Title: Carl Wilhelm Scheele ett minnesblad på hundrade årsdagen af hans död
Author: Cleve, Per Teodor, 1840-1905
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Carl Wilhelm Scheele ett minnesblad på hundrade årsdagen af hans död" ***


made available by the Bibliothèque nationale de France (BnF/Gallica)
at http://gallica.bnf.fr.



CARL WILHELM SCHEELE

ETT MINNESBLAD

PÅ

HUNDRADE ÅRSDAGEN AF HANS DÖD

AF

D:R P.T. CLEVE PROFESSOR VID UPSALA UNIVERSITET.


KÖPING
M. BARKÉNS FÖRLAGSBOKHANDEL (C.A. HERMANSSON)
STOCKHOLM TRYCKT I CENTRAL-TRYCKERIET 1886.


[Illustration: CARL WILHELM SCHEELE.]



I


Den politiska stormakt, som Sveriges tappre söner, djerfve härförare,
vise statsmän och store konungar skapat, slutade sin korta tillvaro.
Lemlästadt och blödande ur djupa sår fostrade vårt land en skara af
store män, som plötsligt höjde det till en stormakt af annan art, en
stormakt inom vetenskapens och forskningens områden. Till dem hörde den
nyare naturforskningens fader Linné, den namnkunnige kemikern Bergman,
mineralogen och kemikern Wallerius, fysikern Wilcke, mineralogiens
reformator Cronstedt, för att ej nämna flere, hvilka alltid skola i
tacksamt minne förvaras, så länge forskning och vetenskap äras. I detta
diadem af lysande namn, som sprida sin glans öfver vårt land, intager
Scheeles en af de mest framstående platserna, ty hans rykte var blott
Linnés underlägset.

Scheele var ingen vetenskapens konung, som ordnat det spridda
vetenskapliga materialet till en harmonisk bygnad, han var ingen siare,
som tydde naturens lagar, han var icke skapare af någon teori, som lyst
och vägledt i forskningens labyrinter; men han hade den snillets
slagruta, som upptäcker det fördolda i naturen samt i ljuset framdrager
nya fakta af omätligt inflytande. Han var upptäckare som ingen före och
ingen efter honom. Hvar och en, som känner blott elementen till Scheeles
vetenskap, vet också hvilken betydelse sådana upptäckter som syrets,
fluorens, klorens, manganens, glycerinets, för att ej nämna flere,
utöfvat på vetenskapens och industriens utveckling.

Hundra år ha förflutit sedan Scheele slutade sin korta och
betydelsefulla lefnad. Hvilken utveckling hafva icke kemien och öfriga
naturvetenskaper gått till mötes; till hvilka skördar ha ej de gamles
utsäde mognat! Kemien har ej blott till vårt slägtes gagn förädlat de
skatter jorden gömmer i sitt inre, ej blott skapat nya industrigrenar,
som sysselsätta millioners armar, hon har lyftat breda flikar af den
förlåt, som höljer naturens, ja till och med det organiska lifvets
verkstad. Äran af denna utveckling tillkommer ej uteslutande de närmast
förflutna hundra åren, utan i väsentlig mån de forskare, Scheele och
hans samtida, hvilka oförtrutet bröto den ouppodlade marken och lade
grunden till den byggnad, som nu är uppförd. Det är ej mer än en skyldig
gärd af tacksamhet, att vår tid hedrar minnet af grundläggarne till vår
tids vetenskap, och då hundra år förflutit sedan en af dem gick hädan,
må denna skrift bära vittne om, hvad Scheele varit och hvad han verkat
för vetenskapen.



II


Scheele[1] härstammade från en gammal tysk och vida spridd slägt. Han
föddes den 9 dec. 1742 i Stralsund, den femte af tolf syskon. Fadern var
köpmannen Joachim Christian Scheele och modern Margaretha Varnecross.

Som barn förrådde Scheele icke de stora anlag, som slumrade inom honom;
han var af ett slutet och stillsamt sinnelag, som gjorde att man ansåg
honom trög och enfaldig. Han deltog icke i sina syskons lekar, men hade
sin förnöjelse i hvarjehanda småsakers förfärdigande samt berättas hafva
blifvit "mycket glad, när han hunnit fullborda något af sina egna
påfund". Han sattes tidigt i privat skola och erhöll vanlig skolbildning
i Stralsunds gymnasium. Redan i unga år väcktes hans håg för
apotekareyrket genom läkaren Schütte och apotekaren Cornelius, som
umgingos i föräldrahemmet och retade gossens nyfikenhet med de kemiska
och farmaceutiska mystiska tecknen, som Scheele berättas hafva med rödt
bläck upptecknat i en bok. Fjorton år gammal sattes han i apotekarelära
i Göteborg hos apotekaren Bauch. Snart fick han sina göromål i
laboratoriet och kände sig nu på sin rätta plats. En samtida kamrat,
Grünberger, uppmanade honom att studera kemi. Arbeten af Neumann, en
hängifven lärjunge af Stahl, flogistonteoriens grundläggare, uppenbarade
för honom hans kallelse. På lediga stunder och under nattens tystnad
studerade han med ifver äfven Lemerys, Stahls och Kunkels skrifter, i
synnerhet den sistnämdes Laboratorium chymicum och Ars vitraria
experimentalis. Om nätterna och i all hemlighet gjorde han efter de
försök, hvarom han läst, och vande sig så att med små och obetydliga
hjelpmedel utföra kemiska experiment. En gång hände det honom, att en
hans kamrat af okynne blandat knallpulver i pyrofor, hvarmed han
experimenterade. Under natten exploderade alltsammans med en våldsam
knall, som väckte huset och satte det i oro och förskräckelse. De
förebråelser han till följd häraf ådrog sig, afskräckte honom icke det
minsta, utan fortsatte han med all flit att genom experiment, läsning
och begrundande öka sina insigter. Hans principal oroades öfver hans
rastlösa flit och skref till föräldrarne "at han fruktade Carl skulle
genom sin ihärdiga flit göra sig skada; då han studerade halfva nätterna
i böcker, hvilka ännu för honom voro för höge och dem Herr Grünberger
gifvit honom".

Efter den sexåriga lärotidens slut stannade Scheele ytterligare tvänne
år i Göteborg, hvarefter han fick anställning i Malmö hos apotekaren
Kjellström, hvilken hade mycket intresse för kemiska försöks
anställande och derför omfattade Scheele med mycken välvilja. Han fick
här tillfälle att ytterligare förkofra sig i kemien. För större delen af
sin lön köpte han kemiska böcker, som han grundligt och med eftertanke
studerade. Från denna tid daterar sig hans bekantskap och vänskap med
den sedermera så berömde mångkunnige Anders Johan Retzius. Under sin
vistelse i Malmö utarbetade han sin undersökning öfver "Sal acetosellæ",
hvilken, enligt yttranden af Gahn, lär ha ledt till den vigtiga
upptäckten af oxalsyra. En häröfver författad afhandling inlemnades 1768
till Vetenskapsakademien, men blef icke till trycket befordrad, emedan
Torbern Bergman, till hvilken afhandlingen remitterades, förklarat att
han deri icke funnit något nytt. Föga bättre gick det med hans vackra
upptäckt af vinsyran, hvilken han oförbehållsamt anförtrodde åt Retzius.
Denne repeterade försöken och skref den i Vetenskapsakademiens
Handlingar 1770 införda afhandlingen "försök med vinsten och dess syra",
hvari han omtalar att Scheele, "en snabb och lärgirug Pharmaciæ
studiosus", lyckats ur vinsten framställa en ny, från alla andra syror
till sina egenskaper skild syra.

Efter trenne års vistelse i Malmö flyttade Scheele 1768 till Stockholm,
der han fick kondition på apoteket Korpen. Vistelsen här behagade honom
mindre, emedan han icke fick lägga hand vid laboratoriegöromålen.
Experimentera måste han, och sysslade derför i apotekets fönster med
solljusets inflytande på ämnen, allt under det han expedierade recepten.
Redan i Stockholm var han känd som en särdeles skicklig kemiker och
förvärfvade sig på grund deraf vänskap af den tidens framstående läkare,
Bäck, Schulzenheim, Bergius och Gahn. Genom den sistnämde blef han
sedermera i Upsala bekant och vän med brodern, den utmärkte bergsmannen
och kemisten J.G. Gahn, med hvilken han, sedan han lemnat Upsala, stod i
liflig brefvexling.[2] Han flyttade snart, 1770, från Stockholm till
Upsala, der han hos apotekaren Lokk på stads- och provincialapoteket
Uplands Vapen fick sig anförtrodd ledningen af laboratoriearbetena och
derjämte erhöll tillstånd att fortsätta med sina egna försök. Den tiden
var den lärde och berömde Torbern Bergman professor i kemi vid Upsala
universitet. En tillfällighet sammanförde de bägge hvar på sitt sätt så
framstående vetenskapsmännen. Scheeles principal hade märkt, att om man
länge håller salpeter smält vid icke allt för hög temperatur, erhåller
man ett salt, som vid tillsats af ättiksyra utvecklar röda ångor.
Hvarken den skicklige kemikern, bergmästaren Gahn ej heller Bergman
kunde gifva någon förklaring öfver detta, men Scheele kände den rätta
orsaken, eller att salpetern vid upphettning upptager flogiston (d.v.s.
reduceras) och ger ett salt af en ny syra (salpetersyrlighet), som är
svag och derför utdrifves af ättiksyran. Gahn, som fått kunskap om denna
förklaring, meddelade den till Bergman, och denne förstod genast till
sitt fulla värde uppskatta detta prof på ovanliga insigter samt önskade
göra apotekslaborantens bekantskap. Scheele, som å sin sida hade i
minnet det öde Bergman beredt hans första kemiska afhandling, var icke
synnerligen böjd härför, men lät dock öfvertala sig af Gahn. Så uppstod
nu bekantskap och vänskap mellan dessa så utmärkte och dock så olika
begåfvade män, hvilka på ett lyckligt sätt kompletterade hvarandra.
Bergman med blicken öfver hela vetenskapens område visade Scheele på
uppgifter, som denne, den ovanligt skarpsinnige och skicklige
experimentatorn, visste att göra fruktbringande för vetenskapen.
Scheele, som ej hade Bergmans omfattande bildning, understälde å sin
sida ofta Bergman sina arbeten till närmare granskning. Under sin
vistelse i Upsala utförde Scheele en mängd ytterst vigtiga arbeten och
undersökningar, som hastigt gjorde honom till en af den tidens
berömdaste kemister. Man måste förvånas att Scheele, utom sitt yrkes
skötande, kunde medhinna utarbetandet af så många och mödosamma
undersökningar. Arbete var för honom en lätt sak, hans förnämsta
bekymmer bestodo, såsom han sjelf i ett bref förklarar, "i nya
phenomeners förklarande". Vetenskapsakademien, som visste att uppskatta
Scheeles rön, kallade honom genom enhälligt val till sin ledamot 1775;
det var den enda yttre utmärkelse, som kom Scheele till del från
fäderneslandet.

Scheele, som i Upsala började tänka på sin framtida bergning och önskade
i synnerhet större frihet och ledighet att mera oberoende fullfölja sina
vetenskapliga forskningar och undersökningar, sökte nu att få öfvertaga
skötseln af apoteket i Köping, hvars innehafvare, Pohl, nyligen aflidit
och som egdes af den efterlefvande enkan. Ehuru Scheele icke aflagt
erforderlig examen, beviljade honom dock Collegium medicum, som nogsamt
kände hans skicklighet, rättighet att förestå apoteket och att till
lägligt tillfälle uppskjuta examen. Kommen till Köping hvilade han sig
icke. "I tören väl tro", skrifver han vid denna tid till en vän, "at jag
nu fått matsorgen och således bjuder Experimental-Chemien en god natt.
Ach nej! denna ädla Vetenskap är mitt öga. Hafven tålamod, och J skolen
åter snart hafva något nytt ät förnimma". Detta löfte höll Scheele.

Han griper sig genast an med att sammanskrifva sin berömda bok om Luft
och Eld, hvartill manuskriptet redan i slutet af oktober 1775 var
färdigt. I detta arbete, som innehåller en fast otrolig mängd vigtiga
rön, beskrifver Scheele eldsluften, eller hvad vi nu kalla syregas, och
visar dess betydelse vid förbränningen och andningsprocessen. Denna
upptäckt, som är basen för hela den nyare kemien, var likväl kort förut,
den 1 aug. 1774, gjord af Priestley, ehuru Scheele icke kunde hafva haft
någon kännedom derom. Priestley säger sjelf: "Mr Scheeles discovery was
certainly independent of mine, though, I believe, not made quite as
early". (Herr Scheeles upptäckt gjordes utan tvifvel oberoende af min,
ehuru som jag tror ej fullt så tidigt.) Han delar således med Priestley
äran af syrets upptäckande. Bokens tryckning försenades ansenligt, ty
den blef först 1877 färdig. Manuskriptet var först till genomseende hos
Bergman, som författade ett företal dertill; men han bär icke skulden,
att det vigtiga arbetet så sent utkom. Den hvilar på bokhandlaren
Svederus. En följd af att arbetet så sent utkom var, att många deri
beskrifna rön redan förut voro kända. Arbetet utkom i tvänne upplagor på
tyska språket, samt öfversattes på engelska, franska och latin. Vid
sidan af detta vetenskapliga arbete sträfvade han rastlöst att ur skuld
och lägervall resa det af företrädaren anlagda apoteket. Affären tog upp
sig, men efter ett halft år instälde sig spekulanter på apoteket. Detta
grämde Scheele. "Jag är rätt mjältsjuk", skrifver han, "ty det ser ut
som skulle jag här icke komma ät göra min lycka. Man har, mig ovetande,
afslutat et contract om Apoteket. Måste man då nödvändigt hafva
penningar om man i verlden vill hafva sit bröd?" Från alla håll kommo nu
anbud till honom. Gahn bjöd honom till sig, Bergman likaså. Linné,
Wargentin, Schulzenheim, Alströmer m. fl. öfverlade och beslöto att
erbjuda honom Alingsås apotek och der inrätta ett tjenligt laboratorium.
Andra ville draga honom såsom "chemicus regius" till hufvudstaden. Man
erbjöd honom att öfvertaga direktionen för ett nytt och stort bränneri.
Äfven utlandet sökte förvärfva sig den berömde svensken. På d'Alemberts
rekommendation kallades han, liksom Bergman kort förut, till Berlin. Han
afböjde dock denna hedrande kallelse så väl som ett anbud från England
om anställning med 300 £ årlig lön. "Jag kan ej mera än äta mig mätt",
skrifver han till en af sina vänner, "och om detta går an i Köping,
behöfver jag icke annorstädes söka det". Till sin bror, som förebrådde
honom att han icke antagit anbudet från Berlin, skrifver han: "Jag
förundrar mig däröfver at du, M.B. vet om det årliga arfvode (1200
Riksd.) som blifvit mig tilbudet från Berlin. Sant är at sådant skedde
för tre år sedan. Men som jag på långt när ej hunnit så långt uti
Chemien, som erfordras till en sådan beställning, har jag med god
öfverläggning afslagit detsamma, öfvertygad ät jag äfven i Köping kan
hafva mitt dageliga bröd". Helst ville Scheele, om han ej kunde stanna i
Köping, komma åter till Upsala. Blir jag ej i Köping, så kommer jag till
Eder, skref han till Bergman. Borgerskapet i Köping, hvars förtroende
han vunnit och som insåg den ära en så berömd man som Scheele skänkte
staden, bestämde i förening med magistraten och landshöfdinge-embetet,
att de ingen annan ville hafva till apotekare än Scheele. Privilegium
att anlägga ett nytt apotek beviljades honom och han slöt med förra
apoteket den öfverenskommelse, att han som rätte egaren till Köpings
apotek åtog sig förra apotekets skulder och enkans underhåll. Han
arbetade nu med all kraft på apotekets upphjelpande. Genom flit och
omtanke skapade han sig oberoende, till och med välstånd. Men detta
hindrade honom icke att fullfölja sina kemiska forskningar, som gjorde
honom till en öfver hela Europa fräjdad man. Berlins
naturforskaresällskap invalde honom 1778. Turins vetenskapsakademi
kallade honom 1784, i Gustaf III:s närvaro, till sin ledamot.

Under vistelsen i Köping slet han sig blott en gång, 1777, lös från sina
forskningar för att göra en resa till Stockholm och bevista ett
sammanträde i Vetenskapsakademien, den enda gången i sitt lif han var
närvarande i den akademi, i hvars handlingar han tryckte nästan alla
sina skrifter, utom den om Luft och Eld.

Borgman, som då var preses, helsade honom med följande ord: "Det är en
besynnerlig fägnad för denna kongl. akademien att se en så arbetande
ledamot intaga ett rum i dess samfund, och för mig, som vid detta
tillfälle hafver den äran att vara ordförande, är det en fördubblad
förnöjelse. Jag har i flere år varit vitne till Eder oförlikneliga flit,
till Eder synnerliga skicklighet att genom tjenliga experimenter
aftvinga naturen sina hemligheter, och till Edra skarpsinniga slutsatser
af anstälda försök. Hvad kan då vara naturligare än att den, som
innerligen älskar sin vetenskap, med utmärkt glädje ser Eder intaga ett
hedersställe, till hvilket förtjenst allena banat Eder vägen". Dagen
förut hade Scheele aflagt uti Collegium medicum apotekare-examen inför
en talrik samling åhörare, och erhållit öppen fullmakt att vara
apotekare i Köping. "Mera till betygande af sitt fullkomliga nöje och
tillgifvenhet för Herr Scheele, samt i förhoppning om dess nyttiga
biträde vid Pharmacopeens förbättrande efter vere facta et probata, än
att dymedelst åstadkomma någon besparing för Herr Scheele" eftergaf
Kongl. Collegium alla vanliga kostnader och afgifter. Då Bergman samma
år nedlade presidiet i akademien satte han i verket en i akademien länge
närd önskan att bevilja Scheele en årlig pension af 100 Riksdaler till
uppmuntran och understöd vid hans kemiska undersökningar, ett understöd
som årligen utgick från akademien ända till Scheeles död.

Scheele kunde nu motse en lugnare och mindre bekymmersam framtid. Men
ännu i sin bästa ålder, mot slutet af 1775, angreps han, som förut
aldrig varit sjuk, af höftvärk och gikt. Det oaktadt fortsatte han sina
forskningar. Ännu i februari 1786 inlemnade han sin afhandling om
galläplesyran till Vetenskapsakademien. Samma månad insjuknade han. Den
21 maj 1786 kl. half 12 afled han i lugn och stillhet. Dödsorsaken
uppgifves hafva varit lungsot. Två dagar förut hade han satt i verket
sitt länge tillämnade äktenskap med sin företrädares enka, som han
derigenom gjorde till laglig egarinna af sin egendom.[3]

I Köpings kyrka uppsattes 1827, på bekostnad af apotekaresocieteten, på
en af pelarne längst fram i koret ett monument öfver den man, som gjort
Köping till en äfven i utlandet känd stad.

Kongl. Vetenskapsakademien slog 1790 öfver honom en minnespenning, som
på framsidan föreställer Scheeles porträtt och på baksidan af bildar
försöket med förbränning i eldsluft. Inskriptionen lyder: Ingenio stat
sine morte decus. I afskärningen läses: Socio præmatura morte erepto
Reg. Acad. Scient. Stockholmiensis. Äfven Svenska akademien slog 1827 en
minnespenning öfver Scheele, på åtsidan med ett porträtt, på frånsidan
med en bild af Isis, från hvilken Hermes söker lyfta slöjan.
Minnespenningen bär om-skriften: "Naturæ sacra orgia movit". Samma år
höll Franzén hans åminnelsetal i akademien.

På apotekaren Gottfr. Arbmans initiativ väcktes vid ett apotekaremöte i
Stockholm år 1872 ett förslag att insamla medel till en minnesstod öfver
Scheele.

Den hittills tecknade summan uppgår till omkring 21,000 kronor.

Scheele beskrifves hafva varit af medelmåttig växt, samt frisk och
kraftig kroppsbyggnad. Såsom en märkvärdighet berättar Wilcke, att
elektriska experiment aldrig ville lyckas i hans närvaro. Redbar och
oförbehållsam förvärfvade han sig aktning och förtroende hos alla, med
hvilka han kom i beröring. Hans anspråkslöshet var lika stor som hans
anseende berättigadt. Detta visas bäst deraf att, då han kallades till
medlem af akademien i Turin, han skref till en vän: "I sanning tror jag
ät man håller mig allestädes för en af de största Chemister, och kunde
jag snart nog blifva stolt däröfver. Vill man så fortfara lärer jag
snart inbilla mig at i sjelfva verket äga lika mycken erfarenhet och
snille som en Macquer, och Bergman. Men at säga min rätta mening, hade
desse förtjente män mera insigt i sina fingrar än jag uti hela mit
hufvud."

Scheele var icke akademiskt bildad och saknade en mera omfattande
lärdom, men han hade från sin tidigare ungdom vant sig att sjelfständigt
och oberoende af förutfattade meningar tänka och genom experiment pröfva
riktigheten af sina slutsatser. Häri ligger till en stor del orsaken att
han kunnat upptäcka så mycket, som andra gått förbi. Hans bokförråd[4]
var ganska inskränkt, men han läste dock mycket och gjorde derur
anteckningar. De flesta experiment, hvarom han läst, eftergjorde han och
förskaffade sig så en vidsträckt erfarenhet. "Min plägsed vid Chemiska
uppgifter är", säger han, "att aldrig tro någon af dem, innan jag, genom
gjorda försök, pröfvat den samma". Sedan han blifvit en berömd och
ryktbar man, fick han af talrika vetenskapsmän sig tillsända nya
arbeten, hvilka jämte andaktsböcker voro hans käraste läsning. Han var
nämligen en from man. Prosten Ahlström, som vid Scheeles jordfästning
höll ett varmt tal öfver den bortgångne, säger, att han var en kristen
af äkta slaget och beflitade sig mer om att vara det, än att synas.

Då denne hans vän förkunnade honom dödens snara ankomst, fattade Scheele
hans hand och sade: "Allsmäktige, så är min hjelp så nära för handen;
Herre här är jag; pris vare Dig, som ständigt hållit Din hand utsträckt
öfver mig, som så underligt fört mig till grafven, huru ofta har mitt
hjerta förgätit sin plikt, sin salighet; men Du aldraheligaste har dock
ej gått till doms med din tjenare; tag det pris, som min döende tunga
framstapplar; jag är allt för ringa till den nåd och barmhertighet Du
mig bevisat hafver."


FOTNOT:

[1] Uppgifterna i denna lefnadsteckning äro hemtade hufvudsakligen ur
"Åminnelsetal hållet för K. Vetenskaps-Akademien d. 14 oct. 1799 af C.G.
Sjösten", hvilket blifvit utarbetadt efter anteckningar och samlingar
gjorda af den berömda fysikern Wilcke.--För öfrigt har jag anlitat:
KOPP, Geschichte der Chemie; SACKLÉN, Sveriges Apotekare-Historia 1833;
A.E. NORDENSKJöLD, "Ett blad ur de svenska naturvetenskapernas historia"
(Framtiden 1877, sid. 79).

[2] En större samling bref från Scheele till Gahn, alla på tyska, finnes
ännu i Kongl. Vetenskapsakademiens bibliotek.

[3] Scheele jordades på Köpings kyrkogård, men hans graf är icke säkert
känd. För flere är sedan träffades dock till höger utanför kyrkans södra
ingång en plåt, som tillhört Scheeles kista.

[4] Enligt Nordenskjöld utgjordes hans boksamling, då bouppteckning
skedde, af 12 medicinska och kemiska arbeten, hvartill kommo några
andra "svenska, tyska och franska böcker" värderade till 6 spec. (24
kronor).



III


Under det 18:de århundradet sträfvade naturforskningen att lösslita sig
från metafysikens ofruktbara spekulationer och inslå på den enda, till
målet ledande vägen, erfarenhetens, experimentets och iakttagelsens.
Särskildta laboratorier för kemiska arbeten funnos visserligen vid denna
tid,[5] men de flesta framstående kemister utbildades dock då och äfven
under början af vårt århundrade på apoteken. Lemeri, Baumé, Rouelle
m.fl., t.o.m. Liebig i vårt århundrade grundlade sina kemiska studier
såsom farmaceuter. Scheele erhöll aldrig annat tillfälle att sysselsätta
sig med kemiska studier och forskningar än det apoteken lemnade. Vi ha
sett huru Scheele flyttade från det ena apoteket till det andra, ända
till dess han blef bofast i Köping. Först i denna stad kunde Scheele
tänka på att inreda åt sig ett laboratorium. Vid ankomsten till Köping
bodde han i ett rum på gästgifvaregården och hans första laboratorium
utgjordes af en förfallen bod med trasiga fönsterrutor, till hälften
afplankad för åkdon och åkerredskap. Här uppsatte han några enkla
ugnar. Sedan Scheele upprättat apoteket ur dess förfall och kommit i en
jämförelsevis bergad ställning, inredde han ett nytt laboratorium, som
synes hafva varit efter den tidens anspråk ganska väl försedt,
åtminstone om man får döma efter yttranden af spaniorerna d'Elhujar,
Bergmans lärjungar, som besökte Scheele i Köping.


[Illustration: Scheeles apotek och bostad. Användes fortfarande till
apotek.]


[Illustration: Epitaphium i Köpings kyrka.

Uppsatt af Apotekaresocieteten i Stockholm.]


[Illustration: Scheeles apparat för beredande af syrgas. (Kopia ur "Luft
und Feuer".)]


[Illustration: Qvarlefvor från Scheeles laboratorium och apotek.]


De apparater Scheele begagnade voro de aldra enklaste; några
glaskolfvar, retorter, vanliga buteljer, flaskor och framför allt, vid
experiment med gaser, oxblåsor. Skulle en gas utvecklas, band han en
hopkramad oxblåsa med ett snöre vid retorthalsen och knöt till
öppningen, då blåsan var spänd. När han ville utveckla kolsyra, insnörde
han några bitar krita i bottnen på en oxblåsa samt hälde så en utspädd
syra i blåsan, hvars mynning hopbands, sedan han förut så noga som
möjligt hopkramat blåsan. Bandet mellan kritbitarne och syran borttogs
och gasen utspände blåsan. När han skulle framställa qväfoxidgas,
fuktade han blåsan invändigt med olja, för att blåsan icke skulle
angripas under försöket, kastade deri några metallbitar, hopkramade
blåsan och band dess mynning omkring en liten glasburk med
salpetersyra. Nu nedskakades bitarne i salpetersyran i burken; gasen
utvecklades och spände ut blåsan, som tillknöts, när den blef full med
gas. Skulle nu en gas flyttas ur en blåsa till en flaska, fyldes flaskan
med vatten och korkades. Sedan bands blåsans mynning tätt öfver
flaskans, hvarefter flaskan vändes så, att dess botten kom uppåt och
blåsan nedåt. Scheele fattade nu flaskan med venstra handen, korken
uttogs och fasthölls med den högra. Vattnet rann ut i blåsan, under det
gasen fylde flaskan. Nu insattes korken åter i flaskan, som upp och
nedvänd förvarades i ett kärl med vatten. När han ville mätta vatten med
en gas, förfor han på nyss beskrifna sätt, men så att blott en fjärdedel
af vattnet fick rinna ur flaskan i blåsan, hvarpå flaskan korkades och
skakades. Sedan togs korken ut, så att en ny mängd gas fick strömma ur
blåsan i flaskan. Korken insattes, flaskan skakades, och samma operation
upprepades 2-3 gånger. Under sina experiment med gaser i oxblåsor
iakttog Scheele, att brännbar luft (vätgas) lättare än andra gaser går
genom blåsans väggar, eller, som vi med ett mera modernt uttryck säga,
diffunderar hastigare än andra gaser. I stället för glasrör begagnade
han ofta trärör, i hvilka han inpressat gåspennor. Scheeles hjelpmedel
voro sålunda de simplaste man kan tänka sig; men hvad som brast i
utrustningen, ersattes genom skarp iakttagelseförmåga, ihärdighet och
snille. Under sina arbeten fäste Scheele uppmärksamheten vid alla
detaljer och gick grundligt tillväga, så att föga nytt återstod för
andra, på de områden han undersökt. Han förde icke ordentliga
anteckningar öfver sina experiment, men efter hans död fann man ett
antal lösa papper och illa medfarna små annotationsböcker,[6] hvari han
på tyska antecknat en mängd dels egna, dels andras försök. Kongl.
Vetenskapsakademien erhöll visserligen af enkan tillstånd att genomläsa
Scheeles efterlemnade papper, men man fann deribland intet spår af något
färdigt eller påbörjadt arbete. Scheele brukade nämligen utan koncept
nedskrifva sina afhandlingar, hvilka utmärka sig genom stor precision,
innehållsrikedom och korthet. De äro, som Dumas, den nyligen hädangångne
ryktbare kemikern, säger, "sans modèle comme sans imitateurs".

[Illustration: Scheeles kolsyreapparat. Ur "Luft und Feuer".]



FOTNOT:

[5] Enligt Kopp upprättades i 16:de århundradet af Europas furstar
laboratorier, af allmänheten kallade "guldhus", i hvilka man sysslade
med alkemi. Laboratorier för kemisk forskning funnos äfven vid 17:de
århundradet i Tyskland, och bekant är, att Carl XI 1685 anlade ett
laboratorium chemicum, som förestods af Urban Hjärne.

[6] I Kongl. Vetenskapsakademiens bibliotek förvaras ett stort antal af
dessa Scheeles anteckningsböcker.



IV


De vetenskapliga arbeten, genom hvilka Scheele brutit nya banor för den
kemiska forskningen och i så hög grad inverkat på vetenskapens
utveckling, tillhöra olika områden, såsom den allmänna och oorganiska
kemien, den organiska och t.o.m. den fysiologiska kemien. För erhållande
af en öfversigt af dessa Scheeles arbeten torde vara riktigast att lemna
den kronologiska ordningsföljden å sido och framställa dem i
systematiskt sammanhang. I afseende på ämnets beskaffenhet hafva vi då
att främst sysselsätta oss med Scheeles afhandling om luft och eld,
hvilken på tyska språket utgafs 1777, men redan två år förut var i
manuskript färdig.[7]

Detta arbete, som på sin tid väckte ett mycket stort uppseende inom den
vetenskapliga verlden, öfversattes 1780 på engelska och 1781 på franska.
Det innehåller dels ett utomordentligt värdefullt material af fakta och
dels teoretiska förklaringar öfver förbränningens, eldens, ljusets och
värmets natur, hvilka senare dock för vår tid endast ega ett historiskt
intresse.

För att rätt fatta betydelsen af detta Scheeles arbete och äfven för
att finna förklaringen till Scheeles egendomliga åsigter om
förbränningen samt värmets och ljusets natur, är det nödvändigt att
lemna en kort framställning af de åsigter, som herskade vid tidpunkten
för framträdandet af Scheeles arbete.

Oaktadt alla bemödanden under det förflutna århundradet att ställa den
kemiska forskningen på en af metafysiken oberoende bas, hade man ej
kunnat lösslita sig från den häfdvunna uppfattningen att gemensamma
egenskaper hos kropparne betingades af närvaron i dem af gemensamma
"principer". Läran om flogiston, det hypotetiska ämne, som man trodde
förekomma i alla bränbara ämnen, var den sista lemningen af metafysikens
inflytande på kemien. Den härstammade i rätt nedstigande led från den
Aristoteliska läran om de fyra elementen, enligt hvilken lära eld
inginge i alla bränbara ämnen, luft i de gasformiga, vatten i de
flytande och jord i de fasta.

Väl hade Boyle redan 1661 uttalat sig emot antagandet att sådana
metafysiska abstraktioner voro verkliga kroppar och fattat betydelsen af
grundämnen i vår tids mening; väl kände man i medlet af 17:de
århundradet att metaller, som förkalkas (oxideras) i luften, tilltaga i
vigt i stället för att förlora något, hvilket borde inträffa, om det
brinnande ämnet förlorade något genom förbränningen, det må nu ha varit
eld, "svafvel", "fet jord" o.d.--icke desto mindre uppstod 1702 teorien
om flogiston, som egentligen är blott en ny upplaga af Aristoteles' lära
om elden, och denna teori herskade nära ett århundrade inom kemien.

Scheele trodde fullt och fast på tillvaron af flogiston. Talrika
försök, företrädesvis utförda vid hans undersökning öfver brunsten,
tycktes gifva vid handen att detta ämne utgjorde en beståndsdel af
värmet, ljuset och vätgasen.

Kännedomen om luften var vid den tiden mycket ofullkomlig. Åristoteles'
lära om luften såsom ett element medgaf, då enligt denna en och samma
grundsubstans eller materie inginge i alla element, möjligheten att
antaga förändringen af ett element till ett annat. Så trodde Plinius att
moln uppstå, genom förtätning af luft, och att luft uppstår af vatten.
Paracelsus förestälde sig att luft bestode af eld och vatten. Sådana
åsigter som att vatten kunde förvandlas till luft voro vanliga ännu
under senaste hälften af 18:de århundradet. Ehuruväl man i allmänhet
ansåg att luften var ett element, trodde man sig dock böra antaga i
luften tillvaron af olika ämnen. Så inbillade sig Sylvius (1669) att den
underjordiska elden i nordliga trakter i atmosferen utkastade
salpetersyreångor, under det att sydliga vindar medförde amoniak. När
salpetersyran i luften förenades med amoniaken, uppstod stark köld,
liksom när man löser salmiak i vatten. Mayow satte samtidigt
salpeterbildningen i samband med en viss beståndsdel i luften "particulæ
nitro-aëreæ", som är verksam vid förbränningen, metallernas förkalkning
samt andningsprocessen. Han visar att en del af luften är oduglig att
underhålla förbränningen, men anser att solljuset förmår återbilda de
particulæ nitro-aëreæ, som förbrukats vid förbränningen. Äfven Boyle
hade förvissat sig derom, att något borttoges ur luften under
förbränningen. Black visade 1757 att kolsyra uppstår i luften genom
andningsprocessen, och trodde att denna bestod i luftens förvandling
till kolsyra. Den engelska forskningen var, som man af det föregående
finner, på rätta vägen till lösningen af problemet om luften och dess
förhållande till förbränningen. I andra länder, i synnerhet i Tyskland,
rådde deremot de besynnerligaste åsigter om luftens betydelse och natur.
Boerhave trodde (1732) att kroppsvärmen kom af blodets rifning mot
kärlväggarne och att andningen af luft hade till ändamål att afkyla
blodet i lungorna, der det utsattes för den starkaste friktionen.

Först under 1770-talet utbildades riktiga åsigter om luften genom
forskningar af engelsmannen Priestley, svensken Scheele och fransmannen
Lavoisier.

Redan 1771 hade Priestley funnit att växterna förmådde göra sådan luft,
som ej kunde andas, ånyo duglig för respirationsprocessen, eller att
luften innehåller en beståndsdel, söm underhåller lifsprocessen, och att
växterna kunna af kolsyra bereda denna luftens beståndsdel. Den 1:sta
augusti 1774 framstälde han ur qvicksilfveroxid syrgas i rent tillstånd.
Syrgasens nödvändighet för förbränningen och andningen visade Priestley
väl, men han antog att syrgas var luft befriad från flogiston samt att
luften utgjordes af tvänne gaser, flogisticerad och deflogisticerad
luft. Den flogisticerade luftens natur af en särskild gas visade skotten
Rutherford, 1772, på det sätt att han med kalilut borttog kolsyran ur
den luft, hvari djur respirerat. Han fann då, att den återstående luften
var oduglig till förbränning och andning. Lavoisier visade före syrets
upptäckt, att metallerna vid oxidation upptaga luft och att oxiderna
derigenom väga mer än metallerna (1772). Efter upptäckten af syrgasen
uppstälde han sin förbränningsteori, genom hvilken den kemiska
forskningen inträdde i en ny epok och flogistonteorien störtades (1778
och 1783).

Scheeles undersökningar öfver luft och eld voro redan 1775 afslutade och
utan tvifvel utförda utan kännedom om Priestleys kort förut gjorda
upptäckter. Äfven om Scheeles upptäckt af syrgasen är något senare än
Priestleys, måste man låta Scheele med honom dela äran af denna för
vetenskapens utveckling epokgörande upptäckt.

I sitt arbete om luft och eld visar Scheele genom talrika, lika enkla
som sinrika experiment, att luften sammansättes af tvänne olika gaser,
eldsluft (nu syrgas) och skämd luft (nu qväfgas), af hvilka den förra
utgör 1/3 af luften. Senare undersökningar utförda med ojämförligt
bättre hjelpmedel ha visat, att syrehalten i luften uppgår till 21
volymprocent.

[Illustration: Scheeles försök öfver flugors respiration. (Kopia ur
"Luft und Feuer".)]

Syrgasen framstälde Scheele på många sätt, dels genom upphettning af
salpeter, dels af brunsten och svafvelsyra, dels af qvicksilfveroxid,
dels äfven af salpetersyra. Han fann att ämnen brinna i syrgas med vida
större liflighet än i vanlig luft, att syrgasen löses lättare än qväfgas
i vatten samt att den är tyngre än qväfgas. Han visar att syrgasen är
oumbärlig för förbränningen, för andningen och för fröns groning. För
att ådagalägga luftens förändringar genom andningen, respirerade han så
länge han kunde den i en oxblåsa inneslutna luften och fann då att en
ansenlig mängd kolsyra hade bildats. Äfven satte han flugor i en burk,
bvari han lagt en med honing bestruken papperslapp. Efter ett par dagar
hade flugorna dött, luftens volym var oförändrad, men en fjärdedel af
luften hade förvandlats till kolsyra. Samma försök repeterade han med
ärtor, som fingo gro i en instängd volym luft. Äfven här förlorade
luften syrgas och vann kolsyregas. Efter 14 dagar hade ärtorna upphört
att växa; han aflägsnade nu kolsyran med kalkmjölk, blandade den
qvarvarande skämda luften med 1/3 syrgas och fann att ärtor nu kunde gro
i denna luft, hvadan således syrgasens nödvändighet för
groningsprocessen var bevisad. I ren syrgas kunde å andra sidan ärtorna
icke förmås att utvecklas.

Redan under sina föregående försök med brunsten, för hvilka jag i det
följande skall redogöra, hade Scheele uti mangansuperoxiden funnit ett
ämne, som med begärlighet borttager flogiston ur bränbara ämnen (det är,
efter vår tids uttryckssätt, syrsätter dem), samt att mangansuperoxiden,
som för sig är olöslig i svafvelsyra, dock genom stark upphettning med
nämda syra ger ett salt af "flogisticerad brunsten" (d.ä. manganoxidul).
Häraf drog Scheele den slutsatsen, att genom upphettningen af brunsten
med svafvelsyra den förra måste hafva upptagit flogiston; men hvarifrån?
Intet annat återstod än antagandet att värmet hade lemnat det för
brunstenens lösning erforderliga flogiston. På samma sätt, när Scheele
destillerade salpeter med svafvelsyra samt fann att retorten vid slutet
af destilleringen fyldes, med röda ångor af "flogisticerad salpetersyra"
(nu undersalpetersyra) samt att dessa ångor innehöllo syrgas, slöt han
att värmet, som genomträngde apparatens väggar, hade lemnat sitt
flogiston till salpetersyran. Syrgasen, som erhölls så väl i förra som
senare experimentet, ansåg Scheele vara värmets andra beståndsdel.
Således var värme en förening af flogiston med eldsluft. Omvändt bestod
förbränningen i en förening af luftens eldsluft med flogiston i de
ämnen, som förbrännas, hvarigenom värme alstrades. Värmet utstrålar
genom väggarne på de kärl, i hvilka förbränningsförsöken utfördes, och
deraf förminskningen af luftmängden i kärl, hvari han brände vätgas,
fosfor och dylikt.

Men ljuset, som utstrålar vid förbränningsfenomenen, hvad är det?
Ljuset, svarar Scheele, är äfven en förening af eldsluft och flogiston,
men mer rik på flogiston än värmet. Han sökte bevisa detta genom att
låta ljuset inverka på de ädla metallernas kalker (oxider). Dessa oxider
blefvo så reducerade, d.v.s. de hade upptagit flogiston ur ljuset. De
olika ljusslagen voro enligt Scheele olika föreningar af eldsluft med
flogiston, detta på den grund att han funnit det violetta ljuset hafva
på klorsilfver en kraftigare sönderdelande verkan än andra ljusslag. Man
ser häraf, att Scheele upptäckt det vigtiga faktum, som ligger till
grund för fotografien. Den oriktiga tolkning han gaf fenomenet,
förminskar icke i någon mån värdet af sjelfva faktum.

Scheeles undersökning öfver ljuset ledde honom att sysselsätta sig med
fosforescerande kroppar. Såsom bekant finnas många ämnen, som vid slag,
rifning eller upphettning bli sjelflysande. Ett sådant ämne är mineralet
flusspat. Efter lindrig upphettning fosforescerar denna stenart, men
icke efter glödgning. Detta beror enligt Scheele derpå, att flusspaten
innehåller flogiston, som vid upphettningen förenas med värmet till
ljus. Om åter stenen glödgats, har allt flogiston borttagits, och ljus
kan nu ej uppstå. För förklaringen af lysandet hos bononisk fosfor,[8]
antar Scheele att detta ämne har porer, i hvilka ljuspartiklarne
intränga, då det utsattes för solljuset.

Att pyrofor[9] tänder sig i luft, visar Scheele bero på närvaro af fukt
i luften. I torr luft tändes den icke. Antändningen kommer, som vi nu
veta, deraf att svafvelkalium i fuktig luft häftigt syrsätter sig.
Scheele förklarar antändningen på det sätt, att alkalit i pyroforen
upptager vatten och afger flogiston, som med eldsluften förenas till
värme och ljus.

Den märkvärdiga, explosiva guldförening, knallguld, som erhålles då en
lösning af guldklorid fälles med amoniak, hvilken redan Basilius
Valentinus i 15:de århundradet lärde bereda och nu för tiden användes
till förgyllning af porslin, blef sedan föremål för Scheeles
undersökningar. Bergman hade visat, att detta preparat utgöres af
guldkalk och amoniak. Scheele undersökte den gas, som vid explosionen
uppstår. För att göra explosionen mindre våldsam blandade han
knallguldet med svafvelsyradt kali. Han fann nu att dervid uppstår skämd
luft (qväfgas). Explosionen förklaras sålunda: knallguld består af
guldkalk och amoniak, hvilken senare består af flogiston och skämd luft;
värmet som träffar knallguldet afger flogiston åt guldkalken, hvaraf
uppstår metalliskt guld, under det värmets eldsluft förbränner
amoniaken, så att skämd luft uppstår. Häraf var ock visadt, att amoniak
utgöres af qväfve och flogiston, eller väte, enär vätgasen enligt
Scheele var tämligen rent flogiston.

Att vissa svafvelföreningar vid tillsats af syror utveckla en
illaluktande gas samt att denna gas är bränbar och svärtar silfver, var
före Scheeles tid bekant. Scheele drager nu denna "stinkande
svafvelluft" (svafvelväte) inom området för sina forskningar. Han finner
att man lätt kan erhålla den på det än i dag vanliga sättet, att lösa
svafveljärn i syror. Genom inverkan af klor och salpetersyra uppstod af
gasen svafvel, och när han erhöll samma gas genom att upphetta svafvel i
vätgas, var dermed dess sammansättning bevisad.

Vätgas eller, såsom denna gas för hundra år sedan kallades, bränbar
luft trodde Scheele utgöras af flogiston och värme; men sedan Lavoisier,
Cavendish och Priestley visat att vatten uppkommer, när vätgas brinner,
samt att vätgas uppstår, när man leder vattenångor öfver glödande järn,
ändrade Scheele sina åsigter om eldsluften, hvilken han nu trodde
sammansatt af ett "principium salinum", vatten och flogiston, af hvilka
beståndsdelar den förstnämda med flogiston ger värme, och vattnet
förorsakar vigttillökningen af den brända kroppen.

Scheeles åsigter om förbränningens förlopp ådrogo sig visserligen
samtidens uppmärksamhet, men de spelade ingen rol i vetenskapen; ty kort
efter det Scheeles arbete om luft och eld utkommit, utbredde sig
Lavoisiers riktiga läror om förbränningen segrande öfver den
vetenskapliga verlden. Detta förringar emellertid icke värdet af de
faktiska upptäckter, Scheele gjort, och som alltid skola förblifva
vetenskapens egendom.

Utom denna ryktbara bok om luft och eld har Scheele offentliggjort ett
betydande antal vetenskapliga specialafhandlingar, af hvilka en del
måste anses som de vigtigaste i hela den kemiska litteraturen. De flesta
af dessa arbeten finnas tryckta i Kongl. Vetenskapsakademiens handlingar
och hafva blifvit öfversatta på främmande språk.[10]

Mineralet flusspat, som anträffas i blygrufvor i England och annorstädes
samt hos oss vid Gislöf i Skåne samt vid Garpenberg, hade länge varit
kändt för sin märkvärdiga egenskap att efter upphettning lysa i mörkret.
Det var naturligt att Scheele under sina forskningar öfver ljusets natur
skulle sysselsätta sig med denna naturprodukt. Han upptäckte så (1771)
att flusspaten med svafvelsyra ger en egendomlig, från alla andra skild
syra, som hade den besynnerliga egenskapen att fräta glas. Genom denna
märkvärdiga syras förening med kalk lyckades Scheele framställa samma
ämne som bildar den naturliga flusspaten. Såsom bekant är denna syra
väteföreningen af ett grundämne, fluor, som man ännu icke kunnat
framställa. Af alla förhållanden att döma står det närmast syret och
kloren samt förekommer i naturen tämligen allmänt utbredt.
Fluorvätesyran har ännu ej fått någon större teknisk användning, men
begagnas på laboratorier som ett oumbärligt hjelpmedel vid analys af
många mineral.

Mineralet brunsten var af de gamle kändt och användt vid rening af glas.
De förvexlade det med magnetjärnet, hvaraf uppkom benämningen magnesia,
manganensis, magnesia vitrariorum. Kännedomen om detta minerals natur
var dock på Scheeles tid mycket ofullkomlig. Några trodde att brunstenen
var ett slags järnmalm, Cronstedt förde den till jordarterna, men
Bergman trodde att den hade "metalliskt lynne". Under Scheeles vistelse
i Upsala uppmanade Bergman honom att undersöka brunstenens natur, och
denna undersökning, måhända Scheeles vigtigaste, blef efter trenne års
arbeten färdig 1774. Han lyckades derigenom ej blott bevisa att
brunstenen innehöll ett nytt grundämne, mangan, utan upptäckte derjämte
såsom förorening i brunstenen en ny jordart, baryt, samt, hvad som var
ännu vigtigare, att brunstenen med saltsyra ger klor. Detta grundämne,
hvars betydenhet blott står syrets efter, blef sålunda upptäckt.

Genom att behandla brunsten med olika syror och reaktionsmedel visade
Scheele, att detta ämne har en stark attraktion till "det bränbara"
(flogiston) eller är, efter vårt uttryckssätt, ett kraftigt
oxidationsmedel, att det icke löses af någon syra med mindre ett ämne
rikt på flogiston finnes närvarande, men att det då (efter reduktion)
ger med syror färglösa lösningar, ur hvilka man kan fälla en från alla
bekanta oxider skild jordart eller metallkalk. Scheele försökte
visserligen att genom glödgning af denna kalk (manganoxidul) med kol
reducera en metall, men det lyckades honom icke, emedan han ej hade till
sitt förfogande ugnar, hvilka lemnade deltill erforderlig
"helvetis-eld", som han sjelf säger. Hans vän Gahn, hvilken Scheele
meddelade alla sina rön om brunstenen, lyckades deremot ur mangankalken
med kol reducera en järnet liknande metall, som först kallades
"brunstensmetall" och "brunstenskonung", sedermera magnesium och
slutligen mangan. Såsom bekant spelar denna metall en vigtig rol vid
nutidens förädling af järn.

Att brunsten, då den smältes med salpeter, ger en massa, som med grön
färg löses i vatten, kände redan Glauber (1659). Man visste ock att den
gröna lösningen småningen förändrar färg och blir violett. Scheele
trodde att lösningen egentligen var blå, men genom fint fördelad
järnoxid synes grön. Att färgen lätt försvinner samt att brunsten då
utfälles, visade Scheele. Sedan den tiden kallades den gröna smältan af
brunsten och salpeter mineral-kameleon. Såsom vi nu veta härleder sig
den gröna färgen af mangansyra, och den gaf Scheele en fingervisning att
söka mangan i växtaska, der den ock anträffades. Mangans förekomst i
järnmalmer och i metalliskt järn upptäcktes sedermera af Bergman.

Då Scheele uppvärmde brunsten med saltsyra, fann han att en gulaktig, på
andningsorganen häftigt inverkande gas uppstod. "Gasen hade", säger han,
"en ganska känbar, stickande lukt, som var högst besvärlig för
lungorna." Han samlade den i en oxblåsa, men oxblåsan frättes liksom af
salpetersyra. Ett annat sätt att uppsamla gasen måste derför användas.
Så fästade han tomma flaskor vid retorthalsen och tätade mellanrummet
med pappersstrimmor, som efter försöket befunnos starkt angripna. Hans
försök med denna gas, nu bekant under namnet klor, visade att insekter
ögonblickligen dödades deraf, att eld släcktes deri, att den häftigt
angrep metaller, till och med guld. Korkarne, med hvilka flaskorna, i
hvilka gasen förvarades, slötos, syntes anfrätta liksom af skedvatten,
hvilket visade gasens häftiga inverkan på organiska ämnen. Då Scheele
med lackmus ville pröfva om kloren hade sur eller alkalisk reaktion,
befans färgen utblekas. Likaledes blektes blommor och växtfärger. Han
fann att dervid uppstår saltsyra. Kloren ansåg Scheele hafva uppkommit
af saltsyran, derigenom att brunstenen röfvat flogiston ur den samma,
och blekningen måste följaktligen bero på, att kloren upptager flogiston
ur färgämnena och så ånyo ger saltsyra. Om vi i stället för flogiston
säga väte, så är denna förklaring alldeles riktig. Kloren var enligt den
tidens uppfattningssätt deflogisticerad saltsyra.

Det finnes knapt något element, som i kemistens hand varit en så mäktig
häfstång för nya sanningars upptäckande som kloren. Men kloren har äfven
stort praktiskt, man kan väl säga nationalekonomiskt värde. Klorens af
Scheele upptäckta egenskap att bleka organiska färgämnen har gjort den
äldre ängsblekningsprocessen, som kräfver både stor areal, lång tid och
följaktligen stora hvilande kapital, öfverflödig. Visserligen verkar den
rena kloren allt för häftigt på väfnadernas trådar; men om man låter
alkalier eller släckt kalk uppsupa klorgas, erhåller man preparat
(under-klorsyrliga salter), som, rätt använda, hastigt bleka utan att
skada väfnaden. Det var fransmannen Berthollet som, genom att i tekniken
införa dessa blekningsmedel, gjorde den textila industrien en ovärderlig
tjenst.

Ett bevis på Scheeles ovanliga skarpsynthet vid nya ämnens undersökning
är hans vigtiga upptäckt af baryt, hvilken oxid han först fann som en
förorening i brunsten. Han ådagalade denna jordarts olikhet med alla
förut kända. Gahn fann sedermera att den utgjorde en hufvudbeståndsdel i
mineralet tungspat, hvarför den af Bergman benämdes "tungjord". Namnet
förändrades sedermera af Morveau till barote och af andra till baryt.
Baryt och dess salter äro, såsom bekant, i vår tid oumbärliga reagens på
alla laboratorier.

I närmaste samband med detta Scheeles stora arbete står hans upptäckt
af arsenikens syra (1775). Han hade vid sina försök med brunsten funnit,
att detta ämne löses i syror vid närvaro af hvit arsenik, hvaraf han
slöt att arseniken afgaf flogiston till brunstenen. Han försökte nu
inverkan af deflogisticerad saltsyra, eller klor, på hvit arsenik och
fann att denna löstes till en förut okänd syra, arseniksyran. Häraf var
således ådagalagdt, att metallen arsenik genom att beröfvas flogiston
(d.v.s. oxideras) ger tvänne syror, nämligen den hvita arseniken och
arseniksyran. När Scheele lät arseniksyra inverka på zink, erhöll han
den ytterligt giftiga gasen arsenikväte. Om denna gas säger Scheele, att
han blandade den med 2/3 ordinär luft i en kolf och närmade ett ljus
till kolföppningen. Nu "tändes luften i kolfven med en smäll, lågan for
mot handen, denna blef öfverdragen med brun färg, som var regulus
arsenici, och lemnade efter sig en obehaglig, arsenikalisk lukt".
Scheele tyckes sålunda ha handskats något ovarsamt med denna gas, som 40
år senare kostade kemikern Gehlen lifvet.

[Illustration: Staty af Carl Wilhelm Scheele. Skizz af J. Börjeson.]

I medlet af 16:de århundradet förstod man med fosfor (af grek.
phosphoros, ljusbäraren) allehanda ämnen, som hade egenskapen att lysa i
mörkret utan att brinna med låga. Dit räknades t. ex. den bononiska
fosforn (sid. 33). Namnet öfverflyttades sedermera på det grundämne, som
än i dag bär detta namn. En tysk alkemist, Brand, enligt några f. d.
soldat, enligt andra en bankrutterad köpman, upptäckte, under det han
sysslade med urin för att deraf bereda ett elixir, som han menade skulle
förvandla silfver till guld, ett märkvärdigt ämne, hvilket starkt lyste
i mörkret och var i hög grad bränbart. Beredningssättet hemlighölls,
men såldes slutligen till en viss Krafft, som 1676 och 1677 reste
omkring i Europa och vid furstliga hof förevisade det besynnerliga
ämnet. Ätt fosforn kan beredas af annat råämne än urin, nämligen ben,
var en vigtig upptäckt, emedan den sedermera möjliggjorde fosforns
användning i tändsticksindustrien. Med denna upptäckt förhåller det sig
så, att Scheele hade i askan efter brändt hjorthorn funnit kalkjord med
ett för honom obekant ämne. Han omtalade detta rön för sin vän Gahn,
som deri fann fosforsyra. Till en början ville Scheele ej tro derpå, men
öfvertygade sig dock om riktigheten på det sätt, att han i Upsala 1770
tillverkade fosfor af ben.

Som bekant härleder sig s. k. kallbräcka hos järn af en halt af fosfor.
Denna för järnindustrien vigtiga upptäckt skedde på det sätt, att Meyer
i Stettin och Bergman i Upsala samtidigt (1780) iakttogo att en hvit
bottensats bildas, när man löser kallbräckt järn i utspädd svafvelsyra.
Bägge funno att denna bottensats vid nedsmältning med kol och flussmedel
ger en skör och lättsmält metall, hvilken Meyer kallade _hydrosiderum_,
men snart fann likna fosforjärn. Scheele bevisade sedermera, 1785, genom
att framställa ren fosfor af kallbräckt järn, att fosforn är den rätta
orsaken till kallbräcka.

På Scheeles tid hade man ganska oriktiga föreställningar om lerjorden
eller, som den då kallades, "alun-jord". Så trodde Baumé, att alunjord
var kiselsyra och att lera var alunjord smittad af svafvelsyra. Scheele
visade 1776 oriktigheten af dessa påståenden och ådagalade, att
lerjorden är väl skild från kiseljorden. Han smälte bergkristallpulver
med pottaska och erhöll verkligen litet alun, när han löste den smälta
massan i svafvelsyra; men det är betecknande för Scheeles
skarpsinnighet, att han snart insåg att alunet kunde ha bildats på
bekostnad af leran i de deglar han använde vid smältningen. Han
repeterade derför försöken och begagnade dervid järndeglar och erhöll då
icke alun. Orsaken att Baumé kunde ha kommit till så oriktiga slutsatser
om lerjordens natur var nu klar; han hade fått lerjord ur sina deglar.

Den vanliga grafiten eller blyertsen, som vi begagna till blyertspennor,
är ett mineral, om hvars natur man vid Scheeles tid icke hade någon
säker kännedom. Gahn och Hjelm hade funnit att blyerts vid rostning i
muffel, utan att någon synlig rök uppstår, förflyktigas så när som på en
ringa återstod af järnkalk (järnoxid). Det tycktes således efter den
tidens åskådningssätt, som om blyerts till största delen utgjordes af
flogiston. Efter sin vana vid undersökning af obekanta ämnen behandlade
Scheele (1779) blyertsen, med allehanda syror, men de inverkade icke
derpå. Endast arseniksyran angrep vid hög temperatur blyertsen,
hvarunder arsenikmetall afsatte sig i retorten. Sedan Scheele vid
retortmynningen fastbundit en oxblåsa och repeterat försöket, visade det
sig att oxblåsan var fyld med ren luftsyra (kolsyra). Samma sak
inträffade då han upphettade blyerts med salpeter. Blyertsen gaf således
vid förbränning kolsyregas, och häraf slöt Scheele, "att blyerts är en
sort mineraliskt svafvel eller kol, hvars beståndsdelar äro luftsyra
förenad med en stor mängd flogiston" eller, efter vårt uttryckssätt,
kol. Att det i syror olösliga ämne, som finnes i tackjärn, också är
blyerts, visar Scheele äfvenledes genom att oxidera det med salpeter.
Härmed var således det för järnets metallurgi så vigtiga faktum funnet,
att järn innehåller grafit, och uppslaget vunnet för kommande
undersökningar öfver skilnaden mellan smidesjärn, stål och tackjärn,
hvilka så djupt ingripit i detta århundrades järnindustri.

I mineralriket förekommer, ehuru tämligen sparsamt, ett mineral, som
mycket liknar grafiten samt ofta blifvit dermed förvexladt. Till skilnad
från grafit, eller plumbago, benämdes detta mineral molybdæna (af grek.
molybdos, bly, för dess likhet med blymalm). Redan innan Scheele utfört
sin nyss anförda undersökning öfver grafiten, hade han 1778 visat att
detta mineral utgjordes af svafvel och ett ämne, som vid oxidering gaf
en hvit, kristallinisk "jordart", med en syras egenskaper. Scheele
förmodade visserligen att denna syra var en "metallisk jord" men emedan
han icke kunde frambringa tillräckligt hög temperatur, lyckades han icke
derur reducera någon metall. Denna uppgift löstes 1782 af Hjelm.
Molybden är ett i många hänseenden märkvärdigt grundämne, hvars kemiska
förhållanden blifvit utredda hufvudsakligen genom svenska kemister.
Under sina omfattande undersökningar öfver molybdensyrans salter
upptäckte Svanberg och Struve 1848 att en sur lösning af molybdensyrans
amoniaksalt ger med äfven små spår af fosforsyra en vackert gul
fällning, genom hvilket förhållande man nu kan med största lätthet
upptäcka fosfor och fosforsyra i snart sagdt alla blandningar samt med
stor skärpa bestämma halten af fosfor i järn.

Ett par år efteråt upptäckte Scheele den dittills obekanta oxiden till
det grundämne, som närmast ansluter sig till molybden, nämligen volfram.
Vid undersökning af ett hvitt mineral, som förekommer i Bispbergs
järngrufva och länge genom sin betydliga tyngd väckt mineralogernas
uppmärksamhet, fann han att detta mineral utgjordes af kalksaltet till
en ny syra. Han visar såväl likheterna som olikheterna mellan denna syra
och molybdensyran. T. Bergman anförde i ett tillägg till Scheeles
afhandling många skäl som visade, att såväl molybdensyran som
volframsyran voro metalliska kalker, hvilket, såsom ofvan nämdt,
besannades, hvad molybdensyran angår, genom Hjelms försök att reducera
molybdenmetall. Volframmetallen deremot reducerades 1783 af tvänne
spanska kemister, bröderna d'Elhujar, som i Upsala studerat kemi under
Bergman och i mineralet volfram funnit Scheeles tungstensyra i förening
med järnets och manganens oxider. Volframmetallen kallades först
tungstensmetall, men erhöll sedermera i Tyskland och Sverige namnet
volfram, i Frankrike benämningen tungsten. I England benämnes detta
grundämne dels tungsten, dels scheelium, till minne af upptäckaren.
Volfram har ännu icke erhållit någon större teknisk användning. Den
ingår i några färger, och volframsyrans natronsalt har visat sig vara
ett ypperligt medel att skydda lätt antända tyger att taga eld.

Af vigt för medicinen blef Scheeles nya metod att tillverka kalomel på
våta vägen, hvarom han höll föredrag den enda gång han var närvarande i
Vetenskapsakademien. All i vårt land till medicinskt bruk använd kalomel
beredes efter Scheeles metod.

Ännu några arbeten af Scheele, t. ex. om beredningen af den vackra
gröna, men tyvärr högst giftiga målarefärgen, Scheeles grönt, m. fl.,
återstå för att denna teckning af Scheeles bidrag till den oorganiska
kemiens utveckling skulle bli fullständig, men de torde, såsom mindre
betydande, kunna förbigås.

Kännedomen om de ämnen, som förekomma i de lefvande organismerna, var på
Scheeles tid så godt som ingen. Det är en af Scheeles odödliga
förtjenster att först hafva brutit detta så rika och vigtiga fält för
forskning, hvilket i våra dagar blifvit med sådan ifver och framgång
bearbetadt och lemnat resultat, som i hög grad utöfvat inflytande på
industrien och medicinen.

Främst bland Scheeles undersökningar inom den organiska kemien skall i
det följande redogöras för den mästerliga afhandlingen om berlinerblått,
hvilken klart visar Scheeles sällsynta förmåga att äfven på de svåraste
områden leta sig fram till sanningen. Färgfabrikanten Diesbach i Berlin
hade tillfälligtvis i början af förra århundradet erhållit en vacker blå
färg, bekant under namnet berlinerblått. Dess beredningssätt
hemlighölls, till dess Woodward 1724 offentliggjorde det. Sedan denna
tid frestade många kemister sina krafter för att lära känna naturen af
denna vackra färg, men de kommo blott till oriktiga och besynnerliga
resultat. Scheele undersökte först den s. k. blodluten, hvaraf färgen
beredes och som utgöres af en lösning af cyankalium. Han fann att denna
blodlut, om den fick stå i luften, förlorade sin egenskap att med
järnsalter gifva fällning af berlinerblått. Han lät sedan blodlut stå i
slutet kärl, hvarigenom den icke förändrades. Nu anade han att det var
luftens kolsyra, som var orsaken till att luten förderfvades, när den
var utsatt för fullt lufttillträde, hvarför han hälde blodlut i en med
kolsyra fyld flaska som tillkorkades. Nu förderfvades luten på ganska
kort tid, men då han vid flaskans kork fäste ett med järnoxid
öfverstruket papper, fann han att detta vid fuktning med saltsyra blef
blått. Således fans intet tvifvel mer, att det "tingerande ämnet" var
flyktigt. Han beredde nu större mängder af detta flyktiga ämne på det
sätt, att han destillerade blodlutsalt med svafvelsyra. Äfven af
berlinerblått framstälde han samma ämne. Han kokade nämligen
berlinerblått med qvicksilfveroxid och vatten, erhöll så en lösning af
cyanqvicksilfver, hvilken sönderdelades med järn och svafvelsyra,
hvarefter alltsammans destillerades. Han erhöll så en färglös vätska, om
hvilken han säger: "Detta ämne har en besynnerlig, ej oangenäm lukt; en
smak, som stöter nästan litet på sött och är något hettande i munnen
samt retar med det samma till hosta". Föga anade Scheele att han nu hade
under händer ett af de giftigaste ämnen kemien känner, _blåsyran,_
hvaraf blott några få droppar fordras för att ögonblickligen döda en
stark hund. Scheele iakttog att blåsyrans ånga är bränbar och att vid
förbränningen kolsyra uppkommer, hvaraf var tydligt, att blåsyran
innehåller kolsyra och flogiston (= kol). Emedan han funnit att flyktigt
lutsalt (amoniak) uppkommer, när man destillerar berlinerblått,
försökte han att bereda blodlut genom att upphetta en blandning af
pottaska och kol samt inlägga salmiak i den glödande blandningen. Det
visade sig nu, att han fick blodlut, när han löste återstoden i vatten.
Deremot lyckades han ej få blodlut genom att lösa den massa han erhöll,
då han upphettade pottaska och kol enbart. Blåsyran måste sålunda bestå
af "flyktigt lutsalt" (amoniak), "luftsyra" (kolsyra) och flogiston.
Tolkas detta i öfverensstämmelse med vår uppfattning, bli blåsyrans
beståndsdelar kol, qväfve och väte, hvilket såsom bekant, är fullt
riktigt.

Scheeles 1782 beskrifna försök med eterarter visa att han hade framstält
aldehyd,[11] detta märkvärdiga ämne, som gifvit upphof till en så stor
mängd vigtiga föreningar. När han destillerade alkohol med brunsten och
svafvelsyra, erhöll han en "eter, som har en förträffelig lukt". Denna
"eter" var intet annat än aldehyd, sedermera af Liebig 1885 erhållen i
rent tillstånd. Likaledes synes Scheele under dessa sina försök ha
erhållit kloral, samma ämne som nu fått en så vidsträckt användning i
medicin.

Scheeles yrke ledde honom 1783 till en vigtig upptäckt nämligen af
glycerin, en tid kallad "Scheeles oljesocker". Då man kokar blyglete med
vatten och oljor, bildas plåster, som Scheele riktigt kallar ett slags
tvål, hvilken icke löses i vatten. Vid undersökning af den vätska, som
återstår efter plåsterberedningen, fann nu Scheele glycerin, hvilket
ämne i våra dagar spelar en vigtig rol som råämne för framställandet af
nutidens kraftiga sprängämnen.

Uti sin afhandling om en ny metod att konservera ättika (1782) visar
Scheele, att ättikans förstöring vid förvaring kan förhindras, derigenom
att man upphettar den till kokning. Han uppfinner således samma metod,
den Appert'ska, som sedermera fått så stor användning vid
konservberedning och som, efter hvad Pasteur i våra dagar visat, beror
derpå, att genom kokningen jäsningsväckande mikrober dödas.

De ämnen, som förorsaka den sura smaken hos frukter, bär och
vegetabilier i allmänhet, eller växtsyrorna, voro icke bekanta vid
Scheeles tid. Undersökningen af växtsyrorna hörde till Scheeles första
vetenskapliga arbeten. Redan under vistelsen i Malmö hade han undersökt
harsyresaltet, men man känner ej med visshet, om han deraf lyckades
framställa oxalsyra, emedan hans derom författade afhandling, som
inlemnades till Vetenskapsakademien, aldrig befordrades till trycket
(sid. 9).

Under vins lagring afsätta sig på fatens väggar hårda kristallskorpor,
som äro bekanta under namnet vinsten. Att detta ämne vid glödgning ger
kolsyradt kali var väl bekant, men om vinstenens organiska beståndsdel
kände man intet. Då Scheele konditionerade i Malmö, sysslade han äfven
med vinsten och lyckades ur vinstenen med kalk bereda ett kalksalt,
hvilket, sönderdeladt med svafvelsyra, gaf en förut okänd syra, vinsyra.
Så hade nu Scheele funnit den metod att frigöra organiska syror, som
sedermera ledde honom till upptäckten af citronsyra samt äpplesyra och
än i dag i industrien användes för fabriksmessig framställning af de
organiska syror, som begagnas vid tygtryck. Upptäckten af vinsyran blef
icke offentliggjord af Scheele sjelf, utan af Retzius, såsom förut är
(sid. 9) omtaladt.

År 1784 upptäckte Scheele citronsyran uti citronsaft och fann året
derpå, att denna syra förekommer i krusbär och andra bärsorter. I
krusbärsaft fann han ännu en annan syra, äplesyran, hvars allmänna
utbredning i växtriket han äfvenledes påvisade.

Rabarberrot innehåller ett ämne, hvilket kännes som fin sand mellan
tänderna, då den tuggas. Vid undersökning af denna s. k. rabarberjord,
fann Scheele 1784 att den utgjordes af oxalsyrans kalksalt. Häraf
föranleddes han följande året att undersöka ett stort antal rötter och
barkslag på närvaron af nämda salt, hvars allmänna förekomst i
växtverlden sålunda ådagalades.

Ännu en vigtig växtsyra upptäckte Scheele kort före sin död, nämligen
galläplesyra eller som han kallade den "galläplesalt". Genom
destillering af denna syra erhöll Scheele den i fotografien använda
pyrogallussyran.

Benzoehartsets syra, benzoesyran, som man förut framstälde genom
sublimering, lärde Scheele bereda på våta vägen.

Af organiska syror, som uppkomma vid oxidering af organiska ämnen,
upptäckte Scheele slemsyran (1780) och sockersyran (1785). Den förra
syran, kallad mjölksockerssyra, bildas jämte oxalsyra vid inverkan af
salpetersyra på mjölksocker; den senare, som på liknande sätt uppstår
af vanligt socker, trodde Scheele vara äplesyra. Äfven upptäckte han
pyroslemsyran, som uppstår vid torr destillering af slemsyran.

Till och med inom djurkemiens område sträckte Scheele sina forskningar.
De farliga konkretioner, som uppstå i urinblåsan och förorsaka
stenpassion, urinsten, undersökte Scheele 1776. Han framstälde ur dem en
förut okänd, svårlöslig syra, urinsyra, hvars förekomst i urin han
likaledes ådagalägger, äfvensom att urin från frosspatienter är rikare
på urinsyra än vanlig urin. I ännu ett annat afseende lemnade Scheele
ett vigtigt bidrag till urinens kemi. Han fann nämligen att urinen
innehåller "animalisk jord" (fosforsyrad kalk), som finnes löst till
följd af urinens halt af fri syra, men utfälles, när man neutraliserar
urinen med amoniak.--När Scheele uppvärmde urinsyra med salpetersyra,
erhöll han en lösning, som hade egenskapen att förorsaka purpurfärgade
fläckar på händerna. Den innehöll således det ämne, som Wöhler och
Liebig i sitt klassiska arbete öfver urinsyrans sönderdelningsprodukter
kallat alloxan. Det är äfven Scheeles förtjenst att ha upptäckt den
vackra murexidreaktionen, som än i dag användes för upptäckande af
urinsyra. Genom torr destillering af urinsyra erhöll han cyanursyra.

År 1780 underkastade Scheele mjölken en undersökning och sökte finna
orsaken till mjölkens ystning. Han iakttog att ost fälles ur mjölk både
genom tillsats af syror och salter samt att den är löslig i alkalier.
Att ostens utfällande medelst syror icke härleder sig derifrån att
syrorna neutralisera alkalit i mjölken, visar han på det sätt, att han
neutraliserar mjölk med salpetersyra och afdunstar vasslan, som ej
lemnade ett spår af salpeter. Han fann att osten innehåller de syror,
som användas vid utfällningen, samt att vatten, surgjordt med
mineralsyror, löser ost, under det organiska syror ej förhålla sig på
detta sätt. Han antager nu, att ostens utfällande beror derpå, att
ostämnet attraherar syran och att den så uppkomna föreningen för att
lösas fordrar en större mängd vatten än mjölken innehåller. Att salter
fälla ostämnet lär enligt Scheele "förmodligen vara att finna uti
vattnets närmare affinitet till dessa salter, än till osten".

I våra dagar har Grimaux uttalat åsigten att ämnens koagulering beror
derpå, att de förlora vatten samt att i vissa fall koagulering
framkallas af salter derigenom, att dessa beröfva de upplösta ämnena
vatten. Åsigten är, som vi se, märkvärdigt öfverensstämmande med den,
som redan för öfver hundra år sedan uttalades af Scheele.

Scheele fann vid undersökning af ost, att den innehåller "animalisk
jord" (fosforsyrad kalk) samt att ost i sina förhållanden närmast liknar
ägghvita. Orsaken till ägghvitans koagulering genom upphettning ansåg
Scheele vara denna: "som ost och ägghvita kunna förbinda sig med syror,
och deraf koaguleras, och som alla de ämnen, hvilka med syror ingå
förening, också kunna förenas med _Materia caloris_, hvarutinnan denna
materie ofta liknar syror; så tyckes vara sannolikt, at _Materia
caloris_ ingår med ägghvitan en kemisk förening, som således är orsaken
at hon hårdnar".

Vid undersökning af surnad mjölk upptäckte Scheele mjölksyran, en af de
vigtigaste organiska syror. Af hvad ofvan blifvit anfördt finner man,
huru omfattande, vigtiga och grundläggande Scheeles forskningar varit
för olika delar af kemien. Det är rent af häpnadsväckande att en enda
man, som ej uppnådde mer än 43 års ålder, kunnat under sin korta, af
näringsomsorger upptagna lifstid och med så obetydliga hjelpmedel
medhinna så många och på kemiens alla områden så djupt ingripande
forskningar. Genom dessa upptäckter har han inom vetenskapen rest sig en
minnesvård, ære perennius, och mer än de fleste bidragit till den
aktning och det anseende vårt land åtnjuter bland nationer, som främjat
forskningen, vidgat vetandet och bidragit till mensklighetens
framåtskridande.



FOTNOT:

[7] Fullständiga titeln är: Carl Wilhelm Scheele's, d. Königl. Schwed.
Acad. d. Wissenschaft Mitgliedes, Chemische Abhandlung von der Luft und
dem Feuer. Upsala und Leipzig 1777.--En andra upplaga på tyska utgafs
1782.

[8] Bononisk fosfor eller bolognesersten var en glödgad blandning af
tungspat och organiska ämnen, således väsentligen svafvelbarium. Det
upptäcktes 1602 af Vincenzio Cnscariolo, en skomakare i Bologna.

[9] En blandning af svafvelkalium och fint fördeladt kol.

[10] Scheeles samtliga arbeten utgåfvos 1788-89 af Hebenstreit på latin
i Leipzig under titeln Opuscula physica et chemica samt 1793 på tyska af
Hermbstädt.--Hans i Kongl. Vetenskapsakademiens Handlingar
offentliggjorda uppsatser öfversattes 1786 pä engelska af Th. Beddoes
och utkommo under titeln: The chemical essays of C. W. Scheele.

[11] Redan 1774 vid undersökningen af brunsten hade Scheele erhållit en
af salpetereter luktande vätska, som måste ha innehållit aldehyd.


Pris: 1 kr. 75 öre.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Carl Wilhelm Scheele ett minnesblad på hundrade årsdagen af hans död" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.