Title: Alexis Kivi och hans roman "Seitsemän veljestä"
Author: Mörne, Arvid
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Alexis Kivi och hans roman "Seitsemän veljestä"" ***
"SEITSEMÄN VELJESTÄ" ***



ALEXIS KIVI och hans roman SEITSEMÄN VELJESTÄ

Av

ARVID MÖRNE



Helsingfors,
Aktiebolaget Ateneum,
1911.



INNEHÅLL

 Förord
 Alexis Kivis levnad.
 En studie över "Seitsemän veljestä"
    I Handling
   II Karaktärer
  III Plats i litteraturen. Litterära inflytanden på
         komposition och karaktärsteckning
   IV Stil
    V Slutord
 Noter.



Förord


Min studie över romanen Seitsemän veljestä (Sju bröder) fullföljer
en dubbeluppgift. Den vill kritiskt belysa, det originella verket.
Men därjämte avser första kapitlets refererande framställning, att
så ingående som möjligt återgiva innehållet för de läsare, för vilka
finska texten är obegriplig. Den inledande teckningen av diktarens
liv förklarar i många avseenden romanen och, torde försvara sin plats
även med hänsyn till att någon utförlig Kivi-biografi på svenska
härtills, icke funnits. Den stöder sig på tillbudsvarande litteratur
och skaldens i Finska litteratursällskapets arkiv befintliga brev.
Någon biografisk forskning av större omfattning ingår icke i detta
arbetes plan och är så mycket mindre av nöden, som en studie över
Alexis Kivis diktargärning i dess helhet kommer att utarbetas av doktor
V. Tarkiainen. Att jag mottagit impulser av samma författares grundliga
och idérika arbete om Seitsemän veljestä, bör har erkänsamt nämnas.

Vid hänvisning till texten har anlitats den av O. Manninen, V,
Tarkiainen och Y. Koskelainen redigerade tipplagan (illustrerad
av A. Gallén-Kallela). Originalupplagan, tryckt i Finska
litteratursällskapets novellbibliotek, är, som känt, svåråtkomlig
för de flesta läsare. Skiljaktigheter mellan densamma och den av mig
anlitade texten, som äga någon betydelse för min framställning, skola
omnämnas.

Slutligen ber jag att få uttala ett tack till Magister Otto Manninen
för de värdefulla upplysningar han givit mig beträffande Kivis språk
och till Magister Hugo J. Ekholm, som bistått mig vid avfattningen av
citatöversättningarna.

Grankulla i oktober 1911.

_Arvid Mörne_.



ALEXIS KIVIS LEVNAD.


I Palojoki, en enslig skogsby i Nurmijärvi, föddes Alexis Stenvall
den 10 oktober 1834.('Alexis Kivi' är författarens pseudonym, som
småningom undanträngt hans borgerliga namn.) Fadern, Erik Johan
Stenvall, var skräddare, modern, Anna Stina Hamberg, smedsdotter från
Tusby.

Hösten 1846 skickades Alexis till Helsingfors för att skolas.[1]
Vistelsen i huvudstaden lade grunden till hans bokliga bildning
och sålunda även till den skaldegärning hans tidigt framträdande
poetiska anlag förebådade. Under de första åren gjorde han skolarbetet
väl ifrån sig. Han lärde sig nöjaktigt det för honom främmande
undervisningsspråket. Måhända hade han dock vunnit någon ringa kunskap
däri redan under de tidigare barnaåren hemma i Palojoki. Genom sitt
läge vid språkgränsen stod denna by i förbindelse med närliggande
svenska näjder och fadern hade lärt sig svenska i Helsingfors, där han
i sin ungdom varit bosatt.

Emellertid företedde den blivande skaldens skoltid i stort sett ett
sorgligt skådespel. Efter tre års fåfänga ansträngningar att komma
upp från tredje klassen i högre elementarläroverket avbröt han sin
skolgång hösten 1852. Huvudorsaken till misslyckandet låg i tröstlösa
ekonomiska förhållanden. Föräldrarnas tillgångar förslogo icke till
sonens underhåll. Han fick både svälta och frysa i de torftiga hybblen,
där han inackorderades. Den mat, som skickades hemifrån, än med en
äldre broder, som till fots färdades den långa vägen från Palojoki till
staden, än på någon bondes lass, hann icke till, och sändningarna blevo
dessutom med tiden allt knappare. Svältdieten under dessa uppväxtår
anses ha grundat den ohälsa, som sedan skulle fördystra Stenvalls hela
liv. Och även en annan omständighet bidrog till att dagern faller grå
och trist över hans skoltid. Den blivande skalden-proletären måste
redan nu låna pengar för sin torftiga utkomst och känna tyngden av
detta oslippliga ekonomiska beroende, denna ständiga osäkerhet för
morgondagen som vid mognare år i sin mån skulle bidraga till hans ödes
dystra gestaltning.

Emellertid fortsättas studierna hemma i Nurmijärvi. Sommaren
1857 anträffas Stenvall i ett 'studentbageri', startat av några
universitetsdocenter och för tillfället förlagt till Ingvaldsby i
Kyrkslätt. Det brev han härifrån sänder sin vän August Robert Svanström
(född i Helsinge 1838, död som forstmästare i Helsingfors 1901) är
betecknande för hans levnadsförhållanden under ynglingaåren. Ett
avsnitt därur lyder:(Brevet är skrivet på svenska)

'Så har det då omsider lite ljusnat för dig. Men jag, hvad skall jag
säga? Samma oro, rastlöst samma inre stormar, samma, ja kanske ännu
värre, yttre omständigheter. O, ingen förfriskning, ingen hvila! Store
Gud, haf förbarmande! — Ofta har jag önskat att det lutade till lifvets
kväll och jag fick lägga mig sofva, ty jag tröttnar. Här har jag stått
alldeles utan något stöd hela sommaren. Ingen kopek har kommit till
mig. Min värd björnar mig och mina kläder slitas ut. — Min nervsvaghet
har tilltagit, kallsvetten rullar kring mina lemmar då jag skall läsa
och följa med i de onaturligt långa läxorna.'

Under sådana förhållanden blev Alexis Stenvall student hösten 1857
vid tjugutre års ålder. Hans skaldskap stod vid denna tidpunkt i sin
första knoppning. Några saker av hans hand, som kommit till före
studentåren, äro till sitt innehåll kända genom hörsägen, men undan
förstörelsen torde icke ha räddats andra manuskript av värde än den
lilla berättelsen 'Koto ja kahleet' (Hemmet och bojorna), enligt
Tarkiainens antagande författad 1851 eller 1852. Den unga författarens
skarpa observation av verkligheten och hans målande, friska stil
föregriper en senare tids realism och vittnar gott om hans läggnings
originalitet. Ett fragment, 'Bröllopsresan', som torde utgjort en
förstudie till 'Nummisuutarit', tros ha varit skrivet på svenska.
Stort intresse erbjuda några av Tarkiainen samlade uppgifter angående
en liten humoresk, som fadern påstås ha kastat på elden i förargelse
över dess innehåll. Där avbildades nämligen skräddaren själv och en
bonde från grannskapet i en löjlig situation vid ett av de supgillen
Alexis tidigt fått bevittna i hemmet och hembyn. Förmågan att uppfatta
det karaktäristiska i vardagsföreteelser, som andra människor funno
intresselösa, och en flödande humor synas redan nu ha utmärkt honom.
Inblicken i superiets tragiska moment vanns väl också mycket tidigt
för att ytterligare fördjupas då turen att duka under för alkoholens
frestelser kom till honom själv.

När Stenvall blev student, hade han redan samlat en rik fond av
livserfarenhet. Karaktäristiskt nog voro hemmet och hembyn skådeplatsen
för de flesta upplevelser; av betydelse för hans framtida diktning.
Av sin moder hade han mottagit djupa religiösa intryck. Hon säges
ha tillhört, 'de väcktas' krets. Sannolikt var det moderns starka
religiösa intressen, som gåvo anledning till föräldrarnas bekantskap
med den pietistiske författaren J.F. Bergh.[2] Dennes kapellanstid
i Nurmijärvi; infaller före Alexis skolår, varför någon personlig
beröring dem emellan föga kan förutsättas. Men berättelserna om Berghs
verksamhet och intrycken av den pietistiska; rörelsen, som enligt M.
Rosendal efter Berghs tid framträdde i Nurmijärvi; med ännu större
kraft än förut, ha övat ett betydelsefullt, inflytande på författaren
av Seitsemän veljestä, Yö ja päivä och Lea. Den religiösa litteraturen
var den enda han redan som barn lärde känna. I hans hem fanns t.o.m.
en bibel — den enda i byn. Att denna lektyr tidigt befruktade hans
fantasi, ser man av en tradition, som förmäler, att han som barn
företog sig att förse väggen vid ugnen med ett konstverk i tjära,
föreställande himmeln och helvetet. Djävlarnas eldgafflar voro utförda
med skrämmande realism. Under lekstunderna, då andra parvlars fantasi
kretsade kring allehanda profana uppslag, uppgjorde unge Alexis planen
till en kyrka av sten, som bybarnen under håns ledning uppförde på
backen ovanför huset med det brutna taket, där Stenvalls bodde.

Men detta inre liv av religiös grundfärg, som utmärkte Alexis
Stenvalls barndom, släckte icke den starka kärlek till livets och
naturens verklighet, som var honom medfödd och ur vilken både hans
karaktärstecknings flödande humor och hans naturpoesis mäktiga
stämningar en dag skulle välla fram. På denna punkt är Stenvalls
läggning rakt motsatt Wecksells, så många gemensamma drag man än
kan varsna hos dessa två. Stenvall äger själv en fond av sina stora
karaktärers sundhet. Han är friluftsmänniska, skogsgångare, jägare
framför allt. Att få komma hem till Palojoki och jaga var under
de trista skolåren i Helsingfors hans stora längtan. En höst, när
hans broder Albert, som besökt Helsingfors, anträdde hemfärden till
Palojoki, följdes han av Alexis ett långt stycke och utfrågades om
hemförhållandena — om man jagat i utmarkerna bortom Vanda å (samma
trakter, som utgöra skådeplats för händelserna i Seitsemän veljestä) om
man gillrat snaror för orrar och tjäderungar o.s.v. Han älskade inget
annat nöje så högt som att vandra med bössa i hand genom hembygdens
susande furumoar, bestiga höjderna och skåda ut över de vajande
topparnas hav.

Men så som hans levnadsförhållanden gestaltade sig, kunde han icke
slå sig ner i Nurmijärvi. Genom moderns död (1863) brast ett av de
starkaste föreningsbanden mellan honom och födelsebygden. Tre år senare
dog fadern och hemmet upplöstes. Alexis lever i Helsingfors, sysslande
med studier som aldrig skulle ge bröd och kämpande med svälten och
skulderna. Redan på slutet av femtitalet utbyter han likväl ibland sitt
rum i staden mot en lantlig fristad i Sjundeå, där hans bror Juhani
arrenderat Purnus lägenhet, och senare skulle han i denna socken finna
en hemvist för livet.

År 1859 mottog Finska litteratursällskapet tre dramatiska manuskript,
vilkas författare aspirerade på priset i en av sällskapet utlyst
tävlan. Det segrande diktverket var ett ungdomligt och något för
episodrikt, men obygdsdystert och lidelsemättat sorgespel, spunnet
kring Kalevalas Kullervoskildring. Då namnsedeln bröts, befanns
författaren vara studenten Alexis Stenvall. Detta prisbelönade
manuskript, som åtminstone delvis var skrivet på vers, har förkommit.
En ny version, tryckt 1864 på Finska litteratursällskapets förlag, är
avfattad helt och hållet på prosa. Den bär på titelbladet diktarnamnet
A. Kivi, vid vilket Stenvalls stigande rykte med tiden länkas allt
fastare, medan hans borgerliga namn allt mer sällan nämnes.

Stenvalls diktarbana var börjad, men för vanlig mänsklig framsynthet
föreföll den på samma gång nära sitt slut. Så orimligt hårda voro den
unga skaldens ekonomiska villkor, och de endast försämrades med åren.
Jag har haft så små inkomster, skriver han många år senare i ett brev
till Th. Rein, "så där ett par hundra mark i året, i allmänhet, inte
ens det, och när de till sist ha utfallit, ha gapande hål (kiljuvia
läpiä) funnits att fylla. Det pris jag fick av senaten, av det gick
största delen till skulder, som jag under loppet av tio år, ja ännu
flera, hade gjort för att leva, då jag ej hade hjälp av någon." (Detta
och följande brevcitat ha av mig översatts från de finska originalen.)

Detta yttrande (bland tiotal andra i Stenvalls brev) visar vad det
ville säga att leva av att dikta i 1860-talets Finland. Stenvalls
sinne var ständigt fyllt till bräddarna av leda och förtvivlan över de
ekonomiska förhållandenas hopplöshet. I samma brev, skrivet då han med
Seitsemän veljestä fullbordat den diktargärning eftervärlden skulle
erkänna såsom den största inom finska litteraturen, yttrar han:

"Skriv inte till mig en enda brevlapp före min ankomst till
Helsingfors; ty jag har beslutit bränna oöppnade alla brev, som jag
nuförtiden får, annars förblir jag inte frisk och arbetsduglig. De äro
inte några glada brev, utan kalla, dystra (kylmiä, synkeitä) erinringar
av björnarna (Nu då de sett i tidningarna, att jag fick litet pängar;
men lyckligtvis har jag inte åt någon annan av dem lovat dessa pängar
utan endast för detta hål, som det är fråga om). Ja ett par kalla
brev ha redan kommit och mer väntar jag än, och denna allt som oftast
förnyade lek skulle till sist göra av mig en hypokondrisk världens och
människornas fiende, skulle alldeles ta livet av mig. Men därför har jag
beslutit kasta på brasan (oöppnade) alla brev till mig (utom ett som
jag väntar med nästa post från agronomen (Th. Forsell, en av Stenvalls
bekanta, hos vilken han ville bli lantbrukspraktikant. Att få bli
inspektor på någon egendom var vid denna tidpunkt hans framtidsdröm.)
och vars stil jag känner igen redan på långt håll). Där må de bli till
aska, och inte brinner där ju då kärlek och pängar."

Det är sant, att Finska litteratursällskapet tryckte flera av Stenvalls
alster. Men då man vet, att honoraret för Seitsemän veljestä, en
frukt av ansträngt arbete under många år, utföll med sjuhundra
mark, varjämte författaren ålades att med hundra mark likvidera A.
Törneroos, som genomsett manuskriptet, genomskådar man arten av det
beskydd, som skänktes den nödställda diktaren.[3] Han möttes av en
färglös välvilja, som knappast överskred gränserna för de formella
skyldigheter sällskapet icke kunde undgå att fylla mot vilken som
hälst av de få finskspråkiga författarna. En annan ståndpunkt intogo
— när det gällde att handla — endast två av de ledande personerna.
Den ena var professorn i finska, lyrikern August Ahlqvist. Till hans
ansträngningar att strypa Stenvalls diktning skall jag återkomma. Här
må endast sägas, att redan hans anmälan av 'Kullervo' i 'Suometar'
1865 är hållen i en ton av översitteri och röjer fullkomlig oförmåga
att förstå författaren. Den andra, Fredrik Cygnaeus, skola Stenvalls
biografer alltid nämna med vördnad och tacksamhet. Fredrik Cygnaeus
skrev om 'Nummisuutarit', den oförgätliga komedin ur Palojoki-allmogens
liv, en förstående och vidsynt kritik, hävdande detta verks banbrytande
betydelse för en framtida finsk scen och dess rätt till en framskjuten
plats inom komedidiktningen överhuvud. Med ett snillrikt votum till
förmån för Stenvall (avgivet i april 1865) bidrog Cygnaeus till att
skaffa honom ett litterärt statspris om 2,500 mark. Minoriteten inom
prisnämnden hade med denna uppmuntran 'åt en lovande skriftställare'
önskat hedra Johan Ludvig Runeberg.

Men jag återvänder till Stenvalls levnadsförhållanden. Att en
förvånande rik poetisk produktion tog vid, sedan 'Nummisuutarit'
1864 hade fullbordats, berodde på att skalden fått ett hem, där lugn
och omvårdnad beskärdes honom. I hans sjuklighet och nervositet, som
senare skulle leda till sinnesförvirring, inträdde för någon tid ett
stillestånd. Den person eftervärlden främst får tacka för att Alexis
Stenvall räddades åt livet och dikten var fröken Charlotte Lönnqvist.
Hon var en god och anspråkslös kvinna. Nitton år äldre än hennes
skyddsling, hade hon av sympati för hans person och medkänsla för hans
belägenhet berett honom en fristad i sitt hem på Fanjunkars i Sjundeå.
Denna handling blir icke mindre vacker genom att dess utövare knappast
anade vilken insats därmed gjordes i Finlands kulturhistoria. Då
Stenvalls verk skrevos på finska, voro de sannolikt lika obegripliga
för fröken Lönnqvist som för den övriga omgivningen i Sjundeå.

När Stenvall slog sig ner på Fanjunkars, var just ett sådant lantligt
hem som detta, där han förfogade över ett eget, fridlyst arbetsrum,
ägnat att skänka hans sinne jämnvikt och göra hans liv lyckligare.
Det gav honom trygghet och med den följde ökad skaparförmåga och
skaparglädje. Men med tiden inger honom den svenska bygden allt
starkare känslor av vantrevnad. Han längtar tillbaka till Nurmijärvi,
till allmogen där borta och kanske än mer till de vida, ekande
furumoarna. Denna längtan bevingar vart ord om hembygdens natur i
Seitsemän veljestä. Ur den strömmar en underbar, romantisk dager kring
de annars så verklighetstrogna skildringarna.

En samlad bild av Stenvalls uppfattning om Sjundeå och hans hemlängtan
får man genom följande brev till Kaarlo Bergbom, skrivet 1869:

— — "Här i Sjundeå lever jag som en främling. Här har inte ett enda
drag ur folklivet dröjt kvar i mitt sinne. Bondens inre värld är
ingalunda (här) tom, men i mitt tycke för det mesta utan djup. Du vet
nog inte riktigt vad du säger om honom (bonden). Gemensamhetskänsla
mellan grannarna existerar inte alls; varje familj lever endast för
sig. Du hör inte just härstädes uttrycket; 'Men vår bys pojkar!'.
(Mutta meidän kylän pojat) — Måhända är han likväl bättre än jag tror,
i fall man studerar honom noggrannare. Jag har just inte haft lust
att närma mig honom. Men ett är i alla fall säkert: bonden härstädes
står fjärran från det rika andliga liv, som finnes i den finska
bondens bröst. Höga äro mina tankar om denna senare, isynnerhet nu,
då jag något lärt känna den svenska mannen. (I honom finnes dock bra
mycket finskt blod). Jag ville hålla den finska allmogen för den mest
humoristiska i världen, den äger i mitt tycke ett djupare inre än någon
annan. Då jag nämner humorn, avser jag här den naturfriska, inte den
sjukliga, vars källa är ett lidet skeppsbrott på livets hav. Jag avser
den komik, vars yttersta grund dock är ett gott men starkt och friskt
hjärta. — Hur som hälst; men jag längtar redan starkt bort härifrån,
från den svenska befolkningen, för att få höra finska språket omkring
mig. Mitt liv här är obeskrivligt enformigt. Jag kommer inte tillrätta
med bönderna, och ännu mindre har jag kommit i någon gemenskap med
ståndspersonerna. Och jag hartillbragt dessa två sista år nästan som
fången i tornet. På de tre sista månaderna har jag dock roat mig med
jakt och kom på denna tid över fågel i mängd, 98 stycken, tjädrar,
orrar, järpar och därtill ännu två ripor. På mina expeditioner har jag
begagnat både bössa och snaror. Men fåglarnas maner togo till slut
hämnd på mig. De sista dagarna, då jag vandrade mycket våt i skogarna,
ådrog jag mig en svår förkylning, som slutligen kastade mig i en häftig
febersjukdom för en vecka; men nu börjar jag redan bli karl på nytt.
Men ledsnaden faller över mig igen med mördande tyngd; ty snön spärrar
var väg till skogarna, och inte kan jag ju alltid skriva. Nu skulle
några roande böcker göra gott."

Efter Nummisuutarit fullbordades 1865 femaktsskådespelet Karkurit —
Flyktingarna, 1866 Kihlaus — Trolovningen, (fars ur allmogelivet i en
akt) och Kanervala (lyrik), 1867 skådespelen Canzio (fem akter), Leo
ja Liina (en akt) och Yö ja päivä — Dagen och natten, (en akt). 1869
trycktes enaktsskådespelet Lea, författat något år tidigare, 1870
romanen Seitsemän veljestä — Sju bröder, och 1871 enaktsskådespelet
Margareta.[4]

Seitsemän veljestä, som våren 1870 publicerades i Finska
litteratursällskapets novellbibliotek, är en brett anlagd skildring ur
allmogelivet i skaldens hembygd och intar jämte Nummisuutarit främsta
rummet i hans vittra produktion. Denna roman hade framgått ur många års
hängivna bemödanden såsom ett av dessa stora verk, där inspirationens
mäktiga flöde uppsuger allt vad diktarpersonligheten äger skönast och
ädlast. Men just detta arbete, som i eftervärldens, ögon utgör en av
den finska andens förnämsta insatser i litteraturen, inbragte sin
skald de bittraste missräkningar, August Ahlqvists ovilja mot Stenvall
blossade nämligen upp i full låga i en kritik, som trycktes i Finlands
Allmänna Tidning den 20 och 21 maj 1870 omedelbart efter det boken
delats ut till novellbibliotekets abonnenter och som oaktat sin brutala
form övade ett långvarigt inflytande på opinionerna om Stenvalls
diktning.[5]

I vår tid, då likväl så mycket tåls inom journalistiken, vore någonting
sådant som händelsen mellan Ahlqvist och Stenvall knappast tänkbart.
Om ett originellt och uppseendeväckande skaldeverk nu angreps med
sådana smädelser, som Ahlqvist utslungade mot Seitsemän veljestä, —
om dess innehåll refererades grovt oriktigt, alla dess 'stötande'
poänger staplades upp, men dess oförtydbara ideella syftning förtegs
och om denna kritik utmynnade i påståendet, att verket var 'en
löjlighet' och 'en skamfläck' för landets litteratur, då skulle
i vår tid en opinionsstorm bryta lös. August Ahlqvist, den högt
uppburna vetenskapsmannen och skalden, en av finska kulturens främsta
banerförare, handlade emellertid just så mot Alexis Stenvall. Men någon
opinionsstorm bröt icke lös, ej häller förmärktes någon vind eller
ens någon fläkt. Åtminstone ej i offentligheten. Litteratursällskapet
vidtog tvärtom en åtgärd, ägnad att göra den ojämna kampen mellan
Ahlqvist och Stenvall ännu ojämnare. Sedan novellbibliotekets
abonnenter fått sina exemplar, fattades det för diktaren ödesdigra
beslutet att icke låta sälja arbetet i bokhandeln. Så förgingo tre år,
tills litteratursällskapets skönlitterära kommitté, som rekommenderat
romanen och därför blivit strängt tillrättavisad av Ahlqvist, blev
färdig med sitt försvar och befordrade det till tryckning.[6] Det
fogades in i boken före texten för att värja både kommitten och
skaldeverket mot alltför hårda domar. Och nu fick allmänheten äntligen
köpa 'Seitsemän veljestä'. När detta skedde, på våren 1873, fanns
Stenvall ej längre i livet. Även om han bevittnat den förödmjukande
kvarstadens upphävande, hade han knappast anat, hur snart det skyddande
företalet skulle glömmas, hur länge hans dikt skulle leva.

Med tiden begränsades Ahlqvists inflytande på uppskattningen av
Seitsemän veljestä alltmer till den svensktalande bildade klassen i
Finland, som hyste höga tankar om hans litterära insikt och saknade
möjlighet att döma själv. Dock torde också de savolaxiska studenterna,
vilkas inspektor han var, länge nog påverkats av hans uppträdande, så
mycket mer som för Stenvall ogynnsamma opinioner inom den finskspråkiga
publiken oberoende av Ahlqvist synes ha framträtt just i Savolax.[7]
Men flertalet bland de finsktalande bildade insågo småningom Ahlqvists
misstag. E. Aspelin-Haapkylä har i sina Kivi-uppsatser i 'Aika'
framdragit nya bevis för att Stenvalls diktning i sin helhet tidigt
väckte sympatier även inom de ledande finska kretsarna, (ehuru dessa
togo sig uttryck i handlingar till den förorättade diktarens försvar,
först när sådana ej mer behövdes). Som ett symptom åberopas bl.a. Yrjö
Koskinens tal vid Finska litteratursällskapets årsmöte 1876. Snellmans'
uppskattning av 'Seitsemän veljestä' framgår ur litteratursällskapets
granskningskommittés tidigare nämnda försvarsskrift, vars mest vägande
rader, enligt Tarkiainehs utredning, författats av honom.[8] Inom
den unga generationen funnos många som ställde Stenvalls roman högt.
Bergbom var hans vän och rådgivare och hjälpte honom i mellanhavandena
med litteratursällskapet. F. Peranders förstående-uppskattning av
Seitsemän veljestä träder i dagen i hans tal vid avtäckningen av
vården på diktarens grav, Aspelin-Haapkyläs i hans föredrag på
österbottningarnas årsfest 1872 och i hans dödsruna över Kivi i
Suomen Kuvalehti vars utgivare, Julius Krohn (Suonio) trycker några
utdrag ur romanen i sitt blads spalter. I en ledsagande not säger han
sig vilja ge spridning åt "något Varmhjärtat och några humoristiska
stycken ur denna ensidigt klandrade bok, Såsom ett prov på det snille
och den fantasikraft författaren också här lagt i dagen, ehuru man
visserligen önskat, att brödernas råhet på andra ställen framträtt i
mindre ursprunglig form och ehuru boken överhuvudtaget icke kan sättas
i händerna på barn och ungdom".[9] På reservationen i dessa rader låg
starkare tonvikt vid deras framträdande, då intrycket av Ahlqvists
förkastelsedom ännu var nytt, än en läsare i våra dagar kan varsna.
Den enda kraftfulla protest, som höjdes från de ungas läger, var
B.F. Godenhjelms korta anmälan i 'Kirjallinen Kuukauslehti'. Tyvärr
framträdde den först i maj 1871, således ett helt år efter kritiken i
'Finlands Allmänna Tidning'.

Ahlqvists förråd av invektiv hade ingalunda uttömts i allmänna
tidningens spalter. Nya angrepp följde. Den 7 april 1873, några månader
efter Stenvalls död, utlåter sig Ahlqvist i Helsingfors Dagblad om
kvasi romanen eller novellen Seitsemän veljestä. Den fullkomliga
frånvaron av all konstform i denna produkt, yttrar han, "den ständigt
återkommande råheten i dess skildringar, den skymfliga dager dessa
kasta över vår allmoge; och slutligen det odrägligt tillskruvade i
författarens språk, allt detta väckte hos mig vid arbetets genomläsande
harm och bestörtning. Detta sammelsurium av en redan delirerande
fantasis förryckta bilder skulle då verkligen vara, såsom man på ett
visst håll föregav, en produkt av det nationellt finska konstsinnet!"

I sin egen tidskrift, 'Kieletär', hade Ahlqvist redan hösten 1871 i
en kritik av ett annat arbete med några rader svartmålat Seitsemän
veljestä och snärtat till Godenhjelm för dennes avvikande mening.
Att Stenvall blivit sinnessjuk inverkade icke på bedömarens ton, som
är oförändrad också kritiken över 'Margareta' i 'Kieletär' 1872. Här
avger Ahlqvist emellertid en förklaring över sitt uppträdande. Han
hade 'genom att säga sanningen' velat värja finska litteraturen för
den fara 'vilken hotade både denna litteratur och finska språket genom
såväl tankeinnehållet som den språkliga formens vanvård' i flera av
Stenvalls arbeten. Dennes litterära bana, 'denna besynnerliga lek',
enligt Ahlqvists uttryck, var emellertid numer ändad med en förfärlig
katastrof, 'vilket må lända framtida författare och deras vänner till
lärdom'.

När Ahlqvist följande gång (den sista) i 'Kieletär' återkommer till
Stenvall, sker det för att i en elva sidor lång artikel rekapitulera
på finska vad han förut skrivit i 'Finlands Allmänna Tidning' och
'Helsingfors Dagblad'. En författare i landsortsbladet 'Hämeetär' hade
sagt, att 'Nummisuutarit' och 'Seitsemän veljestä' i sin kraftfulla
ursprunglighet uthärda jämförelse med Walter Scott, Dickens, Cooper
och Björnson och detta påstående gör Ahlqvist alldeles utom sig. Han
skriver: "Enligt A.W.L. (författaren i 'Hämeetär'), var Kivi således
icke blott snillemonstret Scott-Dickens-Cooper-Björnson, utan helt
enkelt finska litteraturens Messias, som kantänka kunde väntas anlända
riktigt med profeter (sannolikt betraktade hr. A.W.L. sig själv som
denna Messias' Esaias?!) Och ändå, utropar hr. A.W.L. i samma andetag,
utgjorde språket ett hinder också för honom! Vad hade han icke blivit,
om han förfogat över ett så fullständigt utbildat språk som engelskan!
Ja, ja, — ändå! — — Messias var således ändå ingen Messias, och hr.
A.W.L ingen Esaias. Skada!"

Uppsatsen är alltigenom ett under av grovhet och elakhet Det fastslås
i förbigående, att Kivis lyrik visar, att versmåttet, samklangen och
den språkliga utsmyckningen äro okända ting för honom och att han tycks
ha känt sig mest dragen till dramatisk fabrikation — "konst kan man
icke kalla det, som hans verk på detta område frambringa, då konsten
uppstår genom samverkan mellan reflexionen och den medfödda naturgåvan,
och detta samband saknades hos Stenvall". Och så kommer kritikern till
Seitsemän veljestä. "En så narraktig och barnslig bok som denna 'roman'
torde icke finnas i mången litteratur", lyda de inledande orden, varpå
följer: en ny vidräkning med litteratursällskapets skönlitterära
utskott, vars försvar numer föreligger, en komplimang åt Krohn för
reservationen i hans korta uttalande i 'Suomen Kuvalehti', en förnöjd
antydan, att boken rönt ringa efterfrågan bland publiken, och ett
långt referat av innehållet, i ingenting väsentligt avvikande från
framställningen i 'Finlands Allmänna Tidning'.

Slutorden, de sista Ahlqvist, så vitt jag känner, offentligt yttrade om
'Seitsemän veljestä', lydde: "Man måste både skratta åt detta verk och
skämmas för det, det kan icke döljas. Framför allt är det en skam för
Finlands allmoge genom att det ger sig ut för att vara — och även sagts
vara — en bild ur folklivet, gjord efter naturen. Ingenting är så föga
samt som ett dylikt antagande. Kivis kludderier i denna.'berättelse'
äro lika litet bilder ur det finska som ur något annat folkliv eller
överhuvud ur något _liv_, som rör sig på denna jord; de äro endast
regellösa hägringar av en förvillad fantasi, dem en människa vid fullt
förstånd på inga villkor kan kalla konstverk".

Härmed slutar denna litterära fäjd, som från Ahlqvists sida fördes
med så mycken kraft och konsekvens. Stridens följder äro numer icke
svåra att överblicka. Under de årtionden, som förflutit sedan dess, ha
Stenvalls verk slagit igenom hos publiken, som ingen annans, De läsas
nu med hängiven beundran av hela den finskspråkiga delen av nationen.
Författarnamnet Alexis Kivi är vordet finska litteraturens största.
För den svenska publiken i Finland, och Sverige är detta författarskap
däremot främmande. Översättningar, som kunde giva djupare inblick däri,
saknas[10] och ytterst litet har skrivits om Alexis Kivi på svenska.
Det existerar sedan gamla tider något slags fördom mot honom, vårs
första uppkomst otvivelaktigt bör sökas i intrycken av de Ahlqvistska
kritikerna.

Men från denna översikt av bokens öden är det tid att återvända
till författarens. Följderna av Ahlqvists uppträdande och
litteratursällskapets åtgärd visa sig efterhand. Den 12 september 1870
skriver Stenvall till Bergbom:

— — "Jag har denna sommar hört så många sårande tillmälen (loukkaavia
soimauksia) om 7 bröder. Underligt hur begärligt de hugga i! Och ingen
av dem har läst själva boken utan endast Ahlqvists kritik, antingen
läst den eller hört talas om den. Detta har varit mycket plågsamt
för mig ätt höra i detta mitt sjukliga, irriterade tillstånd och har
utgjort ett stört hinder för min hälsas förbättring. Men jag vet,
att också mången av mina s.k. vänner med glädje ser, att Ahlqvists
hjältedat får stå i fred och utföra sitt värv. Det betyder ingenting,
att Cygnaeus' artikel följer boken som tryckt, den läsa blott de få
fennomaner, som ännu köpa denna bok; likadant är Kuukauslehtis
inflytande, även om i dess spalter funnes en gynnsammare granskning.
Men detta är dock den värsta omständigheten: inte en enda förläggare
har förtroende för mina alster, och därför skriver jag med så kallt och
hopplöst sinne, då hoppet om lön är så alltigenom svagt." — — —

Sådant var det Ahlqvistska fälttågets inflytande på Stenvalls liv.

Ett blidare öde än Seitsemän veljestä rönte ett annat av hans sista
arbeten, enaktsskådespelet 'Lea'. Denna vackra pjes, vars handling
försiggår i Palestina i Jesus' omedelbara närhet och uppbäres av
kristendomens ödmjukhets-, broderlighets- och försoningstankar, inbragte
den misskända skalden en av hans livs få segrar. I finska teaterns
historia utgör Lea-premiären — den 10 maj 1869 — ett av de dyrbaraste
minnena. Då uppfördes första gången en pjes på finska i Helsingfors'
för tiden nya och storstilade teaterhus. Till den utomordentliga
framgången bidrog huvudrollens framställarinna, fru Hedvig Raa,
född Forsman. Denna skådespelerska, som var bördig från Sverige,
underkastade sig mödan att lära sig finska för att kunna medverka
vid föreställnigen. Stenvall var icke närvarande. Han hade setts i
Helsingfors samma dag, med återvänt till Sjundeå.

Vid den tidpunkt, då brevet till Bergbom skrevs, voro diktarens
psykiska krafter redan svårt medtagna. Och snart varsnades tydliga
förebud till hans livs tragiska upplösning. Mot slutet av 1870
försämrades hälsotillståndet i betänklig grad och hans numer
mönstergilla levnadssätt förmådde icke hindra den annalkande
katastrofen. På vårvintern fördes han vansinnig till Helsingfors, där
läkarna blott kunde konstatera sjukdomens obotlighet. Den olyckliga
skalden inackorderades nu på hemkommunens bekostnad i sin broder
Alberts torp vid Tusby träsk. Här avled han nyårsnatten 1872.

Begravningen försiggick lördagen den 4 januari 1873. Från Helsingfors
anlände ett tjugutal personer, vänner till Stenvall och beundrare
av hans diktning. En av dem tecknade den porträttskiss som för
eftervärlden bevarat hans drag. Innan kistan slöts, smyckades den dödes
panna med en krans av lager.

— — På sidan om dagsstriderna och föga uppmärksammat av samtiden
förflöt detta i vansinnets mörker slocknande diktarliv. Den bittra
kampen för rätten att leva för ett konstnärsskap hade utkämpats så
tyst, att utom de litterära kretsarna endast få kände det livsöde,
som var förknippat vid skaldenamnet Alexis Kivi. Själv trivdes
Stenvall bäst i obemärkthet och ur den karaktärens försynthet ett
sådant sinnelag tyder på härflöto hans största egenskaper som människa
och diktare. Med sitt stillsamma och skygga väsen förenade han en
enastående förmåga att observera människor och förhållanden och
framför allt de komiska dragen i företeelserna. E.A. Forssell, som
någon tid bodde tillsammans med honom i Helsingfors, berättar: "Då
han blev ivrig, väckte han uppmärksamhet genom sin kvickhet och sina
originella iakttagelser. I synnerhet hade han skarp blick för det
komiska. Åt någon anekdot, åt någon komisk episod eller händelse kunde
han skratta hjärtligt och länge, även då andra icke sågo någonting
särskilt löjligt däri".[11] Det var denna läggning, som hjälpte honom
att bära fattigdomen, sjukligheten, förödmjukelserna och hånet. Att
'Nummisuutarit', 'Kihlaus', och de ypperliga partierna av Seitsemän
veljestä, som svepas i en humoristisk livsbetraktelses ljusa, glada
dagrar, skrivits av en man, som själv fick röna ringa glädje och vars
framtid tedde sig hopplös — detta illustrerar ju blott en föga sällsynt
relation mellan en konstnärs verk och hans liv. Men sällan har likväl
motsatsen mellan tillvarons mörker och ljuset, som strålar ur skaldens
inre, diktade värld, stegrats till sådan ytterlighet som hos Alexis
Stenvall. Hans storhet låg däri, att han förmådde se från ovan på ett
samhälle, där han själv kände sig som en utstött. Med en blick, som
var nattmörk i djupet, fångade han människornas skrattretande lyten
och ofullkomligheter. Men han lät aldrig sin dikt återspegla dem i
satirens kalla belysning. Hans löje över den mänskliga skröpligheten
var gott och förlåtande. Hans hjärta var fyllt av deltagande för allt
som levde och av godhet mot allt som led. Han icke blott iakttog
naturen; förnimmande de fina skiftningarna i dess liv, gick han upp
däri med hela sin varelse som ingen samtida skald, — som mycket få i
litteraturen överhuvud.

Ehuru en försynt tillbakadragenhet utgjorde ett förhärskande drag i:
Stenvalls lynne, saknades icke helt och hållet hos honom själv den
obändiga hetsighet, som rymmes på bottnen av många bland hans bästa
karaktårsskapelser och vanligen blottas under rusets inflytande.
Och det var — dess bättre — icke blott ruset, som kunde bringa hans
försagdhet att vika för våldsamma utbrott av vrede. Aspelin-Haapkylä
omtalar i 'Suomen Kuvalehti' 1873 en händelse, varvid han förgick sig
svårt, emedan en upprörande orättfärdighet väckte stormande förbittring
i hans sinne.

Det har yttrats stränga ord om Stenvalls förmenta brist på bildning,
kunskaper, beläsenhet Men även om enskilda ställen i hans böcker
i likhet med hans brev sakna den i varje detalj avvägda formens
kultur, kan sådana omdömens befogenhet icke medgivas. Stimulerad av
sin favoritläsning: bibeln, Shakspeare och Cervantes, kanske också
av Hotberg; Almqvist och ett par andra författare, skapade han sin
originella stil, sina banbrytande verk. Vad kan man önska mer?
De som tro, att 'Seitsemän veljestä' blivit mindre vidlyftig och
episodrik, om skaldens litterära skolning varit mindre bristfull, ha
troligen rätt, men att verket vunnit därpå bör icke anses alldeles
självfallet. Att Stenvall anlitade andras hjälp vid det stilistiska
finhyvlingsarbetet, är en omständighet av lika ringa betydelse som att
han, förledd av Shakspeare och andra främmande mönster, författade de
delvis misslyckade dramerna 'Canzio' och 'Karkurit'. Det kan icke nog
framhållas, att han ägde sinnelagets, karaktärens bildning, som icke
blott adlade hans stora arbeten utan även röjde sig hans originella
dikter och de små, fina pjesarna 'Lea' och 'Yö ja päivä'. Vid sidan
härav förefaller det rätt oväsentligt, att han saknade förutsättningar
för en vidsträckt litteraturkunskap, jämförbar med t.ex. Runebergs.
I skönlitterär läsning kunde han nog fördjupa sig, men hans läggning
och levnadssätt uteslöto ordnade studier, än mer examina och karriär i
samhället.

I ett annat avseende har Stenvalls bohämliv kanske utgjort ett
hinder för hans egen och hans diktnings utveckling. Han fader synes,
enligt samstämmande uppgifter, besvärats av skomakar Tobias' och
många andra humoristiska Kivifigurers brännvinstörst och detta anlag
saknades icke hos sonen, vars från barndomen svaga nervsystem alls
icke tålde alkohol. Utan att nå det förfall, i vilket en del av hans
umgängesvänner synas ha slutat ('mången av hans närmaste bekanta var
en rant eller höll på att bli det', yttrar en av dem, som bäst torde
känt hans liv), drack Stenvall tidtals mer än nog för att berättiga
antagandet, att den utmärkta litterära framställningen av rusets och
bakrusets psykologi i Nummisuutarit och Seitsemän veljestä delvis
grundar sig på självstudium. Vid beskrivningen av Timos eller Simeonis
bedrövliga bakrusstämningar i det senare verket tänker man ofrivilligt
på poeten själv. En händelse ur hans liv, som i viss mån synes vara
karaktäristisk, omtalas av Tarkiainen i studien över Seitsemän
veljestä. Romanen var fullbordad och på Kleinehs hotell hade en skara
unga akademiker samlats för att höra den uppläsas av författaren
själv. Denne anlände sent och var så drucken, att han nödgades avbryta
läsningen och lämna sällskapet. Omedelbart efter denna händelse säges
Stenvall ha återvänt till Sjundeå och där, enligt fröken Lönnqvists
utsago, stått i beråd att begå självmord. I ett brev till Bergbom gav
han uttryck åt sitt förkrossade sinnestillstånd.

En bevarad hågkomst från den tid Seitsemän veljestä skrevs (enligt V.
Lounasmaas berättelse upptecknad av O. Hynninen och tryckt i 'Aikas'
majhäfte 1911 av Aspelin-Haapkylä) ger en inblick både i skaldens
förhållande till alkoholen och i hans misär. När Hynninen en dag
på vårvintern (sannolikt 1866) träffade Lounasmaa på Kasärngatan i
Helsingfors, hade denne just besökt Stenvall, som då vistades i staden,
och funnit honom liggande till sängs i ett nästan iskallt rum. Han
hade deltagit i ett dryckeslag och befann sig efter detsamma i det
eländigaste skick. Lounasmaa fick honom ur sängen, men han darrade som
ett asplöv, var ur stånd att klä på sig och bad kamraten för Guds skull
skaffa öl. I rummet fanns varken ved eller mat. Lounasmaa anskaffade
först öl och så dessa andra förnödenheter samt bragte småningom
Stenvall i mänskligt tillstånd.

Den ekonomiska misären, den medfödda nervsvagheten, hemfallenheten
under alkoholbegäret, känslan av rotlöshet i samhället och kanske även
de hopplösa erotiska drömmar, om vilka ett bevarat brev bär vittne,
skapade en melankoli, som lik den oföränderliga skuggan följde skaldens
humoristiska fantasi på dess soliga vägar. Om detta dystra lynnesdrag
vittna de flesta av hans verk, men vältaligast en liten lyrisk dikt,
som här må få plats i översättning.

Ledsnad.

    O ledsnad!
    O dunkel, som höljer min själ
    som höstkvällens mörkning en vildmarkshed!
    fåfäng är min möda,
    fåfäng striden
    och allt vad världen rymmer fåfängt!

    Ej himmel
    önskar jag, ej natt i Gehenna,
    ej en tärna huld i min famn;
    unnades mig allenast
    att undgå kvalet att fatta.
    Ljudlös tomhet varde all världen!

    Nu vänner!
    jag äntligen sista gången
    med bön er nalkas, o hören mig!
    Reden min boning,
    reden min stuga i Tuonis land;
    ner jag stige i jordens gömma!

    Gräven mig
    en grav där nere i pilars lä
    och täcken den åter med svarta mullen!
    Sedan för evigt
    lämnen min gård!
    I ro jag längtar att vila.

    Aldrig må
    en kulle min gravplats märka;
    må mullen långsamt i linda gro,
    att ingen anar min vilostad
    i skuggan av dunkla pilen!

Få gestalter framstå vackrare i minnets ljus än denna anspråkslösa
diktare mot bakgrunden av sina stora verk. Det författarskap, som bär
Alexis Kivis namn, har vuxit fram ur de torftigaste, vrångaste och
mörkaste förhållanden och likväl utstrålat rikare flöden av sol, glädje
och löjen än någon annan finsk diktargärning. Lyckan att se sin konst
uppskattad i vida kretsar, som i så sällsynt hög grad kom en Runeberg
och en Topelius till del, beskärdes icke finska romanens och dramats
originella och vidsynta grundläggare. Hans verk föregrepo utvecklingen;
de ha skattats högre av eftervärlden än av samtiden. Vid tjugonde
seklets ingång erkännes Alexis Stenvalls skaldegärning rymma icke blott
några lysande blad i Finlands litteraturhistoria utan också denna
sällsynta, storslagna originalitet, som höjer ett poetiskt verk från
den nationella vitterhetens svär till världslitteraturens.



EN STUDIE ÖVER "SEITSEMÄN VELJESTÄ"



I

Handling.


"Jukola gård, belägen i södra Tavastland, står på norra sluttningen
av en backe nära Toukola by. Den omges närmast av stenig mark: men
längre ner taga åkrarna vid, på vilka, innan gården förföll, säden
böljade i rika ax. Under åkrarna ligger den klöverkantade ängen,
genomskuren av ett mångbuktat dike; och rikligt gav den hö, innan den
vart betesplats för byns boskap. För övrigt äger gården vida skogar,
kärr och ödemarker, vilka, tack vare detta ställes första bebyggares
förträffliga anordningar föllo på dess del, redan då storskiftet gick
fram i forna tider. Då hade nämligen Jukolabonden, månare om sina
efterkommandes bästa än om sitt eget, tagit eldskadad skog på sin
lott och sålunda erhållit sju gånger större ägor än hans grannar. Men
löpeldens alla spår hade för länge sedan försvunnit från hans marker
och yvig skog hade vuxit upp i stället. — Och detta är de sju bröders
hem, vilkas livsöden jag nu går att förtälja.

"Brödernas namn, uppräknade från den äldsta till den yngsta, äro:
Juhani (Jan), Tuomas (Tomas), Aapo (Abraham), Simeoni (Simon),
Timo (Timoteus), Lauri (Lars) och Eero (Erk). Tuomas och Aapo voro
tvillingsbröder, så ock Timo och Lauri. Juhani, den äldsta, är tjugufem
år, men Eero, den yngsta, har knappast skådat aderton solvarv. Alla
äro de starkt och grovt växta och av medellängd utom Eero, som ännu är
mycket kort. Aapo är längst, men ingalunda axelbredast Denna förmån Och
heder tillkommer Tuomas, som är rent av beryktad för sina axlars bredd.
En egenhet, kännetecknande dem alla, är deras bruna skinn och styva,
hampfärgade lugg, vars strävhet i synnerhet hos Juhani faller i ögonen.

"Deras fader, som var en mäkta ivrig jägare, drabbades av bråddöd i sina
bästa år under kamp med en retad björn. Båda två, såväl björnen som
mannen, fann man döda, sida vid sida på den blodiga marken. Svårt var
mannen sårad, men så även rovdjuret: gapande knivsnitt såväl i hals som
i sida och bröstet genomborrat av bössans skarpa lod. Så ändade den
reslige mannen sina dagar, sedan han fällt mer än femti björnar. — Men
genom dessa sina jaktfärder försummade han arbetet och verksamheten
i sin gård, som småningom, i avsaknad av husbondens ledning, föll i
lägervall. Ej häller hans söner förmådde plöja och så, ty de hade ärvt
av sin fader samma mäktiga jägarlust."

Så börjar Seitsemän veljestä. Från denna inledning utgår verkets
huvudlinje, som kommer att följa den långsamt fortskridande
förvandlingen av de sju brödernas nomadliv till bondeliv. Med andra
ord: ur Kivis roman skall framspringa det fängslande kulturhistoriska
moment, då en vildmark på allvar läggs under plog och grunden för
civilisationen skapas. Skådeplatsen för händelserna är Kivis egen by
och kringliggande näjder. Tidsbestämningarna äro något motsägande, men
av många skäl bör handlingen tänkas försiggå i skaldens barnaår eller
möjligen något årtionde tidigare.

Jag övergår till de sex äldre brödernas stora pojkäventyr. Det börjar
med att de snatta ägg av gumman i Männistö torp, rymma till skogs och
hålla kalas på rovet. Vid hemkomsten mötas ynglingarna på gårdsplanen
av äggens rasande och skriande ägarinna åtföljd av den risbeväpnade
Jukolavärdinnan. Helt om och till skogs igen! — denna gång så långt
att ingen finner spåren. Djupt i ödemarken bygga ynglingarna en koja
av granris, bosätta sig där och ägna sig åt nöjsamma friluftslekar. De
leva på stulna rovor och ett och annat vildbråd. Den självtillräckliga
Juhani för med ålderns rätt kommando över de andra, och det är inte
utan att denna sorglösa ynglingskara erinrar om det originella
nomadsamhälle: i vildmarken, som författaren längre fram i romanen
låter bröderna grundlägga.

I hemskogarna letar Jukolamor förgäves efter sina förlupna barn och
hela byn smittas av hennes oro. Man ställer till skallgång. Vid
skogshavets fjärran synrand upptäcks äntligen en rökstrimma. Med tysta
och snabba taktiska rörelser omringa skallfogden och hans följeslagare
det sorglösa lägret. "Följde nu aga av moderns hand, drabbande hela
pojkskocken, man efter man; och högljutt var skränet i Kuokkala skog".

Men åren gå. Modern dör och bröderna taga itu med att lyfta hemmanet
ur dess förfall. Hos dem alla lever en djup kärlek till fädernetorvan.
'Kultainen koti', 'kultainen Jukola' lyda de från folkpoesin
överflyttade uttryck, med vilka denna känsla tolkas. Att motsättningen
mellan nomadinstinkten och kärleken till hemgården ger upphov åt en
konflikt och slutligen driver de sju bröderna till de häpnadsväckande
vildmarksäventyr, som fylla romanens populäraste kapitel, beror dock
icke på någon inre strid hos dessa omedvetna naturbarn: endast hos
Lauri kan man skönja ansatser till en sådan. Deras öden gestaltas
som otaliga andras genom det omgivande samhällets pressning på
individerna. De originellaste, spänstigaste och kraftigaste resa sig
mot samhällstrycket i bynovellens värld lika väl som annorstädes.
Trots oavlåtliga bemödanden ha bröderna inte lärt sig läsa, varför
socknens myndiga prost hotar dem med det nesliga stockstraffet Från
staden (Tavastehus) anskaffas då nya, rödpärmade a-b-c-böcker och
man tågar till kyrkbyn för att gå i skola hos klockarfar. På vägen
företages ett länge planlagt, samfält frieri till Vendla i Männistö.
Fem av de sju träda in i stugan, där flickan bor med sin åldriga
moder, och den talföra Aapo håller ett förträffligt andragande,
men ingen af Jukola-bröderna behagar henne. Sedan Juhani slungat
en sten, stor som en knytnäve, mot den skönas stängda dörr, vandra
bröderna dystra vidare, tills de vid nästa vägskäl gå upp i ett nytt
förehavande: ett framgångsrikt slagsmål med grannbyns pojkar. Slutligen
nås klockarbostället, som nu blir en skådeplats för Jukola-gossarnas
bittra lidanden. Lilla Eero, brödraskarans odåga och kvickhuvud,
gör visserligen snabba framsteg, men för Aapo, Simeoni, Tuomas och
Lauri går det långsamt, medan Juhani och Timo ännu på andra dagen
uppehålla sig vid den mystiska bokstaven A. Klockarn ställer dem i
knuten, han understryker sina lärdomar medels våldsamma luggningar och
överlämnar slutligen de oläraktiga Jukolasönerna åt hungerns kval i den
tillbommade stugan. Men Juhani slår fönstret i bitar och hela skaran
störtar till skogs. 'Hem till Jukola'! lyder fältropet! På vägen möta
bröderna en ökänd landstrykarfamilj och begagna tillfället att skicka
en högst oförskämd hälsning till prosten. I dagningen överrumplas de av
de nyss besegrade grannbypojkarna och återvända hem, höljda av sår och
bulnader. Så följer en bastuorgie. På den sover man ut och vaknar först
långt in på följande dag. Under natten brinner bastun, till följd av
att Timo eldat för häftigt.

De sju bröderna befinna sig således i full strid med klockare och präst
och en vacker dag stiger nämndeman Mäkelä in i stugan och stämmer dem
till kyrkan, där de skola sona sina förseelser med att sitta i stocken.
Nu besluta bröderna att bryta sig ut ur samhället och fly till obygden;
Sitt förfallna hemman, som inte ens har någon bastu mer, arrendera
de på tio år åt en garvare. Och på våren draga de hädan med gevär på
axlarna och kontar på ryggarna. Deras enögda häst, Valko, släpar en
kärra, lastad med fångst- och jaktgrejor samt husgeråd, och högst på
lasset, i en liten påse, sparkar och jamar den gamla huskatten. I
spetsen går Juhani med de båda hundarna, Killi och Kiiski, sist Eero,
bärande i famnen Jukolas prydliga tupp.

Bröderna slå sig ner vid foten av det väldiga Impivaara
(Jungfrubärget). Så börjar jägarlivet med ständigt växlande
upplevelser, avbrutet av långa vilostunder, ägnade än åt vilda lekar,
än åt ett sagoberättande, som utgör de fantasibegåvade skogsgångarnas
käraste sysselsättning.

Med sina många sagor och sägner har Kivi syftat längre än blott till
läsarens förströelse för stunden. Alla nutida författare som fördjupat
sig i Seitsemän veljestä ha framhållit, att Kivi tecknat en i hög grad
verklighetstrogen genomsnittsbild av hemtraktens befolkning. Men denna
bild visar tilllika förut oskådade vidder både mot det förgångna och
mot framtiden. Begrundar man spörsmålet, huru Kivi nått fram till en
så omfattande förståelse av den sydtavastländska allmogens själsliv i
dess utveckling från vildens till den civiliserade bondens nivå, skall
man finna, att folksagan varit hans följeslagare. Hans egna sagor och
sägner i 'Seitsemän veljestä': om den grymma slottsherren, om trollet i
Impivaara och den bleka tärnan, om martyren i bärgshålan, om djävulens
flykt med Simeoni till månens lädertorn — bevisa detta. De fyllas av
allmogens fantasiliv, av folkligt religiösa åskådningar, sammansatta
av kristna och hedniska element i en ofta oförmedlad blandning. Deras
grund är naiviteten, som den moderna kulturen håller på att döda hos
allmogen. Då brödernas vildmarksliv börjar med att Aapo berättar
Impivaara-bärgets saga, skapas redan vid början av romanens nya skede
en stämningsverkan, som sträcker sig långt framåt genom skildringen
och utan vilken ödemarksmystiken hos den plats, där större delen av
handlingen utvecklar sig, icke förmådde fängsla oss i samma grad som nu.

Efter höstens framgångsrika björnjakter reder man sig att fira jul i
den präktiga stugan, som timrats upp vid foten av bärget. Den tjänstgör
även som bastu och dess stora stenugn eldas för julbadningen. Efter
badet breds halmen kvarterstjock på golvet och ännu tjockare på laven,
där bröderna vanligen tillbringa kvällen och natten. Så förtärs af
ton värden: sju hålkakor, ångande björnkött i tvänne skålar av ek
och en stäva skummande, svartrött julöl. Och nu börjar det egentliga
festandet, skildrat med Kivis oförlikneliga humor. Den hetsiga, vilda,
alltid överdrivna äldsta brodern anger tonen. Man glammar och brottas
och Juhani, som trott sig vara den starkaste besegras både av Timo och
Tuomas. Men inte ens denna stora motgång kväver hans upptågshumör.
Slutligen dansar han 'ryska dansen' till tonerna av en galen trall,
utförd av Eero — en förträfflig målning av obändigheten och hetsigheten
i folklynnet, som mot slutet av romanen karakteriseras av en annan
ypperlig dansskildring, där trögheten och tungroddheten ge tavlan dess
huvudton. Man har med allt skäl jämfört denna senare scen hos Kivi
med dess motsvarighet i 'Elgskyttarna', men även en parallell med de
många lantliga dansbilderna hos Björnson vore väl på sin plats. Den som
intresserar sig för etnografiska jämförelser skall särskilt stanna vid
Hallingdansen, utförd av Nils skräddare (andra kapitlet av 'Arne').

När bröderna äntligen klätt av sig för att gå till vila, befaller
Juhani Eero att hälla en kanna öl på den heta ugnen, "så får man veta
hur kornbrygdsångan smakar". Eero, som aldrig säger nej till något
pojkstreck, utför uppdraget, men de andra protestera. Tvisten övergår
till slagsmål. Därunder faller från laven en brinnande pärta på det
halmtäckta golvet och i nästa sekund slår lågan mot taket, medan stugan
fylls av rök.

Så begåvo de sig på färd, nakna, klädda endast i blårgarnsskjortor
och bärande var och en sin kont på ryggen och sin bössa på axeln eller
i handen. Så trådde de den vintriga, nattliga vägen, flyende undan
kölden, som kom rusande över dem från Nordlandets myrar. Men han
visade ändå inte sitt förfärligaste ansikte. Skarpvintern utvecklade
sig icke denna gång i all sin stränghet Visserligen blottades himmelns
panna ibland, men de seglande skyarna täckte den igen, och måttligt
blåste nordan. Och bröderna voro bekanta med kölden. I mången brakande
vinterköld hade deras skinn barkats, och fordom, som ostyriga pojkar,
hade de ofta i timtal barfota gått och rotat i drivorna. Men hemsk,
förfärande hemsk var likväl denna färd från Impivaara till Jukola.
Framåt ilade de med fasa i hjärtat. I spetsen, på Valkos rygg, redo
Eero och Simeoni, de andra följde dem, springande, i hälarna, trampande
ödemarkens snö, som yrde omkring dem. Men på Impivaara-sveden, nära
ugnen, vars stenar ännu glödde, sutto katten och tuppen, melankoliskt
gloende på det kolnande bålet.

I riktning mot byn ilade bröderna, de lämnade redan Sompiokärret bakom
sig och nalkades Teerimäki (Orrbacken), där vargarnas hemska tjut
alltjämt hördes. Men i granmoren mellan kärret och Seunala Mattis sved
skedde ryttarskifte: Eero och Simeoni stego av och två av de andra
bröderna hastade att ersätta dem. Ofördröjligt fortsatte de sin färd,
störtade utmed den stigande mon, korsade Viertola vägen och fortsatte
genom den vida, susande furuskogen. Och till sist närmade de sig den
klippiga Teerimäkibacken och med ens tystnade vargarnas mångstämmiga
och vilda låt. Snart stodo de på bärgets krön och läto sin häst pusta;
ryttarna stego ner från ryggen och två andra stego genast upp i deras
ställe. Ännu stodo de kvar på den snöiga klippan; nordan blåste,
himlavalvet klarnade åter för en stund och Karlavagnens tistelstång
visade, att midnatten var förbi.

Men när bröderna vilat, ilade de åter framåt, följande den släta
bergvägen, och då den var slut, stego de ner i mörk granskog, och
dyster stod naturen omkring dem. Blek blickade månen ner, uvarna
skreko, och här och där i vildmarksdjupet stod en märkvärdig skepnad,
liknande en skogens björn, en fruktansvärt stor: det var de mossiga,
uppåtstjälpta rötterna av fallna granar. Orörliga som stelnade
vålnader stirrade dessa björnbilder på det besynnerliga följet, som
ilande sprang dem förbi. Så blickade de utan att röra sig, men mellan
dem, omkring dem, uppstod snart en skrämmande rörelse i den ödsliga
granskogen. Nu kretsade de hungriga vargarna i spåret på bröderna,
närmande sig dem mer och mer. Än framför, än bakom, än susande över
vägen eller mellan granarna på vägens bägge sidor, skymtade deras
hastiga lopp. Ilskna, blodtörstiga följde de efter de nattliga
flyktingarna från Impivaara; det brakade och smällde omkring dem,
när granarnas torra grenar bräcktes. Darrande och frustande löpte
den skygga Valko; och mannen, som red främst, kunde knappast hindra
honom från att skena. Men allt närgångnare blev vilddjurens djärvhet.
Blodtörstigt flämtande svävade de ofta nära förbi männen; och för att
skrämma dem avfyrade bröderna ibland sina bössor, än åt höger, än åt
vänster. Men härigenom jagades de likväl icke långt bort.

Kiljava-heden, öppen och fareldhärjad, mötte nu: här och där stod den
torkade stammen av en tall, ett hem för hök och uv. Här blev vargarnas
ilska skrämmande och männen löpte ytterlig fara. Då redo Tuomas och
Timo, men de andra, som springande följde till fots, stannade plötsligt
och avlossade nästan på en gång en skarp salva mot sina förföljare,
vilka, skyggande för dennas drogo sig ett stycke ifrån dem. Åter
störtade männen i väg; men länge dröjde det ej, innan fraset av den
förföljande vargflocken igen hördes omkring dem och faran var större
än någonsin. Då stannade Tuomas hästen och sade med hög stämma: 'Den,
vars bössa är tom, må genast ladda den! Han må skynda som blixt och
by!' Så ropade han och steg av, bedjande Timo hålla stadigt i Valko.
Bröderna stodo nu stilla och laddade, och de kände ingen köld, icke i
fötterna, icke i någon kroppsdel. Också rovdjuren stodo stilla, femti
steg från männen, oavbrutet betraktande dem med sina glupska ögon och
svängande svansarna i åtrå. — Och molnfritt lyste himlavalvet, där den
klara månen blickade ner på mon.

(Hela verket igenom inflätar Kivi dialoger i skildringen.)

_Tuomas_. Är våra bössor laddade?

_Aapo_. Det är gjort. Vad menar du?

_Juhani_. Alla på en gång!

_Tuomas_. Nej, om vårt liv är oss kärt. Alltid skall någons rör vara
laddat; kom ihåg det. Lauri, du har ju stadigaste handen och skarpaste
ögat, ställ dig bredvid mig.

_Lauri_. Här står jag. Vad vill du?

_Tuomas_. En hungrig varg äter till och med sin blödande bror. Om vi nu
kunde göra en sådan manöver, vore vi räddade. Låt oss försöka! Lauri,
vi siktar på den där främsta till vänster och skjuter samtidigt, men
spara er eld, ni andra! Lauri, tag nu skarpt korn som örnen och låt det
blixtra, när jag säger: nu.

_Lauri_. Jag är klar.

_Tuomas_. Nu!

Då sköto båda i samma ögonblick, och i rykande språng flydde vargarna.
Likväl dröjde en av dem på platsen och försökte linkande nå de andra,
utan att lyckas. Framåt skyndade männen igen av alla krafter: sex
bröder till fots, Timo ensam till häst i spetsen. Sålunda förflöt en
stund. Men snart avbröts vargarnas flykt, de vände om och löpte åter
hetsigt i riktning mot det nattliga tåget. Den yrande snön frasade och
den flacka Kiljava-malmen ekade, när de störtade fram i flock. I vild
fart nådde de kamraten, som vred sig i sitt blod, störtade förbi honom,
men svängde snart runt, emedan den frestande blodlukten hastigt slog
upp i deras näsborrar. De snurrade omkring: svansarna svängde, snön
virvlade, mordlustens öga gnistrade i natten. Hemska att åse, störtade
de i samlad flock över sin sårade broder och ett fruktansvärt yl och
tumult uppstod på mon; man kunde ha trott, att himlavalvets pelare
bräcktes. Marken skalv och snön förvandlades till en vild röra, när de
forna vännerna sleto i stycken ödemarkens son, vars blod Tuomas' och
Lauris säkra lod hade bragt att rinna. Men tystnad rådde åter på den
nattliga mon. Man förnam endast sakta stånkningar, och benen knastrade,
när rovdjuren med blodiga nosar och glimmande ögon glupskt förtärde
sitt offer.

Men långt från sina fruktansvärda fiender färdades bröderna och härligt
hade vargarnas mordlarm på Kiljava klingat i deras öron; för dem var
det räddningens ljuvliga och goda budskap. De närmade sig den vida
Kuttila-ängen, kring vilken deras väg löpte i båge genom en backig
näjd. Men för att vinna tid beslöto de nu att gina över denna äng.
De stormade mot gärdsgården i flock, den bräcktes, och Valko, åter
bärande två av bröderna, steg över och löpte, driven av männens piske,
på ängens släta yta. Men oförtövat ilade i hans spår de bröder, som
åter voro i tur att trampa snön. Över ängen gick vintervägen till
kyrkbyn, och resande, som åkte efter tre hästar i tre slädar, färdades
just på denna väg. Men svårt förskräcktes både hästar och karlar, när
de sågo bröderna närma sig från norr. De varsnade i månskenet sju män
i bara skjortan, med bössa på axeln, ila framåt med en häst. Och de
trodde, att en hop vreda troll från Impivaaras hålor rusade över dem.
Våldsam var rörelsen på ängen. Skengalna löpte de resandes hästar,
löpte hit, löpte dit, en av karlarna skrek, en annan välsignade sig, en
tredje upphävde besvärjelser med ljudande stämma. Men bröderna kastade
knappast en blick på denna uppståndelse, de sprungo bara i vild fart
över Kuttila äng mot Jukola, klyvande snön som en rök. Ängens andra
gärdsgård reste sig emot dem, de stormade fram i flock, den brast med
brak, och snart färdades de åter på den backiga vägen.

"Men nog var denna natt förfärlig och hemsk för dem. De löpte snabbt,
löpte med kisande ögon och pustande lungor och tvivlet stirrade ur
blickar, styva som störar, som jämt riktades mot det forna hemmet på
Jukola. Så sprungo de framåt utan att yttra ett ord och snabbt flydde
den snöiga jorden under deras fötter. Men slutligen, på norråkerns
brink, sågo de Jukola gård på dess backsluttning, svept i det bleka
månljuset, och nästan samtidigt ljöd på deras läppar: 'Jukola, Jukola!'
Nu löpte de utför backen, rände över dikesängen som vingade troll
och äntrade ännu en backe och stodo på tröskeln till gårdens bommade
dörr. Tid att bulta på och vänta att bli insläppta hade de ej, utan
de stormade framåt av alla krafter, så att den bastanta farstudörren
brakande och bullrande flög upp. Med gny och dån rusade de ur farstun
i stugan och vidare som en virvelvind till mörjan på äriln, därifrån
den dyra värmen fläktade emot dem. Men högeligen förskräcktes garvarens
sömndruckna familj, som trodde sig överfallen av rövare."

Följande vår eka yxhuggen borta i moarna kring Impivaara. Snart flytta
bröderna in i sin nya ståtliga stuga.

Nu följer en rad av episoder, vilkas inre sammanhang vid en flyktig
läsning kan förefalla löst, men som fullkomligt samstämma med
nomadlivets väsen, där nycken spelar en annan roll än i ordnade
levnadsförhållanden. Det var en nyck, som förde bröderna ut i deras
jätteäventyr, kampen mot de fyrti tjurarna, och på detta äventyr
grundas sedan till en del romanens vidare förlopp. Men denna nyck var
icke meningslös. Det lönar mödan att iakttaga huru det största av
brödernas många strövtåg beslöts. Man får därigenom en god inblick i
Kivis psykologiska motivering.

I brödernas grannskap bodde en gubbe, kallad Taula-Matti (Fnösk-Matti)
med syftning på mannens passion för att samla fnösksvamp. Denna åldring
hade i tiden tjänat hos en präst uppe i Österbotten vid lappska gränsen
och varit med om vidunderliga jakter, som väckte brödernas måttlösa
hänryckning, var gång de på nytt beskrevos för den girigt lyssnande
kretsen. Det var tranjakter på myrarna, björn- och järvjakter i
skogarna, allt späckat med historier om lapparnas trollkonster. Juhani,
alltid färdig att omsätta en ingivelse i handling, får ingen ro för
sina drömmar om Lappland. Dit upp kan han visserligen inte komma. Men
i stället uttänker han en färd till en avlägsen vildmark på gränsen
mellan Jukolas och herrgårdens ägor. Man skall först skjuta en björn,
som härjar därborta, och så jaga de 'otaliga' änderna i träsken. Juhani
beundrar för tillfället Taula-Matti så högt, att han besluter härma
dennes jaktvanor till alla delar. Varje gång den högeligen skrytsamma
Matti kommer till slutet av en episod drar han till med ett märgfullt:
'Å så söp vi!'. Det vill Juhani också kunna säga, då han på gamla
dar förtäljer sina bragder för andäktigt lyssnande ynglingar. Lauri,
som ännu inte vet, hur brännvin smakar, skickas med faderns gamla
jaktflaska av tenn till herrgården, där den 'pärlande' varan finnas
till salu.

Bröderna fälla björnen efter en strid på liv och död. De taga också
några jaktsupar, men till de andöversållade träsken komma de aldrig. Ty
i den okända trakten möter en oväntad, fruktansvärd fara. Det brakar
plötsligt i skogen och hundarna störta fram, jagade af tio fnysande
herrgårdstjurar! Knappt ha bröderna med uppbjudande av sina yttersta
krafter sträckt sju av dessa till marken och jagat de; tre övriga
på flykten, då ett nytt brak förkunnar ankomsten av den återstående
tjurhjorden, bestående av trettitre vilda bestar. Likbleka flykta
männen. De svinga sig över en gärdsgård, som kort därpå ramlar för
tjurarnas anlopp, rusa genom en grund damm, kliva över en ny och
starkare hägnad, som likväl blott ett par sekunder håller stånd mot
förföljarna, nå en stenbunden slätt, där de kasta kontarna, och rädda
sig slutligen, skälvande av dödsångest, på 'Djävulsstenen' (Hiidenkivi)
ett väldigt jättekast ute på slätten.

De scener, som nu följa, utgöra måhända det mäktigaste partiet av denna
fantastiska vildmarksberättelse. Belägrade av tjurarna i tre dygn,
upphäva bröderna gång på gång fruktansvärda nödrop. En gång når detta
tjut verkligen fram till herrgården. Men fogden, som hör det när han
går över ribacken, tar saken på sitt sätt och säger skrämd till sig
själf: "råtrollet ropar där borta".

Uppe på Djävulsstenen blir situationen dyster. De belägrade äro utan
mat. Endast ammunitionen och brännvinsflaskan ha bärgats. Under
inflytande av den rasande hungern dricker Lauri sig full och ställer
till slagsmål. Och ett ögonblick är hela skaran nära att ramla ner från
sin tillflyktsort.

På tredje dygnets afton skjuter man tjurarna.[12] Medan de andra flå
de döda kropparna, beger sig Eero med olycksbudet till herrgården. Så
följer kapitlets upprörda slutscen mellan den rasande patronen, hans
beskäftiga fogde och stridslystna drängar och de efter hudavdragningen
bloddrypande Jukolabröderna, som vid godsherrns oöverlagda hot om stryk
drivas till tålamodets yttersta gräns. Deras försäkran, att godsherrn
skall få följa sina tjurar till en annan värld, i fall han skrider
till angrepp, gör emellertid slag i saken och man skils för att senare
göra upp mellanhävandet i godo. Kivi får här fram den djupa klyftan
mellan herreman och bonde på ett sätt, som starkt kontrasterar mot
den Runebergska folklivsskildringens idylliska uppfattning av samma
förhållanden.[13]

Efter denna händelse får man åter bevittna en aktningsvärd utveckling
av brödernas fysiska och moraliska krafter. Tjurarnas förtörnade
ägare går in på förlikning mot att man tre år å rad kör till hans
gård skörden från en ny, stor sved. Det ligger någonting upplyftande
mäktigt i skildringen av brödernas odlingsarbete i vildmarken. Detta
kapitel hos Kivi är en förelöpare till de i finska litteraturen så
talrika tolkningarna av nybyggarlivets arbetsmödor. Det utgör tillika
utgångspunkten för en ny utvecklingslinje i romanens handling. Tack
vare denna odlargärning, som misslyckas tre år å rad och förs i hamn
först med Sompiokärrets utdikning, börjar nämligen en ny tankeriktning
vinna insteg hos bröderna. Jordbrukarinstinkten, sammanväxt med
kärleken till den övergivna fädernegården, kämpar, först nästan
omärkligt, sedan allt uppenbarare, med nomadinstinkten och såsom i
början av denna studie framhölls blir det Kivis huvuduppgift att
visa, hur den förra slutligen segrar.[14] Men ingen skald är friare
från olaten att göra affär av sitt verks innebörd än författaren av
'Seitsemän veljestä'. Hans motivering är fint konstnärlig och på samma
gång öppnar den ett djupt samhällshistoriskt perspektiv. Brödernas nya
sinnesriktning ställs i samband med det ekonomiska livets utveckling,
med landets förvandling runt omkring dem. Skogen viker överallt
för yxan, för svedje- och kyttlandselden, för spaden, gräftan och
plogen. Vildbrådet försvinner efterhand. De sju bröderna ana, att
deras fria vildmarksvärld är dömd till undergång. De äro den första
Jukola-generation, som står inför valet att anpassa sig efter denna
förändring eller förlora sin släkts ställning som medägare i hembygdens
jord. Kivis berättelse har sålunda en vidsträckt, allmängiltig
innebörd. Den är en skaldisk återspegling av hela finska stammens
övergång från nomadtillståndet till jordbrukarlivet och civilisationen.

Den förra hälften av 'Seitsemän veljestä' ända fram till kampen med
tjurarna ägnades ungdomsårens bullrande äventyr. Juhani, vilden framom
alla andra, spelade främsta rollen. Men romanens senare hälft är ägnad
brödernas mannaålder, då de sociala instinkterna och hängivenheten
för stora arbetsuppgifter tar ut sin rätt. Just vid den tidpunkt,
då de äldre bröderna lämna ungdomsåren bakom sig, bryts romanens
utvecklingslinje, skalden tränger djupare in i de psykologiska
problemen, och i rik mångfald fyller alla sju: Jukolabrödernas
karaktärsutveckling skildringens alltmer vidgade ram.

Jämsides med jordbrukarinstinktens, jordbruksintressets utveckling kan
man skönja en fortskridande höjning av brödernas hela själsliv och av
deras uppfattning om sina plikter i samhället. Men ehuru denna fas
av romanen mot slutet blir den mest framträdande, får läsaren ännu
bevittna åtskilliga nya uppblossanden av brödernas bärsärkslynnen.

Ett sådant skall här återges.

Med den stort tilltagna sädesodlingen följde brännvinsbränning och
denna hantering drog med sig ett supigt leverne, som i längden
skulle straffa sig självt. Man hade bl.a. planlagt ett dundrande
kalas vid Mikaeli (varvid trakteringen skulle utgöras av nejonögon,
sill, vetebröd, buteljöl och rom!) då Simeonis och Eeros bedrövliga
Tavastehusresa (varom mer längre fram) vållade en tvär förändring i
brödernas förhållande till alkoholen. Brännvinspannan slogs i bitar.
Det nya liv, som nu skulle börja, invigdes med en vandring till kyrkan.
Men när man passerade Tammisto gård — Vars husbonde var brödernas
trofasta vän — försiggick där en auktion. Man stannade och skådade.
Och nu befanns dagen för kyrkbesöket galet vald. Man hade tappat bort
tidräkningen i obygden och blev under allmänhetens flin upplyst om att
det var måndag. Toukolakarlarna, de gamla fienderna, läto undfalla sig
några stickord och så följde ett tumult, överträffande allt, vad Kivis
hjältar tidigare åstadkommit i slagsmålsväg.

"Förrättningsmannen försökte nog i början hindra denna vreda flod
att stiga, men sedan han märkt, att han ingenting mäktade, drog han
sig i tid åt sidan och iakttog förvånad brödernas omätliga styrka.
Och en kraft, så våldsam, utvecklad med så stormande fart, hade
bröderna ännu aldrig förr lagt i dagen. Den länge och hemligt glödande
hämndkänslan fick äntligen vind och en sprakande, förfärlig storm växte
upp därur; och ojämförligt var larmet och gnyet Bleka och darrande
flydde kvinnorna från valplatsen, bärande de små, uppskrämda barnen i
famnen eller ledande dem vid handen. Gårdens kreatur, både den ståtliga
tjuren och de sävliga korna, sprungo nu skengalna hit och dit, och
vida omkring ljöd ropet, skränet och skriket, då Jukola-bröderna slogo
och Toukolakarlarna slogo tillbaka, Toukolakarlarna och deras många
vänner. Juhani, bitande hop tänderna och alldeles askfärgad i ansiktet,
högg in med kraft i fiendeflocken, högg till höger, högg till vänster
med hakan förvriden av raseri. Men som en klippa, så trängde den
axelbreda Tuomas sig fram, och där hans tunga näve föll, där stupade
alltid en man, där stupade också två för ett enda slag. Man såg där
hända, att då han slog en, denna föll med fart så våldsam, att han
stötte omkull också en annan, som stod bredvid. Timo slog till som en
timmerfällare i skogen ljungar med sin yxa, och vida omkring lyste hans
bruna, grova, av vrede blossande kinder.

"Så togs man på Tammisto gård och allt våldsammare blev kampen. Där
låg redan en man, också här låg en, gjutande sitt blod på den sandiga
marken. Och svartrött fuktade brödernas blod jorden; ty Toukolaborna
höggo redan med knivarna; men sådana hängde ej vid brödernas bälten,
nu, då de voro på färd till det heliga templet. Men när de sågo sitt
heta blod rinna, grepo de spiror och spraggar från marken till vapen
eller bröto störar från de närmaste gärdsgårdarna och störtade sig
vilt över sina fiender; men snart mötte de liknande vapen hos dem och
störarna började nu slå ned med brak kring männens huvun. Och det såg
fortfarande alldeles ovisst ut, vem som här skulle segra, vem besegras.
Så bålt än bröderna kämpade, stredo de likväl mot en mångdubbel fiende,
söm skarpt, förbittrat slog tillbaka.

"Men då nalkades en man, som genast skulle bringa vågskålen att sjunka
på Jukolabornas sida. På åkern närmade sig, springande, rusande och
högt bölande den grotta Tammisto-Kyösti. Med en grov stör i näven ilade
han framåt lik en fasans gråvita vålnad, med håret på ända som kammen
på ett troll; och som en blixt slog han ner i ryggen på Toukolaborna,
bringande oreda i deras skara; men brödernas iver växte. Bölande och
rullande med ögonen slog han fruktansvärt, slog som en galen man, en
vettvilling; från andra sidan höggo bröderna, höggo med fördubblad
kraft, och slutligen, gåvo sig fienderna av i vild flykt, de, som
störarna ännu inte hade sträckt till jorden."

På detta uppträde följer en period av ruelse, skildrad med
stor skarpblick för det primitiva själslivet. Efter varje ny
förlöpning reagerar brödernas rättskänsla allt starkare. Och efter
Tammistohändelsen dyker där åter fram en märklig vördnad för lagen,
icke blott i form av fruktan för straff, utan även som ett dunkelt men
utvecklingsbart medvetande om samhällsplikterna. Socknens präktiga
länsman kommer de ångerköpta slagskämparna till hjälp. Han har
småningom lärt sig uppskatta deras vackra egenskaper, han talar gott
för dem hos prosten och själv förlåter han dem till och med uppträdet
på Tammisto gård, som lyckligtvis inte hade krävt något människoliv.
Den ytterliga misstron mot allt, som utgår från herrarna, inger
bröderna i början tvivel om denna välviljas ärlighet. De ha nämligen
väntat sig fruktansvärda repressalier efter sin senaste dat och hållit
sig beredda att fly till andra trakter; kanske ur landet. Men då de
slutligen övertygas om att försoning kan vinnas både med länsman,
präst och klockare, med andra ord: med samhället — då bryter den länge
förberedda karaktärsförändringen segrande igenom. Motiveringen är
även i denna punkt gjord med fin konstnärlighet. En möjlighet att bli
dugande samhällsmedlemmar har hela tiden skymtat fram ur brödernas
karaktärer. Det är ett genomgående drag i romanen, att all orätt, som
sker inom brödrasamhället, framkallar protester och bestraffas. Bland
de många, halvt humoristiska, detaljerna av denna art märker man främst
uppträdet på Djävulsstenen, då den druckna och oregerliga Lauri döms
till döden och Tuomas endast med våld kan hindras att kasta ner honom
till tjurarna.

En dag får prosten rart främmande. Våra sju hjältar ha lärt sig
läsa och komma för att bli förhörda. Och efter nattvardsgången
återvända de till Impivaara med var sin läderpärmade bibel, skänkt av
prosten. Så lyckligt slutar detta uppror mot stat och kyrka av några
frihetsälskande byjunkare. Man ser, att det patriarkaliska draget hos
gamla tiders herremannaklass ingalunda saknas i Kivis teckning.

De sista kapitlen skildra brödernas öden efter de stora konflikternas
lösning.

Det gamla Jukola delas mellan Juhani och Aapo. Tuomas och Lauri
sitta på var sitt ståtliga hemman vid Impivaara. Timo och Eero bli
ägare af fria, bördiga torp. Så skördas frukterna av stamfaderns
framsynta handling, då han lade under Jukola en vildmarkslott, sju
gånger större än andra gårdars. Välståndet växer i brödernas hem och i
deras efterkommande skymta vi ett livsdugligt, för nya tiders kultur
mottagligt släkte. Klarast varsnas detta perspektiv framåt i det
stycke, som i romanens slut ägnas Eero. "Fosterlandet var ej längre
för honom en obestämd del av en obestämt uppfattad värld, utan att han
visste; var det fanns och hurudant det var. Men nu visste han, var
detta land stod att finna, denna dyra vrå av världen, där finska folket
bor, bygger och strider, och i vars sköte våra fäders ben vila. Han
kände dess gränser, dess hav, dess hemlighetsfullt leende sjöar och
dessa likt risiga gärdesgårdar löpande, furuvuxna åsar. Helhetsbilden
av vårt land, dess anletsdrag, vänliga somt en moders, hade för alltid
präglat sig i djupet av hans hjärta." Genom Eeros försorg bygdes i
socknen ett slags folkskola, "en av de första i Finland". "Och vid sina
ekonomiska värv och planer höll han ständigt i sikte sin äldsta son,
som han beslutit skola till läskarl".

Jag har hittills gått förbi en mängd episoder på sidan av
huvudhandlingen, som kunnat skymma romanens stora linjer. Deras plats
är icke i ett referat. Men genom dem införas i berättelsen åtskilliga
humoristiskt tecknade bipersoner, som förläna bylivet dess rika
fyllighet.

Meningslöst vore också att söka beskriva de scener, där Kivis humor
vinner sina stora segrar. De äro ofta minst viktiga för handlingen, men
man minns dem längst. De humoristiska uppträdena äro många; få scener
tar Kivi så allvarligt, att icke någon humoristisk glimt sprunge fram
ur dem. I erinringen kvarstår humorn som en gyllengul dager, som icke
tillhör någon särskild del av verket, utan strör sitt glada skimmer
över hela dess vida yta. Bland de roligaste uppträdena få kanske
nämnas Juhanis ansträngningar att intränga i läskonstens mysterier;
samtalet mellan bröderna och den döva gubben, vilket icke alltför
mycket förlorar på uppslagets frändskap med utslitna farssituationer;
klockarns försoningstal; Timos och hans hustrus husliga tvister.

I sina många, skenbart blott humoristiska skildringar av allmogens
superi inlägger Kivi en fond av mörkt allvar. Han förstod
dryckenskapens härjande roll i de fattiga hemmen så väl, därför
att dess tragik skuggade hans eget. Hans berättelse är tendensfri
i den meningen, att den konstnärliga verklighetsskildringen, som
sådan, uppenbarligen är hans enda mål. Men just därigenom blir
dess vederhäftighet även ur social synpunkt så mycket större. Vid
en återblick minns man åtskilliga av hans överlägset tecknade
fylleriscener; den skenheliga, 'väckta' Härkämäki-bondens skåpsuperi
och hårdhänta husbondestyre, Timos dråpliga höstfylla och — i
handlingens huvudfåra — Lauris galenskaper på Djävulsstenen samt
Simeonis och Eeros förvillelser.

Att läsa Seitsemän veljestä är lika mödosamt och njutningsrikt som
att följa en forsfylld älv, vars åder i vida bukter arbetar sig fram
genom obygdens ändlöshet. Det kan hända, att man förlorar alla begrepp
om riktningen eller att man tätt bakom sig hör bruset av ett fall,
som man tror sig ha lämnat långt i fjärran. Men just i ett sådant
ögonblick förnimmes obygdsstämningen i hela dess ödslighetsvilda
storhet. Man kan icke hasta fram genom Seitsemän veljestä, ginande
förbi händelseförloppets många och vida bukter. De långa, detaljrika
samtalen, där saker upprepas, som man redan har hört, de ofta
återkommande jaktäventyren med ungefär likartat förlopp och kanske
också andra episka drag ha föranlett uppfattningen att Seitsemän
veljestä vore en planlös, omotiverat vidlyftig och långtrådig bok.
August Ahlqvist är icke, den enda bedömare, som förfäktat en sådan
mening i offentligheten.[15] Men hur befogad den än må vara som uttryck
för subjektiva opinioner förstående gentemot Kivis konst är den icke.
Just i de skenbara upprepningarna dallra stämningens hemliga strängar
och just i breda detaljmålningar utlöses en allmogeromans finaste
poesi. Allmogen själv älskar den vittsvävande omständligt berättande
formen: varför skulle allmogelivets skildrare icke välja den? — —



II

Karaktärer.



JUHANI.


August Ahlqvist skrev i 'Finlands Allmänna Tidninng' bl.a., att 'någon
skymt av karaktärsteckning' icke stod att finna i Kivis roman. "De sju
bröderna, liksom andra däri förekommande personer, äro skuggor, vilka
tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och yngste
av bröderna kan man urskilja såsom försök till karaktärer; den förre
är den vildaste bland de vilda — — den senare — — brödralagets geni
och kvickhuvud." Kivis försvarare hade, så vitt jag vet, icke upptagit
denna passus hos Ahlqvist till noggrannt skärskådande, innan Tarkiainen
i sin studie över Seitsemän veljestä tecknade alla sju brödernas
silhuetter, sådana de framstå vid en förstående läsning av verket.
Därmed torde myten om karaktärsteckningens schablonmässighet för alltid
vara bragt ur världen.[16]

Det är ju anmärkningsvärt, att Ahlqvist likväl nödgats acceptera
Juhanis bild såsom 'ett försök till karaktär'. 'Den vildaste' av de sju
vildarna synes hos honom ha väckt något slags häpnad — om erkännande
var ju icke tal — och i själva verket kan väl ingen läsa Seitsemän
veljestä utan att dröja vid denna överraskande storvulna och tillika
grovhuggna skapelse. Juhanis karaktär är ett märkligt försök att ge en
djuptgående framställning av en alltigenom primitiv människotyp. Den
speglar ett i alla avseenden outvecklat kulturtillstånd, bland vars
utmärkande drag den naiva, av inga tvivel besvärade vidskepligheten är
ett av de starkast framträdande.

Med kärleksfull beundran minnas bröderna sin avlidna, blinda morbror.
De glömma aldrig hans utläggningar om världsbyggnaden. Han berättade
om tider, då hela naturen, t.o.m. träden, kunde tala. Han visste, att
månen var 'en skinande klippa' i rymden. Han förtalde om 'tre stora
ödeläggelser', som föregå världens undergång. Två hade redan övergått
mänskligheten, 'deri tredje förestår, när det inte mer finns hedningar
på jorden'. Över allt detta grubbla bröderna i vildmarken. Och med
djup poesi har Kivi tecknat det finska lynnets kontemplativa drag, då
han låter dem grunda över norrskenet. 'Mången vinternatt betraktade de
från sin lilla glugg de bleka norrskenslågornas flämtning. Där bortom
bärgets krön, bortom de skäggiga granarna, sken i det vida en skumt
lysande båge. Gnistrande och ljudlöst tändes ett bloss, och släcktes,
och tändes åter, eld jagade eld, skyndade ända från nordens kulna
port upp mot zenit, och alltjämt dallrade det disiga skenet himmeln
runt. Denna lek betraktade bröderna från sin stugas lave, spörjande
och undrande hit och dit över den högtidliga företeelsens uppkomst och
orsak. Men de undrade och grubblade förgäves'.

Den blinda morbrodern hade förklarat, att åskan uppkommer, då skydragen
hopa torr sand mellan molnblocken, och som barn fantiserade bröderna
ofta över fenomenet. Juhani föreställde sig, att Gud körde för våldsamt
på sin himmels stenlagda gator. Men medan de andra vid vuxen ålder
betraktade dylika mysterier med en viss andaktsfull vördnad, stannade
Juhanis utveckling åtskilliga trappsteg lägre ner. Han uppträdde,
utomordentligt respektlöst gentemot det gudomliga. En gång, när han
bärgade sitt hö, bröt ett häftigt åskväder lös. 'Medan höjden dundrade,
stod han där och svor, smällande mot vänstra handens flata den högras
knutna näve. Som en besatt for han ut i förbannelser, hukande sig ner
ett kvarter vår gång ordet 'perkele' skrällde ut genom, hans gnisslande
tandgård. Blickande uppåt, skrek han flera-gånger med skärande stämma:
"vad ha himmelns spillningskärror att göra på min höäng?"

Denna bild är ej den enda i sitt slag. Efter ett av de många slagsmålen
mellan bröderna och Toukolakarlarna föres följande samtal:

_Aapo_. Låt oss gripa till lag och rätt och ej till egenhandsdåd.

_Juhani_. Första Toukolakarl jag får i mina klor, slukar jag levande med
hull och hår. Där har du lagen och rätten.

_Simeoni_. Stackars bror! Ämnar du nånsin bli en himmelens arvinge.

_Juhani_. Vad bryr jag mig om himmeln, om jag inte får skåda
Tuhkala-Mattis blod.

Med detta sinnelag följer också vanvördnad för den himmelska maktens
jordiska representanter, framträdande i synnerhet då hotet om
stockstraff bringar lavaströmmarna i Juhanis själ att flöda. 'Tanken på
att slå vår herr prost i blod, skulle just smaka mitt vreda sinne som
ett honungsregn. Inte skulle jag bruka kniv och inte bössa, som förra
Kariskarien, nej, med naglar och tänder skulle jag hänga mig i hakan på
honom som en varglo'.

I sitt förhållande till vildmarkstrollen är Juhani inte så kavat. När
man en natt slagit läger i skogen, upptäcker han, att man kommit till
ett fasansfullt spökställe: platsen vid jättekastet, 'som ger ett så
sorgset svar på kyrkklockornas dön'. Och han varseblir ganska riktigt
två ögon i mörkret. En sådan syn förskräcker honom lika mycket som
det besynnerliga dånet i vildmarksnatten i tiden imponerade på Sancho
Panza. Han vill fly hals över huvud.

_Tuomas_. Sittom i ro!

_Juhani_. Men skogsrået på det här stället är ont och argsint

_Aapo_. Blott mot dem, som svärja eller visa annan ogudaktighet.

Samma ömkliga modlöshet gentemot det okända och obegripliga observeras
hos Juhani även då han skall föra de andra till nattlig kamp mot det
farliga Impivaaratrollet.

Men när det gäller att möta faror, vilkas art han begriper, utvecklar
han helt andra egenskaper. I de talrika striderna med både människor
och rovdjur visa alla sju Jukolasönerna en imponerande tapperhet. Minst
modig är den skenheliga gudsmannen Simeoni, medan högsta höjden av
oförskräckthet nås av Tuomas och Juhani. Men Tuomas låter blott en enda
gång — i tumultet på Djävulsstenen — bärsärkslynnet kväva eftertanken.
Man ser redan under slagsmålen, att han kan utvecklas till en sådan
besinningsfull, verksam och kraftig husbondetyp, som han till slut
blir. I Juhani möta vi ständigt den allt igenom primitiva karaktären.
Även tapperheten är hos honom blott en affekt, ett utslag av samma på
intellektuella faktorer blottade själsliv som hans vredesutbrott mot
gud eller hans skräck för trollen. Ensamt de scener, där Kivi målar
hans utseende, då vreden rinner över, äro nog för att visa detta, Det
är, i förbigående sagt, karaktäristiskt för Kivis realism, att han
i sådana scener så ofta begagnar jämförelser ur djurlivet för att
framställa det primitivt obehärskade i brödernas utseende och beteende.,

I klockarstugan få vi se Juhani "skrapande sitt runda huvud, spottande
och riktande mot sin lärare blängande tjurögon". En gång uppträder
han mot Timo "som en retad björn". När han läxar upp sin hustru, får
Korkkula-Abel, som befinner sig i stugan, det olyckliga infallet att
instämma i klandret. "Men plötsligt började Juhanis ögon blängande
vidgas och han rusade upp som en fruktansvärd björn". Under
scenen, som följer på brödernas upptäckt, att fem av dem eftersträva
Männistö-Vendla, utropar Aapo: Jag fasar, Juhani, när jag ser, hur
dina' ögon' rulla och hur ditt hår står på ända som borstigt gräs, — —
Eero, Göm genast din förfärliga haka. Om den tycker jag synd, för den
skakar och darrar som en tiggare.

I den långa julnattsscenen, då Juhanis galenskaper slutligen leda till
stugans brand, tecknas hans hetsiga, slagsmålshumör alldeles ypperligt.

_Eero_. Juhani, varför grinar du och vrider dina ögon som oxen på
slaktbänken — — Men se på Juhanis mun och förskräcks! Ah! Om jag
skulle sticka en stålplugg mellan tänderna på honom — kratsch! den
skulle genast brytas i två bitar.

Jag anför ännu ett brottstycke ur en slagsmålsscen.

Men när de andra just upphörde att slåss, nalkades Juhani med sin
man, släpande honom vid kragen och allt emellanåt klämmande honom om
strupen. Skrämmande, förfärligt var denna gång äldsta Jukolabröderns
utseende. Vreden slungade gnistor ur hans alltid rätt små ögon, som
nu, blodsprängda av förbittring, rullade vilt i hans huvud; en frän
svett strömmade ner för hans kinder och han fnös och pustade som en
stridshingst.

_Juhani_. Sök min abesbok, sök genast min abesbok! Ser du, jag klämmer
dig annars så att träcken flyger ur dig. Sök för Guds skull min abesbok
med de röda pärmarna, din jäkel! Ser du, så här ger jag dig, så här!

_Toukolakarlen_. Slå inte!

_Juhani_. Abesboken!

_Toukolakarlen_. Jag slängde ju den dit i busken.

_Juhani_. Stick den i min näve, riktigt med vacker hand, med lill-hankun,
din jäkel! Tror du, att du bara dansar här, din jäkel! Ger du inte, din
fan, abesboken med de röda pärmarna i handen på mig?

_Toukolakarlen_. Du krossar min strupe, min strupe!

_Juhani_. Abesboken! Gud bevare oss, abesboken!

_Toukolakarlen_. Här är den, galna karl!

_Juhani_. Ge den en liten puss! Ja, pussa den vackert.

_Toukolakarlen_. Va? Pussa?

_Juhani_. Riktigt nätt. Och gör det för Guds skull, min bror, om det
kliar i din rygg och livet är dig kart. Gör det, gör det, annars ropar
redan i denna stund ditt blod på hämnd över mitt huvud som den fromma
Abels blod förr i tiden.

Till detta rasande lynnes yttringar höra överdrifter i alla tankar,
önskningar, planer och förehavanden och i dessa överdrifter, sådana
de visa sig i vardagslivet, har man att söka källan till karaktärens
humor. Sällan utvecklar Juhani den art av finsk humor, som kännetecknas
av en torrolig, flegmatisk skämtsamhet; — ett sådant kynne speglas
i klockarns och Aapos repliker. Humorn i Juhanis gestalt är finsk i
annan mening. Den hör samman med den finska hetsigheten, röjande på
ett egendomligt sätt folklynnets rikedom, men också dess vildhet, dess
oförmedlade språng från godhet och ömhet till en obehärskad brutalitet,
en orkanliknande framfart, som kulturen ännu icke har prässat in
i sådana former vi äro vana att möta i skildringar av mänskliga
vredesutbrott.

Vill man annorstädes i finsk och skandinavisk litteratur finna någon
motsvarighet till denna karaktär, får man lov att återvända till Kivi
själv. De flesta drag i teckningen av Juhani anträffas redan hos Esko
i 'Nummisuutarit'. Emellertid skulle Juhanis överdrivna handlingar
och uttryck icke alltid genom en enkel kontrast mot verkligheten
göra så osviklig humoristisk verkan om icke Kivi tillika öste humor
ur en annan källa, nämligen brödernas, enorma okunnighet. Det mesta
av deras vetande härstammar från a-b-c-boken, almanackan och Gamla
testamentet; det nya tycks ha gått deras hedniska sinnen tämligen
spårlöst förbi. Deras återgivanden av dessa litterära alsters
innehåll, av sina erfarenheter från tingsstaden o. d. äro en rolig
hopblandning av kunskapsfragment och egna, primitiva funderingar och
deras omvärderingar av ordens betydelse bli oemotståndligt komiska.
Jag återkommer härtill i kapitlet om stilen och visar nu endast,
hur böckernas språk och missförstådda innehåll tar sig ut i Juhanis
repliker:

_Juhani_. Visst hoppar hjärtat en smula, när vi första gången står
vid höga rättens bord, men en häv karl morskar snart opp sig. Jag
kommer ännu ihåg, när jag hade vittna' för Björkback-Kajsa, stackarn,
som begärde barnföda, jag kommer ihåg, hur komsarjen ropa': "Jan
Jansson Jukola från Toukola by".

_Timo_. "Och hans yngre bror Timoteus"! Jag var ju också där; och visst
fick Kajsa far åt sitt barn, så det small. Jan, jag var ju också vittne!

_Juhani_. Jo, jo. Men se där fanns då folk, farstun, trappan och gården
full. I farstun satt jag och språka' med Tammisto-Gusta, vad och huru
gossen borde säga inför lagen. Jag var just i färd med att språka med
honom och kände med fingrarna på hans rockknappar, så där, så där, när
komsarjen eller skallfogden ropa' med hög röst, så att mångas ögon
och öron nog öppnades på vid gavel: "Jan Jansson Jukola från Toukola
by!"

_Timo_. "Och hans yngre bror Timoteus!" Och visst i hundra fick Kajsa far
åt sitt barn.

_Juhani_. Visst, visst.

_Timo_. Fast de inte lät' oss gå ed.

_Juhani_. Nej. Sant nog. Men vårt allvarsamma och redliga tal hade stor
betydelse.

_Timo_. Och våra namn ha gått i protokollren och supplikren ända till
kejsarn, du!

_Juhani_. Visst så. — Så ropa' komsarjen, och då guppa' det litet i
gossens hjärttrakter, men snart fann han sig och upplät sin mun till
sanningens ståndaktiga språk såsom aposteln själv, utan att bry sig om
hela tingsmenighetens skratt och fnitter.

I de anförda replikerna lyser fram även en annan yttring av
Juhanis fallenhet för ytterligheter, nämligen hans skrytsamma
självöverskattning. Ur omotsvarigheten mellan fantasi och verklighet på
denna punkt, härflyta många burleska effekter.

Humorns följeslagare är ömsintheten, hos Juhani som hos andra.

Ömsinthet mot djuren. Framför allt mot Jukolas 'vattengråa' katt. En
gång låter Kivi honom utbrista: 'Slå karlen, men inte hans hund', heter
det. Rätt. Men till det där vill jag ännu säga: 'slå Jukola Juhani, men
inte hans katt'.

Ömsinthet mot bröderna. Efter det olycksaliga julnattsgrälet med Tuomas
söker sig Juhanis broderskärlek rörande uttryck. Likaså, då Simeoni
flyr till vildmarken för att undgå ett välförtjänt straff.

Men av alla veka stämningar, som avlösa de brutalt upphetsade
sinnestillstånden är dock kärleken till det övergivna fädernehemmet
på Jukola starkast. Denna kärlek följer Juhani i hans förvillelser.
Man ser, att han gömmer på ett dunkelt medvetande om en livsuppgift,
som väntar honom, men som han känner sig oförmögen att gripa fatt i:
han drömmer om att resa hemgården ur förfallet. Och även i de veka
ögonblicken når hans primitiva känsloliv denna utomordentliga höjd, som
ingen intellektuell skolning och ingen kunskap om tingens relativitet
bidrar till att dämpa.

Vi lämna Juhani i hans livs kanske lyckligaste stund, då han från
norråkerns brink betraktar det återvunna Jukola, på vars gröna tun
brödraskaran står i beråd att tåga in med sina råmande kor, gnäggande
fålar och skällande hundar, medan Juhani, Tuomas och Aapo avlossa
gevären och spelman Mickel går i spetsen, gnidande fiolen. Ett
ögonblick stå alla bidande, tysta, med fuktiga ögon beskådande sitt hem
på den gröna, ekande kullen. Solen sjunker i väster och nordan brusar i
den steniga, södra sluttningens tallar.

_Juhani_. Mossan har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder
Jukola.

_Timo_. Var hälsad, Jukola, där du sitter framför mig, vacker som
Jerusalem förr i tiden.

_Juhani_. Är du Jukola? Du? Å! Jag kan inte hindra den bittra tåren att
rinna ner för mitt sträva anlete, så kokar och sjuder mitt hjärta. Å!
Varthälst jag skådar, möter gossen blickarna från vännen den ömma. Se,
hur vänt också den där svarta fähusgluggen myser mot mig. Var hälsad,
du hoppets stjärna, var hälsad!



DE TROENDE.


Björnson säger i andra kapitlet av 'Synnöve Solbakken':

"Kirkeri står i bondens tanke på et højt sted og for sig selv,
fredlyst, med graves hojtid omkring, messens livlighed inne. Den er det
eneste hus i dalen hvorpå han har anvaendt pragt, og dens spir raekker
derfor også litt længer aen det synes at række. Dens klokker hilser
langvejs hans gang dit den rene søndagsmorgen, og han løfter altid på
huen til dem, som han vilde sige dem ef 'Takk for sist!' Der er et
förbund imellem ham og dem, som ingen kjænner. — — —

"Man kan derfor ikke tegne norske bønder, fordærvede eller ufordærvede,
uten et eller annet sted at støte sammen med kirken".

Dessa sista ord kunna lika väl ha yttrats om en Gotthelfs, en
Auerbachs, en Almqvists eller en Kivis bönder. Vi ha hittills iakttagit
utvecklingen av brödernas uppror mot den kyrkliga församlingens
hävdvunna och lagstadgade ordning. Men därunder har föga tillfälle
givits att dröja vid Kivis framhållande av kyrkans och sektväsendets
roll i bondelivet; fixerad såväl i Simeonis karaktär som i en hel rad
av små episoder, omramande var sin bifigur och sammantagna bildande
en faktor av mycket stör betydelse för uppskattningen av verkets
kulturhistoriska innebörd. Det är på tiden att försummelsen gottgöres.

Församlingens mäktiga prost — för att börja med honom — framstår
icke blott som den fruktade beivraren av brödernas förlöpningar utan
också som en fullföljare af prästväldets civilisatoriska uppgifter.
'Han är sträng' yttrar Aapo, 'men en rättfärdig arbetare i Herrans
vingård, och outsägligt mycket gott har han utfört i vår församling.
Mången förargelseväckande krog har han förstört, många män och deras
frillor har han tvingat till lagligt äktenskap och många grannar, som
förut förföljde varandra i blodiga strider, har han sammanfört i den
skönaste försoning. Och vad har han velat med sitt bråk med oss? Jo,
göra kristliga hedersmän av oss. Nu har han lämnat oss åt vårt öde, men
uttalar ändå om oss en så skön förhoppning, att hjärtat dras ihop, när
man tänker på det'.

Denna församlingsherde få vi emellertid se blott i förbigående i
kulissen, såsom då han svarar på våra gossars fräcka hälsning eller
upprättar Juhani ur hans svåra syndafall. Klockarn står däremot mitt
på scenen till vårt glada beskådande. Alla den kyrkliga lärdomens
tokiga avspeglingar i en tavastländsk klockarhjärna få vi till livs i
de överdådiga scenerna på hemvägen till Jukola och vid dansgillet i
stugan, där den vördiga mannen håller sitt praktfulla förmaningstal
till de församlade Jukolabröderna och deras forna dödsfiender,
Toukolakarlarna. Vi kunna lämna honom där, dekorerande hedersplatsen
vid bordet, njutande av två knorrar och tre kallsupar och med hög
rodnad på kinderna beskådande ungdomens dans.

Så långt förslå de ljusa färgerna vid målningen av det kyrkliga väldets
verkningar på folklivet. Kivi vore icke den objektiva betraktare hans
läggning i trots av hans impressionism gjort honom till, om han icke
mångsidigare dryftade prostens och klockarns kamp för bokstavstron.
Kivis verk gömmer i själva verket en anklagelse icke så mycket
mot denna präst och denna klockare, som själva inse sina misstag
och slutligen bli de sju brödernas välgörare, utan överhuvudtaget
mot kyrkans hårda framfart i folklivet och den prästerliga
bokstavskristendomens nedbrytande verkan på moralen. Den förra av dessa
två anklagelser får en skarp formulering i episoden med Jaakkola-Paavo,
som prästen klådde och lade under bordet, då han stakade sig vid
läsförhöret, med den påföljd att den ståtliga gossen miste sin granna
och unga fästekvinna, som såg hans förnedring från förstugan. "Paavo
började dricka som en hel karl, fick korgen av sin brud som en hel
karl och drack än värre, tills han slutligen dog som en vedervärdig
flåbuse". Om Kukkois-Mikko berättar Juhani, att han blev skrämd som
ett får, då han på morgonen av läsförhörsdagen hörde prästbjällran. Så
fruktansvärd är denna dag, denna uppklappningshögtid, som bringar en i
svettning.

Men framställningens tyngdpunkt ligger dock i de oförgätliga typer,
hos vilka kristligheten i ord och later står i brutal motsats till
levernet. Den mest godmodigt tecknade av dessa är Timos argbigga
till hustru, som om vardagarna regerar sitt hus med hård hand,
men på söndagsmorgonen med smältande ord och heta tårar ber alla
om förlåtelse, börjande med sin make och slutande med vallhjonet.
Slutligen steg värdinnan ut, klädd i sin nya, frasande kjol, i lysande
dukar och med ett ansikte pussigt av gråt; hon närmade sig kärran,
klev högtidligt upp och satte sig suckande. — — Och så bär det av till
kyrkan.

Djupare karaktäriseras en likartad typ i skildringen av den "väckta"
men icke mindre skenheliga bonden på Härkämäki, som fördriver sin dag
i oavbruten fylla, glödande som en kolhög från morgon till kväll. Det
lönar mödan att följa mannen på hans morgonbestyr. Först en stund
vid postillan och psalmboken. Så en titt i skåpets brännvinsklaff.
Därpå ut till stallet, där drängen, pojkstackarn, får höra dagens
straffpredikotext. Därifrån vandrar bonden, tuppröd i ansiktet, till
fähuset och läxar upp pigan. Och nu är han mogen för det stora krakelet
med hustrun och dottern, som varar en timme eller par. Men till slut
blir predikantens strupe torr och sträv; han styr in i kammarn för att
fukta den vid skåpet. Och nu: 'psalmboken i hand och sången i gång
så att dörrposterna darra'. — På söndagen åker vår bonde till kyrkan
med den rundkulliga, skärmlösa mössan på huvudet och rockkragen högt
uppdragen. 'Där sitter han nu i Herrans tempel med munnen hopsnörpt och
ögonbrynen höjda ända upp till halva pannan; där sitter han harklande
sig riktigt på de frommas manér, sitter högtidlig, stadig och allvarsam
som en nysnöpt tjur. Så sitter han där, upprätt och orörlig som en
råsten i skogen. Men se, när han återvänder från kyrkan — — —

Läsaren gissar fortsättningen och vi kunna övergå till Simeoni,
hos vilken fromleriet når sin höjd. Näst denna egenskap framträda
i hans leverne det osläckliga alkoholbegäret och den långt drivna,
snålheten som huvudfaktorer. Simeoni har därjämte en ängsligare, mindre
karsk lynnesart än de andra. Under berättelsens gång avslöjas dessa
egenskaper småningom, ända tills den oförenliga motsatsen mellan det
'kristliga' sinnelaget och superiet på följande sätt upplöses i en
tragikomisk katastrof.

Juhani hade skänkt sin fromma broder en stor, styvpärmad bibel,
vägande nästan ett lispund. Och länge höll Simeoni sig nästan alldeles
nykter, oavlåtligt läsande ordet på sön- och hälgdagarna. Men sedan
han åter en allhälgonafton hemfallit åt dryckenskapslasten, företog
han sig följande dag att med hög predikorost sammankalla husfolket,
från den äldsta till den yngsta, och lova bot och bättring med två
fingrar på den heliga boken. Där gick ett år; två, ja tre, men så söp
Simeoni sig full. Och när han denna gång vaknar från ruset, besluter
han att förkorta sina jämmerliga dagar. Man hittar honom halvdöd på
stallsvinden, hängande i spräckliga stoets täckgjord. Med den upprörda,
vackra scen, där Aapo och Juhani intala den till livet vaknande ny
förtröstan, slutar Simeonis historia.

Dess tyngdpunkt som karaktärsskildring ligger i detta slutkapitel.
Här möta vi också det drag av snålhet, som så ofta vidlåder
skönlitteraturens bondekaraktärer, ehuru det sällan ställs i
förklarande belysning av levnadsvillkoren på bondlandet. Vi hasta
förbi detta drag, som ypperligt framträder även i den lilla biepisoden
om 'Konungs Kalle'.[17] Men vid en scen, som redan berörts i annat
sammanhang, måste vi dröja för att göra teckningen av den religiösa
linjen i Simeonis typ fullständig.

Han framstår icke blott som en karrikatyr, en illustration till
omotsvarigheten mellan liv och lära. Trots salvelsen i de fridsord
han ideligen flikar in i de andras tvister, dryftar han de religiösa
spörsmålen med obestridlig hängivenhet och grubblar utan rast och ro
över 'trons paragrafer'. Intressantast i bilden av denna allmogemans
trosliv är det utomordentligt primitiva däri. Summan av hans filosofi
finris uttryckt i de två orden himmel och helvete, medan Jesus'
försoningslära och överhuvudtaget kristendomens nytestamentliga
element synas ha berört honom lika ytligt som de andra bröderna. Hans
vidskeplighet kan gott tävla med deras. Man förmärker icke någon tvekan
rörande sannfärdigheten av den spökhistoria han berättar i bastun
på Jukola, han tror som de andra, att uvens rop i vildmarken bådar
eldsvåda, blodiga slagsmål och mord och han beskriver enligt hörsägen
Impivaaratrollets utseende. Han är sålunda väl förberedd för det
äventyr, som väntar honom efter den olyckliga supveckan i Tavastehus,
dit han och Eero skickats med förtroendeuppdraget att avyttra ett
dyrbart lass och därifrån de återkomma i jämmerligt, utblottat
tillstånd. Av fruktan för välförtjänt stryk vandrar han allt längre ut
i vildmarken och möter — djävulen, en uppenbarelse försedd med rävsvans
och av samma längd som Simeoni själv. Den onde tar vår man vid handen
och så bär det av genom skogen, medan den farliga följeslagarn än
förvandlas till kattunge, än till jätte, tills han slutligen flyger
upp till månen med sitt offer. Därifrån betrakta vår jordkrets, där
den stora behornade Mammon jagar människosläktet som en fårskock och
slutligen kväser hela världen och Amerikas rike.

Under detta burleskt fantastiska äventyr hade djävulen låtit Simeoni
förstå, att världens undergång var nära. Hans huvudlösa skräck inför
ett sådant perspektiv griper också Juhani, Timo och Lauri, medan Tuomas
och Aapo röja ett visst tvivel om den diaboliska uppenbarelsens äkthet.
Men alla befinna sig i djupt allvarlig sinnesstämning och de fyra blint
troende bröderna föreskriva de åtgärder, med vilka man bör bereda sig
på yttersta domen. Man slår brännvinspannan i bitar, kommer överens om
att aldrig mer supa och besluter sig för ett kyrkbesök. Simeoni själv
gör ett tilläggsförslag. Han yrkar på försoning med Toukolaborna, men
får inget understöd för denna fridstanke.

Djävulstron är således den härskande principen i Simeonis religiösa
liv och djävulsskräcken den drivande kraften i hans ansatser att
bli dryckenskapen kvitt. Han bör betraktas som en representativ typ
för mycket vida kretsar av sin samhällsklass. Håns individuella
särmärke ligger ej häller — åtminstone ej i väsentlig mån —i den
hårdhet mot andra, som han mitt i sitt blödsinne lägger i dagen, så
snart snålhetsdjävulen får makt med honom. Också detta är typiskt.
Man jämföre Simeonis beteende mot tjänstfolket med den troende
Härkämäkibondens! Jesus' kärlekslära är dem båda lika främmande, ehuru
den senares karaktär visserligen är långt mer hårdhetsbetonad än den
förras. Men teckningen av Simeoni äger utan tvivel rent individuella
drag utöver de typiska. Det viktigaste av dem står i samband med hans
fantasiliv. Som Juhani synes han förutbestämd för nederlag i alla
konflikter, där han främst måste lita till egna krafter. De äro båda
borna fantasimänniskor, utan förmåga att begränsa sina handlingar till
det nåbara. Men Simeonis fantasi är varken lika frodig eller lika
djärv som Juhanis och han saknar alldeles dennes stundom framträdande
hårdnackade ståndaktighet.

— — Av beskrivningen på Härkämäkibondens dräkt, av uttrycket "de
väckta" och andra detaljer märker man, att icke blott statskyrkans
anhängare utan även pietisterna föresvävat Kivi, då han tecknat de
hittills berörda yttringarna av allmogens religiositet. Vi ha redan
sett, hur han bjuder till att göra statskyrkans företrädare rättvisa
på samma gång han angriper dem. Detsamma gäller pietismen. Denna
mäktiga rörelse hade ju utvecklat stor intensitet i Kivis hemsocken.
I levnadsteckningen har också berörts en av rörelsens mest bemärkta
representanter inom kyrkan,; Johan Fredrik Bergh, kapellan i Nurmijärvi
1826-1843. "Pietismens anda", skriver M. Rosendal i sitt arbete "Den
finska pietismens historia i XIX:de århundradet!", "spreds genom
Bergh mäktigt i Nurmijärvi". "Redan under de första åren av sin
Nurmijärvivistelse", fortsätter han, "inrättade Bergh en söndagsskola i
socknen för att höja folkets läskunnighet". Senare tillkom en skola i
varje by. I "Lukemisia Suomen kansan hyödyksi III", säges, att Bergh
genom dessa skolor nydanat socknen, som fordom betraktades som ett
tjuvarnas och rovdjurens hemvist.

Med dessa fakta för, ögonen tror jag i likhet med Tarkiainen, att J.F.
Bergh bör befraktas såsom förebilden för Kivis teckning av socknens
energiska prost. Men Kivi har hållit endast ytterlinjerna av Berghs
verksamhet i sikte och därför förefaller romanens prosttyp, såsom
jag antytt, representativ för statskyrkan — ingalunda för pietismen,
som alls icke kommer till synes i detta sammanhang. Men på andra,
ställen i 'Seitsemän veljestä' frambryter deri mäktiga svallvågen av
en väckelse, som fyller folkets liv med trosglöd och omgestaltar de
moraliska värdena. Man ser just på dessa punkter, hur oriktigt Kivis
verk uppfattas, om det betraktas blott som en serie realistiska tavlor
framställande de sju brödernas utveckling under fäjd mot samhället.
Till och med biepisoderna mynna ibland i perspektiv över hela folkets
utveckling, sådan Kivi kände den. Och vad inblickarna i det religiösa
livet vidkommer strövar man genom verket som genom en fjällbygd, där
den vita vägen slingrar sig framåt i stigande bukter. Från klockarns
statskyrkliga, stelnade bokstavskristendom stiger man till Simeonis
förvirrade, men av ständigt sökande utmärkta trosliv. Från denna
vilopunkt kunna vi fortsätta vandringen uppåt. Innan krönet nås,
möter oss den märkvärdiga Tammisto-Kyösti, "som aldrig skrattar och
aldrig ljuger". Vi ha redan sett honom, då han "högt bölande" anländer
till valplatsen för det namnkunniga slagsmålet med Toukolakarlarna
och avgör drabbningen till sina vänners förmån. Tidigare ha hans
raseritillstånd utmärkts av religiös extas. "Som en besatt vandrade han
i byarna, predikande och skrikande. Och då han slutligen vaknade ur
detta tillstånd, var han annars densamma som förr, men han skrattade
aldrig mer. Och med honom skedde det märkvärdiga, att han framdeles
höll Jukolabröderna för sina bästa vänner, fast han knappast hade känt
dem förut". Denna mans drag stanna kvar i minnet sådana Gallén-Kallela
fattat dem i sin teckning. Han är en outgrundlig vildmarksenstöring.
Stormen, som religionsgrubblen väckt i hans själ, har lagt sig till ro,
men hans främlingskap i livet är härefter beseglat. Han lider blott
några få människor. Mot dem är han god, obegränsat hjälpsam, omutligt
trofast.

Härmed ha vi nått fram till den mest gripande av Kivis religiöst
inspirerade karaktärer, till Anna, den unga, pietistiska kvinnan, som
blir Eeros hustru. Bilden av hennes gestalt, första gången tecknad
mot ängsscenens ovädersmörka bakgrund, hör till det mest strålande
en nordisk diktare någonsin skapat. Ingen annan av våra skalder än
Stenbäck och möjligen Wecksell kunde ha funnit sådana ord som Kivi,
då han låter henne böja knä på tuvan, bedjande om misskund för den
gudsförgätna husbonden, medan regnet forsar omkring henne och blixtarna
ljunga. I dessa rader skälver den trosglödande bönens poesi, primitiv,
extatisk, omotståndligt ryckande den gråtande åhörarskaran med i sin
virvel av stormande känslor.



LAURI.


I de föregående karäktäristikerna har jag dröjt något ögonblick
Vid Timo, Juhanis eftersägare, vid den omständliga Aapo "Jukolas
Salomo", vid Tuomas, den starkaste och måttfullaste, och Eero, den
hänsynslösaste, men också den fyndigaste, mest snabbtänkta och
kunskapsrika i brödraskaran. De tre sist nämnda företräda i högre grad
än de andra den spirande finska bondekulturen och framställningen
av Eeros utveckling, refererad i förra kapitlet, rymmer det vidaste
kulturhistoriska framtidsperspektivet. Men som konstnärligt genomförda
karaktärsteckningar stå skildringarna av Juhani, Simeoni och även Timo
högre. Vid sidan av dem förtjänar Lauri uppmärksamhet.

Hos ingen av de andra förnimmer man lika starkt fläkten av Kivis eget
temperament. Aspelin-Haapkylä säger i sin biografi, att "en hemlig
längtan till norden" bodde hos honom. På sina ensliga strövtåg i
skogarna steg han ofta upp på höjderna, från vilka han hade en vid
utsikt, och långa stunder betraktade han därifrån nordens himmel. Vid
hemkomsten efter en sådan tur, då han "sett mot norden", var hans
ansikte blekt av inre hänförelse. Till sin vän Svanström, som var
bosatt i Hyrynsalmi, skrev Kivi: "Du kan ej gissa hur jag längtar
att få se en skymt av Lapplands natur, att inandas en fläkt av dess
förtrollade luft".

Efter läsningen av sådana rader uppskattar man bättre de hänsyftningar
på lappsk natur och lappsk trolldom, som anträffas på flera ställen i
romanen och i synnerhet genom Aapos berättelse om Hiisis gyllne ren
mäktigt bidraga till stämningens ödsliga och mörka storhet. En annan
höjdpunkt når vildmarkslivets poesi i skildringen av Lauri, även
han en typisk skogsgångare, en "fnösksamlare" som Lapplandsfararen
Taula-Matti.[18] Ingen person i hela "Seitsemän veljestä" är så
sammanväxt med vildmarken som denna fåmälda yngling och därför så
representativ för Kivis eget stämningsliv. Kivi gör honom till en
noggrann iakttagare av naturens minsta detaljer, en fin kännare av
skogens och djurens liv och därjämte till en kontemplativ drömmare.

I alla sju brödernas själsliv återfinnas fragment av det drag, som
behärskar Kivis eget, nämligen fantasin. Dock varsnas knappast en
självständigt skapande fantasi hos Tuomas och Eero. Timo äger — i
all sin enkelhet — något därav. Man må blott läsa hans dråpliga
beskrivning av "den gamla Adam"! Så följer Aapo. Hans andraganden äro
ofta vidunder av prosaisk omständlighet, men Kivi har synbarligen
velat visa, hur den äkta finska — och äkta bondska — grundligheten,
för vilken varje språng i tankegången synes vara en styggelse, inte
utesluter en poetisk lynnesart, ett visst mått av fantasi, och därför
gjort just Aapo till den bästa sagoberättaren på Jukola. Om Simeonis
och Juhanis fantasibegåvning har redan talats. Juhanis fantasi är
frodigast och vildast, mest oberäknelig, mest nyskapande. Men Lauris
är mest förfinad. Han är skalden bland bröderna. Han är också den,
som först kommer fram med planen att övergiva Jukola och flytta till
Impivaaraskogarna.

Där finns en scen, ungefär i mitten av boken, som ger nyckeln till
Kivis vildmarkspoesi, och den person, i vilken skalden diktar in sina
egna stämningar, är just den tystlåtna Lauri. Striden vid Djävulsstenen
har nyligen utkämpats. Bröderna ha återvänt till Impivaara och leva
glada dagar, frossande i nötkött, sedan den stolta patronen med avsikt
underlåtit att hemföra sina skjutna tjurar. För ögonblicket roa de sig
med att slå kurra på den vida malmen; Juhani, Simeoni och Timo spelande
mot Tuomas, Aapo och Eero.

"Men i skogarnas djup vandrar Lauri med yxan under armen. Långsamt
skrider han framåt, ser sig noggrannt omkring och alltjämt stannas
hans gång för en stund, då hans öga upptäcker masurknölar, buktiga
vridningar på stammarna och burriga vindbon i de lummiga björkarnas
eller i tallarnas kronor. Nu ser han den höga stubben av en stormvräkt
gran, betraktar den en stund, fundersam, och börjar slutligen knacka
hål i dess sida med sin yxa. När detta är gjort, tänker han för sig
själv: Där skall säkert nästa vår rödstjärten eller lilla, brokiga
hackspetten bygga sitt bo. Så tänker han, tar noga märke på stället och
går vidare. Men efter en stunds vandring varseblir han en hängbjörk, på
vars stam en bastant knöl putar ut, kullrig, stor som en julkaka. Den
bryter han lös och tar med sig — han utser den till ett väldigt öskar.
Fortsätter så sitt strövtåg. Men snart upptäcker hans skarpa öga vid
randen av en klint en underligt krokväxt en. Vad månne det kunde bli av
den där? tänker han, hugger till med sin skarpa yxa en gång och två,
och fäller enen. Kvistar den, beskådar den mysande en stund, tar den
med sig och vandrar åter åstad. Hör byboskapens skällor, upphäver ett
högt skri för att jaga Gråbenet bort från dessa marker. Han ropar och
runt omkring ilar det vänligt svarande ekot. Så vandrar han och når
slutligen toppen av en ljungbeväxt kulle, ser hur ett stort vindbo i
toppen av en fura vajar för den svala nordostvinden.. Han fäller furan,
bryter av den yviga hatten och sätter sig att beskåda sitt fynd.

"Länge satt han där, granskande och synande såväl vind boet som
masurknölen och den mångbuktade enen. 'På vilket sätt har naturen
skapat dem? Huru har enen vridits i så många bukter och krökar'.
Och han lade sig ner, lutande huvudet mot en gammal, gräsövervuxen
myrstack. I denna ställning betraktade han trädens kronor och de
seglande strömolnen, grundande över jordens och himmelns byggnad;
och från den fjärran Impivaara-malmen ekade i hans öron de smällande
slagen av sällträna. Till sist ville han blott skjuta åt sidan alla
tankar och beslöt sova; men sömnen behagade icke nalkas honom. Vilket
medel brukade Lauri då använda, om det hände att John Blund dröjde? Då
föreställde han sig, att han var en liten mullvad, som bökar på sin
fridfulla underjordiska gård och till sist somnar på sin fina bädd av
sand; eller också förvandlade han sig i fantasin till en tjockhudad
björn sovande på sitt mörka, mossiga ide under granarnas rötter, medan
vinterns vreda stormar dåna däröver. Så tänkte han och då kom sömnen
nästan alltid snabbt och tryckte hans ögonlock till vila. Så även nu,
då han inbillade sig vara en mullvadsunge, kravlande djupt i moder
jordens sköte.

"Han sov, men drömmen fortsatte själens inbillningslek. Hela hans
kropp, så kändes det, krympte hastigt till en finhårig mullvad, ögonen
blevo mycket små, men händerna spändes ut till det slags handskar han
behövde, och färdig var mullvaden, som sysslade med grävning under
fururötterna i skötet av mon. Där bökade han och grävde sig slutligen
uppåt längs furans murkna kärna, nådde kronans högsta topp och fann
sig sittande mitt i vindboet i en fin mossig kätte. 'Här är mig gott
att vara, här vill jag bo i allan tid' tänkte han, medan han med sina
små mullvadsögon gluttade ut genom sin kammares lilla fönster. Och
under sig såg han den dystra världen, svept i höstkvällens sorgmodiga
dunkel. Han såg det branta Impivaarabärget, men i ett omätligt,
själsbrännande fjärran, han såg där borta i de kvällsliga skogarnas
mitt den sorgbundna stugan och dessutom sina kära bröder som slogo
kurra med prosten på den dimmiga, ekande mon. Och han fick lust att
gråta bittert, men tåren ville inte rinna, utan kvällde orolig i sin
källa. Han blickade mot Impivaara; på sveden och ett stycke ut på mon
voro tjurhudar utbredda, blodiga, färska i en lång rad, längs vilken
den vinnande kurran löpte. Med störar av björk, smidiga i lommen slogo
bröderna tappert, men ännu båldare slog prosten tillbaka med andens
svärd. Och av fastaste järn, av gamla hästskor, var detta andliga svärd
smitt; så skröt prosten själv, medan han stolt svingade sitt vapen i
luften, svingade det, och lät det dunka mot trons eksköld, som hängde
på vänstra sidan av bröstet."

Hela verket igenom understryker Kivi Lauris fåmäldhet, förenad med
handlingskraft, då en handling nödvändigt erfordras. När Taula-Matti
berättar sina underbara jaktäventyr (vi få vara med om tranjakt,
järvjakt, vargjakt och björnjakt i en följd) och bröderna lyssna "med
munnarna på vid gavel och öronen spända som läderlappsvingar", kunna de
andra inte låta bli att avbryta honom med frågor och beundrande utrop.
Till och med den betänksamma Tuomas, som inte lätt låter hänföra sig,
ger Matti en klingande komplimang. Endast Lauri tiger. Han tiger under
förberedelserna till det stora strövtåget, tiger enständigt under hela
den spännande björnjakten och skjuter mästerskottet.

       *       *       *       *       *

Kivi målar i slutet av "Seitsemän veljestä" några situationsbilder ur
Lauris liv på gamla dagar. "Den tysta mannen odlade sin jord med stor
flit och arbetade idogt på sina åkrar, men ännu mer i skogarna och
kärren". Och där samlade han allt fortfarande rikedomar av intryck och
stämningar. Men under veckan talade han sällan ett enda ord om sådant;
först på söndagen, vanligen vid frukostbordet, kunde drängarna få del
av husbondens rön i skog och mark.

Hur denna förtegenhet tar sig ut i samlivet med den hetlevrade och
ordrika hustrun, en syster till Timos maka, visar Kivi i sin uppsluppet
roliga skildring av Lauris nattliga vandring med tjuren och den husliga
upptuktelsen vid hemkomsten. Han låter Lauri, i bjärt motsats till Timo
i en liknande belägenhet, avbryta hustruns ordflöde med en kort och
kraftig tillrättavisning, som genast imponerar.

Inbundet fantasiliv, besinningsfullt lugn i motgång och fara,
handlingskraft i rätta ögonblicket utmärker Lauri ännu som gammal.
Men under höljet av dessa egenskaper varsnar man ibland ett djup av
lidelse, av böljande oro, av samma hetsighet, som i Juhanis karaktär
ligger i öppen dag.

I tumultet på djävulsstenen, då Lauri super sig full, har Kivi sörjt
för att karaktärens botten fullständigt framträder. I fyllan slungar
den annars tystlåtna mannen omkring sig otidigheter, träffande och
blixtrande kvicka, mot Juhani, Simeoni och Timo. Han säger dem rent
ut, att han inte kan lida dem. Han röjer sitt verkliga sinnelag
också i ett annat avseende, då han agerar präst, predikande med
Djävulsstenen som predikstol, bröderna som klockare och tjurarna som
"den gudfruktiga och stadiga församlingen". En översättare skulle
råka illa ut med denna oration, som synes direkt överförd från någon
kringstrykande rolighetsmakares repertoar. Redan som utslag av den
folkliga smaken förtjäna Lauris lantligt primitiva ramsor ett studium.
Men ännu större intresse erbjuda de genom den belysning de ge åt den
druckna predikantens person. Hans "predikan" står nämligen som hädelse
betraktad i nivå med Juhanis saftigaste prestationer. Och då han börjar
sin rusiga dans på Djävulsstenen, utmanande döden med hetsiga tillrop,
når obygdslynnets vildhet sin högsta höjd.

Måhända vill Kivi visa, att hetsigheten dock är den egenskap, som
innerst behärskar Nurmijärvi-allmogen, då han i detta farliga läge
låter den annars lugna Tuomas gripas av besinningslös vrede och rusa
över Lauri för att kasta honom ner från den av tjurarna belägrade
stenen.



III

Plats i litteraturen.

Litterära inflytanden på komposition och karaktärsteckning.


Originalitet — det äger Kivis roman i rikt mått både innehållsligt
och stilistiskt. Såväl dess realistiska som dess romantiska element
spränga tidssmakens boja, visande hän mot åtti- och nittitalens nya
litterära riktningar.

Vid en granskning av sexti talets litterära fysionomi i Finland och
Sverige, står man i början svarslös inför frågan, hur ett sådant språng
långt över den estetiska konvenansens yttersta rålinje varit möjligt.
Att den stora publiken i hemlandet icke kunde uppfatta Kivi, är utan
vidare klart. Dess smak skulle ända in på åttitalet normeras dels av
den Runebergska poesin, dels av senromantiken, vars bleka höstblommor
översållade hela svenska språkområdet för att just i Finland nå sin
arts högsta fullkomning hos den blida drömmaren Topelius. Wecksell
kom visserligen med ett starkare temperament och en djupare ton,
men impulsgivande, nya stilvalörer hann han icke utbilda. Snoilskys
inflytande, som naturligtvis närmast berörde lyriken, hade ännu
icke gjort sig gällande. I prosan hade Blanche visserligen fört in
framtidsbådande uppslag (Järnbäraren o. a.), men som stilist var han
eklektiker. Hans språk är lika typiskt senromantiskt som Topelius,
vilket det ofta i förvillande grad liknar.

Ett försök att frammana en bakgrund till "Seitsemän veljestä" (och
dess föregångare "Nummisuutarit" och "Kihlaus") genom att sammanföra
romanen med äldre adertonhundratalsskildringar av allmogelivet i
nordisk och tysk diktning ger bättre resultat. Auerbachs, Almqvists och
Björnsons byberättelser föregå Kivis icke blott i tidsföljden utan även
i den litterära utvecklingskedjan. Den väldiga konturen av "Seitsemän
veljestä" reser sig över "Vefele", "Tonele", "De frigivna", "Barfota",
"Grimstahamns nybygge", "Skällnora kvarn", "Kapellet", "Synnöve
Solbacken", "Arne", "En glad själ" (En glad Gut), "Fiskarflickan",[19]
så högt som krönet av ett fjäll över de nedre bärgens våglinje.

Vad Kivi kunnat lära av Almqvist skall senare dryftas. Auerbach bör
i detta sammanhang nämnas framom alla andra författare inom tyska
och schweiziska bynovellistiken. I trots av sina, för bynoveliens
ämneskrets främmande, filosofiska spekulationer och vissa stilistiska
otympligheter, som framför allt vållas av hans benägenhet att strö
in förnumstiga anmärkningar i skildringen, når han mycket höga
konstnärliga resultat inom det område, som skulle bliva Kivis. Hans
arbeten, tillgängliga både på originalspråket och på svenska, lästes
allmänt i Finland på Kivis tid och skaldens vän, Kaarlo Bergbom,
föreslog vid Finska litteratursällskapets skönlitterära kommittés
möte hösten 1868 att man skulle utgiva "Der Lehnhold" på finska.[20]
Men nog härom. Alla tre föregångarna ha i sitt motivval och även
delvis i sin stil så väl träffat allmogelivets verklighet, att deras
skildringar icke kunnat undgå att inverka livande på Kivi, om han,
som jag vågar förmoda, hade läst dem. Redan Auerbach ger realistiska
detaljskildringar av de schwarzwaldska byarna, som frappera genom sina
skarpt iakttagna detaljer. Han har en fin blick för gårdarna, fälten,
dikena, han för oss in i stallen och fähusen och visar oss allmogen
vid sitt arbete så som blott den kan, vilken utfört detta arbete själv
eller under åratal följt med det. I Auerbachs byar tåga de unga männen
i skockar längs vägarna, sjunga nidvisor, dricka sig fulla på gillena
och slåss på nattkröken — by mot by — alldeles som i Kivis. De talrika
slagsmålen hos Björnson, som så allmänt lästes i Finland på 1860-talet,
äro också skildrade med skarp blick för bylivets verklighet. Björnson
har alldeles samma syn som Kivi på alkoholens olycksbringande roll
i folklivet — vem minns icke vid läsningen av "Seitsemän veljestä"
tumultet i bröllopsgården från "Synnöve Solbakken" eller den stormiga
dansscenen i Arne. Och hur likartad är icke de tre författarnas
uppfattning även av kyrkans och prästernas genomgripande betydelse
för bondelivet. Pietismens flodvåg sjuder i Björnsons berättelser
lika mäktig som i Kivis, ehuru Björnson porträtterar "läsarna" mer
målmedvetet och i "Fiskarflickan" går på djupet med pietismens problem
på ett sätt som är Kivis läggning främmande.[21] I en sådan scen
som de två prästernas sammanträffande med läsarna från högfjället,
når Björnson visserligen långt framom Kivi, men i teckningen av de
pietistiskt färgade folktyperna stå de två författarna jämsides. Den
godhjärtade Tammisto-Kyösti, som aldrig svär och aldrig skrattar, är
en typ av besläktad art och lika förträffligt framställd som folket på
Solbacken. Och när Kivi får ge fritt lopp åt sin stormande känsla, när
han skildrar den religiösa extasen eller följer de blida drömmarnas
vita flykt — då når hans skaldskap en höjd, dit Björnson ej kan följa.

Medgivet att de tyska och nordiska allmogeskildringarna från
1800-talets början och mitt bilda den litteraturhistoriska bakgrunden
till "Seitsemän veljestä" och att de här berörda författarna sannolikt
övat ett stimulerande inflytande på Kivi, gå hans vägar dock mycket
ofta långt från deras. Hans verks samband med den föregående
litteraturen blir blott till en liten del klargjort genom jämförelser
med den tyska eller Björnsonska bynovellen. Av större betydelse är —
såsom jag senare skall visa — Almqvists inflytande. I själva stilen —
det betydelsefullaste och minst förgängliga elementet i ett skaldeverk
— kan man icke finna någon påtaglig frändskap med Björnson eller någon
tysk bynovellförfattare, men väl med Almqvist. Likväl står även denna
föregångare främmande för de mest nyskapande och överraskande dragen
i "Seitsemän veljestä"-stilen, för den utomordentligt långt drivna
realismen, som i sin fullständiga likgiltighet för litterär konvenans
synes ställa kurs mot det naturalistiska stilidealet, (som annars
här i norden kan spåras först långt efter Kivi) och för den vilda,
elementära kraft, som ännu i dag skiljer Kivis stil från varje annan
nordisk författares. Den som söker litterära förebilder till dessa drag
inom adertonhundratalets för Kivi åtkomliga vitterhet, torde få leta
förgäves.

Men hos Shakspeare och Cervantes fann han samma tumlande, obändiga,
groteska fantasi som bodde inom honom själv. Han mötte hos dem båda
— och kanske i ännu högre grad hos den senare — den fjärrskådande, i
sina yttringar stundom grovkorniga, men i sitt innersta väsen fint
förstående och godhjärtade humorn. Man fattar att "Don Quijote" vart
Kivis käraste läsning. Detta verks bullrande och lantliga scener,
dess motsättningar mellan äventyrens glittrande spel på ytan och de
spörjande tankarnas dunkla värld där under, dess dolda fonder av
levnadsvisdom måste ha tjusat författaren av "Seitsemän veljestä". "Don
Quijote" har kanske mer än något annat skaldeverk lärt honom inse sitt
främlingskap inom samtidens litteratur och givit honom mod att gå sin
egen väg.

Har Cervantes inflytande varit blott stimulerande eller kan "Don
Quijote" i enskilda punkter sägas ha tjänat den finska skalden som
förebild? Jag vore böjd att besvara denna fråga något annorlunda
än Tarkiainen. Han yttrar först, att Kivi "otvivelaktigt följt
Cervantes exempel, då han strött in sagor, sägner och visor i
sin roman". Beträffande visorna bör emellertid observeras, att
1800-talets skönlitterära prosaarbeten överhuvud och icke minst
folklivsskildringarna innehålla visor och dikter i mängd. Det låge
närmare till hands att säga, att Kivi lånat detta manér t.ex. från
Björnson än från Cervantes, om någon viss förebild alls skall nämnas.
"I båda verken", fortsätter Tarkiainen, "har likheten i fråga om det
humoristiska betraktelsesättet alstrat något slags samstämmighet även
i behandlingen av intrigen. I båda lämnar man gård och grund för att
förfölja ett inbillat mål, i båda råkar man ut för galna äventyr, under
vilka hjältarnas barnsliga fantasi och deras löjlighet blottas, i båda
blir slutresultatet att kumpanerna återvända hem och förståndet klarnar
upp ur de romantiska dimmorna. — Men denna likhet är så allmän, att man
icke kan sluta sig till ett direkt inflytande".

Denna i och för sig riktiga parallell är måhända för löst skisserad
för att utesluta möjligheten av andra samstämmigheten Det är icke nog
med att hjältarna både hos Cervantes och Kivi ge sina hembyar en god
dag för att förfölja onåbara ideal. Sedan Sancho (såsom senare Jeppe
på Bärget hos Holberg) fått spela härskare tack vare ett glatt puts,
återgått till sin tjänarställning och skakat av sig de farligaste
grillerna, nå hans vandringslivs vedermödor ett lyckligt slut. Sancho
och hans herre rida äntligen in i La Mancha. De bestiga en kulle,
och nedanför den utbreda sig hembyns gårdar och gärden. Denna scen
företer en anmärkningsvärd likhet med motsvarande bild hos Kivi: de
sju bröderna, återkomna till hembyn efter tioårigt vildmarksliv och
betraktande Jukolas dyra marker från den sandiga brinken.

Naturligtvis falla även olikheter i ögonen. För Cervantes
existerade naturen icke i samma djupa mening Som i Kivis,
adertonhundratalsskaldens tavla, där glädjeförnimmelserna vid
hemkomsten sammanvävas med kärleken till den egna bygdens natur, som
berör varje fläck, varje oväsentlig detalj med sina värmande böljor. De
två scenerna hos Kivi, då bröderna på färd till ödemarken från krönet
av en ås betrakta fädernegården och då de återse den, kunde — om man
vill frånse de lokala dragens olikhet — bära som motto bygdeskalden
Frans Österbloms oförgätliga ord:

    "Här binder oss livet vid skär och strand
    med sagans och sångens och blodets band
    här talar var sten och vart levande grand
    med minnets gripande stämma.
    Det susar och sjunger vid uddar och näs
    i åkrarnas ax och lindornas gräs:
    här, här, endast här är du hemma!"

Men likheten med Cervantes är dock väsentligare än olikheten,
ty den ligger i den starka skildringen av bondens ofrånkomliga
bundenhetskänsla gentemot hans fäderneärvda torva. Icke ens
vinningslystnaden har hos Sancho avslitit bandet, som fäster honom
vid "Panzornas" jord. Hans längtan till ägorna, kreaturen, arbetet
där hemma bryter fram många gånger och då han äntligen återser sin
by, faller han på knä inför den utropande: "Öppna dina ögon, älskade
fosterbygd, och skåda att din son Sancho Panza återkommer till dig".
Juhani utbrister: "Vart jag än skådar, möts gossen av en öm väns
blick", och sålunda triumferar också i "Seitsemän veljestä" bondens
nedärvda kärlek till hemgårdens tegar över alla de krafter, som
fjärmatt honom från dem.

I den, om jag så får säga, dramatiska stegringens intresse har
hjältarnas vandringsliv hos både Cervantes och Kivi uppdelats i tre
skeden — det första: ett förberedande strövtåg, det andra utmynnande
i missöden, som kunna bringa läsaren att tro ätt hjältarna skola ge
tappt (Don Quijotes jämmerliga hemforsling från vildmarken; brödernas
flykt undan vargarna) och det tredje rymmande händelsernas höjdpunkt
(brödernas kamp mot tjurarna; Don Quijotes äventyr med lejonen).

I detta tredje skede framträder starkast i "Seitsemän veljestä" den
fantastiska bevekelsegrunden till brödernas bosättning i obygden.
Också de sökte äventyret för äventyrets skull. Man märker det t.ex.
då de begiva sig på den stora färden utom Jukolamarkerna. Också deras
äventyrshåg rymde ett visst drag av ridderlighet, då de i allmännyttigt
syfte ändrade sin färdplan för att jaga en björn, vars härjningar
skadade herrgårdspatronen och icke dem själva, eller då de stodo ut med
de svåraste lidanden, innan de grepo till utvägen att skjuta tjurarna.
Efter sitt äventyr med lejonen formulerar Don Quijote den vandrande
riddarens uppgift med orden: "Inga lejon böra förskräcka honom, inga
spöken ingiva honom bävan, inga drakar väcka hans fruktan; ty att
uppsöka, anfalla och besegra dem alla äro hans förnämsta och verkliga
sysselsättningar". Då Viertola-herrn efter brödernas kamp mot tjurarna
far ut mot dem, för att de utan anledning trängt in i hans hage, svarar
Juhani: "-— Vi dödade den härjande björnen och på det sättet gjorde vi
vårt fosterland stort, allmänt gagn. Är icke detta till allmän nytta:
att utrota rovdjuren, spökena och djävlarna ur världen"?[22]

Men icke blott mellan verkens stora linjer observeras likheter,
som tyda på möjligheten att Kivi direkt påverkats av Cervantes. I
åtskilliga episoder är uppfinningen påfallande likartad.

Genomgående likheter förete de talrika slagsmålen, skildrade med en
omständlighet, som icke lämnar läsaren i ringaste tvivel om deras
fruktansvärda våldsamhet, medan, trots allt, inget liv går till
spillo och bulorna och såren läkas med mystisk snabbhet. Man kan
ej förstå länsmannens ord annorlunda än att Toukolahjältarna kort
efter Tammisto-bataljen befinna sig vid lika förträfflig vigör som
Jukolagossarna, ett underverk, som överträffas endast av Don Quijotes
tillfrisknande, sedan en mulåsnedrivare trampat på hans revben "i
smått trav från den ena ändan till den andra" och några fårherdar kort
därefter bombarderat honom med stenar, som "begrovo tvänne revben
i hans kropp", "slogo in tre eller fyra tänder" o.s.v. Det behöver
knappast nämnas, att de underbara tillfrisknandena icke ha samma
konstnärliga berättigande i "Seitsemän veljestä" som i Don Quijote.

Att Cervantes hjälte hugger in på hjordar av får, svin och — tjurar bör
nämnas under medgivande att uppslaget i "Seitsemän veljestä" kan grunda
sig endast på det faktum, att på det Adlercreutzska godset Råskog i
skaldens hemtrakt (Viertola i "Seitsemän veljestä") uppföddes en stor
oxhjord, som om somrarna betade i skogen.[23] Av större intresse är
den nattliga episoden med de bullrande hamrarna hos Cervantes. Då
bröderna först varsebliva det förmenta, enögda trollet vid Impivaara,
hemfalla de, med undantag av Lauri och Tuomas, åt samma skrämsel och
hjälplöshet som Sancho, då han hör det oförklarliga, hamrande ljudet,
och hos båda författarna förbereds den komiska sluteffekten genom en
rad huvudlösa skyddsåtgärder. Utbedjande sig "Himlens beskärm", nalkas
Don Quijote slutligen valkhamrarna vid forsen, medan bröderna rycka
fram mot trollet, ropande att de äro "döpta kristna, Guds krigare,
Kristi soldater" och Juhani utbrister: "Herren välsigne oss, bröder"!
I detta sammanhang bör ännu nämnas Simeonis månresa i sällskap med den
onde, där, såsom Tarkiainen visat i en uppsats i "Nuori Suomi" 1907,
en karaktäristisk detalj erinrar om Don Quijotes inbillade ritt genom
luften.

Några bestämda stilinflytanden från Don Quijote på "Seitsemän veljestä"
torde knappt kunna påvisas. I Axel Hellstens översättning, som stod
Kivi till buds, skönjas så gott som inga spår av spanska folkspråkets
inslag i originalets ordvävnad. De burleska scenernas ytterliga realism
har naturligtvis uppmuntrat Kivi att fullfölja egna ansatser i samma
riktning, men även Shakspeare och Holberg gåvo honom sådana föredömen.

En uppgift för sig är studiet av sagorna och sägnerna i "Seitsemän
veljestä" och uppgåendet av gränsen mellan lånat och tilldiktat. Härom
har åtskilligt skrivits (Se Tarkiainens bok, jämförd med den anförda
uppsatsen i "Nuori Suomi" 1907) och mycket torde ännu kunna tilläggas.
En svensk-nyländsk ormsaga ("Nyland" II 195 f. jämf. med "Album utg. af
Nyländingar IV, 141 f.", som åberopas av Tarkiainen), samstämmer helt
och hållet med början av Kivis saga om ryttarn, som rövade ormkungens
krona, frånsett den obetydliga olikheten, att ryttarn i folksagan
kastar sin kappa och hos Kivi sin hatt till ormarna. Av intresse för
Kiviforskningen är även sägnen om dragonen, som rövade en silverbägare
av den onde och red in i Helsinge kyrka, vilken Tarkiainen hört i Kivis
hemby. I "Nyland" VI finns den på svenska enligt en uppteckning från
Källarhult i Hausjärvi, en lägenhet, som i förbigående sagt gränsar
till Ridasjärvi by, där Lemmilä hemman hör till de gårdar, som nämnas
i romanen.[24] Sålunda flyter i Kivis hemtrakt den svensk-nyländska
sagan ihop med den tavastländska och synes redan därför förtjäna
uppmärksamhet, frånsett att diktaren kan ha samlat sagomaterial även i
Sjundeå.

Källarhultssägnen företer en allmän likhet med ormsagan hos Kivi, men
den innehåller också en karaktäristisk detalj, som återfinns i den
humoristiska versionen av Kivis legend om martyren, som de hedniska
tavasterna murade in i bärget. I "Seitsemän veljestä" varseblir den
fromma mannen på sin hålas vägg fem svarta tjurhorn, innehållande
diverse läckerheter; i Källarhultssägnen bjuda bärgstrollen dragonen
den dryck han begär "mä kuddhorn o toko". Att de svensk-nyländska
sagorna gärna förtälja om bärgstroll, ("bärgsråd"), vaktande rika
skatter; och bärgtagna jungfrur (jämför Kivisagan om den bleka mön),
behöver knappast nämnas. Ej häller saknas befriarn, som slår trollet
ihjäl och vinner den bärgtagna till brud. Om sagomotiven erinrar
för resten också romanens ytterkontur. Även i svensk-nyländska
sagorna ströva brödraskaror, ofta sju bröder, omkring i skog och
mark, upplevande underbara äventyr och yngsta brodern är vanligen
kvickhuvudet, som räddar de andra ur någon fara eller utmärker sig
framom dem. (Se Nyland II, 344; VI, 151).

Vilka främmande inflytanden Kivi än må ha mottagit och omsatt i
"Seitsemän veljestä", såsom relativt obetydliga skola de alltid
framstå, jämförda med de förebilder han skapat sig själv i sin egen
tidigare diktning. Uppslag, som utvecklas i romanen, finnas bl.a. i
"Kullervo" och i dikten "Härkä-Tuomo", men framför allt har "Seitsemän
veljestä", framvuxit ur "Nummisuutarit". I denna stora komedi målas
samma miljö, bylivet i Nurmijärvi, ramad av samma landskap. Redan
skomakar Tobias prisar "den fria, ekande furumon", Niko "de välkända
backarna, stenarna och stubbarna", husbonden på Karri den brinnande
sveden i vildmarken. Redan i "Nummisuutarit" ha vi lärt känna några av
romanens typer. Esko med den yviga linluggen, som reser sig på ända,
när han blir vred, utgör, som tidigare antytts, förebilden för Juhani,
är hetsig, överdriven och i viss mån fantasirik som han, dum som
Timo. Iivari är en tjuvpojkstyp i släkt med Eero; Martta liknar Timos
argsinta hustru. Klockarfiguren är densamma i båda verken. Vi ha också
i "Nummisuutarit" bevittnat slagsmålen och superiet och fått en inblick
i Tavastehusresornas farligheter. Kristendomens och kyrkans roll i
detta folkliv belysas ur liknande synpunkter som senare i "Seitsemän
veljestä", djävulstron illustreras drastiskt. Också pietismen berörs.
Stilistiskt sett rymmer "Nummisuutarit" så gott som alla originella
drag, som sedan, delvis rikare utvecklade, återfinnas i romanen.



IV

Stil.



Realistiska drag.


I "Seitsemän veljestä" sammanföras två språkarter: den refererande
framställningens, som är tavastländskt färgad skriftfinska och
dialogernas, ur vilken bygdemålet bryter fram. I det sätt, varpå
Kivi låter detta ske, ligger, — synes det mig — nyckeln till hans
realistiska stil. Medan andra författare bjuda till att träffa
allmogetonen antingen genom att omsorgsfullt återge varje ord på
bygdemål eller genom att aptera vissa ord eller syntaktiska vändningar
en gång för alla, går Kivi tillväga med regellös subjektivitet. Han rör
hänsynslöst ihop skriftspråk och bygdespråk i sin strävan att i varje
ögonblick finna det mest målande. Brödernas samtalsspråk genomlöper
alla arter från de befängdaste och grövsta uttryck ur allmogeslangen,
som bryta fram, då man är uppretad eller full, till den sävliga Aapos
kvasijuridiska hårklyverier eller Simeonis fromma förmaningar.

De flesta andra författare låta de uppträdande personerna röra sig med
enskilda, för dem karaktäristiska uttryck, men hos Kivi tala alla sju
bröderna och t.o.m. en del bipersoner såsom klockarn och Taula-Matti
genomgående individuellt. Tuomas uttrycker sig som en vanlig bonde,
Aapo som en nämndeman, Simeoni som en lekmannapredikant, Eero som
en spjuver, Timo som en fjosker, Juhani och Lauri på växlande sätt
efter humörets svängningar från den ena ytterliga stämningen till den
andra, men nästan alltid så, att personen känns igen bakom orden. Kivi
söker, som sagt, i varje ögonblick de starkaste, saftigaste och mest
karaktäristiska uttrycken. Finner han dem icke i folkmålet, griper han
även i dialogerna ogenerat till det litterära språkets hjälpmedel.
Såsom Tarkiainen anmärker, kan en och annan malör då hända honom: av
fruktan att låta personerna säga någonting blackt och intresselöst
låter han dem komma med någonting uppstyltat.

Med tillhjälp av folkspråket bildas två av de mest genomgående
och starkast framträdande dragen i den realistiska Seitsemän
veljestä-stilen. Först och främst bör källan till de talrika arkaismer,
som tillhöra predikostilen och härflyta ur bibeln, andakts- och
psalmböckerna, icke alltid sökas direkt i den religiösa litteraturen
utan även i folkspråket, som med synnerlig förkärlek uppsuger uttryck
av denna art och på samma sätt som Kivi brukar dem i humoristiskt
syfte.[25] Om något exempel alls behöver nämnas, kan Lauris predikan
åberopas för att klargöra hur Kivi begagnar av allmogen upptagna
predikospråksuttryck. Härmed förnekas icke, att han såsom Tarkiainen
visar, upptagit talrika lån direkt ur den religiösa litteraturen, i
vilken han var väl bevandrad. — Även juridiska termer, som sipprat ut
i folkspråket och där formats om, återfinnas hos Kivi (protokolli,
supplikaani m.fl.)

Som ett annat anmärkningsvärt särdrag framstår textens starka
uppblandning med svenska ord. Allmogefinskan i Kivis böcker är i
detta avseende typisk för språket på hans tid inom stora delar av
Tavastland.[26] Till Tavastland räknar jag då med Kivi även det så
kallade finska Nyland; "Jukolan talo, eteläisessä Hämeessä" o.s.v.
lyder ju romanens första rad!

Vårdnaden om allmogespråkets äkthet kan ensam för sig ha förmått
Kivi att låta svenska och genom svenskan införda utländska ord spela
en så framträdande roll jag genast skall visa att de göra. Men han
insåg helt visst också denna språkegenhets värde som uttrycksmedel
för situationernas humoristiska skiftningar. Och ännu ett tredje mål
kunde vinnas på denna väg. Det sätt varpå bröderna använda de svenska
orden — samt de få ryska — karaktäriserar deras kulturnivå. Bristen
på hyfsning inom de s. k. lägre samhällsklasserna röjer sig ibland
mycket påtagligt just i benägenheten att i dekorativt syfte blanda upp
modersmålet med förvrängda eller missförstådda främmande ord. Då Kivi
fångar detta drag hos sin tids Nurmijärviallmoge, karaktäriserar han i
likhet med Cervantes, Holberg och många andra en sida hos obildningen,
som synes vara tämligen oberoende av tid och nationalitet. Oftast
sammanfaller även hos den finska författaren intrycket av obildning
med en komisk effekt: "västingin takaportista ulos" (76); "ruuvaappas
kurkkuas; se on jo täydessä tämmingissä" (82); "en kiltaa minäkään
tuota rangaistusparakraaffia" (161); "traakspiki" (310); "suurikelmin
jaaritukset" (364); "Toukolan juupelit" (446); "pikenttipoikia"; "huuda
niinkuin mies pruukkaa" (513); "katsos, jos nytkin sinua vähän tuhtaan"
(581).

Klarast framstår kanske de svenska eller genom svenskan inkomna
utländska ordens roll vid det naturtrogna återgivandet av
Nurmijärvispråket samt deras betydelse för den komiska effekten, när de
i livliga scener följa tätt på varandra.

_Timo_. — — Mutta nyt tulee etees toista sorttia kalua. Katsoppas tuossa
lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.

_Lauri_. Häh?

_Timo_. Katsoppas tuossa lillipoikiasi, Tuomasta ja Eeroa, tuossa noin.

_Lauri_. Häh?

_Timo_. Pappi praakaa kolme kertaa, mutta hän saa makson.

_Juhani_. — — sanoitko sinä minua häyrypääksi kukoksi?

_Lauri_. Sanoin sinun vielä nuijapääksi sonniksikin.

_Juhani_. Praa, veli, praa. (299 f.).

Av stark burlesk effekt är sammanställningen av ett ryskt ord med
ett svenskt: "Smatrii, kubbe"! (501), ett uttryck, som erinrar om
ordsammansättningen "drastu-kamraatia" i "Nummisuutarit" ("Valitut
teokset", I, 136), där de svenska orden också äro påfallande
många och göra samma verkan som i "Seitsemän veljestä". Bland de
talrika maskerade tautologierna, ofta lånade från bibelspråket
eller folkspråket (eller från det förra genom det senare) förekomma
åtskilliga, i vilka ett (eller flera) led utgörs av ett svenskt ord
eller ett genom svenskan förmedlat utländskt kulturord. Svenskan
fyller i detta fall hos Kivi samma uppgifter som tyskan, franskan
och latinet i Holbergs berömda tautologiska stilfinesser. Exempel:
korealla kädellä, lilli-hankulla (58); komsarjus eli sudenkutsija; —
protokollissa ja suplikaaneissa (122); jumalan sotamiehiä, Kristuksen
soltaatteja (186); ventta-holl (210); tarinat ja historjat (277);
pakanat, Krekiläiset ja Prekiläiset (308); traakspiikin rautanauloja
(310); koukkua, punttia ja pykälää (360); äkseeraa ja rikeeraa (425);
konstia ja koukkua (467); lillipoikaseni (499); uutelias, nyfiiki sanoo
ruotsalainen (514).

En verkningsfull tautologi är uttrycket tyyriisen, tyyriisen makuvariin
(389).[27]

En egenhet, som kan iakttagas i finsk prosa överhuvud och som i
"Seitsemän veljestä" ofta söndrar det konstnärliga intrycket, är
upprepningen av samma ord flera gånger efter väl korta mellanrum.[28]
När då synonymer tillgripas för att undvika den hotande enformigheten,
kan ett svenskt ord redan genom sin humoristiska biton höja stilens
både realistiska och poetiska värde: — — "mutta ulos pihalle astuu
Juhani, astelee kuin huoneeton tonttu, tietämättä minne hän astuis.
Tuolla Jukolan seinän takana hän nyt pasteerailee edestakaisin — ".
(524).

Jag anför ännu en rad svenska lånord för att stöda min uppfattning
om sådana ords betydelse för stilens folkliga och realistiska drag:
kukkomaakari (14); förpiiskattu (32); persoona (62); mälli (smäll, 77);
knalleja (83); hustote til (84); paakelssi (90); kroossi (krås, 182);
turski (183); tassu (204); prykätä (219); trahtamentti (291); vapriikki
(291); punttirulla (291); skool (298); plootuja (303); tamppusäkki
(303); "synta tei" (307); kaprokki (307); peijooni (311); tiima (316);
leksotella (321); trahtööriviina (410); sapatti (415); engelsmanni
(424); värvinki (425); rätinki (431); hunööri (455); kanalja (457);
pelimies (494); "kubbe" (gubbe, 500); jupileeraus (506); lillinen (508);
klipparimikko (514); kalaasi (517); musiikki (521); toosa (527); piplia
(556); kuurata (579).

Flera av orden här ovan förekomma många gånger i skilda delar av
verket. Andra lånords svenska ursprung, som annars icke framträder så
skarpt, understryks genom de former, i vilka de förekomma hos Kivi:
klasi, kraatari, provasti, sunnuntaki o.s.v. Slutligen användas en
mängd ord, vilkas egenskap av lån kanske icke sticker en västfinsk
läsare i ögonen, då de — som hos Kivi — användas i vardagligt
sammanhang, men som dock bidraga till det intryck af uppblandning, man
får av Kivis prosa. Hit höra: meinata, tykätä, pelata, nätti, likka,
paatti, värkki m.fl.

Det svenska stilinflytandet i "Seitsemän veljestä" — jag tillägger
några iakttagelser, som icke beröra stilens realistiska drag —
inskränker sig icke till lånorden. En del finska ord användas
i betydelser, som man gav dem på Kivis tid under inflytande av
svenskt språkbruk, men som nu övergivits. Också i numer ogiltiga
sammanställningar och sammansättningar förmärks en dylik påverkan.
Exempel på egendomligheter av det förra slaget: "huoneelliset askareet"
(590) (de husliga göromålen); "silmänosoite" (591) (ögnasikte) och av
det senare slaget: "Aatelkaas perään" (442), (tänk efter); "Ventla
mekasteli miehensä päälle" (238), (Vendla "domderade" med sin man);
"sisääntuloja" (589), (inkomster).[29]

Invecklade och tunga meningar förekomma talrikt såväl hos Kivi som
hos äldre och samtida finska novellister: Yrjö Koskinen, K. Bergbom,
Th. Hahnsson, K. J. Gummerus.[30] Delvis har denna satsbyggnad
förmodligen konstruerats under intryck av svenska prosastilen från
adertonhundratalets förra hälft och mitt, som då långt mer än i vår
tid tyngdes av främmande ok: latinskt, franskt, tyskt.[31] Men tack
vare sitt temperaments rörlighet förmår Kivi göra även en invecklad
satsbyggnad elastisk. Och i dialogerna (ibland även i de refererande
partierna) möter man typiska meningar av helt annat slag, som bidraga
till det realistiska intrycket genom sin på sak gående korthet (se
t.ex. sid. 525).

Detta är det sällsynta med Kivi som stilist:

Emedan han själv tillhör Nurmijärviallmogen, behärskar han dess mål i
en omfattning, som en författare av annan samhällsklass icke kan nå
fram till. Han känner ordförrådets alla skikt och gör sina bästa fynd
i de lägsta, dit en främling sällan får blicka in, emedan allmogen
instinktmässigt håller tillbaka de ursprungligaste eller grövsta
orden, såsnart en utomstående är tillstädes. Denna förmån delar Kivi
visserligen med hela skaran av bondeförfattare i olika länder, som
skildra allmogeliv på allmogemål. Men av dessa andra har kanske ingen
stigit så högt över sin miljö som denna finska skald. Han torde vara
ensam om den litterära bragden att ha bevarat allmogestilens hela
friskhet och grovkorniga realism, samtidigt som han skapat odödliga
stilvärden i konstpoesins plan. Kivi kan därför icke jämställas med
andra bygdeförfattare. Bland dem som försökt sig på allmogeskildringar
är i Finland endast Runeberg, i Sverige endast Almqvist hans vederlike
som skald. Den senare gav sig någon gång in på att låta sina gestalter
tala folkspråk ("Skällnora kvarn" 76 f.; 108.) (Hänvisningarna till
Almqvist hänföra sig till "Valda skrifter" utg. av Ruben G:son Berg.),
men då man läser Kivi, märker man tydligare än annars, hur föga
Almqvist behärskade folkspråkets tonfall.

Då Kivi lät råheten i allmogelivet framträda, skydde han icke att gripa
till ett språk, som verkligen var rått. Prosten kallas av Juhani i
vredesmod "rasva ja makkara rovasti", (flott- och korvprosten),[32] och
man önskar honom på uppbördsdagen en "kattpiråg" (kissapiirakka), —
"Paltamon kalakukko, jossa kissa, karvainen kissa on moskana sisällä",
(en fiskpastej, lik den berömda pastejen i Paldamo, med en söndermosad,
hårig katt uti). Eero önskar, att den högvördige i anledning av
detta eleganta skämt måtte hålla en straffpredikan så rasande, "että
repee tuo rasvainen mahansa, repee kerran remahtaen vaan" (att hans
istermage rämnar, kratschar sönder med en smäll). Härtill Juhani:
"Niin! ja sitten peijakas hänen periköön, ottakoon hänen niskaansa ja
lennättäköön häntä niinkuin pirun on tapana pappia lennättää" (Ja! och
så må den onde ta honom i nacken och låta honom flyga, som fan brukar
med präster) (90). Medan en annan samtida författare på sin höjd skulle
tillåtit sig att under måltidsgrälet på sid. 130 låta Juhani säga "suus
kiini" (håll munnen), låter Kivi honom fara ut i följande tillmälen:
"kitanne kiinni!" (stäng era gap!); "pidä leipäläpes kiinni, saatpa
muutoin tästä kinttuluusta vasten kuonoas — — Sen sanon ja taukoon
syömästä, koska säkkini on täysi" (täpp ditt bröhål,. annars får du på
tryne med de här hasbene — — Det säger jag och slutar äta så snart
min säck är full). När Kivi skall säga, att var och en tagit sig en
kraftig morgonsup, lyder det: "jokainen oli kumonnut naamaansa huikean
aamuryypyn", ("stjälpt" i sin nuna o.s.v.) Den rikligaste och tillika
svårast översättliga samlingen av råa och rustika uttryck möter man
i Lauris "predikan" på Djävulsstenen: "Kärkölän neitseet, narssut ja
naasikat" (Kärkölä jungfrurna, slinkorna och slynorna); "sinä klasia
kilistit ja likkoja likistit" (du klingade med glasen och klämde
om flickorna); "avaa korvaläpes" (öppna dina örongluggar); "viisi
nokkelata naaraa" (fem flinka honor); slutorden "ammen plottis" o.s.v.

Jag nämner till sist några av de starkaste realistiska uttrycken,
anförda av Ahlqvist såsom prov på Kivistilens råhet och uselhet.

Kivi låter Timo beskriva, hur han som barn föreställde sig åskan:
"Jumala jyrää peltoansa, aattelin minä, jyrää ja livauttelee oikein
makeita iskuja sonninsuoroisella piiskallansa" (107), (Gud vältar
sin åker, tänkte jag, vältar och slår präktiga smällar med sin
tjurlemspiske). Det får kanske tilläggas, att allmogen verkligen
förfärdigade piskor av det chockanta materialet och ännu i dag
fortsätter med att göra det Orden i Timos mun voro lika barnsligt
oskuldsfulla som realistiskt målande.

Det andra av de två fasaväckande uttrycken återfinns i en av Juhanis
repliker till Viertolapatronen: "Ja sinun aatelisuutes? sen päälle
tehköön pienen konstin meidän vanha nilkosilmäinen kukko" (Och ditt
adelskap, däri må vår gamla naketögda tupp göra en konst.) Denna replik
ströks ur Finska litteratursällskapets senare upplagor och återfinns
icke häller i den av mig citerade texten. En tredje passus lyder:
"Tulipas — — eräs vanha varis — — levitti koipensa ja laski jotakin
valkoista, joka putosi alas ja ruiskahti poikaa ja tyttöä vasten otsaa,
pläiskähti vasten pläsiä vallan" (48). Orden, som jag ej kan återgiva
på svenska utan att de förlora sin konstnärliga reson, äro onekligen
osmakliga, men fylla förträffligt sin karaktäriserande uppgift. Man ser
framför sig Eeros oförskämda tjuvpojksfysionomi, då man läser dem.

Den publik, som bildade sitt omdöme om "Seitsemän veljestä" efter
Ahlqvist, måste stanna vid uppfattningen, att uttryck av denna art
jämte svordomar och okvädinsord voro den realistiska Kivistilens
huvudkännemärken. Men det förhåller sig icke så. Kivis smidiga stil
växlar med situationerna och hans verklighetsåtergivning finner andra
uttrycksmedel, då han själv berättar, än då han låter personerna tala,
medan även dialogens av folkspråket färgade repliker förete en rik
skala av skiftningar.

Jag skall ur de berättande partierna anföra prov på Kivis realistiska
stil i dess lugna jämviktsläge.

Först några drag ur människoskildringen!

"Niinpä hyyrteisissä metsissä hiihtelivät he mäkiä ylös ja alas — —
ja kauas paistoi miehen avoin ja ruskea rinta" (375). (Så skidade de
backe upp och backe ned i de rimfrostvita skogarna och långt bort
lyste männens öppna och bruna bröst). — "Läksivät he matkaan: Aapolla
kainalossa heidän isänsä vanha virsikirja, Simeonilla 'Huutavan ääni',
mutta punakansinen aapiainen kourassa astelivat Juhani ja Timo" (409).
(De begåvo sig på väg: Aapo bar under armen deras fars gamla psalmbok,
Simeoni "En ropandes röst", men med en rödpärmad abc-bok i handen
stegade Juhani och Timo); "Sisään astuivat Toukolaiset, kokoontuivat
vasemmalle, oven ja sivuakkunan välille. Siinä he seisoivat vakavina,
pidellen kukin lakkiaan huultensa edessä. Näkyi heidän joukossansa
Kissalan Aapeli, joka viistoon kohden ovea katseli taaksensa, näkyi
Kuninkalan Eero, seivästellen silmillänsä lattiata. Lähellä heitä
akkunan ääfessä istui Mikko viuluinensa kierrellen mälliä poskessaan ja
syljeskellen. Hänen polviensa nojalla seisoi pikkutallukkainen, isänsä
silmäterä. Mutta pöydän edessä, pattisauva kourassa, seisoi lukkari,
valmiina alkamaan puhettansa, joka ravistelisi selkämunia; ja tuikea
oli hänen muotonsa. Karautellen kurkkuansa ja sivellen etusormellaan
ja peukalollaan leukansa alle, hän katsahteli, mulautteli ankarasti
oikealle Toukolan miehiä kohden, mulautteli vasemmalle, jossa pöydän ja
pohjoisen sivuakkunan välissä seisoivat Jukolan veljekset, äänettöminä
tuijotellen permantoon alas" (526 f.). (In stego Toukolakarlarna och
ställde sig till vänster, mellan dörren och sidofönstret. Där stodo
de allvarliga, envar hållande mössan för munnen. I deras flock syntes
Kissala-Abel, skelande bakåt mot dörren. Där syntes Konungs-Eero
glosande mot golvet. Nära dem, vid fönstret, satt Mikko med sin fiol,
vändande bussen med tungan och spottande. Stödd mot hans knä stod en
liten flickunge, sin fars ögonsten. Men framför bordet, med knölpåk
i näven, stod klockarn, färdig att börja ett tal, som skulle tränga
genom hjärtan och njurar, och bister var hans uppsyn. Harklande sig och
strykande sig om hakan med pekfingret och tummen, blängde han stint åt
höger på Toukola-karlarna, blängde åt vänster, där Jukolabröderna stodo
mellan bordet och norra sidofönstret, tysta och stirrande mot golvet).

Vidare några realistiska naturmålningar!

"Talvi tuli, lumi peitti maan, aholla kiertoili vinkka tuuli ja
rakenteli kinoksia vasten pirtin seiniä" (372). (Vintern kom, snön
täckte jorden, över sveden virvlade den vinande blåsten och byggde
drivor mot stugans väggar). — "Kauhistava oli hetki; verikuumaksi
tuntui ilma" (325). (Förfärlig var stunden; blodhet kändes luften). —
— "sen (huoneen) poutaisella katolla hyppeli päivän hopeakimmeltävä
lämmin" (481), — — (över dess [husets] solstekta tak dansade dagens
silverglänsande värme); "Läksivät he miehissä kulkemaan eteenpäin;
ja myrskyksi tuimeni tuuli, koivisto humisi ja taipui, ja milloin
paistoi aurinko lempeästi, milloin peittyi se taasen ihanien hattarien
kohtuun, jotka vilkkaasti lentelivät korkeudessa lentelivät pohjoisen
ajamina kohden kaukaista, kaarevaa taivaan reunaa. Vaelsivat he mäkiä
ylös ja alas, ja suloinen oli veljeksille tämä vaellus ja tämä myrsky,
kun lähenivät kotonsa kunnasta lounaisessa" (508 f.). (De begåvo sig
allesamman åstad; och blåsten växte till storm, björkskogen susade och
sviktade, och än sken solen blitt, än dolde den sig åter i härliga
strömolns sköte, vilka, drivna av nordan, snabbt ilade genom rymden
mot himmelns fjärran, bågiga rand. Sålunda färdades de, backe opp och
backe ned, och ljuvlig var för bröderna denna färd och denna storm, när
de nalkades hemmets kulle, som höjde sig i sydväst). — — "ja kaatoi
heidän luotinsa valkeaturkkisen jäniksen lumisen näreen alla, kaatoi
koirasmetson, joka kylmästä kömpelönä, höyhenet pörrössä, istui kuusen
partaisella oksalla synkeän korven ja jylisevän nummen rajalla" (115),
( — — och deras lod fällde den vithåriga haren under den snöiga granen,
fällde tjäderhanen, som, styvnad i kölden och med uppburrade fjädrar,
satt på den skäggiga grenen av en gran på gränsen mellan den dystra
vildskogen och den ekande mon).

Slutligen må anföras några poetiska bilder, utmärkta genom realistisk
åskådlighet: "Elämä ja kuolema ovat iskeneet toinen toisensa kamaraan
kuin kaksi koiraskarhua" (229). (Livet och döden ha huggit tag i
varandras svålar som två björnhanar). "Riippuen kiikissä pimitti
karhu koko Turkkilan tuvan kuin taivaalla sakea ukkospilvi" (254).
(Som ett tungt åskmoln förmörkade björnen hela Turkkila stugan, där
den hängde vid en slå). "Edella karkasi ilves, jonka silmät kirkkaina
välähtelivät, kirkkaina kuin kaksi peiliä päiväisen valossa" (374).
(Framför löpte lodjuret, vars ögon blänkte klart som två speglar i
solljuset). "Lokaisilla kasvoilla ja vaatteilla istuivat he rattailla
kuin kaksi varista sateessa" (386). (Med smutsiga ansikten och kläder
sutto de i kärran som två kråkor i rägn). "Isäntä — — punoittaen kuin
hiilistö aamusta iltaan" (390). (Husbonden — — blossande som en glödhög
från morgon till kväll).

Sålunda lysa stilens realistiska drag igenom i de mest olika
stämningslägen från de burleska uppträdena, för vilka språkets
rustikaste uttryck utnyttjas, ända upp till de poetiska bilderna,
där romantiska poänger springa fram vid sidan av de realistiska.
Ett noggrannare studium skall emellertid upptäcka i dem mer
fördolda valörer än de redan berörda. Det kan visas, att den rika
individualiseringen av företeelserna framför allt har vunnits genom
fina skiftningar i den realistiska framställningen.

Tack vare de grovt målande kraftorden observerar man mycket snart
Juhanis huvudegenskaper. Till dem hör hans skrytsamhet. Han
lämnar ingen i okunnighet om sin förträfflighet, om sin betydelse
som brödraskarans äldsta medlem och ledare. Men hur mycket mer
individualiserad och psykologiskt fördjupad blir icke denna ständigt
understrukna egenskap genom repliken "Oi sinä — — mustalaislunttu!
miksi hylkäsit minun talonpojan, oikein savitalon pojan, vanhimman
pojan?" (52). (Å du — —: sigenartös, varför försmådde du mig, en bonde,
sonen av en gård med lerjord, äldsta sonen?). Att de sju bröderna
äro synnerligt skrala i sin "kristendomskunskap" utläggs ofta och
med starka ord, men den djupaste inblicken i deras sätt att uppfatta
prästens och klockarns lärdomar får man av en fin stilistisk vändning
i Juhanis replik: "Ellei tämä aapiskirja olisi Jumalan sanaa, Jumalan
oma kirja, niin säpäleiksi, säpäleiksi paikalla tämä kirja!" (49). (Om
inte denna abesbok vore Guds ord, Guds egen bok, skulle jag riva den i
bitar, i bitar!). Med stor karaktäriseringsförmåga formas även följande
yttrande av Juhani under julkvällskalaset: "Yötä on monta, mutta joulu
on vaan kerran vuodessa, ja sentähden iloitkaamme nyt. Iloitse, sinä
jouluhuone, iloitse koko Israelin maa! Tänä yönä, tällä hetkellä on
tapahtunut suuri ihme Babylonin kaupungissa" (214 f.). (Nätter finns
det många, men jul är det bara en gång om året och därför: låtom oss
glädjas nu! Oläds du julehus, gläds hela Israels land! Denna natt och
denna stund har ett stort under timat i staden Babylon!).

Ypperligt är ordvalet också då Juhani skall uttrycka sin avsky för
klockarstugan, där katekesläsningen försiggår: "Maarstrannista pois,
Sipirjasta pois, pois hirmuisesta aarniosta, kuin seitsemän luotia
kanuunan kidasta!" (75). (Bort från Marstrand, bort från Sibirjen,
bort från det här förskräckliga drakboet liksom sju lod ur kanonens
gap). Efter det misslyckade frieriet yttrar den jämförelsevis hyfsade
och allvarliga Tuomas: "Me olimme kovin mahdottomia. Sen näytti tytön
pilkallinen irvistys". Juhani: "selkään hän tarvitsis, koko lunttu.
— — Varro naasikka — — ". Den fåraktiga Timo. "Mutta jos olisimme
astuneet likan eteen mustassa verkatakissa — niin olisipa, koira vie!
tullut asiastamme sekä munia että poikasia!" (50). (Tuomas: Vi var för
omöjliga. Det såg man på flickans hånfulla grin. Juhani: Stryk borde
slynan få; vänta bara, din slinka — —. Timo: Men om vi skulle ha
stigit fram till flickungen i svarta kläder — så visst hade det, ta mej
raggen, blivit både ägg och ungar av vårt ärende). Ett mästerstycke av
realistisk stil är Aapos beskrivning av en duglig bondhustrus arbetsdag
(26 f.). Alla sysslor, begynnande med den tidiga morgonens, beskrivas
i tur och ordning, och när värdinnan äntligen är beredd att söka vila,
inskjuter Kivi ännu en detalj: "kallistuu hän siunaten vuoteellensa"
(lutar hon sig ned på sin bädd i det hon välsignar sig), som med sin
överlägsna karaktäriseringskraft kastar ett förklarande ljus över hela
den föregående, i och för sig målande, skildringen.

Ett genomgående, realistiskt stildrag tillförs framställningen genom
en benägenhet för noggranna topografiska orienteringar, som Kivi har
gemensam med Almqvist. "Seitsemän veljestä" är fylld av målande och
vackra, vanligen med få ord angivna och aldrig tröttande topografiska
detaljer. Ortnamnen, ofta poetiskt värdefulla, äro mycket talrika.
Väderstrecken spela vid skildringar av gårdar och byggnader, landskap,
färder och vandringar en roll, som kanske bäst förklaras ur Kivis
jägarliv, liksom hans kärlek till vildmarksvidderna lätt kan läsas fram
t.ex. ur beskrivningen av utsikten från Impivaara. När läsarn första
gången förs dit opp, skildras landskapet i detalj: först i söder, så
i norr, öster, väster. Denna skildring spelar omedvetet in i hans
fantasi under den vackra scen långt fram i verket, då Juhani blåser i
den väldiga näverluren för att ge tillkänna den vilsegångna Simeonis
hemkomst för bröderna, som hålla skallgång runt om i skogen. "Mutta
nytpä koivutorvi juhlallisella äänellä mylvähtikin ja kiljahti. Etäälle
kohden kaikkia ilmoja kiiriskeli kaiku ja kohtapa kuului iloisia
vastauksia idästä, lännestä, pohjoisesta ja etelästä, kuului riutuen
ja heikeästi sinimetsien ikuisen kaukaisesta hämärästä" (394 f.); (Men
se, nu bölade och ylade näverluren med hög röst Långt bort, mot alla
väderstreck, ilade ljudet och snart hördes glada svar från öster,
väster, norr och söder, hördes förtonande och spröda ur blåa skogarnas
evigt fjärran skymning).

På samma sätt får ett ortbeskrivande drag betydelse för stämningar,
som utvecklas senare, då Kivi om Vehkala äng, där den ofta berörda
åskvädersscenen försiggår, meddelar upplysningen, att den "famnas av
dyster granskog", eller då han beskriver Djävulsstenen: "Och denna
sten — — var ett nästan fyrkantigt, famnshögt klippstycke och stod i
ödemarken omkring trehundra steg från svedens rand".



Romantiska drag.


Kivi ägde skarpt sinne för livets realiteter, men han var också en
drömmarnatur, levande i stämningar, som avsatte romantiska drag i hans
diktning. En drömsk dager vilar ofta över företeelserna i "Seitsemän
veljestä". Ibland utlösas ur Kivis roman även känslor, som direkt
framsprungit ur hans upplevelser.

I ljuset av skaldens dystra liv bör man se sådana rader som: "He
istuivat, sydämmessänsä pimeä, iankaikkinen yö" (422), (de sutto med
en mörk, evig natt i sina hjärtan) eller skildringen av Simeonis flykt
till skogen efter de bedrövliga dryckesbragdema på Tavastehusresan: "-—
Mutta synkkä ja autio, kuin syksyn metsät hänen ympärillään, oli myös
hänen sydämmensä. Kauan hän asteli sammaleista korpea, asteli viimein
kivistä, mustikanvartista maata, ja murheellisesti huokaili kellastunut
koivisto käydessä kolkon tuulen. Mihin piti hänen vaeltaa metsien
pyörryttävissä saleissa? Mihin piti paeta miehen, koska iloton ja
pimeä oli elämä ja pimeä kuoleman yö?" (388). (Men dystert och ödsligt,
som höstskogarna omkring honom, var hans hjärta. Länge vandrade han i
den mossiga vildmarken, steg slutligen över stenig grund, bevuxen med
blåbärsris, och sorgset suckade den gulnade björkdungen i den kulna
vinden. Vart skulle han färdas i skogarnas svindlande salar? Vart
skulle en man fly, när livet var glädjelöst och mörkt och mörk även
dödens natt).

Men dessa omaskerade utbrott av tungsinne äro jämförelsevis sällsynta
och det blir nu min uppgift att visa, hur den mörka synranden kring
Kivis liv speglas i enskilda, karaktäristiska uttryck. Svårmodet silas
in i språket, färgande dess stämningsbotten, och på detta sätt bildas
ett icke-realistiskt stilelement av starkt personlig art.[33]

Detta framträder kanske ingenstädes på samma gång så poetiskt
överlägset och så organiskt hopvuxet med de komiskt och burleskt
realistiska stilelementen som i skildringen av ett supgille på
senhösten i den kyliga vindskammarn på Tammisto torp och Timos hemfärd
därifrån:

"Tammiston vuleässä ullakkokammarissa he kallistelivat mustaa,
kiiltävätä pulloa, haastelivat hartaasti, laulelivat ja halailivat
armahimpina ystävinä. Niin he viettivät kaksi yötä ja päivää, hurraten
ja lauleskellen ja huolettomasti heitellen hareita silmiänsä korkean
kammarin tuulisesta akkunasta ulos. Katselivat he yli lantaisen tarhan,
yli olkisen ometan, yli kivisen mäen, yli peltojen ja niittujen, aina
Lemmilän kaukaiseen suohon jonka kohdalla, ylhäällä pilvien rajalla,
sinkoilivat joutsenet, kiertoilivat sinne tänne muuttoretkellänsä
eteläisiin maihin. Niinpä he välinpitämättömästi katselivat, laimeiUa
vuohensilmillänsä katselivat, rallailivat ja keikuttelivat päätänsä,
jossa ihanasti läimähteli, huimahteli; ja kaukana heistä oljentelivat
kurjan, tavallisen ihmislapsen samt ja mielimurteet" —— — —

"Äänetönnä ja karmealla naamalla päättyi Timo nyt astelemaan kohdan
kotoa: asteli kihnustaen pitkin kujaa, asteli murheellista mäkeä
ylös, muistellen Kekkurin kiivasta emäntää. Surkeasti riippuivat
miehen verkahousut, ja housujen sekä punaraannollisen liivin välistä
molkahteli paita jul masti ulkona; pieninä, verenponnistamina
tuijottelivat silmät hänen päässään, koska kän, tukka tuhannessa
taakelossa, käyskeli Kekkuriin päin; ja kauas kajasti miehen avoin
rinta, kajasti ja punersi kuin kuparikattilan kuurattu kylki. Niin
asteli hän jynkällä mielellä, ja vihaisesti katsoivat häneen metsät,
vuoret ja laaksot. Kellastunut koivu tuossa kanteli hänen päållensä
kovin, synkeä kuusi hänen päällensä kanteli, ja mustana, purevana
tonttuna seisoi tien vieressä teevaskanto; koko luonto, ennen niin
armas, näytti hänelle nyt emintimän armottoman muodon —— — —

"Ken ikänä tuli häntä vastaan tiellä, nuori tai vanha, mies tai nainen,
tuskinpa viitsi han yhtään ainoata kertaa mulauttaa silmäänsä heidän
puoleensa, ja vaivoin olisi hän enemmin tällä retkellä tehnyt, vaikka
itse Suomen suuriruhtinas olisi käynyt hänen ohitsensa kivisellä
polulla" (578 f.).

(I den kyliga vindskammarn på Tammisto vickade de ideligen på den
svarta, glänsande flaskan, talade ivrigt och andäktigt, sjöngo och
halsade varandra som de såtaste vänner. Så tillbragte de två nätter
och två dagar, hurrande och sjungande och sorglöst kastande dimmiga
blickar ut genom den höga kammarens dragiga fönster. De blickade över
den dyngiga fägården, över det halmtäckta fähuset, över den steniga
backen, över åkrarna och ängarna ända till det avlägsna Lemmilä-kärret,
varöver, högt uppe vid molnens rand, svävade svanar, kretsande av och
an på sin flyttningsfärd till sydliga länder. Så stirrade de liknöjt
ut, stirrade med sina matta getögon, trallade och vaggade med sina
huvun, i vilka det härligt gungade och svindlade; och långt från dem
dvaldes _det stackars alldagliga människobarnets sorger och kval_. — —)

(Tigande och vresig i blicken vandrade nu Timo slutligen mot hemmet:
gick hasande längs tåget, steg uppför den trista backen, hela tiden
med Kekkuris argsinta värdinna (Timos hustru) i hågen. I bedrövliga
veck hängde mannens klädesbyxor och mellan byxorna och det rödrandiga
livstycket putade skjortan ut fruktansvärt; små, blodsprängda stirrade
ögonen i hans huvud, när han, med håret i tusen tovor, stegade mot
Kekkuri; och långt lyste det bara bröstet, lyste rött som den skurade
sidan av en kopparkittel. Så steg han på med dystert sinne, och vresigt
betraktade honom skogarna, bärgen och dalarna. Den gula björken
anklagade honom skarpt, den dystra granen anklagade honom och som en
svart ock bitande elak tomte stod stubben vid vägen; hela naturen, förr
så kärleksfull, visade sig nu för honom i en styvmoders obarmhärtiga
skepnad. — — —)

(Vem hälst han mötte på vägen, ung eller gammal, man eller kvinna,
knappast gitte han en enda gång glo på dem, och mer skulle han inte ha
gjort på denna färd, om själva storfursten av Finland kommit emot honom
på den steniga stigen.)

Överhuvud framträder det personligt svårmodiga draget främst i
naturmålningarna![34] Naturintryck, besläktade med dem som strötts
in på spridda punkter av den senast anförda skildringen, återfinnas
starkt sammandragna t.ex. i Lauris drömsyn, där den flera gånger förut
skådade utsikten från Impivaara målas i följande impressionistiska ord:
"Ja hän näki allansa synkeän maailman käärittynä syksy-illan ikävään
hämärään. Hän näki Impivaaran jyrkän vuoren, mutta mittaamattomassa,
mieltäpolttavassa kaukaisuudessa, näki siellä iltaisten metsien
keskellä tuon alakuloisen pirtin" (346). (Och under sig såg han den
dystra världen svept i höstkvällens trista dunkel. Han såg det branta
Impivaara-bärget, men i ett omätligt, själsbrännande fjärran, han såg i
de kvällsliga skogarnas mitt den vemodstryckta stugan).

I dessa citat finnas redan flera av de ofta återkommande stämningsord,
som förläna naturtavlorna (och även andra partier) den dystra,
personliga färgen: alakuloinen, murheellinen (murheinen), kolkko,
pimeä, synkeä (synkkä) med motsvarande substantiv- och verbformer.
Dessa ord rymma ibland ett starkt stämningsinnehåll:

"alakuloinen syyskuun ilta" (112), (den sorgmodiga höstkvällen);
"kuihtuva koivu — — — alakuloisesti nyökytellen päätänsä iltatuulessa"
(156), (den vissnande björken, sorgset nickande i aftonvinden);
"Iöyly haihtui kylmänkiljuvaan ilmaan alakuloisen, vaalean taivaan
alle" (373), (ångan fördunstade i den brakande kölden under den bleka
himmeln);

"niin asteli hän kodistansa ja murheellisesti paistoi ilta" (150),
(så lämnade han sitt hem och sorgset lyste kvällens dager); "kohden
murheellista Impivaaraa" (347), (mot det sorgbundna Impivaara);
"katseli aurinko murheellisella silmällä" (462), (såg solen med sorgset
öga); — — "kauas kiiriskeli kamoittava jyrinä, — — satoi ankarasti ja
metsä murheisesti kohisi" (544), (långt bort rullade det fruktansvärda
mullret — — det rägnade våldsamt och skogen brusade sorgetungt).

"kolkko metsän ranta" (437), (den ödsliga skogsranden); "kolkosta
ikävyydestä lakastuu miehen mieli" (467), (i ödslig ledsnad förtvinar
mannens sinne); "kylmään, kolkkoon yöhön" (583), (i den kalla, ödsliga
natten);

"he astuivat pimeään kuusistoon, ja kolkkona seisoi luonto heidän
ympärillänsä" (232), (de trädde in i den mörka granskogen och ödslig
stod naturen omkring dem); "ja yli tämän taipaleen juoksi vaivaloinen
tie suon toiselle rannalle, jossa taasen alkoi pimeä korpi" (156), (och
över denna terräng löpte den ömkliga vägen till kärrets andra rand, där
den mörka vildmarken åter tog vid);

"synkeä on sydämmeni tila" (164), (dystert är mitt hjärtas tillstånd);
"synkeänaamaisia, irvisteleviä petoja" (191), (grinande rovdjur med
dyster uppsydn); "suo, avara, ympäröity synkeillä metsillä" (258), (ett
kärr, vidsträckt, omgivet av dystra skogar); "synkeä ja totinen tosi"
(405), (den dystra och obestridliga sanningen); "aatoksissaan kuoleman
jäädyttävä synkeys" (421), (med dödens isande dysterhet i sina tankar);
"sammutteli hämyistä, mieltäsynkistävää iltavalkeata" (553), (han
släckte den skumma, sinnesfördystrande aftonbrasan).

Med utmärkt poetisk verkan använder Kivi ordet riutua (riutumus). Det
betyder ungefär tyna, trånande tyna, stilla brista. "Ikävyys kuin
riutuva syksy-ilta" (26), (ledsnaden lik en borttynande höstkväll);
"nuorten ihanasti riutuvat silmät" (98), (de ungas härligt [i döden]
bristande ögon); "ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten
rinnat" (151), (och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst);
"istuivat (Hiidenkivellä) sydämmissä riutuva toivo" (295), (de sutto på
[Djävulsstenen] med ett tynande hopp i sina hjärtan); "kumma riutumus
täytti heidän povensa" (490), (en sällsamt ljuv brustenhet fyllde deras
hjärtan); "sydämmessä riutuva liepeys" (522), (en trånande vekhet
i hjärtat); "jo aurinkoinen laskee, katsoen taaksensa lempeydestä
riutuvalla silmällä" (530), (redan sjunker den väna solen, blickande
bakom sig med ett i mildhet bristande öga); "ja hiljainen riutumus
miesten povessa tuntui" (598), (och en stilla trånad förnams i männens
bröst).

En bild av gripande och vemodsfull skönhet skapar Kivi med detta ord
i Annas utrop till sitt barn: "sinua en unohda mina, en sinä ilmoisna
ikänä, en kuolemassa, sinua, mun sieluni aamun paiste ja illan
riutumus, mun iloni ja murheeni ihana" (593), (dig glömmer jag inte, ej
i tid och evighet, ej i döden, dig, min själs morgonljus och tynande
aftonsken, min härliga glädje och smärta).

Till och med i stilens passiva lägen kan detta ords klang någon gång
förläna den naturfriska, realistiska skildringen en hastig, fin
skuggning, erinrande om diktarpersonlighetens eget vemodsdrag: "Nyt
vinhasti kirmaistiin Kamajan korkeata harjannetta myöten lounaaseen
päin, josta päivän riutuva tähti kuusien välistä kuumoitti heitä
vastaan" — — (374), (Nu störtade man i vilt lopp mot sydväst längs den
höga Kamaja-åsen, där dagens tynande stjärna lyste emot dem mellan
granarna).

Kivis stil saknar ingalunda ljusa stämningsord — ett par av hans
vanligaste "epiteton ornans" äro kultainen och heleä (gyllne, ljus,
klar, skär). Drömmarnaturen som bodde inom honom röjer sig även i blida
tonfall av översinnligt, himmelsblått svärmeri och i den realistiska
stilen mängas då åter element av romantisk karaktär. Det poetiskt
rikaste stället av denna art — söndagsscenen i Eeros torp — skall
beröras i ett annat sammanhang. Ett svall av lätta stämningar och ljusa
färger går genom skildringen av brödernas sista, lyckliga sommar vid
Impivaara, och även här blir stilen vid stämningens högsta stegring
ett hölje för skaldens svärmiska lynnesart, för hans romantiska
soldyrkan och hans strävan att låta stämningen glida hän mot perspektiv
av svindlande ändlöshet. "Sinisenä kaarteli taivas, ilmassa liehtoi
hiljainen länsituuli, uudesa lehtivaipassansa väikkyi mäellä koivu ja
valkeavaahtoinen pihlaja levitti tuoksua ympärillensä kauas. Impivaaran
pellolla laine lainetta liepeästi ajeli ja vilja välkähteli paisteessa
tulisen auringon, joka jo kiirehti ylös puolipäivän korkeuteen" (480
f.), (Blå välvde sig himmeln, i luften fläktade en sakta, västlig vind,
på backen vajade björken i sin nya lövskrud, och rönnen i sitt vita
skum spred sin doft vida omkring. Över Impivaara-åkern drog våg på våg
i mjuk vaggning och axen glänste i skenet av den flammande solen, som
redan ilade uppåt mot middagens höjd). En likartad karaktär har stilen
i romanens slutrader: "— — ja mitäpä kertoisin enää heidän elämänsä
päivästä ja sen vaiheista täällä? Se kulki rauhaisesti puolipäivän
korkeudelle ylös ja kallistui rauhaisesti alas illan lepoon monen
tuhannen kultaisen auringon kiertoessa". (—— — och vad återstår väl att
berätta om deras levnadsdag och dess växlingar? Fridfullt steg den mot
middagshöjden och fridfullt sjönk den i kvällens ro, medan den gyllne
solen många tusen gånger fullbordade sitt lopp).

Den ytterliga stegringen av stämningarna och stilens därav beroende
rikedom på långt bärande ord är karaktäristisk för Kivis roman allt
igenom. Jag har visat, hur skaldens personliga insats i verket
förmedlas av ord av intensivt mörk eller intensivt ljus klangfärg och
tidigare har de realistiska överordens betydelse för teckningen av
folklivets verklighet blivit framhållen. Men mellan dessa ytterliga,
rent realistiska och rent romantiska stilelement, observeras en stor
mängd stilistiska drag, ägnade att rycka upp skildringen ur den
lugna verklighetsåtergivningens plan utan att låta den förtona i de
subjektiva stämningarnas drömdunkel. Med andra ord: Kivi stiliserar
verkligheten så starkt, ätt karaktärsframställningar så väl som
naturbilder, händelserika avgöranden så väl som villsamma biepisoder
erhålla övernaturliga dimensioner och framstå i en egendomlig, overklig
dager i trots av överflödet på skarpt iakttagna detaljer. Detta är
nu icke något bizarreri hos honom. Hans roman är till sin anläggning
varken helt verklighetsskildring eller helt stämningsdiktning. Sådana
händelser som brödernas julnattsfärd från Impivaara till Jukola och
äventyret med tjurarna kunna tänkas vara tagna ur verkligheten, men
stå redan på gränsen till det osannolika, som avgjort överskrids av
slagsmålsskildringarna. I sagorna slutligen ilar Kivis fantasi — och
med den hans sju hjältars — i dånande trav mot denna hemlighetsfulla
nord, vars norrskenshimmel strör sina gröna flammor över
vildmarksnattens tysta vidder. Hela tiden följer stilen ingivelserna
i spåren och där skildringen rör sig på gränsen mellan verkligt och
overkligt, blir även stilen en med sällan svikande konstnärlig takt
genomförd fusion av realistiska och romantiska element.

Exempel härpå finnas överallt i verket. Många detaljer i äventyret
med tjurarna förete en förstorad och starkt stiliserad verklighet.
"Tuulispäätä seurasi hirmumyrsky. Tuntuipa kuin olisi lähestynyt
maailman viimeinen hetki. Tanner jyrisi kuin maanjäristyksestä,
metsä ryskyi ja hirmuinen möry täytti illan tyynen ilman" (Efter byn
följde en orkan. Det kändes som vore världens sista stund kommen.
Marken dånade som av jordbävning, skogen brakade och ett förfärligt
böl fyllde kvällens lugna rymd). — — Vidare: "Huusivat he miehissä
kaikin voimin ja yhtaikaa, että kivi ja maa sen alla ja ympärillä
järähti — — Huusivat he viisi pitkää huutoa, ja metsä pauhasi ja kauas
kiiriskeli kaiku". (Så skreko de, alla man, av alla krafter och på
en gång, så att stenen och jorden därunder skälvde — De upphävde fem
långa rop, och skogen dånade och ekot rullade långt bort). Typisk är
även beskrivningen av Juhani, letande efter Simeoni och blåsande i
den trealnslånga näverluren: "Juhanipa, huudellen huikeasti, asteli
ryskinällä mäkiä ylös ja alas. — Viimein kuitenkin, koska ei hänen
kurkkunsa väsynyt, vaan lakkaamatta pauhasi kuin vaskinen torvi, kuuli
hän — käheän vastauksen". (393); (Väldigt ropande och med brak steg
Juhani backe upp och backe ned. — — Men slutligen, då hans hals icke
tröttnade, utan oavlåtligt dånade som en kopparlur, hörde han — ett
hest svar).

Vid skapandet av företeelsernas och händelsernas stora proportioner
begagnar Kivi med förkärlek vissa ofta återkommande adjektiv: uhkea,
huikea, ankara, tuima m.fl. De många orden för skog och sved: metsä,
salo, korpi, nummi, aho, kaski, hahta bilda stående kulisser i
sceneriet, men det intryck av vidd, som de i och för sig förmå
väcka, förstärks ytterligare genom epiteten avara, lakea o.a. (t.ex.
"siinä nyt makasi päivänrinteisellä mäellä Impivaaran kaski, ankaran
avara") (372), (där låg på backen åt solsidan Impivaara-sveden, väldigt
vidsträckt).

Härtill komma de talrika, för finskan karaktäristiska beteckningarna
för skogens sus och brus, bärgens och moarnas ekon, som så ofta hos
Kivi frambringa förstoringar av de verklighetsenliga hörselintrycken.
Genom dem strömmar en stämning av romantisk vildmarksödslighet in i
romanen.

Skildringen av brödernas flykt ur klockarstugan och deras äventyr
på hemvägen är rik på dylika stegringar. "Nyt elämme kuin häissä
vaan täällä korkealla, kaikuvalla mäellä" (81), (nu leva vi som i
bröllopsglädje på denna höga, ekande backe); "nuoren miehen elämä on
juuri niinkuin tämä kaikuva, kohiseva nummi" (91), (en ung mans liv
liknar denna ekande, brusande mo); "ankarasti kaikkui ja kohisi kuusi"
(93), (väldigt tonade och brusade granen); "silloin kuusi pauhasi,
vapisi ja kumartui syvään, murtui viimein" (93), (då dånade granen,
skälvde och böjde sig djupt, bräcktes slutligen); "— —— pauhatessa
valtaisen kuusen" (106), (vid den väldiga granens dån). Andra exempel:
"kauas kajahteli tienoo, koska kanget iskeilivät vasten visaista
pyörää" (343), (det ekade vida i trakten, när sällträden smällde mot
kurran av masur); "tanner soi ja taivas kimahti, kun kaatui salskea
poika" (384), (det klang i marken och himmeln återkastade ljudet, då
den karska gossen föll).

Hur Kivi ibland hopar dessa starkt målande ord på en liten yta framgår
ur följande citat: "Kohta on meillä tekeillä tuima toimi ja työ, kohta
jumisevat hirret, kirveet paukkuu, ja ylös kohden taivasta kohoopi
huikea pirtti Impivaaran aholla keskellä jylhiä metsiä. Katsokaat:
johan ankarassa korvessa, kuusien kohinassa retkeilemme". (150), (Snart
väntar oss ett väldigt arbete, snart dundra stockarna, yxorna dåna
och upp mot himmeln stiger den ståtliga stugan på Impivaara-sveden
i vilda skogars mitt. Giv akt: vi färdas redan i djupaste ödemarken
vid granarnas brus). "kuudella lujalla olkapäällä lepäsi jykevä hirsi.
Mutta tultuansa ylös töyrylle, laskivat he, Juhanin huudon mukaan,
yhtaikaa taakkansa alas, ja putosi hirsi jyrinällä, että maa tömähti,
ja kohahtaen vastasi korpi" (450), (— på sex fasta skuldror vilade
den digra stocken. Men hunna upp på brinken, fällde de, på Juhanis
kommandorop, sin börda, och stocken föll med dunder, så att jorden
dånade och skogen gav ett brusande återljud). Dessa stilgrepp spela
naturligtvis en stor roll i sagorna. Citaten från sid. 93 tillhöra den
lilla sagan om ekorren och räven. I sägnen om den stränga borgherrn
märker man ett stilistiskt drag av utsökt finhet, då Kivi säger om
de två älskande: "ja he kohtasivat toisiansa usein tällä kaikuvalla
nummella" (96), (och de möttes ofta på denna ekande mo). Om ormarnas
ting berättas: "tuomarina istui siellä heidän kuninkaansa, tuo ankaran
harvoin näkyvä valkea kärme, päässä verrattoman kallis kruunu" (152),
(Som domare satt deras konung, den otroligt sällan synliga vita ormen
med en oförlikneligt dyrbar krona på huvudet). Väldiga mått får
beskrivningen av Djävulsstenens lopp genom rymden. "Voimallisella
pauhulla ja huminalla kiiti ankara kivi, valtaisessa kaaressa
halkaisten pilvien tuulisen maailman. Kohosi se ylös taivaan kumuun,
vaipui alas taasen, vaipui päivään päin, ja juuri ampuniekan päälaelle
putosi summaton paino, haudaten miehen allensa iankaikkiseksi" (279).
(Med mäktigt dån och sus ilade den väldiga stenen, klyvande i dråplig
båge molnens blåsiga värld. Den steg mot himmelns höga valv, gled neråt
igen, sjönk i riktning mot solen, och just på skyttens hjässa föll den
ofantliga tyngden, begravande mannen under sig för evigt).

Jag har hittills förbigått de ställen, där Kivi för sin läsare upp på
åsarna och bärgen och låter honom skåda vildmarksviddens gränslöshet.
På sådana rader svävar Seitsemän veljestä-poesin, såsom Tarkiainen
ingående visat, långt utom verklighetens råmärken, den flyter över
i fantasirika idéförbindelser, framkallade av ordens klangvärden.
De verklighetsförstorande orden, bland vilka i detta sammanhang
böra nämnas även hämärä, tumma, kaukainen (kaukaisuus), ikuinen
(iankaikkinen), ääretön, samt sammanställningar med ordet maailma:
"metsäinen, avara maailma" (394), (en skogrik, vidsträckt värld);
"maailman lakeudet" (världens vidder) o.s.v. bidraga således icke
endast till en stilisering av de skildrade tingen och händelserna,
utan rymma också rent subjektiva stämningar, uttryckande skaldens
romantiska evighetslängtan. Det skådade viker undan för det anade;
från den realistiskt beskrivbara och begränsade världen öppnas vidder
mot någonting för reflexionen obefintligt, obeskrivbart och ändlöst.
"Viimein ehtivät he mäen harjulle, ja katsahtivat maailman lakeuksiin
alas. Heidän silmänsä näki kaukaisia kyliä, niittuja, peltoja,
sinertäviä järviä ja lännen metsien reunalla kirkon korkean tornin.
Mutta etelässä erään kunnaan rinteellä kuumoitti Jukolan talo kuin
kadotettu onnen maa; ja riutuvat aatokset täyttivät taas veljesten
rinnat" (151), (Slutligen hunno de höjdens krön och kastade en blick
ner på världens vidder. Deras ögon sågo fjärran byar, ängar, åkrar,
blånande sjöar och vid randen af västerns skogar kyrkans höga torn. Men
i söder på en kulles sluttning skymtade Jukola gård likt ett förlorat
lykkans land och trånande tankar fyllde åter brödernas bröst.) "Virtaan
verrataan usein ihmisen elämää täällä. Mutta Tuomaan elinkauden hänen
isännyydestänsä Impivaarassa aina kuolinhetkeensä asti, tahtoisin
verrata kymiin, joka juhlallisesti, rauhaisesti retkeilee kohden
ääretöntä, iankaikkista valtamerta" (567), (Vid en ström liknas ofta
människans liv här på jorden. Men Tuomas levnadslopp från den stund,
då han tog husbondestyret på Impivaara, ända till hans dödsminut
ville jag likna vid flodens mäktiga åder, vars vatten högtidligt och
fridfullt glider mot det gränslösa, eviga världshavet). "Ja muistot
vaaroista, taisteloista ja töistä sulivat suloisesti yhteen heidän
mielessänsä kuin metsät, laaksot, vuoret ja korkeat nummet kaukaisuuden
sinihämärässä yhteensulaa" (598). (Och minnena av faror, strider och
dater smälte ljuvligt tillsamman i deras sinnen som skogar, dalar, bärg
och höga moar i avlägsenhetens blådunkel smälta ihop).

Alla hittills berörda drag i Kivis stil, som bidraga att flytta
romanen utom den rena verklighetsskildringens område, betecknas
måhända riktigast som primitivt romantiska i motsats till en mängd
mindre lätt analyserade poänger av romantisk karaktär, som man möter
i hans poetiska bilder. Kivis bildspråk är mycket växlande. Vid
karaktäriseringen av stilens realistiska drag ha exempel anförts, som
i lättfattlig åskådlighet kunna tävla med de Runebergska bilderna
i "Elgskyttarna". Även till de efter Homeros formade, omständliga
liknelserna, som utmärka Runebergs stil, finnas motsvarigheter. Från
denna vare sig antikiserande eller modärna bildspråksrealism är steget
icke långt till bilder eller bildlika uttryck, i vilka tankesprånget
redan överstiger de vanliga måtten, utan att bilden ännu fullständigt
rycks lös från verklighetens grund: "Pellon povella makasi harmaa
halla kuin tukehuttava painajainen nuoren immen kukoistavalla povella"
(462). (På åkerns bröst låg den gråa frosten som en kvävande mara
på en ung tärnas blomstrande barm); "Silloin kuusi uhaten ravisti
kihariansa kerran vielä ja kylvi alas latvastansa kimmeltävää lunta
kuolevan poikansa peitteeksi" (375). (Då skakade granen ännu en gång
hotfullt sina lockar och strödde från sin krona glimmande snö till
svepning över sin döende son, [den skjutna lon]). Ännu ett steg, och
den poetiska verkan beror ej längre av yttre åskådlighet, utan av de
idéförbindelser, som bilden eller det bildlika uttrycket framkalla.
Uttrycket "kotomaamme ystävälliset äidinkasvot" (vårt hemlands
vänliga modersansikte), ligger sålunda utom åskådlighetens gräns,
men det av skalderna redan före Kivi framdiktade likhetsförhållandet
mellan begreppen fosterland och moder gör tillägnelsen så lätt för
de flesta läsare, att sammanställningen utan vidare blir förståelig.
Kivi har emellertid en grupp av analoga bildlika uttryck, hänförande
sig till barndomshemmet, som även personliggöres och även liknas
vid en moder, och med detta bildspråk träda vi in på ett område,
där stilens originellaste och fantasirikaste skapelser möta oss.
Den yttre åskådligheten viker allt mer undan för bildernas inre,
impressionistiskt fattade sanningsvärden.

När bröderna återse fädernehemmet, personliggöres det på följande sätt:

_Tuomas_. Tuossa on siis Jukola.

_Juhani_. Oletko sina Jukola?

_Aapo_. Onpa ryhtis jotenkin rauennut ja sammale tarttunut kiireellesi,
kotomme armas.

_Juhani_. Sammale on tarttunut kultaiselle kiireellesi, kunnioitettava
äitimme Jukola.

_Timo_. Terve, Jukola, joka nyt istut, kökötät edessäni tuossa, kauniina
kuin Jerusalmi ennen.

_Juhani_. — — Voi! kaikkialta, mihin silmäni isken, annetaan pojalle
takaisin hellän ystävän katse. Kas kuinka lempeästi tuo musta ometan
akkunaläpikin myhäilee minua vastaan. Terve, sinä toivon tähti, terve!

_Eero_. Terve, terve sinä toivon musta tähti!

_Juhani_. Terve armahin lantakasa siinä alla, ihanampi onnen kukkulaa! —
— (519 f.).

_Tuomas_. Där ligger således Jukola.

_Juhani_. Är du Jukola?

_Aapo_. Din hållning är rätt bruten och mossa har grott på din hjässa,
vårt dyra hem.

_Juhani_. Mossa har grott på din gyllne hjässa, vår vördnadsvärda moder
Jukola.

_Timo_. Var hälsad Jukola, där du sitter framför mig, vacker som
Jerusalem förr i tiden.

_Juhani_. — — Å! Vartän jag skådar, möter gossen blickarna från vännen,
den ömma. Se hur vänt också den där gamla fähusgluggen myser vmå mig.
Var hälsad, du hoppets stjärna, var hälsad!

_Eero_. Var hälsad, var hälsad, du hoppets svarta stjärna!

_Juhani_. Var hälsad käraste spillningshög där under, skönare än lyckans
höjder!

På dessa rader utvecklas Kivis impressionistiska bildspråk i hela sin
rikedom. Jukola är här ett väsen, en vördnadsvärd moder. Det möter
bröderna med en öm väns blick. Liknande personifieringar anträffas för
resten mångenstädes i verket: "näki siellä iltaisten metsien keskellä
tuon alakuloisen pirtin" (346), (han såg i de kvällsliga skogarnas
mitt den vemodstryckta stugan); "jalo huone, joka — — rauhaisesti
hymyten katsoi heitä vastaan" (481), (det ädla huset blickade
fridfullt leende emot dem);[35] "ja näkyi — — ylempänä itse Jukolan
talo, ihanasti surkumielinen" (519), (och högre upp syntes Jukola
gård, ljuvt vemodig); "lehditettynä lattia hymysi" (592), (lövat log
golvet); "matala, kuihtuva koivu, alakuloisesti nyökytellen päätänsä
iltatuulessa" (156), (den lågväxta, vissnande björken, sorgset nickande
i aftonvinden). Av samma art är ett uttryck i den anförda skildringen
av Timos bedrövliga vandring: "hän asteli murheellista mäkeä ylös"
(579), (han steg uppför den trista backen). Uttrycket "onnen kukkula"
i citatet här ovan är representativt för en stor grupp metaforer,
ibland framkastade med djärv fantasi, såsom: "Valeleppas, kurja veli,
sydämmesi tultakuohuvata kattilaa viileällä vedellä kärsivällisyyden
lirisevästä ojasta, joka halki niitun vaeltaa eteenpäin, koukistellen
hiljaa." (140), (skölj, brorstackare, ditt hjärtas eldsflammande kittel
med svalt vatten från tålamodets risslande bäck, som rinner fram genom
ängen i lätta bukter); "tulta iski yössä himon ja kimman silmä" (235),
(mordlustens öga gnistrade i natten); "sovinnon suopea silmä" (491),
(försoningens blida öga); "hänen kärsimyksensä rintarauta" (503), (hans
tålamods bröstharnesk); "lapsuutesi valkea viiri" (593), (din barndoms
vita vimpel). Bland de lika konstruerade poetiska omskrivningarna
finner man några av originell verkan såsom "korkeuden sininiittu" =
himmeln (272), "häpeän musta puu" = stocken (81, 82) och "kruunun
(pitkä) sarka" = landsvägen (bl. a. 128); det sistnämnda direkt gripet
ur folkspråket — vid sidan av saker, tagna från poesins allmänningar,
såsom "päivän tähti", (dagens stjärna) eller överförda direkt från
finska folkdiktningen såsom "Ahtolan ja Tapiolan asujaimet" (Ahtolas
och Tapiolas invånare) och "Ahtolan kiiltävä karja" (Ahtolas glimmande
boskap).

Till abstrakta substantiv fogar Kivi rätt ofta färgbetecknande
adjektiv: "katumus kylmä ja musta" (98), (ånger, kall och svart);
"kauhistuksen harmaankalvea haamu" (419), (fasans gråbleka vålnad);
"musta kauhistus" (493), (svart förfäran) — hos Almqvist: "känn ångest
och svart förfäran!" ("Colombine", 259). "tarkoitukseni tehdään
pikimustiksi, vaikka mustanruskea karva olisi jo kylliksi" (129),
(mina avsikter göras bäcksvarta, fast svartbrunt redan vore nog) — hos
Almqvist: "grå eller brunröd obehaglighet" ("Amalia Hillner" 314),[36]
"de svartgrå tankarna" ("Drottn. juvelsm." 38) m.m.d.

När Aapo tröstar den olyckliga Simeoni, heter det: "hohtavana
kultasateena lentelivät sanat hänen suustansa ulos" (559), (som
ett skimrande guldregn flögo orden ur hans mun). I den djärva
sammanställningen "lapsuuden viiri" (barndomens vimpel) skapas bildens
stämning av ett "valkea" (vit) före huvudordet. Färgbeteckningarna
för samma sak kunna för resten växla med skaldens stämningar. På sid.
227 säger Aapo: "En tiedä muuta keinoa kuin kiirehtiä kohden Jukolaa,
kiirehtiä kalvean kuoleman tähden" (Jag vet inget annat råd än att
skynda mot Jukola, skynda undan den bleka döden), på sid. 229 Juhani:
"Kaikkialta uhkaa meitä musta kuolema!" (Överallt hotar oss den svarta
döden!).

Ibland låter Kivi en viss färg falla över ett längre avsnitt av
skildringen. De många rader, där den tavastländska vildmarken lånar sin
trista belysning åt människornas sinnestillstånd, behöva ej citeras på
nytt. Men det bör framhållas, att liknande svårmodiga dagrar, lånade
av den omgivande naturen, ofta sväva även över Almqvists berättelser,
ehuru den svenska skaldens skrivsätt alltid verkar mer medvetet än
Kivis:[37] "Det blev allt mörkare i luften, i hjärtat, i själen".
("Drottn. juvelsm." 14); — — "skyar av välvande, snabbt förändrade
skepnader drogo fram över Stockholmshimmeln och eftermiddagen gick att
bliva afton. Utan att vara vidskeplig gav hon sin gärd åt den allmänna
naturen och kände sig förskräckt utan viss orsak". ("Drottn. juvelsm."
36).

Den ymniga blodsutgjutelsen kring Djävulsstenen ger Kivi anledning att
rikligt använda orden veri, verinen samt punainen (blod, blodig, röd) i
olika nyanser. Scenen, då tjurarna skjutas, försiggår i åskvädersdager,
slakten och uppträdena med godsägarn i höstnattsdunkel. I en sålunda
färgad allmän stämning blir de röda färgordens effekt mycket stark.

Redan då skjutningen förbereds, flikar Kivi in färgadjektiv:

_Aapo_. Tosin kulkee tämä tie yli veristen ruumisten — — (Visserligen går
denna väg över blodiga kroppar — —.)

_Juhani_. Ei auta, vaan ympäri Hiidenkiveä lainehtikoon mustanpunainen
veri. (Det står ej att hjälpa, utan kring Djävulsstenen må det
svartröda blodet svalla).

Viertola-herrn finner de sju bröderna drypande av blod: "seitsemän
urosta, kuin seitsemän yöllistä, mieltä hurmailevaa aavetta, ja veristä
työtä harjoittelivat aaveet, verisissä kourissa veriset veitset"
(sju kämpar, liknande sju nattliga, sinnesförhäxande vålnader, och
ett blodigt arbete utförde vålnaderna med blodiga knivar i blodiga
händer). Över denna syn kastar den nattliga lägerelden, uppgjord på
"svarta, savrika tjärstubbar", ett "rödaktigt sken" (punertava valo).
Och av ännu större suggererande verkan är beskrivningen av eldens
första uppflamning i vildmarken: "ylös valahti mustanpunainen liekki,
valaisten maata ja jylhää metsää" (den svartröda lågan blossade upp,
belysande marken och den dystra skogen).

Hittills har den röda färgen förlänat skildringen hemskhet och prakt.
Längre fram uttrycker den de förorättade brödernas vilda, uppbrusande
och krigiska lynnesart.

_Tuomas_. Mutta nyt olemme syöneet veristä lihaa, hengittäneet
murhan veristä höyryä, ja tässä seisomme, veriset puukot verisissä
kourissamme, veriset aina kyynäspäihin asti. Suokoon Herra teidän ottaa
ajoissa sanastamme vaari, me muutoin teemme tämän yön kauhistuksen
helvetiksi. (Men nu har vi ätit blodigt kött, andats mordets blodiga
ånga, och här står vi med blodiga knivar i våra blodiga händer, blodiga
ända till armbågarna. Give Gud, att ni i tid tar våra ord i akt, annars
gör vi denna natt till ett fasansfullt helvete).

Hos Almqvist finner man motsvarigheter i "Amorina" (172,321,322), dock
icke poetiskt jämbördiga med Kivis rader. I "Signora Luna" (171) är
rött vredens färg ("vredens dunkelröda glöd").[38] Också andra hos
Almqvist högt drivna färgeffekter locka till jämförelse. Den vita
färgen får hos honom skiftande symboliska betydelser och även när han,
som andra, låter den känneteckna andakt, religiös vördnad, godhet,
mildhet och oskuld, når hans färgsymboliska poesi en utomordentlig
stämningsstyrka. Jag griper bland till hands liggande citat några
få: "Endast vitt duger i himmel och jord. Endast det vita räddar och
hjälper." ("Drottn. juv." 195); Adolfine: "Mitt samvete är rent och
vitt, rent och vitt, rent och vitt. — Amanda: Ja, jag är ren och
vitklädd". ("Drottn. juv." 267); "Vår vita, eviga, trofasta förening".
("Amorina" 173); Johannes (till Amorina): "Du heliga, ljusa, vita, du
dag." (376); "Detta tak, skönt genom själva sin vithet, — vilar över
oss likt höjden själv, det Stora, Omätliga och Eviga". ("Målaren" 210).

De citat, där skalden låter likhetstecknet mellan färgbeteckningen
och de själsliga företeelserna synas, torde sakna motsvarigheter
i "Seitsemän veljestä" Hos Kivi utvecklas i stället den i fina
antydningar utförda färgsymboliken. Söndagsscenen i Eeros torp
är en strålande dikt, där vemodets gråa, hoppfullhetens blåa och
sagostämningens gyllne färgtoner slutligen flyta samman i den religiösa
känslans och moderskärlekens skinande vithet. Här finns en uppsjö av
originella bildlika uttryck: För frid: "sunnuntai-lakeassa tuvassa"
(i den vida, hälgdagsstilla stugan). För oskuld: "lapsuutesi valkea
viiri" (din barndoms vita vimpel). För lugn glädje: "lehditettynä
lattia hymysi" (lövat log golvet) och "poutapääskynen siellä väikkyi,
keveänä ja vilkasna kuin onnenlapsen aatos" (högsommardagens svala
svingade sig (där uppe), lätt och livlig som den lyckliges tanke).
För vemod: "maailman merien ikuiseen kohtuun" (i havens eviga sköte);
"rauhan ikisatamaan" (i fridens eviga hamn); "Tuonen viita, rauhan
viita" (Tuonis dunge, fridens dunge) och slutligen "Kultakehdoss
kellahdella, — kuullella kehräjälintuu" (Gungas i gyllne vagga —
lyssna till nattskärran), två rader vilkas stämningsfärg icke torde
kunna överflyttas till andra språk. För kärleken till hemmet skapar
Kivi bildlika uttryck med ett "kultainen" (gyllne), som här får samma
varma skiftning som i Kanteletars hempoesi: "kartanon kultainen kaivo",
"kultainen akkuna" (gårdens gyllne brunn, det gyllne fönstret).

Hela denna skildring dallrar av besjäling. Den väcker en förnimmelse
av någonting glorialikt. När den unga modern slutat sjunga, "satt
hon länge tyst, blickande ut genom fönstret och upp mot den heliga,
svindlande höjden". Hennes "blåa ögon" sökte "de blåa rymderna" och
"av frid skimrade hennes panna".

Men skildringens vita färg? Den strömmar över tavlan ur den molnfria
sommarrymden, den finns i glindret bland björkskogens stammar. Den unga
modern bär en vitblå duk "lik snön och himlabågen" och "vita linnen
och täcken" bida barnet i dödslandets daggiga dunge. I den lugna
söndagskvällen sitta Eero och hans hustru, så lyda de sista orden, "på
den vita bänken vid ändan av det vita bordet".

Andra drag.

Med ovanstående iakttagelser har prosastilen i "Seitsemän veljestä"
ännu icke blivit fullständigt karaktäriserad. I ordställningen
observeras samma radikala frigörelse från det brukliga och regelrätta
Som i ordvalet, medförande samma verkan: att personligheten
kommer till sin rätt och språket får glans och liv. Ju djärvare
omkastningarna av den normala ordföljden äro, dess mer originalitet
och storslagenhet måste det poetiska innehållet äga, om icke det hela
skall slå över i förkonstling. Hos Kivi saknas sällan denna nödvändiga
samstämmighet mellan formens och innehållets originalitet. Med den
fria ordställningen sammanhänger prosans starkt förnimbara rytmiska
karaktär, som i förening med ordens toneffekter höjer de lyriskt
gestaltade partiernas skönhet. Däremot söndrar rytmen i Kivis prosa
ibland intrycket av hans realistiska verklighetsskildring.

Till sist böra några antikiserande stilistiska drag beröras.

De utförliga poetiska jämförelserna ha redan blivit nämnda i
förbigående. Ett exempel: — "löysi Timon, joka unipöyryisenä, kohottaen
itseänsä istumaan kahisevalta sijalta, pöllisteli häntä vastaan kuin
aholla susien riivaama, pyöräpäiseksi saatettu vanha oinas. Ei pysäy
hän miehen turviin, joka hänen pelasti petojen kidasta, vaan äkisti,
kenenkään luulematta, lähtee hän, hullupäinen, kepoittaen juoksemaan
sutten jälkiä; tuolloin täliöin seisahtuu, töpsäyttää jalkojansa ja
pöllistelee vallan tuikeasti. Niin katsahti nyt myöskin Timo —" (583
f.). (Hon fann Timo, som sömndurrig, resande sig opp på sitt prasslande
läger, stirrade på henne som en gammal gumse ute på fältet, vilken
vargarna gjort vimrfielkantig. Han hålls inte kvar hos mannen, som
frälsade honom ur rovdjurens gap, utan plötsligt, då ingen kan förmoda
det, beger sig den galenpannan trippande i väg efter vargarna, stannar
då och då, slår klöven i backen och blänger alldeles förtvivlat. Sådan
var också Timos blick o.s.v.).

De bekräftande omsägningarna: "Tämä oli räyhäävä joukko, joka nyt
matkusti pitkin tietä" (84), (Detta var den larmande hop, som färdades
längs vägen); "Tämä oli tarina, jonka Aapo kertoi veljillensä" (100),
(Detta var sägnen, som Aapo berättade för sina bröder) o.s.v. äro
talrika. Ibland är den tankeföljd, som repeteras genom omsägningen,
mycket kort såsom: "Silloin lausui Tuomas: nyt hillitkäät koiria,
veljet, pääsemästä vaaralliseen taisteloon, jossa pian heidän mahansa
viillettäisiin! Niin hän lausui —" (374); ("Då sade Tuomas: nu
bröder må ni hindra hundarna att ge sig in i den farliga striden, där
deras magar snart fläckas opp! Så sade han —"). Ibland åter bekräftas
på detta sätt innehållet i en hel rad av sammanhörande situationer.
Sedan varje broders senare levnadsöden skildrats, följer vanligen ett
slutstycke: "Niin eleli hän (Aapo) rauhaisessa talossansa" — (565), (Så
levde han (Aapo) i sin fridfulla gård); "Näin kulkivat Tuomaan päivät"
— (567), (Så förflöto Tuomas dagar) o.s.v.

Händelsernas böljegång markeras ofta genom avsnittens begynnelseord.
Av de 282 avsnitten inledas trettitvå med ett "niin", "niinpä",
"näin" (så, sålunda) samt en mängd andra med starkt betonade predikat
såsom: "Meni nyt päivä" (8), (Förflöt nu en dag); "Tapahtui niinkuin
hän käski" (12), (Skedde som han befallde); "Astuivat he muorin
matalaan mökkiin" (45), (Stego de in i gummans låga koja) o.s.v. Dessa
begynnelseord äro vågkammar. Vågdalarna betecknar Kivi gärna genom ett
inledande "mutta" (men), som står i spetsen för icke mindre än sextitre
avsnitt. På det sist citerade avsnittet, som skildrar begynnelsen
av frieriet, följer ett stycke, vars inledning: "Mutta eukko, jonka
huoneessa" (Men gumman, i vars hus) o.s.v. redan verkar ett grand
nedstämmande. Och vid följande avsnitts början: "Mutta mökin ovi
kirahti" (Men kojans dörr gnisslade) har stämningen nått sitt minimum.
På samma sätt: när bröderna omringats i skogen och skallfogden sagt
dem en sarkasm, börjar ett nytt kapitel med stegrad handling: "Niin
haasteli vouti veljeksille, jotka pahoin peljästyneinä rynkäsivät
ylös" (Så talade fogden till bröderna, som svårt skrämda störtade opp)
o.s.v., medan de bedrövligheter som sedan skildras ge karaktär åt
övergången till följande avsnitt: "Mutta koska tämä viimeinen toimi oli
tehty" (Men då denna sista förrättning var gjord) o.s.v. — Likheten
mellan detta manér och förebilderna hos Homeros är ju uppenbar!

Huruvida de antikiserande dragen i Kivis stil överförts omedelbart ur
antikens litteratur eller böra betraktas som Runebergreminiscenser,
må lämnas oavgjort Då Kivi engång synes ha studerat Homeros, är väl
sannolikast, att intrycken härstamma därifrån, men att de stärkts vid
läsningen av Runeberg.

I detta sammanhang böra kanske också ett par enstaka
Runebergreminiscenser anföras. Om brödernas svält och den energiska
dikesgrävningen under kampen mot frosten, som två gånger härjar deras
nyodling, bör räknas med bland dessa, (Se Aspelin-Haapkylä i "Aika",
jan. 1911) torde kunna sättas i fråga, då verkligheten här i landet
under det årtionde "Seitsemän veljestä" skrevs onödiggjorde ett
litterärt underlag för en dylik skildring. Som stilistiska överföringar
från Runeberg få väl däremot betraktas bilderna "kuin hauta oli
äänetön ja kylmä tämä yö" (denna natt var stum och kall som en grav)
(462, upprepad 465 — jämf. "Den döende krigaren", första strofen) och
"sellaista vaimoa hän kohdelkoon ja pidelköön kuin omaa silmäteräänsä"
(485), (en sådan hustru må han omhulda som sin ögonsten — jämf.
"Elgskyttarne": "gå så med din hustru till doms, som du går med ditt
öga!").



Slutord.


Det verk, vars karaktäristik nu avslutas, är en av de märkligaste
skapelserna inom 1800-talets nordiska prosadiktning. Med större skäl
än Asbjörnsens "Plankekjörerne" och andra likartade skildringar
kan "Seitsemän veljestä" sägas ha frambragt ett stycke "naturalism
före naturalismen". Men Kivis betydelse ligger dock mindre i
betraktelsesättets och stilens rent naturalistiska drag än i den
sällsynta omedelbarheten och friskheten, som överhuvud kännetecknar
hans skildringar av vardagslivets företeelser. Han har lyftat den
torftiga och förbisedda finska novellistiken till en höjd, som inget
sexti- eller sjuttitalsalster i Sverige eller Finland ens kommer nära,
innan Strindberg framträder med "Röda rummet". Och det kan sättas i
fråga, om icke "Seitsemän veljestä" allt ännu intar främsta platsen på
allmogeskildringens område inom finska och svenska litteraturen.

Skenbart bär en bok som "Hemsöborna" längre, ej blott genom stilens
frihet från lyriskt romantiska element utan än mer därför, att
Strindberg som ingen annan avslöjar de materialistiska åskådningar, som
innerst behärska allmogelivet. Även Kivi gjorde ett sådant avslöjande,
men hans syn på stoffet kunde dock aldrig bliva en Strindbergs. Kivi
tillhör själv allmogen. Byn är hans miljö, hans hemvist, det käraste
han äger. De människor, som fylla hans verk, äro icke blott föremål för
hans skarpsinniga iakttagelser: de omfattas med en kärleksfull sympati,
vars kraft att förena dikt och sanning till slut visar sig överlägsen
den Strindbergska bygdenovellistikens satirbetonade berättarkonst.

En sådan företeelse som Kivi är helt visst sällsynt i varje lands
litteratur. Allmogelivets skildrare och skalder synas ej förmå undvara
den ofta degenererade och bygdelivsfientliga överklasskulturen och
framför allt inträffar detta, i fall deras verk omspinner sådana
vidder som Kivis. Häraf följer, att författarna i viss mån tvingas att
betrakta bondelivet och naturen med en utomstående främlings blick och
att de lantliga näjdernas mest egenartade poesi icke återfinnes i deras
verk.

Kivi förblev livet igenom främmande för överklassens kultur och
åskådningar. Det var hans lycka. Det möjliggjorde hans realistiska
bygdediktnings friskhet, kärvhet och kraft. Men hur hans poetiska
uppfattning kunde vinna en så högt utvecklad finhet och hur han fann
sina sällsamt sköna ord för själslivets företeelser — detta kan blott
spörjas, ej förklaras.



Noter.


[1] Jämför V. Tarkiainen, Aleksis Kiven kouluvuodet, Valvoja 1909,
därifrån även andra uppgifter lånats.

[2] Jämför ovanstående uppsats.

[3] Enligt Tarkiainens uppgift återfick Stenvall senare dessa hundra
mark. I det redan anförda brevet till Th. Rein, som av Tarkiainen
citeras, ordar han om fördelningen av inkomsten från "Seitsemän
veljestä": — — "Gå till först, detta skall ändå göras, och lyfta 700
mark, i kraft av denna fullmakt, som, skriven enligt Borgs formulär,
här medföljer, var god och betala Cygnæus, fröken Bergbom och
Törneroos. (En sak tänker jag på: försök på skämt fråga Törneroos, om
han inte ville låna mig 50 av dessa 100 m. så att jag finge mig en
överrock. Vi båda äro ju liksom små medbröder i Apollo. Överrocken
behöver jag nödvändigt nu, då jag i mars res till Borgå socken till
läneagronomen för att lära mig jordbruk, och denna nuvarande (överrock)
redan är så dålig, så trasig, att jag knappast täcks gå ut med den").

[4] Data anföras enligt V. Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 11 f.
Övriga i manuskript bevarade arbeten av Stenvall kunna här förbigås.
Av större intresse än dessa vore det sannolikt förlorade manuskriptet
till ett Aino-drama, som enligt uppgift i "Helsingfors Tidningar" den 5
mars 1861 belönades med ett pris om hundra mark i en tävlan, utlyst av
deltagarna i studenternas dramatiska övningar.

[5] Här nedan ges en redogörelse för Ahlqvists "Seitsemän
veljästä"-kritik i "Finlands Allmänna Tidning". Den börjar: "Det var
i en föga lyckosam stund Finska Litteratursällskapet fattade beslutet
om detta arbetes offentliggörande, ty derigenom har Sällskapet ådragit
sig sjelf befogadt klander, hr Kivi medömkan och löje och den finska
litteraturen både klander, medömkan och löje. Denna litteratur har
hittills sluppit de dåliga böckerna; nu har F. Litteratursällskapet
förskaffat den en sådan. I ifvern 'das theure Vaterland zu retten',
trodde man sig i hr Kivis 'Seitsemän veljestä' finna någonting
urfinskt, någonting äkta tschudiskt, som skulle med ens lyfta
den finska litteraturen på ärans höjder och i all sin glans och
originalitet visa den mongolisk-turanska anden. Man stoppade öronen
till för de försigtigares varningar, hvilka sade, att ett konstverk,
för att vara sådant, bör vara skönt såväl hos Arier som Turaner, såväl
hos Fransmän som Finnar, men att berättelsen 'Seitsemän veljestä' ej
allenast ej var skön, utan genom att rått måla det råa var positivt
oskön och dertill ännu i hög grad tråkig. Detta och annat dylikt tal
ansågs för opatriotiskt eller såsom kommande från personer, hvilka ej
förstodo sig på det sköna och originela. Och sålunda lyckliggjorde
man den finska allmänheten med en roman, som lika mycket liknar t.ex.
någon av W. Scotts romaner som en kalmuckisk buddhabild liknar den
belvedereska Apollo.

"För detta omdöme skall man ropa ve och jemmer över ref.; men han är
öfvertygad att hvar och en, som har en smula skönhetssinne — hvad säger
jag, skönhetssinne! nej, blott en smula anständighetssinne, — skall
instämma i detta omdöme, nb. om han förmått, icke genomläsa arbetet,
hvilket ej torde vara fallet med många utom korrekturläsaren och
undertecknad, men deri genomögna några tiotal sidor".

Nu följer Ahlqvists referat av händelseförloppet.

Detta är i tvänne avseenden missvisande. Till följd av att kritikern
icke finner någon sammanhållande tanke i verket, blir hans uppräkning
av episoderna sådan, att publiken måhända öfvertygas om anläggningens
löslighet. Men referatet är också direkt oriktigt. Där yttras, "att
bröderna påträffa länsmannen, hvars förrättning de på ett så opassande
sätt stört". I romanen får man icke veta, vem ifrågavarande funktionär
var; han skymtar blott ett ögonblick i berättelsens bakgrund. Men
sammanhanget ger vid handen, att han icke kan ha varit identisk med
länsmannen. Vidare säger Ahlqvist "att på hemvägen från Impivaara
inträffa två slagsmål". Ingendera af de uppträden som åsyftas kan
kallas "slagsmål" och det ena kvarlämnar dessutom ett intryck alldeles
motsatt det som Ahlqvists referat väcker.

"Detta är nu", fortsätter Ahlqvist, "det torftiga, barnsliga och löjliga
innehållet i den 21 tätt tryckta ark upptagande romanen. Att deri
förekommer ingen tillstymmelse till intrig, synes af det föregående.
Lika litet finner man i den någon skymt af karaktersteckning. De sju
bröderna likasom andra deri förekommande personer äro skuggor, hvilka
tala och handla på ett och samma sätt. Endast den äldste och den yngste
af bröderna kan man urskilja såsom försök till karakterer; den förra
är den vildaste bland de vilda och den senare är, såsom förut nämndes,
brödralagets geni och qvickhuvud. Ingen scen af ömmare innehåll
förmildrar den monotona råheten, ingen kvinnofigur gör afbrott i det
vilda karllifvet, ty gumman med sin dotter i början af berättelsen
skymtar likasom i slutet deraf hastigt förbi, och de kvinnor, som
blifva brödernas hustrur, omtalas endast i korthet på de sista sidorna."

På denna punkt framtvingas åter en kritik av kritiken. Som varje
läsare vet, "omtalas" ingalunda brödernas alla hustrur "i korthet"
utan några av dem karaktäriseras tvärtom grundligt. Och framför allt:
tack vare den vackra skildringen av Eeros unga maka förmildras "den
monotona råheten" så påtagligt, att referatets grella oriktighet icke
kan undgå någon. Icke utan häpnad konstaterar man, att Ahlqvist om
scenen på ängen endast säger, att den "väcker fasa", ehuru just här en
kvinnofigur "gör avbrott i det vilda karllivet"!

Jag citerar vidare:

"Af författarens framställning är det svårt att komma underfund med,
hvad han egentligen åsyftar med sitt arbete. Den råa sjelfviskhetens
kamp med civilisationens, samhällets och religionens makter och
nedböjande under dessa hade kunnat framställas med hans material, men
har ej lyckats författaren. Dessa makter representeras i boken af
klockaren, länsmannen och den osynliga prosten; men antingen gäckas
de af bröderna, såsom klockaren, eller uppträda de med en obegriplig
slapphet mot dem, såsom prosten och länsmannen.

"Bröderna gripas väl skoftals af ånger öfver sitt obändiga lif; men
vid minsta anledning frambryter den förra vildheten och ännu i slutet
är deras religiositet högst tvifvelaktig. Deras flyttning ut i vilda
skogen och uppbrytandet af ett nybygge derstädes hade ock kunnat i
skickligare händer blifva en intagande tafla. Skildringen af den
successiva förbättringen i nybyggarnes yttre likasom i deras inre
lif hade kunnat erbjuda intresse; men en sådan skildring roar icke
författaren, som endast i förbigående berör dessa omständigheter, medan
fyra femtedeler af arbetet egnas åt denne författares älsklingsämne:
målandet af vild kraft, hejdlösa sinnen och våldsamma uppträden.

"Och deri förfar han med virtuositet. Det har troligen aldrig tryckts
någon bok någonstädes i verlden som innehölle så mycket skällsord,
svordomar, hädelser och råa skildringar som denna. Nästan utan afbrott
sargas läsarens känslor af de mest oblyga uttryck. Skällsord sådana
som; sika, lurjus, konna, pöllö, ryökäle, kelmi, rakki, rakkikoira,
hunsvotti, tyhmä pässi, vuohipukki, kalmukki, koirankuonolainen,
villipeto, piikkisika, sonni, sarvipää sonni, nuijapää sonni,
musta sonni, lunttu (för fruntimmer), aasintamman varsa (också för
fruntimmer) och otaliga andra dylika begagna berättelsens personer
oupphörligen till hvarandra. Uttryck sådana som: 'pidä leipäläpes
kiinni', 'kitas kiinni', 'turpas kiinni', 'kuinka ön turpas laita',
'saatpa muutoin vastoin kuonoas', 'hellitä kaulukseni, saatpa muutoin
vastoin klanias, etkö sinä, perkeleen juuti, hellitä', 'viekäät
kakaranne hiiteen', 'mene helvettiin, keskustelemaan perkeleen
kanssa', 'likistänpä sinut muutoin että rapas lentää', 'kävelee pitkin
kyliä ja tekee piioille lapsia', hvaraf boken hvimlar, äro sådana,
att de ej skulle tolereras i en hållstuga. Ännu oftare än skällsord
anträffas deri svordomar; de lindrigare: hiisi, peeveli, peijakas,
sarvipää, likasom de gröfre: helvetti, perkele, saatana, förekomma i
otaliga variationer och ofta med en originalitet, som väcker förfäran.

"De religiösa begreppen och känslorna förlöjligas och såras ofta med
den mest otyglade frivolitet. Så förekommer ss. 177—179 en travesterad
predikan, full af gäckeri. Scenen på ängen ss. 302—303 väcker fasa.
På ss. 66-67 anträffas följande förklaring om åskan: 'Jumala jyrää
peltoansa, jyrää ja livauttelee oikein makeita iskuja sonninsuoroisella
piiskallansa'. Endast den, som förstår ordet sonninsuoroinen, kan rätt
fatta det ohyggliga i detta skämt.

"Hvilka begrepp om det sköna (för att icke säga om det anständiga
och passande) denne författare har, synes nog af det redan anförda.
Följande godbit från ss. 30—31 må ännu intagas såsom prof på hans smak."

Här följer citat av ett burleskt ställe, som berörts i annat
sammanhang. Det återfinns i den illustr. uppl. på s. 47 f.

"Det är icke möjligt", fortsätter Ahlqvist, "att till något
civiliseradt språk öfversätta denna oerhörda råhet. Bläcket och
trycksvärtan rodna vid återgifvandet deraf, men de som icke rodnat, äro
vederbörande i Finska Litteratursällskapet, som till tryck befordrat
sådant vanvett.

"Till all lycka är författarens framställningssätt sådant, att
endast den fastaste föresats gör det möjligt att läsa boken igenom.
Ehuru alstret neml, skall vara en novell eller roman, upplöser sig
berättelsen deri i ändlösa dialoger, hvilka just äro späckade med det
blomsterspråk, hvaraf här anförts några prov, och hvilka göra, att de
flesta af de få läsare, som Novelli-Kirjasto numera har, med leda skola
kasta boken från sig.

"Arbetet är tyvärr en löjlighet och en skamfläck för den finska
litteraturen. Särskilt innebär det en arg skymf mot vår finska allmoge
genom att låta påskina, att författarens teckningar vore gjorda efter
naturen. Denna allmoge är ingenstädes sådan och har aldrig varit sådan,
denna boks hjeltar äro; det stilla och allvarliga folk, som uppodlat
vårt lands ödemarker och ännu fortfar att göra det, är af helt annat
slag än nybyggarne i Impivaara."

[6] Här följer slutet av kommitténs uppsats. Det första avsnittet till
orden "Men någonting sådant torde", o.s.v. är skrivet av Cygneus,
fortsättningen (enligt Tarkiainen) av Snellman.

"Vår orubbade och orubbeliga tro är den, att sällskapet gjort sig väl
förtjent af landets literatur genom det ädelmodiga bistånd, detsamma
äfven senast låtit vederfaras författaren af 'Seitsemän Veljestä'.
Ehuruväl denna bok ingalunda kan anses motsvara de anspråk på finess,
som böra ställas på en upplaga kastigerad in usuni Delphini, innehåller
den ändock ett så rikt mått af poetiska egenskaper åt flerahanda håll,
att sällskapet har full rätt att tillbakavisa förebråelserna för dess
utgifvande med Thorilds oförgängligt sanna sats: intet arbete göres
för sina fels, utan för sin merits skull. Ifall man lika hårdhändt,
som puristerne hos oss vilja det, i andra länder nagelfore med
folkskrifters innehåll, då komme äfven Sådane mästare som Björnstjerne
Björnson, den fromme Gotthelf m.fl. jemmerligen till korta. Det enda,
som utan barmhertighet borde i och från 'Seitsemän Veljestä' fördömas,
vore en tendens till osedlighet och dit hörande detaljer. Men någonting
sådant torde äfven den af bitterhet mest skärpta kritik svårligen
lyckas derur framdraga.

"En sådan bevisning vore också det mest förvånande konststycke, då man
känner, att den ledande tanken i författarens skildring är den, att
bildning och god sed äro nödvändiga för menniskans frihet, frid och
lycka. En vanlig tendensroman-författare skulle kanske inskärpt denna
sanning hos sina läsare genom att i skildringen införa en eller flera
representanter för lasten, andra för all upptänklig dygd, och slutat
med att grundligen näpsa de förra, belöna de senare — troligen med ett
rikt arf eller, ännu känslofullare, med ett rikt gifte. Mera skald,
som han är, har Kivi icke ansett detta platta skipande af rättvisan
för poetisk rättvisa. Han har icke ens låtit någon enda af de sju
bröderna sluta sitt lif i galgen. Det har varit mera enligt med hans
skaldelynne att låta dem af egen erfarenhet och eftertanke föras till
erkännande af bildningens värde och med egen kraft arbeta sig upp ur
deras vilda och råa naturlif till human bildning och sed. Härtill
begagnar han inga andra yttre hjelpmedel än ödemarkens absoluta frihet
— en anordning, som äfven den vittnar om författarens säkra poetiska
ingifvelse. Att hjeltarne valde ödemarken framför det civiliserade
lifvets omgifningar, motiveras åter tillräckligt af deras tidigaste
uppfostran — eller saknad deraf — och erinrar äfven om ett drag i det
finska nationallynnet. Men derför blef det äfven nödvändigt att deras
tidigare, af all mensklig sed obundna lif skulle bryta ut i en sådan
ytterlighet, i hvilken det kunde bestraffa sig sjelft och framför allt
drifva dem att erkänna, ätt den väg, de inslagit, icke var den, som
leder till frihet. Måttet för bevismedlen måste angifvas af personernas
andliga ståndpunkt; och den, som förmår fatta detta sammanhang
i diktens väfnad, tvekar att göra sig till domare öfver det mått
författaren här ansett för det rätta. — Men för en kritik, ledd endast
af lystnaden att fördöma, är intet i verlden lättare än att framdraga
skildringarne ur brödernas tidigare råhetslif såsom profstycken på
författarens förkärlek för detta slags målning, med förbiseende och
förtigande af det motiv för kompositionen i dess helhet, som föranledt
skildraren att med bredare pensel färglägga denna taflans förgrund.

"Vi anhålla att till slut få med några rader resumera vår grundmening
angående detta ämne. Skulle en purifierad upplaga af 'Seitsemän
Veljestä' anses oundgängligen nödvändig, kan och bör endast den mer än
tillräckligt varnade och varskodde författaren sjelf erhålla uppdraget
att verkställa en sådan reningsprocess.

"Men menar Finska literatursällskapet, att det bör nedlåta sig till
redskap för den med tillintetgörelse hotande förföljelse, som med
större bisterhet än någonsin förr riktar sina anfall mot den i så många
hänseenden hårdt pröfvade författaren af 'Seitsemän Veljestä', känna
sig undertecknade af förnuft och samvete förbjudna att gå dylikas
ärender; och vi utbedja oss i sådant fall tillstånd att afsäga oss
det hittills så hedrande förtroendet att fungera såsom ledamöter i
sällskapets skönlitterära sektion."

[7] Se uttalanden av O. Hynninen, anförda av Aspelin-Haapkylä i
majhäftet av "Aika" 1911.

[8] Se not 6.

[9] Först i "Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet", utgiven efter Julius
Krohns död av hans son Kaarle Krohn, offentliggöras hans värdefulla
observationer över "Seitsemän veljestä".

[10] I "Ateneums" Kivi-häfte 1901 har Otto Manninen översatt ett
fragment ur "Seitsemän veljestä" samt dikterna "Härkä-Tuomo" och
"Ikävyys". "Yö ja päivä" utkom under rubriken "Dag och Natt" som bihang
till "Åbo Posten" 1878.

[11] Se Aspelin-Haapkylä, januarihäftet av "Aika" 1911.

[12] Kivis tidsuppgifter beträffande detta äventyr motsäga varandra.
"Tredje dagens sol närmade sig redan sin nedgång", heter det på s.
321, men i början av kapitlet betecknas samma dag som den fjärde av
brödernas vistelse på stenen.

[13] Vid bedömandet av detta drag i "Seitsemän veljestä" bör märkas
icke blott att Runeberg, jämförd med Kivi, starkt idealiserar
allmogelivet utan även att romanen utspelas i en sydtavastländsk
(eller om man så vill, nyländsk) social miljö. Kivis hemtrakt var
inget Saarijärvi. En allmogeskildring av hans hand, som skulle
tillfredsställt en blind Runebergdyrkans fordringar, var ur alla
synpunkter utesluten.

[14] Man har diskuterat, huruvida romanens tyngdpunkt ligger i
brödernas fåfänga försök "att frigöra sig från samhällsbanden och
samhällsordningen" (Aspelin-Haapkylä i "Aika" jan. 1911 s. 9) eller
i deras utveckling "från råhet till civilisation, från inbillad
frihet till verklig, från nomadliv till samhällsliv" (Tarkiainen,
Seitsemän veljestä, s. 52 jämf. med s. 88). Jag förstår ej, att
dessa synpunkter i minsta mån kunna anses utesluta varandra.
Visserligen bildar brödernas revolt mot samhällsordningen det centrala
i händelseförloppet, men stridens resultat blir just deras egen
utveckling "från råhet till civilisation" o. s. v. Böra då icke denna
samhällsseger och denna individuella utveckling betraktas som tvänne
jämnställda huvudmoment, ömsesidigt betingade varandra?

Julius Krohn uppfattar "brödernas uppfostran i livets hårda skola"
såsom det centrala i verket. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet"
s. 438). I sitt tal vid avtäckningen av Kivis gravvård i maj 1877
yttrade F. Perander, att skalden i "Seitsemän veljestä" visar, "hur
som en frukt av arbetet en ståtlig finsk gård reser sig i ödemarken,
samtidigt som civilisationen utvecklas ur råheten". "Arbetets pris och
ära", säger Perander, "är i detta verk den egentliga kärnan". ("Kaikuja
Hämeestä" III).

[15] Se Albin Lönnbeck, Studier i finska vitterheten efter 1830 s.
52., och även Krohn, Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet s. 437, där
amärkningar göras mot romanens vidlyftighet.

[16] Julius Krohn återger några karakteristiska drag hos Juhani, Aapo,
Simeoni och Eero, men anser, att de övrigas individualitet framträder
mindre tydligt. ("Suomalaisen kirjallisuuden vaiheet" s. 441).

[17] Det originella uppslaget återfinns i Josefina Bengts utmärkta
bygdeberättelse "När Kådback Kalle låg sjuk" ("I nyländska stugor" I).

[18] Samma typ anträffas i novelletten "Mattis pipa" av Juhani Aho.
("Spånor" IV).

[19] "Fiskerjenten" är visserligen ingen bynovell, men där återges
i alla fall fängslande drag av norskt alhnogeliv. Den trycktes
1869 i Finska litteratursällskapets novellbibliotek under rubriken
"Kala-tyttö". Följande är, sedan "Seitsemän veljestä" publicerats,
ingick i samma skriftserie bl.a. en översättning av George Sands "La
petite Fadette".

[20] Av långt mindre betydelse synas sådana arbeten som Pestalozzis
tendensbok "Lionhard und Gertrud" och pseudonymen Jeremias Gotthelfs
byhistorier ha varit för Kivi, om han alls kännt till dem. Växlingen
mellan berättelse och dialog erinrar likvisst livligare om "Lienhard
und Gertrud" än t.ex. om "Drottningens juvelsmycke", vilket verk också
kan tänkas ha utgjort förebild för denna formella anordning i Kivis
roman.

[21] På den av pietismen färgade bynovellens område framträdde redan
1848 två arbeten inom Finlands svenska litteratur nämligen "Flickan på
Inderskär" och "Tvillingsbarnen" av E.O. Reuter.

[22] Ridderliga drag skymta ofta fram i de sju brödernas karaktäristik.
När Juhani vill slunga en sten efter Rajamäki-följet, ropar Aapo:
"Du ser ju, din kanalje, att där finns barn". Ett ridderligt drag,
som ingalunda är vanligt i bondelivet, visar sig däri, att man utan
protester fogar sig i arrendatorns långt drivna vanvård av Jukola av
hänsyn för hans stora familj.

[23] Att oxhjordarna på Råskog föresvävat Kivi, då han skrev "Seitsemän
veljestä", står utom allfj tvivel efter den utredning Tarkiainen
förebragt. Jag har av godsägaren Anders Adlercreutz rörande denna sak
fått mottaga uppgifter, som i allt väsentligt samstämma med de av
Tarkiainen anförda. Oxhjorden, som tidtals uppgick ända till femti
djur, kördes om våren ut på skogen söderom Råskog och betade över
sommaren på det sex å sju kilometer långa, ödsliga området mellan
nämnda egendom och Palojoki. "Då djuren om hösten togos in, voro de
halvvilda. Om sommaren kunde de även vara farliga, då de ansattes av
flugor. En gammal gumma, Eva Kajsa, var den enda som vågade nalkas dem.
Hon skötte dem om vintern".

Det kunde förefalla riktigast, att med hänsyn till dessa fakta
översätta det finska "härkä" med "oxe" i stället för med "tjur". Men
sannolikt vore det förhastat att avvika från den hittills gängse
uppfattningen av originalets mening, som bl. a. framträder i "Ateneums"
Kivi-häfte, 1901. Då texten icke ger översättarn bestämd vägledning,
bör han framför allt se till, att intrycket av utomordentlig kraft
och vildhet, som originalet skänker, icke går förlorat i den svenska
tolkningen.

[24] Se V. Tarkiainen, Seitsemän Veljestä s. 38.

[25] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä s. 110 f.

[26] Måhända voro några av de svenska orden och glosorna i "Seitsemän
veljestä" utmärkande endast för idiomet i skaldens vid språkgränsen
belägna hemtrakt.

[27] En tautologi, som slår över målet och förefaller direkt
Holberg-påverkad, är "ilmoittaa, todistaa ja merkitsee" (520).

[28] Tarkiainen anför dylika upprepningar av konstnärlig effekt i
"Seitsemän veljestä" s. 129 f. Jämför denna bok s. 73, 142.

[29] Jämför Tarkiainen, Seitsemän veljestä, s. 117, not 2 samt även
Ahlqvists uttalande om svenskt inflytande på språket i "Margareta" i
"Kieletär" 1872 s. 44 f.

[30] Det bör observeras, att Kivis strävan att återge nämndemannatonen
i Aapos och predikotonen i Simeonis och klockarns språk betingat
vidlyftiga och tunga satskonstruktioner.

[31] Om inflytanden av svensk prosa på ordföljden se Tarkiainen
"Seitsemän veljestä" s. 117, not 2; 123.

[32] I originalupplagan "provasti", i den illustrerade "rovasti".

[33] I Tarkiainens studie behandlas med fin förståelse inflytandet av
Kivis dystra levnadsomständigheter och sorgbundna temperament på stilen
i "Seitsemän veljestä", (se s. 92 f.).

[34] Jämför Tarkiainen, "Seitsemän veljestä" s. 92.

[35] Jämför liknande personifieringar hos Alnjqvist t. ex. "Kvarnhusen
stodo gråa, fula och stygga" ("Skällnora kvarn", s. 73.).

[36] Jämför Ruben G:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.

[37] Natur- och färgsymboliken hos Kivi är närmare artbesläktad med
Almqvists än t.ex. med Atterboms eller Tiecks. De två förstnämnda
förlora aldrig i samma grad kontakten med den yttre verkligheten som
Atterbom och de tyska nyromantikerna.

[38] Jämför Ruben O:son Berg, Sinnesanalogier hos Almqvist.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Alexis Kivi och hans roman "Seitsemän veljestä"" ***


Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.