Title: Himlauret eller det profetiska ordet - Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram
Author: Franson, F.
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Himlauret eller det profetiska ordet - Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram" ***


HIMLAURET ELLER DET PROFETISKA ORDET

Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram


AF

F. FRANSON


CHICAGO: CHICAGO-BLADETS FÖRLAG. 1898.



INNEHÅLL:

                                           Sid.
Företal                                      3
FÖRSTA AFDELNINGEN.
  Domedagen och den sanna beredelsen derför  7
ANDRA AFDELNINGEN.
  Vakna! Vakna! Uppb. 1-5                   18
TREDJE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring begynner. Uppb. 6-7      39
FJERDE AFDELNINGEN.
  De 70 årsveckorna                         66
FEMTE AFDELNINGEN.
  Jordens eröfring fortsättes.  Uppb. 8-9   76
SJETTE AFDELNINGEN.
  De tusen åren, m.m. Uppb. 20             158
SJUNDE AFDELNINGEN.
  Det nya Jerusalem. Uppb. 20-21           177
ÅTTONDE  AFDELNINGEN.
  Efter de tusen åren                      183
NIONDE AFDELNINGEN.
  När kommer Kristus?                      203
TIONDE AFDELNINGEN.
  Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna  219
ELFTE AFDELNINGEN.
  Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens
  ankomst kan inträffa när som helst       250
TOLFTE AFDELNINGEN.
  Brudens inbjudning till sin brudgum      266
Slutord                                    271
Diagram
Tre öfversigtstabeller



FÖRETAL.


Då jag för ett par tiotal år sedan reste omkring med frälsningens
evangelium i Schweitz, hände sig en påskmorgon, att jag ej hade något möte
utsatt, hvarför jag begaf mig till en af de reformerta statskyrkorna att
höra predikan, som ju handlade om Kristi uppståndelse. Jag var icke så
särskildt intresserad uti hvad jag hörde, hufvudsakligast på grund af att
jag ej visste, huruvida mannen, som talade, menade Kristi _verkliga_
uppståndelse, eller om han endast trodde på de idéers, de sanningars och
den karakters uppståndelse uti menskligheten, som Kristus predikade och var
i besittning af. Detta sätt att tolka Kristi uppståndelse och andra
kristliga sanningar är ej ovanligt hvarken i Schweitz eller Tyskland bland
de rationalistiske presterna.

Mina tankar lupo sålunda snart i en annan rigtning. Jag begynte fundera på,
om någon öfverensstämmelse kunde förefinnas emellan den tid, Kristus
tillbragte på korset och i grafven till uppståndelsen, och Kristi
församlings lidande och uppståndelse; detta då enligt 2 Petr. 3:8, der vi
läsa, att en dag är för Herren som tusen år för oss. Min första tanke blef,
att detta ju ej vore möjligt, då ju Kristus låg i jorden tre dagar och tre
nätter. Men vid närmare eftertanke blef det snart klart, att ehuru Jesus
låg under en del af alla de tre dygnen, i grafven--hvadan sålunda uttrycket
enligt judiskt föreställningssätt var berättigadt--var det dock i
verkligheten ej fullt två dygn från kl. 3 fredagseftermiddagen, då han
nedtogs från korset, till söndagsmorgonen. På första dygnet låg han blott
tre timmar, från kl. 3 till 6 e.m., då dygnet enligt judisk beräkning
slutade, och på tredje dygnet låg han endast från kl. 6 lördags afton till
tidigt påföljande morgon. När jag kom hem, begynte jag att räkna: Om en dag
är = 1,000 år, så är en _timme_ (1/24 dels dygn) = 41-2/3 år, och sålunda
utgöra de sex timmarne, Jesus tillbragte på Golgata, från kl. 9 f.m.
("tredje timmen," Mark. 15:25) till kl. 3 e.m. ("nionde timmen," v. 34),
jemt 250 år (41-2/3 x 6.) Huru förvånad blef jag ej att finna, att detta
öfverensstämde precis med den förföljelsetid af jemt 250 år, som öfvergick
Guds församling från år 63, då aposteln Jakob blef dödad med svärd, till år
313, då kejsar Konstantin antog kristendomen och (alldeles som fordom Josef
af Arimatia gjorde med Kristus) nedtog den korsfästade församlingen från
korset, sedan den varit der 1/4 årtusende, liksom Kristus hade varit på
sitt kors 1/4 dygn. Nu blef jag högst intresserad att finna ut, huru långt
vi såsom Kristi kropp hafva "uppfyllt det, som fattas i Kristi lidande,"
Kol. 1:24, eller huru långt vi hafva följt vår frälsare mot uppståndelsen,
enligt samma beräkning, eller med andra ord, huru nära vi äro vår
påskmorgon.

De 63 åren _innan_ Jakob blef dödad (= 1-1/2 timme) och innan församlingens
svåraste lidanden begynte, fingo motsvara den bespottelse, hudflängning och
törnekröning, som Jesus led, innan han blef korsfäst, och jag fann så, att
församlingen, Kristi kropp, hade följt sitt hufvud tills efter kl. 1/2 5
påskmorgonen. För att nu taga detta år, 1897, till ändpunkt vid
beräkningen, se vi, att från år 313 till 1897 är 1584 år, hvilken tid,
omsatt i himmelska timmar, utgör just omkring 38, och att sålunda _det
himmelska uret visar_ kl. 5 påskmorgonen.


När uppstod Jesus?

Matteus säger "i gryningen," Markus "mycket bittida, då solen gick upp,"
Lukas "mycket bittida" och Johannes "tidigt på morgonen." Det synes
sålunda, som om vår uppståndelse ej borde vara så långt borta!

Uti Os. 5:15 säger Herren om Israel: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum,
till dess de erkänna sin skuld och söka mitt ansigte," och förutsäger, att
de skola vända sig till Herren med den förvissningen: "Han skall göra oss
lefvande _efter två dagar_; på _tredje_ dagen skall han resa oss upp, att
vi må lefva inför hans ansigte." Himlauret för Israel har på sätt och vis
stått, alltsedan de korsfäste sin konung. Det stannade vid den 69:de
årsveckans slut (hvarom mera längre fram), men judarne begynna nu förstå,
att uret under tiden har gått för hedningarne och för Guds församling.
Snart är församlingens tid slut, hon upptages, och Herren skall ånyo "låta
Israel lefva för hans ansigte."

Må Herren nu välsigna denna boks läsare, och må himlauret--det profetiska
ordet,--blifva dem alltmera kärt, ju närmare det lider mot änden. Med denna
önskan utsändes denna bok, som jag på mångas uppmaning ändtligen fått tid
att skrifva. Den vill vara _ett pekfinger_ på bibelns säkra ur--dock ej på
några _minut-_ eller _sekundvisare_, ty sådana har himlauret inga--utan på
dess _timvisare_. "Dag och timme" är oss ej uppenbaradt, men vi kunna och
böra veta den _ungefärliga_ tiden, eller när han är "nära för dörren,"
jemte så mycket som möjligt af allt det härliga, som denna tilldragelse bär
i sitt sköte.

Skulle pekfingret för någon vara svårt att följa, hjelper en half timmes
bön betydligt. Gnugga endast sömnen ur ögonen, tänd på lampan, _se noga på
uret_, d.v.s. _stå upp och understryk hvarje ställe, som anföres, i din
egen bibel_, och du får snart både förstånd angående himlauret och insigt
om att--_det är tid att stiga upp!_

Stockholm, Sverige, i Nov. 1897.

_F. Franson_.



FÖRSTA AFDELNINGEN.

Domedagen och den sanna beredelsen derför.


Att Kristi tillkommelse, jemförd med andra sanningar, intager en mycket
mera framstående plats i bibeln, än den fått uti de troendes hjertan i
allmänhet, är uppenbart. Icke mindre än 318 gånger nämnes denna sanning i
nya testamentet, sålunda gifvande den en mera framskjuten plats än någon
annan sanning. Endast i brefven häntydes derpå 67 gånger, hvaremot på
försoningen endast 57 gånger. Hvarje invändning emot dess betoning vare sig
i tal eller skrift, är sålunda alldeles obehörig.

Vi vilja begynna med betraktelsen af: _Domedagen och den sanna beredelsen
derför_.

"Det var en torr början," hör jag någon utropa. Till svar får jag upplysa,
att dessa ord endast äro ett annat uttryck för innehållet af _en hel bok_ i
bibeln, nämligen _Uppenbarelseboken_. Hvad är väl egentligen summa summarum
af denna bok? Jo, med undantag af några få verser uti början af kap. 21,
hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, utgör hela boken
ingenting annat än _en framställning af domedagens olika händelser_.

Hvad är väl _första_ kapitlet, om ej en beskrifning på _domaren sjelf_,
Jesus Kristus, åt hvilken "all dom är gifven?" Joh. 5:22.

Hvad innehålla väl _andra_ och _tredje_ kapitlen, om ej _sju varningsbref_
från _domaren_ till hans folk att vara honom trogna, till dess han kommer,
så att de må undgå att med verlden fördömas?

Märk uttrycken: "Annars kommer jag snart till dig," 2:5, och samma uttryck
i v. 16. Vidare: "Jag är den, som ransakar njurar och hjertan," v. 23. "Om
du icke är vaken, skall jag komma öfver dig som en tjuf," 3:3. "Jag skall
utspy dig ur min mun," v. 16. "Den som öfvervinner" och "den som har öra,
han höre." Kan något vara tydligare, än att domaren här påminner de sina
om, att "_domen_ skall begynna på Guds hus." Skilsmessan försiggår emellan
dem, som "hört" och "öfvervunnit," och de andra på det sätt, att de förra
upptagas och de senare qvarlemnas. Denna delning utgör just _domen_ öfver
Guds folk--åtminstone rörande _den_ frågan, huruvida de ega _lif_ eller ej.
_Efter_ upptagandet synas de dömas rörande sin trohet, då _lönen_ skall
utdelas.

Hvad innehålla kap. 4 och 5, om ej den skönaste beskrifning på dem, som
_dömts_ "värdiga att undfly allt detta, som skall komma," _efter_ deras
upptagande i härligheten, kap. 4, och domarens högtidliga förklaring, att
han har rätt också att _döma_ den qvarlemnade ogudaktiga verlden? Han
bevisar sig verkligen ega denna rätt genom att djerft taga bokrullen
(= testamentshandlingarna till jorden och _symbolen af hans
domarevärdighet_) ur hans hand, som satt på tronen, hvilken handling
sanktionerades af helgon och änglar, ja, af allt skapadt, kap. 5.

Hvad utgöra kap. 6-19 annat än _domens_ utförande öfver jordens folk,
förorsakande bland annat hos många det härliga resultatet, beskrifvet hos
profeten: "När Herrens domar gå öfver jorden, skola folken lära sig
rättfärdighet," Es. 26:9. "De komma och tillbedja för dig, ty dina domar
hafva blifvit uppenbara!" Upp. 15:4.

Märk huru orden "domar," "dom" och "döma" oupphörligt förekomma i dessa
kapitel. I kap. 6 läsa vi om krig, hungersnöd och pest, hvarigenom 1/4 af
jordens befolkning bortsopas; i kap. 8: "Många menniskor dogo;" i kap. 9
har det redan gått så långt, att det talas om "_de öfriga_ menniskorna, som
ej hade blifvit dödade genom dessa plågor;" i kap. 11 läsa vi: "Din vrede
kom och tiden, att de döda skulle _dömas_;" kap. 12: _Domen_ öfver satan
att nedkastas; kap 13: _Domen_ öfver menniskorna _genom_ antikrist och den
falske profeten; kap. 14: "Stunden, för hans _dom har_ kommit;" kap. 15:
"Dina _domar_ ha blifvit uppenbara;" kap. 16: "Rättfärdig är du, att du har
_dömt_ så;" "sanna och rätta äro dina _domar_;" kap. 17: "Kom hit; jag
skall visa dig _domen_ öfver skökan;" kap. 18: "Stark är Herren Gud, som
har _dömt_ henne;" kap. 19: "Han har _dömt_, den stora skökan," och _domen_
öfver antikrist och den falske profeten; kap. 20: _Domen_ öfver satan och
_domen under_ de tusen åren (nämligen i samma bemärkelse, som då vi läsa om
t.ex. _Jeftah_, att han _dömde_, d.v.s. styrde, regerade öfver Israel i 6
år, eller om _Simson_, att han hade _dömt_ Israel i 20 år); och slutligen
_domen_ framför den hvita tronen, v. 11-15.

Äfven större delen af kap. 21 och 22 tala om Kristi och hans heligas dom,
d.v.s. regentskap från det himmelska Jerusalem öfver jordens nationer
under de tusen åren. "De skola _regera_," läsa vi, "i evigheters evighet,"
eg. "intill" (eis) "tidsåldrars tidsåldrar," sålunda icke _under_
"tidsåldrars tidsåldrar," hvilket ju blefve att regera längre än Jesus
sjelf (som ju ej skall regera längre än under de tusen åren, 1 Kor. 15:24),
utan till början af den egentliga evigheten, som benämnes tidsåldrarnas
tidsåldrar.

Vi hafva nu liksom "i anden" öfverfarit hela Uppenbarelseboken och funnit,
att den utgör en beskrifning på _domedagen_ eller "Herrens dag," som den
kallas i Uppb. 1:10.

Johannes var i anden (sålunda ej i verkligheten utan öfverförd i ett
hänryckningstillstånd) på denna dag och såg liksom ett panorama öfver det
hela. Vi hafva gjort detsamma. Men liksom Johannes beskref allt noga, vilja
vi ock noga genomgå, hvad han skrifvit. Dock vilja vi först anföra flera
ställen ur andra delar af Guds ord, der det talas om "domens dag," "den
yttersta dagen" och "Herrens dag" eller "Kristi dag"--alla uttryck, hvarmed
nästa tidsålder betecknas. Vi önska nämligen framställa dessa sanningar så
tydligt, att äfven den mest enfaldige må kunna fatta desamma. Detta är så
mycket vigtigare, som vi från barndomen insupit de mest förvillande
uppfattningar rörande många af bibelns sanningar. Vi hafva t.ex. från
barndomen föreställt oss, att yttersta dagen eller domens dag vore en dag
på 24 timmar samt att derunder vore att vänta endast pina och lidande. Uti
2 Petr. 3:7 läsa vi om "de ogudaktiga menniskornas _doms_ och förtappelses
_dag_," men i följande vers säges oss lyckligtvis, huru lång den är,
nämligen 1,000 år. Dessa uttryck: "En dag är för Herren såsom tusen år,"
och "han är långmodig för eder skull" o.s.v. användas nästan beständigt
på tiden _före_ Kristi tillkommelse, under det att de helt tydligt utgöra
en klar definition på betydelsen af ordet domedag och längden deraf och
visa oss, att Herren är så långmodig för vår skull, att han tager ett helt
årtusende till domedag i stället för att afgöra allt på 24 timmar.

Gud tänker på sina barns många böner för judars och hedningars omvändelse
och skall icke nöja sig med de svar på bönhörelse, han gifvit oss före sin
sons tillkommelse. O, nej, "för vår skull," för vårt trägna arbetes och
våra innerliga böners skull tager han 1,000 år till domedag, så att skaror
måtte frälsas såväl under vedermödan som under den långa tid, då satan är
bunden.

Uttrycket "den yttersta dagen" förekommer fyra gånger i kap. 6 af Johannis
evangelium, nämligen i v. 39, 40, 44, 54. Och på alla ställena säges det,
att Herren skall uppväcka de troende "på den yttersta dagen." Huru kan
detta stämma öfverens med de troendes uppståndelse redan vid början af de
tusen åren? Skulle yttersta dagen vara detsamma som domen framför "den
hvita tronen" eller de tusen åren, Uppb. 21:11, då stämmer det icke alls
in. Men det är den icke, utan "yttersta dagen" är detsamma som "domedagen"
och är sålunda tusen år lång. Jesus säger icke i Joh. 6, vid hvilken tid af
yttersta dagen de rättfärdigas uppståndelse skall försiggå, om vid dess
morgon eller dess afton; Uppenbarelseboken åter, som _uppenbarar_
händelsernas ordning, upplyser oss om, att den sker vid dagens _början_,
20:5, 6. Likaså säges uti 2 Petr. 3:10, att på "Herrens dag" skola
"elementen upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro derpå,
förbrännas," men utan att angifva, om detta skall ske vid början eller
slutet af dagen. Åter kommer _Uppenbarelseboken_ oss till hjelp och visar,
att denna katastrof skall ske först vid dagens afton, efter de tusen årens
slut, 21:1.

Rörande det andra missförståndet, eller att domedagen uteslutande skulle
vara full af fasa, se vi, huru annorlunda redan gamla testamentets heliga
föreställde sig saken, då t.ex. psalmisten utbrister: "Himmelen fröjde sig
och vare glad, hafvet bruse. Alla skogens träd juble, ty han kommer för att
_döma_ jorden!" Ps. 96:11-13. Likaså Ps. 98: "Strömmarne klappe i
händerna, alla berg juble, när han kommer till att _döma_ jorden." Orsaken
till deras jubel vid tanken på domedagen angifves i nästa vers: "Han skall
_döma_ jordens krets med _rättfärdighet_ och folken med _rättvisa_," vers
9.

När Paulus predikade på Areopagen i Atén om den man, genom hvilken Gud
skulle "döma verlden med rättfärdighet," menade han icke endast att varna
dem för straffet för deras orättfärdigheter, utan äfven att trösta dem med
den rättfärdighets spira, som Guds son då skall föra öfver jorden. Jfr Luk.
13:35.

Uttrycket "Herrens dag" begagnas mycket ofta af de gamla profeterna och
genom hela bibeln för att fastställa samma sak eller de förfärliga
straffdomar, den regeringsprocess, som skall öfvergå menskligheten och de
derpå följande tusen fridsåren--med andra ord den tid, då han gör sig känd
såsom _Herre_. Uti 2 Mos. 6:3 säger Gud till Moses följande märkliga ord:
"Jag uppenbarade mig för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud
allsmäktig, men under mitt namn af _Herren_ gjorde jag mig icke känd af
dem." Moses deremot fick lära känna, att Gud var _Herre_, då han såg
straffdomarne öfver Egypten.

Följande bibelställen gifva oss en god idé om denna dags karaktär: "Si,
_Herrens_ dag kommer grym och med harm och med glödande vrede för att göra
landet till en ödemark och för att utrota dess syndiga inbyggare. Jag skall
göra en man sällsyntare än finaste guld och en menniska sällsyntare än guld
från Ofir. Jag skall skaka himmelen, och jorden skall bäfva på sitt rum vid
_Herren_ Sebaots harm och på hans _glödande vredes dag_." Es. 13:9, 12.
"Hvad viljen I med _Herrens_ dag? Den är mörker och icke ljus. Det skall
gå eder såsom den, som flyr för ett lejon och mötes af en björn." Am.
5:18, 19. "Sol och måne svartna, och stjernorna draga in sin glans. Och
Herren skall ryta ifrån Sion." Joel 3:15-16. "När _Herrens_ dag låter höra
sig, bittert ropa då de starke. En vredens dag är den dagen, en dag af nöd
och ångest, en dag af ödeläggelse och förödelse, en dag af mörker och
dimma, en dag af moln och töcken och en basunens och härskriets dag för de
befästa städerna och för de höga tinnarne. Och jag skall tränga folket, att
de skola gå såsom blinda, emedan de hafva syndat mot _Herren_, och deras
blod skall kastas kring såsom stoft, och deras kött såsom träck. Äfven
deras silfver och deras guld skall icke kunna hjelpa dem på _Herrens_
vredes dag, och af hans nitälskans eld varder hela jorden förtärd; ty han
skall göra plötsligt slut på alla, som bo på jorden." Sef. 1:14-18.

Att dock icke bokstafligt hvarje menniska dödas, såsom adventister och
andra påstå, ses af det följande kapitlet: "Söken Herren--söken ödmjukhet!
Törhända kunnen I varda bergade på _Herrens vredes dag_." Sef. 2:3. "Jag
skall låta qvarblifva af dig ett folk, ödmjukt och undergifvet, och dessa
skola förtrösta på Herrens namn." Sef. 3:12. Det är här som i beskrifningen
på Noas flod, der också uttryck begagnas som: "Jag vill utrota ifrån jorden
_alla_ varelser, som jag har gjort," 1 Mos. 7:4, och "_allt_ kött förgicks"
och "_alla menniskor_," 1 Mos. 7:21, och dock läsa vi der om att _några,
nämligen de åtta, blefvo räddade_. Så ock här. Några af Israel och några af
de andra folken skola omvända sig under vredestiden och sedan begynna att
fortplanta en rättfärdig befolkning. Att icke Herrens dag endast upptages
af straffdomar visar t.ex. Sak. 14, som begynner med orden: "Herrens dag
kommer," v. 1. Vi läsa der, efter beskrifningen på, att Herren satt sina
fötter på oljoberget, då domen utföres, att Herren sedan skall "vara konung
öfver hela landet," v. 9, att "ingen förbannelse skall mer ega rum," v. 11,
att _alla_ öfverblifna af de folk, som hade kommit emot Jerusalem år efter
år "skola draga upp för att tillbedja Herren Sebaot, och för att fira
löfhyddohögtiden," v. 16, och att på samma "_dag_, som brinner såsom en
ugn," skall "rättfärdighetens sol uppgå med salighet under sina vingar" för
några, hvilka skola "gå ut och springa som gödda kalfvar." Mal. 4:2.

Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara
morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom
"rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom
morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga
timmar för att bli upptagna. _Brudskarans upptagande är första
tilldragelsen på Herrens dag_. Derefter komma straffdomarna, som afslutas
med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget;
det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir
frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga
länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga
länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å
ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan
_solen_, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara
tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste,
jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början
endast från _solens_ uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa,
att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens
stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända
eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och
förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena
sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora
antikristiska arméerna. Det var denna _Herrens dag_, som icke skulle komma
öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn"
och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och
regera _tillsammans_ med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika
orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare
skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna
meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en
upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall
straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på
en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem
för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att
bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen
af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska
Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå
ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera
senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de
_heliga_ skola _döma_ verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola
hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom
våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller
mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre
straffdomar bli dem tillmätta.



ANDRA AFDELNINGEN.

Vakna! Vakna!


Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att
_underlägga sig jorden_ och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa
som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han
låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock
Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett,
att han skall göra sig känd såsom _Herre_[1] och att menniskorna måste
välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar
(= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för
mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta
handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas
tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de
skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin
själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle
DÖDAS, både _liten_, och _stor_, både _man_ och _qvinna_." 2 Krön.
15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna
tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma
skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro
de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han
ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att
genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven.
Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att
menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart
förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet
och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om _framtiden_, och hvarje tolkning af
den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad
från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95),
strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att
Herren visat Johannes, "hvad som snart _skall_ ske" (märk, icke hvad som
har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1,
framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan
hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi
himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må
synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det
förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika
_bokstafligt_ som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att
Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja
vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den
helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju
berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden,"
förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras
vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras
vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål."
"Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen
"den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång
träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver _domarens utseende_, hans, som
vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju
församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta
bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller
församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga
från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans
ögon äro en _domares_, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick
så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med
styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa
måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten")
påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på
hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan
äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är
herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen,
blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver"
o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de
församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det
förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett
sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande
troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft
ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot
hvarandra, se _domaren_ står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han
sade: "Dömen derför icke i förtid, innan _Herren kommer_." 1 Kor. 4:5.
Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan
anseende till person _dömer_ efter hvars och ens gerning, så vandren i
fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga
vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds
församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först
rörande egandet af _lifvet_, och för det andra rörande _lönen_.

Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket
sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi
ock arfvingar," Rom. 8:17; "_de_, som hafva dött i Kristus skola uppstå
först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "_vi_, som lefva," (icke några
endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola
upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att
_I mån aktas värdige_ att undfly allt detta, som skall komma, och att
ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom _tron_ togs Enok
bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild _värdighet_, som till
och med en _troende_ måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta
sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas,
kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en
_troshandling_ å vår sida--likasåväl som en allmaktshandling, å
Guds--framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de
kunna taga ett sådant trossteg?

Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den
process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det
ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en
process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då
höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta
sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva
sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det _något nytt som måste
fram_, nämligen _den förhärligade kroppen_.

Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas
genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli
förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina
uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant,
då han sade: "Att jag _om möjligt_ måtte hinna fram till uppståndelsen från
de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi
om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl _in_ i paradiset.
Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck,
då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara
funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."

Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva
afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets
boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde
det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de
afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens
ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och
kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan
grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu
högre grad än här. "Men nu _förblifva_ tro, hopp, kärlek, dessa tre."
1 Kor. 13:13.

Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något
_sådant_ tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det
ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många
fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet,
eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka
såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro
"sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet,
njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja.
De äro afund-_sjuka_, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro.
Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till
himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har
inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem
qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det
förekommer lika orimligt.

Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan
inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan
antingen att taga till sig salfvan från Gilead och _bli friska_ eller ock
att _dö_ den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens
tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa
sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot
andens röst, som bjuder honom _alltid tala sanning_; förtalerskan, som gör
detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den
enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och
icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och
tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock
fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den
smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda
umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är
detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder,
hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö
utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till
hvilket pris som helst få den botad--sådana predikanter, sådana
församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer,
om ej en förändring inträder.

De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty _Gud kan ej lemna qvar
ett enda af sina barn_, äfven om de äro svaga. Nej, _dessa äro icke barn,
när han kommer_, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid
källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller
lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom--_andliga lik_, och
_sådana_ måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna
ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de
måste blifva qvar, äfven om hvarken _de sjelfva_ eller _andra_ misstänka,
att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det
den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på
allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De
vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom,
de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom
Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de _kunna_
förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid
det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De
göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.):
"Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då
_vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem_." Af de tio
jungfrurna blifva hälften _fåvitska_ jungfrur. Af de sju församlingarna var
det _endast två>_, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall _du_
blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall _jag?_

Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras
två gånger, först huruvida de hafva _lif_ eller ej, sedan med afseende på
vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och
verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas,
hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett
Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig
helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir
upptaget, kommer dock ej att erhålla den _lön_ som andra, hvilka, lefvat
hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det
_arbetet_, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom
_förbön_, _samtal_ eller _vandel_, som de andra utfört.

Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas?
Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man
ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit
"rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt,
broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling,
hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje
uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en
spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall
göras. Det är _här_, vi sitta i väfstolen, det är _der_, vi bära drägten.
Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva _vandrat_ i
anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid
båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan
lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de
troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti
deras andliga lif och--dö.

De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan
hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske
förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen:
"Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första
gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på
läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du
nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig,
annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.

Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit
en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den
förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att
dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den
sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf."
Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din
hjertedörr, ehuru du kallar dig troende--Herren "skall utspy dig ur sin
mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.

Men å andra sidan: håller du på att tåligt _lida_ för hans skull, då väntar
dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de
öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud
inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens _snara_ tillkommelse och
bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) _sjelfva
frestelsetimmen_, d.v.s. från sjelfva den _tid_, då den stora
antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord:
"Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar
äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två,
till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens,
missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen
_lidandets_ krona, 2:10, och vakandets och _verkandets_ krona, 3:11.



Kap. 4.


Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3,
huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i
himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de
fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom _prester_ och
de senare såsom _konungar_.

Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om
möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete
är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att
tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder
för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets
välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så
offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland
äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen
bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds
församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas
böner," 5:8, samt få vara medel till _välsignelse_ för jordens folk under
de tusen åren.

Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring
omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en
jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit
ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad
ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af
honom, att tillbedja honom skall blifva vår _käraste_ sysselsättning. De
tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de
kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se
5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra
jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De
"tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt,
11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga
deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar.
Johannes, som endast "i _anden_" var på Herrens dag, förstod ej, huru
jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske
till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden--_han grät af
fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike_. Strax skyndar
en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta
inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan
i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full
blomma.

Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan
sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att
aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att
undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom
upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma
ur "den _stora_ bedröfvelsen."

Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der
_alla_ englar sägas stå omkring tronen och omkring de _äldste_. Här talas
om _alla_ änglarna, och dock om en _annan_ klass, nämligen de äldste.
Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga
äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar
eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2,
om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de
förnämste furstarne"--bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1
kallas "den store fursten"--uttryck, som låta oss förstå, att det finns
andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder
egentligen äldre) eller _yngre änglar vet bibeln ingenting_; hvad den
deremot vet af är _församlingsäldste_, såsom representanter af Guds
församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan
för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det
välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya
testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på
_jorden_, äro _menniskor_, hvarför skulle ej "de äldste," som representera
Guds församling _i himmelen_, ock få vara _menniskor_.

D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf
patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla
och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda
skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet
utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i
striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."

Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock
icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du
har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.

Man har velat förringa kraften af detta bevis genom att visa, att ordet
"oss" icke fins i alla handskrifter. Det fins dock uti två af de äldsta
manuskripten: Codex Vaticanus n:o 1160, Ephæmi Rescriptus n:o 9 samt uti
den så värderade Codex Sinaiticus.[4] Annat vore, om de andra hade haft ett
annat ord, men att de utelemnat ett ord är icke tillräckligt bevis deremot.
För att taga ett annat exempel: ordet "apostlar" är utelemnadt uti Codex
Vaticanus i Efes. 3:5, der står endast "uppenbarad för hans heliga och
profeter." Ordet "apostlar" har der troligen blifvit uteglömdt. Det kan
äfven vara möjligt här. Ordet "oss" finnes dessutom i så många manuskript,
att dess plats ansetts berättigad uti många öfversättningar, deribland
bibelkommissionens.

Lektor Waldenström säger: "Sannolikast synes den uppfattningen vara, att
dermed (med de tjugofyra äldste) förstås de tolf patriarkerna och de tolf
apostlarna såsom representanter för Guds folk i gamla och nya testamentet."

Någon torde undra på, hvarför de säga "köpt oss," men "gjort _dem_" åt vår
Gud till ett konungadöme och till prester, och "_de_" skola regera på
jorden.

Litet eftertanke visar oss dock, att detta uttryckssätt är fullt
berättigadt. Om en församling, ja, vi kunna hellre säga om ett tusental af
församlingar sände en enda äldste såsom deras ombud till ett möte, skulle
vi aldrig förvåna oss öfver, äfven om han oupphörligt begagnade ordet
"_dem_" på tal om församlingens eller församlingarnas beslut och intressen
och aldrig ordet _oss_. Om tjugofyra äldste skola representera millioner af
troende, får man ej förundra sig öfver, om de, glömmande sig sjelfva,
begagna ordet "dem" om de millioner, som de representera.

Ja, om till och med ordet "dem" också hade stått efter "köpt," kunde dessa
tjugofyra äldste ändå tillhöra brudskaran. Men så står det ej, utan i
somliga manuskript står intet och i andra "oss." Strax nedanför läsa vi ju
dessutom om _änglarnas_ hyllning, v. 11, både huru många de voro och hvad
de _sade_ (ej sjöngo.) Änglarna sägas der stå "omkring de äldste;" sålunda
varande en helt annan klass. Huru enkelt blir icke allt, om vi endast följa
den allmänna regeln i allt bibelstudium, nämligen att se på _sammanhanget_.
I kap. 3:21 står _löftet_ till Guds församling att få sitta på tronen, och
i femte versen derifrån se vi en klass, på hvilken detta löfte gått i
_uppfyllelse_, nämligen de tjugofyra äldste. Att då fatta dem såsom
representanter af församlingen, faller så naturligt som något kan vara.
Huruvida nu dessa tjugofyra äldste, som sitta der såsom representanter, äro
desamma alltid, torde ej vara så godt att afgöra. Somliga, deribland den
framstående lutherske teologen d:r Seiss i Philadelphia, Amerika, tro, att
de tjugofyra äldste alltid vexla efter en viss ordningsföljd i den
presterliga tjensten, hvartill vi se förebilder i 1 Krön. 24:1-19.

Angående "de fyra lifsväsendena" säger d:r Seiss, att "de också måste vara
förklarade menniskor, ty de sjunga samma sång som de äldste (5:9) och äro
äfven köpta med Kristi blod af _allehanda_ folk." Utaf dessa fyra lifsväsen
var det första likt ett _lejon_, hvilket tyder på _konungslighet_ (lejonet
är konung bland djuren), det andra likt en oxe, som tyder på _uthållighet_
(uti att jubla och uti att göra Guds vilja; jemför: "utan uppehåll dag och
natt"), det tredje hade en menniskas ansigte, som ju tyder på förstånd,
insigt (inga misstag då mera.) Att det fjerde var likt _en flygande örn_,
lärer oss den sanningen, att de förklarade skola uti uppståndelsens lätta
drägt _snabbt_ förflytta sig från plats till plats, fullgörande Herrens
befallningar (se "örnen," 8:13, som beklagade de lidande menniskorna på
jorden.) På snabbheten tyder ock de sex vingarne.[5]

De tjugofyra äldste framställa de heliga såsom _tillbedjare_ (de "sutto"),
under det att de fyra lifsväsendena visa oss dem i _full verksamhet_ med
den _konungsliga värdighet_, den _ihärdighet_, den _insigt_ och den
_snabbhet_ samt med den stora _förmåga att öfverskåda_ både framtiden, det
förflutna och sig sjelfva, ja, hela verldsalltet, som deras många ögon
_framtill, baktill_, under vingarne och _rundt omkring_ tyda på. En
vigtig omständighet måste vi till sist lägga märke till, nämligen, att som
dessa tjugofyra äldste sutto på troner och hade kronor på sina hufvuden,
voro de inga kroppslösa andar utan egde förhärligade kroppar, hvaraf vi få
draga den slutsatsen, att uppståndelsen då allaredan egt rum. Men hade
uppståndelsen egt rum, hade ock _de lefvande troendes förvandling
försiggått_.


Kap. 5.

Uti femte kapitlet öfverlemnas af Gud fader fastebref, så att säga, på
jorden till dess rättmätige herskare, Jesus. Boken eller pergamentsrullen,
som innehöll detta fastebref, var förseglad med sju insegel, hvilkas
brytande begynner i kap. 6. De straffdomar, som deras brytande tyda på,
äro, såsom vi förut bevisat, nödvändiga, på det att Jesus må komma i
besittning af sin rättmätiga egendom. Huru skönt dock att se, att innan en
enda af de sju vredesskålarna utgjutas, innan en enda af de sju basunerna
ljuda, innan en enda af de sju inseglen brytes, till och med innan
bokrullen, som var förseglad med dessa insegel, lemnades till lammet _för
att öppnas_, var _brudeskaran i skyn_. Pris ske Gud för denna härliga
sanning! Många flera bevis finnas för densamma, hvilka vi snart skola komma
till. För att få en rätt uppfattning af denna bokrulle, behöfva vi endast
slå upp Jer. 32:6-15 och se, huru det gick till, då Jeremias fick fastebref
på åkern, som han hade köpt af Hanameel. Han fick då "ett försegladt
köpebref med de deruti bestämda vilkoren."

Hvem är jordens rättmätige egare? Det är vår Herre Jesus, som nu skall
"förlossa sin egendom." Ef. 1:14. Urkunden var skrifven både på in- och
utsidan, v. 1. Hvad stod i den? Somliga hafva trott, att den innehölle
blott profetior och endast vore en ny slags uppenbarelse. Dess förnämsta
innehåll utgjordes nog af de för egendomens besittning bestämda vilkoren.
På den ena sidan voro kanske sjelfva vilkoren och på den andra vittnenas
namn, som hade underskrifvit köpebrefvet. Se Jer. 32:12.

Vi hafva här samma märkliga öfverlåtande af verldsväldet åt Jesus hvilket
är så skönt beskrifvet uti Dan. 7:13: "Jag såg i nattliga syner, och si, i
himmelens sky kom en, som liknade en menniskoson, och gick fram till den
Gamle af dagar och vardt förestäld inför honom; och _åt honom blefvo gifna
välde och ära och konungadöme_, och alla folk o.s.v. tjenade honom." Det
är detta "öfvertagande af riket," som är så träffande framstäldt för oss
äfven i Luk. 19:11: "En man af ädel börd for till ett aflägset land för att
öfvertaga ett rike" o.s.v. Det var detta rike, som satan erbjöd Jesus vid
frestelsen i öknen, Matt. 4:9, men Jesus ville icke taga det ur satans
hand, äfven om han hade fått det utan korsets bittra död. Han ville vänta,
tills han fick det af sin fader.

Icke är det underligt, att den märkliga handlingen: "Lammet kom och tog
bokrullen ur hans högra hand, som satt på tronen," förorsakar ett ändlöst
jubel bland helgon, Uppb. 5:9, och änglar, v. 11, 12. Bruden visste, att om
hennes brudgum blef konung, blef hon drottning, och de _101 millioner
änglar_, v. 11, visste, att om jorden blef eröfrad, skulle de slippa att se
det myckna elände, de många brott, som begås på jorden, det myckna hån mot
Herren och hans smorde, som de under deras tjenst på jorden "för deras
skull, som skola ärfva frälsning," hade måst bevittna. "Allt skapadt"
jublar, v. 13. Många kröningsakter hafva hållits på jorden, men ingen kan
jemföras med denna, som vi snart skola få bevittna i skyarna. _Lammet_
skall regera! O huru mycket vilddjursregemente denna jord fått bevittna
ända sedan skapelsen: Ändtligen skall ett _lamm_ bära spiran. Det heter
egentligen "ett litet lamm," v. 6. "Det lilla lammet" tog boken ur hans
hand, som satt på tronen. De, som skola regera med honom, må sålunda få
lammnatur redan här, blifva milda, vänliga, tåliga, oskyldiga. Det märkliga
är, att under det Herren kallas "lejonet" en enda gång i hela
Uppenbarelseboken, kap. 5:5, kallas han "lammet," eg. "det lilla lammet" 27
gånger. Vill han icke dermed visa, att han icke vill tillmäta jorden en
enda straffdom, ett enda lidande utom det, som är alldeles absolut
nödvändigt för att eröfra jorden? Han ville så gerna slippa att visa
lejontänderna och slå till med lejonramarna, men han _måste_, ty, såsom vi
redan sagt, _jorden måste eröfras till hvad pris som helst_. Skönt är
emellertid att se, huru nåd och barmhertighet under hela vredestiden
erbjudas menniskorna och äfven huru, särskildt att börja med, stora skaror
skola begagna sig af dessa Kristi ädelmodiga anbud.



TREDJE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring begynner.


Uppenbarelseboken. Kap. 6-7.

I det sjette kapitlet se vi, huru jordens eröfring på allvar begynner. Och
dock, huru skönt är det ej, att


det första inseglet

tros vara _ett fredsanbud till de upproriska_, som kanske ännu knappt
hunnit att sluta upp med förvåningen och förskräckelsen--eller kanske hos
de flesta hellre hånet och speorden (i tidningar, på teatrar, krogarna och
danslokalerna) öfver Guds barns försvinnande, Es. 27:4 synes passa så väl
in på vår Herres känslor då: "Jag, hyser ingen vrede. Ack, att jag hade
tornet och tisteln emot mig i krig! Dem ville jag angripa, dem samtliga
ville jag uppbränna. Eller--man söke mitt skydd, göre fred med mig, göre
fred med mig!"

"Ryttaren på den hvita hästen," v. 1 tros vara densamma som ryttaren på den
_hvita_ hästen i Uppb. 19:11, eller Kristus. Dock är han ej ännu synlig
"med manteln, _doppad i blod_," eller med, "det hvassa svärdet" och
jernspiran i sin hand såsom i kap. 19 utan med en båge, liksom ville han
säga: "Vill någon icke omvända sig, så spänner jag min båge och riktar
den." Att han är beväpnad med _båge_ och ej med svärd visar, huru han kan
träffa sina fiender _på afstånd_. Många skola då falla Herren till fota,
både bland judar och hedningar, ja, utan tvifvel äfven uti de s.k. kristna
länderna.

Många af de troende bedja icke om Kristi tillkommelse på grund af, att
deras slägtingar icke äro frälsta. Deras bön är icke: "Kom, Herre Jesus!"
utan: "Dröj, tills alla våra slägtingar äro frälsta!" Denna bön är en
orimlighet, i ty att om våra närmaste blefve frälsta, skulle ju då dessa
nyomvända bedja samma bön för sina oomvända slägtingar, och om dessa blefve
frälsta, då de för sina, och på så sätt skulle ju icke Herren kunna komma,
förrän hvarje menniska på jorden vore frälst. Men mera om detta i sista
kapitlet.

Den frågan uppstår nu: Skola några af de våra kunna frälsas under sjelfva
vedermödan? Det är svårt att svara på en sådan fråga. Dock må jag ärligt
säga, att om jag skulle få lof att välja emellan att se några af mina
ofrälsta slägtingar dö ofrälsta eller blifva qvarlemnade ofrälsta, skulle
jag hundrade gånger hellre välja det senare. Ty märk, de vore ändå qvar _på
jorden_. Man brukar ju säga: Så länge en menniska lefver, är det hopp.
Detta är dock icke sant, i ty att många hafva så förhärdat sig, att anden
redan nu vikit ifrån dem för evigt. Huruvida några af våra slägtingar komma
att frälsas eller ej under vedermödans tid, beror nog mycket på, huru långt
de förut gått i förhärdelse.

D:r Seiss tror, att det är då, som den stora rörelsen skall uppstå bland
jungfruskaran, och att det är först då, som dessa i Matt. 25 vakna upp.
Bruden _var_ vaken och togs upp, och nu börja liknelserna om himmelriket
att gå i sin egentliga fullbordan. Märkligt är ju, att det icke står, att
det är _församlingen_, som liknas vid de tio jungfrur, utan _riket_. "Då
skall _himmelriket_ varda likt." Det synes sålunda, att jungfrurna tillhöra
riket och ej församlingen. Men äfven bland jungfrurna blir sedan sömn,
såsom vi tydligen kunna se, att till och med så långt fram som vid sjette
vredesskålen, 16:15, finnes det Guds folk på jorden, som uppmanas att
"vaka." Om ock många skola håna, när de troende upptagits, blir det dock
massor, som komma att taga saken på allvar. De skaror, som låta sig frälsas
vid det första inseglet, äro troligen desamma, som vi sedermera finna
liggande under altaret vid det femte inseglet, v. 9. De äro då redan
"halshuggna för deras vitnesbörds skull." Förfärliga förföljelser och
_martyrdöden_ vänta nämligen dem, som då omvända sig.

Ehuru antikrist ej kommer att få verldsväldet och uppsätta sin bild att
tillbedjas förrän i midten af Daniels sjuttionde årsvecka, d.ä. i midten
af de sju åren, som vreden synes upptaga, skall han dock redan nu vid de
sju årens början hafva makt nog att uppreta jordens folk till att slå ihjäl
dem, som vilja omvända sig.[6]

Hvem skall predika under dessa sju åren? Så frågas ofta. Svar: "De två
vitnena," omtalade i kap. 11, vidare de 144,000 judar, som blifvit omvända,
troligen genom dessa två profeters vitnesbörd, kap. 7, vidare "de tre
änglar," omtalade i kap. 14:6-10.

Innan vi lemna första inseglet, böra vi nämna, att de orden "_och se_",
kap. 6:1, 3, 5, 7, anses af de bästa bibelkritiker för oäkta. Skillnaden
blir den, att om vi låta uttrycken stå, se vi huru de fyra lifsväsendena
inbjuda till att _komma och se på_, hvad ryttarne taga sig till. Men om vi
utelemna dessa ord se vi, att det är de fyra lifsväsendena, d.v.s.
representanter af Guds församling, hvilka _frammana_ de fyra hästarna
enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden."

Huru skön är icke då den tanken, att vi, efter upplyftandet skola först få
frammana den _hvita_ hästen, som tyder på den stora väckelsen, _innan_ vi
frammana de andra ryttarne, som tyda på _krig_ (den andra), _hunger_ (den
tredje) och _pest_ (den fjerde). Ropet: "_Kom_" från våra läppar der uppe,
skulle sålunda bli detsamma, som vi härnere så ofta upprepat: "Kom, Herre
Jesus, kom till våra på jorden qvarlemnade slägtingar och vänner, till
judar och hedningar, och fräls så många som möjligt är och med användande
af _hvilka medel som helst_."

En del låta ju sig frälsas genom det kraftiga inflytande, som de heligas
borttagande utöfvar på dem, men hos andra måste, då detta ej hjelper, andra
medel tillgripas; och så hafva vi


det andra inseglet

med det _verldskrig_, som der så tydligt framställes. Ryttaren på den
_röda_ hästen är troligen _antikrist sjelf_. Den _röda_ hästen passar
mycket väl tillsamman med det skarlakans_röda_ vilddjuret, 17:3, hvilket
betecknar antikrist. Denne, som under det första inseglet verkat mera
obemärkt, framträder nu med stor djerfhet. Det är nu fulla uppfyllelsen af
2 Tess. 2:10, 11 sker: "De hafva icke mottagit kärleken till sanningen, att
de måtte blifva frälsta. Och fördenskull skall Gud sända dem kraftig
villfarelse, så att de skola tro lögnen, på det att alla må varda _dömda_,
som icke hafva trott sanningen." Icke underligt, att antikrists kraftiga
villfarelse följer för dem, som hvarken före brudskarans upptagande, ej
heller ens under det första inseglet låtit sig frälsas. Icke underligt, att
Gud sänder ryttaren på den _röda_ hästen omedelbart efter ryttaren på den
_hvita!_ De, som ej vilja hafva Kristus, få då antikrist. Vi se hvilket
elände som uppstår, om friden borttages endast emellan tvenne länder, såsom
t.ex. i kriget emellan Tyskland och Frankrike, men här säges friden
borttagas från _hela jorden_. Ett slagtande skall icke endast förekomma
emellan olika nationer utan äfven emellan olika folkstammar, raser,
religioner och familjer. Det är då kriget skall upplåga emellan
arbetsgifvare och arbetstagare, emellan millionärerna och de fattiga,
emellan katoliker och protestanter, emellan svarta och hvita, emellan
höger- och venstermän, emellan monarkiskt och demokratiskt sinnade
folkklasser, emellan föräldrar och barn. Luk. 21:16. Ingen frid gifves då
på hela jorden. Alla passioner äro lössläppta. Allt är i
upplösningstillstånd.


Det tredje inseglet.

På verldskriget--nej, det är för svagt uttryck, hellre må vi säga
på--"verlds_slagtandet_" (de skulle _slagta_ hvarandra) följer den
förfärligaste _hungersnöd_. På detta tyder den svarta hästen. Brödet är så
dyrt och arbetslönerna så lågt nedtryckta, att en menniskas hela arbetslön,
en denar, just räcker till bröd för en person, hvadan de giftas _familjer_
intet få, ej heller blir något öfver till kläder eller bostad m.m.


Det fjerde inseglet.

På hungersnöd följer _pesten_, som här kallas "döden" i samma bemärkelse,
som vi tala om digerdöden. Den framställes genom den _blacka_, likfärgade
hästen. Under fjerde inseglet synes, att de föregående plågorna, nämligen
slagtandet och hungern, fortsätta. Och genom allt detta: krig, hunger och
pest, Luk. 21:11, jemte vilddjuren på jorden, bortsopas en fjerdedel af
jordens befolkning, motsvarande öfver tre hundra millioner menniskor.
Vid


det femte inseglet

se vi "själarna under altaret," d.v.s. de, som blifvit frälsta vid det
första inseglet och strax derpå fått lida martyrdöden genom halshuggning.
De tillsägas att vänta på flera. Dessa halshuggna återfinna vi uti Uppb.
20:4 jemte (uti senare delen af samma vers) den klass, som dessa väntade
på. De förra synas bli frälsta under förra halfvan af vedermödan (de första
3-1/2 åren,) de senare under den senare halfvan; hvaremot den redan
uppståndna och förhärligade brudskaran framställes uti allra första
delen af versen.

Af detta ställe finna vi, att ett medvetet tillstånd är möjligt i
mellantillståndet. De aflidna kunna _bedja_--"de ropade med hög röst." De
kunna _vänta_ på fulländningen--"huru länge dröjer du?" De kunna vara
_medvetna om, hvad som försiggår på jorden_. De visste, att deras blod ej
var hämnadt ännu, och att deras mördare ej ännu voro dömda. De kunna
_höra_--de lyssnade till svaret de fingo. De kunna få _uppenbarelser_--de
fingo reda på, hvad som skulle ske i framtiden (nämligen, att flera skulle
dödas ännu.) Mellantillståndet framställes ofta under bilden af en sömn,
men sömnen är ej alltid detsamma som medvetslöshet, hvilket somliga mena
vara de dödas tillstånd. Många hafva fått uppenbarelser i sömnen, såsom de
vise männen. Somliga hafva fått härliga löften påpekade under sömmen,
hvarigenom de hafva blifvit frälsta; somliga hafva fått syner af himmelsk
salighet, varningsrop m.m., allt i sömnen! Somliga människor till och med
_gå_ i sömnen (somnambulister).

När Stefanus sade: "Herre Jesus, mottag min ande!" då menade han ej: Mottag
min andedrägt. Nej, _anden--den egentliga varelsen--_lefver, äfven sedan
den blifvit af med stofthyddan. Hade Paulus endast sagt: "Jag åstundar att
bryta upp," Fil. 1:23, kunde man ju försökt antaga, att han menade upphöra
med att existera, men han tillade: "Och vara hos Kristus." Skulle detta:
"Och vara med Kristus" syfta på uppståndelsen, då är uttrycket meningslöst,
i ty att han i så fall ej kommit till honom något tidigare _derigenom_, att
han dött. De döda uppstå ju _samtidigt_ med de lefvande. 1 Tim. 4:15-18.
Att nu Paulus tänkte sig, att detta "varande hos Kristus" skulle hafva
inträffat _samtidigt_ med hans arbete på jorden (om han valt att stanna
der) framgår tydligt deraf, att han måste _välja_ och taga endast _endera_
delen. _Eljest hade intet val behöfts_, i ty att han ju kunnat taga den ena
"delen" (att skaffa sig "frukt i arbetet") först, och den andra "delen"
("att vara hos Kristus") sedan. Om han stannat några år på jorden, hade
hans tid "hos Kristus" icke blifvit mindre lång för det.

Huru särskildt troende, som erhållit det _eviga_ lifvet, kunna tro, att de
skola vara _utan detta eviga lif_--apostlarna nu snart i 2,000 år--emellan
döden och uppståndelsen, är oförklarligt. Om anden dör, då skulle ju det
frö, hvarur våra kroppar skola uppspira på uppståndelsens morgon, innehålla
fröet också till anden, men derom vet bibeln ingenting. "Det varder sådt en
naturlig kropp," står det. Icke: kropp och själ, eller kropp och ande utan
endast _kropp_. Nej, Paulus visste om ett tillstånd "borta från kroppen,"
der han till och med kunde vara "Herren behaglig;" 2 Kor. 5:9, liksom dessa
själar under altaret voro, då de tåligt väntade på händelsernas utveckling
på jorden, eller "behagliga," som de äro, hvilka genom umgänge med Kristus
i paradiset så stärkas i tro, att de kanske till och med kunna en gång tro
fram sina uppståndelsekroppar. Fil. 3:11. Paulus visar uti uttrycket: "Om
han var i kroppen eller utom kroppen," två gånger upprepadt uti samma brefs
12:te kap., att han trodde på _möjligheten_ af ett tillstånd _utom_
kroppen, och det utan att förena denna tanke med någon uppståndelsekropp.

Man lösrycker orden: "Icke har David farit upp i himmelen;" Apg. 2:34, för
att bevisa, att de troendes _andar_ icke ens kunna vara komna till
_paradiset_. I grundtexten står det icke "himmelen," utan "himlarna," och
dermed menas på detta ställe Guds faders eget palats ("faderns högra
sida"), såsom tydligt framgår af samma vers. I bönen "Fader vår" heter det
ock: "Fader vår, du, som är i himlarna" (ej himmelen.) Matt. 6:9. Att nu
icke David kommit ända till Guds egen boning, är ej så underligt, då icke
en gång det gemak, som brudgummen håller på att iordningställa för sin
brud, Joh. 14, öppnas förr än efter brudeskarans upplyftande. Lika litet
som det kan sägas om en utländing, som t.ex. endast besökt Malmö (en enda
af Sveriges städer), att han "uppfarit" till _städerna_ (i landet), lika
litet kan det sägas om David, att han farit upp till _himlarna_ (till
_alla_ sålunda), derför att hans _ande_ kommit in i en enda af dem. Men
hvad Petrus här talar om, är intet af allt detta. Hvad han vill bevisa är,
att det var _Kristus_ och _icke David_, som farit upp i himlarna _för att
såsom medregent sitta på faderns högra sida_. Det är denna senare del af
versen, som är dess hufvudklämm.

Petrus bevisar, att det var Kristus och icke David, som uppstod, v. 31, och
som _såsom uppstånden_ har farit till himlarna. Hvem kan säga, att David
eller någon af våra afsomnade syskon egentligen farit till himlarna, så
länge deras kroppar ligga i grafven och endast deras andar gått till
paradiset! David har icke farit upp i himlarne, förrän, _hela David_ är
der, d.v.s. hans själ _med hans förhärligade kropp_. Men till och med då är
han icke faren upp till himlarna för att sitta på Gud faders sida, ty den
platsen innehafves af _Kristus ensam_, och det var just detta, Petrus ville
bevisa.

På samma sätt lösrycka somliga orden: "De döda veta intet," Pred. 9:5, ur
sitt sammanhang. Om de ej så gjorde, skulle de snart se meningen vara den,
att de döda såsom regel "alls intet" veta om och "ingen del hafva" uti det,
som sker "under solen," v. 6, d.ä. _på jorden_. Här står sålunda intet ord
om, huru mycket de veta om det, som sker i dödsriket, ej heller hvad Gud
undantagsvis (och det då i andliga saker och ej rörande "mat och dryck," v.
7) må meddela vissa, såsom skedde med själarna under altaret.

Likaså orden: "Ingen verksamhet, klokhet o.s.v. finnes i grafven, dit du
far," v. 10. Ordet kan, såsom här är gjordt, öfversättas med "graf," och då
är ju allt klart. Men äfven om vi öfversätta det med "dödsriket," är det
lätt att förstå meningen. Salomo vill endast säga: Tro ej, att i dödsriket
något tillfälle gifves dig till samma slags njutningar (nämligen de
äktenskapliga, se v. 9) eller till samma slags verksamhet (nämligen den,
som sker med "handen," v. 10), som du här kan hafva. Ingen sådan njutning,
verksamhet eller klokskap finnes i dödsriket, som duger "under solen" v. 9,
d.ä. för _denna jorden_--ty det _är just om den saken, det är fråga_. Om
en fader säger till sina söner: "Äten nu, gossar, och dricken, v. 7, läsen
så på edra lexor, varen i 'verksamhet' att förvärfva eder 'kunskap,' ty
snart är sängdags och i sömnens rike, dit I nu snart faren, kunnen I
hvarken spisa, dricka eller studera," då menade ej fadern dermed, att de ej
skulle kunna få någon slags njutning eller kunskap, t.ex. genom drömmen,
under sömnen, utan endast, att de ej kunde få _den_ njutning och kunskap,
_hvarom han talade_. Ännu mindre menade han, att de skulle
_tillintetgöras_. Likaså här.

Om vi också ej skulle komma att predika under mellantillståndet, såsom
somliga mena, kunna vi dock, om vi dö, innan Herren kommer, utom alla
tvifvel få härliga uppenbarelser af Jesus, få höra der såsom här om den
"lilla tiden," som återstår till uppståndelsen (jemför "en liten tid,"
Uppb. 6:11 med "en liten tid," 1 Petr. 1:6). Vi kunna _tacka_ för tidens
välgerningar, vi kunna _njuta af Jesus_--hvilket väl blir vår hufvudsakliga
sysselsättning--vi kunna _bedja_ om Guds saks framgång på jorden--o, hvilka
trosböner!--och, om Herren så behagar, få underrättelser derom, Uppb. 6:11,
samt innerligt _vänta_ efter hans uppenbarelse--detta dock mest för Jesu
egen del, att han måtte blifva erkänd på jorden, men äfven för vår
fulländnings skull. Vi skola utan tvifvel i paradiset äfven bedja om en
lycklig uppståndelse och befrielse ifrån dödsriket, nämligen kroppens från
grafven och själen från det kroppslöshetens och ofullkomlighetens
tillstånd, hvaruti vi, i trots af en njutningsfull andegemenskap med Jesus
under mellantillståndet, dock befinna oss. Och ändtligen, när vi segerrikt
"hunnit fram till uppståndelsen från de döda," skola vi sjunga vårt: "Du
dödsrike, hvar är din seger?" lika högljudt som de lefvande, hvilka aldrig
dött, sjunga sitt: "Du död, hvar är din udd?" 1 Kor. 15:55. Dessa senare
lemna nämligen då den död bakom sig, som under hela deras lif liksom väntat
på, ehuru förgäfves, att få stinga dem med sin udd. Att själen fortlefver
efter kroppens död bevisar äfven Matt. 10:28, der vi läsa om möjligheten
att dräpa kroppen, utan att själen dermed dräpes. Likaså Luk. 16 om den
rike mannen och Lasarus.

Om själarna under altaret yttrar sig d:r Seiss: "Dessa själar under altaret
äro icke de gångna århundradenas martyrer, ty de hafva redan fått sina
kronor och äro, såsom kap. 4 och 5 visa, redan förklarade när Kristus, utan
de äro den sista domstidens blodsvittnen."


Sjette inseglet--det stora bönemötet.

Uppenbarelseboken uppenbarar sådant som ej förr varit uppenbaradt. Men
äfven det förut uppenbarade, som varit dunkelt, gör hon klart.

När det i Sak. 4:2, 3 talas om "två oljeträd och två ljusstakar," vore det
ej så lätt att förstå meningen, om ej Uppenbarelseboken uppenbarade för
oss, att dermed menas de två vittnena, kap. 11:4. När det mystiska
uttrycket "en tid, två tider och en half tid" nämnes, Dan. 7:25, 12:7, var
det omöjligt för Daniel att förstå det, Dan. 12:7, 8, men så kommer
Uppenbarelseboken och säger, att dermed menas 1,260 dagar, (jemför kap.
12:6 med kap. 12:14), eller att med en _tid_ sålunda menas ett _år_.
Likaså, när det säges uti Es. 24:20, att "jorden skall ragla såsom en
drucken och gunga såsom en hängmatta;" uti Joel 3:15, att "solen skall
svartna;" uti Joel 2:31, att "månen skall förvandlas till blod;" uti Matt.
24:29, att "stjernorna skola falla från himmelen;" uti Mark. 14:62, att "de
ogudaktiga skola få se menniskosonen _sitta_ på kraftens högra sida"--då
kunna vi nog deraf se, att allt detta skall inträffa på Herrens dag, men
under hvilken särskild _tid_ af denna dag det händer, vore svårt att se
utan Uppenbarelseboken. Men denna bok visar oss, att detta skall ske,
hvarken vid det första eller andra eller sjunde inseglet utan vid det
sjette.

Uti Jesu tal i Matt. 25 äro tre händelser så nära förbundna med hvarandra,
nämligen Jerusalems förstöring, Kristi tillkommelse och tidsålderns ände,
att det är omöjligt, att utan Uppenbarelseboken kunna se, hvart det ena
eller andra hör. Som Uppenbarelseboken skrefs _efter_ Jerusalems förstöring
enligt temligen enstämmigt vittnesbörd, är dermed strax en hel del
svårigheter undanröjda.

Vidare omtalar Uppenbarelseboken så tydligt, när både det ena och det
andra, som ej inträffade vid Jerusalems förstöring, skall inträffa, att vi
ej behöfva hafva några tvifvel. Evangelii predikan "bland alla folk" (i
sin fullhet i Matt. 24:14) säger oss Uppenbarelseboken skall ske genom en
af de tre änglarna, 14:6. "Förödelsens styggelse,", Matt. 24:15, och
"förtrampandet af Jerusalem" skall begynna med de (senare), 3-1/2 årens
början. Uppb. 11:2.

För att kunna rätt fatta dessa Herrens profetiska tal må man komma ihåg,
att han för det första önskade att gifva förmanings- och uppmuntringsord
till sina dåvarande lärjungar, som voro troende men _judetroende_, och
hvilka egentligen blifvit utkallade med det mål i sigte att blifva Jesu
medregenter uti det rike, som just då hade blifvit upprättadt, om ej
judarne i det afgörande ögonblicket förkastat sin konung. Herren Gud
visste, att så skulle ske, och det var på grund deraf, som försoningen af
evighet blef satt i förbindelse med judarnes förkastelse af Kristus, eljest
hade väl Gud ordnat om försoningen på annat sätt. Herren Jesus, som var
medveten om, att en ny nådeshushållning skulle begynna, nämligen
_församlingens_, samt att denna skulle behöfva tröstens och förmaningens
ord, ville naturligtvis äfven säga _henne_ något.

Vidare visste han, att _efter_ församlingens undanryckande, under sjelfva
vredesperioden, skulle ett Herrens folk finnas, äfven af judar, hvilket
skulle behöfva hans ord. Nu ställer han sina ord så, att de i allmänhet
passa för _alla_ dessa tre klasser, ty de voro alla hans folk, hans
lärjungar. Att säga, att den eller den versen tillhör den eller den
särskilda klassen af dessa tre perioders lärjungar, är i allmänhet svårt
utan Uppenbarelseboken. Och att på grund af ett eller annat uttryck uti
Jesu profetiska tal söka bevisa, t. ex att Herren icke kan komma när som
helst, är alldeles obefogadt. Ett sådant uttryck kan ju syfta på den tredje
klassen, på de judetroende under vredestiden, till hvilka de judetroende
under Jesu tid före hans död voro förelöpare.

Skyarna synas vid sjette inseglet komma att plötsligt undanrullas, så att
den himmelska staden med den, som sitter på tronen, och lammet oförmodadt
blifva synliga för jordens invånare. Nu blir det ett bönemöte utan like:
konungar, ministrar och riksdagsmän (= "stormännen"); generaler, amiraler
och kommendanter (= "befälhafvare"); millionärer och atleter (= "de rika
och starka"); negrer(= "trälar") och hvita, alla bedja om hvarandra, men ej
Mose bön: "Visa mig, Herre, ditt ansigte!" eller grekernas: "Vi vilja se
Jesus," utan till klippor och berg bedja de: "Skylen oss för hans ansigte,
som sitter på tronen, och för lammets vrede!"

Hvad kan det vara för en ryslig ogerning, som framkallat "det lilla
_lammets_" vrede? Jo, det egensinniga motståndet emot Herrens _äfven under
inseglens_ förnyade inbjudning till frälsning. Emellertid har det nu kommit
så långt, att äfven de ogudaktiga veta, att vredesdagen har begynt. De
borde hafva förstått det, när de troende försvunno, kap. 4 och 5.--De borde
hafva förstått det, när hungern och pesten sopade bort de öfver 300
millionerna, men de voro förblindade. Nu ändtligen blir det dem klart, och
nu kunna de ej fördraga lammets vredgade blick.

Här några ord angående


betydelsen af vreden.

Bland de troende, som göra skilnad på den antikristiska förföljelsen,
vedermödan och vreden, antaga några, att de troende skola få lof att vara
med under den första, men slippa de två senare; andra, att de skola få lof
att vara på jorden under de _två_ första och slippa den sista. Begge dessa
klasser tro dock, likasom vi, att de troende skola slippa "den tillkommande
vreden." 1 Tess. 1:10. Märk, att här ej är fråga om vrede i allmänhet,
hvilken ju är lika gammal som synden, utan om en särskild vrede. Det står
icke vrede endast, ej en gång tillkommande vrede, utan _den_ tillkommande
vreden. Det är från denna _särskilda_ vrede och från _hela_ denna vrede,
som de troende skola frälsas. De tro ock, att de troendes frälsning från
vreden icke sker på det sättet, att dessa äro qvar på jorden, under det att
vrede dryper rundt omkring dem (såsom verkligen senare blir fallet med dem,
som _frälsas_ under vredestiden, 16:2, 15), utan på det sättet, att Guds
församling af Herren sjelf tages _helt bort från jorden_. De tro sålunda,
att "_Guds son, hvilken de vänta från himmelen_," skall _genom denna sin
ankomst_ frälsa dem från vreden: 1 Tess. 1:10.

Låtom oss då stanna för frågan: Hvad menas med vreden? En del af dessa kära
vänner synas nämligen tro, att med vreden menas endast domen öfver
antikrist och hans härar, då Kristus kommer uppenbarligen. Uppb. 19. De
mena sålunda, att ingen tid alls ligger emellan Kristi tillkommelse att
hemta sin brud och hans uppenbarelse att döma antikrist. Andra åter mena,
att dock någon tid måste förflyta emellan dessa två händelser. Rörande
vreden synes det, som om det måste vara absolut omöjligt att förneka, det
"de sju _vredes_skålarna" tillhöra denna vrede. De kallas _vredes_skålar.
Sålunda skola de troende vara borta från jorden, medan _vredesskålarna_
utgjutas.

Läs nu beskrifningen på dem, Uppb. 16, och du skall snart finna, 1) att det
måste _taga tid_ för alla de händelser, som omtalas vid alla dessa skålars
utgjutande; 2) att Herren har ett folk äfven under _den_ tiden på jorden,
som han uppmanar att "vaka," v. 15, och som ej kan vara den Guds
församling, som blef upptagen före vreden; 3) att _antikrists förföljelser_
just då pågå, ty det är ännu vid den sjette vredesskålen, som han församlar
nationerna till strid och då det gäller för de troende att ej låta afkläda
sig sin sköna frälsningsskrud och "gå nakna" för att undgå hans
förföljelser.

Lägg vidare märke till 4) den _vedermöda_, som de arma menniskorna då måste
lida: de "brändes med stark brand," v. 9; de måste "dricka blod," v. 6; "de
sönderbita sina tungor af smärta," v. 10. Vi se sålunda här tydligt, att
antikrists förföljelser, vedermödan och vreden äro _samtidiga_ händelser,
att de två förra fortsätta ända till _slutet_, likasåväl som vreden, och,
om Guds barn komma undan den ena vreden, komma de ock undan de två andra.
Det kallas vrede, emedan det kommer från Gud; förföljelser och vedermöda,
emedan det kommer genom och till menniskorna.--Gud _sänder_ det,
menniskorna _lida_ det; det är hela skilnaden.

Men vi fortsätta. Guds barn skola frälsas från _vreden_. Derom äro alla
ense på grund af Rom. 5:9, 1 Tess. 1:10, 5:9 m.fl. ställen. Huru förvånade
blifva vi nu ej att läsa i Uppb. 15:1, att med de sju vredesskålarna är
Guds _vrede_ endast "fullbordad" eller afslutad. Ingen, som uppmanas att
t.ex. afsluta ett möte med bön, tror derför, att hans bön utgjorde hela
mötet, och lika litet böra vi tro, att de sju vredesskålarna utgöra hela
vreden. De äro _afslutningsprocessen_ på vreden,--det är nu allt. Vreden
synes sålunda begynna med något särskildt, fortsätta med något, och så
fullbordas med skålarna. Det ligger nu mycket nära till hands att tro,
eftersom vi hafva tre serier af straffdomar, nämligen sju insegel, sju
basuner och sju skålar, att vreden begynner med inseglen, fortsätter med
basunerna och slutar med skålarna.

Men hafva vi då _vrede_ (likasom vedermöda och förföljelser) under dessa
insegel och basuner? Ja, och alldeles _liknande vrede_ till och med. Den
andra _skålen_ utgöts, och "hafvet vardt blod," 16:3; den andra _basunen_
ljöd, och "tredjedelen, af hafvet vardt blod," 8:8. Här är skilnad i grad,
men icke i art, och det ena är vrede och det andra är vrede. Den tredje
utgöt sin _skål_ i floderna och i vattenkällorna, och det vardt blod, 16:4;
den tredje _basunen_ ljöd, och tredjedelen af floderna och vattenkällorna
vardt malört, 8:11. Vrede båda gångerna. "Den fjerde utgöt sin _skål_ öfver
solen, och henne vardt gifven makt att bränna menniskorna med eld," 16:8;
"den fjerde ängeln _basunade_ och tredjedelen af solen vardt slagen," 8:12.
Solen slås båda gångerna, den ena gången frambringande onaturligt _mörker_,
den andra gången onaturlig _hetta_. Vrede båda gångerna.

Vid sjette vredesskålen har Gud ett folk _på jorden_, 16:15, _likasåväl_
som vid den femte basunen, 9:4, och de som af det senare vilja bevisa, att
Guds församling är på jorden under basunerna, borde på grund af det förra
tro, att den är der äfven under vredesskålarna: Är det icke vrede, då vid
femte basunen menniskorna under fem månader längta att dö och ej kunna,
9:6, eller då en tredjedel af hela jordens befolkning bortsopas vid den
sjette basunen? v. 18. Det är vrede från Gud, så att det förslår, och
vedermöda för menniskorna.

"Under den nöd, som står i samband med antikrists uppträdande, skola de
troende vara qvar på jorden," säga somliga. I så fall skulle man hellre
kunna antaga, att de skola få vara på jorden under _skålarna_ och _borta_
under basunerna,[7] i ty att under basunerna ej ett ord talas om någon
direkt "nöd, som står i förbindelse med _antikrists_ uppträdande," hvaremot
det tydligt står derom under skålarna. Det är nämligen under skålarna--då
utur den onda treenighetens mun, satan, antikrist och den falske profetens,
de _andar_ utgå, som _värfva rekryter_ för _antikrists armee--_ som Guds
barn uppmanas att "vara vakande och bevara kläderna," bevara sin uniform.
Af allt detta se vi, att vrede och vedermöda förekomma utan åtskillnad
såväl under basunerna som under vredesskålarna.

Men huru är det då under _inseglen_? Är der någon vrede under dem? Vi hafva
just läst, huru vid sjette inseglet hvarenda menniska på jorden, till och
med trälarna, visste, att vreden redan hade begynt. Är icke det rysliga
krig, den hungersnöd och den pest, hvarigenom en fjerdedel af jordens
befolkning bortsopas, 6:8, derför att de förkastat Kristus och antagit den
snart efter de troendes förvandling uppträdande antikrist--är det icke
vrede såväl som vedermöda och nöd?

De ogudaktiga skola kanske söka förklara, att dessa straffdomar härröra sig
från naturliga orsaker och icke äro vrede från Gud, men icke skola Guds
barn--för att kunna bevisa, att Herren icke kan komma när som
helst--använda sådana skäl. Men mera om detta framdeles.

De ställen, sådana som 1 Tess. 1:10, som säga oss, att det är från _vreden_
vi skola frälsas, eller att vreden ej kan bryta ut, förrän Guds barn äro
borta, visa oss ju dessutom, att vreden begynner omedelbart efter de
troendes bortryckande, och att inseglen sålunda tillhöra vreden. Ja, till
och med vid första inseglet står ju Herren redan med vredens båge i sina
händer, sigtande på dem.

Låtom oss till sist se, om det är någon egentlig skillnad, såsom ofta
påstås, på de straffdomar, som utföras under dessa insegel och basuner, och
de, som komma, när Herren personligt nedstiger på oljoberget till domen i
Josafats dal. Sak. 14:4-15; Upp. 19:11.

Somliga synas mena, att Herren då skall i egen person använda svärdet.
Låtom oss höra! "Och det skall ske på den dagen, att förvirringen _ifrån
Herren_ blifver stor ibland dem, och att den ene fattar tag i den andres
hand, och den enes hand lyftes emot den andres." Sak. 14:13. Det hvassa
svärdet syftar sålunda på inbördes slagtande, men inbördes slagtande hade
vi redan under det andra inseglet. Vidare skulle de slås med en plåga, v.
12, hvarigenom de skulle bli passande mat för alla fåglar under himmelen o.
s. v. Angående plågor hafva vi sett nog deraf i Uppb. 9:5, 11:6 m.m. Icke
heller är der någon skillnad, om vi stanna vid _hvilka_ som dömas.

Redan i kap. 12 se vi, huru en antikristisk armé förgås genom att jorden
öppnade sin mun och uppslukade dem (vattnen = "skaror af folk," 17:15). I
Uppb. 19 förgås dylika arméer jemte sin general genom inbördes krig. Jemför
Hes. 38:21. Till och med antikrist sjelf, dessa arméers ledare, synes hafva
blifvit dödad af svärd i midten på veckan, 13:14, ehuru han genom satanisk
kraft hade uppstått. Ja, äfven satan får sin dom delvis förut, då han
kastas ned från lufthimmelen. Se kap. 12:7-12.

Enda skillnaden vid en vrede, som utföres vid Herrens nedstigande till
oljoberget, synes vara den, att Herren sjelf då är närmare sjelfva
drabbningen än förr. Men äfven detta Herrens närvarande sker gradvis. Uti
kap. 6:2 står han på afstånd, rigtande från tronen sina pilar. I v: 14
försvann himmelen såsom en bok som hoprullas, d.v.s. skyarne kommo på
något märkligt sätt undan, så att den himmelska staden plötsligt blef
synlig jemte tronsittaren och lammet.

Det synes vara vid detta tillfälle, som det nya Jerusalems stad sänker sig
så lågt ned, som den kommer att vara under de tusen åren, d.v.s. så lågt,
att folken kunna vandra i dess ljus, 21:24, eller att den blir _synlig_ för
jordens folk. Det är troligt, att det är den himmelska stadens glans, som
drifver undan skyarna, då den sänker sig, liksom molnen försvinna för den
uppgående solen. I denna ställning förblifver staden under resten af
vedermödan, och det är emot denna alltid synliga stads invånare, som
antikrist låter sina hädelser uppstiga, 13:6.

Herrens sista steg nedåt, d.v.s. hans nedstigande på oljoberget, hvarvid
möjligen staden sänker sig ännu mera mot jorden, synes sålunda endast vara
en länk uti kedjan af hans framglänsande och synes icke en gång framkalla
så mycken förskräckelse som hans nedstigande med den nya staden till
skyarna. Se kap. 6:16. Tvärtom, i stället för att förskräckas, hafva
menniskorna då till den grad hunnit vänja sig vid den himmelska stadens och
dess innevånares närhet, att de, "samlas för att strida med honom som satt
på hästen och med hans här," 19:19.



Kap. 7.


Detta kapitel utgör en beskrifning på två klasser, hvilka frälsas under
vedermödan. Först en klass af 144,000 judar. Många små grupper af religiösa
menniskor hafva trott sig vara dessa 144,000, deribland irvingianer,
adventister, mormoner, tempelvännerna och andra. Det är högligen
förundransvärdt, i ty att det ju icke står svenskar, norrmän, danskar,
engelsmän, tyskar o.s.v., utan "12,000 af Juda stam, af Rubens" o.s.v.,
sålunda tydligt visande, att de äro judar. Att så en annan skara af alla
folkslag och stammar o.s.v. omtalas strax derefter som en särskild klass,
bevisar 1) att dessa 144,000 äro af det verkliga Israel efter köttet, 2)
att _församlingens_ nådeshushållning, under hvilken ju ingen skillnad göres
på judar och de andra folken, är slut.

Såsom vi hafva sett, är församlingen redan då upptagen, innan dessa två
klasser frälsas. Huru man kan förklara, att dessa 144,000 äro beseglade för
att bortryckas undan vedermödan, är omöjligt att förstå, då det tydligt
står, att de beseglas för att kunna _blifva qvar_ under vedermödan och dock
ej drabbas af straffdomarna, 7:3, 9:4.

Hvilken är då den stora skaran? "Dessa äro de, _som komma_ ur den _stora_
bedröfvelsen," v. 14. Så ljöd svaret. Märk, icke stor bedröfvelse, utan
_den_ stora bedröfvelsen, märk, icke äro komna utan _komma_. Johannes ser
dem, just då de gå in genom portarna. De synas ha blifvit upptagna, utan
att behöfva dö, strax före det sjunde inseglets brytande. Att hela denna
syn, beskrifven i kap. 7, sker före basunerna, framgår först deraf, att de
fyra änglarna, som blefvo tillbakahållna, v. 3, skulle utföra just den
"skada" på "jorden" och på "hafvet," 7:2, som första och andra basunerna
tyda på, 8:7, 8, och vidare deraf, att dessa "beseglade," de 144,000, sägas
vara på jorden under den femte basunen, 9:4. Samtidigt med att dessa
144,000 _skulle_ beseglas (ej _hade blifvit_ det) 7:3, ser Johannes redan
den stora skaran _komma_ ur den stora vedermödan.

Insigten om, att Guds församling försvunnit (den första domshandlingen) och
medvetandet om, att "bågen" var rigtad mot jordens barn och dess rättmätige
herskare, förorsakar en ofantlig uppståndelse på jorden. Dertill komma fyra
Guds straffdomar, Hes. 14:21.: "_Krig_" (andra inseglet), "_hunger_"
(tredje), "_pest och vilddjur_" (fjerde). Dessa äro Guds första bomber, som
sändas mot den upproriska jorden.

Vi låta krutröken försvinna, och hvad finna vi?--Jo, icke mindre än tre
grupper, som underkastat sig konungen, nedlagt upprorsfanan--ja, af hvilka
många till och med fått lida martyrdöden för deras trohet mot den nye
härskaren:

1. Själarna under altaret, hvilka _dö_ som martyrer genom halshuggning,
6:9.

2. De 144,000, som få stanna på jorden, 7:3.

3. En stor skara, palmbärarne, 6:9, som icke dö utan upplyftas till det
samtidigt sig nedsänkande nya Jerusalems sköna stad.

En klass hade sålunda genom döden fått besegla sitt vitnesbörd och gått
till _paradiset_; en annan får stanna på _jorden_, ehuru beseglad _emot_
straffdomarna, 9:4; en tredje klass upplyftes till _himmelen_. Både
paradiset, jorden och himmelen få sålunda jubla öfver detta stora antal af
rebeller, hvilka mottagit de ädelmodiga fredsanbuden från ryttaren på den
"hvita hästen," 6:2, nedlagt upprorsfanorna och blifvit benådade.

Om den stora skaran, 7:9, läsa vi så skönt, att den tvagit sina _kläder_.
Icke endast sina hjertan, utan ock sina kläder--hvarmed enligt kap. 19:8
menas _lefvernets_ rättfärdighet ("de heligas rättfärdiga
handlingar")--hade de gjort hvita. De hade sålunda kommit till insigt om,
att Herren är oss af Gud gifven till _helgelse_ och _förlossning_, 1 Kor.
1:30, något, som många af dem kanske förut hört talas om, men utan att låta
det gå sig till hjertat. Nu ändtligen hade de tvagit _kläderna_ och voro så
passande att upptagas.

Under det att det stora bönemötet af konungar och stormän hålles på jorden,
på grund af den förskräckelse, som den himmelska stadens närhet hade
förorsakat, då den blir synlig, skyndar denna skara in i samma himmel.
Johannes synes knapt hafva hunnit att ordentligt betrakta denna
förskräckelsens syn på jorden, förrän han hör ropet till de fyra englarna
att vänta med nya straffdomar, tills dess de 144,000 blifvit beseglade. Och
knappt har han uppfångat detta glädjebudskap, förrän hans öga tjuses öfver
att se palmbärarne under jubel tåga in i staden. De tolf änglarna i de tolf
portarna helsa dem välkomna, och att den på dem väntande, redan förut
upplyftade brudskaran, skall göra det, är alldeles sjelfklart, i ty att den
utan tvifvel bland dessa nykomlingar upptäcker täcker såväl anhöriga som
andra bekanta. Missionärer se der hedningar, som förut icke böjt sig för
Herren, eller för hvilka de ej förut hunnit förkunna evangelium, men som
sedan fått höra det. Kineser, japaneser, hinduer, tibetaner, alaskabor,
afrikaner skola vara med der, ty skaran består af "_alla_ folkslag och
stammar och folk och tungomål."

Hvilka hafva predikat för dessa? De två vittnena och troligen äfven de
144,000. Att dessa 144,000 äro trogna arbetare i vingården kan man lätt
sluta sig till deraf, att de anses värdiga att beseglas emot straffdomarna.
De kallas ju dessutom "Guds _tjenare_," v. 3. Dock ej så till förståendes,
som att de judar, som _nu_ blifva sant omvända, skulle blifva qvar och
blifva bland dessa. Nej, de hörde till brudskaran och blefvo med dem
upplyftade, men _derefter_ komma dessa 144,000 att vakna upp, och det
kanske mest på grund af deras landsmäns försvinnande. Vidare är sannolikt,
att redan före dessas uppträdande många, som förut varit affällingar eller
ljumma och förlorat den första kärleken både i hem- och hednaländerna,
komma att, hvar och en på sin ort, vakna upp och ropa till sina
medmenniskor att omvända sig. Jag hörde berättas om pastor Stockmayer, att
han vid sitt besök i Kina blef tillfrågad af missionärer, hvad deras många
predikolokaler skulle användas till, om Herren skulle komma. "Kanske några
af er missionärer blifva qvarlemnade," blef hans betecknande svar, "och då
behöfva de dem."

"Lönar det sig att utsända missionärer nu, om Herrens tillkommelse är så
nära?" Så frågar en och annan. Jag kommer ihåg, att följande svar afgafs på
den frågan af en kär amerikansk dam i San Francisco: "Om missionärerna ej
mer än hunnit ut och sålunda ej fått tid att lära sig språket, innan Herren
kommer, skall kanske deras försvinnande från stationerna blifva för
hedningarna den allra skarpaste predikan." Må så ske! Amen!

Sedan vi nu betraktat dessa tre klassers frälsning och huru de alla blifvit
satta uti en ställning, hvari de kunna vara Gud behagliga, nämligen de
144,000, som Guds _tjenare_ på jorden, själarna under altaret, _tjenande_
Gud med att gifva sig tålig ro i paradiset, och den stora skaran,
"_tjenande_ honom dag och natt i hans himmel," 7:15, öfvergå vi till nästa
afdelning.



FJERDE AFDELNINGEN.

De 70 årsveckorna.


Vi vilja, innan vi gå längre uti Uppenbarelseboken, påpeka Daniels
sjuttiondeårsvecka, alldenstund den gifver oss upplysning om, huru länge
vedermödan eller vreden skall räcka, och det sedan blir oss lättare att
förstå de tidsuppgifter, hvilka likaledes finnas i Uppenbarelseboken.

Daniel, den store profeten och statsmannen i Babylon kom genom forskande i
skrifterna att se, att tiden närmade sig för uppfyllelsen af Jeremias
profetia angående de sjuttio åren. Dan. 9:2. Han tog sig då en fäste- och
bönedag, v. 3, och fick, sedan han hade bekänt sin och sitt folks synd, v.
4-19, uppenbarelse om, att, ehuru visserligen en _delvis_ återställelse af
Israel då snart skulle inträffa, finge han dock icke vänta, att Israels
_fulla_ återställelse skulle ske så snart. Daniel synes hafva väntat, att
Esaias glödande profetior om Israels härliga framtid och messiasrikets
(= de tusen årens) upprättande i sin fulla glans strax skulle ega rum.

Ängeln säger till honom, att detta skulle ske icke efter 70 år, utan "efter
70 sjuor," nämligen af _år_ (ty det var angående _år_, han hade frågat, v.
2) d.v.s. efter 490 år (= 70 x 7). Vid dessa års slut skulle förändringar
inträffa med folket och med staden. Folkets "öfverträdelse," "synd" och
"skuld" skulle "förtagas," "betäckas" och "försonas," d.v.s. det skulle
frälsas och renas i Kristi blod, (se Sak. 12:10, 13:1;) och i stället för
syndadrägten skulle de iklädas rättfärdighetens för dem "framhafda" sköna
drägt, Es. 60:21. Ja, till och med templet med sitt "allraheligaste" skulle
då varda byggdt och smordt.

Denna period af 70 årsveckor eller 490 år indelar Gabriel uti tre perioder:
1) en tid af 7 årsveckor eller 49 år; 2) en tid af 62 årsveckor eller 434
år; och till sist 3) en tid af 1 årsvecka eller 7 år. Hela perioden af de
70 årsveckorna skulle begynna, när befallningen utgafs, att _staden_
Jerusalem skulle uppbyggas, sålunda icke när _templet_ skulle byggas.

Nu gåfvos befallningar om templets byggande både uti Cyri första
regeringsår, Esra 1:1, och uti Darii andra regeringsår, Esra 4:24, men som
dessa rörde templet endast, få vi icke räkna derifrån, utan från konung
Artahsastas (eller Artaxerxes) 20:de regeringsår, hvarom vi läsa i Neh. 2,
ty då gafs tydlig befallning att uppbygga _staden_. Detta inträffar år 454
före Kristus.

Den första perioden af 7 veckor eller 49 år användes till arbetet på
stadens uppbyggande, och vid den andra perioden af 62 veckor eller 434 år
skulle Messias, "den smorde fursten," framträda, v. 25. Af v. 26 få vi
ytterligare lära, att med hans framträdande ej förstås hans födelse eller
hans uppträdande såsom lärare utan hans framträdande såsom offerlamm, hans
dödsår. Efter dessa 62 år, det är efter de 62, som följa på de förut
omtalade 7 eller efter 69 år tillsammans, d.v.s. _efter 483 år skulle
Messias dödas_.

Om vi nu räkna 483 år efter år 454 före Kristus, så komma vi till år 29
efter Kristus. Nu anses just åren 29-31 vara den ungefärliga tidpunkten
för Kristi korsfästelse. (Hans födelseår infaller nämligen några år _före_
vår tidräkning, hvadan Jesu första år sålunda egentligen ingå uti den
_vanliga_ tidräkningen för gamla testamentet). Så långt är det lätt att
förstå profetian om de 70 veckorna. Det är ingen svårighet med de första
69, i ty att dessas både begynnelse och slut lätt förstås både från
profetian sjelf och från historien--profetians uppfyllelse. Helt
annorlunda är det med den 70:de, ty under det hela perioden (70 veckor),
sträcker sig till de tusen årens begynnelse, sträcka sig de första 69
endast till _Kristi död_, hvadan sålunda hela tiden från Kristi död till de
tusen årens början kommer på den ena veckan, på de sista sju åren.

Något afbrott uti tidräkningen måste sålunda hafva gjorts någonstädes, i ty
att den sista veckans stora händelser passa just in på de 7 åren, som
föregå de 1,000 årens början. Hvar skedde detta uppehåll? Utan tvifvel vid
Kristi död, ty att förlägga afbrottet uti räkningen till Jerusalems
förstöring eller någon annan tidpunkt passar ej alls in med beskrifningen.

Som vi veta, kom Kristus första gången till denna jord med det mål i sigte
att upprätta riket. Hans förelöpare Johannes, de tolf apostlarne, de
sjuttio lärjungarna, såväl som Jesus sjelf, predikade oupphörligt: "Riket
är för handen," "himlarnes konungarike är nära." folket trodde det, i ty
att de visste från Daniel, att den tid skulle komma, då efter de fyra
verldsrikenas tid, Dan. 2, himmelens _Gud_ skulle upprätta ett _rike_, v.
44. Det var talet om detta _Gudsriket_, som gjorde, att hela Palestina kom
i rörelse redan genom Johannes döparen, ehuru han "gjorde intet underverk,"
och sedan ännu mera, då de tolf och de sjuttio och Herren sjelf gjorde
underverk till bekräftelse på, att han var den rätte konungen. Några gånger
ville äfven folket "med våld göra honom till konung," Joh. 6:15, men "_han
drog sig undan_." Men vid ett senare tillfälle drog han sig _icke_ undan,
nämligen vid intåget i Jerusalem.

Folket ropade då: "Välsignad vare han, som kommer _en konung_ i Herrens
namn!" Luk. 19:38. Det var icke underligt, att fariséerna sade: "Mästare,
näps dina lärjungar," v. 39, ty hela uppträdet såg mycket betänkligt ut;
det såg ut som högförräderi mot den romerska staten. I Jerusalem satt
Pilatus som romersk guvernör, och dit drager nu en skriande folkhop och
bringar fram en ny konung. Ännu i dag anse judarna, att "profeten Jesus"
då gjorde det misstaget, att han, hänförd af folkets ärebetygelser, uti ett
obevakadt ögonblick lät utropa sig till konung. Fariséernas (från deras
synpunkt högst berättigade) klander bemötte Herren med de skarpa orden: "Om
dessa tiga, skola stenarna ropa!" Med andra ord: _Jesus erbjuder sig vid
detta tillfälle att blifva deras konung_. Han ville liksom säga: "Nu hafven
I i öfver tre års tid sett, hvad slags man jag är, I alla, ibland hvilka
jag gått omkring och gjort väl, botat edra sjuka och gifvit eder goda
lagar, Matt. 5-7; I hafven sett, att jag gör ingen skilnad på fattiga och
rika, att jag endast vill, att folk skola blifva rättfärdiga menniskor och
derigenom lyckliga. Här är jag, och nu erbjuder jag mig att öfvertaga
konungadömet och införa de tusen årens härlighet."

Detta hade han ock otvifvelaktigt gjort, om de satt konungakronan på honom
i stället för törnekrona. Den 70:de årsveckan hade då fått följa på den
69:de utan afbrott. Och på sju års tid hade han renat hela Israel från
deras synder (genom "dom och rättfärdighet") utdrifvit romarne och gjort
Israel till jordens förnämsta folk, Jerusalem till jordens förnämsta stad,
och genom Israel såsom budbärare (och genom förskräckliga straffdomar
såsom deras handtlangare) hade han sedan bragt samma rättfärdighet till
hedningarna och upprättat riket.

Nu hör jag någon säga: men huru hade det då gått med försoningen, om
judarna hade mottagit Kristus? Svaret på alla sådana frågor, huru det
skulle hafva gått med det och det, om det och det icke hade inträffat, är
helt enkelt så här: _det skedde icke så_, och det visste Gud. Och just
derför, att han visste, att det icke skulle ske så, ordnade han med
försoningen i förbindelse dermed, och lät profeterna i förväg förutsäga
det. Hade han ej sett, att det skulle gå som det gick, hade han i sin
allvishet bestämt, att försoningen skulle ske på ett annat sätt eller på en
annan tid och låtit profeterna förutsäga det. På judarna kommer sålunda i
första hand ansvaret för, att Jesus icke då blef konung, såsom han erbjöd
sig att blifva.

Herren Gud hade tålamod med Israel, så länge de endast hånade hans son, men
då de sade: "Denne är arfvingen, låtom oss _döda_ honom, så blir arfvet
vårt," när de satte törnekronan på hans sons hufvud i stället för
konungadiademet och sålunda förkastade sin konung, då förkastade också
konungen dem, då "_slutade judarnes klocka att gå_," och sedan har den
stått hela tiden och skall fortsätta dermed, till dess det folk, nämligen
Guds församling, Jesu brudskara (som upptages under mellantiden) blir
fulltalig och upptages i skyn. Då drages klockan upp på nytt, och då
uppfylles den tid, som står åter af de 70 veckorna, nämligen den 70:de
årsveckan eller de 7 år, under hvilka Uppenbarelsebokens stora händelser,
kap. 6-19, uppfyllas.

Rikets upprättande uppsköts på grund af, att judarne förkastade konungen;
församlingen uttages under tiden. När dess uttagande är slut, som bevisas
dermed, att den _upptages_--då, men ej förr, begynner åter den rensning
af templet, den judafolkets omvändelse som _ett helt_ och de straffdomar
öfver hedningarna--med ett ord, det domare- och frälsningsarbete, som han
förra gången ej fick utföra, och då _skall_ det ske, med eller mot deras
vilja. Visst försökte han redan i Matt. 21:12, och det med halft våld, att
_rena templet_, och göra det till, hvad det skall blifva under de tusen
åren; nämligen _ett bönehus för alla folk_. Matt. 21:13; Es. 56:70.

Men af alla templets besökare synas inga andra än _de små barnen_ velat
hafva honom till konung. De ropade i templet: "Hosianna, Davids son!"
Möjligen erkändes han ock såsom konung af "de blinda och halta" i templet,
Matt. 21:14, hvilka han botade såsom ett förespel till, hvad som skall ske
i stor skala vid de tusen årens början, då de "blindas ögon skola öppnas"
och "den lame springa såsom en hjort." Es. 35:5, 6. Han uppträdde såsom
konung under de omkring sex dagarna före korsfästelsen, Joh. 6:12, och
mottog hyllning, hvarest han fick den.

Och dock visste han och såg dag efter dag, huru allt skulle aflöpa, hvarför
han ock grät öfver staden, Luk. 19:41, bannande det torra fikonträdet såsom
en illustration på, huru han nu i mer än tre år sökt frukt på det judiska
fikonträdet utan att finna någon, 13:6, och uttalade liknelserna om, huru
han måste öfverlemna vingården åt andra vingårdsmän, som skola gifva honom
frukten i rätt tid, Matt. 21:41, samt de åtta ve öfver fariséerna i stället
för de åtta välsignelserna uti Matt. 5, hvilka skulle hafva kommit dem till
del, om de mottagit honom och hans rikslag (bergspredikan). Derpå tager han
afsked af den judiska nationen och dess ledare, sägande, att de icke skulle
få se honom, förrän de skulle välkomna honom med _samma ord_, v. 39, som
folket sex dagar förut hade välkomnat honom med, nämligen: "Välsignad vare
han, som kommer i Herrens namn," 21:9. Det var då Os. 5:15 gick i
uppfyllelse: "Jag skall gå tillbaka till mitt rum (himmelen) till dess de
erkänna sin skuld och söka mitt ansigte." De komma att söka hans ansigte i
den stora vredestiden och särskildt i stor skala, då Herren åter sätter
sina fötter på samma oljoberg, icke då ridande på en åsna och åtföljd af en
maktlös folkhop utan ridande på "den hvita hästen," Uppb. 19:11, och
åtföljd af "ryttarne på de hvita hästarna," vers 14, det är af sin
församling, sin _drottning_, som han vunnit under mellantiden.

Det är denna sista, denna 70:de vecka, som vi hafva en sådan klar
beskrifning på uti den sista versen af Dan. 9: "En vecka skall göra
förbundet starkt åt många." Hvilket förbund? Naturligtvis detsamma, som
Daniel i sin bön talat om: "Ack, Herre ... du, som håller förbundet," v.
4. Det är samma förbund, hvarom vi läsa i kap. 11:30-32: "Han (antikrist
och hans förebild Antiokus) skulle vända sin vrede emot det heliga
_förbundet_ och verkställa den (nämligen vreden) och åter sätta sig i godt
förstånd med dem, som hade öfvergifvit det heliga _förbundet_--och afskaffa
det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse."

Antikrist, som i allt söker efterlikna Kristus, skall, synes det, äfven
göra det derutinnan, att söka få till stånd ett antikristiskt förbund med
Israel eller med dem af Israel, som han lyckas göra till affällingar från
det messianska förbundet. Ja, det skall lyckas honom att afskaffa de
slagt- och spisoffer, som blifvit begynta uti det nybygda templet i
Jerusalem, Uppb. 11:1, och i stället deri uppsätta förödelsens styggelse,
det är sin egen bild, 2 Tim. 2:4 (eller kanske att begynna med sin guds
bild, Dan. 11:38, intill dess han får djerfhet nog att kalla sig sjelf
gud). Detta sker redan under den förra halfvan af veckan. "En half vecka
skall afskaffa slagtoffer," o.s.v.

D:r Fjellstedt, som också tror, att den 70:de årsveckan är denna tidsålders
sista 7 år, säger, sedan han visat det ohållbara uti två andra
uppfattningar: "Andra skrifttolkare tyda derför denna vecka på Israels
återställelse, förödelsens styggelse på upprättandet af det antikristiska
belätet. Uppb. 13:15. Det hebreiska ordet: _Förödelsens styggelse_ betyder
öfverallt, hvar det finnes: afgudabeläten. Offrens och spisoffrens
upphörande midt i veckan, nämligen gudstjenstens upphörande, och
afskaffandet äfven af all kristlig gudstjenst (såsom i Frankrike för 70 år
tillbaka) förklaras då af Uppb. 13:6, 14, 15. I den första hälften af
veckan ske stora ting med Israels folk och med många stadfästes förbundet;
midt i veckan får antikrist öfverhanden och införer sin falska gudstjenst
och sitt beläte, och den andra hälften af veckan utgör de 42 månader eller
1,260 dagar, under hvilka hans öfvervälde skall räcka, och derpå drypes
eller utgjutes öfver honom straffet efter profetians ord." Hes. 38:22.
Sålunda går det fort, när tiden är inne. Så långt Fjellstedt.

Vi hafva nu af Dan. 9 sett, huru hela verldsperioden utgöres af 7 år,
indelade i tvänne halfvor af hvardera 1,260 dagar. Om vi dermed jemföra de
tidsbestämmelser, som vi finna i Uppenbarelseboken och uti Dan. 11 m.m.,
samt dem vi kunna sluta oss till af årsdagsuppfyllelsen (hvarom mer
framdeles) torde det högst intressanta studiet gifva oss en sammanhängande
idé om såväl den ordning, uti hvilken domshandlingarna m.m. utföras, som
huru många dagar hvar och en behöfver.



FEMTE AFDELNINGEN.

Jordens eröfring fortsattes.


Uppenbarelseboken. Kap. 8-9.

Det blir "en tystnad i himmelen omkring en half timme," 8:1, innan det
sjunde inseglet brytes. Vi kunna deraf förstå, att något ovanligt skall
inträffa.

Vid hvarje af de sex första inseglens brytande följer en beskrifning på de
stora händelser, som då inträffa. Vid det sjunde inseglets brytande läsa vi
i stället om de 7 basunernas straffdomar, 8:1,2. Detta gifver oss den
öfvertygelsen, att de 7 basunerna äro inneslutna uti


det sjunde inseglet

eller med andra ord, att det 7:de inseglets straffdomar indelas uti sju
afdelningar, hvilka hvar för sig särskildt beskrifvas. Samma egendomliga
förhållande finna vi med den 7:de basunen, 10:7. Inga straffdomar
beskrifvas, utan i stället kommer längre fram, 16:1, beskrifningen af de 7
skålarna, hvilket visar oss samma sak: 7:de basunen uppdelas uti de 7
vredesskålarnas händelser. På så sätt se vi, att vi egentligen ej hafva att
räkna med mer än 7 insegel, ty _uti 7:de inseglet ligga såväl alla 7
basunerna som alla 7 vredesskålarna inneslutna_.

Huru lång tid upptager då detta märkliga 7:de insegel? Låtom oss då se på
dess sju underafdelningar, de 7 basunerna. Om den 5:te basunen säges
tydligen i kap. 9:5, att den varar 5 månader = 150 dagar (efter 30 dagar
per månad, som är den bibliska räkningen.) Det 6:te inseglet varar 391
dagar. Det är nämligen ganska allmänt antaget, att uttrycket "timmen,
dagen, månaden och året," 9:15, är en tidsbestämmelse; d.v.s. de 200
millioner afgrundsfoster, v. 16, hvilka der beskrifvas, få först en timme
och så ytterligare en dag och så en månad. Och då detta ej blir nog att
utföra deras verk på--som skall bestå uti att på Guds befallning döda
tredjedelen af de menniskor, som då finnas qvar på jorden--så få de
ytterligare ett helt år tillagdt. 1 år (= 360 dagar) + 1 månad (= 30 dagar)
+ 1 dag + 1 timme blir sålunda _391 dagar_ och 1 timme.

Betänk, huru noga Gud beräknar tiden; förut 1/2 timme, 8:1; här 1 timme.
Äfven den 7:de basunens längd tror man vara uppmätt uti det uttrycket:
"Ingen tid skall vara mer," 10:6. Många antaga nämligen, att man med ordet
"tid" här får förstå detsamma, som när det i kap. 12 talas om 1 tid, 2
tider och 1/2 tid, eller 1 år, d.v.s. 360 dagar. Ingen tid skulle då betyda
intet år, d.v.s. det skall ej dröja fullt ett år för den 7:de basunens
händelser att utföras. Huru mycket mindre än ett år står ej, ty eljest
skulle Guds folk under vredestiden kunna räkna ut dag och timme, när Herren
kommer. Låtom oss nu under vårt studium komma ihåg, att 7:de basunen är
detsamma som det tredje ve, äfven detsamma som de 7 vredesskålarna. De 5:te
och 6:te basunerna äro det första och det andra ve. Tänk, huru skönt att
veta, huru väl Herren afmätt lidandet! Det är oss särskildt dyrbart, att
tiden för dessa tre förfärliga ve är så noga meddelad.

De första fyra basunerna, kap. 8:7-13, synas ej upptaga lång tid.
Brinnande hagel kan nog på några timmar bränna upp allt grönt gräs och alla
träd på 1/3 af jordens yta (1:sta basunen, 8:7); berget faller naturligtvis
på några ögonblick, och förvandlingen till blod af 1/3 af hafvet kan ej
taga lång tid, som man kan se af Moses historia (2:dra basunen, v. 8);
likaså med flodernas förvandlande till malört (3:dje basunen, v. 11), och
med solens, månens och stjernornas förmörkande (4:de basunen, v. 12.) De
andra tre talen 150 + 391 (och en timme) + 360 dagar utgöra 901 dagar (och
1 timme) eller 1 dag och 1 timme öfver 2-1/2 år. Om vi nu säga, att de fyra
första basunerna upptaga så mycken tid, som vi få lof att afkorta det sista
talet 360, så komma vi nog sanningen temligen nära. Vi få då säga, att de 7
basunerna upptaga en tid af 2-1/2 år.

Nu utgjorde de sju basunerna tillsammans det 7:de inseglet, och sålunda se
vi, att det märkliga 7:de inseglet kommer att upptaga en tid af _omkring
2-1/2 år_. Vi behöfva ej förundra oss öfver, att det 7:de inseglet får så
mycket mera tid för sitt brytande än de föregående sex, då vi betänka, att
uti det ligger inneslutet såväl de 7 basunerna som de 7 vredesskålarna. Det
återstår sålunda 4-1/2 af de 7 åren _för de första sex inseglen_. När vi
återigen betrakta dem, finna vi, att det femte och det sjette inseglet ej
kunna upptaga någon nämnvärd tid. Det kunde ej taga Johannes många
ögonblick att se själarna under altaret, 5:te inseglet, ej heller för den
stora jordbäfningen att ega rum och de andra naturfenomenen att inträffa.
Det är sålunda egentligen på de fyra första inseglen, vi få fördela de
4-1/2 åren.

Om vi då gifva ett år för det andra, ett år för det tredje och ett år för
det fjerde inseglet, skulle det återstå 1-1/2 år för det första--för den
stora väckelsetiden. Herren brukar alltid taga längre tid för sin nåd än
för sitt straff (se t.ex. 1 Mos. 6:3, 7:12; 2 Mos: 34:7), och det kan ju
vara möjligt, att han äfven gör det i början af sjelfva vredestiden. Ett är
emellertid säkert, att han icke skall tillåta, att en droppe vrede kommer
mer, än som är alldeles nödvändigt. Dessa 4-1/2 års händelser få vi
sedermera närmare betrakta enligt ett annat indelningssätt.

       *       *       *       *       *

Nu kommer nästa fråga: Kunna vi ock få klart för oss, när ungefär under de
7 åren, som de olika skarorna frälsas, och när andra händelser inträffa,
som Uppenbarelseboken omtalar? Låtom oss se! Den stora skaran, som ingen
kan räkna, upplyftes strax före det 7:de inseglet. Johannes såg dem _då_
komma. Nu upptager det 7:de inseglet, såsom vi sett, 2-1/2 år. Sålunda få
vi göra den intressanta upptäckten, att denna skara blir frälst under de
4-1/2 första åren af vredestiden och upplyftes före de 2-1/2 sista.

Men när skola de två vitnena begynna och sluta sitt vitnesbörd? Af kap.
11:3 lära vi, att de skola vitna under 1,260 dagar. Men när begynna de? När
upplyftas de? Af kap. 11:12-14 se vi, att de upptagas till himmelen just
före början af det tredje ve. Detta ve upptog nära ett års tid. Om de nu
sluta sina vitnesbörd nära ett år före slutet af de 7 åren; begynna de
följaktligen nära ett år före midten, eller omkring samtidigt med det
tredje inseglet, troligen alldeles samtidigt (se tabell III), ty hvad kan
väl vara mera passande och Jesuslikt än att samtidigt med jordens
hungerstid, 6:6, och innan krig och hunger och pest nå sin höjdpunkt vid
det fjerde inseglet, hvarigenom 1/4 af jordens folk bortsopas, 6:8, sända
dessa två kraftfulla vitnen. De äro nog i första hand sända till Israel,
men att deras vitnesbörd ej inskränker sig till Israel är klart deraf, att
vid deras död alla ogudaktiga på hela jorden synas jubla, "emedan dessa två
profeter plågade dem, som bo på jorden." Vidare deraf, att "de af folken
och stammarna och tungomålen och folkslagen skola icke tillstädja, att
deras lik läggas i grafvar," 11:9. De två vitnena synas sålunda haft ett
vidsträckt fält för sin verksamhet och hafva troligen fått vara medel till
frälsning och uppmuntran icke endast för de 144,000 utan äfven för själarna
under altaret och palmbärarna, 6:9, 7:14. De vittna för dessa under det
tredje och fjerde inseglet (omkring 2 år), och vid det femte ser Johannes
dessa antingen _halshuggna_ eller _förvandlade_ eller _tecknade_.

Hvilka vittna då under de första 2-1/2 åren?

Troligen de, som vaknat upp genom brudens upplyftande, och som redan förut
fått nog af kunskap om sanningen för att blifva frälsta. De vakna upp, och
somliga af dem begynna profetera, till dess de två vittnena uppträda och
hjelpa till att stärka de nyfrälsta före blodbadet på dem af antikrist.

När skall då gossebarnet upplyftas? Det sker troligen redan under andra
inseglet (se tabell III). Det måste ske långt före midten af veckan ty det
är först efter "kriget i himmelen," efter satans nedkastande och sedan han
lyckats få till stånd arméerna emot qvinnan, som denna qvinna flyr till
öknen, der hon skall vistas i 1,260 dagar, 12:16. Att sålunda icke
gossebarnet kan vara detsamma som de 144,000 i kap. 7, är klart deraf, att
gossebarnet blef upplyftadt redan långt före midten af veckan, under det
att de 144,000 först blefvo beseglade just före det 7:de inseglet, d.v.s.
före de sista 2-1/2 åren. Gossebarnet upptages nog öfver 2-1/2 år, innan de
144,000 beseglas. Äfven efter deras besegling få de troligen stanna på
jorden, tills Herren sätter sina fötter på oljoberget. Uttrycket
"förstling," som begagnas om de 144,000, 14:4, betyder, att de äro en
förstling af de klasser af Israel, som skola förblifva i sina jordiska
kroppar under de tusen åren.

Att de 144,000 beseglas emot straffdomarna synes bevisa, att Herrens afsigt
med dem är att hafva dem qvar på jorden--antikrist och hans anhang till
förtret--under hela tiden, tills Herren nedstiger på oljoberget. De skola
då välkomna honom med öppna armar. De utgöra (eller tillhöra) troligen
dessa "utkorade," som till sist skola ropa till Gud "dag och natt," Luk.
18:7, om att "skaffa dem rätt" emot "den orättfärdige domaren" eller
antikrist, och som dock öfverraskas af Messias ankomst, då han nedstiger,
så att han ej ens finner tro hos dem. Sålunda finner han ej tro på hela
jorden vid sin ankomst. Med "tro" här menas nog icke frälsande tro utan tro
på _bönhörelse_ rörande de böner om Herrens tillkommelse, som de hade
uppsändt. Vi läsa, att församlingen i Jerusalem hade "ständig bön" för den
fångne Petrus, och dock öfverraskades de så af bönhörelsen, att de trodde
tjensteflickan Rode vara "ifrån sina sinnen," Apg. 12:15, då hon sade, att
det var "Petrus, som stod utanför porten." Likaså med dessa och kanske
andra, som äro trängda af antikrist i Josafats dal: de skola ropa och bedja
om Messias ankomst och dock blifva helt förvånade, när han ändtligen
kommer.

Märk uttrycket: "Hans fötter skola på den dagen stå på _oljoberget_," Sak.
14:4, och uttrycket här: "Lammet stod på _Sions berg_," Uppb. 14:1, strax
efter beskrifningen på antikrists 3-1/2-åriga verldsvälde, 13:5-18. Herren
skall kanske först te sig för dessa sina utkorade på Sions berg ett
ögonblick, förrän han sätter sina fötter på oljoberget.

Genom att jemföra skrift med skrift synes det sålunda vara möjligt att få
en temligen klar idé om, under hvilken tid den och den klassen frälsas,
dör eller upptages. (Om de andra klasserna, 14:12, 13, 16; 15:2, 15;
18:4 m.fl., sedermera).

       *       *       *       *       *

Vi återgå nu på nytt till det sjunde inseglets basuner. Ehuru vi sett att
tre stora skaror blifvit frälsta och inhöstade, 6:9; 7:3, 9, fortgå dock
"de heligas böner," kap. 8:4, att uppstiga inför Gud. Dessa heliga äro väl
först och främst de 144,000 qvarlemnade på jorden samt alla, som dött eller
förvandlats och redan äro i himmelen. Resultatet af dessa böner blir, att
nya straffdomar komma, nämligen de sju basunernas. Under de fyra första
drabbas 1/3 af jorden, v. 7, af hafvet, v. 8, af floderna, v. 10, och af
sol, måne och stjernor, v. 12. Ett af de 4 lifsväsen, "örnen," 8:13, d.ä.
en medlem af Guds förklarade församling i himmelen (jemför "örn," Upp.
4:7), far derefter genom himmelen, beklagande de stackars menniskor, som
skola lefva under det, som nu skall komma, nämligen under de 3 ve, som är
detsamma som femte, sjette och sjunde basunerna.

Under den _femte basunen_, som upptager 5 månader, kap. 5:10, äro plågorna
så stora, att menniskorna söka begå sjelfmord men utan att lyckas.
Sjelfmordsmanien tilltager med hvarje år på jorden, och det behöfves hos
många menniskor numera icke mycket af svårigheter, förrän de anse sig böra
förkorta sina lif. Då synes denna epidemi blifvit så allmän, att
"menniskorna" "söka döden." Det står icke menniskor endast utan
_menniskorna_, gifvande vid handen att de allmänt söka begå sjelfmord, men
ingen skall lyckas att göra det. Att de skola längta att dö och döden flyr
samt den omständigheten, att dessa afgrundsgräshoppor skola plåga _alla_
menniskor (utom de 144,000, 9:4), synes visa, att ingen menniska dör af
någon annan orsak heller under dessa 5 månader. _Alla_ menniskor _plågas_,
alla _längta efter döden_ hela tiden och _från alla flyr den_. Underliga
fem månader i sanning, under hvilka ingen dödsattest utskrifves, ingen
kyrkklocka kallar till begrafning, och ingen läkare tillkallas för att
förhindra den dödsankomst, efter hvilken alla längta, utan hellre för att
hjelpa patienterna att blanda tillsammans skarpa, dödande gifter, hvilka
dock ej medföra önskad verkan!

Hvad äro då dessa gräshoppor? Af sammanhanget se vi, att de uppstiga från
"afgrundens brunn." Gud tillstäder, att dörren emellan jorden och de onda
andarnas förvaringsrum öppnas genom en från himmelen fallande stjerna
(troligen en ofantlig meteorsten, enligt andra en fallen ängel), hvarpå
dessa andar skola besätta de menniskor, som förut så troget tjenat mörkrets
furste, hvilka så ofta bedit tusentals onda andar besätta sig, ja, hvilka
sökt att genom sina "medier" förut träda i förbindelse med dessa andar.
Femte basunen är sålunda


straffet öfver spiritismen,

öfver dessa "onda andars läror," 1 Tim. 4:1-3, som nu för tiden utbasunas
och praktiseras. Redan nu blifva sådana menniskor ofta vansinniga, som
syssla med spiritismen eller med att komma i förbindelse med andeverlden,
men det är först då, som det egentliga straffet kommer.

Den moderna systematiska spiritismen är ej gammal. Den går ej längre
tillbaka i tiden än till 1850-talet, och dock räknar den sina anhängare
redan nu till många millioner. Intet annat religionssystem har gjort så
stora framsteg på så kort tid, och intet har så stora utsigter att eröfra
verlden. Då satan icke lyckas att bedraga någon större del af menniskorna
med den krassa materialismen, eller att menniskan dör såsom ett djur,
använder han nu med större framgång detta system för att bedraga en annan
del. Märkligt är, att just uti sådana länder, der den _helige_ ande verkat
som kraftigast, såsom England och Amerika m.fl., der hafva spiritismens
_onda_ andar sina flesta tillbedjare.

Det är icke heller endast de olärda och lägre klasserna, hvilka tro på
denna slags religion, utan läkare, domare, framstående affärsmän, prester,
guvernörer, presidenter, drottningar, konungar och kejsare finnas bland
dess anhängare. Katoliker och protestanter, muhammedaner och hedningar,
fritänkare och gudsförnekare, osedliga och dygdiga, alla inbjudas till
denna rymliga kyrka, alla vilja träda i förbindelse med sina aflidna
slägtingar och af dem få upplysningar och råd.

Somliga hafva antagit, att alla spiritismens företeelser äro vanligt
taskspeleri, öfvadt af medierna. Detta antagande håller dock icke alls
stånd. Skola vi våga säga, att dessa millioner spiritister, bland hvilka
finnas män och qvinnor, kända för intelligens och sanningskärlek, blott
söka bedraga hvarandra, medan de dock försäkra både inför utomstående och
inför _hvarandra_, att de äro alldeles vissa på, att de spiritistiska
meddelandena och uppenbarelserna äro från deras vänners ändar? Visst icke.
Bibeln förnekar icke möjligheten af att kunna samtala med de aflidnas
andar, men den säger, att det är en stor synd att så göra. Sådan synd
straffades med _döden_. "Man eller qvinna, som befattar sig med
andebesvärjning ... skall dödas. Man skall stena dem." 3 Mos. 20:27. För
detta varnas äfven genom Esaias: "Och när man säger till eder: Frågen
dödsbesvärjare och teckentydare, som hviska och mumla, så svaren: Skall
icke ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda om de lefvande?" Es.
8:19.

Till dessa "onda andars läror" hör äfven det att "förbjuda äktenskap." 1
Tim. 4:3. Det är ju ej ännu kommet så långt som till att förbjuda, utan
endast till att ringakta äktenskapet, betrakta det såsom något onaturligt,
slafviskt, ja, "qvinlig förnedring." En framstående föreläsare om
spiritismen, som sjelf varit spiritist, säger: "Äktenskapet ålägger inga
förbindelser enligt spiritismens åskådning. Män, som i åratal varit så
hängifvet fästa vid sina hustrur, att de sagt, att intet utom döden skulle
skilja dem åt, hafva öfvergifvit sina hustrur och knutit brottslig
förbindelse med andra qvinnor, emedan andarna sagt dem, att det fans en
större _spiritistisk frändskap_ emellan dessa äkta män och vissa andra
qvinnor än emellan dem och deras lagliga hustrur. Hustrur hafva af samma
anledning lemnat sina män och barn."

I ett tal vid en spiritistisk konferens i staten Ohio, U. S. A., sade en
fru Lewis helt öppet: "Att inskränka sin kärlek till en enda man vore en
inskränkning af hennes rättigheter... Ehuru hon hade en man i Cleveland,
ansåg hon sig sjelf gift med hela menniskoslägtet. Alla män voro hennes
män. Hvad angår det verlden, om en man är fader till mina barn eller tio
män." Ett f. d. medium, d:r V. Potter, säger: "Den yttre verlden har ingen
rätt uppfattning af den fria kärleken, dårskaperna och liderligheten bland
spiritisterna, särskildt bland de s.k. 'helande' och 'utvecklande'
medierna. En del spiritister. och medier gifva sig nämligen af med
själsfränder för att få spiritualistiskt _element_ eller för att meddela
lifsmagnetism till botande af sjukdomar."

Pastor Blumhardt i Würtenberg i Tyskland, som under sin lifstid hade så
mycken erfarenhet rörande besatta personer och utdrifvandet af onda andar
från dem, var af den öfvertygelsen, att dessa demoner voro _aflidna
menniskors andar_. Det förekom bland dessa besatta enfaldiga landtbor, som
icke ens kunde tala högtyska utan endast sin provinsialism (plattyskan),
att de på en gång kunde tala än latin, än franska, än grekiska o.s.v.,
allt efter som den persons ande, af hvilken de voro besatta, ledde dem. Det
språk, han hade talat eller kände till, medan han lefde, talade den af
densamma besatte, eller rättare: anden talade genom den besatte. Man märker
tydligt vid samtal med sådana personer, att man har med en annan person att
göra, än med den man har framför sig.

En troende syster i Kristiania, som endast en enda gång besökte en
spiritistisk s.k. séance eller möte, blef så besatt af en ond ande, att de
troende der måste hafva en hel vako- och bönenatt, förrän hon blef fri från
densamma. Jag vill varna de troende för att någonsin besöka dessa möten med
mindre de mottaga förut så mycken kraft, att de kunna gå dit för att drifva
bort de orena andar, som frammanas vid mötet.

När de onda andarna på Kristi tid gingo in i svinen, störtade sig dessa i
hafvet, men så sker icke, när dessa onda menniskors aflidna andar taga i
besittning de helvetiska kroppar, om hvilka vi läsa i Uppb. 9:1-11, och i
hvilkas gestalt icke endast _menniskan_ ("deras ansigten voro som
menniskors ansigten," v. 7), utan äfven _häst, lejon_ och _skorpion_ äro
förenade. De skola icke skada dessa sina tillfälliga kroppar, såsom de
förra gjorde, utan menniskorna på jorden.

Då man kommer ihåg alla menskliga plågoandar under alla menniskoåldrar
sedan skapelsen; när man tänker på alla förföljelser för religionens skull,
och huru rättfärdiga menniskor plågats med all den sataniska ondska, deras
plågoandar kunde hitta på; när man tänker på en Nero, m.fl.; på
inqvisitionens bödlar, och den tanken kommer för oss, att sådana andar
skola släppas lösa, fulla af hat till allt och alla efter att under
århundraden, ja årtusenden varit i dödsrikets mörker; släppas lösa _på kort
tid_ för att plåga _andra_--då vill blodet stelna i våra ådror. Skall
"afgrundens brunn" öppnas, skola underjordens portar slås upp på vid
gafvel, och dess onda invånare ännu en gång tillåtas plåga menniskorna, då
hafva vi förfärliga saker att vänta. Somliga hänföra femte basunen (uti
dess årsdagsuppfyllelse, hvarom mera sedan) till påfvedömets maktperiod,
och det torde i så fall vara just bland dettas antal vi hafva att vänta,
att dessa plågoandar skola väljas i dödsriket.

Att spiritismen då är djupt rotfästad, kan man förstå deraf att hvarken
denna ej heller den sjette basunens fasor kunna förmå menniskorna att
upphöra att "tillbedja de onda andarna," 9:20. Liksom dryckenskapens demon
kan på det hemskaste plåga menniskor utan att de derför sluta upp med att
dyrka densamma, så synes här, att de onda andarnas plågande visst icke
skall hafva den följden, att menniskorna sluta upp att tro på och
praktisera spiritismens förvillelser. Den "afgrundens ängel," Abaddon eller
Apollyon (hvilka ord betyda förderfvaren), som är konung öfver dessa
afgrundsväsenden, kommer troligen att under de 5 månaderna blifva en
kraftfull medhjelpare till den falske profeten uti hans arbete att få
menniskorna att tillbedja antikrist, som ungefär ett år före dessa härars
uppkomst från afgrunden sjelf stigit derur såsom uppstånden. I midten af
veckan uppstiger antikrist ur afgrunden, och ungefär ett år derefter, d.ä.
circa 2-1/2 år före slutet af de 7 åren (såsom förut är visadt) uppstiga
dessa afgrundssvärmar.

       *       *       *       *       *

Liksom den 5:te basunen framställer spiritismens förfärliga utbredning och
domen öfver densamma, beskrifver den 6:te basunen


muhammedanismens sista angrepp på verlden

förrän den dömes. Fyra onda änglamakter, som hållits bundna vid floden
Eufrat, störta nu fram öfver jorden åtföljda af 200 millioner helvetiska
ryttare. Genom dessa dödas 1/3 af de menniskor, som då ännu lefva på
jorden, 1/4, såsom vi minnas, bortsopades redan vid det 4:de inseglet,
vidare många under de andra inseglen och basunerna och nu 1/3 af dem som
återstå. Denna plåga upptager en tid af 13 månader och 25 timmar (ett år,
en månad, en dag och en timme) eller 391 dagar och en timme. Att
menniskorna då äro förfärligt hårda, bevisas af orden: "De öfriga
människorna, som icke hade blifvit dödade af dessa plågor, bättrade sig
icke af sina händers verk, så att de upphörde att tillbedja de onda andarna
och afgudabelätena af guld och silfver ... och icke från sina
mordgerningar, trolldomskonster, skörlefnad och tjufverier," 9:20, 21.
Spiritister skola, såsom vi redan anmärkt, fortsätta med sina
trolldomskonster, hedningar med att tillbedja sina gudar. Hor, mord, stöld
pågå i trots af allt liksom förut, alldeles som Farao förhärdade sig midt
under straffdomarna.

Det dödande, som sjette basunen omtalar, utföres af den muhammedanska
verlden och andra med den beslägtade falska religionssystems bekännare,
hvilka hafva sitt ursprung från Eufratstrakterna (Babylon), från hvilka
fiendtliga verldsmakter så ofta frambrutit lik en, mot Guds folk riktad,
härjande flod. Islams bekännare bo både uti Europa,. Asien och Afrika, både
ibland kristna och hedningar. I Indien tror man finnas 60 millioner, i Kina
10 à 15 millioner. De finnas i Armenien, Palestina, Persien, Arabien,
Afghanistan, Himalajabergen o.s.v., vidare i norra och mellersta Afrika
och i södra Europa. Deras antal anslås till nära 200 millioner, ungefär
samma antal sålunda som antalet af dessa härar. De hafva utgjutit blod i
strömmar, men ännu skola de få utgjuta mer, innan deras tur kommer att
släppa till sitt blod då den gudomliga vedergällningens tid kommer för dem.
Deras ohyggliga blodbad på de stackars armenierna, om hvilka vi nyligen
hört så mycket, har icke varit deras enda mordiska våldsbragd, mot sådana,
som ej velat underkasta sig deras välde, och det blir utan tvifvel ej
heller det sista. Turkar, araber, perser och tartarer hafva alla under
olika tider, lifvade af muhammedanismens fanatism, sprängt fram på sina
ystra hästar, öfver hvilkas snabbhet de särskildt varit stolta, spridande
död och förödelse omkring sig.

Nu skola de dock få hästar att rida på, till hvilka de aldrig förr kunnat
uppställa maken. Det synes nämligen, att det egentligen är hästarna, som
utföra striden. En tredjedel af menniskorna dödas af "elden, röken och
svaflet, som utgick från _hästarnes_ munnar." Ryttarne synas endast
behöfva följa med.

Skola dessa 200 millioner ryttare enligt somligas förmenande vara demoner?
Skola äfven de vara aflidna onda menniskors andar? Skall satan kanske finna
sitt nöje uti att--sedan han begynt med att gifva antikrist en ny kropp
och låtit honom uppstiga ur afgrunden, Uppb. 17:8, (detta sedan han först
blifvit "sargad till döds," 13:3, d.v.s. dräpt, och kastad till
afgrunden)--fortsätta med att skapa kroppar?. Satan kunde skapa ormar och
grodor, 2 Mos. 7:12; 8:7, redan på Mose tid. Icke underligt, att han kan
gifva antikrist en ny kropp, och att han kan skapa de förut under femte
inseglet beskrifna kropparne, uti hvilka häst, menniska, lejon och skorpion
äro förenade. Icke heller underligt, att han kan frambringa dessa
afgrunds_hästar_, som skola framrusa öfver verlden vid den sjette basunen.

Kanske skola till sist muhammedanismens förkämpar, som nu legat i dödsriket
i århundraden, tillåtas (sedan de först i likhet med antikrist erhållit nya
kroppar) att spränga fram öfver jorden på dessa afgrundshästar, hvilka utan
tillhjelp af deras ryttare äro mäktiga nog att utföra detta förfärliga
dödandet af menniskor på jorden? Eller är det endast hästarna, som äro från
afgrunden, och deras passiva ryttare vanliga menniskor, hvilkas framfart
står i förbindelse med Eufratsstaden (9:14) Babylons uppkomst i de sista
dagarna.

Att Babylon på nytt skall framträda på verldsskådeplatsen både som _stad_
och som _stat_, är klart både af Uppb. 16:19; 18:2 och icke mindre af Dan.
2:45, der den stora bildstodens _alla delar_, sålunda icke allenast
"jernet" (= de 10 vestromerska staterna), "kopparn" (= Grekland), "leret"
(= det turkiska väldet, inneslutande den kommande "konungen af Nordens
rike," Rysslands framtida vasallstat, hvarom mera framdeles) och "silfret"
(= Persien), utan äfven "guldet" som är _Babylon_, skola _tillsammans
existera_ och _tillsammans krossas_ uti den yttersta tiden. Babylon måste
sålunda på nytt blifva ett rike. Först synes staden bli centralpunkten för
den falska profetens världsreligion, och så hjertat för ett nytt rike.

De folk, som nu bo deromkring, äro ju i allmänhet muhammedaner. Men detta
skall visst icke hindra dem att slita sig lösa ifrån Turkiets eländiga
styrelse. _Turkiets delning_ torde begynna vid _dess yttersta öster_ i
stället för dess yttersta vester, såsom många väntat. Vi torde snart
förvånas öfver att finna Indiens och vestra Kinas många millioner
muhammedaner förena sig med muhammedanerna i Afghanistan, Persien,
Babylonien och Armenien om att upprätta ett nytt rike oberoende af
turkarna. Indien ensamt har 60 millioner muhammedaner (de andra länderna
att förtiga), långt bättre passande att regera än både turkar och araber.
Att ett nytt, sjelfständigt rike, Assyrien, skall finnas till under de
tusen åren, är klart af Es. 19:24: "På den dagen skall _Israel_ vara den
tredje till _Egypten_ och till _Assyrien_." I v. 23 läsa vi: "Och egyptier
och _assyrer_ skola tjena Herren."

Hvilken förnöjelse är det icke att läsa om detta kommande frälsta assyriska
folk, då vi komma ihåg, att de förföljda armenierna nu bo i dessa trakter.
Rolerna skola bytas. Nu äro de förtryckta; då kanske de skola herska. Om
det ock är Babylon, som under vredestiden spelar den ledande rolen och
Assyrien endast får hjelpa till med Babylons grundande, så blir det dock
Assyrien och ej Babylon, som under de tusen åren skall hafva hedersplatsen,
ty Babylon skall efter dess brand aldrig mera uppbyggas. Uppenbarelseboken
18:21. Den sjette basunen synes sålunda framställa ovanliga rörelser bland
folken i och omkring Eufrat.


Kap. 10.

Ängeln, som var klädd i en sky och med regnbågen öfver sitt hufvud, kan
icke gerna syfta på Kristus, såsom somliga mena, ity att han säges svärja
vid "honom, som lefver i evigheters evighet," v. 6. Detta är nemligen samma
uttryck, som begagnas om Kristus, 1:18, hvilken der säger: "Jag var död och
se jag är lefvande i evigheters evighet." Kristus framställes dessutom på
flera ställen såsom skapare af himmel och jord, Joh. 1:3-10; Kol. 1:16;
Ebr. 1:10 m.fl.

Den lilla öppna boken kan nog vara densamma som i femte kapitlet. Att
bokrullen var liten, kan man lätt förstå deraf, att pergamentet afvecklats
rullen, allt eftersom brytningen af inseglen försiggått. Nu voro alla
inseglen brutna, och endast den del återstod, som betecknade händelserna
under det sjunde inseglets sjunde basun. Den var således "öppen," ej såsom
förut förseglad och "liten." Bokrullen i Uppb. 5 säges dessutom aldrig
hafva varit en stor rulle. Såsom öppen kunde den ock öfverlemnas åt ängeln,
som tycks hafva meddelat dess vigt och betydelse åt Johannes. Johannes var
glad öfver denna meddelelse. Den var "i hans mun söt såsom honung." Men vid
genomtänkandet af dess innebörd, nemligen de strider och straffdomar, som
ännu måste komma öfver jorden, och om hvilka han ännu måste profetera, blef
den honom bitter. "Den sved i hans buk." Han fick nemligen tillsägelse att
"åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar."

Betydelsen af, att ängeln satte sin högra fot på hafvet och den venstra på
jorden, blifver oss klar, när vi i kap. 13:1, 11 komma att se, hvad som
menas med haf och jord. Med hafvet eller vattnen menas "folk, skaror,
folkslag och tungomål," 17:15. Det första vilddjuret eller antikrist skall
nemligen stiga upp ur det af politiska strider upprörda folkhafvet,
hvaremot det andra vilddjuret--den falske profeten--skall stiga upp ur
jorden--motsatsen till hafvet--det är ur den lugna, stilla, religiöst
anlagda delen af jordens befolkning. Genom att nu sätta ena foten på hafvet
och den andra på jorden vill engeln visa, dels att han tager den i
besittning (liksom allt skulle tillhöra Josua, på hvilket "hans fotablad
trädde," Jos. 1:3), dels att straffdomarna öfver antikrists och den falske
profetens alla anhängare absolut förestå, om de ej omvända sig, och detta i
de dagar, då den _sjunde_ engelns röst höres. Hans röst synes säga så
mycket som: Böjen eder för min Herre eller gån förlorade! Den ljöd såsom
ett lejons rytande. På detsamma syfta de sju tordönens talande. De kallas
tordön, och äfven om deras ord äro "förseglade," kunna vi i nog förstå
deras syftemål.

Denna sista basun kommer att upptaga en tid af mindre än ett år, icke en
full "tid," v. 6. Ty att orden i v. 6 ej kunna betyda, att ingen tid skall
vara mer i detta uttrycks vanliga bemärkelse, är ju klart deraf, att tiden
ju icke då är slut. Nej icke ens denna tidsålderns tid, ty vredesskålarna,
återstå ju, och de taga tid. Derefter kommer ju de tusen åren och sedan de
derpå följande tidsåldrarna.


Kap. 11.

Det Guds tempel, som här omtalas, är det tempel, som judarne skola bygga
efter deras återvändande i massor till Palestina, sedan brudskaran
upplyftats. Det är bygdt åt Gud, och derför kallas det Guds tempel. Att det
är samma tempel, som omtalas i Hes. 40-44, är ock ganska troligt. Hela
Palestinas yta, och icke minst Jerusalem, kommer dock att undergå stora
förändringar före de tusen årens begynnelse. Esaia säger: "Det berget, der
Herrens hus är, skall varda stäldt uppöfver andra berg och upphöjdt öfver
andra höjder," 2:2. Sakaria säger: "Hela landet skall förvandlas och blifva
lik Jordanslätten, och staden skall varda hög och trona på sitt rum,"
14:10. Uti Uppb. 16:19 läsa vi, att "den stora staden" (som är Jerusalem,
se 11:8) genom en stor jordbäfning "delas i tre delar." Es. 66:1-5 synes
visa, att Herren icke skall, åtminstone i begynnelsen, blifva synnerligt
belåten hvarken med deras tempel eller offrande, ej heller i allmänhet med
dem sjelfva.

"Himmelen är min tron" o.s.v., "hvilket är då det hus, _I_ skullen bygga
åt mig?" v. 1. "Den, som offrar en oxe, han slår ihjel en man" (mandråpare
synas vara ibland dem, som offra), "den, som offrar ett får (är som om) han
vrider halsen af en hund," "den, som frambär spisoffer (är som om) han
frambär svinblod" o.s.v. "Deras själ förlustår sig med styggelser, så
skall ock jag välja deras ofärd." Af v. 5 se vi, att några af Israel äro
gudfruktiga, och att de "hatas," "förskjutas" och begabbas af de andra.
Dessa utgöra det "gossebarn," som födes "i födslovånda." Uppb. 12:2.
Derefter talar profeten om det gossebarn, som skulle födas "utan värk," som
framställer Israels frälsning vid Herrens nedstigande på oljoberget, och
först derefter om den sällhet, som "skall ledas till henne såsom en ström"
o.s.v., (v. 12).

D:r Fjellstedt kommer till den öfvertygelsen, enligt beräkningarna i Hes.
40-44, att det nya templet skall byggas midt uti det heliga landet, _på
berget Garisim_ i närheten af Sikem vid Mores eklund, hvarest han först gaf
Abraham det löftet: "Åt din säd vill jag gifva detta land:" 1 Mos. 12:7.
Det är der, bergen Ebal och Garisim äro belägna. Den heliga staden, tror
han, skall byggas omkring tre a fyra svenska mil söder derom eller omkring
en och en half sv. mil norr om Jerusalem, hvarest det forna Betel var
beläget. Staden skulle, enligt Melin, blifva en och en fjerdedels sv. mil i
fyrkant och templet omkring ett hundra alnar långt och femtio alnar bredt.

D:r Fjellstedt tror, att templet här i Uppb. 11:1 är detsamma, som omtalas
i Hesekiel, och säger: "Somliga tro, att ett dylikt tempel med sådan
gudstjenst kommer att finnas under den korta tid, som förflyter från den
tidpunkt, då en del af Israels folk åter församlat sig till Judalandet, och
till dess de blifvit omvända till Kristus," samt anför hvad den utmärkte
kyrkoläraren M. F. Roos säger: "Men nu betänke man, om icke Herren genom
profeten Hesekiel kunnat föreskrifva Israel en särskild kyrko- och
polisordning på en tid, då det åter skall församlas i sitt land och utgöra
en särskild församling."

Om nu de offer, som omtalas i Hes. 40-44, skola fortsätta under de tusen
åren, måste man naturligtvis antaga, att dessa icke kunde peka framåt till
någon kommande Messias, utan hellre peka tillbaka till den, som redan
kommit, d.v.s. hafva ungefär samma betydelse, som nattvarden har för oss.
Att offren skulle vara "till _försoning_ för Israel hus," 45:17, torde då
betyda detsamma som Jesu ord i nattvarden: "Detta är min lekamen" och "mitt
blod, utgjutet till syndernas förlåtelse." Dessa offer äro dessutom mycket
enklare än de mosaiska. Folket, som under gamla förbundet gåfvo, allt
inberäknadt, omkring 2/10 af sina skördar, skola under den nya förordningen
gifva endast 1/60 af hvete och korn, 1/100 af oljan och 1/200 af boskapen
"ifrån Israels vatturika mark," Hes, 45:11-15,--hvilket naturligtvis
icke blir någon uppoffring alls, när man betänker, att hela landet är såsom
en lustgård. Större delen af köttet som offras blir naturligtvis förtärdt,
och det hela kan ju godt betraktas såsom vanliga kärleksmåltider. Af Es.
66:23 se vi, att äfven den judiska sabbaten skäll firas af Israel under de
tusen åren.

Det måste medgifvas, om Israel skall bygga en ny stor stad med ett nytt
tempel nu med det första, att det skulle gå långt lättare för dem såväl att
få rymligare plats som tillåtelse att bygga 1-1/2 mil _norr_ om Jerusalem
än på Moria berg i sjelfva Jerusalem, ty der står nu Omars moské, och den
får man väl ej undan med det första. Det är för öfrigt ganska vanligt i
Palestina, att städer byggas med samma namn ett godt stycke från de gamla.
Så är t.ex. förhållandet med det nuvarande Jeriko, som är beläget ett godt
stycke från det gamla Jeriko, men dock bär det gamlas namn. Om sjelfva den
heliga staden blir 1 1/4 mil lång, så skulle det ej blifva fullt en svensk
mil från det nuvarande Jerusalem till utkanten af det nya. "Här är Herren,"
blir ju stadens nya namn, Hes. 48:35, hvilket ju ej hindrar, att den äfven
kallas Jerusalem.

Om templet blir bygdt vid Sikem, så blir det på den högst belägna delen af
Palestina, ty just der delar sig vattnet, så att en del rinner åt
Medelhafvet och en del åt Jordan, derför ock ordet Sikems betydelse,
nemligen: rygg. Det är liksom på en bergsrygg. Om, såsom d:r Fjellstedt
tror, templet dertill blir bygdt uppå sjelfva berget, vid hvars fot Sikem
ligger, nemligen på berget Garisim, synes det som om profetian i Es. 2:1
redan dermed går i uppfyllelse. Orden der kunna lätt förstås så, att det
berg skall väljas till byggnadsplats för Herrens hus, som är upphöjdt öfver
andra berg och höjder. Ett är sant, att om det blir bygdt der, får det ett
sundt läge, redan som det nu är. Sikem är bekant för sitt klara rinnande
vatten. Jag kommer ännu ihåg, huru det tjuste mitt öga, då jag var der för
några år redan.

Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal
uttalades "_förbannelsen_," och på berget Gerissim (eller Garisim)
välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta
templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920
meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen
från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es.
2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den
samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I _hvarken_ på detta berget
(Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning,"
skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande
ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och
"göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det
var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som
Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio
stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra
Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.

Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27
skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist
kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt
Dan. 8:13 synes det som såväl _"offrens tid," "den ödeläggande syndens"_
tid och "_helgedomens_ (templets) och _härskarans_ (folkets)
_förtrampande_," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista
2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna
skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och
till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel
kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju
förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika
länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos
tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus
springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för
handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt
(såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar
som Esras tempel på år, eller på _49 dagar_.

Angående _de två vittnena_, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro
två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år
efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela
jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i
Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att
de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera,
påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden
med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om
Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på
förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt
Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt
vittnesbörd, kan antikrist döda dem.

Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar:
Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han
fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej
fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara
den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens
Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka
till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju,
att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej
omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och
Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på
det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota
antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven
Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning.
Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol
för honom vid hvarje påskhögtid.

Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en
jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden.
Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den
tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta
antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka
en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall
hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af
landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna
landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker
om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske _under den
stora vedermödan_. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring,
Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti
Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring,
hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)

Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet
från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner":
"Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall
regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle
löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda
uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna,
ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det
ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med
dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som,
ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande
och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.

Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och
i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett
tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och
tempel såg jag _icke_ deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren
Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose
befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på.
berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars
blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i
Ebr. 9:23.

Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos
tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som
var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det
verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och
palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara
kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den
sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att
originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.

Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus
har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild
till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta
tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den
nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel
bland menniskorna." Uppb. 21:3.


Kap. 12.--Solqvinnan och gossebarnet.

Kunna vi bestämdt veta, hvem denna qvinna är? Vi läsa, att åt henne "gifves
den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin
plats, der hon näres under _tid_ och _tider_ och _en half tid_, fjärran
ifrån ormens åsyn." Detta samma tidsuttryck hafva vi i Dan. 7:25, der vi
läsa, att "den högstes heliga" eller Daniels folk, "ditt folk," som de
kallas i kap. 12:1, nämligen judarne, skola vara gifna i antikrists hand
för "en tid, två tider och en half tid." Qvinnan är sålunda _Israel_, som
ju ofta i bibeln liknas vid en qvinna, ehuru ofta en Herren otrogen qvinna.
Hes. 16:35. Herren Gud säger, att han skall "trolofva sig med Israel i nåd
och barmhertighet," Os. 2:19, och att "han, som har skapat dig är din man."
Es. 54:5.

Israel är sålunda i egentlig bemärkelse Guds, faderns, brud, hvaremot det
nya förbundets folk, församlingen, är den brud, som sonen har utvalt. Hon
kallas "_lammets_ hustru." "Denna hemlighet är stor (om att en man skall
blifva hos sin hustru och de två blifva ett kött), men jag säger det om
_Kristus_ och om församlingen." Ef. 5:32. Om nu qvinnan i Uppb. 12 är
Israel, så få vi dock icke förstå, att dermed menas Israel under alla tider
och tillstånd, utan om Israel sådant, som det kommer att framstå under den
tid, hvarom Uppb. 6-19 talar, nämligen under vredestiden, vedermödans tid.

Hon är "beklädd med solen." Uti Ps. 84:12 läsa vi: "Herren Gud är sol och
sköld," och uti Es. 62:1: "För Sions skull vill jag ej tiga, till dess att
dess rättfärdighet uppgår såsom _solens_ sken." Solen syftar sålunda på den
Gud, som då upprättar förbundet med Israel samt på den rättfärdighet, som
skall bli följden deraf. "En vecka, skall göra förbundet starkt åt många,"
säger Herren. Dan. 9:27. "Si, de dagar skola komma, då jag skall göra ett
nytt förbund med Israels hus och Juda hus." Jer. 31:31. Israel såsom en
nation eller åtminstone dess representanter i Palestina skola omslutas af
denne Israels Guds härlighet, såsom vi omslutas af solen, då vi vistas i
den. Israels folk har förut liksom bott i skuggan, nu kommer det i
solljuset. Månen är nattens drabant och en bild af mörkrets rike. Den har
hon under fötterna, d.v.s. herskar öfver den, öfver mörkret sålunda. De
tolf stjernorna äro icke nattens stjernor utan ädelstenar uti hennes krona
och syfta tydligt på de tolf Israels stammar. Det var elfva af dessa tolf
stjernor, som redan Josef såg buga sig för honom, och sjelf var han den
tolfte, och hvilkas namn stå inskrifna på de 12 perleportarna till det nya
Jerusalem. Uppenbarelseboken 21:12, 21.

Qvinnans barnsnöd syftar naturligtvis på de stora lidanden, som äro
förenade med gossebarnets framfödande. Det är intressant att lägga märke
till, att denna qvinna, såsom redan är antydt, har mer än ett gossebarn.
Detta i Uppb. 12 kap. framfödes _med_ värk ("i födslovånda"), men vi läsa
om ett annat, som framfödes "_utan_ värk." Es. 66:8. "Innan hon har känt
någon vånda, föder hon barn; innan hon haft några födslosmärtor, blifver
hon förlöst med _gossebarn_. Hvem har hört och sett sådant? Kan på en dag
ett land frambringas, eller kan _ett folk_ födas på en gång."

Eftersom nu qvinnan är Israel, blir det sjelfklart, att äfven gossebarnet
här är någon särskild klass af Israel, d.ä. sådana deraf, som först komma
till mognad. Det första gossebarnet frälsas under vedermödans tid, då
draken står redo att uppsluka detsamma. Det upplyftes redan före midten af
veckan, ty qvinnan d.ä. den judiska nationen i sin helhet, som måste flyga
ut i öknen undan ormen, blef der under de senare 3-1/2 åren.

Gossebarnet i Es. 66 deremot frälses, när Herren nedstiger på oljoberget,
eller "när han kommer med eld och hans vagnar såsom en storm, för att låta
sin vrede utbryta i glöd," Es. 66:15. Hans vrede skall då drabba hans
fiender, men för Israel kommer han såsom en befriare, nedgörande de
antikristiska idéerna. Det är då det härliga väckelsemötet, beskrifvet i
Sak. 12:10, skall ega rum, då Israel "skall vända sina blickar till den de
hafva stungit och hålla klagolåt öfver _honom_, såsom öfver _ende sonen_."
De gråta då särskildt öfver _en viss synd_, nemligen öfver den, att "ende
sonen" så länge blifvit af dem misskänd, men de få strax dränka alla sina
synder i källan, omtalad i följande kapitel. "På den dagen skall en källa
varda upplåten för Davids hus och Jerusalems inbyggare emot synd och
orenlighet," Sak. 13:1. Detta blir det gossebarns födelse, som sker _utan_
värk. Det förstfödda får dock dubbelt arf, i det att det "upplyftes till
Gud och till hans tron," under det att det sista får en _jordisk_
härlighet. De förra styra från himmelen; de senare från jorden.

Somliga vilja af kap. 19:15 bevisa, att Kristus är gossebarnet. Att detta
icke går att bevisa (annat än möjligen uti någon slags föreskuggande
uppfyllelse) ses både deraf, att samma ord "styra med jernspira" användes
om Guds församling, 2:27, och skulle af samma grund kunna tydas på henne,
samt deraf, att Johannes skref om sådant, som "snart _skall_ ske," 1:1, och
ej om sådant; som _hade skett_. Kristi uppståndelse var redan skedd, när
Johannes fick uppenbarelsen om gossebarhet, och sålunda kan gossebarnets
upplyftande till Gud och hans tron icke syfta på Kristi uppståndelse.

Jesus kan nog hålla i jernspiran, äfven om han ej är gossebarnet, och Guds
församling likaså. Med denna jernspira förstås ju tydligt det
rättfärdighetens regemente, som skall föras öfver jorden under rikets tid.
Samma ord (rabdos), som här är användt för spira, begagnade äfven Paulus,
då han säger: "Skall jag komma till eder med _ris_ (käpp, staf), eller med
kärlek och saktmodig ande?" 1 Kor. 4:21. Under de tusen åren skall god
församlingstukt hållas ibland hela jordens befolkning, och hvarje
skrymtande Ananias och Saffira kommer då att utrotas. Ordet "jernspira"
syftar helt enkelt på, att intet motstånd då skall tålas mot Guds
regemente. Gud och Kristus hålla sålunda tag uti öfversta ändan af denna
jernspira, gamla testamentets heliga och Guds förhärligade församling hålla
sina händer under dem på spiran, derunder andra frälsta af judar och
hedningar, som upptagits under vedermödan, derunder gossebarnet i de nedre
luftrymderna och sist Israel på jorden, som ju skall såsom jordisk
underregent styra de andra nationerna. Det blir dock icke endast jernspira,
utan äfven _lammets_ spira; jernspira, om några skulle falla på den idén
att blifva affällingar och göra uppror, men eljest är det det milda lammet
och hans himmelska heliga, som ock fått lam-natur såsom hans, hvilka skola
trycka prägeln på de tusen årens fridsälla regering. Att nu flera klasser
af heliga finnas, är klart af bibeln, likaså är klart, att icke alla
bortryckas samtidigt, emedan de ej äro mogna. D:r Seiss påpekar, huru äfven
Selnecker (vid Uppb. 19:5) likasom Luther och andra nyare kyrkolärare hafva
medgifvit, att de heliga med _vissa mellanrum_ bortryckas eller uppväckas.

Det första gossebarnets upplyftande förorsakar strid i himmelen. Hvarför,
fråga vi, blef ingen strid i himmelen, då Guds församling upplyftades 3-1/2
år förut? Svaret är lätt att gifva. Guds församling _stannade_ aldrig uti
de lägre luftrymderna, såsom detta gossebarn skall göra, utan fortsatte sin
väg med Jesus ända till tronen. Likasom han "uppfor _öfver_ alla himlar,"
Ef. 4:10, så gjorde hon.

Brudskaran drog endast _genom_ det territorium, som beherskas af "de onda
andemakterna i de himmelska rymderna," och det gick väl så fort, att satan
knapt hade tid att vända sig om. Annat blir det med gossebarnet, hvilket
synes vara bestämdt att utgöra liksom en _mellanlänk_ mellan de frälsta af
Israel på jorden och Guds församling (och de frälsta i allmänhet) i
himmelen. När gossebarnet kommer, ljuder det till satan och hans anhang
ungefär så: "Skynden ut härifrån, ty vi skola nu bo här. Lufthimmelen skall
rensas, tills lammets och brudens bröllopsresa skall företagas genom den
ned till jorden, och sedan skall den förblifva ren för evigt!"

Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och
derför måste saken afgöras genom _krig_. Mikael, Israels skyddsängel, Dan.
10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden
för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar
"lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade
boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet
att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De
himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr.
9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De
stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och--"de
öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet,
sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men
ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden,"
d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras
mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara,
från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog
både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.

Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet.
"Satan--vardt nedkastad till _jorden_,--och hans änglar blefvo
nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit
ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej
underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort
område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans
sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden,"
20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.

3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och
nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot
qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är
qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas
förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett
underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin
mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer
till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs,
Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och
uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i
Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27;
11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter
"förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af
qvinnans säd, som hålla _Guds bud_ och hafva _Jesu vittnesbörd_." Qvinnan
har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas
dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12
beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de
döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så
vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid
af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju
vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi
se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu
vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "_Moses_ och lammets sång,"
15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje
och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans
midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af
hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.

Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand,
blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom
nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.


Kap. 13.--Antikrist.

"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju
hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.

När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken:
Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men
om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer
sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro
"tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9,
eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd.
Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "_den åttonde_,"
17:11.

Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden
långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att
vilddjuret är en _konung_, nemligen "syndens menniska" eller den sista
antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den
romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en
slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna
först nu vid tidsålderns _ände_. Skulle man då nöja sig med denna skugga
och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man
blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga),
som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi
få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han
skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.

Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss
känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den
historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse
händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja
vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se
äfven tabell III härom.)

Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss,
som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju
riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju
höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto
_främst i riket_." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger:
"Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa
tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans
rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det
uttrycket, icke skulle säga: "Med _Guds_ nåde," utan med satans, ty det
heter, att draken gaf _honom_ sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi
förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I
förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans
ministär.

Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets
hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden.
Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef
dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast
konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller
med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han
tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig
sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke
kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under
det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud
qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej
den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land,
vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen
blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf.
Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra
sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den
förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga
en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland,
hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af
ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer.
Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för
antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva
något annat ämbete i hans ministär.

Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo
helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af _sju furstliga
rikskanslerer_, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig.
Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist _vid den tidpunkt_ uti
den profetiska utvecklingen, _som här skildras--_ sålunda visst icke vid
den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)--sedan försökt med de fem
olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare.
Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle
komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som
det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v.
s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.

Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt
kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full
anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera
sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än
vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist
kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först
Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i
Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland
återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och
bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän
under vredesskålarna, således alldeles på slutet.

Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i
midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet
och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets
son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf
vara _Gud_." Först _derefter_ kommer hedningarnas förtrampande af den
heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.

Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den
tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler--de tio hornen med
hvilka vilddjuret stångas--få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva
inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu
icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades
för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få
_konungamakt_, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret,"
d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i
midten af veckan.

Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän
han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är
såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden
såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom
uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio
generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse
allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken
"vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur
afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att
antikrist _hade varit_ på jorden (dock utan att vara krönt till
verldsherskare), nu _var_ han _ej der_, ty han var i afgrunden, men _skulle
uppstiga ur afgrunden till jorden_, vid hvilket tillfälle hans kröning
skulle försiggå.

Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt
och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig
om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva,"
afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han
tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren.
Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse,
nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde
säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att
antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen
skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare,
hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af
uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet,
medan antikrist var i dödsriket.

Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans
ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad
han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till,
han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde
detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till
honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som
så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna
om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla
domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna
tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan _uppstått på
tredje dagen_."

Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus
och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot
de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig
lik "_leoparden_" uti list, lik "_björnen_" uti att sönderrifva och lik
"_lejonet_" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt
rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och
tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "_alla_, som bo på jorden, skola
tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i
det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det
romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som
här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "_från_
verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter,
att de "äro utvalda i Kristus _före_ verldens grundläggning," Ef. 1:4.
Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v.
10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet
i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande.
Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de
martyrernas härliga lott.


Det andra vilddjuret--den falske profeten.

Vilddjuret, som uppstiger ur jorden, d.v.s. ur det solida, religiöst
anlagda element af jordens befolkning, är _den falske profeten_, hvilket vi
tydligt kunna se genom att jemföra uttrycken: "Göra tecken," v. 13, "och
det _förvillar_ dem, som bo på jorden, uppmanande dem att göra en _bild åt
vilddjuret_," v. 14, "det gör så att ingen kan köpa eller sälja, utom den,
som har _märket"_ v. 17, med samma slags uttryck uti Uppb. 19:20 om den
falske profeten: "Vilddjuret vardt gripet tillika med _den falske
profeten_, som i dess åsyn hade gjort _tecken_, med hvilka han hade
_förvillat_ dem" o.s.v. "De blefvo _båda_ kastade i den brinnande sjön,"
heter det, visande ganska tydligt äfven der, att också antikrist är en
person, att vi sålunda hafva att göra med två personer, af hvilka den
senare (den falske profeten) står uti en sådan ställning till den förra
(antikrist), att hans embete går ut på att få folk att tillbedja honom.

Antikrist är den politiske mannen och den falske profeten den religiöse.
Liksom antikrist lyckas samla all _verldslig_ makt uti sina händer, skall
det lyckas den falske profeten att samla all _religiös_ makt uti sina. Han
skall lyckas få alla religionssystem att sammansmälta till ett. Hans motto
skall bli det gamla tyska ordspråket: "Wir haben ja alle einen Gott, Krist,
Jude, Türk und Hottentot" (= vi hafva ju alla en och samma Gud, vi må så
vara kristna, judar, turkar eller hottentotter), eller den idé, som väckts
genom de religiösa parlament, hvilka allt sedan världsutställningen i
Chicago blifvit så omtyckta. "Alla religioner äro ungefär lika goda," det
är slagordet. "Vi hafva ju en och samma Gud, och alla religionslärarne,
sådana som Buddha, Confucius, Zoroaster, Kristus, Moses och Muhammed voro
ju alla goda och ungefär lika goda. Och vi böra lära af dem alla det som är
godt, om der finnes något, som vi ej sjelfva förstå" o.s.v.

Det lär icke heller blifva svårt för den falske profeten, som troligen blir
det största spiritualistiska medium, som verlden någonsin har sett, att
genom sina under sammanföra alla menniskor till ett. Han erkänner deras
läror, att börja med åtminstone, men med tillägg af sina egna. Muhammed var
en värdig föregångare till honom, ty han menade sig hafva upptagit det goda
både hos kristendom och judendom, hvartill han fogade sina egna
uppenbarelser. Den falske profetens alla planer gå ytterst ut på att kunna
få menniskor att tillbedja antikrist. Detta skall också lyckas honom, men
först när antikrists "dödssår blifvit läkt," v. 12, d.v.s. sedan han
uppstigit ur afgrunden.

Den falske profeten är sålunda falsk uti allt, hvad han gör, och är uti det
hänseendet ännu värre än skökan, hvarmed hans anhängare af Herren benämnas,
ty många af dem äro nog uppriktiga uti sin falska tro. Det är intressant
att se, att ingenting namnes om några åtgärder af den falske profeten, då
till sist antikrists generaler, sedan de en lång tid låtit skökan rida på
sig, 17:3, begynna "hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes
kött och uppbränna henne uti eld." (Detta synes ske strax före den sjunde
vredesskålens utgjutande, sålunda alldeles på slutet.) Han kan naturligtvis
ej hjelpa dem att nedgöra det system, som han sjelf frambragt, hvilket
skulle se alltför illa ut. Han tiger derför helt stilla, men är på samma
gång fullkomligt nöjd med hvad som sker, ty han är antikrists villiga
redskap, antikrists kultusminister uti en alldeles särskild bemärkelse. Och
när antikrist finner det i öfverensstämmelse med sina planer att utrota all
religion, äfven skökans, så är han dermed lika belåten, som när han förut
fick uppspinna sin religion. Han blir lika nöjd med att se sina anhängare
dräpas af antikrists soldater, _i trots af deras trohet_ mot antikrists och
sina egna läror, som han förut var att dräpa den, som ej ville antaga hans
religion. Han blir lika nöjd med att se skökan skuffas ned från vilddjurets
rygg, som han förut var att hjelpa upp henne dit.

Liksom den helige andes arbete går ut på att förhärliga Kristus, så går den
falske profetens embete ut på att förhärliga antikrist. Dessa tre, satan,
antikrist och den falske profeten, hvilkas _uppkomst_ på jorden vi se i
12:12; 13:1, 11, utgöra ett slags treenighet: satan motsvarande fadern,
antikrist sonen, och den falske profeten den helige ande. Uti kap. 19:19
och 20:2 se vi denna onda treenighets _störtande_ från jorden. Det "märke,"
som den falske profeten skulle tvinga alla att taga, skulle utgöra
antikrists namn, v. 17. Detta är mycket vigtigt att veta, i ty att man
eljest kan få alla möjliga falska uppfattningar derom. Sabbatisterna tro,
att söndagen är märket, men huru man skall kunna taga söndagen uti högra
handen och på pannan är ej lätt att förstå. Men det tyckes vara lätt att
förstå, att man kan tvingas att låta intrycka eller inbränna
verldsherskarens _namn_ på högra handen och på pannan.

Då det troligen redan finnes 666 olika gissningar om, hvad som menas med
detta tal 666, som bokstäfvernas talvärde uti antikrists namn skulle låta
sig hopsummeras till, vilja vi icke komma fram med någon ny, ty då kanske
det blir den 667:de, utan nöja oss med, att det är långt vigtigare att
förstå antikrists sanna karakter, än att veta hvad han skall heta.


Kap. 17.

Skönt är nu vidare att se, huru de 144,000 (i början af detta kapitel)
blifvit bevarade genom allt det nu beskrifna, och det utan att hvarken dö
eller blifva förvandlade. Det har lyckats vår Gud att bevara dessa _på
jorden_, satan, antikrist och den falske profeten till trots, så att de vid
Herrens nedstigande få stå med lammet på Sions berg i Jerusalem, 14:1.
_Deras_ märke på sina pannor, hvilket bestod uti "_faderns_" och
"_lammets_" namn, bära de ock, der de stå på berget. De höllo just på, när
Johannes såg dem, att lära sig en ny sång af himmelska harpospelare, v. 2,
hvilkas toner trängde till deras öron, en omständighet, som synes bevisa,
att med Sions berg menas det jordiska, ej det himmelska Sion,[9] ty i
himmelen läras väl icke några sånger.

Hvilka dessa harpospelare äro, står ej, troligen några af de helgonskaror,
hvilka åtfölja Jesus på de hvita hästarna, 19:14, och hvilkas bekantskap de
nu för första gången få göra--i så fall ett nytt bevis för, att Guds
församling, ehuru förhärligad, kan, liksom Jesus de fyratio dagarna emellan
hans uppståndelse och himmelsfärd, få vara till välsignelse för de ännu i
sina dödliga kroppar varande menniskorna under de tusen åren. De utmärkande
egenskaperna hos dessa 144,000, utom att de voro präglade med Guds namn på
sina pannor och läraktiga, voro: ett obesmittadt lif, v. 4, vidare en
bestämd föresats, som de ock hållit, att "följa lammet, _hvarhelst_ det
går." Lammet går nämligen icke endast på de friska ängarna och till de
klara vattenkällorna, utan till dem, som klippa det, och till sist till--
slagtbänken. Lammet hade icke alltid "stått" stilla såsom nu och låtit
dessa 144,000 endast vara sysselsatta med att lära sig att sjunga sånger,
utan hade ledt dem till skarpa "klippningar," ja, ofta bragt dem nära
bödelsbänken.

Många sjunga: "Jag vill följa lammet, hvart det går," utan att öfvertänka,
hvad de sjunga. Dessa voro villiga att dö för Kristus, om så hade fordrats,
likasom förut är påpekadt om gossebarnet och om skaran på glashafvet,
14:13; 15:2. De voro vidare _jungfrur_, ett ord som likaväl kan betyda
jungfruliga _män_ eller jungfruliga _andar_, då det grekiska ordet användes
om båda könen. De voro afskilda från verlden och all falsk gudsdyrkan. De
passade som en förstlingskärfve, ty de voro _mogna_. Och slutligen, de
blefvo aldrig befunna "med lögn"--något mycket betecknande, då vi
betänka, att alla dessa voro _judar;_ ett folk, som genom sin
sysselsättning, såsom köpmän kanske göra sig, som ett helt, skyldiga till
lögnens synd mer än något annat folk.

Om full sanningskärlek var möjlig, för dessa, så är det lika mycket möjligt
för de kristna nu för tiden. Och dock finnas s.k. troende köpmän, som så
småningom lära sig att ljuga i sina affärer och dermed fortsätta, tills
deras samvete ej plågas deraf. Vaknen upp, alla köpmän, som lefven i denna
synd, medan det ännu är tid, ty straffet följer på synden. Och lika visst
som Guds ord är sanning, lika visst är det, att I fån eder lott bland andra
lögnare, och det äfven om I stån uti troende församlingar. "Och _alla_
lögnare skola _få sin del_ i den sjö, som brinner med eld och svafvel,"
21:8.


De tre änglabudbärarne.

Uti kap. 14 läsa vi om ännu ett nådebudskap, ännu ett fredsanbud till den
upproriska verlden just före de sista vredesskålarna. En ängel förkunnar
_evangelium_, en annan varnar emot den falska gudstjenst, införd af den
falske profeten och praktiserad af skökan. Med full vetskap om, huru
"hatet" till _skökan_, 18:16, redan begynt uti folkopinionen, och i helig
förbidan och förvissning om sjelfva _staden_ Babylons fall, som nu
omedelbart förestår, nämligen vid den sjunde skålen, ropar han sin dubbla:
"_Fallet, fallet_ är det stora Babylon!" Den tredje varnar emot att
tillbedja _antikrist_.

Ängeln, som förkunnar evangelium, säger icke: "Stunden för hans dom" är
_nära_ att komma utan "_har_ kommit," visande sålunda, att under sjelfva
domshandlingarna skall evangelium förkunnas. Orden i Matt. 24:14: "Detta
evangelium om riket skall varda predikadt i hela verlden till ett
vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma," användas ofta för att
bevisa, att Jesus icke skulle kunna komma nu, men deri ligger alls intet
bevis, ity att det icke står, att det skall vara förkunnadt, innan _Jesus_
kommer att hemta sin församling, utan innan änden kommer. Den ände, hvarom
de frågade, var änden på denna tidsålder, ty just derom hade de frågat. Med
"denna verldens ände" menas "denna tidsålders ände." De ville med andra ord
veta när nästa tidsålder eller de tusen åren skulle begynna.

Det predikande, som här omnämnes, Uppb. 14:6, 7, är den egentliga
uppfyllelsen af detta löfte i Matt. 24; och det är för _alla folk_, det är
_efter_ församlingens upplyftande och dock _före_ änden på denna och före
början af nästa tidsålder. Det uppfylles _under_ sjelfva domstiden. Men
mera om detta sedan.

Denna ängel uppmanar folket att tillbedja Gud, och de följande att ej
blanda sig in med skökoväsendet och att ej tillbedja _antikrist_.
Resultatet af dessa tre budbärares predikan blir, synes det, de tre skarors
frälsning, som omtalas i detta och följande kapitel, samt de andras
förhärdelse. En klass dör, 14:13; de andra två upplyftas (jfr Matt. 13:39).
De, som dö, äro nog af både judar och hedningar (sålunda egentligen två
klasser), och af de två, som förvandlas, synes en skara vara af
hedningakristna, nemligen den till skörd torkade "säden," 14:15, och. en
skara af judar, nemligen skaran "på glashafvet," 15:2. "Jorden blef
skördad," heter det, när de _mogna kärvarna_ blefvo upptagna, 14:16. De
hade mognat, Mark. 4:29, för himmelen och skördas med jubel, d.ä. de
upptagas af ingen mindre än _Herren sjelf_, menniskans son, v. 14. Under
samma tid hade en annan skara mognat för straffet, som blef att kastas i
Guds vredes stora vinpress, d.ä. utsättas för de straffdomar, som åtfölja
Herrens nedstigande på oljoberget, då blod skall flyta i strömmar, så att
det skall gå "ända upp till betslen på hästarna," en sträcka af ett tusen
sex hundra stadier, v. 20, hvilket utgör omkring hela Palestinas längd.

Detta drufvornas kastande i pressen är endast ett uttryck för att de samlas
till "Harmageddon," 16:16, eller till "Josafats dal," hvarom vi läsa i Joel
3:12-15: "Kommen, trampen, ty pressen är full (nemligen af
menniskoskaror), presskaren rinna öfver, ty deras ondska är stor. Skaror
tränga på skaror i straffdomens dal. Sol och måne svartna" o.s.v. Det
närmar sig nu slutet på allvar, hvarför ock Guds församling i himmelen
genom ett af de fyra lifsväsendena såsom dess representant utlemnar åt de
sju änglarna de sju vredesskålarna med de sju sista plågorna, hvilkas
utgjutande beskrifvas i det följande kapitlet. Likasom Guds församling
förut hade frammanat de fyra hästarna vid straffdomarna under inseglen,
6:1-8, så få de äfven nu vara med att i fortsättningen från den himmelska
staden leda domarnas utförande, d.ä. vara med att "döma verlden,"
1 Kor. 6:2.


Kap. 16.

Vid den första skålen straffas antikrists tillbedjare med ett ondt och
svårt sår, v. 2. Vid den andra och tredje blef det "haf" och de "floder,"
som vid andra och tredje basunerna slogos till tredjedelen, nu fullständigt
förvandlade till blod, så att "_allt_ i hafvet, som hade lif, dog." Och på
det att ingen måtte tänka att straffdomarna voro för stora eller kommo på
menniskorna utan orsak, utropar först vattnens ängel: "Rättfärdig är du,
som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit
heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro
det värda."

Derefter säger altaret detsamma om Guds domar. Uttrycket: "Jag hörde
altaret säga" o.s.v. betyder naturligtvis detsamma som att han hörde
sägas från altaret, d.v.s. i de derunder varande martyrernas namn, 6:9,
10, hvilka sålunda få underrättelse om, hvad som sker på jorden. Vid fjerde
skålen bränner solen menniskorna med stark brand, men följden blir icke
omvändelse utan hädelse. (Jemför, huru solen vid fjerde basunen slås med
partielt mörker.) Den femte utgöt sin skål öfver sjelfva antikrists _tron_.

Hvar antikrist skall hafva sin tron, torde ej vara så lätt att säga.
Somliga hafva tänkt på Rom, de sju kullarnas stad, på grund af uttrycket
"sju berg," 17:9, Men det finnes andra städer, som äro byggda på sju
kullar. Till och med om Jerusalem kan det sägas, att den är byggd på sju
kullar (utan att räkna oljoberget): Moria, Sion, Bezetka, Akra, Golgata,
"Onda rådets berg" och den kulle, som nu börjar af många anses såsom det
verkliga Golgata. Att det är det ärevördiga Jerusalem, som antikrist har
till mål att få till sin hufvudstad, synes af hans flerfaldiga försök att
bemäktiga sig denna stad, Det är ock i Jerusalem, han "utgifver sig för att
vara Gud och sätter sig i Guds tempel såsom en Gud." Det är der han krönes
såsom gudomlig verldsherskare.

Mig synes, att antikrist under sin korta regeringstid, som till större
delen är upptagen med krigsbedrifter, knappt kan sägas bo någonstädes. Hans
första infall synes stå i förbindelse med det stora verldskrig, som han får
till stånd vid det andra inseglets brytande, Uppb. 6:3. Ryttaren på den
_röda_ hästen är nog ingen annan än antikrist sjelf. Redan då skall han
"vända sina tankar emot _det heliga förbundet_," Dan. 11:28, då nyligen
upprättadt med Israel och deras nybyggda tempel. Han synes då komma i
spetsen för det gamla romerska rikets tio konungar, framställda genom "de
tio tårna på Nebukadnezars beläte," Dan. 2:41, och genom "de 10 hornen på
Daniels fjerde djur," 7:7.

Det är i dessa länder de arméer finnas, som han lättast kan få i rörelse,
Frankrike troligen i spetsen. Hans residensstad är då möjligen _Rom_ såsom
centralpunkten för det återupplifvade romerska riket, för så vidt han ej
lik Napoleon har sitt säte i _Paris_. Hans anfall få emellertid samma
snöpliga utgång som Napoleons fick vid sin framfart i Palestina. Napoleon
måste nemligen lemna sin armé på fältet och undkom sjelf med knapp nöd uti
en liten båt till Europa.

"Stenen," d.v.s. Gudsriket, 2:34, 44, slår då till bildstoden, den
antikristiska makten, på fötterna, d.ä. gifver den det första slaget
eller, såsom Daniel uttyder det för oss: "Dom vardt hållen åt den Högstes
heliga," 7:22. Detta dömande eller Herrens kraftiga uppträdande till förmån
för Israel emot dess fiender sker dock upprepade gånger, såsom ju också
bilden visar. Att bildstoden fick ett slag var en sak, att han slogs så,
att han föll omkull, var en annan, och att dess olika delar sedan krossades
af samma sten, Dan. 2:45, ännu en annan. Till detta fullständiga krossande
eller söndermalande till fint stoft, "såsom agn från logen," och det af
icke endast jernet (det romerska riket) och leret (det turkiska), utan
äfven af kopparen, silfret och guldet, d.ä. de riken, nemligen Grekland,
Persien och Babylon, som med dem åsyftas (under den antikristiska tiden),
behöfs några år. Och först vid Herrens nedstigande på oljoberget sker deras
"bortförande af vädret, så att intet rum vardt funnet för dem," 2:35. Redan
den lilla stenens eller Gudsrikets första slag visa sig vara så kraftfulla,
att de åtminstone kunna "sarga," Sak. 12:3, de tio rikenas då samlade
härar.

Ty äfven om antikrist lik fordom Antiokus vid hans första anfall på
Palestina, Dan. 11:28, anställer blodsutgjutelse och talar stor hädelse, 1
Makk. 1:24, och plundrar och oskärar det nybyggda templet, 1 Makk. 1
16-24, skola dock hans arméer försvinna, under det Israel förblifver. Det
är då Jerusalem skall blifva "till en rusgifvande skål," Sak, 12:2, till
och med under det staden "varder belägrad," Antikrist blir varse, att alla,
som lyfta på "_lyftesstenen_," v. 3, hvarmed nog menas samma sten, som den
Daniel omtalar hade "lossnat"--eller det i Jerusalem befintliga Gudsriket
--endast "_sarga sig derpå_," och att hvad helst han än tager sig till,
skall dock "Jerusalem allt framgent sitta qvar på sitt rum i Jerusalem," v.
6.

Men antikrist gör snart ett nytt infall i Palestina, beskrifvet i Uppb.
12:13, i midten af veckan, dä hans härar först vinna sådan framgång, att
hela den judiska nationen (qvinnan) drifves ut i Sinais öken, det dagliga
offret afskaffas, och han sjelf sätter sig i Guds tempel såsom en Gud. Men
han har ingen ro vid tanken på, att de af honom så förhatade judarne,
hvilka han aldrig som en _hel_ nation kan få att bryta förbundet med
Jehova, Dan. 9:27, skola finnas till, hvarför han drager ut efter dem i
öknen, likasom Farao efter Israel. Det är då, det stora undret sker, att
jorden öppnar sin mun och uppslukar hans arméer, 12:16, eller att
bildstoden får ett så kraftfullt slag på fötterna, att den ramlar omkull.
Enligt Dan. 8:9 uppkommer "det lilla hornet," som skulle afskaffa "det
dagliga offret" o. s, v., såsom der beskrifvet, från ett af Alexanders fyra
riken och anses i allmänhet syfta på det nuvarande _turkiska_ riket.
Turkiet blir det "delade rikets ler," v. 4, den "bräckliga" delen af det
delade romerska riket, och det är denna lerfot, som nu krossas och som
förorsakar, att bildstoden faller omkull. Om detta mera framdeles.

Det är att lägga märke till, att Daniel omnämner två små horn, ett i 7:de
kapitlet och ett i 8:de. Dessa två må vi icke förvexla, ty hornet i det
7:de kap. uppstod från det _fjerde_ verldsriket, det _romerska_, under det
att hornet i det 8:de kap. uppstod från det _tredje_, det _grekiska_. Båda
två syfta på antikrist, dock med den skilnaden, att det första framställer
hans första infall i Palestina med tillhjelp af de 10 vestromerska rikena,
hvaremot det grekiska väldets efterträdare, nämligen _Turkiet_, hjelper
honom vid det andra.

Det är troligt, att antikrist vid detta sitt andra infall i Palestina
kommer från _Konstantinopel_, hvars sultan han då lyckats få på sin sida.
Antikrist torde blifva en välkommen hjelp för sultanen gent emot det
påträngande Ryssland, som troligen vid det laget redan intagit Syrien (och
kanske en del af Mindre Asien) och der insatt sin vasallkonung, "konungen i
norr," såsom motvigt till Englands vasallstat, Egypten, "konungen i söder."
Bakom dessas framtida gräl om Palestina, hvartill krigen under Antiokus
voro ett förespel, Dan. 11, stå naturligtvis de egentliga kämparna om
Palestina, den egentlige "konungen i norr" och "konungen i söder," nämligen
_Ryssland_ och _England_. Den turkiske sultanen, som har nominell
öfverhöghet öfver både Mindre Asien och Egypten, torde dock, till följd af
antikrists intriger, hellre gynna Rysslands än Englands vasallstat såsom
innehafvare af Palestina.

Men antikrist gifver ej ännu upp sitt önskemål, ty såsom vi redan sett stod
draken vid folkhafvets strand, Uppb. 12:18, väntande, att hans trogne
tjenare skall få till stånd nya härar för sitt tredje och sista anfall, och
dessa synes han då få från de utom det forna romerska riket liggande
länderna, hufvudsakligast från _Ryssland_ ("Ros, Mesek och Tubal"),
Tyskland och Österrike ("Gomer"), Hes. 38:2, 3, 6, från länder sålunda,
som alla äro kända för sin starka antisemitism (judehat). Dessa väldiga
skaror samlas från norr, under det att från södern, från Afrika, komma
"etioper och puteer" och från östern "perser." Likasom Ros, Mesek, Tubal
och Gomer i första hand betecknade folkslag, som lågo nära Palestina, men
sedan för den profetiska blicken intogo länder, till hvilka dessa folk
utvandrat och der deras uppblandade afkomlingar bo, så också med etioper,
puteer och perser.

Melin säger om dessa folk: "_Rosh_, ett folk boende först på Taurusbergen i
Armeniens grannskap ... anses allmänt för samma folk som rosslaner och
ryssar. Namnen Mesek och Tubal påminna starkt om Moskwa och Tobolsk.
Perser, etiopier och puteer, alltså de aflägsna sydfolken från Turans
stepper i en stor båge öfver Iran och Etiopien till _Afrikas vesterland_."
Om två af Gomers söner, 1 Mos. 10:3, säger han: "Askenas är den
skandinavisk-germanska folkätten," om Rifat, att den är "Frankrikes och
Britanniens _kymrisk-keltiska folkgren_." Irländarne höra sålunda dit. D:r
Fjellstedt säger om Togarma, att från dem härstamma armenierna och de
nuvarande kaukasierna m.fl och om _Magogs_ efterkommande, Hes 38:2, att
de finnas troligen i _Ryssland_, Tartariet och efter någras mening i Kina.

Det är sålunda att märka, att dessa folkslag, som här uppräknas,
hufvudsakligast äro sådana folk, hvilka romarne aldrig underkufvade, och
hvilka aldrig tillhört det romerska riket. Så är förhållandet med
_Ryssland_, med större delen af _Tyskland_ och _Österrike_ norr om
Donaufloden och öster om Rhenfloden. Likaså med _Kina_ och Tartariet, d.ä.
_Mongoliet_. Likaså med _Irland_. Det var just dessa keltiska folkslag,
såsom irländarne, invånarne i nordligaste Skotland m.fl., hvilka romarne
aldrig kunde besegra. _Persiska_ folkraser och religioner finnas uti
sjelfva Indien, sålunda utom det forna romerska riket österut. Uti Afrika
sträckte sig troligen romarnes välde ej heller så långt som dit, der
afkomlingarna af de nämnda folken, "etioper och puter," nu bo.

Man kan icke undgå att lägga märke till, huru Tyskland på senaste tider på
alla upptänkliga sätt söker närma sig Ryssland. Likaså Rysslands stora
inflytande i Kina och äfven öfver Persien, Abessinien (ett af Etiopiens
folkslag) och till och med öfver Turkiet. Hvad betyder allt detta? Jo, att
det icke skall blifva svårt för antikrist att få till stånd ett _stort
folkförbund med Ryssland i spetsen_ af alla de riken i Europa, Asien och
Afrika, hvilka liksom en ring omsluta det gamla romerska rikets område. Små
förberedelser göras till och med redan för antikrists _tredje_ infall i
Palestina, då folken och "konungarne från östern," Uppb. 16:12, d.ä. från
Babylon, _Persien, Afghanistan, Indien, Kina_ och _Japan_ (japaneserna äro
ock mongoler) och från södern, d.ä. från _Abessinien_ m.m., och från norr,
d.ä. _Ryssland, Tyskland_, en del af _Österrike, Irland och Mongoliet_, då
dessa folk skola lika villigt ställa sig till antikrists förfogande, som
förut de tio rikena gjorde det.

Antikrists utgångspunkt för sitt sista infall i Palestina blir sålunda
_Petersburg_. Det är dock ganska möjligt, att zaren af Ryssland haft sin
hand med i spelet, både vid det första af Frankrike ledda anfallet på
Syrien och Palestina och vid det andra från Konstantinopel. Vi vilja
sedermera visa, huru dessa tre infall af antikrist i Palestina med en
förvånansvärd noggrannhet stämma med såväl Antioki tre infall i Palestina,
Dan. 11:28, 30, 41, som med det antikristiska väldets föreskuggande anfall
på Palestina (under _års_uppfyllelsen), nämligen först af _romarne_ år 70,
sedan af _turkarne_ år 637 och så från Ryssland (hvilket sista ju faller
samman med den bokstafliga uppfyllelsen.) De stämma ock, såsom är visadt,
öfverens med Uppenbarelsebokens tre stora krig: under andra inseglet, 6:4,
i midten af veckan, 12:13, 16, och i slutet af veckan, 19:19-21.

Den femte skålens utgjutande öfver vilddjurets tron är sålunda
straffdomarna öfver hans välde och auktoritet. Skall man tänka på någon
särskild stad för hans tron, der han skulle hafva sitt hufvudqvarter vid
femte skålens utgjutande d.v.s. alldeles vid slutet af de sju åren, då blir
det i sanning _Petersburg_, ty det är just der han då drifver sitt spel för
ätt uppegga ryssarne att hjelpa honom eröfra Palestina. Ryssland är redan
nu mörkt nog, och dock läsa vi, att antikrists rike vardt förmörkadt. Dock
är nog här äfven _Rom_ inbegripet, i ty att "konungarna på _hela_ jorden,"
16:14, skola församlas till den sista drabbningen.

Vi betraktade femte basunen såsom hänsyftande på domen öfver _spiritismen_
och sjette basunen på muhammedanismens framfart med den nybildade
babyloniska staten såsom utgångspunkt. Att nu sjette skålen, som förorsakar
Eufrats uttorkande, syftar på straffet öfver den babyloniska
muhammedanismen är klart nog, och då skulle man ju helst kunna antaga, att
femte skålen framställer slutdomen öfver _spiritismen_, hvilken, såsom
ledande sitt upphof från satan sjelf, kan anses utgöra antikrists "tron,"
d.ä. välde och auktoritet, mer än något annat. Eufrats uttorkande får
fattas både sinnebildligt, d.v.s. att det nybildade babyloniska väldet får
ett väldigt dödsslag, att stenen hamrar på detsamma utan misskund, men
äfven bokstavligt, så att den stora flodens vatten ej skall förorsaka något
hinder[10] för "konungarne från östern" att lätt komma öfver densamma på
deras tåg att förena sig med de andra antikristiska från norden till
vestern kommande arméerna. Men med Eufrats dubbla uttorkande beredes ock
väg för de judar, som finnas öster om Eufrat, hvarest många af de tio
stammarna nog ännu då äro, nämligen uti Persien, Armenien, Afghanistan och
Indien, att återvända och förena sig med sina bröder i Palestina.

Det är äfven då draken, antikrist och den falske profeten (den onda
treenigheten) skola samtidigt genom de 3 onda andarna ur deras mun, 16:13,
använda allt sitt inflytande öfver _alla_ jordens konungar "att församla
dem till strid på den dagen, den allsväldige Gudens stora dag." Icke
underligt heller, att de nu äro på det yttersta uppretade till följd af de
plågor, som nyligen drabbat deras tillbedjare. Antikrist är vred, ty hans
anhängare hade ju blifvit straffade redan vid den första vredesskålen och
hans "trons" ledande män vid den femte. Den falske profeten är vred, ty
hans spiritister straffades likaledes vid den femte skålen och hans
babyloniska muhammedaner vid den sjette. Ej underligt, att nu både de två
sjelfva, såväl som deras förman satan sjelf, göra sitt bästa. Draken får nu
hednaverlden på sin lott (Kina tillbeder draken och har hans bild som sitt
riksvapen), antikrist den s.k. kristna verlden, och den falske profeten den
muhammedanska. Det vapen, som antikrist begagnar, är nog hufvudsakligen:
revolutionsanda; den falske profetens: religiös spiritism uti sin allra
kraftigaste form för att hämnas den femte skålens bitterhet, 16:10; och
draken: den afgrundsdiplomati, som utgör föreningslänken emellan de andra
båda. Skönt är att se, huru Gud till och med under vredesskålarna har ett
folk på jorden, hvilket uppmanas att "vaka och bevara sina kläder," v. 15.

Platsen, der dessa arméer, de största verlden någonsin skådat, skola
sammandragas, är Harmageddon, en ofantlig högslätt i Palestina, som
sträcker sig ända från Karmel till Tabor, och der förr många slag hafva
stått. Ordet betyder Mageddons berg. Mageddo eller Megiddo var en stad vid
bäcken Kison. Det var deromkring de kananeiska konungarne under Deboras
domaretid ledo ett så förkrossande nederlag genom israeliterna, då
"Kisonbäcken bortsköljde dem," Dom. 5:19. D:r Clarke säger: "Denna slätt
har blifvit vald till lägerplats i hvarje strid ifrån Nebukadnesar,
Assyriens konung, allt intill Napoleon Bonapartes olyckliga tåg till
Syrien. Judar, hedningar, saracener, kristna korsfarare och
Kristusfientliga fransmän, egyptier, perser, druser, turkar och araber,
krigare af hvarje folk under himmelen hafva uppslagit sina tält på
Esdraelons slätt och hafva sett deras olika länders fanor vätas af Tabors
och Hermons dagg."

Vid den sjunde _skålen_ skedde en förfärlig allmän jordbäfning, kanske den,
som omtalas i Es. 24:19, 20: "Jorden brister och brister, jorden remnar och
remnar, jorden darrar och darrar, jorden raglar och raglar såsom en drucken
och gungar såsom en hängmatta" o.s.v. Denna jordbäfning är sålunda
verldsomfattande uti sina verkningar, och städer långt skilda från
hvarandra beröras deraf. Jerusalem blir då deladt i tre delar. "Folkens
städer föllo." Det är då Rom, Konstantinopel, Petersburg, London, Paris,
Berlin, New York, Chicago, ja, äfven Köpenhamn, Stockholm och Kristiania
m.fl. skola falla. Då kommer Gud äfven ihåg staden Babylon, hvars dom
beskrifves uti kap. 18.


Den stora skökan.

Lägg märke till, att allt är stort under vedermödans tid. Vi läsa om "den
stora vedermödan," 7:14, "den stora jordbäfningen," 16:18, den siste, store
antikrist, som Johannes talar om, 1 Joh. 2:18 (enligt somliga läsarter
_antikristen_), "den stora skökan" och "det stora Babylon:" Se vidare
"stora tecken," 11:13, "Guds vredes stora vinpress," 14:19, o.s.v.

Mången har undrat, hvarför Herrens ande så noga och utförligt beskrifvit
alla de händelser, som afsluta denna tidsålder, hvarför han dermed upptagit
så mycket utrymme, nemligen större delen af Uppenbarelseboken. Saken är
helt enkelt den, att dessa kapitel 6-19 af Uppenbarelseboken beskrifva
_mognandet_ af skörden från allt det sataniska utsäde, som blifvit sådt
under många föregående århundraden eller årtusenden, och utaf denna skörd
kan man sedan lära sig spåra de fröns och knoppars utseende, som förut
existerade, samt faran af att gifva dem näring.

Men rörande den stora skökan är det godt, att vi ej behöfva sväfva i
okunnighet om, hvad som dermed menas. Hon förklaras nemligen vara en stad
--"den stora staden Babylon," 17:18; 18:2. Det är alltid tryggast att
blifva vid det, som är skrifvet. Den sköka eller det Babylon, som här
omtalas, är vidare den sköka eller det Babylon, som finnes till under den
tid, som här åsyftas, nemligen vredestiden eller den stora vedermödans tid.
Att dermed ej framställes falsk religion under alla tider är klart af Uppb.
1:1. Detta nya Babylon kommer utan tvifvel att byggas vid Eufrats stränder
likasom det forna.

En ingalunda liten stad med flera tusen invånare fins der allaredan.
Jernbanor äro redan planerade att löpa till densamma, och der blir det den
falske profeten skall förlägga skökans hufvudqvarter. Han sjelf, såsom
antikrists trogne evangelist, är väl större delen af tiden stadd på resa!
Hvarför väljes då just Babylon dertill? Vi må nu ej glömma, att den falske
profeten vill upprätta en verldsreligion. Skulle han välja endera Rom,
Petersburg, London, Berlin eller New York till skökans residensstad, då
hade visserligen hvart och ett af de namnen god klang, men endast för en af
de tre stora kristna kyrkorna, romersk katolska, grekisk-katolska och
protestantiska, och ej för de andra och ännu mindre för muhammedaner,
brahmaister och buddhaister. Skulle han återigen välja Konstantinopel,
Benares eller Peking, då hade det god klang för muhammedaner, brahmaister
och buddhaister, men ej för vesterns religiösa menniskor. Skulle han välja
Jerusalem, passade det för judar, men ej för de andra. Han är derför klok
nog att _välja en stad, som passar för dem alla_. Hans val faller då på det
gamla ärevördiga Babylon, Namnet anses först hafva blifvit det gifvet af
Nimrod, dess grundläggare och "den förste väldige på jorden," "den väldige
jägaren," 1 Mos. 10:8, 9. Han påstås dock hafva kallat den Babil, hvilket
betyder Guds. port, men att detta namn efter tungomålsförbistringen blef
ändradt till Balal eller Babel, hvilket betyder förbistring. Det var i
forntiden bekant för sina vallar, jernportar och hängande trädgårdar, som
voro de största ibland konstens under.

Med de sju berg, på hvilka qvinnan sitter, menas utan tvifvel de sju stora
verldsstäder, som understödja henne och hvilka göra, att hon kan "sitta som
en drottning" öfver de andra, Uppb. 18:7. Städer byggas vanligen på berg
för sundhetens skull, och det är nog icke svårare att finna ett berg i
hvardera af dessa sju städer än sju berg uti en stad. I Jerusalem kan man
räkna till sju berg, såsom vi nämnde, men när ordet berg begagnas om
Jerusalem, användes alltid endast Sions berg, emedan _konungaborgen_ var
byggd på den. Likaså "Samarias berg," Amos. 6:4, "Esaus berg," Obadja v.
19.

Det är dock icke så säkert, att vi absolut måste hålla oss till det
bokstafliga utaf ett ord, som _så allmänt_ begagnas som ett uttryck för en
tanke. Ordet "lammet" begagnas så ofta i Uppenbarelseboken, men hvar och en
vet af andra bibelböcker, hvad dermed förstås. "Lammet, som är midt för
tronen," heter det. Det behöfs ingen förklaring. Likaså begagnas ordet berg
beständigt såsom ett uttryck för styrka. "Eho du är, du stora berg ...,
till slättmark skall du varda," Sak. 4:7. "Bygga huset på berget," Luk.
6:48. David säger ju, att Herren är hans klippa, Ps. 18:3. "På denna klippa
skall jag bygga min församling," sade Herren till Petrus.

Eftersom det nu säges, att dessa sju hufvud äro sju berg och sju konungar,
blir väl lättast att fatta bergen såsom uttryck för dessa konungars fasta
riken eller hufvudstäder med dess konungsborgar. När qvinnan säges sitta på
de sju bergen, är det ju enklast att förstå det om sju städer, uti hvars
konungaborgar sju regenter finnas, hvilka representera jordens religiösa
system, dem han nu samlar till ett. För romerska kyrkan hafva vi då _Rom_
(möjligen Paris), för grekiska _Petersburg_ (möjligen Konstantinopel), för
den protestantiska _London_ (möjligen Berlin; men på någon af nya verldens
städer få vi väl ej tänka), för muhammedanismen _Konstantinopel_ (troligen
ej Mekka, emedan der ingen monark gerna kan komma att sitta), för
judendomen _Jerusalem_, för brahmaismen _Kalkutta_, (möjligen: den heliga
staden Benares), för buddhaismen _Peking_ (måhända Tokio, Japans
hufvudstad).

Öfver dessa är Babylons stad drottning, likasom Jerusalem en gång kallas
för "herskarinnan," Jer. Kl. 1:1. Läs beskrifningen på Jerusalem der, och
det blir ej svårt att förstå, huru "det stora Babylon" kan vara en verklig
stad lika såväl som Jerusalem. Jerusalem säges vara en "enka," 1:1. Babylon
säger: "Jag är icke enka," Uppb. 18:7. Om Jerusalem säges: "Hennes furstar
likna hjortar ... som vanmäktiga fly undan jägaren," Klag. 1:6. Om Babylon
säges: "Jordens konungar skola gråta," Uppb. 18:9.

Att spiritismen är Babylons religion ses deraf, att till sist demonerna
("de onda andarne") välja det till sitt residens. Med "de heligas och Jesu
vittnens blod," 17:6, och "de profeters och heligas blod och alla deras,
som hade blifvit slagtade på jorden," 18:24, förstås naturligtvis blodet af
de heliga, de vittnen och profeter, som lefde på jorden _under den tid_ det
Babylon, hvarom här är fråga, existerade, likasom de _jordens_ konungar, v.
9, _jordens_ köpmän, v. 11, och skeppare, v. 17-19, som här omtalas, icke
menas jordens konungar och köpmän under alla tider, utan under den tid,
hvarom det är fråga.

Af detta uttryck synes emellertid, att allt det slagtande, som under
denna tid sker _på hela jorden_, ledes från staden Babylon. Det är
derifrån befallningen skall gifvas om upprättande af den tidens
inqvisitionsdomstolar och om dess Bartolomeinätter. Den babyloniska skökans
inflytande skall dock efter någon tid märkligt aftaga, och det på grund
deraf, att folkopinionen blir emot _all_ religion. De tio konungarne skola
begynna hata skökan, 17:16. Detta hatande fortsätter med, att de "äta
hennes kött," d.ä. roffa till sig hennes rikedomar och till sist sätta eld
på sjelfva hennes hufvudstad. Detta allt emedan "_Gud_ har gifvit dem i
hjertat att utföra hans råd," 17:17. Hela trakten vid Eufrat innehåller
mycket jordbeck och bergolja, 1 Mos. 11:3. Det behöfs sålunda ej mycken
ansträngning för att en outsläcklig jordbrand skall uppstå.

De synder skökan särskildt gjort sig skyldig till, äro: _spiritism_, 17:2;
_bolande med verldsmakterna_, under det hon skulle förkunna den sanna
religionen, v. 3, 9; vidare _yppigheten_ (den rike mannens synd), v. 3, 7,
hvilket exempel följts af jordens konungar, länder och städer, hvilkas
_skökodöttrar_ antagit samma kostsamma (v. 12) religion och vällefnad bland
dess prester, v. 9, som "modern till skökorna" på jorden gjort, 17:5;
vidare _förföljelse_ mot Guds folk, v. 6; och hennes _förskräckliga
högmod_, v. 7; samt slutligen det _slafveri_, uti hvilket hon bragt
menskligheten och särskildt sådana, som blifva innestängda inom hennes
klostermurar för att der lära sig den nya verldsreligionen. Hon handlade
nemligen äfven med "trälar och menniskosjälar," 18:13.


Kap. 19.

Babylons fall, som förorsakar så mycken klagan på jorden, ja som gör, att
både _konungar, köpmän_ och _skeppare_ fälla _tårar_, v. 9, 11, 19,
förorsakar deremot ett ofantligt jubel i himmelen. Flera skaror uppstämma
sitt halleluja, ett uttryck, som här förekommer fyra gånger, men eljest
ingenstädes i Uppenbarelseboken. På jorden ropa konungarna, köpmännen och
skepparne hvar sina två "ve," v. 10, 16, 19, Den första hallelujaskaran,
v. 1, är kanske gamla testamentets heliga. Gamle Daniel, kommande ihåg allt
ondt, som redan det gamla Babylon åstadkom, och hafvande bevittnat de ännu
hemskare ogerningar, som det moderna Babylon kunnat göra, är glad öfver att
se systemet om intet och staden förvandlad till en eldsjö. Så med alla de
gamla profeterna och helgonen.

Nya testamentet synes göra en skilnad på gamla testamentets heliga och på
Guds församling. Uti Ebr. 12 kap. uppräknar dess författare invånarne uti
det himmelska Jerusalem, den lefvande Gudens stad. Han framställer tydligt
det Sions berg, hvarom han der talar, såsom en _motsats_ till det berg,
"_hvarpå man kan taga_," v. 18, hvaraf följer att _intet_ af allt, han i v.
22-24 uppräknar är på _jorden_. Äfven Jesus, som ock uppräknas bland den
himmelska stadens invånare, framställes såsom varande i himmelen, stadd i
utöfning af sitt medlarekall. Der omtalas två klasser i himmelen (utom
änglarne samt Gud och Jesus), nemligen: 1) "högtidsskaran och församlingen
af de förstfödda" och 2) "de fullkomnade rättfärdigas andar." Det går
sålunda här ej an att tala om, såsom somliga göra, att en af dessa skaror,
d.ä. den, som har sitt namn "uppskrifvet i himmelen," är församlingen på
jorden, och den andra församlingen i himmelen.

Uttrycket: "De fullkomnade rättfärdigas andar" stämmer väl med samma slags
uttryck i föregående kapitel: "På det, att de (nemligen gamla testamentets
heliga) ej utan oss skulle blifva _fullkomnade_." Gamla testamentets heliga
voro före Kristi uppståndelse uti ett ofullkomlighetstillstånd till sina
andar, men i och med det ögonblick, då han, vår "förelöpare," som "nedfarit
till jordens nedra rum," uppfor "öfver alla himlar," Ef. 4:9, 10; inträdde
en förändring i deras tillstånd, i det att den afdelning af dödsriket,
hvari de troende voro före Kristus, af Herren fördes uppåt till tredje
himmelen. Dermed begynte deras fullkomnande, och nu följa de med lifligt
intresse vårt segerlopp, Ebr. 12:l, ity att vid dess slut deras fulla
fullkomnande inträder samtidigt med vårt.

I texten står icke: I hafven kommit till "församlingen af de förstfödda"
_kroppsligen_, men till de "fullkomnade rättfärdigas andar" _i tron_,
hvilken oberättigade åtskilnad man måste göra, om man tror de förra vara
endast församlingen på jorden och endast de senare de frälsta i himmelen.
Liksom det endast är i tron vi kommit till "Gud," i tron vi kommit till
"Jesus," i tron vi kommit till de "rättfärdigas andar," så är det ock
_endast i tron_ vi äro komna till den del af den i himmelen "före verldens
grundläggning" uppskrifna församlingen, som gått hem före oss.

Icke lär väl det, att de hafva sina namn i himmelen, förneka, att de
sjelfva, d.ä. deras andar ock äro der, hvilket ju vore detsamma som att
antaga, tvärtemot Uppb. 3:5, att de frälstas namn utstrykas ur lifvets bok,
så snart de sjelfva komma hem. Båda skarorna äro naturligtvis i himmelen
och båda hafva sina namn der, ehuru somliga äro antecknade såsom
tillhörande en skara och andra en annan. Den jemförelse, brefvets
författare vill göra, är tydligt emellan det, "hvarpå man kan taga,"
hvartill ju äfven, den del af Guds församling, som är på jorden, hör, och
det, hvarpå man _ej_ kan taga, d.ä. allt det, som är i himmelen och som
kan beröras endast med trons och hoppets hand.

Uti Uppb. 19:4 hafva vi åter denna församling såsom den andra skaran under
de oss så kära vordna uttrycken "de tjugofyra äldste och de fyra
lifsväsendena," som ropa: "Amen, halleluja!" Den tredje skaran i Uppb. 19
är troligen alla de, som blifvit förvandlade under vredestiden och
upptagits. Deras ropande ljöd för Johannes såsom ett stort vattenfall,
eller som om åskan hade gått, v.6,--så många voro de. De synas ej heller
vara afundsjuka på den tidigare upplyftade brudskaran, utan de fröjdas i
stället öfver, att bröllop nu skall firas.

Det är också passande, att just nu bröllopet firas, ty nu äro icke endast
de heliga der, med hvilka "den gamle af dagar" redan under gamla förbundet
"trolofvat sig till evig tid i rättfärdighet och rätt och i trohet," Hes.
2:19, 20, och hvilka väl nu få tjena som _brudförare_ vid "lammets
bröllop," nu är icke endast församlingen sjelf, sjelfva _bruden_ der, utan
äfven den antikristiska tidens martyrer hafva nu hunnit komma dit för att
tjena såsom _brudtärnor_ vid den högtidliga vigselakten. Änglarne få väl
tjena, med sång och musik, allt aflöper "med lust och gamman," till dess
att brudgummen tillkännagifver, att sjelfva bröllops_måltiden_ skall dukas
på _jorden_ och att han vill resa på en bröllopstur med sin brud, under
hvilken han skall _taga riket i besittning_.

Äfven de, som inbjudas till _gäster_ vid denna måltid, kallas "saliga."
Dessa utgöras af alla de troende, som vi sågo ännu vara qvar på jorden,
såsom de 144,000 på Sions berg, de i kap. 16:15, som uppmanas att "vaka,"
de i kap. 18:4, som uppmanas att "gå ut från Babylon," och de som frälsas,
när Herren nedstiger på oljoberget. Dan. 12:12.

Att det finnes olika klasser af frälsta menniskor i himmelen är uppenbart,
men det är att märka, att dessa olika klasser frälsas under olika
nådeshushållningar. Alla, som blefvo frälsta under gamla förbundet, utgöra
en klass, alla, som blefvo frälsta under församlingens nådeshushållning,
utgöra likaledes en klass, och alla, som frälsas under vredestiden och
under de tusen åren, utgöra återigen andra klasser. Att somliga varit mer
eller mindre trogna under hvardera af dessa nådeshushållningar, det gör,
att somliga få större lön, andra mindre, men i de förhållanden de stå till
Herren, äro gamla testamentets heliga en klass, församlingen en annan,
o.s.v.

Somliga tro, att t.ex. under församlingens tid, uti hvilken vi nu lefva,
endast vissa uttagas att utgöra bruden, andra tro, att endast vissa uttagas
att utgöra Kristi kropp. De förra anse bruden för den högsta klassen; de
senare, att Kristi kropp är den högsta. Men i brefvet till efesierna finna
vi tydligt sagdt om hela församlingen, att hon är både kroppen och bruden.
"Gud lade allt under Kristi fötter och gaf honom till ett hufvud öfver
allting åt _församlingen, som är hans kropp_," Efes. 1:22, 23. "Fördenskull
skall _en man_ öfvergifva sin fader och moder och hålla sig till _sin
hustru_ och de två skola varda till ett kött. Denna hemlighet är stor, men
jag säger det om _Kristus_ och om _församlingen_," 5:32. Kan något vara
tydligare, än att båda bilderna användas om församlingen och om alla dess
medlemmar. Vi få tänka på, att Jesus är vårt hufvud, då vi behöfva ledning,
insigt, visdom; och vi få tänka på, att han är vår brudgum, då vi behöfva
kärlek. Jesus är vårt hufvud i verksamheten, vår brudgum, då vi tillbedja.
De, som under denna tidsålder icke duga till att blifva Kristi kropp eller
Kristi brud, de duga icke till att blifva frälsta, ty _nu uttages kroppen
eller bruden och inga andra_. Annat är det med dem, som såsom ofrälsta
blifva qvarlemnade, när Herren kommer; de kunna möjligen sedermera frälsas
och blifva med bland brudtärnorna och gästerna, detta emedan de blifva
frälsta under den tid brud_tärnor_ eller den tid "_gäster_" uttagas.


Ryttaren på den hvita hästen och hans härskaror.

Uti Uppb. 4 kap. sågo vi himmelen öppen och Johannes i anden ingå genom
portarna för att sedan kunna beskrifva för oss det, som komma skall. Här se
vi åter himmelen öppen och Herren komma på den hvita hästen. Han har nu
många diadem på sitt hufvud, under det han i kap. 6:2 hade endast en
"krans" (grt.); ty nu har han vunnit många segrar, fått flera klasser
frälsta till himmelen och besegrat nästan hela jorden. Endast en strid
återstår. "Härskarorna," som åtfölja honom, äro naturligtvis de olika
klasser af frälsta i himmelen, som vi förut hafva betraktat. Det ord, som
här är återgifvet med linne, förekommer endast tre gånger uti
Uppenbarelseboken och på alla ställen om menniskor; två gånger i kap. 19:8,
14. Det ord, som begagnas om änglar: "rent glänsande linne," 15:6, är ett
helt annat ord. (Det förra är _byssinos_, det andra _linon_.) Att änglar
åtfölja de frälsta, är alldeles klart af andra ställen, såsom Matt. 25:31,
men det nämnes icke här. Här är fråga om hvilka som skola få vara med för
att intaga och regera öfver jorden. Och det veta vi, enligt Ebr. 2:5, att
det ej är änglarne utan _helgonen_.

De folk, han skall slå med det skarpa svärdet, 19:15, äro de antikristiska
arméerna, då samlade emot honom till strid. Det är nu hela Palestina skall
förvandlas till en enda stor vredesvinpress, som är lika stor som landet är
långt, 14:19, 20; 19:15. Det är nu, som "vädret," Dan. 2:1, bortför
belätets stoft, så "att intet rum vardt funnet för det." Det är nu den
sista stora striden utkämpas emellan den onda treenigheten och Herren och
hans heliga. Antikrist och den falske profeten kastas i eldsjön och satan
bindes för tusen år. Antikrists soldater blifva dräpta af svärdet från
ryttarens mun, d.v.s. genom det ord eller de straffdomar han talade och
pålade.

Herren skall icke sjelf lägga hand på dem, utan såsom vi se af andra
bibelställen, skola flera olika slags straffdomar öfvergå dem. "Enhvar
skall draga svärd emot den andre. Och jag skall gå till rätta med honom med
pest och blod; och öfversvämmande störtregn och stenar af hagel, eld och
svafvel skall jag låta regna öfver honom och öfver hans härar och öfver de
många folk, som äro med honom." Hes: 38:21, 22. "Han skall låta deras kött
ruttna, medan de ännu stå på sina fötter, och deras ögon skola ruttna i
sina hålor, och deras tunga skall ruttna i deras mun ... och den enes hand
skall lyftas emot den andres." Sak. 14:12, 13.

Blifva inga frälsta vid detta tillfälle, när Herren nedstiger på
oljoberget? Såsom vi komma ihåg, är det just då, gossebarnet skall frälsas
"utan värk," Es. 66:7, och då Herren "utgjuter öfver Davids hus och
borgarne i Jerusalem nåds och böns ande, att de skola vända sina blickar
till mig, hvilken de stungit hafva." Sak. 12:10. Lägg märke till, att
Herren tydligt säger, att "det skall ske på den dagen, ätt jag skall
företaga mig att utrota alla hednafolk, som draga emot Jerusalem," v.9. Det
är dessa frälsta bland judarne, hvilka då utgå med frälsningens budskap
till de ännu qvarblifna hedningarne, och om hvilka vi läsa hos Joel, att
Herren öfver dem skall "utgjuta sin ande" och att deras "söner och döttrar
skola profetera" o.s.v. samt att "hvar och en, som åkallar Herrens namn,
han skall varda frälst."

På pingstdagen utgöts _af_ anden, nu utgjutes fullheten. Jemför det två
gånger upprepade uttrycket "min ande," Joel 2:28, 29, men det likaledes två
gånger upprepade uttrycket "_af_ min ande." Apg. 2:17, 18. Allt det
härliga, som skedde på pingstdagen, var dock endast droppar af anden, men
nu kommer hela hafvet af andeutgjutelse. Dessa andeuppfylda judar skola då
utgå med budskapet i verlden. Det är troligen då, vid dessa frälsta judars
omvändelse, som Sak. 8:20-23 går i uppfyllelse: "I dessa dagar skola _tio
män af alla hednafolkens tungomål_ samfäldt fatta klädesfliken på _en
judisk man_ och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva hört, att Gud är
med eder."

       *       *       *       *       *

Skola då inga ändra än israeliter frälsas vid Herrens nedstigande? Jo,
Esaias synes visa oss, att äfven bland de andra folken, som han "_samlat_,"
kap. 66:18, skall han låta ske "ett under och sända några undsluppna af dem
såsom sändebud till de hednafolk, _som icke hafva hört talas om mig_, och
som ej hafva sett min härlighet, att de må förkunna min härlighet bland
hedningarne." "Och de skola föra alla dina bröder ifrån alla hednafolk
såsom offergåfvor åt Herren." Uttrycket "alla dina bröder" tror Fjellstedt
syfta på hedningar såväl som judar. Att deremot "sändebuden"
(_evangelisterna_), som här sägas skola förkunna Herrens härlighet, äro
omvända hedningar och ej judar, synes tydligt. Genom dessa sändebud utgår
den sista bjudningen före de tusen åren.

Änglar synas äfven denna gång hjelpa till med predikandet eller åtminstone
med att "samla hans utvalda." Matt. 24:31. Lägg märke till, att det är
_efter_ den stora vedermödan, v. 29, efter att "människans sons tecken,"
kanske hans eget namn,[11] visat sig, efter att jordens folk jemrat sig vid
åsynen af menniskans sons _uppenbara_ tillkommelse, som dessa änglar
utsändas att församla hans utvalda från de fyra väderstrecken. Likasom
under sjelfva vedermödans tid menniskor och änglar hjelpas åt, t.ex. de
två vittnena, 11:4, och "de tre änglarne," 14:6-12, så också nu. Änglar
sändas nu med äfven derför, att det nu gäller att _samla_ alla folk, som
äro qvar på jorden, till en plats, troligen Josafats dal. Det är detta, som
är beskrifvet uti det missförstådda bibelstället i Matt. 25:31 och följ.:
"När menniskans son kommer i sin härlighet och alla heliga änglar med
honom, då skall han sitta på sin härlighets tron, och inför honom skola
_församlas alla folk_, och han skall skilja dem från hvarandra såsom herden
skiljer fåren ifrån getterna" o.s.v.

Många hafva trott, att detta är detsamma som domen efter de tusen åren, men
ju mer man studerar saken, desto mera klart blir det, att så icke kan vara.
Alla som dömas i Matt. 25, dömas efter, huru de behandlat "bröderna," d.ä.
Jesu vittnen, visande, att _de haft dem ibland sig;_ hvaremot de i Upp. 20
dömas efter sina gerningar i allmänhet. Här nämnas endast _de lefvande_, i
Uppb. 20 endast _de döda_. Domen i Matt. 25 sker på, denna _jorden_, den i
Uppb. 20 sedan jord och himmel försvunnit. Nej, domen i Matt. 25 är _före_
de tusen åren, och de "får" och "getter," som der omnämnas, äro resten,
qvarlefvan af jordens nationer, sedan de antikristiska straffdomarne förut
bortsopat de flesta af menniskorna.

Denna qvarlefva, inbjudes nu genom "bröderna" (den tredje der nämnda
klassen, som troligen består både af judar och hednakristna), v. 40, till
frälsning. Skilnaden på denna inbjudan och de föregående under vedermödan
blir den, att menniskorna icke få stanna qvar på hela jordens yta såsom
förut, utan _måste samlas_ till den på oljoberget stående domaren. Under
hela vedermödans tid blefvo änglar använda för att binda ogräset "i
knippor" för att uppbrännas; somliga i ett knippe omkring satan och hans
afgrundsdiplomati; andra omkring antikrist, såsom soldater i hans olika
arméer; andra omkring den falske profeten, såsom medlemmar af en eller
annan af de många afdelningarna af hans universalkyrka uti verldens olika
länder. Men ännu återstår ett knippe för änglarne att samla, nämligen
_getterna_. De arméer, som voro i rörelse vid verldskriget, Uppb. 6:3,
utgjorde det första af dessa stora knippen; derefter kommer det förfärliga
knippet af öfver 300 millioner, hvilka dödas genom krig, hunger och pest
vid fjerde inseglet, 6:8; så det omkring lika stora antalet i kap. 9:15; så
det vid antikrists andra infall i Palestina, 12:15; så vid hans tredje
infall vid Kristi nedstigande på oljoberget, då begrafningen af liken skall
räcka i sju månader, Hes. 39:12; jemte många andra klasser, ty nästan vid
hvarje insegel, hvarje basun och hvarje vredesskål bortsopas många.

Men i trots af allt finnes ännu en del menniskor qvar bland jordens folk,
och bland dem är ännu ett ondt knippe att binda, nämligen _getterna_, d.ä.
sådana som förkasta äfven detta sista budskap af "bröderna," behandla dem
illa, eller åtminstone visa sig så likgiltiga för dessa främlingar, att de
hvarken gifva dem mat, husrum, kläder, skötsel eller deltagande, v. 42, 43.
Sedan nu dessa getter fått sitt straff, återstå endast _fåren_, och om
dessa läsa vi, att de få "evigt lif." Matt. 25:46. De hade förut varit
"rättfärdiga," v. 37, i samma bemärkelse som Kornelius kallas "rättfärdig,"
Apg., 10:22, eller att de likasom Kornelius "gifvit allmosor" och bevisat
sina medmenniskor godt--gjort rättfärdiga gerningar i allmänhet. Lönen för
den rättfärdige Kornelius blef, att han fick "syndernas förlåtelse och, den
helige ande," Apg. 10:43, 44; och lönen för dessa "rättfärdiga," Matt.
25:37; blir, att de få evigt lif, v. 46, d.ä. blifva _födda på nytt_. Då
är jorden sålunda fullt rensad och ingen ofrälst finnes mera qvar på
jorden. "Bröderna," "sändebuden" och, "fåren," dessa frälsta begynna då
(kanske tillsammans med andra, som ej upptagits eller dött) att befolka
jorden, likasom de åtta efter syndafloden, och de tusen årens härlighet
inträder.

Alla dessa sluthändelser: nemligen "brödernas" (Matt. 25:40) egen frälsning
(d.ä. de _judiska_, evangelisternas, enligt Sak. 12:10, och de andra
bland, hednakristna uttagna "sändebudens" efter "undret bland dem," Es.
66:19); vidare deras utsändande med det sista budskapet till judar och
hedningar; vidare samlandet af alla folk, d.ä. alla nationer, till
domstället och utförandet af domen öfver getterna, synes taga _75 dagar_
enligt Dan. 11:12. Vi läsa der: "Säll den, som förbidar och hinner fram
till 1,335 dagar." De 75 dagar som dessa l,335 öfverstiga, de sista 1,260
dagarne ("en tid, två tider och en half," v. 7) synes vara den sista
rensningsperioden och sluta sålunda 75 dagar _efter_ Kristi nedstigande på
oljoberget. Alla, som nå fram till den, äro "sälla," d.ä. frälsta, ty
efter denna tid träffar man på hela jorden inga osälla mer, utan endast
frälsta menniskor. De första 30 dagarna af dessa 75 (1,290 dagar efter
veckans midt, v. 11) komma kanske att upptagas med att predika bland dem,
och de andra 45 med att samla och att döma dem.

När vi nu sammanräkna de olika klasser, som frälsas under vedermödan, få vi
jemnt sju klasser af Israel och sju af hedningarne.

De sju klasserna af Israel äro:

1. Gossebarnet, kap. 12, som _upptages_.

2. De 144,000, "förstlingen," kap. 7, som beseglas emot plågorna och få
stanna såsom Guds vittnen _på jorden_.

3. De som _dö_ af dem, som hafva "Guds bud och Jesu vittnesbörd,"
14:12, 13.

4. Skaran på glashafvet, 15:2, som _upptages_.

5. De, som bo i Babylon och uppmanas att gå ut, innan staden brinner
upp, 18:4.

6. De, som omvändas vid Jesu nedstigande på oljoberget, d.ä. gossebarnet
"utan värk," Es. 66:7; Sak. 12:10, hvilka tillsammans med klass 2 och 5
utgöra den skara, från hvilken de sista _judiska evangelisterna_ utgå.

7. Alla Israels "bröder" från alla hednafolk, som dessa evangelister samla,
Es. 66:20.

De sju klasserna af hedningakristna äro:

1. Själarna under altaret, 6:9; 20:4, som _dö_.

2. Palmbärarne, kap. 7, som _upptagas_.

3. De som _dö_ af dem, som blifvit frälsta genom ängelns predikan, 14:6,
13; (= tredje klass i 20:4).

4. Den mognade "säden," 14:15, som _upptages_ ("skördas," v, 16)

5. De, som uppmanas att "vaka," 16:15, hvilka synas få stanna på jorden,
tills Herren nedstiger på oljoberget.

6. De, som frälsas vid "tecknet," Es. 66:19, då Herren nedstiger på
oljoberget, och som tillsammans med klass 5 blifva de sista
_hednaevangelisterna_.

7. Fåren i Matt. 25:33; Sak. 2:11; de sista som frälsas genom dessa
evangelister.



SJETTE AFDELNINGEN.

De tusen åren m.m.--Uppb. 20.


Vi se sålunda, att Herren icke ämnar sluta med sin "kastskofvel," förrän
han gjort "sin loge ren" och samlat "hvetet i ladan," d.ä. antingen till
himmelen eller till de tusen årens lada, och fått "uppbränna agnarna i
outsläcklig eld," Matt. 3:3. Detta hade Jesus, som förut är visadt, gerna
velat göra vid sin första tillkommelse, men nu _skall_ han göra det vid sin
andra. Den idén, att evangelisering skall pågå bland oomvända hedningar
under hela de tusen åren, är sålunda alldeles obiblisk, ty "en afgörande
och kort räkenskap skall Herren hålla på jorden," Rom. 9:28.

Likaså har den uppfattningen intet stöd för sig, att många oomvända skola
finnas på jorden under de tusen åren. Guds ord lärer något helt annat. Vi
hafva sett, att _alla jordens folk_ samlas af "bröderna" och af änglar,
antingen dessa blifva får eller getter. Getterna gå till sitt straff, och
fåren, som få lif, som blifva frälsta, blifva ensamma qvar med de andra
frälsta skarorna. _"Logen skall blifva ren."_ Endast "hvete," endast
"rättfärdiga" skola finnas i "ladan," sedan de onda "knipporna" hafva
blifvit uppbrända af änglarna, och det redan vid _denna_ (och ej först vid
nästa) tidsålders ände. Matt. 13:30, 41, 43. Likaså skola "de onda
fiskarna" kastas ut och de goda samlas i käril, sedan dels evangelii not
och dels till sist _änglarnas_ notvarp samlat _alla_ folk på en plats eller
dragit noten upp på stranden, v. 48. Detta säges ock skola ske vid _denna_
(ej nästa) tidsålders ände, Matt. 13:49.

Om konung Asa redan på sin tid kunde bestämma, att "hvar och en, som ej
sökte Herren, Israels Gud, han skulle _dödas_, både liten och stor, både
man och qvinna," 2 Krön. 15:13, skulle Herren icke göra det ännu mera uti
sitt rike! Herren skall icke föra jernspiran förgäfves, det blir då
antingen--eller. "Han skall hämta tillhopa ur sitt rike _alla_
förargelser och dem som göra orätt," Matt. 13:41, "Han skall borttaga den
slöja, som beslöjat _alla_ folk och det täckelse, som täckt alla
hedningar," Es. 25:7.

De sju liknelserna om himmelriket uti Matt. 13 få endast en föreskuggande
uppfyllelse under församlingens tid. Deras egentliga uppfyllelse blir i
förbindelse med _rikets_ upprättelse. De hade alla blifvit uppfyllda vid
Kristi _första_ ankomst, om ej konungen blifvit förkastad, men de skola
uppfyllas vid hans andra ankomst under de sju åren. Till och med Kristi
personliga sående af säden (första liknelsen) finner en ny uppfyllelse vid
första inseglet genom den krönte ryttaren på den hvita hästen, Uppb. 6. 2.
De, som derigenom frälsas, utsättas snart för den yttersta tidens
förvillelser och blifva "ovännens ogrässådd midt ibland hvetet." Matt.
13:25-28 (andra liknelsen.)

Den tredje liknelsen framställer himmelrikets växande under dessa sju åren
från ett litet senapskorn, såsom det efter församlingens upplyftande
begynner, till ett stort träd, uti hvars grenar alla "himmelens fåglar,"
d.ä. de förut upptagna (jemför "örn," Uppb. 4:7; 8:13) sjunga, fröjdande
sig öfver Guds rikes framgångar på jorden, hvarigenom de få välkomna till
himmelen den ene efter den andre af dessa skaror, som frälsas efter deras
upplyftande. Dessa himmelska "örnar" uträtta Herrens befallningar redan
under vedermödans tid, 8:13, de komma sedan ned med honom på oljoberget,
ja, de komma äfven under de tusen åren att ofta besöka dem, öfver hvilka de
skola regera, såsom Jesus gjorde de fyratio dagarne.

Den fjerde liknelsen framställer, huru riket skall till sist så genomsyra
hela degen, d.ä. alla menniskor, så att inga oomvända, inga getter, intet
ogräs mera skall finnas, utan alla skola känna Herren från den minste till
den störste. Detsamma framställer ock sista liknelsen, eller att den uti
folkhafvet utkastade noten skall till sist dragas upp af _änglar_ och "de
onda kastas i den brinnande ugnen," v. 50.

Den femte och sjette liknelsen syftar på, att ehuru den tid, som med dessa
liknelser åsyftas, har till mål _hela folks_ frälsning, det likväl blir då
som nu den enskildes och ej en nationell sak att lära uppskatta rikets
värde, och huru de, som så göra, skola, när de få se rikets
skönhet--"_skattens_" värde och "perlans" kostbarhet--"_sälja allt de
hafva_". v. 44, 46, d.v.s. offra till och med lifvet, som ju oftast då blir
fallet, för att få det.

Hela Matt. 25 kap får ock sin _egentliga_ uppfyllelse under vedermödan. Det
är _himmelriket_ och ej församlingen, som är liknadt vid tio jungfrur,
hvarmed framställes den stora väckelse under det första inseglet, som
förorsakas af församlingens försvinnande. Den andra liknelsen om pundens
användande finner ock sin slutliga och _egentliga_ uppfyllelse på de
Herrens tjenare af judar och hednakristna, hvilka missionera under de sju
åren. Den tredje liknelsen om bröderna, fåren och getterna hafva vi redan
betraktat.

En fråga, som ofta framställes, är denna: Om nu riket begynner med endast
frälsta, hvarifrån komma då de stora skaror efter de tusen årens slut,
hvilka "omringa de heligas läger och den älskade staden?" Svar: det står ju
tydligen, att satan "_förvillar_" dem, Uppb. 20:8, då han släppes lös. Man
kunde likasåväl fråga, hvarifrån de två _fallna_ menniskorna, Adam och Eva
kommo, då ju Gud hade skapat dem rättfärdiga! Svaret blir: _satan kom in_ i
paradiset och "_förvillade_" dem. De voro ej förut förvillade utan heliga
och Gud behagliga, men kunde falla. Likaså de tusen årens befolkning: de
kunna falla bort. Hvar och en, som ej förnekar möjligheten af att falla
bort, bör ju ej hafva någon svårighet att forstå en så enkel sak.


Men ske inga affall _under_ de tusen åren? Jo, i mindre skala, men de
behandlas då enligt samma regel som i församlingen i den apostoliska tiden.
Ananias och Saffira, som föllo bort i girighet och skrymteri, blefvo
ögonblickligen dödade. Många af de troende i Korint, som hade firat
nattvarden på ett opassande sätt, blefvo sjuka till kroppen och somliga
afsomnäde, d.ä. dogo. 1 Kor. 11:30. Så ock då. De, som begynna att affalla,
blifva slagna med sjukdom, men om de bekänna sina synder, så skola "trädets
löf tjena till deras helbregdagörelse." Dessa löf bringas troligen ned från
den öfver jorden sväfvande himmelska staden af de förklarade heliga, Uppb.
22:8, och begagnas kanske i svårare fall, då de "löf" som då växa på
_jorden_, Hes. 47, 12, icke hafva önskad verkan.

Menniskornas lefnadsålder under de tusen åren blir lik "trädets" (somliga
träd uppnå en ålder af årtusenden.) Det synes, som skulle ingen dö under
den tiden, om han ej syndar, ty om någon dör, som icke uppnår 100 år, skall
han "anses förbannad," d.v.s. anses hafva dött i följd af synd. Och han
skall anses hafva "dött såsom yngling." Es. 66:20. Metusalah blef 969 år,
men rikets invånare synas uppnå det fulla tusendet, d.v.s. genomlefva hela
perioden.

Om det skulle inträffa, att några ej draga upp och tillbedja konungen,
Herren Sebaot, "skall regn icke komma öfver dem." Sak. 14:17, 18. Att
sådant betraktas såsom ett _undantagsfall_, om det någonsin alls inträffar,
synes af v. 16: "Och det skall ske, att _alla öfverblifna_ af de folk, som
hade kommit emot Jerusalem, år efter år _skola draga upp_ för att tillbedja
konungen." Att ett sådant brott emot de tusen årens lag troligen aldrig
förekommer, åtminstone af en hel nation, bevisas äfven deraf, att Egypten,
som här särskildt är nämndt såsom ett exempel, _ej skall göra så_. Detta
kan ses af Es. 19:21, 23, 25: "Och Herren skall vara _känd af egyptierna_
och _egyptierna skola känna Herren_ på den dagen, och _de skola frambära
slagtoffer och syndoffer_ och _lofva löften och hålla dem_ och _egyptierna_
med assyrier skola tjena Herren." Herren Sebaot skall välsigna _hela
jorden_, sägande: "_Välsignadt vare mitt folk Egypten_, mina händers verk
_Assyrien_ och min arfvedel Israel" (Israel säges då blifva den _tredje_
till Egypten och Assyrien, v. 24).

Men att lagen likafullt står der såsom en helsosam varning, att
"jernspiran" (eller "jernriset") är synlig, ifall den skulle behöfvas, är
utan tvifvel till lika stor välsignelse för jordens folk då, som barnets
medvetande om, att mamma har ett ris i huset är för detsamma, eller som de
nytestamentliga förmaningarna äro för oss (Uppb. 2:27, återgifves af
somliga med "vara herde öfver dem med jernspira").

Och det skall ske, att icke allenast alla skola antingen frälsas till sina
själar eller utrotas vid rikets början, ("alla jordens ändar _förnimma_
frälsningen från vår Gud," Ps. 98:3) utan äfven _alla sjuka_ skola _botas_,
de _blinda_ få sin _syn_ o.s.v. "Då skola de blindas ögon öppnas och de
_döfvas öron upplåtas_. Då skall den _lame springa_ såsom en hjort och den
_stummes_ tunga jubla." Huru skönt att läsa om konungen, när han första
gången kom hit ned till jorden: "Alla dem som ondt hade, botade han." Det
blir i sanning icke sämre, när konungen kommer nästa gång för att för _alla
jordens folk_ blifva den välgörare, som han första gången ej fick blifva,
icke ens för judarne.

Uti Matt. 19:28 användes uttrycket "nya födelsen", om den stora förändring,
som förhållandena på jorden och hela naturen då skall genomgå. De, som
efterföljt Jesus här, hafva löftet att få regera med honom der. Dömandet
eller regerandet öfver de tolf Israels stammar inbegriper uti sig
regerandet äfven öfver de andra nationerna, ibland hvilka ju Israel då är
den förnämste.

Uti Luk. l:31-33 finna vi uti ängelns helsning till Maria några delar, som
redan, gått i uppfyllelse, såsom att Maria skulle "föda en son, hvilkens
namn skulle blifva Jesus" och att han "skulle vara stor och kallas den
högstes son." Deremot se vi, att profetians senare hälft ännu icke gått i
fullbordan, eller att Gud skulle gifva åt Jesus "Davids tron," och att han
skulle vara "en konung öfver Jakobs hus." Turkarne härska nu på Davids
tron, och de tolf stammarne äro, långt ifrån att utgöra ett eget rike,
kringspridda kring hela jorden.

Uti Luk. 19:12-37 framställes rikets upprättande såsom varande en händelse,
som inträder först _sedan_ "mannen af ädel börd" d.v.s. Jesus,
_återkommit_ från "det aflägna landet," eller himmelen. Under det han är
der och mottager riket af sin fader, framställas de troende såsom varande
på jorden, handlande hvar och en med det pund han fått. Först efter deras
Herres _återkomst_ tilldelas dem lönen, som består uti regementet öfver tio
eller fem städer o. s v. Ett parallellställe till detta är Apg. l:6-7, der
Jesus ock framställer rikets, Israelrikets, upprättande såsom en händelse,
som skall inträffa först sedan vittnesbördet om Kristus nått till "jordens
ände."

I Apg. 3:21 kallas de tusen åren för "tiderna för alltings återställelse,"
och Petrus påstår helt tryggt både att dessa tider först då skola inträda,
sedan himmelen återlemnat den upptagne frälsaren, och att Gud af ålder
talat om dessa tider "genom alla sina heliga profeters mun." I Apg. 15:16
kallas den tiden för "Davids fallna hyddas" återupprättande, i Rom.
8:19-21 för "Guds barns uppenbarelse," "Guds barns härliga frihet" och
"skapelsens frigörelse från förgängelsens träldom," samt i Rom. 11:12, 15
för "Israels fullhet" och "Israels upptagande" (under bilden af "lif från
de döda.")

Vi vilja i korthet påpeka några flera karaktärsdrag af denna härliga tid.
Vi hafva redan sett, att _Kristus då skall regera_. "Denna verldens riken
hafva blifvit vår Herres och hans smordes." Så läsa vi. Vi veta, hvilken
betydelse en god styrelse har för ett land. Hvarje folk suckar derefter.
Man har försökt alla möjliga styrelseformer, från demokrati till envälde.
Strömmar af blod hafva flutit för att få förändring uti regeringsättet
eller för att få andra personer in i styrelsen. Men belåten har man aldrig
blifvit och blir ej heller, förrän Jesus, som är den egentliga kronprinsen
i alla jordens riken, sjelf tager regeringstömmarne i sin hand och blir
konung.

Det andra draget af denna tid blir, att _satan blir bunden_, så att han ej
mer kan bedraga folken. Nu är han ej bunden, såsom mången inbillar sig,
utan går omkring såsom ett rytande lejon och söker hvem han må uppsluka. O,
huru ofta finna vi ej nu, att satan motstår Guds planer uti att frälsa och
bringa budskapet om frälsning till en fallen verld. Ofta, då en stor plan
är på väg att verkställas, märka vi tydligt hans hand, som så listigt och
planmessigt söker att hindra. Det står visserligen i bibeln, att vi skola
älska våra fiender, men jag har aldrig ännu känt någon samvetsförebråelse
öfver, att jag icke kunnat älska djefvulen. Han har nemligen gjort mig så
mycket emot, att någon förlikning oss emellan ej kan ega rum, och jag kan
knappt undgå att hysa en slags skadeglädje vid tanken på den ängel, som
kommer med kedjan för att binda satan för tusen år. Se Uppb. 20 kap. Detta
uttryck: "tusen år" förekommer icke mindre än sex gånger uti sex på
hvarandra följande verser af detta kapitel.

Uti Hab. 2:14 finna vi det tredje sköna draget af denna tid: "_Jorden_
skall vara _full af_ Herrens härlighets _kunskap_, liksom vattnet täcker
hafvets botten."

Hvad är det, som gjort oss, Guds barn, så lyckliga? Svar: "Herrens
härlighets kunskap." Genom att lära känna Herren blefvo vi frälsta och
derigenom blifva vi bevarade. Guds barn kunna liksom på förhand bereda sig
ett litet tusenårigt rike, då de djupt intränga i och blifva uppfyllda af
Herrens härlighet. Dock väntar oss i kommande tider allt i långt större
fullhet, hvartill kommer, att _alla_ menniskor då blifva delaktiggjorda
deraf. Liksom vattnet betäcker hvarje sandkorn på hafvets botten, skall
Herrens kunskap då betäcka hvarje menniska.

Om de _härliga väckelsetider_, som utgjutandet af denna ström af Herrens
kunskap vid rikets början skall medföra, kunna vi få en idé af Sak.
8:20-23. Hela städer, ja hela nationer skola då omvända sig på en gång,
under det att nu endast enskilda individer falla Jesus till fota. "I dessa
dagar skola tio män af alla hednafolkens tungomål samfäldt fatta
klädesfliken på en judisk man och säga: Vi vilja gå med eder, ty vi hafva
hört att Gud är med eder."

Uti Es. 2:4 läsa vi, att _intet krig och inga krigsskolor_ vidare skola
tålas, sedan fridsfursten gripit tag i regeringstömmarne. "De skola smida
sina svärd till plogbillar, sina spjut till vingårdsknifvar. Folk skall
icke lyfta svärd emot folk och icke mer lära sig krig."

Men icke allenast till menniskorna skall denna _fridens ande_ meddelas,
utan till och med _till djuren_. I Es. 11:6-8 läsa vi: "Och varg skall bo
tillsammans med lamm, och leopard ligga ibland kid och kalf och ungt lejon
och gödboskap om. hvarandra."--"Och ko och björn skola tillsammans gå i
bete och deras ungar ligga tillhopa och lejonet skall äta strå såsom oxen.
Och ett spenabarn skall leka vid en huggorms hål, ett afvandt barn skall
utsträcka sin hand till basiliskens kula." Frid sålunda menniskorna emellan
och djuren emellan, såväl som emellan menniskorna och djuren.

I Es. 30:24, 55:12,13 m.fl. ställen visas oss den _stora fruktbarhet_,
hvarmed jorden då skall välsignas: "På alla höga berg och på alla stora
kullar skola bäckar finnas med rinnande vatten." "I stället för törne skall
cypress uppväxa och i nässlans ställe skall myrten uppväxa." "Bergen och
högarne skola för eder utbrista i jubelsång och alla markens träd skola
klappa händerna." Den kommande tidsåldern skall blifva _en tid af ljus_:
"Månens sken skall varda likt solens sken och solens sken skall varda
sjufaldt starkare, likt skenet af sju dagar." Es. 30:26.

Es. 60:17 synes gifva vid handen, att jorden dä skall frivilligt gifva
ifrån sig sin _stora rikedom på ädla metaller_. Genom de stora
jordbäfningar, som inträffa vid början af de tusen åren, synes jordens
dolda rikedom utan någon mensklig ansträngning komma till ytan: "Jag vill
låta guld komma i stället för koppar, och silfver i stället för jern, och
koppar i stället för trä," o.s.v. Så läsa vi.

_Nu_ är det ofta smått om guld och silfver, särskildt då det gäller
missionens sak. _Då_ blir det annorlunda. Det kan understundom komma öfver
oss en undran, hvarför Gud, som är så rik och som bor uti en stad, hvars
gator till och med äro af guld, ej skär af ett stycke af en guldgata och
släpper ned åt oss, eller hvarför han ej redan nu sänder änglar att
proklamera det härliga evangelii budskap. Orsaken är den, att verlden skall
besegras _genom tron_. Tron är segern, som öfvervinner verlden. Det synes,
som om Gud ej skulle kunna på något annat sätt rättfärdiga sig inför satan
än genom att visa honom, att han kan besegra verlden genom sina barns tro.
Toge Gud till sin allmagt, skulle djefvulen alltid invända: "Detta är ingen
jämlik kamp, allmagten mot vanmagten. Skall det vara en duell, må det vara
en duell med någorlunda lika vapen."

Guds allmagt står oss till förfogande, det är sant, men endast i den mån,
som vi tro; och jag blir mer och mer öfvertygad derom, att ingen framgång
sker på jorden å andligt område, utan att något Guds barn trott Gud derom.
Jag har funnit, då väckelser utbryta på platser, der inga troende eller
_endast halfdöda kristna finnas_, att der för några år sedan lefvat ett
Guds helgon på platsen, som trott för väckelse, och--så kom den. Låtom oss
komma i håg detta, syskon, att verldens besegrande är beroende af vår tro.
Och låtom oss flitigt använda detta starka vapen och aldrig förvånas öfver
nederlag, om vi någon gång sticka det i skidan. Låtom oss ej heller
någonsin lycka, att det är hårdt af Gud att tvinga oss att tro för hvarje
ny batalj, utan må vi betrakta det hela såsom ett ärligt sätt att föra
kriget emot vår arffiende. Under sjelfva vedermödans tid skola dock, såsom.
vi redan sett, änglar användas att förkunna evangelium. Kanske de ock
sändas på grund af de troendes böner.

Vidare synes det, att den _patriarkaliska lefnadsåldern_ skall återvända.
"Och derifrån skall man ej höra talas om något dibarn, några dagar gammalt,
eller någon åldring, som icke har fyllt sitt åldersmått; ty såsom yngling
dör den hundraårige, och den, som icke uppnår hundra år, skall anses såsom
förbannad."

Metusalah blef visserligen gammal, ty han uppnådde en ålder af 969 år, men
hans tal gick dock ej fullt upp till tusen år. Under de tusen åren deremot
synes det, som om alla menniskor, med undantag af sådana, som synda och
till följd deraf straffas med sjukdom eller död, skulle få genomlefva alla
de tusen åren. Vi nämnde "synda," och någon torde förundra sig öfver, att
möjligheten att synda förefinnes under denna härliga tid. Vi må då
ihågkomma, att hela denna nu beskrifna härlighet dock endast är den
_jordiska_ härligheten, _undersåtarnas_ tillstånd uti riket. Regenterna
öfver denna lyckliga skapelse, d.v.s. de förklarade helgonen, hvilkas
boning icke är på jorden, utan i den härliga staden, det nya Jerusalem, äro
naturligtvis för evigt höjda öfver all möjlighet att synda. Det gifves
nemligen en jordisk och en himmelsk härlighet under denna tidsålder, ett
jordiskt och ett himmelskt Jerusalem, jordiska och himmelska regenter.
_Israel_, som är jordens förnämsta folk och genom hvilket folk Jesus och
hans brudeskara skola styra de andra folken, är då samladt i Palestina,
omkring ett _jordiskt tempel_ och uti ett _jordiskt Jerusalem_. Hes.
40-48. De lefva ännu i sina jordiska kroppar, ehuru välsignade med all
jordisk och all andlig välsignelse, man kan tänka sig. Men högt öfver detta
folk, detta tempel, detta Jerusalem, uti det _nya_ Jerusalem, Uppb. 21, 22
kap., tronar Jesu brudeskara uti uppståndelsedrägt såsom de himmelska
regenterna.

Uti hvilket förhållande nu de förhärligade skola stå till jordens folk, är
en vigtig fråga för oss. Vi kunna allra bäst få någon lösning härpå, om vi
tänka på Jesu förhållande efter sin uppståndelse (då han ju sålunda hade
uppståndelsekropp) till sina lärjungar (som icke hade det). Det oaktadt
kunde Jesus både vara deras lärare, profet, prest och konung. I Apg. 1:6, 7
se vi, huru han undervisade angående Israels rikes upprättande--han var då
deras _profet_--af Luk. 24:20, huru han såsom _prest_ välsignade dem, och
af Matt. 28:18-20, huru han såsom _konung_ befaller dem att utgå med
fridens evangelium.

Vårt regerande öfver jordens folk består naturligtvis deri, att vi få vara
medel till välsignelse för dem genom att meddela dem den himmelska visdom,
som vi då besitta, genom att bedja för dem och välsigna dem samt genom att
sätta dem i verksamhet att sprida, bibehålla och föröka den
salighetskunskap, som vi då i fullkomlighet åtnjuta.

Att vi sålunda komma att, i likhet med Moses och Elias på förklaringsberget
och i likhet med hvad änglarna göra nu, besöka jorden, är mer än troligt.
Men att vi ej komma att hafva jorden till vårt hem, lika litet som änglarne
hafva det nu, är också säkert. När jag var ett barn, ingick ofta uti mina
drömmar eller önskningar det att kunna flyga och att kunna göra mig
osynlig. När jag vaknade, hade jag dock alltid mistat vingarne, och min
önskan att kunna osynlig genomresa verlden gick aldrig i uppfyllelse. Det
är likväl möjligt att dessa, liksom så många andra af våra lyckliga
barnaårs önskningar och drömmar, dock skola gå i uppfyllelse. Då vi få
uppståndelsekroppar, skola vi kunna förflytta oss med långt större
hastighet och lätthet än fågeln; och--rörande den andra punkten--vår
frälsare visade sig och försvann efter behag från sina lärjungars åsyn. Han
kunde gå igenom lyckta dörrar. Vi skola likna vår frälsare, våra kroppar
skola blifva lika hans. Filipp. 3:21.--Ära vare Herrens namn!

Broder och syster! Du, som trånar efter att få vara till välsignelse för
menniskors barn, du skall få vara det, redan här i smått och sedan i stort.

       *       *       *       *       *

De två uppståndelserna och slutdomen.

I förbindelse med beskrifningen på de tusen åren vilja vi lägga märke till
de två uppståndelserna. Redan i gamla förbundet finnes antydningar till en
_första_ uppståndelse. Esaias säger: "_Dina_ döda skola få lif" på den tid,
då man "sjunger denna sång i Judas land": "En fast stad hafva vi" o.s.v.
Es. 26:l, 19. Daniel talar om, att "_många af dem_, som sofva under jordens
stoft, skola uppvakna, somliga (eg. dessa) till evigt lif, och somliga
(d.ä. de andra) till evig försmädelse och blygd." Dan. 12:2. Lukas talar om
"lön uti de _rättfärdigas_ uppståndelse," 14:14, och om att äktenskap ej
skall förekomma bland dem, som få "del af _uppståndelsen från_ (eller
bland) de döda"--d.v.s. de döda i allmänhet lemnas qvar i sina grafvar,
men några uppstå från dem.

I 1 Kor. 15 kap. läsa vi om uppståndelsens ordning "Kristus (ensam) såsom
förstling, sedan de som tillhöra Kristus vid hans tillkommelse" (de tre
klasserna, omtalade i Uppb. 20:4). Emellan Kristus, den egentliga
förstlingskärfven, och uppståndelsen af Guds församling, som ock kallas en
"förstling," Jak. 1:18, och de två andra klasserna, Uppb. 20:4, se vi snart
1900 år. "Derefter änden, då han öfverlemnar riket åt Gud och fadern."
Enligt Uppb. 20 kap. ligger 1000 år emellan de rättfärdigas uppståndelse
och änden. Vid den första uppståndelsen skall "vår förnedrings kropp"
(hvardagsdrägten) "förvandlas till likhet med Kristi härlighets kropp,"
Filipp. 3:21. Af 1 Tess. 4:14-18 lära vi, att Herren då skall framföra våra
afsomnade vänner, hvilkas _uppståndelse_ skall inträffa något litet
(troligen endast några minuter eller timmar) före vår _förvandling_, vi som
lefva. I Ebr. 11:35 kallas denna uppståndelse för en "bättre uppståndelse,"
nämligen bättre än den förut i versen omtalade, genom hvilken qvinnor
återfått sina döda, t.ex. enkan i Sarpat, 1 Kon. 17:23; den sunemitiska
qvinnan, 2 Kon. 4:36. (Liknande fall under senare tid äro Maria och Marta,
Joh. 11 kap.; enkan i Nain m.fl.) Dessa uppstodo till timligt lif, men de
som få en bättre uppståndelse till evigt lif. Uppb, 20 kap. visar oss, att
de äro "saliga och heliga, som få del af den första uppståndelsen," samt
att den inträffar 1000 år före den sista.

Men dock få vi ej tro, att vid den sista uppståndelsen endast ofrälsta
uppstå. Tvärtom läsa vi äfven då om sådana, som hafva sina namn i lifvets
bok; och att endast "om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han
kastad i den brinnande sjön," ett uttryck, som snarare synes visa, att
flertalet äfven då möjligen hafva sina namn der. Men att icke _alla_ hafva
sina namn i lifvets bok, se vi tydligt af kap. 21:8, der den ena klassen
efter den andra uppräknas, hvilka "få sin del i eldsjön." All tanke på
_allas_ slutliga frälsning är härmed utesluten, i ty att Uppb. 21: l-8
beskrifver det egentliga evighetstillståndet.

Ibland dessa "döda," som hafva sina namn i lifvets bok, 20:12, äro nog
_sådana hedningar_, hvilka aldrig hört evangelium, medan de lefde, men
hvilka få höra det i dödsriket, och af hvilka då sådana, som "med tålamod i
god gerning sökt härlighet och ära och oförgänglighet," Rom. 2:7, med
andra ord handlat efter det ljus de haft och gjort "det lagen bjuder," v.
14, skola få "evigt lif" på den dag, "då Guds rättvisa _dom_ blir
uppenbar," v. 7, d.ä. på _domens dag_, som nu afslutas vid de _tusen årens
slut_. Märk, huru Paulus indelar hedningarna uti två klasser, sådana som
sökt "göra det lagen bjuder," v. 14, och sådana som "synda" mot den, v. 12.

Vidare äro nog _alla barn_, som dött i unga år, der. Vi läsa: "Och jag såg
de döda stora och små stå inför tronen," nemligen _domare_tronen. Här
kommer en vigtig fråga in:

       *       *       *       *       *

Hvad skall Gud göra med barnen, såväl uti uppståndelsen som vid Herrens
tillkommelse?

Att nu icke _alla_ barn få sin del i den första uppståndelsen är klart af
detta ställe. Vi kunna vara förvissade om, att hedningarnes barn äro bland
dessa "små," som uppstå först efter de tusen åren, likaså troligen barn i
familjer öfverallt i verlden, der föräldrarna äro ofrälsta. Der den ene
maken deremot är troende, äro barnen genom den troendes inflytanden blifna
"heliga." 1 Kor. 7:14.

Skall då Herren kunna göra skillnad på de troendes och de ofrälstas barn
vid sin tillkommelse? Han har gjort så förr, ty vid syndafloden, vid Sodoms
förstörelse, vid straffdomarne öfver Egypten och Jerusalem undkommo de
troendes barn (hvilka voro med föräldrarne) eländet, men ej de otrognas.
Att icke Herren kommer att borttaga _alla_ barn, som lefva vid hans
tillkommelse, är sålunda klart redan deraf, att han ej gjort så förr, då
stora straffdomar sändts öfver folk och länder. Den stora vedermödan är
nemligen just en sådan straffdom. Men barnen äro derför icke förtappade, om
de blifva qvarlemnade. Om de dö genom plågorna, så gå de till paradiset,
der de få vara till den sista uppståndelsen, och om de få lefva, så växa de
upp såsom undersåtar i riket.

Skulle Herren hafva den principen, att inga barn alls få finnas under
vedermödan, då måste han icke endast taga upp alla barnen vid sin
tillkommelse, utan _dagen derpå_ taga upp öfver 100,000 barn, som blifvit
födda under de 24 timmar, som då förflutit, och så i fortsättningen. Det
blefve då ett oupphörligt, dagligt, nej minutligt upptagande af barn.
Skulle Herren åter lemna qvar de troendes barn, hvem skulle då taga vara på
dem? Hafva föräldrarna (eller den ena af dem) välsignat sina barn och
öfverlemnat dem i full tro under bön och händers påläggning åt frälsaren,
så gör nog Herren dem passande för himmelsfärden, såsom han gjort med deras
föräldrar. Barnen skola lika litet frukta för Jesus då, som när han kallade
dem till sig och de utan fruktan så trodde på den vänlige främlingen, att
de läto honom taga dem upp i sin famn. Detta är troligen meningen med
orden: "Dessa små, som _tro på mig_." De voro icke rädda för honom.

I föräldrar, som älsken Herren, öfverlemnen edra barn i full tro åt
frälsaren, att han må taga upp dem vid sin tillkommelse. Och du, troende
man eller hustru, som har en oomvänd make, gör det äfven du, om du ock
måste göra det allena, eller sök att få andra att hjelpa dig dermed. Herren
kan göra något med edra små genom anden vid händers påläggning, likasåväl
som _något skedde med dem_ då han lade sina händer på de små under sin
vandring på jorden, eller som Johannes redan i moderlifvet kunde blifva
uppfylld af denne ande. "Allt hvad I bedjen, skolen I få." "Bedjen, att
eder glädje må vara fullkomnad," gäller nog äfven härvidlag. Det mest
antagliga är sålunda, att de troendes barn få följa med sina föräldrar både
uti första uppståndelsen och uti förvandlingen och att de ofrälstas barn få
blifva qvar i paradiset eller på jorden.



SJUNDE AFDELNINGEN.

Det nya Jerusalem.


Uppb. 20-21.

Denna stora stad, som är 12,000 stadier eller öfver 200 sv. mil i längd,
med lika bredd och höjd, och som är byggd uteslutande af _guld_, fanns till
redan på Abrahams tid. Vi läsa nemligen, att "han väntade på den stad, som
har grundvalar, hvilkens byggmästare och skapare är Gud." Ebr. 11:10. Denna
stad är Guds och vår frälsares boning, de heliga änglarnes boning. Och det
troliga är, att äfven våra afsomnade vänners andar äro der uti den
afdelningen af den, som kallas "paradiset" eller "under altaret." Att icke
sjelfva brudens afdelning ännu är i ordning, se vi af Joh. 14:3, ty så
snart den är beredd, kommer han tillbaka. Den göres i ordning, synes det,
lika fort som bruden beredes här nere. Ja, det troliga är, att liksom "de
tolf apostlarnas" namn stå på de tolf "ädelstenarna" och de tolf
"patriarkernas" namn på de tolf "pärlorna," att hvarje Guds barns namn
står inristadt någonstädes uti och afbildas genom någon del af
brudpalatset. Men skulle så ej vara fallet, står det dock i _lifvets
bok_. Dess tolf pärleportar, i öster tre, i norr tre o.s.v., bevakade,
af tolf änglar, påminna så skönt om uttrycket: "De skola komma från öster
och vester o.s.v. och sitta till bords i Guds rike." Luk. 13:29. De tolf
stadsmurarnes grundvalar utgjorde hvardera en skön ädelsten.

"Guds härlighet upplyser staden," sålunda hvarken sol eller måne, gas eller
elektriskt ljus. Intet tempel finnes uti densamma, ty Herren Gud sjelf och
lammet är dess tempel. Att nu detta är en verklig stad, är alldeles klart
af beskrifningen. Somliga påstå, att allt endast är ett bildspråk, och att
staden endast _afbildar_ de frälsta. Detta strandar mot Guds tydliga ord,
som gör skillnad på folket, hvilket skall ingå i staden, och staden sjelf.
Vi läsa i Uppb. 21:27: "Och intet ondt skall der inkomma och ingen som gör
styggelse och lögn, endast de, som äro _skrifna i lammets lifsbok_." Hvad
kan vara tydligare? Försöket att förklara staden vara en _bild_ af bruden
och dessa, som skola ingå i staden, vara hedningar, som sluta sig till
bruden, är alldeles oegentligt, ty om bruden är framställd genom en _stad_,
så fordrar konseqvensen, att äfven dessa hedningar skulle framställas genom
något liknande en stad, såsom en förstad eller dylikt, som lägges till den
himmelska staden. Men derom vet bibeln intet.

Men visar icke ängeln staden för Johannes, då han skulle visa honom bruden?
Jo, alldeles på samma sätt, som jag skulle göra, om jag ville visa en
främling drottningen af Sverige. Jag skulle naturligtvis först taga honom
till Stockholm och till kungliga slottet och visa honom dessa, ty der bodde
hon. Men dåraktig skulle han i sanning vara, om han då trodde att Stockholm
eller slottet vore drottningen. Nej, när ängeln sade: "Kom, jag vill visa
dig _bruden_," då menade han ej: "Kom jag vill visa dig endast _en bild_ af
bruden," utan han menade, hvad han sade, att han ville visa honom _bruden
sjelf_, som bodde i staden, ja, i stadens slott, det särskilda brudpalats
der inne, som Jesus varit sysselsatt med att göra i ordning i snart 1900
år.

Talet om bruden i förbindelse med staden, uti v. 2, bevisar lika litet. Ty
der står det endast, att staden är _tillredd_, såsom en brud är _prydd_ för
sin man. Jämförelsen är uti _prydandet_. Om någon skulle säga till en
brudtärna: "Du är prydd, såsom om du vore bruden," då menades icke dermed,
att hon vore bruden. Likaså litet menar Johannes, att det nya Jerusalem är
bruden derför, att den är prydd såsom en brud för sin man, och ännu mindre
menade han, att Jesus vore dennas brudgum. Skulle meningen vara, att staden
skulle vara brud till någon, så blefve den en brud till _jorden_, ty till
den kom staden ned och för den var den prydd. Men, som sagdt är, kallas
icke staden alls för någon brud, utan säges endast vara prydd såsom en brud
(i allmänhet) för sin man.

Om staden förklaras vara ett visst folk, så fordras det naturligtvis, om
man vill vara konseqvent, att man äfven förklarar den _jord_, till hvilken
den kommer ned, för ett folk. Skulle man eljest hafva lust att utföra
_bilden_ om staden. såsom en brud åt _jorden_, så kunde man der finna några
sköna jämförelsepunkter. Staden under vår tid är nemligen endast litet
_bekant_ med jorden. Under de tusen åren sker stadens _trolofning_ med sin
brudgum--den kommer då nedåt ett godt stycke mot jorden, mot sin brudgum--,
men först vid slutet af de tusen åren sker brölloppet, då staden kommer ned
i sin brudgums--jordens--famn, eller då staden kommer ända ned på
jorden.[12]

Denna sköna stad finnes till både _under_ och _efter_ de tusen åren. Under
de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess
ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den."
Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord
är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat
_emot_ himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå
_in i_ det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära
sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära _emot_ den _himmelska_
staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna
stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina
olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6;
66:21.

Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle
meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer,
bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom
vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver
hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra
meningen är dock mera sannolik.

Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15
framställer tillståndet _under_ de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds
och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första
åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning
_efter_ de tusen åren, sedan, Gud _slagit upp sitt tabernakel_, nemligen
det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland
dem," v. 3. Då finnes ingen _lammets_ tron längre, i ty att 1 Kor.
15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af
de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla
sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då
"Gud skall vara allt i alla."

Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en
beskrifning på stadens ställning till jordens folk _under_ de tusen åren.
"Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den
nya _jorden_, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och
ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det
nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen
behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd,
sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till
undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och
"lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas
ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor"
visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som
om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer
palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och
hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan
många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på
högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem
till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller
vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta
jordmån."



ÅTTONDE AFDELNINGEN.

Efter de tusen åren.


Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap.
21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej
då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga
för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det
finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast
individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad
ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon
och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den
nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens
vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern,
älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare.
Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas
förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad
förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden,
ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den
hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett
annat.

Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka
vi--de himmelska invånarne--skola komma ned, samtidigt med att staden, i
hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men
det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att
de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef
lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen
af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den
nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus
talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola
upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya
himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet
bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna
storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna
begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden _Guds dags_
tillkommelse, _för hvars skull_ himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2
Petr. 3:10-13. Förut var det _Herrens_ dag (under de tusen åren) nu blir
det _Guds_ "dag," likasom det är _Guds_ "tabernakel," Uppb. 21:3, _Guds_
"folk," v. 3, och _Guds_ "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara).
I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "_den första jorden_
hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej
sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld,
som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de
upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte _hela jorden i
brand_.

Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i
upproret. Men eftersom de förut tillhörde _jorden_, och det icke säges, att
de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna
handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin
himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för
_vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det
skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah:
"Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur
med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och
"de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och
hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af _död_, komma nog
ned igen på den jord de förut bebott.

När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till
dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud
säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som
detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående
bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss
påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör _allting_ nytt,' ligger ock
det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det
ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande
skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före
syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första
menniskorna."

D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de
menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd
som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting
nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den
bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt
och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare
ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters
evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")

Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det
himmelska Jerusalem, i _staden_, om hvilka det tydligt säges, att de, som
befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken
gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk.
20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya _jorden_. Det
är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord
begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet _till tusende
led_," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill _tusende led_," 2 Mos. 34:7.
Han "gör barmhertighet _till tusende led_," 5 Mos. 5:10.

Han "bevisar barmhertighet _intill tusende led_." 7:9. "Kommen ihåg ... det
ord han budit _tusende slägter_." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg
sitt förbund, det ord han har budit _tusende slägter_." Ps. 105:8. Enligt
Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring
4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år
(närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda _synes_ vara temligen klar rörande
denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några _påståenden_.

Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill
genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa
satan, alla menniskor och alla änglar, att hans _första_ plan i paradiset
skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty
att de förhärligade helgonen äro i _högre_ ställning än Adam och Eva voro,
under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en
_lägre_. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter
fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen
åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de
måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya
jorden--en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före
fallet.

Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade
kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven _före_ fallet.
1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död
kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af
menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit
fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom
åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått
plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom
Enok och Elia.

Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om
nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår
ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär
dock ingen verklig svårighet... Vår planet utgör för öfrigt icke hela
universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader
stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna
nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår
icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och
aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den
allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så
långt Guinness.

Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya
Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess
oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga
varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många
tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning
skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om
slägtleden under _tidsåldern_ af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att
sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den
förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln
tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "_tidsåldrar_ af
tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.

Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar
blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds
ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva
kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom
att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan.
Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han
icke endast en _konung_ att bjuda jorden på utan äfven en _drottning_, som
han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde
han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter
frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han
vunnit _alla det nya Jerusalems invånare_. Satan förlorar sålunda till
sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!

När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då
hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i
lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden
tager sig en aftonpromenad, när åter "_Gud sjelf skall vara med dem, deras
Gud_," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken
Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika
klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om
utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den
nya jordens _nya_ slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen
natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog
möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan
ännu synden kommit i verlden.

Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet
till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle
äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya
jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000
årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn
sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt
barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem
mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta
för alltid.

Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets
vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad."
Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag _gifva att
äta_ af lifvets träd, som är i Guds _paradis_." Paradiset synes sålunda
blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att
förvexla med sjelfva brudgemaket--tillbedjandets afdelning.

Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon
idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer
endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara
med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4:
Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.

I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo
ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna
endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När
israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår
_Edens lustgård_, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför
honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall
icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt
öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem
derifrån."

Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid
syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det
gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.)
Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit
(till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus
upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den
himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt
till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket,
som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som
hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att
dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike
mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna
förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att
stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att
våra vänners andar gå uppåt.

Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som
hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som
om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till
räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de
tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till
dess, att de intaga den _nya_ jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som
den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön,
ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2,
då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall
uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på
Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som _är_ i Guds paradis."
Uppb. 2:7.

Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna
förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen
är ett _andligt_ ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i
nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock
äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom _ordet_ i ty
att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom,
meddelar evigt lif.

De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af _detta_ lifvets
träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till,
tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna
vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom
begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och
ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och
ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att
tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att
spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af
hunger och törst.


Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.

Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att
tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade _ögon_, då de se
lammet midt i tronen, våra _öron_, då de tjusas af den himmelska musiken,
våra _luktorgan_, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola
vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen
från hans älskliga person. Vidare skola våra _känselorgan_, om de ock
erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller
ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje
tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand
och hjerta.

Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från
lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att
samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja,
vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af,
huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i
nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom
underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra
hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och
ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar,
himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det
_förflutna_, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig
_framtid_--allt, allt skall endast göra att _han, han_ blir så älsklig
för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek"
eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden,
antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.

Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka
den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes
älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att
darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru
täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna
stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och
änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af
sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden
skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk
varder mer, ty _det första_ har gått till ända." Uppb. 21:4.

       *       *       *       *       *

Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det
egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1
utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att
uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud.
Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar
på tillståndet _under_ de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta
verserna, 21:1-8, deremot endast Gud--ett ord, som förekommer 6 gånger
(och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12,
som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är
det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens
bär namnet _Herre_, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock
skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.

Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud,
som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är
fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17.
Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6,
af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4,
menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej
icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett
andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa
kapitel.


Tidsåldrarna.

Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det
vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen
betyder _tidsålder_, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att
grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda
jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med
"evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt
erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då
om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3,
att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds
befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast
skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i
Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven
_ordnat tidsåldrarna_ genom honom.

I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta:
"Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade
tidsåldrarna, gjorde det _efter en bestämd plan_, hvilken han gjorde "i
Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja
framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti
densamma för _Guds församling_--en "hemlighet, som _från tidsåldrarna_
har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att
hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som
talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten
bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel,
och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka
skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till
sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han
säger: "Honom tillkommer ära ... och magt före _hvarje_ tidsålder och
_nu_ och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var
utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla
tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.

En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en
annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de
olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver
tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der
af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på
den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju
skapelsedagarna tillsammans kallas för _en_ dag, 2:4. Somliga hafva
antagit, att _hvardera_ af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan
förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket
skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya
jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det
50:de årtusendet.

Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart
sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira
jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren,
och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två
hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså
skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och
det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa
7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller
Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna
tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla
sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen
begynna på nytt, då han "_skapar_ nya himlar och en ny jord" och ett nytt
_menniskoslägte_. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en
ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är
sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma
eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på
ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa _7000 åren_ i alla fall
_utgöra en tidsålder af tidsåldrar_ är alldeles klart, äfven om vi ej
skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori,
som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske
kunna afdelas sålunda:

1. Den _antediluvianska_, från menniskans skapelse och till floden--_från
Adam till Noah_. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock
kunna kalla _de första 10 fädernas_ tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.

2. Den (första) _postdiluvianska_ eller tiden närmast efter floden--från
_Noah till Abraham_. Se slägtregistret för denna tidsålder, hvilken vi ock
kunde kalla _de andra 10 fädernas_ tidsålder, uti 1 Mos. 8 kapitel.

3. Den _patriarkaliska_ eller tiden _från Abraham_ och _till_ utgången ur
Egypten genom _Moses_.

4. Den _israelitiska_ eller tiden från utgången ur Egypten, då Israel blef
ett fritt folk, och till _Nebukadnesars_ dagar, då, det vid begynnelsen af
"hedningarnas tider" förlorade sin nationella existens.

5. Tidsåldern för _"hedningarnes tiders" förra del--från_ Nebukadnesar till
Kristus.

6. _Församlingens_ tidsålder--från Kristi första till Kristi andra
tillkommelse. _Fullbordandet_ af "hedningarnes tider."

7. _De tusen årens_ tidsålder.

Efter domen vid de tusen årens slut få vi icke endast "nya himlar" och en
"ny jord" utan äfven ett "nytt Jerusalem." Den himmelska staden sjelf synes
nemligen undergå någon slags förnyelse. Det är då, den "_tidsålder_ af
tidsåldrar" begynner, som omtalas i Efes. 3:21, _Under hvilken de många
slägtena skulle lefva_, och under hvilken Guds förhärligande skall ske
liksom nu och ännu mera i församlingen i Kristus Jesus (i grt. står "i," ej
genom Kristus Jesus.)

Församlingen eller bruden är då _i_ Kristus, sitt hufvud och brudgum i
fullaste bemärkelse, och hennes enda göromål är då att förhärliga Gud, icke
såsom nu att förhärliga Gud och vinna syndare, ty det finnes då inga
syndare att vinna. O, huru vi då skola ära _honom!_ Äfven om somliga af oss
hafva "tänkt" så högt som på de "många slägtleden," skola vi dock då
utropa: "Men _honom_, som förmått göra _utöfver_ allt, _vida mer_ än vi
begära eller _tänka_, efter den kraft som verkar i oss, honom vart ära,"
o.s.v., v. 20. Huru lång denna tidsålder af tidsåldrar skall vara är oss ej
bekant. Men det är ej alls omöjligt, att den också varar i 7,000 år, under
hvilken tid alla de Guds kärleks afsigter skola vinnas, hvilka satan hade
förhindrat honom att vinna under de första 7,000 åren. Hvad som återigen
kommer efter slutet på denna sälla tidsålder af _tidsåldrar_, veta vi ej
annat än så, att "honom tillkommer all ära, majestät, välde och magt ... i
_alla_ tidsåldrar," Jud. v. 25, och att Herren skall "i de kommande
tidsåldrarna[13] bevisa den öfversvinneliga rikedomen af sin nåd i
_huldhet_ (enl. P. W. _'mildhet'_) _emot oss_ i Kristus Jesus." Efes. 2:6.
(Prof. Myrberg). Det blir höjden, bredden, djupet och längden af Guds
härlighets afslöjande och hans kärleks åtnjutande, om hvilka vi nu ej kunna
göra oss mer än en dunkel föreställning.

"Hvad gjorde Gud, innan han skapade verlden?" frågade någon Luther. Luther,
som ej syntes vara hågad att för ögonblicket ingå på sådana djupa ämnen,
svarade: "Han satt i en björkskog och skar spön för folk, som göra förvetna
frågor." Dock Joh. 17:24 säger oss tydligt, hvad han gjorde: "Du har älskat
mig före verldens grundläggning." Hvad Gud gjorde, var sålunda, att _han
älskade Jesus_. 17, 24. Hvad Gud skall göra under alla kommande tidsåldrar
blir: Han skall älska sin son och sin sons brud, han skall älska och bli
älskad, och detsamma blir vårt göromål. Halleluja!

Några ställen till sist, hvarest ordet "tidsålder" borde stå i stället för
"verlden," och några jemförelser emellan denna tidsålder--församlingens
--och den nästa--de tusen årens. Under denna är _satan_ "denna tidsålders
gud," 2 Kor. 4:4, under den följande är _Herren_ det. Denna kallas "denna
_verldens_ tidsålder," Efes. 2:2, den nästa är "himlarnas konungarikes"
tidsålder. Denna kallas "den närvarande _onda_ tidsåldern," den nästa är
den _goda_. Vi uppmanas, att "_icke skicka oss efter_ denna tidsålder."
Rom. 12:2. Efter den nästa deremot få de troende söka att likforma sig.

Vi läsa om "denna tidsålders _barn_," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna
tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna
tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas,
att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit.
2:12 talas om att "lefva _gudligt_ i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10
beklagar Paulus, att Demas har "fått _kärlek till_ denna tidsålder." Af
Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden _icke skall förlåtas_, hvarken
i denna tidsålder eller i den _nästa_," samt af Ebr. 6:5, att vi redan
under denna tidsålder kunna, "få _smaka_ den _kommande_ tidsålderns
krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I
förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns
ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns _ände?"_ Matt. 24:3,
"Skördetiden är tidsålderns _ände_," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag
är med eder alla dagar intill tidsålderns _ände_," Matt. 28:20 m.fl. Vi
vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och
nu öfvergå till en vigtig fråga.



NIONDE AFDELNINGEN.

När kommer Kristus?


Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt.
Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen"
för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi _kunna_ få veta _den
ungefärliga tiden_. "När I sen detta ske, så _veten_, att det är _nära för
dörren_."

Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för
sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när
tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den
antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3;
7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta,
nemligen efter 430 års _vistelse_ eller 400 års _förtryck_ i Egypten. 2
Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var _just på den dagen, då de 430 åren
voro förlidna_, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41,
Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och
nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt
slut.

Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle _dö_ 483 år efter
befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh.
2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna,
när han skulle _födas_.

Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de
förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska,
den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva
sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller
åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala
och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens
tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse
med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är
angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När _slut är på
förskingringen_ af det heliga folkets magt, skall allt detta varda
fullkomnadt."

Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer.
31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten,"
på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan.
Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen
plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu
omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.

I augusti månad detta år 1897 hölls en stor _verldskonferens_ af
framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare
kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många
judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar
pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas
inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad
har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare
snart skola börja "hata och förskjuta," ja _håna_ de förra. Es. 66:5, 6. De
visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna
profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.

För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien,
tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit
återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det
hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den
judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro
icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig
återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den
tiden."

I Persien pågå just nu, år 1897, stora förföljelser mot judarne, som gjort,
att en hel del stå färdiga att utvandra till Palestina, hvars kolonier
blomstra långt bättre än de judiska kolonierna i Sydamerika (Argentina). En
hel del judar i Ryssland har sjelfmant begynt att studera nya testamentet
på grund af att de sett, huru deras profetior, såsom dem synes, icke hafva
gått i uppfyllelse. Icke få judar i Ryssland, Ungern, England, Tyskland,
Amerika och äfven några i Skandinavien hafva gifvit Jesus sina hjertan och
vänta på upplyftandet i skyn och den derpå följande nationella
återuppblomstringen.

De s.k. "sionisternas" antal förökas oupphörligt i alla länder. De hafva
som sitt mål Israels konungarikes upprättande, och redan hafva de hissat
sin nationalfana både i London, Chicago m.m. De säga sig ämna visa
verlden, att de mena något, att de tänka utföra sina planer. Hesekiels
torra ben hafva icke endast "närmat sig" hvarandra, utan äfven fått "senor"
(= viljekraft) på sig. Till och med delar af det nya templet, såsom portar,
pelare m.m. påstås blifva fabricerade här och der i sydeuropeiska
faktorier. Sions dotter lyssnar nu till uppmaningen i Es. 52: "Vak upp, vak
upp, kläd dig i din praktskrud ... skaka dammet af dig, upp, sätt dig på
din tron, Jerusalem, lös af dig dina halsbojor." Sion glömmer "sin ungdoms
skam och sitt enkestånds bitterhet" och återvänder under lofsånger till
Jerusalem.

Redan 1892 existerade i Rumänien icke mindre än 49 olika föreningar med
syfte att befrämja utvandringen till Palestina, hvilket föranledde det
antisemitiska partiet i Rumäniens parlament att så mycket som möjligt gynna
denna rörelse. I en rysk stad blefvo judarne fördrifna från sina hem under
ropet: "Gån till Palestina!" De synas taga uppmaningen i akt. I Österrike
och Tyskland är äfven den antisemitiska rörelsen ganska stark.

Det judiska fikonträdet skjuter i våra dagar knopp på knopp. Och: "När I
sen detta ske, _veten_ då, att han är nära för dörren." Att fikonträdets
knoppande äfven innesluter det judiska fikonträdets (äfven om detta uttryck
icke uteslutande syftar derpå) synes deraf, att alla de tre evangelister,
som begagna denna bild, omedelbart derefter tala om detta slägte, som "icke
skall förgås, förrän allt detta har skett." Matt. 24:32, 34; Mark.
13:28-30; Luk. 21:29-32. Att med "detta slägte" menas den judiska
nationen, är klart af föregående kapitel bos Matteus, der samma ord
"slägte" förekommer om judarne: "Allt detta skall komma öfver detta
slägte." Matt. 23:36. Jesu bild om fikonträdet, på hvilket han äfven i det
fjerde året förgäfves sökte frukt, och det fikonträd, som han bannade,
syfta likaledes på judarne.

Vår frälsare säger, att Jerusalem skall varda förtrampadt af hedningarna
(d.v.s. af icke judiska nationer) _till dess_ "hedningarnas tider varda
fullbordade." Luk. 31:24. Att Jerusalems förtrampande begynt att upphöra,
är ganska säkert, och skulle det endera dagen inträffa, att Israel får hand
om sitt land (hvilket sionisterna arbeta för), kunna vi blifva alldeles
vissa, att hedningarnas tider dermed äro slut och "hedningarnas fullhet,"
Rom, 11:25, är inkommen, hvilket är detsamma som att vi få _gå hem_, att
bruden upptages.

Medan detta skrifves, komma just underrättelser från _Sionistkongressen i
Basel_, visande, att Hesekiels torra ben fått både "kött" och "hud," d.ä.
en fast organisation. Den har antagit följande märkliga program för sitt
framtida arbete:

l. Man må mycket verksamt arbeta för att uppmuntra till kolonisering af
Palestina med tillhjelp af judiska åkerbrukare, handtverkare och
industriidkare.

2. Man skall söka gruppera de olika landens judar i lokala organisationer,
allt under ständig hänsyn till hvarje särskildt lands lagar.

3. Man skall söka höja den nationella tanken och känslan för den personliga
värdigheten hos juden.

4. Man må arbeta för förberedande steg till uppnående af staternas
tillåtelse till, att sionisternas mål realiseras.

Så långt programmet.

Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande
utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig
företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty
att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska
samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke
mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra
punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.

Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att _förblifva undersåtar
under och ansvariga inför det land_, hvarifrån de inflyttat, alldeles som
missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse
utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika
regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor
del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad
öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till
Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska
undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att
eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle
Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke
minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet.
England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt
med Rysslands millioner.

Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland
fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera
praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de
hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor
fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om
intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt
der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också _hela_ det åt
Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan _Egyptens flod_ ända till
den stora floden, _floden Frat_," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med
"Egyptens _flod_" menas utan tvifvel _Nilen_ (och ej den obetydliga s.k.
Egyptens bäck) och Frat är detsamma som _Eufrat_.

När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket
ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och
Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af
Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det
gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka
ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af
Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan
Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien.
Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal.
4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker
sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande
sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna
höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och
Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1.
Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio
gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som
beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der
beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske
omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas
gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning
sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under
de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne
i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva
arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af
dem nu förtryckta folken, _Israel_ och _armenierna_ hvilka skola få dela
arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.

Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu
pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för
dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa
just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande
uttrycket:


"Hedningarnes tider."

Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas
af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet,"
Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att
brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se
sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande
än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa
orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän
efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det
babyloniska verldsrikets grundläggande.

Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk,
och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem
var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk
icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef
Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det
åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja
med var medregent.) Att det var _Gud_, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37,
38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken _Himmelens Gud_ har
gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."

Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år,
till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och
dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges
tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta--det
medo-persiska--varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det
grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan.
2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien
och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket
grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt
som jernet.

Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det
vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på
vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna.
Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske
kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater
begynte.

Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år
637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll
för det muhammedanska. Det _vestromerska_ riket, hvarur det _nya Europas_
stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen
af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring
antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt
tio, nämligen: _Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal,
Spanien, Italien, Schweitz_, en del af _Tyskland_ och det mesta af
_Österrike_. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2,
kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade
österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v.
41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska
riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar
och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens
"ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej
"jernet."

D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande
från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret
på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd
ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med
kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver
Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb.
13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande
uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är
nu _historiska_ fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af
dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra
en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de _sju åren_, eller de 2,520
bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds
församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det
märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år,
då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå
Palestina, är jemt 2,520 _år_, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]

Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af
Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var
stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt
afmätta lika halfvor af _1,260 år hvardera_, ty det babyloniska väldet
varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och
det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt
1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare
hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år
1897 utgör också _jemnt 1,260 år_.

Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få
föreskuggande uppfyllelse under 2,520 _år_, var nog något, som han aldrig
tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520
dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt
vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i
verlden lika många _år_, som han trodde sig vara ett vilddjur i _dagar_.
Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma
skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud
synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos.
14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid
antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en
half tid" i Dan. 7 eller _år_, tros syfta på samma långa tid af förtryck
för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem
för deras synders skull."

När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa
förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11,
den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första
uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på
"förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle
komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den
tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.

Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då
icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem.
Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de
tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder,
åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens
ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti
Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt.
Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se
förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel
talar just derom i kap. 11:31.

För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste
vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium _blef predikadt_ till jordens
ände, 2) att Gud _derefter gaf uppenbarelse till någon_ angående dessa
"tider". Dessa två punkter kunna vi--Gud vare lof!--bevisa.

Rörande den _första_ punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta
bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen."
Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna
utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.

Rörande _den andra_ punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det
mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der
förklaradt.

Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i
öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år
efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.

Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det _aldrig_ skulle tillkomma
apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall _aldrig_
tillkomma eder, utan endast "det _tillkommer_ eder icke," o.s.v. Uttrycket
kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle
blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra
minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes
fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.

Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva _sedan_ evangelii
predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, _sedan_
Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider--vi, som lefva
sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det
der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva _sedan dessa 1260 dagar
blifvit uppfyllda_ (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i
sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen
säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju
sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de
synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då
turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de
fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.



TIONDE AFDELNINGEN.

Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.


Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera
andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man
lär kalla:


Den historiska uppfattningen.

Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka
profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i
ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan
man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många _år_,
så få vi taga det för hvad det är, nemligen en _skugga_ af sjelfva
varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare
kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna
fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa
årsperioder.

Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42
månader = 1260 dagar) få en _föreskuggande_ uppfyllelse under 1260 _år_,
så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i
kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person--"en konung," som skall härska
under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som
skulle Verka lika länge, blifva _en enda person_. Ty en person kan ju ej
lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som
varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och
muhammedanismen.

Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro _två personer_, och detta är
den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar,
de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en
_hel rad_ af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi
må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den
_egentliga_, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den
bokstafliga, som är den _futuristiska_ (d.ä. den, som hör till framtiden).
Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har
en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra
beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.

Vi må komma ihåg, att om alla dessa beräkningar, som uppgöras på grund af
årsuppfyllelsen, slå fel, så stor dock ordet qvar, och ordet sjelf
framställer den _bokstafliga_ uppfyllelsen under så många _dagar_ och ej
år.

Med dessa förutskickade anmärkningar gå vi nu att se på denna tolkning af
Daniels profetior m.m. Daniels andra kapitel hafva vi redan betraktat. Vi
böra komma ihåg, att såväl Dan. 2 som Dan. 7, hvilka afhandla samma sak,
framställa _verklig historia_, och ej endast en föreskuggande historisk
uppfylles. Skillnaden mellan de två kapitlen är endast den, att, medan
Nebukadnesar får se verldsrikena under bilden af en stor bildstod, ser
Daniel dem, som Gud ser dem, d.ä. i deras rätta gestalt som fyra
_vilddjur_.

Det _första_ djuret, likt ett _lejon_, som säges hafva "örnavingar,"
hvarmed dess hastiga eröfringar afbildas, är det _babyloniska_, som varade
de 89 åren.

Det _andra_ djuret, likt en _björn_, med "de tre refbenen i dess gap,"
nemligen Medien, Persien, Babylonien, syftar på det _medo-persiska_ riket,
som varade de 200 åren.

Det _tredje_ djuret, likt en _leopard_, framställer det
_grekisk-macedoniska väldet_. De fyra "fågelvingarna" och de fyra
"hufvudena" framställa de fyra riken, uti hvilka detta välde uppdelades
efter Alexander den stores död. Detta rike varade i 305 år.

Det _fjerde_ djuret, för hvilket ingen passande liknelse fanns, med "tänder
af jern" och "de tio hornen," framställer det romerska, som hade
verldsvälde öfver Palestina 666 år, hvarefter det muhammedanska väldet, som
intager ungefär samma område som den östromerska halfvan, fortsatte i 1260
år. Under hela denna period af 1926 år (= 666 + 1260) hafva först romerska
kejsare och derefter romerska lagar och författningar styrt det
vestromerska riket, hvilket hela tiden varit uppdeladt i omkring tio
stater, framställda genom "de tio hornen" och "de tio tårna" på bildstoden.

På grund af, att _alla_ dessa fyra djur, såväl som bildstodens alla delar,
finnas till uti den yttersta tiden, kap. 7:12; 2:35, hafva somliga antagit,
att det första djurets kropp då till sist framställer endast Babylon, det
andra de folk, som bo mellan Eufrat och Macedonien, det tredje Macedonien
och Grekland och "de tio hornen och de tio tårna" det vestromerska riket
ensamt, hvaraf det nyare tidens Europa ju har uppstått. Sir Isaac Newton
hade denna uppfattning. Detta är troligen det rätta sättet att räkna,
åtminstone efter den tid, då det östromerska riket tillföll turkarna.
(Andra räkna dock annorlunda).

Det lilla hornet, Dan. 7:8, uti hvilkens hand de heliga skola varda gifna
under "en tid, två tider och en half tid," v. 25, (= 3-1/2 år eller 1260
dagar) syftar uti den historiska uppfyllelsen på de tio vestromerska rikena
under inflytande af påfvedömet, hvilket, liksom turken, har härskat ungefär
1260 år, ty såsom Luther sagt: "Påfve ocb turk kommo upp på en gång." Men
uti dess _bokstafliga_ och egentliga bemärkelse uppfylles det på _den
persönlige antikrist_ i hans förbindelse med de tio sista vestromerska
konungarna. Det lilla hornet i kap. 8:9 deremot, som uppkom frän det
_tredje_ verldsriket, det grekiska, syftar i första hand på Antiokus
(nemligen hornets förra tid) och på det turkiska väldet (dess senare tid)
under inflytandet af muhammedanismen, hvilken nu i 1260 år innehaft ungefär
samma område som förut det grekiskt-macedoniska. I dess verkliga
bokstafliga uppfyllelse syftar äfven detta lilla horn på _den personlige
antikrist_, men i hans förbindelse med österns länder.

Ryssland torde nog blifva den magt, som i sista hand gör anspråk på
Alexanders arf och efter hvars kommando Turkiet måste foga sig.--Hvad vi
emellertid lära är, att efter dessa verldsväldens slut "skall himmelens Gud
upprätta ett rike," nemligen de tusen årens, Dan. 2:44, och att "dom skall
hållas åt den högstes helige" af "den gamle af dagar" och "tiden inträdde
då de heliga togo riket i besittning," 7:22. Äfven om nu den historiska
årsdagsuppfyllelsen af de 2,520 åren snart synas kunna vara ute, kan man
dock tänka, att minst den tid, som åtgår för den bokstafliga uppfyllelsen
af de 2,520 dagarna, återstår att uppfyllas. Oss tillhör, som sagdt är, att
veta den ungefärliga tiden, men Herren att veta "dag och timme."


Det 8:de kapitlet i Daniels bok.

Detta kapitel framställer _striden mellan_ det andra verldsriket eller det
medo-persiska, "väduren med de två hornen," och det tredje verldsriket
eller det grekiskt macedoniska, "_getabocken_ som gick öfver hela jorden
utan att röra vid marken," d.ä. Alexander den store. Det första
verldsväldet, det babyloniska, var sålunda redan förbi vid denna tid.

De fyra hornen, som uppväxte derifrån, äro desamma fyra riken, som vi förut
sett uppstå vid det grekiskt-macedoniska rikets delning under bilden af "de
fyra fågelvingarna" och "de fyra hufvuden," 7:6. (Riket delades så, att
Antipater erhöll Macedonien, Ptolomeus Egypten, Seleucus Syrien jemte det
öfriga österlandet och Antigonus Mindre Asien.) "Det lilla hornet" var i
första hand Antiokus Epifanes, och på honom får profetian en föregående
tillfällig dagsuppfyllelse. Och härmed äro vi komna in på det tredje sättet
att tolka profetian, nemligen:


Den præteristiska uppfattningen.

Denna går ut på att bevisa, att profetiorna allaredan hafva blifvit
uppfyllda. Uti Antiokus finna, säga dessa, de 2300 dagarna i Dan. 8:14
såväl som hela det 11 kap. från v. 21 och delen af det 12 sin enda
uppfyllelse, och någon mera, det må så vara historisk eller præteristisk
uppfyllelse, vilja de ej höra talas om. På samma sätt förklaras de 70
årsveckorna hafva fått sin enda uppfyllelse på de 490 veckor (= 1 år, 4
mån., 10 dagar), som utgjorde den ungefärliga tid, som förflöt från Daniels
syn, 9:1, år 538 f.Kr. i Darii (= Cyaxares) första regeringsår, till år
536, då befallning gafs att uppbygga templet. Esr. 1:1.

"Den smorde," som dödas, blir då Darius. Offrens afskaffande få syfta på
den renare gudsdyrkan, som infördes af Cyrus och pä judarnas tillåtelse att
få sluta upp med att offra åt hedningarnas gudar, som de ju delvis gjorde
äfven derigenom, att deras tempelkärl blifvit insatta uti Nebukadnesars
"guds hus." Esra 1:7. Förödelsens styggelse får då betyda de hedniska
bilderna i templet; förbundets stärkande hänföres då på Esras hopsamlande
af judarne för att återvända m.m. Likaså förklara somliga af præteristerna,
att det mesta af Uppenbarelseboken gick i fullbordan antingen före eller
under Jerusalems förstöring (d.v.s. de af dem, som antaga, att
Uppenbarelsebokens profetior blefvo gifna före Jerusalems förstöring). Dock
medgifva numera de flesta præterister, som väl är, att de profetiska
synerna i många detaljer sträcka sig utöfver deras första uppfyllelse och
ingå på den yttersta tiden, och med detta underförstådt är den
præteristiska uppfattningen visst icke att förakta. Många profetior hafva
nemligen denna trefaldiga uppfyllelse, d.ä. de hafva uppfyllts, de
uppfyllas och de komma att uppfyllas. De hafva först en nära till hands
liggande bokstaflig _dags_uppfyllelse afseende tiden strax efter
profetiornas uttalande--den _præteristiska_;[17] vidare en föreskuggande
_års_uppfyllelse under hela tiden intill änden--den _historiska;_ och till
sist en profetians djupaste innebörd, en uttömmande bokstaflig
dagsuppfyllelse i förbindelse med den antikristiska nöden--den
_futuristiska_. Jesu profetiska tal i Matt. 24:25 är exempel härpå, ty
ehuru inga tidstal finnas, få dock de der påpekade händelserna och
förmaningarna först en præteristisk uppfyllelse och tillämpning på tiden
före Jerusalems förstöring, sedan en historisk under hela tiden och
slutligen en futuristisk under vedermödans tid efter församlingens
upplyftande. Uti detta ljus vilja vi nu i hast genomgå Antioki historia
såsom en förelöpande uppfyllelse af profetian om den kommande antikrist.

Antioki framfart har nemligen en slående likhet med den kommande antikrist,
till hvilken han var en förebild. Hans fyra anfall mot konungen i södern,
d.ä. Egyptens konung, räckte i _omkring sju år_ (171-164 f.Kr.), och under
de tre sista kom han i beröring med Palestina. Till och med hans första
anfall i Egypten (171 f.Kr.) skedde i afsigt att försvara sin förmenta
rättighet till Palestina, som Egypten gjorde anspråk på (såsom varande en
del af drottning Kleopatras hemgift).

Under hans andra fälttåg mot Egypten plundrade han och oskärade templet år
169, 1 Makk. 1:16-24, och verkställde onda planer "mot det heliga
förbundet." Dan. 11:28. Skändliga öfversteprester hade då föranledt
inbördes krig bland judarna, uti hvilket Antiokus passade på att inblanda
sig. "Han anställde då blodsutgjutelse och talade stor hädelse." 1 Makk:
1:24. Många afföllo då från det heliga förbundet. På återväg från hans
tredje infall i Egypten, hvarifrån han blef tillbakadrifven genom romarnes
mellankomst, ("skepp från Kittim," Dan. 11:30) begynte han, full af raseri,
den förföljelse mot Israel i midten af år 167, som slutade med, att
"förödelsens styggelse," kap. 11:31 (= ett altare åt den olympiske Jupiter)
uppställdes ofvanpå Guds altare (i dec. samma år.)

Detta inträffade sålunda ungefär i midten af Antioki sjuårs period (liksom
Antikrists första anfall på Palestina inträffar i midten af de första 3-1/2
åren).

På detta krigståg drog han som en "öfversvämmande flod genom länderna, och
till det härliga landet skall han komma" (eller "ädla landet," Melin)
nämligen Palestina, och "förföljelsen skall vara stor" (v. 41.) Det var på
detta tåg mot Egypten, som nyheten om infall från öster (Persien) och norr
(Armenien) förskräckte honom, emot hvilka länder han drog ut i stor vrede.
Men han dog, innan han hunnit qväfva uppropet, och det under de gräsligaste
plågor och den hemskaste förtviflan.

Den 25 December 164 blef templet renadt af Judas Makkabeus, och Antiokus
dog på våren 163 f.Kr.

Den personlige antikrist, på hvilken senare delen af Dan. 11 ytterst och
egentligast syftar, skall utan tvifvel göra tre liknande infall i
Palestina. Hans första infall synes slå in på den tid, som är angifven (på
tabellen III) med dagar 693 från början af sjuårsperioden, och der det är
anmärkt: "Antikrist gör sitt första anfall på Palestina." Såsom förr är
påpekadt, kommer han då, understödd af de tio vestromerska konungarna.

Det andra infallet står i förbindelse med gossebarnets upplyftande i midten
af veckan (dagar 1260 från början), då qvinnan (Israel), jagas ut i öknen
och de antikristiska arméerna, som då ledas från Konstantinopel och utgöras
af muhammedaner, förgås genom att jorden uppslukar dem. Uppb. 12. Hans
tredje fälttåg blir, när han kommer från norr, åtföljd af de stora arméer,
för hvilka Ryssland står i spetsen, om hvilka Hesekiel talar, 39:12, till
hvilkas begrafning skall åtgå sju månader, då "han skall uppslå sitt
palatslika tält mellan hafven omkring det lustiga heliga berget," Dan.
11:15, d. ä, "mellan Medelhafvet och Döda hafvet i närheten af
tempelberget, måhända på _oljoberget_." (Fjellstedt.) Han skall då söka
uttömma allt sitt raseri på Israel, men träffas plötsligt af "svärdet från
hans mun, som sitter på den hvita hästen," Uppb. 19:11, hvarpå han kastas i
eldsjön tillsammans med hans medhjelpare, den falske profeten.

Antioki historia passar ock såsom ett förspel till hela den långa period af
2,520 år, hvarpå tabell I hänvisar, nämligen hedningarnas tider. Hans
_första_ anfall på Palestina passar då in på romarnes anfall mot Jerusalem
ungefär i midten af den första halfva perioden af 1260 år eller år 70, hans
_andra_ anfall på Jerusalem år 637 e.Kr. i midten af de 2,520 åren, och
hans sista anfall sammanfaller då med antikrists förut beskrifna _sista_
anfall "från yttersta Norden" mot Palestina vid Kristi uppenbara
tillkommelse.

Vi se således, att äfven denna profetia i Dan. 11 har förutnämnda
trefaldiga uppfyllelse, den _præteristiska_ på den dåvarande tiden, den
_historiska_ under de 2500 åren och _den futuristiska_ under de sista sju
åren eller 2,500 dagar.

Det är troligt, att äfven Antioki allra första krig med Egypten rörande
Kleopatras arf får sin uppfyllelse på antikrist. Egypten öppnade kriget för
att utfå detta arf, till hvilket ock Palestina hörde, men Antiokus, till
hvars rike äfven _Babylon_ då hörde, besegrade "konungen af södern" i
slaget vid Pelusium, 171 f.Kr. Det är möjligt, att Egypten (under
påtryckning af England) strax före eller strax efter Guds församlings
upplyftande skall göra anspråk på Palestina, hvilket skall förorsaka det
just då grundade babyloniska riket (hvilkets område fordom tillhörde
Antiokus) att anfalla Egypten. Indiens millioner af muhammedaner komma nog,
som förr påpekats, att hjelpa till både med grundandet af detta nya
babyloniska rike och med kriget mot Egypten.

Det är ganska troligt, att alla de fyra verldsrikena, det babyloniska,
medo-persiska, grekisk-macedoniska och romerska komma att ännu en gång
uppblomstra under lika många dagar som förut under år, d.ä. respektivt
under 89, 200, 305 och 666, samt hvart och ett i sin tur att herska öfver
Palestina. Den plats, der det forna Babylon stod, eges nu, påstås det, af
en jude. Många tro, att antikrist eller den kommande "syndens menniska"
måste vara en jude för att lyckas förmå judarna att erkänna honom som
Messias.

Antikrist kommer nog att hafva sin hand med uti det nybabyloniska väldets
grundande, hvartill Palestina, på grund af Babylons seger öfver Egypten,
sålunda kommer att höra. Babylons stora framgång förorsakar afundsjuka hos
grannlandet Persien, och resultatet blir, att ett nytt _medo-persiskt_
välde grundlägges på Babylons bekostnad, hvarmed Palestina kommer under
Persien. Antikrist, som snart blir besvärlig för Persien, som förut för
Babylon, går då öfver till Europa, hvarpå turen kommer till det tredje
riket, Grekland, att i förbindelse med Macedonien göra ett lika glänsande
triumftåg genom Asiens länder som förr Alexander den store--lika glänsande
och modigt som deras senaste tåg mot Turkiet var föraktligt och fegt. Detta
nya _grekisk-macedoniska_ rike sönderfaller snart uti fyra sjelfständiga
riken, nämligen: 1. Grekland-Macedonien; 2. "Konungen af södern," d.ä.
Egypten; 3. "Konungen af norr," d.ä. Syrien, och 4. resten af Turkiet,
nämligen Mindre Asien och Tracien med Konstantinopel, hvilket då blir allt
hvad sultanen får qvar af sitt rike.

Dernäst kommer turen till Rom eller det fjerde riket att få väldet i Asien,
och dermed äro vi inne på det första af de tre stora anfallen af antikrist
på Palestina, föreskuggade af Antiokus. Det första af dessa med tillhjelp
af de tio vestromerska rikena med Frankrike i spetsen. Såsom en följd deraf
och såsom belöning för hans förtjenst såsom öfverbefälhafvare, blir
antikrist nu för första gången insatt till en verklig konung och det öfver
Syrien. Han blir då "konungen af norr." Frankrike som härvidlag för ordet,
troligen i hemligt förstånd med Ryssland, söker sedan bringa
öfverkontrollen öfver Syrien i sin goda vän zarens händer. Men som dennes
tid ej då ännu är kommen, ingår antikrist förbund med sultanen och eggar
honom till krig för att återeröfra Palestina. Detta är anfallet i midten af
veckan.

Vid veckans slut finner dock antikrist det mera förmånligt att närma sig
Ryssland, med hvars tillhjelp det sista anfallet mot Palestina företages.
Vid Kristi nedstigande på oljoberget förgås dessa antikrists sista arméer,
hvarför det stackars Palestina, som under de sju åren successivt varit
förtryckt af Babylon (89 dagar), Persien (200 d.), Grekland (305 d.), Rom
(666 d.), Turkiet (1260 d.), och till sist var på väg att komma under
Rysslands förtryck, kommer att styras af Herren och hans Israel under "de
tusen åren."

Denna långa period af 2,300 år innefattar uti sig enl. Dan. 8:11 fyra
mindre perioder, nämligen:

l. "Det dagliga offrets" tid, från 405 f.Kr., då det begynte, tills år
29(31) e.Kr., då det i Guds ögon upphörde i och med det stora offret på
Golgata. Denna period utgjorde 434 år.

2. "Den ödeläggande syndens" tid från och med ropet: "Hans blod komme öfver
oss och våra barn" och till år 70 e.Kr., då sjelfva förödelsen i inträdde,
under hvilka _39 år_ Israel som ett helt gjorde sig förtjent af Stefani
ord: "I hårdnackade och oomskurna till hjertan och öron! _I stån alltid,
emot den helige ande_." Att dräpa den andra personen i gudomen och motstå
den tredje vari sanning sådan "synd", som ej kunde annat än bringa ned
ödeläggelsen.

Perioden från år 31 till år 70 är = _39 år_.

3. Domprosten Melin angifver den ordagranna öfversättningen af uttrycket
"den ödeläggande synden" att vara: "öfverträdelsen, som förödes,"
tilläggande: "det är: som drager öfver sig förödelse." Detta sista stämmer
ock med Luthers öfversättning. Tiden för syndandet var en och för straffet
en annan. Sjelfva förödelsen eller _ödeläggelsen_ begynte med Jerusalems
förstörelse och folkets förskingring och fortsatte, tills turkarne
_trampade_ på staden och hånade folket genom att låta uppbygga Omars moské
på sjelfva "gården utanför templet," Uppb. 11:2, det tempel, hvilket de
mera ädla romarna så ifrigt sökte skona år 70. Lägg märke till, huru
romarna endast _ödelägga_, hvaremot saracenerna _förtrampa_. Ödeläggelsens
tid varade från år 70 till år 637, då turkarne intogo Jerusalem, således i
567 år.

Ett noggrant aktgifvande på Luk. 21:24 visar oss tre skeden af straffet,
först: "de skola falla för svärdsegg," som uppfylldes med Jerusalems
förstörelse år 70 under Titus, vidare: "bortföras i fångenskap till alla
hednafolk," hvilket först fullständigt uppfylldes 60 år derefter under
kejsar Hadrianus, och slutligen turkarnas "förtrampande," som begynte år
637 e.Kr.

4. De _1260 åren_ af muhammedanskt förtrampande från år 637 bringa oss till
1897, till det år, då bland andra judevigtiga händelser, äfven den första
stora verldskongressen af rättrogna judar hålles i Basel (i Augusti) för
att utkarta planen för en judisk stats grundläggande under turkisk öfverhet
(liknande t.ex. det öfver Bulgarien.) Dessa, 2,300 åren, Dan. 8:14, hafva
naturligtvis sin första uppfyllelse under de omkring 2,300 dagarna (= 6 år
4 m. och 20 dagar, enl. 360 dagar per år) från 170 f.Kr., tills det år 164
f.Kr., då templet renades af Judas Makkabeus.

De sista 1260 dagarna af dessa 2,300 sträcka sig från Maj 167 f. Kr:, då
det dagliga offret upphörde tills i Nov. 164, då tempelreningen skedde.
Såväl Fjellstedt som Melin tro dock, att detta tal såväl som de stora
tilldragelserna öfverhufvud i slutet af kap. 8 och äfven kap. 11 hänsyfta
på andra tider och få sin slutuppfyllelse uti antikrists tyranni uti det
beläte--den förödelsens styggelse--som han skall uppställa att tillbedja,
m.m.

Detta framgår ock ganska tydligt af sammanhanget af kap. 11 med kap. 12,
hvilket senare kap. ju tydligt talar om händelser, såsom; den stora
vedermödan, uppståndelsen m.m., hvilka ju icke finna någon tillämpning på
Antioki tid. Orden: "på _den_ tiden," 12:1, sätter den saken utom alla
tvifvel. Ja, det troliga är, att icke endast hela den förut påpekade långa
perioden af 2520 år (= "hedningarnas tider") finna sin bokstafliga
uppfyllelse under de 2520 _dagarna_ (= 7 år,) hvilka förflyta från Guds
församlings upplyftande i skyn och tills Herren sätter sina fötter på
oljoberget (under Daniels 70:de årsvecka sålunda) utan att äfven alla de
sex olika tidsperioderna (och kanske ännu flera) (171, 49, 434, 39, 567 och
1260), nämligen af år (se tabell II) få sin uppfyllelse under lika många
perioder af _dagar_ (se tabell III).

Såsom förut är nämndt, begynna hedningarnas tider år 625 f.Kr. i och med
det babyloniska verldsväldets upprättande. Från denna tid hafva vi en
tidsperiod af 171 år för _Israel_ dels af förtryck i Palestina, dels af
landsflykt från landet uti den babyloniska fångenskapen till år 454 f.Kr.,
då den i Neh. 2 kap. beskrifna befallningen gafs att återuppbygga staden.
Det var i den persiske konungen Artaxerxes I Longimanus (= "Långhand")
eller som han i Neh. 2 kap. kallas Artahsastas 20:de regeringsår. Då
begynte _de 70 årsveckorna_, såsom förut är påpekadt. Derefter hafva vi en
period af 49 år (de första sju årsveckorna), som upptogs af arbete på
stadens uppbyggande "med svärdet i ena handen och murslefven i den andra,"
till år 405 f.Kr., då offren kunde pågå lugnt och stilla uti den
återställda staden. Det var med detta år, som de 2,300 dagarna, Dan. 8:14,
uti deras _årsuppfyllelse_ begynna, sålunda de 2,300 åren, hvilkas
indelning uti fyra mindre perioder vi just visat.

Rörande den historiska tolkningen af _Uppenbarelseboken_, mötes man strax
af den svårigheten, att nära hälften af "hedningarnas tider" voro förlupna,
då den gafs. Någon præteristisk tolkning af den är ock endast i det fall
möjlig, om man kunde blifva säker på att den gafs före Jerusalems
förstöring, något som är långt svårare att blifva viss på, än att den gafs
efter, nämligen under Dominitiani regering, mellan åren 91 och 96 e.Kr.
Kyrkofadern Irenæus vittnesbörd derom bör vara afgörande, i synnerhet som
de andra kyrkofäderna ej angifva något årtal, utan man har nödgats sluta
sig till åren 68-70 efter vissa antydningar i boken sjelf. Betecknande är
dock, att de bevis, som anföras för dessa år 68-70, t.ex. de, som skulle
ligga i kap. 13 och 18, grunda sig på den förutsättningen, att
Uppenbarelseboken endast skulle hafva uppfyllelse på tiden före Jerusalems
förstöring. Kap. 11 anföres äfven såsom bevis på, att Jerusalems tempel
ännu stod då boken skrefs. Men att det ej var det Jerusalems tempel,
hvilket förstördes år 70, som åsyftas i kap. 11, bör vara klart deraf, att
(såsom synen tyckes visa) endast "_gården_" utanför det tempel, som
Johannes syftar på, skulle förtrampas af hedningarna, men _ej templet
sjelft_.

Detta slog nämligen icke in vid Jerusalems förstöring år 70 e Kr., ty då
förstördes äfven templet, men det kan godt slå in på det nya templet, som
skall byggas i Palestina. Ängeln utesluter i Uppb. 11:2 templet från det
område, som får förtrampas, i ty att det icke skall gå lika illa med
templet nästa gång som det gick med det förra. Irenæus säger: "Det är icke
länge sedan synen skådades, utan nära nog i det närvarande slägtets dagar,
mot slutet af Dominitiani regering." I detta instämma flera andra
kyrkofäder, såsom framgår af Eusebii kyrkohistoria, der år 95 angifves
såsom det ungefärliga året för Johannes landsförvisning till ön Patmos.
Men, som sagdt, äfven om Uppenbarelseboken har haft en delvis uppfyllelse
under det förflutna, återstår ju dock, såsom de flesta medgifva, den
futuristiska uppfyllelsen.

Rörande den _historiska_ tolkningen af Uppenbarelseboken hafva vi redan
gjort några antydningar, visande, att man då t. ex! uttydt första
vilddjuret på romerska kyrkan eller på romerska staten och det andra
vilddjuret på muhammedanismen. Rättare är ju då att, såsom andra göra,
inbegripa _hela perioden_ af 2520 år under den historiska årsuppfyllelsen
af vilddjuret. Dess sju hufvuds sju riken blifva då, om vi medräkna det
assyriska verldsväldet, hvarigenom de tio stammarna bortfördes någon tid
före de två, dessa: Assyrien, Babylon, Medo-Persien, Grekland, Rom odeladt,
Rom deladt och slutligen antikrists verldsvälde.

Antikrists och den falske profetens sista halfva af 1260 år framställa den
verldsliga och den religiösa magtens fullständiga förenande under de 1260
åren från påfvedömets uppkomst i vester och muhammedanismens i öster. Den
falske profetens "två horn liksom lammet" syfta enklast på påfven och
turken, med deras religiösa pregel, ehuru de dock "tala om en drake," d.ä.
använda den verldsliga magten för att utbreda sin religion. Att det kommer
jorden och dem, som bo derpå, att tillbedja det första vilddjuret (eller
den verldsliga magten) syftar ju på den tacksamhetstjenst, som dessa två
falska religionssystem gjort den verldsliga magten uti att lära sina
anhängare respekt for dess lagar, till tack för att den fått "utöfva det
första vildjurets hela magt i dess åsyn," d.ä. haft lagens arm till hjelp
uti att utbreda sin religion.

Uppb. 12 om qvinnan måste då ock uti sin historiska uppfyllelse syfta på
_hela perioden_ af 2520 år: födslovåndan på hennes förföljelser under denna
tid; gossebarnets upplyftande syftar på Kristi himmelsfärd, qvinnans
vistelse i öknen på Israels bortförande i fångenskap till alla folk. Detta
begynte dock ej strax efter Kristi himmelsfärd, ej en gång vid Jerusalems
förstöring år 70, utan först fullständigt derefter genom kejsar Hadrianus,
som ödelade hela Palestina, dref judarne i landsflykt och förbjöd dem vid
dödsstraff att ens närma sig den romerska stad, som uppbyggdes på det forna
Jerusalems ruiner, efter hvilken tid Palestina aldrig har varit befolkadt
af Israels barn. Dock blefvo ej judarne egentligen _förföljda_ (tvärtom
långt mera aktade än de kristna) förrän efter Konstantins omvändelse till
kristendomen, då de så småningom förlorade hans och de följande kejsarnes
ynnest.

Om vi under den derpå följande tiden skulle peka på någon period af
qvinnans 1260-åriga vistelse i öknen, då blefve det från omkring midten af
femte århundradet och till det år, 1723, då Ludvig XV gaf judarne
tillåtelse att besitta fast egendom i Frankrike, samtidigt med att engelska
parlamentet för första gången erkände dem som britiska undersåtar. De 1260
åren 463-1723 skulle kunna utmärkas såsom en särskildt svår förföljelsetid,
men som vi veta, hafva ju förföljelserna fortsatt hela tiden och icke minst
de sista åren. Enklast är nog då att låta de 1260 åren, Uppb. 12:6, begynna
med turkarnes eröfring af Palestina år 637 e.Kr. och sluta med de nu
pågående förberedelserna för judarnes återvändande till sitt land.

Under denna period från år 637 e.Kr. har halfmånen i östern och korset i
vestern täflat om att förfölja dem. Deras landsförvisning från England
inträffade år 1020; korsfararnes s.k. "heliga krig" med syftemål att mörda
alla judar i hela Europa, hvilka ej ville mottaga dopet, begynte 1096 och
fortsatte omkring två århundraden. Deras utvisning ur Spanien under
Ferdinands och Isabellas tid skedde år 1492, deras utvisande ur Ryssland af
Peter den store 1687 m.m. m.m., till dess de sista årens grymma
förföljelser i Ryssland och de nu i Persien pågående afsluta den långa
kedjan af förföljelser mot detta märkvärdiga folk, som likt Mose buske
brunnit utan att förtäras.

De mellanliggande 606 åren från Kristi himmelsfärd (gossebarnets
upplyftande) år 31, och kvinnans flykt till öknen, år 637 e.Kr., skulle
sålunda upptagas dels af "striden i himmelen" dels af samlandet af
arméernas mot Israel. Att satan i förbindelse med Kristi död, uppståndelse
och himmelsfärd verkligen blef utkastad, ses af Joh. 12:31: "Nu går en dom
öfver denna verlden, nu skall denna verldens furste utkastas." Han
utkastades då från "sjelfva himmelen," Ebr. 9:24, dit han förut haft
tillträde (se Jobs 1:6; 1 Kon. 22:19-22; Sak. 3:l, 2), och tog då sin
tillflykt till lufthimmelen. Detta utkastande skedde dock ej af "Mikael och
hans änglar" utan af Kristus personligen. Det var denna Herrens seger i
himmelen, söm medverkade till att Israel, som gjort sig skyldigt till
mordet på "härlighetens Herre," ej totalt bortsopades från jordens yta. När
satan blifvit nedkastad, sprutar han vatten ur sin mun, d.v.s. uppretar
jordens arméer till strid mot Israel.

Romarne, hvilka intogo deras stad år 70 och drefvo allt folket i landsflykt
sextio år derefter, samt turkarne, hvilka fullbordade förtrampandet af
staden och tempelplatsen år 637, utmärka särskilda svallvågor af denna
flod, hvars afsigt att "bortföra qvinnan" dock ej vanns, i ty att Israel
lefver än, under det att dessa arméer äro försvunna i jorden. Draken stod
derför, v. 18, vid folkhafvets strand, väntande på, att det skulle lyckas
den antikristiska verldsmagten att få till stånd nya förföljelser, hvilket
ock skedde under de följande 1260 åren, såsom redan påpekats.

Att nu dessa 606 åren få sin _egentliga_ daguppfyllelse på 606 dagar under
de sista sju åren är klart. Det kommer då att blifva 606 _dagar_ ifrån det
att många af Israel genom sitt motstånd "korsfästa härlighetens Herre på
nytt" (se tabell III) och till midten af veckan, under hvilken tid stora
segrar skola vinnas genom det _egentliga_ kriget i himmelen, som börjar,
sedan det _egentliga_ gossebarnet--en hel frälst _skara_ af
Israel--upptagits. Resultatet af detta krig blir, att satan kastas, icke
endast till skyn, utan (såsom det står) ända ned "på jorden."

Daniel omtalar ett krig i himmelen på hans tid, som varade 21 dagar emellan
samme Mikael och den onde änglafurste, som härskade öfver Persien. Dan.
10:13. Resultatet af detta krig blef, att Daniel "steg i magt hos Persiens
konungar," d.ä. fick sådant inflytande öfver dem, så att de ej förhindrade
tempelbyggnaden. Om 21 dagars krig i himmelen kunde bringa detta härliga
resultat med sig, hvilka välsignelser skola icke då det kommande kriget
medföra för jorden. Genom detsamma rensas himlarymden, och satan och hans
änglar nedkastas.

Det är på detta krig, som Uppb. 12:te kap. egentligen hänsyftar, ty då blir
det enligt ordalydelsen "Mikael och hans änglar," som strida. Huru länge
denna strid varar, kan man ej så noga säga. Dock är nog satan nedkastad
redan före antikrists första infall i Palestina (likasom i den
föreskuggande uppfyllelsen är fallet). Kriget skulle sålunda vara något
mindre än de 39 dagarna. Se tabell III. Satan skall nämligen också då genom
sin trotjenare antikrist göra tvenne anfall på Palestina, först genom
romarne och så genom turkarne. Derefter skall han, särskildt under de sista
1260 dagarna, förfölja judarne på alla upptänkbara sätt, tills hans sista
arméer mot dem vid de 1260 dagarnas slut förderfvas vid Kristi nedstigande
på oljoberget.[18]

Till den historiska tolkningen af Uppenbarelsebokens olika delar hör ock
den uppfattningen, som många bibeltolkare, och det icke utan grund, hafva
af de sju församlingarna i mindre Asien. Att dessa sju församlingar i
mindre Asien funnos på de sju i dessa kapitel nämnda platserna, Efesus,
Smyrna, Pergamus, Tyatira, Sardes, Filadelfia och Laodicea, är ett erkändt
faktum. Likaså är det tydligt, att dessa bref gällde dessa församlingar
eller Guds barn på dessa platser i främsta rummet. Dock våga vi ju icke
förneka, att dessa bref, med de löften, förmaningar, varningar och
hotelser, som der förekomma, lika mycket gälla Guds barn i vår tid, som ju
höra till samma brudeskara. De utgöra likasom ett album med sju porträtt;
och hvarje på jorden under hvarje tid befintlig församling finner sitt eget
tillstånd afmåladt uti någon af detta albums sju bilder.

Många bibelläsare hafva, icke utan grund, trott sig uti dessa sju
församlingar, förutom hvad som blifvit nämndt, äfven finna _en historisk
teckning af den bekännande kristenhetens tillstånd ända från apostlarnas
dagar till Kristi tillkommelse_. Underligt är, att Jesus skulle välja ut
just dessa sju församlingar samt tillskrifva dem uteslutande, då andra,
större, vigtigare församlingar funnos på samma tid, såsom i Rom, Alexandria
o.s.v., om han icke hade haft ett särskildt mål i sigte, nemligen att
just _dessa sju_ (sjutalet är ett fullkomlighetstal i bibeln)
_församlingar_ passa för att gifva Guds församling i sin helhet något att
tänka på. Denna åskådning delas af många engelska och amerikanska bröder
samt ibland de svenska af t.ex. d:r Fjellstedt. Första församlingen synes
framställa det allmänna tillståndet i församlingarna uti sista hälften af
första århundradet. Mycket godt säges om denna församling, om densammas
_arbete, tålamod, kyrkotukt, pröfningsförmåga_ af falska apostlar m.m.,
såsom ock ordet Efesus betyder skönhet. En sak klandras dock, nemligen att
den hade _lemnat den första kärleken_. På det sättet begynner allt affall,
både hos den enskilde och hos en församling, och på det sättet begynte
äfven det affall, hvilket sedermera utvecklade sig till katolska kyrkans
tillstånd, som den fjerde (Tyatira-) församlingen framställer. Ännu en
rekommendation får Efesus-församlingen, att den hatade "nikolaiternas
gerningar." Hvilka voro nikolaiterna? Några antaga, att de voro menniskor,
som ville förena andens och köttets frihet och som sålunda drogo Guds nåd
till lösaktighet. Andra återigen tro, och såsom det synes på bättre
grunder, att dermed åsyftades det redan då framskymtande begäret hos några
af predikanterna att tillvälla, sig magt öfver folket. Sjelfva namnet
betyder _folköfvervinnare_. Detta begär efter _prestvälde hatades_ af
församlingen i Efesus, hvarför den får beröm af Jesus, som också säger sig
_hata_ det.

Det medel, Gud nu använder, för att bringa sina barn tillbaka till den
första kärleken, hvarifrån de "_fallit_", var _de stora förföljelserna uti
det andra och tredje århundradet, hvarpå den andra eller
Smyrna-församlingen syftar_. D:r Fjellstedt säger: "Efesus syftar mera på
församlingens tillstånd i den apostoliska tiden och Smyrna företrädesvis på
den kristna församlingens egentliga martyrtid i det andra och tredje
århundradet." Vi läsa i den tionde versen om _tio dagars vedermöda_. Nu
veta vi af kyrkohistorien, att tio särskilda stora förföljelser öfvergingo
Guds folk i andra och tredje århundradet, hvarpå dessa tio dagars nöd
tydligt syftar.

Sjelfva namnet Smyrna betyder _bitterhet_, och i sanning var det en bitter
tid för den tidens kristna, då, såsom vi ju veta, de svåraste marter,
pino- och dödssätt användes för hvar och en, som bekände Kristus
offentligt. Att steglas, brännas, lefvande begrafvas, hängas, sönderslitas
af vilda djur, halshuggas, indränkas med olja och sedan antändas för att
tjena såsom facklor på t.ex. Roms gator voro vanliga dödssätt. Betecknande
är, att uttrycket "död" förekommer tre gånger uti detta bref. "Var trofast
intill _döden"_, heter det, "så skall du få lifvets krona!". Eljest
förekommer, döden mycket sällan i sammanhang med de troendes hädanfärd. I
stället är det Kristi tillkommelse, som framställes såsom de troendes
saliga hopp. Vidare få martyrerna på den tiden trösta sig med, att Jesus,
som varit "_död_," blifvit "lefvande," v. 8; samt att "den, som segrar,
skall ingen skada få af den andra döden," v. 11. Allt detta, jemte talet
om _lidande, fängelse, pröfning_, som förekommer i detta bref, syftar
mycket tydligt på martyrtiden. Under denna tid var det ett friskt lif i
församlingen. Ingen fara för att hafva förlorat den första kärleken och
hafva endast bekännelsen qvar, såsom i Efesus-församlingen, ej heller något
tillfälle för nikolaiternas lära att göra sig gällande. Icke ett ord till
klander förekommer heller, märkvärdigt nog, till Smyrna-församlingen.

_Den tredje församlingen_ var den i _Pergamus_, hvilken synes beskrifva för
oss _övergångsperioden ifrån martyrtiden till den katolska kyrkans tid_
(som den fjerde församlingen afmålar), "Balaams lära," v. 14, och
"nikolaiternas lära", v. 15, begynte nu att vinna insteg. Hvem var Balaam
eller Bileam? Svar: en profet, _lejd_ af en hednisk konung att profetera,
en trollkarl, en horkarl, en girigbuk. Martyrtiden var nu slut, kejsar
Konstantin hade antagit kristendomen år 313, djefvulen hade inbillat Guds
folk, att det tusenåriga riket nu hade inträdt. Nu hade denna verldens
riken blifvit vår Herres och hans Krists, under det de glömde att se till,
huru lifvet alltmer flydde och formen tog dess plats. I stället för de
fattiga fiskare- och tältmakarepredikanterna får man nu se mägtiga
prelater, biskopar och ärkebiskopar, _tillsatta_ och med stora löner
_underhållna_ af den verldsliga regeringen. De predikade godt i
predikstolen såsom Bileam gjorde (läs hans märkvärdiga profetia i 4 Mos.
24:17-19), men liksom Bileam, då han kom ned derifrån, var Guds folks
bittraste fiende, så hafva dessa också varit det.

Namnet Balaam betyder _folkuppslukare_. Och då vi se, att denna lära gick
hand i hand med nikolaiternas lära om prestvälde, förenad med likgiltighet
om vandeln (endast läran var rätt), så kunna vi förstå, att icke allenast
presterna gjorde skäl för namnet folkuppslukare. Presterna uppslukade
visserligen folkets både egendomar och andra rättigheter; men äfven sjelfva
församlingen, som ej var så noggrann om lefvernet, uppslukade folken, då
enda villkoret för medlemsskap alltmer blef iakttagandet af endast vissa
yttre föreskrifter och ceremonier, hvilka mera åtlyddes för de i
förbindelse med dem stående medborgerliga företrädena än för något annat.
Sjelfva namnet Pergamus betyder "torn", och ett andligt Babelstorn begynte
nu att på detta sätt uppbyggas.

Vägen var nu öppen för _den fjerde eller Tyatira-församlingen_, som målar
för oss _den katolska kyrkans magt och välde öfver konungarna, samt dess
oerhörda lastbarhet och elände_. Kristus är icke nu längre den mest
framstående personen, det är _en qvinna_, "den qvinnan Isabel." Den
falskeligen s.k. kyrkan har nu fått intaga en plats, som allena tillkommer
Jesus sjelf. Liksom den afgudiska qvinnan Isabel styrde konung Akab, som
hade den _verldsliga_ magten, så styrde den katolska skökan en tid de
flesta af Europas konungar så, att hon efter behag af- och tillsatte dem
och afkunnade bannlysning öfver land och folk.

Ordet Tyatira betyder offer. Liksom qvinnan Isabel dödade Herrens profeter,
men lät försörja de falska profeterna från sitt eget bord, så har äfven den
katolska kyrkan låtit förfölja och döda Herrens trogna vitnen (såsom t.ex.
hugenotterna i Frankrike), under det att falska profeter _i mängd_ blifvit
underhållna från hennes bord. I detta bref förekommer det märkvärdiga
uttrycket "satans djupheter." Isabels anhängare säga, att deras lära
innehåller _djupheter_ d.ä. djupa andliga sanningar, sådana som ingen kan
förstå eller fatta mer än presterna sjelfva; men Kristus kallar allt sådant
för _satans djupheter_. Vallfarter, aflatskrämeri, skärselden och i
synnerhet de sju s.k. sakramenterna (såsom af dem uppfattade) hafva varit
sådana satans djupheter. I sanning kan man säga, att dessa utgjort icke en
salighetstrappa, såsom de menat, utan en beqväm trappa till fördömelsen med
lika många trappsteg. Och gifve Gud, att katolikerna voro de enda, som
hölle på att förfärdiga salighetstrappor med så svaga trappsteg, som
utvärtes handlingar alltid befunnits vara! Sjelfva namnet Isabel betyder
"_smutshög_" Märkvärdigt är, huru Herren i Tyatira uttalar löften icke till
kyrkan i sin helhet, utan till en särskild grupp derinom, "_de öfriga_ i
Tyatira; så många, som _icke hafva_ denna lära." En del (gren) afsöndras
nu, som Herren erkänner för _sin_ församling.

Härmed komma vi nu in på _den femte eller Sardisförsamlingen_. "Sardis"
betyder "rensning," hvilket synes tyda på de protestantiska kristna.
Vittnesbördet af dem, som hade skilt sig från Tyatira-församlingen, hade
icke varit förgäfves. Hela nationer hade fått ögonen öppna, om icke för
Kristus, så åtminstone för den myckna ruttenhet, som hade existerat. D:r
Fjellstedt säger om denna församling: "Sardis var fordom en praktfull
hufvudstad i konungariket Lydien i Mindre Asien; nu äro der blott stenhopar
och grushögar, intet hus, ingen hydda, utan blott några herdetält funno vi
der. I denna på sin tid mäktiga stad bildades en kristen församling, som
var (kursiveringen är af oss) _utsatt för verldsmaktens qväfvande
inflytande. Denna församling kan anses såsom en träffande bild af den
andligen döda protestantiska kyrkan, liksom vi i Tyatiraförsamligen med
dess Isabel hafva en bild af den romerska_."

Kristus säger här, att han _har_ de sju stjernorna, men icke att han
_håller dem i sin högra hand_, såsom i första församlingen. Reformation
blef det visserligen, och det af hela länder, men det är ej detsamma som
pånyttfödelse. Och äfven denna ifver afsvalnade snart, hvadan
Kristus-fientliga folkkyrkor i många länder efterträdde katolska väldet.
Uppmaningen att "_bevara_" de sanningar, den "_undfått_" och "_hört_," samt
att "_ändra sinne_" åtlyddes icke. Gud har dock haft och har ännu "några få
namn i Sardis, som icke hafva befläckat sina kläder," till hvilka löftet är
gifvet, att deras namn icke skulle utplånas "utur lifvets bok," äfven om de
blefvo det ur en statskyrkas böcker, såsom förhållandet var inom den
svenska statskyrkan med t.ex. en doktor Rutström, som blef landsförvisad
för sin predikan om fri nåd för syndare. Statskyrkorna hafva gjort ett
misstag deri, att de ej syfta på _hjertats_ förändring, utan uppblåsta af
reformatorernes stora insigt, blifvit uppblandade med verlden, hvarför de
också hotas med samma behandling som verlden eller att Kristus skall komma
till dem _såsom en tjuf_, v. 3.

Den _sjette_ är _Filadelfia-församlingen_. Denna församling, jemte den
sjunde, afmålar vår tid. Sannolikt äro vi vid slutet af den sjette scenen
och vid början af den sjunde. _"Namnet Filadelfia betyder brödrakärlek, och
denna församling kan anses såsom en förebild af de få troende, kringspridda
i åtskilliga länder i små föraktade samfund med olika benämningar."_ (D:r
F.) Denna församling har fått "_en öppen dörr_ och ingen _kan_ tillsluta
den," och det af tvenne skäl, för det första derför, att den har "liten
makt," nämligen för "kraftverkningen," 1 Kor. 12:10, och för det andra
derför, att den "har _bevarat Herrens ord_ och icke förnekat hans namn",
vers 8.

Underligt är, huru Gud under de senaste femtio åren har öppnat och
fortfarande öppnar det ena landet efter det andra för evangelium, huru
bibeln nu är öfversatt på öfver 300 olika språk, huru det bevarad _Herrens
ord_ blifvit utsändt på alla fält snart sagdt. Hvilka äro de, som
hufvudsakligast bidragit härtill? Är det katolska kyrkan. Nej, ty de tro ju
ej på, att folket skall läsa bibeln. Är det statskyrkorna då? De hafva i
allmänhet varit tämligen likgiltiga för hedningarnas nöd. Hvilka är det då?
Svar: Dessa små grupper af troende såväl inom som utom de bestående
folkkyrkorna i alla länder, som utaf de andra äro föraktade, men af _Gud_
erkända, och bland hvilka jemförelsevis god brödrakärlek finnes.

Till denna församling säger också Jesus de välsignade ord, som vi här
återfinna för första gången: _"Si, jag kommer snart."_ Underligt är, huru
särskildt denna härliga sanning begynt att uti den sista tiden påaktas. Men
här talas icke allenast om Kristi tillkommelse, utan äfven om "en
_frestelsetimme_, som skall komma öfver hela verlden till att fresta dem,
som bo på jorden," samt att de, som hafva bevarat hans tålamods ord, skola
blifva _bevarade ifrån_ icke allenast frestelsen utan ifrån _sjelfva
frestelsens timme_, d.v.s. slippa att _då_ alls vara med på jorden. Vi
hafva nämligen här samma härliga sanning framställd för oss som på många
andra ställen i Guds ord, eller att bruden skall undkomma den förfärliga
_antikristiska_ vedermödan. Dessa härliga sanningar blifva påaktade ibland
Filadelfia-församlingens folk. Löftet här till "den, som vinner," v. 12,
att den _ej_ skall behöva "_mer utgå_," blir särskildt dyrbart, då vi
betänka, huru för Filadelfia-församlingens uppriktiga själar varit ett
beständigt utgående än från en och än från en annan organisation, som efter
en tid blifvit förstelnad i former.

Efter de härliga väckelsetider, som denna församling syftar på, kommer en
tid af allmän ljumhet att intaga större delen af de förut så varma kristna
hjertan, och det är detta, som den _sjunde eller Laodicea-församlingen_ så
tydligt afmålar. Ordet Laodicea betyder _folkgunst_. "Jag ville, att du
vore antingen kall eller varm, men efter du är _ljum_, skall jag utspy dig
utur min mun," säger _Jesus_ om den. Jesus tycker sålunda _bäst_ om de
varma, dernäst de kalla, d.v.s. de oomvända, och _minst_ om de ljumma.
Jesus hotar att _utspy dessa utur sin mun_. Och hvad dermed menas, se vi af
det fjerde kap., der bruden upplyftes genom _den öppnade dörren_, under det
att formkristna, utanför hvilkas församlings-, familje- och hjertedörrar
Jesus hade stått utan att få komma in, v. 20, blifva qvarlemnade. Herren
tydliggör då för verldens befolkning, att han icke erkänner dessa, som
gällt för kristna (ty det är till dem, som _kalla_ sig kristna, han här
talar), derigenom att han lemnar dem qvar!



ELFTE AFDELNINGEN.

Invändningar mot Guds ords tydliga lära, att Herrens ankomst kan inträffa
när som helst.


Med uttrycket "när som helst" förstås ju icke, att han kan komma alla dagar
och alla timmar, ty det är ju en viss dag och en viss timme, när han
kommer, och sålunda ingen annan dag och ingen annan timme. Men som vi ej
veta, hvilken denna dag och denna timme är, så uttrycka vi oss så, att han
kan komma när som helst, d.v.s. _efter hvad vi veta_.

Vi mena dermed, att det är _ingenting_ uppenbaradt i Guds ord, som gifver
oss anledning att tro, att Herren ej skulle kunna komma _detta_ ögonblick.
Att det dock är något, som hindrar hans ankomst, är alldeles klart, ty
eljest komme han ju. Men dessa hinder, såsom t.ex. att antalet ej är
fullt, eller att brudskaran ej kraftfullt nog ropar sitt: "Kom, Herre
Jesus!" äro af sådan art, att _vi_ ej kunna veta, när de blifvit
undanröjda. Antalet kanske blir fullt i dag, brudens rop kanske ljuder för
allt vi veta kraftfullt nog i sin brudgums öron i dag, men om så är fallet,
det vet _endast Herren_ sjelf. De ställen, som ofta anföras för att bevisa,
att Herren Jesus ej skulle kunna komma nu, vilja vi nu närmare skärskåda.

_Det första_ är: "Detta evangelium om riket skall varda förkunnadt i hela
verlden till ett vittnesbörd för alla folk, och då skall änden komma."
Matt. 24:14. Man förvexlar här änden med Kristi tillkommelse att taga hem
sin brudskara och läser: "Och då skall _Kristus_ komma att hemta bruden,"
ehuru det icke står så. Den "ände," som åsyftas, är samma "tidsålders
ände," angående hvilken lärjungarna hade frågat, v. 3. De ville hafva reda
på, när denna onda tidsålder skulle sluta och Herren upprätta sitt rike.
När Jesus tågade upp till Jerusalem, menade de, att han då skulle upprätta
riket, Luk. 19:11, och bringa in nästa tidsålder eller de tusen åren. Efter
uppståndelsen frågade de angående samma sak. Apg. 1:6. Likaså nu.

Lärjungarna ville veta, när löftet till dem skulle uppfyllas, att de skulle
få "sitta på troner och döma Israels tolf slägter." Matt, 19:28. Det var
angående Herrens _tillkommelse att upprätta riket_, som de hade frågat. Att
de ej kunde fråga angående församlingens upplyftande är redan klart deraf,
att denna hemlighet ej då var känd af dem, utan blef uppenbarad senare,
nämligen för Paulus. Efes. 3:3. Denna onda tidsålder kan ej sägas sluta
med, att Guds församling hemlyftas, i ty att ondskan kommer att fortsätta
med ännu större kraft under vredestiden. Men när Herren nedstiger på
oljoberget och nedgör de antikristiska arméerna, då inbryter nästa
tidsålder med det allra första.

Herren säger här, att evangelium skall varda förkunnadt för alla folk,
innan denna tidsålder slutas och nästa begynner. Och detta är ej svårt att
förstå, då vi läsa, att efter Guds församlings upptagande en ängel under
sjelfva vredestiden skall förkunna evangelium för "alla folkslag," o.s.v.
Upp. 14:6. Till och med, när Herren nedstiger på oljoberget, skall det
finnas sådana "öar (eg. kustländer), som ej _hafva hört talas_ om Herren."
Es. 66:19. Men de skola då få höra om honom genom de sista budbärarne,
hvilka då utgå under de 75 dagarna (skillnaden på de 1260 och 1335. Dan.
12:7, 12). Det är först efter dessa 75 dagars slut, som nästa tidsålder
skall aflösa "denna tidsåldern," om hvars "ände" lärjungarna frågat, v. 3.
Detta ställe är sålunda intet bevis för, att Jesus ej skulle kunna komma
_nu_.

Å andra sidan är det klart, eftersom Guds församling skall bestå af folk
"utur alla stammar och tungomål," o.s.v., att dessa under någon
tidsperiod fått höra evangelium. Men det bevisar ej, att alla folk fått
höra det _på en gång_, såsom man velat påstå måste ske. Evangelium säges på
Pauli dagar "hafva blifvit predikadt i hela skapelsen under himmelen." Kol.
l:23. Och under de följande århundradena har evangelium genomsyrat än ett
land och så försvunnit derifrån, än ett annat land o.s.v. I Kina
predikades evangelium i hvarje provins redan i det 8:de århundradet. Ifrån
Centralafrika hafva vi representanter i de många omvända
negerförsamlingarna i Amerika, hvilkas medlemmar räknas i millioner o.s.v.
Skulle Herren komma detta ögonblick, kunna vi vara vissa på, att han har
representanter från alla jordens folk, och det äfven om icke alla nationer
just i det ögonblicket skulle vara under evangelii inflytande. De voro så
kanske för århundraden tillbaka.

Det _andra stället_ är Matt. 24:22: "För de utvaldas skull skola de dagarna
blifva förkortade." Man har sagt: "Dessa utvalda äro Guds församling, och
den skall sålunda vara på jorden under den vrede och den vedermöda, som här
omtalas." ordet "utvalda" förekommer här tre gånger, v. 22, 24, 31. Dessa
uppmanas att bedja, att deras flykt icke sker om vintern eller på sabbaten,
ty då skall det blifva en stor vedermöda, "sådan, som icke varit från
verldens begynnelse intill nu, ej heller någonsin skall varda." Den flykt,
som här omtalas, skedde icke vid Jerusalems förstöring, såsom skedde med
den, som omtalas i Luk. 21 20-23,[19] ty denna säges tydligt ske _i_ den
_stora_ vedermödan, uti hvilken sålunda ett slags utvalda finnas, hvilka
skola göra en viss "flykt" (se Sak. 14:2), och om hvilken flykt de skola
bedja, att den ej må ske på sabbaten.

Att dessa utvalda ej äro Guds församling utan judar, är så solklart, att
det är högst förvånansvärdt, att någon kunnat komma på någon annan mening.
Guds församling har aldrig fått någon befallning att hålla sabbaten, men
judarne deremot hafva såsom ett folk hållit den, och de skola dermed
fortsätta både under vedermödans tid och under de tusen åren. Es. 66:23.
Ordet "utvalda" förekommer också tre gånger uti Es. 65:te kap., i verserna
9, 15, 22. En viss harmoni finnes emellan de tre "utvalda" i Matt. 24 och
de i Es. 65. Jemför det första i Es. 65: "Likasom när man finner must i en
vindrufva, någon säger: Förderfva den icke, ty välsignelse är deruti;
likaså vill jag göra _för mina tjenares skull_, att jag ej förderfvar dem
_alla_," v. 8, med det första i Matt. 24: "Och om de dagarna icke blefve
förkortade, blefve intet kött frälst, men _för de utvaldas skull_ skola de
dagarna blifva förkortade," v. 22.

Det är alldeles samma sak, ehuru Esaias tillika använder en _bild_ för att
belysa den sanningen, att "för Guds tjenares skull," eller "för de utvaldas
skull," ej alla skola förderfvas. Dessa "utvalda" äro också desamma som de
"heliga" i Uppb. 13:7, 10, och att dessa "heliga" äro af Israel, framgår
tydligt af Daniels bok, der liknande uttryck af honom "den högstes heliga,"
7:25, 27, "ditt folk," 12:l, m.fl. ofta begagnas om Daniels folk eller
Israel. Dessa "heliga" sägas i Daniel vara under antikrists välde i 3-1/2
år, 7:25, och i Uppb. 13:5 i 42 månader (= 3-1/2 år). Det är samma tid
sålunda, och samma Daniels folk båda gångerna.

_Nästa ställe är 1 Kor. 15:51_ om "den yttersta basunen." Man har sagt:
"Denna yttersta basun här är densamma som den sjunde i Uppenbarelseboken,
och följaktligen skola de troende vara på jorden under alla de sex inseglen
och äfven under det sjunde inseglets sex första basuner." Vi må då först
märka, att det icke står den sjunde basunen, hvadan detta ställe aldrig kan
duga till något _bevis_. Vidare böra vi komma ihåg, att Paulus på sin tid
ingenting visste om Uppenbarelsebokens sju basuner, i ty att han hade legat
i sin graf omkring 29 år, innan uppenbarelsen blef gifven till Johannes,
nemligen från omkring år 67, då Paulus dog och till år 96, omkring hvilken
tid uppenbarelsen gafs. Icke heller kunde Paulus före Johannes fått reda på
de sanningar, som der innehållas, ty Johannes säger, att han var den förste
till hvilken den gafs. Uppb. 1:1. Paulus fick sin uppenbarelse angående
_församlingens_ "hemlighet," Efes. 3:3-7, och Johannes fick sin angående
tilldragelserna på den Herrens dag, till hvilken han "i anden" försattes,
1:10. Guds basuner hafva nog ljudit många gånger under hvar och en af de
nådeshushållningar, som Herren haft sedan skapelsen, och den yttersta
basunen, kunde ganska väl syfta på de sista af de basuner, som ljudit i
himmelen sedan pingstdagen. Änglarna äro musikälskande väsenden och gifva
nog stötar i sina basuner vid hvarje märklig tilldragelse på jorden, såsom
vid syndares frälsning, Luk. 15:7, vid missionärers utsändande till
hednaverlden o.s.v.

Den enklaste förklaringen på uttrycket "yttersta basunen" ligger dock i
_samma vers_ och i de omedelbart påföljande orden: "Ty basunen skall ljuda,
och de döda skola uppstå." Flera basuner ljuda nemligen i omedelbar
förbindelse med Kristi nedstigande att hemta sin brud. Af 1 Tess. 4:16 se
vi, att en basun ljuder, just då Herren öppnar himlaporten och stiger
nedåt. Vidare säger oss Paulus här, att basunen skall ljuda, "när de döda
(nämligen de rättfärdiga) skola uppstå."

Den basun, som ljuder, när de lefvande troende förvandlas, blir ju sålunda
den yttersta af _dessa_ tre. Liksom tre basuner ljödo, innan de gamla
romarne begynte sina dagsmarscher, den första, då soldaterna skulle stiga
upp, den andra, då de skulle uppställas i led, och den sista då de tågade i
väg, så också när Jesus kommer; en basun ljuder, när Herren nedstiger, den
andra, då de i Kristus döda uppstå, och så den yttersta, då vi som lefva
förvandlas. 1 Tess. 4:16,17. Den förklaring, som följer efter ordet "ty,"
blir sålunda den bibliska på det föregående uttrycket, "yttersta basunen."
Allt annat är endast antagande. Och att först antaga, att denna yttersta
basun skulle vara densamma som uppenbarelsebokens sjunde basun och sedan
derpå grunda ett bevis för, att Jesus ej kan komma när som helst, är
alltför godtyckligt.

Nästa ställe är 2 Tess. 2:2-9, af hvilket ställe man velat bevisa, att
antikrist skall komma före Kristus. Något sådant står dock der icke alls,
äfven om vi begagna oss af den vanliga felaktiga öfversättningen. Det står
endast, att "syndens menniska" skall komma före _Herrens dag_, och om vi
med Herrens dag skulle förstå detsamma som de tusen åren, 2 Petr. 3:7,8, så
står här endast, att antikrist, syndens menniska, skall komma före de tusen
åren, något som ju ingen tänkt att förneka. Men detta är dock något helt
annat, än att antikrist skall komma, innan Herren hemtar hem sin
församling.

Nu står dock icke "såsom om Herrens dag vore för handen" utan "såsom om
Herrens dag _är närvarande_," 2:2. Så är det öfversatt uti den nya engelska
och likaså uti P. W--s öfversättning. Det grekiska ord, som här begagnas,
är nemligen detsamma, som både uti Rom. 8:38 och i 1 Kor. 3:22 står i rak
_motsats_ till det kommande: "Hvarken de ting, som _äro_, eller de ting,
som skola komma." "Det, som _nu är_, eller det, som skall komma."

Tessalonikerna hade icke blifvit förskräckta derför, att det hade blifvit
dem sagdt, att brudgummen vore alldeles färdig att komma, ty derefter stod
deras innerliga längtan, utan derför, att de falska profeterna hade sagt,
att Herrens dag, det är de straffdomar och den vrede, hvarmed de tusen
årens långa dag öppnas, vore närvarande, d.v.s. _hade begynt_. Paulus hade
lärt dem, att Kristus skulle hämta dem hem _före_ vreden, 1 Tess. 1:10, och
så påstå dessa falska profeter, att vredesdagarna allaredan hade begynt,
under det att de troende dock voro qvar på jorden. Då skrifver Paulus till
dem, att de icke skulle låta förskräcka sig, som om Herrens dag hade
begynt, ty "dessförinnan," det är, innan någon kunde säga, att den _hade
begynt_, skulle de samtidigt kunna se syndens menniska.

Uppträdandet af syndens menniska och Herrens dags begynnelse voro för
Paulus _samtidiga händelser_, det ena kunde ej sägas hafva kommit, utan att
det andra samtidigt kunde påvisas. Antikrist är nemligen "Guds vredes
gissel," Es. 10:5, den "yxa", den "såg", den "staf" och den "käpp", v.
15, som Herren skulle använda för att derigenom _utföra sin vrede_. Han är
den, som skall "hafva framgång, till dess vreden varder fullkomnad," Dan.
11:36; sålunda _under_ vredestiden. Han är den, som skulle _frambringa_ den
"kraftiga villfarelse," hvarmed de skulle förvillas, som ej velat mottaga
kärlek till sanningen. 2 Tess. 2:10,11. Han är den, som uppkommer såsom
straff, just "när syndamåttet är fullt." Dan. 8:23.

Paulus ville sålunda säga dem: "Huru kunnen I låta eder så bedraga, att I
tron, att Herrens dag eller vreden har begynt, då I ej sett till vredens
verktyg?" Det vore nemligen lika galet att tro, att skolan begynt, innan
skolmästaren ankommit, att predikan begynt, innan predikanten kommit, som
att tro, att jordens rensningsprocess begynt, förrän den qvast kommit,
hvarmed Gud skulle sopa, att afstraffningen begynt, förrän gisslet kommit.
Lika orimligt som det var, att antikrist kunde komma och icke samtidigt
vredesdagen, lika orimligt vore det att tro, att vredesdagen, Herrens dag,
vore kommen, om de ej samtidigt såge antikrist.

Detta senare var dock just, hvad de falska profeterna hade påstått: de hade
påstått, att Herrens dag hade inbrutit, fastän ej antikrist synts till, och
dertill så långt inbrutit, att _sådana tydliga straffdomar_, som till och
med hos dessa falska profeter kunnat väcka uppmärksamhet, _hade redan
blifvit sända_. Sådana svåra straffdomar begynna nemligen icke vid det
_första_ inseglets brytande, utan först vid det _andra_. Uppb. 6:3. Ordet
"dessförinnan" bibringar naturligtvis en helt annan betydelse, om det
närmast förut stående uttrycket "Herrens dag vore för handen," rättas till
"Herrens dag är närvarande" eller "hade begynt." Vi hafva i våra dagar
samma slags förvillelse. I Norge finns en del personer, de s.k.
domsbasunisterna, princeister m.fl., som påstå, att nådens dag är slut och
att domens dag har begynt. Sådana läror hafva ock nyligen predikats af
några i Sverige och ännu mera i England och Amerika. Äfven adventisterna
tro, att domens dag nu pågår, och den begynte år 1844, ehuru de lyckligtvis
endast hänföra dömandet till de döda. Alla sådana böra taga varning af 2
Tess. 2 och låta tillrättavisa sig af Paulli ord angående dessa
förvillelser uti hans tid.

Sedan nu Paulus gjort det klart för dem, att hvarken Herrens dag ej heller
antikrist kommit, säger han: "Och nu veten I, hvad det är, som hindrar,"
nemligen antikrist att uppträda, v. 6. Tessalonikerna kunde veta det, ty de
hade hört Paulus predika derom. Men huru kunna vi veta det? Jo, han hade i
första brefvet till samma församling sagt dem, att det vore _de troendes
närvaro_, som hindrade vreden att komma, eller att Guds barn skulle först
upptagas, "frälsas från vreden," 1:10. Om nu _Guds barns närvaro_ på jorden
hindrade _vreden_ eller Herrens dag att begynna, och _antikrist tillhörde
denna vrede_, ja, vore sjelfva det gissel, hvarigenom Gud skulle utföra
vreden, så följer deraf helt naturligt, att Guds barns närvaro på jorden
också hindrade antikrist. "De äro väl svaga, men skydda vår jord," säger
en sångförfattare.

"I Sverige kunna socialisterna ej vinna många anhängare, ty der finnas för
många läsare," sade en gång en socialist, förtretad öfver hans läras
långsamma framfart i Sverige. Den slags socialism eller rättare anarkism,
som har till mål omstörtning af allt bestående, kan nog icke få någon
egentlig stor framgång på jorden, så länge Guds barns böner stiga upp till
nådens tron för den bestående ordningen. Likaså med de stora verldskrigen.
De kunna ej bryta ut, förrän de troende, som oupphörligt bedja om fred, äro
borta.

Några hafva menat, att det är den bestående ordningen, som hindrar
antikrist att komma. Detta är visserligen till en del sant, men då åter
står i alla fall den frågan att besvara: Hvad är det då, som gör, att den
bestående ordningen får ega bestånd? Vi komma då till samma grundorsak,
nemligen: _Guds barns närvaro och förböner_. Laglösheten hålles tillbaka af
den bestående ordningen som upprätthålles genom de troendes förböner och
närvaro på jorden. De äro "jordens salt" och "verldens ljus." Ruttet och
mörkt är det nog äfven nu på jorden, men ej att förlikna med hvad som
blifver, när de troende tagas bort.

Man har äfven anfört 1 Tess. 5:1-4 och 2 Tess. 1:9,10 och velat bevisa, med
det förra, att Guds barn äro qvar på jorden, när Herrens dag begynner, och
med det senare, att de ogudaktiga skola lida förderf på samma dag, som
Herren skall förhärligas i sina heliga. Visst äro de troende qvar på
jorden, när "Herrens dag" begynner, ty de upplyftas först, när denna dags
morgonstjerna uppgår, och visst skall förhärligandet af de troende, d.v.s.
deras upplyftande ske samtidigt med, att de ogudaktiga lämnas kvar åt
förderfvet. Dessutom står endast, att dessa båda saker skola ske på samma
_dag_, likasom det i Joh. 6:39,40 står, att Herren skall uppväcka de
troende _på samma dag_ som de ogudaktiga, nemligen på den "yttersta dagen."

Men detta hindrar icke, att tusen år der ligga emellan de rättfärdigas
uppståndelse och de andras. Den sanningen, att Herren kommer först att taga
hem sin brud och sedan nedstiger på oljoberget, är så klar, som något kan
vara. Läs t.ex. 1 Tess. 4:15-18! Der står, att Herren nedstiger, men
endast _till skyn_, och att de troende upptagas dit "till Herrens möte i
luften". Hvart går nu det höga herrskapet efter detta möte? Joh. 14:3 visar
oss, att Jesus, sedan han gått att göra i ordning boningarna, skall komma
igen för att taga oss till sig, d.v.s. till dessa af honom beredda
boningarna, nemligen till brudpalatset i den stora guldstaden. Det höga
herrskapet går sålunda ej till jorden efter mötet i skyn utan till
himmelen. Ett litet barn bör kunna förstå, att Herren Jesus vid detta
tillfälle ej sätter "sina fötter på oljoberget." Sak. 14:4.

Att icke heller "allas ögon" kunna se honom vid detta tillfälle är alldeles
klart, ty han kommer icke alls till jorden. Vi hafva sålunda _ett_
tillfälle, då han kommer till skyn, _ett annat_ till jorden; vid ett
tillfälle ser endast hans brud honom, vid ett annat tillfälle "alla ögon,"
"då alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." Uppb. 1:7. Vid ett
tillfälle hämtar, han bruden, vid ett annat kommer han med bruden, "med
sina otaliga heliga," Jud. v. 14; med "härskarorna på de hvita hästarna."
Uppb. 19:14.

Att icke alla "jämra sig," när han hämtar församlingen, är klart deraf, att
bruden då skall jubla både öfver sin egen och sin brudgums lycka.

Uppb. 20:4 användes ock understundom för att visa, att Herren icke kan
komma nu. Man säger: "Här står ju, att den första uppståndelsen skall ske
först _efter_ satans bindande, och som de troendes förvandling sker
samtidigt, så skall Guds församling vara på jorden under både vedermöda och
vredestid." Man förbiser här helt och hållet den klass af heliga, som
omtalas i första delen af v. 4, nemligen "de, som sutto på tronerna."
Dessa, som sutto på troner, äro desamma, som i. 1 Kor. 6:2 och Uppb. 3:21
fått _löftet_ att sitta på troner och att döma verlden; desamma som i Uppb.
4:4 redan intagit dessa troner, på hvilka de suttit under hela vredes- och
domstiden; desamma som efter bröllopet i guldstaden, 19:7, komma med Herren
på de hvita hästarna vid hans nedstigande på oljoberget, 19:14, och hvilka
nu satte sig (eg. sutto) på tronerna.

Dessa uppstodo icke nu, utan hade varit uppståndna under alla de sju åren,
medan vreden gått öfver. Icke heller står det ett ord om, att dessa nu
uppstodo. Återigen talas om, att två andra klasser uppstodo, nemligen "de
halshuggnas själar" eller "själarna under altaret," 6:9, det är de, som
blifvit frälsta och dödade under förra hälften af vedermödan, och vidare
de, som icke hade tillbedt vilddjuret (antikrist), d.v.s. de, som hade
blifvit frälsta och dödade under den _senare_ delen af vedermödan. Dessa
två klasser sägas uppstå, men icke den Guds församling, som varit
uppstånden redan i flera år. Dessa tre klasser utgöra tillsammans den
första uppståndelsen, hvilken sålunda begynner med Guds församlings
uppståndelse, fortsätter med de två vittnenas uppståndelse, 11:11, och
afslutas med dessa två andra klassers uppståndelse.

Med första uppståndelsen menas nemligen enligt v. 5 alla, söm uppstå _före_
de tusen åren, d.v.s. alla, som ej äro inbegripna uti uttrycket: "de andra
döda," hvilka senare uppstå _efter_ de tusen åren. Det smärtar mig på det
högsta, då jag hör dem, som skola vara Jesu vittnen, göra allt för att
bevisa, att Jesus icke kan komma ännu. Det går mig genom märg och ben, då
jag får höra sådana offentligt påstå, att "Herren icke kan komma på minst
femtio år ännu." Detta lär oss i sanning, att tiden är mycket nära, ty "den
stund I (lärjungar) icke menen, kommer menniskosonen."

En annan smärtsam företeelse bland de troende är, att de på flera ställen
begynt att smittas af den s.k. högre kritikens dårskaper. En del af dessa
använda, likt Jehudi fordom, Jer. 36:23, sin "knif" på en "spalt," andra på
en hel bok. Somliga tycka ej om första Mosebok, andra ej om Jonas eller om
Daniel eller om Uppenbarelseboken. Det bästa alla sådana kunna göra är, att
med allra första _stoppa ned sin knif_, ihågkommande, att de med kritik
öfver nya testamentet komma minst 17 århundraden för sent och rörande gamla
testamentet ännu mera. Huru mycket vi än må beundra det 19:de århundradets
stora tänkare, måste vi dock medgifva, att de lärde män, som lefde i de
första århundraden efter Kristus, voro mera kompetenta att afgöra, hvilka
böcker, som voro äkta och borde tillhöra nya testamentet, än de nu
lefvande. Likaså voro judarna (hvilka dessutom voro så noga med sina heliga
skrifter, att de tillsatte personer, hvilkas enda göromål var att räkna,
huru många bokstäfver och ord funnos uti hvarje bok och på hvarje boks
hvarje sida, allt för att förekomma misstag) bättre qvalificerade att samla
gamla testamentets böcker än dessa moderna dumdristiga lärda. Jesus trodde
på första Mosebok enligt Matt. 19:4-6; på Jonas enligt Matt. 12:40; på
Daniel enligt Matt. 24:15 och på Uppenbarelseboken enligt Uppb. 1:17-19;
22:16-20.

Den, som ej vill tro, att Uppenbarelseboken skrefs af en gudomligt
inspirerad person, måste antingen tro, att det var _satan_, som uppenbarade
sig för honom, eller att den skrefs af en _lögnare_ och _bedragare_, i ty
att bokens författare bestämdt påstår, att det var _Jesus_, som befallde
honom att skrifva och hvad han skulle skrifva, 1:17-19; 22:16, och att det
var Jesus, som sjelf uttalar de skarpa hotelserna öfver dem, som "lägga
något till eller taga bort något från orden i denna boks profetias ord."
Straffet skulle blifva, att de skulle få lida de _plågor_, som äro "skrifna
i denna bok," och att de skulle blifva uteslutna från den himmelska staden,
22:18-20.

Herren hjelpe allt sitt folk att undgå dessa straffdomar!



TOLFTE AFDELNINGEN.

Brudens inbjudning till sin brudgum.


Uttrycket: "Jag kommer snart" förekommer tre gånger uti Uppenbarelsebokens
sista kapitel. Första gången står det i förbindelse med att studera
profetiorna, och studera dem på ett sådant sätt, att man "bevarar
profetians ord," v. 7. Somliga mottaga de profetiska sanningarna endast i
hufvudet, andra i hjertat. Den första verkan som sanningen om, att Jesus
skall komma snart, har på oss, är studium af profetiorna, och det kan man
säga, att för en femton à tjugu år sedan stod det svenska Sion liksom på tå
väntande, allt på grund af profetiornas trägna studerande. Men--_Herren kom
icke_.

Se nu hvilken olika ställning de troende då intogo! Somliga begynte undra,
om de ej gjort misstag, att så der vaka och ifrigt vänta. När de tänkt så
en tid, begynte de undra på, om icke äfven de första troende gjort ett
misstag uti att stå uti denna väntande ställning, ty--Herren kom ju icke.
Andra buro fram saken till Herren och frågade efter orsaken. Svaret blef:
"Jag längtar efter att få komma, men antalet är ej fullt. Arbeten derför
och bringen in kärfvar både i hemländerna och i hednaländerna. Nödgen dem
der hemma, bjuden dem der ute!" De fingo höra hans andra: "Si, jag kommer
snart och har min _lön_ med mig" för _arbete_, v. 12.

Men nu hafva vi arbetat, nödgat, bjudit. Skaror hafva gått ut på fältet.
Många missionssällskap hafva sändt alla de budbärare, som de kunna
underhålla, och man begynner åter att undra, hvarför Herren ej kommer.
Många, många frambära saken till Herren, och de få då höra detta svar: "Jag
har ej blifvit inbjuden att komma, och derför kommer jag ej." De hafva fått
höra hans tredje: "Ja, jag kommer snart," och detta har frambragt ropet och
inbjudningen till jordens rättmätige, ehuru nu landsflyktige herskare:


"Amen, kom Herre Jesus!"

"Kom som _Herre_ att visa din magt och rättighet till jorden; kom som
Jesus, som frälsare, rädda så många som möjligt, under det att du eröfrar
jorden!"

Min lifliga öfvertygelse är, att Jesus icke kommer, förrän han blir
_ordentligt inbjuden_ att komma; förrän de troende lära sig att af hela
hjertat bedja bibelns sista bön: "Kom, Herre Jesus!" De flesta troende
bedja ej denna bön annat än med läpparna. I sjelfva verket tro de ej, att
det är _bäst_, att han kommer, och huru skola de då kunna inbjuda honom!
Somliga känna sig i sjelfva icke rigtigt redo och säga derför: "Herre,
dröj!" Andra tänka på de många sofvande Guds barn och säga: "Dröj, tills de
uppvaknat!" Och detta ehuru de kanske hellre borde säga: "Skynda, kom,
innan de somna in, _innan de dö allesammans_!"

Några säga i sitt oförstånd: "Dröj, Jesus, så att så många som möjligt
måtte frälsas!" Och så glömma de, att om de derigenom lyckas få Jesus att
dröja tio år, hafva under den tiden öfver 500 millioner menniskor gått in i
evigheten (50 mill. dö nämligen hvarje år), och de flesta af dessa
ofrälsta. Många bedja: "Dröj, till dess åtminstone våra och alla de
troendes alla slägtingar först blifvit frälsta!" Och så glömma de, att om
deras slägtingar blifva frälsta, så hafva dessa i sin tur andra slägtingar,
för hvilka de bedja samma bön, och om dessa blifva frälsta, hafva de åter i
sin tur andra o.s.v.

På detta sätt kunde ju Jesus icke komma, förrän hela verlden blefve frälst,
och dock säger Herren, att det skall vara blott en "liten hjord." Hade
Herren kommit för 1,000 år sedan, hade de, som då upptagits, haft ofrälsta
slägtingar qvar, och detsamma blir händelsen, om han dröjde ännu i tusen
år. Vi må sålunda vänja oss vid den tanken, att många af dem, som
upplyftas, skola få oomvända slägtingar qvarlemnade. Vi skola ej gifva upp
våra slägtingar utan bedja och arbeta för deras frälsning, men vi skola ej
vara så fästade vid dem, att vi bestämdt säga: Dröj, Jesus, _till dess_ de
blifvit frälsta.

Det var ett ögonblick, då änglarne sade till Lot: "Rädda dina slägtingar,"
men det kom längre fram ett ögonblick, då samma änglar sade: "Rädda _ditt
eget lif_ och lemna dina slägtingar." Många ofrälsta hafva allaredan
blifvit nödgade, och det har gått i uppfyllelse på dem: "_De ogudaktiga
skola förblifva ogudaktiga_," Dan. 12:10, och "den orättfärdige _fortfare_
att göra orätt" o.s.v., Uppb. 22:11. Märk, "fortfare," detsamma som: "Låt
honom fortfara, må han fortfara."

Gud synes gifva upp den ogudaktige kort före Herrens tillkommelse. Och _de
sista möten_, som komma att hällas, blifva icke väckelsemöten utan
_helgelsemöten_. "De heliga fortfare att helga sig!" "Se, jag kommer
snart." Att lemna våra slägtingar qvar, synes oss vara en alltför smärtsam
tanke. Och dock skulle vi nog alla hellre lemna dem qvar än att se dem dö
ofrälsta, i ty att de i förra fallet dock äro på jorden och ej i dödsriket.
Man plägar ju säga: "Så länge lifvet varar, är det hopp," och dock är detta
ej heller sanning, i ty att för dem, som smädat anden, är nådens tid förbi,
äfven om de lefva på jorden.

Så kan det ock vara med en del af våra slägtingar. Men att det absolut
skulle vara så med alla, att de till den grad förhärdat sig, att all
möjlighet till frälsning blir omöjlig, kan man nog ej våga säga. Det är ju
möjligt, att bland de många juveler, som Herren skall plocka upp efter
församlingens upplyftande, äfven skola blifva många af de troendes
qvarlemnade slägtingar. Om så är, få de dock aldrig brudens härlighet och
ej heller en naturlig död, utan måste dö genom "hals huggning," Uppb. 6:9;
20:4, eller (senare) på annat kanske qvalfullare sätt. Jag lemnar endast
denna antydan, på det att tanken på slägtingarna ej må hindra någon att
ropa: "Kom, Herre Jesus!" och--_mena det_.

Ack, att Herren Jesus finge väcka upp de troende öfver hela jorden till att
göra upprop om en allmän bönevecka för att uteslutande eller
hufvudsakligast bedja bibelns sista bön. Månne han skulle kunna motstå sin
brudeskaras förenade bönerop!

Att ett påskyndande af Herrens tillkommelse är oss möjligt, framgår af
Petr. 3:12. I stället för "ifrigt åstunden" hafva de flesta öfversättningar
"påskynden," och att detta ej heller står i strid med talet om, att dagen
och stunden är bestämd (nämligen i Guds allvetenhet), är klart deraf, att
Herren Gud, när han af evigt bestämde dag och timme, just tog hänsyn till
sin församlings större eller mindre villighet till att verka hans verk
och till att inbjuda honom att komma igen, och bestämde tiden för sin
ankomst _just på grund deraf_. Det är sålunda _vi_, som fördröja hans
tillkommelse och ej han, vi, som kunna påskynda genom att verka och nu till
sist genom att _ropa_: "Kom, Herre Jesus!"

Bästa sättet att vara vaken är dessutom att ropa: Kom! Bästa sättet att få
de ogudaktiga att vakna upp ur syndasömnen är att säga: "_Domaren står för
dörren_." Hören det, I ofrälsta själar, och I, som lemnat den frälsare, I
en gång egt: Tänken I verkligen på att blifva med vid himlabröllopet,
skynden eder då att med ens kasta eder till den frälsares fötter, som nu
står med öppna armar för att mottaga eder! Låten honom sluta eder till sitt
hjerta, så ovärdiga I kännen eder! Om I så gören, skolen I komma i beröring
med det blod, som flyter från hans sida och som ögonblickligen renar från
alla synder.



SLUTORD.


Reformatorn Martin Luther trodde, att Herren Jesus skulle komma någon
påskvecka. Han bevisar på det sättet, att eftersom den patriarkaliska
nådeshushållningen slutade i påskveckan vid Israls barns utgång utur
Egypten, och eftersom den mosaiska slutade i påskveckan, då Kristus dog på
Golgata, skall ock den kristna sluta i påskveckan.

Och ingen kan djupare än Luther gjorde _längta_ efter denna dag. Se här
några uttryck af honom, hemtade ur hans predikan på andra söndagen i
Adventet angående _domedagen_:

"Fördenskull är det tillbörligt, att vi icke allenast med glädje förbida
denna saliga dag, utan ock med hjertans åstundan sucka och _ropa_ till vår
Herre Kristus och säga: Du har lofvat oss denna dag att förlossa oss från
allt ondt, o, så _låt honom då blott komma, ja, om det vore i denna stund_,
och låt det blifva ett slut på denna jemmer." Och vidare: "_Borde vi då
icke dag och natt innerligt och af allt hjerta öfverljudt bedja och ropa
till vår Herre Kristus, att han en gång ville slå till_ och i grund förgöra
allt, på det att en gång detta skändliga väsende måtte upphöra och detta
jemmerliga elände taga ett slut."

Från Australien har redan för några år sedan utgått en uppmaning att sluta
sig till en allmän böneförening, hvilken der har sin upprinnelse, och hvars
medlemmar lofva att dagligen bedja om Kristi tillkommelse. På samma gång,
som det är skönt att dagligen bedja t.ex. de böneämnen, som Evang.
alliansen årligen utsänder, har denna allians dock funnit för godt att
uppmana till särskild bön under en viss vecka, nemligen den första hvarje
år. Hvarför skulle ej de troende, förutom det _dagliga_ bedjandet om
Herrens tillkommelse, taga sig en _särskild bönevecka hvarje år, tills
Herren kommer_, för att bedja _derom_. Påskveckan, uti hvilken den 69:de
årsveckan slutar (nämligen på långfredagen, Dan. 9:25) voro dertill mycket
passande.

Som jag vet, att personer af de mest olika läger uti Kristi kyrka i de
nordiska länderna och från de lägsta ända till de allra högsta
samhälls-klasser hjertligt instämma med mig uti denna uppmaning, vågar jag
föreslå en _sådan bönevecka påskveckan år 1898_ att begynna redan
palmsöndagen. Och ställer jag härmed en hjertlig uppmaning till troende
prester, till predikanter, missionärer, evangelister, ledare af K.F.U.M.
och K.F.U.Q., ledare af ungdomsföreningar, söndagsskolföreståndare,
kaptener i frälsningsarmén, o.s.v., att i den mån de veta sig kunna sjelfva
instämma i denna bön, de då må betona vigten deraf för de grupper af äldre
och yngre, _barnen_ icke att förglömma, öfver hvilka de hafva inflytande.

Må de ihågkomma, att under det den, som med ett pund förvärfvat tio eller
fem o.s.v., blir satt öfver respektive tio eller fem o.s.v. städer, skall
"den kloke tjenaren," som "i rätt tid" gifvit Herrens "husfolk" denna för
dem "_bestämda_ kosten," Luk. 12:42, "_deras_ mat," Matt. 24:45, om hans
tillkommelse, blifva satt öfver "_alla_ hans egodelar."

Huru många af eder skola väl få _den_ hedern!

Att få de troende att på allvar inbjuda Jesus att komma igen, skall icke
minst kraftigt bidraga äfven till _väckelse_, till inhöstandet af de sista
kärfvarna. Må allas vår bön blifva: Fräls de sista, helga din brud och:

_Kom, Herre Jesus!_ Amen!



ÖFVERSIGTSTABELLERNA.


Rörande de tre öfversigtstabellerna vilja vi anmärka, och det särskildt för
nybörjare uti profetiska studier, att de helst böra studera i den ordning
de förekomma, så att man ej begynner med tabell II, förrän man fullt
förstått tabell I, och särskildt att ej begynna med tabell III, förrän man
både förstått de två första och dessutom tillgodogjort sig det mesta af
bokens innehåll.

Diagrammet deremot torde lämpa sig att betrakta före någon af tabellerna.


Anmärkning till tabell III.

Om den "tid." 10:5, som begynte med freden i Augsburg år 1555, finge blifva
full (hvilket den ej får), och den sålunda blefve 360 år (i stället för
342, eller så omkring), skulle vi uti årsuppfyllelsen föras till 1914 års
slut, eller jemt 2520 år, räknadt från år 606 f.Kr., då Nebukadnesar
begynte den eröfring af Jerusalem, som han afslutade år 588 f.Kr. Att man
nu ej kan räkna "hedningarnes tider" från år 588 är klart redan deraf, att
_detta år ej en gång var kommet_, när Daniel sade till Nebukadnesar: "Du
är det gyllene hufvudet." Dan. 2:38. Daniel hade (enligt Melin) sin syn år
603-2 eller i andra året af Nebukadnesars envälde, 2:1. Det allra senaste
år, vi skulle kunna räkna från, vore sålunda år 604, då Nebukadnesar fick
envälde. Men redan de två föregående åren var han medregent, och vid början
af dessa två åren _intog han Jerusalem första gången år 606_. Skulle vi nu
räkna de 2520 åren från år 606, så skulle det ändå icke bringa oss längre
fram än till _år 1914_. (606 + 1914 = 2520). Men som "dagarna skulle
förkortas," eller den sista "tiden" ej skulle bli full, borde vi väl få
afräkna det mesta af dessa 17 år (som utgöra skillnaden på 1897 och 1914),
då de ju ej utgöra mer än 1/20 af 360.

Men det rättaste är nog att räkna "hedningarnas tider" från det år _625_,
då det babyloniska verldsväldet grundlades. Ty att Daniel med ordet "du" i
uttrycket: "Du är det gyllene hufvudet," menar Nebukadnesars _rike_ och ej
hans person, bevisas deraf, att ordet "dig" uti det följande uttrycket:
"Efter dig skall uppstå ett annat rike," _ej kan_ syfta på _personen_
Nebukadnesar utan på hans rike. Det medo-persiska riket uppkom nemligen
icke omedelbart efter Nebukadnesar utan efter hans son Belsasar, med hvars
död det babyloniska riket upphörde att existera. Om ordet "dig:" i v. 39
_måste_ betyda _riket_ och ej personen, så betyder nog ordet "du" i v. 38
likaledes _riket_ och ej personen. Att Daniel kunde mena hela riket, ehuru
han serskildt nämner endast _en_ konung deraf, bevisas äfven af Dan. 7:17,
der _de fyra djuren_ (hvilka ju framställa _samma_ fyra verldsriken som
bildstoden i kap. 2) sägas vara fyra konungar. Han kunde säga så, i ty att,
ehuru uti hvart och ett af dessa fyra riken funnos _flera_ konungar, det
dock var i hvarje rike en, som fungerade som dess hufvudperson.
Nebukadnesar var denna hufvudperson i det babyloniska riket. Att detta är
det rätta sättet att räkna, bevisar äfven det högst märkliga förhållandet,
att denna långa tidrymd af 2520 år blir, genom att räkna från _rikets
grundläggande_, afdelad uti två _lika långa perioder_, af 1260 års längd
hvardera, detta genom turkarnes intagande af Jerusalem år 637 e.Kr. (eller
senast år 638, enligt somliga historieskrifvare)--en händelse, som ju är af
långt större betydelse än byggandet af Omars moské, som ju ej kunde blifva
färdig på en gång, äfven om befallningen att bygga den gafs strax efter
stadens eröfring. Vi kunna emellertid ej nog beundra, huru såväl det, att
"dagarna skulle förkortas," som att den sista "tiden" ej skulle blifva
full, stämmer så noga öfverens med, att Herren ensam vet "dag och timme"
och vi endast den _ungefärliga_ tiden. Mark. 13:29, 32.



ANMÄRKNINGAR:


[1] Det grekiska ordet för "Herrens" (Kyriakä) uti uttrycket "Herrens
dag," Uppb. 1:10, har adjektiv form och kan bäst öfversättas med: "_Den
Herren tillhöriga_." Tänk, hvilket skönt uttryck för de tusen åren: "Den
Herren tillhöriga dagen." Samma form användes om nattvarden, 1 Kor.
11:20: "Den Herren tillhöriga." Måltiden är Herrens, men den är ock vår.

Riket är Herrens, och dock skola vi regera med honom. "I _anden"_
öfverflyttas vi _nu_ likt Johannes _på_ den dagen.--"Han var i anden på
Herrens dag"--men snart skola både han och vi vara der i _verkligheten_.

[2] Något helt annat är, om någon framställer dessa forntida händelser
endast såsom en _föreskuggande_ uppfyllelse till den _egentliga_, d.ä.
till profetians enkla ordalydelse. Mera derom framdeles.

[3] Enligt den äldre rabbinska läran äro öfveränglarna till antalet sju.
Uti Tobias bok läsa vi: "Jag är Rafael, en af de sju heliga änglar, som
frambära de heligas böner och träda inför den heliges härlighet." Tob.
12:15. (Melins öfvers.)

[4] Denna är ej att förvexla med d:r Tischendorfs egen textkritiska
upplaga, uti hvilken ordet saknas.

[5] De fyra djur, som Hesekiel omtalar, voro troligen änglar. De hade
fyra ansigten och fyra vingar, hvaremot de i Uppb. hade ett ansigte
och sex vingar. De i Hesekiel voro åtföljda af besynnerliga hjul, 1:20,
och äfven i andra afseenden olika dessa i Uppb. 4. De förra representera
hela verldsalltet, de senare det lilla _urvalet_ (af troende) bland
_menniskor_.

[6] Somliga hafva till och med trott, att den första ryttaren skulle
framställa antikrist. Dock är det nog mer, som talar för, att det är
Kristus som åsyftas. Af alla de fyra ryttarne är denne första den ende,
som har "krona," hvilket nog hänsyftar på kröningen af den nyligen till
konung utropade Herren Jesus, som omedelbart derpå drager ut till nya
segrar. Att nu Herren har endast en krona (eg. krans) här, men deremot i
Uppb. 19:12 "många kronor" (eg. diadem) på sitt hufvud, torde man få
förstå så, att Jesus uti kap. 6 har gjort endast en stor eröfring bland
jordens folk, nämligen brudskarans frälsning och hemförande, hvaremot
han uti kap. 19 redan eröfrat omkring hela jorden. Kronorna skulle
sålunda utdelas först efter vunnen seger, hvilket ock är det mest
naturliga. Hästens hvita färg tyder på båda ställena på seger och
triumf. Domprosten Melin säger om första inseglet: "Ryttaren på den
hvita hästen och med den f fjerran träffande stridsbågen är Kristus."
D:r Fjellstedt säger: "Här föreställes Kristus under bilden af en
segerhjelte på en hvit häst, beväpnad med en båge för att beteckna, att
han verkar mera medelbarligen med sanningens skarpa skott."

[7] Nämligen under de 6 första basunerna, ty den sjunde basunen
sönderfaller uti de 7 vredesstålarna, hvarom mera framdeles.

[8] Att den "syndens menniska," som Paulus omtalat i 2 Tess. 2 och detta
vilddjur är samma person är alldeles klart, och som han i sanning är
_en_ stor antikrist, kalla vi honom med det _namnet_, äfven om uttrycket
antikrist, som Johannes ensam begagnar sig af, mera är en gemensam
_titel_ på alla, som förneka fadern och sonen, än ett namn på endast den
sista af alla sådana. Ordet Farao var också en titel och ej ett namn på
någon viss af Egyptens regenter.

[9] D:r E. J. Ekman säger härom i sin bok: "De yttersta tingen:" "Emedan
det enligt vår uppfattning här handlar om det frälsta Israel, så tro vi
ock, att med 'Sions berg' menas det jordiska Sion och det jordiska
Jerusalem, ty der skall Israel möta sin konung, och hans fötter skola på
den dagen stå på oljeberget." Sak, 14:4.

[10] Djupet i öfre Eufrat är 8 fot, i nedre från 20 till 33 fot. Bredden
vexlar från 200 till 400 meter. Floden skulle sålunda, om den icke
uttorkades, bereda stora arméer icke liten svårighet.

[11] Hvad detta "tecken," Matt. 24:30, är, är svårt att afgöra; somliga
antaga, att det är ett kors på himmelen, andra lammet, andra en
"strålglans lik morgonrodnadens före solen." Det mest troliga är, att
liksom antikrists tecken på handen och pannan är antikrists _namn_, och
likasom tecknet på de 144,000 är faderns och lammets _namn_, så skall
äfven det tecken, som i strålglans visar sig efter den förfärliga
förmörkelsen af solen och månen, som just föregår, v. 29, blifva ett
sådant undertecken, som ingen kan missförstå. Formationen af ett kors
kan lättare antagas vara endast en naturlig företeelse, men om t.ex.
namnet _Jesus Kristus_ står der med eldbokstäfver på skyn, kan det ej
gerna missförstås.

[12] Uttrycket: "Hans tabernakel, dem som bo i himmelen," Uppb. 13:6,
bevisar endast, att tabernaklet understundom, såsom på detta ställe,
_användes_ såsom en _bild_ af att frälsa. Herren gör här såsom
annorstädes i Uppb., när han mången gång menar, att vi skola taga ett
uttryck bokstafligt, han säger till derom. Detta uttryck, 13:6, förnekar
för det första icke, att en verklig _stad_ finnes der uppe, ty om en
stad står här intet. Det förnekar icke en gång, att ett bokstafligt,
himmelskt tabernakel finnes der, lika litet som användandet af det gamla
testamentets tabernakel eller tempel såsom en _bild_ på Kristus, Joh.
1:14, eller på församlingen, Efes. 2:22; 3:17, eller på sjelfva
himmelen, Ebr. 9:24, förnekar, att ett verkligt, jordiskt tabernakel och
tempel fanns till.

[13] Om vi skulle tänka på en årsuppfyllelse äfven af _de tusen_
bokstafliga _åren_, skulle man kunna antaga, att Guds folk efter 360,000
år skulle få inträda i något nytt skede af förökad härlighet. Det blefve
efter något mer än 51 sådana tidsåldrar af tidsåldrar.

[14] Se, detta viktiga årtal vid den uti kungl. Bibelk. bibelupplaga
bifogade noten till Hes. 1:1, som ock stämmer med "Encycl. Britannica."
De andra historiska talen som angifvas, äro tagna hufvudsakligen från
dompr. Melins bibelverk.

[15] Från år 31 f.Kr. till 637 e.Kr. blir egentligen 668 år, men enligt
de astronomisk-kronologiska beräkningarna är vår tidräkning omkring två
år för tidig. En troende engelsk astronom säger härom: "Med afseende på
tidräkningen 'efter Kristus' kan sägas, att de kristna begynte att räkna
sitt 'efter Kristus' så sent som 523, och af de verldsliga regeringarna
blef detta räknesätt ej antaget förrän 1,431. Då man referade tillbaka,
begynte man med 4,000 i stället för med 4,001, så att ett år må dragas
från vårt årtal, och som de begynte året i Mars sex månader före det
verkliga skapelseåret, må också detta halfår dragas från, ty det första
året fick endast sex månader. Likaså må ännu tre månader strykas emedan
man senare flyttade årets början från Mars till 1 Januari (i England
påbjöd parlamentet denna ändring år 1752.) I allt är sålunda denna
beräkning e. Kr. 1 3/4 år före solåren, och denna tid må vi taga bort,
om vi vilja beräkna de förmörkelser de gamla tala om."

Dompr. Melin tror ock, att året 31 (och ej 29) är "det tidigast möjliga,
på hvilket Kristi död faller." Frånräknandet af dessa två åren gör, att
tiden från år 31 f.Kr. till år 637 e.Kr. blir 666 år (och ej 668) och
från år 625 f.Kr. 4111 år 1897 e.Kr. icke 2522, utan jämnt 2520 år. Vi
må i sanning säga härom, såsom dompr. Melin säger rörande de 69
årsveckornas märkliga uppfyllelse i och med Kristi framträdande; att
uppfyllelsen är "ett vid en så svår uträkning högst underbart
sammanträffande."

[16] När patriarken måste åtfölja den segrande kalifen Omar genom
Jerusalems gator, säges han hafva utropat: "Nu står förödelsens
styggelse på heligt rum."

[17] Den præteristiska--den förflutna, nemligen från _vår_ tid räknade.

[18] Somliga tro, att äfven de 75 dagarna (30 + 45), Dan. 12:11, 12, få
en årsuppfyllelse under de första 75 _åren_, efter Kristi nedstigande på
oljoberget (då de 1260 åren, Dan. 12:7, sluta). Efter dessa 75 _årens_
slut skulle då en ännu större grad af sällhet inträda än efter 75
bokstafliga _dagar_.

[19] Märk, huru lärjungarna i Luk. 21:7 endast fråga om tecknen för
_templets_ förstöring, hvaremot de i Matt. 24:3 fråga om tidsålderns
ände. Det är icke alls säkert, att den fråga, som Lukas omtalar, skedde
samtidigt med den fråga, Matteus omnämner. Men om de framställdes vid
samma tillfälle, kunde dock en fråga framställas och besvaras först och
sedan en annan.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Himlauret eller det profetiska ordet - Hänvisningar. 3 öfversigtstabeller och 1 diagram" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.