Home
  By Author [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Title [ A  B  C  D  E  F  G  H  I  J  K  L  M  N  O  P  Q  R  S  T  U  V  W  X  Y  Z |  Other Symbols ]
  By Language
all Classics books content using ISYS

Download this book: [ ASCII | HTML ]

Look for this book on Amazon


We have new books nearly every day.
If you would like a news letter once a week or once a month
fill out this form and we will give you a summary of the books for that week or month by email.

Title: Allvarsord om allting och ingenting
Author: Bülow, Waldemar, 1864-1934
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
Copyright Status: Not copyrighted in the United States. If you live elsewhere check the laws of your country before downloading this ebook. See comments about copyright issues at end of book.

*** Start of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Allvarsord om allting och ingenting" ***

This book is indexed by ISYS Web Indexing system to allow the reader find any word or number within the document.



ALLVARSORD OM ALLTING OCH INGENTING

AV
WALDEMAR BÜLOW


C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG, LUND, 1917.



INNEHÅLL:

Företal
Kyrkoherdebostället i Svalöv
Thorild Wulff
Karl XI:s staty i Lund
Då Lagan invigdes
Gå i oktober!
Knutsgillets ordensdräkter
Ellen Key
Korken
Stationshålet i Kristianstad
Brev till påven
Bön om regn
Potatisbössa i stadsfullmäktige
Många vackra brev
Skånska konstnärslaget och konsten
En enkel människa
Den världsliga nåden
Vis major
Mormonerna och rävsaxen
Persson och kvinnan
En fridfull ort
Världsutställningen i Oxlanda
Skallig på en natt
Pigan som värpte
Glasmästare Jönsson
Pantalonger och bondånger
Teaterrecensioner:
  Theater och Oeconomie
  Den trötte Theodor
Notiser
Brevlåda
Tankar av Flodqvist
Från allmänheten



FÖRETAL.


Välaktade läsare!

Understundom (ett gammalt bra ord) har det även för mig inträffat, att
jag inte haft något annat att göra än att tänka. Vid dessa besynnerliga
tillfällen har det kommit för mig, att det ändå finnes bra mycket, som
aldrig blivit ordentligt utrett, många tilldragelser, som ej blivit rätt
skildrade, och många den nästan fullt ärade allmänhetens frågor, som
icke blivit nöjaktigt besvarade.

Detta förhållande har synts mig olidligt, och jag har därför funnit det
vara min plikt att söka bidraga till ett bättre i dessa avseenden. Jag
har då tidtals låtit pännan raspa ned litet, som jag smugglat in i mitt
blad. Och då jag nu gripits av den villomeningen, att dessa små
allvarsord kunna vara fosterlandet till nytta, så har jag plockat ut en
del av dem ur årgångarna för att nu sända ut dem i ett samlat olivoblad.

De böra helst icke missförstås. Min avsikt med dem är i alla fall god,
och då jag äger tillräckliga kroppskrafter, varnar jag för obehörig
kritik, vilken i dessa kritiska tider för resten är alldeles onödig.

Till slut anser jag mig böra meddela, att om det finnes någon, som icke
är nöjd med boken, så bör han icke skicka den tillbaks utan inställa sig
personligen. Ingenting är så lärorikt som människokännedom, och jag är
tacksam för material till en eventuell ny upplaga. De, som utan vidare
behålla boken, få skylla sig själva.

Jag tvår mina händer.

_Förf._

       *       *       *       *       *

_Andra upplagan._

Då allmänheten så missuppfattat mina Allvarsord att den utrotat dem från
bokhandeln, anser jag mig skyldig att omedelbart utgiva en ny upplaga,
vilken jag på det varmaste rekommenderar.

Samtidigt begagnar jag tillfället att tacka dels den okände människovän,
vilken efter inhämtande av bokens lärdomar sänt mig en skinka såsom
hedersgåva, dels de ärade recensenterna, vilka samtliga äro välkomna så
långt skinkan räcker.

_Förf._



KYRKOHERDEBOSTÄLLET I SVALÖV.

(1908).


Nu söker vår pastor Adrian det efter ABCD lediga kyrkoherdebostället i
Svalöv, dit vi önska honom en lyckosam resa. Men aldrig finns det något,
som man får ha i fred för sig själv. Och här komma nu komministern i
Trälleborg och komministern i Ringamåla och vicepastorn i Stångby och
vilja göra vår Adrian platsen stridig, vilket på det allvarligaste rört
upp våra bekymmer.

Varför vill t.ex. komministern i Trälleborg övergiva sin trogna stad?
Var i Svalöv plaska storsjöböljor så lent som vid Trälleborgs strand och
var i Svalöv framglida kontinentroutens ångande svanor så stolt som vid
Trälleborg? Skådar icke hr komministerns öga från Trälleborg konturerna
av Europa, men vad bidar hans inre blick från synranden av det fjärran
Svalöv? Kantas icke där horisonten av medborgaren Bondesons besatta svin
och doftar det icke från vångarna av blasten från utsädesföreningens
välgödda rovor. Ärade hr komminister! Handen på hjärtat; svin och
rovor--hav och liv. Var så innerligen beskedlig och gäck in i kammaren
och välj.

Och Ringamåla, Ringamåla! Vi önskar herr komministern där byte på luft
och natur? Ser han icke genom sina flugfläckade rutor den fagra
Asarumsdalen, som i vårens tid snöar i apelblom, och njuter han icke av
en blekingsidyll, blidare och vackrare än den Svalöv någonsin kan bjuda.
Och då det bolmande lokomotivet larmar förbi Svalöv och störer livsron,
kan han då icke i Ringamåla stoppa sin pipa i frid och på den trebenta
bänken under den stora granen på byns tysta griftegård stilla sin
brinnande världssmärta och med stoiskt lugn meditera över den täcka
gravskriften å det enkla träkorset:

    Här vilar en Familjegrav
    En Moder med Tre barnabarn
    Från Ringamåla voro de
    Ty Gud dem alla Hade kär.

... Hr Komminister! Ringamålas hjärta gråter: torka dess tårar och bliv!

Men mest av allt gör det oss ont att vår vice pastor i Stångby, broder
Nils Groos, vill övergiva den feta slättens bygder och draga upp till
det ännu endast på försök uppodlade Svalöv. Groos, Groos, skådar du icke
från arla morgon till serla afton de böljande fälten i milavägsfång, de
fetmande Ayrshires beta på doftande klövervall, gässen, de älskvärda
fåglarna, gräsa i tusental på Bellisklädda ängar och trinda nassar vagga
julens sköna sågel kors och tvärs på trädorna! Groos, Groos, horra dig
runt och titta på dômens båda vårdtorn, som lysa i morgonsolen långt
bort över Stångby, och känn sen om du kan slita dig från dem. Jag tror
det inte. Och jag tackar dig, ty jag ser redan på dina ögons ljuvhet att
mitt tal är vordet hört.



THORILD WULFF.


Denne dagen är egentligen ganska besynerlig. Det är nämligen i dag som
fil. d:r Thorild Wulff å studentaftonen kl. 9 håller föredrag om
»Strandhugg i Japan», belyst med många och vackra bilder. Det blir fullt
hus och applaus.

Thorild Wulff är som bekant född på Island, där han tillsammans med den
sedan likaledes till Sverige överflyttade psalmisten Albert Engström i
yngre dar vaktade får. Här i landet studerade han diverse bättre
vetenskaper, i vilka han tog doktorsexamen. Kort därefter utrustade han
sin berömda expedition till Tibet för att befria Hedin, som hölls fången
i en hönsbur därför, att han velat omvända Dalai L'hama till judendomen.
Länge dröjde det härefter icke förrän vi funno Wulff i Kina, där han
ingick morganatiskt äktenskap med änkekejsarinnan, därpå under
boxareupproret flera gånger blev ihjälslagen, störtade kejsardömet och
införde republicken, till tack varför han av Juanschikai upphöjdes till
Mandarin med Höga Knappen och fick Spräckta Västens orden i äkta nickel.

Sedan han civiliserat Kina, överflyttade Wulff till Japan. Vid
landstigningen i Kumamoto mottogs han av 6,000 gudasköna geishor, vilka
överhöljde honom med körsbärsblommor och förde honom i förgyld rickshaw
till kejsaren, som lade bort titlarna med honom. I Japan verkade nu
Thorild Wulff länge som missionär, införde toppspel, pomril och
kubernetik, upprättade soppkokningsanstalt i Jamagata samt släckte
Fujiyama, som länge sprutat eld i onödan.

Höljd av ära återvände Wulff därpå till Sverige för att bli
ecklesiastikminister, då herr Westman tröttnat. Och på genomresa till
Danmark, där han ämnar återupprätta den europeiska freden, gästar han
oss nu i kväll.

Vi hälsa den frejdade medborgaren hjärtligt välkommen!



KARL XI:s STATY I LUND.

_Underdånigt förslag, godkänt av Karl XI själv._


     Kommittén för åstadkommande av en ryttarstaty i Landskrona över
     Konung Karl XI har i dagarna utsänt ett av 65 namn undertecknat
     upprop, i vilket läses bl.a.:

     »Allt för länge har den store konungens minne varit försummat av
     svenska folket. Andra konungar hava ihågkommits med vedermäle av
     vördnad och tacksamhet för allt vad stort de hava utfört för
     Sveriges folk och Sveriges rike, men Carl XI, en av våra största
     konungar, väntar alltjämt på svenska folkets kärleksfulla
     erkännande.

     Försummad av förmyndareregeringen i allt, vad tillhörde en
     konungslig uppfostran, emottog han vid sitt tillträde av regeringen
     ett rike, som i allo låg i lägervall, en uttömd skattkammare, ett
     försummat försvar och en fruktansvärd upprorsanda uti de av hans
     store fader återförvärvade provinserna, vilkas erövring återgivit
     Sverige dess naturliga gränser i söder och väster.

       *       *       *       *       *

     Stödd på sitt folks kärlek och uppoffrande tillgivenhet, på sin
     visserligen till antalet svaga, men till dess mod ojämnförliga här,
     utkämpade Carl XI den ena striden efter den andra, alltjämt
     segrande över den övermäktiga fienden och slutligen genom slaget
     vid Landskrona vinnande _en för krigets utgång avgörande seger_.»

       *       *       *       *       *

_En öppen och redeligh skrifft till Waldemar Bülow.


Stormechtigste_ Redacteur, _högtärade elskelige käre_ Waldemar.

_Thet hafwer inför mine öghon kommit en_ akt, _hwaröfwer iagh blifwit
så_ accablerad _at iagh thet als intet_ exprimera _kan. Ack att iagh_
kapabel _wore at_ aucteuren _uthaf then smädelighe och_ insidieuse
_skriften medh eghen handh kindpusta och thereffter hånom och hwar
tijondhe mann af_ soubscribenterne _hängia, såsom iagh the_ rebelliske
_snapphaner_ traiterade _uthi mijn kraffts daaghar, då iagh et hetsigt
prompt och lefwandes gemöt hade.

Hwaad er thet för lastelight taal at mit minne_ negligerat _warit uthaf
Sweries folck? Jagh wil hafwa den_ presumption _om migh siälf at iagh
hafwer_ miraculeuse actioner _bedrifwit, så at hwar och en af Sweries
inbyggiare är skyldigh med_ veneration _och trogen_ devotion _sådant
uthi hugh komma. Men hwar hafwa nu_ aucteuren _och the_ 65 soubscribenter
_af_ pasquillen _thenna_ connaissance _förwerfwat at iagh af the Swenske
försatt är uthi en otacksamh_ oubli? _Själf hafwer iagh intet sådant
kunnat_ constaterat. _Twert therimot_ considererar _iagh at thet swenska
folcket af skiljda_ conditioner _migh_ placerar _widh sijdan af the
höghprijslighe_ maijesteter Gösta Wasen _och thes sons son_ Gustavus
Adolphus.

_Hwi hafwer_ aucteuren _thessuthom en slijk lögnacktigh_ infamie
inventerat _at iagh intet blifwit ihughkommen medh wedermähle af würdtno
och_ reconnaissance _såsom andre konunghar. Om the_ 65 soubscribenter
_wilje nogra fåå skerfwar tillhoopa läggia åt_ aucteuren _til en
förnöjeligh_ excourse _til stadhen_ Carlscrona, _så må han therstädhes
en god_ occasion _finna at min bildstod_ admirera.

_At iagh uthi min förste_ jeunesse _blifwit af rycksens råder_
negligerad _til min_ education, _thet wil iagh intet_ negera, _men thet
er mijn_ private affaire, _och theruppå lärer thet nu ingen tidh wara
at_ ameliorera. _Thessuthom wil iagh intet_ cachera _at iagh nogon tijd
widh_ academian _uthi_ Upsala _minna studerningar uthi acht tagit och
gofwo widh min ankombst dijt tillochmed professorer samt Borgmester och
rådh och borgerskappet i gewehr twå gånger salua så wäl medh stycker som
med_ musqueter.

_Men elskelighe_ redactuer, _at iagh nu uthi thenna affaire Digh_
molesterar, _thet skier besynnerligen therföre, at iagh gönom Din_
journal _wil med all_ force _och_ auctoritet protestera _mot then_
ridicule imagination _at man genom en ryttarestodh uthi then_ modesta
_stadhen_ Landscrona _migh_ remarquabelt glorifiera _kunde. Ther som nu
thenna_ aucteuren _intet wet om min_ statue i Carlscrona, _som dockh
uthi_ importance _thet beskiedeligha_ Landscrona _mycket_ supererar, _så
monde_ posteriteten _så mycket thesmindre förmå at mig uptäcka i thenna_
caderade _lille plett uthaf riket.

Genom Digh, stormecktigste_ Waldemar, _wilje wi nu_ resolvera, at derest
wij medh ytterlighare en ryttarestodh skole_ celebreras, _så skall
thenna als intet annorstädhes_ posteras _än uthi stadhen_ Lund, _ther wi
wår mest_ fameuse action _hafwe utfört. Och skall thenna_ statue
_thessutom så_ placeras _at wij_ dirigere _spettsen af wår wärjo mot
thet fenster therifrån Thu daghligen och_ continuerligen _framhärdar
uthi wårt werck och inbyggiarne i stadhen_ Lund _medh good_ effect
_tucktar. Ja, elskelighe_ cousin, _therest thet Digh intet_ incommoderer,
_wil iagh_ proponera _at man Din billd och liknelse wid_ basen _af
thenna_ statue arrangerar, _enkannerligen som iagh fuller wet at thu est
»af et härlight utwertes anseende» såsom thet sades om_ de la Gardien
kansleren.

_Stockholm uti Riddareholmens kyrckia anno_ 1911.
_Förblifwer din gamble_ cousin
CAROLUS XI.

_Effterskrifft.

Förtälj migh_, cher ami, _hwadh_ qualitet _thesse personer ägha, som
sine nampn hafwa under thetta actstycke prenta låtit. Jagh läser många
adelighe_ signaturer _icke utan_ surprise. _Thet wil migh tyckias at the
Swenske icke fyllest mit werck_ propagerat _och at mycket_ resterar
_til en blifwande_ reduction. De la Gardien _kienner iagh, så och_
Gyllenstiernen _och_ Wrangeln, Bonden _och_ Wachtmeistern, _men ingen
hafwer migh noghot förtalt om then herren som skrifwer sigh_ J. P.
Jesperson. _Om_ Professoren _uthi_ Historian, nomine Stille, _hafwer
iagh erfarit gönom minna glorwürdigha kolleger_ Saxo _och_ Apsalon, at
han i sin_ jeunesse _mycken snälhet hadhe uthi allsköns luftight_
plaisanteri _och thesslikes_ pretenderar _min herr son, at_ Stillen
_är flinck och rapper uthi_ interpretationen _af_ documenter _och_
acter. _Hwi hafwer nu slijkt skickelight hufwud låtit sigh_ persuadera
_at thenna als intet spetsfundiga skrifft signera?

Idem.



DÅ LAGAN INVIGDES.

(1910).


Vid genomseende av det av redaktören personligen lämnade referatet,
vilket redaktionen av hänsyn till hans kroppskrafter icke ansett sig
böra vägra införande, hava vi funnit, att han beklagligt nog råkat göra
en del förbiseenden och överdrifter, vadan vi tillåtit oss supplera hans
referat med följande riktiga skildring av färden:

Hit kom extratåget med ett 50-tal Malmöbor, tyngda av allvar från livets
handel och vandel, mest handel, och här steg ett nytt 40-tal på, rysligt
allvarliga och högtidliga. Det såg till en början trist ut, tills vi
upptäckte den ende humoristen i hela skaran, biskop Billing, vilken i
själva verket är den roligaste biskop, som Sverige haft sedan
smålänningarna underläto att skona Tegnér från kallelsen till Östrabo.
Vi passerade Eslöv och Hässleholm och fäste föga avseende vid de
hyllningar, som vederforos oss å båda dessa hållplatser, tills vi
äntligen nådde smörgåsserveringen mellan Hässleholm och Bjärnum. Här
utfördes ett vackert arbete i den mänskliga odlingens tjänst. För vår
del hunno vi med 5 smörgåsar, överingenjör Montgomery tog 9, i anseende
till hans större kraftstation.

Vid Bjärnum stucko vi ut huvudet och tackade 66 kommunalordförander, som
beredvilligt givit möte för att beundra oss alla.

Så voro vi i Majenfors och lärde oss kraftstationen. Av den hade vi icke
begripit mycket, om icke kyrkoherden Roslund från Landskrona förklarat
det. Nere i ett underjordiskt hål sitter en mölla, som driver vattnet.
Vattnet går upp i en elektricitetsmaskin och blir positivt. Härigenom
verkar det på en hop trådar och bråte, som mest äro till för syns skull.
För att bereda sysselsättning åt så många överingenjörer, ingenjörer,
underingenjörer, övermaskinmästare, maskinmästare etc. som möjligt, äro
en massa maskiner och konstruktioner uppförda. De se mycket bra ut. Rör
man vid dem i vardagslag, så osar det katt. Detta kallas för elektrisk
energi, vilken därpå föres ut på långa ledningar, genom vilka i
framtiden en ny stiftsindelning blir möjlig.

Detta gladde pastor Lysander från Malmö, enär han då hoppas bli biskop.
Det kan han förresten gott passa, till, ty han vet allt sen han var nere
i Amerika. Där jagade han bufflar, vilka äro 4-benta. Nu jagar han
Värner Rydén, som går på 2 ben.

Då vi gingo tillbaka till hållplatsen voro vi mycket hungriga.
Redaktören Österdahl i Malmö stoppade fickorna fulla av en
samhällsvådlig svamp. Hans tillstånd lärer i dag vara betänkligt.

Så foro vi till Knäred, väl bekant sen en del år tillbaka. 88
kommunalordförander voro oss här till mötes och sjöngo för oss. Vi
sjöngo tillbaka. I ett väl format anförande erinrade en trälleborgare
dem om traktens betydelse. Här, från höjden av deras berg, blickade
århundraden ner på dem. 30-åriga krigets avslutande genom freden i
Knäred mellan Karl XII och Napoleon vore för alla tider en lysande
bragd, vars storhet de aldrig finge förglömma. Sedan vi tagit dem alla i
hand och de högtidligen lovat att vara minnesgoda, fanns icke längre
någon anledning att kvarhålla dem, varför vi reste på decauvillen till
Bassalt.

Detta såg betänkligt ut. Vagnarna höllo på att kapsejsa, vadan vi
flyttade de mera vägande, såsom stadsnotarie Heyden från Lund, redaktör
Hägge från Halmstad samt ingeniör N. Gust. Åberg från Malmö m. fl. över
till högersidan. Så pep tåget och gick. Men rätt som det var
tvärstannade det vid en stupande brant, med det lodräta berget på ena
sidan och floden tvärbrant under oss på andra sidan. Det orkade icke
längre, entan fram eller tillbaka.

Det resonnerades icke länge. 17 av de närvarande släpptes i floden, där
de med lekande lätthet simmade till Knäred. Vi fortsatte.

Så stannade det bums. Det kunde icke mer. De mera ädelt tänkande hoppade
av och drogo i lokomotivföraren, som höll i lokomotivet. Det lyckades
alldeles förträffligt. På det viset släpade vi hela tåget till Bassalt,
som vi icke tittade på. De övriga begagnade vår frånvaro till att
inviga kraftanläggningarna. Vid vår återkomst luktade vi tydligt på
kanonröken att något varit på färde.

Så åto vi middag. Mitt emot oss satt d:r Ninian Wärnor. Han drack ut all
champagnen och skylde på oss. Vi hade det riktigt trevligt.

Vi hörde många bra tal. Statsministern tyckte vi om. Han talade som en
karl. Men vi voro ängsliga, då han ideligen knyckte på huvudet. Om han
hade tappat det! Låtom oss icke tänka oss följderna.

Så foro vi hem. Det var rätt fridfullt i kupéerna. Lektor Edw. Lindahl
och Arbetets redaktör debatterade en kommunal dagsfråga så livligt att
vi måste gå emellan och bilda skiljenämnd. Det gick som det alltid går.
Kontrahenterna blevo vänner men grälade på oss.

Av förekommen anledning meddela vi härmed att vi frånbedja oss alla
anbud till inträde i skiljenämnder.

Vid återkomsten till Lund gingo de bättre av oss till hemmets härd.
Somliga drogo till Grand. Om deras öden är oss ingenting vidare ont
bekant.



GÅ I OKTOBER!

(1911).


_Herr Lindman, Stockholm!_

Nä, herr Lindman, vi tro honom inte. Skall han gå, så skall han skynda
sig. December är alldeles omöjlig. Dröj för all del inte till dess, ty
då ser det ut som om han fikade efter ett Nobelpris i belöning; och det
vill vi inte föreslå honom till. Dessutom är det ju jul då. Alla
tidningar fyllas av annonser och murvlarna få inte tid att skriva hans
historia så vackert som sig bör. Ergo december komplett oduglig.

November är åtminstone olämplig. Det är egentligen en simpel månad, full
av dimmor, rusk och köld. Under och tecken äro visserligen då många:
Saturnus sitter i Vädurens och Oxens bilder, vilket ju kunde tydas som
en vink från ovan. Men så ha vi ju gamla Mårten, Luther, vet vi. Det var
i alla fall en ärans människa, och åt honom är november helgad. Första
10 dagarna föreberedelsen till gåsen, så 10 dagar gås och resten av
månaden matsmältning, madaro. Var så innerligen vänlig och beskedlig och
stör oss inte i november, för då äro åtminstone vi här i Skåne absolut
upptagna.

Men oktober, hr Lindman, _oktober!_ Sicken en härlig slaktmånad! Då
ramlar frukten, då dala bladen till evinnerlig ro i de tysta skogarna,
rovor, betor och pantofflor ryka upp ur den sköna skånska jorden såsom
fordomtima manna regnade från himlavalvet, och allt vad fett och
levnadstyngt är av kringvandrande fågel och fä undergår förvandlingens
lag och varder till medvurst och skinka och revbensspjäll och sylta och
blodkorv och palt och alltihop detta, vars höga uppgift är att breda ett
försonande skimmer över jordelivets motigheter och vedermödor.

Och så många dagar sen som där är att välja på! Först ha vi den 7, då
det är jämnt 520 år sedan lilla rara Birgitta blev kanoniserad till
helgon. Alltså alls ingen oäven dag. Men passar den ändå inte, så
proponera vi t.ex. den 10, då det är jämnt 440 år sedan våra tappra
förpappor vid Brunkeberg räddade det svenska fosterlandets
självständighet samt 10 år sedan den proportionella valkommittéen
tillsattes. Den senare dagen kunde väl åtminstone smaka, men anses den
icke förty oduglig, så låtom oss ta den 12, då det är 419-års-jubileet
av hr Columbi uppstigande, icke till himmelriket, utan till Guanahani,
vilket lär vara en ö, som ligger långt inne i det svartaste Ryssland,
enligt meddelande från Hedin någonstädes nere i Uralbergen.

Men--bevara oss väl!--hur kan vi egentligen sitta och titta så galet
och glömma den bästa av alla oktoberdagar, den tjugofjärde Michaeli, den
sköne gamle brae flyttedagen, då alla ledigblivne eller på annat sätt
uppsagda omgjorda sina länder, samla sina förråder och under glädje och
suckan överge husbönder och andra bönder. _Då_, hr Lindman, _res då_,
och hjärtligt välkommen! Tag hit ned och rekreera sig ett slag i
ängderna. Här är månen absolut förmörkad och evangeliet för veckan
handlar då om »den borttagne», vilket med litet god vilja bör kunna
uttydas till det bästa. Här ligga då ännu ängarna i mjuk grönska, och i
aftontid dansa där fagra älvor lika tilltalande såsom då han i ungdomens
förlåtande vår en 14 juli på kvällen å Place de la Sorbonne dansade
cancan med m:me Boulanger. Härnere är det landet Gosen, som flödar av
mjölk och honung. Och skall det vara särskild diet, så ha vi vid den
tiden, om naturen sköter sig, kanderad flugsvamp och griljerad liksopp i
vacker välsignelse jämte god skånsk valsoppa med ingredienser
proportionellt avvägda. Tja, herr Lindman, välkommen hit och res inte
värdshus förbi till utlandet, utan gynna det gamla Sverige. Ty det är i
alla fall av det vi leva, han som vi, och ju förr vi levat ut, dess
bättre plats blir det för de rälige att leva.



KNUTSGILLETS ORDENSDRÄKTER.


Till

Bröder och Systrar i S:t Knuts Gille!

Undertecknad tillåter sig härmed avgiva ett förslag, som torde omfattas
av en mycket allmän mening inom gillet.

De tider äro ju nu lyckligtvis sedan länge förbi, då gillet var allenast
ett likbärarelag eller ett sällskap, där man sköt till måls på papegojor
och därjämte berusade sig av öl. Nu har gillet helt andra uppgifter, och
till dem hörer ju alldeles särskilt att anordna den stora årshögtiden
och vid denna utveckla så mycken--helst gammaldags--ståt som möjligt.

Det synes mig då ligga makt uppå att man också i denna årshögtid
inlägger så mycken sollennitet som möjligtvis kan åstadkommas. Dit hörer
ju icke minst den rent yttre ramen, lokalen, musiquen, den ledande
överheten samt systrar och bröder.

I all särskildhet vill jag nu fästa uppmärksamheten därå att det alltid
förefallit mig litet pauvert att se t.ex. ceremonimästaren leda det
stora intåget, iförd en vanlig frackdräkt. Det kan icke gärna vara
Knutsgillets mening att detta är alldeles i sin ordning. Man vill vid
detta tillfälle se litet mera festivitas, och jag tror mig uttala mångas
mening, då jag här framställer att Knutsgillet till bruk nu och
framdeles borde anskaffa en särskild högtidsdräkt, som vid tillfället i
fråga borde ceremonimästaren påföras.

Om huru denna dräkt bör vara beskaffad, därom kunna förvisso meningarna
vara mycket delade, och vore det nog gagneligt om i detta avseende olika
förslag komme till synes. För min ringa del vågar jag föreslå en
klotformig, röd huvudbonad, på vars höjd gillets symbol, papegojan,
borde trona; (eller, om man så hellre vill, någon symbol på vishet och
förstånd). Vidare borde mästaren iklädas en mantel eller lätt kappa av
något tyg, som medgåve plastisk attitude. På denna kappa kunde lämpligen
sinnebilder av papegojor eller andra liknande företeelser målas. Så
borde till dräkten höra ett par mindre benkläder, likaledes av något
sirligt tyg, varpå benen borde fortsättas nedåt med linor eller något
slags längre strumpor samt avslutas med uppåt riktade tåhättor i gotisk
stil.

Härtill borde komma att ceremonimästaren vid sin högra hand förde, icke
en stav eller sådant, utan något, som allegoriskt påminde om gillets
äldre historia, då gillet var en sammanslutning för målskjutning. En
bössa av gammal konstruktion vore nog det tjänligaste. I anseende till
detta vapens våda vore det dock kanske lämpligast att ceremonimästaren
bure en båge, dock utan pilar eller andra kastföremål.

Det är min oförytterliga mening att en sådan omgestaltning av gillets
yttre ceremoniel, som här föreslagits, skulle vara till dess fromma. Och
tillåter jag mig vördsamt föreslå direktionen att taga detta förslag i
beaktande och om möjligt genomföra det till nu stundande årshögtid.

_Gammal Knutsbroder_.

       *       *       *       *       *

Till Redaktionen av Folkets Tidning, Lund.

Med anledning av »Gammal Knutsbroders» anförande i Folkets Tidning
angående officiell ordensdräkt åt Knutsgillets ceremonimästare, ber jag
att, i princip anslutande mig till förslaget om sådan dräkt, få
framhålla att dräktens beskaffenhet visserligen kan i allmänna grunddrag
en gång för alla fastställas men att dess detaljer alltid måste lämpas
_efter varje individuellt fall_. Om t.ex. ceremonimästaren är en lång
och ståtlig man, med högburen och reslig gestalt, som sätter stil på
ämbetet, så krävas naturligtvis däremot svarande jämkningar i dräkten,
såsom exempelvis längre benkläder--korta sådana skulle i det fallet
verka riddare, vilket ju icke är meningen, eller rent av förlöjliga
mannen. Skulle däremot ceremonimästaren vara en kort man, till huvud och
kropp som till lemmar, måste andra modifikationer i dräkten inträda,
anslutande sig till stommens arkitektur så att former och linjer så vitt
möjligt harmoniskt sammansmälta. Att till en sådan dräkt komma med en
kalottliknande hätta, vore naturligtvis orimligt. Här måste figuren
höjas, icke genom ett postament utan genom åtgärder ovanom håret.
Därtill tjänar exempelvis en mycket hög huvudbonad, t.ex. hälften
mitra, hälften sockertopp, gärna med allegoriska bilder på sidorna och
med en liten gul vippa i toppen. Vad så beträffar benkläderna böra
dessa, för att icke störa ensemblen, naturligtvis vara _mycket_ korta.
Ja, det kan väl t. o. m. vara fråga om huruvida icke byxor helt och
hållet borde saknas och benen i stället överklädas med någon hudfärgad
shirting eller madapolam eller eljest något textilt alster, som kunde
giva en stämningsfull påminnelse om Gillets skyddshelgon, Knut den
Helige, om vars benklädnad historien dock med berömvärd finkänslighet
underlåter att lämna något närmare meddelande.

Det ena som det andra bör likväl enligt min uppfattning överlåtas åt en
sakkunnig kommission, som bör framlägga förslag. Och får jag tacka
»Gammal Knutsbroder» för hans initiativ att ha framfört detta ämne till
en diskussion, av vilken det viktiga ärendet endast har att vinna.

_En ung Knutsbroder_.



ELLEN KEY.


Vi måste allvarligen förehålla vår kollega och konkurrent i Venedig,
Gazetta di Venezia, att icke kränka det svenska fosterlandet med
sanningslösa uppgifter. Så skriver bladet i sitt senast hitkomna nummer
att »den framstående tyska skriftställarinnan Ellen Key» har meddelat
att Nobelpriset i litteratur för detta år skall tillfalla Giosuè
Carducci, som därtill redan är utsedd och som kommer till Stockholm till
Nobelfesten.

Det är en dålig ursäkt att kollegan låter telegrafera nyheten till sig
från Florens. I ingen stad på jorden, näst Trälleborg, ljuger folk så
mycket som i Florens. Vi för vår del hade ingenting där att göra. Men
Gazetta di Venezia skall veta att Ellen Key är barnfödd på Sveriges
jord, där vaccinerad, mantals- och skattskriven, och att vi, d.v.s. det
svenska folket, icke tillåta att man berövar oss vår nationalegendom.

För övrigt tro vi fullt och fast att Carducci skall ha Nobelpriset,
eftersom nu Ellen Key har sagt det. Oss gör det för all del ingenting.
Men om nu Svenska akademien ger den Nobelpriset, som började sin
skaldiska bana med en hymn till den onde, vad ger akademien då oss? Vi
började en gång vår poetiska dekadans med en dikt om Waldenström.



KORKEN.


För en tid sedan reste jag till Köpenhamn. Jag skulle dit och vända. På
båten träffade jag en bekant. När vi gingo förbi danska flottan tittade
vi på pansarfartygen.

--Hör du, sa' han, jag begriper egentligen inte ... men, inte kan det
vara järn till dom alltihop? Det är fysiskt omöjligt. Di skulle ju
sjunka.

--Kära du, inföll jag, det vet du väl, det är det inte heller. Det är
järn ner till vattenlinjen, som ju också är skottlinje. Sen är hela
fartyget undertill klätt med kork.

--Kork!? Vad menar du med det? sa han och såg misstänksam ut. Varpå jag
tydligt förklarade att det _måste_ vara det lättaste av allt för att
bära upp järnkolosserna. Ergo var det verkligen kork.

--Ja ... ja, det har du ju förresten rätt i, mumlade han efter en stunds
funderare och tillade: Det är ju egentligen märkvärdigt. Men det har jag
aldrig tänkt på förut.

Så blev det landgång och vi skildes åt för den dagen.

       *       *       *       *       *

Det gick så en månads tid tills häromdagen, då jag kom in i hallen på
hotell Mollberg i Hälsingborg. Jag var inte väl kommen in förrän H.--han
hette så--kom rusande mot mig, av uppsynen att döma något irriterad och
hotfull.

--Hör du, vad var det där för nåt nonsens du slog i mig på båten? Vad
menade du med det? Var det din mening att driva med mig?

--... båten?... nonsens...? Vad menar du med detta? inföll jag och såg
mycket ovetande ut.

--Du behöver inte göra dig till, fortsatte H. Du minns nog att du ville
inbilla mig att där var kork i botten på pansarbåtarna. Men den lögnen
lyckades inte ... nu så mycket så du vet det, svarade han i en något
stolt ton som om han med ens hade besegrat den onde.

--Lögn, sa jag med eftertryck och tog H. ner på ett par stolar. Hör du,
vem har inbillat dig att det är lögn?

--Jo, det skall jag säga dig, sa H. Jag träffade häromdagen vår
gemensamme vän ingeniör Å. Och han sa jag skulle hälsa dig att det var
en evig lögn.

--En evig lögn, upprepade jag, tog en djupt allvarlig uppsyn och
förmanade H.: Hör du, du känner synbarligen inte Å. riktigt, det hör
jag. Han skojar med alla. Du kan väl begripa att när jag säger en sak,
så är det sant. Tror du mig inte, så kan du gå över till marinen när du
kommer till Köpenhamn och fråga. Förresten kan du väl själv begripa att
där _måste_ vara kork i botten; annars skulle dom ju sjunka!

--Ja ... ja ... det var det jag sa Å., replikerade H. Visst f--n skulle
dom sjunka! Ja, du skall inte misstycka. Jag har aldrig trott att du
inte talade sant. Det är ju förresten alldeles tydligt att där måste
vara kork. Och när jag kommer till Köpenhamn i nästa vecka skall jag
dessutom gå bort och höra.--

       *       *       *       *       *

Så kramade vi hand och skildes åt. Nu har jag ingen lust att träffa
honom mer. Nästa gång skjuter han.



STATIONSHÅLET I KRISTIANSTAD.


Nu ligger Skåne bländande vackert i nyfallen snö, slätterna blänka i
solljuset och skogarna stå som frusna buketter i vitt. Men hur i all
världen sköter hr översteprästen i Kristianstad sitt kall? Eller ligger
järnvägsstationen där utanför hans fålla? Huru som helst, men kalla
genast styrpinnarna i Blekingebanan in för kyrkorådet och ge dem en
varning att för framtiden laga med så, att då passagerarna från Blekinge
lastas ut på stationen i Kristianstad de slippa att fastna i djupan dy
utan kunna taga sig ut i livet utan att medföra så lerbehängda
galoscher, att var enda människa nödvändigt skall ha reda på att de
varit i lilla Paris. Och skall det nu så vara att 1:sta klassens väntsal
där allt fortfarande skall vara klippt i två bitar, av vilka den ena,
som nu är III:e klass, får 1:a klassens sol och ljus och luft, och den
andra, som skall vara 1:a klass, får 4:de klassens sol, 5:te klassens
ljus och 9:de klassens luft, så slå i Herrans namn itu taket och släpp
in den granne solen och vädra hålet.

Detta säger jag icke i ond mening, käre Matheus Lundborg, ty du vet att
mitt hjärta flödar av kärlek till såväl dig som människorna. Men rätt
skall vara rätt. Och jag kräver bestämt, att dina undersåtar skola varda
om icke precis luttrade och fejade i bedrövelsens ugn, så dock
allvarligen tillhållne om vad deras frid gentemot farandes gentlemän
tillhörer.



BREV TILL PÅVEN.


_Herr Giuseppe Sarto Pius X.
Vatikanen.
Rom._

Helige Fader!

Taxamt mottagit Eders Helighets ärade av 8 d:s och beklaga de
portugisiska kalamiteterna.

Sverige är--såsom E. H. högsinnat anmärker--ett mycket präktigt land.
För munkar sakna vi dock användning, tack vare någon sorts paragraf i
lagen. Icke ens nunnor äro tillåtna, vilket här i staden alltid väckt
ett livligt beklagande. Vi nödgas därför be E. H. dirigera det
portugisiska överskottet annorstädes hän, t.ex. till Norge, där hovet
lärer känna sig litet ensamt och allmän rasförbättring icke skulle
skada.

Skulle däremot E. H. själv ha lust att slå sig ner här i landet nu sen
Frankrike, Spanien och Portugal blivit kitsliga, så hjärtligt välkommen
till Lund. Här ha vi en gammal bra domkyrka, en hygglig biskop och ett
trevligt domkapitel, en teologisk fakultet, som varierar mällan svart
och rött med stark skiftning i grönt, landets enda verkliga
stiftstidning, i vilken E. H. kan få redigera predikoturerna, en mild
ordningsmakt och ett kulturhistoriskt museum, där E. H. kan bli predikant
i Bosebo kyrka om Han bara kan samsas med Karlin. Men en sak: skall det
vara, så rappa Sig medan vårt nuvarande kyrkoråd ännu sitter vid makten!
Det har nämligen alltid visat en berömlig omsorg om främmande
potentater. Och vart det kan ta hus med det intresset längre fram i
tiden kan man inte så noga veta.

Alltid med nöje emotseende Edra värda ordres teckna vi

Högaktningsfullt

_F. T._



  BÖN OM REGN.


  _Såsom att_ gräsen uppå marken förtorka uti sine strån,
  fåglarna i himmelen tystna att blåsa,
  floderne stanna uti sine lopp,
  djur och människor lida utav torkans kval
  och tidningar på gott och ont bliva jämmerlige att skåda,

    alltså och emedan måne och förmane vi härmed alle
  trogne och otrogne överstepräster och skriftlärde, födde
  och ofödde, att sig vända och omvända i böner om att
  himmel ens alla fönster måge öppnade varda så att

    betor, panntofflor och allehanda jordens örter kunna
  svullna och bönderna fete vara vordne,

    djur och människor tillväxa till kommande släktens trivsel,

    krigsmakten till lands och vatten röras och formeras samt

    rikets övriga inbyggare frodas och glädjas tills de
  i livets tysta småtimmar viska ett stilla godnatt och
  tåga in uti Evighetens Säkra Hamn.

  _OLSSON_,
  djur- och människovän.



POTATISBÖSSA I STADSFULLMÄKTIGE.


Får man medföra potatisbössa till stadsfullmäktiges sammanträden och i
nacken tussa de fullmäktige, vilka tala för länge, frågar oss en benägen
insändare.

Vi måste obetingat svara nej. Jakträtten å stadens mark tillhör staden
själv. Och stadsfullmäktiges sessionsrum är stadens område så gott som
något, så vida man icke rent av får likställa det med en »hägnad
jaktplats» eller »djurgård». Emellertid hänvisa vi insändaren att söka
överenskommelse med drätselkammaren. Den fick senast så illa på huden av
åtskilliga fullmäktige, att den kanske icke är obenägen att arrendera ut
jakträtten.

Vidare frågar oss insändaren, om man åtminstone har rätt att kasta s.k.
tollar på fullmäktige. Vi betvivla det svårligen; men påpeka dock, att
det därvid delvis kommer an på storlek och tyngd. Och tyngdlagen har,
som bekant, grundlags natur och upphäver jaktlagen.

För resten fästa vi uppmärksamhet å Jaktstadgans § 10, däri det heter:
»Träffar någon tillfälligtvis, evar det vara må, skadligt rovdjur, då må
han det fälla och behålla». Det hela kan således bero på, om man
träffar eller icke. Att skjuta över målet eller slå ett slag i luften är
alltid olämpligt, i all synnerhet i stadsfullmäktige.



MÅNGA VACKRA BREV


få nog tidningsredaktörer i allmänhet mottaga under år och dag. Och vår
redaktör är i det fallet icke sämre än andra. Då han t.ex. i dag på
morgonen öppnade sin post, låg i den ett litet lokalbrev, som innehöll
följande enkla, men läsvärda ord:

»Din förbannade knöl».

Detta; och icke ett ord mera. Förgäves spanade han efter namnet, såsom
man ju eljest brukar finna under synonyma försäkringar sådana som »din
tillgivne vän» N. N., »din skalliga moster» N. N., o.s.v. Men intet mera
fanns, intet mer än »din f--de» o.s.v.

De enkla orden angiva, att bakom dem döljer sig en olycklig, som pinats
innan han fått säga ut vad han är för något. 1:o) framgår ju nämligen
att brevskrivaren anser sig vara en »knöl»--läsaren ursäkte att vi
begagna hans egna ord; 2:o) att han känner sig vara förbannad; och pro
3:o) att han förmenar sig vara vår redaktörs »f--de knöl».

Det är egentligen inte mycket att vara. Bättre ställning i livet kan
man ha. Men när nu brevskrivaren inte har någon annan, så får man
förlåta honom att han skämts för att sätta ut sitt namn och gömmer sig i
obemärkt löndom. Liksom haren då han går i smyg och idisslar.



SKÅNSKA KONSTNÄRSLAGET OCH KONSTEN.


Till Konstnärsartesten Albert Larsson.
Stockholm.
Di Skånske målarna.

Högädle Larsson!

Som att jag bor i Skillinge men hafwer målat En Tafla som att jag ser
att Herrn är putträtterat i Tidningarna och som är ett Fartyg en
slättopadt Skonare i full Storm så dett hoppar oppet och ner ute i
hafvet och gungar så så ingen Menniska dett kan förstå så frågas om jag
får utställa dett i Stockholm där som att jag aldri varit men längtat
ditet och länktat om igen. Jag spelar på giutarr samt sjunger och är
artist till Lif och Blod samt Snickare och Taflan har blifvit berömd af
många framstående Personligheter. Gästgifvaren i Borrby har bjutt ända
till 12 kr. men då kan hon hänga där hon hänger. Om jag får skjicka
henne det är full storm och ett räligt väder och hon står fint emot
sjöarna. Var så beskedlig och svara jag bor i Skillinge.

Anders Johansson, artest.
adrs Borrby,

detta är hemligt.

       *       *       *       *       *

Till Den ärade Redaktören för Folkets tidning i Lund.

Anhålles att ärade Redaktören måste skrifva ett stycke i sin tidning om
ett missförhållande i Skillinge som har uppstått genom di Skånske
konstnärerna i Stockholm. Undertecknat har ända sedan sin barnatid
föröfvat Målarekonsten samt spelar på giutarr och sjunger och är artest
till lif och blod och snickare; så hafver jag målat en Tafla som är ett
fartyg en slättoppat Skonare i full storm och hon står fint emot sjöarne
och går opp och ner; och hafver skrifvit till Konstnärsartisten Herr
Albert Larsson ved di Skånske Målarne i Stockholm som är så hög att han
intet hafver svarat, om nu detta kan anses för riktigt! När en person är
i den ställningen som han är i och icke svarar en person som är i
Skillinge hvad skall man kalla sådant för--Är det örkesafund eller är
det ett vanligt offer på fåfängans altare; jag har gjort rätt för mig i
all min tid och slitit som en hund men att få utställa en Tafla ibland
di andre Målarne det får man icke lof när man bor i Skillinge.

Nu vill jag intet krusa längre utan säga ett ord till alla Målarne i
Sveriges rike och den ärade allmänheten! Kommen hit ner till sommaren
till Skillinge så ska vi göra en målareutställning i Skillinge, den
store skolesalen är utmärkt; när den gamle skoleläraren blef död så
klädde vi väggarne med grane och hadde basar där och kulörta lyktor och
transpirang och kaffe med föredrag om hedningarna som var alla belåtna.
Där är rent utmärkt och spik och allt sådant fås gratis och vår
skolelärare är ordförande i en sångförening som kan sjunga och är det så
det inte generar så tar vi en bit på giutarr.

Här är mycket utmärkt och en utmärkt strand med utmärkta bad och mycket
ungdom med många flickor och rätt som det tar dom så går alla Målarna
ner och badar i hafvet och Borrby sångförening kommer hit och sjunger,
och kommer Herr Albert Larsson hit så kan han också bli tvättat men hans
Taflor ska också bli dedömta därefter.

P. S. Var så god och skrif litet om detta; det är hemligt.

Högaktningsfullt

_Anders Johansson_
artest i Skillinge
adrs Borrby.



EN ENKEL MÄNNISKA.

(Från Hälsingborg).


Herr Redaktör!

Jag ber om ursäkt, att jag är litet påträngande, men jag rår inte för
det. Jag är i litet trångmål och skulle vilja be Herr Redaktören säga
mig hur jag skall bära mig åt.

Saken är den att jag såsom varande mycket frisinnad tillhör Frisinnade
valmansföreningen härstädes. I min egenskap av lägre tjänsteman i en
inrättning, som idkar handel med och avslutar köp om pänningar, har
jag ansett mig böra tillhöra även stadens handelsklubb och dess
köpmannaförening. Såsom tjänsteman anser jag det tyvärr vara min plikt
att i dag ingå även i den tjänstemannaförening, som nu skall bildas. Och
såsom bekant med flera av stadens fabriks- och hantverksidkare är jag
jämväl medlem av Fabriks- och hantverksföreningen, varjämte jag sedan
flera år tillhör Djurskyddsföreningen samt Stadens Pastoratskomité av
Malmöhus Läns Kongl. Hushållningssällskap.

Nu har i samhället uppstått ett slags kommunal angelägenhet, som kallas
för stadsfullmäktigeval, och till min ganska förvåning haver jag bemärkt
att flera av här nämnde föreningar utlyst stämmor för att dryfta bemälde
fråga eller s.k. »kommunalval». Nu ville jag fråga Herr Redaktören, som
ju ligger i den allmänna lagen, om jag, såsom varande betald medlem i
samtliga här ovan uppräknade föreningar, jämväl är skyldig infinna mig
på allas deras möten och rätta mig efter allas deras beslut. Jag är en
enkel människa och lever enkelt. Därför ville jag ock be att få veta
huruledes jag såsom en hederlig person bör handla, därest nu alla dessa
föreningar stanna i olika beslut, som bliva mot varandra stridande.

Jag ber Herr Redaktören om ursäkt, men det hjälper väl inte. Om Herr
Redaktören i stället vill förlåta mig, vore det bättre; ty jag vet
varken vad jag gör eller skall göra.

_Ynglingen Jönsson_.



DEN VÄRLDSLIGA NÅDEN.


_Lillemor Jönsson!_

Ärade Fröken! Ni har alldeles rätt i alltihop men har fått den
världsliga nåden galen.

Detta slag av nåd är nämligen av många slag.

_1:o_ ha vi den kungliga nåden. Denna sönderfaller i tvenne
underavdelningar:

a) sådan, som tilldelas hyggliga människor, vilka icke behöva bättra
sig. Denna nåd består stundom i ordnar, vilka vid festmiddagar och andra
livets högtider hängas utanpå hjärtat. Ju flera ordnar en varelse har,
desto bättre människa är han. Detta är nämligen alldeles sant;

b) sådan, som tilldelas ohyggliga människor, vilka bättrat sig. Nåden
består då av ett papper, som dock saknar bankvärde.

_2:o_ ha vi »hennes nåd», ett tilltalsord, som kom till en gång, då
gamle kung Gösta klappade en ung hovdam under hakan. Hittills har det
använts uteslutande i fråga om mognare damer av blått blod. Nutilldags
mottages det med nöje även av damer ur hästhandlareadeln. Däremot säger
man aldrig »hans nåd», icke ens till adelsmän eller verkliga ädlingar.
Deras nåd är nämligen uteslutande hennes nåd, vilket beror därpå att det
svenska ridderskapet--på fem undantag när--ända sen Gustav III:s tid
stått under toffeln.

_3:o_ förekommer även min nåd och din nåd, vilka i regel icke äro mycket
värda. De äro i alla fall icke brukbara på en gång, enär de aldrig
trivas ihop.

Till slut finns det en hel del nåd, som det är en ren nåd att slippa.
Ett undantag härifrån utgör vår nåd, som Ni får gratis. Fröken lilla,
behåll den gärna som ett minne för livet!



VIS MAJOR.


F.d. sergeant G. E. skriver till oss följande:

Med anledning därutav att det i Folkets Tidning för den 3:e dennes
lästes en så lydande artikel:

»Starkt snöyrväder rådde här i orten i går----(Red:s förkortning). Så
där omotiverade yrväder mitt i vårbrytningen anse vi vara oberättigade,
så vida det ej kan styrkas, att de bero på en vis major, som makt haver
i vädret»

Så tillåter jag mig fråga om Tidningen verkligen menat någon viss major
eller av frucktan för tryckfrihetsåtal ej vågat utsätta namnet eller att
det kanske skall vara en av tidningens vanliga s.k. »kveckheter» varmed
den vill nedsätta armén uti allmänhetens ögon! Men simpelt är det i alla
fall.

_G. E., f.d. sergeant_.

Vi nödgas vänligen erinra hr schersanten om 1) att uttrycket »vis
major», som är litet vårlatin, icke har med någon krigsman att skaffa;
2) att vi så mycket mindre velat nedsätta den svenska armén som vi för
denna hysa en särdeles vördnad; samt 3) att vi, till vårt eget fredande,
eventuellt nödgas draga hr schersanten inför Krigsrätt att där inför
Lagens Majestät stånda till ansvar för att han i sin skrift falskeligen
beskyllt oss för att hava begått ett brott, till vilket vi äro relativt
oskyldiga, samt dessutom kastat okvädingsord på oss och kallat oss för
»simpel».

Vill hr schersanten ta tillbaks och sluta fred och få nåd, så kom genast
hit. Men kom i parad.



MORMONERNA OCH RÄVSAXEN.


Vi äro ledsna att i dag nödgas meddela Folkets Tidnings läsare, att vi
råkat i konflikt med här varande mormoner, vilka tillsänt oss en protest
med anledning av en notis i tidningen rörande i vår brevlåda nedstoppade
omvändelseskrifter. Författarna betyga oss sitt djupa förakt och
meddela, att vi ha att emotse både andliga och lekamliga straff, därest
vi dels upprepa tilltaget, dels underlåta att göra offentlig avbön för
detsamma.

I anledning härutav få vi, som i Council Bluffs personligen skakat hand
med hans högvördighet ärkebiskopen Brigham Young, meddela att vi i
ägande hand innehava ett ex. av Förbundets Bok, den vi snott åt oss på
ett ärligt sätt och den vi allvarligen begrundat i de nattens stunder,
då Lund sovit de mer eller mindre rättfärdiges sömn. Vi ha därunder med
ett särdeles nöje iakttagit bokens goda vinkar för såväl det praktiska
som opraktiska livet och jämväl granneligen ventilerat villkoren för den
befordran, som ligger i den i boken utlovade eviga upphöjelsen. Men då
det förnämsta, i kap. 132 för upphöjelsen stipulerade villkoret,
nämligen månggiftet, synes oss vara snuskigt, önska vi de siste dagarnas
helige en lyckosam resa dit till det Sion, där pepparen växer, vilket
skall vara beläget någonstädes i Saltsjödalen. Och vi kunna icke
underlåta att kraftigt missunna dem det ressällskap, de här söka värva i
våra jungfrur, vilka i sina hjärtan böra begrunda, att fosterlandet av
dem kräver, att de här hemma fylla sin bestämmelse, till landets ära,
till krigsmaktens förmerande och trivsel samt till förgörande av de
fiender, vilka tilläventyrs vilja hota landets gränser.

Till dessa varma önskningar foga vi meddelandet, att vi, tack vare
kemisk hjälp från Karolinska universitetet, lyckats med vår brevlåda
kombinera en synnerligen sinnrik rävsax, som fungerar ordentligt, men
endast så snart något osande nedstoppas i lådan. För denna praktiska och
hemtrevliga inrättning ämna vi söka patet hos något mindre lärt än
snedigt ämbete, vars välvilja vi godhetsfullt tillförse oss.



PERSSON OCH KVINNAN.


Ärade Persson!

Vi äro i besittning av H. Hr Perssons ärade av gårdagen och tacka hr
Persson för Perssons däri gjorda uttalanden. Då han emellertid söker
klargöra att vi skulle ha visat ovilja eller illasinthet mot den nutida
kvinnan, så har Persson fått den saken alldeles om bakfötterna och måste
tåla en liten revision.

Se, Persson,--var så god och sitt ner--som han nog bör kunna begripa så
äro vi, liksom alla andra, entusiastiska beundrare av kvinnan, vilken
för samhällets fortbestånd och angenäma trivsel egentligen är nästan
lika nödvändig som mannen. Även Persson bör lära sig denna beundringens
vackra konst. Han skall tänka på att när han var ett litet, mycket litet
barn, såsom han tvivelsutan varit, så hade det antagligen nu icke varit
mycket med honom om han saknat modersmjölken eller om icke tilläventyrs
en ömsint kvinna räckt honom den lilla flasknapp, tack vare vilken icke
så få människor nått en nästan mogen ålder. Han skall vidare besinna att
när han då var en liten gris så var det inte något ont i det, eftersom
han levde i oskyldighetens tillstånd. Men om han då saknat den renande
handen, som aldrig tröttnade--om dagen och den långa natten igenom, då
hans mors nog ofta av bekymmer, omsorger, möda och vakor trötta kropp
behövde sömnens vila--så skulle Persson kanske ännu i dag sett mycket
rälig ut och varit sig och alla till en fruktansvärd vämjelse. Och så
skall han tänka på mycket, mycket annat, som han själv kan tänka ut, och
han skall då komma till precis samma tanke, som vi ha, nämligen att av
allt, som finns på jorden, är kvinnan ändå det allra, allra bästa. Och
varhelst han än vänder sig--i Skåne eller i Hottentottiens land--så
skall han finna att både han och vi andra män nog i somt kunna vara rätt
bra men att de renaste själarna och de trognaste hjärtanen bo icke i oss
utan i kvinnan.

Detta var nu egentligen bara en liten inledning, som Persson kan lära
sig utantill om han så vill. Vad vi ville komma till var H. Hr Perssons
uppfattning om kvinnan och försvaret och hans förmenta mening att
kvinnan icke bör syssla med något som helst, som har med vårt lands
försvar att skaffa, och att det ity är orätt även om kvinnan ägnar t.ex.
sjukvården i ett ev. försvarskrig sitt arbete.

Det är här som Persson råkat alldeles på avvägar, och vi be vänligen att
någon välsinnad kvinna måtte taga P. om hand och bättra honom. Vi tro
tvärtom att även kvinnan kan rycka någon stund från hemmets arbete och
offra litet för fosterlandet, eftersom det ju även är hennes
tillhörighet. Och när vi se exempelvis så många (mer och understundom
något mindre) vackra studentskor valla av och an på Boulevarden, så
undra vi mycket starkt varför de aldrig komma på den idén att bilda ett
litet amazongarde, gå vi in vid Södra Skånska Infanteriregementet, där
det är oroväckande gott om ogifta löjtnanter, få en vacker uniform och
öva sig i vapnens bruk. Det skulle vara något splitter nytt och få ett
skallande bifall över hela landet. Och det skulle kunna hända att de i
farans stund bleve dubbelt farliga för den välaktade fienden.

Anförare skulle de med all sannolikhet icke sakna. Det finns kanske
folk, som skulle slåss om platsen. Och Persson--rätta på sig,
yngling--vad säger han, om han skulle gå med dem och med tiden kanske
stiga till GENERAL? Men han finge inte springa när det gällde, såsom
ofta de för sed hava, vilka äro mycket stora i orden men ogrändalöst små
på jorden.--

Så tacka vi nu Persson för hans välvilja att höra på oss, önska hr
Persson en glad jul och emotse med nöje H. Hr Perssons vidare brev, dem
vi icke hava tid att läsa.

Ärade Perssons in i döden trogne vän

_F. T._



EN FRIDFULL ORT.


_H. änkefru Johansson!_

En fridfull ort! Jo, för all del, av den sorten ha vi flera st. på
lager. För exempel Värnamo.

Där är så skönt och så lugnt och så fridfullt så att det aldrig i livet
kan vara bättre. 1,046 människor samt två hotellägare bodde där
häromsistens och fördelade sig lekamligen på 1 liten kyrka, 1 stort
missionshus, 1 lokal för svenska frälsningsarmén, 1 för amerikanska
dito, 1 stort baptistkapell, 1 metodistkapell samt 3 st.
goodtemplarehus. Varjämte desslikes funnos KFUM, KFUK, en vegetarisk
förening, en teosofisk dito, en »förening för det godas befrämjande», en
avdelning av svenska föreningen »bort med tobaken» samt en filial av
andeskådare, vilka när sommarsolen skiner och junken faller på tidtals
lära samlas på en holme i Lagan, vilken syndaflod är hygglig nog att
tvätta samhället utvärtes.

Modern kultur står alltid där i härligaste blomning, och dess främsta
språkrör är Värnamo-Ropet, som till på köpet är frisinnat; och det så
att det ryker om det. På ena spalten bevisar det hurusom den otäcka
högern förstör fäderneslandet, och på den andra klargör granneliga en
rättsinnad yngling huruledes vi skola älska vår nästa såsom oss själva
och icke hysa agg i vårt hjärta mot någon, eho det vara månde, vid
äventyr av påföljd. På tidningens kontor får Ni köpa gravkransar,
guitarrer, bastubor, ljusstakar, m.m. till upplysningens och
framåtskridandets tjänst. Och i fönstret hänger ett jätteplakat om
amerikanska frälsningsarméns »Filadelfiamöte». »Kommen mangrant!»
»Samlens alla!» skriker Ropet.

--Så att där uppe, snälla Fru Johansson, är det visst och sant
fridfullt. Nedanför de dödas gamla gård glider Lagan, förtjusande
vacker, så som den runnit i tusen år, och inne i kyrkans vapenhus möter
Er en gammal gravplatta av järn, på vilken Edra ögon skåda följande
skrift:

          Här hvilar den
    som dygds och flitens egen Wän
    ej nånsin kände smickrets färg
    med namnet utaf HAMMARBERG.

Så enkelt och fridfullt har nämligen folket där varit att ingen blivit
högfärdig och kaxig ens för det att han burit ett genom tidevarven så
lysande namn som Hammarberg. Däremot berättas det om en stådare
däruppe, som hette Hammarspik. Han förlorade de sista hopsamlade
resterna av sitt förnuft när han varit där i 8 dagar.

På grund av vad vi sålunda anfört rekommendera vi alltså på det
hjärtligaste Värnamo såsom en vederkvickande station på vägen till
evigheten.

Obs.! Torrlagd. Medtag lilla nubben!



VÄRLDSUTSTÄLLNINGEN I OXLANDA.


    Protokoll, hållet vid sammanträde med
    verkställande utskottet den 3 april.

       *       *       *       *       *

§ 9.

_Kommissarien_ föreslog att utställningsstyrelsen måtte besluta, att
låta uppföra en toalettbyggnad i omedelbar närhet av A.-B. Dominicas
blivande utställning i det fria. Ritning och kostnadsförslag (Bil. 6)
förelades, och skulle kostnaden för byggnaden uppgå till 220 kr.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Ledamoten _August Johansson_ fann det högst besynnerligt, att
kommissarien ens ville komma med sådana förslag. Vad utställningen
behövde, vore besökande och icke toaletthus. Kunde kommissarien skaffa
utställningen så många besökande att en särskild toalettbyggnad vore
ofrånkomligen behövlig, så skulle tal. med all sannolikhet icke gärna
motsätta sig uppförandet av en enkel sådan. Men till dess så inträffat,
ansåg han frågan vara för tidigt väckt. Yrkade avslag.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

_Kommissarien_ framhöll ytterligare nödvändigheten av uppförandet av en
toalettbyggnad å utställningen----

Ledamoten _Thornérbergh_ hade aldrig kunnat förstå detta märkvärdiga
skrikande på toletthus, som på senare tiden gjort sig hört i samhället.
Tal. vore principiell motståndare mot dylika moderna hönsburar och hade
i stadsfullmäktige i detta avseende med kraft och framgång värnat om de
mindre skattdragarnas medel. Genom ett skrivet anslag vid ingången till
utställningen kunde allmänheten i tide upplysas och dylika påhitt
undvikas.

Hr _ordföranden_ meddelade, att han på grund av tvingande skäl vore
förhindrad att längre närvara. Och då v. ordf. icke kunnat med kallelse
anträffas, utsågs ledamoten Persson att leda de återstående
förhandlingarna.

Ledamoten _Linnér_ erinrade om den moderna hygienens betydelse för
individen och samhället och om de krav, som i sanitärt hänseende kunna
ställas på det sistnämnda. Han fann för sin del kommissariens förslag
vara ganska välbetänkt men ansåg dock, att kostnaden för den föreslagna
institutionen vore alldeles för hög. Å andra sidan ville tal. likväl
icke påtaga sig ansvaret för att utställningsstyrelsen helt och hållet
avvisade denna angelägenhet. Tal. hade under besök i Paris å
boulevarderna därstädes sett dylika inrättningar av en enkel men
tilltalande konstruktion. Ytterväggarna behövde knappt vara en meter
höga och ingalunda räcka ända ned till marken, varigenom en avsevärd
besparing kunde ske. I det inre behövdes också endast _en_ apparat, då
kommissarien säkerligen ändå icke menade att en besökande skulle använda
mera än en sådan åt gången. Yrkade att utskottet måtte anslå 30 kr. för
uppförande av en enkel byggnad enligt tal:s förslag.

_Kommissarien_ utvecklade ytterligare skälen för det av honom väckta
förslaget--och yrkade bifall till detsamma.

Ledamoten _Gunnarsson_ ville på fullt allvar fråga om kommissarien
ämnade ruinera utställningen innan denna ännu öppnats. I tal:s gård hade
under de 40 år, han innehaft den, icke funnits någon särskild
toalettbyggnad och det hade gått ändå. Kommissarien kunde tala om sin
erfarenhet från så många utställningar han ville. Om det vore han, som
skulle råda här, och icke utställnigsstyrelsen, så bleve kanske hela
utställningen ett toaletthus. Tal. ämnade åtminstone freda _sitt_
samvete.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Ledamoten _Jöns Johansson_ bad hr kommissarien icke fästa sig vid vad
Gunnarsson anfört, då Gunnarsson nämligen vore en känd tasse, som av
misstag kommit in i utställningsstyrelsen.

Ledamoten _Andréehn_ skulle häri instämt men avstod från ordet.

Hr _ordf._ anmärkte att han väl, i likhet med kommissarien, fann det
nödigt att en toalettanordning gjordes å utställningen men däremot icke
kunde finna det lämpligt att därmed belasta utgiftssidan. Under den
estrad, som skulle uppföras för Herr Landshövdingens tal vid
utställningens öppnande, bleve ett tomrum, som mycket väl kunde till
toalettinrättning anordnas. Då emellertid ordinarie ordföranden, Herr
Direktören och Riddaren Svenhanius, lämnat sammanträdet just under detta
ärendes handläggning och Herr Direktörens avgång säkerligen icke skett
utan sin givna anledning, så ansåg hr Persson att det skulle vara en
förolämpning mot Direktör Svenhanius, om ärendet avgjordes i dennes
frånvaro. Ordf. ansåg sig därför förhindrad att framställa proposition i
ärendet men yrkade detsammas bordläggning.

Ledamoten _Andréehn_ instämde.

Utskottet beslöt att bordlägga ärendet, varvid dock ledamoten Gunnarsson
ville till protokollet ha antecknat att Jöns Johansson icke skulle tala
om rep i hängd mans hus. Den mystiska eldsvådan i Johanssons ladugård
vore därtill i allt för färskt minne.

       *       *       *       *       *

Som ovan
Sekreteraren.



SKALLIG PÅ EN NATT.

Yddingeodjuret.


En ganska ledsam historia inträffade i förrgår å säteriet Gullnäs vid
Yddingesjön i det att porslinsblåsaren Efraim Jönsson då blev illa
skrämd med en högst beklaglig påföljd.

Då hr Jönsson vid 5-tiden på morgonen nere vid den lummiga stranden var
sysselsatt med att sylta ollon, såg han plötsligt ute på den av stormen
upprörda sjön att ett föremål av okänd natur rörde sig sakta upp och
ned. Med anledning härav skyndade han hem och intog lunch, varpå han
tillkallade lägenhetsinnehavaren Johannes Hansson, som var bortrest.
Jönsson, som är född i Kivik men i all sin tid åtnjutit en god och
hederlig vandel i Stora Svedala, gick därpå ned till sjön och seglade
med revad fock ut på det skummande vattnet. Kommen ungefär mitt för
Lillö stannade båten häftigt, varvid hr Jönsson med ögonen iakttog att
rakt förut ett gredelint föremål av enormt omfång reste sig ur vattnet
och fräste som ett lokomotiv. Hr Jönsson blev härav så skrämd att han
rodde hem, intog sängen och blev skallig.

Händelsen har i orten väckt så mycket djupare medlidande som samma dag
en ung gosse i Holmeja på ett mindre tilltalande sätt djupt förolämpat
en äldre kvinna, mot vilken man hittills aldrig någonsin haft någonting
egentligen allvarligt att invända...



PIGAN SOM VÄRPTE.


En nästan knappt trolig, men rätt rolig historia meddelas oss från vår
bygd, där gammaldags heder och dygd guskelov ännu är bunden vid torvan,
som hänger fast vid bonden.

Det hela gäller en skomakare, som har ett hus, i vilket bor en bakare,
som är frälst, men tuggar snus. Hans piga låg i vintras på lasarettet i
Lund och led som en hund, ty hon hade skavigt sig på benet, så att hon
fick ältan och blodet gick avigt. Nu var hon kommen hem, litet mager,
men svajig och fager, och skojade inte så lite här hite och där dite i
hagar och ängar, där hon dansade med byns drängar.

Så en kväll innan hon ordet visste miste hon sansen och slog i en vägg.
Folk kom till och fick tag i'na och märkte då--död och pina!--att
människan värpt ett ägg. Och sedan dess var kväll, då solen står i
väster, samlas byns folk och präster och bevittna med andakt och skärpa,
att pigan kan värpa.

Hur underbar är inte livets mystik? Billige läsare, lyft dess flik och
se hur det är tillagat! Allt går till en tid. Sen blir det uppdagat.



GLASMÄSTARE JÖNSSON.


Det är oss smärtsamt att i dag nödgas meddela den ärade allmänheten att
i går var glasmästare Jönsson så i tag och ånyo förveten på denaturerad
sprit att han fördes till lasarettet och kom dit som ett lik, för vilket
ögon, öron och förnuft och alla andra lemmar voro som luft.

Egentligen är Jönsson ett beskedligt skrå, som tar sig en sup då och då
och för resten knogar med ramar och rutor och kitt och låter var och en
vara i fred med sitt. Men så plötsligt blixtrar det i klotet: »Skall
jag, en friboren man, stå här som en slav? Nej, så anamma» och med
detsamma vräker han ramarna och skrotet och det bär av till apoteket,
där han hampar sin liter, gudaboret obekymrad om dess sviter.

Nu ligger Jönsson och begrundar sin levnad. Hans enda trevnad består
däri att hans bakre parti är hyddat med plåster och dukar och klutar.
Det hände sig nämligen i går då han ingenting visste att han tog miste
och satte sig relativt lugn på en glödhet ugn så att dess ringar och
det namn, som gett ugnarne rykte, sig vackert tryckte av uppå Jönsson
där Jönsson slutar.

Sens moralen av denna händelse är en kall maning till drinkare och
gaminer att omedelbart skrida till omvändelse och akta sig för
denaturerad sprit och varma kaminer.



PANTALONGER OCH BONDÅNGER.


Det var en gång en människa, som inte betalte sin skräddare.

Till slut blev skräddaren ond och drog sin tredskande kund till
rådhusrätten i Lund. Men innan målet kom före, hade människan betalt
vartenda öre--det var hela 40 lock för pantalonger och rock. På samma
gång svor han och sa', att hur det än ville bära åsta, så skulle ingen
kunna avtvinga honom så mycket som ett ruttet lingen för stämning och
resolution och annan tocken där don, varmed man pungen får lätta, då man
blir stämd inför rätta.

Följden blev, att målet ropades om igen och om, och kostnaderna hopades,
då människan aldrig kom. Där satt rätten och väntade--vaktmästare
Larsson ropade och gläntade,--men människan var beständigt väck, och det
såg ut, som om han ville driva gäck med käranden och hans advokat och
vår vällovliga magistrat. Kan väl någon förtänka, att rätten började
betänka den kitsliga situationen och dömde personen att böta gång på
gång, tills hans böteslista blev så lång, att den sprang upp till hundra
riksdaler.

Då tar karlen reson och betaler 70 kronor--det täcker hålet för
kostnaderna i målet. Men böterns hänga ännu och vänta och växa med ränta
på ränta.

Sens moralen, min vän, den är den: kritar du pantalonger, så får du
bondånger, ty den, som icke betalar för stycket, får satsa fem gånger så
mycket.



TEATERRECENSIONER.

THEATER OCH OECONOMIE


På den academiske theatern i Lund spelades i går comoedie af en
skådespelaretrupp, som uppgafs wara från Stockholm.

Det stycke, som derwid framstäldes, war benämndt Jeppe på Berget eller
Den förvandlade Bonden, en pièce, som skall wara diktad af en dansk
norrman wid namn Holberg. Denne herr Holberg, som lärer hafwa fört ett
widlyftigt och kringswäfwande lefwerne, skall slutligen hafwa stannat i
Köpenhamn, der han utfört ett ordnadt arbete men sedermera aflidit. Hans
nu uppförda skådespel innehade många lustigheter och amuserade mycket
publiquen. Det framstälde huruledes det är galet att den, som icke är
född adlig, kommer till werldslig ära och magt, hwilket altid slutar med
att denne upkomling dricker sig full, faller på en gödselhög och blifwer
tyrannisk.

Herr Oscar Bæckström, som uppgifwes wara anstäld wid ett theaterhus i
Stockholm, är en ung man, hwilken derstädes hafver wäckt gode
framtidsförhoppningar. Nu framstälde han wår Jeppe så fullständigt att
man, utan att förgripa sig på sanningen, måste säga att herr Bæckström
äger mycket naturlige anlag. Dock brukade han månge swordomar samt
jemtväl fule ord. Wi undra mycket om detta kunde vara aldeles
nödwändigt. Konsten är wäl dock det ädla, som skall försköna lifvet, men
intet är det wackert att höra en skådespelare tala om smuts och sådant
då han i stället kunde nämna solens up- och nedgång, fåglarnes sång samt
den förunderliga alwisheten i naturen.

Utom herr Bæckström framträdde äfwen åtskillige andre comoedianter,
deribland twenne mamseller. Om äfwen alle desse woro af mosaisk börd är
oss icke weterligt; men det såg så ut.

Publiquen hade kommit tillstädes i rikt antal, och syntes bland densamme
flere af stadens fruar, en academisk lärare och åtskillige studiosi. Det
förnams jämwäl att wid hwarje paus flere af desse studiosi reste sig upp
och gingo ut samt återkommo om en liten stund. Nu uppgifwes det att de
gingo ned i en källare och drucko starka drycker, hwilket oskick för sed
blifwit. Dock syntes det icke att någon af dem somnade eller på annat
sätt sig oskickligt uppförde. Men det bör allwarligen frågas om icke
procancelleren borde wid ett sådant tillfälle wara tillstädes och
förmana de unge att icke lämna sina windsrum efter det mörkret fallit
på. Nu applauderade de flitigt jemte den andra menigheten, hwilket wisar
att de till och med ega wana att bewista publique förlustelser.

Jemväl i dag framträder skådespelaretruppen med ett lustigt spel,
benämt Första fiolen. Det begynner kl. 8 på aftonen och densamme herr
Bæckström kommer dervid att änno agera, hwilket är glädjande att erfara
då man befinnar att han i går uppe på teaterscenen drack så mycket att
han flera gånger der ramlade aldeles omkull.

       *       *       *       *       *

_Den trötte Theodor_.

Med anledning av uppförandet av det bekanta Shakspearska sorgedramat
»Den trötte Theodor» på vår akademiske teater i går i aftonstunden hade
så många människor infunnit sig att ingen tom plats kunde upptäckas och
att somliga medborgare sutto ovanpå varandra.

Sedan ridån gått upp började diverse människor inne på scenen att tosas
och galna sig på ett högst besynnerligt sätt. Särskilt utmärkte sig
härvid en hit nerkommen person vid namn Sjöström, kallad Victor. Vi
skola icke inlåta oss på någon beskrivning, då denne lille pennen
därtill är för ringa. Men så mycket vilja vi likväl ha sagt att så som
Sjöströmmen skapade sig ha vi hittills aldrig sett maken till. I sus och
dus skuttade han omkring, bedrog sin hustru och misshandlade även på
annat sätt sin lekamen, vilket vållade en naturlig trötthet. Till följd
därav snarkade han så förskräckligt att han väckte hela publiken.

Sedan detta var gjort, var spelet förlorat. Den ene tittade på den
andre, och rätt som det var började dom skratta, och skratta, och
skratta ... så vidunderligt att många blevo alldeles fördärvade. Till
slut jämrade sig hela allmänheten som 6,093 kattor i mars. Och när
skynket för sista gången föll voro flerfaldiga personligheter alldeles
upplösta.

Det kunde dock icke förmärkas att någon hade något ont i sinnet mot herr
Sjöström. Tvärtom funnos flera som tillkännagåvo ett försonligt sinnelag
och tillönskade honom lycka och framgång i det kommande livet.



NOTISER.


_Vi äro glada_ att i dag kunna meddela våra läsare att _nu_ har
domkapitlet på 1:sta förslagsrummet till kyrkoherdeskapet i Kristianstad
och Vä uppfört vår docent i exegetisk teologi Matheus Lundborg. Vi äro,
dess bättre, icke av den sortens folk, att vi vilja skräppa över vår
andel häri, men så mycket anse vi oss dock i förtroende kunna nämna, att
kyrkoherden Thulin i Skepparslöv och lille komminister Lundblad i
Fleninge kommo å andra och tredje förslagsrummen, vartill vi önska dem
lycka och glädje.

Exegetisk är den teologi, som förklarar. Huru oändligt mycket behöver nu
icke Kristianstad ha förklarat? För att icke tala om Vä! Begagnen nu
därför tillfället, infödingar i Kristianstad och Vä, och förvissen er om
Lundborg.

Eljes kommer han kanske tillbaka till Lund igen.

       *       *       *       *       *

_Av en huggorm_ blev i går morse i Holmeja en medelsålders, ogift man
biten i det nedersta bakbenet. Som mannen hade träben, vilket ormen
antagligen ej observerade, generade missödet honom icke utan intog han
omedelbart middag hos en person, vilken varit gift med en kusin till
hans faster.

       *       *       *       *       *

_En sannfärdig berättelse_ berättas till rättelse av en notis om en
gris, som i en obevakad stund kommit ner i kryptan i Lund. Svinet--så
berättade malisen--hade rymt från sin vaktare när det skulle till sin
slaktare och då förföljts av polisen, en äldre jungfru och en skomakare
samt en organiserad bakare. I kryptan hade blivit kalabalik med språng
och hopp och skrik tills bagaren huggit grisen i svansen och gjort slut
på dansen...

Det är gruvligt vad folk kan prata när dom gå omkring och ä lata och
göra ingenting. Det hela är nonsens från början till slut men tar sig
för resten inte sämre ut än det telegram, som i dag förtälja lät, att hr
Lindqvist, Hans Grönaste Majestät, haft den övergående nesan att bli
hängd och få »frikort på resan.»

       *       *       *       *       *

_Munskänken, kandidaten och glasrutan_. Ett förargligt missöde
inträffade i natt i Lilla Fiskaregatan, där en större, till 500 kr.
värderad butiksruta hoppade ut på en överstemunskänk med påföljd att
rutan gick i bitar men munskänken höll jämförelsevis väl ihop.

Saken var egentligen den att munskänken A. under nattens timmar
förvärvat en evig vän i kandidaten B., varunder de tittat litet djupt i
kristallglasen. När spöktimman kom, skulle de ut och beundra månen och
råkade därvid in i Lilla Fiskaregatan, vilken förargligt nog inte ville
ligga stilla utan rörde sig i bukter med påföljd att munskänken rätt som
det var stöp på näsan.

B. skulle nu hjälpa upp A., vilket icke precis var så lätt då gatan
alltjämt var i svår gungning. Så kom händelsevis en chaufför C. och
skyndade till hjälp. Med förenade krafter fingo nu B. och C. upp A. på
det torra igen. Till tack för hjälpen slog munskänken genast chauffören
på kraniet och även kandidaten gav chauffören en liten kroppslig
påminnelse om hans dödlighet. Man torde inte förtänka chauffören att han
blev något förbluffad över dessa uttryck av människovänlighet, och som
han inte begrep sig på skoj, så tog han munskänken i ena vingbenet och
hyvade honom mot butiksrutan så att det small.

Epilogen avspelades på poliskontoret, och bland åsyna vittnen inställde
sig även månen. Nu är det blott _en_ fråga, som är avgjord, nämligen vem
som skall betala rutan. Som emellertid både A. och B. och C. äro
millionärer, så är det spörsmålet av en relativt underordnad natur.



BREVLÅDA.


_Kandidat Olsson!_ Vad menas! Vet ni inte, att det är prof. Rydberg och
inte vi, som uppfunnit elektronerna? För övrigt är er teori om dem nog
oriktig. Enligt vår uppfattning äro elektronerna små astronomiska djur,
som leva, ovanpå luften. De livnära sig av atomer samt sakna ben. Vid
inträdande svårare köld gnugga de sig häftigt mot varandra, varigenom
utvecklas värme, som framkallar norrsken. Påståendet att de skulle
orsaka magnetiska stormar måste däremot vara oriktigt, enär intet väder
råder där de leva.

Det kan väl hända, att denna uppfattning i någon liten obetydlig detalj
kan justeras. Men i regel är det rätt, som vi tro.

       *       *       *       *       *

_D. J.!_ Kära Jönsson, är Jönsson galen? Inte kan Jönsson väcka
tryckfrihetsåtal mot oss bara genom att skriva till oss. Utan Jönsson
skall slå sig ner vid sin pulpet och skriva på ett papper att Jönsson
yrkar oss respektive halshuggning eller livstids fågelbur. Jönsson går
härefter till en kardmakare och blir hyvlad i hår och skägg, sen ikläder
sig Jönsson Jönssons söndagsbyxor, varpå Jönsson talgar håret väl. Nu är
Jönsson färdig, och Jönsson tager papperet under armen och går mitt över
Stortorget upp till borgmästaren, där Jönsson knackar så nätt. Då
Jönsson kommer in bockar Jönsson vackert, lämnar aktstycket och bockar.
Det kostar omtrent två kronor, varpå Jönsson bockar och betalar. (Har
Jönsson ingen kova, får Jönsson låna här mot första inteckning i
fastighet). Jönsson bockar sen och går baklänges ut, bockar igen och
försvinner.

Jönsson kan nästan vara lugn tills han skall sitta av böterna. Det
dröjer alltid ett stycke, och ju bättre de bli, dess större rabatt
lämnas å burtiden.

       *       *       *       *       *

_Narkissos_. Vårpoem! ... sällan! Skall det vara, så må det vara hänt
mot erläggande av dubbel annonsavgift, medlens överlämnande till något
hem för sedligt försummade eller vanartade barn samt rättighet för oss
att skriva inledning och marginalanteckningar, allt efter som nöden
kräver. Endast under dessa villkor införa vi poemen. Skalderna själva
utföras genast, utan dom och rannsakning.

       *       *       *       *       *

_E. L._ Poemet »Mitt hem» kan införas under vissa villkor: 1) att det
betalas som annons; 2) att författarens porträtt bifogas och klicheras i
tidningen; 3) intyg av trovärdiga personer att författaren verkligen
författat poemet; 5) under edlig förpliktelse avgiven förklaring över
varför förf. begått denna gärning; samt 5) bindande garanti för att
förf. omedelbart emigrerar.

I övrigt möter införandet intet väsentligt hinder.

       *       *       *       *       *

_U--n_. Tack för det anonyma brevet. Det går till samlingen, som med
tiden blivit rätt nätt. Att redaktören är en »ovanligt stor idiot»
gläder honom bra; han har alltid tyckt sig vara så liten. Att han till
på köpet har ett »sanning att säga mycket dåligt huvud» erkännes
välvilligt. Men han tar det som det är; han har icke något annat.

       *       *       *       *       *

_Skaldiske författaren C. O. O._

Aktade Olzonh!

Du missförstår mig, vilket gör mig ont. Jag är verkligen ansvarig för
vad som står i denna tidning, men icke för vad som ej står där. Dina
verser ha icke fått plats i tidningen. De komma aldrig dit. Vi ställer
du mig då till svars för dem som säger mig i prosaisk stil, jag är
vorden en åsna.

Olzonh lille! Hon är nu 4 på morgonen. Natten har varit möda och slit.
Men se! För dig och mig och oss alla tindra stjärnor uppå himlafältet,
och i rappet glimtar dagen ur österled. Genom rutan ser jag en
nattsudd, som mitt på torget skrålar naturens lov, medan en ensam
poliskonstapel trår sina tysta fjät mot hans nacke.

Olzonh, hör och se nattens sublima skönhet! Vänd då åter till naturen,
kyss moder jorden och snyfta ut vid hennes hjärta, dikta och skalda, men
vad du än gör så för Guds skull publicera det aldrig.

Olzonh! Nu går jag och lägger mig, men dessförinnan ... ett ord! Tillåt
mig säga du!

       *       *       *       *       *

_Lic. Lx._ Till svar å ärade förfrågan få vi meddela att ni fått denna
saken alldeles galet för er.

Obadja var ingalunda något fruntimmer eller eljest något obestämt utan
en liten profet, som levde under h.m. Jorams tid. Han är särskilt arg på
Nebukadnezar för det denne förstörde Jerusalem. F.ö. är det mycket litet
man vet om Obadja. Han skall till det yttre ha varit litet ruggig men
eljest en korrekt gentleman.

Vi hänvisa er i övrigt till en man i Uppsala, som heter Kolmodin och som
skall vara styv på mindre profeter. Räcker inte hans visdom så kom
tillbaks. Ju mindre vi veta, dess mera skola vi med nöje meddela.

       *       *       *       *       *

_Fru Helga O.!_ Om man kan odla champinjoner i kök? Jo, alldeles
förträffligt.

Man tager en korg jord, en köksjungfru samt ett stycke champinjonyngel.
Blandar dem försiktigt med varandra och begjuter dem rikligt med
diskvatten och matolja. Placerar det hela med hästspillning varvtals i
vasken samt lyfter varje fredagsmorgon varligt på locket och skjuter
alla flugor.

Om sex veckor böra champinjonerna vara uppe. Äro de icke det, avskedar
man jungfrun och tager en ny. Experimentet är alldeles lönlöst under den
årstid, då jungfrurna aldrig kunna hålla sig stilla.

       *       *       *       *       *

_Herr Patron B.!_ Vad i all världens frid är meningen? Vi ha bett Er
skaffa oss en _kopia_ av omskrivna aktstycke, vilken vi omedelbart
skulle använda. Kopia betyder avskrift och har icke det ringaste med
_kopiga_ att skaffa, vadan det är oss absolut ofattligt huru Ni i vår
begäran kunnat finna någon ärekränkning mot er arbetspersonal.

Men ... bevars, tar Ni det på det viset, så kom. Ett äretjyvamål mer
eller mindre spelar ingen teater.

       *       *       *       *       *

_Poetissan Disa_. »Livets intigaste ve»--förlåt, va ä' dä' för slag?

Tag några glas punsch jämte kaffe med saltgurkor och snus i samt härtill
några längder kavring med stekflott på. Förtär detta dagligen på
fastande mage, varpå veets intighet dör bort av sig självt inom 8
månader.

Lyckas det inte så är ni obotlig.

       *       *       *       *       *

_Tacitus_. Ädle yngling! Kom hit, så skola vi känna dig på huvudet och
se, om du äger förutsättningar för att plöja den vida slättens feta
jord, som tigger starka armar, eller gräva de diken, som skola famna
vårens häftiga flöden och omsider prydas av Veronica beccabunga, vars
grönska dock är intet mot den, som färgar dina jamber, vilka ljuda såsom
återklang från grodkväket i den lugna pölen eller från kobenstrampet i
det stilla alträsket.

Bemanna dig, yngling, och kom, och det kanhända du gör din lycka för
evigheten!

       *       *       *       *       *

_Herr Patron Johannes Andersson_, Flinkaby!--Nej, för all del.
Fläsktullens borttagande blir även så tillvida till en välsignelse för
vårt land som vi måste öka vår inhemska svinproduktion och framför allt
göra billigare svin.

Såsom herr Andersson vet, ha vi ju gott om svin i Sverige, stora och
feta. Men de kosta oss för mycket och bli därigenom för dyra för
konsumenterna. Genom en radikal omläggning av vår svinodling skulle vi
genast förbättra situationen. Herr Andersson är mannen att göra't. Hör
ett råd: importera vårtsvinet! Renodla det. Var 6:e vecka lägger dess
hona 22--24 ägg. Det blir i lyckligaste fall bortåt 200 grisar om året.
Gör om det, hr Andersson, eller tro oss på vårt ord.

Vårtsvinet är för övrigt ett både fint och trevligt svin. Den
omständigheten att det lever mest om natten möjliggör för badgästerna en
relativ dagsro. Det trivs helst i gamla termithögar, vilka äro rätt
billiga att uppföra, samt har en trevlig hårkvast på svansen. Det låter
lätt dressera sig till salongsvanor, blåser utmärkt occarina och går i
Afrika upp till 2,000 meters höjd. Som detta är 884 meter mera än
Sveriges högsta fjäll, Kebnekaise, så bör alltså vårtsvinet ha de
vackraste utsikter att för Sverige bli vad man i ordets bästa mening
skulle vilja kalla: ett nationellt svin.

       *       *       *       *       *

_Fru A_... Att bemälde unge man utan att ha betalt hyran avflyttat,
kvarlämnande endast 28 tömda punschbuteljer, en söndrig
sodavattensbutelj, en av honom såsom slaskspann använd glasskål,
ursprungligen avsedd för aquarium, samt en halv byxhängsla anse vi vara
mycket orätt gjort. Och det bästa råd vi kunna ge är följande: hyr ett
centralt beläget, stort butiksfönster. Anordna där en utställning av
föremålen och sätt ut ägarens namn. Hyran blir tvivelsutan betald.

       *       *       *       *       *

_Herr Reservunderlöjtnant S. i X._ I besittning av Herr
Reservunderlöjtnantens ärade av den 9 d:s rörande vår uppfattning av det
krigspolitiska läget be vi vördsamt att vördsamt få tacka Herr
Reservunderlöjtnanten för att Herr Reservunderlöjtnanten behagat
uppmärksamma bemälda vår uppfattning på samma gång vi bemärka att Herr
Reservunderlöjtnantens uppfattning om vår uppfattning är att denna är
»rent åt h----te» samt att vi »borde skämmas» m.m., såsom Herr
Reservunderlöjtnanten har godheten att meddela oss.

Vi tillåta oss samtidigt göra en vördsam förfrågan om huruledes Herr
Reservunderlöjtnanten mår. Skulle Herr Reservunderlöjtnanten möjligen
eventuellt besväras av illamående eller kväljningar eller nervös
oro i Herr Reservunderlöjtnantens mage eller eljest i Herr
Reservunderlöjtnantens ädlare delar, så tillåta vi oss föreslå att Herr
Reservunderlöjtnanten låter bädda ned sig under 7 täcken och 6 filtar
med våtvärmande omslag omkring Herr Reservunderlöjtnantens förnuft samt
varma flaskor under Herr Reservunderlöjtnantens personlighet. Desslikes
behagade Herr Reservunderlöjtnanten vördsamt intaga ricinolja,
acetylsalicylsyra, vismuthpulver, aspirin, Thielemanns droppar,
Frangulapiller, saltgurkor, levertran och ansjovis, varpå Herr
Reservunderlöjtnanten är välkommen upp till våren, då solen skiner.
Skulle Herr Reservunderlöjtnanten därtill vilja öka sin godhet med att
sända oss Herr Reservunderlöjtnantens fotografi från dels nu, dels efter
det att Herr Reservunderlöjtnanten genomlevat nämnda kur, så att vi få
känna och jämföra Herr Reservunderlöjtnantens särskilda drag, så skulle
vi vara Herr Reservunderlöjtnanten ytterligare tacksamma.

Vi tillåta oss teckna oss såsom Herr Reservunderlöjtnantens synnerligen
bevågne

_F. T._

       *       *       *       *       *

_Fröken kandidat!_ Vi dela hjärtligt edra bekymmer och anse det vara
rysligt styggt av studenterna att spela Uarda utan hjälp av
studentskorna. Så till exempel skulle det gjort sig över hövan väl om
åtminstone en av mumierna varit kvinna; på den tiden torkade de som
bekant även damer, vilka som sådana nästan togo sig bättre ut än männen,
höllo sig längre och krävde mindre utrymme. Och vidare skulle det
onekligen icke skadat om Uarda själv spelats av en kvinna. Han var ju
visserligen mycket söt; men på scenen kunna även studentskor bli söta.
Och det skulle nästan gjort sig bättre om _ni_ stultat omkring med en
liten Moses än att se kandidat X. i den mänskligt att döma omöjliga
situationen.

Men, en liten tröst! Gadda er ihop med kamratskorna, skriv ett spex och
tag revanche. Låt även de manliga rollerna spelas av studentskor. Och
skall där nödvändigt vara ett hittebarn med, så låt det för en gångs
skull vara kristet. Judebarn kunna ju nog vara mycket rara. Men se,
kristna glyttar! Det är ändå toppen.

       *       *       *       *       *

_Hr Johansson_, Växjö. Nä, hr Johansson, det är fel.

Man kan inte skilja giftiga svampar från ätliga genom att lägga en
silversked i anrättningen. Lika gärna kan man ditlägga en galoscha. Och
ett säkert medel vore visserligen att låta sin svärmor prova
anrättningen, vilket dock icke kan rekommenderas såsom i vissa givna
fall stridande mot lagen och dessutom rätt oridderligt.

Det finns inte mera än en väg för att lära skilja giftiga svampar från
ätliga. Det är att lära sig de olika svamparnas kännetecken. Köp en
svampbok, lås sig inne i ett rum, rulla ner gardinerna, tänd pipan och
läs så att ögonen stå på skaft. När hr Johansson kan boken utantill,
framifrån och bakifrån, så res till Evedal, gå in i djup och öde skog,
löp runt där i en vecka--om nätterna med acetylenlykta--och lär sig alla
där växande svampar. Kom så fram en söndagsmorgon, då solen skiner, så
få vi se, hur han ser ut. Kan hr Johansson då skilja Rödlätta Fasta
Vitsporiga Kremlan från Jättestora Klotrunda Röksvampen, så har han
förutsättningar för god fortsättning. Varom icke, så vilja vi icke i
detta sammanhang tillkännagiva vår oförytterliga mening.

       *       *       *       *       *

_Seminarieeleven Kalson!_

De schmalkaldiska artiklarna--vad menar ni med det? De ha ju icke ens
varit utställda och följaktligen varken kunnat få medalj eller
hedersomnämnande.

För övrigt hava vi annat att göra än att besvara all världens frågor
från öster till höger. Vi måste fastmer aktgiva på tidens gång och tänka
de tankar, som, öde på livets mo, ensamt berättiga individens existens.

       *       *       *       *       *

_Johanna Olsson, Tostarp!_ Odling av foderbetor för fönsterdekoration är
synnerligen berömvärd. Man tager en beta och puttar ner den i en kruka
samt tillsätter litet jord, krukskärvor och vatten. Till Michaeli står
den förtjusande blomman i full skrud. Klipper man så ut litet
pappersblommor och målar dem röda och gula samt placerar dem jämte litet
karameller här och där på stjälken, så får man till julafton en mycket
prydlig bordsdekoration.

Obs.! Betan trives bäst om den då och då gödslas med litet ålsoppa och
vismuthpulver, vilket rekommenderas av våra mest framstående
specialister.

_F. T._

       *       *       *       *       *

»_En kaffetörstig ungmö!_» Vi tacka för ärade hälsningen och det vackra
poemet, som vi tillåta oss bevara för oss själva.

Ni har 1,000 utvägar att klara er i nöden. En av dem är att använda ett
slags nytt surrogat, som vi rekommendera på det livligaste. Tag hälften
torkad och mald bark av brakveden, en fjärdedel snus (Dahls gamla
välkända) och en fjärdedel torkade och malda tvestjärtar. Tillsätt
härtill en tesked kaffe, och Ni har den härligaste Mocka, Ni kan önska.

Om Ni då fortfarande »har humor kvar i knoppen», så lyckönska vi. Skulle
den flytta sig längre ner, så meddela benäget. Det finns bot även för
så'nt.

_F. T._



TANKAR AV FLODQVIST.


(Under storstrejken 1909).

Bedes få infört denne artikel jag betaler ve mikeli, som att nu det
blivit förbjudet swenska medborgare att ingen får lov till att köpa en
syp i Sweriges land undantagandes för sckiuka och ormbittna så will jag
härmed meddela att jag hawer en Huggorm til almenhetens betiänande i
mariagatan 68 till höger på gården venster om porten.

ps. om att ormen är abbonnerat till den 28 i d:s.

Högaktningsfullt

_G. H. Flodqvist_.

will Redaktören köpa stikelisar så skall jag fånga till hösten när wi ha
kardeborra.

       *       *       *       *       *

_Herr redacktör Bulo av Folckes Tidning_.

Såsom att det måste tillåtas undertecknat att säga några ord i det
Almena i anledning utav att de nya skattehistorijerna som folcket intet
jillar utan beror på tidens Hökfärd och flärd;!

I min barndom feck folcket lära sig att arbeta samt togga sirap och
grovt bröd i sitt anletes sfett men i våra dagar går arbetets söner på
dans och deras döttrar blir studentskor,--så krumstomerar dom med håret
så dett står i 7 väderstreck samt hava glasögon på näsan jämte en kårt
Kjortel samt blå jacka. Jag har ofta tänkt över vadför de äro så räliga
när de komma i Grönegatan? I min ungdom hade fleckorna krenelin och dett
var intet något varkligt noje att möta en fyllefem St. i kattasträtet
vid elli Lungrens. Men tjangs var där i tösorna, oppspelta var dom och
huven hade di på skaft;--nu för tiden är dom så lärda så di går med
klackarna och man får med smärtsamhet fråga sig själft att om dessa
studentskor eller andra Luftandar äro Skapelsens mästervärk, så vad är
då undertecknat?

Om en ny professor har di pesjonerat vid Universitetet? därom ämnar jag
intet yttra mig! Men när poliser och professorer föröka sig och uppfylla
jorden fast en ärlig skomakare intet kan försörja sig på grund av de
amerikanska maskinerna så vill jag säga som professor Linngren sa på en
kyrkostämma för 30 år sen nej, hej, gubbar, stopp litta och låt oss
först se vad det kostar.--!

jag kan häller inte vara med om att desse ångsosalisterna eller s.
kallade folkförbundet vil sätta sig emot att vi få en ny Flotta in i
landet! Då Carl den tolfte belägrade Kristijania sjöng han böj svea knä
vid Skriften och det så att norrbaggarna di sprang. För att intaga
Norje behöva vi en ny flåtta som att nog statsmenester Linneman sätter
ijenom. Men det är intet någon konst att bliva en Upphögd Man uti ett
land när man lyftes opp på samhellets högsta bärgstoppar men sätt han ve
en hövelbänk med 3 skilling om dagen och till att gå efter bir till hans
gesäller så får vi se vat han duger till

högaktningsfullt
_G. H. Flodqvist_.

Bedes infört i tidningen.

       *       *       *       *       *

Till allmänheten!

Då det nu blivit utspritt att det skulle hava varit undertecknad, som
givit meddelandet om att fyra (5) st. vargar i tisdags kväll varit
synliga vid hospitalet, men att de icke skule ha varit några vargar utan
4 (fyra) krodiler, så får jag härmed kungöra att så icke är
förhållandet. Jag har genom ett mångårigt vistande bland vilda djur lärt
mig så noga känna krokodillens, d. v. s. alligatorns liv och leverne att
jag mycket väl vet att skilja på en krokodill och en varg. Det anser jag
vara en så änkel sak att jag därom icke vill skriva i tidningsspalterna,
isynnerhet då man vet att krokodillerna föder ägg men varghonan haver
levande ungar.

Beskyllningen om att det icke skulle hava varit vargar utan åsnor anser
jag så simpelt att jag icke mer vill sysselsätta mig med detta pinsamma
ämne.

Högaktningsfullt
_G. H. Flodqvist_.

För undvikande av laga obehag behagade de tidningar, som intagit saken,
att även införa ovanstående.

       *       *       *       *       *

Till Folkets Tidning, Lund,

Undertecknat får härmed fråga om att jag icke äger ricktighet att få lov
och gå i fred på Lunds gator.

Nämligen då jag häromdagen promonerade vid den solåguska instusionen så
kom den där boende Apan springandes ut igenom fönstret utan att jag
anade det såsom ett rytande Villjur och grep mig uti den ene rocken som
om den ville äta upp mig levandes;--jag frågte vad som stod på och vad
meningen var samt förklarade min person varpå att den satte sig på
Skärten på trottoaren samt goppade som en Gummibåll samt skallrade med
tänderna och rullade med ögonen och skrek som ett fruntimmer och hoppade
mitt opp uppå min ena byxa där det bet mig uti benet så att jag måtte gå
till doktorn och bevisa mina omständigheter.

Nu frågas vänligen vem äger denne Apa eller Rovdjur! Är det Academien
eller Lunds stad eller är det möjligtvis en kandidat som har glasögon
och bor i en port. Jag frågar icke efter vilcket men vill gärna säga
ifrån att det är simpelt handlat. Om det hade varit ett fruntimmer
eller en studentska som kommit gående, vilken Olycka skulle då ej haft
hänt. Om redaktören känner professoren där eller någon av di andra
kandidaterna så kan di gärna få veta vad för slags underordnade som di
har.

Mitt namn är hemligt.

       *       *       *       *       *

såsom som att Undertecknat i Lund bliwit förnekat att köpa spirituosa
genom en del fröknor eller kvinspersoner som icke bliwit presänterat för
mig och altså är okända Personligheter? Jag har ernärt mig hederlitt i
sextati år och ligger nu på min Sottsäng igenom et Maglidande som intet
är friskt ännu.--Men i gamla tidor hade jag många goda Ideor samt gick i
Kyrkan alltid då riktiga präster predikade och icke Svärdslukare och
babbianor Och en ära och en Hedor var det när som Flodqvist inför
sittanes Forsamling blev föresladd till lunds stads Kyrckowärd men
pastorn slog Klubban i bordet så di hoppa, men til sommaren blir det nyt
liv

då sjonger foglarna när Flodqvist går ut i sin skogh och fångar en
Huggorm varpå at Fröknorna är wälkomna i mariagatan--fatti men Stolt är
mit walspråk och lyder intet kommando av Ordförander eller andra negrer
med högaktning.

_G. H. Flodqvist_
mariagatan 68 b.

bedes få infört i tiningen.

       *       *       *       *       *

bedes få infört denne artikel.

Såsom att det politiska vender uppochner på hela Samhelet så beder jag
få meddela vad som är meningen med at Swerige skal skjydda sina
Neringar;--som jag häromdagen kom till Anatomien i Lund för at till och
säljja min Personlighet såsom död för Kandidaterna efter en Hederlig
begravning samt Christelig Predikan warpå at jag vid Själwa porten blev
avvisat av en Herre somm jag icket kjänner eller vill tala med mera? där
köpptes inga lewande Lik sade han änskjönt jag Personligen wet at där på
en Gång var resanes 6 St. fina Fleckor ifrån malmö och sålde sig
allihopa helt och hålet efter Döden samt en bokhållare somm där intet
var mycket met warpå at jag måtte gå fast jag sitter trångt i det och
behöwer peningar--

nu frågas är detta ett sätt att behandla en Person, och är det att
oppmuntra Fosterlandskärlek, i amerika där vet di wad monyn är och där
kan jag gå in och sälja mig til vicken anatomi somm jag vill och får
pengar kåntant? det kallar jag för att oppmuntra neringar och alla som
arbetar i det tonga, men di som har Anatomien i Lund di oppmuntrar
Emegrasjonen fast det gör detsamma för jag krusar dom intet mera

Högaktningsfult
_G. H. Flodqvist_.



FRÅN ALLMÄNHETEN.


Undertecknad, som är född i Uppåkra, anhåller vördsamt, att Redaktören
måtte skriva litet om Elefanter.

Då det nu, med vad sannolikhetsskäl skall jag inte tala om, berättats
från Norrköping att en elefant vistats uti Skogen därstädes och blivit
infångat så som ett vilt djur. Så frågas om detta är i överensstämning
med Lagen? Eller har icke elefanten rätt att gå i fred i Nordens
högskogar? Det synes mig som om att Kongl. Majestäts Jaktstadgar
härutinnan är otydlige enär att elefanten som föder levande ungar och
livnärer sig genom Snabeln icke får såsom ett skadedjur betraktas utan
bör hälsas med glädje varhälst detta stora och gamla djur som
fortplantar sig i det fria mötes eller träffas uti Naturen.

Skulle därför Redaktören som väl ymmar för de arma djuren vilja ställa
om att någon riksdagsman ville Mottjonera, uti Riksdagen om att en
ändring angående elefanterna? Känner Redaktören Herr Jakob Larsson så
skriv till han och säg han att han får göra något så skall alla di som
äro djurens vener rösta på han.

Om förlåtelse att jag har skrivit: Men jag har gått igenom Alnarp och
där hade de tidningen då jag var ledig vilket var sällan.

Med utmärkt högaktning.
Högaktningsfullt
_Lars Sjögren_,
Agronom.

Om Redaktören skriver så lägg ett gott ord om där kunde ble Pension till
oss som gått igenom Alnarp? En ann kan va så god som en ann sa
länsmannen och la sig i klaveret.

       *       *       *       *       *

Undertecknad är endast 22 år, vilket egentligen icke hörer hit.
Emellertid har på senare tiden mitt skägg börjat växa i alldeles orimlig
proportion, vilket pr vecka vållar mig en högst kännbar utgift till
barberaren. Så mycket mera kännbart blir det som far min skriver att det
är dåliga tider och att jag skall draga in på staten.

Nu har jag verkligen efter en rätt rundlig tids funderande fått en idé.
Jag ämnar låta skägget växa, bitvis, d. v. s. tills det varje gång når
en längd av 3 cm. Därpå, menar jag, borde stubben kunna lämpligen
avyttras till t.ex. madrasstagel, en förmån, varigenom våra
militärförråd skulle kunna vinna en god och billig inhemsk tillökning i
stället för att främja utländskt otyg.

Nu ber jag vänligen att någon sakkunnig måtte upplysa om följande: vem
uppköper varan och hur mycket betalas den?

Redaktören behagade vänligen ursäkta frågan. Men jag anser den vara ett
nationalekonomiskt spörsmål. Om vårt lands män under blott en enda månad
sålde sina skägg, så skulle ett enormt kapital kunna utvinnas. Och så
rena och fina de skulle bli se'n! Låtom oss var för sig se oss om i
vänhögen och tänka oss litet exempel!

Jag är tacksam för svar till p.r., Lund, och tecknar i aktning och frid

_Geo Jackson_,
lib. stud.

       *       *       *       *       *

Herr Redaktör!
The Editor of Folkets Tidning.
Lund (Sweden).

Jag vill säga ifrån i Eder tidning om litet intryck från min resa. Jag
gläder mig att Lund blivit högt utvecklat, men det går långsamt i
Sweden. Jag likar Sweden dock mycket väl. Men det är mycket i »old
Sweden» som icke är mycket bra.

För exempel läkarne. Jag var sjuk i Denver (Colorado), jag går till en
doctor. Han ser på mig. Well. Han skriver inga papper. Han har själv
apotek. Jag får medikamenter, jag går--jag är frisk i morgon, i Denver
(Colorado).

Doktorerna i Sweden skulle vara pharmacister. Det behöves inga
apotekare. De göda sig på folkets dålighet. Det är intet väll.

Ett annat: Jag vill gå till Chicago. Jag kommer till stationen (i
Denver). Jag köper ingen ticket (på engelska biljett). Jag går ner i
tåget. Jag reser. Konduktören säljer själv biljett. Jag kommer i Chicago
utan att stå vid biljettluckor och trängas. Amerika är bra.

Sweden behöver reformeras; demokratiskt. Old boys är där för många.
Tullförvaltare, poliskonstaplar och andra ämbetsmän böra avsättas vid 50
års ålder. Ungt folk fram, så blir landet kraftigt och rikt.

Hustrun skall icke vara mannens träl. Jag är gift (i Denver, Colorado).
Men i Sweden är det mannen som bankar sin hustru. Gör det i Denver. Upp
på lyktstolpen--adjö! Livets svarta saga går i moln (dödens skugga).

Jag tackar för ordet; ärade editor. Jag vill skriva en bok till swedens
folk.

Eder aktningsfulle
_James Gooseberry_,
född Jöns Swensson.
Lilla Råby (1864).

       *       *       *       *       *

Folkets Tidnings kontor,
Lund.

Då Ola Andersson på Kea och en del framstående personligheter samt
kantor Andersson vid många tillfällen upprepade gånger sagt att jag
borde varit riksdagsman för längesedan samt detta således skulle betyda
att jag borde bliva vald i år för Färs härad, så får jag härmed avsäga
mig det. Jag har visserligen gått i skola och fått mycket upplysning men
så simpel är jag icke att jag vill uttränga vår gamle vördade
riksdagsman som jag icke är hemma på politiken. Dock anser jag att
fruntimmer icke behöva komma i riksdagen. Vem skall mjölka! Vem skall
sköta barnen! Jag bara frågar. Och i det fall att där kan komma nya
barn, vart skola de uppfödas! Nej låt oss älska vårt fosterland men icke
göra riksdagen till en barnkammare, det är åtminstone min mening, herr
redaktör. Sen får di regera som di vill.

Var nu så snäll och sätt detta i tidningen eller smit in en strof. Vill
redaktören ha litet granna skärbönor, då jag kommer till staden så
generar det intet.

Vänligen

_Anders Andersson_,
på Veingetorp n:r 7,
adressen på Stationen.

       *       *       *       *       *

Till Folkets Tidnings redaktion.

Då i min gata ryktet utkommit att undertecknad skulle hava dödat eller
eljest på ett grymt och mot etiketten stridande bruk hava avlivat en
därstädes tillhörig katt, får jag härmed offentligen tillkännagiva att
detta gemena rykte är fullkomligt oriktigt. Jag haver aldrig någonsin
dödat någon katt, så mycket mindre som jag dagen efter detta ryktes
utsläppande på aftonen mötte den ifrågavarande katten, vilken nu för
ovanlighetens skull gick mitt på gatan.

Huruvida en studentska eller möjligen någon annan mindre väl klädd
person utsläppt detta rykte vet jag icke, men jag håller det dock ej för
otroligt. Det vore bra om redaktionen ville namngiva dessa, för
exemplets skull och varnagel.

Lund den 6 april 1898.

_J. Johansson_,
f. lantbrukare.

Snälle hr Johansson!

Var vänlig kom hit, medförande ryktet, katten och studentskan eller den
andra personen, så skola vi se om vi kunna göra något av'et.

_Red._

       *       *       *       *       *

_Kungörelse_.

Härmed måste det tillkännagivas att det rykte och osanning som blivit
spritt ut att undertecknat är gift som fyller 30 år den 17 nästlidna
Nov:br är icke med sanningsenligheten korrekt! att min syster har en
svåger som kallas för lärd och doktor det är sin sak, men att han skall
hava rättikhet att ogenera hederligt folk och taga heder och äran utav
dem det tror jag intet. För ville de lärde sköta sin sak så fanns här
inte så mycket elände till som jag intet vill taga uti med en lång tång
om di så slänger han efter mig på en lansväg. heller att jag vill säga
ett andans ord om en sådan person därtill håller undertecknad sig för
god.

ps om att namnet icke bliver utsatt högaktningsfullt

_Er. Is. Johansson_,
Färlöv.

       *       *       *       *       *

Under de snart 63 år, under vilka undertecknad varit stationerad
härstädes, har det mångfaldiga gånger inträffat att jag nattetid blivit
på olika sätt hyllad av allmänheten. Så ha vid upprepade tillfällen
studentmössor placerats på mitt huvud. Däremot har jag över huvud taget
icke mycket att invända, förutsatt att mössorna äro något så när rena.
Likaledes har jag rätt ofta uppvaktats med blommor och även några gånger
med hela granar. Det må också vara hänt. Mindre smickrad har jag däremot
känt mig då man häromåret iförde mig en underkjol. Och absolut
protesterar jag emot att man--såsom härom natten hände--placerar en tom
kruka ovanpå mitt huvud.

Inför detta ofog anhåller jag vördsamt om skydd för min person och
kommer i vidrigaste fall att gå min väg.

Lund den 19 maj 1916.

_Esaias Tegnér_,
staty.





*** End of this Doctrine Publishing Corporation Digital Book "Allvarsord om allting och ingenting" ***

Doctrine Publishing Corporation provides digitized public domain materials.
Public domain books belong to the public and we are merely their custodians.
This effort is time consuming and expensive, so in order to keep providing
this resource, we have taken steps to prevent abuse by commercial parties,
including placing technical restrictions on automated querying.

We also ask that you:

+ Make non-commercial use of the files We designed Doctrine Publishing
Corporation's ISYS search for use by individuals, and we request that you
use these files for personal, non-commercial purposes.

+ Refrain from automated querying Do not send automated queries of any sort
to Doctrine Publishing's system: If you are conducting research on machine
translation, optical character recognition or other areas where access to a
large amount of text is helpful, please contact us. We encourage the use of
public domain materials for these purposes and may be able to help.

+ Keep it legal -  Whatever your use, remember that you are responsible for
ensuring that what you are doing is legal. Do not assume that just because
we believe a book is in the public domain for users in the United States,
that the work is also in the public domain for users in other countries.
Whether a book is still in copyright varies from country to country, and we
can't offer guidance on whether any specific use of any specific book is
allowed. Please do not assume that a book's appearance in Doctrine Publishing
ISYS search  means it can be used in any manner anywhere in the world.
Copyright infringement liability can be quite severe.

About ISYS® Search Software
Established in 1988, ISYS Search Software is a global supplier of enterprise
search solutions for business and government.  The company's award-winning
software suite offers a broad range of search, navigation and discovery
solutions for desktop search, intranet search, SharePoint search and embedded
search applications.  ISYS has been deployed by thousands of organizations
operating in a variety of industries, including government, legal, law
enforcement, financial services, healthcare and recruitment.



Home