Title: Upplevelser under krigsåren 1914-1918
Author: Thesleff, Wilhelm
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Upplevelser under krigsåren 1914-1918" ***


UPPLEVELSER UNDER KRIGSÅREN 1914-1918

Av

Wilhelm Thesleff



Helsingfors,
Holger Schildts Förlagsaktiebolag,
1919.



I.


Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa några
kilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour i
Sverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1
augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapel
mobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligen
avgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hos
distriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera mig
vid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hans
stab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sina
angelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in till
staden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltid
bortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna på
kontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöll
så gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, han
upptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmans
räkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulle
återvända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordern
avresa.

I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås av
krigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivlig
och ofattlig panik -- bankerna stormades, människorna avyttrade allt,
som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade all
sin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute i
skogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten,
att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den ena
meningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstäderna
skulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållen
befallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme att
brännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna av
Saima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas
-- för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådana
förhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efter
bästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru stor
förvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad och
logiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig med
en anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, det
är lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, du
som reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar...!"

Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagar
med åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappert
skiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, som
var så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller de
sina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse -- snarare
tvärtom.

Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo
-- en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:s
dagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjligheten
av mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela
"butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, vars
huvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen var
naturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ej
ett spår, och först så småningom arriverade en del officerare och
manskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingenting
fanns och all erfarenhet saknades. Jag förordnades till truppens
ekonomieföreståndare, och min uppgift blev under de rådande
förhållandena varken lätt eller angenäm. Till min stora tur räckte
detta arbete dock icke alltför länge, ty knappt hade vi fått
truppen något så när i mönstringsskick, då jag erhöll befallning
att tillträda befattningen som stabschef för den s.k. 59.
lantvärnskavalleri-brigaden, vilken skulle formeras. Som f.d.
kavallerist och generalstabsofficer tilltalades jag naturligtvis mera
av detta uppdrag än av att gräla med judar och apokryfiska leverantörer
om anskaffningen av allt det möjliga och omöjliga en nybildad trupp
erfordrar. Formeringen av brigaden -- 10 skvadroner -- gick raskt
undan. Såsom adjutant hade jag under den första tiden vår landsman,
ryttmästaren Henrik Calonius samt till officerare nästan uteslutande
f.d. gardeskavalleriofficerare. Till mitt stora beklagande måste jag
emellertid snart skiljas från Calonius, som på grund av en ansökan,
vilken han vid krigets utbrott inlämnat, erhöll transport till sitt
gamla regemente -- L.G. Grenadierregemente till häst. Några veckor
efter sin ankomst till regementet fann han sin död på Polens slagfält.
Organisationen av kavalleribrigaden gick raskt undan, och redan en
månad senare hade vi stor mönstring jämte "kejsarparad". Det var sista
gången jag såg tsaren med hela sin lysande svit. Jag minnes ännu med
vilken hänförelse och entusiasm manskapet och officerarne hälsade honom
och hurusom, med undantag av -- tror jag -- blott mig själv,
övertygelsen om en icke alltför avlägsen seger med åtföljande inmarsch
i Berlin hos såväl höga som låga var orubblig. Nu ligger tsaren skändad
och skjuten, den lysande sviten är dödad eller försmäktar i fängelserna
och kommendören samt största delen av våra brigadofficerare blevo tagna
till fånga utan ett gevärsskott av en handfull österbottningar vid
frihetskrigets utbrott i Finland.

Sic transit gloria mundi!

Hela vintern 1914-1915 samt följande sommar förflöt under ivrigt
exercerande samt vakttjänstgöring såväl i Tsarskoje Selo som ute på
lägermötet i Krasnoje. På sensommarn 1915 omformerades brigaden till
tvenne, av vilka den ena flyttades över till Finland och den andra
skulle övertaga kustbevakningen i Estland och Livland. Vår gamla stab
kom till Finland och installerades till en början i Helsingfors, men
flyttades något senare till Tammerfors, varest även staben för den i
Finland förlagda 42. armékåren befann sig. Min vistelse i hemlandet
blev emellertid ej alltför lång. Den hårda regim, som ryssarna efter
krigsutbrottet på nytt införde härstädes, förde med sig politisk
förföljelse, angivelser m.m., allt i den kända bobrikoffska stilen. Att
min person på grund av mina tidigare politiska kontroverser med
Bobrikoff, Seyn et consortes ej länge skulle förskonas var ju klart,
och redan i oktober kommenderades till Tammerfors från Petersburg en
general Hahnenfeld enkom för att närmare undersöka sanningsenligheten
av de såväl gamla som nya gendarmrapporter beträffande mig, vilka
insänts till vederbörande. Resultatet av undersökningen, vilken på äkta
ryskt maner helt och hållet fördes bakom min rygg, gav intet positivt
resultat, men då jag ju i alla fall syntes farlig, beslöts det att jag
under en eller annan förevändning skulle transporteras till fronten.
Snart erhöll jag även en förfrågan, om jag ville inträda i aktiv tjänst
med överföring till generalstaben, och då jag till chefskapets stora
förvåning betackade mig för den stora äran, mötte jag helt enkelt en
befallning att anmäla mig till tjänstgöring i 43. armékårens stab, som
för tillfället låg i Dorpat. Detta mitt avslag beträffande återinträdet
i aktiv tjänst gjorde jag under förevändningen att, då man ej fann mig
tillräckligt pålitlig för att kunna användas vid trupper, förlagda i
Finland, jag väl själv måste anse mig olämplig för en så ansvarsfull
post som en generalstabsofficers. Detta avslag hade jag sedermera att
tacka för mitt liv. Mitt avslag med åtföljande skrivelse förskaffade
mig nämligen chefskapets i P:burg höga missnöje, vilket hade till
följd, att, då under åren 1916-1917 trenne olika gånger anhållan
gjordes från den i Finland förlagda 42. armékårens stab att få mig
hittransporterad, denna anhållan ständigt stötte på motstånd i
huvudstaben i Peterburg. Som känt mördades i Viborg vid revolutionens
utbrott på det mest grymma sätt samtliga till 42. armékårens stab
hörande högre officerare. Säg sedan, att ej en högre försyn leder
människans öden!



II.

Dorpat hör icke blott till Estlands utan även till Rysslands mest
förtjusande småstäder. Full av gamla minnesmärken, verkar denna stad
med sina trånga gränder och slingrande gator historisk vid varje steg
och har ett drag av gammal kultur över sig. Men så hörde ju Dorpat ännu
så sent som under Alexander III:s regering till Rysslands förnämsta
kulturcentra, och ur dess universitet, som tidigare burit en rent tysk
prägel genom sina studentkorporationer, kneipaftnar m.m., hava ju en
hel del av icke blott Rysslands utan även Tysklands vetenskapliga
stormän utgått. Under den förryskningspolitik, som så hänsynslöst
tillämpades under Nikolai II:s tid, förlorade orten sin betydelse såsom
kulturcentrum. De sista resterna av den forna universitetsglansen och
det fria, glada studentlivet, som givit hela staden sin prägel,
bortsopades vid krigets utbrott, men minnesmärken av den svunna tiden
möter en fortfarande vid varje steg.

Efter de relativt fredliga förhållanden, jag dittills varit med om i
Finland, verkade Dorpat vid min ankomst dit i oktober 1915 redan bra
nog krigiskt. Staden full av militär, ljusförbud om kvällarna och
natten, överallt en mängd tyska och österrikiska fångar, vilka användes
till utförande av befästningsarbeten i stadens närhet, förföljelse mot
allt, som någonsin varit eller det allra minsta påminde om tyskt, samt
slutligen matbristen, som nu för första gången mötte en.

Kommendören för 43. armékåren, general Novikoff, en rysk nationalist av
renaste vatten, som dessutom råkat helt i händerna på sin kårkommendant
-- en mycket obskyr personlighet -- utövade genom denne till stadens
förskräckelse ett satrapvälde utan like. Personer, hörande till stadens
mest ansedda borgare, häktades och trakasserades utan någon som helst
anledning och blevo till och med förvisade till Sibirien. Bland andra
blev en mycket känd borgare förvisad till det nyss nämnda landets öde
trakter av den enkla anledningen, att han vid något slags köbildning
hade vågat uttala sitt lilla missnöje över, att en påträngande, otålig
dam ej kunde hålla sig till ordningen. Han kunde ju ej ana att damen i
fråga för tillfället råkade vara kommendantens älskarinna!

Med de i staden internerade krigsfångarna var det allt annat än väl
beställt. Allehanda smittosamma sjukdomar -- i synnerhet en elakartad
tyfus -- härjade våldsamt ibland dem. Till råga på det obeskrivliga
eländet blevo en natt c:a 300 krigsfångar innebrända i en av de för dem
enkom uppförda barackerna -- baracken var av bräder, full med halm samt
försedd med blott en enda liten utgång. Detta blev äntligen
myndigheterna för starkt och en stor undersökning igångsattes, men
enligt ryskt maner slutade den naturligtvis blott med en liten,
relativt oskyldig tjinovniks avsättning eller transport.

I Dorpat hade jag den stora turen att bli inkvarterad i en av stadens
bättre tyska familjer, varest frun i huset till min stora förvåning
visade sig vara norska. Hennes förtjusning över att långt borta från
sitt hemland, som hon på flere år ej kunnat besöka, helt plötsligt bli
i tillfälle att tala sitt modersmål var naturligtvis ej så liten. Tack
vare mitt värdfolk kom jag mycket snabbt in i stadens tyska
högborgerliga och adliga kretsar, och det var helt intressant att följa
med den politiska utveckling, dessa kretsar så gott som inför mina ögon
genomgingo. Från att ha varit icke blott fullt lojala utan till och med
tsarens trognaste undersåtar, vilka med hänförelse dragit ut i kriget,
förvandlades de småningom av den behandling, de fingo utstå, till rent
riksfientliga element, som med otålighet väntade på den stund, då
tyskarna skulle komma för att befria dem från oket.

Mellan ryssarna samt esterna och letterna pågick i stället en allt
starkare courtoisie med åtföljande lösa och tvetydiga löften om
autonomi, jord m.m. Under denna tid formerades de s.k. lettiska
regementena -- 8 till antalet --, vilka sedermera under
bolschevikväldet skulle spela en så stor roll.

Länge skulle min vistelse i Dorpat emellertid ej räcka. Den sista
oktober erhöllo vi helt oväntat befallning att följande dag bryta upp
för att echélons-vis med tåg transporteras till Riga-fronten. Vår
armékår skulle ingå i 12. armén, som under general Gorbatoffskijs befäl
opererade på sagda front. Den 2 november bar det redan i väg för
staben, som till järnvägsstationen följdes av stadens estniska och
lettiska borgare, musik, hurrarop och ovationer. Ett dygn senare
anlände vi till vår destinationsort, stationen Rodenpois samt
"Waldenrode", varest våra trupper till en början skulle stå i
arméreserven på Duna-flodens högra strand, skyddande det, såsom det
sedermera visade sig, så farliga frontavsnittet Yxküll-Dalen.

"Waldenrode", ett mycket elegant och modernt inrett jaktslott, uppfört
av sten i tre våningar med vinterträdgård m.m., befann sig i ett
bedrövligt tillstånd, då vi sent på natten anlände till platsen.
Ägaren, en baron Wolff hade flytt och höll sig undan någonstädes i
Finland, förvaltaren -- en tysk -- var förvisad till Sibirien, stall,
ladugård samt de flesta boningsrummen hade utplundrats, och det hela
var fullt av lettiska flyktingar och kosacker, vilka senare utan vidare
tagit stället i besittning och därstädes till och med placerat sina
kvinnor och barn. Dessutom stötte vi på några yrande, halvdöda
tyfuspatienter. Då alltsammans till på köpet låg försänkt i kolmörker,
kan man nogsamt förstå, vilken vår sinnesstämning var vid ankomsten
till slottet efter den tröttande, långa resan. Den första natten
installerade vi oss alla i broderlig sämja i ett enda rum, men följande
dag vidtog genast en obarmhärtig rensning och putsning. Såväl sjuka som
friska fingo lov att draga vidare, och ett par dagar senare hade vi det
helt gemytligt, till och med delvis komfortabelt -- om man betänker att
vi befunno oss blott 10-15 km bortom fronten. Här på "Waldenrode"
firade jag min första jul ute i fält, långt borta från hemlandet. Dagen
till ära hade artilleriet varit mer än vanligt verksamt, vilket till
och med åstadkom en viss nervositet ute i staberna. Hos oss var det
hela dagen ett löpande av ordonnanser, telefonerna pinglade, telegrafen
knackade oavbrutet, befallningar mottogos och gåvos och det militära
livet, sådant det ter sig i en större stab tätt bakom fronten, sjöd
omkring en. Men trots denna allt annat än om julfrid påminnande
omgivning gingo mina tankar ändå omotståndligt hem till norden, till
julgranen där borta, till alla de kära egna och till alla de tusen
olika minnen, som allt sedan den tidigaste barndomen äro förenade med
denna fest. Huru hoppades jag ej, att denna jul skulle vara den sista,
jag behövde tillbringa på detta sätt!

Livet förflöt på "Waldenrode" mer än enformigt, den ena dagen var lik
den andra, så att tideräkningen ibland kunde vålla en huvudbry. Oaktat
det relativa lugnet vid fronten rådde hos oss städse samma språng och
samma omöjliga nervositet. Ryssarnas kanske största fel -- deras totala
oförmåga att organisera och att underlätta ett arbete -- framträdde i
synnerhet i vår stab, vilken olyckligtvis hade till chef en general,
som visserligen var kolossalt flitig, men samtidigt ofantligt nervös
och utan den minsta aning om något slags organisation eller
arbetsfördelning. Hans mesta tid gick vanligtvis till sökande efter de
papper, han själv förlagt. Till hans andra egenheter hörde bl.a. hans
vansinniga rädsla för tvål och vatten -- jag kommet ihåg huru så gott
som hela staben stod fadder, när vi oombedda på nyårskvällen tillrett
ett varmt bad och celebrerade högtiden med att rätt hårdhänt tvätta av
honom det gångna årets samlade smuts. -- Här på "Waldenrode" gjorde
döden sin första skörd inom vår relativt trånga krets. En ung
stabsryttmästare -- kårkommendörens personliga adjutant -- sköt sig en
kväll under ett plötsligt anfall av sinnesförvirring.

Alltför långvarig skulle min vistelse icke heller här bliva, ty redan i
medlet av januari 1916 erhöll jag en kommendering till Riga, till den
därstädes förlagda 7. Sibiriska armékåren, i vars stab jag skulle
övertaga uppställandet av nya truppenheter och formationer, vilka denna
tid i så stor skala överallt bildades. Denna vår skulle nämligen det
stora angreppet ske, då den ryska ångvälten omotståndligt skulle rulla
i väg mot väster. Med var dag, som den väntade och fruktade förnyade
tyska offensiven uteblev, steg segervissheten, men tillika blev det
allt klarare för såväl hög som låg, att revolutionen stod för dörren
och att den knappast mera kunde undvikas -- frågan gällde blott i
vilken form den komme att söka sig uttryck.

Det vackra "Waldenrode" återsåg jag aldrig mera. Det undgick icke de
kurländska och estländska adelsgodsens tragiska öde. Under revolutionen
brändes och skövlades det vackra jaktslottet av en rasande soldathop,
och blott ruiner utvisa numera platsen, där det stått.



III.


Riga -- "Östersjöns pärla" -- gör med sina moderna, västerländska
stadsdelar, byggnader och härliga, storslagna trädgårdsanläggningar nog
skäl för sitt stolta binamn. Halvcirkelformigt omsluten av de modernare
stadsdelarna ligger den gamla staden tätt tryckt till Duna-flodens
högra strand. Det gamla Riga med sitt virrvarr av smala, krokiga gator
och gränder, uråldriga historiska byggnader och minnesmärken, med anor
ända från Svärdsriddarnas tider, sina tusenåriga domer och kyrkor gör
ett djupt och oförgätligt intryck. Man känner sig helt plötsligt
återförd till tider, då denna stad utgjorde det yttersta bålverket för
germansk kultur i öster, till tiderna för Svärdsriddarordens
glansperiod.

Ett märkvärdigt öde tyckes världskriget ha beskärt Riga. Ehuru staden
låg tätt intill fronten och utgjorde centrum för en hel stor
fästningsrayon, var det likväl ej fiendehand, som skulle åstadkomma
fördärv och förstörelse över orten, utan stadens egna borgare och
landsmän. Först huserade i Riga den ryska byråkratien, som på det mest
hänsynslösa sätt gjorde slut på stadens blomstrande industri i sin
rädsla för, att den möjligen kunde komma fienden till godo. Därefter,
vid uppgivandet av staden, brändes och plundrades den av sina egna
lettiska och ryska trupper, varvid knappt en enda affär i centrum
skonades; vad som ej togs med, kastades helt enkelt ut i gatsmutsen. --
Slutligen följde efter tyskarnas avtåg bolschevikernas grymma
vandalism.

Vid min ankomst till Riga vintern 1916 var det alltså icke egentligen
krigets direkta härjningar, utan mera självförstörelsen, som gjorde sig
märkbar. Överallt tomma hus och kvarter med fastspikade fönster och
dörrar! Samtliga fabriker och hela fabriksstadsdelar stodo öde,
vittnande blott genom sina gigantiska anläggningar om vilket sjudande
arbete en gång pågått i dem -- ensamt "Treugolnik" sysselsatte sina
tolvtusen arbetare. Ruiner sågos ej -- endast invid järnvägsstationen
gapade emot en lämningarna av ett stort fyravånings stenhus, utgörande
offret för det första, men även sista Zeppelin-angreppet mot de stora
broanläggningarna över Duna-floden.

Genom min kommendering till 7. Sib. armékårens stab kom jag tätt inpå
själva kriget, sådant det tedde sig vid fronten. Staben för armékåren
utgjorde tillika fästningsrayonens stab, och det hörde alltså till dess
generalstabsofficerares åligganden att bl.a. inspektera de olika
fronterna ävensom att företaga allehanda taktiska rekognosceringar m.m.
på hela den vidsträckta s.k. Riga-fronten. Medan staden vid tyskarnas
stora framstöt genom Kurland legat fullkomligt försvarslös och i
tankarna redan uppgivits av ryssarna, utgjorde den numera ett mycket
starkt bålverk, som skyddade den yttersta norra ryska flygeln. Ett helt
nät av löpgravar, fästningsverk, taggtrådsstängsel m.m. hade dragits
kring Riga, som därjämte på västra sidan skyddades av stora, svårt
tillgängliga kärr, t.ex. Tirul-kärret. Det var därför icke att undra
över, att det ryska övermilitärkommandot kände sig i fråga om denna ort
fullkomligt tryggt och att utländska agenter och attachéer allt som
oftast inbjödos hit för att personligen övertyga sig om den ryska
frontens orubblighet. Tack vare min språkkunskap blev det vanligen jag,
som under sådana besök fick agera ciceron.

De mest omtyckta utflykterna företogos till den yttersta flanken vid
Kemmern samt längs Duna-flodens vänstra strand till Kekkau. Båda
dessa router bjödo icke blott på en mängd militära sevärdheter
i form av befästningar, ruiner efter sönderskjutna hus, militära
begravningsplatser m.m. utan även den för en attaché eller
korrespondent så nödvändiga nervkittlingen. Den omedelbara närheten av
fiendens yttersta löpgravar samt nödvändigheten att färdas längs vägar,
vilka lågo under fiendens artillerield, var ju något, som kunde giva
material till långa rapporter och korrespondenser, och däri låg ju
huvudsaken. Under en sådan exkursion till positionerna vid Kekkau, som
jag företog tillsammans med den engelska översten Knox, dödades och
sårades ett tiotal soldater i vår omedelbara närhet. Då resterna av de
dödade hopsamlades och bortburos (ungefär som bitarna efter ett slaktat
och styckat djur), utbrast översten helt riktigt "quelle cochonnerie",
men detta hindrade honom ej att höra till dem, som reste fronten runt
för att i "civilisationens" namn upphetsa till fortsatt krig.

Kommendör för den 7. Sib. armékåren var under denna period den kände
bulgarisk-ryska generalen Radko-Dmitrijeff. Under det rysk-turkiska
kriget var han en fader- och moderlös herdepojke, som de ryska
trupperna förde med sig till Ryssland, där han uppfostrades och
utbildades till generalstabsofficer. Såsom sådan återvände han till
sitt hemland, varest han arbetade sig upp till general och
krigsminister, skapade och organiserade den bulgariska armén och förde
denna under befrielsekriget mot Turkiet från seger till seger. Helt
ryskt orienterad som han var, råkade han emellertid mycket snart i
konflikt med sin monark, konung Ferdinand, och då världskriget flammade
upp, bröt han definitivt med sitt land och sin kung och inträdde i rysk
militärtjänst. Under början av kriget avancerade han ända till
armébefälhavare, men efter genombrottet vid Gorlice i Galizien fråntogs
honom armén och han förflyttades till Riga som kommendör för 7. Sib.
kåren. Efter storfurst Nikolajs fall blev han rehabiliterad och erhöll
den i Riga förlagda 12. armén. Under revolutionen försökte han genom
lismande eftergivenhet hålla sig vid makten, men störtades efter
Kerenskijs fall, för att sedermera 1919 bliva arkebuserad eller mördad
av bolschevikerna i Kaukasien.

Under min tjänstetid vid 7. Sib. armékårens stab kom jag naturligtvis
mycket i beröring med Radko-Dmitrijeff, och jag måste tillstå, att
denne general obetingat hörde till Rysslands bästa militärer. Liten och
undersätsig till växten samt därjämte något fetlagd, påminde han icke
litet om Napoleon, som han för resten medvetet eller omedvetet försökte
kopiera. Under hela kriget utvecklade han en energi och ett personligt
mod, som för ryska förhållanden var exceptionellt. Slagen och
fäktningarna, som han ledde, hörde städse till de mest blodiga, ty han
var en gåpåare, för vilken förlusterna ej spelade någon roll.
Uppfostrad som han var på de turkiska slagfälten, kunde han emellertid
ej riktigt fatta det moderna kriget med alla dess tusen tekniska
hjälpmedel, och däri låg hans största svaghet som härförare och skulden
till de motgångar han hade t.ex. på Rigafronten.

Efter det enformiga livet ute på "Waldenrode" kändes livet i Riga helt
uppiggande, ehuru staden före revolutionen ej bjöd på andra nöjen än
ett par dåliga kinematografteatrar och några kaféer, av vilka
isynnerhet Reiners samt kaféet "A.T." voro ända till trängsel besökta
av officerare, som ifrån de yttersta positionerna utpinade, hungriga
och smutsiga kommit in till staden för att slå sig lösa. Efter
solnedgången härskade i Riga fullständigt mörker och himlavalvet
upplystes blott av ett flertal elektriska strålkastare, som vaktade den
sovande staden för zeppelinare. Enligt gängse rykten voro zeppelinare
ideligen på väg att överfalla oss med ett regn av bomber. Det intensiva
mörkret, strålkastarnas ivriga spel, kanondundret från fronten samt de
vid horisonten uppstigande ljusraketerna eller återskenet av någon
större eldsvåda gåvo åt hela staden, i synnerhet under de mörka
höstnätterna, en fantastisk prägel, som framför allt i de gamla
stadsdelarna med deras månghundraåriga kyrkor och minnen gjorde ett
outplånligt intryck. Sämst var det under hela kriget ställt med maten
och framför allt med kommunikationerna. Blott ett enda litet tåg i
dygnet, medförande endast få vagnar, förband Riga med hela norra
fronten. Resan till Petrograd, som förut tagit knappa 12 timmar i
anspråk, fordrade nu 36, och till på köpet måste största delen av dessa
timmar tillbringas på stående fot ute i vagnskorridoren. Fönstren måste
vanligtvis användas såsom dörrar. En sådan resa, låt vara att det
endast var en permissionsresa, gestaltade sig till en fullkomlig pina.
Detta redan vintern 1916, och förhållandena blevo ännu sämre allt
eftersom kriget fortskred -- man kan alltså mycket väl tänka sig
hurudant kommunikationseländet var efter revolutionen samt vid tiden
för Rigas intagning. Medan tyskarna under sin framryckning i Kurland
byggde tusentals km järnväg jämte kolossala anläggningar, av vilka
t.ex. järnvägsbron vid Schavli -- "Hindenburg-bron" -- obetingat är ett
av de största tekniska byggen, som finnas i Europa, lade ryssarna icke
två strån i kors för att förbättra sina kommunikationer, utan tvärtom
till och med förstörde de på sina ställen det lilla, som ännu
fungerade. Det tyska folket skapar och organiserar, det ryska river ned
och förstör; båda äro lika stora mästare, var i sin bransch.

Efter slutfört arbete vid 7. Sib. armékåren överflyttades jag på
vårvintern 1916 tillbaka till staben för 43. armékåren, vilken numera,
då kåren blivit insatt vid fronten, befann sig på ett litet lantställe
"Annenhof" 7 km väster om Riga. Vår armékår hade fått sig tilldelad
fronten Riga-viken -- södra stranden av det stora Tirul-kärret, ett
avsnitt på närmare 30 km Om den ryska fronten var gles och svagt
besatt, var den tyska nog 3 à 4 gånger svagare, men i stället
möjliggjorde järnvägen Mitau--Tukkum med sina förgreningar en snabb
omgruppering av de tyska trupperna, något som på den motsatta sidan
fordrade dagar och veckor. Kärret Tiruls svårtillgänglighet
omöjliggjorde dess effektiva bevakning, på grund varav snart en livlig
"trafik" härstädes uppstod mellan fronterna. Överlöpare, förrymda
fångar och spioner anlitade denna väg med förkärlek, och det förgick
knappt en dag, utan att man hade nöjet förhöra någon bakom fronten
knipen individ, tillhörande något av de ovannämnda slagen. Det var för
resten denna väg, som de bästa och säkraste uppgifterna erhöllos om
fiendens ställningar, omgrupperingar m.m.

Under vårvintern 1916 erhöll jag första gången personlig känning med
våra finländska jägare eller den s.k. 27. jägarbataljonen, vilken jag
väl hemma hört glunkas om, men på vars existens som en homogen
truppenhet jag tidigare icke rätt kunnat tro. En dag erhöll jag
nämligen order att infinna mig vid huvudstaben i Riga för att förhöra
tvenne överlöpare, som utgivit sig för att vara finska sjömän. Samtliga
förhör av överlöpare, spioner m.m. försiggingo i regeln i enrum, och
detta kom mig denna gång väl till pass. Jag blev nu i tillfälle att
leda förhöret i den riktning, jag på grund av frågans ömtåliga natur
ansåg lämpligt, samt att i enlighet därmed behandla det material --
teckning över ställningen vid Misse-floden, namnen på en hel del
medlemmar av bataljonen m.m. -- som de sade sig hava med sig samt så
beredvilligt erbjödo mig. Ynglingarna i fråga, Wickström och Tuominen,
den ena svensk-, den andra finsktalande, uppgåvo sig hava inträtt i
bataljonen för att slippa den fångenskap i Tyskland, i vilken de råkat,
då deras skutor kapades vid krigets utbrott. Den stränga disciplinen
vid bataljonen hade emellertid blivit dem outhärdlig. Efter förhöret
hamnade ynglingarna i Finland, varest gendarmerna togo hand om dem, men
på grund av en del mått och steg, som vidtagits, blev deras vidare
angivare- och provokationsverksamhet genast stävjad. En vecka senare
anlände en tredje finländare till ryssarnas linjer, också han, liksom
de två förstnämnda, simmande över Misse-floden, men denna gång
omhändertogs han genast av gendarmeriet; man hade tydligen ej mera
riktigt förtroende till de av mig verkställda förhören. Av dessa tre
överlöpare sköts en i Finland några månader senare av utskickade från
jägarbataljonen, de två andra deltogo enligt ryktet i frihetskriget på
den röda sidan, bl.a. såsom förare av ett pansartåg. Enligt mig
tillhandakommen uppgift lär det hava lyckats dem att fly till Ryssland.

Ryktet att en finländsk bataljon uppträdde som sluten, homogen trupp
vid fronten vann ej riktigt tilltro bland militärledningen och väckte
mindre uppmärksamhet, än man kunnat tänka sig -- det antogs allmänt att
det blott var en bluff från fiendens sida, i vilken slutkläm även det
av mig uppgjorda förhörsprotokollet utmynnade. Ett par dagar senare kom
det förbud från stora högkvarteret att officiellt tala om en s.k.
finländsk bataljon, och därmed voro den finländska politiken och hetsen
vid fronten för den gången mer eller mindre bragta ur världen.



IV.


Under krigets lopp försökte ryssarna trenne gånger genombryta
tyskarnas front vid Riga. Det första försöket gjordes i mars 1916, men
utfördes då med relativt små styrkor och fick mera formen av ett
rekognosceringsföretag än av en allvarligt planlagd genombrytning. De
bägge andra försöken -- i juli 1916 vid Kekkau samt vinterslaget vid
Aa-floden -- företogos med all möjlig kraft och krävde utomordentliga
offer, utan att likväl det önskade resultatet uppnåddes.

Efter de stora nederlagen i Galizien och Polen 1915 samt den därpå
följande reträtten repade sig emellertid den ryska armén under vinterns
lopp mycket snabbt och stod till våren 1916 starkare och bättre
utrustad än någonsin förut. Då den österrikiska armén vid denna tid var
indragen i en avgörande drabbning genom sin framstöt i Trentino, den
tyska återigen bunden vid Verdun, beslöto sig ryssarna för en ny stor
offensiv, som skulle skänka dem revansch för de lidna nederlagen samt
krossa fienden. Med desto större skäl kunde denna offensiv beslutas,
som ryssarnas övermakt på östfronten utgjorde icke mindre än omkring en
hel miljon bajonetter. Enligt den uppgjorda planen skulle general
Brusiloff i söder börja framstöten mot österrikarna, därefter skulle
general Radko-Dmitrijeff göra ett angrepp i norr på Riga-avsnittet och
sist skulle centern bryta sig fram för att definitivt klyva den
tysk-österrikiska fronten. Det brusiloffska anfallet kröntes
till en början med oväntat stor framgång och inbragte närmare
tvåhundrafemtiotusen fångar samt en relativt stor terrängvinst. De till
Kovel-trakten kastade tyska reserverna gjorde dock snart slut på
framstöten samt skaffade österrikarna andrum. -- På vår front gjordes
ivriga förberedelser allt sedan sommarens början och här koncentrerades
i synnerhet grovt artilleri samt en myckenhet ammunition. Anfallet
skulle ske i riktning mot Kekkau--Baldon för att i händelse av framgång
längs denna väg upprulla hela tyska Duna-fronten. Natten mot den 3 juli
vidtogos de sista förberedelserna. Ända till 70-80 bataljoner jämte ett
mycket starkt artilleri hade koncentrerats i och för huvudstöten, en
hel rysk division skulle demonstrera vid Misse-floden och hela 43.
armékåren skulle på den yttersta norra flygeln avancera mot Tukkum.
Emot detta relativt stora kraftuppbåd kunde tyskarna vid Kekkau ställa
den s.k. 6. reservdivisionen, förstärkt med några landstormsbataljoner
-- inalles väl en 12-15 bataljoner --; vid Misse-floden befann sig
endast 27. jägarbataljonen, som hade att hålla en front på närmare 12
km, och i norr ända till Riga-bukten stodo svaga landstormsregementen.
Några större reserver funnos ej. Det såg hotande ut för tyskarna; i
synnerhet tedde sig den finländska jägarbataljonens ställning mycket
bekymmersam, ty i händelse av framgång för ryssarna vid Kekkau, hade
nog denna bataljons öde, hotad som den var i fronten av en hel
division, varit beseglat. Bataljonen var då -- och dess f.d. medlemmar
äro väl ännu -- föga medvetna om det farliga i sitt dåvarande läge.

Den 3 juli tidigt på morgonen gick det löst. Artilleriförberedelsen
räckte närmare 2 dygn -- ända till 200,000 skott av grov kaliber
avlossades, vilket för ryska förhållanden var någonting ovanligt -- och
det tycktes som om ingenting borde ha blivit övrigt av den tyska
ställningen. Emellertid möttes de ryska stormkolonnerna vid angreppet
av ett starkt, fullkomligt obrutet motstånd. Ryssarnas förluster stego
ideligen, och ehuru general Radko-Dmitrijeff pressade på trupperna till
det yttersta, blev resultatet blott några förstörda löpgravar.

Överbefälet över den ryska XII. armén, under vars högsta ledning det
ryska angreppet skedde, innehades nu av den på nytt i nåder komne
generalen Kuropatkin. Liksom i Mandschuriet gjorde sig även här
från första ögonblicket hans vanliga osäkerhet gällande. Medan
Radko-Dmitrijeff på allt sätt försökte elda upp trupperna och skattade
inga offer för stora för att tilltvinga sig ett genombrott, manade
Kuropatkin till försiktighet och försökte genom tvetydiga stiliseringar
av sina dagorder göra det möjligt för sig att, i händelse han
misslyckades, skjuta skulden på sina underlydande.

Då det under världskriget talats så mycket om tyskarnas grymma
krigföring m.m., kan det äga ett visst intresse att erfara en av
ryssarnas armédagorder från Kekkau-slaget. I förbittringen över
tyskarnas starka motstånd befalldes det, "att samtliga tagna fångar
skola av trupperna användas som vägvisare, vilka böra gå i spetsen för
stormkolonnerna. I fall av olydnad eller förräderi böra de genast
skjutas". Tala sedan om ententens ridderlighet eller om Röda korsets
heliga konventioner!

Efter 4 dagars blodiga angrepp avblåstes striden. Ryssarnas förluster
stego till circa trettiotusen man, varjämte genombrottet misslyckats i
grund; tyskarna behövde icke ens draga den allra minsta del av sina
reserver till den hotade punkten, utan kunde använda dem på den så
starkt hotade södra fronten.

Huvudfelet till såväl den ryska operationens som ententens misslyckande
på västfronten låg enligt general Radko-Dmitrijeffs förmenande i
artilleriförberedelsen, som föregick varje angrepp. Denna
artilleriförberedelse var, då den ju ej gav ett definitivt positivt
resultat, blott en alarmklocka, som utbasunerade stället samt även
tiden för angreppet, och därigenom uppgav man en av de viktigaste
förutsättningarna för att lyckas, nämligen överrumplingen. På grund
härav beslöts det, att den tredje operationen skulle föras helt och
hållet enligt nya principer. Ingen förberedande artillerield, utan ett
nattligt angrepp med i största hemlighet koncentrerade trupper,
först därefter -- sedan genombrottet lyckats -- skulle starka
artilleriformationer samt reserver kastas in uti breschen. Enligt detta
program inleddes och fördes det blodigaste av alla slag, som utkämpats
på den norra ryska fronten, nämligen det s.k. Aa-slaget. Gynnade av
stark köld och yrväder lyckades ryssarna på den ryska julkvällen 1916
bryta sig in i tyskarnas linjer sydväst om den lilla staden Schlock.
Den därstädes förlagda tyska 4. Posnanska landstormsbataljonen blev
fullständigt uppriven och tillintetgjord, och de i spetsen för det
ryska angreppet gående lettiska regementena trängde i ett nu ända till
floden Aa eller till tyskarnas sista försvarslinje. Tyskarnas ställning
var kritisk, och om framför allt de ryska trupperna, som norrifrån
skulle taga fienden i flanken, gjort sin plikt, hade väl genombrottet
lyckats samt målet Mitau uppnåtts. Men bland ryssarna förmärktes redan
nu början till den demoralisation, som skulle bringa hela deras en gång
så stolta rike till fullständigt förfall. Trupperna lydde delvis icke
order och nekade att gå till angrepp, och staberna samt ledarna visade
en oförmåga, som icke ens jag hade tilltrott dem. Min egen kårchef,
general Novikoff, som under bataljerna i Polen till och med lyckats
komma sig till ett Georgskors, förlorade under slagets gång fullkomligt
huvudet. Intressant var att iakttaga, huru han under de mest kritiska
ögonblicken icke tänkte så mycket på slagets gång som på att han
framför allt icke skulle göra något, som kunde framkalla det höga
chefskapets missnöje, kanske med avsked som följd. Varje telegram, som
anlände till oss, mottog han med utropet: "Från vem? Har jag fått
avsked!?" Att någonting effektivt under sådana omständigheter kunde fås
till stånd var ju uteslutet. På grund av den allmänna obeslutsamheten
och villervallan fingo tyskarna andrum, kastade i striden några mindre
reserver, bland vilka i synnerhet ett kompani L.G. reservjägarne vid
Mangel gjorde underverk, och lyckades icke blott hejda anfallet utan
även återtaga en stor del av den förlorade terrängen. Ett par veckor
senare angrepo tyskarna i sin tur, och striden flammade upp på samma
valplats med ny förbittring. På grund av den stora kölden -- närmare
25° R. -- blev striden mycket svår och förbunden med en kolossal
manspillan, i synnerhet på den ryska sidan, ty tyskarna besköto oss
under tvenne dygn med den mest infernaliska artillerield samt giftiga
gaser. Slutresultatet av det hela blev ungefär plus minus noll.
Ryssarna togo en mindre position, det s.k. kulsprutsberget, med ett
30-tal kanoner och ett 1,000-tal fångar, men förlorade i stället i
fångar över 5,000 samt i döda och sårade c:a 60,000. De tagna troféerna
förevisades av ryssarna i Riga, varest de utställdes framför den ryska
katedralen, men -- o ve! -- bland de tagna kanonerna var ej en enda
riktigt tysk, utan alla gamla ryska, som ifrån Kovno släpats hit ut och
nu av tyskarna övergivits. Följande dag kom det även befallning att
troféerna genast skulle bortskaffas. Uti "Aa-slaget" deltog på den
tyska sidan vår finländska jägarbataljon, men på grund av förhållandena
kom densamma ej att på ett mera aktivt sätt ingripa. Detta blodiga
slag, som med största förbittring fördes ända in till de sista
reserverna och under vilket bl.a. letternas förluster stego till
närmare 80 %, var ryssarnas sista försök att genombryta järnringen i
norr. Efter detta följde snart revolutionen, den allmänna upplösningen
och sist Rigas intagning med en förlust för tyskarna av blott ett
80-tal sårade och döda.

Att den tyska arméns stora motståndskraft såväl i väster som i öster ej
berodde på att, som general Radko-Dmitrijeff påstod, de ryska
artilleriförberedelserna före angreppen antingen varit för långa eller
för svaga, kan följande betecknande lilla episod från "Aa-slaget" i sin
mån bevisa. Tack vare överrumplingen lyckades det ryssarna att i början
av slaget bemäktiga sig ett relativt stort antal fångar. Under förhöret
med dessa i kårstaben kom jag bl.a. att träffa på en soldat från
Ost-Preussen, vilken, då jag uttalade min förmodan att det nu komme att
gå illa för tyskarna på grund av den 5-6-dubbla övermakt, de på denna
front hade emot sig, helt lugnt replikerade: "Förlåt att jag säger Eder
min mening öppet. Vi tyskar räkna att, om vi på östfronten äro en mot
tio, så är det relativt jämnt; äro ryssarna flera, ja, då kan det ju
bli något knepigare." En armé, hos vilken självsäkerheten är så stor,
kan ej besegras, utan måste, så länge blott denna tro på folkets styrka
upprätthålles, kunna framgångsrikt trotsa en hel värld av fiender.



V.


Under året 1915 och i synnerhet de följande åren gjorde sig
överallt inom den ryska armén en stor officersbrist gällande. Till
avhjälpande av denna tillgrep man det enkla medlet att vid de gamla
officersskolorna inrätta korta kurser, som på några månader skulle
"färdigbaka" det nödiga behovet. Emellertid visade det sig rätt snart
att dessa "krigsfänrikar" ytterst sällan på den korta utbildningstiden
kunnat inhämta ens de allra elementäraste fackkunskaper, och, för att i
åtminstone någon mån komplettera dessa, inrättades vid de olika
fronterna under vintern 1916 officersrepetitionskurser, till vilka
"fänrikarna" i tur och ordning under vinterns lopp skulle kommenderas.
Även hos oss på Riga-fronten i den f.d. mondäna badorten Majorenhof
uppsattes en sådan skola, och jag fick i uppdrag att där föreläsa i
taktik. Kurserna öppnades och invegos enligt rysk sed med pomp och ståt
och hänförelsen var stor, för att naturligtvis, som det alltid
gått i det landet, snart svalna av samt småningom dö bort. Från
invigningsfesten, som bevistades av general Radko-Dmitrijeff samt hela
det höga chefskapet, minnes jag bl.a. det officiella invigningstalet,
som hölls av arméprästen -- detta tal var nämligen utomordentligt
betecknande för de åsikter, som härskade och inpräntades under
världskriget i alla rättrogna ryssar. "Detta stora världskrig, uti
vilket vårt land nu är indraget, är, mina herrar, ej blott ett stort
fosterländskt krig, ett sådant, som våra förfäder förde år 1812 emot
inkräktaren och usurpatorn Napoleon, utan i ännu högre grad ett heligt
krig. Gud har ställt Ryssland i spetsen för de nationer, vilkas heliga
mission det blivit att på nytt rädda den mänskliga kulturen samt Europa
och den sanna kristendomen från barbarerna."

Talet väckte naturligtvis ett nytt utbrott av nationell hänförelse
bland den församlade officerskåren, men runt omkring talade de
plundrade och skövlade villorna, på vilkas väggar man med
människoexkrement ritat kejsar Wilhelms porträtt och uti vilka
kommoderna och bordslådorna fått tjänstgöra som W.C., sitt stumma, men
tydliga språk. Allt detta skedde till på köpet i eget, av fiendehand
ännu icke berört land. Samma förödelse, som övergått Majorenhof, hade
för övrigt utsträckts över hela den vackra Rigastranden. Fullkomligt
skövlad och förstörd låg den lilla vackra och för sina svavelkällor
bekanta badorten Kemmern. Den hade visserligen några timmar varit
besatt av fienden, men själva förstörelsen träffade den likväl först
vid kosackernas samt i synnerhet de s.k. "partisanernas" ankomst och
inkvartering. Ingenting skonades -- till hästkrubbor användes
marmorbadkar, det stora kurhuset apterades till stall o.s.v.
Inredningen, ja till och med golv och väggar i samtliga villors
bottenvåningar brändes så småningom upp. En härlig hundraårig skog
omgiver hela orten, men ryssarna voro för lata att taga de nödiga
stegen för att därifrån hämta bränsle -- de föredrogo att helt enkelt
hugga bräderna bort från närmaste vägg eller att elda med husets
möbler. Det var en originell syn att se denna ort år 1917 -- det året
tillbragte jag en tid därstädes som t.f. stabschef för 109. divisionen.
Då bottenvåningarna voro renskrapade och uppbrända, stodo villorna som
på styltor, och det var med knapp nöd man lyckades skaffa sig ett något
så när beboeligt litet kyffe med de nödvändigaste möblerna. Dessutom
befann sig orten under artillerield från strandsidan, varest tyskarna
uppställt ett par långskjutande kanoner, ur vilka de systematiskt vid
middagstiden serverade oss 20 à 25 grova skott. Jag kan ej påstå att
denna "dessert", som vanligtvis applicerades i ens allra närmaste
omgivning, hörde till de smakligaste eller bidrog till höjandet av
stämningen och aptiten vid middagen, Men människan vänjer sig ju vid
allt och snart gåvo "smällarna" blott nya impulser åt skämtarna vid
bordet -- man skar vitsar över följderna av t.ex. en granats plötsliga
inslag i soppskålen, över grannens blekhet eller hastigt påkommande
aptitlöshet, illamående eller annat dylikt.



VI.


Den stora ryska marsrevolutionen, som i det inre av Ryssland och även i
Finland utmynnade i excesser, massmord på officerare m.m, avlöpte hos
oss vid Riga-fronten relativt lugnt. Efter det vi under 3 dagar varit
fullkomligt utan alla nyheter -- rykten voro blott i omlopp om en
utbruten större strejk i Petersburg -- erhöll järnvägspersonalen vid
samtliga stationer helt oväntat ett telegram, i vilket järnvägsmännen
av en viss Bublikoff, som utgav sig för den nya regeringens
kommunikationsminister, uppmanades att kvarstå på sina poster. Vilken
uppståndelse detta telegram åstadkom, kan man lätt tänka sig, men snart
följdes detsamma av en hel mängd andra, som bättre klargjorde
situationen. Såsom överallt i landet höjdes här vid Riga ingen röst
eller hand till tronens försvar, och glädjen över den förändrade
situationen var allmän. Det höga chefskapet och de bildade idealiserade
sitt folk och sågo i denna relativt oblodiga revolution någonting
stort, vackert och till och med enastående i historien, något som
skulle frigöra Rysslands stora andliga och materiella krafter samt föra
det till en snabb och glänsande seger. Soldatesken åter fröjdade sig åt
att slippa disciplinen, att kunna ge fritt lopp åt alla sina lidelser
samt att snart få komma hem, ty nu skulle och måste det ju bli fred.
Enligt mitt förmenande var det just i denna kolossala trötthet på
kriget och ej i något annat som huvudorsaken till revolutionens snabba
seger låg -- och hade herrar Kerenskij et consortes uppfattat detta,
vore Ryssland i detta ögonblick helt visst starkare än någonsin förut.
-- Revolutionen förde naturligtvis med sig förändrade förhållanden även
för staden Riga. Det förhatliga mörkret försvann, teatrarna öppnades,
kaféer och cabareter uppstodo överallt i staden, musiken fick ånyo
ljuda på restaurangerna, dagarna igenom tågade processioner längs
gatorna, hållande meetings här och där, och slutligen arrangerades
folkdanser med illumination och fyrverkeri ute i alla stadens
folkparker. Att kriget ännu pågick, att fienden befann sig på knappa 20
kms avstånd glömdes fullständigt, och ryktet visste till och med
förmäla att själva fronten på sina ställen totalt blottats, i det
soldatesken, föredragande en s.k. gulanje framför livet i löpgraven,
helt enkelt begivit sig i väg till festen i fråga. Det höga chefskapet
förlorade delvis fattningen, delvis försökte det att genom en ända till
inställsamhet gående eftergivenhet vinna soldaternas gunst. Bl.a.
kommer jag ihåg hurusom general Radko-Dmitrijeff, vilken efter
"Aa-slaget" i januari låtit arkebusera ett femtiotal soldater, som
vägrat att gå till storms, officiellt tillät att liken nu ett par
månader senare grävdes upp för att under militära hedersbetygelser på
nytt bisättas. Därvid framhöll han de arkebuserade såsom hjältar, de
där offrat sitt liv för revolutionen och folket. Onda tungor påstodo
till och med att generalen setts tåga i likprocessionen med en stor röd
flagga i handen.

Det fanns i Riga likväl även kretsar, i vilka nyheten om tsarens fall
väckte icke blott bekymmer utan rent av sorg, och det var bland
balterna. Ehuru tsaren personligen kanske då mera ej var så populär
bland dem, var likväl den monarkiska principen så starkt rotfäst, att
jag t.ex. vid några tillfällen blev vittne till hurusom gamla herrar
och damer snyftade och gräto, då kejsarporträtten togos ned från väggen
för att gömmas eller förstöras. Därtill kom naturligtvis skräcken och
rädslan för de revolutionära letterna, som år 1905-06 brände, skövlade
och mördade allt tyskt inom landet.

Ifrån att revolutionen i Riga liksom överallt vid fronten hade avlupit
så gott som utan svårare excesser, började emellertid den allmänna
disciplinlösheten och till och med en sorts bolschevism hos trupperna
att göra sig allt mera gällande ju längre tiden led. I spetsen för de
bolschevistiska tendenserna gingo de lettiska regementena samt 109.
infanteridivisionen, vilka trupper väl voro de allra första av
Rysslands fronttrupper, som öppet övergingo till idén om den av Lenin i
Petersburg förfäktade "proletariatets diktatur". Under vårens och
sommarens lopp anlände till fronten både engelsmän och fransmän, vilka
utsänts av ententen för att uppelda den omorganiserade ryska
revolutionsarmén till förnyad strid för frihet, jämlikhet och
broderskap. Slutligen kom själva Kerenskij, den ryska marsrevolutionens
ledare och gunstling, men trots stora löften uppnåddes på den norra
fronten intet. Armén gick här långsamt men säkert mot förfall och
upplösning.

I början av sommaren insjuknade jag häftigt i en gammal åkomma, för
vilken jag redan tidigare just före krigets utbrott sökt bot vid Porla
badort i Sverige, och måste intagas på officerslasarettet i Riga, vilket
lasarett upprättats och underhölls av balterna. På detta lasarett kom
jag snart i intim beröring med stadens tyska läkare samt dess tyska
aristokrati och fick personligen övertyga mig om med vilken stor
otålighet "befriarna" voro efterlängtade, hurusom hatet emellan
"baronerna" och letterna var outsläckligt samt hurusom så gott som hela
den bildade klassen i en inkorporering eller, i sämsta fall, i någon
sorts personalunion med Tyskland såg Kurlands och Livlands enda möjliga
framtid.

Under juli och augusti månader började bland stadens befolkning och i
synnerhet bland dess judiska element allt oftare höras rykten om en
förestående tysk frammarsch på den norra fronten med en därmed följande
intagning av Riga. Det ryska armébefälet satte till en början tilltro
till dessa rykten och vidtog därför en del försiktighetsmått; fronten
vid Kemmern förkortades, nya etapplinjer upprättades för att underlätta
ett eventuellt återtåg m.m. Emellertid förflöto dagar och veckor utan
att någonting hördes av, och då någon omgruppering hos tyskarna ej
kunde förmärkas, antogs det allmänt, att detta rykte var likt alla de
andra, som tidtals av fienden utspredos för att hålla nervositen hos
den andra parten vid liv. Huru lugn och ovetande man var bevisas bäst
av följande lilla episod: den 1 september g.st. hade jag på lasarettet
besök av en kamrat från kårstaben, vilken bl.a. hade omsorgen om
stabens underrättelseavdelning. På min fråga om någonting nytt avhörts,
meddelade han att allt var lugnt och stilla. "Ja, det är sant, i dag
hade vi en överlöpare -- en soldat från Elsass -- som påstod att
tyskarna i natt tänka slå broar vid Yxküll över Duna-floden samt taga
Riga, men det är ju ej första gången man får höra sådana historier.
Värdet av dem känner du ju." Men denna gång skulle överlöparens
historier likväl besanna sig. Efter en häftig artilleriförberedelse,
vid vilken tyskarna första gången använde en ny sorts gas, som
sönderfrätte gasmasker och kanonrören (samma gas användes av dem något
senare på italienska fronten vid det stora genombrottet därstädes),
rensades inom några timmar den motsatta stranden vid Yxküll och
ryssarnas artilleripositioner vid Kekkau. Klockan 4 på morgonen den 2
september slogos broarna över floden, och några ögonblick senare satte
sig den 3. tyska gardesdivisionen i besittning av Dunas högra strand
ett tiotal km söder om staden Riga. Då vi på lasarettet den 3 på
morgonen utan någon aning om det passerade vaknade, var Rigas öde redan
avgjort. Försöken att återtaga den förlorade positionen misslyckades
och det återstod för armébefälet blott att giva order om omedelbart
återtåg, ifall det ej ville riskera att få sin reträtt avskuren. Den 2
och 3, medan striderna om etapplinjerna pågingo, skedde utrymningen av
Riga-fronten. Tack vare tyskarnas relativt svaga påtryckning försiggick
evakueringen till en början i god ordning, ehuru Riga dessa dagar
direkt besköts från Yxküll-sidan av tyskarnas långskjutande kanoner.
Inalles avlossades mot staden inemot 50 grova skott, av vilka -- bl.a.
-- ett träffade en kinematografteater och ett slog genom grannhuset
till vårt lasarett. Av stadens invånare sårades och dödades sammanlagt
omkring 200 personer. Någon regelrätt evakuering av staden kunde
naturligtvis ej komma i fråga; sålunda blev t.ex. vårt lasarett helt
och hållet lämnat åt sitt öde. De som till fots eller häst sökte sig ut
ur staden råkade emellertid i tyskarnas händer, ty redan på morgonen
den 3 voro både järnvägen och landsvägen Wenden--Petersburg avskurna.
Den 3 på morgonen, då arriergardena började draga genom staden, vidtogo
såväl trupperna som pöbeln med ett allmänt plundrande. Överallt såg man
av ryssarna anstiftade eldsvådor -- sålunda kunde jag från mitt fönster
samtidigt räkna 24 större brasor. Samtliga butiker och bottenvåningar i
hela staden skövlades och luften genljöd av starka explosioner,
artilleri-, kulspruts- och gevärseld.

Detta trevliga spektakel räckte till inemot kl. 4 på e.m. Då inträdde
plötsligt dödstystnad. Men några minuter senare bröt ett jubelskri
löst: "De ha kommit!" Från källare och andra gömslen strömmade folk
fram, välkomnande de från alla sidor samtidigt helt lugnt inkommande
tyska trupperna med blommor, mat, glada hälsningar, ja, till och med
kyssar. Ordningen upprättades i ett ögonblick, och det var ett verkligt
nöje att bevittna med vilken disciplin och färdighet tyskarna besatte
Riga. Redan följande dag spelade militära musikorkestrar överallt i
stadens parker, och vitklädda flickor och damer kurtiserade efter bästa
förmåga de blomsterprydda krigarna. På en dag återtog Riga sitt
fredliga utseende, och man glömde nästan bort att det egentligen ej var
de egna utan fienden som nu tagit hand om samhället och att fronten
blott förskjutits några tiotal km österut.

Rigas intagning lämnar det bästa beviset på skillnaden mellan en
välorganiserad, väldisciplinerad och utmärkt armé och en mer eller
mindre milisartad sådan -- vilket ju den ryska då redan var. Ehuru
ryssarna några veckor tidigare, uppeldade av patriotiska tal,
högtidligt svurit på att, fastän de själva ogärna ginge till anfall,
dock försvara sina positioner och sitt land till sista blodsdroppen,
kostade Rigas intagning tyskarna blott circa 80 man i döda och sårade,
medan ryssarnas förluster räknades i tiotal tusen. -- Ett memento för
dem som i skyddskårer och allmän milis se sitt lands självständighet
gentemot en yttre fiende tillfyllest tryggad!

Den 6 september anlände till Riga kejsar Wilhelm och avhöll där stor
kejsarparad. Vid paraden närvoro bl.a. överbefälhavaren för den tyska
norra fronten, prins Leopold av Bayern, dagens hjälte general Huitier,
vilken lett operationerna, m.fl. Med anledning av besöket skänkte
kejsaren 100,000 Rmk åt stadens fattiga.

Några dagar efter Rigas intagning överflyttades jag jämte de övriga
officerarna från vårt sjukhus till ett tyskt fältlasarett, varifrån vi
så småningom efter tillfrisknandet skulle sändas till Tyskland.
Emellertid anlände från det stora högkvarteret, vilket beträffande
Östersjöprovinserna och balterna beslutat sig för en politik, som
åsyftade dessas vinnande för den tyska saken, befallning om att
samtliga balter skulle på hedersord befrias från fångenskapen, och
efter några dagars extra väntan samt förfrågningar inneslöts även min
värda person i denna grupp. I stället för ett fruktat fångläger skulle
nu det återuppståndna Riga bli min vistelseort och det dagliga brödet
mitt enda bekymmer. På tal om musiken, som tyskarna dagligen serverade
befolkningen i Riga, yttrade sig en tysk soldat en dag mycket
betecknande: "Den myckna musiken tjänar till att överrösta magens
kurrande." Och väl var det, ty med provianteringen stod det allt annat
än väl till. De små förråd, som ännu funnos under den ryska tiden,
blevo vid stadens evakuering plundrade och uppbrända, och tyskarnas
proviant räckte knappt ens åt dem själva. Huru befolkningen ändå kunde
reda sig och slå sig ut, är för mig en gåta, vilken emellertid
sannolikt hade sin lösning blott i tyskarnas stora organisationsförmåga
och i den stora massan judiska affärsmän, som trots alla ryska
utvisningsorder allt fortfarande fanns i staden.

För juden har ju i Ryssland redan under normala tider det omöjliga
varit möjligt, så mycket mera då i krigs- och revolutionstider.



VII.


Den 10 oktober erhöll jag helt oväntat kallelse att ofördröjligen
infinna mig hos 8. arméns överkommando i Riga. Där blev jag till min
stora förvåning underrättad om att jag med följande tåg skulle
expedieras till Berlin på order av generalstaben därstädes. Tidigt
följande morgon bar det i väg. Jag åtföljdes av en tysk underofficer,
som hade till uppgift att bevaka mig, men att tillika spela rollen av
den älskvärda värden, ty under färden bjöds jag på tyska statens
bekostnad på ypperlig kost i tågets restaurationsvagn. Resan gick längs
den nya banan Riga--Mitau--Schavli--Königsberg--Berlin, som tyskarna
byggt under kriget och som väl i framtiden kommer att bli en del av den
huvudtrafikled, som skall förbinda såväl Petersburg som Finland via
Reval med Berlin. Resan Riga--Berlin tog jämnt 26 timmar i anspråk, men
denna resetid kommer väl att under normala förhållanden betydligt kunna
förkortas. Tidigt på morgonen den 12 anlände vi till Berlin, där jag
emottogs av en ung löjtnant Dettman, densamme som sedermera arbetade
hos oss i Helsingfors vid den därvarande tyska kommendanturen. Förd av
honom till Schmidts hotell invid bangården, blev jag, sedan jag på
anfordran givit mitt hedersord på att ej försöka rymma, överlämnad åt
mig själv och mina meditationer, vilka naturligtvis hela tiden kretsade
kring det gåtfulla ändamålet med denna mystiska resa. Ända hittills
hade jag nämligen på mina försiktigt framkastade frågor ej erhållit
något annat besked, än att ordern kort och gott lydde, att jag skulle
ledsagas till Berlin. Länge skulle min nyfikenhet emellertid ej ställas
på prov, ty några timmar senare avhämtades jag på nytt av löjtnant
Dettman, som nu förde mig till ett av de många hus vid Wilhelmstrasse,
vilka apterats för utrikesministeriets räkning och för den i närmaste
kontakt med detta ministerium arbetande "Section Politique" vid stora
generalstaben. Här infördes jag till en liten, fetlagd, mycket
förekommande och älskvärd herre, som efter en hel del introducerande
fraser äntligen rodde ut med vad saken gällde. Jo, han önskade veta
ingenting mer eller mindre än min ställning till ett väckt förslag om
att jag skulle övertaga ledningen av den finländska jägarbataljonen,
som på grund av särskilda omständigheter befann sig i fullkomligt
upplösningstillstånd. Dessutom skulle på min lott komma att övertaga
och fortsätta det arbete, vår i Stockholm varande aktivistiska,
militära organisation handhaft, vilket arbete, till följd av att den
tyska generalstaben av flere skäl icke mera ansåg sig kunna samarbeta
med organisationen i fråga, ej mera tycktes avancera.

Min interlokutör var den sedermera även hos oss i Finland kände
"direktören" Steinwachs, en politisk konspiratör av första rangen och
en av huvudfigurerna uti den på sin tid så kända "Agadir-affären". För
tillfället sysslade han speciellt med den "finländska frågan" och
inlade stora förtjänster i tillkomsten och ordnandet av den tyska
hjälpen speciellt vad vapenleveranserna beträffar.

Principiellt godkännande direktör Steinwachs' förslag, ville jag
likväl, innan jag skred till arbetet, på grund av att jag på så lång
tid ej haft någon kontakt med hemlandet, få upplysning om en hel del
närmare detaljer samt tillika visshet om att militärkommittén i Finland
skulle godkänna mig som sitt ombud i Tyskland. Ett annat huvudvillkor
var, att Tyskland verkligen med allvar skulle åtaga sig vår sak och att
det hela ej komme att avlöpa ungefär som t.ex. det irländska äventyret.

Följande dag sammanfördes jag med chefen för "Section Politique",
kapten v. Hülsen, med vilken frågan på nytt utförligt debatterades och
för vilken jag ånyo utlade mina villkor, i synnerhet det sistnämnda.
Min förvåning var stor, då jag erfor, på huru lös grund vårt företag i
Tyskland tills vidare var byggt. Hela jägarbataljonens öde
hängde verkligen på ett hår, ty det existerade egentligen inga
överenskommelser eller bindande löften från tysk sida beträffande
bataljonen och tillvaratagandet av vårt lands intressen vid ett
eventuellt fredsslut. Sådana löften hade dock bort kunna vinnas som
vederlag för de betydande tjänster jägarna, i synnerhet under sina
kommenderingar till Finland och Ryssland, gjort Tyskland.

Av kapten v. Hülsens ord kunde jag draga slutsatsen, att den militära
kommittén i Stockholm ofta arbetade för sig utan någon kontakt med
härledningen i Tyskland och t.ex. gav viktiga order till Finland, utan
att den tyska generalstaben på något sätt godkänt desamma. Sålunda hade
bl.a. militärkommittén i Finland på hösten 1917 helt plötsligt och
oväntat från Stockholm erhållit besked om att våra jägare den 9
september skulle landstiga i Finland, för att börja befrielsekriget mot
Ryssland, som ju vid denna tid ännu hade c:a 100,000 man väl
organiserade och relativt väl disciplinerade trupper i landet --
frånsett hela den stora garnisonen i Petersburg, vilken ju med lätthet
hade kunnat dirigeras till Finland. För att höja modet här hemma
meddelades det tillika, att en större tysk truppstyrka genast därpå
skulle följa efter till Finland. Men icke nog härmed. Även bataljonen
gjordes klar till avresa, och hade ej excellensen Ludendorff, för
vilken den s.k. finländska planen förelades, genast förkastat densamma,
såsom varande vanvettig och för vårt land ödesdiger, och tillika
kategoriskt förbjudit avsändandet av bataljonen, hade vårt land och
jägarna genom detta äventyr kastats i olyckor med de mest vittgående
följder. Ty någon tysk dessant i Finland var och kunde det vid denna
tidpunkt på allvar ej ens ha varit tal om. Dessa m.fl. liknande
detaljer gjorde, att jag lät min tvehågsenhet fara, ty huvudfelet till
allehanda missförstånd låg väl däri, att all korrespondens gick genom
mellanhänder. Skulle någonting av värde kunna uppnås, måste det
förberedande arbetet utföras i Berlin i direkt kontakt samt i full
överensstämmelse med arbetet i tyska generalstaben och högkvarteret.
Att icke blott den tyska generalstaben utan även militärkommittén i
Finland kommit till samma åsikt, såg jag därav att, som jag någon tid
senare erfor, denna sistnämnda hade fäst tyskarnas uppmärksamhet på
mig, såsom varande en lämplig person, med vilken den tyska
generalstaben kunde samarbeta och som den vid behov kunde använda.

Efter att ha blivit introducerad vid generalstabens "Section Politique"
och av densamma till och med välvilligt uppmärksammats med inbjudning
till tvenne splendida middagar på Hotel Adlon och Hotel Esplanade,
intog jag säte och stämma i sagda sektion som representant för det
blivande "självständiga Finland". För att befria mig från allt onödigt
skvaller och alla misstankar -- ty även i Berlin härskade bland
allmänheten en viss spionskräck -- omdöptes jag officiellt till
herr W. Thalen från Riga, under vilket namn jag vistades i Berlin
de första månaderna, ända tills förhållandena genom Finlands
självständighetsförklaring omsider tilläto mig att öppet uppträda under
mitt riktiga namn och med mig tillkommande militärrang.

Vid min ankomst till Berlin frapperades jag av att finna förhållandena
där så litet förändrade mot förr. Hade ej det överallt härskande
kortsystemet samt frånvaron av automobiler, hyrkuskar och kokotter
gjort sig gällande, hade man knappast märkt att kriget allt fortfarande
rasade med om möjligt ännu större intensitet än tidigare. Händelserna
vid fronten togos med det största lugn och av någon egentlig hätskhet
gentemot fienden, en sådan som man kunde märka t.ex. i Ryssland,
skönjdes ej ett spår, måhända snarare motsatsen vad Ryssland och
Frankrike beträffar.

Med mitt egentliga arbete kunde jag på mera energiskt sätt vidtaga
först efter det en del av den i Stockholm startade "finska
delegationens" medlemmar på uppmaning av tyska regeringen i och för
mera definitiva underhandlingar anlänt till Berlin. 1 medlet av
november samlades på Hotel Furstenhof senator E. Hjelt, professor
R. Erich, baron A. v. Bonsdorff, direktör S. Sario, ryttmästaren
M. Gripenberg, doktor H. Gummerus och jag, och därvid beslöts att
överflytta delegationens huvudarbete från Stockholm till Berlin och att
i Stockholm bibehålla blott ett litet filialkontor, som under mag.
K. Donners ledning skulle ombesörja förbindelsen med hemlandet.
Ledningen och skötseln av jägarbataljonens angelägenheter överlämnades
åt mig samt ryttmästaren Gripenberg, vilka tillika ägde bevaka
bataljonens intressen vid tyska generalstaben. Dessutom erhöll jag
uppdraget att såsom representant för militärkommittén i Finland söka
anskaffa vapen, ammunition m.m. och att utarbeta en aktionsplan, som
skulle stå i konformitet med tyskarnas egna planer och det allmänna
militära läget.

För att handhava den politiska agitationen i Tyskland hade tidigare
under direktör Sarios sällsynt energiska och målmedvetna ledning
grundats "Das Finländische Bureau", vilken utgjorde det första lilla
fröet till vår blivande ambassad i Tyskland. Byrån i fråga inrymdes i
en liten källarvåning på tre rum vid Nürnberger Strasse, men blev det
oaktat ett gemytligt samlingsställe, till vilket samtliga i Berlin då
vistande finländare städse plägade söka sig för att träffa landsmän och
för att erfara de färskaste nyheterna från hemlandet. Då direktör Sario
i början av december 1917 reste till Sverige och sedermera därifrån
över till Finland, övertogs hela byrån av mig, varigenom även vår nya
militära avdelning kom att koncentreras därstädes. Arbetet på byrån var
hela tiden, oaktat de minimala resurser som stodo till dess förfogande,
mycket intensivt. Tidningarna uppvaktades och informerades angående
förhållandena hos oss, en hel del broschyrer författades, utgåvos samt
distribuerades bland centralmakternas ledande statsmän och politici,
politiska och geografiska föredrag arrangerades, ja till och med s.k.
finländska aftnar med rikhaltigt program och dans fingos till
stånd. Vid jägarbataljonen i Libau anordnades nya officers- och
undervisningskurser, s.k. sprängkommandon inövades och hela arbetet
därstädes inriktades på en direkt förberedelse till det, som skulle
förestå jägarna efter deras hemkomst. Genom detta ingöts även nytt mod
och hopp i bataljonen, vilken redan trodde sig glömd av hemlandet och
av nervositet hade svårt att hålla ihop. Till höjandet av stämningen
bidrogo dessutom i hög grad de relativt stora penningebidrag, vilka nu
så småningom började inflyta från Finland och vilka genom vår byrå i
Berlin fördelades bland de mest behövande av jägarna och bland
jägarbataljonens olika kassor. Genom denna omorganisation kom nu
äntligen den så länge saknade, ständigt till hands varande, förmedlande
mellanhanden mellan jägarna och det högsta tyska militärbefälet till
stånd, tack vare vilken en mängd frågor och smärre missförstånd mycket
snabbt kunde ordnas till ömsesidig belåtenhet.

Handhavandet av den finländska saken och överledningen av
jägarbataljonen koncentrerades hos tyskarna i Berlin å generalstabens
"Section Politique", som direkt underlydde det stora högkvarteret och
erhöll sina direktiv av general Ludendorff själv. I spetsen för
"Section Politique" stod den redan nämnde kaptenen v. Hülsen, till
vilken vårt land står i största tacksamhetsskuld, ty tack vare det
stora anseende och inflytande, han åtnjöt i det tyska högkvarteret och
hos general Ludendorff, vars speciella gunstling han var, har han i
mycket hög grad medverkat till ernåendet av vår självständighet. I
honom hade vårt land en av sina allra bästa vänner och förkämpar, och
jag kan väl öppet tillstå, att mången svårlöst politisk fråga blott
tack vare hans takt och målmedvetna, säkra och energiska arbete erhöll
en för oss lycklig och snabb lösning. I sin närmaste man kapten v.
Püschel hade han en värdig medarbetare. Också han hör till de män, som
vårt land städse med tacksamhet bör ihågkomma.

Medan förhållandet och samarbetet mellan generalstaben och oss var det
mest intima och hjärtliga, kan detta ej sägas om vårt förhållande till
det tyska utrikesministeriet, åtminstone ej efter det den för vårt land
och dess strävanden sympatiskt stämda statssekreteraren Zimmermann
ersatts av herr v. Kühlman, vilken ställde sig, om ej direkt fientlig,
så likväl ganska kylig gentemot våra strävanden. I synnerhet under
tiden för avslutandet av freden i Brest-Litovsk kommo _våra_ intressen
först i andra planet, och att desamma likväl vid detta fredsslut i
någon mån bevakades berodde, enligt min mening, huvudsakligen återigen
på general Ludendorffs personliga föranstaltande.

Genom bolschevikrevolutionen i Ryssland samt Kerenskijs fall kom
situationen för Finland i ett annat skede. Då ett fredsslut mellan
Tyskland och Ryssland numera kommit på dagordningen, gällde det för oss
i Berlin närmast att förmå Tyskland att definitivt fatta ställning till
den finländska frågan. Tills dato hade tyska regeringen ej givit några
som helst bindande löften åt Finland, och fara förefanns att, då det
för Tyskland framför allt gällde att säkerställa sin östfront, våra
intressen lätt kunde komma att skjutas å sido.

Den tyska regeringen borde sålunda bibringas övertygelsen, att
Tysklands intressen krävde ett militäriskt och ej blott politiskt
ingripande i Finland. I ovannämnda syfte inlämnades under hösten 1917
till tyska högkvarteret en av dr Gummerus, dr W. Sivén och mig
författad skrift, i vilken vi förfäktade nödvändigheten av att Tyskland
direkt ingrepe i vårt lands öden och överginge från löften till
handling. Ett aktivt militärt ingripande, skedde det ock i minsta
möjliga mån, skulle klara den politiska situationen i norden samt
tillika möjligen rädda Finland undan den hotande finsk-ryska
bolschevismen. Då det under denna tid på året knappt kunde bliva tal om
en större aktion på själva det finska fastlandet, gällde det tills
vidare att endast besätta Åland samt att av ögruppen skapa en
mellanstation eller en bas för den framtida huvudoperationen. Samtidigt
med Ålands besättande skulle den finländska jägarbataljonen överföras
dit, för att där kompletteras av nya skaror finländska frivilliga, som
helt visst under sådana omständigheter skulle tillströmma.

Med anledning av denna skrivelse sände general Ludendorff i början av
december månad chefen för den politiska avdelningen vid högkvarteret,
general Bartenwerfer till Berlin, för att personligen konferera med
oss. Vid konferensen, som hölls uti generalstaben, närvoro från
finländsk sida senator Hjelt, baron v. Bonsdorff, ryttmästaren
Gripenberg och jag. Till en början ställde sig tyskarna mycket
avvisande gentemot hela planen, men då jag, sättande allt på ett kort,
hotade med att vi, då vi omsider fått nog av löften och väntan och till
varje pris måste vinna vår frihet, skulle vända oss helt till ententen,
om Tyskland nu lämnade oss i sticket, lovade general Bartenwerfer att
framföra allt det sagda till general Ludendorff och att planen på en
expedition till Åland och Finland skulle tagas under noggrann
omprövning samt förverkligas, så framt förhållandena det tilläte.
Tillika erhöllo vi löftet om att Tyskland, ifall det tidigare skulle
komma till någon sorts uppgörelse med Ryssland, skulle av detta fordra
erkännandet av vår självständighet samt bortdragandet av de ryska
trupperna ur landet. Detta senare löfte bekräftades sedermera även
skriftligt av general Ludendorff. Med generalstaben var allt således
relativt gott och väl, men med utrikesministeriet kommo vi ej långt, i
synnerhet som till vår olycka den nyutnämnda statssekreteraren v.
Kühlman denna tid var borta från Berlin. Då varken Hjelt, Erich eller
v. Bonsdorff på grund av olika skäl ville kvarstanna i Berlin för att
invänta v. Kühlmans återkomst, utan begåvo sig till Stockholm, kom det
icke till något personligt sammanträffande med honom, innan han helt
oväntat avreste till Brest-Litovsk för att underhandla med ryssarna.
Därav följde, att den finländska frågan under det första skedet av de
tysk-ryska underhandlingarna icke berördes i den utsträckning vi hade
hoppats.

Först så sent som den 23 jan. 1918 kom det till ett personligt
sammanträffande emellan v. Kühlman och oss (Hjelt, Erich och mig),
under vilket huvudsakligen förhandlingarna i Brest-Litovsk berördes,
naturligtvis blott i den mån de rörde Finlands intressen. Frågan om
Finlands självständighet hade av tyskarna upptagits och ryssarnas
erkännande av självständigheten hade genomdrivits, men underligt nog
hade därvid ej alls behandlats frågan om landets evakuering. Orsaken
därtill förklarades av v. Kühlman helt naivt sålunda: "Men ingen har ju
bett mig därom!" Då professor Erich härtill genmälde, att denna begäran
av oss framställts uti samtliga till utrikesministeriet inlämnade
promemorior, sade sig v. Kühlman ej personligen hava kunnat taga del av
desamma. Med andra ord, alla av senator Hjelt och professor Erich
inlämnade långa, utförliga promemorior och skrifter hade troligtvis ej
alls blivit föredragna. Ett tidigare besök hos v. Kühlman hade nog ej,
såsom några av våra delegerade ansågo, varit blott en pro forma sak,
detta insågo vi nog nu mer än tydligt. Då förhandlingarna med ryssarna
emellertid skulle fortsättas och denna gång med större eftertryck från
Tysklands sida, skulle även denna fråga upptagas. Tillika ställde sig
v. Kühlman sympatisk till tanken på vår bataljons hemsändande i form av
en sluten trupp, ehuru han ej ännu därom ville giva något definitivt
besked, då ju på grund av den rådande vapenvilan bataljonens
hemsändande kunde av ryssarna tolkas som ett brott emot konventionens
villkor. Totalintrycket av vårt relativt långa samtal med v. Kühlman
var, vad mig personligen vidkommer, likväl det, att den finländska
frågan var för honom ett terra incognita och att densamma ej
intresserade honom. Att den överhuvudtaget upptagits till behandling i
utrikesministeriet berodde nog huvudsakligen på önskan att tillmötesgå
det stora högkvarteret och ej på grund av ett förefintligt utarbetat
politiskt program. Detsamma gällde enligt min mening även den s.k.
baltiska frågan. Det var med ett ord sagt ej den tyska potitiken, som
angav målen för strategien, utan ställdes tvärtom landets diplomater
genom de tyska vapnens glänsande segrar inför helt nya och allt mera
oväntade och svårlösta uppgifter. --

Det politiska klubb- och salongslivet i Berlin erhöll genom den ryska
revolutionen och underhandlingarna i Brest-Litovsk nytt uppsving, ty
frågan om Rysslands framtid samt i synnerhet om ordnandet av
randfolkens inom ryska riket öden diskuterades livligt. Härtill bidrogo
naturligtvis de i stor mängd till Berlin under hösten 1917 ankomna
representanterna samt befullmäktigade för dessa randfolk. Bland de mera
bemärkta, inflytelserika salongerna, med vilka jag kom i personlig
beröring, vill jag särskilt nämna baron Roops samt generalskan
Hoffmans. Baron Roop var en av huvudledarna för den litauiska rörelsen
och tillika en av de mest energiska och inflytelserika medlemmarna av
de ryska randstaternas förbund samt, om jag ej misstager mig,
förbundets grundläggare och ordförande. Hans salong var fullständigt
kosmopolitisk. Där kunde man råka representanter för det forna ryska
rikets alla olika folkslag. Generalskan Hoffman åter var hustru till
den bekanta generalen Hoffman, stabschefen för hela östfronten samt
ledaren för fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk. Generalen åtnjöt
icke blott inom de tyska militära, men även i de politiska kretsarna
ett mycket stort anseende och hans namn och kapacitet ställdes ofta i
jämbredd med general Ludendorffs. Han ansågs bl.a. som en av
Tysklands främsta militära auktoriteter i den ryska frågan. Under det
rysk-japanska kriget deltog han som attacherad vid general Kurokis stab
och gjorde här sina studier i den ryska strategiens samt taktikens
mysterier, studier, vilka han sedermera som stabschef och den ledande
kraften i överbefälhavaren för hela östfronten prins Leopolds av Bayern
stab på ett ypperligt sätt tillämpade. Denna hans karriär gav anledning
till följande träffande uttryck, som hans fru under en av sina router
fällde -- "Erst prügelte mein Mann die Russen von Hinten, jetzt prügelt
er sie von Vorne." -- I generalskans salong samlade sig allt vad Berlin
ägde av mera bemärkta politiker, riksdagsmän, militärer m.m. Här hade
jag nöjet sammanträffa med bl.a. ledarna för framstegs- och
nationalliberala partierna i riksdagen herr Fischbeck och dr Streseman,
en del högställda diplomater m.fl. Till min icke ringa förvåning var en
stor del av dessa yrkes-politici tämligen litet initierade i våra
förhållanden. Dr Streseman trodde t.ex., att de ryska "finländska"
regementena bestodo av finländare och kunde därför ej riktigt förstå,
att vi nu helt plötsligt, efter att ha kämpat med sådan hänförelse mot
Tyskland, bådo om dess hjälp och vänskap. Då jag upplyste honom om
rätta förhållandet samt om existensen av 27. jägarbataljonen, blev han
ytterst förvånad.

Förutom svårigheten att under kriget bedriva ett omfångsrikare
agitations- och upplysningsarbete i Tyskland, bidrog till denna ganska
allmänt utbredda okunnighet den hemlighetsfullhet, med vilken även
tyska generalstaben omgivit våra jägare. Censuren strök obarmhärtigt
allt, som angick dem och deras existens.

Av de i Berlin existerande politiska klubbarna var väl den s.k.
Onsdagsföreningen den mest livaktiga och inflytelserika, ty den räknade
de mest bemärkta och högst ställda personligheterna såväl inom
regeringen och aristokratien som inom handelsvärlden och pressen till
sina medlemmar. Några dagar efter det röda upprorets utbrott i Finland
blev jag jämte senator Hjelt av klubben inbjuden på middag med därpå
följande aftonsamkväm å Hotel Continental. Aftonen blev för mig en av
de minnesrikaste, ty jag hade bl.a. den lyckan att till bordsgrannar få
den från krigets början så ryktbare general v. Klack samt herr v.
Kühlmans frände excellensen v. Stumm, med vilken senare jag mycket
utförligt kunde diskutera vår politiska fråga i hela dess vidd.

Under aftonens lopp vidtog en allmän diskussion om de på dagordningen
stående frågorna -- den finländska samt den baltiska, under vilken jag
fick tillfälle att relatera om förhållandena i Finland samt besvara en
mängd till mig ställda frågor bl.a. om Sveriges ställning i förhållande
till oss, om Ålandsfrågan m.m. I sällskapet, vari deltog även Kejsar
Wilhelms svåger, arvprinsen av Meiningen, kunde en genomgående varm
sympati för Finland förmärkas och samtliga talare framhöllo
nödvändigheten av att Tyskland nu borde förhjälpa vårt land till
fullständig frihet och självständighet. I den baltiska frågan gingo
däremot meningarna något åtskils och i synnerhet opponerade sig
huvudredaktören för Vossische Zeitung Bernhardi (av judisk extraktion)
skarpt mot de baltiska provinsernas avskiljande från Ryssland.
Fredsunderhandlingarna i Brest-Litovsk samt överhuvudtaget herr v.
Kühlmans ryska politik kritiserades mycket skarpt och med en mun
krävdes de mest resoluta åtgärder emot Ryssland samt dess bolscheviker.
Detta möte återspeglade i det hela taget helt tydligt de stämningar,
som under denna tid rådde inom Berlins politiska och till och med breda
borgerliga kretsar.

Såväl det militär-politiska spionaget som vapenanskaffningen till
Finland sköttes och förmedlades genom Stockholm. Medan spionaget, som
allt sedan krigets början varit i gång, fungerade på ett ypperligt
sätt, vållade emellertid vapenanskaffningen stora svårigheter. Den
första större vapentransporten -- cirka 6,000 gevär med ammunition --
expedierades på senhösten 1917 och anlände samt fördelades bland
befolkningen i Österbotten utan större missöden. På grund härav beslöto
vi att i december 1917 riskera en större sändning på 30,000 gevär, ett
hundratal kulsprutor samt en myckenhet ammunition. Den för oss så
dyrbara lasten avsändes av tyskarna på den bestämda dagen till den
överenskomna mötesplatsen i Åbo skärgård, men måste tyvärr, efter att i
en veckas tid förgäves ha inväntat mottagarna, återsändas. Orsaken till
detta för vårt land så ödesdigra "missöde" blev ej helt utredd, men låg
enligt min tanke huvudsakligen däri, att vederbörande här hemma ej
tillräckligt omsorgsfullt skött organisationen av mottagningen, utan
överlämnat denna åt personer, vilka visade sig äga varken vilja eller
mod att sköta sitt uppdrag och vilka dessutom icke heller på något sätt
gjort sig värdiga eller förtjänta av det förtroende, den så
betydelsefulla uppgiften innefattade. Huru som helst, vapentransporten
misslyckades och några veckor senare, då det röda upproret utbröt, stod
vårt folk så gott som vapenlöst.

Dessutom vållade detta misslyckande stor förargelse hos tyska
generalstaben, vilken till och med sade sig för framtiden ej mera vilja
riskera fartyg, last och besättning för slika företag, då man i Finland
ej ens kunde möta på den överenskomna mötesplatsen. Ungefär samtidigt
med denna händelse inträffade en annan olycka. Tyska U-båten N:o 59,
förd av kapten Wissman, hade fått i uppdrag att föra en trådlös
telegrafstation, vapen samt ett tiotal jägare (bl.a. Sihvo och
Hägglund) till Finland. Båten anlände lyckligt till destinationsorten i
södra Finland, men råkade på hemvägen ut för något slags olyckshändelse
och gick under med man och allt. Även detta bidrog naturligtvis att hos
vederbörande minska lusten för marina företag i våra farliga vatten.

På uppdrag av militärkommittén besökte jag någon tid senare chefen för
tyska U-båtsflottiljen amiral Ritter von Mann, för att uttala vårt
djupa beklagande över den stora förlusten samt överräcka 15,000 Rmk att
fördelas bland anhöriga till de så sorgligt omkomna, vilken gåva med
tacksamhet emottogs.



VIII.


Efter det Finlands självständighet erkänts av Ryssland, tycktes intet
hinder mera kunna föreligga för jägarbataljonens hemkomst. Emellertid
förgick den ena dagen efter den andra, utan att den så efterlängtade
kallelsen till hemlandet hördes av. Stämningen inom bataljonen blev
allt sämre och hotade till och med att komma till uttryck i handlingar,
som skulle nödvändiggöra bataljonens upplösning, ja kanske rent av dess
delvisa internering. Under sådana förhållanden var icke ett ögonblick
att förlora. Därför beslöt jag mig för att omkring den 10 januari 1918
resa till Stockholm, för att där personligen konferera i saken med
därvarande landsmän samt om möjligt komma i direkt kontakt med
militärkommittén i Finland. En vecka senare fingo vi även till stånd
ett avgörande möte, vid vilket närvoro statsrådet A. Gripenberg,
lantbruksrådet H.G. Paloheimo, magister K. Donner, kapten G. Theslöf,
ryttmästaren M. Gripenberg, ryttmästaren H. Åkerman, som enkom på vår
kallelse kommit från Finland, samt undertecknad. Efter en kortare
diskussion beslöts det enhälligt, att, oaktat vår regering blott
befullmäktigat oss att uppgöra ett eventuellt vapenköp, vi dock skulle
i regeringens namn hos tyskarna anhålla om hemsändande av bataljonen
såsom en fullt väpnad, sluten trupp. För detta ändamål skulle en av
senator P. Svinhufvud åt statsrådet Gripenberg given blanco-fullmakt
användas. Detta vårt beslut meddelades regeringen. Följande dag
återvände jag till Berlin med de så viktiga fullmakterna. Vid min
ankomst till generalstaben märkte jag emellertid genast, att någonting
kommit emellan och, ombedd att följande dag infinna mig i
utrikesdepartementet, fick jag där till min förvåning och förargelse
erfara, att ministeriet på grund av de pågående fredsunderhandlingarna
i Brest-Litovsk numera kunde tillåta varken vapenköpet eller -- ännu
mindre -- jägarbataljonens hemresa, emedan bägge dessa företag kunde av
ryssarna tolkas såsom fientliga handlingar. "Ingen tysk regering
riskerar i detta ögonblick för Finlands skull fredsslutet med Ryssland"
sades det. Här stod man alltså nu, och till råga på olyckan hade
underrättelsen om fientligheternas början i hemlandet alldeles nyss
ingått. Av nervositet och otålighet visste jag knappast mera till mig,
och det var nog ord och inga visor, jag lät legationssekreteraren
v. Trautman, som under statssekreteraren v. Kühlmans frånvaro i
Brest-Litovsk skötte om våra angelägenheter, höra. Efter en mycket
häftig ordväxling fick jag det likväl därhän, att herr v. Trautman åtog
sig att ännu en gång telegrafiskt förfråga sig hos v. Kühlman samt att,
om min anhållan tillika genast telegrafera till general Ludendorff.
Dessutom avsändes ännu samma kväll genom generalstaben i Berlin till
general Ludendorff en av senator Hjelt och mig uppsatt skrivelse, i
vilken vi klart och tydligt läto förstå, att nu var stunden inne, då
Tyskland måste i handling visa att det verkligen legat allvar bakom
alla dess tidigare åt oss givna löften. Den spänning, vari vi
finländare befunno oss de närmaste 24 timmarna, kan knappast med ord
beskrivas. Redan den följande dagen anlände emellertid svaret från
Ludendorff i form av befallning till generalstaben i Berlin, att
omedelbart tillmötesgå vår begäran samt att med alla till buds stående
medel påskynda förverkligandet av våra önskningar, men ombådos vi
tillika, för att tillmötesgå excellensen v. Kühlman, godkänna följande
förslag: 1) Vapnen uppköpas officiellt hos ett tyskt handelshus av en
finländsk handelsfirma såsom gammalt skrot samt 2) jägarna avresa alla
gemensamt, men utan vapen samt iklädda civila kläder. Då dessa två
punkter innefattade blott pro forma fordringar och ej inverkade på sak,
godkände vi naturligtvis dem genast. Excellensen Ludendorff har genom
denna sin åtgärd för evärdliga tider sammanbundit sitt namn med vår
frihetshistoria. Om icke i den avgörande stunden vapnen lämnats oss och
jägarna tillåtits återvända, hade självfallet ingen som helst
offervillighet i landet kunnat föra den började frihetskampen till ett
lyckligt slut.

Nu gick det undan med fart. Samtliga permitterade jägare kallades
telegrafiskt till Libau och bataljonen gjordes klar till avresa. Varje
dag hade jag sammankomster med representanter för det tyska
krigsministeriet i och för vapenköpet, och den 7 februari underskrevs
ett kontrakt, enligt vilket den finska "firman" M. Gripenberg i
Helsingfors av en tysk privat firma Mannesmann köpte följande partier
"skrot": 70-tusen gevär, 20 miljoner patroner, 150 maskingevär, 12
kanoner samt en hel mängd allehanda tekniska instrument,
telefonledningar m.m. Detta officiella kontrakt kompletterades av
tvenne hemliga aktstycken, enligt vilka de officiella kontrahenterna
ersattes av de respektiva tyska och finländska regeringarna samt
köpesumman, 9 miljoner Rmk., av ett mindre parti metaller och rågummi,
som finländska staten inom en utsatt tid skulle leverera i utbyte.
Såväl vapnen som bataljonen skulle transporteras på finländska båtar
och under finländsk flagga, och snart erhöllo vi även meddelandet, att
båtarna Mira, Poseidon och Arcturus av finländska regeringen ställts
till vår disposition samt voro på väg till Tyskland.

Några dagar senare fingo vi den glädjande underrättelsen att isbrytaren
Sampo, förd av sin gamla beprövade kapten Rosenqvist, lyckats frigöra
sig ur ryssarnas händer och lyckligen ankommit till Sverige. Detta
betydelsefulla faktum gav oss möjlighet att lyckas i vårt planerade,
djärva företag att mitt i februari månad söka trotsa ishinder och
hemföra vår dyrbara last till en så nordlig hamn som Vasa. Att landa
någonstädes sydligare var så gott som omöjligt på grund av såväl
minfaran som fiendens övervälde i hela södra Finland. Och att sända
transporterna per järnväg via Sverige var fullkomligt uteslutet till
följd av svenska regeringens minst sagt ovänliga hållning gentemot oss.
Sålunda förbjödos alla vapentransporter och all vapenexport -- och ett
par veckor innan det röda upproret utbröt, hade oss till och med
förvägrats tillstånd att via Sverige hemsända ett femtiotal döende,
lungsjuka jägare, ehuru Sverige kort förut så vackert och högtidligt
erkänt vår självständighet.

Efter det vapenköpet slutförts och samtliga större, med den förestående
upplösningen av jägarbataljonen och dess hemfärd sammanhängande frågor
i Berlin principiellt diskuterats och avgjorts, reste jag i sällskap
med ett tiotal finländare den 9 februari till Libau, för att i den
finska regeringens namn övertaga bataljonen samt föra densamma till
Finland. Sent på kvällen följande dag anlände vi till Libau, varest jag
mottogs av truppens tyska och finländska befäl och inbjöds av detsamma
till en festsupé på Hotel Petersburg, ett hotell, över vilket staden
Libau kan vara stolt. Den 11 försiggick mottagningsparaden på stadens
salutorg. Det var med klappande hjärta, jag gjorde min första rond
längs de uppställda leden, ty jag var uppfylld av en glad stolthet över
att nu som chef kunna blicka på dessa skyldrande, unga män, om vilkas
bedrifter det med sådan hänförelse och stolthet viskades där hemma och
vilka redan fått någonting legendariskt över sig. Men tillika kände jag
hela ansvaret av min nya ställning vila på mig, och oförbehållsamt
trängde sig på mig frågan: skall det lyckas mig att som f.d. rysk
officer kunna vinna dessa ynglingars förtroende, och skola de vara
villiga att följa mig på den väg, som förestår oss? Mottagandet av
truppen avlöpte bättre än jag någonsin vågat hoppas, och jag tyckte mig
överallt under slutdefiladen skönja av ungdomlig entusiasm och
fosterlandskärlek glödande ansikten, som tillika röjde jägarnas fasta
beslut att nu, då fosterlandets ödestimma slagit, ej svika den tillit
de visste att fosterlandet hyste för dem. Ofrivilligt kom jag i detta
ögonblick att tänka på den stolta tyska krigssången "Lieb Vaterland
magst ruhig sein..." Efter paraden spikades under övliga militära
ceremonier den nya bataljonsfanan vid stången, varvid jag fick röna
äran att slå in den första spiken. Om aftonen gåvo tyskarna en stor
avskedsmiddag för stadens honoratiores och det finska befälet.
Stämningen var mycket hög och fosterländsk. Det vilade över jägarna en
blandning av allvar och vemod -- man firade ju ett avsked från gamla
vapenbröder, med vilka man under de långa krigsåren delat så mången
glädje, men ännu större sorger och umbäranden. En jublande glädje
fyllde tillika jägarna vid tanken på att de äntligen finge återvända
till det älskade fosterlandet och till de egna där hemma. I handling
skulle de få visa dem där borta, att jägarnas fasta tro på framtiden
varit berättigad och att det, som de lärt sig och genomkämpat, ej skett
förgäves. De skulle, trots sin ungdom, dock bliva de, som räddade
fosterlandet!

Den 13 februari upplöstes officiellt den kungliga preussiska 27.
jägarbataljonen och övertogs av mig. Efter ceremonien hölls gudstjänst
i stadens lutherska kyrka, varvid tillika trohetseden åt "Finlands
lagliga regering" avlades; därjämte invegs den nya bataljonsfanan. Sent
på aftonen och under nattens lopp försiggick den av excellensen v.
Kühlman äskade maskeraden -- omklädningen till civil -- samt därefter
inskeppningen. Torsdag morgon gav jag avskedsfrukost för bataljonens
tyska befäl, som trots inlämnad anhållan ännu icke erhållit tillstånd
att medfölja, och precis kl. 2 på dagen lättade Arcturus, förd av sin
duktiga och energiska kapten Förbom, under näsduksviftningar, hurrarop,
"Vårt land" samt "Die Wacht am Rhein" ankaret och styrde i snöslask och
storm ut till havs, tätt följd av Castor, som med en värdefull last av
kol och livsmedel skulle konvojera oss. Kursen sattes söderut längs den
tyska kusten och fortsattes på grund av minfaran långsmed densamma ända
till Stilo fyr, vid vilken vi svängde rätt norrut mot Ölands södra
udde, där vi inväntades av tvenne svenska torpedojagare, de där skulle
konvojera oss i de svenska vattnen ända upp till Arholma. Vid Arholma
skulle Sampo, efter att ha inassisterat vapenbåtarna till Vasa, invänta
vår ankomst. Den första dagen av resan var vädret stormigt och Arcturus
rullade helt gemytligt. Livet på den överfyllda båten -- vi voro circa
1,000 i stället för 400, som båten officiellt kunde inrymma -- blev
under sådana förhållanden ej just av det angenämaste slaget, men redan
den följande dagen mojnade vinden och det blev liv och rörelse i
myrstacken ombord. Inne i salongen exekverades kvartettsång och musik
av bataljonens lilla stråkorkester, och uppe på promenaddäcket spelades
däcksbiljard, röktes och promenerades dygnet om. Resan blev för alla en
verklig rekreation efter alla de tusen omsorgerna före uppbrottet från
Libau.

Den 18 anlände vi till Arholma, men erhöllo där per trådlös telegraf
order att genast fortsätta norrut till Öregrund, dit även Sampo
beordrats. Jämt en vecka efter resans början kommo vi till trakten av
Öregrund, varest isförhållandena blevo så pass svåra, att vi nödgades
definitivt invänta Sampo. Stor blev glädjen ombord, då Sampo äntligen
dykte upp vid horisonten. Det var som om ett stycke hemland helt
plötsligt kommit till en -- vad detta betyder för dem, som under åratal
varit skilda från sitt fosterland, kan man väl förstå! Med ljudliga
hurra- och eläköönrop emottogs isbrytaren, och några timmar senare,
efter det den förtöjts vid Castor, gick det löst med kolningen. Alle
man i arbete! Det var ett nöje att se med vilket liv, med vilken lust
och färdighet våra unge män skötte om kolpytsar, vincher, hackor och
spadar. Ingen höll sig för god, alla gjorde sitt bästa och snart kunde
resan hemåt fortsättas med den mäktiga isbrytaren i täten -- Sampo bröt
och skar packisen, som på sina ställen hopat sig till hela berg. Vårt
beslut att från Tyskland för alla eventualiteters skull medtaga Castor
med en last av kol visade sig nu ha varit utomordentligt lyckligt, ty
av svenskarna hade vi näppeligen erhållit bränsle. Allt eftersom den
svenska kusten passerades, erhöllo vi nämligen meddelanden om
socialistmöten, vid vilka beslut fattats att ej tillåta någon kolning.
Detta stämde icke våra känslor till förmån för gamla moder Svea, som nu
för andra gången så bittert svek sin dotter Finland.

På kvällen av det 12 dygnet upptäcktes äntligen långt borta vid
horisonten Finlands kust med Norrskärs fyr, vänligt blinkande åt oss
ett hjärtligt välkommen. Men ännu många timmar skulle vårt tålamod
sättas på prov, ty väldiga, ställvis 18 fot tjocka packisband skilde
oss från hemlandet. Sampo och Arcturus arbetade utmärkt, turvis
hjälpande varandra ur nöden, ty än satt den ena, än den andra av dem
säkert fast. Till råga på olyckan började isen att skruva. Plötsligt
begynte Arcturus' sidor bångna och skälva, isen tornade sig på några
ögonblick högt upp längs båtens sidor, och hade ej Sampo varit inom
närmaste räckhåll, hade det väl gått oss som det några veckor tidigare
gått den svenska ångaren utanför Mäntyluoto, vilken inom några
ögonblick fann sin grav i djupet. Men allra minst nu, då hemlandet
vinkade vid horisonten, kunde något oövervinnligt hinder resa sig i vår
väg. Allt måste övervinnas, och allt övervanns till slut. Vid tretiden
på dagen den 25 februari, årsdagen av jägarbataljonens bildande,
inlöpte vi i full flaggskrud i Vasa. Vi mottogos av jublande
folkmassor, som redan vid de yttersta skären varit oss till mötes, med
flaggor och skallande leverop. Där låg ungdomlig hänförelse, entusiasm
och brinnande fosterlandskärlek i luften. Dessa oförglömliga ögonblick
uppvägde fullt ut de långa åren av väntan och tung försakelse. Nu stod
man äntligen vid sina djärvaste drömmars mål! Nu skulle således det
stora heliga frihetskriget begynna, ett krig, mindre emot de egna röda,
som vi betraktade såsom fosterlandsförrädare och mördare, de där
självfallet skulle på välförtjänt sätt näpsas, än mot ryssen, mot
arvfienden, med det dyraste och heligaste -- vårt folks frihet och
självständighet -- som hägrande mål.



IX.


Dagen efter jägarnas ankomst till Vasa mottogs och mönstrades
bataljonen av den vita arméns överbefälhavare, general Mannerheim.
Dagen till ära var hela staden flaggprydd och om kvällen illuminerad.
Feststämning rådde i varje hus och överallt. Emellertid skulle redan
under de följande dagarna en svår missräkning drabba jägarna, en
missräkning, som hotade att resultera i en öppen konflikt mellan dem
och överbefälhavaren. Före avresan från Libau hade frågan om
jägarbataljonens utnyttjande i Finland och omorganisation mycket
livligt diskuterats i de finländska och tyska militära kretsarna, och
på grundvalen av dessa diskussioner hade därstädes uppgjorts ett i
minsta detalj utarbetat program. Samtliga jägare erhöllo enligt
detsamma sin bestämda plats och sysselsättning och hade dessutom, så
vitt möjligt, förberetts till det arbete, som skulle förestå dem.
Enligt förslaget skulle av bataljonens sist anlända medlemmar ett
200-tal fördelas bland skyddskårerna såsom instruktörer, medan resten,
det stora flertalet, skulle bilda grundstommen till en s.k. avskild
jägarbrigad -- 2 regementen med motsvarande artilleri samt tekniska
hjälptrupper, eller inalles c:a 10 à 12 tusen man. Manskapet skulle
väljas bland de bästa av de redan existerande skyddskårerna och hela
befälet utgöras av jägare. Frånsett den moraliska sidan, som ju allena
för sig bort förmå krigsledningen att, så vitt möjligt, bereda jägarna
tillfälle att föra den avgörande slutkampen i eget land under eget
baner och eget namn och därigenom genast visa dem den erkänsla och ära,
dem i riklig mån borde hava tillkommit, hade man på detta sätt velat
skapa en fullt pålitlig, stark stöttrupp som i enlighet med den moderna
tyska krigskonsten skulle bana väg och bryta allt motstånd,
överlämnande åt skyddskårerna att besätta viktiga punkter, fronter och
etapplinjer. Dessutom skulle man vinna tid, ty en sådan brigad hade
blivit uppställd och inövad på en tid av 4-5 veckor och således
möjliggjort en frammarsch redan i mars. Denna organisation hade tillika
åvägabragt ett fullt utnyttjande av alla de olika element och
årsklassen, som stodo till buds, envar så att säga i sin stad, något
som utgör en av huvudprinciperna vid den militära organisationen och
som i den tyska armén under kriget i full utsträckning apterats samt
varit en av huvudorsakerna till dess lysande segrar. Emellertid antogs
denna plan ej av överbefälhavaren och hans stab, utan jägarna skulle
skingras som instruktörer och överallt hopblandas med f.d. äldre
finländska och ryska officerare, d.v.s. med element, med vilka till
följd av den stora olikheten i den militära utbildningen ett
militäriskt samarbete åtminstone till en början hade stött på mycket
svåra och för sakens framgång ödesdigra hinder. Genast vid mitt första
sammanträffande med general Mannerheim framlade jag ovannämnda
synpunkter samt uttalade på jägarnas vägnar deras uttryckliga begäran,
att dessa deras önskningar så vitt möjligt måtte beaktas och att det
måtte tillåtas dem att i rent homogena formationer med bibehållande av
jägarnamnet kämpa för landets frihet. Timslånga diskussioner följde,
under vilka jag rent av bönföll om att denna deras önskan måtte
tillmötesgås, om ej för annat, så åtminstone för samförståndets skull,
men general Mannerheim ansåg sig ej kunna och vilja ändra sitt en gång
i denna fråga fattade beslut.

Ända sedan landstigningen i Vasa den 25 februari hade jag ej mera haft
någon som helst kontakt med jägarbataljonen och min tid hade även helt
tagits i anspråk av resorna ut till högkvarteret i Seinäjoki samt
konferenserna med Vasa-regeringen, för vilken jag avlade rapport om
förhandlingarna i Tyskland. Stor blev därför min förvåning, då jag den
2 mars plötsligt på järnvägsstationen i Vasa, varest jag befann mig
med regeringsmedlemmarna, i vilkas sällskap jag var på väg till
högkvarteret för att med general Mannerheim dryfta ett viktigt
meddelande, som just ankommit med en extra kurir från Berlin och varom
närmare här nedan, mötte ett 10-tal av bataljonens ledare, som vändande
sig till senator Renvall anhöllo att han måtte personligen försöka
inverka på general Mannerheim i "organisationsfrågan". Om Mannerheims
bifall till jägarnas önskningsmål skulle vägras, såge sig bataljonen
tvungen att följande morgon i sluten trupp tåga ut till närmaste front
och där taga krigföringen i egna händer.

Då såväl mina som senator Renvalls försök att förmå jägarna att
återtaga detta sitt beslut visade sig fruktlösa, framlade senator
Renvall vid vår ankomst till Seinäjoki saken för general Mannerheim,
vilken i följd av den uppkomna situationen sade sig vilja frånträda
överbefälet. Efter ivrig övertalning från senator Renvalls sida
förklarade han sig dock slutligen villig att ännu en gång diskutera
frågan med bataljonens ledare och att med dem uppgöra ett nytt
kompromissförslag, som skulle kunna tillfredsställa vardera parten.
Följande dag likviderades till lycka för landet konflikten, men en
dyrbar tid hade förlorats, och stämningen samt det ömsesidiga
förtroendet hade fått en svår knäck.

Samtidigt med ovan relaterade kontrovers behandlades samma natt i
Seinäjoki en fråga av största bärvidd, nämligen den tyska
hjälpexpeditionens beramade ankomst. En speciell kurir hade just anlänt
från senator Hjelt i Berlin med den för Vasa-regeringen och
överbefälhavaren fullkomligt oväntade nyheten, att general Ludendorff
nu ansett sig kunna tillmötesgå vår upprepade anhållan om hjälp samt i
enlighet härmed givit befallning om en hjälpexpeditions avsändande till
Finland. [Senator Hjelt hade, därtill föranledd av uppmaningar bl.a.
även ifrån medborgarkretsar i Helsingfors, efter min avresa gjort en
förnyad hänvändning i saken till general Ludendorff, som påverkad av
redan tidigare förda underhandlingar och general Bartenwerfers gjorda
muntliga utfästelser samt den genom fredsförhandlingarnas i Brest
skedda avbrott förändrade situationen, nu funnit tiden lämplig för
infriandet av sina löften.] Till en början skulle Åland som
etappstation genast besättas och expeditionen sedermera utsträckas till
Finland. Uppmanad av senator Renvall att närvara vid konferensen i
Seinäjoki, reste jag, som ovan framhållits, med regeringsmedlemmarna
till general Mannerheim, men då denne ej ansåg sig kunna diskutera
frågan i min närvaro, bevistade jag ej den första delen av
förhandlingarna.

Inkallad sent på natten i general Mannerheims vagn, erhöll jag av
regeringens ordförande senator Renvall följande meddelande: "Efter att
ha konfererat med överbefälhavaren och i betraktande av det dåliga
intryck, en främmande väpnad intervention i vårt inbördes krig skulle
göra på socialisterna, vilka ju därigenom kunde beskylla oss för samma
brott, som de själva begått, då de betjänat sig av ryssarnas väpnade
understöd, har regeringen i samråd med överbefälhavaren beslutat avstå
från den erbjudna hjälpen samt anmodar Eder nu att omedelbart återvända
till Berlin, för att där ordna denna angelägenhet i nyss antydd
riktning."

Bestört över detta meddelande, genmälde jag genast härtill att jag
under inga villkor komme att åtaga mig uppdraget, och det på följande
grunder: 1) Det militära läget var vid denna tidpunkt enligt min åsikt
allt annat än lysande, ty överbefälhavaren hade till sin disposition
knappa 12-15,000 man mycket löst organiserade skyddskårer, som hade
ytterst svårt att hålla den långa fronten från Bottniska viken till
Ladoga. Någon "knytnäve", med vilken man kunde slå till, fanns ej och
kunde ej ännu skapas på länge. Organisationen av nya trupper med
tillhjälp av de till landet ankomna jägarna skulle taga en tid av minst
6-8 veckor i anspråk, men efter den periodens utgång vore man sannolikt
mitt uppe i menföret, som igen skulle åstadkomma tidsförlust. Fienden
skulle under tiden erhålla allt mera hjälp från Ryssland. Risken att
motståndet under tiden kunde bliva för starkt förefanns, och varifrån
skulle man då mera erhålla hjälp? 2) Varken Ålandsfrågan eller den
östkarelska kunde någonsin av oss allena lösas, och stötte vi nu
Tyskland från oss, så vore chanserna för dessa frågors för oss lyckliga
lösning, i synnerhet den åländska, efter det ön utan vårt hörande
besatts av svenska trupper, ytterst ringa. 3) Utan hjälp utifrån kunde
vi aldrig befria Helsingfors, ty några medel att utdriva den därstädes
förlagda ryska flottan med dess besättning på tjugutusen matroser ägde
vi ej. 4) Ansåg jag detta krig mindre vara ett inbördes sådant än ett
befrielsekrig emot såväl Tysklands som vår för tillfället gemensamma
fiende och att fördenskull en gemensam front vore för oss ej ett brott
utan en ära. 5) Toge regeringen och överbefälhavaren verkligen ansvaret
på sig för de många liv och stora värden, vilka skulle gå förlorade i
södra Finland under väntan på den ifrån norr kommande hjälpen?

General Mannerheim sade sig emellertid ej kunna samarbeta med en tysk
landstigningskår, utan ämnade avgå, så snart den första tyska soldaten
beträtt Finlands jord. Därvid avstannade diskussionen, för att på nytt
av regeringen på min anhållan upptagas följande dag i Vasa i och för en
ev. justering av beslutet. Vid detta tillfälle beslöt regeringen att
frångå sitt tidigare beslut och att med tacksamhet emottaga den tyska
hjälpen, oberoende av eventuella konsekvenser. Före vår avresa från
Seinäjoki hade jag på grund av frågans stora vikt och betydelse ansett
mig böra inviga dåvarande generalkvartermästaren, överste Ignatius i
saken, samt bedja honom använda hela sitt personliga inflytande hos
general Mannerheim för att få frågan ordnad i den av mig föreslagna
riktningen. Detta gjorde han även följande dag och om aftonen erhöllo
vi i Vasa telefonmeddelande, att överbefälhavaren förmåtts gå in på ett
samarbete med de tyska trupperna, dock under betingelsen, att
överbefälhavareskapet över samtliga trupper i Finland skulle förbliva
hos honom.



X.


Den 7 mars eller knappa 10 dagar efter min ankomst till hemlandet
befann jag mig åter på Arcturus mitt uppe i det värsta packisband vid
Norrskärs fyr med vännen Sampo troget pustande och stampande tätt
framför. På grund av tyska generalstabens anhållan att en officer måtte
tillkommenderas till chefens för hjälpexpeditionen disposition, hade
general Mannerheim därtill utsett mig, och nu befann jag mig för att
tillträda denna befattning på väg söderut till Åland samt därifrån
eventuellt vidare till Tyskland. I detta ögonblick kändes det för mig
helt bittert att åter nödgas lämna hemlandet, som jag ej sett under ett
par års tid, att nödgas lämna vänner, kamrater och egna och icke kunna
aktivt deltaga i den slutliga, avgörande kampen, men jag måste väl
trösta mig med tanken att även _min_ uppgift var stor och ärofull.
Kanske kunde jag även på denna post göra mitt land tjänster och bidraga
till slutmålets vinnande. Förutom mig var ombord på båten den nyss
utnämnda militärguvernören över Åland, överste von Bonsdorff, samt
dennes landssekreterare, häradshövding Ehrström. Resan gynnades av ett
härligt vinterväder med glittrande sol om dagen och norrsken om natten,
och då maten till på köpet var god och stämningen lugn, njöt man av
färden i fulla drag. Ungefär på höjden av Åland erhöllo vi per trådlös
telegraf befallning att flytta över till Sampo, som borde gå till
Eckerö för att därstädes ställa sig till tyska flottans disposition,
medan Arcturus skulle begiva sig raka vägen till Danzig efter en ny
vapenlast.

Den 9 på kvällen anlände vi till Eckerö. Att resan ej varit alldeles
utan fara uppfattade vi först något före ankomsten, ty så gott som
inför våra ögon stötte den tyska isbrytaren "Hindenburg" plötsligt på
en mina och sjönk inom loppet av några minuter.

I Eckerö hamn befunno sig vid vår ankomst ett 15-tal såväl tyska som
svenska krigs- och transportfartyg. Med lejonfanan högt i topp lade sig
Sampo mitt emellan dem, men medan tyskarna och vi med jubel hälsade
varandra, passerades de svenska fartygen under ömsesidig tystnad. De
"humanitära strävanden", som väglett svenskarna hit, voro sannerligen
ej ägnade att framlocka någon större entusiasm å någondera sidan.

Genast efter ankomsten till Eckerö uppvaktade jag den kommenderande
tyske amiralen Meurer, som hissat sin flagga på slagskeppet
"Westphalen". Av honom blev jag mycket älskvärt mottagen och inbjuden
att överflytta till "Westphalen", som följande morgon skulle återvända
till Danzig, varest den finländska hjälpexpeditionen under ledning av
greve v. der Goltz höll på att samla sig. Under aftonens lopp
diskuterades med amiralen samt hans stab vitt och brett lämpligheten av
olika landstigningsplatser, som för hjälpexpeditionen kunde komma i
fråga, och man kom enhälligt till resultatet att Hangö vore den i alla
hänseenden lämpligaste hamnen samt att Mäntyluoto, som tidigare varit
påtänkt och även i rapporterna från det finska högkvarteret
föreslagits, icke blott i marintekniskt utan även i strategiskt
hänseende stode långt efter den förra. I denna riktning uppsattes även
rapporterna till general- samt marinstaberna i Berlin. -- Tidigt den
följande morgonen bar det i väg till Danzig med mintrallare samt
minbräckare i täten, ty vattnen i dessa trakter voro översållade av
såväl ryska som tyska, ja till och med engelska minor. Under denna
vecka blev jag i tillfälle att närmare granska en av tyskarna hos
ryssarna nyligen inköpt minkarta över Östersjön samt de finska
farvattnen, och stor blev i sanning min förvåning, då jag såg att
Arcturus med våra jägare ombord under den minnesrika färden från Libau
till Vasa lyckligt passerat minst två om ej tre av de ryska minbältena,
om vilkas existens den tyska amiralstaben då naturligtvis ej haft en
aning. -- Omedelbart efter ankomsten till Danzig reste jag med amiral
Meurer samt greve von der Goltz till Berlin, för att därstädes träffa
senator Svinhufvud, som över Reval ankommit hit, samt för att deltaga i
en del överläggningar angående hjälpexpeditionen. Efter en kortare
vistelse i Berlin återvände jag till Danzig till greve von der Goltz'
stab.

Under tiden hade samtliga trupper, vilka voro destinerade till Finland,
sammanförts här och under benämningen "Ostsee-Division" organiserats
till en avdelt självständig division, sammansatt av alla vapenslag. I
densamma ingingo trupper, representerande Tysklands samtliga
nationaliteter. Totalstyrkan uppgick till omkring 10,000 man med 4,000
hästar. Divisionens sammansättning samt dess högre befäl framgår ur
följande tyska divisionsdagorder av den 23 mars 1918.

    GEHEIM!

                           Div.-St.--Qu., den 23.3.1918.

            Stellenbesetzung der Ostsee-Division.

    Kdeur. General major Graf v. d. Goltz     18.08.16
       1a Hptm. i. Gen.-Stab Karmann          08.11.14
           "    "   "    "   v. Falkenhorst   24.12.14
       1b  "    "   "    "   v. Kaisenberg    08.11.14
       1c Lt. Frhr. v. Uckermann              19.02.13
       1d  "  d. L. Scheufele                 29.01.17
        II Rittm. Heckmann                    18.04.17
    Kdt. d. St.-Qu. Rittm. d. R. Matthes      20.02.15
     III F.-Kr.--Gerichtsrat Hauger            01.04.16
    IV a F.-Int.--Rat Vogel                    01.10.14
    IV b Ob.-Stabsarzt Dr. Dannehl            27.01.08
    IV c Stabsveterinär Scheferling           27.01.11
    Vertr.: Ober-Stabsveterinär Ohm              --
    G.-O. Lt. d. R. am Ende                   29.09.14
    Divkch. 512. Lt. d. L. Klocke             30.08.16
    K. F.-Div.--Geistl. Kreutz                    --
    E.      "          Siebold                   --
    F.-Post 957. r.-Ob.--Postsekr. Sillus      01.07.16
    Kdeur. d. Pi. Lt. Schlüter                28.09.14
    Hptm. d. K. Oblt. d. R. Koch              13.10.15
    Lt. d. R. Nölle (Kais. Kraftf.--K.)        07.04.17
    Major Graf Hamilton                       25.07.15
    Major i Gen.-Stab Cranz (Verb.-Offz. d. O. H.-L.)
    Hptm. "    "      Thiem, Verb.-Offz.      18.06.15
    Kpt.--Lt. Graf Platen, d. Admiralstabes    22.03.13
    Hptm. Maenss (Beauftr. d. F.-Eis.--Ch.)    08.11.14
    Oberst Thesleff
    Obtl. Falkenberg

            95. Res.-Inf.--Brigcide

    Kdeur. Gen.-Major Wolf                    22.03.18
    Adj. Oblt. Bochow                         18.04.16
    1. Ord.-Offz. Oblt. Mechtersheimer        18.08.15
    2.    "        "    v. Glasenapp          28.09.17

             Res.-Jäg-.--Batl. 3

    Kdeur. Major a. D. Graf v. d. Schulen-
       burg-Lieberose                         17.02.17
    Adj. Lt. d. R. Fritze                     15.01.17
    Ord.-Offz. Lt. d. R. Bloch                25.06.16
    M.-G.-Offz. Oblt. d. L. Huntemüller       21.02.16
    1. Komp. Lt. d. R. Bohne (Gerhard)        08.02.15
    2.   "    "     "  Repetzky               22.03.15
    3.   "    "     "  Bohne (Walter)         06.06.15
    4.   "    "     "  Wedde                  04.11.14
    1. M.-G.-K.     "  Book                   07.01.17
    2.   " Lt. d. L. Waischwillat             14.01.15

                Jäg.-Batl. 4

    Kdeur. Hptm. Ott.                         01.10.12
    Adj. Lt. von Wülcknitz                    28.01.15
    Ord.-Offz. Lt. d. R. Reuss                20.12.15
    M.-G.-Offz. Hptm. d. R. Neumann           30.01.15
    1. Komp. Lt. d. R. Brohm                  20.05.13
    2.   "    "    "   Kybitz                 18.12.13
    3.   "   Oblt.     Scharf                 18.04.15
    4.   "   Lt. d. R. Grimm                  22.05.15
    1. M.-G.-K. Lt. Schmidt (Richard)         22.05.15
    2.   "      " d. R. Beck                  22.03.15
    1. Radf.-K. "    "  Kuhlgatz              22.05.15
    2.   "      "    "  Koch                  24.11.14

               Jäg.-Batl. 14
    Kdeur. Major Frhr. Schenk zu Schweinsberg 27.01.16
    Adj.
    Ord.-Offz.
    M.-O-Offz.
    1. Komp.
    2.  "
    3.  "
    4.  "
    1. M.-G.-K.
    2.    "
    1. Radf.-K.
    2.    "
    1. Radf.-Komp. Jäger-Batl. 2 Hptm. Roeder 18.10.14
    2.      "          "       Oblt. Hepe     18.12.15
            " 11           Lt. d. R. Lassen   21.12.14

    Geb.--M.-G.-Abtlg, 228 Oblt. Schmitt       29.01.10
           "          229 Lt. d. R. Paulssen  07.08.15

            2. Garde-Kav.-Brigade

    Kdeur. Oberst p Tschirschky u. Bögendorff 27.01.17
    Adj. Oblt. v. d. Groeben                  27.01.16
    Ord.-Offz. Oblt. d. R. Graf v. Brühl      08.05.17

            1. Garde-Ulanen-Regt.

    Kdeur. Major Halling                      22.04.14
    Adj. Oblt. v. Arnim                       05.10.16
    Ord.-Offz. Lt. v. Braunschweig-Vollrath   18.01.15
    2. Esk. Rittm. d. R. v. Colmar            27.10.16
    3.  "     "          v. Saldern           16.09.14
    4.  "     " G        Graf v. Seherr Thoss 27.11.14
    5. Esk. Rittm. Erbprinz zu Bentheim
                     und Steinfurt            05.10.16
    M.-G.-Esk. Rittm. v. Loebenstein          22.03.17

            3. Garde-Ulanen-Regt.

    Kdeur. Maj. Frhr. v. Brandenstein         05.09.14
    Adj. Lt. Mumm von Schwarzenstein          20.05.14
    Ord.-Offz. Lt. von Zitzewitz              22.03.16
    1. Esk. Rittm. v. Jagow                   08.11.14
    2.  "     "   Frhr. v. Berchem-Königsfeld 27.01.18
    3.  *     "   Graf v. Plessen             18.04.16
    5.  "     "   Graf zu Solms-Baruth        18.04.15
    M.-G.-Esk. Rittm. v. Kendell              18.08.17

              Sächs. Karabinier-Regt.

    Kdeur. Maj. v. Reden
    Adj. Lt. v. Schierbrand                   12.06.13
    Ord.-Offz. Lt. Guenther                   24.09.13
    1. Esk. Rittm. Merz                       14.08.13
    2.  "   Lt. d. R. Hahne                   22.12.14
    3.  "   Rittm. Frhr. v.d. Bussche-Streithorst 21.05.17
    4. Esk. Rittm. v. Ehrenkrook              16.10.14
    M.-.G.-Esk Oblt. Schintling-Horny         13.03.16

            2. Kürassier-Regt. 3

    Führer Nittm. Frhr. v. Esebeck            01.10.13

            Art.-Kdeur. Stab bay.--Geb.-Artl.-Abtlg. 2

    Kdeur. Major Butz                         22.01.15
    Adj. Lt. d. R. Müller                     08.01.17
    1. Ord.-Offz. Lt. d. R. Beeri             08.01.17
    2.    "        "    "   Haug              31.08.17
    7. Batterie Hptm. d. R. Beschke           17.01.17
    stellv. Führer Oblt. v. Zwehl             15.12.17
    8. Batterie Hptm. Wülfert                 17.08.16
   12.    "     Oblt. Greim                   01.06.15

            4. Battr. 2. Garde-Res.-Fussartl.

    Führer Oblt. d. R. Moldenhauer            18.04.15

            1. Battr. Res.-Fussartl.

    14 Führer Lt. d. R. Hausbrand             27.01.14

            1. Battr. Kol. Res.-Fussartl.

    14 Kdeur. Oblt. d. R. v. Viereck          18.12.15

               Pion.-Landungs-Komp.

    Führer

            3. Komp. Pion.-Batl. 2

    Führer Lt. Schlüter (kdiert zum Div.-Stab) 28.09.14
    stellv. Führer Lt. Kaliebe                24.12.14

            1. Zug Pion.-Ers.-Batl. 9

    Führer

               Fernsprech-Abteilung 512

    Kdeur. Lt. d. R. Brandt                   24.12.15

               Leichte Funkerabtlg. 512

    Kdeur. Lt. d. R. Gaus                     26.10.16

               Filmtrupp 3

    Führer Lt. d. R. Immler                   20.03.15

               Armeekraftwagen-Kol. 208

    Führer Oblt. d. R. Koch (kdiert z. Div.-Stab) 13.10.15
    stellv. Führer Lt. d. R. Kettner          11.02.18

               Pers.-Kraftwagen-Staffel
               Sanit.--Kraftwagen-Staffal
               Mag.-Führpark.--Kol. 421

    Kdeur. Lt. Howe                           22.03.15

               Feldbäckerei-Kolonne 77

    Kdeur. Rittm. d. L. Schmidt               04.11.16

               Bayr. Feldlazarett 23

    Chefarzt Ob.-Stabsarzt Dr. Schilcher      26.10.17

            1. Zug San.-Komp. 556 Mobile Etappenkommandantur 326

    Kdeur.
    Adj.

Enligt den av tyskarna först uppgjorda planen skulle
"Ostsee-Divisionen" kort efter Ålands besättande inskeppas samt
landsättas antingen i Mäntyluoto eller i Åbo. Företagna
rekognosceringar visade emellertid att en landstigning i dessa trakter
stötte på mycket stora marintekniska svårigheter till följd av ishinder
och den stora minfaran, samt att, strategiskt sett, en landstigning på
denna front vore allt annat än fördelaktig. Den hade nämligen lett till
ett mer eller mindre frontalt angrepp, vilket för fienden möjliggjort
en långsam reträtt mot öster med åtföljande härjning av landet.
På grund härav beslöto vederbörande att välja Hangö till
landstigningsplats och att den åländska garnisonen skulle inskränkas
till blott en jägarbataljon, vars huvuduppgift bleve att skydda den
tyska vänstra flanken samt, om händelserna det tilläte, tåga över isen
mot Åbo för att befria denna stad och samtidigt bortlänka fiendens
uppmärksamhet från huvudoperationslinjen. I enlighet med detta beslut
vidtog genast ett forcerat minsvepningsarbete, lett av den energiska
kaptenlöjtnanten v. Rosenberg, en av Tysklands förnämsta specialister
på detta område.

Emellertid stötte minsvepningen till följd av ogynnsam väderlek och
olämpliga isförhållanden på mycket stora svårigheter och fördröjdes
därför betydligt, varigenom dagar och veckor förgingo under otålig
väntan i Danzig, utan att något kunde göras till saken. Att man såväl i
det tyska som i det finländska högkvarteret blev något nervös över den
långa väntan bevisades av tvenne märkliga telegram, som greve von der
Goltz och jag erhöllo omkring den 20 mars. Telegrammet till greve von
der Goltz var från tyska kejsaren, som frågade efter orsakerna till
dröjsmålet och uppmanade generalen att göra allt för att påskynda
avfärden. Det andra telegrammet var från general Mannerheim, avsänt via
Stockholm, och lydde: "Bitte Thesleff mitzuteilen, dass ich es als
seine unabweisbare Pflicht ansehe, die Ankunft der deutschen Expedition
zu beschleunigen. Verzögerung schicksalsschwer." Man tycktes alltså
numera i högkvarteret ändrat mening om behövligheten av den tyska
hjälpen! -- Den långa väntetiden i Danzig utnyttjades emellertid på
bästa sätt. Trupperna inövades flitigt och smärre manövrer under
förhållanden, liknande dem hos oss i Finland, avhöllos, repetition i
in- och utlastning företogs och till slut fick äfven jag på min lott
att med några populära föredrag bekantgöra flottans och expeditionens
officerare med de finländska förhållandena. Dessutom erbjöd oss staden
Danzig en mängd nöjen samt rätt mycket historiskt sevärt. Staden
härstammar ända från 997 och är ännu full av mycket väl bibehållna
minnesmärken såväl från Hansa sona från de polska tiderna. Bland dessa
minnesmärken må särskilt nämnas det härliga rådhuset från 1400-talet
samt St Maria majestätiska kyrka från medlet av 1300-talet. Denna kyrka
är näst St Pauls kyrka i London den största protestantiska domen i
kristenheten. Själva staden Danzig är numera allt igenom tysk, medan
åter de närliggande havskurorterna Zopot m.fl. hava en stark polsk
prägel. Det är nämligen just till dessa moderna polsk-tyska
havskurorter, som den mondäna varschaupubliken om somrarna förnämligast
söker sig för att flirta och andas frisk havsluft.

Den 30 mars på kvällen kom äntligen det så länge efterlängtade
telegrafiska meddelandet från kaptenlöjtnant v. Rosenberg att
farvattnet var klart. Följande dag skedde inlastningen, som gick med
fart och tysk precision, och tidigt på morgonen den 1 april ångade en
eskader, bestående av 4 dreadnougther, 2 kryssare, en mängd
torpedobåtar samt ett tiotal stora transportfartyg, föregångna av ett
40-tal minsökare, trallare och minbräckare, upp längs den tyska kusten
med Hangö som mål. Några timmar före avfärden anlände med extra tåg
till Danzig den s.k. Pellingekåren, ett 300-tal skyddskårister från
Helsingfors, Lovisa, Borgå och Kotka, vilka under oerhörda umbäranden
och strapatser lyckats taga sig över till Reval samt därifrån av
tyskarna sänts hit, för att nu tillsammans med oss anträda färden till
hemlandet och där utkräva hämnd för lidna oförrätter. Stor blev vår
förvåning, då vi, i stället för väntade illa medfarna flyktingar, sågo
en rask och hurtig, militäriskt organiserad och delvis till och med
beväpnad trupp stiga ut ur järnvägsvagnarna samt defilera förbi oss.
Bland de ankomna befann sig bland andra den så kända och duktiga
sjuksköterskan och skriftställarinnan fröken Dagmar Ruin, som med
Pellingegossarna hela tiden troget delat strapatser och umbäranden samt
varit med om deras våghalsiga och legendariska, 70 km långa marsch över
isen till Reval. Genast efter ankomsten blev hela kohorten iklädd nya
tyska uniformer; under namn av "finländska etappbataljonen n:o 1"
skulle den kooperera med "Ostsee-Divisionen", för vilken denna lilla
förstärkning var nog så välkommen.

Samma dag avfärden skedde erhöllo vi från general Mannerheim en
noggrann förteckning över hans trupper och deras uppställning. Enligt
denna förteckning hade han den 15 mars till sin disposition inalles
omkring 22,000 man med 114 kulsprutor och 42 kanoner. Under formering
voro två jägarbrigader à 2 regementen eller 6 bataljoner vardera.
Trupperna voro uppställda kordongformigt längs hela fronten. Emot denna
styrka hade fienden, lågt räknat, en tre- à fyradubbel övermakt och
erhöll till på köpet från Ryssland oupphörligt förstärkningar så i
manskap som i synnerhet i ammunition. I Helsingfors befann sig dessutom
hela den ryska flottan med sina c:a 20,000 matroser, vilka genom sin
vägran att efterkomma Brest-fredens stipulationer angående Finlands
utrymmande säkerligen aldrig godvilligt skulle uppgivit staden och
Sveaborg. Detta framgick även på det möte, som hölls i Hangö dagen
efter vår landstigning mellan det tyska befälet å ena sidan och ryska
flottans enkom hit ankomna befullmäktigade å den andra.



XI.


Den 3 april skulle bliva en minnesrik dag för vårt land och speciellt
för staden Hangö. Tidigt i morgongryningen väcktes Hangö stads invånare
av tre väldiga detonationer -- det var ryssarna, som, varskodda att en
fientlig flotta var i ankommande, sprängde de i hamnen liggande
undervattensbåtarna --, och då stadsborna yrvakna sprungo ut på gator
och torg samt läto sina blickar glida ut mot redden och havet, mötte
dem en oväntad syn. Den förut så döda hamnen och redden vimlade nu av
krigs- och andra ångfartyg av alla storlekar, emellan vilka talrika små
snabbgående barkasser kilade fram och åter. Ett otal torpedobåtar
forslade till stranden en, som det tycktes, aldrig sinande ström av
soldater. Det så länge efterlängtade ögonblicket, som man tidigare ej
riktigt hade vågat hoppas på, hade likväl äntligen kommit. Timmen för
befrielsen från det röda och österländska oket hade slagit; all smälek,
all sorg och alla bekymmer fördunstade och glömdes i ett nu, och folket
stod jublande på stranden för att mottaga de kära och så oändligt
välkomna gästerna. Landsättningen av trupperna försiggick i exemplarisk
ordning och redan inom ett par timmar var hela staden besatt, de rödas
fångar, som suttit inburade i stadshuset, hade befriats och
förtrupperna voro på frammarsch mot Ekenäs, för att ännu samma dag
besätta järnvägsbron därstädes. Något nämnvärt motstånd mötte
ingenstädes, och frånsett en arbetare, som under själva landstigningen
lömskt blev skjuten av en röd från ett bakhåll, kom det till ingen
blodsutgjutelse.

Det allmänna jublet i staden var storartat och alla tävlade om att med
blommor, mat, ja till och med omfamningar giva uttryck åt sina
översvallande känslor gentemot befriarne. På aftonen avhölls i stadens
kyrka en officiell tacksägelsegudstjänst och något senare uppvaktades
greve v. d. Goltz med sång och blommor. Mycket beror ju städse av det
första intrycket, och här i Hangö, varest främlingarnas förtjusning
över allt, som de fingo se och röna, var odelad och allmän, lades
grunden till det ömsesidigt hjärtliga och förståelsefulla förhållande,
som under hela den tid, "Ostsee-Divisionen" befann sig i vårt land,
rådde mellan divisionen och vårt folk. -- Enligt den av tyskarna
uppgjorda operationsplanen skulle "Ostsee-Divisionen" genast efter
ankomsten till Hangö tåga i ilmarscher den närmaste vägen mot
Helsingfors för att tillsammans med den tyska flottan befria
huvudstaden såväl från den röda terrorn som huvudsakligen från den
ryska marinen, som ju tvärtemot fredsvillkoren vägrade att avresa eller
att demobilisera. Samma dag som vi anlände till Hangö ankom emellertid
på kvällen från Helsingfors en rysk deputation, bestående av 6 à 8
sjöofficerare och matrosdeputerade, för att med tyskarna underhandla
angående den ryska flottans öde samt fråga tyskarna om "den egentliga
meningen med deras hitkomst", vilken de sade sig ej kunna begripa, då
ju Ryssland och Tyskland slutit fred. Underhandlingarna, som pågingo
under loppet av tvenne dagar, voro rätt intressanta, ty vid dem
framgick att den ryska marinen alls icke tänkt på allvar evakuera
Finland och allra minst sin bas, Sveaborg. Först sedan tyskarna ställt
dem inför alternativet: ögonblicklig avresa eller demobilisering å ena
sidan eller, å den andra, att få sina fartyg obarmhärtigt skjutna i
sank, uppfattade ryssarna situationens allvar: att alltså den avslutade
freden i Brest även var bindande för dem. Vid tyskarnas sedermera
inträffade ankomst till Helsingfors var den stora ryska slagflottan,
som varit förlagd till huvudstaden, med undantag av en del mindre
fartyg och torpedobåtar, mycket riktigt på väg till Kronstadt.

För att skydda huvudoperationen i riktning mot Helsingfors skulle ett
mindre detachement under den svenske greven Hamiltons ledning marschera
över Lojo till Hyvinge samt det s.k. "Åländska detachementet" (14.
tyska jägarbataljonen, förstärkt med en circa 300 man stark, på Åland
uppsatt skyddskår) över Korpo--Nagu angripa Åbo. Den 3 på aftonen
besattes efter en kortare skottväxling Ekenäs, varvid den så viktiga
järnvägsbron föll oskadad i våra händer, men redan den 4 april började
jobsposter ankomma till vårt högkvarter i Hangö. Oaktat de största
ansträngningar hade det ej lyckats tyskarna att överkomma ett enda
lokomotiv; då vägarna till råga på olyckan befunno sig i ett förfärligt
tillstånd, försvårades frammarschen mot Helsingfors i hög grad och
förstärkningar från Ekenäs och Hangö kunde endast långsamt avancera med
häst längs banvallen. Detachementet Hamilton hade stött på häftigt
motstånd vid Karis och Nummela och kunde ej, som avsett var, uppnå
Hyvinge, och det åländska detachementet hade under frammarschen vid
Korpo och Nagu blivit mycket häftigt angripet av överlägsna röda
styrkor, som tillsammans med den ryska kanonbåten "Bobr" icke blott
hindrade detachementets vidare frammarsch, utan till och med tvungo
detsamma att uppgiva positionen vid Nagu. På grund av dessa
omständigheter dryftades den 4 sent på kvällen i huvudstaben, huruvida
man skulle fasthålla vid den ursprungliga krigsplanen eller till en
början blott säkerställa sig såväl gentemot väster som mot norr. Men då
det ju framför allt gällde att utnyttja den genom landstigningen i
fiendens rygg skapade fördelaktiga strategiska situationen, innan
fienden hunnit riktigt orientera sig såväl i fråga om våra styrkors
storlek som huvudstötens riktning, beslöts det att trots allt fortsätta
den påbörjade frammarschen. För att emellertid skydda vänstra flanken,
beslöts det tillika att med tillhjälp av transportfartyg och isbrytare
föra 14. tyska jägarbataljonen den kortaste vägen till Kimito --
landstigningen skulle ske vid Dalsbruk -- samt därifrån landvägen till
Bjernå och Salo, ty så länge Karisbanan befann sig i fiendens våld, var
operationen mot Helsingfors så gott som otänkbar. Då huvudoperationen
mot Helsingfors på grund av "Ostsee-Divisionens" svaghet obetingat
fordrade en koncentrering av samtliga tyska trupper, beslöts det att
till den så hårt ansatta 14. jägarbataljonens undsättning utnyttja en
del av den ovannämnda finländska etappbataljonen, som medföljt från
Danzig. Greve v. d. Goltz och jag kommo därför överens om att jag
skulle personligen övertaga ledningen av denna hjälpexpedition, som
beräknades taga endast ett par dagar i anspråk, under vilken tid min
befattning som förbindelseofficer vid staben skulle skötas av min
adjutant, löjtnant Falkenberg. Detta gick så mycket lättare för sig,
som vi trots allt ej lyckats komma i telegrafisk förbindelse med
general Mannerheim, en förbindelse, som uppnåddes först flera dagar
efter Helsingfors' intagning.

Den 5 april kl. 2 på dagen startade jag från Hangö med 137 frivilliga
"Pellingegossar" med uppgift att över Finby göra en framstöt mot Kimito
och genom denna operation underlätta och möta den påtänkta tyska
landstigningen vid Dalsbruk. Efter en mycket besvärlig resa över
glanskis med ymnigt flödvatten samt under stritt regn anlände vi sent
på kvällen genomvåta inpå bara kroppen till Finby. Ännu samma kväll
angrepo vi de rödas här förlagda huvudkvarter samt gjorde rent hus.
Efter att följande morgon definitivt ha rensat ön, uppställt en lokal
liten skyddskår samt expedierat de tagna fångarna till Hangö, begåvo vi
oss i forcerat tempo vidare med Kimito kyrkoby som mål. Även här
lyckades överrumplingen, som skedde vid mörkrets inbrott, över
förväntan väl. De röda förlorade 3 döda samt ett hundratal i fångar;
dessutom överkommo vi i deras högkvarter ett rikligt byte av olika
slags vapen samt matförråd, som just ihopsamlats för att sändas till
fronten. De närmast följande dagarna användes till att grundligt rensa
den närmaste trakten, vilket lyckades oss utmärkt tack vare den
omständigheten, att vi genom att besätta telefoncentralen och maskera
våra telefonsamtal med de röda bibringade dem den falska tron att det
röda högkvarteret fortfarande ostört existerade i Kimito. Denna komedi
spelade vi lyckligt i 3 dagars tid. Befolkningens jubel över befrielsen
var rörande och vi uppvaktades oupphörligt med blommor, sång och mat,
vilket sistnämnda kom Pellingegossarnes utsvultna magar utomordentligt
väl till pass.

Emellertid ingingo småningom till mig ganska oroväckande rykten.
Besättningen på de av tyska flottan i Åbo skärgård kapade fartygen
"Murtaja" och "Dragsfjärd" -- circa 200 man ryssar och finländare --
anlände över isen till Dalsbruk, varest de röda redan tidigare hade
uppställt ett kompani med en kulspruta. I Bjernå åter samlade sig de
röda för att därifrån angripa oss och återtaga Kimito, varförutom i
vårt närmaste grannskap befunno sig för oss farliga fabrikscentra --
Mathildedal, Tykö, Kirjakkala och Koski -- med allt sitt avskum. Den
ena dagen förflöt efter den andra, men av den planerade tyska
landstigningen, på vilken hela företaget var baserat, hördes ingenting.
På ett återtåg över Finby till Hangö eller fastlandet var ej att tänka,
ty isarna buro ej mera. Ställningen påminde om en kringränd fästning,
vars lilla garnison på grund av brist på ammunition och mat ej länge
hade kunnat motstå en regelrätt belägring, utan måste söka sin räddning
i ett utfall och ett genombrott av fiendens linjer. Emellertid kommo nu
våra från Danzig medhavda tyska uniformer väl till pass. Tack vare
dessa samt de av oss utkolporterade ryktena troddes det allmänt att vi
voro en tysk trupp på 4 à 500 man, som kommit från Åland. På denna
omständighet byggde vi vår plan till räddning. Då ingenting om
landstigningen avhördes, hade väl denna av en eller annan orsak
uppgivits (farleden vid Dalsbruk hade varit för grund för
transportbåtarna, vilka i stället fått order att landsätta
detachementet i Hangö), och därför måste vi först klara ryggen, d.v.s.
Dalsbruk. Detta skedde per telefon. Vi ringde upp till röda gardets
stab på Dalsbruk och meddelade denna den häpnadsväckande nyheten, att
Kimito besatts av en stark avdelning tyska trupper, som tillika
avskurit alla reträttvägar för de röda, och uppmanade dem därför
omedelbart att kapitulera vid äventyr att bruket eljest följande dag
skulle angripas, varvid ingen pardon komme att givas. Efter en kortare
betänketid antogs vår så "ädelmodigt" erbjudna kapitulation, och som
bevis på underkastelsen avlämnades samtliga vapen; dessutom
utlevererades till oss tre av de rödas förnämsta ledare tillsammans med
en på bruket befintlig kulspruta. Banditerna och ryssarna från
"Murtaja" vågade ej motsätta sig kapitulationen, utan rymde över isarna
ända upp till Åbo-trakten. Denna lysande framgång höjde till den grad
modet till och med hos ortens terroriserade befolkning, att det
lyckades oss att ännu samma dag upprätta en skyddskår på c:a 100 man,
som efter vår avresa skulle övertaga ordningens upprätthållande på
orten.

Vistelsen i Kimito blev oss emellertid för lång, ty alla önskade vara
med vid Helsingfors' intagning, och dessutom var min närvaro hos v. d.
Goltz vid detta tillfälle nödvändig. Vi beslöto fördenskull att
oberoende av alla rykten om stora röda styrkor vid Bjernå slå oss
igenom samt marschera till Karis, varifrån enligt meddelande tyska
trupper voro på väg västerut till vår undsättning. Med ett 80-tal
fångar bar det i väg, och ännu samma kväll uppnåddes Bjernå, som till
vår överraskning dagen förut helt oväntat utrymts av de röda. Vår
framstöt över Kimito samt tyskarnas frammarsch emot Karis hade hos
fienden åstadkommit en fullständig panik, som sträckte sig ända till
Åbo. Till stadsbornas egen förvåning sågo de sig vid uppvaknandet en
vacker morgon fria från den röda maran, som ridit dem under så många
månader. Följande dag eller den 11 april tågade hela expeditionen från
Bjernå till Tenala, varest vi mötte 14. tyska jägarbataljonen, som
förvånade sig mycket över att få se oss helbrägda -- bataljonen hade på
grund av de ihållande ryktena om Kimitoexpeditionens prekära läge
skyndsamt via Ekenäs marscherat till vår undsättning. Här i Tenala
skilde jag mig från mina duktiga gossar, vilka skulle tåga vidare till
Ekenäs, medan jag per auto, häst, till fots och i dressin skyndade
efter den tyska huvudstaben. Sent på kvällen den 12 april uppnådde jag
äntligen huvudstaben, som då befann sig i Hoplax och som bäst höll på
att vidtaga de sista förberedelserna för Helsingfors' intagning
följande dag. Stämningen i staben var vid min ankomst hög, ty man stod
nu inför målet, och allt hade gått efter beräkning. Tillika firades
greve v. d. Goltz av sin stab med anledning av att han samma kväll
undgått en stor livsfara. Efter Albergapositionernas intagning och
sedan de röda genom utskickade parlamentärer inlett underhandlingar om
uppgivandet av allt motstånd, ville greve v. d. Goltz ännu den 12
personligen resa in till Helsingfors. På vägen dit möttes han
emellertid i Tölö helt oväntat av kulsprutseld, som tvang honom att
tillsammans med sin stabschef och chaufför söka betäckning på bottnen
av sin bil, varifrån han efter flera långa minuter lyckades rädda sig
genom att hastigt söka skydd bakom närmaste husknut. Bilen, som
erhållit flere träffar, kunde först efter mörkrets inbrott räddas. Min
oväntade ankomst -- man trodde mig fortfarande omringad av de röda på
Kimito -- emottogs med jubel och greve v. d. Goltz meddelade mig den
för mig så smickrande nyheten att han på grund av Pellingegossarnas
duktighet givit order om att deras benämning "etappbataljon N:o 1"
skulle utbytas emot "jägarbataljon Thesleff" samt att de genast skulle
beordras till Helsingfors, för att sedermera i enlighet med deras
önskan med förtrupperna marschera vidare längs kusten österut. Tillika
utlade för mig stabschefen, kapten Karmann, betydelsen av vår
expedition, en betydelse, som jag själv ej då ännu riktigt tilltrott
densamma. Till följd av djärvheten i vår framstöt hade de röda tagit
oss för en stark tysk truppavdelning och gripits av fullständig panik,
som ej blott befriat hela sydvästra Finland och Åbo, utan även -- något
som kanske var ännu viktigare -- möjliggjort att den tyska frammarschen
emot Helsingfors hade kunnat fortsättas i enlighet med den uppgjorda
planen. Samtliga tyska trupper hade därigenom kunnat koncentreras emot
den starkt befästa huvudstaden, vilken i händelse den försvarats på
allvar av de röda, för den relativt svaga tyska truppen hade blivit en
svår nöt att knäcka.



XII.


På den 9 dagen efter landstigningen i Hangö eller den 12 april
inträffade de tyska trupperna i Helsingfors' förstäder. Krigsplanen
hade fullföljts på ett glänsande sätt och de tyska trupperna på nytt
hävdat sitt lysande namn och rykte. En frammarsch på i medeltal
17 km om dagen längs uppblötta, omöjliga vägar under ständiga
förpostfäktningar är en prestation, som varje militär måste avundas
dem. Den 12 och 13 försiggingo de vilda, men meningslösa gatustriderna,
som enligt tyskarnas utsago påminde om de första striderna i Belgien,
varest till och med kvinnor och barn grepos med vapen i hand, lömskt
skjutande på de intågande trupperna från något bakhåll. Den 14 skedde
greve v. d. Goltz' högtidliga intåg, vilket emellertid flerfaldiga
gånger höll på att inhiberas, ty gatustriderna flammade under detsamma
ständigt upp på nytt. På grund av det dåliga moraliska intryck ett
avbrott i den planerade festligheten hade haft på hela befolkningen,
som knappast ännu riktigt vågade draga andan och hade svårt att
fatta att befrielsen kommit, övertalade jag greven att trots allt
slutföra intåget, ehuru till och med ännu i hörnet av Unions- och
Esplanadgatorna amiral Meurers -- chefen för tyska flottan --
personliga adjutant på uppmaning av amiralen försökte övertala oss att
avstå från den tilltänkta paraden på Senatstorget. Under befolkningens
jubel och hänförelse fullföljdes emellertid intåget i enlighet med det
uppgjorda programmet och utan något störande mellanfall. Den yttre
ordningen i staden återställdes definitivt samma kväll.

Då under den röda tiden samtliga såväl kommunala som statliga
ämbetsverk totalt upphört att fungera, kom det till en början på vår
andel att organisera arbetet och förhållandena i staden så, att
åtminstone de mest brännande frågorna kunde lösas. Då förbindelsen med
general Mannerheim eller Vasa-regeringen allt fortfarande var avbruten,
nödgades vi handla på eget initiativ, ty mångt och mycket måste genast
avgöras och ordnas. Förutom den förtvivlade livsmedelsfrågan fordrade
sådana viktiga frågor som t.ex. övertagande av Sveaborgs fästning,
fångarnas internering och förplägnad, ryssarnas utvisning, krigsbytets
övertagande, ryska handelsmarinens konfiskering, skyddskårernas
uppställning och organisation m.m. en om ej varaktig så likväl
provisorisk lösning. Dessutom var krigsläget sådant, att de tyska
trupperna ej kunde kvarstanna i Helsingfors, utan oförtövat måste tåga
vidare. Samtidigt med det sjudande organisationsarbetet pågick det
officiella och privata firandet av stadens befrielse med högtidlig
tacksägelsegudstjänst i Nikolaikyrkan, "Huldigungs-Koncert" i
universitetets solennitetssal, galaföreställningar i svenska och finska
teatrarna, officiella uppvaktningar samt mottagningar hos såväl greve
v. d. Goltz som amiral Meurer, bal, arrangerad av stadens damer på
Restaurant Börs, m.m. Mat och dryck saknades ofta, men i stället bjöds
det på uppriktig glädje, hänförelse och tacksamhet. För alla dem, som
fått vara med om dessa minnesrika dagar i Helsingfors, komma desamma
nog att utgöra deras livs vackraste minnen.

Efter det något så när ordnade förhållanden fåtts till stånd,
fortsattes de avbrutna krigsoperationerna med vanlig energi. En
avdelning, till vilken bl.a. även hörde "jägarbataljon Thesleff", som
snart vid Abborfors skulle få sitt första allvarsamma elddop, tågade
längs kusten österut, medan åter huvudstyrkorna under general Wolffs
befäl tågade mot norr över Hyvinge och Riihimäki, för att ernå
förbindelse med den finländska vita armén samt knäcka den röda arméns
ryggrad: bandelen Viborg--Tavastehus. Detta så viktiga uppdrag hade
samtidigt av den tyska härledningen uppdragits åt en särskild
avdelning, den så kallade brandensteinska, som under de största
sjötekniska svårigheter överförts från Reval till Lovisa såsom en
välkommen förstärkning åt "Ostsee-Divisionen". Riihimäki togs den 22
april av general Wolff, Lahtis åter den 18 april av överste v.
Brandenstein. Vid Lahtis ansattes tyskarna mycket hårdnackat från såväl
öster som väster och voro till och med en dag tvungna att lämna orten,
som likväl genast den följande dagen på uttrycklig befallning
av general v. d. Goltz återtogs. För att underlätta överste v.
Brandensteins ställning, beslöt sig greve v. d. Goltz att efter
Riihimäkis fall tåga emot Lahtis, men erhöll då av general Mannerheim
meddelandet om dennes påbörjade operationer emot Viborg samt tillika en
begäran att tyskarna måtte inrikta sina operationer mot Tavastehus för
att understöda general Wetzers framryckning mot Toijala. Dessutom
meddelades det kategoriskt, att general Wetzers trupper den 24 april
skulle vara i antågande över Hauho--Tulois. I enlighet med denna
begäran togs Tavastehus den 26 april, men vid Hauho och Tulois mötte
ännu så sent som den 28 april i stället för de utlovade vita styrkorna
mycket överlägsna röda styrkor -- det var hela den röda västfronten,
som öster om Tavastehus strömmade mot Lahtis --, vilka tillfogade de
tyska förtrupperna stora förluster och tvungo dem att delvis retirera.
Faran av ett genombrott vid Lahtis eller någonstädes på linjen
Riihimäki--Lahtis blev överhängande, ty till ett defensivt avspärrande
voro de tyska trupperna alldeles för svaga, ehuru på grund av den
uppkomna kritiska situationen samtliga reserver dragits till stället.
Betecknande nog för den tyska strategien samt offensivandan beslöt
greve v. d. Goltz att, då hans trupper voro för svaga för en
framgångsrik defensiv, själv övergå till anfall samt rikta
huvudangreppet mot de rödas huvudreträttväg Koskis--Lahtis, d.v.s. just
där, varest faran för ett genombrott var störst. De av greve v. d.
Goltz och hans stabschef kapten Karmann så mästerligt uppgjorda och
ledda operationerna, vilka höra till det vackraste vår krigshistoria
känner, ledde efter tre dagars synnerligen blodiga och hårdnackade
strider, som i raseri kunna likställas med det värsta tyskarna varit
med om på västfronten, till det finska "Sedan", varvid på öppna fältet
inalles 25,000 fångar, 50 kanoner, 2 pansartåg samt 200 maskingevär
jämte ett oändligt rikt krigsbyte togos av segraren. Kringränningen vid
Lahtis frigjorde med ett slag hela södra Finland samt möjliggjorde
Viborgs intagning. På trettio dagar efter tyskarnas landstigning voro
de till 120,000 man uppgående röda styrkorna genom de ömsesidigt
varandra kompletterande finländska och tyska operationerna definitivt
tillintetgjorda och ryssarna samt framför allt den ryska flottan
utdrivna ur landet. De finländska och tyska högkvarteren borde utan
avund kunna dela framgångens triumf.

Den tyska hjälpexpeditionens totalförlust i Finland utgjorde i stupade:
officerare 13, manskap 339, samt i svårt sårade: officerare 5 och
manskap 215.

Att här närmare utlägga betydelsen -- såväl den direkta som den
indirekta -- av den tyska interventionen vill jag ej, ty det hör icke
till avsikten med denna redogörelse. Dock anser jag mig böra omnämna en
telegramväxling, som ägde rum mellan de tyska och ryska regeringarna
några veckor efter Helsingfors' intagning. Förbittrad över att
finländarna beslagtagit några ryska handels- och krigsfartyg, meddelade
den ryska regeringen den tyska att den ej mera kunde godkänna
fredsstipulationerna beträffande Finland samt att den med alla till
buds stående medel ärnade tvinga Finland att återlämna de beslagtagna
fartygen. Tyska regeringen svarade kort och gott att den ej skulle
tillåta någon militärisk aktion emot Finland, som komme att åtnjuta
allt det skydd Tysklands vapenmakt var i stånd att lämna!



XIII.


Med slaget vid Lahtis samt Viborgs intagning avstannade och slutfördes
de egentliga krigsoperationerna i Finland. I enlighet med general
Mannerheims önskan avlöstes de tyska trupperna i Helsingfors och på
Sveaborg av våra egna samt överflyttades till östra Finland, varest de
skulle bilda den fasta mur, bakom vilken vår under kriget skapade
folkhär skulle omorganiseras till en mer eller mindre slagfärdig armé.
Greve v. d. Goltz samt det tyska högkvarteret flyttade över till
Riihimäki, för att dels vara i närmare kontakt med sina trupper, dels
undvika allt, som i minsta mån hade kunnat tolkas som en önskan hos
tyskarna att genom sin vistelse i huvudstaden göra sitt inflytande
gällande vid ordnandet av vårt lands inre förhållanden.

Den 4 maj skulle bliva en av märkesdagarna i vårt lands historia, ty
det var då som regeringens ordförande, senator Svinhufvud, åtföljd av
"Vasa-regeringen" samt tyska och svenska ministrarna och legationerna
överflyttade till Helsingfors. På sin genomresa möttes de på Riihimäki
station av greve v. d. Goltz och dennes stab samt ett tyskt
hederskompani med musik. Mötet emellan senator Svinhufvud och greven,
vilka nu efter sammanträffandet i Berlin kunde ömsesidigt lyckönska
varandra till slutfört arbete, var utomordentligt hjärtligt, och då det
tillika skulle bliva greve v. d. Goltz' järnvägsvagn, vari regeringens
ordförande för första gången efter sin äventyrliga flykt till Reval
igen skulle få återse sina vänner och kolleger, erhöll detta möte en
stämning över sig, som sent av oss närvarande kommer att glömmas. Greve
v. d. Goltz talade långt senare ofta med värme om detta möte och
uttalade sin stora tillfredsställelse över att ödet beskärt honom nöjet
och äran att hos sig få sammanföra de ledande personerna i den under så
tragiska förhållanden flyktade och skingrade lagliga finländska
regeringen samt bevittna återseendets glädje hos dem.

Under förra hälften av maj månad företog greve v. d. Goltz med sin
närmaste omgivning flere inspektionsresor samt även turistutflykter
till olika delar av landet. Bland orter, som besöktes, anslog honom i
all synnerhet Nyslott och Punkaharju samt Imatra. Olofsborg och vår i
dessa nejder storslagna natur gjorde på honom ett outplånligt intryck.
Efter det järnvägsförbindelsen med St Mickel, varest det finländska
högkvarteret vid denna tidpunkt var förlagt, upptagits, avlade greven
den 10 maj därstädes hos överbefälhavaren, general Mannerheim, sin
första officiella uppvaktning. Vid slutakten till det blodiga drama,
som de röda i förbund med ryssarna under för dem skenbart så
utomordentligt lyckliga auspicier igångsatte den 27 januari 1918 -- den
storartade paraden den 16 maj i Helsingfors -- då huvudstaden firade
general Mannerheims och den vita arméns intåg på ett sätt, som tidigare
ej förekommit i vårt lands historia, närvar greve v. d. Goltz jämte
stab som åskådare och deltog med fullaste hjärta i de välförtjänta
ovationer, som kommo överbefälhavaren, trupperna, jägarna samt de mera
bemärkta personligheterna från frihetskriget till del.

Den 20 maj nådde oss helt oväntat meddelandet att general Mannerheim,
anseende sig nu hava fullgjort det uppdrag han erhållit av regeringen,
lagt in om avsked. Greve v. d. Goltz, som ända tills nu ej på något
sätt aktivt deltagit i vår inre politik och hållit sig på sidan om våra
inre förhållanden, blev emellertid nu av senator Svinhufvud tillkallad
för att konferera angående den uppkomna situationen samt speciellt om
vår blivande armés organisation och uppställning samt om anskaffandet
av nödigt antal tyska instruktionsofficerare. Om sina konferenser med
senatorerna Svinhufvud och Frey talade greven med största diskretion
och inveg ej mig i desamma, men jag kunde likväl av hans uttalanden
sluta mig till, att i ovannämnda frågor vissa principiella
meningsskiljaktigheter emellan honom och överbefälhavaren förelågo,
enkannerligen vad inkallandet av utländska instruktionsofficerare
vidkom. På senator Svinhufvuds uttryckliga begäran överlämnade greven
åt honom personligen ett kort utkast till vår armés organisation, ett
utkast, som av "Ostsee-Divisionens" stabschef, kapten Karmann och mig
under lediga timmar delvis redan i Danzig uppgjorts samt varom med
greven rådgjorts. Utkastet i fråga utgjorde ej något färdigt program,
som utan vidare skulle kunnat föreläggas till godkännande, och hade ej
heller i detta syfte utarbetats, vilket även av greven uttryckligen
framhölls. Att detta vårt blygsamma förslag överlämnats åt senator
Svinhufvud erfor jag först några dagar senare, då frågan om general
Mannerheims avgång började bliva allt mera akut. Vad de utländska
instruktionsofficerarna vidkom, ansåg sig greve v. d. Goltz
kunna inkalla sådana ifrån Tyskland samt tillika ställa hela
"Ostsee-Divisionens" för tillfället lediga officerare och
underofficerare till vårt förfogande, blott i den händelse han och
tyskarna de facto även skulle erhålla full möjlighet att göra sitt
inflytande gällande vid uppställandet och organiserandet av vår nya
armé enligt de militära principer, som varit de ledande för dem
själva vid deras arbete i deras eget hemland. Här uppställde han
vissa minimifordringar för tyskarnas samt speciellt den tyska
"Ostsee-divisionens" hjälp vid det förestående ansvarsfulla och
kolossala arbetet. General Mannerheim ansåg sig likväl ej kunna och
vilja ingå på ett så intimt samarbete och förnyade sin avskedsansökan.
Den på detta sätt uppkomna situationen behandlades icke blott av
regeringen utan även av lantdagsfraktionernas förtroendemän, och då man
så gott som enhälligt ansåg, att det dåvarande politiska läget
oavvisligt krävde ett intimt och förtroendefullt samarbete med Tyskland
och att det för vårt land tillika gällde att så snabbt som möjligt få
sitt försvar ordnat, beslöts den 24-25 maj att general Mannerheims
ansökta avsked skulle beviljas. Att emellertid det äskade avskedet
officiellt beviljades först några dagar senare berodde på att senator
Svinhufvud ej hade fastställt storleken av den extra pension, han i
egenskap av riksföreståndare skulle tilldela den avgående
överbefälhavaren. Den 26 maj erhöll jag besök av senator Frey, som på
riksföreståndarens och senator Paasikivis uppmaning framställde till
mig förfrågan, om jag ville övertaga krigsministerposten, samt
meddelade tillika att general Mannerheims avskedsansökan principiellt
godkänts och att han under alla förhållanden komme att avgå. Jag var
fullt medveten om vidden av det ansvar, som komme att vila på en
krigsminister, samt om de kolossala svårigheter, som skulle möta då det
gällde att under de möjligast vidriga förhållanden icke blott
organisera en armé och giva landet ett dess resurser motsvarande
härväsende, utan även att bringa ordning i all den oreda, som på grund
av förhållandena naturnödvändigt måste råda i en i hast hopkommen
folkhär, sådan vår armé då var. Dessutom skulle ju krigsministern få på
sin lott de till c:a 80,000 uppgående krigsfångarna samt det kolossala
krigsbyte, som överallt i landet fråntagits fienden, uppgifter, som
skulle fordra övermänskliga krafter och förmåga. Jag kunde tillika
förutse, att valet av mig till krigsminister på visst militärt håll
beklagligtvis komme att sammanställas med general Mannerheims avgång
samt redan därigenom komme att väcka opposition och motstånd, något som
måhända, åtminstone till en början, kunde komma att försvåra det
förestående arbetets framgång. Men under tider, då fosterlandets öde
avgöres, då det för nationen gäller dess vara eller icke vara, måste
svårigheterna övervinnas samt personliga betänkligheter och ens eget
jag träda i bakgrunden. Förlitande mig tillika på att andra element
bland våra f.d. kadetter samt "jägarna", vilka visat landet vad
oegennyttig patriotism och ungdomlig hänförelse kan åstadkomma, skulle
skänka mig sitt förtroende, och påräknande understöd av våra stora
läromästare och ädla vapenbröder, samtyckte jag till anbudet. Den 27
maj skedde min utnämning till Finlands förste krigsminister.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Upplevelser under krigsåren 1914-1918" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.