?

-- Hur vet ni det där?

-- Jag skickade dem åter på middagen i dag.

-- Det är orätt att icke arbeta! Ni kommer att ångra det! Tro mig!

En hektisk rodnad hade uppstigit på Falks kinder och han talade
feberaktigt. Sellén satt lugn och rökte och hörde mera på musiken än på
talet, som dels icke intresserade honom, dels icke var begripligt för
honom. I soffhörnet där han satt kunde han genom de båda
dörröppningarna, som ledde utåt södra läktaren och lämnade utsikt öppen
åt salongen, se över till den norra läktaren. Genom det väldiga rökmoln,
som alltid stod över svalget mellan de båda läktarna, kunde han dock
urskilja ansiktena på dem som befunno sig på andra sidan. Plötsligt
fästes hans uppmärksamhet på något långt bort i fjärran. Han ryckte Falk
i armen.

-- Nej, se, en sådan luver! Se, där bakom vänstra gardin!

-- Lundell!

-- Jo, just han! Han går och söker en Magdalena! Se, nu talar han till
henne! Det var en rar unge!

Falk rodnade så att Sellén observerade det.

-- Söker han sina modeller här? frågade han förvånad.

-- Ja, var skulle han annars få dem! Han kan inte gå och ta dem i
mörkret!

Strax därefter inträdde Lundell och hälsades av Sellén med en
beskyddande nick, vars betydelse han trodde sig kunna läsa, varför han
också bugade sig artigare än vanligt för Falk, och på ett förolämpande
sätt uttryckte sin förvåning över Ygbergs närvaro. Ygberg, som noga
observerade detta, fattade tillfället i flykten och frågade vad Lundell
behagade förtära, varvid denne gjorde stora ögon; -- han tycktes befinna
sig bland idel magnater. Och han kände sig mycket lycklig, han blev vek
och människovänlig, och sedan han fått en sexa med varmt, erfor han ett
behov att finna ett uttryck åt vad han kände. Han hade något att säga
Falk, det var tydligt, men han kunde icke komma på det. Olyckligtvis
spelade orkestern just Hör oss Svea och befann sig i nästa ögonblick
inne på Vår Gud är oss en väldig borg.

Falk beställde in mera dryckesvaror.

-- Häradshövdingen älskar som jag den gamla goda kyrkosången, började
Lundell.

Falk visste icke att han föredrog någon kyrkosång egentligen, utan han
frågade Lundell om han icke ville dricka punsch. Lundell hyste
betänkligheter; han visste icke om han vågade. Han skulle kanske äta
litet mera först, han var så klen i att dricka, vilket han ansåg sig
skyldig att bevisa genom att anfallas av en svår men kort hosta efter
det han tömt tredje supen.

-- _Försoningsfacklan_ är ett bra namn, fortfor han; det visar på samma
gång försoningens djupa, religiösa behov och det ljus, som kom i världen
då det största bland under skedde, som är de högfärdiga till en
förargelse.

Han lade i det samma en köttbulle bakom sista oxeltanden och såg efter
vad verkan det talet skulle ha -- men han blev icke smickrad då han såg
tre fåniga anleten, vilka uttryckte den största häpnad, vändas emot sig.
Han måste tala tydligare.

-- _Spegel_ är ett stort namn och hans tal är icke som de Fariséers. Vi
erinra oss alla, att han skrivit den härliga psalmen _Nu tystna de
klagande ljud_, vars make man får söka! Skål, häradshövding; det gläder
mig att ni är en sådan representant!

Här upptäckte Lundell, att han icke hade något i glaset. -- Jag tror jag
får lov att ta mig en halva.

Två tankar surrade genom Falks hjärna: 1:o Karlen super ju brännvin! 2:o
Hur kan han veta det där om Spegel? En misstanke flög därpå som en blixt
över honom, men han ville icke veta något, utan sade endast:

-- Skål, herr Lundell!

Det obehagliga samtal, som härpå skulle följa, inställdes lyckligtvis
genom Olles ankomst. Ty denne kom verkligen, kom trasigare än vanligt,
smutsigare än vanligt och efter utseendet än mera ofärdig i höfterna,
vilka stucko ut som bogspröt under bonjouren, vilken numera blott hölls
igen av en enda knapp strax ovan första revbenet. Men han var glad och
skrattade, då han såg så mycket mat och dryck på bordet, och till
Selléns fasa började han redogöra för utgången av sin mission och
avbörda sig sina kommissioner. Han hade verkligen blivit tagen av
polisen.

-- Här har du kvittona!

Han räckte två gröna pantsedlar över bordet till Sellén, som
ögonblickligen förvandlade dem till en papperskula.

Därpå hade han blivit förd till ett vaktkontor. Han visade att ena
rockkragen fattades. Så fick han uppge sitt namn. Det var naturligtvis
falskt! Ingen människa hette Montanus! Därpå födelseort: Västmanland!
Det var naturligtvis falskt, ty överkonstapeln var själv därifrån och
han kände nog sina landsmän. Därpå ålder: tjuguåtta år. Det var lögn,
»ty han måste minst vara fyrtio». Bostad: Lill-Jans! Det var lögn, för
där bodde ingen mer än en trädgårdsmästare. Yrke: Artist! Det var också
lögn, »för han såg ut som en hamnbuse».

-- Här har du färgen, fyra tuber! Se på dem!

Därpå hade knytet blivit uppslitet, varvid ena lakanet blivit
sönderrivet.

-- Därför fick jag bara en och tjugufem för bägge! Se på kvittot, får du
se, att det är rätt!

Sedan hade han blivit tillfrågad var han stulit de där sakerna. Olle
hade svarat, att han icke hade stulit de där sakerna, varpå
överkonstapeln fäst hans uppmärksamhet på, att här icke var frågan om,
_om_ han stulit dem, utan _var_ han stulit dem! Var? Var? _Var?_

-- Här är pengar tillbaks, tjugufem öre! Jag har inte tagit några.

Därpå hade protokoll blivit upprättat över »de stulna sakerna», vilka
blivit förseglade med tre sigill. Förgäves hade Olle bedyrat sin oskuld,
förgäves hade han vädjat till deras rättskänsla och humanitet. Detta
sista vädjande hade den verkan, som det tycktes, att konstapeln föreslog
att man skulle taga till protokoll att »fången» -- han var redan fånge
-- vid tillfället varit överlastad av starka drycker, vilket även
influtit med den inskränkningen likväl -- att orden »starka drycker»
utgingo. Sedan överkonstapeln upprepade gånger bett konstapeln erinra
sig, om icke fången gjort motstånd vid förrättningen, och denne
försäkrat, att han icke kunde taga på sin ed att fången gjort motstånd
(vilket i sådant fall kunnat vara betänkligt nog, alldenstund denne hade
en lömsk och hotande uppsyn), men väl att han »tyckt» det fången försökt
göra motstånd genom att fly in i en portgång, så togs detta till
protokoll.

Därpå uppsattes en rapport, som Olle befalldes underskriva. Rapporten
lydde på: att en mansperson med lömsk och hotande uppsyn hade anträffats
smygande utefter vänstra husraden på Norrlandsgatan, klockan fyra och
trettiofem eftermiddagen, med ett knyte av misstänkt beskaffenhet.
Häktade mansperson var vid tillfället iförd bonjour av grön korderoj,
(saknande väst), byxor av blå boj, skjorta märkt i linningen P. L.
(vilket bevisade antingen att den var stulen eller att häktade uppgivit
falskt namn), grårandiga yllestrumpor och låg filthatt med en
hönsfjäder. Häktade hade uppgivit antagna namnet Olle Montanus, föregav
sig falskligen vara född i Västmanland av bondfolk, och sökte göra
troligt att han var artist, samt angav Lill-Jans som bostad, vilket
bevisligen var falskt. Försökte göra motstånd vid häktningen genom att
fly in i en portgång.

Därpå följde specifikation på det stulna knytets innehåll. Som Olle
vägrade erkänna rapportens riktighet, telegraferades genast till
fängelset, varpå en droska avförde fången, knytet och en poliskonstapel.
Då de åkte in på Myntgatan hade Olle fått sikte på räddaren,
riksdagsmannen Per Ilsson i Träskåla, en landsman till honom, vilken han
anropade och som bevisade att rapporten var falsk, varpå Olle släpptes
lös och återfick sitt knyte. Och nu var han här, och --

-- Här ha ni franska bröden! Det är bara fem kvar, jag har ätit upp ett.
Och här är ölet.

Han lade verkligen upp fem bröd, som han tog ur bakfickorna, och två
buteljer öl, som han fick upp ur byxfickorna, varefter hans figur
återtog sina vanliga disproportioner.

-- Bror Falk får ursäkta Olle, han är inte van vid att vara bland folk
-- stopp in bröna igen, Olle; vad är det för dumheter, rättade Sellén.

Olle lydde. Lundell ville icke släppa brickan ifrån sig, oaktat han
betat av så nätt, att man icke efter spåren kunde bestämma vad som legat
på assietterna, men brännvinsflaskan nalkades då och då glaset, varefter
Lundell liksom i tankarna tog sig en halva. Då och då steg han upp eller
vände han sig om på stolen för att »se efter» vad de spelade; varvid
hans gester noga iakttogos av Sellén. Så kom Rehnhjelm. Tyst och drucken
satte han sig ner och sökte ett mål för sina irrande blickar, där de
kunde vila sig, under det han åhörde Lundells förmaningar. Hans trötta
öga slog sig slutligen ner på Sellén och stannade på sammetsvästen,
vilken hela senare delen av kvällen utgjorde ett rikt ämne för hans
tysta betraktelser. Ett ögonblick ljusnade hans ansikte såsom vid åsynen
av en gammal bekant, men så slocknade ljuset igen, när Sellén, som
märkte »att det drog», knäppte igen rocken. Ygberg beskyddade Olle med
en sexa och tröttnade icke att mecenatlikt uppmana honom att ta för sig
och att fylla hans glas. Musiken blev, ju längre det led på kvällen, av
en allt livligare natur och samtalen blevo därefter. Falk erfor ett
ganska stort behag i detta bedövningstillstånd; här var varmt, ljust,
bullrande, rökigt, och här sutto människor, vilkas liv han förlängt med
några timmar, och som därför voro lyckliga och glada som flugor, vilka
kvicknat till av några solstrålar. Han kände sig befryndad med dem, ty
de voro olyckliga i det hela, och de voro försynte, de förstodo vad han
sade, och när de yttrade sig, talade de som människor och icke som
böcker; till och med deras råhet hade ett visst behag, ty däri fanns så
mycken natur, så mycken oskuld, och själva Lundells hyckleri kunde icke
väcka hans motvilja, ty det var så naivt och satt så löst påklistrat att
det när som helst kunde rivas bort. Och så gick kvällen och det blev
slut på den dag, som oåterkalleligt kastat honom in på litteratörens
törniga bana.



                            SJUNDE KAPITLET.
                          Jesu efterföljelse.


Följande morgon väcktes han av städerskan, som framlämnade ett brev,
vilket befanns vara av följande lydelse:

             Timot. Cap. X., v. 27, 28, 29. Första Corinth.
                          Cap. VI, v. 3, 4, 5.

Dyre Br!

Vår H:s J. Chr. Nåd och Frid, Fadrens kärlek och D. H. A:s delaktighet
etc. Amen!

Jag såg av Gråkappan i går afton att du ämnar utgiva Försoningsfacklan.
Sök mig i min verksamhet i morgon bittida före 9.

                                                         Din Återlöste
                                                    _Nathanael Skåre_.

Nu förstod han Lundells gåtor, till en del!

Han kände visserligen icke den stora Gudsmannen Skåre personligen och
visste intet om Försoningsfacklan, men han var nyfiken och beslöt att
hörsamma den närgångna kallelsen.

Kl. 9 stod han på Regeringsgatan framför det väldiga fyravåningshuset,
vars fasad var klädd med skyltar ifrån källarvåningen ända upp till
taklisten. _Christliga Boktryckeri Aktiebolaget Friden_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Guds barns arvedel_, ½ tr. upp. _Expeditionen av
Yttersta Domen_, 1 tr. upp. _Expeditionen av Fridsbasunen_, 2 tr. upp.
_Redaktionen av Barntidningen: Föd mina Lam_, 1 tr. upp. _Direktionen
för Christliga Bönhusaktiebolaget Nådastolen, verkställer utbetalningar
och beviljar lån mot första inteckning i fastighet_, 3 tr. upp. _Kom
till Jesus_, 3 tr. upp. Obs. ==> Ordentliga utsäljare som kunna ställa
borgen erhålla sysselsättning därstädes. _Missions-Aktiebolaget Örnen_
utdelar 1867 års vinst med ränte-kupong, 2 tr. upp. _Christliga
Missionsångaren Zululu's kontor_, 2½ tr. upp.

==> Ångaren avgår, vill Gud, den 28:de dennes. Gods mottages mot
connoissement och certifikat å kontoret Skeppsbron, där ångaren lastar.

_Syföreningen Myrstacken_ mottager gåvor å nedra botten. _Prästkragar_
tvättas och strykas hos _Portvakten_! _Oblat_ à 1,50 pr skålp. säljas
Hos _Portvakten_! Obs. _Svarta Frackar_ passande för Nattvardsynglingar
uthyras även. _Ojäst Vin_ (Math. 19: 32) finnes att köpa hos
_Portvakten_! à 75 öre kannan, utan kärl.

På nedra botten till vänster om porten var en Kristlig bokhandel. Falk
stannade och läste på de i fönstret utlagda böckernas titlar! Det var
det gamla vanliga: indiskreta frågor, närgångna tillvitelser,
förnärmande förtroligheter, allt så väl och så länge känt. Men vad som
mera ådrog sig hans uppmärksamhet var de många illustrerade
tidskrifterna, vilka med sina stora, engelska träsnitt lågo utbredda för
att locka folk. Barntidningarna hade isynnerhet ett retande program, och
biträdet i boden visste berätta huru gamla gubbar och gummor kunde långa
stunder stå utanför fönstret och betrakta illustrationerna, vilka
tycktes göra ett rörande intryck på deras fromma sinnen och väcka minnen
från en flydd -- kanske i fåvitsko -- flydd ungdom. Falk fattades ett
ögonblick av en gudlös tanke, som han dock genast skickade bort till det
sedliga öfolket som äter blod och dricker sitt bröd, och han blygdes
över sin tanke.

Han stiger upp mellan Pompejanska väggmålningar för de breda trapporna,
vilka bra mycket påminna om den väg, som icke leder till saligheten, och
kommer så in i ett stort rum, inrett som en banksal med pulpeter för
ännu icke uppstigna kamrerare, kassörer och bokhållare. Mitt i rummet
står ett skrivbord, stort som ett altare, men liknande en orgel med
många stämmor, vilka senare här utgöras av en hel klaviatur knappar till
lufttelegrafer och trumpetlika talrör, som kommunicera med alla
byggnadens lokaler. På golvet står en stor man, med ridstövlar,
prästrock knäppt på en knapp uppe vid halsen, så att den liknar en öppen
uniformssyrtut, vit halsduk och ovanför densamma en sjökaptensmask, ty
det riktiga ansiktet har kommit bort i en pulpetklaff eller i en
packlår. Den store mannen piskar sina blanka stövelskaft med ett ridspö,
vars knopp, symboliskt, utgöres av en hästfot, och röker en stark
regalia, vilken han ivrigt tuggar, som det tyckes, för att hålla munnen
i verksamhet. Falk betraktade den store mannen med förvåning.

Detta var således sista modet på den sortens människor, ty det är mod på
människor också! Detta var den store förkunnaren, som lyckats göra det
modernt att vara syndig, att törsta efter nåd, att vara usel, fattig,
eländig, på alla möjliga sätt dålig med ett ord! Denne man hade gjort
frälsningen fashionabel! Han hade uppfunnit ett evangelium för Stora
Trädgårdsgatan! Nådens ordning hade blivit sport! Man hade kappridningar
i syndfullhet, där den sämsta vann priset, man hade schnitzeljakter
efter fattiga själar som skulle frälsas, men man hade också, erkännom
det, skallgångar efter offer, på vilka man skulle öva sig i bättring
genom att göra dem till föremål för den grymmaste välgörenhet.

-- Jaså, det är herr Falk! säger masken. Välkommen, min vän! Ni kanske
behagar se min verksamhet! Förlåt, herr Falk är ju återlöst? Ja! Nå! Det
här är tryckeribolagets expedition -- ursäkta ett ögonblick.

Han går fram till orgeln och drar ut ett par stämmor, varpå höres till
svar en vissling.

-- Var så god och se er omkring så länge!

Han sätter munnen till en trumpet och ropar: -- »_Sjunde basunen och
åttonde ve!_ Nyström! Mediæval, 8, i förråd, fraktur i rubrikerna, namn
spärrade!»

En röst svarar i samma trumpet: »Fattas manuskript!» Masken sätter sig
vid orgeln, tar en penna och ett ark papper och låter pennan fara över
papperet under det han talar genom cigarren.

-- Denna verksamhet -- är av ett -- sådant omfång -- att den snart nog
överstiger -- mina krafter -- och -- min hälsa skulle vara -- sämre än
den -- är -- om -- icke jag skötte den -- så -- väl.

Han springer upp och drar ut en annan stämma och ropar i en annan
trumpet: Korrektur på _Har du betalt dina skulder?_ -- Och så fortsätter
han att tala ett, och skriva ett annat.

-- Ni undrar -- varför -- jag -- går klädd -- i ridstövlar -- så -- här.
Det -- är emedan -- jag för det första -- rider -- för -- min hälsas --
skull ...

En pojke kommer in med korrektur. Masken räcker det över åt Falk och
säger med näsan -- emedan munnen är upptagen -- »läs av det där!», under
det han skriker med ögonen åt pojken: »vänta!»

-- För det andra -- (med en rörelse på öronen säger han skrytsamt åt
Falk: »hör ni att jag är med!») -- emedan jag anser -- att en andans man
-- icke bör utmärka -- sig -- genom -- sitt -- yttre -- framför -- andra
-- människor -- ty -- detta -- kallas -- andligt -- högmod -- och --
giver lastarenom -- rum.

En bokhållare inträder och hälsas av masken med pannlädret, det enda
parti som icke är upptaget.

Hällre än att sitta sysslolös tar Falk hand om korrekturet och läser.
Cigarren fortfar att tala.

-- Alla andra -- människor -- ha ridstövlar -- jag vill för ingen del
utmärka mig -- i det yttre -- därför -- emedan jag icke -- är någon --
skrymtare -- begagnar jag -- ridstövlar.

Därpå lämnar han manuskriptet åt pojken och skriker -- med munnen: »Fyra
vinkelhakar _Sjunde Basunen_ åt Nyström!» -- Och sedan till Falk:

-- Nu är jag ledig fem minuter! Behagar ni stiga in i lagerrummet.

Till bokhållaren:

-- Zululu lastar?

-- Brännvin, svarar bokhållaren med en rostig röst.

-- Går det an? frågar masken.

-- Det går an! svarar bokhållaren.

-- Nå så i Guds namn, då! -- Kom, herr Falk.

De träda in i ett rum, som är klätt med hyllor, vilka äro fyllda med
bokpackor. Masken rappar dem på ryggen med sitt ridspö, och säger
högmodigt -- rent ut:

-- Det här har jag skrivit! Vad sägs om det? Är det inte mycket? Ni
skriver också -- litet! Om ni får hålla på, så kommer ni också att
skriva så här mycket! -- Han bet och slet i cigarren och spottade sedan
ut flagorna, vilka yrde som fäflugor innan de satte sig på bokryggarna,
varvid han såg ut som om han tänkte på något föraktligt.

-- Försoningsfacklan? Hm! Jag tycker det är ett dumt namn! Tycker inte
ni det också? Har ni hittat på det?

Det var första gången Falk fick tillfälle att svara på hans tal, ty
liksom alla stora män svarade han själv på sina frågor, och nej blev
svaret. Längre hann han icke förrän masken var i gång igen.

-- Jag tycker det är ett mycket dumt namn! Nåå! Och ni tror att den
kommer att gå?

-- Jag känner ingenting om saken, och vet icke varom ni talar.

-- Känner ingenting?

Han tar en tidning och företer.

Falk läser med häpnad följande annons:

»Subskriptionsanmälan: _Försoningsfacklan_. Tidskrift för Kristliga
Allmänheten. Utkommer snart under redaktion av Arvid Falk. (Prisbelönt
författare av Vitterhetsakademien.) Första häftet upptages av Håkan
Spegels Guds skapade verk, ett versstycke av erkänd religiös anda och
djup kristlighet.»

Han hade glömt att kontramandera Spegel och nu stod han där svarslös!

-- Hur stor upplaga? Hä? -- Tvåtusen, antager jag. -- För litet! Duger
inte! Min _Yttersta Dom_ går i tiotusen och jag stoppar ändå inte in mer
än -- vad ska jag säga -- femton rena!

-- Femton?

-- Tusen, gosse!

Masken tycktes ha glömt sin roll och råkat in i några gamla tag.

-- Nåväl, fortfor han. Ni vet, att jag är en omtyckt predikant, jag kan
säga det utan skryt, då hela världen vet det! Ni vet att jag är mycket
omtyckt, det kan jag nu inte hjälpa en gång, men det är så! Jag skulle
ju vara en skrymtare, om jag sa, att jag inte visste vad hela världen
vet! Nåväl, jag skall understödja ert företag i början! Ni ser den här
säcken! Om jag säger att den innehåller brev från personer, fruntimmer
-- ja ja, var lugn: jag är gift -- som anhålla om mitt porträtt, så har
jag inte sagt för mycket.

Nu var det verkligen bara en påse, som han piskade upp.

-- För att bespara dem och mig mycket besvär och på samma gång göra en
människa en stor tjänst har jag tänkt att ni skulle få tillstånd att
göra min biografi, med porträtt, varigenom ert första nummer skulle gå
ut i tiotusen och ni därigenom kunna stoppa in en tusen rena bara på det
numret!

-- Men, herr pastor -- (han tänkte säga kapten) -- jag vet ingenting om
denna affär!

-- Betyder ingenting! Ingenting alls! Förläggaren har själv skrivit till
mig och anhållit om mitt porträtt! Och det är ni som skall biografera
mig! För att underlätta ert besvär har jag låtit en vän sätta upp
huvudinnehållet av densamma, så att ni blott behöver göra en inledning
-- kort och uttrycksfull, några vinkelhakar på sin höjd! Nu vet ni det!

Falk blev försagd över så mycket förutseende, förvånad över att
porträttet var så olikt originalet och att vännens handstil var så lik
maskens egen.

Masken hade överlämnat porträtt och manuskript, samt räckte nu fram sin
hand för att bli tackad.

-- Hälsa -- -- förläggaren! -- Han var så nära att säga Smith att en
lätt rodnad uppsteg mellan hans polisonger.

-- Men pastorn känner ju inte mina åsikter -- protesterade Falk.

-- Åsikter? Hä? Har jag frågat om era åsikter? Jag begär aldrig någon
människas åsikter! Bevara mig Gud! Jag? Aldrig!

Han piskade ännu en gång av ryggarna på sina förlagsartiklar, öppnade
dörren, visade ut sin biograf och återvände till sin altartjänst.

Falk kunde som vanligt, och vilket var hans olycka, icke förrän efteråt
finna passande svar på tal och han var redan nere på gatan innan han
fann det. En källarglugg som händelsevis stod öppen (och icke var
upptagen av annonser) mottog biografien och porträttet i sin vård.

Därpå gick han upp till närmaste tidningsbyrå för att införa en
reklamation om Försoningsfacklan och sedan gå en säker hungersdöd till
mötes.



                           ÅTTONDE KAPITLET.
                            Arma fosterland!


Klockan slog tio i Riddarholmen några dagar därefter, då Falk anlände
till Riksdagshuset för att hjälpa Rödluvans referent med Andra Kammaren.
Han påskyndade sina steg, ty i det här verket, där man var ordentligt
avlönad, menade han, skulle man väl vara på slaget. Han gick upp
utskottsvägen och blev visad till Andra Kammarens vänstra
referentläktare. Han trädde med en viss högtidlig känsla ut på de få
plankor som likt ett duvslag blivit upphängda under taklisten, där »det
fria ordets män skulle åhöra huru landets heligaste intressen
diskuterades av dess värdigaste medlemmar». Det var alldeles nytt för
Falk, det här, men han blev icke tillintetgjord av några stora intryck,
då han skådade ner från sin hylla och såg den tomma salen under sig,
vilken liknade bra nog en Lancasterskola. Klockan var fem minuter över
tio, men ännu fanns icke en levande själ mer än han själv där. Det rådde
några minuter en tystnad, som påminde om landskyrkans före predikan; ett
sakta knaprande ljuder genom salen. »En råtta», tänker han; men så
upptäcker han genom rymden, på referentläktaren mitt emot, en liten
nedtrampad figur, som formerar en blyertspenna på barriären, och han ser
hur spånorna snöa ner och lägga sig på borden inunder. Det finnes icke
mycket, som hans öga kan vila sig på, där det trevar omkring de tomma
väggarna, men det sätter sig slutligen på den gamla väggklockan från
Napoleon I:s dagar, vars kejserliga, nyförgyllda emblem sitta och
symbolisera nytt uppkok på något gammalt. Men visarna, som peka tio
minuter över tio, symbolisera också -- ironiskt -- någonting, då
dörrarna i bakgrunden slås upp och en man träder in. Det är en gammal
en; hans skuldror hava börjat bågna under bördan av allmänna värv, hans
rygg har satt sig under tyngden av kommunala uppdrag, hans hals har
kastat sig under långvarigt vistande i fuktiga ämbetsrum, kommittésalar,
bankvalv och dylikt, det ligger något pensionerat i hans lidelsefria
steg på den långa cocosmattan, som leder fram till katedern. När han
kommer mitt på gången, i höjd av den kejserliga klockan, stannar han --
han tyckes vara så van att stanna mitt på vägen och se sig omkring, och
även tillbaka; men nu stannar han och jämför sitt spindelur med
vägguret, och han skakar ett missnöjt skakande på sitt gamla, anlitade
huvud: för fort! för fort! och hans ansikte uttrycker ett överjordiskt
lugn, lugn över att hans klocka icke kan gå för långsamt. Han fortsätter
vandringen framåt gången med samma steg som om han vandrade mot sin
levnads mål, och det var starkt frågan om han icke funnit det där borta
i den ärosamma länstolen i katedern.

När han uppnått målet, stannar han, tar upp sin näsduk och snyter sig
stående; därpå låter han blicken fara ut över den lyssnande åhörarskaran
av bänkar och bord, och säger något betydelsefullt, t. ex. »Mina Herrar,
nu snöt jag mig!» och så sätter han sig och försjunker i ett
presidentlikt lugn, som kunde vara sömn, om det icke vore vaka; och
ensam, som han tror, i det stora rummet, ensam med sin Gud, bereder han
sig på att hämta krafter till den kommande dagens mödor, då ett starkt
knaprande från vänster, högt uppe under taket, kommer honom att spritta
till och kasta om halsen, så att han med en trekvartsblick kan mörda den
råtta, som vågade knapra i hans närvaro. Falk, som icke beräknat
resonansens styrka i duvslaget, mottager dödsstöten från den mördande
blicken, vilken dock mildras på nedfarten från taklisten och hinner
viska, ty den vågar icke säga det högt: »det var bara en referent; jag
fruktade, att det var en råtta». Men så överfölls mördaren av en djup
ånger över den synd hans öga begått, och han döljer sitt ansikte i
handen -- och gråter? -- Nej, han gnuggar bort den fläck som åsynen av
ett vidrigt föremål gjort på hans ögas näthinna.

Men det börjar gavla i dörrarna, ledamöter anlända, och visarna på
vägguret krypa fram, fram. Ordföranden utdelar gratifikationer i nickar
och handtryckningar åt de goda, samt straffar de onda med att vända sitt
ansikte ifrån dem, ty han måste vara rättvis som den högste.

Nu kommer Rödluvans referent, ful, onykter och osövd; detta oaktat visar
han sig finna ett nöje i att giva sannfärdiga svar på den nykomnes
frågor.

Dörrarna gavla en gång till, och in kommer en person med så säkra steg,
som om han vore hemma hos sig, Kammarförvanten i Kansliet för skatternas
påläggande och Aktuarien i Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens
löner; han går ända fram till länstolen och hälsar bekant på
ordföranden, och han river i papperen som om det vore hans egna.

-- Vem är det? frågar Falk.

-- Det är Överskrivaren, svarar vännen i Rödluvan.

-- Vad? Skriver ni här också!

-- Också! Det ska du snart se! De har en hel våning med skrivare där
ute; de ha vindarna fulla med skrivare och de ska snart ha skrivare i
källarn!

Nu kryllar det som i en myrstack där nere. Klubban faller och det blir
tyst. Överskrivaren läser upp protokollet för förra sammanträdet och
detta godkännes utan motstånd. Därpå uppläser samme man en anhållan om
tjänstledighet på fjorton dagar för Jon Jonsson i Lerbak.

Beviljas!

-- Har ni tjänstledighet här också? frågar den nykomne förvånad.

-- Jo då! Jon Jonsson ska hem och sätta potatis i Lerbaken.

Nu börjar estraden fyllas med ungt folk, beväpnade med pennor och
papper. Idel gamla bekanta från gamla extraordinarietiden. De slå sig
ned omkring småbord som om de skulle formera preferencepartier.

-- Det där är skrivarna, upplyste Rödluvan. -- De tyckas känna igen dig!

Och de göra det verkligen, ty de påtaga sina pincenez och titta alla
uppåt duvslaget, lika nedlåtande uppåt, som parkettplatserna på teatern
titta uppåt raderna. Nu viska de sins emellan och utbyta meningar om en
frånvarande, som, efter alla tecken, måste befinna sig på den stol där
Falk sitter. Falk känner sig så djupt rörd av så mycken uppmärksamhet,
att han icke hälsar allt för vänligt på Struve, som inträder i
duvslaget, sluten, ogenerad, sluskig och konservativ.

Överskrivaren uppläser en anhållan eller motion om beviljande av anslag
till nya tågmattor i tamburen och mässingsnummer på galoschhyllorna.

Beviljas!

-- Var sitter oppositionen? frågar den oinvigde.

-- Ja, du, det vete fan, var den sitter.

-- De svara ju ja till allting.

-- Vänta till lite längre fram på dagen, så får du höra.

-- Ha de inte kommit ännu då?

-- Här kommer man och går, som man behagar.

-- Det är ju precis som ett ämbetsverk!

Den konservative Struve, som åhört det lättfärdiga talet, anser sig böra
representera regeringen.

-- Vad är det lilla Falk säger för slag? Han ska inte morra!

Falk behöver så lång tid för att välja lämpligt svar att förhandlingarna
hinna taga sin början där nere.

-- Du skall inte bry dig om honom, tröstar Rödluvan; han är alltid
konservativ när han har pengar till middag, och han har nyss lånat en
femma av mig!

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 54 angående Ola
Hipssons motion om gärdesgårdarnas avskaffande.

Träpatron Larsson från Norrland yrkar obetingat bifall: »Hur skall det
gå med våra skogar?» utbrister han, jag vill bara fråga: »hur skall det
gå med våra skogar!», och han kastar sig flämtande ner på bänken. Denna
kärnfulla vältalighet har fallit ur modet på de sista tjugu åren, och
scenen mottages med fnissningar, varefter dödsarbetet i norrlandsbänken
upphör av sig självt.

Ölandsrepresentanten föreslår sandstensmurar; Skånerepresentanten
föredrager buxbomshäckar; Norrbottningen tycker för sin del, att
gärdesgårdar äro onödiga, när man inga åkrar har, och en talare på
Stockholmsbänken anser att frågan bör hänskjutas till en kommitté av
sakkunniga, han betonar sakkunniga personer. Men då blir det en storm.
Hellre döden än en kommitté! Man begär proposition. Motionen avslås, och
gärdesgårdarna få stå tills de falla av sig själva.

Överskrivaren läser: Statsutskottets utlåtande n:o 66 angående Carl
Jönssons motion om indragning av anslaget till Bibelkommissionen. Vid
detta ärevördiga namn på en hundraårig institution slocknar själva
grinet och en vördnadsfull tystnad uppstår i salen. Vem skulle våga
angripa religionen i dess grundvalar, vem skulle våga blottställa sig
för den allmänna förkastelsen! Biskopen i Ystad begär ordet.

-- Skall jag skriva? frågar Falk.

-- Nej, det rör inte oss vad han säger.

Men den konservative Struve skriver följande referat:

»Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. mänskligh:s förenade
namn. år 829. år 1632. Otroshjält. Nyhetsmak. Guds ord. Människ. ord.
Hundraår. Ansgar. Nitälsk. Redb. Oväld. Skickligh. Lärd. Sv. Kyrk.
bestånd. Urgammal Svenskm. ära. Gustav I. Gust. II. Lützens kullar.
Europas ögon. Eftervärldens Dom. Sorg. Vanära. Den gröna torvan.
Handtvagning. De hava icke velat.»

Carl Jönsson begär ordet.

-- Nu skriver _vi_! säger Rödluvan.

Och de skriva, medan Struve broderar på biskopens sammet.

»Prat! Stora ord. Kom. suttit 100 år. Kostat 100,000 rdr. 9 ärkebisk. 30
profess. Ups. sammanl. 500 år. Arvodister. Sekreter. Amanuens. Ingenting
gjort. Provark. Dåligt arb. Pengar, pengar, pengar! Var sak vid dess
namn. Humb. Ämbetsm. Utsug. System.»

Inte en röst höjer sig, men vid den tysta voteringen bifalles motionen.

Under det Rödluvan med van hand putsar upp Jönssons hackiga anförande
och sätter en stark rubrik ovanför, vilar sig Falk. Men då hans öga
råkar besöka åhörareläktaren, träffar det ett gammalt bekant huvud, som
ligger upplagt på barriären och vars ägare heter Olle Montanus. Han
liknar i detta ögonblick en hund, som ligger och vaktar ett ben, och det
var icke utan att han så gjorde, men det visste icke Falk, efter som
Olle var mycket hemlighetsfull.

Nu visade sig där nere vid bänken under högra läktaren, just där den
nedtrampade varelsen hade låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en
herre i blå, civil uniform med trekantig hatt under armen och en
pappersrulle i handen.

Klubban föll och det uppstod en ironisk, elakartad tystnad.

-- Skriv, sade Rödluvan, men tag bara siffrorna; jag tar det andra.

-- Vem är det?

-- Det är kungliga propositioner.

Nu lästes det ur pappersrullen: »Kungl. Maj:ts N. Proposition om höjande
av anslaget till Departementet för adliga ynglingars förkovrande i
levande språk, under titeln Skrivmaterialer och Expenser från 50,000 rdr
till 56,000 rdr 37 öre.»

-- Vad är expenser? frågar Falk.

-- Vattenkaraffiner, paraplyställ, spottlådor, jalusier, middagar på
Hasselbacken, gratifikationer o. d. Håll mun på dig; det kommer mera!

Pappersrullen fortfar: »K. M. N. Proposition om anslag till sextio nya
officersbeställningar på Vestgöta kavalleri.»

-- Var det sextio? frågade Falk, som var alldeles främmande för
statsmannaangelägenheter.

-- Sextio var det! Skriv bara!

Pappersrullen knorrade upp sig och blev allt större och större.

»K. M. N. Proposition om anslag till fem nya ordinarie kanslistplatser
vid Kollegiet för utbetalandet av Ämbetsmännens löner.»

Stor rörelse vid preferenceborden; stor rörelse på Falks stol.

Pappersrullen knorrade ihop sig igen, ordföranden steg upp, tackade med
en bugning som frågade »behagas det inte mera?», och pappersrullens
ägare satte sig i bänken och började blåsa bort spånorna, som den
nedtrampade hade fällt, men hans styva guldbroderade krage hindrade
honom från att falla i samma frestelse till den synd, för vilken
ordföranden hade dukat under på morgonen.

Förhandlingarna pågingo. Sven Svensson i Torrlösa begär ordet i
fattigvårdsfrågan. Liksom på ett givet tecken resa sig alla
referenterna, gäspa och sträcka sig.

-- Nu gå vi ner och äta frukost, upplyser Rödluvan sin myndling. Vi ha
en timme och tio minuter på oss.

Men Sven Svensson talar.

Kammarens ledamöter börja röra på sig, några gå ut. Ordföranden samtalar
med några goda ledamöter och uttrycker därigenom å regeringens vägnar
sitt ogillande över vad Sven Svensson kommer att säga. Två äldre
ledamöter från Stockholmsbänken föra en till utseendet nykommen ungherre
fram till den talande för att förevisa denne som ett underligt djur; de
betrakta honom några ögonblick under ögonen, finna honom löjlig och
vända honom ryggen.

Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser Falk om, att den
talande är kammarens »plågoris». Han är varken kall eller varm, kan icke
användas av något parti, kan icke vinnas för något intresse, men talar,
talar. Men vad han talar om -- det kan ingen säga, ty han har aldrig
blivit refererad i någon tidning och ingen har brytt sig om att se efter
i protokollen, men skrivarna vid borden hava svurit, att när de en gång
få makten, så skola de låta ändra grundlagarna för hans räkning.

Men Falk, som har en viss svaghet för allt som blir obemärkt, stannar
kvar och får höra vad han aldrig hört på länge: en ärans man, som sin
väg ostraffligen vandrar och som frambär de förtrycktas och
misshandlades klagan -- som ingen hör på.

Struve har vid åsynen av lantmannen redan tagit sitt parti och gått ned
på källaren, dit nu de andra följa och varest de träffa halva kammaren.

När de ätit och blivit något druckna, gå de upp igen och sätta sig på
vageln, och de få ännu en stund höra Sven Svensson eller rättare se
honom tala, ty nu är pratet efter frukosten så livligt att man icke hör
ett ord av den talande.

Men det blir dock slut en gång. Ingen har något att invända, talet leder
icke till någon åtgärd, det är som om det aldrig skulle ha varit.

Överskrivaren, som under tiden hunnit springa upp i sina kollegier,
tittat i sina Posttidningar och rört om sina brasor, är nu åter på sin
plats och läser:

»Statsutskottets memorial n:o 72 i anledning av Per Ilssons i Träskåla
motion om anslag av 10,000 rdr till reparation av de gamla
skulpturarbetena i Träskåla kyrka.»

Hundhuvudet på åhörareläktarens barriär såg hotande ut, som om det
ämnade bevaka sitt ben.

-- Känner du den där missbildningen borta på läktaren? frågade Rödluvan.

-- Olle Montanus, ja det tror jag.

-- Vet du att han är Träskålas landsman? Å, det är en fiffig karl! Se på
det talande huvudet nu när Träskåla ska fram.

Per Ilsson har ordet.

Struve vänder med förakt ryggen åt talaren och skär av en bit tobak, men
Falk och Rödluvan göra pennorna klara till aktion.

-- Ta du upp fraserna, säger Rödluvan, så tar jag upp fakta!

Falks papper var efter en kvarts timme betäckt med följande bokstäver:

»Fosterl. odling:s hävd. Ekonom. intr. Beskyll. f. materialm. Enl.
Fichte mater. Fosterl. odl. icke mater. Ergo beskylln. tillbakakast. Det
ärevördig. templ. I morgonsolens glans. Vars spira mot skyn. Hedenhös.
Filos. icke drömt. Nationens hel. rättigheter. Helig. intress. Fosterl.
odl. Vitterh. Hist. o. Ant. akademien.»

Detta sammelsurium, som delvis väckt munterhet, i synnerhet vid
uppgrävningen av döda Fichte, framkallade emellertid ett svar från
huvudstadsbänken och ett från Uppsalabänken.

Den förre sade: att ehuru han varken kände Träskåla kyrka eller Fichte
och ehuru han icke visste om de gamla gipsgubbarna voro värda att
påkosta tiotusen rdr, så ansåg han sig dock, för att uppmuntra ett
vackert företag inom kammaren, då det var första gången han inom
majoriteten hört någon begära anslag till annat än gångbroar,
gärdesgårdar, folkskolor och dylikt, böra yrka bifall.

Talaren på Uppsalabänken ansåg (enligt Struves anteckningar): att
motionären à priori hade rätt, att hans premiss: den fosterländska
odlingen måste hävdas, var riktig, att konklusionen: tiotusen rdr måste
utbetalas, var bindande, att ändamålet, syftet, tendensen var vacker,
lovvärd, fosterländsk, men här var ett fel begånget. Av vem? Av
fosterlandet? Staten? Kyrkan? Nej! Av motionären! Förståndsmässigt taget
hade motionären rätt, och därför kunde icke talaren, han anhöll att få
upprepa det, annat än lovorda ändamålet, syftet, tendensen, och han
skulle följa motionens öde med de varmaste sympatier, och han uppmanade
kammaren att i fosterlandets namn och i odlingens namn och i konstens
namn giva densamma sina röster; själv måste han, då han ansåg motionen,
begreppsmässigt taget, falsk, omotiverad, oegentlig, då densamma avsåg
att subsumera ortens begrepp under statens, yrka avslag å densamma.

Huvudet på åhörareläktaren rullade ögonen och rörde läpparna
konvulsiviskt under det voteringen pågick, men när den var förrättad och
anslaget beviljat, exploderade huvudet och försvann genom den missnöjda
och knuffade åhörareskaran.

Falk tycktes ha insett sammanhanget mellan Per Ilssons motion och Olles
närvaro och försvinnande. Struve, som efter frukosten blivit ännu mera
konservativ och högljudd, yttrade sig oförbehållsamt om ett och annat.
Rödluvan var lugn och likgiltig; han hade upphört att förvånas.

Men genom det mörka moln av människor, i vilket Olle gjort en rämna, dök
nu ett ansikte klart och ljust och skinande som en sol fram, och Arvid
Falk, som haft sina blickar riktade åt det hållet, måste slå ner ögonen
och vända sig bort -- det var hans bror, familjens caput, namnets ära,
som en gång skulle göra det stort och glänsande. Bakom Nicolaus Falks
skuldra syntes hälften av ett svart ansikte, med milda, falska drag,
vilka tycktes viska in hemligheter i den ljuses rygg. Falk hann icke mer
än bli förvånad över broderns närvaro på detta rum, emedan han väl kände
dennes ovilja mot det nya statsskicket, då ordföranden lämnade rättighet
åt Anders Andersson att avgiva en motion, vilken rättighet denne med
stort lugn begagnade sig av och läste: »På grund av tillräckliga
anledningar får jag härmed anhålla, att Riksdagen för sin del måtte
fatta beslut, att Kunglig Majestät måtte göras solidariskt ansvarig med
alla de bolag, vilkas stadgar den sanktionerat.»

Solen miste sitt sken på åhörareläktaren och det blev orkan i salongen!

Greve von Splint har ordet:

-- Quousque tandem Catilina! Så långt skulle det gå! Man glömmer sig
ända därhän att man vågar klandra regeringen! Hörden I det, mina herrar!
Man klandrar regeringen, eller, vad värre är, man gör den till föremål
för ett skämt, ett rått skämt, ty annat kunde väl icke denna motion
anses vara. Ett skämt, säger jag, nej, ett attentat, ett förräderi! O!
mitt fosterland! Dina ovärdiga söner hava glömt vad de äro dig skyldiga!
Men huru kan det väl vara annat, då du förlorat din riddarvakt, din
sköld, ditt värn! Jag anhåller att karlen, Per Andersson, eller vad han
heter, återtar sin motion, eller vid Gud skall han se, att Konung och
Fosterland ännu äga trogna försvarare, som kunna lyfta en sten att kasta
i huvudet på förräderiets månghövdade hydra!

Bifall från åhörareläktaren, ovilja i salongen.

-- Ha, tron I jag fruktar!

Talaren arbetar med armarna som om han kastade sten, men hydran ler med
sina hundra ansikten. Talaren uppletar en ny hydra, som icke ler, och
han får fatt i referentläktaren.

-- Där, där! -- Han pekar uppåt duvslaget och kastar blickar som om han
såg avgrunden öppna sig i väggen. Där sitter korpboet! Jag hör deras
skrän, men de förfära mig intet! Upp, svenska män, och hugg ner trädet,
såga av bjälkarna, riv ner plankorna, sparka sönder stolarna, spänta
sönder pulpeterna, i stickor, så små som så här --

(Han mäter av ett ungefär på lillfingret) -- och bränn sedan av hydet
med man och mus, så skolen I se att riket skall blomstra i lugn och dess
örter skola drypa. Så talar en svensk ädling! Kom ihåg det, bönder!

Detta tal, som för tre år tillbaka skulle ha mottagits med bravorop vid
Riddarhustorget och blivit infört i protokollen ordagrant för att
sedermera tryckas separat och utdelas till rikets folkskolor och andra
allmänna barmhärtighetsinrättningar, mottogs som ett divertissement och
justerades duktigt i protokollen, och refererades endast, märkligt nog,
i oppositionstidningarna, vilka eljest icke gärna togo upp sådant.

Därpå begärdes ordet av Uppsalabänken. Den instämde fullkomligt med den
föregående talaren i sak och hade med sitt fina öra uppfattat något av
den forna svärdsklangen i hans föredrag; nu ville han själv tala om
bolagets idé, såsom idé, men han bad att få upplysa att bolaget icke var
ett sammanskott av pengar, icke var en samling av personer, utan bolaget
var en moralisk personlighet och såsom sådan otillräknelig --

Nu uppstod ett sådant skratt och prat i salongen, att referenten icke
kunde uppfatta mera av föredraget, vilket slutade med att fosterlandets
intressen stodo på spel, begreppsmässigt taget, och att om icke motionen
avslogs, skulle fosterlandets intressen komma att försummas och staten
sålunda råka i fara.

Sex talare höllo sedan på till middagen med att göra utdrag ur Sveriges
officiella statistik, Naumanns grundlagar, Juridisk handbok och
Göteborgs Handelstidning, varav följden alltid blev, att fosterlandet
skulle råka i fara, ifall Kungl. Maj:t skulle komma att förklaras
solidariskt ansvarig för alla bolag, vilkas ordningar den sanktionerat,
och att fosterlandets intressen stodo på spel. Någon var nog djärv att
säga det fosterlandets intressen stodo på ett tärningskast, under det
andra menade att de stodo på ett kort, några höllo före, att de hängde
på ett hår, då den siste talaren föredrog att de hängde på en tråd.

Motionen vägrades remiss vid middagstimmens inträde; det vill säga:
fosterlandet slapp gå igenom utskottskvarnen, kanslisikten,
rikshackelsekistan, klubbskäktan och tidningsbråkan. Fosterlandet var
räddat! Arma fosterland!



                            NIONDE KAPITLET.
                            Förskrivningar.


Carl Nicolaus Falk och hans kära hustru sutto vid kaffebordet en morgon
någon tid efter händelserna i förra kapitlet. Herrn var, emot vanan,
icke klädd i nattrock och tofflor, och frun hade en dyr morgonrock på
sig.

-- Jo, du, de voro här i går och beklagade sorgen alla fem -- sade frun
med ett muntert skratt.

-- Det är då själva ...

-- Nicolaus! Kom ihåg! Det är slut med disken nu!

-- Vad ska jag säga då, när jag blir arg?

-- Man blir inte arg, man blir ond, för det första! Och så kan man säga:
»det är för märkvärdigt!»

-- Nå, det är för märkvärdigt, att du alltid skall traktera mig med
obehagliga saker. Låt bli att tala om sådant där, som retar mig.

-- _Förargar_, min gubbe! -- Jaså, jag skall gå och bära mina bekymmer
ensam, men du skall alltid lasta på ...

-- Lassa, heter det!

-- Lasta, heter det, på mig dina förargelser. Hör du! Var det så som du
lovade, när vi gifte oss?

-- Se så! Inga resonemanger, ingen logik! Gå på, du! De voro här alla
fem, mamma och dina fem systrar!

-- Fyra systrar! Du har då inte mycket kärlek till din släkt!

-- Din släkt! Det har då inte du heller!

-- Nej! Jag tycker inte om dem!

-- Nå, de voro här och beklagade sig över, att din svåger blivit
bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Var det
inte så?

-- Jo! Och så voro de nog oförskämda att säga mig, att jag inte hade
någon rättighet mer att vara stursk.

-- Högmodig, min gumma!

-- Stursk, sa de; jag skulle aldrig ha nedlåtit mig att begagna ett
sådant uttryck!

-- Nå, vad svarade du? Du gav dem väl på tafsen.

-- Ja, det må du lita på! Och det så att gumman hotade att aldrig sätta
sin fot inom mina dörrar mera.

-- Nej, sa hon det? Tror du att hon håller ord?

-- Nej, det tror jag inte! Men säkert är att gubben ...

-- Du ska inte säga gubben om din far så att någon hör det.

-- Tror du att jag tillåter mig det då? -- Emellertid kommer gubben --
oss emellan -- aldrig hit mer.

Falk föll i djupa funderingar. Därpå återtog han:

-- Är din mor högmodig? Är hon lätt att såra? Jag sårar så ogärna
människor, som du vet! Du måste säga mig hennes svaga, ömtåliga sidor,
så skall jag undvika att komma åt dem.

-- Om hon är högmodig? Det vet du väl, på sitt sätt. Om hon skulle till
exempel få höra att vi haft en bjudning, och hon och systrarna inte
blivit bjudna med, så skulle hon aldrig komma hit mer.

-- Säkert?

-- Ja, det kan du lita på!

-- Det är för märkvärdigt att folk av hennes stånd ...

-- Vad pratar du?

-- Nå, nå! Att fruntimmer kunna vara så känsliga! Hör du, hur är det med
din förening nu för tiden? Vad var det du kallade den?

-- »För kvinnans rättigheter!»

-- Vad skall det vara för rättigheter?

-- Jo, kvinnan skall få rå om sin egendom själv.

-- Nå, får inte du det?

-- Nej, det får jag inte!

-- Nå, vad har du för egendom då, som du inte får rå om?

-- Halva din, min gubbe! Min giftorätt!

-- Kors i Jesu namn, vem har lärt dig sådana där dumheter?

-- Det är inga dumheter, det är tidsandan, ser du. Den nya
lagstiftningen skulle bli så: att jag skulle ha haft hälften när vi
gifte oss och med den hälften hade jag fått köpa vad jag velat.

-- Och när du köpt upp den, så hade jag fått försörja dig ändå? Det hade
jag vackert gjort!

-- Du hade väl varit tvungen, annars hade du fått arbetshus! Det står så
i lagen om den som inte vill försörja sin hustru.

-- Nej, hör du, nu går det för långt! Men i alla fall. Ha ni haft
sammankomst? Vad var det för folk? Tala om!

-- Vi håller bara på med stadgarna ännu, på förberedande möten.

-- Nå, vad är det för folk?

-- Det är revisorskan Homan och hennes nåd Rehnhjelm nu så länge.

-- Rehnhjelm! Det är ett ganska gott namn! Jag tycker jag har hört det
förut. Men var det inte fråga om en syförening också, som ni skulle
grunda?

-- Stifta, heter det! Jo, och kan du tänka dig att pastor Skåre skulle
komma och läsa en kväll.

-- Pastor Skåre är en förträfflig predikant och han umgås i stora
världen. Det är rätt, min gumma, att du undviker dåligt sällskap. Det
finns ingenting som är så farligt för människan som dåligt sällskap. Det
sa alltid min far i världen, och det har blivit en av mina strängaste
principer.

Frun plockade brödsmulor och försökte med dem fylla sin tomma kaffekopp;
herrn letade i västfickan efter sin tandpetare för att taga bort något
kaffe som fastnat mellan tänderna.

De båda makarna funno sig generade i varandras sällskap. De visste
varandras tankar och de visste att den första, som bröt tystnaden,
skulle säga en dumhet, något komprometterande. De valde i hemlighet nya
ämnen, prövade dem, men funno dem odugliga; alla stodo de i någon
korrespondens med eller kunde sättas i förbindelse med vad som blivit
yttrat. Falk försökte upptäcka något bristfälligt i serveringen, som
kunde ådraga sig hans ovilja. Frun tittade ut genom fönstret för att
kunna se efter något omslag i vädret, men -- förgäves.

Då kom betjänten och stack ut räddningsplankan med tidningarna på, på
samma gång han anmälde notarien Levin.

-- Bed honom vänta! befallde herrn.

Därpå lät han stövlarna skrika en stund över golvet, så att den arma
väntande ute i tamburen måtte i tid bli underrättad om hans höga
ankomst.

Levin, på vilken den nyuppfunna väntningen i tamburen gjort ett livligt
intryck, infördes slutligen darrande i herrns rum, där han mottogs kort
som en supplikant.

-- Har du blanketten med dig? frågade Falk.

-- Jag tror det, svarade den häpne, och grävde upp en bunt reversal och
växelblanketter av alla möjliga valörer. -- I vilken bank behagar bror
helst gå in? Jag har till alla, så när som på en?

Oaktat situationens högtidliga karaktär måste Falk le, då han såg
halvskrivna reversal, på vilka ena namnet fattades, utskrivna växlar
utan acceptant och färdigskrivna växlar, som blivit refuserade.

-- Vi ta väl Repslagarbanken, sade Falk.

-- Det är verkligen den enda, som inte duger, för -- att -- där känner
man mig!

-- Nå, Skomakarbanken, Skräddarbanken, var som helst, men fort!

Man stannade vid Snickarbanken.

-- Nu, sade Falk, med en blick, som om han köpt den andres själ. Nu
skall du gå och skaffa dig nya kläder, men hos en uniformsskräddare, så
att du sedan kan få din uniform på kredit.

-- Uniform? Det brukar ingen ...

-- Tyst, när jag talar! Den skall vara färdig om torsdag i nästa vecka,
då jag har min stora bjudning. Du vet att jag sålt min bod med lager och
att jag i morgon utfår mitt burskap som grosshandlare.

-- Å, jag gratulerar ...

-- Tyst, när jag talar! Nu går du till Skeppsholmen, på visit! Med ditt
falska sätt och din oerhörda förmåga att prata skräp har du lyckats
vinna min svärmor. Nå! Du skall fråga henne vad hon tyckte om den stora
bjudningen i söndags, här hemma hos mig.

-- Här? Hade du ...

-- Tyst, och lyd bara! -- Då skall hon göra gröna ögon och fråga om du
var bjuden? Det var du naturligtvis inte, efter som ingen bjudning
varit! Nå! Ni uttrycka ömsesidig missbelåtenhet, bli goda vänner,
förtala mig, det vet jag att du kan; men du skall berömma min hustru!
Förstår du?

-- Nej, inte riktigt!

-- Det behöver du inte heller, bara lyda! En sak till: Du kan säga åt
Nyström, att jag blivit så högfärdig, att jag inte vill umgås med honom.
Säg det rent ut, så talar du sanning en gång! -- Nej, stopp! Vi ska
vänta med det -- så länge. Du går till honom, talar om torsdagens
betydelse, föreställer honom de stora fördelar, de många välgärningar,
de lysande utsikterna och så vidare. Du förstår.

-- Jag förstår!

-- Men så går du till boktryckaren med manuskriptet och -- sedan --

-- Sedan stöta vi ner honom!

-- Nå, om du behagar uttrycka dig så, så må gå!

-- Och jag läser upp verserna på bjudningen och utdelar dem?

-- Hm, ja! En sak till! Försök att träffa ihop med min bror! Tag reda på
hans förhållanden och med vem han umgås! Nästla dig in hos honom, stjäl
hans förtroende -- det är lätt; bliv hans vän! Tala om att jag har
bedragit honom, säg honom att jag är högfärdig, och fråga honom hur
mycket han begär för att han ändrar namn!

Levins vita anlete drogs över av en lätt skugga i grönt, som skulle
föreställa rodnad.

-- Det där sista var litet otäckt, sade han.

-- Va? Hör nu! En sak till! Som affärsman vill jag ha ordning i mina
affärer! Jag går i borgen för en så och så stor summa; jag får betala
den -- det är ju klart!

-- Å! Å!

-- Å, prata inte! I händelse av dödsfall, så har jag ingen säkerhet.
Skriv den här reversen åt mig, ställd på innehavaren och vid anfordran;
det är ju bara en formalitet!

Vid ordet innehavaren gick en lätt darrning genom Levins leder, och han
fattade pennan med tvekan, oaktat han väl visste att ingen återgång
fanns. Han såg ett perspektiv av halvsnygga karlar uppställda i haye med
käppar i händerna, lornjetter i ögonen och bröstfickorna svullna av
stämplat papper; han hörde knackningar på dörrar, spring i trappor,
kallelser, hot, anstånd; hörde rådstuklockan slå, då karlarna skyldrade
med sina spanska rör och han fördes med en black om foten fram till
avrättsplatsen, där han själv släpptes lös, men hans medborgerliga ära
föll för yxan under mängdens jubel.

Han skrev under. Audiensen var slut.



                            TIONDE KAPITLET.
                    Tidningsaktiebolaget Gråkappan.


Sverge hade arbetat i fyrtio år för att få sig den rättighet, som varje
till myndig ålder kommen brukar få. Man hade skrivit broschyrer, satt
upp tidningar, kastat sten, ätit sexor och hållit tal; man hade hållit
möten och skrivit petitioner, åkt på järnvägen, tryckt händer, uppsatt
frivillig beväpning, och så fick man med mycket buller vad man ville.
Entusiasmen var stor och berättigad. Operakällarens gamla björkbord
blevo politiska tribuner, ångorna av reformpunsch fostrade där mången
politikus, som sedan fört mycket skrål, oset av reformcigarrer väckte
mången äregirig dröm, som sedan icke blev sannad; man tvättade av sig
det gamla dammet med reformtvål och trodde att allt var väl, och så gick
man och lade sig efter det myckna bråket, för att vänta på de lysande
resultat, som nu skulle komma av sig själva. Man sov ett par år, men när
man vaknade, stod verkligheten fram, och man trodde sig ha gjort en
missräkning. Ett och annat mummel hördes; de statsmän, som man nyss höjt
till skyarna, började att granskas; det fanns till och med bland den
studerande ungdomen sådana, som upptäckt att hela förslaget var
taget från ett land, som stod i mycket nära förhållande till
förslagsställaren, och att detsamma kunde läsas i original i en mycket
känd handbok. Nog av: den tiden utmärktes av en viss snopenhet, som
snart gav sig form av missnöje i allmänhet, eller som det kallas --
opposition. Men det var ett nytt slags opposition, ty den var icke som
vanligt riktad mot regeringen, utan mot riksdagen. Det var en
konservativ opposition, och till den anslöto sig både liberala och
konservativa, unga och gamla, så att det var ett stort elände i landet.

Nu hände sig, att Tidningsaktiebolaget Gråkappan, som blivit fött och
uppfött under liberala konjunkturer, började domna, då det skulle
försvara åsikter (ifall man får tala om ett bolags åsikter), som icke
voro populära. Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag om
ändring av vissa åsikter, vilka icke längre inbragte det för företagets
bestånd erforderliga prenumerantantal. Stämman antog förslaget och
Gråkappan var numera bland de konservativa. Men, här fanns ett men,
vilket dock icke mycket graverade bolaget; man måste byta om redaktör
för att icke blamera sig; att den osynliga redaktionen skulle stanna,
tog man för givet. Redaktören, som var en ärans man, tog sitt avsked.
Redaktionen, som länge lidit smälek för sitt röda sken, mottog anbudet
med glädje, då den därigenom gratis finge burskap som »bättre folk».
Återstod bekymret att skaffa en ny redaktör. Enligt bolagets nya program
skulle han äga följande kvalifikationer: han skulle först åtnjuta odelat
förtroende som medborgare, tillhöra ämbetsmannakåren, äga en titel,
usurperad eller förvärvad, som vid behov nu kunde påbättras; han skulle
dessutom äga ett respektabelt utseende, så att han kunde visas vid
fester och andra offentliga nöjen; han skulle vara osjälvständig, liten
smula dum, emedan bolaget visste att den sanna dumheten alltid åtföljdes
av konservatism i tänkesätt och därjämte av en viss grad bakslughet, som
känner förmäns önskningar i luften och som aldrig glömmer, att allmänt
väl är enskilt, rätteligen förstått nämligen; han skulle tillika vara
halvgammal, emedan man lättare skulle kunna styra honom, och gift,
emedan bolaget, som bestod av affärsmän, sett att gifta drängar uppföra
sig bättre än ogifta.

Personen blev funnen, och han ägde i hög grad alla de nämnda
egenskaperna. Han var en underbart skön man med tämligen god gestalt,
långt, svallande, ljust helskägg, som dolde alla de svaga punkter hans
ansikte ägde, och där själen eljest obehindrat skulle tittat fram. Hans
stora, öppna, falska ögon fångade åskådaren och kringstal honom på
förtroenden, som sedan missbrukades på ett hederligt sätt; hans något
beslöjade stämma, som endast talade kärlekens, fridens, rättfärdighetens
och framför allt fosterländskhetens ord, lockade många förvillade
åhörare att samlas omkring det punschbord, där den förträfflige mannen
tillbragte sina kvällar med att sprida rättfärdighet och
fosterländskhet. Det var underbart att höra vilket inflytande denne
ärans man utövade på sin dåliga omgivning; _se_ det, kunde man icke, men
man hörde det. Hela detta koppel, som i åratal varit släppta lösa på
allt gammalt och ärevördigt, som hetsats på regering och ämbetsmän, som
till och med angripit de högre tingen, de voro nu tysta och
kärleksfulla, utom mot de gamla vännerna; hederliga och sedliga och
rättfärdiga, utom i sina hjärtan. De följde i allo det nya program, som
den nya redaktören utfärdat vid sitt anträde till regeringen och vars
kardinalpunkt var att -- i få ord -- förfölja allt nytt gott, befordra
allt gammalt dåligt, krypa för makten, upphöja dem som lyckats, slå ner
dem som ville upp, dyrka framgången och smäda olyckan, ehuru detta i
programmets fria översättning hette: »endast erkänna och skänka sitt
bifall åt det beprövade och erkänt goda, motarbeta alla nyhetsmakerier,
strängt, men rättrådigt förfölja all den enskildes strävan att genom
orättfärdighet vinna den framgång som endast det redliga arbetet bör
skänka». Det hemlighetsfulla i denna sista punkt, vilken låg redaktionen
mest om hjärtat, hade dock sin förklaringsgrund, som icke var att söka
alltför långt bort. Redaktionen bestod nämligen av personer, som alla på
ett eller annat sätt fått sina förhoppningar krossade, de flesta dock
genom eget förvållande, huvudsakligast genom lättja och dryckenskap;
några voro s. k. akademisnillen, vilka en gång haft ett stort namn att
bära på såsom sångare, talare, poeter eller kvickhuvuden och som
sedermera blivit förvisade till en rättvis glömska, som de kallade
orättvis. Nu hade de under en följd av år måst med grämelse befrämja och
berömma alla nybörjares företag och för övrigt allt nytt; underligt var
således icke, om de nu fattade ett gynnsamt tillfälle att under de
hederligaste förevändningar gå åt allt som var nytt, gott och dåligt om
vartannat och utan åtskillnad. Redaktören i synnerhet var en riktig
bjässe i att vädra upp humbug och orättfärdighet. Om en
riksdagsman motsatte sig förslag, som gingo ut på att för enskilda
korporationsintressen ruinera landet, så kallades denna genast en
humbug, som ville göra sig originell, som törstade efter en
statsrådsfrack, han sade icke portfölj, ty han fäste sig mest vid
kläderna. Men politiken var icke hans styrka, eller uppriktigare hans
svaghet, ty det var litteraturen. Han hade en gång hållit en versifierad
skål för kvinnan på Nordiska festen och därvid lämnat ett viktigt bidrag
till verslitteraturen, vilket också reproducerades i så många
landsortstidningar författaren ansåg vara nog för sin odödlighet. Därmed
var han nu skald och tog efter slutad examen sin andra klassens biljett
för att åka ner till Stockholm, utträda i livet och mottaga den hyllning
han i egenskap av skald hade rätt att fordra. Olyckligtvis läsa icke
huvudstadsborna landsortstidningar. Den unge mannen var okänd och hans
talang ovärderad. Som en klok man, ty hans lilla förstånd hade aldrig i
det avseendet tagit någon skada av en övermäktig fantasi, dolde han
såret och lät det bliva sitt livs hemlighet. Den bitterhet som alstrats
genom att han sett sitt ärliga arbete, som han kallade det, obelönat,
gjorde honom särdeles lämplig till censor över litteraturen, men han
skrev icke själv, ty hans plats förbjöd honom att deltaga i sådana
personliga sysselsättningar, utan detta överlämnade han åt den ordinarie
recensenten, vilken gick över alla i rättrådighet och omutlig stränghet.
Denne hade själv skrivit poem i sexton år, utan att någon människa läst
dem, och han hade därvid begagnat en pseudonym utan att någon brytt sig
om att fråga efter författarens verkliga namn. Hans poem grävdes dock
upp ur dammet varje jul och berömdes i Gråkappan av en opartisk person
naturligtvis, som då alltid satte sin signatur under artikeln, på det
icke allmänheten skulle tro att författaren skrivit själv, ty man
hoppades ännu alltid att allmänheten kände författaren. På det sjuttonde
året ansåg författaren det vara rådligast att på en ny bok (ny upplaga
av en gammal bok) sätta ut sitt riktiga namn. Men då ville olyckan, att
Rödluvan, som skrevs av ungt folk, vilka aldrig hört den gamla
pseudonymens riktiga namn, behandlade författaren som en nybörjare och
uttryckte sin förvåning både över att en författare, första gången han
uppträdde, satte ut sitt namn och att därjämte en ung man kunde skriva
så torrt och så gammalmodigt. Detta var ett hårt slag; den gamla
pseudonymen fick en feber, men kom sig; och sedan han fått en lysande
upprättelse i Gråkappan, som i ett andetag tog ner hela allmänheten,
kallade den osedlig, oärlig, som icke kunde uppskatta ett ärligt, sunt
och moraliskt arbete, som kunde sättas i händerna på ett barn utan att
göra skada. Över denna sista punkt gjorde sig en skämttidning mycket
rolig, så att pseudonymen fick recidiv, varefter han svor en evig död åt
all inhemsk litteratur, som efter den stunden skulle komma att uppstå,
dock icke all, ty en stark observator hade märkt att rätt ofta usel
litteratur berömdes i Gråkappan, ehuru på ett lamt, ofta tvetydigt sätt,
och hade samma observator iakttagit, att denna usla litteratur utgavs på
vissa förläggares förlag, men det behövde därför icke betyda att
pseudonymen lät några yttre omständigheter, såsom kåldolmar eller
surströmming, inverka på sig, ty han, likasom hela redaktionen voro
rättrådiga män, som helt säkert icke skulle vågat gå så hårt till doms
med andra, om de icke varit oförvitliga själva.

Så kom teaterrecensenten. Han hade fått sin bildning och gjort sina
dramatiska studier på budningskontor i X-köping och därunder råkat
förälska sig i en storhet, som aldrig var stor annat än då hon uppträdde
i X-köping. Som han icke var nog upplyst, att han kunde skilja på sitt
enskilda omdöme och ett allmännare, så hände honom det äventyret att,
när han första gången släpptes lös i Gråkappans spalter, han totalt
tillintetgjorde landets första skådespelerska och påstod att hon i den
rollen imiterade mamsell -- vad hon hette. Att detta skedde på ett
ohyfsat sätt, behöver väl icke anmärkas och att det skedde innan
Gråkappan vänt för vinden, icke heller. Allt detta förskaffade honom ett
namn, det vill säga ett förhatligt, ett föraktat namn, men dock ett
namn, som höll honom skadeslös för den ovilja han uppväckte. Till hans
mera framstående, ehuru sent värderade egenskaper som teaterrecensent
hörde att han var döv. Som det dröjde flera år innan detta upptäcktes,
visste man icke om det stod i någon förbindelse med ett rencontre på tu
man, som hans recension framkallat i Operafarstun, sedan gasen en kväll
blivit släckt. Nu mera övade han sin armstyrka endast på de unga, och
den som kände förhållandena, kunde på hans recension precis veta när han
haft något missöde i kulisserna, ty den inbilske småstadsbon hade läst
på något dåligt ställe att Stockholm var ett Paris, och det gick han och
trodde.

Konstdomaren å sin sida var en gammal akademiker, vilken aldrig tagit i
en pensel, men som tillhörde det lysande artistsällskapet Minerva,
varigenom han sattes i tillfälle att för allmänheten beskriva konstverk
innan de voro gjorda, så att denna besparades besväret att göra sig sitt
omdöme själv. Han var alltid mild mot sina bekanta, och glömde aldrig
någon enda av dem när han refererade en utställning, och han hade en
sådan mångårig vana att skriva vackert om dem, och huru skulle han våga
annat, att han kunde omnämna tjugu stycken på en halv spalt, varigenom
hans kritiker kommo att påminna om den kända leken »tavlor och deviser».
De unga däremot omnämnde han samvetsgrant aldrig, så att allmänheten,
som i tio år aldrig hört andra än de gamlas, började misströsta om
konstens framtid. Ett undantag hade han dock gjort, och det var just nu
gjort, och tyvärr i en olycklig stund, och det var därför Gråkappan
befann sig i en upprörd sinnesstämning om denna morgonen.

Detta hade hänt:

Sellén, om vi erinra oss det obetydliga namnet från ett föregående icke
just anmärkningsvärt tillfälle, hade kommit upp på utställningen i sista
stund med sin tavla. Sedan denna fått den sämsta plats den kunde få,
efter som upphovsmannen icke tagit kungliga medaljen eller tillhörde
Akademien, anlände »Professorn i Carl IX». Han kallades så, emedan han
aldrig målade annat än scener ur Carl IX:s historia; detta åter kom sig
därav att han en gång på en auktion köpt ett vinglas, en bordduk, en
stol och ett pergament från Carl IX:s tid, och vilka han nu målat av i
tjugu år, ibland med, ibland utan kungen. Men han var nu professor och
riddare och det kunde icke hjälpas. Nu hade han den akademiskt bildade i
sitt sällskap, då hans öga råkade falla på den tysta oppositionsmannen
och hans tavla.

-- Jaså, herrn är här nu igen? -- Han tog upp pincenezen. -- Jaså, det
där skall vara den nya stilen! Hm! Hör nu, herre! Lyd en gammal man; tag
bort den där! Tag bort den! eller jag dör. Och herrn gör sig själv en
stor tjänst! Vad säger bror om det här?

Bror ansåg att det var oförskämt, helt enkelt, och han ville som en vän
råda herrn att bli ämbetsmålare.

Sellén invände saktmodigt, men genomträngande, att som det var så mycket
ordentligt folk på den banan, så hade han valt den artistiska, som ju
för övrigt var mycket lättare att komma fram på, efter vad som visat
sig. Detta näsvisa svar gjorde professorn utom sig och han vände ryggen
åt den förkrossade med en hotelse, som akademikern växlade i ett par
löften.

Därpå hade den upplysta inköpsnämnden suttit -- för slutna dörrar. När
dörrarna öppnades igen, hade sex tavlor blivit inköpta för de pengar
allmänheten erlagt i och för uppmuntrandet av inhemska konstnärer.
Protokollsutdraget, som infördes i tidningarna, lydde så: Konstförbundet
inköpte i går följande arbeten: 1:o »Vatten med oxar». Landskap av
Grosshandlar K. 2:o »Gustav Adolf före Magdeburgs avbrännande».
Historiemålning av Lärftskrämar L. 3:o »Ett snytande barn». Genre av
Löjtnant M. 4:o »Ångaren Bore i hamn». Marin av Skeppsklarerar N. 5:o
»Trän med fruntimmer». Landskap av Kunglig Sekter O. 6:o »Höns med
Champignoner». Stilleben av Skådespelaren P.

Dessa konstverk, som i medeltal betingat 1,000 rdr, hade sedan i
Gråkappan blivit berömda på två och tre kvarts spalt (à 15 rdr spalten),
och detta var nu ingenting anmärkningsvärt, men recensenten hade dels
för att få spalten full, dels i tid stävja ett tilltagande ont, tagit
itu med ett oskick som börjat insmyga sig, nämligen det, att unga,
okända äventyrare, som lupit ifrån akademien, nu utan studier, endast
med effektsökeri och knep sökte förvilla allmänhetens sunda omdöme.
Härpå togs Sellén vid öronen och hudströks, så att till och med hans
ovänner tyckte att det var orättvist -- och då kan man veta. Det var
icke nog med att han förnekades varje spår av talang, och att han
kallades en humbug, man angrep även hans enskilda ekonomi, anspelade på
de dåliga ställen där han måste äta sin middag, de dåliga kläder han
måste bära, hans dåliga moral, hans dåliga flit, och slutade med att
förutspå honom, i religionens och sedlighetens namn, en framtid vid
något allmänt arbete, efter som han icke i tid ville bättra sig.

Detta var ett stort nidingsdåd, som lättsinnet och egennyttan begått,
och att icke en själ gick förlorad den kvällen Gråkappan kom ut, det var
ett underverk.

Ett dygn därefter kom Den Obesticklige ut. Den anställde vissa närgångna
iakttagelser över huru allmänhetens pengar förvaltades av ett kotteri;
huru vid sista inköpet ingen enda tavla var målad av en målare, utan av
ämbetsmän och näringsidkare, vilka voro nog oblyga att konkurrera med
artisterna, vilka här hade sin enda marknad; huru dessa rövare förstörde
smaken och demoraliserade konstnärerna, vilkas enda strävan hädanefter
måste gå ut på att försöka måla lika dåligt som de säljande, så vida de
icke ville gå under. Därpå drogs Sellén fram. Dennes tavla var den
första på tio år, som var framsprungen ur en människosjäl; konsten hade
i tio år varit en produkt av färger och penslar; Selléns tavla var ett
ärligt arbete, fullt av ingivelse och hänförelse, fullt ursprungligt,
som endast den, vilken sett anden i naturen ansikte mot ansikte, kunde
göra det. Recensenten varnade den unge för att söka komma upp mot de
gamla, ty dem hade han redan övergått, och uppmanade honom att tro och
hoppas, ty han hade en kallelse o. s. v.

Gråkappan skummade av ondska.

-- Ni skall se att karlen lyckas! utropade Redaktören. Fan anamma, att
vi skulle gå på honom så hårt! Tänk om han lyckas! Då ha vi blamerat
oss! Men akademikern svor, att han icke skulle lyckas, och han gick hem
med ofrid i sin själ och läste i sina böcker och skrev en avhandling som
fortfarande bevisade, att Sellén var en humbug och att Den Obesticklige
var bestucken.

Gråkappan hämtade andan, men blott för att få ett nytt slag.

Följande dags morgontidning förkunnade att Hans Majestät inköpt Selléns
»mästerliga landskap, som redan i flera dagar lockat allmänheten till
utställningen».

Nu slog vinden i Gråkappan, och den flaxade som en trasa på en
gärdsgårdstör. Skulle man vända eller gå för fullt. Det gällde tidningen
och det gällde recensenten. Då beslöt redaktören (på Verkställande
Direktörens befallning) att recensenten skulle offras och tidningen
räddas. Men huru! Man erinrade sig Struve, vilken var fullständigt
hemmastadd i alla publicitetens irrgångar, och han tillkallades. I ett
ögonblick hade han situationen klar och lovade att han inom få dagar
skulle få skutan att gå över stag. För att förstå Struves machinationer
måste man veta några av de viktigaste data av hans biografi. Han var
till börden överliggare vid universitetet och hade hemfallit åt
litteraturen av brist. Han blev först redaktör av den socialdemokratiska
Folkets Fana; därpå hade han fått transport till den Konservativa
Bondplågaren; men när denna flyttades till en annan stad, med
inventarier, tryckeri och redaktör, ändrades namnet till Bondevännen,
och därjämte antogo även åsikterna en annan färg. Därpå hade Struve
blivit såld till Rödluvan, där han just genom sin bekantskap med alla de
konservativas funder kom väl till pass, liksom det nu i Gråkappan var
hans största merit, att han kände dödsfienden Rödluvans alla
hemligheter, vilka han missbrukade med den största frihet.

Struve började rentvagningsarbetet med en korrespondens till Folkets
Fana, ur vilken sedan infördes några rader i Gråkappan, vilka berättade
om den stora vandringen till utställningen. Därpå skrev han ett »Insänt»
i Gråkappan, däri han angrep Recensenten-Akademikern, varpå följde några
lugnande ord, undertecknade Red. Dessa ord lydde: »Ehuru vi aldrig delat
vår ärade Recensents mening rörande herr Selléns högt och med rätta
prisade landskap, kunna vi dock å andra sidan icke till fullo
underskriva den ärade Insändarens testimonium, men som det tillhör våra
grundsatser att även låta andras meningar göra sig gällande i våra egna
spalter, hava vi icke tvekat att till trycket befordra ovanstående
uppsats.»

Nu var isen bruten. Struve, som efter utsago skrivit om allt -- utom
kufiska mynt -- skrev nu ihop en glänsande recension över Selléns tavla
och undertecknade den med det högst karaktäristiska »Dixi». Och så var
Gråkappan räddad, och Sellén också, förstås, men det var inte så
viktigt.



                            ELVTE KAPITLET.
                          Lyckliga människor.


Klockan är sju på en afton. Orkestern hos Berns spelar upp
Bröllopsmarschen ur Midsommarnattsdrömmen, och vid dess feststämmande
toner håller Olle Montanus sitt intåg i Röda Rummet, dit ännu ingen av
medlemmarna anlänt. Han är ståtlig, Olle, i dag. Han har hög hatt, som
han inte haft sedan han gick fram. Han har nya kläder, hela stövlar, är
badad, nyrakad och bränd i håret, som om han ginge till sitt bröllop; en
tung mässingskedja hänger utanför västen och en tydlig upphöjning synes
utanpå vänstra västfickan. Ett soligt leende vilar på hans ansikte och
han ser så god ut, som om han ville hjälpa hela världen med en liten
penningförsträckning. Han avlägger sin eljest så försiktigt tillknäppta
ytterrock och sätter sig mitt i fondsoffan, slår upp slagen på
underrocken och petar fram det vita skjortbröstet så att det med en
knäpp står som ett valv, och när han rör sig, sprakar det i fodret på de
nya byxorna och västen. Detta synes göra honom ett stort nöje, lika
stort som när han låter stöveln knarra mot soffoten. Han tar upp sin
klocka, sin gamla kära rova, som suttit i tornet på Riddarholmen ett år
och en respitmånad, och de båda vännerna synas glädja sig åt friheten
båda två. Vad har då hänt denna stackars människa, som synes så
outsägligt lycklig? Vi veta att han icke vunnit på lotteri, icke tagit
arv, icke fått ärofullt erkännande, icke vunnit den ljuva lycka som går
över all beskrivning; vad hade då hänt? Helt enkelt: han hade fått
arbete!

Och så kommer Sellén: i sammetsjacka, lackerade skor, pläd och reskikare
i rem, kanelrör, gul sidenhalsduk, skära handskar och blomma i
knapphålet. Lugn och belåten som alltid; icke ett spår efter de
uppskakande intryck, han varit underkastad de sista dagarna, synes på
hans magra, intelligenta ansikte. I hans sällskap uppträder Rehnhjelm
tystare än vanligt, ty han känner, att han skall skiljas vid en vän och
en beskyddare.

-- Nu, Sellén, säger Olle, nu är du lycklig? Inte sant?

-- Lycklig? Vad är det för prat? Jag har fått sälja ett arbete! Det
första på fem år! Är det för mycket?

-- Men du har väl läst tidningarna? Du har ett namn!

-- Ah! Det ska vi inte bry oss om! Inte må du tro jag fäster mig vid
sådana småsaker. Jag vet nog hur långt jag har kvar, innan jag blir
något! Om tio år, bror Olle, ska vi tala om den saken.

Och Olle tror ena hälften och tror inte den andra hälften, och han
knäpper med skjortbröstet och sprakar med fodret, så att Selléns
uppmärksamhet påkallas, och denna finner sig uppmanad att utbrista:

-- Kors vad bror är fin!

-- Nej, tycker du det? Men du ser ju ut som ett lejon.

Och Sellén piskar sina lackerade skor med kanelröret, luktar blygsamt på
blomman i knapphålet och ser så likgiltig ut.

Men så tar Olle upp sin rova, för att se efter om icke Lundell skall
komma snart; och då måste Sellén ta upp sin kikare för att se ut på
läktarna, om han inte möjligen skall vara där. Men då får Olle lov att
stryka med handen på sammetsjackan för att känna huru mjukt det känns,
ty Sellén försäkrar att det är ovanligt god sammet för det priset. Och
då måste Olle fråga vad den kostar, och det vet Sellén, som till
ersättning beundrar Olles manschettknappar, som äro gjorda av musslor.

Och så synes Lundell, som också fått sig ett ben med vid det stora
kalaset, ty han skall till ett ringa pris måla altartavlan i Träskåla
kyrka, men detta har icke haft något synbart inflytande på hans yttre
människa, om icke det att hans feta kinder och skinande min antyda en
högre diet. Och så med honom Falk. Allvarlig, men glad, uppriktigt glad
på hela världens vägnar över att förtjänsten fått rättvisa.

-- Jag gratulerar dig, Sellén, men det var inte mer än rätt, säger han.
-- Och det finner Sellén också.

-- Jag har målat lika bra i fem år och man har grinat, se, och man
grinade i förrgår ännu, men nu! Fy tusan så'na människor! Se här ett
sådant brev jag fått av den där idioten Professorn i Carl IX.

Stora ögon och vassa ögon, ty den förtryckaren ville man se på nära
håll, ha honom i sina händer och misshandla åtminstone det papper på
vilket han skrivit sitt namn.

-- »Min bästa herr Sellén!» Hör bara! »Jag hälsar er välkommen ibland
oss» -- han är rädd, den kanaljen! »Jag har alltid tänkt högt om er
talang» -- en sådan hycklare! Riv sönder eländet och låt oss glömma hans
dumhet!

Och så uppmanar Sellén till att dricka och han dricker med Falk och
hoppas, att han snart också skall låta höra av sig på något sätt med sin
penna, och Falk tvekar och rodnar och lovar komma, när tiden blir, men
hans studietid blir lång, och han ber sina vänner icke tröttna om det
dröjer, och han tackar Sellén för gott sällskap, i vilket han lärt huru
man skall öva tålamod och lida försakelse. Och Sellén ber att man icke
skall prata skräp; vad är det för konst att lida, när man inte har annat
val, och vad är det för märkvärdigt att man försakar, när man ingenting
får?

Men Olle ler så gott, och skjortbröstet sväller av glädje, så att de
röda hängslena synas, och han dricker för Lundell och ber honom taga
lärdom av Sellén, att icke han för de Egyptiska köttgrytornas skull
råkar att glömma bort det förlovade landet; ty han har talang, det har
Olle sett, och det är när han är sig själv och målar sina egna tankar,
men när han hycklar och målar andras, då blir han sämre än andra, därför
skall han nu taga kyrkmålningen som en affär, varigenom han kan sättas i
tillfälle att sedan måla efter sitt eget huvud och hjärta.

Falk ämnar passa på tillfället och få höra vad Olle tänker om sig själv
och sin konst, något som länge varit honom en gåta, då Ygberg inträder i
Röda Rummet. Man håller i nästa ögonblick på att taga ner honom med
invitationer, ty man hade glömt bort honom under de stormiga dagarna,
och man vill visa honom, att det icke haft någon egoistisk orsak; men
Olle gräver i sin högra västficka och med en gest, som skall vara mycket
omärklig, stoppar han en hoprullad papperslapp i Ygbergs rockficka, och
denne förstår, ty han svarar med en tacksam blick.

Han höjer sitt glas för Sellén och anser att man kan säga, vilket han
redan sagt å ena sidan, att Sellén lyckats. Å andra sidan åter igen
taget, kunde man åter igen mena att så icke var fallet. Sellén vore icke
utvecklad, han behövde många år ännu, ty konsten är lång, det visste
Ygberg själv, som vore avgjort misslyckad och därför icke kunde
misstänkas för att hysa någon avund mot den som redan var så erkänd som
Sellén.

Den framlysande avunden i Ygbergs anförande framblåste ett strömoln över
den soliga himmelen, men det var blott för ett ögonblick, ty alla visste
att avunden hade ett långt, förlorat livs bitterhet till ursäkt.

Det var med desto gladare känslor han beskyddande framräckte en nytryckt
liten skrift till Falk, som med häpnad såg den svarta bilden av Ulrika
Eleonora avteckna sig på omslaget. Ygberg upplyste, att han effektuerat
beställningen på dagen. Smith hade med största lugn emottagit Falks
refus och reklamation och stod nu i begrepp att trycka Falks dikter.

Gaslågorna miste sitt sken för Falks ögon, och han föll i djupa tankar,
emedan hans hjärta var för fullt att kunna bryta ut. Hans dikter skulle
tryckas, och Smith skulle bestå det dyrbara arbetet. Det måste alltså
vara något med dem! Det var nog för honom att fundera på den kvällen.

Hastigt flydde kvällens timmar för de lycklige och musiken tystnade och
gaslågorna började släckas; man måste gå, men att skiljas, därtill var
ännu för tidigt, och så blev det promenad utmed käerna, ändlösa samtal
och filosofiska resonemanger, tills man blev trött och törstig, då
Lundell omsider erbjöd sig att föra sällskapet till Marie, där de skulle
få öl. Och så vandrade sällskapet av utåt Ladugårdslandet och kom ner i
en gränd, som mynnar ut mot ett plank, som vetter åt ett tobaksland,
vilket gränsar till Ladugårdsgärdet. Där stodo de nu utanför ett
gammalt, tvåvånings stenhus med gaveln åt gatan. Ovanför porten grinade
tvenne i muren insatta huvuden av sandsten, vilkas öron och hakor
upplöste sig i blad- och snäckformer, och mellan desamma sutto ett svärd
och en bila. Det var det gamla skarprättarbostället. Lundell, som
tycktes vara bekant med lokalen, gav en signal utanför ett fönster på
nedra botten, varpå rullgardinen drogs upp, en ruta öppnades och ett
kvinnohuvud stacks ut och frågade om det var Albert. Då Lundell erkänt
detta sitt _nom de guerre_ öppnades porten av kvinnan, som insläppte
sällskapet mot löfte, att de skulle gå tyst, och som detta löfte utan
svårighet avgavs, befann sig Röda Rummet snart inne och presenterades
för Marie under för tillfället antagna namn.

Rummet var icke stort; det hade förr varit kök och spiseln stod ännu
kvar. Möblemanget utgjordes av en byrå sådan som tjänstflickor bruka; på
densamma en spegel, överhöljd med en vit muslinsgardin; ovanför spegeln
en kolorerad litografi, föreställande Frälsaren på korset; byrån var
överlastad med små porslinssaker, parfymflaskor, en psalmbok och ett
cigarrställ, och tycktes med sin spegel och sina två tända stearinljus
utgöra ett litet husaltare. Ovanför utdragssoffan, som ännu var obäddad,
satt Carl XV till häst, runt omkring omgiven av utklipp ur
Fäderneslandet, mest föreställande polistjänstemän, alla Magdalenors
fiender. I fönstret tvinade en Fuchsia, en Geranium och en Myrten --
Venus' stolta träd bredvid fattighusets! På sybordet låg ett
fotografialbum. På första bladet syntes kungen, på det andra och tredje
pappa och mamma, ett fattigt lantfolk, på det fjärde en student --
förföraren, på det femte barnet och på det sista fästmannen -- en
hantverksgesäll. Det var hennes historia, så lik de flestas. På en spik
bredvid spiseln hängde en elegant klänning med rika plisséer, en
sammetskappa och en hatt med plym -- det var féens hamn, i vilken hon
gick ut att fånga ynglingar. Och hon själv! En högväxt 24-årig kvinna
med ett vanligt utseende. Lättja och nattvak hade givit hennes hy denna
genomskinliga vithet, vilken brukar distinguera de rika, som icke
arbeta, men hennes händer buro ännu spår av ungdomens mödosamma sysslor.
Klädd i en vacker nattdräkt och med utslaget hår kunde hon nog passera
för en Magdalena. Hon hade ett jämförelsevis blygsamt sätt och var glad,
hövlig och städad i sitt uppförande.

Sällskapet rangerade sig i grupper, fortsatte avbrutna samtal och tog
upp nya. Falk, som nu var diktare och gärna ville finna intresse i allt,
även i det mest banala, slog sig i sentimentalt samspråk med Marie,
vilket hon tyckte mycket om, emedan det hedrade henne att bli behandlad
som människa. De kommo som vanligt in på historien och motiven varför
hon valt sin bana. Första förförelsen höll hon icke mycket på, »det var
ingenting att tala om»; dess mera mörk skildrade hon sin tid som
tjänsteflicka, detta slavliv under en sysslolös frus nycker och gnat,
detta liv av arbete utan ända. Nej då, hellre friheten!

-- Nå, men när ni ledsnar på detta liv en gång?

-- Då gifter jag mig med Westergren!

-- Och han vill ha er?

-- Han blir så glad den da'n, och för övrigt sätter jag upp en liten
handel själv på mina sparbankspengar. Men det här ha så många frågat
förut. -- Har du några cigarrer?

-- Ja, det har jag! Se här! Men får jag tala om det här nu!

Han tog hennes album och slog upp studenten -- det är alltid en student
i vit halsduk och studentmössan på knäet, med drumlig uppsyn, som spelar
Mefistofeles.

-- Vem är det här?

-- Jo, du, det var en snäll karl!

-- Förföraren? Va?

-- Tyst du; det var mitt fel lika mycket som hans, och det är det
alltid, kära du; det är bådas fel! Där ser du mitt barn! Honom tog Vår
Herre och det var nog bäst. Men nu ska vi tala om något annat! -- Vad är
det för en lustig kurre, som Albert har fått hit i kväll, han som sitter
i spiseln bredvid den där långe som räcker ända upp i skorsten?

Olle, vilken omnämnandet gällde, kände sig helt blyg av den smickrande
uppmärksamhet hans person ådragit sig, och han krusade till sitt brända
hår, som börjat rakna efter de myckna libationerna.

-- Det är komminister Månsson, sade Lundell.

-- Fy tusan, är det en präst? Jag kunde just tycka det på hans slipade
ögon. Vet ni att det var en präst här i förra veckan. -- Kom hit, Masse,
så får jag se på dig!

Olle kröp ner från spiseln, där han suttit och kalfatrat Kants
kategoriska imperativ med Ygberg. Han var så ovan att bli uppmärksammad
av fruntimmer, att han genast kände sig yngre, och med slingrande gång
nalkades han den sköna, som han redan observerat med ena ögat och funnit
förtjusande. Han vred sina mustascher så mycket som möjligt och frågade
med den mest tillgjorda stämma, under det han vågade en bugning som icke
var lärd på dansskolan:

-- Tycker fröken att jag ser ut som en präst?

-- Nej, jag ser nu att du har mustascher. Du har för snygga kläder att
vara en hantverkare -- får jag se din hand -- å, du är ju smed!

Olle blev djupt sårad.

-- Är jag så ful, min fröken? sade Olle med rörande stämma.

Marie såg på honom ett ögonblick.

-- Du är allt bra ful! Men du ser hygglig ut!

-- O, min fröken, om ni visste vad ni sårar mitt hjärta. Det har aldrig
funnits en kvinna, som tyckt om mig; jag har sett så många, som varit
lyckliga och som varit fulare än jag, men kvinnan är en förbannad gåta,
som ingen kan lösa, och därför föraktar jag henne!

-- Det är bra, Olle, hördes en röst från skorstenen, där Ygbergs huvud
satt. Det är bra!

Olle ville gå tillbaka i spiseln, men han hade vidrört ett ämne, som
intresserade Marie för mycket, att hon skulle vilja avbryta, och han
hade spelat på en sträng, vars ton hon kände. Hon satte sig bredvid
honom och de fördjupade sig snart i ett vidlyftigt allvarsamt resonemang
-- om kvinnan och om kärleken.

Men Rehnhjelm, som hela kvällen varit tyst och tystare än vanligt, och
som ingen rätt förstod sig på, hade omsider kvicknat till och befann sig
nu i närheten av Falk på soffhörnet. Han hade länge haft något på
hjärtat, som han icke kunde komma fram med. Han tog sitt ölglas och
knackade i bordet, som om han ville hålla tal, och då han fått sina
närmaste grannar tysta, talade han med darrande och sluddrig stämma:

-- Mina herrar! Ni tror att jag är ett fä, jag vet det, Falk, jag vet
att du tror att jag är dum, men ni ska få se, gossar, ni ska ta mig f-n
få se --

Han höjde rösten och slog ölglaset i bordet så att det sprack, varpå han
föll tillbaka i soffan och somnade.

Detta uppträdande, som icke var alldeles så ovanligt, ådrog sig dock
Maries uppmärksamhet. Hon steg upp och avbröt samtalet med Olle, vilken
till på köpet börjat lämna frågans rent abstrakta sida.

-- Nej, se en sådan vacker gosse! Var har ni fått honom ifrån? Stackars
liten! Han är så sömnig! Inte såg jag honom!

Hon lade en kudde under hans huvud och höljde sin schal över honom.

-- Se sådana små händer! Sådana ha inte ni, bondbassar! Och ett sådant
ansikte! Så oskyldigt! Fy, Albert; det är du som narrat honom att dricka
så mycket!

Om det nu var Lundell eller någon annan, så betydde detta i närvarande
fall föga, ty mannen var drucken, men säkert är att ingen behövde narra
honom, ty han brann av ett ständigt begär att bedöva en inre oro, som
tycktes driva honom från sitt arbete.

Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser som hans vackra vän
framkallade, och en tilltagande yra jagade upp hans religiösa känslor,
som på kvällen varit tämligen förslöade av ymnig mat. Och som ruset
började bliva allmänt, tog han sig anledning att påminna om kvällens
betydelse och de känslor ett avsked måste framkalla. Han reste sig från
sin plats, fyllde ölglasen, tog stöd mot byrån och påkallade allmän
uppmärksamhet.

-- Mina herrar -- han erinrade sig Magdalenas närvaro -- och damer. Vi
ha i denna kväll ätit och druckit och, för att komma till ämnet, gjort
detta i en avsikt, som om man nu måste frånse det materiella, som endast
är den låga, sinnliga, djuriska beståndsdelen i allt vårt varande,
vilket i en stund som denna, då avskedets stund nalkas -- vi se här ett
bedrövligt föredöme på den last, som vi kalla dryckenskapslasten! Det är
i sanning upprörande för den religiösa känslan, då man efter en afton,
tillbragt i personers närvaro, känner sig manad att höja ett glas för
den person, som visat sig äga en upphöjd talang -- jag menar Sellén --
så skulle man kunna tro, att aktningen för en själv i någon mån borde
göra sig gällande. Ett sådant exempel, håller jag före, har här i en
högre potens gjort sig kännbart, och det är därför ... jag erinrar mig
de sköna orden, som alltid skola klinga i mina öron så länge jag minns,
och jag är övertygad, att vi alla erinra oss dem, om ock stället icke
skulle vara det lämpligaste; denna unge man, som fallit ett offer för
den last, vi vilja kalla den dryckenskapslasten, tror jag att jag ser,
har tyvärr insmugit sig i samhället och, för att fatta mig kort, visat
sorgligare resultat än man haft skäl antaga. Skål, ädle vän Sellén, jag
önskar dig all den lycka som ditt ädla sinne förtjänar, och skål även
Olle Montanus. Falk är även en ädel man, som nog skall göra sig gällande
i högre grad, då hans religiösa känsla hunnit få den fasthet man å
karaktärens vägnar tror sig kunna anse given. Ygberg vill jag inte nämna
om, ty han har nu tagit sitt parti, och vi önska honom alla lycka på den
bana han så vackert börjat -- den filosofiska; det är en svår bana och
jag säger som psalmisten: Ho kan säga oss det? Emellertid, vi ha all
anledning att ponera det bästa för vår framtid, och jag tror att vi
alltid skola kunna påräkna densamma, så länge vi äro ädla i känslan och
icke stå efter snöd vinning, ty, mina herrar, en människa utan religion
är ett fä. Jag får därför uppmana herrarna samtligen att höja sina glas
och dricka dem i botten för allt ädelt, skönt och härligt, som vi
eftersträva! Skål, mina herrar!

Den religiösa känslan började nu överväldiga Lundell i så hög grad att
sällskapet fann för gott att tänka på uppbrott.

Rullgardinen hade redan en god stund varit upplyst bakifrån av
dagsljuset, och landskapet med riddarborgen och jungfrun strålade nu i
morgonsolens första glans. Då den drogs upp, föll dagern fullt in i
rummet och belyste den delen av personalen som befann sig framme, så att
de sågo ut som lik. Ygberg, som i spiseln sov med händerna knäppta kring
ölglaset, mottog ännu det röda skenet från stearinljusen i sitt ansikte
och gjorde en förträfflig effekt. Men Olle höll skålar för kvinnan, för
våren, för solen, för universum, varvid han måste slå upp fönstret för
att få luft åt sina känslor. De sovande ruskades upp, avsked växlades,
och hela sällskapet vandrade ut genom portgången. Då de kommo upp i
gränden, vände Falk sig om; där låg Magdalena i det öppna fönstret;
solen lyste på hennes vita ansikte, och hennes långa, svarta hår, som av
solen färgades mörkrött, dröp ner förbi halsen och såg ut som om det
störtade sig i flera rännilar ner i gatan; och över hennes huvud hängde
svärdet och bilan och de båda ansiktena som grinade; men i ett äppelträd
på andra sidan gränden satt en svart och vit flugsnappare och sjöng sin
mjältsjuka strof, som skulle uttrycka hans glädje över att natten var
förbi.



                            TOLVTE KAPITLET.
                   Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton.


Levi var en ung man, som, född och uppfödd till köpman, just stod i
begrepp att, med sin rike fars hjälp, etablera sig, då fadern dog och
lämnade intet efter sig mer än en oförsörjd familj. Detta var en stor
missräkning för den unge mannen, ty han var nu vid de åren, då han ansåg
sig böra få upphöra arbeta själv och låta andra arbeta för sig; han var
tjugufem år och hade ett fördelaktigt utseende; breda axlar och total
frånvaro av höfter gjorde hans bål särdeles lämplig att bära en bonjour
på det sätt som han så många gånger beundrat hos vissa utländska
diplomater; hans bröstkorg hade av naturen den eleganta välvning, som
kan ge ett skjortbröst med fyra knappar full elevation, oaktat patienten
sjönk ner i en länstol vid kortändan av ett långt direktionsbord,
fullsatt med ledamöter; ett väl kluvet helskägg gav hans unga ansikte
ett intagande och på samma gång förtroendeinjagande utseende; hans små
fötter voro gjorda att trampa en brysselmatta i ett direktionsrum och
hans väl skötta händer lämpade sig särdeles väl för ett lättare arbete,
såsom att skriva namnteckning under något, helst tryckt formulär. I den
tiden, den kallas nu den goda, ehuru den i själva verket var ganska ond
för många, hade den stora, århundradets största, upptäckt nyss blivit
gjord, den: att det är billigare och angenämare att leva på andras
pengar, än på sitt eget arbete. Många, många hade redan tillgodogjort
sig densamma, och då den icke var skyddad av någon patentlag, må ingen
undra på att Levi skyndade att göra sig densamma till godo, helst han nu
icke hade pengar själv och icke ägde lust att arbeta för en familj, som
icke var hans.

Han tog alltså en dag på sig sina bästa kläder och ställde sina steg
till farbrodern Smith.

-- Jaså, du har fått en idé, nå, låt höra! Det är gott att få idéer.

-- Jag tänkte bilda ett bolag.

-- Skönt! Då blir Aron kamrer, Simon sekreter, Isac kassör och de andra
smågossarna bokhållare; det är en god idé. Gå på nu! Vad vill du kalla
det bolaget för sort?

-- Ett sjöförsäkringsbolag, har jag tänkt.

-- Nå, så! Det är skönt. Alla människor böra försäkra sina ting, när de
gå på sjön. Men din idé? Nå!

-- Det är min idé.

-- Det är ingen idé! Vi ha ju det stora bolaget Neptun. Nå! Det är ett
gott bolag! Men ditt måste vara bättre, om du skall kunna bjuda
konkurrens! Vad är nu det nya i ditt bolag?

-- Ah! Jag förstår! Jag sänker premierna, och då får jag alla Neptuns
kunder!

-- Nå, så! Det är en idé. Alltså prospektet, som jag låter trycka,
naturligtvis, innehåller som ouvertur: Som det visat sig vara ett länge
känt behov att få sjöförsäkringspremierna sänkta, och bristen på
konkurrens gjort, att sådant icke kommit till stånd, så ha undertecknade
härmed äran inbjuda till aktieteckning till bolaget ... Nå?

-- Triton!

-- Triton? Vad är det för en man?

-- Det är en sjögud!

-- Nå, gott! Triton! Det blir en bra skylt. Den skall du låta göra hos
Rauch i Berlin, så skall vi sedan låta den ingå som plansch i Vårt Land.
Nå! Undertecknade! Ja! Det blir jag till en början! Men där skall vara
stora, sköna namn! Giv mig statskalendern! Så!

Smith bläddrade en god stund.

-- Ett sjöförsäkringsbolag måste hava en stor sjöofficer. Nå, låt se! En
amiral kallas den!

-- Ä, de ha ju inga pengar!

-- Aj, aj, aj! Förstår du så litet affärer, min gosse! De teckna, men
slippa betala in; och så få de sin ränta, mot att de bevista stämmorna
och gå på direktörns middagar! Nå! Här äro två amiraler! Den ene har
kommendörsbandet av Polstjärnan, men den andre har den ryske Annæorden!
Vad skall en göra? Så! -- Nå! -- Vi ta den ryske, ty Ryssland är ett
gott sjöförsäkringsland! Så!

-- Men tror farbror, att de låta ta sig så där?

-- Ah, så tyst nu! Vi måste ha ett för detta statsråd nu! -- Så! Nå! Den
kallas excellens! Ja! Gott. -- Och så, en greve! Det blir svårare!
Grevarna ha så mycket pengar! Vi få ta en professor! De ha icke mycket
pengar! Finns det professorer i segling? Det vore gott för affärn! Är
det icke ett seglingshus vid den Södra teaterkällaren? Ja! Nå, så! Nu ha
vi den affären klar! Å, jag glömde det viktigaste. En jurist! Ett
hovrättsråd! Nå, så! -- Där ha vi den!

-- Ja, den; men vi ha inte fått några pengar ännu?

-- Pengar! Vad skall man med pengar, när man stiftar bolag! Skall icke
den som försäkrar sina varor betala det själv? Jo. Skall vi betala för
dem? Nej! Alltså de skola betala med sina premier! Nå!

-- Men grundfonden?

-- Ah! Man skriver grundfondsförbindelser.

-- Ja, men man måste betala kontant in en del också!

-- Nå, man betalar kontant med grundfondsförbindelser. Är det icke att
betala? Nå! Om jag ger dig en förbindelse på en summa, så får du pengar
på den i var enda bank. Nå, är icke en förbindelse pengar? Nå! Och i
vilken lag står att kontant är lika med sedlar? Då är icke enskilda
banksedlar heller kontant! Va?

-- Hur stor grundfond bör man ha?

-- Mycket liten! Man skall icke binda stora kapital. En million! Varav
inbetalas kontant tre hundra tusen och resten levereras i förbindelser!

-- Men, men, men! De tre hundra tusen riksdalerna skola väl vara i
sedlar!

-- O, du store herre min skapare! Sedlar? Inte är sedlar pengar! Har man
sedlar, så är det bra, har man inte, så! Nå! Därför skall man intressera
småfolk, som bara har sedlar!

-- Men de stora? Vad betala de med?

-- Aktier, obligationer, reverser naturligtvis. Nå, nå, nå! Det kommer
sen! Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

-- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar?
Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

-- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod
sig!

-- Nå, desto värre! Nå, men om, om det går sönder ...

-- Så likviderar man!

-- Likviderar?

-- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör
konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han, som gör det! Men eljest
brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda
obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för
gott pris.

-- Det är således ingen risk?

-- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå!
Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem
aktier, ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.

Detta bolag kom till stånd, om man vill tro det eller ej, och det
utdelade under de tio år det nu haft sin verksamhet 6, 10, 10, 11, 20,
11, 5, 10, 36 och 20 procent. Man slogs om aktierna, och för att utvidga
affären, utfärdades en ny teckning, men strax därpå hölls bolagsstämma,
och det var den, som Falk nu skulle referera för Rödluvan, vars extra
ordinarie referent han var.

När han kom upp i Lilla Börssalen en solig eftermiddag i juni, vimlade
där redan av folk. Det var en lysande samling. Statsmän, snillen, lärde,
militära och civila ämbetsmän av högsta grader; uniformer,
doktorsfrackar, kraschaner, kommendörsband, alla här samlade av ett enda
stort, allmänt intresse, befordrandet av den människoälskande
institution, som kallas sjöförsäkring. Och det fordras en stor kärlek
för att riskera sina pengar på nödställda likar, som drabbats av
olyckan, och här fanns kärlek; så mycket kärlek hade Falk aldrig sett
samlad på en gång! Han blev nästan förvånad däröver, oaktat han icke var
så berövad illusionerna ännu; men han blev än mer förvånad, när han såg
den lille slusken f. d. socialdemokraten Struve krypa omkring i vimlet
som en ohyra, och bli handtryckt, axelklappad, tillnickad och tilltalad
av högt uppsatta personer. Särskilt observerade han huru han hälsades av
en äldre person med kommendörsband, vid vilken hälsning Struve dock
rodnade och gömde sig bakom en broderad rygg, varvid han råkade komma i
närheten av Falk, som genast tog fatt honom och frågade vem det var han
hälsade på.

Struves förlägenhet ökades i hög grad, och det var med anlitande av hela
sin fräckhet han svarade: det bör du veta; det var presidenten i
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.

När han sagt detta, fick han ett ärende längst bort i rummet, men så
hastigt att en misstanke föll över Falk: skulle den där vara generad för
mitt sällskap? En ärelös person vara generad i hederligt folks sällskap?

Emellertid började den lysande samlingen intaga sina platser. Men
ordförandens stol stod ännu tom. Falk såg sig omkring efter
referenternas bord, och då han såg Struve jämte Den Konservatives
referent sitta vid ett bord till höger om sekreteraren, tog han mod till
sig och gick igenom den lysande församlingen; men just som han uppnått
bordet, hejdades han av sekreteraren, som frågade: »vem är det för?»

En ögonblicklig tystnad uppstod i salen, och det var med bävande stämma
Falk svarade: »Rödluvan», ty han igenkände i sekreteraren aktuarien i
kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner.

Ett kvävt mummel genomlopp församlingen, varpå sekreteraren sade, med
hög röst: »Herrns plats är där borta.» Han pekade åt dörren, där ett
litet bord verkligen stod. Nu fattade Falk i ett enda ögonblick och
kände vad konservativ innebar, och vad litteratör innebar då man ej var
konservativ, och det var med sjudande sinne han vandrade tillbaka genom
den hånskrattande hopen; men när han mönstrade den med brinnande
blickar, som om han ville utmana den, möttes hans öga av ett annat,
långt borta vid väggen, och det ögat, som så liknade ett par, vilka nu
slocknat, men som en gång sett på honom med kärlek, var grönt av ondska,
och det borrade sig igenom honom som en nål, och han ville gråta av sorg
över att en broder så kunde se på en broder.

Han intog sin blygsamma plats vid dörren och gick icke sin väg, endast
därför att han icke ville fly. Snart blev han väckt ur sin skenbara vila
av en person, som trätt in och nu puffade honom i ryggen vid
rockavtagningen, varpå ett par galoscher ställdes under hans stol. Den
inträdande hälsades av församlingen, som reste sig upp som en man. Det
var ordföranden i direktionen för Sjöförsäkringsaktiebolaget Triton, men
det var mera. Det var f. d. lantmarskalken, friherren, en av de aderton
i svenska akademien, excellensen och kommendören av Kungl. Maj:ts orden
m. m. m. m.

Klubban föll och ordföranden framviskade under ljudlös tystnad följande
hälsningstal (som han nyss förut hållit i ett stenkolsaktiebolag i
Slöjdskolans lokal):

»Mina herrar! Bland alla patriotiska och för mänskligheten
välsignelsebringande företag torde få, om ens något, vara av den ädla
och till syftet människovänliga art, som en försäkringsinstitution.»

-- Bravo, bravo! susade genom församlingen, utan att göra något intryck
på lantmarskalken.

»Vad är människolivet annat än en strid, en strid på liv och död, skulle
man kunna säga, mot naturkrafterna, och få av oss torde väl kunna undgå
att förr eller senare komma med dem i strid.»

-- Bravo!

»Länge har människan, på naturstadiet i synnerhet, varit ett rov för
elementen; en lekboll, en handske, som likt ett rö kastats hit och dit
för vinden! Detta är numera icke förhållandet! Det är det verkligen
icke! Människan har gjort revolution, en oblodig revolution, icke en
sådan som äreförgätna fosterlandsförrädare några gånger tillåtit sig
göra mot sina lagliga härskare, nej, emot naturen, mina herrar! Hon har
förklarat naturkrafterna krig och sagt: härintill skall du gå, men icke
vidare!»

-- Bravo! Bravo! (Handklappningar.)

»Köpmannen sänder ut sitt skepp, sin ångare, sin brigg, skonare, bark,
jakt, vad vet jag? Stormen slår sönder hans -- ja! Köpmannen säger: slå
du! Och köpmannen har ingenting förlorat! Detta är försäkringsidéns
stora synpunkt eller idé! Tänkom, mina herrar, köpmannen har förklarat
krig mot stormen -- och köpmannen har segrat.»

En storm av bravorop framkallade ett segerlöje på den store mannens
läppar, och han såg ut som om den stormen vore honom mycket ljuv.

»Men, mina herrar! Vi få icke kalla försäkringsinstitutionen en affär!
Den är ingen affär; vi äro inga affärsmän, för ingen del i världen! Vi
hava sammanskjutit pengar, som vi äro redo att vedervåga, icke sant,
mina herrar?»

-- Jo, jo!

»Vi hava sammanskjutit pengar, sade jag, för att hava i beredskap för
den av olyckan träffade; ty den procent, _en_ tror jag det är, som han
ger, kan icke kallas något sammanskott, därför får den alltså mycket
riktigt namnet premie, icke som om vi skulle vilja taga någon belöning,
premie betyder belöning, för våra små tjänster, som endast, jag får för
min del förklara det, göras av intresse, av rent intresse -- för saken,
och jag upprepar det, jag tror icke att någon skulle draga i betänkande,
det skulle inte komma i frågan, men jag tror icke att någon av herrarna
skulle känna någon smärta över att se sitt sammanskott, som jag nu vill
kalla aktierna, användas för sakens intresse.»

-- Nej! Nej!

»Behagar verkställande direktören läsa upp årsberättelsen.»

Direktören steg upp. Han såg blek ut som om han ridit ut en storm, hans
stora manschetter med onyxknappar förmådde knappast dölja en lindrig
darrning på handen, hans listiga öga sökte att av Smiths skäggiga
ansikte hämta tröst och sinnesstyrka, han slog upp rocken och lät sitt
stora skjortbröst svälla som om han ämnade mottaga en skur av pilar --
och så läste han.

»Underbara och oförutsedda äro i sanning Försynens skickelser --»

Vid ordet Försynen bleknade en god del av församlingen, men
lantmarskalken lyfte sina ögon mot taket som om han vore beredd att möta
dess värsta slag (= en förlust på 200 rdr).

»Det nyss tilländagångna försäkringsåret skall i annalerna länge stå som
ett kors på graven av de olyckor vilka fullkomligt hånat den visastes
förutseende och överväldigat den försiktigastes beräkningar.»

Lantmarskalken höll händerna för ögonen, som om han bad, men Struve
trodde, att det var vita brandmuren, och störtade upp för att fälla
gardinen, men förekoms av sekreteraren.

Uppläsaren tog ett glas vatten. Detta framkallade ett utbrott av
otålighet.

-- Till saken! Siffrorna!

Lantmarskalken tog bort handen och blev häpen över att finna det mörkare
än nyss. Ett ögonblicks förlägenhet och stormen var i antågande. Man
glömde all respekt.

-- Till saken! Fortsätt!

Direktören måste hoppa över en hop fraser och gå rakt in på berättelsen.

»Nåväl, mina herrar, jag skall fatta mig kort!»

-- Gå på, för tusan!

Klubban föll. »Mina herrar.» Det låg så mycket riddarhus i detta enda
mina herrar, att man genast erinrade sig den aktning man var skyldig sig
själv.

»Bolaget har under året ansvarat för 169 millioner i runt tal!»

-- Å, å!

»Och i premier uppburit en och en halv million.»

-- Bravo!

[Falk gjorde här i hast en liten kalkyl och fann att om hela
premietillgången, en och en halv million, strök med, och hela
grundfonden, en million (sådan den var), också togs med, det skulle
återstå omkring 166 millioner, för vilka bolaget var nog fräckt påstå
sig ansvara och han började fatta meningen med försynens skickelser.]

»I skadeersättning har bolaget, beklagligt nog, måst utbetala 1,728,670
rdr och 8 öre.»

-- Det var skamligt!

»Som I sen, mina herrar, har Försynen ...»

-- Låt försynen vara! Siffrorna! Siffrorna! Utdelningen!

»Det är med smärta och grämelse jag i den beklagansvärda egenskapen av
verkställande direktör icke kan under rådande ogynnsamma förhållanden
föreslå annan utdelning än den av fem procent å det inbetalda
kapitalet.»

Nu brast en storm lös, som ingen köpman i världen kunde besegra.

-- Skamligt! Oförskämt! Svindlare! Fem procent! Fy fan, då kan man ju
skänka bort sina pengar!

Men man hörde också människovänligare yttranden, som så här: Stackars
alla små kapitalister, som inte ha annat än sina pengar att leva av!
Vart skall det ta vägen för dem! Gud bevars, en sådan olycka! Här måste
staten skynda med sin hjälp. Å! å!

När det blev möjligt att fortsätta, uppläste direktören styrelsens
eloger till verkställande direktören och alla ämbetsmännen, vilka »med
ospard möda och odelat nit skött det otacksamma värvet etc.» Detta
mottogs med öppet, ärligt hån.

Därpå upplästes revisorernas berättelse. De hade (efter att försynen
åter fått sig en skrapa), funnit affärerna i allo väl, för att icke säga
omsorgsfullt, skötta och de hade vid inventeringen befunnit alla
garantifondsförbindelser riktiga (!), varför de anhöllo om full
ansvarsfrihet för styrelsen, med livligt erkännande av densammas redbara
och mödosamma strävanden.

Ansvarsfriheten beviljades naturligtvis. Därpå förklarade verkställande
direktören, att han icke ansåg sig kunna emottaga den honom tillkommande
tantiemen (100 rdr), utan ville han överlämna densamma till
reservfondens förstärkande. Detta mottogs med applåder och skratt. Efter
en kort aftonbön, det vill säga efter en ödmjuk anhållan att försynen
skulle ge 20 % nästa år, upplöstes stämman av lantmarskalken.



                          TRETTONDE KAPITLET.
                          Försynens skickelse.


Fru Falk hade samma eftermiddag, som mannen gått på Tritons sammanträde,
fått hem en ny blå sammetsklänning, med vilken hon nu i förskott skulle
förarga revisorskan Homan, som bodde mitt över gatan. Och ingenting var
lättare och enklare, ty hon behövde bara visa sig i fönstret -- och
därtill hade hon tusen anledningar, allt under det hon översåg de
arrangemanger inne i rummen, varmed hon skulle »krossa» sina gäster, som
hon väntade till sammankomsten kl. 7. Direktionen för Barnkrubban
Betlehem skulle nämligen sammanträda och granska första
månadsberättelsen, och som direktionen bestod av: revisorskan Homan,
vars man, enligt fru Falks mening, var högfärdig, därför att han var
ämbetsman, hennes nåd Rehnhjelm, som var högfärdig, därför att hon var
adel, och pastor Skåre, som var huspredikant i alla förnäma hus och
därför borde krossas, så skulle hela direktionen krossas på det mest
storartade och älskvärda sätt som var möjligt. Iscensättningen var
påbörjad redan vid den stora bjudningen, till vilken allt gammalt
mobilier, som icke hade något antik- eller konstvärde, blivit kasserat
och ersatt av bländande nytt. De uppträdande figurerna skulle frun sköta
om ända till sammanträdets slut, då detsamma skulle störas av Falk,
vilken skulle komma hem med en amiral -- han hade lovat sin hustru minst
en amiral med uniform och ordnar -- varpå Falk och amiralen skulle
anhålla att få inträda som betalande ledamöter i krubban och Falk därvid
donera en summa av den vinst, han så oförskyllt mottagit vid utdelningen
i bolaget Triton.

Frun hade slutat sitt bestyr vid fönstret och ställde nu i ordning på
det pärlemorinlagda jakarandabordet, där korrekturet på
månadsberättelsen skulle läsas. Hon dammade av agatbläckhornet, lade
silverpennskaften på sköldpaddshållaren, vände sigillet med
chrysoprasskaftet så, att icke den borgerliga prägeln skulle synas,
skakade försiktigt på det av finaste ståltråd förfärdigade
penningskrinet, så att valören av några därstädes som fångar insatta
värdepapper (hennes handkassa) blev läsbar och utdelade därefter sina
sista befallningar åt betjänten, som var klädd till parad. Och så satte
hon sig i salongen och intog en sorglös ställning, i vilken hon skulle
överraskas av anmälningen av hennes väninna revisorskan, som nog skulle
komma först -- och det gjorde hon också. Och fru Falk omfamnade Evelyn
och kysste henne på kinden, och fru Homan omfamnade Eugenie, som tog
emot henne vid matsalen, där hon uppehöll henne, för att fråga hennes
råd om det nya i möblemanget. Och revisorskan ville icke dröja vid det
fästningslika ekskåpet från Carl XII med de höga japanska vaserna,
emedan hon kände sig krossad därav, utan hon vände sig mot ljuskronan,
som hon fann för modern, och mot matbordet, som icke var i stil; hon
fann dessutom att oljetrycken icke hade att göra bland de gamla
familjeporträtten och hon behövde en god stund att förklara skillnaden
emellan en oljefärgstavla och ett oljetryck. Fru Falk kom åt alla
möbelkanter hon kunde för att väcka väninnans uppmärksamhet med fraset
av sin nya sammetsklänning, utan att lyckas. Hon frågade väninnan om
hennes tycke rörande den nya brysselmattan i salongen, vilken denna fann
skrikande mot gardinerna, varför frun blev förargad och upphörde att
fråga.

Man slog sig ner vid salongsbordet och började genast anlita
räddningsbojarna -- fotografier, oläsbara versböcker och dylikt. Ett
litet pappersblad föll i händerna på revisorskan; det var tryckt på
rospapper med guldsnitt och bar titeln »Till Grosshandlaren Nicolaus
Falk då han fyllde 40 år».

-- Ah, se där äro verserna, som lästes upp på bjudningen. Vem var det
som hade skrivit dem, nu igen?

-- Å, det är en talang, som är god vän med min man. Han heter Nyström.

-- Hm! Det är eget, att man inte hört det namnet! En sådan talang! Men
varför fick man inte se honom på bjudningen?

-- Han var sjuk, beklagligen, kära du, så att han inte kunde komma.

-- Jaså! Nå, min kära Eugenie, det är rysligt ledsamt med din svåger!
Han är ju så illa däran!

-- Tala inte om honom; det är en skam och en sorg för familjen, så att
det är fasligt!

-- Ja, det var verkligen riktigt ledsamt på bjudningen, vet du, då det
kom folk och frågade mig efter honom. Ja, min kära Eugenie, jag riktigt
skämdes på dina vägnar ...

Detta var för skåpet från Carl XII och japanska vaserna, tänkte
revisorskan.

-- På mina vägnar? Å, jag ber så mycket, min mans, menar du? högg fru
Falk in.

-- Nå, det är väl detsamma, förmodar jag!

-- Nej, för all del! Jag tänker visst inte svara för alla odågor, som
min man behagar vara släkt med!

-- Ack, så synd att dina föräldrar skulle vara sjuka också, sist på
bjudningen. Hur mår din kära pappa nu?

-- Tack, mycket bra! Du är så snäll och omtänksam av dig, hör jag.

-- Ack ja, skall man inte tänka längre än till sig själv! Är han mycket
sjuklig av sig, den gamla -- vad får jag kalla honom?

-- Kapten, om du behagar!

-- Kapten? Jag tycker alldeles jag påminner mig att min man sade att han
var -- flaggskeppare, men det måtte vara detsamma. Och ingen av
flickorna heller var med om kvällen.

Det var för brysselmattan, menade revisorskan.

-- Nej! De äro så nyckfulla av sig, så dem kan man aldrig räkna på.

Fru Falk betraktade igenom hela sitt fotografialbum så att det knäppte i
bindningen. Hon var alldeles röd av ondska.

-- Hör nu, lilla Eugenie, fortfor revisorskan, vad var det den där
obehagliga herrn hette, som läste upp verserna då om kvällen?

-- Du menar Levin, kunglig sekter Levin; det är min mans intimaste vän.

-- Nej, verkligen. Hm! Så underligt! Min man är revisor i samma verk,
där han är notarie, och jag vill visst inte göra dig ledsen eller säga
något obehagligt; sådant säger jag aldrig åt folk; min man påstår, att
han skall ha så dåliga affärer, så att det visst inte är något passande
sällskap för din man.

-- Säger han det? Det är en sak, som jag inte känner, och som jag inte
heller lägger mig i, och jag skall säga dig, min kära Evelyn, att jag
aldrig lägger mig i min mans affärer, om det nu också finns folk som gör
det.

-- Förlåt, kära du, men jag trodde mig göra dig en tjänst med att tala
om det för dig!

Det var ljuskronan och matbordet! Återstod sammetsklänningen!

-- Nå, återtog den goda revisorskan, din svåger lär ju, efter vad jag
hört ...

-- Skona mina känslor och tala icke om en förfallen människa!

-- Är han verkligen förfallen? Jag hade hört, att han umgås med de
sämsta människor man kan se ...

Här blev fru Falk benådad, ty betjänten anmälde hennes nåd Rehnhjelm.

O, vad hon var välkommen! O, vad hon var ämabel, som ville göra dem den
äran!

Och det var hon verkligen, den gamla damen med det vänliga utseendet,
som endast den kan äga, vilken genomgått stormarna med det sanna modet.

-- Nå, kära fru Falk, sade hennes nåd, sedan hon tagit plats: jag kan
hälsa från svåger!

Fru Falk undrade vad ont hon gjort den människan, som nu också skulle
komma stickande, och hon svarade med en förorättad ton -- jaså!

-- Å, det är en sådan älskvärd ung man; han var uppe och hälsade på min
brorson i dag; de äro så goda vänner! Å, det är en riktigt förträfflig
ung man.

-- Ja, är det inte? inföll revisorskan, som aldrig blev borta vid
frontförändringar. Vi ha just talat om honom.

-- Jaså! Och vad jag mest beundrar, är hans mod att giva sig in på en
sådan bana, där man så lätt törnar på grund, men sådant behöva vi icke
frukta av honom, ty han är en person med karaktär och grundsatser;
tycker ni inte det, fru Falk lilla?

-- Jo, nog har jag alltid sagt så, men min man har icke varit av samma
mening.

-- Ack, din man, inföll revisorskan, har alltid haft sina meningar för
sig.

-- Jaså, han umgås med hennes nåds brorson? upptog fru Falk ivrigt.

-- Ja, de ha ett litet kotteri, där artister också äro med. Ni läste ju
om den unga Sellén, vars tavla köptes av Hans Majestät.

-- Ja visst, vi voro på expositionen och sågo den. Är han också med?

-- Ja, det är han. De lära ha det ganska bekymmersamt ibland, de unga
männen, som ungt folk mest alltid har, då de skola arbeta sig fram här i
världen.

-- Han lär ju vara poet, din svåger, sade revisorskan.

-- Ja, det tror jag det; hm! han skriver alldeles utmärkt; han fick pris
i akademien här om året, och han blir nog något stort med tiden, svarade
fru Falk med full övertygelse.

-- Ja, är det inte det jag alltid sagt, bekräftade revisorskan.

Och nu auktionerades med Arvid Falks förträfflighet, så att han redan
var uppe i ryktets tempel då betjänten anmälde pastor Skåre. Denne
inträdde med hastiga steg och hälsade hastigt på damerna.

-- Jag ber om ursäkt jag kommer sent, men jag har icke många minuter på
mig; jag skall på sammankomst hos grevinnan von Fabelkrantz klockan halv
nio, och jag kommer direkt från min verksamhet.

-- Å, att herr pastorn har så brått!

-- Ja, min vidsträckta verksamhet ger mig aldrig någon ro. Kanske vi
därför få skrida till förhandlingarna med detsamma.

Förfriskningar inburos av betjänten.

-- Behagar herr pastorn inte en kopp te, innan vi börja? frågade
värdinnan, som åter erfor en liten missräknings obehag.

Pastorn kastade en blick över brickan.

-- Jag tackar, nej; efter det finnes punsch, så tar jag det. Jag har
gjort till en regel, mina damer, att aldrig i mitt yttre liv utmärka mig
framför mina medmänniskor. Alla människor dricka punsch, jag älskar icke
denna dryck, men jag vill icke att världen skall säga, att jag är bättre
än den, och skrymteri är en last, som jag avskyr! Får jag lov att läsa
upp förhandlingarna?

Han slog sig ner vid skrivbordet, doppade pennan och började:

»Under maj månad influtna gåvor till barnkrubban Betlehem, vilka härmed
redovisas av styrelsen.» Undertecknat »Eugenie Falk».

-- Född, får jag lov att fråga ...

-- Ack, det behövs inte, försäkrade fru Falk.

»Evelyn Homan».

-- Född, om jag får be ...

-- Von Bähr, goda herr pastorn!

»Antoinette Rehnhjelm».

-- Född, min nådiga ...

-- Rehnhjelm, herr pastor.

-- Ack, det är sant, gift med kusin, mannen död, barnlös! Vi fortfara!
»Influtna ...»

Allmän (nästan allmän) bestörtning!

-- Men, invände revisorskan, sätter icke herr pastorn ut sitt namn?

-- Jag är så rädd för skrymteri, mina damer, men om ni så önska! Nåväl!

»Nathanael Skåre».

-- Skål, herr pastorn; drick litet, om ni behagar, innan ni börjar,
förklarade värdinnan, med ett förtjusande leende, som släcktes av, när
hon såg att pastorns glas var tomt, varför hon fyllde på detsamma.

-- Jag tackar, min fru, men vi få inte gå för häftigt på! Vi börja
alltså! Behagar ni läsa emot i manuskriptet!

»Influtna gåvor: Hennes Majestät Drottningen: 40 rdr. Grevinnan v.
Fabelkrantz: 5 rdr och ett par ullstrumpor. Grosshandlar Schalin: 2 rdr,
en bunt kuvert, sex blyertspennor och en flaska bläck. Fröken Amanda
Libert: en flaska Eau de Cologne. Fröken Anna Feif: ett par manschetter.
Lilla Calle: 25 öre ur sin sparbössa. Jungfru Johanna Pettersson: ett
halvt dussin handdukar. Fröken Emilie Björn: ett nytt testamente.
Viktualiehandlaren Persson: en påse havregryn, en fjärding potatis och
en flaska syltlök. Handlanden Scheike: 2 par yllekal--»

-- Mitt herrskap! avbröt hennes nåd. Får jag lov att fråga: är det
meningen att detta skall tryckas?

-- Ja, naturligtvis! svarade pastorn.

-- Då skall jag be att få utträda ur direktionen.

-- Tror sålunda hennes nåd att sällskapet skulle kunna äga bestånd genom
frivilliga gåvor om givarnas namn icke trycktes? Bort det!

-- Och välgörenheten skall sålunda giva glans och hävd åt den lumpnaste
fåfänga!

-- Bort det! Icke så! Fåfängan är ett ont, väl, så; vi vända det onda i
godo, vi förvandla det i välgörenhet, är det icke gott?

-- Jo, men vi få icke kalla en lumpen sak med ett vackert namn; det är
skrymteri!

-- Hennes nåd är sträng! Skriften säger att man skall vara förlåtande;
förlåt dem deras fåfänga!

-- Ja, herr pastor, jag förlåter dem, men icke mig själv! Att sysslolösa
fruntimmer roa sig med välgörenhet, det är förlåtligt, det är bra, men
att de kalla detta en vacker handling, som blott är ett nöje, ett nöje
större än andra genom den retelse som offentligheten, den största
offentlighet som finnes, nämligen publikation i tryck, kan skänka den,
det är skamligt.

-- Jaså, tog fru Falk i med hela styrkan av sin förfärliga logik; menar
hennes nåd det är skamligt att göra gott?

-- Nej, min lilla vän, men att låta trycka, det man skänkt ett par
ullstrumpor, det anser jag vara nesligt.

-- Nå, men att skänka ett par ullstrumpor är väl att göra gott, alltså
är det nesligt att göra gott ...

-- Nej, att låta trycka det, mitt barn; ni skall höra vad jag säger,
tillrättavisade hennes nåd den envisa värdinnan, som icke gav sig ändå,
utan fortfor:

-- Jaså, det är nesligt att trycka! Nå, men bibeln är ju tryckt, då är
det nesligt också att trycka bibeln ...

-- Vill herr pastorn vara god och fortsätta förhandlingarna, avbröt
hennes nåd, litet förnärmad av det ogrannlaga sätt varpå värdinnan
förfäktade sina dumheter, men denna gav icke tappt.

-- Jaså, hennes nåd anser under sin värdighet att byta mening med en så
ringa person som jag är ...

-- Nej, mitt barn, men behåll ni er mening; jag vill inte byta.

-- Kallas detta att diskutera, får jag lov att fråga? Kanske pastorn
vill vara så god och upplysa oss om huruvida detta kan kallas att
diskutera, om den ena parten vägrar att svara på den andras bevis?

-- Min bästa fru Falk, detta kan visserligen icke kallas att diskutera,
svarade pastorn med ett tvetydigt löje, som var nära att bringa fru Falk
i gråt. Men låtom oss icke fördärva en god sak genom split, mina damer.
Vi inställa tryckningen tills fonden blir större. Vi ha sett det unga
företaget spira upp likt ett frö, och vi ha sett att många välvilliga
händer äro hågade att vårda den unga plantan; men vi måste tänka på
framtiden. Sällskapet har en fond; denna fond måste förvaltas, vi måste
med andra ord vara betänkta på att se oss om efter en förvaltare, en
praktisk man, som kan avyttra dessa influtna medel och förvandla dem i
penningar; vi måste med andra ord välja en kamrer. En sådan person
fruktar jag vi icke kunna få utan pekuniär uppoffring -- och vad får
människan utan sådan uppoffring? Ha damerna någon lämplig person att
föreslå till nämnda syssla?

Nej, det hade icke damerna tänkt på.

-- Nå, då får jag föreslå en ung man av allvarliga tänkesätt, som jag
tror skall vara lämplig. Har direktionen något emot att notarien Eklund
blir krubbans kamrer mot ett skäligt arvode?

Nej, det hade damerna ingenting emot, i synnerhet som pastor Skåre
rekommenderade honom, och detta kunde pastor Skåre göra så mycket hellre
som notarien var en nära släkting till pastorn. Och så fick sällskapet
en kamrer med sex hundra riksdalers arvode.

-- Mina damer, tog pastorn ordet, skola vi anse oss hava arbetat nog i
vingården för i dag?

Tystnad. Fru Falk tittar åt dörren om icke mannen skall komma.

-- Min tid är kort, och jag ser mig ur stånd att dröja! Har någon något
att tillägga? -- Nej! -- Med nedkallande av Guds bistånd till vårt
företag, som så vackert börjat, önskar jag oss alla nåd och välsignelse
och kan icke göra det med bättre ord än han själv lärt oss, då han lärde
oss bedja Abba, käre Fader, Fader vår ...

Han tystnade, som om han var rädd för att höra sin egen röst, och
sällskapet höll händerna för ögonen, som om de blygdes att se varandra i
ansiktet. Pausen blev lång, längre än man kunde vänta; den blev för
lång, men ingen vågade bryta den; man såg efter mellan fingrarna om icke
någon skulle börja röra på sig, då en häftig ringning ute i tamburen
åter ryckte sällskapet ner till jorden.

Pastorn tog sin hatt, drack ur sitt glas och påminde något litet om en
som vill smyga sin väg. Fru Falk strålade, ty nu skulle krossningen
komma, och hämnden, och upprättelsen, och en livlig eld strålade ur
hennes öga.

Och hämnden kom och krossningen också, ty betjänten bar in ett brev, som
befanns vara skrivet av mannen och det innehöll -- det fick inte
gästerna veta, men de sågo nog, för att genast förklara att de icke
ville besvära längre och att de hade dem, som väntade på dem hemma.

Hennes nåd, som gärna ville stanna för att lugna den unga frun, vars
yttre tillkännagav en hög grad av oro och ledsnad, uppmuntrades dock
ingalunda häruti, utan visades däremot en sådan påfallande uppmärksamhet
vid klädernas påtagning, att det såg ut som om man ville se henne på
gatan så fort som möjligt.

Man skildes med rätt mycken förlägenhet, stegen dogo bort utför
trapporna, och de avgående kunde höra på de nervösa knyckarna i låset
som stängdes efter dem, att den stackars värdinnan längtade efter
ensamheten för att ge fri luft åt sina känslor. Och det gjorde hon.
Ensam i de stora rummen, brast hon i häftig gråt; men det var icke dessa
tårar, som likt ett majregn faller på ett gammalt, dammigt hjärta, det
var vredens och ondskans etter, som nu fördunklade själens speglar och
sedan droppade ner och frätte som syra på hälsans och ungdomens rosor.



                          FJORTONDE KAPITLET.
                                Absint.


En het eftermiddagssol glödgade gatstenarna i den stora Bergslagsstaden
X-köping. I salen på stadskällaren var det ännu tyst och stilla;
granriset låg på golvet och luktade begravning; de graderade
likörflaskorna stodo i sina fack och sovo middag mitt emot
brännvinsflaskorna med sina kommendörskedjor om halsarna, vilka hade
fått permission till kvällen; Moraklockan, som aldrig fick sova middag,
stod där lång som en mas upprest mot väggen och utminuterade tiden,
under det den tycktes läsa på en väldig teateraffisch, som man spetsat
upp på en klädhängare bredvid; salen var mycket lång och smal och bägge
långväggarna voro besatta med björkbord, vilka sköto ut från väggen, så
att salen fick utseende av ett stall, i det borden, alla på fyra fötter,
bildade hästarna bundna vid väggen och med bakdelarna utåt rummet; men
nu stodo alla och sovo, en och annan med ena bakbenet något lyft från
marken, ty golvet var rätt gropigt, och att de sovo kunde man ju se, då
flugorna gingo ostört på deras ryggar; men den sextonåriga kyparen, som
satt och lutade sig mot Moramasen bredvid teateraffischen, han sov inte,
ty han slog titt och ofta med sitt vita förkläde efter flugorna, som
nyss varit ute i köket och ätit middag och nu stått upp för att leka,
och så föll han tillbaka igen och stödde sitt öra mot Morakarlens stora
buk, som om han auskulterade ut vad denne hade fått till middag. Och det
skulle han snart komma att få erfara, ty nu hickade den långa besten och
precis fyra minuter senare hickade han igen och så började det skråla
och bullra i hans lekamen, så att gossen störtade upp och hörde huru han
under förfärliga rosslingar gav ljud sex gånger i rad, för att sedan
återgå till sitt arbete och tystnaden.

Men gossen fick gå till sitt arbete, och han tog nu en rond i sitt
stall, ryktade av sina kampar med förklädet och gjorde i ordning som om
han väntade främmande. Han satte fram strykstickor på ett bord längst
bort i salens bakgrund, varifrån en åskådare kunde beskjuta hela långa
rummet med sina blickar. Bredvid strykstickorna ställde han en butelj
absint och två glas, ett likörglas och ett dricksglas. Därpå gick han
ner till brunnen efter en stor karaffin vatten och ställde bredvid de
eldfarliga sakerna på bordet, och så gjorde han några promenader på
golvet, varvid han intog de mest oväntade posityrer, som om han härmade
någon. Nu stod han med armarna i kors över bröstet, huvudet hängande och
vänstra foten fram, samt skickade örnblickar omkring de gamla väggarnas
skrubbade tapeter; nu stod han med benen i kors, högra handens knogar på
bordskanten, och tummade i den vänstra en lornjett gjord av en
portertråd, genom vilken han spotskt beskådade taklisterna, då dörren
slogs upp och en trettiofemårig man inträdde med en säkerhet som om han
kommit in till sig. Hans ansikte, som var skägglöst, hade dessa skarpt
markerade drag, som flitig övning av ansiktsmusklerna brukar skänka och
som man endast återfinner hos skådespelare och en samhällsklass till;
man såg alla muskler och ligament genom den med en mörk skäggbotten
skuggade huden, men man såg icke det eländiga trådverk som sätter dessa
fina tangenter i rörelse, ty det var icke något vanligt klaver som
behövde pedal. En hög panna, något smal, med insjunkna tinningar, reste
sig som ett äkta korintiskt kapitäl, och nedför detsamma klängde svarta,
oordnade hårlockar som vilda växter, mellan vilka små raka ormar kastade
sig ner och liksom sökte nå ögonhålorna, dit de aldrig kommo. Hans
stora, mörka ögon sågo i vilande tillstånd milda och sörjande ut, men
han kunde också fyra av dem, och då liknade pupillerna mynningarna på en
revolver.

Han slog sig ner vid det iordningställda bordet och kastade en bedrövad
min på vattenkaraffinen.

-- Varför ställer du alltid fram vatten, Gustav?

-- Därför att herr Falander inte ska brinna opp.

-- Vad rör det dig om jag brinner opp! Kan jag inte få det, om jag vill!

-- Herr Falander skall inte vara nihilist i dag!

-- Nihilist! Vem har lärt dig det ordet? Var har du fått det ifrån? Är
du galen gosse? Säg!

Han reste sig ifrån bordet och lossade av ett par skott med sina mörka
revolvers.

Gustav blev stum av fruktan och häpnad över uttrycket i skådespelarens
ansikte.

-- Nå, svara gosse, var fick du det ordet?

-- Det var herr Montanus, som sa det här om dagen, då han var inne från
Träskåla, svarade Gustav med räddhåga.

-- Jaså, Montanus! återtog den dystre mannen och satte sig ner igen.
Montanus är min man; det är en karl som förstår vad man säger. Hör du,
Gustav, du kan gärna tala om för mig vad det är för ett namn, tillnamn
förstår du, som det här teaterbyket har givit mig. Se, så! Var inte
rädd!

-- Nej, det är så fult, så det vill jag inte säga.

-- Varför vill du inte det, då du gör mig en glädje med så litet. Tycker
du inte att jag behöver något att muntra mig med? Ser jag så fasligt
glad ut? Gå på nu! Hur säger de när de fråga om jag varit här? Säger de
inte så här: 'Har ...

-- Djävulen ...

-- Ah! Djävulen? Det är ett gott namn. Nå, de hata mig, tror du?

-- Ja, fasligt!

-- Skönt! Men varför? Har jag gjort dem något ont?

-- Nej, det kan de inte säga!

-- Nej, det tror jag också!

-- Men de säger, att herr Falander förstört folk!

-- Förstört?

-- Ja, de säger att herr Falander har förstört mig, därför att jag
tycker att allting är gammalt!

-- Hm, hm! Brukar du säga åt dem, att deras kvickheter äro gamla?

-- Ja, allt vad de säger är gammalt för resten; de är så gamla allihop,
så att de äckla mig!

-- Såå! Tycker du inte det är gammalt att vara kypare också?

-- Jo, visst är det; det är gammalt att leva, det är gammalt att dö, det
är gammalt alltihop -- nej -- inte -- att bli aktör!

-- Jo, min vän, det är det gamlaste av alltsammans. Var nu tyst, så får
jag bedöva mig!

Han drack ur sin absint och sjönk med huvudet tillbaka mot väggen, på
vilken syntes en lång, brun strimma, där röken från hans cigarr stigit
upp under de sex långa år han suttit där. Solstrålarna bröto sig in
genom fönstren, men sållades först av de stora asparna utanför, vilkas
lätta bladverk sattes i rörelse av aftonvinden, så att skuggan på
långväggen bildade ett rörligt nät, vid vars nedersta hörn den dystres
huvud med dess oordnade hårlockar kastade en skugga, som mycket liknade
en stor spindel.

Gustav hade ånyo satt sig att auskultera Morakarlen och iakttog en
nihilistisk tystnad under det han såg på huru flugorna formerade
ringdans omkring den argandska taklampan.

-- Gustav! hördes borta från spindelnätet.

-- Ja, ljöd det i klockfodret!

-- Har du föräldrar i livet?

-- Nej, det vet herr Falander.

-- Det är lyckligt för dig!

En lång paus.

-- Gustav!

-- Ja!

-- Får du sova om nätterna?

-- Vad menar herr Falander? svarade Gustav och rodnade.

-- Som jag säger!

-- Ja, visst får jag det! Varför skulle jag inte få det?

-- Varför vill du bli aktör?

-- Det kan jag inte säga! Jag tror att jag skulle bli lycklig!

-- Är du inte lycklig nu då?

-- Det vet jag inte! Jag tror inte det!

-- Har herr Rehnhjelm varit här nere sedan han kom?

-- Nej, det har han inte, men han skulle söka herr Falander så här dags.

En lång paus; varpå dörren öppnas och en skugga kommer in i det stora
nätet, som ruskas, varvid spindeln i vrån gör en hastig rörelse.

-- Det är herr Rehnhjelm! säger det dystra huvudet.

-- Herr Falander?

-- Välkommen! Ni har sökt mig förr i dag?

-- Ja, jag kom i middags och sökte genast få träffa er. Ni gissar mitt
ärende; jag ämnar söka anställning vid teatern.

-- Å! Verkligen! Det förvånar mig!

-- Förvånar det er?

-- Ja, det gör det! Men varför söker ni mig först?

-- Därför att jag vet, att ni är den mest framstående skådespelaren och
därför att en gemensam bekant, bildhuggaren Montanus, har rekommenderat
er hos mig som en utmärkt person.

-- Å, har han det? Vad kan jag då göra för er?

-- Giva mig ett råd!

-- Behagar ni sitta ned vid mitt bord?

-- Jag tackar, om jag får bli värd.

-- Det kan jag inte tillåta ...

-- För min egen del, om ni icke har något däremot?

-- Efter behag! -- Ni begär ett råd? Hm! -- Vill ni ha ett uppriktigt?
Ja, naturligtvis! Men hör då på och tag det för allvar, som jag säger
er, och glöm aldrig bort, att så och så sade jag den dag som är, ty jag
blir liksom ansvarig för vad jag säger.

-- Nå, säg er mening, jag är beredd!

-- Har ni sagt till om hästar? Nej! Gör det då, och res hem igen!

-- Anser ni mig då oduglig till att bli skådespelare?

-- Nej, visst inte! Jag anser ingen oduglig till det! Tvärtom! Alla
människor ha mer eller mindre anlag att agera människor!

-- Nåå?

-- Ack, det är något helt annat än ni anar! Ni är ung, ert blod är i
rörelse, ni känner tusen bilder, vackra, ljusa som sagböckernas, krypa
om varandra i er hjärna, men ni vill inte gömma dem, ni vill ha dem ut i
ljuset, bära dem på era armar och visa dem, framför allt visa dem för
världen och därvid erfara en stor glädje -- icke sant?

-- Jo, jo! Ni uttalar mina tankar!

-- Jag antog nu det bästa och vanligaste fallet, ty jag söker icke
dåliga motiv till allt, oaktat jag hyser mycket låga tankar om -- det
mesta! Nåväl, denna böjelse är så stark, att ni skulle vilja lida nöd,
förödmjukas, koppas av vampyrer, förlora medborgerligt förtroende, göra
konkurs, gå under -- hellre än ni gick tillbaka! Icke sant?

-- Jo! Ack, vad ni känner mig väl!

-- Jag kände en gång en ung man -- nu känner jag honom inte mer, ty han
har blivit så förändrad! Han var femton år när han slapp ur den
straffanstalt, som varje församling underhåller åt de barn som hemfallit
åt det ytterst vanliga brottet att komma till världen, och där de
oskyldiga små skola försona sina föräldrars syndafall, ty huru skulle
det annars gå ... var god och påminn mig att jag håller mig till ämnet!
Han låg därefter i Uppsala i fem år och läste rysligt mycket böcker;
hans hjärna inreddes i sex fack, i vilka inlades sex slags gods av
uppgifter, sifferuppgifter, namnuppgifter; hela magasin med färdiggjorda
omdömen, slutledningar, teorier, hugskott, dumheter. Det gick ännu an,
ty hjärnan är rymlig; men hon skulle också mottaga andras tankar, gamla
ruttna tankar, som andra tuggat på hela sitt liv och nu spottade ut; då
fick han uppkastning och så -- han var tjugu år, då han gick in vid
teatern. Se på min klocka här; se på sekundvisarn: sextio gånger innan
det blir en minut, sextio gånger sextio innan det blir en timme,
tjugufyra gånger så, och det är bara ett dygn, tre hundra sextiofem
gånger så -- och det är blott ett år. Tänk _tio_ år! Herre -- har ni
gått och väntat utanför en port, på en kär bekant? Första kvarten går
som inte; andra kvarten -- å, det gör man så gärna för den man håller
av; tredje kvarten: han kommer inte; fjärde: hopp och fruktan; femte:
man går, men vänder om; sjätte: Herre Gud, jag har förspillt min tid i
onödan; sjunde: men jag stannar ändå, efter jag stannat så länge;
åttonde: raseri, förbannelser; nionde: man går hem och lägger sig på sin
soffa och känner ett lugn som om man hade tagit döden under armen. Han
väntade i tio år, tio år! Resa inte håren sig på mitt huvud, när jag
säger tio år? Se efter! De sitta nog kvar ändå! Tio år gick innan han
fick en roll. Och då lyckades han -- genast. Och då höll han på att bli
galen över sina förspillda tio år, och då blev han ursinnig över att
detta icke hänt för tio år se'n, och så blev han förvånad över att den
inträffade lyckan icke gjorde honom lycklig, och så blev han olycklig.

-- Menar ni då att han inte behövde de tio åren för att studera sin
konst?

-- Han fick ju aldrig studera, då han aldrig fick spela; och han blev
ett löje, ett utskum på affischen; och direktionen sa att han inte
gjorde någon nytta, och när han vände sig till en annan direktion, så sa
den att han inte hade någon repertoar!

-- Men varför var han inte lycklig då han lyckades?

-- Tror ni att en odödlig själ är nöjd med att lyckas? -- Men varför
tala om sådant? Ert beslut är oåterkalleligt! Mina råd äro överflödiga!
Det finns ingen annan lärare än erfarenheten, och den är så nyckfull
eller beräknande, alldeles som läraren i skolan; somliga få alltid
medhåll, andra få alltid stryk; ni är född till att få medhåll; tro icke
att jag säger detta med anspelning på er börd; jag är nog upplyst att
varken tillskriva densamma gott eller ont; det är en alldeles likgiltig
faktor i detta fall, ty här gäller människa som människa! Jag önskar att
ni måtte lyckas så fort som möjligt, så att ni måtte bli upplyst -- så
fort som möjligt! Ni förtjänar det, tror jag?

-- Men har ni då ingen aktning för er konst? Den största och härligaste
av alla?

-- Den är överskattad liksom allt vad människor skrivit böcker om. Den
är farlig, ty den kan skada! En väl sagd lögn kan göra ett varaktigt
intryck! Den är som en folkförsamling där den obildade majoriteten ger
utslaget. Ju ytligare, ju bättre -- ju sämre, ju bättre! Jag har inte
därför sagt att den är onödig!

-- Det kan aldrig vara er mening vad ni säger.

-- Det är min mening, men den behöver ju inte vara sann för det.

-- Men har ni då verkligen ingen aktning för er konst?

-- För min? Varför skulle jag ha mer aktning för min än för andras.

-- Och ni som spelat de mest djupsinniga roller; ni har ju spelat
Shakespeare? Ni har spelat Hamlet? Har ni verkligen aldrig varit skakad
i ert innersta då ni sagt fram den djupa monologen »Att vara eller icke
vara»?

-- Vad menar ni med djupa?

-- Djupsinniga, djuptänkta!

-- Förklara er! Är det så djupt att säga så här: »Skall jag ta livet av
mig eller inte? Jag skulle bra gärna göra det, om jag visste vad som
skulle komma efter döden, och det skulle alla andra också göra, men nu
veta vi inte det, och därför töras vi inte ta livet av oss.» Var det nu
så djupsinnigt?

-- Nej, inte så ...

-- Nå! Ni har helt säkert tänkt på att beröva er livet någon gång! Inte
sant?

-- Jo, det ha väl alla människor!

-- Nå, varför gjorde ni inte det? Därför att ni som Hamlet inte tordes,
på grund av er ovisshet om det som skulle komma. Nå, var ni så
djupsinnig då?

-- Nej, det förstås!

-- Nå, det är sålunda en helt enkel banalitet. Det är med ett ord -- hur
kallas det, Gustav?

-- Det är gammalt! svarades från klockfodralet, där man tycktes ha
väntat på replik.

-- Nå, det är gammalt! Men hade författaren kommit med något antagligt
projekt för ett kommande livs utseende, då hade det varit nytt!

-- Är allt nytt så utmärkt? frågade Rehnhjelm, mycket modfälld över de
nya saker, han fått höra.

-- Det nya har åtminstone en förtjänst -- och det är just att det är
nytt! Försök att tänka era tankar själv, och ni skall alltid finna er
ny. Vill ni tro att jag visste vad ni skulle tala med mig om innan ni
trädde inom dörren, och att jag vet vad ni härnäst skall fråga mig, då
vi komma i närheten av Shakespeare.

-- Ni är en underlig människa; jag måste erkänna att ni har rätt i vad
ni säger, oaktat jag ej gillar det.

-- Nå, vad tycker ni om Antonii liktal vid Cæsars bår? Är det inte
märkvärdigt?

-- Det var just vad jag ämnade fråga er! Det är alldeles som om ni
skulle kunna läsa mina tankar!

-- Nå, det sade jag ju er nyss. Och är det så konstigt, då alla
människor tänka, eller rättare säga detsamma. Nå, vad finner ni för
djupt i det?

-- Det kan jag inte säga med ord ...

-- Nå, men tycker ni inte att det är en ganska vanlig form för ett
ironiskt yttrande? Man säger tvärt emot vad man menar, och vässer man på
uddarna, så skall ingen underlåta att sticka sig på dem. Nå, men har ni
läst något skönare än Julias och Romeos dialog efter bröllopsnatten?

-- Ack, det där stället där han säger att han tror det var näktergalen,
då det var lärkan.

-- Vilket annat ställe skulle jag mena, då hela världen menar det. Nå,
det är ju en enstaka, mycket begagnad poetisk bild som effekten vilar
på, och tror ni, att Shakespeare's storhet vilar på poetiska bilder?

-- Varför skall ni smula sönder allting för mig, varför skall ni taga
bort alla mina stöd?

-- Jag kastar bort era käppar för att ni skall lära er gå -- själv! För
övrigt, ber jag er gå in på vad jag säger?

-- Ni ber icke, ni tvingar en att göra det!

-- Då bör ni undvika mitt sällskap. -- Era föräldrar sörja över detta
ert steg?

-- Ja, naturligtvis! Hur kan ni veta det?

-- Det göra alla föräldrar! Varför skall ni överskatta min
omdömesförmåga. Låt bli att överskatta, i allmänhet.

-- Tror ni att man blir lyckligare med det?

-- Lyckligare? Hm! Känner ni någon som är lycklig? Svara nu med egna
meningar, inte med andras ord!

-- Nej!

-- Nå, när ni inte tror att någon är lycklig, hur kan ni då sätta i
fråga att man skall bli lyckligare? -- Jaså, ni har föräldrar! Det är
allt dumt att ha det!

-- Hur så? Hur menar ni?

-- Tycker ni inte det är onaturligt att en gammal generation skall
uppfostra en ny och uppföda den med sina föråldrade dumheter. Nå, era
föräldrar fordra tacksamhet av er? Inte sant?

-- Nå, men man skall väl vara tacksam mot sina föräldrar?

-- Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta
elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en,
motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution
till? Nej, två! Varför dricker ni inte absint? Ni är rädd för den? Å!
Se, den bär ju Génèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner
och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet,
förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och
slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är?
Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe,
ni vet sådana där sken som irra över platser där fisk legat och ruttnat
och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den
grå hjärnsubstansen. Det är ju märkvärdigt att allt gott här på jorden
går under och glöms. Jag har under mina tioåriga ströverier och skenbara
overksamhet läst igenom alla stiftsbibliotek de ha i småstäderna; allt
uselt och betydelselöst som finns i böckerna är citerat och omtryckt,
men det goda ligger kvar. -- Jag ville säga -- påminn mig att jag håller
mig till ämnet --

Klockan började nu föra sitt oväsen och dundrade sju slag. -- Dörren
slogs upp, och in vräkte sig en person med ett stort buller. Det var en
femtioåring med ett fett, tungt huvud, vilket vilade som en mörsare
mellan ett par feta axlar, liksom på en lavett med en beständig
elevation av 45°, och såg ut att vilja kasta bomber på stjärnorna.
Ansiktet såg ut som om ägaren vore mäktig alla uppfunna brott och
ouppfunna laster, men av feghet hindrats att begå några av dem. Han
kastade genast en granat på den dystre och stormade åt kyparen efter en
romtoddy, på ett grammatikaliskt, ohyfsat språk, med en stämma som en
korporal.

-- Där är ert ödes handhavare, viskade den dystre åt Rehnhjelm. Det är
stortragöden, sceniske direktören och intendenten, min dödsfiende.

Rehnhjelm ryste, då han betraktade den förfärliga gestalten, som utbytt
en blick av djupaste hat med Falander, och nu satt och besköt passagen
med spottsalvor.

Därpå öppnades dörren ånyo, och in gled en halvgentil, halvgammal man
med oljat hår och vaxade mustascher. Han slog sig förtroligt ner hos
direktören, som gav honom långfingret med en karneolsring att skaka på.

-- Det är redaktören av stadens konservativa tidning; försvararen av
tronen och altaret. Han har fri entré mellan kulisserna och vill förföra
alla flickor, som direktören icke kastar sina ögon på. Han har fordom
varit kunglig ämbetsman, men måste lämna platsen, jag skäms att säga
varför, upplyste Falander. Men jag skäms också att sitta i samma rum som
dessa herrar, och jag har dessutom en liten tillställning för mina
vänner där inne i kväll i anledning av min recett i går afton. Har ni
lust att vara i dåligt sällskap, med de sämsta sujetterna, två illa
kända damer och en gammal slusk till herre, så välkommen dit in kl. 8.

Rehnhjelm tvekade icke ett ögonblick att emottaga bjudningen.

Spindeln på väggen klättrade igenom sitt nät liksom för att vittja
detsamma, och så försvann han. Flugan satt ännu kvar en liten stund. Men
solen gömde sig bakom domkyrkan, nätets maskor upplöste sig som om de
aldrig varit och asparna skälvde utanför fönstren. Men då upphävde den
store mannen och sceniske direktören sin röst och skrek, ty han hade
glömt bort att tala; och han sade:

-- Nå! Du har sett hur Veckobladet varit framme igen och angripit mig!

-- Ack, det där pratet ska inte bror bry sig om!

-- Ska jag inte bry mig om! Vad fan menar du med det? Läser inte hela
staden det? Jo, det ska jag visst! Jag ska gå hem till honom, och rappa
honom skall jag göra! Han påstår helt fräckt, att jag är överdriven och
affekterad.

-- Nå, muta honom då! Men gör ingen skandal!

-- Muta? Tror du inte jag försökt det? Det är ett förbannat besynnerligt
folk de här liberala tidningsskrivarna. Om man är vän och bekant med
dem, så kan de skriva hyggligt om en, men att muta dem, det går inte, om
de äro aldrig så fattiga!

-- Ack, du förstår dig inte på! Man skall inte gå rakt på dem, utan man
skall skicka presenter, som kunna belånas, eller också kontanta pengar,
anonymt, och så aldrig låtsas om det se'n!

-- Som man gör med dig? Nej, du, det går inte med dem; jag har nog
försökt. Det är ett helvete att råka på folk med åsikter!

-- Vad tror du det var för ett offer, för att nu byta om samtalsämne,
som djävulen hade fått i sina klor?

-- Det rör mig inte!

-- Kanske ändå! Gustav! Vem var den där herrn, som Falander hade med
sig?

-- Jo, han ska in vid teatern och heter Rehnhjelm!

-- Vad för slag! Skall han in vid teatern? Han! skrek direktören.

-- Ja, det skall han, svarade Gustav.

-- Och spela tragedi, förstås! Och beskyddas av Falander? Och inte vända
sig till mig? Och ta mina roller? Och göra oss den äran? Och jag vet
inte ett ord om saken? Jag? Jag? Det gör mig ont om honom! Det är synd
om honom! Vilken förfärlig framtid! Jag skall beskydda honom
naturligtvis! Jag skall ta honom under mina vingar! Man känner mina
vingars styrka också när jag inte flyger! De klämma till ibland! Det var
en grann karl! En fin karl! Vacker som en Antigonus! Synd att han inte
kom till mig först, så skulle han ha fått Falanders roller, allihop! Oj!
Oj! Oj! Men det är inte för sent än! Ha! Låt djävulen förstöra honom
först! Han är litet för färsk än! Han såg verkligen ofördärvad ut!
Stackars gosse! Ja, jag säger bara: Gud bevare honom!

Den sista bönens ljud bortdog under bullret som uppstod då alla stadens
toddygäster inträdde.



                           FEMTONDE KAPITLET.
                      Teateraktiebolaget Phoenix.


Följande dagen vaknade Rehnhjelm i sin säng på hotellet framåt middagen.
Minnen från den förflutna natten stego upp som vålnader och omgåvo hans
säng mitt på sommarljusa dagen. Han såg det vackra, med blommor rikt
försedda rummet, där orgien hade stått med skruvade innanluckor; han såg
den trettiofemåriga aktrisen, som av en rival blivit deporterad till
gumrollerna; hon kommer in förtvivlad och rasande över nya skymfer,
berusar sig och lägger upp benen på soffkanten, och när det blir för
varmt i rummet, knäpper hon upp klänningslivet lika sorglöst som när en
herre öppnar på västen efter en stark middag; där flaxar den gamla
komikern, som fått lämna älskarfacket i god tid och efter en kort
blomstring nedsjunkit till anmälningsroller och nu roar det lägre
borgerskapet med sina visor och framför allt sina berättelser om sin
stormaktstid; men mitt i rök och rushägringarna ser han den unga
sextonåriga, som kommer med tårade ögon och berättar för den mörka
Falander huru den stora direktören ånyo gjort henne nesliga anbud och
vid hennes avslag svurit att hämnas så, att hon hädanefter endast skulle
få pigroller; och han ser Falander, som tar emot allas sorger och
bekymmer och blåser på dem så att de försvinna; hur han upplöser allt:
förolämpningar, förödmjukelser, åsnesparkar, olyckor, nöd, elände och
jämmer i ett intet; hur han lär och förmanar sina vänner att icke
överskatta något, framför allt icke sina sorger. Men åter och åter ser
han den lilla sextonåriga, med den oskyldiga minen, vars vän han blev
och av vilken han vid avskedet hade fått en kyss, en häftig, passionerad
kyss, som hans inflammerade hjärna nu, när den var uppriktig, erinrade
sig att den funnit något oväntad. Men vad var det hon hette?

Han reser sig för att gripa vattenkaraffinen och får fatt i en liten
näsduk med vinfläckar på! Ah! Där står det outplånligt skrivet med
märkbläck -- Agnes! Han kysser den på det renaste stället två gånger och
stoppar den i sin koffert. Därpå klär han sig omsorgsfullt för att gå
upp i teaterdirektionen, som träffas säkrast mellan 12 och 3.

För att icke ha något att förebrå sig, går han upp i bolaget kl. 12 och
träffar en vaktmästare, som frågar hans ärende och om han icke kan stå
till tjänst. Rehnhjelm anser icke att det är möjligt, utan frågar ånyo
om direktören träffas, varpå han blir upplyst om att direktören för
närvarande befinner sig i fabriken, men nog skall komma upp framåt
middagen. Rehnhjelm tror att fabriken är en familjär benämning på
teatern, men blir upplyst om att verkställande direktören egentligen
driver en tändsticksfabrik. Hans svåger kamreraren sitter på
postkontoret och brukar inte komma upp förrän klockan 2, och dennes son
sekreteraren är upptagen på telegrafbyrån, så att man aldrig var säker
på att råka honom. Som emellertid vaktmästaren trodde sig förstå
Rehnhjelms ärende, så överlämnade han på egna och teaterns vägnar ett
exemplar av teaterns statuter, varmed den unge debutanten skulle
fördriva tiden, tills någon av direktionen råkade få sina vägar dit
uppåt. Han beväpnade sig sålunda med tålamod och satte sig i en soffa
att studera. När han läst igenom reglementet var klockan bara halv ett.
Då talade han vid vaktmästaren till tre kvart på ett. Därefter satte han
sig att utgrunda första paragrafen i statuterna: »Teatern är en moralisk
institution, därför skola dess medlemmar söka beflita sig om
Gudsfruktan, dygd och goda seder.» Han vände på frasen och sökte få den
i dess rätta belysning utan att lyckas. Om teatern redan är en moralisk
institution, så behöva ju icke medlemmarna, vilka just (jämte direktör,
kamrer, sekreter, maskiner och dekorationer) utgöra institutionen, så
behöva de icke söka beflita sig om allt det där vackra vad det nu heter.
Om man skulle ha satt så här: teatern är en omoralisk institution och
därför ... ja, då hade det blivit mening uti det och det var säkert inte
direktionens mening. Och så tänkte han på Hamlets »ord, ord», men
erinrade sig genast att det var gammalt att citera Hamlet och att man
skulle uttrycka sina tankar med egna ord, och så valde han och stannade
vid att kalla det för prat, men det förkastade han såsom icke heller
originellt, men det var icke originalet heller.

Paragraf 2 hjälpte honom därefter att fördriva en kvart med betraktelser
över dess text: »Teatern är ingalunda till för att roa. Ei blot til
lyst.» Här stod: teatern är icke till för att roa, och här stod: teatern
är icke uteslutande till för att roa, alltså är den (också) till för att
roa. Därpå tänkte han efter när man har roligt på teatern: jo, när man
ser barn, i synnerhet söner, bedraga sina föräldrar på pengar, i
synnerhet om föräldrarna äro sparsamma, beskedliga och förståndiga; för
det andra när hustrur bedraga sina män; i synnerhet är detta mycket
roligt om mannen är gammal och behöver sin hustrus stöd; vidare kom han
ihåg, att han skrattat förfärligt åt två gamla män, vilka höllo på att
dö av hunger, emedan deras affär gått bakut, och att man än i dag
skrattade däråt i en pjäs av en klassisk författare. Han erinrade sig
vidare, att han hade njutit av en äldre mans olycka, som förlorat
hörseln, och att han tillsammans med sex hundra andra personer varit på
det högsta road av en prästman, som på naturlig väg sökte bot för den
galenskap hans återhållsamhet bragt honom i, och åt det hyckleri han för
sitt måls vinnande måste utöva. Vad var det man sålunda skrattade åt?
frågade han sig. Och efter som han inte hade annat att göra, så försökte
han svara på det! Jo, det var åt olyckan, nöden, eländet, lasten,
dygden, det godas nederlag, det ondas seger. Detta resultat, som delvis
var nytt för honom, försatte honom i gott humör, och han fann uti detta
slags lek med tankar ett stort nöje. Som direktionen ännu icke lät höra
av sig, så fortsatte han att leka, och så kom han, innan fem minuter
gått, till det resultatet, att man i tragedien gråter åt precis samma
sak som man i komedien skrattar åt. Men där stannade han, ty in stormade
den store scendirektören, stormade förbi Rehnhjelm utan att låtsa se
honom och kastade sig in i ett rum till vänster, varifrån ögonblicket
därpå en ringklocka hördes ristas av en stark hand. Vaktmästaren behövde
en halv minut för att komma in och ut igen och förklara att hans höghet
tog emot.

När Rehnhjelm inträdde hade direktören redan hunnit brösta av och rikta
sin mörsare med en vinkel så stor att han omöjligt kunde se den dödlige
som smådarrande inträdde. Men han måste ha hört honom, ty han frågade
genast i en förolämpande ton vad som behagades.

Rehnhjelm förklarade att han önskade debut.

-- Ha! Stor debut! Stor entusiasm! Har herrn någon repertoar? Spelat
Hamlet, Lear, Richard Sheridan, Volontären, inropad 10 gånger efter
tredje akten? Va? Hä!

-- Jag har aldrig uppträtt förr.

-- Ah så! Det var en annan sak!

Han satte sig i en försilvrad fåtölj med blått siden och hans ansikte
anlade en mask, som om den skulle tjäna till illustration åt någon av
biografierna i Svetonius.

-- Får jag säga herrn min uppriktiga mening? Va? Låt bli den här banan!

-- Omöjligt!

-- Jag upprepar: låt bli den här banan! Det är den allra rysligaste av
alla banor! Den är så full av förödmjukelser, obehag, nålstyng, törnen,
herre, som, tro mig, skola göra er livet så bittert, att ni skulle önska
att ni aldrig vore född!

Han såg verkligen trovärdig ut, men Rehnhjelm var orygglig i sitt
beslut.

-- Nå, lägg märke till mina ord! Jag avråder er högtidligen och
förklarar utsikterna så mörka, att ni kanske kan få gå som statist i
flera år! Tänk på det! Och kom inte till mig se'n och beklaga er. Denna
bana är så helvetiskt svår, herre, så att om ni visste det, skulle ni
aldrig ge er in på den! Ni får ett helvete, tro mig, nu har jag sagt
det.

Det var förspillda ord.

-- Skulle inte herrn då hällre vilja taga engagement genast utan debut;
det är mindre risk.

-- Jo, naturligtvis, men det hade jag inte satt i fråga.

-- Var så god och skriv under det här kontraktet då. Tolv hundra
riksdaler i lön och två års kontrakt! Är det bra?

Han tog fram ett färdigskrivet och av direktionen undertecknat kontrakt,
som låg under läskpapperet, och räckte det åt Rehnhjelm att ifyllas,
vilket Rehnhjelm, som blivit yr av de tolv hundra riksdalerna, osett
skrev under.

När detta var gjort, lånade direktören honom sitt stora långfinger med
karneolsringen och sade: Välkommen! varvid han visade tandköttet i övre
käken och den gula och blodsprängda vitan i två ögon med såpgrön iris.

Och så var audiensen slut. Men Rehnhjelm, som tyckte att det hela gått
alldeles för fort, stannade kvar och tog sig friheten fråga om icke han
skulle vänta tills direktionen sammanträdde.

-- Direktionen? bröt den store tragöden ut; det är jag! Har han något
att fråga, så vänd sig bara till mig! Vill han ha ett råd, så vänd sig
till mig! Till mig, herre! Och ingen annan! Se så! -- Marsch!

Det såg ut som om Rehnhjelms rockskört fastnat i någon spik just då han
var på utgående, ty så hastigt tvärstannade han och vände sig om för att
liksom få se huru de sista orden sågo ut, men han fick endast se det
röda tandköttet, som liknade ett tortyrinstrument, och det med blod
marmorerade ögat, varför han icke kände sig böjd att fordra någon
förklaring utan skyndade ner till stadskällaren för att äta middag och
träffa Falander.

Denne satt redan vid sitt bord, lugn och likgiltig som om han vore
beredd på det allra värsta av vad slag som helst. Det förvånade honom
sålunda icke att Rehnhjelm blivit engagerad, ehuru han blev betydligt
mörk, när han fick höra det.

-- Vad tyckte du om direktören annars? frågade Falander.

-- Jag tänkte ge honom en örfil, men jag vågade inte.

-- Det vågar inte direktionen heller, och därför är han den som styr. Du
skall alltid se att råheten sitter och styr. Du vet att han är dramatisk
författare också?

-- Jag har hört det!

-- Han gör ett slags historiska skådespel, som alltid gå och vinna
bifall, och det beror därpå att han skriver roller i stället för att
göra karaktärer; han anbringar applådställen vid sortierna och driver
ocker med den s. k. fosterländska känslan. För övrigt kunna aldrig hans
figurer tala, utan de gräla eller, som man säger, gorma: män och
kvinnor, gamla och unga, allihop, så att hans bekanta stycke »Kung
Göstas Söner» med rätta kallas historiskt gorm i fem uppträden, ty det
är inga handlingar, utan formliga uppträden, familjeuppträden,
gatuuppträden, riksdagsuppträden och så vidare. I stället för repliker
ger man varandra gliringar, vilka framkalla icke scener, utan de
rysligaste spektakel. I stället för dialoger har han ordväxlingar, i
vilka man okvädar varandra, och den högsta dramatiska verkan framkallas
av handgripligheter. Kritiken säger, att han är stor i skildringen av
historiska karaktärer. Hur har han då skildrat Gustav Vasa i den pjäsen
jag nämnde? Jo, som en bredaxlad, långskäggig, högröstad, oregerlig och
armstark person -- han slår bland annat sönder ett bord på Riksdagen i
Västerås och sparkar ut en dörrspegel på Vadstena möte. Men en gång sade
kritiken, att hans pjäser saknade mening; då blev han ond och tog sig
till att skriva sedekomedier med mening. Han hade en pojke, som gick i
skolan (han är gift, vidundret) och uppförde sig oskickligt, så att han
fick stut! Genast skrev fadern en sedekomedi, som avritade lärarna och
visade huru omänskligt ungdomen behandlas nu för tiden. En annan gång
fick han en rättvis recension, och genast gjorde han en sedekomedi, där
han avritade stadens liberala tidningsskrivare! Nå, han skall få vara i
fred för mig!

-- Nå, men varför hatar han dig?

-- Därför att jag på en repetition sade Don Pasquale, ehuru han
förklarat att det heter Paskal. Resultatet: att jag blev ålagd vid vite
att säga som han befallde, varvid han förklarade, att det må heta vad
fan det vill över hela världen, men här ska det heta Paskal, för _så
heter det_!

-- Var kommer han ifrån? Vad har han varit?

-- Kan du inte se att han varit vagnmakaregesäll? Men om han visste, att
du visste det, så skulle han förgifta dig! Men för att nu tala om något
helt annat, hur finner du dig efter gårdagen?

-- Utmärkt! Jag har ju glömt att tacka dig!

-- Nå! Det är bra! Och du tycker om flickan? Agnes?

-- Ja, jag tyckte mycket om henne!

-- Och hon är kär i dig! Det passar bra, det! Tag henne, du!

-- Ack, så du pratar! Inte kunna vi gifta oss ännu!

-- Vem har sagt att ni skola göra det?

-- Vad menar du då?

-- Du är aderton år, hon är sexton! Ni älska varandra! Nåväl! När ni äro
ense, så är det väl den mest privata affär som är kvar.

-- Jag förstår dig inte! Uppmanar du mig till en dålig handling? Eller
hur?

-- Jag uppmanar dig att litet lyda naturens stora röster och inte dumma
människors. Om människor förkasta ert beteende, då är det avundsjuka,
och moralen, som de bestå, det är deras elakhet, som anlagt en lämplig,
presentabel form. Har inte naturen redan bjudit er i flera år till sin
stora fest, som är gudarnas glädje, men samhällets fasa, som fruktar att
få betala barnuppfostringshjälp.

-- Varför råder du oss inte till giftermål?

-- Därför att det är något annat! Man binder sig inte för livet efter en
kvälls samvaro, och det är inte sagt att den, som är med i lust, vill
vara med i nöd! Äktenskapet är en själsangelägenhet; det är inte det här
just vidare! För övrigt behöver jag icke uppmana er till vad som kommer
att ske ändå. Älska ni varandra i ungdomen, innan det blir för sent,
älska som fåglarna, utan tanke på bosättning, eller som blomstren av den
klass, som heter Dioecia.

-- Du får inte tala så där vanvördigt om den flickan! Hon är god,
oskyldig och beklagansvärd, och den, som vågar säga annat, den ljuger.
Har du sett några mera oskyldiga ögon än hennes, är det icke sanning i
själva klangen hos hennes röst! Hon är värd en stor kärlek och en ren
kärlek, icke en sådan som du talar om, och jag hoppas det vara sista
gången du framkastar något i den vägen! Och det kan du säga henne, att
jag skall anse som den största lycka och största ära att en gång, när
jag blir henne värdig, få bjuda henne min hand!

Falander kastade med huvudet så att ormarna ringlade sig.

-- Värdig henne? Din hand? Vad säger du?

-- Det jag står vid!

-- Det är förfärligt! Om jag säger dig, att denna flicka icke allenast
saknar alla de egenskaper du tillerkänner henne, utan att hon även
besitter de motsatta, så tror du mig icke, utan blir min ovän!

-- Ja, det blir jag!

-- Tänk att världen är så uppfylld med lögn, att en människa inte blir
trodd då hon talar sanning.

-- Hur skall man kunna tro dig, som inte har någon moral?

-- Se där ha vi ordet igen! Det är ett märkvärdigt ord; det besvarar
alla frågor, avklipper alla resonemang, försvarar alla fel, egna, men
icke andras, nedslår alla motståndare, talar både för och emot, alldeles
som en sakförare! Nu slog du mig med det, nästa gång slår jag dig!
Farväl, jag måste gå hem, ty jag har lektion klockan tre! Farväl! Lycka
till.

Och Rehnhjelm lämnades ensam med sin middag och sina betraktelser.

                   *       *       *       *       *

När Falander kom hem till sig, klädde han sig i morgonrock och tofflor,
som om han alldeles icke väntade något besök. Men en häftig sinnesoro
syntes sätta honom i verksamhet, ty han gick fram och åter på golvet och
stannade då och då bakom gardinen för att osedd kunna se utåt gatan.
Därpå gick han till spegeln, knäppte av sin krage och lade den ifrån sig
på divansbordet. Efter en stunds promenad satte han sig i soffan, tog en
fruntimmersfotografi från en visitbricka, lade den under ett ofantligt
förstoringsglas och betraktade den så som man betraktar ett
mikroskopiskt preparat. Han satt ganska länge vid detta arbete. Då han
fick höra steg i trapporna, grävde han hastigt ner fotografien där han
tagit den, sprang upp och satte sig vid skrivbordet så, att han kom att
sitta med ryggen åt dörren. Han var i full sysselsättning med att
skriva, då en knackning -- två korta och svaga dubbelslag -- hördes på
dörren.

-- Stig in, ropade Falander med en röst, som icke lät inbjudande, utan
snarare lämpade sig för en utvisning.

In trädde en ung flicka, liten till växten, men med behagliga linjer i
sin figur; ett fint, ovalt ansikte, omgivet av hår, som tycktes ha fått
sin ljusa färg genom blekning i solen, ty det hade icke denna deciderade
blonda färg, som är medfödd. Den lilla näsan och den fint skurna munnen
frambragte ett muntert spel med små, lekfulla kurvor, vilka förändrade
former oupphörligt, som figurerna i kaleidoskopet; när till exempel hon
rörde näsvingarna och det ljusröda brosket tecknade sig som ett
blåsippsblad, drogos läpparna i sär och visade spetsarna av mycket små,
jämna tänder, vilka, ehuru de voro egna, både voro för jämna och för
vita för att inge förtroende. Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och
släpade sedan nedåt mot tinningarna, varigenom frambragtes ett ständigt
bedjande, elegiskt uttryck, vilket gjorde en trolsk disharmoni mot
ansiktets nedre, lekande partier; men pupillen var orolig och kunde i
ett ögonblick bli fin som spetsen på en synål och i nästa spärras upp
och stirra som objektivet på en natt-tub.

Emellertid steg hon nu in och reglade dörren, efter att ha tagit in
nyckeln.

Falander satt kvar och skrev.

-- Du kommer sent i dag, Agnes! sade han.

-- Ja, det gör jag, svarade hon trotsigt, under det hon tog av sig
hatten och gjorde sig hemmastadd.

-- Ja, vi voro länge uppe i natt!

-- Varför stiger du inte upp och hälsar? Så trött får man ändå inte
vara!

-- Ack, förlåt att jag glömde det!

-- Glömde? Jag har märkt, att du glömmer dig åtskilligt på en tid.

-- Såå? Huru lång tid har du märkt det?

-- Huru lång tid? Vad menar du? Var så god och tag av dig nattrocken och
tofflorna!

-- Kära du, det är första gången det har hänt mig i dag, och det tycker
du är en lång tid! Nog är det underligt? Säg?

-- Du hånar mig! Vad är det med dig? Du har varit så besynnerlig på en
tid!

-- En tid? Där ha vi det igen! Varför säger du en tid? Därför att det
skall ljugas! Varför skall det ljugas?

-- Jaså, du beskyller mig för att ljuga?

-- Ånej! Jag bara skämtade.

-- Tror du inte jag ser, att du ledsnat på mig. Tror du inte jag såg det
i går kväll, då du var så uppmärksam mot den där simpla Jenny, att du
inte hade ett ord åt mig på hela kvällen.

-- Du är svartsjuk således?

-- Jag? Nej, vet du, inte det allra minsta! Föredrar du henne för mig,
så var så god! Det skall inte röra mig ett grand!

-- Såå? Du är inte svartsjuk? Det är under vanliga förhållanden en
ledsam omständighet!

-- Under vanliga förhållanden? Vad menar du med det?

-- Jag menar -- helt enkelt -- att jag ledsnat på dig, som du själv sade
nyss!

-- Det ljuger du! Du har inte gjort det!

Hon rörde på näsvingarna, visade tandspetsarna och stack med synålarna.

-- Låt oss tala om något annat, sade han. -- Vad tyckte du om Rehnhjelm?

-- Mycket bra! Det var en snäll gosse! Och en fin gosse!

-- Han blev alldeles kär i dig!

-- Så du pratar!

-- Men det värsta är att han vill gifta sig med dig!

-- Var så god och låt mig slippa höra sådana där dumheter!

-- Men som han bara är tjugu år, ämnar han vänta tills han blir dig
värdig, som han uttryckte sig!

-- En sådan tok!

-- Med värdig menar han att vara en erkänd skådespelare! Och det kan han
inte bli förrän han får roller! Kan du inte skaffa honom det?

Agnes rodnade, kastade sig upp i soffhörnet och visade ett par eleganta
stövletter med guldtofsar.

-- Jag? Som inte får några själv! Du hånar mig!

-- Ja, jag gjorde det!

-- Du är en djävul, Gustav! Vill du tro det?

-- Kanske! Kanske inte! Det är så svårt att avgöra sådant! Emellertid,
om du är en förståndig flicka ...

-- Tig!

Hon tog en vass papperskniv från bordet och lyfte den hotande på skämt,
som såg ut som allvar.

-- Du är så vacker i dag, Agnes! sade Falander.

-- I dag? Vad menar du? I dag? Har du inte sett det förr?

-- Åjo! Det har jag nog!

-- Varför suckar du?

-- Det gör man alltid när man har rumlat.

-- Får jag se på dig? Har du ont i dina ögon?

-- Nattvaket, kära du!

-- Jag skall gå, så får du sova middag!

-- Gå inte ifrån mig! Jag kan inte sova ändå.

-- Jag tror att jag måste gå i alla fall! Jag skulle egentligen bara
komma hit och säga det!

Hennes röst blev vek och hennes ögonlock sänkte sig sakta som ridån
efter en dödsscen. Falander svarade:

-- Det var snällt att du ändå kom och sa ifrån.

Hon steg upp och knöt på sin hatt framför spegeln.

-- Har du någon parfym här? frågade hon.

-- Nej, den har jag på teatern!

-- Du skall lägga bort att röka pipa; det fäster så fasligt i kläderna.

-- Jag ska göra det!

Hon böjde sig ner och knäppte om sitt strumpeband.

-- Förlåt! sade hon och kastade en bedjande blick på Falander.

-- Vad då? svarade han med frånvarande min, som om han inte sett något.

Som svaret uteblev, fattade han mod, tog ett långt andetag och frågade:

-- Vart skall du gå?

-- Jag skall gå bort och prova en klänning, så att du behöver inte alls
vara orolig! svarade hon, som hon tyckte, mycket ledigt. Men han hörde
på de falska accenterna att det var repeterat, och han sade endast:

-- Adjö, då!

Hon kom emot honom för att bli kysst. Han tog henne i famn och tryckte
henne mot sitt bröst som om han ville kväva henne, därpå kysste han
henne på pannan, förde henne till dörren, sköt henne ut och sade helt
kort: adjö!



                           SEXTONDE KAPITLET.
                             I Vita bergen.


En eftermiddag i augusti sitter Falk i Mosebacke trädgård igen, ensam nu
liksom han varit hela sommaren; och han gör ett överslag över sina
erfarenheter under detta fjärdedels år, som gått sedan han var här sist,
så uppfylld av förhoppningar, så modig och så stark. Han känner sig
gammal, trött, likgiltig; han har sett in i alla dessa husmassor, som
stå där nere; och det såg alltid ut på ett annat sätt än han trodde. Han
har varit ute i världen och skådat människorna under mångahanda
förhållanden, så som endast en fattigläkare eller en tidningsreferent
får se dem, dock med den skillnad att referenten får se dem som de visa
sig, under det läkaren vanligen får se dem sådana de äro; han hade haft
tillfälle att skåda människan såsom samhällsdjur under alla möjliga
former. Han hade bevistat riksdagen, kyrkostämmor, bolagsstämmor,
sammankomster för välgörande ändamål, polisrannsakningar, fester,
begravningar, folkmöten; överallt stora ord, och många ord, ord som
aldrig brukas i dagligt tal, något slags särskilda ord, som icke äro
uttryck för någon tanke, åtminstone icke för den som skulle uttalas. Han
hade därigenom fått en ensidig uppfattning av människan och kunde aldrig
se henne utan som det lögnaktiga samhällsdjuret, vilket måste så vara,
efter som civilisationen förbjuder öppet krig; hans brist på umgänge
gjorde att han glömde bort att det fanns ett annat djur, som mellan skål
och vägg är rätt älskvärt om det icke retas, och som gärna visar sig med
alla sina fel och svagheter så snart inga vittnen äro närvarande. Detta
hade han glömt och därför var han mycket bitter. Men det var en annan
omständighet, som var ledsammare: han hade förlorat aktningen för sig
själv! Och detta utan att han begått en enda handling, för vilken han
behövde blygas! Men andra hade berövat honom den, och det går mycket
lätt för sig. Överallt och var helst han uppträtt, hade man visat honom
missaktning, och hur skulle han, som från barndomen blivit berövad
självkänslan, kunna akta den, som alla andra missaktade! Men vad som
gjorde honom riktigt olycklig var, att se huru de konservatives
referenter, det vill säga de som försvarade, eller åtminstone lämnade
oantastat, allt vrångt, huru de blevo behandlade med rätt mycken
hövlighet. Det var således icke så mycket mot yrket som tidningsskrivare
utan som de eländas målsman han åtnjöt allmänt förakt! Stundom hade han
varit ett rov för grymma tvivel! Han hade till exempel vid redogörelsen
för Tritons bolagsstämma begagnat ordet svindel. Härpå hade Gråkappan
svarat i en lång artikel och så klart bevisat att bolaget var ett
national-patriotiskt filantropiskt företag, att han själv nära på trodde
att han haft orätt, och han gick länge med samvetskval över att han så
lättsinnigt handskats med människors rykte. Han befann sig emellertid nu
i ett tillstånd svävande mellan fanatism och absolut indifferentism, det
berodde endast på nästa impuls vad riktning det skulle ta.

Livet hade denna sommar varit honom så surt, att han med skadeglädje
hälsat varje regndag, och han kände ett relativt behag nu, då han såg
huru ett och annat vissnat blad rasslade fram över sandgångarna. Han
satt och anställde till sin tröst sataniskt muntra betraktelser över sin
tillvaro och dess ändamål, då han kände en mager, knotig hand läggas på
sin axel och en annan gripa om hans arm, som om det vore döden, som
ville taga honom på orden och föra honom ut i dansen. Han såg upp och
blev förskräckt: där stod Ygberg, blek som ett lik, tärd i ansiktet och
med ögonen så urvattnade i färgen som endast hungern kan åstadkomma.

-- Se god dag, Falk, viskade han med knappt hörbar stämma och skallrade
i hela kroppen.

-- God dag, bror Ygberg, svarade Falk och kände sig vid riktigt gott
humör. Sitt ner och drick en kopp kaffe, för tusan! Hur står det till
med dig? Du ser ut som du skulle legat under isen.

-- Å, jag har varit så sjuk! så sjuk!

-- Du har haft en trevlig sommar du, som jag!

-- Har den varit så svår för dig också? frågade Ygberg, under det ett
svagt hopp att så skulle ha varit förhållandet, upplyste hans gulgröna
ansikte.

-- Jag bara vill säga: Gud ske lov, att den förbannade sommaren är över!
För mig skall det få vara vinter hela året! Det är inte nog med att man
skall lida själv, man skall också behöva se på hur andra glädja sig! Jag
har inte varit med min fot utom tullarna! Har du?

-- Jag har inte sett en gran sedan Lundell lämnade Lill-Jans i juni
månad! Men varför skall man behöva se på granar, precis! Inte är det så
nödvändigt! Och inte är det något märkvärdigt heller! Men det är det,
att man inte kan få det, som känns så bittert!

-- Ja, det bry vi oss inte om nu; det mulnar där borta i öster, så att i
morgon få vi regn, och när solen syns igen så är det höst. Skål!

Ygberg såg på punschen som om han trodde det var gift, men han drack
ändå.

-- Nå, tog Falk upp, det var du som skrev den där sköna berättelsen om
skyddsängeln eller sjöförsäkringsbolaget Triton åt Smithen. Var det inte
mot din övertygelse?

-- Övertygelse? Jag har ingen övertygelse!

-- Har du inte?

-- Nej! Det är bara dumma människor som ha sådant!

-- Är du omoralisk, Ygberg?

-- Nej! Ser du, om en dum människa får en tanke, antingen av sig själv
eller av någon annan, så upphöjer han den till sin övertygelse och
håller på den och kör med den, icke därför att det är en övertygelse,
utan att det är _hans_ övertygelse! Vad bolaget i fråga angår, så tror
jag att det är svindel! Det skadar nog många människor, aktieägarna, men
så gör det andra människor, direktionen och tjänstemännen, dess mer
glädje, och då har det ändå gjort mycket gott!

-- Har du då förlorat alla begrepp om heder, min vän?

-- Man måste offra allt för sin plikt!

-- Ja, det erkänner jag!

-- Det är människans första och största plikt att leva -- att leva till
vad pris som helst! Den gudomliga lagen fordrar det, den mänskliga lagen
fordrar det.

-- Men hedern får man icke offra.

-- Båda nämnda lagar fordra, som sagt, att man offrar allt -- de fordra
av den fattige, att han offrar den så kallade hedern! Detta är grymt,
men det rår icke den fattige för!

-- Du har icke några glada åsikter om livet!

-- Varifrån skulle jag ha fått dem?

-- Ja, det är sant!

-- Men för att komma till något annat, så har jag fått brev från
Rehnhjelm. Jag skall läsa några bitar för dig, om du har lust!

-- Han har ju gått in till teatern, har jag hört!

-- Ja, och där tycks han inte ha glada dagar.

Ygberg tog upp ett brev ur sin bröstficka, stoppade en sockerbit i
munnen och läste.

»Om det finnes ett helvete i livet efter detta, vilket är ganska
tvivelaktigt ...»

-- Han har blivit fritänkare, pojken!

»Så kan det icke bliva värre än det jag har nu. Jag har varit engagerad
två månader och jag tycker att det har varit två år! En djävul, för
detta vagnmakaregesäll, numera teaterdirektör, har tagit mitt öde i sina
händer och han far fram med det så, att jag tänkt rymma tre gånger om
dagen; men försiktigtvis äro kontraktets straffbestämmelser så svåra,
att jag skulle förstöra mina föräldrars namn, vilket i händelse av
rättegång skulle komma i dagen, att jag föredrager att stanna. Tänk dig,
jag har uppträtt varenda kväll som statist och ännu icke fått säga ett
ord. Tjugu kvällar å rad har jag fått stryka umbra i ansiktet och gå
fram i en zigenarkostym, av vilken icke ett plagg passar mig: trikoterna
äro för långa, skorna för stora, jackan för kort. En underdjävul, som
kallas kulissufflör, ser noga efter, att jag icke får byta ut dessa
plagg mot dem som passa, och var gång jag försöker krypa bakom
folkhopen, som består av fabrikörens-direktörens snusmalare, så öppna de
leden och knuffa fram mig till avantscenen, och tittar jag då åt
kulissen, så får jag se underdjävulen stå och skratta, och tittar jag åt
salongen, ser jag den onde själv sitta i oxögat och skratta. Han tyckes
ha engagerat mig för sitt eget nöjes skull, och icke för att jag skulle
göra teatern något gagn. En gång vågade jag fästa hans uppmärksamhet på
att jag behövde öva mig i talroller någon gång, om jag skulle bli
skådespelare. Då blev han otidig och förklarade att man skulle krypa
först innan man kunde gå! Jag svarade honom att jag kunde gå! Det sade
han vara lögn, och frågade om jag trodde att skådespelarkonsten, den
skönaste och svåraste av alla konster, icke fordrade någon skola? Då jag
svarade honom, att det just var min mening, och att jag därför väntade
otåligt att få börja den där skolan, sa han att jag var en obildad hund
och att han skulle sparka mig! Då jag invände mot detta, frågade han
ytterligare om jag trodde att hans teater var ett räddningsinstitut för
ynglingar med dåliga affärer, och jag svarade ett öppet, obetingat,
glatt: ja! Då förklarade han, att han skulle döda mig, och det håller
han på med nu! Jag känner huru min själ brinner ner som ett talgljus i
korsdrag, och jag är snart övertygad om att »det onda segra skall till
slut, fast det i moln sig döljer», eller hur det står i katekesen. Men
det värsta av allt är, att jag förlorar aktningen för denna konst, som
har varit min ungdoms kärlek och dröm. Hur är det möjligt annat än att
jag skall börja underskatta värdet av denna konst, då jag ser personer
som komma hit utan uppfostran, utan bildning, från kroppsarbeten och
yrken, från gatan, drivna endast av fåfänga och lättja, utan entusiasm
och förstånd, och att se huru de efter ett par månader spela
karaktärsroller, historiska roller, skapligt bra, utan att de ha någon
gnista aning om den tid, i vilken de röra sig, eller ett spår av insikt
om den betydelse, personen de föreställa, ägde i verkligheten.

Det är ett långsamt lönnmord man övar på mig och jag blir bland denna
pöbel (några ledamöter av kåren hava varit i kollision med paragrafer i
strafflagen), som förtrycker mig, vad jag aldrig varit -- aristokrat,
ty, så svårt kan aldrig de bildades förtryck kännas av de obildade.

Men det finns dock en ljuspunkt i detta mörker: jag älskar. En flicka av
renaste guld mitt ibland detta slagg. Naturligtvis är hon också trampad
och undergår samma långsamma avrättning som jag, sedan hon med stolthet
och förakt avslagit regissörens skamliga anbud. Hon är den enda kvinnan
med levande ande bland alla de djur, som kräla här i smutsen, och hon
älskar mig med hela sin själ och hon är nu i hemlighet min trolovade. --
O, jag väntar blott den dag då jag har lyckats och då jag kan bjuda
henne min hand, men när? Vi ha ofta tänkt på att döda oss tillsammans,
men så kommer det bedrägliga hoppet och narrar en att fortsätta eländet!
Att se henne, den oskyldiga flickan, se henne hur hon lider och blyges,
då hon tvingas att gå fram i oanständiga kostymer, det är mer än man kan
uthärda! Men jag lämnar detta sorgliga kapitel så länge.

Från Olle kan jag hälsa och från Lundell också! Olle har blivit så
förändrad. Han har kommit in på ett nytt slags filosofi, som river ner
allting, och vänder upp och ner på alla saker, så att de stå på huvudet.
Det är mycket roligt att höra på, och förefaller ganska sant ibland, men
det blir allt farligt i längden. Jag tror att han fått dessa idéer under
umgänget med en skådespelare härstädes, som är ett mycket gott huvud och
som har stora kunskaper, men som är mycket omoralisk och som jag både
tycker om och hatar på samma gång! Det är en besynnerlig människa! Han
är i botten god, uppoffrande, ädel, storsint, jag kan med ett ord icke
ange någon dålig egenskap hos honom -- men han är omoralisk, och utan
moral är människan i alla fall en usling! Icke sant?

Nu måste jag avbryta, ty jag ser min ängel, min goda ande komma, och nu
skall jag åter ha en stund, då alla onda tankar skola fly och jag åter
skall känna mig som en bättre människa! Hälsa Falk och bed honom tänka
på mitt öde, när han har det svårt.

                                                            Vännen R.»

-- Nå, vad säger du om det där?

-- Det är den gamla historien om vilddjurens strider! Vet du, Ygberg,
jag tror man får lov att bli en dålig människa, om man vill komma fram i
världen!

-- Försök på! Det är kanske inte så lätt!

-- Har du några affärer med Smithen numera?

-- Nej, gunås! Har du?

-- Jag har varit hos honom rörande mina dikter! Han köpte dem för tio
riksdaler arket, så att han kan begå samma slags mord på mig som den där
vagnmakaren på Rehnhjelm! Och jag fruktar något i samma anda, ty ännu
har jag inte hört ett smul. Han var fruktansvärt godmodig, så att jag
har det allra värsta att vänta, om jag bara visste vad för sort det
blir! Men vad är det åt dig, min bror? Du blir ju alldeles vit i
ansiktet!

-- Jo, ser du, svarade Ygberg och höll sig i räcket, jag har inte ätit
mer än de här fem sockerbitarna på två dar! Jag tror att jag svimmar!

-- Är du hjälpt med att få något att äta, så går det bra, efter som jag
lyckligtvis har pengar på mig.

-- Visst är det hjälpt med äta, viskade Ygberg med matt stämma.

Men det befanns icke vara så, då de kommit in i källarsalen och fått
fram mat, ty Ygberg blev allt sämre och Falk måste ta honom under armen
och föra honom hem där han bodde borta i Vita Bergen.

Det var ett gammalt envånings trähus, som klättrat upp på en bergsknalle
och som nu såg ut som om det hade höftsjukan; det var skäckigt som om
det hade haft spetälskan, ty det skulle en gång målas, men det kom att
stanna vid spatlingen; det såg eländigt ut på alla sätt, och det var
knappt att man kunde sätta tro till brandförsäkringsmärket, som satt där
och ärgade och lovade att en fenix skulle kunna stiga upp ur den brasan.
Vid husets fot växte maskrosor, brännässlor och trampgräs, allesamman
människans trogna följeslagare i nöden; och gråsparvar badade sig i den
glödheta mullen som stänkte om dem, och barnungar med stora magar och
bleka anleten, vilka sågo ut som om de föddes med 90 procent vatten,
bundo sig halskedjor och armband av maskrosstänglarna och sökte för
övrigt förbittra varandras sorgliga tillvaro genom att ofreda och okväda
varandra.

Falk och Ygberg gingo upp för en sviktande och gnisslande trätrappa och
kommo in i ett stort rum, i vilket bodde trenne hushåll, vilka indelat
rummet med kritstreck i tre kretsar. I två av dessa drevos yrken, av en
snickare och av en skomakare; den tredje kretsen var uteslutande ägnad
åt familjelivet. När barnen började skrika, vilket inträffade varje
kvart, föll snickaren i raseri och tog till att svära och förbanna,
vilket åter framkallade bibelspråk och förmaningar från skomakarens
sida. Snickarens nerver voro så förstörda av dessa eviga klagoskrin,
upptuktelser och gräl, att han, oaktat han föresatt sig att öva tålamod,
föll i nytt raseri fem minuter efter sedan skomakaren bjudit på
försoningsprisen, och han var mest i raseri hela dagen, men värst var
det, när han åtfrågade kvinnan »varför de djävlarna skulle skaffa så
mycket barn till världen», ty då kom kvinnofrågan på tapeten och då blev
det svar på tal.

Genom detta rum passerade Falk och Ygberg för att komma in till den
senares kyffe; men ehuru de gingo sakta och tysta, råkade de ändå väcka
två av barnen, varför modern började sjunga en vaggvisa, mitt i ett
resonemang mellan skomakaren och snickaren, varför den senare genast
föll i paroxysm.

-- Tig, käring!

-- Tig själv! Ska han inte låta barnen sova?

-- Drag åt skogen med barnen! Är det mina barn? Ska jag ha ont för att
andra har varit liderliga? Va! Är jag liderlig själv? Va! Har jag några
barn själv? Håll mun, eller ska hon få hyveln i huvet!

-- Hör nu, mäster! mäster! tog skomakaren till ordet; han ska inte säga
så om barn; det är Gud som skickar barnen till världen.

-- Det var lögn, skomakare! Nej, det är hin onde, som skickar dem! och
så skyller de liderliga föräldrarna på Gud! Å, ni borde veta hut!

-- Mäster! mäster! Han ska inte svärja! Skriften säger att barnen höra
till himmelriket!

-- Jaså, de ha så'na där i himmelriket.

-- Gud, så han talar! utbrast den vredgade modern. Får han en gång barn
själv, så ska jag be för honom, att de ska bli lytta och lama; jag ska
be, att de ska bli stumma och döva och blinda; jag ska be, att de ska
komma på korrektionshus och på galgbacken; det ska jag göra!

-- Ja, gör det, liderliga stycke; jag tänker inte skaffa några barn i
världen, för att de ska slita en hund; ni borde ha spinnhus, som går och
föder såna där stackare till elände! Ni ä' gifta? Ja! Ska ni vara
liderliga därför att ni ä' gifta? Va!

-- Mäster! mäster! Det är Gud som skickar barnen!

-- Det är lögn, skomakare! Jag har läst i ett blad att det är den satans
potatisen, som gör att de fattiga får så mycket barn, för ser ni,
potatisen innehåller två materier eller kroppar, som kallas syra och
kväve; när de förekommer under ett visst sammanhang och i myckenhet, så
bli kvinnorna fruktsamma.

-- Nå, hur skall man hjälpa det då? frågade den vredgade modern, vars
känslor lagt sig under åhörandet av den intressanta föreläsningen.

-- Man ska låta bli att äta potatis, kan ni väl begripa!

-- Vad ska man äta då, om man inte får äta potatis?

-- Biffstek, käring, ska du äta! Biffstek med lök! Va! Går det an det?
Eller chattå-briang! Vet du vad det är? Va! Det stod i Fäderneslandet
för en tid sen om en kona, som gått och tagit mjöldryg, så att både hon
och barnet höll på att stryka med!

-- Vad säger han för slag? frågade kvinnan och spetsade öronen.

-- Är du nyfiken? Vasa!

-- Är det verkligen sant det där med mjöldryg? frågade skomakaren och
plirade.

-- Jo, det driver både lever och lungor ur en, och det är svårt straff
på det för resten, och det är rätt!

-- Är det rätt? frågade skomakaren med dov röst.

-- Visst är det rätt! Den som är liderlig, han ska ha straff; och man
ska väl inte få mörda barn heller!

-- Barn! Det är väl skillnad på det ändå, sade den vredgade modern
undergivet. Men vad är det där ämnet av, som mäster talade om?

-- Jaså, du tänker gå och göra flera barn, ditt stycke, fast du är änka
med fem! Akta dig för skomakarfan; han är mycket sträng mot kvinnorna,
fast han är gudfruktig! En pris på det, skomakare!

-- Jaså! Det finns verkligen en ört ...

-- Vem har sagt att det är en ört? Sa jag att det var en ört? Nix! Det
är ett zoologiskt ämne. Ser ni, alla ämnen, det finns omkring sextio
ämnen i naturen, alla ämnen indelas i kemiska och zoologiska; det här
heter på latin cornutibus secalias och förekommer utrikes; par exempel
på Calabriska halvön.

-- Är det mycket dyrt, tror mäster? frågade skomakarn.

-- Dyrt! upprepade snickaren och riktade hyveln som om han siktat med en
karbin! Det är djävligt dyrt!

Falk, som med mycket intresse åhört hela detta samtal, spratt till, då
han genom det öppna fönstret fick höra ett åkdon stanna på gatan, och
tvenne fruntimmersröster, som han trodde sig känna igen, öppna följande
samtal:

-- Det här huset ser bra ut.

-- Ser det bra ut? frågade det äldre fruntimret. Jag tycker det ser
förskräckligt ut.

-- Jag menar att det ser bra ut för vårt ändamål. Vet kusken om det bor
några fattiga här i huset?

-- Inte vet jag det, men det tror jag man kan svära på!

-- Det är synd att svära, så det behövs inte! Var så god och vänta på
oss nu medan vi gå upp och tjänstgöra.

-- Hör du, Eugenie, ska vi inte stanna och tala vid barnen först här
nere, sade revisorskan Homan till fru Falk.

-- Jo, det ska vi göra! Kom hit, min lilla gosse; vad heter du?

-- Albert! svarade en liten urblekt sexåring.

-- Känner du Jesus, min lilla gosse?

-- Naaj! svarade den lille skrattande och stack fingret i mun.

-- Det är ju förfärligt, sade fru Falk och tog upp sin annotationsbok.
Jag skriver så här: »Katrina församling, Vita Bergen. Djupt andligt
mörker hos minderåriga.» -- Kan man säga mörker? -- Nå, vill du inte
lära känna honom? frågade frun vidare.

-- Naaj!

-- Vill du ha en slant då, min gosse?

-- Jaa!

-- Jag tackar, ska man säga! -- »I högsta grad vanvårdade; lyckades dock
genom mildhet få dem att iakttaga ett bättre uppförande.»

-- Det var en förfärlig lukt; låt oss fortsätta nu, Eugenie, bad fru
Homan.

De gingo upp för trapporna och stego in i det stora rummet utan att
knacka.

Snickaren tog till hyveln och angrep en kvistig bräda, så att fruntimren
måste skrika för att kunna göra sig hörda.

-- Är här någon som törstar efter frälsning och nåd? skrek fru Homan,
under det fru Falk blåste i rafraichisseuren över barnen, vilka började
skrika av svedan i ögonen.

-- Bjuder fruntimret på frälsning? frågade snickaren, som gjorde ett
uppehåll i arbetet. Var har fruntimret fått den ifrån? Kanske det finns
välgörenhet också, och förödmjukelse, och högfärd? Va!

-- Ni är en rå människa, som går till förtappelsen, svarade fru Homan.
Fru Falk skrev i sin annotationsbok och sade: den där var bra.

-- Tala han! sade revisorskan.

-- Det där känner vi! Kanske fruntimmerna vill tala religion med mig!
Jag kan tala i allting! Vet fruntimmerna att det var ett möte i Niceum
år 829, där den helige ande intogs i Schmackhaldinska artiklarna.

-- Nej, vi känner inte det, min goda man!

-- Vi kallar du mig god? Ingen är god utan Gud allena, säger skriften!
Jaså, fruntimren känner inte mötet i Niceum år 829? Hur kan man då gå
och vilja lära andra, då man ingenting vet själv. Nå, ska det bli någon
välgörenhet av nu, så passa på medan jag vänder ryggen till, ty den
sanna välgörenheten sker i hemlighet. Men öva den på barnen för all del,
de kan inte försvara sig; men kom inte till oss! Ge oss arbete, om ni
behagar, och lär er att betala arbetet, så behöver ni inte ränna omkring
på det där sättet! En pris, skomakare!

-- Kan man skriva så här, Evelyn? frågade fru Falk. -- »Stark otro,
förstockelse ...»

-- »Förhärdelse» är bättre, Eugenie lilla!

-- Vad skriver fruntimmerna opp? Är det våra synder? Då är boken
alldeles för liten ...

-- »Frukten av de så kallade arbetarföreningarna ...»

-- Mycket bra, sade revisorskan.

-- Akta er för arbetarföreningarna, ni, sade snickarn. Det har smällt på
kungarna nu i ett par hundra år, men nu ha vi upptäckt, att det inte är
deras fel; nästa gång smäller det på alla sysslolösa som lever på andras
arbete; då ska ni få se på satan!

-- Tyst, tyst, sade skomakaren.

Den vredgade modern, som under detta uppträde haft ögonen fästa på fru
Falk, passade nu på i en paus och frågade:

-- Förlåt, är det inte fru Falk?

-- Nej, det är det visst inte! svarade personen ifråga med en säkerhet,
som frapperade till och med fru Homan.

-- Å, Herre Gud, så likt fruntimret var den jag sa; jag kände hennes
far, jag, flaggskeppar Rånock på holmen när han var matros!

-- Jaså, det var mycket roligt det, men det hör ju inte hit ... Bor det
flera därinne, som behöva frälsning ...

-- Nej, sade snickarn, frälsning behöver de inte, men mat och kläder,
eller helst arbete, mycket arbete och bra betalt arbete. Men det är inte
värt att damerna gå in, för den ena ligger i kopporna ...

-- I kopporna! skrek fru Homan; och man har inte sagt ett ord! Kom,
Eugenie, så ska vi skicka polisen på dem. Fy, sådana människor!

-- Men barnen då! Vem rår om dessa barn? Svara! sade fru Falk och hotade
med blyertspennan.

-- Det gör jag, goa frun! sade modern.

-- Men mannen! Var är mannen?

-- Han håller sig allt undan vid det här laget, sade snickarn.

-- Jaså! Då ska vi skicka polisen på honom! Och vi ska sätta honom på
arbetshuset! Här ska bli annat av! -- Det här var ju ett riktigt bra
hus, som jag sa, Evelyn!

-- Behagar inte frun sitta? frågade snickarn. Man pratar bättre då man
sitter, men vi ha inga stolar att bjuda på och det gör ingenting; vi ha
inga sängar heller, dem tog kontribution till gaslysningen, pro primo,
för att ni ska slippa gå i mörker från teatern om nätterna; _vi_ ha
ingen gas, som ni ser; och till vattenledningen, pro sekundo, för att
era pigor ska slippa gå i trapporna; _vi_ ha ingen vattenledning; och
till kurhuset, pro tertio, för att era söner ska slippa ligga hemma ...

-- Kom, Eugenie, för Guds skull; det här blir olidligt ...

-- Jag försäkrar er, mina damer, att det här redan är olidligt, sade
snickarn. Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma
vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen,
och vi komma med stort dån som ett vattenfall, och vi ska begära igen
våra sängar. Begära? Nej, ta! och ni ska få ligga på hyvelbänkar, som
jag har fått, och ni ska få äta potatis, så att era magar ska stå som
trumskinn, alldeles som om ni gått igenom vattenprovet som vi ...

Fruntimren hade försvunnit och lämnat en packe småskrifter efter sig.

-- Fy fan vad det luktar Eau de Cologne! Alldeles som efter pyschor!
sade snickarn. En pris, skomakare!

Han torkade sig med sitt blåa förkläde i pannan och tog åter till hyveln
under det sällskapet gjorde sina betraktelser.

Ygberg, som slumrat under hela tiden, vaknade nu och gjorde sig i
ordning att följa med Falk ut. Genom det öppna fönstret hördes ännu en
gång fru Homans röst:

-- Vad menade hon med flaggskeppare? Din far är ju kapten?

-- Han kallas så! För övrigt är skeppare och kapten detsamma! Det vet du
ju! Tycker du inte att det var ett oförskämt pack det där. Dit går jag
aldrig mer! Men det blir en bra rapport, det blir det! Kör till
Hasselbacken!



                          SJUTTONDE KAPITLET.
                               Natura ...


Falander satt en eftermiddag hemma och läste i en roll, då en lätt
knackning, två dubbelslag, hördes på dörren. Han sprang upp och kastade
på sig en rock och öppnade.

-- Agnes! Det var rart främmande!

-- Ja, jag måste gå och hälsa på dig; det är så förbannat tråkigt!

-- Så du svär!

-- Låt mig svära; det är så skönt!

-- Hm! hm!

-- Ge mig en cigarr; jag har inte rökt på sex veckor! Den här uppfostran
gör mig galen!

-- Är han så sträng då?

-- Han är förbannad!

-- Å, fy Agnes, så du säger.

-- Inte får jag röka, inte svära, inte dricka punsch, inte vara borta om
kvällarna! Men låt mig bli gift bara! Då!!

-- Är det hans fulla allvar?

-- Hans fullkomliga! Se på den här näsduken!

-- A. R. med krona; nio kulor?

-- Vi ha samma initialer och jag har fått låna hans plåt! Är det inte
fint?

-- Jo, det är fint. Jaså, det har gått så långt!

Ängeln i blåa klänningen kastade sig självsvåldigt upp i soffan och
blossade på cigarren. Falander betraktade hennes kropp med blickar, som
om han gjorde ett överslag i en kostnad, därpå sade han:

-- Dricker du ett glas punsch?

-- Ja, gärna!

-- Nå, du älskar din trolovade?

-- Han är inte av den sortens karlar, som man kan älska riktigt. Ja, det
vet jag för resten inte. Älska? Hm! Vad är det egentligen?

-- Ja, vad är det?

-- Å! Det vet du nog! -- Han är mycket aktningsvärd, rysligt till och
med, men, men, men.

-- Nåå?

-- Han är så ordentlig!

Hon såg på Falander med ett leende sådant att den frånvarande fästmannen
skulle ha varit räddad, om han sett det.

-- Han är inte artig mot dig? frågade Falander med en nyfiken och orolig
ton.

Hon drack ur sitt punschglas, gjorde en konstpaus, skakade på huvudet
och sade med en teatersuck:

-- Nehej!

Falander syntes nöjd med svaret och blev synbarligen lättare om hjärtat.
Därpå fortsatte han sin inkvisition.

-- Det kan dröja länge innan du blir gift! Han har inte fått någon roll
ännu.

-- Nej, jag vet det.

-- Det blir tråkigt för dig?

-- Man får lugna sig!

Här måste användas tortyr, tänkte Falander.

-- Nå, du vet att Jenny är min älskarinna nu för tiden.

-- Det där gamla, fula stycket!

Det drog en hel skara av vita norrskensflammor över hennes ansikte och
alla muskler sattes i rörelse som om de varit under inflytande av en
galvanisk stapel.

-- Hon är inte så gammal, sade Falander kallblodigt. Har du hört att
kyparn på stadskällaren skall debutera som Don Diego i nya pjäsen och
att Rehnhjelm skall spela hans betjänt. Kyparen kommer nog att lyckas,
ty den rollen spelar sig själv, men den stackars Rehnhjelm kommer att
bli krossad av skammen.

-- Gud i himmelen, vad säger du!

-- Så är det!

-- Det kommer inte att ske!

-- Vem kan hindra det?

Hon sprang upp från soffan, tömde ett glas, föll i en häftig gråt och
bröt ut:

-- O, vad världen är bitter, bitter! Det är som om en ond makt satt och
lurade ut alla våra önskningar för att kunna mota dem, spionerade ut
våra förhoppningar för att kunna krossa dem, gissade våra tankar för att
kväva dem. Om man kunde önska sig själv allt ont, borde man göra det för
att narra den där makten!

-- Mycket sant, min vän! Därför skall man alltid utgå ifrån att det
skall gå illa! Men det är inte det sorgligaste! Hör på, skall jag ge dig
tröst! Du vet, att varje lycka som händer dig alltid sker på en annans
bekostnad; om du får en roll, så blir en annan utan, och då vrider den
sig som en trampad mask, och du har ofrivilligt gjort ont; därför är
själva lyckan förgiftad. Din tröst i olyckan skall vara, att du med
varje motgång, du röner, gjort en -- låt vara ofrivillig -- god gärning,
och våra goda gärningar äro de enda rena njutningar vi äga.

-- Jag vill inte göra några goda gärningar, jag vill inte ha några rena
njutningar, jag är lika berättigad som andra att lyckas och jag -- skall
-- lyckas!

-- Till vad pris som helst?

-- Till vad pris som helst måste jag upphöra att spela kammarjungfru åt
din älskarinna!

-- Ah, du är svartsjuk! -- Lär dig att misslyckas med smak, min vän, det
är större -- och mycket intressantare.

-- Säg mig en sak? Älskar hon dig?

-- Jag fruktar, att hon fäst sig alltför allvarligt vid mig!

-- Och du?

-- Jag? Jag kommer aldrig att älska någon annan än dig, Agnes.

Han fattade hennes hand.

Hon sprang upp ur soffan så att strumpan syntes.

-- Tror du att det finnes något som kallas kärlek? frågade hon och
riktade sina stora pupiller på honom.

-- Jag tror att det finnes flera slags kärlek.

Hon gjorde ett slag över golvet och stannade vid dörren.

-- Älskar du mig helt, odelat? frågade hon med handen på dörrlåset.

Han tänkte i två sekunder och svarade:

-- Din själ är ond och jag älskar icke det onda!

-- Jag bryr mig inte om själen! Älskar du mig? Mig?

-- Ja! Så högt ...

-- Varför skickade du Rehnhjelm på mig?

-- Därför att jag ville känna huru det var att icke äga dig!

-- Du ljög således, när du sade att du ledsnat på mig!

-- Ja, det gjorde jag!

-- O, du djävul!

Hon hade tagit in dörrnyckeln utifrån, och han hade fällt ner
spånjalusierna!



                          ADERTONDE KAPITLET.
                               Nihilism.


Då Falk en mycket regnig afton i september vandrade hem och kom in på
Grev-Magnigatan, såg han, till sin förvåning, att det lyste i hans
fönster. När han kommit närmare, så att han nedifrån kunde kasta en
blick in i rummet, såg han uppe i taket en skugga som liknade någon som
han sett förr, men icke kunde erinra sig. Det var en bedrövlig skepnad,
vilken tog sig ännu sorgligare ut på nära håll. Då Falk trädde in i
rummet, satt Struve vid hans skrivbord, med huvudet lutat i händerna.
Hans kläder voro våta av regnet och hängde ned mot golvet, där
vattenrännilar bildat sig och vilka sökte sitt avlopp genom
golvspringorna; hans hår hängde i stripor ner från huvudet och hans
eljest så styva engelska polisonger, hängde som droppstenar ner mot hans
våta rock. Bredvid honom på golvet stod hans svarta hatt, som böjt knä
av sin egen tyngd och tycktes sörja sin förlorade ungdom, ty den bar ett
lågt sorgflor.

-- God afton, sade Falk; det var ståtligt främmande.

-- Håna mig inte, bad Struve.

-- Varför skulle jag inte det? Jag vet ingen orsak varför inte.

-- Jaså, du har också blivit förstörd!

-- Jo, det kan du lita på, så att snart blir jag också konservativ! Du
har sorg, ser jag; jag hoppas jag får gratulera.

-- Jag har förlorat en liten.

-- Nå, då får jag gratulera den! -- Säg mig, vad vill du mig egentligen?
Du vet att jag föraktar dig; det gör du väl själv också, förmodar jag?
Inte sant?

-- Visserligen, men hör du, min vän, tycker du inte att livet är bittert
nog utan att man skall i onödan behöva förbittra det för varandra? Om
Gud eller Försynen roar sig med den saken, så skall väl icke människan
också förnedra sig därhän!

-- Nå, det var en förnuftig tanke; den hedrar dig! Vill du inte ta min
nattrock på dig, medan din bonjour torkar; du sitter bestämt och fryser.

-- Tack ska du ha, men jag måste gå snart.

-- Å, du kan stanna en stund med mig, så få vi tala till punkt en enda
gång.

-- Jag talar så ogärna om mina olyckor.

-- Tala om dina brott då!

-- Jag har icke begått sådana!

-- Å, stora! Du har lagt din tunga hand på de förtryckta, du har trampat
på de sårade, du har hånat de elända! Minns du sista strejken, då du
ställde dig på ordningsmaktens sida!

-- På lagens, min bror!

-- Ha, lagen! Vem har skrivit lagen för den fattige, din dåre! Jo, den
rike! Det vill säga herren för slaven!

-- Lagen har hela folket och det allmänna rättsmedvetandet skrivit --
den har Gud skrivit!

-- Spar på dina stora ord när du talar med mig! Vem skrev 1734 års lag?
Herr Cronhielm! Vem var det som skrev sista lagen om prygelstraffet? Det
var överste Sabelman -- det var hans motion -- och den drevs igenom av
hans bekanta, som då utgjorde majoriteten! Överste Sabelman är icke
folket, och hans bekanta äro icke allmänna rättsmedvetandet. Vem skrev
lagen om bolagens rätt? Häradshövding Svindelgren! Vem skrev den nya
riksdagsordningen? Assessor Vallonius! Vem införde lagen om »laga
skydd», det vill säga lagen om den rikes skydd mot den fattiges
rättmätiga anspråk? Grosshandlar Kryddgren! Håll mun på dig! Jag kan
dina fraser! Vilka skrevo den nya successionsordningen? Lagbrytare!
Vilka ha skrivit skogslagen? Tjuvar! Vem skrev lagen om privatbankernas
sedelutgivningsrätt? Svindlare! Och detta påstår du att Gud har gjort?
Stackars Gud!

-- Får jag ge dig ett råd, ett råd, för livet, som erfarenheten har
givit mig. Om du vill förekomma den självförbränning, du som fanatiker
går till mötes, så anlägg med det snaraste en ny synpunkt över saker och
ting; öva dig i att se världen i fågelperspektiv, och du skall se huru
smått och betydelselöst allt förefaller; utgå ifrån, att det hela är en
sophög, att människorna äro avskräden, äggskal, morotstjälkar, kålblad,
traslappar, så blir du aldrig överrumplad mer, förlorar aldrig någon
illusion mer, men du skall däremot erfara en hel mängd glädje, varje
gång du ser ett vackert drag, en god gärning; anlägg med ett ord ett
lugnt och stilla världsförakt -- du behöver icke befara att bli hjärtlös
för det.

-- Synpunkten har jag icke ännu, det är sant, men världsföraktet har jag
delvis. Men det är också min olycka, ty när jag ser något enda bevis på
godhet eller ädelmod, älskar jag åter igen människorna, och överskattar
dem och blir lurad på nytt!

-- Bliv egoist! Ge människorna fan!

-- Jag fruktar, jag inte kan det!

-- Sök dig en annan sysselsättning. Slå dig i hop med din bror; han
tycks trivas här på jorden. Jag såg honom i går på kyrkostämman i
Nikolai.

-- På kyrkostämman?

-- Han är kyrkoråd! Å, det är en karl med framtid. Pastor Primarius
nickade åt honom! Han blir nog stadsfullmäktig snart, som alla
tomtägare.

-- Hur går det med Triton nu för tiden?

-- Å, de hålla på med obligationer nu; där har din bror ingenting
förlorat, om han också ingenting vunnit, nej, han har andra affärer.

-- Låt oss slippa tala om den mannen.

-- Men han är ändå din bror!

-- Är det någon förtjänst hos honom, att han är min bror? Men nu ha vi
talat hit och dit; säg mig nu ditt ärende!

-- Ack, jag skall på begravning i morgon och jag har ingen frack.

-- Nå, det kan du få ...

-- Tack, min bror, du befriar mig från en stor förlägenhet. Det var den
saken, men det finns en annan också, av ändå mera grannlaga natur ...

-- Varför väljer du mig, din fiende, till förtrogen i sådana grannlaga
fall? Det förvånar mig!

-- Därför att du är en människa med hjärta ...

-- Lita inte på det nu längre! Nå, gå på ...

-- Du har blivit så nervös och olik dig, du som var så mild förut!

-- Det var ju det, jag sa! Säg ut nu!

-- Jag ville fråga, om du skulle vilja följa med till kyrkogården?

-- Hm! Jag? Varför ber du ingen av dina kamrater i Gråkappan?

-- Därför att det finnes omständigheter! Jag kan säga det åt dig! Jag är
inte gift!

-- Inte gift? Du, altarets och sedernas försvarare, lossar du på de
heliga banden?

-- Fattigdomen, omständigheterna! Men jag är lika lycklig ändå! Min
hustru håller av mig och jag av henne, och det är alltihop! Det är en
annan omständighet också! Barnet råkade av vissa skäl att bli odöpt; det
var tre veckor då det dog, och därför får det icke präst vid graven, men
det törs jag inte tala om för min hustru, för då skulle hon bli
förtvivlad; därför har jag sagt åt henne att prästen möter ute på
kyrkogården; så mycket att du vet det. Hon stannar naturligtvis hemma
själv. Du kommer bara att träffa två personer; den ena heter Levi, han
är yngre bror till direktören i Triton och sitter på bolagets kontor;
det är en älskvärd ung man med ett ovanligt gott huvud och ändå bättre
hjärta. Du ska inte skratta, jag ser nog att du tror jag lånat pengar av
honom; det har jag också, förstås; men det är en man du skall komma att
tycka om! Och så är det min gamle vän, doktor Borg, som skött barnet.
Det är en fördomsfri man med mycket avancerade tänkesätt -- och den
skall du nog komma att förstå dig på. Nå, nu kan jag väl räkna på dig;
vi bli bara vi fyra i vagnen, och den lilla i kistan naturligtvis.

-- Ja, jag skall komma!

-- Men jag får be dig om en sak till. Ser du, min hustru har religiösa
betänkligheter rörande den lillas salighet, efter som hon dog utan
döpelse, och hon frågar alla människor om deras tanke för att få
sinneslugn.

-- Nå, du kan väl augsburgiska bekännelsen?

-- Det är inte frågan om några bekännelser nu!

-- Men när du skriver i tidningen, är det alltid fråga om den officiella
tron.

-- Tidningen ja, det är ju bolagets sak -- om bolaget vill upprätthålla
kristendomen, så kan det ju få; när jag arbetar åt bolaget, så ... det
är en sak för sig ... Du skall vara snäll och hålla med henne, om hon
säger att hon tror barnet vara saligt!

-- Nå ja, för att göra en människa lycklig kan jag väl förneka tron, i
synnerhet som den inte är min. Men du måste tala om var du bor också!

-- Vet du var Vita Bergen ligga?

-- Ja, det vet jag! Du bor kanske i det där spatlade trähuset på
bergsknallen?

-- Hur känner du det?

-- Jag har varit där en gång.

-- Du kanske är bekant med den där socialisten Ygberg, som förstör
folket för mig. Jag är vicevärd där åt Smithen och bor hyresfritt mot
att jag driver in hyrorna; men när de inte kunna betala, så prata de ett
slags dravel, som han lärt dem, »om arbete och kapital» och annat så'nt
där, som har stått tryckt i skandaltidningar.

Falk blev tyst.

-- Känner du den där Ygberg?

-- Ja, det gör jag! Vill du prova fracken nu?

Sedan Struve satt fracken på sig, drog han sin våta bonjour ovanpå,
knäppte den upp till hakan, tände en väl tuggad cigarrstump, som satt
uppträdd på en stryksticka -- och gick.

Falk lyste honom utför trapporna.

-- Du har långt att gå, sade Falk för att göra avskedet något mera
avrundat.

-- Ja, det ska Gud veta! Och ingen paraply har jag.

-- Och inte överrock! Vill du inte ta min vinterrock så länge?

-- Jo, tack, så mycket, men det är för beskedligt av dig!

-- Jag kan ju få igen den vid tillfälle!

Falk återvände in i rummet, hämtade överrocken och släppte den ner till
Struve, som stod nere i farstun, och efter ett kort godnatt gick han in.
Men luften föreföll honom så kvav, att han öppnade fönstret. Därute föll
höstregnet så stritt och smällde mot takplåtarna och störtade ner på den
smutsiga gatan. Från kasernen mitt emot hördes taptot rulla, under det
korum sjöngs i logementen, genom hvilkas öppnade fönster lösryckta
psalmstrofer trängde sig ut.

Falk kände sig ödslig och trött! Han hade väntat få leverera batalj med
en representant för allt vad han ansåg fientligt, men fienden hade flytt
och på samma gång delvis besegrat honom. Om han sökte göra sig reda för
vad striden egentligen rörde, kunde han det icke, och vem som hade rätt
kunde han icke heller få klart för sig. Och han började undra om icke
hela saken, vilken han gjort till sin, de förtrycktas nämligen, blott
var en overklighet. Ögonblicket därefter förebrådde han sig denna
feghet, och den permanenta fanatism, som glödde ini honom, flammade åter
upp; han fördömde sin svaghet, som oupphörligt narrade honom till
medgivanden; nyss hade han haft fienden i sina händer och han hade icke
allenast icke visat honom sin djupa avsky, utan även behandlat honom med
välvilja och visat honom sympati; vad skulle denne få för tankar om
honom hädanefter. Denna hans godsinthet var icke någon förtjänst, då den
hindrade honom att fatta kraftiga beslut, den var blott en moralisk
slapphet, som gjorde honom oförmögen till en strid, vilken han kände sig
allt mindre vuxen. Han erfor livligt nödvändigheten av att släcka under
pannorna, vilka icke längre skulle kunna motstå ett så högt tryck, då
ingen ånga förbrukades, och han tänkte på Struves råd, och han tänkte så
länge, att han slutligen befann sig i ett kaotiskt tillstånd, under
vilket sanning och lögn, rätt och orätt dansade omkring i en behaglig
endräkt, och hans hjärna, i vilken begreppen genom akademisk uppfostran
legat skönt sorterade, skulle snart likna en blandad kortlek. Han
lyckades märkvärdigt väl i att inarbeta sig i ett tillstånd av
indifferentism, han övade sig i att söka vackra motiv för fiendens
handlingar, och han gav sig efter hand själv orätt, kände sig försonligt
stämd mot världsordningen, kom slutligen upp till den höga synpunkten
och fann att det i själva verket var ganska betydelselöst om det hela
över huvud var svart eller vitt; och om det var svart, så fanns ju ingen
säkerhet för att det icke skulle så vara, och då anstod det icke honom
att önska det annorlunda. Han fann detta själstillstånd behagligt, ty
det medförde en känsla av lugn, som han icke erfarit på de många år, han
gått i oro för mänskligheten. Han njöt av detta lugn, i förening med en
pipa stark tobak, tills städerskan kom in för att bädda och på samma
gång överlämna ett brev, som brevbäraren nyss stuckit in. Brevet var
undertecknat Olle Montanus och var mycket långt samt tycktes delvis göra
ett livligt intryck på Falk. Det hade för övrigt följande lydelse:

Käre Broder!

Ehuru Lundell och jag nu avslutat våra arbeten och snart inträffa i
Stockholm, har jag dock ett behov att uppteckna mina intryck av de
förflutna dagarna härstädes, emedan de varit av stor betydelse för mig
och min andliga utveckling, ty jag har kommit till ett resultat; och
står nu förvånad som en nykläckt kyckling, tittande på världen med
nyöppnade ögon och sparkande på äggskalen, som så länge hållit undan
ljuset. Detta resultat är visserligen icke nytt; Platon hade redan sagt
det innan kristendomen kom: verkligheten, världen den synliga är blott
ett sken, en skuggbild av idéerna; det vill säga verkligheten är något
lågt, betydelselöst, sekundärt, tillfälligt. Ja väl! Men jag vill
förfara syntetiskt och börja med det enskilda för att därifrån leta mig
fram till det allmänna.

För det första vill jag tala om mitt arbete, som blev föremål för
riksdagens och regeringens gemensamma omsorger. Vid altaret i Träskåla
kyrka stodo tvenne figurer av trä; den ena var sönderslagen, men den
andra var hel. Den hela höll ett kors i handen och var en kvinnofigur;
av den sönderslagna figuren funnos två säckar med spillror förvarade
inne i sakristian. En lärd fornforskare hade undersökt båda säckarnas
innehåll för att kunna bestämma den sönderslagna figurens utseende, men
han hade endast kommit till gissningar. Han gick dock grundligt till
väga; han tog ett prov av den vita färg varmed figuren varit grundad och
inskickade den till farmaceutiska institutet och fick sålunda bekräftat
att den höll bly och icke zink, alltså var figuren äldre än 1844, emedan
zinkvitt först kom i bruk det året. (Vad skall man säga om ett sådant
slutsätt, då ju figuren kunnat vara ommålad.) Därpå inskickade han ett
prov av virket till snickareämbetet i Stockholm, och han erhöll det
svaret, att det var björk. Figuren var alltså av björk, förfärdigad före
1844. Men det var icke dit han ville komma, utan han hade anledningar
(!), det vill säga, han önskade för sin heders skull, att bilderna
skulle vara från 1500-talet, och han skulle helst velat, att de varit
gjorda av den store (naturligtvis store, eftersom hans namn varit så väl
inskuret i ek, att det bevarat sig ända till våra dagar) Burchard von
Schiedenhanne, som skurit korstolarna i Västerås' domkyrka. De lärda
undersökningarna bedrevos vidare. Han hade stulit en smula gips från
figurerna i Västerås, och detta inskickades nu med gipsprovet från
Träskåla sakristia till Ekole pollyteknik (jag kan inte stava't) i
Paris. Svaret var krossande för belackarna: analyserna utvisade att
gipserna hade lika sammansättning, 77 ekvivalenter kalk och 23
svavelsyra, och alltså (!) voro figurerna från samma epok. Figurerna
voro sålunda bestämda i anseende till åldern; den hela blev avritad och
»inskickad» (de ha en förfärlig passion de där lärda att »skicka in»
allting) till antikvitetsakademien; återstod att bestämma och
rekonstruera den sönderslagna. I två år skickades de båda säckarna
mellan Uppsala och Lund; de båda professorerna råkade den gången
lyckligtvis vara av skilda meningar, varav strid uppstod; professorn i
Lund, som just blev rektor, skrev en avhandling om figuren till sitt
rektorsprogram och krossade professorn i Uppsala, som i stället fick
svara med en broschyr. Lyckligtvis uppträdde i samma stund en professor
vid konstakademien i Stockholm med en alldeles ny åsikt, och därigenom
inträffade, som alltid, att Herodes och Pilatus »jämkade» på sina
meningar och störtade sig över och söndersleto Stockholmarn med hela
ettern hos småstadsbor. »Jämkningen» blev den, och därvid stannade man:
att den sönderslagna figuren föreställt Otron, emedan ju den hela
figuren måste föreställa Tron, som symboliserades av korset. Gissningen
(den Lundensiska) att den sönderslagna föreställt Hoppet, emedan man
funnit ett ankarklo i ena säcken, förkastades, emedan man måste (!)
förutsätta tillvaron av en tredje figur, Kärleken, av vilken ej fanns
spår och icke plats heller, varförutom visades (med exempel ur
Historiska Museets rika samling av pilspetsar) att ankarkloet icke var
ett sådant, utan en pilspets, hörande till de vapen, varmed Otron
symboliseras, se Ebr. Br. 7 k. 12 v., där det talas om otrons blinda
skott, jämfört med Jesaias 29 k. 3 v., där otrons pilar nämnas
flerestädes. Formen på pilspetsen, vilken fullkomligt liknar dem från
riksföreståndaren Stures tid, avlägsnade det sista tvivlet om figurens
ålder.

Mitt göra var nu att efter professorernas idé tillverka en bild av Otron
såsom pendant till Tron. Programmet var givet, och ingen tvekan fanns.
Jag sökte en manlig modell, ty det måste vara en man; jag fick söka
länge, men jag fann honom, ja jag tror att jag fann Otron själv i egen
person -- och jag lyckades -- briljant! Där står skådespelaren Falander
nu till vänster om altaret, med en mexikansk pilbåge lånad från
skådespelet Ferdinand Cortez och en rövarkappa från Fra Diavolo; men
folket säger att det är Otron som sträcker vapen för Tron, och
kontraktsprosten, som höll invigningspredikan, talade om de härliga
gåvor, som Gud ibland kunde giva människan och särskilt nu mig, och
greven, som vi åto invigningsmiddag hos, förklarade att jag gjort ett
mästerverk, som gott kunde jämföras med antikens (som han sett i
Italien), och en student, som var på kondition hos greven, grep
tillfället att få trycka vers och utdela, vari han utvecklade begreppet
det sublimt sköna och gjorde en historik över djävulsmyten.

Nu har jag som en sannskyldig egoist talat om mig själv! Vad skall jag
säga om Lundells altartavla? Så här såg den ut. Kristus (Rehnhjelm) på
korset i fonden; till vänster den obotfärdiga rövaren (jag; den skurken
hade gjort mig ändå fulare än jag är); till höger den botfärdige rövaren
(Lundell själv med sina skenheliga ögon seende på Rehnhjelm); vid
korsets fot: Maria Magdalena (Marie, du vet, djupt urringad); en romersk
centurion (Falander) till häst (nämndeman Olssons skvadronbeskällare).

Jag kan icke beskriva vilket hiskeligt intryck det gjorde på mig, då
efter predikan täckelserna föllo och alla dessa bekanta ansikten från
den upphöjda platsen vid altaret stirrade ut över församlingen, som med
andakt lyssnade till prästens stora ord om konstens höga betydelse, i
synnerhet då den går i tjänst hos religionen. För mig föll i den stunden
ett täckelse, som avslöjade mycket, mycket, och vad jag sedan tänkt om
tro och otro skall du en gång få höra; vad jag menar om konsten och dess
höga uppgift skall jag framlägga i en föreläsning, den jag ämnar hålla
på någon offentlig lokal, så snart jag kommer till sta'n.

Att Lundells religiösa känsla varit högt uppdriven under dessa »dyra»
dagar, kan du föreställa dig. Han är lycklig, jämförelsevis, i sitt
kolossala självbedrägeri, och han vet icke att han är en skälm.

Nu tror jag att jag sagt det mesta och skall vidare förklara mig
muntligen då vi råkas.

Till dess farväl och må så gott.

                                                          Sanne vännen
                                                      _Olle Montanus_.

P. S. Jag glömde ju att tala om upplösningen på den antikvariska
forskningshistorien. Den slutade så, att Jan i fattigstugan, som mindes
från sin barndom huru figurerna sågo ut, upplyste om, att de varit tre
och kallats Tron, Hoppet och Kärleken, och efter som Kärleken var störst
(Math. 12:te och 9:de), så hade den stått ovanför altaret. Åskan hade
slagit ner den och Tron på 1810-talet. Figurerna hade hans far, som
varit galjonssnickare i Karlskrona, förfärdigat.

                                                                 D. S.

Efter läsningen av detta brev slog sig Falk ner vid sitt skrivbord, såg
efter att lampan var väl påfylld, tände en pipa, och tog så fram ett
manuskript ur bordslådan och satte sig att skriva.



                           NITTONDE KAPITLET.
                  Från Nya kyrkogården till Norrbacka.


Septembereftermiddagen låg grå och varm och lugn över huvudstaden, då
Falk vandrade upp för de södra backarna. På Katarina kyrkogård satte han
sig att vila; han erfor ett verkligt välbehag vid att se huru lönnarna
blivit rödfrusna under de sista nätterna, och han hälsade hösten
hjärtligt välkommen med dess mörker, dess gråa moln och dess fallande
löv. Icke en fläkt rörde sig; det var som om naturen vilade, trött av
det korta sommararbetet; allting vilade, människorna lågo där under sina
torvor, så tysta och beskedliga som de aldrig varit i livet, och han
önskade han hade dem alla där, och sig själv med. Klockan slog någonting
uppe i tornet, och då reste han sig och gick, gick framåt
Trädgårdsgatan, tog av in på Nya gatan, vilken tycktes ha varit ny i
hundra år, gick över Nytorget och var framme vid Vita Bergen. Där
stannade han utanför det skäckiga huset och hörde på vad barnen sade, ty
det var barn på bergknallen, som vanligt, och de talade både högt och
oförbehållsamt under det att de slipade små tegelstenar, som de skulle
ha till att hoppa hage med.

-- Vad fick du till midda'n, Janne?

-- Angår det dej, du?

-- Angår? Säger du angår? Akta dej du, så att jag inte lappar dej!

-- Du? Äh, hörru! Inte du med de där ögona!

-- Hörru! Flunsa jag dej inte här om dan ner ve Hammarbysjön! Va?

-- Äh, håll käften på dej!

Janne blir »flunsad», och oron lägger sig.

-- Du kanske inte var med, du Janne, och stal krasse på Katrina körgål?
Va?

-- Har den där halta Olle gått och babblat om det?

-- Nå, och så kom inte polisen? Va?

-- Tror du jag är rädd för polisen? Det ska du få se!

-- Är du inte det, då ska du få följa med till Zinkens damm och humla
päron i kväll.

-- På ki, förstås? Kommer inte över planket, känner de där arga
hundarna!

-- Tror du inte, att Sotar-Pelle går över det där planket som ett inte,
och hundarna måste man väl kunna sparka.

Slipningen avbrytes av en piga, som kommer ut och strör granris på den
gräsbevuxna gatan.

-- Vad är det för en djävel, som ska begravas däroppe i dag?

-- Å, det är den där vice-värden, kära du, som har fått en unge igen med
sin kona!

-- Det är en kitslig satan, den där vice-värden! Va?

I stället för svar gav han ifrån sig en okänd melodi, som visslades på
ett särskilt sätt.

-- Vi bruka sparka hans rävungar när di kommer från skolan. Och hans
kona, må du tro, den är något svullen. Den djävla maran stängde oss ute
i snön en natt, när vi inte betalte hyran, så att vi måste koja i
Blecktornsladan.

Samtalet tynade, ty den sista upplysningen tycktes icke göra det allra
minsta intryck på åhöraren.

Det var icke med särdeles muntra känslor Falk gjorde sin entré efter den
presentation de båda gatpojkarna anställt. Han hälsades i dörren av
Struve, som anlagt en sorgsen min och nu fattade honom i armen, som om
han ville meddela honom ett förtroende eller sönderkrama en tår i hans
närvaro, vilket som helst, något måste göras -- och tog honom om livet.

Falk befann sig i en sal med ett matbord, en skänk, sex stolar och en
likkista. För fönsterna hängde vita lakan, genom vilka dagsljuset
sipprade in och bröt sig mot det röda skenet av två stearinljus; på
matbordet stod en bricka med gröna vinglas och en soppskål med
georginer, lövkojor och astrar.

Struve tog hans hand och ledde honom fram till kistan, där den lilla
namnlösa låg nerbäddad på hyvelspån i tyll, bestrött med
Kristi-bloddroppsblad.

-- Här, sade han; här!

Falk erfor inga andra sensationer än dem man alltid erfar i närvaron av
ett lik och kunde därför icke finna några ord lämpliga för tillfället,
utan inskränkte han sig till att krama faderns hand, varpå denne sade:

-- Tack, tack! och avlägsnade sig för att gå in i ett rum bredvid.

Falk var ensam; nu hörde han först en häftig viskning bakom den dörr där
Struve försvann; därpå blev det tyst en stund; men så började från andra
ändan av rummet ett mummel tränga genom den tunna bredväggen; han kunde
endast delvis urskilja orden, men han tycktes igenkänna rösterna. Först
hördes en gäll diskant, som talade långa strofer mycket fort.

-- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö. -- Babebibobubybåbäbö --
lät det.

Därpå svarade en vredgad karlröst, ackompanjerad av hyvelns: vitschå --
vitschå -- vitsch -- vitsch -- hitsch -- hitsch.

Och så ett långsamt framrullande mum -- mum -- mum -- mum. Mum -- mum --
mum -- mum. Varpå hyveln började spotta och nysa sitt vitsch, vitsch. Och
så en storm av babili-bebili-bibili-bobili-bubili-bybili-båbili-bäbili-bö!

Falk trodde sig förstå varom denna diskussion handlade, och på vissa
tonfall tyckte han sig märka att den lilla döda var inblandad i saken.

Och så började åter en våldsam viskning bakom Struves dörr,
interfolierad med en snyftning, och så öppnades dörren och ut kom Struve
ledande vid handen en fintvätterska, svartklädd och med röda ögon.
Struve presenterade med en familjefaders värdighet:

-- Min hustru; häradshövding Falk, min gamle vän!

Falk mottog en hand så hård som ett klappträd, och ett leende som
pickles. Han försökte i största hast konstruera en fras, som innehöll de
två orden »fru» och »sorg» och lyckades tämligen, varför Struve bestod
honom en omfamning.

Frun, som ville bidraga med någon vänlighet, började borsta sin man på
ryggen och bifogade:

-- Det är fasligt vad Christian kan gå och klena ner sig; jämt och samt
är han dammig på ryggen. Tycker inte häradshövdingen att han ser ut som
en gris?

Denna kärleksfulla fråga slapp den stackars Falk besvara, ty bakom
moderns rygg stucko nu två röda huvuden fram och flinade mot den
främmande. Modern fattade ömt deras huvuden och sade:

-- Har häradshövdingen sett så fula pojkar förut? Se de inte ut som
rävungar?

Detta överensstämde med verkliga förhållandet till den grad att Falk
kände sig uppfordrad på det livligaste förneka faktum.

Farstudörren öppnades och in trädde två herrar. Den första var en
bredaxlad trettioåring med ett fyrkantigt huvud, vars framsida skulle
föreställa ansikte; huden såg ut som en halvrutten broplanka i vilken
maskar plöjt sina labyrinter; munnen var brett skuren och stod jämt på
glänt, varvid alltid de fyra, välslipade hörntänderna syntes; när den
log, klövs ansiktet i två delar och man såg ända bort till fjärde
oxeltanden; icke ett skäggstrå vågade sig fram på den ofruktbara marken;
näsan var så illa anbragt, att man framifrån kunde titta ett gott stycke
in i huvudet; på kraniets ovandel förekom någonting växande, som liknade
en kokosmatta.

Struve, som ägde den förmågan att adla sin omgivning, presenterade
kandidaten Borg som doktor Borg. Denne gjorde intet tecken till nöje
eller missnöje, framräckte sin överrocksärm åt sin följeslagare, vilken
genast drog av ytterplagget och hängde det på farstudörrens gångjärn,
varvid frun anmärkte, att »det var så dåligt, det här gamla huset, att
det inte fanns en klädhängare en gång». Rockavdragaren presenterades som
herr Levi. Det var en lång yngling; hans kranium tycktes hava tillkommit
genom en utveckling av näsbenet bakåt; och bålen, som räckte ända ner
till knävecken, föreföll som om den uppstått därigenom att kraniet
dragits genom ett dragjärn, som när man drar ståltråd; axlarna störtade
som stuprännor, höfterna hade icke lämnat ett spår efter sig, smalbenen
sträckte sig ända uppåt låren, fötterna voro nedgångna som gamla skor,
under vilka hålfoten blivit nedtrampad; benen strävade utåt, nedåt som
på en arbetare, vilken burit tunga bördor eller stått största delen av
sitt liv -- det var en fullkomlig slavtyp.

Kandidaten hade stannat vid dörren efter befrielsen från ytterplagget;
han hade tagit av sig handskarna, ställt ifrån sig käppen, han hade
snutit sig, han hade stoppat in näsduken utan att låtsa märka Struves
upprepade försök att presentera; han ansåg sig ännu vara i tamburen; men
nu tog han sin hatt, skrapade med foten och gjorde ett steg framåt
rummet.

-- God dag, Jenny! Hur står det till? sade han och tog fruns hand med en
vikt som om det varit hennes liv. Därpå bugade han sig omärkligt för
Falk med en grimas som en hund, när han ser en främmande hund på sin
gård.

Unge herr Levi följde kandidaten i spåren, uppfångade hans leenden,
applåderade hans sarkasmer och lät sig förtryckas av dennes
överlägsenhet.

Frun drog upp en butelj Rhenskt vin och serverade. Struve fattade sitt
glas och önskade gästerna välkomna. Kandidaten öppnade gapet, lade
glasets innehåll på sin till en rännsten apterade tunga, grinade som om
han skulle taga in, och sväljde.

-- Det är fasligt surt och dåligt, sade frun; kanske Henrik vill ha ett
glas punsch i stället!

-- Ja, det var ganska dåligt, medgav kandidaten och erhöll herr Levis
odelade bifall.

Punsch kom fram. Borgs ansikte klarnade; han såg sig omkring efter en
stol; en sådan blev genast framburen av herr Levi.

Sällskapet slog sig ner omkring matbordet. Lövkojorna doftade starkt och
deras ångor blandade sig med vinets, ljusen speglade sig i glasen,
pratet tog fart och snart steg en rökpelare upp från kandidatens plats.
Frun kastade en orolig blick bort åt fönstret, där den lilla låg och
sov, men den blicken såg ingen.

Då hördes en vagn stanna utanför på gatan. Alla reste sig utom doktorn.
Struve hostade och sade med låg röst, som om han sagt något obehagligt:
ska vi göra oss i ordning?

Frun gick fram till kistan, lutade sig ner och grät häftigt; när hon
reste sig upp såg hon mannen stå med kistlocket i beredskap, och då
brast hon ut i en våldsam gråt.

-- Se så! se så! lugna dig! sade Struve, och skyndade sig att lägga på
locket, som om han ville dölja något. Borg lade ett punschglas i sin
rännsten och såg därefter ut som en häst när han gäspar. Herr Levi
hjälpte Struve att skruva fast locket, vilket han gjorde med så stor
ledighet som om han emballerat en packlåda.

Man tog avsked av frun, drog på sig ytterplaggen och gick; frun bad
herrarna akta sig i trapporna; »de voro så gamla och dåliga».

Struve gick först och bar kistan; när han kom ner på gatan och fick se
en liten folksamling, anställd till hans ära, greps han så av
högmodsandan att han for ut emot kusken, som inte öppnat vagnsdörren och
fällt steget; för att förhöja effekten duade han den stora, livréklädda
karlen, vilken med hatten i hand skyndade fullgöra befallningarna; detta
framkallade nu en kort, elakartad hosta hos en gosse i hopen, vilken
lydde namnet Janne, och som, när han därigenom ådrog sig de
kringståendes uppmärksamhet, började med lyfta ögon granska skorstenarna
som om han väntade sotarn.

Vagnsdörren smällde igen om de fyra, och följande samtal uppstod mellan
några yngre deltagare i folksamlingen, vilka nu kände sig lugnare:

-- Hör du? En så'n svullen kista! Såg du på'n?

-- Ja visst! Men såg du, att det inte var något namn på plåten?

-- Va det inte?

-- Nej, det kunde man väl se; den var alldeles blank!

-- Vad betyder det då?

-- Vet du inte det? Det var en hor-unge!

Piskan smällde lyckligtvis och vagnen rullade framåt. Falk kastade en
blick uppåt fönstret; där stod frun, som redan tagit ner ett par lakan
och blåste ut stearinljusen, och bredvid henne rävungarna med var sitt
vinglas i handen.

Vagnen skallrade fram, gata upp och gata ner; ingen gjorde försök att
tala. Struve såg plågad ut där han satt med kistan i knä; och det var
ännu så ljust att han skulle velat göra sig osynlig.

Det var en lång väg till Nya Kyrkogården, men den tog också slut och man
var framme. Utanför grindarna stod ett långt tåg av vagnar. Man köpte
kransar, och dödgrävaren tog emot kistan. Efter en god stunds promenad,
stannade den lilla processionen på ett nyupptaget sandfält, längst bort
på norra sidan av kyrkogården. Dödgrävaren lagade listerna i ordning;
doktorn kommenderade håll an där! fira! lägg av! och nu hissades den
lilla namnlösa tre alnar under jorden; det blev en paus; alla stodo
tysta med sänkta huvuden och sågo ner i graven, som om de väntade något;
tung och grå låg himlen över det stora, ödsliga sandfältet, där de vita
stickorna stodo som små barns vålnader, vilka gått vilse här ute;
skogsbrynet tecknade sig svart som en skuggspelsfond, ej en vindfläkt
rörde sig. Då hördes en röst, först darrande, men snart klar och
bestämd, som buren av en övertygelse; Levi hade stigit upp på bårtäcket
och talade med blottat huvud:

»Av den Högste tryggt beskyddad, vilande i skuggan av hans allmakt. Till
den Eviga jag säger: du min tillflykt är den trygga. Du min borg, den
evigt säkra, Gud på vilken jag förlitar. -- Kaddisch. -- Herre
Allsmäktige Gud, giv att ditt heliga namn må varda tillbett och helgat i
hela den värld, vilken du en gång skall förnya, du, som åter upplivar de
döda och kallar dem till ett nytt liv. Du, som låter evig frid härska i
din himmel, må du ock skänka oss hela Israel din frid, amen!

Sov i ro du lilla, som intet namn fick; Han, som känner de sina, skall
nog kalla dig vid namn; sov gott i höstnatten, inga onda andar skola
störa dig, fast du ej fick det helgade vattnet; gläd dig att du slapp
brottas med livets strider, dess fröjder kunde du väl vara utan. Lycklig
du, som fick gå bort innan du hann göra bekantskap med världen; ren och
utan fläck lämnade din själ sin späda hydda, därför skola vi inte kasta
jord efter dig, ty jord är förgängelse, men vi skola hölja dig med
blommor, ty som blomman stigit upp ur jorden, så skall din själ också ur
den mörka graven höja sig till ljuset, ty av ande är du kommen, till
ande skall du åter varda!»

Han lät kransen falla och betäckte sitt huvud.

Struve gick fram, fattade hans hand och tryckte den med värme, varvid
tårarna kommo honom i ögonen så att han måste låna Levis näsduk.
Doktorn, som kastat ner sin krans, började redan gå, och de andra följde
sakta efter. Men Falk stod tankfull kvar lutad över graven och stirrade
ner i djupet; han såg först endast ett fyrkantigt mörker, men småningom
framdök en ljus fläck, som växte och antog bestämd form, den blev rund
och gav ett vitt sken, som en spegel -- det var den lillas oskrivna
livstavla, som lyste genom mörkret och endast återgav himmelens obrutna
ljus. Han fällde sin krans; ett svagt dovt ljud, och ljuset slocknade.
Då vände han sig om för att följa de andra.

Vid vagnen uppstod några funderingar vart man skulle styra färden; Borg
gjorde processen kort och kommenderade »till Norrbacka»!

Om några minuter befann sig sällskapet i stora salen en trappa upp, där
de mottogos av en flicka, vilken Borg hälsade med en kyss och en
omfamning, varpå han kastade sin hatt under en soffa, befallde Levi
draga av sig ytterrocken och rekvirerade en kanna punsch, tjugufem
cigarrer, ett halvstop konjak och en topp socker. Därpå tog han av sig i
skjortärmarna och disponerade ensam över salens enda soffa.

Struves ansikte började stråla när han såg tillredelserna till ett
dryckeslag, och han älskade musik. Levi satte sig till pianot och
hasplade upp en vals, varvid Struve tog Falk om livet och började en
promenad under lättfattligt samtal om livet i allmänhet, om sorg och
glädje, om människans obeständiga natur m. m., varav framsprang som
resultat, att det vore syndigt att sörja vad Gudarna -- han begagnade
ordet Gudarna, efter som han redan sagt syndigt, på det Falk icke skulle
tro att han var läsare -- givit och tagit. Detta resonemang tycktes
utgöra introduktionen till den vals, han strax därpå dansade med
flickan, som kom in med bålen. Borg fyllde glasen, lockade på Levi,
nickade åt ett glas och sade:

-- Nu ska vi dricka brorskål, så kan vi vara ovettiga på varann sedan!

Levi uttryckte sin stora glädje över den äran.

-- Skål, Isaac, sade Borg.

-- Jag heter inte Isaac ...

-- Tror du jag bryr mig om vad du heter. Jag kallar dig vid namn Isaac
och du är min!

-- Du var mig en rolig djävul ...

-- Djävul! vet du inte hut, judgosse ...

-- Vi skulle ju vara ovettiga på varann ...

-- Vi? Jag skulle vara ovettig på dig, ja!

Struve ansåg sig böra gå emellan:

-- Tack, min bror Levi, sade han, för dina vackra ord. Vad var det för
en bön du läste?

-- Det var vår begravningsbön.

-- Den var mycket vacker!

-- Det var bara fraser, tyckte jag! inföll Borg. Den otrogne hunden bad
endast för Israel och det kunde således inte gälla den avlidna!

-- Alla odöpta räknas till Israel, svarade Levi.

-- Och så angrep du dopet, fortfor Borg. Jag tål inte att någon angriper
dopet -- det vill vi göra själva! Och så var du och fingrade på
rättfärdiggörelsen! Låt bli sådant där; jag tål inte att någon annan går
och fingrar på vår religion!

-- Det har Borg rätt uti, sade Struve, om vi nämligen inskränka oss till
att inte alls angripa vare sig dopet eller någon annan av de heliga
sanningarna, och jag får anhålla att varje samtal av denna lättsinniga
art må vara bannlyst från vårt sällskap i afton.

-- Får du anhålla? skrek Borg. Vad får du anhålla? -- Nå! Jag förlåter
dig, om du håller mun på dig. Spel upp, Isaac! Musik! Vi är musiken stum
vid Cæsars fest! Musik! Men kom inte med något gammalt. Nytt skall det
vara!

Levi satte sig till pianot och spelade ouverturen till Den Stumma.

-- Se så där ja, nu ska vi prata, sade Borg. Häradshövdingen går och ser
så sorgsen ut; kom så få vi dricka!

Falk, som erfarit en viss beklämning i Borgs närvaro, mottog anbudet med
någon reservation. Men det kom icke till något samtal, man liksom
fruktade en sammanstötning. Struve irrade omkring som en mal, sökande
nöjet utan att finna det, alltjämt likväl återvändande till
punschbordet; han tog då och då några danssteg, inbillande sig att det
var roligt, att det var festligt, men det var det inte. Levi gick
emellan pianot och punschen; han gjorde även försök att sjunga en rolig
visa, men den var för gammal att någon skulle höra på. Borg skrek för
att få »stämning», som han kallade det, men det blev allt tystare och
nästan ängsligt. Falk gick av och an på golvet, tigande och
olycksbådande som ett väl laddat åskmoln.

På Borgs befallning dukades nu en väldig sexa. Man satte sig till bords
under en hotfull tystnad. Brännvinet användes omåttligt av Struve och
Borg. Den senares ansikte liknade ett par nerspottade kakelugnsluckor;
röda fläckar slogo upp här och där och ögonen blevo gula; Struve liknade
däremot en fernissad Eidamerost, jämnröd och flottig. När man såg Falk
och Levi i detta sällskap, föreföllo de som ett par barn, vilka åto sin
sista kväll hos jättarna.

-- Ge skandalskrivaren laxen, kommenderade Borg åt Levi, för att avbryta
den enformiga tystnaden.

Levi räckte fatet åt Struve. Denna sköt upp glasögonen och sprutade
etter.

-- Vet du inte hut, jude, fräste han och kastade servetten i Levis
ansikte.

Borg lade sin tunga hand på hans kala hjässa och sade:

-- Tyst, murvel!

-- Vad är det för sällskap man har råkat ut för; jag skall säga er, mina
herrar, att jag inte är van vid sådant här och jag är alldeles för
gammal att bli behandlad som en pojke, sade Struve med darrande stämma,
glömmande sin vedertagna godmodighet.

Borg, som nu kände sig mätt, steg upp från bordet och sade:

-- Fy fan ett sådant sällskap! Gör upp det här, Isaac, så ska du få av
mig se'n; jag går förut!

Han tog på sig överrock och hatt, fyllde ett dricksglas med punsch,
kantade det med konjak, tömde det i ett tag, släckte ett par ljus i
förbigående, slog sönder några glas, stoppade en näve cigarrer och en
stryksticksask i fickan och raglade ut.

-- Det är synd att ett sådant snille skall supa! sade Levi andäktigt.

Om en minut var Borg åter inom dörren, gick fram till matbordet, tog
armstaken och tände en cigarr, blåste röken i ansiktet på Struve, räckte
ut tungan och visade oxeltänderna, släckte ljusen och gick. Levi låg
framstupa och skrek av förtjusning.

-- Vad är det för avskräde, du behagar föra mig tillsammans med? frågade
Falk allvarligt.

-- Å, kära du, han är rusig nu, men han är son till fältläkaren och
professorn ...

-- Jag frågade inte vem hans far var, utan vem han själv var, men nu
svarade du på varför du låter dig trampas av en sådan där hund! Kan du
nu svara på den frågan, varför han umgås med dig?

-- Jag förbehåller mig alla sottiser, sade Struve förnämt.

-- Ja, förbehåll dig alla dumheter i världen, men behåll dem!

-- Hur är det med bror Levi? sade Struve inställsamt; du ser så
allvarsam ut!

-- Det är bra synd att ett sådant geni som Borg skall supa så fasligt,
sade Levi.

-- Hur och när yttrar sig hans geni? frågade Falk.

-- Man kan vara ett geni utan att skriva vers, sade Struve spetsigt.

-- Det tror jag, ty att skriva vers förutsätter intet geni -- lika litet
som det att man är ett kreatur, sade Falk.

-- Ska vi göra upp nu? sade Struve och fick ett ärende ut.

Falk och Levi gjorde upp. När de kommo ut, regnade det och himlen var
svart, blott gasskenet från staden stod som en röd sky i söder.
Hyrvagnen hade kört hem och det återstod endast att slå upp rockkragarna
och vandra. De hade icke kommit längre än till kägelbanan, då de hörde
ett förfärligt anskri uppe i luften.

-- Förbannelse! skrek det över deras huvuden, och nu sågo de Borg gunga
på en av de högsta lindarnas toppgrenar. Grenen sjönk mot marken, men
höjde sig i nästa ögonblick och beskrev en oerhörd kurva.

-- Å, det är kolossalt! skrek Levi. Det är kolossalt!

-- En sådan galning, smålog Struve, stolt över sin protégé, och drog upp
rockkragen.

-- Kom hit, Isaac, röt Borg uppe i luften, kom hit, judgosse, så ska vi
låna pengar av varann!

-- Hur mycket vill du ha? frågade Levi och viftade med plånboken.

-- Jag lånar aldrig mindre än en femtia!

I nästa ögonblick var Borg nere från trädet och stoppade sedeln i sin
ficka.

Därpå tog han av sig överrocken.

-- Tag på dig! sade Struve befallande.

-- Ska jag ta på mig! Vad säger du för slag! Befaller du mig? Va! Säger
du att jag ska? Säger du det! Kanske du vill slåss!

Han slog härvid sin hatt mot trädstammen, så att den krossades, varpå
han tog av sig frack och väst och lät regnet piska på bara skjortan!

-- Kom hit nu, din murvel, så ska vi slåss!

Därmed sprang han Struve om livet, backade med honom så att båda stupade
i diket.

Falk satte i gång åt staden det fortaste han kunde, men ännu långt efter
sig hörde han Levis skrattsalvor och bravorop: det är gudomligt, det är
kolossalt -- det är kolossalt! och Borgs: förrädare, förrädare!



                           TJUGONDE KAPITLET.
                              På altaret.


Moraklockan på stadskällaren i X-köping dundrade sju en oktoberkväll, då
sceniska direktören vid stadens stående teater vräkte sig in genom
dörren. Han såg strålande ut som en padda kan stråla när den fått ett
gott mål, han såg glad ut, men hans ansiktes muskler voro ovana att
följa med på sådana färder, så att de kastade huden i oroliga veck och
vanställde än mer hans hiskliga uppsyn. Han hälsade nådigt på den lille
torre källarmästaren, som stod innanför disken och räknade gästerna.

-- Wie steht's? skrek direktören -- han hade nämligen lagt bort att tala
för länge se'n, som vi erinra oss.

-- Schön Dank! svarade källarmästaren.

Som det nu var slut med herrarnas tyska, så övergingo de omedelbart till
svenskan.

-- Nå, vad sägs om pojken, Gustav! Var han inte ypperlig som Don Diego!
Va? Jag tror att jag kan göra aktörer, jag.

-- Ja, jag säger det! Den pojken! Men det är som direktören själv sagt:
det är lättare att göra en talang av en person, som icke gått och
förstört sig med de dumma böckerna ...

-- Böckerna ä' ett fördärv! Det vet jag bäst! För övrigt! Vet
källarmästaren vad som står i böckerna! hä? Jag vet det, jag! Ni ska få
se nu när den där unge Rehnhjelm kommer fram i Horatio, hur han bär sig
åt. Det kommer att bli skönt! Jag har lovat honom rollen, därför att han
tiggde så mycket, men jag sa också ifrån, att jag inte kommer att hjälpa
honom, för jag vill inte stå för hans misslyckande. Jag sa honom också,
att han fick rollen, för att jag skulle visa honom hur svårt det är att
spela för den som naturen ej nedlagt gåvorna hos. -- Å! Jag ska kväsa
till honom, så att han inte ska gapa efter roller på mången god dag
sedan. Det skall jag göra! Men det var inte det vi skulle tala om! Hör
nu, har källarmästarn några rum lediga?

-- De två små?

-- Just!

-- Alltid till direktörns disposition!

-- En supé för två, fint! Klockan åtta! Källarmästarn serverar själv!

Han skrek icke, när han sade detta sista, och källarmästarn bugade sig
till tecken att han förstod.

I detsamma inträdde Falander. Utan att hälsa direktören, gick han fram
och satte sig på sin gamla plats. Direktören steg genast upp och sade, i
det han passerade disken, hemlighetsfullt: klockan åtta; varpå han gick.

Källarmästaren satte nu fram en absintbutelj med tillbehör åt Falander.
Som denne icke gjorde någon min av att vilja öppna samtal, tog
källarmästarn sin servett och började torka omkring på bordet; när detta
icke hjälpte, fyllde han på stryksticksfodralet och sade:

-- Supé i kväll; smårummen! Hm!

-- Vem och vad talar ni om?

-- Hm! Den där som gick, vet jag.

-- Jaså den! Nå det är ovanligt höra om honom som är så snål! Det är väl
för _en_ person då?

-- Nej två, sade källarmästarn och klippte med ögonen. -- I smårummen!
Hm!

Falander spetsade öronen, men skämdes på samma gång över att han hört på
skvaller och lät ämnet falla; men det var inte källarmästarns mening.

-- Jag undrar, sa han, vem det kan vara! Hustrun hans är dålig och ...

-- Vad rör det oss, vem det där vidundret behagar supera med. Har
källarmästarn någon aftontidning?

Denne slapp svara på snäsan, ty in trädde Rehnhjelm, strålande som en
yngling, vilken ser en ljusning på sin bana.

-- Lägg bort absinten i kväll, sade han, och låt mig vara värd. Jag är
så glad, att jag vill gråta!

-- Vad har hänt? frågade Falander ängsligt; du har väl icke fått någon
roll?

-- Jo, pessimist, jag har fått Horatio ...

Falander blev mörk:

-- Och hon Ophelia! tillade han.

-- Hur vet du det?

-- Jag gissade!

-- Dina aningar! Det var då inte svårt att ana! Tycker du inte att hon
förtjänade det! Ha de någon bättre vid hela teatern?

-- Nej, det medger jag! Nå, tycker du om Horatio?

-- Å, den är härlig!

-- Ja, det är märkvärdigt, så olika man kan tycka!

-- Vad tycker du då?

-- Jag tycker han är den störste uslingen av alla hovmännen; han säger
ju ja till allting! »Ja, min prins, ja, min gode prins.» Om han är hans
vän, så bör han väl säga nej någon gång, och inte gå och hålla med som
en annan smickrare.

-- Ska du förstöra för mig igen nu?

-- Ja, jag ska förstöra allt för dig! Hur skall du, som går och tycker
att allt vad jämmerligt människor gjort är stort och härligt, hur skall
du, så länge du gör det, kunna få något otimligt att sträva efter; om du
ser fullkomlighet och förträfflighet i allting här, hur skall du då få
någon längtan efter det verkligt fullkomliga? Tro mig, pessimismen är
den sannaste idealism, och pessimismen är en kristen lära, om det kan
lugna ditt samvete, ty kristendomen lärer världens uselhet, från vilken
vi skola söka att dö.

-- Kan du inte låta mig tycka att världen är skön, kan jag inte få vara
tacksam mot den som ger allt gott och glädjas åt vad livet har att bjuda
på?

-- Jo, jo, gläds min gosse, gläds och tro och hoppas. Då alla människor
på jorden jaga efter samma sak -- lyckan -- så är sannolikheten att du
skall vinna den lika med en 1,439,145,300:de-del, då nämligen
människorna äro så många som nämnarn i bråket. Är den lycka du i dag
vunnit värd dessa månaders kval och förödmjukelser? Och för övrigt: vad
består då din lycka uti? Att du fått en dålig roll, i vilken du icke kan
göra vad man kallar lycka -- jag vill icke säga därför att du skall
misslyckas. Är du så garanterad att ...

Han måste hämta andan.

-- Att Agnes skall lyckas som Ophelia? Kanske hon i sin iver att begagna
det sällsynta tillfället går och gör för mycket av rollen, sådant är
vanligt! Men, jag ångrar mig att jag gjort dig ledsen och ber dig som
alltid låta bli att tro vad jag säger; man vet ju icke om det är sant!

-- Om jag inte kände dig, skulle jag tro att du avundades mig!

-- Nej, min gosse, jag önskar dig, som alla människor, att de så fort
som möjligt må vinna sina önskningar, att de vända sina tankar mot något
bättre, vilket dock torde vara avsikten med livet.

-- Detta kan du i lugn sitta och säga, du som redan har lyckats.

-- Nå, är det inte dit vi skola komma! Det är således inte att lyckas vi
önska, utan att kunna sitta så här och le åt våra stora strävanden,
stora, hör du!

Klockan slog nu åtta, så att det skrällde i salen. Falander reste sig
hastigt från stolen, som om han ämnade gå, därpå for han med handen över
pannan och satte sig ner igen.

-- Är Agnes hos tant Beate i kväll? frågade han med likgiltig ton.

-- Hur vet du det?

-- Å, det kan jag väl förstå när du sitter här i lugn! Hon ville läsa
sin roll för henne, kan jag tro, eftersom ni inte ha många dar på er!

-- Ja, har du träffat henne i kväll, efter du vet det också?

-- Nej, på min heder! Jag kunde inte tänka mig något annat skäl för
hennes frånvaro från dig en kväll då vi inte spela.

-- Då tänkte du alldeles rätt. För övrigt bad hon mig, att jag skulle
slå mig lös och gå ut och söka sällskap, efter att jag suttit inne så
länge. Hon är så öm och så omtänksam, den kära flickan!

-- Ja, hon är mycket öm!

-- Hon har inte varit ifrån mig mer än en enda kväll, då hon blev
uppehållen hos sin tant och inte skickade återbud. Jag trodde jag skulle
bli galen och kunde inte sova på hela natten.

-- Det var den 6:e juli, inte sant?

-- Du skrämmer mig! Spionerar du på oss?

-- Varför skulle jag göra det? Jag känner ju ert förhållande och gynnar
ju det på alla sätt! Och varför jag vet, att det var på en tisdag, den
6:e juli, som det där hände, det är därför att du talat om det så många
gånger.

-- Nå, det är sant!

Det blev tyst en ganska lång stund.

-- Det är märkvärdigt, avbröt Rehnhjelm omsider tystnaden, vad lyckan
kan göra en människa melankolisk; jag är så orolig i kväll och jag
skulle hellre ha velat vara tillsammans med Agnes. Ska vi gå in i
smårummen och skicka efter henne? Hon kan ju säga, att det har kommit
resande till sta'n.

-- Det skulle hon aldrig säga; hon kan icke förmå sig att tala osanning!

-- Å, det är inte farligt! Det kan alla kvinnor!

Falander fixerade Rehnhjelm på ett sätt som denne icke kunde förstå
meningen av; därpå sade han:

-- Jag skall först se efter om smårummen äro lediga, så kan ju saken få
bero på det!

-- Ja, må gå!

Falander höll honom tillbaka, då han gjorde min av att gå med, och gick.
Om två minuter var han igen. Han var alldeles vit i ansiktet, men lugn,
och sade endast:

-- Det var upptaget!

-- Så förargligt!

-- Nå, vi få hålla varandra sällskap så gott vi kunna!

Och de höllo varandra sällskap och de åto och drucko och de talade om
livet och om kärleken och människornas ondska; och de blevo mätta och
druckna och gingo hem till att sova!



                         TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
                           En själ över bord.


Rehnhjelm vaknade klockan fyra följande morgon vid det att han tyckte
att någon ropade hans namn. Han satte sig upp i sängen och lyssnade --
det var tyst. Han drog upp rullgardinen och såg en grå höstmorgon,
regnig och blåsig. Han lade sig igen, men försökte förgäves att få sova.
Det var så mycket underliga röster i blåsten; de klagade och varnade och
gräto och kvidde. Han försökte tänka på något angenämt: på sin lycka;
han tog sin roll och började läsa; men det blev bara »ja, min prins»,
och han tänkte på Falanders ord och han fann att denne delvis hade rätt.
Han försökte tänka hur han skulle se ut på scenen som Horatio; han
försökte föreställa sig Agnes som Ophelia och han såg i henne en
skrymtande intrigant, som på Polonius' inrådan gick och lade ut nät för
honom; han ville slå bort denna bild, och han fick i stället för Agnes
den galanta mamsell Jaquette, som han senast sett spela Ophelia på
stadsteatern. Förgäves sökte han jaga bort dessa obehagliga tankar och
bilder, men de förföljde honom som mygg. När han kämpat sig trött,
somnade han och genomgick samma kval i drömmen, och han slet sig från
dem och väckte sig, men somnade igen, varvid samma syner upprepades.
Fram emot klockan nio vaknade han vid att han skrek, och då sprang han
ur sängen, som om han ville fly onda andar, som förföljde honom. När han
ställde sig framför spegeln, såg han att han gråtit. Han klädde sig i
hast, och när han skulle taga på stövlarna, sprang en spindel fram över
golvet. Han blev glad, ty han trodde även på spindlar, och de skola
betyda lycka; ja, han blev vid ett förträffligt lynne och sade sig
själv, att man icke skall äta kräftor om kvällarna, om man vill sova
gott. Han drack sitt kaffe och rökte en pipa och satt och smålog åt
regnskurarna och blåsten utanför, då det knackade på hans dörr. Han
spratt till, ty han fruktade alla underrättelser i dag, han visste icke
varför; så tänkte han på spindeln och gick lugn att öppna.

Det var herr Falanders piga, som bad honom äntligen komma till herr
Falander precis klockan tio i ett högst angeläget ärende.

Återigen överfölls han av den obeskrivliga ångest, som plågat honom
under morgonsömnen. Han försökte fördriva den timme som återstod. Men
det var omöjligt. Då tog han på sig och skyndade med hjärtat högt upp
under vänstra armen till Falander.

Denne hade redan fått städat och var i ordning att ta emot. Han hälsade
Rehnhjelm med en vänlig, men ovanligt allvarsam min. Denne bestormade
honom med frågor, men Falander svarade, att han ingenting kunde säga
förrän klockan tio. Rehnhjelm blev orolig och ville veta om det var
något ledsamt; Falander sade att ingenting var ledsamt, blott man
förstod att se det rätt. Och han förklarade att många saker, som
föreföllo oss outhärdliga, ganska lätt kunde bäras, om man bara undvek
att överskatta dem. Så fördrevs tiden till klockan tio.

Då hördes två svaga knackningar på dörren, vilken omedelbart därpå
öppnades, och in trädde Agnes. Utan att observera de innevarande, tog
hon ur nyckeln utifrån, stängde dörren och stod in i rummet. Men hennes
uttryck av förlägenhet, då hon såg två i stället för en, räckte blott en
sekund och upplöste sig i en angenäm överraskning över att få träffa
Rehnhjelm här också. Hon kastade av sig regnkappan och sprang emot
honom; han tog henne i famn, tryckte henne våldsamt emot sitt bröst, som
om han skulle ha saknat henne ett år.

-- Du har varit länge borta, Agnes!

-- Länge? Vad menar du med det?

-- Jag har inte sett dig på en evighet, tycker jag. Du ser så frisk ut i
dag; har du sovit gott?

-- Tycker du att jag ser friskare ut än vanligt?

-- Ja, det tycker jag; du är så röd och har inga gropar i kinderna!
Skall du inte hälsa på Falander?

Denne stod lugn och åhörde samtalet, men hans ansikte var vitt som gips,
och han tycktes överlägga.

-- Kors, vad du ser medtagen ut, sade Agnes och gjorde en entre-chat på
golvet med en kattunges mjuka rörelser efter att ha smugit sig ur
Rehnhjelms famn.

Falander svarade ej. Agnes betraktade honom nogare och tycktes i ett
ögonblick se hans tankar; hennes ansikte förvandlades som en vattenyta,
då kåren kommer, men blott en sekund; i nästa var hon lugn igen och
deciderad att möta vad som helst, sedan hon med en blick undersökt
Rehnhjelm och förstått situationen.

-- Kan man få veta vad det är för viktiga angelägenheter, som kallat oss
hit så tidigt? sade hon muntert och slog Falander på axeln.

-- Jo, började han, fast och beslutsamt så att Agnes bleknade till, men
kastade i samma ögonblick med huvudet, som om han ville låta tankarna
växla spår -- det är min födelsedag i dag och jag ville bjuda er på
frukost!

Agnes, som kände sig liksom den vilken sett tåget komma rusande mot sig,
men undgått det, utbrast i ett klingande skratt och omfamnade Falander.

-- Men, som jag icke beställt förrän klockan elva, så få vi dröja här så
länge. Var så god och sitt!

Det blev tyst, ohyggligt tyst.

-- Det går en ängel genom rummet, sade Agnes.

-- Det var du, sade Rehnhjelm och kysste vördnadsfullt och innerligt
hennes hand.

Falander såg ut som en, vilken blivit kastad ur sadeln, men håller på
att kravla sig upp igen.

-- Jag såg en spindel i morse, sade Rehnhjelm. Det betyder lycka!

-- Araignée matin: chagrin, sade Falander; du kan inte det där.

-- Vad betyder det? frågade Agnes.

-- Morgonspindel, sorgespindel.

-- Hm!

Det blev åter igen tyst, och regnets ryckvisa pisk på fönsterna ersatte
samtalet.

-- Jag läste en sådan uppskakande bok i natt, tog Falander upp, så att
jag inte sov just någonting.

-- Vad var det för en bok? frågade Rehnhjelm, utan vidare intresse för
saken, ty han kände sig fortfarande orolig.

-- Den hette Pierre Clément och handlade om den där vanliga
kvinnohistorien, men den var framställd på ett sådant levande sätt att
den gjorde ett mycket livligt intryck.

-- Vad är den vanliga kvinnohistorien för en, om jag får lov att fråga?
sade Agnes.

-- Otrohet och falskhet, förstås!

-- Nå, den Pierre Clément? sade Agnes.

-- Han blev bedragen, naturligtvis. Han var en ung målare, som älskade
en annans älskarinna ...

-- Nu minns jag att jag läst den romanen, sade Agnes, och jag tyckte
mycket om den. Förlovade hon sig inte sedan med en, som hon verkligen
älskade? Jo, så var det, och under tiden bibehöll hon sin gamla
förbindelse. Därmed ville författaren visa, att kvinnan kan älska på två
sätt, men mannen bara på ett. Det var mycket riktigt. Inte sant?

-- Jo! Men så kom en dag, då hennes trolovade skulle lämna en tavla till
pristävlan -- kort och gott -- hon skänkte sig åt prefekten och Pierre
Clément blev lycklig -- och fick gifta sig.

-- Och därmed ville författaren säga, att kvinnan kan uppoffra allt för
den hon älskar, under det mannen ...

-- Det var det skändligaste jag hört! bröt Falander ut.

Han steg upp och gick till sin chiffonier. Han öppnade våldsamt klaffen
och tog fram ett svart skrin.

-- Se där, sade han och lämnade Agnes skrinet; gå hem och befria världen
från ett avskum!

-- Vad är det här? sade Agnes skrattande i det hon öppnade skrinet och
framtog en sexpipig revolver. -- Nej, se en sådan vacker unge; hade du
inte den där i Carl Moor? Jo, det hade du! Jag tror den är laddad!

Hon höjde revolvern, siktade mot sotluckan och tryckte av.

-- Stoppa nu in den där! sade hon; det är inte leksaker, mina vänner!

Rehnhjelm hade suttit mållös. Han förstod alltsammans, men han kunde
icke få fram ett ord, och han stod så under flickans förtrollning att
han icke en gång kunde leta fram några ovänliga känslor mot henne. Han
visste visserligen, att en kniv gått igenom hans hjärta, men smärtan
hade ännu icke haft tid att infinna sig.

Falander var dekontenanserad av så mycken fräckhet och behövde en stund
att hämta sig, sedan hela hans moraliska avrättningsscen misslyckats och
hans teaterkupp upplöst sig på ett för honom mindre gynnsamt sätt.

-- Ska vi inte gå nu? sade Agnes och började ordna sitt hår framför
spegeln.

Falander öppnade dörren.

-- Gå! sade han, och tag min förbannelse med dig; du har förstört en
hederlig mans själafrid.

-- Vad är det du pratar om? Stäng dörren, det är ingen värme här inne.

-- Jaså, vi måste tala tydligare. Var var du i går kväll?

-- Det vet Hjalmar och det rör inte dig!

-- Du var inte hos din tant; du var ute och superade med direktörn!

-- Det var osanning!

-- Jag såg dig klockan nio på stadskällarn!

-- Det ljuger du! Jag var hemma vid den tiden; det kan du fråga tants
flicka, som följde mig hem!

-- Dylikt hade jag aldrig väntat!

-- Kan vi inte sluta det här samtalet, så att vi få komma i väg någon
gång! Du ska inte läsa sådana där dumma böcker om nätterna, så att du är
kollrig om dagarna. Tag på er nu!

Rehnhjelm måste ta sig om huvudet för att känna efter om det satt kvar
på sin rätta plats, ty allting befann sig upp- och nedvänt för honom.
När han fått klart för sig, att allt var rätt, sökte han en redig tanke,
som kunde skänka ljus åt frågan, men han fann ingen.

-- Var var du den sjätte juli? frågade Falander, med en domares
förkrossande min.

-- Sådana dumma frågor du kommer med; hur kan jag minnas det som hände
för tre månader sen?

-- Jo, du var hos mig, då du sagt åt Hjalmar att du var hos din tant.

-- Hör inte på honom, sade Agnes och gick smeksamt fram mot Rehnhjelm;
han pratar så mycket dumheter.

I nästa ögonblick hade Rehnhjelm fattat henne vid halsen och kastade
henne nu baklänges i kakelugnsvrån, där hon blev liggande tyst och
orörlig på en vedtrave.

Därpå tog han på sig hatten, men Falander måste hjälpa honom med
överrocken, ty han skakade i alla leder.

-- Kom, så gå vi, sade han, spottade på kakelugnsstenarna och gick ut.

Falander dröjde ett ögonblick, undersökte Agnes' pulsar och var strax
efter Rehnhjelm, som han upphann i nedre förstugan.

-- Jag beundrar dig, sade Falander till Rehnhjelm; saken stod verkligen
över och utom resonemanget.

-- Jag ber dig låta den göra det fortfarande; vi ha inte många timmar
att njuta av varandras sällskap; jag rymmer hem med nästa tåg, för att
arbeta och glömma! Låt oss nu gå till källaren och bedöva oss, som du
kallar det!

De ankommo till källaren och togo ett enskilt rum, men anhöllo att
slippa »smårummen».

Snart sutto de vid ett väldukat bord.

-- Är jag gråhårig? frågade Rehnhjelm, och tog sig på håret, som var
alldeles fuktigt och låg tätt efter huvudskålen.

-- Nej, min vän, det blir man inte så snart; jag är det inte jag en
gång.

-- Slog hon sig?

-- Nej!

-- Det var i det här rummet -- första gången!

Han steg upp från bordet, gick några steg, vacklade och föll på knä vid
soffan, där han lade sitt huvud och brast i en sådan gråt, som ett barn,
när det gråter i sin moders knä.

Falander satte sig bredvid honom, tog hans huvud emellan sina händer.
Rehnhjelm kände något hett liksom en eldgnista falla på sin hals.

-- Var är filosofien, min vän? Tag hit den! Jag drunknar! Halmstrån!
Hitåt!

-- Stackars, stackars gosse!

-- Jag måste se henne! Jag måste be henne om förlåtelse! Jag älskar
henne! Ändå! Ändå! Slog hon sig? Gud i himmelen, att man kan leva och
vara så olycklig som jag är!

                   *       *       *       *       *

Klockan 3 på eftermiddagen avreste Rehnhjelm med tåget till Stockholm.
Falander slog själv igen kupédörren efter honom och lade på haken.



                          TJUGUANDRA KAPITLET.
                             Bistra tider.


Hösten hade medfört stora förändringar även för Sellén. Hans höge
beskyddare hade avlidit, och nu skulle alla minnen efter denne skrapas
ut; till och med minnet av hans goda gärningar skulle icke få överleva
honom. Att stipendiet drogs in föll av sig själv, helst Sellén icke var
den som gick och begärde något; för övrigt ansåg han sig numera icke
behöva något stöd, sedan han en gång fått ett sådant gott handtag och
han såg många yngre, som bättre voro i behov. Men han skulle finna att
det icke blott var solen som slocknat, alla småplaneterna ledo också av
total förmörkelse. Ehuru han under en sommar av stränga studier
förkovrat sin talang, förklarade prefekten att han försämrats och att
hans framgång på våren var en lyckträff; professorn i landskapsmålning
sade, som en vän, åt honom, att han aldrig skulle bli något, och den
akademiske recensenten passade på att få upprättelse och vidhöll sin
förra mening. Dessutom inträdde en förändring i smaken hos den
tavelköpande, det vill säga, den smakbestämmande, okunniga, rika hopen;
landskapen skulle vara porträtt av sommarnöjen, om de skulle kunna
säljas, vilket dock var svårt, ty det var egentligen den gråtmilda
genren eller det halvnakna kabinettsstycket som gick. Det var således
svåra tider för Sellén och han for mycket illa, ty han kunde icke förmå
sig måla mot sin bättre känsla.

Nu hade han emellertid hyrt sig en utrymd fotografisk ateljé långt upp
på Regeringsgatan. Lägenheten bestod av själva ateljén, med uppruttnat
golv, gistet tak, vilket dock nu på vintern upphjälptes av snön som låg
på -- samt f. d. laborationsrummet, vilket luktade collodium så att det
icke kunde begagnas till annat än kol- eller vedbod, när
omständigheterna medgåvo ett sådant slags begagnande. Möblemanget bestod
av en trädgårdssoffa av hassel, med uppstående spikar och så kort att
den, då den begagnades som säng, vilket alltid inträffade då ägaren
(låntagaren) var hemma om nätterna, icke räckte honom längre än till
knävecken. Sängkläderna utgjordes av en halv pläd, den andra hälften var
pantsatt, och en portfölj, svällande av studier. In i kolboden satt en
vattenledningskran med avlopp -- det var toaletten.

En kall eftermiddag, strax före jul, stod Sellén och målade, för tredje
gången, en ny tavla på en gammal duk. Han hade nyss stigit upp från sin
hårda bädd; någon städerska hade icke kommit och eldat, dels därför att
han icke hade någon städerska, dels därför att han icke hade något att
elda med; av samma orsaker hade icke heller någon städerska kommit och
borstat eller burit in kaffe. Men där stod han lika glad och visslade
och lade upp sina färger till en briljant solnedgång på Gaustafjäll, då
det knackade fyra dubbla slag på dörren. Sellén öppnade utan tvekan, och
in trädde Olle Montanus mycket enkelt och lätt klädd, utan överrock.

-- God morgon, Olle! Hur står det till? Har du sovit gott?

-- Jag tackar som frågar!

-- Hur är det med den metalliska kassan ute i stan?

-- Å, det är dåligt!

-- Och sedelstocken?

-- Det är så lite sedlar i rörelsen.

-- Jaså, de vill inte släppa ut mera! Nå, men valutorna?

-- Finns inga!

-- Tror du att det blir sträng vinter?

-- Jag såg mycket sidensvansar ute vid Bälsta i morse -- och det betyder
kall vinter!

-- Du har varit ute på morgonpromenad?

-- Jag har gått hela natten, sedan jag kom från Röda Rummet klockan 12 i
natt!

-- Jaså, du var där i går afton.

-- Ja, och jag gjorde två nya bekantskaper: doktor Borg och notarien
Levin!

-- Jaså, de där gökarna! Jag känner dem! Nå, varför bad du inte att få
kinesa?

-- Nej, de voro lite högfärdiga därför att jag inte hade överrock, och
jag skämdes. Å, jag är så trött, jag lägger mig lite på din soffa! Jag
gick först till Katrineberg utanför Kungsholms tull, och sen vände jag
om till stan och gick ut genom Norrtull, och ut till Bälsta! I dag
tänker jag gå och ta värvning hos ornamentsbildhuggarn, annars dör jag.

-- Är det sant, att du gått in i arbetarförbundet Nordstjärnan?

-- Ja, det är så! Jag skall hålla föredrag där om söndag, om Sverge!

-- Det var ett nätt ämne! Mycket nätt!

-- Om jag somnar här på soffan, så väck mig inte; jag är så orimligt
trött!

-- Genera dig inte! Sov du!

Om ett par minuter låg Olle i djup sömn och snarkade! Hans huvud hängde
utanför ena sidkarmen, som stödde hans tjocka hals, och hans ben hängde
utanför den andra karmen.

-- Stackars djävul, sade Sellén och kastade pläden över honom.

Nu knackades ånyo, men icke på något reglementartat sätt, så att Sellén
icke fann för gott att öppna; men då vidtog en bultning av så våldsam
natur, att all fruktan för något allvarligt försvann och Sellén öppnade
dörren för doktor Borg och notarien Levin. Borg förde ordet:

-- Är Falk här?

-- Nej!

-- Vad är det för en vedsäck, som ligger där? återtog Borg och pekade
med sin snöiga stövel på Olle.

-- Det är Olle Montanus!

-- Ja, det är den där klassiken, som Falk hade med sig i går kväll.
Sover han än?

-- Ja, han sover!

-- Kinesa' han här i natt?

-- Ja, det gjorde han!

-- Varför har du inte eldat? Här är kallt som den onde!

-- Därför att jag inte har någon ved!

-- Nå, skicka efter då! Var är städerskan, så ska jag rycka upp henne!

-- Städerskan är till skrift.

-- Kör upp den där oxen, som ligger och sover, så ska jag skicka honom,
jag!

-- Nej, låt honom sova! bad Sellén, och drog upp pläden över Olle, som
snarkat hela tiden och ännu snarkade.

-- Nå, då ska jag lära dig ett annat sätt. Är det jordfyllning eller
grusfyllning under golvet?

-- Det förstår jag mig inte på, svarade Sellén och tog försiktigt plats
på några på golvet utbredda pappskivor.

-- Har du mera sådant där papp?

-- Ja, hur så? frågade Sellén och en lätt rodnad märktes i hårfästet.

-- Jag behöver det och en eldgaffel!

Borg fick de begärda sakerna av Sellén, som icke visste vart det syftade
och vilken nu tog sin målarstol och slog sig ner på de utbredda
pappskivorna, där han blev sittande som om han satt på en skatt.

Borg kastade av sig i skjortärmarna och började med eldgaffeln bryta upp
en av syror och takdropp murken golvplanka.

-- Nej, är du förbannad! skrek Sellén.

-- Så här gjorde jag i Uppsala, sade Borg.

-- Ja, men det går inte an i Stockholm!

-- Det ger jag fan; nu fryser jag och här ska bli eld!

-- Men låt då bli och bryt mitt på golvet! Det syns ju med detsamma!

-- Inte bryr jag mig om att det syns, må du tro; det är inte jag som bor
här; men det är för hårt.

Han hade närmat sig Sellén och nu sköt han på honom och stolen så att
det bar omkull, och i fallet råkade Sellén draga sina pappskivor med
sig, så att bara golvfyllningen blev synlig.

-- Se en sån skurk! Här har han en riktig vedgruva och sitter och säger
ingenting.

-- Se så, det är takregnet som har gjort det där!

-- Det bryr jag mig inte om vem som har gjort det, men nu ska det bli
eld.

Med några starka ryck hade han lossat ett par plankbitar och snart blev
det eld i kaminen.

Levin förhöll sig under detta lugn, avvaktande och artig. Borg satte sig
framför brasan och glödgade eldgaffeln.

Åter knackades, men tre korta och ett långt slag.

-- Det är Falk, sade Sellén och gick att öppna för Falk, som inträdde
med ett något hektiskt utseende.

-- Behöver du pengar? frågade Borg den inträdande och slog sig på
bröstfickan.

-- Så du frågar! svarade Falk tvivelaktigt.

-- Hur mycket behöver du? Jag kan skaffa!

-- Är det allvar? sade Falk och hans ansikte ljusnade.

-- Allvar! Hm! Wie viel? Summan! Siffran! Rubriken!

-- Å, ja, en sextio riksdaler skulle vara bra att ha!

-- Det var en blygsam karl, sade Borg och vände sig till Levin.

-- Ja, det var fasligt lite! vidtog denne. Tag för dig du, Falk, medan
det står öppet.

-- Nej, det vill jag inte! Jag behöver inte mer och kan inte sätta mig i
större skuld. För övrigt vet jag ju inte när det skall betalas!

-- Tolv riksdaler var sjätte månad, tjugufyra riksdaler om året, i två
rapp, svarade Levin säkert och distinkt.

-- Det är ju billiga villkor, sade Falk. Var få ni pengar på sådana?

-- I Vagnmakarbanken! -- Tag fram papper och penna, Levin!

Denna hade redan reversal, penna och ett portativt bläckhorn i handen.
Reversalet var redan ifyllt av de andra. När Falk såg siffran åtta
hundra, tvekade han ett ögonblick.

-- Åtta hundra riksdaler? sade han frågande.

-- Tag mera du då, om du inte är nöjd.

-- Nej, jag vill inte; och det gör ju detsamma vem som tar pengarna,
bara de betalas ordentligt. För övrigt, få ni pengar på sådana här
papper, utan säkerhet?

-- Utan säkerhet? Du får ju vår borgen! svarade Levin föraktligt och
förtroendefullt.

-- Ja, inte säger jag något om det, menade Falk; jag är nog tacksam att
ni gå i borgen, men jag tror aldrig att det går igenom!

-- Hå! hå! hå! Det är redan beviljat, sade Borg och tog fram en
»bevillningssedel», som han kallade det. -- Nåväl, skriv under!

Falk skrev sitt namn. Borg och Levin stodo över honom som poliser.

-- »Vice häradshövding», dikterade Borg.

-- Nej, jag är litteratör, svarade Falk.

-- Duger inte, du är anmäld som vice häradshövding, och för övrigt står
du som sådan i adresskalendern ännu.

-- Ha ni sett efter det?

-- Man måste vara sträng i formsaker, sade Borg allvarligt.

Falk skrev under.

-- Kom hit, Sellén, och bevittna! befallde Borg.

-- Ja, jag vet inte om jag törs, svarade denne. Jag har sett så mycket
elände med sådana där påskrivningar hemma på landet ...

-- Du är inte på landet nu och har inte med bönder att göra! Skriv på,
att du intygar, att Falk skrivit sitt namn själv, det måtte du väl kunna
göra!

Sellén skrev på, men ruskade på huvudet.

-- Kör nu opp den där dragoxen, så får han också skriva under.

Då ruskningar förgäves användes för att få liv i Olle, tog Borg fram
eldgaffeln, som nu blivit röd, och höll under näsan på den sovande.

-- Vak upp, din hund, så får du mat! skrek han.

Och upp sprang Olle och gnuggade sig i ögonen.

-- Du ska bevittna Falks namnteckning, förstår du.

Olle tog pennan och skrev efter de båda borgensmännens diktamen, varpå
han ville återvända till sömnen, men hindrades av Borg.

-- Nej, vänta lite! Falk ska skriva en fyllnadsborgen först.

-- Skriv inte borgen, Falk, sade Olle; det går aldrig väl; det är
sorgen!

-- Tyst, din hund! röt Borg. Kom hit, Falk. Vi ha nyss gått i borgen för
dig, i proprieborgen, förstår du; nu ska du skriva på fyllnadsborgen här
i stället för Struve, som är lagsökt.

-- Vad vill fyllnadsborgen säga? frågade Falk.

-- Det är bara för formen; lånet var på åtta hundra i Målarbanken;
första inbetalningen är gjord, men så går Struve och låter lagsöka sig,
så att vi måste skaffa oss en suppleant. Det är ju ett gammalt gott lån,
så att inte är det någon risk; pengarna ha utfallit för ett år sedan!

Falk skrev på och de båda bevittnarna skrevo under.

Borg vek omsorgsfullt och med kännarmin ihop reversalen och överlämnade
dem åt Levin, som genast begav sig på dörren.

-- Nu är du igen med pengar här om en timme, sade Borg, annars går jag
genast till polisen och låter telegrafera efter dig!

Därpå steg han upp och lade sig nöjd med sitt verk på soffan där Olle
legat.

Denne vankade fram till brasan, slog sig ner på golvet och lade sig i
krum som en hund.

Det blev en stunds tystnad.

-- Hör du, Olle, sade Sellén; tänk om vi skulle ta och skriva ett sån't
där papper!

-- Då kom ni på Rindön, sade Borg.

-- Vad är Rindön? frågade Sellén.

-- Det ligger i skärgården, men om herrarna föredra Mälarn, så finns ett
ställe som heter Långholmen!

-- Men hur går det, allvarsamt, frågade Falk, om inte man kan betala på
förfallodagen?

-- Då tar man ett nytt lån i Skräddarbanken, svarade Borg.

-- Varför ta ni inte era lån i Riksbanken? återupptog Falk.

-- Den är skämd! svarade Borg.

-- Förstår du det där? sade Olle till Sellén.

-- Inte ett ord! svarade denne.

-- Ni ska få lära er en gång när ni bli agréer vid akademien och komma i
adresskalendern!



                         TJUGUTREDJE KAPITLET.
                               Audienser.


Nicolaus Falk satt på sitt kontor om morgonen på dagen före julafton.
Han var sig icke fullt lik; tiden hade gallrat det ljusa håret på hans
hjässa, och passionerna hade dikat små avlopp i ansiktet för all den
syra som kvällde fram ur den vattensjuka marken. Han satt lutad över en
liten smal bok av långkatekesens format, och i den arbetade hans penna
som om han stack ut mönster.

Det knackade på dörren och ögonblickligen försvann boken under
pulpetklaffen och ett morgonblad intog dess plats. Falk var djupt inne i
läsningen, då hans hustru trädde in.

-- Sitt! sade Falk.

-- Nej, det har jag inte tid med! Har du läst morgonbladet?

-- Nej!

-- Jaså, jag tycker du håller på!

-- Ja, jag började just nu!

-- Då har du väl läst om Arvids dikter?

-- Jaså, ja, det läste jag!

-- Nåå! Det var ju vackra lovord han fick!

-- Det har han skrivit själv!

-- Det sa du i går kväll när du läste Gråkappan också!

-- Nå, vad vill du?

-- Jag träffade amiralskan nyss; hon tackade för bjudningen och
uttryckte sin glädje över att få träffa den unga skalden!

-- Sa hon det?

-- Ja, det gjorde hon!

-- Hm! Ja, man _kan_ ju ha misstagit sig! Jag säger inte att man gjort
det därför! Du ska väl ha pengar igen?

-- Igen? När fick jag några sist?

-- Se där! -- Gå nu! Men kom inte och begär några mer före jul; du vet
att det varit ett hårt år!

-- Nej, det vet jag visst inte! Alla människor säga att det varit ett
gott år!

-- För lantbrukaren ja, men inte för försäkringsbolagen. Adjö!

Frun gick och in steg Fritz Levin försiktigt som om han fruktade ett
bakhåll.

-- Vad vill du? hälsade Falk.

-- Å, jag ville bara titta in i förbigående.

-- Det var klokt; jag ville just tala vid dig!

-- Ånej!

-- Du känner unge Levi?

-- Ja bevars!

-- Läs det här papperet; högt!

-- Levin läste högt: »_Storartad donation._ Med en hos våra köpmän
numera icke så ovanlig frikostighet har grosshandlaren Carl Nicolaus
Falk, för att fira årsdagen av ett lyckligt äktenskap -- -- till
direktionen för barnkrubban Betlehem överlämnat ett donationsbrev på
20,000 kronor, varav hälften genast utfaller och hälften efter den ädle
givarens död. Gåvan får desto större värde som fru Falk är en av
stifterskorna av den människoälskande institutionen.»

-- Duger det? frågade Falk.

-- Utmärkt! Det blir Vasen på nyåret!

-- Nå, du skall gå till direktionen, d. v. s. till min hustru, med
donationsbrevet och pengarna, och sedan skall du söka unge Levi. Förstår
du?

-- Alldeles!

Falk lämnade donationsbrevet, präntat på pergament, och summan.

-- Räkna att du tagit emot rätt! sade han.

Levin fläkte upp en bunt papper och gjorde stora ögon. Det var femtio
helark papper med litografiskt arbete för många riksdaler i alla möjliga
färger.

-- Är det här pengarna? frågade han.

-- Det är värdepapper, svarade Falk, femtio aktier à 200 i Triton,
överflyttade på barnkrubban Betlehem.

-- Jaså det ska sjunka nu, efter som råttorna ge sig av?

-- Det har ingen sagt, svarade Falk med ett elakt skratt.

-- Nå men om, då får barnkrubban göra konkurs!

-- Vad rör det mig, och dig ändå mindre. Nu till en annan sak! -- Du
måste -- du vet vad jag menar när jag säger du måste --

-- Jag vet, jag vet; lagsökning, trassel, reverser -- gå på, gå på!

-- Du ska skaffa Arvid hit på min middag tredjedag jul!

-- Det var som att skaffa tre skäggstrån från jätten! Ser du nu att det
var bra jag inte framförde ditt ärende till honom den där gången i
våras! Sa jag inte att det skulle gå så här!

-- Sa du! Vad fan sa du för slag! Håll mun på dig nu, och gör som jag
säger! Det var den saken! -- Vi ha en kvar! -- Jag har märkt vissa
ångersymptom hos min hustru! Hon måtte ha träffat modern eller någon av
systrarna. Julen är en sentimental årstid. -- Gå till Holmen och elda på
litet!

-- Det är inte behagliga uppdrag det där ...

-- Marsch! -- Nästa man!

Levin gick och avlöstes av magister Nyström, vilken insläpptes genom en
tapetdörr i rummets bakgrund, varpå dörren stängdes. Nu försvann
morgontidningen och den långa smala boken kom fram.

Nyström såg sorgligt förfallen ut; hans kropp var reducerad till en
tredjedel av sitt volyminnehåll och hans kläder voro ytterligt torftiga.
Han stannade ödmjukt vid dörren, framtog en mycket sliten plånbok och
avvaktade.

-- Klart? frågade Falk och lade pekfingret i boken.

-- Klart! svarade Nyström och öppnade plånboken.

-- N:o 26. Löjtnant Kling: 1,500 rdr. Betalt?

-- Icke betalt!

-- Prolongeras med straffränta och provision. Sökes hemma!

-- Tar aldrig emot hemma!

-- Hotas per post med sökning i kasern! -- N:o 27. Häradshövding
Dahlberg: 800 rdr. Låt mig se! Son till grosshandlaren som är taxerad
35,000; anstår tills vidare, bara han betalar intresset! Håll efter
honom!

-- Han betalar aldrig räntan!

-- Sökes med brevlapp -- du vet! utan kuvert -- som ställes på verket!
-- N:o 28. Kapten Stjernborst: 4,000. Där ha vi gossen! Icke betalt?

-- Icke betalt!

-- Skönt! Förhållningsorder: sökes i vakten vid tolvtiden. Klädseln --
din, nämligen -- komprometterande. Den röda överrocken, som är gul i
sömmarna -- du vet!

-- Hjälper inte; jag har sökt honom i vaktrummet i bara bonjouren mitt i
vintern!

-- Då går du till borgensmännen!

-- Där har jag varit och de bådo mig dra åt skogen! Det var bara en
formalitetsborgen, sa de.

-- Då söker du honom själv en onsdagsmiddag kl. 1 när han sitter i
Tritons direktion; ta Andersson med dig, så att ni ä' två!

-- Det är redan gjort!

-- Nå, hur såg direktionen ut? frågade Falk och klippte med ögonen.

-- Den såg generad ut!

-- Ah, gjorde den! Såg den riktigt generad ut?

-- Ja, det gjorde den!

-- Men han själv då?

-- Han ledde oss ut i farstun och sa att han skulle betala, bara vi
lovade att aldrig söka honom där mera!

-- Å, jaså! joho! Sitter där två timmar i veckan för 6,000, därför att
han heter Stjernborst! -- Låt mig se! Lördag i dag! -- Du är i Triton
precis klockan halv ett; om du får se mig där, vilket är avgjort, så --
inte en min. -- Förstår! Gott! -- Nya ansökningar?

-- Trettiofem stycken!

-- Jojo! Det är julafton i morgon.

Falk bläddrade igenom en bunt reverser; då och då for ett löje över hans
läppar och ett enstaka ord.

-- Herre Gud! Har det gått så långt med honom! Och han -- och han -- som
anses vara så solid! Jojo, jojo, jojo! Här komma tider! -- Jaså, han
behöver pengar? Då ska jag köpa hans hus! --

Det bultade på dörren. Pulpeten slogs igen, papperen och katekesen voro
bortblåsta, och Nyström gick ut genom tapetdörren.

-- Klockan halv ett, viskade Falk efter honom.

-- Ett ord till! Har du poemet färdigt?

-- Ja, svarades från underjorden.

-- Gott! Håll Levins revers i ordning att kastas in i kansliet. Jag
kommer att klämma till honom endera da'n! Han är falsk, den fan!

Därpå justerade han halsduken, drog fram manschetterna och öppnade
dörren åt förmaket.

-- Se! God dag, herr Lundell! Mjukaste tjänare! Var så god och stig på,
för all del! Hur står det till? Jag hade läst in mig ett ögonblick!

Det var verkligen Lundell, klädd som en kontorist, efter sista modet och
med klockkedja och ring och handskar och galoscher.

-- Jag kanske störde herr grosshandlarn?

-- Nej, för all del! Tror herr Lundell att vi kan få det färdigt till i
morgon?

-- Skall det nödvändigt vara färdigt i morgon?

-- Ovillkorligen! Krubban har en fest, som jag bjuder på, och min hustru
kommer då att offentligen överlämna porträttet att uppsättas i matsalen!

-- Nå, då får inga hinder finnas, svarade Lundell och tog fram en nästan
färdigmålad duk och ett staffli ur en skrubb. Behagar herr grosshandlarn
vara så god och sitta ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och
där!

-- Så gärna! Så gärna! För all del!

Falk kastade sig ner på en stol, slog benen i kors och intog en
statsmannalik ställning, samt anlade en förnäm min.

-- Var så god och tala! sade Lundell. Ansiktet är visserligen i sig
själv intressant, men ju flera skiftningar av karaktären det kan
uttrycka, dess bättre!

Falk myste och ett sken av nöje och välbehag med sig själv upplyste hans
råa drag.

-- Herr Lundell äter middag hos mig tredjedagen?

-- Jag tackar ...

-- Då skall herrn få se ansikten av högt förtjänta män, vilka kanske
vore värdigare att fästas på duken än mitt.

-- Jag kanske skulle kunna få den äran att måla dem?

-- Helt säkert, om jag ger mitt ord.

-- Å, ni tror verkligen?

-- Helt säkert!

-- Nu såg jag ett nytt drag. Var så god och behåll den minen! Så där!
Förträffligt! Jag fruktar att vi måste använda hela den här dagen, vet
herr grosshandlarn. Det återstår ännu en hel hop småsaker, som man
endast kan upptäcka under hand! Ert ansikte är så rikt på intressanta
drag.

-- Nå, då äta vi middag tillsammans ute! Och vi skola umgås flitigt, så
att herr Lundell får tillfälle att studera mitt ansikte bättre till
andra upplagan -- som alltid kan vara bra att ha! Jag får verkligen säga
att det är få personer som ha afficierat mig på ett så behagligt sätt
som herr Lundell! ...

-- Å, jag ber allra mjukast.

-- Och jag skall säga min herre, att jag är en skarpsynt person, som väl
förstår att skilja sanningen från smicker.

-- Det såg jag med detsamma, svarade Lundell samvetslöst. Mitt yrke har
givit mig någon färdighet att bedöma människor.

-- Herrn har blick; det är verkligen inte alla som kunna bedöma mig. Min
hustru till exempel ...

-- Nå, det kan man inte begära av fruntimmer.

-- Nej, är det inte det jag säger! -- Hör nu, får jag inte lov att bjuda
på ett glas gott portvin?

-- Jag tackar, herr grosshandlarn, men jag har för princip att aldrig
dricka något när jag arbetar ...

-- Det är alldeles rätt! Jag respekterar denna princip -- jag
respekterar alltid principer -- så mycket mer som jag delar den.

-- Men när jag inte arbetar, dricker jag gärna ett glas.

-- Det är som jag -- alldeles som jag.

Klockan slog halv ett. Falk sprang upp.

-- Ursäkta mig, jag måste ut i en affär på ett ögonblick, men jag skall
genast vara tillbaka!

-- För all del, för all del i världen! Affärerna framför allt!

Falk klädde sig och gick; Lundell var ensam på kontoret.

Han tände en cigarr och ställde sig att betrakta porträttet. Den som
observerat hans ansikte nu, skulle icke ha kunnat se hans tankar, ty han
hade redan lärt sig så mycket av livets konst att han icke en gång
anförtrodde ensamheten sina meningar, ja han fruktade till och med att
meddela sig med sig själv.



                         TJUGUFJÄRDE KAPITLET.
                               Om Sverge.


Man hade kommit till desserten. Champagnen gnistrade i glasen, vilka
bröto ljusstrålarna från kronan i Nicolaus Falks matsal i våningen vid
Skeppsbron. Arvid mottog vänliga tryckningar från alla håll med
komplimanger och välönskningar, varningar och råd; alla ville vara med
och assurera sig en del i hans framgångar, ty det var nu en avgjord
framgång.

-- Häradshövding Falk! Jag har den äran! sade presidenten i kollegiet
för ämbetsmännens löner, och nickade över bordet. Det är en genre som
jag förstår!

Falk mottog den sårande komplimangen med lugn.

-- Varför skriver ni så melankoliskt? frågade en ung skönhet, som satt
till höger om skalden. Man skulle tro att ni varit olyckligt kär!

-- Häradshövding Falk! Får jag lov att dricka! sade redaktörn av
Gråkappan från vänster, i det han strök undan sitt långa, ljusa skägg.
Varför skriver inte häradshövdingen i min tidning?

-- Jag tror inte herrarna skulle trycka vad jag komme att skriva!
svarade Falk.

-- Jag vet inte vad som skulle utgöra något hinder?

-- Åsikterna!

-- Ah! Det är inte så farligt med den saken. Det jämkar sig nog! Inte ha
vi några åsikter inte!

-- Skål, Falk! skrek den alldeles yre Lundell över bordet. Hej!

Levi och Borg måste hålla i honom, så att han icke skulle stiga upp och
hålla tal.

Det var första gången han var ute ibland folk, och det ståtliga
sällskapet och den lysande anrättningen hade slagit honom åt huvudet;
men som alla gästerna befunno sig på ett högre stadium, undgick han
lyckligen någon obehaglig uppmärksamhet.

Arvid Falk kände sig visserligen varm vid anblicken av dessa människor,
som åter upptagit honom i samhället utan att begära några förklaringar
eller fordra avbön. Han erfor en känsla av trygghet vid att sitta på
dessa gamla stolar, som varit delar av hans barndomshem; han igenkände
med vemod den stora bordsuppsatsen, som fordom endast togs fram en gång
om året; men de många nya människorna gjorde honom frånvarande. Han lät
icke narra sig av deras vänliga miner; de ville honom visserligen intet
ont, men deras välvilja var beroende av en konjunktur. Dessutom föreföll
honom hela tillställningen maskeradartad. Vad hade professor Borg,
mannen med det stora, vetenskapliga ryktet, för gemensamma intressen med
hans obildade bror? De voro i samma bolag! Vad gjorde den högfärdige
kapten Gyllenborst här? Gick han hit för att äta? Omöjligt, om också
människorna gå bra långt för att äta. Och presidenten? Och amiralen? Här
funnos osynliga band, starka, olösliga kanske!

Glädjen stod högt, men skratten voro för gälla, kvickheten flödade, men
den var syrlig; Falk kände sig beklämd, och han tyckte att faderns
ansikte såg vredgat ned på sällskapet från porträttet, som hängde över
pianot.

Nicolaus Falk strålade av belåtenhet; han såg ingenting, hörde ingenting
obehagligt, men han undvek att träffa broderns blickar så mycket han
kunde. De hade ännu icke växlat ett ord, ty Arvid hade, enligt Levins
anvisning, infunnit sig först då alla gäster samlats.

Middagen var vid sitt slut. Nicolaus höll ett tal om den »egna kraften
och den fasta viljan», som förer människan till målet: »det ekonomiska
oberoendet» och »en position». »Detta allt tillsammans», sade talaren,
»förlänar självkänsla och ger karaktären den fasthet, utan vilken vi
platt intet kunna gagna; intet gagna det allmänna, vilket är det högsta
vartill vi kunna komma, och det är dit, mina herrar, vi alla sträva
ändå, när sanningen kommer fram! Jag dricker de ärade gästers skål, som
i dag hedrat mitt hus, och jag hoppas att jag många gånger måtte få
åtnjuta samma ära!»

Härpå svarade kapten Gyllenborst, som redan var något drucken, i ett
längre, skämtsamt anförande, vilket under en annan sinnesstämning och i
ett annat hus skulle ha kallats skandalöst.

Han for ut emot den köpmansanda, som nu gripit omkring sig, och han
förklarade skämtsamt, att han visst icke saknade självkänsla, oaktat han
i hög grad saknade ekonomiskt oberoende; han hade just i dag på
förmiddagen haft en affär av ganska obehaglig art -- men det oaktat ägde
han nog karaktärsstyrka att gå bort på denna middag, och vad hans
position beträffade, ansåg han den vara så god som någons -- och det
ansågo nog andra med, eftersom han kunde få den äran sitta vid detta
bord, hos detta charmanta värdfolk!

När han slutat, andades sällskapet lättare, ty »det hade känts som om
ett åskmoln dragit över», anmärkte den sköna till Arvid Falk, vilken
livligt senterade detta yttrande.

Det var så mycket lögn, så mycket falskhet i luften att Falk kände sig
beklämd och längtade ut. Han såg huru dessa personer, vilka helt säkert
voro hederliga och aktningsvärda, likasom gingo i en osynlig kedja, i
vilken de då och då beto med kvävt raseri -- ja, kapten Gyllenborst
behandlade ju värden med öppet, ehuru skämtsamt förakt. Han tände
cigarren i salongen, intog opassande ställningar och låtsade som om han
icke såg fruntimren. Han spottade på kakelugnsstenarna, recenserade
obarmhärtigt oljetrycken på väggarna och uttalade sitt förakt för
mahognymöbler. De övriga herrarna iakttogo ett indifferent, dem själva
värdigt skick och tycktes tjänstgöra.

Upprörd och missnöjd lämnade Arvid Falk oförmärkt sällskapet och gick.
På gatan nedanför stod Olle Montanus och väntade.

-- Jag trodde verkligen inte du skulle komma, sade Olle. Det lyste så
grant där uppe!

-- Så att därför! Jag önskade du hade varit med!

-- Nå, Lundell tar sig ut ibland bättre folk?

-- Avundas honom icke! Han får nog sina bittra dagar, om han skall gå
porträttvägen! -- Låt oss nu tala om annat! Jag har verkligen längtat så
mycket efter denna kväll, då jag skall få se arbetarna på nära håll! O,
jag tycker det skall bli som frisk luft efter detta kvalm; det
förefaller mig som om jag skulle få gå ut i skogen efter att ha legat på
ett sjukhus! Jag måste väl icke berövas denna illusion också?

-- Arbetaren är misstänksam, så att du måste vara försiktig!

-- Är han ädel? Är han fri från småsinne? Eller har förtrycket fördärvat
honom?

-- Du får väl se! Mycket är annorlunda i världen än man föreställer sig!

-- Ja, gunås, så är det!

Om en halv timme befunno de sig i arbetarförbundet Nordstjärnans stora
sal, som redan var fylld med folk. Falks svarta frack gjorde icke något
gott intryck och han fick mottaga mången ovänlig blick från mulna
ansikten.

Olle presenterade Falk för en lång, gänglig, hostande karl med
passionerat utseende:

-- Snickar Eriksson!

-- Jaså, sade denne. Är det också en herre, som vill bli riksdagsman?
Det ser han mig för spinkig ut till ändå!

-- Nej, nej, sade Olle, han kommer för tidningen!

-- Vad för tidning? Det finns så många sorters tidningar! Kanske han är
här för att göra narr av oss?

-- Nej, för all del, sade Olle; han är en arbetarvän och skall göra allt
för er!

-- Jaså! Det var en annan sak! Men jag är rädd för så'na där herrar; vi
hade en som bodde hos oss, det vill säga i samma hus uppe i Vita Bergen;
han var vicevärd -- Struve hette kanaljen!

Ett klubbslag föll och i ordförandestolen satte sig en medelålders man.
Det var vagnmakaren Löfgren, stadsfullmäktig och innehavare av medaljen
Litteris et Artibus. Genom övning i kommunala uppdrags skötande hade han
förvärvat sig stor teatervana och hans yttre hade tagit en prägel av
ärevördighet, som kunde tysta stormar och kväva oljud. En stor
domareperuk beskuggade ett brett ansikte, vilket pryddes av ett par
polisonger och glasögon.

Vid hans sida satt sekreteraren, i vilken Falk igenfann en arvodist från
det stora kollegiet. Denne var klädd i pincenez och uttryckte med
bondgrin sitt ogillande över det mesta som yttrades. På första bänken
nedanför ordförandeestraden sutto de förnämsta ledamöterna, officerare,
ämbetsmän, grossörer, vilka kraftigt understödde alla lojala förslag och
med överlägsen parlamentarisk förmåga nedgjorde alla reformprojekt.

Protokollet upplästes av sekreteraren, godkändes och justerades av
första bänken. Därpå föredrogs första överläggningspunkten.

-- »Beredningsutskottet hemställer huruvida icke arbetareförbundet
Nordstjärnan ville för sin del giva uttryck åt det ogillande, som varje
rättänkande medborgare måste känna gent emot de olagliga rörelser, som
under namn av strejker pågå i snart sagt hela Europa.»

-- Anser förbundet ...

-- Jaaa! skrek första bänken.

-- Herr ordförande! ropade snickaren från Vita Bergen.

-- Vem är det där borta som för oljud? frågar ordföranden och tittar
under glasögonen med en min som om han ämnade ta fram rottingen.

-- Här är ingen som för något oljud; det var jag som begärde ordet! sade
snickaren.

-- Vem är jag?

-- Snickarmästare Eriksson!

-- Är han mästare? När blev han det?

-- Jag är utlärd gesäll och har aldrig haft råd att begära burskap, men
jag är så skicklig som någon ann' och jag arbetar för mig själv! Det ska
jag säga!

-- Vill snickargesällen Eriksson vara god och sitta ner och inte störa
oss vidare. -- Anser förbundet frågan vara med ja besvarad?

-- Herr ordförande!

-- Vad är det frågan om?

-- Jag begär ordet! Och hör det, herre! röt Eriksson.

-- Eriksson har ordet! mumlades från bakgrunden.

-- Gesällen Eriksson -- stavar han med x eller z? frågade ordföranden,
som blivit sufflerad av sekreteraren.

Ett högt skratt upphöjdes av första bänken.

-- Jag stavar inte alls, mina herrar, jag diskuterar! sade snickaren med
glödande ögon; ja det gör jag! Om jag hade ordet i min makt, skulle jag
säga att de som strejka ha rätt, för om mästarna och patronerna bli
feta, som göra ingenting annat än springa och fjäska på uppvaktningar
och sådant där scheiss, så är det arbetarens svett det kostar! Men vi
vet nog varför ni inte vill betala vårt arbete; det är därför att vi
skulle få rösträtt till riksdan, och det är man rädd för ...

-- Herr ordförande!

-- Ryttmästar von Sporn!

-- Och det vet vi nog, att taxeringskommittén sätter ner skatten så
snart den går upp till den där siffran. Om jag hade ordet i min makt,
skulle jag säga mycket mer, men det tjänar så litet ...

-- Ryttmästar von Sporn!

-- Herr ordförande, mina herrar! Det är högst oväntat att i en
församling som denna, vilken genom sitt värdiga uppträdande för övrigt
(nu senast vid det kungliga bilägret) gjort sig ett så gott namn,
personer utan all parlamentarisk takt skola tillåtas kompromettera ett
aktningsvärt förbund genom oblygt och hänsynslöst förakt för alla
former. Tro mig, mina herrar, något sådant skulle icke ha hänt i ett
land där man från ungdomen lärt sig militärisk tukt ...

-- (Allmänna livbeväringen! sade Eriksson till Olle.)

... där man vant sig att styra sig själv och andra! Jag uttalar den
gemensamma förhoppningen, att något sådant störande uppträde icke vidare
må äga rum bland oss ... jag säger oss -- ty jag är också arbetare ...
vi äro alla arbetare inför den Evige ... och jag säger det i egenskap av
ledamot av detta förbund, och den dag skulle vara en sorgedag då jag
måste taga tillbaka de ord jag vid ett annat sammanträde härom dagen --
ja, det var i nationalförbundet livbeväringens vänner! -- yttrade: jag
tänker högt om den svenska arbetaren!

-- Bravo! Bravo! Bravo!

-- Anser förbundet Beredningsutskottets förslag med ja besvarat?

-- Ja! Ja!

Andra punkten: -- »På enskild motionärs förslag får Beredningsutskottet
hemställa om icke arbetarförbundet skulle, i anseende till H. K. H.
Hertigens av Dalsland timade konfirmation, såsom ett erkännande av
svenska arbetarens tacksamhetsskuld till konungahuset och nu särskilt
som ett uttryck av ogillande över de arbetaroroligheter, som under namn
av Kommunen förhärja Frankrikes huvudstad, förena sig i insamlandet av
medel till en hedersgåva, vars värde dock icke bör överstiga tre tusen
riksdaler.»

-- Herr ordförande!

-- Doktor Haberfeld!

-- Nej, det var jag, Eriksson, som begärde ordet!

-- Jaså! Nå! Eriksson har ordet!

-- Jag skulle upplysa, att det icke är arbetaren som gjort Kommunen i
Paris, utan att det är ämbetsmän, advokater -- officerare, just såna där
livbeväringar -- och tidningsskrivare, som gjort den! Om jag hade ordet
i min makt, så skulle jag be dessa herrar uttrycka sina känslor i ett
konfirmationsalbum!

-- Anser förbundet frågan med ja besvarad?

-- Ja! Ja!

Och därpå börjades ett skrivande av skrivaren och ett kollationerande
och ett pratande som vid själva riksdagen.

-- Går det alltid till så här? frågade Falk.

-- Tycker herrn att det är muntert? svarade Eriksson. Det är så att man
kan riva håret av sig. Jag vill kalla detta korruption och förräderi.
Bara egennytta och uselhet; inte en man med hjärta, som kan föra saken
framåt; därför kommer det också att bli som det blir!

-- Vad skall det bli då?

-- Vi få väl se! -- sade snickaren och fattade Olles hand. Är du beredd?
fortfor han. Stå på dig bara, för här får du kritik!

Olle nickade slugt.

-- Ornamentsbildhuggaregesällen Olof Montanus har anmält sig hålla
föredrag om Sverge, började ordföranden; ämnet är väl stort, förefaller
det mig, och något allmänt hållet, men om han lovar göra undan det på en
halv timme, så ska vi väl höra på; eller vad säger herrarna?

-- Ja!

-- Herr Montanus, var så god och stig fram.

Olle ruskade på sig som en hund innan han skall ta språng, och gick fram
genom hopen, som mönstrade honom med sina blickar.

Ordföranden öppnade ett litet samtal med första bänken och sekreteraren
gäspade innan han tog upp en tidning för att visa huru litet han ämnade
höra på föredraget.

Men Olle steg upp på estraden, fällde ner sina stora ögonlock, tuggade
några gånger för att narra åhörarna att han började, och när det blev
riktigt tyst, så tyst att man kunde höra vad ordföranden sade åt
ryttmästarn, började han.

-- Om Sverge. -- Några synpunkter.

Det blev en paus.

-- Mina herrar! Det torde väl få anses som mera än ett obestyrkt
antagande att våra dagars mest fruktbara idé och kraftigaste strävan är
att upphäva den trångsynta nationalitetskänslan, vilken skiljer folken
och ställer dem som fiender emot varandra; vi hava sett de medel som
härvid användas -- världsexpositionerna och dessas verkningar --
hedersdiplomen!

[Man såg på varandra frågande. -- »Vad var det där för en gliring?» sade
Eriksson. »Den kom litet tvärt, annars var den bra!»]

-- Svenska nationen går, såsom alltid, här vid lag i spetsen för
civilisationen och har i högre grad än någon annan bildad nation vetat
göra den kosmopolitiska idén fruktbärande, och, om man får döma efter
vad siffror giva vid handen, redan hunnit mycket långt. Härtill hava
ovanligt gynnsamma omständigheter bidragit, och det är dem jag nu på en
kort stund vill betrakta, för att sedan övergå till något lättsmältare
såsom styrelseformen, skattehemmanen och dylikt.

[»Det blir långt det här», sade Eriksson och knuffade Falk i sidan; »men
han är rolig!»]

-- Sverge är, som var man vet, ursprungligen en tysk koloni och språket,
vilket bibehållit sig tämligen rent ända in på våra dagar, är plattyskan
i tolv dialekter. Denna omständighet, nämligen svårigheten provinserna
emellan att meddela sig med varandra, har varit en mäktig hävstång för
motverkandet av det osunda nationalitetsbegreppets utveckling. Andra
lyckliga omständigheter hava dock motverkat ett ensidigt tyskt
inflytande, vilket en gång gick så långt, att Sverige var en
inkorporerad tysk provins, såsom under Albrecht av Mecklenburg. Hit
räknar jag först de danska provinsernas erövring, Skåne, Halland,
Blekinge, Bohuslän och Dalsland; Sverges rikaste provinser bebos av
danskar, vilka ännu tala sitt lands språk och vägra att erkänna svenska
väldet.

[»Vart i Jesu namn ska det här ta vägen? Är han galen?»]

-- Skåningen, till exempel, räknar ännu i dag Köpenhamn som huvudstad
och skåningarna utgöra vid riksdagen det regeringsfientliga partiet. Så
är även förhållandet med det danska Göteborg, som icke erkänner
Stockholm såsom rikets huvudstad; där ha dock engelsmännen numera tagit
försteget och anlagt en koloni. Denna nation, den engelska, fiskar
utanför kusten och driver inne i staden nästan all storhandel under
vintern; om sommarn resa de tillbaka och njuta av de samlade skatterna i
sina hem på skotska höglanden. Ett mycket präktigt folk för övrigt!
Engelsmännen hålla sig också en stor tidning, där de berömma sina egna
handlingar, utan att precis klandra andras.

Så hava vi att fästa oss vid de täta invandringarna, som då och då ägt
rum. Vi ha finnar på finnskogarna, men vi ha dem också i huvudstaden,
dit de invandrat under svåra politiska förhållanden hemma.

Vid våra större järnbruk finnes en myckenhet valloner, inkomna på
1600-talet och vilka än i dag tala sin brutna franska. Det är, som
bekant, en vallon som infört i Sverge den nya statsförfattningen, vilken
är tagen från Vallonien. Styvt folk och ganska hederligt!

[»Nej vad in i ... är det här för slag!»]

-- Under Gustav Adolfs tid hitkom en mängd skotskt frat och hyrde ut sig
som soldater, varför de också kommo in på riddarhuset!

På östra kusten finnas många familjer som bära traditioner om en
invandring från Livland och de andra slaviska provinserna, varför man
här ofta träffar rent tatariska typer.

Jag framkastade det påståendet, att svenska folket var på den allra
bästa väg att denationaliseras! Slå upp Svenska Adelns Vapenbok och
räkna de svenska namn ni träffar. Om de gå över 25 procent, så ska ni få
skära näsan av mig, mina herrar!

Slå upp adresskalendern, på en höft; jag har själv räknat efter på
bokstaven G och av fyra hundra namn voro två hundra utländska. Vad är
orsaken? Många äro de, men de förnämsta äro: de utländska dynastierna
och erövringskrigen. Om man tänker efter huru mycket fusel som suttit på
svenska tronen, så förvånas man över, att nationen än i dag kan vara så
konungsk. En grundlagsbestämmelse sådan som att svenska konungen alltid
skall vara en utlänning, måste ovillkorligen leda rakt på målet,
denationalisering; och den har också gjort det! Att landet skall komma
att vinna på anslutning till främmande nationer är min övertygelse, ty
att förlora något -- det kan det icke, ty man kan icke förlora vad man
icke har. Nationen saknar helt enkelt nationalitet, och det var det
Tegnér upptäckte 1811 och som han så trångsynt beklagar i Svea, men då
var det för sent, ty rasen var redan förstörd genom utskrivningarna
under de dumma erövringskrigen. Av den enda million innevånare, som på
Gustav II Adolfs tid funnos i landet, utskrevos och fördärvades 70,000
fullmåliga karlar. Hur många Karl X, XI och XII förstörde kan jag icke
säga, men man kan förstå vilken avel de hemmavarande skulle ge, då de
alla voro kasserade kronvrak!

Jag återvänder till mitt yttrande, att vi sakna nationalitet. Kan någon
säga mig något svenskt i Sverge, annat än våra tallar, granar och
järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra
folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dåliga
översättningar! Vad äro folkdräkterna, vilkas försvinnande vi sörja?
Gamla slarvor från medeltidens herredräkter! Redan på Gustav I:s tid
begärde dalkarlarna, att man skulle straffa dem som buro hackade och
brokiga kläder. Troligen hade icke de brokiga hovkläderna, den
Burgundiska dräkten, ännu kommit ned till dalkullorna! Och säkert ha de
haft många modeförändringar sedan dess!

Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är
specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska!
Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det, så är det
antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Jag tror icke jag säger för mycket om jag påstår att svenska nationen är
en obegåvad, högfärdig, trälsinnad, avundsam, småsint och rå nation! Och
därför går den sin undergång till mötes och det med stora steg!

[Nu uppstod larm i salen! Spridda rop på Karl XII läto dock förnimma sig
över bullret.]

-- Mina herrar, Karl XII är död, och låt nu honom sova till nästa
jubelfest! Det är honom vi ha mest att tacka för vår denationalisering,
och det är därför jag ber att herrarna instämma med mig i ett fyrfaldigt
hurra! -- Mina herrar! Leve Karl den tolfte!

[»Jag skall be att få kalla sällskapet till ordning!» skrek
ordföranden.]

-- Kan man väl tänka sig någon större fäaktighet hos en nation, som
skall lära sig utifrån att bli skalder! Tänk sådana oxar, som kunde gå
bakom plogen i ett tusen sex hundra år och inte komma på den idén att
göra visor! Men så kom det en kurre från Karl XI:s hov och förstörde
hela denationaliseringsverket! Förr skrev man på tyska, men nu skulle
det skrivas på svenska! Jag får därför be herrarna instämma med mig, när
jag ropar så här: Ner med den dumma hunden Georg Stjernhjelm!

[»Vad hette han?» -- »Edvard Stjernström!» Ordföranden slår klubban i
bordet! Uppståndelse! »Det är nog! Ned med den förrädaren! Han driver
med oss!»]

-- Svenska nationen kan bara skrika och slåss, det hör jag! Och efter
som jag icke får fortsätta och komma till styrelsen och
kronoskattehemmanen, så vill jag bara säga, att sådana här servila
lymlar, som jag hört på i kväll, äro mogna för enväldet när som helst!
Och ni får't! Lita på det! Ni får envälde!

[En puff bakifrån kastade upp orden ur halsen på talaren, som nu tog
fatt i talmansbordet för att hålla sig kvar.]

-- Och ett otacksamt släkte, som inte vill höra sanningen ...

[»Kör ut honom! Riv sönder honom!» Olle kastades ner från estraden, men
ännu i sista ögonblicket skrek han som en vansinnig och under mottagande
av hugg och slag: »Leve Karl den tolfte! Ner med Georg Stjernhjelm!»]

Olle och Falk befunno sig ute på gatan.

-- Vad kom åt dig? frågade Falk; blev du från dina sinnen!

-- Ja, jag tror jag blev det! Jag hade läst över mitt tal i nära sex
veckor, jag visste på pricken vad jag skulle säga, men när jag kom fram
och fick se alla dessa ögon, så gick det sönder; hela min konstiga
bevisföring ramlade som en murarställning, jag kände marken sjunka under
mina fötter och alla tankar kommo i en röra! Var det mycket galet?

-- Ja, det var svårt, och du får nog tidningarna på dig!

-- Ja, det är för sorgligt! Och jag tyckte att jag hade det så klart!
Men det var skönt att få bränna till dem lite ändå!

-- Du skadar din sak på det där sättet och kan aldrig komma fram mera!

Olle suckade.

-- Vad i herrans namn hade du med Karl XII att göra? Det var det värsta
av alltihop!

-- Fråga mig inte! Jag vet ingenting!

-- Älskar du ännu arbetaren? fortfor Olle.

-- Jag beklagar honom, som låter vilseföra sig av lycksökare, och jag
skall aldrig svika hans sak, ty hans sak är den närmaste tidens fråga,
och hela er politik är inte värd ett öre mot den!

Olle och Falk vandrade gatorna framåt och kommo så ner åt staden igen
och promenerade in på Lilla Nygatan, där de gingo in på café Naples.

Klockan var nu mellan nio och tio och kaféet var tomt i det allra
närmaste. Där satt blott en enda gäst vid ett bord nära disken. Han
läste i en bok för flickan, vilken satt bredvid och sydde. Det såg
mycket nätt och hemtrevligt ut, men måtte ha gjort ett starkt intryck på
Falk, ty han gjorde en häftig rörelse och ändrade min.

-- Sellén! Hå, är du här! God afton, Beda! sade Falk med en konstlad
hjärtlighet, vilken var honom mycket främmande, i det han tog den unga
flickans hand.

-- Nej, se bror Falk! sade Sellén. Hittar bror hit också! Jag kunde väl
tro att det var något, efter som vi ses så sällan i Röda Rummet.

Falk och Beda växlade en blick. Den unga flickan hade ett distingerat
utseende för sin plats; ett fint, intelligent ansikte, som bar en sorg;
en smärt gestalt med ett självsvåldigt men kyskt linjespel; ögonen voro
något vinklade uppåt, som om de spejade efter en olycka från himmelen,
men kunde för övrigt leka alla lekar ett ögonblickslynne kunde uppfinna.

-- Så allvarsam du är! sade hon till Falk och såg ned på sömmen.

-- Jag har varit på ett allvarsamt möte, sade Falk och rodnade som en
flicka. Vad läste ni för slag?

-- Jag läste Tillägnan till Faust, sade Sellén och räckte ut sin hand
för att leka med Bedas söm.

En mörk sky drog över Falks ansikte. Samtalet blev tvunget och
odrägligt. Olle satt försjunken i betraktelser, som tycktes röra sig om
självmord.

Falk begärde en tidning och erhöll »Den Obesticklige». Med ens slog det
honom för huvudet att han glömt se efter vad den skrivit om hans dikter.
Han fläkte upp bladet och kastade ögonen på tredje sidan; där fann han
vad han sökte. Det var inga artigheter, men icke heller några grovheter,
ty artikeln var dikterad av verkligt och djupt intresse. Recensenten
fann icke Falks poesi sämre eller bättre än de andra samtidas, men fullt
lika egoistisk och betydelselös; den handlade endast om författarens
enskilda affärer; olovliga förbindelser, uppdiktade eller verkliga,
koketterade med små synder men sörjde icke över de stora; det var icke
ett grand bättre än den engelska toalettpoesien, och författaren kunde
gärna ha satt sitt stålstick framför titeln, så hade texten varit
illustrerad m. m. Dessa enkla sanningar gjorde ett djupt intryck på
Falk, som endast läst Gråkappans puff, skriven av Struve, och Rödluvans
av personlig välvilja dikterade recension. Han tog ett kort avsked och
steg upp för att gå.

-- Skall du gå redan? frågade Beda.

-- Ja! Träffas vi i morgon?

-- Ja, som vanligt! God natt!

Sellén och Olle följde med ut.

-- Det är en rar unge, sade Sellén, när de gått en stund tysta framåt
gatan.

-- Jag anhåller att du yttrar dig litet mer förbehållsamt om henne!

-- Bror är kär i henne, kan jag förstå?

-- Ja, det är jag, och jag hoppas du förlåter mig det!

-- För all del, jag ska inte gå i vägen!

-- Och jag ber dig inte tro något illa om henne ...

-- Nej, det gör jag inte heller! Hon har varit vid teatern ...

-- Hur vet du det? Det har hon aldrig talt om för mig!

-- Nej, men för mig! Man ska aldrig tro de där små satarna!

-- Nå, det är ju inte något ont i det! Jag tänker ta henne ifrån hennes
plats så fort jag kan; vårt umgänge inskränker sig till att vi gå ut och
spatsera till Haga klockan åtta om morgnarna och dricka vatten ur
källan.

-- Så oskyldigt! Gå ni aldrig ut och supera om kvällarna?

-- Det har aldrig fallit mig in att göra något sådant opassande förslag,
som hon med förakt skulle avslå! Du skrattar, du; gör det; jag tror ännu
på en kvinna som älskar, hon må tillhöra vilken klass som helst, ja, hon
må ha haft vilka föregående äventyr som helst! Hon har sagt mig att
hennes bana icke varit ren, men jag har lovat att aldrig fråga henne om
det förflutna!

-- Det är allvarsamt då!

-- Ja, det är allvarsamt!

-- Det var en annan sak! God natt, bror Falk! Olle kommer väl med mig!

-- God natt!

-- Stackars Falk, sade Sellén till Olle; nu ska han också fram och löpa
sitt gatlopp, men det ska så vara; det är som tandömsningen; det blir
inte karl av en förrän man haft sin historia!

-- Hur dan är flickan då? frågade Olle av ren artighet, ty hans tankar
voro fjärran.

-- Hon är nog bra på sitt sätt, men Falk går och tar saken allvarsamt;
det låtsas hon också så länge hon tror att hon kan vinna honom, men
dröjer det, så tröttnar hon, och det är ingen säkerhet att hon icke
söker förströelse på annat håll under tiden ändå. Nej, ni kan inte
behandla så'na här affärer; man ska inte gå och huttla, utan klämma till
genast, annars kommer det någon annan i vägen. Har du aldrig varit ute,
Olle?

-- Jag hade ett barn med vår piga där hemma på landet och det var därför
far körde mig ur huset. Se'n har jag inte velat spotta åt dem!

-- Det var inte så invecklat det, inte! Men att bli bedragen, som det
kallas, det känns efter, det, må du tro; oj! oj! oj! Man ska ha nerver
som violsträngar, om man vill leka den leken! Få se hur Falk går igenom
den persen; det finns de som ta sådant där mycket djupt, och det är
dumt! -- Jaså, porten är öppen! Stig på, Olle; jag hoppas det ska vara
bäddat, så att du ska ligga riktigt gott; men du får ursäkta min gamla
städerska att hon inte kan skaka en bolster; hon är så klen i fingrarna,
ser du, så att det blir kanske lite knöligt och hårt.

De hade klättrat upp för trapporna och voro nu uppe.

-- Stig på, stig på! sade Sellén. Det känns som om Stava skulle ha
vädrat här, eller kanske hon skurat; jag tycker det luktar skurfukt.

-- Du spektaklar; det kan väl ingen skura där det inte finns något golv.

-- Finns det inte något golv? Det var en annan sak. Vart har det tagit
vägen då? Kanske det har brunnit upp? Nå, lika gott! Vi få väl vila på
vår moder jorden, eller gruset, vad det nu är!

Och de lade sig i kläderna på golvfyllningen, sedan de bäddat med bitar
av målarduk och gamla ritningar, och lade var sin portfölj under
huvudet. Olle slog eld, tog upp en stearinljusbit ur byxfickan och
ställde bredvid sig på golvet; ett svagt sken irrade omkring i den
stora, tomma ateljén och tycktes göra våldsamt motstånd mot de massor av
mörker, som ville störta sig in genom de kolossala fönstren.

-- Det är kallt i kväll, sade Olle och tog fram en flottig bok.

-- Kallt? Inte! Det är bara tjugu grader ute och då är det minst trettio
här inne, efter som vi bo så högt. Vad tror du klockan kan vara?

-- Jag tyckte hon slog ett i Johannis nyss.

-- Johannis? Inte ha de någon klocka! De ä' så fattiga, så den ha de
satt bort.

Det blev en lång paus, som först avbröts av Sellén.

-- Vad läser du, Olle?

-- Det är detsamma!

-- Är det detsamma? Ska du inte vara artig när du är främmande?

-- Det är en gammal kokbok, som jag lånat av Ygberg!

-- Nej, för fan, är det? Å, så få vi läsa lite; jag har inte ätit mer än
en kopp kaffe och tre glas vatten i dag.

-- Vad vill du ha för slag, då? sade Olle och bläddrade i boken. Vill du
ha en fiskrätt? Vet du vad Majonäs är?

-- Majonäs? Nej! Läs det! Det låter gott!

-- Hör på nu då? »139. Majonäs. Smör, mjöl och litet engelsk senap
sammanfräses och uppvispas med god buljong. När den kokar, ivispas några
äggulor; varefter den får kallna.»

-- Nej, fy tusan, det där blir man inte mätt på ...

-- Å, det är inte slut än. »Fin matolja, vinättika, litet grädde och
vitpeppar» -- ja, jag ser nu att det inte duger. Vill du ha något
stadigare?

-- Slå opp kåldolma; det är det bästa jag vet!

-- Nej, jag orkar inte läsa högt, låt mig slippa.

-- Å, läs på du!

-- Nej, låt mig vara i fred nu!

Det blev tyst igen. Därpå släcktes ljuset och det blev alldeles mörkt.

-- God natt, Olle; svep om dig, så att du inte fryser.

-- Vad ska jag svepa för slag?

-- Ja, inte vet jag. Tycker du inte att det är roligt att leva så här?

-- Jag undrar varför man inte tar livet av sig när det är så här kallt.

-- Inte ska man det! Jag tycker det är intressant att se hur det kommer
att gå.

-- Har du föräldrar, Sellén?

-- Nej, jag är oäkta; har du?

-- Ja, men det kan vara detsamma!

-- Du ska vara tacksam mot försynen, Olle; man ska alltid vara tacksam
mot försynen -- fast jag inte vet vad det tjänar till precis! Det ska
väl vara så!

Det blev tyst igen; denna gång var det Olle som störde.

-- Sover du?

-- Nej, jag ligger och tänker på Gustav Adolfs staty; vill du tro att
...

-- Fryser du inte?

-- Fryser? Här som är så varmt!

-- Min högra fot är alldeles borta.

-- Drag över dig färgschatullet och stoppa om dig penslarna, så blir det
bättre.

-- Tror du att någon haft det så svårt som vi?

-- Svårt? Ha vi det svårt, som ha tak över huvudet! Det finns
professorer vid akademien, med trekantig hatt och värja, som ha haft det
mycket värre. Professor Lundström har sovit en halv april månad i
Humlegårdsteatern! Det tyckte jag var stil! Han hade hela vänstra oxögat
för egen räkning, och han påstår att det inte fanns en parkettplats
ledig efter klockan ett på natten; alltid goda hus om vintern, men
dåligt om sommaren! God natt med dig, nu somnar jag!

Och Sellén snarkade. Men Olle steg upp och gick fram och åter på golvet
tills det ljusnade i öster; då förbarmade sig dagen över honom och
skänkte den vila, som natten icke unnat.



                          TJUGUFEMTE KAPITLET.
                             Sista brickan.


Och vintern gick, långsamt för de olyckliga, mera fort för de mindre
olyckliga. Och våren kom med sina krossade förhoppningar om sol och
grönt, tills sommaren var inne som en kort förberedelse till hösten.

En majmorgon gick litteratören Arvid Falk »i redaktionen av
Arbetarefanan» under en glödande solhetta framåt Skeppsbron och såg på
hur fartygen lastade och lade ut från stranden. Hans yttre var icke så
vårdat som förr; hans svarta hår var längre än modet tillät och hans
skägg hade vuxit ut à la Henri IV, vilket gav ett nästan vilt uttryck åt
hans avmagrade ansikte. Hans ögon brunno av en olycksbådande eld, som
brukar röja fanatikern eller rumlaren. Han tycktes välja bland fartygen,
men hade svårt att besluta sig. Efter lång tvekan gick han fram till en
matros, som höll på att rulla upp en björn med packor på en brigg. Han
lyfte artigt på hatten:

-- Kan herrn vara god och säga mig vart detta skepp går? sade han blygt,
ehuru han trodde sig tala i en mycket djärv ton.

-- Skepp? Jag ser inte något skepp!

Och de kringstående skrattade.

-- Men vill herrn veta vart briggen går, så läs där!

Falk kände sig bragt ur fattningen, men retade upp sig och fortfor i
häftig ton:

-- Kan ni inte ge ett hövligt svar på en hövlig fråga?

-- Ni? Dra du in i helvete och stå inte här och gräla! -- Se opp där!

Samtalet avstannade och Falk fattade äntligen ett beslut. Han vände sig
om, gick upp genom en gränd, över Köpmantorget och vek in på
Kindstugatan. Där stannade han utanför porten till ett smutsigt hus.
Återigen stod han tvekande, ty sin skötesynd obeslutsamheten kunde han
aldrig överge. Då kom en liten trasig, vindögd pojke springande med
handen full av korrektur i långa remsor och skulle förbi Falk, då denne
höll an honom.

-- Är redaktören uppe? frågade han.

-- Ja, han har varit här sedan klockan sju, svarade gossen med andan i
halsen.

-- Har han frågat efter mig?

-- Ja då, många gånger!

-- Är han ond?

-- Jaa! Det är han allt.

Och gossen var som en pil uppe för trapporna! Men Falk var strax efter
och inträdde i redaktionsrummet. Det var ett kyffe med två fönster åt
den mörka gatan; framför vardera stod ett omålat träbord med papper,
penna, tidningar, sax och gummiflaska.

Vid ena bordet satt gamle vännen Ygberg, iförd en söndersliten svart
bonjour, och läste korrektur; vid det andra bordet, som var Falks, satt
en herre i skjortärmarna och en svart sidenmössa på huvudet av det slag,
som kommunarder bära. Hans ansikte var igenväxt med ett rött helskägg
och hans undersätsiga växt med dess grova former antydde arbetaren. Då
Falk inträdde, gjorde kommunarden en våldsam rörelse med benen under
bordet och kavlade upp skjortärmarna, varvid en blå tuschtatuering,
bestående av ett ankare och ett anglosachsiskt R, blev synlig. Därpå
fattade han saxen, stack den mitt igenom första sidan på en
morgontidning, gjorde ett klipp och sade med rå ton och ryggen åt den
tilltalade Falk:

-- Var har herrn varit?

-- Jag har varit sjuk, svarade Falk trotsigt som han själv tyckte, men
ödmjukt som Ygberg försäkrade efteråt.

-- Det var lögn; herrn har varit ute och supit! Han satt på Naples i går
kväll; jag såg honom!

-- Nå, det må jag väl göra ...

-- Herrn får sitta var han behagar, men här ska han vara på slaget,
enligt överenskommelse! Klockan är en kvart över åtta redan! Jag vet att
så'na där herrar, som legat vid akademien, där de tro att de få lära så
fasligt mycket, inte få lära sig ordning och skick! Är det inte oborstat
att komma för sent? Uppför herrn inte sig som en drummel, då herrn låter
sin arbetsgivare sitta och göra sin tjänst? Va? Nu för tiden är det opp
och ner, det ser jag! Det är arbetstagaren som hundsvotterar mästaren,
det vill säga arbetsgivaren, och det är kapitalet som är det förtryckta!
Så är det!

-- När kom redaktören på de åsikterna?

-- När? -- Nu, herre! Just nu! Och jag hoppas de åsikterna äro lika goda
för det! Men jag har kommit underfund med något annat också! Herrn är ju
en okunnig människa; herrn kan ju inte skriva svenska! Var så god och se
hit! Hur står det här? Läs! »Vi hoppas att alla de som nästa år skola
exercera beväring» -- har man hört på maken! »Alla de som» ...

-- Ja, det är rätt! sade Falk.

-- Är det rätt? Hur kan herrn påstå det! Man säger i dagligt tal »alla
dom som», alltså måste man skriva »alla dem som».

-- Ja, om dem står i ackusativus ...

-- Ä, inte några lärda fraser; det kommer man ingen stans med! Herrn ska
inte prata smörja med mig! Nå, och så skriver herrn ex-sersera med bara
x, fastän det heter ex-sersera! Tyst nu! Heter det ex-ersera eller
ex-sersera ...? Svara nu!

-- Man säger visserligen ...

-- Man säger, alltså heter det ex-sersera; ty det kan inte heta annat än
man säger! Kanske jag är dum, när allt kommer omkring, kanske jag inte
kan _tala_ svenska en gång! Jag har rättat det emellertid! Se här,
fortsätt nu och passa på tiden en annan gång!

Han störtade upp från stolen med ett anskri och smällde en örfil på
korrektur-gossen!

-- Jaså, du sitter och sover mitt på ljusa dagen, din lymmel! Dig ska
jag väl lära att vara vaken! Du är inte för gammal att få stryk.

Han tog offret vid spänntamparna, kastade honom upp på en hög osålda
tidningar och pryglade honom med sin svältrem, som han spänt av.

-- Jag sov inte, jag sov inte, jag bara blunda'! skrek gossen under
smärtan.

-- Jaså, du nekar också! Du har lärt dig ljuga, men jag ska lära dig
tala sanning. -- Sov du eller sov du inte? Tala nu sanning, annars blir
du olycklig!

-- Jag sov inte! stammade den olycklige, som var alldeles för ung och
oskyldig att med en lögn kunna reda sig ur ett dilemma.

-- Jaså, du nekar ändå! Det var en förhärdad lymmel! Ljuga så fräckt!

Han skulle just till att ytterligare bestraffa det unga sanningsvittnet,
då Falk reste sig, gick fram till redaktören och sade med fast röst:

-- Slå inte gossen; jag såg att han inte sov!

-- Nej, hör ni på den! Det var mig en rolig kurre! »Slå inte gossen!»
Vem var det som yttrade sig! Jag tyckte jag hörde en mygga surra i mitt
öra! Jag kanske hörde fel! Jag hoppas det! Jag hoppas det till Gud! --
Herr Ygberg! Herrn är en hygglig karl! Herrn har inte studerat vid
akademien! Hör nu, såg herrn händelsevis om den här gossen, som jag nu
håller som en fisk i byxtamparna, såg herrn om han sov?

-- Om han inte sov, svarade Ygberg sävligt och intagande, så höll han
just på till att somna!

-- Det är rätt svarat! Vill herr Ygberg vara så god och hålla i den här
byxlinningen, medan jag låter min käpp lära en yngling att tala sanning!

-- Herrn har inte rättighet att slå honom, sade Falk. Rör honom, och jag
öppnar fönstret och ropar upp en poliskonstapel!

-- Jag är husbonde och jag slår mina lärpojkar! Han är lärpojke, för han
ska in i redaktion sen! Det ska han, fast det finns akademiskt bildade,
som inte tro att man kan redigera en tidning utan deras hjälp! Hör du,
Gustav, lär du inte på tidningsyrket? Va? Svara nu, men tala sanning,
annars ...!

Dörren öppnades, och in stack ett huvud -- det var ett mycket ovanligt
huvud och oväntat att se på detta ställe, men det var ett mycket bekant
huvud, ty det hade varit avritat fem gånger.

Emellertid hade detta betydelselösa huvud det inflytandet att redaktören
kastade på sig en rock och spände om svältremmen, samt gjorde en bugning
och ett grin som vittnade om stor övning.

Statsmannen frågade om redaktören var ledig, varpå ett
tillfredsställande svar avgavs under det sista lämningen av arbetaren
försvann, i det barrikadmössan ströks av huvudet.

De båda herrarna stego in i redaktörens enskilda rum och dörren stängdes
väl efter dem.

-- Jag undrar vad greven nu har för planer? sade Ygberg och satte sig
självsvåldigt på sin stol, som en skolpojke när magistern går sin väg.

-- Det undrar inte jag alls, sade Falk, ty nu tror jag mig veta vad han
är för en skälm, och vad redaktören är för en skälm, men jag undrar hur
du kunnat från att vara ett fä bliva en ärelös hund, som lånar sig till
skändligheter.

-- Du ska inte vara så häftig, kära bror! -- Nå, du var inte på plenum i
natt!

-- Nej! Jag anser riksdagen vara utan all betydelse för annat än
enskilda intressen. Hur gick det med Tritons dåliga affärer?

-- Vid gemensamma omröstningen beslöts att staten skulle, i betraktande
av det stora, nationella i företagets patriotiska idé, övertaga
obligationerna under det att bolaget likviderar ... eller avvecklar!

-- Det vill säga -- staten håller inunder huset medan grunden ramlar, så
att styrelsen får tid att springa undan!

-- Du såg hellre att alla dessa små ...

-- Jag kan, jag kan! Alla dessa små räntetagare -- ja, jag såg hellre
att de arbetade med sitt lilla kapital än att de låge lata och ockrade
med det, men jag såg helst att bedragarna komme på fästning, så
uppmuntrades icke bedrägliga företag. Detta kallas politisk ekonomi. Fy
fan! -- En sak! Du fikar efter min plats! Du ska få den! Du ska icke
behöva sitta där i din vrå och vara bitter på mig, därför att du ska
behöva sopa och städa åt mig i korrekturet. Jag har alldeles för många
artiklar liggande otryckta därinne hos den där frihetshunden, som jag
föraktar, för att jag skulle vilja sitta och klippa rövarhistorier
vidare. Rödluvan var mig för konservativ, men Arbetarefanan var för
smutsig!

-- Nå, det var roligt, att du lämnar dina chimerer och blir förståndig.
Gå du in i Gråkappan; där har du en framtid!

-- Jag lämnar den chimeren att de förtrycktas sak ligger i goda händer,
och jag tror det vara en stor uppgift att upplysa allmänheten om vad
opinionen, i synnerhet den tryckta, är, och huru den uppkommer, men
saken, den lämnar jag aldrig!

Dörren till redaktörens rum öppnades ånyo, och ut trädde redaktören
själv. Han stannade mitt på golvet och talade med en onaturlig böjlig,
nästan hövlig stämma:

-- Behagar häradshövdingen upprätthålla redaktionsbestyren medan jag
avlägsnar mig -- jag måste resa bort på en dag i högst viktiga ärenden.
Notarien kan hjälpa med de löpande göromålen. Herr greven stannar en
stund därinne på mitt rum -- jag hoppas herrarna icke undandraga sig att
vara herr greven till tjänst om så åstundas.

-- För all del, det behövs icke, sade greven inifrån, där han satt lutad
över ett manuskript som var under tillkomst.

Redaktören gick, och, märkvärdigt, greven gick ungefär två minuter
efter, eller så lång tid som fordrades för att slippa gå ut i sällskap
med redaktören av Arbetarefanan.

-- Är du säker på att han reste med detsamma? frågade Ygberg.

-- Jag hoppas det! sade Falk.

-- Då går jag ner till Munkbron och tittar på fruarna hur de handla. A
propos, har du träffat Beda något sen?

-- Sen?

-- Ja, sen hon lämnade Naples och satte sig på rum.

-- Hur vet du det?

-- Du skall försöka att vara lugn, Falk! Det går dig aldrig väl annars!

-- Ja, jag måste det snart, annars mister jag förståndet! Tänk den där
lilla kvinnan, som jag älskade så, så! Hon bedrog mig så skamligt! Vad
hon nekade mig, det gav hon åt den där tjocka hökarn! Och vet du vad hon
svarade? Hon sa att det bevisade huru rent hon älskade mig!

-- Det var ett fint dialektiskt arbete! Och hon hade rätt, ty översatsen
var alldeles riktig: hon älskar dig än?

-- Hon förföljer mig åtminstone!

-- Och du?

-- Jag hatar henne så djupt man kan, men jag fruktar hennes närhet.

-- Det är: du älskar henne än!

-- Låt oss byta om ämne!

-- Du skall vara lugn, Falk! Se på mig! Nu går jag emellertid ut och
solar mig; man måste dock njuta av sin tillvaro i dess ändliga existens.
Gustav, du kan få gå ner till Tyska brunn och spela knapp, om du vill,
på en timme.

Falk var ensam. Solen kastade sig ner över det branta taket mitt emot
och eldade nu upp rummet; han öppnade fönstret och tittade ut, för att
få några friska andetag, men möttes av dövande ångor från rännstenen;
han lät blicken flyga ut till höger framåt de prång som kallas
Kindstugatan och Tyska Brinken, och han såg längst bort i perspektivet
ett stycke av en ångbåt, några mälarvågor som glänste i solskenet och en
klyfta av Skinnarviksbergen, som nu först fått litet grönt här och där i
skrevorna. Han tänkte på dem som skulle få fara ut till ett sommarnöje
på denna ångbåt, bada i dessa vågor och vila sitt öga på det gröna. Men
nu började bleckslagaren inunder hamra plåt, så att huset och
fönsterrutorna skallrade; fram körde ett par arbetshjon en dånande
stinkande kärra och ut från krogen mitt över gatan stormade en doft av
brännvin, svagdricka, sågspån och granris. Han drog in huvudet och satte
sig vid sitt bord; framför honom lågo väl hundra landsortstidningar
färdiga att bli klippta. Han tog av sig manschetterna och började
granskningen; de luktade kimrök och olja och svärtade ifrån sig -- det
var huvudintrycket; vad han ansåg värt att tagas ur dem, det fick
stanna, ty han måste tänka på sin tidnings program. Om arbetarna vid
någon fabrik skänkt verkmästaren en snusdosa av silver, så skulle han
genast klippa till, men om en patron skänkt fem hundra riksdaler till
arbetarnas kassa, skulle han gå förbi. Om hertigen av Halland hade
invigt en pålkran och intendenten Trälund skrivit vers vid tillfället,
skulle han klippa till med vers och allting, »ty sådant tycker folk om
att läsa»; kunde han lägga till något försmädligt, så var det så mycket
bättre, de fingo det i alla fall i sig. För övrigt gällde
klippningsordern: allt berömligt av och om publicister och
kroppsarbetare, allt smädligt om präster, militärer, stora köpmän (icke
små), akademici, stora författare och domare. Dessutom skulle han minst
en gång i veckan angripa kungliga teaterdirektionen, samt stryka ner
småteatrarnas lättsinniga sångpjäser i »moralens och sedlighetens namn»,
ty redaktören hade märkt att arbetarna icke voro roade av dessa teatrar.
En gång i månaden skulle stadsfullmäktige anklagas (och dömas!) för
slöseri, varjämte, så ofta tillfälle gavs, regeringsformen borde
antastas, men icke regeringen; sträng censur hade redaktören förbehållit
sig på attentat mot vissa riksdagsmän och vissa statsråd. Vilka? Det var
en hemlighet som icke ens redaktören kände, ty det berodde på
konjunkturerna, och dem kunde endast tidningens hemliga förläggare
bedöma.

Falk arbetade med sin sax tills han var svart om ena handen, och han
klistrade; men gummiflaskan gav ifrån sig en sådan elak lukt och solen
brände så hett; den stackars aloën, vilken kunde törsta som en kamel och
lida en retad stålpennas alla styng, stod och såg så bedrövad ut och
gjorde det ökenartade intrycket förfärligt levande; hon var alldeles
svartprickig av stick och hennes blad sköto upp som en bunt åsneöron ur
den snustorra jorden. Något dylikt måtte ha svävat för Falks tankar, där
han satt försjunken i sysslolöshet, ty innan han kunde ångra sig hade
han snappat av alla örsnibbarna. Därpå, kanske för att döva samvetet,
kanske för att ha något att göra, strök han gummi på såren och såg på
huru solen torkade det; därpå undrade han en stund var han skulle få
middag ifrån, ty han hade kommit in på den stråten som leder till
fördömelsen -- eller de så kallade »dåliga affärernas» väg; så tände han
en pipa Svarta Ankaret och lät det dövande oset stiga upp och bada sig i
det kortvariga solskenet; detta gjorde honom mildare stämd mot det
stackars Sverge, där det låg uttalat, som man tror, i de dag-, vecko-
och halvveckobulletiner som kallas tidningar. Han lade undan saxen och
kastade tidningarna i en vrå och delade broderligt med aloën innehållet
av lerkaraffinen; då tyckte han att den stackarn såg ut som något
vingklippt -- vad som helst -- en and till exempel, som stod på huvet i
dyvatten och grävde efter något -- vad som helst -- pärlor till exempel,
eller musslor åtminstone, utan pärlor. Därpå grep honom förtvivlan igen,
liksom garvaren med sina långa hakar, och sköt honom ner, ner igen i
smutskaret, där han skulle beredas innan kniven kom och skrapade skinnet
på honom så att han skulle bli lik andra människor. Och han kände icke
samvetskval, icke ånger över ett förspillt liv, utan helt enkelt
förtvivlan över att behöva dö i sin ungdom, den andliga döden, innan han
fått göra gagn, förtvivlan över att behöva kastas bort som en onyttig
rö, som ris på elden!

Klockan slog elva i Tyskan, och nu började klockspelet »Här är gudagott
att vara» och »Mitt liv är en våg»; liksom fattad av samma idé började
ett italienskt positiv med obligat flöjtstämma att väva upp »An der
schönen blauen Donau» vid Brända Tomten; så mycket musik på en gång
satte nytt liv i bleckslagaren, vilken med fördubblad iver tog itu med
sina plåtar; allt detta larm gjorde att Falk icke hörde huru dörren
öppnades och två personer inträdde. Den ena var en lång, mager, mörk
figur med höknäsa och polkahår, den andra var en tjock, blond,
undersätsig en, vars ansikte var blankt av svett och som mest liknade
det djur som av hebreerna ansågs vara det orenaste av alla. Deras yttre
antydde en sysselsättning som varken tog själs- eller kroppskrafter för
mycket i anspråk; där fanns detta odeciderade som tyder på
oregelbundenhet i arbete och levnadssätt.

-- Pst! viskade den långa; är du ensam?

Falk syntes både angenämt och oangenämt överraskad av besöket.

-- Jag är alldeles ensam till och med; den röde har rest bort.

-- Å! Kom då med och ät en bit mat.

Däremot hade Falk ingenting att invända, utan stängde byrån och följde
de två ner till källaren Stjärnan på Österlånggatan, där de slogo sig
ner i den mörkaste vrån.

-- Nej, se brännvin! sade den tjocka, och hans brustna öga tindrade mot
brännvinsflaskan.

Men Falk, som följt med, mera för att få deltagande och tröst, fäste
icke tillbörlig uppmärksamhet på de erbjudna saligheterna.

-- Jag har icke känt mig så olycklig på länge! sade han.

-- Tag dig en smörgås med sill! sade den långa. Vi ska ha utav Rydingens
kumminost. -- Pst! Kypare! -- Blombergs blandning!

-- Kan ni ge mig ett gott råd nu, försökte Falk igen; jag står inte ut
med »den röda» längre och jag måste söka ...

-- Pst! Kypare! Bergmans spisbröd! -- Sup nu, Falk, och sitt inte och
prata smörja!

Falk var kastad ur sadeln och gjorde icke vidare några försök i den
riktningen att finna lindring i sin andliga nöd, men han försökte en
annan icke ovanlig väg.

-- Sa du att vi skulle supa? Så gärna som min själ lever!

Det flöt som etter i hans ådror, ty han var icke van vid starka drycker
på förmiddagen; men han erfor ett underligt välbehag i matoset och
flugsurret och doften av den halvruttna blombuketten, som stod bredvid
den smutsiga bordsyrtuten. Till och med det dåliga sällskapet med det
slarviga linnet, de fläckiga rockarna och de okammade galgfysionomierna
harmonierade så med hans eget förnedringstillstånd, att han erfor en
vild glädje.

-- Vi voro ute på Djurgårn och söp i går! sade den tjocka, för att i
minnet upprepa de njutningar som flytt.

Häremot hade Falk ingenting att anmärka och hans tankar voro också
genast på annat håll.

-- Är det inte skönt att vara fri på en förmiddag? sade den långa, som
tycktes ha tagit en frestareroll.

-- Jo, det är skönt, svarade Falk, och skulle liksom mäta sin frihet med
en blick ut genom fönstret, men han såg endast en brandstege och en
soplår ute på bakgården, dit endast svaga återsken från sommarhimlen
svävade ner.

-- Nu ta vi en halva! Se så! -- Ah! -- Nå, bolaget Triton? Hahahaha!

-- Du ska inte skratta, sade Falk; det blir så många stackare lidande på
det!

-- Vad för ena stackare! Stackars kapitalister? Tycker du det är synd
med sådana som inte arbeta, utan leva på pengar? Nej, min gosse, du har
allt dina fördomar kvar ännu! Men det stod en sådan rolig historia i
Bålgetingen om en grosshandlare som skänkte 20,000 rdr till barnkrubban
Betlehem, och för det fick han Vasaorden; men så befanns det vara
Tritonsaktier med solidarisk ansvarighet, så att nu får krubban göra
konkurs. Är det inte härligt! Tillgångarna utgjorde 25 vaggor och ett
oljefärgsporträtt av okänd mästare! Det är ju skönt! Porträttet
värderades till 5 rdr! Är det inte härligt? Håhåhåhå!

Falk kände sig obehagligt berörd av ämnet, vilket han kände bättre än de
andra.

-- Nå, såg du att Rödluvan avslöjade den där humbugen Skönström, som gav
ut de där usla dikterna i julas? sade den tjocka. Det var riktigt rart
att läsa ett sant ord om den där schajasen en gång! Jag har rappat honom
i Espingen ett par gånger, och det så att det har visslat om det!

-- Ja, men du var litet orättvis mot honom; hans verser voro inte
dåliga, sade den långa.

-- Dåliga? De voro då mycket sämre än mina, som Gråkappan strök ner så
-- du minns!

-- Apropos, Falk. Har du varit på Djurgårdsteatern? frågade den långa.

-- Nej!

-- Det var synd det!

-- Där är det där Lundholmska rövarbandet och grasserar! Det må du tro
var mig en fräck lymmel! Han hade inte skickat Espingen några biljetter,
och när vi kom dit i går, körde han ut oss! Det ska han ha igen! Vill
inte du ta itu med den hunden! Se här har du papper och blyertspenna! Nu
skriver jag! »Teater och musik», »Djurgårdsteatern». Nu skriver du!

-- Men jag har ju inte sett hans trupp!

-- Vad fan gör det! Har du inte skrivit förr om det du inte sett?

-- Nej, det har jag inte; jag har avslöjat humbug, men jag har aldrig
angripit oskyldiga, och hans trupp känner jag inte.

-- Å, den är usel! Det är bara pack! bestyrkte den tjocka. Spetsa din
penna och stick honom i hälen, som du så bra kan!

-- Varför sticka ni inte själva? frågade Falk.

-- Därför att sättarna känna vår stil och de bruka spela folk därute om
kvällarna. För övrigt är Lundholm en sådan vildsint karl, så han kommer
nog rykande upp på byrån, och då ska man ha det att sticka honom i näsan
med, att det är en opinionsyttring från opartiska! Se så, skriver Falk
teater, så går jag på med musiken. Det har ju varit en konsert i
Ladugårdslands kyrka i veckan. -- Hette han inte Daubry? med y?

-- Nej, med i! svarade den tjocka. Kom nu bara ihåg att han var tenor
och att han sjöng Stabat Mater!

-- Hur stavas det?

-- Det kan vi snart se efter, sade den tjocka redaktören av Espingen och
tog fram en packe flottiga tidningar från gasometerskåpet.

-- Här har du hela programmet, och jag tror det står en recension inuti
bladet.

Falk kunde icke låta bli att skratta.

-- Det kan väl inte stå recension samma dag annonsen är ute?

-- Nog kan det alltid! Men det behövs inte, för jag ska nog recensera
det där franska packet ändå! -- Gå nu på med litteraturen du, tjockus.

-- Skicka förläggarna böcker till Espingen? frågade Falk.

-- Är du galen?

-- Köper ni dem själva för bara nöjet att recensera dem?

-- Köper? -- Grönskålling! Tag dig en ters nu, och se glad ut, ska du få
dig en kotlett!

-- Ni kanske inte läsa de böcker ni recensera?

-- Vem tror du har tid att läsa böcker? Är det inte nog med att man
skriver om dem! Man läser tidningarna och det är tillräckligt! För
övrigt ha vi för princip att rappa alla!

-- Ja, men det är ju en dum princip.

-- Nix! Därigenom får man alla författares ovänner och avundsmän med sig
-- och då har man ju majoritet. De neutrala läsa hellre ovett om andra
än de läsa beröm! Det ligger något uppbyggligt och tröstrikt för den
obemärkte att se huru törnig berömmelsens väg är! Inte sant?

-- Ja, men att handskas med människors öden på sådant vis!

-- Å, det gör så gott åt både gamla och unga, det vet jag, som aldrig
fick annat än ovett i min ungdom!

-- Ja, men ni vilseleda allmänhetens omdöme.

-- Allmänheten vill inte ha något omdöme, allmänheten vill ha sina
passioner tillfredsställda. Om jag berömmer din ovän, så vrider du dig
som en mask och säger att jag saknar omdöme; om jag berömmer din vän, så
säger du jag har omdöme! Tag ner den där sista pjäsen på dramatiskan,
tjockus, som nyss kommit ur pressen!

-- Är du säker att han kommit ut?

-- Ja bevars! Du kan alltid säga att den »saknar handling», för det är
publiken så van att man säger, och så kan du mockera dig över hans
»vackra språk»; det är ett gammalt, gott, nedsättande beröm; och så ska
du kasta dig över teaterdirektionen, som tagit upp stycket; tala också
om att pjäsens »sedliga halt» är tvivelaktig -- ty det kan man säga om
allting; låt bli att tala om utförandet, det »uppskjuta vi till en annan
gång, av brist på utrymme», kan du sätta, så går du inte och dabbar dig,
efter som du inte sett eländet.

-- Vem är den olycklige, som skrivit den där pjäsen? frågade Falk.

-- Det vet man inte ännu!

-- Tänk dock på hans föräldrar och syskon, som kanske få läsa de där
sakerna, vilka kanske äro högst orättvisa.

-- Nå, vad ha de med Espingen att göra? Jo, de tänkte få läsa något
stickande om sina ovänner; var så säker på det; de veta nog vad Espingen
brukar innehålla.

-- Ni ha då intet samvete?

-- Har publiken, den »ärade publiken», något samvete som underhåller
oss? Tror du vi skulle leva om de inte höllo oss! Vill du höra en strof
om den närvarande litteraturens tillstånd, som jag har skrivit; den är
inte dum, ska du tro. Jag har avdraget med mig! Men vi ska ha lite
porter först! Kypare! Pst. -- Hör på nu, ska du få höra; du kan ta åt
dig om du vill!

»På länge har väl icke varit en sådan jämmer inom svenska
verstillverkningen; det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat;
stora, långa karlarna låta som kattor i mars! Och de där vilja väcka
världens intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och
polyper; lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då
gå de och äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som
vindragare. Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig
prövat annat än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om
att han 'ej har guld, men blott sin lyra' -- en sådan lögnare; han har
fem tusen i räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska
Akademien! Och den där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna
sin mun utan att stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras
poesier äro inte en smul bättre än de som för trettio år se'n lades
under gitarrnoter av prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt
sockerbagarn för tolv öre tummen och inte gå och besvära förläggare,
tryckare och recensenter med att göra dem till skalder! Vad skriva de
om? Om ingenting, d. v. s. om sig själva! Det är opassande att tala om
sig själv, men det passar att skriva! Vad jämra de sig över? Över sin
oförmåga att kunna lyckas! Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en
enda tanke som skulle kunna röras hos några andra, hos tiden, samhället;
hade de fört de eländas talan en enda gång, skulle deras synder varda
dem förlåtna, men det ha de icke; därför äro de som en ljudande malm --
nej som ett skrällande järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de
hade icke kärleken till annat än till nästa upplaga av Bjurstens
litteraturhistoria, Svenska Akademien och sig själva!» -- Det var beskt
det där? Va?

-- Det är orättvist, tycker jag! sade Falk.

-- Jag tycker det är kläm i det, sade den tjocka. Du måste erkänna, att
det är bra skrivet i alla fall. Är det inte? Han har en penna, den där
lången, som går igenom sulläder.

-- Håll mun på er nu och skriv, gossar, så får ni kaffe och konjak se'n!

Och de skrevo om människors värde eller icke värde, och de krossade
hjärtan, som man knäcker sönder ägg!

Falk erfor ett outsägligt behov av frisk luft; han öppnade fönstret åt
gården, men det var en sådan hög, smal, mörk gård, i vilken man känner
sig som i en grav och där endast en fyrkant av himlen synes då man
lägger huvudet bakut. Och han tyckte sig också sitta på botten av sin
grav, bland brännvinsångor och matos, hållande gravöl över sin ungdom,
sina goda uppsåt och sin heder; han försökte lukta på syrenerna, som
stodo på matbordet, men de spredo blott förruttnelsens doft, och han
försökte ännu en gång med blicken genom fönstret fixera något föremål,
som icke skänkte honom vämjelse; men han såg blott den nytjärade
soplåren, vilken stod där som en likkista med sitt innehåll av kasserade
grannlåter, uttjänta nyttigheter; han lät sina tankar klättra upp för
brandstegen, vilken tycktes leda rätt upp i den blå himlen från smuts
och stank och vanära, men där gingo inga änglar upp och ner, och överst
syntes intet vänligt ansikte, utan blott det tomma blå intet.

Falk fattade pennan och började skugga bokstäverna i rubriken Teater, då
en kraftig hand fattade honom i armen och en bestämd röst sade:

-- Kom med, får jag tala vid dig!

Falk såg upp, slagen och skamsen. Borg stod bredvid honom och tycktes
icke vilja släppa sitt tag.

-- Får jag presentera ... började Falk.

-- Nej, det får du inte, avbröt Borg; jag vill inte bli bekant med några
brännvinslitteratörer. Kom med bara!

Och han drog Falk med sig till dörren, oemotståndligt.

-- Var är din hatt? Så där! Kom nu bara!

De voro ute på gatan. Borg tog honom under armen och ledde honom ner
till Järntorget; där drog han honom in i en skeppsfournerarebod och
köpte ett par segelskor, därpå drog han honom över slussen ner till
Stadsgårdshamnen; där låg en kutter förtöjd och klar att sticka ut; på
kuttern satt unge Levi och läste i en latinsk grammatika och åt på en
smörgås.

-- Här, sade Borg, ser du kuttern Uria; det är ett fult namn, men den
seglar bra och är assurerad i bolaget Triton; där sitter skeppets
redare, judgossen Isaac, och läser Rabes grammatika -- den fånen tänker
bli student -- och nu är du hans informator för sommarn, och nu sträcka
vi till vårt sommarnöje på Nämdön. Alle man om bord! Inga resonemanger!
-- Klart? -- Lägg av!



                         TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
                              Brevväxling.


            Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

                                                     Nämdö i juni 18..

Gamle Skandalskrivare!

Som jag är alldeles säker på, att varken du eller Levin betala in era
omsättningsparter på vårt lån i Skomakarbanken, så skickar jag härmed
ett reversal på nytt lån i Byggmästarbanken. De smulor, som icke åtgå
till omsättningen torde kristligen delas, och min part överstyras med
ångare till Dalarö, där jag hämtar.

Brodern Falk har jag nu haft under min vård en månad och jag tror att
jag har honom på bättringen. Du minns att han övergav oss strax efter
den Olaiska föreläsningen och att han, i stället för att begagna sin
bror och sina relationer, gav sig in i Arbetarefanan, där han blev
misshandlad för 50 rdr i månaden. Den där frihetsluften på Kindstugatan
måtte emellertid ha verkat demoraliserande på honom, ty han började sky
bättre folk och klä sig illa. Jag hade dock under tiden ett öga på honom
genom den slinkan Beda -- du vet -- och när jag fann honom mogen för ett
avbrott med de där kommunardförbindelserna, så hämtade jag honom. Jag
hämtade honom på källaren Stjärnan, där han satt i sällskap med två
skandalskrivare och begagnade brännvin -- jag tror visst att de skrevo
också! Hans tillstånd vid hämtningsäventyret var vad ni skulle kalla
sorgligt. Som du vet, betraktar jag människorna med den absoluta
likgiltighetens blickar; jag tar dem som geologiska preparat, som
mineralier; några kristallisera i det systemet, andra i det; varför de
göra så, ja, det beror på lagar eller omständigheter, inför vilka vi
skola förhålla oss likgiltiga; jag gråter inte över kalkspaten därför
att den inte är hård som bergkristallen; därför kan jag icke heller
kalla Falkens belägenhet sorglig; den var helt enkelt produkten av hans
temperament (hjärta som ni säger) + omständigheter, dem hans temperament
framkallat. Han var emellertid litet »down» vid tillfället. Jag förde
honom om bord, och han förhöll sig passiv. Men just som vi kastat loss
och fått fart, så vände han sig om och då, jag tror att hon gått dit
själv, stod Beda, du vet, på stranden och viftade. Då blev karlen galen;
han ville i land, skrek han, och hotade att hoppa i sjön. Jag tog honom
i armen och stoppade in honom i kajutan, varpå dörren blev stängd. När
vi passerade Vaxholm, kastade jag två brev på posten, ett till
redaktören av Arbetarefanan med en ursäkt för Falks fortfarande
uteblivande, och ett till hans värdinna, med anhållan om hans kläders
hitutskickande.

Emellertid mojnade han av, och när han fick se de stora vattnen och
skären, så blev han sentimental och språkade en hel hop smörja om att
han aldrig trott han skulle få se Guds (!) gröna jord mer, o. d. Men så
kom ett slags samvete över honom. Han ansåg sig icke ha rättighet att
vara så lycklig, och få njuta så i sysslolöshet, då så många människor
voro olyckliga; han ansåg sig ha svikit sin plikt mot busen på
Kindstugatan och han ville vända om; han förklarade på mina rysliga
skildringar av hans nyss flydda liv, att det var människornas skyldighet
att lida och arbeta för varandra; denna åsikt har hos honom antagit en
religionsartad karaktär (jag har emellertid nu tagit bort den med
Vichyvatten och salta bad). Mannen tycktes vara alldeles söndergången
och jag har haft mycket besvär med att laga honom, ty psykiskt och
fysiskt var här svårt att skilja på. Jag måste säga, att han i vissa
avseenden väcker min förundran -- beundra gör jag aldrig. -- Det måtte
vara en egen mani, som driver honom att handla rakt emot sina intressen.
Tänk så bra han skulle ha haft det vid det här laget, om han gått fram
på sin lugna ämbetsmannabana, helst då brodern i så fall lovat hjälpa
honom med en större penningsumma. I dess ställe går han och sätter bort
sitt anseende och slavar åt en rå arbetskarl -- allt för de där idéernas
skull! Det är för underligt!

Emellertid tyckes han vara på bättringen, i synnerhet efter sista läxan.
Kan du tänka dig, han gick och kallade fiskaren här ute för »herrn» och
lyfte på hatten för honom. Dessutom anställde han små kordiala samtal
med befolkningen och ville göra sig underrättad om »huru de hade det».
Följden blev den att fiskaren drog öronen åt sig och kom en vacker dag
till mig och frågade om »den där Falk» skulle betala sin inackordering
själv eller om doktorn (jag) skulle göra det! Jag berättade det för Falk
och han blev ledsen, som han alltid blir när han mister sin goda tanke
om något. En tid efter gick han och talade om utsträckt rösträtt med
fiskaren; följden blev att denne kom till mig och frågade om Falk hade
dåliga affärer.

Första dagarna gick han på stränderna och dårade; ibland företog han
långa simfärder utåt fjärden, som om han aldrig ämnade vända om, och som
jag alltid ansett självmord vara en av människans heligaste rättigheter,
efter som hon fått den gåvan av naturen, så gjorde jag inga ingrepp i
hans vanor. Isaac berättade att Falk emellanåt för honom haft långa
utgjutelser om den där nymfen Beda, som lär ha lurat honom grundligt.

A propos Isaac, så är det ett fint huvud, må du tro. Han har satt i sig
Rabe nu på en månad och läser Cæsar som vi läsa Gråkappan, och vad mer
är, han vet vad den innehåller, något som vi aldrig visste. Men hans
huvud är egentligen receptivt, det vill säga mottagligt och därjämte
beräknande, och det är en gåva med vilken många blivit snillen, ehuru de
varit ganska dumma. Hans praktiska sinne måste ibland ge sig luft, och
vi hade nyligen ett lysande exempel på hans affärsförmåga. Jag känner
icke hans ekonomiska ställning, ty han är i det fallet mycket
hemlighetsfull, men en dag visade han sig orolig, ty han hade en
utbetalning på ett par hundra. Som han icke kunde vända sig till brodern
i Triton, med vilken han brutit, så kom han till mig. Jag kunde inte
hjälpa honom. Då tog han ett ark postpapper och skrev ett brev, vilket
befordrades express, och så var det tyst några dagar.

Utanför stugan där vi bo stod en vacker ekdunge, vilken gav en behaglig
skugga och tillika skyddade mot havsvindarna. Jag förstår mig inte på
trän och natur i allmänhet, men jag tycker om skugga när det är hett. En
morgon, när jag drog upp rullgardinen, kände jag inte igen mig! Fjärden
låg öppen utanför fönsterna, och en kabellängd från land låg en jakt
ankrad. Hela ekdungen låg fälld, och på en stubbe satt Isaac och läste
Euclides och räknade träden allt efter som de fördes ut på jakten. Jag
väckte på Falk; han blev förtvivlad och ursinnig och råkade i ordväxling
med Isaac, som på den affären stoppade 1,000 banko i fickan. Fiskaren
fick 200 rischels -- han hade inte begärt mer. Jag var arg -- inte för
trädens skull, utan därför att inte jag kommit på samma idé. Falk säger,
att det var opatriotiskt, men Isaac svär på att det gjorde gott åt
utsikten att få undan »det där rasket», och han tänker i nästa vecka ta
sig en båt och besöka grannöarna i samma ändamål. Fiskargumman grät hela
da'n, men gubben for in till Dalarö för att köpa henne ett vackert
klänningstyg; han blev borta i två dygn, och när han kom igen, så var
han alldeles full, men båten var tom, och när gumman frågade efter
tyget, så förklarade gubben att han glömt bort det.

Adjö med dig! Skriv snart och berätta några skandalhistorier, och sköt
om lånen väl!

                                         Din dödsfiende och borgensman
                                                                 H. B.

P. S. Jag såg i tidningarna att man håller på att bilda en
Ämbetsmannabank. Vem ska sätta in pengar i den? Håll utkik på'n i alla
fall, så ska vi kasta in ett litet papper i sinom tid.

Anhålles att få följande notis införd i Gråkappan i anseende till min
förestående licentiat:

_Vetenskaplig upptäckt._ Medicine kandidat Henrik Borg, en av våra yngre
mera framstående läkare, har under sina zootomiska forskningar i
Stockholms skärgård upptäckt en ny art av släktet Clypeaster, vilken han
givit det mycket träffande namnet maritimus. Karaktären torde kortast
uttryckas så: Hudens plåtar i 5 med porer genomborrade ambulacralfält
och 5 interambulacralfält endast med knappar för taggarna. Djuret har
väckt livlig uppmärksamhet i den lärda världen.


               Brev från Arvid Falk till Beda Pettersson.

                                                   Nämdö, augusti 18..

När jag går på havsstranden och ser huru fackelblomstren kunna uppspira
bland skrivsand och kiselstenar, minnes jag dig huru du kunde blomma en
hel vinter på en krog vid lilla Nygatan.

                   *       *       *       *       *

Jag vet ingenting så ljuvligt som att ligga utsträckt på strandklippan
och känna huru gneisskärvorna kittla mina revben, under det jag ser på
havet; ty då blir jag högfärdig och tror att jag är Prometheus, men
gamen -- det är du! -- får ligga i en fjädersäng på Sandbergsgatan och
äta kvicksilver.

                   *       *       *       *       *

Tången har man ingen glädje av, när han står och växer på sjöbotten, men
när han kommer på land och ruttnar, då luktar han jod, och det är bra
för kärlek, och brom, och det är bra för galenskap.

                   *       *       *       *       *

Det fanns intet helvete på jorden förrän paradiset blev riktigt färdigt,
det vill säga kvinnan kom! (Gammalt!!)

                   *       *       *       *       *

Längst ute i havsbandet bor ett ejderpar i en utsatt snusfjärding. Om
man vet att ejdern är två fot mellan vingspetsarna, så måste man tänka
på ett underverk -- och det är ett underverk den där kärleken! Jag får
inte rum i hela världen numera!


           Brev från Beda Pettersson till häradshövding Falk.

                                               Stockholm, augusti 18..

Ellskade Ven!

Jag feck ditt brev jusst nyss, men jag kann innte seja att jag förstod
det, men jag hörde att du trodde jag var på Sandbergsgatan, men det är
en evig osanning och jag kan velan förstå att det är den där schajas som
spritt ut de, det är en evig osanning och jag bedyrar dej att jag
ellskar dej lika höggt som förr, jag lengtar iblann att få se dej men
det lär jag velan inte få så snart.

                                                      Din trogna Beda.

Påstskriptum. Snella Arvid om du kunde hjälpa med trettio riksdaler till
den femtonde så vore du så snell du ska sekert få dem igen den femtonde,
för då får jag själv pengar. Jag har varit mycke sjuk och är så lessen
ibland att jag ville vara dö. Mamsell på kafféet var en otäcka som var
svartsjuk på mej för den där tjocka Berglunds skull, och därför sluta
jag där. Allt vad de pratar om mej är bara förtal och osanning. Må
alltid vel och glömm ej din egen

                                                             Densamma.

Du kan skicka pengarna till Hulda på kaffet så får jag dom.


            Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

                                                   Nämdö, augusti 18..

Konservative skurk!

Har du försnillat penningarna, efter som jag dels icke sett några, dels
fått kravbrev från Skomakarebanken. Tror du man får stjäla därför att
»man har hustru och barn!» Redogör genast eller kommer jag in till sta'n
och gör skandal!

Notisen har jag läst, men det skulle vara tryckfel på den naturligtvis;
det stod zoologiska i stället för zootomiska och crypeaster, i stället
för clypeaster. Hoppas den gjorde gott i alla fall.

Falk har blivit splitter galen, sedan han fick ett brev med
fruntimmersstil här om da'n. Han går ibland opp i trä'na, ibland ner på
sjöbotten. Det är troligen krisen -- se'n ska jag tala förnuft vid
honom.

Isaac har sålt sin jakt utan att begära mitt lov, varför vi råkat i
tillfällig fiendskap; han läser nu andra boken Livius och håller på att
grunda ett fiskeribolag.

Dessutom har han köpt en strömmingssköte, en sälbössa, 25 pipskaft, en
laxlina, två abborrnät, en notbod och en -- kyrka. Det sista låter
otroligt, men är sant! Den är visserligen litet bränd av ryssarna
(1719), men murarna stå kvar (församlingen äger en ny sådan, som
begagnas på sedvanligt sätt; den gamla begagnades som sockenmagasin).
Han tänker skänka den till Vitterhetsakademien, ty han tror att han ska
få Vasaorden. Värre har man sett! Hans farbror, som är krögare, fick
Vasen för att han bjöd dövstummingarna på öl och smörgåsar, när de voro
på manègen om höstarna. Han höll på med det i sex år, men så gick det
till sist! Nu få aldrig dövstummingarna smörgåsar mer, vilket visar hur
skadlig Vasaorden är!

Om jag inte dränker den karlen, så slutar han inte förrän han köpt hela
Sverge.

Ryck upp dig nu och var redlig, annars kommer jag som Jehu över dig och
då är du förlorad.

                                                                 H. B.

P. S. När du skriver notisen om badgäster på Dalarö, så inför mig och
Falk (häradshövding), men icke Isaac; jag börjar bli smått generad av
sällskapet -- och så gick han och sålde jakten.

Skicka mig lite växelblanketter (blå, Sola-), när penningarna komma.


            Brev från kandidat Borg till litteratör Struve.

                                                 Nämdö, september 18..

Hedersputa!

Rischlarna inhåvade! Föreföllo växlade, ty Byggmästarebanken brukar
aldrig lämna andra än Skånska femtilappar! Nå! Lika gott!

Falk är frisk och har gått igenom krisen som en karl; han har återfått
självkänslan, ett mycket viktigt organ för vår framkomst i livet, men
vilket, efter vad statistiken visar, försvagas i hög grad hos de barn
som tidigt förlora sina mödrar. Jag har nu givit honom ett recept,
vilket han accepterat, så mycket mer som han själv utfunderat detsamma.
Han återvänder på ämbetsmannabanan -- utan att mottaga några pengar av
brodern (det är hans sista dumhet och som jag icke kan respektera);
återvänder till samhället, inregistrerar sig bland boskapen, blir
respektabel, får en social ställning -- och håller mun så länge -- tills
hans ord fått auktoritet. Detta sista är alldeles nödvändigt om han
skall fortsätta i detta livet, ty han har anlag för galenskap och skulle
dunsta bort, om han icke slog bort alla sina idéer -- som jag egentligen
inte förstår, och jag tror inte han själv kan säga vad det är han vill.

Han har redan börjat kuren och jag baxnas för de framsteg den gör! Han
slutar bestämt vid någon hovcharge! Så trodde jag; ja! Men så fick han
tag i ett tidningsblad härom da'n och råkade läsa om Pariserkommunen.
Genast fick han recidiv och började gå i trä'na igen -- men så gav det
sig, och nu törs han aldrig se åt ett blad mer. Men aldrig ett ord sa
han! Ni få allt akta er för den mannen när han blir färdig en gång!

Isaac har nu börjat med grekiskan! Han tycker att läroböckerna äro för
dumma och för långa och därför sprättar han sönder dem och klipper ur
det viktigaste, vilket han klistrar upp i en reskontra, vilken han
inrett till ett kompendium för studentexamen.

Det tilltagande vetandet i klassiska språken gör honom emellertid fräck
och obehaglig. Han vågade härom dagen disputera religion med pastorn
under ett brädspel, och påstod därvid att kristendomen var uppfunnen av
judarna och att alla kristna voro judar. Det är ett fördärv med det där
latinet och grekiskan! Jag fruktar att jag fostrat en lindorm vid min
skäggiga barm; om så är, så måste kvinnans säd söndertrampa ormens
huvud.

Adjö!

                                                                 H. B.

P. S. Falk har rakat av sig sitt amerika-skägg och lagt bort att lyfta
på hatten för fiskaren.

Nu får du inte höra mer av oss från Nämdö; vi flytta in om måndag!



                         TJUGUSJUNDE KAPITLET.
                            Tillfrisknande.


Och det är höst igen; det är en klar novembermorgon då Arvid Falk beger
sig från sin numera eleganta bostad på Storgatan till den --manska
flickpensionen vid Karl XIII:s torg, där han skall göra sitt inträde som
lärare i svenska språket och historien. Han har väl begagnat
höstmånaderna för att göra sitt återinträde i det civiliserade samhället
och har därvid erfarit vilken barbar han under sina strövtåg blivit; han
har avlagt sin rövarhatt och skaffat sig en ny, hög, vilken till en
början hade svårt att sitta kvar; han har köpt sig handskar, men var så
förvildad, att när mamsellen i boden frågade hans nummer, svarade han
15, vilket framkallade en hel hop små skratt från de många mamsellerna
därinne; modet har undergått stora förändringar sedan han sist köpte sig
kläder, och han tycker sig som en söndagssprätt, när han går fram på
gatorna, och han speglar sig då och då i bodfönsterna för att se efter
om allting sitter rätt. Nu går han av och an på trottoaren utanför
dramatiska teatern och väntar att klockan i Jakob skall slå nio; han
känner sig orolig och besvärad, alldeles som när han själv skulle gå i
skolan; trottoaren är för kort, och han tycker sig löpa som en hund i en
kedja, när han vänder och vänder på sina spår; ett ögonblick tänker han
allvarsamt på att sträcka ut promenaden långt ut, ty han vet att man
kommer till Lill-Jans om man fortsätter gatan framåt och han erinrar sig
den morgonen då samma trottoar ledde honom ut från det samhälle han
flydde till friheten, naturen och -- slaveriet!

Klockan blir nio! Han står i tamburen; dörrarna till skolsalen äro
stängda; i skymningen ser han så många små barnplagg hänga runt omkring
väggarna; hattar, boas, kråkor, baschliks, vantar, muffar ligga på
borden och i fönsternischerna, och på golven stå hela regementen med
knäppkängor och galoscher. Men det luktar icke fuktiga kläder och vått
läder, som i tamburen på riksdagen, eller arbetarförbundet Phoenix,
eller -- ah, det gick en doft som av nyslaget hö förbi -- den kom
bestämt från den där lilla muffen, som är vit som en kattunge med svarta
noppor och blått sidenfoder med hängande tofsar; han kunde icke
underlåta att ta den i sin hand och låta parfymen new-mown hay -- men
förstudörren öppnas och in kommer en liten tioåring, åtföljd av sin
jungfru; hon ser på magistern med ett par stora, orädda ögon och gör en
liten kokett nigning, vilken magistern nästan förlägen besvarar med en
bugning, varvid den lilla skönheten ler -- och jungfrun också! Hon
kommer för sent, men det tycks inte skrämma henne, ty hon låter jungfrun
ta av sig ytterkläder och bottiner med en min så lugn som om hon kommit
till en bal. Nu -- vilka ljud inifrån rummen -- det knäppte i hans bröst
-- vad var det? -- Ah! Det var ju orgeln! Hm! Gamla orgeln! Ja!

Och en hel här av barnaröster sjunga: Jesu, låt mig städse börja! Han
känner sig illa till mods och han får lov att tänka på Borg och Isaac
för att återvinna fattningen. Men nu blir det ändå värre: Fader vår, som
är i himmelen! -- Herre Gud, ja? Gamla Fader vår! Det var inte i går det
... Det blir tyst, så tyst att man hör hur hela hären av små huvuden
höja sig och skrynkla kragar och förklä'n, och så slås dörrarna upp och
ett helt blomsterland av unga flickor från åtta till fjorton år bölja
fram och tillbaka. Han känner sig blyg och får nästan känslor som en
ertappad tjuv, då den gamla föreståndarinnan räcker honom sin hand och
ber honom vara välkommen; då blir en rörelse i blomsterlandet och det
viskas och det växlas blickar och det tisslas och det tasslas.

Och nu sitter han där vid ena ändan av ett långt bord omgiven av tjugu
friska ansikten med glada blickar, tjugu barn som aldrig känt
jordelivets bittraste sorg, fattigdomens förödmjukelse; och de möta hans
blickar djärvt och nyfiket, men han är blyg innan han kommer sig före;
men snart är han intim med Anne-Charlotte och Georgine och Lisen och
Harry, och lektionen går som ett nöje, och udda får vara jämt, och
Ludvig XIV och Alexander få fortfarande vara stora, som alla vilka
lyckats, och Franska revolutionen var en förfärlig händelse, som tog ett
olyckligt slut på den ädle Ludvig XVI och den dygdiga Marie
Antoinette och så där. Och när han se'n gick upp i kollegiet för
Kavalleriregementenas höleveranser, kände han sig helt varm och
föryngrad ...

I nämnda kollegium, där han läste Den Konservative, satt han till
klockan elva, då han gick upp i kansliet för Brännvinstillverkningen;
där åt han frukost och skrev två brev -- till Borg och Struve.

På slaget ett är han i departementet för Beskattningen på avlidne. Där
kollationerar han en bouppteckning, på vilken han gör sig en
hundrariksdaler, varefter han innan middagen har så mycken tid över att
han kan läsa ett korrektur på en nyreviderad upplaga av skogslagen, som
han håller på att ge ut. Och så blir klockan tre. Den som då går över
Riddarhustorget, skall på bron möta en ung herre med viktig uppsyn,
pappersrullor i fickorna och händerna på korsryggen i sakta mak vandra
fram sida om sida med en gammal, mager, gråsprängd herre på femtiotalet.
Det är aktuarien för de avlidna; alla som dö inom stadens tullar måste
till den mannen uppge vad de äga, varefter han tar sin procent; några
säga att detta är hans syssla, andra mena att han representerar jorden
och skall se efter att de döda icke ta något med sig härifrån, där allt
är ett lån -- utan procent! Nog av, han är en man som mera intresserar
sig för de döda än för de levande, och därför har Falk funnit sig så väl
i hans sällskap; varför han hyllar sig till Falk är därför att han
samlar mynt och autografer -- som han själv, och därför att han är så
fri från opposition, något så ovanligt hos ungt folk. Nu gå de båda
gamla vännerna till Rosengrens, där de äro tämligen lugna för att träffa
ungt folk, och där de tala numismatik och autografi. Därpå dricka de
kaffe i en soffa på Rydberg och pricka myntkataloger till klockan sex,
då Posttidningen kommer och de få läsa utnämningarna. De äro så lyckliga
i varandras sällskap, ty de komma aldrig i tvist; Falk är så fri från
åsikter att han är bliven den mest älskvärda människa och är därför
avhållen och värderad av förmän och kamrater. Ibland dröja de sig kvar
och äta då en bit mat på Hamburger Börs, och ta sedan en »lasse» på
Operakällarn, kanske två också. Om man då får se dem klockan elva komma
tultande arm i arm uppåt Ladugårdslandet, så är det riktigt vackert att
se. Han är mycket ofta på middagar och supéer hos familjer, dit Borgs
pappa infört honom; fruntimmerna tycka att han är intressant, men de
veta aldrig var de ha honom, ty han ler jämt och säger dem dessemellan
trevliga elakheter.

Men när han blir led på familjeliv och samhällslögn, då går han ned i
Röda Rummet och där träffar han den ryslige Borg, sin beundrare Isaac,
sin hemlige fiende och avundsman Struve, som aldrig har pengar, och den
sarkastiske Sellén, som så småningom håller på att lyckas för andra
gången, sedan alla hans imitatörer först vant publiken vid det nya
maneret. Lundell, som övergivit den religiösa känslan, sedan hans
altartavla blev färdig, och nu lever på att måla porträtt, vilken
sysselsättning medför en oändlighet av enskilda middagsbjudningar och
små supéer, vilka samkväm han påstår vara nödvändiga för att »studera
karaktären», har blivit en fet epikuré, som aldrig kommer i Röda Rummet
annars än då han behöver äta och dricka gratis. Olle, som ännu är
arbetare hos ornamentbildhuggaren och som blivit dyster och
människofientlig efter sitt stora nederlag som politikus och talare,
vill icke »genera» sällskapet, utan går för sig själv och vallar. Falk
är yster och vild när han kommer i Röda Rummet, och Borg tycker sig ha
mycken heder av honom; ja, han är en sannskyldig sapör, för vilken
ingenting är heligt -- utom politiken; -- den rör han aldrig vid. Men
ser han då, under det han till de andras förlustelse bränner av sina
raketkistor, genom tobaksmolnen den dystre Olle på andra sidan av salen,
då blir han mörk som en natt på havet och då tar han in stora
kvantiteter starka saker, som om han ville släcka en eld eller brinna
upp. Men nu har Olle icke visat sig på länge!



                         TJUGUÅTTONDE KAPITLET.
                        Från andra sidan graven.


Snön faller så lätt, så tyst, så vitt på Nya Kungsholmsbron, där
Falk och Sellén om aftonen vandra framåt förbi Eldkvarn och
Serafimerlasarettet för att hämta Borg ned till Röda Rummet.

-- Det är märkvärdigt vad den första snön gör för ett, jag vill inte
säga högtidligt, intryck, sade Sellén. Den smutsiga jorden blir ...

-- Är du sentimental? avbröt Falk hånande.

-- Nej, det var bara som landskapsmålare jag yttrade mig.

De gingo tysta framåt genom snön, som väste om deras fötter.

-- Det här Kungsholmen med sina lasarett har alltid förefallit mig lite
hemskt, anmärkte Falk.

-- Är du sentimental? sade Sellén hånande.

-- Nej, det är jag inte, men den gör alltid ett visst intryck på mig,
den här stadsdelen.

-- Ah, prat! Inte gör det något intryck; det är misstag av dig! Se nu
äro vi framme och det lyser hos Borgen. Jag undrar om han har några
trevliga lik i kväll?

De stodo nu utanför grinden till Institutet; den stora byggnaden tittade
på dem genom sina stora mörka fönster som om den frågade vem de sökte på
denna sena timme; de vadade genom gången förbi rundeln och gingo in i
lilla byggningen till höger. Längst bort i salen satt Borg ensam vid sin
lampa och arbetade med ett parti av en nerskuren kronoarbetskarl, vilken
han vanställt på det grymmaste.

-- God afton, gossar! sade Borg och lade bort kniven. Vill ni träffa en
bekant?

Han väntade icke på svaret, som uteblev, utan tände en lykta, tog sin
överrock och en nyckelknippa.

-- Jag trodde inte vi hade några bekanta här, sade Sellén, som ville
hålla det sjunkande humöret uppe.

-- Kom! sade Borg.

De gingo över gården upp i stora byggningen; porten gnisslade och slöts
efter dem och stearinljusstumpen, som blivit kvar efter sista
kortspelet, kastade sitt röda, vanmäktiga sken över de vita väggarna. De
båda främmande på stället sökte läsa i Borgs ansikte om det var fråga om
något skämt, men där stod ingenting skrivet.

Nu togo de av till vänster i en korridor, som återgav ljudet av deras
steg på ett sätt som om någon gått bakom dem. Falk sökte komma
omedelbart efter Borg och få Sellén efter sig.

-- Där! sade Borg och stannade mitt i gången.

Ingen såg någonting annat än väggar. Men det hördes som ljudet av ett
sakta regn och en underlig doft som av en fuktig trädesåker eller som en
barrskog i oktober drog emot dem.

-- Till höger! sade Borg.

Den högra väggen var av glas och genom den syntes tre vita kroppar
liggande på rygg.

Borg tog fram en nyckel, öppnade glasdörren och gick in.

-- Här! sade han och stannade vid den andra av de tre.

Det var Olle! Han låg med armarna över bröstet, som om han sov en
middagslur; läpparna hade dragit sig uppåt så att han tycktes le; för
övrigt hade han bibehållit sig väl.

-- Drunknad? frågade Sellén, som först hämtade sig.

-- Drunknad! -- Är det någon av er som känner igen hans kläder?

Det hängde tre bedrövliga uppsättningar på väggen, av vilka Sellén
genast urskilde den rätta, en blå kavaj med jaktknappar, och ett par
svarta byxor med vita knän.

-- Är du säker?

-- Måtte väl känna min egen rock -- som jag lånt av Falk.

Ur bröstfickan på kavajen framdrog Sellén en stor plånbok, som var
mycket tjock och klibbig av vattnet samt behängd med gröna alger, vilka
Borg ville kalla enteromorpha. Han öppnade den vid lyktskenet och
genomsåg dess innehåll -- några förfallna pantsedlar och en bunt
fullskrivna papper, utanpå vilka stod skrivet: »Till den som vill läsa».

-- Ha ni gapat nog nu? sade Borg. -- Då gå vi till Piperska muren!

De tre sörjande (vännerna var ett ord som endast begagnades av Lundell
och Levin när de ville ha pengar) konstituerade sig på Piperska muren
som utskott av Röda Rummet. Vid en flammande brasa och en uppsats starka
varor började Borg läsningen av de efterlämnade papperen, men måste då
och då anlita Falks färdighet som »autograf», ty vattnet hade slagit
omkring bläcket så att det såg ut som om skrivaren gråtit, efter vad
Sellén skämtsamt anmärkte.

-- Tyst därborta! sade Borg och drack sin toddy med en enda grimas, så
att oxeltänderna syntes. Nu börjar jag, och ber att få slippa bli
avbruten.


                        »Till den som vill läsa.

Att jag nu berövar mig livet, det är min rättighet, så mycket mer som
jag därmed icke ingriper på någon annan människas rättigheter, utan
fastmer lyckliggör, som det kallas, åtminstone en; en syssla och 400
kubikfot luft om dagen bli lediga.

Jag begår denna handling icke av förtvivlan, ty en tänkande människa
förtvivlar aldrig, utan med tämligen lugnt sinne; att ett sådant steg
skall framkalla sinnesrörelse bör väl var man förstå; att uppskjuta
denna handling av fruktan för vad som skall komma efter, det gör endast
jordaträlen, vilken söker detta svepskälet för att få stanna, där han
säkerligen icke haft det så dåligt. Jag känner mig frigjord vid tanken
på att få lämna denna tillvaro, ty sämre kan jag icke få, men väl
bättre. -- Får jag det icke alls -- så skall döden vara en salighet
redan så stor som att efter ett tungt kroppsarbete få somna i en väl
bäddad säng; den som observerat hur kroppen då liksom lossnar i alla
leder och själen småningom smyger sig bort, den skall icke frukta döden.

Varför människorna göra så stor affär av döden, det är därför att de
grävt ner sig för djupt här i jorden för att icke uppryckningen skall
kännas plågsam. Jag har kastat loss för länge se'n, har inga
familjeband, inga ekonomiska, inga statsrättsliga eller juridiska band
som hålla mig, och jag går härifrån därför att jag helt enkelt förlorat
lusten att leva. Icke vill jag därmed uppmana andra som ha det bra att
göra vad jag gör; de sakna ju anledningen och kunna därför icke döma min
handling; om den är feg eller icke, det har jag icke vårdat mig om att
tänka efter, ty det är likgiltigt; för övrigt är detta en angelägenhet
av den mest privata natur. Jag har aldrig bett att få komma hit och
därför har jag rättighet att gå när jag behagar.

Varför jag går? Därtill äro orsakerna flera och djupare än jag nu har
tid och förmåga att framlägga. Därför håller jag mig till de närmaste
och som hava särskild betydelse för mig och min handling.

I min barndom och ungdom var jag kroppsarbetare; ni som inte vet vad det
är att arbeta mellan solens uppgång och nedgång, för att sedan falla i
en djurisk dvala, ni har undandragit er syndafallets förbannelse -- ty
det är en förbannelse att känna hur själen står stilla i växten under
det kroppen gräver ner sig i mullen. Gå bakom oxen som drar plogen och
låt ögat hänga mot den gråa jordkokan dag ut och dag in, och du skall
glömma till sist att se upp åt himlen; stå med spaden och gräv ut ett
dike under en brinnande solhetta, och du skall känna hur du sjunker ner
i den vattensjuka marken och hur du gräver grav åt din själ. Detta veten
I icke som förlusten er hela dagen och arbeten på en ledig stund mellan
frukost och middag, för att sedan vila era själar om sommaren då marken
är grön -- då I njuten av naturen som av ett skådespel, vilket förädlar
och lyfter. För jordarbetaren finns naturen icke som så; åkern är mat,
skogen är ved, sjön ett tvättfat, ängen ost och mjölk -- allt är jord
utan själ! När jag såg att ena hälften av människorna fingo arbeta på
sina själar och den andra på sina kroppar, så trodde jag först att
världen hade två planer för två slags människor; men så kom förnuftet
och förnekade detta. Då gjorde min själ uppror och jag beslöt att också
jag undandraga mig syndafallets förbannelse -- och jag blev artist.

Nu kan jag analysera den mycket omtalade konstnärsdriften, eftersom jag
själv varit ute för den. Den vilar ytterst på en bred bas av
frihetsbegär, frihet från nyttigt arbete; därför har också en tysk
filosof definierat det sköna = det onyttiga; ty om ett konstverk vill
vara nyttigt, röjer en avsikt eller tendens, är det fult; vidare vilar
driften på högmod; människan vill i konsten leka Gud, icke som om hon
skulle kunna göra något nytt (det kan hon inte!) utan göra om,
förbättra, arrangera. Hon börjar icke med att beundra förebilderna, d.
v. s. naturen, utan hon börjar med kritik. Man ser allt så bristfälligt
och vill göra det bättre. Detta högmod som driver och denna frihet från
syndafallets förbannelse, arbetet, gör att artisten känner sig stå över
andra människor, vilket han på visst sätt gör, men han får också behov
att ständigt påminnas härom, ty eljest kommer han lätt under fund med
sig själv -- det vill säga han finner intigheten i sin verksamhet och
det oberättigade i sin flykt från det nyttiga. Detta ständiga behov av
erkännande av sitt onyttiga arbete gör honom fåfäng, orolig och ofta
djupt olycklig; blir han sig själv klar, upphör ofta hans
produktionsförmåga och han går under, ty att återvända i oket, när han
en gång smakat friheten, det kan endast den religiöse.

Att göra skillnad på snillen och talanger, att sätta snillet som en ny
egenskap är dumt, ty då måste man också tro på den särskilda
uppenbarelsen. Den störste konstnären har fått vissa anlag till en
teknisk färdighet; utan övning dö dessa; därför har någon sagt att
snille är flit; det går an att säga, det liksom så mycket annat som är
sant till en fjärdedel; kommer bildning till (vilket är sällsynt, emedan
vetandet snart upplyser om villan, varför den bildade sällan slår sig på
konst), och ett gott förstånd, så framstår snillet som produkten av en
hel serie gynnsamma omständigheter.

Jag förlorade snart tron på det där högre i min böjelse (kallelse, Gud
bevars!), ty min konst kunde icke uttrycka en enda idé, den kunde på sin
höjd framställa kroppen i den situationen, som plägar ange den
sinnesrörelsen, vilken åtföljer den tanken -- således ge ett uttryck i
tredje hand. Den är som fälttelegrafen -- betydelselös för alla utom dem
som känna signalens betydelse. Jag ser bara en röd flagg, men soldaten
ser befallningen: avancera! För övrigt insåg redan Plato, som ju var ett
så fint huvud och idealist därtill, det intiga i konsten, såsom varande
ett sken av skenet (= verkligheten), varför han också utdrev artisten ur
sin idealstat. Det var allvar det!

Emellertid sökte jag åter inträda i träldomen, men det var omöjligt! Jag
försökte finna den som min högsta plikt, jag försökte resignera -- men
det lyckades inte. Min själ tog skada och jag var på väg att bli ett fä;
jag tyckte ibland att det myckna arbetet rent av var synd, för så vitt
som det motarbetade det högre målet, själens utveckling; då skolkade jag
och flydde på en dag ut i naturen, där jag levde i meditationer, vilka
gjorde mig outsägligt lycklig -- men denna lycka föreföll mig som en
självisk njutning, lika stor dock, ja större än den jag erfor under det
artistiska arbetet, och då kom samvetet, pliktkänslan över mig som en
furie och jag flydde åter till mitt ok, som då var ljuvligt -- för en
dag!

För att befria mig från detta olidliga tillstånd och få klarhet och
frid, går jag det okända till mötes. I som fån se mitt lik -- ser jag
olycklig ut i döden?


           Strödda anteckningar under promenader i det fria.

Jordeplanen är ju idéens befriande från sinnligheten, men konsten söker
ju inskjuta idéen i ett sinnligt omhölje, så att den blir synlig. Alltså
...

                   *       *       *       *       *

Allting korrigerar sig självt. När artisteriet blev för svårt i Florens,
då kom Savonarola -- o, den djupa mannen! -- och sade sitt Bosch! = Det
är intet! Och artisterna -- och vilka artister! -- gjorde ett bål av
sina konstverk. O, den Savonarola!

                   *       *       *       *       *

Vad tror man Bildstormarne i Konstantinopel ville? Vad ville
Anabaptisterna och Bildstormarne i Nederländerna? Det törs jag inte
säga, ty då blir jag avritad om Lördag -- eller kanske redan om Fredag!

                   *       *       *       *       *

Vår tids stora idé: arbetets fördelning leder till släktets framgång och
individens död! Vad är då släktet? Det är totalitetsbegreppet, idéen,
säga filosoferna, och individerna tro det och dö för idéen!

                   *       *       *       *       *

Det är märkvärdigt att furstarna alltid vilja vad folket icke vill.
Skulle icke ett sådant missförhållande kunna hjälpas på ett mycket
enkelt och lättfattligt sätt?

                   *       *       *       *       *

När jag vid mognare år läst om mina skolböcker, förvånas jag icke över
att vi människor äro sådana fän! Jag läste Lutheri katekes här om da'n
och då gjorde jag också

       Några anmärkningar vid och ett nytt Förslag till Katekes.

Icke att inlämna till kommittén, och som här nedan meddelas, så mycket
som jag skrivit.

_Första Budet._ Kullslår tron på en Gud, ty det förutsätter att andra
gudar finnas, något som kristendomen även erkänner.

Not. Monoteismen, som är så firad, har haft ett dåligt inflytande på
människorna, ty den har berövat dem aktningen och kärleken för den ende
och sanne, därigenom att förklaringen av det onda uteblivit.

_Andra_ och _Tredje Buden_ innehålla verkliga hädelser, därigenom att
författaren lagt i munnen på vår Herre sådana småaktiga och dumma
föreskrifter, vilka äro en förolämpning mot dennes allvishet, och som
skulle ha skaffat författaren ett åtal om han levat i våra dagar.

_Fjärde Budet_ skulle ha följande lydelse: Du skall icke låta din
medfödda vördnadskänsla för föräldrarna komma dig att beundra även deras
fel, och du behöver icke hedra dem mer än de förtjäna. Du är under inga
villkor skyldig föräldrar någon tacksamhet, ty de gjorde dig ingen
tjänst med att skaffa dig till världen; att de föda och kläda dig, det
bjuder dem både deras egoism och den borgerliga lagen. De föräldrar som
begära (det finnes till och med de som fordra) tacksamhet av sina barn
äro som procentare: de låta kapitalet gärna riskeras bara de få ut
räntan.

Not 1. Varför föräldrar (i synnerhet fäder) oftare hata än älska sina
barn beror därpå, att barnen inkräkta på deras ekonomiska välbefinnande.
Det finnas föräldrar som behandla sina barn som aktier, av vilka de
oupphörligt pocka på utdelning.

Not 2. Detta budet har grundlagt den ohyggligaste av alla
styrelseformer, familjetyranniet, mot vilket svårligen någon revolution
kan hjälpa. Mänskligheten skulle ha mera heder av barnskyddsföreningar
än av djurskyddsföreningar.

                                                              (Forts.)

                   *       *       *       *       *

Sverge är en koloni, vilken haft sin blomstringsperiod, stormaktstiden,
och nu synes liksom Grekland, Italien och Spanien ingå i den eviga
sömnen.

Den ohyggliga reaktion som inträtt efter 1865, förhoppningarnas dödsår,
har verkat demoraliserande på det nya släkte som vuxit upp. Större
likgiltighet för det allmänna, större egoism, större irreligiositet har
man icke sett på långa tider i historien. Det stormar ute i världen och
folken ryta av harm mot förtrycket, men här i landet firar man bara
jubelfester.

Läseriet är den enda yttring av själsliv hos det sovande folket; det är
missnöjet, som kastat sig i armarna på den religiösa resignationen för
att icke falla i förtvivlan eller vanmäktigt raseri!

Läsare och pessimister utgå från samma princip: tillvarons uselhet, och
syfta till samma mål: att dö ifrån världen, leva med Gud.

Att vara konservativ på spekulation är den största synd en människa kan
begå. Det är ett attentat mot världsplanen för tre skilling, ty den
konservative söker hindra utvecklingen; han sätter ryggen mot den
rullande jorden och säger: stå still! Det finnes blott en ursäkt:
dumhet; dåliga affärer är ingen ursäkt, men väl ett motiv!

                   *       *       *       *       *

Jag undrar om inte Norge blir för oss som en ny klut på gammalt kläde!

                   *       *       *       *       *

Stjernhjelm, som nu var en dum karl, skrev redan på 1600-talet så här om
Sverge:

   Antingen är vårt land förflytt, förbytt och förändrat,
   eller har Svearna, liksom förr, med Götherna vandrat
   från sin köld; de ha utlänskt folk här lämnat i ställe
   stackrar i vishet och vett, men i dårskap märkelig snälle.
   Om på ett särskilt rum det släktet ville sig samla
   såg man femtio knappt bland tusende, lika de gamla ...

                   *       *       *       *       *

-- Nå, vad sägs om det här? frågade Borg när han slutat läsningen och
druckit litet konjak.

-- Å, det är inte så illa; det kunde ha varit lite kvickare, förstås, om
man så vill, sade Sellén.

-- Nå, vad säger Falk då?

-- Det är ju det där vanliga skränet -- ingenting vidare. Ska vi gå nu?

Borg såg på honom för att utröna om det var ironi, men där syntes intet
oroande.

-- Jaså, sade Sellén, Olle har gått att söka sällare jaktmarker; ja, han
har det nog bra, han; nu slipper han väl middagsbekymmerna. Jag undrar
vad källarmästarn på Knappen ska säga om det här; han hade visst en
liten »lapp», som han kallade det! Ja! Ja!

-- Vilken hjärtlöshet, vilken råhet! Fy fan sådan ungdom! utbröt Falk,
kastade pengar på bordet och tog på sina kläder.

-- Är du sentimental? hånade Sellén.

-- Ja, det är jag! Adjö!

Och han gick.



                         TJUGUNIONDE KAPITLET.
                                 Revy.


       Brev från licentiat Borg, Stockholm, till landskapsmålaren
                             Sellén, Paris.

Bror Sellén!

Det är nu ett helt år som du väntat på brev från mig, men nu har jag
också någonting att skriva om. Jag skulle, enligt mina grundsatser,
börja att tala om mig själv, men jag får lov att öva mig i artighet, ty
jag skall snart ut och söka mitt levebröd; jag börjar alltså med dig!
Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen och att den
därstädes gjorde en sådan effekt. Notisen infördes av Isaac i Gråkappan,
utan redaktörens vetskap, varför denne skummade av raseri, när han fick
läsa den, ty han hade svurit på, att du aldrig skulle bli något. Sedan
du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen, så har du fått ditt namn
här hemma naturligtvis och jag slipper gå längre och skämmas för dig.

För att icke glömma något och för att kunna fatta mig kortare, ty jag är
både lat och trött efter en sträng tjänstgöring på barnbördshuset, så
sätter jag upp mitt brev i notisform, alldeles som en Gråkappa,
varigenom du också lättare kan hoppa över vad som icke intresserar dig.

_Den politiska ställningen_ blir allt mera intressant; alla partier hava
mutat varandra med gåvor och gengåvor, så att nu äro de grå allihop.
Denna reaktion kommer troligen att sluta med socialism. Det är stark
fråga om att öka länens antal till 48, ty statsrådskarriären är numera
funnen vara den genaste till befordran, helst till densamma icke fordras
ens folkskollärarexamen. Jag talade vid en av mina skolkamrater, som
redan är f. d. statsråd, här om dagen och han påstod, att det var mycket
lättare att vara statsråd än expeditionssekreter. Göromålen lära mycket
påminna om när man skall gå i borgen -- det är bara att skriva på!
Betalningen är inte så noga med, man har ju underborgen.

Vad _pressen_ beträffar -- ja, den känner du! I allmänhet har den
konstituerat sig som affär, det vill säga den följer majoritetens åsikt
för dagen, och majoriteten, det vill säga de flesta prenumeranterna, är
reaktionär. Jag frågade en dag en liberal tidningsman varför han skrev
så vackert om dig, utan att känna dig. Han sade att det berodde därav
att du hade opinionen, d. v. s. de flesta prenumeranterna, för dig. --
»Nå, men om opinionen vänder sig mot honom?» -- »Då störtar jag honom
naturligtvis!»

Under sådana förhållanden kan du förstå, att hela det efter 65 uppvuxna
släktet, som icke är representerat, skall känna det förtvivlat, därför
äro de också nihilister, d. v. s. de -- i allt ihop, eller finna de sin
fördel vid att bli konservativa, ty att bli liberal på sådana villkor,
det hör fan till.

_Den ekonomiska ställningen_ är tryckt. Sedelstocken, min åtminstone,
reducerad; även de finaste papper, två medicine licentiater, gå inte i
någon bank.

_Bolaget Triton_ avvecklade, som du vet, på så sätt, att direktörerna
och avvecklarna togo allt sedeltryck, men aktionärerna och depositörerna
erhöllo litografiskt diverse från Norrköpings kända bolag (det enda som
riktigt burit sig under dessa svindeltider); jag såg en änka, som hade
fått handen full med kartor över ett marmorbrott; det var stora, sköna
helark i rött och blått tryck, på vilka var graverat tätt, tätt 1,000
kr. och inunder, alldeles som om de gått i borgen förstås, syntes namn
på personer, av vilka åtminstone tre få serafimerringning efter sig, när
de upphört att vara aktieägare i denna världen.

Vännen och brodern _Nicolaus Falk_, som börjat ledsna på sin privata
lånerörelse, emedan den icke skänkte honom fullt medborgerligt anseende,
vilket däremot den offentliga gör, beslöt att med sig förena några
sakkunniga (!) personer och grunda en bank. Det nya i programmet lät så
här: »Som erfarenheten visat -- en bedrövlig erfarenhet i sanning! --
(Levin var författaren, märk det!) -- att depositionsbevis icke äro
tillräckligt betryggande för återfående av i andras händer anförtrott
gods -- det är = deponerade pengar -- så ha vi undertecknade, livade av
oegennyttigt nit för den fosterländska industrien, och för beredandet av
större säkerhet för den penningförande allmänheten, konstituerat oss
såsom bank under namn av Insättnings-garanti-aktiebolaget. Det nya och
betryggande, ty allt nytt är icke betryggande, i vår idé är att
depositörerna i stället för de värdelösa depositionsbevisen erhålla
värdepapper till _fulla_ beloppet av den insatta summan» o. s. v.
Affären går ännu, och du kan veta vad för slags papper lämnas i stället
för depositionsbevisen! Med sin skarpa blick insåg Falk vilken stor
fördel han skulle draga av en person med så stor ekonomisk erfarenhet
som Levin, vilken dessutom, genom sin vigilans, fått en kolossal
personalkännedom; men för att bereda honom riktigt och göra honom fullt
förtrogen med alla en affärs irrgångar och i synnerhet dess juridiska
sida, slog han ner på honom med sin revers och tvang honom till konkurs.
Därpå uppträdde han som räddare och gjorde honom till ett slags
ekonomisk rådgivare med titel av direktionssekreter, och nu sitter
Levinen där i ett litet enskilt rum och får inte visa sig ute i banken.
Som kamrer sitter Isaac; han har tagit studentexamen (med latin,
grekiska och hebreiska, samt juridikofilen och filosofie kandidaten med
högsta betygen i alla ämnen -- det stod om hans examen i Gråkappan
naturligtvis!). Han läser nu på juriskandidaten och schackrar på egen
hand dessemellan. Han är som ålen, han har nio liv och lever på
ingenting! Han begagnar inte starka drycker, inte nikotin i någon form;
om han utövar några laster för övrigt känner jag inte, men han är
fruktansvärd! Han har en järnbod i Härnösand, en tobaksbod i Helsingfors
och en nipperbod i Södertelge och rår dessutom om ett par träkåkar på
söder! Han är en framtidsman, säger folket, han är en nutidsman, tycker
jag! Brodern, Levi, har, efter Tritons avveckling, dragit sig tillbaka
till privataffärerna med en ganska vacker förmögenhet, som man säger.
Han lär ha gjort anbud på Skokloster, vilket han ämnar restaurera i en
ny stil, som hans farbror vid ritarakademien har uppfunnit. Köpeanbudet
avslogs emellertid. Levi blev mycket sårad härav och skrev i Gråkappan
en notis under rubrik: _Judeförföljelse i nittonde århundradet_,
varigenom han ådrog sig hela den bildade allmänhetens livliga sympatier,
och han kan bli riksdagsman på den kuppen, när han behagar. Han erhöll
också en tacksamhetsadress från sina »trosförvanter» (liksom Levi hade
någon tro), där de tackade honom (den stod tryckt i Gråkappan!) för att
han bevakat judarnas »rättigheter» (nämligen att köpa Skokloster!).
Adressen överlämnades vid en fest på Gröna Jägarn, dit även en hel hop
svenskar (jag för alltid in judefrågan på dess rätta gebit = det
etnografiska!) voro inbjudna på skämd lax och okorkat vin. Vid
tillfället överlämnade dagens hjälte under rörelse (se Gråkappan!) en
gåva på 20,000 kr. (i Kroppsaktier!) till »Hemmet för fallna gossar av
den evangeliska bekännelsen» (alltid ska de fram med bekännelsen!). Jag
var med på festen och såg vad jag aldrig sett förr -- Isaac drucken! Han
förklarade att han hatade mig och dig och Falk och alla vita -- han
kallade oss »vita» och »infödingar» och »_roche_» omväxlande; det sista
ordet känner jag icke, men när det uttalades, skockades genast en otalig
hop »svarta» omkring oss och sågo så hemska ut, att Isaac tog mig
avsides i sidorum. Där bröt han ut: talade om sina lidanden som barn i
Klara skola, huru lärare och kamrater misshandlade och tillbakasatte
honom, huru gatpojkarna luvade honom på gatan. Det som var mest rörande
var hans berättelse om sin beväringsexercis: han blev vid korum kallad
inför fronten för att läsa Fader vår, och då han icke kunde det, blev
han hånad. Hans skildring kom mig att ändra åsikter om honom och hans
stam.

_Religionssnobberiet_ och välgörenhetskoleran grassera i hög grad och
göra vistelsen i fäderneslandet mycket angenäm. Du minns två hår av den
onde: fru Falk och revisorskan Homan; de två lumpnaste, fåfängaste och
elakaste varelser som vandrat i sysslolöshet; du minns deras barnkrubba
och dess ändalykt; nu ha de upprättat ett Magdalenahem och den första
som intogs var -- på min rekommendation -- Marie i Nygränd! Den stackarn
hade gått och lånat ut allt vad hon sparat, åt en gesäll, som rymde med
skulden. Nu var hon glad att få allting fritt och återvinna
medborgerligt förtroende. Det myckna gudsordet som åtföljer all sådan
där verksamhet förklarade hon sig kunna stå ut med, om hon bara fick
kaffe om morgnarna.

Du minns också _Pastor Skåre_; han gick miste om platsen efter pastor
primarius, och i förargelsen däröver håller han nu på att tigga ihop
till en ny kyrka, och man ser nu tryckta tiggarlistor, undertecknade med
namnen på Sveriges rikaste magnater, anropa den allmänna
barmhärtigheten. Kyrkan, som skall bli tre gånger så stor som
Blasieholmskyrkan och förenas med ett skyhögt torn, kommer att stå där
Katarina kyrka nu står; denna skall nämligen inköpas och rivas, emedan
den visat sig vara för liten för det stora andliga behov som nu rider
svenska folket. De hoptiggda medlen äro redan så stora, att man fått lov
utnämna en kamrer (med fri våning och vedbrand) för desammas
förvaltande. Kan du gissa vem som blev kamrer? -- Hör! Struve! -- Han
har på sista tiden blivit litet religiös -- jag säger litet, ty det är
icke mycket, men ändå tillräckligt för hans små villkor, ty han blir
beskyddad av de trogna. Detta hindrar honom icke att fortsätta med sin
tidningsverksamhet och sin dryckenskap; men hans hjärta är icke mjukt;
han är tvärtom så bitter på alla dem som undgått förfallet, ty, oss
emellan, är han rysligt förfallen; därför hatar han Falk och dig, och
han har lovat att »knäppa» er, det första ni låta höra av er igen.
Emellertid, för att kunna flytta in i kamrersvåningen och bränna upp
veden, måste han låta viga sig, vilket skedde i all tysthet uppe i Vita
Bergen. Jag var med som vittne (full naturligtvis) och åsåg uppträdet.
Hustrun har också slagit sig på det Gudsnådliga sedan hon fått höra att
det är förnämt. -- _Lundell_ har helt och hållet övergivit den religiösa
känslan och målar bara porträtt av verkställande direktörer, vilka gjort
honom till agrée vid ritarakademien. Han är nu även odödlig, ty han har
fått en tavla på nationalmuseum. Sättet var enkelt och manar till
efterföljd: Smith skänkte dit en genre, som Lundell målat, mot det att
Lundell gjorde hans porträtt gratis! -- Det är bra? Va!

_Slutet på en roman._ Jag satt en söndagsförmiddag, den lilla stund
sabbatsfriden icke är störd av de rysliga klockorna, på mitt rum och
rökte. Då knackar det på dörren, och in träder en lång grann karl som
jag tyckte mig känna igen -- det var Rehnhjelm. Ömsesidig examen. Han
var förvaltare på ett stort bruk och var så där nöjd med sin värld. Det
knackar en gång till. In träder Falk (mera om honom nedan!).
Kollationeringar av gamla minnen och gemensamma bekanta! Så kom det där
kända ögonblicket efter ett ivrigt samtal då det blir tyst och en
besynnerlig paus uppstår! Rehnhjelm grep en bok, som låg honom närmast
till hands, och ögnade på den och började läsa högt:

-- »_Ett kejsarsnitt._ Akademisk avhandling, som med vittberömda
medicinska fakultetens tillstånd kommer att å mindre Gustavianska
lärosalen offentligen försvaras.» -- Det var ena förskräckliga figurer;
vem kan vara nog olycklig att behöva gå och spöka på det här sättet
efter sin död!

-- Se efter, sade jag; det står där på sidan 2.

Han läste vidare.

-- »Bäckenet som förvaras under N:o 38 i Akademiens pathologiska samling
...» -- Nej, det var det inte. »Ogifta Agnes Rundgren ...»

Karlen vart vit som kalk och måste upp och dricka vatten.

-- Kände du henne? frågade jag för att skaffa någon förströelse.

-- Om jag kände henne? Hon var vid teatern i X-köping och kom sedan hit
till Stockholm på ett schweizeri, där hon kallade sig Beda Pettersson.

Nu skulle du ha sett på Falk. Det blev en scen, som slutade med att
Rehnhjelm uttalade några förbannelser över kvinnan i allmänhet, varpå
Falk svarade med mycken hetta, att det fanns två slags kvinnor, han bad
att få fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på
kvinnor som på änglar och djävlar! Och han talade med sådan rörelse, att
tårarna kommo i ögonen på Rehnhjelm.

Ja, Falk! Jag sparade honom till sist. Han är förlovad! Hur det gick
till? Jo, det har han berättat själv så här: »Vi sågo varann!» Som du
vet, har jag aldrig åsikter färdiga, utan jag går och väntar på nya rön,
men av vad jag sett hittills, torde icke kunna nekas, att kärleken är
något som vi ungkarlar icke kunna döma om -- det vi benämna med det där
namnet, det är bara lösaktighet! Skratta, du gamla grinare!

Jag har aldrig annars än i dåliga pjäser sett en så hastig
karaktärsutveckling som jag såg hos Falk den gången. Du må tro det gick
inte i brådrappet med förlovningen. Fadern var en gammal änkling,
egoist, pensionär, vilken betraktade sin dotter som ett kapital, vilket
genom ett rikt gifte skulle bereda honom en angenäm ålderdom (mycket
vanligt förhållande!). Han sade tvärt nej! Då skulle du ha sett Falk!
Han gick gång på gång upp till honom och blev utkörd, men han kom igen
och sade gubben, mitt under näsan, att de skulle gifta sig utan hans
samtycke, om han icke ville vara med om saken; jag vet inte, men jag
tror att de slogos! Så kom det en kväll; Falk följde sin trolovade hem
från en av hennes släktingar, där han brutit sig in. När de kommo på
gatan, sågo de vid lyktskenet gubben ligga i fönstret -- han har ett
litet hus på Hornstullsgatan, som han bebor ensam. Falk slår på
plankporten; han slog en kvart, men ingen öppnar! Han klättrar över
plankporten, anfalles av en stor hund, vilken han övermannar och stänger
in i soplåren (tänk dig den försagda Falk!); därpå tvingar han
gårdskarlen ur sängen att öppna; de stodo nu på gården; ännu återstod
husporten; han slår på den med en stor sten, men intet ljud höres
inifrån; då går han in i trädgården efter en stege och går upp intill
gubbens fönster (alldeles som jag skulle gjort det själv!) och ropar:
öppna porten, annars slår jag in fönstret! Då hördes gubbens röst
inifrån: »slå du, lymmel, så skjuter jag på dig!» Falk slog in fönstret!
Det blev dödstyst en stund. Slutligen hördes inifrån den trasiga rutan:
»Det var stil!» (gubben har varit knekt) »du är min pojke!» -- »Jag slår
inte gärna in fönster», sa Falk, »men för er dotters skull gör jag vad
som helst!», och så var saken klar.

Han förlovade sig! Du skall veta att sedan riksdagen företagit sin stora
omorganisation av ämbetsverken, varigenom lönerna och platserna
fördubblats, så kan en ung man äntligen gifta sig i första lönegraden!
Han skall gifta sig i höst! Hon fortfar att vara lärarinna, som hon var!
Jag vet mycket litet i kvinnofrågan, ty den rör mig icke, men jag tror,
efter vad jag sett, att vår generation kommer att avskaffa det
asiatiska, som ännu finnes i äktenskapet. Båda parterna avsluta ett
fritt fördrag, ingen uppger sin självständighet, den ena söker icke
uppfostra den andra, man lär sig respektera varandras svagheter och man
har ett kamratskap för livet, som icke tröttar genom den ena partens
pockande på ömhet. Fru Nicolaus Falk, du vet, den där välgörande
djäveln, den anser jag vara ingenting annat än en femme entretenue, och
så betraktar hon ju sig själv också; de flesta fruar gifta sig för att
få det bra och slippa arbeta, att bli »sin egen»; att där ingås så få
äktenskap, det är kvinnans fel, och mannens!

Men Falk, han är ogenomtränglig; han har kastat sig på numismatiken med
en iver, som icke är fullt naturlig, ja, jag hörde honom här om dagen
tala om att han var sysselsatt med utarbetandet av lärobok i ämnet och
att han skulle söka få den antagen i skolorna, där myntvetenskapen
skulle bli ämne; aldrig läser han en tidning, aldrig vet han vad som
händer i världen; och att bli författare synes han helt och hållet ha
slagit ur hågen. Han lever blott för sin tjänst och sin fästmö, som han
avgudar; men jag tror icke på allt det där. Falk är en politisk
fanatiker, som vet att han skulle brinna opp, om han gav luft åt lågan,
och därför släcker han den med stränga, torra studier; men jag tror icke
det lyckas honom, ty hur han lägger band på sig så fruktar jag en gång
en explosion; för övrigt -- oss emellan -- tror jag han tillhör något av
de hemliga sällskap som reaktionen och järnväldet ha framalstrat på
kontinenten. När jag såg honom här om dagen på rikssalen såsom härold
vid trontalet, iklädd röda purpurkappan och med plym i hatten och stav i
handen, vid foten av tronen (vid foten av tronen!) -- då tänkte jag --
ja, det är syndigt att säga det; men när då ministern kom och avlämnade
Kongl. Majestäts nådiga proposition angående rikets tillstånd och behov,
då såg jag en blick i Falks öga som sade så här: vad vet M:tet om rikets
tillstånd och behov? -- Den mannen, den mannen!

Nu tror jag att jag gjort min revy utan att glömma någon. Farväl alltså,
för den här gången! Du skall snart höra av mig igen!

                                                                 H. B.



                     ANMÄRKNINGAR TILL FEMTE DELEN.
                              RÖDA RUMMET.


Röda rummet skrevs 1879 och utkom på senhösten samma år på Jos.
Seligmanns & comp. förlag. På samma förlag utkommo uppl. 2 (1879), uppl.
3 och 4 (1880) och uppl. 5 (1886). På Hugo Gebers förlag utkommo uppl. 6
1899 och uppl. 7 1904. Dessutom ingick arbetet i Strindbergs Samlade
romaner och berättelser på C. & E. Gernandts förlag (häft. 6-15)
1899-1900, vadan alltså, om denna edition räknas som sjunde uppl., den
Geberska av 1904 rätteligen bör kallas den 8:de. Denna räkning har också
iakttagits vid de följande editionerna -- någon nominell 8:de uppl. har
aldrig utkommit. 1907 utkommo uppl. 9 och 10, 1908 uppl. 11, 1909 uppl.
12 och 1910 uppl. 13. Uppl. 9-13 äro enkronasuppl. och utgivna på Albert
Bonniers förlag.

Författaren har efter första uppl. icke genomsett någon av de följande
upplagorna utom -- troligen -- den andra, och detta helt flyktigt.
Åtskilliga tryckfel ha i dessa insmugit sig, redan från uppl. 3, talrikt
förökade särskilt i uppl. 5, varifrån de övergått till uppl. 6, 7 och
den Gernandtska, men vad märkligare är, vid tryckningen av uppl. 5 och
på enstaka ställen även i uppl. 3 och 4 har någon korrekturläsare på
eget bevåg företagit sig att "rätta" Strindbergs text. Dessa rättelser
äro rena missförstånd av texten, såsom när sid. 7, rad 33 "alla stadens
sjuklockor" (vid skildringen av sjuslaget i staden) rättats till "alla
stadens sju klockor" eller i övrigt godtyckliga "förbättringar", såsom
när sid. 363, rad 8 Olle Montanus' paradoxala vändning "Stjernhjelm, som
nu var en dum karl" förbättrats till Stjernhielm, som _icke_ var en dum
karl eller sid. 324, rad 23 jagets "ändliga existens" såsom ett
besynnerligt uttryck förenklats till dess "eländiga existens" o. s. v.
Dessa förbättringar ha iakttagits i uppl. 5-7 (8) -- däri inräknas då
den Gernandtska i Saml. rom. och ber., som tryckts efter uppl. 5 eller
6. De jämförelsevis bästa uppl. äro 1-2 och uppl. 9-13, vilka satts
efter uppl. 1. Ingen hittillsvarande upplaga -- ej ens den första --
är dock felfri, såsom visat sig vid en kollationering med
originalmanuskriptet.

I anseende till de tidigare upplagornas spridning har jag ansett mig
till allmänhetens tjänst böra göra nedanstående förteckning över
tryckfelen jämte "rättelserna", vilka såsom textförvanskningar ju icke
äro likgiltiga.


                     Variationer i olika upplagor.

Sid. 7, rad. 32-33; -- -- hela rymden dallrade snart av ljudet från alla
stadens sjuklockor. Uppl. 5-7 (8): sju klockor.

Sid. 15, rad 9: Nå, _men_ vem sköter hans tjänst då. Uppl. 5-7 (8): Nå,
vem sköter etc.

Sid. 27, rad. 25-26: -- -- att -- jag -- av -- min broder, utnämnde
förmyndaren etc. Uppl. 1 och hskr.: av min bror. Uppl. 2-7 (8): broder
etc. Troligen rättelse i uppl. 2 av Strindberg: i ett skriftligt intyg
som här är frågan om passar givetvis broder bättre än talspråkets bror.

Sid. 34, rad. 21-23: -- handlingen som ligger till grund för allt
medvetande och som endast gör detta möjligt. Alla tidigare uppl. liksom
också hskr.: -- -- som endast gör _detta det_ möjligt. Måste bero på
felskrivning (bröllop) eller glömska att utstryka ettdera av pronomina,
mellan vilka förf. valt.

Sid. 57, rad. 12-13: -- den lika vackert tänkta som sagda sanningen.
Strindberg skriver sanning (uppl. 1-2 och hskr.). Den felaktiga formen
torde vara ett förbiseende av författaren; "sanningen" här upptagen
enligt uppl. 3-7 (8).

Sid. 59, rad. 12-13: -- och inbjöd de andra att göra samma. Så hskr. och
uppl. 1-4. Uppl. 5-7 (8): detsamma.

Sid. 83, rad 33: -- stugan vid Lilljans. Uppl. 1: stugan på Lilljans.
Rättelse från uppl. 2 -- säkert av förf. -- till förra läsarten. Formen
i uppl. 1 återkommer i uppl. 9-13, tryckta efter denna.

Sid. 105, rad 30: -- knappar till lufttelegrafer och trumpetlika talrör.
Uppl. 5-7 (8): knappar _och_ lufttelegrafer och etc. (meningslöst).

Sid. 123, rad 2; -- stort och glänsande (nämligen familjens namn). Uppl.
5-7 (8): stort och glädjande (meningslöst).

Sid. 127, rad. 4-5: -- de beklagade sig över att din svåger blivit
bortkörd från verket, och det hade de läst i Fäderneslandet. Uppl. 5-7
(8): din bror blivit bortkörd från verket och det hade _du_ läst etc.
Utbytet av svåger till bror obegripligt! Textförbättraren har här
tydligen ej haft klart för sig vilka de samtalande äro eller föreställt
sig att fru Falk var "bror" till Arvid Falk. Det senare du i st. f. de,
troligen rena tryckfelet.

Sid. 130, rad 31: Det brukar ingen. Uppl. 5-7 (8): det brukas ingen.

Sid. 134, rad 10: Direktionen förelade då bolagsstämman ett förslag.
Uppl. 5-7 (8): _på_ bolagsstämman.

Sid. 140, rad 9: -- om denna morgonen. I hskr. först skrivet: om
morgonen, därpå "denna" överskrivet. Utg. har ansett sig icke böra
förändra den något egendomliga formen. Uppl. 5-7 (8): denna morgon.

Sid. 155, rad 5: Emellertid var Lundell icke road av de betraktelser
etc. Uppl. 3-7 (8): oroad av de betraktelser (tryckfel).

Sid. 155, rad 11: Han reste sig från sin plats. Uppl. 3-7 (8): _lyfte_
sig från sin plats (omedvetet synonymutbyte av sättaren?).

Sid. 156, rad 12: Vi önska honom alla lycka. Uppl. 5-7 (8): -- all
lycka.

Sid. 159, rad 32: hå, låt se! Uppl. 3-7 (8): hå, låt mig se.

Sid. 164, rad 6: -- att en broder så kunde se på en broder. Uppl. 3-5:
kunde så se etc. Uppl. 6-7 (8): se så etc.

Sid. 172, rad 29: -- Hör nu lilla Eugenie, fortfor _revisorskan_. Uppl.
1-4 (och 9-13): fortfor hon. Hon meningslöst i sammanhanget (emedan
pron. kommer att syfta på fru Eugenie Falk, som just tilltalas). Den
felaktiga läsarten har uppkommit därigenom att i hskr. lyder den näst
föregående raden: "Det var för brysselmattan, menade revisorskan". Denna
rad har i korr. blivit uppflyttad till sin nuvarande plats, men förf.
därvid glömt att ändra pers.-pron. I detta fall har censorn i uppl. 5
träffat rätt, i det att "hon" där ändrats till "revisorskan".

Sid. 183, rad 22: sina mörka revolvers. Så hskr. Uppl. 1-2: sin mörka
revolvers (tryckfel). Uppl. 3-4: sin mörka revolver. Uppl. 5-7 sina
mörka revolvrar. Uppl. 9-13: sina mörka revolvers.

Sid. 193, rad 22: -- citerat och omtryckt. Så hskr. och uppl. 1-5. Uppl.
6-7(8): omtyckt (tryckfel).

Sid. 235, rad 11: Vem skrev 1734 års lag? Herr Cronhielm. Alla tidigare
uppl. liksom hskr.: Herr Cronstedt. Minnesfel eller felskrivning --
knappast avsiktlig -- av författaren.

Sid. 239, rad 3-4: Jag -- -- bor hyresfritt mot att jag driver in
hyrorna. Uppl 3-7 (8): mot det att jag etc.

Sid. 241, rad. 6-7: -- -- betydelselöst om det hela överhuvud var svart
eller vitt; och om det var svart etc Uppl. 3-7 (8) och om det var sant
(grovt tryckfel).

-- rad. 32-33: Plato hade redan sagt det, innan kristendomen kom:
verkligheten, världen den synliga är blott ett sken. Så hskr. I samtliga
uppl. meningsstörande tryckfel: Plato hade redan sagt det innan
kristendomen kom i verkligheten: världen etc.(!).

Sid. 271, rad 13: -- det är min födelsedag i dag. Så hskr. I samtliga
tidigare uppl. tryckfel: det är min födelse i dag.

Sid. 279, rad 19: Det var ett nätt ämne, mycket nätt. Uppl. 5-7 (8): Det
var ett ämne, mycket nätt.

Sid. 288, rad 27: Vi ha en kvar. -- Jag har märkt vissa ångersymptom hos
min hustru etc. Uppl. 5-7 (8): Vi ha en _kvart_ etc. (!).

Sid. 291, rad. 27-28: Behagar herr grosshandlarn vara så god och sitta
ett ögonblick, så får jag sätta i lite här och där. Uppl. 5-7 (8):
_fylla_ i lite här och där.

Sid. 314, rad. 21-22: Jag har inte _ätit_ mer än en kopp kaffe och tre
glas vatten i dag. Uppl. 5-7(8): Jag har inte _förtärt_ etc. (med denna
ändring går naturligtvis det pregnanta och komiska i frasen förlorat).

Sid. 323, rad 1: Gå du in i Gråkappan. Uppl. 4-7 (8): gå du i Gråkappan.

Sid. 324, rad. 22-23: Man måste dock njuta av sin tillvaro i dess
ändliga existens. Uppl. 5-7 (8): -- -- i dess _eländiga_ existens (!).

-- rad. 30-31: -- -- framåt de prång som kallas Kindstugatan. Uppl. 4-7:
framåt de språng, som kallas etc. (Man har här som eljes tillfälle
förvåna sig över hur en meningslöshet kan bibehålla sig i en rad
upplagor!) Editionen i Saml. romaner och berättelser, som eljes följer
uppl. 5, har dock här det riktiga prång.

Sid. 325, rad 33: -- redaktören. Uppl. 4-7: direktören.

Sid. 328, rad 13: -- men Falk, som följt med, mera för att få deltagande
och tröst etc. Uppl. 5-7 (8): bara(!) för att få deltagande och tröst
etc.

Sid. 363, rad 8. Stiernhielm, som nu var en dum karl. Så uppl. 1-2
(jämte 9-13) och hskr. Uppl. 3-7 (8): som icke var en dum karl. Den
förra satsen har förefallit korrekturläsaren alltför galen. Jfr Olles
föredrag (kap. 24) "Om Sverge", där han föreslår: "Ner med den dumma
hunden Georg Stiernhielm!"

Sid. 364, rad 15: Jag gratulerar mig, att du fick din tavla på salongen
(Borg). Så uppl. 1-4 och hskr. Uppl. 5-7 (8): Jag gratulerar dig. Den
förra vändningen har varit korr.-läsaren obegriplig! Jfr strax nedanför:
"Sedan du sålunda fått ditt erkännande av utlänningen så har du fått
ditt namn här hemma naturligtvis _och jag slipper gå längre och skämmas
för dig_."

Sid. 372, rad. 1-2: -- -- det fanns två slags kvinnor, han bad att få
fästa uppmärksamheten på det, och det var så stor skillnad på kvinnor
som på änglar och djävlar (orat. obliq.). Uppl. 4-7 (8): på det _att_
det var etc. (missförstånd av korr.-läs.).


                         Originalhandskriften.

Originalhandskriften till Röda rummet befinner sig i Riksbibliotekets
ägo; enligt anteckning av överbibliotekarien Klemmings hand på första
innehållssidan är den en "Gåva till Kongl. biblioteket 29 maj 1888 av
ett anonymt sällskap, som inlöst handskriften för att hjälpa
författaren". Den är en handskrift i foliopappersblad (Lessebo) med
jämförelsevis få rättelser; texten är skriven på papperets bägge sidor.
Något tidigare utkast torde icke existera, utan romanen är nerskriven
med en gång. På titelbladet har Strindberg skrivit: "Börjades den 15
februari 1879, slut den 15 augusti s. å., sista korr. lästes den 1
november".

Under det från Voltaire hämtade mottot finnes på titelbladet ännu ett
andra, övermålat med bläck; man kan dock ännu läsa: "Här ha ni bitarne!
Varför slog ni sönder min kruka? Saint-Preux".

En längre avdelning i första kapitlet, skildrande Falks och Struves
besök på La Croix' kafé -- 5 manuskriptsidor -- är överstruken i
handskriften och har ej kommit med. Likaså har ett helt kapitel, det
tillämnade tjugutredje, avhandlande Borgs och den konservative
redaktören av Gråkappans samvaro på ett kafé, varvid Falks nyutkomna
dikter diskuteras, kasserats. Bägge skildringarna sakna en rätt balans
och verka delvis något omogna, vadan det utan tvivel var en vinst att de
försvunno ur romanen. Emellertid äro de naturligen ej utan intresse och
jag har därför ansett mig böra i anmärkningarna återge hela det
tjugutredje kapitlet och några karaktäristiska utdrag ur den strukna
avdelningen i första kapitlet -- den målande skildringen av La Croix'
kafé är som tidshistorisk interiör värd att läsa, och Napoleon
Lagerströms, den senare i romanen blott anonymt förekommande
Rödluvekorrespondentens redogörelse för Struves öden är kanske inte
alldeles utan motstycken i den samtida journalistiska verkligheten.
Dessutom ha några smärre stycken vid tryckningen uteslutits.

I nedanstående anmärkningar redogöres -- med uteslutning av smärre
stilistiska ändringar -- för skiljaktigheterna mellan den tryckta texten
och handskriften, alltså de förändringar författaren vidtagit i
korrekturet. Anvisningarna på sida och rad syfta som eljes på den
tryckta texten i nuvarande upplaga; efter angivande av dess läsart
följer manuskriptets.

Sid. 7, rad 9: -- branterna åt sjön. Hskr.: branten ner åt sjön.

Sid. 11, rad 14: -- de hänsynslösa. Hskr.: de samvetslösa.

Sid. 12, rad 26: -- den sjätte var på _gården_. Hskr.: huset.

Sid. 13, rad 5: -- större eller mindre --. Hskr.: större och mindre.

Sid. 19: Noten under sidan saknas i hskr.

Sid. 20, rad. 5-8: Falk och Struve vandrade tillsammans åt norr,
samspråkande om handel, sjöfart, näringar och allt annat som icke
intresserade dem, etc. Här slutar ursprungligen meningen i hskr., och i
nästa stycke vidtager skildringen av besöket på La Croix' kafé. Sedan
denna strukits, har tillskrivits: , varpå de skildes med ömsesidig
lättnad. Den uteslutna avdelningen begynner (omedelbart efter rad 7):

Kommen till Norrbro föreslog Struve att de skulle gå in till La Croix,
där man kunde träffa litteratörer och artister efter deras sinne. Han
sade deras så att Falk icke rätt förstod vad slags sällskap han skulle
råka uti. Emellertid stego de in.

La Croix's café hade redan då, i slutet av 60-talet, upphört att vara
det elegantaste caféet i Stockholm. Förgyllningen hade mörknat, den
vitmålade boisseringen hade blivit brun af det myckna rökandet, möblerna
voro icke nya och respekten för stället hade försvunnit, de gamla
kunderna av första klassen hade givit sig av; man såg icke mera
garnisonens officerare och högre ämbetsmän läsa sin Figaro eller Débats;
icke heller syntes de Kongliga Teatrarnas premieraktörer, icke
litteraturens kända storheter inne i schackrummet. Det var bara en stor
samling av okända och missnöjda. Litteratörer som skriva inuti spalterna
och aldrig fått sätta ut sina namn, författare som på jakt efter ärans
kransar och band blivit kastade ur sadeln och sprattlande i sanden
mottagit publikens hånande skrattsalvor, aktörer som blivit vägrade
debut eller misslyckats, artistelever som brutit med akademien,
medikofilare som buro cyankalium i fickan sedan de sett möjligheten till
en kandidat försvinna med sista mankerade omsättningen. Redan vid
inträdet kunde en fin näsa upptäcka att här röktes 6-öres-cigarrer, och
sorlet som uppstod av de många gruppernas olika samtal liknade det
hotande gnyet från en missnöjd folkhop; en och annan bredskyggig hatt
hade glömt sig kvar på ett och annat huvud och en tämligen allmän
frånvaro av galoscher gjorde att tobaksångorna blandades med lukten av
vått läder.

Struve och Falk slå sig ner hos Napoleon Lagerström, riksdagsreferent
för Rödluvan, och riksdagsmannen Pär Ilsson i Träskåla, vilka bägge
förenats i sin egenskap av "västmanlänningar". Per Ilsson är "en
tjuguåtta års bondpojke med ett runt skinande ansikte". Både Lagerström
och han äro tämligen beskänkta. Lagerström hundsvotterar honom på
skämtsamt sätt, slår honom i ryggen o. s. v. och tilltalar honom
överlägset. Rödluvereferenten är för övrigt en rätt väl tecknad typ --
om ock inte vidare aptitlig. Hans manerer påminna slående om ock berusad
landsortstudents, han harangerar Falk med en bekännelse om sin
misstänksamhet mot "stockholmarens" stramhet etc. Struve sätter sig för
sig själv och skriver i rykande fart sin korrespondens till Folkets
Fana, byggd på Falks meddelanden på Mosebacke. Lagerström rycker till
sig hans papper och får se vad han skriver:

Jaså, din kameleont, du fortsätter att skriva dina korrespondenser till
Folkets Fana fastän du inträtt i _Den Konservative_. Jo, det här är
också en skön pojke skall du tro, Falk. Det är ett snyggt sällskap du
råkat i.

Förlåt, måste Falk taga ordet, är icke bror Struve i den liberala
_Rödluvan_? Har jag tagit så vilse?

Nej, det är han inte, eftersom han i går inträdde i _Den Konservative_.
Men inte ska du förvåna dig över sådant. Han började sin bana som
redaktör -- man börjar alltid den här banan som redaktör -- och slutar
den med tacksamhet som korrekturläsare -- emellertid började han som
redaktör för _Det Röda Spöket_ som utgavs i någon ort nere vid Öresund;
så dog den, varpå han tog transport till den konservative _Bondplågaren_
i någon småstad vid Vänern; så flyttades tryckeriet och boktryckaren och
tidningen med redaktör och inventarier till en annan stad, men där måste
man byta om färg, såvida man ville ha prenumeranter och så klev han in i
_Bondevännen_. Är det icke sant, Struve?

-- Låt mig vara i fred, bad Struve, som med den största likgiltighet
fortsatt att skriva och tycktes vara van vid att Lagerström berättade
hans historia.

Falk känner vämjelse för sällskapet och vill fortast möjligt ge sig i
väg. Vid avskedet utbryter Lagerström i ett sentimentalt hjärtligt
anförande till Falk (som något faller ur den föregående skildringens
ton). Detta stämmer Falk i någon mån mera till hans fördel, ehuru han
samtidigt stötes tillbaka av denna öppenhjärtighet hos en alldeles ny
bekantskap. Han säger sig dock att han i striden står på samma sida som
han, och hans kärlek till folkets sak låter sig inte rubbas av att han
träffat en så föga imponerande representant för det som Per Ilsson.

Härefter vidtar stycket: Under det att nya tankar grodde i hans huvud
(sid. 20, rad 9).

Sid. 27, rad 3: -- studier. Hskr.: studieår.

-- rad. 22-23: Om någon hund varit närvarande, _skulle han genast
suttit_. Hskr.: tagit åt sig kommandoordet.

Sid. 35, rad 5: Hör en sådan _filur_. Hskr.: _sate_.

-- Av den filosofiska uppläsningen har Strindberg strukit i hskr. en
halv manuskriptsida.

-- rad 16: Olle. Hskr.: Ola, vilken form i hskr. användes omväxlande med
Olle.

Sid. 38, rad 20: Quasimodo. Hskr.: en Quasimodo.

Sid. 41, rad 8: -- modellen sov. Hskr.: baronen sov. Samma rättelse har
gjorts på flera ställen.

Sid. 64, rad. 14-15: Hör på när tag talar. Hskr., Hör då etc.

Sid. 71: Femte kapitlet har Strindberg ursprungligen kallat "Första
steget" men med blyerts sedan tillskrivit Hos förläggaren. Det första
stycket i kapitlet är överstruket, sedan i marg. skrivet "kvarstår", som
sedermera också överstrukits. Stycket lyder:

Dagen efter den stora scenen med brodern hade Arvid Falk på morgonen
vaknat borta på sin vindskammare på Grevmagnigatan och med muntert sinne
klätt sig framför det öppna fönstret som bildade ram till en utsikt över
Djurgårdsbrunnsviken och Ladugårdsgärdet ända bort till Värtan. Han
kände sig för första gången fri och han hade ända hittills levat i
beroende av andra, det nya ansvar han kände då han nu skulle skaffa sig
sitt bröd själv gjorde honom modig och han erfor en spänstighet i sinnet
som han aldrig avvetat, då den ej ännu blivit tagen i anspråk. Han hade
tillbragt den föregående aftonen i Röda rummet, det lilla schackrummet
hos Berns, innanför södra läktaren, och han hade där träffat artister
och andra missnöjda, men där var ungdom och talang på flera händer,
några hade redan ett litet namn och de gingo blott och väntade på att de
gamle skulle vika för påtryckningen och giva dem det berättigande de
visserligen redan ägde men ännu icke fått fullmakt på, men vilken när
som helst kunde komma. Som han funnit sig väl i sällskapet hade man
dröjt länge, och resultatet var att hans kassa nu på morgonen befann sig
i ett ganska tröstlöst skick. Detta missförhållande bidrog endast att
försätta honom i ändå bättre lynne, ty han skulle ut och söka arbete.

Därefter som i den tryckta texten: Arvid Falk (Han) skulle börja sina
försök etc.

Sid. 71, rad. 14-15: -- den mäktiga Smith. I hskr. ursprungligen den
mäktige Moses såsom på övriga ställen. Strindberg har sedermera ändrat
namnet till Smith och här i hskr. tillfogat den inskjutna satsen: namnet
hade denne av en överdriven beundran för allt amerikanskt tagit sig, då
han en gång i sin ungdom gjort en liten utflykt till det stora landet.

Sid. 74, rad 27: Gott! Hskr.: Well.

Sid. 76, rad 28: Nå! Hskr.: Well!

Sid. 78, rad 9: Sa' jag inte det. Hskr.: Well, sir, sa jag inte det!

Sid. 79, rad 3: Nå, Adjö, Adjö. Hskr.: Well! Good by, Sir!

Sid. 83: Efter kapitlets nuvarande slut finns i hskr. dessa icke
överstrukna rader:

Och där låg han tills bloden flydde hans lemmar och hjärnan upphörde att
arbeta, men han dog icke som han trott ett ögonblick utan fortsatte att
leva, mången till förargelse och sig själv till föga nöje.

Sid. 83: Sjätte kapitlet hette först Oåterkalleligt, men har sedan av
författaren i hskr. ändrats till Röda rummet. Rörande de första styckena
i kap. har han haft någon tveksamhet; de äro överstrukna men sedan har
tillskrivits: kvarstår.

Sid. 84, rad 5: -- sin halsduk. Hskr.: väst.

Sid. 86, rad 7: Jag har inte ätit middag på _två år_. Hskr. _ett år_.

Sid. 92, rad 32: -- -- så överdådig --. Hskr.: så oförståndig.

Sid. 99, rad 7: Två tankar surrade genom Falks hjärna. Hskr.: Falks
feberaktiga hjärna.

-- rad 12: Skål, herr Lundell. Härefter har Strindberg i hskr.
överstrukit ett mindre stycke, berättande att Falk gick ut i
tidningsrummet och slog upp Gråkappan, där han fann följande:

_Subskriptionsanmälan._ I alla rikets boklådor. Ett länge känt religiöst
behov ... göra sig gällande ... den religiösa känslan ... representanter
... fariséer ... Försoningsfacklan. Tidskrift för det christliga hemmet.
Utgiven av Arvid Falk, (den unge lovande författaren, vars dikter vunnit
lovord av Vitterhetsakademien). Första häftena komma bland annat att
innehålla Håkan Spegels Herrliga Versstycke _Guds werk och hvila_, om
vilket vi icke behöva yttra oss långt, då det kan sägas självt vara den
religiösa känslan i dess herrligaste uttryck.»

Han hade lärt och förstått. Smith tänkte göra honom till redaktör av
Haqvin Spegel vilket han ju i morgon kunde kontramandera. Det obehagliga
samtal etc. som i texten rad 13.

Falks upptäckt av subskriptionsanmälan har förf. senare förlagt till
följande kap. (sid. 109)

Sid. 105, rad. 1-2: _Ojäst vin_ (Math. 19:32) finnes att köpa hos
_Portvakten_ à 75 öre kannan, utan kärl. "Utan kärl" saknas i hskr.

-- rad 12: -- lockande. Hskr.: retande.

-- rad 17: -- -- flydd ungdom. Härefter är följande överstruket med
blåkrita i hskr.:

Där föreställdes under rubriken _Oskuld_ tvenne halvnakna, halvvuxna
barn med retande former vilka badade. Där syntes under rubriken _Föd
mina Lamm_ en ung flicka stående på en stätta med klänningen upplyftad
över en charmant engelsk vad, en hög växt och en nätt fot, räckande gräs
åt ett lamm på andra sidan stättan. Under _Hemmets frid_ föreställdes en
ung flicka spelande piano, sjungande Sankey och visande ett par
formfulländade engelska ben. _Bönen_ förrättades av en halvvuxen flicka
i blotta linnet, med runda axlar och ben. Missionsplanscherna voro ännu
oskyldigare. Där var oskulden så ren som den gått ur skaparens händer.
Falk fattades o. s. v. som i texten.

Av denna bjärta skildring förstår man -- tydligt nog -- den nu något
dunkla allusionen i uttrycket: Falk fattades ett ögonblick av en gudlös
tanke etc.

Sid. 109, rad 4 och följ. Här fortgår ursprungligen i hskr. dialogen
under förutsättningen att Falk redan känner till "Försoningsfacklan".
Sedermera "Subskriptionsanmälan" inskjuten och övriga samhöriga
ändringar gjorda.

Sid. 111: Åttonde kapitlet har först haft till rubrik: "Stora
Rikskollegiet för allmänt väl", som sedan i hskr. ändrats till den
nuvarande "Arma Fosterland".

Sid. 112, rad. 23-24; -- -- då dörrarna i bakgrunden slås upp etc.
Hskr.: i bakgrunden _underåhörarläktaren_.

Sid. 114, rad. 22-23: -- de ha vindarna fulla med skrivare och de ska
snart ha skrivare i källarn. Hskr.: _tryckeri_ i källarn.

-- rad 24: Nu kryllar det etc. Hskr.: Nu myllrar det.

Sid. 115, rad 8: Rödluvan. Hskr.: Lagerström och likaså på flera ställen
i kap.

Sid. 116, rad 16: Denna kärnfulla vältalighet etc. Hskr.: Detta slags
vältalighet och tillskrivet i marg.: med en torka som skall föreställa
eld.

Sid. 117, rad 7: -- Nej det rör oss inte vad han säger. Hskr.: Nej: det
där rör inte oss.

Sid. 118, rad 5: -- eftersom Olle var mycket hemlighetsfull. I hskr.
därefter: "och därför var Falk rysligt nyfiken".

Sid. 120, rad 16: När de ätit: och blivit något druckna. "Något" finns
ej i hskr.

Sid. 135, rad 17: -- fosterländskhetens ord. Hskr.: sedlighetens ord.

-- rad 20: -- fosterländskhet. Hskr.: sedlighet, och härefter i marg.
tillskrivet: under det hans hustru och barn sutto hemma och väntade.

Sid. 136, rad 18: -- som de kallade orättvis. Hskr.: orättvis
naturligtvis.

Sid. 138, rad. 29-30: -- gjort sina dramatiska studier på budningskontor
i X:köping, Hskr.: på en telegrafbyrå i X:köping.

Sid. 139, rad 20: -- missöde i kulisserna, I kulisserna saknas i hskr.

-- rad 33: -- på en halv spalt. Hskr.: på en enda spalt.

Sid, 140, rad 30. Tag bort den, eller jag dör. Hskr.: Åh, jag dör.

Sid. 144, rad. 5-6: Därpå hade Struve blivit såld till Rödluvan. Hskr.:
_flyttad över till_ etc.

Sid. 145, rad. 6-7: Han har hög hatt som han inte haft sedan han gick
fram. Hskr.: sedan han gick fram i världen.

Sid. 147, rad 25: Fy tusan, så'na människor. Hskr.: fy fan, så'na etc.

Sid. 149, rad 7: -- Å andra sidan åter igen taget. Hskr.: åter igen,
relativt taget.

Sid. 155, rad 7: -- hans (Lundells) religiösa känslor. Hskr.: _sedliga_
känslor.

-- rad 31: -- så länge jag minns. Hskr.: så länge människotungan rör
sig.

Sid. 189, rad. 14-15: Tror ni att en odödlig själ _är nöjd med att
lyckas_. Hskr.: -- -- _mättas med handklappningar_.

Sid. 191, rad 21: -- Är det inte _märkvärdigt_ (Antonii liktal hos
Shakespeare)? Hskr.: mästerligt.

Sid. 197, rad. 8-10: -- knäpper hon upp klänningslivet lika _sorglöst_
som när en herre öppnar på västen efter en stark middag. Hskr.: lika
_oskuldsfullt_.

Sid. 203, rad 32: -- -- på Vadstena möte. Hskr.: på Vadstena slott.

Sid. 216, rad. 10-11: En djävul, för detta vagnmakaregesäll, numera
_teaterdirektör_ etc. Hskr.: _regissör_ (?)

Sid. 217, rad. 11-12: Då jag _invände mot_ detta etc, Hskr.: förnekade.

Sid. 218, rad. 11-12: Hon är den enda kvinnan _med levande ande_. Hskr.:
_med själ_.

Sid. 219, rad 4: Efter stycket som slutar med "icke sant" förekommer i
hskr. följande uteslutna stycke:

Det är synd om Lundell. Den där Marie har varit här och sökt opp honom;
hon är bestämt en beräknande kvinna, hon vill binda honom till
giftermål. Det vore en verklig olycka som vi skola söka förekomma.

Därpå som i texten: Nu måste jag avbryta etc.

-- rad 7: -- alla onda _makter_ skola fly etc. Hskr.: tankar.

Sid. 221, rad 20: Drag _åt skogen_ med barnen. Hskr.: åt helvete.

Sid. 223, rad 9: -- -- med dov röst. Hskr.: med douce röst.

-- rad. 10-12: Visst är det rätt! Den som är liderlig, skall ha straff;
och man ska väl inte få mörda barn heller. Hskr.: Visst fan är det rätt!
Den som är liderlig han ska ha sitt straff; och man ska väl inte få
mörda sina barn heller!

Sid. 233, rad 6: O, du djävul! Saknas i hskr.

Sid. 235, rad. 21-22. Efter: Jag kan dina fraser! fortsätter hskr.: "Vet
du att jag är försvarslös? Vet du att alla fria litteratörer äro
försvarslösa. Tala icke om lagen, hycklare!" Därefter som i texten:
Vilka skrevo etc.

En del av de i detta stycke först angivna personerna ha först haft andra
mindre expressiva namn som sedan överstrukits.

Sid, 246: Nittonde kapitlet har först haft till rubrik "En begravning",
som sedermera i hskr. ändrats till den nuvarande: Från Nya kyrkogården
till Norrbacka.

Sid. 248, rad. 9-10: I stället för svar gav han ifrån sig en okänd
melodi, som visslades _på ett särskilt sätt_ Hskr.: -- _i en särskild
förklenande takt_.

Sid. 250, rad 1: -- en fintvätterska. Hskr.: Falks gamla tvätterska.

Sid. 251, rad 5: -- en kokosmatta. Hskr.: en utsliten kokosmatta.

Sid. 253, rad. 22-25: Janne -- -- började med lyfta ögon _granska
skorstenarna som om han väntade regn_. Hskr.: granska skyarna som om han
väntade regn.

Sid. 260, rad. 22-23: Ska vi göra upp nu, sade Struve _och fick ett
ärende ut_. Sista satsen saknas i hskr.

Sid, 262: Tjugonde kapitlet har först hetat Offret; titeln sedan i hskr.
ändrad till den nuvarande.

Sid. 285: Här skulle efter tjuguandra kapitlet det uteslutna kapitlet
"Människors öden" inflyta. Med blyerts är följande antecknat i
marginalen vid kapitelrubriken: "Synes mig utan saknad kunna utgå" J. Sn
(Seligmann, tillskrivet av Klemmings hand). Kapitlet må här meddelas:


                         Tjugutredje kapitlet.
                            Människors öden.

Vid femtiden på eftermiddagen satt Borg rödflammig och däst inne på
Lagergrens vid ett bord överfyllt med buteljer av alla färger. Vid hans
sida syntes redaktören av Gråkappan, litet mindre blek än vanligt, men
mycket mera moralisk och fast i principerna efter den starka måltid Borg
hade bestått. Han tummade sitt långa ljusa helskägg och tycktes
nedslagen.

-- Vad grubblar du på? sade Borg för att säga något, ty han hade för
gott förstånd för att kunna vara intresserad av den andres tomma tankar.

-- Ah, vet du, bror, jag sitter och tänker över all usel jullitteratur
jag fått kämpa mig igenom de här dagarna ...

-- Och nu sitter du och sörjer över litteraturens usla tillstånd! Det
bör ju isa dig att det är dåligt då du själv är en misslyckad! Jag
trodde du satt och grubbla på ditt förfallna lån.

-- Medge ändå att de här unga, de här som kommit upp efter oss, sedan vi
lämnade Uppsala, äro bra tunna! fortfor redaktör Modigh, som hade en
underbar förmåga att låta allt man slog över honom rinna av sig.

-- Det är därför att de måste söka imitera er uselhet för att kunna
hoppas på erkännande.

-- Ah, du pratar!

-- Pratar? Vad menar du med det?

Struve inträdde med detsamma i rummet, utdelande hälsningar till höger
och vänster åt artister och litteratörer, vilka med sin personliga
närvaro sökte åtminstone förmildra de domar som därinne dömdes av de
stränga herrarna. Därpå framträdde han till Gråkappans bord, slog sig
ner och tog fram en alldeles ny bok i vackert omslag och lade den
framför Modigh.

Dennes ögon blixtrade till i det han fattade boken och lästs omslaget:

-- Dikter -- hm -- av Arvid Falk! Hå! Jaså! Den där humbugen i Rödluvan!
Den ska jag väl knäppa!

Och han skrapade med ena foten på golvet som om han dödat en mask.

-- Dåligt naturligtvis! Låt oss se!

Han skar upp ett blad mitt inuti boken och läste.

-- Hm, hör på ska ni få höra.

Han tog upp en blåpenna och vätte den på tungan.

»Och hans anlets unga blomstervår!» -- Blomstervår! Vad är det för slag?
Anletets blomstervår! Duger inte! Fosfor! -- -- Ett sådant gnäll! Läs
bara innehållsförteckningen! Rosen, Liljan, Nässlan, Gråsparven,
Hämplingen, Näckrosen; bara zoologi och botanik! Och så koketterar han
med modesti, den äregiriga skurken! Han »kvittrar ödmjukt utan prakt och
snille». Och så angriper han religiositeten: »Fritt må bleka
bönesystrar, himla sig vid psalmers ljud.» Himla sig! Jag ska lära honom
att behandla heliga saker med vanvördnad! Och här! Vilken lögnaktighet.
Sjömannens maka! Tror någon kristen människa att en sjömans hustru, en
f. d. köksa, sjunger så här: »Till sömns jag kysser ditt ögonpar, två
strålar från lyckliga solskensdar.» Det är opoetiskt därför att det är
lögn; sanningen är poesiens skönaste smycke; vart skulle vi komma utan
sanningen, mina herrar!

-- Får jag se på omslaget ett ryck, sade Borg och tog åt sig boken.

Han grinade ett brett grin och sade:

-- Ja, det är ett gnällande som är alldeles förtvivlat, stora, långa
karlarna låta som kattor i Mars! Och de där vilja väcka världens
intresse, när de inte kunna det på annat sätt, med bleksot och polyper;
lungsot törs de inte komma med, ty det är för gammalt. Och då gå de och
äro breda i ryggen som bryggarhästar och röda i ansiktet som vindragare.
Där jämrar den där sig över kvinnans otro, han som aldrig prövat annat
än skökans tro på betalningen; och den där som skriver om att han »ej
har guld, men blott sin lyra» -- en sådan lögnare; han har fem tusen i
räntor och fideikommissrätt till en stol i Svenska Akademien! Och den
där otrogna, cyniska ricaneuren, som icke kan öppna sin mun utan att
stinka fram en oren ande, han jolmar gudlighet. Deras poesier äro inte
en smul bättre än de som för trettio år se'n lades under guitarrnoter av
prästgårdsmamseller; de skulle skriva åt sockerbagarn för tolv öre
tummen och inte gå och besvära förläggare, tryckare och recensenter med
att göra dem till skalder! Vad skriva de om? Om ingenting, d. v. s. om
sig själva! Det är opassande att tala om sig själv, men det passar att
skriva! Vad jämra de sig över? Över sin oförmåga att kunna lyckas!
Lyckas! Det är ordet! Ha de givit luft åt en enda tanke som skulle kunna
röras hos några andra, hos tiden, samhället; hade de fört de eländas
talan en enda gång, skulle deras synder varda dem förlåtna, men det ha
de icke; därför äro de som en ljudande malm -- nej som ett skrällande
järnskräp och en sprucken narrbjällra -- ty de hade icke kärleken till
annat än till nästa upplaga av Bjurstens litteraturhistoria, Svenska
Akademien och sig själva!»[2]

Borg var flammig i ansiktet av ansträngningen och svalkade sig med en
konjak. Struve och Modigh klingade med varandra och skrattade.

Fram mellan borden kom nu slingrande en liten rund person med utseende
av en sockenskräddare. Hans ansikte låg inbäddat i en krans av fett;
hans ögon voro ljusblå, taljiga, stupida: munnen överskuggades ännu icke
av några mustascher, men mellan näsan och överläppens undre kant växte
några hårstrån vilka dragits åt sidorna och enats i spetsar i avsikt att
ge ett elegant utseende åt den otympliga personen, håret som på morgonen
blivit lagt i några elegiska Lamartinelockar hade under
skoltjänstgöringen på förmiddagen återtagit sin naturliga form och stod
åt alla kanter som en kanonviska. Toiletten som skulle förete spridda
drag av artistiskt självsvåld var helt enkelt slarvig och uppslagen på
rocken voro rent av osnygga.

-- God dag, skald, sade Borg; har du några sorger i dag? Du ser så tärd
ut som stug-grisen.

Skalden hälsade däst och elegiskt på Modigh och Struve först såsom
varande tidningsskrivare.

-- Kommer inte din recension snart? Jag har verkligen väntar bra länge!
sade han till Modigh.

-- Jo, jag har den färdig och den är redan lämnad till sättning, vill du
ha korrektur?

[Fotnot 2: Denna passus har begagnats i tjugufemte kapitlet; det ligger
dock närmare till hands, att som här ursprungligen tänkts den lägges i
Borgs mun än i den försupne redaktörens av »Espingen».]

-- Ja tack, det kanske är bäst!

-- Du behöver inte vara rädd för den, inföll Borg. Jag har läst den och
där står både »tårdränkta metrar» och »genialiskt offertorium» som du
begärde.

-- Gör det det?

-- Ja, det gör det verkligen, svarade Modigh.

-- Således är det bäst att vi göra oss i ordning att mottaga din supé,
sade Borg. Nå, har du läst det här? fortfor han och sköt fram Falks
dikter. Vad tycker du om det?

-- Jag har bara tittat i dem! Åhja! Inte så värst dåligt! svarade
skalden med ett medlidsamt löje. Det är ganska talangfullt, men jag kan
inte gilla alla hans anapester.

-- Jag ska rappa honom så att han skall låta bli sådant där en annan
gång, sade Modigh. Hela karlen, att döma efter hans otidigheter i
Rödluvan, förefaller mig vara en humbug!

-- Tycker du det! sade skalden och spetsade sina feta öron. Vet du jag
tror att jag delar din åsikt. Struve du, som känner honom från Rödluvan,
vet väl vad han går för?

-- Jag? sade Struve och flög upp som om han satt sig på en stoppnål! Jag
känner honom högst obetydligt. Det är visserligen en ganska hygglig
karl, men han är allt lite inbilsk; för övrigt ska nybörjare alltid höra
sanningen annars bli de så lätt förstörda!

-- Ja, det är rätt, sade skalden.

-- Du tänker således rappa honom ordentligt? frågade Borg utmanande.

-- Ja, det kan du lita på!

-- Men om du inte har läst boken och inte tänker läsa den, så måste du
åtminstone läsa omslaget! Se där, läs!

Modigh tog emot boken, läste och gjorde en grimas: -- Det är ju Moses[3]
förlag! Fy fan! Och ni tror att jag tänker att ta och berömma den där.
Det får du göra, Struve!

-- Nej, det gör jag visst inte, det är aldrig någon som har berömt mig!

-- Men, invände skalden, man kan ju alltid berömma på ett sådant sätt --
--.

[Fotnot 3: Namnet, som ovan anmärkt, eljes ändrat till Smith.]

-- Nej du, inte när Moses skall läsa det! Han kan nog vår språklära han,
försäkrade Modigh.

-- Se, där kommer en yngling som kan recensera vackert, sade Borg och
visade på unga Levi, som kom framslingrande till bordet! Kom hit, Isaac,
så ska du få recensera en bok, som farbror Moses har givit ut!

-- Skall jag? Jag har ju aldrig skrivit? svarade Levi blygsamt.

-- Nå, vad gör det, någon gång ska bli den första, sade Modigh. Här i
julbrådskan ha våra korrekturläsare fått recensera böcker, så att det
har sjungit om det och en dag fick vi lov att skicka polisreferenten på
en konsert, men det höll på att gå illa, för han råkade av okunnighet
att berömma ett fruntimmer, som hade nekat att sjunga på en middag hos
Moses. Nå, Levi? Är du hågad att debutera?

-- Ja bevars! Jag ska göra mitt bästa!

-- Men, invände skalden, du ska inte glömma att omnämna den typografiska
utstyrseln; det smickrar alltid förläggaren och grämer författaren.

-- Nå, varför ska jag gräma författaren, om jag tycker om vad han har
skrivit, eller om det är bra vad han har skrivit, ty det förstår jag
inte att bedöma -- -- --

Ett högljutt skratt avbröt den barnsliga bekännelsen och saken var
avgjord!

Sid. 294: Tjugufjärde kapitlet har först hetat "Arbetarrörelse", men
rubriken har sedan ändrats till den nuvarande: Om Sverge.

Sid. 325, rad. 21-22: -- intendenten Trälund. Hskr.: Fälund.

Sid. 332, rad 22: Efter meningens slut står i hskr.: "Gå på nu, gossar!"
och därefter som i tryckta texten: Tag ner den där sista pjäsen.

Sid. 336: Tjugusjätte kapitlet har först hetat "Correspondence inédite";
senare har den nuvarande rubriken Brevväxling tillskrivits.

Sid. 341, rad 11: H. B. I hskr. namnet Borg utskrivet.

Sid. 347: Tjugusjunde kapitlet först rubricerat Konvalescens, som
strukits och ersatts med Tillfrisknande.

Sid. 352: Tjuguåttonde kapitlet har först rubricerats Befrielse, så Från
andra sidan, tills den nuvarande titeln Från andra sidan graven
fastställts.

Sid. 360, rad 5: -- artisteriet -- Hskr.: artisteriet och konstdyrkan.

Sid. 361, rad 20: -- om han levat i våra dagar. I hskr. tillagt: och
bott i Talånga.

Sid. 364: Tjugunionde kapitlet först rubricerat Défilé, därpå med
blyerts den nuvarande titeln Revue inskriven.

Sid. 368, rad 8: -- ritarakademien. Hskr.: Målarakademien här och på
resp, ställen.

-- rad 20: -- på Gröna Jägarn. Hskr.: på Nacka.

Sid. 375, rad. 2-3: Farväl alltså för den här gången! Du skall snart
höra av mig igen! Hskr.: Far nu väl och lår mig höra om dig.

Tillsammans med handskriften ligger ett andra korrektur på de sista
sidorna, vari ett postskriptum på Borgs brev är tillagt, som tydligen
inskrivits i första korr. På det bevarade korr. har Strindberg skrivit:
"Önskas tredje korr. för att få se det slutets udd icke blir avbruten
genom felaktig sättning. Sg." (I korr. är slutordet Bosch! skrivet i ett
stycke med det föregående.) Först i tredje korrekturet har slutet alltså
fått sin nuvarande form. I korr. 2 lyder det på följande sätt (under
brevslutet):

P. S. Jag hörde, till min ledsnad, att du genom dryckenskap och
oordentligt leverne kommit att tänka över tillvarons ändamål. På din
något omotiverade fråga: Vad är livet? som du ställer på mig, kan jag
endast svara: Hur skall jag veta det? -- Jag tror icke man kan komma
sanningen närmare.

Att jag, som icke är författare, lånat svaret av Sverges störste och
djupaste skald lär du väl märka, och för att angiva källan citerar jag
passagen ordagrant:

»Vad är politiken? Du svarar: det lär vara statskunskapen. Vad är
statskunskapen? Du dricker din granne till, slår locket igen på stopet
och svarar ingenting därpå.»

Om du icke förstår detta, så skall jag uttrycka mig tydligare på ett
mera känt kulturspråk, till exempel det turkiska, och svara dig som så:

-- Bosch!

                                                       JOHN LANDQUIST.



                              Noteringar:


Sido- och radreferenserna i "Anmärkningarna" är inte alltid korrekt och
verkar hänvisa till en annan tryckning av boken med två sidor mer. Det
kan också förklara, att det finns ett glapp av två sidor mellan slutet
av texten och början av "Anmärkningarna".

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notering. Alla andra korrekturer
är som följande (innan/efter):
   [s. 42]:
   ... Falk kände att här måste tas uti med hårdhandskarna, ...
   ... Falk kände att här måste tas itu med hårdhandskarna, ...

   [s. 117]:
   ... »Fosterlandets helig. intressen. Religion. o. ...
   ... »Fosterlandets helig. intressen. Religion:s o. ...

   [s. 118]:
   ... låtit spåren av sin blyertspenna snöa ner, en herre ...
   ... låtit spånen av sin blyertspenna snöa ner, en herre ...

   [s. 119]:
   ... Rödhuvan anser hövligheten fordra att han upplyser ...
   ... Rödluvan anser hövligheten fordra att han upplyser ...

   [s. 145]:
   ... och vid dess feststämmande tenor håller ...
   ... och vid dess feststämmande toner håller ...

   [s. 188]:
   ... sextio gånger innan det bler en minut, sextio gånger ...
   ... sextio gånger innan det blir en minut, sextio gånger ...

   [s. 247]:
   ... Zinkens dam och humla päron i kväll. ...
   ... Zinkens damm och humla päron i kväll. ...

   [s. 342]:
   ... bliv riktigt färdigt, det vill säga kvinnan kom! ...
   ... blev riktigt färdigt, det vill säga kvinnan kom! ...





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Röda rummet - Skildringar ur artist- och författarlivet" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.