| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Äventyr och hugskott
Author: Engström, Albert
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Äventyr och hugskott" ***
SAMLADE BERÄTTELSER
AV
ALBERT ENGSTRÖM
ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
ÄVENTYR OCH HUGSKOTT
AV
ALBERT ENGSTRÖM
STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
STOCKHOLM
ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1916
Stöldförsäkringsagenten.
En figur arbetade sig upp emot regnbyn tvärs över gårdsplanen, fällde
ihop ett drypande paraply på trappan och gjorde halt på min
vildvinsskuggade veranda. En lång gestalt med något gewesenes över
apparitionen, hållning, som påminde om militär, men knän på byxbenen som
talade om borgaren, vita mustascher under en örnnäsa, som skulle ha
imponerat, om den icke varit i miniatyr, och ett visst affekterat
förnämt drag omkring ögonen, som kom en att tänka på adelskalendern men
med baktankar. En liten slapp potatismage, som talade om stillasittande
på andra klassens restaurangkaféschaggsoffor vid gammaldags tutingar
efter en halvportion biffstek med två supar och en halv lageröl.
-- Träffas herr Engström?
-- Jo, det är jag. Vad kan jag stå till tjänst med? Var så god och stig
in!
-- Det är en konstig sommar vi ha. Regn och blåst och köld. Mitt namn är
löjtnant Hultenhjelm. Jag såg visserligen att det står förbjuden ingång
på grinden och anslag om vite, men jag tänkte att det inte var så
allvarligt -- -- --
-- Jo, jag försäkrar, att det är absolut allvarligt.
-- Ja, jag försäkrar också, att mitt ärende är absolut allvarligt, hä
hä, jag är representant för Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio, och
efter jag är på trakten, tänkte jag föreslå er att ta en försäkring där.
Förstklassiga villkor, verkligen enastående, och i dessa tider, ni läser
ju dagligen i tidningarna om stöld och inbrott -- -- --
-- Nej, sådant hoppar jag över. Stjäl dom så särskilt mycket nu för
tiden?
-- Kolossalt! _Kolossalt!!_ Och allt ersätter bolaget
försäkringstagarna. Inte bara det stulna, utan det förstörda, för som ni
vet händer det, att tjuvar inte bara stjäla utan göra åverkan under
sökandet efter dyrbarheter.
-- Ja, men jag tror inte ändå. Jag har ingenting, som kan locka någon
tjuv -- -- --
-- Å, vart jag ser härinne ser jag en dyrbarhet. Alla konstverk till
exempel. Alla saker ha värde och allt kan stjälas.
-- Nej vet ni, jag har verkligen inga dyrbarheter. Det mesta jag äger
har bara affektionsvärde och jag är inte livad för att ta flera
försäkringar. För resten är här alltid folk i huset och vartenda ljud
hörs -- -- --
-- Ljud! Hörs!! Nutidens tjuvar ha så utvecklad teknik, att de kunna
stjäla sängkläderna under en.
-- Nå, så låt dem i guds namn göra det. Jag vill inte ta någon
försäkring. Det vore för övrigt en rätt intressant upplevelse att bli
bestulen på sängkläderna, medan man sover.
-- Herr Engström skämtar! Tänk er själv vakna en morgon och upptäcka att
allt vore, om inte stulet, så åtminstone sönderbrutet och förstört.
-- Ja, men löjtnanten, tänk vilket satans oljud det skulle behövas för
att bryta sönder allting. Det här pianinot till exempel, det skulle allt
reagera för misshandel. Och de här båda taxarna, som sova i huset, ge
hals vid minsta knäpp.
-- Taxar! Hundar!! Kommer inte herr Engström ihåg stölden hos professor
Morgen-Gaffler här om året ute på Saltsjöbaden! Professorn hade en
ytterst vaksam och folkilsken ulmerdogg, som sov vid hans säng. Det kom
tjuvar, som stal gulduret från professorns nattduksbord. Hunden sov,
professorn sov. Nej, hundar -- lita inte på hundar!
-- Ja, men de här taxarna äro absolut pålitliga och för resten försäkrar
jag att jag inte vill ta någon stöldförsäkring.
-- Men ni skulle åtminstone se litet på tabellerna -- -- --
-- Nej, jag vill inte se några tabeller. Jag har ont om tid för
tillfället -- -- --
-- Ja, men betänk -- boksamlingen, silvret, kanske gammalt
familjesilver, guld, ringar, klockor -- -- --
-- Jag har inte använt klocka på snart tjugu år och jag vill inte ta
någon försäkring. Jag skall be att få påpeka detta faktum: Jag vill inte
ta någon försäkring.
-- Om herr Engström får del av villkoren skulle ni helt visst komma på
andra tankar. Se här till exempel! Premien för -- -- --
-- Nå, då måste jag använda en annan taktik. Jag tycker, att det vore
riktigt trevligt, om någon ville stjäla litet. Tjuvar ska också leva.
Och vidare skulle jag kanske bli överlupen av hyggliga tjuvar, som stule
från mig bara därför att de veta, att det i alla fall blir ersatt av ert
bolag. Det bleve kanske besvärligt och nervöst i längden.
-- Skämt åsido, herr Engström. Ni är ju en modern människa och måste
följa med er tid. Och det ekonomiska av saken är en så försvinnande
bagatell, att -- -- --
-- Ja, men jag har nu en stund sökt framhålla det oomkullrunkliga
sakförhållandet, att jag icke kommer att ta någon försäkring i ert
Cautio. Det skulle glädja mig, om ni ville se följande ord i eldskrift
framför er just nu: -- Den mannen förtjänar jag inte på. Han tar aldrig
någon stöldförsäkring! Jag menar att denna sanning borde vara på god väg
att ingå som trosartikel i ert medvetande.
-- Jag förstår skämt, bästa herr Engström, och jag senterar det i allra
högsta grad, men se nu på den här tabellen. Terminer och premier äro --
-- --
-- Snart måste jag använda en brutalare taktik. Tror inte löjtnanten att
ett bolag som ert just fostrar tjuvar. Det är ju strängt taget en
oskyldig form av stöld att tillägna sig en sak, vars värde
ögonblickligen blir ersatt av en så filantropisk inrättning som ert
bolag måste vara. Och det finns hyggliga, försynta, väluppfostrade,
blyga människor, som inte vilja störa mig ens med en anhållan om ett lån
i någon tillfällig förlägenhet, utan helt enkelt stjäla något ifrån mig
av bara hänsynsfullhet, därför att de veta, att jag genast får igen
fulla värdet av er. Jag blir en försörjningsinrättning, en sjukkassa, en
personifierad institution för välgörenhetens ordnande, men jag ligger
inte åt det hållet. Jag vill ha frid och just i det här ögonblicket
längtar min själ efter stillhet och tystnad i högre grad än eljest.
-- Ja, men visthusboden och ladugården -- betänk osäkerheten! Och mitt
bolag har just -- --
-- Hundgården med fyra stövare ligger alldeles bredvid. Detta är en
parentes! Och nu övergår jag till den brutala taktiken jag nyss talade
om. Jag har verkligen blivit bestulen. En överrock försvann i dag på ett
oförklarligt sätt ur min garderob. Just nu kommer jag att tänka på, att
en verkligt energisk stöldförsäkringsagent skulle närma sig
fullkomligheten, om han gjorde små förarbeten hos sina offer för att
göra dem mogna och fallfärdiga. Kan herr löjtnanten tänka sig en bättre
taktik än att hugga en och annan småsak ända tills ägaren av bara
nervositet tar en försäkring? Missförstå mig inte, det hela är bara en
idé, men den är nog så värdefull. En idealisk stöldförsäkringsagent är
endast den som genom upprepade småstölder tvingar mig att ta en
försäkring. Jag hoppas löjtnanten på intet vis missförstår mig, men nog
är sättet det enda verkligt effektiva, ty som ni nog känner, äro
övertalningsförsök inte tillräckliga, åtminstone inte visavi mig. Förlåt
om jag förefaller brutal, men jag vill ju inte insinuera, att löjtnanten
använder den mest fruktbärande taktiken. Jag kom bara av en händelse att
tänka på min försvunna överrock. Kanske hänger den i en annan garderob,
kanske är den inte borta alls, men tjuvarnas teknik nu för tiden är ju
fulländad, bättre än stöldförsäkringsagenternas, det kunna vi ju komma
överens om. Jag tror att det skulle vara lättare att stjäla sängkläderna
under mig än att tvinga mig ta en stöldförsäkring.
Löjtnanten höll redan om dörrvredet.
-- Ja, då ber jag om ursäkt att jag besvärat. Tråkig sommar det här!
Barometern sjunker ideligen, ideligen. Herr Engström känner emellertid
min adress, löjtnant Hultenhjelm, Stöldförsäkringsaktiebolaget Cautio.
Kaste tjänare!
Spionen.
En kväll i november för åtskilliga år sedan satt jag i min salong och
ägnade mig åt det vällovliga patiensläggandet. Jag kan nämligen en enda
patiens, vars namn jag inte vet, och då min hjärna känns tom efter
mycket arbete, lägger jag den. Det var en mörk kväll utan måne,
telefonen var just avstängd och jag började glädja mig åt friden, den
absoluta, som en man stundom behöver ehuru den inte existerar i
realiteten.
Naturligtvis existerade den inte heller den här kvällen. Jag hade just
fått hem ett par tvåor i patiensen då det knackade på verandadörren. Jag
tog lampan och mötte den besökande med ett ovänligt kritiskt ansikte.
Han var en lång mager karl med markerade och tärda drag.
-- Var god och stig in och ursäkta att jag möter i skjortärmarna, men
jag väntade verkligen inte besök i kväll!
Jag lyste mannen in och betraktade under tiden hans profil. Svartmuskig,
gulblek, kroknäsig, utlänning alltså. Därtill bröt han på något språk
som inte var finska men som låg nära finskan. Inte var det tyska, inte
-- jo, kanske ungerska. Något orientaliskt var det i alla händelser. Han
hade en bonjour av gammalt snitt och med kantband, misärens kännemärke
då för tiden, men hans sätt att bugande passera mig hade något av
gentilhomme i gammal stil.
-- Med vem har jag den äran?
-- Mitt namn är Emdow, tekniker.
Emdow, ett ovanligt namn! Han stod kvar vid dörren och gnuggade sina
gula, frusna händer medan ögonen mönstrade det skumma rummet.
-- En cigarrett?
-- Tack!
-- Och vad förskaffar mig den äran?
-- Jag hoppas jag inte stör på något sätt?
-- På intet vis! Vill ni inte ta plats?
-- Tack! Jo -- jag bor här -- har slagit mig ned här för att kunna leva
billigt -- jag har väl bott här en månad och mera -- jag har mina idéer
-- jag har gjort bekantskap med folket här, ett rått material, utan
intressen, utan hyfsning, ja, ni känner ju till det! Och -- -- --
-- -- Förlåt, men jag tror att ni misstar er -- -- -- efter så kort
vistelse här --
-- Ånej, ånej -- herr Engström, vi kunna ju tala som ett par bildade
karlar tillsammans och se det hela ovanifrån -- medge i alla fall att
det är mycket som brister, vi ha ju superiet, snustuggningen, den råa
umgängestonen mellan olika kön, alltsammans -- -- -- Det behövs
lyftning, just lyftning!
-- Vet ni, herr E -- -- em --?
-- Emdow -- -- --
-- Vet ni, herr Emdow, jag tror att ni misstar er. I varje fall vill
inte jag bli någon reformator. Det reder sig nog -- -- --
Min hustru kallade på mig från ett inre rum. Där stod en av mina
jungfrur och sade: -- Känner inte redaktören den ryska spionen? Det är
just han. Han har hyrt Jan Lars' stuga och hålls och lodar här utanför
varenda dag. Han säger att han är urmakare, men inte finns här några
klockor att laga! Och han får utländska brev på posten var dag och
skickar av stora buntar papper flera gånger i veckan.
Jag återvände till min gäst.
-- Nå, vad avser herr Emdow egentligen med den här expeditionen till
mig? Är ni inte ryss för övrigt? Jag tycker mig känna igen brytningen.
-- Har varit! Har varit. Jag har varit löjtnant i ryska armén, det vill
säga jag blev löjtnant under rysk-turkiska kriget. Jag har slagits under
Skobeleff, jag var med vid Plevna, och nu lever jag på min lilla
pension. Jag lever här för att här är billigt och -- tja -- jag är
urmakare -- man säger att man är tekniker, man är ju av familj och man
söker ju maskera sin fattigdom -- -- --
-- Utmärkt, herr Emdow, då kan ni laga mitt matsalsur? Det är en gammal
klocka med trähjul -- jag är ledsen att inte för tillfället ha någon
bättre klocka att ge er till reparation -- men ni förstår, jag vill göra
i den mån jag kan -- -- --
-- Tack, tusen tack -- -- -- men nu kom jag egentligen hit för att tala
om befolkningen här -- -- --
-- Vill ni inte ha något att dricka? En grogg -- eller kanske en
pilsner?
-- Tack, jag är egentligen absolutist -- men en pilsner -- ni förstår,
jag har måst undvara bildat umgänge så länge, så länge, men den här
pilsnern blir en hemlighet mellan oss -- ty för befolkningen här är jag
absolutist -- -- --
-- Föredöme? -- -- --
-- Just! Och nu vill jag komma till själva kärnan. Jag har tänkt bilda
en gentlemannaklubb här -- -- --
-- Gentlemannaklubb?!!
-- Ja, med grader i, naturligtvis. Redaktören och jag ha den högsta
graden och ungdomen får så småningom stiga från grad till grad -- -- --
-- Jag förstår verkligen inte -- -- --
-- Den måste byggas på absolutistisk grund! I första graden lägger man
bort sprit, i andra snustuggning, i tredje svär man inte -- -- --
-- Man får alltså tugga snus i första graden och svära till och med
andra -- nej, herr Emdow, driver ni med mig eller vad fan menar ni?
Förlåt att jag svär men jag måtte bara vara i andra graden!
I detsamma kom pilsnern in. Herr Emdow drack med ett förskrämt uttryck i
ögonen, men han smackade av välbefinnande. Jag tog en grogg och satte
mig bekvämt till rätta i min stol. Karlen var antingen idiot eller också
en simulant av hög rang.
-- Hör nu, herr Emdow, för att bilda en så kallad gentlemannaklubb måste
man ha reda på vad som menas med en gentleman. Tror ni inte att en
gentleman kan tugga snus och supa och svära? Jag till exempel tuggar
visserligen inte, men jag snusar och röker och super, och ändå vill herr
Emdow att jag skall vara med om stiftandet av en gentlemannaklubb, där
en av förutsättningarna för uppnående av högsta graden är att man lägger
bort det där. Jag är ingen gentleman. Herr Emdow har vänt sig till vilse
person.
Herr Emdow såg eftertänksam ut.
-- Nå, man kunde ju inte behöva kalla den Gentlemannaklubb. Man kunde ju
säga Vikingaklubb, till exempel!
-- Nåja, men jag tror att vi lämna det här ämnet. En rospigg lägger
aldrig bort att tugga snus, och han tar en sup, då det behagar honom och
svär när han vill. Jag tycker, att det är riktigt så. Jag går inte alls
med på den här klubben. Jag reserverar mig. Jag vill bara fråga, om inte
herr Emdow vill ha mera pilsner i all hemlighet?
-- Tack, tack -- redaktören tycker naturligtvis att jag är en konstig
herre -- -- --
-- Ja, jag kan inte neka till det.
-- Men redaktören förstår väl, att då man bor ensam som jag och inte har
något att göra -- -- -- man längtar efter sällskap -- man är djärv nog
som jag att göra intrång -- -- --
-- För ingen del! Jag är också enstöring, så att jag förstår er utmärkt.
Jag begär bara att få sitta här i fred, just i fred -- -- --
-- Alltså stör jag! Jag skall genast -- -- --
-- Nej, tvärtom, herr Emdow intresserar mig och är hjärtligt välkommen.
Nå, ni fiskar väl här ute, ror och seglar?
-- Ack nej, jag kan inte segla -- -- -- men fiskar gör jag ju litet --
-- -- man måste ju --
-- Nå, berätta litet om kriget!
-- Ack ja, kriget! Det är minsann intet nöje att komma ihåg. Å, jag har
sett en hel del och varit med också. Se här!
Herr Emdow drog upp rockärmen och visade en röd strimma som gick från
armbåge till handled. -- Det är efter en kula som bara rispade upp
skinnet, men det var ett otäckt sår. Jag har ett ärr på benet också. Det
var en granatskärva och det blev blodförgiftning. Herr Engström märker
nog, att jag haltar litet. Jag har en orden också -- ja, jag räddade en
gammal fru, som baschibosukerna hade bundit fast på en vedtrave och
hällt fotogen över och tänt på. -- Ja, kriget, det är ingenting att
minnas. -- -- -- Men jag stör visst. Jag blir inte förstådd. Jag ber
tusen gånger om ursäkt, att jag -- -- --
-- För ingen del. Välkommen åter!
Herr Emdow gick och jag såg honom aldrig mer inom mina dörrar. Han fick
min matsalsklocka och behöll den ett par månader, skickade hem den och
påstod, att den inte kunde lagas.
Men jag såg honom nästan dagligen i sällskap med yngre fiskarpojkar. Han
hade bildat en Vikingaklubb som sammanträdde en gång i veckan och
dansade. Herr Emdow var arrangören och satte verkligen liv i
befolkningen under några månader. Jag var en gång med på en dans. Det
fanns ingen pojke som inte tuggade snus eller tog nubben -- så att
grader måtte han inte lyckats instifta. Där dansades med pipa i mun, och
i storstövlar och spottades ogenerat.
Men Emdow kunde ju inte segla.
En dag satt jag norröver med mina vettar på Fogdö Leje. Jag sköt ett par
fåglar och måste söka mig inomskärs, ty en orkanby kom norrifrån och
gjorde hela havet skummigt. Fast jag satt i lä hade jag svårt att klara
mig ut med min kanot -- det började blåsa döda djävlar i luften -- och
sjön växte. Jag arbetade mig ut på läns och lät min kanot följa sjöarna.
Då möter jag en skötbåt innanför Svartkubbarna. Det var Emdow som
kryssade upp emot Svartkubben. Det såg verkligen ståtligt ut i den höga
sjön med brott på var kam. En karl som kan segla så och påstår att han
inte kan segla är antingen ytterligt blyg eller också en humbug.
Jag passerade honom på några båtlängders avstånd och hade fullt att göra
med att hålla kanoten i vindriktningen. Emdow satt lugn med skotet och
rodret i händerna och seglade som en gud.
Jag började misstänka honom, fast han inte var sågfilare. Och jag mötte
honom ofta i närheten av Riddarskärets stångmärke, just där
militärmärket bestämmer kursen från havet in i Singö sund. Där höll han
till och därifrån rodde han alltid, då min kanot dök fram från läet
under Fogdö sten.
Man började allmännare tala om honom som spion. Man hade sett honom loda
utanför Singösundet och inne i Grisslehamnshamnen. Pojkarna kände sig
som patrioter, och herr Emdow fick inte mera något folk på sin
Vikingaklubbs danstillställningar.
En dag kom en rysk båt in i hamnen. Emdow gick ombord och inom kort lade
ett 10-tal ekor till vid sidan. Det gällde att förtjäna pengar av någon
anledning som jag nu glömt. Bland pojkarna var Matts Abraham, full och
bra. Då han såg Emdow stå i samspråk med kaptenen, smög han sig
försiktigt fram och gav Emdow en fruktansvärd spark i den så kallade
ändan. Emdow sjönk ihop av trötthet och måste ros i land. Den ryska
båten gick. Dagen därpå flyttade Emdow från orten. Han hade uppfyllt sin
bestämmelse här och reste norrut! Jag vet ju inte bestämt om han var
rysk spion. Men jag vet inte heller att han inte var det. Han var
antagligen antingen ett stort original eller också full av den så
kallade fan. Jag tror nästan det sista.
Handlanden Trenck.
Just där järnvägen korsades av landsvägen, där bredvid låg handlanden
Trencks stuga, mindre än andra stugor, smutsig och ogästvänlig, fast den
var rödmålad med vita knutar.
Vid tio år, åldern, då en människa börjar förfalla, köpte jag snus där
och bekantade mig med Trencks pojkar. Han hade åtta sådana, och vi
tuggade snus tillsammans och rökte Nornan, en fruktansvärd cigarr, som
bara krökte sig litet efter en halvtimmes arbete. Handelsboden var
ungefär dubbelt så stor som det skrivbord jag nu sitter framför, och jag
kommer ihåg att den verkade luden av smuts. I ett hörn stod en
silltunna, och i den brukade bondpojkarna spotta, medan handlanden eller
hans fru vände ryggen till för att söka efter den begärda varan. Två
snusfjärdingar, en med Ljunglöfs och en med Jönköpings matsnus, hade sin
plats innanför disken bredvid en burk Kungens av Danmark
bröstkarameller. Den sista titeln imponerade på mig, och jag trodde mig
höjas socialt, då jag köpte för två öre av de tummade, osunda,
bacillimpregnerade sockerbitarna. Jag inbillade mig att Kungens av
Danmark huvudsakliga föda var just sådana karameller. Borta i dunklet
bakom disken försvann en vägg med hyllor och där fanns knappar och
trådrullar och garn och griffeltavlor, och där hyllan slutade åt höger,
lutade sig en knippa tagelpiskor mot väggen.
Oftast, då man kom in i boden, fanns ingen där. Men man hörde antingen
en fiol eller också skrik och svordomar från rummet bredvid, och sedan
man efter landets sed stått i stilla avvaktan några minuter, öppnades en
dörr till höger och ut kom Trenck eller frun.
Han var en kraftig, högväxt, bredaxlad man om trettiofem år, med lugna,
oberörda ögon under en gul, hård panna och röda mustascher, som tycktes
växa ut direkt ur näsborrarna och genera andedräkten, ty det lät alltid
som om luften ur lungorna mötte motstånd i näsan. Hon var en stor,
mörkhyad kvinna på trettiotvå, alltid med klänningslivet oknäppt, ty hon
hade ju jämt någon unge, som hon måste slita från bröstet för att
betjäna oss kunder.
Trencks äldste son var min lekkamrat. Det hände, att jag sökte honom och
kom in i rummet, där familjen bodde. Där fanns två fållbänkar och två
vaggor, och i den ena fållbänken lågo oftast Trenck och hans hustru,
medan barnen slogos och skreko eller rotade i askan i den öppna spiseln.
Trenck låg med fötterna uppe på sänggaveln och rökte Candeloupe och
bredvid honom låg hon med sitt öppna klänningsliv och utan skor.
Jag började nästan alltid, då jag kom in i familjens sköte: -- Får Kalle
komma med mig och meta i Ebbarpsgölen? -- och Trenck svarade lika
regelbundet: -- Jaså, är det du, Albert -- ja, gå ni bara, men akta er
för gungflyna, och fan tar er om ni kommer hem med fisk!
Det sista sade han för att skaffa oss tur. Var och en vet hur galet det
går, då man önskar fiskelycka åt någon.
Kalle och jag metade -- och en gång träffade vi stadsbor vid gölen,
kvinnor och män, det var visst handelsbokhållare från Eksjö med tjangser
och matsäckar -- och de stodo på stranden och sågo på, när Kalle och jag
vilda och barfota gungande på flyet drogo upp den ena rudan efter den
andra. Då sade en av bokhållarna.
-- Hör ni pojkar, ni får fem öre, om ni äter opp var sin ruda levande!
Fem öre var pengar och Kalle Trenck åt genast upp en liten ruda, som
ögonblicket efter det storslagna anbudet sprattlade mellan hans tänder.
Jag försökte också ärligt, men jag måste kräkas. Även det hade väl varit
värt fem öre men jag fick ingen slant och blev full av hat mot
stadsborna. Bokhållarna skrattade bara åt mig och deras kvinnor lågo
dubbla av glädje.
Om någon timme skulle sällskapet gå till stationen för att passa på
kvällståget. -- Jag vet en genväg, sade jag, och man såg på klockorna
och fann, att man behövde en genväg. Från gölen gick ett brett dike och
över det diket låg en planka. Från den ledde en gungande stig mellan
svarta dyhål, över starrtuvor och skvattrambuskar till gölens avlopp på
andra sidan mossen. Men där fanns ingen spång, och där var det bråddjupt
vid berget, där stigen fortsatte inåt skogen. Det _var_ en genväg, men
man måste simma, om man ville begagna den.
-- Om du visar oss den där genvägen, får du din femöring, sade en av
bokhållarna.
-- Kom bara över plankan, sade jag. Kalle Trenck förstod, och knappt
hade sällskapet vandrat ut i mossen, förrän vi båda som vesslor sprungo
tillbaka, drogo till oss plankan och voro i säkerhet på ängssluttningen,
därifrån vi kommit.
-- Gå bara först rakt fram, så till vänster och sen till höger och så
tillbaks igen och hämta plankan, skrek Kalle Trenck. Det blev ett liv i
mossen, kan man förstå. De klevo ned sig och stodo ibland rådvilla
balanserande på vacklande och sjunkande tuvor, tills de äntligen hunnit
tillbaka till platsen, där plankan legat. Där måste någon offra sig och
antingen vada i gyttja till axlarna eller också simma över. Då funno vi
vår tid vara inne och lade benen på ryggen släpande plankan mellan oss.
Vi gömde den bland ljungen i småskogen och befunno oss snart i säkerhet.
Bokhållarna och deras kvinnor kommo verkligen i tid till kvällståget,
men mellan brädstaplarna lågo Kalle och jag och fröjdade oss över deras
till oigenkännlighet dyiga byxor och kjolar. Varför skulle de locka
hyggliga smålandspojkar att äta levande rudor? Vår hämnd var lyckad och
ljuv, och när tåget gick, hjulade Kalle Trenck och sjöng något på ett
främmande språk. Jag frågade vad det betydde. Han svarade: -- Det
betyder _Käre Gud och käre Faen_ -- det hade hans pappa lärt honom.
Läsaren tycker kanske, att jag talar litet för mycket om mig själv och
om Kalle Trenck, men han var ju min bästa kamrat. Han blev gardist sedan
och försvann i det vimmel vi -- du och jag -- äro i.
Nu övergår jag till fru Trenck. En gång kommo jag och min bror och Kalle
Trenck ner till ån för att bada i Den Stora Hålan. Den ån och den hålan
skola en gång få sin särskilda historia. -- Bon! som Strindberg säger --
vi kommo utmed videstranden och mellan några alars blanka grönska fingo
vi se två kvinnor kliva ned i vattnet. Det var fru Trenck och hennes
syster, som plötsligt kommit på besök, jag vet ej varifrån. Hon var
svart, svarta ögon och blåsvart hår, mörkare än systern, och jag kommer
särskilt ihåg, att hon hade svart hår på axlarna. Vi började krypa alla
tre, som man kryper på en älg -- och just som vi lagt oss till rätta
bakom en albuske och kände oss härligt syndiga -- tänk, 10, 12, 13 år --
vände sig fru Trencks syster om i vattnet och sade: -- Kom hit ni,
pojkar, var inte blyga! -- och i detsamma stego båda kvinnorna upp på
andra stranden. Som gudinnor! Som gudinnor! Jag försäkrar, att jag minns
det -- nå, vi voro ju pojkar och den enas son var ju med oss -- och vi
sprungo som jagade genom det höga gräset. Än kommer jag ihåg, hur gräset
kändes under fötterna, varmt av solen och mjukt att springa i. Det var
syra med röda knoppar på stänglarna och klöver och den växt som kallas
De vitas fotspår.
Den kvällen tordes Kalle Trenck inte gå hem. Vi snärjde gäddor bland
näckrosorna längre uppåt ån hela dagen. Kalle skulle ligga i en lada på
natten. Han gjorde det, men dagen därpå genljöd nejden av hans skrik och
inte bara hans, ty det var allmän uppståndelse i Trencks stuga. Han hade
slagit sin hustru också och hon hade sökt riva ut ögonen på systern. Man
sade, att det var svartsjuka -- det var en mystisk åkomma, som vi pojkar
inte hade erfarenhet av -- ännu. Alltnog -- systern försvann ur huset.
Några månader därefter dog plötsligt fru Trenck. Då fingo vi veta, att
hon aldrig varit gift med Trenck. Vi förstodo inte det där, vi pojkar,
men intressant och hemlighetsfullt var det.
En vecka efter hennes död kom systern tillbaka för att se efter barnen
och sköta hushållet.
Några veckor senare kommo zigenare till samhället. En kvinna i smörjiga,
grant färgade trasor kom hem till oss och tiggde och talade något slags
tysksvenska. Jag var stolt över att förstå några ord. Hon spådde mig för
en tolvskilling och berättade, att jag skulle dö innan jag blivit fyrtio
år och att min bästa vän skulle bedra mig och att jag skulle gå vithårig
i graven. Och före och efter spådomen kysste hon på sitt pekfinger och
rörde min panna. Så gick hon.
Zigenarna stannade länge och bodde hos Trenck. Det var hon, spåkvinnan
och hennes man, naturligtvis förtennare till yrket, en lång karl med
stort svart helskägg och långt oljigt hår och en liten pojke på fem, sex
år, deras son. De dagarna var det liv hos Trencks, så det förslog.
En kväll blev jag vittne till en scen. Det lät som om de slagits
därinne. Barnen skreko och sprungo sin väg. Kalle kom ut följd av ett
vedträd. Jag visslade och han kom. Vi gömde oss bakom några buskar på
andra sidan vägen, medan oväsendet tilltog. Plötsligt kom den långe
zigenaren som utslungad med Trenck efter sig. Trenck höll en bössa i
handen och var vit i ansiktet och kring hans hals hängde båda kvinnorna,
zigenerskan och den jag trott vara hans svägerska. De gräto och bådo,
men han skakade dem av sig och slog efter dem med bösskolven. De sprungo
ut på landsvägen och Trenck tycktes tänka efter ett ögonblick. Zigenaren
hade satt sig på dikesrenen och vaggade fram och tillbaka med
överkroppen utan ett uttryck i ansiktet. Han var full som en kaja.
Men så tycktes Trenck ha fattat ett beslut. Han sprang efter sin
svägerska och gav henne ett väldigt slag i ryggen, så att hon blev
liggande som avdånad. Så vände han sig mot zigenerskan. Men hon ställde
sig rak framför honom och skrattade mellan snyftningarna och skrek: --
Tag mig, tag mig! Och plötsligt rusade Trenck fram och lyfte upp henne
och bar in henne, medan han bet i hennes flätor och stötte fram ljud som
läto som morrningar. Om några sekunder kom han ut igen och bara väste
och knöt nävarna ut mot landsvägen, låste dörren och lade på bommen
innanför.
Kalle och jag sprungo därifrån. Han var lugn och sade bara, att nu fick
han ligga i ladan igen, och det var roligare än att ligga inne, när det
var sommar.
Dagen därpå kom länsmannen dit. Zigenaren och hans lille son voro
försvunna tillsammans med Trencks svägerska, men zigenerskan fanns kvar.
Det blev förhör och en massa saker, som vi ej förstodo, och om några
dagar stod handelsboden med tillskruvade fönsterluckor. Barnen kommo i
fattigvårdens händer, sedan Trenck en morgon befanns borta med sin nya
fru.
Ja, så var det med det!
Men väl tjugu år efter dessa händelser återsåg jag Trenck. Då gick han
på träben och spelade fiol vid en lägerplats i en annan trakt av
Sverige, långt från min hemsocken. Han hade blivit överkörd av tåget
uppe i Norrland, sade man. Men tror ni att han gick ensam? En ung,
vacker, mörkhyad kvinna med en unge på armen följde honom och tog upp
slantarna.
Trenck hade blivit gråhårig och hade ett stort rött skägg, men samma
lugna, oberörda ögon lyste under samma hårda panna, och ensam behövde
han ju aldrig gå. Han hade aldrig behövt det.
Somligt folk är så beskaffat.
Omnium Bar.
Har någon varit på Omnium Bar? Den ligger strax bredvid Sorbonne, om jag
minnes rätt vid första eller andra tvärgatan på Rue des Ecoles från
Boul'Miche räknat. Den är eller var helt säkert en tämligen grovt
maskerad institution, ty om man kom dit klockan 10 på kvällen fick man
stundom vänta tills en sömnig, fyrtioårig, vitpudrad, karminläppad Hebe
uppenbarade sig och presenterade sina former bakom kolsyremaskinen på
disken. På hennes vita sidenbröst lyste ett diamantsmycke av väldiga
dimensioner. Hon kom upp ur underjorden uppför en trappa, och ur den
trappans djup hördes det makabra glammet från det underjordiska Quartier
Latin som ur en gruva.
-- Men madame, här är ju intet liv!?
-- Ni är amerikanare, inte sant? Nå, kom igen halv tolv -- -- -- men
först bjuder ni på en vieux Marc -- -- --?
-- All right! Three vieux Marcs and then at half past eleven!
Varför inte vara amerikanare?
Kom man då tillbaka klockan halv tolv fanns ingen sömnaktighet på
lokalen. Den fyrtioåriga värdinnan strålade av vieux Marcs och juveler
och hade en ung kvinnlig assistent, kostymerad som spanska, en
sextonåring, som just höll på att dyka ned i Paris' helveten.
Men hon hade också en annan assistent. Det var en idiot, som dansade och
sjöng därinne. En liten förkrympt karl som var lam i halva kroppen. Hans
vänstra arm var uppdragen under hakan och vänstra benet vägrade ibland
att göra tjänst, men han skrattade ett kyrkogårdslöje hela tiden och
sökte göra sig så komisk som möjligt. Om halsen hade han en kedja och
vid den en sparbössa, som han kysste efter var slant som ramlade ned.
Jag var där under en tämligen typisk epok i det moderna Paris' historia.
Det var under det interregnum, då man inte visste om La mattchiche eller
La petite Tonkinoise dominerade, alltså sommaren 1906. Där dansades inne
i Omnium Bar och endast med sextonåringen, som var skön som en demon och
kanske också erfaren som den gamla ärevördiga innanför disken, vilken
bara drack och lät sina juveler blixtra och ibland rullade en tumtjock
cigarrett. Publiken bestod av svarta latinare med lugg och absinter
framför sig på bordet, där trasiga kortlekar blevo ännu trasigare.
Men en kväll kom jag in där och vid baren mitt framför ingången satt en
gammal herre i grå storm och oklanderlig redingote. Jag beställde en
vieux Marc och tog ett av de fem borden i det lilla rummet. Sedan mina
ögon vant sig vid belysningen, började jag se mig ikring och märkte att
den gamle elegante herrn saknade sulor i sina skor. Jag såg att han
sökte dölja bristen genom att skjuta upp fötterna under
redingoteskörten.
Jag gick fram till baren och bad om en tändsticka. Den gamle mannens
krage var icke absolut fräsch men ljuset förmildrade det defekta i hans
dräkt. Innan den gamla vitsminkade hunnit tända en tändsticka åt mig
hade jag en vaxsticka ur gubbens låda. Jag tackade och frågade, om han
inte ville sitta vid mitt bord. Jag skall aldrig glömma den överlägsna
blick han gav mig, då han steg ned från sin höga stol för att följa mig
till min plats.
-- Herrn är amerikanare, sade den gamla vitsminkade som ett slags
presentation till min fördel.
-- Nej, ni är inte amerikanare, sade gubben, sedan vi placerat oss. Ni
är holländare eller tysk, ty ni talar så dålig franska. Ni har engelska
kläder, men ni har skor som tala om något annat, och ni är orakad.
Möjligen är ni ryss, men ni är ensam, och ryssar gå aldrig ensamma här,
men deras franska är bra, och därför kanhända -- -- -- men jag vill inte
forska! Vet ni, man har mera utbyte om man inte känner varandras
ursprung. Ni är väl journalist eller artist fast ni inte precis går i
uniform. Ni dricker vieux Marc -- alltså är ni mera alkoholist än något
annat. Inför alkoholen försvinna nationaliteterna och alla bli gamla
bekanta oavsett ålder och kön -- -- --
-- Ja, men kön -- -- -- kvinnorna reagera mot alkohol på annat sätt än
vi män!
-- Inte då de nått mogen ålder! Se på mig! Tror ni inte att jag känner
kvinnorna?
Ett par mörkgrå ögon lyste mot mig ur ett gult ansikte med en örnnäsa
mitt i över ett par vita uppvridna mustascher. Hakans ställning
skvallrade om brist på tänder men käkarna voro fortfarande energiska.
Hela ansiktet var ett system av rynkor, där en stort anlagd
människostuderare möjligen skulle ha kunnat avläsa en historia och
konstruera dess fortsättning. Jag kom att tänka på en bok om kiromantien
från början av 1500-talet, som jag har här hemma och där en verkligt
stor tanke är framställd i enkla satser: -- Lika väl som en kiromant på
grund av handens linjer kan konstatera en människas historia och
bestämma hennes framtid, lika säkert kan den vise beskriva jordklotets
forntid och framtid efter floder och bergsträckningar.
Fan vet hur jag kom att tänka på min gamla bok hemma i Grisslehamn, men
min bordskamrats ansikte påminde mig om den här planeten sedd von oben!
-- Ni bjuder mig på en absint?
-- Naturligtvis! Två absint, madame!
-- Ni tillåter att jag slår mig ned vid ert bord? sade madame.
-- Naturligtvis! Tre absint alltså!
Nu voro vi tre vid bordet och den sextonåriga övertog serveringen.
Människor döko ned- och uppför trappan vid sidan av baren. Under tiden
dansade idioten fram och tillbaka och på borden smällde flottiga
kortlappar, medan tillfälliga besökande drucko med flickan eller
beställde en drink för att se på den vansinniga solomattchichen utförd
av en riktig idiot.
-- Ni bjuder på ett glas champagne också! föreslog madame.
-- Nej, men jag vill gärna höra monsieur tala om kvinnan, sade jag. --
Ni är ju specialist på kvinnor.
-- Om!! min herre! Jag är artist, eller rättare, jag var artist, och så
kommo kvinnorna. Jag blev bara människa, vilde, sauvage, då de kommo,
och jag upphörde att vara artist. Nu är jag oberoende, jag är inte rik,
men jag är lycklig, ty kvinnorna ha gett mig allt -- -- --
Jag började tro att jag kommit i en fälla och ville bräcka av från
början:
-- Men jag observerade, att ni inte har sulor under era skor.
-- Min herre, ni observerar, ni är artist, men vet ni vad det betyder,
att jag inte har sulor?? Ni har alltså sett det, cent millions bordelles
de Dieu de merde, ni observerade det alltså! Kvinnorna ha gett mig allt
och nu på slutet ha de gjort mig fattig. Fattigdomen -- madame, återtag
er plats innanför baren, ni är en stjärna där, en komet, som förr eller
senare stöter mig ur min bana, men ni är ett moln här, jag måste tala
med den här herrn alldeles ensam. Ni ursäktar, ni förlåter alltså! Ni är
en ängel och jag vill icke låtsas märka jordstoftet på vingarna! Madame!
Jag är er tjänare och jag återvänder i kväll eller nästa kväll! Jag är
er tjänare, helt och hållet er, madame!
Madame drog ett väldigt bloss på sin cigarrett och återvände innanför
baren, som om intet hänt.
-- Min herre, ni är kanske målare?
-- Kanske något litet.
-- Ni har haft en modell, och har tyckt om färg! Ni arbetar! Ni stirrar
på den lilla kvinnan, och ju mer ni stirrar, ju mer ser ni! Först var
det kött och sen kommo alla metaller, pärlemor och stjärnor från himlen
och medan blodet under hennes hud arbetade, fick ni en sensation av allt
som existerar, inte bara av färg utan av liv och härlighet och evighet
och avgrund och död och förintelse. Och ni märkte att ni inte hade färg
på er palett och era penslar voro kvastar och era händer voro tölpiga
och dumma. Bara muskulatur och dumhet -- vet ni vad jag gjorde? Jag blev
en man och gick ut bland kvinnorna. Och de gjorde mig lycklig och
olycklig, stolt och förlägen, djärv och feg, klok och dum -- de skänkte
mig alla sensationer av allt som kan upplevas. En kvinna gjorde mig rik
och den sista gjorde mig fattig -- min herre, har ni 20 francs? Jag
behöver ett par skor och frukost i morgon!
-- Nej, men här har ni 2 francs. Var så god!
-- Min herre, ni är gentleman, ni är amerikanare! Vill ni se något av
Paris, träffas jag här nästan varje kväll klockan halv tolv. Jag kan
visa er -- -- --
-- Men jag bor här i kvarteret och kan nästan alltsammans själv.
-- Men en absint till bjuder ni på?
-- Naturligtvis! Madame, en absint till!
-- Monsieur! Monsieur Périn går ner och lägger sig just nu. Han är
trött.
Monsieur Périn reste sig upp och gjorde en alldeles lagom bugning samt
försvann utför trappan som ledde till hans privathelvete.
-- Madame, c'est votre mari, n'est ce pas?
-- Mais naturellement, monsieur!
Jag reste mig upp för att gå.
-- Monsieur, ni är välkommen i morgon. Monsieur Périn skall inte vara
här då. Han skall vara borta. En vieux Marc till? Och en åt mig? Tack,
monsieur! Jag tackar er!
-- Men vet ni, att jag tycker att er man är intressant. Han är
uppriktig, och han blottar sig!
-- Han är artist! Han är humbug, monsieur!
Telefon.
Klockan var tio på morgonen och jag njöt sovande mitt far niente i min
bekväma säng på Grand. Ty jag hade suttit kvar något länge nere på baren
kvällen förut. Då ringde det i telefon. Jag hade sagt till att jag ville
vara ostörd, ty jag var inkognito i stan, men man hade tydligen
missuppfattat mig nere hos portiern.
Jag steg upp gnisslande en hemsk förbannelse mellan tänderna och grep
tag i helvetesmaskinens lur.
-- Hallau!
-- Hallå! är det artisten Engström?
-- Jag är densamme som talar med eder!
-- Å, kära bror, det var längesedan -- -- va -- känner du inte igen mej?
-- konsul Kleiner -- -- hä? -- -- kommer du inte ihåg din gamle kamrat i
sjätte nedre, Kalle Johanson? Kleiner, you know? Charles Kleiner!
-- Jo, visst fan, guda på dej, gamla morrhoppa, hur gick det för dej
sedan? Jaså, konsul, jo, jag tackar, jag! Det är inte bara råttdito det!
Nå, vad kan jag stå till tjänst med?
-- Vill du äta en liten middag med mig på Djurgårdsbrunn -- på tumis --
gamla minnen -- och ett förslag till en affär, first class -- eller
kanske du vill ha -- damsällskap? nå, man kan ju undvara -- ha ha ha --
ja, vi ha ju båda levt igenom det där -- jaså, på inga villkor -- Sankt
Antonius i alla livets skiften -- Josef däri! Men det är verkligen en
affär, en god affär! Jag talar allvar nu -- det är fråga om en affär på
många och blanka dollars! Kommer du klockan fem? -- eller vill du att
jag skall hämta dig med min bil? Säg bara ifrån! All well on board!
Klockan en kvart före fem håller min chaufför utanför Grand. Tummen? --
All right!
Det var alltså min gamle kamrat Kalle Johanson som blev kvarsittare i
sjätte nedre i Norrköping på grund av grovt fusk i en svensk skrivning.
Vi fuskade ju allihop, men Kalle Johanson fuskade så fruktansvärt
idiotiskt, att han fick skylla sig själv vid upptäckten. Så försvann han
i världsvimlet, kom på kontor, läste språk och blev korrespondent och
fick ärva tretusen zekiner av en halvmoster och gav fan i kontoret och
startade en agenturdito, slängde den med förtjänst, kom över aktier i
ett granitbolag, sålde dem, köpte ett hus på Östermalm just då Östermalm
skulle lanceras och blev lancerat, köpte ett hus till vid
Birgerjarlsgatan, köpte ett hus vid Drottninggatan, köpte sig päls och
fick kredit. --
Nu var han Eldslandets konsul i Stockholm, en man, som räknades med,
hade ärligt betalt sina ordnar och hade rätt att bära sitt huvud högt.
Å -- jag kände nog till Kalle Johanson -- jag menar Charles Kleiner --
men jag var verkligen så yrvaken och i behov av sömn eller lugn
eftertanke, då han ringde på, att jag inte ögonblickligen uppfattade
situationen.
Klockan en kvart före fem stod konsul Kleiners auto utanför Grand
Hotell, och om precis sju minuter steg jag av vid Djurgårdsbrunn. Om två
minuter kom konsuln i en 34-hästars auto farande som själva fan. Han
hade inte hunnit hämta själv, utan måste ta till sitt allra våldsammaste
fortskaffningsmedel.
Vi åto middag. Vi upplivade gamla minnen. Vi talade om våra gemensamma
lärare och Kalle Johanson skällde friskt på dem. Hur fan kan man för
resten bli lärare? 3-4 tusen kronors lön och 24 lektioner i veckan! Man
skall vara korkad.
Då champagnen kom in kommo vi till affären.
-- Hörru, gosse, se mig in i ögonen! Vill du förtjäna pengar?
Kalle Johanson grep min hand och fixerade mina synnerver.
-- Visst fan vill jag förtjäna pengar!
-- Känner du till något som heter The Hayward Hygienic Auto?
-- Nej, vad fan är det?
Kalle Johanson grep min hand och viskade: Den är din och min framtid!
Den är en bensinautomobil som på samma gång är elektricitetsmaskin.
Fotsackens sidor släpa helt enkelt mot framhjulens insidor, som äro av
glas och på det sättet får du ju den enklaste sortens elektricitet. En
koppartråd går till en zinkplatta, på vilken du sätter dig -- man måste
naturligtvis vika ned byxorna -- och på det viset laddas den åkande med
hälsobringande elektricitet. Chauffören bara rör vid din näsa eller du
skrapar näsan mot något, och gnistor springa ur kranen på dig. Tro mig,
det är en storartad uppfinning. Sandens elektriska Herculex är humbug
och Voltakorset ska vi inte tala om. -- Säg mig! Du behärskar ju Strix?
-- Tacka jädervulen för det! skrävlade jag.
-- Nå, nu kommer affären! Får jag tio kvadratcentimeter var jag vill i
din tidning för en reklam varje vecka under ett års tid -- hör på,
gosse! -- så får du, får till skänks en Hayward Hygienic Auto. Men jag
vill själv redigera annonsytan, jag vill ha fria händer. Apropå, hur
stor är din upplaga? Gratulerar. Nå, då vill jag också hålla dig med
bensin under ett år!
-- Och zinkplattor? frågade jag.
-- Skämta inte i affärer! Går du med? Ja eller nej?
-- Här har du kardan, gamla Kalle!
-- Well, här har du min!
Jag gladdes verkligen åt den där automobilen, ty jag inbillade mig att
jag skulle kunna lista bort elektriciteten och förvåna Grisslehamnsborna
med en vagn som går utan hästar.
Konsul Kleiner hade sjunkit tillbaka i soffan och ringde på en ny Moët
et Chandon.
-- Satans slapp servering! Dom förstår inte att det skall langas
ideligen, ideligen, som Rotschild byter om skjorta. Vä?? Nej, det måste
gjutas nytt liv i det försoffade Stockholm och dess omgivningar. Du
förstår -- 10 hästars auto! Du kan ha nöje av maskinen och slå dig på
läkarvård och bli förmögen -- förlåt, du kanske redan är förmögen!
Hörru, ska vi inte be flickorna komma in och dricka ett glas. De släpa
hela dan, dystert liv, vä?? Fan, då jag tänker på de stackars ungarna,
som passa opp och äro glada åt en femtioöring i dricks, blir jag rörd,
ska vi ta dom med oss till stan? Vä?? Di kan behöva lufta på sig litet.
Ha ha!
I detsamma slocknade ljusen. Mörkret var kolsvart.
Jag tog fram min goda lappkniv, som jag alltid bär på mig. Den har
suttit i väl hundra renars hjärtan. Jag kysste dess oljiga blad och sade
till Kleiner: -- Hör du, Kalle Johanson, det var fan vad ditt hjärta
dunkar! Är du mörkrädd?
-- Inte är jag mörkrädd och inte heller har jag dåligt hjärta, fast jag
är litet fet. Men det är något som dunkar. Jag måste ha druckit för
mycket champêtre. Och så slocknade ljusen! Det är ju fan! Kanske är det
hjärtat som dunkar. Lyss på mitt bröst, är du hygglig, känn på hjärtat!
Jag blir ruggig till mods.
Jag knäppte opp hans väst och kände på hans bröstkorg.
-- Förstår du dig på sådant där? frågade han. Mitt hjärta har alltid
varit first class!
Jag kände efter med fingerspetsarna och trevade på konsulns revben. Jag
räknade -- och mellan fjärde och femte revbenet satte jag in kniven så
hårt jag kunde. Den var skarp och det var som att sticka i margarin.
Samtidigt tog jag honom för munnen, ty han gurglade litet. Han skakade
på axlarna, och en darrning började i nacken och slutade nere i benen.
I samma ögonblick vaknade jag. Telefonen i mitt rum ringde och jag
rusade upp. Det var portiern.
-- Förlåt, herr Engström, att jag ringde om igen, men herr Engström
tycktes inte höra den första ringningen. Herr Berger och herr Forsberg
och herr Engströms bror vänta nere i baren!
Johannes.
Tåget stannar, och konduktören öppnar en tredjeklassplattforms
järngrind. En liten satt karl raglar ut, full och bra. Svetten rinner i
floder från hans panna och kinder och han släpar på den traditionella
nattsäcken, vars tunnhet bulnar vid ena kanten. En avlång kropp göms
där. Det är den traditionella litern. Mannen heter Johannes och är en av
Smålands styvaste karlar.
Han kan endast med svårighet hålla sig upprätt. Han knäar och kutar, tar
en överhalning då och då och stirrar med en oändligt slö uppsyn ut över
de småländska pitpropsplantorna som omhägna den lilla stationen. Denna
ängd är för honom ett universum, ty han kan inte tänka längre än till
närmaste stad som ligger på en mils avstånd, omhägnad av liknande
plantor. Och denna stad är med sina torgdagar ett eldorado med fläsk och
kött och sill och ett spritbolag. Vid marknaden inger den honom en
dunkel föreställning om cirkus och gyckel och positiv och harpor och
basuner i smålänningarnas himmelrike.
Nu är han hemkommen från en vanlig torgdag och är yrvaken efter sömnen i
kupén och håller på att orientera sig, medan svetten strömmar i det
grova ansiktets fåror och snusblandat dregel rinner ur mungiporna ned på
den rödgulblågrönsvartvita yllehalsduken och den dubbelknäppta västen,
där silverkedjan prålar med sin urnyckel med skaft av fyrkantig
silverplåt -- enda arvet efter fadern.
Ur en förstaklasskupé hörs: -- Att man tillåter såna där att följa med
tåget!
Jag skulle vilja stiga fram och kunna ta av mig en fjäderprydd barett
och släpa fjädern i sanden och säga med böjt huvud och handen på
hjärtat:
-- Sköna dam! Förlåt en vandrande riddare, men det är bara Johannes som
är litet dragen och det är hans rättighet just nu. Han har inte dansat
sig trött, han dignar inte under utmärkelser, han har icke tornerat sig
så här echaufferad för någon frökens äras eller färgers skull. Men han
lastade i natt ensam en hel järnvägsvagn med grova stockar. Det är helt
simpelt en jäkla karl. Sköna dam, jag hälsar er!
Men då visselpipan ljuder och tåget går, ser jag, att det inte är någon
ung dam utan en gammal fröken med hakbandshatt och ett ansikte, i vilket
livet grävt ännu djupare fåror än i Johannes, fast orsakerna äro andra.
Tåget går alltså med den gamla kvinnan och hennes indignation.
Johannes står kvar på perrongen. Han ser slött på lokomotivets ånga som
dröjer kvar och böljar några sekunder inom stationens hank och stör, och
så styr han ut på landsvägen. Han ler för sig själv, ty han är lycklig.
Han har inte hört ett ont ord, han är full och glad och fredlig och han
glömmer, att arbetet börjar i morgon igen.
Johannes har arbetat sig fram till förstugubron. Där står hustrun och
ser hur det är fatt. Men hon grälar inte som de flesta hustrur skulle
göra i samma situation. Hon bara säger till ungarna: -- Nu är far hemma
och nu går ni ut, för nu ska far sova! Hon hjälper honom uppför
trapporna och in i kammarn, räddar nattsäcken med dess liter. Johannes
dråsar i fållbänken och slumrar in i ett nirvana som du och jag ha svårt
att tänka oss. Ty vi ha ju nerver, säges det, medan Johannes bara har en
nerv. Den ena ändan har han i huvudet, den andra sitter han på. Alltså
en nerv som en kabel. Åtminstone låtsar han inte om, om den har
förgreningar.
Johannes sover, och fridens änglar omsväva hans läger.
Nu till Johannes historia och orsakerna varför jag unnar honom hans
lilla fylla. Johannes är statarpojke från början. Då han blev 22 år,
gifte han sig med en läskamrat, som han funnit till äktenskap lämplig.
De hade gått några år och hållit varandra i händerna och lyssnat till
blodets sång som lät allt närmare -- och under den farliga
höbärgningstiden -- ni förstår -- ladorna, där syrsorna sjunga, de långa
ljumma nätterna och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den
saken klar -- och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han som
kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg uppför kvarntrappan
sen han själv svängt den över nacken?
Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och skogsavverkning i stor
skala nere i den fattiga socknen. Mastträden föllo först, så kom den
medelstora skogen och sist pitpropsen i milliontals fot. Sågarna
arbetade och de fattiga förtjänade pengar, men de rika förtjänade mera,
ty de hade ju satt arbetet i gång.
I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom under och bröt
högra armen och hans lurviga ölänning, som han köpt för 90 kronor, blev
så illa åtgången, att han måste sälja den till slaktarn för 45. Men inom
14 dar hade Johannes köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band
och lassade på med vänstra -- och det var ändå stockar som voro 12 tum i
lilländan. Pitpropsen var som tändstickor -- och då han körde kol satt
han framme på ryssen, svart som en morian och sjöng i svängarna, medan
den nya ölänningen travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte
om hans hovar.
Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som en svart orm ur
den vita skogen. Det ångade om de små hästarna och stybbdammet låg som
en rök över och efter alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.
Men så småningom blev det sämre med förtjänsten. Konkurrensen blev
större. Körarna sålde sina hästar och började arbeta med lastning vid
järnvägsstationen.
Johannes kom ner och talade med inspektören och bad att få lasta ensam.
Eljest behövdes det åtminstone två att lasta en vagn med stockar,
sliprar eller plank. Han fick det -- och vi äro där nu. Nu lastar han --
inte alls efter 8 timmars arbetsdag, utan som en fri man (något så när),
när och så mycket han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en
trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon
kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar på
dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi koncentrerad i sin lilla
jättekropp.
Om du går ut mitt i natten på den lilla stationens lastplan, kan du vara
rätt säker på att få se Johannisas silhuett mot luften över den svarta
pitpropskonturen med ena ändan av en stock på sin järnrygg. Då hans två
vagnar äro fullastade, går han hem och tar sig några timmars vila.
Men då han vaknar, äro lederna stelnade. Han känner sig som i bojor och
han stöter på hustrun:
-- Krestin, nu får jag löv å öpp! men ja kan inte röra e le! Du får löv
å hjälpa mek!
Och Krestin stiger upp och drar sin man ur sängen. Där står han stelbent
och med värkande rygg, medan Krestin klär på honom ylletröjan och
hjälper honom med byxorna och västen och snör pjäxorna på honom. Och det
kan hända, att hon måste leda honom några varv runt i rummet, innan hon
fått honom så pass att han kan reda sig själv. Så får han sitt
matsäcksknyte och det bär i väg.
Men då han i den sovande morgonen kommer in på stationsområdet och har
satt sin breda rygg under en sliper och börjar knoga uppför den
sviktande plankan, är han åter Johannes, som är smålänning och icke vet
av några svårigheter. Bara han börjat svettas och fått maskinen i gång,
går han som ett urverk. Från måndag till lördag.
Men på lördagarna, stundom, händer det, att han måste in till stan, till
fantasi och narkos. Vem unnar honom inte det?
Han har uppfyllt sina skyldigheter mot sig själv och sin familj. Hans
stuga är vacker och runt omkring gror föda ur den fattiga småländska
sanden. Och lite ringblommor och pioner för själen också. Och lavendel
för kyrkobesöket.
På söndagen gå de till kyrkan Johannes och Krestin. Johannes går två
eller tre steg före, ty han är ju karl, och efter kommer Krestin med
båda ungarna vid händerna och en tredje som gör hennes hy gul och gången
släpande.
Men Johannes tänker inte på sådant. Han kommer att sitta på bortersta
bänken ett slag och så går han ut bland gravarna eller till sockenstugan
och bjuder på snus -- eller också går han bort till stallen och pratar
med herrgårdskuskarna och får sig en dragnagel ur deras söndagslitrar.
Kanske Johannes också har med sig en liten blå flaska och kan bjuda
igen. Ty han har förtjänt sitt brännvin ärligare kanhända än
herrgårdskuskarna.
På måndags morgonen blir det svårt att få honom i gång. Kanske Krestin
rent av måste gnida hans armar och ben. Skulle han vila över en dag
bleve han förstenad och socknens good-templare skulle säga: -- Ännu ett
offer för brännvinet! Men Johannes vilar inte. Och intet ont har han
gjort. Johannes är en av de hederligaste människor jag känner.
Brev från en vän.
Leipzig den 3 maj 189*
* * * * *
Att slå upp en tysk bok är som att luta sig över ett vörtkar, och
tyskarnas filosofi smakar av förnumstig folkskollärare, hur djupgående
och gedigen den än må vara. Jag var på supé hos professor S. i går,
ljuset, du vet, Germanias stolthet, och man kom in på Darwin och Hæckel
och ledde sig från dem in på en värdesättning av varelsernas förmåga att
känna lidande. Vi voro naturligtvis alla ense om nödvändigheten av
vivisektion, men då man ville värdera människans kapacitet i fråga om
att känna smärta med ett högre gradtal än till exempel en daggmasks,
måste jag fram med min gamla teori, du minns. Höjden av smärta hos en
daggmask är ju alltid höjden av smärta för honom och måste således ha
samma värde som höjden av smärta hos en människa, då väl ingen kan
frånkänna daggmasken självmedvetande.
De bästa tyskarna ha verkligen slutat med de där dumheterna om instinkt
och förnuft, så att där mötte intet hinder, men de här gubbarna ville
värdera människans förmåga av smärta till 100 och daggmaskens till 15
eller 10 eller så där omkring. Jag måste börja med paradoxer och
förklarade, att en kålrots sensibilitet hade samma värde som en
Werthers, om den också uppträdde på olika sätt. De frågade om det var
Uppsalafilosofi och jag svarade:
-- Ja, framtidens Uppsalas!
Emellertid kommo de i gräl, vilket var rätt nöjsamt att åhöra.
* * * * *
Leipzig den 28 juli 189*
* * * * *
Tycker du inte att språkforskarens yrke i mångt och mycket liknar
jägarens? Alldeles som vår ungdoms Skinnstrumpa spårade en bovaktig
indian eller en oskyldig wapiti, spårar jag ordstammarna. Här och där är
ett grässtrå avbrutet, här och där hänger en klädtrasa på en taggig
buske, några barr ha rubbats på en berghäll. På det området äro tyskarna
hemma. Men då jag vill ha fantasi med i arbetet äro de borta.
Naturligtvis äro alla språk i det här solsystemet besläktade, ja, alla
språk i hela universum. Men på en planet saknas det till exempel Kadmium
och Uran -- genast blir det litet avvikning från likheten. Bara ett uns
Molybden till på den här planeten skulle kanske förorsaka, att
närkingarna skorrade.
* * * * *
Den tyska dekadensen är bara en pauvre efterbildning av den franska. Jag
var i Berlin här om dagen och träffade D. och S. Herre gud, vilka
småsnuskiga skalder med illa hopkommet världsrykte! Kommer du ihåg 94 i
Paris? Där voro de verkligen förfallna. Kommer du ihåg Bal des
Maquereaus, inte maquereauerna själva eller deras flickor, utan de där
två journalisterna, som detektiven prackade på oss? Det var ett ståtligt
förfall utan möjlighet till upprättelse. Sardanapaler utan pengar.
* * * * *
Weimar den 30 juli 189*
* * * * *
Men egentligen reste jag hit för att få se en skymt av honom, som siktat
högre än någon annan av sin samtid. Spencer är klarare, men han är
geniet par excellence, en sjuk titan.
Porten var öppen. Jag gick in. En jungfru öppnade och jag bad om ett
samtal med hans syster, vilken som du vet sköter honom. Men då flickan
fått kortet och öppnade dörren till salongen, hörde jag från ett inre
rum en klagande, lallande gubb- eller barnröst, full av gråt: -- Mama,
bin ich aber dumm! Bin ich aber dumm!
Jag tog min hatt och rusade på dörren.
* * * * *
Leipzig i januari 189*
* * * * *
Om det roar dig, kan du nu få skriva titeln docent framför mitt
namn. Jag har fått erbjudande att deltaga i den amerikanska
utgrävningsexpeditionen till Kalat Seruk. Jag reser.
* * * * *
Amara i december 189*
* * * * *
Vad tjänar det egentligen till att dagligen gå omkring och konstatera,
att bibeln är modern, fin de siècle vid sidan av de dokument vi här få i
dagen. Du skulle bli tröstlös och känna dig överflödig, om du finge se
konstverken, som komma i dagen som mangoplantor vid fakirbesvärjelser.
Det är dollarn, som har Indiens alla hemliga krafter förborgade i sig,
och det gör mig hemsk till mods. Med dollars gräva vi ut gudar i
lejonhamn, som bli skönare ju djupare ned vi komma, och i jordens
medelpunkt väntar den skönaste lejonguden på sin milliardör. Därför är
det lönlöst att själv skapa. Låt bli att försöka! Skaffa dig bara pengar
och gräv dig in i jorden och njut. Ju äldre lerskärvan är, dess vackrare
är den.
Jag reser härifrån och lägger mig på något bondland i något land och
skriver en bok, som skall bestå uteslutande av så levande fantasi, att
den skall verka som ett rävdrev på en jägare. Läsaren är jägaren, som
varje ögonblick kan vänta räven och glömmer allt för den. Sista punkten
i boken är dödsskottet. En bok skall vara spännande och således utan
alla lyriska element. Händelserna måste komma pang! pang! och det gör
ingenting om läsaren slår boken i väggen och säger, att det var en
djävla bok -- han skall ta upp den igen och läsa den nästa natt, ty man
läser ju bara om nätterna. Tycker du inte, att en sådan bok kan behövas
just nu? Och den boken skulle vara gravstenen över vår tids så
kallade skönlitteratur. Sedan skulle vetenskapen komma som en
Djaggernautautomobil och krossa alla bleka blanklädersskalder med deras
känslopjunk och vi skulle bli fria som örnar och behärska materien, ty
därtill äro vi födda.
* * * * *
Jag kommer ihåg att du anser det som ett tecken på fysisk svaghet och
hyperkultur att mina ögon sitta ovanligt nära varandra. Jag inbillar
mig, att de närmat sig varandra mera ju längre söderut jag kommit. Vid
ekvatorn skulle jag bli cyklop. Jag såg mig i min fickspegel i dag och
tyckte att jag börjat vinda. Samtidigt kände jag en häftig smärta på två
ställen i bakhuvudet där de båda synlinjerna träffa huvudskålens inre
benhinna. Jag blev rädd -- för vad? Jag såg närmare i spegeln och jag
vindar verkligen något, vete gud vad det kan bero på. Det måste inverka
på hjärnan, att synlinjerna börja korsa varandra så nära ansiktet. En
vansinnig tanke flög igenom mig, ett par abnormt stora hjärnceller
bildades och de yngla av sig och trängas med de andra och något ropar
inne i mitt huvud: -- Du är en chiasm!
-- Du är en chiasm!
Tills X-ets båda staplar sjunka, sjunka, sjunka, tills de komma i en
linje och jag betraktar min egen näsrot med samma djupsinne som
Athosmunkarna koncentrera tanken på sina navlar. Men då är det slut med
mig, ty synlinjen går från tinning till tinning och det värker hål där!
Jag är rätt nervös, du skall inte bry dig om det. Du vet ju, att jag är
rätt redig i huvudet, fast jag har litet fantasi.
Jag är som du kan förstå ganska trött av arbete och jag vill vila mig
genom att skriva en bok. Jag skulle kunna skriva något om tyskarnas och
amerikanarnas sätt att göra vetenskap härute och hur ett parti i
Tyskland vill dra in på anslagen av rädsla för den omvälvning våra
arbeten skola åstadkomma. De äro på god väg att undergräva hela
systemet, förstår du. Vet du, det finns så mycket humbug i samhället,
att jag nästan skulle vilja uppträda som en Léo Taxil II och ta tjänst
inom båda partierna, för att sedan skriva min Révélations.
»Comme se fabrique un assassin!» vad? Adjö!
Kloster Andechs,
Bayern i september 189*
* * * * *
Kom hit och hälsa på mig! Jag skall visa dig den dyrbaraste
klosterreliken i hela Europa: Ein Bluttropfen von der Circumcision
Christi. Den visas inte för vem som helst. Men jag är sjuk. Jag dricker
öl med en trashank, en gubbe som är litet tokig, och för var sejdel han
får, trycker han mina båda händer med sina kalla fuktiga. Jag skriver
till dig, emedan jag nyss varit uppe i kyrktornet och sett på utsikten
och läst alla inskrifterna däruppe. Där stod bland annat A. P.
Andersson, Malmö, djupt inskuret med kniv. Och jag kom att tänka på
Sverige. Jag är färdig med min bok sedan ett halvt år. Men förläggare!
Nere i Innsbruck finns en liten svart fan som vill ta boken, om jag bara
vill blanda in litet antityska element. Min bok är buddistiskt ren, men
vänder upp och ned på en del gängse begrepp.
Jag är sjuk. Bara nervositet! Jag är med all säkerhet en chiasm. Jag
drömmer stundom att mitt huvud växer så fruktansvärt, att det skuffar
undan hela världsalltet och solarna falla ned på min panna som glödande
sand. Ståtlig dröm visserligen men alldeles onödig och för resten
dyrbar, ty den slukar massor av kloral.
* * * * *
Berlin i januari 189*
* * * * *
Jag har gjort en upptäckt som nog kommer att sätta myror i huvudet på
samtiden. Jag ler skadeglatt. Hör på nu!
Jag har experimenterat ett par månader på Dreiers kemiska laboratorium
och studerat förvittringsföreteelserna och ålderns inverkan på vissa
kemikalier. Bland annat hade jag behandlat två prov trycksvärta, ett
från Hoffman och ett från Gleitsmann, så att jag lät dem tillsammans med
vissa i luften förekommande ämnen åldras på kemisk väg. Som du kanske
vet, experimenterar man fortfarande med sotet i trycksvärtan,
petroleumsot och nu sist acetylensot. Vet du vad jag konstaterat? Ha ha
ha -- jag måste skratta! Av allt som är tryckt sedan man började använda
dessa sotsorter, skall om femtio år inte finnas ett spår -- bara
papperet, kanske litet smutsigt förstås. 100 års litteratur försvunnen
spårlöst, vad säger du om det? All filosofi, all usel poesi, all
vetenskap skall flyga i väg från trycksidorna och sväva i luften som ett
oändligt fint stoft, och det stoftet blir absolut oläsbart, eller vad
tror du? Jag tycker redan att luften är litet mörkare än för 20 år
sedan, att den blir mörkare för var dag, men det kanske beror på att jag
inte är riktigt bra i mina ögon.
Jag offentliggör min upptäckt om 14 dagar. Avhandlingen är snart färdig.
* * * * *
Berlin i januari 189*
Jag är sjuk -- inte farligt alls, säger läkaren, men jag måste ha lugn.
Jag vaknade en natt och frös om min vänstra hand och såg att fingrarna
voro gulvita och naglarna blå. Jag började frottera händerna -- och
plötsligt försvann rummet med möbler och allt och jag befann mig uppe på
kapitälet av en pelare med tomma rymden omkring mig, en färglös rymd
utan luftens blå och utan moln. Oändligt långt nere försvann pelaren som
en nålspets i pelarhelvetet.
Jag drömmer om samma dröm var natt sedan en vecka. Vad tror du? -- -- --
Berlin 30 januari 189*
Jag är nu fullkomligt frisk. All nervositet är borta och jag går omkring
i ett obeskrivligt behagligt blekgult lugn, vilket skulle vara
intresselöst, om det inte skures av två violetta linjer. Jag reser hem
om tre dagar, ty jag är efterlyst för självmord. Vi träffas!
* * * * *
Dödskyssen.
Varifrån komma alla drömmar?
Jag reser i ett polarhav på en liten bogserbåt bland idel obekanta
människor. Vi gå bland isberg som bli allt flera och större, av alltmera
fantastiska former.
Vinden är alldeles stilla. Det gröna havet skvalpar sakta mot iskanterna
när vi passera, eljest är allt tyst. Det förefaller mig som om dessa
isberg skulle ha stått just så och just där i sekler. Plötsligt passera
vi en infrusen brigg av ålderdomlig form. Den har endast förmasten kvar
med trasiga stag och vanter och utan andra rår än bramrån, från vilkens
nockar de båda brassarna hänga orörliga ned. Från jäckstaget hänger en
lika orörlig åldergulnad trasa av seglet.
Passagen mellan isbergen blir allt smalare och jag säger till mannen vid
ratten: -- Här börjar bli trångt -- -- --
-- Vi äro framme nu, svarar han, och i detsamma komma vi in i en liten
isfri hamn och lägga till vid en kaj, vars krön ligger alldeles i
jämnhöjd med vattnet. Jag stiger i land -- och bogserbåten försvinner i
samma ögonblick.
Men jag förvånar mig icke över något. Framför mig, ett stycke in på
kajen, ligger ett kolossalt vitt palats med slät fasad utan prydnader.
Jag går in genom en väldig fyrkantig portöppning, över en ofantlig
slottsgård, vilken liksom kajen är täckt med ett tunt lager snö som
tyckes ha legat där alltid, genom en liknande portöppning ut på ett torg
som är fullt av ryttarstatyer i täta ordnade leder. Tunn snö ligger
överallt.
Jag känner en underlig beklämning, en oändligt trist känsla framför
dessa ryttarstatyer, ty fastän orörliga, tyckas de mig äga ett visst
bundet liv, ett medvetet avvaktande av något som klämmer ihop mitt
hjärta, utan att jag vet vad det gäller.
Medan jag betraktar statyerna och känner detta, börjar en sval, fuktig
vind blåsa över torget. Den känns på mitt ansikte med den egendomliga
kyla den får, då man känner den i lä bakom en skog. Det rasslar sakta
bland de hundratals statyerna. Men allt detta bara några ögonblick. Så
blir det stilla igen.
Jag går åt höger förbi statyerna. Nu observerar jag, att torget på tre
sidor är omgivet av isberg. Bakom slottshörnet ser jag en oändlig
snövidd.
I detsamma bryter ett knippe solstrålar genom en rämna i det jämngrå
molntäcket och lyser på snön med en glans så vacker, att jag aldrig
kunnat föreställa mig något liknande. Endast på en liten fläck, skarpt
begränsad av den nu violetta oändliga snövidden.
Jag tänker: -- Att måla, att måla! -- -- men jag har ju intet att måla
med.
I samma ögonblick far genom min hjärna: -- Det där är inte ljuset! Det
är skuggan av solen!
Då hör jag någon ropa mitt namn ur hopen av statyer bakom mig.
Jag vänder mig om och rösten höres igen, och den är som ekot av en
tystnad. Ekot av en tystnad!
Jag går utefter statyraden. Hade jag icke märkt förut, att alla dessa
kroppar och ansikten voro så ohyggligt utmärglade? Nu rasslar det igen
bland dem och knakar som av trä, och jag ser, att det fladdrar gulnade
trasor från ett ben här, en arm där, medan snöflingor från deras hjässor
och skuldror yra mig i ansiktet.
Så hör jag mitt namn igen.
-- Vem ropar? frågar jag.
Och från postamentet till en staty lösgör sig en kvinnoskepnad, höljd i
trasor och med ett stelnat leende skulpterat i ett ansikte av något
gult, hårt, vittrande. Hon slår armarna om mig och kysser mig. Iskyla
tränger genom hela min kropp och jag tänker: -- Nu dör jag -- och vaknar
-- och fryser, ty en filt hade glidit ned på golvet och vinden dragit
sig åt nordan under natten.
En reskamrat.
Jag lämnar Gare de l'Est i den tidiga morgontimmen, sömnig och olustig
efter en parisiskt varm augustinatt med flugor och spindlar.
Vi äro fyra resande i kupén. Bredvid mig sitter en vitskäggig herre med
hederslegionens band i knapphålet och mitt emot honom en otäck gammal
yankee, som med infernalisk skicklighet, trots väggarnas förbud, börjar
spotta runt omkring den gamle herrns och mina fötter. Han ser verkligen
hemsk ut. Ett pussigt mörkbrunt ansikte. En rad kraftiga gula tänder
skjuta ut från underkäken, som är ovanligt utvecklad och tillsammans med
de tjocka läpparna förråder starka passioner. En lucka i tandklaveret
gör honom till den pamp i spottning han är.
Mitt emot mig sitter en individ, klippt direkt ur Wienerkarikatyren med
whiskers och äckligt soignerade mustascher.
Yankeen börjar intervjua den gamle herrn på verkligt god franska, något
som förvånar mig, ty jag har nyss hört honom skrika till en
hotellvaktmästare på renaste amerikanska.
-- Ni har hederslegionen, säger han, lutar sig fram och tummar med
smutsiga fingrar på det röda bandet. Den gamle ryggar tillbaka och söker
värja sig med ett nummer av La Croix. Var ni med i kriget?
-- Nej! svarar den vördnadsvärde kort och ilsket. Yankeen spottar mellan
hans ben och tänder en söt Virginiacigarrett. Såå, ni var inte med! He
he! Men _jag_ var med!
Vi spetsa öronen. Till och med den gamle herrn ser intresserad ut.
-- Ser ni, jag är elsassare och var med, jag! Fan anamma -- jag slogs
som en djävul och vad fick jag för det? Reumatism fick jag och inte
någon bandstump -- nå, jag var ju i ledet och inte en enda skråma fick
jag under hela tillställningen. Och så reste jag till Amerika efter
freden. Fan själv kunde inte se på, hur de här förbannade pickelhuvorna
vände upp och ned på hela Elsass. Nu är jag på hemväg till Strassburg.
Har inte varit i Europa sen 71. Har ingen bekant, vad jag vet! Döda
allesammans de som känt mig. Men det gör detsamma! Måste hem! Det gick
inte längre!
Vi börja intressera oss för berättaren och han fortsätter tacksamt,
sedan han frågat oss alla tre om namn, yrke och inkomster. Han talar om
kriget, om Bazaine och belägringen och svär vid minnena. Men plötsligt
säger han: -- Nej, nu måste jag tala engelska igen! Ni talar väl
engelska! All right! Käken går ur led på det här viset. Har inte talat
franska på åtminstone 20 år!
Nu hoppar han in på Amerika, där allt är _biggest in the world_. Vi fara
just utefter Marne och han skrattar, då vi beundra vingårdarna.
Vingårdarna i California, _det_ är vingårdar!
I Epernay stiger den vitskäggige ut.
-- Vet ni vad den där var? säger yankeen. Just en okosmopolitisk idiot
var han. Den där i Amerika, ha ha ha! Vill ni ha champagne?
Han ropar till sig en av de många champagneförsäljarna och köper tre
flaskor och tre glas.
-- Champagne är det enda Frankrike har bättre än Amerika. Var så god!
Wienaren och jag se litet generade ut. Yankeen märker det.
-- Ja ja, ni är européer. Strama och behärskade. Vill naturligtvis
betala champagnen, he? Men har ni så mycket pengar som jag, vad? Ni vet
ingenting om det, ni, men jag ser att ni inte har stort mer än
respengar. Man får dubbla ögon i Amerika. Har jag inte rätt? Ni svarar
inte genast -- alltså har jag rätt. Drick, pojkar!
Vi drucko.
-- Men fan må ta detta Europa för resten. Ni förstår, då man har arbetat
sig upp och inte längre behöver krusa någon, då man strör drickspengar
omkring sig -- jag tycker att alla pengar i Europa är drickspengar --
alldeles som aristokraterna, tycker man att man kunde få bli bemött som
gentleman. Jag vet att jag har arbetartagen i mig -- man arbetar inte
ostraffat 25 år av sitt liv som en slav -- som en slav, damn it,
gentlemen -- vet ni vad det vill säga? Men kanske har man någon
underklassbark, som inte pengarna kan skala av. Skål i alla fall. Å, vad
jag hatar detta Europa. Och jag väntar mig ingenting av Elsass, av
Strassburg heller. Jag reser hem för att se på domen och gatorna och gå
att titta på huset, där föräldrarna levde, om det finns kvar. Men där
står väl ett 8-våningshus nu -- vet ni, jag tror att jag har en kusin i
livet, en gammal käring, alla käringar snusar, jag har amerikanskt snus
med mig åt henne, en satans burk, som skall räcka hela hennes
återstående liv, om hon inte är död nu, men det är hon nog. Trevligt att
få tala engelska ett slag! De djävla parisarna tala engelska också men
bara kyparengelska. -- -- --
Vet ni jag sover ett tag! Flytta er över på den här svenskens soffa!
sade han till wienaren. Han flyttade sig.
Om en stund sov han. Jag såg på hans ansikte. Det var en gammal, härjad
erfaren mans ansikte och det blev sympatiskare ju mer jag såg på det.
Han låg med öppen mun och snarkade, hans tänder stucko ut utanför
läpparna. Men hur det var, måste jag tycka om honom.
Banan började höja sig. Vi kommo in i höglandet. Kullar, berg,
skogbeklädda åsar med borgruiner på krönen.
Vi passerade Avricourt, tullstationen. Publikanerna lämnade oss i fred.
En karl frågade i kupédörren: -- Har ni något att förtulla? Jag svarade
sömnigt: -- Nej! Han fortsatte genom korridoren.
Aftonen går under tystnad och små abrupta samtal mellan mig och wienaren
om härligheten i Österrike.
Vi närma oss Strassburg.
Den gamle yankeen reser sig från soffan med en mastodontgäspning.
-- Fy fan, detta Europa! Varför har ni inga negrer som komma med whisky
just då whisky behövs? Ni är aristokrater -- ja, inte ni båda! tillade
han artigt. Men alla de andra! Fan ta mig! Ända från Havre till Paris
har jag bara träffat aristokrater. Jag skulle kunna köpa dem allihop, om
jag ville, och göra dem till betjänter med mina pengar, sådana ä ni --
ja, förlåt, inte ni! men var ä vi?
Tåget rasslade framåt. Konduktören kom in. -- Biljetterna, mina herrar!
Yankeen såg ut genom fönstret. Jag såg ut också. Mot den disblå luften
avtecknade sig en stadskontur med ett torn som behärskade allt det
andra.
Min reskamrat sjönk ihop på soffan, gömde ansiktet i händerna och hans
rygg började skaka. Våldsamt -- och jag väntade nästan ett epileptiskt
anfall.
-- Hur är det? Är ni sjuk? Kan jag göra något för er? Men så tala då!
Han snyftade. -- Ser ni inte. Där är Strassburg och den gamla domen. --
Ser ni inte så vacker han står där, alldeles som en spets -- som en
spets! Comme une dentelle!
Dans.
Nu är det jul och nu är det dans i Finlands-Fredriks sal. På en
fjärdingsvägs avstånd kan du höra det rytmiska ofelbara dunket, och på
en kvarts fjärdingsvägs håll urskiljer du dragspelet. Det lyser ur
fönstren som ur loögon i kvällsdimman, det blinkar av kropparna som
passera rutan. Av stockarna i den stugan bör man kunna göra fioler.
Finlands-Fredriks sal är liten men stor nog för människor som vilja
dansa.
Ur förstugan står en rök av Västerlandets alla vällukter, svett, snus,
tobak och brännvin, en tjock blå rök, i vilken gestalter röra sig som
frammanade av någon uppländsk fakir. Två och två gå de ut och in,
armarna om varandras halsar, hans mun vid hennes öra. Det är vackert,
det är liv, det är skönhet. Och bortom lagårn ligger skogen med frost i
det döda gräset och inne i skogen är det mörkt nog.
Då kom jag att tänka på begreppet Pan, som skalderna ha fördärvat,
sittande vid sina skrivbord eller turistande genom våra ödemarker.
Jag går uppför den branta trappan och håller mig i dess knutförsedda
tågända. Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. Och genom
ett gråblått dis av alla dessa ovannämnda animaliska dunster ser jag in
i salen.
Rytmen är svenskarnas styrka. Vår ursprungliga musik har mera av rytm än
av andra musikaliska elementer. Jag känner mig besläktad med alla dessa
människor, för vilka harmoni och melodi är en bisak, bara de få
tillfälle att röra sig rytmiskt. Borta i hörnet sitter motorn. Han är en
maskin. Han spelar och hans högra fot tyckes reglera de andras rörelser.
Hans löpningar och drillar äro bara som glitter och karameller, dem man
hänger på en julgran. Men julgranen själv är musiken.
Julgranen har kanske Beethoven eller min gamle vän Sibelius spelat någon
gång. Och då gled ett moln genom min hjärna. Ett ljust eller mörkt moln
som drog bort och kom mig att vända huvudet efter det.
Jag är naturligtvis omusikalisk som få. Men fan vet ändå!
Jag kommer direkt från den där dansen och har således ett ganska färskt
och omedelbart intryck av den.
I denna obeskrivliga atmosfär och ogenomträngliga dunstkrets som slog
mig som bly för pannan, dansade alla flickor och pojkar som jag tycker
om att se dansa. Flickornas vita ansikten och pojkarnas röda, vita och
röda av samma lidelse, virvlade förbi mig där jag stod i dörröppningen.
Med kinden tryckt mot flickans, dansar Jan-Matts-Olof gammal vals
baklänges, och jag observerar hur flickans hy blir allt vitare och
vitare medan hennes ögon söka stöd någonstans. Här dansar Karlsons
Albrekt, full av sentimentalitet och besvarad kärlek, baklänges med
verkligen nobla benrörelser. Ty pojkarna här kunna dansa. De skulle göra
sig i Vita Havet, om det gäller takt och dans för dansens skull.
Och här dansar den mörke Rudolf, föremålet för kvinnors längtan, han som
stör deras drömmar, full som en kaja. Hans käckt tillbakadragna mössa,
köpt i Pensacola, vilar som en gloria på hans lockar och pipan sitter
som fastnitad i en mungipa, ägnad åt kyssar. Han dansar som en gud.
Vågrörelsen, som du ser i salen, beror på de häftiga andrörelser som
sätta både de förstådda och oförstådda kvinnornas bröst i gungning vid
anblicken av den oförliknelige. Medveten om sin makt kryssar han fram
genom det doftande dunklet, vänder, länsar, girar babord, så full fart,
ty han har varit på ångbåt, tar emot ett oskyldigt älskande och dansande
par på styrbords låring, gör ett halvhopp och placerar sin dam på en
stol med en duns, som om han ville göra biff av hennes abdomen. Men
tacksamt ser hon upp till kavaljeren, ty hennes själ är full av glädje
och hopp om att undret skall ske snart, kanske i kväll.
Men den mörke Rudolf vinglar ut i förstun, lägger in en nypa Ljunglöfs
tvåa under sin kyssvana läpp och åker som själva fan utför
förstutrappan, ty utanför i ett frostigt skelett av en krusbärsbuske har
han gömt litern, en fruktansvärd konjak, som han fått från någon lika
fruktansvärd vinhandel i Östhammar.
Här dansar Efrosynia med lättmatrosen Agust Johanson, mönstrad å barken
_Herr Kules av Wäddö_. Hon är dubbelt så lång som han och hennes bröst
slå takt mot skärmen av hans mössa. Hans engelska pipa är nedåtvänd och
den glödande tobaken droppar ned på hennes mage. Hon märker det och med
en ädel handrörelse hindrar hon utbrottet av en förhärjande eldsvåda,
allt under det hon dansar baklänges i en takt som intet kan störa. Agust
sätter sin dam på spelmannens handklaver, vilket renderar henne en ljuv
spark i sitsen, vilken hon belönar med ett kokett och till synes
förvirrat småleende. Hon sjunker ned i nästa mans knä och hans händer
söka omedelbart fästepunkter att hålla den dyrbara bördan kvar i dess
halvt ofrivilliga läge.
Luften blir allt tjockare och sorlet allt starkare. En röst börjar
sjunga i ett hörn. Dess ägare sitter med armarna om liven på två unga
skönheter. En tjock rem av saliv som skäggtömmen på en mal förenar hans
mungipa med hans byxben. Rösten blir starkare. Nu komma flera röster
till. Och som från en dionysisk kör stiger mot det nedrökta taket
hymnen:
Kom ska vi gå
kom ska vi gå
kom ska vi gå te Raggarön!
Där får vi dricka brännvin å kask,
där få vi äta inlagder lax,
där så får vi dricka brännvin!
Båtbyggar Veman.
Båtbyggar Veman på Skötarön är en kärnpojke på 80 år, satt i växten och
hjulbent, bred över axlarna och med armar som en orangutang. Under hans
buskiga ögonbryn titta ett par stickande grå ögon längst in i dunklet
och näsan springer fram, röd och hårig och dominerande, som om den ville
ta sats för ett hopp. Näsroten ligger långt inne i huvudet, men så låg
den inte från början, säger gubben Veman, ty en fura som fälldes
träffade honom en gång i hans ungdom mitt ibland ögona med den vassa
spetsen av en avbruten gren.
-- Och när jag gick igenom det, då går jag faen ta mej igenom va som
helst, d'ä sanning dä!
Gubben Veman super förskräckligt. Då han gjort en båtaffär reser han in
till Stockholm och hämtar 6 liter brännvin och en butelj vin för
avsläckningen. Och då han så småningom satt i sig alltsammans och märker
att det är slut, blir han vild och galen. Han känner inte gikten, utan
går på och slår ned allt som kommer i hans väg. Då behövs det åtminstone
fyra karlar för att få bukt med gubben och få honom i fållbänken, där
han måste hållas med våld tills han äntligen somnar.
Nu är han hemkommen från Dalarö, icke efter någon båtaffär utan efter
besök hos doktorn. Ty för ett par dagar sedan dråsade han utför
vindstrappan och slog huvudet i en isbill och såret måste sys ihop. Han
ser fruktansvärd ut, ombunden som han är med bara plats för ögon och
mullbänk. Litet full är han också, fast det inte skulle vara bra för
såret. Vi ha fått honom i säng och det är natt, men gubben sover inte,
och under pauserna i hans monolog hör man honom ibland hugga tag i
järnringen som hänger ned i ett rep från taket över sängen, ty han har
höftläsa och kan inte vända sig utan ringen.
Gubben pratar för sig själv, dillar i mörkret och skäller ut sina
vederdelomän. Hans basröst låter helt hemsk med ackompanjemang av
dyningen i stranden nedanför stugan.
-- Jag ger fan i Långholmen, men du, din jäkel, du ska ha dej fem skott
i peruken -- där fick du, din underhärvare! Å du sen -- bred om truten ä
du, å krafterna ä rysliga -- vore du lika lång över truten som du ä
under, då kunde du vara nånting, men nu ä du bara -- -- --
Paus. Dödstyst.
-- _Agust!!_ Agust! (matt) Satan ä här! -- Nej, gå du te främmande land
å bli länsman, din jäkel, d'ä sanning dä! Paus.
-- Får jag tag i kråset på dej, så blir dä ingenting kvar av dej, d'ä
sanning dä! Agust!! _Agust!_ Ja dör!!!! Kom hit, Agust, på eviga
fläcken!
I två sängar vid motsatta väggen ligga vi, som äro ute på Skötarön för
att jaga. En av oss svarar: -- Agust ä ju åt stan!
-- Va faen nu då, va ä ni för ena aljäklar? -- Kom an bara, här finns
krafter -- -- --
-- Kommer inte farbror ihåg att vi kom hit från stan i går kväll, just
som farbror skulle gå och lägga sej? smickra vi. Vi ska ju jaga i
morgon!
-- Hå fan ä dä ni! Tänd på ljus bara! Gubben lät alldeles nykter med
ens.
-- Inte ska vi tända på ljus, farbror, nu ska vi sova.
-- Nä så hjärtar i min talg, vi dä ska, nu ska vi ha oss en konjak. Säj
inte emot mej, för jag blir förskräcklig å gör ände på er allihop. Tänd
på ljus, säjer jag! Gubben föreföll alldeles klar.
Jag steg upp, fick på mig byxorna och tände.
-- Nä si är det du, si dä va bra! Kom hit får jag ta dej i näven. Upp mä
dej, du andra där, va faen du heter, men dä gör däsamma, kom nu hit och
hjälp opp gamla Veman -- dä ä inte så farligt mä honom, fast nog fick
jag några söm i mej i Dalarö! Men en konjak ska vi ha -- d'ä lögn att
sova för den förbannade gikten! Si så, hugg i mej, så jag kommer på rätt
köl, sen klarar jag mej själv.
-- Ja, men vi vill inte ha någon konjak, å inte är det heller bra för
farbrors gikt!
-- Gikta mej hit å gikta mej dit! -- nej släktet dör ut, d'ä sanning dä!
Konjak dricker dom inte, hä? -- Nej, barna ä bortpjollrade utå sjåpiga
föräldrar -- skär dom sej i fingre mä en rostig spik, ska dä genast va
sublimat på eller va faen dä heter -- nej, då ska faen veta, att på min
tid då söp halvåringar å ettåringar öl å brännvin, så dä dråste om gape
på dom. Nu tål dom inte ve nånting. Ja minns när kusin min å ja fick tag
i två ankare sprit som flöt i land från ett vrak -- så rolit har jag väl
aldrig haft i livet -- vi söp å vi söp, dag å natt, men när vi hade
kommit te halva ankare, så hade kusin min nog å blanda oppet mä vatten
-- jag, ja blanda inte, jag, ja gjorde så faen heller, men kusin min han
drack sitt vattenblask, å så dog aset! Nä, d'ä sanning dä, blanda aldrig
opp sprit, ja säjer bara dä.
Gubben hade stultat bort till skåpet där han förvarade sin svavelsyra,
tog buteljen och ett glas.
-- Dä blir ingen supning i natt, fan ta mej dä blir för ja ä trött, ja
bara ville hälsa på er, era skojare! Den här buteljen fick ja utav
norrbaggarna, som låg här i höstas och bärga tre vrak som di hade köpt.
Norrbaggar d'ä snälla människor, d'ä inge ont i dom inte -- ja gick ner
te bryggan å skrek: Kom hit, ni gossar -- d'ä inte vårat fel, att dä ä
som dä nu ä, för si förtryckta ä vi bägge två -- allihop -- överhetens
fel ä dä, nä kom ni, gossar, å ge fan i överheten å ta en kaffekask! Å
di kom, dä gjorde di, å ja fick den här flaskan. -- Så kom di stackars
jävlarna te Nämndö, men där blev dä annan mottagning än kaffehalvor --
för prästfan där trodde att di låg utanför och lodade å så kom prästfan
ner te bryggan å förbannade dom å ba dom dra -- -- ä vi nu inte
förtryckta allihop så vore dä väl faen! Nä, bra folk ä dä -- å
arbetsamma! Ja känner bå norrmän å danskar å finnar å norrlänningar å
engelsmän å kan tala mä dom så di förstår'et.
-- Engelsmän också? frågade vi.
-- Ja dä förstås, ja kan bara fruntimmersengelska -- -- --
-- Hur är det då?
-- Kom to slip vit mi! -- duger inte dä, vafalls? Dä har jag rett mej mä
i alla hamnar i England å var som helst för resten. Skål på er, skojare!
-- Ja, farbror har ju varit en stor fruntimmerskarl i sina dar?
-- Dä kan ni ge er faen på! Överallt där ja har bott, har di fått lov å
sätta medar på strömmingstrummorna, för vaggerna tog slut mä däsamma!
Fast nu sir ja väl för jäklig ut, teminstingens mä dom här blöjerna om
skallen! -- Å fint främmande har vi haft härute i höst, dä kan I ge er
jäven på! Kronprinsen å Tyskland har varit här. Han hade mä sej en sex,
sju stycken fina grosshandlare från Stockholm, Schumacher å Nathanson å
vad di hette å så rodde vi utåt Orrön till i två båtar, fint väder var
dä -- å så bestämde dom att kronprinsen skulle skjuta först. Å om han
bomma, skulle di andra få klämma till. Vi hade knappast hunnit i strand,
förrän hund stod för en orrkull, men sicken en jävel, inte en enda bom
gjorde han. Men dä va mej en attan tusan te å tugga snus för te vara
kronprins -- han lär ju va känd för te tugga snus för resten -- för så
fort han hade skjuti ett skott tog han upp dosa å lag in en mullbänk i
käften så dä dröp om trynet på'n, å när hans tog slut, fick ja bjuda på
matsnus hela dan.
Å så badade dom dumma jäklarna! Bada, va ska en bada för -- då får en
ont i magen å den som får ont i magen, den går dä snart åt hälsike för.
Gubben Veman försökte en gäspning bakom sina bandager. -- Nä, d'ä väl
bäst å koja innan dä blir dager. Sätt tebaks buteljen å glaset, du, va
fan du heter, men sup inte ur'et på vägen, din skojare!
Han satte sig på sängkanten, högg tag i ringen och hasade sig ned i sin
lya.
-- Godnatt, sa musiken! Släck ljuset å håll tytan på er, era
underhärvare, så en kan få sova nån gång!
Inom en minut hördes dova snarkningar från det inre av byltet, som
föreställde Vemans huvud. Och inom två minuter hade vi också somnat. Om
några timmar skulle vi åter få förnöja våra själar med hans växlande och
underbara historier.
Sjömansliv.
Janne Mattson och jag dricka vår arrakstoddy vid aftonlampan. Så länge
det är dager, bygger han min ateljéstuga på en av de vackrast belägna
bergknallar i världen -- havet på tre sidor och min egen segknotiga
strandskog på den fjärde. Men vinterkvällarna kräva samspråk och
historier och toddyn tinar upp själarna och vi tala om havet och allt
det underbara som kan hända där, om skeppare som seglat som djävlar och
svurit och haft fan ombord, om gudliga skeppare som förlorat trots sin
gudlighet, om lustigheter från skansen och hamnarna och danslokaler med
svarta och gula och bruna flickor och om orkaner och förlisningar och
död och elände. Ty havet är rikt och gott, men känner varken
barmhärtighet eller obarmhärtighet. Därför skall man inte tro på det
utan lita bara på sig själv.
Men varje ärlig sjöman har en mystisk hjälpare som alltid kommer i rätt
tid och varskor, om det är fara å färde.
-- Hur ofta har jag inte blivit purrad av den! säger Janne Mattson. Jag
har legat och sovit som en stock efter hårt arbete och kanske haft ett
par timmar kvar till min vakt, och så har någon tagit mig hårt i axeln.
Och då jag satt mig opp i kojen är allt lugnt, dörren är stängd och det
snarkas runtomkring på britsarna. Men jag har stigit upp och gått ut och
tittat och alltid har det kommit väder, en by eller annat fanstyg. När
man är så gammal sjöman som jag, har man reda på litet mer än
gröngölingarna och kan varsko i tid och få ut folket, om det skulle
behövas. --
Jag invänder, att jag inte tror på något övernaturligt, fast det är
mycket som är svårt att förklara, men kunna förklaras måste det.
-- Å, det finns mycket ombord i en skuta, som man inte reder ut så
lättvindigt. Jag har seglat med kapten Storm -- han var väl den vildaste
sjöman som har trampat på ett däck. Ju mer det blåste, dess mer svor han
-- ja, han brukar ju komma hit till Grisslehamn ibland, för han bor ju
bara en halvmils rodd härifrån -- han hade tur i allt och tjänade in
pengar som gräs åt rederiet, fast han blev för svår till slut. Han söp
en kanna brännvin på dygnet och låg inne på sin soffa och spottade i
taket och talte för sig själv och svor så åskan kunde slå ner. Men
sjöman var han, fast han aldrig tagit någon examen, och då det gällde
klarade han skutan bättre än vilken skeppare som helst. Han såg något
fanstyg ibland och frågade oss, om vi sett ett par gubbar, som han hade
litet otalt med. Så en gång när vi kommit in till Stockholm och skulle
ha opp henne på Långholmsslipen, var hon för tung, så vi måste föra allt
svårt gods i land först. Men då vi höll på med det, kom kapten rätt som
det var och rådde oss att lämna kvar litet grejor ombord i rummet åt de
där gubbarna, ty de tyckte inte om, att det blev rent hus. Lämnade vi
ingenting, skulle det kunna hända, att de drog i väg med våra
sjömanskistor eller ställde till med något annat sattyg. Ja, vi lämnade
några gamla blockhus nere i rummet, men de där gubbarna måtte ha tyckt
att vi lämnat för litet, för det blev ett djävla liv ombord på natten.
Vi hörde tydligt hur de drog blockhusen fram och tillbaka och hur
luckorna slogos upp och slogos igen gång på gång och det där låter inte
riktigt trevligt i en tom skuta.
Dagen därpå kom kapten och såg allvarlig ut. Litet full var han som
vanligt men allvarlig. Och så sa han: -- Nu ha de där gubbarna lämnat
skutan och kommer inte igen mer. Jag har talat vid dem. De hade var sitt
bylte under armen. Men den som seglar med den här skutan efter mig, han
seglar inte länge. Och mycket riktigt! Året därpå förlorade skeppar
Janson som kom efter gubben, ty gubben hade blivit för svår och fick
inte ha befäl längre, på gotska kusten nånstans. Med man och allt. Jo,
han var alldeles omöjlig, kapten Storm! Men sjön kände han till. Och han
tog ett ståtligt avsked av sjön, då han gjorde sin sista resa med skutan
och hade fått reda på att han inte skulle få fortsätta, fast han tjänt
in så mycket pengar med den. Vi kom för fulla segel in i
Grisslehamnshamnen för en ostlig rivare, och han ställde sig själv till
rors och körde opp henne mitt för där vaktmästar Sandberg bor nu. Opp i
strand rent av, och där stod hon. Och så sprang han i land och skrek åt
redarna: -- Där har ni henne nu, och nu kan ni begagna henne till
avträde eller vad fan ni vill!
Jag skulle vilja kunna berätta så bra som Janne Mattson. Jag är för
litet fackman för att kunna ge en exakt bild av det han gör så levande.
Man måste vara sjöman, men jag gör så gott jag kan, ljuger litet och
talar sanning så ofta jag kan.
Emellertid skall jag ta reda på kapten Storm som nu går på 80-talet. Och
vid en grogg skall han få berätta sitt livs skiftande öden. Nu har han
väl glömt sin ungdoms och mannaålders konster. Han kunde stå på ett ben
med händerna på ryggen och lyfta det andra benet tills han bet i
stortån. I en fransk hamn hade han förskräckligt klått en brottare, som
satt ut en stor summa för sitt besegrande. Och ombord var det inte lönt
att bråka. Ty han var en jätte som skrämde folk med sitt röda skägg,
sina hemska ögon och sina krafter. Men bakom alla sina muskler och
oberoende av brännvin och hädelser och vilda sjömanstag hade han en vek
själ, ett barns själ och var som en far för folket ombord, då någon
behövde hans hjälp. Fast han tyckte om att skrämma först.
Vi göra en ny toddy, och Janne Mattson berättar om sin strandning med
barken Forsete på holländska kusten för 10 år sen.
-- Vi hade gått från Gävle till Arendal och därifrån skulle vi först
till Port Natal och sedan till Bangkok. Allt gick fint tills vi kom i
Kanalen utanför Dangerness. För är kanalen svår på sommaren, så är han
ett helvete på vintern. Och det här var i december. Det kom västlig
storm just mitt för Dangerness och vi måste lämpa det mesta av
däckslasten och börja länsa. Vi länsade tills vi kom utanför Goodwin
Sands och vi hade stått oss bra, om vi hade fått behålla honom västlig,
men han sprang över på nordvästen och blev ännu ettrigare. Det blev
snöstorm och drivisen kom. Vi drevo undan vind i tre dygn med bara andra
stormärsseglet kvar. Förstumpen hade blåst ur liken och vi seglade hela
tiden med oljepåse på kranbalkarna, för sjön var orimlig.
Tredje kvällen kom styrman och lugnade oss med, att nästa kväll skulle
ingen av oss vara i livet, om vind stod på sig. Men jag tyckte, att han
gjorde orätt med att prata så där, för så länge det finns liv, är där
hopp.
Klockan 12 mitt i svarta natten fick vi syn på IJmuidens fyr mellan
sjötopparna och då fanns intet att göra, så djävligt som vädret var,
annat än att tänka på Zandvoorts räddningsstation. Vi närmade oss land,
det hjälpte inte att försöka hålla sjön. Vid 4-tiden fick jag gå till
rors, ty jag var erfarnast och styrman kom och surrade mig fast. Fan och
inte jag ville gå surrad till botten, utan jag löste mig. Så kom han och
surrade mig igen, men jag gav orderna fan! Jag löste mig, för jag ville
vara ledig. Att stå surrad till rors är ju som att vara korsfäst, då man
stöter på!
Klockan 5 signalerade vi med bloss och fick svar från stationen. Då gav
gubben order att styra rätt på land. Besättning och gubben gav sig upp i
riggen i vanterna på båda sidor utom andre styrman som stod akteröver
och hällde ut dämparoljan, men rätt som det var tyckte han, att sjöarna
blev för svåra, slängde damejeannen och gav sig opp i riggen han med.
Nu var jag ensam på däck och styrde rakt på land. Vi såg det ligga svart
framför oss över brotten som lyste och kokade, men jag tänkte: Jag
stannar på min post, hända vad som hända vill, det kan inte bli värre än
döden, och dö måste vi alla.
Då hörde jag, hur det dånade till bakom mig, det fräste och mullrade,
och en brottsjö kom svart över mitt huvud. Jag hukade mig omedvetet, och
så föll den. Det var sista brottet, innan hon törnade. Sjön tog bort
aktre lästången, skylightet på rufftaket, ruffdörrarna och jag följde
med och kom ut i sjön ungefär mitt för mesanriggen. Jag åkte längs sidan
i fraset och kände och trevade under farten på plankorna och hann tänka
att nu tar jag avsked ordentligt av den här skutan. Men just som jag
förstod att jag inte skulle kunna hålla andan längre, kände jag en ända
utanpå min högra hand. Jag högg tag som själva fan och började arbeta
mig opp. Jag var nästan kvävd då jag fick luften. Ändan som blev min
räddning satt fast i nagelbänken på mesanriggen och hade spolats över
relingen med den sista sjön. Jag kom upp i riggen alldeles under kapten.
Han hade sett, att jag blev borta med brottsjön och han skrek ned till
mig: -- Aldrig trodde jag, att jag skulle få se timmerman mer!
Jag svarade, att jag tyckte det var förståndigast att gå ombord, för att
ligga ute i sjön i sådant här väder kan inte vara någon framtid. Men gå
nu ner ur riggen, för när vi törnar, kan den gå när som helst och då är
det slut med oss allihop! Jag visste vad jag sade, för jag hade varit
med förr.
Alla knallade ner ur riggen och i nästa ögonblick högg hon i. Där låg
hon och högg och högg och åkte fram för varje hugg ett litet stycke
mellan brotten. Vi ställde oss och höll oss fast i nagelbänken runt
mesan. Så började hon ligga över åt båda sidorna och för varje gång med
en så djävlig fart, att vi inte fick fäste med fötterna, utan benen stod
rätt ut i luften på oss varannan gång på den ena sidan och varannan på
den andra.
Man tycker, att tiden är lång, då man håller på med sånt där, men nog
höllo vi på 20 minuter på samma vis och det kostade på armarna. Litet
var funderade på att ge tappt och lägga av.
Men plötsligt kom en sjuhälsikes sjö och svängde henne, så förn kom
utåt. Det var vår tur. Vidare hade det kommit vatten i henne, så hon
blev tyngre. Och förn klöv sjöarna så att hon låg rätt stilla och
småhögg. Vi sågo blossen i land och väntade räddningen.
Då hördes den första raketen fräsa och slå ned i vattnet mitt för aktern
så nära, att det fattades bara ett par famnar i att vi blivit
ihjälslagna.
En lång stund gick och så sköt de igen. Då löpte pilen över mesanriggen
och en man gick upp och fick ner linan.
Vi började hala åt oss trossen alle man och gubben med. Det var ett
styvt arbete, ty vi låg långt ute, och just då vi hade trossen så nära,
att knopen satt utanför hackbrädet, sprang linan. Hon var för smäcker
för det avståndet.
Det hade blivit så ljust, att vi såg, hur de kom körande med livbåten
för att försöka med den, men brotten var för svåra. Först efter två
timmar kunde den fås ut. Vår tur var, att vi törnat på vid högtid.
Klockan 10 på förmiddagen hade vattnet gått ut så mycket, att de vågade
närma sig oss. Då var all fara över -- nära på -- utom svårigheten att
komma ombord i livbåten. En man i sänder stod klar på hackbrädet och
hoppade handlöst ned och greps som man tar en boll. Och sist kom gubben,
han var en liten satt karl och kunde inte hoppa i rätta ögonblicket, då
båten var högst i sjön, utan kom på huvudet och vi trodde att han skulle
slå ihjäl sig, men holländarna klarade honom fint, han fick inte en
skråma. Holländarna voro styva sjökarlar. Jag skall säga, att det är
inte lätt att hålla en båt ifrån en fartygssida med årorna. Men de var
vana. Och då vi alla tolv var bärgade, vändes mot land. Tre brottsjöar
gick över både båt och manskap och efter varje sjö såg holländarna på
oss och skrattade -- och vi skrattade med -- vi kunde ju inte tala med
dem. Och då livbåten högg i botten, kom mera folk ut och bar oss i land,
vi fick inte gå själva fast vi ville, ty bottensanden är lös, och då man
är utarbetad, kan man ju dråsa omkull och försvinna. Det är inte lätt
att hålla reda på tolv man ibland brottsjöar, där vattnet når en under
armarna. Och räddningsmanskapet ansvarar för alla.
I land stod en vagn, en skrinda, som skulle föra oss till själva
Zandvoort, som är badort och allting. Men att åka i december, utan en
torr tråd på kroppen, hör fan till. Och vi sade ifrån. Efter en stunds
tecknande fick vi var sin ordentlig konjak och fick gå. En massa folk
följde oss, badgäster från Zandvoort och annat folk från Haarlem, som
ligger nära intill och alla var vänliga och kom med mat, konserver och
sprit av alla slag. Ja, då vi var räddade, är det inte mer att säga!
Men nog är sjömanslivet det slitsammaste av allt. Säg mig något yrke som
är värre! En sån här historia begriper inte landsbor -- de har ingen
aning om vad en sån där resa betyder, om de nu ha aning om någonting för
resten. Om någon skulle gå opp i land och fastna under en granrot, det
skulle de möjligen begripa, men ta mej fan de begriper en strandning.
Bönder ä bönder, om man också förgyller dem och sätter en cigarr i
käften på dem!
En seglare.
Fondmäklare Sundgren var en fyrtiofem års man av så kallad vanlig typ.
Han hade inga så kallade andliga intressen i så kallad högre mening. Han
förtjänade bra med pengar, tyckte om goda middagar och whiskygrogg, ägde
en sockerbagarvilla en halvtimme från staden och en segelbåt som han ej
kunde sköta. Han var litet fet -- punschmage och svensk vall -- och var
blond samt svettades, till och med om fötterna.
Även fondmäklare måste dö. Sundgren hade egentligen aldrig tänkt tanken
på döden fullt ut -- i likhet med de flesta människor för övrigt. Han
hade visserligen sett folk dö och rest i täckvagn ut till Nya
Kyrkogården och med allvarlig min tryckt änkors och änklingars händer,
men han hade -- kan man nästan säga -- icke tänkt sig in i att han själv
skulle däran en gång. Han hade möjligen då och då ryst inför mysteriet,
men en cigarr och en grogg eller tanken på affären hade distraherat
honom, så att man kan nästan påstå, att han var ganska obekymrad, vilket
inom parentes borde vara det normala. Alltså kunna vi kalla Sundgren
normal även i fråga om dödstanken.
En vacker sommarkväll sade hans hustru till honom: -- Hör du Julius, jag
har inte fått något bud efter ölkorgen, som styrman satte i land på
Lindströms brygga, den slarven. Karlsson är ledig i kväll och ingen vet
vart han har gått. Han är ute och super igen förstås. Du kan gärna ta
och segla efter ölet!
Sundgren kände en viss känsla av obehag vid tanken på att behöva segla
ensam, fast det blåste en den allra hyggligaste fruntimmersbris, men han
skämdes att visa, att han var rädd. Detta var dumt av honom, ty hans
hustru skulle ha förstått det och till och med hindrat honom att segla
under sådana förhållanden, men han hade alltid sökt inbilla henne, att
han var född seglare och gladdes åt hennes beundran och trygghet i
medvetandet om hans skicklighet. En sådan svaghet är nog vanlig hos män
av Sundgrens kvalité. Den kan vara ödesdiger, men de lita på sin tur att
alltid i båten ha någon, som i vidrigt fall räddar situationen. Alltnog
-- Sundgren avseglade för att upprätthålla sitt anseende i makans ögon.
Häri ligger ju en viss djärvhet, en egenskap som icke lär vanpryda män,
men överskottet av dumdristighet förringar i viss mån det karlaktiga i
Sundgrens handlingssätt.
Till Lindströms brygga hade han medvind och det ofarliga i seglatsen
åstadkom -- ett föga invecklat psykologiskt fenomen -- att han kände sig
som en gammal navigatör, en sjöbjörn för vilken rundandet av Kap Horn
under orkan blivit ett till äckel tråkigt vardagsgöra. Det kårade litet
ibland och båten sköt bättre fart. Sundgren tyckte inte riktigt om
kårarna, ty han förstod att han måste kryssa på hemvägen, och han hade
aldrig fått riktigt klart för sig, hur man tar en by. Han var bara van
att sköta focken.
Emellertid lade han till vid Lindströms brygga så gott han kunde, det
vill säga, att om hans båt varit några gånger större hade Lindströms
brygga varit bara ett vackert minne. Ölkorgen stod där otullad och all
right. Sundgren öppnade en halv pilsner, tömde den med välbehag, tände
en cigarr, halade ned korgen midskepps, löste förtöjningsändan, gav
bryggan en knuff och anträdde återfärden.
Små blå skyar svepte över fjärden och Sundgren kände, att han stod inför
en uppgift. Han trodde sig minnas, att man måste hålla så nära vind som
möjligt för att ej pressa ned båten, och han visste också, att man måste
segla något så när liberalt för att komma någon vart, men han var så
rädd för byarna, att han glömde hålla farten. Rätt som det var stillnade
det hastigt. Sundgren föll av för att få vind, men den bara fladdrade i
seglen. Plötsligt såg han en svart by komma emot sig, han försökte ta
den, men hade ingen fart, storskotet höll han förstås krampaktigt fast i
-- och i nästa ögonblick låg båten på sida. Ölkorgen ramlade i med klirr
och buller, Sundgren släppte omedvetet roder och skot och sög sig fast i
korggrepen -- ty det var ju ölkorgen han skulle hämta. Korgen var av
järn och han följde med ett par meter, innan han släppte tag och begrep,
att han var på galen väg. Så slog han och arbetade med armar och ben för
att komma upp, och då han äntligen befann sig med huvudet över
vattenytan och fick dra ett långt andetag, var båten försvunnen med
segel och allt.
Rådvill trampade han vatten och började fatta, att han verkligen var i
stor fara. Då dök en av båtens lösa tofter upp alldeles framför honom.
Han grep den hastigt och utan att tänka på, att han måste hålla sig
mycket lugn och stillsam för att kunna dra nytta av dess bärighet, han
kom åter med huvudet under vattnet, släppte toften och började tänka
inåt sin egen hjärna: Lugn! Lugn!
Han måste söka simma i land och dit var ganska långt. Han måste
koncentrera sig på att ej trötta ut sig.
Skorna kunde han ej ta av sig, och snart kände han fötterna obevekligt
dras nedåt.
Plötsligt lyste det till i hans medvetande. Det kom som en blixt, en ny
okänd rymd öppnade sig för hans själ, och denna rymd var glasklar och
oändlig och sade till honom: -- Nu skall du dö!
Det förekom honom som om dessa ord träffade hans trumhinnor både utifrån
och inifrån. Återigen hörde han dem: -- Nu skall du dö! -- och de
upprepades allt hastigare som då en maskin sätts i gång -- tills de
blevo ett enda sjungande monotont surr och vin som av remmar och hjul:
Döööö -- -- --
Stående upprätt i vattnet rörde han endast armarna och stirrade mot den
gröna kvällshimlen där röda moln summo. En oändlig trötthet kom hans ben
och bål att domna och han tyckte, att han levde endast med hjärnan och
armarna. Och hela tiden sjöng det allt närmare och närmare: Döööö -- --
-- Nu var det inne i hans öron, inne i hans huvud det sjöng, mitt inne i
huvudet, hans lilla fattiga fondmäklarhuvud.
Då blev han varse sig själv -- sången och surret tystnade -- han blev
varse sig själv liggande i en vassbänk och vaggande i en stilla dyning.
Bara hakan och den ljusa västen syntes i vattenbrynet. En båt kom i
vasskanten och en röst sade: -- Nej, vad är det som ligger där? Någon
petade till honom med åran, så att huvudet kom att gunga upp och ned,
men han kände det ej, såg det endast och hörde hur en grov karlröst
ropade: -- å fy fan, det är ju ett lik -- det är Sundgren, fondmäklarn
-- vi få ta'n på släp -- fan ska ta'n ombord -- slå en ända om klövarna
på'n så ror vi i land -- -- --
I samma ögonblick vaknade Sundgren vid att någon höll honom i ena örat
med ett fast grepp som gjorde ont. Han slog upp ögonen och ville tala
men kunde inte, ty han hade fått in vatten för många dussin groggar. Han
bara gurglade och stirrade fånigt på en gammal käring som låg framstupa
i aktern på en sköteka och höll honom i örat.
-- Det var sista ögonblicket, grosshandlarn, sade käringen. Kan
grosshandlarn ta sej ombord själv, annars slår jag en ända under armarna
på grosshandlarn, så får grosshandlarn släpa med tills grosshandlarn
kommer på grundvatten. Full med vatten, kan jag si, det blir att kräks
några dar, men det går över.
Sundgren gurglade hjälplöst.
-- Han kan välan hålla sej i relingen medan jag slår akterändan om
honom.
Sundgren grep matt tag i relingen och kände hur ändan drogs under
armarna på honom. Han hörde en knop göras med ett vant ryck och märkte
snart, att ekan var i rörelse.
-- Håll nosen över spat, grosshandlarn, annars ä han räddad förgäves!
hörde han någonstädes från himlen.
Mitt i alltsammans återfann fondmäklare Sundgren sig själv, och hans
första tanke var: Skandal! Skandal. Herrgårdsfiskarns änka hade räddat
honom från drunkning.
Han kände fötterna skrapa mot en stenig botten, grep fastare tag i
båten, hasade sig efter och hade om några ögonblick fast mark under
fötterna.
Han var ganska våt och vattnet rann ur näsa och mun.
-- Vet grosshandlarn va skot är till? Di är att skota an med och att
släcka på och att lägga av, om det kniper. Det är många stockholmsherrar
som ligger på sjöbottnen för att dom inte har haft reda på det. Åka i
droska är en sak för sig och segla är en sak för sig, ska jag säja och
det är tjyven till skillnad på dom.
Fondmäklare Sundgren grep efter sin plånbok, tog fram en dyvåt tia,
räckte den åt gumman och gurglade fram: -- Tack, mor Britta, här är lite
till kaffe -- men på det villkor, att mor Britta inte nämner ett ord
till någon om det här. Det var ju en olyckshändelse och det var en
förskräcklig by som kom -- -- --
-- Ge sej aldrig ut mer ensam, grosshandlarn -- säg till mej, ska jag
gärna följa med, men gå inte i båt mer utan folk med -- va ska frun
säga, då hon får se grosshandlarn så där, nya kläderna rakt förstörda
och hatten borta, ja, si di stockholmarna, di stockholmarna, di frågar
då inte efter liv eller pengar mer än jag efter en snorgärs. Tack så
mycke, grosshandlarn för pengarna, jaja, livet ä ju också värt nånting,
så jag skäms inte att behålla dom. Ska jag ro grosshandlarn hem?
Fondmäklare Sundgren skämdes att ha blivit räddad av en käring.
-- Nej tack, mor Britta, jag går, det är inte farligt med mig, jag
känner mig helt kry nu. Men kom ihåg! Låt det här stanna mellan oss.
Kanske det var för litet -- varsågo här är en femma till!
Fondmäklaren är åter i staden och berättar icke ogärna om den förfärliga
storm han ridit ut, då han skulle hämta ölet vid Lindströms brygga. Det
kom en orkanby och han höll upp emot den så länge han orkade. Men
människans krafter äro begränsade och han måste lämna sin kära båt för
att söka sig inåt land på en toft. Han underlåter icke att berätta hur
ens hela liv passerar förbi en de ögonblick man väntar döden. Men sjön
är fortfarande hans kärlek. Den som en gång känt hur härligt det är att
hålla i skot och rorkult när skummet ryker över de vida fjärdarna, och
vet att han kan klara sig i det längsta, han överger aldrig sitt älskade
hav. Skål!
Han säger det kanske icke fullt så poetiskt.
Midsommardans.
En kväll vid midsommartid. Jag är ute i kajak och överraskas av dimma
som kommer drivande norr ifrån med en vind som icke berör vattenytan.
Den släpar över sjön med söndertrasad botten och min rock blir grå av
små våta pärlor. Men plötsligt sjunker den och jag är inne i molnet.
Kajakspetsen ser onaturligt avlägsen ut, vattnet får dimmans färg och
jag sitter som i ballong, ensam i rymden utan annat sällskap än två döda
grisslor, vilkas fötter lysa som blod på den grå segelduken.
Men i fjärran hör jag ljud som av en propeller, regelbundna, taktfasta,
och mina öron inbilla sig ana en avlägsen musik, en myggkvartett på en
halvmils avstånd. Jag lyssnar och jag börjar förstå. Det är dansdunket i
fyrvaktarns storstuga och ljudet av hans nya orkestrionett, såvida det
inte är Harpöpojkarnas fioler och tullroddarens klaver. Jag styr mot
ljudet i den börjande skymningen. Rätt som det är dyker en väldig
bergvägg upp. Det är Palten, ett litet skär, knappt alnshögt, som dimman
förstorar. Jag känner igen de båda svarta gångarna i den röda klippan
och stenen som ser ut som en säl. Nu vet jag kursen till nästa skär.
Musiken och dunket hörs tydligare. Här har jag Lötgrundet och om fem
minuter skymtar rönnen på Kleven som ett fantastiskt jätteträd med
böljande konturer, och så pang, dimman är borta, men nu börjar mistluren
tuta. Alltså ett nytt dimband norrifrån, då han teg i den här tjockan.
Två ljus blänka till och slockna allt efter dyningens fall och höjning,
och jag paddlar med ångbåtsfart västerin mot hamnen under bleka nytända
stjärnor medan nästa moln höstmörkt släpar söderut bakom mig.
Då jag svänger om Karudden in mot sjöbodarna, hör jag snabba årslag och
stänk som av en ovan roddare. Jag vilar på åran. Och tvärs igenom den nu
tydliga musiken och dunket och årornas gnissel hör jag snyftningar och
en tårkvävd stämma, som halvsjunger:
-- Djävlarna, djävlarna -- å söta snälla -- å å -- djävlarnas översta
och Beelsebub -- å -- å -- -- --
Nu glänsa åror i stjärnljuset och en sköteka närmar sig i en stänkkaskad
från ilskna årtag.
-- Å å djävlarna -- -- --
-- Hallå, vem där? ropar jag.
Årorna lägga sig och åkallan tystnar. Jag ror fram till den bedjande och
känner igen honom. Det är naturligtvis Matts Pers Kalles Johannes, full
som ett ägg som vanligt. Ögonen sitta som tennknappar i skallen på honom
och snusdreglet hänger i två skäggtömmar ur hans svarta mungipor och
angjorda vid västen. Resten av hans ansikte är blod.
-- Vad i herrans namn är det med Johannes? frågar jag.
-- Si, vad han har gjort, säger Johannes, si så han har slagit mej. Han
tog litern, den djäveln, och klämde mej i huvet, så jag stöp som ett
svin, men ja ska _djä_ -- -- --
Johannes vände ekan mot land och började ro som om det gällde en spurt.
Men uppe i land vid Sävstens sjöbod stod långa Gustav Abraham från
Lindås by. Då han såg Johannes' nya kurs, började han sjunga den gamla
visan:
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
-- Kom i land bara! Ja säjer bara: Kom i land, så ska ja jädrar anåda ta
räntan ur dej, din djäkel, å skölja henne ren ve far dins brygga! Kom i
land bara!
För hej kimmalång,
gosse lilla kom,
här har du den jäntan som du bäst tycker om.
Och genom musiken och dunket och Gustav Abrahams sång hör jag Johannes
skvalpa med åran för att vända och hör honom gråta, halvkvävd av blod,
tårar och ilska:
-- _Djä -- ä -- -- å din djä_ -- -- --
-- Hör nu Johannes, säger jag, om ni har något otalt med Gustav Abraham,
så ro i land och slåss med honom. För att ro omkring som en tokstolle
här i viken och bara svära, det hjälper inte ett dugg.
-- Slåss, ja! Visst vill jag slåss! Nu _djä_ --
Och han började ro mot land igen.
Men där dansade Gustav Abraham en extatisk dans till en vild sång. Han
drog kniven och satte den i sjöbodväggen, slog näven i marken, tog av
sig rocken och började dansa jig, ty han hade gjort två resor med barken
Vilhelmina till West Hartlepool.
-- Kom bara med i land, sade jag till Johannes, och var inte feg. För
inte tänker Johannes ro omkring här hela natten, mens dom dansar oppe
hos fyrvaktarn?
Johannes tog ett tag i ansiktet och fick handen full av blod, som rann
ur en skåra i hårfästet, där litern träffat.
-- Han slog mej, den djäveln, sade Johannes, å de va ändå me min liter.
Men jag ska skära opp'en, så sant _djä_ -- -- -- nej, nu ä dä slut, nu ä
han dödens.
Johannes började sjunga för att komma i stämning.
Bered dej till döden
å bered dej till döden
för här kommer den som skall si hjärteblodet ditt!
Han började ro mot land igen. Men där hotade Gustav Abrahams förfärliga
skugga med mystiska engelska ord och åthävor. Johannes' mod lade sig.
Han hade så småningom nyktrat till och faran och den förfärliga
verkligheten framstod i allt klarare dager. Hans ögon verkade icke
längre tennknappar utan som rullade i ålflott. Rospiggen i honom kom
fram i sin härliga skepelse.
-- Hör du Gustav Abraham, i morron reser jag till länsman och tar ut
stämning på dej. Dä ska kosta dej hyran för hela seglation. Nu går ja i
land å Engström ä vittne om du rör mej. Fast ja kunde krama laken ur
dej, om jag ville. Å vittne har jag på att du slog mej mä putellen. Å dä
va ändå min liter. Låt bli å hoppa galen, din dåre. Tokskalle där! På
fästning ska du!
-- Hör nu pojkar, sade jag, va ä ni egentligen osams om?
Gustav Abraham upphörde med sina hotande åtbörder.
-- Osams? sade han. Osams! Inte faen ä osams mä nån människa. Men stryk
ska han ha för han inte kan låta bli jänterna från en annan by. När ja
säjer till'en: spela en polkett, så säjer han: Köss mej, ja spelar
hambo, å när ja säjer: spela vals, så säjer han: Köss mej, ja spelar
polkett, å när han inte spelar, så drar han ut jänterna å pratar
djävelskap med dom å vänslas mä dom bakom fähuset. Om han bara hölle sej
till jänterna härifrån, men han ä pilletransker mä jänterna från våran
by också, den jäken. Å dä va inte mer än rätt att jag drog'en i skallen
mä litern, när han stog å viskade som en orm mä en av vårt hemmafolk. Ja
blev förbaskad förstås å klämde till -- -- --
-- Men nu tar jag Johannes i försvar, för han ä ifrån vår by. Tvätta av
sej blodet, Johannes, och gå opp och dansa igen, Lite åderlåtning skadar
ingen människa.
-- Ja, vi kan va sams för i kväll, sade Johannes, men kom ihåg, att här
gungar du lätt som en attanskilling -- -- --
-- Så, så bråka inte mer. Tvätta sej nu, Johannes!
Och Johannes lade sig på knä i båten och blaskade i vikens
strömmingsråkbemängda och tångdoftande soppa. Jag rodde i land och drog
upp min kajak.
Gustav Abraham stod gungande och halvfull och betraktade hur Johannes'
eka drev mot bryggan under det han skötte om sitt dråpslag.
-- Hör nu, egentligen slåss ni om ingenting, pojkar, sade jag.
-- Ja, när han är djävlig, så -- -- sade Gustav Abraham. En sån där som
inte har varit längre än till Örnsköldsvik i norr å Oxelösund i söder!
Ska han mopsa sej -- säj bara dä! Va vet han, va kan han, har han varit
ute? Nä faen! Men han får går fri för i kväll.
Jag såg en literhals sticka upp som en kometsökare ur Gustav Abrahams
rockficka. Johannes raglade ur båten, drog upp den och lade automatiskt
två halvslag om pålen. Så strök han litet blod ur pannan och sade:
-- Hör du Gustav Abraham! Mig törstar, sa Pilatus. Har du något i
flaskan kvar?
-- Tål du mer? sade Gustav Abraham.
-- Tio såna myggor på vardera örat å en bålgeting på klyvarn, sade
Johannes.
-- Glas å putell, sade Gustav Abraham och drog fram litern, tog sig en
och gav flaskan åt Johannes.
Jag såg deras silhuetter och hörde kluckningen i flaskan.
Från fyrvaktarens stuga ljödo fiolerna och dunket, och mot den
ljudkällan styrde de sina steg.
Jag tänkte på vad jag vill minnas att en kung har sagt: -- Svenskarna
äro ett litet folk, fullt av hetsigheter.
Naturen.
Filosofie kandidaten och skalden Grandin hade hyrt sig en stuga i
skärgården för att en månad få dikta i fred och suga idéer ur naturens
stora spenar. Han skulle nämligen ha ut ett häfte lyrik till julen.
Han rodde omkring i sin värds snipa, han gick i skogen och trampade ned
gräset på ängarna, luktade på blommorna och andades havssälta, och
manuskripthögen i bordslådan växte.
En söndag hade han rott längre än vanligt och kom till en vik, där en
brigg låg för ankar. Från stranden ljöd handklaversmusik och sång,
Grandin rodde i land.
Några kor betade på en äng och på en björkkulle strax bredvid skymtade
sångarna.
De sjöngo visan om Olianna:
»På Londons slätter bodde
en adelsman så rik,
han ägde ock en dotter
så fager och så skön.
Hennes namn, det var Olianna,
hennes ålder sjutton år,
hennes rikedom ej mindre var
än sjuhundra tusen pund.»
Och så vidare om Oliannas kärlek till en sjöman och hennes faders
grymhet och Oliannas död.
»Där växte upp en blomma
på Oliannas lilla grav.
Den blomman skall betyda,
att Olianna trogen var.»
-- Hur rörande naivt! tänkte Grandin. Hur vackert med de oskolade
naturbarnen och deras sång, som harmonierar med naturen, med björkarna
och havsvindarna och de seglande molnen! Om jag skulle slå mig i språk
med dem? Alltid kommer man naturen ett steg närmare!
Och Grandin vek upp sina pressade byxor och kände omedvetet av gammal
vana efter, om halsduken satt rätt.
Men i samma ögonblick fick han se en kvinna. Hon reste sig upp bakom en
ko, som hon just slutat att mjölka. Hon var ung, hon var blond och stor.
Grandin beundrade hennes höfters vaggande silhuett, då hon med sin kruka
i handen drog sig inåt en stig, som slingrande försvann bland träden.
-- Naturkvinnan! Urkvinnan! tänkte Grandin. Kvinnan är vägen till
naturen!
Han kastade alltså om sina tankars utväxling och gick med snabba steg
efter henne.
Snart hann han henne. Han lyfte på halmhatten och bugade sig.
-- Tillåter fröken att jag hjälper er att bära krukan?
Flickan fnittrade och slog ned ögonen.
-- Alltså inte ett avslag, flirtade Grandin och tog krukan.
-- Förlåt, vad är min frökens namn?
-- Agusta.
-- Inget släktnamn?
-- Johanson, om dä ska va så noga.
-- Förlåt mig, fröken Johanson, om jag kanske stört er i era ensamma
tankar, men jag tyckte det var orätt, att dessa små händer, som äro
skapade att bara binda kransar, skulle bära den tunga krukan.
-- Gå inte å tosas mä en fattig flicka utan gå han sin väg, så går ja
min. Ta hit kruka, säger ja, annars skvimper ja ut mjolka på hanses
böxer.
-- O, jag är förtvivlad, fröken Johanson! Jag har alltså stört er. Jag
är djupt olycklig! Jag bönfaller om tillgift. Kunde jag på något sätt
försona min närgångenhet så -- -- --
-- Prata inte strunt utan ta hit kruka, dumskalle! Gå sin väg bara!
Grandin satte ifrån sig krukan, gjorde en hovbugning och gick. Han
förstod inte riktigt -- -- --
Men från backen ljöd ännu sång. Beslutsamt nalkades Grandin. I en krets
omkring en ölkorg lågo några sjömän och bondpojkar.
Grandin bugade sig och sade: -- Tillåter herrarna, att jag slår mig ned
en stund för att njuta av den vackra sången? Jag tycker, att den hör
ihop med allt det vackra omkring oss. Jag stör väl inte herrarna på
något vis?
En grovväxt bondpojke reste sig.
-- Jaså, din lilla fina djävel, du fick katten åv Agusta. Tror du inte
ja såg, hur du tosades mä henne där nere å to ifrå henne kruka? Gjorde
ja rätt skulle ja krama talgen ur dej, men nu ska du slippa mä lite
dalj!
-- Men, min herre! Vad föranleder? -- -- --
-- Ja ska djädrar i mej föranleda dej, ja! Hugg i'en, Kalle, så lägger
vi opp'en.
Grandin flydde.
Men snabba fötter förföljde honom och just nere på stranden, just då den
räddande båten var på bara några meters avstånd, träffades Grandin
akterifrån av en spark, som placerade honom på huvudet i vattnet.
-- Håll te godo, å kom inte hit å djävlas mä våra flecker, för då tar vi
å ändrar om dej, om du vet va dä ä!
Med värkande stuss begav sig Grandin på hemvägen. Naturen, urlivet
tycktes avlägsna sig från honom i samma mån som stranden. Och med undran
tänkte han på skaldens ord:
Wo man singt, da lass dich ruhig nieder,
böse Menschen haben keine Lieder.
Ett recept.
-- Hederskänsla!! Ha ha ha, kära ni, inte tror ni på sådant då det
gäller kärlek! Heder är ett socialt begrepp och kärlek ett animalt --
det är ju så enkelt. För resten tror ni inte själv på riktigheten av det
ni säger. Bara det att ni diskuterar frågan, bevisar att ni inte är
säker på det ni vill framhålla som er åsikt. Antag att ni bleve kär i
mig -- -- --
-- Å -- -- --
-- Jaja, allt sånt här på tumanhand är en prövosten! Ni vet tydligen
inte -- eller vill inte erkänna, hur beroende ni är av stämningar. Hur
länge har ni varit gift? Tre år? Det är den farligaste tiden. Har ni
inte överraskat er själv med att gå och drömma, som skalderna kalla det?
Drömmar äro farliga -- och så vill jag tala om för er -- ni kan ju
glömma det genast -- att det är endast män som ha den där sociala
hederskänslan. De kunna gå i döden för den -- slåss, duellera -- men
kvinnan har ingen kontakt med samhället -- ja -- avbryt mig inte!
männens hedersbegrepp är ju uppskruvat, uppstyltat, en chimär --
egentligen ha varken män eller kvinnor heder -- men män hålla mera på
yttre omständigheter. Ni kvinnor ge fan i anseendet, då ni bli kära, och
däri gör ni rätt för resten. Men det är vi som äro de försiktiga, det är
vi som icke vilja såra -- åtminstone vilja vi och förstå också bättre än
ni att invagga våra rivaler och samhället i lugn -- -- ja, jag medger,
att det är raffinerat, men vi äro nu en gång så inrättade i hjärnorna.
-- Ni tycks inte tro på något, ni splittrar ju och förstör allt!
-- Se där! Ni känner att ni börjar vackla. Ni känner att något inom er
håller på att splittras och förstöras. Ni slår ned ögonen och ibland far
en röd sky över era kinder -- säj mig, vad betyder den? Känner ni inte,
hur ni är som ett nötskal på en ocean? Tänk på, att ni går nu i en skog
ensam med en man! Bara det, att ni inte går ifrån mig, bevisar att ni är
intresserad av mig! Jag har ju varit aktningsfull -- inte sant? -- och
jag är ju aktningsfull fortfarande -- men om jag till exempel skulle
säga att jag är kär i er, verkligt förälskad -- -- men det kanske vore
brist på aktning! -- -- mot er man, ja, men inte mot er? -- -- Jaså, det
också? ja, jag medger det, jag har ingen aktning för er, ty jag är kär i
er! Nu hör ni det!
-- Men så sluta då! Jag trodde, att vi skulle kunna vara goda vänner --
-- --
-- Kära barn, inte tror ni på vänskap mellan man och kvinna! En man kan
inte träffa en kvinna utan att erotik spelar in på ett eller annat sätt.
Vänskapen, som man börjar med, är bara en förpostfäktning, och om man
verkligen på allvar söker dissekera sin känsla, stannar den alltid vid
något slags erotik -- eller kanske vid likgiltighet -- fast bara män
kunna känna likgiltighet -- är det inte så? Kanske inte, men något
ditåt, eller också är kvinnans likgiltighet detsamma som avsky, vilket
ju strängt taget inte är likgiltighet, inte sant -- -- om hon nu
verkligen innerst kan känna -- -- men jag vill inte förvirra era
begrepp. Ni hör att jag är misstrogen, skeptiker! Säg mig, varför säger
ni inte till mig att gå? Orsaken måste väl vara något slags sympati. --
Säg mig, tycker ni illa om mig?
-- Illa -- nej -- jag tycker att det är synd att ni skall ha såna där
åsikter. Ni måtte vara en mycket olycklig människa -- ni måste ha lidit
mycket -- -- --
-- Känner ni redan medlidande med mig? Då erövrar jag ställningen och
växer till strateg! Hör nu noga på och tänk på vad jag säger: Jag älskar
er! Jag tycker ordet älska är för matt, jag måste uppfinna ett nytt
ljuvare, brutalare ord -- som ett smeksamt åskslag! Just ett smeksamt
åskslag. Allt skulle bli violett mörker omkring er och det mörkret
skulle vara jag och det skulle omge er på alla sidor och det skulle
fräsa blixtar ur det -- det skulle verka världens skapelse -- vart
skulle då er hederskänsla ta vägen? Ni skulle falla ned inför det som
kanske för mig mer än för er är ett mysterium och ni skulle tillbedja
mig som mysteriets personifikation. Ser ni -- jag tror verkligen att ni
kvinnor sitta inne med hemligheter alltför dyrbara att yppa för män --
det är de hemligheterna vi vilja äga! Jag älskar er! Hör hur lugnt, hur
behärskat jag säger det, men bakom orden skälver och brinner det.
Obestämda, vilda känslor som jag ärvt från mina förfäder långt innan de
lärt att tala, bara ryta av svartsjuka och passion kunde de. -- Å, ser
ni inte deras ögon och känner ni inte deras jättearmar med stålsenor --
-- Jag älskar er! Tänk på detta enda: -- Jag älskar er! Får jag kyssa er
panna? Å, vad ert hår doftar -- -- --
-- (avsides) eau de Lubin! Å vad ert hår doftar! Jag älskar er! Ni går
inte ifrån mig! Ni älskar mig således, eller ni är på väg att älska mig!
Ser ni hur enkelt allt är, hur lätt allt är -- -- det är ju mig ni har
älskat hela tiden. Det var mig ni drömde om långt innan ni visste om
mig! Det är sommaren, som har nitat ihop oss -- hur beroende äro vi inte
av temperaturen, av allt. En solstråle, en tanke, ett ord är
tillräckligt att göra oss till gudar och gudinnor! Vet du, älskade -- å
vad jag har drömt om dig, jag har spunnit om dig ett nät av gyllene
tankar -- kyss mig å -- o -- a!!!!!
-- O!!!
-- Du!!
-- Du!!!!!
-- O!
-- A!
Herre Jössus, där kommer min man! Lugn, älskade, lugn för guds skull!
* * * * *
På skogsstigen kom löjtnanten spatserande med uppvikta byxor, elegant,
läsande en tidning, rökande cigarrett.
Hon sprang emot honom, hängde sig om hans hals och sade:
-- Å, älskade, vad jag har längtat efter dig!!! Du skall se, doktorn här
är något förskräckligt! Han tror inte på gud, han tror på ingenting! Han
måste bestämt vara en bra olycklig människa!
Om kvinnor.
Professorn och jag talade om kvinnor, som vi alltid göra. Det är nu en
gång för alla det intressantaste ämnet för karlar.
-- Ser du, min gosse, en kvinna skall framför allt vara ljuv, _ljuv_. Ge
henne gärna rösträtt -- eller ogärna, om du vill -- men det spelar
mindre roll. Hon kan vara ljuv ändå. Då hon kommer innanför en karls
räckvidd, måste hon fjädra sig, vara skön eller tro sig vara skön nog
att kunna locka. Hon kan vara vindögd och stamma och vara låghalt och ha
vårtnäsa -- det gör ingenting. Ty hennes ljuvhet ligger inte på ytan --
vet du, min gosse -- en gång var jag halvt om halvt kär i en kvinna som
hade lupus. Hon hade bara spåren efter ett ansikte, såg ut som ett
åldrigt lik, men hon var ljuv, hon var kvinna, och hela hennes väsen
utstrålade kvinnlighet. Jag kände kontakten och jag gick ut och grät, ty
jag var ung och glad och sentimental student.
-- Det där förstår jag, svarade jag. Jag var en gång på väg att bli kär
i den svenska intelligenskvinnan, den där gamla jungfrun, du vet. Jag
var ung och glad, artist, ute på resa och hon tog mig i famn, när vi
möttes på Unter den Linden, och jag höll på att glömma hennes vita hår!
Men i samma ögonblick gick en ung kvinna förbi. Hennes ansikte strålade
som efter ett kärleksmöte och hon gick förbi oss stolt, med hemlig lycka
i ögonen, _gravida_ och med moderskapets flammor på kinderna. Jag
lösgjorde mig ur omfamningen och följde den unga kvinnan med en lång
blick -- -- -- nå, det där var en kärlekshistoria på 30 sekunder, och
den lämnade inga spår efter sig i min själ. En situation, en plåt i en
kinematograf, inte ett dugg mera.
-- Men apropå kvinnor, sade professorn, känner du till det där
kvinnoförbundet Nya Freja? Häromdagen fick jag veta vad det betyder som
förening. Det är helt enkelt en tribadförening, ett sammelsurium av
massöser och skaldinnor. Massöserna representera det manliga elementet,
förstås! De klä ut sig till karlar, de spela teater, alldeles som vi
gjorde i Uppsala, fast vi voro rena som änglar i själen -- -- -- fast
jag alltid tyckte sådant där var otäckt. Sådant gör man inte då man blir
äldre. Tänk dig mig klädd till kvinna!
-- Fy tusan!
Professorns tevtoniska skägg och glimten bakom pincenéen verkade i
sanning så maskulint att tanken på möjligheten blev hemsk.
Professorn fortsatte: -- Varför ha vi kommit in på det här? Kanhända på
grund av Hardenprocessen -- jaja! Det är väl så! Vet du -- nu skall du
få höra! Jag träffade en ung fru häromdagen. Vi kommo att tala och hon
berättade helt ogenerat sina intryck från Nya Freja. Luften var osund
där. Några gamla kvinnor dirigerade det hela. Och då medlemmarna mellan
eller efter förhandlingarna bildade kotterier, såg man urvalet, massöser
och skaldinnor, bildlikt talat. De spelade en teaterpjäs, och den som
skulle vara älskaren, en bekant fru, måste slarva med repetitionerna, ty
hon hade en pojke hemma, som hon ammade. Men på generalrepetitionen
måste hon ju vara med för att det hela skulle gå ihop. Hemma låg hennes
unge och skrek, och då hon uppträdde stack slangen av ett mjölkglas fram
ur hennes på grund av formerna uppknäppta bondväst. Det var makabert att
se, försäkrade den unga frun. Och tonen bakom scenen var inte vidare
vacker. Vi studenter som spelade kvinnor voro i alla fall renhjärtade
och tänkte i varje fall inte längre än näsan räckte, men här spelade ju
mödrar -- -- och massöser -- -- och skaldinnor. Jag fick intressanta
patologiska detaljer, lagom för en halv bok. Men det behöver ändå inte
vara dekadans, ty människorna ha väl genom seklerna varit likadana.
Åtminstone är skillnaden fin, omöjlig att urskilja -- -- --
-- Nå, vad säger din fru om det där?
-- Hon kommer aldrig dit, hon får inte beblanda sig med skaldinnorna och
massöserna. Hon är ljuv -- som jag vill ha det -- men nu vill jag
berätta. Hon är ologisk som alla kvinnor, men kvinnor skola inte ha
logik. De äro älskvärdast utan logik. Emellertid är hon litet afficierad
av kvinnorörelsen och har fått klart för sig att hon skall ha rösträtt.
Visst skall hon ha rösträtt, det ska ni alla få. -- Få! säger hon med en
egenkär knyck på nacken -- vi ska ha den, vi ä vakna, målmedvetna nu. Du
är kvar i 1700-talet, du är efter din tid. Nå! Då hände det.
Doktorinnan Weyler och fröken Pasch och fru Varén kom upp till hustru
min och beställde kaffe, för de tyckte att det var så nära -- -- de
ville inte gå till Westbeck. Jag låg inne i mitt rum och läste och hade
sagt till pigeschen att ingen fick störa mig. Min hustru respekterade
det till en början.
Emellertid stormade de där kvinnorna in i tamburen. Jag hörde deras
djupsinniga resonemang och tänkte -- i det jag steg upp och stängde
dörren: Sisådärja! Nu blir här kafferep. Tack, käre Gud, att jag slipper
vara med! Om du bara ville slå mig med dövhet nu också!
Vad vill du att en professor i filosofi skall göra i ett liknande fall?
Bara omgjorda sin själ med ett pansar av järnek och tredubbel koppar.
Men tvärtigenom den där förskansningen hörde jag den manliga doktorinnan
Weylers basartade alt -- hon är kortklippt och hjulbent -- -- ja, det
där vet man utan bekantskap med husläkaren -- och fröken Paschs
ackompanjemangartade röst som låter hela tiden, medan andra tala -- och
den gamla fru Varén som är gift med en major som super alldeles
förbannat -- -- -- Du förstår samlingens heterogenitet och homogenitet
och -- vad?
Jag hör min hustru ringa och jag hör hur Kristin kommer in i salongen.
Jag har lärt min hustru att vara hövlig mot tjänarna. Alltså sade hon:
-- Vill Kristin vara snäll koka riktigt gott kaffe åt oss! Tag fram
Marasquino, är Kristin snäll. Och cigarretterna!
Kristin försvann och jag kände genom två väggar att hon gjorde en
stockholmspigeschknix.
Jag hörde doktorinnan Weylers gardiströst: -- Kära du, jag föredrar en
cigarr, om du kan leta fram någon av din mans svaga!
Nu gjorde händelsen att mina cigarrer befunno sig i mitt rum. Alltså kom
min hustru in på tå, ty hon trodde att jag sov. Jag gav henne två
filosofögon och sade på mitt rättframma sätt: -- Du har främmande, hör
jag. De där kvinnosakskvinnorna! Akta dig för dem! Och kom ihåg! Jag
vill vara i fred!
Hon stod där ljuv och generad, alldeles som om hon skulle ha stulit mina
cigarrer, och jag sade: -- kom hit och kyss mig, men kom ihåg -- jag går
inte ut i det där getingboet! Kom ihåg det!
Dörren stängdes och jag hörde damernas pladder som en avlägsen, mycket
avlägsen åska.
Om en stund knarrade salongsdörren. Det var Kristin som kom in med
kaffet. Jag hörde persvaderingen och doktorinnan Weylers bas.
Så hör jag min hustrus röst efter en lång, energisk, ilsken ringning:
-- Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt, det är bara
sumpen!
Tystnad.
Kristin svarar inte! Kristin är ohövlig! Man svarar alltid sin matmor.
Tystnad.
-- Jag går in till professorn och ber honom lära Kristin hövlighet!
Tystnad.
-- Jaså! Kristin tredskas! Vi ska se, om inte professorn kan få Kristin
att vara hövlig! Johan! Johan!
-- Aj som fan, tänkte jag! Nå, då får man väl ge sig ut i kriget. --
Vänta bara lite, jag skall ta på mig en krage!
Jag tog på mig kragen och min blå halsduk och bytte ut nattrocken mot
smokingen. Jag kom ut i salongen elegant, oemotståndlig, nästan ung. Jag
hälsade damerna. Vid dörren stod Kristin.
-- Du ville tala med mig, sade jag till min hustru.
-- Ja, jag vill, att du skall tala med Kristin. Hon vill inte svara, när
jag frågar.
Jag fixerade Kristin. Hon stod där vid dörren med blicken riktad in i
något fjärran, på någon fjärran poliskonstapel och med mungiporna
föraktfullt neddragna.
-- Kristin, sade jag och föresatte mig att verkligen vara professor i
filosofi. Frun påstår, att Kristin inte svarar på hennes frågor.
-- Frun har inte frågat mej någonting!
-- Men frun säger sig ha frågat. Alltså, lagvigda maka, vad har du
frågat?
-- Jag har frågat, varför Kristin inte kokat gott kaffe åt oss.
-- Och detta vill Kristin inte svara på? -- en så viktig, verkligen
allvarlig fråga.
-- Frun sa så här: Kristin, det här kaffet är odrickbart, det är dåligt,
det är bara sumpen! Är det nån fråga?
-- Kristin har rätt, om frun och de andra damerna medge, att orden ha
fallit så. Det är ju ingen fråga, utan ett påstående, och ett
oförsiktigt sådant, ty begreppet odrickbart är alltför positivt.
Kristin: -- Å så sa frun att jag är ohövlig.
Jag: -- Har du sagt att Kristin är ohövlig?
Frun: -- Ja, därför att hon inte svarar!
Jag: -- Men du har ju nyss genom tystnad medgivit, att du inte frågat
något. Alltså vore det ju dumt av henne att svara.
Frun: -- Tänker du hålla förhör med mig?
Jag: -- Jag är ju inkallad av något skäl. Är det inte för att utreda
frågan om Kristins ohövlighet? Är det inte det?
Frun: -- Du är odräglig -- -- --
Jag: -- Min lilla vän, vad hör det hit? Säg mig efter lugn eftertanke
vad detta möjligen faktiskt existerande sakförhållande har med fallet
Kristin att skaffa! Jag medger gärna möjligheten av en viss odräglighet,
men vore jag verkligen odräglig, så begriper jag inte att du fortfarande
är kvar hos mig! Du förstår: Begreppet odräglig betyder ju, att något
eller någon är så outhärdlig att det blir en börda som måste avskakas.
-- Vill inte Kristin ta plats? Där i soffan? eller här på schäslongen?
Ja, var som helst för resten!
Doktorinnan Weyler stirrade på mig som på en vansinnig och fröken Pasch
darrade i hela sin bräckliga kvinnosakskropp. Fru Varén såg ut som ett
materialiserat ord och det ordet var: Knöl!
Min hustru sade: -- Du tar livet av mig!
Jag svarade: -- Jag tror att människan tål ganska mycket, och om du
reagerar mot avdagatagandet, så begriper jag verkligen inte, varför du
inte med lagens hjälp försöker göra mig oskadlig. Det är bara att ringa
på till polisen.
-- Nej _nu!!!_ sade fru Weyler. Flickan Pasch snyftade och darrade och
fru Varén bara stirrade på mig, en förkroppsligad förvåning, en
indignation, något vansinnigt.
Jag sade: -- Kristin, sitt lugn! Och ni, mina damer, ni, fru Weyler, ni
håller ju på kvinnans rösträtt, vad?
-- Ja, naturligtvis, sade fru Weyler med rynkade ögonbryn.
-- Alltså skall Kristin här ha rösträtt, hon också.
-- Ja visst -- men -- -- --
-- Vilka men??
-- Man skall vara hövlig!
-- Ja, det tycker jag verkligen också.
-- Jag menar, man skall fatta sin ställning -- man skall, man skall --
-- --
-- Ja, vad skall man inte. Kristin, var så god och slå er ned i soffan
hos fru Weyler och tag en kopp av det där kaffet, som frun säger vara
dåligt. Det är ju hennes rättighet att tycka det vara uselt, men -- --
--
Min hustru: -- Nej, nu går det för långt!!!
Fru Weyler: -- Professorn är som alla karlar, en -- -- ja, en brutal,
ja, en, en -- -- --
Jag: -- Som kvinna uttrycker ni er naturligtvis dunkelt, jag är en -- en
brutal -- -- ja, ni kan inte uttrycka er bättre, ni vet tydligen inte
riktigt vad jag är, men här har ni Kristin, som verkligen är den enda
logiska i hela ert sällskap. Hon har varit nog förståndig att inte ge
svar på något som inte var en fråga. Ni vill att Kristin skall ha
rösträtt. Rösträttsfrågan är ju inte avgjord än, men som förtryckta
kvinnor skulle ni väl kunna rådgöra med Kristin och planera för er sak.
Kristin hade sjunkit ner på närmaste stol. Hon var överväldigad.
-- Får jag gå nu, professorn? Och skall jag koka nytt kaffe, frun?
-- Nej, kära Kristin, fördärva nu inte mitt ärliga arbete. Kristin skall
vara målmedveten, _målmedveten_! Tänk att Kristin är ju medborgarinna
med samma rättigheter som de här damerna. Och en gång kan det bero på
Kristins röst. Allt kan ramla på grund av Kristins sympati eller
antipati. Därför gäller det att vara lugn, kall, beräknande och framför
allt att slå opp med poliskonstapeln, ty Kristin skall vara _fri_, för
att kunna bestämma över sig själv och över andra. Förlåt för resten att
jag säger Kristin! Tillåt mig säga fröken Larsson! Jag hoppas, att
fröken Larsson skall bli riktigt god vän med damerna här, och vill ni
prata någon gång, så får ni gärna begagna våningen -- -- --
Fru Weyler reste sig upp i hela sin maskulina längd.
-- Jag förstår mycket väl, att professorn vill göra sig lustig på vår
bekostnad. Men nu vill jag taga avstånd. Jag kommer aldrig mera i
professorns hus. Kom ni, Olga och Anna! Jag ser att fru professorskan
håller på att gå över på sin utmärkta mans sida. Det är vackert, det är
intelligent, det är storartat att kunna byta om åsikter som man by -- --
by -- --
-- Som man byter skjorta, sade jag. Ni har i alla fall något kvar av er
kvinnlighet, då ni inte kan tala ogenerat om underkläder!
Min hustru var förkrossad, men jag blinkade åt henne med vänstra ögat.
Så litet behövs det! Blinka bara åt en kvinna med vänstra ögat och hon
följer dig genom dödar och helveten. Sådana äro de: Ljuva och stora i
sina känslors naivitet -- men då de ge sig in på männens område, bli de
vidriga och små.
Kristin sade, i det hon neg: -- Får jag gå nu, goa professorn?
Jag svarade: -- Min bästa fröken Larsson, ni får gå, men endast för att
komma igen. Ni skulle göra mig och min fru en obetalbar tjänst, om ni
ville hjälpa edra nya systrar på med överkläder och galoscher -- -- --
-- Det behövs visst inte! hördes ilsket och målmedvetet fru Weylers
röst.
-- Jaså, det behövs inte! Ja, jag misstänkte det! Men fröken Larsson
skulle göra oss en fenomenal favör, om fröken Larsson just nu skulle
vilja försvinna i poliskonstapelns och er jungfrubur!
Jag hörde, då kvinnosakskvinnorna öppnade tamburdörren: -- Den där är
inte klok!
Nej, kanske inte, men faktum är, att jag har haft frid sedan dess. Frid!
Du förstår, vad som menas med detta heliga ord. Min hustru kom och grät
och sade, att jag ville mörda henne. Men jag frågade: -- Tycker du
verkligen om fru Weyler, fru Varén och fröken Pasch?
-- N--neej!
-- Nå, då så! Och du riktade ju ingen fråga till Kristin?
-- N--neej!
-- Nå, alltså hade Kristin rätt, då hon inte svarade. Och en sak! Du
ville ju vara artig mot de där fågelskrämmorna?
-- Ja--a! Ja!
-- Medge då, att det hade varit juste av dig, att först prova av kaffet,
innan du bjöd det åt dina gäster. Man måste veta, vad man bjuder på, har
jag inte rätt?
-- Jo--o!
-- Du reagerade, därför att jag i Kristins närvaro satte ditt och hennes
förhållande i debatt, inte sant?
-- Ja, du var grym, för man sätter väl inte sin fru på det hala i
tjänstfolkets och främmandes närvaro!
-- Men du kritiserade Kristin i gästernas närvaro och glömde hennes
människovärde! Medge det!
-- M--jaa!
-- Det är alltså en läxa, det här?
-- N-- --jaa!
Nå, jag vill inte berätta om fortsättningen på vårt resonemang. Men jag
har med glädje konstaterat, att de där satans rösträttstribaderna inte
gå hem till oss mera -- -- --
-- Men jag tycker ändå, att du var något brutal, då du kritiserade din
fru i pigeschens och de där kvinnornas närvaro!
-- Min gosse -- du glömmer att jag är professor i filosofi -- och som du
vet, spelar logiken en viss roll där.
Jag glömde att tala om, att vi sutto på Furusundsbåten på akterdäck med
en halv blå Grönstedt, cigarrer och kaffe. Måsarna följde oss och en
labb var med. Det var labben, som kom professorn att tänka på kvinnor.
Jag sade åt honom, att han var cynisk. Men han log bara.
Tankar vid årsskiftet.
Jag undrar verkligen om en riktig svensk har några tankar vid
årsskiftena. Han är för däst av den feta maten och de många glöggarna.
De enda som måste ha tankar, om också inte så särskilt originella, äro
vi som skriva kåserier om de alltid lika märkliga årsskiftena. Jag har
skrivit åtminstone 25 nyårskåserier, vridit och vänt på ämnet och kramat
ur det ända till ökentorrhet, så nu borde vi kunna antikvera det och
hänga upp det i Nordiska museet. Nåja, sekelskiftena äro inte vidare
tacksamma heller. Flertalet av Strix' läsare har ju upplevat ett sådant.
Var det något särskilt? -- -- -- Jag kommer inte ihåg nu, men helt
säkert gjorde jag mitt till för att celebrera det.
Tacka vill jag däremot ombyte av geologiska perioder. Ett sådant ombyte
lär dock försiggå så långsamt att kåseriet, om det gjordes riktigt
samvetsgrant, torde bli till och med långrandigare än dessa rader -- --
-- och det vill jag bespara läsaren.
Nej, låt oss nu gaska upp oss! Låt oss komma överens om att ha riktigt
trevligt tillsammans under 1908! Ha ha ha! Klang det där skrattet äkta?
Det beror naturligtvis på uppläsaren -- ty detta föreläses antagligen i
alla svenska hem. Äktast låter det alltså i Frippes eller Forsells
munnar. Vi andra som äro klena teaterspelare göra det ihåligt, vemodigt,
uppskruvat, oäkta, ty vi tänka: -- I år blir jag ett år äldre, och min
pyramid är inte halvfärdig än -- -- --
Nej, min läsare, tänk inte på att du blir äldre och närmar dig det
oundvikliga, utan bekransa dig med mig och sila ditt vin.
-- -- -- Nunc pede libero
pulsanda tellus!
Vet ni, det är verkligen svårt att skriva ett medryckande kåseri om
årsskiftet. Redan många gånger har jag under nedskrivandet av dessa
rader stirrat på en fläck och tänkt mig in i Det Oundvikliga. Men klokt
folk påstår ju att tanken på detta kommer allt oftare ju mer man närmar
sig den s. k. medelåldern. När den väl är passerad, lär livet le igen.
Ja, jag tror verkligen också att allt är vist inrättat, att det hela är
minutiöst planerat, så ytterligt bra att vi inte kunna komma in med
förslag till förbättringar. Sådant gör man då man är barn eller
riksdagsman eller s. k. framstegskvinna, men vi som ha den högre
visheten, d. v. s. mina läsare och jag, vi göra det inte.
Något som jag konstaterar med stor tillfredsställelse är att allt
förefaller mig skönare, större, mera lockande att fördjupa sig i för
varje dag som kommer. Således också för varje årsskifte -- och det är ju
om ett sådant jag är dömd att kåsera. Varje individ befinner sig varje
ögonblick som medelpunkt i en sfär av oändlig skönhet. Detta är ju inte
så illa inrättat. Man behöver inte en gång slå upp ögonlocken, om man är
för lat. Blunda lika gärna och känn.
Men jag tycker verkligen inte om kvinnans rösträtt. Kvinnan skall bara
vara ljuv. Ljuv! Kommer hon med lösskägg och trampar mig på tårna, blir
jag förbannat arg. Jag vet få saker som äro mig så motbjudande som
kvinnor i karlkostym. Även andlig sådan. Tillåt mig säga ett ärligt
svenskt fy faen!
Nu hoppas jag visserligen -- och jag tror, att min förhoppning har skäl
för sig -- att fruntimmerna inte komma att använda den där rösträtten,
när de väl fått den. Åtminstone komma de inte att rösta bort snörliv och
höga klackar -- vilket för resten männen, som hittills stiftat lagar,
borde ha gjort, innan det blir försent. De flesta ljuva kvinnor jag
känner, och jag känner verkligen åtskilliga, bry sig inte om rösträtten,
bara de få ha sina hattar och sina snörliv och höga klackar i fred.
Jag tänker mig riksdagen med ett par dussin kvinnor i. Somliga ha barn
vid brösten, och den lyckans gullgosse som är talman och talkvinna (som
också har ett par ungar i en korgvagn bredvid talmansbordet) -- nej,
mitt förstånd svindlar --
Skall då inte en talkvinna få ha trillingar och lägga om blöjorna under
pågående debatt, när hon har de övriga egenskaper som krävas av en
talkvinna? Jo då! Jag skall komma på referentläktaren någon dag, och om
där finns plats bland referentkvinnorna -- jag tänker mig kvinnliga
Millqvistar -- skall jag titta på er där nere, o hjärtetjuvar!
Förtjuserskor!
Var riksdagskvinna måste förstås ha en eller ett par tre stycken andra
förtrollerskor i reserv, då hon är opasslig eller ligger på Pro Patria
-- såvida man inte kan flytta ner Pro Patria till riksdagshuset. -- --
--
Nej, är detta tankar vid årsskiftet? Förlåten mig, men tiderna äro onda
och tankarna löpa så lätt i ett kåseri. Eller ha åtminstone rättighet
att löpa lätt.
Ja, nu få vi se hur det går under årets riksdag. Vilka omvälvningar
förestå oss? Ska vi inte också ha kvinnliga statsråd vid konungens
rådsbord? Åtminstone borde statsråden få ta sina fruar med dit.
Nej, nu lämna vi det här ämnet. Men kvinnor ha alltid intresserat mig --
intressera är för svagt uttryck. Jag var ju kär första gången vid tre
års ålder, vansinnigt, passionerat -- och lyckligt, vill jag minnas. Men
i kvinnor med rösträtt kan jag inte bli kär, och detta hoppas jag skall
i någon mån avskräcka könet från att kvinnogrant ägna sig åt den s. k.
frigörelsen.
Underligt att jag inte kan låta bli att tänka på kvinnor. Låt oss tala
om naturen i stället.
Det är ganska vackert i skogen nu och skidorna äro i ordning, smorda med
skidsmörja från Carl Liljefors i Uppsala. Det är det enda preparat som
duger och därför gör jag denna reklam. Jag tänker skicka några flaskor
till mina vänner i Simplicissimus, vilka alla äro väldiga sportsmän och
förstå sig på skidor och bindningar lika bra som på europeisk kultur.
Två rävar äro i dagarna skjutna för mina hundar, ledsamt nog inte av mig
själv, ty jag var i Småland. Havet går i väldig dyning efter juldagarnas
stormar. För övrigt har jag en massa nya böcker, som inte äro så
särdeles underbara. Men jag har några gamla som stå sig.
En hel del nyårsönskningar har jag fått, vanligtvis vykort från skilda
delar av den mer eller mindre civiliserade världen. Det är trevligt att
bli ihågkommen. Kanske är det en svaghet att tycka så. Och någon styrka
ligger det inte heller i att inte besvara korten. Men jag menar
verkligen väl med alla och önskar dem så mycken lycka att jag blir helt
varm vid tanken på denna fenomenala lyckas pyramidalitet.
Om detta har blivit ett nyårskåseri, så är det inte min förtjänst utan
min kamrat Anders Forsbergs, som telefonerade och sade att jag måste
skriva något. En roman hade jag inte hunnit med -- och jag har verkligen
haft en så fridfull jul och ätit så mycket julmat och druckit så mycket
glögg, att jag inte tänkt på årsskiftets befintlighet.
I alla fall fick jag tillfälle ge kvinnornas rösträtt -- nu är jag där
igen -- en släng. Det var välgörande.
Nej, en kvinna skall vara så inrättad att hon, klädd med utsökt
raffinemang, d. v. s. mycket enkelt, i varje ögonblick är beredd fråga
sin herre sultanen, vad eller om han önskar något, med vad hon får äran
förljuva hans höga tillvaro. Och om då sultanen riktar sina orientaliska
ögon på hennes ljuva, skira gestalt bara för milliondelen av en sekund
skall hon känna sig belönad med Indiens alla skatter. Hennes lilla
hjärta skall man känna som då man håller en fågelunge i handen. Men i
samma ögonblick växer hon och blir en hög gestalt som skriver goda och
vackra lagar utan rösträtt.
Ja, adjö med er! Nu begrava vi det här året 1907. Jag går och ligger ut
1908. Detta är visserligen en kvinnlig sysselsättning, men jag inbillar
mig, att det inte blir ordentligt gjort, om jag inte gör det själv.
Gott nytt år!
Midsommarstång.
Midsommarafton med trist och mörkt hav under regntunga moln. Men
midsommarstången skall resas och dansen trådas, om det också regnade
hagel n:r 14 som i förmiddags.
Alla äro där. Jag och skräddar Nylén, som varit i Brooklyn ett halvt år
och sytt västar, skeppar Östergren med tummen, och bodbetjänten, och
Karlström som går utåt med fötterna, och Matts Ers Janne, full som ett
halvt dussin svin, och Nilsson, som för ovanlighetens skull är nykter,
fast hans haka darrar efter otaliga kaskorgier och Kap Hornpasseringar.
Alla flickorna äro där, Kristins Agusta med läppen och vackra Mari och
Hulda, rundgattad som en Villettemodell, och den sköna Karolina,
härligast bland kvinnor, med renässans i profilen och läppar törstande
efter kyssar med smak av Ljunglöfs tvåa. Och tjugufem andra
människobarn, som andas bakteriefri havsluft. Jag räknar inte
sommargästerna, de utklädda inkräktarna i engelsk uniform, knäbyxor och
rutiga mössor och löjliga åthävor och miner, piprökande, därför att det
går an bara på landet, och med en näston som skall fastslå deras
ställning som överklass. Kanske det inte är i näsan tonen ligger, men
någonstans är det, jag ger fan var för resten. Prosit!
* * * * *
För ett par timmar sedan stod en regnbåge med klart spektrum och vid
båge över hamnen. Bakom den lågo hav och moln mörkblå och en mås lyste
vit och svart innanför den. Och ett litet segel längst ute. Det
fladdrade som om de höllo på att ta in rev, och jag önskade dem lycka i
deras företag, ty jag vet hur svårt det kan vara att ta in rev under
storm. Vad det blå med solen i verkar himmelskt efter en åskby! Det är
som en befrielse. Man vill famna universum. Man vill skratta. Man är
glad och blir djärv. Och är man under segel, blir det långgrogg. Detta
är en parentes.
* * * * *
Man har saxar och stag i ordning och majstången börjar höja sig. Den är
tung av björklöv och toppen går uppåt bara tum för tum. Alla kommendera.
Det är sjöfolk och flickor som hålla i stagen och var och en ger råd.
Det skrikes, det skälls. Det är mera väder än muskler och eftertanke.
Men det är liv och barnkammarlek och ett mål -- detta att få stången
rest. Skräddaren är värst. Han springer från stag till stag och hans
röst ljuder samlande och manande som en stor demagogs. Plötsligt
passerar han mig, där jag angjort mitt stag vid staketet, och han kommer
ihåg, att han varit i Amerika. Han säger: -- Good evening, sir! och så
gör han ett par snedsteg, ty han är icke alldeles alkoholfri -- Nice
evening, isn't it?
Jag svarar: -- Hugg i därborta, där det behövs! och skräddarn rör sina
bordsfötter i anvisad riktning. Flickorna fnittra och Matts Ers Janne
skriker tvärs igenom stimmet: -- Hugg i, skräddare, dä här ä djävlar
anamma annat än skära till västar!
Nu kommer Flodin med byxorna fladdrande om benen och den blå halsduken
snobbigt knuten om tjurnacken. Han går med händerna i fickorna och
mössan på sned över vänstra ögat. Han blossar på en cigarr, undfången av
en sommargäst, som han seglat i sin snipa, och han är våt efter åskbyn.
-- Behövs det ett tag, så bara säj ifrån! Behövs en man i en ända? Hoj,
säj ifrån, snorgärsar! Va faen ä dä för gryn som håller i tampen här?
Jasså, d'ä jänter! Bort mä klorna från staget, säjer ja! Annars gifter
ja mig mä er på fläcken! Di håller kvar -- jäkla jänter -- ja ja ja, ja
_ska_ gifta mej mä er, små romsikar! Men vi ge oss te tåls tills vi får
opp spiran!
Och Flodin ställer sig bredbent och håller staget, medan jäntorna
beundra hans väldiga armleder och hans väldiga mullbänk. Hjärtan klappa.
-- Håll an där! Fira ett slag! Håll an säjer jag! Ge skräddarn en på
plytet om han inte håller an!
Flodin ryter och flickorna längta efter hans väldiga axlar och hans gula
grisögonhår, där det lyser blått emellan.
-- Nu kommer hon! Håll an bara, så kommer hon! Å hiv, å hej!
* * * * *
Det är nästan natt och gräsets gröna färg blir djupare. Alarna stå som
svarta silhuetter och vattnet blir innehållsrikare och mer för fantasin.
Brisarna gå som en sådd in mot land, en sådd av svarta prickar på en
vitriolåker, och skogen mitt emot på andra sidan viken blir diger av
färg över de svartvioletta klipporna.
* * * * *
Grönt är färgen. Rik, mättad, havande. Jag tycker till och med att
flickornas skratt och småpratet ur de skilda grupperna har något grönt
över sig i skymningen.
* * * * *
Nu är stången rest. Jag gör två halvslag med mitt stag om en påle och
hänger upp sladden, som man hänger ett fall på en nagelbänk. Ett
handklaver börjar ljuda. Jag går hem för att skriva det här.
Till Tromsö.
Framför mig på bordet har jag en bensnäcka, innerörat av en val. Då jag
lyssnar i snäckans öppning måste jag som rutinerad skald nödvändigt höra
en massa saker.
Jag hör Ishavet brusa och ejderns lockrop och hur polvindarna kamma
fjällsidornas dvärgskogar. Jag hör sugningen av sjön, då den arbetar
under isbergens flytkanter och storkobbarnas parningsrop och tusen läten
ur köldens och de eviga isarnas rike.
Det är natt, och vi ha nyss lyftat ankar för att gå söderut ur
Salangenfjorden. Mina reskamrater sova och jag mediterar över papperet
för att dra ut quinta essentia av mina erfarenheter. Med anledning av
det hårda vädret har jag en whiskygrogg inom räckhåll. Få se, om den kan
hjälpa, när minnet sviker.
Vi lämnade Narvik på kvällen klockan 7, somnade och befunno oss efter 12
timmar i Salangenfjord på väg till Tromsö. Där läto vi maskinen hämta
andan en halvtimme och svängde norrut genom Solbergfjorden. Under
Kistefjället började det snöa. Topparna gömde sig i snömoln, men genom
rämnor i molnen lyste solen på fjällsluttningarna högst upp -- glimtvis
-- och det behövdes. Ty Nordlandsfjordarnas monotona skönhet gör en
slutligen likgiltig för detaljer. Allt är så vackert och väldigt, men
ständigt lika vackert och väldigt. Man längtar efter ett snöskred --
eller utbrottet av en ny vulkan -- och springvalarna, som följa båten,
skulle jag vilja trycka framfenorna på och tacka dem för den omväxling
de bereda. Men de upptäcka snart att vi inte äro någon större val, och
försvinna.
Man betraktar de små byarna, som dyka upp med långa mellanrum. Tätt
under fjället ligga de och gömma väl som alla andra mänskliga boningar
på magasinerad lycka och magasinerade kval! Vi beundra Nordlandsbåtarna
och listerbåtarna som vi passera. I snödiset tyckas de större än i
verkligheten och ha en besättning av jättar. De äro på väg från Lofoten
till Finnmarksfisket och ha pengar ombord, och däruppe finns mer pengar
i havet.
Ejdrar och skarvar lyfta ur vår kurs och måsarna göra en sväng för att
utröna vår matnyttighet.
Snömolnen fälla allt större flingor och till slut hänger himlen tätt
över masttoppen. Det friskar i och ibland försvinna fjällsidorna
alldeles. Flingorna flyga horisontalt och fastna i lovart på stag och
rundhult. Vi närma oss Tromsö och Ishavet.
Men än ha vi fri sikt, fast den ej är många meter hög. På
Malangenfjorden börjar båten rulla och stampa, tills vi få lä under
Kvalö, ty han blåser västlig. Och efter 12 timmar från Salangen, alltså
klockan 7 på kvällen, skymtar Tromsö som en japansk lavering genom den
börjande skymningen.
Detta är alltså Tromsö!
Det är ebb och vi få äntra upp i livbåten för att komma i land. Så här
års är ankomsten av en ångbåt till Tromsö en händelse, och den
sysslolösa delen av staden är nere vid kajen för att beskåda och undra.
Jag passerar genom skaran med en likgiltighet som inte är alldeles fri
från affektation. Jag hör en röst med något av hotellbetjänt i sig
osäkert fråga: Grand Hôtel? Men frågan föll på sin egen orimlighet, ty
årstiden är icke turisternas. Jag är nämligen här för att köpa solida
grejor till min nya kutter, och jag vill vara så fjärran från begreppet
turist, att jag nästan känner mig generad över den glimt av
människokännedom, som möjligen låg bakom frågan. Detta är väl
uppriktigt, om något?
Vi starta uppåt staden. Men Tromsö är ju en riktig stad med folkliv och
rörelse på gatorna! Jag hade väntat mig en by i vinterdvala med ett och
annat mödosamt nymornat och melankoliskt öga bakom en ojämn ruta
betraktande vandraren. Här trängas stöddiga Nordlandsbor i storstövlar
och bussiga kavajer. Här skrattas, sjunges, småbrottas på gatorna, som
för resten litet varstans påminna om Hamburgs eller Lübecks eller
Stettins hamngator. Här dryftas viktiga saker, man håller varandra i
kragen och skriker -- och talet rör fisk och flickor, öl och pengar.
Ty Tromsö är anhalten för fiskebåtarna, som äro på väg till Finnmarken.
Fisken står högt i pris i år och nu är man bara rädd, att det skall bli
så mycket mera fisk i Finnmarken än i Lofoten att priset sjunker.
Här är jag på Ishavets tröskel. Här utrustas polarexpeditionerna --
eller åtminstone kompletteras utrustningen. Jag köper oljekläder[1], som
väl böra hålla i Östersjön, då de äro avsedda för Ishavet. Jag köper
stenbitskinn, som Hedberg skall göra bokband av, ty jag hänger ännu kvar
med en liten blödande skinnremsa vid kulturen. Jag köper lappdockor åt
mina barn och sjömansknivar, vilkas ändamålsenlighet är utan vank. Jag
köper valbarder, som jag inte vet vad jag skall göra med, och
tolleknivar och vykort -- och jag skriver till mina vänner. Jag går in
på Grand Hôtel och begär en pjolter men får icke, med mindre jag tar ett
rum. Jag begär en halv öl och får en helbutelj åtföljd av ett dussin
smörgåspetrifikat. Ty Göteborgssystemet, vars ändamålsenlighet redan
börjat bli omstridd, där det började, fortsätter sitt segertåg norrut
och bör väl vid det här laget ha hunnit till Franz Josefs land.
[Fotnot 1: Jag blev komplett lurad av handlanden. Oljekläderna voro
förstörda efter fyra dagars segling i Östersjön. Men jag var ju svensk!]
Detta är alltså Tromsö! Med tyska Jugendstilartiklar i butikerna och
vykort -- vy -- kort -- vykort!
Finns det intet särskilt gift för turister? Det finns ju något som heter
ratin för råttor, som verkar absolut förödande. Råttorna försvinna helt
enkelt. Kan ingen uppfinna något turistin?
Men det är ju bra att det kommer in pengar till Norge. Jag köpte
valbarder, och säljaren förklarade helt opåkallat: -- Nu koster de fem
og tyve öre stykket. For turister koster de en krone. -- Och en som
emballerade ett kobbeskind, och begärt 6,50 för det, sade plötsligt med
nordlänningens hela älskvärdhet: -- De faar det for 6 kroner.
I vilket land prutar man eljest själv? Jag ser något vackert i detta,
men opraktiskt måste det kallas.
Ju längre det lider på kvällen desto livligare blir rörelsen. Butikerna
äro öppna fastän klockan närmar sig 12. Och fiskarpojkarna flirta med
det kvinnliga Tromsö som ännu är ute i rörelsen och vilket kanske för
resten med anledning av Finnmarksfisket bara är ett tillfälligt
kvinnligt Tromsö. Sång skallar i gränderna. Det skrikes om »juling», och
tolleknivarna sitta kanske löst; man faller varandra om halsen och tar
danssteg, ställer sig i boxningsattityd, medan snön faller tät och våt
och lamporna släckas en efter en.
Jag klättrar ombord igen, sover och då jag vaknar, är det full
snötjocka. Man ser icke ens Tromsdalstinden tvärs över sundet. Och
söderut står tjockan som en levande vitgrå vägg. Vi lossa förtöjningarna
och styra rakt in i den väggen. Vinden har svängt till sydväst. Allt är
gråvitt, monotont, trist och jag går ned för att omväxlande äta, röka
och sova, tills vi ankra i Salangenfjord igen efter en dags resa. Det
var just då vi lyfte ankar därifrån, jag började denna så kallade
resebeskrivning. Nu då jag slutar, ha vi väl hunnit rätt långt in i
Vaagsfjorden. I morgon bittida vakna vi i Narvik, och jag börjar
hemresan till Grisslehamn, lastad med prov på alla Nordlands skatter.
Och den minsta är icke valörat.
Vår i Lappland.
Jag är sysselsatt med att uppleva en vår i Lappland, en vår med
yrsnö omväxlande med solsken och ett blått sagoskimmer över
Kebnekajsetopparna. Nätterna äro ljusa och båda Lapplands långa dag, den
jag också upplevat en gång.
Jag har studerat den blandning av kultur och ursprunglighet som detta
Lappland är. Jag har inspekterat den vetenskapliga stationen vid
Vassijaure och gjort bekantskap med den unge lundensiske amanuens, vars
liv verkar som en botgöring för aldrig begångna synder. Att av egen
drift åtaga sig att dagligen och nattligen noggrant som ett urverk
avläsa ett besvärande flertal olika instrument kan knappast vara en
uppgift för en yngling, som just skall börja leva, särskilt då
instrumenten äro känsliga som en mans hjärta. Tänk till exempel på
seismografen! Den gav enligt amanuensens försäkran utslag till och med
vid pigflyttningen sistlidna 24 april.
Jag har sett nyutspruckna _tussilagines_ vid Narvik, där Golfströmmen är
livsmotorn. Men här i Kiruna är det bara solen som verkar, och striden
mellan den och mörkret åstadkommer den vårångest jag verkligen känner
trycka på mellangärdet just nu. Jag måste resa mot söder snart och höra
solvärmda småvågor skvalpa mot mina egenhändiga berg och rusta ut mina
båtar och tjuvskjuta litet fågel. Det kan väl inte vara förbjudet, när
man inte skjuter mer än man äter.
I dag har jag varit ute i Lapplands vår. Vi hade hört berättas, att
lappar skulle finnas i Rotsidalen och beslöto att besöka dem. Men färden
blev besvärlig och hästen sjönk ned till magen i snön, ty vägen krympte
så småningom ihop till ett smalt pulkaspår, varför vi lämnade vår
bekväma släde och fortsatte till fots. Ripriset stack upp ur snön och
vart för min fantasi toppar av jätteträd. Det var eftermiddag och solen
färgade björkskogen rödbrun. Loussavaara såg ut som en tillplattad Vesuv
och Kiruna blev ett förtunnat Neapel.
Vi funno emellertid andra lappar än dem vi sökte. I björkskogen strax
vid järnvägen lågo tre kåtor, och vi fingo inom kort äran att vara Nils
Jonsson Sarris gäster. Kåtan var full av lappar, män, kvinnor och barn.
Mina kamrater voro redan förut deras ärade vänner och kaffepannan sattes
på elden. Vi bjödos att sitta på var sin _kisa_, en vackert bemålad
trälåda eller rättare ask, ty lapparna veta, att svenskarna icke kunna
sitta på deras orientaliska sätt. En av oss behärskar finska och blir
vår tolk. Och medan han inledningsvis öppnar ett samtal sitter jag och
beundrar mina värdar och värdinnor.
Se på dessa finskurna lemmar, dessa psykiska händer där muskler och
ådror tala ett språk, som ger en samma njutning man erfar som då man
betraktar en vackert gjord karta med floder och berg och landkonturer!
Dessa aristokratiska vrister, de små fötterna, vilkas vackra modellering
man känner genom bandsko och hö. De smärta midjorna och hela staturen,
danad för ödemarkslivet. Dessa människor i miniatyr, modellerade liksom
i mörkt elfenben, nött till skönhet genom ständigt bruk, utan
kantigheter och med stålets elasticitet äro för vackra för att vi skulle
kunna undvara dem. Låt oss skydda dem -- eller bättre -- lämnom dem i
fred.
Jag lyssnar till deras språk och förstår bara två ord: _maaherra_,
landshövdingen, och _disponenti_. Dessa båda ord ha lapponiserats och ha
vunnit burskap som inhemska, fast det ena är finsksvenskt och det andra
svensklatin. Disponenten och vår vän den finsktalande ingenjören inleda
ett etnografiskt-historiskt-filosofiskt-moraliskt samtal med Sarri.
Bakom Sarri ligger gubben Huuva, vargars och björnars baneman, och röker
finska blader ur sin norska pipa. Hans blick är full av lugn. Han leker
med en liten knappt tvåårig vildman, som får blåsa ut stickan, då Huuva
tänt sin pipa, alldeles som mina egna ungar fått göra. Han ger en blick
som har något av förtörnad gud i sig åt någon hund, som då och då
tränger sig under hans arm, ty bakom hans renfäll är en utgång under
tältfilten. Till höger om mig sitter en ung lapp, ur vars tobakspung jag
fyller min pipa, och till höger om honom sysslar kåtans äldsta kvinna
med kaffet. Och bakom henne ligger en flicka i ungdomens vår med
livshungriga ögon. Hon rör sig med halvt medveten grace, då vi se på
henne, hon plockar på sin frisyr och hennes pupiller spegla eldskenet
liksom förstärkt. Jag tänker på den lapska sagan om Solsonen -- ty
lapparna äro solens söner liksom japanerna och räkna sig i släkt med dem
-- och minns jätteflickans toalett, då hon ser Solsonen närma sig:
Glättar barmen,
den förskönar och försötmar,
låter blicken hastigt fara.
Äro inte dessa versers lapska ord fascinerande:
Njabbodalla, tjabbodalla,
njämositis njalgodalla,
vuojumitis viilotalla.
Är det inte något av tundra i detta, eller något förhistoriskt klangljud
från Altais berg? Eller av en kådig skida som brister eller som om ett
norrsken kunde tala?
Medan vi dricka kaffet, talar Sarri om lapparnas härkomst och om deras
undanträngande från land till land. Och nu ha de drivits hit, alldeles
som valen jagar in sillen i Norges fjordar, säger han på sitt bildspråk.
-- Tiderna äro onda. Vi leva på en knivegg, hopträngda av norrmän från
väster och svenskar från öster, fortsätter han. Och värst äro
nybyggarna. Vargen är icke längre vår svåraste fiende, ty den får man
åtminstone skjuta och får skottpengar till.
Ni vet kanske inte vad som menas med _jojkning_. Varje lappsläkt har sin
särskilda melodi, med ord till, antar jag. Att sjunga den kallas att
_jojka_. Men Sarri vill inte jojka, vilket han för övrigt gör rätt i,
tycker jag, och vi hålla heller inte på det. -- Jojka har man gjort i
forna tider, men jojkarna ha gått till helvetet med sin jojkning. Det är
læstadianismen, som här visar en av sina följder. Men om den också
härvidlag gått åt orätt håll, har den dock medfört det goda, att sprit
är en styggelse för lapparna häruppe. Därför komma dessa att leva längst
och bevara sin karaktär längst.
-- Men sjunger gör vi nog, säger Sarri, Zions sånger och psalmer, ty det
är skillnad på jojka och sjunga.
Jag trivs ej med den bleka, omanliga, omänskliga, inskränkta avart av
religion, som åstadkommit en dylik syn på livet. Folk som tröttar ut
vargar och slår ihjäl dem med skidstavar borde tillbedja solen som vi
andra, då vi ibland ha behov av religion och behöva en symbol, en svinx
som svarar oss på våra barnsliga frågor.
Jag tänker på en av Strindbergs vackraste tankar -- det finnes en
åskknall i den:
Så svarar himlen med ett brak
på barnens alltför dumma frågor.
Sarri tittar litet i november som det heter, men det bidrar endast till
att framhäva hans vildekaraktär, det nötta, erfarna, använda, tränade.
Det verkar bara som en årsring kring hans livs kärna, som klär honom.
Genom kåtaeldens blå rök ser jag humorn sitta på lur i hans ena öga och
jag misstänker och hoppas, att kristendomen bara är hans frackkostym,
som sitter lika löst på som en akrobats cirkusfrack. Kanske offrar han
litet ibland åt gudar med hemortsrätt någonstans i Asiens hjärta och är
skrockfull som vi alla äro innerst, om vi lägga handen på hjärtat och
tala sanningens tämligen internationella språk.
Jag njuter av hans sällskap och av att få vara gäst i hans kåta, en
bland de gynnade och lyckliga av människors barn. Jag skulle vilja kunna
säga detta åt honom och säga, att jag misstänker, att jag kanske är
släkt med honom på långt håll. Inte kan jag ansvara för mina förfäders
uppförande. Jag kan knappt svara för mitt eget.
Jag inpräglar det jag ser i mitt minne. Hundarna som sträcka sig
lättjefullt mellan morrningarna åt främlingen, eldskenet på de vackra
ansiktena, kvinnornas animala och vackert naiva kvinnlighet, den jag
håller tusen gånger styvare på och som tilltalar en karl tusen gånger
mer, än de valhänta försöken att behaga med dekolletering eller -- för
att beröra den moderna kvinnans jaktsätt på män -- med manlighet. Jag
skulle önska att kunna spotta lika styvt som en lapp. Han överglänser en
yankee och träffar pricken, alldeles som om han skulle ha ett
mausergevärssikte på sin underläpp.
Vi gå ut ur kåtan och studera ornament på pulkor och kisor och beundra
kåtornas vackra färger, hur de stå mot snön och björkarna. Långt borta i
söder upptäcker jag plötsligt något röra sig, en prick som växer och
lever och blir livligare, ju mer den växer. Nu blir den en lapp på
skidor. Han har inga stavar. Han åker i ett gammalt skidspår och vaggar
och svänger armarna och ser ut som en rullande båt, han växer och växer,
och snart är han vid foten av kullen, där kåtorna ligga. Utan att man
ser honom hejda sig ett ögonblick stiger han av skidorna och fortsätter
springande fram mot oss och förbi oss. Han är en pojke och jag avundas
honom och hans konst att gå på skidor, och jag känner åldern komma som
ett släpande regnmoln och hölja in återstoden av mitt liv i tråkighet.
Jag fattar en föresats. Få se om den blir effektiv!
Vi taga avsked och vända hemåt för att äta middag, sedan _disponenti_
bett våra värdar vara välkomna till Kiruna. Just då vi börja middagen,
rapporteras att köket är fullt av lappar. Ty det hör till lapsk god ton
att icke dröja med att efterkomma en inbjudning. De ha inte dröjt ett
ögonblick.
Och efter några minuter äro vi alla församlade i Sveriges hemtrevligaste
rum. Fulla av mat och glädje och med havannor mellan tänderna placera
sig lapparna på golvets björnhudar, säkra i medvetandet om att ha
uppfyllt människans heligaste plikter: den att vara värd och den att
vara gäst.
I ett hörn av rummet står Christian Erikssons skulpturporträtt av min
och hans och allas vår vän Pieti Kuhmoinen. Lapparna treva och tumma på
den och konstatera, att den är riktig. Och jag själv firar en triumf,
värd en förmögenhet, ty jag har ur minnet gjort Nikku Sarris porträtt,
vilket medföljer detta försök att berätta. Vi visa kvinnorna teckningen,
och de försäkra, att det är Nikku.
Men det blir kväll och min arbetsdag börjar. Lapparna säga sitt hyvästi
och glida på sitt försynta sätt ut genom dörren. Vi äro ensamma med
kulturen och måste börja på med dess värsta förbannelse: arbetet utan
muskler. Är det nu någonting för en stor, stark karl att sitta och
skriva och rita gubbar? En karl skall sköta en slägga eller en plog
eller en yxa och en kvinna. Ett pennskaft borde falla till stoft mellan
hans fingrar. En stålpenna borde på sin höjd dyrkas som fetisch.
Snö.
Först måste jag befria mig från en historia, som besvärat mig ett par
dagar alldeles som en efterhängsen melodi.
Jag var inne i en stuga häromdagen. Jag hade aldrig varit där förut, men
interiören slog mig. Jag kände igen den och började söka i mitt minne.
Den öppna spiseln med en tennstake och en kaffekvarn på kransen, och
just det där svartnade skåpet med svartnade blommor på i hörnet. Kristi
bloddroppar i fönstret och ett stort hål efter ett eldkol på just den
plankan och den stora svarta katten som spann på den högtbäddade sängen
-- var det inte samma katt? -- men då måste det vara en trollkatt, minst
trettio år gammal!
Nu har jag det! Det är en söndagskväll för trettio år sedan i en likadan
stuga djupt inne i Småland. Ett torp långt inne i en villsam och vajande
högstammig tallskog utan stigar i snön. Jag och min bror äro där för att
hämta mjölk, och medan husets dotter sysslar i lagåln har Sagan blivit
gäst i rummet. Hon sitter i skuggan av spiselmuren på tröskeln till
köket och berättar i en gammal gummas gestalt. Det var inga sagor för
barn -- kanske det icke var några sagor alls -- då -- men nu ha de
sagans karaktär för mitt minne.
Jag ser en av hennes historier alldeles som utspelad på en skum scen:
I en fållbänk sover en bonde som om han aldrig skulle vakna mer. Jag hör
hur hans jämna andedrag liksom fylla stugan. Vid spiseln syssla två
människor, en man och en kvinna. De viska och luta sig ihop över elden
och ibland vänder han sig om och ser ängsligt bortåt den sovande.
Plötsligt resa de sig upp på en gång. Hon håller en brinnande
torrvedssticka i handen och han har en stöpsked, där blyet kokar. --
Fort nu bara! viskar kvinnan. Var ingen mes! Skynda på bara! Och den
likbleke mannen lutar sig över bonden i sängen, som sover på sidan som
en stock, och häller blyet i hans öra. Kvinnan kastar torrvedsstickan på
elden, och mannen darrar, så att golvtiljorna skaka. Det knakar litet i
fållbänken, det är som om den sovande skulle sträcka på sig. Så blir
allt tyst.
Det var berättelsens första skede. Mellan detta och det nästa ligga
femtio år.
Det är på en kyrkogård. Man gräver en grav, och dödgrävaren råkar slå
sönder gaveln på en murknad kista. En skalle rullar ut. Han tar den på
skoveln och slänger upp den. Däruppe leka hans barnbarn. Nu få de en ny
leksak och börja rulla klot med skallen. Men det skallrar så underligt
inne i skallen, alldeles som om det skulle ligga en sten i den. -- Vad
är det inne i skallen, farfar? Gubben tar skallen och skakar den. Så
klyver han den med skoveln. Därinne ligger en stor blyklump, avlång och
oregelbunden i form. Dödgrävaren börjar fundera, saken dryftas i
stugorna och inom ett halvt år föres en sjuttioårig kvinna till
stupstocken. --
Ni må tro att hemvägen från torpet trots stjärnljus och medvetandet om
att ha en tolvskillingsfällkniv i fickan icke var fri från spöksyner.
Tallarna blevo jättar som viskade hotelser över människobarnen, som
sprungo vettskrämda över deras rötter, och enbuskarna fingo liv och
snabba ben. Och hela vägen rullade en skalle efter oss. Vi hörde
tydligt, hur blyklumpen skramlade i den.
Så där! Nu är jag fri från den historien. --
Nu är det äntligen snö, snö, som i min ungdoms vintrar. Jag tar skidorna
och ger mig upp över bergen, över rävspår och harspår och ekorrspår.
Orrarna flyga upp ur drivorna. Det flaxar i snåren och skogens tusen
ljud smattra mot mina trumhinnor, där jag far fram, för att åter tystna
efter mig. Uppe på utkiken stannar jag och ser norrut över de solbelysta
kobbarna och det blå, levande havet. Jag ser efter den efterlängtade
drivisen, som väl en gång skall komma från Bottenhavet med säl och all
världens fröjder. Men havet är rent norröver och ingen ljusning
förkunnar att isen är på väg. Jag ser söderut över skogstopparna och --
en vild glädje över att vara till griper mig, och jag beslutar att
spurta söderöver inåt markerna, tills jag icke har en klädtrasa kvar på
kroppen. Snön är härlig och jag ränner så gott jag kan, så fort jag kan.
Jag vältrar mig över gärdesgårdarna så som B. L. lärde mig en gång för
länge sedan, jag arbetar mig uppför bergen och nedför bergen, och
plötsligt är jag ute på landsvägen med min islandströja och skjortan
instuckna under svångremmen. Jag är nästan naken och de vägfarande jag
möter stirra på mig som på en galning: -- Så där ja, nu är han färdig!
Och när jag ångande som ett lokomotiv åker in på min gård, känner jag
mig tjugu år yngre.
Till en vacker snö hör ett skidspår. Det är som en berättelse, som en
saga.
Vålnaden.
Alla pojkar ha väl någon gång spelat teater, sorgligt att säga, ty
sedermera behöver man kanske hela livet för att arbeta bort
teatergiftet.
Jag tänker nu inte på nationsspexen i Uppsala, ty de voro ägnade åt
glädjen, utan jag menar det allvarliga skådespelet, sådant det bedrives
av skolpojkar och till exempel Ranft och hans trupper. Ty som skolpojkar
menade vi det ta mig tusan lika allvarligt som Ranft, fast vi inte
tjänade så mycket pengar på det.
Vi gingo i femte, och jag och en kamrat beslöto förgylla upp skolans grå
enformighet genom att författa en pjäs. Vi behövde inte försumma några
studier, ty vi läste i alla händelser aldrig över våra läxor.
Efter ett par nätters arbete var pjäsen färdig. Vi hade börjat med
titeln, förståndigt nog, ty hur skulle vi ha kunnat skriva utan att veta
något ämne? Efter något funderande nedskrevo vi i prydliga versaler:
VÅLNADEN
eller
VE!!!
eller
MUNKENS FÖRBANNELSE.
Naturligtvis måste vi ha en prolog, ty vi levde just under intryck av
Eugène Sue. Vi hade tjuvläst hans Vandrande Jude.
Mitt i svarta natten (halvt nedskruvad gas) stod en vålnad klädd i ett
lakan på branten av en skyhög klippa (en bordskant). Nedanför tänkte vi
oss ett upprört hav. Åska hade vi naturligtvis, och under det gipsade
taket i den så kallade sångkorridoren skulle inbillade skyar pilsnabbt
jaga varandra vid blixtarnas sken.
Och mot dessa skyar sträckte vålnaden upp sin knutna hand och svor så
fruktansvärt, att en nutida gardist av aktning skulle ha bett att få
säga farbror. Inte så dum idé, vad?
Prologen slutade med ett avgrundstjut och ett dystert:
_centillionfalt ve!_
ty hundrafalt var för blekt, tyckte vi.
Första och enda akten utspelades i en klostercell, där en liderlig munk
satt och blandade gift för att därmed ta livet av en ung ädling, en
stolt hidalgo vid namn _Fabrica de Tabacos de la Vuelta Abajo_, vilken
vansinnigt älskade den lika sköna som dygdiga Calla de la Cuba. Hans
kärlek var besvarad, men Callas biktfader, ovan omtalade munk, var hans
rival. Han hade ledsnat på prästyrket (något som jag numera intet undrar
på) och ville gifta sig med Calla, samt hade dessutom ingått förbund med
ett rövarband för att med dess hjälp göra inbrott i Callas omätligt rike
faders slott, där källarna voro fulla av diamanter och dylikt. Sedan
rövarna måttligt avlönats, skulle han med resten av skatterna och den
naturligtvis avsvimmade Calla rymma till Amerika. Emellertid går planen
om intet, ty munken tar av misstag in det gift han lagat i ordning åt
den unge Fabrica. Det hela slutar med ett fruktansvärt slagsmål mellan
rövarna och Callas faders betjäning, där isynnerhet en jättelik
hovmästare (den längste pojken i klassen) utmärker sig, men dör blödande
ur tusen sår, sedan han skjutit den siste rövaren.
Pjäsen uppfördes, men endast en gång, ty det fingerade slagsmålet
urartade till verkligt, och diverse skolan tillhöriga bord och stolar
förvandlades till ved under tumultet.
Jag spelade munken, och mina tjut, då giftet (en flaska äppleöl) började
verka i magen, voro så naturtrogna, att skolans vaktmästare kom upp och
körde ut oss allesammans, anmälde oss för klassföreståndaren och var med
ett ord _nedrig_, fast hans vedförråd fått en oväntad tillökning.
Inkomsten, som väl knappt översteg 2 kronor, förvandlades av de lysande
författarna i tårtor och choklad på konditoriet.
Sen dess har jag aldrig skrivit något för teatern, fast det blivit allt
modernare.
Emellertid! Jag tror att någon gammal kamrat äger manuskriptet. Det
skulle verkligen glädja mig att se det uppfört på vår förnämsta scen av
dess bästa krafter. Då lovar jag, att jag skall infinna mig, lika heligt
som jag lovar att i annat fall aldrig gå på teatern mer i mitt liv.
Varför jag skrivit det här? Därför att jag nyss drömde, att jag var
inkallad för klassföreståndaren att stå till svars dels för förstörda
möbler och dels för en serie rysliga svordomar, som stört lugnet i
korridorerna. Jag spelade nämligen också vålnaden.
Kvarnviken.
I natt kom den första snön. Märkvärdigt, att den varje år kan inge samma
stämning -- en blandning av högtidlighet och tröstlöshet. Den kyliga
doften av jorden har trots sin friskhet något av detsamma som ett lik
strålar ut, en mystisk kyla, kallare än man kunde vänta av animaliska
ämnen, men det är väl de vissna bladen, det vissna gräset och den döda
mossan som åstadkommer intrycket.
Så sent som klockan ett på middagen gick jag ut med min hustru. Jag tog
bössan och hundarna bara för att lufta på dem, ty det är flera dagar
sedan jag jagade sist. Jag tänkte: kanske stöter Kula något och man kan
få en hare på benen.
Vi gingo de vackra stigarna genom havsskogen till Kvarnviken. Jag hade
släppt hundarna vid Tomtaodlingarnas grönrågar, och vi hade knappt
hunnit ned till Kvarnvikens tångströdda plage, förrän drevet var i full
gång.
Det hade redan börjat skymma. Jag tänkte: Är det räv, får jag nog inte
se något av den. Men lyckligtvis började hundarna bukta i den mariga
strandskogen och jag förstod, att det inte var räv. Jag gömde min hustru
i ett snår och ställde mig i pass. Och inom ett par minuter kommer haren
för fulla boliner, men utom skotthåll. Vanligen bruka hararna följa
stranden -- åtminstone unghararna -- men den här gav sig i väg uppåt en
liten skogsstig, som knappt skönjdes i ljungen. All right -- jag
flyttade oss båda närmare, ty jag ville, att hon skulle få se hur det
går till att skjuta en hare.
Och mycket riktigt -- om en kvarts timme kommer haren tillbaka. Jag
väntade honom från samma håll som förut, men nu kom han bakifrån och
fick skottet på några stegs avstånd. Jakten var slut -- en leksaksjakt
med åskådare, så bekväm den väl kunde vara.
Solen sjönk, medan jag passade haren. Å, den vackra Kvarnviken med liten
dyning och guld på den våta sanden, en lång lieformad gyllene rand
utanför den i skymningen violetta snön. De gula svällande snötunga
molnen mörkna till rött bakom de kraftiga stormbitna ungtallarnas
saftiga silhuetter.
Alfågeln, som legat i en dyning utanför det gamla vraket, närmar sig
försiktigt, ty vi synas inte mot skogen. Men när jag går ned till
stranden för att tvätta händerna, vänder flocken och ror långsamt, som i
förtret, ut mot skäret, där det bryter ljust mot den mörkblå horisonten.
Nu är haren mogen för visthusboden och hundarna slicka sina blodiga
nosar.
Vi dyka in i skogens svarta vägg och äro snart inne bland långa, smärta,
susande tallar. Här är stilla. Man vet inte riktigt om det är havet
eller vinden som susar minst. Borta i Tomta by skäller en hund.
När det kommer någon, som jag vill visa något riktigt vackert, brukar
jag ta honom med ned till Kvarnviken. Den är lika vacker i storm som i
stiltje. Och är någon riktigt mogen, brukar jag efteråt föra honom till
Fjällboträsk och visa honom begreppet ödslighet. Där finns inte ett liv
annat än möjligen en havsörn eller en fiskgjuse, som skriker uppe i
luften. Där plocka vi tranbär på gungflyt. Svart bottenlöst vatten
mellan gröna tuvor. Skogen gungar långt innan vi kommit i sikte av
träsket. Och en liten bäck med brunt vatten och nejonögon och utterspår
på stränderna letar sig porlande ned till havet.
Ja, sådant har jag skrivit så ofta, men jag tröttnar inte själv på det.
Kärleksfrågan.
Jag måste medge, att jag icke med så stort intresse som artigheten mot
andra könet möjligen kräver, har följt med fru Steenhoffs försök till
utredning av kärleksfrågan. Jag har nöjt mig med tidningsreferat, och
riktiga sådana, sådana som man kan svära på, äro knappt tänkbara.
Somliga ha skrivit gillande. Det har varit ungdomar, som med sin ålders
oerfarenhet, lättsinne och entusiasm böjt sina tättbevuxna hjässor inför
den kvinnliga logiken. Andra ha varit ogillande och ha icke velat böja
sina flintskallar, barplockade av samhällelig receptkärlek, i det de
trott sig göra samhället en tjänst.
Intetdera slaget har tilltalat mig. Jag vill knappt nämna opponenten,
den tappre översten Melander, som med en viss läsarkvickhet anfallit den
samhällsförbättrande frun och stundom fått skrattarna på sin sida, de
åldriga åtminstone, ty de unga ta kvinnors ord på allvar och skratta ej,
då det gäller livsfrågor -- gärna. Men den gode översten, vilken väl
trampat ut barnskorna, verkar efterbliven, då han tar fru Steenhoff på
allvar. Han har ännu mycket att lära på kärleksstigen. Om det inte är
försent och hans katekesmoral ställer sig i vägen.
Jag förstår inte, hur man kan ta en kvinna på allvar, som inte
uteslutande sysslar med sin egen erotik och sina barn. Kommer en kvinna
med några råd i levnadskonst, något slags filosofi (!) eller
överhuvudtaget vill förbättra samhället, resonerar jag så här: -- Jaså,
hon är icke kär i någon man! Alltså bör hon inte tas på allvar. Eller:
Någon man är icke kär i henne.
Och jag har rätt. Ty en kvinna som är kär har icke tid med något annat
än sin kärlek. Och icke heller en kvinna, i vilken en riktig karl är
kär.
Kvinnan, som vi män älska, begär icke bättre än att få ställa sig under
en mans despotism, _lyda_ med ett ord. Och en sådan, som har denna sunda
instinkt, är oss oändligt mycket mera tilldragande, vore hon än
spetälsk, halt, blind och förtvinad, än en som löper med valsedel. Och
gillar en kvinna, som säger sig älska en man, icke _allt_ hos mannen,
ljuger hon. Om hon säger: -- Jag älskar Johansson, men jag kan icke med,
att han snyter sig i fingrarna, då blir hon mig vidrig, ty hon bör också
älska till och med hans speciella handlag att snyta sig i fingrarna.
Ty så älska vi män kvinnor, att vi tycka om deras ädla själsegenskaper
och leverfläckar och dumheter och passera alla sju himlarna i sällskap
med blixtar. Men vi tåla inga lagförslag.
Ty vi känna, att kvinnan har inga chefsegenskaper. Hon passar endast att
lyda, och lyda är det enda hon, om hon är sund och kär, gör verkligt
gärna. Jag upprepar ännu en gång, på det att män och kvinnor, som äro
riktigt skapade, måtte påminna sig det: -- Lyda är det enda en verklig
kvinna gör verkligt gärna.
Under det att en man minst av allt gärna lyder.
Kvinnorna säga kanske, att detta resonemang visar brist på aktning för
dem. Det enda de möjligen kunna vänta av oss är kärlek, och den har
intet att göra med aktning eller missaktning. Aktningen är tvärtom ett
störande element mellan könen. Vi män äro på sin höjd artiga, men
artigheten har intet att göra med aktning. I varje fall mera med kärlek.
Och vänta intet av en man, som är hövlig mot er! Män äro hövliga mot
varandra, och denna hövlighet oss emellan är egentligen en arg morrning,
då ni, mina damer, äro i närheten av oss. Ni borde känna er stolta och
glada i ett sällskap, där män äro ytterligt hövliga mot varandra och
ytterligt artiga mot er.
Ja, ni ha inga chefsegenskaper. Man ser det på era kroppar, som äro
våra, konstnärernas, mest älskade modeller. Kommer så kärlek till, bli
de små skiljaktigheterna från Venus Milo, om hon nu skall vara normen,
vackra i våra ögon, rörande, tecken på egenart, individualitet. Kanske
det är just vår längtan efter er individualitet, som gör, att vi så
mycket älska dessa små särtecken, vilka komma oss ibland att glömma, att
i var och en av er få vi hela det feminina begreppet, hela ert släkte.
Det är konstigt med de små felen. De bli älskvärda i våra ögon, men för
alla andra mäns skull önska ni, att de vore borta. Alldeles som med
hattarna och plisséerna och volangerna och guipéfiluren. Exempel: En
kvinna har köpt en vidrig hatt och kommer hem och visar den för sin
älskade. Hon försäkrar, att hon älskar honom av hela sin själ och vill
göra allt för honom. Han säger: -- Fy fan en sån skrålla! Jag tycker om
det enklaste, en huvudbonad, som skyddar dig mot väta och sol! Och utan
döda kråkor och höns i!
Hon behåller hatten eller köper en vidrigare. För att inte tala om
snörlivet, som alltid sitter så löst, att hon kan få ner hela handen
mellan det och kroppen. Har ni, manliga läsare, någonsin träffat en
kvinna, som har varit för hårt snörd? Nej. Hon medger det inte.
Alltså klär och snör hon sig för andra än den hon älskar. Och -- o
gudar! Har ni någonsin träffat någon osnörd kvinna, som icke gör något,
om än aldrig så litet nummer av att hon är osnörd? Till nackdel för de
snörda.
Nej, goda människor, en kvinna skall lyda, tacksamt emotta en mans
kärlek, det och intet annat, och hennes lycka ligger och skall ligga i
raka motsatsen till att ge förslag och skapa regler. Hon skall följa som
en våg följer stranden.
Då jag säger, att kvinnor, som icke tänka mer på sin egen erotik, än att
de ha tid att göra lagförslag för sin framtid, icke äro tilldragande,
borde redan detta mitt uttalande avskräcka dem. Jag är man, alla kvinnor
vilja var och en verka sympatiskt på alla män, alltså även på mig.
Vilken kvinna vill verka otrevligt på mig? Händerna på edra rymliga
hjärtan! I viljen det icke. Om ni också äro förlovade och darrande av
kärlek till någon, som inte ser hälften så bra ut som jag, alltså till
en stackars karl, vars ställning just nu är ganska osäker. Min är det
icke.
Jag upprepar: Så snart en kvinna höjer sin röst i samhället i annan
avsikt än att behaga, att vara ljuv, att utlova lydnad under den sultan
bland millioner sultaner, som täcktes fästa sin orientaliskt beslöjade
blick på just henne, blir hon ett oting, som bör klippa sitt hår tätt
efter kraniet och anlägga pincené och divided skirts och tala i bas för
säkerhets skull.
Jag vet ju mycket väl, att var man och varje kvinna äro just sådana, som
de måste vara på grund av lagar, som äro jämnåriga med evigheten. Men
det finns något som heter sympati och antipati, och faktum att dessa
båda begrepp existera är tillräckligt för deras existensberättigande.
Jag älskar dessa båda begrepp, ty jag anser dem vara ett naturens försök
att frigöra sig från trycket av sina egna tvångsbestämmelser. Alltså, en
tro, ett hopp om förändring, människans, alltets löjliga försök att
lyfta sig själv vid håret, evighetstanken, kanhända. Men jag tycker bäst
om sympatin, fast jag inte kan säga, att Melander och fru Steenhoff just
för tillfället äro särskilt gynnade föremål för densamma. Jag måste
skratta, då jag tänker på dem båda! Hur de väl tro sig ha slagit ett
stort slag, tala om det med sina bekanta, kanske tala sig upp i
falsetten ibland. Under det jag satt lugn här vid mitt skrivbord och
tänkte fullkomligt lidelsefritt: -- skall jag skriva om segling eller
stuvarkonflikten, eller ge fan i alltsammans? Så kom en lycklig tanke.
Jag kom att tänka på en grekisk släkting vid namn Melander.
Ideassociationen var klar, så herrskapet ska inte tro, att det här har
tagit bort nattsömnen för mig. Herrskapet är ju inte längre aktuellt --
så otacksam är publiken i vår nervösa tid! Därför bör ni känna
tacksamhet mot mig, som dragit fram er ur makulaturen och rengjort er
från smörklickar och ostbitar, som gjort er genomskinliga i kryddbon
åtminstone.
På grund av samma eviga lag, som kom mig att skriva det här, och vilkens
följdriktighet också uppenbarar sig i din uppsyn, min oförstående
läsare, påminner jag mig just nu en passus av Chatterton-Hill i hans
uppsats om äktenskapsfrekvensen i Frankrike. Vårt nuvarande samhälles
grundval är väl äktenskapet. Om Frida Steenhoff tänker sig någon annan
form för samhälle eller äktenskap (om vilken form jag på grund av hennes
kvinnliga logik ännu är omedveten) än den nuvarande, skulle det kanske
icke skada att citera Chatterton-Hills yttranden om den fria kärleken
(jag använder Argus' mycket sympatiska översättning):
Förverkligandet av denna tanke skulle fordra en sådan självförsakelse,
en sådan trofasthet och en så starkt utpräglad hederskänsla, att det är
otänkbart, det genomsnittsmänniskan med all den grymhet, småaktighet och
ytlighet, som ännu kännetecknar henne, skulle kunna fatta vidden av den
upphöjda osjälviskhet, som detta ideal rymmer.
Detta är ord av en man, och jag är övertygad om att både den gode
överstens och den goda fruns förstånd stanna ett ögonblick vid detta
citat.
INNEHÅLL.
Stöldförsäkringsagenten 5
Spionen 11
Handlanden Trenck 19
Omnium Bar 27
Telefon 34
Johannes 40
Brev från en vän 47
Dödskyssen 56
En reskamrat 59
Dans 64
Båtbyggar Veman 69
Sjömansliv 75
En seglare 84
Midsommardans 92
Naturen 99
Ett recept 103
Om kvinnor 108
Tankar vid årsskiftet 120
Midsommarstång 126
Till Tromsö 130
Vår i Lappland 136
Snö 144
Vålnaden 148
Kvarnviken 152
Kärleksfrågan 155
Noteringar:
Originalets grammatik, stavning och interpunktion har bibehållits. Ett
antal uppenbarliga fel har rättats utan notis.
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Äventyr och hugskott" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.