Title: Rågens rike
Author: Hemmer, Jarl
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.

*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Rågens rike" ***


RÅGENS RIKE

Av

Jarl Hemmer



Stockholm,
Åhlen & Åkerlunds Förlag,
1923.



      Till mina föräldrar



INNEHÅLL:

Byn

I.

Markus och Klara
De sökande
Hos profeten
Dryckeslaget

II.

Vintern
Mötet

III.

I kyrkan
Spangars kamp
Den vita
Orons dagar
Belägringen av Spangar
I rågen



BYN


Byn låg vid ån, i tvenne hälfter skuren
utav dess saktliga och blanka band,
som ringlade i tio tröga bukter
igenom rågen till den nära sjön.
På stranden lågo byns förnämsta gårdar,
begapande varandra över vattnet
och speglande ett gammaldags behag
av höga gavlar, runda loft i vågen.
Där låg det rika Spangar högst på krönet,
bredbröstat, rött och nämndemannamyndigt,
och mitt emot låg på den lägre stranden
det gråa änkesätet Gammelgård.

Men bakom raderna av kyrkbyns främste
kom varv på varv med hus av lägre stånd,
beträngande i brokig kamp varandra
bland ladugårdar, bodar, hemligplank.
Allt lägre sjönko taken, tills det hela
på alla håll med stiorna tog slut.
Så kom där slätten, rågens vida rike,
obrutet jämn från sjön till fjärran bergen,
blott kluven mjukt av ån och här och var
beströdd med ängar, lador, väderkvarnar.

Om du därutifrån såg bort mot byn,
du såg i klungans mitt den runda kyrkan,
andäktigt blickande åt fyra håll
ut över världens gröna prosteri.
Hon låg vid bron, med kyrkbyns båda skockar
tätt slutna kring sitt moderliga bröst,
liksom en anka, samlande de sina
till varlig fart på livets vida fält.
Och med en ton som av förtroligt kackel
föll hennes klocka ut i fältens frid,
förkunnande för byn om allt som hände.
Hon ringde till begravningar och bröllop,
hon ringde latan helg och arbetstid,
än var det Kyndelsmässa: minns din spillning —
än Mikaeli: storslakt och potatis —
Hon ringde solig slåtter, skördtid, såtid,
hon ringde älskogstid och vinteride.

Det rådde gammal fiendskap emellan
de bägge stränderna av denna by,
och ån var även vintertid ett vatten,
isynnerhet för varje friarfärd.
»Hej, kyrkoråttor, är det ont om flickor
hos er därborta, ni som byggde bron?
— jojo, ni visste nog att hon behövdes...»
»Håll truten, hednadrullar, kan vi hjälpa
att era flickor vill till kristna sidan,
där vi har bättre don än ni hos er.
Gå ner till bron i afton och håll i dem!»
Så trätte de, men varje välskapt år
det kom en tid av vidpass tvenne veckor,
då alla bygdens pojkar höllo hop.
På våren, när den sista isen skjutit
och ån gick strid och karsk som aldrig annars,
då kom en sats av timmer ifrån bergen.
Det var en gruvlig tid för byns polis,
han sprang i gårdarna till täta uppbåd
av allt vad mannamod och nävar hette,
och varje dotterrik och aktad far
låg lättsövd som en gårdvar alla nätter.

Ty jämte timret kom en vildsint flock
av svarta karlar ned från ödemarken,
med brännvinsflaskan lika lös som kniven.
Då utstods mången rykande batalj
med stål på ena sidan, på den andra
en övermakt av svartsjukt hat och påkar.
Ty timmerjunkare ha tusen konster,
och kvinnor älska ju det obekanta.
Det slutade som vanligt med att länsman
kom körande med kärran full av järn
och slog ett par av sällarna i bojor.
Och sedan fick man framåt hösten se
om timmer veckorna haft andra följder
på sina håll... jojo, det hände sådant.
Det hände ock, att någon oförskylld
blev skymfligt tagen. Sista våras hade
den starka Spangardrängen Markus räddat
i elfte stunden Gammelgårdens Klara,
byns ros, fast dotter till den leda änkan.
Tre svåra knivhugg fick han på den betan,
och ända mot Johanne låg han sjuk;
dock skall han blivit rikt belönad, drängen,
för både värk och sveda nu, så sägs det.
Alltnog, när äntligt sista stocken flöt
förbi till sjön, där flottarna beslogos
med grova bommar, och det svarta packet
med skrål och eder vävde sig till sjöss,
försvinnande mot andra socknars blå —
då drog all byn en suck av mycken lättnad,
och frid och sommar kom — och gamla gnabbet.

Ack sommartid, vad du är god mot alla!
Ån låg ånyo speglande och blank,
med häggarnas buketter över vattnet,
och stundom strödde de ett fridsamt snöfall
dit ned bland vita moln och himmelsblått.
Vid tio bryggor sjöngo tjugu klappträd
sin muntra gravsång över vinterns smuts
i kapp med tvätterskornas trägna käkar,
och hundra ungar tumlade med skrik
omkring på stranden, mer och mindre nakna,
anfäktande det ännu kalla vattnet.
All rymden låg av svedjerökar full:
de kommo drivande med kylans drag
i kvällarna från mils vitt fjärran trakter
och dröjde, doftande i långa veckor.
Och gick du ned till sjön, där fiskar Filus
mot stuguväggen botade sitt nät,
darrhänt och brun och skrynklig som en murkla,
du fick en glimt av denna arga gubbe,
som levde på din salig farfars tid:
»anagga, pojke, vad vi lurar fisken...»

I speglingar och blåa dis låg fjärden
så långt man såg, med fiskargubbens flöten
i runda kromilurer på sin rygg;
de flöto glimmande i stilla slingor,
men hoppade ibland och gjorde ringar
när braxnarna där nere togo sats.
Och där, kring Kopparholmen mitt på sjön
låg röken tät från brännvinsbrännarns panna,
och spände du ditt öga länge ditåt,
du såg en skymt av en behornad gast,
som stirrade ur snåren ut kring vattnet.
Det var hans fruktade och röda bock,
som förde spiran, när han själv låg drucken.

Dock, brännvinsbrännarn är ett eget stycke.
En vår kom länsman åkande till byn
att dryfta dryckesfrågorna med nämnden.
Men nämnden hade lönligt sammanträtt
och slagit sina kloka huvud hopa.
Men satte sig, och länsman såg på nämnden,
och nämnden såg på länsman — ej ett ord.
Då harklade sig äntligt en och sade:
»Dethäran... det är långt och dyrt till stan,
och törsten sitter stadigt fast i folket,
så visst som vi har kvar en tarm i magen.
Men ordna frågan, det kan inte skada.» —
Och nämnden nickade, och länsman log.
Så bar man in av kuttingar ett dussin,
ett prov från varje brännare i trakten,
och sprunden flögo upp till noggrann prövning.
Det sägs att nämnden aldrig sammanträtt
och prövat någon sak så djupt och länge,
men på det tredje dygnet blev det klart
att brännarn Janne hade bästa vara.
Och alla andra fingo dyra böter,
och mången blomstrande kommers tog slut,
men Janne flyttade i frid till ön
och brände gladeligt för fulla pannor.
Till stöd och värn i sina svaga stunder
han köpte sig den fruktansvärda bocken,
som stångat mången obedd ut i sjön,
och strök den röd till yttermera hemskhet.
Där satt han nu, av traktens karlar älskad,
men hatad hjärtligen av mången hustru. —

Ack sommartid, vad du är god mot alla!
Men häggens väna blomningstid vid ån
och lärkornas och juniljusets tider
var ännu ej de ungas tid i byn.
Den kom först senare, med ljumma kvällar
och fälten böljande av höga ax.
Ty det fanns ingen skog på hela slätten
att gömma vandringar och älskog i,
och flitigt smorda gångjärn hjälpte föga,
när intet vintermörker skylde smyget.
Men rågar fanns det, gömmande och höga,
som tvenne sköna månar skänkte skydd.
Det var en syn att skåda, när de rykte:
i gula moln gick hela slätten då,
hustaken ströddes rart med pollenpuder,
man nös som mjölnare mot skymda soln,
och månget gammalt kött fick lust att tokas;
det blommade i ån, i alla brunnar,
allt blev förgjort med ens — när rågen rykte
satt själva kyrkotuppen gul om näbben.

Då var den rätta tiden redan där.
Man viskade: »I kväll vid Grannaskröken...»
Och tvenne ekor rodde långsamt dit,
den ena först, och senare den andra.
Man steg i land, drog ekan upp i säden
och fann varandra — och försvann i rågen.
Man viskade: »Det adertonde diket
från Staffans gärdsgård räknat», och man rodde
och räknade med åran, och man fann
sin sökta blåklint — och försvann i rågen.
Att vandra samman mitt på ljusan dag
på öppen landsväg, ansågs otillbörligt.
Men mycket kunde ske, blott ingen såg det,
och mötas nattetid var ingen skam.
Ack rågen, lördagsnätterna och loften,
de visste de — men det fanns lag på allt
sen gamla tider, fastän icke skriven.

Man älskade som barn i denna by,
men gifte sig av gammalklok beräkning,
beroende av ägor och bekvämhet.
Där bonden satt i kvällen på sin trappa,
begrundande sin äring över pipan,
han kunde ropa till sin granne: »Hör,
jag menar liksom jag det kunde passa,
om vi slog hop vår Matts och eran Lena,
det bleve, jädrar, femti feta tunnland.»
Och grannen kom och tyckte lika han
och gav sin hand på det vid kaffehalvan,
och Matts och Lena gifte sig till vintern.

Så gick det till, och oftast gick det väl.
Småsaker, sådana som hjärtetycken,
ha sällan fått en stadig by ur stället.
Men en gång... Ja, just det skall här berättas.



I



MARKUS OCH KLARA


På Spangar gol den första morgontuppen
och sträckte flaxande sin duvna hals
mot österrodnaden. I lagårdslängan
begynte ren ett rolöst tramp av kritter,
de sedan fyra år värdinnelösa.
Men ännu sprang den första pigan ej
med hoar över gården, ännu sovo
i svarta skorstenspipor alla rökar.

I gamla loftet, lutande mot ån,
där dunklade barmhärtigt julinatten
ännu en stund för Spangars starke dräng,
som sov med nytorrt hö till huvudgärd
och fårskinnsfällen borthängd sen Johanne.
Han sov i klöverdoft som ingen visste,
han log ibland mot något välkänt lent,
som gycklade inunder ögonlocken;
han log och vände sig och körde armen
så kärligt krökt i klöverdunklet ned,
som håvade han in en smeksam fläta.
Den drömmen drömde bara han i byn,
och gjorde någon annan det, så ljög den.

Det ljusnade. Ur stockens murkna nåtar
begynte gula ränder sippra fram,
och gluggen riktade sitt vita öga
med väckarmaning in mot sovarvrån.
Nu reste drängen sig, en lurvig björn
som fyllde loftets mått från golv till tak,
än litet benstyv av de kära bett,
som Gud ske tack och pris han fick i våras.
Han gick till gluggen. Ån låg ljus därnere
med alla näckroskronor öppna redan,
och morgonsolen tände på som bäst
de övre rutorna i Gammelgård.
Se där, nu slog hon eld i Klaras ruta.
Men tecknet, hennes tecken syntes inte,
och brinken låg där ännu tyst och tom.
Han gned sig väl i ögonen. Nej ännu
där märktes intet på den lilla stången,
som stack en obemärkt och hemlig aln
liksom en fågelkäpp ur gavelfönstret.
Nu rördes stugudörren. Äsch, det var
den leda änkan, moran; ut på trappan
hon steg med båda händerna i höften,
vattkammad, fet och i sin bruna kofta.
Där stod hon, tuggande mot morgonsolen
på något giktsjukt groll, som natten samlat.
Och drängen tuggade i gluggen med,
halvt skadeglatt, halvt med en lust att bitas.
Så gick hon in igen och stängde dörren.

Då var det vi som hunno först i dag.
Han tänkte: »måndag — bort till Sjöfallsängen»...
Så kröp han in i loftets trängsta vrå,
där gavelväggen stötte hop med taket
just under åsens gamla väderhane.
Där var ett hål i pärtorna, ett block,
två snören och en brokig samling småting:
fem sorters tyg, en gyllne ring av trä,
därtill en hop av skilda sniderier.

Nu gick en liten lie upp till väders,
behängd med ringen och en kvist med grönt,
ty det var kärt att pynta smått sin majstång.
Den sade: »Jag är din, och jag är glad,
och jag skall bort till slåtter, så du vet det.»
Och resten mindes Klara nog sen sist.
Ja Klara, hon var snäll att hitta på
den ena spjuverkonsten på den andra,
som gjorde dagen rar och ån så smal. —
Men nu var tid att gå till morgongröten.

I stugan var ett surr av runda pigor,
kring bordet smällde skedarna som kläppar
mot fatens bottnar. »Se godmorgon, Markus,
hur sovs det nu för tiden där på loftet?
— bra längesen du sist såg opp till oss,
hehe, jojo, vi duger inte mera,
det tror man nog...» Så gåvo alla hals.
Ur stuguvrån bröt lös en rostig hosta,
en djup och tung: det var den gamla klockan.
Hon kämpade en stund, tills luckan gick,
och ut dök göken med sin breda näbb
och kuckade beskäftigt fyra gånger.
Då hördes steg, och kammardörrn gick upp,
husbonden, änklingen steg ut på tröskeln;
godmorgon, nickade han resligt styv,
och pigosnattret saktade respektfullt.
Men vad var detta? I sin svarta väst,
den sammetsfina, prydd med röda gnistor,
och snövit skjorta stod han helgdagsklädd,
och ändå var det måndag mitt i slåttern!
Från skåpet lyfte han sitt ekschatull
och slog dess spegel upp vid kammarfönstret,
han brynte kniven väl mot stövelskaftet,
så gick han an med den i söndagssåpan.
Och ändå var det måndag mitt i slåttern...

Nej, skeden ville ej i dag till munnen
för Spangardrängen, det var som förgjort.
Det vassa raspandet vid kammarfönstret
lät olycksbådande, som skar den kniven
igenom något ömt på honom själv.
Han visste ej, men anade dess mera. —
Så tog han mössan, men vid kammardörren
han dröjde tvekande ett ögonblick.
Ur spegelskivan såg på honom stint
det fyrtiåra nämndemannahuvut,
stenhårt, med tvål i gråa tinningstesten.
Det låg i dag i dessa lugna ögon
en otäck glimt av oro, och kring munnen
stod spänt ett drag som sade: vi ska se!
Men drängen talte, och hans mål var dåligt:
»Jag far alltså till Sjöfallsängen jag,
och vart skall du, som ståtar dig på måndag?»
Då reste Spangarn sig, strök kniven av
och såg på honom med ett illsint löje:
»Jag tänker mig till andra sidan ån.
Vad unga gör, kan gammal ock försöka.
Vi råkas senare på Sjöfallsängen.»
Så slöt han dörrn. Och drängen tog sin lie
från farstuknaggen, gick till stranden ned,
sköt ekan tungt och tankfullt ut i vattnet.

Han var så modfälld, att han glömde se
mot Gammelgård, om där ur Klaras fönster
var stucken någon blommig kvist till svar.
Han märkte intet, där han rodde bort
på lugna ån, ej flickorna på stranden
söm ropte honom an vid sina baljor.
Han märkte solen ej, han märkte ej
näckrosorna som snodde sig kring åran.
Emellan stränderna gled båten fram
den vanda vägen med en dyster jätte,
som satt i stentung stirran mot dess botten.
Nu törnade han i. — Så, Grannaskröken
var redan där, då kunde han ta land
och snedda genom fältet ned till ängen.
Han steg ur båten, drog den upp mot brinken
och lade långsamt lien över axeln.

Då vajade i rågen som en il
på branten över Markus' tunga huvud.
Den delade sig mjukt, och något rött
blev synligt mellan stråna. Högt på stranden
stod Klara skrattande, i hennes hår
brann solen som en gyllne eld bland axen.
Hon sträckte famnen till ett glatt godmorgon.

Var finns en sorg, som icke mister mörkret,
när glädjen ljusögd dansar den emot?
Var finns ett moln, som näns förmörka källan,
då morgonljuset just har tänt dess spegel?
Först långsamt vinner dunklet åter mark
i mänskosjälens land, och blåa himlen
för horisontens åskor krymper hop.

De gingo utmed renen ned mot ängen,
hon först och lätt, han senare och tyngre.
Och solen vandrade i rågen med,
framrullande i öster som ett eldhjul
på vågorna av axens blanka slätt;
den sjönk ibland, men höjde sig ånyo
ur sädeshavet, starkare alltjämt,
till dess den nått för högt att mer försvinna.
Han såg på Klara, där hon sprang så lätt
på dikesrenen, vippande som ärlan,
och mindes plötsligt vad han hört en gång
»profeten» Josua, den tokern, säga:
»Den flickan liksom dansar när hon går,
hon liknar ackurat ett vintersto,
ett ungt och ystert, första gång på ängen.» —
Ack, skulle väl den dansen nödgas gå
från ängen bort till Spangars bistra stuga?

Allt lägre sjönk hans huvud där han gick,
alltmer sjönk stövelklacken ned i leran.
Och just där Grannasdiket nådde ut
mot ängen, och den blåa sjön blev synlig,
han snubblade och satte sig på renen,
besegrad av en övermäktig tyngd.
Då vände Klara sig, smög bort till honom,
begrov förskräckt sin hand emellan hans,
och drängen lättade sitt tunga hjärta.
Han sade: »Se, om Spangarn och din mor
drar jämt, då är det ute med oss båda.
Jag ante liksom länge detta, jag,
och västen och hans ord i dag gav visshet.»
Hon svarade: »Jag ville se den väst,
som skulle vrida mig så glömsk och galen,
att ej jag visste vem jag håller kär.
Du hjälpte mig ur flottarföljets nävar,
för min skull har med halva byn du slagits
vid lördagsdanserna, med ingen annan
har jag på loftet sovit emot söndan,
fast pojkarna i tjog stått utanför
och ömsom hotat, ömsom bett på gården.
Din är jag, Markus, din skall jag förbli.» —
»Men om han tar dig, Spangarn», mente drängen,
»om mor din nödgar dig, vad gör vi då?»
Mot åkerrenen ned sjönk Klaras huvud,
och sakta kom det: »Ja, så sannerligen
om jag vet råd...» Så ljusnade hon åter:
»Det vet jag bara, att så mäkta ond
kan Spangarn inte vara, att han gör det.
Så vrång kan världen inte vara skapt,
att hon vill klyva det, som vuxit samman
så hjärtansinnerligt som du och jag.
Jag känner, att hur än det månde gå,
— om mor och Spangarn nödgar mig till kyrkan,
om präst och klockare och länsman själv
må låsa fast mig vid hans äktasäng,
om jag blir galen, om jag går i sjön,
om jord och himmel reser sig på tvären —
din blir jag dock till sist, var viss på det.»

De orden bredde bitterljuvlig balsam
på drängens sjuka hjärta, och han teg.
Snart funno de ett språk, som läkte bättre
inunder sädens välbekanta sus.
Och solen steg, och det blev tid att skiljas
och vandra var till dagens långa värv.
Han stod och såg, hur hennes röda klänning
liksom en låga fladdrade i rågen
från teg till teg, tills slutligt den försvann.
Så tog han stenen fram och brynte lien.

        *   *   *

Mot middagen kom Spangar ned till ängen,
av räfserskorna följd och arbetsklädd.
Med svett i pannan såg på honom drängen,
men intet läsligt märktes i hans drag.
Han tog sin lie som om intet varit,
och båda mejade en ordlös stund
bredvid varandra i det höga gräset,
tills slåttergatan drog sig ned mot sjön.
Då höll han upp och vände smått på huvut:
»I morgon tar vi hop med annat göra.
Det gamla loftet där vid ån skall rivas,
jag gitter inte se det skräpet mer.
Du är en bra och prydlig dräng, så du
kan också sommartid få bo i stugan.»

Han såg mot drängens krökta jätterygg.
Det kom ej svar. Han tyckte blott att lien
i gräset väste till så sällsamt vasst.



DE SÖKANDE


I byn lopp ryktet kring från dörr till dörr,
talträngt, begynnande på tröskeln redan,
och Spangars frieri blev mycket dryftat.
Man sparte varken lovsång eller läppgäld,
men ett stod fast: när Spangar en gång giljat,
var saken avgjord som en hovrättsdom.

Och mången prydlig pojke klådde sig
modfälld och snopen i den bruna nacken
och tänkte: »Hon satt lösare ändå,
så länge drängen hade hand om henne.
Nu ligger hon i evighet för ankar.»
Så gick han ut i solskenet och svor
och sparkade en båt från land och rodde
på blanka dagen bort till Kopparholmen.
När han kom åter, var han röd i syn
och hötte över ån och skrek att alla
därborta skulle nackas innan kvällen.
Det blev med ens en rad av stora slagsmål,
som hade timmertiden gått igen,
men mitt i detta vredens rörda hav
stod nämndemannen klippfast, oantastlig.

Blott en det fanns, som sade högt och klart
att det var orättfärdigt, det som skedde.
På Vägasked, ett stycke utom byn,
där bodde Josua, den tappre tokern,
»profeten» kallad för sitt stora skägg
och för sin stora iver att förkunna.
Han var en man som vandrat världen kring
i sina unga år — nu satt han stadig
i stugan med en sjuttiårig dräng,
dansmästaren i byn trots gikt i benen
och Josuas kumpan och käre broder.
En glädjens gråa härold var profeten,
en man av egen tro, som skar ihop
med allt vad prästerna och kyrkan lärde.
»De bygger taket alltför högt», han sade,
»de tror vi värms av moln och tockedär.
Jag ger en himmel jag, som sitter trängre
kring kropp och själ, som ullen omkring fåret,
men det är varmare, gottfolk, i den.»
Och varje söndag, just vid kyrkotid
när folk i svarta rader gick på vägen,
andäktigt och med psalmboken på magen,
då ljöd från Vägasked så fönstren skrällde
en hädiskt glad och brakande musik;
de mässade med kraft, de båda gamle,
de nya psalmer då som glädjen diktat.
En pest, ett plågoris var han för prästen,
och bannlyst var han ifrån predikstoln,
men mera blev det ej — ty mannens vandel
var oförvitlig, hur man än den vände.
Han gjorde ingen ont, ej ens sig själv.
Att så och plöja var hans sanna gudstjänst,
och när ej egna tegar räckte till,
gick han till grannens, jodlande och svettig.
Dock fanns det ej i hela byn en häst
som hade goda dagar som profetens,
oskodd beständigt, svällande och blank;
och det fanns ej en dräng i hela världen
som han på Vägasked, den sjuttiåra:
när han ej sjöng och dansade, så sov han.
Man undrade med skäl om icke skäktan
blev vänligt matad på profetens väggar.
Men emot präst och kyrka var han arg.

Man log i allmänhet åt hans förkunnan
och pekade betänkligt upp mot pannan.
Förryckt han var, det kunde knappast jävas,
men han var lycklig på ett konstigt sätt,
så kanske fanns det någon kraft i läran.
Det var ej underligt, att det ibland
blev litet glesare på kyrkobänken
och väktaren fick lov att låsa dörren;
ty det var mycket muntrare i rian,
där Josua höll andakt med de sina.
Alltnog, nu hade han på sista mötet
förkunnat öppet för en häpen hop,
att kärleken är mera värd än pängen
och dräng är lika god som nämndeman.

        *   *   *

Men över ån ljöd tunga slag och gnissel,
kring vattnet yrde damm och torvströ ut.
Högt uppe på ett stympat lyckans tempel
stod drängen Markus med ett spett i handen
och bände tyst med sammanbitna tänder.
För varje bjälke, som till marken föll,
han tyckte att ett stycke av hans liv
for med i djupet, dunsande och bortslängt,
och lutande han stod ett ögonblick
och såg dit ned mot bråtarna på stranden.
Men andra spettet skötte Spangarn själv
på andra sidan stocken, och de sågo
varandra krökta, lurande i syn,
men sade ej ett ord, blott bände båda.
Och loftet smälte snabbt mot marken ned.

Förbytt var dagen, likaledes natten.
Han hade flyttat in till stugusängen,
den övre, under klockan just, där göken
lät upp sin leda visa i hans sorg.
Med ens var Spangar bliven tjuvarädd,
lyhörd och lättsövd snokade han ständigt
vid farsturigeln, bitti steg han upp,
men sent han lade sig och glömde ej
att skjuta kammardörren upp till natten.
Det blev med ens som hade Klara bott
i någon annan värld, och på det viset
rann veckan långsam, plågosam till slut.

På söndagsmorgonen stod drängen upp
och fejade sig länge framför spegeln,
så gick han raka vägen över bron
till Gammelgård — nu måste han få visshet.
Hans hjärta bultade, det lät som någon
sprang efter honom, och ett ögonblick
såg han sig tvekande omkring på trappan.
Så lade han en väldig hand på låset.

»Godmorgon», sade han. »Godmorgon» kom det
liksom på nåder med en nick från moran,
som stod vid grytan och som vände litet
på ögonen, de elaka och rappa.
Men Klara syntes ej, och det var väl.
Vid väggen sutto bröderna och rökte,
den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt.
De tittade på honom, som de sagt:
Vi menar nog att passligare varit
om dräng och päng behagat höra hop,
men hin kan råda bot för världens gång. —
Han satte sig på bänken, såg i golvet,
och det blev otäckt väntanstyst i stugan,
blott grytan puttrade och klockan knäppte.
Han tummade sin mössa tio varv,
så lät han äntligt munnen opp och sade:
»Jag kommer bara för att säga det,
att fastän dräng, så är jag rätt behållen.
Utsockne far min är, men väl beställd,
ehuru det blev trångt på gubbens hemman.
Törhända har jag snarligt jord att vänta.
Så det är bara det jag vill ha sagt.» —
Då vände moran sig, hon tuggade
ett skratt itu, så kom det honungslent:
»Om det är Klara som du siktar efter,
så är det lite sent, min kära dräng.
Åt Spangar är hon allaredan lovad,
och ringarna är tingade från stan.»

Då reste han sig, spottade och gick. —

Nej, rätt stod ej hos människor att få!
Han tyckte att de mötande på vägen
försmädligt tisslade och vände sig:
där går den stackarn, han som miste flickan,
månntro han skall till sjöss att svalka svedan
på Kopparholmen?... Akta sig för bocken...
Han drev och drev, som letade han något,
och hjärtat sprang, som var det eftersatt,
men svångt och svindligt var det i hans huvud.
Igenom långa rågar drev han ned
och märkte icke, hur han rev i axen.
Nu stod han ju vid sjön. På farstutrappan
satt gubben Filus, plirade och rökte,
en ruggig råtta, krupen ut i solen.
Han grymtade goddag, och Markus gick
och satte sig på trappan vid den gamle.
Han sade: »Du som är så mäkta gammal,
kan du ge råd, du vet väl hur det är
beställt med mig, sen Spangar tog min flicka?»
»Jojo, det vet man», svarte gubben buttert,
»att mört har galla likaväl som haj.»
Han teg och plockade en stund på snuggan
med nävarna, försilvrade av fjäll
liksom två rimfrostströdda svarta kokor.
Så spottade han ut en brungul sås,
som då en murkla spricker upp och tömmer
en giftig saft på backen, och han sade:
»Nu skall du fanimej få höra råd.
När jag var ute här i förra veckan
och vittjade vid Simonsgrund, du vet,
då hade jag förbannemej på kroken
en gädda, sån jag aldrig skådat förr.
Hon vägde säkert sina tretti skålpund,
och fet och frodig var hon som en gris.
Nu är ju saken den, att jag med tiden
har blivit lite klen för tocken basse,
skackhänt och styv, och svårt har jag att kröka.
Men vacker var hon, och jag bjöd mitt bästa,
för det var synd att lämna dylik stek.
Vi väsnades, vi två, till sena kvällen
så vattnet yrde — jädrar, det var grant!
Till båten fick jag henne gång på gång,
men in i båten fick jag henne inte,
för yxan var i land, och mina armar
var alltför dåliga — förstår du, pojke?
Och solen sjönk, och det blev sent och skumt.
Då halade jag sista gången henne
till båten in, välsignade och sade:
Nu får du fara saligen i frid,
men minnas mig, det skall du — och jag klämde
med tummen hennes ena öga in.
Så skar jag reven av och rodde hemåt. —
Jo jo, man tager vad man taga kan,
förrän man lämnat nåt — förstår du, pojke?»

Men drängen spottade, steg upp och gick.
Nej, råd stod ej hos människor att finna!
Så gick han bort och satte sig i kyrkan.

Där talte prästen om Matthei tolfte,
hur Jesus gick igenom gyllne säden
på sabbaten, hur hans apostlar bröto
av axen då, och det var icke synd.
Ack vackert var det. Drängen sjönk i tankar,
han hörde sädens välbekanta sus,
och syner stego upp — hur han och Klara
tillsammans vandrade bland gyllne ax.
Då började hans hjärtenöd på nytt.
Nej, honom hjälpte ej Matthei tolfte,
det fanns ej ångestbot i kyrkan heller!
Han tyckte alla tittade sig om:
där sitter han, den stackaren som bonden
tog flickan av, nu tror man prästen duger...
När utgångspsalmen kom, och klockan tog
i tornet upp, då sprang han brått på dörren,
och hjärtat skenade i bröstet med,
men svångt och svindligt var det i hans huvud.
Och åter drev han ensam ut på fältet
med klockeklangen efter sig en stund.

Vad var det då? På stigen mitt i rågen,
just när en kåre strök igenom den
och böjde axen sviktande mot marken,
då skymtade därborta något rött,
som långsamt, långsamt kom emot på stigen.
Ja, Klara var det, men förändrad var hon:
hon gick med ögonen mot jorden ned,
som letade hon någonting; i nacken
låg söndagsduken fallen, dammbetäckt
var hennes hår som efter mycken vandring,
det brann ej mer i solen som förut.
De möttes mitt i sädeshavet, stodo
orörliga ett ögonblick och sågo
varandra an, tills tårar trängde fram.
Så togo de varandras händer tveksamt.
Hon sade: »Jag har vandrat hela dagen,
som om jag sökte något, vet ej vad.»
Han svarade: »Med människor och Gud
har jag gått hop, men ingen kan oss hjälpa.»
Det blev så vetyst. Aldrig hade rågen
bedrövat viskat kring dem som i dag,
och länge stodo de med sänkta huvud.
Då sade hon: »En enda ömkar oss
i hela byn, fast han är tokig, sägs det.
Jag var i dag på Vägasked, jag talte
med Josua, han svarte mig: Mitt barn,
förvisso kan jag hjälpa dig till rätta.
Han sade något om att lyckan inte
beror av väl och ve och tocke skräp,
fastän man tycker så, då hjärtat våndas.
Dock, mente han, var frågan kvistig, tålte
betänkas väl och skrivas ned på papper,
så han bad anstånd till i kväll på mötet.
Då skall jag sannerligen rensa byn
från köpenskap med kött, så lovte han.
Jag tror ju ej så stort på denna hjälpen,
men du skall komma dit i kväll, du ock,
törhända har han ändå somt att säga.»

Så sade hon. Bedrövade de skildes
och gingo skyggt åt var sitt håll i rågen.



HOS PROFETEN


Ur gamla rian invid Vägasked
stod röken tjock som ur en lördagsbastu,
och värmen steg och dansade kring taket
mot julistjärnorna, som bleka tändes.
Ty det satt övermåttan mycket folk
därinne, väntande på golv och bänkar.
I dunklet snuggorna som röda ögon
bespeglade en näsa var och en
bland hoparna av sammanträngda huvud;
i alla vrårna, proppade med ungdom,
där var det klämmor, listigt knip och tissel;
men framför menigheten stod ett bord
med tvenne ljusastakar, och en tunna
på vilken sjuttiåringens klaver
låg hopknäppt som en jättelik postilla.
Och hostan steg, och röken steg och väntan:
månntro spektaklet snart skall börja på?

Men skilda från varann av halva byn
i var sin vrå de väntade, de båda
som smugit dit i kväll från skilda håll.
Emellan dem låg en osynlig tråd
igenom mörkret dragen, och de sade
fast ingen hörde det: här är jag, kära!

Nu syntes tjänaren. På sjuttiåra
och litet sviktande och mjuka ben
gick han till bordet, tände värdigt ljusen.
Han klappade i händerna och sade
med apostolisk röst: Nu kommer han! —
In steg profeten, skrudad i en päls,
ty värdighetens lag går framom värmens;
hans ärevördiga och gråa skägg
flöt ned i forsar kring den svarta ullen;
hans panna lyste hög och siarklar,
fast tinande och droppig, och i handen
höll han ett stort, förväntningsdigert ark.
Han nickade åt tjänaren, som tog
sitt handklaver och satte sig på tunnan,
och så gick lystringspsalmen lös i templet:

   Hej, hjärtans systrar, hjärtans bröder,
   nu samloms omkring glädjens bord,
   nu sjungandes från norr till söder
   lovprise vi vår gröna jord!

   Si, solen skiner gladeliga,
   tre fagra aln är sädens höjd,
   och herr som dräng och fru som piga
   hugsvalas nu av samma fröjd.

   I kyrkan prästen himlamanna
   utskiftar åt oss, fet och fin,
   men svetten, bröder, på vår panna
   är mera värd än kyrkovin.

   Ty säkrare än himlastegen
   är jordens älskeliga mull,
   och dyngan, där hon ler på tegen,
   är mera värd än molnens gull.

   Så fröjdom oss med mycken gamman
   i livets sköna högtidssal,
   och lekom vackert allesamman
   i denna nådens gröna dal!

Den gröna nådens dal blev rikt beströdd
med munterhetens blommor, när den kom
för sista gången åter i refrängen.
Det dröjde länge innan larmet lagt sig,
men äntligt blev det tyst, blott drängens dragspel
gav till en mäktig suck och sjönk ihop.
Då steg profeten upp emellan ljusen.
Han växte tigande ett ögonblick,
och skenet blänkte kring hans höga panna
och glänste i hans skägg. Nu tog han fram
sitt papper, lyfte det och talte: »Bröder,
vem av er finns, som ej ser ned på tuppen
för tuppens tuktolösa seders skull?
Och dock... och ändå... nejgu, om jag skönjer!...»
Han lutade sig närmare mot ljuset,
men någon pojke i en mörksens vrå
— det var väl någon ifrån kyrkosidan —
gol till ett tag, och skrattet tjöt en stund.
Profeten väntade tills stormen mojnat,
så tog han om, helt nära ljuset: »Bröder,
vem av er finns... förhanne mig jag ser!...»
Och åter blev det munterhet i rian.

Omkring profeten tassade aposteln
och flyttade på bordet av och an
de båda ljusen, rykande kring skägget.
Men sommarnatten höll sin andedräkt
ett ögonblick och dämde draget till,
förrädiskt väntande den rätta stunden.
Nu stodo vekarna allvarligt stilla.
För tredje gången började profeten
med skriften tätt till ljuset: »Mina bröder...»
Då hoppade den lömska lågan in
i papperet och därifrån i skägget,
det gnistrade och fräste som om djävuln
förvandlat Josua till idel eld,
och sjuttiåringen fick brått att släcka,
och allting blev ett hav av skrik och skratt.

När Josua till sist kom ut ur flamman
och såg sig kring, förvandlad och förtvivlad,
låg rian hemsk att se: från vägg till vägg
ett Babylon av sönderbrutna bänkar.
Därute hördes ännu skrik och rop,
men vid hans fötter låg hans gråa broder
och läste böner mot en kullstjälpt ho,
med knäppta händer, drypande av väta.

Och all hans storhet dröjde som en os,
en vämjelig och frän, i tomma luften,
likt röken från ett gammalt kättarbål.

Man skrattade i byn i många dagar.
Men Josua var ingenstans att se,
han höll sig undan, hängsjuk och förgrämd.
Profetens stjärna gick i moln med skägget,
enväldigt ledde kyrkan åter själen,
och köttets köpenskap stod fast som förr.



DRYCKESLAGET


En afton sade Spangar till sin dräng:
»Nu har vi slåttern klar, en tunna buska
står jäst och färdig, säger pigorna.
Tag kuttingen och ro till Kopparholmen,
så tar vi oss en styrkare i kväll.
Men rappa dig, och reta inte bocken!»

Hans röst lät oförställd, och drängen steg
med mynt och kutting rustad i en eka
och spände i, så ån svall upp mot stranden.
Men hunnen ut på sjön han saktade
och vilade på årorna ett tag.
Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?

Det var så stillt på fjärden. Slut var låten
från junimyggens skyar över vattnet,
ej ens en and som sam vid vassens bryn,
ej ens en fisk som slog och gjorde ringar.
Sjön låg orörlig som en skiva glas
emellan tvenne världar, lika båda,
med samma moln och samma stränder var.

Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?
Så tog han i med årorna på nytt.

Han hade icke smakat starkt sen våren,
sen denna gång med knivarna och Klara,
för det kom bättre dagar då, gunås.
Men nu var hon förlorad. — Drängen rodde
allt häftigare, kuttingen i aktern
brann grannare alltjämt i aftonsolen
och vickade för takten av och an.

Fördubblad Kopparholmen sam i stiltjen,
med tvenne skogar, tvenne strimmor rök,
blott litet dunklare den undre hälften.
Och mitt i bilden stodo tvenne bockar
och stirrade — nu rörde de sig båda,
tills de vid vattenranden gingo hop
i en förfärlig, långbent dubbelbock.
Med fyra horn på sina tvenne huvud
han stod och väntade, den röde djävuln,
och brännar Janne syntes inte till.

Han rodde i en lov kring udden, rodde
runt hela holmen — bocken följde efter
och gjorde höger om och vänster om
som en gardist, för varje gång han vände.
Då miste drängen tålamodet sist.
Han körde stäven med ett ryck mot stranden,
steg upp och dängde kuttingen i land.
Och just när bocken krökte och tog sats
för att ge blecket respass ut på fjärden,
han hoppade ur båten så att vattnet
kring stövelskaften smällde; bakifrån
föll han den röde väktaren i hornen
och skruvade dem hårt i nävens städ.
Så vandrade de nackstyvt inåt holmen.

»Gomorron», sade Janne, »det var fan
till aftonpolska — inte var det bocken
som stal din flicka av dig, häh-häh-hä?
Men varför skrek du inte, din boricka?»

        *   *   *

»Var har du alla grannar?» frågte drängen,
när han med brännvinet steg in i stugan
där nämndemannen ensam satt vid bordet,
— »är de ej komna än till slåtteröl?»
Men änklingen slog askan ur sin pipa
och svarte kort: »De kommer inte alls,
det är vi två i afton som skall dricka.»

Bestört såg drängen honom an ett tag,
så kallnade han till med knuten näve.
De orden hade kommit med en ton
som Spangar spänt en båge, och det blev
så trotsigt tyst, som när ett envig börjar.

Nu satte de sig mittemot varann
på var sin bänk, ansenliga och styva.
Emellan dem låg bordets furuplanka,
bemannad med två stop och tvenne muggar;
på ena sidan buskatunnan, flugen
på bordet upp, med svickan lös i sprundet,
och på den andra kuttingen, den trinda.
Först fylldes muggarna till randen på
med brännvin, därpå fylldes öl i stopen,
så knackade i skivan Spangars mugg,
och båda bälgade i takt till botten,
men tigande, fast mycket blod sköt upp
med många ord från underjordens rike.

Omkring dem dunklade den stora stugan.
Snart skönjdes inte göken mer i vrån,
han gol som ur en fjärran värld av mörker,
snart hördes knappt han mera, tyckte drängen.
Men kopparpannorna på spiselhyllan
begynte slingra sig som Mose orm,
och kuttingen tog långsamt opp en vals
på bordet, blänkande som mån i natten.
Alltjämt var Spangars knackning dock förnimbar,
fast sällan, tyckte drängen, och till väders
gick mugg som stop, med bottnarna mot taket.

Igenom Markus' själ flöt brännvinsfloden
i våg på våg med allt vad livet äger
av färger mellan rosenrött och svart,
och ölets dyning rullade därefter
med dunkel suckan, grävande mot djupen.
Än tyckte han, att på en blommig äng
han dansade som kejsare i solen,
och hela jorden neg, och någon trädde
ur rågen ut med kärligt sträckta händer
och gyllne mynt på varje fingerspets.
Än låg han som på bottnen av en å
med munnen full av gyttja, medan alla
däruppe rodde bröllopsklädda bort
och ingen, ingen hörde hur han skrek...
Då slog han handen som en sten i bordet
och grinade mot Spangarn som en varg.

Och plötsligt märkte drängen att hans tunga
begynt att tala mångahanda ting,
förtydligade rikt med många bilder.
Först mente han att livet är en himmel,
beständigt, evigt, och i alla väder;
så grät han svårt, ty det är vrångt och haskligt
och lika skrumpet som en gammal kolort;
så mente han att det går an ändå,
blott man står väl hos flickorna som han;
han skröt och skräppade en rundlig stund,
till dess han sjönk på nytt i nästa vågdal,
och sist flög omotståndligt från hans läppar
det sista, dödligt sagda ordet — Klara.

Då tyckte nämndemannen stunden inne
att gå till verket. Han steg hastigt upp,
han lutade sig framåt över bordet
och lade munnen tätt till drängens öra.
Han väste något, vit i syn med ens,
så vit att skinnet lyste genom dunklet.
Han frågte något, och han bidde svar. —

Var det för sent? I slocknad väldighet
den druckne hängde tigande mot bänken.
Det kom ej svar. Blott drängens huvud föll
mot golvet under frågans tyngd ett stycke.
Betydde det ett ja? — än vitare
blev bonden, och han skälvde där han stod.
Så böjde han sig åter ned och frågte
och väntade med återhållen anda.
Och Markus' huvud sjönk en bit igen,
men ur hans öppna mun kom intet läte.

Då smidde änklingen en senig ring
kring drängens mjuka midja, spände knäet
i ryggen på den dinglande kolossen
och röck och bände, tills han stod på benen.
Så bar det av med många kast på dörren
och ut på trappan — där fick massan fart,
brådstörtat tumlade den ut i natten.

I drängens själ var skumt, men ganska glatt.
Han stapplade och stapplade framåt
mot något skönt, som vinkade i mörkret.
Besynnerligt var kyrkbyn blivit stor,
märkvärdigt, huru allt med ens var omskapt!
Hej, jorden snurrade inunder foten
precis som det stod sagt i någon bok,
och dösen där, som just han gick förbi,
— det var förhärdat hur den hängde efter
och åter rände honom rakt i benen!
Var månne Spangarn blev, den usla stackarn?
Han borde kommit med och sett spektaklet. —
Anamma, sicket trångt och lustigt prång!...
... som skapat för en råtta... väggen klämde
på båda sidorna, hur än man gick.
Sådär, nu kom vi äntligt ut ur hålet...
Han gick och gick med tålamodigt sinne.
Han strävade som mot ett fjärran sken,
ett stort och vänligt, tänt för honom enkom.
Det tycktes honom stundom som en hand,
en stark och osedd, ledde färden framåt.
— Var månne Spangarn blev, den stackars saten?...

Nu skymtade en dörr — här var det visst...
Och se — nu stod den öppen av sig själv,
och han kom in så lätt som om han flugit.
Han snubblade i något mjukt, han föll,
men vänligt låg han som bland idel rosor,
och något varmt och svällande och lent
kom nära honom, strök sig mot hans axel..
Då lade han sig saligen i ro
och somnade med sammanknäppta händer. —

Men utanför sin svinastias dörr
stod nämndemannen än en stund och lyddes,
till dess att allt var väl beställt därinne.
Då gick han bort till brunnen, vävde upp
iskyligt vatten ur dess djupa grund
och vaskade sitt huvud väl och länge.
Därefter klädde han i kammarn om sig,
tog på sin helgdagsväst, den sammetsfina,
med gnistor prydda, och en snövit skjorta;
han fejade sig omsorgsfullt i spegeln;
så tände han en lykta och försvann.

Snart kom han åter, följd i lyktans sken
av någon vit och vettskrämd — det var Klara.
Han ledde henne bort till svinastian,
slog dörren upp och lyste inåt ströet.
Rödögd och grymtande den feta son
for upp ur drömmen, men inunder henne
låg något väldigt, snarkande och svart.
Han lyste närmre, sträckte handen ut
och sade: »Se, där har du honom nu,
än sover han hos dig och än hos suggan.»



II.



VINTERN


Nu låg det vita täcket över bygden,
ån sov därunder, slätten sov och sjön,
blott människorna voro stundom vakna.
De trängde sig ihop i varma stugor
och makade sig närmare varann
kring spiselkransen, stirrande och tysta.
Och stugorna, de gjorde sammaledes:
det var som alla kurade ihop
de snöbetäckta taken omkring kyrkan,
en skara nissar, klädd i runda huvor,
hjälpsökande och rädd att bli allena
på denna vintriga och öde slätt.

De flätade tillhopa sina rökar
betryggande, som ville de ha sagt:
vi äro många, här är mycken värme.
Allt krympte samman, medan nordanvädren
från fjärran kommo pustande mot byn
med tunga suckar, som när pälsar falla.
Men mitt i skocken stod den runda kyrkan
och sträckte signande sin vita tupp
mot molnens låga mörker över slätten.

I tungsint skumma aftnar sutto männen
och blåste tobaksmolnen sömnigt ut
mot elden, medan hustrur, barn och husfolk
bakom dem trängdes, lyssnande i tystnan
om icke något mer än vindens yl
man månde höra få i denna kvällen.

Enstaka föllo orden, tungt och droppvis
som ur ett fruset flöde, trögt att tina.
Kanhända fälldes något ord om drängen,
han, som en morgon efter slåttertiden
rök av till skogs och sedan ej synts till.
Han lär skall vistas nu där upp i berget
bland timmerhuggarna, det svarta packet
som vi har här, då ån går upp i vår.
Han vart av Grannasbonden sedd en dag,
då han var rest dit bort till sina skogar.
Det var ett fasans följe, mente bonden,
och drängen — har ni hört det? — hade sagt:
»Far du till byn och hälsa nämndemannen
att drängen hans är skyldig tack ännu
för ölet sist» — så sa han, för han var
okristligt stursk och drucken, märkte bonden,
den saken var då klarare än brännvin.
Han lär skall supa värst av allihopa,
han som var hyggligheten själv förut,
jojo, från flickan går det fort till flaskan.
Dock såg det ut som han var ställd till förman
för hela följet, påstod Grannasbonden,
— vi får väl se den saken, vi, i vår.
Då sade någon: »Sanna mig, den våren
lär flyta annat genom ån än vatten.
Jag undras vem i vår skall frälsa flickor
och rädda äran åt befallningsman,
när själva kusen vår har skiftat sida.
Det blir anamma mig en sicken snurra
av kniv och liv, så ingen vågar tro det.
Och nej om jag i nämndemannens stövlar
den dagen vånne gå, då han är här.
Förvisso kräver han betalt för suggan.»
Så taltes det i dessa dystra kvällar
i gård vid gård, och barn och kvinnor ryste,
och männen blåste trumpet bloss på bloss
mot elden in, men ingen visste annat.
Och drängens skugga växte till i mörkret,
halvt skrämmande, halvt hjältelik — den låg
liksom det tunga molnet över bygden,
beklämmande all byn, den sög sig in
i vuxnas sinnen som i barnens drömmar.
Det var ej utan att en smula snett
man såg mot Spangar, kuslighetens upphov,
men mest från gårdarna på andra stranden.

Så kom det jul och lyste upp en tid,
så trettondag, då rutan säger till:
nu äro vi på vinsten allaredan.
Och äntligt föll ur kyrkan Kyndelsmässans
välkomna klocka ut i ljusnad rymd,
som lyftade sig dag för dag allt högre.
Då kvicknade all byn till liv på nytt;
man morskade sig upp ur duvna idet,
blev karl för egen hatt med värv och vilja.
Hustaken skildes åt igen i solen,
var stuga låg för sig, med egen rök
spikrak mot himmelen ur egen skorsten.

Du käcka tid, du obeskrivligt vita,
berusande med frost och sol och snö! —
Det blev ett liv, när barnen släpptes lösa.
Åstranden stormades av hundra ungar,
som kravlade på branten tätt som bin;
de störtade på kälkar huvudstupa
från båda hållen, möttes mitt på ån
och tufflade varandras röda näsor
med mycken hetta, tumlande i molnen.
Det klingade av bjällror genom frosten,
det knarrade av medar dagen lång,
mot fälten styrde spillningslassen tunga,
från bergen gledo timmerforor ned,
kring hästarna stod rök, och männen sjöngo
med pluntan under rimfrostklädda pälsar.

I klara gryningar låg slätten där,
ett vinterns rena ark, oskrivet ännu,
först rodnande, så brinnande i vitt.
Blott här och var låg någon gödselhög
liksom en plump, och någon gärdsgårdsstör
stack upp ur drivan som ett utropstecken.
Men snart rann ut från kyrkbyns medelpunkt
en fin och strålig skrift av blåa skidspår
åt alla håll, mot bergen, myren, sjön.
Den skriften vittnade om mycken glädje.
Man fann ett harspår, följde tålamodigt
dess färska slingringar till skogens bryn,
där det var gott om snår och gamla lågor.
Man följde, sökte, ringade till sist
den gömda legan, krökte sakta runt den
med hanen spänd och stirrande i snön,
om inte någonstans två vita öron
i drivan klippte och ett ängsligt öga
dök upp ur den — och så brann skottet av.
Emellan bergen lekte knallen länge,
försenad kom en sista knall, när redan
man halat haren sprattlande ur gropen.

På myren var det vackrare ändå!
I laggen tindrade varenda kvist,
martallen stod och lyste, överisad,
med eld i varje barr mot frostblå himmel.
Därunder, på den ännu mjuka skaren,
låg ripans fjät i läckra broderier,
och vingar lyfte flammande bland snåren.
Man lade ut finurligt dolda donor
och vittjade de gamla, där de lågo
med strypta byten här och var på myren.

Och just när soln gått ned och aftonfrosten
högg ilsket i, man vände rikt belastad
i skymlet hem till kyrkbyn, medan kölden
sköt skarpa hälsningsskott ur alla gårdar.
Kanhända blev det norrsken denna kväll,
kanhända som en jätteripas vinge
på himlen flammade från norr till söder.
Dock, sällan blev det alltför farligt ljust
för lördagssmyget till en välkänd kammar.

        *   *   *

Men mitt i denna raska tid gick Klara
allt dystrare, ju mera ljuset vann,
allt blekare för varje morgonrodnad.
Hon hade stelnat, fornats, fallit av
sen sista somras, så det skar i hjärtat.

Det sömmades på Gammelgården, moran
beställde ren för bröllopet i påsk,
men dottern höll sig envist utom dörren.
Hon gick och stirrade mot fjärran bergen,
som skiftade i vinterns tusen ljus.
Dit upp, dit bort — dit hade han försvunnit,
och icke ett farväl blev sagt en gång.
Dock kände hon det, ännu gick en bana
av tankar fram och åter över vidden.
De seglade som vintermolnen segla,
än hoppfullt brinnande, än hopplöst mörka,
de kommo ned från branterna däruppe
och vände åter, sjönko bakom dem.
Än hängde töcknen övermåttan tunga
från dag till dag i skogarna därborta,
som doldes av dem, svepta i en sorgduk.
Då frös hon till, och ögat ville tåras.
Än tändes bergen hastigt av ett sken:
bestrålad av en överjordisk vithet
låg skog vid skog, låg snöigt krön vid krön,
ett andelandskap, renare än jordens,
förtonande mot molnen och det blå.
Hon såg och såg, tills hon med blinda ögon
stod svindlande med bröstet fyllt av ljus.
Då tyckte hon, att på det högsta krönet,
som ej hon skönjde mer, stod en gestalt
och bredde sina armar ut mot dalen.
Och Klara sträckte armarna till svar
dit upp, dit bort — och länge stod hon så,
till dess hon vaknade i snön och kölden.

»Du är ju blå i synen», sade moran,
»du skall väl sörja dig från vettet sist
för denna drängen din, det fyllesvinet.
Gå du till nämndemannen, barnet mitt,
och kela litet, får du varmt i kroppen.» —

        *   *   *

Ej heller Spangar hade glada dagar,
det märktes nog, än mindre glada nätter,
fast seden bjudit så i denna by.
Han syntes sträv och sluten mer än förr,
han gick omkring och grundade på något,
arbetade från morgonen till kvällen
på gård och fält, men helst for han till skogs.
Kanhända var det vinterljusets skuld
att gråa tinningstesten lyste större,
som om han hastigt fornats, också han.
Det var en konstig fästman, mente folket,
månntro han låter flickan gå för sig
på andra stranden ännu när de gift sig?

En dag kom ut i byn en lustig visa,
man visste icke varifrån; hon sjöngs
av några först, men snart i alla gårdar.
Hon dunkade en tid i sävlig takt
till timmerforans lunk och vaggans mede
i hela trakten, och hon lydde så:

   På Spangar satt en sugga
   som buskatunnan stinn.
   Den suggan, sade drängen då,
   är hjärtevännen min.
Gud hjälpe oss för brännevin och suggor.

   Ty drängen rök till skogen
   från hjärtevännen sin,
   och suggan hon skall slaktas väl
   när påska faller in.
Gud tröste flickestackaren i påska.

   I berget sitter drängen
   så sorgsen i sitt sinn
   och slipar på en tolvtums kniv
   och dricker brännevin.
Gud hjälpe Spangaren för denna kniven.

   Så sjunger nu vår visa,
   vad lära vi därav?
   Törhända Spangar flyttar själv
   med suggan sin i grav.
Gud bättre alla ondskefulla själar.

Man ville veta att profetens diktkonst
fått fart igen, sen skägget vuxit till.
Men säkert var det ej, fast kyrkosidan
höll upp med sjungandet för ryktets skull.
Och Spangar hörde icke till de rädda,
han for som förr att syna sina hyggen
varannan vecka, stundom helt allen.

Så kom en morgon, mulnande och grå.
Yrsnön hegynte just att pusta kring,
snart dråsade den ned i tunga massor
och skapte vilodag för färdslorna.
Men Spangar lät sig ingenting bekomma,
han tog sin hundpäls, satte sig i släden
och åkte vintervägen uppåt ån.
Vid kyrkogården halvvägs ut på slätten,
där yrsnön flaggade kring gråstensmuren
och välte in bland björkarna och korsen,
där tog han fart och körde uppför brinken
och vidare på landsvägen mot bergen.
Snart var han hunnen in i skogens bryn,
där det blev lä och skapligare före,
fast vägen småningom begynte stiga.



MÖTET


Högt upp i skogarna, en bit från ån,
slog röken ned kring några flottarkojor,
som lyste med sin färska furustock
omkring ett torp, ett svartnat och förfallet.
En bastu stod och svettades på backen
och fyllde gläntan med en lukt av kåda;
därinne staplad låg från golv till tak
nyhuggen unggran, trave efter trave,
och masades tills virket blivit mjukt.
Då langades den rykande i snön
av torparkäringen, en sotig häxa.

På planen framför bastun stodo pålar,
ett tiotal, avskalade och trinda,
och runt kring varje påle gick en karl
i kretsar som en cirkushäst, men tyngre.
Han tog en smidig ungstam, ännu varm,
han stack dess smala spets i pålens skåra
och rullade den vriden som en tross
kring pålen varv på varv; sist kom en knyck
när ändan fästes in, och den var färdig
för timmerbommarna på sjön i vår.
Så pressade han ringen upp — mot högen
han slängde den och tog i tu med nästa.

En ed skar genom blåsten då och då,
när något skäggade, men annars gnodde
var man i vresig tystnad kring sin påle.
Ty brännvinsankaren blev tömd i går
med klang och kort, och det var långt att få
förrådet fyllt i detta djävla väder.
Det brummade i furorna, och nu
begynte yrsnö strimma genom röken,
den piskade i rocken så det small,
och såg man genom gläntan nedåt dalen,
låg allt och tumlade i gråa moln.

»Hej», ropte någon, »det blir surt härute,
låt oss gå in och klämma några kort
hos käringen och dottern — hej, vem har
en sup att spela bort — hur är det, Markus?» —
De höllo alla in vid sina pålar,
men ingen svarade. Då ropte någon:
»Om ingen sate har en fattig sup,
så spelar vi, att den som tappar, måste
bestyra mumma åt oss innan kvällen.»

Det steg ett bifallssorl. Men Markus sade:
»Jag gitter inte låta strupen gistna,
jag går till pojkarna vid Storfallshygget
och bjuder byteshandel, där lär finnas.»
Så sade han och trädde på en stör
ett dussin ringar, lyfte dem på axeln.
Och väldig vandrade han bort i snön
med luggen fladdrande kring breda hatten,
som satt på junkarvis en smul på sned.

Det strimmade för ögat oupphörligt
emellan träden, kvidande i blåsten,
och drivor föddes, växte och försvunno
som vita bränningar kring stövelskaften.
Nu kom han ut till stora sockenvägen,
på krönet just, där man vid stilla väder
såg fyra kyrkotorn åt tvenne håll.
I dag var allting stängt. Ett stenkast blott
man såg hur granarna som skumma spöken
nedsjönko i det blinda, vita havet,
till dess de drunknade och allt tog slut.
Dit ned, dit ledde den fördömda vägen
till pinans, minnenas och skammens by!
Han stod ett ögonblick i tung begrundan
och hörde hjärtat slå, men näven knöt sig.

Då — vad var detta? Ur det vita djupet
dök upp en punkt, som växte till alltjämt.
Först skymtade ett huvud av en häst,
så steg det fram en släde, och i släden
en man i översnöad hundskinnspäls.
De kommo närmare. Men Markus stod
orörlig som en klippa mitt på vägen.
Hans vänstra hand höll stören, med den högra
grep han den trötta hingsten hårt i betslet.
Han såg den åkande i synen stint,
och tvenne ögon stego ut ur pälsen
allt vitare och större en sekund.

»Ur vägen!» ropte Spangar, »jag skall fram,
det ser du väl, din strykare!» — han ryckte
i tömmarna och hingsten stegrade.
Men Markus tryckte den på nytt till marken,
och släden satt som spikad fast i snön.
Då sticknades på allvar nämndemannen.
Han makade sig hotfullt ut ur släden,
rev pälsen av, och med ett ilsket böl
gick han den forne drängen in på livet.

De drabbade tillsamman, tvenne jättar,
den ena bredare, den andra längre.
Det röt igenom skogen som av björnar,
och hästen föll förskräckt i sken, men stjälpte.
De vältrade från vägen med ett moln
i skogen in, de pressade och spände
bland drivorna och stammarna, alltmer
de röto, rullande omkring i berget. —
Då blev det tyst. Emot en kullstjälpt fura
låg Spangar fallen, över honom drängen
med knäet som ett städ emot hans bröst.
»Nu skall du, satan, få betalt för suggan...!»

Han drog sin kniv ur slidan, höjde armen,
men häpen höll han inne mitt i slaget;
han höjde kniven än en gång, men höll.
»Du är en modig man ändå, din djävul,
du blinkar inte — du skall slippa kniven!»
Och Markus tryckte åter den i slidan,
men hånfullt log han: »Kanske du är bultad
tillräckligt nu, då vet jag nog, din galt,
vart vi skall resa för att lindra svedan.»

Han släpade till vägen ut den slagne,
som stönade och syntes illa knäckt,
med möda mäktade han röra armen.
Så hjälpte Markus hästen upp ur diket,
tog ringarna och Spangars hundskinnspäls
och stuvade dem omtänksamt i släden.
Sist lyftade han bonden upp på sätet,
grep tömmarna och satte sig bredvid.
»Nu skall jag köra dig till kvinnan din...
Hej, raska Ville, vi är gamla vänner!»

I sken det bar i väg. Den skrämda hingsten
ven nedför branterna med vindens fart,
det löddrade och stänkte genom snön,
och skogar strimmade förbi som dimmor.
Beständigt nedåt, nedåt sänkte vägen,
och Markus hojtade med tömmen stram
i vita moln, som sprutade omkring dem.

Nu saktade det äntligt. Skogen svann,
och slätten bredde ut sin jämna driva.
Ännu en bit! Där syntes kyrkogården,
de nakna björkarna, som blåsten riste,
och porten med det rostiga gudsögat,
förgyllt i tiden — den stod öppen visst...
Han saktade, han spände högra tömmen,
gav hingsten hårt ett rapp — och det bar in
igenom gråstensmuren, bort bland korsen,
tills på en kulle släden körde fast
i drivan vid ett ståtligt kors av järn.
»Nu skall jag lämna dig hos kvinnan din...»

Han lyfte nämndemannen ut ur släden
och satte honom varsamt ned i snön
med ryggen stödd mot korset. Därpå sökte
han fram en stadig bomring, bände upp den
och slog den omkring Spangars hals och korset
till en orubblig, neslig fångalänk.
»Sitt nu i godan ro, din spaka galt,
och vänta tills det kommer hjälp från byn,
förhoppas att du trivs på detta stället...»

Så bäddade han pälsen väl kring fången,
tog tömmarna och satte sig i släden
och nickade till avsked och försvann.

        *   *   *

Till byn kom Spangars hingst i hårt galopp,
urspänd och fnysande, som sänd till bud,
med baken strimmig utav bistra rapp.
Man märkte strax att något var på färde.
Det sändes skallfolk ut, och hingsten ledde
dem bortåt kyrkogården. Mitt i porten
stod tomma släden, pekande dit in.
Man letade bland korsen, och man fann.
På hustruns grav satt Spangar översnöad,
vid korset kedjad och i hundskinnspäls.
Han hade högra armen illa bruten
och några revben, och hans mål var borta.

Man förde honom varligen till byn
och sände efter läkare från staden.
I flera veckor låg han febersjuk,
först framåt våren kom han sig fullständigt.
Och bröllopet, som skulle stå i påsk,
blev moran tvungen skjuta upp till sommarn. —

Och länsman kom med klovar i sin släde,
skallfolk i myckenhet blev bådat upp,
och jakten gick i dagar genom bergen.
Dock sades det att drevet sköttes lamt,
ty hur man tadlade det råa dådet,
låg stämningen ändå på drängens sida.
Han kunde nog ha tagit värre hämnd
för flickan sin och suggan, mente mången,
och Markus' rykte växte till som förr.

Till allmän häpnad blev det ock bekant
att Spangaren för länsman öppnat munnen
och sagt sig icke yrka något straff.
Kanhända tyckte han att det var säkrast
att kvitta jämnt och få ett slut på leken,
kanhända visade han ädelmod
för flickans skull — man visste ej så noga.
Men någon månad måste drängen sitta,
det hjälper inte, hade länsman sagt.

Och äntligt blev han gripen bort i bergen,
utsvulten som en varg och vargavild.
Men när han fördes fången genom byn
och släden just for ned för kyrkobrinken,
stod halva byn och hurrade på bron.
Och ur ett fönster högt på Gammelgård
stack något ut, som glimmade i solen:
den gamla, trogna ringen utav trä.
I rutan viftade en silkesduk
ännu när släden skymdes bort i kröken.



III



I KYRKAN



Midsommarmöjor lyste i en krans
kring altarrundens röda sammetsvallar,
och djupast ur den festliga bersån
framglimmade ibland det gyllne korset
på Skriftens jättelika läderpärm.
Av björkarna stod altartavlan skymd:
de sträckte vänligt sina friska toppar
till Lammet, där det halvvägs upp mot taket
låg fridsamt betande på deras löv,
försett med ett standar i ena klöven.
Och bredvid Lammet stod en fetlagd pilt
och blåste i en fruktansvärd basun
mot djävulen på andra sidan valvet.

Vad det var ljust i kyrkan denna dag!
Man kunde räkna sandens korn på golvet
och fräknarna i nackarna framför.
Det var som hela sommarn flyttat in
med ens i denna dysterhetens boning.
Därutifrån föll ljuset in i floder
igenom fönstren och den öppna dörren,
det hade färg av björkarna på backen,
så hela templet skimrade i grönt.
Och simmande i sol låg sakristian,
den sved mot ögat som ett himmelrike.

Än sjöng i tornet klockan. Gudstjänsttiden
var överstånden nyss, men ännu dröjde
församlingen i girig väntan kvar.
Så mycket folk var sällan sett i kyrkan,
de packade sig hop i alla bänkar,
de stodo runt kring väggen som en mur
och gapade och tummade på mössan.
I porten var det trängsel, bråk och slagsmål
av alla utestängda barn och hundar.
Allt flera kom det till för var minut
från Gammelgården, festligt bröllopsklädda,
men det var underligt att se hur dystra
de togo säte på den främsta bänken,
som kyrkovärden ännu hållit blank.

Nu tystnade där uppe klockan långsamt
med några trötta sving. Det blev så stilla
ett ögonblick, att genom tystnan hördes
hur lärkorna i höjden öste drillar
kring gråa kyrkotuppen, och hur staren
på taket satt och skriade av glädje.

Då hördes låt därute av fioler.
Från Gammelgården kom den, växte fram
allt starkare, tills den höll upp vid porten
och orgeln med en bröllopspsalm föll in.
Vartenda huvud vände sig mot dörren,
nu delade sig skocken där itu.
Och orgeln brusade, och folket sjöng
och reste sig till hälsning upp i kyrkan.
Men varje öga fick alltmer den färg
som på begravningar den hemska stunden,
då locket före färden lyftes av.

Längs gången upp gick Spangar svart och hög,
men vadmalsgrå i synen, sommarljuset
lät märka hur hans underkäke ryckte.
Och vid hans arm gled ljudlöst fram en skugga,
fast hon var vit från myrtnen ned till tån.

De stannade vid altaret, där prästen
stod bödelaktigt mörk mot ljusa lövet
och väntade med Skriften tryckt till bröstet.
De stannade. På Klaras vita dräkt
låg strimmor utav sol och ljusgrön skugga,
de rördes ej, det skälvde ej i dräkten.
Hon stod som frusen till en stod av snö,
men över nämndemannens bistra huvud
förbyttes ljuset i en ständig oro.

Nu steg den sista versens långa amen
mot valvet upp, av gälla kvinnoröster
i höjden pressad, ekade och sjönk
till ro i orgelns sakta efterspel.
Det blev allt tystare. Blott nära dörren
kom än en stump ur någon gammal strupe,
som hängde i med någon orätt psalm.
Så var ock den till ända. Allt blev stilla.
Och prästen uppslog Skriften och begynte
med Pauli ord om kärleken, den sanna.

Förbi flöt allt för Klara, där hon stod
vid altaret, en längesedan drunknad
i hopplöshetens hav, det strandlöst lugna.
Det sorlade och brusade bakom,
det sorlade framför — hon hörde intet,
hon visste blott att det var samma ström
av orättfärdighet och mänskoondska.
Vad rörde henne mer hur strömmen gick?
Det fanns ej strand ändå för en som drunknat.

Hon stod och stirrade med frusna ögon
emot en port, där sommaren föll in
med gäcksamt ljus i hennes döda mörker.
Det dröjde länge, innan hon blev varse
att det var sakristians öppna fönster.
Det blommade därute. Rönnen böjde
en snötung gren mot en förfallen gravsten,
det blinkade av fjärilar förbi,
och under rönnens grenar, bortom muren,
sköt fram ett stycke utav sockenvägen,
som slingrade i gröna rågar bort
långt, långt mot något blått — de fjärran bergen.
Hon såg dit hän, men utan längtan längre,
han var ej där, det fanns ej mer en strand.

Otydligt hörde hon ibland ett ord,
som talat till en annan: — »Kärleken
förtörnas icke, den fördrager allt,
den hoppas allt»... Nu satt en liten fink
på mossbelupna stenen under rönnen;
han sträckte halsen mot den vita grenen
och slog en drill, så pickade han glatt
i fårorna på övergrodda skriften
och fann ett korn och slog en drill igen.
En liten tid, och någon fågel sitter
om hundra somrar på vår glömda sten
och prisar glädjen och den sköna mossan...
En liten tid... Och huru mycket dock
det stackars hjärtat i oss hinner utstå!...
— »Jag frågar dig, Mattias Larsson Spangar,
inför din Gud och denna menigheten» — — —
Nu flög den lilla finken där sin kos,
han blev väl skrämd för något. Ifrån vägen
kom drivande ett dammoln in mot rönnen.
Det var en gruvlig fart på denna kärran!
En tok till söndagsfarare! I sken
det bar i väg mot bergen, dammet hängde
som tjocka svedjerökar över rågen.
Ibland sågs bara huvudet av hästen,
men inne i det gråa molnet stod
en karl och svängde mössan som en galning
och piskade framåt... — »Jag frågar dig,
Kristina Klara Gammelgård» — — — Nu var
han redan nära Vägasked, och vinden
strök molnet bort. Nu vände han sig om.
Å Gud! Såg hon en syn? — — — »Jag frågar dig,
Kristina Klara Gammelgård, vill du
inför din Gud och denna menigheten» — —

Hon tog ett steg, hon sträckte sina händer
dit ut mot sakristians öppna fönster
liksom en drunknande emot en strand.
Så gled hon ljudlöst ned vid altarkransen
framför de ljusa björkarna och prästen.

        *   *   *

Församlingen sprang upp, det lopp en frossa
igenom kyrkan ända ut på backen.
Man trängdes mot varann, man rörde munnen,
men den var stummad av en mållös skräck.
Det kom en tystnad, som var mera hemsk
än om man skrikit så att valven darrat.
Förvirringen stod vit i alla ögon,
man stirrade med halsen framåtsträckt
mot altaret, där bruden låg i vanmakt.

Men sjunken hop på altartrappan satt
den bistre Spangar, huvudet han höll
begravet djupt i händerna och bortvänt.
Det riste i hans skuldror — inför Gud
och menigheten grät han, nämndemannen.

Man väckte henne snart till liv igen,
men liksom borta var hon, svarte intet
på moderns frågor, ej på prästens heller.
Då lyfte hennes bröder henne upp
och buro bruden varsamt ut ur kyrkan.
Omkring dem skockades det bleka folket;
nu hade jämmern löst sig, mycken snyftan,
välsignelser och böner följde tåget.
I porten väntade med sänkta stråkar
den muntra spelmansraden sorgset stum:
det blev ej marscher mer i dag och danslåt.
Och efter skocken kom en ensam man,
som såg mot marken och som sade intet.

Man tvekade vid bron ett ögonblick
om rätta vägen. Äldste brodern Gusten
såg bort och nickade mot Gammelgård,
och Jan och Lill-Matt tycktes mena lika.
Man vände sig till prästen, men man fick
ej något klart besked, han riste bara
betänksamt på sitt runda herdehuvud.
Det var så sannerligen första gången
som dylikt hände honom, mente han,
det tålte studier i reglementet.

Då framsteg moran, myndigt slog hon ut
med handen över bron mot andra sidan,
och käken smällde då hon sade: dit!

Så bar man bruden skyndsamt bort till Spangar.



SPANGARS KAMP


I kammaren låg Spangar i sin säng,
den breda äktasängen, änklingskall
sen mer än fyra vintrar allaredan.
På väggen tickade hans silverrova,
och bredvid rovan hängde på en spik
en stor och tandad nyckel, blank av bruk.

Ren var det nära midnatt, men ännu
föll ljuset in igenom fönsterrutan
och stirrade från väggarna orörligt
med detta döda, skugglöst bleka sken.
Han skönjde hur på klockans vita tavla
den lilla spindelvisaren sig vred
i varv på varv av jagande sekunder.
Den hade alltid tickat på sin vägg
så broderligt och roligt, men i natt
den körde ur sig som en ström av nålar.

Han kastade sig rolöst av och an
i tvåmanssängen, än låg han begraven
i kuddarna, än stödde han sig upp
och lyddes ut mot stängda stugudörren.
Än låg han still en stund och såg mot nyckeln,
som ställde han sitt hela hopp till den.
Det var den första natten den var tagen
ur farstulåset ut — månntro det hjälpte,
månntro det hejdade det hemska? — eller
var det bestämt att hända likafullt,
av någon okänd övermakt igångsatt?

Hon hade fått det som hon velat, Klara.
De möttes blott på dagen, stilla skötte
envar sin syssla utan många ord.
Hon sov i stugan ensam, han sov ensam
i kammaren, emellan dem var dörren.
Om det så gällde intill dödedag,
han skulle inte stiga över tröskeln
och tigga eller taga — inte förr
än Klara öppnade den dörren själv.

Så hade redan fyra dygn förlupit,
ståndaktigt bidde han; hon visste nog:
från honom var det intet hårt att vänta.
Då kom det oerhörda, kom ändå
och skapade en bidan, sjufalt värre,
med ångestsvett för var sekund som gick
och hela byn som vittne till hans smälek.
Nu var det tvenne nätter som det hänt,
hur blev den tredje? — Han såg bort på nyckeln
och sedan på sin rova: hon var tolv.

Från stugan hördes rosslingen av klockan,
och göken började sin längsta visa.
Men varje slag han gol drev svetten fram
i kalla strömmar över Spangars panna.
Så var det slut. Och allt blev tyst igen,
blott jämna knäpparna av pendelslagen.
Han lyddes än en stund — nej, intet hördes.
Det saktade i nämndemannens bröst.
Kanhända var det onda överståndet,
kanhända kunde allt bli väl till sist?

Då — var det ej ett prassel utav lakan?...
En sakta duns mot golvet... sedan steg,
de hemska stegen bort till farstudörren.
En hand på låset... en gång... tvenne gånger...
nej, nyckeln var försvunnen... stegen vände
till stugan åter, gingo runt i den
med detta obeskrivligt döda ljud.
De tycktes leta någon annan utväg.

I kammaren låg Spangar i sin säng.
Han ville upp ur bädden — kunde inte.
han låg där stelnad och lät allting ske.
Igenom ryggen rann en iskall ström
och lägrade sig runtomkring hans hjässa;
den växte till för varje gång som stegen
därute närmade sig kammardörren,
den sjönk en smul för varje gång de togo
mot stugusängen av och tycktes sluta.
Kanhända var det nog med detta varv?...
Kanhända gick hon dock till ro ånyo?...
Då hördes knäppen av en fönsterhake
och klirret av en ruta, som slogs upp.
En duns på gården. Så var allting borta.

På väggen tickade hans silverrova,
från stugan hördes jämna pendelslagen:
ett-tu, ett-tu, — men annars ingenting.
Det dröjde länge innan han fick kraft
att taga farstunyckeln ned från spiken.
Så vacklade han ut och låste upp
och återvände till den våta sängen.

En timma gick, och åter gick en halv,
av göken ropad som en röst ur graven.
Då hördes ute bullret av en kärra
och steg på trappan, fasta stövelsteg.
Det gick i farstudörren, stegen styrde
igenom stugan fram till Klaras säng.
Och sedan tvenne röster: en förgråten,
som snyftade så hjälplöst som ett barns,
den andra tröstande och klar och lugn.

Ack, allt var som i går, hon hade hittats
av Josua igen och blivit tagen
i tokerns vård och faderligen hemförd.
Nu satt den skäggige på hennes sängkant
och tröstade och vyssjade till ro,
hans stämma steg och sjönk i lugna vågor,
en vagga lik, som gungade till sömns
det sjuka hjärtat: barnet, barnet mitt...
Och först på morgonsidan fram, när skenet
på kammarväggen redan börjat rodna,
han tassade till dörren och försvann.
En hane gol, och slamret av en kärra
dog bort mot bron, men inne var det tyst.

Då vände nämndemannen sig mot väggen.
Förlossad var hans ångest än en gång
för några korta timmar, och han sov.



DEN VITA


Ej hörs ett hundskall mera. Andlöst tyst
den ljusa natten vilar över bygden.
Ej hörs en fågelröst. I fältet gömda
ha alla lärkor somnat in, och än
har åkerskärans sträva sång ej börjat.
Orörligt simma de i daggens bad,
de vida rågarna; ej rör en kåre
de späda axen, som metalliskt glimma
och tyckas andas en omätlig frid,
från teg till teg i blomningsdrömmar sjunkna.
Blott älvaleken svävar som ett flor,
knappt verkligt, över slätten; utmed ån
den böljar bred och buktar sig och slingrar
med draget nedåt sjön, som ligger skum
inunder varv på varv av dimgardiner.

Det sorlar ej i ån. Förrunnen redan
är vårens strida virvel under bron,
och ingen timmerstock tar längre fart
och stångar som en oxe dovt mot stranden.
Det glider knappt ett löv på blanka vattnet,
som ligger famnande den bleka skyn
med slutna näckrosknoppar på sin skiva.

Då stiger fram i skuggan under bron
en spegling, vitare än dimmans flikar.
Den glider ljudlöst som en strimma snö
förbi på vattnet till den andra stranden.
Så är den borta. Åter ligger ån
och speglar blott den sommarbleka rymden.

Men framåt vägen skrider en gestalt,
en ande snarlik mera än en kvinna,
från skuldrorna till foten linnevit,
med håret som en skymning kring sitt huvud.

Nu är hon hunnen intill kyrkoporten.
Vart vill hon hän? Hon går den stumt förbi,
hon ser sig aldrig om, hon vandrar bara
igenom byn mot vida slätten ut.
Barfota skrider hon med stela steg,
så döda liksom, och ändå så säkra
som skrede hon mot en förtrollad sol
och glömde hela jorden under foten.
De höras icke, hennes hemska fjät,
blott sakta frasar det ibland i linnet.

Och hennes mun! Ett obeskrivligt stelt,
förhäxat leende det vilar kring den,
som gjutet stramt av någon hemlig glädje
till vilken vägen är oändligt smärtsam.
Och hennes ögon! Som två vita lampor
ur detta vita anlet lysa de,
förblindade, men seende ändå,
orörligt riktade i vida rymden
mot någon punkt, som ingen annan ser.
Det stiger ur dem som en fosforstråle,
lysmaskens sken och vätteljusen lik,
och vandrar före henne ut i natten.

Så skrider hon sin vålnadslika väg
bygatan fram emellan tysta husen.
Men kommen utom byn, där rågen börjar
och bergen dyka blåa upp ur slätten,
så villsamt nära i den bleka luften,
hon lyfter sina armar ut mot dem.
Hon tas av sädeshavet, skymmes bort
ibland av axen, vilka tyckas vakna
och vika undan i en andlös ängslan.
Ibland går hon i älvaleken in,
vit i det vita, och den rör sig sakta
och hänger som ett släp i hennes dräkt.
Så syns hon åter; längre, längre blott
hon vandrar vägen fram med sträckta händer.

Nu är hon redan bortom Vägasked,
nu är hon hunnen halvvägs ut på slätten,
snart skall man knappast skönja henne mer.
På stannar hon. Hon fäller sina händer,
hon tar sig hårt åt pannan, skriker till
och sjunker vaknad på den kalla vägen.

    * * *

Men i de tysta husen sov man icke.
Bygatan utför vakade vart liv
i en förfärlig väntan alltsen kvällen.
De vuxna sutto frysande kring bibeln
och grundade på någon gruvlig rad
ur Uppenbarelsernas svarta sidor,
och barnen kastade sig av och an
i sina bäddar, ropande på mor.
Det var så gott om grannar dessa nätter
i stugan, både kvinnfolk, män och barn,
och skocken tätnade, ju mer det led,
kring fönsterna, som vette ut mot vägen.
När det slog tolv, låg hopen kind mot kind
bland balsaminer och bland myrtenkrukor
och bidde viskningen: nu kommer hon...

Och Klara kom på vägen, men hon såg ej
hur det på ömse sidor låg en rad
av ångestvita ansikten i fönstren.
Med öppna munnar tryckta emot glaset
de vredo sig, så länge än en flik
var synlig av den vandrande gestalten.
Då sjönko de tillbaka, och det blev
ett bönemummel kvar i skumma stugor.
Men först när man var ense att hon hunnit
ett säkert stycke från den egna knuten,
man knäppte sakta fönsterhaken upp,
och halsar stucko ut ur alla gårdar.

Man hängde i med ögonen, man lyddes:
snart kommer det... Man for ihop vid skriket,
och mången ruta slog förskräckt igen.
Skall hon bli liggande? Gud hjälpe oss!
Är han på vakt månntro, den tappre tokern
som vågar sig på vålnader? — — — Då hördes
en kärras buller ifrån Vägasked,
och piskrapp veno vassa genom luften.

Ty Josua satt varje natt och bidde
med kalla ättiksbindlar i beredskap
och varmmjölk väntande på spiselglöden.
Och första tiden i sitt långa liv
sov icke drängen ens, den sjuttiåra,
och förspänd stod den lättjefulla hästen
och stampade vid stallet varje natt.



ORONS DAGAR


Nu grep en obeskrivlig oro byn.
Allt var förgjort och ingenting som fordom.
Det brann som tjärat blår i varje kropp
och ännu värre tyg i alla själar.
Man rände runt i stugorna, man sprang
med sista olycksbudet ut på vägen,
beklagande sin nästa och sig själv.
Som moln av sot flög skrocket vida kring
och skymde varje dagsens klara sanning.
Och djävulstron fick åter fart i byn,
och ungar haglade i sjätte månan,
och kalvar kommo ned med krökta horn,
ty upplöst var all tingens gamla ordning.

Än hade Grannas sett ett tattartåg,
som körde fram till trappan mitt på dagen
och högljutt hojtade om hästabyte.
Men då han öppnade var ingen där,
fast djupa kärrspår ledde in på gården
och inga kärrspår ledde därifrån;
och ingen annan hade sett dem sedan. —
Än vart en gök av Sjöfallsgubben hörd,
men den var Gud förbjude ingen vanlig,
den talte tio tungomål, men gol ej. —
Än visste man att flottarföljet var
på härnadståg mot byn för andra gången,
beväpnat hiskligen och fört av Markus. —
Än nalkades från öster någon sot
med hemska koppor. Redan hade moran
på Gammelgården sjuknat in däri;
hon låg och fäktade besatt i luften,
som beck i syn, det blev förvisso helsot,
— jojo, till vissa kommer straffet strax. —
Man såg så mycket dessa vridna tider.
Och själva Belsebub var bliven sedd
av fiskar Filus — men han ljög, den rackarn,
och skrattade de bleknande i synen
och bad om snus att bjuda fanen på.
Förgjort var allt med ens, och rågen rykte
i dessa yttersta förfärans tider.

Försummat blev åtskilligt. Korna stodo
och bölade på gröna klövervallar
omjölkade, med juvren svullna till
som smedjebälgar, färdiga att rämna.
I stallarna steg mången prydlig häst
allt högre upp mot taket på sin spillning,
förgäten grymt och skrapande i dyngan.
Med mat och bastugång var klent beställt,
men allehanda sammankomster trivdes.
Hos Josua var visserligen tomt,
ty själen törstade till djupa brunnar,
och anden sträckte armarna mot allt
som överjordiskt fladdrade i molnen.
Hos Josua var tomt ännu. Men prästen
fick åter tag i folkets innanmäte,
han vred och stekte det, men större blott
blev våndan och förvirringen allt värre.
Det dundrade från predikstoln — nu skulle
all hednatidens skada tas igen.
Och kvinnor svimmade varenda söndag,
och karlar gräto. Men när gudstjänsttiden
var slut, så var det ändå ingen råd.
Man skockades som får kring kyrkoporten
och glodde på varann: vad ska vi göra,
vi arma barn i denna fasans by?

Så var det nu i dessa sommartider
beställt med byn: han vändes upp och ned
av makter, starkare än tingens ordning.
Men uppe i sin höjd satt gul om näbben
den gamla kyrkotuppen och såg ned
förundrad på sitt fordom stilla rike.

        *   *   *

Vad som var sant av alltihop, det var
att Gammelgårdens mora hade lagt sig
i någon elak feber, att hon såg
i syne stundom och fullständigt mjuknat,
som man det gör när graven börjar öppnas.
Hon sade sig ha illa gått sin väg
igenom prövodalens många skiften,
och prästen sprang där jämnt, och bibeln låg
beständigt under änkans huvudkudde.
Men Gusten sade, när man frågte honom,
att det var ångern blott som satte an,
för livet, påstod han, var ingen fara.
Det svaret gjorde ingen riktigt glad.
Ty moran var en kropp som helst man offrat
åt Herrans tuktohand — då hade straffet
törhända tagit sitt och lämnat byn.

Hon passades av dottern sin, som flyttat
tillbaka till sin hemmagård igen,
fast hon var Spangars hustru enligt prästen
— men ingens enligt lagen, påstod mången
från andra sidan ån och svor därpå.
För lögn och nödtvång var det, hela giftet,
som moran spunnit hop från första stund,
det visste varman, och alltmera spred sig
den meningen på Spangarstranden med.
Man var ock rädd, att fördes Klara åter
till nämndemannen, skulle de på nytt
begynna på, de hemska vålnadstågen,
som varit borta några nätter nu.

Alltnog, där satt hon nu, den bleka stackarn,
och skötte dotterligt sin sjuka mor,
den leda lövjerskan och kopplarpackan.
Det sades att de mycket talats vid
med många tårar. Det blev ock bekant
att Klaras bröder, Gusten, Jan och Lill-Matt
med Spangar gått till tals, och Spangar vandrat
till prästabolet tvenne dagar redan.
Nu satt han varje afton vid ett ljus
och grundade på något oavbrutet,
omvärvd av ensamhet och tunga tankar.

Men tiden gick, och intet stötte till
som skulle tagit oron bort från byn.



BELÄGRINGEN AV SPANGAR


En söndag, när som vanligt kyrkofolket
stod rådvillt skockat vid den stängda porten,
bespisat rikligen med lagens lut,
men törstande till evangeliskt vatten,
som äntligt velat släcka våndans brand —
en sådan dag kom vandrande på vägen
profeten Josua från Vägasked.
Hans gråa långskägg svallade i solen,
hans panna lyste hög och siarklar,
det syntes genast på hans karska hållning:
förkunnar andan jäste i hans bröst.
Han plöjde sig en väg igenom mängden
och klättrade på kyrkomuren upp.
Han väntade ett ögonblick, tills alla
fått syn på honom, där han upphöjd stod.
Då vart han blek av andan, och han talte:

»När icke folket finner väg till mig,
så måste jag omsider söka folket.
Ty skammen går på torra landet, vänner,
och eder ynkedom vet ingen hut.
Här stå ni darrande av djävulsfruktan,
begapande varann som vilsna får,
fast sommarn blommar härliga mot höjden.
Ni ränna runt som fanen satt i baken,
ni skria bibelsprängt på tusen möten
och tugga svavlet om, som prästen spytt,
men hemmen, fälten, fänaden försummas.
Och vadan detta allt? Ni ropa: straffet!
Jag frågar vilket? Jo, det skall ni höra:
det är er egen ynkedom som hämnas.
Så långt man minns har denna leda by
ej aktat på naturens visa ordning
och låtit oförhindrad var få sitt.
Ty penningpungen var er enda gud
tillhopa med sin broder, högfärdsdjävuln,
— där har du dina förstår, leda by!
Här handlades med allting. Barnens kroppar
blev bytesvara mellan gård och gård.
Jag frågar eder: höjdes det en hand
förutom min mot sista slemma dådet,
då Gammelgårdens Klara såldes bort?»

Han höll ett ögonblick. Ett ovisst mummel
steg upp ur mänskohopen, halvt förargat,
men halvt bejakande den sturska läxan.
Och mitt ur högen kom en häpen röst:
»Förbanne mig, han kan ha rätt, den tokern!»
Då tog profeten ännu högre vid:

»Det händer dock, när köttets köpenskap
bedrives alltför fräckt, att anden reser
sig upp till nödvärn mot det råa våldet,
fast präst och kyrka stå på köttets sida.
Si, andens långmod är förvisso stort,
och därför frågas föga om hans mening,
men kränkes han för svårt — då står han upp
och mejar, liksom lien mejar säden,
beräkningarnas jämmerliga fält.
Platt ingenting blir kvar — blott svarta marken,
där skator flaxa skrattande omkring.
Då menar man att djävulen tog växten,
och löper ylande till kyrkan hän
och gömmer huvudet vid prästens mage
och skyggar till för allt som far och flyger,
anamma, som en vettvill tvåårsmärr.»

»Har du förstått mig, ynkansvärda by?
Jag frågar nu: kom ej er själanöd
från denna vita vandrerska i natten,
hon, som förpinad gick i drömmen ut,
förunderligt av trofast längtan vägledd?
Si, ingen häxa var hon, ingen vålnad,
men utsänd var hon till er egen bot.
Ty där hon nattliga gick sjuk förbi,
där gick ert kranka samvete på vägen.
Är icke detta sanningen, gottfolk?»

Bekräftande steg mumlet upp ur hopen,
och huvud nickade sitt ja och amen,
men mitt ur högen kom en röst på nytt:
»Du talar svåra tankedigert, gubbe,
men vet du någon råd, så raska på!»

Då greps profeten av ett mäktigt löje,
som hoppade som grodor i hans drag
men dog omsider i det stora skägget.
Han rätade sig ut i all sin längd,
och muntert skrek han ned från kyrkomuren:

»Om jag vet råd? Det var en fråga det! —
Vrid rätt igen vad vrånga viljor vrängde!
Ge drängen åter flickan, som är hans,
och signad sommar skall besöka bygden!»

Han hade sagt vad mången länge tänkt,
fast klenmod tystat tungan på dem alla.
Nu brast den bundna vreden lös, den steg
som när en jättegryta kokar över
och kastar locket som ett spån ifrån sig.
Det sjöd och bubblade i hundra bröst,
man fäktade med nävarna, man skrek:
»Ge drängen flickan hans! Ge Spangar svinskjuts!»
Tumultet växte. Det sög till sig snabbt
vad allt som fanns i kyrkbyns fyra hörn
av hundar, barn och påkbehängda sällar.
Förenade vid kyrkan stodo snart
de tvenne stränderna som ständigt trätat,
upptända av en helig endräkt nu.
»Mot Spangar!» skreks det — »hej, framåt mot
                              Spangar!» —
Men ned från kyrkomuren klev profeten
och vandrade sin väg till söndagssång.

Dock spred sig hären icke, ned mot bron
den rullade sin vredes tunga bränning.
En biflod väste upp mot Gammelgård,
som låg där grå och stilla, snett mot kyrkan.
Man hötte vilt med nävarna mot knuten,
där änkan visstes ligga i sin säng,
och röster skreko: kopplerska och packa!
Då syntes bröderna på farstutrappan,
den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt,
beväpnade med var sitt tjocka grimskaft.
Man lyfte påken... Det var ingen fara,
de vinkade på sammansvurnas sätt
och drogo med de andra bort mot Spangar.

På bron hölls krigsråd några ögonblick.
Så stormade med ens den morska hären
mot Spangarstranden som en getingsvärm,
med mycken ilska surrande på brinken.
Omslutet snart stod nämndemannens hus
av ring på ring med hotfullt höjda påkar,
och gården fylldes som det regnat gubbar
utav en hundrahövdad, skränig hop.
»Ge flickan åter, som du stal av drängen!
Ge flickan fri, din djävla kvinnotjuv!»

Det kom ej svar. I bommad myndighet
stod breda farstudörren järnbeslagen,
och fönstren sågo oberörda ned,
som kunde intet bryta deras tystnad.
Det kom ej svar. Men skränet växte till,
bemängt ibland med klang av sprängda rutor,
ty nu begynte stenarna att hagla.
Och redan sprungo Jan och Lill-Matt upp
på farstubron och började med sparkar
behamra dörren, dundrande som trummor.

Då hördes ej hur bommen lyftes av,
men plötsligt växte Spangar fram på trappan,
av vrede vit och jättelik att skåda.
Den äldre brodern fälldes med en spark,
så han sjönk dubbelviken hop och spydde;
men Lill-Matt kramades av nämndemannen
med nacken ned mot knäna till en boll,
så slungade han bollen ut på gården,
och karlar stöpo radvis, där den kom.
Men lika plötsligt var han åter borta,
och dörren small igen, och bommen föll.

Betänksamhet grep hundramanna hären,
och skränet krympte snopet efter hand.
Det hade ingen väntat! Omkring trappan
förmärktes hastigt ett respektfullt rum.
Man stod och morrade i mörka klungor
och svor ohyggligt, hötande ibland:
i morron, gubbe, vänta du, i morron!
Man skelade i smyg mot närmsta grannen:
skall inte snart du ge dig av, så jag
med heder kan gå hem till aftongröten?
Fanflykten började. Där någon smet
försiktigt bort i skydd av uthuslängan,
som var han stadd i trängande bestyr,
där följde genast tjugu trängda efter.
Och när det nattades låg brinken tom,
och ej ett liv var synligt mer på gården.
Ett fäste likt låg nämndemannens hus,
tillbommat, tyst, och stirrade omkring sig
med sina ödelagda fönsterögon.

    * * *

Då tändes där det grubbelsjuka ljuset.
Det lyste över midnatt långt mot morgon,
helt sakta flämtade det stundom till
för kylans andning ur de öde fönstren.
Så släcktes det. En ensam man steg ut
på farstubron i första gryningsskenet.
Han vandrade till stallet, låste upp
och spände för den vackra travarhingsten.

En kärra körde långsamt över bron.
Det var ej någon fart i dag på hästen,
och piskan vilade förglömd i knät
på mannen, som i tankar satt försjunken.
Han såg sig aldrig om, han körde bara
likt den som äntligt vet sin enda väg,
fast den är mödosam och intet brådskar.

Det låg en sällsam ro kring denna man,
där han i röda morgonljuset åkte
igenom rågarna mot bergen bort.



I RÅGEN


Som elden varit lös i själva kyrkan,
så hastigt lopp ett bud från dörr till dörr:

»Säg, har ni hört det — han är kommen, drängen,
han vart av Spangar egenhändigt hämtad.
Nu sitter han som bäst på Vägasked,
förplägas rikligen och fejas fin —
här skall bli muntert, jädrar och anfäkta!»
Så ropte ryktet jublande kring byn,
och julihimlen log och kyrkotuppen.

Det blev ett spring i bodar och kontor,
klädkammaren blev plockad i ett huj
på helgdagsvästar och på silkesdukar,
och varje yngling som var snäll att spela
tog länge glömda felan från sin spik.
Han kvintilerade som hin en stund,
tills lådan åter lydde gamla konster,
och spottade i nävarna och sprang.

Snart var det tomt i gårdarna. Blott farmor
satt vaktande den övergivna grytan,
och några ungar stodo runt omkring
och frågte ängsligt: farmor, blir det krig?
Men utåt Vägasked gick strömmen jämn
längs sockenvägens middagsheta fåra,
välkomnande den äntligt funna frälsarn.

Han satt i stugan. Men profeten stod
och stängde vägen, talande från trappan.
Ty sjuttiåringen höll på som bäst
och hyfsade den vilda junkarluggen
— det sågo pojkarna, som klättrat upp
till fönstren, stångande varann i höjden.
Då gav man sig till tåls en stund ännu.
Man spände för den välbekanta hästen,
byns blankaste och lataste och äldsta,
för gubbens sällan sedda söndagsschäs.
Man pyntade till hyllning ekipaget
med blom och strå, från närmsta tegar brutna
av flinka flickor, och ur rian sjöd
en storm av stråkar, prövande till samspel.

Nu var han äntligt färdig. Ett hurra
bröt löst kring trappan, svällde ut och steg
ur trängseln upp mot sommarstilla molnen.
Och hela gården vred sig runt en stund
som när en stordeg knådas i ett tråg,
tills allt var ordnat efter stånd och ställning.
Då bröt man upp, och detta var ett festtåg,
vars make ingen lär ha sett i byn.

Först gingo tjugu drillande fioler.
Så kom profetens häst, av gubben körd
med mycken värdighet i väldig respäls.

Han satt och svettades och sken, men drängen,
den sjuttiåriga, stod bak i bygeln
så styv i ryggen som en kejsarknekt.
Kring båda hjulen rullade en sol
av granna rågax, och ur hästens sele
stack blåklint ut i vajande buketter.

Och tronande med hatten i sin hand
satt högst i kärran Spangardrängen Markus,
han viftade ibland mot följet ut,
men för det mesta var han svårt förlägen.
Ty efter kärran i allvarlig takt
kom rad på rad av kyrkobyns förnämste,
behållna bönder, myndiga i min,
med guldked guppande på svarta västar.
Så kommo kvinnofolken i en flock
med snack och snytningar och glädjetårar,
så slagsmålssällar, pojkar, hundar, barn.
Allt lägre sjönko stånden, varv på varv,
precis som taken gjorde det kring kyrkan,
tills allt omsider tog en ändalykt
med fiskar Filus och hans barnbarnsbarn.
Nej, sist av alla, kryssande i dammet
kom brännvinsbrännar Janne med sin bock,
han svang en kutting lallande i luften,
frampuffad understundom av den röde.

Så drog man festligen i kyrkbyn in.
Från gård till gård gick tåget, överallt
det viftade från trapporna välkommen.
Och när man äntligt gjorde halt på bron,
stod aftonsolen lutande mot nedan.

Det blev en natt, som byn besjunger än!
Från alla vallar ljöd det muntert spel,
och bössor knallade mot ljumma himlen,
från vilken stjärnskott föllo ned till svar.
Det flammade på ån: en jätteflotte
av tjärigt stapelvirke tändes på,
och båtar rodde svängande med bloss
kring stränderna, som dansade i skenet.
På Vägasked var fest tills morgon kom:
rigolvet dundrade av hundra klackar,
då sjuttiåra drängen förde an
det stolta purpuriet, högtidsdansen.
Det var den natten som profetens golv
mot morgonsidan rämnade med brak
— det är bevarat än till minnesmärke.

Men långt från gästabud och dryck och dans
försvunno de i sädeshavets skymning,
de två som bygden hyllade i natt.
De gingo tigande från ren till ren,
för häpna för att ännu töras tala.
Blott axen viskade sitt sus som förr
ur när och fjärran i den mörkblå natten.
Allt längre gingo de, alltmer de sjönko
i rågens varma, välbekanta famn.




*** End of this LibraryBlog Digital Book "Rågens rike" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.