Title: Utan anförare - Fem svenskors fjellvandring i Norge
Author: Wigström, Eva, 1832-1901
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Utan anförare - Fem svenskors fjellvandring i Norge" ***


UTAN ANFÖRARE

Fem svenskors fjellvandring i Norge


SKILDRAD

AF

AVE


PHILIP LINDSTEDTS FÖRLAG, LUND, 1885.



INNEHÅLL:

   I. Förberedelser                          sid.  5
  II. Om bord på »Zéphyr»                          9
 III. Ejdsvold                                    15
  IV. På Mjösen                                   17
   V. Lillehammer                                 22
  VI. På vandring                                 25
 VII. Till fjells                                 32
VIII. På sätrarne                                 36
  IX. På vidder och sätrar                        43
   X. Husvilla                                    61
  XI. På återtåg                                  70
 XII. I fiskarhyddan                              77
XIII. På väg till Espedalsvattnet                 83
 XIV. Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen    94
  XV. I Valders med Ambrosius  (bihang)          112
 XVI. Far väl Norge!                             147



Inledning.


I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än
pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska
kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att
gifva läsaren ett antagligt skäl för det han--förf. än vidare utsprider
farsoten.

Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt
sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det,
värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda
värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen--nej _skälet_ var det
ju--följande form.

Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska
folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är _omenskligt dyrt att resa i
Norge_, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod
till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så
föga kända broderland.

Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts
det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till
praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter
som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla
manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att _läsa inledningen_,
och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken:
_Mjösen_.

Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som
fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig
nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och
dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att _läsa_
om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna
lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju
längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan
för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.

Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.

_Alla fem reskamraterna_

genom

AVE.



Förberedelser.


Aldrig har en jordisk verld, sägs det, varit värre splittrad än vår
nuvarande, som är bräddfull af alla slags föreningar, utom möjligen de
äktenskapliga, hvadan dessa senare så mycket oftare beskrifvas både på kors
och tvärs af våra moderne diktare. Men mig vetterligt har ännu ingen hittat
på att förklara, sönderdela och åter sinka i hop det sakförhållande, att
vår tids qvinnor ha en stark fallenhet för, att, till trots för den gamla
naturlagen om motsatta köns dragning, sammanklumpa sig inom sitt eget,
eller ock rent af sammangadda sig liksom bi utanför den öfverfylda kupan
under svärmningstiden. Naturligtvis kan ingen begära att jag skall
dissekera detta nutidsfenomen, ty jag har i våra likställighetsdagar samma
rättighet som många a£ våra skriftställare och föreläsare, att smita ut
från en vetenskaplig svårighet, med förklaring att »här ej är rätta
platsen» för dess anbringande, samt att jag endast velat påpeka den
märkliga omständigheten, att 5 svenskor slöto sig tillsammans för att, utan
annat beskydd än himlens (som ännu räknas till maskulinum) göra en fotresa
i det märkliga land, hvars fjell ju skola öfverlefva verldens förstöring.

Sedan fyra af oss på en profvandring i Danmark öfvertygat hvarandra om, att
ingen af oss tagit ömmare intryck af skomakares spetsigheter, uppgjordes
vilkoren för den blifvande fotresan i Norge. A: ett osvikligt godt lynne;
b: hvardera en rensel, hvars innehåll ej fick öfverstiga en tyngd af 15
skålp.; c: fritt val mellan ett paraply och en käpp, som _icke_ skyddar mot
regn; d: hvardera 100 kr., antingen i fickan eller i en liten vaxdukspåse,
buren som amulett på ett osynligt band kring halsen då vi lemna Kristiania;
e: alla manliga individer uteslutes från vårt sällskap; ett undantag göres
endast för _yrkesförare_, i fall sådana ej kunna undvikas. Till dessa
vilkor lade jag ett för egen räkning: När bäckar, floder, strömmar och
elfvar genomvadas, skall den minst vimmelkantiga delen af sällskapets
ungdom hjelpa Ave öfver.

Ingen af oss fem kamrater hade förr gjort någon fotresa i Norge; en sjette
person, en qvinna naturligtvis, hade utstakat den hufvudsakliga resplanen
på en specialkarta öfver Kristians amt.

Enär ingen af oss hade hjerta att göra Tegnér till en opålitlig diktare,
blefvo beslut och handling ett hos oss fem qvinnor, och vår förvandling
till turister skedde något hastigare än vi sedan kunnat önska, i det
drägten, som bestämdes för ett fyra veckors vandringslif, endast bestod af
våra vanliga hvardagskostymer, kompletterade med trädgårdshattar och
hemsydda vaxduksrenslar. Ett undantag i renselväg bildade dock vår femte
reskamrat, en medicine kandidat, också en qvinna, något som ej får glömmas,
då jag senare talar om allas vårt intima förhållande till kandidaten under
alla faror och lefnadsbehof.

Medan jag är i taget, kan jag lika så gerna med ens presentera hela
sällskapet:

_Kandidaten_ (som just håller på att skapa sig ett _namn_), 29 år, försedd
med helsa, matlust, energi och en färdigköpt rensel, hvars innehåll
lyckligtvis aldrig i sin helhet blef utforskadt, fast vi mer än anade, att
diverse benbrottsliga föremål doldes under ett lager af hela, hvita
linneplagg och flere par kulörta ullstrumpor. En fältflaska med en ständigt
klingande bägarformig hufva hängde öfver kandidatens ena skuldra; en sjal
och en svart gummikappa, resdrägtens reservtrupp, lågo hopvikna under
renseln, och ett par i »Dagens Nyheter» invecklade kängor, fästa i ett
snöre vid kandidatens lifrem, förde en något bakåtvänd sväfvande tillvaro
under våra vandringar. Lägga vi nu till denna utstyrsel en hatt, som enligt
en af reskamraternas påstående ibland drogs så långt ner för öronen, att
kandidaten ej kunde se, samt ett paraply, så ha vi den kamraten i ordning.
Så kommer:

_Ellen_ (i högtidligare ögonblick anförtrodde hon oss, att man af någon
henne oförklarlig orsak under hennes tidigaste barndom beröfvat henne de
namn hon lagligen erhållit i dopet och påtvingat henne detta), hon är
begåfvad med 24 år samt en präktig, fast hårfläta på nacken; ett ypperligt
lokalsinne, hemsydd rensel, grå ressjal, artistiskt slängd öfver höft och
skuldra, reskartan i ena handen, paraplyet i andra, sångstämma i bröstet,
nickelbägare i fickan och något af tidens gångsport i fötterna. Hon är
sällskapets vägvisare, troget understödd af:

_Heggen_, 24 år gammal, stockholmska liksom Ellen och som hon utrustad med
grå gummikappa, ortsinne och hemsydd rensel, men prydd med en randig
ressjal öfver skuldran, kompass vid lifbältet, snabba fötter, torroligt
lynne och ett dopnamn, som blott begagnades i svalare stunder. Vidare:

_Hertha_, 27 år, representerande den nödvändiga elegansen; enligt allmänt
påstående iklädd en drägt, som fullkomligt gick i färg med hennes ögon, för
öfrigt hemsydd rensel, buren i plaidrem på sidan, handskar och stor
uppsluppenhet jemte torra kjolkanter under alla väder och förhållanden samt
under vandringarna hyllande valspråket: _Festina lente_.

Och så kommer _undertecknad_, 53 år, om man ej vill räkna mig det till
godo, att jag är född de sista dagarne i december i thet året 1832. God
fotgängerska, utom när det gäller att gå öfver strömmar och deras gelikar,
hatare af stor packning i allmänhet och af den hemgjorde renseln i
synnerhet; för öfrigt prydd med fältflaska i grönt snöre öfver ena
skuldran, röd ressjal öfver den andra samt innehafvare af en stång
tvålplåster, som aldrig efterfrågades, och af den värdighet, som sällskapet
möjligen kunde behöfva visa på de norska gästgifvaregårdarne.



II.

Om bord på »Zéphyr.»


Detta hyggliga turistsällskap, för tillfället ifördt mindre anskrämliga
drägter, gick den 18 juli 1885 om bord på ångaren Zéphyr i Helsingborgs
hamn. Att tala vidlyftigare om denna resas första afdelning skulle endast
bli en enstämmig lofsång öfver Zéphyr, denne gud bland alla svenska ångare,
och att sjunga Zéphyrs lof kunde fresta till att sätta dess kapten i både
första och sista versen, och det var ju öfverenskommet att vi under fyra
veckors tid ej skulle låtsa om, att här finnes andra herrar på jorden än
qvinnorna.

Göteborg gret strida floder vid vår ankomst dit. Om det var glädje- eller
sorgetårar öfver denna nya förening af qvinliga krafter, som ämnade gå sin
egen väg öfver fjellen, veta vi ej, men vi förstodo, att den smålog genom
tårarne, då vi, utan att akta stadens förnämt tråkiga söndagsutseende,
witzade den rakt upp i ansigtet, och det med egna medel ändå.

På eftermiddagen anförtrodde vi oss ånyo åt Zéphyrs vingar, det vill säga,
åt dess förträfflige propeller, samt idkade sällskapslif med ätande och
drickande, som sed är när man befinner sig i feststämning annorstädes än i
kyrkan, tills natten föll på, icke tungt eller på något förkrossande sätt,
utan helt omärkligt för andra än ett par okända kräkpulver, hvilka gåfvo
ifrån sig en del af deras innehåll emellan skären. Alla passagerarne (utom
en hurtig skånska, medlem af en norsk turistklubb, och som i Kristiania
väntades af en varm middag på bestämdt klockslag samt af en ingalunda
kallskuren qvinlig kamrat) tillbådo dock i tysthet kaptenen, som lät Zéphyr
och oss hvila några nattliga timmar i en hamn någonstädes i de för mig och
flere medresande okända nejderna kring Lysekil. Ty då bara den förargliga
vaggningen upphörde, kom sällskapslifvets ande öfver oss med fördubblad
styrka, liksom öfver Simson, då han tog taket ner öfver de festande
filistéerna. Försatt i en filisterhatande stämning, upptäckte Ellen en
kropp, som förr hade lyst bland fixstjernorna på Stockholms teaterhorizont.
Upptäckten meddelades åt passande subjekter, af hvilka sångaren, ty
teaterhimlakroppen var en sådan, pressades tills han gratis lät oss höra
toner, som eljes kosta minst 1,50 kr. per timme, med pauser och
musiknummer. En vaggvisa afslutade ironiskt den improviserade konserten,
och uppfylda af glädje, musik samt en ypperlig aftonmåltid, gingo vi till
kojs, nöjda in i själen med hela verlden, hvilken jag, sanningen att säga,
tror att vi glömde så snart vi väl lemnat Göta-elf bakom oss.

Det var ej himlens vilja, att vi följande dag skulle få se den berömda
Kristianiafjorden i sin glans, fastän en norsk högerman ifrigt lade sig ut
för oss hos Jupiter Pluvius, hvilken som bekant regerar i dimman. Men då
det ej lyckades för vår konservativt hygglige norske reskamrat att inverka
på de lägre luftlagerns »kompakte majoritet», hvilken bortskymde utsigten,
gick han, då vi kommit i land, ifrån oss med löfte att följande dag komma
igen med sin fru och dotter. Och med dem kom solen fram ur skyarne, efter
det vi, nio i sällskap, först fått en grundlig skur öfver oss innan vi
nådde St. Hanshaugen, från hvilken alla resande, liksom fotograferna, taga
utsigten öfver Kristiania.

Sedan gjorde vi vår flit för att beundra Carl Johansgade, Carl Johans
staty, kungliga slottet, nationalmuséet m. m., hvilket temligen lyckades
oss, ehuru vi voro bedröfligt blottade på den rätta slotts-, musé- och
statystämningen, men deremot betänkligt upplagda för något som jag skulle
kunna kalla pojkstreck, om det ej vore att ge pojkarnes odygd rang framför
flickornas. Icke ens åsynen af det stora uppgräfda tusenåriga
vikingaskeppet, med den deri begrafne vikingens ben, nu exponerade i
glaslådor, kunde stämma våra känslor i någon högtidligare tonart, ändå vi
tagit med oss två lefvande ångbåtskaptener, som ett slags jemförande
åskådningsmateriel. Men hur fornhistorisk man än må vara anlagd, gifves det
stunder, synnerligast efter en middag med champagne, då det ej det ringaste
angår en hur tusenåriga vikingar blefvo begrafna, men man köper
naturligtvis en fotografi af grafskeppet för att göra studier hemma.

Bland de ting som skulle medföras i renslarne voro äfven en del småsaker,
hvilka nu skulle köpas i Kristiania, och så trafvade vi alla fem först till
en bokhandel. »Får jag be om åtta 10-öres frimärken!»--»Och jag om sex
brefkort!» »Jag vill be om en tern brefpapper!»--»Jag vill ha tre brefkort
och fyra frimärken»--Så der ljöd det från en efter en af sällskapet under
nedkämpad skrattlust, då hvar och en betalte sin reqvisition med femmor och
tior, som vi ville ha vexlade, och då vi så efter dessa storartade
vexelaffärer skramlade i hop till reslektyr, visade det sig spår till, att
svensk turistmunterhet _kan_ vara smittosam för norska bokhandlare.

Samma upptåg förnyades i ett par tre bodar, der vi köpte för några öre och
betalte med svenska tiokronosedlar. Slutligen bar det af till ett apotek:
»Få vi be om insektpulver!»

»Vi ha påsar à 10 öre, skall det vara en sådan?»

»_En_?» utbrast Ellen indignerad, »Heggen och jag ha köpt för 50 öre.»

Allmän skrattexplosion, ändå apotekarne kunde ha skäl att antaga oss för
att vara några arma förföljda varelser utan nattro och sömn.

Nu trodde vi oss vara rustade till vandringen och gingo om bord på Zéphyr,
der vi hade vår bostad och kost under tiden, packade der våra renslar och
fingo dem vägda. Då visade det sig, att vi alla långt öfverskridit den
bestämda öfverenskommelsen, att renseln blott på sin höjd skulle väga 15
skålp., ty ingen skulle ha lof till att pusta under sin börda.

Hvad var nu att göra? Renslarne tömdes och dess innehåll underkastades en
hänsynslös granskning, och till blifvande qvinliga turisters ledning och
uppbyggelse låter jag alla persedlarne i min rensel defilera:

Ett ombyte linne af lättaste slag, två par strumpor, ett par tunna skor, en
nattröja, kam, borstar, tvål, skosmörja, en handduk, tre näsdukar, ett
stearinljus, en tändsticksask, ett skålp. fin chokolad, ett skålp. engelsk
kakes, ett skålp. maccaroni, 1/2 skålp. kaffe af Neiiendams i bleckdosa, en
liten burk köttextrakt samt något fint salt. Vidare: en sked, en knif, ett
par reservremmar för renseln, något segelgarn samt en flat bleckflaska,
fyld med aseptin. Detta var, undantagande aseptinen, det ungefärliga
innehållet, i alla renslarne, hvilket dock kandidaten för sin del tillökt
med citronpulver, vasilin och diverse enkla medikamenter, till hvilka vi
två äfven räknade konjaken på våra fältflaskor. Dessa saker jemte regnkappa
och sjal vägde dock mycket öfver 15 skålp.

Men kunde vi undvara en enda af de nu uppräknade sakerna, då vi ämnade oss
på fjellvandring med bostad på sätrarne? Svaret blef ett enstämmigt nej,
men lika ense voro vi deri, att renslarne voro för tunga för våra ovana
skuldror, ryggar eller höfter, hur vi bäst kunde bära dem. Hvad var att
göra? Sjelfva kaptenen såg rådvill ut, der han stod och vägde Heggens
svarte rensel på sina händer. Om det nu var en snilleblixt, som slog igenom
det konstrikt inlagda taket på Zéphyrs konversationssalong ned i våra
brydda hjernor, eller det blott var åsynen af en af kandidatens inventiösa
fickor, som alstrade den egendomliga tanken, vet visst ingen af oss, men i
detta ögonblick var en bakväg funnen ur svårigheten.

»Räddad! af Charlotte Edgren», ropade en i öfverdådig stämma.

»Nej, af turnyrspektaklet,» förklarade en annan, glömsk af regeln, att »det
passande» aldrig får vara frånvarande der en karl är närvarande.
Lyckligtvis såg vår kapten så oskyldig ut, att vi ej tänkte oss möjligheten
af att han sett vissa små, i rödt ornerade cirkusbyggnader i
manufakturhandlarnes fönster, och vi hoppas, att han aldrig förr än
följande morgon hyst några lösa baktankar, då han sett moderna
qvinnofigurer på ryggen.

Emellertid stod regeln, att delad börda är ljuf att bära, klar för oss alla
fem, och då ingen af oss hade annat val, än att dela den med tillhjelp af
ofvannämda mod, beslöto vi att på tre veckor anlägga det och under tiden
adla det till resväska, något som antydde våra mordiska afsigter mot
vidundret, ty i våra dagar måste det vara en mycket stark ställning, som
skall förmå uppbära nytt adelskap. Nu bar det af i land för att köpa god,
fast domestik, och var saken för allvarsam att någon ens skulle kunnat
drömma om, att vi för en stund sedan raglat ut ur en bod, der fyra af oss
vexlat svenska tior under förevändning att köpa tio fästnålar. Då voro vi
fulla af skratt öfver ingenting, nu kastade redan skuggan af turnyren ett
modernt pessimistiskt mörker öfver vår väg »hem» till Zéphyr.

Här tändes nu ljusen i kronan, och den lilla fina däckssalongen
förvandlades till ett mellanting af systuga och skomakareverkstad, ty
kaptenens föreläsning om nyttan af oljeduksdamasker hade gjort sådant
intryck på två af hans fem åhörare, att de beslöto följa hans råd. Jag vill
ej påstå, att alla ångbåtskaptener borde bli föreläsare eller att alla
föreläsare borde bli _kaptener_, men jag anser mig böra påpeka den ovanligt
lysande frukten af en svensk föreläsning.

Medan våra själar upp öfver öronen voro fördjupade i våra påsar, hvilka
döptes till torn-uren, glömde vi att Zéphyr hyste ännu en nattgäst, en
älskvärd stockholmare--jag vill samla glödande kol på hans hufvud!--som nu
falskeligen låg vaken bakom sin damastgardin. Följande morgon mötte han oss
skrattande, så tårarne perlade ned för hans näsa, och lofvade att han i ett
resebref till en stockholmstidning skulle göra våra torn-ur riksbekanta. Vi
hade tyvärr ej haft tid att taga patent på uppfinningen, derför kunna vi ej
taga ut stämning mot mannen, fast han lär ha gjort allvar af sin hotelse,
hvadan det blott återstår mig att bekräfta, att det är _oss_ han
beskrifvit. Och dock sjöngo vi så muntert:

    »Når du vil på fjældesti
    og skal nisten snöre,
    læg så ikke mere i
    end du last kan före.
    Drag ej med dig dalens tvang
    i de grönne lider,
    skyl dem i en frejdig sang
    ned ad fjældets sider!»

Men vi sjöngo ej om hur mycket vi lagt i påsarne.

Efter resfrukosten stälde vår kapten det så, att vi alla fem _händelsvis_
måste defilera förbi honom. Han njöt tyst vid åsynen af våra moderna
figurer, men när den sista i raden gick förbi honom, hviskade han till
henne: »Säg Ave, att hon alltid bör behålla denna moderna--hållning, hon
ser rent af stolt ut på ryggen». Der var ock en annan kapten, en gammal
bekant och nu vår tillfällige reskamrat, han bara teg och stirrade,
synbarligen utan att begripa hur vi kunnat bli så omskapade på några få
timmar.

Tåget till Ejdsvold gick vid niotiden, derför blef der ej tid till långa
naturhistoriska begrundanden innan vi sutto instufvade i en kupé och
mottogo våra vänners faderliga förmaningar och far väl. Så stängdes--icke
slängdes, som hos oss--kupédörren igen och vi uthvisslades från Kristiania.



III.

Ejdsvold.


Denna plats borde ha kunnat uppväcka vårt slumrande historiska intresse
under färden på jernbanan dit, om ej naturen gått öfver boklärdomen och
drifvit oss till idel naturbetraktelser.

Vi voro dock samvetsgranna nog att förhöra hvarandra smått i »Odhners
stora» samt »i sjette delen», sid. 58, af Teoferon Säve, och förvissades
om, att en af oss felfritt kunde läsa upp strofen: »Räckande hvarandra
händerna, bildade de en stor brödrakedja, hvarpå de under ropet: Enige och
trofaste intill dess Dovre faller! under djup rörelse åtskiljdes.» Detta
var mer än nog, ty vi ville ej tänka på dagspolitiken, men vi önskade
innerligt, att högern och venstern måtte lefva så pass enige, att Dovre
kunde stå medan vi vandrade i Norge.

Jag erinrade mig i tysthet att jag läst något om, att »på Ejdsvold stander
en sagahal, som gemmer fredede minder», och jag hoppades ett ögonblick att
vi kanske der kunde få se ofvannämda brödrakedja, men tiden var så knapp
att jag glömde hela härligheten för att i kort galopp sätta efter mina
reskamrater ned till ångfartyget »Skidbladner», som skulle föra oss och en
framvällande turistström till turiststaden Lillehammer.



IV.

På Mjösen.


Det är nu öfver tio år sedan jag talade med ett par personer, som i
skolmötesangelägenheter rest från Helsingborg till Hönefors och Kroklefven,
och då fick jag veta, att i den trakten fans fjell så höga, att åskådarne
föllo på knä i skjutskärrorna, gråtande af stolthet öfver att vår herre
kunnat skapat något så storartadt.

Visserligen har jag aldrig hoppats få öfvervara ett nordiskt skolmöte och
att rymma en sådan känsla som denna, äfven om det gälde att undervisa
sjelfva hin onde i norsk geografi, men jag tog dock ett sådant intryck af
denna beskrifning, att jag ända till den 21 juli 1885 hyste en orimligt hög
föreställning om skapelsens bergsryggar kring Kristiania. Och af ett färskt
bref från en vän i Jylland hade jag skapat mig en bild af Mjösen ungefär så
här: En bottenlös djup vattenfyld afgrund emellan två oöfverskådliga
fjellryggar, nakna som den dag de kommo till verlden, och emellan dem
skulle Skidbladner fara i zig-zag, likt en dagslända, på det turisterna ej
skulle ha besvär att vända på hufvudet under färden.

Jag vet ej hvilka föreställningar mina fyra kamrater hyste, ty de ha alla
läst en omensklig hop geografi i skolan, derför ha de ingen rättighet att
visa någon slags naturförvåning, men jag misstänker, att _fjällen_ föllo
från deras ögon der de i hvinande blåst sutto i rad på det höga däcket,
tittande styft på dessa obeskrifligt välklädda berg, som å båda sidor
innefatta Norges största insjö. Hvad mig sjelf beträffar, så höll jag stånd
på däck en timmes tid, kämpande tappert med blåsten om rättighet till min
hatt och kappa, nedtystade mina omilda känslor mot både svenska och danska
superlativer, samt bjöd till att finna mig i denna leende skönhet i rik
sommardrägt, som erbjöds mig i stället för den nakna, som jag sjelf, med
tillhjelp af skånskt skolfolk, skapat mig.

Skidbladner tycktes denna dag vara sammansatt af idel vind, hvar man än
uppehöll sig för att få en anblick af landskapet. Däcket gaf en
föreställning om första parkett i en skypump, matsalongen om fondlogen i
ett skydrag och akterrummet der utanför om galleriet på en hvirfvelvind.
Återstod nu att försöka den underjordiska damsalongen, men der såg jag inga
andra ryggar, än de som tillhörde ett par engelskor, och de voro klädda i
matrosblusar, medan partiet nedanför höjde sig till en bergskamp, beklädd
med »amagerkjolar.»

Glömmande min egen nya bakbyggnad, rusade jag bort från denna syn;
aseptinflaskan, som skulle ge den tillbörlig form, stötte emot dörrposten
till matsalen; eljes tror jag att jag blifvit af tvärdraget buren högt
öfver tyska, franska, engelska, danska och norska turister, hvilka kantade
salens väggar, i stället för att med »stolt hållning» nödgas skrida dem
förbi.

I denna stund fattade jag skogsnufvans fruktan för att bli sedd på ryggen,
ty det kan väl knappast vara otäckare att ha ett baktråg under kjolen, än
ett utbygge, som lifligt påminner om en bakugn på en gammal skånsk
stuglänga. Jag sökte nu, lik en husvill eremitkräfta, skydd för min svaga
sida hos mina fyra kamrater. Dessa buro »torn-uren» med godt samvete och
öppen blick, men så hade heller ingen af dem skrifvit ovett mot detta
mode-monster. Mitt förnuft sade mig högt och tydligt, att man måste vara en
stor författarinna och bo i hufvudstaden, för att sjelf med godt samvete
kunna deltaga i de galenskaper man skarpast gisslat.

Skidbladner fortsatte obekymrad sin zig-zagsfärd, nu och då stoppande för
att aflemna eller mottaga passagerare. Intresset för de vackra
bergsryggarne började synbart slappas hos alla turisterna, utom hos en
engelska, som tagit plats midt i akterns skarpaste tvärdrag, förstärkt
medelst halft tilldragna linneskynken. Här satt hon med ett pligttroget
leende på de blåfrusna läpparne, med en diger skrifbok på knäet,
blyertspennan mellan skriffingrarne och det ena ögat på den venstra
bergskedjan, det andra i boken, skrifvande värre än en bykorrespondent för
en ny landsortstidning. Och jag kände ett sådant medlidande med qvinnan,
att jag en gång önskade Skidbladner, likt sin gamle namne, Frejs skepp,
kunnat vikas i hop och stoppas i kaptenens västficka, så den arma
skriftställarinnan kunnat få åtnjuta ett ögonblicks lugn.

Men i stället dukades middagsbordet, och då det ej lär brukas att bli
sjösjuk för det blåsten sliter en i håret och kläderna, blefvo borden
hastigt upptagna af hungriga »europeer», till hvilka vi också räknade oss.
Och vi åto, icke som man äter i ungdomens vår, utan som man intager en god
måltid à 2 kr., när man ej vet om der går en vecka eller två innan man
nästa gång sitter vid ett dukadt middagsbord.

Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes
inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af
knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under
hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en
rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan
passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp
och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss.
Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.

Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge,
ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla
stationer.

Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade
oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa
dagen förrän solen gått ned.»

»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och
akterns--Skidbladners förstås--hvirfvelvindar. Och genast grepos två af
våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades
med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste
med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade
utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt
sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de
resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som
ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.

Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en
gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie,
klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på
yttersta spetsen af nordpolen.

Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem
vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt
beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.

»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.

Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.

»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej
högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för
hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist
deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två
svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.



V.

Lillehammer.


Följande turistströmmen, som flöt från sjön Mjösen och Skidbladner, stodo
vi fem undrande och spörjande på stranden, ty ingenstädes sågo vi någon
stad, och vi skulle kanske betviflat dess tillvaro, om ej flere vagnar med
ett förekommande sätt vittnat om, att värdshus med omtänksamma värdar måste
finnas här i nejden. Vi stannade vid en vagn, bärande namnet »Victoria»,
hvilket numera är en gemensam egendom för prinsessor, hotell,
varietéteatrar och victoriaullgarn. Här fingo vi plats till våra två
handkoffertar, hvilka vi beslutat skicka till Skjäggestad i Gudbrandsdalen,
dit vi sjelfve i sinom tid tänkte komma för att hvila ut några dagar och
afsluta första delen af våra vandringar.

Till hotellet »Victoria» begåfvo vi oss sjelfve till fots, ty genom att
följa efter vagnarne upptäckte vi snart staden. Men detta hotell var så
proppfullt af kostymerade manliga turister samt af resande damer, hvars
turnyrer till den grad öfverskuggade våra »torn-ur», att vi blygsamt gingo
baklänges ut om dörren sedan vi fått veta att betjeningen ej visste om der
voro flera rum lediga. Vi kände nemligen ej ännu, att »Eg veit ikke»
betydde lika litet som vårt »ödmjuka tjenare».

En reflekterande helsingborgare hade efter vår profvandring i Danmark
yttrat, att när Ave anförde ett ressällskap i Danmark, undgick detta ej
bekantskapen med de danska folkhögskolorna. Karlen hade till den grad rätt
att han gerna kunnat tillagt: Akta er att hon ej i bakhand har en resplan,
som för er alla fem i någon af de _norska_. Sagatun vid Hamar passerade vi
dock, utan att jag förmådde mera, än att från Skidbladner sända en suck dit
på blåstens vingar; men nu, då vi stodo husvilla utanför Victoria, ryckte
jag försigtigt fram med min reservplan.

»Om mina ärade kamrater tillåta, skall jag söka upp en här boende bekant,
som säkert skall gifva oss anvisning på en hygglig bostad», föreslog jag
listeligen.

Förslaget antogs omisstänksamt och jag kilade af för att söka upp vännen
Ole Skar, och af honom fick jag anvisning på Johannesens hotell;
»folkhögskolefolk brukar bo der, så ni får det bra», sade han. Och bra
fingo vi det i de af renlighet skinande rummen och i våra tre sängar, i
hvilka det ej blef kandidatens lott att sofva allena. I Norge tycktes
tvåmanssängen vara en högt värderad möbel.

Det skall ju vara så orimligt dyrt att resa i Norge; jag skall samvetsgrant
lemna uppgift på alla våra utgifter för kost och logi under hela resan, så
kan den ärade läsarinnan sjelf döma.

Te med ett väldigt fat smörgåsar med kött, ost och korf till aftonmåltid,
och till kaffet följande morgon en lika stor portion jemte hvetebröd, samt
dessutom minst ett dussin smörgåsar till vandringskost. För allt detta,
logi inberäknadt, betalte vi per hufvud 1,30 kr., (säger en krona och
trettio öre) samt frakt för kofferterna från Lillehammer till Skjäggestad
50 öre.

Man riskerar ej att gå vilse i stadens enda gata, och då vi sågo forsen
rusa fram der, dömde vi af dess upprörda tillstånd, vigtiga brådska och
skummande vältalighet, att den genomgått diverse fall från höjderna
ofvanför det egentliga samhället. Vägledda af dånet, liksom en ärad
allmänhet af en rasande rabulistisk »ledare», kommo vi på åtskilliga
afvägar, innan vi i den ljusa sommarqvällen kunde med egna ögon se de i
reshandboken omtalade vattenfallen. Att vi med en dylik ledning kom på
galen sida om saken, var temligen naturligt, och att vi fingo både klättra
och krypa innan vi kommo till den rätta synpunkten, låg äfven i sakens
natur, d. v. s. i den natur, som omgifver fallen och som utgöres af skog
och klippor. Men på alla våra slingrande stigar doftade Linnæa borealis;
månen log ett nyglänsande leende öfver skånskornas första försök i högre
bergsstigningskonst, stjernorna stötte hvarandra på armbågarne och skälfde
af skrattlust öfver vår förtjusning, medan vår egen munterhet smittade
fallen så de sprutade oss midt i ansigtet.

Qvällen var så ljus, att vi på god tro tog den för norsk skymning samt
blefvo något mera högtidliga då, kandidaten, som var den ene af de två,
hvilka innehade ur på färden, förkunnade att klockan närmade sig 11 och
erinrade oss, att vi följande dag skulle göra vår första marsch med full
packning. Fröjdande oss i medvetandet, att hyggliga helsingborgare sedan
kl. 9 haft qvällsskymning och nu lågo midt i deras höstsömn, medan vi gingo
vakna på ljusa sommarhöjder, intågade vi åter i vårt trefliga logi.



VI.

På vandring.


Efter morgonkaffet med de rundliga smörgåsarne besökte vi alla Ole Skar för
att tacka honom och få närmare underrättelse om vägen inåt Vestra Gausdal,
och efter att i hans trefliga hem ytterligare ha styrkt krafterna med söt
mjölk och bakelser, satte vi oss i gång, ledsagade af honom ett stycke på
vägen.

Snart marscherade vi dock ensamma vi fem, med renslarne på ryggen; och vår
första upptäckt var, att vi skulle liknat ett slags kringvandrande
»konstnärssällskap», om vi bara haft en apa med oss. Denna brist hoppades
vi dock i nödfall kunna afhjelpa genom att sjelfve »göra gubbar» åt de
nyfiknaste bland de tvåfotingar som kunde möta oss. Vi gingo dock ett bra
stycke på den solbestrålade landsvägen utan att möta andra tvåbenta
varelser än kråkor, och de veko höfligt ur vägen för oss, samt ett par
infödda qvinnor, som vi tilläto att titta trindt på oss i ersättning för de
upplysningar vi begärde af dem. Först då vi kommo på bron, som öfver
Gausa-elfven förhjelpte oss in i Vestra Gausdal, mötte vi en varelse, hvars
ben hängde på hvar sin sida af en den tänkbart smalaste kappsläde, satt
emellan två hjul, stora som qvarnhjul--något mindre. Vi fingo sedan veta,
att denna sammansättning af släde och hjul kallas karriol, helt säkert en
härledning från begreppet karrier, en sak som ju för mången går i sittande
galopp på de mest besynnerliga säten. Den varelse, som här kom guppande mot
oss, dragen af en liten gul häst, igenkändes redan på afstånd som ett
karlfolk och betecknades snart närmare som en äldre officer. Hvilka grymt
allvarsamma »gubbar» han skulle få; rigtiga turistsnobbsgubbar, med blå
glasögon, i fall han understode sig att spänna knektblickar i våra
tornistrar--nej torn-ur var det--eller mönstra vår öfriga packning.

Ett tu, ett tu, raka ryggar, jemna steg, i två led och Hertha som befäl för
eftertruppen, hvilken bestod af henne sjelf, och så--smålog karriolmannen
så godt mot första ledet och gjorde honnör med handen för både detta och
andra ledet samt eftertruppsbefälet, och hans blick sade så tydligt, som
manliga blickar kunna tala till intelligenta qvinnor:

»Rätt så, I jenter! Sådant ger frisk håg och nya krafter.»

Och vi gömde våra stränga ansigten och skänkte honom fem strålande leenden
midt i solhettan.

En bandhund, som sluppit kedjan, en smörtjärnehäst, som vältrar sig med
alla fyra i vädret på klöfverfältet, eller en fluga, som lefvande sluppit
ur gräddskålen, kunna ej hysa en renare fröjd eller visa en uppsluppnare
glädje än vi, der vi gingo tryckte under bördan af vår packning och den
stekande hettan i dalen. Vi voro:

    Fria från modeskräp,
    fria från allt slags _släp_,
    stadssnack och bråk.
    Fjerran från sällskapstvång,
    nöjenas bing-li-bång,
    klander och tråk!

Och vi jublade ut vår frihetslust, icke i rop på republiken,
likställighetsföreningen, de »sanna systrarna» i Stockholm eller skräddaren
Palm, utan i flerstämmiga skratt, som väckte bergens eko, der de togo sig
en middagslur i granskogarne.

En skogsbäck lockade oss sjelfve till hvila och till närmare bekantskap med
det medförda matförrådet. Der slogs läger och der utvecklades lif--för att
torka efter svettbadet--och der lefdes så, att hade någon hygglig menniska
kommit der förbi, hade hon stannat och--deltagit i vår måltid och sköljt
ned den med det friska källvattnet, blandadt i våra bägare med det antal
droppar ur fältflaskan, som föreskrefs af medicine kandidaten.

Efter ett par timmars rast, för att undgå den värsta solhettan, marscherade
vi vidare; dagens mål var Vonheims folkhögskola, som ligger alldeles invid
vår väg, och dit vi från Lillehammer hade två mil. Må nu ingen misstänka
mig för att listeligen ha tummat resplanen till förmån för min och ett par
af kamraternas folkhögskolekärlek; det var ju en ren händelse, att vi funno
hotell Viktoria opassande för vår utrustning; att min ende bekante i den
staden är bror till nämde skolas föreståndare, och att jag hade ett bref
från den förre att aflemna till den senare.

Under de sista kilometerna--i Norge räkna alla menniskor väglängden i
kilometer, när de ej räkna den i timmar--sporde vi en ung bondkarl: »Vil de
sige os, om vi ere på rette vejen til Vonheim?»

»Ha-ua?--Ja så _vägen_, jo den går bent frem», svarade han sedan vi
öfversatt vår danska på svenska.

»Må vi så bede dem om lidt vand», envisades vi, som lefde i den oskyldiga
barnatron, att hela norska folket förstår den danska dialekt, som landets
universitet utgifver för norska och som städerna kalla modersmålet.

»Ua?» ljöd det åter från de manlige läpparne. »Na da _vatten_! Är du
norska, du?»

För våra ofilologiska öron ljödo bygdemålen helt svenskt och långt
kraftigare, klangfullare och uttrycksfullare än norskdanskan; men vi ha
ingen talan i målbrytningarna.

De språköfningar, vi under vägen hållit med flere personer af
allmogeklassen, lärde oss dock inse nödvändigheten af den från högersidan
förkättrade nya regeringsåtgärden att gifva statsanslag åt nämde
folkhögskola, för att ett femtiotal seminariebildade folkskollärare der må
kunna lära sig att grammatikaliskt behandla modersmålet, sådant det talas
och förstås af allmogen. Detta kan man kalla att fylla en länge känd lucka
i ett folks bildning.

Med ett femfaldigt hurra! efter råd och lägenhet, helsade vi Norges rena
flagga, som vajade öfver en vacker granskog till venster i dalgången, och
snart helsades vi, som gamla vänner helsas, i den vackra folkhögskolan.

Omsorgen att skaffa oss husrum öfver natten var för vår gästfrie värd ett
icke ringa besvär, ty alla två- och enmanssängar på skolan och de närmaste
gårdarne voro upptagna; i den förra af lärare och lärarinnor (skolans
nuvarande elever), de senare af sommargäster från alla tre brödralanden
samt af stänkdroppar från den stora nordiska skolmötesfloden i Kristiania,
hvilken redan börjat rulla på jernväg och bölja per ångbåt mot Norges
klippor. Ändtligen lyckades det dock vår värds personliga bemödanden att få
oss inhysta på två skilda ställen; våra två vägvisande kamrater försvunna
först i ett ångmejeri och vi tre andra lotsades af vår outtröttlige värd en
half timmes väg längre bort till en gård, der vi instoppades i ett
ofantligt rum, medelst linneväggar afdeladt i tre pauluner, med livar sin
sparlakans-säng, så hvit, ren och till den grad anständig, att dess ben och
fötter skyldes af breda garneringar. Våra samveten slogo oss då vi jemförde
dem med våra korta kjolar. Vi sofvo här allt hvad vi förmådde till kl. 7,
drucko sedan en försvarlig portion mjölk och fingo så en muntlig räkning,
lydande på 1,50 kr., alltså 50 öre per hufvud.

I skolan väntade oss sedan kaffe och frukost och derefter föredrag, som
äfven bevistades af de kringboende och kringresande gästerna. Och hvem kan
rå för sina böjelser eller hjelpa att man träffar nära bekanta till de
vänner, man mest värderar? Följderna af dylika oförutsedda omständigheter
äro oberäkneliga, här ledde de dock endast till en öfvergående skilsmessa
emellan oss fem kamrater, i det Ellen och Heggen redan på eftermiddagen
axlade sina renslar och omgjordade sina länder med de band som reglerade
torn-uren, samt med kompass och karta drogo till säters »over til de höje
fjelde», medan vi tre andra stannade qvar på Vonheim till följande dags
eftermiddag.

Ett litet stycke från Vonheim, på högra dalsluttningen, ligger Aulstad,
Björnstjerne Björnsons vackra gård, och der ofvanför och på samma egor
»Solbakken»; icke Synnöves, utan den norske diktaren Kristoffer Jansons
gård. Denne senare är så öde och tom som den pessimistiska
verldsåskådningen, rutten och fallfärdig som den, oaktadt båda höra till
den nya tidens byggnadskonst. Egaren är med sin familj utvandrad till
Amerika, möbler och bohag äro äfven utvandrade; ingen vill köpa det ännu
till det yttre så vackra huset, då grunden ej kan gå med i köpet. Icke ens
det härliga läget, icke solglans och skogsdoft kunde förjaga det sorgliga
intryck, man fick af ett besök på den en gång så lifliga »Solbakken», som,
Björnson till ära, uppkallats efter hans kanske mest poetiska berättelse.

Aulstad, Björnsons gård, skötes af hans svåger, och rummen hålles i ungefär
samma skick, som om husbondefolket vore hemma. Bland skaldens efterlemnade
kuriosa och nippsaker såg jag det horn, som en del stridbara helsingborgare
gifvit honom. Åsynen deraf gladde mig mycket, ty jag insåg, att ingen
någorlunda stor norrbagge kunde falla på den tanken att stånga i hjel
unionen med ett sådant litet leksakshorn.

Genom vänners bemedling fingo vi tre nästa natt herberge i en mycket högt
belägen gård på högra bergsåsen. Det blef temligen sent innan vi lemnade
Vonheim--det _kan_ finnas en folkupplysning, som förmår en att glömma både
tiden och dess mörker--; vår egentlige värd följde oss ett stycke uppåt »i
stigningarne» och sade besked om gården. Men att hålla tankarne fästade vid
en gård, då man för första gången såg detta tjusande landskap i
aftonbelysning, voro vi för _högt uppe_ till att kunna, och så ryckte vi
efter en temligen lång vandring in i en större bondgård. Förstugudörren
stod öppen, dörrarne till rummen likaså. »Det är här man väntar oss», sade
vi tvärsäkert och klefvo på. »God afton!»--intet svar. »Gå in i nästa rum,
så stanna vi här i salen!» ordinerade kandidaten, puffande mig framåt i
denna okända verld, der månen lyste på ett stumt vältaligt välstånd. Jag
följde föreskriften och öppnade en dörr--»Är här någon?»--»Nej», svarade
nattens tystnad.

Upptäcktsfärden gick vidare tills jag slutligen klef öfver tröskeln till
ett rum, der jag försöksvis helsade »god qväll!» på en tvåmanssäng, i
hvilken två personer, antagligen ett kött, helt lugnt reste sig i sittande
ställning och svarade: »God qväll!»

»Är detta gården Berge?»--»Gåren Berge? Naj da, langt ifra!» Och så lade de
åter ned sina hufvuden, utan att det minsta bry sina hjernor med att
utforska hvad det var för folk, som gått in genom deras dörrar. Lycklige
gausdalare, det var ej sista gången vi funno eder sofvande i edra boningar
utan en tanke på, att mindre hyggliga menniskor än vi äro, annorstädes i
verlden till och med frestas af stängda dörrar och dyrkfria kassaskåp!

Berge låg _icke_ »langt ifra», men dock ett stycke väg, och här väntade man
oss med den vanliga förfriskningen: mjölk och bakelser, för att ej tala om
tre ypperliga sängar.

Vi hade om aftonen ej sett någon utom husmodern och två danska
sommargäster, bekanta till oss; men jag vill ej derför besvära någon med
att döma om vår öfverraskning, när vi om morgonen öppnade dörren till
matrummet för att beställa frukost och funno ett bordsällskap af sexton à
aderton damer, skandinaviska sommargäster, af hvilka en del dagligen
afhörde ett eller två föredrag i folkhögskolan. Detta var att hemta frisk,
stärkande luft för både kropp och själ.

Vid denna tidpunkt af vår resa togo vi alltid med uppsåt och öfverläggning
så mycket kött och skinka till oss som vi kunde, ty det anade oss, att vi
på sätrarne endast skulle få njuta af lefvande djurs närvaro. Men den
grundliga frukosten jemte aftonvarden och logi kostade oss dock ej mera än
1,33 kr. per qvinna. (Jag har ju lofvat att aflägga noggrann räkenskap.)

Vid femtiden denna heta, soliga eftermiddag lemnade vi Vonheim, följda en
bit på vägen af vår värd, och minnet af hans gästfrihet och hjertlighet mot
oss följer oss ännu.

Solen stod icke mycket högt öfver fjellryggarne när vi efter en temligen
rask marsch, »på det jævne», stodo vid foten af det fjell, som vi skulle
bestiga för att träffa våra kamrater.



VII.

Till fjells!


»Ska ni till fjells, ni?» sporde oss mötande landtfolk i en ton, som om de
ej förmådde tänka sig, att fria, förnuftiga varelser kunde stanna i dalarne
under den norska sommartiden, då sjelfva nötkreaturen säges rymma upp till
»vidderna», om der ej passas väl på dem. »Ha vi långt upp till sätrarne»,
frågade vi en mötande qvinna, just som vi stodo vid foten af fjellet. »Nej
da! Tre timmars väg; kunde ha lust följa er, jag», lydde hennes ord i
öfversättning.

För första gången blef det mig klart, att sjelfva klangen, rytmen och
utropen i norska språket ljuder starkt _nekande_, ja rent af opponerande
mot det man anför.--Kanske det bara är denna egenhet man har att tacka för
de små missförstånden brödralanden emellan, ty, som bekant, lyder
högsvenskan mest _jakande_, äfven i nekande satser.

»Undrer os just hvad vi få at se över de höje fjelde!» tänkte vi och klefvo
tappert uppåt på sätervägen, som här var bred och tydlig, men brant, så att
vi snart flämtade, som efter den vildaste galoppad; dock kände vi oss
betydligt höjda öfver dylika flacka ansträngningar, ty då vi sågo oss
tillbaka, reste der sig en ny fjelldekoration öfver den som vi beundrat
nere i dalen. Kandidaten förhörde sig om vår hjertverksamhet, fann den vara
efter omständigheterna god, och så klefvo vi åter på en stund emellan gran
och björk, doftande Linnæa, pyrolaarter och en hel mängd skogs- och
ängsblommor, som redan före midsommar ha utblommat i Skåne. Detta var ju
för oss en ny vår. Varma voro vi både för oss sjelfva och för fjellnaturen,
men vi törstade blott efter att nå upp, ty i detta välsignade land dansa
bäckar ned från fjellens remnor, skära gångstigar, störta ned vid
landsvägen i rännor och hoar, breda sig som fina slöjor ut öfver stupande
afsatser, så att om man i Norge dricker spritvaror är det ej vattnets
skull, det veta vi af fyra veckors erfarenhet.

Då vi arbetat oss uppåt en timmes tid och af rent psykologiska orsaker
lifligt beklagat våra föregångne kamraters ansträngningar, i stället för
att tala om våra egna, mötte vi två flickor. »Ha vi långt ännu upp till
sätrarne?»

»Nej da! Tre timmar. Ä' ni långt borta ifrån?»

Kandidaten har tagit så pass många examina, att hon ej nu tyckte om
närgångna frågor, och vi två andra ha ingen förkärlek för ett utbildadt
examensväsen, så svaret blef först ett flämtande ja; men en blick in i de
oskyldiga barnens vidöppna ögon bevekte ett par läppar till att utsläppa
den upplysningen, att vi voro svenskor.

»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag
helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga
på Karlstadssätern midt emot.»

Lofvad vare den skånska, som der spred en gnista svensk kunskap bland två
norska barn och en tom »matnist», ty utan den kunskapen hade säkert de
norska jenterne ej gifvit oss någon sådan i utbyte. Vi beslöto trestämmigt
att aldrig förhålla landets infödda barn någon kunskapssmula och att aldrig
bli dem svaret skyldig, äfven om de sporde efter vår ålder eller om vi voro
förlofvade.

Och så knekade vi ånyo uppåt, sågo grantoppar efter grantoppar dyka upp
framför oss likt allvarliga uppgifter på lefnadsvägen; och sågo vi oss
tillbaka, låg der nya, allt mer och mer aflägsna fjell likt gamla minnen,
nu omgifna af en ny glans. Tre timmar hade vi nu sträfvat, och ännu hade
skogen nästan samma utseende, alltså ännu långt, långt upp till
fjellvidderna!

Vi badade ej i svett, ty det är nog temligen sällsynt att man får dylika
bad, men öfver den del af ryggen, der renseln hvilade, voro våra
klädningslif i ett tillstånd, som väl får kallas genomvått, och våra
respektive varelser stodo i ett förhållande till våra närmaste kläder,
hvilket kan betecknas som efterhängsenhet från dessa senares sida, fast
solen ej mera var synlig eller känbar i aftonstunden. Träden blefvo
småningom glesare, vresigare och lägre. Vi hade under hela vårt
uppåtsträfvande stannat vid hvarje ört, hvarje blomma, som föreföll oss
obekant; här mötte oss för första gången en krypande seg buske, med små
mörkgröna, blanka och skarptaggiga blad: »Dvergbjörk!» ljöd den stora
upptäckten, och små qvistar deraf förvarades; vi anade icke då hur nära vi
senare skulle göra bekantskap med hans vidt utgrenade syskonskara.

Utom jenterne och en maklig turist, med förare och klöfsadlad häst, hade vi
ej mött någon menniska på fjellstigen; nu hörde vi steg samt hjulrassel
bakom oss, och snart sträfvade en liten gul häst och en blåklädd »gut»
förbi oss med en packkärra, på hvilken senare vi fingo lägga våra renslar.
Och nu kunde vi också taga lektioner i bergstigning. Vi hade hittills gått
fort, så långt andedrägt och knä tilläto, och så stannat en stund; hästen
var klokare. Han gick vid pass tio minuter eller snarare vissa steg,
stannade så ett par minuter och flämtade; gutten följde efter kärran med
långa steg, hvilade när hästen hvilade, gick när han satte sig i gång, och
så gjorde nu äfven vi, till stor besparing af både tid och krafter. Men vi
hade dock slösat så starkt med den förra, att när vi nu kommo upp på de
oändliga vidderna med blommande ängar, myrmarker, med oöfverskådliga fält,
bevuxna med den krypande enen, sälgen och dvergbjörken, låg allt insvept i
en ljus sommarnatts blånande skymning, och de grå säterhusen sågo ut som
klippblock.

»Der till höger bo två svenska jenter, till venster ska ni bo», sade
gutten, som hade hemma på en annan säter der uppe.

Hvar hade vår trötthet tagit vägen? Den var som bortblåst här uppe i den
lätta luften. Vi kunde ej tänka oss möjligheten af att söka nå vår bostad
förrän vi helsat på våra två kamrater. De voro uppe och väntade oss,
omtalade att de sträfvat hiskligt vid sin fjellstigning under solhettan,
men de hade också stärkt sitt mod att beklaga oss, som skulle komma efter.
Hvilken skön samklang i fem qvinnosjälar! Kom nu någon och säg, att här
blott finnes den rena oblandade sjelfviskheten till på jordens runda klot!



VIII.

På sätrarne.


Våra kamrater tycktes ha ställt det hemtrefligt för sig i säterstugan.
Renslarne voro upphängda, kaffedosan skymtades i fönsterkarmen, drägterna
sågo helt lediga ut i mörkret, och lynnena strålade af invärtes ljus. »Kom
i håg, att der skall finnas en tältsäng gömd på er säter, kläm fram den
bara!» ljöd deras sista förmaning, ledsagad af ett klingande skratt från
»budejans» ungdomliga bröst, och så vadade vi genom en daggdrypande äng,
klängde öfver två höga stafgärden och klefvo ändtligen in i vår säterstuga.

»Vi få ju ligga här?»

»Eg veit ikke eg!»

Om vi ej redan kommit till den andliga mognad, då man känner att de mest
allmänna talesätt äro lika tomma som de nötter en ekorre gnagat, så skulle
vi ha trott, att våra två unga budejor samma qväll från skyarne dumpit ned
i sätern, ty på alla våra frågor fingo vi samma svar: »Eg veit ikke eg.»
Men oaktadt de sade sig ej veta, om de hade söt mjölk, smör och bröd, så
kommo dessa ting ändå i sinom tid på bordet. Bålet tändes på spiseln,
tvättvatten anvisades och sängen afstods åt oss; dock måste vi begagna en
förskräcklig hop förbistradt tal innan den förrådde tältsängen drogs ur sin
dolda tillvaro.

Kandidaten hade fattat ett energiskt beslut att sofva allena denna natt,
undersökte derför noga tältsängen, fann att den led af betänklig slapphet i
hela stommen jemte stor svaghet i sjelfva fötterna, ordinerade trästockar
till utvärtes stöd och gaf den dessutom en del massage på underredet, öfver
hvilket hon sedan bredde en fårskinnsfäll, väl beströdd med insektpulver,
samt lade derpå ett omslag af ressjalar. Den andre sängen, fyld med hö upp
till brädden, erbjöd en lika fast och pålitlig hvilopunkt som ett
klippblock. Medan vi sysslade med bäddarne tog bålet på spisen sig till att
flamma allt mer och mer lustigt, så der blef en betydlig harmoni emellan
dess knastrande och våra undertryckta skratt öfver budejornas rent
handfallna förvåning. De hade nog aldrig förr emottagit besök af resande
qvinnor. Och då vi började tvätta oss, flyttade de sig närmare och iakttogo
oss så noga, som om deras själars eviga välfärd berott på en rätt kännedom
om en sådan förrättning. Med en tyst vältalig kritik öfver allt fjesk,
slängde de sig slutligen båda utan alla förberedelser på den hårde
träbänken, men väcktes till ny förvåning af mig, som egnade dem några
moderliga omsorger i form af en kappa och ett par kjolar, och så gingo vi
alla till hvila, om icke just till ro, i sömnens mycket omskrifne armar.
Snart drogo budejorna timmerstockar, så dessas fränder i väggen gapade af
skräck och släppte långa månstrålar samt små vindpustar in i stugan, som
dessutom klart upplystes af bålet på spiseln.

Då jag endast skrifver för dem, som ej känna mera af det norska säterlifvet
än »Säterjentens söndagsmorgen» för fiol eller piano, samt Björnsons
enstämmigt berömde bondhistorier, vill jag närmare beskrifva en säter, ty
jag antydde ju i inledningen, att detta verk gör anspråk på att räknas
bland nyare tidens filantropiska skrifter.

En säter består af två eller tre trähus, stuga och »fjös» (kostall) i form
af en skånsk pigkista, på kistfot, med sluttande lock. Enda skilnaden är,
att säterns hus äro en del större, att dess väggar äro fjellgrå, då kistans
vanligen äro blå eller gröna, men locket eller taket är gräsgrönt samt
stundom prydt med en eller två getter, som der beta naturliga blommor.
Kistan och säterns stuga skilja sig äfven deri, att den senare har fönster
och att man ej behöfver lyfta af taket för att komma i beröring med
innehållet, ty der finnes två halfdörrar, som kunna öppnas; eljes är
likheten så i ögonfallande som den kan vara emellan två sådana föremål, då
man betänker den ofantliga sträcka af tilltagande kultur som ligger emellan
en norsk fjellsäter och en skånsk blåmålad pigkista.

Träder man från »tunet» (gårdsplanen) in i säterns förstuga, mötes ögat der
af en del tomma mjölkkärl af trä; till venster är mjölkrummet inhöljdt i
ett egyptiskt mörker, men med stillastående sjöar af mjölk och en grädde,
hvartill inget land har maken, om man också jemförde den med grädden på de
största samhällshöjder, och så berg af ost i alla former, och förträfflig
är den, om man eljes kan lära sig att äta ost i denna dess lyckliga, unga
och färska ålder.

Till höger finnes stugan (och för tillfället vi), till höger i denna ett
golffast bord och bänkar, som i en vanlig fornnordisk ryggåsstuga; längre
uppe en säng och under gafvelfönstret en bänk. Vid andra långväggen har den
store låge spishällen en framstående plats under skorstenspipan, i hvilken
vinden blåser på lur, så att rök och gnistor dansa utåt golfvet. Vid
hällens sidor äro rörliga stolpar med väldiga jernkrokar, på hvilka de
stora ystkittlarne hänga, nu kalla och likgiltiga vända från elden, medan
en jernkrok midt öfver bålet nyss befriades från en mindre gryta, det enda
kokkärl med hushållsmin som kan upptäckas, om man undantager kaffekitteln
på hyllan öfver dörren. Träskedar och fällknifvar sitta instuckna emellan
väggarnes timmerstockar; några kaffekoppar och tallrikar sällskapa
kaffeqvarnen på en sidohylla. I större sätrar finnes sängställen på båda
sidor om spishällen, och på en af dessa sängars tak är det vanligen
gjätergutens (vallgossens) ljufva lott att hvila. Här fans inga dylika
pauluner och ingen gut heller.

Vi hade ej legat länge förrän den säng i hvilken kandidaten tältade betedde
sig som om han varit stupfull eller vådligt sällhetsdrucken.

»Är Tjäderska pulvret magtlöst, kamrat?»--

»Nej, det är hela sängen, som kraflar af med mig, oaktadt de usla benen
hans».

Och så blef der en lång brottning emellan den och kandidaten; brasan tillät
nu oss andra två ej att se klart i saken, så det blef aldrig bevisadt, att
kandidaten slogs i backen, men visst är, att sängen först fick sig en
»rundhjuling» och sedan slängdes bort mot dörren medan kandidaten behöll
hans fäll och innandöme som ett segerbyte, hvilket hon sedan rufvade öfver
på bara golfvet tills dag blef ljus.

Under allt detta sofvo budejorna som det mest förhärdade samvete, men
mindre tyst än ett sådant; sofvo så, att väckarurets skrän kl. 6 icke
framkallade den ringaste rörelse under det lager af veckadt ylletyg, som
jag bredt ut öfver jenternes lätt draperade gestalter. Nu bjöd mig mitt
vakna samvete att ruska lif i dem, ty korna råmade otåligt i fjöset och
getterna instämde i frihetsropen med de sistnämde talarne.

Vi sporde kandidaten, om hon af nattens erfarenhet, för egen räkning, kunde
sluta till, att det är de mjuka sängarne som göra det nuvarande
kulturslägtet, särdeles männen, så sömnlösa af sig, att många af dem hellre
föredraga hårda krogbänkar och dito golf framför att ligga t. ex. i
tältsängar, men fingo ej annat svar än ett sakta qvidande, hvilket vi
uttydde som en nyvunnen ömhetskänsla för alla dem som söka hvila på hårda
plankor.

Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en
kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde
kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade
frukost af hvad huset förmådde.

    Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost,
    du gråhvita, papperstunna kaka,
    på läppen du föll som på ros faller frost;
    vi tvingades att låta oss det smaka!
    Du tronar i husen från urminnes dar
    och ärad du är i hela landet,
    för norrmän, du är och förblifver hvad du var,
    men skåningen sig önskar »Noget andet.»

Men annat bröd stod ej att få hvarken här eller på de andra sätrar vi
besökte, ej heller i bondgårdarne, om vi undantager ett blåsurt oting af
limpa, kallad ugnsbröd, samt en variation af fladbrödet, bakadt af ärtmjöl
eller en blandning af korn och potatis. När vi så till detta bröd, så skört
och tunnt, att jag ej kan beskrifva det utan att det faller i sönder, fingo
smör skålpundsvis och fet grädde skålvis, tyckte vi att det var liksom ett
mustigt hån mot tre varelser, hvilka aldrig ätit smörgås utan att
åtminstone ha ett underlag af tunt svenskt knäckbröd, hvilket, i jemförelse
med det norska fladbrödet, förhåller sig som en kontraktsprost till en
ambulerande folkskolelärare. Jag bjöd ädelmodigt på kakes (uttalas _käx_,
men bör ej förvexlas med moralkaka), ty jag önskade få min rensel något
lättad; derför sträckte sig min gifmildhet äfven till de stumt blickande
budejorna.

Det var söndag, och kanske det var derföre de sutto så nära hvarandra
orörliga på tvärbänken och åskådade mitt arbete. Behofvet af att bland oss
utnämna en tvätterska hade nemligen redan gjort sig gällande, och då jag
var den ifrigaste bland de fyra sökanden och dessutom hade kandidatens
förord, hvilket föll tungt i valurnan, då hon sjelf var egarinna af en ask
grön såpa, samt lofvade att biträda mig vid sköljningen borta vid bäcken.
Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla
»långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta
»stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.

Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade
fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som
läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad
fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis. Vid dessa budskap samlade vi i hop
renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi
voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade:

»Eg veit ikke eg».

Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste
de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi
åtnjutit. Vi skramlade i hop summan i så många silfvermynt öresystemet
tillåter, ty det var ju ett _klingande_ pris, och som ett sådant blef det
äfven framburet. Och så flyttade vi alla tre bort till våra två kamrater;
delade med dem potatisen och fårköttsstrimlorna samt afslutade middagen med
heta gräddvofflor och eget kaffe. Vår älskvärda värdinna behandlade oss som
kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också
denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss.

Då vi på eftermiddagen lemnade hennes säter, vexlade vi visitkort, och vi
medförde sålunda ett synligt minne af en rigtigt älsklig säterjente.



IX.

På vidder och sätrar.


Vår resplan föreskref vandring öfver vidder och fjell från säter till säter
upp till Espedalsvattnet, som ligger 2,000 fot öfver hafvet; båtskjuts
öfver detta till foten af Rutenfjell, hvilket bestiges, hvarefter
vandringen går på andra sätervägar öfver till Ringebo eller rättare
Sjäggestad i Gudbrandsdalen, dit vi skickat våra handkoffertar. Från denna
hvilopunkt skulle senare delen af vandringsstråten utstakas. Men det är
icke hvarje högtgående plan, som förverkligas så som man tänkt sig den.

Nu bar det emellertid af på säterstigen öfver de omätliga vidderna, öfver
oräkneliga mer och mindre uttorkade bäckar, öfver gungande myrmark,
öfvergrodd med nu blommande hjortronsrankor, med ängdunstofsar och krypande
sälg. Våra två vägvisande kamrater i ett starkt framskjutet led och med en
fart, så att vattnet sqvatt kring foten.

»Bär det?»

»Spring bara till innan det brister!» ljöd rådet, som följdes till den
grad, att mången tufva skälfde eller ock rent kröp ner i dyn. Komna åter på
fast mark, spredo sig vägvisarne åt hvar sitt håll, för att söka upp
säterstigen, hvilken derefter kontrollerades af karta och kompass mycket
noggrannare än bränvinet i vissa svenska brännerier, samvetsgrannare än
offentliga räkenskaper före en revisorsmiddag, och så klefvo vi tryggt på
igenom en- och dvergbjörksfält, öfver hvilka skogsgeranier och en mängd
andra sommarblommor prålade i liflig färgprakt.

Det tjenar ej till något att förklara allas vår oförmåga att med enstaka
eller förenade pennor söka beskrifva natursceneriet der ofvan trädgränsen,
ty ingen menniska har bedt oss försöka något sådant. Men jag kan svara för
oss alla fem, att om vi vågade hoppas att vi dermed kunde meddela vårt
bleksotiga slägte en ringa, icke _försvinnande_, del af lifsluften här uppe,
af de frigörande utsigterna och af vår egen jublande lifslust och
sommarfröjd, så skulle vi till och med försökt, att blifva realistiska
naturpoeter midt på en fäväg med färska spår efter kor. En högre grad af
mensklig sjelfförsakelse kan väl ingen begära.

Högre och högre emellan de nakna fjelltopparne gick vandringen, lätt som en
dans, och vi voro alla ense derom, att om vi ej haft renslar och annan
packning, som hållit oss fast vid jorden, hade vi säkert hoppat värre än
månfolket (vi menade de varelser som bo på planeten månen och ej de som ha
måne i planeten) innan de lärde försåg detta himlaklot med en nödig
luftkrets. Ja, der funnos de bland oss, som, då blicken nu för första
gången möttes med toppen af ett af Jotunheims snöfjell; hänrycktes ända
till gränsen af den upphöjda tystnadens område. Och detta är visst ännu
sällsynt bland qvinnor och otänkbart bland män.

»Mera i nordvest; gångstigen har förlorat sig här i hvitmossan!» ropade
förtruppen, och eftertruppen svarade med ropet:

»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»

Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med
blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi
kände oss fasligt stuckna.

Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste
dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi
hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek
för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon
hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om
tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor
från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då
terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt
dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med
dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga
turister.

Qvinlig ylleskjorta. (Röster ur hopen: »Den gnager! Tänk på fårfällarne!»)

Rått silke då, eller i brist deraf linne (»Hör, hör!»)

Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske
något längre och snäfvare.»)

Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting
turkiskt!»)

En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar
i kanten.»)

En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben»)
samt kofta.

Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och
plats för tår och liktornar.»)

Kring hals och armar kulörta remsor. (Kandidaten: »I renseln en liten
sidenhalsduk samt en maggördel af ylle.»)

Stora hattar. (Enstämmigt: »Som sitta på hufvudet och äfven skydda den
blottade nacken.»)

Turistparaply med starkt skaft eller ock en stark käpp med ett godt
handtag.

Rensel, som faller väl till ryggen och sitter stadigt. (Allmänna opinionen:
»Inga hemmasydda vaxduksväskor!» Kandidaten: »Med breda bärremmar.»)

Gummikappa och oljeduksdamasker.

En lång mjuk resplaid af mörk färg, hvilken äfven kan begagnas som täcke.
(Enhälligare stämmor vid ett stridare vadställe: »Plaiden bör i ena kanten
förses med dragskodd, så att den på befolkade orter äfven kan tjenstgöra
som längre öfverkjol.»)

Komna på andra sidan bäcken beslöts det, att förslaget, tillika med
renslarnes innehåll, skulle framläggas till våra svenska medsystrars
benägna påseende i det märkliga verk, som borde blifva frukten af våra
gemensamma ansträngningar.

Ytterligare lifvade genom hoppet att kunna göra en dylik insats i
kulturarbetet, anlände vi i skymningen till Liumssätern och välkomnades der
af en get, som vänligt nickade till oss från fjösets gräsbevuxna tak, medan
fåren stampade tunets lera, och grisarne från både höger och venster sökte
tränga sig fram genom grinden. En märklig tafla, full af lif med en viss
politisk anstrykning.

Budejan, en äldre fetlagd jente, hade nyss mjölkat, så vi kunde välja
emellan spenvarm mjölk, dito kall söt med ett häpnadsväckande gräddlager,
blåsur dito (som är en nationalförfriskning) samt getmjölk. Vidare valdes
emellan mysort (mesost), färsk ost, upplagd med sked likt smör, kokt ost
och getost; smör och fladbröd oföränderligt samma oförenliga födoämnen.

Denna säterstuga hade två sängar, stående midtför hvarandra, lika hårdt
packade med hö, som tvenne politiska motkandidater med goda föresatser och
löften, och på en stilla fråga, om hvar vi fingo ligga, svarade budejan:
»Gjätergutten och ni kunna ligga här! jag finner väl en annan plats».

_Två_ sängar och _fem_ personer, sex med gutten! En vemodig stämning
bemägtigade sig allas sinnen, och jag beslöt att ligga på golfvet, om
budejan kunde uppdrifva en hötapp i det stråfria fjösets hemligaste gömma.
Då ljöd en mycket ungdomlig uppsvensk stämma genom den tilltagande
skymningen:

»Det är väl ej orimligt begärdt, att Ave, som är äldst och visast bland
oss, åtager sig gutten!»

Och så följde en sinnesrörelse, som röjde sig i starka skakningar i våra
egna stofthyddor samt i säterns gistna fönsterramar.

Nu inträdde budejan med en bundt hö i ett lakan, och detta försatte oss i
allvarlig stämning, ty om än en befjädrad skånk gås deri kunnat ha redt sig
ett ensamt näste, så förslog det föga för mig, om jag ville skydda mig från
golfvets hårdhet samt undgå närmare bekantskap med en fårfälls lifliga
inbyggare.

Kandidaten bedöfvade dock dessa med en dosis af Tjäders, och så redde jag
mig en bädd vid spiseln. De fyra andra kamraterna intogo de två sängarne;
budejan lade ett nytt bål på spiseln och gick; lågan slog upp klar och
flammande, och vid dess sken sågo vi gutten inträda i stugan. Fem par
qvinnoblickar hvilade undrande och spörjande på honom, brasans knastrande
döfvade enstaka fnissningar och belyste med ett fladdrande osäkert sken
hvita tänder, som beto vildt i mjuka ressjälar. Gutten satte sig på
långbänken, spejade med flyktig blick bort öfver bäddarne; de upphängda
klädningarna fångade hans uppmärksamhet, och han tycktes grubbla starkt
öfver meningen med dess draperier, dock utan att kunna lösa gåtan. Flyttade
han så blicken till våra öppet gapande renslar, och hans ställning liknade
en kycklings, som djupsinnigt betraktar det äggskal, som varit hans vagga.
Tänkte pojken möjligen tillreda sig ett hufvudgärd af dem? Våra tankar
slöto ring kring chokoladen. Kanske fick han bud derom på tankeläsningens
väg, ty han slängde hastigt af sig västen och ullstrumporna, kaflade upp
benkläderna, som om han skulle vada, grep sin gule halmhatt och tryckte den
fast på hufvudet, tog golfvet tvärs öfver stugan »i ett byx», och hoppade
upp på sängkanten, der våra två vägvisande kamrater lågo. Vi sågo dem slå
armarne kring hvarandra--flickorna förstås--vridande sig i tyst skratt,
sågo gutten, vig som en apa, äntra upp för den ena sängstolpen och
försvinna i en slags koj öfver våra kamraters säng. En femfaldig suck af
lättnad, ännu några spridda fnissningar, och elden från den husliga härden
och månstrålarne från fönstret gycklade ensamma i den tysta säterstugan.

I daggryningen ljöd budejans röst genom dörren: »Tobias! Tobias!» och mina
ögon, som allena voro vakna, var det förunnadt att se denne vår rumskamrat
äntra ned från sitt upphöjda läger; hatten hade han på, benkläderna voro
ännu uppkaflade. Kanske han alltid plägade att gjäte eller vada i drömmen.

Sedan budejan mjölkat och släppt ut boskapen ur fjöset, kom hon in och
sporde, om vi ville ha kaffe.--Jo, jag skulle lemna bönor. Nog tyckte jag
mig taga till en bra portion, men hon såg på den med samma min som en stor
konstnär betraktar fuskarens försök.

»Skall det här bli kaffe?»

»Ja-a.»

»Sådant kaffe bruka vi ej i Norge.»

Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större
folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på
styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska
kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis
kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.

Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne,
en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna
morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar
nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar
stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som
tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden
hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att
äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och--sälla hopp!--potatis.

Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda
manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en
lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på
bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade
med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga
skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på
oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man
med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap
med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis
uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya
skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle
vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och
middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.

Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och
glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska
fiskestänger i vårt sällskap så--långt vägen räckte. Denna, en vanlig
säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från
ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter
bredvid dem.

»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger
ynglingar i blodet.

_»Någon_ af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att
vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin
väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.

Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi
slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss
dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på
en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större
säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.

Efter en längre väntan hissade de framryckningssignal; vi klättrade öfver
diverse gärden, vadade genom det höga, redan daggiga gräset och följde
efter till sätern. Här lemnade våra ynglingar oss, sedan de först
öfvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur vår rätta kosa genom
att följa dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade sålunda oss
ett obehagligt arbete inom det psykologiska området.

Sätern hette Aulstad och sades tillhöra Björnson, fast han, som säterguten
upplyste, aldrig hade besökt den under de år han, gutten, skött den. Här
var nemligen ingen budeja, utan karlen skötte, med gjäterguttens hjelp,
hela mjölkhushållningen. Ehuru vi nyss haft olägenhet af manligt sällskap,
skulle vi dock gerna velat stanna här till följande dag, ty kartan visade,
att vi hade långt till Lidsätrarne, men gutten tycktes vara mindre hågad
för en sådan inqvartering och erbjöd oss en vägvisare. Hans vetgirighet
förledde honom dock till att göra lika många frågor om oss, som vi gjorde
om nejden, och då han hörde att vi voro svenskor--detta hör dock ej den
norska allmogen på språket--bad han oss skrifva våra namn på
förstuguväggens ljusa timmerstockar, »så att Björnson kunde se dem, om han
kom dit».

Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med.
kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är _han_ då?»

»Här står _hon_», svarade jag presenterande. Och karlen slog samman sina
mjuka mejerinäfvar så det sade klask! och med utropet: »Nej da!» tycktes
han vilja på det häftigaste bestrida sanningen af min uppgift. Nu var han
dock ej längre ovillig mot tanken att hysa oss; troligen tyckte han, att
han funnit ett slags förkläde i kandidaten. Men han ville ej säga det
första afgörande ordet; vi ej heller, och så skildes vi samt togo en annan
följeslagare på vår stig.--Så går det ofta till i denna verlden, till föga
nytta för färden.

Värre mensklig varelse till att skala öfver alla hinder, än denne
gjätergut, såg jag aldrig. Och efter honom rände, vadade, plumsade och
kraflade vi i spridd ordning, uppför och nedför, utan rast, utan ro. Här
utbreder sig en starkt sluttande kärraktig mark, bevuxen med fjellbjörk,
ett tjockt lager mossa och krypväxter. En murken gren brister under foten,
jag lägger mig med ofrivillig hast, stiger upp--ingen har sett missödet--,
sätter af igen ned för branten, beröfvas åter fotfästet, åker nedför på
egen sommarsläde, förmår ej styra rätt emellan trädrötterna, stjelper åt
sidan och faller öfver mitt paraply, hvilket begagnades som styrpinne.
Detta var slutet på den första af de fem paraplyer, som vi egde då vi
lemnade Kristiania. Skymningen sänkte sig emellan fjellen, gutten försvann
deri, och då vi hunno upp honom, sade han oss far väl, menande att nu kunde
vi hjelpa oss lika bra utan honom. Till tecken på mitt erkännande af hans
fullkomliga gagnlöshet som vägvisare, skänkte jag honom båda styckena af
mitt förolyckade paraply, sedan han emottagit den egenliga betalningen för
sina ärliga bemödanden, att ömsom få vårt skodon väl fyldt af dy och ömsom
af klart rinnande vatten.

Förrädiskt lemnade i ödemarken af detta falska ynglings-ämne, gälde det att
hålla oss i fäspåren, om vi skulle hoppas att här, på en stig, som ej var
upptagen på kartan, finna Lidsätrarne. Kompassen visade oss, hvilken
rigtning vi skulle gå, och under tillrop: »Säterväg!--Otydligt spår! God
säterväg!» delgåfvo vi hvarandra våra upptäckter och kommo ändtligen efter
mycket letande samt under tilltagande regn fram till målet.

Det var sent på aftonen, den närmaste sätern var stängd, och icke ens en
gris, dessa eljes så förekommande varelser, mötte oss här vid grinden.
Under rop: »Budeja! budeja!» gjorde vi anstalter till att storma stugan.
Vår energi väckte lif der inne, dörren gled upp, en lång karl visade sitt
hufvud och tillkännagaf, att här ej var någon budeja; _han_ förestod sjelf
sin säter.--Det var alltså om _honom_ en gumma talat, då vi på förmiddagen
rastade i hennes säter och drucko mjölk. Han stälde sig nemligen till att
granska hvar och en af oss, pekade så på Heggen och sade: »Du skall ha
sätergutten du, för du är den minsta». Denna dag var det vårt öde att råka
ut för medlemmar af ett kön, som vi beslutat att undvika så länge vi voro
på vandring. Det fans dock ej nu något val, utom från han sida, ty han
kunde för tillfället ej hysa mer än två af oss, då han hade två »småjenter»
till hjelp. Vi tre fösade in vår förtrupp och gingo till nästa säter.

Äfven här var stängdt, och en fähund skälde rent radikalt på oss, utan taga
skäl och reson. Hertha och kandidaten skyggade; de voro ovana de, men den
förra sade till mig: »Du bryr dig ju aldrig om fähundsgläfs, gå före och
väck folket!» Jag var så höflig mot hunden att han skämdes och viftade med
svansen, så som jag alltid sett hans gelikar göra när hyggligt folk ser dem
in i ögonen, och så hjelpte kreaturet mig på sitt sätt att »väcka folket.»

Hvem som öppnade för oss kunde vi ej se i mörkret, men i stugan lågo alla
till sängs, då vi kommo in. Vi friskade upp elden på härden och sågo oss
omkring. I en säng vid ena sidan om spiseln skymtade en ny upplaga af
Tobias; utanför honom låg en gråskäggig gubbe, af ärevördigt utseende, och
i den andra sängen hvilade budejan hos en liten flicka. Ingen tycktes ha
lust att stiga upp.

»Få vi stanna här i natt?»

»Stanna!» kom det i nekande ton. »Ja da.»

»Hvar få vi ligga?»

»Eg veit ikke eg», tröstade oss budejan gäspande.

Nu grepo vi till det vanliga medlet för att upptina obekant värdfolk: Vi
redogjorde för våra personer, vår vandring och vårt mål. Och när jag så på
försök närmade mig gubbens säng, reste han sig och sade välvilligt:

»Du kan få ligga hos guten här, du; han har hvarken lopper eller laus.»

Jag besvarade dock anbudet med det förslag, att budejan borde flytta sig
med sitt barn bort till Tobias n:r 2, så kunde vi tre kamrater ligga i
hennes säng, ett förslag som af alla godkändes och antogos. Derefter satte
budejan fram den vanliga sätermåltiden, vi hängde upp våra våta kläder samt
drogo på oss torra strumpor, och jag tog fram mina reservskor, der jag satt
på sängkanten.

Hittills hade budejan med tyst undran tittat på våra toilettsbestyr, men
skorna gjorde henne ängslig: »Skall du ligga med skorna, du?» utbrast hon,
och jag hade kunnat haft lust att dansa »hallingen» med henne, så rolig såg
hon ut i sin häpna ställning.

Gubben tände sin pipa och vardt språksam, medan tekitteln kokade öfver
elden; i det sömndruckna grinande barnets hand stack Hertha ett stycke
kakes, något som tvärt gjorde lillan stum af fasa; men grensle på en stol
vid spiseln, med armarne på stolkarmen och ryggen vänd mot elden, satt
Tobias den andre med orörlig trygghet och iakttog alla våra förehafvanden.
Då vi alla druckit te, gick budejan med sin flicka till sängs, gubben lade
sig på en fäll på långbänken och vi väntade endast på att gutten skulle
skänka oss någon mindre uppmärksamhet, så ville vi tre ställa oss på kant i
budejans säng, men först då elden slocknade försvann han för våra blickar.
Då vi en stund förestält packad sill, och Hertha höll på att glida in i
ljufva drömmar och jag ut öfver den skarpa sängkanten, återfördes vi till
den hårda verklighet af kandidaten, som nu låg på knä midt emellan oss,
rörande i sin rensel.

»Tyst bara!» hviskade hon, som om hon velat varna oss för att väcka
sofvande fiender, »insektpulvret behöfs.» Och så pudrade hon in både oss
och sängen, som om hon varit i färd att nedlägga kryddsill, innan hon åter
stälde sig sjelf på kant emellan oss.

Våra nysningar med åtföljande fnissningar väckte den på bänken snarkande
gråhårsmannen; han reste sig, skakade på sig, tände sin pipa och lade sig
ner igen för att med filosofiskt lugn röka in oss och den gryende dagen.

Så snart gubben, budejan och gutten lemnat deras bäddar samt stugan, ansåg
jag mig ej längre ha någon moralisk skyldighet att hålla mig fast på
sängens träkant, utan förflyttade jag mig ned på golfvet, lyckligtvis med
fötterna före, så att sängkamraterna ej gåfvo annat tecken till att de
märkte sveket, än en djup suck af lättnad och välbehag, samt trillade så
ett halft hvarf omkring på höets »kompakte majoritet» och kastade mig rakt
i sömnens armar.

Morgonen var våt och grå och liknade vårt skodon, som i nedslagen ställning
tiggde värme vid brasan; kandidaten var, liksom jag, försedd med
reservskor, men vår tredje sängkamrat hade blott en ask fin skosmörja med
sig. När hon nu slog upp sitt öga mot den ångande kaffekitteln, hörde hon
kandidatens stränga föreskrift: »Du blir liggande hela dagen!»

»Det är _hårdt_!» suckade den dömda, ruskande i hufvudgärdens hårdvallshö.
»Jag känner mig så frisk, att jag ej gerna kan vara sjuk».

»Dina känger äro dyvåta och du understår dig ej till att gå på i
ullsockorna!»

»Jag har ju endast _bomullsstrumpor_,» invände den treskande, men tystades
ögonblickligen med en kopp kaffe, två kakes samt med hotelse om en
fladbrödssmörgås med mesost. Detta gjorde henne undergifven.

Men då jag, efter att en stund ha varit ute för att studera väderleken samt
sätergrisarnes sällskapsvana, hvilken ej tillät dem att låta en gäst och
främling gå allena, återvände till stugan, hade kandidaten redan, med
tillhjelp af en yllemaggördel och två »Stockholms Dagblad» förvandlat
Herthas ena fot till ett oformligt bylte, och en grof handduk jemte ett
par, mig tillhörande nummer af en Helsingborgstidning, tillgrepos för att
vanskapa den andra foten medan offrets ögon uttryckte en nästan vild
triumf.

»Jag tyckte det var synd om henne; dessutom måste hon ut ur röken här»,
ursäktade sig kandidaten. Och så gick Hertha ut för att taga sig en
förmiddagspromenad, åtföljd af sin läkare, som dels höll vaksamt öga med
byltena på hennes fötter, dels med grisarne, hvilka hon dessutom
»konverserade» med tillhjelp af en större käpp. Dessa dagars brist på
köttmat hade hos oss alla väckt vissa sväfvande anslag mot sätergrisar i
allmänhet, och det fans mer än en bland oss som undrade, om der
aldrig--skedde någon »olyckshändelse med dödlig utgång», bland dem, och nu
angreps Hertha af en rent oemotståndlig lust att sparka i hjel ett af dessa
sällskapsdjur; hon påstod, att denna köttsliga lust härrörde sig från
hennes märkliga fotbeklädnad.

För att ej gripas af samma lust, bad jag budejan om lof att få besigtiga
hennes kött, det insaltade naturligtvis, och då kom hon in med en stor
träbunke, innehållande några stycken »blegfedt» fläsk, en afgnagad stor,
torr oxskank och en bit af en mörk knagglig käpp, som uppgafs vara
»fårpölse». All lust till nästans kött försvann ögonblickligen vid den
synen; det beslöts att säterkosten skulle upphjelpas med maccaroni och
chokolad. Emellertid beträdde vi säterfolket ätande något ur en stekpanna,
och detta hade en betänklig likhet med färskt, uppstekt kalfkött. Herthas
forskningsifver ledde till det resultat, att hon efter en stunds
hemlighetsfullt sysslande vid spiseln öfverraskade oss med att framsätta en
tallrik stek, hvilkens åsyn jagade blodet från kandidatens friska kinder,
och det var omöjligt att få henne till att förtära något af den väl
anrättade köttmaten. Hon hade nemligen--kanske med latinets
tillhjelp--förstått en för oss obegriplig antydan, att två genom benbrott
förolyckade elgkalfvar blifvit funna, slagtade och delade emellan de
närmast belägne sätrarne. Vi började frukta att få återse vår andel af
elgkalfven som »Gjengangere».

Regnet föll fint och tät hela dagen; våra kamrater kommo på besök, klädda i
sin värds snörskor, hvilka, tillika med deras berättelser, tydligt visade
oss att de lefde på stor fot i hans säter samt att han var en äkta
gentleman bland sätergutter. Han hade nemligen icke allenast afstått sin
säng åt dem, utan han hade äfven försett dem med rena lakan--vi hade hjelpt
oss med våra handdukar och sjalar--samt äfven lemnat kamraterna med
småjenterne i ostörd besittning af hela stugan, tills de förra om morgonen
voro klädda, då han uppvaktade dem med frukost och sedan med en middag, som
föreföll oss alla rent af öfverdådig. Vi misstänkte, att karlen egde
bildning, och då vi hörde att han var innehafvare af en kaffebricka, en
bordduk, gafflar samt ett bordställ, innehållande bland annat peppar, stego
misstankarne till full visshet.

Hertha, som nu gick nästan fritt och obehindrad omkring i stugan på sina
fotbylten, så långt ett utbredt ylletäcke räckte, fick löfte om
småjenternes säng hos denne underbare gut, och dervid blef hon sjelf så
menniskovänligt stämd, att hon genast körde en bit chokolad i budejebarnets
tyst gapande mun, utan att den stumma flickungen hvarken bjöd till att
försvara sig eller svälja detta munförråd. Den lilla undgick dock några
svårare följder af Herthas gifmildhet, så denna med godt samvete drog på
sig kängerna, tog sin rensel och följde med de två kamraterna bort till den
gästvänlige säterguttens hem.

Under denna regniga dag hade vi i tillfälle att studera säterlifvet på
högfjellen, fjerran från bygderna, kanske flera mil från egarnes gårdar och
med inga andra samfärdsmedel än »apostlahästar» och klöfsadlade
»norrbaggar»

Gubben och gjätergutten kommo tidigt hem, den förre från något slags
skogsarbete i fjellbjörksregionen nedanföre oss, den senare med boskapen,
och i skymningen voro vi alla sex rumkamrater samlade vid den flammande
brasen, som dock stundom rökte i kapp med gubben. Tobias den andre satt i
sin betydligt trasiga drägt på sin förra plats och i sin gamla ställning
vid elden, ångande fuktighet under en stum glödande nyfikenhet. Kandidaten
»stod för» medan jag förflyttade mig från sängkanten längre upp i höbädden;
hennes beslut var, att antingen invänta brasans slocknade eller guttens
hädanfärd från stolen bort till budejan och barnet i den andra sängen. Vi
hade alla fem högtidligt lofvat hvarandra, att om vi funno menniskor, hos
hvilka icke sederna voro utkörda af »anständigheten», der skulle vi ej
öppna dörren för denna skenheliga slarfva.

Men den arma kandidaten hade ingenting att ställa emellan sig och guttens
vidöppna ögon, ty mitt förslag, att vi skulle skiftas till denna gerning,
förkastades utan pröfning. Gubben låg redan på bänken, insvept i fårfäll
och tobaksrök, och då nu denna senare i väldiga skyar drog bort öfver vårt
läger samt bildade en molnstod emellan oss och gutten, tog kandidaten ett
raskt steg, klef upp i sängen och beredde sig till att försvinna.

Men, o ve! Tobias den andre sträckte ut sin hand mot härdens slocknande
eldbränder, dessa sprutto till af skräck och sände ett flammande sken ut i
stugan, och der stod nu kandidaten i blå--låt mig säga, gymnastikdrägt,
omgifven af en gul strålglans, en obemantlad Svea, mindre hög, betydligt
mindre allvarsam, och i stället för ett argt, gapande lejon låg jag
storskrattande vid statyens fötter.

Hvem har väl tid till öfverflödig sömn under en dylik feriefärd? Icke jag
åtminstone, derför fann jag det fullkomligt i stil med hela omgifningen,
att gubben vaknade klockan 3 och började röka samt fortfor dermed tills han
fann det vara tid att tända på brasan i spiseln. Det var en präktig gubbe,
oaktadt han säkert var lika genompyrd af dålig, usel tobak, som vår svenska
bokmarknad af öfversättningsliteratur, och jag förvarar med tacksamhet den
vandringsstaf han skar mig af god fjellbjörk.

Det regnade på morgonen och var betydligt vått på gångstigarne, men vädret
blef bättre uppåt dagen. Vi beslöto att fortsätta vandringen sedan vi alla
ätit middag hos den stillsamme, men klokt blickande sätergutten, som
otvifvelaktigt var känd som ett godt parti i bygden. Det är temligen
troligt, att den förr omtalade gumman, som skänkte honom åt den minsta
jenten bland oss, trodde att vi, lockade af hans stora rykte, dragit från
Sverge endast för att fria till honom. Han sjelf gaf dock inga
»anledningar», utan skötte sitt hushåll med sådan stilla ärbarhet, att vi
fingo liksom en profetisk inblick i framtidssamhället, då männen bli
hushållare, och den synen var rigtigt vacker.

Vi qvinnor gingo emellertid ut att söka rätta vägstråten medan mannen
kokade middagen, och då vi funno, »att jorden var torr», faststäldes
uppbrottet till klockan 2 eftermiddagen och att dagsmarschen endast skulle
sträcka sig till Räfsjöarne, en knapp fjellmil, hvarest der skulle finnas
en bebodd fiskarhydda.



X.

Husvilla.


Glada och tacksamma skildes vi från vårt snälla värdfolk på Lidsätrarne och
fortsatte vår muntra vandring i klart solsken, vägledda af kompass och
karta, alltjemt med blänkande snöfjell i förgrunden och på nära håll smärre
snöfläckar i fjellskrefvorna. Vi gingo sakta, ty sceneriet fängslade oss;
lommen skrek i sjöarne, forellen hoppade högt öfver vattenytan, och ripor,
troligen smittade af vår muntra sinnesstämning, flögo upp ur buskarne och
instämde i vårt skratt; intet hus, ingen menniska, ingenting af
verldslifvets äflan syntes här uppe på de omätliga fjellvidderna.

Räfsjöarne lågo i solglans för våra blickar, men vi spejade förgäfves efter
fiskarhyddan. Vi oroades ej deröfver, ty vi sågo hövolmar på ett näs
emellan sjöarne, trodde att huset låg bakom en bergsknalle och märkte att
vi under sökandet efter säterstigen, som förlorat sig i ett kärr, kommit
för mycket till höger från sjöarne samt visste att man endast på nära håll
kan skilja en grå norsk fjellstuga från en bergshäll.

Denna dag lade kamraterna en ny pligt på mitt samvete; nemligen att
offentliggöra vår tanklöshet, att ej ha medtagit en _kikare_, och jag
tillsades att varmt uppmana andra turister att ej glömma en dylik
nödvändighetsartikel.

Vi stannade och höllo råd, ty det var en antagen lag, att alla skulle dela
lika ansvar för kommande äfventyr. Ärftlighets- och ansvarighetssystemet
hade vi lemnat i behörig vård hos dess respektive pappor och mammor, med
hvilka vi ej räknade närmare frändskap. Klockan var nu 5, vädret härligt;
skulle vi söka upp fiskarhyddan eller gå till den å kartan utmärkta
Nordboden, dit, vi ej kunde ha längre än en fjellmil? Vi beslöto oss
enstämmigt för det senare. Och så gingo vi på, endast vägledda af karta och
kompass, ty säterstigar voro der nog af, men de förlorade sig beständigt i
myrmarker, hvilka vi klefvo igenom med en kraft, så det hördes som då ett
ringförlofvadt par sitter i ett soffhörn vid skymningsbrasan och ger de
närmare slägtingarne ett tydligt begrepp om hur det låter, när man drar
foten ur våt dy. Ja, likheten var så förvillande att jag flere gånger vände
mig om, för att se om kamraterna kysstes. Kartan sade oss, att vi skulle
öfver en elf, gälde nu att finna den i sitt stilla halftorra lopp.

Upp på en klippa för att speja! Nej, ännu syntes den ej i den angifna
rigtningen, men till venster om oss lågo ett par bodar, hvilka vi, enligt
kartans utsago, kunde antaga för fäbodar, och dit kände vi ännu ingen
dragning; alltså bara vidare, för att söka den utstakade säterstigen!

Vi formerade nu en spridd jägarkedja, och genom tillrop af: »Spår! Spår!
Tydlig säterväg! Otydlig väg! Ingen väg!» meddelade vi hvarandra våra
upptäckter och gingo framåt i värre kroklinier, än den värste vinkeladvokat
kan utfundera, för att nå målet: Nordboden.

Redan vid denna tidpunkt och medan solen ännu syntes öfver fjelltopparne,
hade kandidaten en profetisk syn och uttalade mystiska ord om snöfjell,
sedda i den dubbla belysningen från månens skifva och ett nattligt bål. Men
vi trodde, att synen endast var ett foster af hennes nyfödda äfventyrslust,
närd af minnet af den blågula strålgloria, i hvilken hon föregående afton
visat sig på sätern.

Vår zigzagsvandring, för att söka väg genom kärr, en- och dvergbjörksfält,
genom hvilka senare vi marscherade bums på, ty buskarne gingo ej högre än
till knäet, och urfjell pläga bära vanlig menniskotyngd, förde oss till den
vackraste lilla fjellsjö. Förtjusningen öfver denna syn lade sig dock
snart, när vi på vägvisarnes miner sågo, att sjön ej stod upptagen på vår
resplan, och nu måste vi uttala den, en längre stund tillbakahållna frågan:
»Hvar befinna vi oss egentligen?»

I rätt rigtning på vår utstakade väg till Espedalsvattnet; derom
öfvertygade vi oss alla, men _hvar_ fans då Nordboden? Hade vi gått förbi
den, eller kunde vi ej se den förrän vi kommit öfver den elf, som _måste_
finnas här i närheten?

När jag _nu_ nedskrifver detta, känner jag en ängslan, som _då_ var fjerran
från mitt sinne och äfven från kamraternas; vi kunde ju i värsta fall vända
om till Räfsjöarne, vägledda af fjellryggarne, himlen var klar och luften
der uppe--ja, den innehåller ett ämne, som jag tror skulle kunna omskapa en
ligghöna till en fjellripa; starkare bild vill jag ej begagna när jag talar
om ett land, med hvilket vi ej böra slåss.

Vi bestego en med fjellbjörk sparsamt bevuxen höjd för att speja; vi sågo
elfven och valde från vår höga ståndpunkt en öfvergång, men vi voro nu så
erfarna att vi visste, att de föremål, som i den klara fjelluften syntes
helt nära, kräfde timmars marsch för att uppnå. Men »ingen rädder här!»
Bara nedför sluttningen, genom ny myrmark och fram till elfven!

Denna var bred, men vattnet var lågt, fast det flöt med strid ström nedför
stora stenblock; här och der hvirflande omkring dem på ett öfverdådigt
sätt. Nu. är det så fatt med mina fötter, att de i närmare beröring med
rinnande vatten alltid vilja gå till botten med saken. Detta hade jag i all
tysthet, då ingen af kamraterna bevakade mina öfvergångsperioder, redan
gjort ett par gånger, och nu såg jag att vi alla måste gå till bottnen af
denna elffåra.

Solen var nu nere, det blåste kallt i rigtning från snöfjellen, så icke ens
kandidaten, som eljes svärmade för bad vid hvarje vattendrag, kände något
större behof af fotvatten. Men ändå stodo vi snart vid elfvens brädd, med
strumpor och skor fastbundna vid renslame, samt ytterst beslutna att hjelpa
våra kjolar hyggligt öfver vadet. Det finnes tillstånd här i lifvet, då man
nödgas taga äfven en slapp mensklig beklädnad under armarne, om man vill ha
sitt på det torra.

Hade man nu bara kunnat vada på vanligt skånskt sätt, skulle det aldrig
bekymrat mig, men här gälde det att klättra från det ena öfverspolade
stenblocket till det andra, försigtigt pejlande djupen emellan dem med
käppar och paraplyer. Det skulle visserligen tagit för lång tid att dränka
sig här, men i en handvändning kunde vi fastnat eller brutit armar och ben
af oss, och det önskade icke ens kandidaten, fast hon hade bindlar i sin
rensel. Vägvisarne gingo som vanligt först; med kraft och energi
balanserande på de block, halare än ålskinn och falskare än kärleksvisans
menniskotungor.

Jag såg den tappra Ellen göra ett felsteg, slinta på en slemmig kullersten
(icke kullerstol), fäkta vildt med ena armen, taga fart och
ligga--valbehållen på hinsidan elfven. Jag flyttade min ängsliga blick åt
höger, såg Heggen upprepa kamratens rörelser, såg henne nära vid målet, såg
strandbrinken brista i pålitlighet, och hennes ena fot plumsa ned i
vattnet.

Vi bedja läsaren påminna sig, att detta skedde minst sex veckor före
svanjagten på Ekolsund, der prinsen af Wales gjorde ett liknande hopp och,
enligt alla tidningars enstämmiga utsago, blef våt om ena foten. Så att
_om_ någon efterhärmning af fakta föreligger, är det ej från _vår_ sida.

En stund stod kandidaten i djupa tankar bredvid mig och vår mest eleganta
kamrat, nu betänkligt barfotad, och så stred äfven kandidaten med händer
och fötter emot alla mötande hinder och var öfver. Och nu manades vi två
starkt till efterföljd, mindre af våra samvetens, än kamraternas stämmor,
och jag begaf mig ut, kom öfver _en_ sten, raglade fram öfver två, spände
tårna i den tredje, den vickade till, det hala kräket, och jag satte mig på
dess granne med fötterna redlöst hängande på ena sidan och en lång rad
kappfransar i halfkrets flytande omkring stenblocket. Synen måste ha varit
af tvetydig art, ty tre personer på ena stranden skakades af skratt, jag af
köld och kamraten på andra stranden af häftig förskräckelse, som gaf sig
luft i bevekande böner, att jag skulle vända om till henne.

    Vid denna röst, den välbekanta,
    jag vände om bland klippblock branta
    och gick tillbaka tum för tum.--
    Ja, kärlek, du gör menskan dum!

Återförenade sprungo nu Hertha och jag barfotade fram och åter bland sälg
och dvergbjörk, sökande ett bättre vadställe och föreställande ett parti af
den bekanta naturtaflan: »Höns med ankungar», tills modlöshetens vinglöse
ande fick sådan magt med oss, att vi började tala om att stanna der vi
voro, medan de andra drogo till Nordboden för att hemta brobyggare.

»Ave!» ropade då kandidaten, »du vet ju att der gifves _ett_ sätt att komma
öfver om det gäller.»

Ja, jag _visste_ detta, jag hade nyss haft en aning om det kalla i detta
sätt att färdas, och jag gjorde en antydan om, att jag ej, i likhet med
henne, var simmagister. Då, i en blink, stod hon, lindrigast sagdt, oklädd'
ute i elfven. »Möt mig! Så, nu på nästa sten! Stöd dig på käppen! Hit med
din packning!» ordinerade hon och stod på två fötter och en hand i den
hvirflande strömfåran, tills jag med ett dugtigt grepp kring hennes nacke
kraflat mig så långt fram att jag, med tillhjelp af Heggens paraply, kunde
af henne sjelf dragas upp på det torra.

Medan kandidaten sålunda arbetade med mig, fäktade Ellen med Hertha: »Kom
strax!» kommenderade den förra, likt en annan Lorelei vridande vattnet ur
sitt långa nedfallna hår. »Du vill väl ej att kandidaten skall ta döden af
köld för din skull? Ut med dig bara, så skall jag ta emot dig här! Nå!»

Och midt i elfven och min egen okufliga skrattlust hörde jag Hertha
ömkeligen bedja: »Kära Ellen, tala bara ej så hårdt till mig! Jag skall
komma, men narra mig ej till att skratta!»

I nästa ögonblick var äfven hon öfver utan att ens hafva vätt fållen på
något af de plagg, som för oss andra råkat för nära vattenytan. Och nu kom
Ellen med handduk och Heggen med konjaksflaskan; der blef en frottering och
ett skålande, ett skrattande och ett skämtande, så vi kände oss så varma
som nybakade studenter.

Nu måste väl sätervägen finnas! Ännu var det ljust nog till att urskilja
spåren, och så ljödo åter ropen: »Väg! Skodd häst! Många hästar!» emellan
oss; men åsynen af manliga fotspår satte oss i en hänryckning, som
framkallade ett slags bildadt indiantjut: »Mansklack!» öfver hela linien.
Ett par gånger tyckte vi oss, i den tilltagande skymningen, se rörliga
föremål på aflägsna bergssluttningar, och vi inbillade oss att det var
boskap, som gick till Nordboden, hvilken vi trodde vara en säter, och vi
styrktes i denna tro, dels af de trampade stigar, vi funno här och der,
dels af ljudet från pinglande skällor. Men ingen menniskoboning syntes,
ehuru vi på en sank mark funno afhuggna björkar jemte en stor slipsten med
sin svängstång.

Plötsligt upphörde hvarje spår till säterstig, men ljuden af skällor kommo
närmare. Ellen före, vi andra efter upp på en höjd; vi trodde oss se
sätern, då en flock hästar galopperade förbi, skrämda af våra rop. Det var
de, som buro skällorna, och den förmenta sätern var ett väldigt
klippstycke. Vi letade oss tillbaka till den senast funne säterstigen och
beslöto nu att hålla oss i dess närhet tills det blef dager, ty nu var
klockan 11 och vi fruktade att gå ned oss i någon kärrmark, då månljuset ej
tillät oss att skilja sälgens grå buskar från ängsullens hvita vippor.

»Sade jag inte, att vi kommo att stanna på fjellen i natt!» utbrast
kandidaten i en ton, som förrådde att hon för tillfället ej önskade sig
något bättre. »Nu gå vi fram och åter på sätervägen--»

»Och filosofera», föreslog en annan stämma.

Vi studerade ljusbrytningarne på snöfjellen, skuggorna i dälderna, skyarne
på himlen, funno allt ganska godt, men tänkte att en bit mat skulle varit
ännu bättre; dock derom talade ingen. Ett stort fält, bevuxet med enris,
låg i vår väg, och här kröpo vi ned, för att hvila en stund i enrum med
paraplyerna, som skydd mot den iskalla blåsten.

»Billigt berberge, härliga utsigter!» anmärkte Hertha, öppnade så renseln
och dök upp, prydd i en handduk på hufvudet under hatten. Heggen tyckte att
det klädde och förekom snart sjelf med en handdukssnibb på hvardera
skuldran. Kandidaten ordinerade för mitt oskyldiga hufvud samma maggördel,
som på sätern tjent Hertha till fotbeklädnad, men hon upplyste mig om, att
den sedan var tvättad. Kandidatens yttre undergick ingen förändring, men
det inre af hennes rensel vittnade dock om åtskilliga omstörtningar till
förmån för hennes beklädnad. Ellen sysslade länge bakom en större enruska,
men då hon åter visade sig, imponerade hon starkt på oss andre genom en
större hvit halsduk, hvars knut hade en omisskännelig likhet med de allra
som näpnaste spetskantade lintygsärmar. Glädjen öfver vår beundran gjorde
henne så varm, att hon åt mig afstod sin gummikappa.

Nattoaletten var slutad, men sofva vågade vi ej i en sådan kyla, derför
upp, upp alle man innan Jon Blund kommer!

»Nej, nu tända vi upp ett bål!» det var naturligtvis den profetiska
kandidaten, som nödvändigt ville bli sannspådd, och förslaget antogs af
brist på något bättre. Fastän det var omöjligt att vålla skogseld, der inga
träd funnos så långt ögat nådde, släpade vi först tillhopa en del stenar,
byggde så en rigtig huslig härd, och då vi äfven ryckt upp en del en, sälg
och dvergbjörk, tände Ellen en bit stearinljus och satte det midt på
härden; snart flammade ett präktigt bål högt mot den ljusrandiga
sommarhimlen. Detta väckte åter våra domnande lifsandar och det till den
grad, att jag förledde Ellen till att åtfölja mig på ett nattligt ströftåg,
för att på andra sidan om en bäck söka en säterväg, som förlorat sig deri.
Vi funno den ej, men Ellen föll vid sitt ifriga sökande derefter på näsan
öfver en af bäckens tusende, sinom tusende rullstenar och bröt sitt
paraply; det var det andra, som gick förloradt.

Då vi återkommo till kamraterna dukade de upp aftonmåltiden: torr chokolad
och kakes; jag föreslog allmän tebjudning, då jag ville bestå kokkärl.
Detta framtogs och befans vara samma flata blanka bleckflaska, som hittills
tjenat till att gifva hållning åt min turnyr. Aseptinen tömdes på en nu
utdrucken fältflaska, vatten hade vi i bäcken, te i kandidatens rensel och
glöder på bålet. Min tennbägare tjente som tekopp och Ellens nickelbägare,
som blott behöfde en lindrig påtryckning för att blifva otät, uppböjdes
till tesil. Hon hade äfven ett bra stycke socker i renseln, men allmänna
meningen försmådde slik förfining. I stället dök--jag misstänker ur
Heggens gömmor--en liten flaska ren sprit, ämnad, som det uppgafs, åt ömma
fötter, men som nu blandades med det kokheta teet, för att utan vidare
först--på försök--köras i Hertha, som ifrigt bestred rättigheten af en
sådan behandling, då hon ej gjort någon menniska för när. De tre andra
drucko blandningen tyst och med från elden bortvända anleten; jag fritogs
på grund af min ålder och bestämda protester, men lofvade att i stället
dricka oblandadt te ur bägare, som den värste ryss, hela natten, om det
kunde bidraga till sällskapstrefnaden. Jag höll ord, drack en bägare ur
hvarje »kok», försötmade drycken med pepparmyntepastiller--en gåfva af
Zéphyrs kapten--bjöd desslikes mina kamrater, och de åto deraf. Så
tillbringade vi under muntert glam nattens timmar, gående och stående kring
bålet, hvilket jemt kräfde näring och vård. Månen, som ej var alldeles
full, satte upp ett godlynt ansigte, höll oss sällskap till långt fram på
morgonen och tyckte visst att vi voro ena glada nattsvärmare.



XI

På återtåg.


Klockan 4 släckte vi omsorgsfullt elden genom att öfver bålet uppstapla en
stor hög våt grästorf och mull. Denna hög jemte Ellens paraply, utkastad i
två delar, samt några bitar stanniolpapper skola kanske i en aflägsen
framtid för en fornforskare vittna om en högt uppdrifven kultur hos ett då
spårlöst försvunnet fjellfolk.

Klockan 5 började vi åter vårt sökande efter vägen till Nordboden, nu genom
att gå något tillbaka; vi funno spår, som ledde öfver en ängsmark till en
bäck, sågo bred säterväg, hårdt tilltrampad, på en fjellsluttning på andra
sidan om vadet, och gingo raskt på. Kölden var ganska skarp, våra kläder
fuktiga af dagg, men hoppet om att nu snart komma till en menniskoboning
värmde allas sinnen, och solen steg strålande öfver fjellkammarne. Muntert
trafvade vi öfver vadet och uppför den breda säterstigen på
fjellsluttningen, och nu flögo ropen: »Mansklack!» med öfverdådigt gäckande
tonfall emellan oss. Högre och högre stego vi, blåsten hven kring oss,
hvass, med helsning från isbergen; vi sträfvade upp till en fjellplatå,
sågo en af kreatur tillstampad plats, en oslagen äng och en liten
hydda----.

Ellen, främst i spetsen, ref upp dörren, försvann der inne, Heggen efter.
Men intet jubelrop, ingen glädtig viftning i dörren märktes; eftertruppen
tystnade tvärt och ilade efter med blandade känslor. Hyddan, synbarligen
endast en fäbod, var till största delen uppförd af samma slags rå
bergsskiffer, som vi så ofta sett använd till tak och fötter eller pelare
till de kistlika uthusen, samt af några timmerstockar. En spishäll till
höger om dörren, ett par stensäten till venster, i bakgrunden ett slags
sängställe, fyldt med gammal sönderskuren säf; det var allt. Hvad skulle vi
icke nu känt för en fröjd, om en Tobias n:r 3 suttit här och stirrat på
oss! En flygtig granskning visade oss, att man för flere dagar sedan
drifvit boskapen från denna trakt, men vi kände för litet till säterlifvet,
att vi deraf vågade draga några vidare slutsatser.

Tysta nedsjönko vi alla på stensätena i den mörka boden, genom hvars väggar
blåsten for med ett argt pipande ljud. På en gång stod det för mig, att jag
under hela vår resa kastat bort min del af ansvaret genom att tanklöst
instämma i ungdomens alla förslag; att jag med ett barns hela glada
tanklöshet lefvat i stundens fröjder utan en tanke på det som låg bakom
eller framom det glada närvarande. Hade vi alla varit öfverdådiga? Skulle
vi nu plikta för detta? Skulle kanske i fem hem--Nej, jag vågade ej följa
denna tanke till slut----

»Ave är uttröttad, hon har ej förtärt en bit sedan i går middag; vi ha ätit
chokolad och kakes, hon måste hvila», hörde jag hviskas der jag i en slags
bedöfning satt i mörkret med en hjerteångest, som förbjöd mig att tala
eller svara. Villigt lydde jag uppmaningen att lägga mig på gjäterguttens
forna läger, gjorde ej något motstånd då Hertha öste öfver mig den smutsiga
säfven, med energisk förklaring att det gjorde detsamma hvad för slags
varelser den för öfrigt innehöll; kände hur renslarne lades bakom min rygg,
för att i någon mån utestänga blåsten; märkte att någon låg på mina fötter
och att en eller två kamrater kröpo upp i andra ändan af båset. Sedan
försvann allt i en oredig, qvalfull dröm, i hvilken jag jemt vadade bland
glidande stenar i strida elfvar, medan rök och eld från brinnande enris
ville qväfva mig. Jag väcktes ur sömnen genom Hertha, som tog bort sjalen
från mitt ansigte och uttalade sitt hopp om, att jag väl ej låg och blef
ihjelrökad. Kandidaten, hade nemligen med sin vådliga förkärlek för
bål--utan pluralis--tändt upp eld på spiseln, och röken slog rakt mot
väggen i stället för att vackert hvirfla upp genom skorstenen.

Åter bröt sig humorn fram då kandidaten med tårade ögon måste kasta ut sina
kära bränder genom dörren; men hvad som sedan försiggick i våra sinnen, der
vi tre sutto i mörkret väntande på våra outtröttliga vägvisare, egnar sig
ej för skämt. Ingen af oss sade ett ord, ingen fälde en tår, men nog sökte
vi annan hjelp än den, karta och kompass kunde lemna.

Efter en stund återkommo våra kamrater, och redan deras fasta tag i dörren
medförde hopp om goda underrättelser. De hade varit uppe på det höga, kala
fjellet vid sidan af hyddan--Ellen ända uppe på toppen--hade derifrån
öfverskådat nejden och sett den väg från hvilken vi kommit.

»Jag kan med säkerhet hitta tillbaka till Räfsjöarne och derifrån till
Lidsätrarne, om vi ej finna fiskarhyddan», sade hon. »Jag _tror_ mig också
kunna finna, väg till Espedalsvattnet, men vill ej ikläda mig ansvaret för
en sådan vandring, om ni ej alla vilja det.»--

Vi öfverlade och funno, att det var ett för stort vågspel att, utan mat och
utan bestämd säkerhet om att den punkt, på hvilken vi befunno oss, var den
som på kartan utvisades, företaga en vandring, som förde oss närmare
snöfjellen vid Jotunheim. Alltså tillbaka mot söder, mot Räfsjöarne och
till menniskor! Vi hvilade en stund i fäboden, och kamraterna stärkte sig
med den vanliga kosten, som jag under hela vandringen ej förmådde smaka; så
togo vi åter vår packning och trädde ut i klara solskenet. Först här delgaf
oss Ellen det budskap, att vi måste börja vår vandring med att vada öfver
»en temligt strid bäck.»

»Ah, jag känner nog igen dig, fast du är förklädd, sa' norrmannen om
spickesillen!» och det samma tänkte vi om vår gamla bekanta elf, fast Ellen
förklädt honom till en bäck. Han var dock ganska hygglig här, så att det
hela aflopp med ett temligen högstämdt fotbad i den kalla morgonstunden. Då
detta var öfverståndet, öfverfölls jag af alla kamraterna, tvangs att
förtära en kakes, som förevändning för det konjaksblandade elfvatten, som
de samtidigt dermed hade mig att nedsvälja. De tycktes ha fått för sig, att
det ej stod rätt till med mig, då jag, utan att begära hjelp, tyst och
vackert vadade öfver elfven.

För att undvika kärrmarkerna drogo vi oss åt höger upp åt en ås. Här sågo
vi stenar uppstaplade, betecknande en osynlig väg i rigtning åt Jotunheim;
vi stannade, sågo längtande mot snöfjellens glänsande toppar, men vände dem
med en suck ryggen och gingo tillbaka mot söder.

Åsen var på stora sträckor beklädd med hvit mossa, så djup, att foten
nedsjönk deri lika djupt som romanskrifvare säga, att den sjunker i mycket
fina damers golfmattor. De skulle, desse diktare, bara varit med här, och
de skulle fått erfara hur det kännes att klifva halfva mil så der mjukt;
jag är säker på, att när de sedan skulle dra till med något rigtigt skönt
kammarväglag, skulle de taga till tuktad sten.

Ungdomen hade en synnerlig lust att hvarje halftimme hvila på denna
mossmatta, »för att sola oss», uppgaf kandidaten; »för att göra ett
öfverslag af kostnaderna för nattherberget», försäkrade Hertha, och skref
till yttermera visso i anteckningsboken:

»Nattlogi vid lägerelden på vidderna 0,00 kr.»

»Vi skulle så gerna vilja sofva en stund», tillstodo våra ärliga vägvisare.

Men jag hade gjort ett tyst löfte att ej hålla rast förrän vi återsågo den
vackra fjellsjön, der vi först förlorat spåret, ty då visste jag, att vi
alla skulle känna igen vägen. Med de fjellen voro vi så bekanta, att vi
nästan voro _du_ med dem. Ungdomen tog dock fortfarande min tystnad för
plötslig påkommen ålderdomssvaghet. Ellen grep min rensel; under ett par
timmars tid skiftades kamraterna till att bära den, och först när jag
gjorde dem uppmärksamma på, att vi alla efter en så lång fasta behöfde
något som höll oss fast vid marken i denna lätta luft, återfick jag min
börda.

Fjellsjön blinkade mot oss, och vid åsynen af den återkom allt vårt mod;
oförvägna, som tre dagar gamla torndyflar, började vi på stående fot
utstaka en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, en plan,
som skulle sättas i verket så snart vi »fått mat och en natts hvila.»

Det blåste fortfarande dugtigt, men himlen var klar och solig, så vi ej
behöfde frukta fjellvandrares farligaste fiende, dimman. Någon gång flög
väl en och annan tanke till--»nallar»; men ingen af oss trodde rigtigt på,
att norska björnar skulle förfölja _skuldlösa_ svenska qvinnor. Klockan 1
nådde vi öfre delen af Räfsjöarne, och nu började vi undra, om der fans mat
i fiskarhyddan. Vi visste, att mannen fick sin mjölk från Lidsätern och att
han var nog god norrman att föredraga den i blåsurt tillstånd samt att hans
kaffegrädde äfven torde vara mindre söt, men vi tröstade oss vid tanken på
vår köttextrakt, vår maccaroni och goda Neiiendamskaffe.

Ändtligen skymtade vi det smala näset, emellan sjöarne, med sitt slagna hö.
Denna syn var till den grad stärkande, att våra vägvisare råkade rakt af i
skenande galopp, ropande till oss att vi kunde hvila på en backe tills de
genom flaggning på hel paraplystång tillkännagåfvo, att de funnit en bebodd
stuga. Men en sådan väntan skulle blifvit »det unga blod till slut för
lång», ty »der var långt fram, sa' käringen, såg tillbaka», fastän den
klara luften sökte inbilla oss, att vi om några ögonblick måste vara vid
målet. Vi kände nu den norska himlens genomskinliga skalkaktighet, hvadan
vi tre trafvade efter våra kamrater så godt vi kunde. Men vägvisarne
försvunno, döko upp, blefvo åter borta bakom någon backe innan, vi på en
aflägsen höjd sågo ett par andra varelser röra sig.

»Kor!» ropade mina två kamrater blygsamt.

»Karlar!» skrek undertecknad oförbehållsamt, och alla tre uppförde vi en
vild segerdans bland ljung och kråkris.

Aldrig tyckte vi tre oss ha sett fagrare syn, än dessa menniskor, som
aftecknade sig mot de kala bergen, och aldrig ha qvinnohjertan klappat
lifligare vid åsynen af manliga varelser, än våra. Det förstås, att vi
kanske kunnat bli gladare, om de mötande varit qvinnor, men vi voro ej
orimliga i våra fordringar.

En fiskebod låg på näset utmed vår väg, vi kröpo in der för att söka en
stunds skydd mot blåsten, men då jag såg spiseln der och elden i
kandidatens ögon, fruktade jag ett nytt bål och flydde ut i det fria, der
Hertha stod och så godt hon kunde, spelade förkläde för våra två yngre
kamrater, hvilka just nu hade ett möte med de två karlarne ungefär en
kilometers väg ifrån oss.

»Signal till framryckning!» rapporterade hon, fast det sedan visade sig,
att hon blott sett männens höjda liar och att vägvisarne vid det gripande
mötet glömde att hissa flagg. Vi tumlade vidare, framdrifna af vinden,
mötte de rare, välsignade karlarne, hvilka smålogo mot oss och, utan att
stanna, sade: »Vägen bent fram, fiskaren hemma. Natten på fjellen, ni?»,
»benade» så af på sitt håll och vi på vårt, nådde fiskarhyddan och funno
båda våra kamrater ligga flämtande af förtjusning i en säng med två lakan.



XII.

I fiskarhyddan.


Hyddan bestod af två rum och två sängar; i det inre hade kamraterna blifvit
inhysta, och i det yttre, som naturligtvis hade en stor spis, träffade vi
vår förre värd, gutten från Lidsätern, i samtal med fiskaren, vår gamle
präktige, oförgätlige Svend Opsal. Gutten hade haft ett ärende hit, hade så
sport efter de fem svenskorna, hvilka ämnade taga nattlogi här förra
natten, och båda männen hade fruktat det värsta, då de antogo att vi
saknade alla slags födoämnen. Fiskaren visste nemligen, att Nordbodens
fiske- och fäbod voro obebodda för tillfället, så att vi troligen irrade
husvilla omkring i ödemarken. Han hade förra dagen på långt afstånd sett
oss gå förbi, »men så muntra, att de ingenting ændsede»; nu sågo de båda
karlarne helt lyckliga ut vid vår åsyn. Men Svend Opsal sade, att djerfvare
qvinnor hade han aldrig sett och ej heller upplefvat, att några sådana
varelser gifvit sig så högt upp mot norr utan manlig förare.

»Det skall vara svenskor, som våga slikt», menade han, och vi hoppas att
genom detta mod ha ingifvit detta vårt broderfolk en helsosam aktning för
Sverges--män, ty »när detta kan ske på det färska trädet», o.s.v.--Ja,
hvem kan veta, om ej vår fjellvandring får ett stort inflytande på
norrmännens politiska tänkesätt.

Kandidaten och Hertha försvunno genast i det inre rummet, hvars fönster de
förmörkade medelst regnkappor, för att i en nattlig skymning drömma om en
mjuk bädd på det hårda golfvet.

Svend Opsal tillbjöd mig vänligt sin egen snygga säng i det yttre rummet,
men mitt sinne var så upptaget af kökstankar, att jag ej kunde hvila, fast
det nu var 24 timmar sedan vi begåfvo oss från Lidsätrarne.

»Är väl för hungrig till att sofva», menade Svend och satte fram en stor
träskål med kokt kall »fjeldörret». »Det dröjer ju en stund innan jag fått
koka ny fisk», tillade han då han såg att jag ej anföll skålen.

Vi kommo nu öfverens om, att han först skulle koka kaffe, och då det blef
färdigt, fröjdade han mitt hjerta med åsynen af skäligt söt grädde, så att
jag med stolthet kunde bjuda mina kamrater »en god kopp på sängen». När så
måltiden, kokta foreller, smör, fladbröd och, för första gången, godt mjukt
bröd samt ckokolad, var färdig, sutto vi åter alla vid odukadt bord och åto
med tälg-fällknifvar och skedskaft, glada och lyckliga som--ja, som räddade
menniskor.

Då Svend Opsal förmodade, att vi nu hade krafter nog till att emottaga ett
varnande exempel, förtäljde han oss, att--jag hoppas det var på
1600-talet--två norska studenter kommit hit till Räfsjöarne för att fiska.
De hade rott öfver till andra stranden, stormen hade ryckt båten från dem;
simma kunde de ej, och så voro de prisgifna åt en nästan säker undergång i
denna vildmark, dit då sällan någon menniska kom. Studenterna hade också
insett detta samt inrättat sig derefter, ty då man _tretton_ dagar senare
sökte dem här, funnos de liggande i hvar sin graf, bygd af stenar, men
lifvet hade de ännu i behåll.--Hela räddningshistorien stod för öfrigt
beskrifven i tryck på ena väggen till Opsals inre kammare, men ingen af oss
kände någon lust att läsa den.

När det led emot aftonen rustade Svend Opsal sig att med sin fiskargut ro
ut på fiske. »Du och en af jenterne kunna ligga i min säng i natt, gutten
och jag komma sent hem, och då lägga vi oss på golfvet, förstår du», sade
den präktige gubben samt lemnade oss nu i besittning af hela huset, och det
var ej långt lidet på qvällen förrän vi alla gingo till hvila i de två
sängarne samt i en bädd på kammargolfvet. Heggen låg på denna och Hertha
och jag försökte sofva i stugusängen. För oss två blef det dock föga sömn,
ty förra nattens tilldragelser jemte Opsals starka kaffe hade en underlig
verkan att bortjaga den. Vid midnattstid hörde vi hofslag och lifligt prat
utanför vår ostängda dörr; det bekymrade oss ej, ty den norska allmogens
hela väsen ingifver främlingen en sådan trygghet, att der är verklig
själsbot deri, när man kommer från de ängsligt stängda dörrarne i våra
städer och byar.

Efter en stunds förlopp inträdde fiskargutten, gjorde upp eld och hängde
kaffekitteln deröfver, så kom vännen Opsal och derefter tre för mig okända
karlar, af hvilka den ene bar ett slags herredrägt. Denne man visade sig
genast vara fullt hemmastadd i stugan, hoppade upp på bänken, tog ned från
hyllan all den mat som fans; lät bära in sin packning, ref omslaget af ett
skålpund stearinljus, tände ett och satte det på bordet samt betedde sig i
det hela som husbonde på stället. Med äkta qvinlig uppmärksamhet
öfvervakade jag tyst den hängande kaffekitteln, rädd att den skulle koka
öfver, och jag kände mig befriad från en stor omsorg, när en af karlarne
satte sig emellan sängen och elden, så nära mitt hufvudgärd han kunde komma
på den korta bänken. Jag har aldrig till den grad förstått att uppskatta
värdet af ståtliga eldskärmar som nu, och det var med en suck jag hörde
honom kallas bort från mig och jag åter fick det starka eldskenet och
hettan rakt i ansigtet.

Som dessa fem karlar kunde äta fladbröd! Det hördes under en timmes tid som
om tio man galopperat på ett tre alnars djupt lager af tomma ägg, och man
skall ej tro att de spilde tiden med onödigt snack.

»Du har främmande, Svend Opsal», sade den som vi sedan lärde känna som
innehafvare af fiskerättigheten i Räfsjöarne och som husbonde i hyddan.

»Fyra svenska jenter och en käring. Gått vilse i fjellen, varit ute förra
natten i den starka kölden», svarade Opsal stilla. Männen svarade ej med
något utrop, utan sände blott en flygtig blick bort till oss, nämde något
om, att det kunde ha blifvit farligt samt krasade åter på sitt fladbröd.
Det var oändligt välgörande för känslan att slippa vara föremål för det
slags uppmärksamhet, som männen kalla käringsladder, märk väl, när ej de
sjelfve göra deras nästa till föremål för detsamma.

Hittills hade jag med fullkomligt lugn betraktat det nattliga laget, men i
det ögonblick värden tog upp en lång svart butelj, blef jag hetare om
öronen, än elden förmått göra mig. Med stort besvär drog han upp korken,
fattade en kopp och slog i--tjock hvit grädde. Jag nöp mig sjelf i armen
till straff för det jag bringat vissa svenska föreställningar med hit upp,
och hade jag varit bättre klädd, skulle jag stält mig på knä i sängen och
gjort afbön för en så skamlig misstanke mot de hederlige männen.

Följande morgon fann jag en butelj bränvin på Svend Opsals hylla, då jag
der sökte efter tändstickor, ett ytterligare skäl till blygsel för mig, när
jag såg att hvarken den kalla natten eller den blifvande bädden på golfvet
ansågos vara anledningar nog för att »styrka sig»----

Med tillhjelp af klöfsadeln redde husets egare sig ett läger på golfvet; de
andre männen lade sig helt enkelt i sina kläder; elden slocknade så
småningom, och det sista jag hörde var Svend Opsals röst: »Jag får upp
tidigt och bränna bönor!» Hertha hade under hela föregående scen med stor
framgång spelat rolen af »den sofvande sköna hos röfvarena», men jag såg
nogsamt, att det blott var höjden af dramatisk föreställning.

Svend Opsal sof ej öfver sig, ty redan vid fyratiden ersattes den nu
bortdragna röken från männens tobakspipor med oset af brända kaffebönor,
och så snart kaffet var färdigt, blef det åter lif i de andre männen. De
reste på sig, sökte reda på hvar sitt par ben i den orediga hop af dylika,
som upptog golfvet; sträckte på armarne och anmärkte något om kalla nätter;
derpå följde allmän kaffedrickning med fladbrödskrasande, och så lemnade
tre af dem stugan.

Opsal och gutten sysslade ännu en stund der inne; den förre kokte en ny
portion kaffe, och då han märkte att jag ej längre blundade, sade han: »Du
har nog ej sofvit godt, jag såg du var orolig; nu har jag kokt kaffe åt er,
ni må dricka när ni ha lust, ty nu fara vi alla på fiske.»

Men då jag ett par timmar senare steg upp och tittade genom fönstret, lågo
alla fem karlarne på backen utanför; de hade ej haft god vind till fiske,
men ville ej mera störa sina objudna gäster inne i stugan. Vi två
sängkamrater klädde oss så fort vi kunde, för att kunna komma ut och skaka
hand med desse hedersmän.

Vi tillbringade hela förmiddagen hos Svend Opsal, som stannade hemma, när
de andre drogo ut, jag vet ej hvart, och nu granskade han vår karta,
bekräftade att fjellsjön var en af Risas källor, något som vi trott, och
att vi från den punkt, der vi tändt vårt nattliga bål, hade endast ungefär
en mil till Espedalsvattnet. Orsaken till vår förirring, förklarade han,
låg i ett par tryckfel på (den icke nya) kartan, så att vi gått förbi
Nordboden--de två fiskhyddorna; den fäbod vi legat i på morgonen var
Nordbodens fäbod. Med den erfarne gubbens tillhjelp lades nu en ny
vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, men denna väg gick nedåt
bygden, då ingen af oss för tredje gången ville söka säterstig på andra
sidan Risas källor. Vi tyckte oss ha gjort nog, för att förtjena
efterverldens aktning, då vi på vårt återtåg staplat nya stenar ofvanpå de,
som vi här och der funno upplagda för att beteckna rigtningen af vägen.

Vår värd sade sig vara afgjord högerman, talade med sakkännedom om
hermetiskt tillslutna köttdosor (om detta var en följd af hans politiska
ståndpunkt kan jag ej afgöra) samt läste tidningar och, som jag tror,
hyllade åsigten om männens herravälde öfver djuren, qvinnan deri
inberäknad.

Men detta oaktadt smålog han med välbehag mot de näfvertofflor, jag
förfärdigat åt Hertha och med hvilka hon nu stoltserade. Då Ellen omtalade,
att hennes sjelfgjorda näfverskor (läs hoar!) gått förlorade i det första,
kärr vi plumsat igenom, skar han henne och Hedvig hvar sitt par näpna
näfversulor till att lägga i skorna, i stället för bindsulorna, hvilka
blifvit rent af vridna under nattens äfventyr ute på fjellen. Han gaf
dessutom Ellen en stödjestaf för egen enskild räkning, men gutten fingo vi
låna till gemensam ledning öfver fjellryggarne, dock med vilkor, att vi
drogo vidare strax efter middag, ty gutten skulle följa med gubben ut på
fiske.

Gamle präktige Svend Opsal, vi sända dig alla ännu mången tacksam tanke!



XIII.

På väg till Espedalsvattnet.


Med Torvald, fiskargutten, i spetsen, frivilligt bärande en del af vår
packning, klefvo vi nu uppföre en stenig, säterstig, hvilken, trogen sitt
slägtes natur, jemt och ständigt gömde sig i kärrmark. Men Torvald visste
att återfinna den, utan allt sökande, så vi hade ej annat att göra än bara
blindt klifva på, såsom det höfves ett parti, hvilket funnit sin förare.

Vi kommo nu till skogsregionerna, och tanken på att vi under vårt återtåg
sett några spår efter ett större rofdjur, föranlät mig att spörja Torvald,
om här någon gång märktes till björnar.

»Björn!» tog han i, som om jag frågat efter noshörningar. »Naj, inte här,
men uppe i fjellen», och han pekade med tummen öfver skuldran i rigtning
mot våra gamla bekanta fjelltoppar.

»Nå, ormar då?»

»Orm!» svarade han så föraktligt att jag skämdes.

»Ingen större än stocken din.»

»Jag fattade mod vid detta tillägg, ty min käpp är en meter lång, tjock som
en vanlig hederlig vandringsstaf, så att jag helst vill undvika närmare
bekantskap med ormar af samma kaliber.»

Då vi hunnit upp till sjelfva bergsåsen och sågo tydlig säterväg nedför
sluttningen, sade vi ett ömt far väl, med handtryckning, till ung Torvald,
satte oss ned vid en bäck, för att hålla måltid samt närmare beskåda en för
oss nu ovanlig syn: En man till häst. Det var en bonde som varit till
fjells och hemtat en oskodd fåle, troligen en af dem, som lockat oss,
förvillade qvinnor, ännu längre upp i ödemarken. Om det nu var i glädjen
öfver att lyckligt ha stökat undan alla karlar, eller det var under
inflytande af andra rena känslor, som kandidaten åter fick ett anfall af
»bad-dille», skall vara osagdt, men säkert är, att hon begärde orimligheter
af den arma bäcken, så att ett par af våra kamrater stälde sig på dess sida
och öfveröste den plaskande menniskan med allt det vatten, de kunde göpna
upp ur den smala vattenfåran. Jag förhöll mig neutral, ty vid Dockvattnet
stod jag på denna vattenmenniskas högra sida, då hon dök ned i sjön för att
öfverbevisa sig om sanningen af min uppgift, att der var dy på bottnen.

Det var en härlig väg sedan, genom granskog till bygden, men ansträngande
nog nedför de branta backarne, der vi dock stundom råkade i starkare traf,
än benen egentligen tyckte om. Men der vägen erbjöd tillfälle till
allvarliga samtal, rörde sig dessa om bästa sättet att steka biff och koka
råskalad potatis. Vid vägen växte kummin i mängd, och då kandidaten pröfvat
växten och funnit den god att äta, lyckades jag intressera alla kamraterna
för min idé att laga grönkål af dess späda örtblad, en vanlig skånsk
maträtt, för hvars godhet Hertha gick i borgen. Och så beslöts det, att om
vi äfven på skjutsstationen, Kvistberg, blefvo bjudna mjölk och fladbröd,
skulle vi göra myteri, bemäktiga oss spisen samt tillgripa vårt
köttextrakt.

I ofrivillig språngmarsch kommo vi ned på landsvägen i dalbottnen, och
ingen må förtänka oss att vi talade mindre berömmande ord om norrmännens
påfund att lägga en gästgifvaregård högt uppe på berget vid andra sidan, så
att vi måste klättra uppför en väg, brantare än vi då, när vi aldrig
pröfvat norsk skjuts, skulle haft lust att åka utföre. Vägvisarne synade på
afstånd gården, trodde ej att den kom nedåkande, för att hemta oss, sågo ej
heller till någon elevator, det är uttydt hiss, stötte stafvarne i
fjellsidan och sträfvade uppåt. Vi andra efter, i vårt anletes svett
tänkande på ett dagligt bröd i limpform, men lusten att plocka kumminkål
brändes bort i solhettan.

I ett stort rum, som i sig förenade kök och stuga samt representerade
forntid och nutid genom den öppna spishällen, som gjorde skäl för sin
plats, och den roterande jernspiseln, som stod der för syns skull, hade
gästgifvarmor, redan då vi tre anlände, blifvit af vägvisarne förhörd i
köksvetenskapen, utan att lemna stort annat svar än: »Eg veit ikke eg.» Nu
anstälde vi samfäldt ett skarpt korsförhör med henne och pigan, hvaraf
framgick, att der i huset fans ägg, fläsk, potatis, af fjolårets skörd
naturligtvis, någonting som kallades »köttkakor», men befans vara hårdt
stekta kotletter af oxkött. Der fans äfven »hermetik», och deraf slutade
vi, att gästgifvaren var högerman, liksom Svend Opsal, som också svärmade
för sådana väl konserverade köttbitar.

Vi begärde att få af allt, utom konserverna, och då begreppet soppa här
tycktes vara nästan väl svagt, bestälde vi äfven »multebär» (hjortron) med
grädde. Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades
dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam--detta skall ej
tagas som en tidningsanka--och der fans flere än kandidaten, som med
skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg.

Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta
måltiden. Men samma märkliga rum, som inneslöt de två ofantliga spisarne,
matbordet, bänkarne, hunden, och ibland fick ett flygtigt besök af en
utomordentligt humoristisk gris, var äfven barnkammare. Är det sant, att
det är menniskans omgifning, som präglar hennes karaktär och utbildar
hennes slumrande anlag, så var det väl barnskriket, som i så stor hast
förvandlade Ellen till en sjungande barnsköterska, och då var det väl den
omgifvande rå potatisen, som i lika stor hast väckte Herthas slumrande
kökssnille, så att hon erbjöd sig att skala en del deraf, »bara det gick
fort.» Kandidaten, som läst filosofi, påstod, att alla dessa husliga dygder
frampressades af hungern; men som hon alltid hade en välsignad frisk
matlust, kan hon förklaras jäfvig i detta ännu oanrättade _mål_.

Tillbakavisad vid potatisskalningen hade äfven Hertha sökt ett ögonblicks
hvila, då Ellen störtar in till oss med nedfallen hårfläta, med fasa i
anletsdragen och en smutsig barnunge på armen. »Hjelp, menniskor, Ave,
Hertha, Heggen! Gästgifvarmor vill värma upp köttkakorna i hett vatten,
rädda dem, eljes äro de förlorade!» Ut störtade hon och efter henne Hertha;
några ögonblick af tyst, hemsk väntan, och så klingade åter Ellens barnvisa
genom köksdepartementet, för oss tre ett tecken på, att Hertha öfvertagit
köttkaksafdelningen.

Har man endast ett bra stort förråd af tid och tålamod, så blir en norsk
gästgifvaremiddag alltid färdig till slut; här hade vi för litet af den
senare varan, derför fingo vi de efterlängtade potatisen halfrå in på
bordet, men vi funno dem ändå förträffliga, och de tunna, saftlösa, två
gånger stekta, ur vattennöd räddade köttkakorna voro försvunna innan
kritiken hann undersöka dess värde. Emellan första och andra rätten var ett
längre uppehåll, så att Ellen åter igen fann sig föranlåten att spela rolen
af barnsköterska. Och åter igen kom hon med ungen i största hugg och
rapporterade, att »menniskan» kräfde tillsyn, ty nu ville hon vispa upp
alla de tio ägg, som vi skulle ha »förlorade.» Hertha sade hastigt något,
som ej hördes ut i köket, satte af i Ellens spår och kom tillbaka med en
blandning af hälft äggröra och hälft förlorade ägg, i vacker förening på
ett fat. Pigan kom med stekt fläsk och Ellen efter, nu utan barnet på
armen. Tredje rätten, multebären, fjorårets gröda, jagade oss från bordet
genom sitt äckliga utseende och ännu äckligare smak.

Oaktadt husets folk tycktes vara mest belåtna med de gäster som foro der
förbi, beslöto vi att stanna der öfver hela följande dag för att laga våra
kläder samt tillställa stortvätt, och vi afskräcktes ej derifrån genom den
stora dosis kanel, som kryddade teet vid vår aftonvard.

Andra aftonen kom en trupp norska och svenska studenter tumlande ned från
Jotunheim och nu ned för berget, ofvanför gården, hamnade på förstugubron,
stötte med alpstafvarne i marken och ropade så innerligt svenskt matfriskt:
»Mat, mat!» samt tillade sedan med svensk omtänksamhet frågan: »Är detta
Kvistberg?» Vi hade ej mod att senare spörja dem om köttkakornas tillstånd,
men af en norsk lärare, som med sin son ämnade sig till Espedalsvattnet,
hörde vi, att kanelen ej tagit slut med det kryddade vatten, som vi blifvit
bjudna.

Vi inackorderade oss nu hos den, lindrigast sagdt, tystlåtna och
mörkblickande husmodern för ett pris af 2 kr. per dygn, och sofvo så i tre
sängar, öfverfulla af halm- och fjäderbolstrar.

Nästa morgon skulle jag ner och underhandla med qvinfolken om vår tvätt,
men då jag trodde mig ha pratat länge nog, för att kunna vänta ett svar,
kom först det vanliga: »Eg veit» o. s. v., och efter ytterligare en
pressning: »Naj du, alla menniskor äro i höet, må du veta.»

»Kan jag då sjelf få tvätta här mot ersättning för ert besvär att koka
lut?»

»Skall _du_ tvätta, _du_?» Det lät otäckt ringaktande, men jag vek ej för
det, utan förmådde dem till att hänga en kittel öfver elden och förse mig
med nödigt tillbehör till en stortvätt. Och när jag så, iklädd
gästgifvarmors kjortel och tröja, samt en stund omgifven af allt husets
folk, utöfvade min tvätterskegerning, ingaf jag så stor aktning, att jag,
sedan kläderna blifvit vederbörligen kokta, fick det korta besked: »Vi ska
skölja tvätten för dig, du.» Detta skedde också, och skördade jag stor
heder och beröm af alla kamraterna för detta hvitglänsande arbete.

Denna middag bortblandades mina gröna kålfunderingar af en rödgrå
vattensoppa med ett stackars söndrigt sviskon per mun. Här fans vid gården
ett försök till trädgårdsanläggning, men inga andra grönsaker än rofvor,
och för min del hade jag ännu i allt för friskt minne den rofva jag satte i
elfven, för att längta efter dessa späda stackare.

Tredje dagens morgon bröto vi upp, lemnande största delen af vår packning
qvar hos gästgifvarmor, ty nu, då den första planen gått om intet, måste
vi, för att sedan komma till Skjäggestad i Gudbrandsdalen, gå samma väg
tillbaka. I det skönaste sommarväder och med den norske läraren och hans
gosse till sällskap gingo vi nu på banad väg, men under stark stigning
genom den härligaste natur till Dalbacken, der vi legde båtskjuts för att
ro oss öfver det vackra, 2,388 fot öfver hafvet belägna, Espedalsvattnet.
På norrmännens begäran förskönades färden genom svenska sånger, afsjungna
af två våra kamrater, och roddaren tyckte, att vi var »et fornöjeligt
selskab». Båtfärden varade ett par tre timmar, och afgiften derför utgjorde
70 öre för hvarje person.

Vi landsattes vid Megrunden, nedanför foten af Rutenfjellet, och ryckte
fram i sluten trupp mot de närmaste af de två bondgårdar, som lågo här vid
stranden.

En yngre qvinna stod i dörren, och hon svek ej vår väntan: Hon sade nej och
»eg veit ikke» till alla våra böner om mat och herberge, men hon gaf oss
båda delarne när vi ville »tage til Takke med hvad huset förmådde». Här
fans för öfrigt allt hvad den mest granntyckta menniska kunde begära:
duktyg, bordställ, gafflar, allt utom köttmat. Men minst ett halft tjog ägg
myste mot oss från den hvita bordduken. Dock, ingen bordsglädje skulle vara
fullkomlig för oss; äggen föreföllo mig hafva en antiqvarisk smak, och då
kandidaten modigt anföll sin andel af dem, hade det till följd, att hon,
med en hotfull blick på den salta forellen, flydde från bordet och hade i
någon stilla vrå bland bergen en obevittnad uppgörelse, der utgiften lär ha
betydligt öfverstigit den senaste inkomsten. Vi sofvo sedan här i sängar
med resortmadrasser och hade framför våra fönster ett fjell, i hvars
skrefvor små snöfläckar glänste emellan de låga björkarne.

Följande morgon bestego vi det 4,866 fot höga Rutenfjell. En välvillig
munter gris af en fots längd, som hade sin lilla bädd och tråg vid spiseln,
envisades att vilja vara vår förare, men husmodern tog honom ömt i famn och
gaf oss i stället en man, vår unge hygglige värd, till ledsagare, ty himlen
var full af skyar och vi fruktade råka ut för dimma. Dimma och grisar stå,
som bekant, i ett visst förhållande till hvarandra, och vi voro glada att
denne lille fyrfoting lät regera sig af en af våra medsystrar. Vägen var
under de två första timmarnes vandring af samma natur, som de oss så
välbekanta säterstigarne, genom buskar, kärr och hvitmossa, förbi småsjöar
och fjellknaggar. Men så kom »uren», dessa fält af idel skarpa fjellflisor,
jettestenar, hopade öfver hvarandra, slängda och vräkta omkring hela
fjelltoppen, så man ovilkorligen kom på den tanken, att då de
grekisk-romerska titanerne reste sig upp mot unionskungen Zevs-Jupiters
absoluta veto, utkämpades deras sista strid här på de norska fjellryggarne.
Det vore önskligt, att någon unionsvänlig fornforskare närmare undersökte
denna »ur» och så genom urtidens händelser belyste nyare tiders urtima
riksdagar.

Då vi sträfvat oss upp till fjellets topp, var Jotunheims snöfjell till
största delen höljda i skyar. Troligen spelade de gamle jettarne oss detta
spratt till straff för det vi på annan väg, än genom mäns bemedling, sökt
närma oss dem; jettar och deras gelikar ha aldrig haft rykte för att främja
frihet och framåtskridande. Men härligt var det ändå här uppe, och med nöje
lade vi våra visitkort till dem, som vi funno på en af föraren känd plats,
och satte oss så för att se upp och ned på verlden omkring oss. Vi bådo vår
förare förtälja något.

»Här är en sägen om detta fjell, den är stygg att höra,» svarade han, men
oaktadt varningen ville vi höra den. Mannen tvekade, men berättade så om en
förare, som dräpt en resande och plundrat liket. Jag vill ej återgifva
sägnen, som gjorde ett hemskt intryck på oss alla, ett intryck, som Ellen
dock bortjagade med ett par käcka visor.

Och så kraflade vi oss ned genom uren och vidare genom hvitmossa och ljung.
På något afstånd syntes en snöfläck; Ellen satte af i rigtning mot den, vi
efter, för att möta henne och få del af den snö, vi sågo henne upphemta ur
fjellskåran.

»Jag vill slicka!» ropade en anspråkslös röst.

»Jag vill suga!» flämtade en annan.

»Jag vill bita!» pustade en tredje medan kandidaten, matt efter gårdagens
strid med de antiqvariska hönsäggen, endast kastade längtande blickar mot
snön, som allt mer och mer sammansmälte för våra brinnande blickar.
Ändtligen mötte vi Ellen, och stående midt i en grupp gula ranunkler och
röda geranier, slickade, sögo och beto vi, hvar efter sin lust, i den arme
snöbollen, hvars sista lemningar nedpackades i Ellens nickelbägare för att
dermed förfriska vår bleke kandidat.

Längre ned hade vi mer än nog af friskt porlande vatten i fjellbäckarne.

Då vi nu hade en legd förare, skulle han naturligtvis göra fullt gagn,
d. v. s. gå före i den rigtning, som vi nu alla kände. Ellen stannade
derför hos vår eftertrupp; Heggen fick uppdrag att springa nedåt så fort
hon kunde, och hennes lopp var icke ringa, för att rädda forellerna från
kokning samt bringa dem på stekpannan.

Jag, som bildade centern, såg henne och föraren inträda genom stugans dörr
då jag ännu hade en half timmes vandring ned; jag såg henne komma ut igen,
sätta sig på trappan i en vemodig ställning, och jag anade, att hon kommit
försent för att utföra sitt uppdrag i köket. Eftertruppen hvarken hördes
eller syntes, husen och sjön nedanför fjellet fortskymdes nu och då af
framskjutande klippor, och jag genomilades af ensamhetens upphöjda känsla,
ljuft blandad med tanken på rosenröd laxöring och ett glas af förarens
bärvin, som vi blifvit lofvade.

»Redan kokt!» var Heggens första ord, då vi alla voro samlade på
gårdsplanen; kandidaten bleknade vid minnet af förra qvällens orgier, men
middagsmåltiden aflopp dock lyckligt för oss alla, fast »skeemaden» bestod
af kall mjölk med färska ostsmulor. Men allt var så prydligt anrättadt, och
den halfbutelj bränvin, som prydde bordet, fröjdade allas hjertan. I
skymningen tillbjöd oss vår vänliga värdinna att ro öfver till deras säter
och äta »rommegröd» (gröt kokad af tjock grädde och fint mjöl), men vi hade
på sätrarne till den grad left bland tjocka gräddan, ett vi bäfvade för att
få den i ett så grötmyndigt tillstånd.

Min första tanke, då jag följande morgon slog upp ögonen i min goda säng,
var att någon kokte rommegröd på fjellet midt för, ty en fin hvit ånga steg
upp ur en af dess remnor. Men det lilla mjuka molnet bredde sig, förenade
sig med andra dylika, som bolmade fram än här, än der, och snart vältrade
sig i hvit-grå, ulliga massor nedåt fjellsidorna, medan fjellkammen ännu
upplystes af solstrålarne. Detta var vår första bekantskap med den norska
dimman; intressant, ja ofta mer än vacker att skåda i alla de
ljusbrytningar och färgspel, den kan framtrolla på fjellen, men dock bäst
att betrakta på afstånd från en banad väg nere i dalen. Uppåt dagen
upplöste sig de böljande massorna i ett fint regn, och vi mindes nu att det
äfven regnat sjusofvaredagen. Visserligen kände norrmännen ej till
sjusofvarnes väderleksförhållanden, ej heller fäste de någon vigt dervid,
och då har saken naturligtvis ingen betydelse för norrmän; dock, hvem kunde
veta, om ej vi svenskar kunde, för vår tros skull, blifva förföljda af
sjusofvareregn på återstoden af vår vandring? Vi lagade oss derför snart
till uppbrott, betalte vår räkning som lemnades muntligen och lydde som
följer: Logi och mat för två dagar, 3 kr. per man, vinet gratis. Förarelön
2 kr. (att delas emellan oss fem) båtskjuts tillbaka till Dalbacken eller
rättare till Vassänden 70 öre pr man.--Hvem vågar nu säga, att man ej _kan_
resa billigt i Norge?



XIV.

Från Espedalsvattnet till Gudbrandsdalen.


Vår förare hissade ett af husets lakan till segel på sin båt, och så gledo
vi åter fram på Espedalsvattnet med tillhjelp af roddarens åror, ty seglet
visade sig snart vara blott en prydnad för oss alla. Regnet fortfor, det
var kyligt i båten, och då kandidaten ej kunde ha hopp om att få ett bål,
grep hon ett par åror för att värma sig vid dem. I Vassänden, en gård
förstås, träffade vi ett turistsällskap, som ämnade i största hast besöka
Jotunfjellen och så jaga tillbaka till Danmark. Damerna sågo nedtyngda ut i
deras våta drägter och slokande hattar; under en af dessa igenkände jag en
gammal bekant och fick i en hast en kyss, hjertlig, men våt af det norska
regnet. Det våta sällskapet steg dock snart i en båt och rodde vidare under
himlens strida tårar, men vi stannade qvar ännu en stund, ty Hertha hade
ånyo tillträdt sin kokerskebefattning och tillredde mjölvälling vid den
flammande elden på spiselhällen. Denna middag på Vassänden, med smör och
fladbröd, står i hennes anteckningsbok debiterad med 25 öre personen. Men
då jag sedan skulle anteckna något om detta ställes värdinna, som
naturligtvis hade sitt namn efter gården, liksom andra norska bönder, skref
jag henne för Säfänden. Kamraterna påstodo, att detta, i betraktande af
gummans figur, skedde af ädel qvinlig blygsamhet i förening med min tro,
att hennes och gårdens namn stafvades med hv.

Under ett fint ihållande regn gingo vi, glada öfver att vi ej voro skapade
af socker, den härliga vägen tillbaka ned till Kvistberg, der gästgifvarmor
stirrade på oss som om hon hoppats att aldrig återse våra glada anleten.
Himlen vete hvad som så förmörkade den unga hustruns blick och nedtyngde
hennes sinne! Vi, som trodde att vi lyckats upptöa henne, kände oss
betydligt afkylda genom hennes sätt att bemöta oss som fullkomliga
främlingar, och drogo oss tillbaka till den stora ödsliga sal, hvilken
tjenade oss till arbetsrum, och företogo nya lagningsbestyr på våra kläder,
medan vi lyckades uppdrifva en i huset boende skomakare, som åtog sig att
bota våra skor.

I solsken hade vi förra gången gästat Kvistberg, åskådat höbergningen på
slädar, dragna af de älskvärdaste bland alla ök, den lille gule norrbaggen;
vi hade beundrat hundens och grisens lifliga intresse för arbetet, hvilket
de bevisade genom att hvarje gång möta hästen i den brante backen och genom
glada skall och grymtningar följa honom till ladans bro, och kandidaten och
jag kände oss så smittade af denna höbergningspoesi, att vi satte efter
hunden och grisen in i ladan för att hjelpa gästgifvarfar att tömma
hösläden.

Och nu regnade det, all poesi var försvunnen och blott en otreflig
gästgifvaregård återstod. Stämningen förbättrades ej vid tanken på en
förnyad bekantskap med den gamla upplagan af köttkakor och mjölk; mina
kummintankar, som under vägen från Vassånden, med kamraternas hjelp, tagit
gestalt af den finaste grönkål med förlorade ägg och brynt potatis, gick i
vatten, ty man hindrade mig från att stanna i regnet och plocka den
grönskande örten. Och nu visste jag ej bättre råd att förströ tankarne, än
att sköta mitt kall som sällskapets tvätterska, hvilket nu åter igen var
nödvändigt sedan vi först hade svettats på vandringarne uppför och sedan
blifvit genomregnade på »resan utföre» till Kvistberg. Men vid mitt första
ord derom förklarade vägvisarne åter deras missnöje, och det med en kraft,
som förrådde deras ömhet om mitt skinn, och Ellen gjorde den förståndiga
anmärkningen, att de infödda qvinnorna väl ej kunde berga hö i regnväder
och derför nog kunde bevekas till att tvätta åt oss. Hon sammanvek sitt
broderi och begaf sig nedför en trappa, hvilken både genom sin lodrätta
ställning och trappstegens stora afstånd från hvarandra, lifligt erinrade
om »uren» på toppen af Rutenfjell, och återkom efter ett ögonblick med
segersäll min.

»Qvinnorna här tvätta åt oss och torka våra kläder i köket, så att allt är
färdigt till i morgon. Naturligtvis betala vi dem bra för detta arbete»,
sade hon.

Vi helsade budskapet med jubel, och vi fyra gingo i en högtidlig rad ned
för den omenskliga trappan och öfverlemnade hvar sitt klädbylte till pigan,
som mottog dem med en djup tystnad och med en min, som förrådde en viss
förvåning, och så återvände vi alla till höganloftsburen, der kandidaten
satt och stoppade strumpor, ett arbete som märkvärdigt nog aldrig tröt för
denna vår vällärda kamrat.

Några timmar förflöto innan mina tysta tvifvel på gästgifvarmors raskhet
klädde sig i ord, och vi hade för länge sedan druckit vårt
eftermiddagskaffe, då jag beslöt mig för att göra fjellstigning ner i
köket, för att se hur långt det lidit med tvätten. Jag rigtade mina blickar
mot taket och såg en tafla af obeskriflig realism. På torkstängerna under
takbjelkarne bredde sig alla våra plagg--otvättade med sorgset nedhängande
spetsar. Synen var så öfverdådigt lustig, att jag hufvudstupa for ut ur
köket och sedan raglade uppför fjelltrappan.

»Ellen, du!--Ner och se på dina tvätterskors gerning!» Jag såg en blixt i
hennes öga, skymtade hennes nackfläta i dörren och nedsjönk så redlös i
salens händelsevis tomma gungstol. Ellen nedref obarmhertigt de egendomliga
draperierna i kökstaket och gjorde ett löfte, som hon sedan troget höll,
att aldrig sätta sin lit till en infödd norsk själ förr, än hon hört honom
högtidligen efterstafva de löften, hon af honom begärde. Qvinnorna hade ej
förstått henne, och för tröga och liknöjda att bråka med frågor, uppfylde
de den önskan de förstodo, nemligen att kläderna skulle hängas till
torkning i taket.

»Skall jag sitta här inregnad hos dessa idioter, så kan jag lika gerna
återvända till hospitalet», tyckte kandidaten, körande sin knutna hand in i
en strumpa för att undersöka dess skador, och en grå regnstämning lade sig
öfver oss alla vid denna hennes hospitalsjemförelse.

Den väg vi nu ämnade gå till Ringebo eller Skjäggestad bestod af
säterstigar uppför ett brant fjell, och sedan vidare från säter till säter
in i Gudbrandsdalen. Detta var det billigaste och intressantaste sättet att
komma dit. Men regnet gjorde dessa stigar dubbelt svåra, bäckarne svälde
och dansade redan ned från fjellstupen, dimman vältrade sig tung ned i
dalen; här kunde vi få sitta flere dagar.

Skjutsboken hemtades, kartan utbreddes och en allmän rådplägning följde,
hvars utgång blef, att vi följande dag, om det då ej var vackert väder,
skulle taga skjuts först till Moe, sedan derifrån till Engeland och så
fortsätta den återstående delen af landsvägen till Skjäggestad till fots,
så sparade vi in en dag, då vandringen öfver sätrarne hade tagit minst tre
dagar. Detta beslut tände solar i hvarje öga innan vi tillslöto dem för
aftonen.

Hej! hvad det följande morgon bar af med två kärror och en skjutspojke,
flere bestås aldrig för »halfannan skjuts.» Uppåt backe, nedåt backe,
kandidaten, var min körsven; muntrare hästar än våra små norrbaggar och
gladare folk skulle man få leta efter. Solen bröt fram genom molnen,
fjellen antogo de mest underliga former under de böljande dimmorna,
hästarne drucko vid vägen när de hade lust. Det var en härlig, en
upplifvande färd efter vistelsen på det ödsliga Kvistberg!

Skjutshållet från Moe till Engeland gick lika lustigt, och framför den
främsta kärran hade vi en så gladlynt häst, att han stundom stannade midt i
backarne och »med munnen fångade flugor på sina framben», som gutten
upplyste oss, då vi sporde hvad dessa rörelser skulle betyda. Men för
öfrigt trafvade han hurtigt i väg, eldade betande kor och kalfvar till
djerfva sidosprång nedför bergens sidor, för att derefter med svansarne,
höjda som vimplar, galoppera backe upp, backe ned som förelöpare för vårt
festtåg. Större nöt, än dessa, göra ofta tjenst vid festliga triumftåg. (Se
korrespondenters beskrifningar för kringresande konstnärer!)

Och skjutsafgiften? Ja så! Jo, den uppgick för hvarje person till 1,58 kr.
för första skjutshållet och 1,83 kr. för det andra. Och nu voro vi inne i
Östra Gausdal.

I Engeland togo vi åter vår packning och gingo i stark hetta en vacker
genväg, öfver ängar och genom en skog, full af de mest förföriska blåbär
och smultron, men vi hade ej tid att stanna, ty vi måste vara vid Lågen
innan det blef allt för sent på aftonen, och från Engeland och dit hade vi
ett par mil att vandra.

På nästa gifvaregård, Sönstevold, höllo vi middag.

Nu behöfde vi ej längre svärma om kumminkål, ty nu voro vi på allmän
turiststråt och åto godt, soppa var dock ej brukligt, men ersattes af
outtömliga smultronsskålar med kantals grädde. I Herthas anteckningsbok
läses: »Präktig middag på Sönstevold, O,80 kr, och jag kan ej antaga att vi
andra fått betala mera än hon, ty der var ingen större skilnad i vår friska
matlust.»

Det enda som kan kallas dyrt var ölet, 40 öre per helbutelj; men jag har
ingen sådan post på min räkning; der står i stället: »En kanna utmärkt
kaffe, 0,10 kr.!!»

Vi togo oss här flere timmars hvila, ty vi hade nu blott tretton kilometer
(omkring 1-1/4 mil) till Lågen och Holmens gästgifvaregård i
Gudbrandsdalen; denna sträcka hoppades vi kunna gå på tre timmar. Klockan
var öfver 7, då vi gingo från Sönstevold, och vägen bar ständigt uppför de
sex första kilometern, men hvilken väg och hvilken natur! Skogar, fjell och
dansande bäckar nedför fjellens sidor, och öfver det en härlig himmel med
en luft, uppfriskande som--ja, som Megrundens bärvin efter fjellvandringen.
Men nu började vägen stupa nedåt och det tvärbrantare än vi någonsin trott
att en mensklig körväg hade lof att göra, och för att ej »råka i drift»,
måste vi styra kursen i zigzag; dock sprungo vi värre än de störste
förfalskare, som veta att ingen förföljer deras slingrande spår öfver vårt
hiskligt ojemna jordklot.

Klockan 10 1/2 stodo vi vid sjön Lågen, som var öde och tom, och mörkret
var på djupet, så vi ej kunde skymta båtkarlens hydda.

Men erfarenheten hade, innan vi kommo till Norge, lärt oss, att personer,
stadda i ett svagt upplysningstillstånd, kunna _skrika_ sig till en snabb
befordran; derför satte vi oss i en enda tät klunga, föreställande den
allmanna meningen, och gåfvo upp de aldra fasligaste skrän, börjande som
späda ungtuppar och öfvergingo till de mera imponerande toner, som i
nödfall kunna gälla för manliga väckarerop:

»Båt öfver! Ro hit med båten!»

Efter en stunds gastande kom der en Karon roende, för att bringa oss öfver
till andra sidan stranden. Detta nöje kostade oss hvardera hela 7 öre, men
då vi öfvertygat oss om, att karlen tagit oss för sina gelikar, erlade vi
10 öre i frivilliga böter för ett allt för naturtroget nattskrål.

Holmens gästgifvaregård ligger invid Lågen; dörrarne stodo äfven i denna
hederliga nejd vidöppna, så att vi klefvo utan vidare in i en stor stuga,
der husets tjensteandar hörbart slumrade. Det heter ju, att en sak ej kan
göras både fort och väl; derför måste vi, som voro allt för trötta att
fördrifva tiden med ätande, finna oss i att vänta en timmes tid innan alla
våra sängar blefvo bäddade. Vägvisarne fingo dock genast ett färdigt
sofrum, men vi andra drefvos ut i skilda byggnader, ty pigan upplyste, att
hon lagt en norsk turist i ett rum med två sängar.

Räkningen på Holmen hade för hvar och en af oss följande utseende: Nattlogi
0,80 kr., frukost O,50 kr.

Och det var en frukost med ägg, kallt kött, ansjovis, fin ost, kaffe och
mjölk.

Våra tappra vägvisare mötte oss denna morgon med nedslagna miner; deras
skor och fötter voro i lika bedröfligt skick, och då vi försäkrat dess
egarinnor, att det ingalunda vore hvarken feghet eller annan ogudaktighet
att ej vilja gå på kantrade skovrak med sårade fötter, tryckte de rörda
våra händer, togo skjuts och foro i två skjutshåll de återstående 30
kilometerna till Skjäggestad.

Vi andra fortsatte vandringen i sakta mak, ty snart kunde Hertha ej längre
dölja, att äfven hon hade en akilleshäl. Men vi hade ju vår egen med.
kandidat, och hon hade sin rensel, i hvars outgrundliga djup der fans
lindring för smärtorna.

Nästa »station» (norskt namn på gästgifvaregård) heter Kirkestuen, här åto
vi en middag med två kötträtter, smultron med grädde samt ett utmärkt
kaffe, pris 1,10 kr.

Både på matpris, elegans och komplimenter märkte vi, liksom mannen när han
såg galgen, att vi kommit inom civilisationens bredare strömfåra. Svend
Opsal tog en af kamraterna vid pannluggen och sade: »Du likner ju en
julebuk, du!» Men vid Lågens strand, der mina kamrater voro inne i ett hus
för att köpa mjölk, sade mannen. »Naj se da! de ha ju pene frökner i
Sverge.» Kamraterna påstodo, att der låg en gapande förvåning i tonfallet,
men då der lär varit mörkt i stugan, blir det hela något tvifvelaktigt.

En norsk turist hade klifvit förbi oss på vägen till Kirkestuen; der satt
han sedan bredvid mig vid bordet, och att döma efter hans längd, antog jag
att det var han, som legat i de två sängarne på Holmen. Han påstod sig
visserligen blott ha legat i en, men då måste han, haft sina ben inrättade
på samma sätt, som engelsmännen sina metspön, så de kunde förkortas efter
behag, ty till och med i skjutsböckerna få de norska sängarne hålla till
godo med den anmärkningen, att de äro för korta.

Vi afbidade på nämde station de svalare eftermiddagstimmarne innan vi
fortsatte vår väg, eller som kandidaten anmärkte på »ren» norska: »gingo 30
kilometer benväg för att kvile lidt på Skjäggestad.»

Hur vacker naturen i Gudbrandsdalen än är, blef det nemligen snart klart
för oss tre, som ej kunde få nog af den mera storslagna fjellnaturen, att
här blott finnes välklädda berg, leende bygder, gröna sädesfält på
bergsluttningar samt en blågrön flod eller smal sjö och en utmärkt landsväg
i dalbottnen hela vägen fram till våra koffertar. Våra två vägvisande
kamrater hade af bekanta blifvit anbefalda Skjäggestad, som ett lämpligt
ställe för sommargäster, hvilka ej gingo ut för att idka sällskapslif bland
nervsvaga personer, alpstafvar från Kristiania och klädkistor från
Stockholm samt hela Norden för resten.

Då vi närmade oss vårt utsedda hviloställe, sågo vi våra två kamrater,
åtföljda af en hvit mössa, under hvilken vi anade ett studenthufvud, och
vår harm gaf sig luft i knotande beskyllningar för svaghet och brist på
trohet mot gjorda öfverenskommelser, samt i det enhälliga beslutet, att de
skulle få ha karlen för deras egen räkning. Man torde härvid hafva godheten
lägga märke till den stora olikheten emellan vårt högt uttalade beslut och
de tysta föresatser, som före likställighetstiden plägade fattas af
qvinnor, när de sågo sina likar i ungkarlssällskap. Kandidaten satte
fötterna i marken, så fast och säkert som en liten norrbagge, Hertha
styrkte sin hållning genom att slå upp sitt halft förolyckade paraply, och
jag började just bli liksom rädd för den okände manlige gestaltens öde, när
han sprang fram och utan vidare slöt mig i famnen, med fältflaska och min
höjda björkkäpp, och utropet: »Kære, söde, gamle Ave!» röjde på en gång sin
danska börd, sina känslor och på hvems syndaregister hans närvaro här
skulle skrifvas.

Vi kände honom alla, men trodde honom vara med sin familj på besök i
Stockholm, och nu stod han här i aftonsolens glans vid Skjäggestad.

På denna gästgifvaregård hade han i två dagar hållit flugorna, myggen och
våra koffertar sällskap; dessa senare hade han egnat en så öm
uppmärksamhet, att gästgifvarefolket, honom oåtspord, trolofvat ynglingen
med en af dess egarinnor och nu voro ifrigt på spår för att bland oss fem
finna den rätta. Ett fint nationaldrag och dertill ett så äkta menskligt,
att vi till och med kunna spåra det i den svenska folkkarakteren.
Forskningarne på egen hand gingo dock så klent för vårt välvilliga
värdfolk--frun åtog sig att blifva vår värdinna mot en ersättning af 2 kr.
per man dagligen--att det syntes vara nödvändigt att vi sjelfve förhördes.
Men icke våra gemensamma bestämda förnekanden af alla giftasgriller, eller
den arme studentens gröna tjuguåriga ungdom kunde rubba det erotiska parets
en gång fattade, öfvertygelse.

Ynglingen--vi kunna ju kalla honom Ambrosius--hade begifvit sig från
Stockholm till denna något aflägsna mötesplats, klädd i lätt sommarkostym,
hvilken han gjort ännu lättare genom att lemna sin öfverrock qvar i
Kristiania. Hans öfriga utrustning bestod af en liten rensel, en bror
till kandidatens, men mycket mindre innehållsrik, en tobakspung med
tillhörande pipa, en liten resväska, ett par grå linneskor och en
fruntimmersregnkappa--en svart gummisyster till kandidatens--en burk
vasilin och en alpstaf.

»Nu måste jag naturligtvis till fjells?» sporde Ambrosius sedan
återseendets fröjd blifvit afkyld af qvällsdaggen. »Men jag vill ej gå
allena, som Adam i paradiset», tillade han med något bönfallande i stämman.

Han var nästan naken nog i sin åtsittande drägt för att kunna göra det, men
fast vi ej hade någon Eva att skänka honom, beslöt jag att förse honom med
ens hjelp på färden. Ute på verandan satt samme långe norske turist, som
omöjligt kunde ha legat rak i någon norsk stationssäng, och för honom
förestälde jag vår Ambrosius till benäget medtagande upp till sätrarne, och
så ombonade vi studenten med en röd sjal, som jag för femton år sedan fått
af en svensk republikanska, för att ge mig mera färg, 1/2 kaka chokolad och
5 kubiktum konjak samt hans lånta fruntimmerskappa, lätt och tunn som de
såpbubblor, hvilka lyckan påstås roa sig med att blåsa åt folk, men kappan
var dock enfärgad svart.

Ynglingarne gingo i den tidiga morgonstunden den 7 augusti »bent» till
fjells och säters, och om denna, vår Ambrosii vandring skall blott
förtäljas, att han och norrmannen en morgon i soluppgången lågo på fjellet,
troligen för att iakttaga detta skådespel under ett fint duggregn.
Gummikappan låg utbredd under dem, och den tunna republikanska sjalen
höljde vår ungersvens breda axlar.

»Her er forbandet koldt!» sade dansken huttrande.

»Vi er över trægrændsen», upplyste norrmannen i en ton af innerligt
välbefinnande.

Denne härdade ungdom gick sedan till Jotunfjellen, lemnande Ambrosius att
söka sig ned i samma vägrigtning, han kommit uppför fjellen. Detta lyckades
honom också förträffligt, när man ej räknar hans irrvandringar och många
bekymmer innan han lyckades få en båt för att komma öfver Lågen till den
strand der vi väntade honom utan all oro.

»Jag lemnar er _aldrig_ mera!» försäkrade han innerligt, då han åter befann
sig bland oss vid matbordet i Sjäggestad.

Under hans frånvaro hade vi användt tiden på bästa sätt. Hertha hade fått
sträng befallning att vara läkt på hälen till måndagen den 10, då vi tre
kamrater, med bihang af Ambrosius, ämnade bryta upp till ny vandring;
hvarthän hade vi ännu ej klart för oss Våra två kamrater hade slagit sig i
ro med virkning och broderi. Kandidaten stoppade strumpor, med sinnet
uppfyldt af nit mot husflugor och åtskilliga myggarter med intressant
benbyggnad och utmärkta sugapparater. Hon hade med äkta qvinligt tålamod
funnit sig i, att de på viddernes kärrmarker, deras fädernesland
kringsvärmat oss värre än friare kring en rik arftagerska och varit
efterhängsna som handelsexpediter, näsvisa som pensionsflickor och
snarstickna som unga literatörer, men att de--myggorna--här fortsatte samma
lefnadssätt och idkade samma födkrok, det bringade kandidatens blod i
kokning. Och när så husflugorna klefvo ner sig i gräddskålen, trampade
sockret under sina fötter, gjorde en konst i bordduken då de anstälde
flygöfningar kring steken och hade simmuppvisning i soppterrinen, då sprang
kandidaten upp från sitt säte och anstälde, med servetens tillhjelp, en
jagt så det hven om öronen på både flugor och menniskor. Häraf kom det sig
att hon ej i skjutsboken ville, i likhet med oss andra, skrifva ett par
erkännande ord om gästers behandling på Skjäggestad.

Vår första upptäcktsfärd från nämde ställe gälde en skomakare, och redan
samma qväll, som vi anlände dit, gingo vi fyra kamrater 3 kilometers
landsväg för att träffa en sådan karl, men fingo så höra, att han gått till
fjells för att skörda hö. Folk samlades kring oss, och vi pressade hvarje
vuxen mansperson för att söka väcka möjligen slumrande becksömsanlag, men
förgäfves. Ja, det vill säga, att vi funno flere, som vidkändes dylika
anlag, men de voro ännu så outvecklade att de bäfvade tillbaka för svenska
fruntimmersskor af så bedröfligt utseende som våra. Vi hade jagat en dylik
slumrande skomakaresjäl in i en loge, men han räddade sig genom att ropa:
»Der kommer ju skomakaren!» Der blef nu en jagt, fången före, två af oss
efter, och så kringrändes den andre karlen, drefs in i en närbelägen
handelsbod och befans vara »en galen gut», det vill säga en, som aldrig i
sitt lif tänkt på att bli skomakare.

»Åh!» ropade nu vår för detta fånge. »Skomakaren är ju uppe hos Jon Höjen
och syr, det minnes jag nu. Gån bara dit upp, så låter nog Jon honom laga
edra skor.» Och så pekade minst fem personer, ifriga att blifva oss qvitt,
upp på en bondgård, som låg högt uppflugen på bergsryggen, der dess
byggnader svagt skymtades i qvällens skymning.

»Skola vi först krafla oss dit upp och så tillbaka hit, för att slutligen
gå 3 kilometer landsväg till gästgifvaregården?» sporde jag, som började
tycka att det hela artade sig till en liten vandring på 8 á 10 kilometer på
aftonqvisten.

»Naj da! Der går en ben väg från Jons gård ned till stationen», ljöd det
enstämmiga svaret.

»Sätt i väg då!»

Till all lycka hade vi våra käppar med oss, ty nu bar det af, som om vi
gått på takstegar uppföre genom hal slagen ängsmark, genom frodiga
kornåkrar och så öfver steniga boskapsvägar upp till Jon Höjen. Hur han
bodde och såg ut, skall jag ej kunna säga, ty der var nermörkt i den stora
stugan, men en vänlig man var han och tillät villigt den eftersökte och
medgörlige skomakaren att utöfva ett förbättringsverk på våra fem par
vandringsskor.

Derpå bjöd en qvinna oss söt mjölk, och jag pröfvade på att sätta mig in i
norska landtbruksförhållanden, ett försök som ökade min lilla kunskapsskatt
med den upplysningen, att de norske bönderna måste lägga sina gårdar--»hvar
de kunde bäst.»

Det var så mörkt det kunde blifva vid den ljusa årstiden, när vi till far
väl skakade hand med Jon Hojen och hans husfolk samt sporde efter den bena
vägen.

»_Den_ gån I icke i qväll!» sade husbonden med en ton, som ej tillät
qvinnor någon invändning. »Den är så brant att knappt _vi_ kunna stå på
den, vet ja.»

Vi hade ej annat att göra, än gå tillbaka samma väg vi kommit.--Det var
nära midnatt då vi uppträdde på gästgifvaregårdens trappa; värden, som
tycktes antaga att vi hade uteliggarevanor, höll just på att stänga
dörrarne--man gifve akt på dessa drag af stigande civilisation!--och
förklarade, att han antagit att vi ej ämnade komma hem under natten.

Då det redan följande förmiddag visade sig, att kandidaten ej kunde lefva i
fred med Skjäggestads flygande insekter, drogo hon och jag ut på en
vetenskaplig expedition för att uppsöka en klyfta, som tycktes vara vår
värdinnas enskilta egendom, och som hon, enligt sin egen uppgift, gjort
till en pligt att visa för alla »bättre resande». Hon gaf oss så många
anvisningar, att de trillade ur vårt minne vid åsynen af en trädgård, full
med röda vinbär.

Gårdens piga svarade på vår fråga, om vi fingo köpa några bär. »Eg veit
ikke eg.» Hvar husbondfolket fans? »Eg veit ikke eg.» Om hon _kunde_ skynda
sig? »Eg veit ikke eg»; detta sista okunnighetsprof illustrerade hon genom
att lägga armarne i kors öfver bröstet medan hon gled hän öfver tunet, för
att någonstädes i ett fjös anmäla vår ankomst. Enahanda svar erhöllo vi af
husets omyndiga dotter, både när hon i stor välmening plockade de största,
mest--gröna bär hon kunde finna och när hon tillfrågades om priset för dem.
Handeln afslöts dock till hennes fullkomliga belåtenhet, och hon lofvade
oss en lika stor portion mogna bär till samma pris, då vi kommo tillbaka.

De mest meddelsamma varelser vi mötte på denna vandring voro grisarne, ty
de följde oss långa stycken under lifligt samspråk. Men som vi ej förstodo
hvad de pratade, och ingen menniska i de nejderna kände gummans klyfta, så
kraflade vi förgäfves i bergen för att finna den. Jag tröttnade först vid
expeditionen, men kandidatens vetenskapliga ifver stäfjades hvarken af
trädrötter eller stenblock. Icke ens då en gran strök hatten af mitt hufvud
och förpassade den ned i en mindre klyfta, och hon måste ned för att hemta
den kunde förmå henne lemna gummans naturskönheter att sköta sig sjelfve.
Först när kandidaten föll på näsan på en säterväg, som hon en minut förut
förklarat för att vara både god och--hård, biföll hon till återtåget, utan
att medföra annan vinst af expeditionen, än en murkla, som hon på stående
fot sjelf förtärde. Vår enda tröst var, att vi gjort färden på egen
bekostnad, utan att hvarken ha anlitat statens eller mecenaters
offervillighet.

Följande dag var en söndag, och då vi efter åtskilliga: »Eg veit ikke eg»
lyckades få veta, att der var gudstjenst i Ringebo urgamla kyrka, något som
blott derstädes egde rum hvarannan söndag, gingo vi dit alla fem. Vi trodde
länge, att vi skulle bli de enda åhörarne, och voro i så fall villiga att
bespara både prest och klockare allt besvär med vår uppbyggelse, hvadan vi
gingo ut och solade oss. Men så kom vår skomakare, som tillika var
orgelnist, klockare och esskornettblåsare, det senare i Ringebo musikkår,
och han sökte nu att fördrifva tiden för sig sjelf och oss, genom att spela
orgel. Ändtligen kom der dock så många åhörare, deribland tre odöpta
spenabarn, att de kyrkliga ceremonierna kunde börja. Men då presten, sedan
han beträdt predikstolen, med en långsamhet och slapphet, som skarpt
afstack mot energien hos Titus, sysslade med Jerusalems jemmerliga
förstöring, lemnade tre af oss i all tysthet templet, men våra tappra
vägvisare höllo ut till slut, utan att en enda gång ha dukat under för
sömnens lömska angrepp.

På eftermiddagen, då vi återfått vår Ambrosius, företogo kandidaten och jag
en ny klättringsfärd, denna gång till ortens rikaste bonde, som bodde
öfverst på bergsåsen i rigtning åt kyrkan. Med tillhjelp af händer och
fötter kommo vi »benvägen», som kandidaten vanligtvis uttryckte sig, upp
till den stora hvitmålade gården. Vi mottogos vänligt af den unga
husmodern, bjödos på söt mjölk och bakelser och fingo tillåtelse att bese
»staburen» med dess ofantliga staplar af fladbröd och stora lårar med
torkadt och rökadt fläsk, inpackadt i groft, torrt salt. Näst de stora
bylten af osmält ister, hvilket här blott begagnades till seldonssmörja och
dylikt, väckte korfvarne vårt medlidande, ty likt arma förbrytare hängde de
i taket, ett rof för sol och vind, och så förtorkade, att ingen korp ens
skulle vågat sitt näbb för att bita i dem. I staburens andra afdelning fans
sängkläder, snöhvita fårfällar inberäknade, nog för att fröjda själen på en
mor med tio giftasvuxna döttrar, och här fans icke ens _en_ sådan ännu.

Under vår synförrättning i staburen kom husbonden hem, och vi fingo af
honom en del upplysningar om landtbruksförhållandena här uppe. Vi hade
under våra vandringar flerestädes sett stora stenblock, på hvilka ordet
_Flom_ jemte ett par årtal och en hand voro inhuggna. Nu lärde vi dock
fullt förstå hvad skada en dylik vårflod kan anställa; mannen pekade på den
blågröna Lågen nere i dalbottnen och sade: »Der lägger flommen våra
åkertegar.» Det vill säga, den rifver med sig matjorden från den branta
bergshällen.

Bonden hade sin säter en mil från gården, hustrun visade oss den sadel, hon
begagnade, när hon red dit upp, och vi tänkte båda, att det måtte vara en
vacker syn att se henne på detta sätt färdas på den ensliga sätervägen.

Skjäggestad besöktes under dessa dagar ofta af resande, alla åkande, och
bland dessa var en sportman på »bicycle», en yngling, som körde rent för
lifvet i hopp att vinna en--medalj. Han kom störtande in, »som en fem år
gammel hanmyre og drak lemonade værre end den gløende enden af den
bådshage», som vår Ambrosius uttryckte sig, störtade ut och körde--bicycl'n
i sönder, men räddade kanske derigenom sitt unga lif.

Vid denna tidpunkt voro vi fyra ännu utan någon bestämd resplan för den
återstående ferietiden. Men så satt der en middag till bords med oss en ung
man, som tagit sig en liten promenad uppe i Jotunfjellens snöfält, och han
utstakade åt oss en väg, på en gång vacker och beqväm att vandra, då vi
hade en manlig varelse att taga vara på. Innan denne menniskovänlige
norrman kuskade af i en karriol, hade vi tre vågsamma qvinnor ingått aftal
med honom om, att en dag emellan den 18 och 20 augusti kl. 2 1/4 efterm.
mötas på ett hörn af Karl Johansgade i Kristiania, för att säga honom hur
denna vandring genom Valders behagat oss.

Våra två kamrater, som trodde sig kunna fritt förfoga öfver hela september,
funderade på att taga hemvägen genom Romsdalen öfver Trondhjem o.s.v. Vi
togo nu d. 10 augusti far väl af våra tappra, rådiga vägvisare, hvilka dock
följde oss ett stycke på vägen, Heggen med kompassen fäst i hatten, till
tecken att hon ej var i officiel tjenstgöring. Afskedet lättades genom
himlens sinnesnärvaro, hvilken visade sig i ett fint regn, som gjorde våra
tårar öfverflödiga. Men i denna stund tror jag att vi fem liksom samlade
minnena af all den tillitsfullhet, ärlighet och vänlighet, som mött oss på
våra vandringar på fjell och i dal i det gamla präktiga Norge.



XV.

I Valders med Ambrosius (_bihang_).


Under fortfarande regn marscherade vi till Kirkestuen, så att vi nu för
första gången fingo se Ambrosius klädd i kandidatens systerkappa och släckt
tobakspipa. Detta senare redskap var det enda, som nu i synlig måtto skilde
hans kostym från kandidatens, ty hans hvita studentmössa hade en lika
slokig form samt lika obestämd färg som hennes hatt, och hans linneskor
skilde sig obetydligt från hennes för detta gula oljeduksdamasker. Vårt
förråd af paraplyer, var nu förminskadt till ett oskadadt samt ett,
tillhörande Hertha, hvilket skyddsmedel var så uttröttadt af att stå i
spändt förhållande till henne, att det vid hvarje vindflägt med en vänligt
smekande åtbörd föll ned för hennes ansigte. Alla försök af Ambrosius att
vänja paraplyet af med sådana erotiska känsloutbrott, visade sig vara
fruktlösa; men hur än nämda unga qvinna behandlade det veka skydd, hon valt
sig, tvangs det att fortfarande hjelpa henne med att representera
elegansen.

»Nå det er godt at paraply-eselet ikke er et mandfolk!» tyckte Ambrosius,
när han såg hur ömt, men tillika handfast hon behandlade detsamma.

I Kirkestuen åto vi åter en förträfflig middag, och våra samveten buro oss
det glada vittnesbördet, att vi tagit in näring för mer än en kronas värde,
så att vi med fröjd och icke med suckan betalte detta belopp. Regnet gick
nu på, som om det arbetade på beting, hvadan vi togo skjuts till Holmen, i
hopp att nästa dag kunna gå de återstående 22 kilometerna till Lillehammer.

Jag har aldrig förr trott det vara möjligt att, utan dagspenning för
arbetet, kunna skratta från morgon till afton, utan att ens hvila under
måltiderna, men Ambrosius lärde oss, att sådant kan låta sig göra. Det må
dock tilläggas, att arbetet betydligt lättades derigenom, att alla, som
sågo och hörde oss, instämde i skrattqvartetten. Så till exempel hände det
oss vid en gästgifvaregård, dit vi under det fortfarande regnet kommo med
skjuts, men nu fortsatte vägen till fots, att vi bokstafligen blefvo
_utskrattade_, fast vi aldrig varit under stationens tak. Det var Ambrosii
galna utstyrsel, nu ytterligare karrikerad genom en af resväskan bildad
turnyr samt hvarjehanda annat fyllnadsgods, som han bar under den qvinliga
regnkappan. Kandidaten anade ej oråd, utan gick före, så kom han, men då
hejdades vår gåsrad utanför gårdsgrinden af ett hvinande tjut. Vi skådade
tillbaka och sågo genom en öppen dörr en flock rent vikna menniskokroppar,
och från dem utgingo rigtiga ångestrop, illustrerande satsen: »Den största
fröjd, som menniskor känna, är blott en salig smärta». Och vi, vi stodo i
en liknande ställning utanför grinden.

Den sista milen till Lillehammer marscherade vi, fast Herthas häl och
Ambrosii, en gång i förflutna tider, vrickade fot kräfde med lika rätt
kandidatens läkarevård. Båda patienterna fördrogo ock sina smärtor med lika
hjeltemod.

Det är dock möjligt att det var dessa, som en dag gjorde Hertha så vek, att
hon fordrade det jag skulle midt på landsvägen predika omvändelse och
förnuft för ett af de största norska nöt vi påträffat under våra
vandringar. Jag förestälde henne, att man, om man sjelf ville komma framåt
på lifvets bana, ej kunde hålla moraliska föredrag för alla de fä, man
träffar på allfarsväg, men hennes hjerta slog allt högre och högre för den
påträngande varelsen ju längre den följde oss.

»Men kan du då inte allvarsamt föreställa kräket, att vi ej förmå göra
något för dess framtid?» frågade hon, ängsligt blickande tillbaka öfver sin
skuldra.

»Framtiden rör mig ej en smula så länge vi äro i Norge. Den nye kamraten
är, som du ser, prydd med sådana tecken, hvilka utvisa vissa farliga
egenskaper, men som på samma gång antyder en högre förtroendepost hos sina
likar. Du bör titta närmare på kamraten och vara vänlig!» förmanade jag så
moderligt som det anstår en äldre fru, när en flicka tror sig vara i fara.

»Så kan nötet hålla sig till sina likar och värdigheter och ej trafva
_efter oss!_» utbrast hon, slående upp sitt paraply med en energi, som
skaffade detta ett af sina anfall, då det alltid regelbundet föll slappt
ned öfver hennes rodnande anlete.

»_Efter oss!_ Vet du då ej att vi lefva i en tid, då alla mera framstående
nöt sträfva efter att komma in i de kretsar, som de mest otidigt förfölja?
Det här kräket har inga allvarliga afsigter i afseende på dig eller
kandidaten, men vill sannolikt vid lämpligt tillfälle för sin krets omtala,
att det har framstående svenska bekantskaper.--Jag har sett svenska nöt,
som handlat så i afseende på framstående norrmän», förklarade jag lugnande.

»Du är oefterrättlig!» påstod Hertha, men det är ovisst, om detta påstående
gälde mig eller paraplyet, som hon sökte stålsätta med tillhjelp af en
hårnål. »Kandidat, kan inte du bota kräket för efterhängsenhet?»

»Jag har ej närmare studerat den åkomman», log kandidaten och satte sina
gulklädda fötter, vanligen af Ambrosius benämda »de små gule», i raskare
takt och gjorde sig blind för alla de blåbär, smultron och hallon, som
lockade vid vägkanterna.

Då nedkämpade Hertha sin qvinliga stolthet och vände sig vädjande till den
manlige kamraten, Ambrosius, bedjande med blickar, åthäfvor och ord:

»Käre, snälle Ambrosius, kan icke du, som är en man, skilja oss af med
odjuret! Vi ha gått en kilometer, vi ha gått två i detta sällskap, och ännu
tåla vi det! Tänk bara hvilken oro det skall väcka i nötets hem, när en så
framstående medlem i afton saknas! Om du nu ej inskrider, skall du få se
att vi i detta sällskap komma intågande i Lillehammer, och der kan till
yttermera spektakel hända oss, att vi bli beskylda för att ha lockat besten
med oss.»

Ambrosius stannade, såg sig förstulet tillbaka, fann att den objudne
reskamraten, som en stund stått tvekande, nu åter satte sig i gång och
började lunka efter oss, nu och då utstötande höga rop. Han stoppade
hastigt sin pipa, bad kandidaten »stå för», medan han tände den, drog så
några kraftiga drag, vände sig om mot den objudne kamraten och ropade med
en stark manlig välljudande stämma:

»Hold kjæft, _ko_, du kjeder mig!» svängde sig så på klacken, räckte sin
gummiklädda arm inbjudande åt den i systerkappan klädda kandidaten och
skred framåt med lugna steg.

Detta manliga uppträdande hade en märkvärdig verkan på nötet, en ko med
messingsknappar på hornen, till tecken att karakteren var »tvivlsom», och
med en klingande bjellra kring halsen, en symbol af hennes rang, heder och
värdighet som fäledare i den krets hon tillhörde. Kanske var det just denna
hennes ställning i samhället, som gjorde henne otillgänglig för en annan
behandling, än den som Ambrosius bestod henne; kanske var det blott
språket, kort, kraftfullt som från en man, hvilken en gång möjligen kan
komma att utfärda provisoriska lagar för menskliga varelser, som fått
knappar på de hotande hornen; kanske var det också vårt skratt, som i
förening med Ambrosii djupa allvar talade så starkt till kossans sinnen, ty
hon gjorde helt om och viftade med svansen.

Sedan sågo vi henne stanna hos en flock af sina likar, och på deras häftiga
råmande och i det hela naturalistiska beteende kunde vi sluta, att der
hölls ett slags politiskt möte med tal om allt det öfvermod, öfverförfining
och öfverflöd, som öfversvämmar den öfverklass som kallas menniskor.

Händelsen anföres i detta filantropiska verk till vägledning för andra
vandrare, hvilka på sin stig bli utsatta för efterhängsenhet af mindre
utvecklade individer, hvilka hafva den fixa idé, att ett intelligent
sällskap kan låna dem en smula glans, för hvilken senare de så ofta glömma
sina pligter som bjellernöt.

Prisande vår manlige kamrats stora politiska förstånd och hans mod, då det
gälde att i kapp med kandidaten klänga öfver höga stafgärden, för att komma
åt det öfverflöd af hallon, som jag upptäckt, intågade vi i Lillehammer.

Här styrde vi genast våra steg till Johannesens hotell, fingo vårt förra
trefliga rum, nästan en sal, sedan »den unge fyr»--norskornas vanliga
benämning på Ambrosius--fått sig ett qvarter anvisadt i ett trefligt rum
intill matsalen.

»Ave, du, vi må ha noget at skrue i os!» voro hans första ord då han såg
det dukade bordet. Om det var af missnöje med benämningen »den unge fyr»,
hvilken han fann något opassande för sin svarta skäggbotten, eller det
blott var en välsignad god matlust, som allestädes kom honom att anställa
fruktansvärda förödelser »på norsk föde», kan ej nu afgöras; men säkert är,
att äfven Johannesen borde få ett godt begrepp om hvad dödliga turister
kunna förtära efter en cirka sexton kilometers vandring. Ty det är till att
märka, att Ambrosius alltid ansåg sig ha grundade skäl att misstänka oss
för att äta ännu mera än han; synnerhet höll han skarpt öga med kandidaten
vid de dukade borden.

Det blef temligen sent på aftonen innan kandidaten, Ambrosius och jag
begåfvo oss af, för att besöka de vackra vattenfallen, hvilka nu efter
regnet borde te sig ännu ståtligare. Hertha stannade qvar på hotellet, ty
dels hade uppträdet med det efterhängsna nötet--hon är mindre van vid
sådant--tagit hårdt på hennes krafter, dels hade kandidaten ett par gånger
under dagens vandring fått förbinda hennes strejkande häl. Nu beslöt hon
att egna aftonen åt literära sysselsättningar, ty det var henne förbehållet
att föra de anteckningar, hvilka skulle utgöra källskriften till detta
stora verk. Med den anmärkningen, att när en menniska lider af någon
skavank, griper hon till författarskapet, tog hon nu fatt på sitt arbete.

Efter åtskilliga fåfänga försök att nu komma på rätt sida om de dånande
vattenfallen, nådde vi dem slutligen, och Ambrosius, som nu för första
gången såg en sådan företeelse i den oskyldiga naturen, menade att fallen
voro »henrivende» om man kom i deras omedelbara närhet.

Tiggerier mötte vi ingenstädes i Norge, hvarken i en eller annan form; men
här vid vattenfallen omsvärmades vi af ett par små flickor, som på det
grymmaste koketterade för oss med en gammal gräddkanna, ur hvilken de
drucko det skummande elfvattnet. Vi voro förfärligt törstiga, men ingen af
oss egde småmynt, och att _bedja_ de små norskorna om att gratis få låna
kannan, der till voro vi två qvinnor allt för _svenska_ och Ambrosius allt
för praktisk dansk. Han höll sin för detta hvita studentmössa under en
närbelägen qvarnränna, och drack sig så otörstig. Kandidaten talade något
om gagnet af måttliga försakelser, men öfverröstades af elfvens och fallens
dån, och jag gick till en stillsammare bäck och drack der, likt den hjelten
Gideons utvalde kämpar, ur handen.

Dessa vattenhaltiga omsorger förde Ambrosius in i tvättersketankar, och han
sporde mig afsides, om det vore för sent att lemna fram till tvätt på
hotellet, när han icke hade mer än _ett_ plagg att räkna till tvätterskan.

»Är du vild! Klockan är ju öfver tio på qvällen, och vi resa vid sjutiden.»

»Så må jeg vadske den i vandfadet da.»

»Men _den_ kan ju ej hinna torka öfver natten, kamrat.»

»_Den_ kan vel ej blive vådere end mine strömper; som jeg hver aften pent
vadsker i vandfadet; jeg kan vel også törre _den_ på mig.»

Kandidaten vände sig om, och då vi ej ville att hon skulle höra, att
Ambrosius på detta sätt frestades att offra sitt unga lif, för att synas
ren i våra ögon, talade vi ej mera om saken den aftonen. I stället sjöng
han ett par af _Ambrosius Stubbs_ sånger ur den bekanta komedien af samma
namn, och för att sätta kandidaten in i den rätta stämningen, spelade han
och jag hufvudrollerna och de flesta birollerna med allt det allvar som en
upphöjd dramatisk konst kräfver. Sådana småsaker lär man lätt på
landsortsteatrar.

Detta tog naturligtvis tid, så att vi ej kommo i säng före midnatt, och då
vi följande morgon voro klädda och färdiga att dricka kaffe, sof Ambrosius
ännu den oskyldiges sömn, och hans ullstrumpor hängde med klara tårar i
tåspetsarne då jag häftigt slog larm på hans dörr.

När han hörde att det var fråga om mat, kom han snart i kläderna, och då vi
möttes vid bordet, sade han på förebrående danska: »Ave, du har skrämt mig
förskräckligt; jag trodde du blifvit _åndssvag_, då du kallade mig
_menniska_. Och så berättade han, att näst intill honom bott ett svenskt
äkta par.

»Hur vet du att det var ett _svenskt_ par?» frågade kandidaten.

»Jo, jag hörde dem ju först gräla, och sedan sade frun: God natt, _älskade
man_», förklarade sig Ambrosius.

Försedda med ett väldigt paket smörgåsar, hvilket förtroendefullt lemnades
åt Ambrosius, blefvo vi af vår hygglige värd skjutsade till ångbåten, och
vår koffert, som vi mot en afgift af 50 öre fått afsänd från Skäggestad
till Lillehammer, skickades nu af herr Johannesen direkte till Kristiania
och Zéphyr mot en mycket ringa afgift, och så gingo vi om bord på vår gamle
bekante Skidbladner för att medfölja till Gjövik.

Under de sista kilometerna till Lillehammer sågo vi ofta en skymt af de
många sommargäster, som flockvis inackordera sig i dessa vackra nejder.
Befolkningen i Gausdalarne och i Gudbrandsdalen prisade hvar på sin
dialekt, men med samma värme, _deras_ luft framför den angränsande dalens,
och vår åsigt är, att all den luft, som i Norge finnes under bar himmel,
måste vara i stånd till att helbregda en menniska till både kropp och själ,
om hon ej lider allt för illa af sjelfviskhet, bosättningsqval, kassafeber
och andra svåra synder och laster. De svärmar af kaffedrickande damer och
konverserande herrar, hvilka vi här och der skymtade på husens verandor,
bekräftade genom deras munterhet helt omedvetet denna vår åsigt.

I närheten af Lillehammer hade vi till och med mött en ung svensk, som nu
såg betydligt yngre ut än för tre veckor sedan. Det var en nära bekant till
våra i Gudbrandsdalen hvilande kamrater; hans min sade, att han igenkände
oss, och vårt förnuft inbillade oss, att han måste förundra sig öfver att
de två unga damerna blifvit antingen förbytta eller förvandlade till en
dansk student. Men om vi nu också burit våra kamrater i plaidremmar, kunde
han ju omöjligt ha stannat och sport efter deras befinnande, ty han var
icke presenterad för oss, och vi göra anspråk på att behandlas som bildade
medlemmar af det hyfsade svenska folket.

Mjösen med omgifningar var sig lik, Skidbladner likaså och blåsten äfven,
så att vi höllo oss stilla i matsalongen och blefvo föremål för en med
visitkort, högre titel och dito ålder begåfvad ungherres, i den mest
smickrande uppmärksamhet förklädda, nyfikenhet. Genom en stilla
öfverenskommelse. öfverlemnades han åt kandidaten till lämplig behandling,
och han fick all den underrättelse, som hennes och mitt visitkort förmådde
gifva honom, under det Hertha och Ambrosius ingingo ett högtidligt förbund,
att aldrig spela unga snobbroller när de blefvo gamla ungkarlar.

Kandidaten och jag blixtrade af harm, när vi af denne betitlade norrman
beklagades, att vi ej föregående afton varit vid ett visst sanatorium och
sett »folket, dansa hallingen för herrskapet mot betalning.» Vi samlade i
tankarne de medlemmar af norska folket, som vi lärt känna, och tyckte det
skulle vara _omöjligt_ att i detta allvarliga land finna slika
hallingdansare, men nu sågo vi ju med egna ögon och hörde med egna öron att
äfven i Norge finnes en pöbel, som förnedrar och låter sig
förnedra.--Alldeles som hos oss!

Från Gjövik, hvarest der tyckes vara daglig »dyrskue» då Skidbladners
passagerare der gå i land, trafvade vi nu raskt i rigtning mot det härliga
Valders med dess brant stupande fjellsidor och vildt brusande forsar.

Smörgåsarne befunno sig ännu i ograveradt tillstånd i plaidremmen, men nu
blef vår första omsorg att finna något lämpligt ställe med bänkar, en ko,
och en menniska som sålde oskummad mjölk, ty vi voro ännu så pass långt
från vårt hemland, att vi ej blygdes för en nödvändig sparsamhet med
kassan. Här är nemligen en lifligt trafikerad stråkväg för utländska
turister, så vi anade att priset på gästgifvarmat och dito husrum måste
vara högre än till exempel i Vestra Gausdal.

En oss tillmötesgående okänd qvinna förrådde åt oss sin grannhustrus hus
och ko, och så ryckte vi in i en stuga, hvarest vi höllo en grundlig
matsäcksmiddag under allvarliga ansträngningar att få se bottnen på ett
ofantligt mjölkfat. Kamraterna dröjde så länge vid denna lofliga
förrättning, att jag hann vid vägens stenrös plocka mig en efterrätt af
smultron innan vi begåfvo oss vidare.

De första ögonblicken efter en styf måltid var Ambrosius vanligen stämd för
allvarliga betraktelser vid sin evinnerliga tobakspipa; nu slöt han sig
till min sida och sade med en viss hemlighetsfull ton:

»Hör, Ave, jeg ved at du er et förnuftigt menneske, hvor gal du end ser ud!
Jeg vil spörge dig, om nogen af jer vil låne mig--? Du ved jeg glemde at få
vadsket. Det gjör ej noget om ærmerne er lidt korte, eller om den er
udskåren ved halsen--gjör det vel, hva, Ave? Le nu ikke som en åndssvag,
ugift skade, når jeg taler som et alvorligt menneske!--Jeg tror ej jeg er
bredere över skuldrene end--»

Resten af hans funderingar nådde ej mina öron, ty då låg jag med ansigtet
nere bland vägkantens prålande blommor och bär.

Kamraterna hade så pass ofta besökt teatrar, att de kände de medspelandes
skyldighet att vara sten döfva för hviskningar, som höras öfver ett helt
»hus;» men hvarken kandidaten eller Hertha kunde hindra ett starkt anfall
af svaghet i fötterna, hvilket försatte dem båda i ett tillstånd af tyst
hemlighetsfullt raglande.

»Kuppelsköre hjernedyr!» mumlade Ambrosius, klifvande öfver en
starrbligande padda, och med sublimt förakt för kamrater, som borde vara
besjälade af nordens ande, hvilken ej tager hänsyn till klädesplagg och
kön, uppstämde han en italiensk aria, så fjellens eko kommo fram från alla
sidor och sökte täfla med sångaren.

»Käre Ambrosius, skona din stämma i detta kalla, fuktiga väder, så skall
jag låna dig ett----!»

»Käre, söde, grimme, kloge, kuppelsköre kandidat, _hvad_ vil du låne mig?»
afbröt han henne häftigt.

»Ett--insektpulver.»

Han afslog detta surrogat med förakt, men emottog lydigt ett par nystoppade
ullstrumpor, som uppdök ur kandidatens rensel, då jag trolöst förrådde hans
»daglige aftenvadsk i vandfadet». Hans för detta ljusgrå eleganta linneskor
(hvilka, endast då han skulle »ge grefvens roll», utbyttes mot ett par
skinnpjexor) hade, enligt hans egen försäkran, »en umådelig lyst til at
drikke myrvand», och det är antagligt, att strumporna fingo deras andel af
denna förfriskning.

Det ihållande strida regnet tvingade oss flere gånger att taga skjuts, och
då Ambrosius och Hertha ej kunde draga jemt i den främsta kärran, emedan
hon vägrade att hålla hans tobakspipa hvarje gång han skulle smacka på
hästen, och dessutom ej orkade skratta oupphörligt, men ändå grymt
tvingades dertill, beslöts det, att han nästa skjutshåll skulle köra för
kandidaten, och gutten för oss två andra.

Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog
Ambrosius mig afsides och bad att få köra för mig, ty kandidaten skötte
sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken,
synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.

Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att
vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i
en trång, väl tilltäppt--lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och
segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor
skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i
det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen
strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan
ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt
hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.

Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att
hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår
manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att
en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta
honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att
han aldrig, aldrig ville »æde mere».

Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna
honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej
gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde
i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att
kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande
halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för _full_.

»Full! _Jag_? Nej det är _du_ som är full!» förklarade då den manlige
hälften af detta kött, som ju var _ett_, äfven om det ej kunde blifva ense
om hvilken del deraf som fått ruset.

Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave,
nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter,
for jeg _ser_ det; du er åndssvag af sult.--Bare ti stille, du er sulten
som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl--_jo du
er_, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?

En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga,
och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med
snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde
oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er
ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett
par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta
i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat
dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon
herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags
modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla
om tillståndet i kjærringens visthus.

»Ha ni någon mat här?»

»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick
köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.

»Potäter?»

»Naj du, ej vid denna tid!»

»Sill?»

»Naj da!»

»Ägg?»

»Naj da!»

»Ugnsbröd?»

»Langt ifra!»

»Pölse?»

»Ja da!»

Nu visste jag, att här i huset ej fans annat att få än mjölk, smör, mesost
och fladbröd, och sedan vi lemnat våra två kamrater i Skjäggestad, fans der
i vårt sällskap ingen som tog parti för sistnämde del af den norska
egendomligheten. Ambrosius förklarade, att det var »en dårlig föde». Hertha
åtog sig dock att upphjelpa den tunna kosten med en försvarlig tjock
chokolad, och försvann så i stugan, der naturligtvis hvarken den stora
spiseln eller den lilla jerngrytan, hängande på sin krok öfver elden,
saknades.

Hade nu bara nämde unga qvinna pligttroget utfört alla de till kokningen
hörande förberedelserna, skulle jag känt mig trygg, men hon visade sig vara
behäftad med en nästan vidskeplig tro på, att barnflickan skulle hålla sitt
löfte att skura jerngrytan innan hon slog mjölk deri. Följden af denna tro
blef en mulattfärgad anrättning, framburen i en soppskål, med tillsägelse
af Hertha, att den _genast_ skulle förtäras, ty der hade varit kokt
blåbärssoppa i grytan.

Kandidaten och Ambrosius insågo också genast nödvändigheten af, att utan
all öfverläggning gripa verket an innan reflektionen fick tid att utfärda
upproriska proklamationer till de invärtes magterna, och då Hertha med
sublimt dödsförakt först sjelf tömde en kopp, följde de andra exemplet
under hemsk tystnad. Jag flydde från kalaset med bortvända blickar och
nöjde mig med andlig spis ur en bordlagd missionstidning tills den lilla
norska jenten högtidligt kom med »pölsen», hvilken undersöktes och befans
vara en till gulnad ålder kommen fårtalg, omklädd med tarmskinn.

»Skrækkelig föde!» mumlade Ambrosius, med ena ögat fäst på den gula pölsen,
det andra på den svartmuskiga chokoladen.

Jag återvände resignerad till min andliga spis, men afbröts åter i min
läsning af jenten, som nu, strålande af stolthet, bjöd mig en spilkum rent
kokhett--vatten.

Men nu sprungo både kandidaten och Hertha fram för att skydda mig; de hade
ämnat att öfverraska mig med en kopp buljong, men upptagna som de voro af
deras egen måltids besvärligheter, hade de glömt att slå köttextrakt i det
kokande vattnet. Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att
koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en
»pölsepinne» af henne tillika med pölsen.

»Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?»

»Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»

Lyckligtvis visste hon att se strålande glad ut öfver såväl betalningen
till husmodern, som öfver drickspenningarne till henne sjelf, så att det ej
var samvetsqval öfver måltiden som gjorde mina tre kamrater så bleka då de
tänkte på densamma. För öfrigt kom kjærringen, en ung qvinna, hem och
betygade oss sin belåtenhet med den svenska våldgästningen.

På nästa gästgifvaregård togo vi alla vår skada igen vid ett godt
middagsbord och ett präktigt kaffe.

I denna förfinade del af landet fans der vanligen ett godt piano på hvarje
gästgifvaregård, och för att för sig sjelf och oss förkorta den _långa_
väntans qval före måltiderna, grep Ambrosius till musiken, något som
allestädes förvärfvade oss ett stort anseende. Men att sedan _bevara_ detta
anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag
var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna
hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en
del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det
gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace
och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min
»Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då
vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande
utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma.
Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en
åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den
kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt
uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.

I dessa mera dyrbara regioner funnos alltid godt mjukt bröd, så att vi nu
hade helt och hållet uppgjort vår räkning med fladbrödet, ty varnade af vår
måltid i bondgården, intogo vi hädanefter våra mellanmål i bagarebodar,
hvilka här funnos i hvarje by. Öfverallt bemöttes vi med den största
vänlighet, fast folket i allmänhet är ett ordknappt slägte; men vi fyra
voro fullkomligt ense derom, att vackra handlingar mätta mera än granna
ord. Denna upptäckt tror jag förskref sig egentligen från en dag, då
kandidaten ifrigt begärde hveteskorpor, men man försäkrade, att der endast
fans »kafring», och då hon så undergifvet bad att få »en bit» deraf, fann
att norsk kafring är detsamma som svenska runda »sockerskorpor». Vårt språk
är onekligen mycket _finare_ i klangen än det norska.

En kall eftermiddag kommo vi, hungriga som vanligt, till Sveens
gästgifvaregård, för hvilken en resande norrman vid förra skjutsstationen
varnat oss, utan att dock vilja gifva skäl för sin vink. Snö hade
föregående dag fallit på aflägsna fjelltoppar, en syn, som sedd från ett
fönster i gästgifvaregårdens matsal, kanske bidrog något till att göra
detta rum ännu kallare än det egentligen var. Här fans ej något piano,
Ambrosius rökte, kandidaten gjorde förberedelser till att stoppa strumpor,
och Hertha sysselsatte sig med spetsigheter i sällskap med en virknål, för
att fördrifva ett par timmar medan maten lagades, och jag sökte värma mig
genom att i sällskap med en för mig fullkomligt obekant ko, plocka blåbär
på en närbelägen bergssluttning samt att hemföra skörden i ett par större
örtblad af en växt, som i Norge bär det målande namnet »Lausehatt».
Ändtligen kom maten och efter den ett kaffe, som möjligen innehöll skälet
till norrmannens varning, ty icke tror jag att dess svarta beståndsdelar
utgjordes af kaffebönor.

Här blefvo vi dessutom, liksom kung Erik i fängelset, »plågade med våta
lakan;» dessutom fattades en fönsterruta just vid hufvudgärden af en af
våra sängar.

»Den rutan har länge varit i sönder, men det har ingen resande brytt sig
om», upplyste städerskan. Men hon hade dock den stora godheten att sticka
två gamla jerngafflar igenom ett nytt hvitt sängtäcke och spetsa detta upp
framför fönstret. Denna gerning kom mig att under natten drömma om
oskyldigt fosterländska skånska snapphanar, som spetsades uppe i Östra
Göinge samtidigt med en stenbocksfest i Helsingborg, der skåningar under
strömmande tårar från en rättvis himmel insamlade slantar till en ärestod
öfver Magnus Stenbock.

Då jag vaknade ur denna hemska dröm, satt kandidaten upprätt i sängen och
stoppade strumpor; hon hade ej fått nattro för de tunna väggarnes skull,
upplyste hon, ty innanför en af dessa rent af »baggbölade» Ambrosius, eller
»snorkede morderiskt», som han sjelf skulle ha uttryckt sig om han hört
någon af oss draga sådana timmerstockar. Sedan kandidaten styrkt sig med
några på ett tefat hvilande blåbär, togo vi Hertha till hjelp och utkastade
en plan till skyndsam flygt från Sveen och morgonkaffet, sedan vi först
betalt för de lidanden, vi här utstått. Ambrosius väcktes, och då han fick
del af beslutet, tände han sin pipa och förklarade sig villig att genast
lemna »både Sveen og sveden (svedd) kaffe».

Det var en klar frostkall morgon, vattenpussarne på vägen voro isbelagda då
vi gingo den 3 kilometer långa vägen till Thonsåsens sanatorium för att
dricka morgonkaffe. Vi hade hittills sorgfälligt undvikit närmare beröring
med sanatorier och pensionater; nu måste vi in i denna bisvärm, till hvars
ära jag färgade mina vandringshandskar skinande svarta i blåbärssaft samt
förledde Hertha att göra det samma med sina. Så rustade, uppträdde vi
utvärtes modiga inför dessa sommargäster i björnskinnspelsar, stråhattar
och alpstafvar, klefvo in i den proppfulla matsalen, skredo fram till
disken och sporde om vi kunde få en kaffefrukost.

»Eg veit ikke eg,»

Då upplät jag min mun på ren skånsk svenska, talade och sade ur djupet af
fyra skandinaviska hjertan. _»Hvem_ vet det då?»

Detta manliga uppträdande gjorde en märkvärdig verkan; vi erhöllo ett halft
löfte om mat och väntade på sin höjd två timmar på kaffe och bredda
smörgåsar sedan en välvillig svensk dam, en bekant till kandidaten
ytterligare lagt sig ut för oss. Man hade här hemma varnat oss för de höga
matprisen på sanatorierna; här tycktes de dock vara så billiga, man
rimligtvis kunde begära.

Hur skönt der än är i Valders, en skönhet som ej lär glömmas af oss fyra,
som skämtande, sjungande och bärplockande drogo förbi dessa väldiga
lodrätta fjell, dessa skummande och dansande elfvar och forsar, dessa
spegelblanka sjöar och idylliska dalar, så längtade vi dock alla att få
återse de majestätiska snöfjellen. För att få njuta af en sådan syn,
behöfde vi blott gå 5 kilometer till sanatoriets »utsigtsberg» och så samma
bit tillbaka till sanatoriet, för att derifrån fortsätta vandringen till
den berömda Bagnsdalen. Det var ju blott en liten afstickare på en svensk
mil, en småsak för oss och ännu mer för alla de af våra medmenniskor,
hvilka gå hela deras lif och speja efter glänsande utsigter på
samhällshöjderna.

Under vägen till utsigtsberget mötte vi vår ena reskamrat under färden till
Kristiania, den förr flygtigt omnämda skånskan. Nu kom hon åkande i
sällskap med en norska, båda på hemfärd från Jotunfjellen. De tillhörda
båda en norsk turistklubb, som vi sedermera upptäckte då vi fingo den
glädjen att närmare lära känna de präktiga flickorna. Nu i förbifarten
endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver
deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min
värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.

Solen, som ej synts på flere dagar, lyste nu från en molnfri himmel,
snöfjellen strålade i en bländande snöglans, och till förhöjande af det
praktfulla skådespelet, utbjöd en trasig och smutsig pojke smultron i en
mörklagd träskål. Men om bären också blifvit serverade i en sprucken
träsko, skulle ungdomen satt sig öfver en sådan småsak i detta storslagna
ögonblick, ty ingen af oss hade förr sett sommarens och vinterns skönhet i
så innerlig förening. Det är troligen i dylika stunder, hvilka i det mera
förfinade sällskapslifvet representeras af utringade balklädningar och
smultronglace, som så mången ungdom ej kan känna skilnaden på ett ädelt
käril och en utnött träsko. Lyckligtvis var ingen af oss förfallen till
erotik, fast det enskilda förtroliga samtal, som fördes emellan mig och
Ambrosius, rörde hans och mina penningeangelägenheter, hvilka befunne sig i
ett förträffligt skick.

Det kändes svårt för oss alla fyra att ändtligen nödgas vända ryggen mot
våra älskade snöfjell, och vi gingo också baklänges nedför så ofta vi
kunde; men ännu värre fångenskap väntade oss dock på återvägen till
sanatoriet. Hittills hade vi under vandringen endast betat smultron,
hallon, hjortron och blåbär i förbigående, men här möttes vi af ett
blåbärsfält, som fängslade oss med en svartblå demonisk magt, så att vi
bokstafligen sjönko ned deri och blefvo liggande.

Turister af alla fasoner och nationer drogo oss förbi, tittade och logo,
och vi besvarade leendena med våra svarta läppar, så munterheten gick som
en smitta öfver på alla, som der sågo oss. Middagssolen log från en glad
himmel, och ännu lågo vi der emellan klipporna vid vägen, plockande och
ätande, men då började jag frukta för att kandidaten åter i tysthet umgicks
med tankar på ett nattligt bål under bar himmel, och så slog jag larm. Men
ungdomen hörde det ej. Då grep jag till hotelser om dyr skjutslega från
sanatoriet till Bagnsdalen, om vi ännu längre förhalade tiden, ty vi hade,
om jag minnes rätt, minst ett par mil dit. Vid denna hotelse upplyfte
Ambrosius sitt hufvud och sade otåligt:

»Ave, du må gjerne snakke alt hvad du vil og har lyst til, bare du tier
stille og läder mig sidde roligt i solen», och då de två andra kamraterna
genom en envis tystnad samtyckte till hans tal, lade jag mitt hufvud ned på
en sten och öfvade resignationens qvinliga dygd.

Men jag skulle bli hämnad, ty då Ambrosius ändtligen steg upp, visade det
sig, att den sol han så »roligt» suttit uti, hade fläckar, som färgade från
sig; han hade fått en stor svartblå »plet», som omöjligt kunde skylas af
hans korta moderna rockskjört. Efter den stunden förekom han ännu oftare
draperad i min värdighetsmantal, och inom hus gick han vanligen baklänges;
men hände det på någon gästgifvaregård, att en mindre, förtroligare krets
bad honom sätta sig till pianot, skedde detta ej förr än han artigt bedt
»selskabet undskylde blåbärene.»

Nu i första häpnaden blef han dock med ens mycket ifrig för att vi skulle
taga skjuts från sanatoriet, ty han kunde ej »lide bagtal af fremmede
kuppelsköre mennesker», förklarade han. Och så fick han den lysande sjalen
öfver skuldrorna och satte af i förväg till en vagnman, der han bestälde en
vagn, så att vi med ofläckadt rykte åkte bort från det proppfulla
sanatoriet.

Den norske turist, som i Skjäggestad lade denna vår resplan, hade ej sagt
för mycket, då han lofvade att vägen från Thonsåsen till Fjeldheim och Bagn
skulle öfverraska oss. Man skall ju aldrig säga _aldrig_, derför vill jag
blott skrifva, att jag troligen sent glömmer denna väg, en formlig
rutschbana, slingrande sig i sådana böjningar, att vi stundom uppe i höjden
sågo nedanför, men ändå _bredvid_ oss antingen det vägstycke, vi nyss
färdats, eller ock ett, som vi skulle befara. Och hvilken natur sedan!
Skog, fjell, klippor och så plötsligt nedanför oss en bördig dal med vackra
husgrupper, ett par kyrkor och en elf, som vid Fjeldheim bildade ett fall,
så att vattnet stod som en fin hvit dimma öfver den skummande och dånande
forsen.

»Hit vill jag nästa sommar, medan far är på resor, föra hit min mor och
syster!» sade Ambrosius med strålande blickar, och vi alla tyckte, att en
feriehvila i denna tjusande nejd skulle vara ett universalmedel mot
öfveransträngning, när man ej förmår att, i likhet med oss, hvila sig genom
att gå 25 à 30 mil, något som är det säkraste sättet att bli förfriskad
till både kropp och själ.

Denna förtjusande »kjöretur» var vår sista på denna resa, och detta
blandade en droppe vemod i glädjebägaren.

På Fjeldheim intogo vi en sen middag, efter hvilken Ambrosius ute vid
forsen gaf rollen af »en ældre forædt fin herre», med en sådan framgång,
att dolda åskådare på gästgifvaregården tillkännagåfvo sitt ljudliga bifall
till lustspelet.

De allt högre och högre prisen å gästgifvaregårdarne jemte böndernas
omsorgsfullt tillbommade dörrar visade oss, att vi nu befunno oss i en af
»trafikens pulsådror»; men på det läsaren ej må tro att prisen voro
orimliga, må här nämnas, att ännu hade ingen middag med kaffe kostat mera
än 1,50 kr. per hufvud.

Vi fortsatte samma eftermiddag vår vandring, ty »våra dagar voro räknade»,
fast ungdomen sällan vårdade sig om att tälja dess timmar i denna underbara
natur. Derför hände det oss mer än en gång, att vi långt från nästa
gästgifvaregård öfverraskades af mörkret, så vi ej kunde skilja klippor
från hus och ej sågo annan ljusning vid vår väg, än de hvita strimmor af
forsar och bäckar, som i vildt öfverdåd dansade från den ena klippan till
den andra emellan de mörka skogbevuxna fjellen. En sådan afton slogo vi det
vildaste larm på ett hus vid vägen, utan att någon menniska rörde sig der
inne. Kanske var huset tomt, kanske också att dess invånare blefvo rädda
för så mycken energi i en viljeslapp tid, ty icke nog med att vi _en_ gång
hemsökte fönster och dörrar, utan vi återvände »noch ein mal», sedan vi
gått ett stycke utan att se ett spår af menniskoboningar. Men då alla våra
ansträngningar att här få någon upplysning om vägen till gästgifvaregården
misslyckades, trafvade vi vidare i nattens mörker, uppehållande vårt mod
genom Ambrosii förträffliga sätt att brumma som en björn samt genom att
lysa med tändstiskor på hvarje hvit stolpe invid vägen, der vi fröjdades af
en och samma inskrift: »Rode», och så ett par siffror. I början af vår
vandring trodde jag, att detta hade något hemlighetsfullt samband med
landets lifliga grisafvel, men nu visste vi alla, att inskriften endast
utvisade, hvilken »rote», som hade skyldighet att underhålla vägstycket.
Ambrosius bestod nu dessa stolpar en hel del märkliga namn, för det de ej
bättre skilde sig från de rätta vägvisarne. Efter att ytterligare ha rifvit
upp folk och dörrar i två större gårdar och fått veta, att de icke gjorde
anspråk på att vara gästgifvaregårdar, kommo vi sent på natten fram till en
sådan. Men här beslöt jag att utöfva en handling af rättvisa mot den
skyldige Ambrosius: aftonmåltiden skulle nu blott bestå af mjölk och
kafring.

»En god föde, söde Ave, men du ser ju at bordet står dækked----.»

»Rör oss ej, _vi_ äro ej hungriga!»

»Na, så skruer jeg i mig kafring da!» lofvade han, och jag hörde sedan att
han gjort en större förödelse på sockerskorporna, fast han påstod att det
var kandidaten, som varit »sulten som et myg fra Skjäggestad.»

För öfrigt voro vi vid denna tidpunkt så förderfvade af vällefnad, att vi
hyste ett stilla hat till »örret» mesosten med dess broderade maggördel och
ansjovis-kuttingen, hvilka föremål voro stående prydnader på hvarje
frukost- och aftonvardsbord: derför var vår första fråga på hvarje ställe
efter vår nästas kött och bröd. Och så hände det sig en dag, att kandidaten
på en dylik köttslig fråga fick ett svar, hvilket kom henne att som vårt
fältrop och lösen gifva orden: »Stekta ripor och smultron.»

»God föde! Jeg skal skrue i mig ti ryper og tre potter jordbær!» lofvade
Ambrosius, som i samma andedrag påstod att _jag_ var »åndssvag af bare
sult.»

»Hör kandidat», inföll jag något fiendtligt i detta ungdomens drömda land,
»jungfrun sade väl icke händelsevis stekta _refbenspjell_?»

»Nej, _det_ sade hon visst icke.»

»Nej, men kanske _ribben_, som är samma sak».

»For pokker, der flöj _riporna_ til Sverrig!» hånade Ambrosius; men
kandidaten menade, att här möjligen bjöds på både ryper och ribben.

»Det er lige fedt», menade han och skred till bordet, noga aktande sig för
att vända sin rygg med tillhörande solfläck åt de närvarande engelske och
danske turisterna.

Det blef, som jag trodde, refbenspjell till hufvudrätt, och den hade en
betydlig fornnordisk smak, hvilken föranledde en misstanke om, att refbenen
förskrefvo sig från det sista slagtet af framlidne galten Särimner. Den
gamle grisen till ära, eller rättare för att skaffa honom en stilla hvila,
måste vi alla fyra anlita min fältflaska. Men det öfriga bordsällskapet
tycktes dock ej befinna sig illa af denna kämpekost, hvilken dock
efterföljdes af köttbullar från en nyare tid.

Vi hade hittills i Valders sparat starkt på innehållet i våra fältflaskor,
ty redan i Kvistberg lärde vi, att man i Norge endast genom ett kringgående
af lagen kunde erhålla spirituosa. Då hade fjellvandringarne medtagit vårt
lilla förråd, och när jag bad mor Kvistberg att få köpa mera, såg hon på
mig som om jag vore en förrädare mot land och rike. En norsk student lärde
mig då sättet att i detta afseende sköta flaskan, men jag frestades ej förr
än långt efteråt att begagna mig af denna kunskap, och då sedan jag först
i ett par handelsbodar fått mördande ögonkast på min fråga, om här såldes
vin eller konjak. Slutligen en regnig dag träffade vi en man, som vi
beslöto tvinga.

»Ni har väl konjak i ert hus?»

»Ja da, men ingen till salu.»

»Hvem begär väl det! Men vi _måste_, för vår helsas skull, ha denna
fältflaska fyld, och vi göra er ansvarig för hvad som händer oss på resan
om ni vägrar oss denna tjenst.»

»Det är strängt», menade mannen med ett bekymradt utseende, »men jag måste
väl hjelpa er». Och när han och jag uttalat hade, vardt fältflaskan fyld,
och jag betalte honom konjakens uppgifna värde i _drickspengar_.

Men vi återvända till vår ribbensstation! Här sammanträffade vi nemligen
med de två förr nämda qvinliga turisterna, skånskan och norskan. De hade
varit uppe i Jotunheim, bestigit det ryktbara fjellet Galtepiggen, dit
ingen qvinna före dem lär ha vågat sig; de hade med strumpor och skor vadat
öfver bäckar, plumsat i snö, klättrat i »ur» och stått i tidningarne, och
ändå syntes dessa vedermödor ej det ringaste på de två präktiga flickorna,
ehuru de till annat elände varit med starka tåg fastbundna vid manlige
reskamrater. De tyckte dock, att vi tre qvinnor voro långt starkare än de,
då vi i tio dagar vandrat med Ambrosius och ändå ej skrattat oss rent
förderfvade; de hade då endast hört på honom ett par timmar, och funno
redan det vara lifsfarligt. Men sådan tjusning utöfvade hvarje fara på
dessa två turister, att de öfverenskommo med oss om ressällskap den
återstående vägen till Kristiania.

Det blef nu omöjligt för Ambrosius att längre resa som blott »den unge
fyr», ty många mötande danskar kände hans namn, hörde vi dem hviska, och
det är antagligt, att mången tog oss för ett »gastande» konstnärssällskap,
ty der hviskades också om »dejlige sangstemmer», fast ingen sjöng utom han.
Men det är dock mera troligt, att flere dermed menade, att äfven hans far
hade »en dejlig stemme».

Vi gingo nu sex i följe till nästa gästgifvaregård, och här tvungo vi fem
qvinnor vår vän Ambrosius till en hel halftimmes värdig tystnad utan
tobaksrökning. Vi behöfde nemligen en stunds rast för våra skrattmuskler,
och så inbillade vi honom, att den person, till hvilken der nu dukades med
sådan långsam högtidlighet, var en berömd norsk lärd, som uppehöll sig här
för att göra vigtiga forskningar. Ambrosius betraktade oss en efter en med
pröfvande blick, och då han fann oss alla »værdigt kuppelsköre», stoppade
han pipan i fickan och satte sig ned för att »skjule blåbæren for denne
norske störrelse». Det hela slutades dock ej bättre, än att Ambrosius på
sitt öppet älskvärda sätt började räkna penningar för att, som han uppgaf,
se om han hade nog till att köpa sig en cigarr, efter som han var förbjuden
att röka pipa. Den ätande norrmannen kämpade en stund mot de mindre
allvarliga magterna i sin natur, men plötsligt segrade dessa, och han
utbrast:

»Jeg synes jeg, at de kun med hele deres selskab må optræde på Heens
station, så får de nok flere penge, thi det förekommer mig at de alle
spille komedie». Der gick nu ett ljus upp för Ambrosius, att den store
mannen måste vara en vanlig dödlig och att det nu varit _vi_, som spelat
komedi med vår unge fyr. Utan ord, men med de mest vältaliga åtbörder
förklarade han då norrmannen, att vi voro en flock »åndssvage, kuppelsköre
feminine blöde hjernedyr», som han fått att »trækkes med ned til
Kristiania.»

Efter den betan ansträngde jag både mig och den röde sjalen till det
yttersta för att upprätthålla vår värdighet, eller snarare för att hindra
den bland oss sex rasande skrattlusten att epidemiskt utbreda sig bland de
turister, som kommo i den minsta beröring med oss.

Den angrep eljes vanligen folk af alla nationer; till och med allvarsamma
engelsmän dukade under för denna farsot. Vid en skjutsstation, der vi för
tredje gången sammanträffade med tre engelska turister, blef tillståndet så
betänkligt bland dessa, att en af dem tog Ambrosius afsides och med
glänsande blickar tillstod, att han i en högre grad tilltalades af tanken
att (jag tror det var på obestämd tid) få vandra tillsammans med så muntra
qvinnor, synnerligast då en af dem var läkare; hans enda sorg var nu, att
han ej förstod hvad vi sade.

Himlen signe hans klara ögon och rödblommiga ansigte! Han tog för gifvet,
att _vi_ blott voro så der glada för att roa vår manlige reskamrat. Han
hade troligen ingen aning om, hur man här i Norden sträfvar för att befria
qvinnan från alla egenskaper, som hittills förmått framkalla ett harmlöst
leende på mannens underordnade läppar.

Vår sista dagsmarsch, från Sörum till Næs, slutades så, att våra två
nyvunna kamrater sprungo från oss i skymningen, för att söka bereda rum åt
oss alla i herberget; men när vi fyra ändtligen kommo dit, stodo vi utan
tak öfver hufvudet. Värdinnan kom oss nemligen till mötes ute på tunet och
förklarade, att hon hade öfverfullt hus och att vi borde söka att få logi i
någon af de närbelägna bondgårdarne. Kandidaten och Ambrosius begåfvo sig
genast ut, likt två israeliter med lådor på ryggen, för att bespeja landet,
men återkommo utan att medföra så mycket som ett krusbär, än mindre en
drufklase på sina spejarestafvar; sängställe var det ej att tänka på, ty
turistströmmen gick här i starka vågor. Lyckligtvis fans här ännu mat att
få på Næs, och vi brukade på vår vandring aldrig sörja hvarken för natten
eller morgondagen.

Följande morgon skulle vi gå om bord på en liten ångbåt, för att öfver
Spirelen komma till Heens jernvägsstation, och då ångbåtens kapten hörde
att vi fyra voro husvilla, stälde han hela båten, jemte ett stearinljus, en
kort skinntröja och en något längre öfverrock till vårt förfogande. Detta
var en stor artighet, men af det mera kyliga slaget, ty det hviskades man
och man emellan, att det nog blef frost under natten.

Försedda med ett par af värdinnans sjalar, stego vi fyra ut på förstugubron
och kastade vemodiga blickar på de iskallt blickande stjernorna, och tänkte
på hur många stora rum med oupptagna enmanssängar, som funnos der uppe,
medan vi ej hade annat än en liten tom ångbåt att luta våra hufvud till.

»Sjung sjung!» hviskade då vår älskvärda norska turist till Ambrosius, som
om hon hoppats att hans toner skulle kunna utvidga herberget. Kanske hyste
han sjelf samma föreställning; ty han hof upp sin röst och sjöng ett par
sånger, hvilka visserligen utvidgade värdinnans hjerta, så att tårar
perlade i hennes ögon, men huset blef ej större för det. Då satte han, som
ett sista försök, till med »Sæterjentens söndagsmorgen», så alla gästerna
värmdes dervid, men ingen kände sig dock ha lust att byta sängställe med
oss, hvadan vi nu ej hade annat att göra, än larfva af mot stranden,
hackande tänderna af köld.

Ångbåten tycktes vara fullkomligt folktom, och efter en del besvär hittade
vi salongen och stearinljuset, som tändes och visade oss en ödslighet, som
kom Ambrosius att hålla ett allegoriskt föredrag om »grædende kvæg», som ej
lemnade sina bås för resande sångfåglar, utan drefvo dem ut i natten att
frysa värre än en gammal orang-utang.

Den hårda verkligheten visade sig också nu i form af smala stoppade bänkar,
på hvilka vi försökte ligga; men då salongen hade form af en större, midt
öfver afhuggen karott, blef vår ställning snarlik en krumgäddas, och då man
ännu har lifvet i behåll, finner man ingen hvila i en dylik ställning. Vi
tre qvinnor flyttade derför de smala stenhårda madrasserna ner på golfvet
och insvepte oss så godt vi kunde i våra reskläder, och jag stack
vanvördigt en fot i hvar ärm af den erbjudna öfverrocken. Ambrosius fick
skinntröjan och den ene lånte själen. Och så envisades han att fortfarande
vilja ge rollen af en större krumgädda på bänken, men icke stum, som en
sådan roll kräfver, utan under en oafbruten »enetale», innehållande
hvarjehanda onda önskningar öfver den arma lilla ångbåten.

»Tyst nu, så släcka vi ljuset och försöka sofva!»

»Tyst! Vil du bare tie stille, Ave, så vi andre kan nyde ro for din
skräkkelige snakken! Du går på værre end en otte år gammel hanmyre.--Hva
siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt
ungt menneske kan få sove på sin bænk--Begynder du også, Hertha! A, gjör
mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser
du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!»

»Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!»

»Hva, fryser du ikke? Vil du bare skamme dig at være varm, når vi andre
fryse som forladte hunræve og min blåbærsplet får koldfeber, det er jeg vis
på. Sig alt hvad du vil og har lyst til, Hertha, men ti helst stille eller
tilstå at du fryser!»

»Nå väl då, jag fryser dugtigt.»

»Fryser _du_! Skammer du dig ikke, du som er så godt i stand, eller rent ud
sagt fed? Tror du at et menneske, som du, har lof at fryse?--Ja, bare ti
stille, kandidat! Jeg fryser når jag vil og har lyst, og det gjör jeg og
Ambrosius, og de to er i grunden enige.--Ave! Hör du ikke, Ave! Jeg tror
jeg får kalde dig _menniska_, for du sover ju. Lad være at sove, Ave, du
bare vækker mig med din snusen! Du behöfver slet ikke hjelpe dampmaskinen
at puste, for den hviler sig og er--varm, det gamle ækle dampdyr.»

Klockan 2 tände vi ljus, för att en stund röra och rota i hvar sin usle
bädd och känna efter om vi ej voro rent förfrusna. Detta upptog en timme;
sedan släckte vi åter ljuset, och Ambrosius fortsatte oafbrutet sin
»enetale», hvilken hade en märklig förmåga att skydda oss från att frysa
fast vid madrasserna.

Då vi legat och skrattat till klockan 5, tände kandidaten åter ljuset och
föreslog ett par timmars gymnastik, och när städerskan vid sjutiden kom in
till oss, voro vi alla salongsmessiga, och ej ett spår syntes till att vi
legat på golfvet. Denna vänliga tjensteande kokade nu en väldig mängd godt
kaffe, dukade fram smör, mjukt bröd, ost, korf och ägg, samt befriade oss
sålunda från att gå tillbaka till Næs; och för denna frukost begärde hon
blott 60 öre per man.

Vi regerade ännu en stund enväldigt på båten, och då gaf Ambrosius mig det
vitnesbördet, att han aldrig sett någon gammal »abekat» kunna till den grad
»holde ud» med ungdomen. Och han försäkrade mig, att hade han varit med på
våra fjellvandringar, så skulle jag aldrig ha blifvit våt om fötterna, ty
han skulle ha burit mig högt öfver alla elfvar och vattendrag. För att visa
att detta ej var löst prat, tog han mig hastigt och lustigt på sina
muskulösa armar och bar mig omkring i salongen, under det hon hviskade:

»Hvad tror du far og mor vilde sige om de hörde at jeg kalder dig med så
grimme navne».

Präktige pojke, du visste nog att vi alla förstodo att rätt uppskatta detta
öfvermått af sund lifskraft och ungdomslust, som en stund bryter
sällskapslifvets stela tvång och ser i hvarje ålder blott en like samt
gläder sig dubbelt när den kan locka en äldre menniska att drömma sig
trettio år tillbaka i tiden. Tack, Ambrosius, tack för denna tio dagars
långa dröm i det sköna Valders!

Snart voro våra två nya kamrater och med dem en stor skara andra turister
om bord; vädret var kallt och ruskigt, så att den sex timmars långa färden
på Spirelen ej skänkte oss större njutning.

Vid framkomsten till Heen blef der allmän rusning till »kaptenens hotell»,
der man lär äta en fin middag för 1,80 kr, men då turistströmmen vrok sig
dit in med en väldig fart och »vek» stolarne kring de ännu icke dukade
borden, togo vi åter våra renslar för att gå till det andra närbelägna
hotellet. De förr nämde engelsmännen, bekanta till våra nya kamrater,
följde exemplet och då vi alla väntat öfver en timme, engelsmännen vid
schackspelet, vi vid gamla tidskrifter, fingo vi en finare middag till ett
pris af 2 kr.; detta var den dyraste måltid vi under hela resan ätit på
landbacken. Kom nu någon och säg, att man ej _kan_ resa billigt, »som
bättre folk», i Norge!

Det var öfverenskommet emellan oss och våra två nya kamrater, att vi skulle
göra jernvägsturen i samma kupé, och då Ambrosius höll på att rita våra
porträtt i sin anteckningsbok, ville vi helst vara i fred för främlingar.
På inrådan af Ambrosius gingo vi alla sex in i en rökkupé, men då han ej
ändå ansåg oss rigtigt säkra för intrång, gaf han rollen af ett skrikande
lindebarn, och det med en naturtrohet, som kom hvarje passagerare att fly
långt från vårt grannskap.

Jag önskar att jag kunnat pryda detta verk med de åtta dråpliga bilder, som
Ambrosius ritade, de skulle i hög grad höjt förtjensten för--förläggaren.
Ty porträtten stötte mycket på karrikatur och något på skandal, och som
bekant är det endast böcker i sådan anda, som för närvarande kunna göra
någon större lycka i vår läsverld. Men Ambrosius kunde ej skilja sig från
sina konstverk; de skulle, sade han, ute bland Vesterhafvets »klitter»
frammana minnet »om den mest morsamma rejse» han någonsin gjort.

I Drammen skildes vi från vår präktiga norska och på bangården i Kristiania
tills vidare från vår skånska turist, som dock skulle följa med Zéphyr till
Malmö. Jag föreslog, understödd af Hertha, att vi skulle gå med värdighet
igenom den norska hufvudstadens gator, och Ambrosius instämde i förslaget
genom att halfhögt uppstämma en studentmarsch, hvilken tvang oss alla in i
en så rask takt, att ingen menniska kunde misstaga sig om vår egenskap som
glada turister, hvilka ej läto nedslå sig af det ihållande regnet.

Det var nermörkt när vi klefvo om bord på Zéphyr, der vi helsades välkomna
af kaptenen och våra två i Skjäggestad qvarlemnade kamrater, så att nu voro
vi fem, utan anförare, åter församlade med Ambrosius som bihang. De två
kamraterna hade genom en oväntad, men glädjande underrättelse blifvit
manade till skyndsamt uppbrott från Gudbrandsdalen och hade skyndat att,
medelst skjuts och jernbana, uppnå Kristiania samtidigt med oss.

De följande två dagarne använde vi till att i sällskap med Ambrosius
beskåda en del af Kristianias sevärdigheter samt till en färd till
Ladegårdsön. Här besökte vi samvetsgrant Oskarshal, bondstugan och
Stafkirken, alldeles som prinsen af Wales sedermera gjorde; dock må ingen
deraf draga den slutsatsen, att vi ha några anspråk på att i något fall
dela smak med samme höge resande.

Och så tror jag mig samvetsgrant ha berättat allt, som kan tjena till
upplysning och uppmuntran för kommande slägten af qvinliga turister.

Än mötet med norrmannen på Karl Johansgade då, min nådiga!--

Ni har rätt, ärade läsarinna, det glömde vi--icke. Vi gingo vid den
aftalade timmen till en bod vid det aftalade hörnet för att köpa ett par
stoppnålar till kandidaten, ja det vill säga, hon handlade och vi förhalade
tiden. Men just som uret i ett närbeläget kyrktorn slog den utsatte
stunden, for den qvinliga trolöshetens ande in i Herthas nya promenadskor,
och hon flydde med bortvändt anlete nedåt Skippergade, men vi två andra
höllo tappert stånd ännu en minut, bevakade af vännen Ambrosius. Och så kom
norrmannen. Hertha återfördes genast fången af Ambrosius, och så fingo vi
alla fyra tillfälle att säga norrmannen ett hjertligt tack för den präktiga
resplan, han åt oss utstakat.

»Jag tyckte jag såg edra två kamrater här redan i går, jag helsade, men då
de ej besvarade helsningen, måste jag ha misstagit mig», sade han.

Vi bekände då, att våra två kamrater med djup bedröfvelse beklagat sig
öfver att två gånger ha mött honom på samma gata, och då de voro
fullkomligt oskyldiga till alla mötesaftal, utom med Zéphyr, så ansågo de
sig ej ha skyldighet att dela våra äfventyr inne på stadsgatorna.

Om han var gift? Ja, ärade läsarinnor, det glömde vi alla fyra att taga
reda på. Men han såg så innerligt glad och förnöjd ut, skrattade så
hjertligt, att vi antogo att han hade alla giftastankar bakom sig, såvida
han möjligen ej var förlofvad, men det försummade vi också att fråga efter.
Vi hade så mycket annat att tala om medan han följde oss ned till ångbåten.

Här träffade vi åter vår norska kamrat; hon följde ned sin skånska väninna,
och nu när Zéphyr började rusta sig till affärd, och afskedet kastade
vemodiga skuggor öfver våra anleten, gåfvo somliga af oss hvarandra, enligt
äkta fornnordisk vikingased, goda gåfvor. Hertha fick af norskan det
paraply, som stödt henne under vandringen uppåt Galtepiggen och som nu
behöfde hemta nya krafter och ett nytt öfverdrag i ett blidare klimat, men
blef i stället bortröfvadt under resan till Malmö; kandidaten erhöll af
Ambrosius en elegant och berest nagelborste, och han fick i utbyte ett par
alldeles nystoppade strumpor.

Nu komma nyförvärfvade norska vänner, för att

    med himlens gråt, som nedåt kinden glider
    han står och helsar folk på alla tider,
    har än han helsas sjelf i Norges land.

    I aftondimman sjunker kungastaden
    och tysta stå vi alla fem på däck,
    ty skämtets slussar torkat, hela raden,
    och tårefaten ville springa läck,
    när minnet nu ses staf och rensel fatta
    och kila af mot Mjösens fagra strand,
    för att, likt fjäril'n, hvarje ros beskatta
    --ja, tröste oss, om så vi sökt att snatta!--
    _Vi_ kysste endast nickelbägarns rand.

    Och landet gömmes för vårt sorgsna öga
    --vi ha dock tio, två för hvar och en--
    men minnet går att sig i »Gausa» löga,
    drar se'n till fjells på viljestarka ben.
    Det jublar högt på granbevuxna branter,
    det svänger mössan åt hvar fjellbjörks topp,
    det gnor omkring likt Norges bruna »fanter», [ziguenare]
    och famnar bergen rundt kring alla kanter;
    ty minnet har ju ingen mensklig kropp.

    Än står det rosenrödt vid Kærnlis sæter
    och helsar _Anna_ med ett tyst Guds fred!
    och så med henne »rommevafler» äter
    samt tar in grädde med en väldig sked;
    än far det bort till de aflägsna fjellen
    och rullar sig på dvergbjörk, ljung och en,
    der snön än ligger hvit på många ställen,
    så minnet snart far under fårskinnsfällen
    på säterbädden, hård som klippans sten.

    Der ligger det en stund i ljufva drömmar
    vid spisens eld och kaffepannans doft;
    så vadar det i strida, klara strömmar
    vid stjerneljus på himlens blåa loft;
    ser då på afstånd Jotunfjellen blänka
    i silfverglans på »viddens» kala stråt,
    ser husvill flock små bägare iskänka,
    för att till mat ej frestas tanken sänka,
    men gråa sälgen står i nattlig gråt--

    Håll minne! håll nu rast i fagra bygder
    bland frodigt korn och enkel lefnadssed,
    och se dig glad på Nordens gamla dygder
    och sola dig i fromma hjertans fred!
    Och se hur andelifvet kraftigt spirar,
    der kunskapssäden utströs tung och ren,
    hur vaknadt folk i stillhet kransen virar,
    tredubbel krans, som en gång Norden sirar,
    då _trenne stammar_ känna sig som _en_.

    Du stolte, styfve, gode broder Nore,
    i allt du talar Nordens språk ändå;
    för syskon tre helt visst det bättre vore,
    om vi hvarandra bättre lärt förstå.--
    Tag mot vår helsning med ett manligt löje,
    så hjertefriskt, som stundom du kan le!
    Tack för ett godt, ett härligt sommarnöje!
    I detta _tack_ du all den kärlek röje,
    som du kan få, när du vill kärlek ge!





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Utan anförare - Fem svenskors fjellvandring i Norge" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.