Title: Jephthas bok - En Minnes-Sång i Israël
Author: Nervander, Johan Jacob, 1805-1848
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Jephthas bok - En Minnes-Sång i Israël" ***


JEPHTHAS BOK

En Minnes-Sång i Israël


Af Joh. Jac. Nervander.


Först publicerad 1840.


Imprimatur:

S. J. BACKMAN.



I. Capitlet.

Innehåll: Midianiterne infalla i landet österut, härja bygden; en
flykting räddar sig; undkommer ytterligare Moabiterne; men faller i ett
af Ammon utlagt försåt. Profeternes söner båda detta åt Samuel.


I den tiden trädde någre af de Profeters söner[1] inför Samuel i Siloh,
sägande: Abba, välsigna oss, att vi må draga hinsidon Jordan till att
besöka vår slägt; men Han svarade: Drager i frid, och så drogo de hädan.

      Vinterns kulna dagar lyckta,
      Våren ned till jorden drar,
      Och de tunga molnen flykta
      Från en himmel blå och klar.

       *       *       *       *       *

Ren Midian har flyttat tälten,[2]
Och springarn, tyglad af Hans hand,
Ren skymtar fram vid fästets rand;
Och från de aldrig-sådda fälten,
Från öcken-hafvets brända sand
Mot våra skördbetyngda land --
Han, stödd på lansen, dystert skickar
De giriga, de skarpa blickar.

Men dagen flyktar, mer och mer
Sin skugga Han förlängas ser,
Och nu Hans fåle sporren känner,
Och vingad öfver slätten spänner,
Der sanden under hofvens lopp
I täta hvirflar häfves opp.

Och denna sky af damm och stolt,
Som närmar sig allt mer och blänker
Så mildt uti det purpurdoft,
Som qvällens sista stråle stänker;
-- Utur dess sköt likväl en flod
Af jemmer, tårar, brand och blod
Sig störtar ren, o Israël!
Utöfver Dina trygga tjell.

Ty ej Hyænor, hvilka hasta,
Med hop på hop, i Röfvarns spår[3]
Mer skonslöst på den skörd sig kasta,
Som stridens lia åt dem slår,
Än sjelf Han ses mot likar rasa
Och sprida kring sig död och fasa.
-- Och väckt i tid af deras skrän,
Som värnlöst för Hans mordlust falla,
Knappt _en_ den undgår bland dem alla,
Och flyr med dödens ångest hän.

Ja fly! en säker fristad sök
Åt hvad Du räddat -- barn och maka;
Förgäfves ser Du Dig tillbaka;
Din hydda har gått upp i rök,
Din hjord är fiendernes rof,
Förtrampad är af hingstars hof
Din vingård, som så herrlig stod,
Och klingor, hvilka änn sig färga
Af Dina stamförvanters blod,
Från Dina tegar skörden berga.

Men ren Du tror, Du stanna kan
Då skogen Ephraim Du hann.[4]
-- Ser Du då elden ej, som flammar
I natten mellan trädens stammar
Och på ett svärd sig speglar der;
Ty blank är klingan, hvasst är stålet,
Det mot en ovän slipadt är,
Och i Din barm det hunne målet!
-- Vet, Moab har mot landet dragit[5]
Och der Hans skaror läger slagit;
Men vägen dit bär till Din graf.

Och flyktingen med fasa ryggar,
Som fågeln midt i flygten skyggar,
För dunsten från det Döda Haf;[6]
Han sin kamel mot bergen styr,
Och redan Han dem lyckligt hinner;
Men ej Han Ödet undanflyr
Och stunden Honom _der_ ock finner.

Ty Tigern lik, som springer opp
Från Meroms hvass och, med ett hopp,
Sig mordiskt kastar på Gazellen,
Som nalkas vattnet under qvällen[7]
Och knappt sin ovän kännt igen,
Ja, knappt en fara anat än,
Då ren Hon spörjer i sitt hjerta
Den hvassa klon och dödens smärta;
Så lömsk, försänd af osedd hand,
En pil på flyktingen sig kastar,
Der sorglös Han i skuggan rastar
Och hugger i Hans barm sin tand.

Af dödens natt Hans blick betäckes --
Dock nej, utaf de Sinas skri
Han till förnyad jemmer väckes
Och skådar, hur i slafveri
En Ammons krigar-flock dem för,[8]
Och tiofallt Han döden dör.

Ty allt hvad lifvet bittrast har,
Och allt hvad tanken hemskast äger
Än med en här af fasor drar
Förbi Hans själ på smärtans läger.

Ack! träla skall med hopplös sorg
I Rabbat-Ammons[9] stolta borg
Hon, som ändock Din maka var
Och tjenarinnor van befalla;
Du sjelf, som, ansedd inför alla,
Förtrycktes värn och usles far,
Ibland de äldsta af Ditt folk
I porten satt, en lagens tolk,[10]
Ej samlas skall till Dina fäder
I klippans tysta grifte-städer;[11]
Men obehedrad, bortglömd är
Ett rof för himlens fåglar här.[12]
En fremling tar Din arfvelott;
Ditt namn bland folket dör och blott
Med hån skall af en ovän nämnas,
Ty han, som bordt Ditt minne hämnas,[13]
Din mandoms fröjd, Din ålders stöd,
Din Son, som här ifrån Din sida
Så späd man slet, att brist och nöd
Och lifstidsbojans smälek lida --
Hvem lär väl Honom lagens bud
Och fädrens namn och Jacobs Gud?

-- Så vardt Hans klagan länge hörd,
Men nu Hans barm en suck ej sänder,
Och dubbelt hemsk, sen hon blef störd,
Till nejden tystnan återvänder.

Och Profeternes söner vände hasteliga till Samuel tillbaka. Men då Han
såg dem, sade Han: är det frid med Eder? Då bådade de Samuel det som
skedt var. När nu Samuel detta förnam, ref Han sin mantel, klädde sig i
säck och asko, fastade och bad till Herran från solens uppgång allt till
dess nedergång.



II. Capitlet.

Innehåll: Samuel låter blåsa i basunerne. Israël drager i härnad.
Stammarne uppräknas. Ett bud återvänder från hären och förkunnar Samuel,
att fienderne blifvit slagne.


Men då dagen till ända var, och natten instundade, reste sig Samuel, den
Öfverstepresten, och befalte Leviterne, som stodo inför Arken: Blåser i
basunerne och tänder eldarne på bergen, Söderut och Norrut, Österut och
Vesterut. Men Samuel var gammal vorden, så att Han sjelf på den tiden ej
plägade draga ut med folket i örlig.

      Hören basunen, hur mäktig den ropar
      Eldarne skåden på bergens topp![14]
      Vägarne fyllas af väpnade hopar;
      Israël drager till Siloh opp.

       *       *       *       *       *

Rachel sina barn begråter,
              öfver dem ej tröstas kan,[15]
Bröders blod ur jorden ropar,
              upp, O Jacob! som en man;
Gjorda Dina länder Juda,
              ned från väggen af Ditt tjell
Tag Ditt pantzar, kläd Dig i Din
              starkhets-rustning, Israël!

Se! och ren högtidligt bryter
              arken upp och stam vid stam,[16]
Under klangen af trummeter,
              tågar öfver Jordan fram.

Främst, ett Lejon, drager Juda;
              främst, ett Lejon djerft och ungt;[17]
Stolt är gången, stark är stämman,
              ramens tag är djupt och tungt.
Simeon sitt härskri höjer
              invid Hans; och från sin våg[18]
Hafvets örnar, Dan och Asser,
              sluta sig till deras tåg.[19]
Oförskräckt till strids Naphthali
              drar från sina fjellar ner,[20]
Lik tigrinnan när hon från dem
              hungrig sig på rof beger.
Sebulon, Din pil är säker,
              och Isaschars herdelans,[21]
Blank och stålsmidd fjerran sprider,
              stridens stjerna! Du Din glans.
Ephraim välsignad vare
              och Hans vandring ut och in,[22]
Josephs dubbelsvärd ej sviker,[23]
              slungan ej i Benjamin.[24]
Ingen saknas; Gad och Ruben
              landets sköldar begge två,
Ren på andra sidan Jordan
             längesen i väntan stå.[25]

Hel Dig här, Du Jacobs trygghet,
              hel Dig i Din äras glans;
Se, Du hastar hän till striden,
              glad som jungfrun till en dans,
Stark som vårens flod från Hermon
              ned uti Dameseks dal;
Ho kan väl dess vågor tälja?
              ho kan Dina kämpars tal?
Härligt slå de vid hvarannan,
              härlige i vapnens dån,
Såsom palmer invid vatten,
              cederträd på Libanon.
Ho är då som Du, Din like?[26]
              ho han stånda Dig emot?
Hvilken Gud är som de starkes,
              är som Herran Zebaoth.[26]

-- Hvad, men kommer ej från hären
              ren en man tillbaka der?
Och af fröjd Hans blickar stråla,
              segerbud han till oss bär!
"Salighet af Herran gifven
              är åt Jacobs hus i dag.
"Härarne tillsammandrabbat,
              slagit är ett väldigt slag.
"Fienden i trenne läger
              stod i går vid Jaboks flod[27]
"Och i dag dess bölja hvälfver
              röd utaf hans kämpars blod!
"Israël mot honom trädde;
              se! och ren den myckna här,
"Hvaruppå Han stolt förtröstat
              krossad och förskingrad är.
"Så när dagens konung, Solen,
              upp på himlahvalfvet går,
"Nattens rofdjur fly till bergen,
              lemnande ett blodigt spår;[28]
"Så den vilda gräshoppskaran,
              när som östanvinden blås,
"Rycks från halflörtärda fältet,
              drifs till hafvet och förgås.[29]

Då nu Samuel detta af budet förnam, vardt Hans ande åter lefvande i
Honom och Han prisade Jacobs Gud och drog åter till Sitt hus i Ramath.



III. Capitlet.

Innehåll: Medan nu Hären sköflar och gifver allt till spillo i
fiendernes land samlas qvinnorne på Gileads berg för att begråta
Jephthas dotter.


Men i de dagar, då männerne ute voro i härnaden,
stundade åter till den tiden, då qvinnorne
gingo till och begreto Jephthas, den Gileaditens,
dotter; såsom sedvänjon var i Israël.

      Nejden är lugnad; floderne svalla
      Purprade endast af aftonens färg;
      -- Israëls döttrar! församlen Er alla;
      Samlen Er alla på Gileads berg.

       *       *       *       *       *

På murn, i väntan, Rabbaths qvinnor dröja,[30]
Men ingen segertidning till dem förs;
Och snart vid Arnon jemmerrop sig höja,
Och klagolåt till Zoar hörs.[31]

I vild förvirring flyktingarne hasta
Från stridens fält till sina hem;
Men dit med dem sig krigets vågor kasta
Och hämndens svärd är öfver dem.

På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar,[32]
Man mer ej glada sånger hör;
Ty härjningen sin tunga vält der rullar
Och skörden före anden gör.[33]

Och doft, vid klang utaf basuner, falla
Nu torn och fasta murar ner;
Och hvad derinnom rörs och lefver -- alla
Man Herranom till spillo ger.[34]

Och till försvar ej höjas spjut, ej dragas
Af kämpahänder svärd från länd;
Men folk och förstar af en skräck betagas
Utöfver dem af Gudi sänd.[35]

Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen,[36]
Och Kedars hyddor öde stå,[37]
Och uppå sjelfva Karraks klippe-fästen
Med bäfvan Moabs vakter gå.[38]

-- Men fjerran männens split och fjerran striden
Och hämndens blodbestänkta hamn,
Låt _oss_ en högtid fira under tiden
För alla känslor utan namn;

För känslor hvilka, på sin vilda bana,
Lik blommor mannen öfverser,
Hvars milda doft han icke mäktar ana,
Hvars späda vekhet han beler.

Och hvad i qvinnans barm sig går att sluta,
För lifvets kalla blickar skyggt
I drömmens land vid diktens vårflägt skjuta
Sin blyga krona må i dagen tryggt.

En flyktig stund, förstådd i syskonrunden,
En suck, en tår hon gjuta skall,
Men sen igen vid stilla pligter bunden
Hon fylla må sitt tysta kall;[39]

Och mannen trött af dagens tunga, finna[40]
I Dina hyddor, Israël!
En glad, en öm, en trogen tjenarinna[41]
Och trefnad innom Jacobs tjell.

Så förblefvo nu qvinnorne i fyra dagar på bergen.



IV. Capitlet.

Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel.
Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och
fåfänga bevisas.


Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo
hvarandra till med Psaltare i Choren.[42]

      Dagen nalkas, morgonvinden
      Bådar det från dal till dal;
      Turturdufvan vaknat, hinden
      Skymtar fram ur skogens sal.

       *       *       *       *       *

Första Half-Choren.

Se! solen vänlig och ung går opp,
Och skådar glad ifrån kullens topp
De vida fälten, de blomsterrika;
Allt är så festligt och är så lika,
Som då i fjol Hon vid vårens hand
Här såg ikring öfver Juda-land.
Hon samma blommor ser marken hölja
Och samma skördar för vinden bölja,
Och skogen klädas i samma skrud,
Och luften fyllas af samma ljud,
Och samma dofter dig deri höja,
Ja samma skyar ännu der dröja.

Andra Half-Choren.

Ja; väl nu Saron i liljor står
Och doft från Jerichos rosor går;
Väl ax vid ax i Megiddo svalla[43]
Och lärkesånger deröfver skälla;
Väl Sykomoren i Mamres lund
Sin skugga bjuder åt middans stund,[44]
Och hvita skyar, lik hjordar skrida
I stilla vandring vid Nebos sida;[45]
Men dock, hvad sist Du här såg, ej mer,
Du blida Sol, nu emot Dig ler;
Den vårens barn, som Du _då_ här funnit,
Ack! längesedan de ren försvunnit;
Dess sky sitt silfver kring öknen strött,
Dess doft förskingrats, dess blomma dött,
Dess sånger tystnat, dess lunder härjats,
Dess grönska bleknat, dess skördar bergats;
Utaf dem alla ett spår ej finns,
Och deras rum dem ej mera minns.
Det fylles nu af ett yngre slägte
Som upp ur natten och gruset bräckte,
Till samma öde, till samma lott,
Som ren dess Fäder har öfvergått.

Hel Chor.

Men Du, hvars skatter ej återvända,[46]
Som, gränslöst gifmild, ej tröttnar sända
Till jordens skaror Din stråles guld,
Som lika är mot dem alla huld,
Från luftens örn och från bergets ceder
Till däldens mygga och isop neder,[47]
Och räknar alla dem till Ditt hus
Och mättar alla dem med Ditt ljus,
Du Sol ej vet, att så ömt dem alla
Du fostrar blott för att offer falla
Åt döden, hvilken i lifvets spår,
I evig skörd öfver jorden går!

Ack! visste Du, att hvart Du må skåda,
En ständig kamp och förstöring råda,
Att jorden endast en graf Dig ter,
Som drager allt i sitt sköte ner;
Ditt gyllne hår Du af sorg förödde
Och skuggans stoft på Din hjessa strödde
Och sjufallt mörker uppå Dig drog,[48]
Och jord och himmel en ände tog!

Och den dagen förströdde sig qvinnorna i lunderne samt byggde sig
löfhyddor, ty serlaregnet gick öfver landet.



V. Capitlet.

Innehåll: Menniskans magt och hennes skepnads dägelighet upphöjas. Dock
är äfven hennes lif flyktigt och vanskligt samt hon, liksom det
ringaste, underkastad förgängelsen.


Men då regnet var öfverståndet samlade de sig åter öfverst på berget,
såsom sedvänjon var.

      Dagen sjunkit nedom Karmels toppar[49]
      Och sitt lugn kring nejden qvällen spred;
      Blott i dalen, ljumt och tyst, än droppar
      Sista skurn af serlaregnet ned.[50]

       *       *       *       *       *

Hur lifvas allt! -- Hvar bäck en bölja bär,[51]
Hvar törstig dal är åter vattnad vorden,
Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär
Och i sin fägring strålar åter jorden;[52]

Men stolt, såsom en Fader till sin slägt,
Såsom en Konung till sitt folk sig vänder,
Se qvinnans son, i Majestätets drägt,
Som sina blickar kring den jorden sänder.

Och hvart de vandra och hur långt de gå,
Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära,
Dem högt förkunnar allt, som bor derpå,
Och sjelfva djupen derom vittne bära.

Se fältet blommar till hans ögnalust
Och fågelns stämma till hans fägnad ljuder,
Och marken honom till ett arf sin must
Och himmelen sin dagg derofvan bjuder;

Han trampar djerf det vreda hafvets rygg,
Till bergens djup han malmens gång förföljer,
Och öknens Konung sjelf, för honom skygg,
Bland Jordans snår sig rytande fördöljer;[53]

Mer ljuft hans tal, än doft från Hermon, går;[54]
Och mer än guld hans läppars visdom väger;
Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår;[55]
Och ej Dameseks ros hans fägring äger.[56]

Och öfver sig dock samma dom han har,
Som hvar och en den ringaste hans broder;
Han äfven kallar Vanskligheten Far
Och till Förgängelsen han säger Moder.

Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått,
Föran från Thabor hon förjagat dimman,[57]
Har stunden kanske redan honom nått
Och blomman vid hans fot dock ser den timman.

Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd
Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar,
-- Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd,
En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;

-- I väntan står en brudgum; allt är redt
Af Mirrha doftar bruden, facklor tändas,[58]
Och tåget rör sig; se, då stannar det
Och bröllopssångerne i gråt förvändas.

-- Den ärfda tegen mannen har besått,
Och axet mognat, men hans barn och maka
Vid skörden honom sakna; han har gått
Den väg, som ingen kommit än tillbaka.

-- Och så, hur långt ett menskolif än var,
Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit,
En rök, ett moln det endast varit har,
Och som en skugga har det hän försvunnit.

Och snart begrafnings-ståten varder all,
Och tåren torkar af den lejda gjuten,[59]
Och vandran går förbi Din grift så kall,
Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.

Och fridlyst är ej engång detta hus,
Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten,[60]
Och dagens stråle leker på dess grus,
Och, som den der ej fanns, Du är förgäten.

Så vardt nu af morgon och afton den första dagen.



VI. Capitlet.

Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse
vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths
haf. Mandomen vid Jordans flod, som slutar i Dödens Haf.


Om morgonen, då qvinnorna tillhopa voro, satte Bilhah, Sallums dotter,
dem en Liknelse före; men Hon var en af de visa qvinnor i Abel.[61]

      Ur Österns portar solen blodig stiger,
      I tyst förbidan all Naturen tiger;
      Blott dundret doft kring Hermon går,
      Som molnbeklädd och dyster står.

       *       *       *       *       *

    Af himlens skyar kring dess topp,
      Af jordens spenar närd,
    Vid bergets fot, ur nattlig verld
      En källa springer opp.
    Hon späd ännu ej har ett namn,[62]
    Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.

  Och obemärkt och tyst hon rinner
  Och snart sig tagen upp hon finner,
  Du lugna Merom, i Ditt sköt;
  Der strandens gröna skuggor hölja
  I vänlig skymning hennes bölja,
  Der ingen storm dess ro än bröt,
  Och flägten blott med silfvertunga
  Sin vaggsång får i hvassen sjunga.

Men skumbetäckt bland fjellen brusa
Ses, från den vaggan vuxen bort,
Med gröna stränder, vågor ljusa,
Den unga floden innan kort;
Och störtar, tänd af längtan, neder,
Det fjerran, rika mål emot,
Der Kinnereth i väntan breder
Sin vida dal inför hans fot![63]

Hur högt hans blåa vatten hvälfva,
Hur stolt sin ban de vidga ut,
Och djerft och gladt der skapa sjelfva
Ett mäktigt haf åt sig till slut.

Der än vid flägters sus hans bölja
Sig smyger öfver perlesand,
Att ömt med kyss på kyssar hölja,
Som brud, sin fagra, sälla strand.[64]

Än klar, som spegeln, låter skåda
De rena djupen af sin barm,[65]
Och jord och himmel se der båda
Af sig en trogen bild, en varm.

Och än emot sig sjelf att rasa
Utaf en il blott upprörd, går;[66]
Och höljer hvalfvets rymd med fasa
Och klippans grund med bäfvan slår!

Men snart sin ungdoms tummelplats han byter,
Med manlig håg, mot nya, högre kall
Och med ett namn, ett redan frejdadt, bryter
Som Jordan, ur dess rund sitt rika svall.

Och nu, med bragd på bragd, Du Starke drager,
Du Jacobs väktare, Din kungastråt,[67]
Och krossar hällar, spränger fjellens lager,
Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.[68]

Och bergens strömmar störtande sig hasta,
Och öknens källor skynda på sin våg,
Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta
Och följa Förstens ibland bröder tåg.

Och hvart Han vandrar, honom lunder bida
Och stolta städers tornbekrönta rand,
Och oljobäckar flöda vid Hans sida[69]
Och balsam dryper på Hans rika strand.[70]

    Men af Sin makt Han dock förgäfves
    Och sina vågors tal förhäfves;
    Hans mål är Honom föresatt,
    Och närmre Han allt mer det hinner
    Och snart med mattad gång försvinner[71]
    Uti dess afgrunds hemska natt;[72]

Hvars dimmor dag ej genomtränger,
Der tystnan som dess gårdar stänger,[73]
Af minsta fågels ljud ej bräcks,
Och der bland stränder, evigt kala
Hans tunga våg, utur sin dvala
Af flägtens ande aldrig väcks.[74]

-- Så Herren har uti Hans bana
Den kloke låtit mening ana,
Och tydning åt den vise gaf.
Se menskolifvet! -- Det ju skrider
Igenom fröjder, hopp och strider,
Som Jordan, hän till Dödens Haf.

Detta är nu Bilhah, Sallums dotters Liknelse. Och den fann behag inför
Israëls döttrar, så att de lärde den åt sina barn, allt intill denna
tid.



VII. Capitlet.

Innehåll: Då nu lifvet är kort och förgängeligt, klagas att det äfven är
fullt af qval och vedermödor. Önskas att dess korta tid vore lustig och
utan sorger. Nu är det så besvärligt, att fleste önska, att det än
ytterligare blefve afkortadt.


Om aftonen, då dagen sval vardt och skuggorne begynte afvika, församlade
sig qvinnorna åter endrägteliga till samspråk, med strängaspel och
sånger.

      Vesterns himmel fällt sin purpurskrud,
      Natten fästets stjernelampor tänder
      Och sitt första ömma klagoljud
      Näktergalen, lyss! från dälden sänder.

       *       *       *       *       *

Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta
Den trånande längtan, den eviga smärta,
Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst?
De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?

O qvinna! -- de sörjande tonerne svara --
Vak upp till att höra, och allt skall förklara
Och allt skall förkunna Dig plågor och strid.
Häf upp Dina ögon; hvar finna de frid?

På fältet Dig möter den suckande vinden
Och blomman med nattliga tårar på kinden;
Vid stranden af hafvet, dess klagande våg;
På fästet de sargade skyarnes tåg.

Så lidandets språk öfver allt ju sig höjer;
Sänd blicken hur långt, och blott qval Du der röjer,
Slut honom innom Dig, och likaså arm,
Du röjer det än i Din klappande barm.

Hvad är då väl lifvet, med dagar, som föda
En växande oro och amma upp möda,
Med fröjder, som flykta lik dimmor -- med hopp,
Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp?[75]

-- Ett löf, som för höstliga vindarne skälfver
Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver,[76]
Kring Ascalons slätter ett irrande rop
Ur molnen af tranornes flyktande hop![77]

Men Du, som åt menniskan vägt hennes tider,
Som satte en gräns, öfver den hon ej skrider,
Du Herre, som talt hennes månaders tal,
Hvi talde Du dem då ej rena från qval?

Som vattnen i öknen, de snabbt ju förrinna,
Snart skuggans och domningens land skall hon hinna,[78]
Der bröstet ej mera för njutningen slår;
Der källan förtorkar till sällhetens tår.

Så blicka då bort, att i frid hon af lifvet[79]
Må tömma det malt, som åt Henne blef gifvet,
Och sluta dess Sabbath och mätt af dess fröjd,
Bege sig till tystnadens boningar nöjd.

Nu tynger Din hand öfver henne; Du jagar
Med sorger, som pilar, allt jemt hennes dagar,
Till dess hennes själ in i döden är trött,
Tills slafvens och konungens önskan sig mött;

En önskan, att snarliga hädan få vandra,
Och gisseln den ena och spiran den andra
Förbyta, och allt hvad som lifvet än gaf,
Mot lugnet och ron i sin ensliga graf.

Och vardt af morgon och afton den andra dagen.



VIII. Capitlet.

Innehåll: Simeath, Eliasaphs dotter, visar att om menniskans lif är
fullt af vedermöda, så är dock qvinnans besvärligare än mannens, i thy
att hon i tysthet och utan klagan mycket lida måste.


Då nu qvinnorna åter om morgonen sammankomne voro, talade inför dem
Simeath, Eliasaphs dotter, Jethers hustru, en af de Belials mäns.

      Det ljusnar ren kring Basans dystra topp;[80]
      Ifrån sitt läger springer skuggan opp,
      Sin dunkla mantel kring sig kastar
      Och skyndsamt bort från dalen hastar.[81]

       *       *       *       *       *

Men slätt och kulle ar betäckt
Af blomstrens folk i högtidsdrägt,
Som helsa strålen från det höga;
Och daggens perla, mild och klar
-- Det enda språk, som blomman har --
Mot honom ler ur hennes öga.

När han med qvällen hädan går,
Vid vännens flykt igen en tår
Uppå den spädas kind sig röjer;
-- Den förra, knappast född, vardt all;
Men denna sväller tung och kall
Och natten om den dröjer.

Så qvinnan ock har på sin lott
Af lifvets håfvor tåren blott;
Den föds af fröjd, den föds af smärta.
Men fröjdens skymtar och förgår,
Och den allena återstår,
Som ammas af ett krossadt hjerta.

Ack, blott de tysta tårar -- hvem,
Hvem räknar under slöjan, dem
En make väckt, som hon ej väljer,
Men lydas skall utaf den brud,
Den oåtspord, en Faders bud,
En Broders, blindt åt honom säljer.[82]

Hur rik mot hennes, mannens verld!
Han vidgar sjelf den med sitt svärd,
Han fyller den med hopp och drömmar,
Lik vandraren i öknens sand,
Hvars blick sig trollar der ett land
Med lunders sus och svala strömmar.[83]

Hans lit då likne Jordans tåg,
Men hennes är blott Kidrons våg,
Som höljd af bergens skuggor rinner,[84]
Och vid den sorgsna banans slut,
I Dödens haf -- men ej förut,
Den stolta flodens bölja hinner.

Han stupar glad i segrens famn,
Och ger sin son sitt hjeltenamn,
Sin bragd åt häfden att berömmas;
Hon någongång blott ledes fram,
För Juda folk ett offerlam,
Att värnlöst blöda och förglömmas.

Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne.



IX. Capitlet.

Innehåll: Till styrko häraf, och såsom förebild af Qvinnans öde anföres
Jephthas dotters bedröfliga ändalyckt, som Israëls döttrar i den natten
särdeles begråta.


När nu aftonen ingången var, församlade de sig kring Abigail, den
Gileaditiskon, att hon skulle förtälja dem granneliga, huru det med
Jephthas dotter, Domarens i Israël, skedt var.

Men Abigail var till hög ålder kommen, så att hennes ögon skumma voro.

      Från hafvet fläkten tyst sin svalka bär;[85]
      Uppöfver öknen långsamt månen stiger
      Och än en höjd med silfverdok beklär,
      Och än en dal vid nattens skymning viger.[86]

       *       *       *       *       *

Kunnen J ett skimmer röja,
Något, som sig tyckes höja
Fjerran öfver kullen der?
-- Om, der berget ned sig sänker,
Något hvitt ur dunklet blänker,
Ramoths torn och mur det är.[87]

Der, när Ammons hand förtryckte
Herrans folk och till sig ryckte
Jacobs arfvedel och stad,[88]
Fädrens Gud åt de förskräckte
En förlossare uppväckte,
Jephtha, son af Gilead.

Der Hans dotters barndom grydde;
Innom dessa ängder flydde
Jungfruns dag så ljuft och lätt,
Som bland palmbetäckta kullar
Kisons silfverbölja rullar
Hädan på Israëls slätt.[89]

_Dit_, på höjden, hjelten hunnit,
Sedan Han sin seger vunnit,
Då han Dottren varse blef
Festligt till sitt möte dragen,
_Der_, af sorg och fasa slagen,
Fadren sina kläder ref.

Här uppå de samma höjder,
Der Hon lifvets drömda fröjder
Sen begret i vänners rund;[90]
Under samma ekar väljas[91]
Låt vår plats och här förtäljas
Sagan af de Gamlas mund.

Än en gång med blommor höljas,
Än en gång med gråt besköljas,
Må det altar, der Hon blödt.
-- Snart ej mera någon finnes,
Hvilken Hennes öde minnes;
Hennes namn ju redan dödt.[92]

Ack! den tår, som der vi fälle,
Ej allena Henne gälle,
Oss den ock begråta må!
-- Fast bland obemärkta öden
Många än mot offer-döden,
Såsom Hon, men långsamt gå!

Då nu qvinnorna förnummit om Jephthas dotters ändalyckt, sörjde de
svårliga, slogo sig för bröstet, sjöngo klagosången, som till dem kommen
var, och jemrade sig hela den natten: Ack, vår Syster! Ack, att det med
Dig så gånget är!

Och vardt af morgon och afton den tredje dagen.



X. Capitlet.

Innehåll: Thamar, Asareels dotter, tröstar qvinnorna med löftet att,
till vedergällning, Hjelten, som utlofvas, af dem födas skulle. Hans
rike och härlighet beprisas.


På den fjerde dagen när Solen uppgången var, uppväckte Gud Thamar,
Asareels dotter, Ethams sons, Jabes sons, en af de Förstar i Israël, att
Hon qvinnorna trösta skulle, och Hennes röst hördes ibland dem; men Hon
talade denna visones ord.

      Din dag, o sol, är skön och klar
      För jorden åter uppenbar;
      Och natt och mörker sig på nytt
      I glans och härlighet förbytt.

       *       *       *       *       *

Så Herren ser också engång
                  till de betryckta neder;
Hans Nådes Ljus Sig öfver det,
                  som låg i skuggan breder;
Ur öknen strutsens jemmerrop
                  intill Hans öra når,[93]
Evinnerlig Hans Godhet ej
                  ens matkens bön försmår.

Ho är alsvåldig dock som Han,
                  en Konung öfver alla;
In för Hans anlet solar dö
                  och himlens stjernor falla,
Han byggde jordens fasta grund,
                  Han den på ingo ställt,[94]
Och fästet med dess skyar spänt
                  derofvan som ett tält.

Han stormen som en tjenare,
                  som bud Han blixten sänder,
Han hafsens djup i skum rör upp,
                  Han landsens skick förvänder;
Lofsjunger Honom på Sin thron;
                  Hans Väldes makt är stor,
Och salig den, hvars tillit fast
                  uppå Dess klippa gror.

Som strå då för Hans fot förgås
                  må slägter efter slägter,
För Honom vare tusend år
                  som en af nattens väkter;
Hvad är det mer? -- Orubbeligt
                  består Hans löfte dock,
Och Isaacs Gud i Sinom tid
                  skall det fullborda ock!

Och Du, som till Sitt hvärf Han täcks
                  bland Juda qvinnor kalla,
Välsignad vare Du bland oss,
                  bland Dina systrar alla;
Välsignad Du, om i vår rund
                  Du redan vandrar här;
Välsignad om Du komma skall,
                  och bröstet som Dig när.

Ty lik det regn från Hermon går,
                  att ned på Zion dugga,[95]
Så salighet af Herran skall
                  Din hjessa öfverskugga.
Din Fader bugande skall gå
                  Dig på Din stig emot,
Din Moders söner falla ned
                  till jorden för Din fot.

Ty Herren Den, Han sänder, vill
                  med kraftens svärd omgjorda,
All verlden som en fotapall
                  Han lägger för Sin Smorda,
Hvars dagars tal som sand, hvars stol
                  förblir till evig tid;
Men ljufligt kyssas i dess sken
                  rättfärdighet och frid.

Så blefvo nu qvinnorna upprättade till sitt sinne af Thamar, Asareels
dotter.



XI. Capitlet.

Innehåll: Ytterligare propheterar Thamar om den kommande Herrans Smorde,
hvars förebild Hon ser i den hjelte, som nu anfört till seger den
Israëlitiska hären, till hvars möte qvinnorna nedstiga från bergen.


Men medan Hon än talade, upphof Hon sina ögon, och se, Hon såg längst
borta på bergen ett blänkande, såsom af vapens blänkande, och Herrans
Ande kom öfver Henne, så att Hon ytterligare propheterade.[96]

Och Hon dansade för qvinnorna och de följde Henne, den återvändande
hären till möte, med sjungande, trummande och spelande.[97]

      Hvad? glimmar ej mot solens brand
      En lans der längst vid fästets rand?
      -- Den lansen skars vid Jordans stränder,[98]
      Till hemmet hären återvänder.

       *       *       *       *       *

Upp hästen Er då, med blomsterkransar,
I festligt hvimmel, i helga dansar,
O Qvinnor, Jungfrur i Israël,
Att möta Hjelten, som Herren rörde,
Som landets kämpar till seger förde
Och frid som byte till Jacobs tjell!
-- Och finns en qvinna med Andans ljus,
En Profetissa i Jacobs hus,
Hon träde fram och med kastad slöja[99]
Sin stämma må till en lofsång höja:
  Hel Judas Horn och Hans oväns fall![100]
  Hel, Bild af Hjelten, som komma skall!
        -- *Som komma skall!*
Och röstens Döttrar i klippans hall[101]
Upprepa skola ännu de orden,
Och himlen fyllas deraf och jorden!

       *       *       *       *       *

Ja låter Cymbaler och Harpor nu skalla
Psalmernes jubel sig tränge fram
Fjerran till Israëls fiender alla,
Att med förfäran till jorden de falla;
-- *Lejonet segrar af Juda-stam!*

Då nu Männerne hörde, huru Herrans Ord var kommet till qvinnorna,
prisade de Gud och undrade storliga: Hvad månde detta betyda; och de
gömde orden granneliga i sitt hjerta.

Men de tolkade dem efter sitt sinne, och då nu året omgånget var och
Israël församlade sig i Ramath, talade de Äldste inför Samuel och sade:
Smörj oss en Konung!



Anmärkningar:


  [1] *Propheters söner.*

      Så kallades lärjungarne i en af Samuel inrättad Bildningsanstalt.

  [2] *Ren Midian har flyttat tälten.*

      Biblens Midianiter voro Beduin-Araber i Syriska Öknen. Vid vårens
      ankomst uppbryta desse från sina vinterläger och närma sig de
      odlade trakterne, som de oroa med sina oupphörliga plundringståg.

  [3] *Ty ej Hyaenor, hvilka hasta
      Med hop på hop i Röfvarns spår.*

      Hyænor åtfölja i österlanden flocktals de tågande härarne, for att
      mätta sig af de fallne.

  [4] *Skogen Ephraim.*

      Dess läge är omtvistadt. Någre påstå att den låg vester om Jordan,
      andre att den låg öster om denna flod. Det sednare fallet är här
      anlaget. Troligen låg den på *begge* sidor om floden.

  [5] *Vet Moab har mot landet dragit.*

      Moabiterne voro det östra Jordanlandets Sydliga grannar.

  [6] Dunsterne från Döda Hafvet anses vara, åtminstone på vissa tider, så
      giftiga, att fåglar som vilja flyga deröfver antingen vända om
      eller nedstörta som döda.

  [7] I hvassen kring Meroms sjö uppehålla sig tigrar och andra rofdjur,
      hvilka lura på de djur, som om qvällarne och nätterne nalkas
      vattnet för att dricka.

  [8] Ammoniterne voro det Östra Jordanlandets nordliga grannar.

  [9] Rabbat-Ammon var Ammoniternes hufvudstad.

 [10] *Ibland de Äldste af Ditt folk
      I Porten satt, en lagens tolk.*

      I Palæstina samlades de Äldste i Stadsporten för att skipa lag
      bland sina medborgare. Beskrifningen på den sårades anseende och
      dygder träffar in med den, som förekommer i 29 Cap. af Jobs Bok.

 [11] *Klippans tysta grifte-städer.*

      Hebreernes grafvar voro uthuggne i kalkbergen, i långa rader vid
      hvarandra.

 [12] *Men obehedrad, bortglömd är.
      Ett rof för himlens fåglar här.*

      Israeliterne, liksom de fleste forntidens folk, ansågo för den
      största skymf och olycka, att ej få en ordentelig begrafning.

 [13] *Han som bordt Ditt minne hämnas.*

      Enligt Moses' lag var Sonen eller den närmaste arfvingen
      förpliktad att utkräfva blodshämnden. Det ansågs såsom en stor
      sorg, att ej efterlemna några söner, dels af nyssnämnde anledning,
      dels äfven för att fädrens namn, hvars slägtlängd förvarades vid
      Arken, sålunda skulle utdö och arfslotten öfvergå till fjermare
      Stamslägtingar.

 [14] *Hören basunen hur mäktigt den ropar
      Eldarne skåden på bergens topp*

      Genom slika signaler finner man af Biblen att Hebreerne
      tillkännagifvit hvad som hastigt borde blifva bekannt i landet:
      Sabbather, Nytändningar, Folkförsamtingar etc.

 [15] *Rachel sina barn begråter
                     öfver dem ej tröstas kan.*

      Bibliskt uttryck, att beteckna en allmän landssorg.

 [16] *Se! och ren högtidligt bryter
                     arken upp och stam vid stam,
      Under klangen af trummeter
                     tågar öfver Jordan fram.*

      Förbundsens Ark medtogs endast i fält, när hela Israël, och ej
      enskildta stammar ensamt, utförde kriget. Under Domarnes tid
      förvarades denna ark i Siloh, som då var Palæstinas hufvudstad.
      Under Samuel förvarades den dock i Kiriath-Jearim. Här förekommer
      således en anachronism, i fall man ej får antaga, att arken
      undantagsvis någongång varit förd till Siloh under Samuels tid.

 [17] *Främst, ett Lejon, drager Juda
                     främst ett Lejon djerft och ungt.*

      "Juda är ett ungt lejon -- -- -- -- han hafver nederbögdt sig, och
      lägrat sigt som ett lejon, och som en lejinna." Jacobs
      välsignelse. 1 Mose Bok 29. C. 9 v.

 [18] *Simeon sitt härskri höjer
                     invid Hans.*

      Simeons stam bodde innom Juda-stams Snöre eller arfslott. Begge
      stammarne tyckas härigenom hafva varit sinsemellan närmare
      förbundne än de öfriga. Se Domar. B. 1 C. 3 v.

 [19] *Hafvets örnar, Dan och Asser.*

      Dan och Asser bodde närmast Medelhafvet.

 [20] *Oförskräckt till strids Naphthali
                     drar från sina fjellar ner.*

      Naphthali bebodde en vild bergstrakt, hem för tigrar och andra
      rofdjur.

 [21] *Sebulon, Din pil är säker
                     och Isaschars herdelans etc.*

      Sebulon och Isaschar innehade till en del bördiga Alptrakter --
      Gilboas, Hermonims, Thabors berg -- och voro således Jägare och
      Herdar. Begge stammarne, äfvensom Naphthali, voro ganska krigiska.
      Se Deboras Segersång.

 [22] *Vandring ut och in.*

      Bibliskt uttryck, att beteckna: förehafvande, företag.

 [23] *Josephs dubbelsvärd ej sviker.*

      Josephs stam ansågs som tvenne: Ephraim och Manasse. Ephraim var,
      till makt och storlek, den första eller andra i ordningen, bland
      de Israëlitiska stammarne. Manasse var obetydlig.

 [24] Benjaminiterne voro utmärkte bågskyttar och slungare.

 [25] Gad och Ruben bebodde gränslandet öster om Jordan, voro derföre
      mest utsatte för fientliga anfall, och således krigiska samt
      betraktades med skäl som landets förmurar.

 [26] Bibliska uttryck.

 [27] *Fienden i trenne läger
                    stod i går vid Jaboks flod.*

      Lägren voro tre, troligen af den anledning att de utgjordes af
      trenne olika folk: Midianiter, Moabiter och Ammoniter. -- Jaboks
      flod rinner genom landet, öster om Jordan.

 [28] Hyænor, Panthrar o. d. rofdjur utgå om qvällen på rof från sina
      snår och klyftor samt återvända dit vid dagningen.

 [29] Till Palæstinas landsplågor höra gräshopporne, hvilka i tallösa
      svärmar förtära all gröda på marken. I sin flygt följa de alltid
      en viss stråt, den från söder till norr; men från denna stråt
      drifvas de ofta, då de råka ut för den starka östanvinden, hvilken
      bortför och dränker dem i Medelhafvet. De förpestas då dess vågor,
      ända långt ut från kusten, med sina förruttnande kroppar.

 [30] Rabbath-Moab eller Rabbath, hufvudstaden i Moabs land; såsom
      Rabbath-Ammon, den i Ammons. Uttrycket är således tvetydigt, då
      Israëliterne voro inbegripne i strid med begge folken. Af det
      följande synes dock att det är Moabiternes hufvudstad, som här
      menas.

 [31] Arnon och Zoar voro Moabs yttersta gränsor i norr och söder.

 [32] *På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar -- --*

      Moabs slätt, en fruktbar dal. Sibma, en för sitt vin berömd stad,
      ömsom tillhörig Moabiterne, ömsom Hebreerne.

 [33] *-- Skörden före anden gör.*

      "Anden, andetiden" gammalt Svenskt och Bibliskt uttryck för
      skördetid.

 [34] *Och hvad derinnom rörs och lefver -- alla
      Man Herranom till spillo ger.*

      "Gifva Herranom alla till spillo" är ett Bibliskt uttryck för att
      beteckna, att allt lefvande, menniskor och djur, nedergjordes.
      Derjemte förstördes ofta och jemnades med jorden all fienden
      tillhörig egendom, af hvad slag det vara månde.

 [35] *Men folk och förstar af en skräck betagas
      Utöfver dem af Gudi sänd.*

      Ett fälttåg afgjordes vanligen genom ett enda slag, såsom man ser
      af så många ställen i Bibeln. Efter slagets förlust fattades
      vanligen det besegrade folket af en panisk skräck och såg modlöst
      sitt land förhärjas af fienden.

 [36] *Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen.*

      Ammons land har otaliga, ofta otillgängliga klyftor och grottor.

 [37] *Och Kedars hyddor öde stå.*

      Med Kedars hyddor förstå Propheterne tälten, hvari de
      Beduin-Araber bodde, som vistades i Syriska öknen närmare Euphrat.

 [38] *Och uppå sjelfva Karraks klippefästen
      Med bäfvan Moabs vakter gå.*

      Karrak-Moba, Moabs borg, var en otillgänglig, ointagelig
      bergsfästning.

 [39] Juda-qvinnor voro, såsom plägseden än är i Orienten, noga bundne
      innom sin husliga krets, och sällan, utom vid folkfester och
      andra utomordentliga händelser, i tillfälle att se hvarandra i
      större samqväm.

 [40] *Dagens tunga*

      Svarar mot Dagens tyngd, möda.

 [41] *En glad, en öm, en trogen tjenarinna.*

      Österlandets qvinna betraktar sig ej blott som mannens Maka, efter
      vårt uppfattningssätt, utan mera som Hans tjenarinna -- "Sarah var
      lydig Abraham, kallande Honom Herra."

 [42] Israëliternes Psalmer och Hymner synas ofta hafva blifvit afsjungna
      i Vexelchorer. Se 1 Sam. 18 C. 7 v.

 [43] Sarons liljor, Jerichos rosor och dalen Megiddos fruktbarhet äro
      ryktbara.

 [44] *Väl Sykomoren i Mamres lund
      Sin skugga bjuder åt middans stund.*

      Mamres lund är ännu berömd för sina herrliga, skuggrika Sykomorer.
      Hela uttrycket om Mamres Sykomor, som inbjuder middagsstunden att
      njuta af sin svalka, tycks vara en Orientalisk allusion på
      Abrahams gästfrihet mot Herran och Hans Englar: "Och Herren syntes
      honom i den lunden Mamre, ther han satt vid sins tjälls dörr, tå
      hetast var på dagenom" etc. Se 1 Mose Bok 18 C.

 [45] Nebo, ett högt berg öster om Jordan, från hvilket Moses öfversåg
      större delen af förlofvade landet.

 [46] *Du, hvars skatter ej återvända.*

      *Återvända* nyttjas i Bibeln i mening af: *upphöra, blifva slut*.

 [47] *Till dalens _mygga_ och _isop_ neder.*

      Uti Hebreernes poëtiska språk motsvarar detta uttryck våra
      skalders: *till dalens _fjeril_ och _blomma_ neder*.

 [48] *Ditt gyllne hår Du af sorg förödde
      Och skuggans stoft på Din hjessa strödde
      Och sjufallt mörker uppå Dig drog.*

      Dessa uttryck äro bildade efter Hebreernes bruk, att vid
      inträffande olyckor rifva håret, strö aska och stoft på hjessan
      och kläda sig i "säck" eller i grofva och smutsiga kläder.

 [49] *Karmels toppar.*

      Berget Karmel, som ligger i Palæstina åt vester, vid Medelhafvet,
      har *tvenne* toppar.

 [50] *Sista skurn af serlaregnet.*

      Det regn, som i Palæstina faller kort för än hvetet mognar,
      hvilket der sker om våren, kallas serlaregn i Bibeln; i motsatts
      mot arlaregnet, som faller om hösten. Serlaregnet, ehuru det blott
      varar en par dagar, ofta blott en par timmar, är högst nödigt för
      växtligheten.

 [51] *Hvar bäck en bölja bär.*

      De flesta, äfven större floder i Palæstina uttorka till sommaren
      och fyllas åter af regnet.

 [52] *Och i sin fägring strålar åter jorden.*

      Resande kunna ej nog utmåla den förändring och det lif som i
      Palæstina af en regnskur uppväckas i det af hettan förtorkande
      landet.

 [53] *Och öknens Konung sjelf, för honom skygg,
      Bland Jordans snår sig rytande fördöljer.*

      Lejon uppehöllo sig på Jordans buskbeväxta stränder. Lejonet
      ryter, såsom bekant, då det hungrar och således är vildast.

 [54] *Mer ljuft Hans tal, än doft från Hermon, går;*

      Hermons berg var berömdt för sina blommor och sin honing.

 [55] *Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår.*

      Zalmon, ett af Ephraims berg, var skogbeväxt och ett hem för
      Gazeller och Rådjur (i Biblen: Rår), hvilka af Österlandets
      skalder i alla tider hafva blifvit framstälda för att liknelsevis
      beteckna en idealiskt skön växt. Se Sal. Höga Visa 2 C.

 [56] Rosorne i Damascus berömmas för sin skönhet och vällukt.

 [57] *Ja, för än nästa Sol från hvalfvet gått,
      Förän från Thabor hon förjagat dimman.*

      Vår- och sommartiden hvilar vanligen om morgonen öfver Thabors
      berg en dimma, som förskingrar sig vid middagen.

 [58] Bruden fördes i procession, med tända facklor och under sånger,
      till Brudgummens hus, hvarest Han inväntade Henne.

 [59] *Och tåren torkar af den lejda gjuten.*

      Vid Hebreernes begrafningar lejdes "gråterskor", för att med sin
      klagan, sina tårar, och sitt beprisande af den hädangångne öka
      högtidligheten.

 [60] Israëliternes i kalkberget uthuggne grafvar äro, troligen utan
      undantag, uppbrutne. Inscriptionerne hafva förvittrats och
      blifvit oläsliga. Sarkofagerne äro ofta sönderbrutne samt
      utsläpade på fältet. Resande hafva sett Araberne begagna sådana
      till sina hästhoar.

 [61] Abel, i Naphthali, en stad hvars innevånare voro berömda för sin
      vishet. Se 2 Sam. 20 C. 15, 16 v.

 [62] Jordan, som dock ej vid början af sitt lopp har detta namn,
      uppväller i dagen vid foten af Hermon, sedan den en tid runnit
      under jorden.

 [63] Från Meroms sjö eller träsk faller Jordan, efter ett kort lopp
      mellan bergen, ut i Kinnereths eller Genesareths haf eller sjö.

 [64] *-- -- -- Sin fagra, sälla strand.*

      Genesareths bördiga stränder beprisas högt af Josephus och nyare
      resande för deras ovanliga skönhet.

 [65] *Än klar som spegeln låter skåda
      De rena djupen af Din barm.*

      Genesareths vatten är högst klart, så att sanden och sjödjuren på
      dess botten äro synliga.

 [66] *Och än att sjelf emot sig rasa
      Utaf en il blott upprörd går.*

      Väderleken är högst nyckfull på Genesareths sjö. Lugn och stormar,
      hvilka uppdrifva de vildaste vågor, omvexla ofta och oförmodadt
      med hvarandra.

 [67] *Och nu med bragd på bragd Du starke drager,
      Du Jacobs väktare, Din Kungastråt.*

      Jordan utgjorde det egentliga Palæstinas förmur mot öster. Den
      dal, hvari den framrinner, kallas emellanåt Konungsfältet.

 [68] *Och krossar hällar, spränger fjellens lager
      Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.*

      Jordans flodbädd åtskiljer Basalt- och kalkformationerne i landet.
      Under regntiden släpar floden ofta med sig stora stenblock.

 [69] *Och oljobäckar flöda vid Hans sida.*

      Det fordna Palæstina var ryktbart för sina Olive-planteringar.

 [70] *Och balsam dryper på Hans rika strand.*

      Balsam-trädet växte kring staden Jericho, som låg nära Jordan.

 [71] *Och snart med mattad gång försvinner.*

      Jordan rinner, vid sitt inlopp i Döda Hafvet, särdeles trögt och
      långsamt.

 [72] Beskrifningen om Döda Hafvet, denna "Caminus Inferni," afgrundens
      skorsten, såsom den af en Författare kallas, är aldeles enlig med
      den kännedom man har om denna underbara sjö.

 [73] *Der tystnan som dess gårdar stänger.*

      Gård betyder i Biblen ofta endast: *vistelseort, omkrets*.

 [74] *Hans tunga våg utur sin dvala
      Af flägtens ande aldrig väcks.*

      Döda Hafvets vatten är högst saltigt och blir derigenom specifikt
      tyngre, så att det ej af stormen kan uppröras i betydligare vågor.

 [75] *-- -- -- -- -- -- med hopp,
      Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp.*

      Under sommaren, eller torkan, regnar det ej i Palæstina. Ett eller
      annat moln visar sig väl vid Solens uppgång, men försvinner åter.

 [76] *Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver* --

      Akko eller Acre, Palæstinas hufvudsakliga eller enda hamn, har en
      kust, klippig och full af bränningar.

 [77] Trakten kring Ascalon är något sumpig; man ser der ofta tranor
      rasta under sina flyttnings-tåg.

 [78] *Snart skuggans och domningens land skall hon hinna.*

      Hebreerne förestälde sig att de aflidnes andar befunno sig i
      *Scheol*, skuggans och domningens land, uti ett tillstånd af
      dvala.

 [79] *Så blicka då bort* -- -- --

      Detta uttryck och denna önskan är lånad ur Job.

 [80] Basan är en hög bergskedja af basalt, nordost från Gileads-berg.

 [81] Manteln nyttjades af Hebreerne om natten till täcke. Dagen vexlar i
      södern med natten, tvärt och nästan utan någon skymning.

 [82] Hebreerne *bortsålde* sina döttrar åt deras friare. Vid
      fadrens död var brodren giftoman. Israëlitinnorne gingo beslöjade.

 [83] *Lik vandraren i öknens sand,
      Hvars blick sig trollar der ett land
      Med lunders sus och svala strömmar.*

      Genom en såkallad luftspegling tycker man sig ofta i öknen se
      sjöar och lunder, der i sjelfva verket endast sand förefinnes.

 [84] Kidron flyter genom "Juda öcken", mellan hemska bergsklyftor,
      hvarefter den faller ut i Döda Hafvet.

 [85] Om qvällarne blåser i Palæstina en svalkande vind från Medelhafvet.

 [86] Månskenet älskas af Österlänningarne; vid dess glans berätta de
      helst sina sagor. Se Chateaubriands resa i Orienten.

 [87] Ramoth eller Mizpa; Jephthas födelseort.

 [88] Det var i anledning af Ammoniternes påstående, att återfå större
      delen af östra Jordan-landet, som det krig uppstod, hvilket
      föranledde Jephtha att offra sin Dotter. Se Dom. B. 10 och 11 Cap.
      -- "Stad" utmärker egenteligen ort, *ställe, vistelseort*.

 [89] *Israëls slätt*, den bördigaste dal i hela Palæstina, vattnas
      af Kisons flod.

 [90] *Här uppå de samma höjder,
      Der Hon lifvets drömda fröjder
      Sen begret i vänners rund.*

      Se Slutanmärkningen.

 [91] Gileads berg äro bevuxne med Ekar.

 [92] *Hennes namn ju redan dött.*

      Jephthahs dotters eget namn förekommer ej i Bibeln.

 [93] *Ur öknen strutsens jemmerrop
                         intill Hans öra når.*

      Strutsens skri liknar ett gråtande barns jemmer.

 [94] *Han byggde jordens fasta grund,
                         Han den på ingo ställt.*

      "Han sträcker ut Nordet på *ingo*; och hänger jordena uppå intet."
      Job. 26 C. 7 v.

 [95] *Ty lik det regn från Hermon går
                         att ned på Zion dugga.*

      Hermon och Zion äro toppar af Antilibanons bergskedja; Hermon
      högre, Zion lägre. De moln, som bildas kring den förra, afbörda
      sitt vatten på den sednare.

 [96] Uttrycket "profetera" har i Biblen ofta äfven helt enkelt
      betydelsen af att *blifva inspirerad, råka i hänryckning och
      Enthusiasm, dikta*.

 [97] Vid National-fester plägade qvinnorne uppföra högtidliga dansar
      *med sånger* och musik af trummor och andra instrumenter. Så
      t. ex. efter tåget öfver Röda Hafvet. Se 2 Mos. B. 15 C. 20 & 21
      v. "Och Mirjam, then Profetissan, Aarons syster, tog ena trummo i
      sin hand; och alla qvinnor fölgde henne efter i dants med trummor.
      -- Och Mirjam sång före dem: etc."

 [98] *Den lansen skars vid Jordans stränder.*

      Lansarnes skaft förfärdigades af Jordans rör.

 [99] *Hon träde fram och med kastad slöja.*

      Hustrurna viste sig obeslöjade vid vigtigare
      National-tilldragelser och då de voro inspirerade.

[100] *Hel Judas Horn.*

      *Horn* nyttjas i Biblen såsom ordet *svärd* på vårt poëtiska
      språk. Judas *horn* betyder således detsamma som Judas *svärd*
      eller Judas *kraft*.

[101] *Röstens döttrar i klippans hall.*

      Så kallas Echo af Rabbinerne.



Slutanmärkning.


Hvarje tids konst reflecterar försvunna seklers och Nationers
uppfattning af det Sköna. Vår tids poetiska litteratur har isynnerhet,
med bibehållande af sin sjelfständighet, rikhaltigt i sig upptagit och
reproducerat andan och formen af skaldekonstens olika uppenbarelser hos
äfven de mest aflägsna tidsåldrar. Märkeligt nog har den härvid mer än
billigt öfversett Hebreernes Diktkonst. Väl äro vår Kyrkas psalmer att
anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det
Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska
synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den
Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den
tonart som Hebreernes. Då likväl dessa Lärodikters dystra och
majestätiska skönhet, då det sublima i tankarne, det poetiska i
uttrycket deri, måste anslå hvarje sinne, kan orsaken till den
ofvanantydda försummelsen att dem efterbilda endast sökas i den
väsendtliga skilnaden eller rättare sagdt motsatsen mellan deras och den
Westerländska skaldekonstens skaplynne.

Ett försök -- och ett anspråkslöst sådant är Jephthas bok -- ett försök,
att sammansmälta dessa motsatser till något helgjutet har således
visserligen ej att frukta jemförelsen med Föregångare, som knappast
torde finnas, men väl destomera de faror och klippor som ligga i sjelfva
företagets natur.

Bördan af de noter hvaraf den korta texten nedtryckes, måste derföre af
Förf. ännu ytterligare ökas med denna Slutanmärkning, hvaruti han går
att antyda den synpunkt, ur hvilken han uppfattat lösningen af sitt
problem.

Den hufvudsakliga svårigheten härvid ligger isynnerhet i den stora
olikhet, som råder mellan sjelfva planen samt anläggningen för vår tids
och Hebreernes skaldestycken. -- Så, för att exempelvis hålla oss till
Jobs bok, denna i æsthetiskt hänseende mest utbildade af Gamla
Testamentets Lärodikter, hvem fattar ej der den storartade skönheten af
hvarje enskildt ställe, men hvem kan utan ett grundeligt studium få en
öfversigt af gången och utvecklingen af hela detta skaldestycke, som
under episoder, naturmålningar och den orientaliska Diktkonstens hela
språk- och bild-prakt, än framskrider sagta och stagnerande, än åter
mäktigt framstörtar mot det slutliga målet, för att dock snart genom en
återtagning aflägsna sig derifrån, hvarefter den ånyo, med utveckling af
en annan sida och på en ny väg, närmar sig detsamma.

Uppgiften blir således att förlika det logiska och skarpt tecknade i
planen för ett af nutidens Poemer med den djupsinniga, men obestämdt
contourerade anläggningen af Hebreernes skaldestycken; eller -- för att
nyttja en bild -- uppgiften blir att förena den Westerländska Poesiens
nakna uppränning, hvars alla trådar man så tillsägande kan räkna, med
den Orientaliska Diktens yppiga växt, hvars stam och alla grenar till
den grad höljas af frodande slingväxter, att det ofta blir svårt att
afgöra, hvilka blad och blommor tillhöra det ursprungliga trädet och
hvilka de snärjande Parasiterne. Det vore att aldeles förfela målet, om
man genom att borttofsa de fremmande utskotten, och genom att klippa och
tukta de lummiga grenarne, sökte att gifva åt denna son af österns
varmare sol ett naknare och med telningarne i våra Hesperidiska
trädgårdar mera öfverensstämmande utseende; men väl kan man, utan att
stöta den æsthetiska blicken, under det fylliga löfverket dölja några
stöd och sammanbindningar af tillräcklig styrka för att emotstå vår
konstkritiks kallare stormar. Författaren har derföre trott sig närmast
vinna sitt syfte, då han uppkastade en conseqvent och i minsta detaljer
utarbetad plan, men sökte att så rikt drapera sjelfva utförandet, att
denna plan än nästan doldes, än likväl så mycket framskymtade, att
gången af det hela lätteligen kunde anas och utfinnas. -- Sålunda
framträder i VI Cap. Liknelsen om Jordans lopp nog episodiskt. Den
afbryter tankegången och utvecklar endast på en ny sida -- och under den
af Hebreerne så omtyckta parabelformen -- hvad som nyss förut blifvit
sagdt; men förbindes åter väsendtligt med det hela genom hänsyftningen i
6:te strophen af VIII Cap.

Den handling, hvarmed det didactiska -- eller rättare sagdt speculativa
-- i Dikten blifvit förknippadt, är lånad ur berättelsen om Jephtha och
Hans dotter, i Domare-bokens 11:te Capitel. -- Då Jephtha vid hemkomsten
efter sin seger öfver Ammoniterne mötte sin enda dotter och förklarade,
att Han ämnade hålla sitt löfte att offra Henne åt Herren, begärte
Jungfrun blott ett uppskof af tvenne månader för att gå med sina
leksystrar på bergen och begråta sin ungdom och de lifvets fröjder Hon
måste försaka. Fadren beviljade detta och i anledning häraf hände det,
att efter hennes död, "*en sedvänja kom upp i Israël, att Israëls
döttrar gingo åhrliga till och begräto Jephthas den Gileaditens dotter,
fyra dagar om åhret.*"

Det ligger i sakens natur, att vid en sådan årligen återkommande
folkfest -- den må då ursprungligen gälla sorg eller glädje -- dess
första anledning allt mera tränges i bakgrunden af det rent nationella,
hvarigenom den får en allt högre och allmännare betydelse. Hvem erinrar
sig ej den första anledningen till de Olympiska, Pythiska och Nemeiska
spelen, och hvilken utveckling de i tidernes lopp erhöllo. En sådan
högre utveckling i sitt slag måste äfven Minnesfesten öfver Jephthas
dotter anses hafva tagit, och det *är* kring dess fyra dagar, som Förf.
derföre trott sig berättigad att gruppera det vigtigaste af Hebreernes
lefnads-åsigter och förhållanden. Förf. har härvid sökt så troget som
möjligt iakttaga tids-costymen och local-förhållanderne; men ansett
onödigt att citera Auctoriteter vid de upplysningar och anmärkningar,
som härigenom blifvit nödiga. Skulle Läsaren ännu fästa sig vid några
ovanliga och föråldrade ordvänningar, så får Förf. engång för alla nämna
att de, äfven om det ej i anmärkningarne blifvit utpekadt, äro lånade
från den gamla Svenska Bibel-öfversättningen.

Förf. hoppas att inga vigtigare historiska misstag blifvit af honom
begångne. Likväl torde ett par ställen behöfva närmare förklaring.
Genast i början låter Förf. Midianiterne göra sitt plundringståg till
häst, ehuru väl Han känner, att det på starka grunder blifvit betvifladt
huruvida Araberne den tiden begagnat sig af hästar till *ridt*. Då man
likväl ser att Absalon i striden red på en "mula," att flere af Domarnes
söner och döttrar redo på åsnor och åsninnor, samt att i Jobs 39 Cap.
förekommer en vidlyftig beskrifning på en Stridshäst, utan att ett ord
om stridsvagn derjemte nämnes, torde detta allt vara nog skäl att
försvara dikten, som låter Beduinerne i Domarnes tid, liksom deras
afkomlingar nu, på snabba hästar genomila öknen. -- Apostrophen till
Solen visar en vördnad och en slags cult för henne, som förklaras
derigenom att vi påminne oss att Hebreerne, i Domarnes tid voro särdeles
benägne för och ofta öfvergingo till Baals dyrkan, hvilken således måste
yttra någon verkan på deras föreställningssätt. I Cap. VIII se vi till
och med att en af qvinnorna var gift med en "Belials man," med hvilket
uttryck på det stället visserligen närmast en i allmänhet sedeslös
menniska, betecknas, men hvilket dock ej hindrar att derigenom tillika
antydes, att han var en Baals dyrkare. Angående Förbundsens Ark, som för
tillfället skulle hafva befunnit sig i Siloh, torde förklaringen i 15
Anmärkningen få gälla som urskuldande. I sig sjelf hade det varit lätt
att förbyta ordet Siloh, mot Kiriaith, men detta har Förf. ej velat,
dels derföre att det dock blefve osäkert huruvida Arken under Samuels
tid någonsin varit medförd i krigen, dels äfven af följande anledning.
Jephthas bok bestod ursprungligen endast af den versifierade delen, och
då Samuels namn der ej förekommer,[1] var Förf. berättigad att låta
Arken förvaras i Siloh. Sedermera hafva dock de obundna ingresserne och
sluten i hvart Capitel, i ungefärlig likhet med hvad i Jobs bok
förekommer, blifvit tillagde. Då nemligen Författaren vid närmare
eftersinnande fann, att Han ej var berättigad att påräkna hos Läsaren
ett interesse, nog lifligt att medgifva det begrundande, som erfordrats,
för att lemna en öfversigt af det utan sammanbindande ingresser nog
bortskymda sammanhanget af det Hela, har han sednare bifogadt
ifrågavarande tillägg, hvilka för Vesterns söner öfverbygga luckor, som
hos Orientens Skalder äro så vanliga, att de vant sina läsare att fylla
dem med deras egen inbillnings-kraft.

För att i dessa ingresser fästa händelsen vid ett bekant namn, har Förf.
valt Samuels framför de öfriga mindre bekanta Domarnes, och derigenom
har nu den lilla Anachronismen uppkommit.

Det är slutligen en skyldighet att nämna, att Jephthas bok år 1832, och
då utan ifrågavarande tillägg, erhållit andra priset af *Sv. Academien*.

Kärleken för de Israëlitiska Skaldernes Skrifter -- den snart sagdt enda
poetiska litteratur, hvars bekantskap Förf. i sin barndom var i
tillfälle att göra -- ytterligare närd i hans yngliga-år utaf ett
alfvarligare studium af Gamla Testamentet, vann slutligen nog öfvermakt
öfver hans sinne, för att liksom tvinga honom till försöket af denna
efterbildning. Det torde anses förlåtligt att han sedermera till
vägledning för sig sjelf, underkastade detta sitt försök en competent
Auctoritets omdömme; men den långa tid sedan dess förflutit, utan att
Jephthas bok blifvit i tryck utgifven, bevisar tillräckligt, att han ej
någonsin inbillat sig att detta försök skulle vinna hvad man kallar
popularitet. Också skulle -- äfven med förutsättning af all möjlig
Författare-fåfänga -- ett sådant sjelfbedrägeri varit oförlåtligt, då
sjelfva det valda ämnet, dess plan och dess behandling redan från början
uteslöto allt hopp om en sådan framgång. Ännu mindre sannolikt är, att
ett sådant hopp kunnat hos Förf. uppvakna numera, då andra tider och
andra förhållanden hos honom hunnit undantränga gamla och väcka nya
interessen. Troligen skulle derföre Jephthas bok aldrig blifvit
framdragen ur sin gamla gömma, om ej Förf. tyckt sig dertill uppmanad af
en yttre anledning, en anledning som för Finska läsare tillräckligt
antydes genom denna Slutanmärknings datum: _Helsingfors den femtonde
Julii 1840_.

[1] _Den enda persons namn, som deruti anföres, är Jephthas; och af
denna anledning har titeln "Jephthas bok" blifvit vald, i enlighet med
Hebreernes bruk att uppkalla ett arbete efter den deri förekommande
hufvudpersonens namn._





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Jephthas bok - En Minnes-Sång i Israël" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.