Title: Polarforskningen
Author: Nathorst, A. G. (Alfred Gabriel), 1850-1921
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Polarforskningen" ***


=Transcribers note:= This e-text was produced from Project Runeberg's
digital facsimile edition, printed in 1902, available at
http://runeberg.org/polarforsk/

Project Runeberg publishes free digital editions of Nordic literature.
Learn more at http://runeberg.org/



POLARFORSKNINGEN

AF

A. G. NATHORST

MED EN KARTA

FÖRENINGEN HEIMDALS
FOLKSKRIFTER; N:R 74.
P. A. NORSTEDT &
SÖNERS FÖRLAG,
STOCKHOLM.

PRIS: 25 ÖRE



=Föreningen Heimdals folkskrifter.=

=Anmälan.=


Föreningen Heimdal, stiftad och upprätthållen af studenter i Uppsala,
sträfvar ett verka för folkupplysningens sak genom ett efter dess krafter
afpassadt opartiskt folkupplysningsarbete utan politisk innebörd. I detta
syfte har föreningen sedan 1893 utgifvit folkskrifter -- smärre populärt
skrifna uppsatser i skilda ämnen -- för hvilkas halt och värde den känner
sig kunna bära ansvaret, utan att den därför gör till sitt hvarje i dem
förefintligt omdöme eller förslag.

Sex a tio folkskrifter beräknas årligen utkomma. Hvarje skrift utgör ett
afslutadt helt. Omfånget växlar i allmänhet mellan 1 och 5 tryckark och
priset mellan 10 och 50 öre.

Skrifterna, hvilka hittills utgifvits af F. & G. Beijers
bokförlagsaktiebolag, Stockholm, utkomma från och med 1899 å P. A.
Norstedt & Söners förlag, Stockholm.

Utom genom bokhandeln kunna skrifterna äfven erhållas genom föreningen
eller förläggarne -- numren 1--60 genom F. & G. Beijer, nummer 61 och
följande genom P. A. Norstedt & Söner -- hvilka vid direkt
partirekvisition lämna rabatt.



FÖRENINGEN HEIMDALS FOLKSKRIFTER. 74.


POLARFORSKNINGEN


AF

A. G. NATHORST

MED EN KARTA

STOCKHOLM

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG



STOCKHOLM

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

1902



År efter år hafva från Sverige eller andra länder större eller mindre
expeditioner till det norra polarområdet blifvit utsända. Närmare och
närmare polen har människan satt sin fot, förut obekanta trakter ha
blifvit undersökta och kända. Framträngandet mot polen går dock långsamt,
vanligen har det fordrats flera expeditioner för att nå en breddgrad
längre än förut, men undantag hafva dock gifvits, såsom då Nansen 1895,
på tio bågminuter när, nådde tre breddgrader nordligare än amerikanen
Lockwood, som 1882 vid Grönlands nordspets slagit närmast föregående
rekord med 83° 24'. Och äfven Nansen kom endast vid pass 3 1/2
breddgrader nordligare än E. Parry nära sjutti år tidigare (1827). Nu har
den italienske kaptenen U. Cagni, på hertig Luigis af Abruzzerna
expedition till Frans Josefs land 1900, hunnit 86° 33' 49" n. br., det
vill säga ungefär tre och tre fjärdedels nymil längre än Nansen, men där
han måste vända återstodo ännu vid pass trettioåtta och en half nymil
till polen.

Ännu är polen sålunda långt ifrån nådd, och de svårigheter, som ett
framträngande öfver isen visat sig erbjuda, gåfvo anledning till S. A.
Andrées försök 1897 att hinna den eftersträfvade punkten medelst
luftballong, ett försök som kostade honom och hans följeslagare lifvet.

De expeditioner, som sökt nå polen eller en hög nordlig breddgrad, hafva
tilldragit sig den stora allmänhetens hufvudsakliga intresse. Åt hvarje
om än så dumdristigt och illa planeradt företag i denna riktning ägna
tidningarna den allra största uppmärksamhet. Sträfvandet att först hinna
dit har blifvit en täflingskamp, vid hvilken de vetenskapliga intressena
skjutas åt sidan eller på sin höjd komma i andra rummet.

Mera obemärkt fortgå andra arbeten inom polarområdet. De expeditioner,
hvilka hafva dettas vetenskapliga utforskning till mål, göra mindre väsen
af sig, deras framgångar uppmärksammas mindre af allmänheten. Och dock är
det just genom dem, som vårt vetande om polartrakterna blifvit vidgadt,
det är genom dem, som polarforskningen erhållit en varaktig och
vetenskaplig betydelse.

Ofta nog hör man framställas frågan, hvartill polarexpeditionerna tjäna
och om de verkligen äro värda de summor, som offras på desamma. Svaret på
denna fråga skall jag i det följande söka lämna.

Skulle vi vinna något därigenom, att själfva polen blefve uppnådd?
Troligen intet annat än att det då blefve slut på denna täflingskamp, som
slukar stora penningsummor, hvilka kunna användas bättre till andra
ändamål, denna kamp som kostat många människors lif och förorsakat mycket
lidande både för människor och djur. Ty efter allt hvad man nu vet, måste
man antaga, att området kring polen är ett djupt, af drifis betäckt haf.
Är detta fallet, så har uppnåendet af polen ingen större betydelse i
vetenskapligt hänseende, om det ock från sportsmannens synpunkt må vara
en djärf och vacker bragd att hafva nått dit. Helt visst kommer också den
man, som först lyckas framtränga till den så eftersträfvade punkten, att
firas på ett sätt, som aldrig kommit någon af vetenskapens heroer till
del. Ty för allmänheten gäller det blott att ett länge eftersträfvadt mål
blifvit vunnet, och den nation, som den lycklige vinnaren tillhör, skall
helt visst räkna hans gärning såsom en af sina främsta bragder, om ock
dess vetenskapliga betydelse blir så godt som ingen.

Det är ju människans skyldighet att så omfattande som möjligt söka lära
känna den jord hon bebor. De »hvita fläckarna» på kartan blifva också år
efter år allt mindre, men de båda Polarregionerna (se kartan) visa
alltjämt de största områden af jorden, som ännu äro fullständigt okända.
Icke underligt därför, att just mot dessa vända sig ej blott den
allvarliga forskningens män utan äfven sådana, som sträfva efter att
genom ett djärft framträngande inom dessa okända regioner vinna rykte och
ära.

                  *       *       *       *       *

Det nämndes ofvan, att området närmast polen med all sannolikhet är ett
djupt af drifis betäckt haf. Såsom bekant, är Atlanten öfver 3 000 meter
djup ett stycke väster om Norge, och detta djup fortsätter norrut väster
om Spetsbergen. Äfven norr om Spetsbergen träffade Nordenskiöld 1868 vid
81° 42' n. br., 17° 30' o. l. ett djup af 2 440 meter. Under »Frams»
drift fann Nansen, att hafsbottnen sänkte sig ganska hastigt norr om de
Nysibiriska öarna, så att djupet där uppgick till 3 800 meter, och under
den fortsatta driften ända upp till 86° n. br. träffade han och Sverdrup
ingenstädes mindre djup än 3 000 meter, oftast betydligt mera.
Atlanterdjupet fortsätter följaktligen mot öster genom Ishafvet norr om
Spetsbergen och Frans Josefs land, och då det ej är sannolikt, att det
endast bildar en smal ränna, kan man med Nansen, som därtill äfven stöder
sig på isens drift och andra förhållanden, antaga såsom tämligen säkert,
att intet land finnes på denna sidan polen eller vid denna själf. En
vandring dit, exempelvis från Frans Josefs land, skulle sålunda icke
erbjuda något väsentligt nytt utöfver hvad man redan känner om den
isöken, som Nansen beskrifvit. Vinsten i vetenskapligt hänseende skulle
blifva inskränkt till rent meteorologiska rön, iakttagelser öfver isen m.
m. Med ett drifvande fartyg såsom Fram, hvarifrån lodningar och
hydrografiska arbeten kunde utföras, skulle ju resultaten blifva något
större. Men i intetdera fallet har polen själf någon särskild
vetenskaplig betydelse utöfver andra observationspunkter inom det högsta
polarområdet.

Hade däremot funnits land vid polen, då skulle förhållandet gestaltat sig
annorlunda. Detta lands geologiska byggnad, dess fauna och flora m. m.
skulle kunnat gifva oss ytterligt viktiga lärdomar i fråga om jordens
forna klimat, växternas och djurens vandringar, biologiska förhållanden
m. m. Men för att dessa resultat skulle stå att vinna, fordrades
visserligen, att det antagna landet undersöktes af naturforskare och icke
blott af någon sportsman, hvilken saknade vetenskaplig underbyggnad.

Den sida af polarforskningen, som uppställer ett uppnående af nordpolen
såsom mål, har följaktligen endast i de fall någon större betydelse, när
den är förenad med vetenskapliga undersökningar, och detta i samma mån
mera, ju allsidigare dessa undersökningar äro.

Det har redan i det föregående omnämnts, att engelsmannen E. Parry 1827
nådde 82° 45' n. br. Detta skedde under en vandring på isen norr om
Spetsbergen, företagen under sommaren från Hecla Cove i Treurenbergbay på
Västspetsbergens nordkust. Det dröjde sedan nära femtio år, innan någon
kom ännu närmare polen, denna gång på västra halfklotet, då engelsmannen
A. H. Markham 1876 lyckades framtränga norr om Grinnell land på isen till
83° 20'. Markham deltog i den engelska polarexpeditionen under Nares,
som med de två fartygen »Discovery» och »Alert» öfvervintrade på Grinnell
land 1875--76, det förra vid 81° 42', det senare vid 82° 26' n. br.
Denna expedition var rik på vetenskapliga resultat och har i hög grad
vidgat kännedomen om Grinnell land samt den grönländska kusten på andra
sidan Robesons kanal. Ännu något längre än Markham hann amerikanen
löjtnant J. B. Lockwood på den grönländska sidan 1882, där han
framträngde till 83° 24'. Lockwood var deltagare i Greelys expedition,
hvilken öfvervintrade vid Fort Conger på Grinnell land 1881--83. Denna
expedition var amerikansk och utgjorde en af de internationella
meteorologiska stationer inom polarområdet, som voro i verksamhet
1882--83. På grund af ishinder i Smiths sund blef den icke såsom
beräknadt var afhämtad vid Fort Conger, utan deltagarne måste i augusti
1883 i båtar begifva sig söder ut till Kap Sabine vid Smiths sund, där de
flesta (aderton af tjugufem), bland dem äfven Lockwood, under
öfvervintringen 1883--84 ledo hungersdöden. Äfven de öfriga sju, bland
hvilka Greely själf, voro nära att duka under, då ändtligen den 22 juni
1884 dåvarande commander, sedermera amiral W. S. Schley ombord på
»Thetis» kom till deras undsättning. En af de öfverlefvande dog likvisst
på hemvägen.

Efter Lockwood nådde Nansen den högsta nordligaste punkten 1895, då han
på sin vandring från Fram med H. Johansen hann ända till 86° 14'.
Nansens plan med Fram var helt olik de förut använda och gick som bekant
ut därpå, att fartyget skulle, inneslutet i isen, drifvas af den ström,
som han antog framgå öfver polen från trakten norr om de Nysibiriska
öarna mot Grönlandshavet. Att en sådan ström, eller rättare af vindarna
föranledd isdrift, verkligen är för handen, ådagalades genom Frams drift,
och hade Nansen kommit in i isen längre mot öster, eller hade han i
enlighet med sin första plan gått till Polarhafvet genom Berings sund, så
är det ganska sannolikt, att Fram passerat helt nära polen. Nansens och
Johansens djärfva  vandring från fartyget norr ut och deras
öfvervintring på Frans Josefs land äro ännu i så friskt minne, att jag ej
behöfver uppehålla mig därvid. Men det torde böra påpekas, att från ett
på detta sätt drifvande fartyg, försedt med ändamålsenlig utrustning,
vetenskapliga observationer af allahanda slag, såsom nämndt, kunna
utföras, hvarför en dylik färd, liksom under Frams drift, kan blifva af
omfattande vetenskaplig betydelse, förutsatt naturligtvis, att kursen ej
sammanfaller med Frams.

Att kapten U. Cagni lyckades nå 86° 33' 49" nordlig bredd, den högsta
punkt, som hittills blifvit uppnådd, berodde till stor del därpå, att
hertig Luigi af Abruzzerna, den italienska expeditionens ledare, med
fartyget »Stella Polare» lyckades tränga ända till 81° 47' på Frans
Josefs land och där öfvervintra. Vandringen norr ut var i alla fall
betydligt längre än Nansens, ty denne började sin färd från Fram nära två
breddgrader nordligare. I vetenskapligt hänseende blef föga vunnet genom
Cagnis raska färd, emedan vandringen endast gick öfver is. Dock kunde
påvisas, att de öar, som Payer trott sig se norr om Frans Josefs land och
hvilka han kallat Konung Oskars land och Petermanns land, i verkligheten
icke existera.

Till denna korta öfversikt af de expeditioner, som sedan Parrys dagar
slagit rekord vid försöken att nå polen, må fogas några ord dels om S. A.
Andrées ballongfärd, dels om pågående expeditioner med polen såsom mål.
Andrée uppsteg som bekant den 11 juli 1897 från Danskön och har sedan
dess jämte sina kamrater varit försvunnen. Af de tillvaratagna
flytbojarna blir det sannolikt, att ballongen, sedan den först gått i
nordnordostlig riktning till ungefär 82° n. br., tagit kosan mot
ostsydost och gått söder om Frans Josefs land, hvarpå den nedfallit i
hafvet någonstädes sydost eller öster om detta.

Denna sträcka är så lång, att om kursen varit nordlig, så skulle ej blott
polen blifvit nådd, utan ballongen skulle fortsatt sin färd ett stycke på
andra sidan däraf. Ballongens bärkraft var sålunda tillräcklig för att
under gynnsamma förhållanden föra densamma till och förbi polen, men den
räckte icke till för en återfärd ur polarområdet. Hade allt gått väl,
hade man passerat i närheten af polen, hade vädret då varit klart och
hade man lyckats komma ut ur polarområdet, så borde man hafva erhållit
ett definitivt svar på frågan om förekomsten af land i polens närhet och
därigenom möjligen inbesparat mycket onödigt arbete, som nu utföres af
andra expeditioner. Huru Andrée-expeditionen omkom är ännu ovisst,
möjligen blir dess slutliga öde aldrig kändt.

För närvarande pågå tre expeditioner, af hvilka åtminstone de två hafva
till uppgift att söka nå nordpolen. Otto Sverdrup, Nansens berömde
följeslagare, afgick 1898 med Fram till nordvästra Grönland, där han
ämnade framtränga genom Smiths sund och Robesons-kanalen till Grönlands
nordspets, dubblera denna och ånga söder ut längs ostkusten. Dock är det
antagligt, att han äfven haft andra mål i sikte och att han, om han
lyckats framtränga norr om Grönland, möjligen därifrån försökt en
vandring mot polen. Hvar Sverdrup nu finnes, vet man dock ej.
Isförhållandena 1898 voro ej gynnsamma i Smiths sund, och Sverdrup kunde
därför ej framtränga så långt norr ut, som han hoppats, hvarför han under
vintern sysselsatte sig med undersökning af Ellesmere land. Sedan
sommaren 1899 har man ej hört något af honom, och hans fartyg lär då
hafva varit synligt i Smiths sund, styrande mot söder. Om detta är
riktigt, så torde han möjligen öfvergifvit sin ursprungliga plan att
framtränga genom Robesons kanal och i stället vändt sig mot Jones sund
och de ännu outforskade trakterna väster därom. Han skulle då till
äfventyrs komma till det område, där de engelska expeditioner, som
sträfvat att nå nordvästpassagen, på sin tid arbetat, och om lyckan är
god, kunde han tänkas framkomma till Berings sund. Som Sverdrup hade
proviant för fem år, är det för närvarande (februari 1902) ingen
anledning att hysa större oro för hans uteblifvande, förutsatt att hans
fartyg ännu finnes i behåll. Skulle detta däremot hafva förolyckats, så
måste man ju befara, att en del af provianten äfven gått förlorad, om den
ock sedan delvis kunnat ersättas genom jaktbyte. Då Sverdrups expedition
medför flera naturforskare, bör densamma hafva vunnit viktiga
vetenskapliga resultat.

Amerikanen R. Peary arbetar för närvarande med nordligaste Grönland och
Grinnell land som utgångspunkt för att, understödd af eskimåer, genom
vandring öfver isen söka nå nordpolen. Han blef bekant genom sin djärfva
bragd 1892, då han jämte norrmannen Eivind Astrup från M'Cormick Bay vid
77° 43' n. br. vandrade öfver inlandsisen till nordöstra kusten af
Grönland vid 81° 37' n. br., en sträcka, som, inberäknadt krokvägarna,
fram och åter belöper sig till vid pass 1 800 a 1 900 kilometer. Pearys
fortsatta arbeten i nordvästra Grönland hafva däremot icke varit lika
framgångsrika, och hans brist på vetenskaplig underbyggnad har gjort dem
mindre resultatrika, än annars skulle varit fallet, ehuru ju visserligen
åtskilligt blifvit vunnet. Här vill jag endast erinra om hemförandet till
Amerika af de stora järnblocken vid Kap York, af hvilka det största väger
90 a 100 tons, sålunda nära fyra gånger så mycket som det största
nordenskiöldska blocket från Ovifak, samt om hans studier öfver
eskimåstammen norr om Kap York. Sommaren 1900 nådde Peary 83° 50' n. br.
på isen norr om Grönland, men där hindrades han af råkar att komma
vidare. Han är dock fortfarande där uppe och ämnar fortsätta sina försök.
Genom sin långvariga vistelse därstädes har han fullständigt vant sig
vid eskimåernas lefnadssätt.

Amerikanen E. B. Baldwin, hvilken såsom meteorolog deltog i Pearys andra
expedition 1893--94 och hvilken sedermera öfvervintrade med amerikanen
Wellman på Frans Josefs land 1898--99, har upptagit försöket att nå
nordpolen från detta land, där han nu öfvervintrar. Expeditionen bekostas
af en amerikansk millionär Ziegler, som ställt obegränsade medel till
Baldwins disposition. Med skotska hvalfångstfartyget »Esquimaux», som af
Baldwin inköpts och omdöpts till »America», har han sommaren 1901
begifvit sig till Frans Josefs land, dit ett annat fartyg för hans
räkning fört öfver 400 hundar samt ett antal ponies. Baldwins mening är
att tidigt på våren 1902 anträda färden mot nordpolen, och om denna nås,
ämnar han icke återvända till Frans Josefs land utan fortsätta mot
Grönland, på hvars ostkust, i närheten af 75° n. br., ett par depåer för
hans expedition sommaren 1901 blifvit upplagda och där ett fartyg skall
söka honom redan 1902. Expeditionen har för oss ett särskildt intresse,
emedan fartygets befäl och besättning till stor del utgöres af svenskar;
en af styrmännen har deltagit i författarens båda polarexpeditioner 1898
och 1899.

Någon utförlig framställning af polarforskningens historia ingår icke i
planen för denna uppsats, och den korta ofvan lämnade öfversikt af de
färder, som sedan början af förra århundradet företagits med själfva
nordpolen eller en möjligast högsta nordliga breddgrad såsom mål, torde
här vara fullt tillräcklig. Vi skola nu vända oss till den andra, vida
viktigare sidan af polarforskningen, nämligen den vetenskapliga, eller
polarområdets allsidiga undersökning i vetenskapligt hänseende.

De äldre expeditionerna till polarområdet, särskildt de engelska, hade i
allmänhet geografiska upptäckter såsom mål. En vetenskaplig utforskning
af de länder, som påträffades och besöktes, ingick icke i dessa
expeditioners plan, men det oaktadt har dock vetenskapen skördat många
frukter af desamma genom de iakttagelser, som utförts af fartygens
officerare och läkare. Äfven genom hvalfångarne, särskildt William
Scoresby den yngre, hade kännedomen om polarområdets naturbeskaffenhet
samt framför allt om dess högre djurvärld bragts åtskilligt framåt. Men
frånse vi det, som angår en del af de högre djuren, voro iakttagelserna i
det stora hela spridda och bristfälliga, helt naturligt då de utförts vid
sidan af andra arbeten.

Det blef svenskarne förbehållet att införa en annan tingens ordning, ty
det är från dem, som den vetenskapliga polarforskningen stammar. När Otto
Torell utrustade sin expedition till Spetsbergen 1861, satte han
nämligen en allsidig vetenskaplig utforskning af landet och omgifvande
farvatten såsom mål jämte de rent geografiska arbetena. Utom chefen
deltogo i denna expedition sju andra naturforskare, och den kunde därför
återvända med mycket omfattande resultat på de olika vetenskapernas
områden, ja så omfattande, att ingen föregående expedition i detta
hänseende ens tillnärmelsevis kunde jämföras med densamma. A. E.
Nordenskiöld, hvilken såsom Torells närmaste man deltog i denna
expedition, efter att redan 1858 hafva åtföljt honom på hans första
spetsbergsfärd, har planerat alla sina expeditioner på samma sätt, och
så har i allmänhet äfven varit fallet med öfriga svenska expeditioner,
både större och mindre. Astronomer, geodeter, kartografer, mineraloger,
geologer, fysici, meteorologer, hydrografer, zoologer, botanister,
bakteriologer och fotografikunniga hafva sålunda haft tillfälle att
arbeta inom skilda trakter af polarområdet, och de delar af detta, som
företrädesvis utgjort målet för svenskarnes forskningar, äro därför bäst
kända. Af andra nationer är det i synnerhet danskarne, som adopterat
den svenska forskningsmetoden, och danska Grönland har genom de af
kommissionen för Grönlands geologiska och geografiska undersökning (från
1876) utsända expeditionerna blifvit ganska grundligt utforskadt. Dessa
undersökningar hafva, såsom rimligt är, då det gäller en till Danmark
hörande besittning, bekostats af danska staten, på senare tid dock
äfven med bidrag från den under danska vetenskapsakademien stående
Carlsbergsfonden. Beträffande andra nationer må vi erinra om tyskarnes
arbeten på nordöstra Grönland 1869--70, resultatrika därför att denna
under K. Koldeweys ledning stående expedition medförde flera naturforskare
liksom de svenska. Den engelska expeditionen under Nares är redan nämnd,
likaså Nansens färd med Fram. På senare år hafva äfven ryssarne utfört
ett erkännansvärdt arbete inom polarområdet, såsom på Novaja Semlja och
östra Spetsbergen, för att nu icke tala om de Nysibiriska öarna och
fastlandet söder om Ishafvet.

Mindre resultatrik i vetenskapligt hänseende var engelmannen F. Jacksons
treåriga vistelse på Frans Josefs land 1894--97, helt visst därför, att
ledaren själf ej ägde vetenskaplig underbyggnad. Men doktor Koettlitz och
andra af deltagarne hafva dock gjort många vackra iakttagelser, och
Nansens korta vistelse på Frans Josefs land gaf relativt mycket goda
resultat. På grund däraf att de många engelska franklinexpeditionerna
icke medförde egentliga naturforskare, återstår ännu ofantligt mycket
arbete, innan Nordamerikas arktiska arkipelag kan anses någorlunda
fullständigt utforskad i vetenskapligt hänseende. Hvad man redan därom
har sig bekant, lofvar mycket intressanta resultat.

Vår kännedom om polarområdet står följaktligen i samband med
expeditionernas sammansättning och arbetsmetod. Där den svenska metoden
följts, är sagda kännedom fullständigast, där vetenskapen kommit i andra
rummet, är den däremot, trots äfven ett stort antal expeditioner,
fortfarande bristfällig. Vi skola nu taga i betraktande några sidor af de
vetenskapliga arbetena där uppe samt skärskåda deras betydelse.

Vi vända oss därvid i första rummet till gradmätningen på Spetsbergen,
som de senaste åren varit så mycket på tal och till hvars utförande
svenska staten beviljat ansenliga bidrag. Afsikten med densamma är att
erhålla ett viktigt bidrag till kännedomen om jordens storlek och form.
Hade jorden varit fullständigt klotrund, så kunde man genom att uppmäta
hvilken som helst del af en meridianbåge eller af ekvatorn erhålla det
önskade resultatet. Hvarje meridianbåge omfattar ju 360 latitudgrader,
och om t. ex. en latitudgrad uppmättes, lika mycket hvar, så blefve
jordens hela omfång 360 gånger så stort som det erhållna resultatet;
mättes tre latitudgrader, måste resultatet multipliceras med 120 o. s. v.
Sedan emellertid Newton påvisat, att jorden icke är klotrund utan i stort
sedt en rotationsellipsoid, d. v. s. afplattad mot polerna, måste det
möta betydligt större svårigheter att bestämma jordens form. Helst borde
en gradmätning företagas från ekvatorn ända till polen, men då
fördelningen af land och haf lägger hinder i vägen för detta, måste man i
stället nöja sig med så stora delar af bågen, som kunna erhållas. Om en
afplattning är för handen, måste meridianbågen visa en mindre krökning
närmare polen än vid ekvatorn. För att utröna, om så verkligen vore
fallet, anordnades af franska vetenskapsakademien redan 1735--43 en
gradmätning vid ekvatorn i Peru och 1736--37 en annan i Torneådalen, vid
66° latitud. Dessa mätningar bekräftade den antagna tillplattningen,
längden af en breddgrad i Lappland befanns större än vid ekvatorn, d. v.
s. krökningen var på förstnämnda ställe minst. Det är tydligt, att ju
närmare polen en dylik gradmätning kan utföras, dess bättre, och redan
1826 framkastade engelsmannen E. Sabine tanken därpå, att en sådan borde
företagas på Spetsbergen. Torell upptog en förberedande rekognosering af
denna plans utförbarhet i programmet för expeditionen till Spetsbergen
1861, och norra delen af gradmätningsnätet blef då af Chydenius och Dunér
till sina hufvuddrag utstakad, medan den södra delen rekognoserades af
Nordenskiöld och Dunér under en särskild expedition 1864.

Till definitivt utförande kom planen, på grund af de stora kostnaderna,
först 1899, då Sverige och Ryssland gemensamt påbörjade arbetena, efter
det att en svensk expedition under E. Jäderin utfört en del förberedande
arbeten 1898. Ryssarnes undersökningar voro fullbordade 1901, men af
Svenskarnes arbeten återstår, på grund af ogynnsamma isförhållanden vid
Spetsbergens nordkust, en obetydlig del, som dock antages kunna
fullbordas sommaren 1902. Den meridianbåge, som då blifvit uppmätt, är
visserligen endast omkring 4° 20' lång, men resultatet af mätningen
antages blifva af stor betydelse. Dock anses numera, att gradmätningar
icke ensamt äro tillräckliga för att bestämma jordytans form i stort,
emedan denna är oregelbundnare, än man förr antagit. Man använder därför
äfven undersökningar öfver pendelns svängningar, hvilka på grund af
tyngdkraften äro hastigare, ju närmare jordens medelpunkt det ställe är
beläget, där pendelobservationen utföres. Och då jordradiens längd
minskas mot polerna, blir pendelns svängningshastighet därstädes
gifvetvis större än närmare ekvatorn. Emellertid tillkomma en mängd
störingar, beroende af lokala omständigheter, såsom bergarternas olika
täthet, lokala terrängförhållanden m. m. Alla dessa omständigheter hafva
under gradmätningsexpeditionerna blifvit beaktade och undersökta, och
därför komma dessa jämte sitt hufvudresultat att medföra en mängd andra
viktiga sådana, hvilket här endast kunnat antydas.

Efter att sålunda hafva vidrört en särskildt viktig uppgift för
geodesien, hvilken endast står att vinna i polarområdet, skola vi nämna
några ord om de rent kartografiska arbetena. Om dessa hafva de svenska
polarexpeditionerna gjort sig i hög grad förtjänta. Redan efter
expeditionerna 1861 och 1864 kunde Dunér och Nordenskiöld utgifva en
karta öfver Spetsbergen, hvilken i högst väsentlig grad korrigerade de
förut befintliga och för första gången visade landet såsom det till sina
hufvuddrag ser ut. Sedermera har denna karta genom följande expeditioner
blifvit mer och mer kompletterad, och detta ej blott genom topografiska
arbeten utan äfven genom en stor mängd astronomiska ortsbestämningar.
Intet polarland kan i detta hänseende anses så noggrant kartlagdt som
Spetsbergen. Men vår insats i denna riktning stannar ej härvid. Beeren
Eiland och Kung Karls land hafva blifvit noggrant uppmätta och kartlagda,
en stor del af Asiens nordkust har genom Vegafärden blifvit till sitt
läge riktigare bestämd, Kejsar Frans Josefs fjord och Kung Oskars fjord i
nordöstra Grönland äro uppmätta och kartlagda genom svenska expeditioner,
så ock Kung Oskars hamn (Angmagsalik) längre söder ut och likaså några
spridda områden på västkusten. Det är naturligtvis danskarne, som för
öfrigt utfört mest omfattande kartarbeten på Grönland, om ock i allmänhet
mindre detaljerade än Svenskarnes. Engelsmän och amerikaner hafva arbetat
i nordvästra Grönland, på Grinnell land och i Amerikas arktiska
arkipelag, ryssarne på Novaja Semlja och i arktiska Sibirien.

Nu kan man fråga, hvartill allt detta arbete tjänar. Det är nog sant, att
de fartyg, som gå hit, kunna reda sig med mindre noggranna kartor, såsom
sjökorten, på hvilka endast kustkonturerna någorlunda riktigt angifvas.
Men för en mängd vetenskapliga arbeten, särskildt de geologiska, är ett
noggrant kartografiskt  underlag absolut nödvändigt, och ett land kan
för öfrigt icke anses fullständigt kändt, förrän hufvuddragen af dess
topografiska förhållanden blifvit fastställda. De kartografiska arbetena
försvara därför väl sin plats och äro på samma gång en måttstock på den
grundlighet, hvarmed landets undersökning försiggått.

Geologien torde kanske mer än någon annan vetenskap, detta såväl direkt
som indirekt, hafva profiterat af polarforskningen, och det var för
öfrigt geologiska spörsmål, hvilka gåfvo anledningen till den
vetenskapliga polarforskning, som utgått från Sverige. När O. Torell
började studera de lösa jordaflagringarna och bergens afslipningsfenomen
hos oss samt (1856) lärde känna glacierernas verkningar i Schweiz, fann
han det önskvärdt att utsträcka sina forskningar till polarländerna, där
glaciärerna äro utvecklade efter en helt annan måttstock än i Alperna.
Det var detta, som gaf anledning till hans första resa till Spetsbergen
1858, hvarefter han besökte Grönland 1859 -- på Island hade han varit
redan 1857. Hemkommen från Grönland planerade han den stora expeditionen
1861, i hvilken såsom nämndt sju andra naturforskare deltogo,
representerande geologi och mineralogi, geografi och geodesi, astronomi,
fysik, botanik, zoologi och på sätt och vis äfven hydrografi.

När vi nu såsom ett geologiskt faktum kunna anföra, att Sverige under
istiden, i analogi med det nutida Grönlands inre, var betäckt af en
väldig inlandsis af kanske ett par tusen meters mäktighet och att denna
inlandsis sträckte sig öfver norra Tyskland och en stor del af Ryssland,
så kan detta sakförhållande sägas hafva framgått genom jämförelser med
förhållandena inom polarområdet. Och sedan vi nu veta, att vårt
krosstensgrus är den forna inlandsisens moräner och att den hvarfviga
leran, som utbreder sig öfver en så stor del af södra och mellersta
Sverige och där utgör en viktig åkerjord, är afsatt i det haf, som
omedelbart efter isens afsmältning inkräktade på landet, då förstår man
utan vidare, att man, för att få inblick i dessa jordarters rätta
bildningssätt, måste utföra jämförande studier inom polarländerna. Och
det är äfven där, som man får lära känna beskaffenheten af det djur- och
växtlif, som efter isens afsmältning först tog vårt land i besittning.
Lovén hade redan 1839 och 1846 påvisat, att de mollusker, hvilkas skal
bilda de bekanta Kapellbackarna vid Uddevalla, tillhöra arter, som nu
lefva i Ishafvet, och äfven i östra Sverige, särskildt i Stockholms
omgifningar, har man i den hvarfviga leran, glacialleran eller
ishafsleran, såsom den numera kallas, funnit skal af den ishafsmussla,
_Yoldia arctica_, som lefver under mera ytterligt arktiska förhållanden
än någon annan molluskart. I fullständig öfverensstämmelse härmed
tillhöra de däggdjurslämningar, som i södra Sverige funnits i
ishafsleran, äfven arktiska arter, af hvilka särskildt må nämnas
grönlandshval (_Balaena mysticetus_), hvitfisk eller hvithval
(_Delphinapterus leucas_), narhval (_Monodon monoceros_), grönlandssäl
(_Phoca groenlandica_), storsal (_Phoca barbata_) m. fl.

Af landdjur må erinras om renen, som är funnen i istidens aflagringar i
Skåne, och vi se sålunda, att man först inom polartrakterna finner
motsvarighet till den djurvärld, som vid isens afsmältning lefde på
Sveriges och angränsande områdens land samt i närbelägna haf. Alldeles
detsamma gäller om växtvärlden. Den flora, som först tog landet i
besittning, i den mån som isen smälte undan, utgjordes ej blott i Sverige
utan äfven i Danmark, norra Tyskland, Ryssland samt till och med i
Skottland och England af till stor del samma rent arktiska arter, som nu
bilda växtligheten på Spetsbergen, Frans Josefs land, Grönland o. s. v.
eller i arktiska Sibirien. Detta känna vi genom de fynd, som blifvit
gjorda i sötvattensaflagningar, afsatta i  dammar och sjöar efter isens
afsmältning, företrädesvis i Skåne och Danmark men äfven i Ryssland,
norra Tyskland ända ned till Dresden, England och Skottland. Såsom
exempel på dessa växter erinras om små dvärgviden (_Salix polaris,
herbacea_ och _reticulata_), fjällsippan (_Dryas octopetala_),
dvärgbjörken (_Betula nana_), saxifragor (_Saxifraga oppositifolia,
hirculus_ och _cæspitosa_), fjällsyran (_Oxyria digyna_) m. fl. Dessa
växter finnas ju visserligen äfven på våra fjäll, men först inom
polartrakterna får man en full inblick i de förhållanden, under hvilka
istidens flora lefvat.

Det är sålunda företrädesvis där vi hafva att lära oss, huru räfflorna på
våra berg och andra afslipningsfenomen under istiden hafva uppstått, huru
våra glaciala grus- och lerlager hafva bildats samt huru den växt- och
djurvärld var beskaffad, som efter isens afsmältning först tog land och
haf i besittning. Och man kan därför tryggt påstå, att polarforskningen
varit absolut nödvändig för en riktig uppfattning af istiden och i
samband med denna stående förhållanden. Där ha vi sålunda en frukt af
denna forskning, som särskildt för vårt lands geologi varit af oskattbar
betydelse.

Men äfven för många andra geologiska spörsmål hafva de geologiska
arbetena i polartrakterna varit fruktbringande. Då utrymmet förbjuder mig
att stanna vid dem alla, skall jag endast i förbigående erinra om deras
viktiga bidrag till frågan om fördelningen af land och haf under forna
geologiska perioder och i omedelbart samband därmed om de forna
nivåförändringarna och frågan om fastlandens rörelser. Däremot kan jag ej
underlåta att något stanna vid ett annat resultat af de geologiska
forskningarna inom polarområdet, hvilket varit af genomgripande betydelse
för kännedomen om jordens forna klimat.

Vid studium af de fossilförande formationerna i Europa hade man snart nog
kommit till insikt därom, att de i allmänhet, frånsedt istidens
aflagningar, talade för ett klimat, betydligt varmare än det, som nu på
samma ställen är rådande. Detta vare sig det var fråga om aflagringar
från den paleoziska (med undantag för perm), mesozoiska eller tertiära
tiden. För att nu endast tala om tertiärtiden, så funnos t. ex. palmer
under densamma ej blott i Schweiz, Frankrike och England utan till och
med så långt norr ut som vid det nutida Preussens östersjökust. Det var
ju häraf gifvet, att klimatet under den tiden var betydligt gynnsammare
än det närvarande, och samma vittnesbörd kan dragas af den dåtida
djurvärlden. Medeltemperaturen i Schweiz under den äldre miocena tiden
uppskattas af Heer till ungefär 20,5 grader Celsius, eller ungefär
detsamma som nu på Kanarieöarna, medan den nutida medeltemperaturen på
förstnämnda ställe är 11,66 grader.

Man försökte förklara detta på olika sätt, och så länge man ej kände
några tertiära aflagringar norr om Tyskland, kunde man ju alltid söka
orsaken till det forntida mildare klimatet i lokala förhållanden,
beroende på olika fördelning af land och haf m. m. Men undersökningarna
inom polartrakterna gjorde en gång för alla slut på dylika
förklaringsförsök, ty de ådagalade, att fenomenet var af en allmän natur,
som hade gjort sig gällande öfver hela jordklotet. I polartrakterna fann
man nämligen mångenstädes växtförande tertiära aflagringar, och de
växtlämningar de innehålla bära vittnesbörd om ofantligt mycket
gynnsammare klimatförhållanden än nutidens. I Grönland har man vid
omkring 70° n. br., sålunda vid nära nog samma breddgrad som Nordkap,
funnit lämningar af en rik skogsflora, som sammansättes af många olika
barrträd, såsom sumpcypresser och mammutsträd, ginkgo, granar, tallar,
tujor m. fl. samt ett ännu större antal löfträd, såsom popplar, alar,
björkar, valnötsträd, lönnar, magnolier, plataner, lagerarter och en stor
mängd andra. Af valnötter har man till och med funnit de förstenade
frukterna, som sålunda där nådde full mognad. På Spetsbergen, vid 78° och
79° n. br., finnas likaledes tertiära aflagringar med en stor mängd barr-
och löfträd, ehuru en del af de på Grönland förekommande mest sydliga
formerna saknas. I alla fall funnos där sumpcypresser, sequoior, granar,
tallar, tujaliknande träd eller buskar, popplar, almar, björkar, alar,
lindar, lönnar, magnolier, plataner, hasslar och många andra, i allmänhet
utmärkta genom stora blad. Dessutom funnos ormbunkar, bland dem en
storbladig _Osmunda_, samt fräkenarter m. fl.

Men ännu längre norr ut har man vittnesbörd om ett gynnsamt klimat under
den tertiära tiden. Vid Discovery Bay på Grinnell land insamlades under
den engelska expeditionen 1875--76 vid 81° 42' n. br. åtskilliga
tertiära växtförsteningar. Här förekomma visserligen af löfträd endast
storbladiga björkar samt hasslar, popplar, almar, lindar m. fl., men af
barrträd finnas alltjämt sumpcypresser och sequoior. Ehuru denna flora
tyder på ett mindre varmt klimat än det, som samtidigt var rådande tio
breddgrader längre mot söder, är dock motsatsen mot nutiden icke mindre
stor än förut. Ty sumpcypressen (_Taxodium distichum_) är i våra dagar
inskränkt till södra delarna af Förenta staterna. Då man äfven på de
Nysibiriska öarna funnit en tertiär flora med sumpcypresser och löfträd,
blir det utan vidare tydligt, att klimatet under den tertiära tiden varit
varmare öfver hela jorden och att detta måste bero af hela jorden
beträffande förhållanden.

Gå vi längre tillbaka i tiden, skola vi finna vittnesbörd om liknande
förhållanden. På Grönlands västkust vid 70° n. latitud finnas aflagringar
från kritsystemet, rika på växtlämningar af mångahanda slag, bland hvilka
till och med märkas trädartade ormbunkar, cycasarter samt brödfruktsträd,
närstående det på Söderhafsöarna lefvande äkta brödfruktsträdet
(_Artocarpus incisa_). Under  kritperioden var klimatet följaktligen
ännu varmare därstädes än under den tertiära, antagligen tropiskt. Och gå
vi så långt tillbaka i tiden som till stenkolsperioden, så märka vi ingen
skillnad mellan de fossila växter, som finnas i de under denna tid på
Spetsbergen afsatta aflagringarna, och dem, som förekomma i motsvarande
aflagringar i Europa.

Hade vi vändt oss till de fossila djuren i stället för till växtfossilen,
skulle vi kommit till samma resultat, och det är därför onödigt att
uppehålla oss vid dem. Af det sagda torde det vara tydligt, att man först
genom de geologiska undersökningarna i polartrakterna kunnat komma under
fund med forna tiders klimatförhållanden och på samma gång komma till
insikt därom, att klimatförändringarna varit gällande öfver hela jorden
och icke berott af lokala förhållanden. Huru dessa förändringar skola
förklaras, kan ännu icke med säkerhet sägas, ehuru förklaringsförsök icke
saknats, såsom att de skulle bero på rent kosmiska förhållanden, på
förändringar af polernas läge, af jordbanans excentricitet o. s. v. På
senaste tid har man sökt förklaringen i växlingar af atmosfärens
kolsyremängd; en ökning af denna medför nämligen en stegrad temperatur.
Här är dock icke stället att ingå på någon diskussion angående det ena
eller det andra förklaringsförsökets större eller mindre sannolikhet.

Utom hvad de fossilförande aflagringarna i polartrakterna lära oss i
fråga om jordens forna klimat, få vi af dem en mycket viktig inblick
beträffande organismernas forna geografiska utbredning, och särskildt
hafva många växtgeografiska frågor genom undersökningarna af desamma
vunnit sin lösning. Vända vi oss till de nutida organismerna därstädes,
till föremålen för de zoologiska och botaniska studierna, så finna vi ej
mindre betydelsefulla uppslag. För att först tala om de zoologiska
forskningarna, så innebär ju kännedomen om  polarområdets djurvärld en
väsentlig ökning af det zoologiska materialet, en ökning som redan i
fråga om de högre djuren genom många egendomliga typer -- hvalarna,
narhvalen, hvalrossen, sälarna, myskoxen, isbjörnen och åtskilliga fåglar
-- är beaktansvärd nog. Det gäller härvid ej blott kännedomen om dessa
djurs byggnad utan äfven om deras lefnadsförhållanden, hvarvid det icke
är minst märkligt, att så stora djur som hval- och säldjuren å ena sidan,
myskoxen och renen å den andra kunna finna näring och frodas under de
mest utprägladt arktiska förhållanden. Ej mindre resultatrik är
undersökningen af den lägre djurvärlden i hafvet, hvilken, tvärtemot hvad
man på förhand kunnat förmoda, är särdeles rik ännu vid mycket låg
temperatur, ja exempelvis utanför glaciärerna visar en fast otrolig
lifaktighet och individrikedom. Att ingå på någon redogörelse för detta
djurlif kan naturligtvis icke här komma i fråga, det är nog med att säga,
att det ej blott har lämnat ett ytterst värdefullt allmänt zoologiskt och
biologiskt material utan därjämte gifvit uppslag till många
djurgeografiska frågors lösning och på samma gång, såsom förut nämnts,
lärt oss känna beskaffenheten af djurlifvet under istiden.

I samband med djurlifvet i hafvet må äfven nämnas något om plankton, de
mestadels små och för blotta ögat nästan oskönjbara organismer, djur och
växter, hvilka förekomma fritt kringdrifvande i hafsvattnet och hvilka,
oaktadt sin litenhet, kunna blifva af betydelse på grund af individernas
talrikhet. De utgöra nämligen föda åt högre djur, speciellt fiskarna.
Beskaffenheten af plankton står i det närmaste samband med vattnets
temperatur och salthalt, och då dessa äro olika i olika hafsströmmar, äro
planktonorganismerna till viss grad bundna vid olika sådana.
Undersökningarna af plankton äro därför ej blott för biologen utan äfven
för hydrografen af betydelse och äro slutligen i praktiskt hänseende af
vikt, på grund däraf att plankton såsom nämndt tjänar till föda åt
fiskar, däribland äfven sillen.

Då vi nu kommit in på det hydrografiska området, må nämnas, att för att
kunna riktigt uppfatta hafsströmmarna i Atlanten, är det nödvändigt att
äfven studera de hydrografiska förhållandena inom polarområdet. Då de
förra hafva stort inflytande på vårt lands klimat och äfven, såsom
antydts, äro af stor betydelse för hafsfisket, torde vikten af dylika
undersökningar utan vidare inses. Det må på tal om de
hydrografisk-zoologiska undersökningarna icke förgätas, att de
djupdraggningar, som utfördes under den svenska polarexpeditionen 1861,
i högst väsentlig mån bidrogo att ådagalägga oriktigheten af den dittills
omfattade meningen, att något djurlif på de stora hafsdjupen icke skulle
kunna existera. Hydrografiska undersökningar, upphämtande af vattenprof
samt lodningar hafva utförts under flertalet svenska expeditioner och
medfört viktiga rön.

De botaniska forskningarna inom polarområdet hafva gifvit mycket
beaktansvärda resultat. Den arktiska floran är nu ganska väl känd, och
därmed hafva vi äfven kunnat bilda oss föreställning om istidens flora i
Europa. Viktiga växtgeografiska slutsatser i fråga om den arktiska
florans historia hafva därvid blifvit vunna. Ej mindre betydelsefulla äro
undersökningarna af de arktiska växternas biologi. Huru äro de byggda för
att kunna motstå de i polartrakterna rådande ogynnsamma förhållandena?
Detta är en fråga, som genom noggranna undersökningar i naturen jämte
anatomiska undersökningar af det hemförda materialet för en stor del af
dem redan blifvit besvarad, hvarvid många nya uppslag blifvit vunna. Ej
mindre intressanta äro iakttagelserna öfver växternas öfvervintring och
hastiga utveckling, när sommaren börjar, öfver det inflytande, som
utöfvas af sommarens ständiga dager, samt öfver det sätt, hvarpå
befruktningen försiggår, ehuru därvid förmedlande insekter för många
arter saknas. Detta i fråga om de högre växterna. Rörande de lägre erinra
vi särskildt om hafsalgernas yppiga utveckling i det kalla vattnet, deras
märkliga fruktsättning under vintermörkret samt vidare om snö- och
isalgerna, som lefva på snödrifvor, glaciärer och inlandisar, där några
af dem äro kända som »röd och grön snö».

Den arktiska luftens hälsosamhet är en gammal erfarenhet, och frånvaron
af mikroorganismer i densamma har länge varit anad. Under senare
expeditioner hafva omfattande bakteriologiska undersökningar enligt
nyaste metoder blifvit utförda, hvilka konstatera, att bakterier
fullständigt saknas i luften inom det högarktiska området och att
jästsvampar förekomma ytterligt sparsamt. Äfven andra bakteriologiska
resultat af intresse hafva genom dessa forskningar blifvit vunna.

De botaniska undersökningarna af drifveden, som träffas så allmänt
uppkastad på stränderna inom det arktiska området, hafva visat sig vara
af stor betydelse för kännedomen om hafsströmmarna och isens drift. Genom
dessa undersökningar har nämligen kunnat bestämmas, att drifveden till
största delen härstammar från Sibirien, med hvars floder den från
skogsområdet förts ut i hafvet och vidare med hafsströmmarna. För
kännedomen om isens drift hafva äfven undersökningarna af på drifisen
förekommande lerslam och mikroskopiska alger visat sig vara af betydelse.
En del af detta slam härstammar från Sibiriens floder. Det var delvis på
resultaten af dylika undersökningar, som Nansen grundade sin teori om
isdriften i polarhafvet, hvilken till fullo bekräftades af
Framexpeditionen.

Af de fysikaliska arbetena inom polarområdet må erinras om betydelsen af
magnetiska undersökningar af allahanda slag, om studier af elektriska
förhållanden och af norrskensfenomenet, ebb- och flodfenomenen samt om
de meteorologiska observationerna. Man erkänner ju numera, att
väderlekens växlingar på en viss trakt står i närmaste samband med
väderleksförhållandena inom öfriga delar af jorden. Hade vi fasta
stationer öfver hela jordklotet, skulle väderleken utan tvifvel på
förhand fullt säkert kunna bestämmas, men som det nu är, kan detta endast
ske till en viss grad. Väderleksförhållandena inom polartrakterna äro af
stor betydelse för öfriga delar af norra halfklotet, och det var insikten
därom, som föranledde upprättandet af de samtidigt arbetande
meteorologiska stationerna inom en stor del af polarområdet 1882--83. I
detta internationella företag deltogo de flesta civiliserade nationer,
Sverige på Spetsbergen, så att icke mindre än femton stationer samtidigt
arbetade inom norra polarområdet, medan tre voro verksamma vid det södra.
Att ett så omfattande och kostsamt företag kunde åvägabringas,
ådagalägger allra bäst dess stora betydelse.

Till det meteorologiska området, ingripande i det geologiska, kan man
äfven räkna undersökningarna af glaciärer och deras uppkomst, deras
moräner, deras periodiska växlingar o. s. v. Dessa undersökningar inom
polarlanden äro särdeles viktiga, ej blott därför att glaciärerna där äro
utvecklade i betydligt större måttstock än i Alperna och andra berg utan
äfven emedan de uppträda under delvis andra former, af hvilka särskildt
de stora inlandsisarna äro af betydelse för en riktig uppfattning af
förhållandena under istiden.

Jag har i det föregående på grund af utrymmeshänsyn endast kunnat antyda
de allra viktigaste uppgifterna för den vetenskapliga polarforskningen,
en detaljerad framställning skulle kräfva en volym. Af det anförda torde
emellertid denna forsknings oerhördt stora vetenskapliga betydelse vara
klar, och på samma gång torde tillräckligt vara visadt, att den väl är
värd de penningsummor, som offrats på densamma. Än  tydligare framträder
dess inflytande på naturvetenskapernas hela utveckling, om man söker göra
sig en föreställning om den ståndpunkt, som dessa nu skulle intaga, om
någon vetenskaplig polarforskning icke ägt rum.

Vi skulle då icke på långt när kunnat få en så noggrann föreställning om
jordens verkliga form som nu, kännedomen om fördelningen af land och haf
under forna geologiska perioder skulle varit i hög grad bristfällig, vi
skulle aldrig kunnat bilda oss någon riktig föreställning om jordens
forna klimat. Vi skulle helt visst hyst den oriktiga meningen, att ett
rikt djur- och växtlif icke vore förenligt med ett arktiskt klimat, vi
skulle aldrig kunnat bilda oss något riktigt begrepp om istiden eller om
uppkomsten af våra lösa jordaflagringar, kännedomen om en mångfald växter
och djur skulle saknas eller vara bristfällig, många växt- och
djurgeografiska frågor skulle vara olösta, vår uppfattning af
organismernas lifsbetingelser skulle vara mycket inskränkt och delvis
oriktig, kännedomen om hafsströmmarna och öfriga hydrografiska
förhållanden likaså, o. s. v., o. s. v. När vi därför se, huru det nu är,
emot hvad det sannolikt varit, om icke den vetenskapliga polarforskningen
ägt rum, då kunna vi ej annat än med tacksamhet erkänna, att denna varit
en oskattbar vinst af omfattande och ingripande betydelse för
naturvetenskapens utveckling under det nittonde seklet. Och det är med
stolthet vi erinra oss, att denna forskning utgått från Sverige.

Inför dessa resultat är det tydligt, att vetenskapsmannen med ganska stor
likgiltighet måste åse kapplöpningen om att först hinna till polen.
Lösningen af de vetenskapliga uppgifter, som polarområdet erbjuder, är i
hans tanke af ofantligt mycket större vikt och betydelse än ett
framträngande till den af mången så eftersträfvade punkten.

                  *       *       *       *       *

Hvad jag om polarforskningen hittills yttrat har afsett det norra
polarområdet. Men det är tydligt, att i samma mån som detta blifvit mer
och mer kändt, i samma mån har man börjat rikta uppmärksamheten mot det
södra. Så har särskildt skett i våra dagar, och det är ett glädjande
vittnesbörd därom, att den vetenskapliga forskningens betydelse blifvit
alltmera insedd, att så många expeditioner till det södra eller
antarktiska polarområdet, bland dessa äfven en svensk, nu kommit till
stånd. Af dessa expeditioner gå de engelska och tyska löst på millioner
kronor. Och dock kunna de endast anses såsom början till ett mera
allvarligt upptagande af sydpolarforskningen.

Det obekanta området inom det södra polarområdet (se kartan) är nämligen
flera gånger större än inom det norra och går på sina sträckor till och
med utanför den södra polcirkeln. Det södra polarhafvet är också
betydligt olika det norra så till vida, som det rundt om är öppet, medan
det norra kan anses såsom ett till stor del afstängdt bäcken, som på alla
sidor, utom mot Atlanten, omslutes af land, så att endast Berings sund
och sunden till Baffins Bay där lämna tillträde till detsamma.

Här är icke platsen att lämna någon skildring af hvad man hittills känner
om det antarktiska området. Men däremot må några ord ägnas åt arten af de
forskningar, som där böra utföras. Om desamma kan jag dock fatta mig
kort, ty de äro i det stora hela af samma art som i det norra
polarområdet, ehuru naturligtvis vissa olikheter, betingade af de olika
förhållandena, måste uppstå. Om någon gradmätning i sydpolarområdet kan
det gifvetvis ännu icke blifva tal, man vet icke, om något område, som
lämpar sig för en dylik, där är för handen. Så mycket viktigare blifva
därför pendelobservationerna, ty några sådana hafva hittills icke utförts
därstädes, och man saknar följaktligen ännu hvarje som helst kunskap om
jordens afplattning mot den södra polen. Huruvida de geologiska
forskningarna skola gifva lika viktiga dokument för bedömande af jordens
forna klimat, som de, hvilka vunnits i det norra polarområdet, är ännu
ovisst. Man vet dock, att förstenadt trä och fossila musslor finnas på
Sydshetlandsöarna, och detta lofvar åtminstone godt för afgörandet af
frågan om huru klimatet under den tertiära tiden därstädes var
beskaffadt. Ett viktigt studieföremål blifva de antarktiska ismassorna,
de största som finnas på jorden, samt utredningen om huru de bildats;
detsamma gäller om de från dessa ismassor härstammande kolossala
isbergen. Att rent geografiska arbeten till en början komma att träda i
förgrunden inom ett hittills så föga kändt område är en gifven sak, och
de äro äfven nödvändiga såsom underlag för forskningarna på andra
områden. Af stor betydelse blifva de hydrografiska arbetena, särskildt
för frågan om den kalla ström, som söder ifrån framtränger längs
hafsbottnen mot ekvatorn. Af de meteorologiska iakttagelserna väntar man
sig viktiga rön, likaså af de jordmagnetiska observationerna och andra i
samband därmed stående. Sydskenets natur är äfven en fråga, som står på
dagordningen, i all synnerhet som det, enligt uppgifter af Ross,
uppträder under andra former än norrskenet.

Floran inom detta område är ännu ytterligt litet känd, och inom en stor
del af detsamma påstås högre växter till och med helt och hållet saknas,
något som skulle innebära en väsentlig olikhet mot det norra
polarområdet, där fanerogamer förekomma ännu vid de högsta breddgrader,
där människofot trampat land. Zoologen har ett ytterligt rikt arbetsfält.
Hvaldjuren äro ännu obetydligt kända, och de många sälarterna samt
fåglarna -- särskildt pingvinerna -- komma att lämna honom ett intressant
och värdefullt material. Men viktigast blifva kanske hans undersökningar
af de lägre djuren, hvarvid det bland annat gäller att söka lösa frågan
om »bipolariteten». Härmed förstås förhållandet, att det antarktiska
området innehåller åtskilliga arter, hvilka äro identiska med sådana, som
finnas i det arktiska, ehuru de saknas i de mellanliggande hafven. Hur
skall denna öfverensstämmelse förklaras? Somliga mena, att dessa arter
äro afkomlingar af en fauna, som under forna tider varit likformigt
fördelad öfver hela jordklotet och hvilka nu endast skulle bibehållit sig
i de båda polarområdena. Andra hålla före, att djuren under larvstadiet
med kalla djupströmmar kunnat passera ekvatorialbältet, en åsikt som af
andra forskare bestämdt förnekas. Man skulle kanske kunna tänka sig, att
en sådan spridning ägt rum under istiden, hvilken efter allt att döma
infallit samtidigt på båda halfkloten. De nuvarande arktiska och
antarktiska faunorna funnos då samtidigt betydligt närmare ekvatorn, och
man vet genom fynd af stenblock på hafsbottnen, att isbergen då drefvo
mycket längre mot ekvatorn än nu. Vare härmed huru som helst, denna
bipolaritet i hafsdjurens utbredning är en fråga, som tilldragit sig
forskarnes synnerliga uppmärksamhet och som för sin slutliga förklaring
ovillkorligen fordrar, att den antarktiska hafsfaunan blir noggrant känd.
Äfven planktonundersökningar samt bakteriologiska undersökningar höra
till sydpolarforskningens uppgifter. Det är att hoppas, att denna
forskning under det tjugonde århundradet skall bringa lika vackra frukter
åt vetenskapen som den arktiska forskningen medfört under det nittonde,
samt att de områden, som ännu äro okända inom de norra Polarregionerna,
under tiden äfven skola blifva utforskade.



Förklaring till kartan.


Kartan framställer det norra polarområdet ned till 60° n. br. Den obrutna
röda linien omsluter det område inom detsamma, som ännu är outforskadt.

För jämförelses skull har här äfven angifvits storleken och begränsningen
af det outforskade området inom den södra polarregionen, med nordpolen
tänkt såsom sydpol. Det utmärkes genom den röda brutna linien med
vidfogade fina streck. Enligt Supan, efter hvilkens karta 1897 dessa
gränser äro inlagda, var den geografiska kännedomen om det södra
polarområdet vid slutet af nittonde århundradet ungefär af samma
omfattning som kännedomen om det norra vid slutet af det sextonde.

[Illustration: Karta över Arktis]



_Af Föreningen Heimdals folkskrifter hafva hittills utkommit:_

1. =Unionen=, sådan den skapades och sådan den blifvit. I. Den
ursprungliga  unionen. Af Doc. _Rudolf Kjellén_, 25 öre.

2. =Om Engelbrekt Engelbrektsson= och betydelsen af hans verk. Af Prof.
_S, J. Boëthius_. 20 öre.

3. =Om lungsot och tuberkulos=. Af Prof. _S. B. Henschen_. 20 öre.

4. =Upsala möte 1593=. Ett 300-årsminne. Tecknadt af Fil. Kand. _Karl
Hildebrand_. 2 uppl. 25 öre.

5--6. =Värnpliktssoldaten=. Läsning för våra värnpliktige, särskildt före
inskrifningen. Af Löjtnant _C. G. W. Hammarskjöld_. 30 öre.

7. =Om Köp, Försträckning och Borgen=. Af v. Häradshöfding _Johan Widén_.
25 öre.

8--9. =Om solen=. Trenne föreläsningar vid sommarkurserna i Upsala 1898.
Af Prof. _N. C. Dunér_, 30 öre.

10. =Underjordiska inflytelser på jordytan=. Om nivåförändringar,
jordbäfningar o. vulkaniska företeelser. Af Doc. _R. Kjellén_. 25 öre.

11. =Olaus Petri=, hans reformatoriska verksamhet och karakter. Af
Komminister _Karl Hult_. 20 öre.

12. =Om väderleksmärken=, deras betydelse och ursprung. Af Prof. _H. H.
Hildebrandsson_. 20 öre.

13. =Ur folklifvet=, berättelser af _P. K. Rosegger_, Öfversättning af
Fil. Kand. _E. N. Söderberg_. 25 öre.

14--15. =Unionen=, sådan den skapades och sådan den blifvit, II. Unionens
historia (1814--1891). Af Doc. _R. Kjellén_. 40 öre.

16--17. =Gustaf II Adolf=, hans personlighet och hans betydelse. Af Doc.
_Ludvig Starenow_. 2 uppl. 30 öre.

18--19. =Unionen=, sådan den skapades och sådan den blifvit. III. Den
nuvarande unionen. Af Doc. _Rudolf Kjellén_. 40 öre.

20. =Om lämpliga reformer i den svenska landtbefolkningens kosthåll=. Af
Prof. _Seved Ribbing_. 20 öre.

21. =Kina= och dess förbindelser västerut. Af Fil. Kand. _S. Lönborg_.
25 öre.

22. =Vår köttföda=, de faror, som hota oss däri, samt några af
skyddsmedlen mot desamma. Af Stadsveterinären _Gust. Kjerrulf_. 20 öre.

23. =Ur folklifvet=. II. Berättelser af _Alphonse Daudet_. Öfversättning
af Fil. Kand. _H. Södersten_. 20 öre.

24. =Om våra skogar och skogsfrågorna=. At Lektorn m. m. D:r _A. N.
Lundström_. 25 öre.

25. =Människans inflytande på vårt lands vegetation=. Föredrag vid
öppnande af sommarkurserna i Upsala 1895. Af Prof. _Th. M. Fries_.
20 öre.

26. =Om engelska sjukan hos barn=. Af Prof. _O. V. Petersson_. 25 öre.

27. =Alexander den store=. At D:r _Richard Nordin_. 25 öre.

28. =Indianerna= i norra och mellersta Nordamerika. Af Fil, Kand. _O. A.
Wetterling_. 20 öre.

29--30. =Den svenska flottan= och dess uppgift vid fosterlandets försvar.
Af Löjtnant _J. Schneidler_. 50 öre.

31. =Om nordens vårväxter=. Af Prof. _F. R. Kjellman_. 10 öre.

32. =Om koksaltets betydelse för människo- och djurkroppen=. Af Prof. _O.
Hammarsten_. 15 öre.

33--34. =Om samhällsklasser och lefnadssätt under förra hälften af
1600-talet=. Af Bibliotekarien _Claes Annerstedt_. 40 öre.

35. =Ett förslag till svenska nationalfester=. Af Doc. _V. Lundström_.
10 öre.

36. =Gustaf Vasa=, hans personlighet och hans betydelse. Af Lektor _E.
Hildebrand_. 20 öre.

37. =Hvad torfmossarna förtälja=. Af Prof. _Aug. Quennerstedt_. 15 öre.

38. =Skyddsympningens utveckling= och ett hundraårsminne. Af Prof. _Carl
Sundberg_. 20 öre.

39. =Om folklig öfvertro=. Af Fil. Kand. _Sven M. Lampa_. 20 öre.

40. =Den unisona sången=. Af Rektor _K. E. Palmgren_. 20 öre.

41. =Våra minnen från hednatiden=. Af Fil. D:r _Bernhard Salin_.
40 öre.

42. =Karl XI:s personlighet och lifsgärning=. Af Fil. D:r _Rudolf
Fåhræus_. 20 öre.

43. =Om arbetareförsäkring genom konsumtionsbeskattning=. Af Amanuensen
_I.  Flodström_. 15 öre.

44. =En resa genom Sverige år 1586=. 25 öre.

45. =Den svenska folkhögskolan=. Af Folkhögskoleföreståndaren _Teodor
Holmberg_. 30 öre.

46. =Den medeltida religionsuppfattningen=. Föreläsningar vid
sommarkurserna i Upsala 1897. Af Doc. _J. A. Eklund_. 20 öre.

47--48, =De norrbottniska gruffälten och Ofoten-banan=. Af D:r _Fredr.
Svenonius_. 80 öre.

49. =Om fotografering och ljustryck=. Af Doc. _N. A. Langlet_. 25 öre.

50. =Ur folklifvet=. III. Berättelser af _Anatole France, Paul Bourget_
m. fl. öfversättning af Fil. Kand. _Hugo Hultenberg_. 20 öre.

51. =Om Röntgenstrålarna=, deras framställning och förhistoria. Af Prof.
_Knut  Ångström_. 25 öre.

52. =Vasco da Gama= och upptäckten af sjövägen till Indien. Af Doc. _J.
Fr. Nyström_. 30 öre.

53. =Fosterlandskärlek=. Af _Helena Nyblom_. 10 öre.

54--55. =Om växternas näring=. Af Fil. Kand. _J. F. Nordwall_. 40 öre.

56. =Om de indiska inskrifterna=, deras upptäckande och tolkning. Ett
blad ur Indiens historia. Av Prof. _K. F. Johansson_. 15 öre.

57. =Betydelsen för Sveriges utveckling af 1600-talets krigspolitik=. Af
Fil. D:r _Ellen Fries_. 25 öre.

58. =Om oljeväxterna= och deras användning inom industrien. Af Direktör
_Tom von Post_. 20 öre.

59. =I ryska kloster=. Af Fil. Kand. _Valdemar Langlet_. 25 öre.

60. =Ur konung Gustaf II Adolfs skrifter=. 35 öre.

61. =Ferdinand Magellan= och den första världsomseglingen. Af Fil. Lic.
_Erik Falk_. 45 öre.

62. =Om det gamla och det nya krutet=. Af Prof. _Oskar Widman_. 15 öre.

63. =Konsten och skolan och konsten i hemmet=. Af _Carl G. Laurin_.
15 öre.

64. =Erik Dahlberg=. Af _Hjalmar Nilsson Heden_. 50 öre.

65. =Holländare och engelsmän i Sydafrika=. Af Fil. Kand, _Verner
Söderberg_. 25 öre.

66. =Luthers etiska åskådning=. Populära föreläsningar hållna vid 1899
års  sommarkurser i Uppsala af Prof. _Hj. Danell_. 20 öre.

67. =Djurens blodomlopps- och andningsorgan=. Af Lektor _Ludv.
Johansson_. 40 öre.

68. =Helsingelif under helsingelag=. Af Prof. _Harald Hjärne_. 20 öre.

69. =Sveriges sockenbibliotek= och öfriga anstalter för folkläsning, Av
Fil. Kand. _V. Söderberg_. 45 öre.

70. =Några blad ur sagans historia=. Av Prof. _Henrik Schück_. 80 öre.

71. =Om Kalevala=, finnarnes nationalepos och forskningarna rörande
detsamma. Af Doc. _K. B. Wiklund_. 25 öre.

72. =Om anfalls- och försvarsmedel inom djurriket=. Af Doc. _Einar
Lönnberg_. Med 7 planscher. 50 öre.

73. =Fredrika Bremer=. Med porträtt. Af Doc. _J. Mortensen_. 35 öre.

74. =Polarforskningen= af _A. G. Nathorst_. Med en karta. 25 öre.

Stockholm 1902. Kungl. Boktryckeriet.





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Polarforskningen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.