Title: Abu-Seif : Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka
Author: May, Karl
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Abu-Seif : Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka" ***


ABU-SEIF

Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka


AV

KARL MAY


Fullständig översättning från originalupplagan av

Axel Kerfve



Kommanditbolaget Chelius & Co.,
Stockholm,
1913.



INNEHÅLL:

 1. Abu-Seïf.
 2. Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.
 3. Hur jag åter fick tag i Halef.
 4. I "Moder Evas" stad.
 5. En öknens dotter.
 6. Ett underligt bröllop.
 7. Svåra instruktioner.
 8. Mitt äventyr i Mekka.
 9. Hur Abu-Seïf gick i snaran.
10. En kuriös engelsman.
11. Hästtjuvarna.
12. Bland arabiska nomader.
13. Scheikens fest.
14. Hur jag vann världens finaste häst.



FÖRSTA KAPITLET.

Abu-Seïf.


"Och. Guds ängel, som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och
gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och
tog plats bakom dem, och kom så emellan egyptiernas här och Israels
här; och molnet var där med mörker, men till— lika upplyste det natten.
Så kunde den ena hären icke komma uppå den andra under hela natten.

Och Moses räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet
genom en stark östanvind, som blåste hela natten, och han gjorde så
havet till torrt land; och vattnet klövs itu.

Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att
vattnet stod såsom en mur till höger och vänster om dem.

Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem
och kommo efter dem ut till mitten av havet.

Då nu morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur
eldstoden och molnskyn och sände så förvirring i egyptiernas här; och
han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blef dem svårt att
komma framåt. Då sade egyptierna: ‘Låt oss fly för Israel, ty Herren
strider för dem mot egyptierna’.

Men Herren sade till Moses: ‘Räck ut din hand över havet, så att
vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar
och ryttare.

Då räckte Moses ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet
tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna, som flydde, möttes
därav och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet.

Och vattnet som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela
Faraos här, som hade kommit efter dem ut i hafvet; icke en enda av dem
kom undan.

Men Israels barn gingo på torr mark rätt igenom havet, och vattnet stod
som en mur till höger och till vänster om dom.

Så frälste Herren på den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel
såg egyptierna ligga döda på havsstranden.

Och när Israel såg, huru Herren hade bevisat sin stora makt på
egyptierna, fruktade folket Herren; och de trodde på Herren och på hans
tjänare Moses."

Jag måste tänka på detta ställe i Andra Moseboken (14 kap. v.19-31),
när jag höll in min häst i Hirons eller Hiroths dal, mot Baal Zephon,
för att låta min blick glida över Röda havets glittrande böljor. Det
kom även över mig något af den fruktan, som Herren måste ha uppväckt
uti israeliternas hjärtan. Men jag kände inte någon bävan för detta
element som dessvärre ännu alltid inte är att lita på, utan det
kom över mig något av denna andäktiga stämning av bävan, som varje
troende känner när han beträder en ort, hvilken omtalas i de bibliska
historierna, känslan av att här hade den Eviges fot rastat, och här
den Odödliges hand härskat. Det var som om jag hörde denna stämma, som
en gång ropat till Amrams och Jochebeths son: "Moses, Moses, kom inte
närmare, utan drag av dig dina skor, ty den ort, där du nu befinner
dig, är ett heligt land." Bakom mig låg således Osiris och Isis land,
pyramidernas och sfinxernas land uti vilket Guds egendomsfolk burit
träldomens ok och där det sammansläpat Mokattams klippor för att bygga
dessa underverk, som än i dag uppväcka de resandes undran. I vassen
uti den gamla ärevördiga floden därborta hade konungadottern funnit
den lille gosse, vars uppgift det blev, att befria ett helt folk från
slaveri; och åt honom blevo givna de tio gudomliga budorden, dessa
lagbud, som ännu efter årtusenden äro grunden för alla lagar och bud!

Framför mina fötter glittrade don arabiska vikens böljor i don glödande
solons strålar. Dessa böljor hade en gång lyssnat till Jehova Zebaots
röst och bildat två murar mellan vilka sönerna från det landet Gosen
funnit vägen till friheten, under det att jättefolket som var deras
förtryckare och förföljde dem i detta vatten fick ön förskräcklig
undergång. — Detta var också samma vatten i vilket senare "Sultan
Kebihr", Napoleon Bonaparte; varit nära att omkomma.

På andra sidan Birket Faraun — Faraos sjö — såsom araberna kalla detta
vatten, och där de båda vattenmurarna slogo över egypterna, höjer sig
Sinais klippmassa, jordens mest berömda berg, väldigt och tidstrotsande
liksom de under dunder och blixt över detta berg en gång skallande
orden: "Jag är Herren din Gud! Du skall inga andra gudar hava för mig!"

Det var inte endast orten utan fast mer dess historia vars intryck jag
inte kunde visa från mig nu, även om jag velat det. Hur ofta hade jag
inte lyssnande och med återhållen andedräkt setat i knä på min gamla,
goda, fromma farmor när hon för mig berättade om världens skapelse,
syndafallet, Kain och Abel, syndafloden, Sodom och Gomorrah, lagens
tavlor på Sinai — — — hon hade knäppt mina små händer, så att jag med
den tillbörliga andakten skulle kunna eftersäga: "Du skall". — Nu låg
hennes jordiska hölje sedan länge under jorden, och jag befann mig på
denna ort som hennes ord gjort så levande för mig ehuru blott hennes
själs ögon sett densamma.

Jag hade säkert ännu länge setat försjunken på min kamel i dessa
tankar, om jag inte just nu fått höra min raske tjänare Halef utbrista:

— Hamdulillah — pris vare Gud — att det är slut med öknen! — Sihdi! Här
fins vatten! Stig av och tag dig ett bad alldeles som jag tänker göra
det.

Då framträdde en av de båda beduiner, som följt oss såsom vägvisare
samt lyfte varnande handen mot mig, sägande:

— Effendi! Gör det inte!

— Varför?

— Emedan melek el newth dödens ängel, bor där. Den som går ut i detta
vatten skall antingen drunkna eller föra med sig dödens brodd. Varje
droppe i denna sjö är en tår från de hundratusen själar, som här hava
gått ur livet emedan de velat döda Sidna Musa — Moses — och hans folk.
Här skyndar varje båt och varje skepp över så fort som möjligt utan att
rasta, ty Allah, som hebräerna kalla Dschehuwa, Jehowa, har förbannat
denna sjö.

— Är det verkligen så att intet fartyg kan lägga bi här?

Ja. — Men jag tänkte här invänta ett fartyg, som kunde taga mig ombord.

— Och detta skulle kanske föra dig till Suez? — Men vi skola föra dig
dit. Du kommer dit fortare på våra kameler än på ett fartyg.

— Men jag skall inte till Suez, utan till Tor.

— Då måste du under alla omständigheter fara, men — här kan intet
fartyg upptaga dig. Tillåt oss att ledsaga dig ännu ett stycke åt
söder, tills vi nå en ort där inga andar bo och där skepp gärna landa
för att upptaga dig.

— Hur länge ha vi att rida dit?

— Inte tre gånger så lång tid, som frankerna kalla en timme.

— Nåväl! Framåt!

För att uppnå Döda havet hade jag inte tagit den vanliga vägen från
Kairo till Suez. Den mellan dessa båda städer liggande öknen förtjänar
redan långt förut inte ökennamnet. Förr var denna sträcka fruktad
på grund af dess fullständiga vattenbrist och för de beduinska
rövarehorder, som ströko kring i dessa nejder. Nu är det något helt
annat. Och detta var orsaken till att jag dragit mig åt söder. En ritt
genom det inre ödelandet hade mer intresse för mig än att färdas på
banade vägar. Därför ville jag också undvika Suez, som endast kunde
bjuda mig det som jag redan sett och lärt känna.

Under vår ritt uppdöko framför oss de båda kala höjderna Dschekehm
och Da-ad, och till höger om oss hade vi den höga toppen av Dschebel
Gharib, bakom oss Faraos grav. Röda havet sköt in med en vik till
vänster och i den viken låg ett fartyg för ankar.

Detta var en av dessa båtar, som man vid Röda havet kallar sambuk. De
äro ungefär 20 meter långa och 5 meter breda och ha ett litet akterdäck
under vilket merendels är anbrakt en avplankning för härbärgerandet
av kaptenen och passagerare. En dylik sambuk har utom åror — ty den
framdrives även med rodd — två trekantiga segel, av vilka det ena är
ställt så långt från det andra att det, utspänt av vinden, räcker över
fartygets hela framdel och där bildar en halfcirkelformad ballong,
såsom man kan se på antika mynt och på gamla fresker. Man kan tryggt
taga för givet att dessa fartyg med hänsyn till byggnad, bemanning och
tackling än i dag följa samma grunder som uti den grå forntiden och att
dess nutida sjöfolk besöker samma vikar och ankarplatser, som under den
tid, då Dionysos gjorde sitt berömda tåg till Indien. — Röda havets
kustfartyg äro vanligen byggda av ett indiskt träslag, som araberna
kalla sadsch, och som med tiden blir så hårt i vatten, att man inte
kan slå in en spik i detta trä. Då sådant trä inte rötes, så kan man
få se sambuker, som äro minst ett par hundra år gamla. Sjöfarten i de
arabiska vikarna är mycket farlig. Därför seglas inte heller nattetid,
utan man uppsöker en säker ankarplats, så snart mörkret är i antågande.

Den framför oss liggande sambuken hade just gjort detta. Den låg för
ankar och var dessutom fast med en tross och låg där utan bemanning vid
kusten. Skeppsfolket hade gått i land och lägrat sig vid en liten bäck,
som flöt ut i havet. Den man, som med en viss gravitetisk hållning
tagit plats på en matta ett stycke från de övriga, kunde antagas vara
fartygets kapten eller ägare. och jag säg genast, att han inte var arab
utan en turk. Sambuken visade också storherrens, sultanens, färger och
besättningen hade turkisk dräkt.

Ingen af alla dessa rörde sig ur fläcken när de fingo syn på oss. Jag
red nästan ända fram till den som jag antog vara befälet, lyfte högra
handen till bröstet och hälsade honom med avsikt inte på turkiska utan
på arabiska:

— Må Gud skydda dig! Är du detta fartygs kapten?

Han riktade på mig en högdragen blick, mönstrade mig mycket noga och en
god stund innan han svarade:

— Jag är densamme.

— Varthän ämnar du dig med din sambuk?

— Jag far över allt.

Vad för du för last? — Allt möjligt.

— Mottager du även passagerare?

— Det beror alldeles på.

Detta svar var ju rent af förolämpande. Jag gjorde därför ett kast med
huvudet och replikerade i deltagande tonfall:

— Du är en kelleh, en olycklig, ty koranen anbefaller medlidande med de
troende. Jag beklagar dig?

Han betraktade mig nu både vredgat och med överraskning och sade:

— Du beklagar mig! Och du kallar mig olycklig? Varför?

— Allah har givit din tunga talandets gåva, men han har förstummat din
själ. Vänd dig mot kiblah — riktning till Mekka, föreskriven vid bönen
— och bed till Gud att han återger dig själens språk, annars blir du en
gång ovärdig att komma in i paradiset.

Han skrattade föraktligt och lade handen på gördeln, i vilken han hade
två pistoler och sade:

— Tiga är bättre än illa tala. Du är en narr. Men wergi-baschi Muhrad
Ibrahim föredrar att tiga.

— Wergi-baschi? Tullkontrollör? Du är således en stor och berömd man;
men du bör i alla fall ge mig svar när jag frågar dig.

— Jaså. Du tillrättavisar! — Jag ser således inte heller fel. Du är en
arab av dscheheïne.

Araberna av den stammen äro vid Röda havet kända som smugglare och
rövare. Tullnären hade fått för sig, att även jag var en sådan. Och
detta var orsaken till hans mot mig visade frånstötande sätt. Och jag
frågade honom:

— Är du således rädd för dessa beni dscheheïne?

— Rädd? Muhrad Ibrahim är inte rädd för någon!

Hur stolt hans ögon än blixtrade vid dessa ord fanns det dock något i
hans ansikte som kom mig att tvivla på hans mod. Och jag sade:

— Men om jag nu är en dscheheïne?

— Så får du mig ändå inte att bli rädd.

— Du har med dig tolv gemi-taifasyler — matroser — och åtta tjänare,
men jag endast tre män. — Men jag är ingen dscheheïne, jag hör inte ens
till arabernas söner, utan jag kommer från Aftonlandet.

— Från Aftonlandet? Du bär likväl en beduins kläder och talar arabernas
språk.

— Är detta förbjudet?

— Nej. — Är du en fransman eller engelsman?

— Jag tillhör nemsi.

— En nemsi! utbrast han föraktligt. Då är du antingen trädgårdsmästare
eller köpman.

— Intetdera. Jag är en jazmakdschi.

— Ah! En skrivkarl! Och jag som trodde att du var en tapper beduin. En
skrivare är ju knappt människa. Han är en penna som dricker bläck. En
skrivare har inget blod, inget hjärta, inget mod, inget …

— Håll! avbröt min tjänare Halef, som närmat sig.

— Muhrad Ibrahim! Ser du hvad jag har i den här handen?

Halef hade stigit av kamelen och ställde sig med sin ridpiska framför
turken, som rynkade ögonbrynen men svarade:

— En piska.

— Gott! Jag är Hadschi Halef Omar Ben Hadschi Albul Abbas Ibn Hadschi
Dawud al Gossarah. Denne sihdi är Kara Ben Nemsi, som inte ens är rädd
för själfva fan! — Vi ha genomrest hela Sahara och Egypten och ha
utfört många hjältedåd. — Man skall tala om oss i alla kaffehus och i
alla värdshus hela världen runt. Och om du nu vågar säga ett enda ord
som inte behagar min herre, så skall du få smaka den här piskan om du
än är aldrig så mycket en wergi-baschi eller har ännu flere män med
dig. Denna hotelse hade en utomordentlig verkan. De båda beduinerna,
som varit våra ledsagare hit, hade redan gripit till flykten inför
denne wergi-baschi hotande hållning. — De höllo sig i alla fall på
lämpligt avstånd. — Matroserna och turkens tjänare hade rusat upp och
gripit till vapen, och tullnären hade med en rask rörelse sprungit upp.
— Han grep efter sin pistol. Men Halef höll redan mynningen av sitt
vapen utaf samma slag framför turkens bröst i det turken ropade:

— Grip honom!

Det goda folket behöll visserligen den hotande hållningen, men ingen
vågade lyfta sin hand mot Halef.

— Vet du vad det kan kosta att hota en wergi-baschi med piska? frågade
turken.

— Ja, det vet jag, svarade Halef. Att hota en wergi-baschi med piska
betyder, att han också skall få smaka den, om han fortsätter att göra
sig lika viktig mot oss, när vi fråga honom om något. Du är dessutom en
storherrens slav, men jag är en fri arab.

Nu lät jag min kamel böja knä, steg av och tog upp mitt pass.

— Muhrad Ibrahim, sade jag. Du ser nu, att vi äro lika litet rädda för
dig, som du för oss. Du har emellertid begått ett mycket stort fel
med att snäsa en effendi, skymfa honom, så mycket mer som han står i
paschans skugga, i giölgeda padischahnyn.

— I storherrens skugga, den Allah måtte välsigna!

— Men vilken menar du?

— Mig själv.

— Du? Du är ju en nemtsche, alltså en giaur, en otrogen …

— Jaså! Du skymfar fortfarande! avbröt jag honom.

— Du är en otrogen. Och om giaurs står i koranen: "O, I trogne, slut
ingen vänskap med sådana, som inte tillhöra er religion. De upphöra
inte med att förföra eder och önska endast edert fördärv!" — Hur kan
således en otrogen stå i storherrens skugga, vilken är de troendes
skydd?

— Jag känner dessa ord, som du nu citerat. De stå i koranens tredje
sure, i Amrams sure. Men öppna dina ögon och böj dig i ödmjukhet neder
för padischans bjuruldu. — Här är den.

Han fattade pergamentet, tryckte det till pannan, mot ögonen och
bröstet samt bugade sig ända ned till jorden samt läste. Sedan gav han
mig det åter.

— Varför har du inte genast sagt mig att du är en arkadar, en sultanens
skyddsling! Då hade jag inte kallat dig giaur, ehuru du är en otrogen.
— Var nu välkommen, effendi!

—Du hälsar mig välkommen och skymfar mig i samma andetag för min tro!
Vi kristna känna hövlighetens lagar och gästfriheten bättre än ni. Vi
kalla inte heller er för otrogna, ty vår Gud är densamme som eder Allah.

— Detta kan inte vara sant. Vi hava blott en Allah. Men ni ha tre
gudar; en fader, en son och en ande.

— Vi hava likväl bara en gud; ty fader, son och ande äro ett. — Ni
säga: "Allah il Allah! Gud är gud! — " Och vår gud säger: "Jag är en
stark, ende gud." — Er koran säger i den andra suren: "Han är den
levande, den evige; honom behärskar aldrig sömnen, aldrig slummern; Han
är allt i himmel och på jord." — Vår heliga bibel säger: "Gud är av
evighet till evighet, han har allt öppet och dolt för sina ögon; han
har skapat världen, och himlen är hans händers verk."

— Är inte detta alldeles detsamma?

— Ja, er kitab — bibel — är god, men er tro är falsk.

— Du misstar dig. Er koran säger: "Rättfärdigheten består inte däri,
att ni vända edra ansikten åt öster eller väster (under bönen), utan
det rätta är att tro på gud, på den yngsta dagen, på änglarna, på
skriften och profeterna och att med kärlek giva efter råd och lägenhet
åt anförvanter, åt fader och moderlösa, åt de fattiga och pilgrimerna
— ja, åt en och var, som beder därom, att fria fångar, förrätta sina
böner, fasthålla vid sina löften, tåligt bära nöd och olyckor. Detta är
rättfärdighet och sann gudsfruktan." — Vår heliga bok bjuder oss: "Du
skall älska gud över allting och din nästa såsom dig själv." — Uppvisar
således inte vår tro alldeles detsamma som det vilket bjudes av er lära?

— Ni ha först och främst bara afskrifvit er kitab efter koranen.

— Hur kan detta vara möjligt, då vår kitab är över två tusen är äldre
än er koran?

— Du är en effendi och en effendi måste ju alltid finna grund och skäl
även om han har orätt. — Varifrån kommer du?

— Från landet Gipt — turkiskt namn på Egypten — därbortifrån västern.

— Och vart skall du hän?

— Ditöver till Tor.

— Och sedan?

— Till Manastyr — klostret — på Dschebel Sinai — berget Sinai.

— Då måste du över vattnet.

— Ja. — Vart skall du hän?

— Också till Tor.

— Vill du medtaga mig?

— Om du betalar bra och sörjer för att vi inte bli förorenade av dig.

— Du kan vara lugn. Hur mycket begär du?

— För er alla fyra och kamelerna?

—Blott för mig och min tjänare Hadschi Halef. De båda andra skola
återvända med sina kameler.

— Varmed vill du betala? Med pengar eller med något annat?

— Med pengar.

— Vill du ha mat ombord?

— Nej, endast vatten.

— Då får du betala tio misri för dig och åtta för denne Hadschi Halef.

Jag skrattade den rappe mannen rakt i ansiktet. Detta var äkta turkiskt
att begära aderton misri, nära 100 kronor, för en så kort resa och
litet vatten.

— Du seglar ju på en dag till bukten av Nayazat ungefär, där ju ditt
fartyg åter går till ankars?

— Ja.

— Nästa middag äro vi i Tor ?

— Ja. — Varför frågar du det?

_ Emedan jag för den korta sträckan inte vill be— tala aderton misri.

— Då får du stanna kvar här och fara med en annan, som skall begära
ännu mer.

— Jag tänker varken stanna kvar eller fara med någon annan. Jag reser
med dig.

— Du betalar alltså den summa jag begärt?

— Hör på! Dessa båda män ha lånat mig sina djur och ledsagat oss till
fots från El Kahira för fyra mariatheresiataler. Vid Hadsch blir varje
pilgrim överfraktad för en sådan taler. Jag bjuder dig emellertid för
mig och min tjänare tre sådana taler och detta är mer än nog.

— Så må du stanna kvar här. Min sambuk är intet fraktfartyg utan
tillhör storherren. Jag har att insamla zehka — allmosor för
välgörenheten — och kan inte mottaga passagerare.

— Men om du får aderton misri då kan du detta! Men hör på! Emedan din
sambuk tillhör storherren, måste du taga mig med. — Här stå orden:
'Jheb imdad wermek sahihlik itschin meschghul, ejertsche akdschesiz
— lämna all hjälp, vara i ansvar för säkerhet, till och med utan
betalning.' — Har du förstått detta? — En privatman måste jag betala,
men i detta fall inte en tjänsteman. — Men jag ger dig frivilligt dessa
tre thaler. Går du inte in på detta, så måste du taga mig med för intet.

Han såg sig försatt i trångmål och började jämka på sina fordringar.
Slutligen räckte han mig handen och sade:

— Nå, låt gå, då! Du är en giölgeda padischanyn, och jag skall ta dig
med för tre thaler. Giv hit!

— Jag betalar dig när vi komma fram till Tor och jag lämnar fartyget.

— Effendi! Äro alla nessarah — kristna — lika snåla som du?

— Inte snåla, men försiktiga. — Tillåt att jag beger mig ombord. Jag
ämnar inte sova i land utan på fartyget.

Jag betalade mina vägvisare, vilka, så snart de även erhållit
bakschisch — drickspengar — bestego sina kameler och anträdde återtåget
trots att det led mot slutet på dagen. — Halef och jag gingo ombord.
Jag hade inte något tält. — Under resorna i öken har man att utstå lika
mycken hetta om dagarna som köld om nätterna. — Den som är fattig och
inte har något tält smyger sig under natten intill sin häst eller kamel
för att under vilan värma sig av denne. Men jag hade inte längre något
djur, och då nätterna här vid vattnet voro kallare än uppe i landet, så
föredrog jag att söka skydd bakom avbalkningen i fartygets akter.

— Sihdi, sade Halef. Gjorde jag inte rätt i att visa den där
wergi-baschi piskan?

— Jag vill inte klandra dig.

— Men varför talar du jämt om, att du är en otrogen?

— Därför att jag inte är rädd att säga sanningen.

— Visserligen inte. Men du är ju på väg, att bli en rättrogen. Vi äro
nu på det vatten som frankerna kalla Bar-el-åt höger Mekka, profetens
städer. — Jag skall besöka dem båda, och vad skall du göra?

Han uttalade öppet den fråga, som jag gjort mig sedan flere dagar.
Varje kristen, som vågar besöka Medina eller Mekka är i dödsfara. —
Men var det verkligen så farligt? — Behöver man upplysa om, att man är
en kristen? — Är det dessutom inte skillnad under en lugn tid, när inte
pilgrimernas stora karavaner rörde upp fanatismen därstädes? —

Jag hade ofta läst att ingen otrogen fick beträda en moskés inre, men
hade själv ofta varit inne i sådana. — Kunde det inte gå för sig på
samma sätt i de båda heliga städerna? — Jag hade funnit Orienten i
många avseenden helt annorlunda och mycket nyktrare än man vanligen
lärt sig betrakta den, och kunde alls inte få för mig att ett kort,
kanske timlångt besök i Mekka kunde vara så farligt för mig. — Turken
hade tagit mig för en beduin och det fanns sannolikheter för att även
andra skulle hysa samma mening. — Och likväl kunde jag inte komma till
något beslut. Därför svarade jag också Halef:

— Detta vet jag ännu inte.

— Du kan gärna gå med mig till Mekka, sihdi, sade Halef, och
dessförinnan i Dschidda antaga den rätta tron.

— Nej, tack så mycket! Därav blir jämt intet.

Ett rop från land avbröt vårt samtal. Turken hade kallat sitt folk till
aftonbön.

— Effendi! sade Halef. Solen går nu ned bakom jorden. Tillåter du att
jag beder?

Han föll på knä och bad. Hans röst blandades med turkarnas unisona
stämmor. Men knappt hade dessa tystnat förrän en annan röst gjorde sig
märkbar. Denna genomträngde mörkret, som inhöljde sjöns norra sida.

"Hos Allah ha vi vår fulla förnöjelse, och härlig är han, vår
beskyddare! — Det fins ingen makt och intet välde utom hos gud, den
höge, den store! O, vår Herre, ïa Allah, o, gärna förlåtande, o,
allgode, ïa Allah, Allah hu!"

Dessa ord framsades med en djup basröst, men för varje gång som namnet
Allah nämndes togs detta en kvint högre. — Jag kände dessa ord och
denna röst. — Så pläga de tjutande dervischerna bedja. —

Turkarne hade rest sig och tittade åt det håll, varifrån rösten
förnams. — Först kom en liten, knappt sex fot lång och fyra fot bred
flotte, och på denna knäböjde en man som paddlade sig fram med en åra
och bad i takt med paddlandet. Han hade en vit turban och under denna
en röd tarbusch. Vit var hela hans övriga klädning.

Detta var tecknet att han hörde till fakirsekten Kaderijeh, som mest
består av fiskare och skeppare och som stiftats av Abdelkader el Gilani.

När han fick syn på sambuken hejdade han sig ett ögonblick, men ropade
därpå:

— La ilaha illa lah!

— Illa lah! svarade de andra i korus.

Han höll upp mot fartyget, angjorde sin flotte och steg ombord.
Halef och jag befunno oss inte ensamma på tullbåten, ty kyrekdschin —
styrmannen — hade följt oss och till denne vände sig dervischen.

— Gud bevare dig, sade han.

— Mig och dig, kom svaret.

— Hur mår du?

— Bra, liksom jag hoppas att du mår.

— Vilken tillhör denna sambuk?

— Hans herrlighet storherren, Allahs skyddsling.

— Och vilken är kapten?

— Wergi-baschi Muhrad Ibrahim.

— Vad har ni för last?

— Ingen. Vi resa från ort till ort för att upptaga allmosor såsom är
anbefallt av storscheriffen av Mekka.

— Ha de troende givit rikligt?

— Ingen ha mankerat. Rikliga allmosor ha influtit, vilket Allah skall
återgälda dubbelt.

— Varthän skola ni segla nu?

— Till Tor.

— Dit kunna ni inte hinna i morgon.

— Vi skola nästa natt ankra vid Ras Nayazat. — Vart ämnar du dig?

— Jag skall till Dschidda.

— På den där flotten?

— Ja! Jag har avgivit ett löfte, nämligen att på mina knän uppnå Mekka.

— Men har du tänkt på bankarna, klipporna, under vattensskären, de
elaka vindarna och hajarna, som komma att kringsvärma din flotte?

— Endast Allah är den starke. och han skall skydda mig. — Vilka äro
dessa båda män?

— En giaur — en nemsi med tjänare.

— En otrogen! Vart skall han hän?

— Till Tor.

— Tillåter du att jag äter mina dadlar här? Sedan skall jag färdas
vidare.

— Vore det inte bättre, att du tillbrakte natten här?

— Nej, jag måste vidare.

— Men detta är lifsfarligt.

— Den troende behöver ej rädas. Hans liv och hans slut står upptecknat
i livets bok.

Han slog sig ned och tog fram en hand full dadlar.

Jag hade riglat igen luckan till avbalkningen och lutat mig över
relingen. Som de båda talande befann sig en bra bit från mig, och då
jag låtsades vara fullt upptagen med att betrakta vattnet, kunde man
gärna inte misstänka mig för att hava lyssnat till dem. Dervischen
fortsatte:

— Är denne nemsi rik?

— Nej.

— Hur kan du veta detta?

— Han kan bara betala en sjättedel av vad kaptenen begärt för att
överfrakta honom. Men han har en bjuruldu från storherren.

— Då är han helt visst en förnäm man. Har han med sig mycket saker?

— Ingenting alls, men han är väl beväpnad.

— Jag har aldrig sett en nemsi, men jag har hört att de skola vara
mycket fredliga av sig. Han bär nog vapen bara för syns skull. — Men
nu är jag färdig med min måltid och reser vidare. Hälsa din herre och
tacka från mig, därför att han låtit en fattig fakir få komma ombord.

Några ögonblick senare knäböjde han åter på sin flotte, tog åran och
förde den i takt med att han sjungande bad sitt: ïa Allah, Allah hu!

Denna fakir hade gjort ett visst intryck på mig. — Varför hade han gått
ombord och inte hellre landat vid stranden? — Varför hade han frågat om
jag var rik och under hela samtalet mönstrat däcket och fartyget med
en uppmärksamhet, som han likväl på samma gång syntes vilja dölja? Jag
hade visserligen ingen som helst anledning att oroa mig för detta, och
likväl föreföll mig denne man mycket misstänkt. — Jag skulle kunna gått
ed på, att mannen inte var någon dervisch.

Som jag inte längre kunde observera honom med blotta ögonen tog jag min
kikare. Ehuru skymningen i dessa nejder blott är mycket kort, kunde
jag likväl ännu se honom med kikaren. — Nu låg han inte längre på knä,
såsom han ju ändå skulle göra det för att hålla sitt avgivna löfte,
utan han hade bekvämt satt sig tillrätta och halvt vänt flotten. — Han
rodde in mot samma kust, som den där vi lågo. — Här var säkert ugglor i
mossen.

Halef stod bredvid mig. Han syntes upptagen av samma tankar som jag,
när han sade:

— Sihdi! Kan du ännu se honom?

— Ja.

— Han ror in mot land och tror att vi inte se det.

— Alldeles. — Vad tror du om den där mannen?

— Blott Allah är seende. Men även Halef har skarpa ögon.

— Och vad har du sett?

— Att denne man varken var dervisch eller fakir.

— Jaså du misstänker det.

— Ja, sihdi! Eller har du någonsin läst eller hört att en dervisch
av kaderijeh-orden ber och sjunger hawlajyp-litanian — de tjutande
dervischernas litania?

— Alldeles riktigt! Men varför skulle han ge sig ut för att vara fakir
när han inte är det?

— Detta måste man utforska, effendi. — Han sade även att han under
natten skulle resa vidare. — Varför gör han inte det?

Styrmannen avbröt nu vårt samtal sägande:

— Var vill du sova, effendi?

— Jag tänker lägga mig i tajta-perde, avbalkningen.

— Det går inte.

— Varför det?

— Emedan pengarna bevaras där.

— Skaffa oss då en matta eller filt att lägga på oss, så kunna vi sova
här på däcket.

— Du skall få detta, sihdi. Men vad skulle du göra om det kom fiender
ombord.

— Vilka fiender?

— Rövare.

— Finns det rövare här i trakten?

— Dscheheïne—bandet håller till här vid kusten. Detta är beryktat som
en hord av stora chirsizler, spetsbovar. Varken fartyg eller vägfarande
kunna vara säkra för dessa.

— Jag tänker, att eder kapten är en nog så tapper man, som allra minst
fruktar rövare, såsom varande en storherrens ämbetsman.

— Helt visst inte. Men vad förmår han och vi alla om vi skulle råka ur
för Abu-Seïf. — 'Svärdens fader' — den farligaste av dem alla, lika
farlig som lejonen i bergen och hajarna i havet.

— Abu-Seïf.? — Jag har aldrig hört talas om honom.

— Han är chefen för ett farligt band. Under betestiden föra dessa
dscheheïner sina hjordar till de båda öarna Libnah och Dschebet Hassan,
men lämna där endast få män till herdar. De andra draga ut som rövare.
— De kapa fartyg och farkoster och taga antingen allt som de komma över
eller och utprässa de en dryg lösepenning. Denne Abu-Seïf. är deras
anförare.

— Men vad gör regeringen mot detta?

— Regeringen? kom svaret undrande.

— Ja, ni har väl giölgeda padischahnyn, stå väl i storherrens skugga?

— Den räcker inte mot Dscheheïne. Dessa äro fria araber, som skyddas av
storscheriffen i Mekka.

— Varför fånga ni inte dessa rövare då?

— Effendi! Du tycks inte förstå den här saken. Vilken tror du kan fånga
Abu-Seïf.?

— Men han är väl ändå en människa?

— Han har den ondes, scheitans, hjälp. Han kan göra sig osynlig, han
kan fara genom luft och vatten; han kan inte såras ens av varken svärd,
kniv eller kula. Hans svärd är förhäxat och tränger genom dörrar och
murar och kan i ett hugg döda hundrade liv.

— Ett så'nt svärd skalle jag just vilja se.

— Bevara dig för uppfyllandet av en sådan önskan. Djävulen skall tala
om för honom, att du vill se detta svärd, och då kan du också lita på,
att han skall komma. Bed därför till gud innan du nu går till vila, att
han måtte skydda dig från alla faror, som kunna hota.

Jag tackade artigast för rådet, och han gav oss täckena i vilka vi
inhöljde oss, och vi somnade snart, trötta som vi voro efter resan.
Under natten hade några matroser vakt på land hos de sovande och ombord
för att skydda tullintäckterna. På morgonen samlades sedan alla på
fartyget. Ankaret lyftes och seglen tillsattes. Kursen togs åt söder.

Vi hade seglat ungefär fyra timmar då vi uppmärksammade en båt, som
rodde i samma riktning. När vi kommo närmare denna sågo vi två män och
två alldeles beslöjade kvinnor.

Båten höll upp mot oss och man gav tecken, att man ville tala med oss.
Styrmannen på sambuken fick befallning att lova upp i vinden, och snart
kunde vi höra en av roddarne ropa:

— Sambuk! Varthän?

— Till Tor.

— Vill ni taga oss med?

— Betala ni?

— Naturligtvis.

— Välan! Må göra då.

De prejande blevo tagna ombord och deras farkost togs på släp.



ANDRA KAPITLET.

Två mystiska kvinnor och ett nattligt äventyr.


Kaptenen begav sig till kajutan för att ställa den i ordning åt
damerna. När de skulle dit måste de passera den punkt där jag stod.
Såsom varande europé behövde eller brukades ej att jag vände mig från
damerna och jag gjorde då genast den iakttagelsen, att dessa damer
märkvärdigt nog inte voro parfymerade. Annars brukar detta kännas på
långt håll. — Men där fanns en helt annan odör, nämligen den hos varje
oriental bekanta lukten av till hälften kamel och tobak, rasr-tobak,
som rökes mycket av beduinerna, och som har ganska stor inverkan på
såväl lukt— som smaknerverna och som till lukten mycket påminner
om ett slags sjögräs där i trakten, vilket mycket användes till
madrassfyllning. — Jag fick allt nog härav det intrycket att det var
två kameldrivare som passerade mig. I alla fall var det inte doften av
parfymerade kvinnor.

Jag kastade också en sökande blick efter dem tills de försvunno bakom
dörren till hytten, men kom ej till annat resultat, än att den där
lukten kunde bero på, att dessa kvinnor nyligen företagit en längre
kamelfärd och att doften av öknens skepp därför ännu hängde i deras
kläder.

Hur naturligt detta antagande var, gav det mig ingen ro. De båda
roddarne — kvinnornas ledsagare — talade först länge med styrmannen och
med kaptenen. Därpå kom den ene fram till mig och sade:

— Jag hörde att du är en franker, effendi.

— Ja.

— Då är du obekant med denna ort?

— Ja.

— Du är en nemsi?

— Ja.

— Hava nemsierna också en padischa?

— Ja.

— Och paschor?

— Ja.

— Du är väl inte en pascha?

— Nej.

— Men en berömd man?

— Vid Gud, mycket.

— Du kan skriva?

— Ja, och mycket vackert.

— Även skjuta?

— Ännu bättre.

— Och du skall resa till Tor med denna sambuk?

— Ja.

— Du skall sedan längre söderut?

— Ja.

— Känner du till engelsmännen?

— Ja.

— Har du kanske vänner bland dessa?

— Ja.

— Detta var ju bra. — Är du stark?

— Fruktansvärt, som ett lejon. — Skall jag visa detta?

— Nej, effendi.

— Men jag borde göra det emedan din nyfikenhet är större än andras
tålamod kan uthärda. Packa dig genast undan och kom inte igen.

Jag grep honom vid axlarna och vände honom i lämplig riktning samt gav
honom en stöt så att han flög över däcket och slutligen hälsade detta
med magen. Men i ett nu var han äter på benen och framme hos mig.

— Ve dig! ropade han. Du har förolämpat en troende. Du måste dö!

Han drog sin handschar och störtade mot mig. Hans sällskap följde efter
med draget vapen. Hastigt ryckte jag till mig Halefs ridpiska för att
salutera mina angripare med denna. Men det skulle inte komma så långt,
ty dörren till hytten öppnades och ett av fruntimren visade sig. Hon
lyfte stumt sin hand och drog sig åter tillbaka. De båda araberna
hejdade sig i anloppet och gingo ljudlöst åt sidan. Men deras ögon sade
mig, att jag inte hade något gott att vänta af dem.

Turkarna hade betraktat denna episod med stor likgiltighet. Blev någon
dödad på fartyget, så var det väl så bestämt av kismet, ödet.

Beträffande mig så hade de många onödiga frågorna brakt mig i harnesk.
— Men voro de verkligen så onödiga? Hade de inte snarare ett visst
ändamål? Orientalerna äro inga pratmakare, allra minst med obekanta,
som han därtill vet vara av annan religion, alltså giaurs.

Jag hade av lust att driva med dem, utgivit mig för en berömd man
och för att vara en stor skytt. Varför ville han veta, om jag var en
pascha, en berömd man, en skrifvare, en god skytt? Vad kunde han ha
för gagn av att veta, om jag skulle draga vidare söderut och om jag
hade vänner bland engelsmännen? — Varför hade han vid bejakandet av
denna fråga sagt: Rätt så, eller något dylikt? Och vad kunde det angå
honom om jag var stark? Dessutom hade han frågat mig på ett sätt som
om jag vore ställd under förhör, ja såsom en öfverordnad frågar en
underlydande. Mest påtagligt var emellertid den ögonblickliga lydnad
med vilken han och hans kamrat hörsammat kvinnans tecken. Detta var
något ovanligt, ja, till och med misstänkt på en plats av jorden, där
kvinnan uti livets förhållande i regeln inte har något alls att säga
utan i stället intar en mycket underordnad roll.

— Sihdi, sade Halef, som inte vek från min sida. Såg du honom?

— Vilken menar du?

— Den skäggige.

— Den skäggige! — Vem hade skägg?

— Kvinnan.

— Kvinnan? Hade hon skägg?

— Ja, hon hade inte ansiktet fullt betäckt med sin jaschmah, slöja,
vilken glidit något åt sidan. Och då fick jag se att hon hade skägg.

— Mustascher?

— Nej, helskägg. — Det är således inte en kvinna, utan en man. Skall
jag upplysa kaptenen om detta?

— Ja, men inte så att någon annan hör det.

Han gick. Han hade säkert inte sett fel, ty jag visste, att man
mycket väl kunde lita på hans skarpa ögon, och genast satte jag denna
omständighet i förbindelse med dervischen. Jag såg Halef tala med
kaptenen; denne skakade sitt huvud och skrattade. Han trodde inte på
denna sak. Halef lämnade honom med en uppbrakt min och återvände till
mig.

— Sihdi! Han är så dum, att han tror att jag är lika dum?

— Hur så?

— Och att du är ännu dummare än jag.

— Månne det?

— Han säger, att kvinnor äro skägglösa och att män aldrig gå i
kvinnokläder. Men vad tror du, om denna kvinna med helskägg?
Förmodligen är hon en dscheïne.

— Kanske det.

— Då måste vi ha ögonen öppna.

— Just det enda, som vi för tillfället ha att göra. Men samtidigt måste
vi noga dölja våra misstankar. Du kan hålla dig undan från mig, men så,
att vi genast kunna bistå varandra.

Han avlägsnade sig ett bra stycke, och jag slog mig ned på mattan. Där
sysslade jag en stund med att göra anteckningar i min dagbok, men höll
samtidigt en blick på hytten med de båda kvinnorna. En aning sade mig,
att vi därifrån hade att vänta någon obehaglighet, men dagen förgick
utan att något störande inträffade.

Redan mörknade det till natt när vi löpte in i en liten vik och gingo
för ankar. Viken var en hästskoformig bukt av Dschebel Nayazet — Röda
havet — vid foten av Sinais höga granitmassor. Kusten var ganska smal,
ty blott några få steg från stranden reste sig de väldiga klyftorna mot
himlen. Ankarplatsen erbjöd fullständig säkerhet mot vindarna, men hur
kunde det vara med skyddet mot annat? Jag skulle för den delen gärna
ha velat undersöka dessa klyftor litet närmare, men dessvärre blev det
redan mörkt innan turkarna kommo i land och fingo nattelden tänd.

De båda aftonbönerna el magreb och sedan el aschia genljödo mot de båda
bergväggarna. Om några där höllo sig dolda måste dessa genast fått
klart för sig var vi lågo, även om de inte kunde se vår strandeld.
Liksom föregående kväll föredrog jag att vara ombord. Och jag hade
gjort upp med Halef att vi skulle tura om med att hålla vakt.

Något senare kommo några matroser ombord, för att hålla vakt, och då
kommo även de båda kvinnorna ut ur hytten som för att hämta luft. De
hade nu beslöjat sig mycket väl, men de återvände i alla fall snart
till kajutan, vars dörr jag inte släppte ur sikte där jag nu låg på
fördäck.

Halef sov ungefär tio steg från mig. Mot midnatt väckte jag honom
försiktigt och sade:

— Kan jag nu lita på dig som vanligt?

— Som på dig själv.

— Håll då vakt och väck mig vid minsta omständighet, som kan synas
misstänkt.

— Sihdi! Du kan sova lugnt.

Jag lindade in mig i mattan och slöt ögonen. Men jag kunde inte somna.
Jag räknade, men detta hjälpte inte. Så vände jag upp ögonkloten att
pupillerna skötos upp under ögonlocken — ett beprövat medel — och
försökte låta bli att tänka på något alls. — Jag började slumra in — —
— Men vad var detta?

Jag stack upp huvudet ur mattan och såg bort mot Halef. Han hade
visst också hört något, ty han syntes lyssna, stödd på ena armbågen.
Jag lutade mig ned och lade örat mot däcket för att få en bättre
ljudledare. Och jag märkte nu samma sällsamma ljud som nyss.

— Hör du något? viskade jag till Halef?

— Ja, sihdi! Vad kan det vara?

— Jag vet inte.

— Inte heller jag. Men hör!

Ett svagt ljud med ett knappt hörbart plaskande läte förnams från
aktern. — Elden på stranden hade slocknat.

— Halef! Jag skall gå akteröver ett tag. Se efter mina vapen och kläder.

Av turkarna, som kommit ombord, lågo två och sovo på däcket, den tredje
satt nedhukad och sov även den. — Det kunde antagas att man observerade
mig från kajutan, varför jag, trots mörkret, måste vara mycket
försiktig. Jag lät därför bössan och studsaren ligga, samt tog av mig
turbanen och min haik, mantel, vars vita färger kunde förråda mig.
Därpå lade jag mig tätt utefter däcket och kröp långsamt akterut till
en liten lejdare som förde upp till ratten och rorkulten. Jag reste mig
tyst som en katt och jag kröp sedan ännu längre akterut.

Då fick jag genast lösningen på ljudet.

Båten, med vilken de båda kvinnorna och deras roddare kommit, hade
blivit anhalad till sambukens ena sida. I denna båt befunno sig tre
män, som togo emot paket, vilka på en lina sakta firades ned till dem
från ett av hyttens fönster. Ljudet, som väckt mig, åstadkoms av detta
nedfirande.

Jag var genast fullt på det klara med vad saken gällde. Man höll på att
plundra sambuken på dess tullintäckter och — —

Längre hann jag inte förr än någon ropade:

— Alargha! Iz chijanisch! — Pass på! Vi äro upptäckta !

Ropet kom från stranden, och i samma stund knallade ett skott. En kula
borrade sig in i en planka helt nära mig. Ett andra skott följde, och
så ett tredje, men kulorna susade lyckligtvis över mitt huvud. Men jag
vågade inte längre utsätta mig för denna eld. — Jag hann emellertid se,
att båten med rovet lade ut. Då rusade jag med ett par jättesprång ned
på däcket.

I samma stund öppnades dörren till kajutan. Nästa ögonblick rusade nio
män mot mig. Men några kvinnor såg jag inte till.

— Halef! Hitåt! ropade jag.

Men tre av dessa nio hade i en blink kastat sig över mig och höllo mina
armar så att jag inte kunde komma åt mina vapen i gördeln.

Tre andra rusade mot Halef, medan två gjorde sig all möda med att gripa
mina nävar, med vilka jag så gott jag kunde sökte freda mig.

Från stranden knallade skott på skott. Där hördes också kommandorop av
en djup basröst i vilken jag genast igenkände dervischen, som kvällen
förut kommit till oss på flotten!

— Döda inte denne nemsi, utan bind honom! hörde jag.

Jag förmådde inte göra mig fri. De voro nu sex mot en.

Knallen av en pistol hördes, och så Halefs röst:

— Sihdi! Jag är sårad! Jag gjorde en väldig kraftansträngning och
lyckades bli fri. Men hörde nu dervischen:

— Bedöva honom!

I samma stund träffades mitt huvud av ett slag som berövade mig
medvetandet. Det susade först som en bränning i mina öron, sedan
störtade jag till däck och hade där en mycket svag förnimmelse av, att
jag blev bunden och bortsläpad.

När jag kvicknade till kände jag en svår smärta i bakhuvudet. Och det
dröjde länge innan jag kunde få någon reda uti vad som hänt. — Runt
omkring mig rådde djupaste mörker, men av ett porlande läte kunde jag
förmoda att jag befann mig i kölrummet av ett fartyg, som tycktes göra
snabb fart. Mina armar och ben voro hårt fastbundna, så att jag inte
kunde röra dem. Jag var bunden inte med rep utan med dukar, och jag
hade svårt att freda mig från skeppsråttorna, som voro mycket närgångna.

Sålunda fick jag ligga där länge innan jag förnam ljudet av annalkande
steg. Där kom någon, som löste mina fjättrar och sade:

— Kom upp!

Jag reste mig med stor möda. Genom ett halvskumt mellandäck fördes
jag upp. Jag gjorde därunder den erfarenheten, att man fullständigt
avväpnat mig, men ej tagit från mig annat än mina vapen.

När jag kommit upp märkte jag att jag befann mig på en skarp byggd
liten bark som förde två trekantiga och ett trapetsformigt segel. En
dylik tackling krävde en kapten, som i detta stormiga hav med dess
många rev och ytterst farliga blindskär kände sitt yrke i högsta grad
och måste besitta stor kallblodighet. Fartyget var mycket väl bemannat
och hade i förstäven en kanon, som dock var väl maskerad under balar,
kistor och lådor, så att den gärna inte kunde ses från passerande
fartyg. Manskapet bestod utav brunsvarta karlar, alla beväpnade till
tänderna. På akterdäck syntes en ensam man i röda byxor, blå kaftan och
grön turban. Hans långa väst var rikt guldstickad och i bassora-schalen
— som tjänade honom till gördel glänste kostbara vapen.

Jag kände genast igen dervischen på flotten i denne man. Nu närmade sig
honom en arab, densamme som jag kastat från mig på sambuken. Och jag
fördes fram till dessa. — Araben mönstrade mig med en hotfull blick.
Dervischen — såsom jag ännu kallade honom — gav mig en blick av djupt
förakt, när han sade:

— Vet du vem jag är?

— Nej. Men jag anar det, svarade jag kallt.

— Nå, vad anar du då?

— Att du är den omtalade Abu-Seïf.

— Alldeles! — Knäböj, usle giaur!

— I koranen står det, att man endast skall knäböja inför Allah.

— Detta gäller endast de rättrogne. Alltså, måste du visa mig din
aktning genom att böja knä inför mig.

— Säkert finns det andra sätt att visa denna aktning, om du ens kan
räkna på sådan.

— Böj knä! Eller ock krossar jag ditt huvud!

Han hade rest sig och drog ett kort, krokigt svärd. Jag steg honom
närmare och sade:

— Du är således inte Abu-Seïf. utan en simpel bödel eller skarprättare.

— Jag är Abu-Seïf. och står vid mitt ord. — Ned på knä, eller ock
ligger ditt huvud vid mina fötter!

— Akta du ditt eget huvud!

— Hund! — Giaur!

— Fege stackare!

— Fege stackare! gnisslade han. — Kallar du mig, Abu-Seïf., feg?

— Nattetid smög du dig med ditt folk på tullsambukenoch dina
dschasusler, spioner, klär du som kvinnor. Men nu är du modig, när du
inte tror dig ha något att frukta.

— Men vore du ensam mot mig, skulle jag genast lära dig annat.

Han stod där alldeles häpen över dessa mina ord. Men så brast han ut:

— Jag är Abu-Seïf., svärdens fader; tio män av samma slag som du förmår
intet mot mig.

— Rätt så! — På det där sättet skall man skrävla, när man tror sig
säker.

— Du är galen! — Hade du mod dig nio, ja tio, ja, än fler, till hjälp,
skulle jag genast visa, vad ni alla gå för.

— Kanske jag kan bättre reda mig mot dig alldeles ensam.

— Jag hör, att du är galen.

— Och jag, att du är en feg man. Du dödar med munnen. Men med svärdet
blir det en helt annan sak.

Detta svar var nog att råga måttet. Men jag hade måst spänna strängen
till det yttersta. Det gick också som jag beräknat. Han ryckte till sig
ett svärd ur arabens gördel och kastade detta åt mig i det han sade:

— Försvara dig! — Vid tredje hugget är du dödens!

Situationen var allt fortfarande rätt kritisk tills jag fått det åt mig
kastade svärdet i handen. Abu-Seïf. kunde nog vara en utmärkt fäktare
efter orientaliska begrepp. Men det roade mig i alla fall att nu korsa
en klinga med denne "svärdens fader", så mycket mer som jag just inte
hade annat val i denna stund.

Vår kontrovers hade emellertid samlat intresserade åhörare. Nästan
hela den inte under tjänst upptagna besättningen hade närmat sig, alla
säkert övertygade om, att jag vid tredje hugget fått nog för alltid.
Det kunde ju anses hyggligt ändå, att han inte gav mig banesåret med
detsamma!

Han gjorde genast ett blixtsnabbt och kraftigt, men väl obehärskat
utfall mot mig. Jag parerade lätt med en kvart och sökte en lämplig
blotta på honom. — Jag gjorde ett cirkelhugg, men han gled raskt undan
och försökte ett nytt angrepp med en prim, som också missade. — Nu
försökte jag med en espandon. Ursinnig svarade han med en vinkelkvart,
som jag lätt parerade — det tredje angreppet — med ett sidsteg. Men nu
svarade jag med att parera så att hans svärd i en vid båge flög — över
bord!

Ett rop hördes av harm och häpnad.

Jag steg undan och sänkte svärdet.

— Abu-Seïf.! sade jag. Konsten att fäkta är du allt litet klen i.

— Hedning! Otrogne hund! — Du måste vara en trollkarl, som kunnat slå
svärdet ur min hand!

— Eller också är du alldeles för grön i konsten att hålla vapnet kvar.
Jag hade kunnat döda dig redan i andra utfallet. Men det roade mig mer
att avväpna dig på sätt som jag gjort. — Här är svärdet. Tack för lånet.

Detta tycktes göra honom ännu mer häpen. Han stirrade på mig en stund
och sade sedan:

— Du är ännu i mitt våld. Men du har likväl ditt öde i dina egna händer.

— I vilket avseende? På vilket sätt?

— Om du gör som jag föreslår, skall du snart åter vara en fri man.

— Vad skall jag då göra?

— Du skall fäkta mer med mig.

— Det kan jag gå med på.

— Och du skall lära mig din metod.

— Det kan jag också vara med på.

— Men du får inte visa dig för främmande ögon så länge du är här ombord.

— Gärna det.

— Du får inte säga ett ord om detta till din tjänare.

— Han lever således?

— Ja. Men han ligger sjuk.

— Sårad således?

— I armen, och så har han brutit ena benet. Han kan inte resa sig.

— Min tjänare är också min vän. Jag ser helst att jag får vårda honom
själv.

— Detta tillåter jag inte. Men han skall bli väl vårdad i alla fall.

— Benet måste inriktas om det är brutet, sade jag. Det finns nog ingen
här, som begriper att göra detta, mer än jag.

— Jag är själv så skicklig som en dscherrah — sårläkare. Hans sår är
förbundet och benet spjälat. Han har inga plågor och är belåten.

— Detta ville jag allt höra honom säga själv.

— Vid Allah och profeterna är det sant! Vill du inte tro mig, så
återser du honom aldrig. — Men det är ännu en sak som jag önskar av dig.

— Låt höra!

— Du är kristen och måste akta dig att förorena någon av mitt folk.

— Gärna det.

— Du har vänner bland engelsmän?

— Ja, det har jag.

— Finns det paschor bland engelsmän? I så fall skola dessa lösa ut dig.

Jaså han var på den bogen. Det var bättre att få något för mig än att
taga mitt liv. — Jag svarade:

— Hur mycket begär du?

— Du har för litet med dig.

Jaså. Han hade snokat reda på detta också. Jag svarade:

— Troligen inte. Jag är långt ifrån rik.

— Att döma av dina vapen och instrument, som jag inte begriper, är du i
alla fall en man av betydelse.

— Kanske det.

— Även en berömd och känd man.

— Möjligen.

— Du har sagt detta på sambuken.

— Mera som skämt.

— Troligen med sanning därunder. Med din skicklighet att föra vapen,
måste du vara en stor zabit — officer. — Och för en sådan betalar din
pascha nog en vacker och rundlig lösen.

— Troligen blir det i stället du, som får betala det här äventyret. Du
får klara den saken med mitt lands eltschi, sändebud.

— Här finns inga eltschi av något slag i dessa trakter.

— Jo, i Stambul, hos storherren. Jag innehar dessutom av denne en
bu-dscheruldi, eller bjuruldu, som ni kallar den. Jag står således i
storherrens skugga.

Han skrattade.

— Här betyder storherren ingenting, sade han. Här befaller endast
storscheriffen i Mekka. Och jag är mäktigare än båda dessa. — Inte
heller tänker jag bry mig om dina sändebud. Men möjligen engelsmännen.

— Varför just dem?

— De skola naturligtvis utlösa dig.

— Genom vilken?

— Genom att lösa dig mot min bror.

Detta var en nyhet och tydligen pudelns kärna. Abu-Seïfs bror hade
råkat i engelsmännens våld.

— Han har råkat ut för ett egyptiskt fartyg och blivit tillfångatagen,
fortsatte Abu-Seïf. — De ha fört honom till Eden — Aden vid
Bab-el-Mandeb. — Man ämnar hänga honom. — Men nu ska de få utväxla
honom mot dig.

— Går nog inte, sade jag. Jag är först och främst inte engelsman.

— Dödas min bror, måste även du dö. Men du skall skriva ett brev till
engelsmännen om mitt förslag. Jag skall styra om att det kommer fram.
Skriver du förståndigt, så kan det nog lyckas. Annars vet du nu ditt
öde. Du får på dig tillräcklig tid.

— Hur lång?

— Vi ha en elak sjö för oss. Men jag skall likväl segla även om
nätterna. Om vinden håller i sig på detta streck kunna vi om fyra dygn
vara i Dschidda. Därifrån till trakten av Sahna tar det ungefär lika
lång tid. — Du har alltså på dig en god vecka att skriva på.

— Nåväl! Man kan ju alltid försöka.

— Och du lovar att inte göra något försök att fly?

— Nej, det lovar jag inte.

— Allah akbar, Gud är stor! Du är ärligare än jag tänkt en giaur kunna
vara. Du säger således att du ämnar fly.

— Nog skall jag bjuda till.

— Då kunna vi inte heller fäkta. Du skall begagna tillfället att
därunder döda mig. — Kan du simma?

— Som en fisk.

— Men det finns hajar och annat i det här vattnet, som kan bringa en
simmare om livet.

— Ja, jag känner till det.

— Du kommer att bevakas på det strängaste. Man— nen här vid min sida
skall inte släppa dig ur sikte. — Du har skymfat honom. — Han skall
inte släppa dig, an— tingen du blir fri eller måste dö.

— Men hur kommer det, i vilket fall som helst, att gå för min tjänare?

— Den skall det inte gå någon nöd på. Visserligen har han begått en
svår synd med att vara din tjänare, men han är varken turk eller giaur,
och blir fri antingen på samma gång som du eller efter din död. — Nu
kan du tills vidare stanna uppe på däck. — Men när man befaller att du
skall gå under däck och bli inlåst, gör du bäst i att lyda.

Han lämnade mig och jag fördes ned på däcket.

Jag gick först för över och promenerade sedan långs efter relingarna,
samt slog mig sedan ned för att vila. Hela tiden höll sig den där
araben i min närhet på ett avstånd av fyra till fem steg.

Detta var verkligen lika överflödigt som för mig obehagligt. Men ingen
annan syntes det minsta bekymra sig om mig. Ingen människa tilltalade
mig.

Tigande gav man mig vatten, kuskussu och några dadlar.

Så snart något annat fartyg kom i sikte och skulle passera oss, fördes
jag under däck, ned i en kajuta eller hytt, utanför vars stängda dörr
en vakt ställdes tills man åter förde mig upp. Om nätterna bommades jag
in i ännu säkrare förvar bakom lås och riglar.

Utsikterna att kunna fly voro verkligen så minimala som möjligt.



TREDJE KAPITLET.

Hur jag åter fick tag i Halef.


På detta tråkiga sätt förrunno tre dygn. Jag tänkte under denna tid mer
på Halef än på mig själv. Men alla mina bemödanden att närma mig honom
misslyckades. Sannolikt hade man honom dold djupt nere i barken. Att
där försöka uppleta honom skulle säkert vara riskabelt både för mig och
honom.

Sålunda kommo vi efter vad jag kunde antaga, under en frisk seglats,
till trakten mellan Dschebel Eynb och Dschebel Kelaya, varifrån kusten
till Dschidda blir allt flackare.

Det var skymningsdags. Mot norr syntes för ovanlighetens skull ett
litet moln med slöjaktiga kanter, och som Abu-Seïf. noga observerade.

När mörkret bröt in fördes jag som vanligt under däck. Där var det nu
svalare och blev med varje kvart allt svalare.

Ännu vid midnattstid hade jag inte somnat.

Som på ett stort avstånd hörde jag ett dovt brus, skrällar och
åskknallar, som kom allt närmare, jämte bruset av vindstötar som
grepo tag i sambukens rigg. Jag kände hur hon med stäven plöjde djupt i
vågorna, åter lyfte sig och rusade framåt.

Det knäppte och knakade i varje fog. Masterna skakade i sina fästen,
och på däck hördes hur manskapet skyndade under rop och böner och
jämmer under det nu helt visst mycket mödosamma arbetet.

Bland detta förnam jag kaptenens dånande, bestämda order, och det
var allt av nöden att han nu behöll all sin kallblodighet. Efter min
ungefärliga beräkning närmade vi oss höjden av Rabbegh, som av araberna
kallas Rabr, och sydvart därom finns ett stort antal klipp- och
korallbankar, som göra sjöfarten där farlig även vid fullt dagsljus.
Där finns även ön Ghauat, och mellan denna samt Ras Hatiba resa sig två
korallklippor mellan vilka genomfärden alltid även under god sigt anses
vara förbunden med stor fara. — Denna plats kallas Om-el-Hableïn — "de
båda linorna" — hänsyftande på hur man förr sökte klara sig genom detta
pass.

Mot denna punkt kastade oss nu orkanen med svindlande fart, efter vad
jag kunde antaga. — Någon ankarplats fanns inte i närheten.

Jag hade rest mig. Men jag kunde ju inte bidraga det minsta ens till
min egen räddning, inlåst som jag nu var.

Då var det som om jag mitt i larmet och elementens uppror tyckte mig
höra ett särskilt ljud utanför min dörr. Jag gick närmare och lyssnade.
Någon höll på med att öppna.

— Sihdi!

— Vem där?

— Hamdullillah! Pris vare Gud! — Känner du inte igen din tjänares röst?

— Halef? — Omöjligt! — Du kan ju inte gå.

— Varför inte det?

— Du har ju brutit ditt ena ben.

— En kula har jag fått i armen, men med benen är det ingen fara.

— Detta har Abu-Seïf. sagt mig.

— Ho—ho! Jag begriper! — Måste inbilla honom detta för att vid
tillfälle lättare kunna komma till dig, sihdi. Men nu är jag åter på
spejarestråten och har haft tur med mig.

— Detta skall du inte ha gjort för inte.

— Och jag har inhämtat ännu mer.

— Vad då?

— Abu-Seïf. skall lägga till i närheten av Dschidda för att göra en
pilgrimsvisit i Mekka. — Han skall där bedja och offra för att befria
sin bror. — Engelsmännen hade denne sjörövare fast. — Abu-Seïf. skall
ha med sig en del av folket här.

— Kanske man då kan hoppas att komma undan?

— Troligen! Men nu kan jag inte komma in till dig, utan nyckel som jag
är. Men jag kommer igen i morgon. — Jag har fått reda på, var dina
vapen finnas. — I morgon är jag här igen.

— Var bara försiktig, Halef.

— Nu är det så svart över allt, att inte en kotte kan upptäcka mig. Och
i morgon skall Allah hjälpa oss ännu mer.

— Vet du hur det gick med sambuken?

— Plundrades! Hovet — pengarna — ligga nu i kaptenens, Abu-Seïfs
kajuta. — Besättningen blev kvar, dels bunden, dels mördad. — Oss tog
man med för att ha som gisslan för Abu-Seïfs bror.

— Jaså, du vet detta?

— Jo, jag har lyssnat ut den saken. Den här skutan låg helt nära oss i
bukten den där natten. — Men nu måste jag undan. — God natt, sihdi!

— God natt!

Han lämnade den fortfarande stängda dörren, som han inte kunnat öppna,
och jag kunde nu endast höra orkanens vilda brus, men som dock nu
tycktes vara i avtagande. Även sjöarna började sakta av. Ovädret syntes
gå lika plötsligt som det kommit över oss. — Jag kände mig i alla fall
lugnare och insomnade.

När jag vaknade låg fartyget för ankar.

Min dörr öppnades som vanligt av väktaren, som frågade:

— Vill du upp på däck?

— Gärna det, svarade jag.

— Du får bara vara uppe tills vi komma till deghri. — Detta är tiden
för middagens böner.

Jag kom upp på däck och fann sambuken ligga för ankar invid land i en
smal vik. Seglen voro beslagna och masterna nedfällda, så man gärna
icke kunde upptäcka oss varken från sjön eller från land, som dessutom
såg ut att vara obebott.

Jag uppehöll mig på däck till middagen utan att kunna upptäcka något
ovanligt. Då blev jag kallad till Abu-Seïf. Han var i sin kajuta där
jag såg alla mina vapen hänga på en vägg. Även min patrongördel fanns
där och dessutom flera stora ketschekise — påsar av getskinn med håret
ut. — Dessa innehöllo krut. Ett sandyk — hörnskåp — stod öppet, men
stängdes genast som jag kom in, men jag hade i alla fall hunnit se att
detta innehöll en stor mängd kettschuwal — påsar av linne — och uti
dessa befann sig helt visst det från tullsambuken rövade guldet.

— Jag har något att säga dig, nemsi.

— Låt höra!

— Ämnar du fortfarande försöka att fly?

— Jag ljuger aldrig och svarar därför, att jag kommer att för den saken
begagna mig av första tillfälle.

— Du skall inte finna detta. Men du tvingar mig nu att hålla dig
strängare än förut. — Jag kommer att vara i land ett par dagar — och du
får under denna tid inte komma ut; ja, du blir till och med bunden.

— Skall detta verkligen behövas?

— Du är själv orsaken.

— Gott jag vill försöka finna mig.

— Gör du något försök att slita dina fjättrar blir du genast dödad. —
Vore du en rättrogen skulle du kunna bli min vän. — Men jag håller på
dig i alla fall. — Nu kan du gå.

Jag fördes ned under däck, där hettan nu gjorde det riktigt pinsamt
för mig. — Troligtvis av hat från min väktares sida fick jag nu varken
mat eller dryck. — Jag hörde bönerna el asr, el mogreb och el aschia
bedjas, och sedan var det nog en god stund över midnatt, när jag tyckte
mig märka ett lätt buller mot min dörr.

Jag lyssnade men allt blev åter tyst.

Inte vågade jag höra mig för med att fråga. Kanske hade det också bara
varit en råtta.

Det blev tyst en lång stund. Men så hörde jag alldeles tydligt steg
närma sig. Därpå lät det som om man bredde ut en matta. Troligen hade
min vaktare bestämt sig för att koja utanför min dörr. — Och därmed var
det ute med mitt hopp om att Halef skulle kunna hjälpa mig den natten.

Men nu! — Vad var detta?

Jag behövde bruka hela min hörsel för att kunna uppfatta att rigeln för
min dörr drogs undan helt långsamt. — Några sekunder och så en tung
duns.

Det lät som om någon ville resa sig, men inte kunde ett kort, kvävt
stönande och därpå en välbekant röst:

— Sihdi! Kom ut! — Nu har jag honom!

— Vem? frågade jag.

— Din väktare, sihdi.

— Men jag kan inte. Mina händer äro bundna.

— Är du bunden vid väggen?

— Nej.

— Men kom ut då! Dörren är öppen!

Jag skyndade ut och fann väktaren ligga stönande på en matta. Halef
hade satt sig över honom och höll honom nedtryckt.

— Sihdi! Känn efter om han har vapen på sig i gördeln.

— Jo, här ha vi ett. — Vänta!

— Jag drog ut en kniv med mina båda sammanlänkade händer, tog kniven
mellan tänderna och skar på så vis av mina fjättrar.

— Lever han ännu? sade jag.

— Ja, sihdi. Men han borde …

— Nej, nu skall han buras in, där man hållit mig, bindas och få en
trasa i munnen. Eller också den här.

Jag tog hans turban och band för hans mun. Och därpå bundo vi hans
armar och ben. Sedan släpade vi in honom dit, där jag haft många, allt
annat än behagliga timmar.

Ett par minuter senare var han väl instängd och dörren riglad.

— Men hur ska vi göra nu?

— Mycket enkelt, sihdi, sade Halef. — Man har trott, att jag inte
kunde stå på benen och lämnat mig i fred. — Abu-Seïf. har med tolv
man begivit sig till Schidda. — Han har med sig mycket pengar åt
storscheriffen i Mekka. — Jag smög mig hit och kom en stund före din
väktare, som nu är fast! — Jag högg honom så fint om halsen och han
stöp. — Resten vet du!

— Tack Halef! — Hur är det däruppe?

— Lugnt!

— Kom! Vi skola försöka!

— När jag stack upp huvudet genom luckan tyckte jag mig känna lukten av
opium. Jag kunde snart också se några karlar som lågo där sovande eller
kanske alldeles redlösa. — De hade antagligen passat på nu att få sig
ett kanske länge efterlängtat opierus medan Abu-Seïf var borta.

Vägen till kajutan var fri. — Vi kröpo fram mot dörren, som befanns
lätt att öppna. När vi kommo in drog jag åter igen dörren.

Här hängde mina vapen. Ur, kompass och pengar hade jag på mig. —
Halef kunde inte låta bli att tillägna sig en av de där myntpåsarna,
som man med orientalisk sorglöshet låtit ligga framme, nedfallen ur
penningskåpet. Han skulle nog lagt sig till med ännu mer, men fruktan
för att bullret, när han måste bryta upp skåpet, kunde varsko någon,
manade honom i hög tid till försiktighet.

Vi lämnade ljudlöst kaptenens kajuta. Halef var nu äfven försedd med
vapen. Avståndet till land var icke längre, än att man kunde våga taga
det med ett djärvt språng.

Detta lyckades för oss båda, och Halef viskade:

— Hamdullillah! — Nu äro vi fria. — Men vidare! — Varthän?

— Till Dschidda.

— Hittar du vägen dit?

— Nej.

— Eller har du en karta, som du kan följa?

— Inte det heller. Men vi behöva bara hålla oss åt söder. — Abu-Seïf.
har nyss gått samma väg, och detta är bevis nog för att vägen dit inte
kan vara så lång. — Men låt oss först se till, hur vi ha det med våra
vapen.

Vi drogo oss undan till ett buskage, där vi voro väl skyddade, ty det
var ganska högt av den ostindiska euphorbiearten. Mina gevär voro
ännu laddade; man hade tydligen inte förstått sig på dem, ej heller
revolvrarna. Araberna ha ännu mycket långa, gammaldags gevär, och det
finns hela stammar bland dem som använda urmodiga gamla flintlåsbössor
av för vår tid säregen konstruktion, alla framladdare.

Sedan vi övertygat oss om att vår dristiga flykt ännu inte var
upptäckt, begåvo vi oss i våg på den okända stigen, som egentligen inte
alls var någon stig. Vi måste så mycket som möjligt följa kusten. Men
denna gick i många större och mindre inskärningar, som måste kringås,
varför vi blott långsamt kommo mot söder.

Marken var dessutom, ehuru i ett kustlandskap, mycket tätbevuxen med
koloquint- och aloëarter, som gjorde framryckandet ganska besvärligt.

Men äntligen kom den stund då vi kunde färdas fortare och lättare. Vi
kunde också på längre avstånd se var vi skulle fram, utan att så snålt
hålla oss till kusten. Och det var en morgon vid åttatiden, som vi
fingo se minareterna uti en stad — tornspirorna till moskéer — och se
denna omgiven av en ganska väl bibehållen mur.

Vi togo oss en liten paus, jag innerligt belåten med att ha återfunnit
min trogne tjänare Halef, utan vilken jag säkert inte nu kommit att
befinna mig här, men väl fortfarande som Abu-Seïfs fånge.



FJÄRDE KAPITLET.

I "Moder Evas" stad.


— Skola vi fråga om detta kan vara Dschidda? sade Halef, när vi snart
fingo se folk.

— Nej. Det kan gärna inte vara någon annan stad, sade jag, som ännu
ogärna ville ådraga mig någon onödig uppmärksamhet.

— Vad menar du, att vi skola göra där?

— Se oss om, till att börja med.

— Skönt! Har du reda på, att allas vår moder Eva skall ligga begraven i
Dschidda?

— Jo, jag har hört det.

— När Adam, allas vår fader, begravde henne i Dschidda begrät han henne
i fyrtio dagar och fyrtio nätter. Sedan gick han till Selam Dib, där
han dog och blev begraven. Denna ö känna endast de troende närmare till.

— Häri misstar du dig, min vän Halef. Denna ö kallas av dess inbyggare
Sinhala Dvipa, varav sedan kommit namnet Selan-Dih. — Sinhala Dvipa
betyder Lejonön. Den tillhör de kristna, — närmare bestämt engelsmännen
— och jag har själv varit redan två gånger där.

Han såg på mig med förvåning i det han sade:

— Men våra talebs, lärde, säga i alla fall, att varje otrogen måste dö,
som beträder Adams ö.

— Jag lever då åtminstone. — Därför att du är en Allahs gunstling,
ehuru du ännu inte helt omfattar den rätta tron.

— Det är ju annars så att varje otrogen som beträder Mekka och Medina,
måste dö.

— Ja, sihdi, så är det.

— Men det finns likväl kristna, som varit där.

— Kan detta verkligen vara möjligt?

— Jo, så är det. Men de ha låtsats vara muselmän.

— De måste således även ha varit fullt hemma i våra språk och i våra
vanor.

— Naturligtvis. Sådana finnas ganska många.

Han såg på mig med en ängslig blick när han sade:

— Alltså skulle även du kunna bege dig in i det heliga Mekka?

— Kanske vi skulle göra sällskap?

— Nej, sihdi! Jag skulle få sota därför i den eviga elden.

— Skulle du förråda mig, om du finge se mig där?

— Effendi! Gör mig inte bedrövad. Jag måste då förråda dig, men känner
även att jag inte skulle kunna det. — Förrådde jag dig, skulle jag
sedan inte kunna leva.

Jag såg på honom att dessa ord kommo från hjärtat och jag ansåg det
vara orätt, att längre hålla honom i denna oro. Därför sade jag:

— Hur länge vill du ännu fortsätta att resa med mig som min tjänare?

— Så länge du själv vill. Och jorden runt fast du är kristen. Men jag
vet, att du skall bli en rättrogen, ty jag skall omvända dig om du vill
eller ej.

— Men du är ju inte någon hadschi, Halef.

— Sihdi! Det är just det, som jag nu skall bli. — Här ha vi säkert
Dschidda, där jag först skall besöka allas vår moder, Evas grav. —
Sedan går jag till Mekka och skall där dröja något i Arafah, låta raka
mig i Minah och utföra alla heliga åligganden. — Skall du under tiden
vänta på mig uti Dschidda?

— Hur lång tid?

— Sju dagar, en hel vecka tar det.

— Nåväl! — Du skall återfinna mig i Dschidda. Men är din hadsch giltig,
då den inte inträffar under pilgrimstiden?

— Jo, det är den. — Men här äro vi nu vid stads— porten. Jag undrar
just vad den kan heta?

— Troligen Bab el medina, emedan den är den norra. — Vill du nu göra
mig en särskild tjänst?

— Gärna, emedan jag vet, att du begär sådant av mig som jag kan
uppfylla.

— Jo, — — du skall här inte tala om för någon att jag är kristen.

— Som du befaller, sade han tydligen förvånad.

— Du skall i stället låtsas som om jag vore muselman.

— Även detta —. men på ett villkor.

— Säg ut!

— Jag måste i Mekka köpa aziz-kumahsch — amuletter — köpa gåvor och ge
allmosor —

— Var lugn! Du skall få dina Theresiadahlrar.

— Duga inte här, eller rättare i Mekka, där man inte får taga emot de
otrognas mynt.

— Då får du summan i piastrar.

— Men har du sådana?

— Kan lätt skaffa mig dem hos en sarraf, växelmäklare.

— Tack, sihdi! Kanske blir det så, att det också räcker till Medina?

— Å jo, om du är sparsam. Resan dit kommer i alla fall inte att kosta
dig något. Ty jag reser med.

— Till Medina? — Dit får du ju inte komma.

— Jag kan ju vänta i Dschambo.

— Utmärkt! Men vart skola vi sedan?

— Till Medaïhn Saliha. — Herre! Där blir du dödens! — Detta är andarnas
stad, — Dit får inga dödliga komma!

— Men i alla fall måste jag in där, just för att den staden är så
hemlighetsfull.

— Andarna skola spärra vägen. — Men sedan?

— Antingen till Sinai, Jerusalem eller Istambul, eller till Bassra och
Bagdad.

— Jag följer vart du vill.

Vi voro nu alldeles framme vid stadsporten åt denna sida. Utanför muren
fanns det några kringströdda små hus med tak av halm eller palmblad,
där fattiga grönsakshandlare eller träkärlsmånglare slagit sig ned.

En mycket trasigt klädd man anropade oss:

— Herre, är du frisk, mår du väl, hur står det till?

— Tackar som frågar. Vi må utmärkt, hur mår du själv, och hur går din
affär, och hur reder du dig, du son av de frommaste muselmännens stam?

Jag svarade honom på detta sätt, emedan jag såg att han hade de s.k.
m'eschaleeh, som är ett tecken vilket endast tillkommer de muselmän,
som bebo de "heliga" mohammedanska städerna, vartill även Dsohidda
räknas ännu fast den på senare tiden blivit öppnad för andra än de
rätttrogna. Fyra dagar efter ett barns födelse i en sådan helig stad
tatueras barnet med tre skåror på vardera kinden och två snitt på
vardera tinningarna, och så att ärren sitta kvar hela livet. Dessa
kallas m'eschaleeh.

— Dina ord äro zahrri, blommor, och de dofta som benaht eld schennet —
paradisets döttrar, eller s.k. houris — svarade mannen. — Även jag mår
bra och är nöjd med min affär. Kanske den kan vara även dig till nytta?

— Vad har du då för handel?

— Jag har tre djur; min son är hamahri — åsnedrivare — och jag hjälper
honom.

— Har du dem här?

— Ja, sihdi. Skall jag taga ut ett par?

— Vad begär du?

— Hur långt skall du rida?

— Jag är främling och skall söka mig logi.

Han mönstrade mig med en egendomlig blick. Att en främling på detta
sätt kom till fots, måste nog förvåna honom.

— Sihdi, frågade han vidare. Vill du dit, jag i går förde dina bröder?

— Vilka bröder?

— Det kom i går vid tiden för mogreb tretton män till fots alldeles som
du. Jag förde dem till det stora khan — stora hotellet.

Detta var tydligen Abu-Seïf. och hans män.

— Dessa voro inte mina bröder, svarade jag. Jag vill ha mitt kvarter i
ett privathus.

— Ama di bacht! — Vilken lycka! — Jag vet en bostad som är så fin, att
den just kan anstå en prins. Två piaster begär jag för att föra er dit.

Detta var ungefärligen 18 öre pr man.

— Hämta hit åsnorna!

Han lämnade oss med gravitetiska steg och återkom med två åsnor, som
voro så jämmerliga att de ledigt kunde gå mellan mina ben.

— Inte kunna de där bära oss.

— Sihdi! En af dem kan bära oss alla tre.

Detta var överdrift. Men faktiskt var, att den åsnan jag satte mig
upp på, bar mig så ledigt, att jag i en handvändning befann mig inom
stadsmurarna till allas vår moder Evas stad, Dschidda.

Men plötsligt hejdades jag av ett rop.

— Stanna! — Pengar!

I en halvt förfallen mur syntes till höger en glugg. I denna ett huvud
med väldiga brillor som bara hade ett glas. Vidare en jättenäsa och en
ännu större, tandlös mun. Det var från denna orden kommo.

Denne man var, upplystes mig, radschal el bab, stadsportvaktare,
som tog upp avgifter åt storherren. Jag höll upp för hans ögon det
storherrliga sigillet — mohyr, och strax därpå var mannen ute hos mig.
Han bar en sliten janitscharuniform, vida blå byxor, röda strumpor, en
grön jacka och en vit mössa, allt mycket rubbigt.

Tack vare min bu-djeruldi, mitt pass, behövde jag ingenting betala, ej
heller Halef.

Vi redo vidare och kommo till porten av ett hus vilket hade fyra
gallerförsedda fönster åt gatan, något sällsynt i ett muhammedanskt
land.

— Här är det, sade föraren.

— Vem tillhör detta hus?

— Juveleraren Tamaru. Han har givit mig uppdrag.

— Gott! Här har du betalt och bakschisch — drickspengar.

Mannen blef nöjd och avlägsnade sig. — Jag trädde in i huset med Halef
och fördes av en neger till husets herre. Och jag visades en rad tomma
rum. Jag hyrde två på en vecka för två talaris, som var väl betalt, och
under det namn som Halef givit mig.

På eftermiddagen gick jag ut att bese allas vår Moder Evas sista
stad, som visade sig vara en ovanligt vacker stad och det syntes mig
som om hennes namn Dschidda — den rika — inte kunde kallas så värst
överdrivet. — På tre sidor är staden omgiven av en hög mur som har
torn och är försedd med vallgravar. Åt havet finns ett fort med flera
batterier. Muren har tre portar, Medina, Yemen och Mekka den senaste
vackrast med två genombrutna torn.

Staden har två huvuddelar, Syrien och Yemen, och den har ganska breda,
inte alls smutsiga gator och många öppna platser. Anmärkningsvärt är
att det i denna stad finns så många hus, som ha fönster utåt gatorna.
Ofta äro de flera våningar höga, med valvportar, balkonger och altaner.

Bazaren är inredd vid en av gatorna i hela dess längd och parallell med
havet samt utmynnar i sidgator. I bazaren finner man beduiner, araber,
fallatahs, handlare från Basra, Bagdad, Maskat och Makalla — egyptier,
nubier, abessinier, turkar, syrier, greker, tunesier, tripolitaner,
judar, indier och malajer — alla i sitt hemlands dräkter. Man kan även
finna ibland kristna där. Bakom murarna utanför staden vidtager, som
ofta i dessa orters städer, ökenvidder, men där finnas kojor för de
fattigaste, som inte få rum inom stadens murar.

Icke långt från kasärnen, som är i närheten av Medinaporten, är
kyrkogården, på vilken allas vår Moder Evas grav är belägen. Denna är
sextio meter lång och har i mitten en liten moské.

Att det vimlar av tiggare i Dschidda är inte så underligt. Mest komma
dessa från Indien. Under det att de fattiga pilgrimerna från andra
länder söka sig arbete för att få pengar att återvända, är indierna för
lata till detta.

Från kyrkogården vänder jag mina steg mot hamnen. Jag tänkte mig
därifrån kunna se Mekka och märkte inte, att jag snart kom så långt
från staden att jag befann mig vara i en ganska enslig trakt. Så mycket
underligare var det, att jag där möttes av en slagdänga från min
hembyggd.

Denna kom från en båt med två män, den ene tydligen en inföding, att
döma av dräkten en hadharemieh. Den andre, som stod upprätt var en
kuriös figur. — Han hade blå turban, röda, turkiska vidbyxor, över
dessa en europeisk rock av något uråldrigt mod. Han hade en gul
sidenhalsduk, och över denna sköt upp snibbarna av det gamla slags
krage som kallas "fadermördare". Kring sitt ganska omfångsrika liv bar
mannen ett bandolär — en sarras — med en slida så stor att den gott
kunde rymma tre klingor.

Denne man var sångaren. Jag ropade till honom:

— Sjung mera!

Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och
alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick
emot honom.

Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av
undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt
hemlands språk.

— En turk, som talar tyska! utbrast han.

— Nej, men väl en tysk som talar turkiska!

— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som
åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?

— Författare. — Och ni?

— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare,
bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på
hemväg.

Han rabblade upp allt detta med sådan grandezza att jag måste skratta.

— Då har ni varit med om mycket, sade jag. — Och nu skall ni hemåt?

— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för
något nytt. — Och ni?

— Jag återser nog inte hemorten på många månader.

— Men vad gör ni här i Dschidda?

— Ingenting. Och ni?

— Detsamma, — Hur länge har ni varit här?

— Sedan fyra dagar.

— Och jag lika många timmar.

— Då kanske det kan roa er att se hur jag bor?

— Varför inte.

Han betalade roddaren och vi återvände in till staden. Vi kommo till
ett envåningshus, där han gick in. Jag följde och vi kommo in i ett
litet rum vars enda möbel bestod av en liten brädanordning till bord
och på detta en matta.

— Välkommen! Var så god sitt!

Vi skakade hand ännu en gång och jag slog mig ned på golvet, medan
min värd från ett grannrum kom utsläpande med en liten kista, som han
öppnade, sägande:

— För en sådan gäst måste man visa vad huset förmår. Här skall ni få
se, vad jag kan bjuda på.

Det var verkligen högst ovanliga saker för orten.

— Här ha vi en kopp med kokta äppelskivor, kokade i går på min
kaffemaskin, en utmärkt anrättning i denna hetta. — Här ha vi två
pannkakor och här en till. — Här ha vi ett stycke engelskt vetebröd
— och en bit äldre bak, som också duger. — Ni har bra tänder, ser
jag. — Här en bit bombaykorv — luktar kanske något, men det gör alls
ingenting. — I den här flaskan finns äkta, gammal konjak, visserligen
inte vin, men bättre än vatten. Glas har jag inget. Men detta är kanske
inte alldeles nödvändigt. I den här asken … Snusar ni?

— Dessvärre inte.

— Skada! Ett utmärkt snus. — Men ni röker?

— Gärna.

— Se här! Elva stycken. Dessa dela vi, ni får tio, jag tar en.

— Eller tvärtom.

— Inte alls.

— Nå, vi få väl se! Men kan ni gissa vad som finns här i krukan?

— Kan inte.

Han räckte mig en kapsel och jag luktade.

— Ost!

— Rätt! Dessvärre fattas smör. — Men var så god och tag för er. — Ni
har väl kniv? Här finns verkligen en gaffel.

Jag kunde inte neka honom nöjet att smaka på. Och snart åto vi båda.

— Jag är från Sachsen och heter Karl May, sade jag.

— Jag är egentligen från Triest och heter Martin Albani, sade han.
Min far var skomakare. Men jag skulle bli något finare, köpman. Men
tyckte mer om fiolen än siffrorna. — Så fick jag en styvmor — ja, ni
vet hur det kan gå då? — Jag älskade min far, men blev bekant med
ett harpspelaresällskap från Pressnitz. — Och med detta kom jag till
Venedig, Milano, och längre ned i Italien, samt till Konstantinopel. —
Känner ni så'nt där slags folk?

— Åjo, det reser kring bra mycket.

— Först spelade jag fiol. Sedan avancerade jag till komiker. Men så
råkade vi illa ut och jag blef glad att komma ombord på en bremerkoff.
Med den kom jag till England och därifrån med ett engelskt fartyg till
Indien. I Bombay blev jag sjuk och kom på lasarett. Uppsyningsmannen
där var en duktig karl men klen i att kunna skriva och räkna. Han
engagerade mig, när jag blev återställd. Sedan kom jag i handel som
bokhållare. Jag gifte med min principals änka. Vi levde lyckliga men
barnlösa tills hon dog. — Och nu skall jag vända hemåt igen.

— Till er far?

— Även han är död. Men det har — gudi lov — inte gått någon nöd på
honom. Sedan jag fick det bättre ha vi ofta skrivit till varandra. — Nu
har jag sålt min affär och drar mig så småningom hemåt.

Jag tyckte om mannen. Han visade sig precis som han var. Rik kunde han
väl inte anses vara, men han såg ut att kunna ha just så mycket som han
behövde.

— Varför far ni inte direkt till Triest?

— Jag har några småaffärer i Maskat och Aden. Men jag är min egen
herre. Jag kan gärna bese Röda havet.

— Hur länge tänker ni stanna här?

— Tills ett mig passande fartyg gör an här. Min tjänare är nu som
pilgrim på väg till Mekka. Jag väntar honom först om en vecka.

— Nå, då kunna vi ju vara tillsammans!

— Gärna! Utom under ett par dagar. — Emedan också jag skulle ha lust
att se Mekka.

— Ni? Vet ni inte att detta är förbjudet för kristna?

— Visserligen. — Men ingen känner mig där.

— Och ni kan tala arabiska?

— Ja, alldeles nog för mitt behov.

— Vet ni också huru pilgrimerna ska uppföra sig?

— Även det, men jag tänker inte uppträda som pilgrim. Skulle jag följa
deras sedvänjor och underkasta mig deras ceremonier, bedja till Allah
och anropa profeten, så vore detta ju en försyndelse mot vår egen tro.

— Man kan ju alltid göra ett offer för vetandet.

— Men inte i ett sådant fall. Hela intresset för mig är blott att ha
varit i Mekka och att kunna berätta hur där ser ut. Men inte vill jag
spela rollen av pilgrim. Det finns andra än pilgrimer som komma dit.

— Ja, t.ex. köpmän. Men dessa besöka också de heliga orterna där för
att bedja.

— Beträffande mig skall man inte kunna kontrollera detta. — Man rider
dit härifrån på åtta timmar, sexton om man går. Hade jag en kamel
skulle jag vara där på fyra. — Jag anländer alltså, stiger av vid en
av portarna, genomvandrar staden med värdiga, långsamma steg och beser
helgedomen. — Detta kan inte taga lång tid. En var skall taga mig för
en museiman, och jag kan sedan lugnt återvända.

— Det där låter ju ganska enkelt, men vågat är det i alla fall. Jag har
hört, att en kristen annars inte får komma Mekka närmare än på nio mil.

— Då skulle vi ju inte heller få vara här i Dschidda, såvida man inte
menar engelska mil. — På vägen härifrån till Mekka finns nio kaffehus.
Jag skulle våga att besöka dem alla nio och ange mig som kristen. —
Tiderna ha mycket förändrats. — Nu är det nog med att de kristna inte
få besöka själva staden Mekka. — Men jag vill våga ett försök i alla
fall.

Jag var så inne i denna tanke att den var för mig en fix idé; när jag
kom hem till min bostad, insomnade och vaknade jag med samma beslut.
Halef kom in till mig med kaffe. Han var nu färdig att bli — pilgrim.

— Skall du resa med en delyl?

— Nej! Blir för dyrt! Jag väntar till det kommer några pilgrimer som ha
kameler.

Delyler kallas sådana som äro pilgrimernas vägvisare och som se till
att alla formaliteter iakttagas. — Bland pilgrimerna finnas även
kvinnor. — Men då det är förbjudet för de ogifta kvinnorna att beträda
helgedomen, så ha dessa delyler skaffat sig en extra inkomst med att
mot betalning på lämplig tid gifta sig med sådana kvinnor som de sedan
vid återkomsten till Dschidda giva skiljobrev.

Halef hade knappt lämnat mig förr än jag därute fick höra en röst fråga:

— Är din herre hemma?

— Dehm arably — tala arabiska! svarade Halef.

— Arably? Nej, min gosse. Jag kan på sin höjd traktera dig med några
ord turkiska. — Men vänta! Jag skall strax anmäla mig själv.

Det var Albani, som stämde upp:

"Jucheirassasa! Om du vill så vill ock jag. Och om du vill så kom; ty
nu i dig vill jag ha tag."

Han begrep att anpassa sina slagdängor efter behov, och helt vist stod
Halef där helt undrande. Men då jag inte genast svarade, fortsattes:

"En hurtig pojke är jag; Det är jag från mitt hem. Men öppnar du ej
genast slås dörren in med kläm!"

Men så långt ville jag ända inte låta det gå. Jag steg alltså upp och
öppnade dörren.

— Aha! skrattade han. Det hjälpte, det där! Jag trodde nästan, att ni
redan begett er av till Mekka.

— Hysch! Min tjänare får inte veta detta.

— Förlåt! Vet ni varför jag kommer?

— Kontravisit för mitt besök hos er i går. Men det gör mig ont. Jag kan
visserligen bjuda på litet ammunition, men inte någon annan proviant.

— Pah! Det var inte det. Jag ville fråga om en sak. Ni är ju ryttare?

— Åjo! Hur så?

— Till häst eller på kamel?

— Båda delarna, ja, även på åsna, när det blir tvång.

— Men jag har aldrig suttit på en kamelrygg. Men så fick jag höra,
att det här i närheten finns en kameluthyrare genom vilken man för en
billig penning kunde få spela beduin en stund.

— Jaså. Begriper! Ni vill riskera en dylik tur?

— Just så!

— Men det händer nog att ni i så fall får en släng av sjösjuka.

— Det gör ingenting. Jag har varit ganska mycket till sjöss. — Törs jag
inbjuda er att följa med?

— Kanske det. Vart ha ni tänkt?

— Vart som helst. En tur kring Dschidda.

— Vilken skaffar kamelerna?

— Jag naturligtvis! Kanske ni vill ha med er tjänare?

— Bestäm själv! Men när i landet är det alltid bra att ha en tjänare
till hands.

— Tag honom med då!

— När skall jag komma?

— Om en timme.

— Gott! Men låt mig säga en sak. Undersök först noga sadeln och
kameltäcket. Man kan annars lätt få göra bekantskap med dessa stingande
och bitande kryp som orientalerna kalla bit. Annars hos oss känt under
namnet loppa.

— Hoho! Sådana!

— Ofta mycket! Man gör därför bäst att se efter och att förse sig med
åtminstone ett rent täcke.

— Skall bli! Behöva vi vapen?

— Naturligtvis! Åtminstone jag som lätt när som helst här i trakten kan
bli överraskad av fiender.

— Ni?

— Jo, jag flydde i går ur fångenskap hos en farlig sjörövare. Han är nu
i Mekka, men kan redan vara på återväg till Dschidda.

— Det var högst underligt! — En arab?

— Jag kan inte ens angiva honom utan att riskera mitt liv ytterligare.

— Och om detta sade ni i går ingenting.

— Vad var det att tala om? Man hör ju och läser nu ganska ofta att
livet blir allt mer prosaiskt och att det icke ges några äventyr. —
För någon tid sedan talade jag med en mycket lärd man, som uppställde
den tesen, att man kunde resa från Hammarfest i Norge till Kapstaden i
södra Afrika och från England till Japan utan att uppleva ens skymten
af ett äventyr. — Jag motsade honom inte. Men jag tror att det mest
beror på den som reser och hur man reser. En affärsresa eller en på
rundresebiljett blir nog så tam, även om det bär av till Celebes eller
till Eldslandet. — Jag föredrar häst och kamel framför postvagn och
bantåg, kanoten framför ångaren och bössan i stället för välviserat
pass. — Jag reser hellre till Timbuktu och Tobolsk än till Nizza och
Helgoland. Jag förlitar mig inte på någon vägvisare eller Bädeker. — På
en resa till Murzuk hade jag med mig mindre pengar än mången behöver
för att från Prag besöka Wien under en vecka och — jag har aldrig
behöft klaga på brist på äventyr. — Den som med stora medel besöker
Atlasländerna eller Nordamerikas västra stater har alltid ett hinder
just i dessa medel. Men den som kommer med tom ficka, den måste t.ex.
söka gästfrihet hos beduinerna och göra sig nyttig därför — eller
därborta i vilda Västern jaga villebråd och kämpa mot hundra faror.
Honom skall aldrig saknas äventyr. — Ska vi hålla vad om, att vi på
vår lilla kameltur råka ut för ett äventyr, om än aldrig så litet? —
Forntidens kämpar drogo ut för att söka äventyr. — Nutidens hjältar
resa som commis-voyageurs — handelsresande — turister — sommarflanörer,
badortsgäster eller hotellnärer. Dessa uppleva sina äventyr under
paraplyer, vid table d'hôter, säterbodar, vid spelborden och på
scating-rinks, skridskobanor. — — Men hur var det; ska vi hålla vad?

— Ni gör mig verkligen nyfiken.

— Förstår nog det, ni kallar nog det för ett äventyr om ni i en djungel
får se två tigrar i pelsen på varandra. Jag kallar det ett lika stort
äventyr, om jag i skogsbrynet stöter på två myrstackshopar vilkas kamp
med hänsyn till mod och kroppskrafter gott kan kallas ett hunnerslag
eller en gudaslaktning, ty där erbjudas oss exempel på en sådan
uppoffring, lydnad, strategisk eller taktisk beräkning och list, att
vi måste förvånas däröver. — Guds allmakt visar sig härligare i dessa
småkryp än i de där båda tigrarna, vilka blott därför visa sig så stora
för er emedan ni är rädd för dem. — — Men låt oss nu få fram de där
kamelerna på det att vi må finna en källa under den värsta hettan.

— Gott! och ni räknar på att vi få ett äventyr?

— Jag är viss därpå.

Han gick. — Jag hade hållit detta lilla tal för honom med viss
beräkning. — Ty till en förstlingsritt på kamel hör obetingat en i det
romantiska övergående stämning.



FEMTE KAPITLET.

En öknens dotter.


När jag tre kvart senare med Halef befann mig i Albanis bostad, var
denne beväpnad till tänderna.

— Stig in! Kamelerna dröja alltjämt. Eller skulle vi inte först ha
något i oss?

— Nej, tack!

— Då ta vi med oss proviant. Jag har de här fickorna fulla.

— Men ni ville ju ha ett äventyr? Lämna i så fall provianten hemma. Bli
vi hungriga så söka vi upp en duar — tältby. Där få vi dadlar, mjöl,
vatten och möjligen också tschekir.

— Vad är en tschekir?

— Kakor, som äro bakade av malda gräshoppor.

— Fy tysan!

— Säg inte det! Smakar utmärkt. När ostron, vinbergssnäckor, fågelbon,
grodlår och sur mjölk med ostmaskar kunna smaka gott, då kan man säga
att gräshoppor är en riktig delikatess. — Vet ni hur länge man ätit
gräshoppor med vildhonung?

— Troligen var det en man i bibeln som fann på detta?

— Alldeles. Och en mycket berömd och helig man.

— Har ni ett täcke?

— Var så god.

— Tack! Hur länge få vi ha kamelerna?

— Hela dagen.

— Med dewedschin eller någon af hans folk?

— Utan någon.

— Så mycket bättre. Men då har ni naturligtvis måst sätta pant. Vi få
det emellertid mera ostört och trevligare på det här sättet.

Kamelägaren bodde ett par hus därifrån. Jag såg genast att han inte
var en arab utan en turk. På gården stod tre kameler, över vilka man
sannerligen kunde gråta.

— Var har du stallet? sade jag.

— Där!

Han visade på en mur som delade gården i två delar. — Öppna dörren!

— Varför det?

— Emedan jag vill se dina andra kameler.

Han lydde ovilligt. Där inne lågo inte mindre än åtta mycket vackra
ridkameler. Jag gick in och betraktade dem närmare.

— Dewedschi! Hur mycket betalade dig denne hazretin — höghet — för de
tre kamelerna därute?

— Fem mahbubzekiner. — (Kr. 24,50).

— och för detta pris få vi dessa lastdjur med såriga ben och fötter! —
Titta själv! — Du kan se genom deras bringor. — Läpparna hänga ju som
dina jackärmar. — Och pucklarna! Ah! De ha ju inga pucklar! — Dessa ha
varit med i långliga tider, äro magra och kraftlösa, så att de inte
kunna orka med en sadel. — och hur se sadlarna ut! — Se hit, karl! —
Vad är det för djur, som marschera på detta täcke? — Skynda dig och giv
oss genast andra kameler, andra täcken och andra sadlar.

Han såg på mig ilsket och lurande.

— Vem är du som befaller här?

— Jo, det skall du få se. Titta hit! Här ser du din storherres
bu-djuruldi. — Vill du att jag skall tala om för honom, att du är en
bedragare och att du skinnar dina djur levande? — Skynda på! — Sadla
genast dessa tre hedschihn, de bruna till höger och den grå i hörnet,
annars skall min piska lära dig.

En beduin hade i denna belägenhet lyft pistol eller dragit kniv. — Men
denne man var en turk. — Han skyndade att utföra mina befallningar, och
snart lågo framför oss hans tre bästa kameler på knä, med rena sadeltyg.

— Visa nu denne sihdi hur han skall sitta upp.

Han gjorde detta, och jag ställde mig på den kamels framben, hvilken
skulle ridas av Albani.

— Pass nu på! sade jag. Så snart ni berör sadeln, reser sig kamelen,
först framifrån, så att ni kastas bakut, sedan med bakdelen, så att ni
slungas fram. — Dessa båda olika rörelser måste ni möta med lämplig
bakåt— och framåtlutning.

— Jag skall försöka.

Han svängde sig upp. Genast reste sig djuret fast jag stod på dess
knän. — Den muntre sångaren kastades bakut, men föll inte av emedan han
framtill klamrat sig bra fast. Men då kamelen nu även reste bakbenen —
och Albani ännu höll sig fast som förut — Hög han alldeles regelrätt ur
sadeln och över kamelens huvud rakt ned på sanden.

— För tusan! Det där var inte så lätt! utbrast han och gnodde axeln,
som fått taga mot törnen. Men upp måste jag i alla fall. Låt mig få ned
djuret på knä igen.

— Rrree!

Vid detta tillrop lade sig djuret ned igen. Det andra försöket
lyckades, trots att ryttaren hade att parera två svåra stötar. Men ännu
måste jag giva kamelägaren en tillrättavisning.

— Dewschi, kan du rida en dschemmel?

— Ja, sihdi.

— och även sadla en sådan?

— Ja, sihdi.

— Nej, du kan det inte, ty du vet ju inte att därtill hör en metrek.

Detta är en liten krokig käpp.

— Förlåt, sihdi!

Han gav en vink och tre metrek anskaffades. Nu steg även jag upp på ett
av djuren.

Vi togo oss nu i alla fall bättre ut än om vi hade nöjt oss med de där
skamfilade djuren. Jag förde ledningen genom flera sidogator, och vi
kommo på en omväg lyckligt ut genom stadsporten. Sedan redo vi i skritt
genom nubiernas och habeschanernas kojgator och kommo ut i öknen som
utan någon gördel av grönt förde oss ut på de öde vidderna.

Tills nu hade Albani hållit sig ganska bra uti sadeln. Men nu föllo
kamelerna i sin kända, vaggande lunk — som försätter varje nybörjare
av kamelritt i detta egendomliga läge som snart framkallar sjösjuka
även om han aldrig sett en droppe av rullande vågor. — Under de första
känningarna skrattade han åt sig själv.

Men han ägde inte kännedom om hur man skulle balansera mot med kroppen
för att mildra stötarna, som djuren gåvo. Han svängde av och an, fram
och tillbaka. — Hans långa arabiska bössa var honom i vägen, och hans
långa sarras slog klirrande mot kamelens sidor.

Han tog den därför mellan benen, knäppte med fingrarne och sjöng:

"Min sabel skramlar, min sabel slår — — den kastar ur sadeln mig ur!
Kamelen just som en havsvåg går. Kamel'n är ett sabla djur!"

Nu gav jag min kamel ett lätt slag på nosen. Han stegrade sig och
kastade sig framåt så att sanden yrde flera meter bakom honom. De båda
andra kamelerna följde exemplet — och nu var det slut med sången!

Albani hade käppen i vänster och bössan i höger hand och begagnade båda
att balansera med, medan hans armar svängde i luften. Han erbjöd en
högst komisk anblick.

— Håll fast fram i sadeln och lägg bössan över denna! ropade jag.

— Ha — — ha — — har öh! — brrr! — inte — inte tid! — — Håll — åll — in
det — — ra — ra — ra — sande djuret!

— Håll in djuret själv!

— Me — — ed — — vad?

— Med tygeln och foten.

— Foten! — Ka — ka — kan inte. — — Ha — ha — Är ingen tygel! stammade
Albani ängsligt.

— Då måste ni hålla er kvar tills djuret stannar av sig själv.

— Men — — jag — — ka — ka — kan inte an — andas!

— Håll bara munnen öppen! Då får ni nog med luft!

Jag vände mig åter framåt och hörde inte mer på hans klagoljud. Det
gick ingen fara på honom så länge Halef red vid hans sida.

Efter en kort stund hade vi bakom oss en liten sandkulle, och nu låg
öknen slät. Albani tycktes efter hand finna sig mer tillrätta i sadeln.
Han höll sig nu tyst. På detta sätt tillryggalade vi inom en timme ett
par dryga mil, då vi fingo se konturerna av en ensam ryttare. Han kunde
väl ännu vara på närmare än en halv mils avstånd och red efter alla
tecken att döma en utmärkt kamel, ty afståndet minskades fort mellan
oss. Efter tio minuter var han framme hos oss.

— Han bar en välbergad beduins dräkt och hade dragit burnusens
kapuschong djupt ned över ansiktet. Hans kamel såg ut att vara mer värd
än våra tre djur tillsammans.

— Sallam aaleïkum! Frid vare med dig! hälsade han mig under det att han
blottade handen för att taga av kapuschongen.

— Aaleïkum! svarade jag. Vart går din väg här i öknen?

Hans röst hade ett vekt nästan kvinnligt tonfall. Hans hand var
visserligen brun men liten och fin, och när kapuschongen föll fick
jag se ett alldeles skägglöst ansikte ur vilket två stora, bruna ögon
livligt betraktade mig. — En man kunde det gärna inte vara men väl en
kvinna.

— Min väg går överallt, svarade rösten. Men vart går din?

— Jag kommer från Dschidda, är på promenadritt och skall återvända.

Hennes minspel förrådde, att hon inte tycktes sätta tro till min
uppgift.

— Bor du där i staden?

— Nej. Jag är främling.

— Pilgrim?

Vad skulle jag svara på detta? Jag hade ämnat att här ge mig ut för
muhammedan. Men nu bar det emot att svara med en lögn. Och jag sade:

— Nej! Jag är ingen hadschi.

— Du är en främling i Dschidda och kommer dock inte hit för att gå till
Mekka! Antingen har du förr varit i den heliga staden eller är du ingen
rättrogen.

— Jag har ännu inte varit i Mekka. Min tro är inte densamma som din.

— Är du jude, då?

— Nej! Jag är kristen.

— Och de båda andra?

— Denne är kristen som jag. Den där en muselman, som skall till Mekka.

Då upplystes främlingens ansikte och vändes mot min tjänare Halef.

— Var är din hemort, främling?

— I västern, långt härifrån, på andra sidan den stora öknen.

— Är du gift?

Han kunde verkligen förvånas, över denna fråga som stred så rakt mot
orientens seder och bruk. Han svarade:

— Nej.

— Är du dessa effendis vän eller tjänare?

— Jag är denne effendis tjänare och vän.

Främlingen vände sig till mig:

— Sihdi! Följ mig!

— Vart?

— Är du rädd för en kvinna?

— Nåväl!

Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag
höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.

Jag vände mig om och ropade till Albani på vårt gemensamma modersmål:

— Nå! Hade jag inte rätt i att vi skulle råka ut för äventyr?

Albani svarade med ett stycke slagdänga ur sin rika repertoar. Han hade
således återvunnit sitt goda humör sedan konsten att rida kamel inte
visat sig oöverstiglig för honom.

Kvinnan syntes inte längre tillhöra den första ungdomen. Hennes ansikte
hade markerats av ökensolens strålar och av strapatserna och kanske
umbäranden, vilka ingrävt rynkor i huden. Men förr var hon säkert en
vacker kvinna, vilket man nog kunde se än.

Men vad hade kunnat fört henne så allena ut i öknen? — Varför hade hon
slagit in på vägen till Dschidda och varför vände hon nu om med oss? —
Varför blev hon så synbart glad över att Halef skulle till Mekka, och
varför sade hon oss inte vart hon förde oss?

Hon var i sanning underlig!

Hon var för mig en gåta. Hon hade en bössa och bar i gördeln en
yatagan; ja, i kamelens sadelrem hade hon till och med ett sådant där
kastspjut som i en arabs skickliga hand kan vara så farligt. Hon gjorde
helt och hållet intryck av att vara en självständig, orädd amazon, och
denna benämning var precis passande, då det i många trakter av Orienten
ofta finns sådana krigiska kvinnor, vilka i andra länder med större
frihet för kvinnorna blivit allt mera sällsynta.

— Vad talar han för ett språk? sade hon, då hon hörde Albani?

— Tyska språket.

— Är du en nemsi?

— Ja.

— Nemsifolket är visst tappert?

— Hur så?

— Jo, Sultan el Kebir var en tapper man, men han besegrades dock
av nemsi-schimakler, nemsi-memleketler och moskowler — nordtyskar,
österrikare och ryssar. — Men varför betraktar du mig så noga?

Hon hade alltså hört talas om Napoleon och utgången av frihetskriget.
Hon hade säkert ett inte så vanligt förflutet bakom sig.

— Förlåt, sade jag, att mina blickar vilat på dig. Jag är inte van vid
att i mitt hemland finna kvinnor sådana som du?

— Du menar en kvinna som bär vapen och kan döda män, förstår jag? Och
som till och med regerar en hel stam. — Har du inte hört talas om
Ghalië?

— Ghalië? Var hon inte av stammen Begum?

— Jag hör, att du känner till henne.

— Hon var stammens egentliga scheik och slog Mehmed Alis trupper i
slaget vid Taraba, som kommenderades av Tunsun-Bei.

— Alldeles riktigt! Du ser således att en kvinna kan vara lika god som
en man.

— Vad säger koranen om den saken?

— Koranen? sade hon med en axelryckning. — Koranen är en bok. Men här
har jag min yatagan, min tyfenkbössa — mitt dscherid — kastspjut. — Vad
tror du? — På boken eller på vapnen?

— På vapnen! Och du ser således att jag inte är en giaur, ty jag tror
detsamma som du.

— Tror du också på dina egna vapen?

— Ja, ännu mer. Men likväl mer på kitab aziz, de kristnes heliga bok,
bibeln.

— Den känner jag inte till, men dina vapen ser jag.

Detta var i alla fall en komplimang åt mig, ty araben bedömer mannen
efter dennes vapen. Hon fortsatte:

— Vilken har dödat fler fiender, du eller din vän?

Berodde det på vapnen måste Albani nu vara betydligt överlägsen mig.
Men likväl var jag öfvertygad om att den gode mannen från Triest inte
dödat någon med sin sarras. Jag svarade emellertid undvikande:

— Jag har ännu inte talat med honom om den saken.

— Med hur många män har du haft intikam, blodshämd?

— Ännu ingen. Min tro bjuder mig att inte ens döda en fiende. Den saken
sköter lagarna.

— Men om Abu-Seïf nu kom och ville döda dig?

— Så skulle jag försvara mig. Men i nödfall måste han låta livet, ty
nödvärn är tillåtet. — Men du talar om "Sablarnes fader". Känner du
honom?

— Jag känner honom! Och du har också hört hans namn?

— Inte bara hört, utan även sett honom.

Hon vände sig mot mig med en snabb rörelse sägande:

— Var? — När?

— Helt nyligen.

— Men var?

— Senast på hans fartyg. — Jag var fånge där, men flydde i går.

— Var ligger hans fartyg?

Jag antydde riktningen, där jag antog det ännu låg.

— Där ligger det förankrat i en vik.

— Och han är själv där?

— Nej! Han är i Mekka nu för att ge storscheriffen en gåva.

— Storscheriffen är inte i Mekka nu utan i Taif. — Men jag tackar dig
för en stor nyhet. — Kom!

Hon drev kamelen till större hastighet och tog om en stund av åt höger
där några kullar syntes mot horisonten. — När vi kommo närmare märkte
jag att dessa kullar bestodo av samma vackra grå granit som jag sedan
fann i Mekka. I en dalsänka stodo några tält. Hon pekade på dessa.

— Där bo vi.

— Vilka?

— Beni-kyfr, — de förbannade — av stammen ateïbeh.

— Jag trodde att dessa bodde i el Zallaleh, Taleh och Wadi el Nobejat.

— Man har sagt sant. — Men kom! — Du skall få veta allt.

Framför tälten lågo på marken en trettio kameler och några hästar. Ett
antal torra, magra ökenhundar hälsade vår ankomst med ilsket skall,
som framkallade tältens innehavare. De hade dragit sina vapen och sågo
mycket krigiska ut.

— Vänta här! sade amazonen.

Hon lät kamelen knäböja, steg av och gick fram till männen. — Mitt
samtal med henne hade icke hörts av Halef och Albani.

— Sihdi? frågade Halef. Till vilken stam hör detta folk?

— Till ateïbehstammen.

— Jag har hört talas om den. Till den hör öknens tappraste män. Inte
ens pilgrimsskarorna äro säkra för dess kulor. De äro dscheheinefolkets
största fiender och till det folket hör Abu-Seïf. — Vad vill den där
kvinnan oss?

— Jag vet det ännu inte.

— Vi få väl veta det då. Men, sihdi, håll dina vapen redo! — Jag har
inte mycken lit till dem, ty de äro utstötta och förbannade.

— Hur vet du det?

— Vet du inte att alla bedawis — beduiner — som bo i närheten av Mekka
hopsamla alla droppar av vaxljusen, askan från alla offerbål och jorden
från trösklarna till Kaaba, med vilket allt de ingnida sina pannor? Men
denna stam gör det inte, ty den vågar sig inte till Mekka eller Kaaba,
emedan den är fördömd.

— Av vilken orsak har detta skett?

— Det komma vi kanske att få veta av dem själva.

Under tiden hade kvinnan sagt några ord till männen och till en gubbe,
som närmade sig henne. Han hade ett mycket ärevördigt utseende.

— Allah välsigne er ankomst! sade han åt oss. Sitt av och träd in i
vårt tält. Ni äro våra gäster.

Denna försäkran gav mig övertygelsen att vi inte hade något att
frukta. — När en arab uttalat ordet ‘def’ — gäst — så kan man ge honom
fullständigt förtroende.

Vi, stego av våra djur, samt blevo införda i ett tält, där vi slogo oss
ned på serir — mattbelagda pallar — för att njuta en gästfri måltid.

Under det att vi åto sades inte ett ord. Men sedan räcktes oss en bery
— pipa — och medan vi rökte den skarpa tobaken, som var från Bagdad
eller Basra, började samtalet.

Att vi bara fingo en bery var ett säkert tecken till att de inte
voro rika. Ty i trakten av den heliga staden Mekka röker man ur tre
pipsorter. — Den första och finaste kallas khedra. Denna ligger
vanligen på en trefot och är av fint ciselerat silver samt försedd med
en lång slang, som kallas leïeh, och är sirad med ädelstenar och andra
smycken allt efter ägarens råd och lägenhet. — Ur denna pipa rökes
också endast den kostbara tobaken från Schiras. — Den andra sortens
pipa kallas schischeh och är ganska lik den förra men mindre och inte
så dyrbar. — Den tredje och vanligaste sorten heter bery. — Den består
av ett med vatten fyllt kokosskal i vilket piphuvudet och ett rör utan
slang äro instuckna.

Det var över tjugu män i tältet. Den gamle som välkomnat oss förde
ordet och sade:

— Jag är scheik el urdi — lägrets chef. Och jag vill tala med dig,
sihdi. Bruket förbjuder att plåga en gäst med frågor, men jag måste
likväl framställa några. — Tillåter du detta?

— Jo, var så god!

— Du tillhör nessaraherna ?

— Ja, jag är en kristen.

— Vad gör du då här i de troendes land?

— Jag vill studera det och dess folk.

— Vad ämnar du göra sedan?

— Resa hem igen till mitt.

— Allah akbar! — Gud är stor! — Och de kristnas tankar äro obegripliga!
— Du är min gäst och jag vill tro vad du säger. — Denne man är din
tjänare?

Han pekade på Halef.

— Han är min tjänare och min vän.

— Jag heter Malek. Du har talat med Scheik-Maleks blod, vid min dotter.
Hon har sagt, att din tjänare skulle till Mekka för att bli en hadschi.

— Hon har rätt.

— Du skulle vänta på honom tills han kommer igen?

— Ja.

— Var?

— Jag vet inte detta ännu.

— Du är en främling, men du kan de troendes språk? Vet du vad en delyl
är?

— En delyl är en förare som har till göra att föra pilgrimer till Mekka
och att där visa denne dess märkvärdigheter.

— Du vet det således. Men en delyl har också en annan uppgift på sidan
om det du sagt. Det är för de ogifta kvinnorna, vilka inte få beträda
den heliga staden. — När nu en ogift kvinna, en mö, vill till Mekka, så
beger hon sig först till Dschidda och gifter sig där pro forma med en
delyl. Han för henne sedan som sin hustru till Mekka, där han uppfyller
faradh och wadschib — de religiösa bruken. — När detta är gjort ger
han henne åter fri och hon blir mö som förut. — För detta har han sin
betalning.

— Även detta känner jag till.

Den gamle scheikens inledning gjorde mig nyfiken. Vilka avsikter kunde
han ha att sammanställa Halefs pilgrimsfärd med en delyls åligganden? —
Jag skulle genast få svar på detta då han fortsatte rakt på sak:

— Tillåter du din tjänare att under hans pilgrimsfärd bli en delyl?

Detta var verkligen högst överraskande.

— Varför? sade jag.

— Detta skall du få veta när jag fått din tillåtelse.

— Jag vet inte om han vågar åtaga sig detta. — Delylerna äro ju ett
slags ämbetsmän som utses av vederbörande.

— Men vem skulle väl kunna hindra honom att gifta sig och att medtaga
hustrun på pilgrimsfärden. Och att sedan gifva henne fri?

— Nå, detta kan ju vara sant. — För min skull må han gärna göra det, om
du så anser nödvändigt. Han är ju dessutom en fri man, och du ha därför
att vända dig till honom själv.

Det var en formlig njutning att vid dessa mina ord betrakta min gode
Halefs ansikte. Han såg alldeles förbluffad ut.

— Vill du gå med på detta? sade scheiken till honom.

— Törs jag kanske be att se flickan först?

Scheiken drog på mun och svarade:

— Vad kan det egentligen tjäna till? Om hon är gammal eller ung, ful
eller vacker betyder ju i det här fallet ingenting. Du skall ju sedan
ge henne fri!

— Äro benaht el arab — arabernas döttrar — lika med turkarnas däruti
att ej få visa sig?

— Nej, arabernas döttrar visa sina ansikten. Och du skall få se flickan.

På en vink reste sig en av männen i tältet och lämnade detta. Efter
en stund kom han tillbaka med en kvinna vars likhet med amazonen var
påtaglig och gjorde att man kunde taga henne för att vara dennas dotter.

— Där ser du henne, sade scheiken. — Titta nu!

Halef underlät inte att begagna sig av denna tillåtelse. Det var en
fullväxt, mörkögd skönhet på cirka femton år.

— Vad heter du? frågade Halef henne.

— Hanneh, svarade hon.

— Dina ögon glänsa som månsken — nur el kamar — dina kinder äro sköna
som blommor — zahari — dina läppar glöda som römmahm — granatäpplen —
och dina ögonhår kasta skuggor som akasiablad. — Jag heter Halef Omar
Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Davud al Gossarah. — Om jag kan, så
skall jag uppfylla din önskan.

Även Halefs ögon lyste i denna stund inte blott som månsken utan som
nur esch schemms — d.v.s. solsken. Han talade blomsterspråk. — Kanske
stod han nu vid kärlekens kritiska avgörande.

Flickan avlägsnade sig och scheiken frågade:

— Hur låter ditt beslut?

— Fråga min herre. Om han inte har något däremot skall jag uppfylla din
önskan.

— Din herre har redan sagt att han samtycker.

— Så är det, sade jag. Men säg mig varför denna flicka, som skall till
Mekka, inte söker en delyl i Dschidda?

— Känner du Achmet-Izzet-Pascha?

— Guvernören i Mekka?

— Ja. Varje främling ställer sig i Dschidda under hans beskydd.

— Han bor således i Dschidda? Men hur som helst, jag har inte behov av
hans beskydd.

— Min vän! Hör på! — Han bor inte i Mekka, såsom han egentligen skulle
göra — utan i Dschidda emedan hamnen är där. Hans inkomster belöpa
sig till över en million piaster, men han vet att femdubbla dem. Alla
måste muta honom; även smugglare och sjörövare. Därför bor han också i
Dschidda. — Men hur var det? Man har sagt mig att du sett Abu-Seïf?

— Jo, detta är sant.

— Denne rövare är mycket bekant med paschan.

— Kan detta vara möjligt?

— Varför inte? — Vilket är bättre, att döda en tjuv än att låta honom
leva och dela med sig? — Abu-Seïf är en dscheïne; jag är en ateïbeh.
— Dessa båda stammar äro dödsfiender. Likväl vågade han smyga sig till
vår tältby och röva bort min dotter. — Han tvingade henne att bli hans
hustru. — Men hon lyckades fly och att föra med sig sin dotter. — Du
har sett dem båda. — Du kom hit med min dotter, och hennes dotter var
nyss härinne. — Sedan detta rov, som jag nämnde, har jag sökt honom
för att kräva hämnd. — En gång var jag nära honom uti ståthållarens
seraj — palats. — Men denne beskyddade honom och lät honom undkomma
när jag lurade på honom utanför porten. — Senare skickades jag av vår
dåvarande scheik till Mekka för att bringa ett offer åt Kaaba. — Jag
och mina män lägrade oss utanför porten er Bamah. Och då fick jag se
Abu-Seïf komma för att besöka helgedomen. — Jag grep honom, fast all
strid är förbjuden vid Kaaba. — Jag ville inte döda honom där, utan
endast tvinga honom med mig utanför staden att där ärligt övervinna
honom i öppen envig. — Kampen slutade så att de heliga eunuckerna kommo
och hjälpte honom, men togo mig och mina män tillfånga. — Han blev fri
med sitt folk. — Men vi blevo portförbjudna till den heliga staden. —
Hela vår stam blev bannlyst och förbannad och måste utstöta oss för
att bli bannet kvitt. — Nu äro vi fredlösa, jag och de mina samt desse
män. — Men vi skola hämnas och lämna denna trakt. — — Du har ju varit
Abu-Seïfs fånge?

— Ja, det har jag.

— Berätta för mig något om detta.

Jag gav honom en kort skildring af förloppet.

— Känner du väl till platsen där hans fartyg ligger dolt? —

— Jag skulle kunna hitta dit i mörkret.

— Vill du föra oss dit?

— Ni vilja kanske döda honom?

— Ingenting hellre.

— Då kan jag inte villfara din önskan.

— Du vill således inte ens hämnas dig själv?

— Jag är ingen domare. Endast rättvisan har denna makt enligt vår
religion.

— Men vi äro inga kristna utan straffa våra fiender, emedan de finna
skydd hos domaren. — Du har antytt för mig var hans fartyg ligger, och
jag skall nog finna stället dig förutan. — Men lova mig att du inte ger
Abu-Seïf någon varning.

— Jag skall inte varna honom, emedan jag inte har lust, att åter bli
hans fånge.

— Då äro vi sams. — När skall Halef till Mekka?

— I morgon, om du tillåter, sihdi, sade Halef vid min sida.

— Ja, du får det i morgon.

— Låt honom då stanna här till dess hos oss. — Vi skola ledsaga honom
till vägs så långt vi våga närma oss staden och sedan återföra honom
till dig.

Då fick jag en idé som jag uttalade, sägande:

— Låt mig följa er och vänta med er på honom.

Jag såg genast att detta förslag mottogs med glädje när scheiken
svarade:

— Effendi! Jag hör att du inte föraktar den utstötte! Du är oss mycket
välkommen! Du stannar således hos oss och hjälper oss att i kvällningen
knyta det där sken—äktenskapet.

— Nej! Det kan jag inte, emedan jag först måste tillbaka till Dschidda
för affärer.

— Då skall jag ledsaga dig till dess portar. Men även där får jag inte
inträda, ty också Dschidda är en helig stad. — När skall du rida dit?

— Genast! Och jag behöver blott kort tid innan jag kan komma åter.
Skall jag medföra en kadi eller mullah för giftermålet och vigseln?

— Nej, vi behöva varken kadi eller mullah. Jag är mitt lägers scheik
och en vigsel här, utfärdad av mig, har gällande kraft. Men kanske du
kunde föra med dig ett pergament eller papper att skriva kontraktet på?
Mohyr och gemedsch, sigill och vax, har jag.

En stund senare stodo kamelerna redo. Vi stego upp. Den lilla karavanen
bestod utom av oss tre och scheiken samt hans dotter av fem man. Jag
följde utan invändning, fast jag såg att man inte tog den kortaste
vägen, utan höll mera åt höger, åt havet. — Albani redde sig nu ganska
bra att hålla sig kvar på kamelen, och djuren lade med snabba steg
vägen bakom sig.

Plötsligt stannade scheiken och han pekade åt sidan.

— Vet, du vad som ligger bakom dessa kullar? sade han menande.

— Nej, vad då?

— Jo, viken där rövarefartyget ligger, inte sant?

— Tro vad du vill, men fråga inte mig!

Han hade emellertid gissat rätt och teg. Vi redo vidare. Efter en stund
visade sig två svarta punkter vid horisonten, rakt åt Dschidda. Det
var vandrare, som vi bättre kunde se genom kikare. Detta var något
ovanligt i öknen och den tanken låg nära till hands att det kunde vara
Abu-Seïfs folk. — Det var mycket sannolikt att min väktare ombord
skulle anmäla min flykt för kaptenen, Abu-Seïf. Och dessa båda vandrare
kunde väl vara sagda budbärare.

Även Malek, scheiken, hade givit akt på dem och observerade dem skarpt.
Därpå vände han sig till en av hans män och viskade något åt denne.
Genast vände tre av männen tillbaka dit varifrån vi kommo, och jag
genomskådade avsikten.

Malek hade hyst samma tanke som jag och ville ha de där vandrarne i
sitt våld. Och för att uppnå detta måste han avskära deras reträtt till
fartyget men så att de inte märkte det.

Därpå återvände de tre männen i samma riktning som vi kommit från, för
att när de voro utom synhåll taga av i en båge.

Under det att vi andra fortsatte i rak riktning som förut, sade
scheiken:

— Effendi! Vill du vänta litet på oss, eller rider du till Dschidda,
där du skall finna oss utanför stadsporten?

— Du vill tala med dessa vandrare, sade jag rakt på sak. Och jag
stannar hos dig, tills du talat med dem.

— Det är verkligen män av dscheinestammen.

— Jag tror så med. Och dina tre män, som nyss lämnade oss, avskära nu
dessas väg till fartyget. — Rid du i raskt trav till dem där borta.
Jag och Halef fortsätta rakt fram för att sålunda hindra dem att fly
tillbaka till Dschidda.

— Ditt råd är utmärkt. Jag vill följa det.

Han svängde om, och jag gav Albani en vink att följa honom. Detta blev
honom lättare emedan jag och Halef satte av med skarp fart. Vi susade
i väg som vinden och styrde så, att vi snart kunde komma bakom de båda
fotgängarne. — Men de syntes snart märka avsikten och tycktes tveka.
— Bakom sig hade de nu mig och Halef. Från ena sidan kom scheiken med
sitt folk. Endast vägen rakt fram syntes dem fri.

De satte i väg med ökad fart, men hade inte kommit långt förr än de
möttes av de tre scheikens män, som nyss lämnat oss. Trots att det på
detta avstånd inte var möjligt att kunna känna igen oss, måste de dock
ha misstänkt fiender i oss och försökte nu att komma undan så skyndsamt
som möjligt. —

Men utsikterna vora minimala. — De voro emellertid beväpnade. Om de
delade på sig — skildes åt — så måste även vi göra detta och då var
det inte omöjligt för en säkert skjutande, kallblodig fotgängare att
upptaga strid mot både två och tre ryttare.

Men de kommo antagligen inte att tänka på detta, eller ock voro de inte
nog modiga att utföra manövern. — De höllo samman och blevo omringade
av oss på en gång. Jag igenkände dem genast från Abu-Seïfs fartyg.

— Varifrån komma ni? sade scheiken.

— Från Dschidda.

— Vart skall ni hän?

— Ut i öknen att söka tryffel.

— Tryffel! — Ni ha ju varken korgar eller dragare.

— Vi vilja först se efter om det finns någon, sedan skaffa vi oss nog
korgar.

— Vilken stam tillhöra ni?

— Vi äro stadsbor.

Detta var väl groft tilltaget, ty de hade säkert redan känt igen mig
och Halef. — Halef blev också retad och svängde med sin piska, samt
sade:

— Tro ni att jag och min herre äro blinda? Ni äro helt enkelt
lögnaktiga lymlar. Ni tillhöra dscheinestammen och äro Abu-Seïfs folk.
— Om ni inte genast erkänna detta så ska min piska nog plocka ur er
sanningen.

— Vad angår det er vilka vi äro?

Jag hoppade ned från kamelen samt tog piskan ur Halefs hand samt sade:

— Nu ska ni inte göra er löjliga. Men hör nu på! — Vad dessa krigare av
ateïbehstammen kunna vilja er, angår inte mig. Men mig skall ni svara
på en fråga. Gör ni inte det, skall jag med denna piska märka er så,
att ni aldrig mer kunna visa er för en fri, tapper arab.

Att bara hota en beduin med stryk är en av de största förolämpningar
man kan visa honom. Också grepo de båda karlarna genast efter sina
knivar.

— Innan du hinner slå till är du dödens, utbrast den ene.

— Ni ha nog inte riktigt klart för er hur en sådan här piska smakar,
om den skötes på rätta sättet, sade jag. Den skär lika skarpt som en
yatagan. Den faller också lika snabbt som en kula ur era tabandschab —
pistoler. — Ser ni inte, att alla dessa mäns vapen äro riktade mot er?
— Stoppa alltså in knivarna och svara. Ni äro bud till Abu-Seïf.?

— Ja, kom det dröjande, när det inte fanns någon undflykt.

— Och ni skulle tala om att jag undkommit?

— Ja.

— Var ha ni träffat honom?

— I Mekka.

— Hur ha ni kunnat hinna så fort till Mekka och hit?

— Vi hade hyrt kameler i Dschidda.

— Hur länge skall Abu-Seïf. stanna där i Mekka?

— Han skall snart resa till Taif att träffa Scheriff— Emir.

— Gott! Nu behöver jag inte veta mer.

— Sihdi! Du vill väl aldrig låta dessa rövare komma undan? utropade
Halef. — Jag skjuter dem, så att de inte mer kunna göra något ont.

— Jag har givit dem mitt ord och därvid blir det. Kom!

Jag steg åter upp på kamelen och red därifrån. Halef följde mig. Albani
stannade hos de andra. Han hade dragit sin långa sarras. Men jag litade
på att denna pantomin skulle vara oskadlig. — Han blev också lugnt
kvarsittande, medan scheiken och hans folk sutto av för att bemäktiga
sig de båda dscheiheïnerna. Detta var snart undanstökat. Fångarna
bundos på en kamel, och dess förare återvände med fångsten till lägret.
De andra följde oss.

— Du har benådat dem, sihdi sade Halef. Men de komma ändå att dö.

— Deras öde är inte mitt och inte heller ditt. Tänk mera på, vad du
skall bli denna dag. En brudgum måste ha ett gott och försonande hjärta.

— Sihdi! Skulle du vilja vara delyn i detta fall?

— Ja, om jag vore muhammedan.

— Herre, du är en kristen och frank, som man kan tala med i dessa
saker. — Vet du vad kärlek är?

— Ja, kärlek är som koloquinte. Den som får det. får ont i magen.

— O, sihdi! Hur kan man likna kärleken vid koloquint? Allah måtte
upplysa ditt förstånd och värma ditt hjärta. En god kvinna är som en
pipa av jasmin och som en pung i vilken aldrig saknas tobak. Kärleken
till en flicka är som — är som — som — turbanen på ett kalt huvud och
som solen över öknens himmel.

— Ja! Och den som träffas av hennes strålar får solsting. — Jag är rädd
för att du redan träffats därav. Måtte Allah hjälpa dig!

— Sihdi! Jag vet, att du aldrig blir brudgum. Men jag är det så gott
som redan, och därför har mitt hjärta öppnats som en näsa, vilken
insuper blommornas doft.

Vårt korta samtal var slut, ty de andra hade uppnått oss. Ingenting
sades om det som förefallit, och när staden kom i sikte höll scheiken
in sitt djur. Han hade tagit med sig två reservkameler, som vi skulle
ha när vi återvände.

— Här skall jag vänta, sihdi! När kan du vara tillbaka?

— Jag skall vara åter när solen gått lika långt stycke som längden på
din lans.

— Och du glömmer inte tirscheh och kiahat?

— Nej! Och inte heller myrek och kalem, bläck och penna.

— Tack! Må Allah vara med dig tills vi råkas!

Ateïbeherna hukade sig ned bredvid sina kameler, och vi tre andra redo
in i staden.

— Nå? Var inte det här ett äventyr? frågade jag Albani.

— Jo, i sanning! Det höll ju på att bli riktigt blodigt. Jag var
verkligen beredd till strid.

— Ja, ni såg riktigt ut som rasande Roland, som det inte var så lätt
att knäppa nötter med. Hur har ridturen annars bekommit er?

— Åjs! I början gick det kanske något knaggligt, men sen gick det ju
riktigt fint. I alla fall skulle det vara skönt att få sträcka ut sig
på en bekväm soffa. — Ni skall ju med de där araberna? Helt visst komma
vi inte att återses.

— Troligen inte. Ni ämnar ju invänta första båtlägenhet för att komma
härifrån. Men jag har annars sett exempel på så många oförmodade
sammanträffanden, att även ett återseende oss emellan inte hör till det
omöjliga.

Dessa mina ord skulle längre fram besannas. Men sedan vi återlämnat
våra djur åt kameluthyraren togo vi avsked av varandra på hjärtligaste
sätt såsom landsmän vilka träffas i vida världen. Jag begav mig sedan
hem för att med Halef sammanpacka våra tillhörigheter och för att göra
upp med min värd, vars lägenhet jag inte trott att jag skulle lämna
så snart. På två förhyrda åsnor lämnade vi åter Dschidda. Där utanför
bestego vi de väntande kamelerna med vilka vi med ateibeherna redo till
deras läger.



SJÄTTE KAPITLET.

Ett underligt bröllop.


Under denna ritt blev det ganska enformigt. Mest tystlåten var
scheikens dotter. Hon sade knappt ett ord, men i hennes ögon glödde en
sällsam eld. När hon såg åt vänster, där hon förmodade att Abu-Seïfs
sjörövarefartyg låg, grep hon antingen sin handschar, svärdet, eller
bössan med dess långa kolv, som låg över sadeln.

När vi kommo nära lägret red Halef fram till mig och frågade:

— Hur brukas det i detta land? Skall den, som tager sig en hustru här
även begåva henne med en present?

— Detta gör vanligen var och en hos oss och säkert även här, tänker jag.

— Ja, även i dschesirat el arab och i hela östern brukas det. — Men
eftersom Hanneh blott blir min skenhustru för några dagar, så vet jag
inte om det kan behövas någon gåva.

— En dylik gåva blir en artighet, som ju alltid väcker välvilliga
känslor. Jag skulle ge en sådan om jag nu vore i ditt ställe.

— Med vad skall jag giva? — Jag är fattig och var dessutom inte
förberedd för ett bröllop. — Tycker du, att jag kan ge henne mitt
eldtyg?

Han hade i Kairo köpt sig en liten ask av papier-maché och hade i denna
sina tändstickor. Detta "eldtyg" hade för honom stort värde, emedan
han fått betala det minst tjugu gånger mer än det verkligen var värt.
Men kärleken ingav honom nu det heroiska beslutet att avsäga sig denna
kostbara klenod.

— Ja, giv detta åt henne, sade jag.

— Gott! Hon skall få det. — Men hon skall ge mig igen det, när hon inte
längre är min hustru.

— Såvida hon inte föredrar att behålla det.

— Hur skall jag väl då bära mig åt?

— Giv henne något annat, som är dig mindre påkostande.

— Men vad? Jag har ingenting annat. Ty jag kan ju inte gärna ge henne
min turban, min bössa eller min ridpiska.

— Nå, giv henne då ingenting.

Han såg mycket bekymrad ut.

— Går inte, sihdi. — Hon är min brud och måste ha något. Vad skulle
ateïbeherna väl tänka om mig, om din tjänare tager hustru utan att
begåva henne?

Det slughuvudet hade härmed vänt saken så att den berörde min person
och appellerade således helt enkelt just till min portmonnä.

— Prisa Allah, att han just så upplyst ditt förstånd, Halef. Men det är
med mig på samma sätt, ty jag kan ju inte ge henne varken min turban,
jacka eller mitt enda par byxor.

— Allah är god och barmhärtig, effendi. Han belönar tusenfalt varje
gåva i hans namn. Din kamel bär ju på läderpåsar, vari säkert finnes
något, som kunde göra en brud överlycklig.

— Nå, om jag gåve dig detta åt henne, skulle jag då få igen det, när
hon inte längre är din brud?

— Detta får du själf framställa åt henne.

— Nej, tack. Sådant är inte bruk bland oss franker.

— Men efter som du lovar mig — genom Allah — tusenfallt igen, så skall
jag se efter om det kan finnas något åt dig.

Då reste han sig helt muntert i sadeln och utropade:

— Sihdi! Du är den mest vise och bäste effendi som Allah skapat.
Din godhet är större än Sahara och din givmildhet längre än Nilen.
Din fader var den mest berömde och din farfader den präktigaste
konungariket Nemsistan haft bland undersåtar. Din moder var den
vackraste bland rosor, och din mormor Aftonlandets älskligaste blomma.
— Må dina söner bli talrika som himmelens stjärnor och dina döttrar
oräkneliga som öknens sandkorn — dina barnbarn tallösa som dropparna i
havet.

Det var lycka, att vi just uppnådde lägret, annars hade han i sin
tacksamhet gift mig med alla samojeders, tungusers, eskimåers och
papuastammars döttrar. — Vad beträffar läderpåsarna så innehöllo dessa
åtskilligt, som mycket väl kunde duga till present åt en beduinflicka.
Köpmanssonen Isla Ben Maflei — som vi i ett tidigare äventyr hulpit —
hade av tacksamhet försett mig med åtskilligt smått och gott, lämpligt
till att presenta bort bland halvvilda folkslag. Småsaker allt nog,
utan större värde för europeer men rariteter bland ökenfolken.

Under vår bortvaro hade ett tält blivit ordnat åt mig. Därinne tog
jag fram en medaljong under vars glaslock en liten glas— eller
pappersdjävul sprattlade på en nål. Denna medaljong hade en kedja
av glaspärlor, som i facetter bröt ljuset i alla regnbågens färger.
— Värdet var väl ungefär ett par francs. — Denna kuriösa "amulett"
förärade jag nu Halef.

Han ryggade genast till när han kastade en första blick på den rörliga
figuren.

— Maschallah! Detta är ju scheitan, den av gud förbannade. — Sihdi, hur
har du kunnat få den onde i ditt våld! — Må Allah bevara oss för denne
tre gånger stenade djävul! — Endast dig, Allah, vilja vi tjäna! — Den
där är inte farlig. Han är ju infångad under glas och ram.

— Tror du då verkligen att han inte kan komma ut?

— Nej.

— Kan du svära detta vid ditt skägg?

— Ja, vid mitt skägg.

— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över
dig och din säd.

Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade
medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade
trolltyget.

— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han
sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger
svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå
sönder.

— Ser du inte, att hela figuren är konstgjord?

— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra
en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen
kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper
hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i
detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker
för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna
fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med
den här kedjan, sihdi?

— Den skall du också ge åt din brud.

— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls
diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland
alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?

— Ja, du får den.

— Då behåller jag den också själv. Flickan får mitt elddon.

— Nej, jag vill att du ger henne kedjan.

— Så måste jag väl lyda. Men var har du väl haft dessa saker förut?

— I mina vida byxben, emedan vägen hit från Kairo är väl osäker.

— Din klokhet och list är större än den ondes! — Honom har du tvingat
att här ge sig till tåls. — När tycker du att jag skall ge Hanneh
kedjan?

— Så snart ni blivit vigda.

— Hon skall bli den mest berömda bland benat el Arab — ty alla stammar
skola berätta, att hon håller satan fången. — — Tillåter du att jag
även betraktar de andra sakerna?

Därav blev emellertid ingenting, ty scheiken skickade just bud på mig
och Halef. — Vi gingo och funno hans tält fullt med ateïbeher. Malek
frågade:

— Har du med dig pergament, sihdi!

— Nej, men papper, vilket är lika bra.

— Vill du skriva äktenskapskontraktet?

— Ja, som du vill.

— Då kunna vi börja nu?

Halef nickade samtycke, och genast reste sig en av de närvarande männen
och frågade honom:

— Hur är ditt fullständiga namn?

— Jag heter Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas Ibn Hadschi Dawud al
Gossarah.

— Från vilket land härstammar du?

— Från Garbi i väster där solen går ned bakom de stora öknarna.

— Av vilken stam är du?

Min far och farfar — dem Allah välsigne — tillhörde båda den berömda
stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu Seba av Dschebel Schur-Sohum.
Utfrågaren, som var en brudens anförvant, vände sig nu till scheiken
och sade:

— Vi känna dig alla som en tapper, god och vis och rättrådig man. —
Du är Hadschi Malek Iffandi Ibn Achmed Chadid el Eini Ben Abul Ali
el Besami Abu Sohehab Abdolatif el Hanifi — scheik för den tappra
Beni-Ateïbeh-stammen.

Här ha vi denne man, en hjälte av stammen Uëlad Selim och Uëlad Bu
Seba, som bo bland bergen, vars toppar räcka till himmelen och heta
Dschebel Schur-Schum. — Han heter — Halef Omar Ben Hadschi Abul Abbas
Ibn Hadschi Dawud al Gossarah och är vän till en stor effendi från
Frankistan som vi uti vårt tält ära såsom gäst. —

Du har en dotterdotter. Hennes namn är Hanneh. — Hennes hår är som
silke och huden som olja och hennes dygd är ren och glänsande som snön
uppe i bergen.

Halef Omar begär henne till hustru. — Säg oss, o, scheik, din mening i
denna sak.

Den tillfrågade tog på sig en djupsinnig min och svarade efter något
betänkande:

— Du har talat! — Sätt dig nu och hör vad jag har att säga. — Denne
Halef Omar al Gossarah är en hjälte vars rykte redan nått oss sedan
flera år. Hans arm är obesegrad och hans språng som gazellens, hans
ögon ha örnens blick, och han kastar sitt spjut många hundra steg, hans
kula träffar alltid målet och hans svärd har redan fuktats av många
fienders blod. — Därtill känner han koranen och är erfaren uti kloka
rådslag. — Han är vidare denne mäktige frankers vän — — varför skulle
jag då inte giva honom min dotterdotter, om han för övrigt går in på
mina villkor?

— Och vilka äro dessa villkor?

— Hon är dotterdotter till en mäktig scheik, därför kan han inte få
henne för det annars vanliga priset. — Jag fordrar alltså en sto, fem
rid— och tio lastkameler och femtio får.

Vid dessa ord fick Halef en min som om han uppslukat alla dessa kreatur
levande med hull och hår. Men till all lycka fortsatte scheiken:

— Däremot ger jag henne till morgongåva en sto, fem ridkameler, tio
lastkameler och femtio får. Er vishet inser således att det under
sådana förhållanden är alldeles onödigt att dessa nämnda djur bytas. —
Men jag fordrar att du i morgon vid tiden för fagr-bönen anträder en
resa till det heliga Mekka och att du på denna medtager din hustru. —
Ni skola där förrätta de heliga bruken och genast därpå vända åter.

Halef Omar har vidare att under denna resa anse och behandla sin hustru
som orörd mö och att henne som sådan till mig återlämna. — För denna
sin tjänst skall han erhålla en kamel och en fylld säck med dadlar. —
Uppfyller han ej sagda villkor dömes han till döden. — Och varen i här
alla församlade mina vittnen till detta mitt beslut.

Förordsmannen vända sig nu till Halef sägande:

— Du har nu hört vad som är bestämt. Vad har du att svara på detta?

Man kunde på den tillfrågade se att han inte var alldeles belåten. Men
han var likväl klok nog att foga sig efter omständigheterna och svarade:

— Instämmer.

— Uppsätt då kontraktet, effendi, sade scheiken till mig. Och i två
exemplar, det ena åt mig och det andra åt Halef Omar.

Jag gjorde detta och uppläste det skrivna. Det mottogs med scheikens
belåtenhet samt undertecknades av Halef och försågs med scheikens
bomärke tryckt i smält vax.

Härmed voro de huvudsakligaste formaliteterna undanstökade och den
mer festliga delen av bröllopet kunde taga vid. — Men som det ju här
endast var fråga om ett skenäktenskap blevo festiviteterna naturligtvis
enklare.

Man slaktade ett får, som stektes helt. — Och medan detta stektes på
spettet dansades en krigsdans. Men inga skott lossades, av den orsaken
att man inte för obehöriga ville ge notis om var man fanns.

Först med nattens inbrott begynnte måltiden. Endast männen deltogo i
denna. Kvinnorna fingo sedan tillgodose sig med det som fanns kvar.

Härvid måste även Hanneh — bruden — vara närvarande. — Därav begagnade
sig Halef för att till henne överlämna sin present.

Men den scen som nu följde låter sig knappast beskrivas.

Den i medaljongen inslutna djävulen var ett underverk, som gick över
alla närvarandes förstånd. Alla mina bemödanden att förklara mekanismen
misslyckades fullständigt.

Man trodde mig inte. Man var fullt övertygad om att det var en levande,
ond ande i medaljongen. Och jag blev ansedd som en stor trollkarl som
kunnat lura in satan i en sådan liten sak.

Slutet blev att bruden inte fick behålla denna "dyrbara" gåva. — Denne
infångade Belsebub ansågs så värdefull för hela stammen, att scheiken
beslöt att behålla den själv! — Endast han ansågs värd att bevara denna
märkvärdiga dyrbarhet — sedan han dock på alla sätt sökt övertyga sig
om att den lede inte skulle kunde slippa ut och ställa till något
sattyg.

Midnatten var nästan inne, när jag drog mig tillbaka till mitt tält för
att söka litet vila. — Halef gjorde mig sällskap så brudgum han än var!

Hans min var bekymrad när han sporde:

— Sihdi? Anser du det vara nödvändigt, att jag håller allt det där, som
jag skrev under?

— Naturligtvis. — Du har ju också lovat det.

Efter en stund frågade han på nytt:

— Skulle du, sihdi, lämna igen din hustru?

— Det tror jag inte — om jag hade någon.

— Men ändå anser du, att jag bör hålla alla dessa dumma löften?

— Naturligtvis!—Men om jag hade tagit mig hustru, så hade jag aldrig
lovat att lämna igen henne.

— Sihdi! Varför har du inte sagt mig detta förut, så hade jag inte
lovat?

— Du är väl karl för din hatt och bör väl framför allt vara det i ett
fall som detta. Dessutom kan väl inte en kristen undervisa en muselman
i dylika saker som dessa. — Annars tycker jag att du borde försökt att
få behålla Hanneh.

— Nu har du rått mig, sihdi.

— Och nu tänker du alltså för din hustrus skull övergiva mig, din herre?

— Aldrig, sihdi — — Och —

Han såg ut som om han nu kommit mellan två eldar. Han syntes ha det
riktigt svårt.

Ett obestämt brummande och så något som kunde vara halvkvävda
snyftningar, var allt vad jag vidare kunde höra från honom.

Han kastade sig också från den ena sidan till den andra. — Det var
alldeles tydligt att detta skengiftermål skaffade honom mycket stora
lidanden.

Men jag kunde inte hjälpa honom i detta. Och dessutom somnade jag snart
in, glömmande både kontrahenterna och det underliga beduinbrölloppet.



SJUNDE KAPITLET.

Svåra instruktioner.


Min sömn var så tung att jag först vaknade vid travet av en mängd
kamelfötter. Jag reste mig och tittade ut genom tältet. Dagen grydde
redan vid den östra horisonten och åt det hållet där vi hade havsbukten
var det morgonrodnad. Men inte bara detta, ty där var det visst också
en eldsvåda, vilket bestyrktes av det rörliga livet i lägret.

Männen hade brutit upp och när de återkommo voro deras kameler lastade
med byte. Även scheikens dotter hade varit med på denna expedition
och när hon steg av kamelen lade jag märke till att hennes dräkt var
blodstänkt.

Malek helsade mig och sade, pekande åt brandstället, där röken steg upp:

— Du kan se, att vi funnit sjörövarens skepp. De sovo när vi kommo och
ha nu samlats till hundarna, deras fäder.

— Du har således dödat dem och stuckit fartyget i brand sedan du
plundrat det?

— Plundrat? — Vad menar du? Tillhör inte bytet den segrande? Vilken kan
göra oss detta stridigt?

— Pengarna, som Abu-Seïf. rövat, tillhör scheriff Emir.

— Han som utstött oss! Aldrig skall han få något därav. — Men man kan
ju också ha ljugit för dig, att det var tullintäckter eller sådant.
Endast scheriffen själv kan uppbära sådana och detta låter han
sannerligen ingen turk syssla med. Troligen var denne en smugglare
eller en indrivare från paschan av Egypten, den Allah månde förgöra.

— Du hatar således denne pascha?

— Det gör varje fri arab. — Har du inte hört talas om dessa grymheter
som tid efter annan utövas av wachabiterna? — Om pängarna nu tillhör
paschan eller scheriffen, så äro de nu i alla fall mina. — Men gör dig
nu beredd att följa oss, ty tiden för fagr är inne. Här kunna vi inte
dröja längre.

— Var tänker du härnäst slå läger?

— Jag skall göra detta på en plats från vilken jag kan observera vägen
mellan Dschidda och Mekka. — Abu-Seïf. skall inte undkomma mig.

— Har du även betänkt vilka faror du därmed utsätter dig för?

— Tror du, att vi ateïbeher äro rädda?

— Nej, men även den modigaste kan bli oförsiktig. Om Abu-Seïf. faller i
dina händer och du dödar honom, så måste du genast lämna dessa trakter.
Du kan då lätt för alltid förlora din dotterdotter Hanneh, som då
befinner sig med Halef i Mekka.

— Jag skall säga Halef var han i så fall skall finna oss. Hanneh måste
till Mekka innan vi draga vidare. Hon är bland oss den enda, som ännu
inte varit i den heliga staden, och längre fram blir det sannolikt
omöjlikt för henne att komma dit. Dessutom har jag redan länge väntat
på ett så gynnsamt tillfälle som detta.

— Har du bestämt dig för vart du vidare skall hän?

— Jo. Vi skola till öknen Er Nahman åt Maskat — och därifrån skicka vi
kanske ett bud till El Frat — (Eufrat) till Beni Schammer eller Beni
Obeïde för att låta oss upptagas av dem.

Solen stod nu i kanten av horisonten — och araberna knäböjde till bön.
Kort därpå togos tälten ned och karavanen satte sig i rörelse. Först
nu när det blev dager kunde jag se hur rikligt byte det var som man
tagit från sjörövaren. Med detta överfall hade ateïbeherna blivit smått
förmögna.

Till följd därav voro de också vid ypperligt lynne.

Jag höll mig avsiktligt litet efter dem. Och jag kände en viss
beklämning över att ha varit orsaken till allt detta mördande och
plundrande. Möjligen hade jag kunnat avstyrt detta dåd.

Även gav mig närheten av Mekka åtskilligt att tänka på. — Skulle jag
undvika denna heliga stad eller skulle jag drista mig ditin? — Min
längtan drev mig dit med all makt, men likväl måste man hysa en god del
betänkligheter. — Vad kunde jag för övrigt ha för nytta av besöket? —
Jag kunde säga, att jag verkligen varit i Mekka, men detta var också
allt! — Bleve jag upptäckt där så var min dödsstund kommen, och vilken
död!

Men med allt detta kunde jag nu inte komma till något resultat. Och jag
beslöt därför att anpassa mig efter omständigheterna. — Så hade jag
ofta gjort förr och alltid med lyckligt resultat.

För att så mycket som möjligt undvika möten lät scheiken karavanen
taga en liten omväg. Han medgav ingen rast förrän kvällen. — Vi kommo
snart till ett trängt pass som var inneslutit av kala bergväggar,
mellan vilka vi redo fram en ansenlig sträcka tills vi kommo ned i en
dalkittel, från vilken det syntes som om vi inte skulle kunna komma ut
någon annan väg.

Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp
eld.

Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från
skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.

Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra
och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om
man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var
mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart
stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott
den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken,
som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!

Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om
bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland
dem. Scheiken mottog mig med orden:

— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför
allt ha din del av bytet.

— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.

— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om
även indirekt — och du är din lön väl värd.

— Men jag vill ingenting ha.

— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med
dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga
att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra
fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte
mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?

— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni
behålla det som nu är ert.

— Inte allt! — Men om du tillåter kunna vi ju ge din tjänare Halef även
din del, fast han redan fått och mottagit sitt.

— Var så god!

Halef blev naturligtvis överförtjust. Han hade fått några vapen och
klädespersedlar samt dessutom en börs mod silvermynt. Han ansåg sig med
detta ha blivit en ganska förmögen man. Summan utgjorde i alla fall 800
piaster, stor nog att göra en arab lycklig.

— Med denna summa kan du kosta på dig att leva gott som pilgrim i
Mekka, sade jag.

— När bör jag ge mig av dit?

— I morgon förmiddag, sade scheiken.

— Jag undrar hur man skall bete sig där?

— Jo, det kan jag också tala om. — Först och främst är det varje
pilgrims skyldighet att genast begiva sig till el Hamram eller den
stora moskén. Du skall således inställa dig i Guds hus — Beith-Allah —
och naturligtvis lämna din kamel utanför. — Där finner du helt visst
en vägvisare, som tar hand om dig och för dig vidare. — Men du bör på
förhand göra upp med denne om priset, så att du inte blir lurad. — Så
snart du ser Kaaba skall du kasta dig två gånger till marken och bedja
de bestämda bönerna till tack och lov för att du äntligen fått se den
heliga staden. Sedan går du till mambar eller mimbar samt drar av dig
dina sandaler. Du måste lämna dem utanför, ty där får man ej gå in som
i andra moskéer, med skorna i handen. — Härefter har du att göra towaf
d.v.s. att sju gånger gå runt Kaaba.

— Åt vilket håll?

— Åt höger, så att du alltid har Kaaba till vänster. De första två
varven skola tagas med snabba steg.

— Varför det?

— Till åminnelse av profeten. — Det var nämligen så, att ett rykte
spreds ut, att han blivit svårt sjuk. För att bestrida detta rykte
sprang han tre gånger runt Kaaba. De följande fyra varven gick han
långsamt. — Du kan ju bönerna som skola bedjas därunder? — Efter varje
fullbordat varv skall du kyssa den heliga stenen. — När dessa omlopp
äro fulländade skall du trycka ditt bröst mot Kaabas port, utbreda
armarna och högt bedja Allah förlåta dig dina synder.

— Sedan är allt klart?

— Nej, visst inte! Du skall därpå begiva dig till el Madschem — en
liten med marmor belagd grop, ur vilken det säges att Ibrahim och
Ismael togo kalk då de byggde Kaaba. Där skall du bedja två böner vid
Mekam-Ibrahim, den sten som vid bygget var Ibrahims pall. Därpå beger
du dig till den heliga brunnen Zemzem och ur denna dricker du, under
mellanstickande med böner, så mycket vatten du orkar med. — Jag skall
lämna med dig en flaska som du kan fylla där åt mig och taga med dig.
Ty detta heliga vatten skall vara botemedel mot alla kroppens och
själens sjukdomer.

— Vad följer sedan?

— Nu kommer den så kallade say-gången från Szafa till Merua. — På
kullen Szafa stå tre öppna bågar eller portaler. — Där skall du ställa
dig och vända dig mot moskén, lyfta händerna mot himlen och bedja om
Allahs bistånd på den heliga vägen. — Nu går du trehundra steg mot
Merua—altanen. — Du finner på denna väg fyra stenpelare, som du måste
passera springande. — På Merua förrättar du åter en bön samt lägger
sodan platsen sex gånger bakom dig uti nyssnämnda längdavstånd.

— Med detta är det ceremoniella färdigt?

— Nej, inte än! — Ty nu måste du låta klippa dig och besöka Omrah, som
ligger lika långt utanför Mekka som härifrån till denna heliga stad.
— Men därefter har du utfört de heliga handlingarna och kan återvända
när du vill. — Annorlunda är det under de heliga månaderna. Ty då är
det ännu fler ceremonier, som taga mycket längre tid, då det vid denna
tid finns tusentals pilgrimer i staden. Men du kan reda ut saken nu på
ett par dagar och bör kunna vara här igen på den tredje dagen, slutade
scheiken denna vidlyftiga instruktion, som sedan följdes av några
ytterligare detaljer som huvudsakligast rörde Hanneh, varför jag drog
mig undan och väntade på Halef, som utbrast när han äntligen visade sig:

— Sihdi! Vem skall nu hjälpa dig, då jag är borta?

— Jag hjälper mig själv. Men vill du göra mig en tjänst?

— Du vet, att jag gör allt för dig som står i min makt.

— Du skall även taga med dig en flaska av det där vattnet åt mig.

— Allt annat, käre herre! — Endast de troende kunna komma i åtnjutande
av detta vatten. Om jag gåve dig av detta, skulle intet kunna rädda mig
från den eviga elden.

Detta sades med sådan trosövertygelse att jag inte ville visa mig
enträgen. Men efter en stund sade Halef:

— Vill du inte själv hämta åt dig av detta vatten?

— Detta vågar jag ju inte.

— Jo, om du bara först bekänner dig till den rätta tron — —

— Nej, jag tackar! — Och nu skall jag sova.



ÅTTONDE KAPITLET.

Mitt äventyr i Mekka.


Nästa förmiddag redo Halef och Hanneh till Mekka. — Han medtog det
rådet, att han skulle säga sig vara från ett långt avlägset land för
att inte möjligen väcka den misstanken att hans hustru kunde vara en
ateïbeh, alltså en från Mekka utesluten.

Med honom följde en bit till vägs en stammens man för att observera att
vägen mellan Mekka och Dschidda inte just nu bjöd på några faror. Denne
skulle också tills vidare där hålla utkik.

Även utställdes vaktposter vid dalkittelns ingång.

Den första dagen förflöt i lägret utan vidare anmärkningsvärda
händelser. Jag talade på morgonen vid scheiken om att göra ett litet
strövtåg. Han gav mig en kamel och uppmanade mig till försiktighet, så
att vår tillflykt inte skulle bli upptäckt.

Jag hade hoppats att få göra denna utflykt ensam. Men scheikens dotter
— Amscha, Hannehs mor, Abu-Seïfs förrymda hustru — kom fram till mig
och sade:

— Kanske jag kan få rida med dig?

— Gärna, måste jag svara.

När vi lämnat dalkitteln slog jag helt mekaniskt in på riktningen till
Mekka. Jag hade trott att mitt sällskap skulle avråda mig, men hon
följde utan att säga ett ord. När vi ridit ungefär en kvarts timme
drog hon mer mot höger sägande:

— Sihdi! Följ mig!

— Varthän?

— Jag vill bara se efter om vår post befinner sig på sin plats.

Efter fem minuter funno vi honom. Han satt på en höjd och stirrade
oavvänt åt söder.

— Han skall inte få se oss, sade Amscha. — Kom sihdi! Jag skall föra
dig vart du vill.

Vad menade hon med dessa ord?

Hon slog in åt vänster och betraktade mig med ett underligt leende. —
Därpå lät hon kamelen sträcka ut med full fart, men stannade snart i en
dal där hon steg av och slog sig ned.

— Sätt dig här och låt oss talas vid, sade hon.

Hon föreföll mig helt gåtfull. Jag hörsammade emellertid hennes
uppmaning.

— Anser du din tro vara den enda rätta? sade hon.

— Alldeles säkert.

— Även jag, sade hon lugnt.

Detta var ju högst underligt och jag svarade förvånad:

— Även du? Detta är i sanning märkvärdigt att höra ur en muhammedanskas
mun.

— Jo, effendi! Jag vet, att eder tro är den rätta.

— Hur vet du det?

— Mitt förnuft säger mig detta. — Den första platsen där det fanns
människor, var Paradiset. Och där dvaldes alla skapade varelser i
endräkt med varandra. — Så hade Allah velat och därför är din religion
den riktiga, ty den är därmed lik vår. Detta är kristendom.

— Känner du kristendomen närmare?

— Nej, men jag har hört en del av en turk, som säger, att ni tillbedja
Gud och säga: »förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss
skyldiga äro." — Är detta sant?

— Jo, alldeles riktigt.

— Vidare skall det stå i er koran: "Gud är kärleken. Den som förblir i
kärleken, förblir i Gud och Gud i honom." — Är också detta riktigt?

— Ja, även detta.

— Då ha ni den riktiga tron. — Men säg mig, får en kristen bortröva en
jungfru?

— Nej. — Om han gör detta, begår han en svår synd, och hemfaller under
lagen.

— Ser du! Er religion är således bättre än vår. Hos Er skulle inte en
man som Abu-Seïf. ha vågat bortröva mig och vågat tvinga mig att bli
hans hustru. — Känner du detta lands historia?

— Åjo.

— Då vet du också att turkar och egyptier rasat emot oss, trots att vi
alla tre ha samma tro. — De ha skändat våra kvinnor och sönderpiskat
våra män vid pålar samt huggit sönder dem, förbrännt deras armar och
ben, avskurit dem näsa och öron, utstuckit deras ögon, slagit ihjäl
deras barn. — Jag hatar en sådan tro, men jag måste dock behålla den.

— Varför? Du kan ju när som helst …

— Vänta! — Du skall inte uppträda som min lärare. Jag vet själv vad jag
skall göra. Jag skall hämnas — hämnas på alla som stått oss emot.

— Och ändå säger du att kärlekens religion är den riktiga?

— Ja! Men varför skall endast jag lida och förlåta? Till och med endast
därför att vi inte få beträda den heliga staden skall jag hämnas! Och
jag vet hur.

— Nåväl! Låt höra!

— Jag vet, att du i hemlighet längtar att få komma in i denna heliga
stad — i Mekka. — Hur kan du veta det?

— Jo, jag känner det. Inte sant?

— Nå, om det Så skulle vara?

— Detta är farligt för dig. — — Men då jag nu vill hämnas har jag för
denna sak fört dig med hit. — Har du reda på de ceremonier, som man
måste känna till för att som en rättrogen kunna uppträda där? Och vill
du utföra dem?

— Helst såge jag att jag sluppe undan dessa.

— Du vill således inte skymfa din egen tro, och däri gör du rätt. —
Därför skall du också gå dit. Jag skall här invänta din återkomst.

Var inte allt detta mycket besynnerligt?

Hon ansåg sig på detta sätt kunna hämnas på Islam genom att den heliga
staden skulle trampas av en otrogens fötter!

Som missionär skulle jag här ha kunnat uträtta något, om än med en del
svårigheter. — Som globetrotter ginge detta helt visst inte alls.

— Var ligger Mekka? sade jag.

— När du hunnit över detta berg, ligger Mekka i dalen där nedanför.

— Du sade att jag skulle gå dit. Varför inte hellre rida?

— Om du kommer ridande, kan man lättare taga dig för en bättre pilgrim
och mer observera dig. Men om du kommer till fots skall man tro att du
är en man från den här trakten och att du redan förut varit i staden
och endast kommer på ett tillfälligt besök.

— Och du vill verkligen invänta mig här?

— Ja, som jag sagt.

— Hur länge?

— Ungefär fyra timmar.

— Den tiden blir nog väl kort för mig.

— Du gör bäst i att inte stanna där längre. — Gören tur dit in,
betrakta Kaaba och begiv dig sedan på återvägen.

Hon hade sannerligen rätt.

Jag hade emellertid fortfarande vissa betänkligheter och hon såg detta,
pekade på mina vapen och sade:

— Du liknar visserligen helt och hållet en infödd. Men en arab har inte
sådana vapen, som dem du bär. — Lämna kvar din bössa och tag min i
stället.

I denna stund kom det över mig en ny tvekan. Men det dröjde inte länge
förr än jag åter blev lugn. Hon såg inte alls ut att vilja mig något
ont, och vi bytte bössor. När jag kom upp på berget kunde jag mycket
riktigt se Mekka där nedanför på ungefär en halv timmes vägs avstånd,
liggande mellan kala klippor och kullar. Jag kunde urskilja citadellet
Schebel Schad och minareterna av några moskéer. El Hamram, huvudmoskén,
låg i den södra delen av staden och syntes ej.

Jag började min vandring. Och jag kände mig nu som en soldat som ryckte
an mot en fiende på slagfältet.

Jag kom emellertid lyckligt fram till staden. Som jag redan kände till
den stora moskéns läge behövde jag inte fråga. — Husen, mellan vilka
jag här gick, voro nästan alla av sten, och gatorna voro beströdda med
ökensand.

Inom kort stod jag framför den stora fyrkantiga massa som kallas
Beith-Allah, och långsamt gick jag mot denna. — Sidorna formades av
pelarrader och kolonnader över vilka höjde sig sex minareter. Jag
räknade till en längd av 240 steg och till en bredd av 205 steg. Som
jag ville uppskjuta det närmare betraktandet av det yttre till sedan,
gick jag helt obesvärat in genom en dörröppning. I denna satt en
stadsbo som sålde kopparflaskor. Jag hälsade honom och frågade:

— Vad kostar en sådan flaska?

— Två piaster.

— Må Allah välsigna dig och dina söner för det att du inte hugger till
för mycket. — Se här äro två piaster. Och här tar jag mig en kuleh —
flaska.

Jag gick med flaskan till närheten av altanen och drog där av mig
skorna. Och nu kastade jag en forskande blick in i templets inre. —
Nästan mitt i templet stod Kaaba, som var nästan helt beklädd med
svart sammet. Dit förde fyra stenlagda stigar och mellan dessa var
gräsmattor. — Jämte Kaaba märkte jag den heliga brunnen, ur vilken
flera tjänare hämtade upp vatten åt pilgrimerna.

Hela detta tempel gjorde inte alls något högtidligt intryck på mig.
Bärare drogo av och an där, och skrivare hade med sina attiraljer
slagit sig ned mellan pelarne; ja, där fanns till och med folk som
handlade med ost och bröd.

Plötsligt fick jag se en kamel med ryttare, vilken just steg av vid en
av pelarraderna. Denna kamel var ett alldeles ovanligt grannt djur.
— Ägaren vände ännu ryggen åt mig och vinkade till sig en av moskéns
tjänare för att denne skulle se efter kamelen.

Jag lade i förbigående märke till detta medan jag närmade mig brunnen,
för att ur denna få min flaska fylld. Men jag måste nu vänta tills jag
kom i tur. Jag gav mannen en bakschisch — en dricksslant — satte på
flasklocket och vände mig, men blev med ens alldeles häpen.

Inte tio steg från mig stod — Abu-Seïf.!

Jag kände en lätt oro genombäva mig, men samtidigt arbetade min
hjärna med svindlande fart, såsom vanligen alltid hos oss i kritiska
ögonblick. — Utan att precis taga till flykten, sträckte jag ut stegen
så mycket jag kunde för att uppnå kolonnaderna, just åt de hållet där
Abu-Seïfs kamel ännu låg kvar. Och med ens kom jag på den tanken, att
endast just detta djur kunde rädda mig.

— Det var hög tid! Mina skor fick jag allt lämna i sticket. Redan hörde
jag det väntade ropet:

— En giaur! — En otrogen!

— Grip honom, denne skändare av vår helgedom?

Verkan av dessa rop blev högst vådlig för mig. Det blev som ett dånande
vattenfall av hotande, larmande, tjutande röster och som trampet av
tusende bufflar.

Nu blev det slut med att bara taga ut stegen. Jag formligen flög över
platsen och var i ett nu mellan pelarna, framme vid kamelen, som
lyckligtvis inte var bunden. Med knytnäven kastade jag undan djurets
tillfällige vaktare, och nästa ögonblick satt jag i sadeln och hade
revolvern redo.

Men skulle djuret lyda?

— Eoah! — Eoah! — Upp!

Vid detta rop reste sig kamelen verkligen, raskt och väldresserat.
Och så bar det av med vindens snabbhet. — Bakom mig knallade skott på
skott. — — Men framåt, bara framåt, undan måste jag!

Hade kamelen varit mindre snabb eller ett trilsket djur, skulle jag
säkert redan sett mitt öde beseglat.



NIONDE KAPITLET.

Hur Abu-Seïf. gick i snaran.


Inom tre minuter befann jag mig utanför den heliga staden Mekka. Först
när jag hunnit halvvägs upp på höjden — från vilken jag kommit — vågade
jag se mig om. — Jag såg, att det ännu vimlade av förföljare, ryttare;
man hade kastat sig upp på både kameler och hästar.

— Vart skulle jag nu vända mig? — Jag måste i alla fall på ett eller
annat sätt varna scheikens på mig väntande dotter.

Jag påskyndade kamelen allt vad jag kunde genom tillrop, och jag måste
erkänna, att detta djurs snabbhet var högst betydlig.

När jag kommit högre upp såg jag mig om på nytt och fann situationen
lugnare. Ty nu var det visst bara en förföljare, som kommit mig något
så när närmare. — Jag såg emellertid också att denne var Abu-Seïf. —
den farlige sjörövaren, som tydligen lyckats överkomma en särdeles
snabb häst.

Jag red vidare, och scheikens dotter blev mig varse. Hon hade redan
sett vad som stod på och satt nu i sadeln, medan hon höll den kamelen
tjudrad på vilken jag förut ridit.

— Vilken förföljer dig? Vem upptäckte dig? ropade hon på långt håll.

— Abu-Seïf.

— Allah akbar! — Gud är stor! — Är det han som förföljer dig?

— Ja, och han är ganska nära.

— Är det många med honom?

— Inte förrän efter honom ganska långt.

— Gott! Fortsätt allt vad du kan. Jag stannar. — Hur menar du?

— Detta skall du snart få se.

— Men jag måste ha mina vapen.

Vi bytte bössor, och öknens dotter dolde sig bakom ett klipputsprång. —
Nu begrep jag också hennes mening. — Hon vill ha sjörövaren mellan sig
och mig.

Det dröjde inte heller många minuter förrän Abu-Seïf var uppe i
berget, och jag lät nu min kamel sakta farten medan Abu-Seïf. ökade.

Under det att jag strävade uppför den nästa höjden gallopperade han
utför den förra, utan att märka att där fanns spår av någon annan än
mig.

Sålunda lyckades öknens dotter i sin avsikt. En kort stund senare hade
vi Abu-Seïf. mellan oss. Och som hon nu inte längre förde den andre
kamelen tjudrad utan lät denne löpa fritt efter, kunde han — om han
såg sig om — lätt tänka att den efterkommande ryttaren hörde till mina
förföljare.

Nu kunde jag känna mig säker. Det var bara att se till att inte
Abu-Seïf. skulle undkomma. — Jag höll av litet så att marken blev
jämnare på platån, men i motsatt riktning mot ateïbehernas läger, och
under detta saktade jag farten ännu mer.

Emellertid måste jag rida en god stund på detta sätt innan jag åter
nådde ned på den jämna öknen. Jag lagade hela tiden att Abu-Seïf. inte
skulle komma mig på bösshålls närhet. — Jag kunde nu se hur Amscha
närmade sig allt mer och mer, men även att hon började få en av de
förföljande bra nära. Det var en kamelryttare, som sannerligen också
hade ett snabbt djur, vilket till och med tog högst betydligt på även
Abu-Seïf.

Jag började nu känna en viss oro — inte för min del, men för scheikens
dotter. Men i samma stund fick jag se, att den senast nämnde, nye
ryttaren tog av åt sidan som ville han kringskära oss i en båge. — Jag
höll då in min kamel och såg efter litet bättre. Nej! — kunde väl detta
vara möjligt? — Den där lille mannen, som kom efter oss, var bestämt
min Halef! Men hur hade han kommit över ett så präktigt djur? — Jag
höll in ännu mer och såg nu alldeles tydligt, att det var Halef. Han
viftade som för att ge sig tillkänna, viftade och slog med armarna.

Nu stannade jag alldeles och grep min bössa. Nästa minut var min
förföljare helt nära.

— Stanna! ropade jag. Stanna Abu-Seïf., annars smäller det och du har
dig en kula!

— Hund! Tempelskändare! Levande skall du åter med mig till Mekka, så
får du din lön.

Jag måste lägga an och ge fyr.

För att inte döda honom siktade jag mitt på hästens bröst. Hästen slog
över och föll, så att Abu-Seïf. blev liggande under honom. Hästen var
död. — Men jag väntade att sjörövaren skulle kravla sig fram. Men när
han inte gjorde detta, måste det antingen vara honom omöjligt eller ock
låtsade han detta. Jag red fram, och samtidigt nådde honom även Amscha,
som hördes säga med ett beklagande tonfall:

— Ack hur tråkigt, effendi! Din kula nådde honom före min.

— Jag har bara skjutit på hans häst. Antingen har han blivit sanslös i
fallet eller ock låtsas han vara det.

Öknens dotter drog sitt svärd.

— Vad tänker du göra? sade jag.

— Avhugga hans huvud.

— Detta skall du inte, ty även jag har något att bestämma över denne
förbrytare.

— Men min fordran är äldre.

— Min återigen större. Och det är jag som fällt honom.

— Nåväl! Döda honom då!

— Nej! Antingen låter jag honom löpa eller och får han ligga här för
mig.

— Då gör jag min rätt gällande. Vi taga honom med oss så få vi sedan
komma överens.

Just i denna stund kom Halef.

— Sihdi! Vilket under! — Vad ser mina ögon? — Hur kan du befinna dig
här?

— Sihdi! Du vet att jag var vid god kassa. — Jag köpte mig en kamel
i den sydliga delen av staden. Under det att jag besåg detta djur,
hördes ett väldigt larm. Jag skyndade ut och fick höra att en giaur, en
otrogen skändat helgedomen med att besöka den. Och så hade han flytt. —

Genast kom jag på den tanken att det kunde vara du. Och jag fick tag
i den här kamelen. Och man kunde nu tänka sig, att även jag var ivrig
som de andra att förfölja dig. — Och som du ser är det bara jag och min
kamel som lyckats — ty för Abu-Seïf. tycks det verkligen gått illa. Men
ännu äro vi inte i säkerhet. Många äro efter oss ännu. — Vad ska vi nu
göra med denne svärdens jämmerlige fader?

— Vi binda honom på den där lediga kamelen och taga honom med oss. Det
kan ju hända, att han ännu lever.

— Men vart skola vi hän?

— Jo, jag vet ett säkert ställe, sade öknens dotter. Min far har också
sagt det åt Halef och åt Hanneh, min dotter, om vi skulle råka i någon
fara.

— Du menar hålan Atapah?

— Ja! Endast ateïbeherna känna annars till denna håla. — Kom! Hjälp mig
att binda fången!

Vi fingo upp Abu-Seïf. på kamelen som var ledig. Allt vad han hade på
sig i sina fickor och andra gömmor, samt hans vapen, tog scheikens
dotter hand om. Därpå stego vi själva upp på våra djur och redo mot
sydost.

Jag hade på detta sätt lyckats komma undan. — Jag tänkte sannerligen
inte att jag skulle återse Mekka. Men som detta likväl blev fallet,
vill jag spara beskrivningen på denna stad till längre fram.

Nu hade jag att uthärda Halefs klagovisor.

— Sihdi! Har jag inte sagt dig, att det inte går an för en otrogen att
besöka den heliga staden? sade han.

— Varför ville du inte själf hämta det där märkvärdiga vattnet åt mig?
svarade jag.

— Du har väl aldrig varit ända framme vid den heliga brunnen?

— Jo, just där! Här i denna flaska har jag vatten ur brunnen Zem-Zem.

— Allah kerihm! — Gud är nådig, sihdi! — Han har således gjort dig till
en rättrogen och hadschi! — En giaur skulle aldrig komma levande ur den
heliga staden. — Men efter som du nu har vatten från den heliga brunnen
med dig, är du en äkta muselman. — Har jag dessutom inte alltid sagt,
att du måste omvända dig om du ville det eller ej?

Detta var ju en lika kuriös som originell syn på saken. Jag brydde mig
i alla fall inte om att föra honom ur denna hans villfarelse nu. Han
fick gärna för mig tro vad han ville.

Efter åtskilliga besvär kommo vi äntligen till den där hålan. Den
befanns vara så stor att även djuren kunde komma in där.

— Skola vi stanna länge här? sporde jag.

— Vi måste vänta till scheiken kommer. När vi dröja skall man först
söka oss här, då man förstår att vi kunna haft anledning att söka
skydd. — Följ mig!

Under detta hade Abu-Seïf. hämtat sig. Han blev förd in i hålan,
som blev allt bredare och högre ju längre in man kom. — En verkligt
storartad grotta, som väl kunde rymma ända till fyrtio djur och femtio
människor.

Dessutom hade den en i ökenlivet oskattbar fördel däri, att där fanns
ett källsprång som hade gott och friskt vatten.

Sedan vi fört fången och kamelerna i säkerhet började vi därute
hopsamla det ganska rikt förekommande vatramgräset, som brinner ganska
bra även såsom färskt. — Vi kunde behöva det till den kyliga natten.
Som vi ridit över steril och stenbunden mark kunde vi knappt behöva
frukta att man skulle finna våra spår.

Jag gjorde snart en upptäckt. Sadelsäcken på den av mig tagna kamelen
innehöll pangar och därtill rätt mycket.

Både vi och våra djur voro uttröttade. Fångens fjättrar undersöktes
ännu en gång innan vi skulle gå till vila. Naturligtvis skulle jag och
Halef tura om med vakthållningen.

Natten bröt in. Uti dagningen hade jag åter vakten. Varskodd av en
egendomlig brandrök smög jag mig fram utefter väggen och fick snart se
en manlig skepnad som gled mig förbi helt nära. Jag igenkände genast en
av ateibeherna och steg fram.

— Allah vare tack att jag funnit dig! hälsade han mig. — Scheiken har
sänt mig hit för att se efter om ni äro här. Nu kan jag ge tecken att
jag funnit er.

— Vilka tror du finns mer här än jag?

— Din tjänare Halef, Amscha och Abu-Seïf.?

— Hur kan du komma på en sådan tanke? sade jag på det högsta överraskad.

— Effendi! Saken är ganska enkel. Vi ha spejat och sett din flykt från
Mekka. Vi ha sett den skjutna hästen och Hanneh har berättat resten.

— När kommer scheiken?

— Troligen inom en timme.

— Kom nu med mig in!

Mannen tände på en liten hög gräs, vars rök skulle bli till signal.
Han kom sedan in, men bevärdigade inte den fångne med en blick. — Inom
en timme kom scheiken med rätt stort följe. Jag hade nästan väntat mig
att han skulle visa sig förgrymmad för min Mekka—visit, men han sade i
stället genast:

— Du har tagit Abu-Seïf. till fånga?

— Jo, det stämmer.

— Och du har honom här?

— Ja, hel och frisk.

— Så skola vi då gå till doms med honom.

Innan man hunnit ordna allt var det redan middag. Nu först kunde
rättskipningen börja. Men dessförinnan hade jag talat några ord med
Halef.

— Sihdi, får jag fråga dig om en sak? hade han sagt.

— Gärna det, svarade jag.

— Du vet vad jag har underskrivit?

— Jo, fullständigt.

— När skall Hanneh, som var med mig åter bli fri?

— Så snart vallfärden till Mekka med henne är fullständigt avslutad.

— Sihdi! Hon vill inte lämna mig, hon älskar mig. Detta har hon själv
sagt mig.

— Och du älskar henne.

— Oerhört!! — Över allt annat!

— Men vad skall väl scheiken säga?

— Ja, det är just detta som inger mig bekymmer.

— Annars är du glad?

— Ja.

— Men vad tror du, att jag skall tycka?

— Du, sihdi! Ack, du kan inte gärna stå, emot denna min lycka, ty jag
tänker i alla fall inte lämna dig.

— Men du kan i alla fall inte föra med dig din hustru på våra svåra
resor. Du bör noga betänka denna sak.

— Detta är inte heller meningen. Jag tänker lämna henne kvar hos
stammen tills jag kommer igen.

— Halef! Detta offer kan jag verkligen inte begära av dig. Men då du är
förälskad bör du verkligen se till att du får behålla henne. Scheiken
skall möjligen låta beveka sig så att du får behålla henne.

— Jag lämnar henne inte på andra villkor än att hon blir min verkliga
hustru. Annars flyr jag med henne. — Hon älskar mig och skall följa mig
till världens ände, om jag föreslår detta!

Med denna försäkran lämnade han mig.

Under tiden hade man samlats i en krets uti vars mitt den fångne
sjörövaren och banditen Abu-Seïf. syntes. Jag blev ombedd att närvara
vid förhandlingarna och anvisades plats bredvid scheiken Malek.

— Effendi, började denne, jag har hört att du sagt dig ha en viss rätt
över denne man och jag medger detta. — Vill du överlämna honom åt oss
eller vill du med oss bestämma över hans öde?

— Jag vill med eder bestämma över honom, jag och även Halef, som ju
även har rätt till honom.

— Tagen då av honom hans fjättrar, sade scheiken.

Detta skedde, men Abu-Seïf. blev orörligt kvarliggande som vore han död.

— Abu-Seïf.! Res dig inför dessa män och låtom oss höra vad du har att
anföra till ditt försvar.

Men han blev fortfarande liggande utan att ens röra ögonlocken.

— Han har förlorat talets gåva, sade scheiken. Det tjänar intet till
att vi förhöra honom. — Han vet vilka förbrytelser han begått och även
vi veta detta. — Frågor och ord äro således utan gagn. — Min åsikt är,
att han skall dö och att hans kropp skall kastas åt schakaler, hyenor
och gamar. — Den som är med på detta, må instämma.

Alla reste sig instämmande och satte sig igen. Jag ville protestera men
blev avbruten genom att fången plötsligt reste sig. Med ett verkligt
tigersprång rusade han mellan ett par av ateïbeherna och mot utgången.

Ett kort rop av raseri hördes och alla rusade efter. Endast jag blev
kvarsittande. — Visserligen hade han för sina brott förtjänat döden,
men jag ville i alla fall låta nåd gå före rätt. — Kanske lyckades han
komma undan. Men i så fall var det ingen säkerhet för oss längre där i
grottan.

Jag satt kvar där ensam ganska länge. Den första som återkom var den
gamle scheiken, som blivit efter i förföljandet. Och han frågade:

— Varför sitter du kvar här?

— Emedan det synes mig nog att dina tappre krigare gripa honom igen.

— Detta är inte alldeles så säkert. Abu-Seïf. är en berömd löpare. Och
när vi kommo ut var han redan försvunnen. — Få vi nu inte tag i honom,
blir det vår tur att skynda undan, ty han skall återvända hit med stort
följe, då han nu känner till denna grotta.

Efter varandra kommo män, som alla fåfängt sökt uppbringa den flyende.
— Ingen av dem hade ens kunnat upptäcka hans spår. —

Senare kom Halef. Slutligen även scheikens dotter, som knappt kunde
behärska det raseri hon kände över att just denne deras fiende skulle
komma undan. — Den omständigheten att flykten skett så överraskande
och att man haft svårt att hejda honom i den tränga passagen genom
massverkan, hade gynnat sjörövaren över förväntan och givit honom ett
värdefullt försprång. Dessutom var marken därute sådan, att också den
gynnade hans flykt.

— Män och vänner! hördes nu scheiken säga. Han skall genast uppdaga vår
tillflykt härstädes. Skola vi därför genast bryta upp, eller skola vi
söka att infånga honom med ryttare? Kanske kunna vi lyckas genom att på
kameler och till häst slå en cirkel runt hela denna trakt.

— Inte skola vi fly men väl omringa honom, sade hans dotter med av
vrede skälvande röst.

De andra instämde.

— Välan! Upp i sadlarna och följen mig! — Den som bringar mig Abu-Seïf.
levande eller död lovar jag en stor belöning.

Då framträdde Halef och sade:

— Lönen, är således min! — Därute ligger er farligaste fiende —
"svärdens fader" — men död!

Ett sorl av undran gjorde att man knappt kunde höra scheikens ord när
denne sade:

— Är det sant och hur kan detta vara möjligt?

— Tack vare att jag genom min herre fått lära mig mästerliga sätt att
söka upp spår, svarade Halef. Han har lärt mig se sådana, där annars
ingen kan upptäcka dem. — Jag sprang alltså först upp åt vänster här
utanför hålan och sedan åt höger och letade noga överallt, men kunde
först inte upptäcka det minsta.

Då kom jag på den tanken, att han säkert varit slug nog att gömma sig
tills vidare här alldeles intill. — Jag letade ytterligare och fann
spåret. — Och plötsligt innan jag visste ordet av var han över mig. —
Vi började kämpa i vild kamp. Och lyckan var med mig. — Abu-Seïf blev
besegrad.

— Således ligger han där?

— Ja. Han ligger där orörlig för alltid. — Abu-Seïf har redan fått sin
dom. — Han är död.

Död? — Ja. Det fanns intet annat att göra, såvida jag inte själv skulle
stannat kvar på platsen.

Alla rusade åter ut. Snart kommo de åter.

— Nåväl! sade den gamle scheiken, vänd till den medföljande Halef. —
Vad vill du nu ha till lön för denna din stora tjänst mot oss?

— Herre och scheik! Från ett fjärran land kommer jag och dit skall jag
säkert aldrig mer vända åter. Håller du mig värdig detta, så ber jag
att bli upptagen bland ditt folk.

— Du vill bli en ateïbeh!

— Ja.

— Har du inga anförvanter i närheten?

— Nej.

— Har du ingen hustru i din stam och inga barn?

— Nej.

— Vad heter din stam?

— Sunniterna.

— Vilar det över dig någon blodshämnd?

— Nej.

— Är det något mer du önskar av oss?

— Ja, herre! Men detta ber jag, att min nuvarande husbonde och vän må
framföra!

Han vädjade således till mig och jag förstod honom. Och jag reste mig
samt sade:

— Så må du då lyssna till mina ord, o, scheik. Jag kan inte nog berömma
denne unge man för hans mod och tapperhet, som han ju dessutom nu för
er givit flera prov på. — Med en sådan man i er krets kunna ni finna
en värdig medbroder, som helt visst skall vara er till allra största
nytta. — För mig har han ofta visat sig vara oumbärlig genom mod och
förslagenhet. — Därför lämnar jag honom ogärna från mig. — Men då det
nu är så, att hans hjärta blivit fångat av den kvinna, som du ju redan
på sätt och vis själv givit honom och då det vidare är så, att även
hon älskar honom, ser jag i detta, att du bör låta dem fullt och helt
få varandra — därmed givande honom en lön, som han fullt värdig också
skall veta att till allas ert gagn uppskatta. — Vare detta denna hans
önskan, som jag härmed såsom hans böneman velat uttala. — Sallam!

Alla hade uppmärksamt och förvånat lyssnat till dessa mina ord. Det
blev en stund alldeles ljudlöst innan scheiken svarade:

— Helt visst skola inga hinder möta att upptaga denne tappre man bland
oss. Må han ock bli min dotterdotters make om hon så önskar. Allt tyder
på att hon därmed gjort ett gott val. — Hadschi Halef Omar jag hälsar
dig som son av vår stam!



TIONDE KAPITLET.

En kuriös engelsman.


"Förskräcklig skall Herren vara över dem, ty han skall förlägga alla
gudar på jorden och alla öar bland hedningarna skola tillbedja honom,
var och en i sitt rum.

Och skolen i ethiopier genom mitt svärd slagne varda.

Och han skall utsträcka sin hand norr ut och förgöra Assur; Han skall
göra Nineve öde, torrt såsom en öken.

Så att sig däruti lägra skola allehanda djur ibland hedningarna; och
rördromar och uvar skola bo på deras torn och skola sjunga i fönsterna
och korpar på bjälkarna, ty cederbräderna skola avrivna varda.

Denne är den lustige staden den så säker bodde och sade i sitt hjärta:
Jag är det och ingen annan. Huru är han så öde vorden så att djuren bo
därinne? Och vilken som där framom går han visslar till honom och slår
med handen över honom." (Zephanja 2, v. 11—15).

På dessa profeten Zephanjas ord måste jag tänka då vår båt i dagens
sista stunder lade till vid högre stranden av Tigris. Hela trakten
till höger och vänster om floden är som en grav, en stor, oerhörd
öde begravningsplats. — Roms och Athens gamla ruiner belysas av
solens strålar och de forna egypternas minnesmärken resa sina mäktiga
formationer mot himlen. De tala begripligt nog om deras makt, rikedom
och konstsinne som rest dem. — Men här vid Tigris och Eufrat ligga på
ömse sidor endast öde ruiner vilka hedningen rider förbi utan minsta
aktning, ofta utan att ana, att under hans hästs hovar ligger mark för
årtusendens lust och ve! —

Var finns nu tornet som folket i landet Sinear byggde när de sade åt
varandra: "Kom! Låtom oss bygga en stad och ett torn, vars spira räcker
upp till himmelen och så att vi därmed må vinna rykte!" De hava byggt
stad och torn, men platsen var är förödd och okänd. — De ville göra sig
ett namn, men namnen på de folk som efter varandra bebodde denna stad
och förrättade sin syndiga gudstjänst i det där tornet, och namnen på
dynastier och ståthållare som rullade sig i guld och blod äro förgätna
eller kunna endast med stor möda av våra bästa forskare uppletas. — —

Men hur kom jag själv till Tigris och på ångbåten som förde mig dit och
som förde oss med strömmens hastighet från Chelab?

Jag hade följt atebehemrna till öknen. En Nahman, då jag inte längre
vågade visa mig i de västra delarna av landet. — Närheten av Maskat
hade lockat mig att besöka denna stad. Jag gjorde det ensam, utan någon
följeslagare. — Där betraktade jag stadens gamla betornade murar, dess
befästade gator, dess moskeer och portugisiska kyrkor, beundrade även
Imams beludschistanska livgarde samt slog mig slutligen ned i ett av de
offentliga kaffehusen för att dricka en kopp keschreh. — Denna dryck
beredes av kaffebönornas skal samt kryddas med kanel och nejlikor. —

Min kontemplation blev störd av en gestalt som fördunklade ingången.
Jag betraktade honom och fick se en figur, som var fullt värdig ett
längre betraktande.

En hög grå cylinderhatt satt på ett smalt, långt huvud, som med hänsyn
till hårväxt var en fullständig öken. En oändligt bred mun med mycket
tunna läppar, ställde sig i vägen för näsan, men som dock förrådde
sin avsikt att vilja förlängas ned till hakan. Den bara, torra halsen
reste sig ur en mycket bred, nedvikt och klanderfritt struken krage,
och därtill hörde en grårutig slips, en grårutig väst, en grårutig rock
och grårutiga benkläder, dito damasker och av dam grå fotbeklädnad.
— I högra handen bar den grårutige ett instrument som såg ut som
en torvhacka och i den vänstra en dubbelpipig pistol. Ur den yttre
bröstfickan uppstack nyfiket en sammanviken tidning.

— Wermyn kahwe! hördes han säga med en röst som påminde om sparvkvitter.

Han satte sig på en senïeh, som egentligen tjänade till bord, men av
honom begagnades som stol. Han fick kaffe, sänkte näsan över drycken,
insöp doften samt kastade ut innehållet på gatan och ställde koppen på
golvet eller marken.

— Wermyn tytyn! — tobak — rekvirerade han.

Han fick en redan påtänd pipa, drog ett bloss, blåste ut röken genom
näsan, spottade och kastade pipan bredvid koppen.

— Wermyn …

Han tycktes leta i minnet, men det turkiska ordet ville inte komma.
Arabiska kunde han kanske inte alls. Därför sade han helt kort:

— Wermyn rostbiff!

Kafévärden begrep inte.

— Rostbiff! upprepade han i det han med mun och alla tio fingrarna
pantomimiskt sökte imitera att han ville ha något att äta.

— Kebab, förklarade jag för värden, som genast försvann bakom en dörr
att arrangera denna beställning som består av ett litet fyrkantigt
köttstycke, som på ett spett halstras över elden.

Nu vände engelsmannen sin uppmärksamhet till mig.

— Arab? frågade han.

— Nej, sade jag på engelska.

— Turk?

— Nej.

Nu höjde han förväntansfullt de tunna ögonbrynen mot höjden:

— Engelsman?

— Nej. Jag är tysk.

— Tysk? — Varför är ni här?

— För att dricka kaffe.

— Gott. — Vad är ni annars?

— Skrivare — författare.

— Oho! — Och vad söker ni i Maskat?

— Anseende.

— Och mera?

— Ingenting.

— Ni har pengar?

— Ja.

— Och ni heter?

Jag nämnde mitt namn. — Hans mun öppnades så att den ganska noga
bildade en liksidig fyrkant genom vilken man kunde se de breda, stora
tänderna. — Ögonbrynen lyftes ännu högre och näsan vippade med spetsen
som om den ville inhämta vad hålet under den nu skulle säga. Därpå grep
han ned i rockskörtet och tog fram en notisbok, bläddrade i denna och
for sedan upp för att taga av hatten och hälsa mig.

— Välkommen, herre! Känner er.

— Mig?

— Ja, mycket väl.

— Kanske jag får fråga varifrån?

— Är vän till sir John Raffley, medlem av Traveller-club —
(Resandeklubben) — London, Nearstreet 47.

— Verkligen! Känner ni sir Raffley? Var befinner han sig nu?

— På resor — antingen här eller där — vet inte. Ni var med honom på
Ceylon?

— Alldeles riktigt.

— Jagade elefanter?

— Ja, detta stämmer också.

— Har ni gott om tid för närvarande?

— Hur så?

— Jo, jag har läst om Babylon—Niniveh — Utgrävningarna. —Jag ämnar mig
dit för utgrävningar — ämnar gräva upp flowing-bulls — flygande tjurar
— som jag skall skänka till British museum. — Kan inte arabiska — vill
gärna hava jägare. — Följ med. — Betalar bra, mycket bra.

— Törs jag be om ert namn?

— Lindsay, David Lindsay. — Begagnar ingen titel. Sir Lindsay, se där
allt.

— Ni har således för avsikt att besöka Eufrat och Tigris!

— Yes! Har ångbåt. — Far dit upp och stiger av. — Ångbåten får vänta
eller gå tillbaka till Bagdad. — Köper hästar och kameler — reser,
jagar, gör utgrävningar; British museum skall få. — Berättas för
Traveller-club. — Nå, vill ni med?

— Nej. Jag reser helst för mig själv.

— Nåväl! Ni kan ju lämna mig när ni vill — Skall betala bra, ja, mycket
bra. — Men följ nu med.

— Vilka ha ni med er?

— Hur många ni vill — men helst far jag ensam med er och ett par
tjänare.

— När skall ni fortsätta resan?

— I övermorgon — i morgon — i dag — genast.

Detta var ett erbjudande som inte gärna kunde komma lägligare för
mig. Jag betänkte mig inte länge utan gick med på förslaget. Men jag
betingade mig att genast få lämna honom, när det passade sig för mig.
— Han förde mig till hamnen, där det låg en liten näpen ångbåt, och
jag märkte efter knappt en halvtimme att jag inte kunde önska mig en
bättre reskamrat. — Han ville skjuta björn och alla möjliga odjur,
besöka djävulsdyrkarne och som han sade mig utgräva en flowing-bull —
"flygande tjur" — för att skänka denna åt British museum.

Dessa planer voro äventyrliga, men vunno likväl mitt fulla erkännande.
Jag hade på mina vandringar mött ännu märkligare original, än han
syntes vara det.

Dessvärre lät han mig inte återvända till ateïbeherna. En roddare måste
hämta mina saker och underrätta Halef om, varthän vi skulle resa. När
roddaren återkom berättade han, att Halef skulle resa med en ateïbeh
till abu-salman och schammar-arabemas land att med dessa stammar
underhandla angående en önskad införlivning med dem. Han skulle föra
med sig mitt uppdrag och sedan noga taga reda på var jag fanns.

Denna underrättelse tyckte jag om. Att Halef var utsedd att underhandla
i sagda sak visade, att han var omtyckt av sin svärmors far, scheiken.
Vi reste in i Persiska viken, besågo Basra och Bagdad och kommo sedan
ångande uppför Tigris till den plats som vi denna dag landade vid.

Ovanför vår landningsplats utmynnade Zabasfal i Tigris och stranden var
överallt beväxt med bambudjungel. — Såsom redan förut är sagt inbröt
natten. Likväl vidhöll Lindsay att gå i land för att tälta.

Jag var just inte så hågad för detta, men följde honom i alla fall, då
jag ju inte kunde lämna honom ensam.

Besättningen bestod av fyra man och dessa skulle i dagningen återvända
till Bagdad. Och så fattade engelsmannen mot mitt råd det beslutet att
avlasta allt — även de fyra hästarna, som han hade inköpt i Bagdad.

— Sir! Det vore bättre att vi inte gjorde detta, sade jag.

— Varför det?

— Emedan vi se bättre i morgon bittida.

— Det går nu också. — Betalar bra!

— Men vi och de fyra hästarna äro i bättre skydd på båten än i land.

— Finns det tjuvar här då — rövare — mördare

— Araberna äro inte att lita på. — Vi ha ännu inte inrättat oss efter
förhållandena.

— Vi skola inte heller lita på dem, men inrätta oss. Vi ha bössor.
Varje spetsbof blir nedskjuten.

Han kunde inte frångå sin föresats. Först efter ett par timmar blevo
vi färdiga med arbetet. De två tälten restes och mellan dessa samt
stranden blevo hästarna tjudrade. — Jag hade den första, de båda
tjänarne den andra och tredje samt Lindsay själv den fjärde vakten.

Natten var underbart vacker. Framför oss runno den stora flodens böljor
och bakom oss reste sig Dschebel Dschehennems höjder. Firmamentet var
ljust nog för att tillräckligt belysa allt; men landet där jag nu
befann mig var mig ännu en gåta. Dess förgångna liknade floden Tigris'
flöde, som försvann där i djungelns dunkel. — Tankarna knötos vid
assyrier, babylonier och kaldéer — stora nationer och jättestäder — men
tankarna blevo som minnet av en dröm vars detaljer man har glömt.

När min vakt var slut väckte jag den ene tjänaren och instruerade honom
noga. Han hette Bill och var irländare och gjorde på mig intrycket att
hans muskelkraft var tre gånger större än hans förståndsgåvor. Han
flinade åt mina råd och började patrullera av och an. — Jag somnade.

När jag åter vaknade skedde detta inte frivilligt utan genom en
armskakning. — Lindsay stod bredvid mig i sin grårutiga dräkt, som han
inte ens i ökenlivet kunde umbära.

— Siri — Vakna!

Jag rusade upp och frågade:

— Vad står på? — Har något hänt?

— Hm! — Ja!

— Vad då?

— Obehagligt.

— Men vad?

— Hästarna borta.

— Hästarna? — Ha de slitit sig?

— Vet inte.

— Funnos de där medan ni hade vakten?

— Yes!

— Var då?

— Där.

Han pekade på en ensam kulle, som låg ganska långt från vårt tält.

— Där? — Varför där?

— Troligtvis en ruinkulle. — Skulle dit för att leta efter flygande
tjurar.

— Och när ni återkom voro hästarna borta?

— Yes.

Jag gick ut och undersökte pålarna. Stumpar av tjuderlinorna hängde
ännu kvar. Men det syntes att linorna blivit avskurna.

— De ha inte slitit sig, utan blivit stulna.

Han formade munnen till den förut beskrivna läppparallellogrammen och
skrattade förnöjt:

— Yes! — Men av vem?

— Av tjuvar.

Han visade ett ännu muntrare ansikte.

— Very well! — Av tjuvar. — Men var äro dessa och vad heta de?

— Inte kan jag veta det?

— Nej! — Inte heller jag. — Utmärkt! — Alltså ett äventyr.

— Det kan inte vara en timme sedan stölden skedde. — Om vi bara vänta
en fem minuter så är det dager nog för att kunna urskilja spåren.

— Utmärkt! Alldeles utmärkt! Troligen prärijägare. — Vi skola finna
spåren — följa dem — skjuta ned tjuvarne. — Alldeles belåten! — Betalar
bra, mycket bra.

Han gick in i tältet för att göra de förberedelser som han ansåg
behövliga. — Jag kunde kort därpå i dagningen urskilja spår av sex män
och meddelade Lindsay denna upptäckt.

— Sex? Hur många äro vi?

— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli
kvarliggande tills vi återkomma.

— Ja! Giv order om detta, och så begiva vi oss i väg.

— Är ni en rask löpare, eller skall jag taga med mig Bill?

— Bill? — Vad skulle jag då här att göra vid Tigris?

— Här blir äventyr, och jag springer bra — som en hjort.

Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den
gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att
upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför
kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga
ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa
tillsammans med denne kuriöse engelsman.



ELFTE KAPITLET.

Hästtjuvarna.


Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan
mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi
hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av
blomstoff.

Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa
spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från
Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.

Vid stranden av denna flod stötte spåret på ett ställe som var trampat
av hästhovar; men en ny undersökning visade spår av tio hästar i
stället för fyra. Två utav tjuvarna hade sprungit ända hit i stället
för att rida. Men här hade de haft alla sina hästar samlade.

Lindsay såg mycket förargad ut.

— Miserabelt, sade han. Kan reta livet ur en!

— Hur så?

— De skola komma undan!

— Hur så?

— Ha nu alla hästar — medan vi få springa?

— Än sedan! Jag skall ändå hinna fatt dem, om ni bara orkar med. Men
inte ens detta är alldeles nödvändigt. — Man skall nämligen inte bara
se, utan även kunna draga sina slutsatser.

— Vilka slutsatser?

— Hava dessa tjuvar av en händelse kommit till vår lägerplast ?

— Hm!

— Kanske, kanske inte. Det kan vara så att de följde på landet vår
båt som lade till och gick för ankar under nätterna. Är detta fallet,
så för deras spår till stranden västerut, men blott därför, emedan de
måste över floden, men inte våga sig in med de främmande hästarna då
det är högvatten.

— Ni menar att de då tagit en omväg?

— Ja! De vilja söka sig ett vadställe eller ett bättre ställe att komma
över på. Sedan skola de åter slå in i den gamla riktningen.

— Utmärkt! Mycket bra!

Han tog av sig kläderna och gick ned till stranden.

— Men är ni styv simmare, sir? frågade jag.

— Ja.

— Här är det inte alldeles utan risk om man vill hålla vapen och kläder
torra. Bäst är, att man lägger kläderna som en turban kring huvudet.

— Gott! Utmärkt! Det skall jag göra.

Även jag gjorde mig ett slags turbanring av mina kläder och satte denna
på huvudet. Därpå stego vi ned i vattnet. Engelsmannen visade sig vara
en lika tränad simmare som han var löpare. Vi kommo över mycket bra och
togo åter på oss kläderna.

Lindsay överlämnade sig helt åt min ledning. Vi sprungo ungefär två
engelska mil söderut samt slogo där in mot väster, där vi från höjderna
hade en vidsträckt utsikt.

Vi klättrade ännu högre upp bland bergen och sågo oss omkring. Men så
långt vi kunde se syntes inte en levande varelse.

— Inte en levande själ, sade Lindsay. — Miserabelt!

— Inte heller jag kan upptäcka någon.

— Kanske ni räknat fel? — —

— Vi ha ännu god tid att förfölja dem nere vid floden. Ännu har ingen
ostraffat stulit en häst från mig, och jag tänker inte heller nu
återvända förr än jag återtagit de fyra djuren.

— Likaså med mig.

— Nej. Ni måste stanna kvar vid edra tillhörigheter.

— Tillhörigheter? Kan köpa nytt om det gamla kommer bort. — Betalar
gärna för ett äventyr — mycket bra.

— Vänta! — — Är det inte något som rör sig därborta?

— Var då?

— Jo, där.

Jag utpekade riktningen. Han spärrade upp ögon och mun och spärrade
även benen. Hans näsvingar rörde sig. Det såg ut som om han ville se
även med luktorganet eller som om han vore begåvad med ett optiskt
lukt- och aningsorgan.

— Jo! Alldeles riktigt! sade han. — Nu ser jag.

— Det kommer hitåt.

— Yes! Om det är tjuvarna skjuta vi dem alla.

— Ja, det är verkligen människor.

— Tjuvar. — Måste dö — ovillkorligen.

— Det gör mig ont att jag måste lämna er.

— Lämna? — Varför?

— Jag försvarar mitt skinn om jag blir angripen, men jag dödar aldrig
någon. — Jag trodde att ni var engelsman. —

— Well! — Just engelsman — adelsman — gentleman. — Skall inte döda —
bara återtaga hästar.

— Det tycks verkligen vara hästtjuvarna.

— Yes! — Tio punkter — stämmer.

— Fyra äro lediga — sex beridna.

— Hm! — Ni år god prärijägare. — Sir John Raffley har berättat detta
för mig. — Och ni skall stanna hos mig — betalar bra, mycket bra.

— Kan ni skjuta träffsäkert?

— Åjo. Ganska bra.

— Nåväl! Vi måste hålla oss undan så att de inte få syn på oss. Vårt
operationsfält ligger där nere mellan berget och floden. Om vi gå tio
minuter längre sydvart så når höjden så tätt intill vattnet att ett
undkommande inte är möjligt för dem.

Vi skyndade oss nu med all fart utför branten och uppnådde snart det av
mig antydda stället. Floden var tätt kantad med vass och bambu, och vid
foten av berget fanns gott om mimosor och höga malörtstånd. Där fanns
bra gömställen.

— Hur ska vi göra nu? sade engelsmannen.

— Jo, ni gömmer er här i vassen och låter hästtjuvarna passera. Vid
utgången till denna ränna ställer jag mig bland mimosorna, och när vi
ha tjuvarna mellan oss stiga vi fram båda två. — Det blir då bäst att
jag ensam tar hand om skjutningen, emedan jag troligen bättre förstår
mig på den saken. Men ni begagnar er bössa endast på min uppmaning
eller om ort liv råkar i verklig fara.

— Well! Mycket bra! — Utmärkt äventyr!

Han försvann i vassen och även jag uppsökte mig ett bakhåll. — Strax
därefter hördes hovslag närma sig — och man red förbi Lindsay, helt
visst utan skymten av en misstanke.

Just som jag såg engelsmannen stiga fram gjorde jag detsamma.
Hästtjuvarna höllo in djuren ett ögonblick. — Bössan hängde över min
axel och Henrystudsaren höll jag i handen.

— Sallam aaleikum! hälsade jag.

Denna vänskapliga hälsning överraskade dem.

— Aaleïk! — svarade en av dem. Vad vill du här?

— Jag väntar på mina vänner, som skola hjälpa mig.

— Med vad då?

— Du ser, att jag är utan häst. Hur skall jag sålunda komma över öknen?
Men du har fyra hästar mer än ni behöva. Vill du sälja en åt mig?

— Vi sälja ingen av dessa hästar.

— Jag hör, att du är en Allahs älskling. Du vill för den skull inte
sälja någon häst, emedan ditt goda hjärta bjuder dig att i stället
skänka den åt mig.

— Må Allah upplysa ditt förstånd! Jag tänker inte heller ge bort någon
häst.

— Ack, du mönster av barmhärtigheten, du vill kosta på dig Paradisets
fröjder fyrdubblade! Ty du skall inte bara ge mig en häst utan fyra,
emedan jag behöver just precis så många.

— Allah kerim! Denne man är helt visst galen.

— Nåväl! Betänk i så fall att de galna ofta taga det som de inte få. —
Se dig om! — Kanske ger du honom där, vad som du nu nekar mig.

Först nu när han fick se engelsmannen blev honom situationen klar. Och
alla sex lade sina lansar tillrätta för angrepp.

— Vad är det ni egentligen vill? sade den som förde ordet.

— Ha tillbaka hästarna som ni stulo av oss i natt vid morgonsidan.

— Människa! Du är således spritt galen! — Om vi tagit dessa hästar från
dig, skulle du nu inte kunna befinna dig här till fots.

— Tror du det! — Ni veta mycket väl, att dessa fyra hästar tillhöra
frankerna, som anlänt med en båt. Men hur kunna ni tro att frankerna
skulle ostraffat låta bestjäla sig, och att de inte äro slugare än ni?
— Jag visste att ni måste göra en omväg för floden, men har därför
simmat över och genskjutit er och kommit hit före. — Men ni ha låtit
lura er. — Jag vill inte utgjuta människoblod, därför ber jag er att
frivilligt återgiva hästarna. Sedan må ni draga hädan vart ni vilja.

Han skrattade.

— Ni äro två, men vi sex, sade han.

— Gott I Då får var och en göra som han vill.

— Gå ur vägen!

Han lade an med den fjäderprydda lansen och drev på sin häst mot mig.
Jag lyfte studsaren. Skottet föll. Häst och karl tumlade om. — Jag
behövde inte fem sekunder för att skjuta fem gånger till. — Fem av
hästarna störtade. Endast de fyra, som tillhörde oss blevo kvar. —
Dessa voro sammankopplade. Den, som hade hållit dessa hade släppt linan
vid skottsmällarna. — Vi begagnade oss av ögonblickets förvirring,
kastade oss upp på var sin häst och försvunno med dessa och de två
andra och skyndade bort.

Bakom oss hördes arabernas ursinniga vredesrop. Men detta besvärade oss
inte alls utan redo vi belåtna därifrån

— Utmärkt! — Präktigt! — Härligt äventyr! — Värt 100 pund! — — Vi två,
de sex — fyra hästar togo de av oss, men vi sex av dem. — Utmärkt! —
Härligt! sade Lindsay skrattande.

— Ja, det var ju tur, att det avlöpte så lyckligt, sir. Om våra hästar
blivit alltför rädda, så hade vi inte kommit undan så fort och kunde
lätt blivit kvar.

— Skola vi göra en omväg eller hålla rätt fram?

— Rätt fram! Vi känna hästarna och skola lätt taga oss över strömmen.

Snart återsågo vi våra tält och kort därpå lade båten ut och vi blevo
ensamma i ökenlandskapet.

Lindsay ville först taga med sig alldeles för mycket gepäck och
proviant, men jag lyckades få honom på andra tankar. Den som vill lära
känna en trakt den måste också lära att inskränka sig till vad trakten
kan giva.

En ryttare skall inte heller ha med sig mer än hästen orkar med. — Vi
voro visserligen rikligt försedda med ammunition, men detta är ju en
huvudsak.

Dessutom hade Lindsay så mycket pengar till sitt förfogande så att han
därmed kunde bestrida våra utgifter för flera år.

— Nu till Tigris! sade han. — Där skola vi gräva ut "flygande tjurar"
och andra märkvärdigheter från fordom.



TOLFTE KAPITLET.

Bland arabiska nomader.


Den kuriöse engelsmannen Lindsay hade helt visst studerat ganska
mycket. Han hade hört talas om utgrävningarna i Khorsabad,
Kusjundschik, Hammum Ali, Nimrud, Keschaf och El Hather och hade därför
kommit på den tanken, att även för sin del tillförse sitt hemlands
stora museum — British Museum — samt att därigenom kanske bli en berömd
man. Men jag sade honom:

— Så lätt går det nog inte. Inte på det sättet.

— Hur så? — — Jag har ju hackan med mig.

— Med den lär ni inte komma långt. Först och främst måste ni dessutom
ha tillstånd av regeringen.

— Regeringen?

— Ja, den turkiska.

— Har t.ex. Nineveh tillhört turkarna?

— Visserligen inte, ty på den tiden existerade turkarna strängt taget
inte. Men ruinerna befinna sig nu på turkiskt område, ehuru sultanens
arm här inte är så mäktig. — De arabiska nomaderna äro här landets
egentliga herrar. Och den som vill gräva här måste först sätta sig i
vänskaplig förbindelse med dessa, om han annars vill vara säker till
egendom och liv. — Därför rådde jag er att medtaga presenter åt deras
hövdingar.

— Oho! Sidendräkterna!

— Just dessa som här uppskattas mycket högt och som dessutom äro lätta
att transportera.

— Gott! Då skola vi genast söka deras bevågenhet helst så fort som
möjligt. Inte sant?

Jag visste att denna hans fixa idé med utgrävningarna inte skulle
bli stort annat än en idé. Men jag ville nu inte avstyrka saken utan
svarade:

— Som ni vill. Men då återstår frågan: Till vilken av dessa många
hövdingar skall man först vända sig?

— Ni få väl ge mig ett råd.

— Den kanske mäktigaste stammen heter: El Schammar. Men denna har sina
marker ovan sydliga delen av Sindscharbergen och vid högra stranden av
Thathar.

— Hur långt är det härifrån till Sindschar?

— Nästan en hel breddgrad.

— Bra långt! Vad finns det mer för araber här?

— Vi ha stammarna Obeid, Abu-Salman, Abu-Ferhan och andra. — Men det
är inte så lätt att bestämma var dessa uppehålla sig emedan de jämt
ströva omkring. — När deras hjordar avbetat ett område, så drar man
vidare. — Härtill kommer att dessa stammar lova i ständig fiendskap
med varandra på grund av betesfrågan, och detta bidrar inte minst till
oregelbundenheten i deras tillvaro.

— Härligt liv! — Många äventyr! — Och många ruiner skola vi finna. —
Utmärkt!

— Bäst är att vi draga oss in i öknen samt höra oss för med första
beduin vi möta med hänsyn till närmaste stams närvarande uppehållsort.

— Mycket bra! — Bäst att rida genast.

— Men bättre att vi stanna här ännu en dag.

— Här — som inte finns ruiner att gräva i! — Nej. — Det duger inte
alls! — Ned med tälten och så i väg!

Jag lät honom få som han ville då jag kom att tänka på att trakten
efter händelsen med hästtjuvarna nog inte var så säker. — Vi togo
alltså ned tälten, som skulle fraktas av våra båda tjänares hästar. Och
snart voro vi inne på vägen till Sabakah-sjön.

Det blev en underbart vacker färd genom den blomsterrika steppen. Över
allt möttes vi av blommornas väldoft. Jag kunde till och med inte
neka till att här var skönare än på Nordamerikas savanner. Vi hade
också valt en mycket fördelaktig väg, ty redan inom en timme kommo
tre ryttare sprängande mot oss. De togo sig mycket ståtligt ut med
de fladdrande mantlarna och vajande strutsplymerna. De mötte oss med
upphävandet av höga rop.

— Gaphalsar! sade Lindsay. — Kanske de ämna taga oss på lansspetsarna?

— Nej! Man hälsar på detta sätt här i landet. Den som då visar sig rädd
håller man för en feg stackare.

— Men vi ska visa dem annat, vi.

Han höll ord och klippte inte ögonbrynen när den ene av de tre måttade
rakt mot hans bröst med lansen och inte drog undan den förr än spetsen
nära nog berörde Lindsay.

— Sallam aaleïkum! Vad söka ni här? sade den ene.

— Vilken stam tillhör du? sade jag.

— Haddedihn, som till tillhör Schammar—folket.

— Vad heter eder scheik?

— Mohammed Emin.

— Är det långt dit där man kan träffa honom?

— Vill du till honom, skola vi visa vägen.

De vände sina hästar, och färden fortsattes under det att vägvisarne
sprängde kring oss gång på gång för att visa hur skickliga ryttare de
voro.

Deras största skicklighet bestod i att nästan ögonblickligt få hästarna
att stanna mitt i ett ilande lopp — vilket emellertid inte gärna kunde
vara annat än till skada för djuren. — Till jämförelse må jag säga,
att en indian på sin mustang kunde anses vara långt skickligare i
ridkonsten. — Men mr Lindsay tycktes belåten.

— Utmärkt! ropade han. — På det där sättet skulle i alla fall jag snart
bryta halsen av mig.

— Bättre har jag sett.

— Nej, var då?

— En ritt på liv och död i en amerikansk urskog, över en frusen flod
och på oskodd häst eller och vid en stenig brant canjon, som dock är
något helt annat i svårighet mot det här.

— Hm! Till Amerika skall jag också: — Bida i urskogen — på floderna — i
dessa canjons. — Utmärkt äventyr! — Men vad sade dessa människor?

— De hälsade och frågade vart vi skulle. Nu skola de föra oss till
deras scheik. Han heter Mohammed Emin och är Haddedihnernas hövding.

— Tycks vara tappra.

— Dessa stammar ha alla tappert folk till en viss grad. Männen göra
inte heller något annat än rida, röka och draga ut på rov, slåss och
lata sig, medan deras kvinnor få arbeta.

— Mycket bra! Skulle vilja vara scheik och finna många "flygande
tjurar", som jag skulle skicka till — Hm! —

Efter hand blef steppen mera livlig och vi kunde förstå att vi närmade
oss haddedihnernas läger. — När vi anlände dit funno vi allt i rörelse.

Det är inte lätt att beskriva när en hel arabstam bryter upp för att
söka en ny lägerplats. Jag hade tidigare genomströvat Saharaöknen
och en del av Arabien och därvid gjort bekantskap med flera av de
västligaste stammarna. — Men här erbjöd sig en helt annan anblick.
Samma skilnad som råder mellan oaserna i Sahara och den Heliga Skrifts
land "Sinear". Här redo vi på en nära nog obegränsad präri som inte
uppvisade minsta likhet med västerns oaser. Den liknade mer en
amerikansk savann—stepp, men rikligt beströdd med blommor.

Här tycktes inte den förskräckliga samum ha rasat fram, här syntes inte
minsta spår av "vandrande dyner". Här fanns inte några sönderklufna och
försmäktande wadis; och man skulle förmoda att ingen fata morgana här
hade makt att gäckas med den uttröttade, ensamme vandraren. —

Den stora vidden hade smyckat sig med doftande blomster. Inte heller
människorna syntes beklämda af något öknens vemod, som man gärna inte
kan undgå väster om Nilen. Det låg över dessa brokiga fält en färgton
som inte alls erinrade om den stora öknens glödande därtill ofta
blodigt oklara och dödande ljus.

Vi befunno oss nu mitt bland en hjord på tusentals får och kameler. Så
långt ögat kunde se — åt alla sidor — gungade ett hav av betande djur.
— Vi sågo långa rader oxar och åsnor, som voro lastade med delar av
tält, brokiga mattor, väldiga kittlar och andra husgeråd.

På dessa hade man fastsurrat gubbar och kvinnor som inte längre voro i
stånd att fritt sitta i en sadel. — Här och där syntes en åsna bärande
småbarn, som voro placerade i påsar, så att man endast kunde se barnets
huvud. Till motvikt hade man på samma sätt instoppat lam och killingar,
som bräkte mycket lustigt.

Sedan kommo stammens flickor, endast klädda i det arabiska, trånga
linnet, samt vidare mödrar med barn på axlarna, och gossar, som drevo
framför sig större lam. — Vidare dromedarryttare som, sittande på
sitt djur, förde sina ädla hästar bredvid sig i tjuder samt slutligen
talrika ryttare som, beväpnade med befjädrade lansar, påpassligt drevo
in de djur, som inte ville hålla sig i flock med de andra.
            
En egendomlig anblick var det att se dessa ridkameler, som buro
stammens förnämligare kvinnor. — Jag hade ofta i Sahara sett kameler
som buro kvinnor i vaggliknande korgar. Men arrangemang sådana som
dessa jag nu såg hade jag förut aldrig sett. Två stänger på cirka sex
meter voro nämligen lagda framför och bakom kamelens puckel tvärs över
ryggen och sammanbundna i ändarna och förenade med varandra med något
slags pergament eller flätverk. Dessa ställningar voro prydda med
fransar och tofsar av ylle i alla färger samt prälade med musselskal
eller pärlsnodder — likaledes sadel och remtyg, samt räckte på detta
sätt drygt ett par meter på ömse sidor om kamelen.

Mellan dessa reste sig på kamelen en förhöjning som bestod av trä
med tygöverdrag, liknande en skyllerkur, rikt prydd med tofsar och
hängprydnader.

Uti denna kur sutto de förnäma damerna. Hela inrättningen hade en
ganska ansenlig böjd. Och när man sålunda såg detta mot horisonten,
kunde man — på grund av kamelens vaggande gång — taga det hela för en
jättefjäril eller för en väldig trollslända som slog upp och igen sina
vingar.

Åsynen av oss väckte stort uppseende i varje grupp där vi visade oss,
helt visst mest åsynen av sir Lindsay, som genast vid första anblicken
togs för att vara en europe — liksom våra båda tjänare. Han blev här i
sin grårutiga kostym ännu mer säregen än en arab helt visst kan bli det
i sin måleriska dräkt uti någon av Europas städer.

Förarna redo i teten tills vi fingo syn på ett mycket stort tält,
framför vilket många lansar stodo nedstuckna i jorden. — Detta var
scheikens tält. — Och man var redan i färd mod att uppresa många andra
tält runt om detta.

Två araber — som förde oss — stego av och försvunno i scheiktältet. —
Snart återkommo de i sällskap med en tredje. Denne var till hållning
och utseende en riktig patriark. — Just så måste Abraham ha sett ut när
han trädde ut ur sitt hus i Haine Mamre för att hälsa sina gäster.

Det snövita skägget svallade ned över hans bröst, men likväl gjorde
han intryck av att vara en mycket kraftfull man, som tycktes kunna
utstå många strapatser. — Hans mörka ögon mönstrade oss inte vidare
inbjudande och vänligt. Men han höjde handen mot hjärtat och hälsade;

— Salawa!

Detta är en rättrogen muhammedans hälsning när en otrogen kommer till
honom. Men varje troende hälsar han med orden Sallam aaleïkum:

— Aaleïkum! svarade jag och steg av hästen.

Han betraktade mig forskande vid detta ord och frågade därpå:

— Är du en musselman eller en giaur?

— Sedan när mottager en ädel stams son sina gäster med en sådan fråga?
— Säger inte koranen: "Giv den främmande mat och dryck; låt honom få
vila ut hos dig utan att fråga efter hans utgång eller ingång, " — Må
Allah förlåta dig, att du mottager dina gäster som en turkisk gendarm
eller kavass!

Han lyfte sin hand och svarade:

— Schammarer och haddedihner äro alltid välkomna hos mig, men inte
lögnare och förrädare.

Han kastade därvid en betecknande blick på engelsmännen — Lindsay och
dennes tjänare.

— Vad menar du med dessa ord? sade jag.

— Dessa män som komma från Aftonlandet för att hetsa paschan på öknens
söner. — Varför behöver öarnas konung en konsul i Mossul?

— Dessa tre män höra inte till något konsulat. Vi äro trötta resenärer
och begära inte annat av dig än en klunk vatten för oss och en dadel åt
våra hästar.

— Om ni inte höra till konsulatet skola ni få vad ni begära. — Träden
in och varen välkomna!

Vi bundo våra hästar vid lansarna och gingo in i tältet. Där fingo vi
kamelmjölk och tunna, hårda, halvt förbrända rågkakor — tecken till att
scheiken ännu inte betraktade oss som sina gäster.

Under den korta måltiden fixerade han oss med mörk blick utan att säga
ett ord. — Han hade säkert välgrundad orsak att misstro främlingar, och
jag såg på honom att han var nyfiken att få veta något närmare om oss.

Lindsay såg sig om i tältet och frågade mig:

— Han är visst arg den där gubben?

— Det ser så ut.

— Ja, det ser ut som om han ville äta upp oss. — Vad var det han sade?

— Han hälsade oss som otrogna. Vi äro ännu inte hans gäster och måste
se upp.

— Men vi ha ju blivit bjudna på både mat och dryck?

— Han har dock inte givit oss brödet med egen hand och inte heller
salt. — Han ser, att ni är engelsman och dessa tycker han inte om.

— Hur så?

— Vet inte.

— Fråga honom!

— Detta skulle vara ohövligt. Men vi få nog veta det i alla fall.

Vi voro nu färdiga med det knappa målet och jag reste mig.

— Du har nu givit oss mat och dryck, Mohammed Emin, sade jag, och vi
tacka dig och skola berömma din gästfrihet överallt vart vi komma. —
Farväl! — Må Allah välsigna dig och de dina!

Detta hastiga uppbrott hade han tydligen inte väntat sig.

— Varför vill ni redan lämna oss? Stanna och vila ut!

— Vi gå hellre då vi se, att din nåds sol inte lyser över oss.

— Men här i mitt tält kunna ni vara säkra.

— Menar du det? Men jag har en annan tanke om säkerheten för oss i en
arabs esch schammars svarta tält.

Han gjorde en snabb rörelse mot dolken.

— Vill du förolämpa mig med detta? sade han hotande.

— Nej! Jag bara säger vad jag tänker. I en schammars tält är
gästfriheten ingen säkerhet. Hur mycket mindre då i ditt som inte
erbjuder någon gästfrihet alls.

— Du vill således att jag skall stöta ned dig? Eller säg mig, när en
schammar någonsin bröt mot gästfrihetens lagar ?

— Jo, den är bruten inte blott mot främlingar utan även mot dina
anhöriga.

Detta var i sanning en oerhörd beskyllning som jag nu uttalade. Men jag
kunde inte inse på vilken grund jag skulle vara hövlig mot en man, som
tog emot oss som tiggare. Och jag fortsatte:

— Scheik! Du skall inte stöta ned mig. — Ty för det första har jag sagt
sanningen och för det andra skulle min dolk snabbare träffa dig än din
dolk mig.

— Bevisa att du talat sanning!

— Jag skall berätta en historia för dig. Det var en stor, mäktig stam
som förföll i armod. Denna stam styrdes av en lika mäktig och tapper
hövding som han var listig och falsk. Han blev osams med de sina, som
en efter annan övergav honom. De vände sig till en understams hövding,
och då inbjöd den falske denne man för att tala vid honom. — Men han
kom inte! — Då sände scheiken sin egen son, som var en modig man och
älskade sanningen. Han sade:

"Följ mig! I min faders tält är du tryggad, detta svär jag vid Allah!
Jag svarar för dig med mitt eget liv."

Då sade underhövdingen:

"Jag skall inte gå till din fader, till och med om han svor tusen eder
att skona mig. — Men dig vill jag tro. Och för att visa detta skall jag
följa dig utan andra följeslagare.

Han steg till häst och båda redo därifrån.

Då de inträdde i scheikens tält var detta fyllt av krigare. Hövdingen
anvisades att taga plats bredvid scheiken. Han blev trakterad som en
gästvän, men överfallen sedan han ätit. — Scheikens son som ville rädda
gästen blev fasthållen. — Och scheiken dödade med egen hand sin gäst,
som man dödar ett får. Sonen rev sina kläder och förebrådde fadern
detta illdåd, men måste fly för att inte själf bli dödad.

— Känner du till denna historia Mohammed Emin?

— Nej! Något dylikt kan aldrig ha hänt bland några araber.

— Men så har det i alla fall gått till, och detta i din egen stam. Den
dödade hette Nedschris, sonen Ferhan, och scheiken var den berömde
Sosuk av schammarstammen.

Den gamle blev förlägen.

— Varifrån har du fått dessa namn? Du är ingen schammar, ingen obelde,
ingen abu-salman. — Du talar västerns arabiska, men dina vapen äro icke
deras i västern. Av vilken har du hört denna historia?

— En stams skam blir lika lätt ryktbar som ett helt folks ära. Och
du vet att jag talar sanning. Du är en haddedihn. Dessa tillhöra
schammarfolket, och du har nekat oss gästfrihet. — Nu skola vi för den
skull draga vidare.

— Du är en hadschi och befinner dig i sällskap med otrogne.

— Varav kan du se att jag är en hadschi?

— På din hamail — (den guldbroderade koranen som en hadschi bär, i
fodral, kring halsen) — Du skall därför bli frigiven. — Men dessa
otrogna skola först betala lösen för sina huvuden innan de få draga
vidare.

— De skola inte betala, ty de stå under mitt beskydd.

— De behöva inte ditt beskydd. De hava sitt lands konsul, den Allah må
förgöra.

— Är denne din fiende?

— Ja! Han har intalat guvernören i Mossul att taga min son tillfånga.
Han har upphetsat obelderna och andra stammar mot mig för att röva våra
hjordar och för att tillintetgöra hela vår stam.

— Då skall du kalla de andra schammarstammarna till hjälp.

— De kunna inte nå oss, ty guvernören har samlat en krigsstyrka för att
överfalla deras områden vid Sindschar med krig. Jag Är hänvisad till
att hjälpa mig själv; måtte Allah beskydda mig!

— Mohammed Emin! Jag har hört att obeïderna, abuhamenederna och
dschowarierna äro rövare. Jag tycker inte om dem. Jag är en
schammarernas vän. Schammarerna anses vara de tappraste och ädlaste
araberna, och jag önskar att du måtte besegra alla dina fiender.

Jag avsåg inte att säga en artighet med dessa mina ord, utan de voro
sagda av övertygelse. Detta märktes kanske även av mitt tonfall, ty jag
såg att han nu betraktade mig vänligare,

— Är du verkligen en schammarernas vän? sade han.

— Ja! Och jag beklagar denna tvedräkt, som gör att er makt sålunda
blivit bruten.

— Bruten? — Allah är stor, och ännu äro schammarerna tappra nog att
kämpa mot sina fiender. — Vilken har berättat om dem för dig?

— Jag har redan för länge sedan läst om er och hört talas om er. Men
senast hörde jag talas om er av ateïbehernas söner.

— Huru? Har du varit hos atïbeherna?

— Ja.

— Dessa äro talrika och mäktiga, men det vilar en förbannelse över dem.

— Du menar över scheiken Malek, som blev utstött?

Han reste sig.

— Maschallah! Känner du Malek, min vän och bror?

— Jag känner honom och hans folk.

— Var träffades ni?

— I närheten av Dschidda och jag var med honom tvärs genom Belad Arab
till En Nahman från Maskat.

— Då känner du dem alla?

— Ja, alla.

— Även — förlåt att jag talar om en kvinna, men hon är som en man —
även Amscha, Maleks dotter?

— Jag känner henne. Hon hade varit Abu-Seïfs hustru, men sedan har hon
tagit hämnd på honom.
    
— Vad säger du? Har hon hämnats?

— Ja. — Abu-Seïf är nu död. — Hadschi Halef Omar, min tjänare, dödade
honom, och därför har han fått Hanneh, Amschas dotter, till hustru.

— Din tjänare? — Då är du ingen vanlig krigare?

— Jag är son av Uëlad German och genomreser främmande länder för att
söka äventyr.

— Ah! Nu vet jag! Du gör på samma sätt som Harun al Baschid gjorde.
Du är en scheik, en emir, som drar ut på äventyr. — Och din tjänare
har dödat den mäktige Abu-Seïf, "Svärdens fader", varför du som denne
tjänares herre måste vara ännu mäktigare. Men var finns nu denne tappre
Halef Omar?

Jag hade ingen anledning att dölja detta utan svarade:

— Du skall helt visst snart få se honom. Han har blivit sänd från
scheiken Malek för att fråga schammarerna om dessa ville taga dem i
beskydd.

— De äro välkomna, mycket välkomna! Men berätta mig mer om dem!

Han satte sig igen. Jag följde exemplet samt omtalade för honom mitt
sammanträffande med ateïbeherna så utförligt som det lämpade sig. När
jag slutat räckte han mig handen.

— Förlåt, emir! Jag visste inte detta. Du och dina följeslagare äro
nu mina vänner. Ni äro mina gäster. Jag vill genast säga till om ett
gästabud.

Nu hade han räckt mig handen och nu först kunde vi vara säkra hos
honom. — Jag förde min hand under manteln och framtog flaskan med det
heliga vattnet från Mekka.

— Du tänker kanske säga till om måltiden hos bent-amm?

Bent-amm betyder egentligen kusin och är den enda formen under vilken
man kan tala med en arab om hans hustru.

— Du har rätt.

— Hälsa då din hustru från mig och invig henne med några droppar ur
denna flaska — med vatten från brunnen Zem-Zem. — Allah vare med dig!

— Sihdi! Du är en tapper man och en stor helig man. Kom och tala vid
henne själv! Schammarernas kvinnor äro inte rädda för att visa sig för
män.

Jag visste redan att dessa kvinnor inte voro några väninnor till
slöjor. Jag hade redan sett flere av dem med obetäckt ansikte.

I närheten av scheikens tält fanns ett annat i vilket vi trädde in.
Där funnos tre arabiskor och två negresser, dessa senare slavinnor.
Och dessa malde mellan ett par stenar mjöl till måltiden. Den som
syntes förnämligast bland kvinnorna ledde arbetet. Denna var tydligen
husmodern.

I ett hörn av tältet syntes flera säckar som innehöllo ris, dadlar,
kaffe, korn och bönor. Över dessa var en kostbar matta utbredd. Denna
bildade husmoderns hedersplats.

Hennes anletsdrag voro regelbundna. Hennes ögon mörka och glänsande.
Läpparna voro mörkröda och ögonbrynen svarta samt bemålade så att
de gingo samman över näsroten. — Panna och kinder voro besatta med
skönhetsmouscher, och på de bara armarna och fötterna syntes en mörkröd
tatuering.

Från örsnibbarna hängde en gyllene ring ända ned till axeln. Även näsan
var försedd med en stor guldring, som blixtrade av många ädla stenar.
— Denna var nog ganska i vägen för henne när hon skulle äta! Kring
halsen hade hon hela rader av perlor, koraller, "assyriska cylindrar"
och brokiga stenar. Silverringar prydde hennes fot— och handleder samt
armarna.

De andra kvinnorna voro inte på långt när så beprydda.

— Sallam! hälsade scheiken. Här medför jag en hjälte av german—stammen,
vilken är en mycket helig man, som vill benåda er med vatten från den
heliga brunnen Zem-Zem.

Genast kastade sig alla dessa kvinnor till marken. Även den förnämsta
gled ned på sina knän. Jag droppade litet av vattnet i handen och spred
ut det över kvinnorna.

— Mottagen detta, öknens blommor! Alla folks Gud må bibehålla er
älskliga och glada, att eder doft må vederkvicka er herres hjärta!

När de märkte att jag åter stoppade på mig den heliga flaskan reste
de sig och tackade. Detta skedde helt enkelt som hos oss med en
handtryckning. — Därpå sade scheiken:

— Skynda er nu att bereda en måltid som är värdig denne man. Jag skall
fylla mitt tält med gäster, och alla skola fröjda sig över den heder,
som denna dag blivit oss vederfaren.

Vi vände nu till scheikens tält. När jag inträdde vände han om för att
ge befallningar åt en beduin.

— Var har ni varit? frågade Lindsay.

— I kvinnornas tält,

— Aldrig möjligt!

— Men sant i alla fall.

— Visa dessa kvinnor sig verkligen?

— Varför skulle de inte göra det?

— Märkvärdigt! — Då vill även jag se dem.

— Blir kanske svårare. — Man tar mig för en helig man emedan jag
har med mig vatten från Zem-Zem, av vilket blott en droppe kan göra
underverk, som de tro.

— Fördömt, att inte också jag har Zem-Zem!

— Skulle inte hjälpa, då ni inte kan arabiska.

— Finns det ruiner här?

— Nej! Men jag tror, att det finns inte så långt härifrån.

— Då vill jag också fråga om man kan utgräva "flygande tjurar" här. —
Det var också en förskräcklig mat vi fingo här. —

— Blir bättre. Vi få snart en arabisk festmåltid.

— Ser inte så ut att döma av scheiken.

— Hans mening om oss har betydligt ändrats. Jag känner några av hans
vänner, och detta har nu skaffat oss gästfrihet här. Men låt tjänarna
hålla sig undan. Araberna kunna känna sig förnärmade av att de skola
uppehålla sig i samma rum som de förnämare.



TRETTONDE KAPITLET.

Scheikens fest.


Sedan scheiken återkommit dröjde det inte länge förr än man började
samlas i hans tält. De kommo i sådan mängd att där blev alldeles
fullt. Efter rang ordnade de sig i ringar med scheiken själv, jag och
engelsmannen i mitten. Snart blev även måltiden inburen av slavinnorna
samt arrangerad och serverad av några beduiner.

Först utbreddes en sufrah — ett slags bordduk av garvat läder, i
bårderna prydd med kulörta band, fransar och andra prydnader. I
denna duk fanns det också ett antal fickor, som kunna tjäna till
förvaringsrum för en del matvaror när denna duk är hopviken.

Kaffe serverades först! Men endast en liten kopp på man. — Därpå kom
sallad av ystad mjölk och gurkskivor, ganska mycket pepprat och saltat,
men av en vederkvickande smak.

Slutligen framsattes en kruka framför scheiken, denna var fylld med
vatten och ur detta stucko upp halsarna av tre buteljer. Två av
dessa innehöllo — som jag snart erfor — araki och den tredje någon
väldoftande vätska med vilken lägrets herre gång på gång överstänkte
oss:

Nu kom en väldig skål av smält smör, som av araberna kallas samm och
tjänar till både förrätt och avslutning, men begagnas även då och då
med förkärlek som mellanmål. — Härpå framsattes små korgar med dadlar.
Bland dessa den kostliga plattryckta el schlebi-sorten — förpackade
liksom fikon och plommon — katrinplommon och dyl. — Detta slag
förekommer även i den europeiska delikatessmarknaden uti aflånga askar.
—

Härpå serverades den sällsynta adschwa, som aldrig förekommer i
handeln, ty profeten har sagt om denna: "Den som bryter fastan med att
njuta av sex eller sju adschwa, den behöver varken frukta gift eller
trolltyg."

Även serverades hilwa, de sötaste, och dschuseirijeh, de grönaste, samt
el birni och el seihani — allt olika slag av fina dadlar.

För de mindre förnäma gästerna framsattes balah — på träden torkade
dadlar — samt slagen dschebeli och hylajeh. Även funnos där kelladat el
scham — s.k. "syriska halsband" — som man doppar i omoget tillstånd uti
kokhett vatten så att de skola behålla sin gula färg. Man träder dem
sedan upp på snören — varav namnet — och låter dem soltorka.

Efter dessa dadlar inbar man kunafah, d.v.s. sockrade dadlar. Och nu
lyfte scheiken båda händerna, brytande tystnaden med orden:

— Bismillah!

Detta var signalen att måltiden skulle börja. Allt det uppräknade var
nu inburet, och scheiken utdelade av de olika förråden först åt mig,
sedan åt engelsmannen de bitar och frukter som han ansåg vara bäst;
ja, han gick till och med så långt i arabisk välvilja, att han stack
finesserna egenhändigt i min mun!

Jag skulle naturligtvis helst för detta ändamål ha brukat mina egna
fingrar. Men jag fick hålla god min, annars hade det kunnat tagas som
en förolämpning.

Sir Lindsay formade emellertid som vanligt sin mun till en
parallellogram när den första biten av scheiken stoppades därin. Och
han klämde inte heller igen den förr än jag sade:

— åt för sjutton! Annars förolämpar ni scheiken dödligt.

Han klippte till, sväljde biten och sade:

— Brrr! Jag bar kniv och gaffel på mig.

— Men man måste taga seden dit man kommer.

— Förskräckligt!

— Vad säger denne man? frågade scheiken.

— Han är alldeles hänförd av alla dessa läckerheter.

— Gott! Ni äro mina vänner! Jag tycker om er.

Med dessa ord stoppade han handen i den ystade mjölken samt strök
sedan en del därav under den stackars engelsmannens stora näsa. Den
sålunda lyckliggjorde snörvlade till ett par tag för att skaffa sig
luft och mod och försökte sedan att med fingret aflägsna delikatessen,
som runnit ned på hakan. Sedan blev det för honom att — för den goda
sämjans skull — egenhändigt införa mjölken, sålunda uppsamlad uti
munnen.

— Förskräckligt! stönade han. — Kan man verkligen behöva att utsätta
sig för detta?

— Absolut!

— Utan att göra motstånd?

— Ja! Men vi kunna hämnas.

— Hur då?

— Gör efter på samma sätt som jag.

Jag letade bland mandlarna och stack litet därav i scheikens mun.
Men han hade inte hunnit svälja förr än Lindsay doppade handen i det
skirade smöret och smorde in scheikens mun därmed.

Vad jag inte väntade av en muselman inträffade i alla fall: Han
slickade i sig detta smör, givet av en otrogen! — Men man kan vara
förvissad om, att han samtidigt bestämde sig för en grundlig sköljning
och att ytterligare rena sig genom en längre eller kortare fasta.

Medan vi båda sålunda blevo matade av scheiken, utdelade jag rikligt av
håvorna åt de andra. Detta upptogs som en stor hedersbevisning och man
öppnade sin mun med stor beredvillighet. Snart fanns inte mycket kvar
av all denna arabiska härlighet.

Nu klappade scheiken ett tag i händerna och man bar in en sim. Detta
är en stor med tecken och inskrifter försedd kittel, som väl mäter sina
2 meter i omkrets. — Denna var fylld med birgani — en blandning av
ris och fårkött, simmande i skirt smör. — Efter denna rätt kom warah
mascchi, en starkt kryddad ragu av fårskivor, sedan kebab, små, på
träpinnar spetsade stekbitar, och därpå kima som är kokt kött, äpplen
och kvitten (Pirus Cydonia) samt slutligen raha ett slags efterrätt av
sockrat bakverk.

Just då jag trodde att den sålunda grundliga festmåltiden var slut kom
dess pièce de résistance — huvudrätten — ett helstekt får! — Men nu
orkade jag inte äta mer.

Jag tillkännagav detta och doppade handen i tvättskålen samt torkade av
mig på min mantel.

Detta var tecken till att jag inte kunde äta mer. Och bland Orientens
folk ingår inte det dumma bruket att man skall truga en gäst. Detta
märkte engelsmannen och han sökte efterapa mig, sägande som jag:

— El hamdilla!

Därmed stoppade han händerna i vattnet och — betraktade dem sedan helt
förlägen.

Scheiken märkte detta och räckte mot honom sin haïk — mantelsnibb,
sägande åt mig:

— Säg din vän att han kan torka sig på denna — Engelsmännen förstå sig
nog inte mycket på renlighet, ty de hava ju inte ens en mantelsnibb att
torka sig på.

Jag förklarade första delen av vad scheiken sagt och Lindsay mottog
erbjudandet som en räddning.

Härpå åt var och en av de andra sin portion araki och därpå serverades
åter kaffe — denna gång med rökverk — pipor. Och nu först började
scheiken att presentera mig för bordsällskapet, sägande:

— I här samlade män av stammen Haddedihn el Schammar! Denne man är en
stor emir och hadschi från det landet Uëlad German; han heter — —

— Hadschi Kara Ben Nemsi, ifyllde jag namnet.

— Ja, hans namn är emir Hadschi Kara Ben Nemsi; han är en stor krigare
och sitt folks visaste taleb. — Han har en del av brunnen Zem-Zem med
sig och drager ut i alla länder att söka äventyr. — Veten nu vilken han
är? — Han är en dschihad — (en som drar ut att strida för sin tro). —
Låtom oss nu se om det kan falla honom in att draga ut även mot våra
fiender.

Detta ställde mig i en ganska oväntad och egendomlig situation. — Och
vad skulle jag väl svara på detta? — Alla syntes verkligen vänta svar,
vilket jag gott kunde se på de mot mig riktade blickarna.

Jag fattade också därför i hast mitt beslut. Och detta gav anledning
till något som är ett helt kapitel för sig, med början till nya äventyr.



FJORTONDE KAPITLET.

Hur jag vann världens finaste häst.


— Jag strider för allt som är rätt och gott, mot allt som är falskt och
orätt. Min arm vill tjäna er, men dessförinnan måste jag föra denne man
som är min vän dit jag lovat honom.

— Vart är detta?

— Detta tarvar en närmare förklaring. — För flera tusen år sedan levde
i detta land ett folk som innehade stora städer med härliga palats.
— Detta folk har dukat under, och deras städer samt palats ligga nu
grusade under jorden. Den som gräver däri, den kan ännu se och få lära
sig, har det var här för årtusenden sedan, och det är detta som min
vän här vill utforska. Han vill leta i jorden efter gamla märken och
skrifter för att läsa och tolka dessa …

— Och efter guld, samt bortföra detta? avbröt scheiken.

— Nej, svarade jag. Han är rik, han har så mycket guld och silver som
han behöver. — Han skall gräva efter skrifter och bilder. Allt annat
överlämnar han åt detta lands innebyggare.

— Men vad skall du göra i denna sak?

— Jag skall föra honom till ett ställe, där han skall finna det han
söker.

— Detta behöver han inte dig till och du kan därför helt bestämma dig
att kämpa med de våra. Vi skola själva visa honom tillräckligt med
sådana platser. Hela landet är fullt av ruiner och spillror.

— Men ingen kan tala med honom om inte jag är med som tolk. Ni förstår
inte hans språk och han inte ert.

— Då får också han först draga med oss ut i striden, och sedan skola vi
visa er flera platser där ni kan finna dylika inskriptioner och bilder.

Sir Lindsay märkte visst att vi talade om honom.

— Vad säga ni? sade han.

— Man frågar vad ni skall i detta land att göra.

— Har ni sagt dem detta?

Ja. — Att jag tänker utgräva flowing-bulls?

— Ja.

— Nå-å?

— De vilja inte att jag skall följa med er längre.

— Varför?

— Jo, emedan de behöva mig till hjälp i ett krig. De anse mig vara en
tapper man.

— Men hur skall jag då finna dessa flygande tjurar?

— Man skall visa ställena för er.

— Men jag kan ju inte begripa deras rotvälska.

— Detta har jag redan sagt. — Och man svarade, att då får ni först vara
med oss i kriget, sedan får ni börja med edra forskningar efter de där
tjurarna.

— Well! Detta går jag in på!

— Men inte jag.

— Varför?

— Jo, vad ha vi att skaffa med deras tvister?

— Ingenting! Och just därför kunna vi ju gå om vi ha lust.

— Vi måste allt närmare tänka på den saken.

— Kanske är ni rädd?

— Nej.

— Nå, det visste jag ju. Alltså gå vi med dem i kriget.

— Men om ni sedan ångrar er?

— Nej, inte alls.

Han syntes stå fast vid detta, och jag vände mig till scheiken, sägande:

— Jag har redan sagt dig att jag kämpar för allt som är rätt. Är denna
er sak rättvis?

— Du skall själv få döma. — Har du hört talas om dschehesch-stammen?

— Ja, som en trolös och falsk stam. Den sammansluter sig ofta med
Abu-Salman och Tai-araberna för att plundra andra stammar.

— Jaså, du vet detta. Den har också överfallit mitt folk och berövat
oss många djur. Men vi voro efter dem och togo allt tillbaka. — Nu
har deras scheik anklagat oss hos guvernören och mutat denne. Denne
skickade bud och bad att jag skulle sända några av mina förnämsta män
till Mossul. Han hade skadat sig, sade han, så att han inte kunde komma
till oss. — Jag sände då min son och femton krigare. — Han var trolös
och tog dem alla tillfånga och sände dem till en plats som ännu är mig
okänd.

— Och du bar sedan inte hört något av dem?

— Jag har spårat men utan resultat. Ingen av de våra kan för närvarande
våga sig till Mossul. — Schammarerna blevo ursinniga över förräderiet
och dödade några av guvernörens soldater. — Nu rustar sig guvernören
mot dem och har samtidigt sänt obeïderna, Abu-Hammed och dschowarierna
mot mig, ehuru dessa inte lyda under honom utan under Bagdad.

— Kan inte du förena dig med de andra schammarstammarna?

— Var skulle då våra hjordar finna bete?

— Du har rätt. — Ni böra dela på er och locka guvernörens folk ut i
öknen och där förgöra dem.

— Jag har tänkt detta. Han med sitt folk kan inte göra schammarerna
stor skada. Annat är det med mina andra fiender. Dessa äro araber. Jag
kan inte vara med på att låta dessa komma till våra beten.

— Hur många krigare har du?

— Elva hundra.

— Och motståndare?

— Mer än tre gånger så många.

— Hur lång tid kan det taga att samla dina krigare?

— En dag.

— Var finns obeldernas läger?

— I nedre loppet av Sab-asfal.

— Och Abu-Hammed?

— I närheten av El Fattha, där Tigris genombryter Hamrinbergen.

— På vilken sida?

— På båda.

— Och dschowarierna?

— Mellan Dschebel Karnina och den högra stranden av Tigris.

— Har du sänt ut spejare?

— Nej.

— Men det skulle du ha gjort.

— Det går inte. Varje schammar skulle genast bli igenkänd och vore
förlorad om man fick se honom. Men…

Han tystnade och såg på mig forskande. Sedan fortsatte han:

— Emir! Är du verkligen vän till Malek, ateïbehernas scheik?

Ja. — Och även vår vän?

— Ja.

— Kom med mig! Jag vill visa dig något.

Han lämnade tältet. Jag och engelsmannen samt flera araber kommo efter.
Under måltiden hade man uppslagit ett mindre tält — bredvid det stora —
åt tjänarne. Och när vi gingo förbi sågo vi att dessa nu fingo sin part
av festmåltiden. — Utanför tältlägret stodo hästar bundna vid pålar.
Till dessa förde man mig. Alla djuren voro präktiga, men två alldeles
ypperliga. Den ena var ett ungt schimmelsto med det vackraste huvud jag
någonsin sett. Öronen voro långa, tunna och genomskinliga. Näsborrarna
höga och djupröda. Man och svans voro som av silke.

— Superb! utropade jag betagen.

— Säg: "Masch Allah!" sade scheiken.

Araberna äro mycket vidskepliga. Om något faller dem väl i smaken,
skall man säga: "Masch Allah! om man ej vill stöta sig med dem.

— Masch Allah! sade jag.

— Tror du, att jag på detta sto jagat Sindschars vilda åsna tills denna
störtade?

— Omöjligt!

— Jo, vid Allah, detta är sant! Ni kunna intyga detta.

— Ja, vi intyga detta! ropade araberna.

— Detta sto skiljs jag inte vid så länge jag lever, sade scheiken. —
Vilken häst behagar dig nu bäst?

— Denna hingst. Man behöver endast se hans lemmar, deras symmetri,
djurets nobless och dess beundransvärda teckning, en svart färg som
nästan går över i blått.

— Men detta är likväl inte allt. Denna hingst besitter en hästs tre
bästa dygder.

— Vilka äro dessa?

— Snabbhet, mod och goda lungor.

— På vilka tecken kan man finna dessa?

— Att håren locka sig påbuden, betyder att han är snabb. — Lockarna
börja vid manen; detta antyder, att djuret har goda lungor. — Och att
de virvla sig i mitten av pannan visar att djuret besitter kraft och
mod. — Detta djur lämnar aldrig ryttaren i sticket, men kan bära honom
genom tusende fiender. — Har du någonsin ägt ett sådant djur?

— Ja.

— Då måste du i sanning vara en rik man.

— Mig kostade det ingenting — det var en mustang.

— Vad menas med en mustang?

— En amerikansk vild häst, som man infångar och tämjer.

— Skulle du vilja köpa denna hingst.

— Ja, jag skulle vilja köpa honom på fläcken.

— Men du skulle också kunna få honom till skänks.

— På vilka villkor?

— Jo, om du kan skaffa oss säkra underrättelser om var obelderna, Abu
Hammed och dschowarierna skola samlas.

Jag hade nära nog ropat till av glädje. Priset var visserligen högt,
men hästen var också mycket värd. Jag besinnade mig inte länge utan
frågade:

— Hur snart behöver du veta detta?

— Du får själv se till hur snart det kan ske.

— Och när erhåller jag priset?

— När du kommer igen.

— Nå, detta är ju rätt och billigt. — Men i så fall kan jag inte heller
utföra detta uppdrag.

— Varför?

— Emedan allt kan bero på att jag har en häst som jag under alla
förhållanden kan lita på.

Han kastade en blick ned mot marken och sade:

— Du kan nog förstå att man lätt kan förlora sin häst vid ett dylikt
spionerande.

— Jo, naturligtvis! Men det beror också på ryttaren.

— Hade jag emellertid en dylik häst skulle det säkert inte lyckas någon
att komma åt varken mig eller hästen.

— Jaså, du rider så bra?

— Jag rider inte på samma sätt som ni. Därför måste jag först rida in
en av edra häster efter mitt sätt.

— Då äro vi ju skickligare ryttare?

— Skickligare? — Kanske ni också skjuter bättre?

— Vi skjuta i galopp en duva på tältstången.

— Gott! Låt mig få låna hingsten och sänd efter mig tio av dina bästa
krigare. Jag skall inte avlägsna mig tusen lanslängder från ditt läger
och ge dem tillåtelse att skjuta på mig så mycket de vilja. — De skola
i alla fall varken kunna träffa eller fånga mig.

— Nu skämtar du, emir!

— Nej, detta är mitt rena allvar.

— Och om jag nu skulle taga dig på orden?

— Nåväl; som du vill!

Arabernas ögon glänste av belåtenhet. — Helt visst voro de alla
utmärkta ryttare. — De brunno av intresse att scheiken skulle gå in på
mitt förslag.

Denne blickade emellertid tankfullt rakt framför sig.

— Jag vet vilka tankar som nu upptar dig, scheik, sade jag. — Betrakta
mig! — Tror du, att en man gärna lämnar från sig sådana vapen som jag
bär?

— Nej, aldrig.

Jag befriade mig från dem alla och lade dem framför hans fötter,
sägande:

— Jag lägger dem här inför dig såsom pant på det att jag inte kommit
hit för att beröva dig ett präktigt djur. Och om detta inte är nog som
pant så är även min vän kvar här som gisslan.

Nu log han med lugn tillförsikt och sade:

— Nå, må göra! — Alltså tio män?

— Ja, eller tolv, eller femton.

— Som också få beskjuta dig?

— Gärna! Och om de träffa mig, så vill jag inte att de därför skola ha
några obehag. Du kan annars gott välja dina bästa skyttar.

— Du är alldeles för dristig.

— Helt visst inte alls.

— De skola bara få hålla sig efter dig?

— De få rida precis som de vilja för att skjuta eller taga mig
tillfånga.

— Allah kerihm! Då är du redan dömd!

— Men så fort jag åter befinner mig här så är denna krigslek avslutad.

— Naturligtvis! Jag skall själv rida mitt sto och se till hur det kan
gå med den här affären.

— Tillåt mig först att provrida hingsten ett tag?

— Ja, var så god!

Jag satte mig upp. Och under det att scheiken valde ut vilka som skulle
förfölja mig, märkte jag att jag helt och hållet kunde förlita mig på
hingsten. Då steg jag av och tog av sadeln. Det präktiga djuret märkte
visst att något ovanligt förestod. Hans ögon glänste och manen reste
sig och hans hovar rörde sig snabbt som en dansös' fötter som vill
pröva om dansplanet är fullt korrekt.

— Jag spände nu en rem kring djurets hals samt gjorde en ögla på ena
sidan om sadelgjorden.

— Skall du rida utan sadel? frågade scheiken. Och vartill remmen och
öglan?

— Detta skall du snart få se. Har du nu valt ut dina krigare?

— Ja! Här äro de alla tio.

De sutto redan till häst. Likaledes stego alla de andra araberna
omkring oss till häst.

— Så må vi börja då, sade scheiken.

— Se ni det ensamma tältet sexhundra steg härifrån?

— Ja, vi se detta.

— Så snart jag hunnit dit, kunna ni begynna med skjutningen. Längre
försprång behöver jag inte. Och nu framåt.

Jag hoppade upp på hingsten, som sköt i väg likt en pil. Araberna
följde hack i häl. — Hingsten var verkligen superb. — Jag hade inte
hunnit hälften av det sagda avståndet, förr än förföljarne voro minst
femtio steg efter mig.

Nu böjde jag mig ned för att sticka ena armen i halsremmen och ett
ben i öglan. Kort framför det angifna tältet såg jag mig om. Alla de
förföljande höllo sina bössor och pistoler skjutfärdiga.

Nu kastade jag om hästen i rät vinkel. En av de förföljande gjorde
blixtsnabbt samma manöver. Han reste sig och stod med en säkerhet som
om han vore fastgjuten vid hästen. Han lyfte sin bössa och skottet föll.

— Allah il Allah, la Allah, Wallah, Tallah! ropade man det kända
krigsropet.

Man trodde nog att jag var träffad, ty man kunde inte längre se mig.
Jag hade gjort på samma sätt som indianerna och hängde nu vid hästens
ena sida i stället, den som var de förföljande frånvänd.

En hastig blick under hingstens hals övertygade mig att ingen mer höll
sig skjutfärdig, och genast satte jag mig upp igen samt drev nu hästen
åt höger och fortsatte i full karriär.

— Allah akbar! — Maschalla! — Allah il Allah! hörde jag nu ropas efter
mig. — Man kunde säkert inte bli klok på min ridkonst.

De ökade hastigheten och lyfte åter sina bössor. Nu kastade jag
hingsten åt vänster samt red i spetsig vinkel förbi deras flank. — De
kunde därför inte skjuta om de inte ville utsätta sig för att träffa
den fina hingsten.

Trots att denna jakt såg mycket farlig ut, var den — tack vare
hingstens förträfflighet — nästan en barnlek, men som jag dock inte
skulle velat experimentera med gent emot indianer.

Vi jagade sålunda en gång runt det vitt utbredda lägret, därpå
gallopperade jag alltjämt hängande vid hästens sida — mitt emellan de
förföljande till platsen varifrån vi börjat.

När jag steg av visade hingsten inte ett spår av svett eller lödder.
— Han var verkligen värd mera än pengar. — Efter hand kommo de
förföljande. De hade inalles avlossat fem skott mot mig utan att kunna
träffa.

Den gamle scheiken grep min hand.

— Hamdullillah! — Allah vare prisad! — Väl att du inte blev sårad. Jag
har varit mycket orolig. — Men nu ser jag att ingen el schammar kan
överträffa dig som ryttare.

— Jo helt visst finns det många som kunna rida mycket bättre, men de
ha inte förut tänkt på att ryttaren kan taga betäckning av hästen. Jag
kan verkligen tacka denna häst för att man ej kunnat träffa mig. — Men
kanske du tillåter att vi göra en liten ändring i leken?

— Hur så?

— Alldeles som förut, men med den skillnaden att jag får begagna mig av
en bössa.

— Allah kehrim! Gud förbjude en sådan olycka? — Du skulle ju i så fall
kunna nedskjuta varenda häst.

— Då bör du kanske förstå, att jag inte fruktar varken obeïderna, Abu
Hammed eller dschowarierna om jag har en sådan häst som denna?

— Emir! Jag hör dig! Du är Hadschi Kara Ben Nemsi, min vän Maleks
vän, och jag vill lita på dig. — Tag denna hingst och giv dig i väg
i morgon! — Om du inte kan upptäcka något av fienden, så är hingsten
fortfarande min, men i annat fall är han din. Och då skall jag även
tala om för dig hemligheten med honom.

Varje arabisk häst, som är av bättre ras, har nämligen med sig en viss
hemlighet, enligt arabernas tro. Han är dessutom inövad till något
visst tecken, efter vilket han presterar sin största snabbhet och i
vilken han inte saktar av förr än han antingen störtar eller och hejdas
av ryttaren.

Denna hemlighet förråder inte ägaren för någon och använder den endast,
då han befinner sig i allra största livsfara.

— Inte förr? sade jag. Men det kan ju tänkas att jag redan på denna
spionering kan rädda mig och hästen endast genom att känna denna
hemlighet.

— Visserligen. — Men du är ännu inte hingstens ägare.

— Jag skall i alla fall bli det, sade jag med tillförsikt.

— Och skulle jag inte bli det, så skall jag taga denna hemlighet med
mig i graven, där ingen själ kan erfara den av mig.

— Du kan ha rätt. — Kom!

Han förde mig litet åt sidan och viskade:

— När denna häst skall flyga i väg som falken i luften så lägg handen
helt lätt mellan hans öron och ropa högt ordet: "Rih!"

— Rih? Detta ord betyder ju vind?

— Ja, och detta ord är hästens namn. — Han är då snabbare än vinden —
Han är som stormen.

— Jag tackar dig, scheik! — Och jag skall utföra ditt budskap som om
jag vore en haddedihns son, ja, som om jag vore du själv. — När skall
jag rida?

— I morgon vid dagens inbrott, om du så vill.

— Vad slags dadlar skall jag taga med mig åt hingsten?

— Han äter endast balahat-sorten. Jag behöver ju inte säga dig bur du
skall sköta honom?

— Nej.

— Sov i natt bredvid honom och bed den hundrade bönen, som handlar om
de snabbaste hästarna, så skall han tycka om dig och lyssna till dig
tills han drar sitt sista andetag. — Kan du denna sure? — bön.

— Ja.

— Läs då upp den för mig!

Han var verkligen så orolig för både mig och hästen. Och då jag kunde
bönen i fråga läste jag:

"I Allahs den allbarmhärtiges namn! — Vid de snabbt ilande hästarna med
frustande näsborrar och bland dem som sparka upp gnistor och bland dem
som tävlande tidigt om morgonen störta mot fienden; de som kasta upp
damm och genombryta fiendens skaror — i sanning, människan är otacksam
mot sin Herre, och han själv måste intyga detta. — För omåttligt hänger
hans lust fast vid det jordiska goda. — Vet han då inte, att då allt
skall dragas fram, allt som ligger i graven och allt som är fördolt i
människans bröst, vet han då inte, att Herren på den dagen fullkomligt
skall känna dem?"

— Ja, du kan denna bön. Jag har läst den tusen gånger för denna häst
under nattens timmar. Gör du detsamma, och han skall märka, att du har
blivit hans herre.

— Men kom nu tillbaka in i tältet.

Engelsmannen hade hittills varit en stilla åskådare. Men nu kom han
fram till mig och sade:

— Varför sköt man på er?

— Jag ville visa dem något som de ännu inte kunna.

— En utmärkt häst var det.

— Vet ni vems den är?

— Scheikens.

Nej. — Vilkens annars?

— Min.

— Aldrig möjligt!

— Jo, just min.

— Herre! Mitt namn är Sir David Lindsay och jag låter inte skämta med
mig. Kom ihåg det!

— Gott! Då skall jag inte vidare tala om saken.

— Vilken sak?

— Jo, att jag lämnar er tidigt i morgon bitti.

— Varför?

— För att draga ut på spejarfärd. Ni känner redan till att det är
krig i görningen. Jag skall försöka lista ut var och hur de fientliga
stammarna skola samlas och för detta erhåller jag, om jag lyckas i mitt
uppdrag, den där finfina hingsten — världens finaste häst.

— Ni är då en lyckans guldgosse! — Jag skall rida med er, speja och
kunskapa.

— Detta går inte för sig.

— Varför inte?

— Ni kan inte vara mig till någon nytta men väl motsatsen. Er dräkt — —

— Jag kan ju kläda mig till arab.

— Utan att begripa ett ord arabiska?

— Nå, detta är sant. — Hur länge blir ni borta?

— Kan ännu inte veta. — Några dagar — Jag måste långt över på andra
sidan Zab, och detta är en ganska betydlig sträcka.

— Elak väg! — Dåligt slag av araber.

— Ja, jag måste vara försiktig.

— Kommer kanske dit jag också om det faller sig så.

— Vilket?

— Inte för att speja på beduiner.

— För vad annars?

— Jo, för vackra ruiner. Måste göra utgrävningar — finna flygande
tjuren och skicka den till London och British Museum.

— Nå, gör detta då!

— Gott! Jag är redo.

Vi intogo våra förra platser i tältet samt tillbrakte resten av dagen
med allehanda berättelser såsom araberna tycka om. — På kvällen gjordes
musik och sjöngs.

Endast två instrument funnos: rubabah — ett slags zittra med bara en
sträng — och tabl — en liten puka vilken i motsats till zittrans svaga,
entoniga ljud gjorde ett förskräckligt larm. — Sedan hölls aftonbön och
vi gingo till vila.

Engelsmannen sov i scheikens tält. Men jag lade mig hos hästen ute på
marken och tog plats mellan hans fötter. — Har jag verkligen viskat den
hundrade bönen i hans öra? I så fall var det inte på grund av någon
vidskeplig övertro. Hästen var van vid denna viskning och han skulle
därigenom bli mer förtrogen med mig. Och i det jag vid reciterandet
hårt andades vid hans näsborrar lärde hästen samtidigt känna sin nya
herres lukt.

Jag låg mellan hans ben som ett barn hos en trogen, klok
newfoundländare. — När dagen åter grydde öppnades scheikens tält och
engelsmannen kom ut.

— Hur har ni sovit? frågade han.

— Gott.

— Men inte jag.

— Varför det?

— Det var för mycket liv i tältet.

— Av de sovande?

— Nej.

— Av vilka annars?

— Av fleas, löss och gnat.

Jag måste skratta och sade tröstnade:

— Vid dylikt måste ni allt vänja er här i landet.

— Aldrig! Kunde dessutom inte sova när jag tänkte på er.

— Varför?

— Ni kunde ju ha ridit er väg innan vi ytterligare fått talas vid.

— Jag hade i alla fall sagt adjö.

— Men försent.

— Hur så?

— Jo, för jag har mycket att fråga er om.

— Nå, låt höra!

Jag hade redan föregående afton måst giva honom en hel mängd
underrättelser. Men nu tog han upp en anteckningsbok.

— Skall låta föra mig till ruinerna. — Måste där tala arabiska. — Vad
heter vän?

— Aschab.

— Fiende?

— Kiman.

— Måste också betala. — Vad heter börs?

— Surrah.

— Sten?

— Hadschar eller chadschr.

Sålunda frågade han mig om en mängd ord som han alla skrev upp på
engelska och arabiska. — Därunder blev det liv i lägret och jag måste
in i tältet till scheiken, för att äta frukost.

Under detta rådplägades ännu mycket, varpå jag tog avsked, steg
till häst och lämnade en plats till vilken jag kanske aldrig skulle
återkomma, men väl till nya äventyr såsom indirekt fortsättning på
alla de äventyr som blivit en följd av mitt sammanträffande med den nu
oskadliggjorde arabiske sjörövaren Abu-Seïf.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Abu-Seif : Äventyrsroman från Röda Havet och Mekka" ***


Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.