| By Author | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Title | [ A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z | Other Symbols ] |
| By Language |
|
Download this book: [ ASCII | PDF ] Look for this book on Amazon Tweet |
Title: Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige
Author: Larsson, Ernst
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.
*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige" ***
[Denna text använder utf-8 (unicode) som teckenkodning. Om apostrofer,
citationstecken eller å, ä, ö i denna text inte visas korrekt, så
kontrollera att det program du använder för att läsa texten har
teckenupsättning eller teckenkodning (“character set” eller “file
encoding”) inställt på Unicode (UTF-8). Du kan också behöva byta
teckensnitt (font). Som en sista utväg, använd latin-1-versionen av
filen i stället.
Nedsänkt text i kemiska formler har markerats med klammerparenteser
så här {3}.]
Villkor och Möjligheter
för
Kemisk Storindustri
i Sverige.
af
Ernst Larsson
Bruksingeniör.
Göteborg
N. P. Pehrssons Förlag
(Gustaf Stern) i Distribution.
Eftertryck och öfversättning får ske
endast med författarens tillåtelse.
Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.
Förord.
_Ändamålet med denna lilla bok är att visa hän på den stora mängd
arbete, som vårt land erbjuder företagsamheten på den kemiska
industriens område, samt att framhålla de viktigaste villkoren för
framgång uti sådant arbete. Här må sålunda icke väntas en mängd tydligt
utstakade vägar, fullständiga utredningar, kalkyler och förslag. Nej,
vägarne, möjligheterna, kunna gifvetvis inom en så trång ram endast
flyktigt antydas. Med ledning af litteraturhänvisningarne kan emellertid
en hvar lätt gå vidare och fördjupa sig på det gebit, som speciellt
intresserar honom._
_Tysklands kemiska industri, uti hvilken jag en lång följd af år varit
verksam, har här blifvit ägnad en större uppmärksamhet. Detta har skett
hufvudsakligen för att såsom ett efterföljansvärdt exempel antyda
tyskarnes företagsamhet, organisationssätt och ihärdighet._
_Denna skrift är afsedd icke blott för teknici, utan för alla, som hysa
intresse för den kemiska industrien och dess framgång i vårt land._
_En del af kapitlen IV och V ha varit införda i Industritidningen Norden
under tiden 3 januari-8 maj i år._
_FALUN i Juni 1908._
_ERNST LARSSON._
*Innehållsförteckning.*
Sid.
Förord I
Innehållsförteckning II
Förkortningar IV
Inledning 1
*I. Tysklands kemiska industri* 3
Leblancsodafabrikationen och därmed sammanhängande
tillverkningar 3
Ammoniaksoda 6
Konkurrensen mellan de båda sodametoderna 7
Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg 8
Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter 10
Tjärfärger 14
Indigosyntesens tekniska utveckling 16
Svafvelfärger 21
Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker 22
Andra organiska ämnen 24
Några statistiska data från Tysklands kemiska industri 25
Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands
framgångar 30
*II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt* 35
*III. Sveriges kemiska industri* 44
Statistik 44
Öfversikt af Sveriges produktion 60
*IV. Några utvecklingsvillkor för kemisk industri
i Sverige* 68
Planmässigt och effektivt tullskydd 72
Några allmänna förutsättningar för framgången af
ett industriellt företag 77
*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång
i Sverige?* 82
Elektrokemiska m.fl. fabrikationer 85
_Organiska tillverkningar_ 100
Organisk syntes 100
Syntetiska färgämnen 103
Några organiska naturprodukter 105
_Träets produkter_ 108
Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära 111
Cellulosa 116
Produkter af cellulosa 120
Produkter af sågspån 126
_Oorganiska fabrikationer_ 134
Cellulosaindustriens behof af billigt natron 134
Natronvinning ur chilesalpeter 139
Några föreslagna metoder för tillverkning af soda 141
1. Koksalt såsom utgångsmaterial 141
2. Sulfat såsom utgångsmaterial 144
Några andra alkalisalter 152
Fosfater 152
*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig* 154
Slutord 156
Register 163
Förkortningar.
Affärsv. = Affärsvärlden, Ekonomisk veckorevy.
B. d. d. ch. G. = Berichte der deutschen chemischen Gesellschaft.
Ch. Ind. = Die chemische Industrie.
Ch. Ztg. = Chemiker Zeitung.
Ch. Ztg. Rep. = Chemiker Zeitung Repertorium.
Dingl. J. = Dinglers polytechnisches Journal.
D.R.P. = Deutsches Reichspatent.
Ind. Norden = Industritidningen Norden.
J. A. = Jernkontorets Annaler.
J. A. Bih. = Bihang till Jernkontorets Annaler.
Journ. of the Soc. of Ch Ind. = Journal of the Society of Chemical
Industry.
Sv. Kem. Tidskr. = Svensk Kemisk Tidskrift.
Sv. Pappers T. = Svensk Papperstidning.
T. T. = Teknisk Tidskrift, Allmänna afdelningen.
T. T. K. = Teknisk Tidskrift, Afdelning för kemi o. bergsvetenskap.
Wagner-Fischers J. = Wagner-Fischers Jahresbericht.
Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. = Zeitschrift des österreichischen
Ingenieur- und Architekten-Vereins.
Z. f. a. Ch. = Zeitschrift für angewandte Chemie.
Z. f. Elektrochemie = Zeitschrift für Elektrochemie.
* * * * *
* * * *
Inledning.
I vårt land är den kemiska industrien ännu obetydlig, men det finnes all
anledning antaga, att den skall komma till en betydlig utveckling. Det
bör därför ha sitt intresse att här till en början kasta en blick på
motsvarande industri och dess utveckling i det land, där densamma kommit
längst, nämligen Tyskland. Vi få visserligen icke tänka på att kopiera
hvarken det ena eller andra landet, utan ha att gå de vägar, som för oss
äro naturliga, men vi kunna dock från utlandet hämta många lärdomar, som
hjälpa oss öfver åtskilliga hinder på utvecklingens väg.
Nutidens kemi och kemiska industri ha utvecklat sig på den af franska,
svenska och engelska vetenskapsmän lagda grunden. Det var genom
_Lavoisier_, _Scheele_, _Priestley_ och _Berzelius_, som kemien blef en
på kvantitativ forskning grundad vetenskap.
»Sedan syret upptäcktes (1774 af Priestley) har den civiliserade världen
genomgått en riktig omhvälfning uti seder och bruk... Kunskapen om
jordens, luftens och vattnets sammansättning har medfört rationell
tillverkning af metaller och otaliga andra ämnen... Man kan säga, att
staternas materiella välstånd genom denna upptäckt mångdubblats...
Hvarje särskild upptäckt inom kemien medför liknande verkningar och
hvarje användning af kemiens lagar är i stånd att alltid i någon
riktning bringa staten nytta och höja dess kraft och välstånd... Är icke
den kemiska vetenskapen »de vises sten», som lofvar öka våra åkrars
fruktbarhet och tillförsäkra många millioner människor en existens med
trefnad och utveckling, »de vises sten», som omformar jordskorpans
beståndsdelar till nyttiga produkter, hvilka handeln förvandlar i guld.
Är icke kemien »de vises sten», som lofvar att visa oss lifvets lagar
och ge oss medel att bota sjukdomar och förlänga lifvet... _Utan_
vetenskapen nödgas människan tjäna naturkrafterna, men _med_ vetenskapen
gör hon dessa till sina tjänare.» Dessa ord uttalades 1851 af _Liebig_,
den man, som ofta kallas Tysklands störste kemist. Att med kemiens hjälp
»göra guld» är numera ingenting ovanligt och Liebigs profetiska tal om
ökandet af åkrarnes fruktbarhet genom kemien har redan i betydlig grad
blifvit verklighet.
Den framstående tyske vetenskapsmannen _Ostwald_ yttrade uti ett
föredrag, som han vid en resa i Amerika för ett år sedan höll i Boston:
»Den kemiska utvecklingen började i Frankrike, men nu utföres nära tre
fjärdedelar af hela världens kemiska forskning i Tyskland, hvilket
omslag är att tillskrifva Liebigs metoder.»
[Decoration]
*I. Tysklands kemiska industri.*
*Leblanc-sodafabrikationen och därmed sammanhängande tillverkningar.*
I Tyskland liksom i Frankrike och England har den kemiska storindustrien
utvecklat sig på sodafabrikationen såsom grundval, och dess begynnelse
kan sägas sammanfalla med grundandet af sodafabriker på den af
fransmannen _Leblanc_ år 1797 uppfunna tillverkningsmetoden.
Omkring 1830 byggdes de första Leblanc-sodafabrikerna i Tyskland. Detta
lands kemiska industri är sålunda icke mer än 75 år gammal, och redan
uppgår värdet af de produkter, den årligen tillverkar, till bortåt
1500 millioner mark.
Råmaterialet till sodan, koksaltet, finnes i Tyskland i riklig mängd;
dels brytes det i saltgrufvorna och dels utvinnes det genom afdunstning
af saltkällornas vatten. Sodafabrikerna byggdes emellertid icke alltid
på platser, där detta råmaterial fanns, utan många, ja, de flesta, lades
antingen invid de stora vattenvägarne eller ock i närheten af stenkols-
eller brunkolsgrufvor. Leblanc-sodafabrikerna, liksom de flesta andra
kemiska fabriker, behöfva nämligen ganska mycket bränsle, men de behöfva
äfven andra råämnen eller hjälpprodukter. Näst koksalt kommer
svafvelsyra, hvilken de själfva tillverka, mestadels af spansk eller
portugisisk svafvelkis, men stundom af inhemskt zinkblende. De vid Rhen
belägna sodafabrikerna få sin spanska kis via Rotterdam med båt.
Kisbränderna gå sedan med båt tillbaka utför Rhen till Duisburg, där
kopparen extraheras, hvarefter den återstående järnoxiden såsom järnmalm
(purple ore) går till järnhyttorna. Ett ytterligare råmaterial vid
sodatillverkningen är kalksten.
Det är sålunda synnerligen viktigt, att transporten af alla dessa
råvaror icke ställer sig för dyr.
Gången af själfva fabrikationen är följande. Koksaltet behandlas i
muffelugnar med svafvelsyra, hvarvid sulfat och saltsyra erhållas.
Sulfatet, det närmaste utgångsmaterialet för sodan, är äfven såsom
sådant en handelsvara och användes i stora mängder vid tillverkning af
cellulosa, glas och svafvelnatrium. Saltsyran afsättes dels såsom sådan
och dels förarbetas den till klor, klorkalk och andra klorprodukter.
För sulfatets framställning har vid några fabriker (i Tyskland endast
vid _Rhenania_ nära Aachen) ett annat af engelsmannen _Hargreaves_
uppfunnet sätt kommit till användning. Enligt detta utsättas porösa
briketter af koksalt vid en temperatur af c:a 500° C för inverkan af
rostgaserna från kis eller blende med ett öfverskott af luft jämte
vattenånga. Genom denna metod besparas man tillverkningen af
svafvelsyran.
Det på ena eller andra sättet tillverkade sulfatet blandas med kalksten
och kol och upphettas i flamugnar. Härvid bildas råsodan, ur hvilken
sedan genom urlakning med vatten en oren sodalut erhålles. Efter
behandling med kolsyra kan ur denna lut genom kristallisation erhållas
ganska ren kristallsoda, hvilken håller c:a 37 % vattenfri soda och 63 %
vatten. Indunstas luten och upphettas det salt, som därvid afskiljer
sig, eller återstoden af den till torrhet afdunstade luten, så erhålles
vattenfri s.k. kalcinerad soda af större eller mindre renhet. Den i
vatten olösliga eller svårlösliga återstoden, i hufvudsak
svafvelkalcium, bortkastades i början såsom värdelös, men efter hand
började man därur tillgodogöra svaflet, dels såsom sådant, dels såsom
svafvelväte, hvaraf svafvelnatrium framställdes, och dels förarbetades
kalciumsulfuretet genom oxidation i luften under omsättning med sulfat
till natriumtiosulfat (undersvafvelsyrligt natron, antiklor).
Senare har ock en metod, _Chance-Claus_-processen, för svaflets
återvinnande kommit till användning hufvudsakligen i England. Vid
densamma frigöres ur sodaresterna medelst kolsyra svafvelväte, och detta
användes under förbränning med luft såsom råmaterial vid
svafvelsyretillverkningen i stället för svafvelkis, så att svaflet vid
Leblanc-sodafabrikationen ständigt återföres i en cirkelprocess. Finnes
fördelaktig afsättning för svafvel, så kan sådant lätt utvinnas genom
half förbränning af svafvelvätet, d.v.s. man tillför endast den för
vätets förbränning nödiga luftmängden.
Leblanc-sodatillverkningen kräfver sålunda flera hjälpfabrikationer och
ger en hel del biprodukter. Till svafvelsyrefabrikationen ansluter sig
ock vanligen tillverkningen af salpetersyra, hvilken åter såsom
affallsprodukt ger bisulfat, som går till sulfatugnen för omvandling i
monosulfat (såvida det icke finner afsättning vid de »tekniska»
fabrikerna såsom »vinstenspreparat» för framställning af »brus- eller
jästpulver» o. dyl.).
Klorkalktillverkningen med regenerering af mangansuperoxid enligt
_Weldon_ ger klorkalcium såsom affallsprodukt.
Vid sodatillverkning enligt _Leblanc_ tvingas man sålunda rentaf att
utom sodan tillverka äfven en hel mängd andra kemiska artiklar, och just
härigenom blef denna fabrikation af så stor betydelse för utvecklingen
af den kemiska industrien. Nästan från början var det vanligt, att en
Leblanc-sodafabrik tillverkade minst ett dussin olika produkter, och
denna mångproduktivitet har sedan än mera utvecklats[1].
[Anmärkning 1: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1891: 129.]
Under flera decennier tillverkades all soda efter Leblancs metod; sodan
stod högt i pris och fabrikerna gjorde lysande affärer. Men så
utarbetade belgaren _Solvay_ ett nytt sätt för tillverkning af soda.
På 1850 och 60-talet åtnjöt sodan i Tyskland ett tullskydd af 25-55 % af
värdet.
*Ammoniaksoda.*
På utställningen i Wien 1873 framträdde Solvay-sodan först, och det
dröjde därefter icke länge, innan flera fabriker uppstodo, som arbetade
efter den nya metoden. År 1878 var priset på soda (kalcinerad) ännu 200
mark per ton, men sedan sjönk det, så att det 1886 stod uti endast
80 mark. Detta oerhörda prisfall medförde svåra tider för
Leblanc-fabrikerna. Solvays metod var nämligen en betydlig genväg.
Enligt densamma behöfver man icke genom afdunstning utvinna saltet ur
den saltlösning, som erhålles från saltkällorna, utan direkt i denna
lösning utföres en omsättning mellan klornatrium och ammoniumbikarbonat,
hvarvid bildas natriumbikarbonat, som utfaller, och klorammonium. Detta
i sammanfattning; i själfva verket är förloppet icke fullt så enkelt.
Genom upphettning af bikarbonatet erhålles en mycket ren, vattenfri
soda.
Råmaterialierna äro, utom saltlösningen, ammoniak och kolsyra.
Ammoniaken, som fås ur ammoniumsulfat, erhållet vid koksning
(torrdestillation) af stenkol, återvinnes emellertid ur vid processen
bildadt klorammonium genom tillsats af bränd kalk och därpå följande
destillation. Kolsyran erhålles vid kalkstenens bränning. Såsom
affallsprodukt erhålles vid Solvay-processen en lösning af klorkalcium,
hvilken dock vanligen är värdelös, emedan, ingen större användning för
detta ämne finnes[2].
[Anmärkning 2: Se »Fabrikationssiffror» uti Sv. Kem. Tidskr.
1892: 14.]
*Konkurrensen mellan de båda sodametoderna.*
I rak motsats till Leblanc-metoden lämnar Solvay-metoden. icke en enda
värdefull biprodukt, men denna omständighet har knappast framstått såsom
en nackdel för den sistnämnda. Vid Solvay-metoden är bränsleåtgången
mycket mindre, och som dessa fabriker vanligen läggas där, hvarest en
nära nog värdelös koksaltlösning af tillräcklig styrka finnes att
tillgå, så reduceras kostnaden för utgångsmaterialet till ett minimum.
Denna senare omständighet har gjort, att ammoniaksodafabrikerna i
allmänhet slösa något med detta råämne. 100 kg soda fordra teoretiskt
138 kg NaCl, men ofta förbrukas 200, ja, ända till 220 kg. Så snart
ammoniaksodafabrikerna hade lärt sig att till en obetydlighet reducera
förlusten af den dyrbara ammoniaken[3] sjönk därför priset på soda
hastigt. Leblanc-sodafabrikerna måste sälja sodan under
tillverkningsvärdet och inskränka produktionen. Men härigenom
inskränktes ock produktionen af de nu i marknaden oumbärliga vordna
biprodukterna, och priset på dessa, isynnerhet på den förnämsta af dem,
klorkalken, steg så, att sodatillverkningen snart åter kunde ökas och
sodan med fördel säljas till priser, som förut varit ruinerande.
[Anmärkning 3: 1878 förlorades ännu 10 à 20 kg per ton soda, men
nu anses 1 kg för mycket.]
För Leblanc-fabrikerna blefvo så biprodukterna hufvudprodukter, och
dessa fabriker stodo sig nu rätt bra i konkurrensen med ammoniaksodan.
Flera af dem repade sig dock aldrig efter de svåra åren, utan
sodaproduktionen efter Leblancs metod sjönk alltmera. År 1896
tillverkades sålunda efter denna metod i Tyskland endast c:a 13 %,
i Frankrike 16 %, i Österrike 36 % och i England c:a 50 % af de resp.
ländernas totala sodaproduktion. Leblanc-fabrikernas tillbakagång var
dock icke fullt så stor, som dessa siffror synas angifva, ty
sodakonsumtionen hade under tiden betydligt ökats. En del
ammoniaksodafabriker införde äfven tillverkning af kaustikt natron
enligt _Löwig_ medelst järnoxid[4].
[Anmärkning 4: D.R.P. 21593, 41990 och eng. pat. 1974/1887.]
Genomförandet i praktiken af ammoniaksodametoden, hvars kemiska förlopp
sedan länge varit bekant, var för den kemiska teknologien en storartad
framgång, som sporrade till ytterligare arbeten i liknande
riktningar[5].
[Anmärkning 5: Litteratur: _H. Schreib_: »Die Fabrikation von Soda
nach dem Ammoniakverfahren». Springer, Berlin. _H. Schreib_:
Ch. Ztg band 30, _Jurisch:_ Ch. Ztg band 30 och Ch. Ind. 1907.]
*Kaustikt natron och klorkalk på elektrolytisk väg.*
Elektriciteten hade så småningom börjat komma till användning äfven inom
kemien. Några af de största tyska bolagen för kemisk industri beslöto
mot slutet af 1880-talet att gemensamt bekosta försök i större skala för
att praktiskt genomföra det sedan länge kända sättet att elektrolytiskt
sönderdela klornatrium och klorkalium. Försöken, som utfördes vid
Leblanc-sodafabriken Griesheim a/M., gåfvo godt resultat och föranledde
grundandet af bolaget _Chemische Fabrik Elektron_ i Frankfurt a/M. och
anläggandet af två fabriker. Den ena af dessa lades vid Griesheim och
den andra invid brunkolsgrufvorna vid Bitterfeld med kalisaltdistriktet
så att säga inpå knutarne. Uti detta bolag med ett kapital af
9 millioner mark uppgick något senare hela Leblanc-fabriken Griesheim
med alla dess bifabrikationer. Sedermera har det ock upptagit en mindre
anilinfärgfabrik och ökat sitt aktiekapital till 12 millioner mark.
Under de senaste åren har utdelningen varit 12 %.
I midten af 1890-talet producerade detta bolag i sina fabriker vid
Griesheim och Bitterfeld medelst elektrolytisk sönderdelning af
klorkalium i så stor skala klorkalk och kaustik kalilut, att ett par
tyska handelskamrar i sina berättelser för 1895 redan talade om prisfall
för klorkalk af denna anledning.
Snabbt uppstodo nu i Tyskland, Frankrike, Schweiz, England och Amerika
elektrolytiska fabriker, hvilka hvar på sitt sätt sönderdelade
klorkalium eller klornatrium. Äfven från det nordiska »föregångslandet»
finner man uti en facktidskrift från 1897 en notis af följande lydelse:
»Firman Hans Cappelens Enke i Skien, bl.a. egare till den elektrolytiska
soda- och klorkalkfabriken Gjemsö-Kloster, har inställt sina
betalningar».
Som natriumsaltets sönderdelning icke ställer sig så ekonomiskt
fördelaktig, så blef mängden af kaustikt natron eller kaustik soda, som
det ock kallas i handeln, tillverkad på detta sätt, rätt obetydlig. Det
kräfves nämligen lika mycket elektrisk energi för att ur klornatrium
öfverföra 23 kg natrium till hydroxid, som att ur klorkalium öfverföra
39 kg kalium till motsvarande förening. Det kaustika kalit är dessutom
en långt värdefullare produkt än det kaustika natronet. Kalit har dock i
motsats till natronet en rätt begränsad marknad, hvarför hela
kalibehofvet snart fylldes af de elektrolytiska fabrikerna. De gamla
pottaskefabrikerna, hvilka hittills försett såpfabrikerna med nödigt
kali i form af kaliumkarbonat, tillverkadt af kaliumsulfat enligt
Leblancs metod dukade härvid snart under. Inom kort inträdde
öfverproduktion af klorkalk och härmed var, i stort sedt, gränsen redan
satt för de elektrolytiska fabrikernas utveckling. Kunna de icke bli af
med kloren i form af klorkalk eller andra klorprodukter, så kunna de
heller icke producera någon kaustik soda. För hvarje ton kaustik soda få
de nämligen c:a 2,2 ton klorkalk. Deras sträfvanden gå därför nu ut på
att framställa allehanda klorprodukter och att finna nya användningssätt
för sådana eller för själfva kloren. Under sådana omständigheter kunna
dessa fabriker icke ens öfvertaga produktionen af all kaustik soda,
hvilket eljes borde vara deras närmaste mål, och ännu mindre kunna de
tänka på att upptaga tillverkningen af den långt större handelsartikeln,
den vanliga sodan. Vilja de elektrolytiska fabrikerna tillverka vanlig
soda, så ha de nämligen ingen annan utväg, än att med ytterligare
kostnader behandla den kaustika med kolsyra.
*Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.*
Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya
alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna
konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog
sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna
tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande
fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och
saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af
Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora
fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat
visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf
för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats,
hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt
för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant
yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde
det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta
saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.
I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden
framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till
£ 7.0.0 och 1903 till £ 4.0.0 per ton. En konvention mellan de
elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall,
och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring
till £ 4.10.0. _M. Hasenclever_ ansåg 1905 att de elektrolytiska
fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.
De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i
Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om
införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än
förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska
hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar,
klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den
betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat
tillverkas enligt _Hargreaves_ kontaktsmetod och klor enligt _Deacons_
kontaktmetod, yttrade 1905[6], att mekaniska anordningar icke ens
behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles
tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande
arbetaresvårigheterna.
[Anmärkning 6: Ch. Ind. 1905: 51.]
Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar _Kershaw_ med
årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska
godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat.
_United Alkali Co_, som omfattar så godt som samtliga Englands
Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de
elektrolytiska bolagen: _Castner Kellner Alkali Co_ och _Elektrolytic
Alkali Co_ ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade _Brunner, Mond Co_, som i
Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och
utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk
icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna
någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för
framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på
tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid
etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter,
natrium, cyanider, peroxider etc.
[Anmärkning 7: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 1782.]
På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven
de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått
en klarare blick på deras existensbetingelser.
Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser
utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu
fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så
godt som uteslutande af _Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft_ i
Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst
af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder
på 14,5 mill. mark.
_Solvay Co_ i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från
6 millioner dollars till 8 mill.
Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom
värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den
elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.
Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing,
i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna
utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af
allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska
fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga
underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där
apparaterna måste utföras t.ex. af naturlig sten, stengods, syrefast
eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på
att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade
apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få
apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall,
då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare
metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till
användning.
_M. Hasenclever_ framhåller[8] att ammoniaksodaindustrien till en stor
del har den omständigheten att tacka för sin blomstring, att dess
fabriker såväl i Tyskland som i andra länder tekniskt och ekonomiskt stå
i intim förbindelse med hvarandra och så representera en väldig makt,
som med framgång bemödar sig att hålla nere allvarlig konkurrens.
[Anmärkning 8: Ch. Ind. 1905: 53.]
I följd af denna omhvälfning uti sodatillverkningen är sodafabrikationen
icke längre den stödjepelare för den kemiska industrien, som den förr
var, men sodan är allt fortfarande en af de kemiska produkter, som
tillverkas i största och alltjämt stigande mängd.
*Tjärfärger.*
I det föregående har berörts endast oorganiska kemiska produkters
fabrikation, men det gifves äfven en mängd organiska ämnen, hvilka äro
föremål för en icke mindre stor och lönande tillverkning. Tysklands, ja,
hela världens största kemiska fabriksetablissement, _Badische Anilin- &
Soda-Fabrik_ i Ludwigshafen a/Rh., tillverkar sålunda i hufvudsak
organiska ämnen, nämligen tjärfärger eller, som de vanligen kallas,
anilinfärger. De olika grupperna af dessa färger äro: anilin-,
alizarin-, azo-, naftol- resorcin-, gallussyrefärger samt indigo.
Råmaterialierna, benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol härstamma
samtliga från stenkolstjäran. Det första anilinfärgämnet, mauvein eller
anilinviolett, upptäcktes 1856 af engelsmannen _Perkin_, assistent hos
den store tyske kemisten _A. W. Hofmann_. Föranledd af _Liebig_ hade
_Hofmann_ redan 1843 börjat en undersökning af stenkolstjäran, ur
hvilken han 1845 isolerade benzol, modersubstansen till en lång rad af
färgämnen och en oändlig mängd andra organiska ämnen. Benzol var redan
förut af _Faraday_ 1825 funnet uti kondensat af oljegas. År 1849 började
_Mansfield_ i stort tillverka benzol ur stenkolstjära. De första
anilinfärgfabrikerna uppstodo mot slutet af 1850-talet i England och
Frankrike. Först i midten af 1860-talet upptogs tillverkningen i
Tyskland.
Genom nitrering af benzol erhålles nitrobenzol (mirbanolja) och genom
dennas reduktion, vanligen medelst järn och saltsyra, erhålles anilin
(amidobenzol, fenylamin). Genom nitrering af toluol och därpå följande
reduktion erhålles på samma sätt toluidin. Medelst oxidation af en
blandning af anilin och toluidin erhålles anilinrödt (fuxin, rosanilin),
hvilket i stort framställdes först af _Verguin_ i Lyon 1859.
Oxidationen af anilinoljan (blandningen af anilin och toluidin) utfördes
i början med hjälp af arseniksyra. Härigenom blef dock färgämnet starkt
arsenikhaltigt, hvilket, såsom man senare fann, kunde få hälsofarliga
följder, om fuxinfärgade tyger användes till kläder etc. Man öfvergick
därför till andra oxidationsmedel, och numera torde det bekväma sättet
med arseniksyra endast sällan komma till användning. (Bäst är dock att
vara på sin vakt, ty för exportgods behöfver egna landets lagar icke
följas).
Anilinfärgfabrikerna utgå icke från själfva stenkolstjäran, utan köpa
benzol, toluol, antracen, naftalin och fenol från andra fabriker, hvilka
såsom specialitet ur tjäran utvinna dessa ämnen. Ja, t.o.m. nitrobenzol,
anilin och toluidin tillverkas ofta af specialfabriker.
En åldrig chef för en tysk kemisk fabrik yttrade en gång vid en festlig
tillställning till de närvarande damerna, att har en fabrikant af
kemiska produkter vunnit kvinnan såsom afnämare, så är afsättningen
tryggad och framgången gifven. Sådana produkter kunna framför andra
sodan och anilinfärgerna sägas vara. I fråga om de senare är dock
konsumenten stundom något nyckfull. Anilinfärgfabrikerna ha nämligen att
räkna med modets växlingar. Den ena tiden röner ett visst färgämne en
oerhörd efterfrågan, men någon tid senare vill ingen mer ha det.
Förbrukningen af de mera äkta färger, som användas för tyger till
männens kläder, håller sig betydligt stabilare. För manskläder i
allmänhet, men i synnerhet för militärkläder, har af gammalt det
hållbara indigofärgämnet blifvit med förkärlek användt. Med detta kan
erhållas de mest olika nyanser, från mörkaste blått, som knappast kan
skiljas från svart, till ljusaste himmelsblått. Indigo erhölls tills för
några år sedan uteslutande af indigoväxten, hvilken för detta ändamål
odlades å kolossala plantager i synnerhet i Ostindien, men tillverkas
numera syntetiskt.
*Indigosyntesens tekniska utveckling.*
Detta ämne skall här något utförligare behandlas, dels emedan indigo är
ett så utomordentligt viktigt färgämne och dels emedan man härigenom får
en god föreställning om arten af de hithörande kemiska fabrikernas
verksamhet. Härvid följes i hufvudsak ett föredrag af verkställande
direktören vid Badische Anilin- & Sodafabrik, D:r _Brunck_, hållet år
1900 i Chemische Gesellschaft i Berlin och refereradt uti Ch. Ind. 1901:
19[9].
[Anmärkning 9: Samt uti T. T. K. 1903: 14.]
År 1880 framställde professor _A. von Baeyer i_ München indigo på
syntetisk väg af ortonitrofenylpropiolsyra. Anilinfärgfabriken i
Ludwigshafen äfvensom _Farbwerke vorm. Meister, Lucius & Brüning_ i
Höchst försäkrade sig genast om licens å von Baeyers patent. Snart
visade sig dock, att framställningskostnaderna blefvo för höga, så att
man på denna väg icke kunde konkurrera med naturlig indigo. Sjutton år
dröjde det, innan fabriken i Ludwigshafen med sin stab af teoretiskt och
praktiskt väl skolade män hunnit utarbeta en tekniskt fullt brukbar
metod.
För 1 kg indigo fordrade den v. Baeyerska metoden såsom utgångsmaterial
4 kg toluol. Detta ämne vinnes ur stenkolstjäran samtidigt med benzol,
men i ringare mängd. På 4 delar benzol erhålles endast 1 del toluol. Den
från benzolfabrikerna i marknaden kommande toluolen hade redan förut
funnit full användning för andra ändamål, och om nu produktionen däraf
skulle stegras för att tillfredsställa en nytillkommen konsument, så
skulle den samtidigt erhållna stora mängden benzol näppeligen kunna
finna afnämare. År 1900 utgjorde världsproduktionen af benzol c:a 24,000
ton och af toluol 6,000 ton. Denna toluolmängd skulle, om den varit fri,
endast räckt till att täcka på sin höjd ¼ af världskonsumtionen af
indigo. Det var sålunda klart, att man måste gå ut från ett annat
råmaterial och 1890 kom _Heumann_ till hjälp med sin indigosyntes genom
smältning af fenylglykokoll eller fenylglykokollortokarbonsyra med
kaustikt kali. De ofvannämnda båda fabrikerna försäkrade sig om rätten
att utöfva äfven denna uppfinning och begynte ett intensivt arbete på
dess praktiska genomförande. Kunde vägen gå öfver fenylglykokoll, så
blefve råmaterialierna: benzol resp. anilin, ättiksyra, klor och alkali,
och man behöfde icke befara råämnesbrist. Snart framträdde emellertid
andra svårigheter. Utbytet blef otillfredsställande. Nu slog man in på
den andra af _Heumann_ föreslagna vägen öfver antranilsyrans glykokoll.
Men det vanliga utgångsmaterialet för antranilsyran, ortonitrotoluol,
kunde icke komma i fråga. På en af _A. W. Hofmann_ lagd grund hade
emellertid ett par andra forskare funnit, att man öfver ftalsyra kunde
komma till antranilsyra. Härmed kom man öfver till det ofantligt mycket
utsiktsfullare naftalinet såsom råmaterial för indigo.
Af den totala mängden stenkolstjära, hvilken såsom biprodukt erhålles
vid tillverkning af koks för masugnsdrift etc., äfvensom vid
lysgastillverkning, förarbetas sannolikt omkring två tredjedelar på
benzol och andra kolväten. Dessa ⅔ torde innehålla 40-50,000 ton
naftalin, men häraf utvanns hittills endast c:a 15,000 ton, emedan
afsättning för större mängder saknades. Minst 25,000 ton naftalin per år
kunde sålunda utan svårighet göras disponibla för indigotillverkningen,
och detta kvantum är mer än tillräckligt för tillverkning af
världsmarknadens indigobehof.
Fabriken i Ludwigshafen hade utarbetat och sedan 20 år användt en
utmärkt metod att genom oxidation af naftalin medelst kromsyra
framställa ftalsyra för andra ändamål, men för indigo visade sig denna
metod för dyr. Då lyckades en af verkets många i dess vetenskapliga
laboratorium arbetande kemister framställa ftalsyra medelst upphettning
af naftalin med högkoncentrerad svafvelsyra. Genomförandet af denna
metod i praktiken vållade dock till en början betydliga svårigheter, och
de uti dylikt arbete väl tränade kemiska och mekaniska ingeniörerna
måste uppbjuda all sin skarpsinnighet. Konstruerandet af fullt lämpliga
och hållbara apparater var icke den minsta svårigheten.
Svafvelsyrefrågan var ock af afgörande betydelse. _Rykande svafvelsyra_
tillverkades vid olika fabriker på olika sätt. Bland andra metoder hade
äfven en af _Winkler_ 1875 angifven kontaktmetod medelst ren
svafvelsyrlighet och syre öfver platinasvamp blifvit försökt. Dessa
metoder voro dock omständliga och produkten förblef dyr. Nu började
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen undersöka, huruvida
Winklers metod möjligen kunde förbättras, och af dessa försök framgick
det inom svafvelsyretekniken epokgörande, af _Knietsch_ utarbetade
_kontaktförfarandet_, som möjliggör att kisugnsgas och luft medelst
platinerad asbest tillverka svafvelsyreanhydrid och rykande svafvelsyra.
Denna metod, hvilken sålunda framkom så att säga såsom en biprodukt vid
det stora indigoproblemets bearbetning, har redan blifvit allmänt införd
för tillverkning af anhydrid och rykande svafvelsyra och konkurrerar
äfven ganska framgångsrikt med blykammarmetoden på platser, där
uteslutande koncentrerad syra behöfves.
Med denna betydande uppfinning hade nu fabriken i Ludwigshafen lagt den
solidaste grund för sin indigofabrikation. Icke nog därmed, att den nu
tillverkar sin rykande svafvelsyra på billigaste sätt, utan den
regenerar den vid indigotillverkningen förbrukade syran genom att leda
den vid naftalinets oxidation uppstående svafvelsyrligheten (hvilken år
1900 utgjorde icke mindre än 35-40,000 ton) blandad med luft till
kontaktapparaten. Uti en ständig cirkelprocess tjänar denna
svafvelsyrlighet sålunda att öfverföra luftens syre till naftalinet.
Härmed ha vi dock blott sett första om ock viktigaste steget på
indigosyntesens väg. Af hjälpmaterialier behöfvas ytterligare: klor,
kaustikt alkali och ättiksyra. Kloren behöfves, utom för oxidation af
ftalimid till antranilsyra, äfven för klorering af ättiksyran. Fabriken
i Ludwigshafen förarbetade år 1900 icke mindre än 2000 ton isättika till
klorättiksyra för indigo.
Klor och kaustikt alkali framställes i Ludwigshafen elektrolytiskt
enligt den af Chemische Fabrik Griesheim-Elektron utarbetade metoden,
hvilken befunnits bäst. Den därvid erhållna kloren är emellertid icke
nog ren, utan måste renas genom komprimering till vätska.
Som de flesta af de för indigosyntesen nödiga kemiska processerna voro
alldeles nya och i praktiken opröfvade, så gällde för hvarje särskildt
fall att komma underfund med rätta sättet för processens ledning för
ernående af bästa möjliga utbyte och renaste produkt. Särskildt var
detta fallet vid den smältprocess, då fenylglykokollortokarbonsyran
genom upphettning med alkali öfverföres till den leukoförening, som
sedan vid oxidation med luft ger indigo. Äfven för konstruktionen af
apparaterna måste under åratal experimenteras.
År 1897 hade man allt klart och beslöt utföra en anläggning för att till
en början täcka Tysklands behof, men så, att man lätt kunde utvidga
fabrikationen. Trots de noggrannaste kalkyler var risken betydlig, ty
man kunde ju icke veta, huru mycket indigoplantagerna kunde sänka
priset, och vidare förelåg ju alltid den möjligheten, att andra kunde
finna ännu billigare vägar till syntetisk indigo. År 1900 hade fabriken
i Ludwigshafen nedlagt tillhopa icke mindre än 18 millioner mark på
indigosyntesens tekniska genomförande och på anläggningen.
Några direkta siffror öfver produktionens storlek uppger direktör Brunck
icke, men man får en föreställning därom, då han meddelar, att den år
1900 redan motsvarade den mängd naturlig indigo, som kunde erhållas från
100,000 hektar jord.
Att en sådan omhvälfning icke kunde försiggå utan prisfall å produkten i
fråga är tydligt. Indigopriset hade år 1900 också sjunkit med icke
mindre än ⅓.
Direktör Brunck afslöt sitt föredrag med att framhålla, det Tyskland nu
är oberoende af utlandet i fråga om detta viktiga färgämne, och att de
millioner, som hittills årligen för detsamma vandrat ur landet, nu i
stället börja vandra åt motsatt håll.
Det är redan tydligt, att indigoodlingen går samma öde till mötes, som
krappodlingen, då alizarinfärgerna upptäcktes, och Brunck rekommenderade
åt vederbörande i indigoplantagernas stamland Ostindien, att använda de
nu friblifna indigofälten för odling af säd åt detta lands så ofta
hungrande innebyggare.
Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen tillverkar själf så långt
möjligt sina hjälpmaterialier; utom de redan nämnda äfven saltsyra,
sulfat, soda, kromat m.fl. och har genom sitt gynnsamma läge vid Rhen
fördelen af råmaterialiernas och stenkolens tillförsel på den billiga
vattenvägen.
De andra stora tjärfärgfabrikerna läto heller icke indigoproblemet
ligga. Sålunda arbetade äfven Farbwerke vorm. Meister Lucius & Brüning i
Höchst a/M. på dess lösning och kom, så vidt kändt, ungefär samtidigt
med firman i Ludwigshafen, fastän på andra vägar, till ett praktiskt
resultat. Fabriken i Höchst tillverkar nu indigo genom smältning af
formylmetylantranilsyradt kalium med kaliumhydrat och natriumamid. Det
sistnämnda ämnet erhålles genom att leda ammoniak öfver metalliskt
natrium. Härför nödigt natrium tillverkas elektrolytiskt vid en annan
fabrik, med hvilken Höchst lär ha träffat leveransaftal för längre tid
framåt.
Indigosyntesen och dess praktiska genomförande torde kunna räknas såsom
en af organiska kemiens och den kemiska teknologiens största triumfer.
Dess verkningar ha redan sträckt sig vida omkring. Den stora ekonomiska
betydelsen framgår, då man erfar, att 1897 erhölls från samtliga
plantager i världen 5000-6000 ton växtindigo, värd 80-100 millioner
mark, men 1906 hade denna produktion med anledning af den syntetiska
tillverkningen nedgått till omkring 1000 ton.
*Svafvelfärger.*
De praktfulla tjärfärgerna ha gjort sitt segertåg genom världen, men det
ser nästan ut, som om allmänheten numera börjat en smula tröttna på
många af dem. De flesta af dessa färger blekas nämligen lätt i solen.
Anilinrödt blir sålunda inom kort nästan alldeles hvitt, och t.o.m.
anilinsvart är också obeständigt och öfvergår så småningom till
mossgrönt, såsom kan iakttagas på gamla manskläder, som ursprungligen
varit svarta. Närmelsevis samma hållbarhet som indigo ha endast några
få. En allmän sträfvan hos tjärfärgfabrikerna går därför ut på finnandet
af mera _äkta_ färger. För närvarande nedlägges mycket arbete i detta
hänseende på en ny klass af färgämnen, nämligen de s.k.
_svafvelfärgerna_. Dessa _sulfinfärger_, som de ock kallas, uppstå vid
smältning af en hel del organiska ämnen med svafvellefver
(svafvelnatrium + svafvel). Det äldsta svafvelfärgämnet, _cachou de
Laval_, erhölls genom smältning af sågspån med svafvelnatrium.
_Vidalsvart_ erhålles genom smältning af paraamidofenol med
svafvellefver. Det synnerligen äkta _immedialsvart_ erhålles genom
smältning af p-oxi-o-p-dinitrofenylamin med svafvellefver. I stället för
den råa smältningen, hvilken på grund af hög temperatur ger anledning
till opåräknad sönderdelning, har man senare börjat öfvergå till
upphettning med lösningar af svafvelnatrium ev. under tryck.
De flesta svafvelfärgerna äro _substantiva_, d.v.s. de färga bomull
direkt, utan betmedel och äro i hög grad _sol- och tvättäkta_. På grund
häraf och genom sitt jämförelsevis låga pris ha de redan funnit stor
användning. Svarta, blåa, violetta, gröna, bruna och röda färgämnen af
denna klass äro redan upptäckta och flera väntas.
De egentliga tjärfärgernas kemiska konstitution är ju i allmänhet fullt
klar, men detta är ännu icke fallet med svafvelfärgerna.
Den i hufvudsak under senaste decenniet uppkomna fabrikationen af
svafvelfärger har fört med sig en i hög grad ökad produktion af
svafvelnatrium, som tillverkas af sulfat genom reduktion med kol.
*Några siffror från Tysklands tjärfärgfabriker.*
_Badische Anilin- & Sodafabrik i Ludwigshafen_ började 1867 tillverka
tjärfärger. År 1906 voro där anställda icke färre än 292 vetenskapligt
utbildade tekniska tjänstemän, hvaraf 197 voro kemister, de flesta
filosofie doktorer, och resten ingeniörer af andra fack. Vidare
sysselsattes 709 förvaltnings- och handelstjänstemän samt 7000 arbetare,
handtverkare och förmän. Dessutom eger bolaget filialfabriker i
Frankrike och Ryssland. Årsvinsten, innan afskrifningar på 3 à
4 millioner mark företagits, utgjorde under de senaste åren 12 à
14 millioner mark och utdelningen till aktieegarne har sedan 1888 icke
understigit 20 %; 1906 steg den till 30 %, hvilken siffra nåddes äfven
1907.
Af samma eller föga mindre storlek finnas i Tyskland ännu tre
färgfabriker, nämligen: _Farbenfabriken vorm. Friedr. Bayer & Co.
i Elberfeld_ med en årsvinst af 12 till 14 millioner mark och 25-33 %
utdelning, _Farbwerke vormals Meister Lucius & Brüning i Höchst a/M._,
som under de senaste åren haft en årsvinst af 11 till 13 millioner mark
och utdelat 20-30 %, samt _Leopold Cassella i Frankfurt a/M._ Af något
mindre omfång är _Aktiengesellschaft für Anilinfabrikation i Berlin_.
Dessa fem firmor sammanslöto sig för ett par år sedan till två grupper,
hvaraf den ena innefattar verken i Ludwigshafen, Elberfeld och Berlin
och den andra Höchst och Frankfurt a/M. De sammanslutna fabrikerna ha
utbytt sina erfarenheter och på gynnsammaste sätt fördelat de olika
fabrikationerna mellan sig, så att hvardera fabriken koncentrerat sig på
vissa för sig lämpligaste produkter och ökat produktionen däraf,
öfverlämnande andra att i likaledes ökad skala produceras af
bundsförvandten. Denna arbetsfördelning, specialisering och
produktionsökning är tydligen ägnad att i hög grad bidraga till en
reduktion af produktionskostnaderna och framför allt af
arbetskostnaderna. En arbetare sköter ju vanligen lika lätt en stor
apparat, som en liten, eller stundom lika lätt 10 som 5. Detta är
synneligen viktigt i en tid, då tendensen hos de vanligen socialistiska
industriarbetarne oftast är: högsta möjliga lön för minsta möjliga
arbetsmängd. Vidare ha de sammanslutna verken genom gemensamma inköp af
råmaterialier etc. kunnat skaffa sig fördelar.
Verkningarne af denna sammanslutning torde sannolikt bli ganska kännbara
för de utom de nämnda båda stora grupperna ännu existerande små
fabrikerna i samma bransch. Som det endast är de på aktiebolag grundade
fabrikernas ekonomiska resultat, som offentliggöras, så kunna här dylika
meddelas endast för ett par af småfabrikerna. De senaste årens
utdelningar har vid dessa varit 10, 9 och 4 %. Antalet sådana
småfabriker är för öfrigt icke stort, ty de stora ha redan konkurrerat
ihjäl åtskilliga af dem. De återstående lefva vanligen på någon
patenterad specialartikel, och om det lyckas dem, innan patenttiden
utlöper, att hitta på ännu en dylik, så kunna de kanske hålla ut ännu en
patentperiod, ja, om lyckan är god, så kunna de rent af få en riktig
blomstringstid.
De båda stora grupperna konkurrera ännu med hvarandra, men deras
sammanslutning till en enda stor tjärfärgstrust torde endast vara en
tidsfråga. En artikel uti Ch. Ind. 1907: 125, som framhåller
syndikatbildningens goda sidor, torde afse att bereda jordmån för en
sådan sammanslagning.
Färgindustriens stora betydelse för Tyskland framhåller D:r Caro[10] med
följande ord: »Värdet af den tyska färgindustriens årsproduktion
uppskattas till öfver 160 millioner mark, men hvad som icke låter
uppskatta sig är denna industris omgestaltande inflytande på alla grenar
af industri och handtverk, som den tjänat eller gjort sig tjänande, på
textil-, gruf- och maskinindustrien, och likaledes omätbar är dess
lifgifvande inverkan på handel och samfärdsel».
[Anmärkning 10: Z. f. a. Ch. 1904: 1358.]
*Andra organiska ämnen.*
Några af tjärfärgfabrikerna ha efter hand upptagit äfven andra organiska
tillverkningar, såsom _farmaceutiska artiklar_ -- t.o.m. sådana, hvars
tillverkning knappast kan sägas ligga inom den kemiska teknologiens
område, såsom difteriserum o. dyl. -- _näringspreparater_, samt de på
senare tiden af den stora allmänheten i allt större mängd konsumerade
_fotografiska artiklarne_.
I fråga om den fabriksmässiga tillverkningen af farmaceutiska artiklar
på vetenskaplig grundval, så torde man kunna säga, att sträfvandena
hittills i allmänhet gått i riktning att isolera och kemiskt identifiera
de i de gamla, kända drogerna befintliga verksamma ämnena, samt sedan
syntetiskt framställa desamma, äfvensom att pröfva deras derivater eller
homologa föreningar, om en eller annan af dessa tilläfventyrs kunde ha
en liknande eller kanske ännu värdefullare terapeutisk verkan.
Konsumtionen af många farmaceutiska produkter är heller icke stabil,
utan ofta, märkvärdigt nog, rent af underkastad en »modets växling».
*Några statistiska data från Tysklands kemiska industri.*
Tysklands kemiska industri i sin helhet omfattade vid början af 1906
enligt »Berufsgenossenschaft»-statistiken[11] 8278 fabrikationer med
188,386 arbetare, hvilka under år 1905 uppburo en lön af sammanlagdt
197,5 millioner mark, motsvarande mark 1048,23 per man. År 1904 utgjorde
fabrikationernas antal 8004 med 179,792 arbetare med en årslön af mark
1019,65.
[Anmärkning 11: Ch. Ind. 1906: 528.]
Totalvärdet af den tyska kemiska industriens årsproduktion för 1903
uppskattades af _Caro_[12] till 1350 millioner mark.
[Anmärkning 12: Z. f. a. Ch. 1904: 1361.]
Den kemiska produktionen öfvergår alltmer från privatföretag af vanligen
mindre omfång till aktiebolag af oftast betydlig storlek.
Följande tabell visar antalet bolag inom den kemiska industrien, deras
sammanlagda aktiekapital och deras genomsnittsutdelningar under åren
1882-1905.
+----------+-------------+--------------+--------------+
| | | Aktiekapital | Genomsnitts- |
| År | Antal bolag | millioner | utdelning |
| | | mark | % |
+----------+-------------+--------------+--------------+
| 1882 | 46 | 88.95 | 12.87 |
| 1883 | 49 | 90.44 | 10.12 |
| 1884 | 56 | 110.34 | 7.96 |
| 1885 | 78 | -- | 6.57 |
| 1886 | 82 | 162.54 | 7.17 |
| 1887 | 83 | 163.36 | 8.88 |
| 1888 | 80 | 165.33 | 9.18 |
| 1889 | 85 | 188.20 | 10.62 |
| 1890 | 82 | 198.07 | 12.81 |
| 1891 | 89 | 212.54 | 11.29 |
| 1892 | 89 | 215.23 | 11.92 |
| 1893 | 91 | 220.67 | 13.18 |
| 1894 | 91 | 224.73 | 13.44 |
| 1895 | 95 | 247.93 | 12.71 |
| 1896 | 94 | 256.04 | 12.30 |
| 1897 | 97 | 268.19 | 12.11 |
| 1898 | 103 | 282.10 | 12.69 |
| 1899 | 104 | 295.37 | 13.52 |
| 1900 | 121 | 348.49 | 12.33 |
| 1901 | 120 | 352.65 | 12.30 |
| 1902 | 133 | 382.98 | 11.87 |
| 1903 | 138 | 393.85 | 12.63 |
| 1904 | 143 | 447.85 | 12.9 |
| 1905 | 142 | 460.00 | 14.2 |
+----------+-------------+--------------+--------------+
De 142 bolagen 1905 hade ett inbetaldt aktiekapital af 460 millioner
mark, 84 mill. mark obligations- och hypotekslån samt 142 mill. mark
reservfonder, hvaraf synes, att deras finansiella position var
synnerligen sund. För 1905 gåfvo de i utdelning tillsammans med
obligations- och hypoteksräntor 69.5 mill. mark. Ungefär ⅓ af dessa
bolag ge en utdelning af mer än 10 %, c:a ⅓ ger 6-10 %, ⅙ 1-5 % och
c:a ⅙ 0 %. Synnerligen påfallande är det obetydliga inflytande »dåliga
tider» utöfvat på den kemiska industriens resultat. Den mot slutet af
1880-talet började stegringen i utdelningen hade i rätt betydlig grad
sin grund i sammanslutningar, hvarigenom i stället för planlös
konkurrens kom en reglering af produktionen.
Följande tabell visar aktiebolagens utdelningar i medeltal under tiden
1880-1900 inom olika industrier, och framgår däraf, att den kemiska står
bland de främsta.
Gummi- industrien 12.31
Porslins- „ 12.26
Läder- „ 10.60
Kemiska- „ 10.49
Glas- „ 10.31
Bränneri- „ 8.89
Sten- o. jordarts- „ 8.12
Metall- „ 9.20
Maskin- „ 8.21
Elektriska- „ 8.38
Pappers- „ 9.77
Bryggeri- „ 7.97
Kol- „ 7.64
Socker- „ 7.17
Salt- „ 7.76
Järn- „ 6.12
Väf- o. spinn- „ 6.13
Näringsmedels- „ 6.16
Klädes- „ 5.94
Kvarn- „ 5.88
Trä- „ 5.35
Nedanstående tabell visar aktiebolagens genomsnittsutdelningar inom de
olika grenarne af den kemiska industrien. Till kemisk storindusti räknas
uti denna statistik hufvudsakligen soda, kaustikt natron, svafvelsyra,
saltsyra, salpetersyra, natriumsulfat, klorkalk, alun, aluminiumsulfat,
klorkalium och pottaska. Till preparat-industrien räknas
kemisk-tekniska, farmaceutiska, fotografiska och vetenskapliga preparat.
Ks.ind. = Kemiska storindustrien
P.ind. = Preparatindustrien
Tf.ind. = Tjärfärgsindustrien
Sä.ind. = Sprängämnesindustrien
Ts.ind. = Tändsticksindustrien
Gä.ind. = Gödslingsämnesindustrien
+------+---------+---------+---------+---------+---------+---------+
| År | Ks.ind. | P.ind. | Tf.ind. | Sä.ind. | Ts.ind. | Gä.ind. |
| | % | % | % | % | % | % |
+------+---------+---------+---------+---------+---------+---------+
| 1882 | 9.89 | 11.88 | 20.53 | 9.39 | -- | 6.44 |
| 1883 | 9.27 | 11.05 | 14.82 | 10.04 | -- | 5.79 |
| 1884 | 6.8 | 13.26 | 11.05 | 8.29 | 6.19 | 4.16 |
| 1885 | 5.86 | 12.81 | 7.05 | 10.65 | 6.01 | 3.30 |
| 1886 | 6.03 | 13.95 | 9.94 | 16.05 | 6.17 | 3.52 |
| 1887 | 6.87 | 16.52 | 13.25 | 14.08 | 8.31 | 5.25 |
| 1888 | 7.85 | 13.15 | 15.44 | 15.41 | 8.88 | 8.09 |
| 1889 | 7.44 | 11.71 | 17.5 | 13.00 | 7.45 | 10.45 |
| 1890 | 7.77 | 15.48 | 20.75 | 18.88 | 5.25 | 10.14 |
| 1891 | 7.57 | 12.27 | 20.92 | 13.69 | 8.90 | 9.53 |
| 1892 | 8.04 | 13.90 | 23.19 | 15.86 | 6.06 | 9.75 |
| 1893 | 10.52 | 13.25 | 23.86 | 17.41 | 7.61 | 8.62 |
| 1894 | 12.33 | 11.89 | 23.13 | 17.37 | 6.06 | 7.00 |
| 1895 | 10.91 | 10.82 | 23.59 | 18.41 | 7.30 | 4.04 |
| 1896 | 12.51 | 9.53 | 23.59 | 14.07 | 8.00 | 2.43 |
| 1897 | 12.24 | 8.21 | 22.09 | 15.45 | 8.73 | 2.66 |
| 1898 | 13.41 | 9.78 | 22.26 | 14.28 | 9.58 | 3.46 |
| 1899 | 13.83 | 13.12 | 22.46 | 13.82 | 8.77 | 7.48 |
| 1900 | 12.68 | 12.47 | 20.44 | 11.62 | 9.94 | 6.75 |
| 1901 | 13.17 | 13.2 | 20.84 | 11.38 | 8.94 | 6.10 |
| 1902 | 13.02 | 13.56 | 22.03 | 10.66 | 6.68 | 7.50 |
| 1903 | 14.04 | 12.87 | 22.62 | 11.77 | 7.10 | 7.33 |
+------+---------+---------+---------+---------+---------+---------+
År 1904 utgjorde den kemiska industriens exportvärde 9 % af
totalexportens värde, under det att de uti denna industri sysselsatta
arbetarnes antal utgjorde endast 1.1 % af totalindustriens
arbetareantal. Från 1880 till 1905 ökades inom den kemiska industrien
den exporterade _kvantiteten_ med 311.5 %, medan _värdet_ af det
exporterade på grund af prisfall endast steg med 137.6 %. Under perioden
1895--1900 var uppsvinget särskildt stort på grund af de gynnsamma
verkningarne af handelstraktaterna. Ingen annan industri har utvecklats
så hastigt. Tysklands totalindustri visade under tiden 1877--1902 en
stegring uti antalet arbetare med 84.3 %, medan motsvarande tal för den
kemiska var 172.6 %. Den använda maskinkraften steg inom totalindustrien
1875--1895 med 176.4 % och inom den kemiska med 370.1 %. Värdet af den
kemiska industriens produktion öfverträffas numera endast af textil- och
metall-industrierna.
Den bekante tyske vetenskaps- och industrimannen _Caro_ säger: »Källan
till den utomordentliga framgången inom denna ännu i oupphörlig
utveckling stadda industri är, att praktiken ända in i fabrikationens
yttersta åderförgreningar är genomträngd af vetenskapen, att den har en
oaflåtlig känning med hvad som rör sig på uppfinningsgebitet, med
framstegen inom den teoretiska och använda kemien och med de växlande
behofven i marknaden, att en uppdelning af arbetet blifvit strikte
genomförd och alla krafter från den första till den sista, planmässigt
ledda, harmoniskt samverka hvar på sin plats. Framför allt:
karaktärsduglighet hos ledarne, affärssinne, flit, ordning och
sparsamhet.»[13]
[Anmärkning 13: Litteratur: Ch. Ind. 1902: 476, Ch. Ztg. 1907:
208, _Grossmann._ »Die Bedeutung der chem. Technik für das
deutsche Wirtschaftsleben». Knapp, Halle 1907 samt _Schultze_:
»Die Entwickelung der chemischen Industrie in Deutschland seit
dem Jahre 1875». Tausch & Grosse, Halle 1908.]
*Utlandets reflexioner med anledning af Tysklands framgångar.*
Det är helt naturligt, att det enorma tyska industriella uppsvinget
tvingar andra nationer till eftertanke. Det duger icke att bara stå
stilla och titta. Här nedan skall anföras några utdrag ur utländska
uttalanden om Tysklands kemiska industri.
Uti Journal of the Society of chemical Industry 1896: 495 framhöll
_Tyrer_ huru Tyskland på världsmarknaden undantränger England och angaf
såsom orsaker tyskarnes större organisationsförmåga, större kunskaper
och större energi. »Tyskland slår oss isynnerhet inom den kemiska
industrien, om hvilken lord Beaconsfield en gång skall ha yttrat, att
densamma kan utgöra mått på ett lands utveckling... Äfven förefinnas
brister uti vår kommersiella bildning, om denna ock, tack vare
handelskamrarne, nu är bättre än för...» T. uppräknar, hvad som i
Tyskland och i Amerika blifvit gjordt för undervisningen uti
naturvetenskaperna äfven på privat väg. »På grund af arten af våra
affärsmäns kommersiella och vetenskapliga bildning är det ofta så, att
kapitalisten icke rätt uppfattar företeelserna, om han ock ser dem.
Däraf komma alla dessa dimmiga företag med missräkning och modlöshet
såsom logiskt resultat...» T. framhåller ock hurusom i Tyskland den
tekniske fabrikstjänstemannen får stor andel af den vinst, han genom
sitt arbete tillför sin firma. »Hvad är resultatet af vårt föråldrade
system? Vår nation lider nederlag på alla kanter, men den har icke
kunskaper nog för att begripa huru felaktigt vårt system är.»
Ännu i början på 1890-talet behärskade England marknaden för kaustikt
natron och klorkalk men är nu Tysklands störste afnämare för dessa
produkter.
Vid den bolagsstämma, då den en gång så betydande fabriksfirman för
tillverkning af anilinfärger Brooke, Simpson & Spiller Ld i London år
1901 beslöt sin upplösning, framhölls såsom hufvudorsak till firmans
undergång, att densamma för litet beaktat den moderna forskningens värde
och därför icke längre kunde hålla jämna steg med de tyska fabrikerna.
Vid ett möte, som den engelska föreningen Soc. of Chemical Industry höll
i Newyork 1904, berörde professor Chandler från Columbia University i
Newyork med beklagande det ringa intresse, som från »trångbröstad
krämarståndpunkt» kommer vetenskapen till del.[14]
[Anmärkning 14: Z. f. a. Ch. 1904: 1908.]
_J. Campbell Brown_[15] finner en maning uti Revue des deux mondes
(Febr. 1898) att beakta Tysklands arbetsmetoder äfven kunna gälla sina
landsmän. Det fortgående samarbetet mellan vetenskap och industri har
åstadkommit de framstående resultaten inom den tyska industrien. Ett
enda verk i Ludwigshafen sysselsätter flera kemister än hela England har
inom samma branch. I Tyskland har man ersatt verkmästarne med
vetenskapligt bildade personer, hvilka icke blindt endast följa gammal
praxis, utan se allt med den klara blick, som kunskapen om naturens
lagar förlänar. De tyska fabrikerna nöja sig icke med att utsända
handelsresande, utan fabrikanten träder själf i förbindelse med köparne,
lämnar med sakkunskap upplysningar, beaktar deras önskningar och
ger dem anvisning om produkternas rätta användning. Af Europas
tjärfärgsproduktion kommer endast 7,2 % på England, 8 % på Frankrike och
13 % på Schweiz, resten på Tyskland. Campbell Brown påpekar vidare
vikten af sammanslutningarne inom de olika industrigrenarne och nämner
särskildt »_de tyska industriernas centralförening för nationelt
arbete_», hvilken öfvervakar och befordrar de olika grenarnes intressen,
samlar statistik, yttrar sig angående lagstiftningsfrågor,
handelstraktater etc.
[Anmärkning 15: Journal of the Soc. of Ch. Ind. 1898: 305.]
Den i handels- och industrikretsar mycket lästa facktidningen
»Commercial Intelligence» innehöll 1906 en berättelse öfver en resa, som
dess Pariskorrespondent företagit i Tyskland i det speciella syftet »att
lära känna dess kemiska industri, hvilken nu bildar en af de
hufvudsakligaste källorna till landets kolossala välstånd».
Korrespondenten säger sig ha blifvit högeligen öfverraskad af hvad han
såg å de orter, där den kemiska industrien särskildt utvecklat sig.
Produktionsvärdet uppskattades 1906 till 1½ milliard mark. Och ändock är
denna industrigren knappast mer än 30 år gammal! För 30 år sedan
behärskade England kemikaliemarknaden, men nu står Tyskland främst och
detta oaktadt sina ringa förråd af hithörande råmaterialier. Tyskland
producerar årligen c:a 1 million ton svafvelsyra, till stor del af
spansk kis, och c:a ½ million ton soda. Dess totala export af kemiska
produkter representerade 1905 ett värde af c:a 500 millioner mark. Det
täcker c:a ⅚ af världens behof af färger. Indigoexporten för 1906
uppgifves till c:a 30 millioner mark. Den engelske korrespondenten
framhåller slutligen hurusom Tysklands kemiska industri har en armé af
vetenskapligt bildade specialister och skördar nu vinsten af de stora
härför gjorda uppoffringarne.
Uti Journal of the Soc. of Ch. Ind. för 15/12 1906 lämnas en jämförelse
mellan Englands och Tysklands kemiska industri, ref. uti Sv. Kem.
Tidskr. 1907: 3, hvarur följande tabell med värden i millioner kronor är
hämtad.
_Import:_
England: Tyskland:
Råmaterial {1905 .......... 158 261
{1895 .......... 145 152
---------------------------
ökning 13 109
---------------------------
Arbetade varor {1905 .......... 164 126
{1895 .......... 129 100
---------------------------
ökning 35 26
---------------------------
_Export:_
Råmaterial {1905 .......... 36 59
{1895 .......... 27 33
---------------------------
ökning 9 26
---------------------------
Arbetade varor {1905 .......... 278 428
{1895 .......... 245 272
---------------------------
ökning 33 156
---------------------------
Uti den tyska råvaruexporten ingå äfven kalisalterna från Stassfurt.
Orsakerna till Tysklands öfverlägsenhet angifvas uti nämnda engelska
tidskrift liksom i förut anförda uttalanden vara: bättre kunskaper,
tyskarne »put more brain into their goods», det intima samarbetet mellan
vetenskap och teknik, billiga kanal- och järnvägsfrakter och sist men
icke minst ett verkligt samarbete mellan regeringen och industriens
målsmän.
Under Boltzmanns bevingade ord: »_Intet är så praktiskt som teori_»,
meddelade Ind. Norden 1906: 330 några intressanta utdrag ur
årsberättelsen för det stora amerikanska _Westinghousebolaget_. Detsamma
sysselsatte år 1906 icke mindre än 14,705 personer. Försäljningsvärdet
steg från 45 millioner kronor 1901 till 90 mill. 1905. Bolagets
president säger: »minst 45 % af ingeniörsstaben är beständigt sysselsatt
med arbete på förbättringar, d.v.s. med arbete för framtiden... Detta
arbete kommer snarare att ökas än minskas, ty fordringarne stegras med
hvar dag...»
Den engelska tidskriften »The Electrician» yttrar vid anförandet af
detta uttalande med beklagande, att England ännu icke insett värdet af
dessa isynnerhet i Amerika och Tyskland tillämpade arbetsmetoder.
Flera utländska uttalanden om Tysklands industri finnas anförda uti »Das
studium der technischen Chemie an den Universiteten und technischen
Hochschulen» af _Fischer_.
Utom af ofvanstående framgår den kemiska industriens i England
stillastånd eller tillbakagång af en »blå bok», som engelska regeringen
för något år sedan förelade parlamentet[16]. Från 1890 till 1902 sjönk
Englands export af kemiska produkter till Förenta staterna från £
2,035,000 till £ 792,500. Till någon del torde detta ha sin grund uti
Förenta staternas egen ökade produktion och i dess tullskyddspolitik.
Englands kemiska industri har numera sitt egentliga stöd uti kolonierna.
[Anmärkning 16: Ch. Ind. 1905: 22).]
Uti »Tariff Commission» 6:te bandet förekommer ett uttalande om engelska
glasindustriens oerhörda tillbakagång, och förnämsta orsaken angifves
vara Englands skyddslöshet mot införande af produktionsöfverskott från
Amerika och Tyskland (dumpingmanövrer). Såsom botemedel föreslås i
främsta rummet tullskydd.[17]
[Anmärkning 17: Z. f. a. Ch. 1907: 1382).]
* * * * *
* * * *
*II. Arbetsintensitet, arbetslöner och aflöningssätt.*
Inom de flesta industrier utgöra arbetslönerna en af de största posterna
uti tillverkningskostnaden, och det är helt naturligt, att fabrikanten
söker begränsa äfven denna utgiftspost. Lika naturligt är emellertid
ock, att arbetarens sträfvan går ut på att erhålla största möjliga lön
för sitt arbete. Något som däremot icke är naturligt, är
arbetsintensitetens nedgång.
Det finnes visserligen intet mått, hvarmed olika slag af arbete kunna
direkt uppmätas och därför har det sina svårigheter att med siffror
uttrycka arbetsintensiteten. Inom hvarje särskild industrigren får man
dock ett relativt mått på arbetsmängden per arbetare, om man dividerar
produktionsvärdet med antalet uti samma industri sysselsatta arbetare.
Uti »Iron and Coal Trade Revue» för 30/12 1905 förekom ett engelskt
uttalande om arbetsintensiteten vid svenska järnverk. »För 1904 kom per
arbetare», heter det, »ett produktionsvärde af endast £ 324, hvilket är
mycket lågt».
Med ledning af senaste officiella statistik sammanställde _E. J.
Ljungberg_ uti ett föredrag uti Nationalekonomiska föreningen i
Stockholm den 31/1 1908 några järnindustriens siffror för Sverige och
Amerikas Förenta Stater och meddelas här därur följande utdrag.
Sverige: Amerika:
Tillverkning per arbetare ............ 26,1 ton. 143 ton.
Tillverkningsvärde per arbetare ........ 3,998 kr. 13,431,60 kr.
Årsförtjänst i medeltal per arbetare ... 1,358 kr. 1,947,60 kr.
Dessa siffror äro i hög grad sorgliga för vårt land.
Från Tyskland föreligger ingen motsvarande off. statistik, men vid ett
större verk där, som sysselsätter 14,000 arbetare, uppgår tillverkningen
per man till 73,5 ton värd kr. 8,900 och årsförtjänsten per man utgör i
medeltal kr. 1,356,80.
Vidare anföres huru tillverkningskostnaden för Lancashirejärn vid ett
medelstort verk i Sverige sammansätter sig.
Kronor % af hela
pr ton tillverk-
järn: ningskostn.
Arbetslöner: _för kolning, malmbrytning,
forsling och tillverkning_..... 82,70 55,3
Järnvägsfrakter: _för träkol, malm,
kalksten och färdig produkt_..... 40,10 26,8
Räntor: _å det kapital, som fordras till
inventarier af materialier och annat
förlag_............ 9,60 6,4
Kolved och stenkol........ 10,35 6,9
Brukets omkostnader: _skatter och onera,
aflöning till styrelse, tjänstemän och
diverse utgifter_........ 6,87 4,6
----------- -------
Kr. 149,62 100 %
Häri ingår ingen ränta eller amortering å anläggningskostnaderna.
Allmänna marknadspriset på detta järn (valsadt stångjärn) är kr. 150 per
ton. Om här arbetarnes kraf på arbetstidens reduktion till 8 timmar
skulle genomföras utan reduktion af deras årsinkomst och verket sålunda
skulle underhålla 3 skiftlag arbetare per dygn i stället för nu 2, så
komme tillverkningskostnaden att stiga till kr. 190,97, hvarigenom denna
produktion blefve totalt omöjliggjord.
L. yttrar i sammanhang med dessa spörsmål: »Arbetslönernas stegring har
_möjliggjorts_ af en under flera år uppåtgående konjunktur och
framgångsrik ingeniörsverksamhet; ej genom arbetareorganisationens
verksamhet... I början af 1870-talet gällde en ton Bessemer-stålräler
312 kr., och nuvarande pris på svenska Martin-stålräler af väsentligt
bättre kvalitet utgör endast 120 kr. Att möjliggöra sådant med
fördubblade arbetslöner, åstadkommes ej med muskelarbete... Arbetspriset
måste följa priset på de färdiga produkterna och värdet på penningen --
förmedlaren af arbetsbytet... Från vissa håll arbetas med all kraft på
att utrota kapitalet, d.v.s. ej producera ett värde, som motsvarar, hvad
man konsumerar, utan tanke därpå, att _intet kapital kan skapas utan
arbete,_ likasom att _intet arbete kan skapas utan kapital_. Man kan
visserligen som snyltgäst, jobbare eller på annat sätt tillskansa sig en
del af frukterna från andras arbete, men icke skapa något som helst
värde, ty därtill fordras _produktivt_ arbete. För att detta åter skall
blifva framgångsrikt, fordras, enligt Carnegie i hans uppsats om »Den
trebenta stolen», att hvarje företag stödjes af trenne pelare: kapital,
arbete och administrativ förmåga. Om ett af dessa stöd, hvilket som
helst, saknas, så faller företaget... Att genom kapital skapa arbete är
jämförelsevis lätt, men att af kapital och arbete skapa afkomst är
däremot en svår uppgift».
För vårt land kräfves först och sist »*produktivt arbete, arbete som
skapar värden, samt sparsamhet, som bevarar och ej förslösar dessa*...
Vårt land är ingalunda fattigt, men vi äro i allmänhet alldeles för
lata... Hvar och en har rätt att lefva, men af sitt eget arbete, icke af
andras...
Skrikets, hatets och oförnöjsamhetens vägar leda icke till ernående af
en högre lefnadsstandard för vårt folk. De äro endast villovägar.
Däremot gifves en väg, arbetets, som är bepröfvad i vårt land under
gamla tider, och som vi sett med fördel vandras i andra länder. Låt hat
och afundsjuka begrafvas, låt oss icke förtära det bröd, det kapital,
som vi och våra förfäder samlat, utan låt oss alla arbeta, intensivt
arbeta på att öka tillgångarne, så att allmänna välståndet blir större,
öka tillgångarne genom att framkalla bättre skördar af vår jord, större
mängd och värdefullare arbetsprodukter i våra hem och våra verkstäder,
så blir brödet rikare och kraftigare, och låt oss fostra, utbilda och
träna de unga, särskildt de unga kvinnorna, så att vi alla med större
kraft till själ och kropp kunna utveckla vårt lands resurser och
därigenom skapa större lycka och större förnöjsamhet med vårt land, än
vi hittills lyckats».
Om vi räkna Tysklands kemiska industris produktionsvärde per år till
mark 1,500,000,000 och antalet arbetare till 200,000, så erhålles ett
produktionsvärde af mark 7,500 per arbetare.
Det gifves emellertid några fall, då man kan få ett mera direkt mått på
arbetets kvantitet. Ett sådant fall är grufarbetet. Officiella
undersökningar vid Preussens stenkolsgrufvor ha med siffror gifvit vid
handen, att den presterade arbetskvantiteten minskas, under det att
lönerna stiga.[18] Per arbetare utgjorde den uppfordrade kolmängden:
1888 ............ 300 ton
1889 ............ 289 »
1890 ............ 275 »
1891 ............ 267 »
1892 ............ 253 »
1893 ............ 261 »
1894 ............ 265 »
1895 ............ 268 »
1896 ............ 279 »
1897 ............ 279 »
1898 ............ 277 »
1899 ............ 276 »
1900 ............ 271 »
1901 ............ 248 »
1902 ............ 244 »
[Anmärkning 18: Z. f. a. Ch. 1903: 1164.]
Äfven andra orsaker kunna ju i någon mån ha bidragit till den starkt
fallande tendensen hos den kurva, som angifves af dessa siffror, men i
hufvudsak har den utan tvifvel sin grund uti minskad arbetsintensitet.
Man får här en liflig föreställning om, hvilken försumpning, som skulle
komma att råda uti en socialdemokratisk stat. Icke utan skäl har en
sådan stat blifvit liknad vid nutidens arbetsinrättningar, där det
heter: »här får man mat, kläder och husrum antingen man arbetar mycket
eller litet».
Beträffande arbetarnes obstruktion (engelska »ca’canny») har amerikanska
arbetsdepartementet publicerat en utredning, hvilken blifvit refererad
uti Ind. Norden 1907: 309.
I brist på en sammanställning öfver genomsnittslönerna vid Preussens
samtliga stenkolsgrufvor, må här en sådan anföras för distriktet
Dortmund med ett arbetareantal år 1901 af 236,769.[19] Årslönen utgjorde
per arbetare:
1888 ............... mark 863:--
1890 ............... » 1,067:--
1895 ............... » 968:--
1899 ............... » 1,255:--
1900 ............... » 1,332:--
1901 ............... » 1,224:--
[Anmärkning 19: Z. f. a. Ch. 1902: 1101.]
Vid Preussens samtliga grufvor (icke endast kolgrufvorna), med ett
arbetareantal år 1901 af 482,566, utgjorde årslönen per man:
1895 ............... mark 848:--
1896 ............... » 900:--
1897 ............... » 964:--
1898 ............... » 1,010:--
1899 ............... » 1,070:--
1900 ............... » 1,138:--
1901 ............... » 1,076:--
Uti en årsberättelse öfver brunkolstjärindustrien 1906 klagas öfver den
aftagande arbetsintensiteten.[20] Äfven på andra områden af den kemiska
industrien, såsom sodabranchen, klagas öfver de allt mera uppträdande
arbetaresvårigheterna.[21]
[Anmärkning 20: Ch. Ztg 1907: 408.]
[Anmärkning 21: Ch. Ind. 1905: 51.]
Belgiens förr så betydande glasindustri har blifvit totalt
tillintetgjord genom kortsynta och ansvarslösa socialistledares
agitation.[22]
[Anmärkning 22: Ind. Norden 1907: 280.]
Kroppsarbetarens sysselsättning uti de kemiska fabrikerna är till stor
del af föga ansträngande art och tröttar hvarken muskler eller hjärna så
synnerligen mycket, äfven om diverse gaser och hög temperatur stundom
kunna vålla något obehag. Vid Rhen och antagligen äfven på många andra
ställen i Tyskland finner man därför ofta, att de kemiska
fabriksarbetarne ha hvar sitt lilla landtbruk, som skötes på lediga
stunder och hvilket för öfrigt lämnar en sund sysselsättning äfven åt
hustru och barn.
Stegringen af arbetslönerna inom Tysklands kemiska industri framgår af
nedanstående siffror.[23] Årslönen per man utgjorde:
1893 ............... mark 879:--
1894 ............... » 885:--
1895 ............... » 894:--
1896 ............... » 906:--
1897 ............... » 922:--
1898 ............... » 948:--
1899 ............... » 966:--
1900 ............... » 1,003:--
1901 ............... » 1,011:--
1902 ............... » 1,010:--
1903 ............... » 1,020:--
1904 ............... » 1,029:--
1905 ............... » 1,048:--
[Anmärkning 23: Ch. Ind. 1900: 420, 1901: 540, 1903: 492 och
1906: 528.]
Aflönas arbetaren efter den tid, han arbetar, _daglön, timpänning,_ så
har han intet materiellt intresse af att öka arbetsintensiteten. Aflönas
han däremot efter vanligt _ackord_ och lönen _per styck_ är fullt
korrekt beräknad, så har han åter det allra största intresse af att per
tidsenhet utföra det mesta möjliga arbete. Att fullt korrekt bestämma
ackordet, stycklönen, har emellertid sina stora svårigheter. Om lönen
per styck sättes för hög, så att arbetsgifvaren sedermera ser sig
nödsakad att sänka den, så väcker detta misstro och missnöje hos
arbetaren; sättes den åter så låg, att arbetaren med yttersta flit icke
når upp ens till normal dagsförtjänst, så kan denne gifvetvis icke vara
tillfreds därmed. För att i möjligaste mån undvika dessa olägenheter har
man på sina ställen, isynnerhet i Amerika, infört s.k. _premieackord_.
Den princip, som ligger till grund för detta aflöningssystem, framgår af
följande exempel. Antag att en arbetare har 3 dollars per dag à
10 arbetstimmar och producerar under denna tid 1 styck. Öfvertar han nu
detta arbete på premieackord, så utgår timpänningen oafkortad med
0,30 dollars för hvarje timme, som åtgått för arbetsstycket, men
arbetaren erhåller dessutom en premie af 0,10 doll. för hvarje sparad
timme. Denna metod, den Halseyska, förtydligas genom följande tabell:
+--------+-------------------------------------+-------------+
| | Arbetarens förtjänst: | |
| | | Arbets- |
| Använd | Summan af | Premien | | gifvarens |
| tid: | timlönerna | uppgår per | Per timme | utgift |
| | uppgår per | styck till | | per styck: |
| timmar | styck till | | | |
| | dollars | dollars | dollars | dollars |
+--------+------------+------------+-----------+-------------+
| 10 | 3.-- | 0.-- | 0.30 | 3.-- |
| 9 | 2.70 | 0.10 | 0.311 | 2.80 |
| 8 | 2.40 | 0.20 | 0.325 | 2.60 |
| 7 | 2.10 | 0.30 | 0.343 | 2.40 |
| 6 | 1.80 | 0.40 | 0.366 | 2.20 |
| 5 | 1.50 | 0.50 | 0.40 | 2.-- |
| 4 | 1.20 | 0.60 | 0.45 | 1.80 |
+--------+------------+------------+-----------+-------------+
Det är tydligt, att bestämmandet af »grundtiden», d.v.s. den längsta
tid, som kan få åtgå, för utförandet af 1 arbetsstyck, äfven här är af
största vikt.
Det Rowanska systemet minskar risken af ett fel härutinnan. Detsamma
skiljer sig från det förra däri, att premiesatsen varierar i proportion
till sparade timmar. Om i det anförda exemplet arbetaren utför arbetet
på 9 timmar, så erhåller han, likasom här ofvan, betalning för 9 timmar
med 2.70 dollars samt därtill 10 % af denna summa, alltså tillhopa
2.97 dollars. Utför han arbetet på 8 timmar, så erhåller han 2.40 + 20 %
= 2.88 dollars etc. Behöfver han 9 timmar för arbetet, så blir hans
förtjänst per timme 0.33 dollars; kan han göra arbetet på 8 timmar, så
blir förtjänsten per timme 0,36 dollars etc.
* * * * *
Det är svårt att förstå, huru den svenske kroppsarbetaren med sin i
allmänhet stora intelligens under en så lång tid kunnat låta förblinda
och behärska sig af den folksjukdom, som benämnes socialism. Han tror
tydligen blindt på sina ledares ofelbarhet, utan att själf tänka.
I Tyskland och äfven i andra länder har denna sjukdom visat tydliga
tecken till återgång. Det fordras sannerligen icke mycket skarpsinne för
att finna, att »den socialdemokratiska framtidsstaten» är ett oting, en
omöjlighet. Uti densamma skulle ju den enligt erfarenheten mäktigaste
driffjädern till allt framåtskridande, _det egna intresset_,
undertryckas och ersättas med intresset för det allmänna. Endast dåren
kan tro på möjligheten att så omskapa människonaturen!
Vissa tecken tyda emellertid på, att de djupare och själfständigt
tänkande af vårt lands kroppsarbetare börja se botten i socialiststatens
beprisade köttgrytor och inse, att det icke är skrik, hat, afund,
missnöje, luftslott och tomt prat, utan ett intensivt och gediget
arbete, som skapar välstånd.
Så snart kroppsarbetaren icke längre vill låta sig nöja med den ensidiga
andliga spis, som socialistpressen tillhandahåller honom, utan söker
vidga sin syn på tingen, så skall han ock inom kort lära känna och
uppskatta äfven andra slag af arbete än kroppsarbetet, förstå, att
ett samband måste existera mellan arbetslönerna och näringarnes
förmåga att bära dessa samt att denna bärförmåga är beroende af
konkurrensförhållandena på världsmarknaden. Konjunkturerna och de
ekonomiska lagarne kunna icke regleras med socialistfraser; ja, icke
ens, om ett stort land öfverginge från det tomma socialistpratet till
handling och antoge ett styrelsesätt enligt socialdemokratiska
principer, skulle nämnda lagar rubbas. Om det lilla svenska folket
kastade sig in i ett dylikt experiment, så vore sådant liktydigt med
själfmord. Det skulle i samma ögonblick uppslukas af stormakterna och
intvingas i en mer eller mindre tryckande tvångströja.
* * * * *
* * * *
*III. Sveriges kemiska industri.*
*Statistik.*
Uti den officiella statistiken uppdelas Sveriges _hela_ industri uti
12 grupper. Nedanstående tabell innefattar dessa grupper med respektiva
siffror från år 1905.
+------------------------------+----------------+-----------------+
| | Tillverknings- | |
| | värde | Arbetare |
| +-------+--------+--------+--------+
| | i | i % af | | |
| | mill. | total- | antal | % |
| | kr. |beloppet| | |
+--+---------------------------+-------+--------+--------+--------+
| 1|Närings- o. njutningsämnen | 387.7 | 32.15 | 33348 | 11.87 |
| 2|Spånadsämnen | 164.9 | 13.67 | 40702 | 14.48 |
| 3|Varor af hudar, | | | | |
| | skinn o. hår | 44.6 | 3.70 | 8543 | 3.04 |
| 4|Oljor, tjära, gummi m.m. | 27.2 | 2.26 | 3486 | 1.24 |
| 5|Trävaror | 231.2 | 19.17 | 66624 | 23.71 |
| 6|Papper och pappersarbeten | 45.7 | 3.79 | 10777 | 3.84 |
| 7|Varor af div. växtämnen | 2.3 | 0.19 | 646 | 0.23 |
| 8|Varor af sten, lera, | | | | |
| | kol o. torf | 80.0 | 6.63 | 47470 | 16.89 |
| 9|Kemiska preparat | 26.2 | 2.17 | 3485 | 1.24 |
|10|Metallarbeten | 85.8 | 7.11 | 25560 | 9.10 |
|11|Fartyg, vagnar, | | | | |
| | maskiner m.m. | 82.2 | 6.82 | 30736 | 10.94 |
|12|Arbeten af grafisk | | | | |
| | industri m.m. | 28.2 | 2.34 | 9618 | 3.42 |
| | +-------+--------+--------+--------+
| | Summa | 206.0 | 100.00 | 280995 | 100.00 |
+--+---------------------------+-------+--------+--------+--------+
Uti följande tabeller äro uppgifterna om tillverkningen hämtade ur
officiella statistiken _D: Fabriker och Handtverk 1905_ samt importen
och exporten ur _Sveriges utförsel och införsel år 1906_ af Kungl.
Statistiska Centralbyrån, Stockholm 1907. Som det icke är endast under
_grupp 9, kemiska preparat,_ man finner kemiska eller dem närstående
produkter, så omfatta dessa tabeller äfven några af de andra grupperna
eller utdrag ur desamma. Grupperna 9 och 4 upptagas i sin helhet, de
öfriga i utdrag. En del tomrum uti kolumnerna för export och import bero
på, att dessa varor icke äro specificerade uti statistiken, utan
upptagna under någon klumprubrik.
* * * * *
* * * *
fab. = fabriker
arb. = arbetare
kvan. = kvantum in ton
värde = värde i tusental kr.
ö/kg = öre pr. kg.
ö/100 = öre pr. 100 kg.
kr/kg = kr. pr. kg.
kr/100 = kr. pr. 100 kg.
[Anmärkning: Där icke annorlunda angifves.]
+-------------------------------+----------------------------+
| | Tillverkning år 1905: |
| +------------+---------------+
| | antal |tillverknings- |
| +-----+------+-------+-------+
| | fab.| arb. | kvan. | värde |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
|Grupp 9. Kemiska preparat. | | | | |
| | | | | |
|a) Oorgan. syror, | | | | |
| baser och salter. | | | | |
| | | | | |
| Svafvelsyra (100 procentig) | 9 | 68 | 52584 | 2121 |
| Salpetersyra | 3 | -- | 309 | 126 |
| Ammoniak, kaustik |} | {| 113 | 28 |
| » svafvelsyrad |} 9 | --{| 1390 | 261 |
| Klorsyradt kali |} 2 | 191 | 2363 | 1151 |
| » natron |} | | | |
| Kristallsoda | 10 | 23 | 11047 | 509 |
| Svafvelsyrad lerjord |} | | | {|
| Alun |} 2 | -- | 3726 | 207{|
| Vattenglas | 3 | -- | -- | 23 |
| +-----+------+-------+-------+
| a) summa | 38 | 282 | -- | 4426 |
+ +-----+------+-------+-------+
|b) Gödningsämnen. | | | | |
| | | | | |
| Benmjöl | 26 | 51 | 5550 | 515 |
| Fiskguano | 5 | 73 | 1621 | 132 |
| Pudrett | 7 | 181 | 25686 | 167 |
| Superfosfat | 6 | 811 |133374 | 7356 |
| Tomasfosfat | 1 | 14 | 9662 | 290 |
| Kalk m.m. |} | | | |
| Fältspat |}24 | 93 | -- | 525 |
| +-----+------+-------+-------+
| b) summa | 69 | 1225 | -- | 8925 |
+ +-----+------+-------+-------+
|c) Explosiva varor. | | | | |
| | | | | |
| Ammunition | 9 | 535 | -- | 2023 |
| Svartkrut |} | {| 236 | 197 |
| Röksvagt krut |} 5 | 233{| 269 | 1305 |
| Bomullskrut |} 6 | 341{| 212 | 496 |
| Nitroglycerinsprängämnen |} | {| 1139 | 1785 |
| Stubintråd och tändrör | 2 | 15 | -- | 83 |
| +-----+------+-------+-------+
| c) summa | 22 | 1124 | -- | 5589 |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
+----------------------------------+--------------------+
| IMPORT: | EXPORT: |
+-------------+--------------------+--------------------+
| | ton | ton |
| tullsats +------+------+------+------+------+------|
| 1906 | 1904 | 1905 | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| 0,5 ö/kg | 2001 | 3424 | 2535 | 2 | -- | -- |
| 2 ö/kg | 197 | 239 | 339 | -- | -- | -- |
| 5 ö/kg | 115 | 70 | 46 | -- | -- | -- |
| fri | 254 | 189 | 338 | 219 | 445 | 30 |
| fria {| 214 | 139 | 173 | 1266 | 1499 | 857 |
| {| 2 | 3 | 3 | 439 | 403 | 463 |
| fri | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 1,00 kr/100 | 1245 | 1127 | 1730 | 126 | 201 | -- |
| 1,25 kr/100 | 87 | 106 | 140 | 9 | 12 | 11 |
| 1 ö/kg | 358 | 384 | 528 | 10 | 2 | -- |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| fritt | 9107 | 9928 |12468 | 29 | 14 | 31 |
| fritt | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 25 ö/100 |11060 | 5111 | 2202 | 2 | 50 | 4553 |
| fritt |27033 |27920 |30811 | 78 | -- | 51 |
| {| 1339 | 1610 | 1058 | 5642 |13370 | 8986 |
| fria {| -- | -- | -- |22220 |19962 |23085 |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| 35 ö/kg | 87 | 93 | 121 | -- | -- | -- |
| 12 ö/kg | 12 | 9 | 9 | -- | -- | 10 |
| 50 ö/kg | 1 | 1 | 6 | 11 | 6 | 11 |
| 30 ö/kg | -- | -- | -- | 4 | 25 | 40 |
| 20 ö/kg | 1 | -- | 74 | 11 | 21 | 6 |
| 15 ö/kg | 29 | 32 | 33 | -- | -- | -- |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
+-------------------------------+----------------------------+
| | Tillverkning år 1905: |
| +------------+---------------+
| | antal |tillverknings- |
| +-----+------+-------+-------+
| | fab.| arb. | kvan. | värde |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
|d) Färger o. div. | | | | |
| tekn. preparat. | | | | |
| | | | | |
| Bresilja | 1 | 5 | -- | 16 |
| Benkol och bensvart |} | {| 49 | 11 |
| Blanksmörja |} | {| 230 | 140 |
| Rödfärg |} 46 | 111 {| 1239 | 132 |
| Oljefärg, tryckfärg m.m. |} | {| -- | 961 |
| Kalciumkarbid | 2 | 152 | 6500 | 1164 |
| Kimrök | 2 | 33 | 643 | 77 |
| Aseptin, stomatol m.m. |} | {| -- | 308 |
| Bläck |} | {| -- | 255 |
| Eter och eterarter |}108 | 553 {| 121 | 147 |
| Kolsyra, flytande |} | {| 651 | 187 |
| Diverse |} | {| -- | 3455 |
| +-----+------+-------+-------+
| d) summa | 159 | 854 | -- | 6853 |
| +-----+------+-------+-------+
| Grupp 9: totalsumma | 288 | 485 | -- | 26153 |
+ +-----+------+-------+-------+
|Grupp 4, oljor, tjära, | | | | |
| gummi m.m. | | | | |
| | | | | |
|a) Talg, oljor, tjära, | | | | |
| hartser m.m. | | | | |
| | | | | |
| Collanolja | 1 | 4 | 4 | 7 |
| Dextrin | 3 | -- | -- | 89 |
| Fernissa | 17 | 141 | -- | 892 |
| Fiskolja | 2 | -- | -- | 5 |
| Flott | 9 | 8 | -- | 498 |
| Glycerin | 3 | -- | -- | 114 |
| | | | | |
| Harts | 2 | 2 | -- | 19 |
| Karbolsyra, | | | | |
| kreosotolja m.m. | 2 | -- | -- | 24 |
| Lim och gelatin | 13 | 207 | 860 | 829 |
| Olein | 2 | -- | -- | 220 |
| Oleomargarin | | | | |
| (se äfven grupp 1) | 3 | 13 | 429 | 278 |
| Lin-, rof- och rapsolja |} | {| 6830 | 2629 |
| Oljor af andra slag |} | {| -- | 9 |
| Oljekakor, linfrömjöl m.m. |} 20 | 171{| 18848 | 2328 |
| Mineraloljor m.m. |} | {| -- | 332 |
| Talg, raff. | 7 | -- | -- | 415 |
| Tran | -- | -- | -- | -- |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
+----------------------------------+--------------------+
| IMPORT: | EXPORT: |
+-------------+--------------------+--------------------+
| | ton[*] | ton[*] |
| tullsats +------+------+------+------+------+------|
| 1906 | 1904 | 1905 | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| fri | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 2 ö/kg | 223 | 215 | 319 | 15 | 123 | 206 |
| 20 ö/kg | 169 | 173 | 177 | 2 | 4 | 2 |
| fri | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 15 ö/kg | 223 | 212 | 256 | 23 | 24 | 32 |
| 15 % | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 5 ö/kg | 65 | 75 | 78 | 206 | 234 | 274 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 8 ö/kg | 10 | 10 | 13 | 95 | 88 | 115 |
| 2,50 kr/kg | 8 | 7 | 7 | -- | -- | -- |
| 15 % | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 20 ö/kg | 14 | 8 | 13 | -- | -- | 1 |
| 30-120 ö/kg | 316 | 301 | 373 | 35 | 33 | 27 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 20 ö/kg | 1841 | 1941 | 2770 | 3 | 10 | 43 |
| 5 % | (380 | 318 | 311)| ( 25 | 11 | 75)|
| | ( tusen kronor )| ( tusen kronor )|
| fritt | 6097 | 5190 | 5947 | 44 | 37 | 75 |
| | | | | | | |
| fria | 5158 | 4478 | 5577 | 25 | 4 | 3 |
| 20-170 ö/kg | 184 | 218 | 190 | 177 | 31 | 29 |
| fritt | 994 | 1045 | 1029 | 3 | 3 | 143 |
| | | | | | | |
| 20 ö/kg | 284 | 255 | 513 | -- | 12 | -- |
| 7 ö/kg | 748 | 470 | 202 | 1 | 9 | 24 |
| fria |13404 |14797 |15058 | 164 | 130 | 186 |
| fria |114838|119397|145217| 1833 | 1491 | 1171 |
| fria |96568 |104813|107143| 497 | 384 | 1637 |
| fri | 6098 | 4889 | 7737 | 312 | 483 | 749 |
| fri | 1317 | 1412 | 1399 | 29 | 31 | 52 |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
+-------------------------------+----------------------------+
| | Tillverkning år 1905: |
| +------------+---------------+
| | antal |tillverknings- |
| +-----+------+-------+-------+
| | fab.| arb. | kvan. | värde |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
|Trädestillationsprodukter | 16 | 155 | -- | -- |
| Beck och Beckolja | -- | -- | -- | 1 |
| Tjära och tjärolja | -- | -- | -- | 223 |
| Träolja | -- | -- | -- | 6 |
| Träsprit | -- | -- | -- | 177 |
| Terpenlinolja | -- | -- | -- | 117 |
| Vagn- och maskinsmörja | 9 | 31 | -- | 189 |
| Valsmassa | 4 | -- | 12 | 24 |
| Vaselin | 4 | -- | -- | 57 |
| +-----+------+-------+-------+
| a) summa | 117 | 732 | -- | 9482 |
+ +-----+------+-------+-------+
|b) Fabrikat af oljor, | | | | |
| harts etc. | | | | |
| | | | | |
| Gummigaloscher |} | {| -- | 6417 |
| Andra gummivaror |} 7 | 1404{| -- | 1260 |
| Kautschukstämplar | 4 | 10 | -- | 82 |
| Kompositionslinne | 5 | 26 | -- | 122 |
| Lack | 5 | 9 | 73 | 77 |
| Ljus | 4 | 347 | 2357 | 2457 |
| Parfym | 22 | 59 | -- | 784 |
| Såpa |} | {| 15657 | 3787 |
| Tvål |} 52 | 672{| 3956 | 2468 |
| Vaxtändstickor | 1 | 227 | 285 | 270 |
| +-----+------+-------+-------+
| b) summa | 100 | 2754 | -- | 17724 |
| +-----+------+-------+-------+
| Grupp 4: Totalsumma | 217 | 3486 | -- | 27206 |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
+----------------------------------+--------------------+
| IMPORT: | EXPORT: |
+-------------+--------------------+--------------------+
| | ton | ton |
| tullsats +------+------+------+------+------+------|
| 1906 | 1904 | 1905 | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| fria | 3464 | 3947 | 4805 | 7 | 10 | 192 |
| fria | 1083 | 1130 | 1089 | 4180 | 5764 | 7970 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 30 ö/kg | 1 | -- | -- | 190 | 204 | 237 |
| 7 ö/kg | 463 | 403 | 480 | 70 | 44 | 79 |
| 2 ö/kg | 650 | 610 | 676 | 7 | 20 | 32 |
| 20 ö/kg | 13 | 15 | 15 | 2 | 2 | 4 |
| 2 ö/kg | 172 | 168 | 130 | -- | -- | -- |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| 1,25 kr/kg |} 512 | 491 | 534 | 457 | 787 | 556 |
| -- |} -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 50 ö/kg | 9 | 8 | 10 | -- | -- | -- |
| 12 ö/kg | 75 | 51 | 37 | 13 | 9 | 5 |
| 3,00 kr/kg | 14 | 12 | 13 | 1 | 5 | 6 |
| 5 ö/kg | 9 | 11 | 8 | 8 | 6 | 6 |
| 10-100 ö/kg | 211 | 214 | 214 | 17 | 30 | 21 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| | | | | | | |
| | | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
+-------------------------------+----------------------------+
| | Tillverkning år 1905: |
| +------------+---------------+
| | antal |tillverknings- |
| +-----+------+-------+-------+
| | fab.| arb. | kvan.*| värde |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
|Grupp 1, utdrag: | | | | |
| | | | | |
| Råsocker |} | {| 84038 | 33510 |
| Sirap och melass |} 18 | 5571{| 11911 | 603 |
| Raffineradt socker | 10 | 2706 | 97809 | 55132 |
| Stärkelse | 95 | 488 | 9517 | 2255 |
| Stärkelsesocker | 6 | 50 | 1179 | 434 |
| Mjölksocker | 1 | 4 | 3 | 3 |
| Sprit } {| 128 | 822 | 37096 | 30041 |
| Renad sprit } {| | | | |
| kvantum i m³ 50 % {| 19 | 194 | 40299 | 34746 |
| Jäst | 13 | 189 | 5171 | 2572 |
| Maltextrakt | 2 | 3 | -- | 19 |
| Ättika, 10-procentig | 11 | 85 | 3183 | 518 |
| Prepareradt salt | -- | -- | -- | 39 |
| Margarin (se äfven grupp 4) | 7 | 397 | 12672 | 13273 |
| Palmsmör | 3 | 14 | 83 | 70 |
+ | | | | +
|Grupp 5, utdrag: | | | | |
| | | | | |
| {torr |} | {|256053 | 33723 |
| Trämassa: {kemisk {våt |} | {|122933 | 7730 |
| {mekanisk {torr |}138 | 8897{| 63404 | 4055 |
| {våt |} | {|244188 | 7251 |
| Tändstickor | 20 | 5678 | 23856 | 10048 |
+ | | | | +
|Grupp 6, utdrag: | | | | |
| | | | | |
| Papper och papp | 68 | 7997 |190205 | 37820 |
| | | | | |
+ | | | | +
|Grupp 8, utdrag: | | | | |
| | | | | |
| Glas | 54 | 5047 | -- | 9017 |
| Cement | 7 | 1298 |162611 | 4874 |
| Gips | 12 | 14 | | 221 |
| Kromjärn | 1 | 8 | 20 | 30 |
| Gas, kvantum i tusental m³ | | | 58033 | 6748 |
| Stenkolstjära | 28 | 1517 | 10627 | 245 |
| Koks, kvantum i m³; | 31 | 84 |285768 | 2262 |
| 1 m³ = c:a 0,4 ton | | | | |
| Träkol, » i m³; | 367 | 6043 |2715859| 11918 |
| 1 m³ = c:a 0,14 » | | | | |
+-------------------------------+-----+------+-------+-------+
+----------------------------------+--------------------+
| IMPORT: | EXPORT: |
+-------------+--------------------+--------------------+
| | ton[*] | ton[*] |
| tullsats +------+------+------+------+------+------|
| 1906 | 1904 | 1905 | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| div. | 4988 |22172 | 4411 | -- | 5 | -- |
| -- |15417 |15862 |15919 | 408 | 242 | 17 |
| 33 ö/kg | 249 | 1315 | 421 | 12 | 9 | 31 |
| 20 ö/kg | 257 | 293 | 337 | -- | -- | -- |
| 23,5 ö/kg |} 108 | 94 | 84 |{ -- | 12 | 5 |
| 23,5 ö/kg |} | | |{ -- | -- | -- |
|}1,00-1,85 |} | | | | | |
|} kr/liter |}2015 | 2298 | 2471 | 384 | 132 | 280 |
|} |} | | | | | |
| 20 ö/kg | 24 | 20 | 24 | 7 | 10 | 36 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 10-100 ö/kg | 41 | 41 | 43 | 30 | 3 | 77 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| 20 ö/kg | 4 | 7 | 6 | 471 | 456 | 659 |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| fri | 2323 | 2249 | 2445 |232275|239614|253787|
| fri | 764 | 658 | 262 |20415 |22980 |23678 |
| fri | 30 | -- | 65 |58442 |48375 |53950 |
| fri | 21 | 77 | 803 |81392 |72507 |83396 |
| 5 ö/kg | 13 | 5 | 3 |16951 |18658 |20033 |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
|{10 ö/kg }| 4044 | 3995 | 4775 |102497|121467|137517|
|{papp 1-5 ö }| | | | | | |
+ | | | | | | +
| | | | | | | |
| | | | | | | |
| div. | 2110 | 2352 | 3071 |13742 |12789 |11937 |
| 60 ö/100 |10526 |10999 |13136 |27509 |38504 |45960 |
| 40 ö/100 | 8868 |11270 |13496 | 162 | 155 | -- |
| fritt | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| -- | -- | -- | -- | -- | -- | -- |
| fri | 2954 | 3000 | 3740 | 1454 | 825 | 1431 |
| fri |283475|283630|343215| 38 | -- | -- |
| | | | | | | |
| fritt |92250 |93488 |96503 |10898 |12042 |13694 |
| | | | | | | |
+-------------+------+------+------+------+------+------+
I följande tabell angifves efter _Sveriges utförsel och införsel år
1906_ af Kgl. Stat. centralbyrån, Stockholm 1907 importen och exporten
af sådana *kemiska produkter som icke tillverkas inom landet* äfvensom
af några *metaller* och en del *råämnen* af större eller mindre intresse
för kemisk industri.
+--------------+---------------------------------+-----------------------+
| | IMPORT: | EXPORT: |
| +---------+-----------------------+-----------------------+
| |tullsats | ton[*] | ton[*] |
| | +-------+-------+-------+-------+-------+-------+
| | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 | 1904 | 1905 | 1906 |
+--------------+---------+-------+-------+-------+-------+-------+-------+
|Kemiska produkter | | | | | | |
| | | | | | | | |
| Ammoniaksalter: | | | | | | |
| Salmiak | fri | 208 | 170 | 184 | 2 | 1 | -- |
| Kolsyrad ammoniak | | | | | | |
| | 7 ö/100 | 154 | 142 | 172 | -- | -- | -- |
| Salpetersyrad » | | | | | | |
| | 10 ö/100| 41 | 26 | 43 | 100 | -- | -- |
| Arseniksyrlighet | | | | | | |
| | fri | 17 | 16 | 20 | -- | -- | -- |
| Blodlutssalt | | | | | | | |
| | fritt | 15 | 17 | 21 | -- | -- | -- |
| Blyglete | » | 250 | 230 | 212 | 11 | 20 | 6 |
| Blysocker | » | 68 | 65 | 74 | -- | -- | -- |
| Borsyra | fri | 77 | 82 | 79 | -- | -- | -- |
| Brom o. salter däraf | | | | | | |
| | fria | 10 | 19 | 10 | -- | -- | -- |
| Celluloid |oarb. fri| 40 | 45 | 58 | -- | 3 | 6 |
| Cyankalium | fritt | 3 | 3 | 4 | -- | -- | -- |
| Emaljmassa | fri | 86 | 91 | 96 | -- | -- | -- |
| Fosfor | » | 47 | 70 | 79 | 2 | 34 | 1 |
| Garfsyra | » | 4051 | 4612 | 4627 | 8 | 3 | 156 |
| Jod o. salter däraf | | | | | | |
| | fria | 3 | 3 | 3 | -- | -- | -- |
| Kali, kaustikt | | | | | | |
| | fritt | 2234 | 2251 | 2486 | 89 | 268 | 209 |
| kolsyradt| » | 1184 | 1133 | 1082 | 20 | 11 | 14 |
| kromsyradt | | | | | | |
| | » | 90 | 108 | 114 | -- | 1 | 2 |
| salpetersyradt | | | | | | |
| | » | 415 | 237 | 213 | 1 | 1 | -- |
| svafvelsyradt | | | | | | |
| | » | 9 | 1 | 1 | -- | -- | -- |
| vinsyradt| » | 24 | 19 | 24 | -- | -- | -- |
| Kamfer | fri | 14 | 15 | 12 | -- | -- | -- |
| Klorkalk | » | 1618 | 2729 | 2455 | 45 | -- | -- |
| Koboltoxid | 1 kr/kg | 2 | 2 | 2 | -- | -- | -- |
| Kollodium | 2 kr/kg | 4 | 4 | 4 | -- | -- | -- |
| Kopparoxid o. kopparaska | | | | | |
| | fria | 1 | 1 | 1 | 3 | 2 | -- |
| Magnesia och dess salter | | | | | |
| | » | 264 | 459 | 1233 | 4 | 5 | 4 |
| Natron, borsyradt | | | | | | |
| | fritt | 299 | 294 | 321 | 1 | 1 | 10 |
| kaustikt | » | 2112 | 1489 | 1478 | 7 | 4 | 4 |
| kolsyradt | | | | | | |
| | » | 11898 | 13592 | 14974 | 45 | 29 | 13 |
| kromsyradt | | | | | | |
| | » | 9 | 13 | 14 | -- | -- | -- |
| salpetersyradt } | | | | | | |
| (Chilesalpeter)} | | | | | | |
| | » | 19361 | 22946 | 27174 | -- | -- | 4 |
| svafvelsyradt | | | | | | |
| | » | 17596 | 16934 | 19948 | 1 | 221 | 16 |
| svafvelsyrligt o. undersvafvelsyrligt} | | | |
| | » | 396 | 181 | 226 | -- | -- | -- |
| ättiksyradt | | | | | | |
| | 10 ö/kg | 34 | 55 | 42 | -- | -- | -- |
| Nitrobenzol | 10 ö/kg | 60 | 47 | 68 | -- | -- | -- |
| Paraffin | fri | 1103 | 1341 | 1680 | -- | -- | -- |
| Saltsyra | » | 2008 | 2418 | 2794 | -- | -- | -- |
| Stearin (-syra) | | | | | | |
| | 9 ö/kg | 52 | 179 | 183 | -- | -- | -- |
| Svafvel | fritt | 18248 | 18631 | 22745 | 4 | 4 | 12 |
| Tennsalter | fria | 1 | 2 | 2 | -- | -- | -- |
| | | | | | | | |
|Färger o. färgningsämnen: | | | | | |
| | | | | | | | |
| Anilin, alizarin o. a. tjärfärger | | | | |
| | fria | 674 | 839 | 778 | 1 | 3 | 2 |
| Indigo, kochenill m.m. | | | | | |
| | » | 53 | 46 | 47 | -- | 1 | -- |
| Smör- o. ostfärg | | | | | | |
| | » | 15 | 12 | 14 | -- | -- | -- |
| Blyhvitt | fritt | 511 | 513 | 559 | 13 | 10 | 23 |
| Zinkhvitt | » | 3032 | 3091 | 3691 | 17 | 14 | 38 |
| Bronspulver | » | 18 | 11 | 15 | 1 | 1 | 1 |
|[†]Andra färger och färgningsämnen | | | | |
| | div. | 1648--| 1554--| 1407--| 62--| 49--| 80--|
| | | | | | | | |
|[†]Kemiska preparat ej spec. | | | | | |
| | 15 % | 593--| 749--| 788--| 1920--| 1635--| 1352--|
|[†]Fosforsyra | 5 % | 8--| 3--| 3--| -- | -- | -- |
|[†]Lapis | 5 % | 17--| 18--| 28--| -- | -- | -- |
|[†]Lerjordshydrat | | | | | | |
| | fritt | 25--| 24--| 9--| 17--| 6--| -- |
|[†]Sackarin | » | 3--| 8--| 24--| -- | -- | -- |
|[†]Vitriol | 10 % | 17--| 24--| 18--| 349--| 492--| 235--|
|[†]Apoteksvaror, ej förut upptagna | | | | |
| | fria | 586--| 808--| 704--| 7--| 4--| 8--|
| | | | | | | | |
|Metaller oarb. ell. någ. arb. | | | | | |
| | | | | | | | |
|Järn och stål: oarb. inkl. stänger, plåt och valstråd | | |
| | div. | 108927| 109110| 129415| 306346| 369918| 379300|
| räls, fasonjärn o. bult | | | | | |
| | » | 88172 | 85136 | 70529 | 151 | 110 | 324 |
| rör | » | 18561 | 20530 | 21406 | 10081 | 11046 | 13890 |
| spik | » | 218 | 166 | 140 | 4171 | 5374 | 5933 |
| tråd, dragen | » | 3246 | 1624 | 1229 | 1825 | 1582 | 2748 |
| gröfre gjutgods | | | | | | |
| | » | 1544 | 2310 | 3285 | 1177 | 1313 | 1439 |
| | | | | | | | |
|Koppar och legeringar: oarb., plåt o. stänger | | | |
| | » | 6976 | 6482 | 8898 | 1396 | 2654 | 2662 |
|Zink, oarb. plåt och tråd | | | | | |
| | fria | 3705 | 3765 | 4484 | 332 | 294 | 410 |
|Bly, oarb. plåt och tråd| | | | | | |
| | » | 2849 | 2823 | 3457 | 270 | 512 | 531 |
|Tenn, oarb. | fria | 719 | 595 | 819 | 46 | 34 | 51 |
| | | | | | | | |
|Antimon eller spetsglans | | | | | |
| | fria | 67 | 67 | 94 | 4 | 3 | 5 |
| | | | | | | | |
|Råämnen etc: | | | | | | | |
| | | | | | | | |
| Asbest | fri | 356 | 140 | 288 | 16 | 2 | 2 |
| Asfalt, nativ eller konstgjord | | | | | |
| | » | 6243 | 4760 | 7134 | --| --| --|
| Ben, oarb. | » | 3167 | 2106 | 2703 | --| --| --|
| Blyerts (grafit) | | | | | | |
| | » | 213 | 205 | 255 | 7| 23| 12|
| Fosfat, rå, o. ej spec. gödningsämnen | | | | |
| | » | 66401 | 73279 | 71769 | --| --| --|
| Färg- o. garfträ etc. | | | | | | |
| färgträ | fritt | 747 | 944 | 181 | --| --| --|
| quebrachoträ | | | | | | |
| | » | -- | -- | 4186 | --| --| --|
| galläpplen | fria | 13 | 18 | 16 | --| 3| 3|
| garfskidor | fria | 850 | 1058 | 1320 | --| --| --|
| bark i m³ | fri | 1604 | 3901 | 2127 | 10414| 11258| 6792|
| Gummi, nativt, alla slag | | | | | |
| | fritt | 269 | 230 | 299 | --| --| --|
| Glasskärf | fri | 2147 | 1552 | 1940 | 166| 226| 101|
| Jordarter, kritjord, trippel etc. | | | | |
| | fria | 291 | 666 | 236 | 377| 86| 11|
| Klorkalium | fritt | 1594 | 1296 | 1986 | 22| --| --|
| Kalisalter, andra Stassfurter | | | | | |
| | fria | 59750 | 71102 | 75858 | --| --| --|
| Kautschuk o. guttaperka, oarb. | | | | | |
| | fria | 634 | 829 | 809 | --| --| --|
| Kinabark | fri | 1 | 1 | 1 | --| --| --|
| Koksalt, raff. bords- | | | | | | |
| | fritt | 4615 | 3889 | 3700 | 2| --| 9|
| andra slag i m³ (1 m³=c:a 0,97 ton) | | | | |
| | » | 86842 | 90389 | 91073 | --| --| --|
| Korkbark och korkämnen | | | | | | |
| | fri | 2458 | 2472 | 2155 | --| --| --|
| Kork, bearb. | div. | 61 | 37 | 35 | --| --| --|
| Krita, malen i m³ | | | | | | |
| | fri | 1012 | 1331 | 1078 | 220669| 77| --|
| malen, slammad i ton | | | | | | |
| |1,00 kr | | | | | | |
| | /100 kg | 72 | 59 | 68 | 3516| 6828| 7227|
| Linfrö | fritt | 19648 | 20304 | 20298 | --| --| --|
| Mineral, div. ej spec. | | | | | | |
| | fria | 54508 | 90588 | 83328 | 2041| 2153| 1674|
| Järnmalm | fri | -- | -- | -- |3065522|3316627|3661218|
| Kopparmalm | » | -- | -- | -- | 748 | 2136 | 1841 |
| Zinkmalm | » | -- | -- | -- | 44259 | 51765 | 45380 |
| Nikt | » | 5 | 7 | 6 | -- | -- | -- |
| Slagg, ej gödn. ämne | | | | | | |
| | » | 50 | 15 | 94 | 27767 | 20480 | 26768 |
| Smärgel | » | 221 | 271 | 284 | 1 | 1 | -- |
| Tenn o. blyaska | | | | | | |
| | » | 74 | 37 | 45 | 6 | 22 | 68 |
| Tungspat | » | 392 | 264 | 559 | -- | 1 | 10 |
| Stenkol | | | | | | | |
| {i m³ | fria |4209782|4121856|4648605| 756 | 531 | 1690 |
| {i ton (om 1 m³ = 0,8 ton) | | | | | |
| | fria |3367826|3297485|3718884| -- | -- | -- |
+--------------+---------+-------+-------+-------+-------+-------+-------+
[Anmärkning *: Där icke annorlunda angifves.]
[Anmärkning †: Andra färger ... Apoteksvaror: värde i tusental
kronor.]
* * * * *
* * * *
Den officiella statistiken måste begagnas med försiktighet, om
missuppfattningar skola kunna undvikas. Uti afdelningen »Fabriker och
handtverk» förekomma nämligen en del dubbelräkningar. En fabrik
tillverkar per år t.ex. 5000 ton svafvelsyra. Då registrerar
statistiken: 1 svafvelsyrefabrik med ett tillverkningskvantum af 5000
ton och ett tillverkningsvärde af 200,000 kr. En del af denna syra
förarbetas på samma eller annan plats till 500 ton svafvelsyrad
ammoniak. Då registrerar statistiken: 1 svafvelsyrad-ammoniakfabrik med
ett tillverkningskvantum af 500 ton och ett tillverkningsvärde af 94,000
kr. Det är nu tydligt, att uti detta senare värde ligger också värdet
för den svafvelsyra, som åtgått vid tillverkningen af den svafvelsyrade
ammoniaken. Då sedan för hvarje grupp samtliga tillverkningsvärden
summeras, så ingår följaktligen uti summan dubbelt värde för en del af
svafvelsyran. Om vidare en del af den svafvelsyrade ammoniaken
förarbetas t.ex. till kaustik ammoniak, så kommer värdet af den här i
fråga kommande delen af svafvelsyran att för tredje gången införas uti
samma kolumn.
Detta exempel rör förädlingsprodukter, hvilkas värde i endast ringa mån
inverkar på gruppens slutsumma. Annorlunda ter sig saken däremot t.ex.
uti grupp 1, hvars totalsumma innefattar _både_ råsocker och raffineradt
socker, _både_ råsprit och renad sprit, samt uti grupperna 5 och 6, där
värdet af papper upptages på samma gång, som värdet af den till papperet
förbrukade cellulosan.
Vår exports och imports fördelning på de olika länderna får heller icke
tagas så strängt »efter ordalydelsen». Ett par exempel äro nog för att
belysa detta. Varor, som vi från Tyskland importera öfver Antwerpen,
upptagas i statistiken såsom importerade från Belgien, och varor, hvilka
vi exportera till Tyskland öfver Rotterdam, upptagas såsom exporterade
till Holland.
Af de här upptagna statistiska tabellerna framgår hurusom kemien
tillämpas på de mest skilda områden. Uti icke färre än sex grupper af
Sveriges officiella statistik för industri finna vi kemiska
tillverkningar. I följd af att uppgifterna från den kemiska industrien
äro så skingrade, blir det oftast grupp 9: kemiska preparat, som
betraktas såsom omfattande hela vår kemiska industri. En fullt korrekt
uppdelning är emellertid ingalunda lätt att åstadkomma. Vanligen har
hvart och ett lands statistik sin särskilda gruppindelning.
På grund af dessa omständigheter har uti ofvanstående tabeller siffrorna
för de upptagna industrigrenarne icke blifvit sammanförda till en
slutsumma.
*Öfversikt af Sveriges produktion.*
Granskar man vårt lands officiella statistik, så finner man snart, att
vi icke ha någon egentlig kemisk storindustri af det slag, som t.ex.
i Tyskland så benämnes. Nästan de enda fabrikationer, som kunna räknas
till denna kategori, äro _svafvelsyra_ och _salpetersyra_, hvaraf i
Sverige årligen tillverkas för c:a 2¼ millioner kronor.[24]
[Anmärkning 24: Siffrorna här gälla åren 1904-06.]
Större delen af svafvelsyran förbrukas på resp. tillverkningsplatser för
produktion af _superfosfat_, hvaraf 1905 vid 6 fabriker 133,000 ton med
ett värde af 7 ⅓ millioner kronor tillverkades. Dessa fabriker täcka nu
landets behof och börja söka att exportera. Ännu 1904 infördes 11,000
ton superfosfat mot endast 2,000 ton 1906. Utförseln utgjorde 1904
endast 1 ton, men 1906 4,500 ton.
Salpetersyran tillverkas och användes af dynamit- och krutfabrikerna i
blandning med koncentrerad svafvelsyra för nitrering af glycerin,
cellulosa eller bomull. Som svafvelsyran härvid helst bör vara alldeles
vattenfri, d.v.s. hålla 100 % monohydrat, och sådan icke tillverkas i
Sverige, så lära dynamitfabrikerna importera en del rykande svafvelsyra
och blanda denna till den genom koncentration af kammarsyra erhållna,
c:a 95-procentiga svenska svafvelsyran.
Någon _soda_-fabrik finnes icke i Sverige, utan landets behof, c:a
15,000 ton soda och 2,000 ton kaustikt natron, fylles i hufvudsak från
Tyskland. Några fabriker, som vanligen benämnas sodafabriker, tillverka
endast kristalliserad soda af importerad vattenfri. Den enorma
konsumtionen af soda i alla länder har sin förnämsta grund däri, att
sodan dels såsom sådan utgör en oumbärlig hushållsartikel, dels att den
utgör råmaterialet till den lika oumbärliga tvålen.
Sveriges _tvål_-produktion uppgår i rundt tal till 4,000 ton och
produktionen af _såpa_ till 16,000 ton pr år, med ett sammanlagdt värde
af 6¼ millioner kronor. Tvålfabrikerna förmå, märkvärdigt nog, icke
fullt fylla landets behof, men detta beror möjligen därpå, att
tullskyddet icke är fullt effektivt eller därpå, att vissa
specialkvaliteter icke tillverkas i Sverige.
Om tvål och såpa har sagts, att konsumtionen däraf kan utgöra mått på
ett lands kultur. Utan att dock närmare ingå på Sveriges läge i detta
hänseende, må här blott påpekas det faktum, att de kulturstater, som
icke tillverka nödvändighetsvaran soda, bli allt färre. Äfven det andra
råämnet för tvål och såpa, fettet, importeras. Utländska tvål- och
såpfabriker lära sedan några år ofta få offerter å ett fett, som går
under diverse benämningar, och hvilket lär tillverkas genom extraktion
af latrin. Det torde ännu icke vara närmare kändt i hvad hänseende
sådant fett skiljer sig från t.ex. benfett, kadaverfett och dylikt, men
det är att hoppas, att de svenska fabrikanterna veta hvad de köpa.
_Ammoniumsulfat_ tillverkas vid de större gasverken, och dessa synas
förmå täcka landets nuvarande behof af detta gödslingsämne, som i
Sverige, i motsats till hvad i utlandet är fallet, ännu icke vunnit
någon större användning. Öfriga ammoniumsalter importeras ännu.
Den starka elektrokemiska flodböljan på 1890-talet medförde för Sverige
två fabriker för _klorat_, en för _kaustik kalilut_ och _klorkalk_, samt
tre för _kalciumkarbid_, alla baserade på vattenkraft. Kloratfabrikerna
täcka landets för tändsticksindustrien icke obetydliga behof och
exportera dessutom ungefär lika mycket. Klorkalkfabriken, som icke
särskildt återfinnes uti statistiken, har, utan tullskydd som den varit,
tydligen icke förmått värja sig mot den utländska konkurrensen, ty af
klorkalk importeras alltfort mellan 2 och 3 tusen ton och af kaustikt
kali lika mycket, båda hufvudsakligen från Tyskland. Det är
såpfabrikerna, som förbruka kalit, och pappersbruken,
cellulosafabrikerna, färgerier och blekerier, som använda klorkalken.
Kalciumkarbidfabrikerna täcka landets behof och exportera betydliga
mängder, men statistiken häröfver är ofullständig.
_Svafvelsyrad lerjord_ tillverkas vid en fabrik af svensk lera och
svafvelsyra och vid en annan af importeradt aluminiumhydrat och
svafvelsyra. Den användes i hufvudsak vid pappersbruken för papperets
limning, hvartill i genomsnitt c:a 4 kg. per 100 kg. papper åtgår, men
äfven vid färgning och vid garfning. I utlandet har den ock kommit till
användning för rening af afloppsvatten från städer, fabriker etc.
Artikeln i fråga åtnjuter ett måttligt tullskydd, men ännu importeras
mellan 1 och 2 tusen ton årligen, hvilket möjligen har sin grund däri,
att tillräcklig mängd af nöjaktigt järnfri vara för färgerier och för
finare papper ännu icke tillverkas inom landet.
Enligt statistiken finnas tre _vattenglas_-fabriker i Sverige och en
smula tullskydd ha de ock, men icke desto mindra importeras flera hundra
ton vattenglas, hvilket, om statistiken är riktig, förefaller
oförklarligt. Vid det nuvarande höga priset på harts har det gamla
förslaget att limma papper med vattenglas ånyo kommit på tal, men i vårt
land torde man ännu icke ha gjort något praktiskt försök i denna
riktning.
Fabrikerna för _krut_- och _sprängämnen_ täcka ungefär landets behof,
men någon afsevärd export förekommer icke.
_Stearinljus_-fabrikerna, som ha en årstillverkning på c:a 2,500 ton,
täcka ungefär behofvet, men deras _glycerin_-tillverkning är
otillräcklig. Någon afsevärd export af ljus förekommer icke. Produkten
synes ha försämrats på senare tiden. Månne paraffin tillsättes?
Harts eller kolofonium får väl knappast anses såsom en kemisk artikel,
utan såsom en naturprodukt. Däraf importeras årligen c:a 6 tusen ton.
Detsamma kommer från Amerika, men för inköp och transport låta vi
betjäna oss af tyskame, hvarigenom varan gifvetvis icke blir billigare.
Det användes för limningen af papper äfvensom någon del till tvål och
såpa. De båda i statistiken upptagna hartsfabrikerna tillverka sannolikt
bryggarharts (för hartsning af ölfat). En vid en cellulosafabrik på
senare tiden upptagen utvinning af ett flytande harts ur träet torde
ännu icke ha blifvit skönjbar i statistiken.
Sveriges gasverk förmå icke fullt täcka behofvet af _stenkolstjära_. Af
ur sådan tjära vunnen _stenkolsolja_ eller _kreosotolja_ (som användes
för impregnering af slipers) samt karbolsyra importeras öfver 5 tusen
ton pr år tullfritt från Danmark och England.
Behofvet af _lim_ täckes i det närmaste af landets egen produktion, men
export förekommer icke. _Oljor, talg_ och annat fett importeras i
kolossala mängder. _Mineraloljorna_ intaga främsta rummet med en import
af c:a 100 tusen ton, i hufvudsak direkt (från Amerika c:a 50 tusen ton
och från Ryssland c:a 20 tusen ton), men en icke obetydlig del genom
våra kära mellanhänder Danmark och Tyskland. Andra oljor införas till en
mängd af inemot 15 tusen ton och talg till c:a 6 tusen ton. Enligt
statistiken har importen af den tullskyddade _linoljan_ (inkl. rof- och
rapsolja) minskats från 700 ton 1904 till 200 ton 1906 och den inhemska
produktionen är i stigande. Importen af råmaterialet, linfrö, har under
de nämnda tre åren hållit sig ungefär konstant vid 2 tusen ton, och man
kunde häri vilja spåra ett uppspirande af linodlingen i Sverige, men
tyvärr är det knappast så, ty importen af lin stiger. Af statistiken
framgår äfven, att vi täcka vårt behof af lin i hufvudsak från Ryssland,
men af linfrö från Sydamerika.
Bland _trädestillationsprodnkter_ upptar statistiken under »beck och
beckolja» en import på 4 tusen ton och däröfver, men antagligen utgöres
större delen häraf af billigt stenkolsbeck, som användes bland annat för
brikettering af stenkolsstybb. Af _trätjära_ exporteras 4 till 8 tusen
ton vid en import af 1 tusen ton, hufvudsakligen från Finland. Större
delen af trätjäran är tillverkad af furustubbar i tjärdalar och utan
tillvaratagande af andra vid denna torrdestillation med röken bortgående
ämnen. Denna tjära är oftast af ljusbrun färg och af gammalt högt
skattad på världsmarknaden, där den går under namn af »svensk trätjära»
eller »Stockholm Tar».
I Sverige förbrukas årligen för järntillverkningen omkring 4½ millioner
kubikmeter _träkol_, hvilka hufvudsakligen (till c:a 85 %) produceras i
milor i skogarna, utan att något af de därvid med milröken bortgående
ämnena tillvaratagas. Af den nämnda kolkvantiteten återfinnes i
statistiken 2¾ millioner m³ under rubriken »träkolsverk». Endast några
få af dessa verk kola rationellt i ugnar eller retorter under
tillvaratagande af biprodukter, men intresset härför är i stigande på
grund af järnverkens alltmera trängande behof af billigare träkol. Ett
par hundra ton _träsprit_ exporteras årligen och en ökning är
märkbar.[25] En annan biprodukt är _ättiksyrad kalk_, hvaraf också c:a
1½ tusen ton exporteras. (Denna produkt angifves icke särskildt i
statistiken, utan är antagligen upptagen under klumprubriken »kemiska
preparat ej specificerade».) Den af vanlig kolved ur kolugnen eller
retorten erhållna tjäran är af mörk färg och har en mot stubbtjäran
något afvikande sammansättning. Den samma har särskildt värde för
träkonservering. Den enda firma i landet, som i större skala sedan flera
år utvinner dessa biprodukter vid tillverkning af träkol för hyttändamål
är Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag. En hel del andra
experimentera med nya kolugnstyper och metoder.
[Anmärkning 25: Träspriten återfinnes i statistiken under
»Spirituösa och andra dryckesvaror m.m.»(!)]
Vid torrdestillation af kolved utvinnes på ett par ställen äfven en
mindre mängd _terpentinolja_. Vid ett par cellulosafabriker har man
äfvenledes börjat tillvarataga denna olja ur träet. Äfven vid de s.k.
träoljefabrikerna tillverkas terpentinolja medelst torrdestillation af
furustubbar i retort. Terpentinoljan från cellulosafabrikerna
afdestilleras ur träet medelst ånga och fås så ganska ren och
naturligtvis fri från tjärämnen. Den vanliga stubbterpentinoljan går i
Tyskland under namn af »Kienöl» och kommer mestadels från Ryssland. Den
i Sverige tillverkade terpentinoljan räcker icke att täcka landets
behof, utan ca 400 ton importeras årligen. Något mer än hälften häraf
kommer från Frankrike, resten sannolikt från Amerika fastän genom tyska
och danska mellanhänder. Fransk och amerikansk produkt skall vara
framställd genom destillation af kåda insamlad på växande skog, men det
är numera rätt svårt att få en ren och oförfalskad vara, ty den
uppblandas ofta med stora mängder mineralolja, ja, stundom säljes ett
särskildt slag af fotogén (Borneo-petroleum) efter lämplig »parfymering»
såsom terpentinolja. Då god fransk eller amerikansk terpentinkåda
destilleras, så erhålles såsom återstod 70 à 80 % harts (kolofonium).
Priset på stubbterpentinolja är endast c:a hälften af den äkta franska
eller amerikanska varans pris.
_Trämassa_, hufvudsakligen s.k. kemisk, framställd enligt sulfit- och
sulfat-metoderna, är näst trä och järn Sveriges förnämsta exportartikel
och produktionen är starkt i stigande. Produktionsvärdet utgjorde 1896
kr. 18 millioner och 1905 kr. 52 millioner. Exportvärdet utgjorde 1906
c:a 50 millioner kronor. Exporten af _papper_ är ock betydligt och ökas
likaledes. Exportvärdet utgjorde 1906 c:a 30 millioner kronor.
_Cement_ exporteras i stor och stigande skala. _Glas_ exporteras, men
kvantiteten har minskats något under senaste åren, sannolikt i följd af
de långvariga strejker, som förekommit.
Produktionen af _socker_ täcker behofvet, men nämnvärd export förekommer
icke. _Sprit_-tillverkningen täcker synbarligen behofvet af det råa
berusningsmedlet brännvin, men de »finare» medlen, »förädlad» sprit,
importeras i ganska betydliga kvantiteter. De senare slagen _måste_
antagligen komma från utlandet för att vara »fina» nog.[26]
[Anmärkning 26: Konsumtionen af brännvin, omräknadt till liter
absolut alkohol per innevånare, utgjorde i följande länder:
1830 1898
Sverige 27,1 3,9
Tyskland -- 4,4
Frankrike -- 4,3
Österrike-U. -- 3,5
England -- 2,2
Danmark -- 9,4
Ryssland -- 7,1
Norge 8 1,7
Dessa siffror äro hämtade ur _Ost_, Techn. Chemie, där Sverige
glänser med nämnda rekordsiffra.]
Af _stärkelse_ importeras en mindre mängd. Af _margarin_ exporteras
något litet.
En fabrik för _garfextrakt_ har uppstått, men ännu icke förmått i någon
mån minska den stora importen. I fråga om garfämnen är statistiken
mycket missvisande. Garfextrakterna äro antagligen upptagna under
rubriken »garfsyra», hvars årsmängd uppgår till öfver 4,000 ton. Värdet,
kronor 1 pr kg. eller 4 millioner kronor pr år, är dock tydligen
alldeles för högt. Medelvärdet af de många olika slagen garfextrakter
torde knappast vara öfver 20 öre pr kg. och årsvärdet sålunda endast
inemot 1 million kronor.
Detta är ungefär hvad vi ha af kemisk industri i vårt land. För
jämförelse må nämnas, att Tysklands kemiska industris årliga
produktionsvärde närmar sig 1,500 millioner mark och sålunda öfverstiger
sammanlagda beloppet af Sveriges _samtliga_ industrigrenars
produktionsvärde. Men om vår kemiska industri än är obetydlig, så kan
den dock sägas vara en god början, och goda ansatser till en stor
utveckling saknas icke.
* * * * *
* * * *
*IV. Några utvecklingvillkor för kemisk industri i Sverige.*
Såsom af det föregående framgår hade Tyskland vida sämre förutsättningar
för kemisk industri än England, men har nu icke desto mindre gått förbi
både detta land och alla andra. Sveriges förutsättningar stå knappast
efter Tysklands, utan äro för åtskilliga grenar bättre. Utvecklingen
kommer hos oss helt visst att gå sina egna vägar, men vi ha likväl många
lärdomar att hämta från utlandet.
Af de engelska, franska och amerikanska uttalanden, som i det föregående
blifvit anförda, kunna vi på vårt eget land tillämpa en hel del. Vi
kunna sålunda säga, att för den kemiska industriens framgång i Sverige
fordras _kunskaper_ och _energi_ både hos kapitalisten, som startar
företaget och mobiliserar kapitalet, hos ingeniören, som planlägger,
leder och utvecklar produktionen och hos köpmannen, som skaffar afnämare
till produkten. Men det fordras mera, ty äfven med dessa egenskaper
komma de nämnda icke långt, om de icke möta _förstående från
statsmakternas sida_.
Det är gifvetvis af allra största vikt, att det finnes möjligheter för
inhämtandet af nödiga kunskaper, och att sättet för dessa kunskapers
meddelande är det bästa. Öfverallt inses mer och mer, att allt hvad
läroanstalter heter med nödvändighet måste forma sig efter lefvande
lifvet. Äfven i vårt land pågår på detta område ett omdaningsarbete,
hvilket, man får hoppas, skall bära goda frukter, såvida icke en
kortsynt och planlös reformifver eller maktlystet partisinne snedvrider
detsamma.
Planlöst arbete är oftast till ingen nytta, och det är därför på tiden,
att alla uppbyggande krafter enas om de viktigaste principerna vid
byggandet, enas om, hvad som är hvete och hvad som är ogräs för
samhället först och främst inom undervisningsväsendet. Trångbröstad
ängslan att t.ex. »forskningens frihet» äfventyras, ifall med
målmedveten kraft rensning så företages, hör icke till det friskt
pulserande lifvets sunda vätskor[27]. Exempel från utlandet visa, att en
strikte genomförd renhållning och vaksamhet i detta stycke i hög grad
befordrar utvecklingen och att slapphet hämmar den.
[Anmärkning 27: Den princip, som tillämpas vid fosfortändstickorna,
att exportera det, som anses skada egna landet, står ju också här
till buds, så att, om vi någon gång råka upprycka ett hvetestrå,
detta då icke undanhålles den öfriga mänskligheten.]
I vårt land finnas rika möjligheter att inhämta de för kemisk produktion
nödiga teoretiska kunskaperna, men i fråga om praktik och om samverkan
mellan läroanstalter och industri är det icke så väl beställdt. Äfven
här har man den gapande klyftan mellan skolan och det verkliga lifvet.
Den unge teknikern har ett godt förråd af kunskaper, men han vet icke
rätt, huru han skall göra dem fruktbärande. Den ekonomiska sidan af ett
produktionsföretag, dess organisation och administration, är honom ofta
alldeles främmande. Medfödda anlag äro äfven här visserligen af allra
största betydelse, men en »praktisk blick» kan ock genom träning
utvecklas, och grunden härför kan och bör läggas redan vid
läroanstalten. »Blotta vetandet är icke människans ändamål på jorden...
kunskapen måste ock taga verksam del i lifvet,» säger _Helmholz_. Våra
teknici synas stundom icke rätt tillfreds med sin sociala ställning, men
i själfva verket beror ju denna helt och hållet af dem själfva. Den
ingeniör, som icke gitter förskaffa sig grundlig insikt på här antydda
område, lär städse få finna sig i att förbli en industriens
intellektuelle grofarbetare. Men det är själfklart, att de _måste_ följa
tidens kraf. Hvem har väl för öfrigt större utsikt att fullständigt
kunna uppspåra och öfverblicka alla de både tekniska och ekonomiska
omständigheter, som inverka på ett industriellt företags framgång, och
att pröfva och sammanjämka krafven från båda sidorna? Ledaren af ett
kemiskt-industriellt företag bör därför vara i stånd att bedöma och
betvinga alla sådana svårigheter, som t.ex. dem vi sågo framträda vid
indigosyntesens genomförande i praktiken[28].
[Anmärkning 28: Jfr. Z. f. a. Ch. 1907: 2013 och 1908: 5-9 samt
Ch. Ind. 1907: 614.]
I fråga om möjligheter till merkantil bildning, så är i vårt land heller
icke så illa ställdt och bättre blir det, sedan en påtänkt
handelshögskola blifvit en verklighet. Af den stora tillströmningen på
köpmannabanan vore man böjd antaga, att svenskarne ha utomordentliga
naturanlag för detta kall, men raka motsatsen lär vara fallet. Ofta är
det så, att den, »som icke duger till något annat», eller den, som
fruktar ett gediget, produktivt arbete, han kastar sig in på denna bana,
sannolikt emedan han tror sig ha funnit, att en köpman stundom på
lättvindigaste vis kan bli rik. De handelsskolor, som för sina ledare
äro mera än »den mjölkande kon», ha därför äfven den uppgiften att väcka
ett rätt förstående för köpmannakallet och att fördjupa intresset för en
verklig, god och gedigen köpmannaverksamhet. Att det icke råder någon
brist på »köpmän», det vet hvarje industriman, som producerar
handelsartiklar. Han vet berätta, huru ständigt en mängd folk, mest
såsom agenter, erbjuda sin hjälp vid försäljningen.
Må vi emellertid komma ihåg, att _först_ gäller det att producera något
och _sedan_ att afsätta produkten. Först behöfvas produktiva industrimän
och sedan köpmän. Den som tillverkar goda produkter och af kända typer
behöfver för öfrigt inga mellanhänder.
Energi nämndes här ofvan såsom ett villkor för utvecklingen. Man hör
stundom påstås, att svenskarne lida brist härpå, men detta torde vara
endast skenbart. I den mån industrien utvecklas, öppnar sig för en hvar
flera möjligheter både att finna ett med sina anlag harmonierande arbete
och att få »ökad lön för ökad möda», och under sådana omständigheter
frigöres säkert all latent energi. Ett bevis för denna förmodan synes
ligga däri, att de från Amerika hemvändande svenskarne tydligen fått sin
slumrande energi sålunda väckt. Tyvärr somnar den dock allt för ofta
snart nog igen efter hemkomsten. Premieackord-systemet[29] tillämpas i
vårt land i allt för ringa utsträckning, beroende på bristande
specialisering. Fabrikerna syssla i allmänhet med för många
tillverkningar i stället för att drifva endast en eller ett par i mycket
stor skala. De öka själfva också därigenom antalet af sina konkurrenter.
[Anmärkning 29: Se sidan 41, Ind. Norden 1905: 203, 1908: 82,
T. T. 1908: 94.]
Vidare komma vi till förståendet från statsmakternas sida. Genom en sund
lagstiftning, byggandet af nya vattenvägar och järnvägar, införandet af
lämpliga tull- och frakttariffer etc. har regering och riksdag i sin
hand att kraftigt befordra industriens utveckling. Bland
lagstiftningsärenden är tullfrågan ett af de allra viktigaste, och skall
densamma därför här något utförligare behandlas.
*Planmässigt och effektivt tullskydd.*
Om _en_ producent gjorde framställning om tullskydd för sin produkt och
_hundra_ konsumenter ropade nej, så blef det intet tullskydd. Följden
vardt, att kapitalet drog sig tillbaka, den nya industrien gick om intet
eller förkrympte, och företagsamheten, hvaraf intet öfverflöd finnes i
vårt land, hade fått en näsknäpp i stället för en väl behöflig
handräckning. »Staten bör akta sig för att skrämma bort kapitalet från
företagsamheten» är en statsmannaregel, som härstammar från Bismark.
Undersökes för hvarje fall helt affärsmässigt, hvad den nya industrien
ger landet och hvad den tar, ifall den får tullskydd, så blir hvarje
tullfråga en enkel afräkning och icke något lotterispel. Vid denna
nationalekonomiska bokföring få dock icke endast de summor, som förut
för varorna gingo till utlandet, men som nu stanna inom landet, räknas
den nya industrien till godo, utan äfven värdet för landet däraf, att
den nya industrien lämnar arbete åt ett antal personer, som eljes
nödgats söka sin utkomst i främmande land.
Det klingar kanske förnuftigt i mångens öron, då någon säger, att i ett
land utan införseltullar uppväxer den naturligaste och lifskraftigaste
industrien, att tullarne äro en orättvis skatt, som en del af landets
innebyggare få betala, en present från staten till några få fabrikanter,
eller då det pekas på England, som redt sig och fortfarande reder sig
godt utan tullar, såsom ett efterföljansvärdt exempel för Sverige. Men
erfarenheten talar ett annat språk. Vi ha i det föregående sett, hurusom
den kraftigt tullskyddade tyska kemiska industrien enormt utvecklat sig,
under det den från början kraftigare och under gynsammare förhållanden
beträffande råmaterial och bränsle arbetande, men icke tullskyddade
engelska kemiska industrien stått stilla eller gått tillbaka. Denna
utveckling i Tyskland är så kolossal, att den i andra länder och
isynnerhet England, såsom vi sett, börjat väcka allvarliga bekymmer,
och många kraftiga rop på tullskydd förspörjas.
Att frihandelssystemet ännu är rådande i England beror för öfrigt
sannolikt icke därpå, att ett väl afvägdt tullsystem icke skulle bli
till fördel för landet, utan på engelsmännens konservatism. _De_ ha ju
också råd att ännu så länge arbeta efter ögonmått och följa sina
känslor, äfven om dessa icke äro så nationalekonomiska, men _vi_ måste
för att kunna bestå i konkurrensen länderna emellan betjäna oss af alla
nutidens hjälpmedel och kalkylera med skarpa siffror. Ett gammalt
köpmansfolk kan någon tid hvila på sina lagrar, men för oss, som icke ha
sådana lagrar, duger icke att hvila.
Tysklands nya tulltarif visar, att det landet lärt sig inse, hvad
skyddstullar äro värda för industriens utveckling. Det lönar sig för
bonden att bekosta gärdesgård omkring sina marker.
Med den »orättvisa beskattningen» är det icke så farligt, om man går
till botten med saken. Inför det stora helas fördel blir denna »skatt»
en bagatell. Ojämnheten jämnas af sig själf och »skatten» försvinner för
öfrigt, så snart flera producenter börja konkurrera på den inhemska
marknaden. »Presenten» från staten är den man väl värd, som bryter väg.
Tullskydd är långt nödvändigare nu än förr för att gent emot de
utländska trusterna göra det möjligt att »börja i smått».
Vårt land står för närvarande i begrepp att skaffa sig en planmässig och
effektiv tulltariff för att om ett par år under icke allt för ogynnsamma
förutsättningar eventuellt kunna upptaga underhandlingar om
handelstraktater med andra länder. Det gäller därför nu för den kemiska
industriens män i vårt land att ha sina riktlinier klara och att uti
tariffen få dem vederbörligen beaktade. Det duger emellertid gifvetvis
icke att härvid bara tänka på nuvarande förhållanden. Många tecken tyda
på, att vårt lands kemiska industri kommer att kraftigt utvecklas. En
olämplig tulltariff skulle då, om den genom traktater komme att bindas
för en tid af 10, kanske 20 år, verka i hög grad hämmande på
utvecklingen.
Det kan ligga nära till hands att taga något starkt tullskyddadt lands
tariff till mönster i tanke, att densamma är grundad på sådana
erfarenheter, som vi ännu icke hunnit göra. Detta är dock alldeles
oriktigt, ty dels äro betingelserna för en viss industrigren aldrig
fullt desamma i två länder och dels är det framför allt under
utvecklingstiden, som största tullskyddet är af nöden. Vi behöfva därför
högre tullar på kemiska produkter än en stat med högt utvecklad kemisk
industri, äfven om den staten skulle gälla såsom riktigt
högprotektionistisk. Har nämligen en industrigren nått den utvecklingen,
att den täcker icke allenast det egna landets behof, utan äfven
exporterar, så producerar den på grund af samlad erfarenhet helt visst
redan så billigt, att den med hjälp af ganska låga tullar kan reda sig
mot utländsk konkurrens. Vidare är att märka, att ingen traktat kommer
till stånd utan både många och betydliga sänkningar uti grundtariffens
tullsatser. Dessa få därför äfven af denna orsak icke vara för knappt
tilltagna.
Det är vanligen regel, att endast förädlade varor beläggas med tull och
detta i proportion till förädlingsgraden, samt att råvaror lämnas
tullfria. Denna regel är ju sund och bra, så länge det är fråga om
endast de förhållanden, som råda för tillfället, men gäller det att taga
hänsyn till utvecklingen, så blir det icke alltid så lätt att skilja
mellan råvaror och förädlade. En artikel, som i dag icke tillverkas inom
landet, utan såsom råvara importeras, kunde kanske om något år bli
föremål för inhemsk tillverkning, ifall tullskydd funnes. Är man då
bunden af en handelstraktat, så står man där tills traktattiden är till
ända.
Det synes, som om en handelstraktat öfver hufvud vore fullt på sin plats
endast mellan stater som i industriellt (ja, kanske också i politiskt)
hänseende stå någorlunda i jämnhöjd. Den mindre staten eller den, som
har den minst utvecklade industrien, torde eljes på förhand vara dömd
att dra det kortaste strået. Ha vi i själfva verket för närvarande några
afsevärdt förädlade industrialster att exportera? Och huru många slag af
sådana kunna vi få in t.ex. i Tyskland! Kan det vara fördelaktigt för en
stat, som bara exporterar råvaror eller halfförädlade produkter, att
afsluta handelstraktat med en, som bara exporterar förädlade varor? Här
gäller att göra upp exakta afräkningar. Kan den nationalekonomiska
vinsten af en traktat egentligen bli stort mer än ± 0, då hvarje fördel
måste köpas med en lika stor eftergift på annat håll? Månne icke
Sveriges industri blir allra naturligast och kraftigast och får de
naturligaste afsättningsområdena, om den får uppväxa utan
handelstraktater?
Att en handelstraktat fordrar granskning äfven från andra synpunkter
framgår af följande passus uti det 1907 träffade tysk-amerikanska
provisoriska handelsaftalet: ».... Den amerikanska regeringen förpliktar
sig att uppbjuda sitt inflytande för att ernå Peyne-lagförslagets
antagande i kongressen... .»[30] Om en liten stats regering gentemot en
större stat förpliktade sig till något dylikt, så skulle det sannolikt
genast heta, att den mindre staten kommit i vasallförhållande till den
större.
[Anmärkning 30: Z. f. a. Ch. 1907. 905.]
Såsom exempel på, huru det stundom rent af kan vara förenadt med
krigsrisk för ett land att exportera råämnen, må anföras följande.
Under första hälften af förra seklet försåg Sicilien hela den europeiska
kemiska industrien med det viktiga råämnet svafvel, År 1838 lämnade
regeringen i Neapel utförselmonopol på svaflet till en fransk firma.
Denna höjde priset till nära det tredubbla. Som detta var ruinerande för
den engelska sodaindustrien, så gjorde den engelska regeringen
föreställningar hos regeringen i Neapel och då dessa blefvo utan
resultat, sammandrogs en eskader af engelska krigsflottan utanför nämnda
stad. Detta hade åsyftad verkan och svafvelpriset återgick till det
normala.
Ett ännu färskare exempel hade vi på närmare håll för ett par år sedan,
då det var fråga om att belägga järnmalmsexporten med en
registreringsafgift af en krona pr ton. I tyska pressen och äfven i
tyska riksdagen höjdes då väldiga rop om påtryckning på Sverige för att
förhindra detta. Bland annat syntes en notis i tidningarna om sändandet
af en ångare med »600 turister» till Karlskrona. (Hänsyftningen på ett
slagskepp var påtaglig och notisen i öfrigt en gliring för vårt ifriga
lockande på utländska turister.)
Ja, tull- och traktatfrågorna måste ses från många håll. Må vi icke låta
öfverrumpla, locka eller skrämma oss från någon sida, utan i tid noga
öfverväga, hvad som är oss bäst och nyttigast, och sedan stå fast
därvid. Om en stormakt börjar räkna ett litet land till sin
»intressesfär», så kan det sedan vara svårt nog att komma ur den
kärvänliga omfamningen.
Ofvanstående, som i början af 1908 var infördt uti Ind. Norden
beaktades af Kemistsamfundet, som den 28 februari tillsatte en
kommitté för utredning angående den kemiska industriens ställning
till den blifvande tulltaxan. Denna kommittés uttalande som på
samfundets uppdrag tillsammans med detaljeradt förslag till
tullsatser inlämnades till kungl. tulltaxekommittéen, går i flera
väsentliga delar i samma riktning som mina. (Sv. Kem. Tidskr.
1908:62.)
*Några allmänna förutsättningar för framgången af ett industriellt
företag.*
Tanken på grundandet af en fabrik uppstår väl naturligast, då ett
verkligt och ihållande behof af produkten förefinnes. Men äfven en
riklig tillgång på råmaterialet, uppkomsten af en ny tillverkningsmetod
eller af en ny artikel kan utgöra en sund impuls därtill. Att börja en
tillverkning, som i utlandet redan nått en hög utveckling, och som i
Sverige icke är tullskyddad, är icke lockande. Mången kastar sig därför
öfver det »allra nyaste», som lofvar guld och gröna skogar, och blir
»försöksdjur» åt någon »i det blå» sväfvande uppfinnare. Men den erfarne
industrimannen vet, att det vanligen är föga lönande att »bryta väg»,
d.v.s. här att taga uppfinningen från uppfinnarens skrifbord och
genomföra den i praktiken. I dylika fall visar sig ofta, fast kanske för
sent, att uppfinnareentusiasmen skymt blicken för en hel del viktiga
både tekniska och ekonomiska faktorer. Här framträder ofta skarpt
bristen uti teknikerns utbildning för det praktiska lifvet. De
försiktigare kapitalisterna ha på grund af dylikt blifvit så skeptiska i
fråga om uppfinningar, att de sällan våga sig på andra företag än dem,
hvars rentabilitet »en blind kan känna med sin käpp».[31]
[Anmärkning 31: En säkerhetsväg synas grundarne för det med ett
kapital på £ 20,000 nyligen bildade _Sharp Granite Co_ i London
anse sig ha slagit in på, då de förenat en af gammalt ganska
lönande fabrikation med en ny och opröfvad. De vilja nämligen
tillverka cement och -- ädelstenar. Ch. Ztg. 1907: 1249.]
Försiktighet gent emot »uppfinningar» är ovillkorligen på sin plats, men
rätta tidpunkten för upptagandet af en ny metod eller tillverkning får
dock heller icke försummas, ty äfven vid ett i praktiken ganska väl
utarbetadt förfarande, måste de nya männen på den nya platsen göra sina
erfarenheter, och det är då bättre, att de göra dem, innan konkurrenter
på det nya området hunnit lika långt eller längre. Städse intaga därför
de industriella verk den gynnsammaste positionen, som själfva arbeta med
i têten för utvecklingen och icke bara bida resultatet af andras arbete.
De äro ock bäst i stånd att bedöma nya metoder och förslag, som
framkomma, och lockas icke så lätt in på de »dimmiga» företagen. Det
gäller numera icke endast att nödtorfteligen »_följa med_ sin tid», utan
äfven att med ifver speja _framåt_, »Den som stannar, blir förbigången».
Utvecklingen i Sverige går långsamt isynnerhet därför, att de
industriella verken ofta icke anse sig »ha råd» att hålla sig med
specialister i tillräckligt antal såsom arbetsledare, men detta är en
falsk sparsamhet. Ofta är den ende teknikern på platsen så öfverhopad
med arbete för företagets administration och för upprätthållandet af
status quo, att han icke får den allra minsta tid öfver för
utvecklingen. Han måste då ha hjälp. Ju flera verkligt produktiva
krafter, desto bättre blir helt visst resultatet.
För en kemisk fabrik af någon betydenhet är det rent af ett lifsvillkor
att ega ett laboratorium, där icke blott analyser kunna utföras, utan
där också nya metoder kunna utarbetas och kalkylfaktorer pröfvas.
Försiktigheten bjuder emellertid, att sedan i laboratoriet allt blifvit
utredt, som där kan utredas angående en ny metod eller apparat, så bör
dock icke genast därpå full fabrikation grundas, utan första utförandet
bör ske uti halfstor skala.
Den tränade industrimannens praktiska blick säger honom _hvar den nya
fabriken bör läggas_, men i grund och botten är äfven detta en
räknefråga, uti hvilken såsom hufvudsakliga faktorer ingå fraktkostnader
för råmaterial, bränsle och färdiga produkter. För en produkt af högt
värde spelar frakten ingen roll, men för en billig blir frakten ofta af
afgörande betydelse.
Ett annat spörsmål är, _uti hvilken skala_ fabriken bör anläggas. Här
äro naturligtvis möjligheterna för afsättningen i första hand afgörande,
men denna faktor är stundom svår att få exakt bestämd. Det är ju därför
riktigast att börja i liten skala, men dock efter en från början
uppgjord plan till utvidgning. Skalan får dock icke tilltagas allt för
liten, ty då kan hända, att tillverkningen för den skull icke bär sig,
och att resultatet blir missvisande. En man på hvarje nödvändig post är
det minsta möjliga antalet arbetare och tjänstemän, men om posten är så
liten, att den vid för öfrigt korrekta förhållanden icke förmår »föda
sin man», så är just _skalan_ för liten. Äfven denna rentabilitetsgräns
kan i de flesta fall med nöjaktig säkerhet beräknas.
Har man fått _lämplig plats_ och _skala_ bestämda, _bästa
tillverkningsmetod, god plan_ och pålitliga, på jämförbar praktik
grundade _noggranna kalkyler både för anläggningen, driften_ och
_afsättningen_, och kalkylerna angifva en god rentabilitet, så återstår
utförandet samt sist, men icke minst viktig, en _god teknisk,
organisatorisk och administrativ ledning_ af fabriken och en duglig, med
artikelns afsättning förtrogen, _merkantil kraft_.[32]
[Anmärkning 32: Jfr T. T. 1907: 285; Ch. Ztg 1907: 839.]
Nedgången uti arbetsintensiteten, som verkar så afskräckande på
företagsamheten, kan i någon mån motvägas genom en god planläggning,
goda arbetsmetoder, apparater och maskiner, men säkrast torde den
motvägas genom en vaken arbetsledning.
Den patriarkaliska tiden, då fabriksägaren kände hvar och en af sina
arbetare, visste hvad hvar och en dugde till och aflönade honom
därefter, är förbi. Nu stå ofta diverse souschefer och arbetsförmän
emellan chefen och arbetarne, och icke ens, om den förre har blick och
intresse för ett korrekt aflöningssystem, lyckas det honom alltid att
hindra uppkomsten af protektionsförhållanden. Intet är så ägnadt att
väcka missnöjet och verka demoraliserande, som om den flitige och
duglige arbetaren finner, att odågan får lika stor eller kanske större
lön än han. I stället för att verka rättande härutinnan ha de
socialistiska fackföreningarne i hög grad förvärrat detta
missförhållande. All sammanslutning och allt föreningsväsen blir
vanligen närmast till nytta för de svagare (såvida icke dessa af
okunnighet låta sig exploateras). Ofta är ju ock detta hjälpande af de
svaga det berättigade ändamålet, men inom de socialistiska
fackföreningarne är det i hufvudsak _de lata_, som få fördelen. Till
goda arbetsledareegenskaper hör därför först och främst förmågan att
rätt bedöma arbetet och därefter rätt aflöna olika arbetskrafter. Endast
den duger till arbetsledare, som själf kan arbeta och som i alla
detaljer förstår det ifrågavarande arbetet. Men arbetsledaren skall icke
vara en förarbetare, ty »husbondens öga gör mer än båda hans händer».
Det är med öga och tanke han skall verka. Till allmänna chefsegenskaper
hör vidare förmågan att väcka, underhålla och öka intresset för arbetet.
Liksom soldaten eldas af sin anförare, så behöfver arbetaren det icke
mindre.[33] Ens arbete skall vara en kärt. Är det icke så, så går det
icke bra att uträtta något, allra minst på det produktiva området.
»Wird deine Arbeit, dir zur Last,
Bist du nicht wert, dass du sie hast»
säger ett tyskt ordspråk. Om någon söker en plats, så tag reda på
hvarmed han sysselsätter sig på lediga stunder. Ju närmare denna hans
sysselsättning ligger arbetet på den post, han söker, desto bättre.
[Anmärkning 33: Jfr »Betydelsen af samarbete inom industriella
verk». T. T. 1908: 93.]
* * * * *
* * * *
*V. Hvilka kemiska fabrikationer ha utsikt till framgång i Sverige?*
Det är icke meningen att här definitivt besvara denna fråga, ty detta
kan endast ske, sedan för hvarje särskildt fall fullständig kalkyl
blifvit utarbetad, utan här skola blott några allmännare synpunkter
framhållas.
Tillgången på billigt bränsle uti ett land är af afgörande betydelse för
uppkomsten af industri och icke minst af kemisk industri. Sverige hör i
detta hänseende visserligen icke till de allra bäst lottade länderna, ty
det har endast en obetydlig mängd stenkol och inga brunkol, men däremot
är det rikt på torf. Vårt land eger nämligen icke mindre än omkring
4 millioner hektar torfmossar, hvilka, räknade till ett medeldjup af
2 meter, innehålla c:a 8 milliarder ton bränntorf, motsvarande c:a
4 milliarder ton stenkol. Hittills har dock torfven på grund af de höga
arbetskostnaderna för dess upptagande, torkning etc. samt höga
fraktkostnader icke förmått att i afsevärdare mån upptaga konkurrensen
med de engelska stenkolen, åtminstone icke å platser på större afstånd
från mossen. Det blir emellertid alltmera tydligt, att det icke kan vara
annat än en tidsfråga, då denna bränslekälla med nödvändighet i största
utsträckning måste tagas i bruk.
Sverige importerar nu årligen inemot 4 millioner ton engelska stenkol,
värda nära 60 millioner kronor. Detta bränslebehof skulle landets
torflager förmå täcka under en tidrymd af c:a 1,000 år.
Den under de senare åren starkt framträdande tendensen hos
stenkolspriset att stiga, har gjort, att industrien nu allt mera börjar
intressera sig för torfmossarne. Följande sammanställning visar de
senare årens kolossala fluktuationer i priset på stenkol (ångkol från
Wales). Vid slutet af hvart och ett af nedan nämnda år var kolpriset pr
ton som följer:
1896 10 shilling
1897 10 ⅓ »
1898 12 ⅓ »
1899 19 ⅔ »
1900 20 ½ »
1901 16 ¾ »
1902 15 ¼ »
1903 14 ¾ »
1904 13 ¼ »
1905 12 ½ »
1906 16 »
Det är icke underligt, om industrien ser sig om efter en stabilare
värmekälla. Den allra stabilaste energikällan är otvifvelaktigt
vattenfallen, »det hvita kolet», som det pratas så mycket om, men såsom
egentlig värmekälla för industrien kommer denna dock icke i fråga, utan
här blir det torfven, som skall uttränga stenkolen.
Generering af gas af torf har i Sverige praktiserats redan ett par
tiotal år, bl.a. vid glasbruk, och vinner synbarligen allt större
utbredning.[34] Eldning med torfpulver är ock föremål för stigande
intresse. Vid några industriella verk har man börjat torka torfven
medelst bortgående förbränningsgaser.[35] Angående torfvens användbarhet
för metallurgiska ändamål äro meningarne ännu delade.[36]
[Anmärkning 34: Jfr T. T. 1907: 206, Ind. Norden 1907: 168 och
Z. f. a. Ch. 1906: 1575.]
[Anmärkning 35: T. T. K. 1907: 31; Ind. Norden 1907: 110.]
[Anmärkning 36: T. T. 1907: 149.]
Ännu en bränslekälla har vårt land uti den bituminösa alunskiffern,
hvars mängd blifvit uppskattad till 13 milliarder ton med ett
bränslevärde öfverstigande torfmossarnes. Skiffern har emellertid i ännu
högre grad än torfven den nackdelen, att på grund af sitt låga
bränslevärde icke tåla några fraktkostnader. Men om icke bränslet kan
komma till fabriken, så får väl fabriken komma till bränslet. Genom
torrdestillation i en regenerativ gasgenerator torde en god bränslegas
kunna erhållas och dessutom de vanliga oljorna etc.[37]
[Anmärkning 37: Se sid. 108 äfvensom T. T. 1907: 4.]
I fråga om rikedom på vattenfall står Sverige i främsta ledet.
Vattenkraften i vårt land och i grannländerna beräknas af _S.
Lübeck_[38] som följer:
Millioner hästkrafter:
totala: tillgodogjorda:
Sverige 3.8 0.22
Norge 4.8 0.22
Finland 0.9 0.06
[Anmärkning 38: T. T. 1907: 223.]
* * * * *
*Elektrokemiska m.fl. fabrikationer.*
Det har talats och talas fortfarande mycket om, att vårt lands
vattenkraft bör utnyttjas bl.a. för elektrokemisk industri. På
1890-talet gjordes ock en ansats i denna riktning, då ett par klorat-
och ett par karbidfabriker samt en alkali- och klorkalkfabrik anlades.
Men man torde nu kunna säga, att för ingen af dessa ha de då hysta
förhoppningarne blifvit uppfyllda. Chefen för vårt lands enda
elektrolytiska alkali- och klorkalkfabrik skref 1901 uti T. T. K. 140:
»...Sveriges öfverlägsenhet gent emot andra länder med afseende på
billig drifkraft ansågs hittills nästan som ett axiom, men kan numer
anses som en saga blott och detta till följd af de betydande framsteg,
som kraftgastekniken gjort de senaste åren...» Densamme visade ock med
kalkyl, att en elektrolytisk fabrik vid Liverpool skulle arbeta
fördelaktigare än en dylik vid lämpligaste vattenfall i Sverige.
Uti Journal of the Soc. of chem. Industry 1907: 290 har _Howles_ räknat
ut, att framställningskostnaderna för 1,000 kg. salpetersyreanhydrid,
genom elektrisk förbränning af luftkväfve, vid olika kraftkällor ställer
sig på följande sätt:
Ånga £ 10.0.0
Vattenkraft » 6.13.4
Generatorgas enl. _Mond_ » 6.3.0
Masugnsgas » 2.15.0
Det är ju klart att dessa siffror alldeles icke kunna vara
allmängiltiga. I Tyskland ställer sig ofta ångkraften 5 gånger och i
Schweiz ända till 10 gånger dyrare än vattenkraften, där sådan finnes.
För att ge en antydning om de betydliga värden, som masugnsgasen
representerar, har man räknat ut, att om Niagaras 10 millioner
hästkrafter utnyttjades, så skulle man erhålla endast tre gånger så stor
effekt, som den, hvilken går bort med afloppsgaserna från Förenta
staternas masugnar.
Uti ångkraftkostnaden här ofvan har Howles antagligen räknat ångan
tillgodogjord i kondensångmaskin, men detta är icke bästa sättet för
ångans utnyttjande. Uti kemiska fabriker förbrukas vanligen stora
mängder värme för afdunstning (koncentration), uppvärmning,
destillation, torkning etc. och för sådant ändamål användes mestadels
ånga af lågt tryck. Här kan man nu erhålla, mycket billig kraft genom
att uppställa en ångmaskin, konstruerad att arbeta med ett ångtryck af
t.ex. 8 atmosfärer, och som aflämnar ångan med t.ex. 2 atmosfärers
tryck. Denna afloppsånga användes då för afdunstningen etc. På detta
sätt kommer allt det värme till nytta, som eljes uti en ångmaskins
kondensorer med ringa vinst af kraft förspilles, och kraftkostnaden kan
täfla t.o.m. med den vid masugnsgas.
En fabrik, som elektrolytiskt sönderdelar alkaliklorid och af den
erhållna luten tillverkar kaustikt alkali i fast form, kan på detta sätt
kombinera kraftalstring och afdunstning. Principen kan för öfrigt komma
till användning i en mängd fall, då en fabrikation, som behöfver kraft,
förbindes med en, som behöfver ånga för afdunstning etc.
Den elektrokemiska industrien, som nödvändigt fordrar billig kraft,
behöfver alltså ingalunda med nödvändighet söka sig till de
vattenfallsrika länderna.[39]
[Anmärkning 39: Jfr. Z. f. a. Ch. 1899: 559.]
Vid elektrokemisk produktion lämnar en hästkraft pr år ungefär följande
mängder af de olika produkterna:
16 ton koppar
1,6 » kaust. natron 70 % }
eller 1,8 ton kaust. kali 80 % } samtidigt
3,5 » klorkalk }
0,5 » kaliumklorat
1,0 » kalciumkarbid
0,6 » karborund
0,33 » kväfve i form af kalkkväfve med c:a 16 % N[40]
0,12 » kväfve i form af kalksalpeter med c:a 13 % N[41]
[Anmärkning 40: = c:a 2 ton chilesalpeter med 16 % N eller 1,6 ton
svafvelsyrad ammoniak med 20 % N. Kväfvehalten uti kalkkväfve kan
för öfrigt variera mellan 12 och 22 %. Kalksalpetern förekommer
i handeln i två kvaliteter: med 8-9 % N och med 13 % N.]
[Anmärkning 41: _Borchers_: Z. f. Elektrochemie Bd. 6: 63 och 172
samt _Erlwein:_ Z. f. a. Ch. 1907: 351; Jfr. äfven T. T. K.
1907: 113.]
Elektrolytisk raffinering af *koppar* är allmänt införd, och Förenta
staterna stå på detta område främst, men elektrokemien i öfrigt torde
eljes stå högst i Frankrike. Af *klorkalk* tillverkas numera öfver
hälften elektrolytiskt och nästan allt *klorat*. Den sistnämnda
tillverkningen lärer i utlandet först genom konvention uppnått
rentabilitet.[42] *Kalciumkarbid*-fabrikerna uppstodo på 1890-talet i
sådan mängd, att afsättning för den nya artikeln icke kunde i samma mån
skaffas, utan följden blef öfverproduktion, åtföljd af ett oerhördt
prisfall. Denna kris är nu öfver, bolagen ha rekonstruerats och ett
lugnare skede har inträdt.
[Anmärkning 42: Ang. nya metoder etc. se Ch. Ind. 1908: 132.]
Oaktadt nu vårt land alltså icke har några alldeles särskilda
förutsättningar för elektrolytisk produktion, emedan monteringen af
vattenfallen alltid blir en dyrbar sak, så bör dock en sådan
fabrikation, som *alkali* och *klorprodukter* i tillräcklig skala, på
lämplig plats och tullskyddad ha god utsikt till framgång. En
kombination med klorkonsumerande tillverkningar är nödvändig, ty under
det att alkalit i nästan obegränsad mängd kan afsättas, är kloren svår
att bli af med. _Ganz & C:o_ föreslå att kombinera alkalielektrolys med
metallextraktion[43] Bland många andra förslag till klorens användande
är äfven det att i städerna bespruta gatorna med någon svag klorlösning.
Alla, som ha användning för stora mängder klor eller klorprodukter, böra
ha största intresse af uppkomsten af elektrolytisk alkali-industri.
Komme sådan i stor skala till stånd, så skulle priset på klor och
klorprodukter, hvilket på grund af fraktkostnader står rätt högt här i
landet, betydligt reduceras och det lägre priset skulle möjliggöra
användning för nya ändamål. I detta sammanhang må nämnas, att
aktiviteten hos elektrolytisk klor befunnits större än hos den på gamla
sättet framställda.[44] _Nya användningar för klor och klorprodukter_ är
sålunda alkalielektrolysens lösen. Biprodukten väte torde heller icke
böra förbises.[45]
[Anmärkning 43: Ch. Ind. 1907: 517.]
[Anmärkning 44: _Ferchland_: »Die elektrochem. Industrie
Deutschlands» och Ch. Ind. 1907: 520.]
[Anmärkning 45: Beträffande nya förslag på detta gebit hänvisas
till Ch. Ind. 1908: 128.]
För kalciumkarbid håller en ny och storartad användning på att arbeta
sig fram, nämligen för tillverkning af *kalkkväfve*. Under de senaste
åren ha en del kemister världen rundt intensivt arbetat på att kemiskt
binda och nyttiggöra luftens kväfve, och nästan samtidigt på skilda håll
har problemet på olika sätt blifvit löst, nämligen af tysken _Frank_ och
af norskarne _Birkeland_ och _Eyde_. Frank befriar kväfvet från syret
och låter det absorberas af kalciumkarbid;[46] Birkeland och Eyde
förbränna kväfvet med syret uti en elektrisk ljusbåge till kväfveoxider,
som sedan förarbetas till salpetersyra och *kalksalpeter*.[47] Både
kalkkväfve och kalksalpeter finnas sedan ett par år i marknaden och
flera fabriker därför äro under uppförande.[48] Äfven i Sverige (Månsbo)
har nu en mindre försöksanläggning för kalkkväfve kommit i gång.[49]
Franks metod synes tills dato ha vunnit något större terräng. Båda
produkterna kunna direkt ersätta chilesalpetern eller ammoniumsulfatet
såsom gödslingsämnen, och kalkkväfvet har redan vunnit sådan
användning.[50]
[Anmärkning 46: Z. f. Elektrochemie 1906: 551 och Ch. Ztg.
1907: 524 samt svenska pat. 24087.]
[Anmärkning 47: Ch. Ind. 1905: 701 och T. T. 1907: 100 samt svenska
pat. 24086.]
[Anmärkning 48: Z. f. a. Ch. 1907: 351 och Ch. Ind. 1907: 321.]
[Anmärkning 49: T. T. K. 1907: 113.]
[Anmärkning 50: Ang. andra metoder och ny litteratur se Ch. Ind.
1908: 83.]
Sverige importerade 1906 (via Hamburg) icke mindre än 27 tusen ton
chilesalpeter med ett värde af nära 5 millioner kronor. Denna import har
under de senaste åren ökats med 3 à 4 tusen ton pr år. Det är
landtbruket, som konsumerar dessa kolossala kvantiteter.
Genom framställning af kalkkväfve eller kalksalpeter skulle dessa
millioner kvarhållas i landet, och det är sålunda mödan värdt att
undersöka rentabiliteten för anläggningar i denna riktning. Kraften får
emellertid icke kosta mer än cirka 10 kronor pr hästkraft och år, och då
blir frågan den, om de omonterade vattenfallen ens kunna komma i fråga,
eller om icke andra fabrikationer, som förmå betala ett högre pris, böra
föredragas.[51]
[Anmärkning 51: Jfr. T. T. 1906: 231 och Ind. Norden 1906: 271.]
Alltför länge torde dock icke denna fråga behöfva öfvervägas, ty en
kväfveindustri skulle i dubbel mån ge bröd åt nya skaror innebyggare i
vårt land, i det att först de uti denna industri direkt sysselsatta
finge sin bärgning, och sedan i det att produkten använd i landtbruket
medförde betydligt ökade skördar.
Är vattenfallets monteringskostnad väl en gång afskrifven, så synes
kväfveindustriens rentabilitet gifven. I vårt grannland äro för
närvarande stora vattenfall under montering både för kalksalpeter och
kalkkväfve, och man låter där utländskt kapital »bryta väg».
Allt emellanåt uppdyka »börsrykten» om nya, stora salpeterlager i Chile
och annorstädes, och det är ju icke alldeles uteslutet, att
salpeterpriset kan komma att falla, men oförmodade prisfall kunna
förekomma i hvilken industri som helst. Att de nu kända salpeterlagren
om några decennier äro slut, torde få anses som ganska sannolikt. Af
fruktan för de nya konkurrenterna och för att afkyla intresset för
luftkväfvets bindande har Chiles regering förklarat, att salpeterlagren
där räcka ännu c:a 400 år. Geologerna säga emellertid högst 30 år.[52]
[Anmärkning 52: Ch. Ind. 1908: 85.]
Det är på grund häraf tydligen endast en tidsfråga, när kväfvehaltiga
gödslingsämnen på annat sätt _måste_ anskaffas för vårt land. Månne icke
därför statsmakterna redan nu böra ägna denna sak nödig uppmärksamhet?
En fråga som då genast framställer sig är: skall chilesalpeter i den nya
tulltariffen fortfarande lämnas tullfri? Landtbruket, som skaffar oss
bröd, bör ju i möjligaste mån understödjas, men månne icke detta bäst
sker, just om man sörjer för, att landtbrukaren kan _inom landet_ fylla
sitt behof af kväfvehaltigt gödslingsämne? Och för att snabbare komma
därhän, synes en måttlig tull på chilesalpeter kunna i sin mån bidraga.
Tullen torde icke böra sättas högre än fluktuationen i priset på
salpetern under t.ex. de senaste fem åren. Priset har under denna tid
stigit och denna stegring synas landtbrukarna utan någon som helst
svårighet ha burit, eftersom importen samtidigt ökats. Skulle mot
förmodan en sådan tull bli på minsta vis betungande, så skola
landtbrukarne helt visst söka att täcka sitt kväfvebehof på annat sätt.
Om då detta blefve genom ett bättre tillvaratagande af den flytande
spillningen från ladugårdarne, så hade man med tullen rent af »slagit
två flugor i en smäll».
För endast några decennier sedan tillverkades ju salpeter i vårt land
för krutbruken etc. just af dylik spillning. I följd af det stegrade
priset på chilesalpeter och inför utsikten af lagrens snara utsinande,
har i Frankrike på sista tiden det förslaget framkommit att med nutidens
större resurser på bakteriologiens område återupptaga den gamla metoden
med »salpeterlador». Därtill torde det dock icke komma, sedan de
elektrokemiska metoderna visat sig genomförbara i praktiken och sedan
landtbrukarne så småningom och sent omsider börjat inse, huru dumt det
är att sända millioner till utlandet för en vara, som de till en del
redan ha, fast de låta den rinna bort.
Äfven andra kväfvehaltiga gödslingsämnen och isynnerhet *svafvelsyrad
ammoniak* böra samtidigt beläggas med en tull motsvarande salpeterns.
Den svafvelsyrade ammoniaken synes hittills icke fått någon större
användning i vårt lands jordbruk, fastän den är lika värdefull för
grödan, som salpetern. Produktionen torde komma att stegras, då koksjärn
tydligen snart i allt större skala kommer att tillverkas inom landet.
Svafvelsyrad ammoniak kan, utom vid gasverk och koksverk, äfven erhållas
vid generering af bränsle- och kraft-gas af stenkol, eller då stenkol
såsom sådana användas direkt i masugnen. Mängden varierar mellan 5 och
30 kg. pr ton stenkol, beroende af kolsort och förfarande. Vårt land
importerar årligen mellan 3 och 4 millioner ton stenkol, men de verk äro
icke många, som på ett ställe elda upp så mycket kol, att en
ammoniakanläggning kan löna sig. Minimikvantiteten anses nämligen vara
40 ton kol pr dygn.[53]
[Anmärkning 53: Jfr Z. f. a. Ch. 1906: 1569, 1908: 274, Ch. Ind.
1908: 124 och 181, Ch. Ztg. 1908: 339, 352, 442, Le Genie Civil
1908: 285, Svenska pat. 23808.]
Om gödslingsvärdet stode i direkt proportion till kväfvehalten, så
skulle 80 kg. ammoniumsulfat med 20 % N, = 24.3 % NH{3}, motsvara
100 kg. chilesalpeter med 16 % N. I själfva verket anses dock
ammoniakkväfvet ha något litet högre värde, emedan det icke fullt så
lätt lakas ur jorden af regn.
Tanken på att chilesalpetern kanske icke räcker så länge, har ledt
_Ostwald_ till utarbetandet af en metod för ammoniaks öfverförande till
salpetersyra. Denna metod har redan kommit till praktisk användning i
Tyskland, så att man där i krigsfall nu kan göra sig oberoende af
salpetertillförseln utifrån.[54]
[Anmärkning 54: Jfr Ch. Ind. 1908: 92 och svenska pat. 24340.]
Om salpetersyra (t.ex. Birkeland-Eydes) användes i stället för
svafvelsyra till att mätta ammoniaken vid stenkolsdestillation, så
håller det därvid vunna nitratet cirka 35 % kväfve. Ur en vattenlösning
af kalkkväfve (kalciumcyanamid) erhålles _dicyandiamid_ med en
kväfvehalt af ända till 66 %. Den hufvudsakliga källan för
cyanföreningar var tills slutet af 90-talet gasreningsmassan från
gasverken, men då började man af metalliskt natrium och ammoniak
framställa cyannatrium. Detta säljes nu till c:a ⅓ af förutvarande
priset å cyankalium, Kalciumcyanamiden torde nu komma att bli det
viktigaste råmaterialet för cyanföreningarne.[55] Äfven framställes
mycket cyanid medelst torrdestillation af melassdrank.[56]
[Anmärkning 55: D.R.P. 124977; 126241; 149594; amerik. pat. 775953
och 785161.]
[Anmärkning 56: Ch. Ztg. 1908: 343.]
*Användningen af kaiciamkarbid för belysningsändamål* synes gå stadigt
framåt och allmänheten lär sig så småningom den enkla skötseln af
acetylengasverken. Men oaktadt både denna och den elektriska belysningen
vinna terräng, så minskas icke fotogenimporten, utan tvärtom. Till någon
del har väl detta sin grund uti fotogenens ökade användning för
motordrift. Åren 1875-79 förbrukades i Sverige 2.4 liter pr invånare,
men 1906-07 icke mindre än 20.9 liter. År 1902 infördes för c:a 10 och
1906 för ca 13 mill. kr. lysoljor. Fotogenlampan har tydligen tyvärr
bland de bredare lagren ännu icke fått någon allvarlig konkurrent. Att
karbiden icke kommit till användning i hemmen beror väl i första rummet
på, att den innehåller föroreningar, som göra den däraf utvecklade och
ofullständigt renade acetylenen och dess förbränningsprodukter skadliga
att inandas. Då mindre städer och andra samhällen förses med acetylen
för belysning (uppvärmning och kraftalstring), ja, äfven då ett
särskildt hus förses med sitt acetylengasverk, så kan reningsproceduren
naturligtvis gestaltas betydligt effektivare, än då gasen utvecklas i
själfva lampan.
En elektrokemisk tillverkning, som nyligen kommit i gång vid Skebäck i
Örebro län, är *syrgas* och *vätgas*. Dessa produkter föras komprimerade
i stålcylindrar i marknaden. Utom den gamla användningen för
knallgasbläster, för blylödning, laboratorieändamål etc., har på senare
tid tillkommit svetsning af järn medelst acetylen och syrgas. Vidare har
syrgasen funnit användning för bearbetning af järn och andra metaller.
Önskas t.ex. ett hål genom en järnplatta, så riktas en syrgasstråle mot
det förut upphettade stället, då hålet uppstår genom järnets
förbränning. Syrgasen användes äfven såsom bläster vid störingar i
masugnen i följd af kallgång etc.[57]
[Anmärkning 57: Angående nya elektrolysapparater etc. hänvisas
till Ch. Ind. 1907: 518.]
Om syret kunde framställas till en bråkdel af det pris, det nu betingar,
så skulle det medföra en stor fördel att ständigt blåsa masugnen med
syre i stället för med luft, i det man då sluppe upphetta den stora
barlasten af kväfve. Det är icke allenast i själfva masugnen, som
kväfvet på detta sätt stjäl värme, utan äfven då masugnsgasen sedermera
användes såsom bränsle. Samma fördel finge man ock genom att använda
syre i stället för luft vid gasgenerering eller i allmänhet vid hvarje
värmealstring medelst förbränning. Inseende den stora betydelsen häraf
ha flera uppfinnare sysslat med syrets isolering ur luften eller med
luftens anrikning på syre genom centrifugering eller diffusion, men
hittills utan framgång.[58]
[Anmärkning 58: Se t.ex. svenska patenten 21223 och 21922, amerik.
879129 samt Z. f. a. Ch. 1906: 923.]
Syrgas erhålles äfven vid fraktionerad destillation af *flytande luft*
eller vid luftens fraktionerade kondensation.[59] Då syrefritt _kväfve_
enligt denna metod framställes för fabrikation af kalkkväfve, så fås
syre såsom biprodukt, men metoden är ganska kostsam. Vid spaning efter
billigt kväfve har kalkkväfvets uppfinnare bland annat pröfvat inverkan
af s.k. vattengas, en blandning af kväfve, väte och koloxid, på
upphettad karbid. Härvid absorberas först koloxidens syre under
åtskiljande af kol såsom *grafit*. Ledes därpå den återstående
gasblandningen öfver ytterligare mängder karbid, så absorberas kväfvet,
så att slutligen endast vätet återstår. I förbindelse med fabrikationer,
som ha användning för väte och grafit, kan denna metod, möjligen bli af
värde. Mer eller mindre syrefritt kväfve erhålles för öfrigt vid flera
kemiska fabrikationer.[60]
[Anmärkning 59: Enligt metoder af _Linde, Claude, Société L’air
liquide_ m.fl.]
[Anmärkning 60: Jfr T. T. K. 1907: 142.]
Bland elektrolytiska och elektrotermiska fabrikationer finner man i
utlandet vidare: *natrium, kalcium, magnesium, baryt, brom,
natriumperoxid, persulfat, permanganat, hydrosulfit, vätesuperoxid,
grafit, siloxikon* (ungefär Si{2}C{2}O; eldfast samt syr- och
alkalifast), *karborundum* (SiC; ersätter smergel), *monox* (SiO),
*fosfor, kolsvafla, kolklorid m.fl.*
*Kalciumhydrid*, CaH{2} (hydrolit), erhålles genom upphettning af
kalcium i vätgasström. Den sönderdelas med vatten under utveckling af
1,000 liter väte pr kg.
*Elektrolytisk reduktion och oxidation* användes rätt ofta inom den
organisk-kemiska industrien. *Elektrolytisk blekning* af textilvaror,
cellulosa, papper etc., har vunnit ganska stor utbredning. Äfven i
Sverige blekes cellulosa på detta sätt. *Ozon* har funnit användning för
rening af vatten i stor skala.[61]
[Anmärkning 61: Jfr Ch. Ind. 1907: 518.]
Bland rent *elektrometallurgiska fabrikationer* är
*aluminium*-tillverkningen redan gammal och stadgad. Råmaterialet är
aluminiumoxid, som tillverkas af möjligast kiselsyrefri bauxit medelst
glödgning med soda, utfällning ur aluminatlösningen med kolsyra,
affiltrering och kalcinering. Flera tyska kemiska fabriker tillverka af
bauxit från södra Frankrike aluminiumhydrat och af detta aluminiumoxid
(eller ock aluminiumsulfat) efter denna metod.[62] En fabrik i Schlesien
exporterade för några år sedan så framställd Al{2}O{3} t.o.m. till
franska aluminiumfabriker.[63] Enligt en metod af _Bayer_ sönderdelas
aluminatet icke med kolsyra, utan medelst lösningens häftiga omrörande
under ett par dagar i närvaro af utfälldt aluminiumhydrat. Den därvid
erhållna lösningen af kaustikt natron koncentreras och användes för
uppslutning af nya mängder bauxit under tryck på våta vägen.[64] Denna
metod synes dock tills dato icke fått någon större utbredning.
_Peniakoff_ har föreslagit att kombinera lerjords- och
sodatiilverkningarne genom glödgning af bauxit med natriumsulfat och
svafvelkis. Den härmed erhållna och outspädda svafvelsyrligheten skulle
komma till användning vid produktion af natriumsulfat (ev. enl.
Hargreaves metod) och af aluminatet skulle soda erhållas.[65]
Rentabiliteten af denna metod är heller icke ännu konstaterad.[66]
Exportvärdet på aluminium angafs i Schweiz för 1905 till Frcs 325 och
1906 till Frcs 407 pr 100 kg, _The British Aluminium Co_ i London har
för afsikt att 1908 fördubbla sin produktion. _Aluminium Co of Amerika_
har under de senaste 2 åren nära fördubblat sin produktion.[67]
[Anmärkning 62: Sv. Kem. Tidskr. 1892: 14, Z. f. a. Ch. 1901: 844,
T. T. K. 1907: 155.]
[Anmärkning 63: Z. f. a. Ch. 1901: 216.]
[Anmärkning 64: Z. f. a. Ch. 1901: 215, 851 och 1234.]
[Anmärkning 65: Z. f. a. Ch. 1901: 852 och 875; jfr D.R.P.
182775.]
[Anmärkning 66: I fråga om aluminiumsalter må erinras därom, att
bariumaluminat är det effektivaste reningsmedlet för matarvatten
till ångpannor.]
[Anmärkning 67: Ch. Z. 08: 502.]
En af de äldsta aluminiumproducenterna, _Aluminium-Industrie A. G.
Neuhausen_ (Schweiz), har under de senaste åren stadigt ökat sin
utdelning, hvilken 1906 utgjorde 26 %. Bolagets aktiekapital,
16 millioner Frcs, lär nyligen ha ökats med 10 millioner för upptagande
af *elektrisk ståltillverkning.*
Vid sådan ståltillverkning sammansmältes uti elektrisk ugn af _Kjellins_
eller _Heroults_ system tackjärn och smidesjärn (järnskrot). Ugnar
enligt båda systemen arbeta flerstädes i utlandet och äfven på ett par
ställen i Sverige.
För verklig *järnframställning af malm på elektrisk väg* är intresset
för närvarande stort. I vårt land pågå försök vid Domnarfvet.[68] Enligt
i Canada uti Heroults ugn utförda försök skall pr elektrisk hästkraft
och år kunna tillverkas 3 à 4 ton tackjärn under inbesparing af ungefär
halfva den kolmängd, som åtgår vid den vanliga masugnsprocessen.
I stället för cirka 1,000 kg. kol pr ton i masugnen produceradt tackjärn
skulle i den elektriska ugnen sålunda åtgå endast cirka 500 kg. kol,
såsom erforderliga för reduktionen (teoretiska åtgången för malmens
reduktion är ungefär 315 kg. kol pr ton tackjärn). Pr hästkraft och år
skulle sålunda sparas c:a 1,500 kg. träkol, värda kr. 32 (efter kr. 6 pr
läst, = 2 m³, eller cirka kr. 21.50 pr ton). Om det skulle visa sig, att
alla kostnader i öfrigt icke bli högre än vid masugnsdrift, så skulle
den nya metoden vid ofvan antagna kolpris alltså kunna betala intill
kr. 32 pr år för hästkraften, ett pris, som är väsentligt högre än det
(cirka kr. 10), som t.ex. kalksalpetertillverkningen för närvarande
anses kunna betala. Försök att med gas reducera malmen utföras för
närvarande i Sverige.
[Anmärkning 68: _Lindblad_, J. A. Bih. 1907: 533.]
*Kiseljärn* (ferrosilicium) tillverkas inom landet och exporteras.
I utlandet tillverkas äfven järnlegeringar med krom, molybden, vanadin,
volfram m.fl., hvilka alla finna användning vid tillverkning af
specialstål. [69]
[Anmärkning 69: Kiseljärn-legeringar föreslås, såsom syrefasta,
till kemiska apparater.]
För tillverkning af *zink* och *bly* i elektrisk ugn har _de Laval_
utarbetat metoder och apparater, hvilka äro under profning.
På en del håll i utlandet börja städernas elektricitetsverk och äfven
andra centraler för alstring och distribuering af elektrisk energi att
söka användning för sin reservenergi för elektrokemiska ändamål. Det är
rätt väl möjligt, att en eller annan sådan fabrikation kan bli rentabel
äfven vid den periodiska drift, som väl städse blir en följd af en sådan
kombination.
* * * * *
Uti »elektricitetens tidehvarf» skall elektriciteten »allting bestyra»,
men det torde vara skäl att här icke bara följa med strömmen, utan noga
pröfva både grunden, materialet och -- byggmästaren innan man bygger.
Hvarje kemisk omsättning är ju i själfva verket endast en
temperaturfråga, och reaktionstemperaturen kan stundom medelst en
kontaktsubstans betydligt nedsättas. Man har därför allt skäl att
öfverväga, huruvida det icke i många fall kan vara fördelaktigare att
direkt använda den primära energiformen, värmet, i stället för den därur
med betydliga kostnader transformerade elektriciteten.
Vid diskussion af denna fråga har bl.a. blifvit påpekadt, att en tysk
fabrik, hvilken sedan bortåt 30 år tillverkar natriumsulfat enligt
_Hargreaves_ kontaktmetod och klorkalk enligt _Deacons_ kontaktmetod,
allt fortfarande ger aktieägarne utdelningar, som öfverträffa de
elektrokemiska fabrikernas. Detta bevisar visserligen i själfva verket
ingenting, ty fabriken i fråga tillverkar äfven andra produkter, men
saken torde förtjäna omnämnas.
Frågan, tränger sig särskildt fram vid tanke på luftkväfvets bindande,
och förslag till kontaktmetoder för detta ändamål saknas icke.[70]
[Anmärkning 70: Jfr t.ex. tyska patenten 175401, 176616, 180141,
182297,191914, svenska patenten 20357, 20756, 21226, amerikanska
patentet 719223; Z. f. a. Ch. 1906: 1104; B. d. d. Ch. G. 1908:
Bd. 41: 28; Ch. Ztg. 1908: 189. Svenska pat. ans. 343/1908
(titankväfve).]
Kontaktmetoderna för tillverkning af svafvelsyra med platinerad asbest
eller med järnoxid (eller bådadera) såsom kontaktsubstans, hvilka i
utlandet redan vunnit stor användning, den senare isynnerhet i
Amerika,[71] ha i Sverige ännu icke blifvit tillämpade. Detta beror
möjligen därpå, att behofvet af högkoncentrerad syra eller af anhydrid
och rykande syra här ännu är jämförelsevis litet. Den för
superfosfatfabrikerna nödiga syran torde blykammarmetoden med de senare
årens förbättringar ännu lämna billigare.
[Anmärkning 71: Ch. Ztg. 1908: 218.]
Enligt en af _R. Frank_ gjord iakttagelse öfvergår svafvelsyrlighet i
blandning med ett öfverskott af syre under ett tryck af öfver 100
atmosfärer kvantitativt till svafvelsyreanhydrid utan
kontaktsubstans.[72] Det är ju möjligt, att detta förfarande i en
framtid kan få betydelse, sedan för praktiken lämpliga apparater hunnit
konstrueras.
[Anmärkning 72: D.R.P. 194879.]
Vid svafvelsyrefabriker, som arbeta enligt blykammarmetoden, kan det
helt visst, om de ha tillgång på billig kraft, löna sig att tillverka de
nödiga kväfveoxiderna af luft enligt _Birkeland-Eydes_ metod.
* * * * *
* * * *
*Organiska tillverkningar.*
*Organisk syntes.*
Vid den syntes, som hittills för tillverkning af organiska färgämnen
etc. funnit praktisk tillämpning, har man i allmänhet börjat »byggandet»
med mer eller mindre »tuktad, naturlig sten». Benzol, toluol, antracen,
naftalin, fenol m.fl. äro sådana byggnadsstenar, bestående af stabila
molekyler af kol och väte eller af kol, väte och syre. Man sträfver
emellertid efter att kunna utgå från ännu enklare och billigare
föreningar. Ett steg i denna riktning är det, då _Goldschmidt_ visat
möjligheten att vid tillverkning af *myrsyra* i fabriksmässig skala utgå
från koloxiden.[73] Koloxiden ledes öfver upphettadt kaustikt alkali,
hvarvid formiat bildas. Denna användning af koloxiden i förbindelse med
dess aflägsnande ur generatorsgas, innan denna för tillverkning af
kalkkväfve ledes öfver karbid, synes värd beaktande. Det har äfven
blifvit föreslaget att framställa myrsyradt alkali genom elektrolys af
alkali-bikarbonat.
[Anmärkning 73: D.R.P. 86419 och 179515, franska 382001 och
amerikanska 875055 samt Ch. Ztg. 1908: 501.]
*Oxalsyra*, som är en betydlig handelsartikel och hufvudsakligen
användes vid tryckning och färgning af garn och tyger, tillverkas numera
icke uteslutande enligt gamla metoden genom upphettning af sågspån med
alkali, utan äfven och, såsom det påstås, betydligt billigare, genom
upphettning af myrsyradt alkali i blandning med kolsyradt alkali.[74]
Enligt den gamla metoden kan af 100 delar sågspån ända till 80 delar
oxalsyra erhållas. D.R.P. 194038 föreslår framställning af glykolsyra
medelst elektrolytisk reduktion af oxalsyra.
[Anmärkning 74: D.R.P. 111078, 144150 och 161512 samt franska
patentet 342168 och svenska 23958.]
Då kalciumkarbiden på 1890-talet oförmodadt uppdök på världsmarknaden,
började kemisterna ifrigt spörja, hvad som »månde blifva af detta
barnet». Bland den stora mängden förslag kom då ock *syntetisk alkohol,*
och rubriken »mineralsprit» eller »kemisk alkohol» syntes allt emellanåt
i tidningarna. Teoretiskt var vägen klar.[75] Ett bolag, som för sådan
fabrikation bildades i Frankrike, upplöstes emellertid i slutet af 1906,
men på andra håll torde tanken ännu icke vara uppgifven.[76]
[Anmärkning 75: Dinglers Journal 1899, band 311, sid. 162,
Ch. Ztg. 1903: 1093 och D.R.P. 149893.]
[Anmärkning 76: Ang. syntes af fotogen se Ch. Ztg. 1908: 244.]
Då ättiksyreångor ledas öfver upphettad kalciumkarbid, erhålles en
blandning af *aceton* och *metylalkohol*.[77]
[Anmärkning 77: Z. f. a. Ch. 1907: 462, jfr Ch. Ztg. 1899: 574 och
1906: 41 samt franska patentet 361379.]
I amerikanska patentet 792783 föreslår _Muthmann_ att framställa
*blåsyra* genom behandling af en blandning af ammoniak och acetylen uti
den elektriska ljusbågen.
Genom elektrolys af klorkalcium i närvaro af alkohol har *kloroform*
erhållits, men en ännu mycket genare väg har föreslagits uti franska
patentet 354291. Enligt detsamma blandas nämligen helt enkelt metan och
klor under utspädning med en indifferent gas för att mildra reaktionen.
Båda dessa förslag kunna ju vara värda en närmare pröfning. Kloroform är
en klorförbrukande artikel, hvars framställning väl kan passa i
förbindelse med elektrolytisk alkalitillverkning. Här är dock att märka,
att afsättningen icke ställer sig så alldeles enkel, ty exporten till en
del länder hindras af höga tullar, och dessutom ha de olika ländernas
farmakopéer olika fordringar t.o.m. beträffande tillverkningssättet.
Kloroform användes dock numera icke uteslutande såsom narkotiskt medel,
utan äfven i tekniken såsom lösningsmedel.
Ur en blandning af etylen och koloxid, utsatta för stilla elektrisk
urladdning, såsom uti de kända ozonapparaterna, har erhållit ett
kautchukliknande kolväte.[78] Ur Dowson-gas (H, CO, N och O) erhölls
_ammoniumformiat;_ ur en blandning af väte och kväfve kunde 20 % af
kväfvet öfverföras till *ammoniak*[79] och ur en blandning af kolsyra,
vatten och eventuellt väte erhölls koloxid, vätesuperoxid, syre, ozon,
myrsyra, formaldehyd och acetaldehyd(?). Af formaldehyd har _E. Fischer_
framställdt socker, men f.n. ha alla dessa iakttagelser endast
teoretiskt intresse.[80]
[Anmärkning 78: Jfr. B. d. d. Ch. G. 1908, Bd. 41: 87.]
[Anmärkning 79: D.R.P. 179300.]
[Anmärkning 80: Ch. Ind. 1907: 522, jfr. Z. f. a. Ch. 1908: 389.]
Af den organiska syntesen väntar sig emellertid äfven den tekniska
kemien fortfarande mycket, men ännu så länge har man endast i något
enstaka fall försökt sig på att utgå från samma enkla och billiga
råmaterialier som den organiska naturen, hvilken har den mäktiga, för
vetenskapen ännu i dunkel höljda lifskraften till hjälp. Att göra t.ex.
socker af kolsyra och vatten öfverlämnas därför allt fortfarande åt
växterna, och vi tycka det vara ett godt steg framåt, då vi numera af
växter här i vårt land kunna vinna detta viktiga näringsmedel, som vi
förr måste hämta från varma länder. Vetenskapen rycker dock den
organiska naturen alltmera in på lifvet. E. Fischers synteser inom
ägghviteämnenas klass samt hans och _Buchners_ arbeten att isolera de
katalytiskt verksamma enzymerna från de lefvande fermentcellerna äro
senast eröfrade positioner.[81]
[Anmärkning 81: Jfr. _Emil Fischer_, »Org. Synthese und Biologie»,
Springer, Berlin 1908; _Jul. Schmidt_, »Synthetisch-organische
Chemie der Neuzeit», Vieweg & Sohn, Braunschweig.]
* * * * *
*Syntetiska färgämnen.*
Årsproduktionen i Tyskland af artificiella organiska färgämnen
uppskattades 1906 representera ett värde af icke mindre än 250 millioner
mark. Det är naturligt, om mången, som ser denna industris lysande
ekonomiska resultat, känner sig frestad att grunda en dylik fabrikation,
men efter den lilla inblick, vi här förut fått i de tyska
anilinfärgfabrikernas position, förstå vi i någon mån, hvarför antalet
dylika anläggningar i världen snarare minskas än ökas. Skulle t.ex. här
i vårt land en fabrik för tillverkning af de tjärfärger, som nu
importeras, värda kanske bortåt 4 millioner kronor, så blefve denna
fabriks produktion icke ens två hundradelar af de sex à sju tyska
fabrikernas. Om sedan, såsom sannolikt är, de tyska fabrikerna inom
denna bransch snart komma under gemensam ledning, så kunna de genom
specialisering än ytterligare nedbringa sina redan nu låga
tillverkningskostnader. Fraktkostnaden spelar ingen afsevärd roll för en
artikel med ett värde af flera kronor per kg, och därför skulle den
tyska trusten med betydlig förtjänst kunna sälja sina färgämnen i
Sverige långt under den lilla svenska fabrikens tillverkningspris. En
tullsats på 15 à 20 % af värdet skulle knappast verka skyddande, men
redan denna lilla tull skulle sannolikt röna motstånd på flera håll
under påstående, att färgerna äro en nödvändighetsvara, som icke genom
tull får fördyras. Men utan att närmare undersöka huru det ibland är med
nödvändigheten, så kunna vi tryggt påstå, att knappast ens den dubbla
tullsatsen skulle märkas på ett klädesplaggs pris. De vanliga
prisfluktuationerna på färgämnen gå för öfrigt icke sällan vida
däröfver. Utom textilindustrierna äro äfven våra pappersbruk betydliga
konsumenter af anilinfärger.
Om så den svenska fabriken endast med ett mycket högt tullskydd kunde
reda sig i egna landet, så kunde den icke alls tänka på export, ty några
särskilda fördelar, såsom lägre arbetslöner, mera produktiva arbetare
eller billigare råvaror, skulle den vis à vis den tyska trusten
näppeligen få. De i branchen tränade, vetenskapligt skolade
»fabriksarbetarne» skulle till en början nästan alldeles saknas.
Detta gäller om de hittills _kända_ färgämnena. Något arbete på
upptäckandet af nya utföres icke här i landet och torde väl heller icke
fullt planmässigt kunna bedrifvas annat än i samband med motsvarande
industri. Den tyska färgindustrien underhåller många hundra kemister,
som dag ut och dag in arbeta på framställning af nya färgämnen eller på
förenkling af metoderna för tillverkning af de redan kända. Dessutom
arbeta vid de många tyska universiteten och tekniska högskolorna ännu
flera i samma eller liknande riktning.
Skulle någon svensk kemist få tillfälle att arbeta på detta område, så
synas svafvelfärgerna vara ett beaktansvärdt fält. Kanske affallsluten
från våra många sulfitcellulosafabriker skulle kunna bli
utgångsmaterialet.[82] Vid ett nytt färgämne med patenterad
tillverkningsmetod ställer sig skillnaden mellan en ny, liten och en
gammal, stor fabrik icke så afsevärd. Ja, om den lilla fabriken själf
utarbetat metoden och äger patentet, så har den stora rent af kommit på
efterkälken.
[Anmärkning 82: Se Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109.]
Hvad en god uppfinning, skyddad med patent, som icke kan kringgås, kan
vara värd, framgår däraf, att Farbwerke Höchst under hela patenttiden
för antipyrin försåg världen med detta farmaceutiska preparat till ett
pris af mark 120 pr kg, under det att priset, sedan patentet 1898
upphört, nedgått till mark 15-25 pr kg.
* * * * *
*Några organiska naturprodukter.*
Utvecklingen på ena eller andra området kan ju stundom gå med stormsteg,
och vår tid har i detta hänseende blifvit en smula bortskämd. Det
riktigt väntas på »stora uppfinningar», så att det gamla säkra, men
sträfsamma forskningsarbetet ibland rent af försummas. Men bättre än att
stå stilla och vänta, är att gå vidare på den gamla bepröfvade vägen,
äfven om stegen bli små.
Vi köpa ännu från främmande länder många ämnen ur växtriket, hvilka i en
mer eller mindre aflägsen framtid kanske liksom sockret komma att
utvinnas i vårt land. Bland spörsmål i denna riktning, som sedan en del
år föreligga, är ock detta: finnes någon växt, som trifves eller kan
komma att trifvas i vårt land, från hvilken kautschuk kan erhållas? En
sådan växt, som vid lämplig årstid exempelvis afmäjas och extraheras,
skulle kunna tillstoppa ett hål, där nu 8 à 10 millioner kr. årligen
rinna ur landet. Den erhållna produkten behöfde icke nödvändigt genast
vara färdig kautschuk, blott den på någon enkel väg kunde öfverföras
till sådan.[83] Ha vi icke i potatisen ett exempel på en »exotisk
planta», som trifves godt hos oss, och som den, som införde den, har all
heder af. En annan införd växt, hvars nytta visserligen är omstridd, men
hvilken mänskligheten i alla fall icke tycks kunna undvara, är tobaken.
Att minska den höga importen (cirka 8 millioner kronor) häraf borde icke
vara någon olösbar uppgift för nutidens zymoteknici. Tobakens kvalitet
lär ju nämligen icke vara så mycket beroende af växtorten, som af
behandlingssättet under och efter skörden.
[Anmärkning 83: Jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1265 samt _Slingervoet
Ramondt_, »Zur Geschichte der Kautschukforschung».]
Men här finnas äfven andra dylika frågor, hvilkas lösning bör ligga oss
ännu närmare. Hvarför t.ex. importeras i vårt barrskogsrika land ännu så
mycket harts och terpentinolja? Årsimporten uppgår nämligen till ett
värde af cirka 1½ mill. kr., medan det vore vida naturligare att vi
_exporterade_ för tio gånger så mycket. Det är visserligen möjligt, att
man under vår korta sommar å växande skog icke med fördel kan skörda
kåda på samma sätt som i Frankrike och Amerika. Försök ha blifvit
gjorda, men tydligen utan uppmuntrande resultat. Kanske man skulle kunna
stegra utbyte och kvalitet genom att skydda den utflytande kådan mot
oxidation och fördunstning och på samma gång såret mot uttorkning. Ett
par terpentinskördar å skogen åren närmast före afverkningen torde icke
ha något menligt inflytande på virket utan snarare tvärtom.
Men vi ha äfven andra källor för harts och terpentinolja än den växande
skogen. Genom att extrahera sönderhackade furustubbar torde man med
nutida apparater rentabelt kunna utvinna nämnda ämnen. En försöksfabrik
i detta syfte är under anläggning.[84] Det så behandlade träet bör duga
till cellulosa. Större delen stubbar få nu ruttna bort och endast en
ringa del användes för tjärbränning eller för utvinning af terpentinolja
och tjära genom torrdestillation i termopannor. Kanske
tändsticksfabrikerna kunna utvinna någon del terpentinkåda, om de
använda furu, som de extrahera, i stället för importeradt aspträ.
[Anmärkning 84: J. A. Bih. 1907: 558; jfr svenska pat. 23956.]
Sedan ett par år tillverkar en svensk fabrik granbarkextrakt. Det kan
synas, som borde denna fabrikation vara synnerligen vinstgifvande här i
landet, där så stora mängder sulfitcellulosa tillverkas af granved,
hvars bark följaktligen är ett värdelöst affall. Men i själfva verket
ställa sig insamlingskostnaderna för barken så höga, att
extrakttillverkningen blir föga rentabel. Härtill kommer, att
granbarksextrakt endast användes för vissa lädersorter, och att
garfverierna här allt fortfarande i stor utsträckning använda själfva
granbarken. På grund häraf har den mycket betydliga importen af
garfextrakter och andra garfämnen icke minskats. Det är i främsta rummet
quebracho-extrakt, som importeras, mest från Tyskland. Den svenska
fabriken lär komma att upptaga äfven denna tillverkning. Lufttorr
granbark håller c:a 12 % garfämne, granbarksextrakt inemot 24 %,
quebrachoträ c:a 20 % och quebrachoextrakt ända till 45 %. Båda dessa
slag af extrakt förekomma i handeln i tjockflytande form med en
vattenhalt af 40-60 %. Någon import af granbarksextrakt förekommer icke.
De svenska konsumenterna ha allt skäl att låta undersöka de importerade
extrakterna, ty ofta lär förekomma, att det lågvärdiga kastanjextraktet
utbjudes såsom quebrachoextrakt.
Medan i laboratorium den organiska syntesen vidare utvecklas, kan ju
vara lämpligt sålunda tillse, att det, som vi genom den organiska
naturen redan ha, icke förfares, utan kommer till möjligast bästa nytta.
Torrdestillation torde böra betraktas endast såsom en nödfallsutväg inom
den organiska kemien. Brunkol torrdestilleras i utlandet sedan långliga
tider i stora mängder under utvinning af paraffin och mineraloljor, men
på senare tiden har man i stället genom extraktion medelst bensin och
med bättre ekonomiskt resultat börjat utvinna det värdefullare
montanvaxet. Brunkol ha vi icke i Sverige, men det kunde ju vara skäl
undersöka, huru våra äldre torflager, dytorf etc. och möjligen äfven
alunskiffern förhålla sig i detta hänseende.[85] Alunskiffern i
Västergötland har blifvit uppskattad till 13 milliarder ton.[86]
[Anmärkning 85: Ang. torfvax jfr Z. f. a. Ch. 1907: 1141.]
[Anmärkning 86: Angående alunskifferns utnyttjande genom
torrdestillation hänvisas till Z. f. a. Ch. 1898: 87; 1905: 128
och 1583; Ch. Ind. 1900: 118; Ch. Ztg. 1901: 606 och Rep. 203,
1903: 685 och 984, 1904: Rep. 344; D.R.P. 148282 och 159262;
svenska pat 17888; T. T. K. 1907; _Lunge_: Steinkohlenteer,
4 uppl.: 239; Vetensk. Akad. Arkiv f. kemi 1904: n:r 5 samt
_Hellsing_: Skifferoljeindustrien i Skottland och Frankrike.
Enligt D.R.P. 195292 tillverkas svart färgstoft (svärta) af
stenkol genom extraktion med natronlut och lösningens fällning
med en syra.]
Bland vetenskaplig litteratur beträffande organiska naturprodukter må
här nämnas följande äfven för industrien mycket värdefulla verk:
_Wiesner_: »Die Rohstoffe des Pflanzenreichs». Leipzig 1900 och 1903,
samt på svenska under utgifning, _Euler_: »Växtkemi»; första delen, »Det
kemiska materialet», Stockholm 1907.
* * * * *
*Träets produkter.*
I Tyskland räknar man att i m² lämplig skogsmark pr år alstrar 0,35 kg.
trä.[87] _Borchers_, Stahl u. Eisen 1899: 732, räknade ända till 1 kg.
under det _Liebig_ på sin tid antog, att i mellersta Europa 0,25 kg.
vattenfri organisk substans alstrades pr m² åker, äng eller skog.
[Anmärkning 87: _F. Fischer,_ Z. f. a. Ch. 1904: 946.]
I Sverige beräknades 1897 samtliga skogarne pr år alstra c:a
33 millioner m³ trä, fast mått, på en areal af c:a 20 millioner hektar.
Detta gör 1,65 m³ fast mått pr hektar.[88] Räknas 1 m³ fast mått till
404 kg. vattenfri vedsubstans, så uppgår alstringen endast till 0,067
kg. pr m². Här är nu visserligen att märka, att utaf den nämnda arealen
går någon del i norr ända upp mot skogsgränsen, där en intensiv
skogskultur aldrig kan ifrågasättas, men att vårt skogsbruk på det stora
hela knappast kan sägas ha kommit öfver urstadiet är väl bekant och
bekräftas af dessa siffror blott alltför tydligt.
[Anmärkning 88: Med _fast mått_ menas träets verkliga volym i
motsats till _löst mått_, som är volymen af vedtrafven, sedan
veden blifvit ordentligt upplagd. 1 m³ löst mått famnved räknas
vanligen innehålla ⅔ m³ fast mått.]
Då vi sålunda icke taga ut af marken på långt när, hvad den kunde lämna,
så ha vi så mycket större skäl tillse, att det lilla, vi nu verkligen
få, på allra bästa sätt kommer till nytta. Tack vare den stora arealen,
så är det i själfva verket inga småsmulor, det här är fråga om.
33 millioner m³ pr år en stor mängd trä. Huru använda vi nu denna
naturrikedom? Enligt 1896 års skogskommitté och det officiella,
statistiska verket »Sverige» på följande sätt:
Millioner m³
fast mått.
Inom landet: för husbehof, bränsle etc. 15.9
för bergsbruket, (till träkol) 5.7
för trämassa 1.4
i skogarne förfares 5.2
Export 7.1
-------------
Summa 35.3
En öfverafverkning af 2.3 millioner m³ årligen skulle sålunda bedrifvas,
men denna siffra anses på en del håll för låg. Öfverjägmästaren _Wallmo_
uttalade vid Skogsvårdsföreningens årsmöte 1905 såsom sin åsikt, att den
årliga återväxten för närvarande icke får sättas högre än till
21 millioner m³, hvarefter öfverafverkningen vore icke mindre än
14 millioner m³.
I början af 1908 ha officiella sakkunniga afgifvit yttrande angående
Sveriges skogstillgångar. De uppskatta den årliga virkesförbrukningen
per individ i Sverige till 4 m³ och den årliga alstringen till 1.5 m³
per hektar, Den enbart genom folkökningen förorsakade stegringen i
konsumtionen inom landet utgör 155,000 m³ per år, motsvarande
årsproduktionen från 103,000 hektar. År 1904 uppgick den för export
afverkade virkesmassan till 11 millioner m³. För husbehof, export och
industri beräknas totalbehofvet till 38 millioner m³. Rationellt skötta
borde våra skogar kunna ge 45,7 millioner m³ per år, ja, kanske ända
till 54,8 mill. En bland de sakkunnige, öfverjägm. Wallmo, anser dock,
att först om hundratals år sådan effekt af en förbättring i skogens vård
skulle kunna bli synlig, samt att den årliga tillväxten kan sättas till
högst 26 mill. m³, hvarför vid nuvarande afverkning årligen 12 mill. m³
tages af skogskapitalet.
Den sorgliga posten på 5.2 millioner m³, som årligen i skogarne
förfares, tilldrar sig först vår uppmärksamhet. Det är hufvudsakligen i
Norr- och Västerbotten, som största mängden förfares af brist på
flottningsleder och järnvägar. Förlusten där uppskattas till icke mindre
än 40 % af hela alstringen. I det öfriga Norrland och i Dalarne
uppskattas den till 20 % och i det öfriga Sverige till 5 %.
Den största posten värd minst 50 millioner kronor, förbruka vi alltså
för eget behof i hufvudsak såsom bränsle i våra hem. Från
nationalekonomisk synpunkt vore det utan tvifvel bättre att elda med
torf, men dels ställer sig sådan ännu något för dyr, åtminstone då
längre transport tillkommer, dels går det trögt att bryta med gammal
sedvänja. Priset torde dock så småningom reduceras, då allt flera
rationellt drifna torfverk uppstå, vid hvilka den allt dyrare
handkraften i möjligaste mån ersättes med maskinkraft, under det att
vedpriset blir högre, och den ekonomiska fördelen skall då öfvervinna
alla hinder för torfvens allmännare användande.
Exporten af oarbetade, sågade eller tillhuggna trävaror utgjorde år
1904: 6,7, 1905: 6,6 och 1906: 7,0 millioner m³ fast mått. Af arbetade
trävaror torde exporteras 0,1-0,2 millioner m³.
Vedförbrukningen för den 1905 producerade trämassan torde ha utgjort ca
2,3 millioner m³ fast eller 3,5 millioner m³ löst mått.
*Ättiksyra, metylalkohol, aceton och tjära.*
Vårt lands järntillverkning behöfver för att kunna fylla
världsmarknadens och vårt eget behof af det utmärkta svenska
träkolsjärnet årligen c:a 4,5 millioner m³ *träkol*, hvilket, om man
räknar 0,6 m³ kol af 1 m³ ved löst mått, motsvarar 7,5 millioner m³ ved
löst mått. Endast omkring 1/10 häraf kolas rationellt under utvinnande
af biprodukterna *träsprit, ättiksyra, tjära* m.fl. Mången har den
uppfattningen, att det måste uppfinnas någon särskildt knepig
kolningsugn för att utrota milkolningen. Men detta urgamla kolningssätt
låter nog icke utrota sig på andra platser än där, hvarest för en längre
tid framåt tillräckligt med kolved kan till skapligt pris sammanföras
till att mata en kolugn eller ett kolugnssystem. Och en för vårt land
mycket lämplig kolugnstyp finnes redan, nämligen den sedan omkring 80 år
välkända, enkla, billiga, hållbara och lättskötta _Schwartz_-ugnen, som
lätt kan anordnas med särskild hänsyn till biprodukterna.
1 m³ löst mått oklufven, lufttorr barrved, hållande
269,2 kg. vedsubstans (med 1.7 kg. aska) och
67.3 » fuktighet (20 %)
-----
336.5 » ger vid torrdestillation i retort vid lägsta möjliga
temperatur ungefär följande utbyte:
Värdet af de
marknadsfärdiga
produkterna
112 kg. träkol å kr. 3.50 pr m³ kr. 2.50
136 » vatten } { » --
8 » ättiksyra } rå träsyra { » 1.60
2 » träsprit } { » 0.80
10 » tjära och oljor » 0.60
68.5 » gaser af lågt brännvärde » --
----- ----------
336.5 kg. kr. 5.50
Värdena fluktuera betydligt. Det här anförda utbytet får betraktas mera
såsom teoretiskt, ty lufttorr ved kommer endast sällan till kolning.
Vanligen är veden mer eller mindre sur, ja, stundom alldeles nyflottad
med 40 % vatten och däröfver, och då blir träsyran delvis så utspädd,
att den icke ens vid användning af allra bästa metoder och apparater är
värd bearbetningen på ättiksyra och träsprit. Själfva kolningen resp.
torkningen af veden fordrar då också långt mera bränsle.
På sina ställen torde med fördel ved kunna användas i masugnen i stället
för träkol. I milkolen har man nämligen endast c:a 46 % af vedens
värmevärde, medan resten, 54 %, såsom fritt värme eller brännbara gaser
förslösats vid kolningen.[89]
[Anmärkning 89: Sv. Kem. Tidskr. 1907 n:r 4.]
Vid anläggningar för rationell kolning af trä förarbetas den råa
träsyran vanligen till kalksalt, brunt eller grått acetat, med resp. c:a
68 och 80 % rent acetat. Denna produkt är en betydande handelsvara, som
användes för tillverkning af både ättiksyra och aceton. Ättiksyran, som
af gammalt haft stor användning vid färgning och tryckning af
textilvaror, till matättika etc. har nu uti indigotillverkningen fått en
ny och mycket stor konsument.
Aceton har sin största användning såsom lösningsmedel för nitrocellulosa
vid tillverkning af röksvagt krut och celluloid. I Tyskland och ett par
andra länder användes dock för detta ändamål icke aceton utan eter och
alkohol, i England användes däremot för röksvagt krut uteslutande
aceton. På grund af sin stora förmåga att lösa acetylen (1 volym löser
vid 12 atm. tryck 300 volymer) har aceton kommit till användning vid
acetylenbelysning i järnvägsvagnar, vid svetsning (»autogen») medelst
acetylen och syrgas etc.
Tillverkningen af aceton sker i stort genom kalciumacetatets
torrdestillation och råkondensatets rektifikation. Utom aceton erhålles
härvid äfven andra ketoner, isynnerhet etylmetylketon, som är
hufvudbeståndsdel i den s.k. acetonoljan i råkondensatet, och som fått
användning bl.a. för denaturering af sprit (i Schweiz) samt vid
celluloidtillverkningen.
Tillverkas aceton i samma fabrik, där kalciumacetatet produceras,
så är stort skäl, att icke färdigtorka acetatet förr än i
torrdestillationsapparaten, ty sönderdelningen börjar, om också sakta,
redan vid c:a 150°.[90]
[Anmärkning 90: Jfr D.R.P. 144328.]
Trädestillationsverken kunna möjligen stundom finna fördelaktigt att
tillverka aceton på det sättet, att ättiksyran bindes vid natron i
stället för vid kalk. Vid torrdestillationen blefve då återstoden soda,
som finge återgå för att mätta nya mängder ättiksyra och så ständigt
cirkulera. Natriumacetatet är visserligen mycket beständigare vid
upphettningen än kalciumacetat, men genom tillsats af en lämplig
kontaktsubstans skulle reaktionen måhända underlättas. Barium och
strontium skulle äfvenledes kunna komma i fråga här i stället för
natrium. Ättiksyrans mättning med ett karbonat vållar dock stundom på
grund af skumbildning en del svårigheter. Natriumacetat såsom
handelsvara tillverkas äfven genom omsättning af kalciumacetat med
natriumsulfat.
Enligt amerikanska patentet 719223 låter man kväfve inverka på en
upphettad blandning af bariumkarbonat med kol. Det cyanbarium, som
härvid bildas, sönderdelas med ättiksyra, blåsyran tillgodogöres, t.ex.
genom absorption med natron, och af bariumacetatet regenereras genom
torrdestillation karbonatet, som återgår i cirkelprocess, under det att
ur destillatet aceton utvinnes. Skall den härvid nödiga ättiksyran
tillverkas på vanligt sätt af kalciumacetat och svafvelsyra eller
saltsyra, så blir förfarandet, såsom tillverkningssätt för aceton
betraktadt, naturligtvis utan fördel. Kan däremot rå träsyra användas,
så är metoden värd allt beaktande. Dess förbindande med träsyrans
förarbetning torde dock för den giftiga och frätande blåsyrans skull
vålla betydliga svårigheter beträffande apparater etc.
Bariumacetatet sönderdelas vid upphettning vida lättare än kalksaltet
och reaktionen störes mindre af bireaktioner, hvarför acetonutbytet blir
högre. Det har äfven blifvit föreslaget att tillverka aceton genom att
leda ättiksyreångor öfver baryt vid en temperatur af inemot 400°.
För absorption af små mängder aceton ur gaser och särskildt för
återvinning af aceton vid tillverkning af röksvagt krut användes en
lösning af natriumbisulfit.[91]
[Anmärkning 91: D.R.P. 154124.]
De förnämsta trädestillationsprodukterna, kalciumacetat och träsprit,
tillföras världsmarknaden för närvarande hufvudsakligen från Amerikas
Förenta Stater samt från Österrike-Ungern. Det är i första rummet de
amerikanska järnverk, hvilka för sin tillverkning använda träkol, som
föra de största mängderna acetat och träsprit i marknaden. På grund
häraf stå priserna på dessa produkter uti ett visst beroende af
järnmarknaden, nämligen så, att de fluktuera i omvändt förhållande mot
järnets pris. Tills för ett par år sedan stod acetatet lågt i pris under
det att träspriten betalades bra. Det förekom då, att de amerikanska
verken stundom icke tillvaratogo ättiksyran, utan endast träspriten. Nu
åter är det alldeles tvärtom, träspritpriset står mycket lågt, under det
att acetatpriset är högt. Denna omkastning har förorsakats däraf, att
för acetatet nya konsumenter tillkommit, under det att träspriten
förlorat sådana. För tillverkningen af röksvagt krut åtgå numera stora
mängder aceton. Vidare behöfva fabrikerna för syntetisk indigo, hvilka
på senare tiden uppkommit och utvecklats, betydliga kvantiteter
ättiksyra. Dessutom är ännu en ättiksyrekonsument under uppmarsch,
nämligen cellulosaacetatet.
Träspriten åter hade i Amerika tills för ett år sedan stor användning
såsom brännsprit, lösningsmedel, tvättmedel, för fernissor etc, hvartill
den vanliga spriten i följd af hög skatt icke kunde användas. Men nu har
äfven i Förenta Staterna blifvit införd en s.k. denatureringslag, så att
sedan början af 1907 skattefri brännvinssprit för nämnda ändamål kan
erhållas långt billigare än träspriten. Visserligen utföres
denatureringen till en del med träsprit, men åtgången härför är
försvinnande, mot den förutvarande förbrukningen af träsprit. I England
nedsattes för ett par år sedan den för denaturering föreskrifna mängden
träsprit till hälften mot förut.
*Cellulosa.*
Vid cellulosatillverkningen tillgodogöras träsubstansen vida bättre än
vid torrdestillationen, men äfven här förfares mycket. 1 m³ löst mått
granved med c:a 57 % verklig kemisk cellulosa på vattenfritt trä räknadt
och vägande 336,5 kg. lufttorr (med 20 % fuktighet), ger vid
tillverkning af
a) _mekanisk massa_ (slipmassa)
ungefär
180.0 kg. massa (vattenfri) à 9 öre pr kg. = kr. 16.20
89.2 » förlust (c:a 33 % af träsubstansen) --
------ ------
_269.2 kg._ _kr. 16.20_
b) _sulfitmassa_ c:a
108.0 kg. massa (vattenfri) à 15 öre pr kg. = kr. 16.20
161.2 » förlust (c:a 60 % af träsubstansen) --
------ ------
_269.2 kg._ _kr 16.20_
Vid _sulfatmassa_ (natronmassa) är utbytet ungefär detsamma, som vid
sulfitmassa.
De här insatta värdena äro naturligtvis endast approximativa, enär de
städse betydligt fluktuera.
Vid slipmassan bortspolas med vattnet sådana delar af träsubstansen, som
blifvit söndermalda nästan till mjölstoft. Någon liten sådan rent
mekanisk förlust förekommer väl äfven vid tillverkning af den kemiska
massan, men här går den outnyttjade delen af träsubstansen, ligninet,
bort i hufvudsak såsom en lösning.
För denna lösning, som återstår efter tillverkningen af sulfitmassa,
*sulfitluten*, har man trots stora ansträngningar hittills icke lyckats
finna någon användning, utan densamma får rinna bort. I en del länder
vållar denna affallslut fabrikanterna betydliga svårigheter och
kostnader, emedan den icke alltid får utsläppas i närmaste vattendrag,
enär den i allt för hög grad skulle förorena vattnet.
Uti _Hofmann_, Handbuch der Papierfabrikation, sid. 1622, anföres bl.a.
följande analysresultat för sådan affallslut af spec. vikten 1.043;
1 liter innehöll:
fri svafvelsyrlighet 2,2 gram
bunden » 6,3 »
» svafvelsyra 4,4 »
kalk 8,4 »
Afdunstningsåterstoden utgjorde 88,6 gr, däraf brännbara ämnen 75,0 gr
och aska 13,6 gr.
Den organiska substansen uti luten reducerar Fehlings lösning, hvartill
både ligninderivater och kolhydrater medverka. _Krause_ påvisade i
sulfitlut 0,5-2,0 % sockerarter.[92] Enligt _Streeb_[93] utgöres
huvudbeståndsdelen i luten af ligninsulfonsyrad kalk.[94] _P.
Klason_[95] har äfvenledes utfört omfattande undersökningar på detta
område.
[Anmärkning 92: Ch. Ind. 1906: 217.]
[Anmärkning 93: Inaug. Diss. Göttingen 1892.]
[Anmärkning 94: Jfr _Frank_, Papier Zeitung 1887 N:r 60/63.]
[Anmärkning 95: T. T. K. 1893: 49; Teknikermöt. Förh. 1897: 338
o. 1901: 147 samt T. T. K. 1908: 82.]
Det har blifvit föreslaget att förinta luten genom afdunstning under
användning af den därvid erhållna återstoden såsom bränsle, så långt
denna räcker, och i utlandet finnas fabriker, som arbeta på detta sätt.
Den torra återstoden, som till utseendet liknar gummi arabicum, utgör
omkring 9 % af lutens vikt.[96]
[Anmärkning 96: Angående sammansättningen hänvisas vidare till
Ch. Ztg. Rep. 1898: 62; Wagner-Fischers Jahresbericht 1898: 1109;
Z. f. a. Ch. 1900: 952 och 1307, 1906:1266; 1907: 451; Ch. Ind.
1906: 217; Sv. Kem. Tidskr. 1897 N:r 6 samt _Wiesner_, Die
Rohstoffe des Pflanzenreichs 2 Aufl. II: 40 o. följ.]
Sulfitlutåterstoden har blifvit föreslagen bl.a. till användning vid
appretur och färgning af tyger, såsom ersättning för dextrin och gummi.
Produkter, som rekommenderas för dylika ändamål, finnas i handeln under
namnen »salose», »dextron» och »gelalignosin». Huruvida en del
importerade billiga tyger, som, då de bli våta, sprida en afskyvärd
stank, påminnande om liklukt, verkligen blifvit behandlade med något
sådant ämne, med eller utan sekunda djurlim, ägghvita eller dylikt, är
icke kändt, men rätt sannolikt.[97] Industriella förbrukare af gummi och
dextrin ha allt skäl att se upp och låta undersöka varan innan de köpa.
[Anmärkning 97: Jfr. Z. f. a. Ch. 1906: 179.]
Det har vidare blifvit föreslaget att använda sulfitlutens återstod
såsom gödslingsämne, såsom bindemedel för formsand i gjuterier, vid
tillverkning af briketter af sågspån etc., för limning af papper, för
garfning af läder (Holzextrakt), för impregnering af trä, för
framställning af alkohol, oxalsyra, ättiksyra, aceton, gas, koks,
filtrerkol[98] såsom råmaterial för svafvelfärger m.m.
[Anmärkning 98: Torrdestillation event. med kalk, D.R.P. 181126.]
Tanken att förjäsa luten och afdestillera alkoholen syntes god, men
sockerarterna lära ha visat sig mestadels höra till de ojäsbara.
Förslaget är dock ännu icke uppgifvet.[99]
[Anmärkning 99: Z. f. a. Ch. 1905: 44 och 1906: 1400; D.R.P.
161644, _Classen_.]
Det mest originella förslaget till sulfitlutens nyttiggörande torde vara
det, som för några år sedan framkastades af prof. _Frank_ i Berlin. Han
anser, att lutens organiska substans bör ha värde såsom näringsmedel för
växtätande husdjur. Prof. _Lehmann_ i Göttingen har tagit saken om hand,
och enligt ett meddelande uti Z. f. a. Ch. 1906: 1788 fortgå försöken på
bästa sätt. Ett synligt resultat torde vara D.R.P. 169880, däri träets
uppslutning med ammoniak föreslås, antagligen för att få en aflut, som
är fri från mineralämnen.
Till och med den i vatten olösliga cellulosan, t.ex. i stråfoder,
tillgodogöres i viss mån af växtätarne, och det förefaller ju därför
rätt sannolikt, att den vattenlösliga organiska substansen i sulfitluten
så mycket lättare borde kunna utnyttjas. De motsvarande ämnena uti halm
tjäna ju dagligen hästar, kor och oxar till föda.
För en del år sedan lär en spekulativ tysk godsägare, som på sin
landtegendom hade en halmpappersfabrik, starkt funderat på att låta
kreaturen först ur halmen uttaga, hvad de kunde, för att sedan låta
resten gå till pappersbruket. Tanken fullföljdes dock, så vidt kändt är,
icke längre än till ett tyskt rikspatent.
*Sulfatcellulosaluten* har äfven den upptagit samma ämnen ur träet, som
sulfitluten, men de ha antagligen vid kokningen under tryck med
natronluten undergått någon förändring.[100] Denna lut låter man
emellertid icke rinna bort, ty natronet måste återvinnas, och detta sker
genom afdunstning och de organiska ämnenas förbränning. Det vid denna
förbränning utvecklade värmet användes vid lutens afdunstning,
hvarigenom de organiska ämnena här alltså redan i någon, om ock mycket
ringa, mån komma till nytta. Uti Sv. Pappers T. 1908: 106 uppgifves, att
nu på skilda håll arbetas på uppfinnandet af andra sätt för lutens
regeneration bl.a. genom de organiska ämnenas utfällning. Sådan
utfällning med CO{2} skall redan 1877 ha blifvit försökt, men försiggått
ofullständigt hvarjämte de så afskilda ämnena voro voluminösa och
besvärliga att affiltrera. Vetenskapsmän, som nu arbeta på detta
problems lösning i sådan riktning, lära emellertid vara
förhoppningfulla.
[Anmärkning 100: Jfr. _Klason_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 1.]
Cellulosaindustrien är för vårt land redan nu af allra största betydelse
och stadd i stark utveckling. Årligen exporteras för omkring
35 millioner kronor kemisk massa och dessutom papper, hvari dylik ingår.
Hela den vedmängd, som pr år åtgår för denna kemiska massa, torde uppgå
till bortåt 3 millioner m³ löst mått, och den förlorade organiska
substansen, torde i blott bränslevärde representera mellan 3 och
4 millioner kronor. Här finnes sålunda ett stort fält för kemisk
uppfinnareverksamhet.[101]
[Anmärkning 101: Oxalsyra finnes i sulfatluten och bildas
gifvetvis i ytterligare mängder vid dennas afdunstning och
återstodens upphettning. Den bör med fördel kunna af skiljas och
vinnas, om upphettningen vid lämplig punkt afbrytes och återstoden
efter upplösning behandlas med kalk, såvida man icke föredrager
låta natriumoxalatet utkristallisera.]
1 hektar åker lämnar pr år omkring 6 ton halm. Om denna förarbetas till
cellulosa, så fordras för hvarje ton häraf c:a ¼ hektar åker. Af svensk
genomsnitts-skogsmark åtgår däremot nu c:a 3½ hektar, men i den mån en
rationell skogskultur införes, nedbringas gifvetvis denna areal.
* * * * *
*Produkter af cellulosa.*
För ett par år sedan gjorde en tysk följande sammanställning:
1 m³ ved i skogen kostar Mk 3
såsom bränsle å förbrukningsplatsen » 6
förarbetad till cellulosa » 30
» » papper » 40-60
» » cellulosagarn » 50-100
» » viskostråd eller konsttagel » 1500
» » viskossilke » 3000
» » acetatsilke » 5000
Det är ju städse en stor fördel för ett land, om dess exportgods är så
långt förädladt som möjligt, men den starkt förädlade varan har ofta en
långt mindre marknad och utestänges i många länder af höga tullar. Garn
och silke af cellulosa äro för öfrigt ännu allt för nya produkter för
att utan vidare komma i fråga för exportindustrien.
*Cellulosagarn* (xylolin-, silvalin-, licellagarn m.fl.) tillverkas i en
sorts pappersmaskiner genom bildning af smala remsor, hvilka sedan ännu
fuktiga eller ock efter torkning snos och tvinnas. Detta garn kan dock
endast komma i fråga att ersätta jutegarn eller vissa slag af gröfre
bomullsgarn, men uppnår icke dess hållfasthet mot dragning. Blötes
cellulosagarnet, så blir hållfastheten ännu mycket mindre. Till väfnader
användes det mest i förening med garn af andra slag. Till säckar för en
del ändamål lär det kunna användas. Sådana af enbart cellulosagarn
genomsläppa dock mjölstoft lättare än jutesäckar. Cellulosagarnet har
vidare funnit användning till mattor, gardiner, möbeltyg, bolstervar,
lakan etc.[102]
[Anmärkning 102: Jfr. Ch. Ztg. 1906: 1158.]
_Pfuhl_, »Papierstoffgarne», Riga 1904, påminner å sid. 135 om, med
hvilken motvilja trämassan i början mottogs i pappersbranchen och huru
nu omkring 80 % af papperet utgöres af trämassa, samt framkastar den
förmodan, att det kanske går på samma sätt med cellulosagarnet inom
textilindustrien.
Man har försökt, att genom en grundligare limning af pappersmassan,
t.ex. med viskos, öka cellulosagarnets hållfasthet och minska dess
känslighet för vatten, men därigenom förlorar det sin mjukhet. Någon
kostsam förbättringsprocess kan varan tydligen icke bära.
Vid cellulosatillverkningen bli de naturliga fibrerna till en stor del
afskurna och afslitna till korta stumpar. För cellulosagarnets
hållfasthet vore det naturligtvis en fördel om fibrerna kunde fås
längre. _Mitscherlich_ har just arbetat i denna riktning[103] men hans
metoder torde ha visat sig för kostsamma.
[Anmärkning 103: D.R.P. 60653, 68600 och 69217.]
*Cellulosasilke* framställes visserligen af cellulosa, men denna spelar
en underordnad roll uti tillverkningskostnaderna, och silkesfabrikerna
kunna icke gärna tänkas bli några storförbrukare af cellulosa.
Tillverkningssättet är ungefär följande. En lösning af cellulosa
åstadkommes, af denna formas trådar medelst pressning genom fina hål,
hvarefter lösningsmedlet aflägsnas. Lösningen göres på flera sätt.
Antingen upplöses
a) nitrocellulosa uti en blandning af eter och alkohol
(kollodiumsilke); produkten denitreras;
b) cellulosa i kopparoxidammoniak;
c) cellulosa i natronlut och kolsvafla (cellulosaxantogenat,
viskossilke) eller
d) hydrocellulosa,[104] vegetabiliskt pergament, i natronlut
(denna metod torde ännu icke vara profvad i praktiken).
[Anmärkning 104: Z. f. a. Ch. 1907: 2166.]
Det efter dessa metoder framställda silket har en betydligt mindre
hållfasthet än natursilket och detsamma blir efter tvättning ännu sämre.
*Acetatsilke* kommer däremot natursilket betydligt närmare. Det utgöres
af cellulosaacetat, som framställes på flera sätt, bl.a. genom
behandling af hydrocellulosa med ättiksyreanhydrid (produkten kallas
acetylcellulosa, cellit, fibracit etc). Själfva trådbildningen sker på
samma sätt, som ofvan är angifvet.
Af cellulosaacetat väntar man sig mycket. Detsamma har på grund af sin
utomordentliga isoleringsförmåga, som öfverträffar natursilkets, funnit
användning inom elektrotekniken. Metalltråden föres helt enkelt genom en
lösning af acetatet i alkohol, kloroform eller dylikt och får därigenom
sitt isolerande öfverdrag. Sådan tråd kallas acetattråd. Man lär dock
haft någon svårighet att få öfverdraget varaktigt elastiskt.
I utlandet finnas rätt många och betydande fabriker för artificiellt
silke och tillverkningen synes löna sig. Tyskland hade 1906 icke färre
än 7 sådana fabriker, Frankrike 6, Schweiz 4, Italien 3 och England 2.
Bolaget »Vereinigte Glanzstofffabriken» i Elberfeld, som lär arbeta med
kopparoxidammoniak, utdelade 1904 och 1905 30 %, 1906 35 % och 1907 40 %
på ett aktiekapital af c:a 5 millioner mark.
I Sverige har bildats ett bolag för tillverkning af konstsilke enligt
_Strehlenerts_ metod af nitrocellulosa (aktiekapital ½-1½ millioner
kronor).
Gröfre garn, artificiellt tagel eller hår framställes på samma sätt som
silket eller ock genom att öfverdraga lin- eller bomullsgarn med en
viskos- eller cellulosaacetatlösning. Sådana produkter förekomma i
handeln under namnen meteor-, sirius-, viscellingarn m.fl.[105]
[Anmärkning 105: Beträffande konstsilkeindustrien hänvisas till
Z. f. a. Ch. 1907: 1727, 1908: 343 samt _Süvern_, Die künstliche
Seide, Springer, Berlin 1907.]
Uti den tyska »Verein zur Wahrung der Interessen der Chemischen
Industrie Deutschlands» gjorde sekreteraren uti sin årsberättelse för
1906 bl.a. följande uttalande: »Äfven den yngsta grenen,
konstsilkefabrikationen, har under det gångna året vidare utvecklat sig
och lofvar att, sedan de ännu befintliga tekniska svårigheterna blifvit
öfvervunna, bli en gifvande källa för vårt nationalvälstånd».
*Nitrocellulosa* har såsom sådan stor användning för röksvagt krut.
*Celluloid*, som tillverkas af nitrocellulosa under tillsats af kamfer
(eller ock borneol, naftalin, ketoner eller något dylikt ämne) har
blifvit en betydande artikel, som ersätter horn, ben och ebonit. Rå
celluloid förekommer i handeln i form af plattor, stafvar och rör och
betingar ett pris af omkring 5 kronor pr kg. Mest tillverkas dock direkt
genom pressning etc. allehanda föremål däraf.
*Pegamoid*, som för vissa ändamål kan ersätta läder och skinn, består af
papper eller papp, som på ytan öfverdragits med celluloid. Den användes
bl.a. till tapeter, som har fördelen att vara tvättbara, till
möbelbeklädnad, för bokband etc.
*Viskos,* cellulosaxantogenat, erhålles om cellulosa eller trä event.
under tryck kokas med stark natronlut och den erhållna massan behandlas
med kolsvafla. Produkten är löslig i vatten. En sådan lösning
gelatinerar fort och bildar, event. uppblandad med något fyllnadsämne,
en plastisk massa, _viskoid_, hvaraf diverse saker tillverkas. Viskoiden
hårdnar till en hornartad och olöslig massa, samt användes på samma sätt
som celluloid. För en del ändamål kan den på grund af sin
genomskinlighet ersätta glas. Viskos användes äfven såsom appretur- och
impregneringsmedel samt stundom i stället för hartslim vid tillverkning
af papper. Genom upprepad behandling af något lämpligt tyg med en
viskoslösning erhålles ett skinn- och lädersurrogat.[106]
[Anmärkning 106: Jfr Sv. Kem. Tidskr. 1900: 185.]
*Härdadt papper* erhålles, om med djurlim (gelatin) starkt limmadt
papper behandlas med formaldehyd. Detsamma är i torrt tillstånd hårdt
och styft. Uppmjukadt i vatten förlorar det icke sin hållfasthet utan är
mjukt och segt som skinn.
*Geléartad cellulosa* erhålles genom långvarig mekanisk bearbetning af
cellulosan i holländaren[107] och ger ett papper, *pergamyn*, som för
många ändamål kan ersätta det betydligt dyrare *pergamentpapperet*,
hvilket framställes genom behandling af olimmadt papper med svafvelsyra.
Fortsättes den mekaniska behandlingen af cellulosan, tills inga fibrer
mera återstå, så erhålles den s.k. _amorfa cellulosan,_ hvilken intorkad
ger en hornartad produkt, *cellulit*, som fått användning såsom bindämne
i smergel- och karborundumskifvor, såsom tätningsringar vid
flänsförskrufningar etc. Pergamynpapperet är i sin enkelhet en storartad
uppfinning, som inbrakt Tyskland betydliga summor.[108]
[Anmärkning 107: Bland svensk litteratur angående cellulosa
hänvisas till »Nyare undersökningar af cellulosa» af _Å. G.
Ekstrand,_ Sv. Kem. Tidskr. 1895: 112 och 164.]
[Anmärkning 108: Z. f. a. Ch. 1899: 51 och 1907: 746.]
*Papiermaché* är en blandning af cellulosa, vanligen slipmassa, med
något bindemedel. Af den plastiska massan pressas diverse saker, hvilka
sedan event. impregneras, målas eller lackeras. En del dylika föremål
tillverkas ock af flera lager färdigt papper med något bindämne emellan.
Genom pergamentering af papperet erhålles s.k. *konstläder* eller
*läderpapp*. *Vulkanfibrer* är framställd på detta sätt genom
pergamentering medelst klorzinklösning. Den färdiga pappen kan bearbetas
med hyfvel och såg, liksom trä, och kan äfven poleras. I vårt land
tillverkas en särskildt motståndskraftig produkt, som kallas
*unicapapp*. Af sådan förfärdigas bl.a. äfven kugghjul, hvilka ha
fördelen af en tyst gång.
* * * * *
*Produkter af sågspån.*
Den vid sågverken i stor myckenhet affallande sågspånen har visserligen
redan användning såsom bränsle för kraftgenerering medelst ånga, men
detta är en dålig användning, ty bränslevärdet är ringa. Till cellulosa
duger sågspånen icke, emedan den ger för kort fiber, men såsom tillsats
för papp lär sådan cellulosa kunna användas. Att fibern är kort bör icke
hindra dess användning för nitrocellulosa, celluloid, viskos etc, såvida
cellulosan vid nöjaktigt utbyte kan fås nog ren.
Genom att torka och mala sågspån erhålles *trämjöl*, en artikel, som på
senare tiden funnit mycket stor användning för en hel del ändamål, såsom
vid tillverkning af sprängämnen, linoleum etc. Trämjölet lär, levereradt
fritt i engelska hamnar, betalas med 50-70 kronor pr ton inkl. säckar.
*Träpasta, trästuck, xylolit* och *xylogranit* utgöras af sågspån med
något bindemedel, såsom lim, aluminiumsulfat, klormagnesium eller dylikt
och tjänar till byggnadsornament, golf- och väggplattor etc.
Sågspån är ock sedan gammalt råmaterial för *oxalsyra*.
Att tillverka *etylalkohol* af sågspån är ett förslag, som åter och åter
dyker upp, utan att dock hittills ha funnit fotfäste i praktiken. Redan
år 1819 undersökte fransmannen _Braconnet_ möjligheterna för detta sätt
att framställa etylalkohol. Tysken _Ludwig_ framställde 1855 af 100 kg.
linnelump 34 liter alkohol. Teoretiskt skulle ren cellulosa ge mer än
dubbelt så mycket. På 1850-talet bearbetades frågan om alkohol ur
sågspån mycket ifrigt och i Frankrike voro fabriker i gång. En metod af
_Bachet_ och _Machard_ att använda den återstod, som med syra icke låtit
öfverföra sig till jäsbart socker, för tillverkning af packpapper eller
papp, lär för någon tid ha blifvit använd i ett par fabriker.
Under sista decenniet har frågan ånyo upptagits af tysken _Classen_ och
normannen _Simonsen_, Den förre har uttagit många patent på metoder för
ändamålet. Ett amerikanskt bolag grundade 1905 i Hattiesburg, Miss., en
fabrik på Classens metoder, men resultatet är icke kändt. Återstoden af
den bearbetade sågspånen skulle skiljas från vätskan, torkas och
antingen direkt användas såsom bränsle eller briketteras. Det synes
ovisst, huruvida någon afsevärd vinst härvid uppkommer. Metoden har
uppgifvits ge 12 liter alkokol pr 100 kg. torr sågspån. En metod af
_Roth_ uppgafs ge ända till 24 liter, men detta har heller icke
bekräftat sig. Simonsen erhöll ett utbyte af 6 liter och uppgaf
tillverkningspriset till 14 öre pr liter, men tyska spritproducenter
sade sig tillverka billigare af potatis.[109]
[Anmärkning 109: Bericht des Kongresses f. ang. Chemie 1903: II:
570-578, där anläggningskostnad, tillverkningskalkyl etc. anföres.]
Processens gång vid samtliga förslag är i korthet den, att sågspånen
under uppvärmning, event. under tryck, behandlas med en syra, vanligen
svafvelsyra, hvarvid en del af cellulosan öfverföres till glykos. Sedan
därpå syran i lösningen blifvit neutraliserad med kalk, förjäses
glykosen och alkoholen afdestilleras. Behandlingen af det skrymmande
materialet med syra synes ställa sig ganska kostsam.
_G. Ekström_ föreslår uti svenska pat. 24249 och tyska 193112 dubbel
behandling med syra, nämligen först med koncentrerad syra vid vanlig
temperatur, då acidcellulosa bildas, hvilken sedan vid kokning under
tryck öfverföres till drufsocker.
Det är bekant, hurusom färsk och fuktig sågspån, om den lagras, undergår
någon jäsningsprocess, som än ytterligare nedsätter dess redan förut
låga bränslevärde. Hvilka jäsningsprodukter, som därvid bildas, är icke
kändt. Lika litet vet man, hvilka gasformiga eller flyktiga produkter,
som bildas, då den vanliga hussvampen utför sitt förstöringsverk på
trävirket. Under gynnsamma omständigheter kan denna som bekant, på
otroligt kort tid »förinta» en träbjälke, så att endast en handfull
stoft återstår. Hvart har träsubstansen tagit vägen? Har det blifvit
kolsyra och vatten af alltsammans? Undersökningar på dessa områden äro
synnerligen önskvärda.
_E. W. Tillberg_ föreslår[110] att ur garfämnehaltigt trä först
extrahera garfämnet, därpå i samma extraktör under tryck behandla träet
med en syra för utvinnande af ett glykoshaltigt extrakt, hvarur genom
förjäsning alkohol kan utvinnas, och slutligen att enligt sulfit- eller
sulfatmetoden ur återstoden framställa cellulosa.
[Anmärkning 110: Svenska pat. 25283.]
* * * * *
Ett annat mångfrestadt problem med process analog den vid tillverkning
af sprit af sågspån skall här kort beröras, fastän det icke har med
träets produkter att göra. Detta problem är *alkoholframställning af
torf*. Detsamma har på sista tiden i vårt land återupptagits af ingeniör
_Frestadius_, hvilken med statsanslag utfört diverse försök. Nu senast
har F. låtit den berömde engelska vetenskapsmannen prof. _Ramsay_ i
försöksskala profva sin metod och lär ha erhållit ett gynnsamt
utlåtande.[111] Återstår nu alltså metodens genomförande i praktiken.
[Anmärkning 111: I detta sammanhang må erinras därom, att en
framstående engelsk professor för en tid sedan yttrat sig gynnsamt
äfven om planen att utvinna guld ur hafsvattnet.]
Både vid sågspån och torf gäller naturligtvis att med de enklaste
manipulationer och med minsta mängd af syra erhålla största möjliga
utbyte af glykos, samt att sedan ernå en möjligast fullständig
förjäsning. Uti odlingen af kraftiga jästarter lära på senare tiden
framsteg vara gjorda. Säkert är emellertid, att ännu ingen för
storfabrikation _fullmogen_ metod föreligger för framställning af
alkohol vare sig af sågspån eller torf.
*Papper och papp af torf* har äfvenledes blifvit »uppfunnet» många
gånger, men uppfinnarens entusiasm har alltid snart åter tystnat. »_Utan
fibrer intet papper_» är en regel, som icke kan ändras, och cellulosan i
torfven har -- om den ens från början varit användbar -- undergått en så
stor förändring, att den blifvit absolut oduglig. Den till en mängd af
några få procent i en del torfslag befintliga, ganska hållbara och
t.o.m. spinnbara fibern kommer på grund af sin ringa mängd alls icke i
fråga för papperstillverkning.
* * * * *
Af ofvan nämnda träets produkter tillverkas endast ett fåtal i vårt land
och dock ha vi de allra bästa förutsättningar att just på detta område
kunna konkurrera på världsmarknaden. Vi borde rätteligen icke blott
mottaga uppfinningar från utlandet, utan äfven själfva gå i têten för
denna utveckling och allt emellanåt erbjuda utlandet nya träets
produkter. Det är att hoppas, att det blir så, och att vi i en snar
framtid uttaga det tiodubbla värdet mot nu i våra skogar. Vid
utarbetandet af sulfitcellulosametoden ha ett par svenskar, _Ekman_ och
_Francke_, verkat banbrytande.
Af det föregående må ingalunda dragas den slutsatsen, att träet under
alla omständigheter bör förädlas till någon af de produkter, som
representera ett högt värde pr m³ ved, ty dels lämpar sig icke hvarje
vedslag för hvilken som helst af dessa produkter, dels inverka äfven en
hel del andra omständigheter. I hvarje särskildt fall måste därför en
med gedigen sakkunskap utarbetad kalkyl fälla utslaget. För torrskog och
på en del platser äfven för andra vedslag torde sålunda t.ex. kolning
med tillvaratagande af biprodukterna ännu länge förbli ett bra sätt för
träets utnyttjande, i all synnerhet då träkolet ändock måste
framställas.
* * * * *
Den organiska kemien har hittills marscherat fram från stenkolstjäran,
hvarför skulle den icke kunna taga cellulosaluten till »operationsbas»
för nästa stora framryckning? Detta organiska affall har kanske icke en
sådan mångfald af kemiska individer att uppvisa, men framtiden skall
lära, om icke de, som finnas, äro värdefullare. På hvilka grupper af
atomer och molekyler ur cellulosaaffallet, synteser kunna grundas, kan
icke förutses, men om icke större atomkomplexer skulle kunna göras
disponibla härför, så finge man väl till en början nöja sig med att
»kila» eller »spränga» loss mindre stycken af »berget». Oxalsyran (se
sid. 120) kunde ju bli _ett_ sådant litet stycke att börja med. Densamma
är en mycket reaktionskraftig kropp, som redan nu har en vidsträckt
användning. Oxalsyran är en stark syra. Uppvärmes torrt koksalt med
kristalliserad oxalsyra, så bortgår all saltsyran (_Beilstein_). Det är
icke endast inom textilindustrien, oxalsyran användes, utan äfven vid
industriell organisk syntes. Den är ett kraftigt reduktions- och
kondensations-medel och tjänar ofta till att »smida ihop» andra
molekyler. Om fenol upphettas med oxalsyra och svafvelsyra, så bildas
trifenolkarbinol (aurin) samt myrsyra. Vid elektrolytisk reduktion
äfvensom vid behandling med zink och svafvelsyra öfvergår oxalsyran till
glykolsyra (som å sin sida vid reduktion ger ättiksyra). Vidare tjänar
den till framställning af rosolsyra, difenylaminblått etc. Å sidan 101
omnämnes, hurusom oxalsyran kan framställas af myrsyra, men man kan
äfven omvändt, om ock med dåligt utbyte, få myrsyra af oxalsyra. Denna
sönderfaller nämligen vid 120-130°, äfvensom i lösning vid närvaro af
uranoxidsalter i solljus, i myrsyra, koloxid och kolsyra. Äfven myrsyra
har stor användning vid organisk syntes, nämligen för anlagring af CO{2}
vid aromatiska kolväten. Lignin ger vid oxidation enligt Königs metod
oxalsyra, myrsyra och ättiksyra. [112]
[Anmärkning 112: _Euler_, Växtkemi I: 87.]
Men vore icke ett sådant söndersmulande af dessa omsorgsfullt uppförda
träets molekyler rent af att »förvandla bröd till sten»? Det är därför
att hoppas, att det rätt snart skall lyckas nyttiggöra denna organiska
byggnad utan allt för stora förändringar.
Den organiska kemien har så småningom arbetat sig fram ur den oorganiska
och det förnämsta byggnadsmaterialet har framgått ur mineralrikets
stenkol. Men man förmådde icke taga i arbete de omfångsrika molekylerna
uti detta utgångsmaterial, sådana de voro, utan underkastade dem en
bearbetning af kemiens storslägga, hög temperatur. Ur den så erhållna
krossmassan uppsamlade man sedan några lätthandterliga bitar och
uppförde efter hand af dessa allt större och konstmässigare byggnader.
Under tiden har man lärt sig handskas med allt större stycken, och när
nu kemisten står inför ett molekylberg, sådant som cellulosaaffallet, så
är han helt annorlunda rustad, än då han tog itu med stenkolet. _Då_
måste han hålla sig med ena handen i den oorganiska kemien, men _nu_ har
han fasta och banade vägar på den organiska kemiens egen mark.
Här nedan sammanställes den empiriska formeln för hufvudbeståndsdelen i
sulfitcellulosaluten med motsvarande formler för cellulosa och några
andra växtkemiska individer, s.k. kolhydrater.
Lignylalkohol (enl. _Klason_) ... C{18} H{18} O{5}
Cellulosa ....................... (C{6} H{10} O{5})x
Stärkelse (amylum) .............. (C{6} H{10} O{5})x
Dextrin (stärkelsegummi) ........ (C{12} H{20} O{10}){3} + H{2}O
Drufsocker (dextros) ............ C{6} H{12} O{6}
Rörsocker ....................... C{12} H{22} O{11}
Gummi (arabin) .................. 2(C{6} H{10} O{5}) + H{2}O
Hydrocellulosa (amyloid) ........ (C{12} H{22} O{11})x
Hvad x uti dessa formler kan betyda, får man en föreställning om, då
_Skraup_[113] meddelar, att han funnit cellulosans molekylarvikt = 5508
= 34(C{6}H{10}O{5} + H{2}O) och löslig stärkelse = 7440 =
40(C{6}H{10}O{5} + H{2}O).
[Anmärkning 113: Ch. Ztg. 1905: 823.]
Den med saltsyra ur natroncellulosalut utfällda substansen har enligt
_Streeb_[114] sammansättningen C{24}H{22}O{9}. Lignin af jute har vid
elementaranalys gifvit C{19}H{22}O{7}. Redan häraf framgår, att man här
icke har att göra med ett kolhydrat. I sulfitcellulosaluten finnes väl
några procent glykoser etc.,[115] men hufvudmängden af dess organiska
substans är en okänd storhet. I allmänhet vill man dock hänföra
ligninämnena till benzolderivaternas, de aromatiska föreningarnes, stora
klass. Granligninet, som till c:a 30 % ingår i veden, är enligt _Klason_
en glykosid af alkoholnatur, granlignylalkohol, C{18}H{18}O{5}, med dels
en öppen sidokedja, oxypropylen, dels en aldehydgrupp vid den aromatiska
kärnan (T. T. 1901: 240). Glykosiderna äro föreningar af en sockerart
(en glykos) med ett annat organiskt ämne, en syra, en aldehyd, en fenol
eller dylikt, och kunna tänkas bildade af dessa två molekyler under
utträde af vatten. Genom införande af H{2}O återbildas komponenterna.
[Anmärkning 114: _Wiesner_ II: 44.]
[Anmärkning 115: Jfr _Krause_, Ch. Ind. 1906.]
Senare säger _Klason_: Ligninet står garfämnena ganska nära och kan
betraktas såsom ett olösligt sådant, som i löst form föreligger i
sulfitcellulosalutens lignosulfonsyrade kalk. K. antager, att granvedens
sammansättning ungefär är: 53 % cellulosa, 14 % andra kolhydrater, 29 %
lignin, 0,7 % proteiner samt 3,3 % kåda och fett. K. håller vidare före,
att ligninet utgör kondensationsprodukter af oxikoniferylalkohol, hvars
konstitution _Tiemann_ närmare studerat. (T. T. K. 1908: 82.)
Koniferin. C{18}H{22}O{8} + 2 H{2}O, är en glykosid i barrträdens
kambialsaft, som vid hydrolys, försåpning, införande af H{2}O i
molekylen, t.ex. genom kokning med en svag syra, uppdelas i glykos och
koniferylalkohol. Granvedens glykosid skulle nu vid kokningen i
sulfitcellulosafabriken med kalciumbisulfit på analogt sätt uppdelas uti
glykoser och lignylalkohol, hvilken med kalciumsulfit bildar
lignylsulfonsyrad kalk, som är olöslig i en blandning af alkohol och
eter.
_Klason_ har nyligen funnit, att vid torrdestillation af trä
metylalkoholen uteslutande bildas af ligninet[116] och _Bergström_ och
_Fagerlind_, att metylalkohol bildas uti sulfatcellulosakokaren till en
mängd af c:a 13 kg. pr ton cellulosa, samt att c:a 5 kg. däraf medföljer
afblåsningsångan.[117]
[Anmärkning 116: T. T. K. 1908: 48.]
[Anmärkning 117: J. A. Bih. 1908: 575.]
Råmaterial för ett produktivt både vetenskapligt och industriellt arbete
på den organiska kemiens område har Sverige sålunda i rikare mått än
månget annat land. Och det är att hoppas, att allt flera krafter måtte
inriktas på utvecklandet af en stor organisk kemisk industri i vårt
land.
* * * * *
* * * *
*Oorganiska fabrikationer.*
*Cellulosaindustriens behof af billigt natron.*
Cellulosaindustrien är en för vårt land mycket betydande och naturlig
storindustri, som år för år alltmera utvecklas. Det torde därför vara på
sin plats att tillse, hvilka kemiska tillverkningar, som stå i något
samband med denna industri, och om sådana redan förefinnas eller kunna
upptagas i vårt land.
Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de
inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del
fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar
fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så
fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon
annan klorid.
För sulfatcellulosan åter behöfves *natriumsulfat*, hvaraf årligen
tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en
million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För
tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas,
_sulfat_, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp.
vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat
erhålles härvid äfven 1,5 ton *saltsyra* af 1,16 sp. vikt = 32 %
HCl.[118]
[Anmärkning 118: Jfr. _Ernst Larsson_, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 131.]
Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för
att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår
f.n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En
produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger
mera än landet f.n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är
följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande
fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna
påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan
endast kärl af glas eller stengods kunna användas.
Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion,
benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall,
ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t.ex. zink-, barium-,
ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning,
förtenning[119] etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har
sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af
alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att
stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska
fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i
Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i
vattendragen.
[Anmärkning 119: Såsom ett exempel på oföretagsamhet torde kunna
gälla, att Sverige årligen (tullfritt) importerar närmare 6000 ton
*förtennt järnbleck* med ett värde af öfver 1½ mill. kronor.
Svenskarne lära icke tro sig om att få öfverdraget af det dyrbara
tennet nog tunnt och ändock jämnt och tätt för att kunna
konkurrera med engelsmännen Tennproduktionen i hela världen uppgår
f.n. till knappast 100 tusen ton och häraf torde för hvitbleck
åtgå inemot ⅓. Det är dock icke troligt, att den engelska
hvitbleckstrusten så behärskar tennmarknaden, att ett svenskt
verk rent af skulle få svårt att fylla sitt behof af tenn, men
gifvetvis måste det svenska verket ha tullssydd. Om någon svensk
industri härigenom komme i ogynnsamt läge på världsmarknaden, så
kunde den ju erhålla en väl afvägd exportpremie. För järnbleckets
betning, innan det förtennes, användes i England arsenikfri
saltsyra (_Wagner-Fischer,_ J. 1901: I: 467).]
Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda
ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva
ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.),
utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för
intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters
uppfinnareverksamket.
Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och
vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a ⅓ HCl och ⅔
vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och
kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det
vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt
gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det
betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya
möjligheter. Flytande klor t.ex. har ju på senare tid blifvit en
betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl
kräfver högre tryck än Cl.
Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en
kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt
ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty
enligt _Hargreaves_ kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid
flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af
svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor
fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter
konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden
vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra.
Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en
tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.
Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den
jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha
framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda.
Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen
ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes
natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas.
Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del
svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock
till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron.
Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma
värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i
luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent
kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke
spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda
lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så
behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt
stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium
förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.
Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i
sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är
att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig
att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning
af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna
tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara,
utan blott en koncentrerad lösning.
Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid
sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen
enligt _Leblanc_[120] och torde denna process för sin enkelhets skull
icke vara så lätt att ersätta.
[Anmärkning 120: Jfr. Lunge, Sodaindustrie.]
Större delen af den cellulosa, som nu exporteras, är oblekt, men månne
det icke skulle vara fördelaktigt att i större omfång i vårt land
upptaga blekningen? Blefve så fallet, så kunde cellulosafabrikerna
ersätta sin natronförlust genom att elektrolysera koksalt och då på
samma gång få klor till blekningen. (Vid den elektrolytiska blekning,
som nu stundom användes, går natronet förloradt,)
Sulfatcellulosaprocessen förvandlades då till den enkla natronprocessen,
och med fördelen af billigt natron och billig klor skulle följa, att man
sluppe de stinkande gaser, som göra sulfatfabrikerna så afskydda af
allmänheten. Sannolikt skulle också natronförlusten minskas, ty
förflyktigandet af svafvelnatrium skulle upphöra, efter som intet sådant
funnes närvarande. Denna väg förtjänar att beaktas isynnerhet af dem,
som ha tillgång till billig elektrisk energi, genererad t.ex. medelst
vattenkraft, masugnsgas eller torf.
Medan vi äro inne på natronets regeneration, må här framhållas den
omständigheten, att både vid natron- och vid sulfatprocessen de
organiska ämnenas bränslevärde oftast mycket dåligt tillgodogöres.
Orsaken härtill är, att man låter torknings- och förbränningsprocesserna
försiggå samtidigt, hvarigenom förbränningen blir i hög grad
ofullständig och en mängd brännbara gaser bortgå i luften. Härmed
sammanhänger ock utvecklingen af sulfatcellulosaprocessens illaluktande
gaser. Ett bättre utnyttjande af de organiska ämnena kan ske därigenom,
att torkningsprocessen utföres för sig och först därefter förbränningen.
I stället för att direkt förbränna de mer eller mindre torkade organiska
ämnena, kan man ock generera bränslegas af dem. Detta kan ske genom
torrdestillation antingen i en retort eller ock i en gasgenerator af
lämplig konstruktion. I båda fallen kan man genom kondensation utvinna
en del flytande torrdestillationsprodukter. Förbrännes den härvid
erhållna gasen med en tillräcklig luftmängd, så kan man äfven vid
sulfatcellulosaprocessen undgå att i atmosfären utsläppa illaluktande
gaser.
* * * * *
*Natronvinning ur chilesalpeter.*
Sverige importerar årligen betydliga mängder natronsalter, nämligen:
koksalt c:a 90,000 ton
chilesalpeter » 27,000 »
sulfat » 20,000 »
soda » 15,000 »
kaustikt natron » 1,500 »
Chilesalpeterns natron går förloradt, ty växterna upptaga
endast kväfvet. Funnes ingen utsikt att inom landet tillverka
kväfvegödslingsämnen, utan salpetern alltfort skulle komma att i
stigande skala importeras, så måste man ovillkorligen kraftigt taga itu
med tillgodogörandet af detta natron. 27,000 ton salpeter innehålla lika
mycket natron, som 22,500 ton sulfat, och detta skulle alltså rikligt
täcka nuvarande sulfatkonsumenters behof.
Enligt _Lunge_ har blifvit föreslaget att upphetta salpetern med
kiselsyra eller med lerjord event. i en atmosfär af luft och vattenånga.
Salpetersyran utdrifves härvid under bildning af natriumsilikat eller
aluminat, hvilka sedan i lösning medelst CO{2} öfverföras till soda
under regenerering af kiselsyran eller lerjorden. Metoden strandade på
svårigheten att finna en hållbar upphettningsapparat.
Enligt ett annat förslag upphettas salpetern med kalciumkarbonat i
ångatmosfär. Omsättningen försiggår vid rödhetta och större delen af
salpetersyran angifves kunna återvinnas, men äfven här hänger metoden på
apparaten.
_Vogt_[121] upphettade en blandning af salpeter med kalk till 350° i en
ström af CO{2} och vattenånga och erhöll soda och nitrösa gaser, hvilka
med luft och ånga öfverfördes till salpetersyra. Salpeterblandningen
gjordes porös genom tillsats af järnoxid eller dylikt.
[Anmärkning 121: D.R.P. 69059.]
_Garroway_[122] varierar denna metod genom att utelämna kolsyran för att
få kaustikt natron. Han föreslår gjutjärnsretorter.
[Anmärkning 122: D.R.P. 79699.]
_Mond_ föreslog 1862 att utdrifva salpetersyran med järnoxid, då
kaustikt natron erhölles jämte järnoxiden åter.
_Lunge_ och _Lyte_[123] upphetta i retort medelst yttre eldning en
möjligast porös blandning af 1 del salpeter och cirka 2 delar järnoxid
(t.ex. purpleore) i en ström af öfverhettad ånga och luft. De uppgifva,
att med lämpliga anordningar 95 % af salpetersyran erhålles. Återstoden
i retorten ger vid urlakning kaustikt natron och järnoxid, hvilken
senare ånyo kan användas.
[Anmärkning 123: D.R.P. 74487.]
Det har äfven blifvit föreslaget att för tillverkning af ammoniumnitrat
för sprängämnesindustrien behandla salpetern enligt ammoniaksodametoden,
då natriumbikarbonat resp. soda skulle erhållas såsom biprodukt.
Användbarheten af den ena eller andra af dessa metoder beror dock först
och sist på utbytet af den dyrbara salpetersyran. Genom att låta
salpetersyran absorberas af kalk erhölle man en produkt af samma
gödslingsvärde, som chilesalpetern, och natronet hade man »fått för
besväret». Äfven andra omsättningar, än här ofvan anförda, mellan
salpetern och ett annat salt, antingen i lösning eller i smält
tillstånd, kunna möjligen komma i fråga.
* * * * *
*Några föreslagna metoder för tillverkning af soda.*
1. _Koksalt såsom utgångsmaterial._
I en atmosfär af vattenånga sönderfaller klornatrium vid mycket hög
temperatur uti kaustikt natron och klorvätegas[124] och i en atmosfär af
luft eller syre uti kaustikt natron och klor.[125] _Powers_ och
_Dale_[126] föreslogo en tillsats af järnoxid[127]. Men dessa reaktioner
ha hittills på grund af den höga temperaturen (1000-1200°) icke vunnit
insteg i praktiken. De försiggå först, då koksaltet börjar öfvergå i
gasform. Huruvida desamma i den elektriska ugnen med fördel skulle kunna
genomföras, synes ovisst. Samma är ock förhållandet med _Gossages_
förslag med kiselsyra,[128] hvilket afsåg tillverkning af vanligt glas
och vattenglas, eller ock af kaustikt natron eller soda genom
vattenglasets behandling med kalk resp. kolsyra. Ett förslag af
_Ungerer_ med kiselsyra synes under vissa omständigheter möjliggöra
koksaltets direkta användande för glastillverkning event. i förening med
saltsyreproduktion.[129]
[Anmärkning 124: Engl. pat. 7426/1837.]
[Anmärkning 125: Engl. pat. 4122/1879 och 5457/1880 samt D.R.P.
73935, 74937, 74976 och 125389.]
[Anmärkning 126: Engl. pat. 91/1863.]
[Anmärkning 127: Jfr Löwigs kausticering med järnoxid.]
[Anmärkning 128: Engl. pat. 2050/1862 och 5406/1881.]
[Anmärkning 129: Dingl. J. band 197:343.]
Enligt en metod af _Tilghman_[130] upphettas koksaltet med Al{2}O{3},
hvarvid saltsyregas utvecklas under bildning af natriumaluminat. Detta
löses och sönderdelas med CO{2}, hvarvid soda och lerjordshydrat bildas,
hvilket senare kan återgå i fabrikationen för behandling af nya mängder
koksalt.[131]
[Anmärkning 130: Engl. pat. 11556/1847.]
[Anmärkning 131: Jfr engl. pat. 2121/1867, 2065/1870, 2639/1874,
4311/1891 och norska pat 15757.]
_Claus_[132] upphettar briketter af koksalt och bauxit eller
lerjordshydrat i en ström af svafvelsyrlighet, vattenånga och luft,
hvarvid koksaltet under utveckling af saltsyra öfvergår till sulfat,
såsom vid Hargreaves process. Härefter glödgas massan uti en reducerande
gas (generatorgas), hvarvid bildas natriumaluminat och svafvelväte,
hvilket senare förbrännes till svafvelsyrlighet, som återgår i
processen, under det aluminatet i lösning behandlas med kolsyra och ger
soda och lerjordshydrat. Det sistnämnda återgår äfvenledes i processen,
såvida icke bättre användning därför finnes.[133]
[Anmärkning 132: D.R.P. 72642.]
[Anmärkning 133: D.R.P. 7256.]
Att icke heller dessa reaktioner upptagits i praktiken, beror tydligen
äfvenledes därpå, att de försiggå först vid så hög temperatur, att
apparaterna allt för snart förstöras.
Uti en lösning af koksalt ger en lösning af kalciumbikarbonat en
fällning af natriumbikarbonat. Den soda, som påträffas färdigbildad i
naturen, har måhända uppkommit på detta sätt, men något industriellt
intresse torde reaktionen ifråga knappast få.
Enligt ett förfarande af _Weldon_[134] omsättes i lösning koksalt med
magnesiumbikarbonat. Det erhållna natriumbikarbonatet ger vid
upphettning soda och kolsyra, och genom upphettning af den efter
indunstning erhållna magnesiumkloriden får man saltsyra och magnesia,
hvilken sistnämnda med kolsyra regenereras till bikarbonat. Denna metod
ser på papperet högst elegant ut, men i praktiken vållar
saltsyreutvinningen och magnesiumbikarbonatets regenerering svårigheter,
som icke kunnat öfvervinnas.[135]
[Anmärkning 134: Engl. pat. 629/1866.]
[Anmärkning 135: Jfr D.R.P. 79221 och 81103.]
Ett annat vida äldre förslag går ut på att ur en koncentrerad
koksaltlösning medelst oxalsyra utfälla surt natriumoxalat, medan
saltsyra stannar i lösning. Genom kokning med kalk skulle ur
oxalatfällningen erhållas kaustikt natron och kalciumoxalat, ur hvilket
sistnämnda oxalsyran skulle regenereras med svafvelsyra.[136]
[Anmärkning 136: Franska pat. 213354.]
Genom behandling af koksalt med blyglete i närvaro af vatten och ev.
kalk erhålles kaustikt natron. Denna metod hade före Leblancs praktisk
användning, men måste sedermera uppgifvas på grund af svårigheter att
afsätta eller genom regenerering af blyoxid nyttiggöra den erhållna
blykloriden. [137]
[Anmärkning 137: Jfr engl. pat. 3082/1877 och 14977/1888.]
_Höpfner_[138] har föreslagit, att zinkhyttor, som förarbeta fattiga
malmer, skulle framställa zinksulfit eller -bisulfit, omsätta denna med
koksalt i lösning och genom behandling af natriumsulfiten med kalk
framställa kaustikt natron.
[Anmärkning 138: D.R.P. 138028.]
2. _Sulfat såsom utgångsmaterial._
Sulfatet framställes i stort vanligast med svafvelsyra i järnpannor och
muffelugnar (på senare tiden ha äfven mekaniska ugnar blifvit försökta)
och endast på några ställen medelst svafvelsyrlighet enligt Hargreaves
metod.[139] Förr framställdes det också genom rostning af en blandning
af koksalt och svafvelkis.
[Anmärkning 139: Ch. Ind. 7906: 173, jfr franska pat. 384144.]
_Oehler_[140] har visat, att med svafvelsyra koksaltet fullständigt
sönderdelas redan vid 400°, om först bisulfat framställes, detta
sammanmales med koksaltresten och upphettas till nämnda temperatur.
Metoden rekommenderas speciellt för förarbetning af bisulfat från
salpetersyrefabrikationen.[141]
[Anmärkning 140: D.R.P. 136998.]
[Anmärkning 141: Se äfven amerikanska pat. 870746, Ch. Ztg.
1906: 1295 och Ch. Ind. 1908: 95.]
Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas
följande.
Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt
natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt
och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och
fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten
uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har
blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att
sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda.
Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.[142]
Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög
temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke
synnerligen inbjudande.
[Anmärkning 142: Engl. pat. 9555/1895; jfr. ock 3406/1886.]
På sista tiden har _Jacobs_ framställt baryt i den elektriska ugnen af
en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och
koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle
med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så
måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot
koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af
natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af
svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af
koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra
kaustikt natron och saltsyra.[143]
[Anmärkning 143: Jfr. svenska pat. 24087.]
_Simpson_[144] samt _Basset_ och _Baranoff_[145] lösa trikalciumfosfat i
saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen
indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas.
Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras
med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru
förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas,
förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens
tillgodogörande.[146]
[Anmärkning 144: Engl. pat. 18835/1890.]
[Anmärkning 145: D.R.P. 82651.]
[Anmärkning 146: Jfr. engl. pat. 2700/1854, 2446/1872, 4371/1887,
5425/1892 samt D.R.P. 195133.]
I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär
följande metod kommit till användning.[147] Natriumsulfat omsättes i
lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det
natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk
erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda
förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas
här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande
kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.[148]
[Anmärkning 147: Engl. pat. 4122/1879.]
[Anmärkning 148: Angående svafvelsyrlighetens tillgodogörande ur
affallsgaser hänvisas äfven exempelvis till D.R.P. 160940. 173329
och Ch. Ztg. Rep. 1908: 40 och 41.]
_Alsberge_ omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen
från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt
natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta
förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad
kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.
_Stavely_[149] omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat,
affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid
frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen
och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor
för att metoden skulle kunna bli rentabel.[150]
[Anmärkning 149: Engl. pat. 17657/1887.]
[Anmärkning 150: Jfr. D.R.P. 48220.]
_Frerichs_[151] omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar
gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och
soda.
[Anmärkning 151: Engl. pat. 9793/1890.]
_Kopp_[152] smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan
upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och
svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens
tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden
återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna
gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid
afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt
resultat.
[Anmärkning 152: Engl. pat. 2119/1854 och 340/1855.]
_Macfarlane_ glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll
sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla
enligt Kopps förslag.
Att reducera natriumsulfat genom att smälta det tillsammans med kol är
en enkel och lätt reaktion, men i praktiken har densamma vållat
svårigheter, isynnerhet den, att ugnen icke vill hålla. Sedan
svafvelnatrium nu blifvit en rätt betydande handelsvara, synes man dock
kommit ganska bra öfver dessa svårigheter.
_Bong_[153] föreslog att utan smältning reducera sulfatet med
svafvelväte. Genom behandling af så erhållet svafvelnatrium med kolsyra
skulle nytt svafvelväte för processen erhållas på samma gång, som man i
lösningen erhöll soda.
[Anmärkning 153: Engl. pat. 895/1879.]
_Vogt_[154] har föreslagit sulfatets reduktion med koloxid, en reaktion,
som enligt _Lunge_ vid hög temperatur går fullständigt.
[Anmärkning 154: D.R.P. 31675.]
Sönderdelningen af svafvelnatrium i koncentrerad lösning med kolsyra går
ganska lätt och fullständigt;[155] dock måste kolsyran vara fri från
syre. Tillföres kolsyran i öfverskott, så utfaller bikarbonat.[156] Om
ingen bättre användning för svafvelvätet finnes, så förbrännes det till
svafvelsyrlighet, som användes för sulfatfabrikationen.[157]
[Anmärkning 155: _Chance_, engl. pat. 1495/1888.]
[Anmärkning 156: D.R.P. 41985 och engl. pat. 22523 och 23616/1892.]
[Anmärkning 157: Engl. pat. 1786/1873.]
Tillverkning af soda genom sulfatets reduktion och sulfidens
sönderdelning med kolsyra har i England blifvit patenterad många gånger,
senast uti 18899/1904.
Engl. pat. 7355/1885 och D.R.P. 36386 omfatta ett förfarande, hvars
princip klargöres af reaktionsformeln Na{2}SO{4} + CO = Na{2}CO{3} +
SO{2} men som hittills trots bemödanden icke kunnat praktiskt
genomföras.
_Claus_[158] upphettar det i Hargreaves apparat färdigvordna sulfatet
något högre och leder vattengas (CO och H) däröfver. Öfver den så
erhållna sulfiden ledes (fortfarande i samma apparat) en blandning af
kolsyra och vattenånga (erhållen vid sulfatets reduktion), hvarvid
svafvelväte utvecklas, hvilket förbrännes och återgår i processen.[159]
[Anmärkning 158: Engl. pat. 4922/1886.]
[Anmärkning 159: _Verein Chem. Fabriken_ i Maimheim föreslår
(D.R.P. 194994) att blanda svafvelnatriumpulver och
natriumbikarbonat och leda vattenånga öfver blandningen.
Omsättningen sker enl. formeln
Na{2}S + 2 NaHCO{3} = 2 Na{2}CO{3} + H{2}S.]
I stället för att behandla lösningen af svafvelnatrium med kolsyra har
föreslagits kokning med lerjordshydrat (event. bauxit), hvarvid
svafvelvätet erhålles i mera koncentrerad form. Lerjordshydratet
utfälles med kolsyra.
_Peniakoff_[160] har föreslagit att kombinera framställningen af soda
med lerjords- resp. aluminiumtillverkningen. För detta ändamål blandas
natriumsulfat med bauxit och svafvelkis och upphettas till stark
rödglödgning. Reaktionen skall då försiggå enligt följande formel:
11 Al{2}O{3} + 11 Na{2}SO{4} + 2 FeS{2} =
= 11 Al{2}O{3}Na{2}O + Fe{2}O{3} + 15 SO{2}
[Anmärkning 160: D.R.P. 80063; jfr. äfven 89119, 93857, 93952 och
108835.]
Af natriumaluminatet, hvilket lär kunna fås svafvelfritt, erhålles vid
lösningens behandling med kolsyra lerjordshydrat och soda.
Svafvelsyrligheten användes för framställning af natriumsulfat.[161]
Thonerdefabrik Selzaete i Belgien lär arbeta efter detta förfarande.
[Anmärkning 161: Z. f. a. Ch. 1901:852 och 875; jfr. äfven
D.R.P. 138219, 174698 och 175416 samt Amer. pat. 877376.]
_Ellershausen_[162] sönderdelade fabriksmässigt svafvelnatrium med
natriumferrit (järnoxidnatron), erhållet genom upphettning af soda och
kisbränder.[163] Utnyttjandet af erhållet svafveljärnnatrium vållade
emellertid svårigheter, som icke kunnat öfvervinnas. Metoden skulle
öfverträffa Leblancs därutinnan, att natronet direkt erhölles såsom
kaustikt och i koncentrerad lösning samt utan all användning af kalk.
[Anmärkning 162: Engl. pat. 16676, 17815 och 20012/1890 samt
D.R.P. 58399.]
[Anmärkning 163: Jfr. _Löwig_ D.R.P. 21593, 41990, engl. pat.
4364/1882 och 1974/1887.]
_Elworthy_ föreslår i franska patentet 352254, att i en
Bessemer-konverter oxidera en smält blandning af svafvelnatrium och
sulfat. Svaflet skulle då bortgå såsom svafvelsyrlighet och återstoden
utgöras af kaustikt natron!
_Besemfelder_[164] föreslår att blanda sulfat (event. koksalt) med kolet
eller koksen uti en vattengasgenerator under tillsats af något kalk.
Sodan skulle erhållas genom urlakning af den kontinuerligt fallande
återstoden (askan).
[Anmärkning 164: D.R.P. 123862.]
Större delen af dessa olika förslag finnas jämte en hel hop andra
sammanställda uti _Lunge:_ Sodaindustrie. Det kan vara nyttigt att någon
gång kasta en blick på »varphögen»; kanske något af det, som förr icke
ansågs dugligt, med nutidens hjälpmedel, genom nya män och på nya
platser dock kan finna användning. Lärorikt är det alltid att söka komma
under fund med orsaken till föregångarens misslyckande.
* * * * *
Det är intet tvifvel underkastadt, att en ammoniaksodafabrik på en med
omsorg vald plats i Sverige, under god ledning och tullskyddad skulle
bära sig och bli till fördel för landet. Under samma förutsättningar kan
äfven en Leblanc-sodafabrik komma i fråga, t.ex. vid en väl belägen
torfmosse, dock måste därvid gifvetvis först undersökas, om tillräcklig
afsättning för biprodukterna kan beredas.
Men äfven om en sodafabrik uppstår, så är därmed cellulosafabrikernas
natronfråga ännu icke löst, ty att _köpa_ soda blir för dyrt för dem.
Leblanc-sodafabriken skulle visserligen kunna leverera sulfat, men
riktigare torde då vara, att cellulosafabrikerna tillverkade sitt natron
själfva och på samma gång försåge den svenska marknaden med soda.
Skola sulfatcellulosa-fabrikanterna upprätthålla sin metod, så vore
väl det riktigaste, att de t.ex. gemensamt byggde en fabrik för
natriumsulfat, såvida saltsyrefrågan på ett tillfredsställande
sätt kunde ordnas. Denna fabrik skulle sedan event. kunna tillökas
med sodatillverkning enligt Leblancs metod, kombinerad med
svafvelregenerering (såvida icke svafvelvätet funne annan användning).
Cellulosafabrikernas natronförluster skulle nu äfven kunna tänkas
ersatta med Leblancs råsoda. Men ännu enklare vore att af sulfatet
framställa sodan i direkt förbindelse med cellulosafabrikationen. Detta
skulle kunna ske så, att natronsmältan, som på vanligt sätt erhålles
efter förstörandet af de upptagna organiska ämnena, förarbetas på samma
sätt, som då handelssoda tillverkas af råsoda framställd enligt Leblancs
metod. Före smältningen kan man äfven event. tillsätta kalk. Tillverkar
man af smältan kristallsoda, så kan moderluten återföras till
cellulosaprocessen. Tillverkas kalcinerad soda genom utsoggning, så kan
ändluten äfvenledes med fördel återföras. Den så återförda luten vore i
båda fallen anrikad på natron i den vid cellulosaprocessen verksamma
formen (i hufvudsak sulfid).
Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras
genom fraktionerad upplösning af smältan.
Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en
smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är
då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att
dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven
för afsalu!
Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga
tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon
annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk
anläggning, såsom å sid. 138 är antydt. En sådan anläggning med billig
elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med
fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och
event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan
blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att
natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna
natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man
ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd,
skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra
omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån
karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att
cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den
mest stabila och billigaste källan för natronet.
Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena
ställer sig kostnaden för desamma _per 1 ton rent, kaustikt natron
(NaOH)_ i svensk hamn på följande sätt:
handelns kaustika natron kr. 210:--
vanlig ammoniaksoda » 135:30
vanligt kalcineradt natriumsulfat » 78:80
klornatrium (tekniskt koksalt) » 24:10
* * * * *
*Några andra alkalisalter.*
Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna
tillverkas i Sverige, märkas följande. _Kalisalpeter_, genom omsättning
i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora
förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af
kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men
sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på
landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.[165] _Pottaska_ har
likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till
användning för såptillverkningen. Vidare märkas _kaliumkromat,
natriumsulfit_ och _-bisulfit_ samt _-tiosulfat_.
[Anmärkning 165: Det amerikanska fläsket torde ock vara rikligt
behandladt med salpeter.]
Af stassfurter-_kalisalter för landtbruket_ importeras årligen för
bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar
vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %,
men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående
ett par förslag hänvisas till _Lange_: Sodaindustrie.[166]
[Anmärkning 166: Jfr. engl. pat. 3185/1857, 2050/1862 och
1375/1864 samt D.R.P. 195133.]
* * * * *
*Fosfater.*
Att vi från andra sidan Atlanten (Florida) och från andra mer eller
mindre långt aflägsna länder nödgas hämta _råmaterialet för
superfosfat_, och därför årligen utgifva öfver 3 millioner kronor, är så
mycket harmligare som vi själfva ingalunda sakna fosforsyrehaltiga
mineral. _Wiborgh_ hade uttänkt en metod att medelst smältning med soda
tillgodogöra det i hufvudsak af apatit bestående affallet från
anrikningen af järnmalm,[167] men vid försök i större skala visade sig
metoden tyvärr för dyr. _Palmær_ föreslår uti svenska patentet 23494 att
elektrolysera alkaliklorid, öfverföra kloren till saltsyra, i denna
upplösa råfosfatet och sedan ur denna lösning med alkaliluten utfälla
dikalciumfosfat. Äfven denna väg förefaller dock ganska kostsam.[168]
Problemet bör dock ingalunda vara olösligt. Kanske här den billiga
saltsyran från en blifvande svensk sulfatfabrik kan finna användning,
t.ex. genom malmaffallets systematiska urlakning med saltsyra af
passande koncentration och fosforsyrans utfällning med kalk.
[Anmärkning 167: Sv. Kem. Tidskr. 1898: 80.]
[Anmärkning 168: Jfr. svenska pat. 23493.]
Det är icke omöjligt, att den metod af _Simpson_ för framställning af
kaustikt natron, som å sid. 145 omnämnes, med fördel skulle kunna
tillämpas i förbindelse med utvinning af gödslingsfosfat och gips af
ofvan nämnda svenska råfosfat. Metoden blefve dock något komplicerad
äfven om en cellulosafabrik direkt toge hand om det kaustika natronet i
lutform.
* * * * *
* * * *
*VI. Sparsamhet med värmet nödvändig.*
Här har upprepade gånger framhållits den fördel, som stundom kan ernås
genom att förbinda två eller flera kemiska fabrikationer. Men en kemisk
tillverkning kan med fördel stundom förbindas äfven med en icke-kemisk.
Vid metallurgiska m.fl. processer låter värmet icke alltid ens med hjälp
af yppersta regeneratorer fullständigt utnyttja sig, utan gaser af
ganska hög temperatur bortgå i luften. De kemiska fabrikerna behöfva
ofta mycket värme och äfven låggradigt sådant kan finna användning, men
det torde dock vålla svårigheter, att para ihop t.ex. ett järnverk och
en kemisk fabrik, isynnerhet då man betänker, att de heta gaserna icke
gerna kunna ledas någon längre sträcka. Att enligt motströmsprincipen
absorbera det fria värmet ur gasen med en vätska af hög kokpunkt, och
sedan genom väl isolerade rör leda denna till de kemiska apparaterna
(à la varmvattenvärmeledning i boningshus), kan endast i enstaka fall
bli fördelaktigt. Lämpligare är då oftast att, såsom redan mångenstädes
sker, generera ånga ock, om denna icke kan finna användning för
järnverkets eget behof för kraftalstring etc., leda den till den kemiska
anläggningen. Tyvärr bortgå dock gaserna äfven vid den bästa
ångpanneanläggning (med anordning för matarevattnets förvärmning,
ekonomiser, etc.) med en ganska hög temperatur.
Vid alla dylika kombinationer måste dock städse så ordnas, att båda
fabrikernas framtida utvidgning icke omöjliggöres.
En annan värmekälla, som ännu mångenstädes illa utnyttjas, är
masugnsgasen. Man börjar dock alltmera använda denna för direkt
kraftalstring medelst gasmaskiner.
Ja, värmefrågan är af den allra största vikt för den kemiska industrien
i allmänhet. Då en kemisk fabrik skall grundas, och man icke genom någon
lycklig kombination, eller af annat giltigt skäl, redan är bunden vid en
viss plats, så bör man öfverväga, om den icke bör läggas vid en god
torfmosse af tillräckligt omfång eller vid ett alunskifferlager. Detta
dock under förutsättning att transportkostnaderna för fabrikens råvaror
och färdiga produkter icke lägga hinder i vägen härför. Ett vattenfalls
energi kan ledas ganska långa vägar för en jämförelsevis ringa kostnad,
men bränslet låter icke lika lätt transportera sig.
* * * * *
* * * *
*Slutord.*
Det är att hoppas, att Sveriges kemiska industri snart på kraftigaste
sätt skall bidraga till förbättring af vår sorgliga handelsbalans med
utlandet. Nedanstående grafiska tabell visar Sveriges import och export
under åren 1866-1906. Det streckade utvisar importöfverskottet. För åren
1866-1895 är importen icke angifven särskildt för hvarje år, utan uti
5-års-medeltal.
[Figur: (Diagram över import och export, 1865-1907)]
Importen öfversteg 1906, som synes, exporten med icke mindre än
140,000,000 kronor. Det kan gifvetvis icke duga, att vi år efter år öka
vår skuld till utlandet med sådana belopp, om vi vilja förblifva ett
fritt folk. Endast därigenom, att hvar och en på sin plats blir
arbetsammare och sparsammare, kan härutinnan bättring inträda. »Ingen
blir rik af det han förtjänar, utan af det han sparar», säger
ordspråket, och sparsamhet är just hvad vi svenskar behöfva lära af de
rika folken. I nuvarande »kristider»,[169] som började i Amerika och där
varit våldsammast, ha vi sett, huru räntefoten sprungit upp till
exceptionell höjd t.o.m. i det kapitalstarka England, 7 %, men _ett_
land har synbarligen i jämförelsevis ringare grad blifvit berördt,
nämligen Frankrike. Franska bankens guldkassa utgör f.n. (juni 1908)
120 millioner £, under det Englands banks uppgår till endast 37 mill. £.
Det franska folket är ett sparsamt folk. En fransman med än så måttliga
inkomster -- kroppsarbetaren ingalunda undantagen -- lefver sällan upp
hela sin förtjänst, utan för honom är det den naturligaste sak, att han
skall afsätta en viss del för ålderdomen och för sina barn. Det sparade
lilla kapitalet öfverlämnar han icke alltid åt bankerna att göra
fruktbärande, utan placerar det ofta själf genom inköp af aktier i något
industriellt företag, som han känner till och har förtroende för eller
ock i statspapper. Det var icke storkapitalisternas förtjänst, att
Frankrike efter kriget med Tyskland kunde förvåna världen med att på en
otroligt kort tid betala den dryga krigsskadeersättningen på
5,000,000,000 francs.
[Anmärkning 169: I anslutning till detta uttryck må här omnämnas,
att den engelska tidningen »Economist» har sökt åstadkomma en
sorts affärsbarometer, i det den sedan ett antal år för hvarje
månad uppställer en indexsiffra beräknad genom summering af vissa
viktigare förbrukningsartiklars (hvete, bomull, järn etc. etc)
priser, sådana dessa framgå vid de officiella börsnoteringarne.
Denna indexsiffra utgjorde vid slutet af nedan angifna månader som
följer:
Dec. 1903 2197 Juli 1907 2571
Juni 1904 2130 Aug. 1907 2519
Dec. 1904 2136 Sept. 1907 2457
Juni 1905 2163 Okt. 1907 2414
Dec. 1905 2342 Nov. 1907 2360
Juni 1906 2362 Dec. 1907 2310
Sept. 1906 2355 Jan. 1908 2309
Okt. 1906 2458 Febr. 1908 2266
Nov. 1906 2501 Mars 1908 2263
Dec. 1906 2499 April 1908 2195
Maj 1907 2601 Maj 1908 2188
Indexsiffran för Maj 1907 är den högsta, som någonsin förekommit.
(Affärsv. 1908: 763). De anförda siffrorna antyda en kurva, som
synes löpa ungefär parallell med kurvorna för Sveriges export och
import för motsvarande tid.]
Vår stora import måste minskas och detta kan ske endast därigenom, att
hvar och en vid äfven det minsta inköp ger den svenska varan företrädet.
Produceras icke den önskade artikeln inom landet, så gäller det att
försaka. Sverige importerar årligen för icke mindre än 27 millioner
kronor kaffe. Om hvarje kaffedrickare beslöte sig för att hädanefter
icke dricka mer än hälften så mycket kaffe, som förut, så skulle 13½
millioner kronor årligen sparas för vårt land.[170]
[Anmärkning 170: Kaffedrickandet är för öfrigt ett ondt, ja,
en verklig fara för vårt folk, och borde redan af denna orsak
motarbetas lika kraftigt, som superiet. Industriarbetarne
isynnerhet och icke minst deras hustrur förstöra sig och sina
barn med kaffe. Sannolikt är det icke bara alkaloiden kaffein, som
verkar skadligt på organismen, utan en del andra ämnen, som bildas
vid kaffets rostning (torrdestillation) t.ex. fenoler. Det är ju
alldeles icke underligt, om dessa ämnen verka störande på de
enzymer, som ha att genomföra nutritionsprocessen. Skadligast
verkar kaffet naturligtvis, då det stundom rent af får ersätta
verklig föda.]
För vin och diverse spirituosa gå 6½ millioner kronor ur landet och för
tobak bortåt 8 millioner. Här gäller sålunda äfvenledes att
försaka.[171]
[Anmärkning 171: Spritens skadlighet behöfver här icke påpekas.
Vid tobaken åter torde vara lämpligt fästa uppmärksamheten därpå,
att vid rökning nikotinet sannolikt verkar långt mindre skadligt
än torrdestillationsprodukterna. Cigarren, cigarretten, pipan är
en gasgenerator, som alstrar koloxid, kolväten, fenoler etc., och
dessa ämnens ständiga inverkan vid respiration och nutrition kunna
endast synnerligen kraftiga personer någon längre tid utan skada
fördraga.]
Detta om de s.k. njutningsmedlen. Äfven bland födoämnena finna vi en del
importgods, som kan utgallras, utan att vårt välbefinnande försämras;
kanske snarare tvärtom. För beklädnads- och lyx-artiklar betala vi dock
den största tributen till utlandet, och härutinnan måste med
nödvändighet en ändring inträda.[172]
[Anmärkning 172: Jfr. T. T. 1908: 81.]
Svenskarnes slösaktighet väcker häpnad i utlandet. I Hamburg hör man
stundom yttras, att de svenska köpmännen lefva högt på Hamburgarnes
kredit.
Ja, vi måste spara och vi måste så långt möjligt är söka reda oss med
produkter af vårt eget arbete, så att vi från utlandet hämta allt mindre
mängder af förbrukningsartiklar. Må hvar och en vid hvarje inköp, stort
eller litet, se upp för det lilla ordet _import_! Må vi i allt
vidsträcktare mån från utlandet i stället hämta mera bestående värden,
må vi lära oss *företagsamhet, arbetsamhet, uthållighet* och
*sparsamhet*! De föräldrar, som gifva sina barn dessa värden i arf,
behöfva icke sörja, om de icke äro i stånd att gifva dem guld. Men kom
ihåg ordspråket: »Det är svårt lära en gammal hund sitta!» Träningen
måste börjas i tid. Det blir därför i hufvudsak kvinnan, som får bära
detta fosterländska ansvar. En »kvinnans värnplikt», som ginge ut på att
väcka förstående härför och bibringa insikt om de grundregler, som
aldrig ostraffadt kunna åsidosättas vid karaktärens daning, vore utan
tvifvel ett kraftigt medel i sådan riktning. Arbetet får aldrig påläggas
barnet såsom ett straff. Barnet skall lära sig älska arbetet.
Vår tid visar så ofta ett förakt för föregångares arbete, isynnerhet om
detta icke lämnat alldeles särskildt uppskattade resultat efter sig, men
må vi komma ihåg, att mången af de för mänskligheten värdefullaste
upptäckterna fallit i upptäckarens hand såsom en mogen frukt från ett
träd, som icke han utan hans föregångare planterat. _W. Conrad_
framhåller uti Z. d. österr. Ing. u. Arch. V. 1907[173] önskvärdheten
särskildt för fabriksledaren att beakta föregångares erfarenheter. Han
säger bl.a.: »Hvar och en börjar från början, begår samma fel, röner
samma motgångar och når slutligen fram till kännedom om samma metoder,
som tusende före honom lärt känna efter samma ledsamma erfarenheter.»
Det lider intet tvifvel, att utvecklingen skulle gå med långt snabbare
steg, om den ena generationen förmådde börja, där den andra slutat, men
i stället blir det tyvärr så ofta ett nedrifvande och ett
återuppbyggande.
[Anmärkning 173: T. T. 1907: 285.]
* * * * *
Uti »North American Review» förekom för några år sedan följande
uttalande, hvilket må tjäna som slutord till denna skrift.
»Det land, som har de bästa kemisterna, kommer helt visst att i längden
bli det framgångsrikaste och kraftigaste. Det kommer att ha de bästa och
billigaste födoämnena, de bäst och billigast tillverkade materialierna,
de bästa försvarsmöjligheterna, de starkaste sprängämnena, den
motståndskraftigaste utrustningen. Dess innevånare skola bäst och
fullständigast förstå att tillgodogöra landets naturtillgånger, de komma
att vara friskast och bäst veta att skydda sig mot sjukdomar. De skola
vara de sparsammaste och från andra nationer minst afhängiga. Folkets
utbildning i kemi och i de fysikaliska vetenskaperna är den mest
afkastande kapitalplacering ett land kan göra. Nutidens konkurrens
mellan nationerna är i hufvudsak en konkurrens i vetenskapens och
särskildt i kemiens användning.»
* * * * *
* * * *
*Register.*
*A.*
Acetaldehyd 102.
Acetat 113-115.
Acetatsilke 120, 122.
Acetattråd 123.
Aceton 101, 111-115, 118, 146.
Acetonolja 113.
Acetylcellulosa 122.
Acetylen 92, 93, 101, 113.
Acidcellulosa 127.
Administration 37, 69, 79.
Afdunstning 86, 119.
Affärsbarometer 157.
Affärssinne 29, 69.
Afloppsånga 86.
Aflöningssätt 35, 41, 71, 80.
Afsättning 79.
Agenter 71.
Aktiebolag 26-28.
_Aktiengesellsch. f. Anilinfabr._ 23.
Aldehyd 132, 133.
Alizarin 14, 20, 55.
Alkohol 52, 66, 101, 118, 122, 123, 126-128, 133, 158, 159.
_Alsberge_ 146.
Aluminat 95, 96, 142, 148.
Aluminium 95, 96, 148.
Aluminiumhydrat 56, 95, 139, 142, 148.
Aluminiumoxid, se -hydrat.
Aluminiumsulfat 46, 62, 95, 126.
Alun 46.
Alunskiffer 84, 108, 155.
Amerikanskt fläsk 152.
Amidobenzol 14.
Ammoniak 6, 7, 46, 101, 102, 119.
Ammoniaksoda 6, 10, 149, 151 (se äfven Soda).
Ammoniumkarbonat 6, 54.
Ammoniumklorid 6, 135.
Ammoniumnitrat 54, 140.
Ammoniumsulfat 6, 46, 61, 87, 89, 91, 92.
Amyloid 132.
Amylum 132.
Anhydrid 18, 98, 99.
Anilin 14, 17.
Anilinolja 14.
Anilinrödt 14, 21, 55.
Anilinsvart 20.
Anilinviolett 14, 55.
Anlag 69, 70.
Antiklor 5, 152.
Antimon 56.
Antipyrin 105.
Antracen 14, 100.
Antranilsyra 17.
Apatit 153.
Apoteksvaror 56-58.
Appretur 118, 124.
Arabin 132.
Arbetarefrågan 11, 35-43.
Arbetsamhet 35-43, 159.
Arbetsintensitet 35-43, 79, 80.
Arbetsledning 79, 80.
Arbetslöner 25, 35-43, 104.
Arbetsmetoder 34.
Arbetsträning 159.
Arsenik 14, 54.
Asbest 56.
Aseptin 48.
Asfalt 57.
Aspträ, 107.
Aurin 130.
Azofärger 14.
*B.*
_Bachet_ 126.
_Badische Anilin- & Soda-F._ 14, 31, 22.
_Baeyer_ 16.
Barium o. dess salter 94, 114, 135, 144, 145.
_Basset_ 145.
Bauxit 95, 96, 142, 148.
_Bayer_ 95.
_Beaconsfield_ 30.
Beck 50, 63.
Beckolja 50, 63.
_Beilstein_ 130.
Ben 57, 124.
Benkol 48, 135.
Benmjöl 46.
Bensin 108.
Benzol 14, 16, 100.
_Bergström_ 133.
_Besemfelder_ 149.
Bessemerkonverter 149.
_Birkeland_ 88, 92, 99.
_Bismark_ 72.
Bisulfat 5, 144, 146.
Blekning 138, 151.
Blodlutsalt 54.
Bly 56, 97.
Blyerts 57.
Blyglete 54, 143.
Blyhvitt 55.
Blykammarmetoden 18.
Blyklorid 143.
Blysocker 54.
Blåsyra 101, 114.
Bläck 48.
_Boltzmann_ 33.
Bomullsgarn 121.
_Bong_ 147.
_Borchers_ 87, 108.
Borneol 124.
Borneopetroleum 65.
Borsyra o. dess salter 54, 55.
_Braconnet_ 126.
Bresilja 48.
Briketter 64, 118, 127, 142.
Brom 54, 94.
Bronspulver 55.
_Brown_ 31.
_Brunck_ 16.
Brunkol 3, 9, 40, 108.
_Brunner, Mond Co._ 12.
Bryggeriindustri 27.
Bränneriindustri 27.
Brännsprit 115.
Brännvin 66, (se äfven Alkohol).
Bränsle 3, 9, 82-85, 109, 112, 120, 126.
Bränslegas 91, 112, 118, 138, 139, 142, 148, 155.
_Buchner_ 102.
Börsnoteringar 157.
Börsrykten 90.
*C.*
Ca’canny 39.
Cachou de Laval 21.
_Carnegie_ 37.
_Caro_ 24, 25, 29.
_Cassella_ 23.
_Castner-Kellner Alcali Co._ 12.
Cellit 122.
Cellulit 125.
Celluloid 54, 113, 124, 126.
Cellulosa 4, 52, 60, 63, 65, 95, 106, 109, 111, 116-130.
Cellulosaacetat 115, 120, 122, 123.
Cellulosagarn 120, 121.
Cement 52, 66.
Centrifugering 94.
_Chance_ 147.
Chance-Claus-processen 5, 132-134, 137, 138, 150, 153.
_Chandler_ 31.
_Chemische Fabrik Elektron_ 8.
Chilesalpeter 55, 87, 89-92, 139-141, 152.
_Classen_ 127.
_Claus_ 142, 148.
Collanolja 48.
Commercial Intelligence 32.
_Conrad_ 160.
Cyan o. dess fören. 54, 92, 101, 114.
*D.*
_Deacon_ 98.
Denaturering 113, 115.
Destillation 86, 94.
_Deutsche Solvay Werke_ 12.
Dextrin 48, 118, 132.
Dextron 118.
Dextros 132.
Difenylaminblått 131.
Diffusion 94.
Difteriserum 24.
Dimmiga företag 30, 78.
Djurlim 118, 124.
Dowsongas 102.
Drufsocker 127, 132.
Dumping 34.
Dynamit 46, 60, 62.
Dåliga tider 27, 157.
*E.*
Ebonit 124.
Economist 157.
_Ekman_ 129.
_Ekstrand_ 125.
_Ekström_ 127.
Ekonomiser 155.
Electrician 34.
_Electrolytic Alcali Co._ 12.
Elektricitetens tidehvarf 97.
Elektriska ugnen 141, 145.
Elektrisk belysning 92.
Elektrisk urladdning 102.
Elektrolys 8, 19, 20, 61, 85-98, 100, 101, 130, 138, 145, 151-153.
Elektrolytisk blekning 95, 134, 138.
Elektrometallurgi 95, 96.
Elektroteknisk industri 27.
_Ellershausen_ 148.
_Elworthy_ 149.
Emaljmassa 54.
Energi 30, 68, 71.
Englands export o. import 33, 34.
Erfarenhet 78, 160.
_Erlwein_ 87.
Eter 48, 113, 122, 133.
Etylen 102.
Etylmetylketon 113.
_Euler_ 108, 131.
Export 29, 46-66, 121, 156, 157.
_Eyde_ 88, 92.
*F.*
Fabrikstjänstemän 30.
Fabriksägaren 79.
_Fagerlind_ 133.
_Faraday_ 14.
_Farbenfabriken, Elberfeld_ 23.
_Farbwerke, Höchst_ 16, 20, 23, 105.
Farmaceutiska artiklar 24, 25, 28, 56.
Fenol 14, 100, 133, 159 (se äfven Karbolsyra o. Kreosot).
Fenylamin 14.
Fenylglykokoll 16.
Fernissa 48, 115.
Ferrosilicium 97.
Fett 48, 61.
Fibracit 122.
Filtrerkol 118.
_Fischer_ 34, 102, 103, 108.
Fiskguano 46.
Fiskolja 48.
Flytande luft 94.
Formaldehyd 102, 124.
Formiat 100, 102.
Formsand 118.
Formylmetylantranilsyra 20.
Forskningens frihet 69.
Fosfor 54, 95.
Fosforsyra och dess salter 56, 135, 145, 152, 153.
Fosfortändstickor 69.
Fotogen 63, 65, 92, 93.
Fotografiska artiklar 25, 28.
Fraktkostnader 78, 155.
Frakttariffer 71.
Framtidsarbete 33.
_Francke_ 129.
_Frank_ 88, 98, 117, 118.
_Frerichs_ 146.
_Frestadius_ 128.
Ftalsyra 17.
Furustubbar 106.
Fuxin 14.
Fältspat 46, 152.
Färgämnen 14-24, 48, 55, 56, 103.
Föreningsväsen 80.
Förenta staterna 34, 35, 39.
Företagsamhet 72, 79, 159.
Förmän 80.
Förtenning 135.
Förzinkning 135.
*G.*
Gallussyrefärger 14.
_Ganz & Co._ 88.
Gardiner 121.
Garfextrakt 66, 107, 118.
Garfning 118.
Garfsyra 54, 66.
Garfämnen 57, 128.
_Garroway_ 140.
Gasgenerering 83-85, 91, 94, 100, 118, 149.
Gasmotorer 155.
Gasverk 91, 92.
Gatubesprutning 88.
Gelalignosin 118.
Gelatin 48, 124.
Generatorgas se Bränslegas.
Gips 52, 145, 146, 153.
Glanzstoff 123.
Glas 4, 27, 34, 52, 57, 66, 83, 142.
Glycerin 48, 60, 62.
Glykolsyra 101, 130.
Glykoser 127-129, 132, 133.
Glykosider 132, 133.
_Goldschmidt_ 100.
Golfplattor 126.
Grafisk industri 44.
Grafit 57, 94.
Granbarksextrakt 107.
Griesheim 8.
_Grossmann_ 29.
Grufarbete 38.
Guano 46.
Guldkassan 157.
Gummi 57, 117, 132.
Gödslingsämnen 28, 46, 88-91, 118, 139, 141, 153.
*H.*
Halm 119, 120.
Halmpapper 119.
Handelsbalansen 156.
Handelskamrar 9, 30.
Handelstraktater 29, 32, 73-75.
Hargreaves-processen 4, 96, 98, 136, 142, 144, 148.
Harts 48, 62, 63, 65, 106.
_Hasenclever_ 11, 13.
_Hellsing_ 108.
_Helmholz_ 69.
_Heroult_ 96.
_Heumann_ 16.
_Hofman_ 14, 17, 117.
Holzextrakt 118.
Horn 124.
_Howles_ 85.
Hussvamp 128.
Hvitbleck 135.
Hydrocellulosa 122, 132.
Hydrosulfit 94.
Högskolestudier 34.
_Höpfner_ 143.
*I.*
Immedialsvart 21.
Import 46-66, 156-159.
Impregnering 63, 118, 124.
Indigo 14-16, 19, 20, 32, 55, 115.
Industrimannen 70, 71, 77, 78.
Ingeniören 37, 68-70, 77-79.
Iron a. Coal Trade Revue 35.
Isättiksyra 19.
*J.*
_Jacobs_ 145.
Jobbare 37.
Jod o. dess fören. 54.
Journ. of the Soc. of Ch. Ind. 32.
_Jurisch_ 8.
Jute 121, 132.
Järnlegeringar 97.
Järnmalm 57, 76, 96, 97, 153.
Järnmarknaden 115.
Järnoxid 4, 8, 98, 140, 141, 146-148.
Järnoxidnatron 149.
Järntillverkning 27, 56, 96, 111, 154.
Järnvitriol 56, 147.
Järnvägsfrakter 33, 36, 71, 78.
Jäst 52, 129.
*K.*
Kaffe 158.
Kainit 152.
Kalcium 94.
-- -acetat 113.
-- cyanamid 87, 88, 90, 92, 94.
-- hydrid 95.
-- karbonat 140, 143.
-- klorid 5, 7, 101.
-- sulfit 145, 146.
Kalisalter 9, 33, 54, 57, 152.
Kalium-hydrat 9, 20, 54, 61, 87, 152.
-- -klorat 46, 61, 85, 87.
-- -klorid 8, 57, 119, 152.
-- -nitrat 152.
Kalk 46.
Kalkkväfve 87, 88, 90, 94, 100.
Kalksalpeter 87, 89, 90, 97.
Kalksten 4, 7, 134.
Kalkyler 36, 78, 79, 82, 127, 130.
Kamfer 54, 124.
Kapitalet 32, 72, 90, 158, 159, 161.
Kapitalisten 68, 77, 158.
Karaktärsduglighet 29, 159.
Karbid 48, 61, 85, 87, 88, 92-94, 100, 101.
Karbolsyra och dess fören. 48, 63, 146.
Karborund 87, 95, 125.
Kastanjextrakt 107.
Kautschuk (äfven gummi) 27, 48, 50, 57, 102, 105, 106.
Kaustikt natron, se Natriumhydrat.
Kemikaliemarknaden 32.
Kemisk alkohol 101.
Kemisk forskning 105.
_Kershaw_ 11.
Ketoner 113, 124.
Kimrök 48.
Kisbränder 4, 149.
Kiseljärn 97.
Kiselsyra 139, 142.
_Kjellin_ 96.
_Klason_ 117, 132, 133.
Klor 4, 10, 17, 19, 85-88, 101, 136, 141, 145, 147, 153.
Klorat, se Kaliumklorat.
Klorkalk 4, 5, 7, 8, 30, 54, 61, 85, 87, 134, 135.
Kloroform 101, 123.
Klorprodukter 4, 10, 87, 101.
Klorättiksyra 19.
Knallgas 93.
_Knietsch_ 18.
Kobolt 55.
Kochenill 55.
Koks 52, 118.
Koksalt 3, 6-9, 52, 57, 130, 134, 136, 139, 141, 142-144, 147,
149, 151, 153.
Koksjärn 91.
Koksverk 91.
Kolhydrater 132, 133.
Kolklorid 95.
Kollodium 55, 122.
Kolofonium 62, 65.
Koloxid 94, 100, 102, 131, 145, 147, 148, 159.
Kolsvafla 95, 122, 124.
Kolsyra 6, 10, 48, 102, 119, 131, 135, 140, 142, 143, 146-148.
Kolugnar 111.
Kolved 64.
Kompositionslinne 50, se Viskos.
Komprimerad klor 19.
Kondensångmaskiner 86.
Koniferin 133.
Koniferylalkohol 133.
Konjunkturer 43.
Konsttagel 120, 123.
Kontaktmetoder 18, 98.
_Kopp_ 146.
Koppar 4, 56, 58, 87.
Kopparoxid 55.
Kopparoxidammoniak 122, 123.
Kork 57.
Kraftgas 91, 155.
Kraftkostnad 85, 86, 89, 97.
Krapp 19.
_Krause_ 117.
Kreosotolja 48, 63.
Kristider 157.
Krita 57.
Krom o. dess fören. 17, 52, 54, 55, 97, 152.
Kroppsarbetaren 35-43, 158.
Krut 46, 91, 113-115, 152.
Kunskaper 33, 68, 69, 160.
Kvarnindustrien 27.
Kvinnoarbete 15, 38, 40, 159.
Kväfve 87-90, 92, 98, 99, 102.
Kåda 65, 106, 107.
Köpmannen 68, 70, 79, 159.
Köttsaltning 152.
*L.*
Laboratorium 78.
Lack 50.
Lagstiftning 32, 71.
Lancashirejärn 36.
Landtbruk 90.
_de Laval_ 97.
Leblancmetoden 3, 7, 8, 10, 138, 143, 149, 150, 151.
Lefnadsstandard 37.
_Lehmann_ 118.
Lerjord, se Aluminiumoxid.
Lervaror 27, 44.
Licellagarn 121.
_Liebig_ 1, 14, 108.
Lignin 116, 117, 131-133.
Lignosulfonsyra 133.
Lignylalkohol 132.
Lim 48, 63, 126, 135.
Linfrö 57.
Linfrömjöl 50.
Linoleum 126.
Linolja 50, 63.
_Ljungberg_ 35.
Ljus 50.
_Ludwig_ 126.
_Lunge_ 108, 139, 147, 149, 152.
_Lübeck_ 84.
Lysoljor 93.
Läderindustrien 27, 44.
Läderpapp 125.
Lädersurrogat 124, 125.
Läroanstalter 68.
Lättja 37, 80.
Lösningsmedel 115.
_Löwig_ 8, 141, 149.
*M.*
_Macfarlane_ 147.
_Machard_ 126.
Magnesium o. dess fören. 55, 94, 126, 143.
Maltextrakt 52.
Mangan o. dess fören. 5, 94.
_Mansfield_ 14.
Margarin 50, 52, 66.
Maskinkraft 29.
Maskinindustrien 27, 44.
Masugnen 91, 93, 96, 112.
Masugnsgas 85, 138, 155.
Mattor 121.
Matättika 113.
Mauvein 14.
Melass 52.
Melassdrank 92.
Mellanhänder 71.
Merkantil bildning 70.
Meteorgarn 123.
Metallextraktion 88, 135.
Metallindustrien 27, 44, 56.
Metallurgiska processer 154.
Metan 101.
Metylalkohol 101, 111-115, 133, se äfven Träsprit.
Mineraloljor 50, 63, 65, 108.
Mineralsprit 101.
Mirbanolja 14
_Mitscherlich_ 122.
Mjölksocker 52.
Molybden 97.
_Mond_ 85, 140.
Monox 95.
Montanvax 108.
_Muthmann_ 101.
Myrsyra 100-102, 130, 131.
*N.*
Naftalin 14, 17, 100, 124.
Nationalekonomi 29, 72, 75.
Natrium 20, 94.
-- -aluminat 95, 96, 142, 148.
-- -amid 20.
-- -bikarbonat 6, 100, 143, 147, 148.
-- -bisulfat 5, 144, 146.
-- -ferrit 149.
-- -hydrat 8-10, 30, 54, 55, 61, 87, 88, 95, 100, 139-153.
-- -peroxid 94.
-- -persulfat 94.
-- -silikat 46, 62, 140, 142.
-- -sulfat 4, 10, 22, 55, 65, 96, 114, 134-139, 142, 144-151, 153.
-- -sulfit 55, 114, 144, 145, 152.
-- -tiosulfat 5, 55, 152.
Naturprodukter 105.
Neuhausen 96.
Nikt 58.
Nitrobenzol 14, 55.
Nitrocellulosa 113, 122-124, 126.
Nitroglycerin 46.
Nitrösa gaser 88, 99, 140.
Näringsmedel 24, 27, 44, 118, 159, 160.
*O.*
Obstruktion 39.
_Oehler_ 144.
Olein 48.
Oleomargarin 50.
Oljefärg 48.
Oljegas 14.
Oljor 44, 48, 63.
Organisation 30, 69, 79.
Ortonitrotoluol 17.
_Ostwald_ 2, 92.
Oxalsyra o. dess fören. 100, 101, 118, 120, 126, 130, 131, 143, 146.
Oxypropylen 132.
Ozon 95, 102.
*P.*
_Palmær_ 153.
Palmfett 52.
Papiermaché 125.
Papper 27, 44, 52, 65, 95, 104, 119-121, 124, 127, 129.
Papperslimning 62, 63, 118, 121, 124.
Paraffin 55, 106.
Parfymer 50.
Partisinne 69.
Patentskydd 105.
Pegamoid 124.
_Peniakoff_ 95, 148.
Penningen 37.
Pergament 122, 125.
Pergamyn 125.
_Perkin_ 14.
Persulfat 94.
_Pfuhl_ 121.
Planläggning 79.
Platinasbest 19, 98.
Porslinsindustrien 27.
Potatis 106, 127.
Pottaska 9, 54, 152.
_Powers_ 141.
Praktisk blick 69, 78.
Praxis 31.
Premieackord 41, 71.
Preparatindustrien 28.
Produktivt arbete 37, 70.
Proteiner 133.
Purple ore 4, 140, 149.
*Q.*
Quebrachoextrakt 107.
*R.*
_Ramsay_ 128.
Rapsolja 50.
Reformifver 69.
Regeneratorer 154.
Rentabilitet 77, 79.
Resorcin 14.
_Rhenania_ 4.
Rofolja 50.
Rosanilin 14.
Rosolsyra 131.
_Roth_ 127.
Rykande svafvelsyra 18.
Räler 37.
Räntefoten 157.
Rödfärg 48.
*S.*
Sackarin 56.
Salmiak 54.
Salose 118.
Salpeter, se Chilesalpeter och Kaliumnitrat.
Salpeterlador 91.
Salpetersyra 5, 46, 60, 89, 92, 140, 141.
Salt, se Koksalt.
Saltsyra 4, 10, 55, 130, 134-136, 141-145, 150.
Samarbete 33, 80.
_Schmidt_ 103.
_Schreib_ 8.
_Schultze_ 29.
Schwartzugnen 111.
Silke 120, 122, 123.
Siloxikon 94.
Silvalingarn 121.
Sirap 52.
Siriusgarn 123.
_Simonsen_ 127.
_Simpson_ 145, 153.
Skifferolja 108.
Skogskultur 109.
Skogsmark 108, 120.
Skogstillgång 110.
_Skraup_ 132.
Slapphet 69.
_Slingervoet-Ramondt_ 106.
Slipmassa 116, 125.
Smärgel 58, 125.
Snyltgäster 37.
Socialism 23, 39, 40, 42, 80.
Socker 27, 52, 66, 102, 105, 118, 127, 132.
Soda 3-13, 32, 46, 55, 60, 96, 137, 139, 141-151.
_Solvay Co._ 12.
Solvaymetoden 6-13, 141.
Sparsamhet 29, 37, 154, 157-159, 161.
Specialisering 23, 71.
Spetsglans 56.
Sprit, se Alkohol.
Sprängämnen 28, 46, 126, se Krut.
Statistik 25, 33, 36, 38-40, 44-60.
Statsmakterna 68, 71, 90.
_Stavely_ 146.
Stearin 50, 62.
Stenkol 38, 39, 58, 83, 91, 92, 131.
Stenkolsdestillation 91, 92.
Stenkolsgrufvor 38, 39.
Stenkolstjära 14, 16, 17, 52, 63, 108, 130.
Stenkolsstybb 64.
_Stora Kopparbergs Bergslag_ 65.
_Streeb_ 117, 132.
_Strehlenert_ 123.
Strontium 114.
Stubintråd 46.
Stål 37, 96, 97.
Stärkelse 52, 66, 132.
Stärkelsesocker 52.
Substantiva färger 22.
Sulfat, se Natriumsulfat.
Sulfatlut 119, 120, 130, 133, 138, 139, 150.
Sulfatmassa 116, 134, 150.
Sulfatmetoden 65, 133, 137, 138, 150, 151.
Sulfinfärger 21, 104, 118.
Sulfitlut 104, 116-119, 130-133.
Sulfitmassa 116, 134.
Sulfitmetoden 65.
Superfosfat 46, 60, 152.
_Süvern_ 123.
Svafvel 5, 55, 76, 134.
-- -färger 21, 104, 118.
-- -järn 146.
-- -järnnatrium 149.
-- -kalcium 5.
-- -kis 4, 96, 134, 144, 148.
-- -lefver 21.
-- -natrium 4, 5, 22, 137, 138, 145, 147-149.
Svafvelregenerering 150.
Svafvelsyra 4, 18, 32, 46, 58, 60, 92, 98, 99, 117, 125, 136,
142, 144.
Svafvelsyrlighet 18, 96, 99, 117, 136, 142, 144-149.
Svafvelväte 5, 142, 147, 148, 150.
Svetsning, autogen 113.
Syre 93, 94, 102, 113.
Sågspån 101, 126-129.
Såpa 50, 61, 63.
Säckar 121.
*T.*
Tackjärn 96.
Tagel 123.
Talg 50.
Tapeter 124.
Tariff-Commission 34.
Teknikern 69, 77-79.
Tenn o. dess fören. 55, 56, 58, 135.
Terpentinolja 50, 65, 106.
Textilvaror 27, 29, 44, 95, 121.
_Tiemann_ 133.
_Tilghmann_ 142.
_Tillberg_ 128.
Tillverkningskostnad 35, 36.
Titankväfve 98.
Tjärfärger 14-24, 31, 55, 103.
Tobak 106, 159.
Toluidin 14.
Toluol 14, 16, 100.
Tomasfosfat 46.
Torf 44, 82-84, 108, 111, 128, 129, 138, 150, 155.
Torfvax 108.
Torkning 86.
Torrdestillation 84, 107, 108, 139, 158,
se äfven Trädest. o. Stenkolsdest.
Torrskog 130.
Tran 50.
Transportkostnad, se Fraktk.
Trifenolkarbinol 130.
Trippel 57.
Truster 23, 73.
Tryckfärg 48.
Trädestillation 50, 63, 64, 111, 116, 130, 133.
Träkol 52, 64, 109, 111-115, 130.
Trämassa, se Cellulosa.
Trämjöl 126.
Träolja 50.
Träpasta 126.
Träproduktion 109.
Träsprit 50, 64, 101, 111-115, 133.
Trästuck 126.
Träsyra 111-115.
Trätjära 48, 50, 64, 107, 111.
Trävaror 27, 44.
Tullskydd 6, 34, 47-63, 71, 72-76, 90, 103, 121.
Tungspat 58.
Tvål 50, 60, 63.
_Tyrer_ 30.
Tysklands export o. import 33.
Tändstickor 28, 50, 52, 107.
*U.*
Undersvafvelsyrligt natron 5, 55, 152.
_Ungerer_ 142.
Unicapapp 125.
_United Alcali Co._ 12.
Uppfinningar 77, 105, 136, 160.
Uranoxidsalter 131.
Utdelningar 26-28.
Uthållighet 159.
*V.*
Valsmassa 50.
Vanadin 97.
Vattengas 94.
Vattenglas 46, 62, 140, 142.
Vattenkraft 83-86, 89, 155.
Vattenvägar 3, 71.
Vedmått 109.
Vedtorkning 112.
_Verein Chemischer Fabriken_ 148.
_Verguin_ 14.
Verkmästare 31.
Vidalsvart 21.
Vin 158.
Vinstenspreparat 5.
Virkesförbrukning 110.
Viscellingarn 123.
Viskoid 124.
Viskos 120-123, 126.
Vitriol 56.
_Vogt_ 140, 147.
Vulkanfiber 125.
Världsmarknaden 43.
Värme 83-86, 154-155.
Värmeledning 154.
Väte 88, 93, 94, 102.
Vätesuperoxid 94, 102.
*W.*
_Wallmo_ 110.
_Weldon_ 5, 143.
Westinghousebolaget 33.
_Wiborgh_ 153.
_Wiesner_ 108, 117.
_Winkler_ 18.
Wolfram 97.
*X.*
Xantogenat 122, 124.
Xylogranit 126.
Xylolingarn 121.
Xylolit 126.
*Z.*
Zink 56, 97.
-- -blende 4, 58.
-- -hvitt 55.
-- -klorid 125, 135.
-- -sulfit 143.
Zymoteknik 106.
*Å.*
Åkerjord 109, 120.
Ångkraft 85, 86.
Ångmaskiner 86.
Ångpannor 155.
*Ä.*
Ägghviteämnen 102, 118.
Äkta färger 15, 21.
Ättiksyra o. dess fören. 17, 19, 52, 64, 101, 111-115, 118, 122,
131, 135, 146.
*Ö.*
Öfverafverkning 110.
* * * * *
* * * *
* * * * *
Errata / Tryckfel:
Göteborg A. Lindgren & Söner, 1908.
_osynlige umlauts_
[Anmärkning 13: ... »Die Bedeutung]
_Ursprungstexten lyder "Bedentung"_
[Anmärkning 21] Ch. Ind. 1905: 51.
_Utelämnad punkt i "Ch."_
... tyska kemiska industrien enormt utvecklat sig
_Ursprungstexten lyder "utveckat"_
[Anmärkning 133: D.R.P. 7256.]
_Utelämnad eller osynlig punkt i "7256."_
[Anmärkning 143: Jfr. svenska pat. 24087.]
_Utelämnad eller osynlig punkt i "24087."_
ett antal år för hvarje månad
_Ursprungstexten lyder "for"_
_Register_
_Borchers_ 87, 108.
Garfsyra 54, 66.
Glykoser 127-129, 132, 133.
Handelskamrar 9, 30.
Horn 124.
Hydrosulfit 94.
Järntillverkning 27, 56, 96, 111, 154.
_Klason_ 117, 132, 133.
Laboratorium 78.
Metallextraktion 88, 135.
_Utelämnad eller osynlig punkt har lagts till._
Koksalt ... 142-144, 147, 149, 151, 153.
_Utelämnat komma i "147," har lagts till._
Metallindustrien 27, 44, 56.
_Ursprungstexten lyder "27."_
_Schmidt_ 103.
_Ursprungstexten lyder "103,"_
[Svafvel]-färger 21, 104, 118.
_Ursprungstexten lyder "21."_
Svafvelsyra ... 136, 142, 144.
_Ursprungstexten lyder "136."_
*** End of this LibraryBlog Digital Book "Villkor och möjligheter för kemisk storindustri i Sverige" ***
Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.