Title: En roman om förste konsuln - Från den 18 Brumaire till freden i Amiens
Author: Malling, Mathilda
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "En roman om förste konsuln - Från den 18 Brumaire till freden i Amiens" ***


  [Romanen gavs i original ut i två volymer. Volym II började med
  kapitel XII.]



  MATHILDA MALLING

  En Roman Om
  FÖRSTE KONSULN

  Från den 18 Brumaire
  till Freden i Amiens


    Alors tout marchait au son des trompettes victorieuses,
    alors tout était gloire et honneur,
    alors on parlait une autre langue...

      _M:me La D:sse d'Abrantès_


  FJÄRDE UPPLAGAN

    Stockholm
    Albert Bonniers förlag



  STOCKHOLM
  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1914



I.

  Ces familles nobles que l'Empereur appelait de »belle race».

    _Baron Larrey._


Det var en våt och stormig dag midvintern år 1800 -- eller, som man på
den tiden sade, i början av Pluviôse år VIII. De avlövade kastanjerna
och ekarna i parken omkring »_les Fougères_» voro betäckta med ett
glänsande, halvstelnat regnlag, och de små, runda bladen på de
vanvårdade buxbomshäckarna (de hade visst icke blivit klippta sedan
kungens död), vilka i konstiga, stela figurer snodde sig längs den breda
terrassen ned mot Loire, glänste svarta och styva i den starka vätan.

Det var vid femtiden på eftermiddagen, och det började redan skymma.
Slottet, en gammal byggnad från slutet av medeltiden, reste sig mörkt
och högt med sina många torn mot den skiffergrå, sönderrivna himlen.
Från ett par av fönstren lyste redan ljus, och en man med handlykta och
lång, vid regnkappa, som fladdrade om de smala, kortbyxade benen, och
vars styva krage i nacken lyfte upp hårpungen, så att den stod rakt ut,
kom ut på den höga, förfallna stentrappan.

-- Mademoiselle! ropade han med pipig, ängslig stämma, i det han satte
handen för ögonen och höjde lyktan över huvudet. Mademoiselle Edmée!

En ung flicka i lång, ärmlös kappa med skinnbesättning, och på huvudet
en gammalmodig hatt från åttiotalet med plymer och vida brätten _à la
bergère_, kom raskt springande från en smal sidogång upp emot trappan.

-- Jag kommer ju, Jeanot, hennes stämma klang frisk och hög genom
blåsten. Jag kommer ju! Du behöver inte skrika, som om gården brunne.
Med ett par språng var hon uppe på stenavsatsen. Är abbéen då kommen,
frågade hon oroligt.

-- Abbéen _väntar_ på er, Mademoiselle, svarade den gamle med
förebrående eftertryck. Monsieur de Châtillon är med honom.

Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät
damen träda innanför.

Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med
urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast
bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd
brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta
hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett
präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska
emblemer -- allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och
förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags
bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av
vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt
på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver,
vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne
att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet
fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.

Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal
ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis
XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja,
knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga
uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned
på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor
rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och
vitt, randigt taft.

Håret -- det var ett präktigt, guldbrunt hår -- bar hon däremot, efter
de nu härskande moden, uppsatt i nacken _à la grecque_, med naturliga
lockar omkring pannan och öronen.

Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars
far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu,
tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget
hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra
flodbrädd -- Rocroyes'ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända
sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras
förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon
som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa
sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade
dem.

Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det
dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg
ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med
huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex
personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och
tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt
överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen
till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem -- vid
bordets långsidor -- sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De
hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med
fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet
under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.

Abbé Bernier, som först fick öga på Mademoiselle de La Feuillade, lade
strax korten på bordet och reste sig med ett utrop. Han gick fram emot
henne med sirlig, trippande gång och utsträckta händer.

-- Min dotter -- han tog med översvallande vänlighet hennes huvud mellan
båda sina händer -- ni vet kanske redan den stora nyheten, som Monsieur
de Châtillon -- han gjorde en rörelse med handen hän emot herrn i
hårpungen, vilken reste sig upp och bugade stelt -- och jag har till er?

Edmée gjorde en djup, gammaldags reverens för de båda herrarna.

-- Till mig? sade hon småleende. Den nyheten är väl till oss alla.
Freden, icke sant, min fader?

-- Ack, ja visst -- freden! Ja, jag vet, ni har redan hört från
Montfaucon, att äntligen den för oss alla lika viktiga hänsynen till
fäderneslandet -- hans stämma blev plötsligt salvelsefull -- har fått
bukt med våra tappra vänner här i Vendée. För några dagar sedan
undertecknade vi den med general Hédouville, och nu har Monsieur de
Châtillon också gjort mig den glädjen att giva med sig. Mina damer --
han vände sig till Mademoiselle de Rocroyes och de andra -- jag ber er
vara övertygade om, att jag djupt sympatiserar med den ädla troheten mot
en olycklig furste, men vår heliga kyrkas sak är dock för ögonblicket
den viktigaste av alla, och för att kunna uträtta något för den, vartill
tiden, såsom jag hoppas, nu äntligen är mogen, behöva vi först och
främst _fred_ -- fred med våra landsmän och bröder, våra så sorgligt
villfarande bröder. -- Han höjde ögonen upp emot taket. -- Inte sant,
mina vänner -- själarnas frälsning går framför allt?

Ingen svarade. Damerna suckade, och ett par av dem gjorde korsets
tecken.

-- Nej, min dotter, återtog så abbéen plötsligt med naturlig, munter
stämma, det är nu icke bara _det_. Vi ha flera nyheter. Gissa!

Edmée skakade på huvudet och skrattade. Abbéens livlighet satte henne i
gott humör.

-- Mademoiselle de Rocroyes, Madame de Beaurollier -- han vände sig med
en bugning till de gamla damerna -- önskar ni, att jag säger henne det?

-- Men jag står ju som på nålar, herr abbé, ropade Edmée. Är det
verkligen en nyhet, som angår mig?

Abbéen lyfte handen och gjorde en effektpaus, så utbrast han plötsligt:

-- Monsieur de Châtillon och jag resa i morgon till Paris för att i
anledning av freden tala med Förste Konsuln. Er tant, Mademoiselle
Edmée, önskar, att vi taga er med.

-- _Mig?_ -- I morgon? Men, moster -- hon vände sig häftigt till
Mademoiselle de Rocroyes -- jag är ju icke färdig till att resa
någonstädes, jag har ju icke en gång en klänning att ta på mig. Hur kan
jag väl?...

Förvirrad, betagen, med strålande ögon, såg hon från den ena till den
andra. Blotta tanken på att slippa ut från detta dystra chouanslott kom
hennes unga hjärta att klappa.

-- Vi ha tänkt på allt, Edmée -- nickade Mademoiselle de Rocroyes
värdigt och långsamt. -- Jeanot och Valentine skola följa dig, och
bättre ressällskap än abbéen och vår ridderlige vän, Monsieur de
Châtillon -- hon gjorde en högtidlig böjning hän emot honom -- kan du
icke få. Du vet, det är av vikt, tillade hon med eftertryck, att du
snart kommer till Paris. Madame de Châteauneuf väntar dig säkert.

Edmée rodnade och rynkade lätt ögonbrynen. Madame de Châteauneuf var
hennes fars syster, och det hade ända sedan hennes barndom varit ett
stående avtal mellan familjerna, att hon, då tiden kom, skulle förmälas
med sin kusin, Louis de Châteauneuf. Som barn hade de varit mycket
tillsammans -- han var för resten en sex à sju år äldre än hon -- men
sedan kom revolutionen, och hon hade varken sett honom eller fastern på
tio år. Det förödmjukade henne, att hennes vänner nu vid första
lägenhet, som erbjöd sig, ville skicka henne ifrån sig och strax kasta
henne i armarna på denne barndomsbrudgum, som kanske icke ens ägnade
henne en tanke längre. Och hon skulle komma dit utblottad på allt, utan
någon annan förmögenhet än anspråken på ett par konfiskerade gods, som
hon helt säkert aldrig någonsin skulle återfå. Icke ens en anständig
resdräkt hade hon att visa sig i för sina släktingar.

-- Men moster, sade hon dröjande, hur skall jag väl kunna komma till
Paris? -- Å bara den provinsiellt vördnadsfulla ton, varmed hon uttalade
namnet på denna märkliga stad! -- Jag har ju inga pengar, inga kläder
ens...

-- Prat, Edmée! avbröt den gamla henne skarpt. Vi ha då ännu ett par
diamanter i gömmorna, vet jag. När du blott kommer till Paris, får du
igen dina gods, det har abbéen sagt.

Abbéen såg litet generad ut, men sade ingenting.

-- Paris! fortfor den gamla damen hånfullt efter en litet tryckt paus.
Som om icke du -- en flicka av stånd (_une fille de grande qualité_) --
vore god nog att uppträda i Paris, som du nu går och står. Den
rackarhålan! De slynglarna! De tjuvarna och kungamördarna! Tror du, att
de, som själva göra sig till med att gå utan byxor, fordra någon paryr
av en kvinna?

-- Förlåt, Madame, skrek abbéen in i hennes öra. Det är länge sedan.
Nu råder det tvärtom stor lyx i Paris.

Den gamla fröken såg vredgat på honom med obeskrivligt förakt. -- Lyx!
Ja, väl vet jag, att de ha stulit bättre folks saker och nu kluta ut sig
som gudar och gudinnor i stället för att gå med panier och puder som
kristna människor. Men ni vill väl aldrig inbilla mig, att er lille
korsikanske slagskämpe, som ni talar så vackert om, är i stånd till att
bilda en societet, om han än förmått att lappa ihop ett dussin
republiker! Nej -- hon skakade energiskt på huvudet -- något
sällskapsliv, som det kan vara frågan om att en dam med min
systerdotters rang kan deltaga i, blir där icke i Paris, förrän Hans
Majestät kommer tillbaka. Till den tiden får hon sitta hos sin faster
innanför låsta luckor. Det gör naturligtvis allt bättre folk, avgjorde
hon kategoriskt.

Hennes systerdotter suckade. Utsikten att komma innanför de låsta
luckorna tilltalade henne icke, trots all rojalistisk renlärighet.

Den gamla Madame de Beaurollier tog nu till ordet. Hon riste på huvudet,
när hon talade, så att en sky av puder stod ut ifrån peruken.

-- Men, käre abbé, är det då icke oförsiktigt att skicka vår lilla
flicka till detta Sodom? Tänk, jag har hört, att en grevinna av det
gamla hovet, med ett fullständigt respektabelt namn, har gift sig med
sin lakej -- tänk er, _gift_ sig! Det ligger galenskap i luften därinne,
och det smittar. Å, Gud, man har ju sett folk av den högsta börd bli som
förvandlade. Tänk blott på den förste prinsen av blodet -- själva
hertigen av Orléans! Och den lille hertigen av Chartres! -- Gud och var
man vet, att han har tjänat under den trefärgade fanan. Det smittar,
säger jag er -- det smittar!

-- Å, gudmor, ropade Edmée indignerad, ni är då väl icke rädd för, att
jag skall gifta mig med Jeanot! Och hon brast ut i ett friskt, barnsligt
klingande skratt. De andra kunde icke låta bli att också draga på
munnen.

Madame de Beaurollier rätade på sig och såg vasst från den ena till den
andra.

-- Ja, ja, min söta -- värre har man hört! Sedan 93 kan aldrig något
förvåna mig. Det låg i hennes stämma och uttryck en så hopplöst trist
övertygelse, att den med ens gjorde slut på all munterhet.

-- Vi skola nog passa på Mademoiselle de La Feuillade, bröt abbé Bernier
pausen med sin välvilliga, glättiga stämma. Hon har ju till att börja
med både mig och Monsieur de Châtillon, för att icke tala om Madame de
Châteauneuf och den unge greven. Eller hur -- Mademoiselle?

Edmée svarade icke; hon hörde honom knappt. Hon satt med handen under
kinden, och med ett par frånvarande, leende och strålande, fuktiga ögon
såg hon ut framför sig. Hon var så vacker, som hon satt där, med den
rena, barnsligt mjuka profilen, den bleka, men rosenaktigt friska hyn
mot det bronsgyllne håret, och ögonen -- de stora, skiftande, gråbruna
ögonen -- orörligt uppspärrade under täta, strållikt utstående
ögonfransar. Den yngsta av de gamla fröknarna de Kergoran suckade
ofrivilligt, en smula avundsjukt, när hon såg på henne, och abbéen tog
sig betänksamt en pris. Han visste kanske mera om Paris -- Barras' och
Madame Talliens Paris -- än han funnit för gott att berätta Mademoiselle
de Rocroyes.


Nästa morgon tidigt, så tidigt, att månen ännu stod högt på den vintriga
himlen, och tjänarna vid lyktor surrade fast packningen på den gamla
karossen, begåvo de sig åstad. På trappan stodo de fyra gamla damerna
huttrande i sina urringade klänningar, och allesammans ordnade och
kommenderade de, i det de med brutna, tårfyllda stämmor utöste ampra
benämningar och skällsord till tjänstfolket, som, utan att låta sig
bekomma, långsamt och betänksamt skötte vad de skulle. Monsieur de
Châtillon, mörk som en bronsstaty, höll redan på sin häst vid
vagnsdörren, och abbéen och Valentine -- med ett kolossalt knyte, som
hon icke på villkor kunde övertalas att lämna ifrån sig, tätt tryckt i
famnen -- sutto redan i den gamla berlinaren, men Mademoiselle de La
Feuillade stod ännu gråtande på trappan med armarna om sin gudmors hals
och hörde på hennes sista naiva och pedantiska förmaningar.

Hon hade hållit sig tappert ända tills nu; ja, hon hade varit nästan
vild av glädje, medan hon i natt plockade fram sina saker och hjälpte
pigan att packa, men nu -- nu kom plötsligt skilsmässans tragiska allvar
över henne (och i dessa tider voro _alla_ skilsmässor tragiska!). Hon
grät högt och okonstlat.

-- Bed Maria för mig, allesammans! -- hon sträckte sina händer ut till
de bägge fröknarna de Kergoran. -- Om freden ännu varar till sommaren,
skall jag be Madame de Châteauneuf följa mig hit.

Damerna gräto allesammans, snyftade, snöto sig och ropade högt. Abbéen
frös om fötterna och började stampa inne i vagnen, Jeanot gned sina ögon
uppe på bocken och vaggade snyftande fram och tillbaka, så att hårpungen
svängde; det oroliga, hoppande ljuset från lyktorna skrämde hästarna,
som skrapade med hovarna mot den frusna marken och vrenskades. Blott
Monsieur de Châtillon höll orörlig och tålig på sin höga häst vid den
ena vagnsdörren.

Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll
storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från
gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron.

-- Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta
pigans bröst.

Abbéen sade ingenting. Han böjde sig ut genom vagnsfönstret och viftade
med handen en hälsning till de fyra damerna på trappan. I ljuset av de
svängande lyktorna sågo de vagnen med Edmée försvinna.



II.

  »La France avait plus besoin de moi, que moi d'elle!»

    _Mot de Napoléon._


Nära fjorton dagar varade resan på de eländiga vägarna, som nu på
vintern voro i sitt värsta tillstånd; på mångfaldiga ställen måste de
stiga ur och gå långa sträckor. När Edmée blev för trött av att sitta
stilla i vagnen, fick hon ibland sätta sig på sadelknappen hos Monsieur
de Châtillon och rida ett stycke, eller han gick vid sidan av och ledde
hästen vid betslet, när vägen var för svår. På värdshusen, där de togo
in, träffade de alltsomoftast ihop med avdelningar rekryter, som skulle
till Paris och sedan avgå till härarna i Ligurien och vid Rhen, eller
med Republikens trupper, som nu började dragas ifrån Vendée. En gång
hade de sällskap med en sådan avdelning flera mil; kaptenen var en av
dem, med vilka abbéen underhandlat i och för freden i Montfaucon. Han
visade sig ytterst galant mot den vackra Mademoiselle de la Feuillade,
som å sin sida ej kunde låta bli att finna nöje i att tala med honom.
Det var ju den förste verklige representant för det nya Frankrike hon
råkade på -- hon, som så länge blott talat med Republikens hånande
fiender; den förste, vilken med oblandad beundran och entusiasm talade
om Förste Konsuln och vad han uträttat i dessa månader efter Brumaire.
Kapten Ollivier var en moderat republikan och en ganska bildad man,
vilken som helt ung soldat tjänat under Kellermann i Flandern, därefter
deltagit i det italienska fälttåget år IV och varit med vid Mantua mot
Wurmser. Edmée ansåg det under sin värdighet att förhöra sig med honom
angående general och Madame Bonaparte -- vilken han sade sig ha sett i
Brescia -- men hon gjorde honom dock några likgiltiga och försiktiga
frågor, som han entusiastiskt besvarade. Denna enformiga entusiasm,
vilken hon antog måste vara påbjuden eller framkonstlad, tröttade
slutligen Edmée till den grad, att hon till och med började föredraga
Monsieur de Châtillons kalla och trista fåordighet.

Emellertid hade hennes samtal med kaptenen dock åstadkommit ett visst
nyfiket intresse för Förste Konsuln och hans omgivning, detta nya Paris,
om vilket ingen på les Fougères anade något.

Äntligen, sent en afton, rullade vagnen in på Paris' gator. Edmée var så
trött, att hon knappt hade något intresse därav -- hon halvsov med
huvudet mot Valentines axel. Denna långa resa i köld och slask med
tvungna uppehåll på obekväma gästgivaregårdar, vilkas förråder blivit
uttömda av förbimarscherande soldater, så att där knappt kunde uppdrivas
en måltid mat till fredliga resande, hade nästan uttömt hennes annars
ganska goda krafter. Allt detta nya i förhållanden, människor och
meningar, som överallt mötte henne och oblygt välte sig in på henne,
tröttade och irriterade henne också i hög grad. Bara en sådan småsak som
de långa räkningarna med värdinnan och postiljonen, vilka alltid med
småaktig omständlighet skulle avgöras i assignater, med tusentals francs
åt gången, var henne emot. Det upprörde henne att överallt höra
soldaterna skråla »Marseillaisen» och till och med »_Ça ira_», sånger,
vilka hon lärt sig att avsky som hymner till djävulen, att behandlas med
den affekterade, näsvisa oförskämdhet, som »patrioterna» ännu ansågo för
sin plikt att visa en _cidevant noble_, en från »Vendée»; att i
värdshusstugorna, där hon och Valentine, med de ömma fötterna insvepta i
för tillfället lånade täcken och filtar, sutto vid elden och värmde sig,
medan hästarna ombyttes, vara tvungen att höra på alla möjliga råheter
och okvädinsord mot Bourbonerna och emigranterna. Hon lärde sig nästan
att avsky Förste Konsuln, som abbé Bernier dock talade så vackert om,
blott emedan alla dessa människor höjde honom till skyarna.

Landet var förfärligt, men städerna, de reste igenom, gjorde ett nästan
ännu sorgligare intryck på henne. På les Fougères, om de också emellanåt
varit utblottade på allt, hade de åtminstone varit ensamma, ej känt den
skammen att vart ögonblick trampas på tårna av pöbeln. Men här, i dessa
av revolutionen härjade städer -- Angers till exempel! Överallt papper
uppklistrat på murarna, annonser om egendomsförsäljning, gamla upprop
och dekreter från Konventet och Direktoriet -- hon kunde ej undgå att i
förbifarten flyktigt läsa de svulstiga, patriotiska fraserna, tryckta
med tumslånga bokstäver; i de smutsiga klädstånden, ända ut på gatan,
nästan ut i den av allsköns orenlighet och smuts fyllda rännstenen, en
oblyg och skadeglad exposition av från de gamla adelsgårdarna bortförda
möbler och konstsaker: stolt leende markisinneporträtter i Diana- eller
Auroradräkter målade av Nattier, upphängda på en krokig spik utanför en
källarhals; ovärderliga Sèvresvaser, som prytt en hertigs kaminfris,
uppställda i den skräpiga fönsterkarmen; gamla spetsgarnityrer, vilka
kanske tillhört en prinsessa av blodet, dinglade nu sönderrivna mellan
trasorna, som garnerade muren. Och över alltsammans som patriotisk och
tillfyllestgörande förklaring: en röd mössa! Edmée vände sig bort med
vämjelse; hon önskade blott, att de snart skulle komma ut på landsvägen
igen -- den öde, morasaktiga landsvägen, som i sin tröstlösa enformighet
strök förbi ouppodlade fält, nedhuggna skogar, och förfallna, halvt
nedrivna eller brända gårdar. De tre resandena talade icke mycket om vad
de sågo, men ibland hörde Edmée en resignerad suck från abbéen eller en
otålig ed från Monsieur de Châtillon. Det hade så länge varit farligt
att säga vad man tänkte -- till och med bland vänner -- att man nästan
hade vant sig av därmed.

Nu voro de i Paris. Edmée orkade icke se ut; hon blott lade märke till
att en gata, som de passerade, var beckmörk -- de andra voro för resten
också högst sparsamt belysta -- folket hade tagit bort lyktorna.

Hon var dödstrött och sov nästan, när kusken äntligen höll utanför
Madame de Châteauneufs hus i _Rue du Bac_, nära floden, Faubourg St.
Germain. Yrvaken kom hon ur vagnen och in på en rymlig, fyrkantig gård,
där en stor, monumental fontän -- vit i månskenet -- var det första, som
tilldrog sig hennes uppmärksamhet. En man med lykta kom ut från den
breda huvudbyggningen. Abbéen bjöd henne handen -- Monsieur de Châtillon
hade de redan bjudit farväl -- och de gingo in.

Edmée kände i detta ögonblick föga eller ingen spänning vid tanken att
återse sina släktingar, sin blivande man. Överväldigad av trötthet och
sömnlust följde hon långsamt vid abbéens hand tjänaren, som med släpande
steg och lyktan i handen gick framför dem. Först då hon hörde lakejen
vid ingången till salongen nämna deras namn, rätade hon ovillkorligt på
sig.

Det var ett stort, fyrkantigt gemak, i vilket de blevo införda -- blott
medelmåttigt upplyst av ett par mångarmade lampetter på var sin sida om
kaminspegeln, omspända med gas för att förmildra ljuset. En äldre dam,
som höll på att nysta en garndocka från en ung flickas händer, reste sig
med ett lätt utrop vid ljudet av deras namn och kom strax emot dem.
Edmée kände icke igen henne, men förstod, att detta måste vara hennes
faster, och med en känsla av att äntligen ha funnit ett hem, kastade hon
sig i hennes utbredda armar.

-- Min kära Edmée!... Vi väntade dig icke så snart. Louis, hälsa på din
kusin...

En ung, mörk herre, som hade stått och läst ett litet tidningsblad borta
vid kaminen, närmade sig nu. Edmée kände sig plötsligt gripen av en
plågsam förlägenhet -- var bristfällighet i hennes dräkt, i hennes av
resan angripna utseende blev med ens så outhärdligt medveten. Med en
tillkämpad, tvungen värdighet, som i grunden var blygsel, hälsade hon
kallt och avmätt sin kusin.

Den unga flickan, som hållit garndockan, reste sig nu och gjorde en
kort, behagfull hälsning. Madame de Châteauneuf drog henne till sig och
lade hennes hand i Edmées:

-- Här ser du din blivande väninna: Mademoiselle Laure de Permon. Loulou
-- du, som alltid är så söt och förståndig, hjälp du Edmée till rätta,
medan jag hälsar på vår käre abbé.

Madame de Châteauneuf var kruserlig och gammaldags artig i sitt sätt.
Hon talade med en studerat mild, litet likgiltig stämma, som passade väl
till hennes spensliga, ännu eleganta figur och behagliga, blonda
ansikte. Det var hennes stolthet, att hon i sin ungdom påstods ha haft
tycke av prinsessan av Lamballe, och hon fortfor ännu att accentuera det
genom en starkt pudrad, lockig Marie-Antoinettefrisyr, som i valkar stod
ut bakom öronen. Nu var hennes ansikte gammalt och fårat av dessa tio
års ångest och bekymmer, men hon bibehöll, trots allt -- i sitt leende,
i sitt förbindliga tilltal, i sin naturliga och förnäma hållning -- det
älskvärda och förfinade behag, som kännetecknade det gamla hovets damer.

Hennes son var en adelsman av den förnäma och otillgängliga typ, som
revolutionen, långt ifrån att böja, snarare hade gjort trotsigare. Medan
hans moder i Frankrike genomkämpade dessa års prövningar och förtvivlan,
hade han redan som yngling följt emigranterna och uppfostrats i England
hos sin fars familj. Först för kort tid sedan var han återkommen, och
tack vare sin moders slughet, vaksamhet och ihärdighet, fann han sig,
till skillnad från övriga emigranter, i så gott som okvald besittning av
sin familjs egendom. Louis de Châteauneuf gav, strax man såg honom,
i allmänhet ett högmodigt och satiriskt intryck, men där var i hans
väsen en så nobel lojalitet, en så rättrådig fasthet, att man snart
glömde det. Till skillnad från den tidens rojalister var han redan
tidigt fullständigt utan illusioner angående en restauration, och då han
insåg, att där ej fanns något hopp om att tjäna Bourbonerna, hade han
tagit sitt parti att tjäna Frankrike, och redan genom den förre biskopen
av Autun -- moderns trofaste vän och rådgivare under dessa sista års
faror -- som diplomat ställt sig till den nuvarande regeringens tjänst.
Det fanns så få män av hans kast och namn, som ännu kunnat besluta sig
för ett sådant steg, att han i högsta grad vunnit regeringens
erkännande. Hans mor var icke heller någon ultrarojalist; under dessa
tio års omvälvningar, som hon alla sett på nära håll, hade hon småningom
blivit nästan absolut likgiltig för allt annat än att skaffa sin son och
sig själv en betryggad ställning. När hon tänkte på Bourbonerna, var det
med en viss vemodig sympati, såsom något, vilket hörde med till hennes
ungdoms glans och nöjen, men som det lika litet tjänade till att tänka
på att få igen.

Tjänaren kom in med te, vartill serverades något kall pastej, fågel och
konfityrer. Edmée fann sig väl i det varma, bekväma rummet, omgiven av
sin fasters och lilla Laurettes smekande uppmärksamhet. Hennes
misstänksamma provinsstolthet kände sig ej ens längre sårad genom
jämförelsen mellan hennes antidiluvianska, illa medfarna resdräkt och
Mademoiselle Permons grekiska muslinstunika med guldbältet. Hon lät
abbéen svara på alla spörsmål, som ställdes till dem om resan och om
tillståndet i Vendée; till slut föll hon i sömn i stolen, där hon satt.

När Edmée vaknade nästa morgon, sken solen in i sängen till henne. Hon
sprang upp på sina bara fötter och bort till fönstret.

Där låg Paris! Gråblå och tjock, med lösa isstycken vid bräddarna, flöt
Seinen på bägge sidor om bron, och där -- på andra stranden, mittemot --
såg hon stora slottsbyggningars mäktiga stenmassor och de avlövade
träden i parker och trädgårdar. Hon hade hört, att de kallade bron
mittemot för _Pont Royal_. -- Louis hade ironiskt rättat det till
_National_, som den nu skulle heta -- och hon gissade därför, att de
stora slotten på andra sidan ej kunde vara annat än Louvre och
Tuilerierna. Med sina goda ögon kunde hon tydligt se en skiltvakt i
uniform gå fram och tillbaka framför en utskjutande del av slottet. Där
bodde han väl, och där hade kungen bott...

Men sådant hade hon icke tid att tänka på nu! Med uppspärrade, strålande
ögon såg hon i solskenet ut över Paris' byggningar, kyrktorn och
människofyllda gator -- här skulle hon ha lov att bo nu, här var livets
och ödets stad, martyrernas och segrarnas rike!

Valentine stod och tog fram kläder ur hennes koffert, Edmée sprang fram
till henne, rev det ur hennes händer och kastade det på golvet.

-- Låt det gamla skräpet vara, sade hon övermodigt och skrattade högt,
med glädjen i ögonen. I Paris är man fin! Jag vill ha vita kläder och
gyllne bårder och ringar på händerna och stenar i håret, som
Mademoiselle de Permon hade.

-- Men Mademoiselle kan då inte gå i bara linntyget heller -- fastän Gud
skall veta, de ha inte mycket mer på! -- tills vi ha skaffat allt det,
svarade Valentine förargad och böjde sig ned för att plocka upp.

Samma förmiddag for Madame de Châteauneuf ut med sin nièce i alla
möjliga fashionabla bodar och magasiner. Först till Madame Germon för
att beställa ett halvt dussin nya klänningar, så till Despaux och Leroi
för att välja hattar; och eftersom de nu en gång voro i _Rue de la Loi_,
till antikvitetskrämaren Villemain för att se på spetsar. Madame de
Châteauneuf viskade till Edmée, att han var makalös i sitt urval, han
hade till och med vetat förskaffa sig drottningens garnityrer -- tyvärr
fanns det ingen, som hade haft råd att köpa dem, utom Mademoiselle
Lange!

Edmée satt hela tiden och såg ut genom vagnsfönstret -- där var så
mycket att se på. Små konstiga engelska vagnar, som damerna själva
körde, jagade förbi dem i susande fart -- Madame de Châteauneuf nämnde
dem för henne: wiski, carrik, demi-fortune; några liknade romerska
triumfvagnar, på vilka man stod bakom karmen och körde. Och mellan dessa
-- det var nu över _Champs-Elysées_ de foro -- skyndade, med fara för
liv och lemmar, tarvligare kvinnor i röda, korta kjolar med vita
livstycken och huvor, och över skuldrorna en blå schalett _à la
Gertrude_, eller arbetare i korta tröjor och långa byxor med gamla
trekantiga hattar på huvudet och i händerna kolossala knölpåkar.
Uniformer såg hon ej så många, som hon hade väntat; Madame de
Châteauneuf förklarade henne, att Förste Konsuln höll så sträng ordning
på krigsfolket, att de var och en på förmiddagen hade sitt bestämda göra
och inte fingo gå ut och driva på gatorna efter behag.

Något som också här föll Edmée i ögonen -- isynnerhet i de mera obskura
och avlägsna gator, de körde igenom -- var den massa affischer och
tryckta och skrivna anslag, varmed murarna överallt voro fullklistrade.
Nästan alla utbjödo något till salu. Dessutom läste man ofta på
plankverken och på rutorna patriotiska inskrifter, som t. ex.: »_Ici on
s'honore du titre de citoyen_», eller »_Fraternité ou la mort_!» eller
»_Maison de la Liberté_» o. d. Mademoiselle de La Feuillade tyckte, att
det såg dumt och smaklöst ut, men hon visste icke, om hennes tant tillät
henne att säga det.

Efter en mycket lång tur hade de äntligen stigit ur vid _Palais
d'Egalité_ (Royal) för att köpa några småsaker. När de voro färdiga,
vinkade Madame de Châteauneuf till Edmée, och i det de, utan att bry sig
om det väntande ekipaget, gingo till fots snett över _Rue des
Petits-Champs_, sade hon plötsligt:

-- Vill du se, Edmée, så skall jag visa dig något.

De gingo genom en smal, kort gata, vars namn Edmée ej såg, och kommo
till en rund, öppen plats, varpå, mittemellan apotekares och
kvacksalvares stånd, överklistrade med sönderrivna, prålande plakater om
deras underkurer, reste sig en målad träobelisk -- ett rätt tarvligt
monument över sansculottsegern den 10 augusti.

-- Se dig väl om, sade Madame de Châteauneuf med ett egendomligt leende.

-- Här är ju ingenting att se -- hon spärrade upp ögonen. -- Var äro vi?

-- På _Place des Victoires_. Hon tystnade och såg nästan högtidligt på
Edmée, som frågande hade vänt sig emot henne. Därpå viskade hon med låg,
rörd stämma:

-- Detta var en gång _Place Royale_ -- Feuilladernas stolthet. Din
farfars farfar, hertig de La Feuillade, lät bygga den till Louis XIV:s
ära. Jag minns, när kungens staty stod där -- hon pekade på obelisken --
och min mor har berättat, hur på hennes tid facklor alltid brunno
omkring den.

Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i
minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga,
sade hon, i det de långsamt började gå tillbaka genom _Rue de La
Feuillade_:

-- Å, Edmée, det hade varit en annan tid för dig att komma till Paris!

Edmée hade rynkat ögonbrynen, som i smärta eller bitterhet. Nu log hon,
i det hon såg upp på sin faster, och sade högt med sin klara, klingande
stämma:

-- Place des Victoires är egentligen ett lika vackert namn som Place
Royale. Min farfars farfar, marskalken, som var en tapper herre, skulle
visst ej haft något däremot. Segerns gudinna är ju nu Frankrikes
suverän... Men gudskelov, tillade hon och knäppte händerna, att ingen
fann på att kalla den _Place du Dix-Août_!

På hemvägen gjorde de ännu en obetydlig omväg och körde förbi _Place de
la Concorde_, som Förste Konsuln nu befallt att _Place de la Révolution_
skulle kallas. Madame de Châteauneuf lät vagnen hålla och visade Edmée
den gipsstaty av friheten, vilken stod på samma sockel, som förut varit
fotstycke till Louis XV:s ryttarstaty. Den hade ursprungligen varit
målad i rosenrött, men det syntes ej mycket mer, smutsig och förfallen,
som den var, med en hals så söndrig, att huvudet höll på att falla av.

Edmée såg på den litet, så vände hon sig om med ett stolt och
ringaktande leende, och med en häntydning på den helande kraft man från
gammal tid tillade Frankrikes allrakristligaste kungar, sade hon:

-- Det ser ut, som det behövdes, att en suverän snart komme att röra vid
all denna skröplighet!



III.

  »Ces noms appartiennent à la France, à l'histoire;
  je suis le tuteur de leur gloire, je ne les laisserai pas périr.»

    _Napoléon_
    (sur les familles du Faubourg St. Germain).


Det var under en trupprevy -- en av de vanliga, vilka var quintidi
avhöllos på Tuilerigården -- som Mademoiselle de La Feuillade första
gången såg Förste Konsuln.

Genom en avlägsen släkting, markisen av Caulaincourt, som var nära
lierad med Madame Bonaparte, hade Madame de Châteauneuf erhållit
tillträde till Tuilerierna för sig och sin nièce, så att de -- en
förmån, som många främlingar sökte ernå -- från ett fönster skulle kunna
åse revyn. Då Mademoiselle de La Feuillade, trots det hon varit i Paris
över en månad, ännu ej kunnat förmås att hänvända sig till regeringen
angående sina beslaglagda gods, än mindre själv som supplikant uppsöka
Förste Konsuln och personligen förelägga honom sin sak, vilket, efter
abbéens och andra kloka människors mening, var det enda, som verksamt
kunde främja den, gjorde Madame de Châteauneuf nu på eget bevåg ett
sista försök att påverka henne. Hon trodde -- och kanske var icke denna
tro så naiv och fantastisk, som de kloka herrarna ansågo den -- att, om
Edmée kom till att se Förste Konsuln, »Frankrikes räddare», som nu också
legitimisterna kallade honom, omgiven av de tillbedjande trupperna och
det alltid vivatropande folket, så skulle den allmänna patriotiska
entusiasmen, som regelbundet väcktes, blott han visade sig, övervinna
den unga flickans ingrodda motvilja att närma sig »tyrannen», som hon på
sitt urmodiga Vendéespråk envisades att kalla rojalisternas betvingare.
Hon hade icke kommit till Paris tids nog för att kunna åse festen i
Marstemplet till Washingtons minne, och det högtidliga intåget den 30
Pluviôse, då de tre konsulerna, eskorterade av trupper, lämnade
Luxembourg och med stor pomp togo Tuilerierna i besittning, hade hon
halsstarrigt nekat att vara vittne till. Denna gång kunde hon emellertid
ej gärna undvika att åtfölja sin faster, då hon diplomatiskt formulerade
sin anhållan som en inbjudning från markis de Caulaincourt.

Det var nu i slutet av Ventôse (mitten av mars). Dagen var kall och
ovanligt klar, med blåst och strålande solsken. Trupperna passerade i
halvbrigader förbi Florapaviljongen, där Förste Konsuln, omgiven av
staben, höll på sin vita häst, Désiré. Han tog sig avstickande enkel ut
mitt ibland alla dessa plymascherade och förgyllda herrar, i sin simpla
grå överrock utanpå uniformen, och på huvudet, långt ned i pannan, den
enorma, breda hatten, utan plymer, blott prydd med den trefärgade
kokarden. Han såg blek, nästan gul, utvakad och ansträngd ut. Han höll
läpparna tätt slutna och följde hela tiden uppmärksamt framåtböjd
truppernas rörelser -- det såg ut, som ville han i sitt minne inprägla
var särskild mans utseende. Då ett par halvbrigaders krutsvärtade,
nästan sönderskjutna fanor presenterades, blottade han huvudet med en
värdighet och ett allvar, som fick soldaterna att bryta ut i höga
jubelrop.

Mademoiselle de La Feuillade hade plats i ett öppet fönster snett emot
honom, icke särdeles långt borta, så att hon tydligt såg honom i profil
hela tiden. En gång vände han på huvudet och mötte hennes blick. Strax
därpå sade han ett par ord till sin adjutant, som blott ryckte på
axlarna och gav ett kort, som det syntes, nekande svar.

Han talade till soldaterna: ett par klara, fyndiga och starkt patetiska
ord, där »ära» och »fosterland» dominerade. Sagda med hans röst, med
hans levande ansiktsuttryck och djupa allvar, fingo de i detta ögonblick
och i denna omgivning en så heroisk klang och mening, att Edmée, gripen
av patriotisk hänryckning, smittad av jublet omkring henne, plötsligt
kände ögonen fyllas av tårar och lidelsefullt, med handen mot hjärtat,
böjde sig fram liksom för att deltaga i soldaternas hyllning.

Litet efter var défiléen förbi, och när generalen vände sin häst, såg
Edmée honom rakt i ansiktet. Han höll ögonen sänkta, böjde sig en smula
ned mot hästens huvud och klappade det. Hon tyckte då, att han såg så
märkvärdigt ung ut.

Madame de Châteauneuf hade räknat riktigt. Dagen därpå, efter blott
några lama invändningar, närmast för krigsärans skull, gav hennes
brorsdotter äntligen efter för släkts och vänners övertalningar och kom
överens med abbé Bernier, att han, så snart han själv haft företräde hos
Förste Konsuln och talat med honom därom, skulle föra henne till
Tuilerierna.

Under mellantiden grubblade Edmée icke så litet på, hur hon skulle kläda
sig och vad hon skulle säga, så att hon bleve »konvenabel» vid detta
viktiga tillfälle. Det föll henne icke in att be om råd; intet plågade
hennes ungdomliga, provinsiella stolthet så som medvetandet om, att hon
var så komplett oerfaren i allt vad som »brukades» i Paris -- hemma hade
hon varit van att anses för ofelbar och i allt den första. Hon hade ännu
icke deltagit mycket i sällskapslivet, ty av familjerna i Faubourg St.
Germain funnos blott få, som hade medel eller ansågo det rådligt att
hålla salong, och den enda idé, hon hemifrån hade om representativt liv,
var Madame de Beaurolliers berättelser från Louis XV:s hov; hon hade
blivit presenterad på sextiotalet och blev aldrig trött av att beskriva
ceremoniellet. _Det_ var hon alltså rätt hemmastadd i, men naturligtvis
förstod hon fullkomligt väl, att det icke det minsta kunde hjälpa henne
under närvarande förhållanden. För resten var hon skarpsinnig nog att
inse, att trots alla människors skenbara ofelbarhet i dessa saker, fanns
det ingen, som egentligen visste riktigt besked. En ny societet var
under bildning; den var ännu så osäker på sig själv, så sammansatt av
olika samhällsklasser och partifraktioner, av sansculotter, som
extravagerade i egenskap av »_incroyables_», och återkomna emigranter,
som försökte spela romerska republikaner, att det ännu icke kunde vara
frågan om några riktiga regler för det »passande», ännu mindre om en
given, bestämd etikett. Hon beslöt därför att göra som hon själv bäst
tyckte och blott lita på sin egen medfödda takt; och när abbéen kom igen
med det besked, att Förste Konsuln nästa septidi, strax efter det han
mottagit några medlemmar av corps diplomatique, väntade henne i audiens,
svarade hon med antagen likgiltighet, att hon nog skulle vara färdig
till bestämd tid.

Om aftonen valde Edmée länge och samvetsgrant mellan sina få och icke
särdeles luxuösa toaletter. Slutligen, efter noggrant övervägande,
bestämde hon sig för en vit, lång muslinsklänning, broderad med en smal
bård i grönt och guld. Hon skämdes litet för sig själv över den vikt,
hon tillade detta sitt första uppträdande inför Republikens unge chef,
men den gröna bården lugnade hennes rojalistiska samvete, liksom
medvetandet om att de svarta silkesstrumporna voro broderade med liljor.
Detta var visserligen en rätt svag demonstration, eftersom liljorna
befunno sig ungefär i närheten av knäet, men det var i alla fall en
demonstration, och hon var naiv nog att anse det för sin »plikt» att
demonstrera.

Abbé Bernier och Mademoiselle de La Feuillade fingo vänta en god stund
inne i salongen utanför Förste Konsulns arbetsrum -- »kungens stora
kabinett» -- medan han i Dianagalleriet mottog Spaniens och Hollands
gesanter. Edmée var icke särdeles orolig -- abbéen var det nästan mera
på hennes vägnar. Det låg i hennes karaktär, att, när hon en gång
beslutat sig för en sak, sedan anse den för den naturligaste i världen,
ja, den enda möjliga, och att lugnt finna sig i alla dess konsekvenser.
För resten -- varför skulle hon vara nervös? Hon skulle blott tala om
affärer med en trettioårig general, vilken för ett par år sedan var lika
fattig och obetydlig, som hon var nu; och när allt kom omkring, var hon
ju honom oändligt överlägsen i börd och vad hon, efter _sina_ begrepp,
ansåg för god uppfostran. Hon stod trankilt borta vid ena fönstret och
såg ned på gården, medan abbéen litet längre bort underhöll sig med
adjutanten. Det misshagade icke Mademoiselle de La Feuillade, att denne
unge herre, något som hon väl märkte, allt emellanåt förstulet mönstrade
henne från sidan, tydligen imponerad av hennes prinsessehållning.

Bourrienne kom brådskande in i rummet och gick fram till abbéen utan att
se henne. -- Förste Konsuln väntar er, abbé Bernier, sade han hövligt,
och medborgarinnan Feuillade, som han lovat företräde.

Abbéen nickade menande, en smula högtidligt till Edmée och harklade sig.
-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han med låg röst.

Hon vände sig om och gick långsamt över rummet, adjutanten och
sekreteraren drogo sig artigt undan -- dörren till Förste Konsulns
arbetskabinett var öppen.

Han satt vid bordet, när de kommo in, men reste sig strax. Edmée
förundrade sig över att han, när han stod upp, var så liten och
spenslig. Hon gav också strax akt på, att hans huvud var för stort till
kroppen. Annars var han smärt, väl och kraftigt vuxen.

-- Här, medborgare-konsul -- abbéen tog en smula högtidligt faderligt
Edmées hand -- tillåter jag mig att bringa er medborgarinnan Feuillade,
om vilken jag redan haft den äran att tala med er.

Edmée sekunderade denna republikanska presentation med en reverens, som
skulle gjort henne heder vid Louis XIV:s hov. Så höjde hon långsamt
huvudet och mötte Förste Konsulns blick.

Ett par sekunder sågo de varandra orörligt och djupt in i ögonen -- så
drog ett svagt, nästan omärkligt och fullkomligt omedvetet leende över
den unga flickans läppar. Utan att göra sig reda därför kände hon
instinktivt, vilket intryck hon strax vid första ögonkast gjorde på
mannen framför henne.

-- Jag har sett er förr, sade han långsamt, liksom ofrivilligt. Det var
vid näst sista revyn.

-- Ja, herr general. Hon hade blivit förmanad att säga
»medborgare-konsul» för att accentuera sina republikanska sympatier,
men hon glömde helt bort det och talade med honom precis som hon
brukade tala med sina likar.

-- Mademoiselle -- herr abbé, vill ni icke taga plats? Han gjorde en
lätt rörelse med handen, i det han själv satte sig på en stol vid
bordet. -- Ni är alltså den yngre marskalkens sondotter, Mademoiselle de
La Feuillade? började han, liksom examinerande.

-- Hans sonsonsdotter, herr general.

-- Ja, ja -- jag kan tänka det... Nå, det var alltså om dessa
sekvestrerade gods i Normandiet ni ville tala.

Edmée gjorde en svag böjning på huvudet.

-- Ja, jag har gjort mig underrättad om förhållandena, fortfor han. Till
min glädje ser jag, att de _icke_ äro sålda.

Edmée böjde ännu en gång på huvudet; uttrycket i hennes ansikte var
detsamma -- lugnt avvaktande.

Förste Konsuln blev otålig. Han hade verkligen gjort sig besvär med att
skaffa dessa gods till rätta, vilkas historia var långt mera invecklad,
än han nyss låtit förstå. Lagen bjöd nämligen, att blott _de_ indragna
gods, som ännu ej blivit sålda, finge återlämnas till de förra ägarna;
dessa hade redan varit i ett par händer, men som en erkännsamhet mot
abbé Bernier för de tjänster, han gjort honom i Vendée hade Bonaparte
redan för länge sedan beslutat, att hans skyddsling skulle ha dem igen
(villkoret var blott, att hon _personligen_ skulle hänvända sig till
honom) och med sin vanliga affärsskicklighet hade han ordnat saken.
Officiellt gingo de nu för osålda. Han var säker på, att hon visste, hur
saken i verkligheten förhöll sig -- vilket emellertid blott delvis var
händelsen, ty abbéen, som kände sin rebelliska protégée och höll av
henne, hade ej vågat att säga henne, att restitutionen egentligen var en
nåd av regeringen, icke hennes rätt. Förste Konsuln hade alltså väntat,
att den unga damen skulle visa sig överväldigad av tacksamhet.

Han såg skarpt på henne. -- Mademoiselle tycks anse det för fullkomligt
otänkbart, att någon under dessa sju år kunnat våga spekulera på era
vackra egendomar, sade han ironiskt.

Edmée sänkte huvudet och blev röd ända ned på halsen. Hon skämdes
innerligt över sig själv, men var på samma gång så söt, som hon satt där
-- hjälplös, dekontenancerad, utan ett ord till svar. Abbéen, som var en
slug iakttagare, var klok nog att hålla sin mun och låta hennes tystnad
tala för henne.

Bonaparte satt ännu och såg på henne med sin lysande, obarmhärtiga
blick. Så drog plötsligt ett fint, välvilligt leende över hans vackra
läppar; som om hon hade _känt_ det, slog hon upp ögonen och mötte hans
blick.

-- Jag tackar er, kom det blygt -- så lågt, att blott han kunde höra
det. Men med detsamma, liksom hon ångrade det våld hon gjort på sin
stolthet, reste hon sig hastigt upp.

Förste Konsuln reste sig också. -- Ni kan alltså, när som helst taga er
egendom i besittning, Mademoiselle. Jag skall låta min sekreterare med
det snaraste tillställa er de nödvändiga papperen, sade han med kort,
affärsmässig ton, i det han följde dem till dörren.

Edmée hade, när hon kom ut och i vagnen, en märkvärdigt brydd,
skuldbelastad förnimmelse av, att där mellan henne och den man, hon nyss
första gången talat med, existerade liksom ett hemligt förstånd. Hon
kunde icke begripa det. Men när hon om aftonen låg i sin säng och tänkte
på dagens händelser, på sitt samtal med Förste Konsuln, kom hon till att
småle i mörkret.

Så sträckte hon välbehagligt armarna över huvudet -- och liksom av ett
behov att förklara för sig själv den glädjekänsla, som plötsligt
genomströmmade henne, mumlade hon nästan högt:

-- Å, jag är rik! Gudskelov, att jag icke är fattig mera...

Så kom hon åter att tänka på honom: -- Gud vet, om han _alltid_
småler så?...



IV.

  »Car depuis longtemps il n'était plus amoureux d'elle»...

    M:me _La Duchesse d'Abrantès_
    (sur Bonaparte et Joséphine au temps du 18 Brumaire).


Samma afton hade Madame Bonaparte arrangerat en liten soaré för sina och
Hortenses vänner -- ett muntert, borgerligt sällskap utan minsta
officiell eller politisk prägel. Efter Brumaire, och isynnerhet sedan de
flyttat från Luxembourg till Tuilerierna hade Joséphine icke så ofta som
förr tillfälle att se sina gamla vänner -- dem hon förut afton efter
afton träffade samman med på balerna i _Hôtel Thélusson_ eller _Cercle
de l'Harmonie_, hos Frascati eller Ruggieri, och vilkas sällskap mest
överensstämde med hennes smak och fordringar. Genom sin stränghet efter
återkomsten från Egypten hade hennes man en tid förmått att i någon mån
tygla hennes lättsinne och tanklöshet och tvingat henne att till det
yttre iakttaga ett för statschefens hustru mera passande uppförande;
hans släkt höll också misstänksamt och hatfullt ögonen på henne. Det
visste hon, men för var dag som gick längtade hon mer och mer tillbaka
till den glada lössluppenheten strax efter Thermidor, då hon och Madame
Tallien anförde den flock av danslystna backantinnor, som förvandlade
kyrkogårdarna till balsalar. Bägge hennes barn voro nu visserligen
vuxna, men Joséphine ansåg sig ung ännu och kunde icke förmås att tro,
att icke hon, som för blott några få år sedan varit i stånd att väcka en
så häftig kärlek -- icke endast hos den unge general Bonaparte, men även
hos Hoche och Caulaincourt -- att icke hon var berättigad både att valsa
och taga emot all möjlig galant hyllning. Hon var visserligen nära
fyrtio år och började visa anlag för fetma, men på avstånd och vid ljus
tog hon sig ännu förtrollande ut -- med sina ömma, eldfulla ögon, sitt
mörkt kastanjebruna hår och förtjusande leende. Hon klädde sig med smak
och konverserade behagligt, om man än snart upptäckte, att hennes
begåvning både var ytlig och tarvlig. När hon bara lät bli att spela
barnslig och trumpen, vilket hade klätt henne som yngre, kunde hon ännu,
när hon ville, vara ofantligt intagande.

Soaréen i afton, vilken hon hoppades skulle bliva inledningen till ett
mera regelbundet återknutet umgänge, var skenbart improviserad. Madame
Bonaparte hade om aftonen i operan bett en del bekanta dricka te med sig
-- det brukade hon så ofta göra, men Förste Konsuln hade då alltid på
förhand sagt henne, _vem_ som skulle bjudas. I afton trodde hon sig
kunna råda sig själv en gång. Hon visste, att han ända från morgonen
tidigt -- Bourrienne underrättade henne nämligen om allt, vad hon ville
veta -- varit upptagen av arbete och audienser, och att nu på
eftermiddagen Berthier och Carnot blivit kallade i anledning av ett brev
från Masséna, vilket hon beräknade skulle uppehålla honom över halva
natten, så att han ej tänkte på att lägga sig i vad som föregick i
huset. Hon började nämligen begripa, att han »lade sig i» _allt_.

Hon hade på förhand givit tjänarna omfattande befallningar, liksom
gästerna också på förhand fått en vink, och när hon efter operan kom hem
med sina vänner, voro gemaken i rez-de-chausséen, där hon bodde
(Marie-Antoinettes gamla våning), upplysta och teet serverat. Gästerna
voro uppsluppna och högst ogenerade. Liksom värdinnan voro de tämligen
säkra på att icke träffa den mindre vänligt sinnade värden i huset. Hela
världen visste, att sedan återkomsten före Brumaire levde generalen och
hans gemål som hund och katt, att han ibland hela dagar icke sågs i
familjekretsen, och att det blott var av brist på tid och av ovilja mot
en öppen skandal, vilken skulle draga Europas uppmärksamhet på hans
husliga förhållanden och kanske skada honom i hans ställning, som han
ännu ej formellt gjort steg till skilsmässa, vilket isynnerhet hans
bröder ivrigt tillrådde och öppet talade om. Joséphine visste det lika
väl som hennes gäster, men hon var så van att dansa på kanten av en
avgrund, att faran vid nöjet blott var en tjusning mera. Dessutom hade
hon svårt att tro, att det definitivt kunde vara förbi med hennes makt
över den man, som en gång så häftigt älskat henne.

Där satt hon nu, glad och förnöjd, i den långa, gula soffan mitt emot
kaminen bredvid sin väninna Madame Tallien, och hörde på de vitsar och
kvickheter, kavaljeren, som lutade sig över sidostödet, uppvaktade dem
med. Det var »vännen» Hippolyte Charles, favoriten, som general
Bonaparte på sin tid med så skandalös eklat jagat från sitt högkvarter i
Italien, och som sedan -- tack vare hans frus fortsatta protektion --
i Paris fått en inbringande plats i det stora leveranskompaniet Louis
Bodin. Han uppträdde sedan dess i allra högsta grad »_inimaginable_»,
och under generalens bortovaro i Egypten hade Madame Joséphine så fräckt
affischerat sitt förhållande till honom, att det till och med blev
Direktoriets societet för starkt. President Gohier och hans hustru, som
voro hennes vänner, hade flera gånger förmanat henne, ja rått henne att
själv taga steg till en skilsmässa, som tycktes dem oundviklig; bröderna
hade skrivit om det till Bonaparte, och äntligen hade general Junot, med
sin vanliga öppenhjärtighet, i en förtrolig stund, då hans vän gick
honom på livet, berättat den bedragne äkte mannen hela historien: hur
Joséphine först dagligen brukade träffa Monsieur Charles hos
dansmästaren Despréaux i _Rue Mont-Blanc_, och hur hon sedan gjort sig
till en visa i Paris genom att under sommaren (99) ha honom boende på
Malmaison, där han i ett och allt uppträtt som husets herre. Nu hade hon
efter de häftigaste scener fått bestämd och sträng befallning -- och
naturligtvis också heligt lovat -- att icke låta Monsieur Charles visa
sig i mannens, av Republiken anvisade, ämbetsboning. Men i afton, som
sagt, antog hon, att det kunde ske utan risk, och skulle det senare
upptäckas, kunde hon väl finna på någon utväg.

Förste Konsulns lycklige rival var en liten spenslig, svartmuskig,
ytterst soignerad herre, som i hela kretsen gick för att vara ofantligt
kvick och isynnerhet ansågs oemotståndlig för damer. Han talade alltid
i de mest skruvade vitsar -- vitsen var Direktoriets form för esprit
-- och i vals kunde han rivalisera med själva Monsieur de Trénis,
»salongernas Vestris». Som han nu stod där, småleende, lutad
över damerna, läspande med sin mjuka barnstämma den moderna
näktergalsjargonen, var han -- »_pa-ôle sup-ême_» -- den mest
fulländade typ för en _incroyable_. Han bar lång, buteljgrön, påsigt
sittande frack med höga ärmar och pärlemorknappar, så stora som
femfrancsstycken; en enorm halsduk av vitt muslin var många gånger
virad om halsen, gick upp till de stora guldörringarna och rörde
vid underläppen, när han talade. På benen hade han åtsittande gula
nankinpantalonger och kragstövlar -- ett mod, som republikens segrande
generaler fått infört i salongerna. På båda sidor om ansiktet hängde
håret fram i två kolossala »_oreilles de chien_».

Han var ofantligt galant mot bägge damerna, men det såg likväl ut, som
om Madame Tallien var på god väg att utdriva väninnan ur hans hjärta.
Den förtjusande Teresa kunde nog också taga upp kampen mot vem som
helst. Hon bar i afton en klänning, eller snarare en chemise -- ty ingen
kunde väl på allvar tro, att hon hade mera än det enda plagget på sig --
av gulgrönt indiskt silke, nedtill brett broderad med silver. Vart
ögonblick gled den på det mest indiskreta sätt ned över skuldrorna --
över vilka den blott var löst sammanhäftad med agraffer -- och föll
fritt, som en tunika, ned över bröstet. Under armvecken var den åter
lätt hopdragen, och därunder på två ställen längs med sidorna
sammanhållen med silverspännen. I håret -- för ögonblicket ramsvart --
som hon bar kort »_à la Titus_», lyste ett smalt dubbeldiadem av
briljanter, infattade i silver. En ironiker i sällskapet förmodade, att
det var hennes mening att i denna dräkt föreställa den kyska Diana. Hon
höll vänskapligt den ena armen om Joséphines liv och lutade sig smekande
emot henne; det kunde icke undgå någon, att hennes visserligen mogna,
men ännu helt ungdomliga skönhet ägnade sig till att starkt fördunkla
väninnans.

Hortense de Beauharnais satt ett stycke därifrån i ivrigt samtal med en
herre, vilken det icke heller -- om också av andra skäl -- var särdeles
klokt att mottaga i Tuilerierna. Det var den unge, hetsige rojalisten,
Adrien de Montbreton, om vilken var man visste, att han, då han en gång
i Palais d'Egalité -- det var för resten icke längre sedan än i förfjor
-- för sin svarta krages skull blivit tilltalad av en jacobin med de
oförskämda orden: »Vem bär du sorg för, förbannade chouan?» hade svarat:
»för dig!» och med detsamma avfyrat sin pistol mot frågarens tinning.
Som sollicitant hade han återknutit sin släkts avbrutna förbindelse med
den forna vicomtesse de Beauharnais, och brukade ofta -- liksom flera
rojalister, vilka alla visste, att Madame Bonaparte i grunden hade
sympatier för deras sak -- göra förmiddagsvisiter i Tuilerierna, då man
kunde vara rätt säker på att aldrig träffa Förste Konsuln. På senare
tiden kom han oftare än förr -- för den blonda Mademoiselle de
Beauharnais' skull, som han med var dag fann mer och mer intagande.

Största delen av sällskapet hade emellertid omringat sångaren Garat, som
i en affekterad tenorställning stod mitt på golvet med handen instucken
innanför västen, och bestormade honom med böner att sjunga en romans.
-- »En enda liten romans,» tiggde nästan knäböjande en svärmisk blondin,
klädd, eller rättare draperad, i sjögrönt som en nereid och vilt
coifferad »_à la coup de vent_». »Romansen,» argumenterade hon
känslofullt med ögonen mot ljuskronan, »är för mig, som ni sjunger den,
Monsieur Garat, såsom en försoningssuck till offrens skuggor, som en
naturens hymn till gravarnas frid.» Hon snubblade på orden och visste
icke mer, vad hon sade. Garat bugade sig leende och började:

  »_Un jour de cet automne_»...

Damerna började fnissa bakom solfjädrarna, herrarna logo öppet. Det var
den berömda och vågade »_la Gasconne_». Den svärmiska damen, som väntat
en sentimental romans, drog sig ur kretsen, blåröd av raseri över att
man gjort narr av henne.

Men sällskapet applåderade frenetiskt. Han måste sjunga om igen. Denna
gång var det pagens visa ur »Figaros bröllop», som åter kommit på modet.

I detta ögonblick öppnades dubbeldörrarna häftigt, och Förste Konsuln,
åtföljd av sin adjutant, Duroc, trädde oväntat in.

Garat, vilken lika väl som den övriga världen kände till de husliga
förhållandena i Tuilerierna, hade sinnesnärvaro nog att låtsa, som om
han ej märkte de inträdande, och fortsatte att sjunga. De övriga
gästerna började oroligt flytta sig på stolarna, damerna viskade bakom
solfjädrarna och växlade betydelsefulla blickar. Joséphine hade blivit
mycket blek -- hon reste sig halvt upp och gjorde min av att gå sin man
till mötes. Han tycktes emellertid ej taga någon som helst notis om
henne. Utan att hälsa på någon särskilt, blott med en tvär, högmodig
huvudböjning, gick han, med rynkade ögonbryn och utskjuten underläpp,
långsamt fram i rummet och tog plats -- beständigt med Duroc bakom sig
-- i en högryggad länstol, som stod i närheten av Joséphines soffa.

Garat fortsatte ogenerat sin sång -- det såg nästan ut, som om han inte
alls hade lagt märke till de nya åhörarna. Aldrig hade den skälmskt
sentimentala visans sista strofer åhörts under en så ohygglig spänning.
Ett par av gästerna, som voro placerade närmast dörren, smögo sig ut så
obemärkt som möjligt.

Hortense de Beauharnais följde med ångest alla styvfaderns rörelser.
Strax hon såg honom i dörren, blev det henne klart, att han blott var
kommen hit för att med en eklatant scen göra slut på förhållandet till
Monsieur Charles. Hon hade så ofta -- ung som hon var -- blivit brukad
till medlare mellan modern och hennes man, att de inga hemligheter hade
för henne, och hon gjorde sig inga illusioner om sin moders oskuld. Hon
såg gästernas halvt ängsligt nyfikna, halvt ironiskt skadeglada blickar
-- de väntade med spänning på skandalen. Den _måste_ förekommas. Hon
steg upp, och i samma ögonblick Garat slutade, lade hon sin hand på
styvfaderns skuldra.

Han vände sig om och mätte henne med en så isande kall, barskt förvånad
blick, att hon strax modlös lät handen sjunka och vände sig bort. När
han såg sådan ut, visste hon, att det tjänade till intet att försöka
inverka på honom.

Han reste sig upp: -- Jag beklagar -- hans ton var så full av insolent
ringaktning, att till och med de mest härdade i sällskapet rodnade --
att jag tyvärr _alltför sent_ stör nöjet för min hustrus gäster. Jag har
emellertid ej kunnat komma förr, då man glömt underrätta mig och för
resten ej heller tycks ha väntat mig. Som klockan är mycket -- han såg
på sitt ur, och bibehöll samma oförskämda, ironiska artighet -- är det
förmodligen ingen, som tar illa upp, att jag nu tar mig friheten att
upplösa sällskapet. Jag har allvarliga saker att tala med Madame
Bonaparte om. Duroc -- han vände sig till sin följeslagare -- vill du
göra mig den tjänsten att följa gästerna till dörren. Du kan börja med
Monsieur Hippolyte Charles. Jag har en gång själv gjort honom den äran,
nu kan min adjutant övertaga den.

Utan ett ord troppade gästerna av. Förste Konsuln blev stående med
handen på stolens ryggstöd och följde dem obarmhärtigt med ögonen. Av de
hälsningar han i förbifarten fick, besvarade han de flesta -- hövligt,
men ytterligt högdraget, och med en anstrykning av ironi.

Joséphine hade gråtande kastat sig ned i soffan. Hon höll bägge händerna
för ögonen och vaggade snyftande fram och tillbaka. Hortense vågade icke
gå fram och trösta henne; hon stod skälvande vid dörren, när Duroc kom
in igen.

-- Gå in på ditt rum, Hortense, sade Bonaparte något mildare. Du hade
gjort bäst i att hålla dig där hela aftonen. Tack, Duroc! Vänta mig
däruppe, och kommer där någon kurir från Moreau, så låt mig få veta det
_strax_.

Duroc och Hortense gick. Förste Konsuln blev ensam med Joséphine.

-- Seså, min kära Joséphine, låt _oss_ nu talas vid. Det är hög tid,
om vi skola få det avgjort, innan jag reser.

-- Å, Bonaparte, förlåt mig! Jag försäkrar dig -- hon tog näsduken från
ögonen och såg bönfallande upp på honom -- där är intet, intet av det du
inbillar dig...

-- Jag _inbillar_ mig aldrig något, avbröt han kärvt. Åjo, för resten --
den gången jag gifte mig med dig, hade jag dock visst ett helt förråd
inbillningar. Men _nu_! Å, du har mästerligt förstått att plocka dem ur
mig! Han talade lågt, men med en stämma så laddad av vrede, att hon
ryste. Nå -- det ska vi nu icke tala om, jag älskar dig icke mer och är
helst fri för din kärlek. Men inbillar du dig, att det går an att trotsa
mina _befallningar_, så... Hur kan det falla dig in? Jag fordrar framför
allt respekt för mitt namn, som nu är det första i Frankrike -- ja,
i Europa. Dessutom -- när ett fruntimmer är fyrtio år och har en vuxen
dotter, borde hon vänja sig av med den sortens narrstreck.

Joséphine blott snyftade, hon vågade icke mer se upp.

Han stod framför henne med händerna på ryggen och vaggade bredbent fram
och tillbaka med kroppen.

-- Nu har jag då med eklat kastat din knähund på dörren -- liksom jag på
sin tid gjorde med Fortuné, som du också fordrade, att jag skulle avstå
min sängplats till. Hela Paris sladdrar om det i morgon, men det kan
inte hjälpas! Du har själv sörjt för att ge denna historia en
utbredning, som... Visar han sig på Tuileriernas grund, medan jag är
borta, förskjuter jag skoningslöst både dig och dina barn. Det förvånar
mig -- hans röst var som is -- att du ännu _vågar_ reta mig, då du vet,
att skilsmässan är i mina tankar dag och natt. Du, en kreolsk -- han såg
på henne och undertryckte ordet -- är egentligen minst av alla ägnad att
dela mitt öde. Jag behövde en kvinna, som min mor var, modig och stark,
en jungfrulig dotter av ett ädelt hus... Hans röst var icke längre vred,
han talade lugnt, kallt övervägande, liksom med sig själv.

-- Det var dock jag, som först av alla hjälpte dig fram på din väg,
snyftade hon. Överkommandot i Italien...

-- Kan jag varken tacka dig eller din »vän» Barras för, avbröt han
brutalt. Du vet mycket väl, att jag aldrig har velat veta av protektion.
Om jag icke missminner mig, var det _efter_ den 13 Vendémiaire, som du
behagade kasta dina ögon på mig.

-- Å, Bonaparte! -- hon slog förtvivlat ut med handen. -- Du är, som
människorna säga, ett odjur...

-- Kom ihåg -- nu stampade han i golvet av raseri -- vad du lät mig lida
i Italien! Kom ihåg, hur jag tiggde dig om en smula ömhet, om en smula
skonsamhet för min ära. Du hånlog åt min naivitet, du ljög för mig, du
flydde för min kärlek, som du nu flyr för min vrede. Nu är mitt tålamod
slut! Hör vad jag säger: du har gjort mig några tjänster den 18 Brumaire
-- du vet, jag brukar betala mina skulder -- nu ger jag dig till gengäld
ett års respit. Uppför du dig ej rigoröst anständigt under denna tid,
så... Du förstår väl, att jag icke är att skämta med. Jag lämnar nu
Frankrike om ett par dagar, men Joseph och Lucien skola hålla ögonen på
dig -- du vet, de beundra dig inte särdeles förut.

Han gick ett slag omkring rummet. -- Det är då en avskyvärd parfym den
där Teresa brukar! Ja, jag har ju sagt några gånger, att hon också är en
av dem, jag helst ser du låter bli att inbjuda i mitt hus.

Han gick bort och kysste henne på pannan. Hans ögon mötte hennes med ett
föraktligt och tvetydigt leende -- med ett slag i ansiktet kunde han ej
ha kränkt henne så djupt som med denna kyss. Han sade kallt:

-- Ja, godnatt, min vackra Joséphine. Det är onödigt, att vi träffas
mera allena, innan jag reser. Jag har föga tid till scener. Gå nu och
lugna Hortense.



V.

  A cette époque il était fort jeune, son coeur battait vivement
  sous le regard d'une femme et dans ce moment il aima.

    _M:me La D:sse d'Abrantès_ (de Napoléon).


Hela Ventôse och Germinal visade sig Förste Konsuln nästan icke en enda
gång i sällskapslivet i Paris. Dag och natt arbetade han med Bourrienne
och rådslog med Berthier och Carnot, som nu åter övertagit
krigsministeriet. Han skrev själv brev på brev till Moreau vid Rhen och
Masséna i Ligurien, han drog försorg om varje enskildhet rörande
truppernas armering och förplägning, samtidigt med, att hans tankar
oupphörligt kretsade om hans stora älsklingsplan: bildandet av den
hemliga reservarméen, som var bestämd att under hans eget anförande gå
över Alperna, för att, när Moreau och Masséna tillräckligt förberett
segern, överrumpla och med ett slag krossa koalitionen. Och medan hela
världen -- i främsta rummet kabinetten i London och Wien -- invaggade
sig i den föreställningen, att denna med så mycken ostentation omtalade
reservarmé _verkligen_ bestod i de stackars invalider och pojkar, man
för syns skull samlade i Dijon, skickade han och Berthier i hemlighet
brigad på brigad välutrustade och härdade trupper i småflockar till
Schweiz, där de i väntan på vidare aktion samlade sig omkring Genève och
Lausanne.

Bonaparte var som i feber, för det den långsamme och försiktige Moreau
icke vågade öppna fälttåget, medan Masséna och hans olyckliga soldater
lågo och svulto i Genua. -- Om jag blott kunde få honom att krypa, den
sköldpaddan! sade han i raseri till Duroc. Jag hade lust att stoppa
honom i en av hans egna kanoner och fyra den av mot österrikarna, så kom
han då över Rhen en gång.

Äntligen, den 5 Floréal (25 april), lät Moreau sina trupper rycka ut. Så
kommo, slag i slag, rapporterna om övergången av Rhen och segrarna vid
Engen och Mösskirch. Man började åter draga andan i krigsministeriet.
Om nu blott Masséna en månad till kunde hålla Melas stången!

Kurir på kurir kom från den nödställda liguriska arméen -- med
sönderrivna uniformer, fläckiga och överstänkta, höllo de på
svettdrypande, skälvande hästar utanför Tuilerierna. Förste Konsuln
mottog ögonblickligt personligen vart budskap från Italien, och hans
folk hade befallning att väcka honom, om han aldrig så nyss fallit i
sömn, så snart det kom nyheter från Masséna.

Han intog de flesta av sina måltider i sitt arbetskabinett och satt
halva dagen lutad över Italiens karta, där han outtröttligt med fingret
följde de röda och blå märken, som betecknade de båda arméernas
ställning och rörelser. -- Se här, Bourrienne, sade han ivrigt, den
gamle Melas, han inbillar sig, att han över Turin kan draga sig tillbaka
mot Alessandria -- förstår du? Men jag går över Po, jag upphinner honom
på vägen till Piacenza, på Scrivias slätter, och där slår jag honom --
_där_! Och med sin nagel skar han häftigt ett djupt märke mellan San
Giuliano och Marengo.

En dag -- det var en av de första dagarna i Floréal -- hade Förste
Konsuln i sällskap med Berthier och den oskiljaktige Duroc inspekterat
en del artillerirekvisita, som i anledning av den påtänkta övergången av
Alperna blivit tillverkade på ett särskilt sätt efter Bonapartes egna
teckningar och nu med första lägenhet skulle sändas till Schweiz.
På återvägen kommo de till _Jardin des Plantes_, och då det var ett
förtjusande vårväder med mild, klar luft och halvutsprungna, ljusgröna
träd, kommo de överens om att lämna sina hästar vid ingången och gå ett
slag genom trädgården. Förste Konsuln hade de sista dagarna knappt
andats en munfull frisk luft.

De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom
de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig,
stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan. Så
tidigt på morgonen funnos här nästan inga promenerande, men plötsligt --
vid en vridning av gången -- fingo de sikte på ett litet sällskap, en
herre och två damer, som roade sig med att mata svanarna i en av de
stora dammarna.

En av damerna -- den äldre -- satt på bänken ett stycke därifrån. Den
unga flickan stod framme vid dammen och lutade sig djupt ned över
vattnet -- hennes smärta, eleganta figur avtecknade sig käckt och mjukt
mot de ljusa träden på stranden. Den unge herrn höll skrattande fast
hennes ena bakåtsträckta hand och försökte draga henne från vattnet.

Duroc såg dem först. Han stötte lätt till Förste Konsuln med armbågen.
-- Där, general -- se där -- är det icke den lilla Vendéeprinsessan från
förleden?

-- Jo, svarade Bonaparte lakoniskt. Han avbröt tvärt samtalet med
Berthier och gick rakt fram till gruppen. De bägge andra följde honom
långsammare.

-- God morgon, Mademoiselle! Så tidigt ute?

Edmée de La Feuillade reste sig spänstigt och vände sig om. Hon hade
ögonblickligen känt igen hans röst.

-- Å, herr general, i Vendée stego vi tidigare upp. Hennes röst klang
friskare än själva lärkans högt över dem.

Louis de Châteauneuf hade dragit sig ett par steg tillbaka. Edmée vände
sig nu om.

-- Tillåter ni, general, sade hon ogenerat, att jag här föreställer er
min tant, Madame de Châteauneuf, och min kusin, Monsieur de Châteauneuf.
Edmée kunde aldrig vänja sig vid att säga »medborgare» och
»medborgarinna», vilket ännu officiellt fordrades.

Louis de Châteauneuf hälsade djupt men stelt på regeringens chef,
Bonaparte något kort, men hövligt. De hade för resten träffat varandra
förr genom Monsieur de Talleyrand. Madame de Châteauneuf hade rest sig
upp.

Louis presenterade Berthier och Duroc för sin mor, som hälsade dem med
ett graciöst småleende. Hon var icke särdeles aristokratiskt difficil --
_Madame la cidevant comtesse de Châteauneuf_ -- hennes enda dröm var,
att sonen skulle göra karriär, om under det nya eller det gamla systemet
var henne numera rätt likgiltigt. Hon respekterade det _bestående_.

De gingo allesammans i sällskap tillbaka genom parken. Berthier
underhöll artigt Madame de Châteauneuf, Duroc och Louis, som förut
träffat varandra några gånger, pratade rätt livligt om kriget i Tyskland
och om gemensamma bekanta från sällskapslivet.

Förste Konsuln gick bakom med Edmée. Han gick så långsamt, att hon hade
all möda att icke gå ifrån honom.

-- Vad det är längesedan jag sett er, Mademoiselle de La Feuillade.
Varför ser man aldrig er och er tant i Tuilerierna? Är ni för
rojalistisk att umgås hos oss? Han smålog och såg på henne under de
stora hattskyggena. Den grå kappan, som hängde löst över axlarna med
tomma ärmar, höll han lätt ihop med bägge händer.

Edmée rodnade. Hon gick ett par ögonblick tyst utan att svara. Han
betraktade ihärdigt från sidan hennes ungdomligt mjuka profil med de
långa ögonhåren mot den röda kinden och det bronsbruna, krusiga håret,
som föll ned under den vita suffletthatten. Hon var icke frusen som han,
utan hade blott över skuldrorna en kort, grön sammetskrage, kantad med
pälsverk, »_à la Lodoiska_».

-- Nå, ni svarar inte? Hans röst var låg, smekande, retsam, som om han
talade till ett barn.

Plötsligt höjde hon beslutsamt huvudet och såg rakt och fullt på honom.
-- Å -- ni vet inte... Det är något jag så gärna vill säga, men jag vet
blott icke, hur jag skall uttrycka det. -- Hon stannade och sänkte åter
blicken. -- Jag förtjänar icke, att ni skaffade mig Belles-Rives och
Mivry tillbaka -- jag vet nog, att ni gjorde det för abbéens skull,
tillade hon fint, men... jag förtjänar det icke. Strax jag kom hit,
ville jag icke se er, jag ville icke be er om något, jag föraktade folk
av gammal adel, vilka man sade trängdes omkring er som supplikanter --
jag tyckte, att ni som en rövare hade tagit den gode kungens plats. Jag
ville hellre vara fattig -- fast Gud skall veta, att det är förfärligt!
-- än att ha er att tacka för något.

-- Och så övertalade man er dock trots allt?...

-- Man _övertalade_ mig icke -- hon höjde huvudet, och överläppen
krusades stolt. Så kom det sakta, skyggt:

-- Jag förstod, att jag hade tagit fel.

General Bonaparte gjorde en rörelse som för att gripa hennes hand, men
hejdade sig.

-- När -- hur förstod ni det?

-- Strax, första gången jag såg er, sade hon barnsligt öppenhjärtigt,
med ögonen upp emot hans. När jag såg er den morgonen tillsammans med
soldaterna och hörde er tala, så förstod jag, att ni var den mannen
Frankrike behövde, att ni ensam kunde ge oss seger och fred.

Han gick tigande, långsamt bredvid henne. Hennes stämma hade vid de
sista orden en sådan underklang av blyg, innerlig beundran, av omedveten
värme; han tänkte ej på att svara henne, att säga, vad han i detta
ögonblick kände, ty ord kunde ej uttrycka det. Detta var ungdomen,
våren, friskheten, som äntligen mötte honom -- honom, som höll på att
förtära sig själv i omåttligt arbete, i äregiriga planer och
himmelsstormande drömmar, i leda och bitterhet mot en otrogen,
världsfördärvad hustru.

Nu voro de helt nära utgången. Han böjde sig hastigt fram emot henne:

-- Om några dagar lämnar jag Frankrike och begynner det farligaste, jag
hoppas det ärorikaste företaget i mitt liv. Vill ni tänka på mig?

Hennes hjärta klappade så häftigt, som skulle det spränga bröstet, men
hennes stämma hade en drottnings säkra superba lugn:

-- Det finns ingen kvinna i Frankrike, herr general, vars tankar icke
dag och natt skola följa er och er tappra här.

Han svarade stolt och lidelsefullt:

-- Men det finns blott _en_ kvinna i Frankrike, som jag ber därom, och
till på köpet ber jag henne _blott_ tänka på _mig_.

Edmée gick raskare de få steg, som ännu skilde henne från de andra.
Madame de Châteauneuf satt redan i vagnen och vinkade till henne. Louis
stod vid vagnsdörren och hjälpte henne in med ceremoniös artighet.

De tre herrarna stodo och sågo efter ekipaget, så sade Duroc:

-- Det är en ståtlig brud han får sig, Châteauneuf. Och nu blir hon ju
rik också.

Förste Konsuln såg långsamt upp. -- Såå -- hon skall gifta sig med den
där långa pojken?

-- Inte under, att han ser så stursk ut, tillade Berthier skrattande.


På aftonen den 16 Floréal (den 6 maj), lämnade Förste Konsuln Paris,
åtföljd av Duroc och Bourrienne. Han hade tagit ett likgiltigt och
flyktigt avsked av Joséphine, som i sista ögonblicket grät och tiggde
honom om förlåtelse. Han svarade henne icke ovänligt, men förstrött, och
lämnade henne hastigt för att ge sina sista viktiga instruktioner till
sina kolleger Cambacérès och Lebrun. Vägen gick över Dijon och Genève
till Lausanne. De flesta trodde, att Förste Konsuln blott skulle stanna
borta ett par dagar för att inspektera trupperna.

Så berättade Madame de Châteauneuf saken för Edmée. Det var vid
middagsbordet och Louis var också tillstädes. Han hade bättre reda på,
hur det i verkligheten hängde ihop, och sade, vad han visste.

Edmée anade icke, att han hade lämnat Paris. Hon kom till att darra så
starkt, att hon måste sätta glaset, som hon höll på att föra till
läpparna, ned igen. Louis såg skarpt på henne tvärsöver bordet. Mitt i
sin förvirring märkte hon det och sökte fatta sig.

-- O, Gud, ropade hon, när skall då detta olyckliga land få fred!

-- Du tycks taga dig reservarméen särdeles när, min kära kusin. För
ögonblicket går det ingen nöd på den. General Bonaparte, tillade han
spotskt, låter nog Masséna och Moreau raka kastanjerna ur elden.

Edmée knep läpparna hårt samman. Hon satt med nedslagna ögon och skar
sönder sitt kött med sådan kraft, att kniven gnisslade mot tallriken.

Madame de Châteauneuf lyfte bägge händerna och skakade förtvivlad på
huvudet. Hon misstänkte sedan revolutionen alltid sina tjänare för att
vara spioner och väntade var dag, att »barnens» oförsiktighet skulle
föra dem i fängelse. Med en skrämd och menande blick på lakejen, som
just försvann genom dörren, skyndade hon sig att säga:

-- Men, Louis, hur kan du säga så? Du vet ju, att det är han, som
skaffat oss alla våra segrar.

-- _Alla_? Nej, mamma. Han har gjort ett rätt lyckligt fälttåg på Paris'
gator, ett annat i Italien och äntligen ett rätt onödigt i Egypten.
Kellermann och Pichegru -- till och med Moreau, äro större fältherrar än
han.

-- För resten, fortsatte Madame de Châteauneuf omotiverat, tycker jag,
att han är riktigt hygglig. Man märker strax, att han inte precis är en
_roturier_.

-- Det var Barras heller icke, mamma. Louis de Châteauneuf smålog
utmanande och fixerade Edmée hela tiden han talade med modern.

Edmée sade icke ett ord. Hon var rasande på sin kusin, men då hon icke
precis kunde finna någon anledning att visa det, var hon klok nog att
tiga. En gång var hon nära att bryta ut -- hon knöt handen på duken och
såg hotande upp. Han smålog ironiskt -- det var tydligen hans avsikt att
reta henne.

-- Det är för resten märkvärdigt, så mycket väsen folk gör av en liten
artillerigeneral, som morskat upp sig till att göra en statskupp. Liksom
här icke varit statskupp på statskupp i dessa tio år! Och efter var
statskupp en kortlivad diktator! Den här slutar väl ungefär som Danton,
Robespierre eller Barras har slutat.

Edmée sköt undan sin tallrik, och i det hon lade bägge armarna på
bordet, fasta och vita som marmor, böjde hon sig fram och sade med sökt
köld:

-- Du tycks ha något särskilt emot Förste Konsuln, Louis. Han har dock
visat sig särdeles både rättvis och välvillig mot vår familj.

-- Min mors egendom kunde man efter lagen omöjligt undanhålla henne,
eftersom hon bevisligen aldrig varit utanför landet -- det hade han icke
med att göra. Och vad Belles-Rives och Mivry angår, så... Ja, jag har nu
aldrig tyckt om, att du tog emot denna -- _gåva_.

-- Det som tillhört min far är rättvisligen mitt, svarade Edmée stolt.
Förste Konsuln hjälpte mig blott på det mest ridderliga sätt till min
rätt. Tycker du, att det är märkvärdigt, att jag är honom tacksam? Jag
avskyr att vara beroende.

Louis de Châteauneuf sprang så häftigt upp från sin stol, att den föll i
golvet. Edmées kinder, vilka nyss varit så bleka, voro nu flammande
röda.

-- Du kan taga emot ett par stora gods av en främmande mans godtyckliga
frikostighet, och du tillstår öppet, att ett par månaders ekonomiskt
»beroende» av din blivande man eller hans moder trycker dig. Vad menar
du med att förnärma oss så djupt?

-- Barn, barn då!... Den stackars Madame de Châteauneuf höjde bägge sina
magra armar mot taket och vaggade förtvivlat fram och tillbaka med hela
kroppen.

Edmée hade också rest sig upp. Hon kämpade hårt för att hålla tillbaka
sina tårar.

-- Å, Louis... Och plötsligt gav hon efter för denna starka, nervösa
spänning, som hon den sista tiden levat i. Med en snyftning, så häftig,
att den nästan liknade ett tjut, sjönk hon, med bägge händerna för
ansiktet, ned på stolen.

Louis kastade sig på knä vid sidan av henne. Han hade under dessa
månader lidelsefullt kommit att älska sin kusin, vilken han alltid tänkt
sig som sin brud.

-- Edmée, dyraste hjärta -- han tog med våld hennes händer från
ansiktet, som var vått av tårar. -- Jag är en brutal usling -- jag vet
det -- förlåt mig! Men du skulle blott veta, hur jag lider! Han viskade.

-- Du? snyftade hon med uppriktig förvåning. Vad hade väl han att lida
för?

-- Jag älskar dig, mumlade han lågt och hastigt, med huvudet ned mot
hennes knä. Han skämdes för denna lidelsefulla bekännelse för den
kvinna, hans släkt valt till honom, för sin unga, jungfruliga
barndomsbrud.

En varm rodnad steg långsamt upp på Edmées kinder och bredde sig ända
ned på hennes hals. Ovillkorligt dolde hon ansiktet i händerna, och
hennes hjärta klappade så våldsamt, att han, lutad mot hennes kropp,
kunde höra dess slag. Det var första gången en man hade talat med henne
om kärlek. Uppmuntrad av hennes förvirring, ville han ännu en gång draga
händerna från hennes ögon. Hon höll dem envist kvar.

-- Louis, mumlade hon svagt, jag ber dig -- gå. -- Och med ett vaknande,
knappt beräknat koketteri, i det hon såg ut emellan fingrarna, och den
mjuka, röda munnen förtrytsamt krökte sig: -- Du har varit elak emot
mig, du har gjort mig illa.

Ett ögonblick kom frestelsen över honom att taga henne i famn och kyssa
denna ljuva mun, men han besegrade den -- hon var hans brud! -- och
sprang upp, skrattande, lätt om hjärtat.

Hon reste sig också upp och gick mot dörren -- ännu med den ena handen
för ögonen.

-- Säg åtminstone, att du förlåter mig, viskade han.

-- Jag förlåter dig, mumlade hon brådskande och gick hastigt ut genom
dörren, som han höll öppen för henne.



VI.

  Un triple printemps --
  celui de l'année, celui de la vie, celui de la gloire!

    _Le comte de Ségur._


Edmée tyckte, att hon hade haft en riktigt trevlig eftermiddag. Först
hade hon varit ute med sin faster och Madame de Contades och i anledning
av våren gjort stora inköp hos Leroi och parfymören Fargeon; på hemvägen
hade de velat taga en glace hos Frascati och där träffat ihop med Louis
och bägge bröderna de Rastignac. Så hade de allesammans enats om att
dinera ute, och när hon äntligen, trött och varm, i den vackra
majaftonen trädde in i sin sängkammare i Rue du Bac, tänkte hon
egentligen mera på Louis de Châteauneuf och Hippolyte de Rastignac än på
något annat i världen. Hon smålog till och med ännu för sig själv över
några tokerier, som de hade sagt henne.

Det var så sent, att det redan var mörkt, och bullret från staden hade
så gott som avstannat. På gatan, på andra sidan trädgårdsmuren, hörde
hon en enstaka nattvandrares steg och skymtade som en smal, rörlig
ljusstrimma skenet från hans lykta. Genom de öppna fönstren, som vette
ut åt trädgården, strömmade in en stark doft av tidiga rosor. Edmée gick
fram till ett av dem och lutade sig ut med armarna på fönsterkarmen.

Så stod hon länge; och småningom, medan hennes ögon vande sig vid den
blånande nattens mörker och buskarnas skuggor på trädgårdens gångar, vek
hela aftonens muntra stämning, och hennes vanliga tankar kommo igen --
en efter en -- liksom när man lägger en främmande dräkt och, plagg efter
plagg, åter drar sina vanliga kläder på. Hennes själ liksom vidgade ut
sig i ensamheten och tystnaden omkring henne, och hon tyckte, att livet,
naturens stora allmänliv, det, som människorna hela den ljusa dagen lång
jagade ifrån sig med tusen konster och civilisationens bocksprång, kom
henne så nära, så nära...

Plötsligt grep hon med bägge armarna om den gammaldags, bastanta
fönsterposten, och med huvudet lutat intill de clematis, som klängde sig
uppåt den, brast Mademoiselle de La Feuillade ut i häftig gråt.

Sådana stämningar och sådana anfall -- hon kunde aldrig ens för sig
själv ge någon riktigt bestämd grund -- kommo ofta över henne på senare
tiden. Det var som om den sjudande, spirande våren, Paris' glada,
väntansfulla vår, göt feber i hennes blod och i hennes själ en längtan,
som ibland var så våldsam, att hon, då hon var ensam, kunde knyta
händerna och skrika högt. Och emellanåt kunde hon sjunka ihop i en
pinsam ängslan, i tvivel och sorg över sig själv; ingenstädes fanns
tröst att hämta; för kyrkan, för den heliga jungfrun själv, blev hon
främmande. Nu som förr gick hon naturligtvis i mässan, när hon fick
tillfälle därtill, men -- hon tyckte, att hon hade liksom ingenting att
bedja om. Vad betydde väl kungens återkomst och kyrkans seger? Hon
tänkte ju blott på den gudsförnekande Republikens arméer, och för
_deras_ framgång kunde hon väl icke bedja nu -- hon, som så ofta förr
bett om deras undergång. Dessutom: hon hade en hemlig, stolt känsla av
att Republikens chef nog skulle veta att hjälpa sig själv -- hon tyckte,
att det liksom vore att förringa hans ära, att som en nåd tigga Gud om
seger för hans vapen.

Dörren öppnades långsamt, försiktigt -- Valentine kom in.

Edmée spratt till och vände sig om, ännu med ansiktet badande i tårar.

-- Vad vill du? sade hon skarpt. Jag har ju icke kallat på dig.

-- Å, Mademoiselle, bliv icke ond -- flickan höjde ödmjukt och liksom
avvärjande den krökta armen för pannan -- men här har kommit ett bud
till Mademoiselle, ett brev... Hon drog långsamt och omständligt en väl
invirad tingest fram ur livstycket på sin klänning. -- En hemlighetsfull
man, jag tror han måste vara något vid polisen -- hon viskade och såg
sig ängsligt omkring i rummet -- lämnade mig det i dag, då jag stod
utanför porten. Och han lät mig svära en dyr ed på att icke säga ett ord
därom eller lämna det till någon annan än Mademoiselle själv. Å, Gud, nu
har det legat som en sten på mitt bröst hela eftermiddagen! Mademoiselle
skall se, att vi bli satta i fängelse eller deporterade -- de säga, att
när man har varit i Vendée, så är man förlorad. O, Gud, vad ha vi då
gjort? Hon snyftade förtvivlat.

-- Seså -- seså, Valentine. -- Edmée tog brevet och vägde det litet i
handen. -- Du kan tro, det är nog en mystifikation av Monsieur Louis för
att skrämma mig. Skynda dig nu blott att få ljus.

Valentine gick och kom strax tillbaka med ett vaxljus i en stor
silverstake. Hon putsade omsorgsfullt veken med fingrarna, innan hon
satte det framför sin fröken.

Edmée synade och vände nyfiket på brevet. Så fick hon plötsligt öga på
sigillet -- ty där _var_ sigill. Hon rodnade så häftigt, att hon
instinktlikt vände sig om och gick bort till fönstret.

-- Gå din väg, Valentine, sade hon brådskande, med otydlig, svävande
röst. Därpå hastigt -- då pigan nästan var utanför dörren:

-- Kom hit. Lås dörren. Du -- hon gick fram till henne och tog henne
hårt om handleden. -- Ifall du säger ett ord till någon, ifall du blott
låter någon ana, att jag har fått detta brev -- jag skickar dig bort som
en hund, och du skall aldrig se les Fougères mera.

-- Jag skall tiga, Mademoiselle, snyftade hon. Jag _skall_. Vid Gud --
jag lovar...

-- Så gå. Gå!

Edmée stod och väntade, tills Valentine var utanför. Därpå gick hon
långsamt fram till ljuset och såg på brevet ännu en gång. Med en rörelse
av alldeles oreflekterad översvallande tacksamhet, nästan andakt, förde
hon det till sina läppar och kysste utanskriften och sigillet.

Det var från _honom_ -- från Förste Konsuln själv. Blott ett par ord
skrivna i all hast från Martigny den 28 Floréal -- dagen innan han själv
med arrière-gardet ämnade börja övergången av stora St. Bernard. Det var
lidelsefullt, patetiskt, orimligt och oberättigat dristigt. Han anförde
inga skäl, ingen ursäkt, för det han så våldsamt, så hänsynslöst trängde
in i hennes liv och rättslöst pockade på hennes unga, jungfruliga
kärlek. Det fanns ingen sentimental ömhet, intet förälskat smicker i
detta brev; det var en man, som vid början av sitt livs djärvaste
vågspel tillkastade den kvinna, han redan i sin tanke ägde och icke för
något pris ville mista, ett ord till farväl, en hotelse och ett löfte.
Det såg ut, som om han länge tvekat att skriva detta brev, men som om
han i sista minuten, överväldigad av svartsjuk fruktan, av ögonblickets
och farans exalterade stämning, kastat bort alla betänkligheter och
låtit sin häftiga känsla tala. -- När jag tänkte på er, då ni var borta
-- hette det på ett ställe i brevet -- märkte jag, att min tanke,
i samma ögonblick den föddes, redan var lidelse.

Med bävande hjärta och kinder så röda som rosorna på bordet, hade Edmée
läst brevet till slut -- en gång, två gånger. Hon hade all möda att tyda
den hastiga, nästan oläsliga skriften, men hennes vilja, hennes ömhet,
hennes ångest hjälpte henne -- och dessutom: en älskare skriver alltid
så, att hans älskade kan förstå honom!

Långsamt och omsorgsfullt vek hon äntligen brevet tillhopa och stoppade
det innanför klänningslivets ringning. Ett par gånger gick hon med
oregelbundna, dröjande steg upp och ned i det halvmörka, djupa rummet,
vars ena hörn blott sparsamt upplystes av ljuset. Hon stannade vid
fönstret -- stod litet med huvudet böjt mot bröstet -- och plötsligt,
med en suck, sjönk hon ned på knä med händerna hopknäppta på
fönsterbrädet.

Hon bad icke -- icke om beskydd, icke om förlåtelse, hon tackade icke.
Vad hade väl Madonnan eller St. Louis, hennes skyddspatron, att göra med
den oändliga, ljuva och heta, på en gång rädda och övermodiga lycka hon
kände? Hon vågade icke tänka, icke bedja, icke försöka att reda, vad som
nu rörde sig i hennes själ. Hon var icke konventionell, icke
väluppfostrad nog för att betänka, att hon hade all orsak att känna sig
kränkt över hans oerhörda, oberättigade dristighet, hon kände blott hans
oemotståndliga, skälvande, lidelsefulla åtrå. Den gjorde henne blyg,
nästan skamsen -- hon blundade, när hon smålog -- men hon förnam, att i
och med detsamma den iklädde sig ord, hade den förmått att kristallisera
till kärlek hennes formlösa längtan, hennes unga livslust, hennes
entusiastiska beundran, de sista dagarnas pinande ängslan. Vad hon för
sig själv förnekat, icke vågat tillstå, skjutit till sidan som något
fantastiskt och omöjligt, det hade han nu med ett ord överbevisat henne
om. Det blev för henne plötsligt den naturligaste sak i världen, att hon
_älskade_ denne främmande man, som hon blott sett två, tre gånger i sitt
liv -- det kunde icke vara annorlunda, hela hennes liv hade blott varit
en förberedelse till denna stund.

Tanklös, och dock liksom med ett stjärnetöcken i hjärnan av formlösa,
nya, sig danande tankar, låg hon stilla, orörlig, med huvudet vilande på
armarna -- ända tills himlen fram på morgonsidan började skina rosig
bakom Paris' tak och mörka kyrkspiror. _Så_ steg hans kärlek över hennes
hittills meningslösa tillvaros skymning och töcken. Strålande ljus, varm
och mäktig som majsolen, steg den upp över hennes ungdom, mognade henne
till kvinna på några timmar.

De vita och förgyllda möblerna med deras pärlgrå, glänsande
sidenöverdrag fingo småningom i soluppgången liksom ett nytt, rosigt
skimmer, medan Edmée långsamt klädde av sig och i sin vita nattdräkt,
med de bara armarna instuckna under hårets bronsvågor, äntligen somnade
in, bevakad av de eldförgyllda rokokoänglarna, som med basuner vända mot
alla fyra väderstrecken uppburo den mäktiga sänghimlen.



VII.

  Gloire au maitre!...
  Gloire à ce grand audacieux!

    _Victor Hugo_.


I Paris talade man nu blott om händelserna i Italien och om
reservarméens öde. I de flesta kretsar ansåg man den förlorad, och det
fanns -- efter vad man viskade -- personer, som redan tänkte på att
sätta sig i Förste Konsulns plats. Att Masséna hade måst utrymma Genua
den 15 Prairial, och att det då såg förtvivlat ut, så mycket visste man,
men sedan dess hade man ej hört något som helst.

Det var sent på aftonen en av de allra första dagarna i Messidor.
Familjen de Châteauneuf hade tillbragt dagen ute hos några vänner i
trakten av Vincennes och reste nu hela vägen hem i öppen vagn. Madame de
Châteauneuf sov med huvudet mot sin gamla kammarjungfrus skuldra, Edmée
satt tillbakalutad på sätet mitt emot, insvept i sin ljusa schal, och
med stora, vidöppna ögon, som intet sågo av den verkliga världen omkring
henne, blickade hon tankfullt ut i den milda, skumma juninatten. Som i
en dröm hörde hon de taktfasta hovslagen av Louis de Châteauneufs häst,
som travade vid sidan av vagnen.

Hon njöt av att äntligen få vara ensam och slippa att lägga band på sig.
Hela dagen hade hon ej hört talas om annat än arméens öde och general
Bonaparte. Hon hade hört hans namn, tills det nästan ringde för hennes
öron och hon blivit nästan sjuk av ångest, tills hon blott längtade
efter att gå ifrån alla dessa människor -- så viktiga och skadeglada --
att få tiga och få gråta i fred.

Hon hade i afton träffat en kvinna, som -- om än på ett annat sätt --
tycktes vara lika upptagen som hon själv av den italienska arméen och
dess befälhavare. Det var den svenska ambassadrisen, Madame de Staël.

Medan det övriga sällskapet var upptaget av att höra greven av Sabran
deklamera sina berömda fabler, hade Edmée, vilken var allt annat än
litterär och icke »_merveilleuse_» nog för att låtsa sig vara det, sakta
smugit sig ut på terrassen för att hämta frisk luft och några ögonblick
bli fri från den söta, kvalmiga parfymdoft, som de många damerna
utbredde i salongen. Plötsligt hörde hon steg bakom sig, och då hon
vände sig om, igenkände hon Madame de Staël och hennes väninna, Madame
Récamier.

Edmée -- som nästan alla den tidens unga flickor -- beundrade livligt
Madame Récamier och ansåg henne för ett nästan oupphinnligt ideal av
grace och älskvärdhet. Hennes rena, poetiska skönhet, stillsamhet och
blygsamma väsen gjorde henne i sällskapslivet lika lättfattlig som
sympatisk, och det var rent av en modesak att vara »tokig i henne».
Om henne rådde aldrig några skilda meningar -- hon var för alla den
»gudomliga, den ojämförliga Juliette». Edmée, vilken blott flyktigt
blivit presenterad för henne och ej fått tillfälle att vidare tala med
henne, gladde sig nu över att vara henne så nära och gick blygt ett par
steg fram emot de båda damerna.

Madame de Staël såg ut att vara mycket echaufferad; hennes klumpiga,
grovt skurna, men uttrycksfulla ansikte var högrött under den
pärlomvirade turbanen, och rodnaden bredde sig ända ned på skuldrorna
mot den högblå kaschmirsschalen. Hon såg förnämt prövande, en smula
kallt på Mademoiselle de La Feuillade och avbröt ett ögonblick samtalet.
Därpå -- liksom hon icke fäste någon vikt vid henne -- återtog hon
plötsligt, vänd till Madame Récamier:

-- Jag säger dig, Juliette, jag hatar honom. Av hela min själ önskar
jag, att han nu lede ett avgörande nederlag...

Hennes ton var så lidelsefullt bitter, att det slog Edmée, och i samma
ögonblick, ehuru intet namn var nämnt -- förstod hon med en slags
intuition, vem det var Madame de Staël så talade om. Hon kände, att hon
rodnade ända till hårfästet.

Madame Récamier smålog och drog upp sina vackra skuldror med en blid,
languissant, liksom förlåtande rörelse, vilken var henne egen. Ingen av
damerna tycktes fästa något avseende vid Edmée. De gingo förbi henne
utan att stanna, och då de kommit ett par steg längre bort, hörde hon
ännu en gång Madame de Staëls djupa, lidelsefulla stämma:

-- Och du vet, att jag har _älskat_ honom! Att det fanns en tid, då det
blott hade berott på honom, och jag hade offrat honom allt. Men han! Att
visa mig -- _mig_ -- denna förnärmande likgiltighet...

Det _var_ om Bonaparte hon talade. Var det väl någon annan man i
världen, man talade så om, utan om honom? I det hon såg de båda damernas
muslinsdraperier försvinna under trädens kulörta lyktor, knöt
Mademoiselle de La Feuillade händerna och bet sig i läppen så hårt, att
blodet sprang fram, blott för att icke brista i gråt.

Hon hade sedan, den stund av aftonen, som var kvar, så mycket som
möjligt undvikit sällskapet och skyllt på huvudvärk och värmen för att
förklara sitt förstörda utseende. Nu äntligen var hon fri för dessa
människors likgiltiga skämt och hatfulla politiska antydningar, och den
bitterhet hon känt emot dem hade efterträtts av en trist modlöshet.
Under hela vägen hade hon icke sagt ett ord; när hon märkte, att Louis
såg på henne, slöt hon ögonen för att slippa tala -- hon önskade, att
han skulle tro, att hon sov.

Nu närmade sig vagnen raskt Paris. Redan på avstånd hade de givit akt på
det myckna ljus, som liksom tycktes strömma ut från staden, och undrat,
om det kunde vara någon stor eldsvåda. Men då vagnen nu kom innanför
barriären, urskilde de tydligt flera hundra festbål, som i den lugna
sommarnatten brunno högt och flammande lyste ut över otaliga
människomassor, vilka från alla håll strömmade mot den gamla
Bastilleplatsen och hän emot Beaumarchais' hus. Floden var full med
båtar och facklor, och dansen gick på gatorna som på en fettisdag under
konungadömet, och -- buret av tusen rösters jubel -- hörde Edmée ett
namn, som hon aldrig hade hört förr, men som nu, kedjat till Förste
Konsulns, åter och åter upprepades på allas läppar -- beständigt --
_Marengo_.

Vagnen skred fram fot för fot. Hon kände det, som fördes hon i triumftåg
av detta folk, vilket hon lärt sig att betrakta som sin kasts och sin
släkts fiender; och i det hon reste sig upp, med schalen löst hängande
över armarna och händerna ovillkorligt framräckta, liksom till hälsning
och tack, kände hon plötsligt i jublande lycka, hur högt hon älskade
sitt Frankrike, hur stolt hon var över att vara dess dotter.

-- Leve Republiken! Leve arméen! Leve Förste Konsuln!

-- Leve Förste Konsuln! återtog Edmée viskande, småleende, utan att rätt
veta, vad hon sade. Och medan luften omkring henne beständigt genljöd av
namnen St. Bernard, Montebello och Marengo -- dessa namn, som i går
ingen kände, men som plötsligt blivit det franska folket lika förtroliga
och dyrbara som Pyramiderna och Rivoli -- rev hon hastigt upp den stora
bukett fina rosor, de fått med i vagnen och som låg framför henne på
sätet, och i det hon med bägge händer kastade blommorna ut bland
mängden, ropade hon jublande med sin klara, unga stämma: -- Leve
Frankrike!

Louis de Châteauneuf var, utan småaktigt hat till segraren, lika
hänryckt och berusad av segern som hon. Över vagnskanten grep han sin
kusins hand och tryckte den hårt, entusiastiskt.

Madame de Châteauneuf hade sett så mycket. Hon ryckte sin brorsdotter i
klänningen och bad kusken, om möjligt, sätta hästarna i raskare fart.

Edmées rörelse var så stark, att hon, då de äntligen nådde hem i Rue du
Bac, icke ville profanera denna dags stora händelser genom att växla ord
över dem. Hon sade godnatt redan i vestibulen, och företrädd av
Valentine, som bar ljuset för henne, gick hon strax upp på sina rum.

Så snart hon kom in i rummet, såg hon, att där på bordets mörka
mosaikskiva låg ett brev. Hon vände sig om och såg frågande på
kammarjungfrun.

-- Ja, det har blivit mig lämnat av samme man som det förra... Jag lade
det här, ty jag vågade icke bära det på mig -- jag var rädd, att någon
kunde se det...

Edmée vinkade otåligt med handen, att hon skulle gå. Hon hade strax lagt
sin ena hand över brevet, liksom för att gömma det eller hålla det fast.
Den andra tryckte hon nu hårt mot hjärtat.

Hon hade icke svarat på hans brev från Martigny -- icke vågat, icke
velat -- och nu sände han henne ett nytt med samme kurir, som bragte
segerbudskapet från Marengo! Han hade alltså _tänkt_ på henne då. Hans
själ, drucken av segerns yrsel och valplatsens smärta, hade i detta
ögonblick sökt hennes. Och med en sällhetskänsla så förintande stark,
att hon ögonblickligen sjönk ned på knä, där hon stod, mumlade hon som i
inspiration: -- Han _älskar_ mig!



VIII.

  »En amour comme en guerre, pour conclure, il faut se voir de près!»

    _Mot de Bonaparte_ (à l'époque de Consulat).


Det hade länge varit bestämt inom familjen de Châteauneuf, att de, när
hettan på allvar började, skulle resa till Mademoiselle de La Feuillades
egendomar i Normandiet, vilka de alla längtade att återse. Edmée gjorde
inga invändningar emot att lämna Paris -- tvärtom var hon nästan glad
över att komma därifrån, innan arméen kom tillbaka från Italien; hon
visste, att man väntade Förste Konsuln, om icke förr, så till
Republikens fest den 25 Messidor (14 juli). Taga emot hans brev, det
kunde hon väl, läsa dem, älska dem -- men se honom igen, höra hans röst,
möta hans järnblå ögon! Blott hon tänkte därpå, var det, som om hjärtat
stannade.

De reste alltså den första veckan i Messidor. Edmée hade blott ett svagt
minne av Belles-Rives; som helt liten hade hon bott där med sina
föräldrar -- men sedan -- efter revolutionens utbrott -- hade hon kommit
till mostern, till det dystra Fougères, som hon ej lämnat en dag, förrän
abbéen förde henne till Paris. Belles-Rives var en vacker, vidsträckt
byggning i graciös, litet sökt rokokostil; mot den klarblå julihimlen
reste den sin vita façad och sina breda, solbelysta trappor mitt på
Normandiets gröna slätter. Som nästan alla herrgårdar hade den under
sansculottregimentet råkat i förfall och först nu under dessa vårmånader
blivit något reparerad och satt i stånd att mottaga ägarinnan. De
skuggiga alléer, hon dunkelt mindes sedan sin barndom, voro nu
borthuggna av revolutionens plundringsmän, liksom den vackra parken, men
det hela gav likväl intet dystert eller ödelagt intryck, ty en ny
grönska sköt frodigt upp och täckte yppigt de rothuggna stammarna. Edmée
var egentligen glad över, att man kunde se så fritt och så långt --
längst borta vid horisonten skymtade man Rouens kyrktorn -- hon hade
fått nog av de mörka skogarna kring les Fougères.

De levde mycket ensamt på Belles-Rives. Där voro inga grannar i närheten
att umgås med, ty adelsslotten stodo ännu öde eller voro bebodda av
bönder och revolutionens parvenyer, som för ett spottpris köpt dem av
staten. Edmées största nöje var att tidigt om morgonen sätta sig på sin
starka, normandiska häst, ge den fria tyglar och så på måfå galoppera
över de gröna slätterna -- jorden låg till största delen ännu i träde.
Ibland följdes hon av sin kusin, men han blev snart trött vid detta
enformiga nöje, förstod icke vilken tjusning det beredde henne.

En morgon, just då hon med släpet av sin ridklänning i handen långsamt
steg nedför den stora trappan, såg hon en främmande man stå och hålla
hennes häst vid betslet.

Det var tidigt på morgonen -- knappt mer än fem. Monsieur och Madame de
Châteauneuf sovo ännu, och där var litet folk på gården. Den gamle
Jeanot allena brukade åtfölja henne på dessa morgonpromenader, men honom
såg hon icke till i dag. Hon var allena med den främmande.

-- Er ridknekt, medborgarinna, är tyvärr förhindrad att följa er, sade
han och bugade vördnadsfullt. Vill ni tillåta mig?

Edmée var icke rädd. Hon blev stående på trappan och fixerade skarpt den
alldeles obekante mannen, i det hon höjde ridpiskan.

-- Med vad rätt? Vem är ni?

Mannen sänkte sin röst: -- I Förste Konsulns namn lovar jag er -- ni
skall bli beskyddad.

Mademoiselle de La Feuillade gick lugnt nedför trappan, och i det hon
kraftigt stödde sin fot mot den främmandes framräckta hand, svängde hon
sig raskt upp på hästen:

-- Nå, så var min ridknekt då, eftersom Förste Konsuln befallt er det!
Hälsa och tacka honom för den omsorg, han visar Frankrikes damer.

Edmée var ond. Hon drog häftigt åt sig hästens tyglar och red i skarpt
galopp ut från gården, utan att den främmande mannen, som hon förstod
hade bestuckit eller skrämt Jeanot att hålla sig borta, fick tid att
följa henne eller säga henne ett ord.

I den upphetsning, vari hela denna oväntade scen och nämnandet av Förste
Konsulns namn hade försatt henne, betänkte hon ej strax, vilket vågspel
det var för en ung flicka att i denna tidiga morgon rida ut på landet
allena. När hon kommit ett stycke utåt vägen, beslöt hon likväl vända
om, men märkte nu, att hon redan var förföljd. I den stilla, ännu litet
disiga morgonen, hörde hon starka, snabba hovslag av en häst i karriär
bakom sig. Hon vände sig icke om, vred av från vägen och slog in på en
vidsträckt äng, som var bevuxen med högt gräs och markblommor och
sluttade ned åt floden.

Förföljaren vred också av; i sned linje drev han sin häst över ängen.

Edmée insåg, att hon hade burit sig överilat åt -- därnere flöt redan
ån, hon vågade icke försöka att sätta över den. Raskt gjorde hon helt om
på hästen och vände sig med ridpiskan lyftad mot förföljaren.

Han red hastigt fram. Inom ett par ögonblick var han vid hennes sida.
Han bar tvärsittande, uppviken hatt och grå kappa -- Edmée kände honom
strax, så snart hon fick öga på honom. Det var Förste Konsuln själv.

Han red tätt upp till henne och höll stilla på hästen. Ett ögonblick
talade ingen av dem -- de andades bägge häftigt efter den hetsiga
ritten. Han böjde sig ned och klappade mekaniskt hästen på halsen.

Så höjde han huvudet med en stolt, vredgat förebrående blick:

-- Ni vill alltså icke höra mig, icke ens se mig, Mademoiselle de La
Feuillade?

Edmée teg. Om det gällt hennes liv, kunde hon ej fått fram ett ord.

-- Ingen utom min stallmästare vet, att jag är här, jag har blott en
knapp halvtimme på mig, innan jag måste härifrån. Natten och de tidiga
morgontimmarna har jag för er skull stulit från mitt arbete och min
vila. Jag sänder er bud, att jag i all höviskhet och respekt ett
ögonblick -- eftersom tillfälle erbjuder sig -- önskar att tala med er.
Och ni -- ni; -- han högg i raseri ridspöet genom luften, så att det
ven, och hennes häst gjorde skrämd ett hopp till sidan.

Av floden, som här gjorde en krökning, voro de instängda på två håll.
På andra sidan floden var skog. Bakom dem sluttade ängen starkt uppåt,
så att den fullkomligt dolde dem från landsvägen.

Edmée satt styv och stilla på sin häst; hon ryckte icke en gång till, då
ridspöet vinande skar genom luften, så tätt intill hennes huvud, att det
rev med sig en av de stora plymerna i hennes hatt. Han kastade sig av
hästen och kom fram till henne.

-- Varför talar ni icke? Varför bevärdigar ni mig icke med ett ord?
Varför har ni ej svarat mig på mina brev, Mademoiselle de La Feuillade?

Han stod vid hennes knän med handen stödd mot hästens rygg och såg
hotande på henne. Hon satt blek och stilla i sadeln -- högrest, men med
sänkta ögon.

-- Eller inbillar ni er kanske -- hans ton var nu ironisk -- att jag har
kommit för att be er om ursäkt för min dristighet att älska er, eller
stå till svars för er brudgum? Om ni har förstått mig, om ni är värd en
mans manliga kärlek, så vet ni, att mellan oss kan icke vara tal om
slikt. Ni är fri, jag är icke alltför starkt bunden -- ingen må väl
inbilla sig, att jag har avsagt mig rätten att tävla med andra män om
den kvinna, som framför alla behagar mig, som jag _älskar_.

Långsamt såg hon upp. I samma ögonblick hade han -- med ett utrop --
armarna om hennes liv och tryckte huvudet ned mot hennes knä.

-- General Bonaparte -- hon försökte tala strängt, hon försökte att
värja sig.

Han rev henne jublande av hästen och höll henne ett ögonblick ut ifrån
sig med bägge händerna om hennes midja. Stolt och ömt vilade hans
härskareblick på denna kvinna, som han, från första ögonblick han mötte
henne, så lidelsefullt och bestämt hade åtrått. Och i det hans ögon
plötsligt fylldes av tårar, mumlade han lågt:

-- Vad jag har _tänkt_ på dig!...

Betagen, förvirrad lät hon sig dragas in i hans famn. Först då hon kände
hans varma läppar mot sina, försökte hon förskräckt att bliva fri.

Men han höll henne fast. Hans leende, obarmhärtiga blick vilade
strålande på henne.

-- Man har sagt mig, att ditt bröllop med Louis de Châteauneuf redan var
bestämt. Jag har kommit för att en gång få ett ärligt svar -- är det
sant?

Hon höjde långsamt, allvarligt ögonen upp till honom och skakade på
huvudet. -- Aldrig någonsin blir jag Louis de Châteauneufs hustru, sade
hon enkelt.

-- Varför? För det...? Han ville locka henne, tvinga henne att tillstå
med ord.

-- För det... -- hon sänkte ånyo blicken. Så rätade hon plötsligt på sig
och sakta, blygt, men tillika med en drottnings självmedvetna stolthet
över att ge bort en kunglig gåva, lade hon bägge armarna om hans hals
och mötte, djupt rodnande, men fast och modigt hans ögon.

Han såg på henne med en lång, egendomlig, dröjande blick, så gjorde han
sig sakta, men bestämt, fri för hennes lätta famntag.

-- Jag har redan varit här alltför länge. Myndigheterna och mitt följe
få ej vänta på mig i Gisors -- det skulle väcka uppseende. Icke en minut
längre har jag tid att dröja. Men du är _min_ -- icke sant, Edmée? Han
tog henne åter i sina armar och såg henne eldigt, befallande in i
ögonen. Jag kunde fordra dig nu, och du ville svara...

Hennes kvinnliga motståndslust, hennes flickaktiga koketteri vaknade
plötsligt, och i det hon med ett lågt, lyckligt skratt drog sig undan
hans alltför segervissa arm, sade hon gäckande, men med sänkta ögon:

-- Nej, nej, nej!

Han smålog övermodigt.

-- Såå! -- När du kommer till Paris, skall jag fråga dig ännu en gång --
jag skall göra det strax, det första jag ser dig, utan spår av
barmhärtighet. Till dess... Du har givit mig _en_ kyss, nu tar jag två
till. Du är min, min, min.

Han satt redan på hästen och böjde sig ännu en gång ned emot henne.

-- Lova mig att icke lyssna till vad någon säger -- icke till råd, icke
till hotelser, icke till böner. Tänk, att _alla_ äro dina fiender och
mina. Förtro dig till _ingen_.

Hon smålog blott stolt till svar, säker på sig själv.

-- Och nu -- han mätte henne med en lång, hänryckt blick, där hon med
den gröna riddräkten på armen och den vitplymascherade Henri IV-hatten
snett på huvudet stod småleende, rodnande frisk i morgonens starka ljus.
-- Akta dig att bli vackrare än du är!

Hon skrattade; och smickrad, glad -- modig, nu då han redan satt på
hästen -- fann hon med sin slagfärdiga franska tunga ord.

-- Har Förste Konsuln satt ett »maximum» också för skönhet? Jag skall
göra mitt bästa för att överskrida det.

-- Förste Konsuln för sin del har ingenting däremot -- hans skälmska,
dristiga blick jagade åter blodet till hennes kinder -- tvärtom! Men han
vill att _andra_, till exempel Monsieur Louis de Châteauneuf, skall ha
en smula förnuft och vilja kvar. Det kommer att behövas!

Han lade småleende fingret på läpparna, och därpå -- i det hästen redan
reste sig på bakbenen -- förde han hälsande handen till hattbrättet:

-- Mademoiselle de La Feuillade -- vi ses snart igen i Paris!


Man var nu ett gott stycke inne i Vendémiaire (år IX) och ännu var det
icke tal om, att Mademoiselle de La Feuillade kunde tänka på att lämna
Belles-Rives. Madame de Châteauneuf hade nämligen på en körtur stjälpt
med vagnen och brutit sitt ben -- nu var hon visserligen på
bättringsvägen, men läkarna avrådde tills vidare all flyttning.

Edmée led av denna tvungna försakelse; hon förtärdes av längtan efter
att se Förste Konsuln och av fruktan att han, då hon ej kom till Paris,
skulle vredgas på henne, glömma henne, _vilja_ glömma henne. Då olyckan
hände -- i mitten av Thermidor -- och man förberedde henne på att få
stanna hela hösten på landet, blev hon alldeles utom sig. Hon hade blott
en tanke: att underrätta honom om dröjsmålet och orsaken därtill. Hon
hade knappt skrivit ett brev i hela sitt liv förr, utom då och då ett
par torra redogörelser till de gamla på les Fougères; nu stod hon
plötsligt inför den, som hon tyckte, tvingande nödvändigheten att skriva
till _honom_. En halv natt använde hon till att författa koncepter och
förtvivla över sina stela, oövade bokstäver. Till slut skrev hon blott:

    Belles-Rives 28 Thermidor år VIII.

  »Min faster är sjuk. Jag är tvungen att stanna här, trots det jag
  hellre ville vara i Paris.

    Edmée-Louise de La Feuillade.»

Detta lilla, lakoniska brev, naivt undertecknat med hela hennes
aristokratiska namn, överlämnades åt Valentine, som var släkt till en
postiljon på Rouenvägen, vilken efter många omständigheter lovade att
besörja det i all hemlighet.

Hon fick icke något svar. Och under denna tid av plågsam ångest, då hon
var dag måste säga till sig själv, att han -- den store och mäktige --
i vrede för det hon ej hört honom, hade glömt eller _ville_ glömma
henne, växte hennes unga kärlek till en lidelse så stark och våldsam,
att hon kände, hur den mer och mer tog makten från hennes förnuft och
förintade all hennes motståndskraft.

Mot slutet av Vendémiaire kom Louis, som annars för det mesta under
denna tid uppehöll sig i Paris, där Talleyrand gav honom mycket att
göra, på ett kort besök till Belles-Rives. Edmée hade längtat mycket
efter sin kusin -- så kunde hon då åtminstone få höra _något_ nytt från
Tuilerierna.

Det var en mild, stilla höstafton strax efter middagen. Edmée hade
länge, insvept i sin schal, suttit lutad mot balustraden på terrassen
och sett mot vägen, vilken månbelyst lik ett brett, blåaktigt silverband
slingrade sig genom de öppna markerna. Nu skymtade hon äntligen långt
borta en ryttare -- han kom närmare -- på huvudets hållning och på
resningen kände hon Louis de Châteauneufs alezan.

Louis' och Edmées umgänge hade alltid varit _à l'anglaise_, det vill
säga särdeles fritt och otvunget, icke alls sådant, som det brukade vara
i Frankrike mellan ett par unga personer, vilka ämnade gifta sig med
varandra. Som barn hade de självmant kallat varandra för bror och
syster, och då sedermera Louis blivit uppfostrad i England, i engelska
seder och med stor sympati för engelskt samhällsskick, och Edmée icke
alls blivit uppfostrad, eller rättare, som det kunde falla sig mitt
bland upprorsskaror i ett land, som var i permanent belägringstillstånd,
hade deras umgänge icke heller senare kommit att inordna sig under
societetens konventionella regler. Trots giftermålsavtalet träffade de
varandra ofta allena och talade med varandra om allt -- till och med om
kärlek.

Hon sprang nedför terrassen och mötte honom vid inkörsporten.

Han blev glad och överraskad att se henne där. Leende vinkade han till
henne från hästen.

-- Det är en härlig afton, jag har knappt lust att sitta av, sade han
och klappade djuret. Vi ha blivit så väl förplägade, »Monsieur» och jag,
i »_Les trois frères_».

Edmée fick en idé -- nu kunde hon få tala allena med honom och kanske få
höra något nytt.

-- Låt mig få rida ett stycke med dig, Louis. Jag kan sitta på
sadelknappen, liksom hos Monsieur de Châtillon, när vi reste till Paris.
Här är visst ingen, som tänker på att anmärka på det!

Hon satte foten mot spetsen av hans stövel och svingade sig raskt upp
framför honom. I trav satte han av in mellan buskarna på de smala,
nästan övervuxna stigarna, som en gång varit parken.

Med ena armen höll han henne fast intill sig -- varm av ritten, kände
han hennes svala, fina kind nästan snudda vid sin, den milda, svalkande
parfymen från hennes i aftonluften kyliga kläder. I detta ögonblick
tycktes hon honom så nära -- hon var åter den lilla »Edmette», hans
»syster» och barndomsbrud.

-- Har du längtat efter mig, Edmée? viskade han lågt och ömt ned emot
henne.

Hon höll ögonen nedslagna och såg ej den varma, väntande blicken i hans
mörka ögon. Hon tänkte på en annan, när hon sanningsenligt svarade »ja».

-- Och du är glad över att ha mig igen?

-- O, ja, Louis! Du kan icke tänka, vad här har varit ensamt.

-- Nå, så ha vi då haft buller och bång i Paris -- isynnerhet i min
diplomatiska värld! Berthier är rest till Madrid för att underhandla,
Monsignor Spina är kommen från Rom för att underhandla, Duroc är kommen
tillbaka utan att ha underhandlat -- du kan tro, Bonaparte och
Talleyrand ha varit rasande på St. Julien och kejsaren. Nu ser det
likväl ut att bli till något, ty häromdagen fingo vi då
vapenstilleståndet förlängt. Med England och de neutrala makterna
underhandla vi också.

-- Sluta upp, Louis! ropade Edmée skrattande. Jag kan omöjligt finna
reda i alla dessa underhandlingar. Är där annars något nytt?

-- Ja, Gud bevars! Stort attentat mot Förste Konsuln i operan...

Ett ögonblick tyckte Edmée, att hjärtat stod helt stilla. Han kände, hur
hon nästan blev styv i hans armar. I samma nu höll han in hästen och
ruskade henne kraftigt i skuldran.

-- Edmée, vad är det i vägen? -- Och då han såg hennes bleka ansikte,
uttrycket kring mun och ögon, ropade han förtvivlad: Vad är då denne
förbannade man för dig? Vad skall jag tro?

-- Låt mig komma ned, Louis, viskade hon svagt, med nästan tonlös
stämma. Jag befinner mig icke väl.

-- Nej! -- han höll henne som i ett skruvstäd. -- Du slipper icke
härifrån, förrän du svarat mig. Å, denna aning, som jag tyckte var så
orimlig!

-- Är han räddad? Lever han? Var barmhärtig, säg mig allt! tiggde hon i
ångest.

Han såg ett ögonblick allvarligt, spänt uppmärksamt in i det bleka,
förvridna ansiktet. -- Ja, svarade han långsamt, han är räddad. Det var
så gott som ingen fara.

Edmée suckade djupt. Han kunde märka, hur hon liksom rätade ut sig efter
den olidliga spänningen.

-- Säg mig, Edmée -- han såg allvarligt på henne -- vad vill du, att jag
nu skall tänka? Så som du uppför dig, blott man i förbindelse med en
fara nämner denna människas namn. Du, som annars icke vet, vad fruktan
vill säga!

Hon svarade icke -- hon kunde ännu icke samla sina tankar. Hans blick
mörknade mer och mer, och han fortfor misstänksamt, ironiskt:

-- Det har aldrig förr fallit mig in -- men vore han icke så ogalant som
han är, skulle man nästan tro, att det vore av artighet mot Mademoiselle
de La Feuillade, som han -- _just nu_ -- låtit röja och hedra vår gamla
_Place Royale_. _Allt_ får betydelse efter den uppmärksamhet, han visade
dig i våras -- och då du tiger, måste jag själv leta mig till, vad det
kan vara mellan dig och honom. Jag har alltid förr ansett det för en
kränkning mot dig, blott att i mina tankar förbinda ditt oskyldiga,
stolta namn med hans, men nu! -- Tro inte, att jag vilar, förrän jag vet
allt, tillade han hotande.

Hon teg ännu, men hans ord om Place Royale hade väckt hennes
uppmärksamhet. Å, det var naturligtvis vanvett!... Men han hade dock ett
ögonblick haft åtminstone hennes _namn_ i tankarna!

-- Du behagar ännu icke svara mig, Edmée? -- Han böjde sig över henne
och såg henne dystert, skarpt in i ögonen. Kom ihåg, det är din blivande
man, som talar till dig.

-- Louis -- det var ett bönfallande, nästan gråtfärdigt drag om munnen,
och hon sträckte svagt avvärjande ut händerna. -- Tänk icke mer på dessa
gamla historier. Vi passa icke för varandra, du och jag -- jag blir
aldrig din hustru.

-- Vad är detta för prat, min kusin, sade han otåligt och skarpt. För
det att du på ett slags fantastiskt sätt har förgapat dig i en karl, som
du knappt har sett två gånger i ditt liv, skulle vi bryta alla
familjeöverenskommelser, ödelägga vår framtid och vårt liv. Ja -- ty du
_har_ ju blott sett honom några få gånger?

-- Det är icke många gånger. Låt oss nu icke tala mer om detta, Louis!
Men kom ihåg, vad jag har sagt dig.

De hade bägge stigit av hästen och gingo nu långsamt bredvid varandra
fram emot slottet, han höll tygeln om armen.

-- Detta är icke rent spel. Du ger mig inga skäl. Vad vill du, att jag
skall tro?

-- Intet. Vad du vill. Du vet mycket väl, att jag aldrig har brytt mig
det minsta om dig som brudgum.

-- Du är åtminstone ärlig i _vissa_ saker, sade han bittert.

-- Du skulle bli förfärligt olycklig med mig. -- Hon var nu helt lugn
och ville blott tala ut med honom. -- Du kan ju aldrig tåla, att jag har
en egen mening -- och det har jag alltid.

-- Tills det kommer någon, som du älskar, och helt förslavar den,
svarade han missmodigt, med kärlekens skarpsynthet.

Hon skakade på huvudet. -- Jag har alltid varit som en vild fågel, sade
de hemma på les Fougères. Din egen moder och alla våra vänner i Paris
säga detsamma var dag. Jag tror icke, att jag någonsin duger till att
sättas i bur.

-- Men om jag blott kunde begripa denna motvilja för att gifta dig med
mig! Ty detta fantasteri kan då omöjligt ensamt vara skuld däri. Du
håller ju av mig?

Hon skrattade uppsluppet. Spänningen och ångesten hade plötsligt slagit
om i övermodig munterhet. Den vaknande kvinnan njöt omedvetet av att se
mannen vid sidan av sig plågas av svartsjuka, tigga om och pocka på
hennes ömhet.

-- Jag _älskar_ dig, Louis -- som en broder! Nej, bliv nu icke rasande.
Kanske en gång, när vi bli gamla, och jag har glömt mina »svärmerier» --
hon smålog halvt spotskt, halvt vemodigt -- så slå vi ändå våra påsar
ihop. Monsieur de Talleyrand har sagt, att jag blir en praktfull
ambassadris!

Hon rätade på sig och gjorde skälmskt en sirlig, graciös nigning vid
foten av trappan. -- Nu går jag upp och förbereder grevinnan. Stackars
faster -- hon har hört hästen trava hela tiden, och kan inte begripa,
var du har blivit av!

Madame de Châteauneuf kunde icke förstå, varför Edmée och Louis gjorde
så många omständigheter med detta en gång fastslagna giftermål. -- Det
är icke Louis' skull -- beklagade hon sig för kammarjungfrun, gamla
Marie, som i allt ägde hennes förtroende. -- Han säger ingenting till
mig, men det är ju tydligt, att han tillber själva marken, hon trampar
på. Men Edmée... Om någon i dessa tider är gammaldags uppfostrad, så
måste det vara hon! Knappt ett par månader har hon varit i Paris -- jag
ser henne nästan aldrig öppna en bok, hennes väninnor har jag själv valt
-- och ändå... Hon är proppfull av alla dessa nya idéer om kärlek i
giftermål och om individens rätt och frihet -- man skulle tro, att hon
minst hade läst »_La nouvelle Heloïse_». Det är som jag alltid har sagt:
det tjänar till intet, att försöka hålla den nya tiden ute, att fly
ifrån den -- den tränger in till oss genom springorna i väggen. Hon
suckade och skakade resignerat på huvudet. Det var hennes stolthet, att
hon aldrig kunnat förmås att emigrera, att hon, som hon sade, »förstått
revolutionen», ända från den första dagen, då hon i hertigens av Orléans
salong hörde Madame de Genlis orera om Rousseau.

Hon hade så stor respekt för sin son, att hon sällan talade med honom om
saker och ting, som hon med sin fina takt och moderliga instinkt anade,
att han ej gärna ville meddela sig om. Men sin brorsdotter bearbetade
hon alltsomoftast.

-- Å, faster, brukade Edmée svara, jag är ju alltför ung, och jag har ju
inte alls sett livet ännu.

-- Alltför ung! Du är ju nästan nitton år -- två år äldre än Laure
Permon, som i nästa månad gifter sig med general Junot. Alltför ung!
I min ungdom var man nästan gammal mamsell, när man ej var gift vid
tjugu år.

-- Men Louis, tant -- Louis är ju inte heller så angelägen, svarade hon
listigt. Han har väl inte bett dig påskynda saken -- eller hur?

Madame de Châteauneuf skakade på huvudet. -- Gud vet, sade hon, jag
förstår mig icke på Louis. Han har icke ögonen ifrån dig, när ni äro
tillsammans, och till mig säger han icke ett ord. Det är nu alla dessa
nya idéer -- varenda flicka är en Julie, varenda kavaljer en St. Preux!
I min ungdom var kärleken praktisk -- den handlade, nu drömmer den och
filosoferar. Gud bevars, jag är själv så modern -- jag förstår det så
utmärkt. Men i det _dagliga livet!_... Ser du då icke, att Louis älskar
dig? Han är blott för finkänslig, han vill icke lägga något band på din
frihet, icke tvinga dina känslor.

Edmée gick småleende fram och lade sig på knä för den gamla damen.
-- Var nu söt, käraste faster, och tala icke mer om detta. I vinter vill
jag vara ung, jag vill vara i Paris -- jag vill dansa. Vem vet --
Monsieur de Talleyrand kan få i sinnet att skicka Louis till Petersburg
eller Konstantinopel i morgon. Tror någon, att jag vill följa med dit!

Edmée var glad och i strålande humör. Hon visste nu, att de snart skulle
resa till Paris, de hade lovat att komma till Mademoiselle de Permons
bröllop först i november. Hon gifte sig med Förste Konsulns vapenbroder
och ungdomsvän, kommendanten i Paris, general Junot, och Laurette hade
skrivit, att hela familjen Bonaparte hade lovat att komma på bröllopet.
Å, det var en förtrollande ångest bara i den tanken att se honom igen!
Var han vred? Hade han helt glömt henne? Å nej! Nu, när hon visste, att
hon skulle återse honom, försvunno alla farhågor som snö för solen.

En av de sista dagarna av deras vistelse på Belles-Rives fick Edmée
genom tjänstfolket fatt på Fontanes flygskrift, författad i anledning av
Ceracchis attentat den 18 Vendémiaire: »Jämförelse mellan Cæsar,
Cromwell, Monk och Bonaparte». Med stigande intresse läste hon de
cirklat logiska, retoriskt avrundade fraserna, som alltför ostentativt
sökte bevisa, att Förste Konsuln var nödvändig för Frankrike, för
statens bestående, att han, och _blott_ han, vore värdig att bära kronan
-- landets framtid fordrade, att han skapade en dynasti. För _henne_
voro de bevisgrunder, som brukades, fullkomligt tillfyllestgörande, och
väl förberedd, som hon var, behövdes icke mer för att fullständigt och
för alltid utplåna hennes tro på Bourbonernas sak. Hon tyckte, att det
var så solklart, att han, som med sina fabelaktiga segrar grundlagt ett
helt nytt Frankrike innanför och utanför det gamlas gränser -- att han,
och han ensam, vore berättigad till landets första hedersplats, att i
sin person representera nationen. Med förvåning och vemod tänkte hon på,
hur många tappra chouaner, som givit sitt liv för kungens sak. Hur var
det möjligt, att de -- _män_ -- kunde vara så förblindade?



IX.

  »Le diamant seul doit parer
  Des attraits que blesse la laine.»

    Mot sur les modes du Directoire.

  L'Empereur désire en concevant; sa pensée devient
  une passion en naissant.

    _L'Abbé de Pradt._


Gammalmodiga karosser och lätta, moderna kabrioletter höllo i kö utanför
Madame Permons lilla hôtel i Chaussée d'Antin. På trappan, för
tillfället så prydd med levande växter, att den bildade en lövrik allé
upp till vestibulen, som i stil därmed föreställde en berså -- bägge
upplysta av en massa kulörta lyktor i nationalfärgerna -- var en jämn,
oavbruten tillströmning av civila och militära kavaljerer samt unga
»_merveilleuses_», som, innan de gingo upp, kastade schalar och
palatiner till tjänarna och därpå, barhalsade, bararmade, i antika
frisyrer och muslinsdraperier, skrattande och pratande skyndade upp i
balsalen. _Där_ kom Madame Permon dem till mötes -- ståtlig i sin
grekiska tunika och vita strutsfjäderstoque över de ännu ramsvarta
lockarna. På var sin sida om henne hälsade general Junot och Madame
Junot på gästerna.

Mademoiselle de La Feuillade kom något sent. Madame de Châteauneuf hade
plötsligt blivit illamående, och i sista ögonblicket hade bud sänts till
Madame de Caseaux, som bodde ej långt därifrån i hôtel de Périgord, _Rue
de l'Université_, att hämta Edmée och taga henne under sina vingars
skugga. Louis for dit allena i sin wiski -- det ansågs icke passande i
Faubourg St. Germain, att han åtföljde sin kusin.

När de kommo, var Madame Permons icke stora våning så gott som
fullpackad, och dansen hade redan begynt. Inne i stora salongen sutto
hedersgästerna: Madame Bonaparte, Madame Lætitia Bonaparte och hennes
döttrar jämte flera damer av den gamla högaristokratien, som icke
riktigt visste, vad min de skulle hålla gentemot »_la famille
consulaire_», som den nu började kallas. Edmée hade aldrig förut sett
Förste Konsulns familj. Med en rodnad så plågsamt djup, att den nästan
var i ögonen fallande, blev hon av värdinnan föreställd för hans hustru
och moder samt för hans svägerska, Madame Joseph -- systrarna voro redan
upptagna av dansen. Hon fann Madame Bonaparte förtjusande: graciös och
älskvärd; och när hon, så fort som möjligt, drog sig tillbaka från
hennes närhet, var det med en känsla av så plågsamt missmod, av så
häftig och hopplös förtvivlan, att hon måste bita sig i läpparna och
göra det yttersta våld på sig för att icke brista i gråt.

Madame Leclerc och Madame Bacciocchi voro uppe på golvet och dansade --
Madame Murat -- som var i hög grossess, hade ej kunnat komma med. Där
var en ofantlig trängsel av herrar omkring Madame Leclerc, hon var givet
balens drottning. Hennes toalett väckte sensation bland damerna och
entusiasm hos herrarna. Hon hade håret kammat _à la grecque_, med två
bandeletter av ett slags dyrbart, tunt pälsverk, översållat med
tigerfläckar, prydda med vindruvsklasar i guld -- det var en trogen
kopia efter en antik kamé föreställande en backant. Klänningen var av
sällsynt fint indiskt muslin, nedtill broderad med ett flera tum brett
guldbroderi i form av en vinlövsranka. En tunika av renaste grekiska
fason var draperad över bröstet -- broderad i kanten med vinlöv och på
skuldrorna sammanhäftad med två dyrbara kaméer. Bältet, som gick tätt
under bröstet, var av gammalt guld med ett spänne, bildat av en
oförliknelig graverad sten. Hennes vita, formfulländade armar och händer
voro utan handskar, blott prydda med flera armband i guld och kaméer.
Hennes ansikte liknade broderns -- precis samma förföriska leende i
ögonen och omkring läpparna -- blott var hon som kvinna mycket vackrare
än han som man.

Elisa Bacciocchis toalett väckte också uppseende, men blev mindre
beundrad än systerns. Omkring huvudet bar hon virad en muslinsslöja,
brocherad i guld och broderad med silke i alla färger, och ovanpå den en
gyllene lagerkrans à la Petrarca. En lång tunika över en halvlång
släpkjol, inga ärmar, och på skuldrorna en enorm, fladdrande, tunn
schal, som liknade en slöja eller en mantel, fulländade dräkten.

-- Det är en symbolisk toalett, förklarade Albert Permon, Laures broder,
småleende för Edmée, då de togo plats i kontradansen helt nära Förste
Konsulns systrar. Det är hennes dröm, att man genom den där kostymen
skall kunna skymta hennes litterära intressen.

Så snart hon kunde, drog sig Edmée ur dansen. Hon kände sig nästan sjuk
av spänningen att vänta på honom -- hon visste, att han _säkert_ hade
lovat att komma -- och utsikten att möta honom i denna omgivning, betog
henne allt hennes mod. Tusen gånger ångrade hon sin svaghet att någonsin
ha kommit hit, och hade det icke varit för Louis' skull, vars ögon icke
veko ifrån henne, hade hon för länge sedan under ett eller annat
svepskäl försökt smyga sig bort från alltsammans.

Laure Junot gick omkring till sina väninnor och beklagade sig -- hennes
mor fordrade bestämt, att hon skulle följa aristokratiens traditioner
och som brud dansa »drottningens menuett». I flera veckor hade själva
Gardel inövat den med henne, hon visste, att hon dansade den som en
älva, men -- det var så »genant»! Ett ögonblick hoppades hon att slippa:
Monsieur de Trénis, som hade lovat att vara hennes kavaljer, stod icke
till att finna; då uppsökte hennes mor Monsieur Lafitte, den ende, som
kunde rivalisera med »salongernas Vestris» och som nu var förtjust över
tillfället att slå honom ur brädet. Nu fanns det ingen utväg för
Laurette -- hon måste till det! Gästerna drogo sig tillbaka längs
väggarna och Albert de Permon gav musiken tecken att spela upp
»drottningens menuett».

Edmée satt allena längst borta i fonden av salen -- ett stycke ifrån de
övriga. Med det bleka huvudet på sned, tillbakalutat mot den gamla,
högryggade Louis XIII-stolen, som egentligen lika litet passade till det
övriga möblemanget, som hon till det sorglösa sällskapet, med armarna
slappt hängande ned i skötet och händerna lätt knutna om solfjädern,
satt hon där ensam mitt i ljusglansen från lampetterna på väggen. Den
snövita klänningen utan bård eller broderi, blott sammanhållen över
skuldrorna av ett par stora juvelagraffer, föll i mjuka, djupa veck ända
ned till fötterna, som knappt stucko fram under kjortelfållen.

Ingen sysselsatte sig för ögonblicket med henne. Louis de Châteauneuf,
som annars vakade över henne med en broders och älskares öga, var nu
hövligt upptagen av att höra på den vackra Madame de Contades'
avundsjuka beskärmelser över Madame Leclercs toalett. Laure de Caseaux,
som annars också troget hållit sig vid hennes sida, hade nyss blivit
engagerad av den tillrättakomne Monsieur de Trénis, som lät sitt dåliga
humör över att ofrivilligt ha mankerat bruden taga avlopp i ironiska
anmärkningar över Monsieur Lafittes dans. Mademoiselle de Caseaux var
djupt intresserad av hans sakkännedom.

Mitt på golvet, allena med sin kavaljer, dansade den unga Madame Junot,
graciös, charmant, som en liten fedrottning, sin obligatoriska menuett
-- en svag, konventionell hyllningsgärd åt Versaillerhovets skuggor! Hon
höll ögonen nedslagna, och i det hon med ena handen lyfte klänningens
släp, gav hon med en djup reverens två fingrar till sin kavaljer.

I detta ögonblick -- klockan var väl bortemot elva -- hörde den tysta
Edmée tvärt igenom musiken och sorlet i salen, bullret av hästarna, som
eskorterade Förste Konsulns vagn. Hon såg Junot göra tecken till sin
svåger. Efter ett par minuter slogos döbattangerna upp på vid gavel,
allas blickar vändes dit: Förste Konsuln kom in mellan general Junot och
Albert de Permon.

Mademoiselle de La Feuillade blev sittande i stolen i samma ställning
som förr, trots det hon såg, att de flesta av damerna reste sig. Det
blev nästan svart för hennes ögon, och omedvetet tryckte hon handen mot
hjärtat. Hon visste ju, att han skulle komma -- hela aftonen hade hon
icke tänkt på annat -- men ändå, nu, när hon _såg_ honom...

Han gick raskt genom rummet fram till Madame Permon, som kom honom till
mötes.

-- Kära signora Panoria -- han tog bägge hennes händer och förde dem
till sina läppar med denna överströmmande, litet sökta, italienska
vänlighet, han ibland _ville_ visa. -- Ni ser, jag kom trots allt!

-- Ingen kan vara så välkommen, general...

-- Och nu har jag dock kommit för sent för att se Laurette dansa! Man
har sagt mig, Madame, att er dotter dansar som Mademoiselle Chameroi.
Min Gud, vad tiden går! Jag tycker det var som i går jag bar henne på
mina armar.

-- Det är länge sedan, general -- Madame Permon smålog. -- Ni har under
mellantiden tecknat om Europas karta.

Bonaparte hörde henne icke, han såg sig ivrigt omkring i rummet. Där
satt Joséphine på sin hedersplats vid kaminen, indolent, småleende under
sina rosengirlander, draperad i en guldbroderad indisk silkesschal. Han
nickade förstrött, och hans blick flög vidare -- liksom sökande.
Plötsligt klarnade hans ansikte upp -- han smålog, detta ljusa, ömma
leende, som blott han ägde, och sänkte ögonen.

Han avbröt litet tvärt samtalet med värdinnan och tog general Junots
arm.

-- Låt oss titta litet på marknaden! viskade han glättigt. Vita halsar,
juveler och musliner...

Han drog honom med sig genom salen bortåt det hörn, där Mademoiselle de
La Feuillade satt.

Ett ögonblick tänkte hon på att springa upp och blanda sig med det
övriga sällskapet -- det var så omöjligt, tyckte hon, att tala med honom
här, bland alla dessa främmande människor, efter det samtal, de sist
hade haft med varandra, efter det brev, hon hade skrivit i sommar och
icke fått något svar på. Men hon blev sittande. Hennes knutna hand låg
orörlig under hjärtat, och hennes blick -- vidöppen, tjusad, som en
fången fågels -- hängde vid Bonapartes ansikte. Ingen gav akt på henne;
man var redan så van vid, att Förste Konsuln fängslade allas blickar,
när han visade sig.

Han styrde långsamt men bestämt kursen fram emot henne; allt emellanåt
stannade han och sade ett ord till någon, som han kände. Nu var han helt
framme vid hennes stol.

-- Mademoiselle de La Feuillade -- han böjde sig fram emot henne, och
hon kände hans egendomliga, lysande blick helt in i själen. Ingen kunde
se hans ansikte, utom hon och general Junot, som ännu var vid hans sida.
-- Mademoiselle -- det gläder mig att träffa er igen.

Hans blick och ton gjorde för henne de banala, intetsägande orden till
tusen de ömmaste försäkringar om längtan och om lycka. Hennes ångest
svann spårlöst bort i samma ögonblick hon blott hörde hans röst; hon
smålog, hennes blick vidgade sig och vilade i hans.

Junot studsade. Han såg ett ögonblick skarpt på dem bägge och drog
ovillkorligt med en omärklig, men energisk rörelse Bonaparte tillbaka.
Han kände sin gamle kamrat från deras första äventyrliga ungdom i Paris,
från hans scener med Joséphine i Italien och nu sist från fälttåget i
Egypten, från affären med Madame Fourès -- han visste, hur litet
självbehärskning han hade, när det gällde älskog.

-- För satan, tänkte han plötsligt, om han nu, som den gången i Kairo,
mitt ibland dem allesammans...

-- General, sade han hastigt. Jag tycker, att jag ser Madame Bonaparte
göra tecken...

Förste Konsuln kastade huvudet tillbaka med en egendomlig, nervös
rörelse, som ingen utom han hade, och smålog ironiskt upp emot Junot: --
Det är bra, min gosse! Gå du bort och hör vad hon vill. Mademoiselle de
La Feuillade, som jag länge längtat att träffa, är nog så god att under
tiden berätta mig, vad hon vet av nytt från Vendée. Man har låtit mig
förstå, att hon har viktiga förbindelser där och kanske upplysningar att
ge mig.

Junot gick med en bugning. Han skakade på huvudet för sig själv.

De omkringstående hade hört general Bonapartes sista, högt uttalade ord.
Kretsen vidgade sig strax omkring honom och Edmée.

Han satte sig på en låg stol mitt för hennes och vände ryggen till
salen. Han stack sin värja in mellan benen, satte armbågen mot knäet --
utanpå uniformen hade han behållit sin grå överrock på -- och stödde
huvudet i handen. Han sade icke ett ord, bara såg på henne.

Plötsligt vaknade kvinnans sociala självbevarelsedrift hos Edmée -- hon
förstod, att de _måste_ tala. Och med ett halvt barnsligt bedjande,
halvt konventionellt tvunget världsdamsleende böjde hon sig fram emot
honom, under det hon i sin förlägenhet mumlade ord, som varken han eller
hon själv fann någon mening i. Men hon rörde åtminstone läpparna, hon
_talade_.

Han satt bara och såg på henne -- hur uttrycket växlade i detta ljuva,
unga ansikte, hur blodet kom och gick under det vita skinnet --
genomskinligt som späda rosenblad. Han hade småningom ryckt henne så
nära, att han nästan fysiskt kunde förnimma, hur våldsamt hennes hjärta
klappade under det tunna tyget.

-- Edmée, mumlade han, och plötsligt kände hon hans varma, fasta hand på
sin bara arm. I samma ögonblick hade hon instinktmässigt skjutit stolen
tillbaka och häftigt rest sig upp.

Dansen slutade omkring dem. Från den andra ändan av salen mötte hon
Louis de Châteauneufs blick.

-- General -- jag ber er, viskade hon hastigt. Gå, säg ingenting -- icke
_här_! Man ser på oss.

Han reste sig upp. -- Ni har rätt. Detta går icke. Jag måste se er hemma
-- ensam.

-- Omöjligt -- jag _kan_ inte. -- Hon såg bedjande upp och sänkte så
långsamt ögonen, rodnande för hans blick.

-- Nå -- Châteauneuf kan jag tro! Honom skaffa vi väl ur vägen. Lova
blott -- han talade så lågt och otydligt, att hon mera kände än hörde
orden, att du _lyder_ mig.

Hon gjorde en obestämd, avvärjande rörelse, och med uppbjudande av all
sin kraft gick hon raskt ett par steg fram i rummet. Hon märkte, att
någon talade till henne, och hon svarade automatiskt; hon kunde sedan
omöjligt påminna sig vad det var för en människa och vad de hade sagt.

Senare på aftonen talade Förste Konsuln länge med Monsieur de
Talleyrand. De övriga gästerna uppmärksammade han föga och for -- efter
sin vana -- tidigt hem.



X.

  »Qui ne sait que la seule victoire contre l'amour, c'est la fuite!»

    _Mot de Napoléon._


Edmée och Louis hade ej talat med varandra om aftonen efter balen. Hon
hade undgått honom, i hans ögon hade hon redan sett, vad han tänkte och
vad han fruktade. Nu vid middagstid dagen efter, då hon med sitt
tapisseri satt inne i Madame de Châteauneufs kabinett och, så gott hon
kunde, gjorde reda för balen, trädde Louis plötsligt in. Han kom direkt
utifrån, det slog kyla från hans kläder. Hon vågade icke se upp, då han
strax gick rakt fram till henne.

-- Min mor, sade han med sin vanliga röst -- blott Edmée kunde höra, hur
tvungen den lät -- vill du tillåta mig att ett par ögonblick tala allena
med min kusin. Jag har en stor nyhet att meddela henne.

Madame de Châteauneuf reste sig upp och vinkade på gamla Marie, som
alltid satt inne i rummet hos henne. Stödd mot pigans skuldra gick hon
långsamt, haltande ut. Hon gjorde ingen invändning -- också hennes
modersöra hade upptäckt den egendomliga klangen i Louis' röst, och när
hon såg upp på honom, blev hon förfärad över den stela blekheten i hans
ansikte.

Louis gick själv bort och låste dörren efter henne. Han gick ett par
slag över golvet utan att tala -- Edmée märkte, att han kämpade för att
behärska sig. Slutligen stannade han, satte sig vid bordet mittemot
henne och började trumma med fingrarna på skivan.

-- Vet du av, att jag av utrikesministeriet blir skickad till London --
för att hjälpa Otto med min kännedom om engelska förhållanden! -- Han
skrattade högt och hånfullt och slog den knutna handen hårt mot bordet.
-- Jag har order att lämna Paris ännu i dag -- Bonaparte har bråttom!

Edmée böjde sig djupt ned över tapisseriet och letade automatiskt bland
silkesdockorna på bordet. Hon hade en förnimmelse, som kunde hon kvävas.

Han reste sig halvt upp och grep våldsamt hennes händer tvärs över
bordet. Med sin brännande blick tvang han hennes att lyfta sig.

-- Vet du om det? -- nästan väste han henne in i ansiktet. -- Var det
_det_ du talade med honom om i går?

Hans otyglade raseri väckte Edmées vrede. Med en kraftig rörelse slet
hon sina händer ur hans och reste sig upp från sin plats.

-- Gå din väg, Louis! Du vet ju icke vad du säger.

-- Å, nu genomskådar jag allt -- alltsammans! -- Han sjönk ned med
händerna för ögonen, förtvivlad. -- Han har trängt sig in till dig --
vunnit dig, Gud vet genom vilka djävulskonster! Och nu -- nu är det
ingen, som står honom i vägen, utom jag. Var har jag då haft mina ögon,
som intet har sett? Eller rättare: jag har icke _velat_ se det -- det
förekom mig så orimligt. Men i går på balen!... Hade jag ej varit den
världsman, som man nu en gång kuvat och uppfostrat mig till -- jag hade
slagit honom i ansiktet, där han satt och stirrade på dig med sina
glupska ögon! -- Hans röst slog över i ironi. -- Man måste tillstå, att
vad den karlen vill, det vill han -- och nu vill han _dig_. Bort, bort
med hennes beskyddare! General Bonaparte har redan en gång visat, att
han vet, hur det skall gå till. Ah, hade jag blott gjort det -- det, som
jag i natt i vanvett tänkte på och med avsky förkastade! Jag skulle
trängt mig in till dig -- han gick helt nära intill henne och grep henne
hårt om armen, medan han viskade orden in i hennes ansikte -- jag skulle
ha tagit dig med våld, tvungit dig att tillhöra mig. Och sedan -- jag
känner dig -- hade du aldrig vågat att visa ditt ansikte för denne
förbannade man. Du är min brud, vi skulle ha påskyndat bröllopet, rest
ur landet -- och när _mitt_ barn föddes, skulle du älska mig. Varför
gjorde jag det icke? -- Han stötte henne våldsamt ifrån sig och vände
sig bort med handen för ögonen. -- Jag visste icke då, att man blott gav
mig en natt att handla. Hade jag vetat, vad jag _nu_ vet -- jag skulle
ej betänkt mig! Man uppfostrar oss till gentlemän -- hans röst steg i
styrka -- till finkänslig respekt för andras heder, egendom och frihet
-- och så! Mitt för våra ögon kommer den dristige, den fräcke och
samvetslöse och frånrövar oss makten över vårt eget land, kvinnorna,
äran. Och med rätta hånskrattar man åt oss, Frankrikes gamla, stolta
adel, som tål allt detta, icke rör en hand för att försvara oss!

Edmée stod stilla. Hon sänkte icke huvudet, men hon höll ögonen orörligt
nedslagna.

-- Men jag reser icke, hör du -- icke utan dig. Vad bryr jag mig om
karriär, om fädernesland, när jag skall köpa det med denna exempellösa
skam! Skall jag, greve av Châteauneuf, som en hund krypa för denne
korsikanare och frivilligt lämna honom min ära att trampa under
fötterna! Försmädelsen är för stor, för uppenbar -- ingen man i
kristenheten kan tåla den. De må göra, vad de vilja emot mig -- jag
stannar, och jag skall veta att beskydda min bruds heder, ifall -- hans
stämma var full av spotskt hån -- ifall hon ännu _har_ någon!

Edmée rätade på sig. Hon stod stilla, med högrest huvud, hennes läppar
krökte sig stolt, och de stora ögonen flammade i oåterhållen vrede.

-- Bliv kvar, om du vill! Krossa din framtid, din mors förhoppningar,
det rör mig icke. Men _det_ skall du veta -- hon gick ett steg emot
honom, och i superbt övermod kastade hon huvudet tillbaka och lade de
bara, starka armarna i kors under bröstet -- att varken du eller någon
annan kan hålla mig borta från honom. Stänger du in mig, kryper jag ut
genom ett råtthål.

-- Så långt har det alltså gått med dig! Så talar alltså Edmée de La
Feuillade -- en Bonapartes frilla!

Hon mötte stolt hans ögon utan att blinka. -- Spar dina skymfande ord,
Louis -- jag är icke det du menar.

-- Men du _blir_ det -- i dag, i natt, i morgon! ropade han utom sig.

Hennes läppar darrade svagt, men hon sänkte icke blicken, när hon
svarade:

-- Hans vilja är min.

Med ett tjut, som hos ett sårat djur, föll Louis de Châteauneuf, med
huvudet i händerna, ned mot bordskivan. I raseri sprang han upp och
sparkade till stolen, så att den föll i golvet.

-- Jag befaller dig att följa mig, Mademoiselle min kusin. Kan du ännu
räddas, så _skall_ du räddas -- med eller mot din vilja.

-- Hör, vad jag nu säger, Louis. -- Hon trädde fram till honom och lade
kraftigt, med myndighet, sin hand på hans skuldra. -- Du talar icke med
ett barn. _Mot_ min vilja för ingen mig bort. På ett eller annat sätt --
och du har själv sagt, att jag är både listig och orädd -- låter jag
general Bonaparte veta, vad du har i sinnet mot mig. Du är klok, du är
betänksam, Louis, och du vet, att du här sätter hela din framtid på
spel. Du kan inse, att ställd mot min vilja och mot honom och hans makt,
förmår du intet.

Han blev stående stilla, med sänkt huvud. Hon hade rätt -- till och med
nu, så upprörd han var, kunde han inse det. Den generation, Louis
tillhörde, hade lärt att _tänka_ -- att resignera och att gräma sig. Han
stod stilla -- plötsligt kastade han sig på knä framför henne och grep
henne om bägge armarna.

-- Men om jag _ber_ dig, Edmée -- om jag tigger dig i vår släkts, i din
fars, i min kärleks namn... Ty jag älskar dig -- tusen gånger mer än han
älskar jag dig. Jag känner dig, din natur är min, du är för mig den enda
av alla kvinnor -- min syster, min brud, min älskade. Förstör icke vår
framtid för en nyck av tyrannen -- följ mig, spara dig själv för skam
och ånger.

Hon stod och såg ned på honom. Och på en gång fylldes hennes ögon med
tårar -- hon kom till att gråta så häftigt, att han förskräckt sprang
upp och måste taga henne i sina armar, för att hon ej skulle falla.

-- Edmée, du vill? Säg, att du vill, viskade han förtvivlat, ömt.

Hon kunde ej få fram ett ord för snyftningar, men hon skakade på
huvudet, så hopplöst bestämt, att han strax suckande släppte henne.

-- Tänk efter, Edmée, sade han tungt, lamt, i det han halvt vände sig
ifrån henne, uttröttad till själ och kropp av den våldsamma spänning och
alla de sinnesrörelser, han oavbrutet levat i alltsedan förra aftonen.
Tänk efter ännu en gång -- livet är så långt och trist.

Hon såg upp från stolen, där hon satt, och i det hon tog näsduken från
de våta ögonen, svarade hon med sina skälvande barnaläppar:

-- Döden kan man alltid finna.

Han suckade, trött av denna orkeslösa kamp mot en vilja, som han kände
vara starkare än hans. Ett ögonblick stod han stilla -- liksom tvekande
-- så vände han sig tvärt om och gick ut ur rummet.

Edmée fick rätt: när Louis riktigt hade tänkt sig för, och han hade både
klokhet, äregirighet och skarpsinne, tog han sitt parti och reste på den
av regeringen fastställda tiden. Genom att stanna riskerade han allt;
hans ställning som återvänd emigrant var alltför osäker och farlig, den
inbjöd till alla möjliga godtyckligheter från regeringens sida; gav han
sig till att kämpa mot diktatorn, visste han, att marken skulle vika
under hans fötter. Dessutom hade han icke hjärta att krossa sin mors
förhoppningar -- att med ett slag förstöra hela det arbete, hon med
oändligt tålamod och under oändliga faror hade gjort för hans framtid
alla dessa år. Och han kände, att det fanns intet hopp -- Edmée _ville_
icke räddas! När denna tanke trängde sig på honom, var han frestad att
hata henne för de kval, hon beredde honom, att unna henne det öde, som
han fruktade skulle drabba henne -- i bitter svartsjuka, vrede och trots
uppgav han henne.

Till sin moder sade han intet annat, än att han av regeringen i
diplomatiska angelägenheter oförtövat var beordrad att resa till
England, och skulle begiva sig åstad redan samma afton. Han kunde nu,
efter det hans första våldsamma uppbrusning hade lagt sig, icke inför en
annan få över sina läppar de beskyllningar, som han för ett par timmar
sedan så lidelsefullt slungat mot henne själv. Han bad blott modern i
allmänna och svävande ordalag att »vaka över Edmée», och medan han sade
dessa ord, tog han för första gången med i beräkning de stora materiella
svårigheter, som nödvändigt måste ställa sig i vägen för Förste Konsuln,
och som Edmée i sin oerfarenhet ej skulle kunna hjälpa honom att
undanröja. Men alla dessa tankar, allt detta grubbel, hans vanmäktiga
raseri, hans bittra hat, hans tärande ångest och ömkliga hopp plågade
och sönderslet honom till ingen nytta. Han _måste_ i alla fall resa.
Så vida han ej för andra gången ville förlora fädernesland och socialt
fotfäste -- och det _ville_ han icke, han visste alltför väl, vad det
ville säga -- måste han resa, det fanns ej något alternativ.


Hela huset kom på benen i anledning av den plötsligt bestämda resan. Mor
och son intogo betryckta och bedrövade avskedsmiddagen allena. Edmée
skyllde på trötthet och huvudvärk efter balen -- hon ville ej se honom
mer.

Men då hon på aftonen hörde resvagnen köra fram för den stora trappan,
då hon hörde bullret av steg, som från alla husets kanter skyndade mot
vestibulen, då hon till slut hörde Louis' egen klangfulla, befallande
röst -- då kunde hon ej stanna i sitt rum längre. I hast reste hon sig
upp från bädden, där hon vaken vilat, och utan att tänka på sitt
oordnade, förgråtna utseende, öppnade hon dörren och ilade utför
trapporna.

Louis de Châteauneuf ryckte till, när han strax, överst på trappan, såg
hennes vita klänning; med en omedvetet spejande blick på tjänstfolket
vände han sig raskt om. Så gick han beslutsamt emot henne och mötte
henne på trappavsatsen.

Ljuset från vestibulen föll blott svagt dit upp, och de voro så gott som
allena. I tjänarnas åsyn kysste han halvt knäböjande den hand hon räckte
honom.

-- Louis, viskade hon med handen för ögonen, förlåt mig, glöm mig!

Han såg upp, och i det dunkla ljuset möttes deras ögon. Aldrig glömde
Edmée hans stolta, sorgsna blick.

-- _Kan_ jag väl förlåta? Med skam tvingas jag att fly och lämna min ära
i sticket. Jag föraktar mig själv -- och dock, jag har intet val! Du har
låtit mig uppleva ögonblick, som äro bittrare för en man än döden. Säg,
att det är hopp, att du _själv_ vill kämpa -- och jag stannar ännu och
trotsar allt. Denna fega, vanärande flykt från all kamp är värre än
något annat.

Hon vände sig bort och drog sin hand ur hans. -- Där _är_ intet hopp,
Louis, sade hon fast och stilla. Res med Gud.



XI.

  -- -- »J'allais épouser une Française; j'aurais choisi
  un des premiers noms de la monarchie, c'était même là
  ma première pensée, ma véritable inclination» -- --

    _Napoléon_ (à S:te Hélène).

  »L'amour doit être un plaisir, non pas un tourment».

    _Mot de Napoléon._


Dagen efter Louis' avresa -- det var den 22 Brumaire -- kom den unga
Madame Junot på visit. Hon blev helt förfärad, när hon såg, hur eländig
och blek Edmée såg ut.

-- Min Gud, Madame, sade hon till Madame de Châteauneuf, där kan man se,
vad kärlek är! Monsieur Louis skulle allt vara förnöjd, om han såge
henne.

Madame de Châteauneuf log tvunget, Edmée vände sig bort. Mer än allt
annat plågade det henne att möta Louis' moders forskande, bekymrade
blick. Laurette fick plötsligt en god idé.

-- Jag har en bön, Madame -- hon böjde sig fram på sitt graciösa,
vinnande sätt -- låt Edmée få komma hem till mig ett par dagar och
hjälpa mig att arrangera en smula. Allting ser så obarmhärtigt _nytt_ ut
därhemma, Edmée har så fin och säker smak. Jag skall nog uppmuntra
henne, tillade hon saktare.

-- Edmée får göra, som hon vill, sade fastern litet kyligt. Så mycket
kunde hon förstå, att det var något allvarligt i vägen mellan Edmée och
Louis, och att det var Edmées skull.

-- Om faster tillåter -- började Edmée. Hon såg tacksamt på Laurette.
Bara att få komma därifrån var en lättnad.

Allt blev överenskommet, som de unga damerna önskade det. Valentine fick
genast order att packa in det nödvändigaste, och när Madame Junot reste,
förde hon Edmée med hem i sin vagn.

-- Blott till i övermorgon, faster, sade hon nästan glättigt, när hon
till avsked böjde sig ned och kysste Madame de Châteauneuf på bägge
kinderna. I morgon skickar jag Valentine att höra, hur det är med dig,
eller jag kommer kanske själv på en kort visit -- tänk att komma _hit_
på visit -- hon skrattade en smula tvunget. Och -- hon tvekade och
talade med lägre röst -- skulle du få något brev eller bud från Louis,
så låt mig veta det.

-- Jag kan inte förstå det, Marie, suckade den stackars Madame de
Châteauneuf, då de båda unga damerna voro utanför dörren. Hon tänker
dock på honom, och hon gråter för hans skull. Men det säger jag -- hon
nickade sorgset, men med en viss självkänsla -- Edmée kunde ej träffa
många, som till den grad liberalt respekterade hennes hemligheter, som
jag gör.


Morgonen därpå -- så tidigt, att man nätt och jämnt hunnit frukostera
hos Junots -- överraskades kommendanten över Paris av ett besök av
Förste Konsuln.

Bonaparte var i utmärkt humör. Han talade med Junot om vinterfälttåget
mot Österrike, vartill allt var förberett och i ordning nu. I början av
Frimaire skulle, beräknade han, fientligheterna kunna öppnas. Med sin
värja tecknade han på golvet strategiska utkast av de fem härarnas
ställning, och vilka operationer, han tänkte sig, att Moreau skulle göra
vid Isar.

-- Vore det jag själv, sade han, ginge jag annorlunda till väga, men
Moreau och Brune förstå sig icke på snabbhet. De äro säkra -- men satans
försiktiga! Det har jag också baserat kampanjen på.

Han teg litet, så sade han med ett leende, som Junot icke begrep.
-- Nej, i vinter har jag icke tid att vara med! -- Han reste sig upp och
tillade allvarligare:

-- Man riskerar, att intrigerna från Prairial börja igen. För
ögonblicket är det viktigare att hålla Tuilerierna än både Ulm och
Mantua.

-- Apropos Tuilerierna! Jag har ett ärende från Madame Bonaparte till
din hustru. Är hon uppstigen, den lilla Madame Loulou? Förmodligen --
han knep skrattande Junot i örat -- när _du_ är det.

-- Min hustru är i sin salong -- hon har besök av en väninna,
Mademoiselle de La Feuillade. När Junot nämnde Edmées namn, kunde han ej
låta bli att se rätt skarpt på Förste Konsuln.

Bonaparte förändrade icke en min. Han hade icke lust att ha några
förtrogna i sina intimaste affärer, och trots det han visste, att Junot
-- som kände honom så väl -- av hans uppförande på balen hade dragit
vissa slutsatser, och att han, för övrigt, i _allt_ fullständigt kunde
lita på denne ungdomsvän, föll det honom dock icke in att inviga honom i
denna sak. Han sade lugnt:

-- Så mycket bättre! Mademoiselle de La Feuillade är en dam, som jag
_alltid_ har lust att träffa -- hon är förtjusande! Jag tror också, att
hon kan vara mig nyttig. Hon har stått i beröring med de flesta Vendéer
och kan, utan att ens själv ana det, ge mig viktiga upplysningar. Fouché
tror ju jämt -- men det är väl hans onda samvete, som slår honom -- att
faran skall komma från _den_ kanten.

Edmée hade behövt hela sin självbehärskning för att låtsa som ingenting,
när hon hörde, att Förste Konsuln var inne hos general Junot. Laurette,
som också var en smula feberaktig i anledning av detta den store mannens
första, oförmodade besök i hennes hem, gav emellertid föga akt på henne.
Hon väntade vart ögonblick, att han skulle komma in och hälsa på henne,
men då tiden gick och han inte kom, blev hon misslynt.

-- Jag tror, jag går min väg, eftersom han inte behagar uppmärksamma mig
en smula. Kan du tänka dig något så oartigt? Han, som känt mig, sedan
jag var så hög som så -- hon visade med handen -- och umgåtts dagligen
därhemma!

Edmée trodde icke, att general Bonaparte kunde vara underrättad om, att
hon var på besök hos Junots, och hon ville helst undgå att träffa honom
tillsammans med dessa främmande människor. Hon svarade därför strax sin
väninna:

-- Ja, gå du bara, Laurette. Han har visst icke tid att göra visiter hos
damer. Det är naturligtvis blott för att tala om arméen, som han har
kommit till din man -- emellanåt behöver han ju ändå en munfull frisk
luft! Jag går in i ditt kabinett så länge, min vän -- du tillåter nog?
Jag är så förfärligt trött och befinner mig icke riktigt väl.

Edmée gick med ett småleende och en smekning till väninnan. Madame Junot
blev sittande i salongen. Hon ville då åtminstone »vänta ut honom».

Hon behövde icke vänta länge; strax därpå kom han in tillsammans med
Junot. I det han trädde in, såg han sig ivrigt, liksom sökande, om i
rummet. Junot, som märkte hans rörelse, frågade, medan gästen hälsade på
värdinnan:

-- Var har du gjort av Mademoiselle de La Feuillade, min vän? General
Bonaparte önskade tala med henne.

-- Så skall jag strax kalla på henne. Hon bad nyss om lov att gå in i
mitt kabinett och vila sig en smula. Hon är icke riktigt rask sedan
balen, den söta Edmée. Hon gick mot kabinettsdörren, Bonaparte sprang
upp.

-- Nej, nej, Madame -- stör henne då inte! Låt _mig_ gå in -- jag har
blott ett par ord att säga henne. Ni tillåter väl?

Raskt, utan att höra på vidare invändningar, gick han in i kabinettet
och drog -- liksom av tanklöshet -- dörren igen efter sig. Junot och
hans hustru sågo på varandra.

-- Du skall inte taga det så noga med Bonaparte, sade Junot lågt, litet
förlägen. Nu har han lust att tala med Mademoiselle de La Feuillade --
Herregud! Och i fält ha vi andra manér än dem ni lär i din mors salong.
Du skall för resten icke säga något om detta, Laurette -- tillade han
litet efter -- han skulle icke tycka om det.

-- Gud vet, vad han ämnar säga henne! undrade Madame Junot litet
ironiskt.

-- Ja, Gud vet! svarade Junot oskyldigt, med ögonen mot taket.

Mitt i det klara, kyliga vintersolskenet, som i en bred, sned strimma
strök in genom fönstrets små, blyinfattade rutor, med bakgrund av en
gammal, starkt förgylld gobelintapet, satt Edmée på den spensliga, efter
antiken imiterade löjbänken. Hon bar en enkel, gråbrun sidendräkt, öppen
i halsen och nästan utan ärmar, vilken under bröstet sammanhölls av ett
smalt gyllene bälte och därunder i mjuka veck föll tätt åt höfterna. På
grund av huvudvärken hade hon, strax hon kom in i rummet, helt löst upp
sitt rika, tunga hår, som nu oordnat böljande föll ned över skuldrorna
och ryggen. Då hon hörde Bonapartes steg utanför dörren -- hon _kände_
dem -- reste hon sig hastigt upp från sin vilande ställning; och med ena
handen stödd mot bänkens säte, den andra upplyft för att föra undan
håret -- huvudet framåtböjt mot den litet uppskjutna skuldran -- satt
hon väntande, lyssnande. Han sköt varsamt, men bestämt upp dörren och
trädde in.

Hon gjorde ingen rörelse. Hennes huvud sänkte sig kanske blott en smula
djupare, och fingrarna klämde om soffans kant. Den bleka, fina profilen
med det i solskenet bronsglänsande håret, tecknade sig skarpt belyst mot
dess bakgrund av gammalt guld. Hon liknade ett helgonporträtt på ett
kyrkfönster, när solen skiner.

Bonaparte gick långsamt fram emot henne. Mer än något annat älskade han
hennes fria, furstliga skönhet, som tillfället nu på ett så ädelt sätt
ställde i relief. Betagen böjde han sitt ena knä mot golvet och förde
den hand, hon nyss låtit sjunka, till sina läppar.

-- Edmée, sade han lågt, med lidelsefullt allvar, aldrig har jag så
länge friat till någon kvinna. I månader har jag nu suckat för dig som
en page för en drottning -- det är en roll, som jag aldrig hade
tilltrott mig själv, och som blott illa passar mig. Nu _skall_ du höra
mig.

Hon såg upp. Det var en varm, fuktig glans i hennes ögon, och de vackra
läpparna skälvde som ett barns, färdigt till gråt. Med en förtjusande
rörelse, blyg och öm, böjde hon sig ned över honom och lade långsamt,
smekande, ett finger över hans läppar.

Deras ögon möttes -- leende, vältaliga. Han reste sig hastigt upp och
satte sig på löjbänken vid hennes sida.

-- Edmée, viskade han hastigt och lågt, i det han grep bägge hennes
händer. Detta är ju blott att spilla tid! Tiden är så kort -- i morgon
kan kriget begynna på nytt, jag kan bli tvungen att lämna Frankrike. Du
vet, att jag älskar dig, och jag vet, att du älskar mig. Du är stolt nog
att icke en gång försöka att neka. Jag vet också, att andra män kunna
bjuda dig en bättre och ärofullare ställning, än jag för ögonblicket är
i stånd till -- bunden som jag nu är till händer och fötter. -- Det flög
en skugga över hans ansikte och han sänkte huvudet djupare över hennes
händer. -- Men hav blott tålamod, låt mig blott få det värsta arbetet
från halsen, och låt min ställning få tid att bli en smula mindre farlig
och utsatt än nu -- det _måste_ den, förstår du, innan jag utan fara
törs sysselsätta mig med mina egna husliga förhållanden -- och jag lovar
dig, att ingen kvinna i världen skall bli så hedrad, så ärad som du.
Vågar du? Du måste besluta dig _nu_ -- blint anförtro mig din framtid,
jag svarar för den med min ära och med mitt liv. Tvekar du, törs du inte
_nu_ -- ja, så måste vi gå var åt sitt håll för beständigt! Denna
halvhet är min natur alltför vidrig. I flera månader har jag med ord och
handling friat till dig, Edmée -- nu eller aldrig måste du ge mig min
lön.

Edmée såg upp -- hennes ögon voro nästan svarta, gåtfulla i deras djupa,
blida allvar.

-- Och det är er mening, att om jag i detta ögonblick säger »gå», så
skall ni gå och icke älska mig mera?

-- Du skall icke säga »gå», och jag skall heller icke gå, om du än säger
det tusen gånger, brast han ut. Edmée -- vad tjänar detta till? Du vet,
att om det hade varit mig möjligt, så hade jag för länge sedan uppgivit
dig -- den gången du icke skrev till mig efter Marengo, och den gången
du flydde för mig, då jag kom till Paris. Men -- jag _kan_ icke undvara
dig! Vad tjänar det till att tala till dig så, som jag nyss har talat?
När en man så häftigt och bestämt åtrår en kvinna från första ögonblick
han ser henne, som jag dig, så... Du _måste_ älska mig, du kan icke
annat, och jag _måste_ vinna dig.

Hon reste sig upp och lade bägge händerna på hans skuldror -- när hon
stod så, var hon nästan lika lång som han, och hennes ögon blickade rakt
in i hans. -- Tag mig, viskade hon med låg, men tydlig stämma. Du skall
veta: jag har ingen vilja, som icke är din, ingen önskan, som icke går
till dig. Jag...

Han tryckte henne så häftigt intill sig, att ordet kvävdes på hennes
läppar.

-- En drottning är du, viskade han hänförd -- så kallade jag dig i min
själ första gången jag såg dig. Ingen kvinna är som du! Utan lättsinne
och utan ånger, ger du i självmedveten stolthet bort din gudomliga gåva.
-- Han tog hennes huvud mellan sina händer och såg henne eldigt,
själaglad in i ögonen. -- Å, Edmée, vad jag nu skall älska dig! Du är
min ungdom, som jag tyckte livet hade bedragit mig på, och nu har den
kommit, just som jag önskade den -- nu, då min hjärna är full av planer,
mina händer fulla av arbete, nu, då jag ser min stjärna stiga, och banan
äntligen börjar röjas en smula framför mig.

-- Men som jag har intrigerat och spionerat för att träffa dig här i
dag! Junot anar något. Nu går han nog som på nålar därute, och jag är
viss på, att han finner på de värsta rövarehistorier för att
tillfredsställa sin lilla nyfikna hustru -- som för resten skall ha tack
för sin idé att skaffa dig hit! Hädanefter måste vi vara två om att
intrigera, så går det lättare! Å, varför kan jag icke nu taga dig på
mina armar som du går och står, sätta dig på min häst och rida med dig
in på Tuileriernas gård, och säga till fransmännen: Där är er
skyddsgudinna, segerns madonna, er herres brud.

De hörde ett diskret buller vid dörren. Edmée drog sig hastigt ur hans
armar och gick fram till fönstret. -- Vad är det? ropade Förste Konsuln
skarpt.

Junot kom in -- det var högst motvilligt, på sin hustrus uttryckliga
önskan. Han såg något brydd ut och tittade osäkert från sidan på Edmée,
som vände ryggen till. Bonaparte såg strax, att han antog, att hon hade
avvisat honom; nästan ögonblickligen tog han sina mått och steg för att
låta honom bliva i denna tro.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han torrt, nekar hårdnackat till
all kännedom om chouanernas gömställen, och vill icke på villkor --
trots Fouché -- höra talas om någon sammansvärjning. (Han visste nog,
att Junot, som kände honom så väl och hade givit akt på dem båda på
balen, icke ett ögonblick trodde, att de verkligen hade talat om
chouaner, men han sade detta, för att ge Edmée litet tid att hämta sig
och något att hålla sig till, när Madame Junot korsförhörde henne.) Det
kan naturligtvis icke falla mig in att misstro en så stolt och förnäm
fröken (»_une si haute et puissante dame_»), när hon själv säger det.

De sista orden sade han i ironisk, missnöjd ton. Edmée spratt till och
vände sig om -- hon mötte hans strålande, ömma, skalkaktiga blick, och
förstod strax alltsammans.

Han hälsade flyktigt på Madame Junot, då han gick genom salongen. Han
såg på henne, hur hon riktigt förtärdes av orolig nyfikenhet, och njöt
pojkaktigt därav -- glad och segerstolt, som han kände sig. -- Er vackra
väninna, Madame, sade han med väl spelat missnöje, är en högst
karaktärsfast ung dam. Ni måste övertala henne att taga emot Madame
Bonapartes och Hortenses inbjudning till frukosten i morgon. Jag är
rädd, att hon är så ond på mig, att hon icke vill höra mig.

Junot var nu helt desorienterad. Han följde Förste Konsuln ut, medan
Edmée med bortvänt huvud tyst gick genom rummet.



XII.

  Il était amoureux alors dans toute l'étendue du mot,
  dans toute la force de sa plus grande acception.

    _Marmont_ (de Napoléon).


Det var dagen därpå i Tuilerierna. Madame Bonaparte hade en av sina små
berömda frukostar, där -- efter Förste Konsulns uttryckliga önskan --
aldrig någon herre fick tillträde. Sällskapet var, innan man gick till
bords, samlat inne i den stora mottagningssalongen -- denna stela,
nymodigt möblerade salong, i jakaranda och gult siden, där alla den
tidens unga damer med klappande hjärtan första gången hade nigit för
Frankrikes nye suverän.

Madame Bonaparte själv tronade mitt i den ena gula långsoffan. Hon var i
vit dräkt med guldbårder och -- artistiskt draperad över vänstra
skuldran -- den oundvikliga purpurschalen. Hon såg redan icke mera bra
ut vid dagsljus, i dag hade hon till på köpet påsar under de vackra
ögonen, och hyn var grådaskig. Också bemödade hon sig att så mycket som
möjligt vända ryggen till fönstren, då hon på sitt vanliga indolenta,
men alltid älskvärda och intagande sätt underhöll sina unga gäster. Allt
emellanåt lyfte hon den lilla elfenbenssolfjädern och gned därmed
tankfullt sin kind eller sina läppar. Hennes ögon fingo då ett förstrött
och liksom missnöjt uttryck.

Mademoiselle de La Feuillade hade nyss kommit, tillsammans med Madame
Junot, som redan var hemmastadd i Tuilerierna, och de bägge stodo nu i
närheten av kaminen och talade med Eugène de Beauharnais. Han var ännu
helt ung -- knappt tjugu år -- men manligt vacker, graciös, elegant,
skälmsk, galant mot damer. I sitt sätt påminde han mera om det förra
hovets grand-seigneurer än om de nuvarande »_incroyables_». Det påstods
också, att han mycket liknade sin far, vicomten.

För ögonblicket såg han ut till att vara över öronen förtjust både i den
unga, kvicka Madame Junot, vilken, trots sina sjutton år, behandlade
honom som en grevinna Almaviva en Chérubin, och ännu mera i Mademoiselle
de La Feuillade. Hennes ståtliga, förnäma prinsesseskönhet, i dag en
smula skygg och kylig -- nästan fientlig -- imponerade synbart på honom.
Hennes otadliga, litet styva elegans och något föråldrade _grandes
manières_ bröto sig verkningsfullt mot de övriga damernas mera moderna
och fria väsen.

De togo sig för resten präktigt ut, de båda, som de stodo där -- Edmée
de La Feuillade och Eugène de Beauharnais -- _han_ artigt böjd fram emot
henne med ett skälmskt, strålande leende, _hon_ smärt och hög, litet
avvisande tillbakalutad mot den monumentala kaminen av grön egyptisk
marmor, som så vackert framhävde hennes blonda hår och vita skuldror.

Förste Konsuln kom in och hälsade på sina gäster -- välvilligt, bryskt
jovialt, som det var hans vana, när han var i riktigt gott humör. Det
dröjde en stund, innan han upptäckte gruppen vid kaminen -- plötsligt
skiftade han färg och reste sig upp. -- Vad här är varmt, sade han
otåligt, omotiverat.

Edmée talade muntert med Monsieur de Beauharnais -- kanske litet
forcerat, men icke i ögonen fallande; hon hade redan nu förvärvat
betydlig världsvana, och nödvändigheten hade lärt henne
självbehärskning. Denna stora, förtvivlade och vågsamma kärlek hade på
kort tid mognat henne till en erfaren och rådsnar kvinna.

Bonaparte stod och såg på dem; han rynkade ögonbrynen och sköt
underläppen ut. Edmée låtsade, som om hon icke märkte honom. Hennes
leende profil, det litet tillbakakastade huvudet på den fina, långa
halsen avtecknade sig beundransvärt mot den mörka marmorn. Rodnaden på
hennes kind blev en smula djupare under hans blick, annars märktes
intet.

-- Förbannad ras, tänkte han halvt missnöjd, halvt beundrande. -- Hon
har redan en hovdams självbehärskning. Det ligger i blodet.

Han fick plötsligt en rasande lust att säga henne något hårt,
obehagligt, och gick fram emot henne med ett ironiskt leende. I detta
ögonblick vände hon en smula på huvudet och såg förstulet på honom från
sidan. Det var i denna blick en sådan öm, övermodig skalkaktighet,
en sådan sprittande, strålande glädje, att den fullständigt avväpnade
honom.

-- Madame Loulou -- han talade till Madame Junot, men hans blick smekte
hänryckt, leende Edmée -- vad tror ni väl er man skulle säga, om han nu
såge er stå där och förvrida huvudet på pojken? -- Han knep Eugène i
örat -- kanske litet hårt och inte fullt så vänligt, som det såg ut.

-- Förebrå inte _mig_, general! Monsieur Eugène, ni måste verkligen
försvara mig. Som om icke jag blott stod här och agerade förkläde för er
och Mademoiselle de La Feuillade.

-- Det är alltså _ni_, Mademoiselle, som... Han vände sig om och såg på
henne.

-- Monsieur de Beauharnais gör sin kur! Hon böjde graciöst, mockant
tackande, sitt huvud. -- General -- han förlorar sin tid!

-- Min stackars Eugène! -- Förste Konsuln skrattade. Han tog sans façon
Edmées arm och lade under sin, Madame Junot gick efter med Eugène.
-- Och ändå kan det icke nekas, att han är en vacker gosse.

-- _Ni_ är vackrare, general! -- Det är omöjligt att återge den skälmska
innerlighet, den öppna, smickrande beundran hon lade i sin stämma. Och
med kärlekens ljuva, tanklösa dristighet tryckte hon ett ögonblick hans
arm intill sitt runda, unga bröst. Han kunde känna hjärtat klappa under
det lätta tyget.

-- Edmée, mumlade han, hör du -- du _skall_... -- Hans stämma kvävdes i
den bölja av våldsam lidelse, som steg i honom.

Hon var blott obetydligt mindre än han. Ett ögonblick lutade hon
blixtsnabbt sitt huvud intill hans -- hennes hår och kind rörde vid hans
ansikte. Hon svarade intet.

Madame Bonaparte var mycket vänlig mot Edmée. Hon ville ha henne bredvid
sig vid bordet och talade nästan oavbrutet med henne om Caulaincourts
och Rastignacs och andra gemensamma bekanta från Faubourg St. Germain.
En gång förde hon samtalet över på Louis de Châteauneuf, och lät med
leende diskretion förstå, att hon visste, att han var bestämd till
hennes brudgum. Edmée svarade på allt, småleende, säker, fullständigt
oberörd. Hennes unga, berusande, väntansfulla lycka bar henne över alla
annars möjligen pinsamma intryck och gjorde henne helt och hållet
osårbar.

Förste Konsuln satt emellan de två unga, nygifta fruarna -- Madame Junot
och Madame Lannes. Han skämtade muntert med dem, ofta en smula
närgånget, och fick dem ett par gånger till att rodna. Han var i ett
briljant humör, och den hans fasta, lysande blick och ljusa, strålande
leende för ögonblicket träffade, kände sig som genom ett trolleri strax
försatt i samma lyckliga, övermodiga stämning.

Efter frukosten hade Madame Bonaparte ställt om »mystifikationer» för
att roa sina unga gäster, och ehuru Förste Konsuln, vad alla visste,
i regeln avskydde detta moderna nöje, stannade han likväl kvar. Till
slut kom där en bekant spåkvinna, för effektens skull förklädd till
zigenerska. Hon spådde flera av damerna och utbad sig därpå
vördnadsfullt att få se Förste Konsulns hand. Efter att först ha nekat,
gav han på allas böner med sig.

-- Men jag har hört sägas i Orienten, att när man låter spå sig, skall
man söka komma till att stödja handen mot en kvinnas hjärta, så vänder
ödet sig till det goda.

-- Det har jag också hört, inföll Eugène de Beauharnais. Förmodligen
skall det symboliskt antyda, att en kvinnas kärlek gör mannen så stark,
att han stödd på den kan besegra sitt öde.

Medan Eugène talade, hade Förste Konsuln vänt sig om, och hans blick
flög forskande över damernas lysande grupp.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han plötsligt, med en ton, som
skulle vara skämtande. Ni, som ännu är fri och utan en svartsjuk äkta
man -- vill ni låna mig ert lilla hjärta?

Edmée rodnade djupt -- hon vågade icke lyfta ögonen från golvet. Men
stilla, behagfullt, med högburet huvud, trädde hon fram ur gruppen och
ställde sig vid Förste Konsulns sida. Med bägge händer tog hon den hand,
han räckte henne, och lade den mot sitt hjärta. Det slog stormmarsch;
Bonaparte smålog under de sänkta ögonlocken och räckte zigenerskan sin
andra hand.

-- Nå, Madame, se så, om ni kan läsa mitt öde. Det har för resten ännu
aldrig varit starkare än min vilja, tillade han övermodigt, med en blick
på Edmée.

Joséphine hade blivit mycket blek. Hon smålog tvunget, med tätt
sammanpressade läppar och fläktade sig med solfjädern. Hortense stödde
sig mot moderns stol med ena armen om hennes hals. Men Eugène stod på
andra sidan om Förste Konsuln och följde intresserad spådomen.

-- Politiska förutsägelser undanber jag mig, avbröt Bonaparte hastigt
sibyllan, då hon såg upp och skulle till att tala. Hon böjde sig ned
igen.

-- Jag ser en lång livslinje, lycka, ära, kärlek...

Han ryckte hastigt handen till sig. -- Tack! Nu vet jag allt, vad jag
vill veta. Det är bra, och det är nog.

Han vände sig till Mademoiselle de La Feuillade, som hade släppt hans
hand.

-- Tillåt mig att tacka er, Mademoiselle. Ert unga, oskyldiga hjärtas
slag har utan tvivel dräpt det onda i mitt öde. Nu kan jag ju ha lov att
se en strålande framtid i möte -- inte sant?

Edmée smålog under hans menande blick och drog sig tillbaka med en lätt
reverens. -- Jag antar, herr general, parerade hon skickligt, att ni
själv avgjorde, vilken framtid ni kunde ha rätt att se till mötes, redan
för ett år sedan -- den 18 Brumaire.

-- Bravo, Mademoiselle de La Feuillade! ropade Eugène de Beauharnais och
klappade skrattande i händerna. -- Mannens kraft spår hans öde.

Förste Konsuln vände sig om och såg ett ögonblick skarpt på sin styvson.
-- Jag har aldrig sett dig så djupsinnig förr, lille Eugène. Det ser ut,
som om Mademoiselle de La Feuillades esprit hade förmåga att smitta.

Förste Konsuln vände sig om på klacken och gick ut ur rummet.

En stund därefter, då damerna toga avsked och beredde sig att gå, kom
Bonaparte igen för ett par ögonblick. Han skämtade muntert och tryckte
deras händer till farväl. Då Mademoiselle de La Feuillade kom i vagnen,
märkte Madame Junot, hur blek och ansträngd hon såg ut. Hon skrattade:

-- Å, min vän -- du är icke van vid stora världen ännu! Hon rätade på
sig med en sjuttonårig världsdams hela överlägsenhet. -- Att en
_frukost_ så kan taga på dig!

Edmée svarade icke. Hon knöt krampaktigt handen om den smala pappersbit,
hon bar instucken i sin handske. Med Förste Konsulns hastiga, nästan
oläsliga handskrift stod där: »Jag kommer i afton klockan elva. Var
beredd! Intet kan hindra mig.»


Inne i sitt sovrum, längst borta på gaveln av det gamla huset i Rue de
Bac, satt Edmée de La Feuillade. Det var ett stort, gammaldags gemak med
präktiga takmålningar av Boucher föreställande Aurora på sin gyllene
char, omfladdrad av amoriner. Aurora liknade starkt hertiginnan av
Châteauroux. Möblerna -- de voro för resten ej särdeles många tack vare
revolutionens plundringar och »_agiotage_» -- voro i praktfull Louis
XV-stil med mycken förgyllning och överdrag i pärlgrått, starkt
glänsande siden. Väggarna, avdelade i fält, voro också pärlgrå, sparsamt
behängda med små tavlor, mest sirliga herdestycken. Mellan fönstren var
en stor, oval spegel med bred, gyllene ram -- starkt snirklad: ovantill
pryddes den av ett par amoriner, som höllo en enorm, femuddig krona.
Väggen mittemot upptogs av en bred himmelssäng, också starkt förgylld,
draperad med ljusblått brokad.

Edmée bar en slags hemmadräkt av gulaktigt, mjukt siden. Den föll löst
över bröstet som en tunika och sammanhölls blott över skuldrorna med
stora kaméer. På fötterna hade hon ett par sandalaktiga brodequin'er.
Över det vårdslöst uppsatta håret hade hon kastat en gammal praktfull
_point d'Angleterre_, som hon fäst under hakan -- à la Pompadour -- så
att den helt skylde hennes nakna hals. Hon satt vid det stora, avlånga
bordet mitt i rummet och stödde armarna mot den mörka skivan av
florentinsk mosaik; ansiktet vilade i händerna. Klockan fattades
några minuter i elva. Hon kände sig till mods nästan som en
medeltidsförbryterska, väntande den hemliga rättens män. Hon visste,
att han _skulle_ komma; hon visste, att hans vilja motstod intet,
varken lås eller riglar. Hon väntade honom, som Semele väntade Zeus --
hon höll sig för ögonen för att icke bländas av gudens dödsbringande
åsyn.

Vad som föregick i det övriga huset, visste hon icke och brydde sig icke
heller därom. Då hon strax efter middagen kommit hem från Junots, hade
hon, efter att flyktigt ha hälsat på sin tant, strax gått in i sina rum
och sedan icke lämnat dem. De hade för denna afton avtalat att gå i
Feydeauteatern tillsammans med Caseaux' för att se Madame de St. Aubin i
ett nytt stycke, men då Madame de Châteauneuf skickade bud och bad henne
göra sig i ordning, lät hon svara, att hon var trött sedan frukosten i
Tuilerierna och icke orkade mera. Ett ögonblick hade hon i sin ångest
tänkt på att följa med -- men vad kunde det tjäna till? Blott väcka hans
missnöje, och det var hon i sitt innersta hjärta tusen gånger mera rädd
för än detta farliga, underbara obekanta, som hon visste skulle träda in
i hennes liv på samma gång som han -- ensam, stark -- trädde in över
hennes tröskel. Hon hörde sin fasters vagn rulla över gården. Sedan dess
-- det var länge sedan -- hade hon suttit, som hon satt nu, orörlig,
väntande.

Alla vaxljusen i den stora kronan över hennes huvud voro tända -- de
brände stilla i rummets varma, rena luft. Pendylen på kamingesimsen
mellan de femarmade ljusstakarna slog elva -- långsamt med späda, fint
silverklingande slag. Det gick en lätt skälvning genom henne, men hon
rörde sig icke.

Plötsligt gick dörren upp bakom henne -- hon hörde den låsas igen,
försiktigt, men brådskande. Därpå ett par hastiga, bestämda steg över
golvet, och hon kände sig bakifrån gripen om huvudet av ett par starka,
kalla händer.

-- Äntligen, viskade han.

Hon svarade intet, hon gjorde icke motstånd -- han var hennes herre.



XIII.

  L'Empereur disait que Duroc seul avait en son intimité
  et possédé son entière conflance.

    Memorial de Ste Hélène.

  Chez lui _parler_ est le premier besoin...

    _L'abbé de Pradt_ (sur Napoléon).


Edmée hade uppbjudit hela sitt skarpsinne för att finna utväg att
obemärkt kunna träffa sin älskare. Bonaparte hade bett henne därom,
befallt henne att vara försiktig. Han var alltid rädd för, till och med
när det blott gällde en övergående kapris och under det Direktoriets
lössluppenhet var i sitt högsta flor, att någon skulle få minsta aning
om hans intima affärer; nu då det var fråga om den unga, högborna
flicka, han älskade så uppriktigt och häftigt, och som han på fullt
allvar ville binda vid sin framtid, var han dubbelt noga. Att oftare
träffas i Rue du Bac kunde det ej vara tal om -- det var ett himlens
under, att det kunnat gå så lyckligt _en_ gång. Nej, Edmée måste komma
till honom, till Tuilerierna.

Genom en tillfällighet hade Edmée upptäckt, att i rummet näst intill
hennes sängkammare, som Valentine bebodde, fanns -- med ingång från ett
gammalt väggfast skåp -- en liten hemlig trappa, vilken därifrån gick
direkt ner i parken och mynnade ut i ett tätt buskage invid gaveln. Den
var av trä och förfärligt brant. Förmodligen hade den en gång blivit
tillbyggd för att tjäna i ungefär samma ändamål, vartill hon ville
begagna den. Efter revolutionen hade dess tillvaro fallit i glömska;
säkert var åtminstone, att Madame de Châteauneuf, som dessutom efter
sitt fall sällan eller aldrig mera kom en trappa upp, icke kände till
den. Utom en gammal hushållerska, som varit Louis' amma, och som
terrorismen nästan skrämt från vettet, voro Edmée och Valentine de enda,
som nu bebodde våningen ovanpå, vilken alltså till största delen stod
öde. Madame de Châteauneuf fordrade -- isynnerhet nu -- många tjänare
omkring sig, och egoistisk som hon var, fann hon, att det störde henne
minst, att Edmée bodde däruppe.

Genom denna trappa, som naturligtvis var ytterst förfallen och full av
smuts och spindelväv, kunde alltså Mademoiselle de La Feuillade
fullständigt obemärkt komma ned i trädgården, och under dessa mörka
nätter kunde icke heller någon från huset se henne, när hon längs med
plankverket smög sig fram till gatan, där Förste Konsulns betrodde
kammartjänare, Constant, var natt mellan elva och tolv stod posterad i
ett slags gammalt, förfallet lusthus strax innanför trädgårdsluckan,
vartill han vetat att förskaffa sig en nyckel. Han och Valentine voro de
enda, som det varit nödvändigt att inviga i förhållandet. I Tuilerierna
visste nog Förste Konsulns närmaste omgivning, att han nästan var natt,
från början av Frimaire, mottog besök av en dam, så väl maskerad och
tätt beslöjad, att det icke var möjligt att försöka ens en gissning på,
vem det kunde vara. Man antog på måfå, att det var operasångerskan
Madame Branchue; general Bonaparte hade ofta haft dylika lösa
förbindelser och alltid dolt dem väl. Icke ens Duroc, som dock på visst
sätt måste vara med i hemligheten, eftersom Edmée alltid fördes in genom
den ingång, vilken från terrassen förde in i hans våning i
rez-de-chausséen, omedelbart under Förste Konsulns, visste, _vem_ damen
var. Ännu mindre var det någon annan, till och med i deras allra
närmaste umgänge, som i sina vildaste drömmar kunde ana, att den stolta
och tillbakadragna Edmée de La Feuillade, dotter av en genomrojalistisk
och högförnäm släkt, och som sedan sin första barndom varit bestämd till
Louis de Châteauneufs brud, var Bonapartes älskarinna. Hon umgicks i
Tuilerierna -- det var sant; hon var där både på de stora middagarna var
quintidi och på mindre, förtroliga frukostar och soaréer, men det var
redan fallet med så många rojalister; och hela världen visste dessutom,
att familjen de Châteauneuf så gott som förklarat sig för det nya
systemet och genom Talleyrand stod regeringen nära. Om hon också blev
inbjuden på Förste Konsulns särskilda befallning -- och det påstod man
-- så föreföll icke heller det någon så underligt: han började redan då
märkbart favorisera Faubourg St. Germain på revolutionsfamiljernas
bekostnad, och det var blott naturligt, att han ville utmärka den
frånvarande diplomatens brud, då dennes mor, som bekant, ej i vinter
deltog i sällskapslivet. Han dolde icke sin beundran för henne, men dels
delades den av så många, dels visste man, att han hade en italienares
heta och oförställda glädje över skönheten, var han fann den -- och
Edmée de La Feuillade begynte vid denna tid mera än någonsin förr göra
sig bemärkt för sin stora och sällsynta skönhet.

Det förekom således aldrig någon särdeles påfallande, att han, när hon i
sin ljusgröna dräkt -- som Madame Récamier hade lancerat den vita
färgen, hade Edmée hårdnackat adopterat den gröna -- med sin egendomligt
fria, kungliga hållning, långsamt trädde in i Madame Bonapartes salong,
att han då vanligen avbröt sitt samtal för att med blicken följa alla
hennes rörelser.

-- Marie-Antoinette, sade han en gång entusiastiskt till Talleyrand, som
han för ögonblicket talade med, såg ej mera drottninglik ut, när hon i
Versailles, i spetsen för sitt hov, trädde in i Spegelsalen för att
mottaga kejsaren, sin broder.

Talleyrand mönstrade henne, där hon hälsande skred fram under
ljuskronorna. -- Hon blir en ambassadris, som man kan låta underhandla
med kungar, svarade han.

Förste Konsuln öppnade munnen liksom för att säga något. Så smålog han
och vände sig tvärt om utan att svara.


Det var en snöig, kall natt mellan den 2 och 3 Nivôse (år IX). Edmée
hade, ledsagad av Constant, lyckligt smugit sig in genom gallerporten
vid _Pont National_, och från terrassen in i Durocs våning, varifrån en
vindeltrappa förde direkt upp i kammartjänarens rum vid sidan av
Bonapartes sängkammare. Förste Konsuln bebodde den del av slottet, som,
byggt av Catharina av Medici och Henri IV, låg emellan _Pavillon de
l'Horloge_ och Florapaviljongen; under konungadömet kallades den »Hans
Majestäts vintervåning» och bestod -- utom av kammartjänarens redan
nämnda rum -- av en sängkammare (den samma kungarna av huset Bourbon
begagnat) och ett bibliotek, varifrån förde en dörr till »Kungens stora
kabinett». Sålunda stodo hans privatrum i direkt förbindelse med den
egentliga statvåningen, vilken, från den mäktiga »_Salle des
Cent-Suisses_» i ur-paviljongen, genom flera salonger sträckte sig ända
till och med Dianagalleriet, som gränsade upp till Florapaviljongen, och
vilka alla -- i motsats till den enskilda våningen -- hade fönster åt
gården.

I Constants kammare kastade hon sin våta kappa och slöja och gick
därefter hastigt -- utan tvekan -- allena in i Förste Konsulns
sängkammare. Här behövde hon aldrig frukta att bli överraskad, ty efter
klockan elva om aftonen tordes aldrig någon utan särskild kallelse sätta
sin fot där. Den stod efter denna tid till Mademoiselle de La Feuillades
disposition; det kunde nämligen hända, att hon timvis, då han var
upptagen av arbete, kunde få vänta på honom.

Ljusen voro tända som vanligt, och eld brann i kaminen. Bonaparte steg
ofta upp mitt i natten, och han fordrade, att rummet alltid skulle vara
varmt. Edmée gick fram och rörde bland vedträden, under det hon på samma
gång lyssnade efter, om han kunde vara i biblioteket, vilket han använde
till arbetsrum. Då hon emellertid icke kunde förnimma något ljud, vågade
hon försiktigt glänta på dörren. _Där_ var ingen -- men inifrån »Kungens
stora kabinett», där hon visste, att man brukade hålla ministerråd,
hördes däremot röster i ivrigt samtal. Hon stod stilla ett ögonblick --
suckade, och gick fram till en spegel för att rätta på sin klädsel. Hon
hade ätit middag i hôtel de Périgord och hade, när hon kom hem därifrån
och skilts från sin tant, blott gått rakt igenom sina rum och nedför den
hemliga trappan, utan att ge sig tid att förändra det minsta vid sin
dräkt, utan att ens taga ytterkängor på. Också bar hon nu en toalett,
som minst av allt ägnade sig för promenader en vinterafton -- en robe av
Valenciennesspetsar ovanpå en ljusgrön underklänning, och över pannan
ett diadem av smaragder och pärlor.

Hon drog klänningen upp framtill och såg ned på sina skor, de voro
genomvåta och fläckiga. Ännu hördes stämmorna lika ivriga därinne -- det
kunde vara länge! Hon började gå fram och tillbaka på golvet -- stampade
en smula för att hålla värme i sina stackars våta, förfrusna fötter.
Till slut kunde hon ej uthärda längre, klockan var ej mer än tre kvart
på tolv, hon kröp ihop i den stora stolen vid kaminen, tog skor och
strumpor av och drog fötterna upp under sina kjolar. Medan hon satt så,
smög dagens trötthet sig över henne, och lullad av det otydliga bullret
av rösterna, som stego och sjönko därinne, föll hon efter ett par
minuter i sömn.

Hon sov redan så hårt, att hon icke märkte det, då dörren en liten stund
därefter öppnades, och Förste Konsuln åtföljd av Duroc, hastigt kom in.

I samma ögonblick Bonaparte trädde över tröskeln, såg han henne. Han
vände sig hastigt om, som för att slå dörren igen för Duroc. Men det var
för sent -- han hade redan både sett och känt igen henne.

Som ett trött barn, med handen under kinden, satt hon uppkrupen i stolen
-- den ena bara foten hängde nedanför kjortelfållen. I sin lätta, fina
dräkt med det uddiga, kronliknande diademet om pannan, närmast belyst av
det röda eldskenet, liknade hon en sagornas prinsessa, som gått vilse i
vinternatten och förirrat sig hit.

De båda männen stodo ett ögonblick stilla framför henne. Så vände
Bonaparte litet på huvudet och såg från sidan på sin adjutant; hans
ansikte hade ett uttryck av på en gång tillfredsställd, triumferande
stolthet och brydd, förlägen skygghet. Duroc förstod ögonblickligen
alltsammans -- han böjde sig ned och tog sakta upp en av de små
genomvåta silkesskorna.

-- Den stackars lilla prinsessan, sade han nästan ömt, med en ton, vari
icke spårades en skymt av ringaktning eller löje. Hon har slitit bra ont
för att komma till sin vän!

Förste Konsulns ögon blevo plötsligt fulla av tårar, han omfamnade
Duroc.

-- Gå min vän, min _bäste_ vän... Låt mig väcka henne, hon får ej veta,
att du har sett henne. Det kunde skrämma min lilla stolta väninna.

Duroc tryckte hans hand och höjde blicken uppåt. Han gick tyst ut.


Förste Konsuln sov sedan den 18 Brumaire sällan längre än ett par, tre,
timmar om natten. Ljusen brände alltid i hans kabinett liksom elden i
kaminen, och på ett litet bord blev om aftonen insatt en flaska vin,
frukt och en kall pastej.

Klockan var nu nära fyra på morgonen; en smula blek i skenet av de snart
nerbrända ljusen, reste sig Mademoiselle de La Feuillade från bordet,
där hon ett ögonblick tagit plats. Förste Konsuln räckte henne glaset
med Champagne.

-- Drick, min drottning! Du är ju så blek som kungens liljor, se nu om
kungens vin kan krya upp dig. Jag dricker det till ära för dig och
Frankrike! Han gjorde en liten grimas, i det han tömde sitt glas. Det
smakar gott, men...

-- Du föredrar dock din Chambertin med vatten, skrattade Edmée. Hon stod
redan framför spegeln och försökte fästa slöjan.

-- Ja, jag har inte ancien régimes traditioner i den vägen. Men _du_!
Drick ut... Se, hur dina ögon stråla, hur du småler och rodnar redan i
den mörka, trista morgonen till en arbetsdag, som begynner. Förlåt,
Madame, för _dig_ är det ju en fest- och älskogsdag, som _slutar_!
Å, du är århundradets äkta barn, Edmée, som ditt gyllne älsklingsvin är
århundradets eget vin: Regentens, Louis XV:s och Marie-Antoinettes! Med
dig har hela det gamla Frankrike kommit till mig, i dig förstår jag och
älskar det.

Hon gick bakom hans stol, där han självsvåldigt satt tillbakalutad med
armen hängande över stolsryggen, och lade lätt sin hand på hans skuldra.

-- Du talar om mörka, trista morgnar, om en arbetsdag, som begynner.
-- Hon log skälmskt, glad under hans ömma, dröjande blick. -- Och Förste
Konsuln börjar den med Champagne och komplimanger! Liknar det honom?

-- För mig äro alla dygnets timmar lika, som du nog vet. Jag har samma
humör, när man väcker mig klockan två på morgonen, som när jag reser mig
från en galamiddag klockan åtta.

-- Alltså, när jag ser dig i afton på operan -- du lovar ju att komma?
så skall du vara i samma stämning som nu!

-- När jag ser _dig_, är jag glad. Du är glädjen själv... Nej, det låter
så djupsinnigt, så abstrakt, och du är allt annat än abstrakt. Men se
dig själv i spegeln, som du står där! Vet du av, att det är tusen
stjärnors ljus i dina ögon under slöjan och all jordens värme i din
knutna hand? Och under din vida kappa -- hon öppnade den hastigt, på
lek, som ett par stora vingar, och slog den lika hastigt om sig igen --
har du skönhet, lyx, dårskap, lycka och härlig vila åt den, som älskar
dig.

-- Låt mig gå, min vän. Gryningen begynner, där kommer folk på bron...
Och -- det lät litet blygt, men oändligt ömt: du behöver visst ro.

-- _Ro_! -- Han smålog. -- Tror du jag vill ha ro? Det hoppas jag till
Gud, jag inte får på många år ännu! Nej, stanna Edmée... Det är något
jag ville säga dig... -- Han smålog, klämde hennes hand, såg ned och
letade efter en förevändning att hålla henne kvar.

Hon visste, att när han var i det lynnet, tyckte han om att prata, och
när han en gång började, höll han icke så snart upp. Av allt i världen
var hon mest stolt över, att han så gärna talade med _henne_. Och han
talade med henne om allt: sitt arbete, sina planer, sina högtflygande,
fantastiska drömmar; han lade icke band på sig, han tänkte högt och
visade, att han njöt av att se detta lilla, allvarliga ansikte, som i
sitt växlande uttryck följde vart hans ord, dessa strålande, skiftande
ögon, som _hörde_. Omedelbart kände han, att var fiber i hennes själ
sympatiserade med hans, att hon, under hans inflytande, såg med hans
ögon och förstod med hans hjärna.

-- Har du då intet nytt att säga mig?... Något om dina vänner,
chouanerna, som Fouché så gärna underhåller mig med? Eller om ditt gamla
ideal, »vi med Guds nåde»?

-- Har han skrivit igen? frågade hon hastigt.

-- Nej, gudskelov! Jag svarade honom då tydligt nog i somras. Nu går
Fouché bara och väntar på, att _han_ skall svara _mig_!

Edmée hade åter satt sig ned -- intresserad -- och lät honom knäppa upp
kappan. Den föll tillbaka över stolskarmen, och med sitt vita
silkesfoder bildade den en skimrande bakgrund till hennes lätta dräkt.
Slöjan slog hon själv från pannan -- den hängde löst, som en spansk
mantilla, över det något oordnade håret. Utan att längre tänka på tiden,
som gick, slog hon sig ännu en gång till ro.

-- Den klenmodiga Joséphine, återtog Förste Konsuln efter en stund, utan
övergång, liksom driven av en tankeförbindelse. Hon lever i ångest, att
jag skall stiga för högt, för att kanske en gång falla lika djupt. Hon
tror -- det gick ett obeskrivligt leende över Bonapartes ansikte, där
han nu, i gott humör, gick fram och tillbaka på golvet och snurrade
snusdosan mellan fingrarna -- hon tror och _önskar_ att jag skall
bekväma mig till att återkalla Bourbonerna! Det är icke längesedan hon
nästan låg på knä för mig för att beveka mig. Kan du begripa -- han
stannade framför Edmée -- hur i all världen man kan finna på att fordra
något så onaturligt av mig -- något så _dumt_? Det nya Frankrike, det,
som jag redan nu, monumentalt och praktfullt, ser resa sig ur
revolutionens blod och spillror -- det är _mitt_ verk! Och så begär man,
att jag skall bygga och smycka mitt hus, för att andra skola driva mig
därur och komma och bo där i mitt ställe. Man inbillar sig, att jag kan
avspisas med en konnetabelvärja, ett hertigdöme -- jag! »Den mäktigaste
undersåte!» En undersåte är aldrig _nog_ mäktig. Nej, råder man över en
krona -- han förde ovillkorligt handen till sin tinning -- sätter man
den på sitt eget huvud, och ve den, som rör därvid!... -- Han gick ett
par slag fram och tillbaka med händerna på ryggen och sänkt huvud; hon
såg det stolta, inåtvända leendet på hans läppar, och hennes hjärta
bävade ånyo av fröjd över att vara hans intimaste förtrogna. -- Min bana
är rätt vacker, jag medger det, men den är långt ifrån fullbordad.
Emellertid, nu har jag då kommit så långt som till Tuilerierna... Det
gäller att stanna här!

Han såg upp och mötte Edmées ömma, stolta blick. Emot sin vana skrattade
han högt:

-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade -- kan du märka några rojalistiska
förnimmelser, när du nu ligger i Louis XIV:s säng? Drömmer du någon gång
om ditt legitima ideal med gikt och sammetsstövlar?

Edmée satt framåtlutad med bägge armarna på bordet. Hon smålog, skakade
på huvudet och såg glad upp till honom.

-- Tala mer... Hur kan det vara, min vän, att du värdigas tala med mig?
Du, tillade hon blygt, som nästan aldrig bryr dig om att tala med damer
-- inte ens med Madame de Staël.

-- Madame de Staël! -- Han smålog.

-- Ja... Å, du skulle blott riktigt veta, hur okunnig jag är! Du, som
jag vet håller så strängt på kunskaper. -- Hon såg frågande upp, litet
ängsligt.

-- Hos _män_. -- Han böjde sig ned och kysste flyktigt hennes skuldra.
-- Hos kvinnor -- Gud bevare oss väl!

Hon skakade otåligt på huvudet utan att låta sig övertyga: -- Jag kan
ingenting, rakt ingenting, min uppfostran blev avbruten, innan jag var
tio år. Jag tror aldrig, att jag har läst någon annan bok i sammanhang
än »Télémaque», och så en gammal dagbok från Frondekriget, som jag fann
hemma på les Fougères, och som en av mina förfäder hade skrivit...

-- Och _det_ intresserade dig?

-- Å -- hon drog djupt efter andan och slöt till ögonen, med handen mot
hjärtat. -- Jag tyckte att mitt liv var värdelöst, för det jag inte fått
leva under den tiden! Som jag har avundats den stora Mademoiselle
utanför Orléans och Anna de Longueville, som hade prinsen av Condé till
broder och en älskare som Monsieur de La Rochefoucauld! Nu avundas jag
ingen mera.

-- Inte ens Madame Bonaparte?

Edmée rodnade och slog i sin vrede så häftigt ut med handen, att hon
stötte till glaset och vinet flöt över bordet. -- Nej, sade hon stolt,
lika litet som det ett ögonblick föll Madame de Longueville in att
avundas Markisinnan de La Rochefoucauld. Hon hade kärlek, äventyr, faror
och ära, därtill ett ädelt och furstligt namn, så länge hon levde. Och
dö kan man, när man själv vill.

-- Du är, som jag säger, en drottning, ropade han eldigt, hänförd av
hennes flammande ögon och stolta min. Jag har en gång hört en historia
om en de La Feuillade, som för sin förvägenhets skull en natt blev Anne
d'Autriches älskare och dagen därpå mördades av kardinalens och kungens
folk. Du har hans blod i ådrorna! Å -- han talade nästan hårt -- ett
stort namn, det är dock en härlig sak, ett präktigt ryggstöd.

-- Som om något namn vore större än ditt!

-- Det _blir_ kanske... kanske... Han stod och såg in i ljuset på bordet
med klara, sammandragna ögon. Så vände han sig om och sade plötsligt
muntert:

-- Apropos namn! I kväll skall man se hela Faubourg St. Germain på
operan -- i kväll håller ingen sig borta! Själva Madame Royale, vore hon
här, kunde nog icke motstå att exponera en toalett i en loge i afton.

-- Du kommer ju _säkert_? -- Hon hade rest sig upp, plötsligt ivrig att
komma bort.

-- Ja. Fastän Gud vet, hur jag skall få tid till det!

-- Å, var gång jag ser dig offentligt, med adjutanter och eskort, när
jag ser folket applådera och resa sig på tå och ropa: »Leve Förste
Konsuln», så... Å, det är så berusande, jag kan inte säga dig, vad jag
känner!

-- Jag kan _se_ dig. Du rodnar, du slår ned ögonen, du är rädd, att
någon i din blick skall läsa din hemliga lycka...

-- Jag! Å, du känner mig icke. Nej, jag reser mig tvärtom upp, där jag
sitter, jag småler och nickar till alla, och jag viskar för mig själv:
»Leve Förste Konsuln!» Och som jag säger det, knäpper jag i all
hemlighet mina händer hårt ihop, och jag ber så innerligt, att Gud skall
taga alla dessa önskningar på allvar, att du skall _leva_...

Småleende, rörd, lyfte Bonaparte hennes huvud med sin ena hand och lade
den andra över hennes strålande, plötsligt tårfyllda ögon.

-- Farväl, Edmée. Gå nu. Om sexton timmar skall jag se dig igen. Sov
ända till middag, kläd dig fin, roa dig, var glad, tala med många
människor, tänk på mig.

Hon tog sakta bort hans hand, och leende såg hon honom in i hans leende
ögon.

-- God natt... God morgon... Å, jag vet icke mer, vad som är dag eller
natt! Jag indelar icke mer min tid efter solen, jag indelar den efter,
när jag ser _dig_...

-- Om sexton timmar, blir det då dag igen?...

Hon gick mot dörren. Men med handen på låsvredet vände hon sig om, böjde
sig lätt tillbaka, i det hon med ena handen lyfte slöjan från pannan,
och såg dröjande på honom med sina ömma ögon.

-- Napoléon! viskade hon tyst, nästan ohörbart. Det var så sällan hon
vågade uttala hans dopnamn, som ingen -- icke ens hans mor -- numera
kallade honom för, men vars egendomliga klang, hon i djupet av sitt
hjärta tillbad.

I nästa ögonblick var hon utanför dörren. Småleende satte Bonaparte sig
till skrivbordet och öppnade strax sin stora portfölj.



XIV.

  ... »Ah, Sire (a dit alors quelqu'un) la vertu
  et la puissance du géant tenaient à un seul cheveu arraché,
  et si le cheveu vital de la France devait être Napoléon!»

    _Memorial de Ste Helène._


På aftonen den 3 Nivôse år IX (den 24 december 1800) hade Konsulatets
societet, som blott nödtvunget och motvilligt rättade sig efter
Republikens institutioner och, så fort tillfälle blott gavs, ostentativt
reagerade mot dess traditioner, mangrant infunnit sig på operan för att
denna första julafton i det nya århundradet höra Haydns »Skapelsen», som
för första gången gavs i Paris. Längs logekanterna sutto redan damerna,
väntande tillbakalutade i fåtöljerna, med juveldiademer på grekiska
frisyrer och cachemirsschalar artistiskt draperade över halvnakna
byster. _Alla_ voro de där -- Madame de Staël, Madame de Contades,
Madame Récamier, Madame Tallien, Madame Hamelin -- de, som givit glans
åt det gamla hovet, åt »Coblentz» och åt Direktoriet, och som ännu
försökte rivalisera med Förste Konsulns systrar och Konsulatets
uppstigande unga stjärnor. Madame Bacciocchi var där med gyllene
lagerkrans om pannan och guldbroderad purpurschal, som påminde om en
romersk imperatorsmantel. Hon höll missnöjd ögonen riktade på
»Paulette», som nu, åtföljd av flera herrar -- däribland hennes
_cavaliere servante_ för ögonblicket, Auguste de Montaigu -- trädde in i
sin loge. Madame Leclerc var i rosenfärgad underklänning med överdräkt
av sällsynt _point d'Argentan_. Hon hade i håret en krans av stora,
skära rosor och inga andra smycken än pärlor på armarna och om halsen.
I denna enkla, flicklika dräkt var hon förtjusande -- salens alla
lornjetter voro vända mot henne, där hon nu, småleende till höger och
vänster, långsamt, graciöst, sjönk ned på sin plats.

Madame de Châteauneuf kom sent, åtföljd av sin nièce och den gamle
markisen av Caulaincourt. De hälsade strax över till Madame Permon och
Laurette Junot, som hade logen över konsulernas. Mademoiselle de La
Feuillade, som efter deras möte om natten, säkert väntade att åtminstone
ett par ögonblick träffa Förste Konsuln, var strålande i en ny dräkt av
mattblått silke, rikt broderad med guldblad och blommor i ljus rosa.
Över pannan satt ett uddigt diadem, prytt med safirer och vinlöv i guld,
vilket, så nära som det blott gick an, till formen liknade en
hertigkrona; kring den yppiga, bara halsen och högt upp på de vita,
fasta armarna slöto sig fint, efter antiken arbetade guldsmycken. Mer än
någonsin liknade hon en renaissancedrottning, då hon, i samma ögonblick
orkestern intonerade ouvertyren, högrest trädde fram till logekanten.

Man hade knappt spelat de trettio första takterna, förrän publiken
skrämdes upp vid ljudet av en stark knall -- nästan som av ett
kanonskott. Folk vände sig om och reste sig upp från sina platser; från
parkett bredde sig över hela salen upp emot logerna en stigande bölja av
viskningar och utrop -- ingen hörde mera på Garat och Madame
Barbier-Walbonne, som från scenen fortforo att sjunga det högtidliga
oratoriet.

-- Men vad står på? viskade den alltid nervösa Madame de Châteauneuf.
Armand -- hon vände sig till den unge Caulaincourt, som nyss kommit in
-- hör då efter, vad det kan vara.

Den unge mannen reste sig upp, och i det han böjde sig ned över Edmée,
som satt framför honom, sade han lågt:

-- Detta påminner om den 18 Vendémiaire.

Edmée kände, hur hennes hjärta plötsligt liksom stod stilla, och hon
blev kall och styv över hela kroppen. Hon slöt ögonen och grep
krampaktigt fatt om logekanten.

I detta ögonblick kom general Junot brådskande in i logen mitt emot, och
med höjd stämma ropade kommendanten av Paris ut över salen:

-- Förste Konsuln har varit utsatt för ett nytt terroristiskt attentat
på vägen hit i _Rue St. Nicaise_. Blott som genom ett underverk har han
blivit räddad!

Medan han ännu talade, öppnades dörren till konsularlogen, omedelbart
under Junots. Förste Konsuln trädde in, åtföljd av Lannes, Lauriston,
Berthier och Duroc.

I och med detsamma man fick öga på honom, reste sig huset som en man;
och medan kvinnorna gräto och skrattade, viftade med näsdukar och
schalar och räckte armarna ut mot honom, bröt det ut ett så våldsamt,
larmande jubel, att väggarna i den stora Operan skakades och musiken
helt överröstades.

Bonaparte lyfte handen och hälsade flyktigt ut mot mängden. Han var
blek, men fullkomligt fattad, liksom alla hans följeslagare. Det var i
hans ansikte ett sådant uttryck av återhållen vrede, av otålighet och
leda, att det ej ens vek för denna entusiastiska hyllning.

Edmée hade vacklande rest sig upp och stod nu upprätt, stödd mot sin
stol. Hon var dödsblek och hennes ögon, vitt uppspärrade, nästan stela,
hängde vid hans ansikte i tiggande ångest. Han hade i detta ögonblick
icke tanke för henne, mindes ej ens, att hon fanns där -- hela hans själ
var full av hatfullt raseri mot mördarna. Hans läppar darrade i vrede,
man såg, att han hade svårt för att icke strax bryta ut i ord.

Nu trädde Madame Bonaparte och Mademoiselle de Beauharnais in i logen,
tillika med Madame Murat. Ryktet flög redan genom salen om huru de blott
genom ett tillfälligt dröjsmål -- Madame Bonaparte hade i sista
ögonblicket bestämt sig för att byta om schal -- blivit räddade från
explosionen. Hortense hade blivit lätt sårad i halsen, spetsslöjan, som
hon i hast svept om sig, var färgad av blod. Folk såg det, och ropen och
handklappningarna började på nytt. Madame Bonaparte var i en sådan
sinnesrörelse, att hon strax nästan sjönk ned i fåtöljen; hon storgrät,
i det hon matt viftade med händerna utåt salen.

Förste Konsuln stannade blott ett par ögonblick. I det han gick, vände
han sig ännu en gång om i logens bakgrund och mötte en sekund Edmées
tiggande, ångestfulla blick. Med en hastig rörelse, snabb som en tanke,
och blott bemärkt av henne, förde han handen upp och tryckte lätt
fingret mot sina läppar. Hans blick vidgade sig och ljusnade en kort
sekund. Hon böjde sig fram -- tacksamt, betagen, och räckte ovillkorligt
halvt ut armarna. Ingen såg på henne; hela salen var som i yrsel;
högröstade acklamationer följde Förste Konsuln, vilken nu, åtföljd av
sina adjutanter, gick ut ur logen.

De bägge herrarna Caulaincourt, far och son, hade genast, så snart de
hörde general Junots ord, gått ut för att skaffa närmare underrättelser.
Nu kom markisen in igen.

-- Mina damer, sade han brådskande, ursäkta, att jag låter Armand allena
följa er tillbaka till Rue du Bac. Man har bett mig om att fara till
Tuilerierna i afton. Den arma Joséphine, nu kan hon behöva att vara
omgiven av sina vänner!

Edmée lade handen på hans arm:

-- Å, gudfar -- å... kan ni inte låta mig följa med?...

-- Men, mitt kära barn... Ja, vad säger ni, Madame? -- Han vände sig
till Madame de Châteauneuf!

-- Jag vet inte, om det vore passande... Hon tänkte efter: -- men kanske
det är _klokt_. Jag måste medge, att jag nu är till den grad enerverad,
annars skulle jag själv... Ja, ja, tag henne då med. (Armand de
Caulaincourt kom in och berättade, att Madame Junot också ämnade sig
till Tuilerierna.) Men ni ansvarar mig för, att hon blir välkommen! Och
bliv icke för länge borta, min käre markis -- jag kommer till att leva i
feber, innan jag får veta, hur det alltsammans hänger ihop. Glöm
äntligen icke att lyckönska Förste Konsuln och Madame Bonaparte ifrån
mig. Säg dem...

Hon fortfor att ge instruktioner till markisen och sin nièce. Edmée
hörde henne icke. I det Armand de Caulaincourt hjälpte henne på med
hennes palatine och schal, kom han till att röra vid hennes händer, som
skälvde och voro iskalla.

-- Men, Mademoiselle de La Feuillade befinner sig icke väl...

-- Jo, ack jo! -- Edmée tvang sig till att småle. -- Det är blott
förskräckelsen. Det går över, när jag bara kommer ut.

Utanför Tuilerierna höll redan en hel rad vagnar, och när de genom
trappan i Florapaviljongen blivit införda i Madame Bonapartes våning,
funno de den alldeles full av folk. Där voro konsulerna, ministrarna och
deras damer, Junots, Mortiers, och flera av husets personliga vänner.
Man hade låtit servera te -- som på en vanlig afton efter operan -- och
sällskapet, som hade samlat sig i grupper omkring Madame Bonaparte och
Förste Konsuln, diskuterade häftigt den förfärliga händelsen.

Madame Bonaparte var alldeles över sig given, nästan förkrossad. Omgiven
av flakoner och luktsalter, satt hon inkrupen i ett soffhörn,
sammanfallen, nedböjd, med ett utseende så förstört, att hon förekom tio
år äldre än vanligt. Hennes vänner hade slagit krets omkring henne, och
där var ingen ände på beskärmelser och beklaganden. Hon såg knappt på
Mademoiselle de La Feuillade, när denna hälsade på henne och framförde
fasterns hälsning. Hon satt med halvslutna ögon och vaggade rysande fram
och tillbaka. Ibland överfölls hon av nervös gråt.

Strax Edmée trädde in i rummet, hade hennes blick sökt Förste Konsuln.
Där stod han borta vid kaminen, med händerna på ryggen som vanligt, och
talade ivrigt med en herre, som hon icke kände. Så fort hon kunde, sökte
hon närma sig honom. Hon väntade blygt på tillfälle att få hälsa på
honom. Nu stod hon nästan alldeles bakom honom, så att hon kunde
uppfånga vart ord som talades.

-- Ja, jag, sade den herrn, som hon icke kände -- en mager, nästan
skelettaktig man med sluga, skarpa ögon -- jag går icke ifrån min
mening, att det är folk besoldat av Pitt och pretendenten...

-- Seså, Fouché! Håll då upp med det pratet om era rojalister, utropade
Bonaparte häftigt. Vilja de nödvändigt göra attentater, skulle de väl
först söka röja _er_ ur vägen, som har så många synder mot dem på ert
samvete! Nej, _jag_ vet, var uslingarna äro att finna -- det är bland
era egna gamla stallbröder, i jakobinernas generalstab. Dessa nidingar
-- lönnmördarna från den 2 september, de, som satt i scen den 31 maj och
Prairial -- jag har alltid hatat dem, nu skall jag veta att straffa
dem... Fouché -- han vände sig till de omkringstående -- skall icke
försöka att vilseleda mig; här är varken tal om chouaner, emigranter,
präster eller adelsmän -- _jag_ känner skurkarna, jag har alltid haft
ett vaksamt öga på dem. Tänk blott på den 18 Vendémiaire! Tänk på
Chevaliers kruttunna och historierna i Brumaire! Behövas flera bevis?...
Å, ingen skall tro, att jag är rädd för att taga ansvaret på mig, nu då
det gäller att döma dem! Vilja representanterna för den nation, som jag
dagligen vågar liv och hälsa för, inte stå mig bi, så skall jag nog veta
att hjälpa mig själv. Så länge jag lever, fruktar jag icke för, att
någon skall våga att ställa _mig_ till ansvar för mina handlingar.
Faller jag -- så äro de förlorade allesammans! För sin egen skull borde
de söka stöd i en lag...

Han vände sig om och såg plötsligt Edmée bakom sig. Deras ögon möttes.
Hon var mycket blek i sin blåa dräkt, men hennes ögon voro klara och hon
darrade icke.

-- Ni här, Mademoiselle de La Feuillade! -- Han tog hennes hand, och i
det han ånyo vände sig till polisministern och de andra:

-- Se här, mina herrar, ett bevis för, att jag har rätt! Mademoiselle de
La Feuillade är, som ni alla veta, i högsta grad aristokrat, i högsta
grad chouan -- han smålog ned emot henne -- och hon har kommit hit i
afton för att betyga mig sin trohet mot Republiken. Inte sant?

Edmée rodnade djupt under alla dessa mäns blickar. Men hon höjde tappert
sitt huvud och mötte Förste Konsulns blick.

-- Jo, medborgare-Konsul. -- Detta republikanska tilltal föll plötsligt
naturligt på hennes läppar. -- Min faster, Madame de Châteauneuf, har
sänt mig, tillika med Monsieur de Caulaincourt, för att uttrycka hennes
beklagande och lyckönskan. Ni vet...

Hon kunde icke fortsätta. Hennes ögon fylldes plötsligt av tårar, och
handen, som ännu vilade i Bonapartes, tryckte krampaktigt hans. Vad hade
hon icke velat giva för att i detta ögonblick få kasta sig i hans armar,
för att få säga honom, vilka kval hon genomgått för hans skull!

Förste Konsuln gissade hennes rörelse. Han böjde sig hastigt ned och
kysste lugnande hennes hand.

-- Tack! sade han med sin djupa, allvarliga stämma. Jag skall aldrig
glömma, vad ni har gjort för mig i afton. Ni, en ung flicka, ensam från
hela Faubourg St. Germain...

-- General, ni glömmer min gudfar, markisen av Caulaincourt, och jag
tror nog, att här också äro flera, som vänta att få hälsa på er. Ni var
nyss så rättvis mot oss, och nu blir ni plötsligt orättvis...

Förste Konsuln drog hennes arm in under sin och förde henne bort till
den plats, där han såg Madame Junot stå. De talade icke, men deras
blickar vilade i varandra. Han tryckte hennes arm hårt intill sig: -- Du
är modig, Edmée, modig...

Han såg icke åt det hörn, där Joséphine satt sammansjunken mellan sina
kuddar och flakoner. Med en bugning skildes han från Mademoiselle de La
Feuillade och fortsatte därpå sitt samtal med ministrarna.



XV.

   ... Mais la règle et le compas, étaient-ils bien faits pour lui?

    _Le Comte de Las Cases_ (de Napoléon).

  »Je suis le maître.»

    Mot réitéré de Napoléon.


Så stark Edmée än var, hade hon dock icke kunnat tåla att tillbringa så
gott som en hel natt barfota eller med genomvåta skor utan att ådraga
sig en duktig förkylning, som i förening med sinnesrörelserna och
strapatserna dagen därpå slutade med att göra henne allvarligt sjuk. När
hon sent om natten den 3 Nivòse omsider kom hem från Tuilerierna med
markisen av Caulaincourt, var hon hes och illamående, och upp på
förmiddagen vaknade hon med stark feber.

Förhållandet mellan Edmée och Madame de Châteauneuf hade efter Louis'
avresa blivit mer och mer kyligt. Madame de Châteauneuf, som numera för
det mesta var fängslad vid sina rum genom det svåra och illa läkta
benbrottet och icke gick ut utan vid särskilt högtidliga tillfällen,
fann, att Edmée alltför egoistiskt begagnade sig av den frihet, hon
själv från början lämnat henne. Sällan eller aldrig tillbragte hon
numera sin tid hos den sjuka; var dag var hon upptagen av
societetsnöjen: teaterbesök, konserter, middagar, baler och tesoaréer,
och blott för formens skull meddelade hon fastern sina planer. Som
oftast var det med den unga Madame Junot hon var tillsammans, mer och
mer sällan med Caseaux' och Madame de Contades. Ibland stannade hon --
naturligtvis alltid med fasterns formella medgivande -- både dagar och
nätter i kommendanthotellet. Men Madame de Châteauneuf ogillade
isynnerhet, utan att högt våga yttra det, då det ju alltid varit hennes
egen politik, Edmées öppna och förtroliga närmande till det nya »hovet»
i Tuilerierna, och hennes därav följande mer och mer kyliga hållning mot
de gamla vännerna i Faubourg St. Germain. Louis' moder och Talleyrands
väninna hade visserligen velat lära sin nièce att respektera den
bestående makten, men det hade långt ifrån varit hennes mening, att hon
så uppriktigt, med hull och hår, skulle övergå till det läger, hon dock
i sin själ ansåg för fientligt. Emellertid höll hon efter sin vana god
min och behandlade ständigt inför främmande Edmée, som om hon av hjärtat
sanktionerade allt hennes görande och låtande. I vardagslag, mellan fyra
ögon, var hon kall emot henne och behandlade henne med större
likgiltighet än hon egentligen kände.

Mest bekymrade det dock Madame de Châteauneuf, att Louis så gott som
aldrig i sina brev nämnde kusinen och aldrig skrev till henne. Detta
olyckliga giftermål, vilket hon själv från början, då det var osäkert,
om Mademoiselle de La Feuillade kunde återfå sina gods, gjort allt för
att uppskjuta, och som hon sedan förgäves velat påskynda, ansåg hon nu i
sitt innersta så gott som uppgivet. Louis hade ej efter sin avresa
yttrat sig därom, men på tonen och stämningen i hans brev kunde hon väl
märka, att han ej mera tänkte på sin kusin som sin blivande maka. Edmée
å sin sida utspanade alltid, när modern fått brev från sin son, och med
ett slags skyggt, ödmjukt intresse försökte hon att på omvägar få veta
så mycket som möjligt om honom, utan att precis direkt våga föra
samtalet på honom.

Medan Edmée var sjuk, lät Madame de Châteauneuf var dag sina lakejer
bära sig uppför trappan och tillbragte en halv timmes tid vid sin nièces
säng. Under ett av dessa besök, vilka i hög grad plågade Edmée, som icke
tålde någon annan än Valentine bredvid sig, berättade hon ouppfordrad,
att Louis i sitt sista brev skrivit, att han ville komma hem på ett par
dagar över nyåret. En nyhet, som strax ökade Edmées feber.

Själva nyårsdagen var Mademoiselle de La Feuillade mycket sjuk. Hon
hörde, hur det ena ekipaget efter det andra rullade in på gården och
stannade utanför stora trappan, det oupphörliga bullret av
nyårsgratulanternas steg och röster i vestibulen. En och annan av
familjens intimare bekanta gjorde henne en kort visit på hennes rum och
medbragte en liten gåva. För var vagn, som körde in på gården, blev hon
orolig, och bad Valentine genast se efter, om det kunde vara Monsieur de
Châteauneuf, som kom. Hon väntade på honom som i feber.

Sent på aftonen äntligen kom Louis. Med onaturligt uppskruvad hörsel
hörde hon hans röst redan på trappan, och i ångest bad hon Valentine att
spärra dörren. Nu -- sjuk och svag, som hon var -- hade hon en nästan
panisk skräck för att möta förebråelsen och domen i hans blick.

Men dagen därpå kunde det icke undgås. Monsieur de Châteauneuf lät
fråga, om Mademoiselle de La Feuillade kände sig frisk nog att taga emot
honom.

Edmée svarade i förtvivlan strax ja. Hon hade alltsedan hon vaknade om
morgonen övertänkt sin ställning: vad skulle det väl tjäna till att söka
uppskjuta det oundvikliga?

Madame de Châteauneuf hade velat följa sin son upp till niècen, men han
hade avböjt det. När han trädde in i rummet och såg Edmées lilla ansikte
och stora, heta, ängsliga och trotsiga ögon under den kolossala,
tättslutande spetsmössan, kände han plötsligt, som ett sting i hjärtat,
den starkaste vrede och det ömmaste medlidande han någonsin i sitt liv
känt. Hans rörelse övermannade honom, så att han kom till att darra, och
han stödde sig ett ögonblick mot dörrposten, innan han gick fram till
henne.

Hon låg tillbakalutad mot sängens kuddar, och i frostdagens klara
solsken såg han, hur blekt och magert hennes ansikte hade blivit. Över
rummet möttes deras ögon med ett uttryck så egendomligt, att till och
med Valentine blev gripen därav och, grannlaga, sakta drog sig undan i
sin fönstersmyg.

Han fattade sig och gick fram till henne.

-- Det gör mig ont, min kusin, att se er igen i detta tillstånd, sade
han stelt, utan att taga plats i den stol, Valentine skjutit fram till
honom.

Edmée låg med nedslagna ögon och plockade på lakanet. Plötsligt såg hon
upp, och det var ett leende på hennes läppar, som förvirrade Louis.

-- Du beklagar mig. Det har du intet skäl till. Sedan jag såg dig sist,
har livet givit mig det bästa, någon kvinna någonsin har ägt eller
kommer att äga. Därför att du nu händelsevis ser mig sjuk och en smula
matt av febern, tror du... Å, Louis, se i mina ögon, innan du går, och
se, om du finner spår av det, du väntat att finna -- blygsel eller sorg.

Han höjde långsamt, liksom motvilligt sin blick, och mötte hennes. Den
var strålande och klar, och hennes leende var stolt, nästan högdraget.

-- Du har ett styvt sinne, min kusin, sade han blott.

-- Du vill icke tro mig? Gör, som du vill, men det säger jag dig -- hon
reste sig halvt upp i sängen och lyfte handen, liksom till ed -- _intet_
av det, som hänt mig under dessa två månader, ville jag undvara. Intet,
hör du, icke ens denna feber.

-- Edmée! -- han rätade sig strängt. -- Du talar ett språk, som minst av
allt anstår en ädelboren kvinna.

-- Så skulle visst envar säga i ditt ställe -- kanske _alla_ män, utan
undantag. Hon talade nu lugnt, med mild, stilla röst, liksom anginge
hans ord henne icke. -- Men jag _är_ en ädelboren kvinna, och aldrig,
tycker jag, har jag bättre förstått, vad som anstår mig, än nu. Jag vet,
att mitt liv har blivit ett undantag från regeln -- men är då _regeln_
det högsta du kan tänka dig?

Louis reste sig. -- Jag vill ej diskutera med en febersjuk flicka. Jag
bad om lov att hälsa på min kusin, emedan det skulle givit anledning
till sladder och kommentarier, om man fått veta, att jag underlåtit det.
Nu har jag gjort min plikt.

-- Louis! -- Hon reste sig halvt upp i sängen för att hålla honom
tillbaka. -- Säg mig... Du finner det orätt av mig, att jag stannar i
din moders hus?

Han betänkte sig litet. -- Ja. Och ändå _önskar_ jag det, tillade han
med eftertryck.

Hon smålog blitt och ömt upp emot honom. -- Å, Louis... Hon räckte honom
bägge händerna, som han dröjande tog i sina. Du är sträng emot mig, och
du har väl rätt till det, men ibland är det, som om du -- och du allena
-- i djupet av din själ _förstod_ mig...

Han släppte hennes händer och vände sig halvt om. -- _Kanske_ förstår
jag mer än du tror, sade han häftigt. Mitt hjärta blöder för dig, Edmée.
Jag har försökt att döma dig, men när jag vill vara ärlig mot det bästa
hos mig -- _kan_ jag icke. Icke _dig_ -- upprepade han häftigt, liksom
ångrade han redan sina egna ord -- men _honom_! Förstår du då inte din
egen förblindelse? _Du_ älskar -- men _han_!... Vad är du för honom? --
Han såg, att han plågade och förskräckte henne, och han hade, innan han
trädde in i detta rum, fast föresatt sig att ej mera tala om det, som
aldrig kunde göras gott igen, men nu, när han _såg_ henne,
överväldigades han plötsligt av sin svartsjuka, sin medömkan med henne,
sitt hat mot den andre -- han kunde ej mera återhålla sina ord.

-- Tror du väl ens, att han anser sig ha några plikter emot dig, när han
en gång upphör att älska dig? Skall han, tror du, skona din ömhet, din
känslighet, ditt rykte? -- Å, jag, som känner honom, för det att mitt
hat gissar honom bättre än de andras beundran -- jag vet, att mänsklig
hänsyn och mänsklig plikt spelar för honom ingen roll. Frankrike är lika
litet för honom som du. Han arbetar, för det han älskar arbetet, han
kämpar, för det han älskar kampen, och hans omättliga själ hungrar efter
äran. Vad är väl du för honom?... Din ras, din stam, din egendomlighet
är honom främmande. Han känner icke, han anar icke den Edmée de La
Feuillade, som är _mig_ så kär, därför att hon -- sådan som hon nu en
gång är -- vuxit sig in i mitt väsens grund. Vad _han_ älskar -- det är
blott det härliga stycke kött och blod du är. Han älskar dig som en
Medici, en Borgia älskade kvinnorna -- korsikanare eller italienare som
han är, främmande för dig och oss alla!

Edmée reste sig upp, rak i ryggen, och lade sin knutna hand på sängens
kant. -- Gå! sade hon bjudande och betraktade hotande sin kusin. Du
tränger dig in hos mig, när jag ligger sjuk under din moders tak, och
jag tror, att du vill mig väl, och tager emot dig som en syster sin
broder. Gå! Förrän jag vill höra på dina onda ord mot min älskade,
lämnar jag min bädd och går ut av detta hus. Gå...

Hon föll tillbaka i sängen och skiftade färg så våldsamt, att Valentine
förskräckt kom springande till.

-- Min Gud, Monsieur Louis, ni tar ju livet av henne. Hämta doktorn...
hon måste åderlåtas igen, strax... Och pigan knuffade honom nästan med
våld ut genom dörren.

Doktorn förklarade, att Edmée hade nervfeber. I ett par dagar fruktade
de för hennes liv; så blev det bättre. Under denna tid lät Madame
Bonaparte ofta officiellt förhöra sig, hur Mademoiselle de La Feuillade
befann sig. Från Förste Konsuln kommo nästan var natt bud och brev genom
den hemliga trappan.


Före sin avresa hade Monsieur de Châteauneuf företräde hos Förste
Konsuln. Bonaparte mottog honom artigt och åhörde med levande intresse
hans framställning av underhandlingarnas gång och Ottos uppfattning av
det engelska kabinettets ställning till de neutrala makterna. Han var så
helt och hållet upptagen av det och gjorde så många intresserade frågor,
att Louis ett ögonblick trodde, att han glömt, vem det var han talade
med.

Då audiensen var förbi och Monsieur de Châteauneuf skulle gå, tvekade
han, och ett ögonblick stodo de båda männen, öga mot öga mitt för
varandra. Bonaparte gick ett par steg fram emot den andre.

-- Tala, Monsieur de Châteauneuf, sade han skarpt. Ni vill säga något.

-- Ja, medborgare-Konsul. Nu är mitt officiella ärende uträttat. Vi äro
bägge franska adelsmän, bägge Republikens tjänare -- i den ena
egenskapen står jag ett steg över er -- i den andra ni en hel del över
mig. Låt oss tala med varandra som två män.

-- Tala, sade blott Bonaparte ännu en gång med samma hårda uttryck. Hans
blick borrade sig lik en stålklinga in i Louis', som fast mötte den.

-- General Bonaparte, vad har ni gjort mot min kusin, Mademoiselle de La
Feuillade?

-- Herr greve de Châteauneuf, har ni någon rätt att fråga?

-- Ja.

-- Och om jag icke erkänner denna rätt. Om jag ej önskar, att detta namn
blir nämnt mellan oss?...

Louis trädde honom så nära, att hans skälvande hand på värjfästet rörde
vid Bonapartes kläder. -- Så kallar jag er en -- en...

-- Håll, Monsieur de Châteauneuf! Kom ihåg, vem som är den starkaste
här.

-- Jag har blott alltför länge kommit ihåg det. Och ni har ej heller
varit rädd för att påminna mig därom.

-- Jag gör det ännu en gång, och för er egen framtids skull, sade
Bonaparte flegmatiskt, med eftertryck. Ni har vid början av detta samtal
försökt att ställa oss lika. _Tror_ ni det? Nej, ni vet så väl som jag,
att jag är _herre_ här. Jag kan icke ställas till ansvar av någon i
detta land.

-- Vi stå här _man_ mot _man_... -- Blek av vrede drog Louis sin värja
till hälvten ur slidan.

-- Prat! sade Bonaparte högdraget, och hans fasta, kalla blick sänkte
sig ringaktande ned mot Louis' hand. Ert liv så väl som mitt är statens;
min kärlek är en privatsak, som icke angår någon utom mig själv och
henne, som jag älskar. Vi ha en gång stått man mot man, som ni säger,
i kampen om denna kvinna, och -- med den starkares rätt har jag vunnit
henne.

-- Ni vill alltså neka mig all satisfaktion...

-- Jag medger icke en gång, att ni har någon som helst rätt att begära
den. För det första: Mademoiselle de La Feuillade är fri, hon är sin
egen herre; för det andra: jag är -- _den jag är_. Farväl, Monsieur de
Châteauneuf.

Louis såg honom fast in i ögonen -- hans hand vilade ännu på värjan.

-- Jag ser, att jag har intet mer här att göra. Republikens chef pockar
inte för intet på sin okränkbarhet. Hans stämma var full av stolt
bitterhet. -- Vi ses alltså först vid Philippi -- som väl en gång skall
komma!

-- Vid Philippi, Monsieur de Châteauneuf -- han smålog -- skall jag ej
glömma er. Ni är en modig och ärlig fiende -- jag vet åtminstone, var
jag har er! Men kom ihåg: Frankrike behöver oss bägge.

-- Det har ni ingen orsak att påminna mig om, general. Mina ord gälla
_er_ -- icke er regering. _Ännu_ är det väl skillnad på er och staten!

Bonaparte log. -- _Ännu_! Ja, _tror_ ni det?

Med en huvudböjning och en handrörelse avskedade Förste Konsuln
sekreteraren hos Republikens underhandlare i London.



XVI.

  On croit généralement dans le monde que les premières années
  de l'Empereur ont été taciturnes, sombres, moroses;
  au contraire -- il était fort gai.

    Mèmorial de Ste Hélène.

  »J'ai foi dans mon étoile!...»

    _Mot de Napoléon._


Första gången Edmée efter sin sjukdom åter visade sig i sällskapslivet,
var på den stora fest, Berthier gav i anledning av freden i Lunéville.
Efter en vink av Förste Konsuln var den arrangerad som kostymbal.

Mademoiselle de La Feuillade hade valt en dräkt, som visst ingen annan
under denna tid skulle funnit på eller ens ansett rådligt att bära. Hon
var klädd som Anne d'Autriche. Mellan alla dessa grekiska gudinnor och
romerska dygder var hon en strålande, stolt anakronism i silverbrokad
och brabantska spetsar, Över hennes gestalt och hållning låg, då hon
trädde in i salen, hela det gamla hovets styva förnämhet och Frondens
lättsinniga käckhet.

Det var strax vid balens början. Edmée dansade med Duroc, förklädd till
arabisk scheik, då plötsligt en mörk domino, liten och smärt, trängde
sig emellan henne och hennes kavaljer, som ögonblickligen -- till hennes
stora förvåning -- utan invändning steg till sidan och utan ett ord drog
sig tillbaka. Dominon grep henne hastigt om livet och viskade med en
röst, som hon aldrig _kunde_ misstaga sig på:

-- Scheiken har högre order från profetens egen mun. Låt oss dansa och
vara glada, drottning Anna!

De dansade. Det var »_le Monaco_» -- den dans Förste Konsuln dansade
bäst, och som han önskat skulle finnas på programmet.

Det var trängsel omkring drottning Anna. Hon var en av de masker som
väckte mest uppmärksamhet. Den svarte dominon vek emellertid icke från
hennes sida -- han höll hennes arm fast intill sig och konverserade högt
med henne.

-- Hur finner Ers Majestät sig egentligen i detta blandade sällskap? De
äro icke alla hovfähiga -- det vet Ers Majestät nog. Ja, jag känner till
och med några, som ha visat sig rätt ohövliga mot kungliga personer.
Kom, låt oss gå! En drottning är skyldig sig själv att hålla sig på
avstånd från sådant folk. Inte sant? -- Han gjorde en rörelse med
handen, som kom några av de närmaste att vika till sidan.

Drottningen roade sig furstligt åt denna lek; hon kunde blott icke låta
bli att undra, om där då ej var någon, som kände igen hans egendomliga,
sonora stämma och litet avvikande accent. Hon slöt sig närmare intill
honom, och i det de försökte bana sig väg, svarade hon högt:

-- Louis XIII:s drottning och Louis XIV:s moder har aldrig varit rädd
för rebeller. Jag är Frondens drottning såväl som hovets, och de sturska
engelsmännen har jag gjort mjuka som honungsdeg. Fråga blott Buckingham,
min gode domino, om icke England har böjt sig för Frankrike.

En ny dans begynte, och de kommo rätt obemärkta in i ett mindre
kabinett. De satte sig i en nymodig, lågryggad kåsös, uppburen av två
förgyllda sfinxer, som bildade höga sidostöd.

-- Låt oss vara glada, min drottning, viskade han uppsluppet under den
svarta hättan. I dag är jag i ett lysande lynne, och du talar som en
gudinna eller som ett orakel. England har böjt sig för Frankrike, säger
du -- och ändå vet du ej, vad jag fått veta: Pitt har äntligen avgått!
Också _han_ börjar begripa, att det är hopplöst att kämpa mot _mig_. Nu
har jag egentligen bara idioter att göra med -- han smålog övermodigt,
med glädje i ögonen -- dem skall jag nog hålla stången! Georg III har
icke en förnuftig tanke i sitt huvud, Carl IV inte heller; fredsfursten
är en dum räv, prinsen av Brasilien en hare. Czaren, Gustav Adolf,
kronprinsen av Danmark -- de äro alla så förstockade och förblindade,
som blott absoluta furstar ha privilegium på att vara. Drottningen av
Neapel är så rasande, att hon alltid ser rött för ögonen, och stormar på
som en galen märr. Kejsaren och kungen av Preussen äro väl en smula
klokare än de andra, men -- blott _en smula_! Jag skall nog skrämma dem
också från vettet en dag.

Han sträckte ut sin vita hand, liten och mjuk som en kvinnas och klämde
hårt Edmées.

-- Vi ha ännu icke druckit på freden i Lunéville, min drottning. Kom!

Edmée hade icke lust att åter ge sig ut bland alla gästerna, som vart
ögonblick kunde känna igen honom. Hon blev sittande och lutade sig
tillbaka med hakan i vädret.

-- Drottningen av Frankrike och Navarra dricker icke på sina staters
välgång med vilken okänd domino som helst, sade hon; hon väntar till
Förste Konsuln kommer. Ingen utom han är värdig att stöta sitt glas mot
hennes.

-- Ers Majestät gör Förste Konsuln alltför stor ära. Betänk dock, vilken
parveny han är!

Drottning Anna drog sig ännu en gång tillbaka i sitt hörn och såg upp
mot ljuskronan, medan hon långsamt svarade:

-- Drottningen av Frankrike och Navarra har sett Bonapartes stjärna
stiga. Efter Marengo och Lunéville förstår hon, att han är den, som
skall lyfta den store kungens arv.

-- Å, Edmée! -- Han brast ut i ett lågt skratt, böjde sig ned och kysste
hennes händer, som vilade i skötet. -- Det klär dig att vara historisk
»ande» -- du blir helt högtidlig därvid, och för dina orakelspråk håller
man på att glömma all drottningens praktfulla, unga skönhet och
silverbrokad och juveler! Det gläder mig, att ditt Majestät ser stjärnan
stiga -- jag tycker nästan, att jag ser det själv!

De sutto bägge tysta några minuter. De hörde valsen inifrån salen och
skratt och prat och viskningar från människogrupperna omkring dem.

Han strök tankfullt, smekande hennes hand och sade lågt, plötsligt
allvarligt:

-- Ser du, Edmée -- om jag inte hade haft min stjärna på himlen och
därtill förstått att räkna bättre än de andra, så att jag lyckats kämpa
mig fram till den första platsen, så skulle jag nu av alla dessa
människor, vilka därinne vänta på Förste Konsulns ankomst som på festens
glanspunkt, varit hatad som en skabbig hund. Stor framgång är det enda,
som förmår människorna att förlåta överlägsenheten. Och till och med
_nu_! Tro aldrig, att jag sitter fast i sadeln, så skicklig ryttare jag
än tror mig om att vara. Förlorar jag blott en gång ett avgörande slag
-- som det vid Marengo till exempel -- du skall få se, hur de skola
falla över mig som en svärm skorpioner över ett lejon. Men varför skulle
jag förlora? -- När man spelar _vingt-et-un_ med Europa på den andra
sidan bordet och sitt öde som insats, så måste man ha förnuft att bli
stående vid tjugu.

Araben Duroc kom fram i dörren. Han kastade en hastig sidoblick på de
båda i soffan och kom bort till dem.

-- Ers Majestät tillåter väl? -- Han bugade sig djupt och viskade så ned
mot dominon: -- Det är visst tid att förbereda den officiella entréen.
Berthier är som på nålar.

Dominon hälsade drottningen och gick. Araben slog sig ned på hans plats.

-- Jag kan se på Ers Majestäts ögon, att ni är förvånad över er tjänares
dristighet. -- Han sänkte rösten och lade handen på hjärtat:

-- Förstå mig väl, och förlåt mig -- _han_ har haft förtroende för mig!

Drottning Anna rodnade häftigt under masken. Hon gjorde en avvärjande
rörelse med handen. -- Jag börjar förstå, mumlade hon förvirrad.

-- Jag _ensam_ vet det, fortfor han; och blott genom en tillfällighet,
icke genom någon indiskretion varken från hans eller min sida -- det
svär jag er vid min ära. Jag hoppas ni förstår, Mademoiselle, vilka
känslor ni kan påräkna att finna hos hans _bäste_ vän.

Edmée de La Feuillade reste sig upp, och, i det hon gav handen till sin
kavaljer, sade hon klart och tydligt:

-- Monsieur -- jag varken kan eller vill förklara något. Men jag tackar
er, och jag litar på er.

En halv timme därefter kom Förste Konsuln i galavagn och med ridande
eskort. I sin vanliga uniform -- gardets hästjägares översteuniform --
utan mask eller förklädning, trädde han in i salen vid värdens hand. Han
såg glad ut, hans panna var ljus, hans ögon logo, och han hälsade
artigt, med älskvärd öppenhet, på de masker, han kände eller trodde sig
känna. Drottning Anna dansade med en romersk prætorian, då han på sin
väg kom förbi henne.

-- En förtjusande dräkt, sade han högt, vänd till Berthier. Det är då
ett stycke äkta Lyonersiden, och det gläder mig att se något _franskt_ i
detta kosmopolitiska sällskap. -- Med en bugning för drottningen, sade
han småleende: -- Madame, vi två äro visst ensamma om att representera
Frankrike här i salen.

Hennes Majestät svarade blott med en reverens, och Förste Konsuln gick
vidare.

De flesta hade redan igenkänt Mademoiselle de La Feuillade under masken.
Efter Förste Konsulns markerade komplimang blev hon ännu mer
uppmärksammad än förr. Prætorianen hade all möda att bana henne väg till
deras plats, då den efterhängsne scheiken plötsligt dök upp igen.

-- Soupern börjar. Hans Majestät kalifen (Berthier bar denna dräkt)
befaller mig att föra Ers Majestät till hedersgästernas bord. Plats!
-- Plats för Frankrikes drottning!

Bonaparte gick först -- allena, och utan bordsdam -- in i den som ett
orientaliskt tält arrangerade matsalen. Berthier satt vid hans högra
sida, men på den vänstra stod platsen tom. Han såg skarpt bort åt
ingången till balsalen; ingen var auktoriserad att sätta sig på den
tomma stolen och ingen vågade göra det av sig själv.

Nu kom Duroc med mademoiselle de La Feuillade. Förste Konsuln gjorde
tecken till honom, men Edmée hade redan med säker takt valt sin plats på
andra sidan bordet, snett emot honom.

Ett ögonblick såg han skarpt på henne. Så höjde han ögonbrynen och
smålog.

Duroc böjde sig mot Edmée och viskade:

-- Tillåt, Mademoiselle, att jag komplimenterar er. Det var klokt -- han
hade i nästa ögonblick ångrat det. General Bonaparte tycker icke om att
se en dam kompromettera sig.

Förste Konsuln reste sig, och över bordet, som under hundratals ljus
strålade av vermeil och silver och rubinrött glas från Venedig -- allt
krigets rika byte -- sökte hans ögon Mademoiselle de La Feuillade. Han
höjde champagneglaset:

-- Medborgare och vänner! En skål för fördraget i Lunéville, sade han
högt med sin starka stämma. Leve äran, friheten och freden! Leve
Frankrike!



XVII.

  »Tous mes vertueux républicains, je n'ai qu'à dorer leurs habits,
  et ce sont des gens à moi.»

    _Mot de Bonaparte._

  »La belle saison de 1801 était bien l'apogée de la Malmaison.
  C'était plus qu'un château, ce n'était pas un palais.»

    _St. Amand._


I mitten av Prairial (år IX) kommo konungen och drottningen av Etrurien
till Paris för att tacka för sin krona och mottaga den av Förste
Konsulns hand. De reste under namn av »greven och grevinnan av Livorno»,
men blevo mottagna som suveräner.

-- Kan du se, sade Bonaparte till Edmée de La Feuillade, aftonen efter
han i Malmaison låtit spanske ministern presentera majestäterna för sig
-- kan du se, att parisarna icke äro rädda för att låta en Bourbon gå
över Place de la Révolution. Se på konungamördarna och spartanerna, hur
de småle och buga för dessa lillepyttmajestäter, som vi själva ha
skapat. Å -- å! Alla mina dygdiga republikaner -- jag behöver blott ge
dem ett förgyllt livré på ryggen, och jag har strax deras samvete i min
hand!

Genom sin ställning både i Faubourg St. Germain och i Tuilerierna var
Mademoiselle de La Feuillade en självskriven gäst vid alla de fester,
som nu avlöste varandra till ära för infanterna. På Talleyrands stora
italienska fest i Neuilly hade hon den äran att dansa en kontradans med
Marie-Antoinettes systerson, vilken hon fann »tyvärr vara en karikatyr
av en konung», som hon sedan sade -- och på markisinnans av Montesson
bal hade den unga drottningen nådigt tagit henne avsides och bett henne
om hjälp att arrangera sitt hår, som kommit en smula i oordning efter
dansen. Då Förste Konsuln hörde det -- han ville ha reda på allt --
rynkade han pannan: -- Jag tror, hon tar sig air, den lilla suveränen.
-- Han lade sin hand på Edmées hjässa. -- Se där har du en krona, som
väl förlänar större makt än Etruriens!

Berthier gav i krigsministerhotellet en stor fest årsdagen av slaget vid
Marengo. Trädgården var arrangerad som ett läger, danssalarna voro
prydda med vapen, fanor och troféer, man superade i tält, och bakom var
och en av damernas stolar stodo de unga officerarna, raka som
skiltvakter, i Republikens praktfulla, fantastiska uniformer.

Om aftonen var där fyrverkeri. I den lugna natten, mot den klara, mörkt
blånande junihimlen, lyste i flammor namnet _Marengo_. Edmées ögon sökte
Förste Konsulns; hon mindes, när hon för ett år sedan -- en sommarnatt
som nu -- första gången hade hört detta namn och funnit brevet på bordet
inne i sin kammare. Bonaparte såg henne ej. Med armarna korslagda över
bröstet, med blottat huvud, såg han ut framför sig; han vände ej sina
ögon emot hennes; hon såg blott i det flammande, osäkra skenet hans
bleka ansikte under den mörka hårluggen och hans fasta, tätt slutna mun.

Efter infanternas avresa i mitten av Messidor (man ville icke ha dem
kvar till 14-juli-festen) lämnade också den fina världen Paris. Madame
de Châteauneuf och Edmée voro bägge inbjudna att tillbringa några veckor
på landet hos familjen de Caseaux, men i sista ögonblicket fick
Mademoiselle de La Feuillade en formell invitation, gällande för samma
tid, till Malmaison. En inbjudning till Förste Konsulns hus var redan
detsamma som en suverän befallning -- det kunde icke vara tal om att
avslå den. Madame de Châteauneuf reste alltså allena till sina vänner,
och Edmée ankom, i sällskap med sin väninna, Madame Junot, till
Malmaison i början av Thermidor.

Malmaison, som alltid hade tillhört en rik familj, var, redan då Madame
Bonaparte för tre år sedan köpte det, en komfortabel och nästan präktig
boning; sedan dess hade både hon och Förste Konsuln gjort mycket för att
utvidga och försköna slottet. Den förre ägaren hade, då anglomanien
under Direktoriet var i sitt högsta flor, inrättat huset med solid
engelsk bekvämlighet och isynnerhet satt det i stånd att härbärgera
många gäster -- liksom ett riktigt engelskt _countryhouse_. Gästrummen
voro alla belägna en trappa upp, längs med en lång stenlagd korridor,
som med sina stora fönster vette åt gården. Var lägenhet bestod av ett
sovrum, ett kabinett och en liten kammare till jungfrun eller tjänaren.
De voro alla mycket enkelt möblerade och golven stenlagda i rutor,
liksom korridorens. Vid ändan av denna -- till höger om vestibulen --
förde ett par trappsteg upp till den lilla salong, där man frukosterade
om morgonen, och som utgjorde en del av Madame Bonapartes enskilda
våning. Hennes kabinett innanför sängkammaren stod genom en trappa i
direkt förbindelse med stora salongen och galleriet i rez-de-chausséen.
På motsatta sidan av vestibulen -- alltså rakt under gästrummen -- lågo
på nedra botten Förste Konsulns rum. Arbetskabinettet gränsade
omedelbart till hans egen lilla privata trädgård och stod i förbindelse
därmed genom en liten över vallgraven ledande bro, om sommaren övertäckt
med väv, så att den bildade liksom ett tält. I allmänhet lät han flytta
sitt skrivbord ut på bron och arbetade timvis i fria luften.

Frukosten var alltid bestämd till klockan halv elva; i den deltogo blott
damer, liksom i Tuilerierna. För resten var det nästan mest damer, som
voro liggande gäster på Malmaison. Herrarna kommo i allmänhet blott dit
ut till middagen -- ridande eller åkande från Paris -- och återvände
vanligen vid midnatt, var till sin post eller sitt arbete. Förste
Konsuln själv visade sig sällan före sex, då man åt middag. Middagen,
och aftontimmarna efter den, var den tid, då man egentligen _levde_ på
Malmaison. I allmänhet långleddes de unga damerna en smula på
förmiddagen; Madame Bonaparte hade ofta migraine, Hortense målade eller
spelade, de övriga skötte sin korrespondens, sitt tapisseri, lärde sina
roller till societetsspektaklen, konfererade med sina kammarjungfrur och
modister eller drevo omkring i parken med en roman av Madame Cottin
eller Madame de Genlis för att få tiden till klockan sex att gå. Men
_då_ -- då fick man också ersättning! Genom den långa platanalléen, som
från landsvägen förde upp till slottsgården, kommo de i sina små snabba
kabrioletter, eller ridande två och två i sällskap -- alla de unga äkta
männen, beundrarna och vännerna. Och mittför den stora trappan, där de
unga damerna (de voro alla _unga_ på Malmaison, utom värdinnan) --
vitklädda, småleende, kisande i solskenet, med handen för ögonen -- hade
samlat sig, sprungo de unga männen av hästarna, och, glömska av dagens
arbete, bekymmer och omsorger, sökte deras glada blickar _den_ av de
vitklädda nymfgestalterna, som stod vars och ens hjärta närmast. Ty på
denna tid -- 1800 -- 1801 -- grasserade en ren giftermåls- och
förälskelseepidemi inom familjen Bonapartes närmaste krets; huset var
fullt av nyförmälda och hemligt förlovade par, och de gamla
kastanjealléerna i parken beskyddade under dessa sommarkvällar från sex
till tolv många ömma förtroenden, många kyssar, många små äktenskapliga
trätor. Det låg ömhet i luften -- smekmånadens leende, säkra,
konventionellt skyddade och insolent ostentativa ömhet.

Av dem, som i sommar voro på Malmaison eller brukade komma dit till
middagen, var det först och främst den tappre, ståtlige general Lannes,
»arméens Roland», och hans unga hustru, vilken i sin rena, tadellösa
skönhet mest av allt liknade en Correggios madonna, som stigit ur ramen,
tagit kött och blod och iklätt sig Konsulatets koketta dräkt. Där var
Förste Konsulns yngsta syster, den knappt nittonåriga Caroline Murat,
»frisk som en majros», efter sin nyss överståndna första barnsäng, röd
och vit, fast i linjerna, som mejslad i marmor. Där var den vackra,
nygifta Madame Savary, den hjärtegoda och hjältemodiga Emilie de La
Valette, född Beauharnais, och husets dotter, hennes kusin Hortense --
blond, fin och rosig som en sèvresfigur, med ett par eldfulla blå ögon,
som strålade dubbelt ömma, när hon tänkte på sin vän Duroc, eller då
Förste Konsulns sekreterare i hemlighet smög till henne ett litet brev
från Petersburg. Där voro dessa båda fina brunetter, som vid denna tid
liknade varandra nästan som två systrar: den graciösa, pikanta Laurette
Junot, passionerat intagen i sin man, det blonda brushuvudet »_la
Tempête_» (som kamraterna kallade honom), och den älskliga, svärmiskt
sentimentala Desirée Bernadotte -- alltid barnsligt svartsjuk, alltid
längtansfull, alltid romanaktigt förtvivlad och med tårar i ögonen, när
hon icke hade vid sin sida sin »béarnesare» eller icke fick brev från
honom. Där voro Hortenses unga väninnor och pensionskamrater från Madame
Campans institut: den livliga, egendomliga amerikanskan, Elisa Monroe,
den söta Adèle Auguier och hennes glada syster Eglée, som redan svärmade
för hjälten Ney; där var den ståtlige general Lauriston, »Malmaisons
Almaviva», den begåvade målaren Isabey, den joviale Rapp, den fiffige
Figaro-Bourrienne, den ridderlige och dristige Eugène de Beauharnais,
som tillbragte sin tid med att hopplöst sucka för Mademoiselle de La
Feuillade, och Mademoiselle de La Feuillade, som...

I denna luft, mättad av sommarvärme, av ungdomlig älskog, av segerjubel
och triumfer, vid detta Förste Konsulns unga hov, där ingen framtidsdröm
var för högtflygande att icke kunna vänta uppfyllelse, intet
framtidshopp för djärvt att icke ha sitt berättigande; där man var dag
under en evigt blånande himmel i övermodig självtillit tömde sitt glas
på nya segrar; där dessa knappt trettioåriga unga hjältar, vilkas namn
hela Europa nu kände, i trotsig otålighet redan sträckte händerna ut
efter de slutna och taggiga kronor, varmed de snart skulle ha rätt att
pryda alla dessa vackra kvinnohuvuden; -- i denna luft, i denna
omgivning utvecklade sig Edmée de La Feuillade verkligen till den
stolta, lidelsefullt medvetna och imperativt tjusande »Konsulatets
Afrodite», som man, till trots för Pauline Leclerc, hade vågat kalla
henne.

Hon visste, att hon var älskad, och värd att älskas. När hon om
morgonen, ännu med batisttröjan uppknäppt över spetschemisen, varm och
med håret böljande över skuldrorna under den stora nattmössan, satte
fötterna på stengolvet och kom till att kasta en blick i den
anspråkslösa spegeln på väggen, mötte hon sitt eget segerstolta leende.
De unga männens ögon sade henne det, när hon om middagen, med den
gyllene hårknuten högt över den vita nacken, med kjolens lätta
silkessläp graciöst uppburet mellan två fingrar -- i andra handen en
svart, spansk solfjäder för att skugga kind och hals -- långsamt,
drottninglik steg nedför den breda, solbelysta trappan. Och äntligen
sade _hans_ ögon henne det, när han om aftonen efter en hel dags envist,
oavbrutet arbete mötte henne till den glada middagen i fri luft, där
hon, smyckad som till fest med de ljusa La France-rosor, han älskade,
den vackraste av alla dessa vackra kvinnor, stoltast i later, liksom hon
var förnämast i börd, segersäll, i hemligt jubel och hemlig längtan,
höjde sitt skummande glas mot hans. Hon visste, att natten och lyckan
var hennes.

Edmée de La Feuillade var som förvandlad. Hon var icke mer den ömtåliga,
kyligt skygga och alltid liksom en smula fientliga adelsfröken, som för
aderton månader sedan kommit från Vendée till Paris; hon var nu Förste
Konsulns fylgia, Frankrikes levandegjorda segermedvetande, den stolte
betvingarens stolta brud. Ofta hängde männens blickar som förtrollade
vid hennes, och kvinnorna sänkte i omedveten förvirring, nästan blygsel,
sina ögon, när hon gick dem förbi. Och likväl fanns det ingen, som
_visste något_. Junot anade en del, men slog det bort som alltför djärvt
och fantastiskt. Om Joséphine hade någon gissning, och det hade hon
_säkert_, vågade hon i alla fall ej låta märka det. Hon kände sin mans
hänsynslöshet, när det gällde en passion, och hon hade dessutom själv
alltför mycket på sitt samvete för att med fog kunna visa sig
indignerad.

Hortense fruktade en ny fara för sin mor, som hon älskade -- hon visste
ju, att skilsmässan ända sedan Brumaire hade hängt över hennes huvud --
men hon _såg_ blott, vad alla kunde se: att Förste Konsuln var en stor
beundrare av Mademoiselle de La Feuillades skönhet och icke gjorde någon
hemlighet därav. Mademoiselle de Beauharnais var för resten under denna
tid så upptagen av sina egna hjärteaffärer, av sin ömhet och sin oro för
den frånvarande Duroc, att hon ej hade tid att ägna andras så många
tankar. Eugène var själv mycket förälskad i Mademoiselle de La
Feuillade, som behandlade honom med ett retsamt överlägset, än
skämtande, än sentimentalt koketteri, vilket i all sin oskuld -- eller
kanske just därför -- var väl ägnat att betaga honom hans misstankar,
ifall han djärvdes att ha några. Förste Konsuln hade på sitt vanliga
praktiska sätt, här -- liksom i Paris -- så habilt inrättat allt för
deras möten, att de kunde försiggå fullkomligt ostörda. Hans arbetsrum
låg omedelbart under den gästlägenhet på vänstra gaveln, vilken Edmée
bebodde, och genom en liten trappa, som han i hemlighet låtit inrätta
under vintermånaderna, stodo de i direkt förbindelse med varandra.
Madame Bonaparte bodde, som sagt, i andra ändan av huset. Hennes man
behövde ej ens tänka på Monsieur Charles och sommaren år VII för att här
på Malmaison slippa ha några skrupler -- det föll honom helt enkelt
aldrig in att ha skrupler, när det var något, han med energi _ville_.
Och vad Edmée angick, så var hon nu en gång sådan, att hon med
hänsynslöst, muntert mod och fatalistiskt lugn tog sin ställning, som
hon själv valt den, med alla dess konsekvenser. I jämförelse med hennes
stora kärlek, hennes livs enda tanke och allt uppslukande intresse, var
allt annat obetydligheter, småsaker, som hon på sitt käcka, stolta sätt
lätt kom över.



XVIII.

  L'Empereur a parlé de ses premières années;
  ... il se reportait à cet heureux âge, où tout est gaîté, désir,
  jouissance; à ces heureuses époques de l'espérance, de l'ambition
  naissante, où le monde tout entier s'ouvre devant vous,
  _où tous les romans sont permis._

    Memorial de S:te Hélène.

  »Mes projets comme mes songes, tout, oui,
  l'Angleterre a tout detruit!»

    _Bonaparte_ (sur la perte de l'Egypte).


Det var vid middagen en dag i början av augusti. Som vanligt vid vackert
väder, var bordet dukat på den stora gräsplanen mitt för slottet vid
början av kastanjealléen. Solen höll på att gå ned bakom St.
Cucufaskogen -- kastanjernas skuggor blevo längre och längre. Men
gästerna voro i afton många och glada och hade icke lust att så tidigt
resa sig från bordet. Joseph och Madame Julie Bonaparte hade kommit från
Mortefontaine, tillsammans med Madame Bernadotte. Andre Konsuln
Cambacérès var också bjuden, och, försatt i utmärkt humör av den eldiga
champagnen och den torra madeiran, hade han en gång kommit i taget med
att berätta historier från sin ungdom i provinsen, från Konventet och
Direktorietiden, och ville nu icke hålla upp igen. Förste Konsuln satt
med båda armarna på duken och smålog road, på sitt tysta sätt; de övriga
skrattade av full hals. Till slut reste värden sig upp och sträckte på
sig.

-- Det blir för sent att leka något i afton, sade han med en blick på
himlen. Låt oss få en smula musik -- eller hur, Hortense?

Mademoiselle de Beauharnais gjorde tecken till en lakej att hämta hennes
harpa från galleriet. Med kaffekopparna i hand lägrade sig sällskapet
omkring henne på trädgårdsstolar och i gräset, som för resten började
bli fuktigt. Det skymde nu också mer och mer.

Edmée hade en djup beundran för Hortenses talang -- hon, som själv var
helt och hållet utan den sortens fullkomligheter. Hon satte sig på något
avstånd under ett träd och hörde andäktigt på. Vid middagen hade hon
skrattat som den gladaste av de glada -- detta sorglösa, en smula
frivola, men alltid friska och intelligenta skratt, som Förste Konsuln
på sitt hasarderade och oregelmässiga språk brukade säga »klang av
Frankrike». Nu medan romansens toner, ackompanjerade av de späda
harpoackorden, blitt vibrerade genom den skumma, milda kvällen, vaggades
också hon småningom in i den sentimentala stämning, som efter hand
bemäktigade sig hela sällskapet. När Hortense äntligen tystnade och sköt
harpan ifrån sig, talade gästerna, som nyss förut nästan legat dubbla av
skratt över den gamle ungkarlens Languedoc-historier, med dämpad stämma
två och två om Ossians poesi och Cimarosas musik. Madame Bernadotte, som
var den mest romantiska av dem alla, tiggde halvviskande om »en smula
mystik» -- d. v. s. en spökhistoria.

Förste Konsuln promenerade fram och tillbaka mittför fasaden med hakan
mot bröstet och händerna på ryggen. Ibland stannade han och hörde tyst
ett par ögonblick på de andras samtal. Det var mest överste Rapp, som
förde ordet. Han hade en kolossal fantasi och generade sig icke för att
skarva, när det bar till.

-- ...Det var alltså om natten före Pyramiderna. Generalen hade haft oss
att arbeta som slavar om dagen och jag var alldeles utsliten, jag låg i
mitt tält och kunde icke sova av bara trötthet...

-- Det händer aldrig en god soldat, avbröt Lannes överlägset, på sitt
burdusa sätt. Du hade väl litet hjärtklappning före affären kan jag tro.

Rapp stack handen innanför västen och försökte se imponerande ut över
sin styva halsduk. Han var stött, och damerna måste tigga honom länge,
innan han ville fortsätta. Till slut gav han -- godlynt, som han var --
med sig.

-- Jag låg alltså i mitt tält. Det var mycket mörkt, mitt i natten, och
jag hörde intet annat ljud än av hästarna, som skubbade sig uppåt
varandra och gnäggade. Så plötsligt slog klockan tolv -- tolv...

-- Å, Gud! -- Madame Bernadotte var redan nära att svimma. Hon grep
Eugène om armen och tryckte sig tätt intill honom -- han tog henne fast
om livet.

Rapp gjorde en effektpaus; så fortsatte han med dyster, hotande stämma:

-- Och knappt har klockan upphört att slå, förrän jag ser en liten vit
trekant, så stor... så stor... som Förste Konsulns hatt. -- Bonaparte
passerade i detsamma förbi. Och inne i den trekanten, kan ni tänka er --
ett öga, ett eldrött öga...

Rapp såg sig högtidligt, triumferande omkring. Damerna skreko till och
ryste.

-- Och det där flyttade sig på väggen jämt -- jämt -- upp och ned --
riktigt dansade framför mig...

Här kunde Junot icke bärga sig längre. Han brast ut i gapskratt. Eugène
och de andra stämde i.

-- Herre gud -- han hade naturligtvis druckit för mycket av det heta,
orientaliska vinet! Vem har ej sett röda prickar, som flytta sig på en
tältvägg?

-- Ja, jag har sett själva väggarna flytta sig! -- En ny skrattsalva.

Nu blev det Rapp för mycket -- han nekade värdigt att fortsätta
historien. Damerna togo hans parti och voro indignerade på det
övernaturligas vägnar. Junot, som beständigt var en av de mest
klentrogna, föreslog -- med en häntydning på en för icke så länge sedan
utkommen parodi på de moderna spökromanerna -- att de ju allesammans
kunde gå upp i »västra tornet» och försöka få fatt i några spöken.
Slottet hette väl icke »Malmaison» -- _mala mansio_ -- för intet. För
att vara någorlunda respektabelt måste det verkligen ha sig ett
husspöke. Madame Bonaparte, som förstod att inrätta allt så förträffligt
och tidsenligt, hade förmodligen icke heller underlåtit att anskaffa
detta oumbärliga inventarium till ett slott o. s. v. o. s. v.

Medan de sålunda höllo på att prata och skämta över Rapps tarvliga och
misslyckade spökhistoria, som icke ens fick något slut, var Edmée den
enda, som -- därför att hon oupphörligt följde honom med ögonen -- hade
märkt, att Förste Konsuln sakta, från platsen där de sutto, gick in i
sin egen privata trädgård och därifrån förmodligen in i sitt arbetsrum,
ty han kom icke mer igen. Nu var det helt mörkt, och Madame Bonaparte
föreslog på sitt alltid förekommande och älskvärda sätt, att man skulle
gå in i salongen, höra litet gladare musik och dansa bort
spökhistorierna.

Sällskapet spridde sig i biljardsalen, i salongen och galleriet.
Tjänarna hade redan tänt alla ljus. Madame de La Valette satte sig till
spinetten och spelade en kontradans.

Paren togo plats på det långa, glatta golvet, lysande blankt i skenet
från kronor och lampetter -- herrar och damer på var sin sida. Caroline
Murat stod överst uppe, därefter Hortense och de andra damerna -- hand i
hand; alla barhalsade, bararmade, med rosengirlander eller
guldbandeletter på håret, med de högvristade fötterna sträckta i
silkesskorna och armarna lyfta, med sirligt böjda handleder. Mitt emot
dem bildade kavaljererna en liknande kedja. De glänsande stövlarna, som,
med dinglande, gyllene tofsar, gingo upp i spets över knäet, eller med
breda, gula kragar, vilka vekos ned nästan ända till ankeln, stodo
taktfast framsträckta mitt emot silkesskorna; de blänkande epåletterna
strålade i en lång, jämn rad över uniformernas livliga, röda, blå och
vita färger. Dansen gled fram, tur efter tur; paren förenades och
skildes åt; där var sorl av prat och skratt, korseld av blickar från
leende blå och bruna ögon, när Förste Konsuln -- stilla, som han gått --
kom in igen.

Mademoiselle de La Feuillade dansade med Eugène de Beauharnais. De hade
nyss intagit sina platser till en ny dans, och hon stod med ryggen mot
dörren, så att hon varken såg eller hörde Bonaparte komma. Hon blev
uppmärksam därpå, genom att Junot, som stod på andra sidan om henne,
plötsligt böjde sig fram mot hennes kavaljer:

-- Men Gud, Eugène -- se, vad kan då ha hänt generalen?...

Hon vände sig hastigt om och mötte hans ögon. Blott de, som kände honom
riktigt väl, kunde sentera, vilken förändring som måtte ha försiggått i
hans sinnestillstånd under den timme, han varit borta från sällskapet.
Hela hans ansikte var som förmörkat, ögonbrynen rynkade och hopdragna,
som under en häftig, fysisk plåga, och blicken under dem var brännande
och hård. Munnens fina, rörliga linjer voro som förstenade i kuvad,
trotsig smärta.

Han gick bakom de dansandes leder -- de flesta märkte honom knappt --
fram till sin vanliga plats vid kaminen. Han satte sig och började tala
ett par ord med Madame Bonaparte och sin svägerska Julie. Så sköt han
otåligt tillbaka sin stol och befallde i kort ton en lakej, som just
passerade förbi, att servera honom en ny kopp kaffe.

-- Å, viskade Joséphine ängsligt till Madame Joseph. Nu har något hänt
igen. Jag _känner_ Bonaparte!

Småningom bredde där sig liksom en förstämning över salen. Förste
Konsuln stod borta vid det ena öppna fönstret och såg ut -- han hade
ännu icke talat till någon. Plötsligt vände han sig om och sade med
forcerad munterhet:

-- Jag tycker dansen stannar av. Kom låt oss få »_les deux coqs_».
Madame Loulou -- han grep Madame Junot om livet -- ni minns, den ha vi
dansat så ofta!

Edmée följde honom med ögonen hela tiden. Varför kom han icke till
henne?

Hon drog sig obemärkt tillbaka in i Madame Bonapartes boudoir, som
gränsade intill stora salongen; den var blott sparsamt upplyst av ett
par lampetter på kaminen. Plötsligt kände hon en hand på sin skuldra:

-- Edmée!

Hon vände sig hastigt om och grep hans hand. Hennes ögon voro fuktiga.

-- Varför dansar du inte?

-- För det... Å, min vän, vad har hänt?... Han skakade på huvudet.
-- Plåga mig icke med frågor -- inte här, inte nu. Och litet efter:

-- Kan du verkligen se det på mig?

-- Om jag kan se det på _dig_? När till och med general Junot och Eugène
strax kunde märka det!

-- Det var satan! brast han ut. Skulle jag icke kunna behärska mig
bättre!

Madame Bonaparte kom sakta in i rummet. Förste Konsuln såg kallt, litet
ironiskt på henne, så sade han högt:

-- Nå, Mademoiselle de La Feuillade, vill ni så spela ett parti schack
med mig, som jag bad er om!

Han ställde elfenbenspjäserna till rätta på rutorna, och i det han
lutade sig fram över bordet, sade han lågt:

-- Jag vet, att du kan tiga -- icke ropa till och skrika, som damer
bruka?

Hon böjde omärkligt på huvudet. Hon satt med armbågen mot bordet och
pannan lutad i handen och flyttade en bonde.

-- Kairo har kapitulerat. Egypten...

Han sade icke mera. Hon såg upp och blev förfärad över den plötsliga
förvandlingen av hans ansikte. Det var grönblekt, och munnen förvred sig
som av spasmer. Utan ett ord reste han sig upp och stötte upp fönstret,
där de sutto -- nattluften strömmade in med fuktig kyla.

Han hade lutat huvudet i handen -- nu såg han upp. Där var nu intet
annat att märka på honom än en stark blekhet.

-- Å, du förstår icke vad detta vill säga, mumlade han otåligt, liksom
han ångrade att ha talat.

Jo, hon förstod honom, hon begrep och delade hela hans smärta. Icke för
det att bibehållandet eller förlusten av Egypten i och för sig spelade
någon synnerlig roll för henne, men hennes kärlek hade förlänat henne en
sådan egendomlig makt att intränga i hans tanke- och åskådningssätt, att
hon ögonblickligen instinktivt fattade, vilket slag detta var för honom.
Det var vägen till Orienten, som nu var stängd, till det häftigt
åtrådda, länge drömda landet, till Indien, Englands rika hjärta. Det var
en hel livsplan, som, uttänkt i alla sina detaljer, redan under de
första tunga, obskura åren i Paris, långt innan Vendémiaire, sedan -- så
snart tillfälle gavs -- snillrikt och energiskt blivit fullföljd och
äntligen krönt av fabelaktig framgång. I Förste Konsulns frodiga och
heta fantasi hade drömmen om Egyptens fullständiga erövring och alla
dess konsekvenser: Syriens och Persiens underkuvande, Englands
utdrivande ur Asien, redan så gott som kondenserat sig till verklighet.
Icke ett ögonblick hade han, trots underhandlingarna om konkordatet,
trots arbetet med _Code civil_, med ordnandet av finans- och
förvaltningsväsendet, det italienska och tyska fälttåget, icke ett
ögonblick hade han släppt sina planer med Egypten och försöken att
undsätta det. Nu voro alla hans energiska ansträngningar hopplöst
tillintetgjorda.

Förste Konsuln reste sig för att taga avsked av sina gäster. Edmée såg,
att flera av herrarna, Junot, Eugène, Rapp, ängsligt frågande sågo upp
till honom, men ingen sade något, ingen vågade säga något. Han talade
med dem om likgiltiga ting, han till och med skämtade med ett par av
damerna, men skuggan i hans blick var lika mörk.

Han lät Edmée gå med de andra, utan att ge henne något tecken, att de
senare skulle mötas. Förtvivlad och förstämd kom hon upp på sitt rum.

Hon öppnade dörren till den lilla, mörka trappan i muren och kunde då
höra, hur han gick därnere i biblioteket, fram och tillbaka -- ut på
bron och i trädgården -- in igen. Nej, hon _kunde_ icke uthärda längre.
Han fick bli så ond han ville, men hon måste se honom.

Ännu hade hon icke ens börjat att kläda av sig. I hast gav hon Valentine
befallning att rigla dörrarna utåt korridoren och trevade sig med
klappande hjärta nedför den branta, obekväma trappan. Annars vågade hon
aldrig störa honom vid hans arbete -- det var _han_, som alltid kom till
_henne_ -- men nu i afton ville hon taga mod till sig.

Utanför dörren stannade hon och lyssnade -- hon hörde honom icke. Så
öppnade hon sakta och trädde in.

Han stod böjd över sitt arbetsbörd mitt i rummet, med bägge armbågarna
på bordet och huvudet stött mot händerna, i det han ivrigt granskade en
stor karta. Dörren till trädgården var öppen, och trots den milda
augustiaftonen brann en stor brasa i kaminen. Edmée såg sig om;
plötsligt föll det henne in, hur dumdristigt hon burit sig åt. Hon
visste, att Bourrienne oftast arbetade tillsammans med honom om
nätterna, det var rent av en händelse, att han ej var här i afton.
Sakta, med klappande hjärta -- hon, som annars var så hänsynslöst modig,
blev feg under en förebrående blick från hans ögon -- gick hon fram till
bordet. Han såg upp.

-- Du här?... Hans röst var frånvarande. Plötsligt såg han sig om och
gick bort och riglade alla dörrarna. -- Men, Edmée, vad faller dig in?
sade han missnöjd.

Hon tog blygt hans hand, och i det hon förde den till sina läppar,
mumlade hon bönfallande, som ett skrämt barn:

-- Å, jag ber dig, låt mig få vara hos dig i natt. Jag får ingen ro
annars. Jag skall sitta så tyst som en råtta därborta i vrån, inte säga
ett ord, om du vill, men låt mig blott få vara i din närhet.

Han lade bägge armarna på hennes skuldror, såg prövande på henne med sin
skarpa, fasta blick, och, i det han höll henne ut ifrån sig, sade han:

-- Du är då en äkta kvinna!

-- Som älskar, viskade hon. Och i det hon böjde huvudet strök hon
smekande kinden mot hans hand, som ännu vilade på hennes bara skuldra.
Hon stödde bägge händerna mot hans bröst och såg upp på honom:

-- Vill du så låta mig vara här i natt?...

Han smålog. För första gången på flera timmar såg hon åter detta ljusa,
ömma leende, som alltid annars plägade hälsa henne, och med ett
halvkvävt utrop av glädje kastade hon sig handlöst intill honom.

-- Å, kvinnorna äro dock lyckliga? -- Han strök hennes hår och talade
sakta, liksom för sig själv. -- De veta inte, vad dådlust och
äregirighet och arbetskval vill säga. Blott du har _mig_, så är du nöjd.

-- _Nöjd_?... Hon böjde nacken tillbaka, och med slutna ögon och ett
leende så hemlighetsfullt strålande, så sublimt i sin fanatiska
hängivenhet, att han, som såg det, ovillkorligt suckade, viskade hon:
-- När jag har dig, är jag _lycklig_.

Han slöt henne häftigt i sina armar. -- Jag tror, att det, som gör dig
så bedårande, Edmée, det är din märkliga förmåga att leva blott i nuet.
För dig existerar icke förtid, icke framtid -- ditt liv koncentrerar sig
alltid i den minut, som är.

-- Ja. -- Hon såg glad upp. -- Är det då icke gott?

-- Jo, det är gott, ty därför är det hos dig _vila_, som hos ingen
annan.

Hon hörde knappt, vad han sade. Tryckt intill honom, mumlade hon
lidelsefullt:

-- Om jorden brast under mina fötter, om himlen föll över mig -- blott
jag hade dig, skulle jag icke känna det!

-- Och om du icke hade mig längre?...

Hon smålog upp emot honom, ett egendomligt, klart och beslutsamt leende,
som han sedan ofta mindes:

-- Döden ligger i vår högra hand, vet du väl.

-- Och du, som är livet självt, du skulle icke vara rädd för döden?...

Hon såg ut för sig -- förbi hans ansikte -- ögonen voro en smula
sammandragna. -- Jo, sade hon sakta, jag fruktar döden. Jag tycker ofta
-- nej, icke ofta, ty jag tänker icke ofta på det, men ibland _tänker_
jag -- att det dock måste vara vår största sorg, att vi alla skola dö,
du och jag.

Han såg uppmärksamt, forskande på henne, så tog han sakta hennes mjuka,
varma hand och förde den till sina läppar.

-- Kom, Edmée. Du har rätt. Så länge livet, livets arbete och
möjligheter ännu äro våra, så är det egentligen ingen nöd.

De gingo ett par slag fram och tillbaka genom det stora rummet -- tysta
-- han höll armen om hennes skuldra. Och på uttrycket i hans ansikte
kunde hon se, hur han småningom föll tillbaka i sina förra tankar.

Plötsligt begynte han att tala -- i början stilla, långsamt, liksom om
tankarna hade svårt att uttryckas i ord; därpå hastigare, högre, tills
hans tal var som en brusande, lidelsefull ström av ord, och hans ungdoms
mäktiga luftslott -- Alexanderståget till Indien -- reste sig ännu en
gång för deras inre syn: praktfullt, skimrande färgrikt, logiskt fast i
sin byggnad, vidsträckt som himlavalvet, oändligt i sina konsekvenser.
Han talade länge; plötsligt tystnade han lika tvärt, som han börjat.

-- Varför skall nu denna motgång träffa mig -- _nu_, när världen börjar
bli stor för mina ögon, när livet genom dig har fått andra och rikare
färger? Det är ett dåligt varsel för min mannaålder, detta bekymmer för
Egypten.

Och liksom gripen av en tanke slog han hastigt, ovillkorligt, korsets
tecken för sig.

Han gick nervöst ett par gånger fram och tillbaka med sänkt huvud och
hakan mot bröstet. Så rätade han på sig, stampade häftigt med foten i
golvet ett par gånger och stannade tvärt framför dörren, som förde in
till konseljsalen. I dörrfälten voro målade två hjälmar och inunder
underskriften: _Grec -- Chevaleresque_.

Han stod ett ögonblick stilla; vände sig så raskt om på klacken och gick
fram till Edmée, som sjunkit ned på soffan vid väggen och satt och
följde honom med ögonen.

-- »Grekisk -- ridderlig!» Inte sant, Edmée -- han hade sin vanliga,
litet ironiska vardagsstämma -- jag är allt annat? Låt oss nu taga
skadan igen! Du är ju vacker som en dag, min drottning. Han böjde sig
ner och kysste henne på halsen, under örat.

Edmée satt med sänkta ögon och rörde sig icke. Hon, som annars njöt av
hans smekningar, levde av dem, som en blomma av solsken, hon kände
plötsligt ett sting av smärta vid denna lätta, heta kyss.

-- Du är härlig, härlig är du! Var har jag då haft mina ögon i afton?
-- Han höll henne ut ifrån sig och strök nedåt hennes bara hals och lätt
skälvande armar. -- Furstlig och berusande på en gång! -- Han böjde ett
knä och lade huvudet intill hennes barm -- det korta livet var nästan
blott tumshögt och sammanhölls av ett smalt, gyllene bälte i form av en
snok, vars smaragdgnistrande huvud reste sig mellan de runda, vita
brösten och bet sig fast i den smala smaragdkollier, som vilade på
halsen. -- En drottning, en Afrodite, och hon är _min_! Han slöt ögonen
och smålog med huvudet mot hennes hjärta.

Han såg upp och sade ännu leende:

-- Har jag berättat för dig, vad jag hörde häromdagen? Det var vid den
stora revyn på Marsfältet den 25 Messidor. Du for förbi i en vagn med
några damer. Då pekade soldaterna på dig, och jag hörde dem säga: »Det
är Förste Konsulns drottning!» De togo dig för Joséphine. Å, de visste
ej, hur riktigt de träffade.

Hon svarade icke, tryckte blott hans huvud intill sig. Hon märkte att
han talade allt detta lappri, endast för det han _ville_ tala och
glömma.

-- Vet du, när jag älskar dig mest, Edmée? Det är, när jag vaknar om
morgonen och ditt huvud ligger vid mitt bröst, och jag kysser dina
pärlemorblåa ögonlock, ditt hår, som i morgonsolen är stelnad eld och
dina halvöppna, söta läppar. Jag känner det, som om du vore den enda
kvinna i världen -- den, som från skapelsens morgon varit bestämd för
mig -- _min, min_... När jag annars har varit kär, så brukade jag darra
och rasa vid tanken, att någon annan hade ägt eller kunde äga min
älskarinna. Men med _dig_! Den tanken har aldrig på allvar kunnat falla
mig in! Du är _min_ -- lika säkert, som mitt huvud sitter på mina
skuldror och min hand på min arm, ingen och intet kan skilja oss åt. Du
tror ibland, att jag är svartsjuk, Nej! Jag kan blott icke fördra, att
någon rör vid dig, att andra sola sig i din blick, i ditt lysande
leende. Men tanken, att du skulle låta någon annan älska dig, famna
dig... Å, fy, nej! Kunde den tanken få rum i min hjärna, så dödade jag
den, och därmed mig själv.

Han hade småningom, i hänryckt åskådning av den älskades skönhet, talat
sig varm, i häftig extas. För några ögonblick hade han glömt sin
äregirighet, sin sorg, Egypten. Edmée såg in i hans ögon, och hon läste
där, att nu -- i detta heliga _nu_ -- var hon älskad fullt och helt. Hon
förstod honom så väl, var skiftning i hans själ, vart språng i hans
tanke. Aldrig hade hon varit honom så nära som i denna natt.


Ljusen i armstakarna på bordet flammade till och brunno äntligen,
långsamt och osande, ned i sina pipor. De sutto tysta och väntade, tills
det blev helt mörkt.

Så gick han bort till fönstret och drog undan gardinen en smula. En
klar, bred månstråle föll snett över golvet och gjorde rummet halvljust.
De vita papperen på hans skrivbord syntes ännu vitare med ljusblå
skiftningar.

Han blev ett ögonblick stående vid fönstret och såg ut. Och i det hans
tanke, som en kort minut hade lyckats att glömma, ånyo, vid vart nytt
intryck, vände sig till detta fjärrbelägna, stolta rike, han hade ägt
och förlorat, sade han lågt:

-- I detta ögonblick skiner månen på öknen, på Kairos minareter, lika
likgiltigt, lika klart, som den gången vi planterade den trefärgade
fanan i sanden. Sand, månsken och drömmar -- så har det varit i tusen
år, så skall det bli i tusen år till! Är det icke till att förtvivla
över, hur vanmäktig man är, när man _blott_ är människa!


Om morgonen kommo överste Rapp och general Junot ridande till Malmaison;
icke någon av dem hade haft ro i sin själ, förrän de fått veta orsaken
till »generalens» förstämning i går. I platanalléen upp till
slottsgården mötte de Förste Konsuln till häst, blott åtföljd av sin
stallmästare Jardin.

-- Jag har nyss kommit ut, sade Bonaparte, och har mest lust att rida en
tur. Ha ni lust att följa med, mina herrar?

Han vände sin häst, och, utan att avvänta deras svar, gav han Jardin
order att stanna hemma. Så togo de motsatta vägen -- genom parken -- och
slogo in på den backiga, steniga Bougivalvägen.

Så länge de voro i sikte av slottet, redo de i skritt, dock utan att
tala med varandra. Junot och Rapp visste, att när deras general såg ut
som nu, var det icke värt att öppna sin mun. Så mörk som i dag hade de
sällan sett hans panna, och läpparna voro tätt hoptryckta med detta
uttryck av kall, oböjlig slutenhet, som alltid verkade så skrämmande och
förintande på hans omgivning.

Icke väl hade de passerat parkgrindarna, förrän Förste Konsuln högg
sporrarna i sin hästs sidor; de andra följde efter, och i den klara
sommarmorgonen satte de alla tre av i sträckt karriär, med solen på
ryggen. Hästarnas hovar klapprade muntert och taktfast mot den torra,
steniga marken.

I över en timme redo de under tystnad. Solen steg högre på himlen,
hästarna badade i svett, och både Junot och Rapp, som kommit direkt från
Paris, började känna sig hungriga och trötta.

De hade kommit in i skogen, under trädens skugga. Hästarna föllo åter in
i skritt, deras hovslag hördes knappt mot den fuktiga mossan. Då tog
Junot mod till sig: -- Nå, general, vad är det i vägen! Säg det blott
till era vänner! Ni vet, att om det gäller landet eller er personligen
-- Rapp och jag äro alltid beredda att gå i elden.

Bonaparte höll in sin häst; det var uppe på en hög, långsluttande kulle,
varifrån man genom en ljusning i skogen hade en vidsträckt utsikt. Han
såg icke på sina båda följeslagare; med ett dystert, plågat uttryck
under de sammandragna brynen blickade hans ögon ut över nejden.
Plötsligt vände han långsamt huvudet mot kamraterna, och dröjande, med
låg, liksom utsläckt röst, sade han:

-- Vi ha förlorat Egypten.

Med ett utrop drev Junot sin häst närmare intill hans och grep efter
hans hand.

-- Egypten! O Gud, min Gud! -- Det lät nästan som en snyftning.

Rapp höll också stilla. Han hade sänkt huvudet, överväldigad av sin egen
och de andras första modlösa smärta. Egypten -- deras drömmars, deras
minnens, deras farors och segrars underfulla land! Han visste, att för
Bonaparte måste förlusten av Egypten kännas, som om han förlorat ett
stycke av sin egen själ.

-- Jag har egentligen aldrig trott att vi skulle få behålla det, sedan
vi miste Kléber, sade han enkelt, trist.

-- Och att också Desaix och Davoust skulle lämna det efter den evigt
förbannade konventionen i El-Arisch! bröt general Bonaparte ut. Hade jag
blott haft _dem_ där -- det skulle aldrig ha hänt! Men Menou är en
kruka, en gammal fårskalle, en... Han högg ridpiskan genom luften så
häftigt, att hästen förskrämd gjorde ett språng till sidan. Å, mina
vänner, ropade han bittert -- ni vet, vad Egypten var för mig! För
Republiken, tillade han långsammare.

Han började detaljerat tala med dem om allt, vad som hänt sedan
engelsmännens landstigning i Mars. Han utbredde sig över oenigheten
mellan generalerna, Menous obeslutsamhet och missgrepp, och berättade
äntligen nyheten om Belliards kapitulation i Kairo. -- Menou sitter nu
innesluten i Alexandria -- han håller sig ännu och försöker genom
styvsinthet böta på sin dumhet. Som om det kunde hjälpa! Det är
märkvärdigt -- de äro allesammans så satans tappra och dugliga, när det
gäller att föra en brigad eller till och med en division, men att bära
_ansvaret_ för en hel armé, det duger ingen till! Jag behöver bara vända
ryggen till, så går alltsammans åt helvete.

De andra svarade icke. Junot böjde sig ned och klappade sin häst på
halsen.

-- Nu är alltså _den_ vägen till England stängd! suckade han. Det blir
er sak, general, att finna en annan.

-- Ja, det blir _min_ sak att finna en annan, upprepade Bonaparte
häftigt, på en gång stolt och bittert. Det var min sak att erövra
Egypten, för att Kléber skulle spela udda och jämnt om det, och Menou
förlora det.

De började sakta rida genom skogen, i riktning av landsvägen, var och en
upptagen av sina egna tankar.

-- Å, när jag tänker på vårt högkvarter i Ezbekyeh! suckade Rapp, vänd
till Junot. Vi hade ändå många glada timmar därnere i Kairo!

De voro nu vid slutet av skogen. Nere från landsvägen hördes en ung
flickas skratt -- det skar klingande genom tystnaden, och officerarna
sågo mekaniskt efter henne, där hon på sin åsna, mellan två enorma
korgar, försvann vid vägkröken. Så sade Bonaparte plötsligt -- i det han
avbröt en lång tankekedja -- högt, med rasande bitterhet:

-- Jag skulle aldrig ha uppgivit St. Jean d'Acre, _aldrig_!

Med en häftig rörelse av huvudet, som om han äntligen med våld ville
skaka dessa grämande tankar från sig, tvang han sin häst tillbaka och
satte med ett väldigt språng över det breda dike, som skilde skogen från
landsvägen. Junot och Rapp gjorde detsamma och följde sedan långsammare
efter. De visste, att deras utmattade djur ändå icke längre kunde hålla
fart med det, han red. Det var en av de andalusiska rashingstar, som
Carl IV för ett år sedan egenhändigt hade utvalt till honom i
stuterierna i Aranjuez. Förste Konsuln hade på sin tid varit stolt över
Bourbonens kungliga gåva -- nu red han detta ädla djur som en annan
krake, utan tanke eller minne för den glädje, det en gång skänkt honom.



XIX.

  »On regarde toutes choses au travers d'un voile doré
  qui les rend brillantes et légères. Peu à peu,
  ce voile s'épaissit en avançant jusqu'à ce qu'il
  devienne à peu près noir.»

    _Napoléon._

  »Il est si facile de se faire avec ses propres réflexions
  un mal irréparable.»

    _M:me de Staël._


Några dagar efter nationalfesten den 1 Vendémiaire år X (man hade då
redan för ett par veckor sedan återvänt från Malmaison) bad Madame
Junot, som var i sin första grossess och tyckte om att ha sällskap hos
sig, då hon ej mera dessa sista månader kom så mycket ut i stora
världen, Mademoiselle de La Feuillade att stanna en hel dag hos dem i
hôtel de Montesquiou och på aftonen gå med dem i deras loge på _Theâtre
de la République (Comédie Française)_ för att se Talma i hans berömda
roll som Orestes i »Andromaque». Generalen hade icke haft tid att följa
dem dit och hela första akten var så gott som gången, då han äntligen
kom. Hans hustru gav strax akt på, att han på ett i ögonen fallande
vänligt och bekant sätt hälsade en ung dam, vars egendomliga, behagliga
yttre Edmée och hon redan anmärkt, och som satt i logen omedelbart
intill deras.

-- _Känner_ du henne? Vem är det? -- Madame Junot ryckte lätt sin man i
ärmen.

-- Det är Pauline -- »Bellilote»! Du vet nog, vår lilla suverän i
Orienten. -- Och han skrattade.

Edmée hade hört både frågan och svaret, hon förstod strax, vem som
menades. Hon kände, att hon rodnade, och för att dölja det, satte hon
genast lornjetten för ögonen och vände sig åt andra hållet. Så pass
hemmastadd var hon naturligtvis i de sista årens skandalkrönika, att hon
ofta nog hört talas om Madame Pauline Fourès -- Bonaparte själv hade
till och med ett par gånger lösligt häntytt på henne och deras
förhållande i Egypten: den enda liaison, han någonsin offentligt vidkänt
sig. Men för resten hade hon icke tänkt vidare på henne; hon slöt till,
att hon närmast måste ha varit en vacker, kokett, men mycket tarvlig
liten fru, som genom sin franska glättighet och sin smula europeiska
elegans gjort furore i Kairo och på det viset dragit general Bonaparte
liksom flera andra unga officerare till sig. Nu såg hon plötsligt för
sig en förtjusande, frisk blondin med ett godlynt, kokett leende och ett
par, något banala, men stora och strålande blå ögon, graciöst insvept i
en präktig vit cachemirsschal.

Under återstående delen av föreställningen glömde hon både Orestes och
»Andromaque» för att ge akt på damen i sidologen. _Varför_ är hon i
Paris? frågade hon sig själv med en obehaglig, nervös förnimmelse, som
hon aldrig förr känt det minsta till. Vet han av det? Ha de träffats?...
Den ena frågan dök upp efter den andra.

Efter skådespelet skulle Junot fara till Tuilerierna, dit han blivit
kallad av Förste Konsuln. Damerna lovade att vänta på honom med te --
trots det korta avståndet mellan Rue de Verneuil och Rue du Bac hade
Laure av Madame de Châteauneuf utbett sig, att Edmée skulle få stanna
över natten.

Kammarjungfrun serverade dem förfriskningar och frukt inne i Madame
Junots kabinett. Där voro inga gäster, som annars vanligen efter
teatertid, och de båda väninnorna satte sig bekvämt till rätta i
fåtöljerna på var sin sida om kaminen. De kommo väl överens och hade
alltid, på damers ytligt förtroliga sätt, en hel del att prata om;
Madame Junots satiriska, kvicka, och ändå för det mesta godlynta utfall,
roade alltid den av naturen så glada Edmée.

Efter det att de en rundlig tid underhållit sig med betraktelser över
Madame Hamelins toalett och Madame Leclercs tjänstgörande kavaljer, över
Talmas spel och Mademoiselle Mars' kostym, över kardinal Consalvi och
utsikterna till konkordatet, gick värdinnan äntligen löst på aftonens
händelse: »Pauline».

Madame Junot hade naturligtvis, liksom de flesta av deras krets, hela
våren -- de få gånger, man i sällskapslivet haft tillfälle att se Förste
Konsuln tillsammans med damer -- och isynnerhet nu på Malmaison i
sommar, givit akt på, att han öppet föredrog Mademoiselle de La
Feuillade framför andra damer i sin närhet. Men just det, att han gjorde
det så _öppet_, förvirrade och desorienterade både henne och alla de
andra, som icke kunde låta bli att intressera sig för något så
riksviktigt som general Bonapartes hjärteangelägenheter. Hennes takt och
verkliga finkänslighet förbjöd henne att tala därom med Edmée, men hon
hade åtskilliga gånger pratat därom med andra, och ibland försökt att
förhöra sin man, som så väl kände Bonaparte, och vilken hon dessutom
visste vara en god iakttagare. Men vare sig, att generalen verkligen
icke förstod, hur det hängde ihop, eller att han i alla fall icke ville
eller icke ansåg det rådligt att yttra sig därom -- han kringgick
systematiskt alla hennes frågor och försäkrade skrattande, att hon
alltid gjorde bäst i att blott lita på sina egna skarpa ögon. Nu
upptäckte emellertid plötsligt Laurette -- tack vare det oförmodade
mötet med Madame Fourès -- ett förträffligt tillfälle att »sondera»
väninnan och på samma gång, med sin större världserfarenhet, indirekt
_varna_ henne, ifall hon skulle ha tagit Förste Konsulns artigheter för
mer, än de, efter hennes tanke, voro värda.

-- Gav du riktigt akt på henne, Edmée? En _dam_ är hon nu icke -- men
det har jag för resten aldrig heller hört någon påstå! -- Hon smålog
överlägset. -- Man kan strax se på henne, att hon icke har begrepp om
stora världen -- eller vad tycker du?

-- Jag tycker, att hon är mycket vacker, svarade Edmée enkelt. Hon var
på en gång ängslig och glad över att Laure började tala om henne. Hon
hade icke själv velat göra några frågor -- dels tyckte hon, att det var
under hennes värdighet, dels hade hon en bestämd förnimmelse av, att
_han_ skulle misstyckt det.

-- Vacker! Ja, naturligtvis är hon vacker. Varför tror du annars, att
han skulle brytt sig om henne? -- Laurette skrattade muntert, befriad
från alla misstankar genom Edmées lugna ton och leende. -- Å, det är
alldeles historien om David och Bathseba om igen! Han skickade mannen,
den beskedlige stackarn Fourès, ut i öknen eller i de engelska
korsarernas gap -- jag minns inte riktigt vilket, och det kan också vara
detsamma. Och så -- du förstår!

Mademoiselle de La Feuillade drog sig långt tillbaka i skuggan bakom
kaminen, där hon satt. Hon skrattade liksom väninnan, men klangen i
hennes skratt var icke äkta. Ovillkorligt mindes hon hans ord:
»Châteauneuf -- å, honom skaffa vi väl ur vägen!»

-- Junot påstår, att generalen var alldeles tokig i henne, så länge det
varade. Gud vet -- Madame Junot stack fram sin guldbroderade tåspets och
betraktade den noga med huvudet på sned -- Gud vet, vad det egentligen
skall betyda, att hon nu är här?

Edmée reste sig hastigt upp. -- Laurette, du får ursäkta, men jag är
verkligen så trött i kväll...

-- Å prat! -- Laurette tvang henne ned i stolen igen. -- Om _jag_ vore
trött -- hon såg nedåt sin figur -- men en ung flicka, som du! Nu sitta
vi så trevligt -- klockan är ju icke mer än litet över tolv ännu. Låt
oss nu vänta till Junot kommer hem, som vi lovade, så kunna vi kanske få
höra något nytt.

-- Vad för nytt? Du är då förfärligt nyfiken, sade Edmée med ett försök
att skämta.

-- Å, om Pauline -- hon är dagens intressanta fråga! Men du har inte
riktigt intresse för Förste Konsuln, som vi andra, det har jag alltid
sagt, tillade hon skälmskt, en smula maliciöst.

Edmée blev sittande. Efter detta kunde det naturligtvis icke gå an
att gå.

Bort emot klockan ett kom generalen hem. Han såg litet generad ut, när
hans hustru strax, som den naturligaste sak i världen, började utfråga
honom om Madame Fourès, i Edmées närvaro, och sneglade bort till henne,
innan han bestämde sig för att svara. Hon satt där emellertid helt lugn
med nedslagna ögon och lekte med fransarna på duken.

-- Nå, min vän?... Ah, du har betänkligheter, för det här är en ung
flicka tillstädes! Min Gud, en helt vanlig intrig -- en sådan historia
har då Edmée hört förr! Varken hon eller jag begär ju, att du skall gå i
detaljer -- Gud bevare oss väl! -- Och hon slog muntert, kokett ut med
bägge händer.

-- Ja, vad vill du, jag skall säga? Jag har ju berättat dig allt, vad
jag vet. Det ser ut, som om hon haft det svårt, stackars lilla
»Bellilote», och en hel hop vedervärdigheter, innan hon äntligen hamnade
här. Duroc har berättat mig, att hon lyckats få fram ett brev till
Förste Konsuln, och nu hoppas jag, att han sörjer väl för henne på ett
eller annat sätt.

Edmée led förfärligt under detta samtal. Hon hörde på Junots röst och
såg det på hans förstulna, halvt medlidsamma blickar i riktning av
henne, att han icke ville säga allt, vad han visste, att han kanske icke
vågade. Å, hon _ville_ ju intet veta om denna kvinna! Om ingen av dem,
vilkas namn en gång varit kedjade till general Bonapartes. Att de flesta
av dem existerade ännu -- det visste hon väl, det bekymrade henne icke
ens; vad kunde de väl, stackars varelser, göra henne, »drottningen», som
han självmant kallade henne? Men att man _visade_ henne dem, att man
tvang detaljer på henne, att man angående dem eggade hennes
inbillningskraft, hennes svartsjuka! Å, denna småaktiga, lurande
svartsjuka, som _måste_ finnas i var kvinnas hjärta, vilken en gång
oåterkalleligen givit sig själv bort -- hon hade aldrig förr känt den,
hon _ville_ icke sudlas av den! Hon visste ju, att ingen, icke ens
Joséphine, någonsin hade stått honom så nära, som hon stod; men blott
att jämföra sig med andra, väga hans kärlek till henne mot den, han hade
givit andra, _kunde_ ge andra -- det var redan att sänka sig olidligt.
Hon hade icke bett om kunskap om hans förtid -- varför tvang man den så
brutalt på henne? Och med den alla dessa tankar, som hon förnedrade sig
med att tänka. Hon visste instinktivt, att infördes i förhållandet
mellan henne och den man, hon älskade, en tredje -- rivalen -- drevs hon
till att känna svartsjuka, då var hon i och med detsamma förlorad,
fallen; då skulle hon ej mer kunna se sig själv som »drottningen», den
enastående, den oersättliga, den enda, utan som mätressen -- en av de
många, efterträderskan, som själv var dömd att ha efterträderskor. Ifall
den absoluta tilliten till hennes egen makt och hans kärlek -- till
detta, som från början var hörnstenen i deras förhållande: känslan hos
dem bägge att vara undantagsmänniskor och att stå i ett
undantagsförhållande -- ifall _den_ rubbades, så var det alltsammans
förbi. Därför värjde hon sig till det yttersta, därför ville hon stoppa
sina ögon och öron till, ty hon _ville_, hon _måste_ ha sin självsäkra,
övermodiga tro i fred; den hade efter handen blivit hennes religion och
hennes hela väsens _raison d'être_. Utan den var hon rotlös.

Hennes stolthet hjälpte henne att för dessa främmande människor dölja
den nervösa, etsande plåga, som i dessa minuter, medan hon hörde deras
ord, läste deras blickar och snarare kände än tänkte sina egna tankar,
sönderslet henne. Hon reste sig långsamt upp och gick värdigt, blek och
stilla -- ja, hon hade till och med sinnesnärvaro nog att låtsa kväva en
gäspning -- bort till andra ändan av rummet och började förstrött leta
mellan modejournalerna på bordet. Då trängde sig plötsligt den tanken på
henne: men varför _nu_? Varför just _nu_ -- för _denna_ kvinnas skull?
År icke Joséphine farligare, och hon har aldrig framkallat denna tanke
hos mig? Har jag ej sett Paris' skönaste kvinnor flockas om honom, tigga
om hans leende, hans blick? Varför? Edmée visste icke, att det i var
kvinnas liv, när hon i kärlek har nått det ödesdigra stadium, att hela
hennes själs intresse, alla hennes tillvaros trådar småningom samlat sig
om _en_ -- en _människa_, med växlande stämningar och oberäkneligt blod
-- att det då en dag oundvikligen, förr eller senare, kommer en kris, då
tvivlet rubbar tron, då det för den, som i stolt segerglädje ej vetat,
vad kamp ville säga, gäller valet mellan att kämpa med alla vapen --
fina och grova -- eller att helt nedlägga dem; då det icke ens i hennes
eget inre är fred för den stolta kärlek, som nyss trotsat allt och varit
sig själv nog. Då gäller det: antingen att klokt söka inregistrera den i
en eller annan av samfundets givna rubriker, skaffa sin kärlek ett
ryggstöd utåt, eftersom den inre nerven icke mera är stark nog att
allena hålla den uppe -- eller att resignera, taga livet som det kommer,
sådant _andras_ vilja skapar det för en. Och i bägge dessa fall, blir
den store, stolte Eros sig själv otrogen; förtrollningen är förbi, den
kommer icke mer igen. Denna kris hade nu kommit för Edmée. En obetydlig
yttre orsak, en blott inbillning kanske, som för ett par månader sedan
ej skulle ha afficierat henne det ringaste, hade framkallat den. Hon
hade förlorat sig själv, gått upp i honom som personlighet och andligt
väsen, hennes själ hade blott fotfäste i honom -- nu var krisen där,
tvivlet var väckt, hörnstenen rubbad!

Madame Junot hade icke sett eller låtsade icke se gäspningen. Hennes
nyfikenhet var spänd, icke på länge hade hennes lättrörliga fantasi haft
något så intressant att gissa över. När Edmée gick bort i andra ändan av
rummet, begagnade hon sig strax av tillfället och började ivrigt --
riktigt på skarpen och i alla enskildheter -- förhöra sin man.

Edmée, med sin i detta ögonblick pinsamt uppdrivna hörsel, hörde, trots
avståndet och de låga rösterna, nästan vart ord av deras samtal. Nu
kunde hon ej uthärda denna tortyr längre -- hon _måste_ avbryta dem, gå
fram och säga dem godnatt, hövligheten behövde ej tvinga henne att höra
på alla dessa olidliga, intima förhandlingar. Och likväl stannade hon
kvar som fastnaglad, där hon var -- lyssnade och hörde!

I det hon äntligen vände sig och tog ett par steg över rummet, viskade
Laure, med sina stora, komiskt förfärade ögon:

-- Och hon _har_ alltså redan fått tillträde till Tuilerierna, säger du?
Ett sådant drama där kan bli! Du skall få se, tillade hon med ett lågt
skratt, det är inte för intet! Han har icke helt och hållet glömt
»Bellilotes» små behag.

Junot tog sig om hakan utan att svara. Edmée såg, i det hon gick fram
till dem, hans undertryckta, mycket sägande leende.

-- Å, Edmée, du måste verkligen ursäkta... Så sömnig du ser ut, din
lilla stackare! Det är också bra tanklöst av mig, men för så goda vänner
behöver man ju icke genera sig, och när jag får några nyheter från
Tuilerierna, så glömmer jag allting. Och det här är verkligen viktigt --
riksviktigt! tillade hon skämtsamt, på sitt lätta, behagfulla sätt.

-- Alla damer äro sig lika, skrattade Junot. När de blott tro sig skymta
tråden av en intrig!...

Äntligen kom då Edmée in i det henne anvisade rummet, och med ens tog
den pinsamma spänning, hon nu flera timmar levat i, ut sin rätt. Hon
vinkade till jungfrun, att hon skulle gå, och, med händerna för ögonen,
kastade hon sig ned på sängen i ett våldsamt, krampaktigt gråtanfall.

Men det varade icke länge. Hon reste sig upp, badade sina ögon och sitt
ansikte, och småningom kände hon, hur besinningen vände tillbaka. Hon
tröstade sig med alla de förnuftsgrunder, hon kunde få fatt i. Hon sade
sig själv, att han för sin äras skull icke helt och hållet kunde överge
den stackars kvinna, som han en gång tvungit att offra rykte och framtid
för hans skull, att han var nödsakad till att personligen tala med
henne, att han icke kunde överlämna denna ömtåliga sak i främmande
händer o. s. v. o. s. v. Men alltid, vid var tanke, hon tänkte, tvang
sig denna fatala, nedsättande _jämförelse_ på hennes medvetande. Hon,
som så stolt burit sin egendomliga särställning bland kvinnor; hon, som
i sina egna ögon -- och väl därför också i hans -- så länge varit den
enda: den jungfruliga, alltid nya älskarinnan, den högättade,
jämnbördiga bruden, som i gudomligt övermod, stolt som en drottning,
gått samfundsordningen i förköp och tagit ut livets rätt -- hon kände
sig plötsligt förnedrad, sänkt i smuts genom de beröringspunkter, vilka
hon, genom att resonera över hans ställning till denna andra kvinna,
ovillkorligt fann mellan sig och henne.

-- Jag är sjuk, sade hon otåligt för sig själv. Vore jag sund och rask,
som jag brukar vara, ägnade jag icke denna händelse en tanke... Om hon
blott varit så _gammal_ som Madame Bonaparte, hade jag blott sett dem
tillsammans -- jag hade icke brytt mig om det.

Hon började gå fram och tillbaka på golvet med händerna för tinningarna.
På vägen förbi spegeln kom hon att kasta en blick däri -- hon blev själv
förfärad över den glödande, förvirrade blicken i sina annars så klara
ögon.

-- Å, varför är jag icke hos honom i natt -- just i natt! mumlade hon
och vred sina händer. Hon stötte upp fönstret och lutade sig långt fram
över karmen, natten var kylig och mörk.

Den friska luften gjorde henne gott; med uppbjudande av hela sin
viljekraft försökte hon äntligen fatta sig. Hon låste fönstret och
började kläda av sig.

-- I morgon skall jag se honom, sade hon sakta till sig själv. Han får
ej ana något om detta. Han skulle förakta mig. -- Hon studsade vid ordet
-- det hade hon aldrig sagt sig själv förr.

Utmattad somnade hon in fram på morgonsidan. När hon vaknade, sken solen
in i rummet. Madame Junot stod vid sängen och ryckte henne i håret.

-- Men, Edmée -- det är ju nära middag, vad tänker du på? Här är bud
från Madame Germon, som fåfängt har sökt dig hemma hos dig. Det är om
din klänning till middagen i dag... Och kom ihåg, att vi lovat Duroc att
se revyn i förmiddag från hans fönster...

Edmée klädde sig med hjälp av Valentine -- solen och friska luften
gjorde henne gott, hon kände sig nästan lugn igen. Därpå for hon med
Madame Junot och ett par andra damer till revyn i Tuilerigården.
Bonaparte såg henne, där hon -- helt nära honom -- lutade sig ut genom
fönstret i rez-de-chausséen; han förde handen upp till hatten och
hälsade henne med det leende, hon visste var _hennes_.

När hon äntlign efter revyn kom hem i Rue du Bac, väntade henne en stor
överraskning: Louis de Châteauneuf hade plötsligt ankommit från England.
Det var Otto, som sänt honom med viktiga depescher angående
fredsunderhandlingarna, vilka nu skredo fram med rask fart -- ja, efter
vad han diplomatiskt svävande lät förstå, nästan kunde anses för
avslutade. Redan strax efter sin ankomst hade han, tillsammans med
Talleyrand, haft audiens hos Förste Konsuln. Efter särskild uppfordran
ämnade han sig också på middagen till Tuilerierna -- det var en
_quintidi_.

Edmeé hann blott flyktigt hälsa på honom nere i salongen, där hon också
träffade markisen av Caulaincourt, som hade lovat att följa sin
guddotter till middagen i Tuilerierna. Han grälade skämtsamt på henne,
för det hon så länge låtit uppehålla sig av Madame Junot, och bad henne
nu skynda sig att göra toalett.

Då Mademoiselle de La Feuillade denna eftermiddag stod framför spegeln
och lät kläda sig, frapperades till och med Valentine, som dock var så
van att se henne, av hennes stora och egendomliga skönhet. Hon var en
smula blekare än vanligt, och där voro omkring ögonen mörka ringar, men
själva dessa ögon voro så bedårande, med en förut okänd, tragisk glans i
blicken, att kammarjungfrun på sitt tvära, okonstlade sätt, plötsligt
utbrast:

-- Se då icke så på mig, Mademoiselle! Mademoiselle har ju likadana ögon
som Madonna där hemma i kapellet på les Fougères.

Edmée skrattade och böjde sig fram mot spegeln för att se på sig själv.
Ja, där var verkligen något i hennes ansikte, som hon icke kände igen.

-- Kan en ny tanke göra så mycket? tänkte hon bittert.

När hon äntligen -- rätt sent -- mellan markisen av Caulaincourt och
Louis de Châteauneuf, trädde in i Tuileriernas salonger, vände sig
gästerna vid ljudet av hennes namn. Som en drottning skred hon över
golvet, den snövita dräkten släpade efter henne, för första gången i
sitt liv bar hon diamanter -- i håret, på halsen och armarna. När hon
böjde sig till hälsning för Förste Konsuln och Madame Bonaparte, sade
den spanske ambassadören Azara, till Preussens sändebud, markis
Lucchesini:

-- Vem vågar säga, att Frankrikes adel är död? Mademoiselle de La
Feuillade ensam bär ju hela Versailles' traditioner på sina unga
skuldror.

Förste Konsuln såg på henne. Med sin skarpa blick upptäckte han strax,
att där i hennes utseende var något förändrat, att där föregått något
med henne -- men vad? Han vände huvudet och såg Louis de Châteauneuf vid
hennes sida. En skugga gled över hans ansikte.

Den aftonen var Edmée de La Feuillade strålande, hon överträffade sig
själv -- hon var pikant, kokett och furstligt värdig. Hon märkte, att
både Bonaparte och Louis iakttogo henne, och starkare, mera medvetet än
någonsin, kände hon det eggande i att vara älskad av två män, tjusningen
av en överhängande fara och en trotsig tillfredsställelse av att möta
den.

Senare på aftonen talade hon länge med sin kusin. Sällskapet, som kände
till det projekterade giftermålet, respekterade deras tête-à-tête och
lät dem diskret vara i fred.

-- Nå, det ser ut, som om det ändå skulle bli av, viskade Talleyrand
till den gamle Caulaincourt. Jag trodde en stund, att det kunde komma
fnurror på tråden -- han såg med en hastig, nästan omärklig blinkning
bort till Förste Konsuln. -- Nu tjänar han sina sporrar i freden med
England, och sedan göra vi honom till ambassadör -- en stoltare
ambassadris kan Frankrike icke önska sig!

Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade
hon honom:

-- Vad tänker du om mig -- då du nu ser mig igen?

-- Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som _hans_
gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för.
Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri. Men _ett_ vill
jag säga dig, min kusin: när jag, som du ser, gör allt för att umgås med
dig som en blott släkting, en blott bekantskap nästan, när jag för vårt
namns och ditt ryktes skull gör större uppoffringar, än du kan väga
eller mäta, så måste du åtminstone spara mig för dessa upprivande,
plågsamma förklaringar, vilka du vart ögonblick tyckes söka. Är det då
verkligen av så stor vikt för dig att veta, vad jag tänker om dig?

Hon skakade på huvudet och såg ut i rummet. -- Ja, ibland har jag tyckt
det. Men icke nu -- intet är av vikt för mig _nu_.

-- Vad menar du? sade han skarpt.

-- Å, ingenting. Jag menar väl närmast -- hon talade mycket långsamt --
att mitt liv småningom så har koncentrerat sig i en enda känsla, att
allt annat... Hon avbröt sig och gjorde en svävande, avvärjande rörelse
med handen: -- Å, det är mig alltsammans så likgiltigt! Förstår du mig,
när jag säger, att ibland tycker jag, att livet liksom tätnar och
mörknar omkring mig, jag hålles fast som i ett skruvstäd, jag kan blott
se _framför_ mig -- i en riktning -- och där ser jag ett ljus, så
starkt, så starkt... -- Hon smålog och for med handen över ögonen. Hon
hade mött Bonapartes blick.

Uttrycket i hennes stämma slog honom. Det var däri en ångestfull klagan,
som han icke förstod, och som icke liknade henne. Han grep hennes hand
och böjde sig fram emot henne:

-- Men, Edmée, du är sjuk! Du har ju feber igen.

-- Ånej. -- Hon reste sig upp, och, i det hon lätt lutade sig över
honom, viskade hon lågt, nästan ömt:

-- Se icke så på mig, Louis. Man ger akt på det, man talar om det...

Louis rodnade av vrede och skam. Han reste sig häftigt upp. Hon hade
rätt: det var mer än ovärdigt, att han här, för allas ögon, i detta hus,
icke förstod att dölja sin känsla för Förste Konsulns älskarinna.

Edmée hade icke gått många steg, då Bonaparte närmade sig henne. Under
föregivande av att vilja visa henne en tavla i galleriet, bjöd han henne
armen och drog henne med sig bort.

-- Vad skall jag tro om dig i afton? mumlade han med illa dold
häftighet. Du undviker att se på mig, du ägnar hela din uppmärksamhet åt
din kusin. Han teg och betraktade henne med en egendomlig blick, som
sade så mycket som: Jag vet väl, det är omöjligt, du är _min_, han
varken kan eller _vill_ taga dig, men...

Edmée kom plötsligt till att skratta. Hon skrattade så häftigt, att hon
måste sätta sig ned. Han såg mörkt, ogillande på henne.

-- Du är icke dig själv i afton. Du vet, jag kan icke tåla
fruntimmersnycker.

Edmée höll solfjädern för ansiktet och bara skrattade. Hon visste inte
själv varför -- det var som en stänk av självförakt i detta skratt --
men det lättade. Denna hans obilliga svartsjuka, hans brutala retlighet,
gjorde henne i alla fall gott; hennes själ vidgade ut sig efter trycket.

-- Jag måste tala med dig i afton, Edmée. -- Han böjde sig ned över
henne. -- Kan du ej på något sätt stanna i Tuilerierna?

Hon skakade på huvudet: -- Omöjligt! Jag är här ju med min gudfar och
min kusin.

-- Å, jag glömde -- _din kusin_!

Han vände sig kallt ifrån henne, tog Rapp, som just passerade förbi,
under armen, och började prata med honom.

Edmée ångrade i nästa ögonblick, vad hon sagt -- hon ville taga det
tillbaka, hellre utsätta sig för vad som helst än trotsa honom, men hon
kunde ej komma till att tala med honom mera. Ögonblicket var förspillt.
En gång mötte hon hans blick över salen, men den sade henne intet.

Laure Junot kom fram till henne. -- Tillåt, att jag säger dig en
artighet, Edmée -- du är förtjusande! Madame Germon har gjort ett
mästerverk. Och diamanterna klä dig! En liten smula för tidigt, eller
hur, efter våra gammaldags begrepp?... Man skulle icke kunna se på dig,
att du var så sömnig i går afton. Apropos -- hon böjde sig muntert fram
och viskade -- kan du tänka dig, att jag så gott som lockat ur Duroc,
att hon skall komma hit i afton -- Pauline! Det är allt en besynnerlig
tid att ge audiens till supplikanter, men Förste Konsuln är ju så
upptagen... -- Hon smålog.

Edmée kände, hur det blev svart för hennes ögon, och hjärtat upphörde
nästan att slå. Det varade blott ett par sekunder. I nästa ögonblick
reste hon sig upp, blek, men alldeles fattad.

-- Jag befinner mig icke väl, Laurette... Det började, som du minns,
redan i går afton. Törs jag be dig göra mig den tjänsten att uppsöka
Monsieur de Caulaincourt och säga honom, att jag helst vill hem. Det är
också på tiden -- jag ser flera gå...

Hon tilltrodde sig icke att gå över rummet, så illamående kände hon sig,
utan blev sittande i fönstersmygen, medan Madame Junot förskräckt gick.
Alla dessa människor, som sorlade omkring henne -- det förekom henne,
som om de allesammans gjorde henne något ont; i vild ångest, i en
olidlig, brännande smärta, böjde hon sig fram, som för att dölja sig för
dem. Och hela tiden hade hon dock en bestämd känsla av, att hon _måste_
resa sig upp, samla sin energi, skrika på hjälp, hålla fast den tid, som
flydde -- men hon kunde icke, hon hade plötsligt blivit så maktlös.

-- Jag är sjuk, tänkte hon mitt i sin ångest plötsligt klart. Louis har
visst rätt.

I detta ögonblick passerade Förste Konsuln åter förbi henne. Hon reste
sig upp, och -- utan att tänka på människorna omkring dem -- grep hon
blixtsnabbt hans hand. Hennes ögon, nästan svarta under de
ljusgnistrande diamanterna på pannan, höjdes emot honom med ett uttryck
så egendomligt, ödmjukt, smärtsamt, att han stannade.

-- Jag kommer, mumlade hon sakta. Jag _vill_ komma.

Han öppnade munnen som för att svara något, då i detsamma Armand de
Caulaincourt bestört kom emot dem.

-- Min far låter hälsa er, Mademoiselle. Han är redan färdig, han
väntar er.

Edmée höjde ännu en gång sin blick mot Förste Konsuln. De sågo ett
ögonblick fast och ömt på varandra. Så tog hon Armands arm och gick
långsamt genom salen. Bonaparte följde henne länge med ögonen.

Edmée kom hem i Rue du Bac och gick, efter många oroliga förmaningar av
markisen och Madame de Châteauneuf, strax upp till sig. Hon lät
Valentine taga diamanterna av, men när hon ville lossa klänningen,
hejdade hon henne hastigt. Hon reste sig upp från stolen framför
spegeln.

-- Jag kan icke stanna här, Valentine, sade hon bestämt. Tag min kappa
-- min stora kappa -- jag måste gå igen.

Pigan grep henne förskräckt om armen. -- Men Mademoiselle, då! Det går
ju icke an. Mademoiselle är sjuk -- det är feber.

-- Å, prat! Giv mig min kappa. Jag _måste_ bort, hör du ju.

Det var redan över midnatt.

-- Det går icke an. Jag låter kalla Madame eller Monsieur Louis...

Edmée stampade i golvet. -- Giv mig min kappa! ropade hon i förtvivlan
och raseri. O, min Gud, nu står hon där och spiller min dyrbara tid!

Hon fick sin vilja fram. Hon nästan sprang över bron till Tuilerierna.
Hon hade ingen svårighet att passera gallerporten -- vakten kände
händelsevis från föregående gånger alldeles bestämt »den beslöjade
damen». Oantastad lyckades hon nå ända fram till Durocs ingång.

-- Jag önskar tala med medborgaren Duroc. Det är något viktigt.

Duroc hade nyss lämnat Förste Konsuln. Han blev högst förvånad, när han
igenkände Mademoiselle de La Feuillade, och förde henne strax in i sitt
kabinett. Då hon slog slöjan tillbaka, förfärades han över hennes
blekhet och hennes ögons sällsamma glans.

-- Vad betyder då detta, att man icke strax för mig upp som vanligt?
sade hon otåligt, feberaktigt befallande. Jag måste tala med generalen.

Duroc blev förvirrad. -- Det är omöjligt, Mademoiselle. Förste Konsuln
är icke ensam. Han arbetar och vill icke störas.

Edmée lutade sig mot väggen, tungt, med slutna ögon. -- Han är icke
ensam... Vem är då hos honom? Han arbetar i biblioteket -- jag brukar
alltid få komma in i hans sängkammare.

-- Icke i afton, Mademoiselle. Han talade bestämt, men han sänkte
blicken.

-- Har han givit befallning, att _jag ej_ får komma in.

-- Han har givit befallning, att han ej på villkor vill störas.

Edmée gick fram till Duroc. Hon lade bägge händerna på hans skuldror och
såg honom fast in i ansiktet med sina stora, feberglänsande ögon.

-- Svara mig -- _ärligt_. Ni vet, att för mig gäller det liv eller död,
jag _kan_ icke bedragas nu. Är det hon -- Madame Fourès?

Duroc ryggade ett steg tillbaka. Han lossade sakta hennes händer med
nedslagna ögon. -- General Bonaparte har önskat att _tala_ med henne,
sade han.

Edmée hade vänt sig om. Hon hade plötsligt blivit stilla och glansen i
hennes ögon var utsläckt. Duroc tyckte, att han såg henne vackla, när
hon gick mot dörren. Han skyndade fram till henne.

-- Mademoiselle de La Feuillade, ni gör honom orätt i era tankar! sade
han allvarligt.

Hon smålog. -- I mina tankar?... Jag vet inte. Jag kan inte tänka mer.
I tjugufyra timmar har _en_ tanke gnagt på min hjärna -- allt sammansvär
sig för att göra den till verklighet. -- Hon förde handen upp till
huvudet. -- Jag är sjuk -- jag har orätt. Hon stod litet, hennes stela
stirrande blick såg in i ljuset -- liksom igenom det; så sade hon sakta,
så lågt, att han knappt kunde uppfatta det:

-- Jag har aldrig vetat, vad tvivel var. Jag var blott van att leva i
ljus. Nu -- nu är mörkret över mig!

Ett ögonblick tänkte han på att trotsa förbudet och underrätta Bonaparte
om, att hon var där. Men dels -- trots det han i sin själ trodde, att
han gjorde sin vän orätt -- hindrades han av vissa minnen förbundna med
Pauline; dels såg han, hur fysiskt angripen hon var, och trodde, att
hon, när allt kom omkring, dock hade bäst av att komma hem och i ro.

-- Mademoiselle de La Feuillade, sade han lugnande, med broderlig ömhet,
låt mig följa er hem. Ni är sjuk, här är ej gott för er att vara.

Hon skakade på huvudet. -- Jag skall gå. Men ni behöver ej följa mig,
Monsieur Duroc. Jag är så van att gå ensam.

Den lättrörde Duroc fick plötsligt tårar i ögonen. Hon var så barnsligt
hjälplös i detta ögonblick, hon sade det så enkelt, så utan all tanke på
att beklaga sig över sin sällsamma ställning. Han mindes plötsligt den
lilla vilsekomna prinsessan framför eldbrasan, med de bara fötterna och
de genomvåta silkesskorna.

Han drog hennes arm under sin, och hon lät sig viljelös föras ut.

Hela vägen till Rue du Bac sade hon icke ett ord. När han hjälpte henne
in genom trädgårdsgrinden, viskade han vänligt:

-- Sov gott, Mademoiselle. Ni behöver framför allt ro.

Hon såg upp i hans ansikte, och ännu en gång förfärades han över den
stela, slocknade blicken i hennes ögon.

-- Säg honom, att jag kom, som jag hade lovat.

I trädgården mötte hon Valentine, som hela den sista halvtimmen hade
suttit på huk i trappan och väntat, alldeles utom sig av ångest.

Hon fick Edmée i säng, och föll strax därpå själv i sömn, alldeles förbi
av den långa vakan och den utståndna ångesten.



XX.

  »L'adversité manquait à ma carrière»...

    _Mot de Napoléon._

  »Une âme dont aucune affection était faible ou médiocre.»

    Un contemporain sur Napoléon.

  Le Premier Consul ordonne:
  Qu'un soldat doit vaincre la douleur et la mélancholie des passions.

    Ordre du jour, Floréal an X.


När Louis de Châteauneuf, efter en sömnlös natt, tidigt nästa morgon kom
ut i parken, såg han något vitt flyta i dammen -- det var Edmées vita
klänning. Han hämtade Valentine, och de drogo henne upp ur vattnet.
Uppför den gamla, breda marmortrappan buro de henne och lade henne på
den gyllene sängen i hennes eget rum.

Hon låg på sidan med det långa, våta håret slaget över skuldrorna och
ryggen. Solen föll in genom fönstret och sken på hennes vita klänning
och på de eldförgyllda rokokoänglarna, som lyfte sina basuner mot alla
fyra väderstrecken.

När Louis hade fått veta allt det Valentine visste, sade han i sträv,
bjudande ton, där han satt vid sängens huvudgärd:

-- Låt kalla Förste Konsuln. Men var stilla, gör ej buller i huset! Ännu
får ingen veta det, och ingen får lov att komma hit. Säg sedan, att min
kusin i sömnen gått ut ur huset och av våda fallit i dammen. -- Han satt
stilla med nedböjt huvud. Plötsligt höjde han det igen och återtog
långsamt: -- Låt kalla Förste Konsuln -- säg honom, att Mademoiselle de
La Feuillade är död.

Vattnet droppade långsamt ned på det inlagda golvet. Han torkade med en
duk hennes ansikte och bara armar. Hon hade ej varit död länge, kanske
blott en kvarts timme; hennes ansikte var friskt, men blekt, hennes ögon
voro slutna, och det såg ut, som om hon sov.

Då hördes hastiga steg i den lilla trappan, och genom den uppslagna
dörren stormade Bonaparte in. Louis lyfte handen, liksom för att bjuda
tystnad: denna våldsamhet kränkte den döda.

-- Vad är det för bud, ni vågat sända mig, Monsieur de Châteauneuf?
utropade han vredgat, redan i dörren. Bakom honom skymtade Durocs bleka
ansikte, som strax drog sig tillbaka. Vad har ni gjort med Mademoiselle
de La Feuillade?

Louis reste sig upp och visade tyst med handen på sängen. Förste Konsuln
lyfte bägge händerna mot pannan och tumlade ett par steg tillbaka. Louis
gick sakta bort och riglade alla rummets dörrar.

-- _När_? sade Bonaparte tonlöst. Och i natt, ännu efter midnatt...

Överväldigad av smärta, med ett dovt skri av förtvivlan, kastade han sig
över den döda och grät våldsamt med ansiktet mot hennes kalla händer.

-- Det måste ha hänt i morse tidigt -- Louis talade med onaturligt lugn,
hans stämma ljöd kärv och hård genom det tysta rummet. -- Hon har gått
ut genom den hemliga trappan i Valentines rum, vars tillvaro tyvärr
ingen här i huset har anat eller tänkt på. Valentine sov tungt av
trötthet. -- Ja, ni känner ju nattens händelser bättre än jag,
medborgare-Konsul. Vi veta blott, att min kusin var borta en timmes tid
strax efter midnatt, och att hon tycktes sjuk som av feber, redan då hon
gick. Så kom hon hem, och pigan fick henne i säng -- hon trodde, att hon
sov...

Louis höll upp. Han stödde handen mot sängstolpen och hämtade andan
djupt. Ett ögonblick förvreds hans ansikte av smärta, och rösten
skälvde, när han åter talade.

-- Men obemärkt har hon stigit upp igen och tagit sina kläder på -- dem
hon först fann -- sin vita festdräkt. Stolt och stilla, som hon alltid
var, utan att efterlämna ett skrivet ord, utan att med en häntydning på
något sätt röja sitt syfte -- _kanske_ i ett feberanfall, men jag, som
kände henne, tror det ej -- har hon sökt döden, där hon närmast fann
den. Jag behöver ej förklara för er, medborgare-Konsul -- hans röst steg
i styrka -- _varför_ jag låtit kalla er och här ställt er ansikte mot
ansikte med den döda.

Bonaparte hörde honom icke; hans lidelsefulla sorg hade för ett par
ögonblick helt övermannat honom.

Men Louis de Châteauneuf hade icke medlidande med honom. Han gick tätt
intill honom och lade sin hand på hans skuldra.

-- Vi äro nu allena här -- ingen hör oss, ingen kan störa oss. Och vi
äro två män, som bägge ha älskat denna kvinna. En gång har ni i
självsäkert övermod nekat att stå mig till svars -- nu _skall_ ni svara
mig: vad drev henne till förtvivlan och död?

Bonaparte reste sig i raseri och vände sig vilt emot honom -- Louis
ryggade tillbaka för blicken i hans ögon. -- Gå! skrek han. Gå, lämna
mig ensam med henne, som jag älskade, och som var min, _är_ min. Gå! Han
vinkade befallande.

Louis de Châteauneuf lade armarna i kors över bröstet:

-- Ni vet ej, vad ni säger, general Bonaparte. Jag är här i mitt eget
hus. Min plats är hos min döda brud. _Nu_ är hon min! I ånger och död
blev hon min.

-- Ånger! Och ni tror, att hennes stolta själ förstod att ångra? Ni, som
pockar på att vara hennes frände, ni kände henne ej! Nej, i tvivel och
förtvivlan sökte hon döden.

Louis tog ett steg fram emot honom -- hotande: -- Ni bedrog henne?...

Bonaparte höjde sina tunga ögonlock, och hans fasta, järnblå blick mötte
Louis'. Han skakade på huvudet.

-- Nej. Jag älskade henne -- mer, än jag någonsin älskat någon annan
människa. -- Han talade sorgset, men med fattning, och utan att behöva
göra våld på sig. -- Jag kan förstå, att hon, sedan jag sist talade med
henne, har genomgått ett slags kris -- jag kan ana, att hon trodde sig
stå framför en vändpunkt i vårt förhållande -- och hon var för stolt att
ingå på ackord med livet...

Han avbröt sig och sänkte huvudet, och åter föll han ned vid hennes bädd
med huvudet mot hennes ansikte. Stora, tunga tårar fyllde hans ögon.

Louis teg. Han stod på den andra sidan av sängen och höll ännu
krampaktigt fast sin kusins ena hand. Det var, som om de båda männen
ännu i döden drogos om denna kvinna.

-- Edmée -- _lilla_ Edmée, sade han halvhögt för sig själv -- sakta,
ovillkorligt. Han kom plötsligt att tänka på henne, som han hade sett
henne som barn för många, många år sedan. Och han fortfor dämpat, nästan
förtroligt:

-- Jag kan _se_ henne, som hon måste ha varit i morse. Stilla, utan att
en minut ha slutit sina stora, vidöppna ögon, har hon stigit upp ur
bädden och gått här, genom sin kammare, ut ur huset, och i gryningen av
den dag, som hon icke mer ville se, har hon stigit ned i dammen. Ingen
anklagelse har kommit över hennes läppar, ingen klagan, ingen
förebråelse, ingen bön om förlåtelse till dem, som älskade henne... Här
i detta hus, för icke länge sedan sade hon till mig: »döden kan man
alltid nå». Och utan att tveka har hon nu, då livet blev henne för
tungt, funnit den död, som låg närmast till hands. Edmée! -- han kastade
sig på knä -- jag tackar Gud, att du hade mod att dö!

Bonaparte stod lutad över sängen; han hade rest hennes huvud upp mellan
båda sina händer och såg stirrande in i det marmorbleka, livlösa
ansiktet. Småningom kom i hans ögon ett nytt uttryck -- som av
hänryckning -- och i det han med ena handen ömt strök undan det våta
håret från hennes panna, sade han innerligt, högt och tydligt:

-- Hon var en själ så helstöpt som ingen annan. Hon sade i natt till
Duroc, att »mörkret kom över henne». Han förstod det icke -- _jag_
förstår det. Hon, som hade levat i bländande ljus -- hon kunde ej finna
sig till rätta i den grå skymning, hon nu trodde skulle komma, hon kunde
icke slå av på sina fordringar, icke resignera -- hon, som varit van att
med fulla händer ösa ur lyckans rikaste skatter. När hon kände _mörkret_
komma, och för hennes stolta själ var det första tvivlet detsamma som
mörker, då slöt hon strax frivilligt ögonen till för alltid. Hon ville
icke med ömklig försiktighet, med misstänksam ängslan treva sig fram på
de livets och lyckans vägar, där hon en gång gått i strålande solsken,
säker och övermodig som en gudinna.

Han rätade sig helt upp och vinkade bjudande med handen till Louis:

-- Gå... gå... Låt mig vara allena med henne.

Louis de Châteauneuf stod ett ögonblick stilla, utan att röra sig, och
deras ögon möttes. Så vände han sig långsamt bort, och, gripen av
uttrycket i detta ansikte, som han hatade, gick han dröjande,
tvunget ut.

En kort sekund hade han förstått, att denne man, som så befallande,
brutalt hade tvungit henne intill sig, och med sin skoningslösa makt
över människorna vunnit hennes unga själ, och som kanske ej dragit i
betänkande att bedraga och förråda henne, dock hade älskat henne mer än
han med all sin finkänslighet och alla sina skrupler. Dessa båda -- de
hade _tillhört_ varandra. Kort eller länge hade de båda förmått att med
en så oemotståndlig och lidelsefull kraft draga varandra till sig, att
allt övrigt omkring dem glömts och förintats. Han hade rätt: Edmée var
hans, i döden som i livet. Ingen kunde nu skilja dem åt.


Solen steg högre och högre på himlen, och småningom samlade sig en stor
hop folk nedanför på gatan. Ryktet hade spritt sig i Paris, att Monsieur
de Châteauneuf hade fört fredspreliminärerna underskrivna med från
London, och folket, jublande vilt av glädje över denna i åratal
efterlängtade fred, kunde knappt tro på denna stora lycka, utan begärde
högljutt att se och tala med sändebudet. Nu slog uret på Tuilerierna
nio: runt omkring i Paris började kanonerna dåna -- det var för
medborgarna ett tecken, att ryktet talade sant. Jublet ville icke taga
slut. Louis de Châteauneuf måste fram på trappans avsats och tala till
dem, som stormade in på hotellets gård.

Mellan Tuilerierna och Rue du Bac var det svart av folk. Överallt ljödo
ropen: Leve Förste Konsuln! Leve Otto och medborgaren Châteauneuf! Leve
freden!

Bonaparte var äntligen allena med sin döda älskarinna. Han höll henne i
sina armar och såg för sista gången in i hennes ansikte.

-- _Varför_! _Varför_? mumlade han i bitter förtvivlan. Varför just nu?

Men Edmée de La Feuillade låg svarslös, orörlig i sin tadellösa skönhet,
vit under oktobermorgonens solsken, på sin gyllene bädd. Hon hade för
alltid gått från livets många tunga _varför_. Hennes stolta, unga liv
skulle ej förmörkas av tvivel, missräkning, smärtor, ålder och saknad.
Då hon stod högst, och hennes själ, utan att svindla, nått lyckans
tinnar, hade hon en gång leende sagt: »döden bär jag i min högra hand».
Hon hade icke svikit sig själv.

Detta tänkte Förste Konsuln på nu här vid sin döda drottnings hjärta,
medan Frankrikes folk jublade hans namn och fröjdade sig över, att han
nu så lyckligt nått sitt stora älsklingsmål: en ärofull fred med England
och med världen.



NOTER.


  (Då man gjort förf. uppmärksam på, att bipersonerna, vilka ju så
  gott som _alla_ äro historiska och därför antagits på förhand vara
  tillräckligt kända, icke i boken blivit nog utförda, har hon
  beslutat, att med hänsyn till dem, åtminstone till de viktigaste
  och oftast förekommande, bifoga några korta biografiska notiser
  och förklaringar. Härtill sluta sig ett par observanda angående
  kulturhistoriska och historiska fakta, som kunnat antagas ej vara
  _allmänt_ bekanta.

  Dessa anmärkningar äro emellertid nödvändigtvis ytterst
  ofullständiga och godtyckliga, enär förf., som sagt, _blott_
  medtagit det, som hon -- efter sin personliga uppfattning --
  förmodat vara de flesta av läsarna obekant. Sålunda kommenteras
  t. ex. ingen av de krigshistoriska tilldragelser, som nämnas. Att
  _konsekvent_ genomföra notsystemet, hade nämligen varit detsamma
  som att påtvinga läsarna hälvten av Konsulatets politiska
  historia, vartill förf. icke på något sätt kände sig berättigad.)


I.

  _Abbé Bernier_ (f. 1764), kyrkoherde i _St. Laud d'Angers_, bidrog
  väsentligt att lugna resningen i Vendée 99. Han förmådde anförarna
  på vänstra Loirebrädden att med regeringen sluta freden i
  Montfaucon, 18 jan. 1800 (28 Nivôse år VIII), vartill sedan
  cheferna på högra sidan av Loire, först och främst Monsieur de
  Châtillon, också slöto sig. Förste Konsuln utnämnde honom sedan
  att underhandla med påvens sändebud, i och för konkordatet, till
  vars lyckliga utfall han i hög grad bidrog. Blev för sina tjänster
  mot kyrkan och Republiken biskop i Orléans 1802.


II.

  Mlle _Laure Permon_ (f. 1784), dotter av financiern Charles Permon
  och hans gemål, född prinsessa de Comnène, från Korsika. Under
  Direktoriet och Konsulatet bodde modern som änka i Paris och var
  intimt lierad både med Faubourg St. Germain och med familjen
  Bonaparte (hon var ungdomsväninna till Mme Lætitia). Ända sedan
  sin vistelse vid militärskolan i Paris och till sitt giftermål
  hade Napoléon, när han var i huvudstaden, så gott som dagligen och
  i största intimitet umgåtts hos familjen Permon. Mlle Laure Permon
  blev i nov. 1800 gift med Förste Konsulns adjutant, kommendanten
  av Paris, general Junot (f. 1771), senare hertig av Abrantes.

  »_Den förre biskopen av Autun_». -- Charles Maurice
  Talleyrand-Périgord (f. 1754), utrikesminister under Direktoriet,
  Konsulatet och en del av Kejsardömet. (Senare furste av Benevent.)

  _Madame Germon_, berömd sömmerska.

  _Despeaux, Leroi_ etc. -- namnkunniga fournissörer i
  toiletteartiklar under Direktoriet, Konsulatet och Kejsardömet.

  _Rue de la Loi, Pont National Palais d'Egalité_ etc. Gatunamn
  o. a., som här användas, äro, när förändring ägt rum, de av
  Republiken förändrade. Likaledes har vid alla tidsbestämningar
  brukats den republikanska kalendern.

  Mlle _Lange_, berömd skådespelerska och kurtisan under
  Direktoriet.


III.

  _Markisen av Caulaincourt_, vän till Joséphine, var en av de få
  adelsmän, som redan öppet slutit sig till Republiken. Han var
  fader till Armand de Caulaincourt, som senare blev hertig av
  Vicenza. Hans andre son blev gift med en Mlle de La Feuillade,
  dotter till hertig d'Aubusson de La Feuillade.

  »_Den gröna bården_» o. s. v. Grönt var aristokratiens färg,
  förbjuden under terrorismen, på grund av att Charlotte Corday, den
  dag hon mördade Marat, bar en grön hatt.

  _Bourrienne_ (f. 1769), jämnårig och skolkamrat med Bonaparte från
  Brienne, sedermera hans privatsekreterare under Konsulatet. Förste
  Konsulns hus fördes vid denna tid (1800) icke annorlunda än såsom
  i allmänhet ett mäktigt och stort privathus. Det hölls ännu ingen
  hovstat i Tuilerierna, som för resten av republikanska hänsyn
  officiellt kallades _Palais du Gouvernement_. Statsrådet Bénézech
  uppträdde vid högtidligare tillfällen -- t. ex. presentationer av
  främmande makters sändebud o. d. -- som ett slags ceremonimästare.
  Eljes fungerade i allmänhet blott Förste Konsulns adjutanter som
  representativt mellanled mellan honom och nationen.

  »_Den yngre marskalken_.» Det finns i Frankrikes historia två
  marskalkar av huset de La Feuillade, far och son. Den ene var
  samtida med Louis XIV, den andre med Regenten.


IV.

  _Madame Tallien_, född (1775) Teresa Cabarrus från Cadix. I sitt
  andra äktenskap var hon gift med konventsmedlemmen, prokonsuln i
  Bordeaux, Tallien; under Direktoriet var hon Barras' mätress och
  den ledande damen i Paris' sällskapsvärld ända från den 9
  Thermidor till den 18 Brumaire.

  _Hippolyte Charles_, född (1771) av tarvliga, borgerliga föräldrar
  i Romans. Träffade först Mme Bonaparte, då hon under fälttåget 96
  -- 97 besökte sin man i Milano; han var då adjutant hos general
  Leclerc, chef-generalens svåger. Sedermera fortsattes deras
  förhållande i Paris under Bonapartes frånvaro i Egypten.

  _Garat_ (f. 1764), nevö till Konventets minister Garat, berömd
  operasångare, stor sällskapskarl, i högsta grad förgudad och
  bortskämd av Direktoriets och Konsulatets societet.

  _Duroc_ (f. 1772), Förste Konsulns adjutant och den av hans
  vänner, som personligen stod honom närmast. Bonaparte hade känt
  honom, liksom Junot, ända från belägringen av Toulon 93. (Under
  Kejsardömet: _Grand-Maréchal du Palais_ och hertig av Frioul.)

  _Fortuné_ -- en favorithund, som vid tiden för hennes giftermål
  tillhörde Joséphine, och med vilken den unge äkta mannen aldrig
  kunde förlika sig. Man har därom åtskilliga anekdoter.


V.

  _Berthier_ (f. 1753), krigsminister under Konsulatet, efter
  Carnot. (Senare marskalk, furste av Neufchâtel, prins av Wagram.)

  »_Vendéeprinsessan_.» Napoléon hade ofta den vanan att i
  vardagslag beteckna folk med av honom själv uppfunna öknamn
  (_sobriquets_), vilka sedan för det mesta brukades av alla inom
  hans närmaste krets.


VI.

  Mme _de Contades_, en av de ledande damerna inom Faubourg
  Saint-Germain omkr. år 1800, bekant för sitt högmod och sin stora
  skönhet. _Bröderna de Rastignac_, framstående kavaljerer inom
  samma krets.

  _Frascati_, restaurant på modet. Det var _ännu_ god ton att dinera
  och supera »_au cabaret_».


VII.

  Mme _Récamier_, född (1777) Juliette Bernard från Lyon. Hon var
  gift med en av Paris rikaste bankirer och redan vid denna tid
  (1800) berömd för sin skönhet samt för sin vänskap med Mme de
  Staëls krets.

  »_Av hela min själ önskar jag_» o. s. v. Jfr »Dix années d'exil»:
  »_Je souhaitais que Bonaparte fût battu_» (under fälttåget i
  Italien 1800).


VIII.

  »_Jag är icke alltför starkt bunden_.» Som bekant, var det under
  Direktoriet och Konsulatet blott ett _civilt_ äktenskap, som
  förenade general Bonaparte med M:me de Beauharnais. Den kyrkliga
  vigseln försiggick, trots Joséphines länge närda och ofta yttrade
  önskan i detta hänseende (hon visste nämligen, att många anhängare
  av den starka religiösa reaktionen efter Brumaire egentligen
  betraktade hennes äktenskap som ogiltigt), först 1804, dagen före
  kröningen, då kardinal Fesch vigde dem.

  »_Maximum_.» Häntydning på Republikens många olikartade och ofta
  märkvärdiga maximumsbestämmelser i handel och vandel.

  »_Stort attentat mot Förste Konsuln i operan_.» Detta attentat är
  det, som den 18 Vendémiaire år IX (11 oktober 1800) förövades av
  de fyra sammansvurna: Ceracchi, Arena, Demerville och
  Topino-Lebrun (alla anhängare av en terroristisk republik), vilka,
  beväpnade med dolkar, väntade på Förste Konsuln utanför hans loge
  i operan, då han begav sig till premièren av »_Les Horaces_» av
  Porta. De blevo strax fängslade. Fouché -- och genom honom
  Bonaparte -- var på förhand noggrant underrättad om faran.

  »_Låtit hedra och röja vår gamla Place Royale_.» På _Place des
  Victoires_ (den gamla, av hert. de La Feuillade 1686 anlagda,
  _Place Royale_) hade Förste Konsuln på Republikens högtidsdag
  1 Vendémiaire år IX med egen hand lagt grundstenen till monumentet
  för generalerna Kleber och Desaix.


IX.

  _Förste Konsulns familj_ omkring 1800-1801. (Släkten,
  ursprungligen toskansk, kan spåras ända från 12:e århundradet,
  först i Florens, så i San Miniato och i Sarzana, nära Genua.
  I Treviso säges den ha stigit till hög ära och regerat suveränt.
  Från Sarzana flyttade 1529 en Bonaparte till Korsika, där hans
  efterkommande sedan varit bosatta.)

    [I originalet är släktträdet tryckt horisontellt över två sidor.
    Det har omformaterats för denna e-text.]

  _Madame Lætitia Bonaparte_, f. (1749) _Ramolino_,
  änka sedan 1785 efter _Charles Bonaparte_.
   |
   |-- _Joseph_, f. 1768, gift sedan 94 med _Julie Clary_.
   |   (Bodde 1800 på sin engendom Mortefontaine nära Malmaison.)
   |    |
   |    |-- _Zénaide_, 1801.
   |
   |-- _Napoléon_, f. 15/8 1769, gift sedan 96 med
   |   _Marie-Joséphine-Rose, Tascher de la Pagerie_, f. 1763,
   |   änka efter general _de Beauharnais_.
   |   Förste Konsul Nov. 99.
   |    |
   |    |   Styvbarn:
   |    |
   |    |-- _Eugène de Beauharnais_, f. 1781.
   |    |   (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».)
   |    |
   |    |-- _Hortense de Beauharnais_, f. 1783.
   |
   |-- _Lucien_, f. 1775, gift sedan 94 med _Christine Boyer_ [+] 1800
   |   (År 1800 först inrikesminister, sedan ambassadör i Madrid.)
   |    |
   |    |-- _Charlotte_, f. 1796.
   |    |
   |    |-- _Christine,_ f. 1798.
   |
   |-- _Elisa_, f. 1777, gift sedan 97 med _Felix Bacciochi_.
   |
   |-- _Louis_, f. 1778 (omkr. 1800 överste för 5:e dragonregementet).
   |
   |-- _Pauline_, f. 1780, gift sedan 98 med general _Leclerc_.
   |    |
   |    |-- _Dermide_, f. 1800.
   |
   |-- _Caroline_, f. 1782, gift sedan 1800 med general _Murat_.
   |    |
   |    |-- _Achille_, f. 1800.
   |
   |-- _Jérôme_, f. 1784.


  _Familjen de Caseaux_ var genom M:me de Caseaux nära besläktad med
  huset Talleyrand-Périgord och intog genom sin rikedom och sina
  förbindelser en framträdande plats i sällskapslivet omkr. 1800.

  _Monsieur de Trénis, Monsieur Lafitte_, de berömdaste dansörerna
  under Direktoriet och Konsulatet. Monsieur de Trénis (under
  Kejsardömet greve av Châtillon) har bland annat äran av att ha
  introducerat valsen i Frankrike.

  Mlle _Chameroi_, bekant operadansös omkr. år 1800.


X.

  _Otto_, fransk diplomat, som användes i många viktiga värv under
  Republiken och Kejsardömet. Vid denna tid (1800) stod Frankrike ju
  icke på den fot med England, att det kunde ha någon ordnad, erkänd
  legation i London, men regeringen hade där en »commissarius», som
  med engelska kabinettet förberedde de negociationer, vilka omsider
  ledde till fredspreliminärerna i London (okt. 1801) och äntligen
  kröntes av traktaten i Amiens den 25 mars 1802, efter vilken stad
  freden har fått namn.


XI.

  »_Fouché tror ju jämt, att faran skall komma från den kanten_.»
  Polisministern hade beständigt vid alla de många attentaten mot
  Bonaparte under Konsulatets första år sina misstankar riktade på
  rojalisterna, framför allt på det besegrade Vendée, och hade till
  och med redan i sin hand spridda trådar till den sammansvärjning,
  som nu (nov. -- dec. 1800) var under bildning, och vilken fick
  utbrott i explosionen av »helvetesmaskinen» 24 dec. 1800.


XII.

  _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc, hade i okt. 1800 blivit gift
  med general Lannes (sedermera marskalk, hertig av Montebello).

  »_Mystifikationer_» -- ett omtyckt sällskapsnöje under Direktoriet
  och Konsulatet. Det bestod _oftast_ i att en professionell
  »mystifikatör» (i Paris funnos åtskilliga personer, som förtjänade
  sitt uppehälle på detta sätt) spelade en eller annan roll,
  beräknad att missleda en därtill utsedd medlem av sällskapet. De
  övriga sekunderade på bästa sätt mystifikatören eller voro blott
  åskådare av skämtet, vilket ibland kunde fortgå under flera dagar.


XIII.

  _Madame Branchue_, bekant operasångerska, gick under Konsulatets
  första år för att vara »beskyddad» av Förste Konsuln.

  _Tuilerierna_. Förf. har vid beskrivningen av Tuilerierna behållit
  de benämningar, som brukades under _l'ancien régime_ och
  Konsulatet. Dem man hittade på under terrorismen, då _Pavillon de
  l'Horloge_ t. ex. blev kallad för _Pavillon de l'Unité_, _Pavillon
  de Flore_ för _Pavillon de l'Egalité_ och _Pavillon de Marsan_ för
  _Pavillon de la Liberté_, blevo aldrig populära och föllo redan
  under Direktoriet i glömska. Och vad de särskilda rummen angår, så
  kommo de namn, varunder de nu mest äro kända -- t. ex. _Salle des
  Maréchaux_ i st. för _Salles des Cent-Suisses_, eller _Salon de
  Louis XIV_ i st. för _Le grand Cabinet du Roi_ o. s. v. först i
  bruk under Kejsardömet.

  »_Har han skrivit igen?_» Under loppet av 1800 tillskrev
  pretendenten (senare Louis XVIII) general Bonaparte flera brev,
  som på ett inbilskt och icke särdeles värdigt sätt uttryckte hans
  förhoppningar om, att den allsmäktige Förste Konsuln mot en
  belöning, som han själv erbjöds att bestämma, skulle återinsätta
  Bourbonerna på Frankrikes tron. I ett brev, daterat Fructidor år
  VIII, svarade Bonaparte honom äntligen -- hövligt, men bestämt
  avböjande.

  _Madame Royale_, Marie-Thérèse-Charlotte de France (f. 1778),
  Louis XVI:s dotter. Hon hade först 1795 blivit utväxlad ur sin
  fångenskap i Temple.


XIV.

  _Madame Hamelin_, hustru till en framstående sjöofficer, väninna
  till Joséphine och Madame Tallien, en av tidens mest bekanta och
  firade »_merveilleuses_», isynnerhet känd för sina hypermoderna
  toaletter.

  _Helvetesmaskinen_. Det stora attentatet med »helvetesmaskinen»
  förövades av rojalisterna St. Réjant, Limoëlan och Carbon, under
  det att sammansvärjningens egentlige huvudman, Georges Cadoudal,
  den bekante chouanhövdingen från Vendéekriget, höl sig gömd i
  Morbihan. »Maskinen» bestod av en kruttunna, vilken, lastad på en
  kärra och satt i förbindelse med en mina, var placerad på den
  trånga gata, man visste, Förste Konsuln, på vägen till Operan,
  brukade passera. Endast genom hästarnas snabbhet blevo han och
  hans svit räddade, men flera hus i gatan sprängdes delvis i
  luften, och ett stort antal människor dödades och stympades.

  Gatan _St. Nicaise_ finns ej mera. Den försvann, då man förlängde
  _Rue de Rivoli_. På den tiden gick den från _Rue des Orties_ genom
  Carrouselplatsen till _Rue St. Honoré_. Operan låg då i _Rue de
  Richelieu_, på den plats som sedan blivit kallad _Place Louvois_.
  Efter hertigens av Berry mord 1820, blev byggningen nedriven.

  _Mortier_ (f. 1768), general, vid denna tidpunkt befälhavare över
  första militärdivisionen, förlagd i Paris. (Senare marskalk,
  hertig av Tréviso).

  _Fouché_ (f. 1754), fordom medlem av Konventet och terroristisk
  prokonsul i Nièvre, polisminister under Konsulatet. (Senare hertig
  av Otranto.)


XV.

  _Nyårsdagen_. År V (1797) hade man ånyo börjat fira nyårsdagen med
  visiter och presenter, vilket varit förbjudet under terrorismen.


XVI.

  »_På en vink av Förste Konsuln_.» _L'Empereur animait
  particulièrement des bals masqués et en demandait souvent._
  Mémorial de St. Hélène. t. 5. p. 172.

  _Czaren_ o. s. v. Ratifikationerna av freden i Lunéville
  utväxlades i Paris 16 mars 1801. Paul I var då _ännu_ czar. Först
  natten mellan den 24 och 25 mars 1801 blev han mördad, och det
  varade ett stycke in i april månad, innan man fick veta det i
  Paris.

  »_Historisk ande_.» Man måste ihågkomma, att vid denna tid var
  spiritismen lika mycket på modet som nu.


XVII.

  _Kungen och drottningen av Etrurien_. Infanten Don Luis av Parma
  och hans gemål, infantinnan Maria-Luisa, dotter till Carl IV av
  Spanien, hade genom freden i Lunéville fått sig tillerkänt
  Toskana, under namn av konungariket Etrurien.

  _Markisinnan av Montesson_. Charlotte-Jeanne Béraud de la Haye de
  Riou (f. 1737), morganatiskt gift med hert. av Orléans
  (Philippe-Egalités far), levde som änka i Paris och spelade en
  högst betydande roll i Konsulatets sällskapsvärld. Förste Konsuln
  hade stor beundran för hennes takt och arrangeringsförmåga och
  beviljade henne årligen en större pension, för att hon skulle vara
  i stånd att »hålla salong» och sålunda bidraga att vidmakthålla
  l'ancien régimes sällskapliga traditioner.

  _La Malmaison_ har undergått många förändringar, sedan Napoléon
  och Joséphine bodde där. Den präktiga parken är nu, 1894, styckad,
  förändrad, förminskad och inskränkt till en vanlig trädgård.
  Rummen äro förfallna och mestadels utan möbler. Under
  Restaurationen och Julimonarkien hade slottet flera ägare, sist
  drottning Christina av Spanien, som under det andra kejsardömet
  sålde det till Napoléon III, vilken lät inrätta det till ett slags
  familjemuseum, och, såvitt möjligt, återställde det i dess förra
  skick. Efter kriget 1870 har staten åter sålt det till en
  privatman.

  _Madame Savary_, född Félicité de Faudoas, var sedan 1800 gift med
  Förste Konsulns adjutant Savary. (Under Kejsardömet polisminister
  och hertig av Rovigo.)

  _Ett brev från Petersburg_. Sommaren 1801 var Duroc i Petersburg.
  Vid underrättelsen om regeringsskiftet hade nämligen Förste
  Konsuln, redan i april, sänt honom dit för att lyckönska och
  sondera Alexander I.

  Mme _Campans institut_. Madame Campan, Marie-Antoinettes f. d.
  kammarfru, förestod under Direktoriet och Konsulatet en mycket
  besökt pensionsanstalt, varest de flesta av de sedan ledande
  damerna blivit uppfostrade.

  _Rapp_ (f. 1772), hade liksom Savary varit adjutant hos Desaix och
  upptogs, liksom han, efter slaget vid Marengo (där Desaix stupade)
  bland Förste Konsulns adjutanter.


XIX.

  Mme _Fourès_, född (omkr. 1776 i Carcassonne) Marguerite Pauline
  Bellisle -- oftast kallad »_Bellilote_» -- var illegitim dotter av
  en adelsman och en tjänstflicka samt tillhörde själv, ända till
  sitt giftermål med småborgaren Fourès, arbetareklassen. Förklädd
  till karl följde hon sin man till Egypten, då han som frivillig
  deltog i fälttåget. I Kairo väckte hon Bonapartes uppmärksamhet,
  och, sedan han genom Berthier sänt mannen till Frankrike med
  depescher till Direktoriet, inledde han en förbindelse med Madame
  Fourès, som varade ända tills han lämnade Orienten.


XX.

  _Fredspreliminärerna_ med England underskrevos av Otto i London
  1 okt. och underrättelsen därom kom till Paris 3 okt. 1801 (11
  Vendémiaire år X).


       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

Tryckfel

  utropade / Bonaparte häftigt.
     [_Ursprungstexten lyder »Bonoparte»_]
  _Madame Lannes_, född Louise Guéhéneuc  [»Ghuèneuc»]
  (Omkr. 1800 överste för konsulargardets »_les guides_».)
    [_) utelämnad_]





*** End of this LibraryBlog Digital Book "En roman om förste konsuln - Från den 18 Brumaire till freden i Amiens" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.