Title: Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November samt i Upsala - den 3 December 1881
Author: Wicksell, Knut, 1851-1926
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November samt i Upsala - den 3 December 1881" ***


OM UTVANDRINGEN, DESS BETYDELSE OCH ORSAKER

Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November
samt i Upsala den 3 December 1881


AF
KNUT WICKSELL

Med ett bihang.


ALBERT BONNIERS FÖRLAG, STOCKHOLM, 1882.



Föreliggande uppsats utgör med några smärre förändringar och tillägg
innehållet af ett föredrag, som förliden höst af mig några gånger hölls
i Stockholm och Upsala. Lika litet som mina föregående småskrifter
rörande befolkningsförhållandena kan denna göra anspråk på något
egentligt vetenskapligt värde. Mina studier i hithörande ämnen äro
alltför obetydliga, för att jag åt den här behandlade, vigtiga frågan
skulle kunnat gifva den omsorgsfulla och grundliga utredning, som den
utan tvifvel förtjenar, och jag gerna velat vara i stånd att lemna. Men
då den uppfattning af ämnet, hvarifrån jag utgått, och om hvars
riktighet i hufvudsak jag fortfarande är lifligt öfvertygad, i vårt land
för närvarande icke räknar någon enda mera betydande försvarare[1]
(under det den af utlandets mest framstående skriftställare på detta
område sedan länge uppmärksammats) har jag trott att äfven en
bristfällig framställning deraf vore att föredraga, framför att hela
saken fortfarande skall vara undanskymd och för de flesta okänd.

Med undantag af ett såsom bihang medföljande svar på en kritik i
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning har jag ej ansett lämpligt att
inlåta mig i någon polemik mot de anmärkningar, som af några tidningar
framstälts mot mitt föredrag. Flera af dessa anmärkningar grunda sig på
missuppfattning af det sagda, till någon del kanske beroende på
bristande tydlighet i den muntliga framställningen. Rörande dessa,
hänvisar jag derför till sjelfva boken. Andra åter äro af den
beskaffenhet, att jag tills vidare måste tvifla på, det de varit
framstälda i god tro. Framförallt gäller detta om de kritiker af mitt
föredrag, som varit synliga i två af hufvudstadens veckotidningar. Den
ena af dessa, som lär vara landets mest spridda tidning, uppträder nu
och i de häftigaste ordalag mot åskådningar, som tidningen sjelf för
omkring ett år sedan gjorde till sina, utan att omkastningen på något
sätt är motiverad; i den andra tidningen åter--"Sveriges
trefligaste"--beskylles jag bland mycket annat, som ej förtjenar att
besvaras, för att ha gifvit en vilseledande framställning af
utvandrarnes ställning i Amerika; oaktadt de korta notiser jag härom
lemnade, i hufvudsak och på sina ställen till och med ordagrant voro
hemtade ur en af den nämda tidningens redaktör nyligen utgifven handbok
för emigranter.

Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter,
hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället
åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en
öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att
sysselsätta mig. Deremot vill jag med tacksamhet mottaga hvarje
granskning, som från sakkunnigt håll kan komma mitt nu från trycket
utgifna föredrag till del, och då äfven, om så blir behöfligt, ingå i
svaromål.

Upsala i Februari 1882.

FÖRFATTAREN.



Om det intresse, hvarmed sociala företeelser af allmänheten omfattas,
alltid stode i ett noga afvägdt förhållande till deras vigt och
betydelse, till djupet och omfattningen af det inflytande, de utöfva på
samhällslifvets alla områden, är det svårt att föreställa sig, huru
särskildt i våra dagar något ämne i högre grad kunde vara egnadt att
tilldraga sig uppmärksamheten än det, som i det följande skall göras
till föremål för några korta betraktelser.

Utvandringen till främmande länder, framför allt till Nord-Amerikas
förenta stater, är visserligen icke längre någon nyhet i vårt land, och
om vid dess första uppträdande i större skala för ett par decennier
sedan en och annan ännu vågade hoppas, att den vore en af tillfälliga
orsaker föranledd snart öfvergående företeelse, torde den uppfattningen
numera vara alldeles öfvergifven: man har småningom vant sig att i
emigrationen se ett konstant, år efter år återkommande, om än med
olika styrka uppträdande fenomen, en normal lifsyttring inom
samhällsorganismen--för att tala i optimistisk stil; eller ock--om man
ser saken mera i svart--en kronisk sjukdomsprocess i densamma. Men om
således saken sjelf icke är någon nyhet, kan detta deremot med allt skäl
sägas om de dimensioner, den under de senast förflutna tvenne åren
antagit, hvilka i sjelfva verket öfverträffa allt, hvad vi hittills i
den vägen upplefvat. Redan den utvandring, som åtföljde de svåra
missväxtåren i slutet på 1860-talet, uppnådde en i högsta grad
aktningsbjudande storlek: år 1869, då den stod på sin höjdpunkt,
beräknar man, att inemot 40,000 menniskor måste hafva lemnat
fosterlandet. Det oaktadt förete såväl 1880 som 1881 års emigration ännu
högre siffror. Om dessa också icke ännu äro med full noggranhet bekanta,
kan man dock på grund af uppgifterna från Göteborg och Malmö, öfver
hvilka städer emigrantströmmens hufvudmassa drager, med tillräcklig
sannolikhet sluta, att under dessa två år minst 100,000 invånare lemnat
landet; bland hvilka det öfvervägande flertalet begifvit sig till
Amerika.[2]

Siffran är--för ett land på fyra och en half millioner
invånare--betydlig. Den är proportionsvis vida större än motsvarande
siffror från flera af de länder, som eljest pläga anses för
emigrationens centralhärdar; hvad särskildt utvandringen från Tyskland
beträffar, som i det stora fäderneslandet under sista tiden väckt så
mycken oro och satt så många pennor i rörelse, befinnes den, om man tar
hänsyn till de båda ländernas folkmängd, under fjolåret icke ens hafva
utgjort fjerdedelen, under innevarande år knapt hälften mot vår egen.
Vilja vi inom vårt eget land uppsöka några jemförelsepunkter, så visar
sig bland annat, att om ett af våra mindre län t. ex. Upsala eller
Stockholms län helt och hållet rensades från folk, det likväl ej ensamt
skulle hafva kunnat uppehålla emigrationen under blott dessa två år, ty
väl stiger folkmängden i Upsala län till 100,000 inv., i Stockholms län
till hälften mera, men å andra sidan är som bekant fördelningen i
åldersklasser ej densamma bland utvandrarne, som bland den öfriga
befolkningen, utan förändrad derhän, att det hufvudsakligen är unga,
fullt arbetsföra personer, som utflytta. Åldersklasserna 21-30 år äro
bland emigranterna representerade i nära 3 gånger starkare proportion än
bland befolkningen i dess helhet.[3]

Vid sidan af dylika sakförhållanden förefaller i sanning den snart sagdt
fullständiga likgiltighet, hvarmed denna vigtiga samhällsangelägenhet
betraktas af de ledande personerna i vårt land och inom vår press, lika
öfverraskande, som den är sorglig och nedslående. Våra tidningar, som
eljest pläga egna en skälig uppmärksamhet åt alla in- eller utländska
frågor af någon vigt, göra beträffande emigrationen ett bestämdt
undantag från denna regel. De anteckna, det är sant, vecka efter vecka
antalet utvandrare, liksom de anteckna noteringarna på börsen:
400-500-1000-2000, men detta är också allt. Efter en ledande artikel i
frågan, för att icke säga en utförlig artikelserie, spanar man
förgäfves, och öfver hufvud taget kunde deras förbehållsamhet ej vara
större, om saken i fråga varit en af dessa samhällsvådliga företeelser,
hvilka det gäller att med förenade krafter i den goda ordningens
namn--tiga ihjäl.

Härom är dock måhända mindre att säga. En publicist måste nödvändigtvis
splittra sin uppmärksamhet på en mängd olika föremål, och till
specialundersökningar har han antagligen föga tid öfrig. Men då en
rådplägande församling med så stora (och delvis berättigade) anspråk på
auktoritet och sakkunskap, som den, hvilken i somras sammanträdde till
det s. k. Nationalekomiska mötet i Malmö, upptager frågan om
emigrationen på sitt program, har man må hända rätt att vänta, att
ändtligen en behandling, gående utöfver den allra ytligaste skall komma
det vigtiga ärendet till del. Hvar och en, som följt detta mötes
förhandlingar vet likväl, huru fullständigt hvarje förhoppning i denna
riktning vardt besviken. Långt ifrån att egna frågan någon verklig
utredning,[4] ville man ej ens gifva sitt understöd åt ett välbetänkt
förslag, utgående på att i den närmaste framtiden få en dylik utredning
verkstäld af sakkunniga personer: hela diskussionen synes knapt hafva
varit menad på allvar, frågan togs blott af den vid mötets början
rådande majoriteten till förevändning för att få framkomma med en
meningsyttring--i protektionistiskt syfte. Det merkantila området är mig
främmande, men, om jag jemför de båda frågornas inbördes vigt och
betydelse--emigrationen å ena sidan, en önskvärd eller icke önskvärd
liten förhöjning i tullsatserna å den andra--så förefaller mig verkligen
den nämda manövern ej blott oberättigad, utan derjemte icke så litet
grotesk, nästan som om någon ville tillgripa en ånghammare för att
knäcka en hasselnöt--hvilken kanske till på köpet är maskstungen.

För öfrigt fick man äfven vid detta möte och från personers sida, hvilka
bort vara höjda öfver dylika trivialiteter, höra utvandringen betecknas
som "en förvillelse", "en folksjukdom, som måste rasa ut" och dylika
talesätt, hvilka ju i grunden icke säga någonting annat, än att talaren
för sin del är ogynsamt stämd mot emigrationen och helst skulle se, att
den upphörde--öfver frågans verkliga natur sprida dylika utgjutelser
tydligen icke den ringaste upplysning.

När saken befinner sig på denna punkt, har jag vågat föreställa mig, att
det för hvar och en, som bildat sig en, om än ofullständig, dock på
rationela grunder fotad uppfattning af denna samhällsfråga, förefunnes
en rättighet och noga taget måhända till och med en pligt att utan
tvekan uttala denna sin öfvertygelse; så mycket hellre har jag för min
del velat göra detta, som frågan om emigrationen, om jag eljest rätt
uppfattat den, står i det allra innerligaste; samband med den allmännare
och mera omfattande befolkningsfråga, hvilken jag sedan ett par år
tillbaka gjort till min uppgift att söka tillvinna den tänkande
allmänhetens i vårt land intresse, för att omsider, i fall lyckan är
god, kunna bringa den fram på den offentliga diskussionens dagordning.

Hvad jag ämnar säga, är visserligen ej mycket--några allmänna
betraktelser helt enkelt, som i det hela hvar och en kan anställa--men
dock, som jag hoppas, tillräckligt att för dem, som sjelfva ej närmare
tänkt öfver ämnet, lemna en antydan om, hvilka utvandringens betydliga
så väl fördelar som olägenheter äro, äfvensom om den i min tanke enda
möjliga utvägen att undvika de senare utan att på samma gång äfventyra
de förra--något som naturligen endast kan lyckas, i den mån vi förmå
bilda oss en klar föreställning om emigrationens allmännaste orsaker.

De åter, hvilka i en helt annan grad än jag äro utrustade för ett
framgångsrikt företagande af en dylik undersökning, borde, synes det
mig, icke så mycket förebrå mig, att jag vågat taga till orda, som ej
snarare sig sjelfva, derför att de i ett så vigtigt ämne fortfara att
iakttaga tystnad.



I.


Liksom utvandringen sjelf söndrar och än mer har tendens att söndra vårt
folk i tvänne hälfter, åtskilda icke genom en tullgräns, såsom fallet
skulle vara vid en främmande eröfring, utan af ett verldshaf och
oändliga landsträckor, hvilka blott af ett fåtal mer än en gång
öfverfaras; så sönderfaller också frågan om utvandringens betydelse i
två väsentligen olika, allt efter som man betraktar dess inflytande på
den hemmavarandes eller på den bortdragande delen af befolkningen. Det
gifves nu visserligen en äfven här i landet mycket beundrad
nationalekonomisk skola, enligt hvars åsigt någon väsentlig skilnad icke
förefinnes eller kan förefinnas mellan det ena och det andra
samhällslagrets, den ena och den andra samhällsmedlemmens intressen;
fastmer bero de ömsesidigt af hvarandra såsom lemmarna i en organism.
Detta är den vackra läran om "intressenas harmoni", Careys och Bastiats
berömda devis, hvilken man ännu tycker sig se stråla i briljanterad eld
i de politiko-ekonomiska lustfyrverkerier, som af den bekante
Leroy-Beaulieu tid efter annan uppsändas, vanligen under starka
bifallsyttringar i tidningspressen, icke minst i vår egen. Åsigten är
onekligen högst upplyftande: den ena individens välfärd drager genom ett
slags naturnödvändighet, eller kanske rent af genom ett slags
öfvernaturlig _harmonia præstabilita_, den andras med sig: den enas bröd
är den andras--bröd, det banala ordspråket må säga hvad det vill. Men på
föreliggande fall åtminstone eger denna höga teori ringa eller ingen
tillämpning: Där utvandraren lemnat fosterjorden och landstigit i
Amerika, kunna vi väl fortfarande följa honom med våra sympatier, men om
det der borta går honom väl eller illa, om han uppsvingar sig till
kapitalist eller försjunker i elände; detta har tydligen på våra egna
ekonomiska förhållanden alls intet inflytande.[5] Och lika litet beröres
_han_ af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i
sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom
icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.

Saken har således åtminstone två sidor, och för att ej beskyllas för en
"sjuklig filantropi" vill jag först och hufvudsakligen uppehålla mig vid
den mera egoistiska sidan och fråga: hvilka fördelar eller olägenheter
drabba i följd af utvandringen den qvarstannande befolkningen och landet
i dess helhet?

Finge man tro optimisterna, skulle fördelarne vara alldeles
öfvervägande. "Folkens in- och utflyttningar", har jag någonstädes läst,
"äro att förlikna vid en andlig byteshandel, hvarigenom de ömsesidigt
rikta hvarandra med sina bästa håfvor, genomtränga hvarandra till
inbördes förbrödring. Emigrationsströmmens vågor äro de pulsslag,
hvarigenom blodet i samhällsorganismen kringföres och hindras att
stagnera." Endast skada, att dessa och dylika liknelser alls icke
uppgöras på basen af verkliga fakta. Resonnemanget förutsätter
uttryckligen, att mot utvandringen svarar en något så när jemförlig
invandring, men detta är i vårt land åtminstone (liksom i europeiska
länder öfver hufvud) alls icke händelsen. Statistiken öfver
_immigrationen_ är visserligen ganska knapphändig, men i det hela taget
kan man dock säga, att under det utvandrarne räknas i tusental, stiger
invandrarnes antal knapt till lika många hundrade, och af dessa äro
dertill största delen återvändande emigranter; de verkliga utländingar,
som för närvarande finna det lönande att nedslå sina bopålar i Sverige,
utgöra, hvad antalet beträffar, en ren obetydlighet. Den "andliga
byteshandeln" visar sig således vid närmare påseende vara af den
beskaffenhet, att den ena parten endast gifver utan att få någonting
tillbaka, eller i hvarje fall en handel med mycket lång kredit; och den
process, som man velat förlikna vid blodomloppet i en menniskokropp, kan
i sjelfva verket långt bättre karakteriseras såsom en serie
åderlåtningar--ett medel att bibehålla helsan, som åtminstone inom
läkarekonsten redan förlorat allt förtroende och förmodligen icke
förtjenar större inom statshushållningen.

Lemna vi således för ögonblicket den luftiga optimismen med dess vackra,
men opålitliga bilder och liknelser för att i stället söka leta oss fram
på sakförhållandenas fasta mark, faller det genast i ögonen att
emigrationen, äfven rent ekonomiskt taget, medför en dubbel förlust.

Den innebär en förlust först och främst af kapital. Sjelfva resan är
kostsam, och alldeles utan tillgångar kan utvandraren, helst under den
första tiden af sin vistelse i främmande land, svårligen taga sig fram.
De penningar, han sålunda medför ur landet, äro i allmänhet förlorade
för detta. Och en dylik kapitalförlust inträffar äfven der, hvarest man
i förstone kunde tro, att det blott är fråga om ett ombyte af egare. Om
en person säljer gård och grund och beger sig till Amerika, lemnar han
visserligen sjelfva jorden qvar och äfven åbyggnaderna, men han lemnar
dem ej som present till efterträdaren eller till staten, utan den förre
får naturligtvis betala dem med ett kapital, som han antingen förut haft
placeradt på annat håll eller ock upplånat: i båda fallen minskas
tydligen landets rörliga förmögenhet med ett jemt lika stort belopp, som
köpeskillingen utgjorde, eller åtminstone den del deraf, som återstår,
sedan skulder och inteckningar blifvit gäldade. Denna sida af saken har
den fördelen att för alla vara tydlig och klar, men det är nog icke skäl
att lägga en allt för stor vigt vid den. Flertalet emigranter utgöres af
arbetsfolk och tjenstefolk[6] fattigt folk med ett ord, många äro
dessutom minderåriga: båda dessa orsaker medföra, att utvandrarnes
kapitalförmögenhet, i medeltal per individ beräknad, ej uppgå till någon
synnerligen hög summa. Enligt en några år gammal uppgift,[7] som skall
härröra från en väl underrättad person i Amerika, kan man på sin höjd
antaga, att i medeltal hvarje utvandrare medför 100 kr. i reda penningar
jemte ett litet förråd af bohagsting.[8] Läggas härtill resekostnaderna,
skulle man visserligen på detta sätt för de senaste två årens utvandring
komma till en summa af 20 millioner kr., äfven med fästadt afseende på,
att ej alla dessa utvandrare begifvit sig till Amerika; men denna summa
bör i förhållande till utvandrarnes stora antal snarare förvåna genom
sin litenhet än tvärtom. För öfrigt får man härvid ej glömma att göra
skäligt afseende på de penningsummor, som i form af hemsända
resebiljetter, understöd åt hemmavarande anhöriga eller återbetalande af
gjorda penningförskott komma landet till godo, och hvilka åtminstone
under goda år lära uppgå till flera millioner. Den stora utvandringen af
tjenstehjon och andra obemedlade personer låter i sjelfva verket
svårligen på annat sätt förklara sig än så, att mångens reskassa till
större eller mindre del utgöres af upplånade penningar, som efter
framkomsten återbetalas.

Det är också icke så mycket öfver den direkta kapitalförlusten, som de
beklaga sig, hvilka med oblida ögon betrakta utvandringen; utan deras
klagomål gälla i främsta rummet den oerhörda förlust af arbetskraft, som
genom emigrationen tillskyndas landet. Och att denna förlust är betydlig
följer omedelbart af hvad ofvanför sagts om utvandrarnes ålder samt af
den omständigheten, att flertalet bland dem tillhöra en samhällsklass,
för hvilken maklig hvila och sysslolöshet merendels äro okända ting.

Här möta oss likväl på nytt optimisterna, denna gång rustade med skäl,
hvilka väl äro värda vår uppmärksamhet. Om verkligen, invänder man,
landet behöfver all denna arbetskraft, hur kommer det då till, att det
alls ej förmår betala den med ett pris, som kunde göra det för
utvandraren lönande att stanna hemma. Detta icke blott vore tänkbart,
utan skulle på grund af lagen om tillgång och efterfrågan med
nödvändighet inträffa, derest verkligen utvandringen beröfvade landet en
sak, som det hade behof af och kunde med fördel använda.

I den förträffliga, ehuru blott allt för kortfattande monografi öfver
utvandringen, som finnes intagen i W. E. Svedelius' år 1875 utgifna
Studier i Sveriges Statskunskap, finnes denna uppfattning med eftertryck
framhållen i bl. a. följande ord: "Frågan om det afbräck, som
fäderneslandet lider genom utvandringen, låter sig slutligen bäst
besvaras med en annan fråga, som skulle kunna sålunda uttryckas: har det
då blifvit tomt i Sverige efter dem, som reste bort? Skulle så vara att
något synnerligt tomrum icke märkes, måste detta vara ett tecken att de,
som reste, icke voro oumbärlige. Utvandringen framställer sig då icke
såsom en afgjordt ond sak ... och man bekymrar sig icke deröfver, men
man tackar Gud, som skapat verlden så stor, att utrymme icke saknas i
andra länder för dem som funno sitt fädernesland för trångt.--Skulle det
åter", fortsätter författaren, "börja visa sig, att när bonden reste
till Amerika, föll hemmanet i ödesmål, emedan ingen fans, som upptog det
lediga hemmansbruket, eller att verkstäder måste stängas eller
arbetsföretag afstadna emedan arbetande armar ej mera finnas eller att
arbetslöner stegrades till en orimlig höjd, icke i följd af andra
orsaker, men blott derför, att arbetarnes antal hade blifvit allt för
ringa, eller att priserna på vanliga förnödenheter sjönko till vanvärde,
emedan konsumenter saknades, då", menar författaren,--"vore det en
obegriplig sak, om icke utvandringen afstadnade, ty krafterna, som hade
satt den samma i gång, hade då upphört att verka".[9]

Det ligger en betydlig styrka i dessa anmärkningar, och, ehuru de,
såvidt jag förstår, endast omfatta en sida af saken, äro de likväl, från
denna sida sedda, omotsägliga. Den säkraste och mest omedelbara verkan
af utvandringen är, att den minskar konkurrensen bland arbetarne och
derigenom höjer arbetslönerna eller, om dessa redan äro stadda i
sjunkande, motverkar deras ytterligare sänkning; vidare, ehuru de
hemmavarande arbetarne sålunda bli i tillfälle att öka sin konsumtion,
bör likväl minskningen i antalet konsumenter medföra, att priset på alla
sådana förnödenheter, som icke helt och hållet äro beroende af
prisställningen på den utländska marknaden, varder billigare. Båda dessa
omständigheter innebära påtagligen en afgjord fördel för den stora
massan af befolkningen, och, ehuru deras verkan på de klasser i
samhället, som till större eller mindre del lefva af andras arbete, i
allmänhet ej är lika fördelaktig (om ej derigenom att utgifterna för
fattigvården förminskas), måste dock inför ett opartiskt omdöme
fördelarne härvid anses vida öfverväga olägenheterna. Alltför tvära
omkastningar kunna måhända vara skadliga, i hvilken riktning de än gå,
men sådana skola endast undantagsvis kunna förorsakas af
utvandringen,[10] och i det hela vill det förefalla mig, som skulle de,
hvilka från den nu omnämda synpunkten beklaga utvandringen, härvid
hufvudsakligen ledas af den mycket misstänkta patriotism, som framför
arbetarens, framför den lefvande menniskans välfärd sätter den
utveckling af landets jordbruk och industri, som nu tyvärr icke kan ske,
men skulle vara tänkbar, om vi blott egde "rikligare tillgång på billig
arbetskraft". Men de, som så tänka--och de äro beklagligtvis icke
få--borde, synes det mig, helst undvika att högt uttala sin mening. I en
tid af ett jäsande och tör hända icke alldeles oberättigadt missnöje
bland samhällenas mindre lyckligt lottade klasser, kan man ej vara nog
försigtig i sina uttalanden, framför allt om man hyllar åsigter, hvilka
på ett så slående sätt påminna om den argumentation, som af
nordamerikanska sydstaternas plantageegare på sin tid framhades till
försvar för slafveriets bibehållande. Dessa voro på intet sätt besjälade
af ett onaturligt begär att plåga och förtrycka, de uttalade helt enkelt
den förmodan--som omständigheterna sedan bekräftat--att det i framtiden
ej skulle varda dem möjligt att mot någon rimlig dagspenning förmå frie
arbetare att åtaga sig de sysselsättningar, hvartill de nu kunde tvinga
sina slafvar. Följden häraf måste blifva, att en del plantager finge
nedläggas, eller åtminstone produktionen på dem bedrifvas i inskränkt
skala, allt till oersättlig förlust för--landet. Idel patriotiska
känslor således äfven här.--Så länge det står fast, att det, som för den
ene utgör billig arbetskraft för den andra betyder svältlön och
otillräcklig näring, och intill dess vi få höra yrkandet om den billiga
arbetskraftens förmåner framställas af någon, för hvilken det kan komma
ifrågaatt _sjelf_ tillhandahålla denna billiga arbetskraft--intill dess
torde allt dylikt tal med skäl böra betraktas såsom en yttring af den
sida i vår menskliga natur, hvilken hvar och en, som lefver i ett
samhälle, gör icke blott rätt utan äfven klokt i att i möjligaste mån
hos sig undertrycka.

       *       *       *       *       *

Vore nu utvandringens konto--nämligen hvad dess inflytande på landet
beträffar--afslutadt med denna sista post, så kunde man ju tycka, att
"credit"-sidan i det hela ställer sig ganska fördelaktig. Den förlust,
som tillskyndas landet genom de summor, hvilka utvandrarne föra med sig,
är icke större, än att den åtminstone under vissa år fullkomligt
uppväges af de hemsända penning-remissorna, och den förlust af
arbetskraft, hvaröfver man klagar, visar sig vid närmare påseende
innebära en bestämd fördel för de talrika klasser i samhället, hvilkas
ekonomiska utsigter stiga och falla med arbetslönerna.

Men saken har beklagligtvis äfven en annan sida. Det gifves ännu ett
"debet", och innan vi granskat detta, kunna vi ej säga oss ega en klar
öfverblick af den verkliga ställningen. Det är sant, att, om vi hafva
ett öfverflöd af arbetskraft, kunna vi utan skada afvara en del deraf;
men å andra sidan: hafva vi, eller har landet denna arbetskraft
_gratis_, efter det så liberalt kan dela med sig deraf åt andra
nationer? Detta skulle vara händelsen, om den arbetare, som lemnar oss i
dag, i fjor hade kommit till oss direkt från himlen eller från utlandet.
Visar det sig åter, att landet icke utan stora och måhända oerhörda
kostnader har kunnat åt sig uppfostra denna arbetskraft, hvaraf det nu
ej har behof, då är det tydligen hit, som frågans ekonomiska tyngdpunkt
förflyttar sig, och det betyder härvid litet eller intet, att
utvandringen vid den tidpunkt, då den af omständigheterna framkallas,
kan innebära en verklig lättnad för landet. Ett exempel skall tydliggöra
detta förhållande. Antagom, att en person har användt ett stort kapital,
eget eller andras, på uppbyggandet af ett industrielt etablissemang,
t. ex. en ångqvarn, och det visar sig, att när qvarnen är färdig och skall
sättas i gång, finnes i trakten ej tillräcklig mäld för dess drifvande;
då blir det ju i det hela en temligen underordnad fråga, huruvida han nu
gör klokare i att nedrifva verket och försälja maskinerna eller att
fortsätta att drifva rörelsen, men då utan vinst--den hufvudsakliga
skadan är redan skedd och kan ej afhjelpas; den bestod deri, att han
utan tillräckligt förutseende nedlade kostnader på ett företag, som till
sist visade sig vara af ingen nytta.

Menniskan är, såsom naturfilosoferna ofta anmärkt, vid sin födelse den
svagaste af alla skapade varelser. Många år förgå--och dessa blifva med
en stigande civilisation allt flera--innan ynglingen eller flickan sjelf
förmår att förvärfva sitt uppehälle, och under hvilka de helt och hållet
eller delvis äro beroende af den föregående generationens omsorger. Den
uppfostran och vård, som sålunda kommer det uppväxande slägtet till
godo, är att betrakta såsom ett förskotteradt kapital, som det en gång
måste återbetala, hufvudsakligen genom att i sin tur sörja för en
följande generation. För hvarje individ, som lemnar riket (eller ock
afgår med döden) innan han ännu hunnit gälda sin andel i denna skuld,
tillskyndas uppenbarligen landet en förlust genom det kapital, som på
honom blifvit nedlagdt men ej återbetaldt.

Det är ej lätt att skaffa sig ens en ungefärlig föreställning om, hvad
en persons uppfostran i medeltal har kostat, då han är fullkomligt i
stånd att försörja sig sjelf, hvilket inom den klass, hvarom här
alltjemt är fråga, nämligen kroppsarbetarnes, i synnerhet på landet, kan
anses inträffa vid fylda 15 år. På grund af frågans stora intresse har
jag likväl sökt uppställa en öfverslagsberäkning i denna riktning, hvars
enda anspråk är att ej öfverdrifva det verkliga förhållandet.

I en af den danska nationalekonomen W. Scharling författad uppsats,
hvarur ett utdrag för någon tid sedan fans infördt i flera svenska
tidningar, anföres bland annat, att i en familj i Danmark, som
utan att lida verklig nöd dock befinner sig i torftiga vilkor,
underhållskostnaden för hvarje barn kan anses stiga till omkring 100 kr.
årligen. Hur obetydlig denna summa än kan synas, är den dock sannolikt
mycket för hög för att kunna läggas till grund för en beräkning, som
afser våra egna förhållanden. Då nämligen, såsom förut är nämdt, äfven
under goda år hela årsinkomsten (lön och stat) för en arbetare på landet
endast uppgår till omkring 400 kr., och för en piga i bästa fall till
omkring 225 kr., är det tydligt, att i en arbetarefamilj på landsbygden
sammanlagda värdet af mannens och hustruns arbete ej kan uppskattas
högre än till mellan 6- och 700 kr.[11] Men under sådana omständigheter
vore det ju för dem en ren omöjlighet att utan bistånd af fattigvården
uppföda en skara af fem eller sex barn, derest hvarje barn droge en
årlig medelkostnad af 100 kr.--och fem eller sex barn i den fattiges hem
är i många trakter af vårt land snarare regel än undantag. Nedsätta vi
deremot strax kostnaden till hälften eller 50 kr., så skall ingen längre
kunna påstå, att denna summa är för hög; om man besinnar, att i fall
utgiften för kläder och skodon häri får anses ingå med 10 kr. om året,
återstår för bekostande af födan endast 11 öre om dagen. I sjelfva
verket torde dessa belopp vara alltför små, men om de betraktas som
medeltal, utjemnas förhållandet något deraf, att barnen åtminstone efter
10 eller 12 års ålder få i ej obetydlig mån sjelfva bidraga till sitt
uppehälle. Vid sidan af detta mer än torftiga underhåll, hvilket dock är
allt, hvad fattiga föräldrar i vårt land hafva att gifva sina barn,
derest de ega ett tillräckligt antal sådana, förefalla de summor, som af
staten och kommunerna utgifvas för det uppväxande slägtet, såsom
jemförelsevis frikostigt tilltagna. Om man nämligen för de senaste åren
dividerar utgiftsstaten för landets samtliga folkskolor med antalet barn
i skolåldern, befinnes, att staten och församlingarna gemensamt utgifva
omkring 13 kr. årligen för hvarje skolbarn. Antaga vi för att få en rund
summa, att äfven föräldrarna bidraga med ett par kronor årligen till
hvarje barns undervisning, så skulle följaktligen 65 kr. utgöra
årskostnaden för ett barn i skolåldern, uppfödt på landsbygden och i de
tarfligaste förhållanden.

Man kunde tycka, att omkostnaden för ett barn i spädare år borde vara
mindre, men detta torde knapt vara fallet. Här tillkommer nämligen en
annan faktor: skötsel och vård, hvars värde ej får underskattas, då man
vet, hur stor del af modrens arbetstid tages i anspråk för det
omsorgsfulla skötandet af ett spädt barn; något som äfven indirekt
bekräftas genom den stora dödligheten i fabriksdistrikter, der mödrarna
genom att sjelfva nödgas arbeta i fabrikerna ej kunna egna sina små
erforderlig omsorg. Antaga vi således 65 kr. såsom årlig medelkostnad
för en persons fysiska och andliga uppfostran inom de fattigaste
klasserna,[12] så har vid fylda 15 år en summa af i rundt tal 1,000 kr.
blifvit honom påkostad, och detta är följaktligen det minsta belopp, som
han har att utöfver sitt eget uppehälle förtjena genom sitt arbete,
derest ej hans existens skall anses innebära en förlust för det
allmänna.[13]

För att nu finna det uppfostringskapital, som genom de två sista årens
utvandring kan anses ha gått förloradt, vore det ännu ej rätt att
multiplicera de nämda 1,000 kronorna med hela antalet utvandrare. Detta
skulle vara berättigadt, derest alla utvandrarne befunne sig i åldern
15-25 år, ty personer i denna ålder hafva i allmänhet ännu ej börjat att
arbeta för andras uppehälle, om ej genom för framtiden afsedda
besparingar (hvilka de naturligtvis medtaga vid afresan) och deras egen
uppfostran är afslutad. För alla andra åter måste ett afdrag göras: för
barn under 15 år derför, att på dem ännu ej hela uppfostringskapitalet
blifvit användt; för personer öfver 25 år, derför att dessa kunna anses
hafva till större eller mindre del återbetalt samma kapital. Under
förutsättning att fördelningen i åldersklasser bland emigranterna under
de sista två åren varit densamma, som de föregående decenniernas
utvandrarstatistik angifver, visar en enkel beräkning,[14] att, om
utvandraren mellan 15 och 25 år tages till värdeenhet i ofvan antydda
mening, motsvarar en utvandring af 100,000 personer omkring 70,000
dylika värdeenheter, eller med andra ord: 70 millioner kronor utgör
efter en synnerligen låg uppskattning det kapital, som har gått för
landet förloradt genom 1880 och 1881 års utvandring.

Naturligtvis är en dylik förlust icke att uppfatta på alldeles samma
sätt som de, hvilka drabba ett land genom felslående af dess skörd eller
dermed jemförliga olyckor. De utgifter, hvarom här är fråga, ligga ju i
allmänhet temligen långt tillbaka i tiden; återbetalandet skulle
efterhand hafva försiggått i den närmaste framtiden, men att ett sådant
återbetalande i verkligheten komme att ega rum, äfven om utvandrarne
stannat hemma, är långt ifrån gifvet. Motsatsen är snarare att förmoda,
ty, derest utvandringen har sin orsak i ett öfverflöd på arbetskraft,
skulle följden af de nu emigrerades qvarstannande i hemmet antagligen
blifva, att ett motsvarande antal af landets invånare finge inskränka
sig till att med sitt arbete förvärfva blott sitt eget uppehälle och
följaktligen ända till sin död qvarstå såsom samhällets gäldenärer i
ofvan antydda mening. Genom sjelfva utvandringen förlorar landet i
sådant fall egentligen ingenting, utan denna är då i verkligheten blott
att betrakta såsom konstaterandet af en redan liden förlust,
afskrifningen af en rent nominel tillgång, hvilken en gång blifvit
bokförd till ett värde motsvarande kostnaden, men som, när den skall
realiseras, visar sig mer eller mindre värdelös.

Vore derför den nu försiggångna utvandringen ett enstaka fenomen, hvars
upprepande man ej behöfde befara, så kunde det väl med skäl sägas, att
de nu antydda förhållandena icke förtjena större uppmärksamhet, än man i
allmänhet är böjd att skänka ett redan öfverståndet lidande; men
beklagligen rättfärdigar ingenting en dylik förhoppning. Om än
utvandringen för ögonblicket torde hafva kulminerat, har den dock
säkerligen ej afstannat för alltid; med ledning af de senaste
decenniernas erfarenhet torde vi snarare få göra oss beredda på en
fortsatt emigration af i medeltal åtminstone 20,000 personer årligen. Är
denna förmodan grundad, leder en betraktelse af samma slag som den nyss
genomförda till det resultat, att vi äfven för närvarande årligen
utgifva en summa af allraminst 14 millioner kr. för intet annat ändamål
än att åstadkomma en framtida emigration.

Man är nu sannolikt trött på siffror och skall måhända till och med
förebrå mig att hafva velat inskränka spörsmålet om utvandringens
betydelse för vårt land till en naken penningfråga, under förgätande af
alla högre, ideela synpunkter. Enligt mångens påstående ligger det ju
något för vår patriotiska stolthet i hög grad tilltalande i den
föreställningen, att vårt lilla folk tager en så betydande del i det
storartade kulturarbete, som i våra dagar försiggår på det vestra
halfklotet. Härvid synes man likväl ej betänka, huru föga de personer,
som utvandra från vårt land, i allmänhet äro egnade att föra
civilisationen framåt. Med frånräknande af ett enda lysande undantag har
man just icke sport, att någon till Amerika utvandrad svensk derstädes
lyckats förvärfva, hvad man plägar kalla ett namn. Dock, hvad som icke
sker i första generationen kan möjligen inträffa i den nästa[15] och man
skall måhända tycka, det dessa förmodade frukter af emigrationen väl
uppväga de pekuniera uppoffringar derför, som vi nu få vidkännas. Men
hvilka "vi"? Beklagligtvis utgår, såsom ofvan antydts, endast en mindre
del af utgifterna för emigranternas uppfostran ur det allmännas kassor,
under det större delen af denna egendomliga pålaga, såsom det ofta
plägar ske, drabbar just dem, hvilka minst äro i stånd att bära den. Det
är genom tusentals fattiga föräldrars mödor och försakelse,--försakelse,
märk väl, ej blott af beqvämlighet och vällefnad, men af snart sagdt
alla lifvets ädlare sysselsättningar och intressen, som
utvandrarkontingenten åvägabringas, och om dessa föräldrar äro mindre
känsliga för den ära de tillskynda sitt fädernesland genom att bidraga
till Amerikas civiliserande, bör detta måhända ej räknas dem till last,
då de ju just för den sakens skull få eftersätta så mycket af sin egen
civilisation. Om ett träd sätter alltför rikligt med frukt, utmattas det
lätt sjelft dervid; på samma sätt torde utvandringen eller rättare de
sociala vanor, som föranleda den, vara att anse som en af de mäktigast
bidragande orsakerna till det sorgliga, men påtagliga förhållandet i
nutiden, att de fattigaste klasserna i samhället så föga eller alls
intet varda delaktiga af det framåtskridande i odling och lefnadssätt,
hvaraf vår tidsålder berömmer sig. Verlden går framåt, men de blifva
efter, de ha ej tid att taga del i civilisationens vare sig arbeten
eller fröjder: de hafva så brådt med att uppföda nya varelser, åt hvilka
de ej ens skola kunna bereda en lott, jemförlig med sin egen. De äro
proletärer, de förblifva proletärer, och de anstränga sig ända till
blods för att framalstra nya proletärer eller--när det vill sig
väl--emigranter.

      *       *       *       *       *

I ordningen följer nu, att för ett ögonblick ledsaga utvandraren till
hans nya hemland och tillse, huru det går honom der. Beklagligtvis äro
de underrättelser man eger om de svenske utvandrarnes ställning i
Amerika, i allmänhet både knapphändiga och hvarandra temligen
motsägande. Till någon del torde väl detta bero på svårigheten att
inhemta noggranna underrättelser om en hand full menniskor, kringströdda
öfver en vidsträckt yta och uppblandade, äfven der de mest hålla sig
tillsamman, med en mängd folk af andra nationaliteter samt infödda. Men
i det hela torde dock berättelsernas bristande öfverensstämmelse häntyda
på, att emigranternas lif i verkligheten företer stora motsatser och
stora vexlingar, att den invandrade främlingens ställning, om än under
normala förhållanden långtifrån dålig, dock vida mer än den infödde
amerikanarens är blottstäld för de konjunkturernas vindkast, som ej i
något land helt och hållet uteblifva. Detta är för öfrigt nästan
sjelfklart. De platser inom industrien, som en för ögonblicket stegrad
spekulation framkallat, och hvilka man, när minskning blir nödvändig,
först indrager; en tillfällig arbetsförtjenst vid jordbruket, hvilken
upphör, när skörden är afslutad: dylikt skall i allmänhet varda den
nykomnes lott. Vill han sjelf nedsätta sig som jordbrukare, kan han med
sina ringa tillgångar ofta endast komma i besittning af de längst ute i
ödemarken belägna "homestead"-landen, der jordbruket äfven under goda år
nätt och jemt bär de dryga transportkostnaderna: ett prisfall på
landtmannaprodukter eller en förhöjning af jernvägstaxorna, och vinsten
förvandlas i förlust.[16] För honom återstår då endast att öfvergifva
den farm, på hvilken han redan nedlagt penningar och arbete för att om
möjligt söka skaffa sig en bättre, hvartill han dock har så mycket
mindre utsigt att lyckas, som lagen, sedan nybyggaren lemnat den jord
han först förvärfvat, icke längre på lika billiga vilkor medgifver honom
upptagandet af nytt land. Att stanna qvar är emellertid ogörligt; han
måste på nytt sätta ut "prärieskonerten", begifva sig af med familj och
husgeråd instufvade i en af dessa med soltält öfverdragna vagnar, hvilka
i ofvannämda ärende stadda så ofta möta den resande på hans väg öfver
prärien, hvar och en gömmande i sitt inre en myckenhet af svikna
förväntningar och en liten rest af ovisst hopp.--Så gästfri är
naturligen icke amerikanaren, att hän skulle medgifva den sjelfbjudne
främlingen företräde framför husets egna barn; utan längst nere vid
bordet får denna taga plats, och är maten rikligt tilltagen, får nog
äfven han sin del, men inträffar förknappning, händer det lätt, att när
turen kommer till honom att taga, äro faten redan tomma.

Rätt betecknande i detta afseende äro ett par uppsatser rörande
utvandrarnes ställning i Amerika, som finnas intagna i en för några år
sedan utgifven svensk tidskrift.[17] I den förra af dessa uppsatser, som
skrefs år 1873, skildras emigrantens ställning såsom i det hela mycket
gynsam, han hade endast att förfara med försigtighet och omtanke, taga
sig till vara för svekfulla agenter och värfvare, och allt skulle gå
väl; det heter till och med att "de fall, när någon, som utvandrat utan
öfverdrifna förväntningar, men med frisk vilja och någorlunda
arbetsduglighet, haft grundad anledning att klaga öfver sitt öde, äro
lätt räknade". Men mot slutet af nämda år inträffade, som bekant, i
Amerika en ekonomisk kris, hvars verkningar med dubbel våldsamhet måste
ha drabbat de element i befolkningen, som ännu ej fått fast fot i det
nya hemlandet; och i den tidskriftsuppsats, hvari ämnet följande år
återupptages är allt som med ett trollslag förändradt. De färger, hvari
den olycklige emigrantens öde nu skildras, äro i sanning så mörka, att
man måste fråga sig, huruvida det ej för det lyckligtvis ej synnerligen
betydliga antal utvandrare, som detta år lemnade vårt land för att
begifva sig öfver Atlanten, hade varit bättre, om de förgåtts i öppna
hafvet i stället för att landa på en kust, der endast en snabb undergång
väntade dem. Ty af hvad förut blifvit sagdt om utvandrarnes medförda
kapitalförmögenhet, lär vara klart, att, om det för mången är svårt nog
att komma åstad till Amerika, varder det för än flera en ren omöjlighet
att återvända hem. Men hurudan en mans och ännu mer en qvinnas lott
under dylika omständigheter måste blifva, derom är ej af nöden att orda;
då jag ej har till uppgift att söka anslå känslosamhetens strängar, så
framt de ej vid blotta omnämnandet af så sorgliga förhållanden af sig
sjelfva vibrera.--Man skall måhända säga, att utvandraren har sin egen
sorglöshet, sin dumdristighet att tacka för utgången. Men äfven om detta
utan all inskränkning vore sant, minskar det tydligen på intet sätt det
svåra i hans belägenhet; ej heller borde det kunna förringa vårt
medlidande, eller kanske hellre vår känsla af ansvar, om vi blott
besinna, huru litet af förutseende och klok beräkning, man har rätt att
vänta hos personer, tillhörande en samhällsklass, som af den hårda
nödvändigheten ständigt tvangs att lefva ur hand i mun. Liksom gamla
soldater blifva de likgiltiga för faran genom att ständigt hafva den för
ögonen.--För öfrigt ligger också i denna naiva sorglöshet något ädelt
och rörande. En person, som för ej länge sedan vid ett besök i Liverpool
sammanträffat med några svenska emigranter, berättade för mig åtskilliga
rätt betecknande drag, bland hvilka ett par, trots sin obetydlighet här
må anföras. De ifrågavarande utvandrarne voro ett antal män, simpla
arbetskarlar från olika delar af landet, hvilka på resan slagit följe.
Ingen af dem kunde ett ord engelska, men denna bekymmersamma
omständighet vållade dem ej den ringaste oro. De reste ju till Amerika
för att arbeta, ej för att hålla tal, och hvartill behöfdes då kunskap i
främmande språk? Sitt resgods hade de aflemnat i Göteborg; hvart det
sedan tagit vägen, derom egde de ingen aning. De litade i detta afseende
på agenten, hvilket antagligen var det klokaste, då sannolikt intet val
förefans. Den ekipering de sjelfva medförde var också af enklaste slag;
det mest anmärkningsvärda deribland utgjordes af en blomkruka med en
halft förvissnad Calla uti, hvilken en af dem bar på armen. Denna hade
han medfört hemifrån och skulle nu i dess sällskap anträda resan öfver
verldshafvet. Det är ej godt att veta, i hvilken afsigt han belastat sig
med en så föga nödvändig artikel--min sagesman förmodade skämtsamt, att
han ämnade rikta det nya landets flora med en derstädes okänd art--men
mera sannolikt synes, att han vid afresan ej kunnat förmå sig till att
låta blomman hemma borttvina af brist på skötsel; och är denna förmodan
riktig, torde denna utvandrare åtminstone ej hört till det slaget, som
lemna hustru och barn efter sig i elände. Vi önska honom lycka med sin
Calla; under resan torde den väl komma att vålla honom åtskilligt
besvär, men när han slutligen efter talrika vedermödor fört den oskadd
fram till sitt nya hem i Kansas eller Minnesota, kan han ju berömma sig
af att i blomman och i den mull, som omger dess rötter, hafva medfört
ett stycke af fosterjorden! Ett mycket litet stycke visserligen, men,
äfven om han stannat hemma, är det just ej troligt, att han någonsin
skulle hafva lyckats förvärfva ett större...

Emigrationen till Amerika, utgör, såsom förut är nämdt, den ojemförligt
största delen af den svenska utvandringen. Vid sidan af den pågår likväl
äfven en annan utvandring, som, om än till antalet mindre betydande och
äfven i öfrigt företeende vida anspråkslösare former, dock på grund af
de sorgliga eller rent af ruskiga förhållanden, hvarmed den står i
samband, måhända i lika hög grad som den amerikanska är förtjent af en
allvarlig uppmärksamhet. Jag menar den beryktade utvandringen och den
kanske ännu mer beryktade återinvandringen af svenskt tjenstfolk, som
från de södra provinserna af vårt land begifva sig ut att söka arbete i
Danmark och Nordtyskland.[18] Offentliga myndigheter och enskilda
personer hafva ofta och med eftertryck ifrat mot denna utvandring, som
genom sina följder onekligen närmar sig till en riksskandal, men i de
bortresandes hemtrakter betraktas den, efter hvad man försäkrat mig, ej
med oblida ögon, emedan kommunerna på detta sätt för en tid befrias från
några af sina sämsta element. Det är nämligen, såsom man lätt förstår,
icke förmögna hemmansegares söner och döttrar, som låta locka sig ut i
främmande land att der tjena mot en lön, som föga om ens något
öfverstiger, hvad som erbjudes här hemma. Utan det är gemenligen
socknarnes värsta afskrap, barn uppväxta i de sämsta hem, och af hvilka
ej annat kan väntas, än att de skola träda i sina fäders och mödrars
fotspår; och man är glad att tills vidare varda dem qvitt. Vanligen
återkomma de dock efter några år, och nu blir gerna den sista villan
värre än den första. Ynglingarna hafva under sitt kringstrykande
lefnadssätt oftast insupit råa och förderfvade seder, och, hvad de unga
qvinnorna beträffar, heter det i en embetsberättelse rörande denna
angelägenhet, att de "vanligen återvända hem, häfdade och vanärade".[19]
Under de senare åren har det upprepade gånger händt, att återresan skett
medelst fångskjuts och under de mest hjertslitande omständigheter. Om vi
i tankarne följa en dylik ung qvinnas lefnadsbana, upprullar sig för
våra blickar en sådan följd af dystra och förtviflade taflor, att
inbillningen svårligen kan skapa något mera upprörande. Uppfödd i ett
hem, som knappast i något afseende motsvarar de föreställningar, vi äro
vana att förbinda med detta ord, i ett hem, der torftigheten i den
andliga omvårdnaden endast kan jemföras med den materiela
bristen,--sjelf måhända frukten af en af dessa lösliga förbindelser, som
äfven på landsbygden numera äro så sorgligt allmänna, omfattar hon med
ifver hvarje tillfälle, lika godt hvilket, att komma bort från en trakt,
der hon under hela sin uppväxt öfverallt mötts af ovilja och förakt. Om
några äregiriga förhoppningar lär föga kunna vara tal; om hon gjort sig
några sådana, skola de blott alltför snart komma på skam. Hennes arbete
är på det ställe, dit hon kommer, hvarken mindre tungt eller mera
ansedt, än hvad hon förut varit van vid; dertill kommer det nedtryckande
i att nödgas lik en döfstum färdas i en omgifning, af hvars språk, vore
det blott genom en ringa dialektolikhet skildt från hennes eget, hon
länge ej förstår en stafvelse. Småningom, vi vilja antaga det, repar hon
dock mod, menniskorna äro vänliga mot henne, troligen långt mer än
fallet varit i hennes hembygd; af det främmande tungomålet har hon
omsider lärt sig åtminstone hvad "hübsches Mädchen" betyder--och har hon
på sin lott erhållit något af den stolta nordiska skönhet, hvilken
särdeles i de här ifrågavarande trakterna ej sällan påträffas bland vår
allmoges döttrar, slår det ej fel, att hon skall få höra detta uttryck
ofta. Till sist inbillar hon sig måhända, att någon, som använder det,
dermed menar något mera eller bättre än en tom artighet--och från detta
ögonblick är hennes öde besegladt. Ty hon befinner sig, det är
öfverflödigt att påminna derom, ej i alldeles samma belägenhet, som
hennes systrar bland de lyckligare lottade: dessa kunna, om de få lust
dertill, utan fara låna sitt öra åt smickrets alla retelser, låta utströ
för sina fötter den beundrande vältalighetens blomster, vissa att alltid
i rätta ögonblicket kunna draga sig tillbaka inom sköldborgen af sin
hägnande familj--men om en dylik stackare endast "räcker djefvulen ett
finger, griper han strax efter hela handen". Hon blir mor.
Moderskärlekens fröjder äro, påstår man, äfven under de gynsammaste
yttre förhållanden blandade med mångfaldig bitterhet; med hvilka känslor
skall då den afvakta sin stund, som befinner sig ensam bland främlingar,
utan tillgångar, utan att en vänlig hand räckes henne till hjelp i det
ömmaste ögonblick?--Att vid domstolarne utkräfva de rättigheter, som
lagen i de flesta länder ännu tillerkänner henne, dertill saknar hon
måhända mod eller förmåga, och sedan hon en tid med ringa framgång
försökt sig på det konststycket att jemte sitt eget lif uppehålla ännu
ett annat, möter henne slutligen samhället, till hvars barmhertighet hon
ser sig hänvisad, i skepnaden af en gendarm, som med fångtransport skall
forsla henne till det ställe, som hon under nuvarande omständigheter,
sist bland alla på jorden ville återse, nämligen hembygden. Ej
osannolikt är hennes belägenhet vid ankomsten till fäderneslandet af det
uppseendeväckande slag, som på sista tiden stundom gifvit anledning till
tidningsartiklar, i hvilka det ljungas mot "tyskarnes hänsynslöshet",
hvilka ej finna sin räkning vid att med oss dela en fattigbörda, hvaraf
åtminstone halfparten, så kan det tyckas, rätteligen borde tillkomma
dem. Häraf har hon dock begripligtvis ingen fördel: det är ej mycket
troligt, att diplomaternas pennor för hennes skull skola sättas i
rörelse; resan fortsattes till hemmet, och dermed är hennes korta saga
slut. Ty resten deraf eger ej mycket intresse: huru hon med sitt barn,
eller sina barn inqvarteras i fattigstugan, ett mål för sina
olyckskamraters gäckeri, för allt hvad småsinnet och elakheten eger mest
kränkande och nedsättande; huru hennes lif, derest hon ej, hvilket är
troligast, snart sjunker än djupare, förflyter under ett hopplöst
släparbete och ett lika hopplöst grubbel, öfver hvad hon dock i grunden
förskyllat, efter en så oerhördt grym lott, ett så outsägligt elände
drabbat henne, henne framför andra. Fåfäng fråga! Skrifver icke
apostelen Paulus, att "en krukomakare har makt att skapa ett kar till
heder, ett annat till vanheder"?--Mycket mer måste då detta vara fallet
med den upphöjda rättvisa, hvars synliga representant på jorden är
samhället...

Det är ej blott till vårt medlidande, som en ur verkligheten hemtad
bild, sådan som den här tecknade vill tala. Den vill också komma oss att
besinna, det vi äro på väg att förlora något, som borde vara oss alla
lika dyrbart, jag menar vår nations goda namn och rykte. Om vi anse oss
ha skäl att klaga, att våra grannländer på ett orättmätigt sätt pålägga
oss något af sin egen fattigbörda, med hvilka ögon skola väl dessa
betrakta ett land, och hur skulle vi sjelfva bedöma ett sådant, som
årligen i hundratal utsänder sina döttrar för att hos grannarne låta
bruka sig till skörlefnad? Här om någonsin borde vår patriotiska känsla
finna sig berörd, om denna känsla eljest är mottaglig för något annat än
smicker. Af våra landsmän befinna sig i främmande land ett antal, som
rätt snart torde uppgå till en half million. Hvad veta vi om dessa mer,
än att de allesamman af en eller annan anledning funnit sig öfverflödiga
i hemmet? Är här ingen risk å färde? Om än de flesta--och bästa--af
dessa äro undangömda i Amerikas ödemarker, lefva dock bland våra
närmaste grannfolk, hvilkas aktning i främsta rummet borde vara oss
dyrbar, tillräckligt många för att både genom sitt antal och än mer
genom sin beskaffenhet uppväcka verkliga farhågor. Hos svenskt
arbetsfolk i Danmark hör man just inga andra egenskaper prisas än deras
villighet att fördraga äfven den uslaste kost--en förmåga hos
svenskarne, som ännu liksom under medeltiden, sätter våra danska bröder
i förvåning; under det att familjära uttryck sådana som "svenska
visiter", användt för att beteckna inbrottsstölder eller ficktjufnad,
begångna af svenska äfventyrare i Danmark, tillräckligt vittna om de
känslor, som man på andra sidan sundet hyser för oss. Äfven från Norge,
der svenskarne äro lika talrika som i Danmark,[20] förspörjes tid efter
annan ryktet om råa ogerningar, för hvilka svenska landstrykare anklagas
eller hållas misstänkta. Den tid är törhända icke aflägsen, då det att
vara svensk skall i Norge och Danmark anses för en lika dålig
rekommendation, som det att vara irländare nu är i England. Man får ej,
sällan höra det framhållas såsom ett bevis på "spänstighet" hos vårt
folk, att det vid första (?) motgång tänker på utvandring. På
förskönande benämningar är modersmålet rikt. Mig vill det synas, som om
ett folk ådagalade en långt mera berömvärd spänstighet, om det förmådde
att i onda som goda år anständigt lifnära sina medborgare utan att
nödgas utsända dem i skaror för att söka sitt uppehälle vid främmandes
dörrar.

Vårt slutomdöme om utvandringen kan således ej gerna blifva obetingadt
fördelaktigt. Väl kan den under tider af ekonomiskt trångmål och
arbetslöshet utgöra ett värdefullt, om än i allmänhet otillräckligt
medel att förbättra ställningen, hvarför det också vore högst oklokt
att, såsom i forna tider skett och ännu någon gång föreslås, söka med
tvångsmedel hämma eller inskränka utvandringen. Men å andra sidan eger
denna rörelse derjemte, särdeles om den betraktas som ett fortlöpande
fenomen, så många betänkliga sidor, att det utan tvifvel vore till
verklig fromma för vårt land, om den kunde genom naturliga, tvångsfria
medel för framtiden förebyggas eller åtminstone inskränkas. Men att söka
utfinna dylika medel utan att först hafva bildat sig ett klart begrepp
om utvandringens allmännaste orsaker, vore lika hopplöst som för en
läkare att söka bota en sjukdom, hvars diagnos är honom obekant. Frågan
om utvandringens orsaker skall derför bli föremålet för återstoden af
denna lilla uppsats.



II.


Finge man tro allt som talas och skrifves, vore utvandringens orsaker
lika talrika som sanden i hafvet.[21] Knappast har under de senaste åren
någon allmän angelägenhet stått på dagordningen, utan att den af än det
ena än det andra partiet blifvit stäld i ett förment orsakssammanhang
med utvandringen. Riksdagen kan ej fatta ett beslut, regeringen icke
utfärda en förordning, utan att den missnöjda fraktionen strax
framkommer med dystra spådomar om, "att följderna af detta okloka steg
snart skola visa sig i en ökad emigration". Dylika påståenden, vanligen
anförda utan skymten af en motivering, kunna väl stundom te sig lustiga
nog men äro dock i grunden ett sorgligt tecken, ty det händer lätt, att
en i sig sjelf vigtig fråga, på detta sätt använd som en käpphäst i
partistriden, snart nog uppväcker leda och afsmak, utan att någonsin
hafva varit på allvar diskuterad. Dock skall ej nekas, att mycket af
hvad man sålunda påstår, kan ega sin riktighet, om nämligen betraktelsen
öfver emigrationens orsaker utsträckes till enskilda fall; ty allt, som
kan skapa missnöjda, kan väl äfven skapa emigranter, åtminstone när
bandet som sammanknyter den enskilde vid fosterjorden förut af andra
orsaker blifvit tillräckligt försvagadt. Hvad särskildt de ofta påpekade
missförhållandena på det kyrkliga och religiösa området beträffar, är
det ej blott en sannolik förmodan, utan låter sig verkligen till en del
med statistiska uppgifter bestyrka,[22] att dessa på sina ställen utgöra
en mäktigt bidragande orsak till utvandringen. Det är derför att hoppas,
att när den ofördragsamhet eller snarare bristande liberalitet hos vår
statskyrka, hvarigenom den väl tillåter sina bekännare att öfvergå till
främmande läror, men endast så att säga mot särskild betalning, en gång
försvunnit--en fråga, som ju för närvarande står på dagordningen,[23]
denna åtgärd skall åt landet bevara åtskilliga aktningsvärda medborgare,
hvilka nu hellre utvandra, än de underkasta sig att nödgas lemna
materielt understöd åt en kyrka, hvars lärosatser de icke kunna gilla.

Med tillgripande af dylika förklaringar skulle vi likväl endast kunna
göra oss reda för tio- och hundratalen i utvandringens facit. Gå vi åter
till siffrorna af högre rang, betrakta vi företeelsen i dess helhet, då
är en annan förklaringsgrund så i ögonen fallande, att, så vidt jag vet,
alla de, som å embetets vägnar eller eljest efter sorgfälligt
öfvervägande yttrat sig om utvandringen, alltid i främsta rummet påpekat
denna såsom den vigtigaste orsaken; nämligen de mindre bemedlades önskan
att åt sig och de sina bereda en i ekonomiskt och derigenom i socialt
afseende bättre och mera betryggad ställning. Om och till hvilken grad
denna önskan är berättigad eller oberättigad är en fråga, som här gerna
kunde lemnas å sido.[24] Att den _kan_ vara det senare, bör väl ej
förnekas, och det är tillåtet att tro, om deri kan ligga någon tröst,
att den i sådant fall oftast straffar sig sjelf. Men det är å andra
sidan blott allt för påtagligt, att de, hvilka strängast klandra
utvandraren samt beskylla honom för "materialistisk njutningslystnad"
eller "förgätenhet af psalmistens ord: blif i landet och föd dig
redliga",[25] derför att han iakttager ett handlingssätt, som de, om de
påträffa det hos personer af sin egen klass, pläga anse vittna om
duglighet, företagsamhet och ett ädelt uppåtsträfvande sinnelag--det är
allt för klart, att dessa å sin sida hafva förgätit det första vilkoret
för ett opartiskt omdöme, som är att i tanken sätta sig sjelf i den
persons ställning, hvars uppförande man vill bedöma och med sitt samvete
afgöra, huru man i hans ställe skulle hafva handlat. För de flesta är en
dylik tankeoperation helt enkelt outförbar, emedan de från barndomen
blifvit vana att betrakta sig sjelfva såsom varelser af ett annat, och
naturligtvis högre slag, än de personer, som stå under dem på
samhällsordningens skala. Det går med dem som med "Lejonet" i August
Blanche's komedi, hvilken helt käckt förmenade, att handtverkare och
deras vederlikar af naturen äro ämnade att "lefva ett uselt lif".[26] Så
öppenhjertiga äro väl icke många, men tankegången, som ligger till grund
för detta nobla uttalande, lära vi väl tyvärr litet hvar få vidkännas.
Begäret att herska, fåfängan att se andra under sig, att smickras af
deras krypande ödmjukhet, känna sin storhet fördubblad vid åsynen af
deras ringhet--hör sannolikt till de djupast rotade känslorna i vår
menskliga natur. Men djupt rotade eller ej måste dessa känslor bort; ty
de äro samhällsfiendtliga (såvida samhället ej längre befinner sig i det
mest primitiva tillstånd), de äro "samhällsupplösande" i en helt annan
grad än alla vare sig positivistiska eller till och med kommunistiska
_teorier_, emedan de reta till vrede, emedan de uppväcka den blindaste,
den mest våldsamma bland alla lidelser, och detta hos menniskor, hvilka
genom sin otillräckliga uppfostran äro minst i stånd att beherska sina
lidelser.--Vår svenska arbetarebefolkning har flera gånger och vid
kritiska tillfällen aflagt prof på en besinningsfullhet, ett
ordningsälskande sinnelag, som hos hvarje opartisk åskådare måste
uppväcka den största beundran. Men det är troligt, att äfven dess
tålamod har en gräns. Och när en gång den social-revolutionära stormflod
bryter fram, hvars anryckande af de mest framsynta män i Europa
betraktas som en blott tidsfråga, är väl knapt annat tänkbart än att en
svallvåg deraf skall slå in äfven öfver våra skär. "Kapitalistens
beqvämliga hvila efter väl förrättadt jordiskt förvärf är icke
mensklighetens mål. Mot en klass, som skulle våga att så anse det,
kastar hopen bort sitt lif i förtviflade uppror, vore det också blott
för att emot den betyga sitt förakt." Orden tillhöra Geijer,[27] och de
utgöra säkerligen en varning för mången äfven i vårt land. De, som ej
vilja gifva akt på tidens tecken, må skylla sig sjelfva. De, som göra
allt för att påskynda, ingenting för att fördröja revolutionens inbrott
eller förmildra dess verkningar, måste taga följderna. Om de kallblodigt
samtycka till att låta arbetarebefolkningen förvandlas till en utarmad,
derigenom rå och okunnig pöbel, skola de få erfara, att dessa
egenskaper, alltid farliga, äro farligast, när pöbeln en gång blir
herre.--

På helt annat sätt dömer en man, som sjelf lefvat bland folket och hyser
medkänsla derför, om dess sträfvande efter materiel förkofran. "Äfven
för den såsom penningsniken ansedda Värendsbon", säger i den förut
anförda berättelsen kyrkoherden Kronblad i Linnaryd, "är penningen icke
ändamål utan blott medel. Ändamålet, det eftersträfvade idealet är _att
förbättra och höja sin samhällsställning_. Kan han vinna detta mål på
annat sätt t. ex. genom studier, är han i allmänhet strax villig att
lemna å sido sträfvandet att samla penningar. Men eljest är han för
detta måls vinnande beredd att underkasta sig de största försakelser,
det ihärdigaste arbete. Han är beredd att resa till jernvägarne och der
arbeta hur mycket som helst, att resa till Amerika, Kalifornien,
Australien eller hvart som helst. Men han älskar innerligt sitt
fosterland, samt längtar oupphörligt tillbaka hem igen." Detta omdöme,
som sannolikt skulle kunna utsträckas att gälla om en långt större del
af vår befolkning än den, som det närmast afser, kan ej gerna frånkännas
vitsord, och det talar om ett folk, hvilket är godt som guld--i alla
händelser för godt att skymfas...

Vore nu förhållandena i Amerika eller annorstädes i utlandet alldeles
ovanligt lysande och gynsamma, behöfdes i sjelfva verket ingen annan
förklaring af utvandringens faktum; ty det bättre är ju äfven det godas
fiende. Men efter allt, hvad man har sig bekant, är det icke så, utan
den högsta ärelystnad, utvandraren må kunna hysa, så framt hans
förhoppningar ej strax af verkligheten skola bringas på skam, är att med
träget arbete kunna förskaffa sig en tarflig bergning. Om han för att
vinna detta mål måste resa öfver hafven, återstår ju till sist ingen
annan möjlighet, än att äfven denna anspråkslösa lott här hemma ej kan
komma alla till del. Att så åtminstone till sina tider varit händelsen,
skall väl ingen på allvar kunna förneka. Då man vet, att de svåra
missväxtåren mot slutet af 1860-talet omedelbart efterföljdes af den
största dittills kända utvandringen, hvem tvekar väl att sätta dessa
båda tilldragelser i förhållande af orsak och verkan? Och äfven den än
större emigration, som vi nu senast upplefvat, skulle väl knapt hafva
blifvit så omfattande, om den ej stått under inflytande af de ekonomiskt
tryckta förhållandena under slutet af sistlidna årtionde. Men det är af
yttersta vigt att här besinna--och hufvudafsigten med dessa blad är att
söka inskärpa--att dylika tillfälliga omständigheter ej ensamma äro
tillräckliga för att förklara utvandringens företeelse, sådan den
faktiskt framträder. Vårt land lider dock ej ständigt af ogynsamma
konjunkturer, och missväxtåren omvexla lyckligtvis äfven hos oss i
regeln med ett långt större antal goda eller medelmåttiga år. Hur kan
det då komma sig, att, under det de dåliga åren utdrifva skaror af
emigranter, gifva de goda åren alldeles icke anledning till någon
motsvarande återinvandring eller inflyttning från andra länder? Jemte
och under de tillfälliga orsakerna måste finnas en konstant, alltjemt
verkande dylik. Och för att finna denna behöfva vi ej söka länge; svaret
ligger uttryckt i sjelfva den framstälda frågan, endast vi gifva denna
en annan form. Om vi nämligen ofta hafva öfverflöd på folk, men deremot
aldrig en motsvarande brist, så vill ju detta, blott med andra ord
uttryckt, säga, att vi i det hela hafva för mycket. Orsaken till
utvandringen måste med ett ord sökas i en alltför hastig folkökning.[28]

Man hyser ofta, såsom det blifvit anmärkt, de mest oriktiga
föreställningar om, hvad det innebär, då ett lands folkmängd uppgifves
under året hafva blifvit ökad med, till exempel 50,000 personer. Många
menniskor få härvid den föreställningen, att landet nu eger 50,000
_nyfödda barn_ mer än året förut. Men detta är naturligtvis sällan eller
aldrig fallet. Under tiden hafva ju samtliga invånare i landet blifvit
ett år äldre: hvarje åldersklass har under året, för att så säga,
uppflyttat i en högre klass, hvilken dervid i regeln blifvit till
antalet starkare än året förut; folkökningen utgör derför i allmänhet en
samtidigt försiggående tillväxt af befolkningens _alla_ lager. En svensk
författare[29] har i en synnerligen åskådlig bild återgifvit detta
förhållande, då han betecknar de under året födda såsom "de nya skotten"
på befolkningens träd, folkökningen i dess helhet åter såsom "den
årsring, hvarmed trädet i sin helhet tillväxer, och som ställer ökade
anspråk på den mark, hvarå trädet har sin plats".

När särskildt fråga uppstår, om det inflytande folkökningen kan anses
hafva utöfvat på emigrationen, är det häraf klart, att man icke så
mycket har att sysselsätta sig med de senast förflutna årens nativitet,
som ej mera med ökningen inom den särskilda åldersgrupp, hvarur
utvandrarnes led hufvudsakligen rekryteras, hvilken, såsom förut visats,
utgöres af befolkningen mellan 21 och 30 år. Man föranledes häraf till
den frågan: har inom åldersklasserna 21-30 år sedan tiden för den sista
massutvandringen någon betydligare ökning egt rum? En blick på de
statistiska tabellerna visar, att detta i högsta grad varit fallet. Vid
slutet af år 1871 utgjorde antalet personer i åldern 21-30 år omkring
630,000,[30] och för detta antal, som skulle ha varit ansenligt större,
om ej de nästföregående årens utvandring egt rum, saknades under de
följande goda åren ej tillfälle till utkomst och bosättning. Gå vi åter
för samma år 1871 till uppgifterna för den närmast föregående
åldersgruppen 11-20 år, d. v. s. den, som innefattar de personer, hvilka
nu, om de lefva, befinna sig i åldern 21-30 år, finna vi der det
betydligt större antalet af omkring 830,000. Den anmärkningsvärda
skilnaden förklaras till någon del deraf, att den förra åldersgruppen
mer än den senare decimerats af föregående årens utvandring. Men
hufvudorsaken ligger i den stora nativiteten under årtiondet 1851-1860
(hvarifrån ju den senare åldersgruppen härstammar) hvilken med ett
verkligt jättesprång höjer sig öfver 1840-talets nativitet och endast
öfverträffas af den än starkare fruktsamheten under förra hälften af
1860-talet.

Nu är som bekant åldern 11-20 år af alla den lifskraftigaste, och med
tillhjelp af de tillgängliga dödlighetstabellerna är det lätt att dels
konstatera, dels beräkna, att på sin höjd 40,000 af det sistnämda
antalet under nu förflutna årtionde skördats af döden; återstår
följaktligen 790,000; eller med andra ord: _derest utvandringen ej trädt
emellan, skulle antalet af Sveriges invånare i åldern 21-30 år, som vid
slutet af 1871 utgjorde 630,000, vid slutet af år 1881 hafva uppgått
till 790,000,[31] hvilket utgör en ökning af mer än 25 procent._

Här hafva vi då, såsom jag tror, funnit lösningen af gåtan: antalet
invånare i den giftasvuxna åldern, den ålder, då hvar och en begär en
plats, der han kan nedsätta sig såsom fast medborgare, har tillvuxit
starkare, än att landets hjelpkällor dermed förmått hålla jemna steg; ty
hvilken föreställning man än må göra sig om utvecklingen af vårt
jordbruk och vår industri, lär dock ingen på allvar tro, att de på ett
årtionde hafva förökat sig så, att öfverallt der för tio år sedan
tillfälle till bosättning fans för fyra nya familjer, der skulle nu
dylikt tillfälle finnas för fem.

Det var med förutseende af denna svårighet, som följande ord för sex år
sedan yttrades af en af vårt lands förnämsta statskunnige: "När man
betraktar den mängd af unga menniskor, som tränges på alla lefnadsbanor,
dessa ständigt växande barnskaror, som göra alla skolhus för trånga, har
man svårt att undvika en orolig fruktan, ty man vet intet svar på den
frågan: hvarest skola alla dessa finna sitt bröd?"[32]

Här är sannerligen ej fråga om att förneka, det ju vårt land i alla
riktningar utvecklar sina af naturen förlänade hjelpmedel och att en
ytterligare utveckling, är både tänkbar och sannolik; långt derifrån:
vårt jordbruk har gått framåt med snabba steg, vår industri har skjutit
än bättre fart, och de skola nog ännu länge så fortfara. Men om
folkökningen samtidigt framrusar med ett iltågs hastighet, kunna de
detta oaktadt ej följa med: att begära något sådant är att fordra ett
upphäfvande af naturlagarne.

När ett land om knapt 4 millioner invånare, på 20 år har ökat sin
folkmängd med mer än 600,000 personer, hvem inser ej, att flit och
omtanke i det landet uträttat stora ting, hvem vill ej hoppas godt om
dess framtid? Men påstår man utan vidare, att detta land då också med
litet mera ansträngning bort kunna anskaffa föda för de 300,000, som
under samma tid utvandrat, och deras afkomma, påminner i sanning detta
resonnemang i alltför hög grad om den bekanta fabeln om bonden och hans
åsna. Mannen pålassade sitt ök den ena bördan efter den andra, allt
under den enkla, men ohållbara reflexionen: "rår du med _den _, så rår
du med _den_". Såsom vi erinra oss, rådde åsnan lyckligt med alla
bördorna--utom den sista, för hvilken hon stupade.

Det är ett välbekant faktum, att landsbygdens invånareantal tillväxer
vida långsammare än städernas,[33] och detta, ehuru den förras naturliga
folkökning (nativitetsöfverskottet) är långt större än de senares.
Landsbygden frambringar nämligen alltjemt flera armar, än den sjelf
behöfver eller kan bruka, och sänder öfverskottet till städerna. Orsaken
härtill är tydlig. Den vigtigaste landtmannanäringen är jordbruket, men
jordbruket är mäktigt endast en helt långsam och gradvis skeende
utveckling, påskyndad blott någon gång af en eller annan epokgörande
upptäckt, såsom då en ny kulturväxt (under förra seklet potatisen)
införes, eller då ett nytt och förbättradt brukningssätt af vetenskapen
uttänkes. Landtmannen må anstränga sig hur mycket som helst; det arbete
han sjelf eller hans dragare nedlägga på jorden är och förblir dock en
verklig småsak mot det, som gratis uträttas åt honom af hans stora
allierade--solen och skyarne. Men med all sin konst, skall han likväl ej
kunna aflocka skyarna mera regn eller solen mera värme, än de enligt sin
natur kunna gifva; och att detta hos oss är en temligen begränsad
qvantitet, beror derpå, att vårt land är beläget i polcirkelns
omedelbara närhet. De som häröfver känna sig missnöjda, böra till sin
tröst erinra sig, att det af geograferna nästan betraktas som ett
naturunder, ett blott delvis förklaradt undantagsförhållande, att i så
nordliga trakter, som de skandinaviska länderna, säd öfver hufvud taget
kan trifvas.--Att den bofasta befolkningen endast helt långsamt ökas, är
för öfrigt närmast en följd af, att en obegränsad jordafsöndring hvarken
kan eller får ega rum; öfverskottet utgöres derför af den lösa--hemlösa,
egendomslösa, tyvärr också i viss mån rättslösa--arbetarebefolkningen;
och då denna fåfängt utbjudit sina armar åt jordbruket, har den ej någon
annan utväg än att vända sig till industrien och handeln.[34] Då likväl
jordbruket sysselsätter mångfaldigt flera armar än industri och handel
tillsammantagna, är det klart, att ett tillskott, som på det förra
vidsträcktare området endast visade sig som en obetydlig stigning, skall
antaga karakteren af en verklig öfversvämning, när det måste
sammanpressas mellan de trängre bräddarne af industri och handel.

Gynnade af ovanligt glänsande konjunkturer (såsom de hos oss i början af
1870-talet rådande) upptager likväl industrien (och till någon del äfven
handeln) detta öfverflöd; men mera normala förhållanden inträda, och den
förmår ej längre qvarhålla de krafter, den redan dragit till sig, än
mindre finna bruk för nya. Hvart skola dessa då taga vägen? Till sina
forna sysselsättningar kunna de ej återgå, ty några sådana ha för dem
antingen ej existerat eller äro de redan besatta med nya sökande. Hvad
kan häraf uppstå om ej brist och arbetslöshet? Man lär ej kunna förneka,
att det förlopp, som här skildrats, temligen troget motsvarar vårt eget
lands ekonomiska företeelser under det senast förflutna tiotalet år. När
dåliga tider inträffa, får man gerna höra talas om, att "osunda
spekulationer", frukterna af ett orättmätigt förvärfsbegär, skola hafva
förorsakat olyckorna, ty medelst ett ganska vanligt, ehuru föga logiskt
sätt att sluta, är man allmänt öfverens om att tillskrifva
vinningslystnaden alla sådana företag, som ej lemna någon vinst. Att det
egna intresset inom affärsverlden liksom på de flesta andra områden
spelar en hufvudrol, lär väl vara obestridligt. Dock tror jag ej, att
man om vår industris stormän skall kunna fälla det omdömet, att begäret
efter förvärf hos dem utgör någon allt beherskande passion. Det är
tillåtet att tro, det de lika ofta eller oftare ledas af en om ej
alldeles oegennyttig dock i det hela berömvärd, patriotisk ärelystnad,
att hafva varit de, som genom sin verksamhet bragt företag till stånd,
hvilka lemna arbete och bröd åt tusenden. Om deras förväntningar ej gått
i fullbordan, har detta kanske berott på, att de tänkt för högt om sitt
land och dess förmåga af utveckling--eller, som en tysk författare
uttrycker sig om ett liknande förhållande i sitt fosterland: "allt var
väl uträknadt, endast en sak hade man glömt, att äfven Thomas Robert
Malthus måste tagas med i räkningen".[35]

Slutsatsen af allt detta kan då icke blifva mer än en. Om vi vilja
minska folkökningens olägenheter, finnes dertill intet bättre medel än
att minska sjelfva folkökningen; om vi vilja för framtiden förebygga
emigrationen eller åtminstone inskränka den till mindre oroväckande
proportioner, måste vi sluta att uppföda emigranter.

Vårt land är icke det enda, ej heller vår tid den första, som haft en
dylik, svår och grannlaga uppgift sig förelagd. För det förra af dessa
påståenden skall jag snart anföra antagliga bevis; hvad det senare
beträffar vill jag endast påminna om, hvad nationalekonomerna till fullo
uppvisat, att många och må hända de flesta af de lagar och
författningar, hvarigenom man i forna tider på så mångfaldigt sätt
inskränkte den borgerliga friheten i handel och vandel, utgjorde lika
många medel (om också ej alltid fullt medvetna sådana), att undvika en
olycksbringande förökning af folkmängden inom vissa klasser och yrken,
och derigenom slutligen af befolkningen i det hela. Sådant var
förhållandet med skråväsendet, med förbuden mot hemmansklyfning, med
stadgan om laga försvar; och det är en stor fråga, huruvida man ej, när
dessa inskränkningar under tidernas lopp blefvo alltmer tryckande och
outhärdliga och derför särdeles under innevarande århundrade delvis
eller helt och hållet afskaffades, härvid glömde att på annat sätt
bereda sig ersättning för det, som en gång utgjorde det gamla systemets
själ och berättigande och nu genom dess öfvergifvande gick förloradt.

Såsom bevis på, huru klart och tillika fördomsfritt man fordom i vårt
land tänkte och yttrade sig i detta ämne, vill jag här anföra ett kort
utdrag ur ett af Wexiö konsistorium afgifvet utlåtande rörande
pauperismens orsaker, tryckt år 1833 och af stilen att döma
otvifvelaktigt författadt af konsistoriets dåvarande præses, Esaias
Tegnér.[36]

"Orsakerna till fattigdomens tilltagande kunna vara mångahanda; men den
närmaste och verksammaste tror konsistorium sig böra söka i en öfver
höfvan lättad delning af jorden; i minskade anspråk på besutenhet hos
allmogen, och framför allt i den omständighet, att man, helst på de
sista tio åren, upphäft eller mildrat de gamla välbetänkta stadgarna om
laga försvar. I sammanhang härmed har man äfven på allt sätt sökt
uppmuntra och underlätta giftermålen, utan att kontrahenterna behöft
eller kunnat lemna församlingen någon annan garanti för sin och de sinas
försörjning i framtiden, än fattigvården. Med biträde af freden,
vaccinen och potäterna, har man också i hög grad lyckats stegra
folkmängden; men då man icke i samma mon kunde eller ville öppna nya
näringskällor för en sålunda förökad och i drifhusväg tillkommen
generation, så ha följderna af ett så ensidigt och illa beräknadt
system, öfverallt börjat visa sig. Landet öfverfylles af backstugor,
bebodda af ett slägte, som icke har någon annan förmögenhet än sin
arbetskraft; och om denna äfven kan lifnära dem i goda år, då
arbetsförtjenst ej saknas, så inträffar med hvarje missväxt för dem
ovillkorligen näringslöshet och elände. Den vinst för landets odling,
som man af denna befolkning tyckes ha påräknat, har äfven för det mesta
uteblifvit; ty den inskränker sig naturligtvis till upphackning af några
kappland för potatisodling, och skadar i allmänhet mer skogarne än den
förbättrar jorden. På detta sätt har folkmängden stigit och stiger
årligen, men i samma förhållande och i ett vida högre stiger äfven
armodet, och tabellverket förvandlas efter hand till en fattiglista.
Landets _numerära_ styrka tilltar, men dess _verkliga_, som ej kan
tänkas utan välstånd, åtminstone ej utan belåtenhet, undergräfves
derigenom att ett slägte uppväxer, hvars hela bergning beror på
potatisafkastningen för året; och Sverige är i fara att få, hvad
åtminstone på landsbygden hittills ej funnits, en pöbel; betänklig för
hvarje samhälle, men i synnerhet för ett sådant som vårt, der
lagstiftningen till en väsentlig del hvilar i allmogens händer."[37]

Alla dessa inskränkningar, hvilkas återupplifvande i deras ursprungliga
form naturligtvis ej kan ifrågakomma,[38] egde emellertid det gemensamma
draget, att folkmängdens alltför hastiga ökning af dem förebygdes genom
ett tvunget försenande af giftermålen. Och under tider, då en högst
betydligt starkare dödlighet än den nu rådande ej blott var vanlig utan
ansågs naturlig och oundviklig, var detta medel också måhända i
allmänhet tillräckligt. I närvarande tid deremot skulle ett ytterligare
försenande af äktenskapen redan derför ej vara att tillråda, emedan vi i
detta afseende, genom omständigheternas makt redan drifvits ut till det
rimligas gräns, ja ett godt stycke derutöfver. Vårt land står lägst på
skalan bland alla Europas länder med hänsyn till giftermålens talrikhet,
det står högst, om man så vill, i fråga om medelåldern för äktenskapens
ingående; i båda fallen är dess ställning sålunda lika dålig. Hos oss
tillbringas numera (i olikhet mot fordom) hela den första
tredjedelen--icke sällan äfven den andra--af den alstringskraftiga
åldern i ett tvunget celibat. Och man skall fåfängt söka öfvertyga någon
tänkande person, att ej detta föga önskvärda tillstånd utgör
hufvudorsaken, vid sidan af hvilken ingen annan behöfver tagas i
betraktande, till den tilltagande lösheten i sederna, hvaröfver man så
ofta och med skäl beklagar sig, men hvilken hvarken kan sägas vara
grundad i folklynnet, ej heller under forna tider af lättare tillgång
till regelbundna förbindelser, varit bland oss rådande. Sämst beryktad i
ofvannämda hänseende är såsom bekant sedan gammalt hufvudstaden.[39] Och
ehuru äfven de flesta andra af våra samhällen, till och med på
landsbygden, sannerligen hafva föga skäl till fariseiska beskärmelser,
är det dock visst, att missförhållandena på det sedliga området breda en
djup skugga öfver de många älskvärda och tilltalande sidor, som
hufvudstadslifvet eljest erbjuder för betraktelsen. Hvar är väl orsaken
härtill att söka? Icke kan det dock bokstafligen förhålla sig så, som
man ofta får höra yttras, att sjelfva luften i Stockholm är bemängd med
ett moraliskt smittämne, hvilket icke Saltsjöns och Mälarens brisar
förmå bortsopa. Men saken vinner sin förklaring, då man får veta, att
afstängdheten från det äktenskapliga lifvet af lätt insedda skäl med
dubbel tyngd mot i rikets öfriga delar drabbar hufvudstadens
befolkning.[40] Stockholms giftasvuxna ungkarlar utgöra redan en armé,
lika stor som den indelta, men till lefnadsvilkoren äro de eljest
närmast att jemföra med en värfvad och i garnison förlagd truppstyrka,
och hvad slags uppförande man af en sådan kan vänta, visar erfarenheten.
Huru anser man nu, att alla dessa män, af hvilka flertalet befinna sig i
ungdomens och den första mannaålderns fulla kraft, böra inrätta sitt
lif? Huru har man tänkt sig, att de efter slutadt dagsarbete skola
tillbringa de stunder af dygnet, som af de lyckligare lottade pläga
anslås åt familjelifvets vederqvickelser? Utan tvifvel vore det för
alla, äfven för dem sjelfva bäst, om de i god tid ginge till hvila efter
intagande af ett glas ölost eller annan lätt aftonmåltid. Men
menniskonaturen är nu en gång icke sådan, att en lucka i tillvaron låter
utfylla sig med det tomma intet. De skulle säkerligen underkasta sig en
dylik lefnadsordning, ja måhända till och med hjelpa sig utan måltid, om
de blott egde hoppet att i en skönjbar framtid få utbyta sin ensliga
lott mot en mera lockande. Men när alla utsigter i denna riktning
förblifva bortskymda, när den obevekliga verkligheten svarar ett kärft
nej på, äfven den blygsammaste bön--då kan man visserligen fortfarande
klandra (det kan man alltid) men svårligen längre förvåna sig öfver den
unge, om han allt oftare längtar att utbyta aftonlampans svårmodiga
skimmer mot gasljuset på schweizeriet eller utskänkningsstället, om han
flyr ensamheten för att hos Fiken eller Amanda låta sig föregycklas,
vore det blott en bedräglig skenbild af den sällhet, han aldrig skall
ega hel och verklig. Men olyckan är, att äfven dessa stundens
förströelser icke låta sig köpa utan till priset af andra
menniskovarelsers förnedring.--

I en ytterligare minskning af äktenskapsfreqvensen ligger då för visso
icke rätta skyddsmedlet mot folkökningens faror; tvärtom är ett
återvinnande af den ståndpunkt, vårt folk i detta afseende för ett sekel
sedan intog, det ögonmärke, som vi stadigt måste hafva i sigte, om vi
vilja utrota det onda, som nu förgiftar samhällskroppen, och genom hvars
undandöljande eller förtigande tillståndet ej kan förbättras men väl
försämras. Men i sådant fall, hvad återstår? Tydligen ingenting annat
(om eljest de matematiska axiomen ega någon tillämpning på frågor af
denna natur) än att minska den _andra_ faktorn i nativitetens facit:
familjernas storlek. Familjer med fyra till fem barn eller flera äro
icke längre lämpliga för samhällets nuvarande förhållanden, än mindre
förenliga med en utveckling af dem till ett bättre; såsom jag i ett par
föregående skrifter sökt uppvisa, är ett medeltal af två till tre barn i
hvarje äktenskap--och hellre två än tre--det mål, hvartill vi böra
sträfva, och utan hvars närmelsevisa uppnående alla andra åtgärder till
sociala förbättringar skola visa sig gagnlösa.

Huru en dylik begränsning kan åstadkommas, derom lär, efter allt hvad på
de båda sista åren i ämnet blifvit taladt och skrifvet, knapt någon
bildad person i vårt land vara alldeles okunnig,[41] ehuru visserligen
föga är vunnet, så länge ej kännedomen härom fått tränga ned äfven till
de obildade. För egen del har jag blifvit föranledd att i detta ämne
yttra mig med större utförlighet, än på något sätt varit för mig
behagligt, och då jag tills vidare fått behålla sista ordet[42] i den
skriftvexling, som härom egt rum, utgör äfven detta för mig en anledning
att icke onödigtvis på nytt taga till ordet i saken. En enda uppgift,
rörande hvilken jag ej kan hänvisa till någon på svenska tryckt bok,
anser jag mig likväl oförhindrad att här omnämna, då den, om den
bekräftar sig, säkerligen är af stort intresse. Enligt en åsigt, som i
nyare tid börjat göra sig gällande bland sakkunnige på detta område[43]
lär, så har man sagt mig, större utsigt än någonsin förefinnas, att just
det enklaste, det för finkänsligheten minst sårande bland de medel, som
uttänkts för att möjliggöra familjernas begränsande, nämligen den af
läkaren Raciborski föreslagna tidvisa afhållsamheten, skall med en ringa
modifikation visa sig för ändamålet fullt tillräckligt. Det behöfver
dock ej påpekas, huru mycket ännu återstår, innan någonting liknande
visshet kan i denna fråga sägas vara uppnådt. Här föreligger ett
vidsträckt och grannlaga, men också tacksamt fält för läkares forskning,
och ehuru det tyvärr är sant, att för närvarande betänkligheter eller
fördomar af hvarjehanda slag afhålla många bland dem från att anställa
dylika forskningar och meddela deras resultat åt allmänheten, hyser jag
dock den förhoppningen, att dessa betänkligheter mera allmänt än nu
skola kunna öfvervinnas, och att de personer, som genom sin sakkunskap
och samhällsställning äro mest skickade att gå i spetsen för dylika
reformer skola med allvar taga sig an en sak, som ju obestridligen redan
för den allmänna helsovården eger en vida större betydelse, än snart
sagdt alla de åtgärder till ett förbättradt lefnadssätt, som af
vetenskapen föreslås, men af brist på medel för iverksättandet vanligen
förblifva förbättringar på papperet.[44]

Många finnas nu visserligen, hvilka i hvarje åtgärd af denna
beskaffenhet vädra en förstucken evdaimonism, ett medgifvande åt
menniskans lägre natur. Fanatikern skall fortfarande framdundra sitt
"antingen--eller", allt eller intet!--och de, som för egen räkning hafva
erhållit monopol på det rätta bruket af lifvets goda, skola framkasta
antydningar om befarade missbruk. Men det är vida lättare att uttala
dylika påståenden än att stödja dem med några antagliga grunder. Det
ligger dock ett betydligt område mellan å ena sidan ett lif, hvars
högsta mål är sinlig njutning, och å den andra ett lifstidslångt
iakttagande af en botgörares späkningar. Den, som ej förmår se detta
område, och se, att det är just på detta, som flertalet i vanlig mening
hederliga, goda och ärbara menniskor befinna sig--och befinna sig bäst,
hans synsinne är, fruktar jag, behäftadt med någon åkomma, som tyckes
vara envis, men, vi vilja hoppas det, ej alldeles obotlig. Måhända är
det helt enkelt en myopi, en närsynthet, förvärfvad genom ett allt för
ensidigt sysslande med böcker...

På bottnen af allt motstånd mot malthusianismen, särdeles i dess moderna
form ligger tvifvelsutan, om också ej alltid klart uttalad, den bland
menniskorna så allmänna föreställningen, som hos många till och med eger
alla karaktererna af en religiös trossats--föreställningen om den
organiska naturens och i synnerhet den menskliga organismens
_ändamålsenlighet_ i ordets strängaste mening. Och att här en verklig
motsättning, ej en blott skenbar oförenlighet är för handen, derom är
jag för min del öfvertygad. Men en dylik motsägelse eger för visso äfven
rum mellan den sistnämda åsigten å ena sidan och å den andra det
åskådningssätt, som inom naturforskningen dagligen vinner terräng, och
hvars allmänna antagande ej tyckes kunna vara mer än en tidsfråga. Den
beundransvärdt fruktbara hypotes, som bär Charles Darwin's namn, eger
som bekant en af sina mest påtagliga bekräftelser i den märkvärdiga, men
före honom föga påaktade företeelse, som benämnes rudimentära
bildningar. För individen i dess nuvarande förrättningar fullt umbärliga
och onyttiga organ, äro dessa bildningar synbarligen utan allt ändamål
och blifva alldeles meningslösa, om man ej uppfattar dem såsom genom
ärftligheten bevarade rester af organ, som under någon artens föregående
utvecklingsform varit nödvändiga och haft sina bestämda funktioner.[45]
Naturligtvis gäller något dylikt icke blott om de i egentlig mening
synliga kroppsorganen utan äfven om de osynliga drifterna och anlagen,
och det står då i full öfverensstämmelse med denna teori att uppfatta
könsbegäret hos menniskan såsom en dylik onyttig qvarlefva, naturligtvis
icke i och för sig, men med hänsyn till dess efter våra nuvarande
sociala förhållanden högst olämpligt afpassade styrka och omfattning.
Nödvändig i denna sin styrka under en period, då menniskoslägtet eller
dess förfäder i striden med yttre och inre fiender endast genom en
oaflåtlig fruktsamhet kunde betrygga sin existens, kan den sexuela
driften i nutiden med rätta betecknas såsom ett af mensklighetens
största plågoris, en sannskyldig "påle i köttet", som vi trots alla
böner och ansträngningar ej skola varda qvitt. Men på samma gång står
också, såsom den enklaste betraktelse lärer, detta begär i det
innerligaste samband med äfven de ädlaste sidorna i vår natur, hvarför
också dess våldsamma undertryckande, vore det än praktiskt utförbart,
endast kunde ske på bekostnad af några bland de rikaste källorna för en
harmonisk och lycklig tillvaro. Allt, hvad vi kunna göra, är att söka så
reglera denna drift, att den ej blir ett hinder för menniskoslägtets
välfärd; och detta blir då den förnuftiga sedlighetens mål.

Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den
exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta
såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger
det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan
fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system,
och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas
af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa
hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens
praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för
dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt:
flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå
det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf
och Paulus.[46]

Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst,
kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det
osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande
kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle
dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande
generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket
afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj
förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af
1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en
oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de
fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord
fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna
vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen
rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro,
det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig.
Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den
stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera
lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå
nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre)
belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66--i absoluta tal nämligen, ty
i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet
fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man
hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af
befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara
att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är
möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt
behof af emigration åter skola inträda.

Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör _oss_ att bestämma.
Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte,
fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och
nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med
gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på
oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och
betänksamhet,--väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra
oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att
använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran
söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för
lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom
en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna
strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast _kan_ vinnas på
bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]

Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om
så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att
vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då
vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett
yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker,
hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla
styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle
gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le
déluge!"--Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa
en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera
oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från
ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller
en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett
upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast
utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om
den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats,
hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer,
visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga
öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt
skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori
under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.

Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas
bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att
naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes
det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det
just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af
de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens
sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.

--Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden
och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva
likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor
vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga
sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande
förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under
innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen
ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det
ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom
naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt
tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum
för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att
folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast
begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och
nöd äro begrepp, som _i viss mån_ bestämmas af befolkningens sociala
vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att
de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig
härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för
lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig,
utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna
tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt
goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat
uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af
äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis
icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af
författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls
icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga
sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af
lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon
vederläggning.

Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre
tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken
kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra,
huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej",
säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra
dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig
förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall
fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar
för motsatsen--men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg
äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt.
Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola
öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola
decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa
olyckor, _som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga
dess timliga tillvaro_,[51] äro dock _framkallade_ af något helt annat
än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller
förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat
i förväg."

Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i
detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon
sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten--derom kan man
vara fullt ense med författaren--skall säkerligen ej förmå att hålla vid
lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och
kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg
skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden
upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad
menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att
dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, _icke_ få tänkas
förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma
andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets
talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt
förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa
olyckor. _Hvad_ skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett
ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i
verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida--men hur går det då
med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar,
"att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande
blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer
nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra
oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt
all annan konst och vetenskap i en skräpvrå...

Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att
det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i
folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt,
men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas
åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning
_tyder_ på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb
tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå.
förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga
skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela
tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd
till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det _tyder_ onekligen ofta på
välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett
yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god
helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter
vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att
förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som
genaste vägen att förslösa båda.

Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande
länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att
motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation,
hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu
mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en
försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina
grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren,
men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka
nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste
göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu
blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad
detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och
oförvilladt omdöme redan fått sin dom."--De "onaturliga försöken att gå"
den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af
författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke
med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.

Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar
vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index"
eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen
franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som
här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några
bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en
Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph
Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska
kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg"
synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras
landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed
Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan,
och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men
för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två
hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi
ej vidare böra öfvergifva".

I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af
Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden.
Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen _Gustav Rümelin_,
kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen,
fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera
tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som
under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna
fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten
uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna
med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett
lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande
en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner
och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven
en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner,
eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva
olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands
folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej
mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden,
Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren
träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela
riket, hade blifvit annekterad--dock utan sjelfva jordbesittningen."
Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela
svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en
helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast
förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste
inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig
att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka
sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det
råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna
franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska
nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det
anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik
hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka
punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.

I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands
förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka
punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för
mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe
i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge
försmäktat--vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla
fängelsemur--gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende
dagens budbärare genomtränga.--Men när det kommit så långt med en mur,
att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i
godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant
skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem
vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej
hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att
jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad,
inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor
beboelig--och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att
ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak
öfver hufvudet.--Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty
ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser
utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider,
att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på,
att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i
främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.

Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin
spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det
skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke
öfverstiger måttet af våra krafter.



BIHANG.


I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förekommo i numret för den 30
november 1881 några betraktelser rörande utvandringen, närmast riktade
mot mitt kort förut hållna föredrag. Då denna artikel sedermera varit
återgifven i flera tidningar är måhända ej olämpligt att här i korthet
upptaga den till besvarande. Den tacksamhetsskuld, hvari jag står till
den aktade tidningen på grund af dess välvilliga omnämnande af mina
föregående brochyrer i befolkningsfrågan (med hvilka jag fåfängt
klappade på hufvudstadspressens dörrar) gör också, att jag ej anser mig
böra lemna dess ord utan afseende. Med uteslutande af inledningsorden
aftrycker jag artikeln i dess helhet, dock i smärre afdelningar med
inskjutande af mina egna svarsanmärkningar emellan, hvarigenom jag tror,
att för läsaren vinnes en lättare öfversigt af de egentliga
tvistepunkterna.

Med skäl skall man kunna anmärka, att jag i det följande svarar på
åtskilligt, som den ärade artikelförfattaren icke frågat om eller frågat
efter; men min afsigt har ej varit att lemna någon antikritik i vanlig
mening, hvartill ju artikeln ej heller föranleder, helst dess författare
ej varit i tillfälle att åhöra sjelfva föredraget, utan mera att söka
närmare belysa några punkter, som i det föregående till äfventyrs
behandlats alltför knapphändigt.--Början af artikeln lyder som följer:

"Uppfattningen, rörande utvandringen, synes under de senaste femton
åren, hvarunder hon hos oss egentligen stadgat sig till kronisk, hafva
undergått en ansenlig förändring. Man känner friherre Gripenstedts
mening om henne. Denne utmärkte statsman, som hade en lika frisk som
skarp blick på förhållandena, såg i henne endast ett bevis på folkets
lifskraft. Det folk som icke förökar sig så, att det lemnar ett
öfverskott till utvandring, är ett tynande folk, förklarade han. Men de
massor af landets must och märg som sedan midten af 60-talet hvarje år
och i synnerhet under de svåra åren 1868 och 1869[56] lemnat den svenska
jorden, lärde oss att åse företeelsen med mindre förnöjelse.
Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig
vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge,
kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet,
kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess
förkofran och utveckling. Såsom ock den nämnde föreläsaren framhöll, är
den förlust, utvandringen förorsakar landet, derifrån hon pågår,
trefaldig. Den minsta förlusten är det kapital af mynt och gods, som
emigranterna föra med sig ut, men som dock, särskildt hvad _våra_
utvandrare vidkommer, icke går till småsummor. Värre är den förlust i
arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller
qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran,
som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom
gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den
fullt arbetsföra åldern, draga bort. I denna ligger mycken både möda och
kostnad, som är för landet förspild. Vi veta icke, om föreläsaren nämnde
det, men det sorgliga i företeelsen minskas icke deraf, att det är just
den dugligaste delen af vår kroppsarbetande befolkning, som utvandrar.
De gamle och barnen, de vanföre, slarfvarne och de utfattige, hvilka
ingen hvart kunna komma--det är de, som stanna qvar."

I ofvanstående yttranden kan jag i det hela endast instämma. Att en
måttlig utvandring, t. ex. en, som i storlek motsvarar invandringen från
andra länder, ej är att räkna för ett ondt utan snarare motsatsen, derom
är jag för min del öfvertygad. En sådan emigration behöfver endast
omfatta personer, som fullt frivilligt, af vetgirighet och begär att se
sig om i verlden eller liknande orsaker lemna fosterjorden, måhända i
tanke att förr eller senare med vidgade kunskaper och erfarenhet dit
återvända. Äfven om detta icke sker, lemnar då i allmänhet den under
tiden försiggående inflyttningen af arbetsdugliga utländingar en fullgod
ersättning för förlusten och "den andliga byteshandeln" varder sålunda
en glädjande verklighet. Men i sin nuvarande gestalt eger utvandringen,
såsom artikelförfattaren också medgifver, en helt annan karakter.

Huruvida, såsom i artikeln antydes, vårt lands utvandrare framför andra
länders utmärka sig genom storleken af medförda kapital, må lemnas
derhän. Hithörande uppgifter (som visserligen i allmänhet äro föga
tillförlitliga) synas dock snarare antyda motsatsen, om ock de yttersta
graderna af fattigdom mindre ofta påträffas bland svenska utvandrare i
Amerika, än hvad fallet säges vara med t. ex. tyska emigranter. Visst
är, att mången härifrån utvandrar med knapt ett enda öre i egna
tillgångar, då erfarenheten i flera trakter lärt, att det innebär föga
risk att försträcka en ordentlig och arbetsför utvandrare för resan
nödiga medel. Understundom torde väl till och med här, liksom stundom
skall vara fallet i Norge, kommunerna genom sammanskott sätta en eljest
fattigvården betungande person i tillfälle att försöka sin lycka i
Amerika. Ett annat tillvägagående, som väl äfven ännu någon gång
förekommer i smyg, att nämligen personer betinga sig fri öfverresa mot
vilkor att efter framkomsten genom arbete betala omkostnaderna, är
visserligen i utvandrarestadgan förbjudet; men ehuru ett dylikt kontrakt
sålunda enligt lagen är en nullitet, skall väl i allmänhet arbetarens
rättskänsla förhindra honom att efter öfverfarten fordra dess
upphäfvande, äfven om han eljest känner och inser sin juridiska rätt
dertill. I alla händelser kan utvandrarnes medförda förmögenhet på långt
när icke anses uppgå till hvad i medeltal belöper sig på hvarje invånare
i landet, och det påståendet, som man stundom får höra,[57] att på grund
af ett förment motsatt förhållande utvandringen skulle öka i stället för
att minska en relativ öfverbefolkning, synes mig innebära en bestämd
öfverdrift, och har ej heller, i vårt land åtminstone, hittills
bekräftats af erfarenheten.

Icke heller den omständigheten, att flertalet emigranter utgöres af
ungt, arbetsdugligt folk, huru beklaglig den än från andra synpunkter må
vara, minskar i någon väsentlig grad den verkliga lättnad, som
tillskyndas landet genom utvandringen, der denna eljest blifvit en
nödvändighet. Ty just från dessa personer, hvilka ännu ej lyckats vinna
någon synnerligen fast fot i samhället, utgår den fruktansvärda
konkurrens, hvilken tidtals hotar att alldeles nedtrycka arbetsklassens
ställning, och i det hela utgör det väsentligaste hindret för dennas
varaktiga förbättrande. För öfrigt, existerar öfverbefolkning, kan ej
gerna någon åtgärd vara egnad att hastigare mildra denna än aflägsnandet
af personer i den mest alstringskraftiga åldern. De utvandrare, som
redan ega familj, taga i regeln denna med sig, och de, som möjligen
hafva andra anhöriga att understödja, skola i allmänhet lättare kunna
göra detta från Amerika, än om de stannat hemma. Men betraktad såsom
landets habituela tillstånd, är visserligen en stark utvandring ett
ondt, om man nämligen besinnar, att befolkningen genom sin alltför
hastiga förökning sjelf skapar sig de svårigheter, till hvilkas
afhjelpande emigrationen sedan är det enda tillgängliga medlet, men ett
ganska ofullkomligt sådant.--Författaren fortsätter:

--"Liksom de flesta ser äfven föreläsaren på utvandringen med oglad
blick; men hans synpunkt är ändå icke den samma, ur hvilken ofvanstående
betraktelser framsprungit. De flesta skulle väl helst se, att
utvandrarne stannade hemma sitt land till nytta. Hr W. åter påstår, att
de _kunna_ icke stanna hemma om de--eller åtminstone deras
efterkommande--icke vilja svälta ihjäl; ty orsaken, som drifver den ut,
är, att vårt land i närvarande tid är _öfverbefolkadt_.

Och dermed har han fattat tömmen på sin kända käpphäst."

Uppskjutande till det följande att försvara min ståndpunkt vill jag här
endast anmärka, att, som jag tror, den ärade artikelförfattaren skall få
rätt svårt att uppvisa någon enda utförligare framställning rörande
utvandringen, der ej detta fenomen ställes i ett bestämdt samband med de
europeiska ländernas starka folkökning. Äfven den framstående svenska
statsman, hvars åsigt i början af artikeln återgifves, betraktade ju
emigrationen såsom beroende på ett öfverskott i folkmängd, utöfver hvad
ett land sjelft har behof af eller bruk för. Något annat eller mera har
jag i sjelfva verket icke yttrat, hvadan min uppfattning af frågan på
intet sätt kan sägas vara afvikande från den, som hyses af de på detta
område mest sakkunnige.--Efter denna lilla anmärkning lemnar jag på nytt
ordet åt författaren.

--"Den satsen tarfvar nog att närmare skärskådas. Lider Sverige
verkligen i närvarande tid af öfverbefolkningens onda?

Utvandringen i och för sig bevisar ingenting. Hennes allmänna grund
är--såsom ock föreläsaren riktigt framhöll--sträfvandet hos individerna
att skaffa sig en bättre ställning--men här är att tillägga: och på
lättare sätt än de inse, att det kan ske hemma. Om ett land erbjuder
ovanligt rika hjelpmedel för att taga sig fram, om vägen dit är lätt och
billig att fara, om många rest den vägen förut och haft framgång, så är
det väl icke underligt, att man öfvergifver sin mindre gynsamma
ställning hemma och reser efter för att sjelf söka sin lycka--på det
hela taget icke underligare, än att en man, som redan har en plats, på
hvilken han eger sin tarfliga utkomst, gerna antager en plats i en annan
ort, som gifver honom högre lön. Vid tal om anledningarna till en senare
tids ökade utvandring torde icke alltid till fylles framhållas den
lätthet och trygghet nutidens stora emigrantångare erbjuda för
öfverfarten i jemförelse med segelfarten för några årtionden sedan,
vidare mängden af dem, som redan farit öfver och hvilkas föredöme manar
till efterföljd, slutligen den täta brefvexlingen. Ju flere der borta på
andra sidan hafvet locka, och ju lättare färden dit är, dess lösare
sitter den obemedlade här hemma på sin torfva. Ödena, han går till
mötes, äro icke så dunkla som förr, landet icke så främmande.

Om mycken nöd till regeln drefve den svenske emigranten hemifrån, liksom
fallet i synnerhet förr var med den irländske, så kunde möjligen
öfverbefolkningens tillvaro anses bevisad; men så är det icke. Det är
dess värre icke de torftigast lottade, som utvandra.

Men att den stora mängden af utvandrare lemna, eller åtminstone tro sig
lemna, knappare lefnadsvilkor för att vinna rikligare, det är riktigt,
och deraf får man utan tvifvel draga den slutsatsen, som just icke utgör
någon ny sanning, att Amerika för närvarande bjuder bättre och lättare
tillfälle till utkomst än vårt fädernesland."

Jag tillåter mig här några invändningar. Då författaren yttrar, att det
"dess värre icke är de torftigast lottade som utvandra", tänker han
uppenbarligen endast på utvandringen till Amerika. Det icke alldeles
obetydliga antal svenskar, som årligen utvandrar till våra närmaste
grannländer utgöres verkligen, så vidt man vet, af personer tillhörande
de allra fattigaste klasserna. Men, oafsedt detta, har ju författaren i
det föregående sjelf medgifvit, att om de mest nödlidande icke emigrera,
så sker detta helt enkelt emedan de "icke kunna komma någon hvart", och
det förefaller då onekligen något besynnerligt, att han nu andrager
sagda omständighet såsom talande _emot,_ att i vårt land nöden skulle
vara orsak till utvandringen. Med lika mycket skäl kunde man ju försöka
gendrifva den nog allmänna åsigten, att det är hungern, som förmår
menniskor att äta sig mätta, genom påpekande af det sakförhållande, att
en stor klass hungriga, och just de allra hungrigaste, faktiskt nästan
aldrig äta sig mätta--emedan de icke hafva något att äta.--

Jag vänder mig nu till slutorden. Det är icke någon ny sanning, säger
författaren, att tillfällen till utkomst äro lättare att finna i Amerika
än i vårt fädernesland. I förbigående sagdt får man dock ännu alltjemt
höra denna sanning med mycken liflighet bestridas; eller hvad betyda
eljest sådana uttryck som de af mig anförda "förvillelse", "folksjukdom"
m. fl., använda för att beteckna lusten att resa till Amerika? Att den
nämda "sjukdomen" skulle vara "till döds", säges väl icke uttryckligen
men förmodligen är ej heller meningen, att den skulle höra till det
slags åkommor, som väl genomgångna pläga medföra en varaktig förbättring
af helsan. Emellertid må man kunna hoppas, att den sundare och mera
opartiska uppfattning af förhållandet, som artikelförfattaren visar sig
ega, efter hand skall göra sig mera allmänt gällande; och i det hela
taget tror jag, att det mesta af hvad han här ofvan yttrat är
fullkomligt riktigt och sant. Men dermed är den vigtigaste delen af
frågan dock ännu ej vidrörd. _Att_ förhållandena i Amerika i många
afseenden äro bättre än här hemma, behöfver man just icke mer än ögon
för att kunna se; men _hvarför_ äro de detta? Man far ju numera icke
till Amerika för att hemta skatter af ädla metaller, man reser dit i
afsigt att der återupptaga alldeles samma sysselsättningar, som man dref
i hemlandet. Hvarför lönar sig då arbetet bättre der än här? Äfven i
Amerika gäller väl dock lagen om prisets bestämmande genom förhållandet
mellan tillgång och efterfrågan äfvensom den s. k. "minsta medlets lag".
Om tjenstfolk och arbetare derstädes bättre betalas af sina husbönder
och arbetsgifvare, lär sådant näppeligen bero på någon öfverströmmande
välvilja å de senares sida; det vore underligt, om icke de i likhet med
andra menniskor ville med minsta möjliga kostnad erhålla största möjliga
valuta. Orsaken måste då ligga deri, att det i Amerika ännu är _ondt_ om
tjenstfolk, och att tillgången på yrkesarbetare der icke lika
fullständigt täcker efterfrågan, som fallet är här hemma. Vända vi oss
till jordbruket, der olikheten ej är mindre påtaglig, skall man måhända
hänvisa på fruktbarheten hos en jord, som under flera år efter
upptagandet icke ens kräfver gödsling för att bära rika skördar. Detta
argument är obestridligt, men fördelen borde väl dock i någon mån
uppvägas af den att i ett redan välbebygdt land få tillgodogöra sig
frukten af många föregående generationers arbete. Det är helt visst icke
någon småsak att långt borta i en ödemark för första gången bryta bygd.
Men det finnes ännu en annan och vigtigare olikhet. I Amerika kan hvar
och en för en ringa penning erhålla så mycket jord, om än afsides
belägen, som han orkar bruka. Men i ett gammalt land får i regeln en
stor del af den jordbrukande befolkningen med hundratals dagsverken om
året betala rättigheten att för egen räkning beså och skörda några få
tunnland stenbunden skogsmark. Också händer det i Amerika, när lyckan är
god, att nybyggaren, som under de första åren tillbragte sina nätter i
en eländig jordkula, till sist blir i stånd att bygga sig ett praktfullt
tvåvåningars palats,[58] medan den, som här hemma börjar i en jordkula,
onekligen har all utsigt att få sluta sina dagar i denna eller i en
liknande.

Jag hängifver mig ingalunda åt den föreställningen, skulle ej heller
vilja uppväcka den hos andra, att genom en minskad konkurrens
arbetslönerna här hemma skulle kunna stiga till hvilken höjd som helst,
eller arrenden och dagsverksskyldigheter bringas att alldeles försvinna.
Men sannolikt erfordrades icke heller mer än en helt ringa förändring
till ett bättre för att i ansenlig grad minska utvandringen. Ty för det
första äro exemplen af en så lysande framgång som den nyssnämda äfven i
Amerika undantag; och för det andra, ehuruväl de menskliga behofven
sägas vara outtömliga, är det dock sällsynt, att någon ej känner sig
tillfredsstäld af en lefnadsställning, som hans uppfostran kommit honom
att betrakta såsom målet för hans ärelystnad. Slutligen spelar också
fosterlandskärleken, kanske företrädesvis just hos de obildade, en rol,
som man gör orätt i att underskatta. Det är kännetecknande, att egentlig
massutvandring hos oss endast egt rum efter tider af ovanligt ekonomiskt
betryck, och endast i mindre grad synes föranledd af ljusare utsigter i
Amerika. Författaren söker göra troligt, att frågan om utvandring för
arbetaren helt enkelt ställer sig så: "bör jag ej utbyta min tarfliga
plats här hemma mot en bättre i Amerika?", men det torde vara långt
antagligare, att det _afgörande_ spörsmålet för de flesta i stället
erhåller följande formulering: "bör jag ej skaffa mig en plats i
Amerika, eftersom jag här hemma icke tyckes få någon?"--Författaren
yttrar vidare:

--"För öfrigt, om synnerligen svår knapphet att lefva verkligen vore
anledning till den svenska utvandringen, månne väl tillvaron af
öfverbefolkning dermed vore så säkert bevisad? Ett exempel visar tydligt
nog motsatsen: Det kan ju icke nekas, att massan af ryska folket lefver
i mycket knappare vilkor och uslare skick än mängden af svenskar. Men
hvem vill påstå, att Ryssland är öfverbefolkadt? Tvärt om råder blott en
mening derom, att detta lands befolkning är allt för tunnsådd."

Vi närma oss nu den egentliga tvistefrågan; men då diskussionen på denna
punkt synes vilja löpa ut i en ordstrid eller en begreppsförvexling, är
beklagligtvis föga utsigt för handen, att den skall kunna bringas till
ett för båda parterna tillfredställande slut.--Att nöd och elände, svår
knapphet att lefva _kunna_ bero på andra orsaker än öfverbefolkning är
en sats, som i sin abstrakta allmänhet naturligtvis ej kan förnekas. Men
å andra sidan finnes ej heller veterligen på de ekonomiska
vetenskapernas nuvarande ståndpunkt något tecken, som mera direkt tyder
på öfverbefolkning än den omständigheten, att nöden och eländet
hårdnackadt motsätta sig civilisationens alla ansträngningar till deras
afhjelpande. Och då författaren i början på nästa stycke säger, att man
"ej torde kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla dess
hjelpkällor äro tagna i bruk så långt inbyggarnes förmåga sträcker sig",
ger han uppenbarligen åt ordet öfverbefolkning en betydelse, som närmast
synes egnad att förflytta detta omtvistade begrepp till chimerernas
område. Kan öfverbefolkning ej sägas vara för handen, förr än alla
tänkbara förbättringar och reformer blifvit vidtagna, då är det
säkerligen bäst att aldrig vidare använda ordet; men det hindrar
naturligtvis ej, att i afvaktan på alla dessa förbättringar den
öfvertaliga befolkningen svälter ihjel eller utvandrar. I
nationalekonomiska handböcker[59] plägar eljest den definition gifvas,
att _relativ_ öfverbefolkning är inne, så snart folkmängden _faktiskt_
ökats hastigare än tillgången å befintliga underhållsmedel, och får
denna definition gälla, vågar jag tro mig hafva i föredraget med
fullgoda skäl styrkt, att _åtminstone en partiel_ dylik öfverbefolkning
under det sista årtiondet egt rum, nämligen inom just de åldersklasser,
som mest bidraga till utvandringen, äfvensom hafva uppvisat
sannolikheten af, att ett dylikt förhållande äfven i den närmaste
framtiden är att motse.

Att söka jemförelsepunkter med vårt eget lands förhållanden i det oss så
olika Ryssland, hvars statistik dessutom är så föga bearbetad, anser jag
temligen ofruktbart. Om verkligen--hvilket är mig obekant--"det blott
råder en mening om, att Rysslands befolkning är alltför tunnsådd", beror
måhända denna mening helt enkelt derpå, att vi från det högre kulturens
trappsteg, som vi väl onekligen intaga, se eller tro oss se, att
Ryssland med en mera upplyst befolkning samt under en friare
styrelseform, skulle kunna långt bättre än som nu sker använda sina rika
hjelpkällor. Men från dessa möjligheter måste man se bort, om det gäller
att fälla ett opartiskt omdöme: civilisationens frukter skola i Ryssland
ännu behöfva lång tid för sin mognad, och om detta besinnas, tror jag
ej, att någon med fog kan påstå, att det europeiska Ryssland i
närvarande stund lider mindre af överbefolkningens onda än något annat
land i Europa. Nativiteten är der betydligt högre än i något annat
europeiskt land; men det är långt ifrån, att folkmängdstillväxten skulle
ske i en deremot svarande proportion, ty en stor del af dessa nyfödda
synes knapt kommen till verlden i annat ändamål än att strax åter
försvinna från jordens yta. En stark dödlighet plägar dock i allmänhet
anses för ett öfverbefolkningsfenomen. Äfven menniskolif vårdslösas, när
tillgången derpå är öfverflödande. Och att samma orsak i förening med
andra är i stånd att framkalla äfven _politiskt missnöje_ af den mest
våldsamma karakter, är en sanning, som skulle kunna bevisas med ej få
exempel ur historien.

Men vi låta författaren ha ordet.

--"Man torde icke kunna tala om öfverbefolkning i ett land, förr än alla
dess hjelpkällor äro tagna i bruk så långt som inbyggarnes förmåga
sträcker sig, lika litet som man kan säga, att en gård icke föder sin
man, så länge gårdens brukning lemnar någonting öfrigt att önska. Är det
svenska jordbruket så uppdrifvet, att den redan nu odlade jorden icke
kan förmås att gifva något mera? Är här ingen oodlad, men odlingsbar
mark qvar att taga vara på? Är vår industri den hon kunde och borde vara
med våra stora naturliga tillgångar af malm, virke och vattenkraft? Har
vår handel begagnat fördelarne af landets läge så som de kunde brukas?
Finnas inga skattereformer qvar att utföra till bättrande af de mindre
bemedlades lefnadsförhållanden? Finnas inga tullar att sänka och
borttaga för att gifva billigare föda och billigare kläder samt lyftning
åt skyddade industrigrenar, hvilka lida under afstängningen från den
utländska konkurrensen, och åt icke skyddade, som tyngas genom behofvet
af de skyddades tillverkningar? Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i
undervisning och i det offentliga meningsbytet för väckande af
industriel företagsamhet och begåfning?

Jag har redan yttrat mig angående den första punkten. Den der uttalade
åsigten hvilar på en förvexling af begreppen _absolut_ och _relativ_
öfverbefolkning--en ytterst vanlig missuppfattning, som det dock varit
något öfverraskande för mig att återfinna hos den ärade
artikelförfattaren. Det är med det _nuvarande_ tillståndet på det
ekonomiska området eller med det i den närmaste framtiden
sannolika--icke med sagda tillstånd _plus_ alla möjliga, abstrakt
tänkbara förändringar och förbättringar--som befolknings-siffrorna böra
jemföras, om man skall kunna komma till någon insigt om, huruvida
öfverbefolkning hotar.--Så länge icke denna grundsanning är insedd och
erkänd, är det nästan lönlöst att diskutera detaljfrågor, hvilka
dessutom för sitt utredande förutsätta specialkunskaper, hvaraf jag för
min del ej är i besittning. För att likväl ej anses ha förbigått något
af vigt vill jag försöka att i korthet granska de här ofvan föreslagna
åtgärderna hvar för sig. Min mening är härvid blott att söka visa huru
föga dylika åtgärder, möjligen med undantag af den sista omnämda, äro
egnade att åstadkomma någon sådan _radikal_ förbättring af det nuvarande
tillståndet, att emigrationen härigenom skulle för framtiden kunna
förebyggas eller ens väsentligen minskas.

Skattereformer, huru önskvärda och välbehöfliga de än i andra afseenden
må vara, producera likväl i sig sjelfva ingenting. Att på grund af
fattigdom befria en person från ett eljest rättvist skattebidrag, är ju
tydligen i grunden ingenting annat än att af allmänna medel tilldela
honom ett fattigunderstöd, motsvarande skattens belopp. Men åtgärden
medför då också alldeles samma olägenheter som hvarje annat
fattigunderstöd, nämligen att verka såsom en uppmuntran till hastigare
folkökning inom de fattigare klasserna, måhända till och med som ett
direkt premium på denna; och genom den stigande konkurrensen skall det
då inträffa, att den fattiges ställning, ehuru han icke längre betalar
skatt, ej blir bättre än förut, medan han nödgades erlägga sådan. Äfven
de mest genomgripande skattereformer i syfte att lägga denna tunga mera
uteslutande på de förmögna och bergade, skola, om ej samtidigt några
åtgärder vidtagas för att förebygga en allt för hastig folkökning, väl
kunna göra de rika mindre rika, men aldrig, om ej för ögonblicket,
afhjelpa de fattigas fattigdom.

Äfven tullars sänkande eller höjande kan ej gerna räknas till
produktionsmedel i egentlig mening. Jag afhåller mig alldeles från att
uttala något omdöme öfver den förmodade "lyftning", som tullskyddets
borttagande skulle tillskynda de "industrigrenar, hvilka lida under
afstängningen från den utländska konkurrensen". I den högt lågande
striden mellan frihandel och protektionism är det för den, som vill vara
neutral, ej rådligt att ställa sig i skottlinien. Att åtskilliga af de
nämda industrigrenarna, eller åtminstone deras utöfvare lida ganska
mycket af den _inhemska_ konkurrensen är väl påtagligt--hjelpen skulle
då ligga i att liksom låta den ena spiken drifva ut den andra ... Våra
ojemförligt vigtigaste näringskällor, jordbruket, skogs- och
jernhandteringen skola väl för öfrigt aldrig komma att röna synnerligt
inflytande af någon förändring i tull-lagstiftningen, vår egen nemligen;
att på en dylik förändring ställa obegränsande förhoppningar om en
förbättrad ekonomisk ställning för befolkningens flertal synes mig
derför vara att bygga på en alltför lös grund.

Men af en utveckling och en kraftig sådan äro icke dess mindre, enligt
författaren, äfven dessa och samtliga våra näringsgrenar i stånd. Och
deri måste man gifva honom rätt. Ännu återstå många tunnland att
upplöja, innan hela den naturliga ängsmarken är förvandlad till
sädesbärande åker. Ännu finnas kärrmarker att torrlägga, ännu sjöar att
aftappa (dock är jag ej rätt säker om specielt sjö-aftappningen i den
ärade artikelförfattaren eger någon vän). Och vår industri, vår handel,
vår sjöfart, äfven dessa äro helt visst i stånd af väsentliga
förbättringar.--Sant! Men göres då för närvarande på alla dessa områden
alls intet? Kan man väl med fog anmärka något vid den uppblomstring, som
industrien, handeln och sjöfarten (för att ej nämna våra öfriga
samfärdsmedel) under de senaste decennierna undergått, om ej, att den
varit alltför brådstörtad för att i längden kunna fortskrida efter samma
måttstock? Och beträffande jordbruket vittnar ju hvarje årgång af
hushållningssällskapens förhandlingar om, att landets sädesbärande areal
år från år vinner en ej oansenlig förökning. Någon fara från detta håll
synes således icke heller vara för handen om ej möjligen, att en allt
för ensidig åkerbrukets utveckling kunde tvinga oss alla att blifva
vegetarianer liksom kineserna.[60] Men med allt detta är fruktan för
öfverbefolkning på intet sätt vederlagd, ty denna grundar sig ingalunda
derpå, att utvecklingen af landets hjelpkällor står stilla, utan på, att
sagda utveckling icke är eller kan tänkas blifva så snabb, som voro
erforderligt för att kunna tillfredsställa de anspråk, som af
folkökningen eller rättare den nuvarande nativiteten ställas på
framtiden. Mera härom strax nedanför. Frågan är alldeles icke denna: "gå
våra näringar framåt eller ej?" utan: "kan farten påskyndas eller ej?"
Och hvad landets modernäring beträffar, känner jag för min del ingen
omständighet, som skulle berättiga oss att besvara denna senare fråga
med ja. Bland granskarne af en min föregående skrift, uppgifver en,[61]
hvilken på detta område eger auktoritet, att den jemförelsevis långsamma
utvecklingen af vårt jordbruk egentligen beror på svårigheten att
öfverallt erhålla tillräckligt med folk. Här bör naturligtvis
underförstås, om ej meningen skall blifva obegriplig, att man har svårt
att erhålla tillräckligt med folk _till det pris_, som skulle kunna göra
nyodlingar eller andra förbättringar _lönande_. En sänkning af
arbetslönerna blir då till sist den egentliga grundvalen till
förhoppningarna om en bättre framtid for vårt jordbruk, äfvensom i
allmänhet för "det nationela arbetet". Men för den nationela arbetaren
blefve samma framtid tydligen ej lika löftesrik. Det låter kanhända en
smula trivialt att erinra om, det arbetet är till för arbetarens skull
och icke tvärt om. Men det triviala i denna och dylika sanningar ligger
egentligen deri, att de utgöra en obehaglig påminnelse om något,--som
_borde_ vara, men icke är.

Den sista bland de framstälda invändningarne hvarken kan eller vill jag
söka affärda lika lättvindigt som de föregående. Då författaren frågar:
"Är tillräckligt gjordt i uppfostran, i undervisning o. s. v." måste man
härtill svara ett obetingadt nej, och tillika med tacksamhet ihågkomma
den ihärdiga och, vi böra hoppas det, ej alldeles fruktlösa kamp för ett
bättre sakernas tillstånd härutinnan, som sedan länge förts i just den
tidning, der den här återgifna artikeln förekommer, och af dess
utgifvare. En förbättrad folkuppfostran i detta ords vidsträcktaste
bemärkelse utgör i sjelfva verket den enda grund, hvarpå rättmätiga
förhoppningar om ett verkligt och varaktigt framåtskridande kunna
byggas. Och vare sig man ser på detaljerna eller på riktningen af det
hela återstår på detta område ännu nästan allt att göra. Det myckna, som
i den högre undervisningen endast går ut på att bibringa en ytlig
prydnad för umgängeslifvet, borde lemna rum för grundligare vetande i
mera nödvändiga ämnen. I den egentliga folkskolan skulle plats kunna
beredas åt många nyttiga kunskaper, om man blott tilläte någon
inskränkning i den myckna teologiska visdom, som der under tårar och
suckar inplantas, i de allra flesta fall endast för att som en onyttig
barlast kastas öfver bord, när den unge ändtligen står färdig att för
lifvets seglats utrusta den farkost, hvars egentliga ankare och
lifräddningsboj all denna dogmatik skulle hetas vara--eller för att, om
den behålles, för lifvet grundlägga en mörk och otillgänglig fanatism.
Men det vigtigaste af allt är dock--och här upprepar jag ett maningsord,
som ofta stått att läsa i den aktade tidningens egna spalter--att hos
det uppväxande slägtet, särdeles bland de bildade klasserna inpregla
_aktning för kroppsarbetet, och dess utöfvare_. Vi måste lära hvarje
uppväxande yngling--ty om den lärdomen icke inhemtas i barnaåren, är det
sedan vanligen för sent--att den sotiga, nedsvärtade, illa klädda och
illa närda arbetaren är hans like, hans jemlike i allt utom i
tillfälliga företräden och lyckans gunst, och att hans lif är förspildt,
om han vid dess slut ej har uträttat något för att lyfta denna sin
vanlottade broder upp till sig. Frukten af sådana lärdomar skall
säkerligen ej uteblifva äfven med afseende på de rent materiela
förhållanden, som här närmast sysselsätta oss. Ty funnes blott hos de
bildade i samhället ett verkligt begär att förbättra arbetsklassens
ställning, skulle man helt visst snart blifva ense om de rätta medlen
härför. Hos några finnes visserligen redan nu en dylik önskan, men
endast såsom en tillfälligtvis uppflammande entusiasm, medan den i
hvardagslag merendels är ganska slö och dåsig; hos de allra flesta åter
kan man hvarken sön- eller hvardagar upptäcka något annat än en mer och
mindre utpreglad motvilja eller likgiltighet."[62]

Slutet af artikeln har följande lydelse:

--"Sannerligen, det återstår mycket att göra på alla dessa områden--så
mycket, att kanske intet annat land i Europa i närvarande tid är
jämförelsevis så rikt på framtid som de båda skandinaviska; ty intet
bland dem alla bär inom sig en sådan rikedom af ännu obrukade
näringskällor. Det kräfves utan tvifvel ansträngning, andlig och
kroppslig, att upptaga dem. Men här förefinnes då mera skäl att med godt
mod och med blicken fästad på en löftesrik framtid gör sitt bästa än att
klaga öfver en öfverbefolkning, som icke finnes till, och öfver en kamp
för tillvaran, som i vårt land ännu mera utgör, eller borde kunna
utgöra, en helsosam brottning mot en motsträfvig natur för att afvinna
henne näring och vinst, än en hungerstrid om brödbiten menniskorna
emellan."

Ja! det återstår mycket att göra. Och ehuru jag tyvärr ej i likhet med
den ärade artikelförfattaren förmår att skåda den närmaste framtiden i
en obetingadt rosenskimrande dager, tror jag likväl fullt och fast, att
vi äfven framdeles skola häfda den aktade, om än jemförelsevis obemärkta
plats, vårt land hittills intagit bland de europeiska statssamhällena.
Men härtill kräfves visserligen något mera än godt mod och rika
förhoppningar. --Om en köpman börjar sin aflur med endast godt mod, men
utan kunskap i bokföring eller förstånd att afpassa sina
finansoperationer efter storleken af sitt rörelsekapital, hvem beklagar
honom väl, om han, innan året är till ända, spelar bankrutt? Men hvad
man sedan gammalt fordrar af den enskildes ekonomiska verksamhet,
nemligen förutseende och omtanke, det måste man äfven på ett mera
framskridet stadium kunna fordra af samhället sjelft. Hvartill tjenar
eljest nationalekonomien? Hvartill tjenar statistiken?

Att i hvarje detalj med tillräcklig sannolikhet på förhand beräkna
utgifter och inkomster inom statshushållet i ordets vidsträcktaste
mening, måste förblifva framtidens, möjligen en ganska aflägsen framtids
uppgift. Men till sina hufvuddrag bör detta problem redan nu icke anses
olösligt. I brist på tillräckligt vissa beräkningar får man härvid
hjelpa sig fram med mer eller mindre sannolika antaganden, och af dylika
vill jag här förslagsvis uppställa tvenne, af hvilka det första är mera
säkert, det andra mera löftesrikt.

Det första antagandet är, att vårt land, om än vissa af våra
näringar (t. ex. den, som man med ett förskönande namn benämner
skogshushållningen) mera synas gå ut på ett förtärande af de naturliga
tillgångarna, än deras förkofrande, dock i det hela skall kunna i
framtiden producera åtminstone lika mycket, som det för närvarande gör.
Inskränkte vi oss till detta antagande, borde vi följdriktigt sträfva
att göra vår befolkning stationär, så att nativitet och dödlighet jemt
motvägde hvarandra och äfven under detta vilkor kunde vi ej hoppas något
mera, än att för framtiden intaga ungefär samma ekonomiska ställning som
nu. Men någon försämring deri behöfde vi åtminstone ej befara.

Det andra antagandet innebär, att utvecklingen af våra näringskällor
tills vidare skall kunna fortgå med samma raska fart, som utmärkt de
senaste decennierna eller det sista femtiotalet år. Detta antagande är
tydligen långt mera djerft och äfventyrligt än det förra och kan
omöjligen utsträckas öfver någon längre framtid utan att strax uppenbara
sin orimlighet. Finge vi likväl förutsätta dess giltighet, skulle då
äfven folkökningen kunna framskrida i samma progression som hittills,
och vi kunde ändå hafva rätt att vänta, att de förbättringar i
lefnadssättet och på många andra områden, som under det senaste halfva
seklet onekligen egt rum, skulle för framtiden kunna fortsättas i samma
skala. Ingen betviflar, att ju detta senare alternativ, frånsedt dess
tillförlitlighet, medför långt ljusare framtidsförhoppningar än det
förra, men på samma gång torde man benäget medgifva, att något antagande
_utöfver_ detta senast gjorda är fullkomligen löst och utan all grund i
erfarenheten.

Se vi nu till, för hvilketdera af dessa båda antaganden den nuvarande
fruktsamheten synes vara afsedd, finna vi strax, att, medan det alls ej
kan blifva tal om det förra, är äfven det senare alldeles otillräckligt
att motsvara de anspråk, som de årliga nativitetsöfverskotten ställa på
landets utveckling. Dessa anspråk kräfva helt enkelt för att ej lemnas
ouppfylda ett hälften snabbare framåtskridande, än som hittills visat
sig möjligt. Beviset ligger i de senaste årtiondenas erfarenhet. Landets
folkmängd har, såsom i föredraget omnämdes, under denna tid ökats med
mellan 6- och 700,000 inv., men hade det endast berott på nativiteten,
skulle den hafva ökats med inemot en million. Resten har uppslukats af
emigrationen, och emigrationen skall då säkerligen äfven i framtiden
trots alla ansträngningar blifva vår enda utväg till räddning, om vi ej
i tid besluta oss för att klokare söka begränsa vår fruktsamhet.
Hvilkendera utvägen är nu i landets välförstådda intresse att tillråda,
förutsatt, att de båda komma att stå oss öppna? I mitt föredrag har jag
efter bästa förmåga sökt att besvara denna fråga. Huruvida svaret är
tillfredsställande eller ej, och särskildt om den här återgifna
tidningsuppsatsen är egnad att i någon väsentlig grad gendrifva de
slutsatser, hvartill jag kommit, måste nu öfverlemnas till den tänkande
läsarens afgörande.



ANMÄRKNINGAR:


[1] Det förtjenar likväl påpekas, att helt nyligen ett arbete utkommit
(Grundlinier till Nationalekonomiken af D:r _J. A. Leffler_), hvilket i
befolkningsfrågan i allt hufvudsakligt ställer sig på Malthus' och
nymalthusianernas ståndpunkt.

[2] Kända antalet emigranter är följande:

 Åren      Emigranter

 1851-55    12,744
 1856-60     4,156
 1861-65    19,816
 1866-70   102,631
 1871-75    64,463
(1876-79    43,697)

Hvad förlidet (1880) års utvandring angår, uppgifves i senaste häfte af
statistisk tidskrift antalet till omkr. 50,000 personer, hvilket äfven
bekräftas af den vid årets slut företagna folkräkningen, som utvisade,
att under året en folkminskning, eller, om denna minskning varit blott
skenbar (beroende på s. k. obefintliga personer) åtminstone ingen
nämnvärd folkökning egt rum. Som nu nativitetsöfverskottet (öfverskottet
födda öfver döda) föga understeg det normala, som är omkring 50,000,
måste tydligen ett motsvarande antal hafva gått för landet förloradt
genom emigrationen. Under innevarande år (1881) slutligen har antalet af
dem, som med Amerika till uppgifvet mål lemnat landet, från såväl
Göteborg som Malmö öfverstigit fjolårets och uppgår för dessa städer
till sammanlagdt omkr. 45,000. Härtill är att lägga den emigration, som
samtidigt egt rum till länder i Europa framförallt till Danmark och
Norge samt Tyskland, af hvilken åter en del (isynnerhet den till Norge)
består af personer, som öfver främmande hamnar söka sig väg till
Amerika.

[3] Nogare bestämdt utgjorde under åren 1866-78 de nämda åldersklasserna
bland emigranterna 39 proc., bland den öfriga befolkningen 15 proc. af
hela antalet. De närmast omgifvande åldersgrupperna åter (11-20 samt
31-40 år) påträffas i ungefär samma procentförhållande bland
emigranterna, som bland resten af befolkningen, under det deremot såväl
den spädare barndomen, som den egentliga ålderdomen i vida mindre grad
deltager i utvandringen. Lägges härtill, att mankönet är bland
utvandrarne ej obetydligt starkare representeradt än qvinkönet (ett
förhållande, som dock under de senare åren något utjemnats),
finner man lätt den stora likheten mellan den inverkan på våra
befolkningsförhållanden, som af utvandringen förorsakas och den, som
skulle bli följden af ett folkförödande krig.

[4] Att en god ansats härtill förekom i sjelfva det inledande referatet,
må dock ej förnekas.

[5] Ett undantag härifrån bilda visserligen de transaktioner mellan
utvandrarne och hemmet, som stå i sammanhang med sjelfva utflyttningen.
Dessa äro dock i allmänhet af en tillfällig och öfvergående natur.

[6] De i utvandringsstatistiken använda yrkesrubrikerna äro i allmänhet
allt för omfattande för att tillåta några mera detaljerade slutsatser.
Om riktigheten af det i texten anmärkta förhållandet förefinnes likväl
intet tvifvel. Anmärkningsvärdt är också, att proportionen bland
utvandrarne af den lösa befolkningen i jemförelse med den bofasta under
senare åren i hög grad tillväxt.

[7] I tidskriften Samtiden år 1873, N:o 38.

[8] Enligt senare underrättelser synes äfven denna uppskattning
öfverdrifven. Sålunda uppgifves från Norge, hvars förhållanden sannolikt
ej mycket afvika från våra egna, att de 16,000 utvandrare, som under år
1881 öfver Kristiania lemnat landet, i reda penningar skola hafva
medfört omkring 400,000 kr., hvilket gör endast 25 kr. per hufvud.

[9] _W. E. Svedelius_, Studier i Sveriges Statskunskap. Del I. Sid. 391.

[10] Detta bland annat af det skäl, att, såsom J. Stuart Mill anmärkt,
arbetslönerna, om än låga, likväl sällan äro så låga, som de skulle
kunna vara, derest arbetsgifvarne droge full fördel af arbetarnes
konkurrens. Häraf blir en följd, att denna konkurrens kan rätt ansenligt
förminskas, utan att för arbetsgifvarne en tvingande nödvändighet
uppstår att i motsvarande grad höja lönerna. Den stora utvandringen i
slutet på 1860-talet medförde väl (i förening med goda konjunkturer), en
stegring i arbetslönerna, dock ej högre, än att t. ex. värdet af stat
och lön för en arbetare på landet, äfven då det stod högst, endast
uppgick till omkr. 400 kr. Enstaka undantagsfall af högre aflöning för
kroppsarbetaren tilldraga sig i allmänhet stor uppmärksamhet; sålunda
får man ännu höra omtalas, huruledes under de goda åren i Norrland,
"champagnen", såsom orden lyda, skall hafva "runnit i strömmar öfver
timmerflottarne". Frånsedt, att det mesta af dylika berättelser troligen
är att förvisa till den mytbildande fantasiens område, bör man
ihågkomma, att den arbetsförtjenst, hvarom här är fråga, endast erbjudes
under några få veckor af året, och att det är af denna, som den ofta
från aflägsna trakter anländande arbetaren har att bestrida icke blott
resan fram och åter utan ej sällan också sitt och sin familjs uppehälle
intill dess skördetiden inträffar. Om han i stället strax förslösar
denna inkomst på ett öfverdådigt lefnadssätt, är väl sådant både att
beklaga och klandra, men kan svårligen anföras såsom bevis för
skadligheten af allt för höga arbetslöner. Såsom en lämplig motvigt mot
alla dylika framställningar af en vanligen lika genomskinlig som oädel
syftning vågar jag anbefalla en för några år sedan i Karlstad utgifven
liten skrift benämd "Förslag till fattigdomens afskaffande bland
Sveriges arbetsklass" af _O. Lysander_. Författaren af denna skrift är
af flera tecken att döma sjelf kroppsarbetare eller står åtminstone
denna klass mycket nära, och hans lika okonstlade som fängslande
framställning gör framför de flesta intrycket af att grunda sig på
verkligen upplefvade tilldragelser.

[11] Ehuru hustrun, då flera barn finnas, vanligen ej kan förskaffa sig
någon arbetsförtjenst utomhus, vore det tydligen orätt att ej uppskatta
värdet af hennes i hemmet förrättade arbete åtminstone lika högt som en
ogift qvinnas. Att, såsom vanligen sker, betrakta _mannens_
arbetsförtjenst såsom utgörande familjens hela inkomst, kan ej vara
riktigt.

[12] Man kan på flera sätt öfvertyga sig om, att denna summa icke är för
hög. Sålunda utgjorde år 1875 årskostnaden vid Allmänna barnhuset i
Stockholm, der som bekant flertalet barn utackorderas på landet, omkring
80 kr. för hvarje barn. Öfriga barnuppfostringsanstalter
(Frimurarebarnhuset m. fl.) i hufvudstaden hade samma år vida större
omkostnader nämligen från 350 till 400 kr. för hvarje barn.
(Öfverståthållare-Embetets berättelse för åren 1871-75.) Den
barnuppfostringshjelp, som i vissa fall af domstolarna ådömes, utgår
åtminstone i städerna med ända till 15 kr. i månaden, hvilket gör 180
kr. om året o. s. v.

[13] Någon _ränta_ har härvid ej blifvit beräknad, då det är svårt att
afgöra, efter hvilka grunder den borde utgå. Men till en del motväges
detta förhållande deraf, att alla utgifter blifvit beräknade med hänsyn
till nuvarande pris på förnödenheter o. s. v. hvilket strängt taget ej
är riktigt, då de ju i sjelfva verket, hvad de nuvarande emigranternas
uppfostran beträffar, ligga åtskilliga år tillbaka i tiden.

[14] Regeln för denna beräkning (vid hvilken i öfrigt för enkelhetens
skull utvandrarne sammanförts i större åldersgrupper) har varit, att för
personer under 15 år för hvarje år, understigande 15 afdragits 1/15 af
de ofvannämda 1,000 kr., deremot för personer mellan 25 och 50 år 1/25
för hvarje år, öfverskjutande 25. Utvandrare öfver 50 år hafva med
fästadt afseende på den för dem stundande ålderdomen icke alls
inedtagits. Ehuru temligen godtycklig kan denna beräkning dock ej mycket
afvika från verkliga förhållandet, då, såsom ofvan är nämdt,
hufvudmassan af emigranterna faller inom de åldersklasser, för hvilka
alls intet eller blott ett helt ringa afdrag behöft göras.

[15] Huru ringa utsigterna i sjelfva verket äro äfven för
förverkligandet af en dylik förhoppning, derom kan man möjligen få en
föreställning genom att läsa den norske skriftställaren Kristofer
Janson's nyligen utgifna föredrag om "Amerikanske Forholde", särdeles de
båda sista föredragen. Hvad författaren der yttrar om _sina_ unga
landsmän i Amerika och om den andliga atmosfer, hvari de uppfostras,
torde, man kan väl antaga det, till en god del gälla äfven om dem,
hvilkas föräldrar utvandrat från landet på denna sidan Kölen.

[16] I Minnesota och Iowa skall för några år sedan ha inträffat, att man
i brist på afsättning nödgats använda hvetet till bränsle och svinföda
("Samtiden" 1874 _No_ 40. Se i öfrigt rörande här beskrifna förhållanden
den lilla skriften "Emigrantens Vän" af _H. Nisbeth_).

[17] "Samtiden" 1873 _No_ 38 samt 1874 _No_ 40.

[18] Äfven från rikets vestra delar försiggår en dylik utvandring till
Norge. Enligt statistiska uppgifter är antalet svenskar i Danmark och
Norge omkring _tio_ gånger så stort som antalet af i Sverige sig
uppehållande danskar och norrmän.

[19] Jemför rörande hela denna framställning kungl. maj:ts
befallningahafvandes i Kronobergs län berättelse för åren 1871-75,
särskildt den deri intagna redogörelsen af kyrkoherden _Kronblad_ i
Linnaryd.

[20] I båda länderna tillsammans öfver 50,000 mot sammanlagdt omkring
5,000 norrmän och danskar i Sverige. (Almanach de Gotha 1882.)

[21] Liksom för att gifva stöd åt detta påstående hafva i tidningar,
hvilka ifrigast bestridt riktigheten af den i det följande försökta
förklaringen af emigrationen, en mängd andra dylika blifvit uppstälda,
hvilka ej mindre afvika sinsemellan än från den af mig föreslagna.
Sålunda hafva två tidningar, hvilka hvar på sin ort åtnjuta stort
anseende, båda funnit orsaken till det onda ligga i tullagstiftningen,
med den skilnaden blott, att den ena önskar tulltaxans förändring i
frihandelsvänlig riktning, den andra i skyddsvänlig. Ett annat,
antagligen liberalt blad menar, att utvandringen snart skulle upphöra,
derest "nödiga reformer" vidtoges (_hvilka_ reformer, nämnes ej); en
konservativ tidning åter finner utvandringens orsak i det missnöje, som
inom landet alstras genom de liberala bladens ideliga rop på reformer o.
s. v. Det må ursäktas mig, om jag af denna mina motståndares oenighet
snarast finner mig styrkt i min mening, ty, under det att det åtminstone
är en möjlighet, att de alla kunna hafva misstagit sig, är det deremot
logiskt otänkbart, att de alla kunna hafva rätt.

[22] En dylik uppgift (flera kunna antagligen insamlas) finnes i kungl.
maj:ts befallningshafvandes för Gotlands län berättelse för åren
1866-70, hvari förmäles, att under den dåvarande starka utvandringen
emigrantantalet varit betydligt öfvervägande inom de socknar, der
separatistiska rörelser nyss förut förekommit.

[23] Härmed åsyftades en af hr S. A. Hedin i skattekomitéen väckt
motion, att separatister, som utträdt ur vår statskyrka, skulle vara
befriade från att lemna skattebidrag till denna. Hvilket öde denna
motion sedermera fått, är mig obekant.

[24] De här närmast följande betraktelserna bilda väl också, strängt
taget, en utflygt från ämnet, hvilken föranledd som den var af några vid
tiden för föredragets hållande eller kort förut i hufvudstaden timade
tilldragelser, här må benäget ursäktas.

[25] Båda dessa, föga värdiga yttranden hafva helt nyligen varit synliga
i tryck.

[26] _August Blanche_, Jenny eller Ångbåtsfärden. Samlade teaterstycken.
Del II. Sid. 387.

[27] Fattigvårdsfrågan, fjerde artikeln.

[28] Folkökningen är sålunda att uppfatta såsom utvandringens _verkande_
orsak. Men _förmedlande_ orsaker finnas äfven, och som den förnämsta
bland dessa må räknas nutidens förbättrade samfärdsmedel, ock en allmänt
spridd kännedom om förhållandena i Amerika. Häraf förklaras, att samma
omständigheter, som nu föranleda till utvandring, i forna tider
åstadkommit något annat t. ex. farsoter och i allmänhet en förhöjd
dödlighet. Sådant är ännu tillståndet i Ryssland, hvilket land, kan man
väl säga, har sitt Amerika i sina kyrkogårdar, dit det årligen sänder
ett ända till dubbelt större antal af sina invånare, än hos oss numera
är vanligt. (Jfr. _Hellstenius_, Jemförande Befolkningsstatistik sid.
113.) Att vid jemförelse med dylika "medel mot öfverbefolkning"
utvandringen är en välsignelse, skall naturligtvis ej förnekas.

[29] _Aug. Andrée_, Föredrag om de dåliga tiderna och deras orsaker.

[30] Grunddrag af Sveriges Befolkningsstatistik. Tab. _No_ 3.

[31] Till följd af utvandringen torde antalet i verkligheten nu hafva
nedbragts till 720 à 730,000 (siffran är ytterst osäker, och beror
endast på en lös uppskattning, då några detaljerade uppgifter
naturligtvis ännu ej föreligga), hvadan således den verkliga ökningen
inom nämda åldersgrupp skulle hafva skett i endast föga starkare
proportion än inom befolkningen i dess helhet.

[32] _W. E. Svedelius._ Förut anförda arbetet sid. 389.

[33] Följaktligen också långsammare än landets folkmängd i det hela.

[34] Det är härmed ej meningen att påstå, att det alltid skulle vara de
allra fattigaste, som begifva sig till städerna eller utvandra.
Sammanhanget med folkökningen är dock oftast omisskänneligt. Ett ytterst
vanligt fall är t. ex. följande. En hemmansegare dör, efterlemnande
flera barn. Endast en af sönerna kan sjelf bosätta sig på gården, men då
han i verkligheten endast eger en mindre del deraf, kan det sålunda lätt
hända, att egendomen blir till fem sjettedelar eller mera skuldbelastad,
hvadan han merendels ej kan föda sig på den. Följden häraf blir, att
gården måste säljas och penningarne delas. Det arf, som nu kommer på
hvars och ens lott, är i allmänhet för litet att medgifva inköpet af
egen gård, men måhända tillräckligt att i närmaste stad eller köping
öppna en liten handel, såvida arftagarne ej föredraga, att vända sig
till det land, der jorden är billigare: Amerika. Saken är verkligen
mycket enkel, och borde för sin enkelhets skull kunna tros, men enligt
en tidnings påstående lär det vittna om "feghet" att söka intala det
uppväxande slägtet, att 1/6 icke är eller kan vara = en hel eller 1/2.

[35] _Gustav Rümelin_, Zur Uebervölkerungsfrage.

[36] Ett längre utdrag finnes intaget i det bekanta arbetet Statistik
öfver Sverige af Carl af Forsell.

[37] Egendomligt är att den ofvanstående uppfattningen af fattigdomens
orsaker lär hafva omfattats af framlidne konung Karl XV, om eljest ett
för ej länge sedan i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning återgifvet
samtal mellan honom och en frisinnad publicist är autentiskt.

[38] En ytterligare mildring af några bland dem, t. ex.
försvarslöshetsstadgarne synes tvärtom i hög grad vara påkallad af
rättvisans och billighetens kraf, ehuru dermed då också ett af de sista
återstående lagliga banden på folkökningen bortfaller.

[39] Äfven för den följande något för speciela utflygten anhåller
författaren om benägen tillgift--hellre än han utelemnar den.

[40] Af den manliga befolkningen öfver 20 år lefver i riket i dess
helhet mer än en tredjedel ogift, men särskildt i Stockholm betydligt
öfver hälften, och qvinkönet är härvidlag ännu sämre lottadt. Så länge
detta förhållande fortfar, kan man utan öfverdrift påstå, att alla
sträfvanden till sedlighetens höjande i hufvudstaden skola gagna till
intet; eller snarare till mindre än intet, ty, om såsom nu alla bättre
krafter äro upptagna af ett välment, men enligt sakens natur ofruktbart
_ifrande_ mot osedligheten, blir utsigten för mera genomgripande
åtgärders vidtagande härigenom tydligen förminskad.

[41] Rörande frågans medicinska detaljer, se t. ex. den lilla skriften
Lagen för Folkökningen af Mrs Annie Besant, sv. öfv.

[42] I skriften Svar till mina Granskare.

[43] Enligt denna åsigt skola de yttre tecken, af hvilka den process
åtföljes hvarigenom den qvinliga organismen göres mottaglig för
befruktning, icke, såsom man förr trott, utgöra ett förberedande moment
i denna process, utan tvärtom vara att betrakta såsom dess afslutning,
eller snarare som ett efterspel, af hvars uppträdande man t.o.m. kan
sluta, att den för konception gynsamma tidpunkten fått gå förbi, utan
att befruktning derunder egt rum. Är denna uppfattning riktig, och vissa
fakta inom obstetriken och gynekologien sägas tala härför, skulle
följaktligen tiden omedelbart efter menstruationen företrädesvis vara
den, under hvilken äktenskapligt umgänge kunde ega rum, utan att makarna
behöfde frukta en ovälkommen tillökning af sin familj. Tyvärr herskar på
hela detta område ännu mycket dunkel, hvilket måhända ej skall kunna
skingras, förr än qvinnorna mera allmänt än nu sjelfva egna sig åt
medicinska studier, en sak som bland åtskilliga gynekologer är ett
ifrigt eftersträfvadt önskningsmål.

[44] Man skulle kunna invända, att läkare, hrilka i sin praktik så ofta
hafva att sysselsätta sig med _följderna_ af en alltför oinskränkt
fruktsamhet, mera sällan rådfrågas om sättet att förekomma en sådan,
åtminstone af personer tillhörande de fattigare klasserna. I detta
senare fall torde dock ett motsatt förhållande ega rum med utöfvarne af
ett med läkarens beslägtadt yrke, hvilket också förutsätter en viss grad
af medicinsk utbildning. Jag menar den vigtiga, öfver hela landet
spridda klass af qvinnor, som biträda vid förlossningar. Dessa komma
under utöfningen af sitt kall i beröring med snart sagdt alla
barnaföderskor i landet. Det vore då för dem en lätt sak, derest icke
sådant af den allmänna meningen eller dem, som gifvit sig ut för att
föra dess talan, stämplades såsom misstänkt eller förkastligt, att åt
dessa sina patienter, hvilka både äro i största behof af och antagligen
äfven mest mottagliga för detta slags lärdomar, meddela sådana
upplysningar, som kunna sätta dem i stånd att undvika ett allt för ofta
förnyadt hafvandeskap. Iakttoges detta, skulle man måhända mindre ofta
få höra omtalas den sorgliga handtering, hvilken nu af åtminstone några
medlemmar (antagligen de sämsta) af detta stånd i smyg bedrifves, men
uppenbarligen endast i sällsynta undantagsfall kommer under allmänhetens
ögon och lagens dom.

[45] Ett dylikt, mycket omtaladt rudiment är t. ex. blindtarmens
masklika bihang, som hos menniskan och flera andra vertebrater är till
alls ingen nytta men stundom till skada för organismen (inflammationer
deri förorsaka ej sällan döden), hvaremot det hos andra djur uppnår
samma storlek och eger lika stor betydelse som sjelfva magsäcken.

[46] Man skall måhända vilja frånkänna mig rättigheten att tala i
religionens namn, sedan jag nyligen i tidningarna varit upptagen på
listan öfver de personer, hvilka på ett möte i Stockholm lära hafva
varit med om att, såsom det heter, söka "afskaffa gudsbegreppet". Mina
yttranden vid detta tillfälle gingo emellertid endast ut på, att förorda
fördragsamhet mot och så vidt möjligt samarbete med olika tänkande. I
hvarje fall har jag aldrig uttalat något tvifvel om den kristna
_moralens_ principiela sanning, hvilken jag tror mig skatta lika högt
som någon. Men visserligen hyser jag den åsigten, att denna moral både
kan och bör grundas på ett allmängiltigare och derigenom fastare
underlag än de trosföreställningar, som hos vår religions stiftare
åtföljde och till en del äfven uppbar densamma. Det är sant, att några
bland dessa trosföreställningar (långt ifrån alla) än i dag omfattas af
flertalet menniskor, åtminstone i vårt land. Men endast undantagsvis
eger denna tro den värma och uppriktighet, hvarigenom den skulle kunna
bli en pålitlig ledstjerna för deras sedliga lif. Detta är derför
merendels lika obestämdt i sina principer som vacklande i sina
yttringar, emedan dess verkliga grund helt enkelt är vanan att handla på
samma sätt som alla andra, men vanan påtagligen endast i vanliga fall
kan leda oss till det rätta. Jag fruktar också ej att göra mig skyldig
till en ohållbar paradox, då jag påstår, att åtskilliga fritänkare,
t. ex. våra dagars positivister (huru mycket än må vara att invända mot
Comte's system) äro långt uppriktigare och derför också mera verksamma
_kristna_, än mängden af dem, som pryda sig med det kristna namnet.--

En utförligare framställning af hvad här endast kunnat antydas finner
man i J. S. Mill's religiösa och moraliska skrifter t. ex. afhandlingen
Om Friheten samt de ännu ej på svenska utgifna Utility of Religion och
Utilitarianism.

[47] År 1867 utgjorde antalet 0-10-åriga omkring 1,036,000, det dittills
högsta antalet, hvilket sedan under ett helt årtionde icke på nytt
uppnåddes.

[48] I en uppsats i Nordisk Tidskrift (1881 häft. 7 och 8) rörande
dödlighetsstatistiken, författad af hr H. Westergaard, en dansk
statistiker, påpekas nödvändigheten af, att de nordiska ländernas
befolkning tid efter annan "uttunnas" genom emigration, derest ej
dödligheten på nytt skall stiga. På detta sätt säges man tills vidare
kunna "undvika pinsamma diskussioner, för hvilka tidsmedvetandet ännu ej
är moget". Svårligen kunna väl dock dylika diskussioner vara mera
pinsamma än det, som man med dem åsyftar att afhjelpa, och då
emigrationen omöjligen kan betraktas som ett obetingadt godt medel mot
överbefolkning, synes allt skäl vara för handen, att vi redan nu gripa
oss an med att diskutera andra. Att dröja dermed till dess
tidsmedvetandet blifvit moget, är att uppskjuta saken till en obestämd
framtid. Ännu aldrig har väl "tidsmedvetandet" förklarats moget för
diskussionen af någon viss fråga, innan denna diskussion i verkligheten
redan pågått några årtionden--eller några århundraden.

[49] I ett enskildt, särdeles välvilligt bref till mig, genom hvars
omnämnande jag ej anser mig begå någon ogrannlagenhet, betonar
författaren ytterligare denna sista omständighet och tillägger, att
enligt hans åsigt diskussionen öfver denna fråga rätteligen tillhör ett
annat område än statistiken. Detta må till en del medgifvas; och att
författaren haft aktningsvärda och för honom sjelf tillfyllesgörande
motiv för sina uttalanden, har jag aldrig tillåtit mig betvifla. För den
stora allmänheten skall dock ett yttrande, som förekommer i en af
Statistiska Centralbyråns publikationer, gerna te sig som vetenskapens
sista ord i frågan, och följaktligen lätt kunna komma att på dess omdöme
utöfva ett ödesdigert inflytande. Denna farhåga utgjorde anledningen
till det försök till motkritik, som jag vid föredraget framstälde och
här i hufvudsak upprepar.

[50] Jemför framställningen häraf i de på svenska utgifna kapitlen ur
Mill's Political Economy: "Om orsakerna till arbetslönernas förändringar
etc".

[51] Kursiveradt af mig.

[52] De yttranden af Bertillon, som här åsyftas, återfinnas i de af
honom för Littrés och Robin's Dictionnaire de Médecin författade
artiklar i medicinsk statistik. Enligt en annan uppgift, hvars riktighet
jag ej kan betvifla, ehuru jag icke varit i tillfälle att kontrollera
den, skall Bertillon i sina öfriga skrifter icke uppträda som en lika
afgjord vän af den långsamma folkökningen i Frankrike, utan snarare
beklaga denna. Om och i hvad mån denna motsägelse låter förklara sig, är
mig obekant.

[53] Den bekante, för ej länge sedan aflidne utgifvaren af Journal des
Économistes (hvilken tidskrift nu redigeras af den ej mindre
Malthus-vänliga de Molinari). I förbigående sagdt synes tillvaron af
denna, Frankrikes äldsta och mest ansedda nationalekonomiska tidskrift,
nästan utgöra en hemlighet för den svenska pressen. Åtminstone skall man
fåfängt spana efter något citat derur, under det deremot den af
sanguinikern Leroy Beaulieu redigerade Économiste Français flitigt
användes såsom källa.

[54] _Zur Uebervölkerungsfrage_ (Reden und Aufsätze. Neue Folge. 1881).
Af denna uppsats (hvilken, såsom jag hoppas, snart i sin helhet skall
bli tillgänglig i svensk öfversättning) har ett kortare utdrag för någon
tid sedan stått att läsa i en af huvudstadens dagliga tidningar. Detta
utdrag lemnade dock en ganska oriktig föreställning om skriftens
innehåll och syfte. Författaren göres till en förtviflad pessimist, som
ej ser någon annan bot för den hotande öfverbefolkningen än det sig
sjelft förtärande eländet. I sjelfva verket anges emellertid i skriften
helt andra och mera hoppgifvande botemedel, hvilka den ifrågavarande
tidningen dock, antagligen af undseende för sina läsares blygsamhet,
förtiger. Att afhandlingen icke dess mindre är hållen i en ganska
missmodig ton härrör från författarens på erfarenhet och kännedom om
menniskonaturen grundade farhåga, att hans och andras liknande varningar
ännu länge skola förblifva en ropandes röst i öknen.

[55] En af Rümelins hithörande uppsatser bär i sjelfva verket titeln:
"Unbehagliche Zeitbetrachtungen".

[56] I artikeln står 1879, hvilket af sammanhanget att döma antagligen
är skriffel. 1879 års utvandring var för öfrigt jemförelsevis mindre
betydlig. _K. W._

[57] Exempelvis förekommer detta påstående i den i förordet omnämda
Grundlinier till Nationalekonomiken af d:r J. A. Leffler, sid. 112.

[58] Se Kristofer Janssons målande skildringar häraf i det förut anförda
arbetet, fjerde föredraget.

[59] Se t. ex. den förut citerade Grundlinier till Nationalekonomiken,
sid. 111.

[60] En granskare af mitt föredrag i en numera upphörd tidning kallar
detta att "öfvergå till mera civiliserade födoämnen".

[61] "Är överbefolkning i Sverige orsak till fattigdom?" af L. A.
Hamilton.

[62] Vill man se denna beklagliga brist på verklig sympati och
gemensamhetskänsla i dess kanhända mest stötande form (enär afsigten
just skulle vara att betyga motsatsen), då må man exempelvis betrakta
den särdeles i våra stadssamhällen tid efter annan utbrytande
agitationen för nykterhetens befrämjande bland arbetarebefolkningen.
(Icke att förblanda med den glädjande sjelfverksamhet i samma riktning
från arbetarnes egen sida, som på de senare åren har egt rum!) Man
uppsätter petitioner till stadsmyndigheterna, samlar underskrifter,
utlyser möten till de förras diskuterande (egendomliga diskussioner, der
någonting annat än ett lofprisande af de föreslagna åtgärderna hvarken
är afsedt eller skulle anses passande), lysande debattörer öfverbjuda
hvarandra i vältalighet för att bevisa det gagneliga--för den allmänna
ordningen och dess öfvervakande, för fattigvården, för arbetarne sjelfva
och deras familjer--i ett förminskande af antalet krogar. Och medan man
så äflas--naturligtvis i en god om än långt ifrån oegennyttig
afsigt--att i möjligaste mån utestänga arbetaren från hvad han betraktar
såsom njutning och förströelse, _yttras icke ett ord_ om de lokaler af
alldeles samma syfte, endast af ett vanligen mångdubbelt större utrymme,
hvarmed de förmögnare samhällsmedlemmarne sjelfva äro försedda, och
hvilkas antastande troligen skulle betraktas såsom ett helgerån. Ingen
synes tänka på, att det goda, som reformen möjligen kan medföra,
tilläfventyrs flerfaldigt uppväges af den ovilja och bitterhet, som ett
dylikt sjelftaget förmyndarskap, en så skrymtaktig omtänksamhet
nödvändigtvis måste framkalla hos dem, som derför göras till föremål.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Om utvandringen, dess betydelse och orsaker - Föredrag, hållet i Stockholm den 25 och den 28 November samt i Upsala - den 3 December 1881" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.