Title: Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - Litteraturhistoriskt utkast
Author: Linck, Josef
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - Litteraturhistoriskt utkast" ***


                                  Om

                            Lars Johansson

                       (Lucidor den olycklige).
                     Litteraturhistoriskt utkast


                                  af


                             Josef Linck.


                           Stockholm 1876.
                     K. L. Beckmans boktryckeri.



En bland de intressantaste företeelserna inom den svenska
litteraturhistorien är otvifvelaktigt skalden Lucidor genom sin lefnad,
verksamhet och slutliga öde. Det hvilar ett dunkel öfver hans
förhållanden, som retar nyfikenheten. Hans ställning inom vår litteratur
är så enstaka, och hans rykte så tvetydigt, att han af flera skäl utöfvar
på betraktaren en egen dragningskraft. Härtill kommer, att tid efter
annan nya källor om honom anträffats, än falska, än sanna, hvilka
modifierat en föregående uppfattning och hållit intresset för honom vid
lif. Författaren af följande uppsats har visserligen ingen förtjenst af
att hafva framdragit hittills obekanta fakta, men han har ansett det
kunna löna mödan att sammanställa, hvad de olika forskningarna om Lucidor
uppdagat, och än en gång underkasta dem en sorgfällig granskning för att
komma till en sann bild, helst som hädanefter inga nyare upptäckter i den
vägen synas vara att påräkna. Vi måste erkänna, att härvid vårt första
intryck var en obestämd förhoppning att möjligen kunna befria skalden
från de ogynsamma omdömen, hvarmed efterverlden belastat hans minne, i
det att hans sorgliga slut allt för mycket fått inverka på uppfattningen
af hans lefnadshistoria; men snart tog forskningen ut sin rätt, och vi
beredde oss att helt objektivt och utan alla mer eller mindre gynsamma
förutsättningar och hypoteser skildra honom blott sådan han skulle visa
sig för oss. Vi gå således att i tvenne afdelningar söka behandla, först
hans lif och sedan arten af hans diktkonst.



I.


Förrän vi inlåta oss på berättelsen om Lucidors lefnad, måste vi genast i
början förklara, att de underrättelser, som man nu derom kan hopsamla,
dels äro så knapphändiga, dels på sina ställen hvarandra så motsägande,
att man ofta är nödgad att fylla luckorna genom antaganden, som
naturligtvis måst göras så försigtigt som möjligt. Endast mot slutet af
hans lif kan man följa honom noggrannare. Dessutom få vi här en gång för
alla nämna, att vid vår uppfattning af hans karakter och dess utveckling
vi hufvudsakligen rättat oss efter hans egna skrifter, hvilka enligt vår
åsigt blifvit allt för litet använda till hans rätta bedömande. Hvad hans
egen tid må hafva förlänat honom af värde eller misstag, hafva vi ej
heller förbisett; eljest må han tala för sig sjelf så vidt möjligt är.

Man vet ej med visshet när han är född. Året 1642 uppgifves af de flesta;
kanske bör det dock vara några år tidigare. Ej heller har man varit fullt
på det klara i afseende på hans föräldrar och födelseort. Wieselgren
trodde sig hafva fått reda på, att han tillhört en gammal prestslägt från
Östergötland vid namn Humerus, att hans fader var en förtjent kyrkoherde
och att af hans begge bröder den ene likaledes blef kyrkoherde, den andre
professor och domprost i Lund. Det är nu af lektor Ahlqvists forskningar
ådagalagdt, att detta beror på en namnförvexling, och att denne Lars
Johansson Humerus slutade som löjtnant vid Dalregementet. Palmsköld och
andra förmodade, att han varit en oäkta son af amiralen Strusshjelm eller
till och med af Karl Gustaf Wrangel, hvilket också är ett misstag. Hvad
vi veta om hans slägt är följande. År 1600 började en simpel båtsman,
Lars Mattson, sin tjenst på den svenska flottan och uppsvingade sig så
småningom till amiral-löjtnant samt adlades som sådan år 1647 till
Strusshjelm; han introducerades på Riddarhuset 1649, hade redan 1636 gift
sig med en enka, Barbara Jönsdotter, hvilken härstammade från Gefle, samt
dog barnlös 1651. Men nu gifver Palmsköld honom en dotter, som blef
hustru åt en skrifvare Asserson på Öland. Skalden är äfven son till en
amiralen Strusshjelms dotter. Har då amiralen varit gift en gång förut
eller äro hans föregående barn oäkta? I alla händelser var Strusshjelm
den tiden af ringa stånd och villkor. Vi kunna ej ens uppgifva, om
dottern varit lagligen gift med den kapten, Johan Erichsson, som var Lars
Johanssons fader. Besynnerligt synes det åtminstone, att hon i
rättegångshandlingarne af 1669, hvarur denna uppgift är hämtad, ej nämnes
med något namn, utan amiralen säges der helt enkelt hafva varit den
anklagades morfar. Vid sin död hade skalden inga anförvandter.
Födelseorten var Stockholm. Häraf framgår nu, att Lars Johansson varit
född i låg, kanske ej ens laggill samhällsställning, samt att han ej
behöft slita några familjeförbindelser i provinsen för att söka en
äfventyrlig lycka i hufvudstaden, utan att han tillbragt sista delen af
sitt lif på samma ort, der han blifvit född och uppfostrad.

Lika som hans börd är otydlig, synes han ej heller fått ega något
föräldrahem. Hvarken mor eller far förekommer vidare--var den sednare ute
på sjön under kriget och stupade?--utan gossen blef uppfödd af sin
morfader, amiral Strusshjelm. Huruvida denne krigsbuss utan bildning--och
huru många sådana med hög militärisk grad egde ej Sverige strax efter det
trettioåriga kriget!--varit den rätte mannen dertill, lemna vi derhän; i
alla fall dog han ju redan 1651. Hans hustru var afliden redan i december
1648. Så stod den tioårige gossen ensam i verlden. (Sedermera, då skalden
på ett ställe talar om anhörigas sorg, bekänner han, att han »har svårt
att skrifva rätt, hvad som han ej försökt». Han har då i späda år
förlorat alla anförvandter.) Anlagen voro emellertid lysande. Kanske var
det redan nu, som Karl Gustaf Wrangel tog sig honom an, »höll ynglingen
vid studier och honom mycket påkostade». Sannolikt genomgick han
Stockholms gymnasium, hvilket först 1667 öfverflyttades till Gefle. Äfven
är han väl den Laurentius Johannis, som den 31. januari 1656 står
inskrifven som student af Stockholms nation i Upsala.

Det är ej utan vigt vid bedömandet af Lars Johanssons senare lefnadsbana
att i håg komma, att han hörde till dem, hvars glänsande själsgåfvor på
allt sätt uppodlades, medan man mindre vårdade sig om hans
barndomsintryck och karaktersutveckling i ett hem. Äfven här visade sig
de förra ej kunna ersätta de senare. Kunde väl en skolgång utan närmare
tillsyn midt ibland Stockholms alla frestelser jemföras med det stilla
lifvet och den stränga tukten vid ett läroverk i Skara eller Westerås?
Och hade ej det examenstvång, som det från början var meningen att
upprätthålla vid universitetet, redan börjat slappas? Hvad läsa vi ej så
väl om professorernas barnsliga gräl inom konsistorium som om de råa
dryckesgillena inom nationerna! Om dessa senare, som nu begynt inrättas,
förmådde lägga några helsosamma band på individernas frihet, är väl svårt
att säga; säkert är, att denna inrättning ej sågs med blida ögon på högre
ort. Vi sakna alla underrättelser om huru Lars Johansson uppfört sig i
Upsala. Wrangels fortfarande beskydd synes ej vittna ofördelaktigt derom.
Vid hans återkomst befunnos ej professorerna ovilliga att gifva honom
venia till undervisning. Men att den tidens studentlif var vildt och
bullrande, är säkert. Olyckligtvis inträffar nu en lucka af öfver tio år
i Lucidors biografi, som man har svårt att fylla. En god och nyttig vän
fick han i Samuel Columbus, som 1658 kom till Upsala, och med hvilken han
efteråt umgicks i Stockholm, men det skall senare visa sig att de ej
kunde fullt förstå hvarandra. Den enes fogliga och ömt elegiska lynne kom
väl redan här ofta i beröring med den andres filosofiska sjelfständighet,
som kunde urarta till cynisk likgiltighet. I dennes själ brann en ännu
fördold eld, som kunde härstamma från hans i sjölifvet kring tumlande
förfäder och passa till den tidens krigiska och i jätteföretag
sjelfförlitande Sverige, men som desto mera hade behöft ledas och
uppfostras, helst i ett godt hem. Det ser dock ut, som om han i moraliskt
afseende fått helt och hållet sköta sig sjelf. Men studierna gingo med
hans anlag lätt. Det var nu, som under den store Olof Rudbeck äfven de
fysiska vetenskaperna började uppblomstra vid universitetet. Lars
Johansson är ej heller okunnig i dem. Det kan vara intressant att veta
hvad han studerat i Upsala. Vi kunna ur hans skrifter uppleta flera
ställen, som visa oss, hvad man då för tiden fick lära sig der, äfven om
ett och annat måste antagas som af honom efteråt under resor inhemtadt.
Han var naturligtvis hemmastadd i klassikerna och dertill hörande
historia och mytologi. Exempel förekomma, att han äfven haft känning af
den antika filosofin, sådan man då fick lära den, samt af juridiken.
Sålunda läser man på ett ställe, der han filosoferar öfver existensens
intighet:

        »Som Stagiriten lärt: all varelse består,
        Att ingenting begynt, att intet ände får,
        Fast om det till sin art syns ändras, intet ända[1],
        Men lik en eld af eld sig alltid låter tända»,

och på ett annat, der han prisar en lagfaren:

       »Hvad Codex och Pandect, Auténtic och Rubric,
       Hvad som Noveller var och hvad som mer dem lik,
       Hvad Bartolus och Bald[2] som Themis' tolkar skrifvit,
       Och hvad Justinian för lag till känna gifvit,
       Har han till pricken vist»[3].

I geografin känner han för sin tid ganska utförligt till städerna i
Orienten och använder till passande jemförelser Egyptens mumier,
pyramider och öfriga jätteruiner. Af den äkta svenskan i hans arbeten
synes det som han både förstått isländska och liksom en Stjernhjelm och
en Verelius nitälskat för det fosterländska tungomålets renhet. Men för
naturvetenskaperna visar han sig, långt mera än hvad då i Upsala var
fallet, hafva varit lifligt intresserad. Hvem tänker ej på Rudbecks nya
trädgårdsanläggning och hans första få lärjungar, när man läser Lucidors
i detalj in gående beskrifning på en örtagård, rik på både praktblommor
och ogräs, hvarmed han förliknar menniskolifvet, hvars rätte örtagårdsman
är Gud? Hvem tänker ej på tidens håg för kemiska och fysiska experimenter
(äfven framstäld i de bekanta holländska genretaflorna) vid hans
mångfaldiga liknelser på detta område? Det var då högst modernt, att en
bildad person konverserade om fysik och kemi, poeterna inblandade dem i
sina verser, damerna besökte i karosser de nyanlagda museerna, de förnäma
och konungarne höllo sig egna laboratorier och tillbragte der en del af
sina lediga stunder. Det förekommer ej blott så vanliga iakttagelser som
denna:

                               »När vattnet uppåt klifver,
           Förändradt uti vind af solen, som det drifver
           Till luftens medelrum, och der af kölden se'n
           Förändras uti snö och hvitan hagelsten,
           Så faller det af tyngd full åter ner på jorden,
           Blir vatten liksom förr»,

utan andra, som allenast kunnat inhemtas ur ett kemiskt eller alkemiskt
laboratorium:

                 »Lägg i qvicksilfver tenn ell' bly,
                 Det synes samma malmer fly;
                 Jern, koppar, stål, allt likaså,
                 De flyta deri ofvanpå.
                 Men guldets gulhet och dess kropp
                 Sväljs af qvicksilfret alldel's opp
                 Och tas emot med yppigt sköt',
                 Der alla andra ofvan flöt'.»--

        »Bly har sin minie[4], tenn arsénik, koppar grönan,
        Och jernet har sin rost, ja, sjelfva silfver skönan
        Förtärs af dess lazur; guldmalmen hålles ren,
        Men har på många sätt, så väl som annat, men.»--

        »Blir icke bly till nikt och blyhvitt, tenn till aska?
        Rost äter jern och stål, som kallas Mars den raska.
        Kan icke tartar guld förvända uti rök?
        Hvar koppar ligger, finns dess gröna der? Ej sök!
        Hur mången har Mercur i konsten öfvervunnit,
        Som tänkt att böja fast hans qvickhet? Men försvunnit
        Är deras mynt och han, ty deras rika hopp
        Lik vingfota Mercur i skorsten flugit opp.
        Af silfver blifver falsk lazur, som andra kalla
        Ultramarinblå färg.»

Här ser man tydligt, huru alkemin på hans tid ännu höll på att grundlägga
kemin. Med denna var då äfven medicinen nära förbunden, och kemister och
apotekare hade ofta samma yrke. Skalden känner till kryddorna:--i
himmelen

          »Ej luftar[5] luften der som vor' hon parfumera'
          Med musc ell' ock civet, jasmin och hvad man mera
          Här brukar: benzoïn ell' storax, calamit
          Och hvad Arabien elj'st sänder till oss hit.»

Han känner vidare till de tre hufvudmedikamenten, såsom man då antog dem.
Ingenting kan hjelpa mot döden, säger han,

        »Ej någon Panacé, Theriac och Mithridat,
        L'or-vie-estant[6] och all aptekens hälsomat,
        Ej något dricklikt guld, som elj'st så högt berömmes,
        Ej Trismegisti sten, hvarom skenvislikt[7] dömmes
        Af mången kloklik tok, den aldrig annat var
        Än såsom Gyges' sten, den han i ringen bar;
        Osynlig menar jag.»

Han har läst astrologernas böcker; han vet, att, när Mars är satt tvärt
emot solen, och Jupiter ej kan undgå Saturnus, det anses betyda att man
då födes till olycka, med flera andra dylika funderingar, men utbrister
strax derpå:

           »O, mer än tokot folk, som vet hvad ingen vet!»

Man ser åtminstone, att han ej var benägen för vidskepelse inom alla
dessa då mörka vetenskaper. Det är troligt, att han redan i Upsala begynt
sina kemiska studier, hvilka han i utlandet, kanske mest i Holland,
utbildat. Men de främmande språken, hvaruti han visar så stor färdighet,
kunde väl ej universitetet hafva meddelat honom; der funnos visserligen
en spansk och en italiensk språkmästare på stat, men de nya språken
ansågos ej lika behöfliga som de klassiska. Det var senare just han, som,
hemkommen från sina resor, fick undervisa studenterna i tyska, franska,
engelska, italienska, holländska. Emellertid finna vi, att Lars Johansson
ej vistats i Upsala utan resultat; men att rätta sig efter bestämda
föreskrifter, behagade ej hans öfverdrifvet sjelfständiga själ. Tiden
förgick, och han blef aldrig mera än student. Dermed hade han nästan
stängt för sig möjligheten af befordran i statens tjenst.

Den, som underhöll honom vid universitetet, var Karl Gustaf Wrangel, som
tyckes på ett högsinnadt sätt hafva sörjt för honom. Utom det lysande
mäcenatskap, som då allmänt utöfvades af de store, bidrog väl äfven
härtill, att morfadern och Wrangel varit krigskamrater. Den senare blef
ju riksamiral, och de hade utan tvifvel närmare sammanträffat under
transporterna till Tyskland och det heta sjökriget mot Kristian IVs
flottor. Den ännu ej till Strusshjelm adlade hade nog beundrat Wrangels
dödsförakt, då han i Kielerhamnen, der den svenska flottan låg instängd
af den danska, lät ro sig fram till amiralskeppet under ett sådant
kulregn, att af tjugufem man på båten fjorton stupade; och Wrangel å sin
sida hade nog lärt sig värdera den djerfve uppkomlingen. Sannolikt satte
samma mäktiga beskydd Lars Johansson i stånd till att efter tidens sed
fullborda sin uppfostran och sina studier genom en längre tids
peregrination; ja, Wieselgren antager, att Wrangel ej tvekat att utsända
honom som sällskap åt sin unge, förhoppningsfulle son Karl Filip, hvilken
sedan stannade i London hos svenska sändebudet, grefve Dohna, men der
bort rycktes i förtid 1668 och den 14. december 1670 begrofs i
Skoklosters kyrka. Denna förmodan vinner i sannolikhet genom den varma
grafsång på tyska, som skalden då egnade den hädangångne, der han
märkligt nog undertecknar sig _Adelfino der klagende_. Sjelf uppgifver
han sig hafva besökt England, Frankrike och Italien; att han äfven varit
i Holland är väl tydligt redan af den bearbetning af ett Cats' arbete,
som är den enda i sitt slag af hans skrifter; och att han varit
hemmastadd i Tyskland framgår af, att han är språket fullt mäktig som en
inföding, ja, uttrycker sig ledigare på tysk än på svensk vers. Det är ej
troligt, att Lars Johansson ograduerad kunnat uppehålla sig för länge i
Upsala. Med ledning af några fakta våga vi då ett antagande, som fyller
luckan inom denna del af hans biografi. Om våren 1666 stod fältmarskalk
Dohna med några regementen i Bremen, färdig att inbryta i Holstein. Nästa
års sommar och höst tillbragte han i Holland för att på sin regerings
vägnar medla fred mellan England och Generalstaterna. I januari 1668
afreste han som sändebud till London och förde då sannolikt med sig den
unge Wrangel, hvilken dermed slutade sina utlänska uppfostringsresor.
Dylika färder brukade vanligen räcka trenne år. Har då Lars Johansson
vistats i Tyskland som en slags ledare för riksmarskens son under åren
1662--1664, under hvilken tid denne uppehöll sig på andra sidan
Östersjön, sysselsatt med att ställa der varande svenska krigsmakt på
stridsduglig fot och insända promemorier till rådet om förbund med
England och krig på utlänsk botten under hvad förevändning som helst? År
1665 skulle han med Karl Filip hafva anträdt resorna, medföljt denne
öfver Holland till England och derifrån öfverseglat till fäderneslandet.
Hösten 1668 är han hemma, såsom kan ses af hans gratulationssång till en
Lilienhoff vid hans adlande, som skedde den 19. september detta år.
Åtskilliga smärre omständigheter tala likaledes för detta antagande. I så
fall har han vid tjugutvå års ålder lemnat det gamla Sverige.

Vi kunna omtala en episod från denna resas början. Kärleken hade redan
klappat på hans skalde- och ynglingahjerta. Det skepp, hvarmed han
utreste, tvangs af stark motvind att kasta ankar i skärgården vid
Landsort. Här gick han nu och tänkte på fosterlandet, som i afskedets
stund blef honom dubbelt kärare, men framför allt på sin flicka och den
ljufva förbindelse, hvaråt han måst säga farväl. Regnet föll ned i
strömmar och utplånade hennes namn, som han ritade i sanden. Allt detta
jemte vågornas eviga brus stämmer hans lyra till ett synnerligen rent och
varmt vemod. Huru skön klingar ej denna af kärlek inspirerade sång,
kanske hans innerligaste:

           »Farväl, min vän, min själ, mitt lif, min kära,
           Min fordna ögontröst, min lust och ära!
           Farväl, mitt hjertas barn och bästa vän!
           I fall att himmeln helsan min behagar,
           Förtröstar jag, att han min resa lagar
           Snart hit igen.

           Jag sitter nu beklämd af dröfve[8] tankar,
           Min längtan och mitt hopp för tross och ankar,
           Ty väderguden blåser strängt emot
           Med ömkan af den sorgen som mig sårar,
           Och himmeln fäller, lika som jag, tårar,
           Sjuk af min sot.

           Jag skrifver här ditt namn i våta sanden
           I Ekelsvik vid Nereus-salta stranden,
           Och fast det skjött[9] af vädret måst' förgå,
           Skall det likväl uti ett stadigt minne
           Och i min själ liksom uti mitt sinne
           Samt hjerta stå.»

Ack, denna kyska kärlek bortjagades väl snart ur den knappt manbare
ynglingens själ vid det nya och fria lif, som nu öppnade sig för honom.
Af hans tyska visor framgår det, att han äfven egt utländska
ömhetsförbindelser. Lars Johansson var i sanning ingen pedant, som aldrig
erfarit känslans eld, utan en skaldenatur. Men, dess värre, liknade han
ej heller de flitiga svenska unga män, hvarom vi läsa, att de under sin
peregrination dröjde vid de tyska småstadsuniversiteten, responderade och
disputerade der till professorernas förvåning samt återvände hem, sedan
de afslagit lysande anbud af utlandet, med lärda diplomer och smickrande
helsningsverser både på latin och andra språk. Vi ega visserligen inga
underrättelser om Lars Johanssons utrikes öden, men endast den
omständigheten, att han oaktadt sina anlag och kunskaper hemkom utan
någon lärd utmärkelse att åberopa, leder oss till den slutsatsen, att han
föredragit det verkliga lifvets buller framför den stilla lärdomssalen.
Tiden var också högst upprörd. Det var ej tjugo år, sedan det
trettioåriga kriget, knappt fem, sedan Karl Gustafs vapenbragder satte
Europa i spänning. Den unge svensken hörde under resan talas om
krigsutbrott mellan England och Holland, att hans fosterland ifrigt
underhandlade samt utrustade härar i Tyskland, att riksmarsken Wrangel
var åter öfverkommen och tänkte brandskatta Lüneburg samt öfverfalla
Bremen, att de tyska staterna allvarsamt beredde sig på krig. Och förstod
han--hvilket endast få på hans tid förstodo--att i antikens hemland låta
dennas lugnande och gedigna inflytelse uppfostra hans ästetiska sinne,
eller mottog måhända ej snarare hans otyglade själ några intryck af det
Italien, hvars utsväfningar redan förstört Guido Renis snille och
inspirerade Caravaggios taflor? Öfverkommen till London, träffades han af
hela inflytandet af en Karl IIs och Buckinghams sedeslösa hof, hvars
vanarter trängt ned till alla samhällslager; en Sedley, Davenant,
Etheredge voro då på modet, och hela verlden sprang att åhöra slippriga
komedier och applådera lättfärdiga teatertrupper. Hvilken skilnad mellan
dessa den stora stadens dramatiska föreställningar och de tarfliga
sederna der hemma! Det är ej underligt, att en sådan natur som Johanssons
drogs ditåt. Vi få ej glömma att en dylik omgifning hjelpt stora skalder
såsom Molière och Shakspeare till en mångsidigare och fördomsfriare
lifsuppfattning; men i betraktande af det förakt, som den tidens
hederliga personer buro till de dramatiska konstnärerna, och som snart
gjorde att dessa förtjenade det, innebar umgänget med dem en ej ringa
fara. Palmsköld upplyser också, att Johansson »var af ett liderligt och
flyktigt sinne och inlät sig med komedianter och annat pack». Det var
dåvarande svenskars tanke. Vi kunna nu bättre uppfatta hans poetiska
förkärlek och le äfven åt denna allsmäktiga opinions ensidighet; men med
skaldens häftighet och hänsynslösa sjelfständighet, huru mycket måste ej
hans karakter förlora på denna brytning med hela samhället! Emellertid
har han ej försummat att under resan rikta sina kunskaper efter sin håg;
han förvärfvade stor ledighet i att uttrycka sig på främmande tungomål,
latin, tyska, engelska, franska, italienska, holländska; och Lars
Johansson intager sin jembördiga plats bland de lärda svenske män,
hvilkas kunskaper och språkskicklighet sträckte sig lika vidt som
fäderneslandets politiska inflytande och vapenära. Som förut är sagdt,
var han hemkommen hösten 1668, och han kallar sig i ett då skrifvet
bröllopsqväde för _Asthold skaldkär den olycklige_[10], hvilket väl
skall betyda någon otur i en kärleksaffär.

Här är stället, att yttra några ord om den beryktade förbindelsen med
Magdalena Sjöblad. På Skokloster hänga två porträtt bredvid hvarandra,
som af förevisaren framställas och i katalogen upptagits som de båda
älskandes; hon strålande och fager i tidens präktiga adelskostym; han med
gulbleka kinder, hemska svarta ögon, eklöfsblad på hjessan och i det
hela utvisande lefnadströtthet. Man har återfunnit alla handlingarna i det
mål, der fadern, välborne Olof Sjöblad, anklagat sin dotters vanbördige
förförare, studenten Lars Johansson; man har häradsrättens förfrågan,
Göta hofrätts välmenande yttrande och kongl. maj:ts slutliga
resolution. Dertill kommer, att tiden något så när öfverensstämmer
(1666-1668), att man i de sorgsna kärleksvisorna om en Margaris, Iris
eller Belikinne trott sig finna anspelningar härpå, och slutligen det
romantiska i sjelfva saken. Ty kunde det fås någon mera passande
förklaring på den olycklige skaldens lefnadsbana? En ofrälse poet vinner
en adlig flickas hjerta--hemliga och ensliga promenader kring den
vackra sjön Åsnens stränder--en liten dotter födes--den förolämpade
fadern offrar sitt barns rykte för sitt bördshögmod och raseri samt
offentliggör allt--han vidhåller hårdnackadt sin anklagelse, ehuru både
älskaren och dennes alla anhöriga bjuda hederlig försoning genom
äktenskap,--tidens fördomsfulla lagar riktade mot en ännu omogen, men i
utveckling stadd skaldegenius,--domen på två års landsflykt--de båda
älskandes förtviflan--slutligen, på samma gång som Magdalena försvinner
ur historien, kanske gift med en annan, Lucidors förlorade tro på verlden
och sjelfförstöring--! Ej under att denna förbindelse blifvit en
trosartikel. Olyckligtvis är det nu genom Ahlqvists efterforskningar
säkert, att Lars Johansson, skalden, ej haft det minsta att skaffa med
någon af ätten Sjöblad, utan att frågan rör den östgötastudent Humerus,
om hvars förvexling med sin namne vi ofvanföre talat. De båda porträtten
på Sko hafva fått falskt signalement, troligen uppkommet deraf, att man
gissat sig till Karl Gustaf Wrangels forne skyddsling i den okända
duken på hans slott. Men dels öfver ens stämmer ej detta hemskt
hemlighetsfulla ansigte det ringaste med det, visserligen om lifvets
omisskänliga härjningar vittnande, konterfej med blottad öfverkropp på
Gripsholm, som af traditionen anses beteckna Lucidor, och hvilket i
Schöldströms monografi poetiserats till en ungdomligare bild; dels har
han på Sko den medborgerliga eklöfskransen i stället för den poetiska
lagern kring sitt hufvud, hvad som är snörrätt stridande mot hans
personlighet. Konstkännare tro sig i taflan på Sko finna en kopia från
någon hollänsk målning. Det faller nu af sig sjelft, att äfven tanken på
Magdalenas porträtt måste öfvergifvas, och att originalen till Margaris
och de andra poetiska namnen tyvärr aldrig skola upptäckas. Hela den
intressanta, men i hvarje detalj osanna historien visar sig vara
grundad på Palmskölds, af honom sjelf som lösligt erkända, förmodande,
»att denne Lars Johansson lärer visst varit vår namnkunnige svenske poet
Lucidor». Vi tro att ändringen af hans lefnadsbana, så ofullgången den
nu blef, ej betingades af något olyckligt kärleksförhållande, helst
som hans flyktiga natur strider häremot, utan af andra, i sin art
romantiska skäl, hvartill vi sedan skola återkomma.

Dermed påstå vi naturligtvis icke, att Lars Johansson ej varit älskad
eller saknat de kärleksaffärer, som han besjungit i sina sånger. Han
skulle väl då vara den ende moderne skald, som ej haft sådana. Tvärt om,
han har skrifvit visor, som förråda mera innerlighet eller älskvärd
skalkaktighet än man af hans lefnad kunde vänta. Alla hans erotiska
dikter, om också namnen, enligt tidens sed att med grannare poetiska ord
beteckna de besjungna, äro tillskapade, hänvisa tydligt på verkliga
händelser; de äro i ordets egentligaste mening tillfällighetsdikter. Hans
glödande själ trängde lika mycket till verklighet som till fantasibilder.
Han var ej van att sitta hemma och uppteckna drömmar om kärlek; han
plockade lifvets rosor. Palmsköld angifver som motiv för sin förmodan om
fröken Sjöblad en erinring af en major Prytz, »att Lucidor äfven vid
denna tid haft en labyrint för sin amour skull». Många af hans
kärleksvisor äro nu förlorade, bland andra en som börjar »Mitt hjerta
vill i tusen stycken spricka»; men hvad som är qvar, visar tillräckligt
hans dyrkan af Amor. I sitt längsta poem, »Om en mös pligt», skrifver han
som en god fruntimmerskännare. Vi skola uppräkna några af hans flammor.
Den, för hvilken han hetast brunnit, heter Margareta. Han kallar henne i
en glödande kärlekssång »Margaris, min själs behag, andra jag». Är det
samma person som fick det artiga, nästan på concettimanér affattade
»bindbrefvet»[11] på margaretadagen under årets vackraste tid? Han kan
ej gifva henne något smycke att binda kring armen, i stället får hon hans
hjerta och sång. Slutet öfverraskar med en stor förplumpning, som å daga
lägger, hvad slags qvickhet man då kunde tillåta sig mot damerna. Än en
gång förekommer Margareta på ett förtroligt sätt. En väninna får af honom
en liten visa, som hon begärt:

                    »Men du måste kunna tiga,
                    Att jag åt dig någon gjort.
                    Säg för ingen annan piga,
                    Ty det blifver snarlig sport.
                    _Magga_ lilla må det veta,
                    Hon går ej dermed i skall.
                    Vill dig någon ann' utleta,
                    Säg: du tok, drag fan i vall!»

En annan är Fillis, som ville bli hans hustru, men det vore då ej värdt
att tänka på:--

                        »Det är, Fillis, sant
                        -- -- -- -- -- --
                        Att du mig begärat
                        Så högt som jag dig»,

men

                        »Ej fria jag må,
                        Men fri vill jag vara.
                        Låt andra fortgå,
                        Som hustru vill få.
                        Jag låter dem fara
                        Allt uti en skara
                        Att resa i frid,
                        Till rida sig laga
                        Med kappa och kraga
                        Och hornen bredvid.
                        Jag blifver benöjd
                        (Fast andra behaga)
                        Ej njuta den fröjd.»

Vid ett annat tillfälle är det han, som är den förskjutne; hans älskade,
Belikinne, synes hafva varit af hög börd, hafva uppmuntrat och sedan
försmått honom:--

         »Men godtron är bedragen,
         Ty jag tänkt' ej om,
         När som jag först, betagen,
         I din vänskap kom,
         Att olikt stånd och tid,
         Trots id,
         Kund' ändra mångens tankar; dock tröstar jag derved:
         Du bröt, ej jag, vår ed.»

En älskarinna, kanske den en annan gång besjungna Bellinde, saknar det
poetiska grannlåtsnamnet, men episoden är desto påtagligare. Han hade
förgått sig mot henne genom sin vanliga lösmunthet:--

           »Sei doch nicht so ergrimmt, mein Kind!
           Ein Wort ist ja kein Pfeil, nur bloss ein Wind.
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Es war so bös ja nicht gemeint,
           Ob's gleich vor deinen Augen böse scheint.
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Hat mein vermessner Mund gefehlt,
           So soll mein Mund zur Strafe ungezählt
           Dein schönes Lippen-paar,
           Das ich erwäht
           Zu meinem Buss-Altar,
           Beküssen tausendmal.
           Und fehl' ich eins, so küss' ich sonder Zahl.
           Weg denn Zorn und Verdruss!
           Das sei auf meine Buss'
           Der erste Kuss.»

I likhet med dessa muntra verser finnas flera andra på tyska. Men nu äro
de nyss citerade äfven öfversatta på svenska (så framt den ledigare
rytmen berättigar oss att antaga det främmande språket som original),
hvilket tyckes hänvisa på ett i fäderneslandet bosatt fruntimmer. Under
den period, då det svenska väldet inbegrep många utlänska besittningar
och hade så stort europeiskt inflytande, ljödo främmande språk väl lika
ofta i de stockholmska sällskapskretsarne som de skrefvos i styrelsens
kanslier. I synnerhet bodde många tyska familjer i staden.--Slutligen må
vi nämna en visa till Lisette. En grym tartar har för hennes fötter
nedlagt sitt pilkoger, alla skynda att helsa henne, sjelfva himlen har nu
så länge ösregnat på jorden af afundsjuka att ej få taga henne upp till
sig. Kan någon dyrka dig tillräckligt, skämtar skalden,

                    »Sedan från så fjerran länder
                    Den så stolta Persian
                    Kom att kyssa dina händer,
                    Tartarn ock från Astrakan.»

Stycket hann ej skrifvas till slut. Det är påtagligen en maskrad vår-
eller höst-tiden, der åtskilliga kostymer från främmande land förekommo,
och der det fanns en balens drottning. Det dåvarande Stockholm, som
saknade mode- och resebeskrifningar, behöfde derföre ej fantisera ihop en
utländsk drägt; man kunde se den på gatan. Ty sommaren 1666 uppehöllo sig
här utskickade från furst Lubomirski i Polen, hvaribland sannolikt funnos
tartarer. Det låg således nära till hands att efteråt maskera sig till en
sådan.--Så se vi Lucidor skämta eller sucka bland unga flickor. När vi
dertill besinna att hans poesi understöddes af röstresurser--han brukade
sjelf sjunga sina visor, och flera af dem äro så sångbara, att de ej
kunna fullt uppskattas utan ackompanjemang--och att han förstod att skapa
egna melodier, kanske äfven föredraga dem på fiol eller annat instrument,
kunna vi ej tvifla på, att han varit angenäm för fruntimmerna, äfven om
den romantiska historien om Magdalena måste öfvergifvas. Men ändå har han
knappt i längden kunnat bibehålla sig i deras ynnest och sällskap; och
här träffa vi en svag sida af hans lefnadssätt. Hans umgängeston smakade
för mycket af värdshuslifvet, och hans dristighet lät detta allt för väl
märkas för att ett högbildadt hem skulle velat öppna för honom sin dörr.
Han är medveten derom och uttalar detta en gång naivt nog: »jag har en
stor trut, och om man mig höfvisk finner, så är det rätt en slump»; men
han brydde sig icke om att rätta sig. Derföre har han känt qvinnan genom
de poetiska fiktionernas och det flyktiga gatulifvets synglas; och
sålunda kom han att sakna den tyngdpunkt, som aktningen för henne gifver,
då han hejdlöst kastade sig ut i lifvet.

Att dömma af hans poemer, har Lars Johansson den närmaste tiden efter
hemkomsten omvexlande uppehållit sig i Upsala och Stockholm, begagnande
sig här hemma af de kunskaper och det anseende, som han genom sin
vistelse i utlandet vunnit. Man väntade af honom mycket, ty »han ansågs
vara i nästan alla konster och vetenskaper väl förfaren». Han kunde dela
sin tid mellan de lärda sysselsättningarna i Upsala och verldslifvet i
Stockholm. Vid universitetet vistades han åtminstone i början af 1669,
»der han undervisade studenterna i språk och som en annan professor hade
tillstånd att intimera». Det är äfven vid denna tidpunkt, som hans
poetiska kallelse tyckes hafva blifvit klar för honom sjelf. Han antog nu
det vackra namnet _Lucidor_ (af Lucis och [Greek: dôron] [12]), första
gången användt i ett qväde af den 8. december 1668, hvarigenom han enligt
tidehvarfvets sed öppet betecknade sig som en musernas tjenare. Han
kallas ock Lucidor vid sin bosättning i hufvudstaden. Det är troligtvis
under dessa, jemförelsevis lyckliga år, när förhoppningarna om honom ej
hunnit förblekna, som han skrifvit de flesta af sina ömma eller muntra
visor, kanske också några af de andliga dikterna. Det är ett rent
skaldskap, uteslutande hemtadt ur hans egen inspiration. Deremot äro
bröllops- och begrafningsrimmen färre och hafva tillkommit af
tillgifvenhet eller bekantskap. Så besjunger han på latinsk hexameter
riksrådet och generalen Fårbus' enka, som dog den 22. september 1668.
Denna dam, född Boje, var Ebba Brahes ungdomsväninna, skref flera andliga
psalmer, understödde vittra idrotter och var sjelf vitter. Också kallar
skalden sig här _Laurinus den sorgbundne_. Med slägten har han kort
derpå stått i beröring: Tre förnämligare begrafningar i hufvudstaden i
december månad få dagar efter hvarandra firar han på glänsande tyska. Här
heter han _Lucidor der mitleidende_ eller _Celinus der betrübte_. En af
sångerna skrefs åt en vän, löjtnant Storm, till hvilken vi en gång skola
återkomma, och bär till underskrift _Triton Sturmmuth_. I Upsala visade
han för sista gången sin lärdom och skaldeådra under högsommaren året
derpå, när han på latinsk hexameter, franska, italienska, engelska,
holländska, tyska och på slutet konstfulla svenska verser blomsterströdde
en liten gosses graf, till hvars redan aflidne fader, teologie doktorn
och professoren Edenius, han stått i förbindelse. Här skrifver han sig
med initialer L. I. S. S. H. A. S. V., det är Laurentius
JohansSon, scientiarum humanarum artiumque studiosus Upsaliensis.
Emellertid fann han sig såsom ograduerad ej ega någon framtid vid
universitet och fattade nu det ödesdigra beslutet att för beständigt
öfverflytta till Stockholm och der utföra sitt ideal, det fria poetiska
lifvet. Hittills hafva vi ej kunnat följa honom så noga, men under
vistelsen i hufvudstaden blir han mera bekant, och källorna om honom
flöda rikare.

Midt under den vackraste högsommaren, den 28. juli 1669, anlände Lucidor
till Stockholm. Detta år i håg koms länge för sin särdeles vackra
väderlek. Vikar och sund stodo i sin skönaste fägring. Hela staden var i
rörelse, och präktiga förberedelser gjordes till morgondagens stora
högtidlighet, ty Englands sändebud, lord Howard, earl of Carlyle, med
hvilken makt Sverige nu efter Tripelalliansens afslutande stod i
förtrolig beröring, skulle slå den fjortonårige konungen till
strumpebandsriddare. Detta väckte sådant uppseende, att en särskild
medalj slogs deröfver. Lucidor uppsökte genast hufvudstadens lärda
kotterier. I spetsen för dem glänste den frejdade Stjernhjelm, som nyss
hade utgifvit »Musae Suethizantes, det är Sånggudinnor, nu först lärande
dikta och spela på svenska», och som nu hade mycket att syssla med det
nybildade antiqvitetskollegium, der han sjelf var preses, och
hvilket--enligt en kammarherres bref, bestämdt för »Rudbeck, Stjernhjelm
och andre vurmar»--erhöll kunglig instruktion 1668. Det skulle
egentligen sitta i Upsala, men blef en verklig härd äfven för
hufvudstadens vetenskapsmän. Der voro anstälda Columbus, hvilken vistats
som informator i presidentens i kammarrevisionen Blixenkronas hus, men nu
såsom Stjernhjelms lärjunge blifvit af honom anstäld som kanslist,
studenten Johan Bergh m. fl., med hvilka Lucidor umgicks. Hvarföre sökte
han ej någon befattning eller åtminstone sysselsättning der? Han besökte
dock skaldekungen flera gånger i hans hus nedom Brunkeberg och
diskurerade med honom ifrigt, ja, han till och med vann hans deltagande.
Om Lucidor icke begagnat ett sådant tillfälle, är detta den största
försummelsen i hans lif, ty hans framtid berodde på, om han lyckades få
fast fot i samhället. Kanske egde ej heller kollegiet någon plats qvar
att besätta. Emellertid hade skalden sin oinskränkta frihet orubbad och
fick lära sig att lefva för dagen. Han sökte förtjena sitt uppehälle
genom begagnande af sina stora språkkunskaper. Så veta vi, att »han
betjente en kapten Fårbus med translaterande uti dennes rättegångssaker»,
och att ofvannämde Bergh »till-litade honom i det italienska språket».
Men äfven hans pegasus måste sättas i galopp. Han skref på tyska vid
hofmarskalken Lützows begrafning; han uppvaktade lord Howard vid dennes
afresa med en ståtlig engelsk parentation, hvarpå han väl skördade en
vacker penning; han begagnade sig af bröderna Gyllenstjernas nästan
samtidigt inträffade bröllop för att hopsätta tvenne bröllopsrim på
svenska alexandriner, undertecknade _Lucidor den olycklige_ »i högsta
hast». Det ena, som inlemnades af en tysk student, vid namn Prilwitz,
inbragte honom tio riksdaler i karoliner, men det andra, som kom några
månader senare och framräcktes af Bergh, hade helt olika följder.

Det är det bekanta »Giljareqval uppå den högvälborne herres, herr Konrad
Gyllenstjernas och högvälborna frökens Kristina Ulfsparres högst
lyckosälla brudlöftesdag, continueradt af Lucidor den olycklige den 18.
november anno 1669». Vi ega det lyckligtvis qvar i sin helhet, och
handlingarna i den rättegång, som det uppväckte, återfunnos för fyra år
sedan bland dammet på Stockholms rådhusvind[13], så att vi kunna bilda
oss ett detaljeradt omdöme i målet. Om man genomläser detta poem och
beaktar, huru vidt olika och oförbehållsammare den tidens sällskapston
var emot vår, begriper man icke, hvari Lucidor felat. Det är sant, att
ett och annat uttryck kunnat vara mera passande, och att tonen uti början
på sina ställen är litet rå. Men de, som velat finna det brottsligt,
hafva allt för mycket låtit leda sig af dess å stad komna förargelse och
icke betraktat det i hela sitt sammanhang. Om här färgerna äro mera
målande än i det giljareqval, som han förut inlemnat vid broderns högtid,
och som denne frikostigt belönade, kommer det sig af poesins starkare
flykt, utan att man spårar det ringaste försök att förolämpa. Stycket är
i sjelfva verket ett af hans bästa, qvickt och färgrikt, och skulle nog
hedra en mognare skald. Han tyckes deri vara påverkad af Stjernhjelm, med
hvilken han ju också umgicks, och skildrar på samma lekande och satiriska
sätt som denne gjort i sitt »Bröllops besvärs ihågkommelse». Man vet
visserligen ej, när nämda Stjernhjelms dikt var färdig och första gången
kom ut i bokhandeln, men intet hindrar, att Lucidor fått se den i
manuskript hos författaren samt genast blifvit fattad af dess
snillrikhet. Det är att beklaga, att han af följderna afskräcktes från
att vidare skrifva i samma manér. Men hörom ett sammandrag af poemet! Han
börjar med att hänvisa på Kristoffer Gyllenstjernas och fröken
Oxenstjernas vigsel, der han redan sjungit.

           »Här kommer jag igen, som förr har varit framme,
           Och vill i denna qväll fullfölja giljeglamme',
           Som jag begynte sist.»

Då hade han, naturligtvis i samma satiriska tonart, blott gjort
förberedelser och måst stanna vid de giljareqval, som heta svartsjuka; nu
brister honom tid ej mera, och han ämnar utföra sitt ämne. Kommer så en
målning af den svartsjuke:

                                       »Hans vantro är så stor,
      Att han för boleri förtänker jungfruns bror.
      Leksystern sjelf kan ej väl undfly hans misstankar.
      Stol, bänkar, säng och bord, allt hvad när' henne vankar,
      Ja, hennes kläder med samt allt hvad hon kan nå,
      Det kastar han misslynt sin' afundsögon på.
      -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
      Är inte han ragal'n[14], som plågas af svartsot[15]?»

Sedan visar han, huru den stackars friaren måste upphöja sin kärastes
behag till skyarna, både dem som finnas och icke finnas, och göra detta
med modets sirligaste fraseologi:

        »Allt fägrings ros måst' han väl kunna på sin nagel
        Och kalla hennes hår, som sträft lik märretagel,
        Guldtrådar, silkeslent och Astrilds-vidjor. Se'n
        Måst' alla stjernors ljus och gyllne solens sken
        Förmörkas liksom moln för hennes ögons strålar,
        Fast hon droppögon har liksom två dalkarlsskålar.
        På hennes kinder måst' båd' ros och liljor gro,
        Fast kindbenen se ut liksom en skållad so.
        Måst' ej korall, rubin och skarlaksfärgen blekna
        Mot hennes läppars färg, lik' ålskinn? Hvem kan räkna
        Allt tokot giljeqval?»

Dernäst omtalas giljarens omak att visa sig för sin älskarinna i ett så
fördelaktigt yttre som möjligt.

   »Att haga[16] jungfrun väl, måst' han ha giljekläder:
   Hårlufva[17], bäfverhatt, derpå en brokig fjäder,
   Som han på hufv'et bär och ligger tidt[18] på strå;
   Se'n à-la-mode-band, couleur de feu, ponceau[19]
   Samt andra färger mer, rynkskjortor, lingarärmar[20]
   Af cambrayduk, cotton och hvad hvar elj'st med härmar
   Allt utländskt lapperi. Är icke det stor sorg,
   När som en fattig pilt ej sådant får på borg
   Och likväl prunka vill? -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- Hvad kosta marknadsgåfvor,
   Hvad bindbref, spela grönt[21]? Tidt är en giljar's håfvor
   Knappt, knappt fem fyrkar värd, lel[22] måst' han spela kort;
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   Han måst' af höflighet ju låta jungfrun vinna....
   Hvad kosta nyår, jul och slikt? -- -- -- --
   -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
   (Jag spelar, fast man ej vill höra sanningsgigan.)
   Den jungfruns ynn'st vill ha, han lage väl med pigan
   Och mute henne bra, så bär hon brefven fram!
   Skull' posten ej ha lön, det vore nästan skam.»

Men trots allt detta får han ofta bara »kalfskinn» (korgen) för sitt
besvär. Så såg författaren en gång en olycklig älskare, som ville dränka
sig, men vattnet var för kallt. En annan hade ännu märkvärdigare öden.
Han tänkte dö af gift, men då han tog det i munnen, smakade det så illa,
att han spottade ut det igen; derpå grep han till repet, för att hänga
sig, men då kom han på den tanken, att han skulle dela samma dödssätt som
tjufvarna och kastade bort det; slutligen satte han en tre alnars lång
svärdsklinga mot sitt bröst, men då blef han rädd att hon skulle springa
i stycken och sade:

                                  »'Jag har ej slik igen';
            Hängd' henne så sin kos och lefver alltså än.»

Sist kommer i regelbundna strofer en vacker beskrifning på äkta ståndets
lycka efter alla vedermödor; den börjar med samma ord som det förra
giljareqvalet till brudgummens broder:

        »O, säll, o, trefaldt säll den, som sig väl kan skilja
        Från mödsamt träldoms ok, som andra kalla gilja!
        Säll är den, som en gång har lagt sitt segel ner
        Och fört i önskad hamn sin båt. Densamme ler
        Åt andras sorglig' suck och höfver ej mer räddas
        För böljor, vågor, vind och klippor, utan bäddas
        I Astrilds svanblöt'[23] dun och sofver utan sorg
        Uti sin kär'stas famn som Astrilds säkra borg.

        O outtalig lust, o gamman obeskriflig,
        O obegriplig fröjd, o glädje som otviflig,
        O fria Hymens band, o ljufva träldoms lag!
        Att skrifva mer om dig är pennan min för svag.

        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

        Men dygdfullkomna fru'r, I himmelssköna fröken,
        I ljufsta jungfrufolk, som dygd och skönhet öken!
        Jag lägger denna skrift som eder ring'ste träl
        Till edra fötter ner och bjuder så farväl.»

Härtill är fogad en nätt gåta på fransyska till damerna, på ett långt
mera hyfsadt språk än eljest Lars Johansson är van att använda i sina
gåtor. Den handlar om kyssen:

        »L'amour m'a engendré, les sujets de la terre
        Les plus beaux enfanté dans une douce guerre.
        On ne me peut pas voir, ni sentir, ni toucher,
        Mais bien ouir, encor mieux l'on me peut gouter.
        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
        Je ne vis qu'un moment, car en naissant je meurs,
        Et n'ayant point de coeur, j'ai pour tombeau le coeur.
        -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
        Pour mon enfantement mon corps n'est pas de l'air,
        Je tonne doucement passant comme un éclair.

        Je ne saurais jamais être donné à personne,
        Sans que lui qui me prend en même temps me donne.
        Les belles qui sauront cette énigme expliquer
        Auront à leur plaisir mille et mille baisers.»

Vi se således, att med anledning af detta bröllop ett sjelfständigt poem
höll på att utarbetas, och att det ur poetisk synpunkt var betydligt mera
värdt än de tio riksdaler, hvartill det förra uppskattades.

Men annorlunda tyckte mottagaren. Kanske, om skalden hade nöjt sig med de
vanliga betraktelser och smickrande fraser, som dussintalen af dåtidens
bröllopsvisor innehöllo, han skulle funnit mera nåd för landshöfdingens
smak. Nu skall efterverlden genom friherre Konrad Gyllenstjernas
förfarande få svårt att tro annat än att författaren här, som man säger,
stötte på patrull. Vare sig att han varit så svartsjuk, eller hans brud
så ful, eller han haft så mycket besvär att vinna henne, hvarpå sången
skulle anses syfta; alltnog, den mäktiga slägtens vrede uppflammade, den
stackars poeten kastades i fängelse och ställdes till rätta för pasquill.
Det vill dock synas, som om Lucidor, sig ovetande, genom sin skrift
berört ett ömtåligt förhållande, en duell mellan brudgummen och en grefve
Douglas, att minnet deraf genom verserna blifvit uppfriskadt, att man
hviskat derom i bröllopssalen, der den unge konungen, den regerande
enkedrottningen, andra furstliga personer och höga herrar voro
närvarande, samt att pratet sedan gick ut öfver staden, påstående bland
annat, att poeten blifvit mutad till att skrifva. Man känner, huru
strängt man då höll fast vid en familjs oantastade namn och rykte.
Emellertid beröras dessa tvistigheter med Douglas endast helt flyktigt,
man är tydligen intresserad af att förtiga dem, och hela ransakningen
erhåller derigenom en ensidig och despotisk karakter. Man ser, att med
dåvarande samhällsförhållanden en ringa student som Lucidor utan
beskyddare ovilkorligen måste få orätt mot en så förnäm adelsslägt. Dock
för oss ställer sig saken, som inalles upptager ett tjugosex sidors
protokoll, helt annorlunda, och den anklagade synes ständigt svara
segerfullt på hvarje punkt. Man begriper ej, huru han kunnat fällas till
något straff alls. Men hvad Wieselgrens gissning beträffar, att Douglas
skulle hafva förmått Lucidor genom rusets inflytande att hopsätta poemet,
är detta så obevisadt och osannolikt, att endast den förtjenstfulle
granskarens vid hvarje tillfälle framträdande nykterhetsifver kan
förklara densamma.

Bref om saken hade ingått från kongl. maj:t till hofrätten, hvilken sände
den till magistraten, och dymedelst kom den till kämnersrättens
föregående pröfning. Den 11. december 1669 inställde sig båda parterna
inför Johan Bjugge, Hans Kohlmether och Henrik Märman, som då sutto i
rätten. Kärandens ombud, hofauditören Samuel Croningh, klagade öfver »ett
ärerörigt, skamlöst och groft pasquill, som hela vägen är uppfyldt af
skamliga ord och meningar, och som man med särdeles behändighet låtit i
brudhuset in praktisera och der utdela». Hans första fråga till Johansson
gälde, om han var adelsman; hvarpå denne stolt svarade: »nej, utan så
vida dygden angår». Det var genast ett upphäfvande af jemvigten mellan
parterna. Sedan åberopade Croningh ett kungligt plakat mot pasquiller.
Lucidor invände, att han väl visste att alla pasquiller voro både i
konungariken och republiker strängt förbjudna, men han hade ej heller
skrifvit en sådan; han redogjorde för sin ankomst till Stockholm, för
sitt första giljareqval till kärandens broder, samt huru det senare
tillkommit; att han träffat friherrens kammartjenare i Kyrkbrinken eller
Trångsund och af honom fått veta dagen för bröllopet, och att studenten i
Stjernhjelms hus, Bergh, öfverlemnat poemet åt en lakej, som gått in med
det i festsalen. Croningh anmärkte, att det var försmädligt mot
brudparet. Lucidor svarade, att »han hafver aldrig tänkt någon menniska
med denna sin skrift försmäda och förarga, utan allenast sådant gjort
till sin egen öfning i det svenska språket, sitt modersmål». Detta lät
den tiden icke som någon tom undanflykt; men om han sagt, att orsaken
till författandet varit en förhoppning om att få tio daler en gång till,
hade han väl kommit sanningen närmare. Croningh påstod, att meningen
varit att »lædera studio infamandi» i synnerhet i så höga personers
närvaro. Lucidor svarade, att »han ej tänkt lædera någon, att han ej
vetat af att de kungliga majestäterna skulle komma dit, eller att hans
skrift skulle blifva så illa upptagen och uttydd, förmenande sig såsom en
poet hafva någon licentiam och frihet». Croningh angrep nu Johansson i en
lång, med latinsk juridik späckad harang, anklagade honom för att hafva
begagnat namnet Lucidor, förebrådde honom »oförskämda och illistiga
uttryck, i det han som en grof kalumniant hafver låtit trycka pasquill,
som före detta aldrig varit hördt, dermed han icke allenast min principal
och dess fru, utan denna familia Gyllenstjernorna med sin grofva
allusion mycket stor skymf tillfogat». Lucidor svarade, att hans
författarenamn utgjorde ingen hänsyftning och vore af många poeter före
honom begagnadt, att han ej tänkt försmäda någon menniska, »derpå han
ville sin ed aflägga, utan allenast sökt med sådana skrifter förkofra
sitt modersspråk». Omsider frågade rätten honom, om någon hade instigerat
honom att skrifva; »ingen menniska, hvarken hög eller låg,» svarade
Lucidor. Croningh slöt dagens förhör med begäran, »att Lars Johansson
måste plikta som en oförskämd kalumniant och äreskämmer».

Den 13. december var målet åter före, och man ingick nu på
enskildheterna. Croningh fästade sig i sitt klagomål in particulari vid,
att hans principal och dess gemål ej fått deras rätta titlar. Lucidor
invände, att han ej visste så noga alla titlarna, att man i skrift till
kungen blott brukade sätta etc. etc. efteråt, samt att den engelske
ambassadören ej tagit samma sak illa upp. Croningh anmärkte allusionen
med lux de or, och att Gyllenstjernornas namn blifvit i skriften insatt,
»dem till evig men». Lucidor bevisade, att han brukat sin signatur
tillförene, och påstod fortfarande, att han ej menat illa med
Gyllenstjernorna. Croningh framkastade, att Lucidor i skriften talar om
»couleur de ponceau och de feu, sådana färgeband som herren uti 14 dagar
tidt före bröllopet på sin klädedrägt dragit hafver». Lucidor försäkrade
sig aldrig hafva sett Gyllenstjerna eller åtminstone känt igen honom, än
mindre kunnat veta hvad färg han burit, »derpå han ville göra den största
ed». Croningh påstod, att han pasquillerat ridderskapet och adeln medelst
omnämnandet af hårlufvan, lingarärmarne och plymen på hatten. Man ser,
att modet med peruken och den öfriga kostymen à la Ludvig XIV. ännu var
så nytt, att det ej trängt ned till medelklassen. Det var sannolikt ej
utan spe som Lucidor derpå svarade, att han skrifvit om en plym, »som
tidt ligger på strå» och ej står upp i vädret, »hvad som intet till
Gyllenstjerna och andra herrar kan appliceras». Croningh talade om en
»querell», som Gyllenstjerna skulle hafva haft. Lucidor förklarade, att
han ej visste af någon querell, »ehuru väl han vet efter folks tal, hvem
de misstänka för att hafva bestuckit honom», hvilket vore osanning; dock
skulle han nämna sina sagesmän, en tysk student Johan Schaffer,
regementsqvartermästaren Erick Klangh och flera; det skulle hafva varit
grefve Douglas som slagits med Gyllenstjerna. Då Croningh inföll, »att
efter herr Konrad seglat förbi och 'lagt sitt segel neder', så måste han
tillförene varit i sådant qval som Johansson beskrifver» (här var
Croningh oförsigtig nog att antyda orsaken till querellen), svarade
Lucidor knipslugt a simili: »att den som seglar Schyllam och Carybdin
förbi, han kommer ju intet derpå». Tyske studenten Prilwitz var framme
som vittne och berättade om den första bröllopsskriften och de tio
dalerna, hvarefter han gjorde en rolig beskrifning på ett beramadt möte
med Johansson. Han hade träffat honom på Skeppsbron och sagt honom, att
det nu vore tid att skrifva igen; gick derefter till hans herberge, men
värdinnan svarade först att han sof, sedan att han var sjuk, slutligen
»att han vill råka eder på Bron; hvilket intet skedde»; andra dagen gick
han åter till hans logemente och fick se honom igenom fönstret, men
värdinnan sade, att han ej var hemma, utan det var hennes gäster, som
Prilwitz hade sett genom fönstret; »och som han trodde att Lars Johansson
ville göra något allena, gick han bort och gjorde ock något för sig».
Tillfrågad af Croningh, hvarföre han så suspecte velat vara ensam,
svarade den anklagade, att han intet var påklädd. Ransakningen slöts med
att Lucidor företedde de skrifter, der han först begagnat sin signatur
och ej utsatt alla titlar, samt att kapten Fårbus, densamme, som han
bistått vid translaterandet, bevittnade att Lucidor sagt sig vara
olycklig, såsom misstänkt för att hafva blifvit bestucken, samt att han
villfarit hans begäran att gå upp till Konrad Gyllenstjerna och tala godt
för honom.

Det var förgäfves. Den olycklige fick sitta qvar i sitt fängelse. Pratet
och sqvallret hade nu gått ut öfver staden genom hundratals munnar;
kanske de kungliga personerna sjelfva, som varit med på bröllopet,
deltogo deri, åtminstone kan man tro enkedrottningens karakter om något
sådant. Landshöfdingens vrede uppflammade än mera, och han tog ett steg,
som måste hafva den anklagades fällande till följd. Den 15. december kom
han sjelf in i rätten, utropande, »att han håller Johansson för en
kalumniant och äretjuf, helst som han vetat af någon handel, som mellan
honom och grefve Douglas skall vara förelupen, begärandes att han, Lars
Johansson, må på det högsta blifva afstraffad». För öfrigt upptogs dagen
med att afhöra vittnen, som intet stort kunde meddela. Bergh fick
beskrifva huru han lemnat rimmen till brudgummens page, men nekade sig
hafva läst dem, förrän de presenterades. Croningh frågade, hvad som
menades med slutallusionen på duellen. Johansson svarade, att han hört
både utrikes och här hemma, att för några år sedan en person skjutit sig
ihjäl för ett qvinfolks skull. Klangh nekade sig hafva nämt Douglas som
bestickare. En viss Printz fick vittna, om han sagt till Johansson, »att
de illa tagit upp er skrift, men er kunna de ej stort skada, utan den
lära de knipa, som hafver bestuckit eder» o. s. v. Det framhölls, att
kongl. boktryckaren Niklas Wankijf vid tryckningen »icke heller sagt
eller varnat den anklagade med ringaste ord». Croninghs slutpåstående
lydde, att Johansson må sjelf ansvara för sin tro, att landshöfdingen
hölle gref Douglas suspect, att han uppehållit saken med att åberopa sig
på så många, som ej hafva något synnerligt att berätta, och att han måtte
efter förtjenst blifva straffad. Härmed var det kinkiga förhållandet med
Douglas skjutet åt sidan. Denne behöfde ej ens inställa sig i rätten.

Handlingarna i målet remitterades till den ärade magistraten, hvars dom
utföll den 10. januari 1670. Skriften frikändes visserligen från att vara
pasquill, »varandes sådant scriptum generale, alludens ad passiones et
vitia hominum in communi, men icke till en eller annan person i
synnerhet; dock, emedan Lars Johansson samma skrift emot kongl. maj:ts
ordning och stadga obedin och med en ofullkomlig herr landshöfdingens
titel, som vid slika tillfällen här i staden brukligt är, låtit
publicera, hvilken också i några stycken befinnes vara förarglig,
offendera honestos aures och bonos mores, gifvandes han sålunda
afundsmenniskom och illviljandom (hvem anar ej här Douglas?) occasionem
calumniandi och andra enfaldiga anledning till hvarjehanda misstankar och
domar, som herr landshöfdingens reputation icke tåla kan eller bör, och
sådant allt på hans heders- och bröllopsdag; ty pröfvar rätten skäligt,
att Lars Johansson för ofvanbemälte excesser, erkannerligen ob
petulantiam, och att han icke förut betänkt hvad snack och tal, oro,
förtret och harm en sådan dikt under så höga och förnämliga brudfolks
namn uppväcka kunde, förutom det han med fängelse hafver pliktat, må
hålla sig från denna stadens societet och gemenskap på år och dag med
förmaning att han emellertid anlägger sina gåfvor, ingenium, studier och
förfarenhet till Guds ära, sin nästas uppbyggelse och sin egen heders
uppkomst och förkofring». Den högättade Douglas gick fri, den stackars
poeten var qväst. Så många af de tryckta exemplaren, som kunde
öfverkommas, blefvo förstörda. Ja, ännu efter många år, och när begge
makarna redan voro döda, var slägtens vrede och tidens ömtålighet så
stor, att vid utgifvandet af Lucidors samlade skrifter hela arket B, som
innehöll detta giljareqval, reklamerades af en grefve Gyllenstjerna, »och
detta ark togs ur alla exemplar af boken och bars hem till honom,
hvarefter hans grefvinna ej nöjde sig, förrän hon sjelf fick stå och se
uppå huru en kammarbetjent kastade dem på elden». Man har derföre trott,
att de få ark, som nu finnas qvar, antingen äro för andra gången upplagda
eller snarare att de innehålla ett helt annat eller förändradt arbete med
samma öfverskrift; men det har nu blifvit ådagalagdt att vi ännu ega qvar
några exemplar af den gamla sången, hvilka i hemlighet blifvit bibehållna
och nu äro nedsmutsade af de många händer, som handterat dem. Arket B har
dock, enligt Klemmings anteckningar, i några få exemplar blifvit omtryckt
1707, men detta omtryck är ännu sällsyntare än originalen.--Var det
förlikningsvilkor, beräkning eller högsinnad hämd, att, då Konrad
Gyllenstjernas maka redan halftannat år derefter dog i barnsäng, Lucidor
under namn af _Philaretus der tugendliebende_ egnade hennes stoft ett
längre griftqväde på tyska, der också alla titlarne stå utsatta?

Sådant slut fick Lucidors debut i Stockholm. Han var bemärkt på ett helt
olika sätt än han väntat. Några dagar efter bröllopet fick han vandra i
fängelse och satt der in på det nya året. En mäktig adelsslägt skulle
göra allt för att skada honom. Ingen inflytelserik beskyddare hade visat
sig. Den oundvikliga fattigdomens magra gestalt reste sig framför honom.
Han synes dock ej hafva tagit saken för hårdt. Ty ur djupet af hans häkte
hördes den visa, som, ehuru den först senare i blott tolf exemplar
trycktes af hans ifrige beundrare, erkebiskop Erik Benzelius, dock genast
gick ut öfver hela landet som en folksång och bibehöll sig på folkets
läppar nästan till våra tider:

           »Skulle jag sörja, då vore jag tokot,
           Fast än det ginge mig aldrig så slätt.
           Lyckan min kan fulla synas gå krokot,--
           Vakta på tiden, hon lär full gå rätt.
           All verlden älskar ju hvad som är brokot,
           Mången måst' liva som ej äter skrätt[24].

           Olyckan vexlar ju lika med lyckan,
           Allt, hvad begynsel har, ändas en gång.
           Drucken man hafver ej allestäd's hickan.
           Lust följer gråten, gråt ändas i sång.
           Den, som på sanningen pekar med stickan,
           Kan lel lätt falla från sanningens spång.

           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

           Ty skall mitt blod och mod osorgsna vara;
           Lasse räds hvarken hat, afvund ell' tvång.
           Ingen törs göra mer än han kan svara.
           Rätt måst' trots orätten hafva sin gång.
           Fly med flit, hvem som kan, slik olycksfara!
           Fängsel gör längsel, när lyckan är vrång.

           Tänk, min vän, att man för den skull mått' liva
           Lustig, fast om det är mot ens behag.
           Lyckan hon vandlar sig, kan sällan blifva;
           Hvadan hon kom i går, går hon i dag.
           Ty har jag hoppet, I lär en gång skrifva
           Att I, olycklig, är lustig som jag.»

Lucidors senaste biograf, litteratören Schöldström, har velat anse denna
hårda fångenskap som brytningen i hans lif. Vi finna honom dock framgent
vara anlitad af riksråd och andra betydande personer. Domen häntyder ej
heller på någon annan förbrytelse än obetänksamhet och oförsynthet. Sjelf
har han aldrig visat någon ömtålighet deröfver eller ens dröjt vid detta
minne. Han synes ej hafva blifvit vidare förföljd af Gyllenstjernorna;
tvärt om, en af dem bestälde senare en grafsång af honom. På samma sätt
har man förut tillagt historien om Magdalena Sjöblad en afgörande
betydelse i hans utveckling. Vi bekänna, att vi, efter hvad skaldens
flyktiga karakter gifver vid handen, ej kunna tro på någon som helst
brytning i hans lif. Orsakerna till hans följande lefnadsbana hade redan
börjat yppa sig så småningom, och långt ifrån att taga sin tillflykt till
något visst tidsmoment, tro vi att man ur inre och djupare, ur hela arten
af hans verldsåskådning framgående grunder bör söka nyckeln till hans
tragiska öde.

Emellertid var nu Lucidor på ett år förvisad från hufvudstaden. Också
hafva vi ingenting af hans lyra under denna tidrymd. Omöjligt är att
säga, hvarest eller hvarmed han uppehållit sig. Vistades han i Mariestad
som biträde åt en landssekreter Simonsson, med hvars familj han efteråt
är nära bekant, eller fick han hjelp af Wrangel, kanske af
rikskansleren-mäcenaten, hvars hofpredikant, Carlberg, var hans gode
vän och tog engelska lektioner af honom? Nyårsdagen 1671 uppvaktade
han magistraten i Stockholm med en nyårsönskan, som vanligt på flera
språk, under namn af den _dråplige skrifmästaren Johan Paul Hoffman_.
På latinsk prosa (den enda prosa, som vi ega af honom) tilltalade han
rättens ledamöter: »Jag hänger vid edert ädelmods altare denna lilla
tafla, som ej är inhuggen i metall, utan endast prentad så godt min
handskicklighet tillåtit; jag hoppas att den skall blifva en af ert
ädelmod väl upptagen, dock eder ovärdig skänk, om I blott besinnen att
intet bättre kan gifvas än den skrifna bokstafven. Ty skrifkonsten har
för oss uppenbarat den Allrahögstes rådslag, verk och gerningar; den
är minnets stöd, dygdens vältalare, evighetens minnesmärke; om man
förstör den, upphäfver man all lärdom och nedstörtar verlden i sin
första okunnighets kaos.» Meningen var väl att rekommendera sig till någon
tjenst, på samma gång han framlade en språkkunskap, mäktig en
hufvudstads vidsträckta förbindelser. Han har också en tid innehaft en
slags skrifvare- eller sekreteraresyssla. Derunder har han ej mycken
ledighet öfver till rimmeri. Han sjunger blott en gång »villigst» under
namn af _Theophilander den dödlige och odödlige_ vid den välborna
jungfrun Elisabet Strijks graf. Ty här är det en på skönhet, ungdom,
samhällsställning, förstånd och hjerta lika rikt begåfvad flicka,
hvars bortgång midt under lifvets och årets sommardagar höjer hans språk
till en ännu i dag mäktigt verkande inspiration. Hans samtid beundrade
allmänt denna sång. Men enligt vissa initialer från början af 1672, J.
P. A. & M. S. (Johansson, privatus artis et martis studiosus), har han
ej ens året till ända förestått sin skrifvarebefattning, utan återgått
till sitt förra osäkra privatlif, ja, önskat sig ut i krig. Hvad har då
händt? Har han så snart tröttnat vid sin syssla, och hur har han
blifvit af med den? Nu blifva bröllops- och begrafningsrimmen allt
tätare, slarfvigare och likgiltigare; man ser att han af nöden drifvits
att skrifva dem »i högsta hast» och för dagligt bröd. Vi stå vid den
period, som enligt det allmänna föreställningssättet anger Lucidors
förnedring.

                  *       *       *       *       *

I sanning hårda äro de omdömen, som samtid och efterverld fält om hans
lif. »Han skall hafva uppehållit sig nästan blott på källare och
jungfruhus.» Gezelius säger, att han varit utan annan beställning än att
skrifva vers, lefva i hunger och dö i elände. Lidén yttrar, att han skref
nästan allt på Anakreons sed inter pocula, och att sådana ex tempore
framkastade verser genast lemnades utan den minsta beröring af
författarens granskning eller polering till pressen. Sondén talar om hans
våldsamma, vilda, af inga regler bundna lif, kommer att tänka på
Stjernhjelm i anseende till bådas antika seder att vara nöjda med litet
och sig sjelfva nog; men dock hvilken skilnad, utbrister han: »han är den
senare olik till den grad, att man med begagnande af Platos bekanta
uttryck om Diogenes[25] med all rätt kan kalla honom den rasande
Stjernhjelm». Wieselgren påstår, att af den med goda qvaliteter försedde
ynglingen uppstod en förfallen student, som i Stockholm födde sig såsom
griftpoet och gratulant vid bröllop och dylikt, samt att han står som ett
ypperligt bevis på går-an-teorins värde. Till och med den milde Atterbom
skrifver »poet, vagabund, mördad på en källare» och erkänner att han
egentligen ämnade affärda honom helt kort. »Men den bleka och blodiga
ynglingavålnaden kan ej på nära håll betraktas utan att gripa hjertat med
sällsam dragning.» Det är ej under, att han sålunda, först af dem som
genomögnat hans ovårdade dikter och sedan af hela hopen af eftersägare,
blifvit betraktad som en förolyckad sälle med det sämsta umgänge, rå och
utsväfvande till sina seder, utfattig och sluskig till bostad och
klädedrägt.

Vi erkänna, att äfven vi hafva svårt att så skiljas från hans bild, men
af ett annat skäl. Ty då han hos den store vitterhetstecknaren
företrädesvis uppväcker ett romantiskt intresse, ingifver han oss, som ej
längre äro belåtna med romantikens obestämda fjerran, ett rent
psykologiskt. Dessutom är sakens utredande äfven för fosterlandet af stor
vigt, ty det gäller ingenting mindre, än om en af de intressantaste
personligheterna inom vår litteratur endast varit ett förfallet och
dåligt subjekt. Vi veta väl, att hvarje litteratur i sin födslovånda eger
sina mer eller mindre berättigade martyrer, hvilkas öden äro lärorika för
kommande slägten och, der stora gåfvor finnas, äfven rörande för hjertat.
Lucidor ligger nu för oss i sina skrifter. Vi skola således noga granska,
ty det kan ju hända att föregående granskningar varit oriktiga. Vi skola
likaledes beakta den tid och de förhållanden, hvaruti han lefde. Men vi
höra ej till dem, som endast söka rentvå, lemnande åskådaren en fadd bild
af konstladt ljus och förminskade skuggor. Dertill tro vi för fast på
menniskoandens sjelftillräcklighet att föra sin egen talan. Den har flera
vägar än dem, hvarpå ett kallt omdöme förmår följa den. Vi skola icke
frikänna, icke heller fördöma, ty hvarken det ena eller det andra
nedtränger till själens grund; vi skola blott söka förstå, öfvertygade
om att man på denna rätta medelväg bäst hinner till det gemensamma målet,
sanningen.

Först måste vi anmärka, att i de äldsta uttalanden om Lucidor råder en
hätskhet i ordalagen, som uppväcker misstro till deras opartiskhet. Hela
den litterära kritiken var äfven inkräktad af presterna, som i intet
tidehvarf hyst så ensidiga ståndsfördomar som just i detta. De förföljde
en Matthiæ och Terserus; de ville vid universitetet förbjuda den
kartesianska filosofin. För sin kraftfulla religiositet förbisågo de
alldeles poesins sjelfständiga rättigheter. Så vida den ej stälde sig
till didaktikens och religionens tjenst, var den en öfverloppsgerning, om
hvars oskadlighet det kunde vara tu tal. Så uppstodo så många tråkiga
volymer af kyrklig poesi utan minsta gnista till inspiration, och deras
mönster är sjelfva Spegel, som skref så förträffliga psalmer, men genom
sitt öfriga andliga rimkram både bragt andra till sömn och sjelf »snarkat
på den svenska parnassen». Huru skulle då, när poetens yrke var
misstänkt, Lucidors verldsåskådning och lif bedömas af detta klerus, som
ville hafva hela landets lärdom i sina händer. Och en dylik åsigt
bibehöll sig länge. Den, som ej var annat än en skald, betraktades af
ortodoxin med misstroende. I bästa fall nöjde man sig med, att om denna
besynnerliga menniska utsprida en mängd anekdoter. Derefter lade hvar och
en sin lilla kommentar till den ursprungliga historien. Huru många
historier har man ej hört om Bellman! På samma sätt säger Lidén, som
bedömer Lucidor mildt, att »många rykten gingo om honom i svang, några
rätt artiga, men också andra löjliga och rent af otroliga». Vi måste
således noga sofra dessa misstänkta källor. En annan nödvändighet blir,
att rätt fatta sederna och tänkesätten omkring honom. För att bedöma en
ovanligare menniska är det godt att göra sig bekant med olika tider. Ty
dels behöfva vi förstå hans tid för att förstå omständigheter i hans lif,
som vår tid ej skulle riktigt uppfatta, dels hjelper oss vår egen tids
längre framåtskridna odling att begripa honom i de drag, der hans tid ej
kunde begripa honom. Vi skola betrakta Lucidors sak ur begge
synpunkterna.

Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af Lucidors
tillfällighetspoem är deras opassande språk och ovårdade stil. Att de äro
skrifna på medelklassens hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt
manér, är icke ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens
samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius,
visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter, behandlar
äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett griftqväde vid
beskrifningen om en mottagning af Gud i himmelriket: »En annan blef
tillbaka stött och uppå näsan knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i
riksrådet grefve Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på
hofvet och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den
slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör sammaledes
»till alla kysksinte och dygdälskande mör». Man begagnade gerna gåtan för
att framkalla fruntimmernas gissning och rodnad. Atterbom säger härom:
»Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var
nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så särdeles med
orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad det ovårdade språket
beträffar, måste vi besinna, att vi nu för våra kritiska ögon hafva
stycken, som Lucidor kanske aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett,
som han hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd:--

                  »Men jag ber om tillgift,
                  Ty pennan intet duger.
                  Tron I't ej, läs min skrift
                  Och sen, att jag ej ljuger!
                  Här bullrar Bacchus' folk,
                  Och om I tron mig sann,
                  Så finnes mången holk[26],
                  Som rimlust störa kan.

                  -- -- -- -- -- -- --
                  Jag tänkt att skrifva, hvad
                  Här händer och är händ',
                  Att göra laget glad;
                  Men hugen går förvänd....
                  Den rike Mogul var
                  Uti min penn' och tankar,
                  Och hvad som Kina har.
                  Men pennan kastar ankar,
                  Förty mitt bleka bläck
                  Ej tal-likt flyter fram,
                  Och tiden med har 'bräck,
                  Och jag sjelf räds för bann.» Etc.

Icke kunde det vara hans mening, att ett dylikt snillefoster skulle läsas
efter två århundraden. Och så har han troligtvis i hast skrifvit månget
stycke, som blott var beräknadt för tillfället, men som nu qvarstår i
samlingen. Huru många underhaltiga visor kunna ej äfven stora författare
i våra dagar hafva tillagat, men de förstöras sedan de roat för stunden.
Och med huru stor försigtighet och sorgfällighet granska de ej sina
dikter, förrän de lemna dem åt pressen och kritiken. Och likväl klagar
man öfver för vidlyftiga upplagor af allmänt erkända skalder. Men på den
tiden tryckte man genast hvarje tillfällighetsrim och utspridde det kring
land och rike, glad öfver att se det motspänstiga svenska språket
omformadt till någorlunda rim och meter. Och sedermera uppsöktes af en
utgifvare efter författarens död alla dessa lappar och öfverlemnades
såsom hans samlade skrifter åt efterverlden.

De utgjordes då till största delen af bröllops- och begrafningsverser,
hvaremot kristningar ej ansågos af den betydelse, att de kunde fordra en
poetisk utsmyckning. Och dessa tillfällighetsdikter förekomma ej mera hos
Lucidor än hos andra författare från den tiden. Columbus, som säkerligen
höll mycket på en skalds värde, har skrifvit sexton dylika, hans latinska
verser till enskilda personer oberäknade. Nu skulle det anses som en skam
för en verklig skald att förslösa sin talang på sådana stundens foster af
för honom likgiltig anledning, och som ej mindre skam för en bildad
person att göra sådana beställningar, ty man har insett poesins väsen.
Men då var den ännu en tjenarinna åt andra intressen, och det föll aldrig
hvarken riksråd eller enskilda in, att den unga skaldekonsten kunde
förnedras och bringas på afvägar genom att fira deras glädje eller
aflidna anhörigas värde. Tvärt om fördes dessa alster genast till
pressen och lästes med förvåning och bifall af många, som hvarken känt
eller vetat af de förevigade personerna. Dessutom måste vi besinna,
hvilken omätligare betydelse ett bröllop och en begrafning då hade mot
nu. Det var nästan hela omvexlingen i det af små förhållanden bundna
lifvet. Allt skulle i evighet hafva förblifvit sig lika, om man ej egt
bröllopsglädjen inom slägterna och liktågen på gatorna. Hufvudstaden var
ej heller då för stor för att ej hafva reda på förnämligare händelser af
dylik art och intressera sig derför. Men märkvärdigt förefaller det oss,
att man hyste så ringa intresse för publika saker. Hvart stånd skötte
sina åligganden och brydde sig ej om de andras. Och Sverige var ej då
inveckladt i några yttre jätteföretag eller inre brytningar, som kunde
bemäktiga sig sinnena och sätta lyrans strängar i rörelse. Förunderligt
litet har också Lucidor, som för hela medelklassens talan, sysselsatt sig
med sin tids märkbarare öden. Han brukade dockt roligtvis genomögna de
»Ordinarii Post-Tijdender» på två qvartblad, som hvarje onsdag utkommo
från Meurers och Wankijfs tryckerier. Ja, sista året af hans lif började
»Svenska Mercurius» två gånger i veckan, måndag och onsdag, tryckas hos
Wankijf. Sommaren 1672 hade Ludvig XIVs arméer, ända till 100,000 man
starka, öfversvämmat Holland. Det var en verldshändelse, som hotade att
upphäfva hela den gamla ordningen i Europa. I ett stycke, »Den simmande
postiljon», omtalar då Lucidor för vännerna i Falun, hvad han sett i
avisorna eller gazetten, att, när man i Frankrike vill ha en knekt eller
ryttare, de skaka ner honom strax ur somliga trän, som slika frukter bär,
att i hvart hus i Utrecht äro fransoser[27], att man på
Rheinströmsgränsen lagt 12,000 tyska män, som all ond lust afvärja med
piller utaf bly, att man i England gifver mest akt på flottan, att
Danmark sitter stilla och ynkar att det går somliga illa, att i Stockholm
den ene gifter sig och den andre dör. På ett annat ställe nämnes, att de
kanstöpa om hvem är bäst, polack eller turk, som då lågo i krig mot
hvarandra. Intet ord om tilldragelserna hemma. Intet om Stjernhjelms död
den 22. april 1672, hvarigenom utsigterna för den svenska litteraturen
förändrades; intet om det tre veckors långa gästabudet och lustlägret på
Ladugårdsgärdet i augusti--september, hvilka väl beskådades af
hufvudstadens alla innevånare; intet om riksdagen och den unge konungens
tillträde till regeringen den 18. december samma år; intet om hans
eriksgata 1673; ingenting om trolldomsväsendet. Så litet bekymrade man
sig då om det offentliga lifvet. Censuren var sträng. Vår tidningspress
med sin granskning skulle hafva betraktats som ett oerhördt politiskt
brott. Men hvilken prakt och ståt utvecklades ej i stället vid en
begrafning! Hvilken lång procession, hvilka sorgefanor och draperier, som
klädde hela templet i svart, samt prydliga liktal i kyrkorna, dit tåget
alltid begaf sig! Klockorna ringde på en gång från de sju förnämsta
kyrkorna och utbredde sin gälla sorgeton öfver hela staden. En begrafning
uppslukade en liten förmögenhet. Bibliotekarien Klemming har
offentliggjort ett utgiftskonto från vicepresidenten Gyllenankars
jordfärd 1696, en man, som hvarken till börd eller embete var en bland de
högsta. Summan uppgår till 6,174 daler. Kostnaden och ståten beräknades
noga efter rangen. Krigsrådet och preses i antiqvitetskollegium,
Stjernhjelms lik fick stå obegrafvet ofvan jord i öfver två år, tills
medel hunno hopsamlas för hans anständiga begrafning. Sådana dröjsmål
inträffade ofta; man balsamerade kroppen. Riksråd undskylde sig för
uteblifvande från rådskammaren med, att de måste följa en meriterad man
till grafven. En tvist om lederna i en likprocession bidrog till att
framkalla den första rangordning i Sverige. En mans jordfärd var i
sjelfva verket en slutmanifestation af hans hela lif och verksamhet i
samhället.--På samma sätt hade då, när umgängeslifvet var så litet
utveckladt, och inga offentliga nöjen funnos att tillgå, bröllopen en
långt större betydenhet än nu. De starka slägtbanden gjorde sitt till. En
stor hop ungdom och äldre funno sig för en gång tillsammans. Borden
dignade af fat och stop; sedan gick man till danssalen och musikanterna.
Den mäktiga kyrkans ceremonier förhöjde än ytterligare den tidens, nu
länge sedan förgätna fröjder. Verser voro der lika nödvändiga, som de nu
äro det för brudtärnorna. Det ansågs ej ovärdigt en pindarisk lyra att
nalkas dessa lysande högtidligheter. Och den bestälde poeten tog utan
skam emot det guld, som var sångarens lön.

Ett annat bruk, som stöter våra seder, var, att poeten ibland ödmjukligen
presenterade en skrift till någon hög person och af honom emottog en
uppmuntran och penninggåfva. Nu, i våra jemlikhetens tider, skulle detta
anses som att man utsläppt sånggudinnorna på tiggeri. Huru stora franska
snillen hafva dock ej annorlunda uppvaktat Richelieu eller Ludvig! Ty det
fanns ingen annan publik att vända sig till. Medelklassen förstod ej att
värdera musernas fria lekar, och ädlingens penningskänk var den tidens
författararvode. Aristokratin stod då så högt, att det föll ingen poet in
att anse sig förolämpad af dess beskydd. Och det är en ej ringa förtjenst
hos denna aristokrati, hvars karakter då var fullt vuxen dess anspråk,
att hafva tagit den unga poesin i sin tjenst, tills den hann växa till
och gå på egna fötter. Hvart tidehvarf har sina seder och hederssaker.
Sextonhundratalets ömtålighet, så stor på andra områden, var ej riktad åt
det hållet. Om derföre någon annan än de store ville härma dem och
belönade Lucidor för ett framräckt poem, behöfde han ej i sina samtidas
ögon blifva förringad af en dylik transaktion.

Låtom oss nu öfvergå till hans skrifter. 22 bröllopsqväden och 38
grafsånger ega vi inalles qvar efter honom. De äro för alla slags
personer i samhället från högadeln till bondesonen, riksråd, generaler,
amiraler, högre och lägre embetsmän (»kongl. maj:ts tromän och
trotjenare»), faktorer, handelsmän, handtverkare och deras qvinnor. De
beröra alla slags åldrar från den orkeslöse gubben till det för tidigt
bortryckta barnet. De skrefvos ej blott för Stockholm och dess närmaste
landsbygd. På eget bevåg eller på beställning skickar han dem till Falun,
Arboga, Örebro, Norrköping, Mariestad, Jönköping. Flera af dem skrefvos
till en och samma familj och af olika anledning, glädje eller sorg. Så
har den Gyllenstjernska ätten fått ända till fyra poem. Två gånger
blomsterströr han mans och hustrus liktidiga graf. Han har besjungit
samma personers bröllop och död. Syster och bror, far och son hafva fått
sin bröllopslyckönskan eller sitt griftqväde. Det ser ibland ut, som om
en föregående frikostighet framkallat författarens uppvaktning vid ett
senare tillfälle. Någon gång har han diktat för en annans räkning. De
namn, han dervid gifver sig, äro högst omvexlande. Mest begagnar han sin
poetiska signatur _Lucidor den olycklige_ (sexton gånger), dernäst sitt
eget namn _Lasse Johansson_ (åtta gånger), dessa båda vid mer förnäma
eller högtidliga tillfällen. För sina närmare bekanta af lika
samhällsställning kallar han sig _vän_ (sju gånger). Enstaka förekomma
andra efter omständigheterna afpassade författarenamn, såsom _Clarimond
den semperlustige_ och _Cupidos Geheimschreiber Amintor_, _Postmästaren
eller åhöraren i Parnasso_, _Silvanus_, _En lapp_, _En jägare_, _Den som
kunde bäst läsa i bröllopslaget_, _Den som skref, En medsörjande_ m. fl.;
slutligen mer eller mindre besynnerliga initialer, t. ex. _A. et M. A._
(artis et Martis auctor?), _Alla jungfrurs träL I Sommar_ (Lars
JohansSon), _Den som har bekymmer intE Lite_ (Er Lasse?), _Johan Elasson_
(omkastade bokstäfver för Lasse Johansson) o. s. v. Men nästan alla, huru
de än må vara undertecknade, äro tillkomna »i hast», »i all som största
hast», »i flygande hast». Det är i sanning en uttrycklig förklaring att
de äro tillfällighetspoem.

Man har sagt att Lucidor under de senaste åren endast skrifvit för bröd
och betalning. Om vi nogare se efter öfverskrifterna, tål dock detta
påstående en betydlig afprutning. De stycken, som betecknas med orden
»efter begäran», »pligtskyldigst», »efter behag», »viljefärdigst»,
»välvilligt»[28], äro endast tjugoen. Bland dem finnes ett vid
riksrådet och fältmarskalken, friherre Lorenz v. d. Lindes bår, kalladt
»Den rätta adels dygdeväg»; ett vid riks- och kanslirådet Mattias
Björnklos grift, han, som från simpel mjölnarson blef en af rikets
inflytelserikaste herrar, var den djupast invigde i Karl Gustafs
diplomati och vågade i rådet trotsa sjelfva de la Gardies makt; ett vid
kongl. stallmästaren Reutercrantzs bröllop, hvilken då fruktades såsom
stående högst i den unge konungens ynnest; ett vid den åttaårige friherre
Axel Gyllenstjernas begrafning. Vi se att både förtjenst, makt och förnäm
börd ej tvekade att uppsöka Lucidors penna. Andra stycken åter hafva väl
af honom sjelf blifvit underdånigst framlemnade och belönade. Detta veta
vi bestämdt hafva skett för de båda bröderna Gyllenstjerna, de engelska
sändebuden lord Howard och Henry Coventry, kanske också, för riksrådet
grefve Tott vid hans hustrus död, för aflidna riksrådet, öfvermaskalken
och lagmannen, grefve Oxenstjernas och hans frus arfvingar, för
riksstallmästaren grefve Torstensson vid hans lilla dotters död, för den
i Holland födde rådman Pötter, som ordnat den 1668 af ständerna
öfvertagna banken och derför adlades till Lilienhoff, hvarvid Lucidor för
honom upptände en »Ehrenfackel» o. s. v. Antalet af dessa presenterade
skrifvelser skulle bli ungefär tio. Vi vilja ej heller förneka, att af de
öfriga poemen, fastän titelbladen ingenting upplysa derom, åtskilliga
dels kunnat vara indirekta böneskrifter, dels blifvit bestälda och
betalade. Men en hel mängd andra förekomma till umgängesvänner och
bekanta, hvilka blott hans egen tacksamhet eller välvilja dikterat.
Muntert skämtande, infinner han sig sjelf eller åtminstone hans lyra vid
deras bröllop. Om det för sig går på andra trakter, sänder han dem
lyckönskningsverser med posten, äfven om han sjelf ej är glad. Vid deras
förluster af anhöriga sjunger han ett vänskapens och tröstens ord.
Rörande är en »Sorgesuck och trösttal», som han affattat till handelsman
Andersens små barn. Det yngsta af dem hade redan genom sin födsel kostat
modern lifvet. Fadern hade rest med dem till Sala och insjuknade efter
återkomsten, medan de vistades der. Han hade skrifvit att de skulle
hemsändas till hans dödsbädd, men de hunno ej förr inom Stockholms tull,
än de fingo höra att deras »far-kär låg på bår». Nu låter skalden de
föräldralösa små utgjuta sin jemmer, och den döde från sin himmel
uppmuntra dem. Betyda ej de här använda initialerna _J. B._ Johansson
broder? I dylika tillgifvenhetssånger kallar han sig _En välönskande
eller välmenande vän_ och tillägger ibland ytterligare »enfaldeligen,
dock välment».

Men allra mest äro dessa senare poemer dyrbara för oss derföre, att vi
genom dem kunna kasta en blick in i skaldens umgängeslif och
bekantskaper. Det förundrar oss att man hittills så litet brytt sig om
att granska dem i denna afsigt. De äro emellertid bestämdt afskilda
redan till titeln från de öfriga, så att ingen tvekan om deras rätta
betydelse kan uppkomma. I allmänhet i akt tager han mycket noga sin tids
fordringar om rangskilnad. Rådhusrättens varning har ej gått förlorad.
Till de anseddare heter det »högst lyckosälla prydliga vignings- och
brudlöftesdag», de ringare få nöja sig med »gladrike vigseldag»,
»hederligen sammanvigdes». Likaså förändrar sig tonen från »i hög, förnäm
heder- och folkrikt likföljes närvaro» till »välprydde jordsättningsdag»
eller »kristhedersamme jordsättning». Vi kunna då lätt finna, hvilka han
nalkas på ett förtroligare och väntrefligare sätt. Hit hör hans »väna
vän», den förr nämde Carlberg, hof- eller huspredikant hos rikskansleren
de la Gardie, och som snart fick pastorat i Vermland. Men betecknande äro
hans täta förbindelser med bergslagsbygden och lilla tullens tjenstemän.
Vi få ihågkomma, att bergslagens jern och andra produkter då mottogos af
de senare i Stockholm. Så har han, utom allt annat, sommaren 1672
besjungit fyra bröllop, som stå med den trakten i sammanhang. Det är en
Schaey eller Shay, fransman eller vallon till börden, hvars fader var
kronans faktor öfver Jäders bruk och tillika dref köpenskap i Arboga,
hvilken lemnade hufvudstaden för att gifta sig och bosätta sig uppe i
landet. Denne var hans vän, och skalden tänkte en gång fira hans
förstföddes ankomst till verlden, han »tänkt' en lagerqvist kring vaggan
till att linda», då han helt oförmodadt fick ett bref från vännen, att
hans fader hade aflidit, så att det blir en sorgesång i stället. Det är
en Trotzig, borgmästare i Falun och en af ständernas förste
bankofullmäktige 1668, som blef kronans inspektor öfver kopparräntan och
från Dalarne öfverflyttade till hufvudstaden och gifte sig der, då vännen
Johansson uppvaktade honom med ett bröllopsqväde. En annan vän var
handelsmannen Brandberg, också från Dalarne, hvars både giftermål och två
år derefter följande död i Stockholm han firar. En uppbördsman vid
Stockholms tolag, Zelin, helsades af skalden, då han ingick ett
förståndigt äktenskap med en duglig qvinna af allmogebörd, som tyckes
hafva födt sig som ljusstöperska. Vid en köpman Classons bröllop var han
närvarande och deklamerade verser, såsom »den som bäst kunde läsa i
bröllopslaget». Med en rådman, vid namn Myrman, och en ålderman för
snörmakareskrået, Tehedt, umgicks han äfven. Utom af faktorer och
handelsmän utgjordes hans sällskap af jurister. Hos en Simonsson,
landssekreterare i Skaraborgs län och gift med borgmästarens i Mariestad
dotter, är han »gammal i gården». Vid kansliförvandten Stamms bröllop är
han med, utklädd till lapp-spåman, går rundt om gästabudsbordet och
skämtar med de sjutton flickorna. Med notarien i reduktionskollegium
Graan har han likaledes stått i förbindelse. Och de sista stunderna af
sitt lif finna vi honom i sällskap med en kapten och en löjtnant samt en
vice häradshöfding, Furubom. Hur går det nu med påståendet om hans dåliga
umgänge? Att en och annan af de ofvan uppräknade (Carlberg, som kastades
i fängelse för en obevislig och ärerörig anklagelse, och Furubom, som i
tjensten gjorde sig skyldig till försnillning) sedermera betedde sig
illa, kan väl ej skada Lucidors rykte. Ty han har aldrig blifvit beskylld
för andra fel än dem, som skadat honom sjelf, och litet hvar vet af
erfarenhet, huru fordoms bekanta kunna förändras och förfalla. Ej heller
hjelper det att antaga, att han i egenskap af poet fått umgås med
personer, som underhöllo, roade sig åt och för öfrigt ringaktade honom,
ty hans stolta och häftiga lynne var ej skapadt för en sådan roll, och
hans språk till dem bär ej minsta spår af ett nesligt beroende. Men
visserligen må den hafva varit välkommen gäst i ett gladt lag, som kunde
skrifva och sjunga dertill:

                   »Kom', käre bröder, kom'
                   Och låt' oss denna dag
                   Dricka friskt i detta lag,
                   Uti lust och behag
                   Drifva bort hjertegnag'.
                   Så låt' glasen gå rundtom!» Etc.

Det har blifvit en allmän tro, att Lucidor varit en drinkare. En af
orsakerna dertill är väl den, att man visste att han, yrkes- och hemlös,
lefde ute på offentliga ställen. Men hvarför har man då ej lika lätt
påstått honom hafva varit en qvinnoförförare? Man har sett verser,
skrifna af honom under rusets inflytelse. Men om en strängare granskning
egt rum, och ej utgifvaren utan urskiljning låtit trycka allt, skulle han
för oss äfven hafva blifvit mindre drinkare. Att han vid bröllop tog till
bästa, deri handlade han ju i likhet med de öfriga gästerna och hela sin
samtid, men då alla de andra personerna nu äro fullt förgätna, hafva åter
hans för stunden hopsatta verser bibehållits och fått anklaga honom ensam
inför efterverlden. En annan anledning till det dåliga ryktet är titeln
på ett hans arbete, »Lucida intervalla». Man har trott, att den hänvisade
på några ljusa ögonblick mellan ett i sus och dus tillbragt lif. Men
ingen särskildt antydan härpå kan den finna, som uppmärksamt och
fördomsfritt genomläser nämda titel i dess helhet, utan blott den vanliga
förmaningen att tänka någon gång allvarligt på döden midt under dagens
mångahanda bestyr. För öfrigt är den enligt tidens sed en smaklös
allusion på namnet Lucidor. Han har skrifvit dryckessånger; de äro blott
två bland sexton andra visor. Äfven skref han ju psalmer. Men till och
med dessa har man begagnat emot honom; man har härledt deras patos från
ångern öfver ett liderligt lefnadssätt. Det bevisar föga kännedom om
arten af hans egendomliga snille, att antaga en sådan bevekelsegrund till
deras författande, och föga tacksamhet mot skalden, att angripa honom
just med det skönaste som han lemnat oss i arf. Columbus, som sagt oss så
mycket om honom, har dock ej nämnt det minsta ord om dryckenskap. I ett
griftqväde, der Lucidor sysselsätter sig med menniskors olika passioner
och vandel, börjar han deras beskrifning så:

            »En söker konst och lust på botten uti kannan
            Och tror sig vara klok, men vinet är i pannan.
            Så snart det dimmar ut, är han en dum're gäck
            Än en arkadisk häst, som dricker ur en bäck.».

Visserligen kan man skrifva bättre än man handlar. Men är det antagligt,
att skalden vågat i en offentlig grafskrift gifva sig sjelf en sådan
dementi? Ingen af de anekdoter, hvarmed man efteråt utstyrt honom, talar
om Bacchus, och senare omdömen komma från ett fiendtligt och misstänkt
håll. Det har varit oss obehagligt att ingå i dylika detaljer, men vi
hafva ansett det nödvändigt för Lucidors minne och förklara således, att
inga giltiga bevis kunna uppletas för att han varit en slaf under
dryckenskapslasten. Han har blott betett sig så, som en glad fest och
tidehvarfvets burleska seder inom hans kretsar gjorde ursäktligt.

Dock få vi ej mäta den tidens samhällslager efter vår måttstock.
Klasserna voro då skarpt afsöndrade, när de nu öfvergå i hvarandra. Då
fanns ej denna mäktiga medelklass, som nu dragit bildningen, rikedomen
och makten till sig. En nutidens grosshandlare eller brukspatron skulle
ej förstå den simple handelsman, som sjelf stod i sitt trånga och illa
luktande kyffe till bod, eller den inspektor öfver statens bruk och
räntor, som hörde till Lucidors umgängeskrets. Endast när de blifvit rika
och förvärfvat sig allmännare anseende bland sina likar, upphöjdes de
till rådmän. En nutidens militär, som är sällskapslifvets och balernas
riddare, skulle lika litet kunna jemföras med sextonhundratalets löjtnant
eller fänrik, hvilken aldrig kunde styra sitt lynne och ständigt var
invecklad i blodiga gräl. Och nutidens unga damer af den högre
bourgeoisin skulle ej vilja erkänna den Sissla eller Malen, som aldrig
lemnat hemmet, som knappt kunde läsa innantill och alldeles icke kunde
skrifva en läslig rad, som förgäfves låtsade sig misstycka männens råa
skämt, och som i de förmögnare husen skötte om matskåpet och
bränvinsstopet samt dess emellan sqvallrade och tisslade med sina
leksystrar. Blifna fruar, ställde de sig ofta vid fönsterna eller
portarna och gjorde spefulla anmärkningar om de förbigående karlarna. Men
dessa skaldens bekanta, hvilkas seder han skildrar, voro den tidens
medelklass. Och det språk han begagnar är en trogen bild af medelklassens
då varande språk, ogrammatikaliskt och tungrodt till sina former, naivt
och ej nogräknadt till sitt innehåll, snarlikt det idiom, som nu talas af
vår tids halfuppfostrade allmoge. Man ser blott deraf, bland hvilka
personer han var van att röra sig. Ty hvilken skilnad mellan hans simpla
och inkorrekta, men rent fosterländska uttryck och den halffransyska och
latinbemängda svenska i de mest städade och finpolerade perioder, som vi
läsa uti en de la Gardies och de andra rådsherrarnes bref! Kanske dessa
ej ens så ofta talade svenska. Ty Sveriges lysande aristokrati var då på
det strängaste afsöndrad från det öfriga samhället och lika mycket
europeisk som svensk. Det är naturligt, att Lucidor skulle umgås med den
klass, hvartill han sjelf hörde. Vi hafva blott visat, att han, trots
sitt gatulif, ej blandat sig med den så vildsinta och genområa folkhopen,
som stod der nedom.

Vi skola äfven begagna hans poem till besvarandet af en annan fråga. Man
har påstått, att han födde sig uteslutande som bröllops- och griftpoet.
Vi hafva likväl sett, att endast hälften eller trettio af antalet öppet
utsäger en sådan bestämmelse. Men förtjensten har kunnat vara större än
man trott. För bröllopsqvädet till Kristoffer Gyllenstjerna fick han ju
10 daler i karoliner. Gyllenankars förr omnämda begrafningskonto uppför
36 daler som arvode för högtidsverser[29]. Hvad har ej en så fullkomlig
ädling som grefve Tott kunnat gifva honom! Och alla de, hvilkas friska
sorg eller glädje fann sig af honom i vers förherrligad! Lefnadsvanorna
voro långt ringare än nu, penningvärdet långt högre. Men skäl finnas att
tro, att detta ej utgjort hans enda inkomstkälla. Poemen beröra i stort
antal embetsmän i kongl. maj:ts kollegier och rätter, så väl tromän som
trotjenare, gamla och unga. Då han nu med dem stått i förbindelse, huru
nära ligger det ej att antaga, att han betjenat dem i deras skrifveri och
dragit inkomster äfven deraf. Han var mäktig flera språk. Han hade ju en
gång varit en slags sekreterare. Han sysselsatte sig dermed de första
månaderna i hufvudstaden. Det kunde ej störa hans frihet, ty han egde
ingen ordinarie tjenst, var blott till hands, när han behöfdes. Han kunde
slutligen undervisa i främmande tungomål. Med ett ord, intet tvingar oss
till att tro, att han lefvat och dött i elände. Det är sannt, att han ej
efterlemnade tillräckligt för att begrafvas. Vi sågo huru mycket detta
kostade, och hvilket stort värde hans samtid satte på en ståtlig likfärd.
Men han var häruti, såsom i åtskilligt annat, upphöjd öfver densamma
ända till gränsen af tadelvärd likgiltighet. Han hade hvarken hustru
eller slägt att tänka på. Han har sjelf påstått sig vilja lefva ur hand i
mun. Och huru många med samma åsigter om det jordiska goda som Johansson
hafva ej betett sig sin samhällsklass värdigt utan att efterlemna arf.
Detta hindrar således icke att antaga hos honom ett i allmänhet passabelt
yttre skick. Det är en lång väg mellan att hafva bekymmer och vara fattig
och att gå omkring som ett förfallet subjekt, äfven om en poetisk glömska
skulle hafva ökat tarfligheten mera än som var behöfligt. Man har dragit
missgynnande slutsatser från det porträtt, der Lucidor framställes med
penna uti handen, men i alldeles blottad bröstbild. Hvarför dömma till
ett så vanärande elände, när man kan ega en bättre förklaringsgrund i ett
konstnärligt motiv? Hvad vi bestämdt veta, är, att han bar handskar och
värja, en prydnad, hvarom vi ej behöfva hänvisa längre än till Molières
komedi för att å daga lägga, att den endast bars af adelsmän eller
statens och vetenskapens tjenare och ej ansågs passa för en simpel
borgare, att den således hörde till hvad vi skulle kalla en gentlemans
drägt.

Ett fenomen, som ofta uppdykt inom vår af revolutioner så hemsökta
samtid, skall hjelpa oss att bättre förstå Lucidors karakter än hans eget
tidehvarf kunde det. Det skall visserligen gifvas framstående
personligheter i alla tider, som sätta sitt individuella oberoende öfver
samhällets seder och bruk, liksom alltid den stora massan lätt uppoffrar
det förra för en blind lydnad åt de senare. Men i synnerhet den nu
varande litteraturen är full af dessa hjeltar och hjeltinnor. Vare sig nu
att samhället för länge dröjt med att i sig upptaga och göra berättigade
äfven de ästetiska intressena, eller att af menniskoandens förmögenheter
fantasin är den lättrördaste till afvägar, alltnog, vi hafva sett
menniskor af stor begåfning uppträda som försvarare och utöfvare af det
så kallade fria poetiska lifvet, hvilket väl skall betyda, att alla
hinder för fantasins fria spel undanrödjas, och att derföre familjen och
samhällets kraf förnekas. Det är klart, att en sådan åsigt är i sig sjelf
grundfalsk och blott måste leda till den svagares, d. v. s. individens
förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i våra dagar
undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära skall bland sina leder
räkna just de ädlaste naturerna. Praktiskt hafva vi äfven sett, att det
kan försökas med framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt
sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den sköna naturen
ensam tillfredsställer så många behof, eller midt uti Paris'
civilisation, der en stor talang kan försäkra sin existens utan
konseqvent och ihärdigt arbete, har en sådan författares frihet ofta
gagnat poesins och konstens sak, äfven om man ej blundar för de
missriktningar, som derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen
erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig uppfattning af det
skönas berättigande och en stor derför intresserad allmänhet. Men hur var
detta möjligt i Sverige för två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg
då i sin födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga
intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof, och i
betraktande af dess enfaldiga och smaklösa beskaffenhet hade den knappt
rättighet att pocka på tidehvarfvets ynnest. Hos oss uppstod ingen af
dessa väldiga heroer, som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon.
Vi se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna aktning, att den
idkades af män, som redan voro af sin tid erkända som i duglighet
öfverlägsna på andra områden. Så var Stjernhjelm lika ansedd embetsman,
matematiker, språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de
karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk och
mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är klart, att hos några
den poetiska fallenheten skulle vara utvecklad ända derhän, att den
inkräktade på de solidare egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej
riktigt, de blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf,
voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen tidrymd
betydt så mycket som då. Det var monarkins och statens envåldsperiod. En
poet, som ej uppbar pension af hofvet, som var utan anställning i statens
tjenst och utan särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod.
Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns ingen press och
publicitet. Vi kunna nu knappt föreställa oss den tidens snäft åtdragna
samhällen. Utom den råa hopen af dagsarbetare, funnos endast fyra klasser
medborgare: aristokratin, presterna, militära och civila embetsmän samt
handelsmän. Och till på köpet dessa strängt afsöndrade. Hvilket yrke
skulle då poeten tillgripa, som alltid har svårt att finna sig bland de
så kallade positiva menniskorna? Hvilken plats skulle hans af motsatser
kombinerade själ intaga bland så enkla förhållanden? Och hvilken
lefnadsuppgift--den att arbeta för poesin, som ej ännu fanns till, hvars
sjelfständighet ingen begrep? De förnäma vände sig med afsmak från de
muser, som nu för första gången framstapplade sina toner på ännu
barbarisk svenska. De voro vana att lyssna till andra på ett naturligare
tungomål, Roms och Italiens konstmessiga språk, eller de vände sig mot
den uppgående solen, den franska klassiciteten från Ludvig XIVs hof. De
öfriga fattade ej det nya intresse, som ej hade någon egentlig nytta till
följd. De undrade blott på, att en så begåfvad och lärd man kunde drifva
omkring utan stadig sysselsättning och utan att begagna sig af sina
företräden. De fingo deraf en ofördelaktig tanke om hans karakter och
lefnadsmål. Denna besynnerliga menniska nalkades deras hem och umgänge
blott på afstånd såsom bröllopsgratulant eller begrafningspoet. Och när
han då vände sig ifrån dem, återstod honom blott larmet på gatan och
värdshuset. Men dylika ställen lifvades ej då af de samtal om teater och
konst, vetenskap och litteratur eller förskönades af den smak och lyx,
som nu draga sin lysande fernissa öfver restaurationslifvet i
hufvudstaden. De liknade i stället de kyffen och sällskaper, som
underhålla oss på vissa holländska genretaflor. Dertill kom, att ingen
uppmuntran, intet solsken från tronen träffade de stackars
sånggudinnorna. Konungen var för ung och obildad; han visade blott anlag
för kroppsöfningar och lustläger. Hennes majestät drottningen kunde väl
få sin son att intressera sig för en och annan predikan och hygglig
prest, men var sjelf för tanklös för att ingifva honom någon litterär
håg. Det fanns visserligen mäcenater men på ett annat område, ty de
mäktigt uppblomstrande vetenskaperna, som hade att hugna sig af de
regerande rådsherrarnes ynnest, sköto poesin i skuggan. Så kommo
bekymren öfver styrelsens förfall och en blifvande efterräkning. Få af
den tidens maktegande, mest naturligtvis rikskansleren, hafva fått någon
anmärkningsvärdare uppvaktning af den svensksa sångmöns talförare. Vi se,
att det poetiska lifvet var en omöjlighet. Lucidor hade anlag dertill,
har försökt det och blifvit upprifven på försöket.

Det finnes två sidor i hans karakter helt nära hvarandra, som genast
springa i ögonen. Den ena är en stolthet och sjelfständighet, som aldrig
ville höja sig eller ens veta af någon öfverman, och som kunde bli desto
farligare, som den var förenad med en benägenhet att aldrig stanna på
halfva vägar, utan drifva sin föresats till dess yttersta konseqvens. Ty
hans häftighet var stor. Den andra är ett lika okufligt frihetsbegär.
Insupet med blodet från de vilda seglarne på hafvet, som voro vana att
trotsa alla slags eländen, stormar och faror under de ständiga krigens
och flibustierernas tidehvarf, utveckladt under ett kringirrande
ungdomslif vid universitetet och i främmande länder, ytterligare inrotadt
efter hemkomsten genom saknaden af anhöriga och en stadgad lefnadsbana,
blef detta frihetsbegär slutligen så öfvermäktigt, att han upphöjde det
till uteslutande grundsats med förakt för samhället ända till trots och
hårdnackenhet. Han har således ej låtit leda sig af några rent poetiska
motiv, ty ett sådant medvetande fanns näppeligen den tiden, ehuru han kan
sägas vara dess föregångare, utan af sitt häftiga lynnes drift. En annan
fråga blir, om hans beslut genast var färdigt eller om omständigheterna
så småningom förde honom derhän. Ty hvad veta vi nu om hans strider? Det
vill dock synas som om det ligger en lång utvecklingsväg mellan den
yngling som vid hafsstranden så mildt och menlöst besjöng sin kära, och
den man, som efteråt vände ryggen åt familjelifvet. Kanske hade hans
stolta själ kommit i strid med samhällsandan och adelshögmodet, då han
såg sig, oaktadt han kunde mäta sig med de förnämare i lärdom och
storsinthet, omöjligen kunna öfverstiga den skranka, som då skilde frälse
och ofrälse. Vi, som till och med i våra samfund hafva bevittnat deras
olyckor, hvilkas äregirighet ej låter sig ledas af deras ställning, kunna
knappt föreställa oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets
så beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in i ett
bestämdt yrke eller hans motgång på embetsmannabanan drifvit honom till
att af nederlaget göra sig en slags ära, allt nog, han begärde intet
vidare af samhället, han förnekade der all framtid. Man ser, att han
tidigt betraktat sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset
och hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej detta, efter hvad
vi förut visat, den tiden! Det är alltid svårt att skapa sig ett
lefnadsmål, som samhället ej adopterat, och som derföre måste, oaktadt
all vår egen tro, plåga oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål
alls! Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan framtid,
utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta spe, för allas
förvåning och--som det ständigt sker, då man ej förstår,--för deras snara
likgiltighet! Att sluta sin bana med just det, hvarifrån den unge
debutanten sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på
källarena! En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är ett
nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga goda högt, att
han var nöjd med litet. Han sökte ej de mäktigas ynnest, han var för
stolt att begära beskydd, han kände sig dragen till de ringare. Lyckan
blef honom likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som
envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid en förtviflad
sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor egt en sådan af egen art
midt ibland sitt simplare umgänge, är obestridligt. Han är ingen
beundrare af tidens adel, men hans hjerna sysselsätter sig med tankar
derom. Han stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den genom
ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han vet sig vara af
skaldernas adel. För öfrigt var då hela det svenska samhället en enda
aristokrati, liksom dess historia ser ut som ett epos. Om någonsin
allmänandan fått besegra materiens knapphändighet hos ett folk, var det i
Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att falla i
spilror, men man står som en stormakt inför Europa. Landet är fattigt och
ödsligt, men man bygger trappuppgångar som Drottningholms eller för ett
hof som de la Gardies och Per Brahes. Det är endast ett nytt uttryck af
samma segervana och hugstora ande, då Lucidor i detta tidehvarf vågade
lefva som en poet. Han måste misslyckas, men det, att han ej genom
svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin
ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom
till en sant tragisk person.

Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den
värsta uraktlåtenheten i hans lif. Han har begått en synd, som kastar ett
egendomligt ljus öfver likgiltigheten och vårdslösheten i hans karakter
och som, mindre ögonskenlig för hans applåderande samtid, hotar att
beröfva honom efterverldens aktning. Han har försummat sina manuskript
och utan granskning ut kastat dem åt allmänheten och efterverldens
kritik. Det var att brista i hänsyn till sig sjelf, sitt rykte och
framför allt till poesins genius. Och det låter ej ensamt förklara sig af
hans tidehvarfs för oss obegripliga sorglöshet att utan nödig sjelfkritik
och utstyrsel utgifva sina dikter. Ty hans mål, det enda som stod honom
öfrigt, var just poesin, hvilken han i sina tillfällighetspoem lika
mycket försummat som sin öfriga framtid. Hvilken olika väg gick ej
Columbus! Denne böjde sig under sin tids prosaiska förhållanden, men fick
just derigenom tillfälle att egna en allvarlig och pligttrogen vård åt
sin sångmö. Lucidor deremot sökte lefva poetiskt och sjönk ofta i sin
poesi ned till den pinsammaste prosa. Om han på bekostnad af sin lefnads
lycka hade förmått lemna oss en allt igenom värdig poetisk skatt, skulle
efterverldens beundran hafva hållit honom skadelös och kastat glans öfver
hans förirrelser. Nu ökas det tragiska i hans öde dermed, att han
förspilde sin existens utan att blifva en stor skald.

Vi frestas genom hans beteende att tro, att han sjelf ringaktat sina
bröllops- och griftpoem. Har han då sjelf kunnat inse, att han egde för
litet snille att bana sig en alldeles säregen väg? Det kan finnas så
olyckligt utrustade anlag, att de visserligen genom samtidens fördomar
och moln förmå urskilja poesins skönaste kuster, men på samma gång äfven
mäta det stora afståndet mellan målet och sin förmåga att hinna det. I
så fall har han tömt den tragiska kalken ända till botten och förlorat
den sista illusion, som kunnat trösta hans lif. Han stod nu på den
pinsamma punkt, då man oupphörligen jägtas att jemföra, hvad man tydligen
blifvit, med den sväfvande förmodan om, hvad man kunnat blifva. Men att
hafva försakat samhället i medveten likgiltighet derför, att förfela sin
bestämmelse för efterverlden på poesins område och att hafva en dunkel
aning derom, detta är ett dystert slut på så många lysande
ungdomsförhoppningar, helst när ens roll på sådant sätt är utspelad vid
trettio år eller den period, då man borde inträda i sin mandoms blomma.
Det är otvifvelaktigt att Lucidor känt sitt värde, och mer än sannolikt
att han äfven känt sitt fall. Också kallade han sig _Lucidor den
olycklige_.

Vi få dock icke fatta det så, som om han först sent skulle hafva insett
sin belägenhet. Tvert om har han tidigt egt en förkänsla af sin sorgliga
tillvaro. Man har ofta anmärkt, att det finnes naturer, som med en mängd
lysande färdigheter dock äro från första början behäftade med ett fel,
som gör dem alla om intet och med blind makt griper sin menniska i likhet
med de gamles öde. Redan i det första giljareqvalet till Gyllenstjerna,
dateradt den 17. augusti 1669, tilläger han till _Lucidor_ epitetet _den
olycklige_, och efteråt blir det vanligt. Äfven häraf finna vi, att den
misslyckade debuten i Stockholm ej har utgjort någon brytning i hans lif.
Columbus säger, att han spådde sig olycklig i all sin tid, och att han
såg verlden uti en dylik gestalt. Några hafva trott, att han kallat sig
så för att göra sig intressant och af de stora, som han tillegnade sina
poem, få en desto större penningsumma. Intet är dock falskare. Han har
aldrig nämt ett ord om egna öden och sorger i sina sånger till andra. Den
tiden var ej ömtålig i uppriktighet. Och huru litet han skydde att
framställa sig sådan han verkligen var, må följande anekdoter visa, som
äro särdeles upplysande om hans karakter. De äro tagna ur Columbi
anteckningar om ett och annat, kallade »Målro eller romål». Den första
lyder så: »Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt. Det
var Lucidor eller Lasse Johansson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad
jag honom, att han intet skulle sjunga. Han frågade: Hvarför icke?
Derföre, så var mitt svar, att det icke är tjenligt. Då bemötte han mig,
om ej vädret och luften var allmän, och alltså hvar och en hade fritt
till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore också
tungan hans egen, och visan, den han sjöng, hade han sjelf komponerat. Då
ville jag skilja mig vid honom, tog en annan gata, nemligen
Svartmangatan. Vi voro just stadde i dess gatumun på Köpmangatan (såsom
vid Stortorget, var väl detta ställe då ett af de mest folkuppfyllda i
hufvudstaden). Han ville gerna veta, hvarföre jag ej ville hålla honom
sällskap. Jag gaf till svar: På det att icke allt folk må vända ögonen på
oss för hans sångs skull och hålla oss för narrar. Han sade, folket vore
narrar sjelfva. Dock lofvade han sig icke mer vilja sjunga, det han också
höll den gången.» Denna anekdot är oss dyrbar, emedan den visar, att
Lucidor var både sångare och viskompositör. Men hvilken sjelfständighet
mot hopens undran visar den ej derjemte! Kunde det länge dröja, att ej en
sådan menniska blef allbekant? Den andra lyder: »En gång åkte gref Peder
Brahe förbi. Då tog jag af mig hatten som andra och bockade mig. Lasse
frågade mig, hvarföre jag det då gjorde. Derföre att riksens drots åkte
förbi, sade jag, och det heter 'ära den äras bör', och han dessutom är en
herre, hög af ålder och meriter, och meriter ega vördas och äras. Då
svarade han: Grefe Per far sina vägar och jag mina. Om jag har några
pengar i pungen, så går jag på ett värdshus, lagar om mig det bäst jag
kan, och gref Per för sig, hvar han vill. Men har jag något att söka af
honom, så går jag till honom och bugar och bockar.»--Hvilken
sjelfständighet äfven mot de store! Och detta på en tid, då de förnämste
rådsherrarna hade ett litet hof omkring sig på sina gods, och
presteståndet på riksdagarna yppade sin fruktan, att, likasom
aristokratins hofpredikanter och patronatsprester redan voro det, hela
kleresit skulle blifva simpla tjenare åt adeln. Men hörom vidare: »När
jag bad honom bättre använda sina gåfvor, söka ynnest hos de höge, deraf
han kunde vinna både födan och äran, svarade han, att det vore väl tokigt
att sälja sin frihet för några hundrade riksdaler om året. Och dertill
vore det en inbillning om den äran. Ty, sade han, om ni sutte vid ett
herrebord och jag vid ett gårköksbord, eller ni sutte vid den främre
ändan af bordet och jag vid den andra, käre, hvad sällhetsförmån hade ni
framför mig? Då jag vidare förehöll honom, att principibus placuisse
viris summa sapientia est, och att det vore den första trappan till ära
och uppkomst att berömmas af de berömda, erkännas af de värdiga värdig,
hvilket man icke med undanskrymslan utan med uppvakt och förtjenster
öfverkommer, sade han sig intet passa på, sig intet ha svultit än. Då
svarade jag: Det kan än vara tids nog.»-- Vi hafva hört, snart sagdt af
hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi
sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor
väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i
Stockholm plägade umgänge. Men de skildes snart åt, i det att Columbus
1672 anträdde sin utrikes resa med de unga bröderna Reenstjerna. Det
behöfver anmärkas, att han ingenstädes beskyller Johansson för lösa seder
och kroglif. Att emellertid Columbus ej blifvit hans synnerlige vän
bevisas af det kalla och intetsägande epitafiet öfver hans sorgliga död.
Och svårligen hafva de i längden kunnat fullt förstå och uppskatta
hvarandra. Dertill voro deras lif och skaldeverksamhet för olika. Hvilken
skilnad är det ej mellan den enes veka natur och regelbundna vanor och
den andres häftiga lynne och upprörda lif! Den enes poesi liknar en klar
och inom säkra dammar inhägnad flodbädd, den andres en grumlig och öfver
obeaktade hinder framstörtande fors. Men om vi skulle antaga jemförelsen
med Diogenes, ej som en oratorisk grannlåt, som i sitt slag kan ega
sanning, utan efter orden, så att Lucidors lefnad skulle i allt vara en
förnyelse af den antika naturmänniskans vidriga öfverdrifter, tro vi att
han uppfattar den menlöse Columbi utsago oriktigt. Ty derhän har han ej
kunnat missförstå den för poesi och skönhet intresserade Lucidor. Ja, vi
tro, att mångens intryck af det svenska skaldeparet skall blifva likt
det, som man erhåller i vissa dramer, der den ena personagen förträffligt
tjenar till att framställa den rätta vägen och det sunda förnuftet, men
den andra förnämligast ådrager sig vår uppmärksamhet som den
intressantaste.

Det finnes några andra anekdoter om Lucidor, upptecknade af professorn,
sedermera biskopen Olof Celsius den yngre såsom annotationer till Lidéns
afhandling om den svenska poesin. »En gång hände sig att riksrådet grefve
Tott, som i samma dagar förlorat sin son, reste förbi. Lucidor passade då
på och stack in i hans vagn ett papper utan att vidare låta märka sig.
Grefven, som trodde att det var en tiggaresupplik, såg icke derpå förr än
han kom hem och fann att det var en grafskrift öfver hans son. Några hans
vänner, som väl kände Lucidors stil och skrifsätt, försäkrade, att ingen
annan än han skrifvit henne. Grefven skickade då sin kammartjenare med en
hederlig gåfva till Lucidor, hvilken efter mycket sökande anträffades,
men gaf till svar, att han icke skref för penningar. Sedan grefven
mottagit detta svar och tillika blifvit underrättad om Lucidors sinnelag,
lät han därefter en dag bjuda honom till sig på middag. Efter måltidens
slut bad grefven Lucidor, att han ville bära en klädning, som han för
hans räkning låtit förfärdiga. Lucidor tog emot den, och då han, i henne
utstyrd, kort derefter träffade sin vän Columbus, så förvånades denne,
huru han blifvit så grann, och sade, att allt folket undrade och gapade
på honom. Lucidor gick då hem, tog af sin granna klädning, brände upp
henne och iklädde sig den gamla. Då han derefter träffade Columbus, som
frågade efter den vackra drägten, omtalade han hvad gjort och tillade,
att han ej ville bära en drägt, som gjorde honom till ett vidunder.» Vi
bekänna, att vi ej rätt veta hvad vi skola tro om denna anekdot. Har hon
någon sanning uti sig, ty i detaljerna tar hon miste, eller är
alltsammans en dikt? Innehållet deruti förefaller oss högst besynnerligt
och osannolikt. Celsius lefde ju ett helt sekel efter Lucidor, och många
orimliga rykten gingo i svang om skalden. Att Celsius orätt uppgifver
hans mördares namn och derunder berättar en annan, alldeles grundfalsk
anekdot, förringar naturligtvis trovärdigheten af denna. Vidare: skulle
Columbus hafva försummat att uppteckna ett så pikant drag? Uppgiften om
grefve Totts aflidne son är alldeles oriktig. Qvädet, som är mycket
vackert, handlade om hans fru, född Oxenstjerna, och, långt ifrån någon
anonymitet, bär utsatt författarenamn, _Lucidor den olycklige_, och datum
af begrafningsdagen den 19. maj 1672. Slutligen har grefve Tott, som var
en af regeringens mest använda diplomater och nästan jemt på utrikes
resor som dess utomordentliga sändebud, redan i april afgått som gesandt
till Polen och således för fäderneslandets skull försakat att vara
närvarande vid sin makas jordfärd. Lucidor måste då hafva in kastat sitt
ännu blott handskrifna qväde i grefvens vagn, medan denne var hemma och
hans gemål stod på bår. Poetens handling var ingalunda så utomordentlig,
som den nu skulle förefalla oss, ty man var knappt då aflägsnad från den
period, då en sann kavaljer, när han på gatan mötte en dam i sin kaross,
steg upp i hennes vagn och under höfviskt samspråk åkte med henne en bit
väg. Men ett sådant bemötande af Tott är i full enlighet med hans
karakter, ty han var i rang, skönhet och nobless lika lysande. Vi tro
således, att Lucidor på ett eller annat sätt presenterat honom poemet och
blifvit på furstligt vis belönad. Men att han så oförståndigt och löjligt
skulle besvarat sin höge gynnares ädla uppförande, derom kunna vi ej, när
så många omständigheter tala deremot, öfvertyga oss.--Celsii anförande om
poetens död lyder ungefär så. Han hade skämtat med en vän, Samuel
Ernstedt, som slutligen satt sig i försåt under bordet och stuckit
Lucidor midt igenom bröstet. Denne har då sagt: »Ernstedt, du har gjort
min spådom allt för sann, jag är stucken till döds. Du har gjort en elak
gerning, men gå nu hem i min kammare, tag hvad pengar der finns och rym.»
Ernstedt fick sedan lejd och kom hem igen.--Det är en fullkomlig
»sannsaga». En annan uppgift ur samma källa har på ett besynnerligt sätt
kommenterats till Lucidors nackdel. Celsius uppgifver nämligen, att han
förde ett kringirrande lif och om sommaren bodde långt upp på Norrmalm i
ett lusthus, beläget i en trädgård, och der hela möbleringen bestod af en
halmbädd, ett vanligt bord och en stol samt bläck och papper. Hvad
behöfdes nu vidare bevis på hans ekonomiska elände? Äfven den siste
utgifvaren af hans skrifter, Hanselli, talar urskuldande om att han ej
alltid kunde trifvas i sitt »vintersvala lusthus», der »snön stundom
bredde sitt hvita lakan öfver hans tarfliga halmbädd i ett hörn af
rummet». Med förvexling af årstiden har således den ogynnsammaste opinion
utbildat sig om hans bostad. Äfven vi veta, att den med hans osäkra
inkomst måste vara tarflig nog, men skola framställa en gissning derom,
som åtminstone är rimlig. Vi hafva redan hört något talas om hans
»herbergen» på nedra botten, troligtvis i ett trähus på malmarna, hvarest
då för tiden någon »värdinna» plägade logera enskilda på kortare tid och
der man åtnjöt då varande värdshus' beqvämligheter. Men vi tro att han
snart tvungits att taga sig en stadigare bostad. Vi hafva funnit honom
ega ett i ögonen fallande lifligt umgänge med lilla tullens tjenstemän
och bergslagsboarna. Vid hans död var en der anställd vaktmästare, Jost
Stare, jemte en handtverkare, hans enda skyldsmän. Den förre bodde
otvifvelaktigt i det hus vid Svartmangatan inom Staden, som var accisens
egendom och upplagsmagasin. Var det kanske på sin vindskupa i detta
bullersamma hus som poeten hänsyftade, då han skref:

                    »Och många griller klifva
                    Upp i mitt skatebo,
                    Hvar jag ej, som jag vill,
                    Kan ha min rimme-ro,
                    Och Phoebus' konst ogill.»--?

Hvad var naturligare, än att han under sommartiden sökte sig en
lämpligare »skaldebolig» och fann en passande sådan i lusthuset på
Norrmalm, hvilket han hvarken förmådde eller med sina enkla vanor ens
ansåg behöfligt att möblera, men hvarest han fick följa sin fantasi att
lefva som nomaden i sitt tält och ostörd invänta sånggudinnornas ankomst.
Norrmalm egde då ännu inga ståtliga gator och höga husmassor, i stället
höjde sig småstensberget, begränsadt af trädgårdar och lusthus. Här,
omgifven af fjärilar och blommor, och befriad från den vedervärdiga
stanken från hufvudstadens gränder, kunde han fröjda sig åt frisk
sommarluft och se skutorna segla ut på Mälaren och vimplarna fladdra från
skeppen på strömmen.

Så till ända lupo de sista åren af hans lefnad. Bilden bör äfven för oss
vara intressant, ehuru Lucidors enkla förhållanden togo sig ringa ut mot
de invecklade och romantiska händelser, som i våra dagar omgifva
hjeltarne af hans slag. Själens eld och strid är densamma, det yttre må
te sig huru som helst. Troligen fick han mången gång i praxis utöfva sin
grundsats att ej misstycka ett »gårköksbord». när kassan var tom. Dess
emellan lefde han undan och tog dagen som den kom. Hela staden kände
poeten Lucidor; hans verkliga namn förekommer mindre. De offentliga
ställen, som han besökte och som hans skrifter omtala, voro »Den
holländska tuyn» vid Österlånggatan, som fanns qvar på Bellmans tid,
»Frans de Moy» med namn efter en utländning som synes haft den
elegantaste vinhandeln, »Munkens källare» midt emot det gamla Myntet, der
en oriktig tradition ansåg honom hafva blifvit mördad, och
»Fimmelstången» vid Kindstugatan, der dådet verkligen skedde. Han var
ganska ofta uppsökt af höga och låga för att med sina rim förhöja deras
glädje- eller sorgefester, och han gjorde affären merendels kort. Ty han
var nu hufvudstadens erkände bröllops- och begrafningsskald. Men det var
nu slut med hans ungdomsfriskhet. Kärleken hade tagit afsked ur hans
hjerta. De ömma och vackra visorna hade tystnat. I stället öfvergick han
till holländaren Cats' dikaktiska erotik och bearbetade honom i ett
mycket långt och förståndigt poem. »Om en mös pligt», hvilket han ej hann
afsluta. Och troligen härleda sig från samma tid hans psalmer, hvari han
så gripande skildrat ångerns qval, dödens fasa och det tillkommandes
ovisshet. Han kunde knappt också undgå följderna af sitt lefnadsval. Det
försummade samhället hämnade sig såsom det höfves alla stora makter. Det
lemnade honom till det yttre oantastad, men han fick lära känna att
blotta saknaden deraf blef en inre sjelfförstörelse. Den tilltagande
tomheten och disharmonien i hans själ behöfde en ständigt stigande
häftighet för att kunna något så när förgätas. Derföre bar hans
sånggudinna--såsom Sondén träffande anmärker--prägeln »af en mera
menadisk än poetisk kraft». Möjligen har äfven någon gång Bacchus måst
tillkallas, för att trösta hans enslighet och dervid, som det vill synas,
stänkt några vindroppar öfver hans verser. Ibland hade han ölstånkan
bredvid sig under författandet och uppfriskade sig då och då med en klunk
derur. Det låg i sakens natur att hans dagar skulle bli sämre och sämre.
Troligen har han dock om julen 1673 vistats borta på landet hos någon
vänkär familj, emedan på fem månader omkring denna tid (oktober--mars) vi
ej ega någon dikt af honom. Då han slutligen den 24. maj 1674 vid makarna
Oxenstjernas jordfärd låter höra den sista vältaliga klangen af sin lyra,
kallar han sig med det betecknande namnet _Thanatophilander_ (en man som
älskar döden). Han har således önskat att dö. De yttre förhållandena
blefvo också allt dystrare. Med hvilka känslor skulle han ej vid den nu
ändtligen skeende begrafningen af Stjernhjelm den 28. juni 1674 se den
långa sorgprocessionen från Brunkeberg till S:t Klara kyrka! Men ingen
sång till den store hädangångne! Kriget hade nu spridt sig öfver hela
Europa, och dess flammor nalkades Sveriges landamären. Ett sändebud från
Ludvig, Feuquières, hade kommit hit och underhandlade ifrigt. Våra arméer
i Tyskland utrustades, det ena regementet efter det andra fick under
sommaren uppbrottorder. Man ville nämligen under den gamle, men för krig
ständigt benägne riksmarskens befäl hopsamla ända till 22,000 man i
Pomern. Rådet hade de bittraste bekymmer att underhålla dem. Emellertid
spred sig ängslan och oro omkring landet. Så kom hungersnöden.
Osäkerheten var stor på Stockholms gator. Vi, som nu så länge i vårt
obeaktade hörn fått åtnjuta fredens och en jemn utvecklings alla
välsignelser, hafva svårt att föreställa oss den allmänna beklämningen
hos våra förfäder, då Sverige var en stormakt och omedelbart beroende af
hvarje fluktuation inom den europeiska politiken.

Lucidors död är i konstnärlig mening en högst passande afslutning af hans
olyckliga lif, men har kanske mest bidragit till hans tvetydiga rykte. Ty
misskännandet och misstanken hafva öfverallt gömt sig inom det mörker,
som råder i berättelserna om hans lif. Det sista draget, som återstår oss
att omnämna af hans karakter, och som gör honom så fulländadt tragisk som
om han vore en ren fantasiskapelse för ett drama, ur hans nästan
demoniska medvetande om sin bråddöd. Ingen har vuxit så förtrogen som
han med förgängligheten och undergången af allt jordiskt. Och denna
förkänsla blir allt starkare, ju mer han nalkas döden. Det är väl
derföre, som Wieselgren låter honom sjunga sina psalmer »med dödssåret i
sin kropp», på sjuklägret mellan mordet och afsomnandet. Detta är endast
en fantasi, ty han hann knappt yttra några ord, innan han afled. Men
hörom honom i en psalm:--

                   »Was ist vor Arbeit Noth,
                   Eh der gewisse Todt
                   Uns ungewiss ereilet
                   Und eine Wunde schlägt,
                   Die uns ins Grab einlegt
                   Und bloss im Himmel heilet!

                   Das helle Sonnenlicht
                   Kommt uns erst ins Gesicht
                   Mit Heulen, Schreien, Weinen.
                   Mit Schwitzen werd'n wir gross;
                   Wir fahren in den Schoss
                   Der Mutter, eh' wir's meinen.
                   --  --  --  --  --  --  --  --
                   Nicht Schöne, nicht Gestalt,
                   Kein Jung-sein oder Allt
                   Kan uns den Tod abwehren.
                   --  --  --  --  --  --  --  --

De sista raderna hunno ej fullbordas. Med dyster förkärlek dröjer han vid
de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda,
eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit
till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet
oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»:--

         »Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
         --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --  --
         Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte.
         Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull,
         Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull,
         Och mullen ingenting».

Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk
sorg, att den färgar hela verlden:--

                                 »I evigt verldslig-sinte,
           Måst icke verlden då med tiden blir till inte,
           Som utaf inte gjord och så högåldrig är
           Att hennes öde död visst måste vara när?
           Man hörer sjö och haf mer än som vanligt brusa,
           Man hörer vädergud'n med grymma stormvä'r susa,
           Årstiden håller ej som förr sin vissa tid
           Med hetta eller frost. Allt synes som med strid
           Till fallet luta ner och fram till ändan ila,
           Allt, liksom trött utaf sin möda, söka hvila.
           Den trötte Atlas, som så länge himlens last
           Har burit, signar kull och orkar ej stå fast.»

Då han den 11. augusti 1674 sände några sorgverser med sin vän,
handelsman Brandbergs stoft till kyrkogården, skref han:

                   »Kom, hjelp mig, att jag klagar
                   Af hjerta, som sig bör
                   Den som i bästa dagar
                   Sitt afsked tar och dör
                   Uti sin bästa blomma,
                   Sin ålders middagstid!--
                   Si, så kan döden komma,
                   När vi som trygg'st i frid.»

Var det med de derför erhållna pengarna i fickan som han dagen derpå gick
in på den källare, der han då mördades?

Tack vare de nyupptäckta rättegångshandlingarna i målet, hafva vi
fullständigare underrättelser om hans död, än vi haft om någon händelse
under hans lefnad. De beriktiga flera lösa antaganden om, att han blifvit
dödad i ett slagsmål, att det skett af hans bäste vän och under rusets
inflytelse, att han lefvat någon tid efter mordet och, »en kristendomens
Ragnar Lodbrok i samvetsqvalens ormgrop»; lättat sitt hjerta genom
andaktsöfningar. Wieselgrens förmodan att hans baneman varit »hans gode
vän, hvilken vi ju träffa bland de besjungne», tål så till vida att
förändras, som dels en längre köld har rått mellan dem båda, om också de
en gång varit vänner, dels visserligen Lucidor har skrifvit en sång för
hans räkning, der han efter honom kallar sig för _Triton Sturmmuth_, men
ingalunda gjort honom till ämne för något qväde. Det är nu vidare klart
att ingen af sällskapet var vid tillfället farligt beskänkt. Huru vida
det skall kallas ett simpelt mord eller en slags duell, må följande
sammandrag af de närvarandes vittnesmål inför domstolen bestämma. Utom
att dessa berättelser ega ett visst dramatiskt intresse och alltid måste
vara välkomna såsom skildrande de sista stunderna af Lucidors lif, äro de
dyrbara äfven derföre att de sätta oss i stånd att jemföra den tidens
seder och bruk med våra.

När man gått backen uppför Tyska brinken och kommit till tyska kyrkan,
som på ojemn grund reser sin byggnad och sitt torn mellan täta husmassor,
inträder man på Kindstugatan, som slutar vid den triangelformiga
utskärningen af Skärgårdsgatan. Inga trottoarer finnas, och husen se
förfallna ut. Solens strålar hafva svårt att nedtränga på den fuktiga
stenläggningen. Ej långt ifrån ligger midt ibland menniskoboningarna den
gamla kyrkogården, hvarest likväl ej mer några lik få nedgräfvas att
underlätta pestens härjningar. Nästan blott s. k. sämre folk bebor nu
Kindstugatan. Der finnas mindre verkstäder, oljiga fenster, smutsiga
ingångar, magasin och ännu sämre ställen. Vi äro i hjertpunkten af den
egentliga staden. Likväl, så gammalmodig gatan än synes, är hon modern i
jemförelse med sitt utseende vid Lucidors dödsår. Ett hus bär årtalet
1739, ett annat 1685, ett tredje är ungefär från samma tid, att döma
efter den tyska inskriften öfver porten, ett citat af en psalm: »Wohl
dem, der den Herren fürchtet und grosse Lust hat Zu seinen Geboten.
Reichthum und die Fülle wird in Ihrem Hause seyn.» Ett hus stod just då
under byggnad: det skulle blifva Olof Hanssons och Margareta Anderssens
tillhörighet och enligt tidens sed få sin utstyrda portal och inskrift:
»Then Gudh wil hielpa, kan ingen stielpa, anno 1674». Ett enda hus veta
vi säkert stå qvar från denna och en ännu aflägsnare tid med sina små
fönsterlufter i fyra våningar. Det är den bekanta Brasan, så kallad efter
hautreliefen, framställande man och hustru med rep om halsen och
stretande på båda sidorna om en eldbrasa. Årtalet öfver denna dråpliga
portal är 1558. Likaledes fanns redan då den s. k. Brända tomten vid
mynningen till Skärgårdsgatan, och det var bortom mannaminne, när
eldsvåda en gång förstört huset och bildat densamma[30]. Vi kunna
således endast ana oss till gatans utseende vid midten af 1600-talet. Men
det är eget att tänka sig den då bebodd äfven af högre samhällsklasser,
när vagnarna der måst hafva rasslat förfärligt på den usla
stenläggningen, då ingen sundhetspolis fanns till, och ingen aldrig så
tarflig oljelykta kämpade mot det kolsvarta mörkret. Genom en stinkande
förstuga i ett af husen inkom man då till källaren Fimmelstången, hvars
betecknande skylt skramlade för vinden ofvanför porten. Hvarest detta rum
nu bör sökas eller om det ens är qvar, är svårt att afgöra. Men huru det
då såg ut, derom kunna vi lätt göra oss en föreställning. Ett stort bord,
några bänkar och klumpiga stolar, en hylla med stop och flaskor, en
tvättbalja der glasen sköljdes i sjelfva rummet, en väldig spisel med
förtorkade löfruskor från någon sommarhögtid, och det på en dylik ort
oumbärliga räknebrädet, der förtäringen efter hand uppklottrades på
krita,--se der hela möblemanget. Genom en lucka på golfvet nedsteg man
till magasinets öl- och vintunnor, hvarifrån för hvarje gång de
reqvirerade varorna upphemtades. På uppassning var åtminstone der ingen
brist. Utom värden sjelf, Petter Grill, (ovisst är, om denne varit på
något vis beslägtad med de rika Anthony Grill och sonen Balthasar, som
voro juvelerare och vid kronans myntverk anställda) fanns en källarpojke.
Dessutom omtalas en tjensteflicka. Lägg härtill smårutiga fönster med
starka bommar, det oigenomträngliga mörkret derute, en oljelampa eller
ett talgljus att upplysa serveringen derinne, och man kan någorlunda se
det rum, der Lucidor dog.

Omkring klockan 7 en onsdagsqväll på eftersommaren inträdde fyra herrar,
välborne kapten Bengt Bohm, välborne löjtnant Arvid Kristian Storm vid
öfverste Grotthusens regemente i Pomern, häradshöfding Furubom och poeten
Lucidor. Alla hade enligt bruket sina handskar och värjor på sig. Ingen
annan gäst synes då hafva uppehållit sig på Fimmelstången. Gästerna
begärde en pipa tobak. De andra läto framsätta för sig ölstånkor. Lucidor
drack vin. Vid 9-tiden aflägsnade sig Bohm, förrän det blef kolmörkt, men
de andra sutto qvar. Kort derefter hemkom värden eller vinskänken. »Lasse
begynte att drifva med honom åtskilliga äfventyr», men klockan 12 ville
Furubom gå sin väg, då Storm bad honom blifva qvar, och Johansson började
tala om, huru farligt det var att gå ut, och huru än den ene, än den
andre blifvit öfverfallen på gatorna. Man beslöt derföre stanna öfver
natten, och Furubom beställde till och med en säng, men värden ville nu
ej servera dem mera. »De hade dock allenast druckit åtta stop mumma och
ett halft stop vin, tillika med 24 öre tobak», hvilket den tiden ej var
någon öfverdrifven dosis. Då blef Lucidor ond på värden, sägande: »Har du
intet velat mera tappa, skulle du det sagt oss före klockan 9. Då hade vi
kunnat gått bort och intet sutit här så länge.» Han »skällde honom för
ett och annat, knäppte honom åtskilliga gånger på näsan och ville taga
skrifbrädet att slå honom». Emellertid, om också Lucidor synbarligen var
vid dåligt humör, sutto de qvar och pratade, men drucko nästan ingenting.
Klockan 2 gick källarpojken och lade sig. Emellertid steg Furubom upp och
drack poeten till i vin, men denne »ville ej göra besked med vinet», utan
tog ett ölglas, drack ur det och kastade det i väggen. Det bör anmärkas,
att, liksom det då ansågs tillhöra »en ärlig svensk» att kunna dricka
tappert, det var förolämpande att ej svara på en skål, som i stående
ställning brukade utbringas. Den träta, som nu uppstod mellan Johansson
och Furubom, skedde på fransyska och hade inga vidare följder än att
Furubom reqvirerade ett halft stop vin till, och värden, som under tiden
tycks hafva ändrat tankar, förfogade sig ner i källaren. När han kom upp
var nästan allt förbi. En svag morgongryning började framskymta.
Löjtnant Storm hade i sin ordning stigit upp och druckit poeten till, men
fick, ej heller han, besked. Han frågade, »hvarför han det icke göra
ville och om han det icke göra kunde». »Jag kan fuller, men jag vill
intet» svarade Lucidor. »Om du intet vill göra mig besked, så måste du
något veta med mig» sade Storm. »Hvad jag vet, det skall jag strax visa
dig» sade den andre. Hvad orsaken var till Lucidors vägran att emottaga
skålen, om det rörde en kärleks- eller penningeaffär eller något annat,
vet man icke, och rätten har--betecknande nog för tidsanden--aldrig sökt
taga reda derpå, men att det var något hemligt groll dem emellan, är af
följande tydligt. »Det du vill säga mig, har jag längesedan sett»,
utbrast krigaren, »har du något emot mig, så kom ut på gatan; der är
plats». Och han gick till förstugan, förgäfves qvarhållen af
häradshöfdingen. Då sade Lucidor: »Halt, halt, här är plats nog här inne.
En hundsvott, som icke står i sina skor!» De hade genast påtagit högra
handsken, dragit värjorna och »voro så furiauxe ihop med hvarandra», att
Furubom, som bibehöll all besinning och ej ville draga sin värja ur
baljan, knappt kunde skilja dem åt, förrän de båda under det skarpa
fäktandet fallit omkull i spiseln, Lucidor under och Storm ofvanpå. Då
tog Furubom dem åtskills. Lucidor sade »jag är stucken», reste sig ur
spiseln och gick till bordet, men segnade der ner utan mål och sans. Då
såg löjtnanten, huru det stod till och flydde. Furubom ref upp den
slagnes jacka, emedan intet blod flöt fram. Han hade ett sår i bröstet,
som sedan af den besigtigande läkaren, Låhrman, förklarades dödligt, och
dessutom fyra andra sår. Värden, som emellertid hunnit upp ur källaren,
sökte qvarhålla Furubom, men afstod, då denne tog på sin värja. I stället
gjorde han larm, skickade efter vakt och fältskär. Men då barberarens
dräng infann sig, och Lucidor upplyftades på en bänk, afled han genast.
Tjenstflickan och källarpojken, som emellertid rusat ner vid bullret,
funno snart rummet uppfyldt af folk och golfvet färgadt af blod. Det var
klockan 5 på morgonen, den 13. augusti 1674.

Vi sågo, med hvilken hänsyn hans kamrater af societeten behandlade
Lucidor på Fimmelstången. Det var de, som drucko honom till och retades
af hans vägran. En adelsman och löjtnant hade ej velat slåss med någon
annan än sin like. På samma gång häntyda alla omständigheter på, att
mordet väckt djup och allmän sensation. Man kände, att man förlorat en
märkvärdig och rikt begåfvad ande. Såväl öfverståthållaren, riksrådet
friherre Klas Rålamb som de andra myndigheterna behandlade den fattige
skaldens frälse baneman med största stränghet. Men Arvid Storms beteende
efter mordet är ej egnadt att tillvinna honom något medlidande. Han
sprang genast till Furuboms qvarter och fick af honom låna tre dukater
till respenningar. Då han skulle ge sin obligation derpå, »darrade handen
på honom att han intet skrifva kunde». Sedan, när han visste sig vara
efterspanad af vakten, »nemligen en korporal, en nattbonde och en
stadsvakt», gick han ej till sin bostad, utan begaf sig till Den
holländska thun in i Hans Näfs hus vid Österlånggatan, var i köket och
sökte komma upp genom spiseln samt gömde sig slutligen under dunbädden i
en säng. Gripen och förd inför rätta, sökte han kasta misstankar på
Furubom, såsom den der äfven skulle haft sin värja ute, så att Lucidor
sjelf skulle hafva rännt lika mycket på dennes som på hans eget vapen,
och han beskylde den aflidne att i spiseln hafva sökt vända hans värja
till baka för att genomstinga honom, ehuru den olycklige redan då måst
hafva förlorat all kraft, samt sade åtskilligt annat lögnaktigt. Furubom
friade sig med, att han klockan 8 samma morgon gått ut offentligt och
mött Bohm på Söderbro vid slussen och omtalat för honom dådet. Klockan 12
på middagen hade de ytterligare träffats i Bohms qvarter på Hornsgatan
hos mäster Anders Bagares enka »och då intet annat talt än beklagat den
olyckan». Han blef frikänd. Lucidors enda »måls- och skyldsmän», mäster
Johan Groop och vaktmästaren på accisen Jost Stare, gjorde allt, hvad i
deras förmåga stod att beifra saken. Troligen var det också de, som, enär
den döde sjelf ej lemnade efter sig tillräckligt, bekostade hans
begrafning. Han, som besjungit så många andra ståtliga likfärder, begrofs
väl på det enklaste sätt, och man vet ej ens, på hvilkens kyrkogård
skaldens stoft nedsattes.

Emellertid satt löjtnant Storm fängslad. Man hade i början fört honom
till slottet, der då »arrest fanns för folk af bättre vilkor och
kondition» under drottning Kristinas egen fordna våning, men snart
förflyttades han till »Hvita hästen», ett hårdt och med pinoredskap
uppfylldt fängelse strax ofvan marken i det gamla rådhuset vid
Stortorget. Der bredvid hade stadsvakten sin post. Vaktmästaren Björn,
som tycks varit en enfaldig och slapp person, erhöll sträng tillsägelse
att hålla uppsigt, i synnerhet på denne fånge. Anhöriga och vänner hade
dock tillstånd att besöka honom. Domen för mord skulle snart fällas, då
hans moder, enkefru-öfverstelöjtnantskan Möller (således för andra gången
enka) lyckades befria honom. Den 7. november 1674 gick hon, som vanligt
åtföljd af sin tjensteflicka, in i sin sons häkte. Löjtnanten, som sades
vara mycket sjuk, hade nyss slutat sin middagsmåltid och syntes utifrån i
sin nattrock gå till spiseln att värma sina fötter. Modern skref ett bref
vid bordet. Sedan insläpptes till fången två kamrater, Lohde, och derpå
fyra andra män, alla med värjor, hvilka stälde sig mot fönstret för att
hindra vakten att se, hvad som förehades. Det hade blifvit mörkt. Endast
ett vedträd låg och rökte i spiseln. Ett ljus upptändes, men sedan det
fått tjena till brefvets försegling, släckte pigan det. Strax därefter,
vid 5-tiden, kunde Björn, som stod på trappan med ljus i handen, räkna de
sex männen, som åter gingo ut. Men som det fortfor att vara mörkt nere i
fängelset, steg han dit ner med sitt ljus och fann fogeln utflugen ur
buren och öfverstlöjtnantskan liggande i sängen i sin sons ställe. Det
gjordes allarm, men hvarken Storm, som hädanefter alldeles försvinner ur
historien och således aldrig, som det uppgifvits, fått någon lejd af
regeringen, eller bröderna Lodhe eller de andra obekanta männen kunde
anträffas. Modern ville man ej straffa, men rådsturätten dömde Björn,
oaktadt alla hans tårar och böner, för hans försummelse till samma straff
som mördaren och de lägre stadsvakterna till att mista tjensten och att i
tre dagar, en timma per dag, »rida uppå trähästen». Huru hofrätten sedan
ansett saken, vet man ej. Med denna myndigheternas stränghet slutade
således hela målet, handlingarna deruti begrafdes bland massan af öfriga
papper, och tomma sägner och allehanda missgynnsamma rykten fingo
småningom ersätta sanningens plats.[31]

Det hörde till tidens sed att skrifva verser öfver aflidna märkvärdiga
personer. Så skref Columbus öfver Lucidor följande epigram:

           »Den sig i all sin tid olycklig sjelfver spådde,
           Han ock uppå sin tid olycklig ända nådde.
           Så såg han verlden sin. Gack nu, ehur du heter,
           Och säg, att ej är sannt: Poeter ä' profeter!»

En af hans beundrare, numismatikern Nils Keder, som då var helt ung, men
sedan blef assessor i antiqvitetsarkivet och som äfven skrifvit åtskillig
vers, försåg Andersins upplaga af Lucidors skrifter med ett italienskt
epitafium öfver skalden:

               »Trafitto, Lucidor, dal ferro muori?
               O destin crudo, o colpo veramente,
               Funesto, acerbo, infelice e dolente,
               Ch' insieme trapassa mille altri cuori!
               O sventuroso fin di chi si disse
               _Odiato dalle stelle_, mentre visse!
               O Lucidor, io piango la tua sorte,
               E piangerian le Muse latine, francesi,
               Toscane, tedesche, inglesi, svedesi
               E fiaminghe, ma qui teco son morte.

I sednare tider har Vilhelmina Stålberg tagit honom till hjelte i en
roman och Wijkander i ett historiskt skådespel i fyra akter. Det behöfver
knappt anmärkas, att deras bearbetningar har intet med hans historiska
personlighet att göra.

Lucidor utgaf ej sjelf andra än sina tillfällighetsdikter, som på lösa
blad trycktes för bokhandeln och dels utdelades bland gästerna, dels för
tillfället uppköptes af de nyfikna. Men han fick flera beundrare, som
sysselsatte sig med att hopsamla hans arbeten, så väl de redan tryckta
tillfällighetsrimmen som de andra blott handskrifna sångerna. Vi hafva
nämnt erkebiskop Erik Benzelius, som lät trycka fängelsevisan. Likaledes
hafva vi omtalat det bekanta arket Bs förnyade publikation 1707. En annan
samlare skall hafva varit guvernementssekreteraren i Göteborgs och Bohus
län, Olof Wexionius den yngre, hvilken efter anmodan skref ett klent
ingångspoem till utgifvaren af Helicons blomster och synes hafva dött ej
långt derefter. Sjelf är han författare till en verscykel, »Sinneafvel.»
Men den ifrigaste var ofvannämnde Nils Keder, som skall hafva »med mycket
besvär samlat auctoris defecte och illa medfarne koncepter». År 1685
utkommo, enligt Palmsköld, några af hans andliga dikter under titel
»Lucidors lucida intervalla eller goda och gudeliga tankar om menniskans
dödlighet och verldens fåfänglighet, författade uti trenne visor, hvilka
till andras varning äro lemnade af honom, som sig kallade den olycklige
Lucidor» (in octavo). Boken kunde redan af Lidén ej mera återfinnas, men
1844 hittades ett exemplar, som kom till kongl. bibliotheket. I Linköping
finnes en af Spegel gjord afskrift. Den egentliga och fullständiga
upplagan af hans poemer utgafs år 1688 under Johan Andersins namn, och
kallas »Helicons blomster, plockade och vid åtskillige tillfällen utdelte
af Lucidor den olycklige, det är alla de poetiska skrifter, som
författade blefve af Lasse Johansson». Utgifvaren uppgifver dessutom
början af tretton andra visor, som han kände till, men dels icke funnit,
dels funnit ofullständiga eller i oläsligt skick. De äro 1) »Lisille, du
min hjertans själ, min tröst», 2) »Jag svor, jag skull ej vika ifrån
ditt», 3) »Ack, ack, min själ, du vet, jag kan ej mer din låga», 4) »Är
någon osäll såsom jag, är någon till, hvis», 5) »Vill du mig förebrå,
hvad jag har gjort», 6) »Kan någon lida större qval än den i tysthet», 7)
»Så skall en evig tystnad mig tillbinda, att jag», 8) »Wohl dem, der
sonder Traurigkeit in Lust ohn' Lieb'», 9) »Soll denn, Climene, meine
Wonne», 10) »Ach, wie lange soll sonder Ruh, o Lieb, sich», 11) »Fast
mången giftermålet rosar, dock håller jag», 12) »Mitt hjerta vill i
tusen stycken spricka», 13) »Nyss, när Frigga satt i badet, had hon
Astrild». Den sista af dem, som är lekande men obscen, finnes dock
handskrifven i palmsköldska samlingarna. Det är möjligt att någon annan
af visorna, ännu oupptäckt, förmultnar bland gamla manuskript. Äfven i de
af Andersin utgifna poemen finnas här och der lakuner, som utvisa i
hvilket söndrigt skick de anträffats. Tre af de andliga visorna inkommo i
Svedbergs och derefter i vår nu varande psalmbok, ehuru något förkortade
och ändrade. Presterna hade just samma år, 1688, utverkat en
censorsinstruction på tillfällighetsrim, »som mesta dels pläga vara
odugliga både quoad materiem et stylum». Derföre ställer sig nu
utgifvaren under den berömde Lindskölds och landtmarskalken och
hofkansleren, friherre Nils Gyldenstolpes mäktiga beskydd, »enär han
funnit högst nödvändigt att i all underdån, ödmjukhet ersöka för bemälte
verk detta värn och beskydd för att ej äfventyra åtskillige vidersinnige
omdömen, besynnerligen deras, som kittla sig att lasta och danta andras
välmening». Och i kongl. maj:ts nådiga privilegio läses »att bemälte
arbete och skrifter för deras både invention och komposition ett temligt
beröm vunnit hafva och kunna tjena mången till en god anledning och
förkofring uti den svenska poesin». Men Andersin, som väl egentligen
blott sysselsatt sig med tryckningen, har genom sin upplaga illa gagnat
skaldens minne. Ty som Atterbom säger: »Lucidors sista olycka var, att
hans skrifter föllo i händerna på en utgifvare, hvars redaktion är ett
mönster af allt tänkbart slarf, så i ordnande som i manuskript- och
korrekturläsning». Isynnerhet äro mytologiska och geografiska namn
förvrängda. Ofullständig, är Andersins bok ånyo upplagd i en
duodesupplaga af 1835 bland Bonniers samling af »Klassiska författare i
svenska vitterheten». Den kallas ock »Helicons blomster». En ny upplaga
är i våra dagar utgifven af P. Hanselli i hans »Samlade vitterhetsarbeten
af svenska författare från Stjernhjelm till Dalin». Vi hafva jemfört
Hansellis och Andersins editioner med hvarandra vid betraktelsen af
Lucidors egentliga skaldskap och betydelse för vår litteratur, hvartill
vi nu öfvergå.

-----
  [1]  = ändas.--I den del af vår afhandling, som utgör
       biografin, hafva vi vid citater af Lucidors verser, så
       vidt det kunnat ske utan men för originalets rätta
       uppfattning, något moderniserat stafningen, hvaremot i
       den andra delen, handlande om hans skaldskap, versen
       öfverallt ordagrant aftryckts.

  [2]  Bartolus de Saxo-Ferrato och Baldus de Perusio voro
       berömda italienska jurister, som lefde på 1500-talet.

  [3]  = vetat.

  [4]  = mönja.

  [5]  = luktar.

  [6]  En förvrängning af Orvietán.

  [7]  = med sken af att vara vis.

  [8]  = mörka.

  [9]  = fort.

 [10]  Af isl. ordet ást = kärlek. Utan tvifvel en härmning af
       Stjernhjelm, som i vårt språk infört namnet Astrild.
       Ordet var ännu ej glömdt i folkspråket. Uttrycken
       ást-eld och ást-liungand' förekomma hos Lucidor.

 [11]  En då bruklig sällskapssed att utdela presenter.

 [12]  Jemför hans epitafium öfver Figrelius:»[Greek:
       _Hêlios_], sol, unde Figrelius, quasi figura solis».
       Sådant roade tiden mycket.

 [13]  Genom häradshöfding Amnell, som upptäckt papperen, samt
       genom aktuarien Brissmans och registratorn
       Schützercrantz' tillmötesgående har det varit oss
       möjligt att genomgå dem, och aflägga vi härmedelst vår
       tacksamhet derför.

 [14]  = splitter galen.

 [15]  = svartsjuka.

 [16]  = behaga.

 [17]  = peruk.

 [18]  = ofta.

 [19]  = band i eldfärg och högrödt.

 [20]  = krås och manschetter.

 [21]  = en lek. Se Rudbecks Atland, II, 539.

 [22]  = likväl.

 [23]  = svanemjuk (jemför det danska blød).

 [24]  = skrädt bröd.

 [25]  [Greek: _Sôchratês mainomenos._]

 [26]  = dum tölp. En sarkasm. Se Ihres Glossarium I. 893.

 [27]  Skall vara en tvetydig qvickhet vid ett bröllop.

 [28]  = god vilja att vara en till nöjes; ej vårt begrepp om
       välvilligt, som åter hette »välment».

 [29]  Det åtgick dessutom 20 daler till papperet (ett helt
       ris) och 12 daler i tryckarlön. Men kyrkoherden, som
       höll likpredikan, fick två förgyllda silfverbägare,
       vägande 90-1/2 lod och värderade till 248 daler.

 [30]  Elers känner ej till när tomten afbrändes, och på kartor
       från 1626 och 1640-talet i Stockholms ingeniörkontor
       står den utsatt i sitt närvarande triangulära skick.

 [31]  Det är litteratören C. H. Atterling som i Göteborgs
       handels- och sjöfartstidning under rubrik »Huru Lars
       Johanssons mördare undkom» publicerat ett sammandrag af
       vittnesmålen härom inför kämnersrätten. Vi begagna här
       tillfället, att frambära vår offentliga tacksamhet till
       herr Birger Schöldström, hvilken, ehuru sjelf Lucidors
       förre biograf, med utmärkt beredvillighet ställt alla af
       honom och andra insamlade upplysningar till vår
       disposition.



II.


Lika ogynnsamma omdömen hafva fällts om hans efterlemnade skrifter som om
hans lif. Man ser, att hos de mildaste granskarena det är mera välviljan
och medlidandet än den strängt rättvisa kritiken som talar. Redan tidigt
har den opinion utbildat sig, att det var Bacchus, som både drifvit honom
till att dikta och störtat honom i grafven. I Hedvig Charlotta
Nordenflychts uppsats, »De svenska poeter», möta vi den första vittra
kritiken öfver honom. Hon låter Stjernhjelm helsa de svenska skalderna en
efter annan:

                  »Alla han I burskap vunnit
                  På det vittra Helikon.--
                  Du, hvars eld så ojemnt brunnit,
                  Nalkas, Lasse Johansson!
                  Kom, att bland din samtids lärde
                  Ett berömligt ställe få,
                  Fast du skaldeådran närde
                  Minst ur Aganippens å!
                  När du dina gudar prisar,
                  Fröjas nåd och Bacchi saft,
                  En Anakreon knappt spisar
                  Mot din liflighet och kraft.
                  När din sorg, din kärlek råder,
                  När dig sjelf du sjelf är lik,
                  Flödar en poetisk åder
                  I en grafskrift om en Strijk.
                  Några fler de tecken bära:
                  »Syndarns bot» och »Möjors pligt».
                  Såleds röjas kunskap, lära,
                  Språk och bildning i en dikt.
                  Men du kan bland skalder finna
                  Ej det främsta rum med skäl
                  Eller bästa kransen vinna,
                  Ty du sjöng så sällan väl.»

Men med hvilken förblindelse kan hon ställa »Möjors pligt» och »Syndarns
bot» bredvid hvarandra i värde? I Carlesons samling finnes Lucidor ej
upptagen, ej heller läsas några prof af honom hos Sahlstedt. Denne har
dock sökt motivera sin uraktlåtenhet. Efter att hafva yttrat, att han hos
Columbus ej funnit ett enda stycke, hvarmed han kunnat förnöja läsaren,
tillägger han: »Samma olycka har händt mig vid genomgåendet af Lucidors
eller Lasse Johanssons skaldeverk, ehuru gerna jag önskat kunna få plocka
några af 'Helicons blomster' och sätta i min samling. Men jag lärer
behöfva ett längre företal till min ursäkt för det jag inga rosor hemtat
ur Runii 'Dudaim'.» Hvilken besynnerlig sammanställning och framför allt
granntyckthet hos en man, hvars antologi har upptagit så mycket
underhaltigt och nu alldeles förgätet! Lidén uttalar sig ungefär så:
»Hans sånger insmyga sig genom sin undransvärda lätthet i läsarens
sinnen. Men om han dessutom hade efterföljt denna Horatii föreskrift

             »Carmen reprehendite, quod non
             Multa dies et multa litura coercuit atque
             Perfectum decies non castigavit ad unguem»,

och om han användt större omsorg i att polera sina löst framkastade
verser, skulle han utan tvifvel hafva ernått ett långvarigare beröm och
ett oförgängligt rykte. Derföre skola de, som äro vana vid en bättre smak
hos den poetiska skönheten, säkerligen hos honom finna talrika fläckar.
Förutom dem, som han--så ouppodladt som vårt fädernespråk då ännu var--ej
gerna kunnat förebygga, måste man fördömma ej blott en alltför ymnig
påminnelse om gudar och gudinnor utan äfven en stil, som allt för bjert
afsticker från de gamles mönster.--Ej heller kunna hans allt för
slippriga och tvetydiga gåtor behaga sedigt folk. Men detta och annat
lika tadelvärdt skall likväl en mild läsare af skaldens verk tillgifva
honom, då på hans tid den fosterländska poesin låg nästan nere
ouppodlad.--Vinkällaren har merendels varit musernas boning, hvarest den
starkt vinbegjutna poetiska ådran ej styrdes hvarken af hederns eller
skaldekonstens fordringar.--Den som besinnat huru svårt det är att
uppfylla en poets kall att i lika mån undervisa och förnöja, när helst
till besjungande af någons brudsäng eller dödsbår pennan måste sättas i
rörelse med vanans och nödvändighetens hela slentrian, skall ej undra
öfver, att dylika sånger ibland kunna vara sömngifvande. Emellertid läsas
dock många goda, ja sköna saker i hans samling.» Akademikern Blom, som
naturligtvis ej kunde hafva något sinne för den karolinska periodens
framfart med »smaken», hånar hans långa, löjliga titlar, sällsamma
förvecklingar af auktorsnamn (det var utgifvarens fel) och osmakliga
gåtor m. fl. råheter. »Lucidor var kanske ej utan snille och var säkert
ej utan kunskaper, men har vårdslösat med begge. Hans skrifter röja en
viss vild energi, någon färdighet i versifikationen, mycken oegentlighet
i uttryck och en fullkomlig brist på granskningens möda. De synas med
säkerhet bevisa hans oregelbundna lynne och hans sätt att författa vid
pokalen.»

De nyare granskarenas dom utfaller föga gynnsammare. Sondén börjar med
att påpeka poemens slarfviga författande och dåliga utgifvande, så att af
de många bröllops- och grafsångerna ej en enda är läsvärd utom på sin
höjd »Kom', säjen mig nymfer!». Derpå fortsätter han: »Det är ej få som
tadlat honom, och detta är ej så underligt. Ty det mesta som han
framklottrade på papperet saknar nästan allt värde. Dertill kommer, att
för beständigt heligt och profant, högt och lågt äro blandade med
hvarandra. Slutligen undgår ej litet en ofta trög och hård rytm att stöta
bildade öron. Ej heller kunna vi fördölja för oss, att äfven de sånger,
som framsprungit i en ädlare och högre skaldeingifvelse, mera sätta oss i
spänning medelst sin rysliga och framstormande häftighet än de förnöja
oss genom poesins gudaborna och rena hänförelse.--Likväl saknade han ej
helt och hållet sånggudinnornas ynnest. Om nu ingen hittills kunnat
öfvertyga sig härom, skola vi, på det att vi ej må synas fara med löst
prat, exempelvis anföra de sånger, som han skrifvit på främmande
tungomål, hvilka, fastän icke egnade de fosterländska muserna,
tillräckligt visa oss, hvad han kunnat blifva, om han ej alltför mycket
förslösat sina skaldegåfvor.» Men har den, som, enligt Sondéns
medgifvande, utvecklat så mycket snille på främmande tungomål, kunnat
vara så underhaltig på sitt eget? Säkert är, att lika vackra stycken på
svenska kunna hos honom uppletas som de utländska, hvilka vunnit
granskarens ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme,
skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han prydt sina
dikter med mytologiska namn och personer, dem han alldeles ryckt ur deras
ideala sfer ned i smutsen af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas
af en vildt och vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne
gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd harmoni
mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också fann ett särdeles
nöje uti att leka med de högsta motsatser, hopförande dem i en enda
föreställning. Efter denna romantiska målning påpekar han ytterligare,
att Lucidors bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig kan
frigöra sin granskning af hans poesi från de ogynsamma ryktena om hans
utsväfvande lefnadssätt, talar om den ton af likgiltighet, trots och hån,
som genomgår hans dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta
ur det förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och slarf
aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde komma. Wieselgren,
hvilken lika litet som Atterbom kan skilja mellan hans poesi och hans
lif, prisar väl hans psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval»,
men låter undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i
vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och Runius). Vår siste
allmänne literaturhistoriker, Malmström, som i första delen af sitt
arbete råkar hafva en Atterboms korta men mästerliga skildringar före sig
och för resten icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de
vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor
blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka att vara
missledande. Den ena framhåller den låghet i sinnet, som kom Stjernhjelms
manliga glädtighet att urarta till ett smaklöst och föraktligt buffoneri,
och som förnedrade poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och
den stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop och andra
högtidligheter.--Det är icke från en så hög ståndpunkt som ifrån Olympens
solbeglänsta, och jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned
på det karolinska tidehvarfvets med svårighet sig framarbetande poesi,
utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget skaplynne och
förutsättningar. Det andra utlåtandet berör Stjernhjelms prosodiska
experimenterande: Sin höjdpunkt nådde denna osmaklighet hos Lucidor och
Runius, som rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu
förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen, äfven han,
skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan, hvarom mera framdeles, men
först och främst har han ej skrifvit några svenska hexametrar, således ej
heller kunnat rimma dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans
latinska förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin
egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa Lucidor mera än
den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.

Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och Runius som stallbröder
i platthet, likgiltighet och lefnadssätt. Det är vår skyldighet att till
den förres heder tillbakavisa en sådan sammanställning. I afseende på
karakteren voro de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och
glad, nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos grefve
Stromberg, den andre häftig och olycklig, uppoffrande sin medborgerliga
existens för sitt omåttliga begär efter frihet och oberoende. I afseende
på begåfningen yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad
öfverlägsen i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af
vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i alltsammans
förekommer såsom blott en mattad och beskedliggjord efterklang». I
afseende på stilen i deras skrifter kunna vi ej heller finna någon
likhet. Den ene syftar åt det lekande och småroliga, den andre åt det
patetiska. Hvad plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa
båda vid skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum, både
det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades ett
århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd. Åtminstone måste den
hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom sjelf på sina ställen förliknar med
en Bengt Bjugg, komma dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna
och Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och
Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen poesins kraft. En
liten skugga faller till och med öfver Stjernhjelm. Runius, hvilken på
sin tid åtnjöt ett af dessa anseenden, som snarare härröra från ett till
qvantitet än till qvalitet betydande publikum, har derefter inom den
svenska litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om
löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt lif som sina
skrifter en gång för alla undanbedt sig att der få hålla honom sällskap.

Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet opponera oss mot
så många lärda och snillrika män, som fällt de hårda omdömena om Lucidors
poesi. Men liksom vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och
utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta läsaren in i
den anda, som genomgår hans dikter, de bättre och de sämre. Må vi derföre
hellre höra hans egna toner, så väl deras harmonier som missljud, i
stället för att göra kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med
sina abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss hvarken
till fyllest görande eller respekt ingifvande. Dessutom hafva vi sett
omdömet vexla, om ej lika hastigt som den lättvindiga opinionen,
åtminstone som den olika tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i
Sverige ofta ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska
granskningens heder säga, att mången gammal reputation, som efteråt varit
af både löjets och kritikens vapen nedstörtad, åter börjar få gälla för
hvad den är. Det farligaste, som kan träffa det poetiska snillet, är väl,
att ett nytt, senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens
och den framryckta tidens överlägsenhet. Men inom andens verld behöfva de
olika storheterna ej tränga hvarandra utan kunna trifvas väl tillsammans.
Och sålunda må äfven i Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga
och ärofulla plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare
vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets barbariska
tillstånd förmågan att behandla det i vers så glädjande, och
nödvändigheten att rensa det från oorganiska tillsatser så
maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan sans och smak eller en
genomsvensk språkbehandling utan klassiskt jemnmått och behag måste vinna
en rättvis beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt de
små och ouppodlade medlen, som i likhet med vår politik gifver en nu mera
för oss egen färg åt vår litteratur. Sedan kom ett långsamt
framåtskridande i vitter odling, som omsider kulminerade i den
fransyskt-akademiska smaken, men hvilken senare i den rättmätiga glädjen
öfver sina förtjenster ej förstod att uppfatta utan blott kunde ringakta
de föregående ansatserna. Derefter inträffade de olika skolornas strid,
hvarunder den litterära kritiken måste blifva allt för mycket beroende af
hvars och ens ställning inom stridsfrågorna. Det är kanske den största af
Atterboms vittra förtjenster, att slutligen i sina »Svenska siare och
skalder» hafva sökt att fördomsfritt och opartiskt granska föregående och
samtida, större och ringare skalder. Det är svårt, ja, omöjligt för
hvarje andlig riktning, som ännu behöfver kämpa för sitt erkännande eller
njuter af sitt första segerrus, att oväldigt bedömma andra tider och
författare. Man såg derföre antingen föraktligt ned på dem från sin högre
ståndpunkt eller var oförmögen att förflytta sig inom deras tankekrets
och förhållanden. Men nu mera, då den svenska skaldekonsten hunnit så
stadgad ålder, att den förmår att se tillbaka på alla sina utvecklings
skeden med rättvisa och kärleksfulla ögon, må äfven den karolinska
vitterheten framträda för oss endast i sitt eget ljus. Det är ur en sådan
hänsyn som vi gå att framställa Lucidors diktning. Dock hafva vi ej
dermed afsagt oss rättigheten att betrakta den äfven ur en allmän och
komparativ ästetisk synpunkt, ty den uthärdar att skärskådas äfven från
denna, och för öfrigt är en dylik regel nödvändig för sammanhanget och
uppfattningen af all organisk litteraturutveckling. När vi således vid
behandlandet af Lucidors lif i våra omdömen hejdades af mensklighetens
gemensamma mått af förvillelser, kunna vi i afseende på hans skrifter
visserligen vara strängare, på det att vi ej må råka in på den andra
afvägen eller att ämnets behandling skulle aflocka oss så mycken kärlek,
att vi förbisåge de mötande bristerna och felen.

Då det svenska samhället genom de lysande segrarna plötsligt fann sig
försatt midt uti den stora kulturströmmen, var det naturligtvis med dess
då varande ringa resurser omöjligt, att det skulle kunna inom något enda
verksamhetsfält utveckla sig fullt sjelfständigt, utan det lopp fast mer
fara att öfversvämmas af det främmande inflytandet. Så till exempel
företer vårt språk och vår poesi en anslutning till Tyskland, så att det
karolinska tidehvarfvets litteratursträfvanden endast äro en parallel
till de tyska. Äfven Tyskland behöfde efter det trettioåriga kriget en
pånyttfödelse. Medan de lärda talade latin och de förnäma fransyska,
sökte den aristokratiska Palmorden, Pegnitzschäferbröderna m. fl. samfund
att väcka hågen för vittra idrotter och språkets uppodling. (Det var nu
som den öfversachsiska munarten vann fullständigt erkännande som
skriftspråk.) Förebilderna dervid togos från den romerska antiken och den
italienska efterblomstringen. Den första riktningen, som naturligt nog
förnämligast måste afse formens stränghet och den genom kriget förvildade
fantasins tukt, hvarigenom den erhöll en viss prosaisk karakter af ett
utile dulci, representeras af Opitz, hvilken efter sin härstamning gaf
hela skolan namn af den första schlesiska. Opitz grundade en prosodi och
poetik med bestämda konstregler, tog bort knittelversen och satte i
stället den polerade alexandrinen samt bestämde Latium till mönster för
den nya vitterheten. Med alla sina formala förtjenster blef han till
innehållet egentligen blott reflexionspoet, och hans efterföljare--med
undantag af den i förtid bortryckte Flemmings lyrik--fortgingo i samma
nyktra anda. Vi måste här äfven omnämna Weckherlin, han, som allra först
införde de romerska versformerna, derföre att han såsom författare till
ett slags epos öfver Gustaf Adolf måste blifva mycket uppmärksammad af de
svenska lärda. Emellertid sökte man snart en motvigt emot den opitzska
riktningen i efterhärmandet af det italienska concettimanéret och
seicentisterna, hvarigenom man erhöll mera fantasi och lif i dikten, men
också föll ned i den motsatta ytterligheten, ihålig bombast och
affekterad sinlighet. Det blef den andra schlesiska skolan. Redan
Gryphius började genom att välja Senecas tragedier till sin förebild, och
den nya smaken kulminerade i Hoffmannswaldaus lyrik och framför allt hos
skolans banérförare, den bekante Lohenstein, hvars uppstyltade retorik
kom väl öfverens med den obscenitet, som utmärker hans bröllopsrim och
andra sånger. Lägga vi härtill de långrandiga hjelteromanerna samt den
gedigna psalmdiktning, som oafbrutet fortgick från Luther genom Speratus,
Johann Rist, Gerhard m. fl. fram till Franke, hafva vi omnämnt det
hufvudsakliga, som måste falla våra förfäder i ögonen och inverka på
dem.

Men det var ej blott i andra hand förmedelst den tyska efterbildningen,
som svenskarne gjorde bekantskap med Italiens litteratur; de uppsökte den
sjelf i dess hem. Här hade smaken genom öfverförfining råkat på afvägar.
Berninis plastik, Guido Renis målarkonst, Guarinis sirliga och
musikaliska herdedikt, »Pastor fido», Marinis vällustigt sentimentala, på
all ideel halt blottade »Adone», Tassonis i lokala småförhållanden och
strider sig dväljande komiska epopé (den sistnämnde kunde aldrig, till
följe af olika erfarenheter, hos oss vinna någon större anklang), della
Cruscas och Arkadiernas förnäma subtilitet beteckna alla den nya
riktning, som Italiens andliga lif antagit. Det var nu, som italienarnes
sinnen vände sig från den stora konsten och den romantiska hjeltedikten
till musiken och operan. Man kan lätt föreställa sig, hvilket intryck
dessa Hesperiens frukter med sitt melodiska språk, sin yppiga kolorit,
sin lifliga, om också ej storartade fantasi skulle göra på våra förfäder,
som knappt hunnit hemkomma från de bullersamma krigen och slå sig ned i
ro uti sitt kalla och fattiga land. Men de märkte icke i sin förtjusning
att dessa blomster, långt ifrån att upplifvas af morgonstundens friska
flägt, snarare dignade under eftersommarens hetta och sömngifvande sol.
De insågo ej, de öfverdådiga segrarne, att den nya poesin saknade
manlighet och kraft, djerfhet och eld. De hade sjelfva för mycket deraf.
De sågo blott den fulländade formen, den utsökta civilisationen, som de
saknade.

Det fanns dock för oss en motvigt mot denna poetiska blomsterverld,
hvarunder slafveriets veka sömn fördolde sig, i den kärnfriska och
genompatriotiska, om ock något spetsborgerliga och prosaiska anda, som
kom oss till mötes från ett land, hvarmed vi då hade de lifligaste
förbindelser. Det var det ärorika Holland, hvars kultur snart blef för
svenskarne lika känd som dess flagga, hvilken svajade i alla våra hamnar.
Det var det land, der rikedomarna hopades och de främmande verldsdelarna
sattes i förbindelse med Europa, der diplomaterna underhandlade, der en
äkta nationell målarkonst, laboratoriets och universitetets arbete var
väl betaldt och hedradt, der aktningen för vetenskapens frihet täflade
med den för medborgarens och fäderneslandets. Hit kommo de förföljda
sekterna från alla länder. Här tänkte Grotius, Cartesius, Spinoza, Bayle
någorlunda i fred. Holländarnas poesi företer i sin början en viss likhet
med Tysklands. Meistersångarnes och ordnarnas plats ersattes af
rederjikerkammare, och poesin begynte här, som nästan öfverallt
annorstädes måste blifva fallet, med en filologisk, språkrensande, efter
romerska och italienska mönster formbildande riktning, representerad af
Heinsius och Hooft, hvilken senare börjar raden af Hollands klassiska
författare och råkade in i ett visst versförkonstlings- och
concettimanér. Men smaken utvecklade sig på ett helt olika sätt än hos
öfriga folk. Det blef en praktisk realism med roten i det alldagliga
lifvet. Skådespel uppfördes ej för höga herrar eller lärda pedanter utan
för folkhopen på gatorna med scener hemtade från marknadslifvet eller det
borgerliga hemmet och genomandade af patriotisk frihetskänsla och
hänförelse. Så verkade Vondel, af hvars med sångkörer försedda dramer
»Lucifer» skulle förebåda Miltons religiösa flykt, och »Gysbrecht van
Aemstel» blef ett äkta nationalskådespel, som både då och allt framgent
af hans landsmän mottogs med lika bifall. Men hvad som olyckligtvis mest
slog an på våra förfäder, var den breda, småförståndiga och beskrifvande
didaktik, som Cats utvecklade, hvilken författare just framvisar den
sämre sidan hos den holländska litteraturen och, så allmänt läst och
omtyckt han än var, betecknar dess förfall och snara tillbakaträngande
för den franska klassiciteten. Ty Ludvig XIVs hofpoesi beredde sig att
äfven här trots fiendskapen och krigen intaga den tron, som den
nationella skaldekonstens öfverdrifter och förfall skulle lemna ledig.
Och detsamma skedde i det öfriga Europa.

Dock har i Sverige den franska klassiciteten blifvit långt fortare bekant
än allsmäktig. Man kände ganska väl till Molière och Corneille, men
fortfor länge att begagna andra mönster. Ja, man hade läst Ronsard och
Bartas, Spencer och Milton. Vi behöfva blott kasta en blick på Spegels
företal till »Guds verk och hvila» för att öfvertyga oss om, att under
denna beundransvärda tid våra förfäders lärdom var lika stor som deras
vapen voro kraftiga. Härtill kom en grundlig kännedom om de gamle. Det
kan till och med sägas, att man läste och visste för mycket för att kunna
tillbörligt smälta det. Vi draga nu våra gränslinier och karakterstecken
mellan de olika skolorna och poesiprodukterna, men för sextonhundratalets
svenskar måste allt detta blifva ett sammelsurium i stället för ett
ordnadt helt. Ej heller hade de af antiken förmått inhemta ett klart
konstomdöme. Ty de svenska lärde hade visserligen insupit dess själshelsa
och manlighet, men ännu icke dess naturliga smak. Derföre se vi, att, på
samma gång våra förfäders kunskaper voro förunderligt stora, deras
urskiljningsförmåga var förunderligt klen.

Huru såg nu den svenska poesin ut i jemförelse med all denna massa af
utländsk vitterhet? Hon fanns icke till. Man hade visserligen ett språk,
men ingen hade brytt sig om det, utan det fick gå som det ville.
Bibelöfversättningen hotade det med en tysk, de nya segrarna och
kunskaperna med en fransysk-latinsk öfversvämning. Kung Gustafs
genompraktiska tidehvarf och teologernas ursinniga gräl under hans söner
hade utrotat hågen för vittra värf. Folkvisan började tystna; de nya
lärosätena hade ej ännu hunnit uppblomstra; de få lärda hade fått sina
studier och sympatier från utlandet. Då föddes »på den första
morgonstund, när solen uppgått i östern samt konstellationerna Herkules
och Lyran dominerade horisonten», Stjernhjelm. Han är en typ af nordens
ande, som känner sig hugstor till allt, men saknar mognad att genomföra
allt. Han är tillika »en stor och glad svensk själ» midt i en för Sverige
lysande period, hvars historia då just liknade denna nordens ande.
Stjernhjelm är representanten för det då varande svenska folklynnet och
har i sin själ egt begynnelsen till allt, hvad som de olika
kulturriktningarne hos oss strax efter honom utbildade. Man har sagt, att
han ensam utgör en hel akademi. Vi kunna ej här tala om hans hundra
skrifter i alla möjliga ämnen, ej om hans nyplatoniserande, med någon
kabbalistik bemängda filosofi, ej heller om hans geometriska, juridiska
och språkkomparativa arbeten. Dock i hans »Svea och Göta Måles Fatebur»
framlyser öfvertygelsen om, att vårt språk var gotiskans stammoder och
det äldsta på jorden, hvilken tanke en gång skulle frambringa Rudbecks
»Atlantica». Han var i aktningen för våra minnesmärken en vägledare för
Verelius och Peringsköld. Detta herrliga språk skulle nu af honom föras
tillbaka till sin ursprungliga renhet och rikedom. Det skulle i böjlighet
och gratie uppfostras till de antika och italienska språkens vederlike.
Muserna skulle ändtligen lära sig dikta och spela på svenska. Denna ifver
gjorde honom omsider till skald och till fader för hela vår efterföljande
poesi. Det låg i sakens natur, att det nya företaget förnämligast skulle
afse formen, ty just detta behöfdes i första rummet. Han använde sålunda
med stor förtjenst och framgång de antika rytmernas konstfulla
qvantitetslagar. Han införde de moderna tonvigtsformerna, alexandrinen
och sonetten (»klingdikten»). Men hos honom fanns ej blott formarbetets
energi utan äfven innehållets skapareförmåga. »Herkules» uppstod, en
hesiodisk produkt, som var ensam i sitt slag inom hela den då varande
europeiska litteraturen, och äfven innefattade komiska vändningar af stor
originalitet. Derefter kommo de af blandad vers och prosa uppbygda
allegoriserande »Upptågen» samt hans »Baletter», hvaraf »Den fångne
Cupido» i antika rytmer och »Parnassus triumfans» i moderna rim, samt
slutligen »Bröllops besvärs ihågkommelse», der redan hexametern är
ledigare och det hela enklare och friskare. En ton af antik själssundhet
och genomsvensk patriotism genomgår dessa dikter. Man kan lätt tänka sig,
med hvilken förtjusning de emottogos, och hvilken anklang de uppväckte.
Tyvärr kunde ej ens hos Stjernhjelm, de fel undvikas, som vidlåda hvarje
jätteföretags början. Det talrika och onaturliga användandet af antika
namn, det prosodiska experimenterandet med rim till och med i slutet och
midten af en hexameter, den osmakliga leken med lika ljudande ordformer,
den understundom skeende förändringen från svindlande flykt till platt
trivialitet, slutligen den något trånga uppfattningen af ett poesins
nödvändiga utile dulci, alla dessa fel öfvergingo i större och farligare
mått från mästaren till lärjungarne och efterföljarne. Slutligen måste
Stjernhjelms karakter äfven i sina öfverdrifter inverka på flera kommande
skalder. Den store man, som hade sådana valspråk som »Bonæ mentis comes
est paupertas», »Aut philosophum aut divitem oportet vivere» eller
»Vixit, dum vixit, laetus», kunde lätt karrikeras af en beundrande mindre
lärjunge. Emellertid har Stjernhjelm inom vår svenska kultur en plats,
som hör till de högsta. Han är en af dessa män, som oupphörligt vinna på
en närmare betraktelse. Han är vårt lysande tidehvarfs litterära koryfé
liksom Gustaf Adolf dess politiska del och kan sägas hafva vågat och
utfört lika mycket med pennan, som den senare med svärdet.

Man har påstått, att det stjernhjelmska tidehvarfvet ej gått vidare
framåt i poetiskt afseende, derföre att alla skalder, som kommo sedan,
voro mindre än hufvudmannen. Men så är ingalunda förhållandet. Tvärt om
märker man en utveckling, som ungefär liknar den tyska. Fastän under
förutsättning af hans diktning (hvad som också berättigar honom att gifva
sitt namn åt perioden) aflägsnar man sig så småningom från hans
uppfattning. Man bibehåller qvar efter honom samma varma nit för språkets
renhet och uppodling. Låt vara, att man i hvardagslag talar eller
skrifver tidens rotvälska, men i bunden stil duger det icke. Man
öfversätter och kommenterar isländska fornsagor. Man bibehåller äfven
hans mindre efterföljansvärda sidor, ordlekarna, ojemnheten, rimmeriets
öfverflöd. Men en stor egenskap hos honom har visserligen gått förlorad,
den antikt manliga och rena sinnesförfattningen. Det uppstår ett
mångläseri, som går hand i hand med den fullkomligaste brist på sann
smak. Marini föredrages framför Tasso, Ronsard framför Petrarca. Der det
ej fanns någon kritik, måste det ännu mindre finnas någon sjelfkritik.
Således händer, att äfven rikt begåfvade författare ofta parodiera sig
sjelfva. Vi nämnde, att hos Stjernhjelm förefanns ett visst utile dulci,
en viss nykter uppfattning af poesin, förenad med en i det hela måttfull
form efter antika mönster och en hög tanke om skaldekonstens värde, om
den blott blefve rätt tuktad och uppfostrad. Denna riktning hos
Stjernhjelm ärfves af hans varmast tillgifne och närmaste lärjunge,
Columbus, som ersätter, hvad han saknar af mästarens originalitet, med en
större innerlighet och smidighet, samt af Lagerlöf, som, sjelf stor
latinsk vältalare och skald, med lika liten skaparkraft som Columbus
ytterligare polerar och utbildar mästarens formsinne. Efter dessa
fortsätta andra rimmare den didaktiska riktningen. Men redan Lucidor, som
äfven fått höra månget ord från Stjernhjelms läppar, börjar träda ifrån
den raka stråten och åt sidan. Denne, begåfvad med egen originalitet,
utgår från mästarens glada och djerfva poesi-medvetande. Han bryter med
den åsigten, att muserna skola vara uppbyggliga och docerande (i sin »Om
en mös pligt» är han blott bearbetare) och proklamerar diktarens ohejdade
liflighet och sjelftillräcklighet. Om också detta hos honom ofta urartade
till försummelse af formen och till ett slags poetiskt fribyteri,
betecknar det dock onekligen ett framsteg, och Atterboms uttryck, att han
på samma gång förlorade sig i den stora samtida rimmarmassan och likväl
höjde sig öfver den, kan å andra sidan betyda, att han förde poesin ur de
lärdas krets ut i lifvet. Dock måste han härvid ofta gifva en ren och
odlad smak grofva örfilar och sväfva mellan den retoriska flykt och
platthet, som redan starkt erinrar om Lohenstein. Steget tages omsider
fullt ut af seicentisternas efterhärmare. Man ville hafva en fantasirik
och liflig skaldekonst, men också återföra den från gatans råheter till
ett städadt och sirligt, efter tidens smak förnämt manér. Detta blef
vissa högtuppsatta och för en korrekt språkutveckling nitälskande herrars
uppgift. Redan Kristinas hof talade italienska; nu blef Marinis och
Guarinis seger fullständig. Den klassiskt och humanistiskt grundlige
Liljenstedt, författaren till »Klagan öfver Iris' afresa», imiterade
»Pastor fido»; envoyén vid engelska hofvet, Lejoncrona, fortsatte
manéret; presidenten, baron Gustaf Rosenhane kallade sig »den skogkäre
bergsbon» och tvang det då varande svenska språket att ikläda sig
sonettformen i 100 klangdikter till sin »Venerid»; slutligen kom
Dahlstjerna, hvilken con amore sökte öfversätta »Den trogne herden» och
införde ottave rime i sin »Kungaskald», som måste hafva utgjort en
verklig jättemöda med sina 271 stanzer. Men det var gifvet, att det ännu
ouppodlade svenska språket skulle visa sig motspänstigt. Dertill kom de
använda mönsternas egna anlag för flärd och bombast. Följden blef en
blandning af platthet och dialektgodtycke med diktionens djerfhet och
delvisa fulländning, som gifver dessa dikter ett för oss vidunderligt
utseende. Vi må dock besinna det sisyfusarbete, som dessa män företogo
sig, att på samma gång tillskapa och på sydländskt manér versifiera vårt
tungomål. Men föga mindre förvånad skulle väl Stjernhjelm sjelf hafva
blifvit, om han fått läsa sådana alster från män, som sade sig utgå från
hans skola och föredöme.

Vi hafva yttrat oss något utförligare om poesins tillstånd i allmänhet på
Lucidors tid och om hans förhållande till de samtida svenska skalderna
för att visa, hurudan skaldekonsten måste synas för hans ögon, och för
att derigenom kunna tydligare bestämma, hvilken plats han sjelf fann sig
lockad att intaga inom sin samtids vitterhet. Hvad som utgör hans
gynsammaste kännemärke, och hvarigenom han i sjelfva verket visar sig som
en sannare och originellare poetisk natur än Columbus och Lagerlöf, är
hans i ord och handling å daga lagda tro på, att poesin är till blott för
sin egen skull och att den, utan att behöfva stödja sig på några
bundsförvandter, har rätt att kasta sig ut i lifvet. Härigenom är hos
honom all utile-dulci-betänksamhet upphäfd, men som långt derefter ännu
många fortforo att stå på denna ståndpunkt, måste han för dem synas som
en betänklig skalde-äfventyrare. Stjernhjelm, hvars snille visserligen
var fullt vuxet och omedvetet genomträngdt af samma glada och fria
uppfattning, hade dock stött på ett alldeles obearbetadt språk och en
ännu ointresserad allmänhet, så att han vid sitt tunga arbete att nyskapa
dem båda ej hann fullt utveckla sina vingar. Columbus och Lagerlöf stå
dervid långt efter mästaren. De nöja sig med att fortsätta hans idrott
att uppodla och förädla diktionen för att göra den värdig en klassiskt
bildad och fordrande publik. Lucidors poesi deremot bryr sig ej längre om
detta försigtiga uppfostringsarbete, utan ger sig direkt ut bland
allmänheten, i hvilken som helst drägt den är iklädd för stunden. Om
äfven hon, som all den tidens svenska poesi, måste stöta på prosodiska
och stilistiska klippor och svårigheter, stannar hon ej och arbetar bort
dem, utan hoppar öfver dem som en fors i skummande språng. Deraf denna
vilda energi, detta friska patos, som man ofta anmärkt om Lucidors
dikter. Så väl hopandet af en mängd uttryck och namn, hvilka alla
beteckna samma sak (med påverkan af Lohenstein), som upprepandet af
interjektioner och andra partiklar äro endast de yttre sidorna af detta
skaplynne. Hit höra äfven likgiltigheten för alla konstmessigare
versformer, trots den lifliga och hastiga rytm, som skalden vet att
ikläda sina framstörtande tankar, ovårdsamheten om hvilka ord bäst passa
för en högre stämning, hvad som utvisar frånvaron af sorgfällig
granskning och sjelfkritik, slutligen den totala bristen på hvad
latinaren kallade verecundia. Betänksamhet och försigtighet eller en
urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så
kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en
viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der
den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och
liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten. Det är
en sprittande kraft, men som vänder sin flykt mot grafven och
förgängelsen, liksom denne Stjernhjelms ungdomlige Herkules till sist
göres uppmärksam på, att

        »Döden är yttersta målet, hvari vi samkas och ändas».

Det faller af sig sjelft, att hvad vi här sagt är en karakteristik i
största allmänhet och ej tillämplig på hvarenda produkt af hans
diktarförmåga. Särskildt utmärka sig flera af kärleksvisorna för sitt
enkla, trohjertade och ömma innehåll. Emellertid måste det medgifvas, att
en sådan ande med alla sina oregelbundenheter måste bilda ett helsosamt
afbrott i det eviga versarbete och diktionsstädning, som utmärker
Stjernhjelms närmaste lärjungar, och att Lucidor genom sin friska, om än
fribytarmessiga lefnadsflägt bildar ett bestämdt utvecklingsskede inom
den af mästaren skapade fosterländska poesin.

Men de oundgängliga felen hafva tyvärr ej heller dröjt att visa sig för
den opartiske läsaren. De låta lätt reducera sig till ett enda,
vårdslöshet. Samma energi, som jägtade honom att skrifva vers, hindrade
honom att vid mötande svårigheter besinna sig, förädla uttrycken och
bringa dem till ett harmoniskt helt. Det är intet koketteri med sin lätta
versifikationsförmåga, utan en bokstaflig sanning, då han öfverskrifver
sina poem »i högsta hast». Atterbom har rätt, då han förändrar detta till
»med hafs». Skalden tyckes aldrig ens haft tid till att se igenom de
hopkomna raderna och granska dem. Han beter sig derunder så, som om han
skrefve endast för den förbi ilande hopen på gatan, eller som om ingen
kritik och framför allt efterverld funnes till. Det är en sångmö, som
aldrig bryr sig om, hur hennes garderob är försedd, eller toalett tager
sig ut, ehuru hon eger diamanter och juveler. I afseende på innehållet
yttrar sig vårdslösheten i en ojemnhet och blandning af höga och platta
idéer, som visserligen höra tiden gemensamt till, men här dessutom synas
nästan med flit tillkomna. Och dessa idéer äro i sanning ej nogräknade
med på hvad sätt de uttryckas. Om de ord, han använder, verkligen äro
högsvenska eller han hört dem från någon provinsdialekt, bekymrar honom
alls icke, när han behöfver dem. Den yttre formen är lika flyktigt
behandlad. Den förvånande ledigheten att rimma tyckes fritaga skalden
från hvarje fordran på korrekt och stilbunden diktion. Alexandrinerna
halka lätt undan, men om den ena ej räcker till att i hast uttrycka
tanken, kastas det enda återstående ordet utan vidare besvär ned i den
andra och efterföljes af punkt, eller i motsatt fall, om alexandrinen är
för lång för tanken, insättas onödiga eller rent af olämpliga ord i
versraden, ett förfarande, som skulle bragt Malherbe och Boileau till
ursinne. Lucidor har ej heller sträfvat efter att rikta vårt tungomål med
nya versformer från mer utbildade språk; han är ovanligt nykter i den
vägen. Blott få gånger experimenterar han med sydländska versformer,
hvarom mera sedan. Han har märkvärdigt nog icke skrifvit en enda svensk
hexameter (han förfärdigade dock goda sådana på latin), ej heller en enda
klangdikt eller sonett, trots mästaren Stjernhjelms föredöme. Med all sin
förmåga i versifikation har han aldrig försökt att ikläda svenskan en
antik rytm, ja, ej ens användt några konstmessigare versformer på de
bildbarare utländska språken. Man ser att en dylik möda skulle hafva
besvärat hans sångmö. Det vanligaste versmåttet han begagnar är
alexandrinen. Här och der förekomma dock mycket korta versrader, som äro
behandlade med utsökt ledighet. Lika enkel är hans repertoar i afseende
på poesins hufvudarter, inga episka eller dramatiska ansatser, vare sig
från modern eller antik synpunkt, inga pindariska oder och hymner eller
försök till någon sammanhängande diktcykel. Hans lyrik inskränker sig
till enstaka kärleksvisor, dryckessånger samt psalmer, förutom
begrafnings- och bröllopsverserna. Han har tydligen satt det att lefva
som poet högre än det att arbeta som poet. Men lika mycket som innchållet
är formen nödvändig för att blifva en klassisk författare. Derföre är
hans genius, så nyttig hon än var för utvecklingsgången af den karolinska
poesin, och trots alla de antika namn hon har på tungan, ett barn från
gatan med stora anlag men vårdslösad uppfostran, hvad som också en lång
tid hindrat henne från att blifva upptagen och erkänd inom de andras
ärofulla krets. Och den efterföljande italieniserande skolan gick i sin
ordning ett betydligt steg framom Lucidor, i det att den återförde den
svenska poesin, som af honom höll på att förvildas, till lärdomens och
förfiningens hem och framför allt underkastade det svenska språket ett
uppfostringsexperiment, hvartill det aldrig sedan erfarit maken.

Det vore dock orättvist, att anse Lucidor ensam skyldig till dessa
försummelser mot det poetiska jemnmåttet och språkrenheten. Det hörde
tvert om till den svenska skaldekonstens födslovånda att frambringa
dylika vidunderligheter, oaktadt man hade så mycken kunskap om de högsta
och renaste mönster. Ett kulturspråk och en poesi byggas vanligen ej på
en dag. Det är ej all poesi, som i likhet med den helleniska och
toskanska springer fullrustad fram för verlden. Det var ju knappt ett
sekel före den franska klassisitetens oupphinneliga formskönhet och
lagbundenhet, som Frankrikes moderna skaldekonst leddes af Ronsard, till
och med af en Bartas. Då geniet är en ingifvelse af naturen, är den sanna
smaken ett resultat af civilisationsarbetet och sjelfva qvintessensen
deraf, beroende på så många omständigheter och så lättledd från den enda
smala vägen, att man snarare har att sätta sig in uti än blott förvåna
sig öfver dess olika afvägar. Må vi derföre lära oss, att, lika mycket
som vi uppskatta de sällsynta mäns förtjenster som hulpit oss från dem,
äfven förstå de öfrigas nödvändiga beroende deraf. Ingen emanciperar sig
från sin tid. Blott genom att känna det karolinska tidehvarfvets
smaklöshet i poesin, kan man fullt uppskatta den franska klassicitetens
förtjenster inom vårt land. Och vi behöfva blott kasta en blick på det
svenska språkets då varande tillstånd, huru dess stammoder isländskan
först nyligen hade begynt studeras och ännu i vigtiga punkter
missförstods, huru vårt modersmål måste låna sin periodbyggnad än från
tyskan än från latinet, huru det hotades med intrång af främmande ord,
och huru dess grammatik, syntax och ortografi ännu voro så obestämda och
af ingen antagen regel bundna, att hvar man skref ungefär som han
behagade eller det föll sig bäst för hans meter och rim, och vi skola
lätt förstå den glödande ifver, hvarmed en Tjällman, Columbus, Rosenhane,
Svedberg i sin »Schibboleth» m. fl. sökte utforska det och binda det vid
vissa dess egna bestämningar. Hvarje poet från denna tid är på samma gång
en språkkonstnär och patriot. Stjernhjelms dubbla sträfvan att
grammatisera och dikta på vårt språk bibehåller sig hos alla hans
efterföljare. Trots all sin vårdslöshet har äfven Lucidor ej vanslägtats
från sin mästare. Nästan inga främmande ord eller vändningar få förekomma
i hans poesi. Han angriper på flera ställen dem, som i sin löjliga
fåfänga föredrogo det utländska framför »faderlandet». Om hans smak är
bizarr, är den visserligen ej sämre än Dahlstjernas. Om språket hos honom
är inkorrekt och inkonseqvent, är det ej mycket bättre behandladt hos
Spegel. Ty förbistringen var så stor, att samma män, som i tal och skrift
mest ifrade för svenskans renhet, sjelfva skrefvo en dålig svenska.
Sålunda när vi nu, före betraktelsen af hans särskilta dikter, meddela
några detaljer härom, må man ej taga det så, som om Lucidor ensam gjort
sig skyldig till följande smaklösheter, utan som ett prof på, hvad både
han och andra skalder då ansågo för vackert eller tillåtligt.

I allmänhet beteckna Lucidors alexandriner ett framsteg före de dittills
bildade, och versslaget blir genom honom fullt hemmastadt i det svenska
språket. Han behandlar dem med synbarlig förkärlek, och de låna sig
villigt och ledigt åt hans hastiga författarskap. Ja, det kan blifva
fråga, om ej hans så till innehåll som form otvungna alexandriner kommo
de fransyska närmare än de gustavianska med deras despotiska cesur och
stereotypa s. k. högre stil. Flera af dem se så akademiska ut, att de
skulle funnit nåd för Bloms ögon, t. ex. följande praktfulla antiteser:

     »Hvad är för hiertans lust, när man thet achtar ära,
     I träldom uthan tvång medh frijheet kädior bära!--

         (Det dåliga) thet grönskar lager-lijkt,
     Blier fast aff ähra armt, dok utaff åhren rijkt.--

     Vij lykta[32] billigt grååt, hvar hennes frögd begynns.--

             Knapt var ännu uthbrunnin
     Then fakla _Hymen_ tändt, ok thu är bort försvunnin.--

     Fast om hans späde lijf i morgon'n fann sin kväll!--

     Nu döden dräper en ok mehr än hundra sårar».

Men andra åter äro desto klenare. Ibland måste tonvigten sättas så här:
»Til menniskiáns tiänst trälar»--»Hvem är et så' dumbt took»--»Kund'
oskämd i' dygd pråla»--»Uthaff thenné matrona». Det kan då vara af mindre
vigt om han än säger Methusálem än Methúsalem. I sitt rimmande följer
han, i likhet med sina samtida, tyskans föredöme. _Nytta_ och _sitta_,
ja, äfven _finnes_ och _synes_ förekomma. Blir det svårt att få något
rim, tillgripes ett dialekt-uttal, t. ex. _vana_ och _stana_ (i st. f.
stanna). Sällan rimmar han in uti versen. Det sker dock i några af hans
sångbara visor. I alexandrinerna hafva vi funnit det blott på ett enda
ställe. Någon gång försöker han sig på en sydländsk och konstfull
versform, t. ex. ett språkexperiment från Upsala, kalladt »Svijklige
världens oundvijklige öd'-dödligheetz sorg-tröstande lijk-sång». Ibland
lyckas han der rätt bra, t. ex.:

                   »Alt är, hvad som här kan finnas
                                 Ok besinnas,
                   Hvad som någon någ'nsin veet,
                   Obeståndigt: mans bedriffter,
                            Skriffter, griffter.
                   Stadig är ostadigheet.»

Men ibland tager sig detta rimsökande i svenskan löjligt ut, åtminstone
för vår tids ögon, t. ex.:

                   »Trägåls-trän the bära frukter,
                               Blomster lukter.
                   Gräset växer, vijsnar bort:--
                   Theras them infödde maskar
                               Fnaskar, naskar,
                   In til trät ok blomstret tort.»

Och han har ej heller gått i land med hela stycket. Vi sågo redan i dess
konstiga öfverskrift denna lek med ord, som tidehvarfvet tyckte så mycket
om, men som förefaller oss så osmaklig. Han kan sålunda ej undvara att
vid vännen Carlbergs förestående bröllop önska honom »en hoop
karlkullar». Hit höra äfven de språkgrannlåter i versen, som närmast äro
att förlikna med krumilurerna i vissa gamla boktryck. Så förekommer i en
med sentenser späckad visa som börjar »Hvarföre skal iag mig med sorger
qvälia?», troligen äfven den ett språkexperiment från Upsala, följande
vers:

   »Stånd, rijkdom, skönhet, styrkia, världsig klookheet
   Är fåfeng, intet, glas, fnas, as ok tokhet.
   Vij varda allesammans, arm ock rijke,
   Kung, bond, dvärg, rees, stygg, snygg, took, klook, an'n lijke.»

En gång skrifver han:

      »Then som döör, förn han döör, han döör ey, när han döör»

och

                            »Hur ovist--vist alt dör.»

På ett annat ställe skall det taga sig lika grannt ut för ögat som för
örat:--

        »O, o-uthtaalig lust, o, gamman o-beskrivlig,
        O, o-begrijplig frögd, o, glädie som o-tvivlig,
        O, frija _Hymens_ band, o, liuve träldoms-lahg!» Etc.

Detta bruk att med bindestreck beteckna sammansättningar, hvilket
sedermera bortföll men i våra dagar förändrats till en sträfvan att
skrifva orden åtskills, alstrade en ny slags oratorisk prydnad. Det
förekommer »vill-vall-hvälfvand siö», »sveft-vest-darrand skijn»,
»hiert-kvaf-ängslig pust», »tin kysk-dygd-ädla krop», »skijn-vijs-likt»,
ända till »svan-hvijt-snö-marmor-skiöna arm». I synnerhet var det bra om
man med dylika grannlåter kunde utsmycka öfverskriften till poemen.

Men lika sorgfälligt som sådant uppsöktes i och för diktionen, lika
vårdslöst och inkonseqvent förfor man med språkets syntax, grammatik
och stafning. Låt vara, att mycket får tillräknas Andersins slarfviga
upplaga, men till räckligt åter står, som ojäfaktigt bevis på huru
lättfärdigt Lucidor handskats med de språkliga formerna. Vi fästa oss ej
vid de slags apostroferingar, som då voro vanliga, såsom: _fog- ok
lagar_ (= fogar och lagar), _vij vill- ok valla här, lättie- ok
kättian, när täkk- mäd skiönheet blandat_ (= när täckhet med skönhet
blandat sig), äfvenså, ehuru ordens slutändelser äro olika:
_styrck-frögdar_ (= styrker, fröjdar), _lillj- nelk- ok rosor_ (=
liljor, nelker och rosor). Lägg härtill _morgon'n_ i bestämd artikel. På
lika sätt använde man helt obesväradt i skrift en synkope, som det nu
skulle anses simpelt att begagna i en konversation, t. ex.: _föllian_ (=
följa honom), _sih'na_ (= se henne), _hanna_ (= han henne), _går'e_ (=
går det). Då man skref _ledo taf_, bevisar det att man ännu ej lärt sig
den rätta förkortningen och erfor ett onödigt behof att undvika
hiatus. Att man stundom läser _ohl_ (= ord), _håhl_ (= hård), _diuft_
eller _diupt_ m. m. är intet egentligt fel, ty man talade på det sättet,
men _dö_ (= död), _luta_ (= lutad), _husä_ (= huset) äro större
friheter. Det måste medgifvas att Lucidor och Andersin i dylika saker
fara hejdlösare fram än öfriga samtida. Ibland bortkastas determinativ-
eller reflexivpronominet, hvarigenom meningen blir hårdragen och ända
till otydlighet förkortad t. ex.: »En hares död är många, et Leyon kan
undgå» (= lejonet undgår döden oftare än haren). Än användes i hastigheten
orätt pronomen t. ex. »Ey hielper en demant sit skijn» (= dess sken). I
koordinerade satser med samma subjekt händer, att subjektet först möter
oss i den senare satsen. Verbet _är_ uteslöt man merendels som i latinet.
Åtskilliga af Lucidors ordböjningar får man ännu höra från obildade
folks läppar, såsom: _han laga väl_ i presens konjunktivus, _hur'et plä
gå till_, _fast I brinna_. Men hvad skall man säga om sådana
inkonseqvenser straxt bredvid hvarandra som: _I som sörien I lär_ eller
_Til I kommen ok få?_ Deklinations- och genusformerna äro i allmänhet
osäkra: _Våg_ heter i pluralis än _vågar_, än _vågor_, likaledes _skattar_
och _skatter_, _thenne qvinna_, _thenna man_ o. s. v. I afseende på
skiljetecknen och stafningen råder ett fullkomligt kaos. Må vara att
skillnaden mellan artikeln _en_ och räkneordet _een_ ej var så tydligt
utpräglad och ytterligare blef af utgifvaren bortslarfvad. Men här kan
man få se _med_, _mäd_, _mädh_, _tåhr_, _tors_, _tårss_ i presens af
verbum töras, _mehr_ och _meer_ förekommande i samma versrad. Ett ord
hafva vi funnit stafvadt på fem olika sätt eller ungefär så många som det
är möjligt att hitta på: _segger_, _seger_, _säyer_, _säier_, _säger_.
Lucidors verser äro i sjelfva verket skrifna på hans tids hvardagsspråk.
Han använder det lika mycket för högtidligare som gladare ämnen. Det
är ganska intressant att sålunda få veta, huru våra förfäder talade
sins emellan. Somliga ord hafva nästan kommit ur bruk (såsom partikeln
_full_, _fuller_, _fulla_), andra hafva långt från hufvudstaden och den
allmänna samtalstonen fördolt sig i någon provinsdialekt eller jargon (så
interjektionen _throm_, _thromme_, hvilken den som skrifver detta kan
minnas sig hafva hört af sina oldfäder från roslagstrakten, och
partikeln. _lell_, som man ännu kan få höra på landsbygden). Andra ord
äro på 1600-talet utstyrda med öfverflödiga tyska prefixer. En mängd
ord erinrade då ännu lifligt om systerspråket danskan eller den
gemensamma norræna tungan. Man kan säga, att vårt språk då hade ett
djupare och hårdare uttal än nu, men deremellan, när det behöfdes, lät
naivare och ljufvare. Spegels »Guds verk och hvila» har ofta blifvit
användt af språkforskare i modersmålet. Vi, som sakna så väl utrymme
som nödig sakkunskap att härutinnan jemföra honom och de andra
karolinerna med Lucidor, taga oss härmed friheten att påpeka äfven den
senares skrifter till den nyvaknade fosterländska språkforskningens
och landsmålsföreningarnas uppmärksamhet.

                  *       *       *       *       *

Vi öfvergå nu till att göra några betraktelser öfver Lucidors särskilda
vitterhetsalster. De indelas efter innehållet uti »Lyckönskningar»,
»Bröllopsskrifter», »Grafskrifter», bearbetningen af »Om een möös plikt»,
»Verldsliga visor» och »Psalmdikter».

=Lyckönskningarna= äro blott sex, och vi kunna lätt öfverhoppa dem. Vi
anmärka blott tidens sed att med det mest hyperbola smicker öfverhölja
sina personer. Ibland träffar det rätt naivt in med författarens egen
sjelfförödmjukelse. Så heter det om bankdirektören Pötter-Lilienhoff:

      »Vielleicht komt noch ein Schwan, der seinen Ruhm besingt,
      Dass dessen laut Getön bis an die Wolcken dringt.
      Ich bin nur eine Gans, so[33] nichtes kan als kirren,
      Und würde mich gar bald in dessen Gröss' verirren.»

Men allra värst öfveröses lord Howard af loford. Vi hafva ej vid
genomläsandet af dessa tirader kunnat undgå att erinra oss Macaulays
skonslösa omdömen: »Hvarje rik och godhjertad lord ansattes af författare
med ett så oförsynt tiggeri och ett så ömkligt smicker, att man på vår
tid derom knappt kan göra sig ett begrepp. Man väntade att den
beskyddare, åt hvilken man tillegnade sitt arbete, skulle belöna
författaren med en börs dukater. Böcker trycktes derföre ofta endast för
att blifva tillegnade. Denna handel med smicker hade den följd man kunnat
vänta. Ett till gränsen än af oförnuft än af gudlöshet drifvet smicker
ansågs ej vanära en skald. Oberoende, sanningskärlek, sjelfaktning voro
ej de saker som verlden fordrade af honom». Likväl ansågs det ej liksom
några sekler förut tillständigt, att poeten helt öppet i vers uppgaf den
summa som han behöfde. Men hörom lordens beröm:--

          »Minerv' and all the Muses' skill is gone,
          And faith! Apollo with all eloquence
          Can scarce describe Your glorious Excellence:
          It must needs be no _Man_ but _Angels_ tongue,
          That would in words set forth a worthy song
          Of You, _Great Hero_, Crown of English _Lords_,
          Whose marv'lous virtues far surpass the words
          Of man. -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          What labours more than _Hercles_ You have done?
          What victories more than _Caesar_ You have won?
          -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
          _Mars_ and _Apollo_ are in striving mad,
          Whose glorious laurels first shal crown Your head.
          But (pray t'excuse me) I swear by my oath:
          Sir, You are twice more worthy than them both.»

Som emellertid mylord snart skall stiga ombord för att åter segla till
England, låter skalden gudarnes fader, Jupiter, på majestätisk latin
befalla de öfriga gudarne att på allt sätt gynna hans resa. De svara på
olika länders språk. Hafvets beherrskare, Neptunus, uttrycker sig på
engelska, och det är intet dåligt påhitt af poeten att under dåvarande
rivalitet mellan de båda sjömakterna, sedan Neptunus lyktat sin hyllning
med ett

        »We have no Sovereign, but Brittain's King, next You»,

låta Æolus yttra sig på holländska:

         »Ik hebb, wat U belieft, altijd te doen bemint.
         Sou ik er tegen staan? Ik ben maar bloot een wind».

Derefter talar Mars, krigsguden, svenska, Apollo italienska, den lysande
Phoebus fransyska och Mercurius på lätt tysk vers.

Vi öfvergå till den följande afdelningen:

=Bröllops-skrifterna.= De äro tjugutvå till antalet, nästan alla på
svenska och till närmare bekanta, ofta slutande med lättgissade gåtor af
mer eller mindre obscen beskaffenhet till »kvinfolcket», någon gång med
en genom längre och kortare versrader bildad figur, som ser ut som en
festpokal, fylld med lyckönskningspoesi. De synas också mest vara lämpade
till en andlig dessert efter maten, medan sällskapet ännu sitter och
»måvar» sig kring bordet. Såsom tillfällighetsstycken är naturligtvis
deras innehåll högst omvexlande om ämnet än är detsamma; och, hvad som
utgör en verklig förtjenst, versmåttet är rikt och ledigt, från
alexandrinen till 8-, ja, 6-fotade jamber och trochéer. Med hvilken
förvåning och beundran skulle ej gästerna åhöra ett så lätt spel af den
svenska sånggudinnan! Men såsom endast ett gladt skämt för stunden, måste
de vara utan egentligt konstvärde och göra ej heller anspråk derpå.
Författaren kunde väl aldrig ana att de skulle läggas under den litterära
kritikens ögon efter två seklers förlopp. De stå derföre på gränsen af
ett vittert och kulturhistoriskt intresse, och om vi granska dem något
närmare, sker det visst icke ur poesins synpunkt, som det här vore orätt
att tillämpa, utan för att få vissa inblickar i tidehvarfvets och
författarens skaplynne. De äro uppfylla af gamla, nu till en del
förlegade ordspråk, af barnsliga allusioner på brudens och brudgummens
namn, till och med af då brukliga och ännu ej alldeles aflagda svordomar,
som lätt halkade förbi under gästabudsglädjen. Vissa talesätt återkomma
oftare, såsom att tärnorna liknas vid »iordgudinnor», att Venus för
bruden »i fägring som i dygder villigst vijker» och »at the, som två i
dagh», snart »läre vara trij».

I allmänhet är poeten känd för att vara »maaklöös plump» och ha en »stoor
truut». Flickorna äro rädda när han kommer med sina gåtor, och han måste
på förhand ursäkta sig att

                  »När iag then sätter vijte[34],
                  Så vet iag (fast thet lijte)
                  Lell både kaas[35] ok huut».

Ingen af gåtorna förtjenar att här citeras. Men hvad skulle ett sällskap
i vår tid säga om man läste upp för det verser som dessa om det äkta
ståndets lycka?:

       »Hon bädder sengen med
       Ok vermer henne sielff. Tänck hvad för hugnad thet,
       När hennes svanduun-blööt ok sniö-hvijt armar liggia
       I örnegotes rum! Tå höfver man ey tiggia
       Olofligh kiärleckz-leek. Hon vil hvad kiärstan vil.
       Hon rettar honom tit ok retar ok ther til
       At hvila. Gifftans frucht seer man, när vaggan rultar,
       Och två, tree små på rad kring stool ok benckiar tultar.
       Hvem frögdas icke tå, när barnen stamla 'far'?»

Och vår förvåning stiger, när vi besinna att dylika breda skildringar ej
kunde dölja sig under qvickhetens larv. Någongång försöker dock Johansson
vara qvick som t. ex.:

            »Sophia sitter tyst,
            Män troen thet ingalunda.
            Lell låss hon stundom blunda,
            På thet hon må blij kyst.
            Iempt henne Ingeborg,
            Som kalffskin gaff ok fekk en korg.

            -- -- -- -- -- -- -- -- --

            Sij Sissla, som är vååp,
            Hon troor för sant ok vissa,
            At iag ey rätt kan gissa,
            Thet hon aff mate-skååp
            Mehr håller og af brenvijn-stoop
            Än aff then bästa unga gloop.
            -- -- -- -- -- -- -- -- --
            -- -- -- -- -- iomfru Malen
            -- -- -- -- -- -- -- -- --
            Vil haa en man ok blifva gifft,
            Män I döö mökärng. Mins min skrifft! O. s. v.

Trots all plumphet lyckas det honom synbarligen icke. Utom att den tidens
enkla förhållanden ej erbjödo så många på samma gång nära och fjerran
liggande motsatser, hvarmed just qvickheten leker, låg denna ej i hans
natur. Den var för mycket lidelsefull och allvarsam. Deremot hade han
stora anlag för satiren, såsom vi sågo i det gyllenstjernska
giljareqvalet, hvarom vi förut talat, och han hade kunnat blifva
någonting i den vägen, om han blott bemödat sig och ej öfvergifvit den.
Men dermed hafva vi ej sagt, att icke hans bröllopsverser äro uttryck af
en uppsluppen glädje. Tvert om utvisa de ofta för oss, som nu läsa dem
två hundra år efteråt, att dagen varit mycket glad, att de tillkommit i
lekande hast, och att poeten varit beskänkt lika mycket af Bacchus som af
Apollo.

En annan sak att anmärka är den stora mytologiska apparat, som tiden hade
för sed att sätta i rörelse. Ej nog med att hela den grekiska gudaverlden
lefver upp igen för att illustrera nordboernas bröllop. Äfven nordens
gudar förekomma ibland, såsom Oden och »hans stora grymm» och Tor med
sina viggar, och trifvas väl tillhopa med de grekiska i samma sällskap.
Ja, Venus och Frigga, Astrild och Amor äro endast olika namn på samma
personer. Der den mytologiska nomenklaturen ej användes, säger man t. ex.
»maat-guden», i st. f. Comus, ty en gud måste det vara äfven för köket.
Ett så högförnämt sällskap kan ej ibland undgå att ta sig löjligt ut inom
skaldens enkla umgängeskretsar, som ofta aldrig förut hört talas om dess
tillvaro. Så besjunges vid ett tillfälle Astrilds stora makt, huru han
kufvat alla gudar och heroer, Orpheus och Eurydice, Jupiter och Danae,
Thetis och Neptunus, Daphne och Phoebus, Hercules och Omphale, men sist
har han varit i Upland och skjutit »et Bärg i Brand», d. v. s.
handelsman Brandberg, som nu håller bröllop. Vid en assessors giftermål
framställes en tvist mellan Themis och Frigga, som hvar och en vill ega
honom i odelad besittning. Jupiter förklaras jäfvig som domare för sina
många kärleksaffärer, men Apollo sliter slutligen tvisten på Helikon så,
att den ena gudinnan får rå om honom om dagen och den andra om natten. En
inspektors öfver kopparräntan kärlek uppkom så, att Amor en gång fick
lust att bli grufdräng i Falu koppargrufva, men råkade ramla ner i det
kallaste vattnet. Herr inspektorn kom och hjelpte upp honom igen, och
till tack derför sköt guden, sedan han först fått grundligt värma sig, en
pil i räddarens bröst. Utan tvifvel hafva dessa barnsligheter mycket roat
gästerna och förtjusat de nygifta. Men aldra tydligast se vi tidens smak
afspeglad i bröllopsrimmen vid herr Utterklos och jungfru Bojs
sammanvigning. Skalden gick och promenerade vid Parnassus och hittade der
gudastämmans protokoll, som Mercurius hade glömt. För att åter få det,
tog denne honom med sig till Helikon. Nu följer i Bellmans manér i lätta
verser en pikant beskrifning på gudarnas samqväm. Så sprang Astrild på
dörren, åtföljd af Mercurius och den berättande skalden, som undrade hvad
som månde ske. Men Astrild lopp omkring i skogen och sköt och träffade
slutligen en _utter_, som, sårad, gaf sig ut på sjön, men hvars _klo_
dervid fastnade i en _boj_; båda antändes och drefvo i land till Amors
fröjd och gamman. Det är på detta sceneri på Helikon som Lidén hänsyftar,
då han hos Lucidor fördömer »ej blott en allt för ymnig påminnelse om
gudar och gudinnor utan äfven en stil, som alltför bjert afsticker från
de gamles mönster. Ty hvem skall fördraga, att han under gudarnas gille
låter Saturnus snarka så att det blir genljud i salen, Venus bete sig som
en tokig käring, Mars gå omkring och hvissla och Vulkanus röka pipa?» Vi
kunna ej instämma i dessa Lidéns klagomål. Ty det vill synas oss, som om
på en tid, då man hemtade hela sin bildning från antikens studium utan
att ännu uppfatta dess lefvande konst, det var en verkligare
skaldeinspiration att förläna dessa gudanamn åtminstone sin tids själ och
verksamhet, än att helt mekaniskt och dödt återupprepa den yttre formen,
hvad som sedermera skedde i ett korrektare men andefattigare tidehvarf.
Likaså ser man på gamla böcker från denna tid vignetter, föreställande
vissa personager från den grekiska mytologien, men omgestaltade efter då
brukliga föreställningar och hemseder. Och Lucidor har verkligen här
lyckats få ett sceneri i gång, som passar bra in på bröllopsglädjen och
ej illa häntyder på Bellman.

Ty han har någon gång fått den farliga äran att af granskare jemföras med
denne beundransvärde skald. Atterbom har kommit att tänka på »Bacchi
tempel» vid genomläsandet af Lucidors »Giäst-buds-lust» till en viss
Giliussons bröllop. Sannt är, att det mytologiska frasmakeriet och
hyperbola smickret här lemnat plats åt en liflig och väldisponerad
festidyll. Skalden är ej sjelf närvarande utan målar i sin fantasi, huru
det skulle gå till. Det blir sålunda ett verkligt skaldestycke. Han ser
brudgum och brud stå i en krets af så vackra tärnor, att han skattar sig
lycklig att ej vara der och förlora sitt hjerta, ser, huru maten bärs
fram på stora fat, alla slags stekar och fågel, potage, frikassé och
pastej, mandeltårta och konfekt, samt hvilket nederlag sker på faten. Men
qvinnorna, som skola låtsas vara mätta, lemna sin mat nästan orörd, och
när grannflickan obligerar, svara de: »Syster, tack, iagh hafver ätit
väl». Så kommer Bacchus stånkande in med silfverbägare och glas och
dricker »_Danman_- och _Danquin_-skåål». Nu går vinet och ölet kring
bordet, och flickorna varnas af poeten att ej förtära ett helt »spijsöhls
kruus i sokker och renst vijn», ty det kan bekomma dem illa. Pokulerandet
fortsättes, så länge man sitter stillsamt och stadigt på bänkarna kring
bordet. Vid midnatt röra musikanterna på strägarna, och dansen med
kurtiser och favörer begynner. Slutligen lemnar man dansplatsen, och
Hymen drar »sparlakanen igän», »ok innan åhre går omkring», de »läre vara
trij.» Man läser än i dag med nöje denna glada och sansade idyll, men det
är dock en lång väg mellan den och Bellmans genius. Lucidor besitter
hvarken hans dramatiska kraft att med få drag upplysa hela scenen eller
hans rikedom på fullt utpräglade personligheter. Hvarför blef här ingen
Bellman? Svaret kan ej blifva något annat, än att hänvisa på den, med
tanken aldrig mätbara hemligheten af skaldestorhetens olika grad. Ty en
så väldig originalitet som Bellmans under kung Gustafs soliga tidehvarf
födes sällan. Hos Lucidor finnes den icke. Äfven i ett annat
tillfällighetspoem, som dock innehåller åtskilliga metriska
knaggligheter, har man funnit likhet mellan honom och Bellman. Det är det
enda stycke, som Sondén anser läsvärdt af alla hans bröllops- och
griftqväden. Alla känna vi den store skaldens sätt att måla nordens
sommar och natur. Men den äran kan ej förnekas Lucidor att i sin
»Berg-råårs eller Nymphers chor» hafva haft en aning om det
stämningsfulla sken, som mer än hundra år senare Bellmans poesi skulle
utgjuta öfver Djurgårdsstränderna och Mälarens mångbesjungna sjö. Det är
ett af dessa sommarlandskap, som endast Norden eger, då det smyckar sig
desto ljufvare som den kulna hösten ej är långt borta. Och det är ett
konstnärligt grepp af sångaren att å skådlig göra naturens skönhet under
bilden af ett gudarnes samqväm kring land och vatten. Vi veta nu icke,
till hvilka qvädet skrefs, endast att det rörde ett giftemål mellan
herrgårdarna Aske och Signildsberg vid Mälaren. Men han har sjelf
förgätit de vanliga personalierna och höjer sig som en äkta skald öfver
dem till en sann natur- och festingifvelse. Vi meddela poemet i någon
förkortning.

                        (_Berg-råårs chor:_)

           Kom, säijen, _Nympher_ kring Mälare-strömmen,
             Hvad för et glädie-speel ok frögde-sång
           Höres alt rundt omkring? I _Nympher_, dömmen,
             Hvart ut sig ärnar alla gudars gång,
                 Som allesamman
                 Med störste gamman
             Ok lust sij the _Sathyrers_ bokke-språng!

           Alt sijr man, hvad man sijr, at det sig gläder,
             Fast om det löper åhrsens tijd emot.
           Nu gifver himlen här mehr liufligt väder,
             Skijn hafver härtil ond haft af rägn-soot.
                 Alt måln fördrifver.
                 Ok himlen gifver,
             För hvad han sargat, åter läke-boot.

           Män hvad är orsak til at det så händer,
             Hvad för en under-makt som lagar så?
           Hvem är, som all vår sårg ok olust vänder,
             Som vij alt härtil haa måst undergå?
                 För rätt ok vissa
                 Kunn vij ei gissa,
             Om vij det ei igenom eer förstå.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Lell måste vij med god skiäl oss förundra,
             Hvad som i dag kring Mälaren lär blij,
           Efter som _Jupiter_ nyss vänstert dundra,
             Ok vij å denna dag fulkomligt sij,
                 Hur alla gudar
                 _Mercur_ sambudar
             Ok ingen, än _Erinnys_, lemnar frij.

           Välan! I fall at vij rättligen höra,
             Så hörs i vädret en rätt gudlig röst,
           Ok huru _Muserne_ liuft stränger röra.
             O, skiöne sommar-väer i första höst!
                 Vist boor när handen
                 Vid Mälar-stranden
             Den, hvilken himlen tillför hiertats tröst.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

                       _Mälare-nymphers chor:_

           I _Nympher_, som i vatne boo,
           Eer glädie bör så väl som vår nu groo,
           Fördy at I, som vij, för sant ok vist
           Igen få, hvad som vij i fiol ha mist.

           Nu haa vij fram för andra mon[36],
           Seen som sin boning bygger _Themis_ son
           Uppå vår önsklig grönskand skiöna land,
           Ok I, I _Nympher_ vid eer ljuflig strand.

           Nu lär' vij begge ti god roo
           Oss glädia, hvar uti sit egit boo;
           Nu vår gudinna, som här omkring råår,
           Rättrådighetens son til maka får.

           Dy frögdas alla gudars hoop,
           Ok all' gudinnor gifva glädie-roop.
           Sij, hvar som framför alla deras trop
           Gud _Hymen_ brude-faklan tänder op!

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Nu ha vij eder aldels teet,
           I _Mälar-nympher_, hvad som skeer ok skett.
           Dy vill vij, när som solen mist sin glans,
           Med eder träda fram i spel ok dans.»

=Grafskrifterna= äro 38, hvaraf fjerdedelen äro författade på tyska.
Endast anmärkande, att dessa till innehållet likna de svenska, men till
formen äro ledigare, gå vi dem förbi, emedan de tillhöra ett främmande
språk. Vi citera blott ett par strofer som prof. Det är vid grefvinnan
Oxenstjernas, född Lewenstein und Scharffeneck, graf:

           »Ach, aber! Jammer, Jammer, ach!
           Sie ist dahin, sie ist verblichen,
           Und wie ein Sonnenlauff verstrichen.
           Wir sehen ihr betrübet nach.
           Sie ist dahin, sie ist verschwunden.
           Folgt dem, den sie für ihre Sonn'
           Hielt, wie _Dian' Endymion_,
           Mit dem sie ewig ist verbunden.
           Kommt, wetzt die Zähn' an diesem Sarg,
           Ihr Hasserinnen edler Jugend
           Und falscher Leibwach' aller Tugend.
           Neid, Missgunst und was noch mehr arg!
           Hier wird eu'r Spiel euch nicht gelingen.
           Ob gleich du, blauer Neid, viel kanst.
           So wird dir hie doch Zahn und Wanst
           Von deinem eignen Gifft zerspringen.

           --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --

           Ihr aber, die ihr übrig seidt
           Und diesen hohen Trau'rgepränge
           Zu ehren folgt in langer Länge,
           Betrachtet eure Sterblichheit!
           Was hell sich zeigt und schnelle steiget,
           An Glantz der Sonnen übergeht,
           Fällt, wenns am allerbesten steht,
           Wie diese Sonn' sich ruhig neiget.»

Vi kunna på samma gång ej neka oss nöjet, att som prof på hans latinska
diktkonst afskrifva följande sköna verser vid den lille Sven Edenii bår:

         »Si bonus es, heu, plange probis non parecre Parcas,
         At tremulis sacros ululatibus atque boatu
         Manes thebano prudens turbare caveto.
         Crinibus haud opus est sparsis, nec tristia foedis
         Signa genis addas infestis unguibus. Absint
         Mænades. Ite procul! Poscunt vos orgia Bacchi.
         Si bonus es, heu, plange probis non parcere Parcam,
         Purpureos spargens flores violasque rosasque,
         Adde apium dextra, calathis da lilia plenis.
         Sit procul infelix bubo, sit noctua tristis!
         Thura, crocos et quicquid habent, incende, Sabæi,
         Atque immortales amaranthi necte coronas,
         Svavibus et siccam perfunde liquoribus urnam[37],
         Et cineres lacrimis irrora, murmure læto
         Dic: felix fatum! Melior de pulvere surget
         Phoenix, in cineres nunquam rediturus. Abito!
         Si veterum voto vis claudere, forte licebit:
                           S. T. T. L.
         Sit Tibi Terra Levis, sit in urna perpetuum ver!
         Si malus es, mirare probis non parcere Parcas.
         Vivus disce mori metuens, quoque vivere discas,
         Mortuus, a vivo hoc, quo sic quoque vivere possis.
         Sed si derides, Epicuri de grege porcus,
         I, fuge, curre cito! Sequitur pede pallida vindex,
         Parca, et eris, nec eris quod hic est.
                           Bene vive!
                            Valebis!»

Men vi öfvergå till vårt egentliga ämne.

Troligtvis uthärda nu inga andra än forskare att genomläsa alla dessa
begrafningsrim, ty det kostar verkligen på, att följa till slutet de
tråkiga, oerhördt utdragna och merendels räsonnerande alexandriner,
hvarpå de äro författade. Dock måste medgifvas, att för oss, som nu ega
dem alla i rad efter hvarandra och skrifna i en vår tid alldeles motsatt
smak och till för oss likgiltiga eller alldeles okända personer, det
måste vara en svårare sysselsättning än det var fallet på Lucidors tid,
då de utan tvifvel hade både intresserade och beundrande läsare.
Emellertid är deras konstvärde ringa, deras meter hackig, och man kan ej
annat än förvåna sig öfver den vårdslöshet samt på sina ställen rent af
omening, som utvisa så väl att de skrifvits raskt undan, som att de äfven
blifvit slarfvigt utgifna. Trots det högtidliga, som man fordrar af
verser vid grafven, äro de i ovårdadt språk och inkonseqvent stafning
föga bättre än bröllopsrimmen. Likasom de sakna sjelfkritik, äro de
också utan hållning och en alltigenom värdig sorgestil. Vi skola ur
massan blott uttaga några få citater. Skalden begagnar ofta det sämsta
hvardagsspråket, ända till oqvädingsord, t. ex. »pykka», »hampus»
(skråpuk, odugling) m. fl. Hvad skall man säga om det tillkrystade i en
sådan sats som denna?: Himlen ville ej att en viss person skulle bli
längre i den falska och bekymmersamma verlden,

     »Som mäd gull-glysand skijn mång tusends gudh-veet skymmer».

Eller om den brist på lyftning, som röjer sig i en sådan sats, då de
fattiga skola beklaga en viss persons frånfälle?:

             »Så offta theras maga sin affran kreffver.»

Man får understundom fundera mycket, innan man fattar hela passager i
dessa begrafningssånger. De åtföljas vanligen af särskilda grafskrifter,
som bestå af mycket beröm till den aflidne och åtskilliga i en pikant
sentensform affattade varningsord till den förbigående läsaren att komma
ihåg, att »alt födt och gödt blijr dödt» o. s. v. De äro affattade i form
af minnesstenar, grafurnor och dylikt och målades eller inristades på
grafvårdarna, så att en vandrare på den tidens kyrkogårdar visst icke
saknade tillfälle till både roande och uppbyggliga betraktelser. Som de
emellertid äro rätt utförliga, skola vi ej inkräkta på utrymmet genom att
citera dem. Vi skola blott anföra de kortaste och bästa.

Till stilen utmärka sig Lucidors griftqväden af ett visst manér, en stark
patos ända till häftighet. Han uppradar en mängd ord efter hvarandra t.
ex.

                »Ängslan, pust, suk, snyftan, iämmer,
                Sorg, kval, tårar, hierte-kvaaf,
                Alt hvad siäl-bedröfligt klämmer,
                Grufste sorgers olyks-haaf.» Etc.

Det handlar dock om ett litet barns död. I allmänhet besitter han stor
kraft i att förekasta menniskan hennes förgänglighet och lyfter sig då
ofta till verklig poesi:--

      »Hvad vårt falsk-nembde lijf dock är: röök som försvinner,
      En dimma som förgår, et reep som siälar binner,
      Förnufftes fångetorn, et tukt-huus fylt mäd nödh,
      Gallblandad sötma ok halfflefvandes en dödh.--

      All theras prål ok prackt ok mackt är platt försvunnen,
      Lijk som en giäller röst som hörs ok ey blijr funnen,
      Lijk tijden, som nu är i varelsen ey ståår,
      Lijk som en skugga flyr, och lijk en dröm förgår.--

      Hvem veet ey, han skal döö? Men hvem kan timman veta?
      Slätt ingen. Du må fritt i hand ok himmel leta.
      Spör alla stiernor åth ok lysta granligt til,
      The säia: Tu måst döö. Män när? När som Gudh vil.»

Men lika ofta faller hans patos så långt ner, att den väcker ett löjligt
intryck, t. ex. der han begagnar följande upprepade interjektion:

                        »O, o, o, usle värld!»

eller

        »Säg: Jemmer, iemmer, ah, ah, at herr _Wibbling_ dog!»

eller

  »Hvi liommar[38] klokkors röst mädh sörgligt bing, bang, bong?»

eller vid handelsman Brandbergs död:

         »Så stog herr _Brandberg_ fast i olyks-storm ok nöd,
         Bar himlen _Atlas_-lijk på axlen til sin dödh.»

Så slösar han ofta med ett smicker, som svårligen kan hålla läsaren
allvarsam. Och ett allt igenom löjligt intryck gör äfven hela griftqvädet
vid Axel Gyllenstjernas »snälle dock sälle dödzfälle». Det är en knappt
åttaårig pilt. Poeten försäkrar nu, att »han var skapt aff Gudh, et
underverck at blij», att han redan var »i barne-skona gråå aff dygder ok
förstånd, thet neplig then kan nåå, som för sin kappa skuld _Philosophus_
vil heeta»; hans redan å daga lagda minneskraft jemföres med Cyri,
Hadriani och kejsar Ottos, som kunnat nämna hvarenda soldat i deras armé
vid namn. Det säges, att, om han fått lefva, han öfvergått både dem.
Cæsar och Scaliger. På sin dödsbädd förmanar pilten de äldre att vara
gudfruktiga. Ej under då, att hela parnassen sörjer, och allrafrämst
Apollo, som har klädt sig i svarta sorgkläder, afspänt sin lyras
strängar, flätat cypresser i sitt gyllene hår och sitter med kinden stödd
mot båda händerna och stirrar oafbrutet »rät ändast op i skyyn» på en
lysande Gyllenstjerna, som redan fördunklar den bredvid stående Phoebus.
Hvem igenkänner ej här en möjligen minnesgod, men lillgammal liten gosse,
hans familjs öfverdrifna förhoppningar och sorg, faderns anhållan om ett
särskildt sorgepoem och den stackars poetens tiggarmessiga smicker inför
den högförnäma familjen? Den bifogade grafskriften är med rätta
berömd:--

      »Solen i sin neer- ok opgång håller vissan tijdh ok lopp,
      Men nys gek en _Gyllen-stierna_ genom nedergången op.»

Men det märkvärdigaste hos Lucidors griftqväden är deras blandning af
högt och lågt, högtidligt och profant, snillrikt och löjligt, som redan
Sondén anmärkt, och som ligger alldeles bredvid hvartannat utan längre
öfvergång. Vi kunna ej gifva något bättre exempel härpå än verserna vid
Lorens von der Lindes graf. Här beskrifves »den rätta adels dygde-vääg»,
hur all adel utan dygd är

          »En balsam, som haer mäst sin bäste lufft af lijk,
          En präktig fattidom, then andras dygd giör riik,
          --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
          En lys-mask, som man blott för mörka sinnen lys,
          Et herligt slott ok borg, som dumman bonhunn hys»;

men när sonen vill efterapa faderns ära,

       »Då kan en dvärg mäd skiäl iett-föttren effterföllia,
       Då drifs en liten våg utaff en större böllia.
       --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
       Then kan mäd rätt gått skiähl aff bästa adlen kallas
       (Hvad elliest titt om slijkt i bonde-gårdar rallas)
       --  --  --  --  --  --  --  --  --  --   --  --
       Mig tykkes at en slijk, som hafver konst ok modh,
       Är dubbel adlig född aff dygd ok adlig blodh.» O. s. v.

Man kan ej förneka det snillrika i många uttryck, men hvilket lågt språk
deremellan, och detta vid ett riksråds och fältmarskalks sorgehögtid! Men
tidens naiva sed var sådan. Det är ej han ensam som skrifver så. Vi hafva
här Lucidors åsigter om adeln--han har ofta intresserat sig för ämnet och
ej saknat anledning dertill--och framstälda inför detta höga sällskap i
samma tonart, som han troligen begagnade på källaren, då han diskuterade
inför sina lyssnande bekanta. Här förekomma dock ord om adeln, som äro
det skönaste loford, den någonsin i Sverige förtjenat:--

      »Ett konst-hvass-slipat svärd ok sinn-klook-skurin fiäder
      Är stodren. Mellan them all landsens välfärd ståår.»

Det var hemligheten af adelns och Sveriges då varande storhet. Så har han
ofta poetiska tankar och välformade fraser, men de ligga djupt inbäddade
bland massan af orediga och simpla framställningar och ändlösa
reflexioner.

Den antika mytologien användes här naturligtvis mindre än i
bröllopsrimmen, men den uteblifver dock icke helt och hållet. Skalden har
tydligen åtminstone lika mycken benägenhet för Olympen som för den
högkyrkliga teologin. Man finner Jupiters namn ej långt från Guds eget,
och Jesu heliga namn, visserligen aldrig profaneradt, förekommer högst
sällan. Men den bibliska arsenalen tillgripes ofta, och Jonatan och
David, Achitophel och »Susanne-gubbarne», Asmodeus och benrangelsmannen
(»then tårr-vijg-skanklad död») figurera vid sidan af antikens heroer.
Men allra mest citeras de gamles historia, och exempel hemtas
oupphörligen derur. Dessa exempel äro likväl ej alltid efter vår tids
smak lämpade för ämnets högtidlighet. Så anföres som bevis för
oberäkneligheten af dödens ankomst historierna om hur Fabius drack in ett
hår med mjölken och dog deraf, hur en ostra liksom en örn släpptes ned på
Æschyli flintskalle, hur Catulus afled af kolos, och Priseus af ett
fiskben. Samma naiva smak visar sig öfverhufvud vid den hop lärdom, som
är inströdd i den allvarliga betraktelsen, och sägnerna taga sig ut som
anekdoter, hemtade ur den tidens läroböcker. Derunder begagnar han
tillfället till att göra filosofiska räsonnemanger om hvad som
sysselsatte hans tankar, att fundera öfver den på modet varande kemin,
hvarpå vi förut anfört exempel, slutligen att meddela biografiska notiser
och en och annan målning, efter hvars och ens förhållanden. Sålunda
omtalas vid Björnklos graf på flytande vers, huru han blef sänd till
kejsar Ferdinandus till Regensburg och efter dennes död till riksdagen i
Frankfurt vid Leopolds val, huru han som sändebud hos fransmännen
parerade deras sluga statskonst och vid hemkomsten blef hofkansler. I en
gammal krigsöfverstes sorgverser skildras lifligt, huru fienden var mer
skrämd för honom än »haren, när han hör at trumman taar på gåå», huru han
stod stadigt, när »eld-mortlar högt mäd tunga stenar spelte», och
»rytterit brööt in på skarpa piqvers hegn», »at hijt et hufvud flög,
thijt armar eller been», huru han tåligt trotsat hunger, törst, köld och
hetta, regn, dagg, slagg, hagel och snö, men ej varit så rik på ord som
den, som vid ölkannan och tobakspipan bestämmer, huruvida en general
gjort rätt eller icke, fastän han sjelf i fält ej ens sett en död hund.
Om en assessor omtalas bland mycken patos, att han var af urgammal
frälse- och prestslägt, att hans farfarsfar var den förste luterske prest
i Vadstena, att fadern ville ha äfven honom till prest, hur han gjorde
motstånd, kom till Gestrikland, blef rådman och borgmästare o. s. v.
Dessa uppgifter hade väl den aflidnes anförvandter helt menlöst velat få
in i de bestälda verserna. En köpman får det berömmet efter sig, att han,
en simpel bondson, som älskade handel, dock var »ingen jude ell'
korne-buuk», som fröjdade sig åt missväxtårens högre spanmålspriser och
bedrog folk på jern och kläde. Mest betecknande härvidlag äro dock de på
sin tid bekanta verserna om Truls Kåhre, utrikes-resanden. De synas vara
skrifna, ej för den sorgklädda skaran kring likkistan, utan, för den
massa folk, som då löpte till vid begrafningar. Poemets första afdelning
börjar med en hänsyftning på, att vi här i lifvet ju alla äro
vandringsmän. Sådana behöfva passande reskostym, matrensel och staf med
två knappar, böra dock ej vara utstyrda (skämtar poeten, som väl hört
någon sjöhistoria derom) som den påfviska bilden i Calicuth, hvilken
liknar hin, der han mottager de troendes hyllning »i en stor läder-kraga
mäd kors ok kröke» och med sjöskal och en mängd andra prydnader, som
ständigt hvälfva sig omkring »slijk soomagas» hals. Det behöfves äfven
godt och troget ressällskap, och derpå omnämnas en resandes alla faror
till land och vatten, liknande frestelserna i lifvet. Den andra
afdelningen öfvergår nu till mannen sjelf, som ej fick vara någon »hampus
eller en pankaka ok mors grijss», utan med ringa mynt i pungen gaf sig ut
i verlden. Denna resa, som väl då var för våra landsmän lika ovanlig som
nu en resa kring jorden, omtalas i korthet blott med angifvande af kursen
och ortnamnen. Han besökte Danmark, Holland, Portugal, seglade genom
Gibraltar sund omkring på Medelhafvet, såg Spanien och Madrid, Genua,
Sicilien, Malta, Cypern och Alexandria, genomströfvade så landvägen
Syrien och Palestina med de heliga orterna ända till Eufrat och kom
tillbaka med en karavan till Egypten, hvars under något utförligare
beskrifvas. Härifrån gaf han sig åter ut till sjös, kom till Rodus,
Mindre Asiens kuststäder, Stambul, Aten och Korint. Men Hellas'
undersköna ruiner hafva ej gjort det minsta intryck hvarken på resanden
eller poeten. Man begrep ännu ej deras värde. Få år derefter skjöto ju
Königsmarks venctianska kanoner på Panteon. Truls ämnade sig nu öfver det
Adriatiska hafvet, men blef af korsarer jagad kring Afrikas och Spaniens
kuster, anlände dock lyckligen till Rom och besåg Italien, först Neapel
och, sedan han oantastad passerat Schylla och Carybdis och Ætnas
svafvelrökande brand, Palermo, så Venedig, Mailand och Florens. Hemfärden
skedde genom Frankrike, England, Holland och Tyskland. Alla dessa och
många flera orter äro på ett ledigt sätt inpassade i alexandrinen. Men då
Truls kom tillbaka, var han ej lik dem, som yfvas

     »Ok skräppa[39] hvad de lärt: tre bokke-språng at springa,
     At stöta en falsk quart mäd udde-lösan klinga,
     At hosta två, trij ord uth effter franskt humeur
     Ok veta, om ey mehr, à vous ok serviteur.»

Han hade lärt sig förfarenhet och vett och blef rådman i hufvudstaden.
Och derpå följer grafskriften:

        »Then hela värden för tykt nästan alt för trång.
        Åt then är thenna plass--trij ahlnar iord--för lång.»

Utan tvifvel var hela detta qväde på sin tid mycket läst och berömdt.

Vi se att till och med sorgepoesin fick tjena till mångahanda ändamål.
Likväl är sådant undantag, och tyvärr fylles största delen af
begrafningsrimmen af ett i oändlighet uttänjdt räsonnerande, merendels
utan poetisk lyftning. Vi skola i korthet angifva de idéer, hvarmed
Lucidor här rör sig, endast anmärkande, att de poetiska vändningar, som
medfölja, äro af oss uppletade, der de sparsamt förekomma i massan af
öfrigt rimgods.--»Alt är inte» och underkastadt förgängelsen; sjelfva de
hårda metallerna upplösas. Och hvad står qvar af Assurs, Persiens,
Alexanders, Cæsars makt, Solons vishet. Ganymedes' och Adonis' däjlighet?
Ingen konst, så mäktig den vara må, kan rädda från döden, som leker med
menniskan på mångtusende sätt. Liksom en ljuflig ros ler vid
morgonrodnaden, men innan qvällen är bortrifven, eller som de största
träden i skogen fällas ner af yxan, eller qvittrande och glada foglar
fastna i snaran, så skola vi alla gripas af döden. Och huru olycklig är
vår bekymmersamma lefnad och huru fåfänga dess sträfvanden! En samlar som
Euclio egodelar, en annan löper efter Thais i Korint, en tredje lefver i
sus och dus bland kort och tärningar, men endast samvetsqvalen återstå
för dem på slutet,

          »När lifves trötta skepp får stryka seglen neer».

Döden kommer ju och jemnar allt. »En heerd-kiäp ok en rijksstaf» blifva
lika. Det ser till och med ut, som om allt skulle bli sämre och sämre:--

             »Lucretia döör bort, Xantippe lifver kvaar».

Gud låter ofta den onde åtnjuta verldens fördelar och den gode deremot
lida brist. Det är så hans underfulla råd. Än tager han den gode hastigt
bort till sig ur den här snöda verlden, än låter han enligt sitt löfte
honom bli långlifvad på jorden (detta användes ömsom efter den aflidnes
olika ålder och omständigheter). »Lijkväll, om en vill rätt beskåda ok
betrackta», finner man att döden just är lifvet och vårt mål, liksom
örnen flyger mot solen, och elden söker himmelen.

Så är det också med den aflidnes »salig-sälle siäl». Men man måste hafva
ett tigersinne och en leopards natur eller vara gjord af Pyrrhæ stenar
och uppfödd på Kaukasus af drakgift för att ej smälta i tårar vid en
sådan bår. Ty mot honom har afunden sjelf intet att säga; Zoili och
Theons »laster-tand» kan ej skada honom. Nu prisas hans dygder (vanligen
sammanfattade under en benämning »dygden») och jemföras med forntidens
store mäns egenskaper, hvilka han öfverträffat. Man kan af honom lära,
hvad man bör göra och bör undvika i lifvet. Dervid försummas ej heller
att omtalas den nåd, som kongl. maj:t kunnat bevisa honom. Men den, som
värdigt förmår sjunga hans lof, vore blott en Cicero och Demostenes,
Mantuas svan eller sjelfva Suada. Poeten vet med sig, att han ej duger
dertill: »han såf aldrig än uppå Parnassi klint». För öfrigt är tiden
alltid för kort att uppräkna alla dygder och förtjenster. Dock skulle
minnet i evighet fortlefva i den verld, som han lemnat, så länge denna
funnes qvar.

Poeten vänder sig derefter med tröstens ord till de anhöriga. Han
»står'et gierna til» att deras sorg är bitter, men de böra besinna, huru
väl den aflidne nu har det i jemförelse med oss, arma dödliga. Han går
öfver stjernors hvalf i snöhvita kläder och tittar ned på oss och undrar
öfver mörkret på jorden. Hans salighet är långt större än den, som de
hedniske skalderna trott sig finna i Tempedalen och de elyseiska fälten,
i »Amphions röst ok Orphei lyre-klång». Derföre må hans närmaste och vi
alla underkasta oss Guds vilja och förtrösta på hans hjelp samt laga så,
att vi i likhet med den aflidne må »ur pust til lust» ingå i den eviga
saligheten och icke till helvetet.

Bland de bättre begrafningsrimmen märka vi dem till grefve Tott vid hans
äkta hälfts, född Oxenstjerna, död, som ega flera praktfulla oratoriska
satser. Utan tvifvel har man mycket beundrat denna till den sörjande
grefven:

        »Ey skiäres utan kvaal ens halfva hierta aff,
        Män himlen gier thet heelt igen, ok halfft en graff.»

De vid grefve Gabriel Oxenstjernas död äro märkliga för den dystra
färgtonen i Lucidors filosoferande vid slutet af hans lif samt för den
lysande ätts skull, med hvilken Bruter, Fabier, Meteller och Scipioner
jemföras. Man stod dock ännu midt i ljuset af de stora utförda bragderna.
Tiden hade ej hunnit kasta minnets skugga deröfver. Det ser ut, som om
skalden efter »Giljareqvalet» sorgfälligare skurit sin penna, då han
vände sig till de förnäma. Men mest berömdt var dock qvädet »Oundvijklige
dödens öde» vid välborna jungfru Strijks graf. Det är det enda, som Blom
finner ha förnuftig mening, och vi kunna våga det påståendet, att det,
med någon liten modernisering och förkortning, eger ett varaktigt och
stort värde. Som kronan af Lucidors griftqväden skola vi analysera det
närmare. Det skall gifva en åskådlig bild af hela hans skaldskap inom
denna genre.

Början är sant patetisk:

        »Hijt, iordemaskar, hijt! Här kunn' I rättlig lära,
        Hur fåfängt all ting är, gods, högheet, fägring, ähra.
        I, som falsk-lysand' skijn, som sminkte lykans prakt,
        Ok hvad som dårars hug plä kitla, haa i akt,
        Hijt, säger iag, hijt, hijt! Gran-skåden denna båren
        Och thenna skönheets roos, i bästa ungdoms-våhren
        Aff dödens kalla nord ifrån sin ädla stamm
        Affrijfvin, nederlagt! Kom, kommen, träden fram
        I, som ehrt fåfängt hopp med dårlig vällust spijsen
        Ok med olustig lust the glade sorger lijsen,
        Til högheet, prål ok makt igenom eld ok siö
        Med fahra fijken ok ey tänken til at döö!»

Endast ett består, sjelfva ostadigheten, ty hvad trotsar tiden? »Als
intet.» Hvar äro nu t. ex. Babels mur, Rhodos' rese, Pharos torn?
»Längstlijfvede _Phoenix_ sielff är (om han är) ey frij». Huru vill då
menniskan, »tu mullsäk, maskemaat», undgå förgängelsen? Intet kan frälsa
henne, hvarken »all apthekens hälso-maat», mumie-balsamering eller
Molukkernas kryddor. Så måste äfven hon, flickan, hvars beröm nu följer,
betala sin tribut åt benrangelsmannen:--

        »Tänk, öfver-tänk, betänk! The ögon, som så täkka
        Mäd sit kysk-klara skijn kund' _Venus_-stiernan släkka
        Ok trossa solen siälf, är uthan något liuus
        Ok liggia uthan skijn i dödens mörka huus.
        The öron, them så kiärt Guds helga ord at höra,
        Är hörsel-löös' ok vet' ey, hvad nu maskar giöra.
        The läppar aff corall, aff roser ok rubin
        Är döö-blåt öfverklädd' ok hafva mist sit skijn.
        Then snabba hand, som förr med _Pallas_ kunde kämpa
        Ok i hand-konstig värk _Arachnens_ klookheet dämpa,
        Är stälnad lijk som steen, lijk marmor ok kristall,
        För mehr än marmor hvijt, nu meer än marmor kall.
        The fötter, som så vijgt then trånga dygd-stijg trådde
        Ok genom olyks-törn ok tistel cronan nådde,
        Nu the i döden ey mehr någon krafft förmå,
        Måst til sit hvijlorum med andras fötter gå.»

Sedan följa fyra utmärkta förmaningsstrofer i kort trokeisk vers. Vi
anföra de två första som prof:

                  »Menniskia, tänck hvem tu äst!
                  _Inte_ ok een blotter gäst.
                  Är thet tå ey under,
                  At tu vilt så fåfängt troo,
                  Thet tu ävigt här kan boo,
                  Som döör alla stunder?

                  Haar tu för tit ögne-måhl
                  Högheet, makt ok svijkfult pråhl,
                  Tänk, at _alt_ är _inte_!
                  Förty döden, som tig taer
                  Ok tog tin fahr-fahr-fahrs-fahr.
                  Gillar inte mynte.»

Slutligen anslås en lenare tonart på strängaspelet. Vi citera de sista
raderna: --

                               »Begråten thenna värden!
         Rättferdigheetens sool lys henne, vij haa flärden.
         Hoon är frij, trälar vij. Vij ligge, ok hoon står.
         Oss brenner sool ok kiöld, hoon haer en ävig våhr.
         Vij stå ännu i strijd, ok hoon haer seger-vunnit.
         Vij släpe syndens ook, ok hoon hae'r hvijlo funnit.
         Hoon leer i himmelsk frögd, vij gråta här vår nöd.
         Hoon lifver äfvig säll, vij vänta än vår död.»

»=Om een möös plikt=», »ett samtal emellan Anna och Phillis», afdeladt i
43 stycken, hvart och ett med sin latinska öfverskrift som anger
innehållet, är det enda större arbete vi ega af Lucidor. Men det är
endast en öfversättning från den holländske skalden Cats och dessutom
ofullbordadt samt senare af Nils Keder öfversedt och rättadt. Dertill
kommer att vi måste erkänna, att vi sakna nödig insigt i det holländska
språket, så att det är oss omöjligt att uppgifva, hvad som här är
Lucidors eget. Dock trösta vi oss lätt med att denna vår okunnighet ej
kan beröfva honom det minsta af hans författarära, ty ingen skall nu mera
vilja tillräkna Cats' arbete något poetiskt värde. Emellertid hafva vi
genombläddrat hans skrift med ett intresse, som visserligen ej var af
kritisk eller poetisk natur, men som här må i några ord uttalas. Ett
exemplar finnes på kongl. biblioteket. Redan sjelfva dess yttre utstyrsel
med sitt solida och ljusgula pergamentsband måste uppväcka bokvännens
nöje. Titeln lyder »Jacobi Catzii I. C. Silenvs Alcibiadis, sive
Protevs». Volumen är tryckt i Amsterdam »by Willem Blaev, op't water inde
vergulde Sonnewyser», hvars kännemärke väl stod och speglade sig i någon
kanal. Årtalet finnes ingenstädes utsatt, men en latinsk anteckning på
främre permens innansida upplyser, att den 12. augusti 1651 en viss
Nicolaus Jonæ Galatius fick boken till skänks af sin kärälsklige broder.
Det kan häraf tyckas, som om den varit ämnad för det lärda publikum. Men
man ändrar snart sin tanke. Ty efter det sedvanliga företalet pä latin
och holländska med sitt »Lector -- -- vale» eller »Leest dan -- -- en
waert wel», kommer en tillegnan till damerna på Zeeland (»Aen de Zeevsche
Ionckvrovwen»), och slutligen ända till 11 parentationer till författaren
sjelf. Boken består af moral- och kärleksstycken, dock i holländsk
mening, d. v. s. faderliga eller lekande råd till folk, som tänka gifta
sig, helst till fruntimmerna. Det längsta är det, hvarmed vi skola
sysselsätta oss, och kallas »Monita amoris virginei» eller
»Maechden-Plicht», särskildt egnadt »ten de eerbare, achtbare,
konstrijcke Ionch-vrov Anna Roemers», hvilket är en desto större
komplimang, som hennes namn och lof sammanfalla med poemets bästa figur,
Anna. Men de holländska verserna äro dessutom parafraserade på i sanning
väl gjorda latinska pentametrar, och alltsammans är försedt med lämpliga
noter från bibelspråk eller latinska och franska auktorer. Att Montaigne
ofta skall citeras är naturligt. Bland de latinska få Seneca, Gregorius
Nazianzenus, Augustinus och Erasmus figurera bredvid månget pikant ord af
Ovidius och Lucretius. Till och med Euripides anträffas på
originalspråket. Men hvad som allra mest slår an, det är planscherna, som
åskådliggöra en i texten använd liknelse eller berättelse. Hvilken
skilnad mellan den tidens friska och våra stillösa kopparstick! Man ser
genast att här finnes konst från kronan till roten af lifvet, från
handtverket till Rubens och Rembrandt. Det mest betecknande är just
stilen, så väl en konstnärlig som patriotisk. Det är återigen den
holländska genren, som möter oss i hela sin egendomlighet. Än får man se
den sinlige dandyn med sin promenadvärja och starkt plymagerade hatt samt
fröken med sin styfkjortel och stora spetskrage, än bonden grinande åt
nappet på metkroken, än en mängd barn, gående på styltor eller lekande
med dockor eller ridande ranka. Än se vi benrangelsmannen, som skyndar i
väg på en krokodil, eller en hvalfiskfångst med skepp och båtar. Alla
djur betrakta åskådaren än i dag med de lifligaste menniskoögon. Guden
Amor, som ofta förekommer, ser ut som en välfödd hollandspilt. Än är
genren genomförd ända derhän, att hela planschen består af några fingrar,
som med en starkt stiliserad ljus-sax snoppa ett talgljus. Den yttre
omgifningen är lika nationell. Det är Holland man ser både i gatan med
sina sirliga gatuportar, smårutiga fönster och utvecklade takbyggnader, i
trädgårdspromenaden, der fransysk rätlinighet och holländsk småtreflighet
sammansmält med hvarandra, i det sanka, trädfattiga landskapet med sin
kärrmark, sitt kyrktorn och sin oundgängliga väderqvarn, och i dynerna
vid kusten, upplysta af en flämtande vårdkas, medan ett båtsegel synes i
fjerran, och hafsfåglar skynda öfver scenen. Framför allt förekomma
mycken renlighet och blommor. Man blir omsider öfvertygad om, att detta
pergamentsband utan årtal skall vara en elegant bok, en slags
fruntimmerskalender eller rådgifvare för hvad man kallar verlden. Att
hälften är latin och franska, betyder ingenting, ty sådant ingick ju i
det täcka könets uppfostran. Man blir naturligtvis nyfiken att få reda på
innehållet och se hvad en sextonhudratalets fashionable poet har att säga
till damerna samt huru han säger det.

Vi vända oss då från originalet till Lucidors öfversättning, endast
anmärkande att den senare, långt ifrån att vara en fri disposition af det
förra, mycket nära ansluter sig dertill, så att all sjelfständighet
saknas. Den är som originalet skrifven på 8-fotade jamber och på ett
ledigt och mera vårdadt språk än vanligt, hvilket troligtvis är Keders
förtjenst. Men man tröttnar dock snart på de evinnerliga maskulina
rimmen. Och hvad värre är, arbetet är genomtråkigt, man kan ej säga
annat. Hvilken förståndig prosa i innehållet! Skalden föreställes i
hemlighet lyssna till tvenne flickors samtal öfver en mös pligter och
giftermål. Den ena, Phillis, står midt i sin ungdoms vår, är giftassjuk
och af inbillning »från rätta vägen villad». Den andra åter, Anna, är
mognare till åren, mera sansad och betänksam. När flickorna komma
underfund med att man lyssnar på dem, göra de slut på debatten, hvarvid
skaldestycket äfven upphör, sedan i sjelfva verket sista ordet i ämnet
blifvit utsagdt. Det är till hela sin anläggning och i hvar enda detalj
en lärodikt och ej ens en sådan, hvilken eger det mindre mått af poesi,
som ligger i gnomerna eller i öfverraskande vändningar. Det är endast en
torr och skolmessig förmaning på vers, uttänjd i det oändliga. De båda
karaktererna beherrska ej framställningen, utan äro rent liflösa,
tillkomna för att bättre uttömma räsonnemanget från två synpunkter. De
höra till dessa stela dockor, i hvilkas mun man målat en papperslapp,
full af förståndigt tal. Följden är, att de komma att sakna all
individualitet och nyansering, och att hela dialogen står qvar på samma
punkt och af brist på utveckling och dramatiskt lif icke förmår att i
längden intressera. Liknelser användas ymnigt, men de äro ej framsprungna
ur fantasins eld utan att borttappa ämnet. De äro mödosamt hopletade från
hvarjehanda simpla saker, från köket och bakgården, från diverse yrken
och en trivial erfarenhet, någon gång från de yttre naturfenomenen. Till
på köpet hafva de blifvit matematiskt och omständligt utförda. Men ännu
besynnerligare måste det förefalla oss, att de ofta äro opassande, ja,
rent af oanständiga. Den populäre skalden begagnar dock den samtalston,
som då flickor emellan brukades. Ehuru Lucidors rykte är för hela stycket
indifferent, skola vi dock till försvar för det ofvan sagda lemna ett
kort sammandrag af innehållet och dervid anföra de uttryck, som synas oss
mest lyckade.

Redan i inledningen begår författaren ett poetiskt misstag, i det han ej
öfverlemnar poemets intryck åt framställningens egen konst eller läsarens
uppfattning, utan genast i början förklarar:

               »Hvad Phillis säijer är full mäst
               Gott, men, hvad Anna säijer, bäst.»
               (»Al spreeckt oock Phyllis met bescheyt,
               Het is u best dat Anna seyt.»)

Phillis uttalar helt naivt sin trosbekännelse:

                 »Hvem gifftes eij? Hvem blifver mö,
                 Som icki heller ville dö?
                 En mödom är een börda tung,
                 Odräglig för den, som är ung.»

Anna råder henne då att vända sig om saken till far och mor, men Phillis
anmärker alldeles riktigt, att det har sig svårt för en ung flicka att
yppa sitt första kärleksbehof och sin blyga låga till hvem det vara må,
ty

                    »när een modig piga får
                Tri sex uti sin ålders åhr,
                Föräldrar, märken då förvist,
                At hon haer feel förutan brist
                Och, fast hon tiger, någon bräck.
                At hon är lustig, stålt och käck,
                At hon är modig i sin gång
                Och älskar en liuf älskogs-sång,
                At hon upbeenar nett sit hår
                Och lagar, at alt artigt står,
                Band, kraga, knytning, ärmekrus,
                Förn som hon går utur sit huus,
                Är märken, märken, moer och faer,
                At hon eld uti hiertat haer.
                En mangill[40] piga tänker kring.
                Fast om hon säijer ingenting.
                Troo fritt, hon haer af sorg sin deel,
                Fast hon haer alt, lell haer et feel.»

Anna svarar, att det aldrig skadar att vänta och se sig före. Man skall
låtsa hårdhet mot männen, men lagom, så att de ej gå sin väg i
förtviflan. Man skall gifva dem hopp emellanåt, ty derigenom blifva de så
mycket mer förälskade. Alldeles som vårdkasarna (»våhlböten») locka med
sin eld seglarna att ankra bredvid sig, men icke sjelfva gå ut från
hamnen. Mot detta beräknande tal invänder den lifliga Phillis, att hon
tror på friarens kärlek, äfven sedan han fått »ja», att en flicka ej
alltid är ung och eftersökt, att man kan börja underhandlingen genom
mellanhand. Och när Anna förmanar henne att noga lära känna och ransaka
sin friare, innan hon ger honom några rättigheter, utbrister hon i en
tanke, som hos oss skulle heta »hvad gör en kyss, när ingen den ser?»,
men här lyder:

                »Och gier man kyssar utan breck,
                Eij smeta de ell gie en fleck.
                Et ermklä tårkar mången af,
                Och man behåller hvad man gaf.» etc.,

der det långrandiga talet bjert afsticker mot det lifliga i tanken. Anna
visar nu arten af sin erfarenhet. En mös oskuld, säger hon, är mycket
skör och bör aktas väl. Med guld och skänker så får man ju allt. Och om
man springer och leker med männen, låt vara i fria naturen, på
Djurgården, Liljeholmen eller Bralund[41], inbjuder man frestelsen
eller skadar åtminstone sitt goda rykte. Phillis har svårt att
underkasta sig ett sådant tvång:--

                  »Man må full binda beest och träl,
                  Men kvinnans ädla mood eij väl.
                  Lääs femton låås om hennes krop,
                  Så blåser hennes vet dem op.»

Efter dessa vackra verser förkunnar hon till sist, att hon allra minst
vill gifta sig med en bokmal, som låter henne sofva i fred om nätterna.
Anna håller ett långt och förståndigt tal liksom en gammal tant, att man
bör äkta en medelålders man, som är lugn och trogen, och ej taga någon
svärmande kurtisör. Men han får ej vara för gammal heller, ty

                  »En purpur-mun och ijs-gråt skägg,
                  En fager målning, rutten vägg,
                  Flintskallot hufvud, gullgult hår,
                  Ijs-kaller snö och liuflig vår,
                  Een unger mö och gubbe-gloop,
                  De skicka sig eij väl i hoop.
                  Taen ingen gammal, ty han kan
                  Mehr synas faer eer än eer man,
                  Och fast han lefver, är han dö.
                  I blifven kiärng ock ären mö,
                  Een änkia och lell giffter fru.»

I synnerhet får en flicka ej taga en enkling, ty han har kanske förut
stora barn, som det blir svårt att reda sig med. Slutligen förmanas
systern, att, sedan hon väl är gift, aldrig tänka på någon annan än sin
äkta man, och som dervid de båda flickorna märkte den lyssnande skaldens
närvaro och sprungo sin väg, är utan tvifvel Annas sista förmaning äfven
dennes sluttanke.

Vi kunna dock ej lemna föregående korta redogörelse utan att påpeka en
betecknande omständighet. Det förekommer vid slutet en afdelning, den
fyrtiondetredje i ordningen, som ej är utförd i den svenska
öfversättningen. Phillis är villig att medgifva, att Anna har rätt. Men,
frågar hon omsider, hvad skall jag göra, om min far skickar mig en gubbe
på halsen, ty så mycket värde har dock ej hans förmögenhet för mig, att
jag skulle vilja tillhöra en åldring. Anna svarar härpå med en
omskrifning. Qvinnans vapen är ej kraften utan bönerna. Med lydnad vinner
hon hårda sinnen hellre än med motstånd.--Var Lucidor missnöjd härmed, så
att han lät det utfalla ur sin bearbetning? Och vågade Keder ej ändra
hans text eller kände han ej till originalet härutinnan? Men hvad Cats
sjelf tänkte vid ett slikt kinkigt fall, det se vi af öfverskriften: »Vis
omnis abesto». Guldet skulle segra, hjertat uppoffras.

Detta samtal pröfvar nu tålamodet alltigenom elfvahundra jamber. Nog
finner man der diverse tal om kärlek, men kärleken finner man
ingenstädes. Och författaren har ej heller den tillfredsställelsen, att
vid slutet lemna läsaren öfvertygad om den grundsanning, som han i
inledningen proklamerade. Ty åtminstone för oss framstår Anna trots
skaldens hela didaktik i en mycket sämre dager än Phillis, just derföre
att den senare tvärt emot hans medvetenhet råkat få en liten gnista af
poesi. Ett i sanning olyckligt resultat för en didaktisk poet! Men om
också »fader Cats' bok» på sin tid gällde som ett mönster i Holland, som
en versifierad långkatekes (hvilket ord verkligen är träffande), intager
den inom den europeiska litteraturen en mycket låg plats. Att Nils Keder
skulle kasta sig öfver hans »Weck-wyser ten Houwelick», som också är ett
namn på möns pligt, förundrar oss icke, ty han har efterlemnat två
oändligt prosaiska och förståndiga men långdragna bröllopspoem. Men att
en sådan natur som Lucidors skulle välja Cats till föredöme och
öfversätta honom, kastar ett egendomligt ljus öfver hela tidens
uppfattning af poesin, såsom varande till för allt annat än för sig
sjelf. Vi skynda oss att lemna denna qvafva poetiska atmosfär och låta
Lucidor föra oss öfver till en långt friskare i

=De verldsliga visorna.= Hvad vi förut genomgått, var skrifvet på
beställning eller till för skalden sjelf mer eller mindre likgiltiga
förhållanden. Han har också der låtit pennan skena i väg, och vi måste ur
massan af rimgods uppleta det poesins guld, som hörde till hans
begåfning. Hädanefter, låt vara någon gång manad af tillfälliga känslor,
är han fullt sin egen och antager en djupare och allmännare ton. Han
vårdar mera sin stil och stafning. Han, så att säga, slår sig ned inom
skaldernas gemensamma krets. Vi hafva först här hans poesi i ordets
egentliga betydelse. Antalet af hans kända visor är 31, hvaraf 8 på
tyska. Men olyckligtvis äro 9 svenska och 3 tyska förlorade och blott
till begynnelseorden bekanta. En, »Nys, när Frigga satt i bade», är
slipprig. Återstå således endast 5 tyska och 13 svenska, hvarom vi kunna
bilda oss ett omdöme. De äro med undantag af två dryckessånger och en
tröstevisa alla samtliga (såväl som de okända) kärleksvisor till
fingerade namn. Bellinde, Climene och Lisille hafva hvardera fått två
tyska. Castalinne, Belikinne, Margaris, Iris, Fillis och Lisette hvardera
en svensk. De öfriga styckena hafva ingen benämning. De tyska visorna,
såsom tillhörande en utländsk sångmö, gå vi förbi (huru skön är ej t. ex.
»Lass't uns die Blüht der Zeit»!). Vi anmärka blott, att de alla i
motsats till de svenska funnit nåd inför den stränge Sondéns ögon och af
honom anföras som bevis på, hvad skalden kunde hafva blifvit. Har ej
härutinnan granskaren mera låtit sig nöja med det främmande språkets
alster och deremot allt för mycket stött sig på det inhemskas
gammalmodighet? Sanningen är dock, att Lucidor liksom alla poeter på hans
tid till formen redde sig bättre med det uppodlade tyska tungomålet. Vi
hafva förut omnämnt, att han skref en och samma kärleksdikt på båda
språken och sid. 15 citerat en strof deraf på tyska. Vi skola nu till
läsarens pröfning anföra samma strof på svenska. Skilnaden är tydlig:--

              »Om jag haer feelat med min mund,
              Så skall han ock så af alt hiertans grund
              Dit purpur-läppars paar
              (Som jag mig har
              Til mit sielfz-straff-altar
              Utvalt med kiärleck stoor)
              Bekyssa, min hiert-siähl- och ängla-moor.
              Pfui! Sin koos alt förtreet.
              En kyss, som ingen veet--
              Förlijkning skedt.»

Af de andra sångerna känna vi redan tre: »Skulle iag sörja, då vore iag
tokot» och den vid utresan, som begynner »Så måste iagh digh, kiärste
vänn, förlåta». Den tredje står först i samlingen och är troligen äldst.
Den består af en samling stoiska sentenser på ett virtuosmessigt språk
och utgjorde väl någon poetisk öfning i Upsala. Början lyder: »Hvarföre
skal iag mig med sorger qvälia?» Columbus har skrifvit en liknande. »Hvad
är det åt, att jag mitt sinne qväljer» (se hans »Odæ Sueticæ», X., med
öfverskrift »Naturlig dödsbetraktelse» intagen hos Atterbom), i
skaldevärde Lucidors betydligt öfverlägsen. Sedan nu alla dessa sånger
blifvit afräknade, återstå för vår granskning endast två dryckesvisor och
sju kärleksvisor, dock dessförinnan måste vi göra en väsendtlig
anmärkning.

Man har visserligen medgifvit, att Lucidor begagnat en omvexlande och
liflig, ja, ibland konstmessig meter, men man har äfven påstått att han
går miste om denna formella förtjenst, just derföre att han öfverdrifvit
den och gjort den osmaklig. Det är ej nog med rimmen i slutet af hvarje
rad, utan de förekomma midt uti raderna och upplösa derigenom tankens
rytmiska behag till en, som Atterbom icke oäfvet kallar, på samma fläck
fortgående slängpolska. I bästa fall märker man dem ej, tills de här och
der störande uppfattas af örat. Vi bestrida ej det fullkomligt
berättigade i anmärkningen, men man borde å andra sidan besinna, att i
språkets då varande tillstånd en sådan virtuositet måste förefalla högst
beundransvärd. Den tröga svenskan behöfde framför allt upparbetas för
musernas fria lekar, och hvarje tungomål och litteratur har i sin början
egt sådana rena formvirtuoser, som gjort sin stora nytta, men äfven
lockat verkliga skalder till rimförkonstling. Dock drabbas icke Lucidor
så tungt af förebråelsen, ty man har ej uppmärksammat, att, hvad som i
hans poem tager sig illa ut för örat vid uppläsningen, kan taga sig helt
annorlunda ut vid musiken. Olyckligtvis känna vi ej nu till hans
melodier, men sjelf har han uppgifvit sig hafva komponerat visor, och för
öfrigt har väl han som så mången annan satt nya ord till redan brukliga
melodier. Det är en ny sida af hans begåfning. Hans sångers hela struktur
hänvisar tydligt på, att de äro ämnade att sjungas, ända derhän att på
vissa ställen (»Ich liebe dich» etc.) da capot finnes utsatt i texten.
Poemen skola således egentligen sjungas eller--om vi få begagna
uttrycket--halfsjungas. De nu för oss öfverflödiga rimmen kunna då
beteckna tonfallen eller ackompanjemanget. Öfver hufvud taget har poesi
och musik, innan de uppdrefvos till konster, räckt hvarandra handen till
menniskornas nöje. Men derigenom blir det också svårt för oss att rätt
uppfatta skaldestycken, som förlorat en del af sin naturliga luft. Till
och med Bellmans rykte har i någon mån lidit deraf, och det vore
orättvist att ej beakta saken hos Lucidor, som har äran likna honom
häruti som i åtskilligt annat.

Då vi jemfört honom med Bellman, har det icke skett helt godtyckligt för
att närma honom till en skald, hvars namn är så stort, att det är en
heder att stå till och med i dess skugga. Det är nemligen ett faktum i
den svenska litteraturen, att Lucidor är Bellmans föregångare.
Hammarsköld sjelf har medgifvit, att »man i alla hans bacchanaliska
qväden märker en aflägsen gryning till det egna genialiska skaplynne, som
sedermera med fulländningens glans framstrålade i de bellmanska
dryckesvisorna». I visan »Kom, kiäre bröder, kom» hafva vi ju--Lucidors
originalitet ostörd--en hel bacchiscen i deras anda framför oss. Skalden
uppmanar sina kära bröder till ett gladt lag och att slå bort alla
sorger. Han ropar åt drängen, att, om han vill undvika bas, skölja ett
glas åt honom i baljan. Men i sällskapet kontrasterar mot de öfriga en
»jungru gran» gosse, som ej är så van att dricka och sitter tyst. »Drick
hin lilla flikkans skåhl, som boor i nästan gåhl» tillropar honom poeten,
och sedan han enligt bruket i stående ställning druckit skålen och tryckt
en kyss på glaset, utbrister ett ursinnigt jubel. Värden framsätter två a
tre pipor tobak per man, och för att ölet bättre skall smaka lutar man
sig åt väggen och bolmar, så att röken står som ett töcken upp i taket
(de då varande källarrummen voro små). Sedan dobblas med tärning och kort
(»trij på ra»). Poeten vinner. »Rundadinellula!» Allt ölet är nu
utdrucket till sista droppan, men se, se, vinet spritter i stället upp
och ner i bägaren. Den stackars ynglingen, som tycker att det kunde vara
nog, får en ytterligare uppmaning att resa sig, säga »topp» och klinga
laget rundt med glasen och stopen. Men han tömmer ej i botten som en
ärlig svensk man. Skrif då upp din förtäring på räknebrädet och gå i
säng, min herre, ty vår sed är, att den, som ej kan dricka, får bjuda god
natt.--Vi se ju det glada kroglifvet på 1600-talet i hela sin
natursanning, med dess olika nöjen, öl och vin, tobaksrökning, kort och
tärning samt en flickas skål. Man spelade öfver allt den tiden, från
gallerierna i Versailles och Whitehall till den holländska bykrogen. En
fulländad dandy måste vara stark spelare. Dock äfven här hafva vi ännu
ingen Bellman. Den glada scenen är hvarken som hos honom satt i
förbindelse med den sköna naturen utanför, hvad som förlänar hans
baccanalier så mycket idylliskt behag. Ej heller har den genom sina
karakterer svällt ut till ett allmän-menskligt drama. Det är blott, så
att säga, ett stundens lif på krogen, men som sådant högst lefvande
skildradt. Det originellaste består i den häftiga patos, som strömmar
öfver det hela. Man hör ännu festens buller, kamraternas sorl och glasens
klang genom de två sekler, som skilja oss derifrån. Rytmen passar mera
för utrop än toner. Den skall sjungas af en hel kör af dryckesbröder, och
ingenstädes har Lucidor så konstfullt slösat med rimmen som här. Hur
leker han ej med svenskan t. ex. i följande:--

      »Hvem gier en större kup?
      Dreng, fort, fort skölj' et glaass!
      Pojke, snart, ell' du får baass!
      Bödlen må vara maass.
      Kom nu, nu vill vij taas,
      Intill alt är drukkit up.
      Then, som för glaass, stoop, kannor, bolkar[42] skolkar,
      Han må fritt gå, ok trå
      Han som med then blijr vän.
      Lät sij, at I som iagh i lagh är män!»

Den andra dryckesvisan är så bra skrifven, att den ganska väl låter läsa
sig utan melodi. Det är en hög centrallyrik, som också en dylik sång
måste vara för att ej den flygande poesin må råka i delo med moralen.
Att visan är högst genialisk lär ej kunna bestridas. Eget nog finnes af
honom ej mera än dessa två bacchisånger, ehuru han var så mycket ute med
kamrater och vänner. Men Lucidor tillhörde ej det glada Sverige i samma
mening som efteråt en Hallman och Kexél, och hvilket Bellmans öfver sorg
och fröjder upphöjda sångmö skulle evigt förherrliga. Dertill var han i
djupet af sitt sinne för patetisk och allvarsam, och häruti ligger ett
annat skäl, hvarföre han ej kunde hinna Bellman. Men för att fylla den
felande länken har man åtskilligt af Runii diktning att fästa sig vid. Vi
tro oss göra läsaren ett nöje med att citera Lucidors andra dryckessång:
--

               »I männ af höga sinnen,
               Som skämmes at drikka, minnen
                   At drikken gier största lust!
               Förachten then hiernlösa hopen,
                   Som lefver i sårg och pust,
               Ock sök som iagh frögd uti stopen!

               Fast om I pengar gömmen,
               Vij kasta them eij i strömmen,
                   Vij hålla them i vår krop.
               Alt mynt giörs ju at förtära?
                   Dy hempten et fullt stoop op,
               Så längi mig beenen kunn bära!

               Lät then som siuk, sigh qvällia.
               Vij vele then dricken vällia,
                   Som hafver then bästa smaak:
               Iagh älskar mäst dubblade drickar,
                   Hvar glädie står op i taak,
               Till thess iagh bå hickar ock nickar.

               Tross them, som thet förtryta,
               Fritt lät them migh thet förvijta,
                   At iagh är med dricken dull[43].
               Iagh låter ju gilliare gillia.
                   När iagh hafver fylt mig full,
               Kan iagh migh från sorgen bäst skillia.

               Dy drick hvar stund ock timma!
               Långt bättr' är i vijn att simma
                   Än lijda heet kärleeks brand.
               Släck uth een slijk skärs-eld med kannan
                   Ock mäd ett glaass i hvar hand,
               Till thess man blier heeter om pannan!

               Blier iagh af dricka döder,
               Så beer iagh alla drickz-bröder,
                   At the min afdödde krop
               När under ett vijnfaat uthsträkka,
                   Om torsten migh väkker op,
               At iagh strax thensamma må släkka.

Lucidors kärlekssånger skola nu andas emot oss, men de äro alldeles
stumma om de enskilda förhållanden, som bragt dem till lifvet. Af deras
ordning i upplagorna är det omöjligt att bestämma något derom, och
hälften af dem han skref äro ju förlorade. Vi hafva dock förr antydt, att
de ej äro några blotta fantasiskapelser, och dervid citerat ett och annat
drag. Ett tillfällighetspoem i ordets inskränktaste mening och tillkommet
för stunden är t. ex. sången

                  »Hvad begär du, hierta lilla?
                  Visor? Visor giör hvar man.» Etc.

Man har velat finna den opassande. Visserligen är den litet sjelfsvåldig,
men medgifvas måste, att den i all sin enkelhet är ett mönster i sitt
slag. En annan gång firar skalden på ett högst snillrikt sätt under
festens gamman en allmänt beundrad skönhet, i hvars beröm, utom andra
artigheter, antikens gudaverld ståtligt figurerar. Hon förliknas vid
Diana, när gudinnan hvilar sina af jagten trötta lemmar i skogen, och hon
fördunklar Frigga, så att man måste ropa: »Slekken _Paphos_' eldar uth,
ok du, _Cypern_, var bedröfvad!» Den visa, som börjar »Så är dit hierta
från mig vändt», är allt igenom sångbar och utmärker sig för sitt
musikaliska välljud. En helt annan ton anslås i den till Fillis, »Låt
hvem, som vill gå», der han öppet förklarar sig som nu mera endast könets
goda vän utan att besvära sig med frieri och äktenskap. Den är skrifven
på 5- och 6-fotade jamber med en den tiden ovanlig ledighet och dertill
märklig för sin konstfulla rytm. Men bäst äro de sånger från hans
ungdomsdagar, hvarest han lemnar mytologi och galanteri å sido och endast
sjunger om sin saknad. »Mit hierta vil uti mit bröst mig brista» heter
en, der han klagar:

             »En hiort, som uti mörka skogar vistar,
             Han löper oförhindrat med sin hind.
             Så leeker fisk i siön, fogl upå qvistar;
             Men iag kan see ock måste vara blind.» Etc.

Och samma känslostämning genomgår dem alla. Den besjungna kallas ofta
hans »andra iagh», hvars träl han är. Han vet att hennes skönhet förtär
honom så småningom till döds, men han skall vara evigt trogen intill
grafven. Nu äro de tvungna att lefva åtskills, men man måste dock till
slut finna sig i hvad som är himlens vilja. Poemet till Margaris är lika
framstående för sin passion som sin poesi. Dock har äfven här besannat
sig, att poeter känna djupt, men tyvärr ej alltid ihärdigt, och att man
tål mycket förrän man förgås. Lucidor är med alla sina ömma qväden ingen
Petrarca-natur. Huruvida nu dessa stycken under olika namn tillhöra en
och samma eller flera »gudinnor» är emellertid af ringa vigt. Hufvudsaken
är--och det betecknar just skalden--att det allmän-menskliga träffar oss
i de enskilda förhållandena och bibehåller sig friskt bortom seklerna.

Och dessa sånger, huru sköna äro de icke i all sin enkelhet! De äro inga
produkter af konstnärliga sträfvanden och studier, inga rosenhaneska
sonetter, ej heller så ädelt finpolerade som »Myrtillus af Bergen»
förstod att göra det. De äro bara visor till att sjungas, men Lucidor
intager dock genom dem en lika hög och säker plats inom vår första
litteratur som någonsin Columbus eller »Elisandras» skald. Med undantag
af en och annan ordlek och besynnerlighet, som tiden ej kunde undvara,
äro de författade på korrekt och flytande meter. Det karakteristiska hos
dem är ej innehållets omvexling, liknelsernas glans och fantasins
rikedom, utan endast språkets lena välljud, den melankoliskt veka
stämningen och känslans innerlighet. Våra damer skulle kanske finna dem
mycket enfaldiga, men säkerligen skulle de önska sina tillbedjare något
af deras känslighet. Här uppvaktas ej den käraste med någon grannt
utstyrd bukett från orangeriet af främmande rosor, utan med några blommor
från den svenska ängen, hvilken våra förfäder kände och älskade. Och man
kan ej undgå att tycka sig se den ännu ungdomlige Lucidor njuta någon af
dessa herdestunder, hvilkas saknad han efteråt begråter. Det är simpla
blomster han räckt sin älskade. Och flickan och hennes mor öppna sin
smårutiga och blyinfattade fönsterluft för att låta sin qvafva kammare
dricka aftonens vind, medan de öppna sitt hjerta för sångarens verser och
sakta melodi. Det är det enkla som utgör deras behag. Och det är en
betecknande omständighet, att just han, hvars lif var så stormigt,
hvilken »omkom, genomborrad af svärd», och som gifvit oss våra hemskaste
psalmer, i dessa poem äfven skänker oss, vi veta icke hvilken ålderdomlig
och ljuf flägt från den gamla goda tiden. »Så måste iagh digh, kiärste
vänn, förlåta», hvars slutverser vi förut citerat, är enligt vår mening
den innerligaste af dem alla. Men följande står ej långt efter:

                  »Iris, aldrabäste vänn,
                  Ach, när sijr iag dig igän
                      Ock fåhr mäd dig tala?
                  När uprinner dok then dagh,
                  At min siäl ok andra iagh,
                      Du, migh skalt hugsvala?

                  Aldrig gifver någon ting
                  Större qval och hierte sting
                      Än en vänn, som såther.
                  Dödligt är ju såre vist,
                  När man halfva hierta mist
                      Ock mäd vän'n förlåter.

                  Mins, när iag sidst från dig drog,
                  At iagh gråt-ögd afsked tog
                      Ock slijk sårg än lijder.
                  Sårgse ti min störste lust,
                  Lijkvähl glader i min pust,
                      At iagh för digh qvider.

                  När sigh solen till sit lopp
                  Reser utur hafvet op,
                      Reser och min iämmer,
                  Som mehr stadig än hon står,
                  Dy min sårg eij nedergår,
                      När sig solen gömer.

                  När seen natten öfverhölgt
                  Målne kappan, månen, fölgdt
                      Utaf stiernor, skijner,
                  Qvellier _Morpheus_' drömmar migh,
                  At iagh, fåfängh-glad, sijr digh,
                      Som mäd sorgen tijner[44].

                  I alt, hvad iag sijr och höör,
                  Uti alt, hvad som iag giör,
                      Är olust i löije,
                  At iag vämjes hvar iag är
                  Ok du intet mäd äst när
                      Som mit eenda nöije.

                  Mången skönheet finnes här,
                  Som mäd skiäl dyrckvärdig är,
                      Lell mig ingen kräncker[45],
                  Dy iag, lijk sool-bloman sigh
                  Effter soolen vänder, migh
                      Til digh, min sol, länker.

                  Segelsteen[46] och iernet haer
                  Vexel-kiärlek, som them draer.
                      At the samnas giärna.
                  Så draer du ock hierta mit,
                  At det rättas effter dit,
                      Min _magnet_ ok stierna.

                  Hvij fördenskuld klagar iag
                  Öfver himmelens behag,
                      Thet man billigst lijder?
                  Ty, hvad ingen ändra kan,
                  Måst een lijda, lijk een man,
                      Som, hvad värst, bäst tyder.

                  Trooheet, then iag en gång svor,
                  Skall, mä'n lijf i bröste boor,
                      Ey från mig försvinna.
                  Dy slut mig uti din siähl
                  Som mit hierta dig lijk trähl
                      Dyrckar, min Gudinna!

=Psalmerna.= Vi äro här som genom ett trollslag förflyttade till en helt
annan atmosfer. De ömma kärlekssångerna hafva tystnat för suckar och
ångest. De andliga styckena äro sju, hvaraf vi redan anfört en del af det
på tyska. Först i samlingen möter oss en versifierad nådelära, som
erinrar om moraliteterna. Menniskan föreställes redan hafva ätit af
kunskapens träd. Tvenne allegoriska figurer, Rättvisan och Sanningen,
framträda inför Gud och förorda evigt straff. Tvenne andra, Nåd och Frid,
tala för den fallna. Slutet blir att de senare vända sig till Guds
enfödde Son, som tar skulden på sig och frälsar menniskan. Sedan anmärka
vi ett stycke, »Ach, huru ligger staen så platt aldels öde», hvilket är
en grann parafras af det förhärjade Jerusalem, som, landsflyktigt och
bespottadt af hedningarna, vänder sina ögon tillbaka mot sin förgångna
storhet. Redan här råder den dystra färgton, som betecknar skaldens
andliga diktning. Vi mena de trenne poem, som äro upptagna i vår nu
varande psalmbok. Nr 463 är en fri, nästan sjelfständig parafras på
alexandriner i fyraradiga strofer af den tyska sången: »O Ewigkeit, Du
Donner Wohrt, O Schwerd, das durch die Seele bohrt, O Anfang sonder
Ende!» Denna, som innehåller 16 strofer i helt annat versslag, då vår är
en stark förkortning och har 12 strofer, är skrifven af Johann Rist eller
Risten och utkom 1658 i Lüneburg bland hans »Himlische Lieder». Sedan
blef den ånyo införd i en mängd tyska psalmböcker och öfversattes till
och med i Amerika, »Eternity, tremendous Word!», samt i Frankrike,
»Eternité, ta durée épouvante!» Högmarck uppgifver, att den är bearbetad
af Lucidor och efteråt något städad af Lagerlöf. Beckman lutar åt den
åsigten, att endast Lagerlöf är författare. Vi kunna ej finna de skäl
giltiga, som vilja beröfva Lucidor äran af denna sköna psalm. Det är
sant, att den hvarken är med bland de tre sångerna, som under namn af
»Lucida intervalla» utgåfvos 1685, eller förekommer i »Helicons
blomster». Men den har kunnat senare anträffas. Beckmans påstående, att
dess sansade stil är ett starkt bevis mot Lucidors författarskap, synes
oss gendrifvas just deraf, att Lagerlöf fått genomse den. För öfrigt är
den till hela sin anda fullt öfverensstämmande med den förres andliga
dikter. Den är slutligen skrifven på alexandriner liksom en af hans
öfriga psalmer. Dess melodi skall hafva varit nyttjad inom den reformerta
kyrkan till konung Davids åttonde psalm och år 1552 använd för Marots
bearbetning deraf. I Svedbergs psalmbok intager den nr 477, i den så
kallade gamla af år 1695 nr 407.--Den nästa i ordningen eller nr 465, som
likaledes är på alexandriner, utgör jemte den följande psalmen och »It
samtaal» det lilla häfte, som utkom 1685. Dess nummer i den svedbergska
psalmboken är 479 och i den gamla 409.--Den tredje eller nr 467 består i
originalet af 20 strofer, blef af Spegel sammandragen till 13 och intar
hos Svedberg numret 475 och i den gamla psalmboken 406. I vår har den
omsider blifvit hardt när oigenkänlig. Nio strofer äro någorlunda
bibehållna, men de öfriga 11 förkortade till eller--rättare
sagdt--ersatta med fyra nya. Wieselgren anmärker dock med skäl att flera
kraftfulla strofer fått bortfalla.

Det är bekant att från pietistiskt håll en skarp och oförsonlig kritik
angripit den wallinska psalmboken, i synnerhet beträffande de äldre
sångernas modernisering. Man har velat återföra dem jemte hela den
teologiska andan till det gamla. Visserligen hafva de ibland vunnit på
den senare granskningen, i det att flera onödiga omsägningar och
plattheter fått försvinna, men vi tro att klagomålen ej sakna all grund,
och att af hela den massa ändringar, den forna psalmdiktningen fått
undergå, långt ifrån alla voro behöfliga. Många konkreta uttryck, hvaruti
ett kraftigt lif uppenbarade sig, hafva blifvit ersatta af intetsägande
abstrakta begrepp. Man har för mycket aktat sig att stöta en ljum
rationalism för hufvudet, och ord sådana som Satan och helvetet äro
nästan bannlysta. Vi taga några exempel ur Lucidors dikter för att
åskådliggöra vår åsigt. Icke har framställningens styrka vunnit på en
sådan förändring som:

            »För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven,
            I Herrans lag står själens dödsdom skrifven.»

Originalet har:

          »För synden, the här en kort tid ha drifvit,
          Ett ständigt ve och qvahl them blir thär gifvit.»

Eller:

              »O syndaträl, som i din dvala dröjer,
              Der syndens lust din säkra själ förnöjer».

Originalet har dock:

             »O syndig man, som säker är och trygger,
             I syndsens sömpn och dödsens dvala ligger».

På samma sätt är Lucidors väldiga patos, som verkar genom de hopade
frågorna med sin tvära motsättning, i vår psalmbok alldeles omgestaltadt
och olika. Man har fått en mera regelbunden och genomskinlig tankeföljd,
men det kan blifva fråga om, huruvida ej just det abrupta gör en långt
kraftigare verkan. Så här läser man hos Lucidor sedermera öfverarbetade
verser:

          »Hvad är tit lijf? It damb, som snart försvinner.
          Hvad är tin lust? En ström, som fast bortrinner.
          Hvad däjligheet? En färgad maske-stek.
          Hvad godz och guld? En glittrand mull och treck.

          Hvad adlig ätt? It ord, som bara nämpnas.
          Hvad styrkia? Svagheet, som i grafven lämnas.
          Hvad högvis konst? It tacklöst hufvudbrot[47].
          Hvad nijt och flijt? Besvär för spee och spott.

          Hvad saligheet? En frögd förutan ända.
          Hvad himmelen? En hambn, dijt oss böör lända.
          Hvad Gud? Alt got, al glädie, tröst och nåd.
          Hvad samvets-ro? It dagligt giästebod.

          Hvad evighet? En tid förutan tider.
          Hvad helvetet? En eld, hvar siälen lider.
          Hvad verldens gunst? En byggning satt på sand.
          Hvad Satan? Ach, vår grymme afvundzman.»

Pietisterna återfinna ej de varma trosuttrycken för 200 år sedan och
anklaga de nya förbättrarne. Och poesin skall gifva dem rätt, häruti men
af ett något olika skäl. Det kan ej förnekas, att äfven det religiösa
medvetandet som allt annat går framåt och att den gamla tidens
gudsuppfattning var sinlig och rå. Men sådan den nu var, hade den fått
sitt fullgiltiga uttryck i sina psalmer, och ingen som helst abstrakt
grannlåt kan ersätta deras egendomliga skaplynne. Det är endast genom att
bibehålla det konkreta och personliga i dem, som man lär känna tidens
karakter, och de erhålla ett sant poetiskt och allmän-menskligt intresse.
Vi nödsakas derföre påstå, att Lucidors andliga diktning ej kan studeras
i de sånger, som uti den svenska psalmboken bära hans namn. Men å andra
sidan fordrar rättvisan att erkänna, att Wallin och hans medhjelpare
hufvudsakligen måste låta sig bestämmas af, hvad den allmänna
församlingen begrep, och hvaraf den uppbyggdes, då vi åter uteslutande
afsett de gamla författarnes poetiska individualitet.

Wieselgren har räknat Lucidor till den svenska kyrkans största
psalmsångare. Det visar sig likväl af det jemförelsevis lilla, han i den
vägen skrifvit, och af en viss begränsning hos honom af det omätliga
ämnet, att han ej kan göra anspråk på en sådan plats. Om han ej bör
ställas i jemnbredd med våra största andliga diktare, Spegel och Wallin,
försvarar han dock väl sin ställning som en pater minorum gentium. Mot
Wieselgrens vitsord strider redan det, att det kan blifva fråga, om han
skrifvit psalmer af ett verkligt religiöst intresse, eller om det icke
snarare skett af ett blott poetiskt. Han var ingen andlig författare ex
professo som en Arrhenius eller Spegel. Men vi behöfva blott kasta en
blick på det då varande svenska samhället för att inse, huru lätt hans
skaldeskap kunnat slå in på en sådan väg. Kyrkan var i sjelfva verket den
tiden allrådande och uppslukade i sitt sköte hela det litterära lifvet.
Dogmerna funno då ännu fullt opartiska försvarare. Målsmännen för de
olika vetenskaperna hade ej ännu lösslitit sig från det ortodoxa
beroendet. Presterna voro lika mycket sökta af folket som hedrade vid
hofvet. Låt vara, att vi nu uppfatta religionen ur en vidsträcktare och
förnuftigare synpunkt, men bristerna i det då varande sinliga
gudsmedvetandet ersattes mer än tillräckligt af den religiösa kraft och
öfvertygelse, som genomgick kyrkan. Huru ifrigt skötte ej presterna sitt
kall och gingo förmanande eller bestraffande omkring i sin hjord! Huru
andäktigt och fulltonigt brusade ej psalmsången genom kyrkorna! Det
uppstod en stor andlig poesi, full af lif och tro, för oss numera omöjlig
att efterhärma, ty vi ega ej dess förutsättningar. Den räknade snart en
skara af ifriga, till en del utmärkta idkare. Dessutom införde man
andliga sånger ifrån Tyskland och öfversatte dem sjelfständigt, ty det
rådde naturligtvis då en mycket liflig såväl andlig som politisk
förbindelse med trosbröderna på andra sidan hafvet. Äfven andra än
prestmän lemnade sin tribut åt denna poesi. Lagerlöf öfvergaf sitt latin
för att rikta vår psalmbok med trenne sånger. Förnäma damer försökte sig
på gladeligt rimmande. Rikskansleren de la Gardie fann tröst för den
verldsliga storhetens vexlingar genom att författa psalmer. Kongl. rådet
Lindsköld roade sig pä lediga stunder ej blott med qvicka
divertissementer för hofvet utan äfven med att skrifva psalmer. Ej under
således, att Lucidor, en poet ex professo, skulle försöka sig i andlig
diktning, och han valde då den genre, som var egendomligast för hans
patos och kanske hans lif. Men ett dylikt patos var på samma gång i full
enlighet med tidsanden. Ty trolldomsväsendet stod då i högsta flor,
hexeribålen från Dalarna kastade sitt hemska återsken öfver landet, och
man trodde på fullt allvar, att Satan var lös och vandrade omkring i våra
svenska bygder. Den 20. februari 1670 låg hela riket försänkt i bön i
kyrkorna, då en särskild solemn bönedag på regeringens befallning hölls
för den förskräckliga och oerhörda trolldoms skull, som mest öfver hela
Sverige bland den gemena hopen gick i svang. Somliga trodde verldens
förstöring och domdagen vara när. Andra fördystrade sina dagar och nätter
med funderingar öfver hemligheten af Guds nådesanning, synden mot den
heliga ande och den eviga fördömelsen. »Biographiskt lexicon» lemnar oss
några bilder af dessa olyckliga prestmän, som, om de också aldrig egde
något af Bunyans snille, dock genomgått alla hans själsqval. Af sådana
färger blefvo nu Lucidors religiösa dikter sammansatta. Han har sålunda
alldeles icke behöft hemta anledning ur sitt eget lif. Han utgör helt
enkelt det poetiska uttrycket för en tidsstämning. Men det länder till
hans heder, att han aldrig sagt ett ord för någon vidskepelse, oaktadt
hans patos kunnat ypperligt begagna sig deraf. Det visar, att åtminstone
han ej trodde på trollen och skorstensfärderna. Men att öppet uttala sitt
tvifvel, skulle hafva varit farligt. Dock om vi efter bokstafven få
uttyda slutorden i hans dystraste sång:

                   »Merk tu thet, som thetta hörer,
                   För thet är mit Testament!
                   Och om thet tit hiertat rörer,
                   Hvad mig nu är skeet och hendt,
                   Så fly synden!»,

och ej blott anse det som en stämning under psalmens författande, har han
sjelf i sin innersta varelse erfarit sin tids anfäktelser. Möjligen har
han på denna mörka och jemmerfulla väg sökt försoningen. Ty vi sakna ej
alldeles exempel på, att män, hvilka eljest ej begagnat nådemedlen för
att besitta sin Gud, dock förmått nalkas hans tron vid handen af poesins
genius.

Arten af Lucidors religiösa diktning ligger innesluten i följande hans
verser:

          »Ryys, hisna, skiälf, bäf, darra, krop och leder!
          Rees up, mit håår! Min tankar, stigen neder
          Til afgrundz diup och seen, hvad kval ther är,
          Som fräter allt, men ingen ting förtär!»--

                »Kroppen ryys, och hiertat skiälfver,
                När iag tänker therupå,
                Ropandes til bergen: Hvälfver
                Öfver mig och lät mig få
                Hastig enda, ty jag veet
                Ingen nåd och säkerheet.
                Ah, hvar skal iag, usle, blifva,
                När Gud vil mig öfvergifva?»

Det är en centrallyrik inom det rysligt patetiska. Man ser att
författaren har djupt dykt ner i fördömelsens jemmer. Han är den svenska
kyrkans qval- och straffsångare par preference. Hvilken skilnad är det ej
mellan honom och en Svedbergs pligttrogna eller en Spegels andaktsfulla
eller en Arrhenii enfaldiga, barnaglada kristendom! Man ser att dessa
senare haft ständigt umgänge med Gud. Lucidors poesi har vändt honom
ryggen med förtviflan i hjertat. De andra hafva trots alla pröfningar
sina ögon stadigt riktade mot den milda, försonande aftonglansen kring
Golgatas kors. Han åter har stigit ned i ångstens och fördömelsens
mörkaste afgrunder. Försoningen förekommer här mindre, den är skjuten i
bakgrunden. Det ser ut som skalden i sin koncentrerade ungdoms- och
olyckas kraft rent af försmått att skildra och prisa den. Troligen hade
det skett annorlunda om han, en resignerad gubbe, stått vid lifvets
afton. Nu är det idel natt, och en tung natt öfver Lucidors andliga sång.
Om vi vandra der, känna vi att evighetens oändlighet omgifver oss, och
att helvetet ej är långt borta. Den onda menniskan ströfvar der omkring
med alla ångerns och förtviflans qval målade på sitt ansigte. Hon vill
undfly dem, men ondskan bor i hennes hjerta och följer henne, hvart hon
går. Samvetet gnager henne som en orm, sargar henne med pilstygn, och då
hon söker tröst genom att frammumla Skriftens språk och löften, klämtar
det högt till, så att hon återfaller i sin misströstan. Hon till och med
drömmer att hon är fördömd. Af förtviflan längtar hon till grafven, men
drifves åter derifrån, då hon känner lukten af svafvelströmmen. Hennes
lif är så eländigt, att hon anropar bergen att falla öfver och skyla
henne. Slutligen uppnår fasan sin högsta spets. Alla goda englar hafva
gått bort, och onda andar smyga sig, tassande, omkring hennes fjät. Vid
hvart fotsteg hon tar tycker hon att jorden, som ej vill bära henne,
öppnar sig. Satan »raskar» efter henne, och döden synes gräslig. Ett
svagt sken faller omsider in från nådens himmel, och den olyckliga kan
våga hoppas. Tron är dock ännu ringa och »som en förbråkad rö». Hennes
krafter äro utarbetade, och hon sjunker af den orsaken ned till ro. Nog
skall då Jesu hand lägga sig öfver hennes sömn! Sådan är denna Lucidors
poesi.

Här har han också, liksom jägtad af en feber, uppbjudit hela sin kraft
och patos. Ämnet är oföränderligen detsamma under föga omvexlande former.
Det är något af den hebreiska profeten i honom. Slutrefrängen är alltid
en uppmaning till att göra snar bättring och förlita sig på Guds nåd
genom hans enfödde son. Men hvarje sång stegrar oupphörligt det skakande
intrycket. Den måttfullaste af hans psalmer är den sjelfständiga
bearbetningen efter Rist. Den framhåller betydelsen af en tid, som har
ingen gräns, och en pina, som aldrig upphör. Läsarens tanke svindlar
liksom skaldens. Men intrycket--så väldigt det än är--uppväcker ingen
egentlig fasa. De mellersta stroferna äro allmänt erkända som några af de
herrligaste toner, den svenska kyrkan eger. Och den sköna stämningen
fulländas genom psalmens afslutning med samma vers hvarmed den begynt: »O
evighet, tin längd mig fast förskrecker». Sedan kommer psalmen »O syndig
man, som säker är och trygger», hvarest motsatserna mellan lifvets
intighet och dödens sanning, himlens salighet och helvetets pina starkt
skildras. Men psalmen »Herre Gud, för tig iag klagar» är en enda
syndajemmer alltigenom tjugu verser. Höjden af Lucidors religiösa
diktning intages dock af det poem som bär titeln »It samtaal emellan
döden och een säker menniskia». Det har ett sublimt innehåll, som
ovilkorligen kommit oss att tänka på Belsazars måltid eller de allmänna
dödsfantasier, som understundom liksom pesten smögo sig öfver
medeltidsfolken och äfven inspirerade Orcagnas och Holbeins målningar.
Det är ej otroligt, att Lucidor känt till dödsdansen och velat imitera
den. Men han har också kunnat få sitt ämne från svenska folkets egen
inbillningskraft. Ty på en tid, när läkekonsten ännu var maktlös mot en
mängd farsoter, gjorde döden förfärliga härjningar. Vi se af hans
begrafningsqväden, att helst om sommaren »liktågen» voro talrika. Och
hvilken andlig ångest låg ej öfver nationen! Men detta stycke är ingen
vanlig psalm, utan Lucidors snille springer här i framställningssättet
öfver den vanliga psalmformen och närmar sig dramats handling och lif. Vi
beklaga, att utrymmet skall förneka oss att fullständigt citera de femton
åtta-radiga stroferna, men vi skola ange hufvudinnehållet. Döden är ej
här en blek allegori, utan uppträder som en fullt lefvande person. Han
slår sig förtroligt ned midt emot en säker menniska, och de börja
samtala. Menniskan säger sig vilja lefva i glans och lycka. Döden varnar
för Guds misshag och sin egen allmakt.

                »_M._ Jag är uti silke klädder,
                           Och min säng är kostelig.
                _D._ Jag med ormar åt tig beddar
                           Och med matkar skylar tig.
                _M._ Hvar man seer och hedrar mig.
                _D._ Men si, Gud förachtar dig.
                _M._ Alle gå mig nu til handa.
                _D._ Til thes jag taer bort tin anda.

                          -- -- -- -- -- -- -- -- --
                _M._ Iag är i got välstånd satt.
                _D._ Tu skalt mistat thenna natt.
                _M._ Nu vil iagh mig kräsligt göda.
                _D._ Nu skal iagh tig plötsligt döda.»

Den öfvermodige fortsätter sitt gästabud och frosseri. Han bjuder Döden
skåla med honom, ja, spela tärning om hvad som helst: --

               »_M._ Stora glaas är mit behag.
               _D._ Tu äst sielf som glaset svag.
               _M._ Lustigt speel och sköna krantzar.
               _D._ Faalna, när tu med mig dantzar.

                         -- -- -- -- -- -- -- -- --
               _M._ Drick en skåål! Hvem borier först?
               _D._ Tu, som får en evig törst.
               _M._ Spela vi, trotz hvad thet giäller?
               _D._ Siälen, när tu tig så ställer.

               _M._ Lefver så, att hvar man merker
                         Al vår glädies bång och liud!
               _D._ Ah, det onda, som tu verkar,
                         Ropar nogsampt up til Gud.
               _M._ När iag en gång varder grå
               _D._ (Om tu kan thet drögzmål få)
               _M._ Vil iag from och nychter blifva.
               _D._ Viltu Gudi dräggen gifva?

                         -- -- -- -- -- -- -- -- --
               _M._ Mine barn få nog äntå.
               _D._ Tu i helvetet och så.
               _M._ Iag skal dela med min nästa.
               _D_, Satan får kanske thet bästa.»

Vi se att den säkre syndaren utlofvar bot och bättring på gamla dagar, ty
han tror fullt och fast på att nödig tid skall beviljas honom. Men nu
säger Döden till, att timglaset är utrunnet. Han söker beveka honom och
slutligen ber han blott om ett kort uppskof. Men förgäfves. Fasan får
makt med honom: --

             »_M._ Iag kan ei för ångest tala,
                        Ia, at sukka är mig svårt.
             _D._ Sukka och tig Gud befalla,
                        Gör thet snart! Tin tid är kort.
             _M._ Ah, Gud som rätfärdig gör!
             _D._ Hans budord man lyda bör.
             _M._ Ah, låt mig tin nåde niuta!
             _D._ Beed och dö! Tin tid är ute.»

Det är ett mästardrag af skalden, att han ej intränger i nådens
hemlighet, utan låter menniskans tillkommande öde efter skilsmässan af
kropp och själ liksom förlora sig i oändligheten. Ty Döden står härefter
ensam qvar och varnar:

                   »Then är fort. Men om han hade
                   Hiertans tro, så fann han nåd.»

Derföre sen er i tid före om ert eviga väl, ty ingen har upptecknat min
dag, så att han må minnas mig hvarje dag.

                  »Man kan sig väl seent omvända,
                  Men hoo veet, hvad tå kan hända?»

Vi känna intet enda skaldestycke inom hela den svenska litteraturen som i
det hemskt sublimas genre förmår mäta sig med detta Lucidors poem.

                  *       *       *       *       *

Vi hafva slutat vår granskning. Det är oss en glädje att erkänna, att de
farhågor, vi hyste vid början af vårt arbete, nu vid dess slut blifvit
bragta på skam. Visserligen kände vi på förhand att för oss personligen
denna granskning skulle medföra den nyttan, att vi kunde stärka vår
kärlek till den svenska litteraturen. Ty det är ej så mycket genom att
beundra densamma från den period, då den hunnit fullt utbilda sina
flygande vingar, som fastmera genom att uppsöka den från dess omogna
barndom och dess första bekymmersamma steg, som man erhåller en kanske
mindre lätt och intressant, men desto mera uppoffrande och derigenom
gedignare kärlek till denna litteratur. Men vi hafva också, hvad vårt
ämne beträffar, fått en ny bekräftelse på vår tro, att i de flesta fall
menniskan vinner på, att man närmar sig henne. Ty då vi företogo oss att
öfverskrida den dubbla gränslinie af andras ogynsamma omdömen och eget
vårdslösadt skaldeskap, som fördunklade Lucidors bild, skedde det ej utan
farhåga, att resultatet af vår granskning skulle blifva ledsamt, och att
hans gestalt genom att göras klarare skulle framstå i en ofördelaktig
dager. Vi hade nämligen framför allt beslutat att hälla oss strängt vid
sanningen, följden måtte blifva hvilken som helst. Men vi tro oss nu mera
kunna försäkra, att, om det första intresset som Lucidor hos oss
uppväckte berodde på hans isolerade ställning, han hädanefter har mer
grundade anspråk på att uppmärksammas och studeras. Vi ställde honom
blott under belysningen af hans egen tid, och han blef ej längre den
föraktlige vagabonden. Vi sågo ej ned på hans poesi från höjden af våra
tiders konst och poetiska resurser, och den upphörde att vara ett
handtverksmessigt och hoprafsadt rimsmideri. Man har någon gång anmärkt,
att hans inflytande på vår litteraturs utveckling varit ringa eller alls
intet, att ingen skola af honom bildats, och att ingen ens visat sig
hafva varit påverkad af honom. Man har sett honom som en fribytare utom
sina samtidas krets och som en varnande skalderuin för efterverlden.
Äfven om man hade rätt häruti, skulle vi säga, att den svenska
sånggudinnan måste tacksamt erkänna hvarje begåfning och försök inom sin
sfer. Ty det kan ej bestridas, att Lucidor har, äfven han, upptagit den
fosterländska lyran, då den ännu ej var så eftersökt och lätthandterad,
och derur förstått att framlocka toner, som skola höras till en sen
efterverld. Men man har ej haft rätt. Lucidor står lika väl som någon
annan inom den svenska kulturströmmen. Han har varit en länk deraf. Han
har egt och fyllt en bestämmelse deruti. Han hör till de byggmästare som
i tidernas längd upprest den svenska civilisation, i hvars solljus vi nu
förnöja oss och hvilken understundom kommer oss att glömma vår pligt att
vara tacksamma. Emellertid måste det dock tillika sägas, att hos honom
liksom hos så många andra skalder anlagen öfverflyglade karakteren. Men
man må besinna, hvilken grad af karakterens storhet det behöfves för att
riktigt handtera och utveckla alla resurserna hos det väldiga instrument,
som heter snille. Hos Lucidor förmådde ej viljans roder betvinga de
brusande anlagen, utan dessa drefvo honom ur den rätta kursen. Den lätta
förmågan att frambringa vers lånade sig allt för väl åt likgiltigheten
och vårdslösheten i hans lynne. Om derföre största delen af hans
skrifter kan utan afsaknad bortkastas, återstår dock tillräckligt mycket
för att utgöra ett betydande resultat af hans poetiska verksamhet. Detta
resultat låter i korthet så bestämma sig, att åtminstone ett bröllops-
och ett begrafningsqväde bland hela samlingen af dylika stycken eger ett
varaktigt poetiskt värde, att dryckessångerna erinra om Bellmans framtida
skaldestorhet och äkta nationalitet, att några visor finnas, som i sin
enkla sångbara genre ej kunna undvaras af den svenska litteraturen,
slutligen att i vissa psalmer utvecklas hela kraften af skaldens
egendomliga patos. Med allt detta skall Lucidor väl alltid synas som en
ofullgången natur, och man skall förgäfves vid den förtidiga graf,
hvaruti den trettioårige mannen nedstörtades, gissa, hvad som kunnat
blifva såväl af hans lefnad som poesi, om de fått fortfara. Men redan i
afseende på värdet af hvad han verkligen blifvit skall den menskliga
omdömeskraften få medgifva sin otillräcklighet. Huru mycket af hans skuld
afplanas genom de kalla och trängande omständigheterna omkring honom, och
huru mycket af hans talang sköt hastigare fart under något kärlekens och
lyckans solsken? Huru bör man uppdraga gränserna af hans anlag, och huru
många verksamhetsfält skulle hafva tillhört honom framdeles, om äfven vid
hans död obegagnade? Allt frågor, som åtminstone vi ej kunna besvara. Vi
vilja blott säga, att emellan de glada dryckessångerna och de ömma
kärleksvisorna samt de hemska psalmerna finnes ett stort mellanrum inom
hans förmåga, och att den man, hvars ofulländade poesi förmått uppresa så
vidt skilda gränsstenar, af naturen varit ämnad till långt mera än hvad
han blef. Men redan det bästa, han lemnat efter sig, bevisar en verklig
skald.

                  *       *       *       *       *

-----
 [32]  = upphöra med.

 [33]  = der.

 [34]  = sätter p. för min mun.

 [35]  = anständighet.

 [36]  = förmon.

 [37]  Likaså vid en ung gift qvinnas graf:

           »Lijk som när rosen-bladh mäd ljufve nälker blandas,
           Fast om the vissna bort ok torkas, lijkväl andas.
           The mäd en liuf-sööt luft, som sprider sigh omkring:
           Så är og hennes prijs -- -- -- -- -- -- --
           -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
           Vij vele mäd full hand fiol ok amaranth
           Iempt andra blomster mehr uthströ kring hvarien kant
           Ok rund kring grafvens bredd.»

 [38]  = ljuder.

 [39]  = skryta med

 [40]  = giftvuxen.

 [41]  Det förtjenar anmärkas, att intet ord förekommer i
       dikten om dessa trakters sköna natur och lifliga
       folknöjen. Men visst fanns der ett rikt ämne för
       behandling. Medelklassens då varande förströelser i
       Stockholm voro nemligen om sommartiden att ro ut och slå
       sig ner i det gröna samt leka t. ex. »Tick-tack»,
       »Blindbock», »Giöm grant», »Tag fatt på den», »Mig möter
       monsieur. Hur heter han?», »Min vän, kom snart igen»
       (hvem igenkänner ej flera af dessa namn ännu?). Deruti
       deltogo då gamla och unga, gifta och ogifta. Om vintern
       åter klingade bjellrorna öfver isen, och man gjorde en
       utflykt till Drottningholm, Brahelund (i Haga-trakten)
       och Fittja. Utom dessa enkla och landtliga nöjen var
       lifvet monotont, så vida ej en mycket stor fest någon
       gång måste firas.

 [42]  = bollar, träskålar.

 [43]  = det tyska toll. oredig, galen.

 [44]  = smälter bort.

 [45]  = gör intryck på mig.--Är visan skrifven i Stockholm
       1669 och rör den någon flamma i Upsala?

 [46]  = magnet.

 [47]  = hufvudarbete.


De =källor=, som vi till vår afhandlings utarbetande hufvudsakligen
begagnat, äro följande:

Helicons blomster, plåckade ok wid åtskillige Tillfällen utdelte af
Lucidor den Olycklige. Det är alle de Poëtiske Skrifter, som författade
blefne af _Lasso Johansson_. Sthm 1688.

Samlade Vitterhets Arbeten af Svenska Författare från Stjernhjelm till
Dalin. Efter original-upplagor och handskrifter utgifna af _P. Hanselli_.
Upsala 1856-1875.

Lars Johansson Lucidor. En litterär studie af _Birger Schöldström_.
Utgifven i 25 exemplar. Sthm 1872.

Försök Till Et Biographiskt Lexicon öfver Namnkunnige och Lärde Svenske
Män, af _Georg Gezelius_. Sthm 1778-87.

Biographiskt Lexicon öfver namnkunnige Svenske män. Upsala och Örebro
1835-57.--Ny följd Örebro 1857-68.

Svenska Adelns Ättartaflor, utgifna af _Gabriel Anrep_. Sthm 1858-64.

_Joannis Schefferi_ Svecia litterata sive de scriptis et scriptoribus
Gentis Sveciæ. Opus posthumum. Holmiæ 1680.

Historiola Litteraria Poëtarum Svecanorum, quam pro laurea exhibet _Joh.
Henr. Lidén_. Upsaliæ 1764-72.

_Isak Reinhold Bloms_ Samlade skrifter. Sthm 1827.

In Historiam Poëseos Suecanæ Hypomnemata, quæ--p. p. _P. Ad. Sondén_
Upsaliæ 1817.

Svenska Vitterheten, Historiskt-Kritiska Anteckningar af _L.
Hammarsköld_. Andra upplagan, utg. af _P. A. Sondén_. Sthm 1833.

Sveriges Sköna Litteratur, en öfverblick vid Akademiska föreläsningar af
_P. Wieselgren_. Lund och Upsala 1883-49.--Jemte Tredje upplagan. Del. I.
Lund 1866.

Svenska Siare och Skalder, eller Grunddragen af Svenska Vitterhetens
häfder. Intill och med Gustaf III:s tidehvarf tecknade af _P. D. A.
Atterbom_. Upsala 1844-52.

Grunddragen af Svenska Vitterhetens historia. Akademiska föreläsningar af
_Bernhard Elis Malmström_. Örebro 1866-89.

Psalmopoeographia. En utförlig Beskrifning öfver them, som hafva
sammansatt, öfversatt och förbettrat Psalmerna i Sv. Psalmboken af 1695.
Af _Lars Högmarck_. Sthm 1736.

Den nya Swenska Psalmboken, framställd uti Försök till Swensk
Psalmhistoria af _Johan Wilhelm Beckman_, Sthm 1845-72.

Ur en Antecknares Samlingar. Sthm 1868-1874. [Af _G. E Klemming_.]

Samlade Skrifter af _Hedvig Charlotta Nordenflycht_. Upsala 1852.

_Jacobi Catzii I. C._ Silenvs Alcibiadis, sive Protevs: Humanæ vitæ
ideam, Emblemate trifariam variato, oculis subjiciens. -- -- --
Amsterdam.

Palmsköldiana. (Samlingar i Upsala universitets bibliotek).

Olof Celcii d. y:s anteckningar. (Handskrift i Upsala universitets
bibliotek).

Stockholms kämners- och rådstufvu-rätters protokoll för åren 1669, 1670
och 1674. (Handskrifter i Stockholms rådhusrätts arkiv).



Först sedan afhandlingen börjat tryckas, fästes vår uppmärksamhet på en
till »Nya dagligt allehanda» 1872 insänd notis, undertecknad C. A. K.,
hvarigenom tvetydigheten af Lucidors härstamning på mödernet synes
försvinna. Amiralens hustru, Barbro Jönsdotter, hade nämligen i sitt
första gifte (Umeå 1622) en son och fyra döttrar. Antagligt är, att en af
dessa döttrar var den olycklige skaldens moder. En hennes syster har
kunnat blifva gift med Assersson. Insändaren åberopar den likpredikan
öfver amiralens son, som hölls 1649 i Stettin af Mathias Decenius. Om den
assersonska familjen läses en uppsats af Säve i »Land och Folk» för
1874.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Om Lars Johansson (Lucidor den olycklige) - Litteraturhistoriskt utkast" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.