Title: Göteborgsflickor - och andra historier
Author: Strömberg, Sigge, 1885-1920
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Göteborgsflickor - och andra historier" ***


       *       *       *       *       *

                GÖTEBORGSFLICKOR

              OCH ANDRA HISTORIER

                       av

               _Sigge Strömberg_


                   Stockholm
        Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.


       *       *       *       *       *

          _Sigge Strömbergs-böckerna_
                    _Vol. 6_


                Stockholm 1921
 Åhlén & Åkerlunds Forlags A.-B.:S Boktryckeri


       *       *       *       *       *

  INNEHÅLL:


  HERR FÅGELSÅNG I SOCIETEN            7
  TUR I SPEL                          17
  PRISSE                              27
  MANNEN OCH HANS ÖVERMAN             34
  REFERATET                           43
  ETT SJÖMANSÖDE                      51
  ETT SLÄDPARTI                       59
  AFFÄR ÄR AFFÄR                      66
  ARTIGA KARLSSON                     74
  EN EGENDOMLIG LIKHET                78
  REVYBESÖKET                         83
  PIGANS FÄSTMAN                      89
  ETT LITET MISSFÖRSTÅND              95
  ETT KONVENANSPARTI                 101
  ANDERSSONS FRIERI                  111
  EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING        116
  FRIMÄRKET                          127
  ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK              138
  ETT TAVELFYND                      145


       *       *       *       *       *

HERR FÅGELSÅNG I SOCIETÉN


Handelsagenten Fågelsång satt på Turisthotellets terrass i Marstrand och
tittade på havet, när två brunbrända flickebarn, det ena i blått, det
andra i vitt, kommo som en solglimt i tristessen och satte sig vid
närmaste bord. Den ena var ljus och klotrund, den andra svart och
smäcker, och handelsagenten Fågelsång rycktes omedelbart från sin
beundran av havets skönhet till en ännu större beundran av den smäckra.
Hans blick gled smekande från det vita floret, som hon virat kring håret
för blåstens skull ned till de vita skorna, och så snart hon slagit sig
ned inriktade han hela sin energi på att inleda en enklare ögonkurtis.

Ett ögonblick mötte flickebarnet hans blick, kallt och främmande, men
när så Fågelsång vågade sig på aningen av ett småleende, vände hon sig
plötsligt bort, och började med livligt intresse observera en yngling
av urbefolkningen, som nere vid kajen högljutt och med klagande röst
meddelade att Putte var hans ögonsten. Fågelsång ägnade hon inte vidare
en blick.

»Det var mig en liten hårdflirtad satunge!» tänkte Fågelsång för sig
själv, och försökte genom en diskret hostning åter fånga flickebarnets
uppmärksamhet. Men förgäves. Detta irriterade Fågelsång. Han ansåg sig
äga ett fördelaktigt utseende, och uppfattade denna likgiltighet som
en direkt personlig förolämpning. Inte ens när musiken spelade upp
Cavalleria, och Fågelsång fullt hörbart gnolade: »Min vita li-hilja»
blev det något resultat av. Den vita liljan låtsades som om
handelsagenten Fågelsång alls inte existerade, och när hon och hennes
blå väninna druckit sitt kaffe och ätit sina bakelser försvunno de från
Fågelsångs horisont lika hastigt som de kommit.

Men dagen därpå fick Fågelsång återse henne. Det var på
Strandpromenaden, där hon flanerade ensam i solskenet, vitklädd som
förut, och med ett svart band om livet, och som Fågelsång var en modig
man, steg han helt lugnt fram och bad att få göra sällskap. Fågelsång
hade aldrig trott att det kunde finnas så mycket kyla mitt i sommaren
som den med vilken han blev mottagen, men när han sade sitt namn sken
flickebarnet upp.

»Ett sådant lustigt namn», sade hon, och visade en rad vita tänder och
ett par kindgropar, som kommo Fågelsång att kippa efter andan.

»Det är ett vackert namn», svarade Fågelsång övertygande. »Det har jag
hittat på själv. Förut hette jag Petrusson.»

»Då undrar jag inte på, att herr Fågelkvitter bytte!» sade den sköna.

»Fågelsång!» rättade handelsagenten. »Men fröken har inte sagt vad
fröken heter.»

»Hm! Jag brukar verkligen inte stifta bekantskap så här sans façon, men
jag antar, att det skulle vara ohövligt att inte nu säga mitt namn. Jag
heter Lingonhjelm.»

Det klack till i Fågelsång, ty han hyste, i gemen med hela släkten
Petrusson, en djup vördnad för ridderskapet och adeln. Han nästan
ångrade att han tilltalat flickebarnet, och funderade på att dra sig ur
spelet fortast möjligt då detta plötsligt omintetgjordes av flickan
själv, som sade:

»Det är ju, som sagt, inte fullt comme il faut. Men om ni följer med hem
och blir presenterad i familjen, så är ju allt korrekt, eller hur?»

»Jo visst, jo visst!» svarade Fågelsång litet nervöst.

»Då gå vi genast», svarade flickebarnet, och Fågelsång larvade med. För
resten visste han med sig, att han var fin nog att uppträda var som
helst. Han hade vita skor och gredelina strumpor, vita byxor, grå rock,
blå skjorta, grön halsduk och panama med band i de franska färgerna, och
som han dessutom hade en nackbena, som allvarligt strävade att nå ned
till vekryggen ansåg han, att ingenting brast i hans utstyrsel.

Tio minuter senare befann han sig i den villa, där flickebarnet bodde
under sommaren, och föreställdes för en ståtlig och vänlig gammal herre.

»Min far, landshövding Lingonhjelm!» presenterade flickan, och Fågelsång
skakade hand, djupt gripen av stundens allvar.

Handelsagenten Fågelsång hade aldrig kunnat drömma om, att han i hela
sitt liv skulle få träffa något så högt uppsatt som en landshövding, och
han fann denna ärofulla upplevelse allt annat än angenäm. Men hans vita
lilja tycktes i stället vara vid alldeles briljant humör, tog honom med
sig ut på en balkong, satte honom på yttersta kanten av en korgstol --
att få honom att sitta ordentligt gick inte -- och såg till att han fick
whisky och vatten. Se’n kom landshövdingen, som visade sig vara en
trevlig karl, om också Fågelsång ibland hade litet svårt att följa med
hans konversation, och ungefär samtidigt försvann flickebarnet en stund.
Fågelsång hörde hur det pinglade i telefonen, så kom hon tillbaka i ett
lynne, som tycktes vara ännu mera strålande än förut.

Snart nog lämnade landshövdingen dem och Fågelsång andades lättare när
han blev ensam med flickan.

»Trevlig gubbe, er farsa», sade han i sin elegantaste sällskapston.
»Men jag känner mig alltid lite haj när jag är tillsammans med såna
där pampiga jyckar.»

»Brukar ni vara det ofta då?» frågade flickan oskyldigt.

Fågelsång kände att han rodnade.

»Hm! Ja! Inte precis var dag, men ofta nog. Jag -- jag rör mig
naturligtvis endast i de allra bästa kretsar.»

»Naturligtvis!» instämde flickan. »Det märks ju på herr Fågelsångs nobla
uppträdande. Ledigt och otvunget -- hallå, flickor, välkomna upp!»

Det sista var riktat till ett par unga damer, som kommo fram emot
villan.

Fröken Lingonhjelm föreställde:

»Herr Fågelsång, fröken Sabelkrona, baronesse von Erbingen.
Baronessan är hovfröken hos hennes furstliga höghet arvprinsessan av
Sachsen-Braunschweig, som just nu är här i Marstrand, som ni vet.»

Fågelsång bugade djupt.

»Nä, de hade jag inte hört!» svarade han, och började konversera
damerna. Men han avbröts av baronessan, som på bruten svenska meddelade
värdinnan, att hennes höghet själv om en liten stund ämnade avlägga
visit.

»Då är det väl bäst att jag går», sade Fågelsång och reste sig.

»För ingen del», kom det i kör. »Prinsessan blir säkert charmerad av att
få möta er.»

Strax därpå kom också prinsessan, en smärt ung dam, åtföljd av ännu
en hovfröken. Hon mottogs med all den ceremoni hennes rang krävde,
och Fågelsång bugade så djupt, att han hörde hur det knackade i
hängselstropparna. Hon såg ut precis som Fågelsång tänkt sig att en
prinsessa borde. Lång och smärt, försedd med lorgnett i sköldpadd och
högdragen, oerhört högdragen.

När hon tilltalade någon av de andra unga damerna, reste sig denna
genast upp och neg djupt, och Fågelsång, som hade lätt för att lära,
bugade alltså djupt när han blev tilltalad. Och det blev många
bugningar, ty högheten sysselsatte sig huvudsakligen med honom.

Och detta var ytterst ansträngande för Fågelsång, ty hon envisades att
tala med honom på tyska, medan han endast kunde tala svenska. Det enda
som hon fick av honom var därför ett i vånda framstammat:

»Nicht verstanden, Euers Hochzeit!»

Ingen av de andra brydde sig om att uppträda som tolk, och högheten
pratade på, utan att fästa sig vid hans distress.

Till slut blev situationen outhärdlig för Fågelsång. Han greps av
förtvivlans mod, tog sin hatt, studsade upp ur stolen och grep med en
underdånig bugning prinsessans hand.

»Ajö, Euers Hochzeit!» sade han helt burdus, bugade hastigt för de
övriga damerna och rusade i väg, utan att akta på de uppmaningar att
stanna kvar, som i en välljudande kör klingade efter honom.

En liten stund senare satt han åter på Turisthotellets terrass, och
lovade sig själv, att han hädanefter skulle akta sig för att slå ned på
obekanta flickebarn, hur tilltalande de än månde vara. Då fick han helt
plötsligt se de fem unga damer han nyss lämnat, komma framåt promenaden.
Främst gick prinsessan och fröken Lingonhjelm arm i arm, bakom kommo de
tre andra, och allesammans tycktes ha utomordentligt roligt.

Fågelsång dolde sig omsorgsfullt för att inte bli sedd, men en ung man,
som satt i ett sällskap vid närmaste bord, reste sig och hälsade artigt.

»Var det inte landshövding Lingonhjelms flicka, den svarta?» frågade en
av sällskapet.

»Jo, det var det!» svarade den unge mannen.

»Vem var den andra, som höll henne under armen?»

»Det var en fröken Karlberg från Göteborg. Dotter till Karlberg &
Svensson där.»

Handelsagenten Fågelsång kände hur han blev alldeles kall. Så svor han
till, tömde sin grogg och gick till hotellet för att packa.



TUR I SPEL


Prokuristen Karl Oskar Anderblad tog sig verkligen något ut, när han
seglade Östra Hamngatan fram i vidbrättad hatt, raglan och damaskerade
skor, och det måste därför anses mycket oförsiktigt av hans vän Karlson
att presentera sitt ideal för honom. Ty Anderblad var i flicktycke.

Följden blev också, att Karlsons aktier hos idealet sjönko till långt
under pari i samma ögonblick som Anderblads och fröken Anna-Lisas
blickar för första gången pejlade varandras djup, och i Anderblads
ingalunda brandfria hjärta slog lidelsen ut i full låga. Det blev en
skön kväll. Mitt för Karlsons näsa växlades snabba, talande blickar,
handtryckningen vid avskedet blev litet mera intensiv än nödvändigheten
påkallade och icke nog därmed. I ett obevakat ögonblick hade Anderblad
lyckats utverka den skönas tillstånd att få möta henne även kvällen
därpå.

De möttes! Och när de sedan i biografens halvmörker sågo »Kärlek och
brotts» ljuvligt rysliga scener rullas upp på duken, vågade han vid de
ömmare momenten sakta trycka hennes hand, och -- --, låt oss förbigå
detaljerna. Innan kvällen var förliden hade de båda slutit ett fast och
tillfälligt förbund för hela livet.

Men, o ve, gud Amor har vingar. Knappt tre dagar därefter mötte
Anderblad åter sitt öde på Hamngatan. Hon var smärt och smäcker, och
rörde sig med en grace, som ställde hans dittills så dyrkade Anna-Lisa
totalt i skuggan.

»Hon eller ingen», tänkte Anderblad, men beslöt samtidigt att det första
alternativet skulle bli hans musik. Just då hälsade en av hans bekanta
på henne och blev ögonblickligen huggen i kragen av Anderblad.

»Vad heter damen, som du hälsade på?»

»Angår det dig?» blev vännens om mera intresse än belevenhet vittnande
svar.

»Säg, vad hon heter, så bjuder jag på en halva!» sade Anderblad ädelt,
med diplomatisk takt ignorerande ohövligheten.

Vännen var göteborgare och följaktligen affärsman.

»Elsa Berglund, kassa hos Svenson & Jonson», svarade han därför prompt.
»Säger vi Eggers då?»

Anderblad, som med stora krigskostnader vunnit första tumsbredden av
den mark han tänkte erövra, följde med, -- och mankerade mötet med
Anna-Lisa.

Dagen därpå blev han, mot löfte om nya halvor, av kontorschefen hos
Svenson & Jonson presenterad för fröken Berglund, och kampanjen var
genast i full gång. Den blev rätt hård, ty en yngling skulle först
petas, men mera än en vecka kunde hon icke motstå hans målmedvetna
uppvaktning, och hans lycka stördes icke av att Anna-Lisa förklarat sig
hata honom.

Men lyckan blev kort. Efter fjorton dagar lät hon förstå, att hon
önskade vissa garantier för hans kärleks varaktighet, och när Anderblad
tyckte att det ingen brådska var med förlovningen, förälskade hon sig
genast åter i sin förre gosse och Anderblad stod ensam i den kalla
världen. För att demonstrera gick han genast och lyckliggjorde lilla
Signe Lundgren, som länge förgäves falkat efter honom.

Signe var dock alltför mycket kär, och han alltför litet. När hon för
åttonde gången på samma dag ringde till honom, blev han därför ohövlig i
telefon och hon måste, för sin självaktnings skull, bedja honom att inte
vidare besvära sig för hennes skull. Så var den saken klar, och
Anderblad åter fri.

Det var nu som försynen ingrep med sitt finger, om för att straffa eller
uppmuntra Anderblad må vara osagt.

En förmiddag, när han satt lutad över fakturaboken, anlände ett
expressbud med en liten rosafärgad biljett, vilken Anderblad, med en
aning om kommande olycka, bröt och läste. Den lydde så här:

    Käraste Karl Oskar!

  Förlåt att jag varit elak mot dig. Jag älskar dig så och ångrar
  mig alldeles gräsligt. Möt i kväll! Din

        _Signe._

Anderblad stoppade ned dokumentet.

»Sablar!» sade han tyst och lidelsefritt, och fortsatte sitt arbete.

Men när han gick till middag, mötte han utanför porten Anna-Lisa, som
log med hela ansiktet och gav honom den upplysningen, att han fick följa
henne hem.

»Tänk, vad du är snäll!» svarade han, mera varmt än uppriktigt.

»Det förtjänade du -- och så var jag elak mot dig förut. Men jag ångrade
mig genast.»

Anderblad teg, men befarade det värsta.

»Blev du mycket ledsen?»

Han såg på flickan. Hon var onekligen söt. Tja -- varför inte?

»Jag blev alldeles förtvivlad», ljög han alltså fermt. »Och det går nog
aldrig över», tillade han dystert.

»Stackars min gosse!» -- det låg en oändlig ömhet i tonen. -- »Vet du --
jag har heller inte varit riktigt glad sedan dess. Och därför så --»

»Så?»

»Åh, ingenting!»

De hade hunnit hennes port, och hon räckte honom sin hand. Han tog den,
sköt henne före sig in i porten och kom tio minuter senare ut med
belåtet, om än litet tankfullt utseende.

Knappast hade han efter middagen satt sig att njuta sin siesta förrän
telefonklockan störde hans ljuva ro, och han hörde Elsas sopran i luren:

»Är du ond på mig, Karl Oskar?»

»Du har behandlat mig grymt, men ändå -- -- nej, aldrig!»

»Så hjärtegod du är! Ser du, jag måste ringa på dig. Åh, du förstår inte
vad en flicka kan känna -- --»

Anderblad kallsvettades, men den gamle Adam tvingade honom framåt.

»Jag trodde, att du hade glömt!»

»En kvinnas kärlek är evig. Jag gick tillbaka till Einar, därför att jag
blev ond på dig, men -- -- Håller du ännu av mig, Karl Oskar?»

»Mer än något annat i hela vida, vida världen», deklamerade han med en
värdighet, som förrådde vana.

»Oooo! Säg ett ord, och jag är din!»

»Älskade!» andades Anderblad i tratten, och ordet tycktes vara väl
funnet, ty svaret kom genast:

»Jag möter dig i kväll vid kontoret! Einar vill träffa mig, men han
skall få besked.»

Så ringde hon av.

När klockan slog sju på aftonen beredde Anderblad sig att gå, och
kastade en blick genom fönstret för att se om Elsa var där. Blixtsnabbt
drog han sig tillbaka med blod som stelnade av fasa, ty där ute gick
icke blott Elsa, utan även lilla Signe och den blonda Anna-Lisa, alla
tre betraktande varandra med hätska blickar.

»Himlar och kaffe! Hur skall det här gå?» stönade han, men gick
samtidigt ut i tamburen och ställde sig framför spegeln, där de
kvinnliga kamraterna brukade se efter om deras hattar sutto tillräckligt
snett för att anses kunna sitta rätt.

»Du är allt en tusan till karl, Anderblad», sade han till sig själv. »De
ä’ galna i dig allesamman och jag undrar inte på det. Men fy sjutton en
sådan stund jag får om de få tag i mig. Jag måste vänta tills de gått.»

Han gick in på kontoret, tog morgontidningen, som hela dagen legat oläst
på hans pulpet, satte sig och började läsa för att fördriva tiden. Det
första han fick se var följande notis:

»_En göteborgare med tur._ Enligt vad från säker källa uppgivits skall
en vinst i Hamburgerlotteriet om 120,000 mark ha tillfallit prokuristen
K. O. Anderblad härstädes.»

Han läste notisen tre gånger och det blev allt mera klart för honom, att
tur i spel inte nödvändigtvis behöver betyda otur i kärlek. Så slängde
han tidningen i ett hörn, reste sig, sårad i sitt innersta, och
förbannade i otryckbara ordalag dels de tre damerna, som endast velat åt
hans vinst, dels, och ännu mera, den omständigheten, att han icke hade
någon lott. Sedan detta var väl uträttat, satte han sig åter och skrev
tre brev, alla av samma lydelse:

    Min fröken!

  På förekommen anledning får jag meddela, att jag aldrig spelat på
  lotteri, och skall därför, om Ni så önskar, ha nöjet presentera Er
  för min vän Lundbom, som har utsikt att inom kort ärva en äldre,
  sjuklig och förmögen farbror.

    Med största högaktning
        _K. O. Anderblad._

När breven voro klara lyfte han sin högra hand mot takpanelningen och
svor en dyr ed att aldrig under några omständigheter ägna en blick åt
något feminint väsen.

Därpå tog han hatt och rock samt gick till fönstret för att se om luften
var ren. De tre voro borta, men på andra sidan gatan svävade en ängel i
tunnbandskjol och blåröd hatt.

Anderblad kände ängeln och rusade i nästa sekund utför trappan för att
ännu en gång söka fånga lyckan.



PRISSE


Prisse var tax av födsel och ohejdad vana och ägdes av bankbokhållaren
Gustav E. Stenblad, som i sin tur ägdes av farmacie kandidaten Lucia
Cederberg, vilken unga dam tjänstgjorde å ett av stadens apotek. Gustav
och Lucia älskade nämligen varandra inbördes som ungt folk för sed hava,
och voro litet smått förlovade. Prisse älskade allt som Gustav tyckte
om, utom punsch och cigarrer, och därför hade även han sålt sin lilla
fyrbenta själ till farm. kand. Lucia Cederberg.

Det faller av sig självt att Gustav under sådana omständigheter skulle
ha många ärenden till apoteket, fastän han inte såg det minsta sjuk ut.
Om dagarna brukade han titta in och köpa aspirinpulver, som sedan i
halvkilopaketer presenterades till en ogift tant, som hade flugan på
pulverförgiftning, men om kvällarna, när Lucia hade nattvakt, smög han
dit med Prisse i hälarna. Prisse fick då tjänstgöra som förkläde tills
både han och Gustav obevekligen kördes ut klockan halv tio, ty Lucia
ansåg inte att det passade sig för en ung flicka att ta emot besök
senare än så.

Så voro Gustav och Lucia mycket lyckliga, och om än deras läppar var
tredje dag, efter Lucias vaktkvällar, voro litet sönderkyssta, så gav
det ju endast Gustav en kärkommen anledning att köpa cerat hos Lucia.

Men ett paradis är inte något paradis om där inte finnes en orm, och
detta oundvikliga attribut anlände också så småningom. Den kom i en
mycket behaglig skepnad, nämligen i form av fröken Sylvia Rosenblom,
vars pappa nyss gått till de sälla jaktmarkerna. Och som ingen mammon
får förekomma där, hade han sett sig nödsakad att vid avresan lämna sina
rikhaltiga världsliga tillhörigheter i sin enda dotters vård.

Gustav träffade Sylvia på en bal, och blev genast bländad. Visserligen
måste han för sig själv erkänna att hon, fastän söt, inte gick upp emot
Lucia, men däremot var ryktet om hennes kova stort och lysande. Möjligen
mera stort och lysande än bemälda kova själv.

Nu kom en sorglig tid för Lucia. Gustavs smak för aspirinpulver svalnade
allt mer. Nästa nattvakt var han tvungen att gå på sammanträde och kunde
bara stanna en kvart, gången därpå var han bortbjuden och kom inte
alls, och nästa gång brydde han sig inte om att ge något motiv för sin
bortovaro. Och Lucia besvärade honom inte heller. Tjänstvilliga väninnor
hade upprepade gånger med illa dold glädje rapporterat att Gustav varit
synlig ute i sta’n med Sylvia Rosenblom, och Lucia fick härigenom sin
misstanke bekräftad, att en annan kjol kommit emellan. Alltså grät hon
en skvätt, blev sedan indignerad, lagade till ett morfinpulver, tog det,
och såg så åter världen med lugna ögon.

Men om Gustav glömde Lucia, så fanns det dock en, som inte svek henne.

Det var Prisse.

Hans lilla hundhjärna kunde inte fatta varför de sedvanliga
apoteksbesöken inställts, ty i hans tycke voro dessa en mycket
förmånlig institution. Han blev nämligen alltid undfägnad med skorpor
och småbröd på apotekskvällarna, och detta tilltalade honom mycket.
Men han var dock alltför väl uppfostrad för att förhäva sig därhän
att han reagerade mot sin herres och härskares vilja, utan han följde
fortfarande Gustav lika troget, och slickade Sylvias hand med samma
energi som förut Lucias.

Så en dag kommo Gustav, Sylvia och Prisse i sällskap vägen förbi
apoteket, och Lucia tittade i samma ögonblick ut genom fönstret.

»Det var väldigt vad den flickan tittade på dig», sade Sylvia.

»Hon är väl kär i mig», förmodade Gustav. »Alla fruntimmer ä’ som galna
efter mig.»

»Ja, är det inte vad jag alltid har sagt? Det gör ingenting hur en karl
ser ut», anmärkte Sylvia oskyldigt, och Gustav skulle just replikera
något obehagligt, när Prisse kilade uppför apotekstrappan och ställde
sig där, viftande med svansen.

»Kom Prisse», röt Gustav med onödig stränghet, men Prisses svans fick
ännu bättre fart. Ett nytt rytande hade endast till följd att Prisse
började skrapa på dörren.

»Vi fortsätter, och ger sjutton i hundrackan. Han är ju galen!» sade
Gustav ilsket.

»Ja, vi gör väl det!» svarade Sylvia i så foglig ton, att Gustav borde
anat oråd. Hennes misstankar voro nämligen väckta, och hon hade beslutat
att undersöka hur det förhöll sig med flickan i fönstret som tittade så
väldigt.

Redan på kvällen hade hon med ett par tjänstvilliga väninnors hjälp fått
veta hela historien och ansåg sig skamligt bedragen. Gustav hade ju
naturligtvis svurit att hon var den enda han någonsin älskat.

Som hon nu var litet romantiskt anlagd beslöt hon att gråta sig till
sömns den kvällen, som det brukas i böcker, men redan när hon knäppte
upp blusen började sorgen övergå i förtret och långt innan hon fått av
sig håret var hon pin ilsken. Då satte hon sig och skrev ett svavelsyrat
brev till Gustav, och så somnade hon lugnt och glatt, i känslan av att
hon gjort sin plikt.

När Gustav dagen därpå sexton gånger förgäves sökt att träffa Sylvia,
insåg han, att det verkligen var slut, och som Lucia just då hade
vaktkväll, beslöt han att gå på besök hos henne och ordna till, så att
allt blev bra igen.

Klockan halv nio anlände han alltså med en låda konfekt i handen och
Prisse i hälarna till apoteket. När Lucia i luckan såg vem det var, gav
hon till ett rop av glädje och överraskning och slängde upp dörren på
vid gavel.

»Nej, se välkommen, Gustav, så roligt att du hittade hit en gång. Stig
in!»

Med minen av en segrande härförare steg Gustav in i vaktrummet, dit
Prisse redan kilat i förväg. Men i dörren stannade han. Där inne satt
nämligen en ung man, som kelade med Prisse och i ersättning blev
tillgivet slickad på hand. Han reste sig när Gustav kom in, och Lucia
kom glädjestrålande fram.

»Får jag lov att föreställa min gamle vän herr Stenblad, min fästman
löjtnant Söderflycht!»



MANNEN OCH HANS ÖVERMAN


Handelsagenten Sven R. Pehrsson var som bäst sysselsatt med att läsa i
morgontidningen, när det pinglade på hans bordapparat.

»Pehrsson, Blomlind & C:o», svarade han med sin vederhäftigaste
affärsröst, men slog genast om, när en mjuk sopran frågade:

»Träffas grosshandlare Pehrsson själv?»

»Det är jag!» svarade Sven R. artigt. »Varmed kan jag stå till tjänst?»

»Åh, är det ni, herr Pehrsson? Så roligt. Det är Kerstin Johnsson. Tack
för senast!»

»Nöjet är uteslutande på min sida», fortfor Sven i samma anda som förut.
»Ytterst angenämt att ni ville ringa, så att jag ännu en gång fick njuta
av er ljuva stämma, etcetera.»

Fröken Johnsson var nämligen välskapad och Sven R. icke oemottaglig för
kvinnlig fägring, fastän han var övertygad ungkarl och ämnade fortsätta
med det. Som bekant finns det endast en som har det bättre än en
lyckligt gift man, och det är en lyckligt ogift dito.

»Ser ni herr Pehrsson», fortsatte fröken Kerstin, »jag vänder mig till
er i en mycket delikat affär.»

»Alla order ombesörjas prompt och med full diskretion.»

»Vad tänker ni om mig, om jag ber att få träffa er?»

»Tänker om er?» upprepade Sven R. »Att säga det skulle bli för mycket
här i telefon. Ord kunna för resten knappast uttrycka det.»

Ty Sven visste att ord äro billiga, men ändå ganska användbara ibland.

»Vad ni är god, herr Pehrsson!»

»Jag är den bästa människa jag känner», försäkrade Sven övertygande.

»Jag också!» sade Kerstin, och efter denna något oklara replik
överenskoms, att Sven skulle möta klockan sju, när hon gick från
kontoret.

Redan fem minuter före sju promenerade Sven R. Pehrsson, skrudad i sin
nya, ljusgröna vårpaletå, utanför Kerstins kontor, och redan en kvart
över kom hon, punktlig nog för att vara fruntimmer.

Tysta promenerade de vid sidan av varandra framåt gatan, han väntande på
att få veta vad hon hade att säga, och hon på Gud vet vad. Vem vet väl
vad en kvinna tänker på?

Till slut bröt hon tystnaden.

»Snälla herr Pehrsson», sade hon. »Jag tänker bedja er göra mig en stor
tjänst.»

»Gör det!» sade Pehrsson uppmuntrande.

»Men jag kan knappast med att göra det.»

»Genera er inte för mig», uppmanade han, men han tänkte: »Hon kan väl
i jösse namn inte vilja vigga. Och jag, som bara har sju och sexti på
mig.»

Men det var inte det hon ville. Efter diverse hostningar och en
mästerligt gjord rodnad började hon:

»Ni känner ju Karl Äppelbom!»

»Ja, fy tusan!»

»Ser ni, han och jag, hm....»

»Jasåå! Han och ni, det hade jag ingen aning om.»

»Ja, det var ju ingenting bestämt, men i alla fall, ni förstår.»

Sven förstod mycket väl, han var ju inte själv utan erfarenhet på
området.

»Men i går», fortsatte hon, »såg jag honom i sällskap med en annan
flicka.»

»Ett sådant nöt! Har han ingen smak alls?»

»Nej! Och nu vill jag inte vara med längre.»

»Det är rätt, stå bara på er.»

»Jag hatar honom.»

»Bravo! Fortsätt med det!»

»Men nu måste ni hjälpa mig. Som ni förstår, vill jag dra mig med heder
ur spelet, och därför ... hm, jag vet inte hur jag skall säga det ...
vill ni ... hm ... vara snäll och låtsa, som om ni vore väldigt kär i
mig?»

Och hon vände sitt rodnande ansikte mot husväggen. Där det för resten
fanns en lämplig butiksruta att spegla sig i.

»Det skall jag visst låtsa», svarade Sven beredvilligt. »Det är inte
svårt alls.»

»Och ... och så skall jag låtsa....»

»Att ni är förbaskat kär i mig, ja! Det är jag med om. Så ska’ vi
träffas och möta Äppelbom och bräcka honom. Utmärkt! Kom så gå vi till
Bräutigams till att börja med.»

De gingo, och på Östran mötte de lyckligt nog Äppelbom, som inte alls
såg svartsjuk ut, och kommo överens om att han var bräckt.

Från kondis gingo de på bio för att se Titanics undergång, och där, när
»dödshymnen» spelades, böjde sig Sven R. Pehrsson, gammal syndare som
han var, mot Kerstins öra och viskade: »Närmare dig! Ännu närmare dig!»

Ett par dagar senare träffade han Äppelbom och gjorde honom sällskap ett
stycke.

»Jag ser, att du går och drar med Kerstin Johnsson nu för tiden», sade
denne unge man.

»Retar det dig?» frågade Pehrsson vänligt.

»Nä, inte alls. Vad angår det mig?»

»Du har ju ränt efter henne så förbaskat förut, har jag märkt.»

»Jag? Känner henne knappt. Men hon kanske har varit intresserad av mig.
Det håller jag inte alls för otroligt.»

»Det gör jag!» svarade Sven ilsket. »Efter vad hon sagt om dig.»

»Vad har hon då sagt, om jag får fråga?»

»Att du är den störste idiot hon känner», upplyste Sven mera
beredvilligt än sanningsenligt.

»Hon känner ju dig!» anmärkte Äppelbom icke utan hetta.

»Ja, men du är den störste _idiot_, hon känner, har hon sagt.»

»Det är lögn!»

»Det tror jag inte, för hon kan ju inte gärna känna någon större.»

»För resten ger jag sjutton i vad hon tycker. Jag är nätt och jämt
presenterad för henne, och vi ha inte bytt tio ord.»

»Det var väl därför hon inte hann fråga dig om det.»

»Vilket om?»

»Om det inte gjorde ont att ha ett sån’t ansikte som du», spottade Sven
ut, och avlägsnade sig sedan i god tid för att undvika handgripligheter.

Men han funderade mycket över Äppelboms påstående.

Dagen därpå träffade han Kerstin som vanligt för att promenera en stund.
De gingo Östra Hamngatan och när de hunnit till Hallbergs stannade
Kerstin.

»Kom nu, ’fästman’ lilla, så få vi se om de ha några vackra
förlovningsringar i fönstret.»

Sven kom genast.

»Ska’ vi gå in och köpa ett par», sade Sven, »bara för att bräcka
Äppelbom?»

»Gud, så ni skämtar, herr Pehrsson», kvittrade Kerstin. »Det vore väl
att gå litet för långt.»

»Jag menar blodigt allvar», skämtade Sven vidare. »Ska vi?»

Fröken Johnsson teg ett ögonblick.

»Sven!» kom det sedan, tyst och mjukt.

Det klack till i Sven R. Han anade en kommande olycka och skulle helst
ha velat rymma, men det var för sent.

»Om du verkligen håller riktigt av mig så!» fortsatte den mjuka rösten.

Vad skall man svara på sådant? Sven betänkte sig.

»Kanske ni ... du föredrar att vänta litet, innan vi bekantgöra det för
världen, lilla flicka», sade han i ett sista försök att rädda sin
frihet. Men det lyckades inte.

»Åh nej, Sven. Vi gör som du vill. Alla människor må gärna veta om vår
lycka.»

Med det tog hon Sven under armen och tog honom med sig till Hallbergs.



REFERATET


»Kvinnor!» sade journalisten med en maliciös betoning på ordet. »Fy
tusan!»

»Inte så, inte så!» sköt skalden in. »Kvinnan är sammanfattningen av
allt, som vi män --»

»Jag vet! Sådan där goja språkade jag också förr i världen. När jag var
gymnasist. Men nu har jag vuxit ifrån det.»

Journalisten tog en ny cigarrett.

»Min erfarenhet av kvinnkönet är mångsidig och rikhaltig, och jag har
aldrig fått anledning att anlägga dina åsikter om det. Men så skriver
jag ju heller inte poem.»

»Dikter, förlåt.»

»Bien! Men av alla kvinnor jag träffat, finns det en, som jag aldrig kan
glömma.»

»Såå! Et tu, Brute!»

»Åh, inte på det sättet. Det är bara det, att jag aldrig kan förlåta
henne.»

»Låt oss höra historien!»

»Den ställer mig visserligen själv i en litet löjlig dager, men i alla
fall, låt gå.

Det är rätt länge sedan det hände nu. Jag var reporter i Nyheterna, och
som ni kanske minns, så ansågs jag inte höra till de sämsta. Men jag var
ung på den tiden, och det var inte utan att ett par vackra ögon kunde
göra mera intryck på mig än vad som är hälsosamt för en man i yrket.

Vid den tidpunkten började det osa litet skandal kring Nationella
Smultronbolaget och vi fingo nys om att ett hemligt styrelsesammanträde
skulle hållas i direktörens villa utanför staden, och
redaktionssekreteraren kallade mig till sig:

’Wall’, sade han. ’Jag vill ha ett referat av det mötet, och du skall
skaffa mig det.’

’Hur i herrans namn vill du -- --’

’Det blir din sak! Se till att jag får referatet bara. Sättet är mig
likgiltigt.’

Jag gick ut ganska fundersam och drev omkring på gatorna. Jag begrep
fullkomligt vad referatet betydde, och att varenda redaktion i staden
var villig att sälja sin själ för att få det. Men jag förstod också, att
smultronfolket inte ämnade släppa ut ett ord och voro på sin vakt.

Plötsligt rycktes jag ur mina funderingar av en härlig syn. Det var en
kvinna, och en kvinna sådan, att till och med vår skalds gudabenådade
penna skulle komma till korta om han försökte beskriva henne. Lång,
smärt, elegant, och rörde sig med fullkomlig grace och självmedveten
behärskning.

Jag var bländad, bedårad helt enkelt, och halvt omedvetet vände jag om
och följde efter. Mitt beslut var hastigt fattat, jag måste bli bekant,
och som jag icke kunde finna på något annat sätt i en hast tog jag upp
en femma, steg fram, hälsade och frågade om hon tappat den.

Hon smålog, kastade en hastig blick i sin väska och svarade, att den
inte var hennes. Sedan var det ju lätt att fortsätta, och jag lyckades
få följa henne ett par kvarter tills hon skulle in i en butik.

’Mitt namn är Wall, i Nyheterna’, sade jag innan vi skildes.

’Så intressant’, svarade hon leende. ’Jag har hört mycket talas om er.’

’Verkligen?’

’Ja, ni lär ju vara den smartaste reporter i sta’n.’

Så gick hon, men glömde visst att säga sitt eget namn. Och jag funderade
mycket över hur hon kunde ha hört mitt. Det var ju på den tiden annars
inte mycket känt utom kamratkretsen.

Nå, man är ju tidningsman framför allt, och snart hade jag glömt
flickebarnet för att välva de vildaste planer om hur jag skulle komma åt
det efterlängtade referatet. Jag måste ha det, skulle ha det, och tog en
spårvagn ut till direktörens villa.

Klockan var nära halv åtta på kvällen och det var redan mörkt, när
Smultronbolagets styrelsemedlemmar började komma. Jag räknade dem, och
fann snart att samlingen var fulltalig. Då hoppade jag över staketet på
ett mörkt, skyddat ställe, och smög fram till villan.

Det var ljus i ett hörnrum, och mot gardinen såg jag skuggorna av flera
personer. Så fälldes persiennerna ned. Sakta smög jag runt huset. Ett
fönster i första våningen stod öppet. Jag tvekade ett ögonblick, men
inte längre. -- Man gjorde väl inte sina första lärospån i Amerika för
ro skull. -- Så tog jag ett tag i stuprännan, svängde mig upp och
klättrade in.

Hur jag smög mig fram till ett rum, beläget intill hörnrummet, och där,
vid ljuset av en ficklampa, tog ett minutiöst referat av sammanträdet,
hör inte hit. Nog av, jag fick det, och smög mig bort när herrarna
skulle till att skiljas. Och en sabla sak var referatet. Det var det,
som sprängde humbugen.

Jag äntrade ut samma väg som jag kommit, tog ett fritt språng över några
krusbärsbuskar -- och stod ansikte mot ansikte med min bekantskap från
eftermiddagen. Jag erkänner att jag tappade koncepterna.

’Såå, herr Wall i Nyheterna’, sade hon. ’Ni har slagit er på inbrott?’

’Ja -- hm -- nej’, stammade jag.

’Åh, jag förstår så väl’, svarade hon. ’Tidningarna ha redan börjat tala
ont om stackars pappa, och nu har ni lyssnat till sammanträdet och ämnar
krossa honom.’

’Pappa? Vad?’

’Ja, just pappa. Jag är dotter till Benson, direktören för
Smultronbolaget.’

’Åh!’

’Och nu är pappa i svårigheter, som han säkert skulle reda upp, om bara
pressen lät honom vara i fred, men han skall störtas, och kallas
brottsling, och ni -- ni skall göra det.’

Hennes röst hade börjat darra allt mera, och när hon talat slut sjönk
hon ned på en trädgårdsbänk med ansiktet i händerna och skakade av
snyftningar.

Nå ja, jag var ung då. Och dum, mycket dum. Och jag tålde inte att se en
kvinna gråta.

Jag satte mig bredvid henne och drog hennes huvud mot mitt bröst, förde
undan hennes händer och kysste det uppåtvända, tårdränkta ansiktet gång
på gång.

’Gråt inte, gråt inte, flicka’, viskade jag. ’Här! Tag manuskriptet.
Bränn det, gör med det vad ni vill.’

Med det lade jag anteckningsblocket med det dyrbara referatet i hennes
lilla hand, kysste henne ännu en gång och gick.

Vår tidning hade dagen därpå ingenting från sammanträdet, men jag var
nära att få slag, när jag öppnade ’Morgonskriet’.

Där stod referatet, mitt referat, fullständigt exponerande
Smultronbolaget och försett med fyrdubbla rubriker.

Och inte blev jag mycket gladare när jag med första posten fick en
biljett av följande lydelse:

    Bäste herr Wall!

  Tusen tack för referatet. Det var just vad jag ville ha, men som
  jag uppgivit allt hopp om. Ni blir väl inte ond när ni får höra,
  att ’direktör Bensons dotter’ i verkligheten är ’Morgonskriets’ nya
  kvinnliga medarbetare. För övrigt voro väl kyssarna tillräcklig
  ersättning för ert besvär.

      Eder tillgivna
          _Alice Krona,_
        _alias fröken Benson._

»Det är historien, gossar, och jag anser, att man måste vara skald för
att se något förmildrande hos en sådan kvinna. Skål!»



ETT SJÖMANSÖDE


Kaptenseleven Karl Johan Klyvarbom kom seglande sydväst till syd uppför
Hamngatan för laber bris. Vid Kungsportsbron fick han se en lämplig kjol
vaja nedåt Kungsparken, och fastän det var mitt på blanka eftermiddagen
gjorde Klyvarbom en skarp gir åt styrbord, slog ut ett par rev i seglen
för fartens skull och strök för sina goda femton knop ned i riktning mot
den lockande kjolen.

Enligt all naturens ordning skulle Klyvarbom ha hunnit flickebarnet,
tilltalat det, avsnoppats och gått ut på nya strövtåg, och då hade det
just inte heller varit något särskilt att skriva om. Men det gick inte
så. Ty just när Karl Johan var nära att hinna upp henne, intervenerade
ödet i form av en mycket välpressad ung man, som kom runt ett hörn,
hälsade bekant på flickan och gjorde henne sällskap mitt för Klyvarboms
näsa.

Nu är det ju så, att ingenting sårar ett sjömanshjärta djupare än att
bli ersatt av en annan karl hos ett fruntimmer, och fastän kaptenseleven
inte hade den minsta himmelska eller jordiska rätt till flickebarnet, så
sjöd det dock i hans inre när han sackade allt längre bakåt, sjöd på ett
sätt som bådade ont för den välpressade.

På något avstånd följde han det såta paret genom gatorna, och när de
passerade genom Slottsskogens grindar gladdes hans ondskefulla hjärta
och han drog sig så småningom allt närmare.

På en lämplig, skuggig och folktom plats ansåg han det vara skäl att
handla, steg därför fram och placerade kraftigt och målmedvetet sin
massiva sjömansnäve i basen av den välpressades oklanderliga nackbena.
Den välpressade sprang fullt ofrivilligt några meter, och när han sedan
vände sig om för att se om det var en ek som ramlat över honom, fick han
se Klyvarbom göra sin djupa reverens för det skrämda flickebarnet.

Då blev gossen ilsk, gick fram till Klyvarbom och frågade vad meningen
var. För att klargöra detta dängde Karl Johan till honom igen, så att
han gick till vila ett par minuter på närmaste gräsmatta.

»Det skall du ha för härom kvällen, din lymmel», röt Karl Johan.

»Härom kvällen?» kved den andre svagt. »Jag har aldrig sett er förr.»

»Aldrig? Försök inte. Jag känner nog igen er, det var ni, som antastade
min syster härom kvällen och bar er illa åt, men ni kom undan då.»

»Nej, men Gustav», kvittrade den sköna. »Det skulle jag aldrig ha trott
om dig.»

»Det är en sabla lögn», svarade Gustav indignerad. »Jag antastar aldrig
någon.»

»Han nekar, alltså är han skyldig», avkunnade Klyvarbom.

»Ja, det är ju alldeles tydligt», instämde flickan, ty resonemanget var
ju fullkomligt kvinnologiskt.

»Nej, men Karin -- --»

»Tyst, Gustav! Jag vill inte tala med dig. Gå din väg.»

»Ger du dig inte i väg på fläcken, så sablar --», understödde Klyvarbom
och började veckla upp rockärmarna.

Gustav hade tydligen ingen lust att göra vidare bekantskap med
sjömansnävarna och drog sig sakta bort.

»Adjö då», sade han, men ingen svarade. Kommen ett stycke bort stannade
han, vände sig om och tittade, så drog plötsligt ett leende över hans
ansikte och han begav sig halvspringande på väg mot staden.

Klyvarbom och flickan slogo sig ned på närmaste bänk och han, som
gratulerade sig själv till sin diplomatiska begåvning, njöt obeskrivligt
av att ljuga en fruktansvärd historia om Gustavs svåra försyndelser.

Detta fortgick ostört en god stund, men plötsligt uppenbarade sig Gustav
åter på valplatsen, nu klädd i spanskrör och en grovlemmad svart och vit
bulldogg.

Klyvarbom började känna sig obehaglig till mods när han såg dem komma,
och hans oro var icke oberättigad.

Både han och flickan reste sig när Gustav kom.

»Ja, nu är jag här igen», sade denne glatt och lyfte på hatten.

»Då går väl jag», svarade Klyvarbom.

»Det gör ni nog inte», sade Gustav vänligt. »Pass på honom, Cesar.»

Cesar steg fram och nosade intresserad på Klyvarboms byxor, och
sjömannen kände hur knäskålarna slogo mot varandra vid tanken på att han
möjligen också ämnade smaka.

»Nu», sade Gustav, fortfarande vänligt, »kanske ni underrättar oss om
hur sant det är, som ni sade om mig. Men säg sanningen, den där hunden
tål inte att höra folk ljuga.»

Klyvarbom vred sig.

»Nå!» Bulldoggen fick ett tecken, och kom morrande fram.

»Nå ja! Jag kanske tog miste på person.»

»Kanske?»

»Ja, nästan säkert.»

»Nästan?»

»Tja, alldeles säkert då.»

»Det låter höra sig. Blev för resten er syster antastad alls?»

»Det hör inte hit.»

»Nej, men det intresserar mig.»

»Jag har ingen syster», erkände Klyvarbom svagt.

»Se så, nu är jag rehabiliterad. Vad säger du nu, Karin?»

»Förlåt mig, snälle Gustav», ljöd flickebarnet. »En sådan usling den
karlen är.»

»Nu kommer andra kapitlet», sade Gustav därefter. »Nu står ni stilla
medan jag randar ryggen på er med den här käppen. Vid minsta rörelse har
ni Cesar i benet.»

Det blev dock för mycket för Klyvarbom. Med en kraftig spark träffade
han Cesar under hakan, så att hunden sjönk in i medvetslöshetens natt.
Nästa tempo var att placera sjömansnäven mitt i ansiktet på Gustav och
så bar det i väg.

Han sprang med den högsta fart han orkade, ty han visste, att bulldoggen
snart skulle kvickna till, och ville gärna vara i säkerhet innan dess.

Vid grinden vände han sig om och fick se Cesar komma som skjuten ur en
kanon, tydligen driven av en oemotståndlig längtan att få träffa Karl
Johan Klyvarbom.

Karl Johan, som däremot icke önskade träffa doggen, formligen flög till
närmaste ringlinjevagn och hann upp den just som vagnen satte sig i
gång. Doggen var då bara fem meter borta och med dessa djurs vanliga
trohet, sprang han med vagnen för att vakta ut Klyvarbom.

Så fick Karl Johan Klyvarbom sitta där, alltjämt kusligare till mods,
och åka Ringlinjen runt, runt, runt....



ETT SLÄDPARTI


Olivia Rosenblom ansågs hemma i Göteborg vara söt, och var en mycket
vacker flicker flicka enligt de härskande begreppen i den enkla
landsända, där hon nu bodde hos sin farfar, och som hon dessutom var
sondotter till den förmögne patron Rosenblom på Stora Fälanda, är det
inte underligt att Konrad Pilkvist älskade henne. Konrad var visserligen
bara biträde i Algotson & Co:s järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och
diverse-handel därsammastädes, men han hade knollrigt hår, små, vaxade
mustascher och böjelse för mera romantisk litteratur, samt dessutom ett
gott sätt mot kunder, och han hyste stora förhoppningar att dessa
utmärkta egenskaper i förening till sist skulle besegra den sköna.

Men hon tycktes vara särdeles hårdflirtad, åtminstone för en man i
bodbetjäntens anspråkslösa ställning. Pilkvist hade expedierat henne
många gånger, men inte lyckats få ens ett intresserat ögonkast, och
detta trots att hans lockar och flytande svada gjort honom populär bland
traktens hushållsfröknar och inspektorsdöttrar.

Detta sorgliga förhållande släckte dock inte Pilkvists ömma låga.
Tvärtom. Hans beslut att bli måg på Stora Fälanda blev fastare än
någonsin.

»D’ä klart, att det inte kan gå», resonerade han för sig själv. »Inte
har man nånsin läst om att det gått på det viset. Jag måste utföra något
dåd i stor stil, något, som kommer henne att beundra och se upp till
mig. Se’n skall allting gå som en dans.»

Några dagar senare var det kalas på Stora Fälanda, och i samband med det
slädparti.

Pilkvist var naturligtvis inte bjuden med, men gud Amor hade likafullt
tvingat honom upp till Stora Fälanda gårdsplan för att få se när den
älskade åkte ut, och få vredgas på den lycklige, som satt på
hundsvotten.

Det var ett kallt göra. Pilkvist frös som en hund där han posterade i
vinterkvällen, ty vinden svepte skarp och bitande in över Fälandasjöns
istäcke. Men i hans blod brann kärleken till Olivia Rosenblom och den
höll hans själ varm, om också kroppen fick sitta emellan.

Omsider körde slädarna fram, och Konrad Pilkvist ställde sig litet
i skymundan när gästerna tågade ut. Där kom kronofogden och
häradsskrivaren och sågverksdisponenten och alla möjliga andra
celebriteter, och mitt i högen hon. Pilkvist glömde kylan och kände
endast en bitterljuv känsla genomströmma sitt inre när han såg hennes
strålande blickar, vilka sorgligt nog inte riktades mot honom, utan mot
sågverksdisponentens son, löjtnanten.

Först när Olivia tagit plats i en kappsläde slog den stora planen som en
blixt ned i Pilkvists hjärna, och han tvekade inte en sekund. Med två
språng var han framme vid släden, och gav löjtnanten, som just skulle ta
plats bakpå, en puff så att han stod på huvudet i en snödriva. Och innan
någon fattat vad det var frågan om hade han gripit tömmarna, givit
hästen ett piskrapp, och det bar i väg ned mot sjön.

Det steg ett illtjut ur fällarna framför honom, besvarat av ett
mångstämmigt rop bakom, men Konrad Pilkvist lät piskan vina, och for
av med allt skarpare fart.

»Precis som Gösta Berling!» tänkte han. »Sabla stiligt!» Så vände han
sig om i släden, och ropade efter berömda mönster:

»Jag är Konrad Pilkvist, riddare till tjugutusen kyssar och en hel binga
kärleksbrev, fånga mig den som kan!»

Men han såg samtidigt att den sista uppmaningen synbarligen var
överflödig, ty löjtnanten hade kommit upp ur sin driva och var redan på
väg efter honom i en annan kappsläde.

Olivia höll sig fullkomligt lugn. Hon hade uppfattat situationen och
senterade den. Det är minsann inte många unga damer i våra dar, som få
vara med om en regelrätt enlevering. För resten skulle det ju bli
ytterst angenämt att räddas av löjtnanten.

Men Pilkvist, berusad av sin djärva bragd, tydde hennes tystnad som
beundran, och hans hjärta slog i kapp med hästfötternas galopp.

Färden gick över sjön i svindlande fart. Bakom röt löjtnantens
kommandostämma ilskna uppmaningar att stanna och löften om stryk, men
Pilkvists häst var den bästa, och avståndet ökades sakta men säkert.

»Stanna, din förbaskade kryddbonesare!» kom löjtnantens röst. »Annars
skall jag slå sönder vartenda ben i din usla kropp.»

»Ha, tyrann!» skrek Konrad den romantiske tillbaka. »Aldrig skall du
röva min väna brud ur mina armar.»

Så kom han plötsligt att tänka på, att Gösta Berling och hans bortrövade
brud kyssts rätt avsevärt under sin slädfärd, och han ansåg exemplet
efterföljansvärt, i synnerhet som det utan detta lilla arrangemang inte
skulle bli någon riktig stil på det hela. Alltså böjde Konrad Pilkvist
sig fram, tog Olivia under hakan med vänstra handen, och kysste hennes
rosenläppar, medan löjtnanten, som inte var längre borta än att han
kunde se vad som hände, upphävde ett avgrundsvrål.

Men det skulle Pilkvist aldrig ha gjort, ty Olivia var en väluppfostrad
flicka, som inte lät sig kyssas av obekanta herrar, och av ganska få
bekanta; och dessutom var hon en handfast flicka. Så att knappt hade
kyssen bränt på Olivias läppar förrän en örfil brände på Konrads kind.
Och den efterföljdes omedelbart av flera.

Konrad var alldeles handfallen. Han var fullkomligt oberedd på ett så
plötsligt nedstörtande från sin sällhets himmel, och tömmarna gledo
sakta undan hans hand. Olivia grep dem ögonblickligen, höll in hästen
och störtade i löjtnantens armar när han fem sekunder senare hann fram.

Och löjtnanten tryckte henne onödigt tätt intill sig, och Pilkvist kunde
tydligt uppfatta en del ord, som sade honom, att befattningen som måg
hos Rosenblom j:r redan var tillsatt.

Men löjtnanten uppehöll sig i alla fall inte länge med Olivia. Han hade
lovat Konrad stryk, och som officer och gentleman skyndade han att
infria sitt löfte.



AFFÄR ÄR AFFÄR


John Andersson var innehavare av en mindre agenturaffär i Nordstaden, en
foxterrier, bärande, men mindre sällan lydande, namnet Tip-Top, samt en
spanskrörskäpp med guldkrycka. Dessutom älskade han världens skönaste
kvinna. När en karl är kär, är ju alltid föremålet det skönaste i
världen.

Andersson var dock icke fullt lycklig, ty världens skönaste kvinna hyste
intet särskilt intresse för honom, och fanns det något sådant så var det
rent av negativ art. Han hade nämligen försummat det psykologiska
ögonblick, då han kunnat försäkra sig om den skönaste bland dödliga, och
dylika underlåtenhetssynder äro, som bekant, ungefär de svåraste en ung
man kan begå. Därför hade hans namn strukits från listan och han från
det familjära »Jonne» blivit degraderad till »Herr Andersson».

Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en
vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på
Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger
och drömmande om den tid då Majken -- så hette världens skönaste kvinna
-- skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap. Följden av dessa
drömmar var, att när han gick glömde han käppen med guldkryckan.

Kommen ett stycke nedåt vägen erinrade John sig sin förlust och vände
med en viss hastighet tillbaka för att återfå klenoden. I dörren till
paviljongen kolliderade han med en medelålders gentleman och skulle nog
med en ursäkt ha lämnat plats, om han inte i främlingens hand sett --
sin dyrbara käpp.

Anderson var emellertid en belevad man och blev därför inte ohövlig,
utan lyfte artigt på hatten och sade:

»Förlåt! Min herre har visst tagit fel käpp?»

Den andre tittade på käppen.

»Det tror jag inte», svarade han.

»Men det tror jag», svarade John med eftertryck. »Den där käppen är
nämligen min.»

»Såå», sade den andre lugnt. »Under de fem år jag haft den, har jag i
alla fall ansett den vara min egendom.»

Men nu fattade Andersson humör.

»Nej, hör nu, min bäste herre -- --»

Han tystnade plötsligt, ty inifrån lokalen kom Tip-Top med svansstumpen
i frenetisk rörelse -- och Anderssons käpp i munnen.

Det blev ursäkter. Käpparna undersöktes och befunnos vara i detalj lika,
och på grund av detta egendomliga sammanträffande stiftade herrarna
bekantskap och fingo sällskap hem.

»Mitt namn är Andersson», sade John. »Firma J. A. Andersson, agentur i
kaffe, gjutgods, garn och cigarrer.»

»En driftig ung man», sade den andre gillande. »Ja, mitt namn är
Schönstein.»

»Inte Josef B., den store miljonären?»

»Josef B. Schönstein är mitt namn», svarade främlingen småleende, och
Andersson greps av en hemlig vördnad inför denne siffrornas och guldets
kung.

Nu ville ödet, att Andersson, solande sig i detta magnifika sällskap, på
Linnégatan mötte sin själs älskade i sällskap med banktjänstemannen
Fågelström, hälsade och passerade.

»Det var sjutton», sade Fågelström till Majken, »vad John frotterar sig
mot money.»

»Hur så?»

»Det var ju miljonären Schönstein han gick och pratade så gemytligt
med.»

»Var det det?» frågade Majken intresserad. »Hur kan han känna honom?»

»Åhjo, man har ju hört --», svarade Fågelström likgiltigt.

»Vad har ni hört? Ni, som rör er i finanskretsarna, har väl reda på en
hel del.»

Nu inskränkte sig Fågelströms verksamhet i banken till tjänstgöring vid
kassan för inbetalningar, men han ville gärna imponera på flickebarnet.

»Tja, det är egentligen en affärshemlighet, men det gör ju ingenting. De
där två ha en hel del affärer ihop. Amerikanskt vete och bomull och
sådant där, som man håvar in pengar på.»

»Tjänar John så mycket pengar då?»

»Om? Miljonär blir han kanske inte, men en fem, sex hundra tusen kan han
inte undvika, när Schönstein håller honom om ryggen så som han gör.»

Sedan talades inte vidare om saken, men Fågelström lade märke till, att
Majken var mycket tankspridd resten av kvällen.

Samtidigt utspann sig ett litet samtal mellan Schönstein och Andersson.

»Det var en söt flicka det där», sade nämligen den förre, när de
passerat paret. »Vem är det?»

»Det är fröken Lindblom, hon är -- hm -- så gott som -- litet förlovad
med mig.»

»Såå», sade Schönstein. »Tillåt mig gratulera. Presentera mig vid
tillfälle för er fästmö -- eller så gott som, ha ha!»

Två dagar senare mötte Andersson Majken på Östran och gjorde sällskap.
Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter
så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den
högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte
försumma det psykologiska ögonblicket.

Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd
händelse.

Händelsen var den store miljonären Josef B. Schönstein, som kom uppifrån
avenyen och demonstrativt saktade farten, småleende som en kyrkängel.

Andersson kunde inte motstå lusten att briljera med bekantskapen utan
presenterade. Schönstein var en aimabel karl, det blev supé med
champagne och dylikt, och när detta var slut, hjälpte han Andersson att
följa Majken till porten.

Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville
promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen
därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter
kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter
utanför hennes port lyckades träffa henne.

Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i
ullstrumporna.

»Majken», sade han. »Det är en sak som jag vill tala med dig om. En
viktig sak.»

»Det var lustigt!» sade Majken.

»Nej, det är alls inte lustigt, utan det ramaste allvar.»

»Skall du tala allvar. Nej, hör du!»

»Majken, jag älskar dig!»

»Vad gör du, sa’ du?»

»Älskar dig!»

»Jaså, gör du det?»

Det där lät inte vidare uppmuntrande -- men Anderson fortsatte ändå.

»Jag har älskat dig länge, Majken. Min affär är ju inte så stor än,
men -- --»

»Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte
om det, du.»

»Vad -- -- menar du -- -- ämnar du -- -- säga nej?»

»Ja.»

»Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den
förkrossade Andersson.

»Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med
Josef.»

»Josef? Josef? Vem är det?»

»Herr Schönstein, naturligtvis.»

Andersson tvärstannade. Så lyfte han på hatten, vände om och gick sakta
nedåt gatan, följd av Tip-Top, som sorgset slokade med svansstumpen.



ARTIGA KARLSSON


Karlsson är, i likhet med de flesta svenska herrar, vanligen något
orakad, men i övrigt en fulländad gentleman, en omständighet, som i all
synnerhet kommer till synes i hans bemötande mot damer, även om dessa
äro bedagade, mindre sköna och t.o.m. medlemmar av F.K.P.R.

Härom dagen stod Karlsson på bakre plattformen av en spårvagn. Just när
vagnen satte sig i gång sökte en dam hoppa upp, men som hon naturligtvis
hade snubbelkjol, resulterade det hela i, att hon slog en vacker
saltomortal bakåt, och landade på bakhuvudet i stensättningen. Den
uppsättning av stålfjädrar och valkar, som hon använde för att hålla
lockfrisyren chic tog emellertid emot stöten, så att själva den lilla
levande kärna, som omsorgsfullt doldes djupt inne i burret, blev
fullkomligt oskadad.

Emellertid hade Karlsson inte varit overksam medan det lilla
flickebarnet roterade i atmosfären. Med ett ryck i signalsträngen hade
han stoppat vagnen, hoppat av -- framåt, ty han var man -- och i samma
ögonblick som damens huvud lugnt lade sig till ro på sina stålfjädrar
var Karlsson där.

Med oändlig ömhet lyfte han upp damen, borstade av hennes kläder och
hjälpte henne upp på vagnen. Hon tackade honom på damers sed med en
blick, som om hans blotta existens vore en dödlig förolämpning mot
henne.

Karlsson smålog hult och vackert. Tog av hatten och bugade djupt. Damen
vände hastigt på huvudet, och körde ett hattnålsspjut in i Karlssons
vänstra öga.

Karlsson smålog än mera och bugade igen, med resultat att damens hattnål
åter tangerade hans vänstra öga.

Karlsson log som en sol.

Men nu ingrep konduktören. Han var nämligen ung och nitisk, och tyckte
inte om mordvapen i dagligt bruk.

»Hönnu fröken», sade han därför. »Ni körde hattnålen i den herrns öga.»

Karlsson gav konduktören en förebrående blick, och damen sökte med sina
blickar förinta både Karlsson och konduktören.

»Gör ingenting alls!» sade Karlsson till henne. »Om fruntimret tycker
att det är roligt, får ni gärna sticka dit nålen en gång till.»

Och Karlsson smålog.

»Ja, skyddare ä’ ju så dyra», muttrade konduktören. »De kosta ju ända
till fem öre stycket.»

»Polis!» skrek damen. »Här blir ett ensamt fruntimer antastat på en
spårvagn av två sluskar.»

»Ni har gjort fruntimret ledset», sade Karlsson allvarligt till
konduktören. »Ni är en drulle!»

Samtidigt hoppade damen av vagnen, baklänges, och började åter rotera i
atmosfären. Sekunden därpå fockade konduktören av Karlsson, därför att
han använt ordet »drulle» vid tilltal av tjänsteman i tjänsteutövning.

Karlsson hann fram till damen just när hon landade på stålfjädrarna,
hjälpte upp henne, borstade hennes kläder, bugade djupt, och fick åter
hattnålen i vänstra ögat.

Men Karlsson bugade ännu djupare och smålog som aldrig förr.

Hans vänstra öga är nämligen av emalj.



EN EGENDOMLIG LIKHET


Merkantile ambassadören Erik Carlcrantz, hemmahörande i rikets andra
stad, var innehavare av ett fördelaktigt utseende, något lösa moraliska
begrepp och en avgjord böjelse för det täcka könet. Denna böjelse
besvarades varmt av könet i allmänhet och i synnerhet av fröken Stella
på Stadt, en ung dam, som även delade Carlcrantz’ båda förstnämnda,
sympatiska karaktärsdrag. Det kan därför knappast förvåna den
världserfarne läsaren, att en vacker dag när Stella var ledig, finna
henne och bemälde Erik inkvarterade i ett rum i den närbelägna staden
V-borgs Grand Hotell medan i resandeboken Carlcrantz’ prydliga stil hade
plitat ett »E. W. Carlcrantz med fru».

Men ett merkantilt sändebud har, som bekant, vänner var han drar fram,
och olyckan ville, att Carlcrantz, när han och Stella kom in i matsalen
för att få en bit före avresan fann ett bord besatt av några av sina
kunder i stan och deras damer. Erik hälsade givetvis med utsökt
artighet, men önskade samtidigt, när han såg damernas blickar, att
Stella inte vore fullt så våldsamt extravagant i sin klädsel, och han
insåg att det nu gällde att hålla tungan rätt i mun.

Olyckan ville emellertid, att Stella av portiern beställt ett
rikstelefonsamtal, och knappt hade det såta paret börjat angripa
smörgåsbordet, förrän denne funktionär visade sig i dörren och högt och
tydligt sade:

»Fru Carlcrantz! Klart till Göteborg.»

Carlcrantz kände sig mindre väl, medan Stella var ute, och tog i ren
distraktion tre snapsar en suite, men samtidigt var hans
affärsmannahjärna i verksamhet och kläckte en idé.

När Stella kom tillbaka, hälsades hon därför med orden:

»Nå Marie, träffade du Sven?»

»Ja-ja men», svarade hon, utan att veta vad det var frågan om, men i
känslan av att det var bäst att hålla med.

»Och han möter?»

»Ja visst!»

»Very good!»

Resten av samtalet fördes i lägre ton och vännerna ansträngde förgäves
sina öron.

När måltiden var slut gick Stella upp för att göra sig i ordning till
avresan, och Carlcrantz steg in i kaféet dit vännerna dragit sig, och
blev glatt mottagen.

»Hå fasen, Carlcrantz», hojtade grosshandlar Pålsson, »inte visste jag
att du var gift.»

Sällskapet grinade stilla, men Carlcrantz svarade med väl spelad oskuld:

»Gift? Nä det känner jag inte heller till!»

Allmän förvåning.

»Men frun -- --?»

»Jaså hon! Det är min svägerska, Marie. Gift med min bror, ni förstår.
Vi ska möta honom i Uddevalla, vi reser dit nu.»

»Åååh!» En missräknad kör från damerna.

»Men jag tycker att hon liknar en liten upppasserska jag sett
någonstans», inföll grosshandlare Svensson misstänksamt.

»Alldeles ja, det har jag alltid sagt», instämde Carlcrantz glatt. »Hon
är lik Stella på Stadt, som om de voro tvillingsystrar, men det vill hon
inte höra talas om. Där ha vi henne för resten, ajöken mitt herrskap!»

»Å nej, gå inte», bådo damerna. »Presentera er svägerska.» Och
Carlcrantz presenterade.

Det blev en trevlig halvtimma. Damerna blevo förtjusta i fru Carlcrantz,
och Svensson skämtade om likheten med Stella på Stadt, »fastän det var
ju stor skillnad förstås», och damerna avvisade indignerat varje tal om
en sådan likhet.

Så slog avskedets timme. Vagnen var framkörd och Carlcrantz var ute för
att ordna bagaget. Så visade han sig i dörren:

»Skynda dig nu», sade han.

Men damerna hade svårt att skiljas.

Så gick han och skaffade en cigarr och pratade i kiosken ett slag, tills
han märkte, att han endast hade fem minuter att hinna till stationen på.
Som en blixt var han vid kafédörren och avbröt damernas animerade
avskedstagande med ett ivrigt:

»Skynda dig, _Stella_, tåget går om fem minuter.»

Ett ögonblick föll en andlös tystnad över sällskapet. Så skyndade Stella
sig.



REVYBESÖKET


Maud och Fanny, som sent omsider fått sina sommartoaletter -- man vet ju
hurudana sömmerskor äro -- voro ute och sågo på sta’n, och de tyckte
själva att de prydde upp den.

Det tyckte synbarligen också två unga, vidbrättade herrar av stadens
affärstyp, och som beslut och handling, även hos köpmän i mindre
framskjuten ställning i Göteborg äro ett, så bådo de unga gentlemännen
att få göra sällskap.

Maud och Fanny lyfte indignerat näsorna ytterligare en centimeter mot
zenith, och fortsatte oberörda sin väg. Men de båda herrarna voro också
fullkomligt oberörda, och upprepade sin begäran.

Nu rodnade Maud litet, bevärdigade den närmaste med en blick och sade
kort och kallt:

»Var så god och låt oss vara i fred.»

»Men, bästa fröken. Det är en abnormitet, att två så förtjusande damer
gå utan sällskap.»

Mauds och Fannys hjärtan veknade litet.

»Jag skall be att få tala om, att vi inte stifta bekantskap med herrar
på gatorna.»

»Det förstå vi så väl, så. Men låt oss nu få utgöra undantaget, som
bekräftar regeln.»

Maud och Fanny växlade en blick, och den sade så mycket som: »Tja, låt
gå! Det är ju alltid ett äventyr för ett par familjeflickor. Men då gå
vi direkt hem.»

Flickor ha, som bekant, begåvningen att kunna tala med ögonen.

Då gentlemännen icke vidare blevo motsagda, specialiserade de sig på var
sin unga dam, och Maud och Fanny bemötte dem ganska nådigt. Efter tio
minuter voro de vid damernas port, och dessa sade, trots energiska
övertalningsförsök, ett kallt adjö.

I sista minuten grep dock en av de båda ynglingarna efter ett halmstrå,
ty si flickebarnen voro söta:

»Men om nu damerna nödvändigt ska gå, så kan ni väl följa med oss och se
revyn i morgon kväll?»

Och till Fannys oerhörda häpnad svarade Maud genast:

»Ja tack, det vill vi visst det! Vi ha länge längtat efter att få se
revyn.»

Herrarna skeno av belåtenhet.

»Härligt! Vart få vi skicka biljetterna?»

»Ja, adressen se ni, och namnen....»

»Tillåt oss! Bergman och Jonsson!»

»Alma Karlson och Maria Anderson.»

Så skildes sällskapet för att träffas dagen därpå.

Alma Karlson var husjungfru i Mauds och Fannys hem, gammal
trotjänarinna, ilsken, ogift och följaktligen manhaterska. Maria
Anderson var också till åren kommen kokerska i samma familj, ogift med
ovannämnda konsekvenser, och dessutom litet religiös. Ingen av dem var
just av det slag, som en ung man skulle välja till ledsagarinna ens
tvärs över gatan, än se’n då genom livet, och båda visste det.

Till dessa båda damer anlände nästa eftermiddag ett par biljetter till
sommarteatern, och följden blev att deras liv under den närmaste
halvtimmen hängde på en tråd. Sedan gingo de till »fröknarna» för att
höra vad de trodde.

»Beundrare!» sade Maud bestämt.

»Är det möjligt, fröken?» undrade Maria tveksamt.

»Underligare har man hört», inföll Alma morskt och satte näsan i vädret.
»Man är väl inte så lastgammal heller, och ser ju ganska skaplig ut.»

»Alma har fullkomligt rätt», instämde Fanny. »Det är någon, som sett er,
och blivit betagen.»

»Men tänk», gnällde Maria, »att bjuda mig en biljett till ett så syndigt
nöje. Jag för min del kan inte och vill inte gå.»

»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna
köpa de dyra biljetterna förgäves.»

»Men....»

»Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga
bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter
från den rätta vägen till syndens stig.

Senare på kvällen pinglades till Erik och Kristian, de unga damernas för
ögonblicket ordinarie, om sällskap på kvällen. Och när teatern slutade
mötte de Alma och Maria.

»Nå, hur gick det?»

»Inte såg vi några karlar», svarade Alma med en glimt av missräkning i
rösten. »Det satt ett par unga glopar där när vi kom, en bre’ve mej och
en bre’ve Maria, å nog glodde dom alltid, men dom gick efter första
akten, och för resten kunde det ju inte vara dom.»

Men borta i parken mötte de båda paren två herrar, som kastade hätska
blickar på Erik och Kristian, men underläto att hälsa på damerna.



PIGANS FÄSTMAN


Lundbom satt i sin bekväma vilstol, gäspade och lutade huvudet mot den
röda kudde med broderad inskrift: »Till min käre gubbe», som hans fru
sytt åt honom, strax innan hon bad om den nya höstdräkten. Hans ögonlock
sjönko sakta ned, och han försjönk i en ljuv, stilla slummer, en mild ro
göt sig kring hans trötta själ, och en stilla, o, så stilla snarkning
banade sig ur hans inre människa. Han hade det fridfullt, men det räckte
inte länge. För en gift man räcker sådant sällan länge.

Pang! En dörr slog igen med en skräll, så att huset skakade i sina
grundvalar, och den döva frun, som bor mitt emot Lundboms, skakade sitt
ålderstigna kranium och klagade:

»Det är änna fasligt, va dom spränger där borta i den nya gatan! Man
skulle skriva i tidningen om’et!»

Lundbom själv hoppade högt i luften, hamnade vid nedkomsten på
stolkarmen och yttrade saker och ting.

»Usch, så du yttrar dig, Lundbom!» sade Lundboms fru -- det var hon, som
på ovannämnda diskreta sätt kommit in. »Att du vill säga sådana saker i
en dams närvaro.»

Lundbom for upp, som om han suttit på ett gross häftstift, tryckte ena
handen mot sin skadade södra del och den andra mot hjärtat.

»Åh, förlåt!» sade han och såg sig omkring.

Så såg han på frun.

»Var farao är damen?»

Frun stelnade till. Med en imponerande gest pekade hon på sin egen
omfattande kroppshydda, talade och sade med högtidlig värdighet:

»_Här!_»

Lundbom smålog.

»Jaså, bara du!»

Och så fortsatte han med iver och värdighet att yttra saker och ting.
Men då brast fru Lundboms tålamod, och med en röst, som ingalunda lät
som en kerubims flöjtklara stämma, kommenderade hon:

»Svär inte, Lundbom!!»

Lundbom bröt tvärt av tiraden och svalde i häpenheten ett par ord så
fula, att hans blåa öga smög mot spritskåpet, där hans magenbitter
förvarades.

»Men när du slår i dörrarna så etcetera», sade han urskuldande, »att du
åstadkommer allvarlig kroppsskada på din herre -- hm -- din älskade
make, så kan väl inte själva den bleklagde låta bli att idka ett enklare
blomsterspråk!»

»Jag har orsak att slå i dörrarna», svarade frun med eftertryck.

»Vad är det?» frågade Lundbom intresserad, som om det varit fråga om ett
förhör i Luthers lilla katekes.

»_Amalia har fästman!_»

Orden utslungades med en viss kläm, men tycktes inte åstadkomma beräknad
verkan, ty Lundbom slog sig med det mest otillständiga sinneslugn åter
ned i sin stol.

»Han sitter där ute i köket och håller henne om livet», fortsatte frun,
i förhoppning att väcka sin makes slumrande anständighetskänsla.

»Det gör han rätt i», anmärkte Lundbom.

»Lundbom, Lundbom, vad säger du!» väsnades den hulda makan. »Det är ju
oanständigt!»

»Nå, så för fåglarna, bed dem byta om, fastän jag inte kan inse, varför
hon skall hålla honom om livet!»

Frun var nära att svimma, men hon gjorde det inte, ty hon hade ett värv
att utföra här i världen först. Hon kände sin makt över sin fem fot
långa make, en makt, som mera var av fysisk än moralisk art, och hon
beslöt att använda den.

»Gå och kasta ut honom!» befallde hon lugnt, men i en ton, som uteslöt
all tanke på motsägelse.

»Men söta....»

»_Gå!_»

Lundbom gick.

Med vild blodtörst i varje anletsdrag väntade frun att få höra Amalias
fästmans nödrop, när han av Lundboms mera beniga än muskulösa armar
förpassades ut i den kalla världen. Och hennes väntan blev lång. Minut
gick efter minut, det blev en kvart, det blev två, men fortfarande var
allt fridfullt ute i köksregionerna. Men när 45 minuter försvunnit i
evighetens hav, kunde hon inte hålla sig längre, utan gick på tå ut i
köket.

Där mötte henne en syn, som talade om anspråkslösa människors enkla
hemtrevnad.

Runt bordet sutto Amalia, fästmannen och Lundbom, de två sistnämnda i
skjortärmarna, och spelade femkort och sista stick om fem öre, medan de
läskade sina strupar med skummande pomril.

»Lundbom!» var allt frun kunde få fram, och den tilltalade vände sitt
gemytliga ansikte mot henne.

»Slå dig ned, min vän!» sade den pliktförgätne med en inbjudande gest.
»Så bli vi jämna par.»

Och medvetslösheten bredde sin misskundsamma slöja över fru Lundboms
själ.



ETT LITET MISSFÖRSTÅND


När Karl Strandblad övergav Mimmi för att ägna sig åt en framstående
ledamot av ett damkapell, svor Mimmi hat och blodig hämnd i evigheters
evighet. Inte just därför att hon tog själva förlusten så särdeles hårt,
ty om en ung man nonchalerar en flicka, så slocknar hennes intresse i
regel med rekordhastighet, men bara det att han var i stånd till en så
låg och lumpen handling upprörde henne i hennes innersta.

Men Karl var inte den enda människa, som Mimmi hatade. Hon hatade
nämligen också Annie Svanberg.

Annie och Mimmi, som ett slag voro så pass goda vänner som ett par unga
damer över huvud taget kunna bli, och det är ju inte så mycket, hade
nämligen köpt en tombola-lott tillsammans och på den hade de vunnit ett
kort, som gällde för tjugufem ridtimmar. Ett sådant kort är ju lagom för
en person, och för den skull beslöto de båda damerna att kasta lott om
det. Annie vann.

Detta i och för sig själv var väl inte så farligt, men i samma veva fick
Mimmi veta, att Annie kommit överens med (reservunder-) löjtnant
Nordblom att rida tillsammans med honom, och fastän Mimmi inte särdeles
intresserade sig för Nordblom, så var detta nog för att byta vänskapen i
dödligt hat.

Nu ville ödet att Karl Strandblad, som var en man med obetydliga
tillgångar men desto större längtan efter sådana, gick ned till sitt
kontor vid samma tid som Annie red, och följden härav blev, att han ofta
om morgnarna mötte henne, ofta ensam, men ibland i sällskap med
Nordblom, som han inte kände.

Han lade naturligtvis märke till den unga damen, och hon till honom, och
som han hade god skräddarkredit gjorde han ett fördelaktigt intryck på
henne.

En söndag på Styrsö kom han utan eget förvållande tillsammans med ett
sällskap, där också Mimmi befann sig. De talades inte mycket vid, men
när de så mötte ett annat sällskap, där Annie befann sig, och de båda
damerna utbytte en översvallande söt hälsning, drog han sig närmare sin
förra älskade.

»Hör du, Mimmi, vem var den där damen, som du hälsade på?» frågade han i
en ton, som han sökte göra så likgiltig som möjligt.

Hon gav honom en snabb blick och fick genast en satanisk idé.

»Vet du inte det? Det är ju den rika fröken Svanberg. Arvtagerska till
den där värmländske sågverkspotentaten, som du naturligtvis hört talas
om.»

»Svanberg?» sade Karl eftersinnande. Han hade aldrig hört namnet förr.

»Ja, det känner du väl till?»

»Naturligtvis! Honom känner jag mycket väl till», ljög Karl.

Och fröken Svanberg omgavs nu i hans själ av en liten extra gloria.
Förgylld.

Hur Mimmi krånglade till det är inte gott att säga, men en halvtimme
senare träffades hon och Annie, och kysstes varmt, som fientliga damer
för sed ha. Med utomordentlig skicklighet ledde Mimmi samtalet och om en
stund kom den efterlängtade frågan.

»Vem är den där blonde herrn, du hade i sällskap?»

»Det är Karl Strandblad. Han slog litet för mig förr.»

»Såå!» Misstroget.

»Men jag var väl inte fin nog. Han behövde väl någon, som kan mera
värdigt bära upp hans miljoner.»

»Miljoner?»

»Ja, hans pappa ägde ju en massa sågverk i Värmland. Nu har han
alltsammans, och dessutom en utmärkt affär här i stan.»

Vid denna tidpunkt sände ödet Karl till platsen, och han blev
presenterad. Han och fröken Svanberg kommo sällsynt bra överens, och
den kvällen skildes båda med en känsla av lycka på vänstra sidan av
bröstet.

Under den närmaste tiden träffades de ofta, saken utvecklade
sig normalt, och kulminerade en vacker afton på en soffa i
Trädgårdsföreningen.

»Jag har inte en enda släkting», sade Karl. »Utom en kusin i Australien,
och den är ju rätt avlägsen.»

»Jag står också ensam i världen», suckade Annie sakta.

Då grep Karl hennes händer på det traditionella sättet, talade och sade:

»Åh, Annie, låt mig --», och så vidare.

Några minuter senare, när Annie fått munnen ledig, viskade hon:

»Ska’ vi bo här i sta’n?»

»Vilket du vill, älskade.»

»Jag har alltid älskat Värmland.»

»Så slå vi oss ned där då, det går ju lika bra.»

»Att bo i ett sådant där litet brukssamhälle är härligt.»

»Det är klart. I synnerhet när man som du är härskarinna där.»

»Ooo, Karl! Italien!»

Paus av vissa skäl.

»Säg, Karl, ska’ vi ha automobil?»

»Sådana detaljer bestämmer du naturligtvis själv.»

»Ooo, Karl!»

Ny paus.

»Men en sak, älskade Annie. Vi gifta oss i stillhet. Inget stort bröllop
utan bara en enkel vigsel, och sedan -- Italien --»

»Ooo, Karl! Italien!»

Paus igen. Samma motiv.

Sakens vidare utveckling behöver inte detaljeras. Paret gifte sig enligt
överenskommelse i stillhet, de bebo en trerumslägenhet i Majorna och
tyckas leva lyckligt, fastän automobilköpet får anstå, i avvaktan på
bättre konjunkturer i Karls affär.

Men Mimmi umgås inte i familjen.



ETT KONVENANSPARTI


Fröken Margit lät den senaste missromanen sjunka ned i knät, och såg
tvärs över rummet, där hennes intet ont anande moder var sysselsatt med
att sticka en magvärmare.

»Mamma!» sade hon, utan ringaste förberedelse. »Jag är förlovad nu!»

»Igen?» kom det med välvilligt intresse från den minderårige bror Fille,
som borta i ett hörn höll på att räkna ut hur många öre om dagen han
skulle behöva spara av fickpengarna för att bli i stånd att subskribera
på »Mördarkulan i San Fransisko» eller »Trapperns hemlighet».

Inlägget bemöttes med det förakt det förtjänade, men modern tog i
stället ordet.

»Det ... hm ... det kom verkligen ganska plötsligt. Jag visste inte ens,
att du tog emot uppvaktning från någon av våra unga manliga vänner.»

»Det har jag inte gjort heller», förklarade fröken Margit. »Den här har
knappast sett åt mig ens förut, och han är förresten inte bekant i
familjen.»

»Men kära Margit -- --»

»Det är inte lönt att gräla, morsan lilla. Han skall bli.»

»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.»

»Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.»

»Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt
stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general
eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.»

»Varför det?» frågade Margits moder.

»Därför att dom flirtade så skarpt på Styrsö i somras», upplyste Fille
tillmötesgående.

Margit rodnade litet, men låtsades inte höra.

»Jag är gränslöst kär i honom», sade hon drömmande.

»I Blixt?» frågade den vetgirige Fille.

»Var inte näsvis du, odåga! Mamma! Jag är gränslöst kär i Sven, i herr
Andersson.»

»Jag kan förstå det, eftersom du sagt ja till honom.»

»Jag har inte sagt ja, kära mamma. Det är han, som sagt ja till mig.»

Margits mor var beredd på rätt stora överraskningar från sin dotters
sida, men detta var dock något mer än hon väntat sig.

»Vad menar du, barn?»

»Att jag friat till honom naturligtvis, och fått ja. Fastän det gick
inte med detsamma. Han tog mig för resten för pengarnas skull.»

Till och med Fille var mållös, och vad modern beträffar, väntade hon när
som helst en nervattack.

»Ser mamma, det gick till så här. Vi träffades på badorten i somras,
helt flyktigt bara, men alldeles tillräckligt för att jag skulle få
klart för mig, att det var just en sådan karl som jag ville ha. En stor,
stark, allvarlig och manlig karl, med snälla ögon och höga tankar om sig
själv. För när en karl har snälla ögon, så får han gärna tänka hur högt
som helst om sig själv, han är i alla fall alldeles borta, när det
gäller oss kvinnor. Men det vet han inte om.

Nå, jag tog reda på, att vi hade en hel del gemensamma bekanta, och när
vi kommo tillbaka till stan, så såg jag till att vi träffades. Det vill
säga, jag såg till att han fick lov att träffa mig. Vi blevo närmare
bekanta, och när jag fick fullkomligt klart för mig, att han var just
precis den enda karl som jag skulle vilja ha, så beslöt jag att göra
honom kär i mig.»

»Det var nog inte lätt», förmodade Fille.

»Nej, det var verkligen ganska svårt», medgav Margit oväntat nog.
»Svårigheterna gjorde mig naturligtvis bara ännu mera pigg på saken. Och
min pappa steg väl inte från boddräng till stor grosshandlare för inte
heller. Någon släng av hans energi har jag väl fått.

Alltså började jag attacken på allvar. Vi träffades ’händelsevis’ när
han gick från högskolan och ibland dessemellan. Jag hade väldig tur i
det fallet. Och hos gemensamma vänner stötte vi allt som oftast ihop.

Följden blev, att vi blevo särdeles goda vänner. Han berättade för mig
om sina studier och planer, och jag var intresserad, verkligt
intresserad, ty det rörde mig ju närmare än han anade. Och på det viset
fick jag klart för mig, att han gärna ville fortsätta sina vetenskapliga
studier, men helt säkert finge avstå, när han väl tagit graden. Den hade
han i alla fall beslutat att ta. Orsaken var den gamla vanliga, han
saknade sekiner.

Då hade jag min anfallsplan klar, och jag visste, att jag hade honom som
i en liten ask. Det, som jag ämnade göra, fordrade visserligen en god
portion mod, men jag visste, att jag hade tillräckligt av den varan för
att utföra saken, om också inte utan hjärtklappning.

Jag satte det i verket för tre veckor sedan, när vi träffades på
bjudningen på Weiles villa. Det var en vacker höstdag och vad var
naturligare än att vi fram på kvällen drogo oss ut i trädgården för att
titta på månen.»

»Men kära barn, du kunde ju rakt ha förkylt dig», utbrast modern och tog
nya tag i den för någon kongoneger avsedda magvärmaren.

»Ingen fara alls, mamma lilla. Jag var så varm så. Sven och jag hade
redan hunnit vänja oss vid att vara tillsammans, och även nu kommo vi
litet avsides från de andra. Den saken skötte jag om.

Vi satte oss på en trädgårdsbänk, och jag var förfärligt nervös och
hjärtat slog vilt. Men jag vände mig ändå mot honom och sade så
oskyldigt som helst:

’En hel mängd herrar ha sagt till mig att jag är söt. Tycker doktorn det
också?’

Han såg på mig med ögon som om jag varit något slags underdjur. Jag har
sällan sett någon så förvånad människa. Men han fattade sig
ögonblickligen och svarade på sitt allvarliga sätt:

’Ja, fröken Margit, ni är verkligen mycket söt!’

’Vad tycker doktorn i övrigt om mig?’

Han skruvade sig litet, och kikade ur ögonvrårna.

’Hm ... ni är en i mitt tycke ytterst sympatisk ung dam.’

’Jag är rik också’, upplyste jag naivt.

’Jag lyckönskar er, fröken Margit’, sade han.

’Och dessutom är jag kär! I er!’

Gud, så överraskad karlen blev. Han formligen hoppade till, och jag
undrar inte på det.

’Hur ... hur sa’ ni?’ stammade han.

’Jag sade, att jag är kär i er’, upprepade jag, ’och om jag vore som ni,
så skulle jag gifta mig med mig, eftersom jag är söt, sympatisk, rik och
kär. Har ni lust?’

Nu smålog han litet besvärat.

’Man skall inte skämta med sådana saker, fröken Margit’, sade han.

’Jag skämtar inte’, sade jag, ’det är mitt blodiga allvar. Vill ni?’

’Menar ni verkligen allvar’, frågade han tvivlande.

’På hedersord’, svarade jag.

’Fröken Margit!’ sade han då dröjande, efter att ha funderat en stund.
’Det är en högst oväntad situation. Jag måste erkänna att, fastän jag
för er hyser en mycket stor aktning och -- ja -- även tillgivenhet, så
älskar jag er ändå inte. Om jag således gifte mig med er, så vore
motivet inte kärlek, utan helt enkelt det, att jag för att fortsätta
mina vetenskapliga studier, behövde komma i en ekonomiskt tryggad
ställning.’

’Spelar ingen roll vad ni tar mig för’, svarade jag, ’bara ni gör det.
Skola vi alltså anse oss förlovade. Här är min hand, slå till!’

Han tittade ett ögonblick forskande på mig, så slog han till. Då vände
jag mig mot honom och smålog.

’Ni behöver inte kyssa mig om ni inte vill’, sade jag.

Men ... men han gjorde det ändå!

Sen föreslog jag, att vi skulle hålla tyst med saken tills vidare. Jag
hade nämligen mina små planer.

Sedan dess ha vi ofta mötts och varit tillsammans, och jag har
observerat honom. Med tillfredsställelse. Och när tiden var inne,
började jag nonchalera honom litet. Lät honom vänta förgäves, och gick
ifrån honom efter att ha varit tillsammans bara en liten stund och
sådant där. Och jag såg hur det tog. Till sist i går mötte jag honom
inte när han gick från högskolan, men såg till, att han fick se mig i
sällskap med Majas bror.

Det blev som jag väntat. Han var vit av vrede, när jag sedan träffade
honom, och började förebrå mig. Jag var högdragen förstås.

’Min bästa Sven’, sade jag. ’Med tanke på de omständigheter, under vilka
vi förlovade oss, så tillät jag mig tro, att du snarast torde vara
tacksam för att ibland få slippa mitt sällskap.’

Då teg han en stund och bara såg på mig. Så tog han mina händer och
sade:

’Margit! Sedan dess har mycket förändrats. Jag har kommit på det klara
med mig själv, och vet nu, att du är mig kärare än allt annat i
världen.’

Då skrattade jag högt. Jag kunde verkligen inte låta bli.

’Har du kommit underfund med det först nu?’ sade jag. ’Det har jag vetat
länge!’

För det hade jag.»



ANDERSSONS FRIERI


Mitt utanför Karl Gustav Anderssons fönster låg garvare Blomgrens
trädgård. Det var en mycket vacker trädgård, men den saken hör
egentligen inte hit, ty det enda, som intresserade Karl Gustav i den,
var en vanlig grönmålad bänk, som stod idylliskt placerad under en stor
ek strax intill Karl Gustavs fönster.

När Karl Gustav vid elvatiden på kvällen vanligen anlände hem, såg han
nämligen vanligtvis å denna bänk garvare Blomgrens piga, som fast sluten
i sin fästmans starka armar njöt den anspråkslösa kärlekslycka, som på
detta sätt beskäres en lidande mänsklighet.

Visserligen varierade fästmannen inte så sällan, och ibland varierade
även pigan, men detta ändrade ju inte sakförhållandet, utan Anderssons
utsikt var alltid densamma, när han vid elvatiden kastade den
sedvanliga blicken ut genom fönstret.

Nu var Karl Andersson en övertygad ungkarl, vilket i detta fall, liksom
så ofta annars, betydde, att han i yngre dagar hyst en stor och
allmännelig, om än inte särdeles broderlig, kärlek för det kön, som på
mer eller mindre lösa grunder kallas det täcka.

Men nu var den tiden över. Han närmade sig hastigt fyrtiotalet, kring
hans tinningar hade håret glesnat, och magens diameter lät även en
flyktig betraktare ana den välsituerade ungkarlen.

Men den bild av stilla lycka, som regelbundet syntes utanför hans
fönster, började, trots allt, att så småningom tära på hans nerver, och
det värsta var, att den så småningom väckte domnade heta känslor i det,
efter tusen och en förälskelse, som man kunde tycka, utbrunna hjärtat.

Han försökte låta bli att titta ut, men det gick inte. Han kikade,
ilsket svärjande över sig själv mellan persiennpinnarna, och till sist
började han känna avund och hat mot Blomgrens pigas fästman. När det
gått så långt, att han mitt på dagen ertappade sig själv med att stirra
ut genom kontorsfönstret och drömma, att han kände ett par mjuka
kvinnoarmar sakta lindas kring sin hals, beslöt han att resa bort och
rekreera sig, medan en expressbyrå flyttade hans husgeråd till en våning
i andra ändan av staden.

Men Karl Gustav flyttade inte. Ty just i den vevan träffade han Dittan
Karlsson.

Egentligen hade Karl Gustav lagt bort att bli bedårad av flickebarn, men
den här gången blev han det i alla fall. Inte så, att han funderade på
att gifta sig, alla dylika fåvitska tankar voro fjärran från honom, men
i alla fall -- -- -- --. Det kunde ju vara angenämt med en liten sista
flirt, innan han slog sig till ro och vilade på sina lagrar och fåtaliga
grå hår.

Fröken Dittan å sin sida blev angenämt berörd av Karl Gustavs
vederhäftiga utseende, och sedan hon försiktigtvis hos hans bekanta hört
sig för, så att hon var säker på, att det inte var falskt sken, mottog
hon hans närmanden med en välberäknad kylig nådighet, som icke förfelade
sin verkan på Karl Gustav.

Men någon slags flirt ville hon inte vara med om. Karl Gustav fick inte
så mycket som smeka hennes lilla hand, ty vid minsta försök i den vägen
överlämnade hon honom i sin moders ömma vård, och förhöll sig själv mera
passiv. Och som Karl Gustav ansåg, att en kyss av en vacker flicka var
bättre än tio av hennes mamma, ökade detta endast hans energi.

I svagare stunder tänkte han till och med på att löpa den tydliga risken
av äktenskap som förefanns, och, resonerade han då, även om en sådan
olycka skedde, så var ju ingen olycka skedd.

Fröken Dittan fann emellertid, att det hela gick för sakta, och beslöt
att bringa saken till sin spets. Till den ändan inbjöds Andersson i
familjen, och placerades i ett rum, som var romantiskt upplyst av en röd
ampel.

Och när Anderssons sinne lättats något genom några glas likör, började
fröken Dittan tala om kärlek. Kärlek i allmänhet.

»Säj, fröken Karlsson», sade då Karl Gustav med vek röst. »Har ni
någonsin varit kär?»

Fröken Dittan gav honom en blick.

»Äh, kyss Karlsson!» svarade hon mera skämtsamt än elegant.

Det gjorde Karl Gustav, men just i det psykologiska ögonblicket kom
fröken Dittans mamma in i rummet.

Så nu är Karl Gustav fast!



EN MUSIKALISK UNDERHÅLLNING


Det finns folk, som anser en inbrottstjuv vara något så avskyvärt, att
inte ens en skatteindrivare förefaller dem mera vidrig.

Jag delar inte denna åsikt. Även en inbrottstjuv är en människa, och jag
känner ett djupt medlidande med inbrottstjuven Adalbert
Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk, när jag tänker på det
förfärliga öde, som drabbat honom.

Adalbert Svensson etcetera valde tidigt inbrottstjuvens ganska
otacksamma yrke -- otacksamt då man betänker att varje inbrott enligt
statistiken endast inbringar i medeltal kr. 1:67, och detta oftast i
varor. -- Hans första bragd bragte honom två burkar anjovis, nio kronor
i kontanter och fyra månaders fritt husrum, och bländad av denna
glänsande succès på ett så tidigt stadium av sin bana gjorde Svensson
etcetera inbrottet till sitt livskall.

Han utövade sitt yrke i rätt många år, då och då med ett på
myndigheternas initiativ tillkommet uppehåll, och hade väl fortsatt
ännu, om han inte en vacker dag i höstas mitt på blanka förmiddagen
genom en öppen tamburdörr stigit in i Antonio Personis våning.

Svensson etcetera smög, som sagt in i tamburen och granskade kläderna.
Åhjo, där fanns ju ett och annat plagg som kunde nubbas på, men vad
fanns kanske inte i våningen?

Svensson etcetera gläntade på en dörr. Ingen var inne, och ljudlöst som
en skugga gled han in i rummet. Men knappast hade han hunnit in förrän
tamburdörren öppnades och någon kom.

Det gällde att handla raskt, och det gjorde Svensson. Han hoppade genast
in i en garderob och stängde försiktigt dörren efter sig.

Det var hög tid, ty ögonblicket därpå steg Antonio Personi själv in i
rummet, som Svensson nyss så diskret lämnat.

Antonio Personi var från Genua, -- sade han. I verkligheten hade hans
vagga stått i det för sin kaffekask så vida berömda Uddevalla. Och hans
yrke var att ge musiklektioner. Nu väntade han inom kort en elev, och
som det alltid var hans vana att låta eleverna mötas av en kaskad av
ljuva toner grep han sin fiol och började spela en av Beethovens
sonater.

Om inbrottstjuven Adalbert Svensson-Västerfeldt-Klingberg-Nordbom-Frisk
varit musikalisk, hade han förmodligen då blivit mördare, ty Personi
spelade inte särdeles väl, och hans lektioner kostade endast sjuttiofem
öre i timmen. Men lyckligtvis var Svensson etcetera inte musikalisk, men
han led ändå, ty han var inte van vid den sortens musik. Han föredrog
vida »Fången på Älvsborg» och »Kostervalsen».

Eleven var inte vidare punktlig av sig och Personi fick länge vänta och
spela. Fiolens tarmsträngar släppte ut hesa skri, kvidan och klagan, och
inbrottstjuven blev allt mera sorgsen.

Straffarbete var han van vid, och mycket stryk hade han fått i sina
da’r, så det kunde han stå ut med, men detta var en fullkomligt ny
erfarenhet, och han beslöt i sitt stilla sinne, att den dag sådant
infördes i statens fängelser, skulle han ägna sig åt ett annat yrke.

Till sist kom eleven och Svensson fick lite ro. Hans hjärta var fyllt av
tacksamhet, och han kisade försiktigt genom dörrspringan för att se om
det funnes utsikter att rummet skulle bli tomt, i vilket fall han ämnade
kila ut i tamburen, norpa en rock och för evigt lämna Antonio Personis
hemtrevliga bostad åt sitt öde.

Men det hoppet svek honom. Fastän han inte anade det hade hans lidanden
knappast börjat ännu, och det, som han redan utstått skulle snart
förblekna mot det förfärliga öde som väntade honom. Personi skulle
nämligen ge musiklektion.

Svensson såg snart nog på Personi och hans unge elev, att de inte ämnade
lämna rummet på en god stund, och han satte sig därför bekvämt på
garderobsgolvet och lutade huvudet mot knäna. Det var lugnt och skönt
där inne, utifrån rummet trängde endast två röster dämpat genom dörren,
och Svensson var nära att somna, när plötsligt ett gräsligt ljud brutalt
bröt tystnaden.

Svensson bleknade och svetten trängde fram på hans panna. Detta var det
hemskaste han hört. Hans inälvor vredo sig, hans hjärna sågades sönder
av det ohyggliga ljudet och Svenssons nerver trasslade ihop sig i en
enda liten oredig bunt djupt där inne.

»Det är mord!» tänkte Svensson. »Det är nödrop! Skall jag rusa till
hjälp?»

Han var redan nära att rusa ut när försiktigheten tog överhand och han
nöjde sig med att kika.

Ute i rummet såg han en mycket fridfull scen. En ung man stod framför
ett notställ och misshandlade, med blicken stelt fästad på noterna, med
känsla och övertygelse ett musikstycke, medan Personi stod bakom, och
med synbart gillande följde med i noterna.

Svensson sjönk utmattad tillbaka och stack fingrarna i öronen. Men det
hjälpte inte. Ingenting kunde utestänga de underbara ljud, som den unge
mannen med fiolen åstadkom. De trängde utan ansträngning genom märg och
ben hos Svensson, och inbrottstjuven började önska, att han aldrig
blivit född eller åtminstone fått dö när han var liten.

När musiken äntligen slutat föreföll det Svensson, som om den varat i
cirka sexton år, och med ett halvkvävt flämtande av lättnad kikade han
åter ut.

Herr Personi var sysselsatt med att gratulera sin elev.

»Ni tar er, herr Anderblom», sade han uppmuntrande. »Ni tar er! Ni
spelar redan utomordentligt. Bara på en vecka har ni förbättrat er på
ett underbart sätt.»

En suck undslapp Svensson.

»Gudskelov för att jag inte var här för en vecka sedan», tänkte han. »Då
hade jag varit död nu.»

»Jag övar mig flitigt hemma», sade herr Anderblom blygsamt.

»Må himlen förskona mig från att bo i samma kvarter som han», bad
inbrottstjuven Svensson med en andakt, som annars brukade vara ganska
främmande för honom.

Nåja, den bönen fanns ju utsikter att få hörd. Svensson brukade allt som
oftast bo på Långholmen och herr Anderblom hade hittills varit en mycket
ordentlig ung man, om man undantar hans svaghet för musik.

Svenssons respit blev emellertid icke långvarig, ty utan allt för långt
dröjsmål tog herr Anderblom med verklig energi upp fingerövningar, medan
Personi sjöng med.

Övningarna gjorde inte Svensson så särdeles mycket ty hans nerver lågo
ju redan i en liten härva och blevo för varje stråkdrag allt mera
okänsliga för tarmgnisslet. Men sången!

Personi var inte särdeles väl lämpad till operasångare, men det visste
han inte. Svensson visste det heller inte när han kom, men det
uppenbarades för honom med all önskvärd tydlighet när Personi började
sjunga.

»Tralalala, tralalala!» följde han fiolistens löpningar, men om Svensson
just då haft litet friare spelrum, så hade han säkert presterat en
löpning, som inte ens mästaren Craig, långt mindre Personi, mäktat
följa.

Just när Svensson stod i begrepp att passera vansinnets gräns, och från
en energisk och företagsam inbrottstjuv förvandlas till en rasande dåre,
tog fingerövningen slut. Svensson återvann med en kraftansträngning
sinnesjämvikten och tittade åter ut.

»Berömmer han honom nu, så slår jag ihjäl dem båda två», sade han till
sig själv, och det fanns en manlig beslutsamhet bakom de manliga orden.

Lyckligtvis berömde inte Personi sin elev.

»Herr Anderblom får inte den rätta klämmen i sextondelarna», sade han.
»Det skall vara större fart och jämnhet. Det tar lång tid innan den där
vänstra handen blir så mjuk och smidig som den här.»

Och han höll upp sin egen vänstra hand till herr Anderbloms och
Svenssons beskådande. Den såg inte så värst mjuk ut. Tvärtom var den
ganska tjock och röd och knogarna sutto som stora knölar på den, men
herr Anderblom gav den dock en blick av djup beundran.

»Ja, signor Personi är styv», sade han.

»Det kan jag verkligen, utan att skryta, säga om mig själv», medgav
Personi alls icke motvilligt. »Vill herr Anderblom höra på mina
trettiotvåendelar.»

Det ville herr Anderblom gärna, och Svensson högst ogärna. Men som
Svensson inte var i tillfälle att avge sitt votum, så kommo
trettiotvåendelarna som en virvlande kaskad.

Stönande av smärta sjönk Svensson ihop inne i garderoben, men
lyckligtvis blev det kort. Personi kunde inte spela trettiotvåendelar en
längre stund utan att komma av sig, det visste han med sig, och avbröt
därför snart.

»Är det något annat, som herr Anderblom vill höra mig spela?» frågade
han därefter älskvärt.

Svensson väntade med fasa ett jakande svar, och det kom, men på ett sätt
som överskred hans vildaste farhågor.

»Gärna», sade Anderblom. »Men ännu hellre vill jag höra signor Personi
sjunga ’Bliv min, så är världen min’, och ackompanjera sig själv på
pianot, som signor Personi gjorde i lördags.»

Då fattade Svensson sitt beslut. Med en kraftig spark öppnade han
dörren, steg ut på golvet, bugade artigt och sade:

»Jag är inbrottstjuven Svensson-Väster-feldt-Klingberg-Nordbom-Frisk,
straffad för sex resor. Har brutit mig in här för att knycka något.
Skulle inte herrarna vilja ha den godheten att ringa efter polisen, och
bedja den göra klar en riktigt lugn och stilla cell.»



FRIMÄRKET


Huruvida filatelister kunna anses fullkomligt kloka eller ej är en
fråga, som i många år sysselsatt den vetenskapliga världen. Jag vill
inte här söka besvara den, utan nöjer mig med att konstatera, att Broman
var filatelist.

Inte en sådan där ärkefilatelist, som känner varje frimärke i världen
bättre än sin egen mamma och när som helst kan korrigera Senfs katalog,
nej Broman var mera amatörmässig, och det fanns ögonblick då han kunde
bli tveksam om Andorras tio centimeter blått från 1876 var mera värd än
Venezuela röda tian 1888 eller tvärt om.

Denna lilla svaghet låtsades han aldrig om, utan uppträdde gent emot
andra frimärkssamlare alltid, som om aldrig ett frimärke utgått från
trycket utan att han visste både hur många taggar det hade och hurudan
vattenstämpeln såg ut. Men hemma i ensamheten läste han Senf och
studerade sitt album, och fällde många bittra tårar över att han trots
allt besvär icke lyckades lära sig dem utantill.

En eftermiddag när Broman satt hemma och klistrade i sitt album ringde
det på hans dörrklocka, och Broman gick själv och öppnade.

Utanför stod en pojke med mössan i ena handen och ett frimärke i den
andra.

»Är detta herr Broman?» frågade pojken.

»Ja», svarade Broman med värdighet. »Och det är i min egenskap av
framstående frimärkssamlare som du söker mig kan jag förstå.»

»Jag har ett märke, som jag ville sälja», sade pojken. »Jag köpte det i
en cigarrbutik för trettiofem öre, men jag tror bestämt att det är
fint.»

Broman tog märket, betraktade det och skrattade överlägset. Det var ett
blått märke från Mauritius, som Broman aldrig hade sett förr, men det
gick ju inte an för honom att låtsas om.

»Det där är ingenting», sade han. »Absolut strunt! Sådana har jag i
buntar där inne. Nej du, det köper jag inte.»

Pojken såg litet nedslagen ut.

»Ja, men jag tror bestämt att det är fint», sade han. »Vill inte herr
Broman köpa det för en krona?»

Broman höll på att tappa andan.

»En krona», skrek han. »Vet du inte hut, din lille rackare! Är du
verkligen fräck nog att komma hit och tala om att du gett trettiofem öre
och så begära en krona. När jag säger att jag har hundratals likadana
inne. Ut med dig ditt lilla fä, och våga dig inte hit mer!»

Med hjälp av Bromans fot avlägsnade gossen sig hastigt och Broman steg
åter in, nöjd och belåten med att ha hävdat sitt anseende som
frimärkssamlare.

Men när han åter fick tag i sitt album för att börja klistra, föll det
honom in att det kunde vara intressant att slå upp Mauritius och se hur
det märket stod. En minut senare låg Broman halvvägs ut genom fönstret
och kikade efter pojken. Men han var tyvärr försvunnen.

Märket var i albumet försett med bokstäverna S.G.R., vilket betydde
»Sehr grosse Rarität.»

Hur Broman kom utför trapporna visste han inte, men han befann sig i
alla fall en kort stund senare nere på gatan och frågade alla han mötte
om de sett en liten gosse med blå rock och bruna byxor. En del hade
verkligen sett honom, än gå åt ena hållet än åt det andra, och Broman
störtade alltid efter, för att till slut finna, att det var en helt
annan liten gosse än den han ville ha fatt.

Efter två timmars fruktlöst sökande begav sig Broman nedslagen på väg
hem. Det som mest retade honom var, att han bett gossen aldrig komma
igen, annars hade det måhända funnits utsikter att få tag i honom.
Men -- --

Han förbannade sin fåfänga, att inte slå upp märket i Senf innan han bad
pojken byta klimat. Tack vare den gick ett märke, som antagligen var
värt ett par hundra kronor, ifrån honom. Förkrossad sjönk han ned i en
stol och tog en grogg.

Det ringde på telefonen, och han svarade. Det var hans frimärkshandlare,
som ville skicka ett urval.

»Skicka», sade Broman. »Men hör nu ni. Känner ni till den blå
Mauritius!»

»Ha, ha, ha!» skrattade frimärkshandlaren. »Herr Broman skämtar. Vem
känner inte till _den_.»

»_Den!_» Broman bleknade. »Hm! Jag -- jag för min del kan inte just nu
påminna mig -- --», sade han.

»Jo den, herr Broman, finns bara två, eller rättare sagt ett i världen.
Det fanns två för ett par år sen, men det ena försvann och man har inte
återfunnit det. Det andra såldes förra året i London på en
frimärksauktion för sjuttiotvå tusen kronor till lord -- -- Hallå!
Hallå! Hallå! Är ni där?»

Men Broman svarade inte. Han låg avsvimmad bredvid apparaten.

Från denna tid var Broman förlorad för världen. Till en början
annonserade han i alla tidningar efter en liten gosse i blå rock och
bruna byxor, men utan resultat. Så sålde han sin affär och började
tillbringa sina dagar ute på gatorna. Gata upp och gata ned gick han dag
ut och dag in, besökte alla barnhus, skolor och barnföreställningar på
cirkus, men sin gosse fann han ändå inte.

Han till och med ritade gossens porträtt själv ur minnet och publicerade
det i stadens tidningar, men detta snarare försvårade än underlättade
sökandet.

Bromans anseende var i stadigt sjunkande. Hans vänner gingo helst ur
vägen när de mötte honom på gatorna, och skakade beklagande på huvudet
när hans namn nämndes.

Men en gång mötte han på gatan en liten gosse, som artigt hälsade på
honom. Bromans irrande blick dröjde ett ögonblick på gossen. Det var ett
fullt främmande barn, klädd i brun rock och blå byxor.

»Goddag, min lille vän», sade Broman vänligt. »Du känner inte
händelsevis till vem som har de bruna byxorna, som höra till din rock
och den blå rock som hör till dina byxor.»

»Nä», sade pojken. »De har aldrig vatt några, för vepan är gjord av
farsans gamla brallor och brallorna av morsans underkjol.»

»Jaså», sade Broman. »Men varför hälsade du på mig.»

»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag
försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.»

»Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken
gallhojade:

»Låt bli! Jag har inget ont gjort.»

En äldre dam ingrep och uppmanade Broman att inte misshandla barnet, och
en ung man från Söder erbjöd sig att lägga till honom på klotet så att
han skulle bli plattfotad.

Men Broman brydde sig inte om sådant. Han tryckte pojken till sitt
bröst, ropade an en bil och hoppade in med pojken i famnen.

»Säg till chauffören var du bor!» sade han och pojken lydde
beredvilligt.

När bilen var i gång tog Broman upp en hundralapp och gav pojken, som
genast fick klart för sig att Broman var velig.

»Det är betalning för märket», sade Broman. »Jag köper det av dig för
hundra kronor.»

»Buuu!» sade pojken.

»Vad farao tjuter du för?»

»Buuu! De’ har jag sålt till Ville Andersson för tio öre å en biljett
till bio.»

»Tjut inte!» sade Broman. »Du får behålla hundralappen i alla fall. Kör
till Vilhelm Anderssons bostad.»

Efter något besvär anträffades Ville Andersson, men han hade sålt märket
till Jonne Bergström och var nära att begå självmord när Bromans
originalgosse meddelade, att det var värt hundra kronor.

Jonne Bergström anträffades på Kalle Svenssons bakgård, ingripen i ett
animerat slagsmål med den senare. Umgänget avbröts av Bromans ankomst,
men fortsattes åter med oförminskad iver, när det befanns att Kalle
Svensson nu var ägare till märket. I den upptuktelse, som Jonne
Bergström på grund härav fann sig föranlåten att tilldela honom deltog
även Ville Andersson med entusiasm, och Broman kunde endast med stora
svårigheter skilja de kämpande åt.

Märket fanns i Kalle Svenssons album, och Broman bjöd på stående fot
hundra kronor för det.

»Herrn får allt ge två hundra», sade Kalle Svenssons pappa, som
olyckligtvis var hemma. »De’ ä de’ nog värt.»

»Herrn får det för en tia», sade Kalle Svensson själv. »Bara herrn ger
mig kovan och inte låter farsan få den.»

När herr Svensson senior agat sin son fortsattes diskussionen, och
resultatet blev, att herr Broman mot en summa av två hundra kronor blev
ägare till märket.

Broman var överlycklig. Glädjen formligen rann över och han kunde inte
hålla tätt med sin lycka, utan sade innan han gick:

»Herr Svensson! Detta är den lyckligaste dagen i mitt liv. Jag har sökt
det här märket i månader. Hela mitt livs lycka hänger på det. Det är
värt sjuttiotvå tusen.»

Den aga som Kalle Svensson fått mottaga av sin fader och sina vänner var
ett intet mot vad som hände Broman. Svensson var en stark karl, och han
lovade att piska livet ur Broman, om han inte fick tillbaka märket, allt
under det han bearbetade honom med allt det lösöre som fanns inom
räckhåll.

Broman lyckades dock rycka sig lös till sist, och fastän hans utseende
var i hög grad förändrat var han fullt lycklig, ty han hade frimärket
med sig när han sprang nedåt gatan, följd av Svensson med son, Jonne
Bergström, Ville Andersson, originalgossen, en del av deras vänner samt
ännu större del av gatans stenläggning. Till sist fick han tag i en bil,
och undkom med livet.

Han körde direkt till frimärkshandlaren. Inte för att sälja märket. Det
var inte till salu för en miljon, men för att visa sitt fynd. Som ett
glädjestrålande bylte av blod och trasor steg han in i butiken och
sträckte fram märket till benäget påseende.

»Se här!» skrek han. »Här är den försvunna blå Mauritius, värd
sjuttiotvå tusen.»

»Nu skämtar herr Broman igen.»

»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?»

»Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den
Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin
höjd värd trettiofem öre.»

Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren.



ETT UTSTÄLLNINGSBESÖK


Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen.

Det var trevligt där. Sundet gnistrade blått, och solen sken och gröna
voro löven. Om nätterna sjöng näktergalen, säger folk, som hört den. Om
dagarna drack jag Tom Collins. Hade jag inte gjort det så vore jag
stilla avliden för länge sen.

Redan när jag lämnade Stockholm började det. Det var på järnvägen. Jag
stod på plattformen och rökte en cigarrett, när en herre, som såg ut som
om han ägde tåget, kom och ställde sig bredvid mig. Han tände en cigarr,
spottade på mina skor och slängde den brinnande tändstickan i det torra
gräset på banvallen.

Jag trodde knappast att han ägde tåget, ännu mindre banvallen. Att han i
varje fall inte ägde mina skor var jag fullkomligt säker på.

Alltså tog jag den vackra blå näsduk han har i sin bröstficka och
torkade av de nobla lackskor, som jag köpt på kredit. Mannen fick genast
en frisk, men inte direkt vacker röd färg i ansiktet och frågade vad
(ett fult ord) jag egentligen menade.

Jag svarade inte. Jag talar sällan med obekanta, så vida de inte äro
unga, vackra damer. Man är väl svensk.

Då kom han emellertid nära mig, förmodligen för att jag skulle kunna se
bättre, och frågade, om jag visste vem han var.

»Nej», svarade jag. »Jag läser inte Polisunderrättelser!»

»Er ska den lede ta!» upplyste han.

»Om ni anser det vara er plikt, så låt gå!» svarade jag. »Men jag vill
bara skicka av ett telegram från nästa station först.»

En kort stund betraktade vi tigande varandra. Så spottade han tre gånger
på Sörmland och gick in i vagnen.

Jag vet inte alls vad han hade emot Sörmland. Jag tyckte att det var
bedårande vackert, när det gled förbi i kvällsbrytningen.

En stund senare gick jag också in i vagnen och träffade där en god vän,
som blev glad över att få se mig och bad att få presentera sin farbror,
som var en av mina trognaste läsare och gärna ville träffa mig.

Smickrad bad jag honom ta fram gubben och uttalade den förvissningen att
jag skulle bli förtjust i honom.

Naturligtvis var det karlen från plattformen!

Vi skakade hand och vanställde våra ansikten med vänliga leenden samt
skildes så snart som möjligt.

Senare sade jag till min vän:

»Du får förlåta, att jag talar rent ut, men jag tycker inte om din
farbror. Han ser ut som en korsning mellan babian och skomakaränka och
tycks i övrigt vara en ganska avsevärd drulle.»

»Vilken själarnas sympati», sade min vän. »Han sade ungefär detsamma om
dig. Han påstod sig aldrig ha haft olyckan att möta någon mera renodlad
fähund.»

»Då har han väl undantagit sina släktingar!» svarade jag, varefter vi
skildes. Vi ha sedan noggrannt sett till, att vi aldrig mera råkats.

På morgonkvisten anlände vi till den skånska huvudstaden. Den var
flaggprydd, en sak som mycket smickrade mig. Undrar vem det var, som
sladdrat om att jag skulle komma.

Efter något besvär fick jag hyra platsen under sängen i ett hotellrum,
och det ansågs vara tur, att jag fått någon plats alls. Hotellet var
nämligen i likhet med alla andra hotell i staden, ganska fullt av folk.
Ovanför mig -- i sängen -- bodde en generalmajor, på schäslongen bodde
en fabrikör från Borås, under schäslongen bodde en grosshandlare från
Göteborg, mitt på golvet bodde en resetalare och på en krok i garderoben
hängde en timmerhandlare från Gnesta.

Det gick mycket bra, och vi trivdes gott tillsammans. Det enda som
störde idyllen var, att resetalaren talade även i sömnen, men sedan vi
krokat ned timmerhandlaren och i stället hängt resetalaren i garderoben
blev han lugnare.

Min vän Lagerstorm, som jag sedan träffade på utställningen anförtrodde
mig, att han var inneboende hos tillfällighetsarbetaren Karl med Bladen
under en presenning nära färjans tilläggsplats. För detta betalade han
femtio öre och en bärsa per dygn, varförutom tjugufem öre gick åt till
insektspulver.

En annan bekant, som inte lyckats finna någon bostad alls, gick varje
afton fram till en poliskonstapel och tilltalade honom med det i södra
Sverige mycket gouterade skällsordet:

»Dröft!»

Sedan fick han husrum för den natten. Men hyran ökades i allt mer
stigande skala: första resan fem kronor, andra tio, tredje femton o.s.v.

Trafiken var just då mycket livlig i Malmö. Man hade en automobil
ungefär på varannan människa, varav framgår att halva befolkningen ägnat
sig åt chaufförens ansvarsfulla kall. Andra hälften, samt de resande,
åkte.

En hel del chaufförer med bilar hade importerats från Göteborg. Vilket
jag fick erfara.

En kväll kom jag ut från utställningen, trött efter att ha gått omkring
där hela da’n, och ropade an en bil.

»Vatt ska’ ja’ köra hänn?» frågade chauffören på klingande göteborgska.

»Hem, vet la du!» svarade jag på samma språk, hoppade in i vagnen, satte
mig till rätta och somnade.

När jag vaknade bredde den skånska slätten ut sig omkring mig, och solen
steg upp i öster. Jag slog näven i bilrutan och röt:

»Hör nu, chauffören! Var i hela friden är vi?»

»När Åstorp, skölle ja’ tro’!»

»Åstorp! Vem har bett er köra hit!» vrålade jag, medan min blick sökte
taxametern.

»Hänn sa’ ju, att ja’ skölle köra hänn hem», sade chauffören glatt. »Å
de höss la, att hänn ä hemma i Göttebörg.»

Jag reste tillbaka till Malmö med tåg. Chauffören kom däremot aldrig
tillbaka. Jag vräkte både honom och bilen i en märgelgrav.



ETT TAVELFYND


Fäderneslandet hade behandlat de båda lovande unga målarna Jönsson och
Wiberg illa. Visserligen hade ingen av dem gjort särdeles mycket för
fäderneslandet och inte för någon annan heller för resten, men unga
målare ha i alla fall vissa anspråk på, att fäderneslandet, eller
åtminstone någon av dess mera framstående innevånare, skola ta hand om
dem och vara som en mamma för dem.

Detta hade fäderneslandet i Jönssons och Wibergs fall fullkomligt
underlåtit. De funno ingen Mecenas, fingo aldrig ens sälja en tavla, en
sak, som dock kanske berodde på, att de ytterst sällan målade några, och
de voro således uteslutande hänvisade till att leva på vigg, vilket är
förenat med större besvär än mången tror.

En vacker dag sken dock solen fram över Jönssons och Wibergs liv.
Wibergs faster, som länge fört en tynande tillvaro, och huvudsakligen
hållits uppe av sitt brinnande intresse av att få se, hur länge det
skulle dröja innan hennes älskade systerson hamnade i rättvisans klor --
Wibergs voro nämligen hyggligt och anständigt folk som inte gillade
målare -- dog till sist och efterlämnade tio tusen kronor. Gumman, som
hade fullt klart för sig, att hon skulle leva i evighet, hade underlåtit
att göra testamente, och pengarna tillföllo följaktligen Wiberg, som var
hennes närmaste släkting. Varav följer, att gumman började vända sig i
graven så snart hon kommit dit.

Wiberg bar sin sorg som en man. Han lyckades till och med behärska den
till den grad, att det föreföll som om han varit nära att få flugan av
glädje.

Med tillhjälp av en, på styrkan av arvet, erhållen större vigg uppträdde
han på begravningen i egen frack, och gick sedan tillsammans med Jönsson
och några andra likasinnade ut för att släcka sin sorg.

När han fyra dagar senare återkom till medvetande låg han, fortfarande
iklädd en del av frackkostymen -- skörten och halva vänstra byxbenet
hade nämligen på obekant sätt förkommit -- i en improviserad bädd i sin
vän Brylanders ateljé, övertäckt med en duk, som påminde om en
solnedgång på havet eller eventuellt en järnvägsolycka, men som i
verkligheten var ett självporträtt av Brylander. Vid hans sida satt
Jönsson, något blek, och omvärvd av pilsner och wichy-vatten.

Wiberg steg upp. Drack tre pilsner och granskade sedan med gillande sin
exteriör i det fragment av en jungfrukammarspegel, som prydde Brylanders
ateljévägg. Frackkostymen tilltalade honom ofantligt mycket mera än den
i sitt ursprungliga skick gjort. Dels var den mera målarmässig, dels var
den ett otvetydigt bevis på att han haft roligt.

»Är det något kvar av arvet?» frågade han Jönsson, som tycktes ha varit
vaken längre än han.

»Om du tänker betala igen de fem hundra du lånade före begravningen, så
har du nio tusen fem hundra kvar. I annat fall tio tusen. Men betalar du
alla dina skulder, så får du snart slå ihjäl en faster till», svarade
Jönsson mörkt.

»Då tar jag på mig Brylanders andra kläder, jag vet att han har det, så
går vi ut och äter frukost», sade Wiberg glatt.

»Pank!» svarade Jönsson mörkt.

»Pank, sa du? Kan man vara pank, när man är så längst innerst förbaskat
rik? Vi går till advokaten och hör efter, om vi inte kan få ett förskott
på arvet, och se’n skall det sablar i mej ätas frukost, skall du få se.»

»Du Wiberg», sade Jönsson dröjande. »Jag har tänkt på en sak, du.»

»Vad då?» frågade Wiberg intresserad. »Vet du någon, som vi kan vigga
av?»

»Nej», svarade Jönsson. »Men jag har tänkt på det. Nu när vi har så
förbaskat mycket pengar, så borde vi vara praktiska.»

Wiberg betraktade Jönsson med en blandning av förvåning och förakt.

»Knubb!» sade han till sist, med en så uppriktig betoning, att det skar
Jönsson i hjärtat.

»Vi borde använda pengarna så, att de inte tog slut, utan blev mera, så
att vi kunde leva herrans glada dagar jämt.»

»Hm!» sade Wiberg tveksamt. Förra delen av Jönssons anförande tilltalade
honom visserligen inte, men det i slutorden upprullade perspektivet
rörde hans känsliga sinne. »Vad skulle vi då göra?»

»Vi kunde till exempel bli konsthandlare!»

»Urknubb!» var det enda Wiberg lyckades framstöna. Något så motbjudande
hade han inte väntat sig.

Men Jönsson hade nu fått fram det värsta, och fortsatte:

»Ser du, jag har tänkt på den saken i natt», sade han. »Tio tusen ryker
snart. Vi går ut ett tag och fästar och så viggar gubbarna -- --»

»Än se’n då?»

»Nej, det är ju all right, men om en månad eller två är både vi och de
andra lika sabla panka som förut.»

»Men vi har haft roligt», invände Wiberg.

»Ja visst! Men jag har hittat på ett sätt att göra oss förbaskat rika,
så att vi kan tända cigarrerna med hundralappar, och köpa allt vad
Brylander och Filbom och dom andra målar och betala vad det är värt.
Passar inte det, va? Att bli mecenat och hjälpa den verkliga konsten i
detta arma land, där bara såna sabla nollor som Zorn och Larsson och
Liljefors säljs, medan vi konstnärer får sitta emellan. Tror du jag
har glömt vad dom sa’ när jag ville hänga min ’Herre med käpp’ på
utställningen, du vet? ’Herrn kan ingen anatomi. Den där ser ut, som om
han behövde komma till ett ortopediskt institut.’ -- »Vafasen behöver en
konstnär kunna anatomi för?»

»Jaså, på det viset!» sade Wiberg glatt. »Vi skall vara mecenater. Det
gillas! Men hur vill du att vi skall bära oss åt för att få så mycket
pengar?»

»Vi skall öppna konsthandel», svarade Jönsson. »Men inte här, utan i
New-York, och vi skall bara ha våra egna och Brylanders och Filboms och
de andras tavlor och när vi tjänat hundra tusen dollars, det är lätt
gjort bland den där knubben, så slutar vi, och blir bara mecenater, och
då skall gubbarna få sälja, och få precis vad deras tavlor äro värda.
Jag har en plan ser du!»

Och han utvecklade den.

Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en
av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett
par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika.

Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn. Där ställde de
till en större hippa på sitt hotell, vilket slutade med att en av dem
fraktades till amerikabåten, medan den andre av två stadsbud sattes på
båten till Korsör.

Kort därefter startades i en liten vrå av New-York Wibergs konsthandel.
Det var en liten diskret affär, vackert och ganska väl inredd, men dess
expositionssalong var nog att göra nästan vem som helst vansinnig. Den
förde nämligen uteslutande tavlor av Brylander, Filbom och andra moderna
mästare, vars namn ännu inte vunnit den klang i den nya världen som de,
enligt innehavarens uppgift, hade på andra sidan Atlanten.

En vacker dag syntes i New-York American en uppgift om att en ny
Rembrandt upptäckts i Italien. Varför just i Italien? Säg det! Det låter
mera konstnärligt än Holland.

Den unge konsthandlaren Wiberg satte sig genast i förbindelse med
tidningen, och meddelade, att han på privat väg fått veta mera om det
märkliga fyndet än vad tidningen visste. Enligt den med Wibergs vackra
bild prydda intervjuartikeln hade denne store konstkännare erfarit, att
tavlan utan tvivel vore äkta. Den man som upptäckt den var nämligen
ingen mera eller mindre än den berömde svenske konstnären Jönsson, utan
tvivel Europas främste expert på de holländska mästarna. Skulle det visa
sig vara riktigt vore fyndet av oskattbart värde.

Redan dagen därpå kom en ny artikel. Den celebre konstnären och
konsthandlanden Wiberg hade nämligen erhållit kabeltelegram om att de
båda framstående konstnärerna Brylander och Filbom undersökt tavlan,
och konstaterat dess äkthet. Den ansågs vara mästarens skönaste verk.
Wiberg, som ansåg att ett dylikt konstverk borde hamna på den rätta
sidan av Atlanten, hade telegrafiskt erbjudit Jönsson fyrtio tusen
dollars för tavlan. Han fruktade dock att anbudet skulle avböjas, då
konstnären Jönsson själv var en mycket förmögen man, och antagligen inte
ville sälja. Som ett exempel anförde han, att Jönsson aldrig ens sålt
några av sina egna saker. Det fåtal som fanns i hans konsthandel vore de
enda i världen utom konstnärens egen besittning och hade vunnits på
poker. Inte ens Nationalmuseum i Stockholm ägde en Jönsson.

Denna dag stannade ungefär sextio bilar utanför Wibergs konsthandel, och
herr Wiberg sålde med synbar motvilja de sju Jönsson han hade. Även fyra
Brylander och nio Filberg avyttrades till höga priser. Under aftonens
lopp var Wiberg mycket ivrigt sysselsatt med att ändra signaturen på
Blomgrens och även Brylanders tavlor till Jönsson.

Tidigt på morgonen kom ett kabeltelegram från Europa och tio reporters,
som allesammans visste vad telegrammet innehöll, och ville veta vad
Wiberg nu ville göra.

Det var nämligen avslag på Wibergs anbud.

Reporterna stodo i en intresserad krets omkring honom när han läste det,
och ett beundrande mummel uppsteg när han helt kallt vände på det, och
på baksidan skrev ut ett nytt telegram:

»Jönsson, Europa. Sextio tusen. Wiberg.»

Kort och rakt på sak.

Inte många minuter därefter voro extraupplagorna ute, med Wibergs
telegram på första sidan under rubriker sådana som: »Amerika måste äga
konstverket! Berömda konsthandlare höjer anbudet. En amerikan fastän
född i utlandet» och så vidare.

Wiberg glömde att räkna bilarna den dagen. Han var upptagen med att
fundera på, vilket märke han själv skulle köpa.

Tavelomsättningen gick nämligen raskt. Han sålde tjugutre Jönsson, som
han sade sig ha ämnat behålla själv, och endast med smärta skilde sig
ifrån. Vidare sålde han åtskilliga av de mindre stora namnen, och det
tycktes som om Brylander denna gång skulle falla mera i smaken än
Filbom.

I fråga om Brylanders tavlor hade ju köparen själv full frihet att välja
tavlans namn, en sak, som mycket tilltalade de praktiska amerikanarna.
Var och en av Brylanders tavlor kunde nämligen utan olägenhet kallas
vad som hälst. »Flicka med bok», Präriebrand», »Stilla vatten» eller
»Porträtt av herr K.» passade nämligen precis lika bra. Brylander var en
sann konstnär.

Telegramväxlingen med Jönsson fortfor. Wiberg bjöd sjuttio tusen, åttio,
nittio och till sist hundra jämnt, och »kampen om tavlan» som den
kallades, följdes med spänt intresse av hela publiken. De sista
telegrammen voro trådlösa, ty Jönsson hade stigit ombord på en ångare
och var på väg till Amerika för att visa tavlan.

När Wiberg sände ut anbudet på hundra tusen dollars, blev det en lång
paus i telegraferingen. Jönsson tvekade tydligen, slets mellan begäret
efter dollars och sin önskan att behålla det oförlikneliga konstverket,
och publikens spänning var outhärdlig. Skulle Amerika få tavlan eller
inte? Amerika hoppades på Wiberg.

Pressen var under tiden inte overksam. Samtliga tidningar telegraferade
nämligen till Jönsson även de, och frågade om han ämnade antaga anbudet.
Somliga fingo till svar, att han inte bestämt sig, vilket ofördröjligen
meddelades i extra upplagor, andra fingo inga svar alls, och skyndade
att trycka extrablad om den saken.

Wiberg sålde tavlor till svindlande priser, och hans lager hotade allt
mera att taga slut, så att han måste telegrafera till Brylander och
Filbom, att de express skulle sända över hela sin produktion, samt sno
på och göra mera.

Till slut kom Jönssons svar. Han accepterade. Tidningarna visste det
före Wiberg, och man slog redan upp extraupplagor med röda rubriker när
Wiberg fick telegrammet.

Reporterna väntade sig ett uttalande av den numera store Wiberg och de
fingo det.

»Amerika har segrat!» sade han enkelt.

Nya extrablad.

Wiberg mötte Jönsson vid den flaggprydda hamnen i sin nya bil. Ett
trettiotal reporters från skilda delar av landet voro också nere, för
att inte tala om den hurrande mängden.

Jönsson, som bar den underbara tavlan under armen, fördes i triumf till
Wibergs affär, där tavlan skulle exponeras. Jönsson var lugn i det
hänseendet. Det fanns ingenting att anmärka på den Rembrandt han hade.
Det var en bra Rembrandt. Han hade gjort den själv.

Tavlan hängdes på Wibergs vägg och täckelset föll. Ett beundrande sorl
steg upp från de församlade reporters, varefter de rusade ut, för att ge
ut nya extraupplagor.

Men medan de trängde sig ut, stannade en bil utanför och en liten gubbe
steg ur. Varje reporter stannade som fastfrusen, ty han kände mannen.
Det var den store frankfurterkorvmiljonären Augustus P. Schniller, känd
för sina stora konstsamlingar.

Augustus steg in i Wibergs konsthandel och sade:

»Är den där tavlan kommen?»

»Ja», svarade Wiberg. »Den hänger där. Vill min herre taga den i
skärskådande?»

»Nä», svarade Augustus P. Schniller, »det ger jag fan i, men den skall
in i min samling. Slå in den och lägg den i bilen. Här är en check på
två hundra tusen. Räcker det?»

»Tja», svarade Wiberg tvekande. »Egentligen hade jag tänkt mig något
mera, men för en så celeber konstsamlares skull, så får den gå för det
priset. Jag vill gärna ha den placerad i en fin samling.»

»All right!» sade Augustus P. »Min är den finaste i världen. Adjö.»

Men i dörren vände han sig.

»Skicka hem ett halvdussin Jönsson, Brylander och Filbom samtidigt.»

Wiberg och Jönsson lämnade inte Amerika för att bli mecenater. De äro
fortfarande kvar och ha vid det här laget sålt flera Rembrandt än
mästaren någonsin målat. Smaken för Brylanders och Filboms alster har
gått över där ute, men lika fullt köpte Wiberg en tavla av Filbom här om
dagen, för gammal bekantskaps skull.

Trogen sin en gång uttalade princip betalade han precis vad den var
värd.

Tre kronor och femtio öre.

       *       *       *       *       *
           *       *       *       *
       *       *       *       *       *

utan Anderssons utsikt var alltid densamma
  _text:_ Andersons

järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-handel
  _text (at line end):_
    ... järn-, speceri-, kortvaru-, mode- och diverse-
    handel

överskred hans vildaste farhågor
  _text:_ över skred





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Göteborgsflickor - och andra historier" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.