Title: Boken om lille-bror - Ett äktenskaps roman
Author: Geijerstam, Gustaf af, 1858-1909
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Boken om lille-bror - Ett äktenskaps roman" ***


BOKEN OM LILLE-BROR

ETT ÄKTENSKAPS ROMAN

AV

GUSTAF AF GEIJERSTAM

I TVÅ VOLYMER

VOL. I.

GÖTEBORG

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG



COPYRIGHT 1914 BY

ÅHLÉN & ÅKERLUNDS FÖRLAG, GÖTEBORG

EHRNFRIED NYBERGS BOKTRYCKERI, STOCKHOLM 1914



_Tryckt på träfritt papper_

FÖRLAGSRÄTTEN TILLHÖR ALBERT BONNIER, STOCKHOLM



                 När som jag tyst och död är vorden,
                 drag ej den vita skruden av.
                 Jag ilar från den sköna jorden
                 att finna ro i djupan grav.

                 Där vilar jag en stund allena;
                 så öppnas blicken ung och klar.
                 Jag lämnar dräkten kvar, den rena,
                 och kransen, jag kring pannan bar.

                 De himmelska gestalter fråga
                 ej efter jordiskt stånd och kön.
                 Se, kroppen som en klartänd låga
                 står fläckfri och förklarat skön.

                 Väl slapp jag nödens kval att lida,
                 men smärtan kändes nog så tung.
                 Av hjärtekval jag åldrats tida;
                 gör mig ånyo evigt ung!

                        Ur _Goethes_ WILHELM MEISTER



INLEDNING


Det var en gång en författare, vilken levde lycklig med sin hustru och
sina tre barn. Han var så lycklig, att han själv icke förstod det, och
under allt detta skrev han många böcker om människors olyckor.

Emellertid var det icke i kärleken, som hans högsta lycka låg; ej heller
bestod den i fadersglädjen, vilken han tog som en så naivt naturlig sak,
som skulle föräldrar aldrig kunna ha annat än glädje av sina barn; ej
heller låg den däri, att den sällsynta fågel, som kallas obruten ungdom,
även efter många års äktenskap satt i orubbat bo i hans hem. Hans högsta
lycka bestod däri att han aldrig mött eller lärt känna något ont, vilket
han ej trodde sig äga kraft och hälsa att avvärja. De olyckor, vilka
hotat att dyka upp, hade som övergående skyar försvunnit från horisonten
och lämnat hans himmel ännu mera ren och fri. Åtminstone trodde han så,
och denna tro var den verklighet, i vilken han levde. Fattigdomen, mot
vilken han fört en oavbruten kamp, hade han dock städse förmått hålla på
avstånd. Det var blott en fiende, med vilken han aldrig mätt sina
krafter, och denne fiende hette döden. Det var kanske denne mans icke
minsta lycka, att han länge aldrig på allvar fruktat, att döden kunde
drabba honom själv eller dem, som stodo honom närmast.

I denna känsla av tillvarons fullhet skrev samme författare en gång en
sommarljus bok, vilken handlade om hans egna två stora gossar, deras
lekar och nöjen, äventyr och missöden. Boken blev en munter lek för honom
själv, och när jag nu tänker tillbaka på denna tid, tycker jag mig knappt
kunna fatta, att denne man, om vilken jag här talar, en gång var jag
själv.

När boken var tryckt och häftad och allting var klappat och klart, för
att denna berättelse skulle gå ut i den stora vida världen, då tog
författaren med sig hem några exemplar av den i hemmet efterlängtade
boken. Han skrev Olofs namn på en bok och Svantes på en annan och
överlämnade högtidligen var sitt exemplar åt de förevigade sönerna.

Olof tog emot sin bok och Svante tog sin. Olof som är en praktisk natur
och icke ligger åt det bokliga hållet, påstås vid detta tillfälle för
första gången av egen drift satt sig att läsa i en bok. Jag tror nästan,
att han läste tre hela kapitel. Svante åter läste hela boken i ett kör
från början till slut. Därefter tog han ut vissa kapitel, vilka han
särskilt tyckte om, och läste dem högt för vem som ville höra på. Det var
med ett ord stort jubel i hela huset.

Vid detta tillfälle sprang emellertid ännu en liten pys omkring i rummen.
Det var Olofs och Svantes lille bror, och han hade långt, lockigt och
ljusgult hår och de största blåa ögon, som någon liten gosse kunnat ha.
Han hette Sven och han var bara två år gammal. Tala kunde han icke helt
och hållet. Men förstå kunde han.

När nu Svante läste högt för honom, frågade mamma:

»Vem tror du det handlar om?» Och då Sven icke visste, vad han skulle
säga, så fortfor mamma:

»Jo, det handlar om de stora bröderna. Förstår inte Nenne det?»

Sven kallades nämligen i vardagslag för Nenne. Och det hade han själv
hittat på, därför att han inte kunde säga s.

»Ja, men brorarne heter inte som det står i boken», försökte Nenne.

»Vad du är dum!» sade Olof, »det har han kallat oss för.»

Då förstod Sven, och med ögonen lysande av otålighet frågade han:

»Står där ingenting om Nenne?»

Pappa hade emellertid kommit ut, och han lyfte kelgrisen ända upp i
taket, satte ned honom igen och sade:

»Vad skulle det stå om en parvel, som är så liten, att han ingenting
gjort?»

Men Sven gav sig inte. Han använde sina stora blå ögon, det bästa han
kunde, han delade ut kyssar med sin lilla röda mun, han stred med alla
vapen, som stodo honom till buds. Han _ville_ ha en bok för sin egen
del.

»Ja, men Nenne kan ju inte läsa.»

Detta skäl gjorde inte det ringaste intryck på Nenne. Han sprang ut och
in i rummen och var rosenröd av iver i hela sitt lilla levande ansikte.
Olof hade fått en bok och Svante hade fått en bok. Varför skulle Sven
ensam bli utan?

Och det hjälpte inte. Författaren hade inte något nytt exemplar till
hands. Därför släppte mamma till sitt, och sedan hennes namn ordentligt
blivit utraderat, skrev pappa högtidligt utanpå boken:

                        _Till lille Nenne_
                                _från Pappa._

Och först då blev Sven nöjd.

Det vill säga det såg ut, som om han varit nöjd. Ty han gjorde icke några
fler invändningar. Han gick bara omkring och läste i sin nya bok. Han
kunde läsa både framlänges och baklänges, han höll boken upp och ner,
och han läste högt, så att det skallade i hela huset.

Till sist satt han en stund för sig själv och funderade. Och så bar det
av genom alla rummen, som om han omöjligen kunnat komma nog fort fram.
Sven sprang direkt in i pappas rum, där pappa själv satt och bolmade vid
skrivbordet. Där gjorde han sig så liten, så att han kunde krypa mellan
pappas stol och bordet, och där stack han in huvudet och försökte se
pappa i ansiktet.

»Vad är det, Sven?» sade pappa, som icke tyckte om att bli störd.

Men Sven gav sig icke, förrän stolen blev skjuten undan, så att han fick
komma fram. Där ställde han sig mellan pappas knän, såg upp mot pappas
ansikte och sade milt, men bestämt:

»Pappa skriva bok _bara Nenne_.»

»Vad för något?»

»Pappa skriva bok bara Nenne», upprepade den lille. Och denna gång höjde
han rösten nästan hela tiden.

Då förstod pappa.

Det hade grämt lille-bror, att han inte fått vara med i boken. Så liten
han var, hade han sin fordran på rättvisa. Så liten han var, tyckte han
kanske, att han hade lika stor fordran på pappa som de andra bröderna,
och så liten han var, visste han, att, där pappa, mamma och bröderna
voro, där hade han sin plats given. Han såg på pappa med stora, frågande
ögon, och han var ivrig som om det gällt liv och död.

Pappa tog det också mycket allvarligt och svarade:

»Jag lovar dig att en gång ska jag' skriva en bok om dig också.»

»Bara _Nenne_», upprepade lille-bror, tydligt angivande, att däri låg
själva klämmen på hans önskan.

»Bara Nenne», sade pappa allvarsamt. »Rätt ska' vara rätt.»

Lille-bror sprang därifrån. Han skrek ut nyheten ända bort i köket, och
hans upprättelse var i detta ögonblick fullständig.

Lille-bror försummade icke heller att påminna om detta. Men en författare
har ju så mycket att skriva om. Han kan inte när som helst hinna med att
skriva om en liten ljuslockig pilt, som ingenting annat uträttat i
världen, än att han kom och gick och gjorde alla glädje. Och i dikten som
i livet få de små vänta, emedan de stora icke vilja släppa dem fram,
förrän deras tur kommer.

Därför har lille-bror fått vänta på sin bok ända till denna dag. Nu är
jag själv en annan, och allting omkring mig är nytt. Lille-bror visste
nog inte, vad han bad mig om, lika litet som jag visste, vad jag lovade.

Men jag hör i mitt öra en röst, som tvingar mig att hålla, vad jag
lovade.



FÖRSTA DELEN

I.


Hela denna bok är en bok om döden, och dock handlar den, synes det mig,
mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har
kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det
finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära
mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller
avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka
lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den
ständigt blir starkare.

Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok
skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga
för läsaren -- det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
bad mig.

Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att
jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt?
Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode -- icke över,
ack, allt annat än över -- men väl bortom det alltsammans, och det enda,
som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik
skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en
gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark,
vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta,
vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad
verklighet.

Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran
över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt
medvetet liv. -- -- --

Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste
icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.

Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken
låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon
blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på
en sida. -- Och jag läste orden:

Förbannad vare jorden för din skull ... Med smärta skall du föda dina
barn.

»Är det inte otäckt?» sade hon. »Jag minns inte, om jag fött med smärta.
Jag har aldrig tänkt därpå.»

Hon reste sig upp och gick fram till en liten säng, som stod på tvären
bakom våra egna sängar; och hon böjde sig ned över ett runt och frodigt
barnaansikte, som snusade och sov, medan läpparna rörde sig, som om
gossen legat vid modersbröstet.

»Har jag fött dig i smärta?» sade hon, som om hon talade för sig själv.
»Nej, i lycka har jag fött dig, i lycka och jubel, en lycka, så namnlöst
stor, att jag aldrig vetat det förrän nu.»

Hon drog mig ned i soffan och lutade sitt huvud mot min axel, kröp ihop
i min famn, som ville hon finna skydd mot all världens sorger och tyngd.
Utan att ändra ställning sträckte hon fram handen och slog igen boken.

»Det är en dum bok», sade hon. »Jag har aldrig förstått mig på den.»

»Det är den nog inte», sade jag leende.

»Det har du själv sagt», sade hon och reste sig till hälften upp.

»Jag? Aldrig!»

»Nå då har du sagt något annat då.»

Hon lutade sig ned igen.

»Jag minns det inte. Jag vet bara att jag vill tänka som du, tro som du,
vara som du. Ty ingen är som du, ingen i världen.»

På sådana ord kan ingen man svara. Man behöver icke avböja dem, emedan de
icke äro ämnade som rökoffer åt egenkärleken. De komma som en smekning,
som när en man ser på sin hustru och säger: »Det finns för mig ingen
kvinna mer än du.» Min hustru fortsatte också efter ett uppehåll så kort,
att jag knappast hade märkt det.

»Jag har visst aldrig tackat dig», sade hon, »för att du lärt mig att
tro, som du tror, men jag är så glad, att du gjort det. Du kan inte känna
det, som jag gör. Du kan aldrig känna det så. Var dag, som går, gör mig
rikare. Var timme synes mig full av min lycka. Det är så märkvärdigt att
tänka på nu, att jag en gång, när jag var mycket yngre, längtade att få
dö för att få komma till himmelen. Vad menade jag då, och vad längtade
jag efter? Jag tycker, att jag har glömt det, som om det aldrig funnits
till. Det enda jag förr kände svårt ibland, är, att jag aldrig skulle få
återse min far, som är död. Men nu tycker jag, att jag begär ingenting
mer än att få leva med gossarna och dig. Jag skulle inte önska, att det
funnes något annat än det liv, som du och jag fått leva. Jag vill leva
med dig, till dess att gossarna blivit stora och kommit ut. Så få vi
åldras tillsammans -- du och jag -- och något mer kan jag inte tänka
mig.»

»Tror du inte på någon som helst möjlighet av ett annat liv?» genmälde
jag.

Hon skakade på huvudet med en energisk åtbörd.

»Nej», utbrast hon. »Jag vill ingenting annat, än det som är. Jag vill få
sova en gång i jorden under en vacker blomsterkulle. Det är allt för
mig, och det ber jag Gud om varje afton.»

Hon bad till Gud varje kväll, och hon trodde icke på ett odödligt liv.
Jag visste det, och jag kände ånyo det underbara i denna hennes egen
gåta, som för henne blott var naturlig verklighet. Jag strök hennes
skuldra för att låta henne veta, att jag hört och förstått, och med en
plötslig övergång frågade hon:

»Tror du på något annat?»

»Jag varken tror eller inte tror.»

Hon upprepade mina ord alldeles tonlöst, ehuru hon hört dem flera gånger
förr, upprepade dem, som om de innebure något alldeles ofattligt och
utbrast plötsligt:

»Då har du ändrat dig.»

»Det tror jag inte.»

»Jo, du har. Hur skulle jag annars kunna tro, att livet vore slut med
döden? Det är du som lärt mig. Varför vill du nu inte tro som jag?»

Vid hennes ord flög ett minne genom min själ. Jag såg henne och mig gå en
smal stig under skärgårdens ljusa björkar. Över oss tindrade himmelens
stjärnor, och för våra fötter darrade i gräset det matta ljusskenet från
fönsterna i vårt första sommarhem. Jag tyckte mig ännu kunna höra de
ord, som i aftonens stillhet då viskades oss emellan, ord om livet och
döden, om Gud och det kommande, dessa ord, som fingo allvar och glöd av
vår första kärleks berusning. Jag mindes, att det var hon, som frågade,
och jag som svarade. Jag mindes, att hon blev djupt bedrövad och tyst,
medan hon satt och tänkte över mitt svar, och när detta minne nu flög
igenom min själ med en tydlighet, som inga ord kunna återgiva, föreföll
det mig, som om, vad jag då sagt, måtte hava träffat henne på ett helt
annat sätt, än vad egentligen menat, och jag kände ett stygn i hjärtat,
som om jag, utan att vilja det, gjort henne något ont.

Hon avbröt mig med att säga:

»Jag kan inte fatta detta att varken tro eller icke tro. Jag måste
ettdera.»

Hon uttalade dessa ord med en ton, som om hon bett mig att icke motsäga
henne och jag gjorde det icke heller. Jag behöll blott inom mig
stämningen från vår ungdoms ljusa ö och undrade över, att jag hela tiden
tyckte mig se stjärnorna genom björkarnas lövverk.

Min hustru hade, medan vi talade, rest sig upp och stod åter bredvid den
lilla sängen. Mitt under samtalet hade hon märkt, att gossen rörde på
sig. Hon lyfte upp honom, tog honom i sina armar på det trygga, värnande
sätt, som endast mödrar kunna, och lade honom till bröstet. Hennes
ansikte strålade, när hon såg och kände honom suga hennes mjölk med detta
obeskrivliga lugn, varur samhörighetskänslan mellan moder och barn
spirar.

Vad vi nyss talat om och vad jag nu såg, smälte på ett egendomligt sätt
till enhet i min känsla, och jag ihågkom de ord, vilka hade utgjort det
korta samtalets början. Länge satt jag och tänkte på vad jag ville säga.
Jag tänkte på de grymma orden: »Förbannad vare jorden för din skull» och
på tillägget om den stackars jorden: »törne och tistlar skall du bära».
Känslan av vad jag ägde och vad jag såg var mig så övermäktig, att jag
fruktade att börja tala, endast för att icke röja min rörelse genom
tårar, och på samma gång försökte jag återhålla mina egna tankar från att
taga ordets form, för att icke synas patetisk inför min hustru.

Till sist tog jag bibeln i hand och lade undan den.

»Du har rätt», sade jag. »Och det hårda ordet har orätt. Där borde stå:
Välsignad vare jorden för din skull. Druvor och rosor skall den bära.»

Och som jag sagt detta, böjde jag knä och lutade pannan på en gång mot
min hustru och mot mitt barn. Med den hand, hon hade ledig, strök hon mig
över håret.

Ack! Vi voro unga då, unga och mycket lyckliga.



II.


Jag har hittills icke nämnt min hustrus namn och jag har ännu svårt för
att göra det. I mina tankar kallar jag henne stundom Mignon, därför att
detta namn är det enda under vilket jag kan se henne själv, sådan hon kom
och gick. Vad vet jag för övrigt, om jag nu målar henne själv, eller det
minne hon lämnat? Är en människa, vad hon synes vara för dem, vilka icke
sett henne så, som kanske blott en förmår? Är hon icke fastmer i sitt
innersta väsen just det, som stannar kvar, när det yttre och tillfälliga
förbleknat? Är det icke möjligt, att, vad mången kallar idealisering,
egentligen är den innersta likheten, det som en gång, i en värld, dit
intet mänskligt öga nått, skall bliva vårt verkliga jag och synligt för
alla?

Hon var liten till växten och späd, och när jag första gången såg henne,
var vid en flyktig presentation på gatan i skenet av en gaslykta. När
jag lämnat henne, behöll jag minnet av ett par underbart stora och djupa
ögon. För övrigt mindes jag endast en svart skinnkrage, ett par långa
svarta handskar och trycket av en hand, som gav ett plötsligt och starkt
intryck av något uppriktigt, vaket och sant. För övrigt mindes jag hela
utseendet så illa, att jag ett par dagar senare gick förbi henne på
gatan, utan att känna igen henne. Och dock hade dessa ögon aldrig lämnat
mig någon ro, de hade städse återkommit för min inbillning, strålande och
sorgbundna, gömmande något på en gång livsbegärande och andaktsfullt. Om
någonsin ett par ögon speglat en själ, var det hennes.

När jag tänker på allt vad min hustru kommit mig att uppleva, vet jag,
att ingen så som hon genom alla min levnads brokiga levnadsår lärt mig
att bibehålla känslan för det religiösa. Hennes väsen var ömhet, och det
liv hon ville leva var en fest, och en fest, där hennes känsla för livets
värde och helgd icke kunde tåla ett missljud. Men allt, som var starkt
och levande inom henne, var på samma gång bräckligt och skört. I djupet
av hennes själ fanns en helhetsdyrkan, som icke tålde livet, därför att
den syntes stå på ett högre plan än livet självt.

Vi hade varit gifta i många år, när hon en gång sade till mig, plötsligt,
oförberett och utan yttre anledning, som hennes starkaste känslor alltid
kommo:

»Du får aldrig, aldrig låta mig känna att någonting mellan dig och mig
blivit gammalt och vant. Den dagen, när det händer, vill jag dö.»

Hur många kvinnor ha icke sagt detsamma och huru många ha icke levat och
efteråt lett åt sina egna ord! Jag har hört någon gång om en kvinna, som
sade till en man:

»Tror du icke, att vad alla kvinnor säga, kan det finnas några, som
känna?»

Jag minns, att detta föll mig i minnet vid min hustrus ord, och att jag i
känslan av deras sanning som svar endast tryckte hennes hand. Jag
förstod, att vad hon sagt, var hennes djupaste allvar, och jag visste,
att här passade icke ordet sentimentalitet. Men jag såg också, att hon
väntade ett ord från mig, som skulle säga henne något, och därför svarade
jag:

»Tror du icke, att något kan bli gammalt och vant utan att därför mista
i styrka, glädje och helgd?»

Hon såg på mig med stora ögon, som ville hon se till botten av min själ.
Så gick hon emot mig och kysste mig, och jag märkte, hur hennes ögon voro
fuktiga, medan jag kände, hur hela hennes gestalt böjde sig mot min i en
enda stor ömhet.

»Låt det bli gammalt och vant då», sade hon. »Jag längtar att det ska'
bli så.»

Icke ett ord mera blev yttrat. Men hela dagen såg jag, att hon gick
omkring som i stilla tyst jubel. På eftermiddagen var hon ute i
trädgården, och jag hörde från mitt fönster, att hon sjöng ensam, sjöng
med fulla, klockrena toner.

Om en stund kom hon in med en konstrikt bunden bukett av ängsblommor, där
sommarens flora blandades som tonerna i sång. Hon satte den utan ett ord
på mitt bord och log tyst för att icke störa mitt arbete. Så tog hon
själv plats ett stycke bort i rummet, och medan jag skrev, såg jag ibland
upp, endast för att få se på henne. Aftonsolen färgade hennes mörka hår
och spelade i de skiftande färgerna på hennes ansikte, som städse var
nytt, aldrig sig likt.



III.


Det hände aldrig, att någonting mellan oss blev gammalt och vant. Jag
vet, att jag säger ett stort ord. Men det är sant. Och därför kan jag
ännu säga: Välsignelse över livet, och vad livet gav! Att välsigna livet,
för vad det tog, det kan jag inte.

Men det hände oss i stället, att sorgen kom i vårt hus, och jag förstår
nu, att den kunde ha skilt oss, därför att jag icke förmådde att sörja
som hon. Men jag vet med ödmjuk tacksamhet, att så dock aldrig skedde.
Och dock -- hade människor förmått detta, skulle det ha lyckats.

Hur tidigt jag såg detta, vet jag ännu ej. Men jag vet, att intrycket
härav är så djupt sammansmält med minnet av min hustru, att jag icke
längre tycker mig kunna förstå, att jag någonsin sett henne i dagern av
enbar ungdom och lycka. Hon var nämligen tidigt sjuklig, ja, jag har
aldrig känt henne annat än med fröet till sjukdom groende inom sig. Hur
kom det sig då, att jag ända in i det sista långa tider kunde glömma, att
hennes hälsa var undergrävd och att det sjukdomsfrö, som fanns, antingen
måste utvecklas eller också alldeles försvinna? Jag visste ju alltför
väl, att det icke försvann. Och dock lärde jag mig aldrig att se hennes
liv i helt annan mening än den vanliga som en väg mot döden. Lyssnade jag
icke till de förebud som kommo? Gjorde jag mig döv och blind mot de
aningar, vilka flammade upp inom mig, som vådeldar hotande min lyckas
hus, vilket jag trodde så fast murat? Jag vet ej, om det var så. Men jag
vet, att, när jag gifte mig, var jag så ung, att jag trodde kärleken vara
ett botemedel mot all världens olycka, och när jag såg Elsa strålande och
lycklig, när vi följdes åt i skogen och på sjön, när jag såg henne bli
brun av solen och hennes vita lemmar sköljas av sommarvågen, då glömde
jag, att olyckan kunde komma, och jag intalade mig att vad jag befarat
endast var en inbillning. Ack, jag blev till sist så övad i konsten att
glömma, det jag icke ville se, att jag drömde om hälsa och långt liv,
även sedan Elsa hade varit döden så nära, att det var ett under, att hon
undkom den, och hon gick med märkena efter operatörens kniv, dolda under
sin dräkt, alltid på sin vakt mot plågor, aldrig fri därifrån, glömmande
dem endast genom att göra våld på sig själv för att skänka glädje och
livets fest åt oss som hon älskade, barnen och mig.

Men jag minns dock, hur tidigt jag såg detta något, mot vilket hela vårt
äktenskap var en skiftande kamp för att kunna glömma. Jag såg det på
hennes ansikte, då hon satt ensam och trodde sig osedd, och i början
inbillade jag mig, när jag såg detta, att det brast något mellan henne
och mig. Jag plägade fråga henne därom och det är svårt att säga, om det
var min kärlek eller min egenkärlek, som kom mig att tro, att ingenting
annat än det som rörde mig själv kunde störa hennes lycka. Jag såg, att
jag plågade henne outsägligt med mina frågor, men jag frågade henne ändå,
och vid sådana tillfällen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes
själ varit långt borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas,
därför att det var detta uttryck, som jag i åratal kämpade att för alltid
besegra, men som till sist fick överhanden och besegrade mig.

»Du skall inte fråga mig», sade hon en gång. »Jag vet inte själv vad det
är. Jag vet bara, att ingen människa kan förstå det.»

Vari hon då blickade in, tillhör det okända, varom alla kunna fråga, men
varpå ingen får svar. Men hur skulle jag kunnat förstå detta då? Vårt liv
var lyckligt, våra dagar glada, våra gossar växte och fyllde vårt hem med
sitt muntra stoj. Och aldrig var Elsa ömmare emot mig, än när jag lagt
märke till dessa stunder av tigande sorgsenhet, som jag skulle haft rätt
att kalla omotiverad, om inga andra motiv funnes än dem, vilka människor
kunde kläda i ord.



IV.


Vid denna tid hade våra gossar växt upp och voro redan stora pojkarna.
Olof hade redan börjat i skolan, och Svante hade icke långt igen, innan
han också skulle börja knäcka de torra nötterna på kunskapens träd.

Vid denna tid var det, som de mörka stunderna första gången började att
bliva min hustru övermäktiga, och mer än en gång såg jag spår av att hon
hade gråtit. Hon undvek mig på sitt stilla sätt, och hon gjorde det för
att jag icke vid sådana tillfällen skulle komma åt att fråga henne. Jag
kan aldrig glömma, vilken ångest som under denna tid behärskade mig. Den
kom smygande över mig nattetid, när jag satt ensam vid mitt skrivbord.
Den följde mig, när jag gick in för att lägga mig till ro, och den satt i
mörkret kvar på sängkanten, medan jag låg vaken och lyssnade på min
hustrus andedräkt för att höra, om hon sov.

Så tyst det blev emellan oss under denna tid, så underligt tyst. Vi kunde
komma in i vårt förmak och tända lampan, och vi kunde sitta där utan att
säga ett ord och känna tystnaden växa som en mur emellan oss, en mur,
vilken ingen byggt upp, men ingen heller kunde riva ner. Och om våra
händer sökte varandra, var det blott emedan vi måste göra så, och ingen
av oss kunde uthärda att vara borta från den andra, fastän vi båda kände
att så var.

Så kommo gossarna in för att säga godnatt. Vi kysste dem båda, och vi
sågo efter dem, sedan de hade gått. Men icke ett ord blev talat, och när
jag åter vände mitt huvud mot den sida, där min hustru satt, kände jag,
att hon grät, men jag hörde det icke. Vi kunde icke ha varit olyckligare,
om en av oss eller vi båda haft en mörk hemlighet att gömma. Och dock
visste vi båda, att ingen sådan fanns.

»Är du olycklig med mig, Elsa?» sade jag.

Och till svar hörde jag henne snyfta som i den högsta ångest:

»Om jag icke hade dig, tror du, att jag då kunde leva?»



V.


Hur länge denna tid räckte, minns jag ej med bestämdhet. Jag vet blott,
att jag minns den som en enda förfärlig vinter utan snö, ett långt, mörkt
streck i vårt liv, vilket syntes mig tomt och utan mening. Efteråt har
jag sett döden rycka det käraste jag ägde ur min famn, jag har sett
vänner dö, jag har känt mig ensam med allt, vad jag andligen velat dö för
eller leva. Men något jämförligt med denna vinter har jag aldrig
upplevat, därför att jag då trodde, att Elsa höll på att glida ifrån mig,
och därför att denna tanke var mig värre än något, som andra människor
kunde tillfoga mig, eller som överhuvud kunde drabba mig i livet.

Denna tid blev så bitter, därför att jag då den enda gången i mitt liv
blev hård i mitt hjärta emot henne, och jag blev det därför, att jag icke
förstod bättre. Jag slutade med att draga mig inom mig själv som hon, ty
grämelsen behärskade mig; till sist fick grämelsen röst, och de hårda
orden darrade i luften omkring oss.

Jag fann henne i tårar en dag, och med en stämma, som icke längre var min
egen, utbröt jag:

»Hur länge tror du, att jag skall stå ut med detta?»

I samma ögonblick jag sagt det, ångrade jag mina ord, och aldrig skall
jag glömma det uttryck av skrämsel, som förstelnade hela hennes ansikte.

»Vad menar du?» sade hon.

»Det jag säger.»

Det var, som om en ond ande talat genom min mun, och jag ej kunnat hejda
den. Allt vad jag lidit, steg upp inom mig, som om det velat kväva mig,
och jag kände som en triumf, att jag gjort henne ont.

»Gå då», sade hon, »gå ifrån mig. Varför har du någonsin kommit till
mig?»

Hon grät icke, när hon gick. Men mitt igenom min vrede kände jag, att jag
med mina oöverlagda ord tillfogat henne en smärta så stor, att jag själv
aldrig någonsin känt eller skulle komma att känna en liknande. Men jag
skakade av mig denna tanke och förskansade mig bakom det inskränkta
högmod, som förmår människan icke att avvärja en olycka, utan att räkna
efter vems fel det är.

»Det är hennes fel», sade jag till mig själv, »om vår lycka brister. Vad
har jag gjort, för att hon skall vara olycklig och pina mig med att icke
säga mig orsaken? Hon älskar mig icke längre. Det är just livets gång.
Det som är skönt skall förfulas. Den, som är lycklig, får icke vara det
länge.»

Bakom sådana tankar gömde jag min verkliga känsla, som hela tiden var
fylld av henne. Jag trodde, att jag hade rätt till vrede, och jag ansåg
att vad jag sagt fått ett svar ännu hårdare än vad själva orden
förtjänat.

Det var sagan om Edens dagar, som voro förbi.



VI.


Denna tid var den enda, då vår lycka verkligen kunnat brista, och jag
tror, att vi båda kände det lika starkt, som om ödesdigra makter tumlat
om med våra liv. En hel dag förgick, under vilken icke ett ord växlades
oss emellan. Men på aftonen, när vi skulle gå till vila, föllo vi i
varandras armar och gräto, utan att kunna tala.

Därefter blev allt som förut. Men den fråga, som brände mig: »Vad är det?
vad kan det vara?» var och förblev obesvarad. Dock var jag lugnare, kände
ånger över mina outtalade tankar och väntade på samma gång liksom en
upplösning.

Två dagar därefter fann jag följande brev på mitt bord.

Jag minns, att jag bröt det med en känsla av ångest, som om detta papper
skulle kunna avslöja inför mig någon hemlighet, vilken hade makt att
krossa hela mitt liv. Men på samma gång brann jag av begär att få svar
på min fråga: »Varför är hon icke lycklig? Kan man på en gång vara
lycklig och olycklig?»

Brevet lydde så:

  _Min egen älskade._

  _Att det har kunnat falla sådana ord mellan dig och mig! Att det är
  möjligt blott, att det skett! Jag tyckte först, att det var, som om
  solen slocknat, och jag aldrig mer skulle få se dagens ljus. Och
  jag grubblade och grubblade över, hur jag skulle få dig god emot
  mig igen, och hur allt detta skulle kunna bli, som om det aldrig
  varit._

  _Men så såg jag, att du var god ändå i ditt hjärta, även fast det
  icke såg så ut, och jag började förstå, att du aldrig kunde bli
  annorlunda, att det bara var det, att jag icke kunde svara dig på
  dina frågor, som gjorde, att du blev sönderriven och bitter, och
  därför slog du blint utan att veta, att du kunde göra mig så ont,
  som du gjorde. Icke heller nu vet jag, vad jag skall svara dig, men
  du får icke undra över, att jag skriver. Det är bara därför, att
  skulle jag försöka tala om =detta=, skulle jag aldrig säga mer än
  hälften, av vad jag ville._

  _Det finns så mycket, som jag bär inom mig, Georg, så mycket, som
  jag aldrig får sagt, varken till dig eller någon annan, därför att
  jag vet, att jag aldrig kan säga det. Jag har alltid varit så
  Georg, och jag kommer nog alltid att vara det._

  _Ibland, när jag tänker på, hur du är emot mig, talar om allt, icke
  döljer en vrå i ditt hjärta, då tycker jag, att jag bara är ett eko
  av dig, och jag är så fattig, att jag ingenting har att giva dig
  igen. Och när du sagt mig, att det icke är så, då har jag känt mig
  så lycklig, Georg, så lycklig och så rik. Och jag vet, att jag
  givit dig allt vad jag kan giva och allt vad jag har._

  _Men när du ser, att jag sitter och stirrar in i mig själv, som du
  brukar säga, då skall du veta, att jag gör inte annat än vad jag
  alltid har gjort, även när jag varit som mest lycklig, även långt
  innan jag kände dig, och mitt verkliga liv började. Och om jag
  gråter, skall du icke tro, att jag är olycklig. Det jag då tänker
  på, gör mig icke olycklig. Det är bara något jag måste grubbla över
  ibland, därför att jag vet, att det skall komma, och därför att jag
  alltid vetat det._

  _Men du skall icke fråga mig därom, ty jag kan ändå icke svara dig.
  Kunde jag det, ack, kunde jag det, då skulle ju mina tårar torka av
  sig själva. Kanske är det också ingenting, kanske är det bara
  därför, att jag är alltför lycklig._

  _Men jag vill, att du skall tro mig, när jag säger dig, att du icke
  behöver frukta, att det finns någonting hemligt och dolt i min
  själ, som jag döljer och håller hemligt, därför att du icke =kunde=
  få se det. Det är bara det, att jag icke kan._

  _Bed mig därför icke att tala, utan håll av mig, sådan jag är. Håll
  av mig som din lilla flicka och vän, vilken icke begär mer än att
  få gå vid din sida, så länge Gud låter mig få leva och sedan få dö
  och sova i ro, glömd av alla andra utom av dig. Ty du skall aldrig
  glömma mig, och det är det enda »odödliga liv» jag begär._

  _Men en sak önskar jag ibland. Och det är, att du och jag vore
  gamla och grå, och att våra barn vore riktigt gamla. Jag är så
  mycket mor, att jag skulle önska, att mina gossar vore vuxna, och
  jag finge gå i deras hem och taga små, små, riktigt små och
  hjälplösa barn på mina armar och se, att jag levde en smula också i
  dem. Mina gossar äro så stora nu, och de behöva mig snart inte mer.
  Men det vore så gott att vara gammal och få gå samman med dig och
  vänta på den dag, då den stora vilan skulle komma. Jag tycker, att
  jag skulle älska dig dubbelt, om du vore gammal och grå och ingen
  kunde se på dig med samma ögon som jag, och jag finge sitta och
  tänka på, att ingen mera än jag hade rått om dig, och ingen därför
  riktigt visste vem du var._

  _Nu har jag sagt dig så mycket, och det du bett mig säga, har jag
  ändå icke sagt. Men tänk icke på det, Georg, tänk bara på, att jag
  älskar dig nu som jag alltid har gjort, att det, som jag nu känner
  för dig, är mer än ord kunna uttrycka, mer än du själv någonsin kan
  veta. Ty hos dig och här är min plats, och jag har allt, vad någon
  kvinna haft eller någonsin kan få, om hon än bleve aldrig så
  lycklig. Tro ingenting annat, ty då gör du mig olyckligare än du
  kan ana eller tro._

                                                         DIN HUSTRU.



VII.


Jag satt länge med detta brev i min hand, och den våg av ömhet, som välde
emot mig, var så mäktig, att den kvävde alla frågor och kom mig att gå
omkring i mina vanda omgivningar där ingenting syntes förändrat, och
ingenting heller var, med en känsla som om jag varit för mer än
sagoprinsen, vilken på västanvindens vingar nått Lycksalighetens ö.

Jag hade frågat, varför min hustru syntes så förändrad, och jag hade icke
fått veta det. Jag hade endast fått ett nytt bevis på hennes ömhet, och
sådan är ju kärleken, att den vill ingenting annat än sig själv, och alla
frågor, den därjämte framställer, åsyfta intet annat än den enda visshet,
utan vilken den själv icke kan finnas till. Därför gav detta lilla brev
oss lösningen på allt, ehuru det icke förklarade något, och i stum
tacksamhet gick jag, sedan jag läst det, in till min hustru, lycklig att
jag helt kunde tro.

Vi talade heller icke mycket om detta brev, men vi kände båda som en
lättnad, att det hade blivit skrivet, och om aftnarna sutto vi länge
uppe, sedan barnen gått till ro. Jag minns, hur Elsa sjöng under denna
tid, sjöng, som hon aldrig sjungit för någon annan än för mig. Och jag
satt och lät tonerna smeka min själ, medan jag inom mig undrade, hur det
var möjligt, att en misstämning smugit sig mellan henne och mig.

Hur dagarna gingo, vet jag icke. Jag lade icke märke till, att de blevo
längre, att snön droppade från taket, och att Humlegårdens träd började
knoppas. Snarast saknade jag, att icke vintern räckte längre, så att
lampan tidigt kunde bli tänd och våra aftnar begynna.

»Har du märkt», sade min hustru en morgon, »att jag är gladare än förr,
och att jag aldrig gråter mera?»

Jag hade märkt detta. Men otacksam, som en människa är, vilken undsluppit
en fara, som hon icke förstått, hade jag njutit av förändringen, utan att
tänka däröver.

»Gråter du kanske, när ingen ser dig i stället?» svarade jag.

Och jag kände som ett stygn av min gamla misstro vakna inom mig.

Men min hustru märkte det icke. Hon stod framför mig så strålande ung,
som om intet moln skymt hennes panna. Och på hennes läppar lekte ett
leende, som jag tyckte mig hava sett förr. Jag kunde blott ej erinra mig
när.

»Jag gråter icke längre», sade hon.

Och hennes stämma hade en nära nog utmanande klang, när hon tillade:

»Det är _också_ min hemlighet.»

Jag följde hennes stämning, utan att förstå hennes ord. Jag var nöjd och
lycklig i känslan, att livet åter log och lekte framför oss.

Hela denna period efterlämnade icke något annat spår i vårt samliv, än
att detta blev innerligare och liksom varsammare än någonsin förr. Jag
kan icke längre säga, på vad sätt jag sökte klara denna underliga
parentes i ett lyckligt äktenskap för mig själv. Visst är, att jag då var
långt ifrån att ana, att den innebar fröet till en hel framtids tragik.



VIII.


Fastän hon med stolthet nämnde sig moder till två gossar, var Elsa dock
ännu ung, och när hon vid sin mans arm promenerade nedåt Strandvägen,
voro hennes steg spänstiga, och hon smög sig intill mig, medan hon gick,
med en rörelse som visade, att, om något tyngde på detta vackra huvud, så
icke var det åren.

Det var en av dessa farliga våraftnar i Stockholm, då solen faller ljumt
över nyknoppade träd, då gatorna vimla av folk liksom på lek och till
ögonfägnad, då utvärdshusen locka gammalt gift folk att leka nygifta
eller förlovade, då himlen är blå och isblocken dansa utför strömmen, då
vintern synes så långt borta, som skulle den aldrig komma igen och våren
lovar en sommar, sådan ingen någonsin upplevat.

Det var en sådan afton, som Elsa lockade sin man att promenera ända ut
till Djurgårdsbrunn, telefonera återbud hem och bjuda på en liten supé à
deux i ett lågt rum med vita gardiner, där man fick se ut över träd,
klädda i ljusgrönt, genom vilkas grenar aftonsolen sken mellan långa
skuggor.

Detta var ett av våra bästa älsklingsnöjen, och ju mera sällan vi, sedan
barnen växt upp, ville hängiva oss däråt och lämna dem ensamma, desto
mera njöto vi av en sådan afton, vilken förde med sig hela den glättighet
och det svärmeri, som är ungdomens vardagsmat, och med åren blir
högtidsstunder, vilka man gömmer i minnet.

Jag minns också Elsa såväl just från denna afton.

Nöjd och belåten, hopkrupen i soffhörnet, satt hon och njöt långsamt av
sitt sista champagneglas. Hon liknade en kattunge, som väntar att bliva
smekt, eller att man skall leka med honom. Och mitt emot henne satt jag
själv, rökte omsorgsfullt en god cigarr, och lät mina blickar följa
solskenet, som darrade mellan trädens skuggor. Jag kände mig lycklig och
nöjd, men jag hade under den sista tiden arbetat mycket, och det störde
mig nästan, att min hustru satt och längtade efter att jag helt skulle
låta mig ryckas med. Ty själv var hon i feberstämning. Hon såg ut, som
om hon velat springa omkring i rummet, leka, rasa och låta sig fångas,
längtande efter något nytt, något ovanligt, var fylld av det flickaktiga
begär efter lyckans odödliga nonsens, vilket just hörde till det, som jag
hos henne älskade allra högst. Men jag kunde icke låta mig ryckas med,
hur gärna jag än ville. Det var, som om en ond aning eller ett
oemotståndligt vemod legat på lur inom mig och hindrat mig från att helt
följa hennes känslors flykt. Efteråt kan man minnas sådant, och man kan
anklaga sig själv för vad man då försummade, som om man begått en
förbrytelse. Jag minns ännu, att jag då förstod hennes stämning och, av
vad som sedan följde, vet jag, vilken väg hennes drömmar togo.

En smula förstämd över, att våra känslor ej som vanligt gingo i samma
rytm, satt hon tyst, njutande av det sista champagneglaset, och medan hon
satt så, gledo hennes yra tankar över i en mild drömmande stämning, och
medan hon såg på sin man, vars hår vid tinningarna redan var ganska
grått, såg hon som i en dröm den dag, då vi båda för många år sedan rott
fram till en solbelyst skärgårdsö, bakom vars träd skymtade vårt första
ljusa sommarhem. Hon såg och såg. Bilden blev så tydlig och så skarp,
att hon tyckte sig urskilja varje buske och varje träd, allt, ända till
de fina skiftningar mellan ljus och skugga, som aftonsolen kastade över
den gråa byggningens spåntak. Hon såg fjärden vidga sig i ett oändligt
blått, och där den slöt sig kring ön, vaggade dess böljor spegelbilder av
ljusa björkar, mörka ekar och granar, vilka i vattnet tecknade sig nästan
i svart.

Hur ofta har hon icke berättat mig klarheten i dessa minnets visioner,
som var henne egendomlig! Jag kan se hennes dröm bättre och vaknare nu,
än jag kunde det då.

Visst är, att hon såg allt detta, till dess att hela hennes yra stämning
var försvunnen, och jag märkte hur varma tårar fyllde hennes ögon. Med en
hastig rörelse tömde hon resten av sitt glas, gled ned ur soffan och
lutade sitt huvud mot mina knän.

Som om något av hennes känsla omedelbart överflyttats på mig, eller som
om våra tankar mötts i det förflutna, då livets lyckodröm famnade oss
bägge, greps även jag av en stämning, helt olika min föregående, och i
det jag sakta lade min arm om hennes hals och strök hennes kind, sade
jag:

»Vad tänker du på?»

»Jag tänker på vår första sommar.»

I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma.
All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes
huvud upp och kysste hennes mun.

Och i samma nu satt Elsa upprätt.

Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det
vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av
det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås,
utbrast hon:

»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»

I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min
sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus.
Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande
missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända
ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att
kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en
smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss
på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i
skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund,
ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så
viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade
ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken
härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga
nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja
min egen misstämning.

Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer
av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom
om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag,
återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som
varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse
vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej
kunde återhålla mina tankar.

»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag.

Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon
svarade:

»Varför ska' du alltid förstöra för mig.»

»Brukar jag verkligen det?»

Hon blev genast god igen.

»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»

Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde
jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt
underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och
hägra i en fantastisk glans.



IX.


Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot
den kända farleden.

Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka
kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda
vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en
underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid
varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den
klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt
vind.

Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av
min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag
varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle
förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min
hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. Hennes ansikte var färgat
av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka.
Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med
hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss
gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga
höra hemma under kärlekens första tid.

Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan,
seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt
vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga,
knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då
först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet,
som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar,
holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var
icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna
vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde
och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka
skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna
blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå
och vita under hasselns grenar.

Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som
bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu,
som det var då?» -- »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i
skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna
sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som
förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i
solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom
luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.

Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd
byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt
förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr,
kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.

Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av
den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas
och växa med varje utsikt som öppnades, sutto vi hand i hand och låto
minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den
andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi
som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av
vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka
granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön,
tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det
minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten
bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade
spirat.

Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning,
som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi
varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens
ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen
fram.

Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre
grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad.
Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt
första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om
fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi
stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.

»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»

Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden.
Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade
henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla
trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg
kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat.
Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.

»Här har varit eldsvåda», sade jag.

Och min stämma skalv.

»Brända tomter.»

Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden,
vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt
intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår
lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse
borttog liksom hela den värld av drömmar, som förut hållit oss fångna,
vidgade vår känslovärld till att omfatta även deras liv, vilka här ute
levat och lidit, arbetat och strävat, och vilka åren format och bildat så
strävt, att inga lyckodrömmar för dem längre förgyllde den hårda
verkligheten.

Och som våra tankar vändes till dessa människor, vilka vi förut erinrat
oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades
stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt,
gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så
gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga.
Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av
invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.

»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist ...» sade den
gamla.

Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe,
vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De
båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned
sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han långsamt och
sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.

Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår
ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela
det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i
lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen
lagat, vad väder och år förstört.

Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit
över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord.
Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot,
och ingen kunde hjälpa.

Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller
brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar
eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela,
men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit
vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått
bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det
sista glöden slockna, slocknade för dem också varje förhoppning om en
sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp
på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen.
Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt,
vad de förra åren byggt upp.

Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och
lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden,
som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna
framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans
minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra
egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt
vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi
levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland
skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi
trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon
förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen
framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att icke brista i
gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det,
att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde
sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där
skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig,
aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?

Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen
tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt
min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av
vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog
hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.

Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i
underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem
och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande
sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt,
och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom
oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd under tre år,
varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad
vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens
hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten
gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå
sufflett.

Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde
strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också
här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.

På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en
gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring
stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv
de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.

Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små
röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda
en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den
tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och grund. Och därför voro
husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet
var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått
fram även här.

De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter
bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av
ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de
illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra
risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett
par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.

Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt
lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes
själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla
olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand,
när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig,
och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.

Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:

»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»

Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den
under åratal, att hon av en slump -- hon visste ej huru -- kommit att
tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade
tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på
hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste
företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig
säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter
så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit
hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig,
att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha
kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting
av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk
brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.

Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än
väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en
människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer
än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både
vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den
förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse
i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt,
föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles
rådlös.

Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en
kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog
sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som
hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick
ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på
den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig
störas.

Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes
blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:

»Stackars människor!»

Åter flyttade hon sin egen missräkning över i medkänsla med de människors
olycka, om vilken hela den tomma jordbiten bar vittne. Åter satte vi oss
ned och läto våra blickar sväva kring den lilla backen i skogsbrynet,
vilken erinrade oss om en hel sommars sorglösa ro. Vi började samtala.
Och vi försökte framtvinga för vår fantasi de scener, vilka föregått
denna förstöring. Bonden, som rådde om jorden, kom till det unga paret,
som tagit gården i arv. Han underrättade dem kort och gott, att tiden var
utlupen. De femtio åren voro slut, och nu skulle byggnaderna rivas. Han
ville ha sin gård tillbaka. Det var tydligt, att han ej hade någon fördel
därav. Han skulle kanske haft större fördel av att ännu en gång sälja
jordlappen. Men han hade sett, hur de andra hade haft hyresgäster om
somrarna. Inkomsten av denna hyra hade väckt hans avund, och med styrkan
av en fix idé hade i hans hjärna den tanken slagit rot, att här skulle
ingen bo. Marken skulle vara hans och ingen annans.

Och så hade de unga, som bott här, fått riva sina byggnader ned till
grunden, flytta dem över till en annan ö och bygga dem upp, där den rike
kunde bevekas att lämna plats för den fattige. Men när den sista
båtlasten stod färdig att lämna bryggan, hade raseriet gripit mannen.
Och i sin tur, begagnande sig av sin rätt, hade han gripit till yxan. Han
högg ned träden, som stodo på hans faders mark, han förstörde
bärbuskarna, grinden slet han från sina hakar och kastade den överst på
färjan. Och innan han lade ut, vältrade han stenarna från den lilla
bryggan i sjön, förstörande båthamnen, och for därifrån, nöjd med den
hämnd, som icke lämnade hans fiende ens något att vinna.

Om detta talade vi, men hela tiden låg vår egen missräkning på lur bakom
våra ord, och Elsa ryste.

»Är det vi, som föra olyckan med oss?» sade hon.

Jag log. Min hustrus ord syntes mig tomma och överspända.

»Låt oss fara till vårt tredje ställe. Där veta vi ju, att allt står som
det stått», sade jag.

Men Elsa skakade blott på huvudet, och i det hon plötsligt reste sig upp
sade hon:

»Jag vill gå vår gamla väg genom skogen.»

Utan att avvakta mitt svar gick hon före mig. Det var, som om hennes
förra livlighet kommit tillbaka, som om hon i ett nu skakat av sig hela
tyngden av andras lidanden och andras sorger, allt detta som skymde våra
minnens land och hela denna underliga dag förföljt oss med all livets ve
och elände. Hon förde mig rätt in i skogen på en smal väg, där granarna
slogo sina grenar samman över våra huvuden. Stigen var mjuk och lätt att
gå. Runt omkring oss dallrade solskenet över fuktig mossa och ett
perspektiv av stammar och barr. Stigen ledde ned till en liten vik. Tätt
utmed en brant klippa skar den in i skogen, och vid stranden glesnade
träden, släppande fram solljuset, som föll över en öppen, svagt
grönskande glänta.

Här stannade också Elsa och började leta i trädens stammar. Och när jag
såg henne söka, då vaknade också inom mig ett minne, som länge slumrat,
som jag under elva år knappast kommit att erinra mig.

Det var en afton, när vi ännu bodde kvar i de stugor, som nu jämnats med
jorden. En augustiafton var det. Och följande samma stig, hade vi gått
hit för att säga farväl åt en god sommar. Då hade min hustru tagit en
svart knappnål ur sin klänning och fäst den i barken på en tall.

»Få se, om den sitter kvar, när vi komma hit härnäst», hade hon sagt.

Detta minne flög genom min själ, och jag kände mig helt vemodig. Då såg
jag min hustru med ett lätt utrop springa fram mot en låg tall. Hon tog
en rostig nål ur dess bark, och i det hon föll mig om halsen och kysste
mig, grät hon av lycka.

Hon satte omsorgsfullt reliken tillbaka i trädets bark. Ty hon hade icke
hjärta att taga den bort. Kanske hade hon en rent av vidskeplig fruktan
att rubba den. Men sedan hon funnit den, försvann det sorgliga intrycket
av egen missräkning och andras nöd plånades ut hos oss båda. Och som om
vi med denna lilla händelse fått en tröstande hälsning från goda andar,
vandrade vi lyckliga tillbaka över brända tomter, vilka ej lämnat oss
annat kvar än en gammal rostig nål, som var så väl gömd, att ingen kunnat
taga bort den.



X.


Hur ofta har jag icke tänkt på denna färd över brända tomter, hur ofta
har den icke sedan synts mig som en symbol för hela vårt liv!

Men då verkade denna händelse på oss helt annorlunda, än vad jag nu minns
den. Då verkade den så, att vi gingo till vårt tredje ställe, vilket min
hustru nyss icke ens velat se, och hyrde där för andra gången vårt hem
för sommaren, och lätta om hjärtat flyttade vi ut till den trakt, vid
vilken vi kände oss bundna genom en rostig nål, som ingen tagit bort.

Ren från moln, som skymma solen, minns jag den sommar, vilken följde på
denna vårutflykt. Med vilken lust arbetade jag icke, och hur lätt skred
icke arbetet framåt. Blad efter blad lades lugnt och utan ansträngning
till den bok, vilken skulle utkomma till hösten, och mer än en gång stod
middagen på bordet, när dörren till arbetsrummet stängdes och Elsa satte
sig ned för att lyssna till de sidor, som skrivits under förmiddagen.
Stilla och lycklig satt hon och gladde sig åt, att högen med tätskrivna
sidor växt på bordet. Ty hon visste väl, vem det var, som gav arbetet
liv. Hon visste att vad jag diktade om människor, växte fram under långa
samtal mellan henne och mig, och hon njöt av, att jag kallade henne för
min anteckningsbok, som säkrare än någon skrift bevarade mina tankar och
gav mig dem åter, friska och förnyade. Ty när jag då hämtade dem tillbaka
ur det trogna minne, vilket gömde mina egna tankar bättre än jag själv,
återsåg jag dem genom det kärlekens förstoringsglas, varmed hon såg allt
det, som rörde henne och mig och framför allt mitt arbete. Därför kände
också hon, medan jag läste, att vad hon själv med mig sett i oordnade
fantasier, i det skrivna tagit form. Hon njöt en stilla och sällsam
modersglädje vid att följa dessa mina andliga barn, alltsom de blevo
till, och ändå var hon svartsjuk på dem, emedan hon inbillade sig, att de
kunde fylla mina tankar, så att de undanträngde henne själv, hemmet,
barnen och allt vad i livet fanns. Ja, jag tror aldrig, att hon anade,
hur denna samdiktan med henne var mig dyrbarare än dikten själv.

Hur barnsligt det må låta, så är det dock sant, att intet någonsin
sporrat mig så till andlig verksamhet, som när jag förstod av hennes
ansiktsuttryck, vilket aldrig kunde dölja vad hon tänkte, att jag
lyckats, och att hon var nöjd. Jag kunde sitta och tänka på denna
uppläsning, medan jag skrev, och denna tanke skingrade de hundratals
objudna fantasterier, vilka eljest så gärna vilja hindra pennan att
arbeta. Men när vi slutat läsningen och kommo ut i salen, då skrattade vi
åt, att gäddan blivit kall, och att gossarna, som sutto där, nödtorftigt
tvättade, barbenta och solbrända, sågo hungriga och väntande ut.

»Vi ha setat här och väntat så länge», knorrade Olof. »Var har ni
varit?»

»Vi ha läst pappas bok», sade mamma.

»Kunde ni inte vänta med det till efter midda'n?»

»Nej, det kunde vi inte.»

»Det måtte vara en konstig bok», yttrade Olof.

Men Svante, som ännu icke börjat stava, tog pappas obekanta bok i
försvar, och som alltid blev det mamma, vilken måste bilägga tvisten och
stilla de oroliga vattnen.

Men vilken sommar detta blev! Vilken härlig sommar, full av arbetsglädje,
skärgårdsvindar, klar sol och ljumma månskenskvällar! Jag minns den som
ett enda solljus, jag minns vänner, som landade med segelbåtar vid vår
brygga, jag minns utfärder med matkorgar och frisk sommarblåst, bad i
öppna sjön, då Olof lärde sig simma, och Svante rullade på sandbottnen
för att visa sina anlag. Jag minns festdagar med blomguirlander och
verser, smultron och vin, långa, tysta promenader genom barrskogen, som
öppnade sig mot en solbelyst fjärd, och jag minns tullkarlen med
rättarkransen, vilken plägade följa oss i segelbåten och i sitt gråa
hakskägg log åt en hel familj av bara ungdom och barn.

Vad den sommaren var kort, och vad hösten kom tidigt! Med vilket vemod
följde vi icke naturens växlingar, hur kvällarna blevo längre och dagarna
kortare, hur ängarna med sina praktfulla blommor mejades av, så att
naturen blev kalare, hur rågen gulnade, och vassen växte hög och stor
kring stränderna, bildande som en tät vajande skog av grönt med violetta
vippen, där förr vattnet fritt plaskade upp över stenarna.

Och när dagen för uppbrott äntligen nalkades, hur uppsökte vi icke då
alla sommarens platser för att få återse dem en sista gång. Vi gingo upp
på utsiktsberget, och vi vandrade skogsvägen fram och åter, helst när det
blivit mörkt, och stjärnorna skymtade genom granarnas grenar. Nästan en
hel vecka använde vi endast till att säga farväl. Vi togo gossarna med
oss och seglade ön runt, och vi talade om boken, vår bok, som var färdig
och skulle komma till hösten. I timtal kunde vi gå den smala vägen, som
ledde från det rödmålade boningshuset ned till stranden, och vi stannade
varje afton länge på bryggan, lyssnande till vågornas skvalp, som lät
lugnare nu än under den oroliga våren, fast på samma gång hårdare.

Men den sista kvällen, när augustimånen redan var i nedan, gingo vi
ensamma ned till bryggan och lade ut båten.

För nattbrisen seglade vi ut på den svarta fjärden, där den gula
halvmånen målade glittrande strimmor, och kring vilken träden stodo så
mörka och underliga, bildande helt nya konturer, mot vad dagsljuset gav.
Som genom ett trollandskap seglade vi fram, lyssnande till det klapprande
plasket av de små vågorna mot båtens bog. Vi ilade fram över den endast
krusade vattenytan med större fart än någonsin om dagen, ty nattens bris
har större kraft än dagens, eller också synes den hava det. Men utan att
tala eller komma överens om någonting, vände jag båten, så att den gick
omkring klipporna, och på badvikens stenar gingo vi i land. Vi togo
varandra i hand, och vi gingo vår gamla väg fram till den låga tallen, i
vilkens skrovliga bark den rostiga nålen satt. Vi behövde ej söka efter
trädet, ty under sommaren hade vi ofta vallfärdat dit, och vi hade aldrig
fruktat, att någon skulle röra den lilla tingesten, vilken satt så väl
gömd och syntes oss vara inseglet på vår egen omätliga lycka, som hade
hotat att gå, men kommit tillbaka.

Men som vi sutto där i våra tankar och sågo månljuset uppslukas av
barrträdens dunkel, sade min hustru:

»Jag vill inte låta den sitta kvar. Jag vill ha den med mig.»

Med varsam hand tog hon den lös och fäste den i linnet innanför
klänningen.

»Kanske kommer jag aldrig hit mer», sade hon, »och då vill jag, att du
skall finna den efter mig.»

Så seglade vi ut igen i nattbrisen, och en förutaning om vad jag aldrig
trodde skulle komma fyllde mig med en onämnbar känsla av sorg. Jag såg på
den plats i båten, där Elsa satt. Jag tyckte, att den blev tom inför mina
ögon, och att jag ensam seglade ut över en vattenyta, vilken fått andra
konturer än dem, som solljuset gett. Jag satt fylld av denna känsla så
starkt, att jag glömde, att jag icke var ensam, och jag spratt till, som
om jag vaknat till ny verklighet, när jag hörde min hustrus röst. Hon
talade sakta, som om hon talat till sig själv, och jag hörde i början
orden, som om jag icke förstått dem.

»Jag har tänkt så ofta», sade hon, »att det måtte finnas människor, som
behöva något att tro på, och från vilka det är synd att taga bort deras
tro. Jag är så lycklig, att jag tror som du. Jag vill inte göra något,
som du inte tycker om, inte tro något ens, som du inte vet. Men jag kan
inte låta bli att tro på Gud. Tycker du mycket illa om det?»

Om min hustru hade frågat mig detta i vår första ungdom, hade jag säkert
blivit stridslysten och givit mig in på alla de skäl mot en sådan tro,
vilken tidens illusionslösa riktning hade lärt mig att betrakta närmast
med överseende ringaktning. De år, som gjort mig äldre, hade väl icke
givit mig någon tro, men känslan av de oändligt olika människornas
personliga okränkbarhet hade dödat den sista resten inom mig av begäret
att göra så mycket som en enda proselyt, ej ens om denna enda skulle vara
min egen hustru. Vad jag trodde var ingenting fast, endast ett sökande
att finna det största, och mer än en gång hade redan i min tidiga ungdom
fattigdomen i, vad man med ett dåligt ord kallar materialism, överraskat
mig genom sin torra kyla. Men om sådant, som inom mig själv var alltför
oklart och formlöst, talade jag i allmänhet ogärna, och jag kände mig nu
på en gång överrumplad och förödmjukad av min hustrus ord.

»Hur skulle jag kunna tycka illa om det?» svarade jag blott.

»Åh, vad jag är glad», kom åter hennes röst. Ty hennes ansikte urskilde
jag blott dunkelt. »Då blir du inte ledsen heller, om jag talar om för
dig, att jag varje afton läser min aftonbön, som när jag var barn. Jag
vet inte, till vem jag ber. Men jag låter också gossarna bedja för dig
och mig och för varandra. Tror du, att det är orätt?»

Jag lade ned rodret, steg upp från min plats, tog min hustrus kära huvud
i mina händer och kysste henne, utan att kunna säga ett ord.

»Jag vill inte, att det skall finnas någonting, som du icke vet», sade
hon enkelt.

Åter satt jag på min plats vid rodret, åter sköt båten fart, och om en
stund såg jag genom lövverket ett ljus, som vägledde mig fram till
hemmets brygga. Med armarna om varandras liv gingo vi den smala stigen
fram till vårt sommarhem, och när vi kysste varandra till godnatt, sade
Elsa:

»Du har gjort mig så lycklig i kväll. Åh du vet inte vad du har gjort mig
lycklig.»

Den aftonen satt jag länge uppe, och jag gjorde, vad jag icke gjort under
hela sommarens lycka. Jag tänkte på Elsa och mig. Oupphörligt återkom den
tanken för mig, varför hon behövt fråga mig, om jag tillät henne att tro
på Gud och att bedja. Ty detta var ju, vad hon hade gjort. Och på samma
gång, som denna veka kvinnlighet berörde mig som en fläkt av onämnbar
lycka, kände jag ett styng inom mig, att hon någonsin behövt fråga så.
Jag genomgick i tankarna vår ungdom och alla de år, vi älskat varandra.
Jag tyckte, att jag städse velat bära henne på mina händer, jag tyckte,
att jag alltid gjort så, och nu klang igenom hela hennes väsen en ton,
som om jag mitt under allt detta ovarsamt rivit i hennes innersta, och
utan att veta det tillfogat henne ett sår, vilket kanske blött länge,
innan hon vågat eller kunnat låta mig ana, att hon led. Hon syntes på
något sätt frukta mig eller min kritik eller bådadera. Och jag frågade
mig själv: varför?

Jag visste, att om detta kunde jag icke fråga henne. Ty hon skulle alltid
slå armarna om min hals och säga: »Du! Du! Aldrig har du gjort mig annat
än gott.» Jag tyckte mig kunna höra fanatismen i hennes röst, när hon
sade det. Ja, jag visste, att hon skulle svara så, och jag visste också,
att hon skulle känna allt vad hon sade som den innersta sanning, så visst
som hon eljest icke kunnat säga det. Men denna tanke tillfredsställde
mig icke. Det var helt annat, som nu sysselsatte mig. Vad brydde det mig
för övrigt i denna stund, om min hustru bad till Gud, eller om hon icke
bad? Vad brydde det mig, om hon tänkte det eller icke tänkte det? Vad hon
sagt, hade träffat mig som pilar, vilka gått rakt in i mitt hjärta.
Hennes ord hade smält samman med henne själv och hela den sommar, som
gått, med känslan av båtfärden på det mörka vattnet, med skogens brus och
månens glitterväg över de krusiga böljorna. Det smälte hop alltsammans
till ett enda helt och det sjöng om, att jag vunnit en skatt, som icke
kunde delas eller förvandlas, men som skulle vara min, så länge jag
förstod, att den endast växte i tysthet för mig.

Men under allt detta plågade mig den tanken, att jag, utan att vilja det,
ändå skrämt henne. Den plågade mig tvärt emot hennes egna ord, som ännu
ringde mig i örat. I tankarna genomgick jag allt emellan oss, som jag
kunde minnas, och vilket härmed kunde ha något sammanhang, och när jag ej
kunde minnas mera, sökte jag i tankarna efter, vad jag ej kunde finna.

Ty det var skuldkänsla, jag erfor, skuldkänsla, som tryckte mig. Jag
kunde blott icke erinra mig, hur eller när jag blivit skyldig. Jag tyckte
blott, att jag var det och måste vara det. När jag kom in för att gå till
sängs, blev jag bestört över att se min hustru ligga vaken. Men när jag
lagt mig, böjde hon sig endast fram och kysste min hand.

Jag har aldrig sett ett lyckligare uttryck i hennes ansikte.



XI.


Emellertid nalkades dagen, som vi länge väntat, då vårt barn skulle
födas, då hemligheten, som min hustru länge sedan röjt, och som givit
hennes själ spänstighet och hennes kropp vingar, skulle komma i dagen, då
lyckan för alltid ånyo skulle sätta bo i vårt hus. Medvetandet härom var
det, som bidragit att göra vår sommar så ljus, åtminstone ser jag det nu
så. Men så underbart allt synes mig, när jag efteråt tycker mig ha fått
förklaringen, så naturligt och enkelt kom allting då, och hela innebörden
av allt, som skedde med oss, var jag då långt ifrån att ana.

Vi hade ju fått två barn förut, och jag hade sett många av dessa rörande
bevis på väntans modersglädje, vilka en man, som älskar sin hustru,
aldrig glömmer. Men aldrig hade jag sett min hustru så uppfylld av fröjd
över det, som skulle komma, som hon nu var. Aldrig hade hon gått omkring
i en så andaktsfull lycksalighet som nu, aldrig hade hon förstått att i
den grad gjuta helgdagar omkring hela vårt vardagsliv som under denna
mörka höst i den trista staden, då regnet oupphörligt föll, och hela
livet utom oss syntes så tungt och svårt, som väl aldrig förr varit
händelsen.

Vi hade ju två gossar, och därför blev det naturligt att kalla den lilla
varelse, som skulle komma för »flickan». Det var henne, vi väntade,
henne, vi talade om. En middag, när jag kom hem från mitt arbete, sade
min hustru till mig:

»Det är min ängel, som kommer, Georg, hon kommer för att rädda mig.»

Så länge hade jag levat i glömska av, att någon fara någonsin hotat oss,
att jag först icke förstod hennes ord.

»Rädda dig?» upprepade jag mekaniskt. »Från vad?»

Hon fick ett underligt uttryck, som om hon drog sig in i sig själv för
att liksom tänka efter, hur det var möjligt, att två människor, vilka
älskade varandra, kunde känna så olika.

»Har du redan glömt hur det var i vintras?» sade hon.

Jag förstod ännu icke, eller jag ville icke förstå.

»Jag trodde, det var förbi», sade jag.

»Tror du någonting någonsin kan vara förbi?» blev svaret. Och hon
tillade:

»Kanske kan den lilla, som kommer, göra vad ingenting annat kan.»

På detta korta samtal tänkte jag ofta, och jag sökte fåfängt få det att
rimma sig med den ostörda lycka, vi njutit under den sommar, som gått.
Var det möjligt, att min hustru under den lyckans solskensdagar, som gav
färg åt hela hennes väsen dolde fröet till en olycka, som en gång skulle
breda sig över vårt liv? Var det möjligt? Levde hon två liv? Kunde hon på
en gång leva mitt i solskenet och samtidigt känna, att natten var nära?
Eller tillhörde den aning eller fruktan, hon nu röjde, blott det slags
fantasier, som voro en följd av hennes tillstånd?

Jag försökte slå mig till ro med det sista alternativet, men det ville
aldrig riktigt lyckas, och mer och mer började jag se min hustrus hela
liv i en ny och annan dager, densamma som till sist skulle inhölja henne
helt.

Jag kan icke beskriva den nya känsla av ömhet, som väcktes inom mig av
dessa tankar, åt vilka jag ej ens kunde giva ord. Och jag vågade knappt
tro, vad jag själv såg inför mina ögon, när allt gick lyckligt, och min
hustru efter en svår kamp långsamt började tillfriskna efter att hava
givit livet åt en späd varelse, till vilken hon redan från början talade
ord, som ingen annan fick höra.

Men flickan kom aldrig. Hon var bytt i en gosse, som fick namnet Sven.



ANDRA DELEN

I.


Lille Sven växte upp och blev allas älskling. Han fick långt gyllene hår,
och till minne av flickan, som aldrig kom, brukade mamma krusa gullhåret,
så att det låg i långa lockar kring hans lilla ansikte med den skära hyn
och de underbara änglaögonen. Intet barn har haft djupare, stora ögon med
en tidig drömmande blick, och intet barn har haft en mera förtroendefull,
smeksam liten hand, vilken han smög in i en stor människas, som visste
han, att han överallt kunde finna trygghet, därför att han själv icke
visste om något ont.

Lille Sven var store-brors avgud. Ingenting kunde vara vackrare än att se
store-bror, som tyckte om att vara karlaktig och därför ogärna lade sina
känslor i dagen, draga lille-bror i en liten vagn, njuta av hans glada
ansikte och oupphörligt vända sig om för att se efter, att lille-bror
icke föll av. Det enda, som härmed kunde jämföras var att se Svante göra
detsamma, och Svante njöt dessutom av att vara beskyddare i så mycket
högre grad, som han vid lekarna med store-bror alltid varit den, som var
liten och fick lyda. Sven var så liten emot de stora bröderna, som han
beundrade och följde, att han alltid var och förblev lille-bror, och han
var så glad, att hela huset kom omkring honom, när det hänt honom något
lyckligt, och hans klingande röst eller klara skratt ljöd genom rummen.
Man kom därför, att man ville få se, hur hans ögon tindrade, och hur hans
små vita händer fäktade av förtjusning, se hela denna strålande
barnaglädje, som gav sol åt hjärtat.

Ack, jag skulle önska, att jag skrivit denna berättelse om lille-bror
förr, så att jag kunnat lägga den fram blad för blad för henne, som kunde
hans korta levnadssaga bättre än jag, bättre än någon. Hon, som kom ihåg
varje hans ord, varje litet drag ur hans livs bok, hon som levde hans liv
och sitt eget i förening med honom, hon, som levde med honom, även när
hans klara ögon icke längre lyste ibland oss, hon, som slutligen följde
honom på de stigar, där ingen, förr än tiden är inne, kan följa. Hon
skulle då fyllt, vad jag ville säga med sin anda, och min dikt om ett
litet barn skulle fått den starka vissheten att handla om en, som ännu
lever.

Ty lille Sven levde och verkade med sin mor, hos och för henne. Han hade
sin lekstuga hos henne, och hela förmiddagarna, när pappa var borta, och
gossarna läste, satt lille Sven på golvet och hörde mamma berätta sagor.
Mamma kunde många sagor, men ingen saga tyckte Sven bättre om än den om
lilla rödluvan, som skulle gå till mormor med bär, och som den stygga
vargen åt upp. Han blev så förfärligt uppskakad när han tänkte på den
lilla rödluvans öde, och han var så rädd för den otäcka vargen och så ond
på honom. Han skulle bli stor och gå ut och ta' reda på honom och skjuta
honom.

Så hittade mamma och han på lekar. De lekte, att Sven reste bort och var
borta, och mamma satt ensam och väntade på honom. Och så kom Sven hem,
och det blev en glädje så stor, att mamma måste lägga ifrån sig sitt
arbete och taga honom i knät och kyssa honom många gånger. Och många
andra lekar lekte de.

Lille Sven hade många namn i hemmet. Han kallades för lille-bror och för
Nenne, vilket han uppfunnit själv, för klimpen och gullebarn, allt som
det föll sig. Han kändes vid alla sina namn, kunde räkna upp dem, och var
stolt över dem. Lille Sven lekte icke mycket med andra barn, och han
trivdes icke länge därmed. Han kom alltid tillbaka till mamma, som om
detta varit den naturligaste sak i världen. Och han brydde sig då aldrig
om, ifall han avbröt leken och förargade de andra barnen. Fick han bara
syn på mamma, så sprang han ifrån alltsammans, tog henne i hand och
följde henne, vart hon gick. Det var en kärlek, som gick över alla
begrepp, och som aldrig svalnade, emedan föremålet för densamma var för
lyckligt åt detta förhållande för att någonsin finna den lille
besvärlig.

Sven och mamma hade sina små hemligheter, och när Sven viskade något till
mamma, fick inte ens pappa höra på. Försökte han det bara för att retas
med Sven, då skrek den lille:

»Nej, han får inte. Han får inte. Säg honom, att han inte får.»

Och mamma värjde sin skatt och höll pappa på avstånd, så att Sven fick
tala ut i hennes öra, allt vad han hade att säga.

När det då var gjort, då triumferade Sven.

»Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.»

Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det
kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera
nöjsamma.

Jag kan se dem båda ännu, när jag vill, hand i hand, gående fram och
tillbaka i den långa gången, som började vid syrenhäckarna, gå under de
bara träden på vintern, när Sven var klädd i sin lilla päls, som var
gjord av mammas gamla, vilken han var så stolt över, och som han fått,
därför att han som liten var så klen. Det skulle för övrigt vara svårt
att bestämma, vem av de två som egentligen hade mest att säga den andre.
Och om jag hade sett på dem länge och fick lust att vara med, då blev
Sven svartsjuk och satte ut sin lilla röda mun, så att mamma måste
förebrå honom hans uppförande mot familjens överhuvud och tala om, hur
snäll pappa var. Detta ville Sven då emellertid ogärna erkänna. Och medan
vi gingo tillsammans, stal han sig till att göra miner åt mamma, som
pappa inte skulle få se, alldeles som ville han lyckliggöra sig själv
med att bibehålla den trollkrets av hemlig förtrolighet, som han slagit
kring sin kärlek och sig själv, och där han icke tålde det ringaste
intrång.

Men när pappa var i sta'n och kom hem, då var det Sven, som stod gömd
bakom dörren och väntade för att riktigt kunna få skrämma honom. Han gick
och ställde sig där, långt före den tid, då pappa kunde väntas komma
tillbaka. Oupphörligt vände han från sitt gömställe tillbaka till mamma
och frågade:

»Tror du inte, att pappa blir bra flat?»

Naturligtvis trodde mamma det, och naturligtvis var Sven överlycklig vid
denna utsikt. Och när äntligen pappa kom och stannade i förstugan för att
stampa sanden av sina galoscher, då kom Sven framsmygande så tyst och
sakta, och tänkte inte alls på att skrämma honom, utan stod och smålog
för sig själv, som om han mycket väl visste, att pappa inte kunde se
honom utan att bli glad, och långsamt kröp han närmare som för att njuta
av att se pappa otålig att få ta honom i famn, hängde sig om pappas hals
och lät sig bäras in, medan samtidigt familjens dogg, som Svante i tiden
döpt till Pudel, gnydde av glädje och hoppade omkring oss.

Jag minns så väl min hustrus ögon, när hon betraktade denna scen.

»Om du visste, hur mycket jag talar vid honom om dig», sade hon, när Sven
äntligen tillät sin fader att släppa taget och lämna mamma plats.



II.


Alltsedan Sven var så liten, att han kunde röra sig, hade han varit
Pudels intimaste vän och haft rättighet att göra med Pudel allt, vad han
ville. Han fick draga honom i öronen och nypa i hans korta svans, ligga
på honom och hålla honom i de mest obekväma ställningar. Pudel visade
häröver ingen högre grad av missnöje, än att han ibland såg förvånad ut
över, varför allt detta egentligen skulle övergå honom, samt saktmodigt
och fridsamt lade sig på annan plats i fåfäng förhoppning, att hans
välvilliga plågoande skulle tröttna och låta honom vara i fred.

Men kom Sven ut på gården, följde Pudel honom vart han gick. Fnysande med
sin korta kluvna nos, stod han och betraktade, hur Sven långsamt och
betänksamt öste sand i en liten bleckburk eller understundom övergick
till den mindre lämpliga förströelsen att plaska i vattentunnan. Pudel
följde honom hela tiden, och närmade sig någon främmande, följde Pudel
dennes åtgöranden med misstänksamma ögon, redo i varje ögonblick, ifall
omständigheterna skulle fordra hans ingripande.

Sven och Pudel hade i övrigt sina vägar för sig själva, och mer än en
gång hade de satt hela huset i förskräckelse genom att plötsligt
försvinna på de mest otänkbara vägar och sedan man hunnit förtvivla, om
att någonsin mera få se dem vid liv, plötsligt uppenbara sig, som om
ingenting hänt, båda lika förvånade över den uppståndelse, vilken de
framkallat.

Det vore synd att säga, att Sven egentligen var en olydig gosse. Men i
denna punkt var han icke lätt att handskas med. Mer än en gång hade mamma
lovat honom ris, om han en gång till sprunge bort på egen hand, och mer
än en gång hade hon strax efteråt inför mig bedyrat, att hon ville se
hjärteblodet på den, som vågade röra Sven. Men härvidlag tycktes Sven
vara oåtkomlig för både rättelser och förmaningar, och han stod så
förundrad vid mammas häftiga glädje över att efter sådana utflykter
återfinna honom levande, som om han förvånat sig över, att de båda
kunnat tänka olika om någonting i hela världen.

»Det var väl inte farligt», sade Sven. »Pudel var ju med.»

Mamma ville inte tala illa om Pudel, men hon försökte övertyga Sven om,
att Pudel i alla fall inte var detsamma som en människa. Hon sade allt,
vad hon någonsin kunde hitta på. Och Sven lovade med armarna om hennes
hals, att han aldrig mer skulle springa bort och göra mamma ledsen.

Men när han gick ute för sig själv och det var vår och vattnet flöt i
rännilarna på gården, då glömde Sven allt annat på jorden, än att han var
en liten gosse, som skulle gå långt bort i skogen.

Vem vet, vad han gick i för tankar, eller om han ens märkte, att han kom
på förbjudna vägar? Han gick och småpratade för sig själv, och Pudel
följde honom, och när han kom ända bort till grinden, så stod den öppen.
Då skulle han titta ut genom den och kasta en blick på världen, som
lockade utanför, och då såg han överst på dikesrenen tvärs över stora
landsvägen, hur de gula hästhovsblommorna lyste mot den gråa myllan, och
så kravlade han sig över så gott hans små ben orkade. Men nu var han
nästan inne i skogen, och nu kunde han inte stå emot längre. Höga och med
knotiga grenar reste sig tallarna över hans huvud, och in gick han mellan
stammarna, där solen sken på mossan, och de första vårfåglarna börjat att
drilla. En liten åkerråtta kilade mellan stenarna, och lille Sven sprang
efter den. Längre och längre bort kom han. Där låg ett litet kärr, och
ute i kärret växte sälgbuskar med gullglänsande hängen. Dem kunde han
inte nå, ty då skulle han ha klivit ned sig och blivit våt om fötterna.
Men han kunde alltid kasta några stenar i kärret och höra, hur det sade
plump, och se på de stora, vida ringarna, som gjorde vågor av hela den
lilla vattenytan. Det gjorde han också, och han höll på med det en lång
stund. Han blev röd om kinderna, och hans ögon blänkte av hänryckning.
Gladare och gladare blev han, och han gick ända ned till ängen, där det
kungliga lustslottet låg, och när han kom ut på vägen, började han
springa. Han sprang och sprang, och när han kom ut genom de höga
grindarna, såg han, att han var nära hemma igen. Då blev han glad på
nytt, därför att han kände igen vägen, och därför att Pudel fnös, viftade
på stubbsvansen och ville hem. Så började han plötsligt längta efter
mamma; och så kom han ihåg de gula blommorna som han hade i hand.

Långsamt och betänksamt gick han hemåt igen, och det kan allt hända, att
Sven nu dunkelt erinrade sig att han inte borde ha gått hemifrån. Men en
sak var det, som Sven inte visste, och som han inte heller förstod sig
på. Det var, hur länge han egentligen varit hemifrån. Ty ett par timmar
eller en liten stund, det var för honom ett och detsamma.

Men när han kom tultande över gräsmattan och just tänkte springa igen för
att få komma in till mamma och bli satt i knä't och klappad och kysst och
få tala om, hur roligt han haft, då skvatt Sven till vid, att det började
skrika runt omkring honom. Det var pappa och mamma, Olof och Svante, båda
jungfrurna och ännu flera, tyckte Sven. De skreko i mun på varandra; den
ena här och den andra där; Sven hann aldrig ens se, var de kommo ifrån.
Ty just som han skulle vända sig åt ett håll, skrek någon bakom honom,
och när han då skulle vända om och se åt det andra hållet, blev han
upplyftad från marken och bortburen av någon, som sprang, så mycket han
orkade, och innan han visste ordet av, var han inne i salen, och mamma
själv tog honom på sina armar och kramade honom, så att han inte kunde få
luft.

Sven visste nog, att han aldrig behövde vara rädd för sin mamma, men den
här gången svek honom ändå modet. Ty nu kom han ihåg, vad hon hade sagt
om riset, och när han fick se pappa, blev han riktigt ängslig. Ty pappa
såg bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:

»Nu få vi lov att ta fram riset, Sven. Ty det vet jag, att mamma har
lovat dig.»

Då visste sig Sven ingen levande råd, och i sin nöd tog han sin tillflykt
till blommorna, som han höll fram emot mamma.

Men det behövde han inte ha gjort. Ty mamma hade varit så skrämd, och hon
var så lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon bara tog honom i
famn och lät honom smeka sig, skrattade och grät om vartannat; och till
sist tog hon blommorna ifrån honom och satte dem i ett litet grönt glas,
ordnade dem och lät Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då uppgav
pappa alla tankar på avstraffningen, gick in till sig och kände sig
överflödig.

Men när mamma blev ensam med Sven, tog hon honom i knät och berättade
honom, som om det varit en saga, hur orolig hon känt sig, och hur hemsk
hon varit till mods. Hon talade om, att hon trodde, att Sven brutit av
sig benet och låg ensam i skogen, och att de inte skulle finna honom,
förrän han var död. Eller att han fallit i vattnet, och att de där skulle
hitta honom som ett lik, och då kunde aldrig varken mamma eller pappa
eller syskonen någonsin bli glada mer. Allt detta hörde Sven på och
förstod bara, att mamma var snällare mot honom än alla andra människor.
Så lät hon Sven berätta, allt vad han hade sett och gjort, hur roligt han
haft, och hur långt borta han varit. Hon fick reda på både den lilla
råttan och fåglarna och kärret och stenkastningen. Och till sist förstodo
de varandra båda två och voro endast lyckliga över, att de återfunnit
varandra.

Och när de riktigt talat ut, då tog mamma Sven med sig till ateniennen.
Där stodo många rara saker, som Sven ibland brukade få leka med, när det
var riktigt väl. Bland annat stod där en vit pudel av porslin, som hade
en tofs på svansen och bar en liten toffel i mun. Den var mycket gammal
och tillhörde egentligen inte mamma. Ty pappa hade fått den av sin mor,
och den hade varit hennes, alltsedan hon var två år gammal, då hon fått
den av en gudmor.

Den var det bästa Sven visste, och den tog mamma i sitt hjärtas
lycksalighet ned från ateniennen och gav honom i stället för ris. Den
fick stå kvar, där den stod.

»Ty», som Sven sade, »eljest kan jag slå sönder den. Och då blir pappa så
ond.»

Men han glömde aldrig, att den var hans. Och han brukade tala om det
ibland, när det kom främmande.

»Den fick jag av mamma», sade Sven, »när jag sprang bort i skogen och kom
tillbaka igen. Det var, för att mamma blev så glad, när hon fick se
mig.»

Och mamma försvarade sin uppfostringsmetod mot varje kritik med att bara
lyfta upp gossen och låta alla se på honom. Gud signe henne! Hon hade
rätt.



III.


Så gick ett år, utan att vi lade märke till dess gång. Men vid denna tid
började min hustrus hälsa att allvarligt avtaga, och utan att vi talade
därom med varandra, förstodo vi båda, att endast en möjlighet fanns.
Redan en gång förut hade operatörens kniv fått göra sitt livsfarliga
ingrepp och de sjukdomssymtom, vilka nu inställde sig, voro oss blott
alltför väl bekanta. Därför var det oss ingen överraskning, när doktorn
en dag avkunnade domen och lät oss veta vad vi anat förut, att blott en
snabb operation kunde rädda Elsa åt mig och mina barn.

Som om en dödsdom fallit över hela vårt liv, gingo vi denna dag omkring i
vårt hem, och jag såg att Elsa gick där och tog farväl. För första gången
gick det fullt tydligt upp för mig, hur mycket av sina innersta tankar
hon dolt för mig liksom för alla, hur förtrogen hon var med dödstanken,
och hur vissheten att hon skulle dö ung, gnagde på hennes innersta
livskraft. Hon hade blivit vit och hennes kinder hade magrat. Händerna
voro vaxgula, och hon gick i ångest framför mig.

Då bad hon mig första gången att få dö. För första gången talade hon om
allt detta, som hon burit på och dolt, detta, som jag trängt in på henne
för att få veta, och som aldrig annat än med antydningar låtit gå över
sina läppar.

»Sedan jag var mycket ung», sade hon, »långt innan du och jag lärt känna
varandra, har det varit mig så naturligt att tänka på, att jag aldrig
skulle få leva länge. Så fann jag dig, och då glömde jag alltsammans. Ty
du har gjort mig så lycklig, Georg, du har gjort mig lyckligare, än jag
någonsin kunnat göra dig. Du har givit mig mina tre gossar, mina två
stora gossar och lille Sven. Och vad kan jag vara för dem, för dig och
för er alla? Jag är ju sjuk och jag blir aldrig frisk. Du skall glömma
mig, Georg. Ack, ja, jag vet, att du skall sörja mig, därför att du
håller av mig, fast jag alltid varit klen och svag och aldrig varit till
nytta för någon. Men du skall ändå glömma mig. Och du skall finna en
annan, som hjälper dig med barnen.»

Och åter bad hon mig att få dö, bad att få leva i ro de få veckor, som
stodo henne åter. Hon ville bara inte dö på operationsbordet, men hon var
nöjd att få gå bort, och hon ville blott få leva med sina plågor så
länge, att hon hann bereda barnen på det, som måste komma, och säga
farväl.

Så plötsligt hade allt detta kommit över mig, att jag icke ens kunde reda
mina tankar, ännu mindre fann ord att svara. Jag kände dunkelt, att jag
genom att här ingripa kastade mig in i en kamp, som gick utom och över,
vad människor i allmänhet äro dömda att uppleva. Jag kände den skygghet,
jag alltid erfarit, när det gällt att röra vid något, som varit en annan
människas innersta och mest oåtkomliga egendom. Och om något är, vad
ingen annan än en människa själv kan bestämma, så är det väl, om hon
skall böja sig under en säker död eller upptaga en svår kamp för att
måhända vinna livet. Som jag såg min hustru framför mig, föreföll hon mig
så nära och dock så fjärran. Hennes bön att få dö var så rörande och
allvarligt menad, att jag icke hade mod att bedja henne vända åter till
livet för min skull. Ty för henne gällde det varken mer eller mindre.
Och med förundran märkte jag, att hon kunde lämna allt vad hon älskade,
emedan hon var beredd. Men på samma gång kände jag med förtvivlans
styrka, att jag inte kunde mista henne. Jag kunde det icke. Och i min
förtvivlan gripande efter det enda, som föll mig in, sade jag blott:

»Men Sven, kan du lämna Sven?»

Hon ryckte till som för ett dråpslag, och hon vred sina händer i
förtvivlan.

»Nej, nej! Jag kan inte.»

Hon vacklade bort mot sängkammardörren och bad mig blott att få vara
ensam. Jag såg henne stänga dörren efter sig, och jag satt kvar, där jag
satt, och tyckte, att allt vad jag levat med henne var borta och dött,
och att hon nu skulle gå ifrån oss. Jag förstod, att gjorde hon det icke,
så var det icke för min skull, utan för den lilles skull med det gyllene
håret och de underliga barnaögonen, hennes lilla ängel, som kommit och
kedjat henne fast vid livet. Jag förstod allt detta, men det sårade mig
icke. Jag fann det helt naturligt, att icke jag ensam kunde hålla henne
kvar. Jag böjde mitt huvud och grät, grät för första gången över mig
själv och mitt eget liv. Och jag väntade ingenting, trodde icke på något
annat, än att nu skulle dagarna gå lugnt och obevekligt fram mot den
stund, som måste komma, och sist skulle döden slita sönder allt, för
vilket jag levat.

Hur länge jag satt där, vet jag icke. Jag vet blott, att det blev skumt
omkring mig, och att jag spratt till vid att känna min hustru, som låg på
knä framför mig och lutade sitt huvud mot min arm. Hon hade kommit så
tyst, att jag icke hört henne, och hennes röst lät lugn, när hon sade:

»Jag vill leva för dig, Georg, för Sven och våra stora gossar.»

Jag kände hennes röst, när den blev så djup och varm, som om allt annat
än hennes kärlek tystnat inom henne. Jag förstod, att hennes beslut nu
var oryggligt, att hon åter tillhörde oss alla, eller ville göra det, och
en varm våg av tacksamhet mot henne och hela livet strömmade igenom mig.
Det dröjde länge, innan vi ändrade ställning, men när vi gjorde det,
reste hon sig upp och tände alla lampor som till fest.

Så kallade hon in barnen, och de kommo alla, tysta och undrande, och vi
behövde ingenting förklara för dem. Ty de hade alla förstått, var och en
på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för
oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det
för att få leva för dem.

Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss
alla att le genom tårarna, när han sade:

»Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»

Detta sista var ju ett av hans smekord i familjen, och han använde det
själv utan skymt av medvetande om, att det lät löjligt. Därför kommo hans
ord nästan som ett löfte om liv, och de lugnade oss.

Men när barnen gått till vila, gingo Elsa och jag med armarna om
varandras liv genom rummen. Och jag såg, att hon åter tog farväl, men på
annat sätt än för några timmar sedan. Dagen därpå skulle hon åka till
lasarettet.

Men när jag tidigt på morgonen kom ut, satt Olof i den stora länstolen
mitt emot sängkammardörren.

»Har du setat här länge?» sade jag överraskad.

»Ja», svarade gossen enstavigt.

Han hade setat där och tänkt på sin mor och på, hur allvarligt allting
med ens hade blivit. För första gången slog det mig, hur stor han var,
och jag tog hans hand som en jämnårings. Det ryckte till i tioåringens
ansikte, men han kunde ingenting säga.

När Elsa och jag sedan sutto i droskan, var han herre över sig själv, och
han steg upp på fotsteget bredvid min hustru, strök henne över kinden och
sade beskyddande som åt ett barn:

»Var inte rädd mamma, det kommer nog att gå bra.»

Svante kom också fram och lille Sven blev lyft upp och pratade och
jollrade. I det ögonblicket visste Elsa icke, vem av dem alla hon älskade
mest. Men på vägen återkommo vi i vårt samtal oupphörligt till vår store
gosse, vilken första gången talat och känt som en man.



IV.


Dödsängeln gick denna gång vårt hem förbi, men hans vingar hade strukit
så tätt intill oss, att vad som nu skett länge gav sin prägel åt hela
vårt liv, ja, egentligen aldrig upphörde att göra det. Dock -- ännu en
gång återvände lyckan till vårt hem, men dämpad och mera allvarlig. Ännu
en gång återvände hon, som gav helgdagar åt vårt vardagsliv. Våra gossar
hälsade oss välkomna, när vi återvände, och lille Sven kröp upp hos
mamma, smög sig intill henne och såg innerligt lycklig och skälmaktig
ut.

»Ser du det, att du fick inte dö ifrån lille klimpen?» sade han.

Han såg så triumferande ut, som om han ansett, att den lyckliga utgången
berodde på honom, och mest för att muntra oss alla, sade jag:

»Jag tror, du anser, att det är du, som gjort mamma bra.»

»Det är det också», svarade min hustru.

Och åter såg jag det uttryck på hennes ansikte, som förr hade förefallit
mig så främmande, men som jag mera och mera tyckte mig börja förstå.

Hon slöt den lille i sin armar, och ur hennes ögon föllo två klara tårar.
Därpå räckte hon mig handen och sade:

»Jag är så glad att vara hemma igen.»

Själv kunde jag ingenting svara. Jag såg bara på gruppen framför mig, och
jag visste, att här hade jag den lycka, på vilken jag för endast ett par
veckor sedan knappast vågade hoppas. Och dock kände jag i mitt hjärta ett
styng som vid en begynnade aning om hopplös ensamhet.



V.


Den vår, som nu kom, minns jag som ett hav av blommor, vilka fyllde varje
ledig plats i vårt hem. Hyacinterna uppblandades småningom med blåsippor,
blåsipporna med vitsippor, gullvivor och violer, och sist, när det led
mot midsommartid, kommo de blommande syrenerna.

Det var mamma och Sven som skaffade blommorna, och det skulle vara svårt
att säga, vem av dem båda, som älskade blommorna mest. Jag ser dem ännu
sida vid sida med händerna fulla av blommor, rödkindade och pratande, gå
över den stora gården fram mot den öppna verandan. Hennes hår var lika
svart, som hans var blont, men deras djupa blåa ögon voro lika. De
bildade den mest sällsamma kontrast, och dock voro de mera lika än vad
mor och barn pläga att vara. De hörde samman, som om de skapats att
städse följas åt, städse gå med blommor i händerna, ända till livets slut
gå hand i hand och se i varandras ögon. Ingen kunde se dem tillsammans,
utan att hans ansikte upplystes av ett soligt leende, och ofta kunde jag
märka detta och känna min egen rikedom ökas.

Ty under denna tid kände jag livet rikt och fullt som aldrig. Jag glömde
åter allt, vad som fyllt min själ med tunga aningar och nuet blev mig
nog. Det föreföll mig, som om allt, vilket var sorgligt och svårt, hade
vi fått genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så mycket fullare
lycka. Jag var tacksam för varje ny dag, som gick, jag var glad, att jag
kunde glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot en lycka, högre än
den, vilken människor nå.

Jag tror, att även min hustru, åtminstone under en tid, delade denna min
känsla. Ty det var från henne, som denna ständiga ström av lycksalighet
utgick. Hon hade verkligen återvänt till livet, hon kände sig frisk, hon
levde under stora, gamla träd och i ett överdåd av blommor. Hon hade oss
alla omkring sig, och ingenting störde hennes ro.

Så gick hon en afton med mig genom den långa gången, där vi ingen mötte,
och där vi därför gingo helst. Runt om oss blommade syrenerna och fyllde
luften med sin doft, och på den bleka, ljusa junihimmeln satt halvmånen
utan att kasta något ljus, endast simmande i det blåa, som välvde sig
gränslöst vitt, där slätten tog vid, och varifrån bleka stjärnor liksom
försökte att tindra, utan att kunna bryta fram genom nattens dager.

När jag tänker på denna tid och allt som sedan följde, måste jag med
förvåning minnas vår spänstighet. Som om endast ett strömoln kommit på
vår himmel och blåst bort, så gingo vi här lyckliga varje afton, och det
fanns icke ett stänk av vemod i våra samtal. Allting, som varit, låg
begravet bakom oss. Det var väl icke den sorglösa lyckan med ungdomens
oprövade blinda tillit till sig själv. Det var något vida mer. Det var
denna lugna, tysta harmoni, som kommer mellan människor, vilka lidit
tillsammans och övervunnit, en lycka, som ingenting kan grumla och
ingenting förstöra, därför att den vuxit sig oupplösligt samman innerst
inne i två människors hela väsen. Vi visste under denna tid, att vi
ingenting önskade, ingenting begärde, utom det, som vi redan ägde. Det är
vid sådana perioder i livet, som den ena kan söka ensamheten för att
torka sina tårar, emedan han blygs att visa, hur lycklig han är. Inga
främmande tankar, som gå på egen hand, inga fantasier, inga begär kunna
störa denna oerhörda stämning, ur vilken livskraften växer. Allt, varom
sagor och sägner sjungit, lever då sitt fulla, aldrig sinande liv, så som
ingen dikt mäktar återgiva, och jag tror, att det är sådana erfarenheter,
som ensamma mäkta att göra samlivet heligt mellan kvinna och man.

Åtminstone kände vi det så under dessa ljumma vårnätter, då våra
promenader alltid slutade på samma plats: framför de sovande barnens
sängar. Vi talade ej mycket om, vad vi kände, men en afton sade min
hustru:

»Hur länge är det vi varit gifta?»

»Varför frågar du det? Du glömmer ju aldrig data.»

»Ja, men kan det vara sant, att det varit mera än tio år? Kan det vara
sant att vi äro så gamla?»

»Gör det dig ledsen?» svarade jag och log.

Hon slöt sig intill mig och tog min arm.

»Det var en tid, när jag var så rädd för att bli gammal», sade hon. »Och
det är jag ännu. Men jag förstår inte när folk talar om, att man älskar
mest och är lyckligast i ungdomen. Det måtte vara människor, som icke
kunna älska.»

Jag försökte en invändning. Men hon avbröt mig, i det hon började tala om
andra. Hon talade om vänner, som vi höllo av, om bekanta, som vi hade
umgåtts med. Och hon förnekade, att de kunde vara lyckliga. Hon berättade
drag ur deras liv, vad de gjort och vad de sagt. Ännu mera uppehöll hon
sig vid, vad de icke gjort och icke sagt. Och hon slöt med de orden:

»Jag tror, att människor i vår tid glömt att älska. De äro upptagna av så
mycket annat.»

Allt, vad min hustru nu sade mig, förvånade mig. Ty ehuru hon var kvinna,
plägade hon sällan sysselsätta sig med andra, när hon var ensam med mig,
och jag försökte taga mänskligheten i försvar.

Men hon svarade på allt, vad jag hade att anföra, som om hon egentligen
icke hörde på mig, och när jag tystnade, fortfor hon, fullföljande sin
egen tankegång:

»Varför äro du och jag lyckligare än alla andra människor?»

Hon sade detta med ett allvar, som om hon endast vidrört ett det mest
bekanta och erkända faktum, och hon tillade:

»Jag tycker, att alla andra äro olyckliga, när jag jämför dem med dig och
mig.»

Jag log åt hennes iver, på samma gång jag värmdes av hennes ord.

»Varför skall du jämföra?» sade jag.

»Därför att det gör mig så lycklig», svarade hon.

Och i det hon stannade framför mig och såg upp i mitt ansikte, tillade
hon:

»Låt mig säga det nu, emedan jag annars kanske aldrig kommer att säga
det. Jag tycker det är så lustigt, när jag tänker på den första tiden,
när vi voro gifta. Då tyckte jag, att jag älskade dig, och att jag var
lycklig. Det var därför, att jag ingenting visste och ingenting förstod.
Nu vet jag, vad det är, och nu vill jag tacka dig.»

Innan jag hann hindra det, hade hon gripit min vänstra hand och kysst
den, och när jag försökte rycka den tillbaka, höll hon den fast och
kysste den ånyo, där ringfingret satt.

Det låg en makt i hennes känsla och hennes person, när hon sade dessa
ord, som nästan förvirrade mig. Stum tog jag henne i mina armar och
kysste henne med en känsla av, att jag första gången kysste min brud. Och
jag visste med henne, att större sällhet rymde icke jorden.



VI.


Sven hade fått en lekkamrat, och det var en händelse i hans lilla liv. Ty
förut hade han endast lekt med de stora bröderna. Nu var denna lekkamrat
ett par månader yngre än Sven, och dessutom var lekkamraten en flicka.
Allt detta var något särdeles nytt och hänförande, och under denna tid
fick Sven mycket att tala med mamma om.

Lilla Märta hade flyttat ut på landet med sin pappa och mamma, och i
början hade hon och Sven betraktat varandra på avstånd. Märta var en
liten obeskrivligt söt flicka med röda, friska kinder, klara blå ögon och
ett långt lockigt hår, som var nästan likt Svens eget. Och det dröjde ej
synnerligt länge, innan hon en dag kom fram och satte sig i närheten av
Sven och nyfiket betraktade vad han förehade.

Sven var van att leka för sig själv, och han hade en lek, som roade honom
mycket, och som egentligen var ganska lättfattlig. Den bestod däruti,
att han gick ut och satte sig på en gräsmatta. Där betraktade han med det
största intresse allt som försiggick på den närmaste fläcken omkring
honom. Det var myror, som klättrade på grässtrån, en fjäril som kröp på
en blomma och så på vita vingar fladdrade vidare i solskenet, en
skalbagge, som kommit på rygg och skulle vändas rätt för att kunna krypa
vidare, eller ett par fåglar, som hoppade mellan tuvorna och icke läto
störa sig av barnet, när de sökte efter föda åt sig eller ungarna. Eller
också satt han helt enkelt och plockade av grässtråna omkring sig och lät
dem fundersamt och undersökande glida mellan sina fingrar och när han
fått handen full, kastade han bort alltsammans och började plocka nya.
Det kallade Sven själv att »sitta gröna backen», och härom kunde han tala
långa stunder, när han avbröt leken och sprang in till mamma för att
förtälja om de rön han gjort. Detta satt nu lilla Märta och tittade på,
och till sist frågade hon Sven vad han gjorde.

»Förstår du inte, att jag sitter gröna backen?» sade Sven.

Och hans ögon blevo stora av förvåning.

Nej, det förstod Märta inte alls. Men eftersom Sven kunde hålla på med
det så länge, antog hon, att det måtte vara något obeskrivligt
underhållande och därför satte hon sig bredvid honom. Och de båda barnen
plockade gräs och petade på myror och kommo varandra så nära, att när de
gingo därifrån, höllo de varandra i hand och tyckte, att de aldrig mera
kunde skiljas.

Ett par dagar därefter satt Sven inne hos mamma och talade om Märta.
Numera talade han inte om gräs och blommor eller fåglar och fjärilar.
Numera talade han bara om vad Märta hade sagt, och vad Märta hade gjort,
och hur roligt de båda hade tillsammans.

Så en dag sade mamma till honom:

»Du tycker visst mycket om Märta?»

Då sköt Sven ut läppen och svarade:

»Vet inte du, att Märta är min fästmö?»

Mamma svarade mycket allvarligt:

»Det har du aldrig talat om för mig.»

»Det ska' väl du veta ändå», menade Sven. »Vi ska' gifta oss.»

»När ska' ni gifta er?» frågade mamma.

»När vi bli stora förstås», svarade Sven.

Sven var mycket lycklig att hava en fästmö, som han skulle gifta sig
med, och det var det vackraste man kunde se, när de två barnen kommo hand
i hand över gården och solskenet lekte i deras lockiga hår, eller när
Sven drog Märta i sin lilla vagn och oupphörligt vände sig om för att se
på henne.

Men ibland blevo de ovänner och då blev Sven mörk, gick in till mamma och
sade, att Märta var otäck.

Då svarade mamma:

»Ja, men du ska' ju gifta dig med henne. Och då får ni väl lov att bli
vänner igen.»

»Jag vill inte gifta mig med henne», sade Sven.

Men hur det var blevo de vänner igen, försonades, kysstes och hade ännu
roligare än de någonsin hade haft.

Det faller av sig självt, att mamma dyrkade Svens fästmö minst lika
mycket som han själv, och när hon kom ut och ville ha Sven med sig och
Sven å sin sida inte kunde övergiva Märta (en alldeles ny erfarenhet i
hans lilla tillvaro), då upplöste sig denna konflikt på det sättet, att
mamma tog fästfolket en i var hand och blev på en gång deras lekkamrat
och deras förtrogna. Ja, jag fruktar att hon talade med dem både om
kärlek och giftermål, därför att hon som ingen kunde deras språk, och
det kan nog hända, att hon i sin fantasis styrka redan började känna sig
som svärmor.

Det var inte värt för någon, att han försökte taga Svens kärlek från den
skämtsamma sidan. Olof hånade visserligen lille-bror och sökte förklara
att en riktig karl inte tycker om jäntor. Till och med Svante, som i
denna punkt hade mindre rent samvete, försökte angripa lille-bror med att
han var för liten.

I sin nöd vände sig Sven till mamma som högsta auktoritet. Och mamma sade
honom, att han skulle inte bry sig om, vad de stora gossarne sade, utan
att om han tyckte om Märta, så var det ingenting att skämta med alls,
antingen han var liten eller stor.

Därmed ansåg Sven, att bröderna hade fått bräckan, och lät dem icke
vidare grumla sin lycka. Han var så allvarlig själv mitt i sin glädje,
att han icke förstod, hur någon människa kunde skämta om en sådan sak,
och därför gjorde han heller ingen hemlighet av sina förhållanden. Om
någon äldre, vilket kunde hända, frågade honom, om det var sant, att han
hade en fästmö, svarade han utan vidare ja, och strax därefter sprang
han och lekte med henne, som om han velat fråga hela världen, om hon inte
var vacker och söt, som en riktig fästmö skulle vara.

Ja, Sven uppförde sig överhuvud så, att man upphörde att skämta med
honom, och till och med bröderna läto honom vara i fred.

Men en dag hittade Olof på att säga åt honom, att han hade hår som en
flicka. Det hade Sven hört förr, och det hade aldrig rört honom.

Men nu tillade store-bror:

»Inte går det an för dig, som har fästmö.»

Och det grep Sven djupt.

Från den dagen upphörde han aldrig att kälta på mamma om sitt hår.

»Jag vill ha mitt hår som de andra gossarna», sade han.

Det hjälpte inte att mamma stretade emot och bad Sven inte bry sig om,
vad de stora gossarna sade. Det hjälpte ej ens, att hon bad Sven för
mammas skull behålla sina vackra lockar, som mamma tyckte så mycket om.
Sven höll på, att de skulle bort.

»Jag vill inte se ut som en flicka», sade han.

Mamma sörjde vid blotta tanken på, att någon skulle så mycket som röra
vid de vackra lockarna.

»Jag kan inte tänka mig klimpen utan sina lockar», sade hon.

Hon tog honom i sina armar, viskade vid honom, jollrade, övertalade och
bad för de kära lockarna. Men Sven var omöjlig att övertyga. Han bad så
vackert och såg så bevekande ut, att till sist fick han sin vilja fram.

Han kom in i sin lilla röda hatt och med den vita blusen fladdrande om de
små benen.

»Jag ska' in till sta'n och bli klippt», skrek han.

Han var fylld av iver och hänryckning, och när han satt på tåget pratade
han i ett, och han vände sig till en främmande gammal herre, som han
aldrig hade sett förr, och sade, att han skulle fara till staden för att
klippa sitt långa hår.

Den gamle herrn såg upp från sin tidning, gav gossen en förströdd och
likgiltig blick och fortsatte sin läsning.

Sven trodde, att han inte hade hört och upprepade för tydlighetens
skull:

»Jag ska' klippa mitt hår, så jag inte ser ut som en flicka.»

Men den gamle herrn förskansade sig bakom sin tidning och mumlade
någonting, som föranledde mamma att tysta sin lille klimp.

Sedan teg Sven hela vägen och satt alldeles stilla, som om han grubblat
på något. Han såg så olycklig ut, att mamma tog honom i knä't och smekte
gossen och var fullständigt förbittrad på den gamle herrn, som inte kunde
förstå, att den lille satt och sörjde över, att inte alla främmande
herrar bry sig om, när en liten gosse är glad.

Sven teg, ända till dess att han kom ut på gatan. Men då viskade han, som
om han varit rädd att någon kunde höra dem:

»Det var bestämt ingen snäll gubbe.»

»Ja, men ser Sven, du kände honom inte», sade mamma.

»Han kunde väl ha varit snäll för det», svarade Sven.

»Men små gossar ska' inte tala till främmande», invände mamma.

»Jag trodde, han skulle bli glad, när han fick höra, att jag inte längre
behövde se ut som en flicka.»

Stackars litet barn! tänkte mamma, och åter förgrymmades hon i sitt
hjärta, när hon tänkte på alla trumpna människor, som förstöra de smås
glädje. Stackars litet barn! Hur ska' det en gång gå dig i världen?

Och för att riktigt trösta Sven och kalla hans glädje tillbaka, sade
hon:

»Det var en otäck och led gammal gubbe. Riktigt led var han.»

Då blev Sven idel solsken igen, och hans sorg var bortblåst, därför att
han fick tro, att endast otäcka människor göra sådant. Han blev klippt
och fick gå på ett konditori. Där fick han bakelser och var överlycklig,
emedan han trodde, att alla människor visste, att han för första gången
var klippt som en pojke. Så for han hem med mamma igen, och när han kom
på gården, släppte han mammas hand och sprang, så fort hans ben ville
bära honom, in för att göra pappa flat.

Där stannade han vid skrivbordet, tog av sig sin hatt och glömde bort,
att man icke fick störa pappa när han arbetade. Han stod stilla med
hatten i hand, och hela hans kropp arbetade av iver för vad pappa skulle
säga. Ja, hans ögon växte, så att det såg ut, som om hela pojken skulle
bli bara ögon.

Pappa såg och såg och anade, att det var något riktigt märkvärdigt, som
hade hänt. Till sist gick det upp ett ljus för honom, och då måste han
lyfta upp klimpen och sätta honom ifrån sig igen.

»Nu har Sven blivit en riktig pojke», sade pappa.

Och med denna attest på sin manbarhet sprang Sven ut i akt och mening att
visa sig för de stora bröderna och bli beundrad av Märta.



VII.


Den sommar, vilken börjat i en så leende omgivning, skulle emellertid
fortsättas vid västkusten, och orsaken var den, att en längtan, starkare
än jag kan uttrycka, drog mig dit.

Jag kan icke redogöra för, hur denna oresonliga längtan kommit mig i
blodet. Möjligen låg orsaken däruti, att jag en gång som barn tillbragte
en sommar på västkusten, och det är ju tämligen avgjort vilken roll dessa
tidiga, även tillfälliga, starka barndomsintryck spela vid bildandet av
den känslornas grundfond, som sedan bestämmer vårt liv.

Det förefaller mig själv underligt, att minnena från dessa veckor kunnat
hålla sig så levande i flera och trettio år. Jag var nämligen då endast
sex år gammal, och från den åldern bruka alla andra minnen än minnena
från hemmet, där man bott i åratal, förblekna. Men under många år har jag
sett havet för mig, så som jag såg det då. Jag har sett det med skyhöga
vågor, förstorade till det otänkbara genom barnets fantasi. Jag har sett
tången, maneterna och sjöstjärnorna, hela det rika livet på havets botten
i grunda vikar och utmed de gråa klipporna. Jag har sett klippor utan
träd resa sig över havet, som bröt vid deras fot, och jag har känt det
besynnerliga minnet dyka upp inom mig av en oerhörd storm, som piskade
massor av sand mot mitt ömtåliga barnansikte.

Det är underligt, att man så länge kan gå och bära på ett dylikt minne,
och ännu underligare, att det kan ha en så underbar makt över ens själ.
Ett sådant minne är fyllt av en sugande längtan, vilken motsvarade den
unga flickans dröm om riddaren, som en dag skall luta sig ned mot hennes
mun och viska henne löften om en lycka, som är översvinnelig. Det liknar
vad ynglingen känner, som hör framtidens segerlöften sjunga i svallande
blod. Ja, det liknar kanske mest den tysta framtidsro, som lever hos den
man, i vilken ynglingen aldrig dött. Det låg djupt i min själ som
hemlängtan, och det dröjde i decennier, innan jag kunde lyda dess
maning.

Men när jag efter många år äntligen kom så långt, att jag visste mig få
njuta en sommar vid havet, då var det min hustru, som kom mig att frukta,
att hela min glädje skulle gå upp i rök. Min hustru hade nämligen aldrig
sett västkusten, och jag visste, att hon hade någon sorts ovilja mot hela
resan, och att hon endast gav vika, emedan hon förstod, att det ringaste
motstånd skulle göra mig ont. Detta visste jag därav, att hon en gång
sagt: »Jag kan inte tänka mig en sommar, när man inte ser några träd.»
Och jag förstod mycket väl, att när dessa ord undföllo henne, yppade hon
en motvilja för hela färden, vilken satt så djupt, att hon själv fruktade
för att icke kunna övervinna den. Då hon emellertid såg, att jag förstått
hennes motvilja, gjorde hon allt för att få mig att glömma dessa ord. Men
de lämnade mig icke och jag började känna mig nästan beklämd, när jag
tänkte på mitt efterlängtade hav.

Hela denna historia var för mig varken så obetydlig eller narraktig, som
den måhända kan låta. En verklig glädje kan ingen känna, om den skall
uppblandas med missljud, och det värsta missljud jag kunde tänka mig var
om min hustru icke skulle komma att dela min fröjd. Jag hade ju vant mig
vid att aldrig känna mig ensam, varken i glädje eller sorg, och det
gjorde mig utom mig, att jag nu märkte mig vara ensam om min längtan.

Jag ville, att min dröm om en sommar skulle bliva verklighet, och jag
kämpade för detta mål med samma iver som när jag en gång trodde mig på
väg att förlora min hustrus kärlek och stred för att återvinna den. Dag
och natt grubblade jag på möjligheten att förebygga den fara, vilken jag
fruktade skulle störa min sommarglädje, och slutligen trodde jag, att jag
hade funnit ett medel. Jag föreslog nämligen en dag min hustru, att vi
skulle göra resan till västerhavet runt om hela den svenska kusten, och
jag gjorde detta därför, att jag ville besegra henne. Jag kände på mig,
att mellan oss utkämpades i tysthet en kamp, ur vilken jag icke ville gå
som den besegrade. Jag ville tvinga min hustru att älska havet, och jag
tyckte, att det sätt jag uppfunnit var något av de bästa, på vilket en
människa någonsin kommit att tänka. Min tankegång var nämligen denna:
»Vägen går ut genom Stockholms skärgård. Den fortsätter utmed hela vår
härliga ostkust. Småningom, nästan omärkligt, skall hon se den leende
ostkustnaturen gå över i västkustens karga, och utan att veta det skall
hon gripas av den storhet, som övergår allt i naturen.»

Jag kan dock ej säga att under själva resan någonting inträffade, som gav
mig anledning tro, att min så väl uttänkta plan haft åsyftad verkan. Min
hustru njöt som alltid av en vacker ångbåtsresa, men att själva färden
förde hennes tankar i någon särskild riktning kunde jag icke upptäcka.
Det hela var för henne en lång ångbåtsresa, som sådan det härligaste hon
visste, men ingenting vidare.

Jag befann mig hela tiden i stark spänning och mitt mod började sjunka,
när vi passerat Göteborg, och jag såg havsskummet fräsa kring mina
efterlängtade västkustknallar.

Det blåste emellertid en rykande storm, och den var naturligtvis i detta
ögonblick allt annat än välkommen, mindre därför att den försvårade
färden, vilken skedde i en öppen båt till vår resas slutliga mål, än
därför att en västkuststorm ej är ägnad att borttaga oviljan mot havet
och havsbandet, i fall en sådan känsla verkligen finns. Jag satt nere i
kosterbåten och iakttog hela tiden min hustru, och jag betraktade henne
från sidan, medan båten steg på de brytande sjöarna och vågorna sköljde
däcket från stäv till akter. Men jag kunde ingenting upptäcka, som
besvarade min stumma fråga. Hon syntes mig oåtkomlig, där hon satt och
såg ut över det svarta vattnet, och inom mig ropade hundratals stridiga
röster, som jag tyckte alla samlade sig i en kraftansträngning för att
tränga till hennes hjärta och sympati.

Men som jag satt där, började min oro att giva vika, och ostörd av alla
tvivel och all uppjagad nervositet, såg jag för första gången västkustens
natur. Den fyllde mig med en känsla, som jag vill kalla helig, och inför
densamma försvann allt annat.

Båten gungade fram över den upprörda fjärden och framför dess bog
klarnade konturerna av en långsträckt ö, som avtecknade sig mot en
bakgrund av jagande skyar. Ju närmare vi kommo denna ö, desto starkare
brände inom mig glädjen av decenniers längtan, som nu skulle bli
tillfredsställd. Vi stego i land på bryggan, och jag uppfattade i ett
girigt ögonkast allt omkring mig. Jag såg bryggorna, sjöbodarna, alla de
små byggnaderna, som lysande i ljusa färger trängdes på sluttningen av
den kala klippan. I hamnen gungade båt vid båt, och på klipporna lågo
massor av fisk för att torka i solen. Ute på en udde stod en gul grupp av
oljeduksklädda män i sydväster och långstövlar och ordnade långsamt och
betänksamt en hop storfisk, som jag aldrig visste mig hava sett.

Den starka luften stack mig i ansikte och kinder, och omkring mig förnam
jag ett dån som av brusande vattenfall, frampiskade av rasande vindar.
Jag såg klippornas konturer blåna och svartna i fjärran, när stormen drev
skyarna i vild jakt fram över himlen, som lyste blå genom söndertrasade
moln. Och när jag kom fram till vårt lilla vita hus, som låg ytterst på
den västliga udden, långt borta från klungan av andra människors
boningar, då såg jag för första gången havet.

Jag stod länge och blickade ut över detta hav, som jag äntligen hade
nått, och när jag kom in i våra rum, såg jag att mina egna fönster visade
samma utsikt, som jag nyss hade lämnat, endast att havet syntes hava
kommit mig ännu närmare. Åter stod jag stilla och visste ej vad som i
detta ögonblick försiggick inom mig. Men i samma nu föll min blick på
min hustru. Hon stod ensam vid fönstret och såg ut, och i ett ögonblick
slog det mig, att allt vad som under veckor sysselsatt mina tankar, all
överretning, allt tvivel, all list, all beräkning, hela kampen för att
tvinga min hustru att känna som jag -- allt detta hade jag glömt, sedan
jag satt min fot på den klippiga ön. Nu stod hon där, och jag visste icke
om våra tankar i detta ögonblick reste sig till kamp mot varandra eller
möttes.

Då vände hon sig om, och jag såg att hennes ögon voro fulla av tårar. Hon
räckte sin hand emot mig, jag tog den, och tillsammans stodo vi och
blickade ut över vattnet. Vågorna vräkte upp över stenarna under våra
fönster och så långt ögat nådde syntes endast de vita böljornas kammar
mot den mörka havsytan och de små skären, mot vilka havet bröt. Som
kaskader av vitt skum störtade vågorna mot höjden, pressade fram av
tyngden från hela havet, som från väster låg på. Det var ett uppror fullt
av lugn kraft, ett stort utbrott, som bar inom sig något av livets eget
fulla jubel.

Inför detta uppror lade sig mitt eget uppror till ro, och med min
hustrus hand i min kände jag, att vi båda varit på väg mot havet och på
olika vägar nått fram. Vi talade icke ett ord, men vi stodo där länge,
och det som varit dog inom oss. När vi somnade in, hörde vi ännu stormens
och vågornas dån i våra öron, och när dånet upphörde, vaknade vi, emedan
tystnaden stört oss.

Utanför våra fönster låg havet stilla och stort i lugna dyningar.



VIII.


Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke
då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min
hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke
ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.

Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga
hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen
ned i havet och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och
emedan det kyler mot aftonen sticker han sina små fötter under mammas
klänning. Han tigger om att få sitta uppe så länge solen är kvar.
Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som
försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot
handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord.
Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas
hals och ber, att jag skall bära honom.

Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och när jag
vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min hustrus
gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka den punkt,
där solen går ned och där aftonrodnadens flammor slocknat.



IX.


Aldrig har Sven blivit så beundrad, smekt, buren på allas händer och
förgudad, som han blev under denna sommar. Lotsarna buro honom över
bergen och täljde honom båtar, gummorna stannade och logo soliga leenden,
så fort de fingo se honom. De unga hustrurna glömde sina egna småttingar
och sade, att ett sådant barn hade de aldrig sett, flickorna ledde honom
på klipporna och lekte med honom, utan att han behövde be dem. Sven gick
omkring i ett ständigt solljus, och han blev brun och stark i denna luft,
som han aldrig varit.

Sven var med ett ord medelpunkten för allas våra tankar och solen i denna
vår enda västkustsommar.

Det var emellertid underligt nog, att han just under denna tid fann ett
nytt samtalsämne, till vilket han ständigt återkom. För Sven var det
nämligen egendomligt, att han talade om allting som kom i hans tankar,
och han gjorde det mera okonstlat, än barn pläga, fullkomligt
bekymmerslös i fråga om det intryck han kunde göra på en vuxen. Med barn
är det ju eljest vanligt, att de till en viss grad gömma, vad de tänka,
och endast med en viss förbehållsamhet yttra sig inför de äldre. Detta
kommer av, att de frukta att känna ironins smålöje träffa sina tankar,
även om detta löje är blandat med välviljan. Särskilt blir detta fallet,
om ett barn är känsligare, naivare, till sin natur öppnare, än andra
barn, eller till sitt hela väsen skiljer sig från de flesta.

Sven hade, från det han slog upp sina ögon, aldrig känt annat än
förstående värme omkring sig. När han kom i den åldern, då föräldrar
kunna sysselsätta sig med sina barn, hade han nästan stundligen följts av
ett par ögon, som gladdes åt varje hans rörelse, förstod och uppmuntrade
varje ord, avspeglade varje yttring av hans späda, oskyldiga själ klarare
och bättre än han någonsin skulle kunna det själv. Det var genom denna
kärlek, som lille Sven lärde känna hela världen omkring sig, och emedan
den passade till hans egen smeksamt hängivna person, liksom han passade
samman med den, vilken dag för dag gav honom livet, kunde Sven heller
aldrig tänka sig annat, än att allt vad som växte, undrade eller log inom
honom, skulle han pladdra fram lika naturligt och enkelt, som det kom.

Kanske fanns inom honom, fast han aldrig kunde uttala den, också en slags
aning, att han icke hörde hit? Kanske band honom denna aning, ehuru
omedvetet, ännu starkare vid henne, som levat länge med samma känsla gömd
under sin levnads lycka? Vem kan svara på detta? Eller vem kan försöka
att svara? Ingen. Endast tystnaden svävar över blommande gravkullar.

Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas
vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den
tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod
alldeles stilla.

Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den
berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt
hed går döden fram. Han är klädd i en vit kåpa, som döljer benranglet,
men lämnar dödskallen bar. Honom följer ett långt tåg av unga och gamla
utan åtskillnad, och tåget är så långt, att det synes förtona i det
oändliga, och ingen kan se dess slut. I handen håller döden en klocka,
och man ser, att den nyss har klingat. Man ser det, ty det sitter en
ålderdomsbruten kvinna vid vägen och sträcker bönfallande sina händer mot
den obeveklige, som, utan att se till sidan, går henne förbi. Men nära
bakom döden står ett ungt par, som älskar varandra. I den unge mannens
öra har dödens klocka ringt, och förtvivlans kärleksarmar kunna icke
hålla honom kvar. Dödens tåg går vidare, och när den platsen kommer, som
är öppen för honom i tåget, skall han följa, och hans plats på jorden
skall stå tom, och ingen längtan skall räcka till att kalla honom
tillbaka. Men där tåget synes sluta, skymtar som en dager av
morgonrodnad.

Sådan är tavlan, och denna hade mamma medtagit till det yttersta skäret
bland andra tavlor och fotografier, med vilka hon prydde vårt nya
sommarhem, och på en fotografi av denna tavla var det som Sven en gång
stirrade, när han frågade mamma:

»Vad är det?»

Och mamma berättade sagan om den grymma döden, som kommer och tar bort
den, som är ung, och lämnar kvar den gamla, som tigger att få följa
honom. Och Sven hängde tavlan på sin plats igen.

Men nästa morgon tog han ned den ånyo, och när han sett på den en stund,
fick mamma berätta hela sagan för andra gången.

Åter satt Sven och hörde på, och åter blevo hans stora ögon allvarliga
och undrande.

»Tror mamma, att den unga fästman är mycket ledsen, för att han behöver
dö?» sade Sven.

»Ja», svarade mamma. »Men hon, som är hans fästmö, är ännu ledsnare.»

»Men han kanske blir en ängel», sade Sven, »och får vita vingar på
axlarna.»

»Det blir han nog», sade mamma.

Men Sven suckade och var ändå inte nöjd.

»Varför kan inte den gamla gumman få följa honom», sade han, »när hon så
gärna vill?»

»Det vet ingen, Sven», sade mamma. »Det vet bara Gud.»

»Vet han det då?»

»Ja. Han vet det.»

Sven gick ut igen till solskenet och klipporna. Men sedan blev den sagan
hans käraste, och nästan varje morgon, när mamma satt och kammade sig,
kom Sven in, tog ned den förunderliga tavlan och bad mamma berätta.

Men det hade hänt Sven en sak till och det var under vintern. Då hade han
fått följa med på teatern och se en pjäs, som spelades på en söndags
förmiddag, då Sven kunde få vara uppe och inte behövde föras hem för att
gå och lägga sig. Det var Strindbergs »Lycko-Per» som gavs och Sven
förstod nog inte mycket av pjäsen, men han hade roligt på sitt sätt. Han
hade så roligt, att han smittade alla, som sutto omkring honom.

Men så kom den scen, där döden visar sig för Lycko-Per, och då blev Sven
tyst. Ingen hade tänkt på, att denna scen fanns där, eller att den
överhuvud kunde göra ett sådant intryck. Men allt, som sedan följde,
brydde Sven sig icke om. Och när någon efteråt frågade, vad han sett på
teatern, så svarade han bara:

»Jag har sett döden. Det var ett stort långt benrangel och kunde tala.
Och så höll den en lie i hand.»

Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen
aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie,
men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från
teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till
ett.

Oupphörligt brukade Sven tala om detta. Denna bild hade satt sig fast i
hans fantasi med en intensitet, som ingenting syntes kunna utplåna. Och
han berättade för vem som ville höra på om döden, som kom emot Lycko-Per
och hotade att taga honom, men som fick gå igen, därför att Lycko-Per bad
honom så vackert. Han berättade därom, så att han ryste själv endast vid
minnet, och om döden i levande gestalt uppenbarat sig för honom, kunde
han ej blivit starkare gripen.

Men hans vänner på skäret tyckte det var underligt, att ett så litet barn
kunde tala om sådant. De gjorde aldrig narr av honom, utan vad han
berättade stärkte hos dem blott känslan av något sällsamt skärt och fint,
som de gärna togo på armarna och buro över bergen.

Och Sven lät icke störa sig i sin lycka av dessa sagor. Han var så
förtrolig med dem, att de endast syntes följa honom, som skuggan följer
det livliga solskenet. Och han skapade sig sin egen värld ute på skäret.
När bränningarna gingo högt och stormen röt, då stod han i fönstret och
såg ut över det vräkande havet, och han kunde stå där i timtal, utan att
det var honom möjligt att slita sig loss. När himlen var blå och vinden
spelte sval och stilla över ön, då gick han ensam ned till stranden,
fångade sjöstjärnor och lärde sig leka med båtar.

Men allra helst uppehöll han sig vid lotsutkiken, där mamma satt med sitt
arbete, och där bad han henne berätta allt vad hon visste om sjön. Han
var överlycklig, när han lärde sig springa barfota på klipporna, och han
drog i sina små byxor och klev på sina fina fötter så försiktigt som en
liten prinsessa. Men när man skulle gå långt, då bad han att bli buren.
Och som ingen kunde neka Sven vad han bad om, var det alltid någon, som
tog honom på armen eller på axlarna. Då såg han sig stolt omkring och log
i känslan av sin makt och sällheten, att alla älskade honom.

Men när mamma blev ensam med pappa, sade denne mer än en gång:

»Han är ju så frisk och kry, som han aldrig har varit. Varför skall han
då alltid tala om döden?»

Och hon svarade:

»Det är inte jag som lär honom. Hans tankar komma och gå som de vilja. --
-- Ser du?»

Hon pekade nedåt stranden. Där satt Sven ensam och såg ytterst lycklig
och glad ut. Han höll ett snöre i handen, och vid snöret var fästat en
träbit, vilken såg ut som en båt. Den drog han fram till stranden,
lastade med stenar och sköt ut den igen.

»Hör du inte?» sade Elsa.

Och för att höra bättre gingo vi sakta närmare utan att gossen såg oss.

Han satt alldeles stilla, lät trästycket gå fram och åter i vågorna, och
med en svag, klockren stämma sjöng han för sig själv. Det var en
sjömansvisa, som han lärt av barnen på ön.

                Sjung falleralla, sjung falleralla la
                och uti havet sin grav han får.

Så fick han syn på oss, tystnade, hytte med sin lilla hand och
förklarade, att han inte ville sjunga när pappa hörde på.

                           SLUT PÅ VOL. I.



X.


Jag märker, att jag i denna bok nästan endast skriver om våra somrar.
Detta kommer sig helt enkelt därav, att det var under sommaren, vi
starkast kände oss leva. Om vintrarna bodde vi ju antingen i huvudstaden
eller så nära densamma, att vi när som helst kunde förflytta oss dit. Då
gick det oss som de flesta andra. Huvudstadslivet tog oss, kastade oss in
i sin jäktande virvel och knappade in på den tid, då vi alla kunde leva
med varandra och känna oss som ett. Borta voro min hustrus och mina långa
förtroliga samtal på tu man hand, borta det muntra samlivet med barnen.
Icke ens julen, eller allra minst den, var fri från denna känsla av
överansträngande brådska, vilken efterlämnar trötthet, leda och
misstämning. Därför väntade vi sommaren nästan som en befrielse från
något ont, och när vi lämnade huvudstaden, var det alltid, som foro vi
mot vår egen och vårt samlivs förnyelse.

Det är om vår sista sommar jag nu berättar, den sista, då vi verkligen
kände oss leva, den sommar, vilken blev så annorlunda, än vi hade hoppats
och tänkt.

Vi hade denna gång valt en helt annan plats än västkustens skärgård, och
vi hade gjort detta, för att min hustru skulle få omgiva sig med allt
det, som hon under föregående sommar hade saknat. Ty hur än havet hade
gripit henne, bar hon dock kvar ett slags avoghet till detta hav, vilket
vill härska i ensamt majestät och icke tillåter höga träd och blommande
gräsmattor att växa i sin omedelbara närhet. Innerst längtade hon alltid
efter lummiga lunder och blommor i överflöd, och den seger jag vunnit i
min kamp för havet, var alltså endast halv. Därför kommo vi överens om
att för framtiden skiftesvis bestämma platsen för vår sommarvistelse. Och
denna sommar ville vi dessutom dela med andra, uppliva vad som en gång
fyllt våra hjärtan, när all vår lycka återspeglades i kretsen av idel
vänner, vilka kommo och gingo i vårt hem som i deras eget.

För att göra kontrasten mot sommaren på skäret så stark som möjligt valde
vi Lidingön, och i övre våningen av en halvt förfallen herrgård redde vi
vårt sommarhem.

Det var en våning med stora och många rum, en våning med sneda fönster,
fläckade tapeter och gammalmodiga, stora verandor, en lång och smal, som
vette åt gården, och en mindre, från vilken man såg ut över trädgården
med dess oskyfflade gångar och förvuxna bärbuskar, såg över ekarna långt
ut åt udden och hela den stilla, ljusa viken, vilken låg inbäddad i
grönska och liknande en lugn insjö i det mellersta, rika Sverige.
Verandorna voro på båda sidor om huset helt och hållet övervuxna med
vildvin, och på verandan utåt sjön var den ena sidan täckt med
kaprifolium. Det hela gav intrycket av en gård, som höll på att
överväxas, myllas igen, försvinna för att åter bliva ett med naturen. När
man satt och drömde på den mindre verandan och såg ut över trädgården,
ekarna och den lugna viken, kom man att tänka på att allt, vad här var
röjt eller byggt, en gång skulle vara borta och den dag komma, då nya
människor skulle finna gömt i jorden, vad som nu givit bo åt då
längesedan glömda människors glädje och sorg eller näring åt deras
kroppar. Vemodigt, utan en enda tillsats av dysterhet, smög sig denna
känsla över den, som satt och sög in stämningen av denna lilla fläck,
vilkens alstringstid hade varit, och det blev honom, som om all jordisk
lycka hade bestått i att få leva här, till dess att huset föll och
ogräset blivit odlingens herre, och sedan få slumra in med byggnaden som
föll i ruiner, de gamla träden, som sjönko murkna och utlevade ihop,
bliva ett med själva den ofruktbara jorden, vilken även den tycktes ha
tröttnat på att bära det, som var bestämt att giva liv åt dess
bebyggare.

Här växte syrenerna tätt, gullregnen hängde praktfulla och tungt ned över
ovårdade grupper och rabatter, där pionerna slokade övermogna mot jorden,
och rosenbuskarna trängdes för att få luft. Här fanns allt, vad min
hustru älskade av stämning och natur. Här fanns något av en döende
melankolisk frodighet, vilken stämde med hela hennes själsliv. Här gick
hon omkring, som om hon från första stunden varit hemma. Här glömde vi,
att hon själv känt symptom av sin gamla sjukdom. Här glömde vi, att livet
och människorna slagit oss onda sår, och vi själva värjt oss och slagit
tillbaka. Här glömde vi vinterns tvång och vinterns enerverande nöjen.
Och mitt över viken hade vi vänner, mellan vilkas brygga och vår båtarna
gingo tätt. Men hela omgivningen låg tung över mig och jag kände det, som
om den hindrade mig att arbeta. Den kastade mig in i en stämning olika
allt vad jag någonsin hade erfarit. Men tiden gick, och med den kom
lugnet. Med en styrka, som aldrig förr kom arbetets genius över mig, och
jag stördes av ingenting annat än av Sven.

Ty han var den ende, som vi aldrig kunnat lära att pappa skulle vara i
fred, när han arbetade. Han öppnade dörren så sakta, som om han riktigt
ville visa, att han förstod, hur viktigt det var, att det var tyst. Såg
jag på honom då lade han fingret på läppen och sade »tyst» med en så
maktmedveten och på samma gång oskyldig min, att jag ovillkorligen måste
lägga bort pennan. Såg jag däremot icke upp, då gick han sakta fram till
skrivbordet och ställde sig bredvid mig. Han kunde stå där tåligt, hur
länge som helst, och höll jag mig då stark och låtsade, som om jag icke
anade hans närvaro, kunde han gå sin väg igen, lika tyst som han kommit.
Det hände emellertid inte ofta, och vände jag bara aldrig så litet på
huvudet, såg jag genast de blåa väntansfulla ögonen, som sökte mina. Och
då var jag förlorad.

»Vad vill Sven egentligen?» sade jag.

Och jag tyckte, att jag borde se sträng ut, men visste, att jag inte
kunde.

Då var det en blomma eller en sten eller någon annan raritet, som han kom
med. Och jag gav mig på nåd och onåd. Jag sköt undan både papper och
penna och lät Sven störa mig så mycket han ville. Och det gläder mig nu.



XI.


Här ute sjöng lille Sven, som han hade gjort hela vintern, och det var
visst närmast för hans skull, som Elsa hade yrkat på, att vårt piano för
en gångs skull fick följa med ut i skärgården.

Ty allt sedan mamma upptäckt, att Sven kunde sjunga, var det endast helt
naturligt, att hon började odla hans anlag, och att hon var stolt över
hans röst, som hon var över allt, vad han gjorde, sade eller företog sig.
Hon skaffade honom små visböcker och lärde honom orden utantill. Ty Sven
var bara fem och ett halvt år, och han var alldeles för liten för att
kunna läsa. Också hade hans mamma heligt och dyrt lovat, att det skulle
dröja länge, innan han behövde plåga sig med något så rysligt. Men
sjunga, det kunde han, och han kunde många visor. Mycket sällan tog han
fel på en ton, och gjorde han det någon enda gång, då såg han helt
förtrytsam ut och började genast om alltsammans från början.

Aldrig var han heller rädd att sjunga, när främmande hörde på. Hur många
som ville, finge komma. Sven sjöng och log, och de stora blå ögonen
blänkte. Varför skulle han vara rädd för att sjunga, när han själv tyckte
det var så roligt, och han för resten sjöng vackert? Det hade mamma sagt,
och när hon tyckte det, måste ju alla tycka detsamma.

Bland alla vackra visor, som Sven kunde, var emellertid ingen näpnare att
höra än denna:

              Bä, bä, vita lamm,
              har du någon ull?
              Ja, ja, kära barn,
              jag har säcken full.
              Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
              och två par strumpor åt lille lille bror.

Slutet på denna visa var Svens glansnummer. Ty så fort han kom till det
sista ordet bar det i väg med takten, så fort, så fort, som om han velat
äta upp slutordet och behålla det för sig själv. »Lille lille bror»
trillade i väg långt före pianots ackompanjemang, och det berodde bara
på, att han tog de två paren strumpor för egen räkning och hela versen
som en anspelning. Varför skulle också icke hela visan kunna vara
skriven enkom för honom, när han kunde sjunga den och var så glad däråt?

Den visan fick ingen annan än Sven sjunga, och det var heller ingen annan
än han, som kunde, han, som var lille bror i livet, lille bror i döden,
som aldrig blev något annat, och som alltid skall leva under detta namn.

                  *       *       *       *       *

Fönstren i salen stå öppna, doften från syrenerna strömmar in med
aftonluften, solen är i sin nedgång, och på väggen över det uppslagna
pianot dallra dess strålar. Vid pianot sitter hans mamma i vit
sommarklädning, runt om stå vi andra, och mitt ibland oss sjunger lille
Sven.

              Söndagsrock åt far och helgdagskjol åt mor
              och två par strumpor åt lille lille bror.

Det är midsommarafton, och Sven är lycklig. Ty han har fått mammas löfte
på, att den kvällen behöver han inte gå och lägga sig, förrän han själv
vill. Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han
med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon
falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin
olycka att icke få vara uppe längre.

Där sover han med sin vän på armen, den vita lilla hunden av trä, vilken
har ull som ett lamm och ögon av svarta knappnålar, och som Sven kristnat
till Ulltapp. Ulltapp är en fredlig sängkamrat. Han stör ingen.

Ute i trädens kronor ljuder det första svaga fågelkvittret, som bådar
morgonens gryning.



XII.


Jag tror aldrig, att Sven någonsin levat ett så underligt samliv med sin
mor som under denna sommar, eller också är det möjligt, att jag aldrig
haft tillfälle att så fullständigt följa det. Kanske bidrog härtill, att
vi denna sommar för första gången umburo vår store gosses sällskap. Olof
hade nämligen fått resa norrut för att andas skogsluft och öva sig i att
vara ensam borta från hemmet. Och följden härav blev helt naturligt, att
de kvarvarande höllo sig ännu trognare samman än vanligt. Så mycket är
visst, att jag under denna sommar omedvetet började se Sven med samma
ögon, som hans mor gjorde, och att jag aldrig som just då känt mig slagen
av, hur olik han var alla barn, jag någonsin sett, ehuru ingenting hos
honom var annat, än vad man kallar för barnsligt.

En morgon minns jag, att han överraskade mig, när jag var ute och
promenerade, med att sitta alldeles ensam i gräsmattan med en bukett
blåklockor och ranunkler i handen. Jag frågade honom, om han ville följa
med mig och gå i parken. Detta var ett anbud, som han alltid plägade
mottaga med förtjusning, och det väckte därför min förvåning, när han
denna gång energiskt vägrade.

»Vill inte Sven följa med pappa?»

Jag kände mig nästan sårad och trodde det var nycker.

Sven bara skakade på huvudet och satt stilla som han suttit.

»Men varför det då?»

»Jo, jag sitter här och väntar på mamma», sade lille-bror med mycken
bestämdhet.

»Men det vet du väl, att mamma kommer inte ut förrän senare. Mamma är
inte så frisk, som hon varit, och hon behöver sova längre om morgnarna,
därför att hon aldrig sover om nätterna.»

Detta var också förhållandet, och om det icke hindrade oss från att njuta
av sommar och lycka, kom detta sig endast därav, att vi under årens lopp
i den grad vant oss vid, att min hustrus sjuklighet periodvis måste
återkomma, att denna omständighet endast föreföll oss helt naturlig och
alldaglig.

Sven lät emellertid icke inverka på sig av några förnuftsskäl, utan satt
envist kvar.

»Jag _vet_, att hon kommer _i dag_», sade han.

Jag log åt hans säkerhet och gick vidare, medan jag tänkte mindre på hans
förutsägelse än på denna allt uppslukande ömhet hos ett barn, vilken var
långt över hans år, och som kom gossen att sitta overksam med några
blommor i hand, endast för att icke gå miste om att få hälsa på modern, i
samma ögonblick hon visade sig.

Men medan jag gick framåt, kom jag plötsligt att vända mig om, och då såg
jag min hustrus vita hatt och lätta blommiga klänning skymta mellan
jasminbuskarna. I samma ögonblick hörde jag ett gällt anskri från Sven.

Leende gick jag tillbaka, och jag såg gossen i en paroxysm av ömhet hänga
kring moderns hals. Jag ropade åt dem, men lille-bror släppte icke sitt
tag. Han höll sig fast på den plats, dit han alltid strävade att komma,
och redan på avstånd ropade han med en blandning av förtrytsamhet över
min misstro och triumf över att falt rätt:

»Ser du det, att hon kom! Ser du, att jag visste det!»

»Du hade väl varit inne och tittat», sade jag.

Ingenting kan beskriva det förakt för alla rationalistiska uttolkningar,
över vad han kände och visste, varmed Sven svarade:

»Nej, det har jag visst inte. Har jag det mamma?»

Och mamma tröstade honom med, att han visst inte hade varit och tittat.
Men till mig sade hon:

»Du kan inte tro, hur ofta det här har hänt. Det är, som om han kände mig
i luften innan jag kommer. Barn _kan_ ju hitta på sådant.»



XIII.


Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre
anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara
ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa
och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i
skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans
vita, smala hand smeksammare än då.

Så klagade han över huvudvärk och fick antipyrin, och så ville han inte
stiga opp om morgnarna, utan påstod, att han var så trött. Men som det
inte syntes något fel på pojken, lyfte pappa upp honom ur sängen och
förklarade, att han skulle kläda sig och laga att han kom ut i friska
luften. Sven steg då upp och försökte, medan pappa var inne, så gott han
kunde att draga på sig de besvärliga strumporna. Men så fort pappa var
utanför dörren, smög han sig fram till mammas bädd och bad att få krypa
ner hos henne.

Naturligtvis kunde mamma icke motstå en sådan bön. Och aldrig var Sven
lyckligare. Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon
och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma.
Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina
märkvärdiga ögon:

»Tala inte om det för pappa!»

»Ja, men varför det?» sade mamma.

»Jo, för då blir pappa så ond.»

Allt detta föreföll mamma så underligt, att hon skulle kunnat lova Sven
vad som helst, och följaktligen lovade hon även detta. Och Sven gick ut
och kände sig lugn och glad, för att mamma inte skulle förråda hans
olydnad, och för att han och mamma höllo ihop.

Men när mamma skulle resa bort eller bara gå ut och gå utan honom, då var
han förtvivlad. Hans sorg kände inga gränser, och hans gråt var så
hjärtskärande, att man icke kunde göra annat än tilltala honom med alla
de tröstegrunder, som stodo att finna. Ja, åsynen av hans lidelse fulla
smärta var så pinsam, att man på länge icke kunde glömma den, och vi
talade därom en förmiddag. Jag hade just övertalat min hustru att följa
mig på en utflykt i staden för att äta middag med ett par vänner, och,
som man säger, komma ut en smula. Och jag hade gjort detta, särskilt
emedan jag tyckte, att hon behövde vila sig från Sven.

Vi lyckades också till sist glömma det intryck vi haft av den lilles
gråt, och vi tillbragte en angenäm dag, som vi alltid gjorde i staden,
när vi visste, att vi icke behövde stanna där. Stämningen stod just på
sin höjdpunkt, när min hustru i viskande ton frågade mig, om det skulle
göra mig mycket ledsen, ifall hon reste hem med en tidigare båt. Det var
rätt sällan, vi foro ut för att roa oss, och förslaget var icke vidare i
min smak. Jag föreställde Elsa därför, att vi hade sagt oss skola komma
först med den sista båten, och att alltså ingen väntade oss. Med ett ord
-- jag gjorde alla de invändningar, som föllo mig in. Och till sist
försökte jag med, vad jag ansåg vara ett huvudargument:

»Sven har redan gått och lagt sig, när du kommer.»

»Det är inte det», blev svaret. »Jag vill bara gärna komma hem.»

Hon såg bedjande på mig, och naturligtvis blev följden den, att hon
reste.

Emellertid gick Sven hemma på eftermiddagen och lekte. Men när klockan
led mot den tid, då han brukade gå och lägga sig, försvann han spårlöst.
Våra jungfrur hörde icke till dem, vilka just lägga något på sinnet, och
när de ropat på honom ett par gånger, utan att få svar, slogo de sig till
ro med, att han nog skulle visa sig, när det blev mörkt, och att
herrskapet i alla fall inte skulle komma förrän senare. Sven fick alltså
gå, som han själv ville, och fram mot 8-tiden gick han ner och satte sig
alldeles ensam på ångbåtsbryggan. Inte visste han så noga, när ångbåten
kom, och därför fick han också sitta där länge. Men han satt kvar tåligt
och tyst, och redan långt ute på fjärden, medan båten gick fram och åter
mellan de många bryggorna, fick hans mamma syn på honom. Han satt där
liten och hopkrupen, och hans gröna krockethatt lyste mot det blåa
vattnet.

Alltsammans kom så underligt för henne, nästan som om hon vetat på
förhand, att han skulle sitta där, och hennes ögon följde hela tiden den
lilla gestalten, som satt på bryggans bänk med huvudet nedböjt och ryggen
krökt, som om han grubblat. Men när båten lade till, och mamma skulle
stiga i land, då stod lille Sven i den högsta spänning upprätt på
bryggan, och hans ögon sökte och sökte, som om hela livet hade stått på
spel. Och när mamma kom emot honom, då var det svårt att säga, vem som
var lyckligast, han, som icke setat förgäves, eller hon, som fann barnet
sig till mötes.

»Men hur kunde Sven sitta där?» sade mamma mitt i sin glädje. »Mamma
skulle ju inte komma förr än sent i natt.»

»Jag visste, förstås, att du skulle komma», sade Sven.

Hans röst och hans ögon voro fulla av förvåning, att mamma inte kunde
tänka sig en så enkel sak.

»Jag visste förstås, att du skulle komma, och därför satt jag bara och
väntade.»

Och på mammas fråga, om han setat länge, svarade han:

»Ja, det förstås. Annars hade Hanna fått tag i mig. Och då hade jag fått
lov att gå och lägga mig.»

Mamma svarade ingenting på detta. Aldrig skulle det fallit henne in att
nu förebrå honom, för att han egentligen varit olydig. Hans oskyldiga
kärlek, som var orsaken, skyddade honom mot varje förebråelse, och Sven
visste det mycket väl. Han såg från sidan upp emot mamma och log:

»Jag narrade Hanna. För jag kröp bakom busken, så att hon inte kunde se
mig.»

»Nej, gjorde du», sade mamma.

Hon och Sven gingo upp tillsammans, belåtna som två medbrottslingar,
vilka lyckats, och följden blev naturligtvis, att den kvällen lade mamma
sin gosse själv. Det gjorde hon för övrigt ofta, fastän han snart skulle
bli sex år och vid allvarligare tillfällen kallades för stora gossen.

Vad det gick långsamt, när hon hjälpte honom i säng! Hur lätt och mjukt
tog hon inte av honom hans plagg, hur försiktigt tvättade hon icke hans
späda lemmar, hur sakta torkades han icke, och när den långa nattskjortan
kom på, gick det som en lek. Sedan satt hon med lillen i knä't och
drömde om den tid, då han var riktigt liten, och hon själv gav honom mat.
Och när han äntligen skulle gå i säng, då ville han aldrig läsa sin
aftonbön. Han hade tusen påhitt, bara för att hindra att mamma skulle gå
ifrån honom. Men när han läst den, slog han armarna omkring henne och
viskade:

»Det är så bra, när du hjälper mig. Ty du tar aldrig hårt i mig.»

Elsa böjde sig ännu djupare ned över hans bädd och viskade till svar:

»Jag ska' alltid hjälpa dig. Ingen annan ska' få göra det. Ända till dess
att du kan hjälpa dig själv.»

Hon var rikligt belönad, för att hon avbrutit ett nöje och rest hem, och
när jag kom efter med den sista båten, låg hon vaken för att få berätta
mig, allt vad Sven hade sagt.

Efter en glad dag med kamrater verkade dessa små rörande drag av gossen
ännu mera på mig, än vad de säkerligen eljest skulle ha gjort.

»Vet du, att en stor och god man använt samma ord till mig en gång, när
han berättade om det första intrycket, när hans mor dött?» sade jag.
»Även han var då mellan 5 och 6 år, och det gällde samma sak -- att byta
om skjorta. Han begagnade alldeles samma ord: 'Det var första gången jag
kände, att någon tog hårt i mig.'»

Jag stod bredvid Svens lilla bädd och såg länge på honom. Det hade kommit
något insjunket vid hans tinningar. Men han sov djupt och gott, och jag
böjde mig ned och kysste honom på pannan.

Vi försökte byta om samtalsämne, men jag var så uppfylld av tanken på
barnet, att jag ej hade sinne för annat.

»Har du aldrig tänkt på en sak?» sade jag. »Olof kan jag tänka mig som en
stor människa, som fullvuxen. Och Svante också! De äro ju så olika. Men
jag kan dock tänka mig det med dem båda. Men Sven? Kan du tänka dig honom
som stor? Var vill du göra av honom i världen? Var tycker du han skulle
passa utom hos oss?»

Min hustru log med ett smärtsamt drag, som bildade nålfina rynkor kring
hennes mun.

»Det har jag tänkt på ofta», sade hon. Och fortsättande sin egen
tankegång tillade hon:

»Det är kanske därför, jag älskar honom mer än allt annat i hela världen.
Mer än de båda andra gossarna, mer än dig. Jag har tänkt på det ofta,
och jag vet, att om någon av de stora gossarna dog, skulle jag aldrig
sluta att sörja dem. Men jag tror, att jag kunde bära det för Er skull
som levde. Om du dog -- jag törs aldrig tänka på det. Men om Sven dog, då
kunde inte heller jag leva. Jag har många gånger tänkt att säga dig det.
Ty jag ville, att du skulle veta det.»

Hon räckte mig sin hand, och hennes ögon sökte mina, som om hon ville
bedja mig om förlåtelse, för att hon trodde sig kunna leva utan mig. Och
sedan vi släckt ljuset, låg jag länge vaken och upprepade i tankarna
hennes ord. Jag somnade i den tron, att jag aldrig skulle få veta, om hon
sagt sant eller ej.



XIV.


Sven blev så sjuk, att han måste läggas till sängs. Men ehuru vi väl
visste, att det var allvarligt nog, var febern så svag, att vi aldrig
trodde på någon verklig fara. Jag skrev oförtrutet, och min hustru satt
vid gossens sjukbädd, höll hans hand i sin och berättade sagor för honom,
när han orkade höra på.

Doktorn sade oss, att sjukdomen säkert skulle bliva långvarig, men trodde
sig i övrigt kunna giva de bästa utsikter, och då jag länge haft en resa
i tankarna, for jag bort på några dagar i gott hopp, att, när jag kom
hem, finna det värsta över. Jag tillbragte alltså tre hela dagar med goda
vänner, och jag njöt, utan att i någon högre grad känna oro, både av
vänskap och vacker natur. Men när jag sedan satt på tåget och skulle
återvända till Stockholm och därifrån till mitt hem, föll det över mig en
ängslan, som jag icke kunde betvinga. Strax innan jag for, hade jag
talat med min hustru i telefon. Jag hade hört hennes röst på avstånd
darra av glädje: Sven var bättre! Han hade setat uppe i sängen och
skrattat och pratat. Han hade ätit och bett mamma hälsa till
»farsgubben», som var hans specialsmeknamn, när han var mycket
uppsluppen. Allt tydde alltså på det bästa, och dock kunde jag icke bli
min ängslan kvitt.

När jag kom fram till Stockholm, var klockan tio på aftonen. Jag hade
kommit samma minut, som sista båten gick ut till mitt hem. Jag gick
därför direkt till det hotell, där jag plägade taga in. Det var mörkt,
och regnet föll i strömmar. Hastigt trädde jag in i förstugan, erfarande
denna känsla av hopplöst främlingskap, som alltid överfaller mig, när jag
sommartiden tvingas besöka Stockholm och vet, att jag måste vara ensam.
Jag hann icke framställa någon begäran om ett rum, förrän portieren kom
emot mig och bad mig, i det han nämnde ett nummer, genast ringa på i
telefon.

Jag gjorde så och fick bara det beskedet, att doktorn hade rest, och att
jag ögonblickligen skulle taga en vagn och åka efter.

Slaget, som kom över mig så häftigt och oförberett, gjorde mig lam, och
den febrila verksamhet, jag utvecklade, föreföll mig själv alldeles
automatisk. Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte
jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till
dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och
trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick
igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan. Jag såg
mig själv som en annan person, såg, att jag lade kött på min tallrik,
skar i det och försökte äta. Hela tiden tänkte jag blott på ett: vagnen,
som inte kom. Gud i himmelen! Vagnen kom inte, och där hemma låg min
gosse och dog, och jag kunde inte komma till honom.

Jag betalade och gick ut i hotellets vestibul, där jag drev fram och
tillbaka, utan möjlighet att sitta stilla, utan möjlighet att tänka en
redig tanke.

»Det är mitt barn, som håller på att dö», sade jag till portieren. »Det
är därför, jag är så nervös.»

Jag försökte att le mot honom, för att han skulle förstå, hur väl jag
själv insåg, att mitt uppförande var meningslöst. Men jag kände själv,
att leendet blev en grimas, och jag väntade heller icke på hans svar. Jag
fortfor bara att gå med klockan i hand, som om jag velat påskynda tiden,
och när vagnen äntligen kom, var jag viss, att det var förbi. Jag förstod
inte, varför jag satt där, eller varför jag skulle åka ut i det
strömmande regnet, men automatiskt som förut sade jag till karlen:

»Kör allt vad en häst kan springa, det är min lilla gosse, som håller på
att dö. Ni ska' inte göra det för intet.»

Kusken hade kört oss många gånger förr.

»Är det den lilla snälla gossen, som är så vacker?» sade han.

Dessa enkla ord väckte mig åter till verkligheten, och det flög genom
mitt bröst en varm ström av tacksamhet mot den unge mannen, som körde
mig.

»Ja», sade jag kvävt. »Ja, det är han.»

Och jag satte mig in i vagnen med känslan av, att jag mött en människa,
som förstod vad det gällde, och som ville hjälpa mig. Medan vi ilade fram
över gatorna, talade jag tyst för mig själv och grät av både glädje och
sorg: »Han är så vacker och så god, att även en man, som blott har sett
honom stiga upp i en vagn, minns honom och säger mig det. Och han skall
dö. Det finns ju millioner barn, som få leva. Varför skall just mitt
dö?»

Aldrig har jag åkt fortare, och aldrig har någon väg synts mig mera lång.
Jag såg gnistorna slå upp i mörkret kring hästens hovar, kände hur regnet
lättade och märkte landskapet flyga mig förbi som ett mörkt skuggspel,
och hela tiden satt jag och talade för mig själv ofattbara ord, vilka jag
ej förstod, hur de kommo mig på tungan. Det var, som om jag i mörkret
förts fram mot just det, som för mig komma skulle, och jag bad blott om
uppskov, att han måtte leva, när jag kom fram, så att han än en gång
skulle slå sina armar om min hals, och jag fick höra hans röst.

Framåt gick det, framåt i rasande fart. Vagnen hoppade från den ena sidan
av vägen till den andra. Men icke ett ögonblick föll det mig in, att
något kunde gå sönder, eller att vi skulle åka omkull. Det var en präktig
karl, den kusken, som tänkte på min lille gosse, som var så vacker och
snäll, och som icke fick dö.

»Det är en fader och hans barn», sade jag högt för mig själv. »Es ist ein
Vater mit seinem Kind». Utan att jag visste det, satt jag och reciterade
vers för mig själv, och en krampaktig snyftning trängde sig upp i min
hals, som om den velat kväva mig, och för att få luft böjde jag mig ut ur
suffletten och såg på landskapet, där jag kände varje utsikt, varje
krökning av vägen. På stenarna, över vilka vagnen nu skakade fram, kunde
jag märka, att vi svängt in på den korta bivägen, som förde upp till vårt
hem. Med alla sinnen spända såg jag ut i mörkret, jag såg konturerna av
en droska, som höll på gården. Doktorn är kvar! Doktorn är kvar! Så hörde
jag från verandan min hustrus röst: »Han kommer. Gud vare lov, han är
här.» Och inom ett par ögonblick var jag uppför trappan och stod i
salen.

Jag stod inne i rummet, och min sinnesrörelse var så ytterlig, att jag
ingenting kunde fatta av vad jag såg. Jag hade en förnimmelse av, att
doktorn stod där, och jag kände, att min hustru höll mig hårt omfamnad.
Det var mig klart, att hon såg glad ut, ja, överlycklig ut, och att jag
borde vara detsamma. Jag hörde något om ett anfall av vanmakt, som nu var
över, och som doktorn hoppades icke skola betyda någonting. Men jag kunde
ingenting säga och ingenting tänka. Lyckan kom över mig så oförberett,
att den icke kunde väcka mig ur den förfärliga bedövning, som ännu höll
mig i sitt våld. Mekaniskt avtog jag mina handskar och min överrock, och
ännu stod jag där och liksom sökte vänja mina ögon vid ljuset i det
upplysta rummet.

»Ska' du inte gå in till honom? Ska' du inte se honom?» sade min hustru.
»Han är vaken.»

Och hennes röst lät nästan förebrående, som om hon icke förstått.

»Jo, jo», sade jag.

Och utan att fatta, vad som nu skedde, gick jag in och såg Sven ligga i
min säng och se upp till mig.

»Känner Sven igen pappa?»

»Ja», svarade den lille med förvånad röst.

Han kunde inte begripa, att alla de stora sågo så upprörda och oroliga
ut. Han sträckte upp sin lilla hand och smekte mig, och jag märkte, hur
mager och tunn den blivit.

Medan jag stod där och lutade mig ned över gossen, förstod jag, att det
var sant, och att mitt barn levde. Jag höll hans hand för mina ögon, och
jag kände, hur tyngden föll från mitt bröst, och slöjan gled bort från
mina ögon.



XV.


Hur underlig och full av hopp, oro, förtvivlan och farhågor blev icke
den tid, som nu följde! Doktorn hade förespått oss en lång
sjuklighets-period, vi beredde oss därför på tålamod, och vi försökte att
öva denna dygd. Under två långa veckor, som nu följde, ingick Svens
sjukdom i vårt vardagslivs dagliga vanor, som sjukdomen alltid gör, när
den gjort sig bofast i ett hus. Jag skrev därför varje förmiddag, utan att
låta mig störas, på min bok, och min hustru gick varje dag mellan honom
och mig, satt i hans rum, emedan Sven blev lugn, när han kände henne
nära, och smög sig ut, när han sov, för att få frisk luft och berätta
mig om alla de goda tecken, som hennes vakna öga städse trodde sig
upptäcka. Svante gick ensam och tyst och for över viken och berättade för
sina vänner, de små flickorna, att lille-bror var mycket sjuk, och att
allting blivit så tyst därhemma.

Vi hade måst skaffa en sköterska, för att min hustru skulle kunna få ro
om nätterna. Det skedde icke utan många protester från Elsas sida. Ty hon
var så svartsjuk om den lille, att hon icke tålde någon annan, vilken han
bad om hjälp, eller som gav honom sådan. Och det var först, när hon
märkte, att krafterna icke längre stodo henne bi, som hon med tårar i
ögonen gav sitt bifall och böjde sig för det oundvikliga.

Ett par timmar efter, sedan sköterskan anlänt kom emellertid min hustru
in till mig och berättade med strålande ögon, att Sven blivit mycket
intagen i sin nya vän.

»Du får gärna hjälpa mig, för du är snäll» hade han sagt.

Och därmed slöt han sina ögon och låg stilla, som han plägade, med
isblåsan på sitt huvud, vilket alltid värkte, och de små magra händerna
över täcket.

En dag stördes vi plötsligt av positivspel ute på gården, och emedan Sven
just den dagen ätit och pratat och sett riktigt kry ut, frågade vi honom,
om han inte ville bli buren ut och se på en apa.

Annars var det alltid Sven, som kom rusande, när en positivspelare var i
antågande. Med andan i halsen brukade han komma in till pappa och be om
slantar. Det var hans fröjd att få ge, och när han kom med sina slantar,
och såg strålande lycklig ut, som om han vetat, vad det vill säga för en
fattig musikant att få pengar till mat, då fick han svartmuskiga ansikten
att le med vita tänder och brunglänsande ögon att stråla tillbaka mot
hans blå.

Men nu hängde han så trött och liten på pappas arm. Väl inlindad i en
filt var han, och strumpor hade han på fötterna. Så blev han utburen, och
pappa höll honom i sina armar på verandan, därifrån han kunde se ned över
den solbelysta gården, från vilken positivets muntra toner ljödo emot
Sven.

Han blickade trött och främmande ned på träden och på gårdsplanen, på
klungan av barn, som stodo där i solskenet, och hans blick var hela tiden
undersam, som hade han grubblat över, varför allt detta icke var roligt
som förr. Han försökte att dra på mun, när han fick se apan, som var det
roligaste han visste, och som hoppade upp och ned på positivet, skramlade
med sin lilla kedja och gjorde fula miner, när hon försökte knäcka en
nöt.

Men Sven orkade icke se allt detta. Han blev bara allvarligare och
allvarligare. Allt tyngre och tyngre satt han på pappas arm. Det var, som
om han varit långt borta och sett ned på det, som jorden hade vackert och
glatt, och längtat dit och känt, att allt detta icke längre var till för
honom. Han lutade bara sitt huvud mot pappas axel, och så blev han buren
in igen i sin säng.

Det var mamma, som lade honom ned i den och strök kuddarna till rätta:

»Tyckte inte Sven det var roligt?»

»Jo, ja orkade bara inte än. Men jag blir snart frisk.»

Då böjde sig mamma ner och strök lille-bror över håret, men utan att han
såg det, räckte hon ut sin andra hand och sökte min, som hon krampaktigt
tryckte.



XVI.


Så satt jag en natt ensam i mitt rum, och dagen därpå visste jag, att
läkarna skulle komma och döma lille Sven till liv eller död. Jag visste
att de skulle vara två, därför att vår husläkare ville konsultera en
specialist, emedan han icke längre vågade lita på sitt eget omdöme. Jag
satt ensam, lampan var tänd, och framför mig låg ett manuskript, där
slutkapitlen saknades.

Jag hade sagt godnatt till min hustru och nämnt, att jag skulle arbeta.

»Att du kan skriva i kväll!» hade hon sagt.

Och det låg en nyans av bitterhet i hennes ton, som om hon hade menat,
att jag icke kände som hon.

Så hade hon ångrat sig och lagt sitt huvud mot mitt och sagt:

»Lycklig du, som kan.»

Och här satt jag nu ensam och darrade i varje nerv av en själsskakning,
så sammansatt och så oerhörd, att jag knappast kan beskriva den. Jag
hoppades trots allt, att mitt barn skulle leva, ja, jag trodde, att så
skulle ske. Men på samma gång hade jag en förnimmelse, att nu måste jag
skriva, nu eller aldrig. Jag visste snart sagt varje ord, som skulle stå
på de papper, vilka blanka och oskrivna lågo framför mig. Nödvändigheten
drev mig fram, och jag skrev, fyllde ett efter annat av de vita bladen
och lade dem samman med högen av manuskript, som växte framför mig på
bordet. Det var, som om en osynlig röst hade viskat sin befallning i mitt
öra, jag måste lyda denna röst, lyda blint, och det var över mig en
jagande hast, som om jag vetat att det gällde livet.

»I morgon», ljöd det inom mig, »i morgon! Vem vet, vad som sker i morgon?
Det kan ske, att ditt barn skall dö. Och då kan du icke skriva. Då kräves
det av dig: 'Pengar och åter pengar'. Du kan arbeta om din bok, du kan
göra den bättre, men du kan icke skriva den färdig, om ditt barn skulle
dö.»

Som piskrapp jagade mig tankarna fram, och redan såg jag morgondagern
genom gardinen i lampans bleka sken, som föll över papperet. »Pengar!
Pengar! Du måste skaffa pengar om ditt barn dör, och du skall kunna
rädda din hustru.»

Och genom rösterna, som jagade mitt arbete fram, hörde jag som en ton,
vilken jag tyckte mig känna igen: »Es ist ein Vater mit seinem Kind!» En
fader med sitt barn! Var hade jag hört det förr? När hade jag hört detta
förr? När hade jag känt denna jagande hast? Det var, som om piskor vinit,
som om hovar slagit gnistor ur stenbundna vägar, som om jag känt
nattluften kyla mitt brännande huvud. Jag skrev och skrev. Och jag kom
ihåg, hur jag åkt som en rasande, i tanke att mitt barn var dött.

Men jag tänkte icke längre på mitt barn. Jag tänkte på henne, som måste
äga mig helt, om det skulle vara tänkbart, att hon kunde stanna hos mig,
i fall det ofattbara bleve verklighet och Sven dog. Jag skrev och skrev,
skrev som ingen människa skrivit för pengar, skrev de bästa sidor, som
säkert flutit ur min penna. Och när krafterna sveko mig, drack jag, drack
mycket för att hålla mig själv vid liv.

När solen redan en stund varit uppe, skrev jag de sista raderna. Och jag
satt som bedövad.

Jag samlade ihop de fullskrivna arken och lade dem i min låda, smög mig
ut i rummen och lyssnade vid den dörr, innanför vilken Sven låg. Då
öppnade min hustru den och såg ut. Jag vacklade emot henne och sade:

»Det är färdigt.»

Hon log emot mig, och det låg en värld av lycka i hennes röst, när hon
svarade:

»Han sover så lugnt. Det kan inte vara farligt.»

Jag gick ifrån henne och föll en stund senare i dödssömn av trötthet.



XVII.


Innan nästa dag hade förgått visste vi, att ingen hjälp fanns, och att
lille Sven skulle dö. Vissheten hade kommit över oss som ett tungt slag,
ty hela tiden hade vi hoppats. Vi stodo ute i tamburen, de båda läkarna
tysta och allvarliga, min hustru med ögonen fästa på deras anleten, som
om hon trodde, att de ännu icke sagt allt. Jag såg på dem alla, medan jag
lade armen om min hustrus liv för att försöka att draga henne till mig,
och jag lade märke till, hur det ryckte i vår vän doktorns känsliga
ansikte. Professorn talade sakta och lågmält, som om varje ord kostat
honom en övervinnelse. Jag kände ingenting annat, än att det oundvikliga
kom, och att jag måste stålsätta mig för att kunna bära det. Men med en
tryckning av min hand, i vilken jag kände hela hennes smärta, gjorde min
hustru sig lös från min arm, som låg om hennes liv, och i det hon vred
sina händer, så att man bokstavligen hörde benstommen knaka, utbrast
hon:

»Säg, att det finns hopp. Säg det bara.»

De båda männen undveko hennes blick, men då rätade den unga kvinnan upp
sig och sade:

»Han skall inte dö. Jag skall visa er, att han skall leva.»

Hon gick bort och vi stodo tysta och sågo efter henne, där hon försvann
på vägen till sjukrummet. Vi förstodo alla, hur djupt hon kände, att
varje möjlighet till förhoppning verkligen var förbi, och att det var
därför hon gav löftet att rycka honom undan döden, -- trots allt. Vi togo
farväl utan många ord, och jag gick den väg, min hustru hade gått, utan
att veta vad jag ville säga henne, endast för att få vara i hennes närhet
och se, kanske just vad jag fruktade mest.

Jag fann henne icke i sjukrummet. Jag fann henne i mitt eget rum och
hennes drag voro förstenade. Hon satt hopsjunken i soffan, med handen
hårt pressad mot kinden, hennes ögon voro torra och glanslösa, och hon
såg in i det stora mörkret. Hennes gestalt, ansikte, ja, till och med
hennes händer vittnade därom. Jag försökte tala henne till, jag försökte
att nämna hennes namn, men hon svarade mig icke, och till sist måste jag
lämna henne åt sin egen smärta, väntande i ångest på de ord, vilka skulle
komma, när den en gång bröt ut.

Det dröjde mycket länge, innan denna tystnad bröts, och när det skedde,
var det icke med ord. Min hustru sträckte endast fram sin hand emot mig
och drog mig till sig i soffan. Hon föll i mina armar, och en lång
snyftning, som tycktes komma från ett enda bröst, skakade oss båda.

»Vad det är synd om dig!» viskade hon. »Vad det är synd.»

»Om mig?»

Jag slet mig lös och såg upp. Ty det låg något i hennes röst, som fyllde
mig med en aning, vilken jag icke ville låta stiga fram som tanke inom
mig.

Hon knäppte ihop sina händer emot mig och nästan skrek:

»Du ber mig väl inte om, att jag skall leva efter detta, leva utan Sven.
Jag kan det inte. Jag kan inte.»

Det var min aning, åt vilken hon givit ord, och jag stod där rådvill och
utan att kunna få ett ord över mina läppar.

»Sätt dig hos mig», sade hon. »Jag ska' inte bli häftig. Jag ska' tala
lugnt. Ty jag är inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting
brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte kan fatta det än, därför
att du vet så litet, och därför att jag så litet kunnat säga. Men varför
skulle jag säga dig det, förrän det var alldeles nödvändigt? Ty jag har
velat leva med dig, Georg, jag har velat leva med dig, därför att jag har
älskat dig mer än allting i hela livet. Jag är inte ung nu. Jag är så
gammal, som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig har vetat det,
aldrig har velat se det, och när jag sett dig lycklig, har jag icke velat
störa dig. Men så långt jag kan minnas tillbaka, har jag vetat, att jag
icke varit som andra människor. Inom mig har jag känt ett behov att få
dö. Kan du förstå, vad jag säger nu, Georg? Jag förstår det ju knappast
själv. När jag varit som mest lycklig åt dig och barnen och allt som är
vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle jag bort från
alltsammans, och ingenting skulle kunna hindra mig. Jag skulle vilja och
icke vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå in i mörkret, där
jag hörde hemma. Jag har känt det så, att något skulle komma och tvinga
mig, säga mig, att jag måste. Minns du den vintern, Georg, när det var så
tungt och så mörkt mellan dig och mig? Då försökte jag att skriva till
dig, hur jag hade det. Ty tala kunde jag ju ej. Men jag kunde heller icke
skriva. Vad jag ville säga dig, kunde jag icke, och jag minns, hur jag
undrade över, att du icke frågade mig även sedan, frågade mig ofta och
enträget, även fast jag bett dig att icke göra det. Ibland ville jag, att
du skulle fråga mig. Men mest var jag glad att du icke gjorde det. Vad
jag led den liden, Georg! Om du kunde ana, vad jag led! Du kom och tog
min hand och satte dig bredvid mig, och jag blev icke lycklig, som jag
brukade. Ty jag visste ju, att jag dag för dag tänkte på, hur jag skulle
kunna få dö och gå bort ifrån dig. Jag ville göra det själv, Georg. Kan
du fatta det, att mitt i min lycka ville jag göra det själv? Och du var
god emot mig och vänlig och glad, och jag kände det, som om jag varit en
trolös kvinna och bedragit dig. Och vet du, varför jag ville gå bort
ifrån dig? Jo, därför att jag visste det så säkert, att en dag skulle det
ske, och därför ville jag hellre gå, medan du var ung och stark och
snart skulle kunna glömma mig och bliva lycklig med en annan.»

Hon tystnade ett ögonblick, och hennes ögon simmade i tårar. Så fortfor
hon igen, och hennes röst blev som ny:

»Så kom lille Sven, Georg, och allting blev som förändrat. Minns du, att
jag sade dig det redan då? Minns du, att jag sade det? Jag trodde då, att
Gud hade sänt honom för att hålla mig kvar i livet, för att jag skulle
kunna göra dig så lycklig, som jag önskade, och var kväll bad jag till
Gud, att jag skulle kunna. Jag trodde så visst, att Gud hade bönhört mig,
och det var det jag talade med lille Sven om, när vi voro ensamma, och
ingen kunde lyssna till våra ord. Men nu, Georg, nu går han ifrån mig. Nu
vet jag, att allt det andra, allt det, som du aldrig har vetat förrän nu,
skall komma igen, och nu vill jag bara att du skall förlåta, för all sorg
jag gjort dig och all sorg jag gör dig nu. Men du får icke bedja mig
stanna. Ty dit Sven går, dit går också jag.»

Hon stod framför mig, och hon syntes mig i detta ögonblick större, än
människor äro. Jag var i den grad oförberedd på allt, vad hon nu hade
sagt, att det syntes mig, som om hon berättat en ohygglig mardröm, vilken
jag icke kunde förvandla till verklighet. Men jag kände också, att på
samma gång hon tillfogade mig den största sorg, blottade hon vidden av en
kärlek, inför vilken jag blott ville sträcka ut mina händer, för att den
icke skulle berövas mig i samma ögonblick den helt blivit min.

»Jag kan inte bära detta», nästan skrek jag. »Jag kan icke bära det.
Mista både dig och honom. Du kan inte mena det.»

Hon reste sig utan buller upp, och som en Niobe, vilken breder ut armarna
kring sina barn, dem gudarnas pilar söka till och med i modersfamnen,
stod hon framför mig.

»Låt mig ta' Sven med mig», sade hon. »Han ska' ju ändå dö. Jag bär honom
ned till viken i kväll, när alla sova. Det är en så kort kamp. Och så
slipper jag plåga dig mera, än jag redan har gjort.»

Jag ställde mig i vägen för henne, och med mina armars kraft tryckte jag
henne våldsamt ned på soffan.

»Vänta», sade jag. »Vänta! Du vet ju inte själv, vad du gör.»

Men hon svarade mig endast:

»Det blir din och min olycka, om du hindrar mig. Anklaga icke mig, när
den sedan kommer.»

Hon vred sig i smärta under mitt tag, och efter en stund föll hon i en
lång vanmakt. Jag lade henne ned på soffan och jag tyckte, att allt vad
som blivit sagt var en vanvettig dröm. Länge stod jag och betraktade
henne, ända till dess att jag hörde, hur hennes andetag blevo långa och
regelbundna, och jag var viss, att hon sov. Då makade jag kudden till
rätta under hennes huvud och lade en filt över henne.

Vacklande av sinnesrörelse, gick jag in i rummet, där Sven låg. Hans
högra öga hade fallit samman och hans vänstra hade blivit så underligt
klart och stort. Jag böjde mig över honom, tog hans lilla oskyldiga hand
och förde den till mina läppar.

»Du älskade barn», tänkte jag. »Varken du eller jag kan hjälpa den
andre.»



XVIII.


Vi hade flyttat lille Svens bädd till verandarummet, för att han genom de
öppna dörrarna skulle höra fåglarna sjunga och vinden susa. Där låg han
nu på sin vita bädd, och när han såg upp, var det i väntan att bli kysst,
eller också rörde han sakta på de små svaga händerna, och då lutade vi
oss ned över honom, därför att vi förstodo, att han ville smeka oss.

Svante gick på tå i sjukrummet, och hans hjärta var fullt av det
förunderliga i, att lille-bror skulle dö. Långa stunder stod han stilla
och betraktade honom eller böjde sig ned och kysste hans kind. Men när
mamma vaknat ur sin dvala, då gick han emot henne, när hon kom in, och
lade båda sina armar om hennes hals.

Aldrig skall jag glömma den blick av outsäglig förtvivlan, varmed hon tog
gossen om huvudet och såg in i hans ögon.

»Har du telegraferat efter Olof?» sade hon till mig.

Jag nickade till svar, och åter såg jag, hur hon böjde sig över Svante
och slöt honom intill sig. Driven av någon plötslig instinkt, reste jag
mig upp och gick ut, lämnande min hustru ensam med det friska barnet och
det döende. När jag vände mig om i dörren, såg jag min hustru föra Svante
fram till lille-brors säng. Där satte hon sig på den ena sidan och lät
gossen taga plats på den andra. Så lutade hon sig ned över Sven. Men hela
tiden höll hon Svantes hand fast, och jag såg, att hon smekte båda
barnen, utan att göra någon åtskillnad.

När Svante slutligen kom ut, gick jag in och tog hans plats mitt emot min
hustru. Då räckte hon mig sin hand över det döende barnet och sade:

»Om det blir till lycka eller olycka, vet jag inte. Men jag skall stanna
hos dig. Ty jag tror nu, att Gud vill det.»

Och efter ett ögonblick tillade hon:

»Sven vill det också. Jag har talat vid honom.»

Utan att kunna svara, böjde jag mig ned och kysste hennes hand. Och i
denna stund visste ingen av oss, vad som var lycka och vad som var
olycka.



XIX.


De dagar, som nu följde, skall jag fåfängt söka skilja ifrån varandra.
Ja, det skulle vara mig omöjligt att ens säga, huru många de voro. Natt
blev till dag och dag till natt, och vårt liv hade blott en enda punkt,
kring vilken det rörde sig: det lilla rummet, utanför vilket de blommande
kaprifolierna täckte verandan, fyllande luften med sin doft, och där vår
lille gosse låg och stred med döden.

Här gingo vi om varandra, sutto vid varandras sida, sovo, åto och vakade.
Här smälte allt vad vi levat och drömt samman i en enda förtärande
smärta. Här gick min hustru fram, när det sista hoppet syntes utslocknat,
och satte korken i myskflaskan. Hon, som ville dö med honom, tog den
sista medlet av stimulus bort, för att hon icke sedan skulle behöva
förebrå sig, att hon stört den lilles sista stunder endast för att själv
ha den glädjen att se hans stora ögon lysa emot oss.

Ty det högra ögat var slocknat och borta. Ögonlocket låg slutet däröver,
som om halva hans lilla huvud redan länge varit dött, men när det vänstra
ögonlocket öppnades, glänste ögat så mycket större. Det blev så
allvarligt och stort, som om det redan blickat in i en värld, dit hans
far och mor ännu icke haft tillträde, och där vi icke skulle komma in,
förrän den sista förlåten brast, och vi följde honom på den väg, där
dödens klocka ringer, och där den, som hör dess ringning, måste följa,
vilka band som än hålla honom kvar vid jorden.

Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet därute föll, och när
nattlampan inne i sjukrummet spred sitt svaga flämtande sken över den
vita bädden. Och lille Sven själv, han, vilken våra blickar sökte, som
våra tysta samtal rörde sig om, och som vi hade slutat med att önska
befrielsen från alla plågor! Stilla som han levat, låg han på sitt sista
läger, och när min hustru lutade sig över honom, rörde han sina trötta
läppar och kysste henne.

»Klappa pappa, Sven», sade hon. »Pappa är här.»

Då riktade han sitt stora trötta öga emot mig och lade sin smala, vita
hand mot min kind med en rörelse, som om han endast rört sig i sömnen.

Så sutto vi den sista natten, och närmare ha inga människor setat
varandra. Vi höllo varandras händer över barnets bädd, och vi sprutto
till, för att ingen rörelse av liv i hans ansikte skulle gå oss förlorad,
när han såg upp och sökte oss med sitt stora öga. Vi talade till
varandra: »Såg du det? Såg du?» Och medan vi girigt samtalade på denna
minnenas skatt, vilken skulle bli det enda som stod oss åter, gingo
nattens långsamma timmar förbi, och morgonrodnaden steg över viken, över
ekarna, över hela den gamla trädgården under våra fönster.

Som om vi ville giva lille-brors själ fritt rum att flyga den väg, där vi
icke kunde följa honom, så öppnade vi dörrarna till verandan, och den
friska morgonluften strömmade in. Det hade regnat på natten, och genom
splittrade moln bröt solen fram över landskapet, medan dimmorna flögo
över vikens vatten. Den steg och steg, och vid dess strålar började
fåglarna kvittra. Och hela det härliga uppvaknandet av naturen grep oss,
så att vi måste tvinga oss till tystnad för att icke störa den lille,
som sov.

»Ser du», sade Elsa, »ser du! Så vackert måste det bli, när han skall
dö.»

Men ännu dröjde dödsängeln, ännu fortforo barnets lugna, regelbundna
andetag, och tröttheten grep oss. Jag tog min hustru med halvt våld och
tvang henne att lägga sig till ro på soffan bredvid gossens bädd. Där
somnade hon med handen på hans säng, och medan morgonsolen steg, satt jag
ensam vaken och lyssnade till deras tunga andedräkt, under det att inom
mig allt blev stilla och lugnt, och jag ropade efter ett slut på denna
pina för oss alla. Jag satt där, till dess att min hustru reste sig upp
ur sömnen. Då bytte vi plats, och uttröttad somnade jag med handen på den
plats, där hennes nyss hade vilat.

Så förgingo ett par timmar, och solen steg högre och högre på en klar
sommarhimmel. Jag vaknade vid, att min hustru lade sin hand på min arm.

»Vakna, Georg», sade hon. »Nu dör Sven.»

Jag kunde icke stanna där inne. Jag gick ut i trädgården, och i tanke att
bereda honom en sista glädje -- han, som städse älskat blommor -- bröt
jag en rosenknopp, den vackraste jag kunde finna, vände åter och lade den
på min gosses kudde vid sidan av det öga, som ännu kunde se. Ur stånd att
uthärda längre, gick jag tillbaka ut på verandan. Därute hörde jag, hur
Svante kom in och satte sig vid bädden. Men jag vände mig icke om. Jag
gick blott och lyssnade på de långa, förfärliga andedragen, vilka kommo
som från en vuxen man och skuro mig i själen. Då hörde jag ett ljud från
min hustru, som kom mig att vända mig om.

Sven hade slagit upp ögat och sett rosen. Så hade han sträckt sin hand
mot blomman, lyft upp den, som ville han se på rosen en sista gång och
sedan låtit den falla tillbaka på kudden.

Plötsligt skakades hela hans kropp av hemska, långvariga krampanfall. De
började vid huvudet, som vreds snett, och syntes fortsätta ända ut i
lemmarna, vilka blevo styva och blånade. Då lutade min hustru ned sitt
huvud för att slippa se. Men när anfallen upphört, grät hon tyst, och
åter räckte hon mig sin hand över den lilla bädden.

Så sutto vi därinne, till dess att andetagen upphörde ... fortsatte igen
... förlängdes, växte i styrka ... och upphörde. Så blev allt tyst.
Dödens tystnad härskade. Nedböjda och gråtande följde vi vingslagen av
den själ, som var på flykt.

Vi hade hållit honom i var sin hand och på en gång släppte vi de kalla
händerna ned mot täcket.

Så gick min hustru ut ur rummet och sökte vila. Men jag satt där ensam
och kände med förfäran, hur allting hade blivit så tyst.

                  *       *       *       *       *

På eftermiddagen kom Olof och tillsammans med far och mor kom han från
sin första utflykt i världen fram till den bädd, där lille-bror låg död.
Där grät han manligt och stilla, och när han kom ut i salen, visade
Svante honom allvarligt på sitt finger.

Det hade fått ett djupt märke, och Svante beskrev hur lille-bror tryckt
in sin nagel där, innan han dog. Han behöll det märket i flera dagar, och
han saknade det, när det gick bort.



XX.


Det står en liten gul kista mitt i rummet på samma plats, där för icke
länge sedan stod en bädd med ett levande barn. Nu är rummet prytt med
rosor. Man ser nästan intet annat än rosor, och in genom dörren träder en
ensam kvinna.

Hon bär ett barn på sina armar och barnet är dött. Hon vill icke, att
någon annan än hon själv skall röra vid hennes älskling, och med egna
händer, som icke skälva, lägger hon det i kistan. En liten hund av ull,
som han brukat sova med, när han var frisk och glad, och ingen tänkte på
döden, lägger hon på hans arm. Det är Ulltapp, som skall följa sin herre.
Han är en fredlig sängkamrat och stör ingen. Så ser hon efter, att hennes
gosse ligger bra och ordnar hans bädd, som om han nyss läst sin aftonbön,
och hon kommit för att säga god natt. Hon ser på honom, som ville hennes
hjärta brista, och hon kysser hans kalla läppar.

Så går hon sin väg, och jag står där ensam med locket, som jag lovat
henne, att ingen annan än jag skall skruva fast. Jag skruvar och skruvar,
och mejselns ljud mot skruvarna, vilka tränga sig in i trät, gnissla och
ljuda, som om jag själv skure tänder av smärta.

Men när det är gjort känner jag ingen smärta längre. Det är, som om de
sista dagarnas ångest bränt ut varje möjlighet att känna inom mig, men
vart jag ser, möter min blick idel blommor.

Då går jag ut på verandan, och jag möter doften av kaprifolium, som
stiger ur mörkret, samma doft, som omgav mig, när jag kände mitt lilla
barns fingrar krama mina med dödens kraft. Allting inom mig är upplöst,
allting är förbi. Jag tänker på henne, som nyss gick ut, och på allt, som
jag vet skall följa. Jag känner, att jag får aldrig tid att sörja honom
så som jag ville, min lille gosse med änglaögonen, och ensam böjer jag
knä vid hans kista, jag som icke vet, för vem jag böjer knä, eller till
vem jag skall bedja.



XXI.


Men ute på kyrkogården ligger en liten grav. Den är ordnad som en
trädgård i smått med en häck av buxbom, ett rosenträd och en kulle med
friskt gräs, på vilkens krön växer tätt med penséer. Den är olik alla
andra gravar, och över den grönskar en ensam lind.

På kullen är en sten, och på stenen läsas orden: »Vår lille Sven».

Där sover vår lycka, som en gång var större än andras. Där under jorden
är min hustrus själ fången, bunden med trolldomsband, och ingen kärlek
kan föra den åter till jorden.



TREDJE DELEN

                                             Evigt ejes kun det tabte.
                                                         HENRIK IBSEN.

I.


Det fanns intet av vad jag väntat och fruktat, som icke kom. Den enda
skillnaden var, att allt som olyckan växte, ville jag aldrig tro på den,
ens fastän jag anat den och visste, att den skulle komma. Ty att sorgen
skall komma, det kunna vi människor veta. Hur den verkligen kommer, veta
vi däremot aldrig.

Det första jag med en onämnbar fasa kände och förstod, när åtminstone så
många dagar hade förgått, att jag kunde komma i ro och tänka över vad som
verkligen skett, det var, att aldrig hade min hustru så talat ut ur sitt
innersta väsen, som när hon setat inför mig i mitt rum och sagt, att hon
var född för olyckan, och att nu, när Sven var borta, levde hon endast
för att dö. Om och om igen upprepade jag hennes ord, om och om igen
genljödo de i mina öron, och ju längre jag tänkte på dem, desto vissare
blev det mig, att inom henne fördes en kamp mellan själva begäret att dö
och hennes kärlek till mig och våra barn, som befallde henne att leva.
Mer och mer började dock allt, vad hon sagt om sin kärlek till oss att
stiga fram för mina tankar och undantränga de förfärliga ord, vilka
talade om en dödslängtan, som nästan blivit ett dödsbeslut. Jag såg henne
sliten mellan den känsla, som band henne till oss tre, vilka ännu levde,
och den dunkla längtan, vilken drog henne till den, som gått bort. Vi
hade varit ett helt för henne, och därav kom hennes lidande, att hon
kände sig aldrig kunna förlika dessa stridiga krafter, vilka brottades om
hennes själ.

Jag såg allt detta. Jag såg det under en resa, på vilken jag ryckte henne
med mig för att skänka henne åsynen av hav och sol, nya människor och
intryck av livet. Aldrig glömmer jag denna resa. Aldrig glömmer jag det
intryck av hopplöshet, som bemäktigade sig mig, när jag vecka efter vecka
allt tydligare märkte, att allt vad hon såg, gled henne förbi, som om det
för henne ej varit till. Hon dolde mycket för mig, hon dolde till och
med sina tårar, och jag förstod, att hon gjorde detta, därför att hon
såg, hur jag endast levde i hoppet att kunna återföra henne till livet,
och hon så gärna, så gärna ville, att jag i det längsta skulle få behålla
mitt hopp. Jag förstod detta en afton, när vi sutto på en veranda och
sågo ut över en norsk tavla av fjord och fjäll. Elsa betraktade länge
alltsammans, hon slöt ögonen inför allt detta, som hon älskade, och såg
bort.

»Georg», sade hon, »Georg! varför låter du mig se allt detta?»

Så brast hon stilla i gråt, men försökte åter hejda gråten och såg upp
mot mig.

»Varför gör du så mycket för mig? Varför är du god emot mig? Det vore
mycket bättre, att du läte mig gå min egen väg.»

Jag kände, att jag stod inför ett lidande, som icke kunde mätas eller
vägas. Jag kände ånger över, att jag velat draga henne bort från sorgen,
och att jag låtit henne märka det. Att över huvud söka leda henne eller
inverka på hennes smärta, syntes mig i detta ögonblick endast eländigt
och smått. Jag drog henne blott intill mig och sade:

»Gråt hos mig! Gråt så mycket du vill! Lägg icke band på dig! Tror du
icke, att jag sörjer som du?»

Tårarna strömmade ur hennes ögon, och dock var det ansikte hon vände mot
mitt så strålande av glädje, som om den största tänkbara lycka hade hänt
henne.

»Gör du verkligen det?» sade hon.

Det grep mig så, att min hustru skulle tro, att jag redan hade glömt
eller var på väg att glömma, att min smärta fick utbrott, och jag hörde
och såg ingenting annat, än vad jag själv kände, och vad som marterade
mig. Jag berättade henne, hur fattigt och fullvuxet hela vårt hem
föreföll mig nu, när Sven var borta. Jag sade henne, hur rädd jag var att
åter komma hem och börja vardagslivets arbete, när jag visste, att hans
klara röst icke skulle hälsa mig välkommen, och han själv icke stå gömd
bakom dörren och möta mig, när jag kom hem. Allt detta berättade jag
henne, och jag kände, hur hon sjönk till ro mot mitt bröst. Jag var
lycklig i medvetandet av, hur gemensamt vi ännu kunde känna. Men jag
förstod också, att hennes fruktan, att jag icke delade hennes sorg, så
som hon ville, kom därav, att hon, utan att jag sagt det, anade, att allt
vad jag företog mig, allt vad jag gjorde, tänkte och sade, samlades i ett
enda försök att återkalla henne själv till livet.

Detta satt jag och tänkte på. Men efter denna afton förändrade jag, som
jag själv väl märkte, mitt sätt mot min hustru. Jag blev resignerad och
väntade icke att så snart se henne vända sina tankar från honom, som gått
bort, till oss, som hon hade kvar. Därigenom blev hon mera förtroendefull
mot mig och mera öppen. Men resan gled oss förbi, som hade allt vad vi
sett endast varit en inbillning. Vänner träffade vi, men intet deltagande
förmådde mer än väcka tacksamhet hos min hustru, människorna gledo oss
förbi, som hade vi själva stått inom en gräns, vilken ingen av egen vilja
kan överskrida.

Och det lugn, vi kunde uppnå, funno vi icke, förrän vi en afton flyttade
in i vårt nya hem. Det var en våning i Stockholm, mot vilken vi utbytt
den bostad på landet, där vi upplevat så mycket både ont och gott. Vi
hade gjort detta, innan vi anade, att vad som nu hänt oss, skulle kunna
ske, och det var med en känsla av fruktan för vintern, vi trädde in i
våra rum.

Men i trots av detta upplevde vi här de första dagarna av lättnad och ro
under sorgen. Tusen gånger ångrade vi, att vi någonsin hade rest och
liksom släpat vår sorg med oss att beskådas av andra.



II.


På kyrkogården står en liten sten med inskriften »Vår lille Sven». Den är
lagd på kullen, som välver sig under en lind, vilken länge sedan fällt
sina blad. Vid lindens stam står en bänk, och på bänken sitter en ensam
svartklädd kvinna med långt krusflor som en änkas. Hon sitter där länge,
och i höstdagern talar hon med någon, som ingen kan se.

Hon befaller kusken, som håller i närheten av graven, att kora tillbaka
till landsvägen. Så böjer hon sig ned och samlar mull från graven i sin
näsduk. Därefter tar hon fram ur en syväska svart siden, nål, tråd och
sax. Av sidenet klipper hon till och syr en liten påse. Därpå tar hon av
mullen och fyller den. Så trycker hon sina läppar mot den mörka mullen,
och när hon det gjort, syr hon igen om den. Hon syr tätt och noga, så att
icke ett korn kan tappas bort, och i den lilla påsens hörn fäster hon
starka snodder. Därefter lägger hon in sina sybehör och sitter länge med
den svarta amuletten i hand, tänkande på, att nu är hon vigd vid honom,
som ligger i graven.

Därefter böjer hon knä under lindens kala grenar och kysser stenen, som
bär hennes älsklings namn. Stilla och högtidligt, som om hon beginge en
helig handling i många människors åsyn, hänger hon snodden om sin hals,
öppnar sin klänning och lägger den heliga jorden vid sitt bröst.

Under hela tiden är hennes ansikte allvarligt, men lyckligt och ljust,
och innan hon reser sig upp, kysser hon jorden under sina fötter och
stannar sedan för att kasta en blick på graven. En skog av små krukor
blomma omkring den, och friska blommor äro lagda på kullen. Ingen grav är
så vacker, ingen så väl skött, ingen är prydd med sådan rikedom just nu,
när höstvinden ruskar i träden.

Då ler hon av glädje och talar åter tyst och innerligt till någon, som
ingen kan se. Så går hon fram till vagnen, som väntar ute vid
kyrkogårdsgrinden, och åker hem.

Men när hon kommer hem, går hon direkt in till mig, tar fram den svarta
amuletten och säger mig, vad den innehåller. Därpå håller hon den fram
emot mig och ber mig, att jag skall kyssa den. Jag gör så för att icke
störa hennes glädje, och med ett lyckligt leende döljer hon den åter vid
sitt bröst, i det hon säger:

»Om du visste, hur lycklig jag känner mig, när jag är ute hos Sven,
skulle du aldrig vara ledsen, att jag far så ofta. Jag blir lugn för
flera dagar, bara jag får komma till honom.»

Så går hon ut igen och lämnar mig ensam. Och när jag efter ett par timmar
stiger upp från mitt arbete och söker henne, finner jag henne vid Svens
lilla byrå, vändande på de ting, vilka en gång tillhört honom.



III.


Så kretsa hennes tankar ständigt kring honom, som är död, och det finns
ingenting, som kan störa henne. Hon talar om, att hon snart skall följa
honom, och hon gör det i en lugn, sansad och förtrolig ton, som borde
detta vara den naturligaste sak för andra, liksom den är det för henne
själv.

Ibland brukar hon tillägga:

»Jag ville bara så gärna leva, till dess att gossarna bleve litet större
och inte behövde mig längre.»

Då kan hennes ansikte få ett förtvivlat sönderslitet uttryck, som visste
hon, att denna önskan vore mer, än hon kunde hoppas eller begära, och
hennes panna får ett djupt veck mellan ögonen, som om hennes grubbel
vållade henne smärta. Hon känner, att hon måste göra valet mellan liv och
död, åtminstone i sin önskan och hon kan icke göra det. Därför vill hon
leva en tid först, för att få vara allt vad hon kan för dem som leva,
och sedan dö för att få stanna hos den, vilken hon känner sig tillhöra.
Hon söker en försoning mellan begäret att dö och behovet att leva, och
hon fruktar båda, emedan de slitas om herraväldet i hennes själ och var
på sitt sätt pina henne gränslöst. På samma gång anar hon emellertid,
vilken av andarna till sist skall vinna seger, och därför omtalar hon
detta, icke som en utomordentlig händelse, vilken bör framkalla förvåning
och häpnad, utan som något självklart, vilket hon upplevat, och som ingen
kan betvivla.

»Minns du, när jag sade, att jag icke trodde på ett liv efter detta?»
säger hon. »Det var du, som lärde mig tro så.»

Hennes ansikte förmörkas, när hon säger det och det kommer något av groll
i hennes stämma, som gör mig ont. Hon ser det, och försonande lägger hon
sin hand på min, i det hon fortsätter:

»Nu tror jag det, och nu vet jag, att man kan börja att leva ett sådant
liv redan här på jorden. Det behövs bara, att någon går bort, vid vilken
man är så fästad, att det känns, som om själen följde med. Nästan var
afton kommer Sven till mig. Han kommer inte, när jag vill, eller när jag
ber honom komma. Inte när jag gråter och längtar, sträcker mina armar
efter honom och ropar hans namn. Men när jag minst anar det, då ser jag
honom sitta bredvid mig. Och när jag då är riktigt lugn och glad, då ler
han emot mig och ser lycklig ut. Han ser på mig då, alldeles som han
brukade, och innan jag hinner sansa mig, är han borta. Men då är jag
lycklig ändå. Ty jag vet, att han varit hos mig. Han har kommit ofta, när
du sovit och jag legat vaken. Mer än en gång har jag tänkt att väcka dig.
Men jag har icke vågat göra det. Ty jag har varit rädd, att, när du
vaknade, skulle han vara borta, och då skulle du kanske inte tro mig, när
jag berättade vad jag sett.»

Hon betraktade mig hela tiden med skygghet, som trodde hon, att jag
skulle motsäga henne. Jag gör det aldrig. Jag vet ju icke själv, vad jag
tror. Jag har genomgått skakningar så förfärliga, att jag icke vågar
säga, vad som är verklighet, och vad som är sken i andras erfarenheter.
Vet jag det ens i fråga om mina egna? Vet jag, om endast vad jag kan nå
med mitt förstånd är verklighet? Är det icke tänkbart, att det finnes en
verklighet, som endast kan åstadkommas med känslan eller -- varför icke
-- med inbillningen? Det förefaller mig, som vore det att liksom stympa
mig själv, om jag degraderade min känsla och min fantasi till att endast
existera för att kuvas av förståndet. I tanken jämför jag det med, om jag
ville låta ögat förneka en kroppslig smärta, därför att den vore osynlig,
eller örat kritisera möjligheten av en smakförnimmelse, därför att den
icke kan höras. Och hur väl jag än känner alla de argument, som anföras
mot en dylik tankegång, är det mig dock omöjligt att göra dem gällande i
detta fall. Jag varken tror eller icke tror. Jag går liksom i en pinsam
väntan att en gång få klarhet i vad jag icke vet.

Och under allt detta växer hos mig en tanke, som spirat i den stund, då
jag visste, att mitt barn skulle dö. Jag förstår, att vad allt detta är,
om det är inbillning eller verklighet, så skall det dock en dag taga min
hustru ifrån mig. Hon har växt samman med mitt eget liv, och jag kan icke
mista henne. Mot min egen lycka, som jag en gång tyckte vara så stark,
att jag från dess höjd kunde se ned på andras, reser sig den makt, som är
allt levandes öde. Döden kommer för mig, som den en gång kom för lille
Sven på den tavla, vilkens innehåll han alltid ville ha berättad för sig
som en saga. Den ringer i klockan och den, vilken icke borde, blir
kallad, men den, som kallelsen icke gäller, får stanna kvar. Skillnaden
är blott den, att jag ser döden på avstånd, långt innan han hunnit fram,
förstår att hans klocka skall ljuda, och den, för vilken hon ljuder,
skall gå med glädje.

Men jag vill icke sitta ensam kvar och förbanna dödens makt. Inom mig
växer ett begär, som går högre, än jag själv vet. Det är samma begär, som
när vissheten om barnets död tryckte min hustru till jorden, manande
henne att säga: »Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet, att han
inte skall.». På samma sätt säger också jag till mig själv: »Jag vill det
icke. Jag vill icke mista henne. Hon skall leva -- trots allt.» Jag
märker icke, att jag försöker det omöjliga. Den kritik, som genast var
vaken, när det gällde henne, sover, när det gäller mig själv. Jag vill
kämpa med döden för att behålla hennes och min lycka, sådan den en gång
blommade, icke just när livet log omkring oss, men åtminstone när vi
tagit dess tuktan och ändå visste, att livet kunde le. Jag vill göra allt
för att vinna henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i dödsriket,
med min kärlek vill jag tvinga henne att komma tillbaka, och följer hon
mig, skall jag aldrig vända mig om och snegla mot skuggorna.

Så lovar jag mig själv, och jag väntar aldrig, att lönen skall komma
snart. Tvärtom bereder jag mig på en lång och hård prövotid, och jag vet
på förhand, att det första jag behöver är konsten att vänta.

Men jag är så viss i min tro, att jag kan le för mig själv, när jag hör
hennes tal om döden. Jag kan höra henne säga, att hon längtar bort och
känna hennes smekningar, när hon ber mig förlåta sig. Då njuter jag
smekningarna och glömmer hennes ord. Som en stor, oändlig visshet känner
jag, att segern är oåterkalleligen min och icke hans, som sover i jorden.
Jag tager honom till bundsförvant i mina tankar, säger henne till och
med, i det jag går in i hennes egen tankegång, att hon skall leva, därför
att Sven vill, att hon skall leva, ja, att han viskat det till mig, medan
jag sov.

Hon hör på mig med undrande, glänsande ögon, och långt därefter -- så
långt, att jag först icke kan erinra mig, vad jag själv sagt -- berättar
hon mig, att Sven suttit på hennes bädd, klädd i sin vita nya dräkt med
det blå skärpet och sagt:

»Mamma ska' inte gråta så mycket efter mig. Det gör så ont i mitt huvud,
när mamma gråter.»

Jag hör på dessa ord, och jag tager fasta på dem som på ett omen. Mera
förhoppningsfull än någonsin drömmer jag om en framtid, där vårt döda
barn skall vara ett starkare föreningsband, än om han hade levat, och jag
minns med tårar i ögonen de ord, hon själv en gång lärt mig: Att åldras
tillsammans.



IV.


Det var ingenting mindre än en kamp med döden jag hade börjat, och den
tid, som följde, blev en ständig växling mellan den mörkaste förtvivlan
och det ljusaste hopp. Det svåraste vid sådana förhållanden är
naturligtvis den rena overksamheten, vilken blott består uti att lugnt
vänta på vad som komma skall och tåligt lämna allt åt tiden, medan man
samtidigt tycker, att vad som sker blott påskyndar annalkandet av en
natt, vilken man hoppas att kunna fördriva. Huru ängsligt jag iakttog min
hustru under denna tid! Hur jag följde henne på hennes färder till
graven! Och hur jag gladdes, när jag såg henne lugnt och glatt samla
gossarna kring sig, berätta och läsa för dem, som endast hon kunde, och
jag åter fick höra deras muntra röster, som ljödo om varandra, när det
lästa gav anledning till någon av dessa lustiga kommentarier, som göra
det till en högtid att läsa högt för barn. Och hur kunde jag icke vid
middagsbordet eller aftonlampan spana efter det ansträngda, frånvarande
uttrycket i min hustrus ansikte, vilket kunde komma som en sky och göra
alla stumma.

Då var det, som om hennes själ plötsligt gick bort från oss och lämnade
oss ensamma. Gossarna utbytte blickar med mig, blickar, vilka tydligt nog
sade, att, så gott deras ålder det tillät, förstodo de lika väl som jag
och ledo även, om de också hade lättare att slå tankarna bort. Svante
steg upp och smekte mamma och han blev icke tillbakastött, genom att han
icke lyckades att få hennes ögon att lysa upp. Han kunde komma till mig
efteråt och säga:

»Det är synd om mamma.»

Det var alltsammans för honom, och därför var han kanske en bättre
tröstare än jag.

Olof satt vid sådana tillfällen mera stilla och försökte tala vid mig,
som om allt varit som det skulle. Men hans ögon följde modern, och gick
hon ut för att vara ensam, vilket ofta hände, när hon märkte, att hon
icke längre kunde se och tala med oss, då plägade han smyga sig till
hennes dörr och stå där länge och lyssna. Dröjde tystnaden alltför länge,
gick han sakta in, och hände det, att han blev avvisad, kom gossen
stilla tillbaka och satte sig ned med en resignerad min, som om han
visste, att han icke fick begära allt på en gång.

Det var med honom som med mig, att han skulle känt det som en lättnad, om
han blott vetat, vad han skulle göra.

Och när vi tre sådana stunder sutto ensamma, tänkte vi alla på, vad som
väl försiggick bakom den stängda dörren, där min hustru arbetade sig allt
närmare och närmare den gräns, där livet upphör, kämpade sig fram emot
döden.

»Vet ni vad mamma lider utav?» sade jag en dag.

Olof såg bort utan att säga något, men Svante svarade:

»Ja.»

Jag hade för övrigt icke behövt fråga. Ty jag visste, att hon berett dem
på, vad som komma skulle.



V.


Om aftnarna, när jag blev ensam, satt jag ofta och, för att skingra mina
tankar eller över huvud kunna företaga mig något, skrev på ett slags
dagbok, vilken jag gömde i botten av en skrivbordslåda, så att Elsa icke
av någon olycklig tillfällighet skulle få se den.

Jag har läst den ånyo nu, och allt vad däri står förekommer mig att vara
skrivet för så länge sedan, att jag knappt kan tro, att icke ens två år
förgått sedan dess. Men som jag läser i den blir mig allt som hänt
levande och nära, och jag känner åter marterna av den fruktansvärda
illusion, vilken då höll mig uppe.



DAGBOKEN


                                                          4 September.

Jag sitter här och tänker på lille Sven. Allt omkring mig är så tyst, och
jag tycker mig se honom, som han de sista dagarna, han ännu kunde vara
uppe, gick omkring på trädgårdens gångar med sin lilla smeksamma hand i
min och pratade i ett, medan han såg upp mot mitt ansikte med sina
tankfulla barnaögon. Och som jag fördjupar mig i detta minne, blir mig
hopplösheten i det att jag aldrig skall se honom igen, så outsägligt
bitter. Ty han var, utan att ana det, hemmets medelpunkt. Det var han,
som alltid kom springande mot alla oss fyra stora och fyllde rummen med
sitt kvitter, när vi kommo hem. Det var kring honom, vi samlades för att
utröna, vad han tyckte, vid varje småsak, som bragte glädje. Nu går hans
pappa här och måste göra sig hård mot minnet för att räcka till och hålla
allt annat uppe. Får icke ens tänka för mycket. Icke ens sörja. Ty då
skulle allting brista.

Kom han för att taga sin moder med sig och lämna oss alla i sorg? Eller
kom han för att gå, så stilla och vackert, som han gick, och genom sin
död lära oss alla livets stora konst?

                                                           16 Oktober.

Jag har tänkt på allt och sett allt, och jag vet nu, varom det är som
striden står. Dag för dag har jag sett, hur det blott blivit sämre. Och
det är ingen glädje att kunna förstå. Det är ett lidande. Under denna tid
har jag kunnat följa varje detalj, och ett ord eller ett ögonkast ha
kunnat få mig att skälva i hela min varelse, därför att jag visste, vad
det betydde. I min och gossarnes närvaro har jag sett henne falla ifrån
och hålla samtal med en osynlig. Till det yttersta har jag fått anstränga
varje nerv för att i hennes ögon framtvinga den blick, vilken visade, att
hon var medveten om, att hon icke var ensam. Jag har sett henne känna och
förstå alltsammans själv, ana och veta, vad som lurade inom henne. Hon
har kastat sig ned för mig i ångest och bett mig att icke skicka henne
bort -- utan ha litet tålamod.

Jag lider fruktansvärt av att följa hennes kamp och mitt under
alltsammans vet jag dock, att det, som nu är min plåga, är blott en annan
sida av just samma egenskaper i en rik och väldig natur, vilkens vågor gå
högt som havets -- samma egenskaper, som en gång skänkt mig all livets
lycka och jubel.

                                                           30 Oktober.

Den förfärliga spänningen börjar gå över, och min hustru blir bättre dag
för dag. Efter vinterns mörker bli väl en gång dagarna längre och
timmarna ljusare.

                                                           8 December.

Det är länge sedan jag rört vid min dagbok. Men det kommer sig därav, att
jag arbetat. Jag har skrivit ett teaterstycke, och det har gått underligt
till. Mitt i korrektur och arbete av alla slag, min hustrus sjuklighet
och en nervositet, vilken gjort, att hela min person förefallit mig
spänd som en bågsträng, har jag stigit upp om mornarna och stulit tid för
att skriva. Jag har skrivit natt på natt till kl. 2. Jag har druckit
whisky för att hålla mig vaken. Jag har gått ut och superat mitt under
arbetet för att få höra larm och se människors anleten, vara mitt i
febrilt liv, känna det bölja omkring mig och bränna mina tinningar.

Men pjäsen blev färdig, och jag känner endast en stor mattighet. Vad jag
vill nå, är nu sannerligen varken ära eller författarglädje. Jag känner
det, som om min hjärna levde ensam på hela den övriga kroppens bekostnad.
Ja, det är skada, att dygnets timmar äro så få, när det gäller att nå det
omöjliga.

                                                          17 December.

Det förefaller mig som om, utan att jag visste det klart, allt vad jag
levat och lever, varit och är, på något underbart sätt ginge till mötes
en fullbordan, vilken sker, utan att jag kan röra ett finger. Under allt
detta lever jag mitt vanliga liv, och jag tror icke, att någon egentligen
finner mig förändrad. Jag är glad, när jag kommer ut och träffar
människor, till och med uppsluppen. Ty det lindrar.

Men inomhus har jag mitt egentliga hem, där jag lever mitt verkliga liv.
Och oupphörligt känner jag där, som om över henne och mig glede något av
det, om vilket jag själv en gång i ett helt annat sammanhang skrivit, att
det är »större än lycka och olycka» något av det, som är utan namn.

I allt detta är naturligtvis min hustru medelpunkten. Om hon går till
hälsa eller till undergång, vet jag icke. Detta synes mig nu vara något,
vari jag icke kan gripa in. Det förefaller mig ibland, som om jag stode
utanför, icke hade någon del däri, aldrig kunde få det eller nå det. Och
i allt detta finns ingen överspändhet, endast en resignerad längtan,
vilken är djupt färglös.

                                                           25 Januari.

Min hustru har satt sig till pianot i dag för första gången. Sjunga vill
hon väl icke ännu, men jag har dock hört musik igen i mitt hem, och
melodierna från fordom ha stämt våra sinnen liksom i en ny och ljusare
ton. Över huvud har det på sista tiden kommit något nytt över henne,
något, som lovar mera än förut. Hon har vaknat upp till livet, och hon är
med oss andra som förr. Icke riktigt ännu kanske. Men jag känner, hur hon
med varje dag kommer oss närmare. Ibland tror jag vad hon säger, att allt
detta kommer därav, att hon vet, att hon snart skall gå bort, och att
detta hopp håller henne uppe. Men ibland tror jag, att om det också är så
nu, så är dock allt detta på väg att glida över i något större, vilket
hon själv känner med undran och ängslan, men icke vill tro.

Huru härmed är, vet jag icke. Men jag vet, att jag icke är förtvivlad nu,
som jag var det förr. Ty nu lever jag under det öde, som är mitt, och
som, hända vad hända vill -- så som jag nu ser det -- icke kan kasta
något styggt in i hennes liv och mitt. Detta är det jag fruktat.

                                                          19 Februari.

Jag står icke ut med detta längre. Jag har sett svart och svart och svart
omkring mig, så jag råkar i raseri bara jag ser mig själv i en spegel.
Och det bästa är, att min hustru själv tyckes börja känna en smula av
allt detta.

                                                              26 Mars.

Jag går bara och väntar att vintern skall försvinna på allvar, så att vi
få komma bort härifrån. En apati av högst besynnerlig art behärskar mig,
och jag är ibland rädd, att denna vinter knäckt mig. Vad sommaren kan
komma att medföra, är kanske heller icke sådant, att man kan vänta därpå.
Vi flyttade in till Stockholm, eller rättare: hyrde våning, när vi
trodde, att allt skulle bära oss fram, om också långsamt. Som det blivit,
hade det varit bättre, om vi stannat på landet, i den avskildhet, som
synes vara vårt bästa öde. Här är mera ensamt än där.

Sorgen skrämmer.

                                                               31 Maj.

Det är vår bröllopsdag i dag. »Im wunderschönen Monat Mai.» Jag kan icke
låta bli att anteckna en sak, hur full av barnslighet jag än själv
känner att den är. Det är nämligen 14 år vi varit gifta i dag, och det
år, som gått, har varit det tyngsta. Det som gick var ju det 13 :de --
olycksåret par préférance. Det är, som om jag trodde, att någon eller
något nu höll på att jämna vägen för oss, eller som om jag kände, att
något inom mig vore nära att läkas. Och allt detta, för att jag kommit
att tänka på en siffra, vilken under normala förhållanden säkerligen gått
mig spårlöst förbi.

                                                              25 Juni.

Dagarna förflyta, under det att jag går och tänker på, att jag borde
börja att arbeta. Men diktens fjärilar flyga blott oroligt fram och åter
över något, som är öde och förbränt. Ibland synes det mig, som skulle jag
kunna följa deras flykt. Men så erinrar mig verkligheten åter om det som
är, och det blir, som när ett ljus blåses ut inne i ett rum om natten.

Kunde jag bara ständigt vara så, att min hustru ingenting märkte. Kunde
jag vara jämn och glad eller åtminstone synas så. Men jag kan det icke,
och jag vet, att hon sörjer, icke blott över sig själv utan också över
den smärta, hon vållar mig. Det måtte vara förfärligt att gå som hon och
ingenting orka, ingenting förmå, utan bara sjunka ihop vid det minsta som
vållar henne oro eller sorg. Gå och grubbla över döden, som hon tror
skall komma, men som icke kommer. Tredubbelt fasansfullt måtte det vara
att mitt under allt detta tillfoga den man älskar högst ett oläkligt
lidande och icke kunna göra något för att bota det.

Hon kan sitta och se på mig, när hon icke tror att jag märker det, och
över hennes ansikte kommer då ett sådant uttryck av förtvivlan, att det
skär mig in i själen.

I går kom hon och satte sig bredvid mig och lade sin hand över min.

»Om du bara inte hade mig», sade hon, »vad du då skulle vara mycket
lyckligare!»

Jag vet, att hon trodde på sanningen av sina egna ord, och mitt svar
kunde väl för ett ögonblick rubba hennes tro och framlocka en glimt av
hopp i hennes ögon, men det kunde icke återgiva henne den säkra
övertygelsen att hon var oumbärlig och därför behövde leva.



VI.


När jag läser dessa blad och ser, hur jag vacklat mellan hopp och
fruktan, förstår jag icke, att vad dessa rader berätta verkligen kan vara
sant. Och dock måste det vara så. Ty scripta manent. Och hur
ofullständiga och fragmentariska dessa anteckningar än äro, berätta de
mig dock med full visshet, att jag hoppades mera då, än vad jag kan fatta
nu, när allt fått sin förklaring och sitt slut.

Så mycket förstår jag, att det under denna vinter, till vilkens minnen
jag ej mera vill och icke kan återvända, var min lycka, att jag omsider
fann något, vilket jag trodde kunna bidraga att rädda min hustru. Vilken
lycka är icke detta! Att slippa att endast vara en overksam åskådare, att
få gripa in, att få verka, arbeta med ett bestämt mål för ögonen, ett
mål, som man åtminstone tror sig kunna nå. I ungdomen skulle kanske en
sådan lyckokälla synas fattig och ringa. Men när åren stänkt en smula
grått i håren, blir man nöjd med mindre än förut. Man kan då leva och
lida, när man tror, att det ligger inom möjlighetens gräns att skapa en
förbättring, och man kan i blotta medvetandet om en sådan möjlighet finna
något, som nästan liknar lyckan.

För mig kom denna hjälp, i samma stund den aning jag länge haft, att
stadslivet var fördärvbringande för min hustrus hela tillstånd, allt mera
stadgades till verklig övertygelse och till sist omsattes i ett beslut
att rycka henne loss därifrån och återvända till landet, som vi aldrig
borde ha lämnat. Läkaren uppmuntrade mig även i detta mitt beslut, och
när jag första gången slog fram denna plan som en blott möjlighet för min
hustru, lyste hela hennes ansikte upp, som om jag lovat henne paradisets
fröjder, och hon sade bara: »Kan du göra detta för mig? Vill du det?»

Dessa ord väckte mig till handling och liv, och under alla tvivel, all
oro och allt, som jag förut skildrat och berättat, vilket tyngde mig till
jorden, glänste dessa ord emot mig som stjärnor genom mörkret och eggade
mig till den stora ansträngning, vilken jag hoppades skulle återgiva oss
alla glädjen i vårt hem. Ju mera jag tänkte därpå, desto sannolikare
föreföll det mig, att jag här hade funnit det »Sesam öppna dig», vilket
skulle bana vägen för min hustru att åter kunna tillhöra livet. Som en
man, vilken tror sig hava funnit en talisman, vilken giver honom makt att
göra under, satte jag hela min lit till denna plan, och när vi äntligen
flyttat in i den lilla villan, som låg högt upp med utsikt över fjärdar
och skog, och där asparnas blad darrade utanför det fönster, där min
hustru skulle sitta och se mig, så ofta jag kom hem från mitt arbete, då
var jag viss, att nu var lösningen funnen. Så underligt det än kan
förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt
lycklig i min tro.

Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön
denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att
vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska
luftstrecket. Från vinden och ned till källaren stod vårt nya hem
färdigt, och som förr ordnade det hela och prydande rummen med alla de
små uppfinningar och föremål, vilka äro kvinnans hemlighet att kunna
framtrolla, gick min hustru åter ibland oss. Gossarnas högljudda röster
genljödo på nytt i rummen, utan att någon behövde tysta dem.
Kanariefåglarna sjöngo och drillade, utan att någon hängde det gröna
nattskynket över deras bur. Pudel gav skall inomhus vid gossarnas lek och
ras. Och pianot var icke längre stängt.

Det hände en afton, när jag minst anade det. Utan att säga ett ord om sin
avsikt, kom Elsa ned i förmaket och satte sig vid pianot. Hon såg på mig,
när hon gick mig förbi, och jag förstod hur lycklig hon kände sig över,
att hon kunde följa sin egen önskan. Allt sedan Sven dog och hon icke
längre kunnat höra hans klara stämma samman med tonerna från pianot, hade
min hustru aldrig velat sjunga de sånger, till vilka han så ofta ensam
hade lyssnat. Knappast troende mina egna sinnen, såg jag henne sitta vid
pianot, hörde henne slå an en ton, och strax därefter ljödo tonerna genom
rummet:

                      Min hvide Svane
                      du stumme, du stille;
                      hverken slag eller trille
                      lod sangröst ane.

Och slutet:

                         I toners flöden
                         du slutted din bane.
                         Du sang i döden; --
                         du var dog en Svane!

Varken förr eller senare har jag hört denna sång klinga så. Under det att
hon sjöng, kommo gossarna sakta in, efter varandra kommo de och stannade
tysta innanför dörren. De sågo undrande på mig, som trodde ej heller de
sina sinnen, och jag nickade till svar, medan mina ögon blevo skumma. När
de sista tonerna tystnat, var det stilla i rummet, men stilla som vid en
högtidsfest.

Min hustru reste sig upp och slog igen pianot.

»Jag kan inte mer i dag», sade hon som till ursäkt.

Men så såg hon på oss alla och förstod, vilken glädje hon hade väckt.
Hennes ansikte lyste upp, hon gick förbi mig fram till gossarna, tog dem
emellan sig och tryckte bådas huvud mot sina axlar.

»Tacka lille-bror», sade hon. »Det är han, som har hjälpt mig.»

Hon sade det icke sjukt som förr, icke med den snart sagt fientliga ton,
hon använt, när hon tyckte, att vi som levde, hindrade henne att tillhöra
honom som var död. Hon sade det mjukt, stilla och nästan lyckligt, med
ett uttryck, som om hon tagit avsked från något förgånget, vilket aldrig
skulle komma igen.



VII.


Innanför sängkammaren låg ett litet rum, vilket ursprungligen varit
avsett till toalettrum, men av någon anledning aldrig blivit inrett. Det
var mycket oregelbundet, dess fönster sutto högt upp, och dagern därinne
var svagare än i de andra rummen.

Där bodde lille Sven. Där var hans rum, och det rummet var stängt.

Ingen fick hjälpa min hustru med att ordna detta rum eller städa där. Hon
ensam skulle göra allt. Där hängde hon ljusa gardiner framför det lilla
fönstret, och i fönstersmygen bakom gardinen ställde hon ett bord. Till
detta bord sydde hon en duk, vilken var av samma tyg som gardinerna och
på bordet stodo Svens leksaker. Det var en häst, som drog en vagn, några
tennsoldater och ett tält. Det var Svens vita kaffekopp med guldranden,
hans sparbössa, en liten sabel och en kask. Där fanns allt vad han lämnat
efter sig, hela hans lilla kvarlåtenskap. Under bordet stodo två
trähästar av vilka den ena alldeles tappat manen, och framför bordet var
ställd en liten låg trästol, som Sven hade fått, och som han brukade bära
efter sig i rummen, när han var riktigt vänlig och glad och ville narra
mamma att berätta sagor.

Men mitt ibland leksakerna stodo små och stora porträtt i ramar och på
väggarna så nära dagern som möjligt hängde andra. Det var porträtt av
mamma och pappa, av bröderna och av hela familjen. Det var porträtt av
Sven i hans långa kolt och av Sven i den lilla pälsen, där han stod på en
bänk och grinade emot solen, vilken lyste över snön. Men alla porträtten
voro från vår ungdoms och lyckas tid, när ännu ingenting hade hänt, som
kunde slita det band, vilket ännu förenade oss alla. Och ensam, alldeles
för sig, hängde på ett utsprång av muren avbildningen av Spangenbergs
dödstavla, över vilken lille Sven grubblat, och vilkens saga hans mamma
berättat honom, långt före den dag, då han själv fick veta mera därom, än
vad de stora någonsin kunde berätta.

Och så stod där ännu en sak. Det var en liten mörkbetsad byrå, som Sven
en gång fått. Den hade sin lilla historia, ty i gamla tider hade den
varit pappas egen. Då var den gul och ljus, men sedan dess hade den
genomgått många öden, och när den blev Svens, fick den sin nya färg. Men
i dess tre lådor lågo alla de saker, som gömde minnen om den lille, men
som icke fingo ligga framme. Där förvarades hans sista skjorta och det
sista paret strumpor han begagnat. Där lågo hans små nothäften »Sjung för
oss mamma», vilka aldrig mer fingo komma fram på nothyllan nere i
förmaket. Där gömdes hans sista vita sommarkostym med det vackra blåa
skärpet och rosetten i samma färg på den vita mössan. Där lågo hans små
bruna skor och lille Svens böcker. Där fanns också pappas egen bok om de
stora bröderna, mammas eget exemplar, som Sven hade tiggt sig till, när
han bad pappa skriva en bok om bara Nenne.

Detta var Svens rum, och här var Elsas helgedom. Var afton gick hon dit
in, och var morgon satt hon där, innan hon talade med andra. Aldrig var
hon lyckligare, än när pappa också gick dit in och dröjde därinne.

Därinne bodde också Sven, och vad där talades, vet ingen. Även när Elsa
berättade något därom, blev vad hon sade ingenting mot de ord, som
därinne växlades mellan henne och det okändas värld.

»Du tror ju icke på detta», sade hon till mig en dag. »Men jag känner
det.»

»Hur vet du, att jag icke tror?» svarade jag.

Hon gav mig ett par stora, förundrade ögon.

»Du kan icke tro som jag», sade hon. »Ty du undrar på samma gång, om det
är möjligt. Men jag vet det, och jag undrar icke längre.»

Ett minne rann upp inom mig, minnet om en stund, då hon förebrådde mig,
att jag tagit hennes tro på det översvinnligas verklighet. Jag förstod,
att hon behövde sin nuvarande tro, att hon alltig gjort det, att den
hängde samman med hennes innersta väsen så djupt och helt, att kanske
månget lidande varit henne besparat, om denna tro aldrig blivit rubbad.
På samma gång visste jag med mig själv, att tron på en fortvaro efter
döden hade jag aldrig helt bortkastat. Jag hade kritiserat, nagelfarit,
ja, till och med strävat att göra denna tanke omöjlig i mina egna ögon.
Men jag hade gjort detta, kanske mest i förhoppning, att själva sökandet
till sist skulle föra mig till visshet om det motsatta. Vissheten hade
aldrig kommit, men med åren hade vad jag tänkte om det tillkommande
undergått en förändring. Odödlighetstanken var och blev visserligen för
mig blott en möjlighet, men mer och mer hade den tagit formen av något
svagt och milt, som jag närmade mig, utan att rätt veta hur. Steg för
steg hade jag känt möjligheten av en dylik övertygelse växa inom mig, och
vad jag under det sista året genomlevat hade närmat min känsla till den
möjlighet, vilken mitt förstånd fortfarande varken kunde antaga eller
förkasta.

Men på samma gång föreföll det mig, som om jag stode ensam i allt detta,
och som om min hustru icke ville eller icke kunde se, vad som härvidlag
försiggick inom mig. Men när hon svarade mig dessa ord: »du undrar på
samma gång, om det är möjligt», då slog det mig, att hon måste missförstå
mig, emedan jag själv ingenting hade sagt. Hur hade jag kunnat tiga om
allt detta? Hur hade jag kunnat glömma, att vad jag här verkligen hade
att säga säkerligen skulle fylla henne med den största lycka? I ett nu
ville jag gottgöra vad jag trodde mig hava förbrutit, och jag påminde
henne därför om den dag, då hon sagt, att hon ville tro som jag, tänka
som jag, leva som jag.

»Jag vill, att du en gång skall veta det», sade jag. »Det är nu år, som
förgått sedan dess. Men aldrig har jag begärt något sådant av dig. Aldrig
har jag velat, att du skulle förändra något inom dig för min skull. Det
är din kärlek, som ingivit dig den tanken, icke jag.»

Hon såg framför sig, som om hon grubblade långt tillbaka i tiden.

»Aldrig», svarade jag, »aldrig har jag önskat något sådant. Jag ville
kunna tala med dig om, hur jag tänkte och kände. Men jag ville, att du
skulle göra detsamma tillbaka mot mig. Jag har saknat, att du icke har
gjort det.»

»Jag trodde du ville, att jag skulle bli som du», sade hon.

Jag såg, att det var något i allt detta, som plågade henne, mer än ord
kunna uttrycka. Men jag anade ej vad det var.

»Jag har alltid trott, att du ville ha mig lik dig», sade hon. »Det har
jag både tänkt och sagt åt andra också. När jag trodde, att jag icke
kunde tala med dig, har jag gjort det med främmande.»

Det sista tillade hon med en ton, som om hon uttalat något oövervinneligt
motbjudande, för vilket hon blygdes.

»Hur har jag kunnat förstå dig så illa?» sade hon.

Och i det hon lade armen om min skuldra, såg hon mig in i ögonen och
frågade:

»Du blir inte ledsen, när du ser mig gå in till Sven?»

»Ledsen?»

Jag måste ha betraktat henne med en min av förvåning, som ej kunde
missförstås. Ty hon frågade icke mera. Utan att säga ett ord, vände hon
sig ifrån mig och gick in i Svens lilla rum. Hon stannade länge därinne,
och när hon kom åter, såg jag, att hon gråtit, men icke av sorg.

Men medan jag satt ensam och väntade henne, kom jag att tänka på, att hon
aldrig förr i min närvaro öppnat det lilla rummets dörr och gått in dit
för att hålla sin andakt. Och på samma gång visste jag, att allt sedan
Sven dog, hade jag aldrig kommit henne så nära som nu.



VIII.


Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad
jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än
någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke
allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt
att länka livets utveckling, dit hon själv vill?

Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet
och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt.
Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var
det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka
varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt
enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid
hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked,
under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns,
varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt
liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle åter vända till mig,
till oss alla, till livet självt.

Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och
oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga
förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad
som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade
mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu.
Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och
för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom
lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon
oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när
hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att
jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att
gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för
mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt
älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna
den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen
låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott,
som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna
bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min
strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes
motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en
kamp om kärlek och en kamp på liv och död.

Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens
möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit
förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan
föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne,
som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den
väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De
båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De
båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke
förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.

Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag icke. Med
hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan, hörde blott
ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock visste jag, att
endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till liv. Ja, till och med
sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att han försökt det
övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka endast för att hon,
för vilkens skull han försökt det omöjliga, för evigt skall sjunka
tillbaka i Orcus' natt.



IX.


Våren kom sent detta år, våren, på vilken jag hoppats som på
lyckobringaren och befriaren, såg ut, som om han alls icke ville komma.
Kall och hård låg marken, bara svängde trädens grenar utanför våra
fönster för en isande blåst. Snömassor vräktes ned ända till slutet av
april, och när någon gång solen sken, blåste nordanvinden, förande med
sig isig luft från det tillfrusna Bottenhavet.

Vid denna tid kom en tillstötande förkylning och kastade min hustru åter
ned på sjukbädden. I veckor hade hon legat till sängs, och under de
veckorna hade vi fruktat det värsta. Åter hade det blivit tyst i våra
rum. Åter hade gossarna och jag utan att tala intagit våra måltider vid
det bord, där hennes plats stod tom. Åter hade ljuden dämpats i hela
huset, och åter hade sjukdomen kommit och bringat våra förhoppningar till
tystnad.

Men mot all förväntan kom sig min hustru. Långsamt gick tillfrisknandet,
och små voro krafterna. Över all beskrivning sällsamt föreföll detta nya
uppvaknande till livet, vilket ingen hade kunnat vänta. Men det var dock
verklighet, och när jag nu satt ensam i mitt arbetsrum på nedre botten
och hela huset hade gått till ro, kunde jag åter börja drömma drömmar om
sommaren.

Och det underbaraste av allt! Jag drömde dem snart icke ensam. Som om
tillfrisknandet efter den sista sjukdomen inneburit mer än återkommandet
endast till fysisk hälsa, så upplevde vi nu en tid, vilken i sig tycktes
innefatta försoningen av allt som varit. Min hustru började att dela mina
drömmar, hon började längta efter att åter leva samman med mig. Hon kom
mig till mötes, som hon icke hade gjort sedan den dag, då vi jordade
Sven. Hon var svag och sjuk ännu, och hon orkade icke tala mycket. Men
hon kunde dock höra på, vad jag sade henne. Hon visste, att våren kom,
och hon gladde sig åt vårblommorna, som stodo på hennes nattduksbord.

»Vad vi varit lyckliga, Georg», sade hon. »Vad vi ha varit lyckliga.»

Det var med en ton av den mest skärande smärta hon frampressade dessa
ord. Hon slöt ögonen, när hon uttalade dem, och tårarna sipprade fram
under hennes ögonlock.

»Vi ska' bli lika lyckliga ännu en gång», sade jag.

Jag trodde, vad jag sade, och jag tog hennes svar som ett löfte.

»Ja, ja», svarade hon hastigt. »I sommar.»

Hon hörde på mig, när jag berättade om vår ungdoms glädjeämnen och om
skärgården, som alltid varit vårt bästa hem.

»Vi ska' ro ut bland öarna», sade hon, »och segla i nattbrisen.»

Och som om plågsamma minnen störde henne, utbrast hon:

»Du skall glömma och aldrig minnas, vad jag sagt dig under dessa sista
år. Jag har varit så underlig och inte förstått mig själv. Ofta, ofta har
det varit, som om en annan talade genom min mun, utan att jag kunde
hindra det. Du har fått göra allting, och jag har bara tagit emot. Men
det skall bli annorlunda. Bara jag nu blir frisk.»

Jag tystade på henne och bad henne inte tala för mycket, alltför lycklig
för att kunna säga mer.

»Ja, ja», sade hon. »Jag har tegat inför dig och talat för andra. Och vad
är de andra? Främmande människor, som ingenting förstå.»

Hon slöt ögonen och föll i slummer. Tyst satt jag kvar vid hennes bädd
och betraktade henne, medan hon insomnade. Hon hade återfått samma
ansikte, som när hon var en flicka nästan, och jag första gången vaknade
i min bädd och såg henne sova. Tunga glädjedroppar föllo från mina ögon,
och medan aprilsnön rasade ned därute över den hårda marken, kände jag,
hur mitt eget hjärta tinade upp.



X.


Min hustru kom upp och blev konvalescent, hon gick åter uppe ibland oss,
och hon hade icke tanke för annat än att göra oss andra lyckliga och
själv känna, hur vi gladdes över, att hon åter tillhörde livet.

Ack, dessa korta veckor, under vilka ingen mer än vi sågo henne, hur
minns jag dem icke nu! Och hur lyckades de icke att få mig att glömma
allt som varit! Emot deras stumma lycka var all oro och sorg, som vi
förut upplevat, för intet att räkna. Allt, som sades, har jag skrivit i
mitt minne och gömt. Det, som icke sades, och som var större, än vad
livet eljest ger, slumrar i min själ, givande mig grundtonen till det
liv, vilket jag eljest aldrig skulle kunnat leva. Dessa dagar, vilka nu
kommo, plånade ut allt som funnits inom mig av oro, tvivel och misstro.
Ty jag hade misstrott henne, misstrott hennes kärlek, därför att hon
icke ville låta sig föras från döden till livet för att leva med mig.

Nu var hela hennes motstånd borta. Jag kände det i varje ögonblick jag
satt vid hennes sida, i varje ord hon talade till mig. Det var, som om
sjukdomen gjort rent hus inom henne, och som om hon kommit åter, renad
och luttrad genom den. Hela hennes personlighet vände tillbaka, och i
timmar kunde jag sitta och njuta av hennes ansikte, därför att det var
detsamma som förr.

»Minns du, när jag sade till dig, att vi skulle skiljas?» sade hon en
dag.

Jag måste tänka efter för att kunna erinra mig, att hon någonsin sagt
det. Och när äntligen minnet vaknade, sade jag henne, att jag glömt
hennes ord, som man glömmer en febersjuks.

»Jag menade, vad jag sade», fortfor hon ivrigt. »Jag tyckte det var något
du ville tvinga mig till. Och så tyckte jag det var så synd om dig. Du
har haft det så svårt, mycket, mycket värre än jag. Men du ska veta
också, att jag har varit så sjuk också, mycket för sjuk för att jag
skulle kunna tänka på något annat än mig själv. Åh, det är, som om jag
hade vaknat upp igen!»

Hon tog sig om huvudet med en underlig åtbörd av på en gång oro och
lycka. Och hon tillade:

»Men när jag dör en gång, då ska du gå i Svens byrå. Där överst ligger
ett brev från mig. Men du får aldrig läsa det förrän då. Ty jag vet ändå,
att jag dör snart, och när jag dör, kommer jag att dö alldeles som
Sven.»

Hur ofta hade jag icke hört henne tala sådana ord, och hur ofta hade de
icke kommit mig att rysa in i min innersta själ! Nu gingo de mig förbi,
som om de aldrig hade varit uttalade. Jag uppfattade dem som de sista
dyningarna efter stormen, som de sista lätta efterdyningarna, då havet
varit i uppror. Jag log i segervisshet, att jag vunnit henne åter, och i
det jag vände hennes ansikte mot mitt, såg jag henne in i ögonen och
sade:

»Men nu vill du ju leva?»

»Ja», sade hon. »Jag vill leva för dig och för gossarna och för att
aldrig glömma Sven.»

Den dagen gick hon vid min arm ute på sandgången utanför villan. Hennes
steg voro trötta och osäkra, och hon vilade tungt på min arm. Men vi voro
nöjda som två barn, och hon skrattade åt sig själv, därför att hennes
gång var så osäker, att hennes ben ville vika sig under henne när hon
gick, skrattade med ett litet sjukt, men innerligt lyckligt skratt, som
gjorde mig glad att få stödja henne.

»Vad jag är lycklig nu igen, Georg», sade hon, när vi åter gingo in. »Och
du ska också bliva det.»

Så förde jag henne uppför trappan. Men innan hon gick in till sig, måste
hon först se gossarnes rum. Där stod hon länge med mig och såg på
alltsammans, som om det blivit nytt för henne, under den tid hon legat
sjuk.

»De ha nog också haft det mycket svårt», sade hon. »Jag har ju ingenting
orkat. Men nu ska jag bli bättre.»

Sköterskan hjälpte henne i säng, och när gossarna kommit hem från
lekplatsen, ropade hon på dem med sin lilla tunna röst, så olik hennes
förra djupa och fylliga, för att de skulle få komma in och berätta, vad
de hade gjort ute, och vad de roat sig med. Det gjorde de också så
grundligt, att jag mer än en gång försökte att avbryta dem. Men hon
hindrade mig alltid. Och medan de talade i munnen på varandra, låg hon
hela tiden och såg på deras ansikten och hörde på deras ord, som om hon
behövt tid på sig för att förstå, att vad hon nu upplevde, var verklighet
och icke en villa. Därpå lät hon dem komma fram till sig och kyssa henne
till god natt.

»Nu blir jag snart frisk», sade hon. »Och när det blir sommar, skaffar
pappa oss ett ställe i skärgården. Jag behöver inte se det eller veta var
det är. Ty han får det alltid så bra för oss alla.»

Med ett litet lyckligt leende slöt hon ögonen och lade sig till rätta i
bädden för att somna. Men när jag följt gossarna in, tog jag på mig min
kappa och gick ensam fram och åter samma sandgång, där min hustru och jag
nyss hade gått. Det var en lugn och klar vårafton med nattfrost i
faggorna.



XI.


Under dessa dagar kom jag ofta, utan att jag kunde göra mig klart hur
eller varför, att tänka på Elsas och min färd mot havet. Den kom med
minnet av min tysta kamp att föra henne till att älska, vad som var mig
kärt, och erinringen om, hur jag både lyckats och misslyckats, på en gång
eggade och oroade mig.

Den kom mig i minnet, när jag under dessa tillfrisknandets dagar satt med
min hustrus hand i min, och hon lutade sitt huvud mot min axel.

»Att jag varit så långt borta ifrån dig», sade hon en afton. »Att jag
varit så långt borta. Det var bara, för att jag trodde, att du ville
hindra mig från att gå till Sven.»

»Det vill du ju inte nu längre?» sade jag.

»Nej, nej», sade hon. »Nu vill jag stanna hos dig. Men jag har tänkt så
många stygga och dumma tankar under denna tid.»

Hennes röst blev som ett barns, vilket bekänner en förseelse, så att jag
måste le, när jag hörde henne.

»Nej, skratta inte», fortfor hon. »Ty det är sant. Jag har trott, att du
inte förstod mig, och jag har sagt det också. Kan du förlåta mig?»

Hon talade så djupt allvarligt, att jag blev helt rörd, och för att inte
uppskaka henne mera, svarade jag i en ton, vilken jag försökte göra så
munter som möjligt.

»Är det den enda synd, du har på ditt samvete?»

»Nej, nej», sade hon. »Men mot dig vet jag ingen annan.»

Och hon fortfor, i det hon smög sig närmare intill mig:

»Men det är också det värsta, jag kunde säga och tänka. Ty jag vet ju
det, att ingen har förstått sig på mig mer än du. Ingen av alla
människor, som jag talade med, när jag kände mig så ensam och eländig,
och tyckte, att allting skulle brista inom mig.»

Hon ryser, när hon säger detta, och för handen mot pannan.

»Det är borta nu», säger hon. »Och allt är så lugnt och klart. Men nu ska
du veta en sak till.»

Hon satte sig upp och betraktade mig med en blick, så ljus och så djup,
som ville hon låta mig se ända till botten av hennes själ.

»Du skall veta, vad som var det allra värsta», sade hon. »När jag gick
och tänkte på, att jag skulle dö och följa Sven, och när jag tänkte på
det så, att jag tyckte du gled bort ifrån mig, och allt gled bort, och
jorden var öde och tom -- då var jag så rädd, å, så förfärligt rädd. Ty
jag trodde, att jag skulle bli tvungen att göra det själv. Det var det
allra värsta. Men nu vet jag, att jag aldrig behöver det. Det har Gud
lovat mig.»

»Menar du, att du ändå snart skall gå ifrån mig?» sade jag.

Jag ryste över mina egna ord och jag kände, hur stämman var nära att
svika mig.

»Det vet jag inte», sade hon, i det hon åter lutade huvudet ned mot min
arm. »Jag vet bara, att jag aldrig behöver göra det själv.»

Hon teg och jag fann icke ord för att svara henne. Jag såg på henne. Hon
var sig lik igen, som jag mindes henne från våra lyckliga år. Hon
föreföll mig liksom spädare och yngre, och lugnet, vilket efterträtt
hennes förra febrila oro, gav åt varje hennes rörelse en förtroendefull
smeksamhet, vilken skänkte mig lycka och sorg i samma andedrag.

När hon gått till sängs, och jag kommit in för att säga henne godnatt,
såg hon på mig med samma ljusa och djupa blick som förut.

»Du ska heller inte bry dig om, att jag talat om, att det var du, som tog
ifrån mig min tro», sade hon. »Det har du aldrig gjort. Det har jag bara
inbillat mig. Ack, jag har inbillat mig så mycket. Jag har visst levat i
en enda inbillning.»

Det kom ett smärtsamt uttryck i hennes ansikte, och i det jag strök henne
över pannan för att jaga det bort, svarade jag:

»Det har jag nog inte gjort. Det är sant. Men jag borde alltid ha
förstått, att vad du trodde på, var dyrbart för dig. Så dyrbart, att jag
aldrig skulle ha lett dig ens på möjligheten av andra tankar.»

Hela hennes ansikte lyste upp som av ett inre ljus, och med ett svagt,
trött utrop av glädje slog hon armarna om mig och sade godnatt.

Jag släckte ljuset vid hennes bädd och gick sakta ut ur rummet. Mitt
hjärta var överfullt av tacksamhet för allt vad hon hade sagt. Det var,
som om hon givit mig en skatt att minnas.

I samma ögonblick jag tänkte detta, slog det mig, att jag redan liksom
börjat söka henne i minnet. »Hon går ifrån mig», tänkte jag. Och till min
förvåning märkte jag, att jag nu kunde tänka den tanken utan bitterhet,
endast därför att jag var henne nära som aldrig förr. »Hon dör icke»,
tänkte jag ögonblicket därefter. »Hon kommer att leva.» Och jag märkte
icke motsägelsen i min egen tankegång.

Jag satt i mitt rum och försökte läsa. Men jag var alltför upprörd,
alltför lycklig över den sällsamma rikedom jag hade vunnit. Och plötsligt
såg jag min hustru under sommaren vid västkusten, i det ögonblick, då hon
från fönstret i lotsstugan vände sig mot mig, och jag kände hur vi enades
i samma kärlek till det oändliga havet, som icke vet av någon gräns. Det
fanns en likhet mellan vad jag då erfor och det, som nu fyllde mig med
lycka och hopp, och på samma gång mindes jag, hur jag många, långa år
gått och längtat till havet.

Som en syn dyker det upp för mig ett minne, vilket jag länge hade glömt.
En gosse står på ett högt berg och ser ut över havet. Klippan är brant,
och under honom vräka vågorna i vildaste skum. Gossen har knäppt upp
rocken. Han håller den utspänd med båda händerna, så att den verkar som
ett segel. Han njuter gudomligt av att känna sig kunna trotsa stormen,
som hotar att lyfta honom ned från klippan och slunga honom i sjön. I
denna glädje störes han av en röst, som ropar hans namn genom blåsten.
Ett par armar, starkare än hans egna, fatta omkring honom och bära honom
med våld bort på en gång från det farliga stället och åsynen av havet,
som ropar om faror och mod.

Gossen är jag själv, och jag ler vemodigt vid minnet, medan nattens
timmar skrida förbi, utan att jag märker det, och jag ensam sitter och
stirrar in i, vad som skall ske. Nu har jag fått, vad barnet längtade
efter, men stormen har fört mig längre ut, än vad jag själv ville. Nu
ville jag, att antingen elementerna lade sig till ro, eller att någon,
som vore starkare än jag, kunde föra mig bort från faran, vilken jag
trodde mig aldrig komma att frukta.

Men jag vet på samma gång, att det icke kan ske. Och med en skamsen och
rysande känsla tänker jag på min hustrus lidande, som är större än mitt.



XII.


Icke långt efter denna dag hemkallades jag av ett telefonbud, som
meddelade, att min hustru träffats av ett häftigt krampanfall. Man
tillade, att det var allvarligt, och bad mig påskynda hemfärden.

Samma dag hade jag tidigt sagt farväl till min hustru, innan jag for till
mitt arbete. Det var första maj, och vi hade talat om att på något sätt
göra barnen en glad dag, som förr seden varit i hemmet. Det var mig också
först omöjligt fatta, att vad jag hört kunde äga någon verklighet.

Jag begagnade därför den tid, jag hade övrig, innan tåget skulle gå, för
att köpa litet frukt och annat, som var nödvändigt för den dagen.
Naturligtvis var det något övergående, sade jag för mig själv, där jag
satt i kupén med mina paket. För att få tiden att gå, tog jag fram mina
tidningar och försökte läsa. Det lyckades i början, emedan jag ansträngde
mig att liksom taga allting så alldagligt som möjligt, för att min
ängslan icke skulle bli mig övermäktig, åtminstone medan jag satt i
kupén. Men ju närmare jag nalkades hemmet, desto starkare kände jag, hur
oron låg på botten av allt vad jag företog mig. Tankarna ville icke följa
med ögonen, som mekaniskt gledo utmed tidningsspalterna, och snart märkte
jag, att ögonen utan ordning sökte sig väg från den ena spalten till den
andra. Jag vek ihop tidningen, och som ett styng for det igenom mig: »Du
far mot det du fruktat. Du kan inte neka, att du ständigt har fruktat.
Aldrig har du trott, att hon skulle leva. Du har bara velat intala dig
själv detta. Nu är stunden inne, och du undkommer den icke.»

Ett onaturligt lugn föll över mig. Kanske kom detta av, att jag nu for
mot den sista vissheten, inför vilken jag kände, att all kamp skulle vara
slut. »Gud, skall hon dö», mumlade jag, »måtte hon då få dö utan plågor!»
Och fortfarande undrade jag över, att jag kunde vara så lugn. Jag såg mig
om på perrongen, när tåget stannade. Jag hade väntat, att någon skulle
vara mig till mötes, men där fanns ingen. »Då lever hon ännu», tänkte jag
med samma egendomliga klara lugn. Och i nästa stund tänkte jag: »Kanske
är just detta ett tecken på, att allt är slut. Man har förstått, att jag
icke ville bli uppskakad här inför främmande ögon.» Men även inför denna
möjlighet bibehöll jag samma underliga känslolöshet. Långsamt började jag
gå hemåt, tungt steg jag uppför backen. Jag blickade upp mot fönstret,
och jag tyckte mig ännu kunna se henne, när hon första gången var klädd
efter sin första sjukdom. Över den svarta klänning, hon numera alltid
bar, hade hon hängt en ljus kappkrage, och fönstret stod vidöppet. Hon
lutade sig ned och vinkade, otålig att jag inte förr hade kommit att se
upp, och hon darrade av iver att få glädja mig med, att hon var uppe och
kunde gå själv. Detta minne for igenom mig, och mekaniskt såg jag upp mot
fönstret, ehuru jag väl visste, att ingen nu skulle stå och vinka mig
välkommen.

Då gick den tanken upp för mig: »Under mera än ett och ett halvt år har
du väntat, att hon skulle dö, och sörjt henne, som om hon redan vore
borta, nu kan du icke känna längre. Sorgen har bränt bort sig själv,
slocknat i sin egen låga, och endast askan är kvar.»

Kort därefter stod jag i sängkammarn och såg, att min hustru var
medvetslös. Jag lyssnade på hennes andetag, tog hennes hand och försökte
tilltala henne. Jag förstod, att allt var förgäves och gick ned för att
själv få tala med doktorn i telefon, icke därför att jag trodde, att han
behövdes, utan därför att jag tyckte jag måste det. Han lovade att komma,
och sakta gick jag åter upp för trappan, i vilken ljudet genom de öppna
dörrarna från sjukrummet nådde mig av min hustrus andetag, vilka tycktes
härska ensamma i hela det tysta huset.

Då såg jag Olof, som stod stilla i trappan och tycktes lyssna. Jag lade
min hand på hans axel och tänkte gå förbi honom. Men gossen hejdade mig.

»Varför snarkar mamma så underligt?» sade han.

Han blev röd, som om han sagt något opassande och försökte le, utan att
lyckas.

»Det brukar höras så», svarade jag, »när en människa är nära att dö.»

Gossen brast icke i gråt. Han endast nickade och såg bort.

»Han har väntat det som jag», tänkte jag.

Och i samma stund såg jag, både hur stor och hur liten han var.

Då var det, som om något bröt upp inom mig. »Här kommer det värsta»,
tänkte jag. »Det, som du ännu icke satt dig in i. Barnen, barnen!» Och
medan sköterskan satt ensam hos den sjuka, gick jag ned med gossarna för
att äta middag och tala med dem om det, som skulle ske.

Hur vi talade med varandra denna dag och de följande! Hur vi dämpade våra
röster, som fruktade vi att störa henne, vilkens öron icke kunde nås av
något ljud! Mina gossar syntes mig plötsligt som ett par jämnåriga, vilka
ensamma hade delat allt och förstodo allt. Det var ingenting underligt
för dem, att mamma skulle gå till Sven. Det hade hon ju själv så ofta
sagt dem. Det var ingenting störande för dem i tanken, att mamma gick
bort, därför att hon icke önskade leva. De oroades icke av några teorier.
De kritiserade icke. De gjorde inga utläggningar av det, som bara var
enkelt och stort. De visste blott, att om mamma ville dö och gå ifrån
dem, då var det endast därför, att hon var sjuk och svag, och att hon
icke orkade leva. Om någon sagt dem, att deras mamma därigenom visade,
att hon höll mindre av dem, skulle de hava skrattat eller blivit
uppbragta.

Nu talade de till mig om mångt och mycket, som jag icke hade hört. Och
som vi talade, började smärtan att ljuda som på avstånd inom mig själv.
Jag förstod, att den skulle komma en gång, komma med lindring. Men ännu
kunde den icke helt övervinna det lugn, som behärskade mig, och som jag
bibehöll, även när doktorn lämnat sjukrummet och sagt mig allt vad jag
visste förut.

Men innan han kom, kallades jag av rop upp till sängkammaren. När jag
trädde in, låg min hustru i krampryckningar, vilka syntes börja i
ansiktet och därifrån fortsattes, till dess att de skakade hela hennes
kropp. Vi kunde ingenting göra. Och med mellanrum återkommo de förfärliga
anfallen.

Doktorn hejdade dem genom injektioner, och det förra lugnet återvände,
men medvetandet återkom ej. Ännu i nära två dygn låg hon i samma dvala,
vari jag först funnit henne. Oupphörligt, långt efter det att de hade
upphört, tyckte jag mig kunna se hennes ansikte förvridet och skälvande
på samma ohyggliga sätt. Då kom jag ihåg Svens dödsbädd. Jag visste, att
jag då sett samma syn från ansiktets och munnens förvridning till
lemmarnas darrning och de krampaktigt sammanslutna händerna. Jag
erinrade mig hennes ord: »När jag dör, kommer jag att dö alldeles som
Sven.» Jag kom ihåg, att jag lett för mig själv, när jag hörde dessa ord,
och förklarat dem som ett uttryck av överspändhet. Nu, när de hade
förverkligats, kunde jag icke bli dem kvitt. Hur visste hon det? Eller
hur kunde hon säga det så säkert, om hon ingenting vetat? Var detta
sammanträffande blott en slump? Och kan man överhuvud kalla allt för
slump, vilket man vill slippa ifrån att förklara?

Jag satt i timmar vid min hustrus bädd och gick blott ut för att få luft
eller vila. Jag satt med gossarna framme vid sjuklägret, och vi viskade
till varandra, talade ord, som aldrig skulle komma igen, och som ingen av
oss längre kan minnas. Jag sov i kläderna på bädden bredvid Elsas, min
lilla Elsa, som aldrig skulle vakna mer, och jag satt ensam vaken, för
att sköterskan skulle få ro, och jag åtminstone skulle äga minnet av
några timmar, då ingen mer än vi två funnits i dödsrummet.

Det sägs om den döende, att hela hans liv rusar honom förbi, strax innan
slutet inträder, och det bör väl vara så, att man då ser allt, vad man
själv levat, kanske i ett nytt ljus. För min del vet jag, att den sista
natten, när det så långsamt blev dager, och gossarna uttröttade gått till
ro, då såg jag mitt eget liv och allt vad hon och jag upplevat med
varandra, såsom jag aldrig sett det förr. Och jag såg att av allt, som
hon sagt mig, hade jag lagt på minnet det, som jag helst bort söka
glömma, och glömt just det, som jag först av allt bort skriva upp i mitt
minne. Jag hade lagt på minnet, när hon talade enligt min egen önskan,
och glömt allt, vad hon talade emot densamma. Medan jag trodde mig göra
allt för henne, hade jag därför endast arbetat för mig själv och min egen
lycka. Allt vad jag hade levat, samlade sig i denna tanke som i en enda
brännande punkt.

Ty in i dödens skugga hade hon fört mig. Det såg jag nu, när den gråa
dagern lättade utanför fönstret, och en vid rand av morgonrodnad tecknade
sig runt kring fästet. Av mig själv och av egen fri vilja hade jag aldrig
sökt mig dit, endast strävat att komma bort därifrån och glömma, att allt
sådant fanns till. Och som jag satt här, tyckte jag, att jag visste lika
litet om världen nu, som när jag först vaknade till liv i denna värld,
full av motsägelser, och undrande över allt vad jag mötte där, tog mina
första steg. Alltid hade jag gått omkring med något av undran inom mig,
alltid med en känsla av, att, vad jag upplevde, endast till hälften ägde
verklighet, alltid liksom sträckt mig framåt från det som var mot det
obekanta, som skulle komma. Alltid hade jag drömt om lyckan, och lyckan
hade för mig aldrig visat sig annat än i formen av ett hem. Denna lycka
hade jag vunnit, vunnit den, som blott en bland tusen gör, men döden, på
vilken jag aldrig velat tänka, hade gått osynlig i mina fjät. Han tog min
lille gosse med änglaögonen och det gyllene håret. Och när han dog, böjde
han sig över mig djupare än förut, slog sina svarta vingar om mitt hus,
och släppte mig icke förr, än han från mig och de mina tagit henne, som
var oss dyrare än allt i livet, därför att hon var oss dyrare än livet
självt.

Jag steg upp och såg ut. Jag lyssnade på hennes andetag, och det ville
icke bli verklighet för mig, att det var min hustru, som låg här och
skulle dö. Jag böjde mig ned och fuktade hennes tunga och läppar med
vatten, och jag betraktade hennes drag, till dess att det blev svart för
mina ögon, och jag ingenting kunde se. Men henne själv tyckte jag mig
vara nära, och fanns det ett minne inom henne, som, oåtkomligt för mig,
skilt från allt, vad vi dödliga kalla tillvaro, arbetade och tumlade med
hennes eget liv, då visste jag, att där var jag med. Där fanns jag, sådan
som jag aldrig skulle se mig själv, och ingen mer än hon någonsin kunde
se mig.

Och under det att mina tankar så kretsade kring allt vad vi båda levat
tillsammans, glömde jag mig själv och såg endast henne. Ung och hängiven
kom hon mig till mötes, men under all lycka, som strålade omkring henne
och gjorde hennes steg lätta, låg ett vemod, som var så mycket starkare,
därför att det så länge teg. Tidigt, tidigt tyckte jag mig nu kunna
minnas, att hennes hela väsen stod på ett plan, som icke var andras. Hon
var skapad att vara lycklig och sedan få dö, och den dag kom, då det blev
en grymhet att söka tvinga henne att leva. Hon kunde icke sörja till en
tid och sedan glömma. Hon kunde endast sörja och dö. Glömmande allt vid
känslan av hennes öde, borde jag hava vetat, att hon talade sanning
alltid, men mest när hennes tal syntes mig underligt och omöjligt. Och
allra mest var hon sann, när smärtan pressade orden över hennes läppar,
och hon bad mig att få dö.

Varför hade jag icke låtit henne få det? Varför hade jag försökt tvinga
henne emot hennes vilja och över hennes förmåga? Förstod jag då icke, att
det endast var genom en oerhörd överansträngning, som hon under två långa
år kommit och gått i mitt hem, lett med oss, som ville le, lekt med oss,
som ville leka?

Hur hade jag kunnat vara så grym, och hur kan man vara grym, endast genom
att man icke kan se riktigt klart?

Och dessa frågor samlade sig till sist i den nya: Hur har hon kunnat
älska mig, när jag mot min vilja plågat henne så?

Ty som om jag kunnat följa hennes tankar, vilka redan voro skilda från
mina, så tyckte jag, att detta hade jag mot min vilja gjort, och detta
var, vad hon måste känna för mig, fastän jag icke förr velat tro det. Men
aldrig skulle jag få ett svar på denna fråga, aldrig skulle hon vakna upp
ur denna dvala, och med förtvivlan i hjärtat skulle jag en gång vända mig
mot det nya liv, som väntade mig utan henne.

Så sökte jag i aningen följa den väg, hennes tankar togo, medan hon
längre och längre gled in i dödens våld. Det var, som om jag givit mig
själv och mitt eget liv åt döden, och som om vi båda, hon och jag, gjorde
upp vår räkning med världen tillsammans. Allt utom och inom mig blev så
svindlande högt och stort, att det var ingenting, som jag tyckte mig
kunna nå. Det var ingen tröst i allt detta, endast ett förtvivlans
avsked. Trögt skredo timmarna fram, och redan kom det ögonblick av
oemotståndlig trötthet, då man sluter ögonen och pressar händerna samman
i en enda bön, att allt måtte vara slut.

Då upphörde plötsligt de regelbundna andedragen, och jag kände, hur mitt
hjärta blev som stelt. Jag trodde, att det var döden som kom, och jag
sprang ut för att väcka gossarna. De kommo in yrvakna och allvarliga, och
de satte sig ned vid bädden, och i detta nu kom jag ihåg, vad hon en gång
hade sagt:

»När jag dör, vill jag, att ingen mer än du och gossarna skola finnas
omkring mig. Det är ändå bara till er jag hör.»

Så sutto vi nu också, och medan vi undrade, vad hennes lättade andedrag
skulle betyda, och väntade slutet, märkte vi, att hennes ögon liksom
arbetade för att öppna sig, och vi sågo henne vända sig ditåt, där Svens
porträtt hängde på väggen, och hörde henne säga:

»Nenne.»

Svagt och sakta uttalade hon detta lilla ord, men hon hade ändå talat.
Krampaktigt grepo vi varandras händer, och våra tårar runno icke av sorg,
men av glädje, att vi åter hade hört hennes röst.

Från denna stund visste hon, att vi sutto där. Från denna stund låg det
som ett avsked i varje min, varje rörelse och varje ord. När hon hörde
våra röster, slog hon upp sitt ena ögonlock, alldeles som Sven en gång
hade gjort, och vi kunde märka, att hon känt igen oss, och att hon var
medveten om våra smekningar.

Än en gång nämnde hon Svens namn, som om hon velat säga, att det var
honom hon såg och till honom hon gick. Men sedan sjönk hon ihop, och vi
sutto andlösa, girigt sökande efter ett tecken, att hon ännu icke lämnat
oss och gått.

Så slog hon upp sitt vänstra öga, som Sven en gång hade gjort, och hennes
blick sökte min. Jag böjde mig över henne och såg, att hon försökte tala.
Men hon förmådde det icke, och med ett uttryck av outsägligt lidande
sjönk hon tillbaka i den dvala, som är dödens förebud. Flera gånger
upprepade hon samma försök. För varje gång fick hennes ansikte detta
uttryck av förtvivlans vanmakt, och för varje gång blev det mera
hjärtskärande. Det var, som tillhörde hon oss icke längre, men som om det
dock var något, hon ville säga, innan hon för alltid gick bort, något,
som icke kunde dö utan att ha fått meddela de efterlevande. Det var
förfärligt att åse hennes kamp, och ännu förfärligare att kanske gå miste
om hennes sista ord. Åter böjde jag mig ned över henne och i förtvivlan
viskade jag en bön i hennes öra. Då slog hon upp sitt öga emot mig, och
jag såg, att hon hörde mig. I en spänning, som om hela mitt framtida liv
berott av hennes ord, lutade jag mitt öra tätt intill hennes mun.

Då hörde jag hennes röst. Den kom så långt bortifrån, som ännu ingen röst
har ljudit i mina öron. Den var svag, så att jag blott med svårighet
kunde urskilja den. Det var knappast hon själv, utan hennes ande, som
talade. Men tydligt och klart förnam jag orden, och ingen mera än jag
kunde höra dem:

»Jag ... håller ... så mycket ... av er.»

Jag måste hava skrikit av smärta. Ty jag kände händer, som fattade om mig
och stödde mig. Och det utrop som undsluppit mig, hade nått den döende.
Ty från min hustru kom ett förtvivlans ljud av smärta, som sade, att hon
kunde höra mig, utan att förmå lägga sin livlösa hand på mitt huvud.
Detta ljud kan jag höra, när jag vill.

För att få säga dessa ord hade hon legat och kämpat i timmar. Och när hon
sagt dem, sjönk hon tillbaka i lugn. Det kom frid över hennes drag. Hon
önskade ingenting mer, begärde ingenting mer. Hon hade slutat sin räkning
med världen, när hon hann att säga, hur hon älskade gossarna och mig,
innan hon dog.

Ett par timmar senare hade hon slutit sina ögon. Det skedde utan
dödskamp, stilla och lugnt, som när ett ljus brunnit ut.

Hon levde sitt eget liv och dog sin egen död.

Hon var så svag, att hon icke fick någon dödskamp. Länge nog hade hon
kämpat förut.

Men hon var stark nog att giva oss ett ord att minnas och leva på, innan
hon gick. Hennes kärlek var starkare än döden.

Välsignelse över henne.



XIII.


Jag bröt det brev, som låg överst i min egen barndoms lilla byrå inne i
Svens helgedom. Där läste jag detta:

  _Jag har så många gånger talat om att dö, men en gång skall det ju
  ske. Den, som först finner detta papper, skall visa det för den
  eller dem, som skola sköta om min begravning. O Gud, när jag
  skriver ned detta ord -- vore jag så nära graven, som ordet är
  papperet. Jag skulle ju vilja leva för mina älskade, som ha gjort
  för mig mera, än människor göra för en annan, och jag försöker allt
  vad jag kan. Men om det icke lyckas -- och det känns så -- då vill
  jag, att jag kläds i min vita klänning. I min nedersta byrålåda
  finns allt linne, som Nenne, min ängel, begagnade._ _Behövas
  handdukar, finnas sådana också. Men låt dem följa med mig. Låt så
  mycket som är hans och som rymmes i min kista komma dit. Även på
  hans hårda små leksaker skall jag ligga mjukt -- --._

  _En sista önskan ännu. Dör jag här hemma, försök, om det är
  möjligt, att ha likrummet i Nennes rum._

  _Tack för allt, allt. Men jag var en olycklig människa och kunde
  icke leva, trots all ömhet och kärlek -- --._

                                                              _Eder_
                                                               ELSA.

Och så blev hon klädd i den vita klänningen, vilken hon icke begagnat,
sedan hon var glad åt jorden och allt som jorden var. Allt blev gjort,
som hon hade önskat, och inne i Svens lilla rum bäddades hennes sista
bädd. Där låg hon med sitt rika svarta hår utslaget över den vita
dräkten, och kring henne stodo alla vårens blomster. Bakom henne höjde
sig mot det lilla fönstret en purpurröd azalea, och över bädden låg ett
regn av gula rosor.

Hon såg ut, som om hon sov, och hennes ansikte hade föryngrats i döden.

Så gick hon till Sven, som hon själv hade sagt, och därför är detta
»boken om lille-bror», som kom och blev sin moders ängel, om än ej som vi
hade hoppats. Ty han tog henne med sig, när han gick.



XIV.


Men denna bok är tillika berättelsen om en kamp med döden. Den är
berättelsen om en man, som kämpat och blivit övervunnen, men som icke
blyges över sitt nederlag.

Jag har farit långt bort sedan dess, och jag har sett många människor.
Men allt har varit mig främmande, och allting dött, till dess att denna
bok blivit skriven. Den skrevs under ljusa sommardagar, där skärgården
slutar och det öppna havet tager vid. Och det skrevs av en ensam man, som
icke längre är ensam.

Under långa veckor har han sett ut över havet, vilket i likhet med det
människoliv, som är värt att levas, aldrig är lugnt. Han såg där, att
över upprörda vatten blinka fyrarna, och om också fyrarna skulle slockna,
så tindra dock himmelens stjärnor.

                                 SLUT

Transcribers note:
I brevet i slutet av kapitel VI finns i orginaltexten två ord
"d e t t a" och "k u n d e". Dessa två ord har i denna version ändrats
till "=detta=" och "=kunde=".

In the letter at the end of chapter VI the original text contains
two words "d e t t a" and "k u n d e". These two words have in this
version been changed to "=detta=" and "=kunde=".





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Boken om lille-bror - Ett äktenskaps roman" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.