Title: Teckningar och drömmar
Author: Runeberg, Fredrika Charlotta Tengström, 1807-1879
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Teckningar och drömmar" ***


TECKNINGAR OCH DRÖMMAR


af

--a --g [Fredrika Runeberg].


Först publicerad av
Theodor Söderholms förlag 1861.



Imprimatur: _C. R. Lindberg_.



Innehåll:


                                        Sid.
Aikyn..................................   1.
Simrith................................   9.
Manala Jungfrun........................  18.
En Dröm................................  27.
Salik Sardar Khans maka................  32.
En saga om Vreden......................  52.
Liljekonvaljen.........................  54.
Qvinnan på Tongatabu...................  57.
Oleandern..............................  67.
Strålbarnen............................  71.
Rankvexten.............................  74.
Myggdansen.............................  77.
Miriam.................................  81.
Tre som flyttade till Sverige..........  87.
Rosen..................................  93.
Indianens qvinna.......................  95.
Elas frågor............................  99.
Lilla Isgumman......................... 102.
Hvad skall den gamla?.................. 107.
Det skönaste smycket................... 108.
Allt hur man tar det................... 114.
Kuhinanuis dotter...................... 116.
Puppan................................. 117.
Vid insjöns strand..................... 119.
Fläktarnes lek......................... 125.
Danserskan............................. 129.
Glasörat............................... 136.
De vackraste händerna.................. 171.
Suomiqvinnan på Saimaudden............. 180.
Blommornas nytta....................... 186.
Harpspelerskans Dotter................. 187.
Facetter af qvinnans lif............... 192.
Jasminen............................... 212.
De vackra orden........................ 215.
Den opp- och nedvända verlden.......... 219.
Aminas dröm............................ 225.
Missionären............................ 228.
Kamtschadalens hustru.................. 233.
Odalisken.............................. 238.
Hildred................................ 260.



Aikyn.


Sakta sjöng aftonvinden "sof i ro" för vågen, som vaggade till hvila.
Mellan björkarne syntes, huru solen lekte med en lång guldstrimma öfver
sjön. Rundt omkring stodo blommorna med daggperlor på bladen. Hvilan
sänkte sig öfver jorden med ett sagta sus.

Slumrade qvinnan på stranden? Det visste hon icke, men hon drömde.

En engel stod vid hennes sida; hon reste sig upp för att bjuda engeln en
blomma, som hon bar i sin hand. Det var en ros, en djupt glödande; dess
doft var rik, men på bladen sågos blott några få droppar dagg; så syntes
det.

Engelns anlete tog ett strängt uttryck: "Känner du mig? det är jag, som
afhemtar hvarje tår, gjuten ur djupet af qvinnans hjerta. Deraf blir
perlor, med hvilka himmelens salar prydas. Andra englar hemta ock
prydnader, rubiner af hjertblod, gjutet för fäderneslandet; smycken af
modersvakor och fadersomsorger och mångahanda dyrbarheter för himmelen,
hvar och en efter sin art. Men, qvinna, du betalar trögt din gärd. Se
huru få droppar synas på rosen. Tider hafva funnits, då äfven du erlade
fullt ditt mått, men redan länge har du icke så gjort. Jag har haft
tålamod med dig. Qvinna, tror du, att du ensam må undandraga dig? Skynda
att fylla äfven ditt mått af tårar."

I en skål af demant föllo nu dropparna från rosen, men ack, de nästan
försvunno i botten, så ringa syntes de.

Qvinnan knäföll i bäfvan. "Himmelens ljusa dotter, var skonsam mot
jordens svaga barn; fordra ej strängt din gärd. Skall jag med tårar
gälda, att mitt hjerta varit så rikt, att det varit fattigt på tårar,
ack då svigtar min själ".

"Se", sade engeln, "måttet måste fyllas, ännu felas mycket".

Än en gång bäfvade qvinnan: "Ljusa engel, låt mig vandra genom tiden,
för att söka; låt mig vandra till solens land, till polens is; låt mig
söka, kanske finner jag någon tår, som fallit obemärkt, hvarmed jag kan
fylla något af måttet. För litet deraf har jag ännu skattat, för att jag
ensam skulle förmå att fylla skålen". Hon blickade upp, för att läsa
engelns svar i dess anlete, men då föll solens sista stråle darrande
öfver vattnet och nådde hennes öga, och engeln var försvunnen.

Men se, hennes hjerta har sökt de gömda tårarna, de obemärkt till jorden
fallna. Vill du se en af dem, en stelnad droppe från landet vid polen?
Kanske vill du ock sedan se någon af de brännande heta från solens land?

Snöstorm rasar öfver tundran. Ej kan ett menniskoöga öppna sig, att se
dess brusande hvirfvel. Lättare går båtens väg genom ishafvets vilda
våg; då stormen kastar isstyckena som skum, än renens väg nu går fram
genom snöns vågiga afgrund. Främlingen skall resa öfver tundran. Det går
ej framåt. Hans ren stannar, främlingen stannar, vägvisarn stannar. Hvar
skall främlingen och hans vägvisare finna skydd? Skola de begrafvas af
snöstormen? Skola de uppätas af vargarne?

Litet rök synes på snöhafvets yta, på en drifvas spets. Derunder finnes
en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar
dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är
den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom
dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många
papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att
lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens
språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter
gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett
fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och
moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta
för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes
lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej
öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den
värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock
blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man!
Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan
vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som
din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se
en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som
snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men
Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland
de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru
mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon
arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken
vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke
den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne
vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om
icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina
sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter
herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. --
Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se
dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af
qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke
har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ
mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens
språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock
åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga
qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ
bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är
svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga,
att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i
snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så
bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan
han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin
köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra
bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens
tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna,
ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan.
Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det
honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som
varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom
främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde
den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den
späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka
infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl
öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn
kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är
blott hans köpta trälinna, icke hans maka. Kom, Aikyns yngling följer, i
mitt land lär du känna Gud; der blir du ynglingens maka, der blir du
menniska".

Aikyns öga strålade, intet sade hon.

Ynglingen sade: "jag bad Tadibén, att han skulle fråga andarne, jag
sade: man har tagit min hvita ren och sålt den åt en annan, som ej vill
lemna den. Jag betalar honom, hvad han betalt, och röfvar ej min hvita
ren".

"Tadibén frågade andarne, han slog på sin trumma, han lyssnade till
andarnes svar. De svarade:"

"Bed ynglingen lemna i tältet lösen för renen och bortföra den, så är
den åter hans".

Än klarare strålade Aikyns öga, men hon sänkte åter blicken och sade:
"Främling, så säga våra sägner; Fordom lefde en Tadibé, han hette Urier.
Han var den högste af alla Tadibéer, en spåman öfver alla, vis öfver
alla. Men han fann jorden dålig, han längtade till himmelen. Så befallte
han sina båda hustrur göra nya kläder åt dem alla och nya körredskap åt
renarne, och intet gammalt finge blandas deruti. Han steg i sin släde,
och hustrurna stego i hvar sin släde, och renarne drogo dem upp mot
himlen. Men Urier såg, huru hans unga hustrus ren icke mäktade stiga
uppåt, utan huru hennes släde allt mer sänkte sig mot jorden. Han
frågade henne, och hon sade: i min klädnad sydde jag ett band, som jag
tog ur barnets linda. Det drager mig till jorden. Låt mig återvända".

"Och Urier tillät henne att vända om, men den andra hustrun delade med
honom himmelens herrlighet, åkte med dess starka renar, hade aldrig
brist på villebråd eller annat godt".

"Främling, du är vis som Urier; vän, hos dig vore himmelen; men i Aikyns
drägt sitter ett band ur barnets linda: hon kan ej följa dig".



Simrith.


Den mäktige konungen Arthahsasta hvilade, under en resa, en dag öfver i
Ninive, och hans undersåter firade fröjdefester öfver att konungen
dröjde inom deras murar.

Nu framträdde åtta af landets skönaste döttrar, prydda med guld och
dyrbara stenar, och lysande lika af skönhet som af prakt, och de dansade
inför konungen.

Då de slutat vinkade konungen åt den skönaste af dem alla, att hon
skulle framträda till hans konungsliga stol. Hon gjorde så och böjde knä
under det hon vördnadsfullt sänkte pannan emot handen. "Hvem är du,
landets skönaste dotter?" frågade konungen. "Måtte konungens lefnad vara
lyckosam!" svarade tärnan, "din tjenarinna är enda barnet af Moabiten
Bosnai, den hängångne".

Konungen talade vidare: "Rikedomar äger du mera än ditt hjerta kan
önska, ty hans ägodelar äro vida omtalade för deras storleks skull; hvad
vill du begära för en nåd af mig?"

"Konungens sällhet vare evinnerlig! Vågar din tjenarinna hoppas att
konungen vill höra hennes bön?"

"Dig vare din bön beviljad innan du utsäger den, du nejdens skönaste
prydnad! Vill du välja dig en make af de ädlaste i landet, jag svär dig,
vore det än konungens egen son, du skall blifva hans. Eller åtrår du
makt och ära? Arthahsastas makt är vidsträckt som solens, han skall
gifva dig hvad du fordrar, ty du har funnit nåd inför hans ögon".

"Ära och pris vare konungen, och seger och makt omgifve honom alltid!
Ringa är den lott din tjenarinna begär. Gif henne, o konung, till äkta,
Bani den Israeliten, som tjenar i ditt förmak".

Konungen sammandrog sina ögonbryn och sade: "Bosnais dotter, konungens
godhet är helig! Skall din fägring och dina rikedomar gifvas åt en af
fängelsets barn, en af dessa, som konungens nåd tillåtit att draga hem
för att uppbygga sin förstörda stad. _Du_, landets ädlaste dotter, din
faders slägt skulle förskjuta dig".

"Vågar din tjenarinna tala?"

"Tala".

"Denne Bani är uppvuxen i min faders hus; dottrens själ har fäst sig vid
hans, som vinrankan vid trädet. Ho kan skilja dem åt utan att förstöra!
Din tjenarinnas slägt vill icke gifva henne åt en af fängelsets barn,
men se, o konung! din vilja är deras lag, och din lag är helig. Din
tjenarinna vet att ditt ord är ett fast berg!"

Konungen befallte att Moabiten Bosnais broder skulle inkallas; han
infann sig genast och nedkastade sig inför konungen.

Arthahsasta befaller, att du gifver den Israeliten Bani din broders
dotter till äkta, och att du ända till sista penningen utbetalar hennes
arf till honom, och att henne icke förmenas att följa honom i hans land,
dit konungen lofvat honom att tåga till de sina.

"Höra är lyda", svarade mannen och gick för att fullgöra konungens
befallning.

Men Bosnais dotter gick hem och stängde in sig i sin kammare, der hon
kastade sig neder och tackade Israels gud, som bistått henne.

Men hennes gamla amma, som följt henne hem, hade redan på vägen hunnit
få veta hvad som händt hos konungen, och hon sprang nu att uppsöka Bani,
för att förkunna honom hans lycka. "Nu", ropade den gamla i jubel, "nu
få vi föra mitt hjertas dotter till våra fäders land, och alla hennes
rikedomar blifva dina, min själs son! Gläd dig, Bani, gläd dig du
lyckans utkorade!" När Bani förnam hennes mening, bad han henne bedja
Simrith, att han finge ett samtal med henne.

Då de nu möttes, sade Bani: "Simrith, o Simrith, skall jag väl tro hvad
amman sagt mig, skulle väl du, din faders dotter, vilja följa med den
fattige och föraktade fången?"

Simrith rodnade och räckte honom handen och sade: "Bani, jag har talat
för oss, jag visste att du ville äga mig, men intet hopp hade, nu är jag
din."

Bani tog hennes hand mellan sina händer, men teg. Sluteligen sade han:
"Tack, o Simrith, för denna ljufliga stund! Men se, icke skall jag
derföre missbruka din godhet. Jag reser i morgon till mitt land, der
skall jag arbeta för mitt folks väl, du Simrith får icke följa mig, här
är du aktad, här har du vänner. Landets furstar skola täfla om dig. Ack,
hos oss vore du en främling, derföre skulle du _der_ förskjutas och
_här_ äro fängelsets barn föraktade! Blif här i ära och rikedom".

Nu såg Simrith opp, lyfte högt sitt hufvud och sade: "Nej, Bani, med dig
vill jag följa, hos dig är mitt hem, här ar jag främmande. Din Gud har
jag länge tillbett, han skall bli min Gud, ditt folk skall blifva mitt
folk. Hälften af mina ägodelar skola vi helga åt din Guds hus, och du
skall vara min herre".

Ett år hade Bani och Simrith bott i en stad, en timmas väg från
Jerusalem, och Bani var en af sitt folks öfversta, och Simrith hade
suttit i kammaren och spunnit och väfvit kosteliga tyger, men nu satt
hon nästan hela dagen blott hos sitt barn och gladde sig öfver dess
fägring. "Bani, o min herre!" sade hon ofta till sin man, "mycket godt
hafver Herren gifvit mig, huru skall mitt hjerta tillfyllest lofsjunga
och prisa?" Och när de andra qvinnorna, af de Moabiters och de
Cananiters och andra fremmande folkslags döttrar, prydde sig med gyllene
klenodier och smyckade sitt hår och gingo prydda inför allt folk eller
dansade inför sina afgudar, då sade de till henne: "Simrith, hvarföre
skall du ensam stänga dig inne, se, vi hafva nog mycket uppoffrat, som
lemnat hem och vänner för att följa med fängelsets barn till deras
förstörda stad, icke skola vi dock neka oss alla nöjen". Men då sade
Simrith: "Låter oss vara glada, hvar efter sin håg, jag har glädje mer
än mången". Men de andra qvinnorna vredgades dock icke på henne, ty hon
var mild och ödmjuk af hjertat, och klandrade icke de andra, ehuru hon
ej följde dem.

Men se, då utgick ett påbud i Juda och Jerusalem till all fängelsets
barn, att de skulle församla sig i Jerusalem, och hvilken som icke komme
inom tre dagar, hans egodelar skulle gifvas till spillo, och han
afskiljas från menigheten.

Och Bani välsignade sin son och sade till sin hustru: "Herren vare med
dig Simrith, jag går till Jerusalem".

Men Simrith svarade: "Herren gifve dig en lycklig hemkomst; mitt hjerta
är tungt!"

Och Bani gick upp i staden och satte sig jemte allt folket inför Guds
hus.

[1] Och Esra, presten, stod upp och sade till dem: "J hafven förtagit
eder i det att J hafven tagit främmande hustrur, på det J skullen ännu
föröka Israels skuld".

[1] 1:sta Esra boks 10 kap. 10 vers.

"Så bekänner nu Herren edra fäders Gud, och görer det honom ljuft är och
skiljer eder ifrå landsens folk och ifrå de främmande hustrur."

"Då svarade hela menigheten och sade med höga röst: ske såsom du oss
sagt hafver".

"Men folket är mycket, och regnväder, och kan icke stå ute: så är det
icke heller ens eller två dagars gerning: ty vi hafve sådane
öfverträdelse mycken gjort".

"Låt oss beställa våra öfverstar i hela menighetene, att alle de i våra
städer, som främmande hustrur tagit hafva, komma på bestämd tid, och de
äldste i hvar stad, och deras domare med: till dess vår Guds vrede må
från oss vänd varda i denna saken".

Men Bani satt stilla såsom slagen af åskan, och rörde hvarken hand eller
mun. Men när folket begynte skingras, då steg han opp. Han var till
utseende som en eldslåga, och hans drägt fladdrade för stormen, men hans
långa lockiga hår nedföll nu raknadt kring hufvudet och vattnet
strömmade der utföre. Så trädde han fram för presterna och de äldste och
sade: "Håll, utöfven icke orättvisa i Herrans Israels Guds namn! Skall
väl den oskyldiga lida med den skyldiga? Må de som bedrifvit afguderi
och otillbörligt väsende, må de fördrifvas; men se, äfven jag har en
moabitisk qvinna till hustru, hvem känner icke hennes fromhet och
gudsfruktan; skall det oskyldiga lammet förjagas med rofdjuret".

Men då ropade allt folket: "Hvarföre skulle Bani ensam blifva
undantagen, på det Herrans vrede må drabba oss för hans skuld". Och de
ropade och bullrade så att Bani icke fick tala mera, och slutligen
stormade han rasande bort och hem.

"Simrith" ropade han genast då han inträdde. "Låtom oss draga hädan.
Lägg in dina och barnets saker och nödigt husgeråd; åsnor och kameler
skola snart vara tillreds, vi resa".

"Bani, o min herre, hvi vredgas du så, hvad har händt?"

Bani berättade nu för henne, huru de främmande hustrurna och barnen
skulle frånskiljas och sade sedan: "Dig lemnar jag aldrig. Jag vill
öfvergifva fader och moder och blifva när mina hustru, vi skola vandra
till främmande land".

Simrith knäböjde gråtande och bad till Israels Gud om styrka, derpå steg
hon opp och sade: "Ingalunda, o Bani, skall du öfvergifva ditt folk och
blifva en främling ibland hedningar för din qvinnas skuld. Se! du är en
af ditt folks öfversta, hurudant exempel vill du gifva, att du skulle
vara den förste att öfverträda Herrans bud. Se, jag går, gif mig något
att jag må kunna lefva och uppföda din son, och jag vill söka mig en
tillflykt vid ditt lands gränsor, på det jag må se röken af offren inför
Herranom och känna doften af blommorna på ditt lands ängar. Du skall
taga dig till hustru en af Israels döttrar och du skall snart glömma
Simrith. Se, icke bör jag klaga, jag har ju ägt så mycket. Herren gaf
och Herren tog, välsignadt vare Herrans namn".

På första dagen i tionde månaden satte sig Esra presten och de ypperste
fäderne och de som beställde voro, och afskiljde alla de främmande
qvinnor och deras barn.

Och Bani rasade af ångest, och de satte vakt om honom, och Simrith och
hennes son och hennes tjenarinnor blefvo satta på kameler och fingo en
vägvisare, som skulle föra henne till hennes slägt.

Men hon sade: "Ingalunda till min slägt, ty de hafva förskjutit mig,
emedan jag omvändt mig till Israels Gud, och följt hit med Bani".

Då sade de som tillsatte voro att bortföra henne, att hon skulle
uppgifva hvart hon ville föras. Men hon visste det icke, utan bad dem
föra henne hvart de ville, Herren skulle väl gifva henne ett hem.

Och då de satte henne på kamelen och började tåget, då lemnade krafterna
henne, och hon sjönk ned afsvimmad. Då kom Esra gående den samma vägen
och sade: "hvem är denna unga qvinna?"

Och folket, som stod omkring, svarade gråtande att det var Moabitiskan
Simrith, Banis hustru, som hade gifvit sina ägodelar åt Herrans hus, och
nu skulle gå i landsflykt med sitt barn.

Och Esra frågade vidare, då svarade honom Simriths gamla amma, som gret
omkring sin matmoder: "Herre, när furstar och konungar ville qvarhålla
denna mitt hjertas dotter i hennes land, ja, då sjelfva den man, hon
ville följa, bad henne qvarstadna i ära och rikedom, då sade hon lik
Ruth: din Gud skall blifva min Gud och ditt land skall blifva mitt land,
och så sade hon: hälften af mina rikedomar vill jag gifva din Guds hus,
och så har hon gjort, och från barndomen har jag, din tjenarinna, lärt
henne att dyrka Israels Gud, och nu bortjagas hon, lik en missdåderska,
och fråga alla dessa här hurudan hon varit".

Då ropade allt folket med hög röst: "Du Guds man, låt icke förjaga
henne. Se hon har varit en mor för våra barn, hennes visthus har varit
den fattiges, och hennes gudsfruktan har varit vår lykta". Då bad Esra
att hon skulle återföras i sitt hus för att vederfås, och så gick han
åter upp till Jerusalem, dit mycket folk följde honom och der de äldstas
råd ännu var.

Och han gick upp i templet och bad inför Herran om insigt i denna saken,
och så samlade han åter de äldsta och dem som voro beställda häri, och
berättade dem om Banis hustru, och de sade alla med en mun: "Herren
varder henne upptagande för hennes fromhets skuld".

När folket hörde domen, vandrade det åter till Banis stad och togo honom
af vakten och prydde honom med kransar och buro honom omkring med jubel
och lust och sjöngo och ropade: "Herren låter sina nåd väldiga vara
öfver dem, som frukta honom".

Men Simrith låg hemma på knä invid sitt barns bädd och prisade Herren
för den stora nåd henne vederfarits: "Lofvad vare Herren, att han mig en
underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad; ty jag sade i min
häpenhet: jag är bortdrifven ifrå dina ögon: likväl hörde du min böns
röst, då jag till dig ropade".

"Glädjens Herranom all verlden, sjunger, priser och lofver!"



Manala[1] Jungfrun.


[1] Underjorden.

      "Lif är kärlek".

Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?

[1] Förgängelsen.

Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess
strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?

[1] Underjordens flod.

Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas
döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens
herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du
den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens
andra strand".

[1] Döden.

Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka
ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas.
Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar
styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla
trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar
ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar
bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten,
hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?

[1] Dödens hem.

Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det
matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade.
Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.

"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni
återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder
ingen".

Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt
besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen.
Ynglingen slog upp sin blick.

Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du
ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".

Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den
ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första
som der uppstigit.

Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders
yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida,
sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders
hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver
döden! -- Kalmatar gå!"

Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma
på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom
stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast
han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till
luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster
eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du
troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög
åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en
skymtande skugga.

Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en
bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med
undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.

På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades
brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt
rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar
stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och
störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa
henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke
ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den
afsvimmade.

Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min;
men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo.
Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att
stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida,
hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som
dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från
ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina
sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och
bjöd henne gå.

Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade
hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och
lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den
arma bort med en suck.

Men vid bäckens strand satt Kalmatar och sjöng tyst vid sig sjelf:

      "Kalmatar, du långt bort burna,
      Hvarför vill du söka värma?
      Hvarför värma, hvarför glädje?
      Ägde väl din moder glädje
      Der i Manala, det dunkla?
      Ägde dina systrar glädje
      Uti mörka maskars hemvist?
      Ack ej glädje jag ju söker;
      Söker blott en droppe värma,
      Liten, som i svalans hjerta,
      I än mindre fågels inre,
      Som i minsta blommas fibrer
      Som i minsta stoftkorns gömma.
      Söker blott af ljus en stråle,
      Ej så rik som lysmask skenet,
      Mindre än ett fjäril ögas.
      Men hos honom blott finns värme,
      Men blott han är ljus och glädje,
      Han som, arma, dig förskjuter!
      Domna, domna, Tuoni jungfru!
      Domna, dröm ej falska drömmar".

Natt och dag vakade Kalmatar vid ynglingens läger då han sof. På hans
slutna öga hvilade i kärlek hennes blick och en skymt af en blek
rosenfärg spriddes på hennes bleka kind; men han vaknade och bort som
fläkten försvann den arma. Och hon sjöng:

      "Om jag dock den siska vore
      Till hvars röst han villigt lyssnar.
      Om jag helst den blomma vore
      Som hans hand så vänligt bryter.
      Om med fläkten jag fick byta
      Som förfriskar mildt hans kinder,
      Ljust och rikt mitt öde vore.
      Milde skapare mig unna
      Till en flinga snö att bytas,
      Som får smälta på hans lockar;
      Eller till en liten bubbla,
      Som försvinner vid hans händer;
      Eller blott till stoft på marken
      Som utaf hans fot får krossas".

Tiden gick framåt och den sjuke tillfrisknade, och gick så en dag till
sin bruds föräldrar och sade: "gif mig jungfrun att jag må föra henne
hem till maka". Men jungfruns moder svarade: "Den som vill betsla den
snabba elgen skall ej dröja, den som vill gripa det ilande forsfallets
vatten skall ej bida. Jungfruns sinne är snabbare än elgen, flyktigare
än forssens vatten! Den som dröjer att taga ungarna finner boet tomt.
Jungfruns sinne älskar den raske, icke den bleke sjuklingen och bort for
hon med den rike friaren från södern".

Ynglingen teg, men den gyllne brudgåfvan som låg i hans hand krossades
till smulor, som trängde in i handen i det han trädde ut genom dörren
för att återvända hem. Han märkte det ej.

Vid ynglingens sida gick Kalmatar den bleka jungfrun. Hon svalkade den
glödande kinden, hon lade handen på hans hjerta och lugnade dess hvassa,
brännande slag. Ynglingen kastade sig ned i gräset; ännu dröjde vid hans
sida Kalmatar. Hon följde den arme med glädje, ty han jagade icke bort
henne; men ack, det var emedan han ej blef henne varse.

Stillare svallade den svalkade bloden genom ynglingens ådror, mindre het
brände smärtan i hjertat, mindre brinnande glödde vreden i ögat vid
Tuonijungfruns vård, men nu vaknade ock ynglingens medvetande om det
yttre, och vredgad utbrast han: "Vik hädan, troll, hvi förföljer du
mig?" Och som en dimma sjönk jungfruns gestalt undan.

Men i dystra tallskogen i midnattens storm sjöng Kalmatar:

      "Tjockna natt kring Kalma dottren
      Att ej någon henne skönjer.
      Brusa storm med vilda vingar,
      Att ej någon hör min stämma.
      Skog, du dystra, drag dig samman
      Att en fot ditt djup ej hinner.
      Dölj den arma i din gömma,
      Mig, förutan hopp den enda!
      Uti lifvet, än i döden
      Gafs hvar varelse att hoppas;
      Blott den arma Tuoni dottren
      Gafs ej ens att hoppas döden".

Men från vestern kommo skaror af folk öfver hafvet, de härjade med eld
och svärd, förstörde gudarnes altaren och lunder; och som _en_ man stodo
Suomis ynglingar opp och i spetsen för dem stod Kalmatars älskling. Men
mäktigt frambrusade främlingarnes flod emot Suomis skaror, och längre
och längre trängde främlingarne fram, och Suomis ynglingar störtade som
tallar för yxan, ty deras gudars makt var krossad och Den Starke stred
för främlingarne.

Kalmatars yngling stod ännu ensam bland en fallen skara, men nu flög en
pil, bevingad, i ynglingens hjerta. Han föll, svärdens klang tystnade,
stridsfältet lemnades. Men vid den fallnes sida stod Kalmatar; dödens
flicka kunde icke lifva den fallne.

Se, då stod der en hög gestalt i natten. Högt bar han sitt kraftfulla
hufvud, från hvilket i rika vågor nedföll de hvita lockarnes flod. Sakta
sväfvade mantelns rika veck för den nattliga vinden, alfvar thronade på
den höga pannan, men mild, ehuru allvarsam, syntes den skönt formade
munnen öfver det rika skägget.

Fram gick Kalmatar emot den höge och sade: "Fader, se ynglingen, Suomis
stolthet! Skall Tuoni få äga honom, skall han föras till det öde Manala.
Skola maskarne föröda denna kropp, den skaparn gjort så fast som berget,
så skön som dagens sken?"

"Jungfru" sade den höge, "du är en Manala dotter!"

"Fader" svarade jungfrun ödmjukt sänkande sitt hufvud, "mitt hem var i
Manala, men din sång gaf mig i kärleken ett skönare hem. En gång förr
har du återgett honom lifvet med din sång, den alltförmående; Fader foga
ord vid ord, låt ej Suomis yngling föras till mörka Manala".

Den gamles blick höjdes då han sade: "Tuoni jungfru, äfven min makt
viker för den starkare. Den gamle går bort. Sök honom som är starkare än
sången, ty han är kärleken; starkare än den som vet ord, ty han är
ordet".

Den gamle gick, och i natt och sorg stadnade Kalmatar, ty hon visste
icke hvar hon skulle söka honom som kunde hjelpa.

Men ur fjerran hördes en sagta sång, en bön till den högste i himlen. En
stjerna blickade klar från fästet och Kalmatar nedsjönk på knä, men hon
bad icke, ty hon kände ej bönens ord.

Och i det hon knäböjde, då kom han den Mäktige för hvilken den gamle
måste vika.

I bäfvande glädje fattade jungfrun en fåll af hans skimrande hvita
klädnad och böjde ned sitt hufvud. Och himmelskt leende utsträckte han
sin hand, och på jungfruns skuldror skimrade vingar och i glansen af
hans ljus knäböjde med nedsänkt svärd den sårade ynglingen. Men då den
himmelske åter bortgick, sjönk ynglingen bleknande tillbaka och jungfrun
böjde sig sakta öfver honom, löste med en kyss hans ande och flög med
den, ej till Manala mer, men till ett högre hem.



En Dröm.


"Drömmar som strömmar", säger man, och anser det ej löna mödan hvarken
att berätta, eller att höra berättas om dem; men jag har alltid älskat
dem, och isynnerhet då jag var ung, drömde jag äfven ofta vaken. Att
sitta framför den småningom nedfallande eldbrasan, och se in i dess
vexlande former, var ett af mina bästa nöjen. Ännu sedan brasan
utbrunnit, satt jag ofta försänkt i drömmar med blicken hvilande på den
gammalmodiga kakelugnen, de gamla jerndörrarna dertill, eller på den
ännu urmodigare, stora, gjutna jernskifva, som var inpassad i golfvet
der framföre.

Mina föräldrars hus var ett af dem, som före branden i Åbo, funnos
byggda på och af de gamla klosterruinerna. Källrar med göthiska hvalf,
andra liknande celler å ömse sidor om en gång, en igenmurad dörr till en
källare, allt sådant, i förening med de otaliga spöklika ljud och syner,
tjenstefolket beständigt sade sig hört och sett, satte min fantasi i
rörelse. Hvad hade jag icke velat ge för att få en tydning af hvad jag
såg qvar sedan forntiden, eller af huru man här fordom lefvat och hvilka
märkvärdiga händelser här tilldragit sig.

Småningom vande jag mig att se en betydelse i allt, äfven det
alldagligaste, det ringaste. Derföre voro mig de vexlande bilderna i den
fallande glöden så kära; de gåfvo så många ämnen åt min inbildnings
spel.

Dock, ett föremål, som jag ofta hade för mina ögon, men i hvilket jag
aldrig kunde se någon betydelse, var kakelugnsdörren! Denna gråsvarta,
fyrkantiga figur, den var mig omöjlig att i inbildningen lifva.

Jag läste en gång huru Swift som gosse, tvungen att dagligen för ett par
gamla tanter läsa gamla, tråkiga andaktsböcker, en dag gömde i boken en
af honom sjelf skrifven uppbyggelig betraktelse öfver en sopqvast, läste
upp den, och huru betraktelsen särdeles behagade tanterna, hvilka trodde
den vara uppläst ur boken. Ofta kom jag sedan ihåg denna anekdot. En
sopqvast, hvarföre icke? Tusen saker kunna ju sägas om den; men denna
fatala kakelugnsdörr, finns det väl något olyckligare skapadt än den, så
utan grace, så utan poesi?

En afton hade jag särdeles lifligt tänkt härpå, och ännu från sängen
kastade jag en blick på den stackars smaklösa dörren. Jag hade för ett
litet illamående lagt mig ovanligt tidigt och somnade snart.

Mina tankar förvandlade sig småningom till drömmar, och hastigt stod
framför mig en ljus, skimrande varelse, som stundom tycktes mig vara
blott en lekande flamma, men stundom åter syntes mig som en den
aldrafinaste lilla luftiga flicka.

Detta luftiga ljusa väsende böjde sig emot mig och sade: "Syster, du
som i många, långa år bott med mig i denna kammare, och som så ofta sett
på mig med medlidande, ser du hvad jag är fin och lätt, och jag är ändå
ingen annan än den olyckliga kakelugnsdörren. Men blott i drömmen kan du
se mig, ty jag sitter der så fängslad att jag ej eljest kan visa mig för
dig. Min fader är den store eldkonungen, den store smeden. Jag var så
glad och hoppade omkring på blommorna, en liten flamma som ej brände, en
liten flicka, som ej tyngde ens det minsta strå.

En dag tog min fader mig på sin hand och förde mig i sin smedja och
sade: "ja visst är du för dålig och klen att gifta dig, men vänta, jag
skall väl smida dig en bättre kropp", och så lade han guld i elden och
silfver, och började smida. Men när jag såg mig om, såg jag en ful man
med rödt hår, som satt och såg på. Jag blef rädd och kröp bakom min far,
men han sade: "göm dig icke, flicka, utan låt din fästman se på dig".
När jag åter såg på den främmande och såg hans röda hår och krokiga ben
och sneda mun, då sade jag: "Fy far, en så'n ful karl, honom tar jag
aldrig till man!"

Men då blef det värre af, ty min far blef ond, kastade guldet och
silfret ur ässian, och lade dit en bit jern, som han smidde och smidde
under det han mumlade: "så skall du väl få försöka, din näsperla, huru
godt det smakar att vara ful". Och bäst jag ej visste huru, så kände jag
mig vara samma kakelugnsdörr, som du så ömkat, och sedan förde han fram
den fula mannen till städet, och smidde endast några tag i hans anlete,
och några på hans armar och ben, och mannen stod der så fager och skön,
som den vackraste yngling jag sett. "Gå nu och tjena menniskorna", sade
min fader, "och lär dig att vara ödmjuk; förr blir du ej fri".

Ack! när jag sett den vackra elden så nära mig alla dagar har jag
dubbelt längtat ur mitt fängelse. Men år ha kommit och år ha gått,
hundrade och flera, och fåfängt har jag längtat! men nu -- hör du deras
röst, hör du min faders och min sköne brudgums röst, de komma, de komma
på stormens vingar, men de föröda, de förstöra. Vakna syster, vakna! De
komma, de komma, de befria mig, men du skulle förstöras af deras anda.
Vakna, vakna!"

Jag vaknade. "Skynda, stig upp, elden är lös, vakna då!" sade min moders
röst invid min säng, i det samma jag började reda mig ur sömnen.
Brådskande skyndade jag mig upp, redan härjade lågorna i flere hus,
snart kastade sig elden öfver ån, inom några timmar stod äfven mitt
barndomshem i lågor.

Dagen efter branden besökte vi de rykande ruinerna af vårt hem. Jag
skulle just gå ut genom en liten port invid den mur på hvilken
kakelugnen i min kammare ännu reste sig bränd och naken. Jag kastade en
sorglig blick uppåt, som ett farväl åt detta hem, som varit vittne till
min barndoms och ungdoms glädje och sorger; då brakade det hastigt öfver
mig, och inför mina fötter nedstörtade den förbrända kakelugnen med sin
skorsten. Förskräckt hastade jag undan, men återvände snart till
stället, för att nogare betrakta det skedda, och öfverst på stenhögen
låg den förbrända kakelugnsdörren, hvilken af elden var till den grad
förstörd, att den mera liknade ett nät af ståltråd, än ett
sammanhängande stycke.



Salik Sardar Khans Maka.


        _Solen går ned!_
      Brinnande purpur på molnen,
      Flytande guld vid Himlens rand,
      Skimmervågor, viggar af färger,
      Glödande skyars fria lek,
      Hvad sägen j väl?

        Viljen j väl
      Herrligt berätta om dagen,
      Dagen som klar uti vestern bor,
      Hatar dunklet, forskar i djupet?
      Viljen j locka längtan dit?
      Hvad viljen j mig?

        Öster du natt!
      Slumrande rosor på bäddar,
      Svällande, veka, söfver du.
      Sakta vaggar dimmiga slöjan,
      Sagornas tärnors lätta drägt,
      I aningens land.

        Rosornas lund,
      Öster, du sagornas hembygd,
      Kulna, sorgsna Suomi-sångens,
      Rika, varma, blomstrande syster,
      Dunkelt glödande öster, du,
      Du lockar mig mer.

Sköna voro Ben Hamouns trädgårdar, sköna voro dess rosor, men skönast
trädgårdarnes drottning, Ben Hamouns dotter. Innerst i trädgården stod
på lätta pelare hennes palats, af doftande jasminer och fylliga rosor
väfdes dess väggar, dess tak var ett hvalf, strålande af guld och purpur
och dyrbara stenar. Drottningens statsfruar voro unga sköna tärnor i
skära hvita drägter, hennes hofjungfrur voro rosor och liljor och
blommor utan tal. När hon hvilade på divanens svällande perlesmyckade
dynor, då susade trädgårdens vattenkonster sina mest smekande toner, och
näktergalarne slogo sina mildaste slag; men sväfvade hon åter omkring i
sitt rike i glädtig lek med sina tärnor, då drillade näktergalarne gällt
med tusende tungor, och glänsande fjärilar flögo med skiftande vingar,
en ståtlig lifvakt, omkring henne.

Kände Alhejdi glädjen? Ja, ty den var hennes beständiga gäst. Kände
Alhejdi sorgen? Ja, ty hon hade sett en af sina leksystrar sjuk och sin
käraste näktergal dö. Kände Alhejdi kärleken? Nej, hennes ögon hade
aldrig skådat någon annan man, än hennes fader.

En morgon satt Alhejdi ensam i gräset vid en strålande springbrunn.
Tankfull höll hon sin hand under en af dess finaste strålar, så att den
återstudsade och spriddes omkring i tusende glittrande perlor i gräset,
på blomstren, och smyckade hennes hår mer skönt än de demanter, som
vanligen fästade hennes dunkla lockar.

Hon hörde ett ovanligt buller, såg hastigt upp, framför henne stod en
ung man, hvilken med blixtrande ögon betraktade henne. Hon ville fly,
men han qvarhöll henne. "Sköna Alhejdi", sade han, "öknens son har
trotsat döden för att se dig, men han ångrar det icke, dröj blott ett
ögonblick, och han är mer än belönad".

Alhejdi ville fly, hon ville dröja, hon ville se ned, hon ville blicka i
hans ögon. Hon dröjde det ena ögonblicket efter det andra. Snart hördes
en af hennes leksystrar komma sjungande. "I morgon vid den tid, då solen
går till hvila, sköna Alhejdi", sade fremlingen och försvann, i det han
betydelsefullt lade fingret på munnen.

Hvem var den fremmande? Hvad ville han? Hvarifrån kom han, huru hade han
sluppit in?

Alhejdi låg hela dagen stum på sin divan. Aftonen kom och ännu stodo
middagens doftande frukter orörda, ännu lågo hennes svällande lockar
endast löst sammanfästade och utan smycken. Det blef morgon, redan
vaknade blommor och fjärilar, men ännu hade icke Alhejdi slumrat.
Slutligen tillslöto sig dock hennes ögon behagligt, och solen stod redan
högt på himmelen då hon vaknade.

Sköna tärnor, smycken i dag eder herrskarinna med dubbel omsorg.
Hvarföre vill hon i dag vara så skön? Hvarföre smyckar hon sig? På hvem
tänker hennes hjerta? Är det väl för sin fader hon vill stråla eller är
det, emedan den okände fremlingen skall se henne?

Solen sänker sig, den skall snart gå att slumra i vesterns svällande
molnbäddar. "Alhejdis väninnor, lemnen mig ensam, jag vill slumra en
stund, låten ingen nalkas".

Men Alhejdi slumrade icke. Skall Alhejdi gå till springbrunnen? Kommer
han, den herrlige fremlingen? Hon måste dock varna honom, befalla honom
att gå bort, han kunde ju eljest vänta henne länge och bli upptäckt. Det
vore hans säkra död.

Alhejdi gick med dröjande steg mot brunnen. Der stod redan fremlingen
hög och herrlig med den blixtrande blicken.

"Alhejdi, skönaste, ljufvaste sol! Hvar finnes i verlden den, hvars
skönhet ens skulle synas en stjerna invid din!"

"Fremling, vet du icke, att Ben Hamouns slafvar skulle döda dig, om de
funno dig här. Skynda dig bort, jag ville se dig blott för att varna
dig".

"Sköna Alhejdi, om än tusende dödar skulle hota mig, aldrig kan jag
lemna dig. Dig måste jag ega, dig måste jag befria, eller ock dö för
dig. Alhejdi, du himmelska, hvad är du annat än en fånge, fast dina
bojor äro förgylda. Lefver du icke här instängd såsom en fången gazell,
dold som en diamant i djupet af grufvan, eller en perla i musslan. Kom
Alhejdi, kom, var fri. Blif min brud, blif Salik Sardar Khans brud, han
som herrskar öfver de fria i landet vid öknen. Vet du, kan du ens ana,
hvad frihet är! Vet du, hur hjertat klappar, då man ilar hastigare än
vinden på pilsnabba fålen, som känner ryttarens vilja innan ens ett
tecken tydt den för honom. Har du sett män i blodig kamp med öknens
vilddjur, har du blifvit hyllad af de gränslösa rymdernas folk, af dem,
som ega verlden, ty de ega sin häst, sitt spjut och sin dolk. Vill du ha
perlor och kostliga smycken? Ett ord, och du får dem, skulle de än
hemtas ur Persiens konungs egen skattkammare. Vill du ha dyrbara oljor
och rökelse, Karavanernas fege söner skola skatta dig sådant i mängd.
Eller vill du ha sköna slafvinnor? Landets ädlaste döttrar skola
bortföras, för att tjena dig. Kom Alhejdi, Salik Sardar Khan är de frias
furste, han har försmått alla qvinnor och älskat endast bragder och
fejdens ära; men Alhejdi har besegrat den starke. Vill du blifva
slafvinna åt någon feg Schach, som knappt ser dig bland hundrade, eller
vill du blifva den tappres älskade, hans ögons ljus, hans hjertas blod,
hans lifs eld. Kom, Alhejdi, hörde du skottet, det var tecknet, mina
trogna som lika blixten slå ned på din faders hus. Blif ej förskräckt,
du hulda, de få der intet skada, intet bortföra, endast fängsla
uppmärksamheten ditåt, på det ingen må tänka på att vakta dig. Kom
Alhejdi, min snabba fåle väntar dig här utanföre, snart äro vi ibland
bergen, der en skara af mina tappre väntar oss, ögonblicket är vårt, ej
mera. Skynda, kom Alhejdi!"

Hastigt fattade han om den sköna flickans smärta lif och bar henne
under skyndsamt språng ur trädgården öfver ett ställe, der muren syntes
vara enkom nedrifven, ut öfver fältet. Der stod en frustande häst
bunden. Salik kastade sig upp med sin sköna börda framför sig. Hon hade
ej hunnit tänka, hon visste ej om hon borde ropa om hjelp. Nu flög det
ädla djuret snabbare än en jagad fogel, lättare än gazellen. Det
frustade eld ur vidgade näsborrar, det flög allt hastigare, dess hofvar
syntes ej vidröra marken. Alhejdis hjerta klappade af tjusning. Salik
omfattade henne med den ena handen, den andra höll hästens tyglar.
"Alhejdi, älskade, snart äro vi utan fara".

"Salik, jag är trygg hos dig".

Men hvem synes långt borta på fältet? Fyra ryttare synas, de störta
framåt med vildt skri, de förfölja de flyende. Den eldiga hästens
blixtsnabba fart minskas, den dubbla bördan är ovan, fast Alhejdi är
lätt som det unga lammets finaste ull. Förföljarene hinna närmare, Salik
omfattar Alhejdi ännu fastare, han tar tyglarna i munnen och sitt spjut
i handen. Höljdt af skum biter det ädla djuret i sitt betsel, blod
flyter ur dess af sporren sårade sida, men det flyger ej mer som ilen,
det frustar, det anstränger sig, allt närmare hinna de förföljande.

"Salik, se mina väktare, de hinna oss, låt ej Alhejdi lefva, för att se
dig dödas. Låt mig dö för din dolk, här vid din sida. Icke är det tungt
att så dö".

Snart syntes en af de förföljande framom de andra, men ännu på afstånd.
Nu ljöd en susning, nu flög en skugga öfver fältet, och tumlande rullade
häst och ryttare i sanden. Den andre ryttarn flög förbi honom, men redan
trängde Saliks andra spjut i hästens bröst. Den stegrade sig frustande
och föll med sin ryttare till marken. Nu hade också den tredje hunnit
närmare; han lossade ett skott, men felade i farten och låg i detsamma
sjelf för Saliks skott blodig i sanden, och hans häst flög med ohejdad
fart tillbaka öfver fältet. Salik fattade sin andra pistol, den fjerde
förföljaren tvekade ett ögonblick, Saliks säkra skott skulle träffa
honom långt innan han kunde hoppas att träffa Salik med sitt. Han
tvekade, men se, likt en brusande flod störtade en hop krigare med vilda
rop ur bergen. Jublande omgåfvo de Sardar Khan och hans brud, och snart
försvunno de alla ur de förföljandes åsyn.

Ben Hamouns slafvar hade åt olika håll förföljt de flyende, men de
återvände utan Alhejdi. Och Ben Hamoun kastade sig på golfvet i sitt hus
och ref sitt hår och sitt skägg, och ropade den ena gången efter den
andra: "Allah hafver tillåtit att röfvare bortfört mitt lifs ära, mitt
sköna smycke. Och redan i nästa nymånad skulle hon blifvit intagen i
Schachens, min herres, harem. Hvilken mäktig man skulle jag ej varit
genom henne, huru ärad hade jag icke blifvit. Den skönaste hade hon
varit af alla min herres qvinnor. Och nu är hon borta, borta utan
hjelp".

Stilla nalkades nu Alhejdis gamla amma till Ben Hamoun och sade:
"Herre, ville du höra mitt ringa råd, så kunde du ännu återfå din
dotter".

"Du skulle hafva vaktat henne", röt Ben Hamoun, "det hade varit bättre
än att råda nu".

"Åh!" sade amman med sådan ton, som gamla tjenare bruka: "Allah bevare
Ben Hamouns förstånd. Måste jag icke på er egen befallning lyda henne
som om hon varit Schachens mor, och bad hon mig icke alltid gå till
moskéen för att göra min aftonbön. Huru skulle jag då just i dag glömma
den. Men vore Ben Hamoun klok, så skulle han nu genast sända mig till
sin slägtinge, den sköna Zayda, för att genom henne förmå Schachen,
Allah låte aldrig hans skugga bli mindre, att han sänder folk för att
förfölja röfvarene".

Detta råd behagade Ben Hamoun. Amman sändes med tvenne slafvar, som buro
dyrbara skänker bort till den sköna Zayda, en af Schachens
favoritsultaninnor, och inom hela harem upphäfdes ett stort sorgeskri
vid underrättelsen om, att Alhejdi blifvit bortröfvad, och det just
invid murarna af sjelfva hufvudstaden. Men när Schachen en stund
derefter inträdde, störtade den sköna Zayda emot honom med utslaget hår,
gråtande och ropande: "O, att jag skulle upplefva den dag, då jag skulle
se en sådan skymf öfvergå min herre, hvars ära kringstrålar hela
verlden".

Schachen frågade, hvad henne fattades, och hon svarade under häftiga
tårar: "Skall det icke fylla mitt hjertas bägare med smärtans bittraste
dryck, att se huru min herre och konung skymfas. Se dessa röfvare, som
genomströfva vildmarken, hafva i dag vågat sig ända till portarne af din
heliga stad, och hafva bortröfvat en af mina slägtingar, den sköna
Alhejdi. Konung, kan du förlåta en sådan skymf, så låt aldrig mer ditt
anlete lysa inom harems portar, ty dina qvinnor skola icke se dess ljus
för tårar". Och åter utgjöt hon en flod af gråt.

På Schachens befallning inträdde uppsyningsmannen öfver harem, Hojar
Baschi.

"Hvem var denna Alhejdi, som blifvit bortröfvad?" frågade Konungen.

"O herre, den skönaste klenod. Din tjenare hade lyckats att finna denna
juvel ibland qvinnor, och hon var redan bestämd för den höga lyckan att
få pryda ditt harem. Hon var skön som den glänsande fullmånen, som den
lysande morgonrodnaden. Hennes fader skulle blott behålla henne till
nästa nymånad, för att bereda henne att värdigt mottaga sin lycka".

Emellertid anlände Storviziren, som Schachen låtit kalla; "Sadrazam",
tilltalade honom Schachen strängt: "oduglige tjenare, hvarföre
underrättar du mig icke om, huru man skymfar min hufvudstad? Röfvare
våga sig ända till dess portar".

Sadrazam kastade sig med pannan mot jorden och sade: "Allah är stor,
konungens makt varar evinnerligen. Hvilken skulle väl i vishet och
skarpsynthet kunna mäta sig med honom. Konungen täcktes låta sin nåd
skina öfver sin ringaste slaf, som ätit stoft och sofvit med
uppmärksamhetens öga, så att han försummat sin pligt".

"Välan, jag vill gifva dig nåd, om du, innan morgonbönen förkunnas, har
återhemtat flickan och förgjort den djerfve röfvaren och hela hans
anhang. Endast hans hufvud kan friköpa ditt".

På en sammetslik gräsmatta invid en källa hvilade Alhejdi. På litet
afstånd slumrade en dunkel krigaretropp, knappt synlig i natten, hvar
och en invid sin sadlade häst. Salik ensam vakade af männen.

"Alhejdi, älskade, i morgon hinna vi de mina. En stunds rast måste jag
unna männen och äfven hästarne, de skulle ej uthärda eljest; huru skulle
då du, ljufva, icke uttröttas. Hvarföre vill du icke slumra? Och jag
nänns dock knappt be dig derom, jag finge ej då se dina ögons glans och
höra din rösts ljufhet".

"Jag kan ej, jag är så underlig i mitt sinne, så många tankar tränga sig
in på mig, och jag kan dock blott tänka ett -- att jag funnit dig".

"Du saknar dina veka kuddar i ditt hem".

"Aldrig har jag hvilat på kuddar så veka som detta gräs!"

Hastigt spratt en af de sofvande männen upp, lade sitt öra tätt till
jorden och lyssnade ett ögonblick. Salik blef uppmärksam.

Mannen steg fram till honom. "Salik Sardar Khan, hör du ej hästarnes
hofvar? Har också du blifvit bedårad af en qvinna".

Saliks öga sköt en blixt i natten. "Abbas! dock på dig vill jag icke
vredgas".

Nu lutade sig äfven Salik till marken. "Dessa hästar äro många, det är
visserligen Schachens utskickade, som förfölja oss. Vi få ej blottställa
Alhejdi".

Han hvisslade, i ett ögonblick suto männen till häst. "Till öknen, tyst
försigtigt som den lurande tigern, men snabbt som vingade fogeln".

Ett susande for genom bergen, snabba skuggor skiftade öfver marken, --
var det lätta moln, som skuggande flögo öfver fältet? var det en sakta
nattvind som fläktade? Men fästet är klart som en dunkelblå azur, intet
blad röres på de trän, som omgifva källan, der Alhejdi hvilat; och nu
äro skuggorna försvunna och allt är stilla och tyst och dunkelt kring
lilla källan.

Men längre skrider natten, och den späda blomman, van blott vid lek och
ljuf hvila efter leken, domnar och bleknar. Alhejdi vill icke, att Salik
skall varsna hennes trötthet, hon håller sig ännu uppe, men hon vacklar.
Snabb som blixten är Salik af hästen. "Flygen, söken om det är möjligt
finna en källa. Vi rasta, om än tusenden förföljde oss. Alhejdi, den
minsta fläkt af blekhet på din kind, det minsta dunkel i ditt strålande
öga sårar mitt hjerta värre, än någon af Schachens dolkar kan göra det".

En källa var funnen i nejden. Salik bar Alhejdi dit på sina armar och,
knäböjande invid henne, uppfriskade han henne med det svala vattnet.

Men förföljarena hade icke förlorat spåret. Vid synranden märktes en
rad af blanka spjut.

"Bäfva icke Alhejdi, vi skola segra för dig".

"Till häst, till häst, stridom för Alhejdi. Död åt enhvar, som vill
nalkas att störa hennes ro".

Snabbt ilade ryttareskaran öfver fältet. Alhejdi qvarblef i bäfvan ensam
vid källan. Tystnad rådde i öknen, men hastigt afbröts den af de
stridandes gälla skri. Snart såg Alhejdi skaror flyende bortåt, men mot
källan nalkades några få män i sagta ridt. Hvem föra de emellan sig? Det
är Salik Sardar Khan, som de föra sårad ur striden.

"Alhejdi du är vår, vi hafva drifvit dem på flykten. Innan de hinna
utsända nya förföljare, äro vi säkra bland våra berg hos de mina".

Ännu en dags morgon grydde, och Salik låg på sitt smyckade läger i sitt
eget tält. Hans sår mörknade, febern brände hans blod. Tigande och
bekymrade vandrade hans män omkring, ty de sågo att såren voro dödliga.

Då trädde en gammal qvinna till tältets dörr. "Gifven rum för den visa,
som mycket vet och förmår". Hon stannade framför Alhejdi, som satt
sörjande hos den sjuke. Den gamla sade långsamt med knappt hörbar röst:
"I öknen, två timmars vandring härifrån, växer ett träd. Den balsam, som
droppar, när en skön qvinna, vid middagens stund, bryter dess qvistar,
helar genast jernets sår, men hon måste gå ensam den senare timmans
väg". Alhejdi reste sig hastigt. Hon smög sig sakta ur tältet. Den gamla
följde henne.

"Följer du mig den första timman, visar du mig vägen?"

"Rädes icke den unga späda rankan från de blomstrande trädgårdarna att
ensam sväfva i öknen?

"Moder, Salik är sjuk! skyndom att jag må hinna till middagen uträtta
mitt värf".

Följande dagens morgon var inne, och i glädje helsade Alhejdi solen, ty
Salik kände ingen smärta mer, och hans sår var nära heladt.

"O Alhejdi, min själ bäfvar vid tanken på, att du vågat dig ensam i
öknen. Du som är mig mera än lifvet, du hade kunnat råka ut för
vilddjur".

Månader voro förflutna, då trädde en dag Abbas in till Salik, rustad
såsom till en längre färd.

"Nå Abbas", sade Salik vänligt, "hvart ärnar du dig utan att jag hört
deraf, du, min trogne följeslagare, som ännu aldrig lemnat mig".

"Jag går till Ispahan".

"Du går i lejonets kula; blodet af Schachens män, som föllo i öknen, har
knappt upphört att röka".

"Lejonet skulle väl föga väntat till dess vi sjelfva infinna oss i hans
kula, om icke hans krigares anförare berättat, det du ju vet, att de
nedgjort oss alla, sedan vi förut hade dödat flickan, stridens orsak.
Han älskade sitt hufvud, derföre flydde han ock för oss. Men om också ej
så blifvit sagdt, icke var Salik Sardar Khan alltid så rädd att trotsa
lejonet, om ock i hans kula".

"Nå hvad ernar du i Ispahan?"

"Handla".

"Vid profeten, det skulle jag aldrig gissat. Du har alltid mera älskat
spjutets än penningens handel. Men kanske vill du ock handla för mig.
Jag har öfverflöd af hjordar och annat, som jag icke behöfver".

"Jag har ernat be dig att få sälja allehanda onyttigt".

"Säg hvad du vill, du skall ega valet".

"Din stridshingst, ditt spjut och din dolk".

Salik drog ögonbrynen ett ögonblick tillsamman, men snart klarnade åter
hans blick och han sade: "Abbas, du är missnöjd med denna ovanliga ro af
några månader? Men tro ej, att jag derföre glömt att strida. Låtom oss
göra ett ströftåg snart, jag vill ordna allt".

Abbas jublade högt, men tvärtystnade hastigt, lade händerna i kors öfver
bröstet och bugade sig sägande: "I den barmhertige och milde Gudens
namn, ära vare verldens beherrskare. Jag är beredd att följa dig hvart
du vill, mina tjenare kunna försälja mina hjordars öfverflöd".

Alhejdi, varsnar du dammolnet der vid öknens rand, vet du hvad det
bådar? Det är Salik och hans män, som återkomma från ströftåget.
Alhejdi, som sutit på kullen och skådat utåt, stiger opp, hennes slöja
fladdrar för vinden, handen skuggar de dunkelsvarta ögonen, blicken
spejar. "Det är han! Jag kan redan igenkänna färgen på hans turban. Men
hvarföre så långsamt? Längtar ej ditt hjerta efter Alhejdi. Har du
förvärfvat skatter, och är deras vård dig kärare än att möta din
älskade? Eller kanske sårad? Ha, balsamträdet i öknen, Salik, Salik,
skynda dig, eld förtär mitt hjerta. Späda äro mina fötter, men de skola
dock bära mig till ditt möte".

Nu störtade qvinnor och barn med vilda rop mot de kommande. Alhejdi
ryste och stannade ett ögonblick. Fram flög nu ryttarskaran åtföljd af
qvinnorna och barnen, under jubelskri, förbi stället der Alhejdi stod.
Salik varsnade henne icke, och se, framför honom på hästen satt en
qvinna. Så hade äfven Alhejdi en gång sutit, och hvem var denna? Lågande
glöd brann i Alhejdis anlete. Hon följde långsamt efter tåget och gick
in i sin boning. Men der mötte hennes blick en sällsam syn. På en divan
satt den unga qvinnan, som Salik nyss hemfört. Hon var hvit som dalens
lilja, endast på hennes kind låg ett matt sken af rosen. Hennes ljusa
hår hade i lockar nedfallit kring de elfenhvita skuldrorna, och i hennes
milda ögon, blå som himmelen, summo tårar. En sådan hade Persiens
svartögda dotter icke skådat.

Salik trädde mot Alhejdi. "Alhejdi, jag bringar dig en syster, vårda
henne väl. Jag har tagit henne af köpmän, som förde henne att säljas. De
hade köpt henne af Turkar, som röfvat henne långt, långt härifrån. Ser
du hon är skön, hennes fägring är lik månens i silfverklar natt. Du har
ofta sagt, att du icke älskade våra qvinnor, att de voro vilda. Nå väl,
denna är mild och ljuf. Dyrbara smycken och kosteliga tyger hemtar jag
dig dessutom".

"Salik, endast du återhemtar din kärlek, så är den mig öfver alla
verldens skatter".

Den fremmande steg upp, gick mot Alhejdi och sade några ord på ett
obekant språk, fattade hennes hand, tryckte den hjertligt och såg med
sina milda blå ögon innerligt på Alhejdi. Alhejdi omfamnade henne
vänligt i det hon sade: "icke kan jag vredgas på dig, du dufva".

Med hvarje dag slöt sig den sköna fremmande allt mer till Alhejdi, och
Alhejdi älskade henne; men hennes hjerta led allt djupare, ty hon såg
huru Saliks blickar brunno allt varmare, då han såg på den fremmande, så
sköna, men alltid sorgsna flickan. Men Alhejdi dolde sin smärta i djupet
af sitt bröst.

Då trädde en dag Salik till henne. "Alhejdi, min häst, min älskling, är
sårad; gå Alhejdi i öknen att hemta balsam för såret, att det må läkas".

Alhejdi såg ett ögonblick på Salik: "Salik Sardar Khan, tigrar bo i
öknen. Älskar du din häst mera än mig".

"Är Alhejdi barnsligt rädd? Vill du ej göra mig en glädje, icke rädda
min häst, den som burit äfven dig hit". Alhejdi gick.

Åter en dag inträdde Salik hos Alhejdi. På divanen lågo tvenne blommor,
en ros och en lilja. Sardar lekte med blommorna och fägnade sig åt deras
doft. Han lade sedan bort rosen och behöll liljan i handen.

"O Salik förstör rosen, men kasta den icke ifrån dig att ensam vissna;
mindre tungt är att dö, än att lefva förgäten".

Salik återtog rosen i sin hand, och höll den tillsamman med liljan.
"Alhejdi, mannens hjerta är en rosengård, har rum för många blommor.
Huru skulle du kunna begära, att jag ensam skall älska en alltid. Äfven
kärleken är en blomma, begär ej att blomman skall vara oförgänglig som
stenen, hon vore ej skön då. Men äfven Alhejdi är kär för Salik".

Salik gick bort. I Alhejdis hjerta bodde natt.

Åter några dagar förflöto, och nu kallade ett bud Alhejdi till Salik
Sardar Khan. Hon gick.

Alhejdi, min älsklingshund blef sårad farligt af ett spjut under jagten.
Intet annat än den balsam, hvars källa du känner, kan rädda den. Gå, att
du må hinna dit innan middagens timme och vara hemma vid den tid, då jag
med mina män återkommer från jagten".

"O Salik, jag hörde rytandet af en tiger, då jag hemtade balsam för din
häst".

Salik svarade intet. Ännu stod hon ett ögonblick dröjande. "Salik Sardar
Khan gifver icke _en_ befallning _två_ gånger", sade Salik långsamt.
Alhejdi gick.

Hon hade ännu ej gått långt, då stod framför henne den gamla visa, som
bar i sin hand en liten, knappt ett finger lång dolk. "Min själs dotter,
den gamle kan ej ledsaga dig på färden. Salik Sardar Khan har bjudit mig
komma för att pryda hans nya, ljusa brud. Här vill jag gifva äfven dig
något att skänka henne. Alhejdi, tre dödar ligga på denna udd. Se dess
tre kanter äro hvassa, vidrör dem icke, minsta vidrörande sårar, och
minsta sår ger död på ögonblicket!" Sakta som hon kommit, smög sig den
gamla bort.

Alhejdis öga lågade, hon betraktade stålet. "Tre dödar! ha! Alhejdi,
ville du väl döda henne, den fromma, som gråter öfver Saliks makt, den
hon ej kan emotstå? Ljusa fremmande flicka, icke hatar Alhejdi dig".

Men redan gick hennes vandring i öknen. Het sken solen på sanden,
glödande brände den Alhejdis fötter. Tänkte hon väl på svedan i sina
fötter, tänkte hon på tigern som lurande genomsmög öknen, eller tänkte
hon på Salik Sardar Khans sköna brud, som nu stod i smyckad fägring, lik
fullmånen mellan silfverglänsande skyar, och på Saliks brinnande
blickar, hvilka, glömmande henne, nu blott berusade sig af den nya
brudens skönhet.

Men på Alhejdi skåda blixtrande ögon, icke Saliks kärleksdruckna, nej
brinnande klot, som hvälfva i vilddjurets hufvud. Alhejdi, ser du ej
öknarnes herre, hur han smyger sakta i dina fjät. Redan spänner han de
krökta klorna, glänsande böja sig hans fläckiga sidor, han störtar på
rofvet, och krossad och blödande ligger Alhejdi skälfvande i sanden. Men
hvem slog den starke, hvarföre rullar sig öknarnes herre i sanden? En
ryckning ännu och tigern ligger död vid sitt rof. Alhejdi hade icke
glömt sin dolk.

Rop höras i öknen, lätt störtar en skara fram, det är Salik Sardar Khan,
som återvänder hemåt med sina män för att hemta sin sköna brud.

"Ha, en nyss dödad tiger. Alhejdi, det var värdigt Salik Sardar Khans
maka. Men hon är sårad. Tagen vård om henne, jag rider hemåt. Jag vill
sända slafvar att bära henne hem".

Redan lyfte Saliks häst foten till språng, då bad Alhejdi med sakta
röst: "Salik, innan du far, stig ned af din häst och gif mig din hand,
om ej för annat", tillade hon med ett besynnerligt leende, då Salik
tycktes tveka, "så för att tacka mig för tigerns hud".

"Nå, hvarföre skulle jag icke ega tid dertill", sade Salik, kastade sig
af hästen och räckte henne handen, den hon fattade och förde till sitt
hjerta, i det hon sade: "Lef väl Salik! Välsignad vare Allah och
Profeten, jag får dö hos dig. Ännu en bön, den är den sista. O Salik,
tag ännu en gång min hand mellan dina båda och tryck den vänligt, som du
brukade förr".

Salik tog Alhejdis slutna hand och sade förströdd: "Icke äro dina sår
väl så farliga. Snart skall du åter uppblomstra. Jag rider nu hem
förut".

Redan satt Salik på sin häst, Alhejdis hufvud sjönk tillbaka mot sanden,
en enda droppe blod smög sig fram mellan den slutna handens lena
fingrar, och då hästen for, snabb som vinden bort öfver sanden, låg
redan Salik Sardar Khans sköna maka död vid sidan af öknarnes herre.

Hvilka äro de, som nalkas qvinnornas boning, hvad bära de? Bära de
prydnader eller blommor, eller skänker åt den sköna bruden på hennes
bröllopsdag? Men hvarföre äro deras steg långsamma, deras blickar
dystra, hvarföre glädjas de icke? Ack icke prydnader, icke skänker, icke
blommor åt bruden föra de, de bära blott en vissnad blomma, den blomman,
som var den skönaste af alla.

Men se ur qvinnornas boning störtar den ljusa fremmande flickan. Rika
prydnader lysa i hennes hår, men i hennes ögon glänsa tårar. Hon tyckes
fly med fasa. Hon möter det sorgliga tåget. Hon stadnar, hon bäfvar.
"Alhejdi död? Du älskliga, du mitt enda värn! Men se, hvad glimmar i din
halfslutna hand, tack Alhejdi".

Sakta löste hon dolken ur Alhejdis kalla hand; men hon dröjer ännu, hon
tyckes tveka. Se hon knäböjer, hennes händer omsluta dolken, hon ber. På
hennes fäders språk gå orden öfver hennes läppar: "Fader, o fader, styrk
ditt svigtande barn, att hon må tåligt lida, hvad du ålägger henne.
Detta lilla vapen skulle befria den svaga. O min Gud, o min Gud, styrk
mig, att jag må tåligt och undergifvet säga: icke min vilja utan din".
Kämpande i bön knöt hon ångestfullt sina händer omkring det förrädiska
jernet, och mildt, såsom blomman om aftonen sluter sin kalk och sänker
sitt hufvud, nedsjönk den ljusa tärnan bleknad på gräsets bädd.

Salik Sardar Khan, störta ej så vild till rosens och liljans, de
vissnades, läger. Rasa ej så. Hvi stöter du det lilla jernet i ditt
bröst, det intränger ju knappt djupare än till hullet. Icke bortflyter
en mans lif med några droppar blod, och endast _tre_ dödar lågo ju dolda
på dolkens udd.



En saga om Vreden.


Vet du hvad vrede är? Jo det är en hel knippe dolkar och svärd, fina,
skarpa, hvassa och osynliga. De finnas just invid menniskohjertat, vid
somliga hjertan flere, vid somliga färre, hos somliga stora, hvassa och
skarpa mera än om de vore smidda af det finaste stål, hos andra likna de
blott små knappnålar, ja hos några till och med endast agnar. De ligga
helt tätt tillsamman, lika bladen i en pennknif med många bett och
inrättningar, och äro så konstfullt sammanfogade att de upptaga blott
ett helt litet rum, och der sammanhållas de af en stark klämmare från
hjertat. Men när hjertat kommer i _sådan_ svallning att klämmarn rubbas,
då springa fjädrar opp och alla de fina skarpa vapnen spridas omkring
till tungans spets, till ögat, till handen, ja till hvarje kroppens del,
och derifrån ut i verlden.

De såra, de sticka, de mörda blindt hvad de träffa, men vi som utsända
dem, vi märka dem vanligen ej, ty de äro osynliga. Sedan de rasat så
länge att de spända nerffjädrarne slaknat, då falla de åter småningom
tillbaka, hvar på sin plats och den starka klämmarn griper åter fast
öfver dem.

Men, ser du, det händer ändå att mången stackars qvinna märker
sprittningen när fjädrarne slå opp. Förskräckt öfver att de hvassa
vapnen äro lössläppta vill hon samla dem åter, men hvad förmår hon, den
svaga, hvad förstår hon, den olärda, af deras konstiga mekanik. Men hon
sträfvar och bjuder till och trycker dem så rakt ned i sitt bröst, in i
hjertat, våldsamt, våldsamt, de måste ned, och slutligen, sedan hon
länge arbetat med dem, måste de jemka sig in på sina bestämda rum och
klämmarn griper om dem; men hjertat är söndersargadt och det är så sjukt
innan det helnar igen. Dock öga och tunga kasta inga dolkar mera, och
hon känner då åtminstone åter sig vara qvinna.

Sök dock icke för ro skull att lösa hennes vrede, du vet icke hur den
kan ge smärta. Och så är det slut med min saga.



Liljekonvaljen.


Har du sett den största och skönaste bro, som leder öfver ett vatten?
Har du kunnat stå deruppe, högt på den ej mycket mindre än en mil långa
bron, upprätt och djerf och utan att svindla sett ned i djupet å ömse
sidor, i det kristallklara vattnet; eller har du svindlande gripit fast
omkring en stödjande vän, starkare än du, för att icke åt någondera
sidan nedstörta i den skimrande grafven?

När i fordomtimma Den Gamle hade sjungit fram det vida Suomensaari, hade
utstrött dess tusen sjöar och sjungit fägring öfver hela landet, och de
vida Saimavattnen med uddar och sund lågo speglande för hans blick, då
log den gamle gladt; men han sade: "Långsamt röres redan den gamle,
långsamt röras ock Suomis män, de springa ej som haren, de skutta ej som
ikorrn, lång är vägen rundt om sjön, bro behöfves", och se: nu sjöng han
Pungaharju det sköna, öfver Puruvesis vatten det klara.

Har du sett björkarna och granarna som vexa öfver hvarandra på brons
båda sidor? Icke vexa de dock på hvarandras toppar, fast det ser nära så
ut, der de stå i branten öfver hvarandra. Har du, bedragen af vattnets
klarhet, velat plocka de blänkande hvita stenarna och musslorna i sjöns
botten, der de ligga på flere alnars djup under vattenytan?

Nära midten af näset står en björk, den står der så glad och blickar
öfver den vida sjön. En sakta vind far öfver åsen; den lyfter björkens
mjuka, behagfulla grenar; behagsjukt böjer sig den smidiga ljusgröna
björken och strör sitt blomstoft än på ena än på andra sidan af höjden,
ned i det glittrande vattnet, der små silfvermoln segla på det blå
djupet, en himmel nere, spegelbild af himmeln ofvan.

Och konvaljerna vid björkens fot de blomma och glädja sig, men deras
systrar, som vuxit upp några få steg längre bort mellan hjulspåren på
vägen, de dofta ock, men deras hvita drägt höljes af dam och de längta
och tråna och veta ej sjelfva hvarföre.

Vägens trånande blomma frågar: "Syskon, hvita, doftande konvaljer, huru
kunnen j blomma och dofta så friskt och hvarföre tråna vi?" Och
konvaljerna svara: "Vi blomma och dofta i björkens skydd, vi veta ej
annat. Men fråga rosorna se huru rika de blomstra".

Rosor vexa tätt i sluttningen, konvaljerna fråga: "Rosor röda, glödande,
huru kunnen j blomstra så rikt, så yppigt, hvad gläder så edert hjerta,
hvarföre måste vi arma tråna".

Gladt svara rosorna: "Se vi vexa här fritt, den resandes hjul krossar
oss icke, knappt når oss ett damkorn af dem hans vagn sätter i rörelse,
och vi äga hela den sköna verld, som här utbreder sig för oss; vi äro
rika, vi äga sol, vi äga dagg, men -- vi äga af allt dock endast den ena
hälften, derföre att vi stå här på åsens ena sida, men se björken, den
äger all vida verldens fägring rundt omkring sig, den äger sol, luft och
lif, hvadan de än må komma, derföre är björken stor, derföre är björken
stark och fager mer än någon annan".

Men vägens konvalje visste icke huru hon skulle, äfven hon, komma från
vägens dam till ljus och frihet.

Kom så en ung flicka; hon band en krans, hon plockade vägspårets
konvalje och fäste den i kransen, och så var kransen färdig.

"Vackra björk, i dig vill jag hänga min krans, högt upp på en af de
svajande grenarna"; och högt uppe sväfvade nu blomman, och hon lefde ett
ögonblick af ljus, der intet stoft föll på hennes skönhet; nästa
ögonblick var hon död.



Qvinnan på Tongatabu.


"Fremlingens lära är vacker, fremlingens lära är mild; Wainahée älskar
fremlingens lära, Wainahée hör gerna fremlingens röst, när han talar
fridens ord, när han bjuder stridsklubban hvila och menniskorna älska
hvarandra. Wainahée ville blifva fremlingens syster och låta honom
vattenösa sitt hufvud -- men hon vill det ej numera. Fremling, Wainahée
är stolt, hon är fri. Se, fremlingen säger, att hans gud befaller
qvinnan lyda mannen! Wainahée vill icke bli fremlingens syster, vill
icke låta vattenösa sig. Fremlingen har bedragit henne, då han sade, att
hans lära bjuder frihet, likhet för alla. Wainahée vill icke blifva slaf
i sin själ".

"Flicka, är du mindre slaf, då en fremmande krigare bortröfvar dig? Han
krossar dig i stoftet för sin fot".

"Ja då är Wainahée fri, fri som fogeln i luften. Hennes själ är fri, ty
_vill_ hon icke lyda, så lyder hon ej, om än den starke krossar henne
till stoft. Hvite fremling, Wainahée kan dö, om hon ej vill vara
undergifven. De många öarnes gud är qvinna, hon bor i skyarna, men hon
säger icke, att Wainahée gör orätt om hon är stolt; Wainahée kan dö, det
är lätt".

Fremlingen gick. Vid stranden låg en kanot, han satte sig deri och
fattade årarna, han skulle blott ro öfver till vikens andra sida. Lugn
och stilla låg viken, men utanför svallade högt bränningen mot
korallrefvet. Den hvite mannen var icke van vid kanotens årar, han var
icke van vid hafvets bränning; åren halkade ur hans hand, den fördes
hastigt bort i bränningens svall, han kunde ej mer styra sin båt och
häftigt brusade bränningen. Båten kastades omkring och mot vågornas våld
kämpade den hvite; men fastlandets barn kan ej simma, han sjunker.

Bitter är hafvets sälta. Wainahée de milda sjöarnas mö har icke badat i
det salta vattnet, som skys af öarnas tärnor; men hon kan simma, hon
kastar sig i hafvet, hon strider med oceanen, den svaga kämpar med den
mäktige och snart ligger den hvite på den hvita korallsanden vid
Wainahées fötter.

"Fremling från fjerran, hvarföre skulle du lemna ditt land, för att dö i
Tongatabus våg?"

"Fremling från fjerran land, egde du på hemlandets kust ingen, som
älskade dig? egde du icke en moder, egde du icke en maka?"

"Hvite fremling från fjerran, flickan från Oceanens ö gråter ensam din
död, hon, som ville rädda dig ur hafvets våg, men ej kunde det, förrän
din ande flytt".

"Fremling från fjerran, en fremmande flicka gråter ensam vid din graf".

"Hvi gick du från hem och vänner? Det var din mäktige gud, hvars röst
du lydde; han sände dig till oceanens ö, för att dö!"

"På stranden af fjerran ö sitter hans moder, hon flätar en korg med
konstfull hand; den skall sonen få till välkomstgåfva, när han kommer
hem, att han må se, huru hans moder tänkt på honom. Moder till
fremlingen, moder till fredsbudbäraren, fåfängt spejar din blick öfver
hafvet, din son sofver på den hvita sanden på Tongatabus strand".

"På stranden af fjerran ö sitter hans maka, hon smyckar den matta, hon
arbetat åt sin älskling; dess färger äro sköna, dess prydnader täcka.
Maka, kasta bort mattan, din älskling sofver på Tongatabus strand".

"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem
skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå
oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand".

"Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver
ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland
blommor".

Vid hyddan under palmerna satt Wainahée. Hennes händer voro tabu, de
voro förbjudna, ty hon hade vidrört en död. Hennes vänner buro mat till
henne och förde den till hennes läppar, ty hon fick ju icke begagna sina
händer.

Kom så en qvinna skyndsamt. "Wainahée! höfdingarnes höfding, han den
unge, de hundra öarnes beherrskare, segraren öfver Tongatabus fiender
kommer hitåt. Skynda att bada, att han må kunna befria dig från tabu".

Och Wainahée badade i insjöns våg, och hennes kind var frisk och hennes
öga log och hennes hår pryddes af blommor, då hon gick emot höfdingen.
Djupt ödmjukade sig Wainahée inför honom, nedsättande sig vid hans fot.
Höfdingen stadnade och Wainahée vidrörde sina axlar med hans fot; men då
höfdingen skulle upplyfta och omfamna den unga för att upphäfva tabu, då
bäfvade den starke ett ögonblick tillbaka, men slöt henne sedan häftigt
till sig, i det han sade: "Wainahée, icke allenast nu skall du hvila vid
höfdingens hjerta; för alltid är din plats der och vid hans sida". Och
han tog af sitt hufvud sin röda fjäderprydnad och fastade den på
Wainahées hufvud. Men Wainahée darrade som magnoliens blomma på sin
stjelk och blickade sedan opp, såsom om hon sett solen gå opp ur hafvet,
och hennes blick glänste, men sjönk åter ned, ty hon kände sig så ringa
som det minsta strå vid höfdingens fot.

Men öfver hafvet simmade en underbar bygnad mot Tongatabus strand.
Tvenne gånger hade man sett dylika förut. Der voro hvita män och deras
djur, det var deras ö och deras boning. Men af deras sällsynta djur
försvann ett, och deras höfding vredgades. Men icke ens öns store
höfding lyckades att återskaffa djuret och han sade: "Gerna ville jag
återskaffa ditt djur, ty rätt är rätt, och djuret är ditt; men den, som
tagit det, har lyckats dölja det äfven för mig".

De hvites höfding vredgades allt mera och hotade att förstöra Tongatabus
ö, om icke hans djur återskaffades. Och öns höfding bjöd sina krigare
väpna sig, och de stodo mellan träden färdiga till försvar. Men då lät
de hvites höfding åskan rulla och viggen ljunga från sin stora kanot,
och palmerna föllo och krigarena föllo som rör för den mäktige, och i
vanmäktigt raseri stod Tongatabus stolte höfding. Han vek icke och
krigarena veko icke, men de föllo, de flesta i döden, de andra sårade,
de kunde intet mot den fjerran ifrån drabbande makten.

Och den stare hvite höfdingen steg i land med många sina män och
sönderhögg och uppbrände krigskanoterna, som lågo på stranden.
Tongatabu, hafvets smycke är utan skydd, utan värn mot fienden. Ack,
många, många år gå förbi innan Tongatabus värn hinner ersättas.
Kanoterna voro icke få dagars arbete.

Öns stolte höfding var som en slagen man, der han satt på mattan under
ett träd. Hans blick var vild, hans händer hårdt sammanknutna. Han var
som ett vanmäktigt barn inför de hvites höfding, som egde blixten och
åskan.

Wainahée satt vid hans fot, hon vågade icke tala, ty höfdingens sorg var
som elden i etoa trädets bark; men sakta smekte hennes hand hans
nedböjda hufvud. Slutligen kunde hon ej längre se hans sorg. Hon steg
upp och gick till de hvites höfding, satte sig ned inför honom, tog hans
fot, vidrörde med den yttre och inre sidan af sin hand och förde den
sedan till sina axlar i det hon sade: "Höfding, du är stor och mäktig,
var ock stor i mildhet och rättvisa, som i vrede. Se du har gjort oss
till ett värnlöst folk, vi kunna ej mera motstå någon fiende; låt nu din
hämnd hvila".

De hvites höfding gaf ett tecken, och med hast grep hans folk Wainahée
och förde henne bort till sin kanot, och han sade: "icke förr blir du
fri, än det stulna djuret återhemtas".

Och på Tongatabu blef stor sorg, och qvinnorna foro omkring den stora
kanoten och klagade högt och ristade med snäckor sönder ansigte och
bröst; ty Wainahée deras höfdings sköna maka var fången på fremlingens
flytande ö.

Men ändtligen, när ett dygn hade gått om, fördes Wainahée åter till
stranden, ty nu hade en qvinna på en annan ö funnit och återhemtat det
stulna djuret och fremlingarna lemnade nu den härjade ön.

Glad, som den befriade fogeln, lätt som vinden far öfver sjön, hastade
Wainahée till sin make, till hennes ögas ljus, men hon mötte icke ljus,
hon mötte natt. Med foten stötte han till Wainahée, i det han sade:
"Hvite mäns qvinna, bort från mig", och Wainahée nedsjönk som dimman på
stranden. Höfdingen gick.

Värnlöst låg oceanens smycke, perlan bland hafvets hundrade öar, den
hade intet försvar. Länge dröjde ej heller fienderna, innan de anföllo
den värnlösa. Panu var en ringa höfding, men han segrade dock snart
öfver den, som intet värn hade. Tongatabus mäktige höfding irrade
omkring, sårad och ensam som ett jagadt djur och nedföll slutligen
dignande i ödslig skog.

Men i skogens djup följde honom, utan att han det viste, ögon, som följt
honom alltsedan fienden kom. På afstånd hade Wainahée följt den sårade
och aldrig lemnat honom. Nu hastade hon fram, letade och fann blad, med
hvilka hon förband hans sår. Men förgäfves sökte hon en droppe vatten
att dermed läska den försmäktande. Allt mera ångestfullt sökande gick
hon omkring och fann slutligen en inhägnad plats. Der lågo tre friska
kokosnötter på en ställning, men ack, de voro heliga, de voro tabu, det
fanns ingen möjlighet att tvifla derom, det syntes på sättet af deras
uppställning bland platangrenarne.

Att borttaga dem vore döden, men hvad mer! Wainahée må dö, men skall
dock kanske lefva, till dess höfdingen hunnit läska sig af kokosnötens
mjölk.

Med darrande hand grep Wainahée en nöt, ännu drabbas hon icke af
straffet, fastän hon brutit tabu. En hvass sten, en annan till klubba
och nöten är öppnad. Wainahée gjuter några droppar mjölk i den
afdomnades mun, hon gnider hans tinningar och se hans ögon öppnas. Men
han vänder dem med afsky från Wainahée.

Wainahée, du arma, hvarföre drabbar dig icke straffet? Du bröt mot
gudarnes tabu, och du lefver ännu. Wainahée kan du lefva då din make
föraktar dig.

Men åter slötos den sårades ögon af matthet, och åter gick den unga
makan och satte sig vid hans sida. Hon vakade öfver hans slummer, hon
jagade från honom hvarje fluga och fläktade svalka öfver hans brännande
kind, men när han åter uppslog ögat, var redan Wainahée som en fläkt
försvunnen.

Dock än en gång slår höfdingen hastigt upp sin blick; han varsnar
Wainahée, innan hon hinner hasta undan, han störtar upp och stöter henne
med ett slag af sin hand ifrån sig, så att hon sjunker ned blödande; men
ej långt derifrån dignar han sjelf åter maktlös ned i vild feberyra.

Wainahée, hvarföre skall du vakna än en gång, hvarföre låter du icke din
blod förrinna, kan den stolta icke dö? Wainahée måste lefva; höfdingen
skulle utan henne försmäkta. Wainahée säg åt höfdingen din oskuld! ack
då han icke tror på Wainahée, skulle han väl då tro hennes _ord_!

Ändtligen hade Wainahée funnit en källa i nejden, hon sköljde af sig
bloden och bar i ett kokosskal vatten till sin make. Vattnet svalkade
den sanslöses tinning, drog hettan ur hans sår och febern brände mindre
våldsam. Nu syntes han vakna till fullt medvetande, och som en skugga
skymtade hans unga maka undan.

Men krigaren vill ej längre sofva, höfdingen vill ej längre hvila; upp
stiger han häftigt, fastän hans steg ännu äro osäkra. Wainahée följer på
afstånd hans spår. Snart finner han några af sina spridda krigare, deras
mod vaknar åter, då de återfinna sin höfding. De genomströfva ön, de
samla alla krigare, som ännu finnas der och på närmaste öar, och ännu
engång öfverfaller den lilla hären Panu, den fremmande inkräktaren. Men
den lilla hopen faller som småskogen, när orkanen far fram öfver ön, och
Tongatabus höfding ligger slagen bland sina män. Ingen sjunger
dödsklagan öfver den fallne, ty från hans lik rycktes af Panus händer
hon, som bordt sjunga hans dödssång, hon som bordt följa honom i döden.

Hvite man, sannas dina ord, Wainahée slafvinna åt en fiendtlig höfding?
Se äfven Panu är stolt och mäktig nu, och Panu befaller öfver Wainahée.
Men hela ön är i hans våld, hvi skulle han neka den sköna Wainahée att
gå till stranden, för att afskölja bloden från sin drägt, från sina
händer, blod af hennes hjertas lif.

Wainahée stod vid vikens strand, hon blickade öfver hafvet. Hon sjöng
som vågen sjunger mot stranden:

"Fri är Wainahée, fri som kormoranten i skyn, som vågen i hafvet, som
vinden i löfven. Fri är Wainahée, hon är icke vattenöst, hennes själ är
icke bunden, hennes ös gud säger icke: du skall vara mannen undergifven,
Wainahée behöfver icke lyda slafvens lydnad".

"Wainahée lefde gladare än rosenskyn, ljufligare än doftande blomman, ty
hon lefde som en droppe i den starkes hjerta, hon hade gerna varit ett
stoft under hans fot; hon kunde ega hjertats fria, vackra ödmjukhet, ty
ingen befallte henne lyda slafvens lydnad".

"Hvite fremling du sofver, men Wainahée är fri, hon måste icke vara
slaf, ty hon är icke vattenöst, och hennes gud befaller henne icke att
lyda".

"Wainahée älskar icke Panu, höfdingen. Wainahée vill icke vara honom
undergifven, se hon är fri".

"Fria haf, fri som du är Wainahée, emottag henne i ditt sköte".

Wainahée sjöng ej mera; men ännu sjunger hafvet sin dödssång öfver
hennes graf i dess djup.



Oleandern.


Har ej vexten lif, har ej vexten känsla? Man gråter vid berättelsen om
en menniskas lidande, man anser det värdt att skildras och målas; men
blomman lider, och hvem skänker henne en medlidsam blick.

Min moder var ett stort, skönt träd, dess präktiga, hvita blomklasar
höjde sig rika och doftande öfver Callor, Heliotroper, Cactéer och en
hel verld af små vexter, som stodo vid hennes fot och äfven vid hennes
sida, ty de stodo radade högre opp och lägre ned på ett blomsterbord.

Glad vexte jag i min moders hägn och blef allt större och tänkte: Ack
hur roligt skall det icke bli den dag, då äfven jag får bära blommor.
Hvad jag skall dofta, huru skära och rena skall jag icke bibehålla dem i
sin hvithet.

Men en ung flicka kom och slet mig från min moder. Jag gret, och alltsom
hon bar mig bort, droppade mina tårar på hennes hand. Hon märkte det och
skyndade att ställa mig i vatten.

Ryckt från mitt hem, hvad kunde jag annat, än bjuda till att blifva vext
på egen rot. Det lyckades mig, och snart stod jag ung, förhoppningsfull
och lefnadsfrisk i flickans fönster. Och åter började jag tänka på den
tid, då jag skulle få bära hvita doftande blommor. Men ack, min
vårdarinna glömde mig snart nästan alldeles. Hvem tänker på en stackars
vext, då man har sin paryr att lägga på hjertat, hvem bryr sig om att
vattna en blomma, då man skall på bal.

Jag trånade och orkade ej vexa. Jag saknade mitt lifs källa, det klara,
friska, lifvande vattnet. Jag fick blott sällan en droppe deraf, jag
sörjde och egde allt mindre och mindre kraft att utveckla mig. Slutligen
glömdes jag, i en mörk vrå, två hela veckor utan vatten. Förtorkad och
bladlös stod jag, en usel sticka, och mina jemnåringar, vårdade af
vänliga händer, stodo redan med svällande knoppar, fulla af lifskraft
och ungdomsmod. En gammal qvinna tog mig i sin vård. Hon skötte och
ansade mig, och än en gång lefde jag upp, fast icke mera i friska, raska
former, blott i små sjukliga grenar.

Men qvinnan vårdade mig allt fortfarande. Hon bortskar de dåliga skotten
och hägnade de bättre och, se, ännu en gång började jag lefva och
sträfva uppåt, ännu en gång började jag redan drömma om att äfven jag
skulle blomma, ja kanske ren nästa år, fast jag nu ej var mer än ett
qvarter hög.

Den unga flickan tog mig åter till nåder, men ack jag hade ingen lycka
hos henne. En dag då fönstret stod öppet igenslogs det af vinden,
kullkastade min kruka och afbröt min krona. Mina tårar strömmade utefter
den nakna stammen, jag trodde, att jag skulle förrinna i gråt.
Förtretad kastade den unga flickan undan mig och min kruka, och jag var
glad att få dö, jag hade känt nog af lifvets bitterhet.

Men nu upptog mig en ung gosse, han vårdade och vattnade mig och ställde
mig i solskenet och kastade solvarma blickar på mig, och nu började jag
rätt åter att trifvas. Jag reste mig i höjden, jag tänkte på, huru jag
skulle bli ett stort präktigt träd, ja jag tror bestämdt att jag skulle
fått blommor samma år. Men ack, min glada tid var kort.

Den unge gossen reste bort. Han gaf mig åter åt flickan. "Vårda
Oleandern väl, ser du huru rask den är nu åter". Men nu blef det höst
och vinter. "Blommor öfvervintra godt i källare", sade flickan, och i
källarn kom jag, och der var natt och mörker, och råttorna uppåto min
krona, och när kökspigan om våren hemtade opp mig, sade de, som sågo
mig: "nu är det slut med den olycksoleandern".

Men det var ännu icke slut. Jag stod i köksfönstret, man gaf mig stundom
litet vatten, solen såg varmt på mig och småningom började jag åter
vakna ur den domning, som angripit mig. Öfverallt slogo fram blad och
små skott och alla sade nu: "se Oleandern lefver ännu! Ja, men ett träd
kan det omöjligt bli numera. Den måste få vexa till blott en buske".

Må vara, kan jag ej bli ett stort träd, så vill jag gerna vara en liten
buske, blott jag finge bära skära, hvita doftande blommor. Hvem vet,
kanske nästa år, eller efter två år; jag skall vänta och bida. Fast jag
blir bra gammal ren, måtte jag ej bli för gammal att blomma.



Strålbarnen.


I solen var mycken rörelse och liflighet. En hel mängd af småbarn, dem
vi kalle strålar, skulle ut på resa till jorden.

"Hvad vi längta till de sköna nejderna, som våra resande beskrifva, der
rosorna svälla i yppig fägring, der palmerna svaja, der fjärlarne glänsa
som flygande blommor, och blommorna dofta ett haf af vällukt, dit, dit,
låt oss fara, låt oss skynda i glada lekar, att strö guld på vågen, att
förgylla med glänsande glöd hvarje blomma, hvarje strå, och måla i
purpur och brinnande färger skyar och jord". Och så ilade de åstad.

Men några sade: "Värme och guld och glöd och färgprakt, det ega vi
hemma, hvad bry vi oss om att söka sådant, nej låtom oss fara till andra
trakter. Se den eviga isens verld, hur dess stolta skönhet gömmes i natt
och mörker. Flytande klippor af demant kämpa med brak i stormande strid
mot grundfasta demantberg och endast död och natt herrska, och intet
hjerta slår der i glädje.

Dit, dit, låt oss fara, att ge glans och ljus och värme och lif".

Solen var allt litet bekymrad för barnen och fruktade, att de skulle
förkyla sig. De måste mätta sig väl med värme och ljus, innan de gåfvo
sig på färd; men visst voro de ändå litet kalla och bleka, när de hunno
fram. Men i skimrande prakt strålade dock isens verld vid solbarnens
lek. Och en liten strålflicka sökte opp en fläck, der en smula jord
samlat sig, och framkallade der en vext så liten, att den knappt kunde
synas; men den lefde ändå och den var hennes fröjd.

En annan flock åter begaf sig litet mera söderut men de skälmarne kommo
i fängelse. Med samma fart, som de rest hela vägen, foro de in genom
glasen på ett litet vexthus, och der blefvo de fångade. De svängde och
återstudsade hit och dit, men hittade ej tillbaka. I början tyckte de
små strålbarnen rigtigt illavara. De höllo sitt jordlif för ett
fängelselif och greto så, att små tårar satte sig helt tätt på glasen.

"Barn äro vi ej rätt oförståndiga som gråta och sörja öfver att vi
befinna oss här. Här äro vi ju en hel mängd församlade ren, och allt
flere komma. Varmt och godt är här och vi kunna ju hafva rätt en liten
solverld för oss. Seså ingen sorg mera! Ser ni, här äro ju helt många
små blomsterbarn: de äro ännu blott gröna och späda, låt oss taga vård
om dem. Här kunna vi ju måla och leka och glöda så mycket vi vilja".

"Det blir roligt, ja så roligt", ropade strålbarnen, och med ifver
börjades nu leken. Och se, innan kort stod drifhuset fullt af de
skönaste rosor och deras blomstersyskon af alla former, och strålarne
hade ej tid att tänka på sin fångenskap mer, utan blott på att hinna
måla deras sammetskinder med glans och fägring.



Rankvexten.


En resande hemtade tvenne frön från fremmande land. Han gaf mig dem, men
jag fruktade att ej rätt förstå deras vård och gick för att begära råd
af min granne, som var trädgårdsmästare. Han var en lagens man, regelrät
och hatare af all obundenhet. I hans trädgård fanns ej ett grässtrå,
träden stodo saxade och raka i häckar, rundlar, åttkanter och fyrkanter,
ej en gren stack utom sin plats.

"Det blir rankvexter", sade han om mina frön, "ställ dem vid unga träd
på skuggsidan".

"På skuggsidan?" sade jag förvånad.

"Ja", sade han, "hon planteras alltid så, och det duger ej annorlunda.
Nog får hon sol ändå genom återskenet af trädets löf, hvad skulle en
ranka mera behöfva, hon får lefva på trädets bekostnad, icke duger hon
till sjelfständig vext. Bind och basta henne i bestämda former och
fasoner allt efter som hon vexer opp, skär bort alla skott, som vilja
sväfva i luften, och du skall få se huru vacker och ändamålsenlig hon
skall bli".

Mig syntes min rankas öde tungt, men jag lydde mannens råd, ty han var
ju så mycket klokare än jag. Men jag planterade dock blott det ena
fröet.

Det vexte opp, min ranka sköt i höjden, jag bastade och band henne. Hon
sköt ut lena, fina trådar, liksom för att omfatta eller fästa sig vid
något, men ofta då jag vridit och format och bundit henne, hade just den
sida råkat vändas utåt hvarifrån trådarna skulle vexa ut och så sköto de
fladdrande i luften, och så skar jag bort dem.

Trädets stam var på sina ställen skroflig och knölig. Min hårdt bundna
ranka blef vid sådana ställen kantig, underlig och liksom knuten.
Småningom stego dock de bleklagda stänglarna uppåt, de trängde sig fram
med list emellan många af de finaste af trädets grenar och tvungo dem
att vridas ur sin rigtning, sammansnärjde och hoptrasslade andra, och
mitt träd och min ranka stodo hoptofvade till en underlig skepelse, der
väl trädet egentligen syntes stödja rankan, men mången påstod också, att
det var rankan som beherrskade trädet. Små bleka blommor prydde ändå här
och der min stackars ranka, men hon såg så sned, så kantig och så
bortkrånglad ut, att jag tänkte: nej ranka, så var visst icke ditt
väsendes rätta art!

Invid ett annat träd satte jag nu mitt andra frö, sålunda att rankan och
trädet skulle dela lika af Guds sol och luft och dag.

Mitt frö vexte opp, jag lät stängeln vexa fritt utan att binda den i
konstladt tvång. Trädgårdsmästaren, min granne, kom och såg det, han
hånlog och sade. "Jaså, du vill göra ett träd af den der rankan, men se
det blir den ändå i evighet icke; rankan blir aldrig annat än en ranka".

Skall det då nödvändigt fordras tvång, för att kunna bli, hvad man är
skapad till att vara, tänkte jag. Behöfver Gud hjelp af menniskolagens
tvång, för att få sin skapelse fulländad; men jag svarade intet. Jag såg
ju, huru i Guds fria sköna verld allt artade sig väl utan bojor och
band, och jag trodde på min ranka.

Och hon vexte och hon skickade ut sina fina trådar och fäste sig med dem
vid trädet och slingrade sig om trädet och utvecklade sig allt rikare
och smög sig allt närmare. Och äfven detta träd var skrofligt och
knottrigt här och der, men i fria, mjuka vågor smög sig min ranka fram
deröfver och fäste ofta just vid dessa ojemnheter sina trådar och slog
ofta just der ut sina vackraste blommor. Och många skott, som först
tycktes sväfva i luften några dagar, blefvo sedan just de lätta trådar
hvilka fäste sig vid trädet och dess grenar, och smögo sig mellan
grenarne mjukt, ja man kunde säga harmoniskt. Men dessa drag af ett den
förtrycktas listigt tillkämpade välde, som den andra rankan så ofta
framställde, de funnos icke här, utan skön och rik i sin vekhet och
fägring blomstrade min ranka i fulla, svällande och doftande blommor.

Allt större och präktigare vexte mitt träd, allt mjukare och rikare min
ranka; och se de voro min trädgårds skönaste prydnad och mitt ögas
glädje.



Myggdansen.


"Sköna mygga, vågar jag anhålla om nästa galoppad?"

"Jag är uppbjuden".

"Den följande?"

"Omöjligt! Jag är uppbjuden till alla danser".

"Hvilken olycka! Jag är förtviflad öfver att ej förr ha lyckats få reda
på er ibland den talrika myggsvärm, här är församlad i qväll".

       *       *       *       *       *

"Söta du, såg du hur gudomligt söt han var, när han bugade så der litet
gratiöst, då han bjöd upp mig? Ack hvad han är väl vext. Min gud, har du
sett en så smärt taille, sådana långa och smala ben. Ack den som med
honom finge dansa genom lifvet, genom evigheten, ja genom en hel dag.
Hvad jag kan vara förtretad, att jag lofvade dansa med den der klumpiga
ladugårdsmyggan".

"Nå söta du, nog tycker jag han kan vara lika god som den der andra. Jag
försäkrar han var rätt söt, nyss när jag dansade med honom".

"Mon dieu, ser du inte hur gammalmodigt han för sitt hufvud, så der bär
ingen mygga comme il faut numera sitt hufvud; så här skall man hålla
det, gadden mot nacken".

"Men, söta du, det är ju bra obeqvämt. Och alla ha ju här sina hufvun på
gammalt sätt".

"Mauvais genre, ma chère. De ha ingen smak. Hm, jag skulle minsann ej
lemnat hufvudstan och kommit hit, om jag ej råkat glömma mig qvar ombord
på en ångbåt och måste derföre följa med. De tongifvande myggorna i
hufvudstan tänka nu på att införa bruket af kläder, man har enkom
införskrifvit skräddare från Paris. Det blir högst elegant. Så kan man
hädanefter ock få tala om myggvärde, ej allenast om menniskovärde. Värde
betyder ju naturligtvis, hvad ens kläder kosta eller äro värda. Icke
säljer man ju hvarken myggorna eller menniskorna sjelfva, så att de utom
kläderna skulle kunna ha något värde. Men så få ju ock menniskorna värde
i den mon de kläda sig väl".

       *       *       *       *       *

"Kors, lilla du, hvarför håller du ditt hufvud så der vidunderligt?"

"Det är märkvärdigt, hvad vi här på landet kunna vara utan smak! Jag
rigtigt skäms för att vara en af er! Ser du då inte, huru
hufvudstadsmyggan der håller sitt hufvud; just som jag. Så bära _alla_
det nu".

"Jo, men du vrider ändå ditt dubbelt mer än hon. Aj hvad det blir svårt
att lära sig. Är det bra nu".

"Kom, söta du, låt oss dansa bort från det här sällskapet, de äro så
gammalmodiga med sina hufvuden".

       *       *       *       *       *

"Hvarthän sköna mygga? Får jag ej lof att bjuda en liten droppe blod?
Jag försäkrar den är delikat. Se här barnet som sofver i gräset, hur
präktigt, mjukt och varmt det mjella hullet höjer sig på den runda
armen. Eller kanske det behagas kindblod? Se så röd och blossande kinden
är, bloden rigtigt spritter upp der, nästan utan att man behöfver
sticka. Haf blott godheten att välja. En sång vid droppen, jag ber".

"Jag är så hes, det är mig omöjligt att sjunga i dag".

"Ack förlusten att icke få njuta af edra sköna toner vore alltför stor.
Låt beveka er?"

"Jag försäkrar, jag får knappt ut en ton, jag kan knappt sjunga det
vanliga veli kulta, veli kulta".

"Ack blott några toner".

"Hvad ni är envis! Nå för att ej vara oartig! Men då måste ni sjunga
med".

      Surr surr, surreri surr,
      O njutom gladt den flytande glöd,
      Mer eldig än vin, mer än rosen röd.
      Du läskande dryck, du ger rusande mod,
      Du herrliga, djupröda, svallande blod.

      CHORUS.

      Surr surreri surreri surr.
      Surr surr, surreri surr!
      Och stupa vi än vid din källas rand
      För slag af en jettelik, drabbande hand,
      Vi hämne oss djerft dock innan vår död
      Och falla som hjeltar vid källan röd.

      CHORUS.

      Surr surreri surreri surr.

O ve, ett slag af barnhanden! Der ligger den elegante myggungherrn med
krossadt ben; ett af de beundrade långa och smala. Myggdansen sväfvar
längre bort. Säkert qvarstannar väl den sköna hos sin lidande riddare
och belönar hans sjelfuppoffring genom att dansa sin verld igenom med
honom, ehuru han numera dansar endast med fem ben!



Miriam.


I Bagdad bodde en köpman vid namn Sindbad. Hans egodelar voro icke
stora, men han var rik nog för att lefva lyckligt med sin hustru Miriam
och sina barn. En dag inträdde Sindbad hos Miriam och sade: "Se, min vän
Ibrahim är död, jag rädes Fatima, hans hustru, har svårt att kunna
uppföda sina barn. Gerna toge jag en af dem till oss, men jag fruktar
att icke ha nog för en person till. Hvad säger du härom, Miriam?"

"Min herre och min make", sade Miriam, "icke skall din önskan möta
hinder der din hustru kan något förmå. Jag kan bära en slöja af simpelt
tyg, i stället för en dyrbar, och likaså barnen. Vi äro så många att när
hvar och en umbär litet af det goda vi eljest skulle ha, så kan det
räcka för en till".

"Välan", sade Sindbad, "äfven jag kan röka med en billigare pipa. Allt
skall gå bra".

Åter inträdde Sindbad efter en tid till Miriam. Han var blek och sade
bekymrad: "Karavanen, som skulle hemta mina varor, har blifvit plundrad,
jag äger nu nästan intet, men jag får icke låta modet falla, jag vill
börja på nytt. Jag äger endast fyrahundrade penningar. Deraf lemnar jag
hälften åt dig. Kan du dermed lefva med barnen, så far jag med de öfriga
tvåhundrade till Bassora, och bjuder till att åter börja som småkrämare.
Här kan jag det icke, der jag förlefvat mina välmaktsdagar. Om tre år
kommer jag åter och vi få sen dela den onda dagen som den goda".

"Allah bevare dig, min herre. Tungt blir att lefva skild från dig! Men
sörj icke för oss. Vi skola lefva som vattenbärarens der tvers öfver
gatan. Icke svälta de eller lida nöd, om än de icke äta höns till daglig
spis, och hustrun ser glad ut fast ingen tjenarinna lindrar hennes möda.
Men att du min stolte Sindbad skall nödgas vandra som en småkrämare
genom Bassoras gator, se det tynger min själ".

"Sörj icke Miriam, vi skola hoppas".

"Men", sade Miriam, "svårast blir med Fatimas flicka. Du vet huru Fatima
harmats emedan vi hållit flickan för tarfligt. Men du vet ock att jag ju
ingen annan skilnad gjort emellan henne och våra egna barn, än att jag
hållit henne en mån bättre, för att vara fullt säker att icke eftersätta
henne. Huru skall hon väl då nöja sig med vår nuvarande torftighet?"

"Miriam, min vän, hvarföre onödigtvis oroa dig. Hon måste väl finna sig
i hvad vi ej kunna ändra".

"Ack, min herre, hon skall icke finna sig och jag ville dock så gerna
att hon vore nöjd. Denna pröfning blir mig tung".

"När du gjort hvad du kunnat, och följt ditt samvete, så bör du vara
lugn". "Jag vill försöka att så vara. Äger jag blott min herres och
makes gillande och kärlek, bör dock allt annat vara mig likgilltigt, men
jag är svag".

Månget bekymmer bodde i Miriams fattiga hem, men stundom kom en resande
från Bassora och hemtade henne helsningar från Sindbad och då stärktes
hennes mod och hon gladdes att barnen vexte och blefvo hoppgifvande.
Stundom tänkte hon väl med bekymmer på den kommande dagen; men
deremellan arbetade hon förtröstansfullt för sina barn och drömde om den
fröjdedag då Sindbad skulle komma hem.

Men Fatima vandrade kring torg och gator och skrek och klagade: "Ve, ve
den faderlösa, henne förtrampa alla" och nu utgjöt hon en flod af tårar.
"Se denna Miriam, huru hon handterar min flicka. Endast dadlar ger hon
henne till mats, och se hennes slöja, är det tyg för en ung flicka? Hvad
lycka kan hon göra i verlden då hon brukar skor som skulle anstå en
bärare? Hurudan olja bestås i hennes bad, luktar den väl som om den i
all sin tid nalkats rosor?"

Och folket som hörde henne undrade och sade: "stackars moder, hvem är
den onda qvinnan som så misshandlar hennes faderlösa barn. Jaså,
Sindbads hustru, ja, ja, han är borta sjelf så får hon fara fram hur hon
vill. Stackars Fatima".

"Ack ja", fortfor Fatima, "der stoja hennes barn hela dagen, att min
späda blomma ej får en blund på sina kuddar. Der skall det stackars,
klena barnet nödgas bo i samma rum, der Miriams minsta unge krällar på
golfvet, och icke ens en sån der pelskoft bestås åt henne, att ha på sig
i det dragiga rummet när det är kallt väder, och sådana äro dock så i
bruk nu för tiden. Men så är det, den faderlösa förtrampas af alla" och
åter utgjöt hon strida tårar.

Och Fatima tog sin dotter vid handen och sade: "gråt dock icke mitt arma
barn! Allah skyddar de värnlösa, han skall förkrossa dem, som bedröfva
enkor och faderlösa. Min största sorg är dock den, att när du skall
lefva med elaka menniskor, rädes jag du sjelf blir elak. Må deras
mödrars grafvar bli orenade, dessa döttrar af hyndor".

Och Fatima köpte välluktande oljor och kosteliga slöjor och prydde sin
dotter och med resande som foro till Bassora, sände hon bud till Sindbad
och sade: 50 penningar är du mig skyldig för hvad jag köpt åt min lilla
flicka, sänd mig dem; och med en suck tog Sindbad af de pengar han
skulle handla med och betalade hvad hon begärt. Och med hvarje bud sände
hon till Sindbad klagomål öfver Miriam och hennes oginhet, men Sindbad
svarade henne intet.

Men i Bagdad pekade alla redan finger åt Miriam, den elaka fostermodren
och Miriam sade: "Fatima, ser du mina egna barn, de äta blott simpel
föda och din dotter får ju dock stundom bättre spis. Se mina barn äro ju
mycket sämre klädda än din lilla Fatima, hvi klagar du då. Hennes
badolja är visserligen icke fin, men mina egna barn kunna icke alls få
någon olja och de måste bada i de fattigas badhus".

"Hvad angå mig dina barn, det är din ensak om du ej håller dina barn
bättre, det lägger jag mig icke uti. Jag brukar ej blanda mig i andras
angelägenheter. Men min flicka är ingen tiggarunge, och hon skall ha det
som perlan i musslan. Jag såg några små flickor leka i rike Musnuds
trädgård, se så skola barn se ut. Hvad behöfver Fatima vara sämre än
de?"

Men Miriam sade: "Jag vill dela alla penningar, som jag har qvar, i
jemna lotter, en lott åt oss en och hvar och tvenne åt Fatima. När
Sindbad kommer hem ger han dig väl mera. Tag nu då henne hem till dig
och sörj för henne!"

Åter gick Fatima kring torg och gator och gret och sade: "Se nu
förskjuter hon det arma barnet alldeles, och vill öfvergifva henne.
Stackare den som är faderlös!"

Ändteligen hade tre år förgått och Sindbad återvände till Bagdad. Men i
stadsporten var honom Fatima till mötes och utgjöt en ström af klagomål
öfver Miriam och hennes ondska, och en och hvar som såg Sindbad sade vid
sig sjelf: "Arme Sindbad, kommer du nu hem till din onda qvinna!"

Men Sindbad inträdde i sitt tarfliga hem och han sade: "Miriam, lofvad
vare Profeten, jag har dig och barnen åter. Se, strängt har jag arbetat,
mycket har jag icke vunnit, men dock nog för att icke behöfva se dig
och barnen i uselhet. Låtom oss nu glömma sorgerna och vara glada".

"Sindbad, o min herre, din maka är utskämd inför hela vår stad. Kan du
lefva lycklig vid hennes sida och kan jag sjelf vara lugn? Ack, jag
ville ju vara verldens perla för att vara god nog åt dig, och hvad är
jag nu, ett orenadt kläde".

"Miriam, Miriam, är jag dig icke nog, att du skall bry dig om en dåres
prat, och dem som tro på en dåres ord. Kan du ej lefva lycklig det
oaktadt, då du äger min kärlek?"

"Sindbad, du min herre och min make, min sol och mitt allt, hos dig är
ljus och fröjd. Allt annat försvinner inför dig. Lofvad vare Allah och
Profeten, jag har dig åter och hvarje sorg är nu som strömolnet der i
fjerran".



Tre som flyttade till Sverge.


Hvem var då "stora Bremer?"

Ja, så mycket jag vet om henne, skall jag berätta. Jag såg henne, när
jag var liten och följde med stora syster, som gick i pension. Gamla
fröken de la Walle hade lemnat skolrummet för att emottaga en visit, och
större delen af eleverna hade emellertid sprungit opp på det just invid
belägna Wuoriberget. Det var nemligen i Åbo, och på den tiden ingenting
ovanligt, att pensionslärarinnorna skötte sina visiter och eleverna sina
nöjen, under skoltimmarna. Men denna gång utföll nöjet litet på tok;
sålunda nemligen, att när den vilda skaran af små flickor skuttade utför
bergets brant, föll en och stötte sin näsa. Häröfver hopsattes genast en
särdeles roande visa om huru: "Gässen gingo på berget, Och syntes ända
till Sverget; Men när de skulle komma ner, Stötte de näsan mot en sten"
o. s. v.

Var det "stora Bremers" geni, som uppenbarade sig i den visan, det vet
jag ej; men åtminstone var hon ej med på bergsfärden, ty hon satte mig
ned på en pall vid sin sida och strök mina lockar. Bra liten var hon
visst till att få heta stor, men "lilla Bremer" var ännu mindre. Stora
Bremer flyttade sedan till Stockholm, och troligen "lilla Bremer" med.

Många år derefter kom en tid, när namnet Fredrika Bremer ljöd öfver
tvenne verldsdelar. "Stora Bremer" tänkte jag.

Åter förgingo år och en annan tid kom, då Fredrika Bremers namn nämndes
nästan endast för att hånas. Och "gässen gingo på berget" och plockade i
hvarje liten svaghet, de lyckats upptäcka hos den ädla, och skreko sen
deröfver.

Några år efter det jag såg "stora Bremer", fick jag följa med på ett
caffe. I huset, der sällskapet samlades, fanns en elektricitetsmachin.
Vid den stod en flicka mera ful än vacker, men lifvad och road af att
experimentera.

Det var roligt, att höra henne tala, och hon var icke heller njugg om
orden.

Sednare såg jag henne stundom. Ära och ryktbarhet voro i hennes ögon af
ett omätligt värde, och en rik belöning för hvarje sträfvande, som kunde
tillkämpa sig dem. Man skrattade åt henne, ty hon brukade författa,
gissade man, ehuru få hade sett något af hennes hand. Hon blef gammal
och hade slutligen förvärfvat någon förmögenhet. Hennes förmyndare hade
den godheten att tillåta henne att, på hvad ort hon ville, lefva af de
penningar hon sjelf med strängt arbete förtjenat; och det var bra och
mera, än en gammal mamsell har rättighet till. Också hon flyttade då
till Stockholm.

Mins någon numera "Hundrade minnen från Österbotten?" Goda vänner i
Stockholm föranstaltade utgifvandet af dessa små stycken; men Sara
Wacklin gick bort, just då hon trodde sig se ett litet sken af den ära,
hon så ofta drömt om, kringstråla hennes namn; och det hoppet var ändå
en fröjd för den, som väl ej så alltför mycken glädje egt i lifvet.

Stackars Sara! Till och med i ditt fädernesland blef du snart glömd,
snarare än du trodde och snarare än dina små täcka "Minnen" bort
berättiga dig till; men de hade dock gett dina sista dagar glädje, och
de voro ju då ej bortkastade!

På samma tid lefde ännu en tredje qvinna i Åbo, om hvilken jag vill
berätta något för dig. Också hon flyttade till Stockholm, och man må väl
säga, att ödet styrt väl till för Finland, som bortfört härifrån så
många ämnen till författarinnor. Ofta hörde jag henne omnämnas, hälft
försmädligt, hälft med åtlöje. "Hon höll litterära soireer", sade man,
"hon talade endast om författare, hon var vacker och hade endast af
kapris afslagit flera "fördelaktiga anbud", ja hon till och med hade
troligen idkat skriftställeri; "men Gud bevare mig, icke vill jag komma
folk ondt rykte uppå; kanske det inte är sannt; jag påstår visst inte,
att hon skrifver o. s. v."

Jag var nyfiken att se denna "lärd i stubb".

En dag såg jag i ett sällskap inträda en ung dam, omsorgsfullt, men icke
väl, klädd. Husets unga dotter, känd för sin qvicka och, hvassa tunga,
gick emot henne och sade: "Åh kors, se Fika, det var ju både konst och
natur". Fika rodnade, men svarade ingenting på sarkasmen, som var rigtad
emot hennes drägt.

Också Fika Lindqvist såg jag sedan någongång, fick också veta, att man
verkligen ett par aftnar hos henne läst en roman, och att hon var nära
bekant till Hammarsköld, Atterbom och några andra den tidens unge
svenske författare och hade med intresse talat om dem någongång, -- hon
var således lärd.

Ett sinne öppet för det vackra i lifvet låg i hennes blick och smög sig
stundom fram i något ord. Äfven hon flyttade sedan till Sverge, der hon
vid sin död stiftade något stipendium för studerande i Upsala.

Efter hennes död samlades och utgafs ett häfte reflexioner, dem man
funnit bland hennes papper. Till hennes fädernesland kom kanske icke
något exemplar deraf, men ett svenskt blad yttrade om dem: "så går
mången varm och rik ande okänd genom lifvet, och först sedan den är
borta, vet man att den funnits".

Hvarföre samlade man dina tankar, ditt rika, vackra inres blommor,
hvarföre fingo de ej dö med dig? Ingen vänlig blick, glad öfver din
tankes fägring, kunde då mera glädja ditt hjerta; hvarje hånleende,
hvarje omild sträfhet var ju då i alla fall förbi!

Jag mins en saga, den liknade ditt öde.

En ung qvinna hette Dunkla. På den tiden togo ännu trollqvinnor del i
menniskors öden, och, var det god eller ond vilja, det vet jag icke,
men en sådan sade åt den unga qvinnan: "Månget ord förspilles, månget
ord talas, som bättre vore osagdt. Må din tungas röst höras då du
bannar, då du ordnar ditt hushåll, då du talar tomhetens eller till och
med förtalets ord med dina grannqvinnor, men se, talar du själens ord,
hjertats ord, de få icke kastas ut fåfänga, de skola ej klinga i vädret.
När du talar sådana ord, då skola de icke få ljud, de skola tysta
försvinna i luften".

Dunkla fasade. "Hvad har jag brutit, straffa mig icke så. Döm mig till
mörker, döm mig till hvad helst annat, tag blott icke bort själens och
hjertats ord".

"Dåre, qvinna, som ej begriper ditt eget väl! Hvad mer om dina ord icke
nu höras, när du är död, då skola de du älskat höra dem, och de som
förut kände endast qvinnan utan själ, qvinnan utan hjerta, de få då höra
ditt inres ord".

Ännu ville den unga qvinnan bedja, men den gamla kastade på henne en ond
blick, och hon teg.

Och bort gick Dunkla, och hon styrde sitt hus, och hon gjorde mycken
nytta; men hon gick genom lifvet som en död, ty hon egde ej ljud för
sitt hjerta och sin själ.

Men hon dog; och nu vaknade alla ord, som hon talat i sitt hjerta, men
ej kunnat ge ljud, och ofta ljöd då i hennes fordna hem en röst som
talade ord, varma, glada, innerliga. Ack men de voro nu blott underliga
och fremmande, utan sammanhang med hvad som föregick. Hvem ville höra
dem, ingen. De funno ej genklang i något hjerta, de dogo än en gång
bort. Det var Dunklas själ, det var uttrycket af hvad hon älskat och
tänkt, som dog.

Fredrika Lindqvist, hvarföre skulle man väcka dina ord, sedan du sjelf
var borta? Hvem hörde dem? Och hade än ryktet tagit ditt namn på sina
vingar, hvad mer?

       *       *       *       *       *

Se der, hvad jag vet om de tre finska qvinnorna, som flyttade till
Sverge och det var allt bra litet, men den, som vet mer, berätte mer om
dem.



Rosen.


Det var en juliqväll. Insjöns vågor slogo ännu plaskande mot stranden, i
det de jemkade sig mot hvarandra och icke fingo sig rätt i ordning, just
som barn, då de gå att hvila tillsammans. Ännu jemkade de och pratade
smått, men somnade slutligen alla stilla.

Aina satt vid insjöns strand; hennes hufvud lutade mot handen och hennes
blick såg spanande kring nejden. "Min hembygds sjö du är klar, min
hembygds strand du är vacker; säg mig du klara sjö, säg mig du vackra
strand, hvad längtar jag, hvad söker min själ? Hvarför söker jag att i
sången uttala hvad som blommar i mitt inre; det är ju ändå ett intet mot
den fägring, som här blommar omkring mig".

"Ros, du fagra som jag vårdat, du som redan lutar ditt hufvud vissnande,
du har lefvat, du eger ett helt lifs erfarenhet. Säg mig du, hvarföre
utvecklade du den fägring som bodde i din knopp, och var du lycklig af
att du utvecklade den?"

Sakta vaggade rosen för en liten fläkt, som ännu glömt sig qvar i sin
lek, sedan de andra somnat. Ett vissnadt blad föll ned, en daggtår
rundade sig i rosens inre.

Aina hörde rosens ord: "Unga flicka, ros i knopp. Som du längtade rosen
att ge dag åt sitt inres fägring och doft, och hon vecklade mer och mer
ut sina blad, och hennes doft blef allt mera rik. Och solen skymdes af
moln, men rosen sörjde ej, ty hon egde sin doft, och stormen brusade
ikring henne och skakade hennes blad, men hon härjades icke deraf, ty
hon var frisk i sitt inre; och fjäriln gäckade hennes kärlek, men ännu
lefde i hennes inre det lif som utvecklade doft och fägring.

Men kom så en mask, den kröp allt närmare och sade: Du egenkära, du
fåfänga! Blott för att söka verldens pris utbreder du doft och fägring,
dem du borde qväfva eller åtminstone gömma djupt i din knopp. Tukta din
fåfänga, afkläd dig dessa onödiga blad. Och vid hennes hjerta satte sig
masken och gnagade djupt".

En vind blåste opp; den var ej stark, den skakade sakta på rosenbusken,
men rosens alla blad föllo och ett fröhus omgifvet af taggar stod qvar.

"Arma ros, jag vill samla dina blad, kanske de ännu ega qvar litet
doft".



Indianens Qvinna.


"Hvarför bär Oikameonna, den gamla, kransad lock, hvarför bär det gamla
hufvudet rosor? Krans anstår den unga, rosor passa den sköna, blommor
bär den glada. Smyckad må den älskade, må bruden vara. Gamla! kasta bort
kransen".

"Hvarför bär Lilameha, den unga, kransad lock, hvarför bär det unga
hufvudet rosor? Ofta vissnar det unga hjertat af sorg, innan kransen
vissnat på lockarna, ofta gråter bruden innan rosen bleknat i hennes
hår. Bär kransen ödmjukt, Lilameha, bär den icke så stolt i dagen, att
solen bränner den".

"Kransen må den unga bära högt; i hennes öga bor eld, på hennes kind bor
löjet, i hennes hjerta glädjen".

"Försigtigt må den unga bära kransen, långt lif eger hon för sorgen; den
gamlas krans hinner knappt mera att vissna, innan hennes hufvud redan
sänkes i mullen. Också Oikameonna var ung, också hennes hufvud sirades
af brudkransen och hon trodde, att den aldrig skulle vissna.
Wischtonnoh, den mäktige höfdingen, var hennes stolte brudgum. Hon var
hans öga, hon var hans wigvams ljus; han var henne mer än öga och ljus,
mer än lif och luft, och stolt som Lilameha nu bar då Oikameonna sin
krans.

Men se, sol skiftade med natt. Icke många gånger hade Wischtonnoh
flyttat boning, icke många gånger hade buffeln tågat från skogstrakten
till strömmens dal, då krossade redan en annan qvinna Wischtonnohs majs,
då redde redan en annan qvinna hans mattor, och Oikameonna egde ej mera
ett rum i Wischtonnohs wigwam. Se, Oikameonna egde ej ens hopp, att i
den stora andens land få tjena Wischtonnoh, en annan skulle följa honom
till de rika jagtmarkerna.

Men tiden nalkades då Wischtonnoh med vår stams män skulle taga hämd på
Svartfötternas stam och derföre befallte han, att boning skulle tagas
närmare till deras område. Och hyddorna flyttades, och krigarene tågade,
och med dem vandrade Wischtonnohs nya maka; men Oikameonna måste stanna
med de dåliga, med barnen, och Oikameonnas hjerta brände; Oikameonna var
icke gammal, var icke rädd, var icke ett barn. Lilameha! väl var då
Oikameonnas hufvud ungt, men det kunde icke bära krans, ty hennes hjerta
var utan glädje.

Men genom vildmarken följde sakta en ensam qvinna stammens spår. Hon
räddes icke för buffeln, som vildt uppgräfde mullen med sina horn, hon
räddes icke för panthern, som lurade, men hon räddes Wischtonnohs vrede,
om han sett det hon trottsat hans befallning att qvarstadna; men
Oikameonna kunde icke qvarstadna. Befall rådjuret att stadna, när du
bortför dess unge, bjud bladet stadna, som fallit i bergforssens
hvirfvel, bjud qvinnan stadna, då hon är skild från sin make".

"Tyst smög Oikameonna i natten kring Wischtonnohs koja. En skepnad
syntes, det var hans unga maka, som lyssnade oroligt spanande kring
nejden. Hon hade icke bedragits. En krigare af svartfötternas folk,
ormade sig fram genom gräset för att speja. Han såg den unga qvinnan,
och spjutet var färdigt att flyga ur hans hand. Men en pil träffade
honom, spjutet sjönk och rörde endast svagt den unga qvinnans fot".

"Hvadan kom pilen i ensamma natten. Det visste endast Oikameonna. Men
Wischtonnohs unga qvinna sjunker ned. Var spjutet förgiftadt?"

"Vissna icke unga skogsblomma: djupt skulle Wischtonnoh sörja, djupt
skulle höfdingen lida. Dö icke, fagra, Wischtonnoh skall icke lida.
Oikameonna kan hjelpa".

"Men barnet, som Oikameonna födde i skogen i går, hvem vårdar den späde,
om Oikameonna bleknar för giftet ur den ungas sår? Hvem skall plocka
blommor åt den gossen, hvem skall se på honom med moders ögon, att han
må vexa till en stor krigare?"

"Wischtonnoh skall se på honom med faders ögon, den unga qvinnan skall
plocka blommor åt den moderlöse, ödemarken skall fostra den späde till
krigare".

"Men Oikameonna dog icke, giftet var svagt, hon blott domnade; hon lefde
länge som plantan på sanden, då ingen droppe regn faller. Dock
Oikameonna var stark, hon lyfte åter sitt hufvud".

"Lilameha se, många vintrar hafva sen dess gått öfver fälten, och nu bär
åter Oikameonna krans, ty nu blomstrar Oikameonnas hjerta åter. Det är
åter Oikameonna, som krossar Wischtonnohs majs, det är hon, som reder
hans mattor; det är hennes son, skogens späde barn, det är den stolte,
sköne ynglingen, som står vid hans sida i striden; det är hon, som skall
följa honom, när han går att jaga på de rika jagtmarkerna hos den store
anden; det är hon, som der skall tjena honom och utvälja åt honom de
saftigaste delarne af hans ståtliga byte".

"Lilameha, du unga, också på den gamlas lockar hvilar kransen vackert,
blott glädjen blommar i hennes hjerta!"



Elas frågor.


Hon var ännu icke född, men hon stod vid himlens rand, nyfiket blickande
ned på jorden, der hon skulle börja sin bana, och skakade på vingarne,
otålig öfver hvad hon såg.

"Ela hvad skådar du på, du ser ej rätt nöjd ut", frågade hennes
ledsagare, en engel, som genomgått pröfvotiden på jorden och längesedan
återkommit.

Jag ser mycket som är vackert, men också mycket, som icke är så. Jag
förstår det ej.

Hvad ser du?

Jag ser tvenne menniskor; båda uttala sitt innersta i ord. Hvarföre
synes mig den ena så ful och den andra så vacker, då den enas mening
likväl är så lik den andras?

Hvad säga de?

Den ena säger: "du är fattig, det är min skyldighet att hjelpa dig. Jag
ger med glädje hvad jag kan gifva dig, fast det är ringa. Jag skall
arbeta för dig, för att förtjena åt dig mera. Se jag har två klädningar,
tag den ena; jag har en bit bröd, jag ger hälften åt dig; jag har en
bädd, den kan ej delas, tag den hel, jag kan sofva på marken".

Den andra säger: "jag är fattig, det är din skyldighet att hjelpa mig.
Du bör ge med glädje, men ringa är det du ger. Du skall arbeta för att
skaffa mig mera. Tag hit din klädning, ditt bröd, din bädd. Du må vara
glad, att jag vill ta emot en så ringa gåfva". Hvarföre är den ena ful
och den andra vacker, båda tala ju detsamma?

Hvad ser du mera?

Jag ser en moder, hon säger åt sitt barn: "du mitt hjertas blomma, jag
vill vaka för dig, jag vill lida för dig, dö för dig. Ack, hvad äro
vakor och mödor, dem räknar jag ej".

Barnet säger: "moder du bör vaka för mig, lida för mig, dö för mig! Hvad
äro väl vakor och mödor, dem må du ej räkna på". Hvarföre är modren
vacker, hvarföre är barnet fult, de tala ju båda detsamma?

Ser du ännu mera?

Jag ser en man och en qvinna. Qvinnan säger: "du är min konung och min
herre, din är jag. Du är mitt ljus, mitt lif, hvad är väl jag utan dig.
Se huru god du är, att du icke försmår den ringa. Du är min kraft, min
starkhet. Gif mig blott din kärlek, och jag behöfver intet annat i
verlden. Dig vill jag lyda, det är min pligt; jag vill böja mig i
stoftet inför dig och vara din slafvinna, det är min ära".

Mannen säger: "min är du, jag är din konung och herre, ditt ljus, ditt
lif. Se huru god jag är, att jag icke försmår den ringa. Jag är din
kraft, din starkhet. Hvad kan väl du utan mig? Du behöfver intet i
verlden utan genom mig. Lyd, det är din pligt; böj dig i stoftet för min
fot, du är min slafvinna, det är din ära".

Se, båda tala samma ord, och dock huru ful är han icke för mig och huru
vacker hon! Då orden äro så lika, huru blir genom dem den ena så vacker,
den andra så ful?

Vingarne föllo af hennes skuldror, och hon fick söka ett svar på jorden.



Lilla Isgumman.


Det var en gång en liten gumma, så liten att hon ej var fullt en tum
lång; men hon var så fin och grann, mer än någon fröken eller prinsessa.
Hennes klädning glänste som silfverskir och midt i pannan hade hon en
blänkande demant, som lyste i alla färger, när vintersolen stundom
kastade en stråle derpå. Hon bodde i en trädgård, en vackrare har ingen
sett. Der stodo de grannaste vexter i de mest underbara och vexlande
former, och stjelkar och blad och blommor sågo ut, som om de varit af
det finaste silfver och öfverströdda med glimmande ädelstenar. Gumman
sjelf var af is på ett yttre fönster, och hennes trädgård af isrosor på
fönsterrutan.

I rummet inom fönstret bodde, långt förr än lilla isgumman kom dit, en
liten flicka. Om sommarn var fönstret också hennes verld. Der utanför
såg hon floden med sina många fartyg och de många arbetande och rörliga
menniskorna der, och på långt afstånd syntes till och med några stora
vackra träd, som stodo qvar af den rad, hvilken fordom varit planterad
utefter floden. Under dem spatserade långs stengatan stadens granna
fruar och herrar och tyckte, att det var så skönt att vara ute i det
gröna.

Allt så mycket vackert såg den unga flickan från sitt fönster, men hon
trånade ändå och längtade att få komma dit ut på ängen under björkarna,
dit hon hvar sommar en gång, ja ibland till och med två gånger, fick
fara med far och mor och stora syskonen, med kaffeköket i båten, för att
roa sig på landet. Men hvad hjelpte det att längta!

Nog slapp hon ut på den stenlagda gården att leka, men den var endast
fyra famnar i fyrkant, och dit hittade aldrig en solstråle oftare, än
när den kom som återsken från handkammarfönstret, ty gården omgafs på
alla fyra sidor af höga stenhus och magasiner, mest utan fönster.

Men en dag upptäckte Ina, att just vid sidan af den trappa, som ledde
ned till gården, ett par stenar af stenläggningen sjunkit ned några tum
lägre än de andra, och derpå hade samlat sig litet jord.

"Trädgård, trädgård", ropade Ina triumferande, och från alla springor
och hörn mellan stenarne på gården skrapades nu med stickor all mull,
som kunde fås lös, och bars i trädgården; och slutligen stod den färdig
med tre sängar, nästan en half aln långa och ett halft qvarter breda,
och i hvarje säng nedsattes tre ärter.

Och Ina glömde att längta efter ängen och björkarne, hon glömde att stå
vid fönstret och se på floden och på de gamla träden på andra stranden,
och hon pysslade och vattnade och förde några löskraffsade mullkorn till
sin trädgård. Och tiden gick, och se, fyra ärter grodde och stego opp
öfver mullen med ljusgröna toppar.

Var guldsökarn, som finner en demant, så lycklig som Ina, då hon såg
sina ärtplantor?

Nästa morgon sken solen gladt öfver floden, öfver fartygen, öfver det
äflande folket. Ina såg icke utåt, hon skyndade ned på gården, der då
just föll ett återsken af solsken från handkammarfönstret, och hon blef
så glad öfver, att ärterna skulle få sol. Men ack, alla ärterna lågo
uppryckta och sönderrifna. Var det råttorna eller någon okynnig menniska
som gjort det? Det vet ingen. Förstår du, att sorgen öfver fyra
ärtplantor kan vara djup och bitter?

Men åter hade sommaren gått och det var vinter, och floden såg ut just
som en lång, lång lärftsväf, som stora syster klippte till handdukar och
Ina skulle fålla. Och de gamla träden sågo nu på afstånd ut som gråa
damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna,
och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och
tänkte på den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa
en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.

"Kom hit så skall du få se en liten isgumma", sade Inas far, och när Ina
sprang till fönstret, stod ismenniskan der, just som en annan liten
gumma, bara mycket mera nätt och fin än andra. Nu hade Ina sällskap och
trädgård. Hon tyckte att gummans trädgård var hennes egen, och den
vexlade alla dar med olika blommor och vexter, och ibland när vädret
var mildt, smälte hela trädgården bort, men kom åter följande morgon
ännu rikare och präktigare än förut. Stundom var den som en vildmark i
djupet af en skog med sammantrasslade stammar och grenar, stundom var
det sträckor af kullar kransade med småskog, stundom grupper af palmer
och tropiska vexter. Men lilla isgumman hon stod nederst på rutan, hon
förändrades aldrig och fanns alltid qvar på sin plats.

"Det är isdrottningen", tänkte Ina.

Hvar morgon nickade Ina ett godmorgon åt sin gumma; middagstiden, då
solen började kännas något varm, frågade hon henne litet oroligt, huru
hon mådde, och om qvällen, när hon gick att lägga sig, sade hon:
"godnatt du, ser du hur varmt och skönt jag har i min lilla säng, och du
måste stå hela natten i kölden. Men se det har du för att du är
drottning".

Men längre led det in på våren, och varmare blef solen, och redan hade
gummans trädgård icke synts till på många dagar, men ännu qvarstod lilla
gumman. Hon var fäst vid en fin rispa i glaset och smälte ej så lätt.
Dock se, nu smalt en dag diademet från hennes panna och föll ned.

"Hon är väl ej drottning numera", tänkte Ina. Inom en liten stund föll
lilla isgumman tillsammans, och af henne återstod endast en tår. Men en
annan dylik låg äfven i Inas öga.

Vinter efter vinter såg Ina dagligen på den fina rispan i glaset, om ej
isgumman skulle återkomma dit, men hon syntes der ej mera. Endast hennes
trädgårdar skimrade alla år i glänsande prakt.



Hvad skall den gamla?


Skall jag sjunga? Hvad skall jag sjunga? God natt, god natt, jag skall
ej sjunga mera; jag skall somna. God natt!

Hvarför skulle jag sjunga, för hvem skulle jag sjunga? Redan smyger
ålderdomen ett och annat silfverstrå i mina lockar. Den gamla skall icke
sjunga. Hvad är en gammal qvinna? Ett grand i ögat, en sticka för foten.

Huru skall den gamla gifva glädje? Hon skall tiga, hon skall försvinna.
Då när ingen blir henne varse, ger hon den bästa fröjden. Tyst, tyst,
din lock blandas redan med silfverhår, göm dig, försvinn, att ingen
behöfver se dig. God natt, god natt, jag vill sofva.

Hvarför har äfven den gamla känslor, hvarför vill äfven hon lefva,
hvarför vill hon titta utom sin dörr? Sof, sof, god natt, jag vill
sofva. Tyst!

Der inne ljuder gladt tal, der ljuder glädtigt skratt. Det är de unga
männen, som tala varmt om lifvets stora drömmar, om det vackra, om det
sköna. Icke skall den gamla qvinnan gå dit, för att skrämma bort deras
glädje. God natt, god natt, jag vill sofva.

Tyst, du är en gammal qvinna, sof, sof, god natt!



Det skönaste smycket


Långt borta någonstäds, jag tror nästan det var i Frankrike, bodde en
fru, som var mycket, mycket rik, mer än mången Furstinna eller
Drottning. Hon var mycket stolt och mäktig, och herrskade manligen öfver
de sina. Hon hade en enda dotter, en flicka så fager och fin som den
vackraste ros. Modren ville, att hon skulle öfverträffa alla andra
flickor på jorden i prakt och fägring och prydde henne derföre alla
dagar på det ståtligaste och köpte åt henne från alla verldens ändar de
dyrbaraste smycken, hon kunde uppspana, och mente alltid, att nu skulle
väl ingen ha något skönare. Men för hvarje nytt smycke, den unga flickan
bar, kom alltid någon, som sade sig hafva sett något ännu vackrare, så
att den stolta modren vredgades i sin själ och hade velat gifva hvad som
helst, blott hon kunnat få åt sin dotter ett smycke, skönare än någon
annans.

Slutligen fick hon höra, att långt bort i norden fanns ett land, der det
alltid var natt och der famnshög snö hela sommarn låg öfver de högsta
trädtopparna, och der endast vargar och björnar bodde. Detta land skulle
heta Finland eller Suomiland, troddes det, och der skulle finnas många
trollkunniga varelser, och der skulle hon väl få veta, hvar det
skönaste smycke på jorden stod att finna.

Den stolta frun beslöt att resa till detta ödeland, ty så ifrig var hon
att få sin önskan uppfylld. Rustade hon så ut sig med många tjenare och
tjenarinnor, och tog mat med sig för ett år och begaf sig på väg, och
syntes det henne, att trollen gillade hennes resa, eftersom hon knappt
behöfde mera än en vecka, innan hon hann fram. Och så hade de förtrollat
hennes ögon, att, när hon kom till det nattliga Suomilandet, syntes det
henne som om solen sken varmt, och tycktes henne der växa blommor och
gräs, och ingen snö kunde hon bli varse; och syntes det henne, som om
hon komme till en stad, der folk bodde och allt såg ut snarlikt som hvad
hon sett förr, och mente hon det vara gynnsamma förebud, att det var så
vänliga synvillor trollen läto henne dåras af.

Hon frågade nu, hvar hon skulle råka den mäktigaste af alla
trollqvinnorna i landet, och visades hon till en, som skulle vara den
allrakunnigaste och mäktigaste.

När hon hade framställt sin begäran, svarade henne trollqvinnan, att hon
väl icke sjelf kunde säga, hvar det vackraste smycke i verlden stode att
finna, men att hon ville gifva henne en fogel, som skulle följa den
stolta frun verlden omkring om hon det önskade, och denna skulle nog
visa henne, hvar det skönaste smycket stode att finna. Och den rika frun
begaf sig på väg och den lilla fogeln flög framför henne och sjöng så
vackra och klara toner; men derom brydde sig frun allsintet, utan
längtade hon blott efter smycket.

Kom hon så till ett land, der folket i åratal kämpat emot förtryck, men
nu var kufvadt, och der satte sig fogeln och sjöng så ljuft och klart,
just vid dörren till en usel koja. Men den rika frun tänkte: hvem vet,
kanske gömde någon här det vackraste smycket undan krig och plundring,
och hon steg in.

På en usel bädd låg i kojan en man; hans blickar brunno och häftigt sade
han några förebrående ord åt en qvinna, som stod vid hans bädd och bjöd
honom en dryck. Sorgligt men stilla vände sig qvinnan om och ernade gå
emot dörren, då den i detsamma öppnades och ett fruntimmer inträdde,
vackert och ståtligt. Denna gick till qvinnan och sade: "Rosina, för tre
år sedan, då vi gingo ut att strida för vårt land, då när hvarje hjerta
klappade af stolthet, att få gå och blöda med de andra, då stannade du
ensam hemma och, jag måste medge det, jag var nära att förakta dig, då
jag red ut vid din mans sida. Men då jag hade fallit, blödande, bland de
andra fallna, då hade du räddat mina barn tillika med dina egna undan
förstöringen, som öfvergick vår eröfrade stad, och fört dem hit tillika
med din sårade make. Nu vet jag det och kommer för att i stället rädda
dig. Våra förtryckare, som nu äro oss öfvermäktige, hafva ändtligen
erbjudit nåd åt en del af sina motståndare. Också jag har nu sluppit
fri, ehuru jag var anklagad. Men du, jag har skaffat bevis, att du ej
burit vapen; man vet att din man nu i tre år belönat din hjertliga vård
och dina tusende försakelser med det odrägligaste bemötande. Du och dina
barn få återvända, j skolen återfå er egendom. Kom, Rosina, jag ville
vara den, som bragte dig detta bud. Allt beror nu blott uppå att genast
begagna den erbjudna nåden; jag har ställt allt färdigt för dig".

Mildt höjde Rosina blicken och sade: "Tack, Adelgunda, för din
välmening; men här är mitt hem, så länge min make är här, något annat
finns icke för mig".

Ett drag af hån spelade kring Adelgundas läpp, då hon sade: "Jaså,
qvinnan skall vara mannen underdånig. Kära Rosina, hvad lönar det att
försöka hålla tillsamman ett band, som längesedan brustit. Du måtte väl
icke misstro mig? Lita på mig, Rosina, att det är sann välmening och
tacksamhet som drifver mig att vilja rädda dig ur den ganska svåra
belägenhet, hvari du befinner dig; hvarföre är du då omedgörlig".

"Tro mig", sade Rosina, och hennes blick var så mild och hela hennes
väsende så enkelt och utan flärd, att det syntes att hon talade sanning,
"tro mig, Adelgunda, jag vet att värdera denna välmening af dig; men,
ser du, jag kan icke om jag än ville. Sök icke att öfvertala mig, jag
kan omöjligen annorlunda".

Utan att säga ett ord fattade Adelgunda Rosinas hand och tryckte den
till afsked, bugade sig hastigt för mannen i sängen och försvann.

"Ha, förtrollerska, engel, hexa", ropade mannen i sängen, "och icke ett
ord åt mig, utan endast detta fördjeflade, sockerströdda nidingsprat åt
dig Rosina. Ja, jag kan väl förstå, att du ställer fint till för att
lemna mig här i uselheten. Det kan också vara detsamma. Ack, och ett
sådant möte efter tre år! Men hon är qvinna. Tre år, hvilken evighet för
en qvinna! Hvilket elände, och jag trodde dock henne vara af bättre
metall än de andra! Ha, jag har lidit för mycket, min kraft bröts, då
fosterlandet dog. Se, jag kan ju ej bära detta slag". Han lutade anletet
i händerna och gret som ett barn.

Rosina satt tyst vid sitt barns vagga och vyssade sakta. Slutligen steg
hon upp, gick fram till mannens bädd, jemkade den till ett beqvämt läger
och strök med sina mjuka varma händer sakta och smekande utefter hans
lockar, och det tycktes, som om han deraf känt ett omedvetet välbehag.
Småningom rundades i Rosinas öga en tår, som långsamt rullade utför
kinden och föll på en ros, hvilken stod i ett vattenglas vid mannens
hufvudgärd. Hastigt flög den lilla fogeln till och plockade upp tåren
med sin näbb och flög bort.

Och fogeln flög, och frun följde, och hon undrade hvad detta skulle bli
af, men fann sig snart åter hos trollqvinnan, som gaf henne en liten
dosa, sägande: "Lemna detta smycke åt er dotter, och lär henne att bära
det rätt; det är det skönaste en qvinna kan bära: smycket heter
ödmjukhet".

Och den stolta frun ryckte upp dosans lock, och derinne låg en enda
diamant af den renaste och skönaste klarhet. Det var Rosinas tår.

Men vredgad kastade frun både dosa och smycke så, att de trillade långt
bort, och vändande sig hånfullt från den dåraktiga trollqvinnan hastade
hon ut för att söka ett bättre smycke åt sin dotter.

Men diamanten, Rosinas tår, den blef qvar, och den finns väl således än
i Suomilandet. Suomis döttrar, låtom oss söka den!



Allt huru man tar det.


"Prata ni om sorger", sade gamla Lisa, "hvad förstån J hvad sorg vill
säga. Olyckan kommer och går, allt beror på att ha hjertat friskt".

"Ser ni huru lilla Emma gråter bittert, vill ni veta hvarför? Jo i ons
fick hon en liten socker mamsell, så nätt och söt, med en blomma i håret
och guldprickar på klädningen. Emma dansade i glädjen, lade mamselln på
den finaste, hvitaste bomull, radade små blommor omkring, ja nändes ej
kyssa henne ens, för att ej fara illa med henne. Sen lade hon den
yttersta kanten af sin lilla, lockiga panna på dockans bomulls bädd, för
att få sofva med sin lilla, snälla sockervän".

"Kom så Hugo. Han tyckte sig vara så qvick, när han sakta tog dockan och
bet sönder den, i detsamma lilla Emma öppnade sina ögon. Ser du huru
bittert Emma gråter. Är då förlusten af en sockerdocka en så stor sak?"

"Tacka vill jag lilla Edvard. Samma dag han kristnades begrofs hans
mamma, kort derefter hans syster och bror, och sen brann hans hem med
allt, hvad deri fanns, ja så noga, att lilla Edvard ej hade en skjorta
ens att ömsa på sig, och han behöfde ändå så små skjortor. Men sen J
sorgen tynga på Edvard? Alls icke".

"Försök att se på honom, du skall märka huru han genast ler. Peka finger
åt honom, eller tala ett ord till honom, och du skall få se att han
ställer sin mun på vidgafvel för att skratta. Hvad bryr han sig om
sorgen? Dertill är han för klok. Dags nog blir att gråta när man får
tänder, menar Edvard".

"Ja, sen J, jag har lefvat länge, jag har sett verlden, och alltid har
jag sett, att det icke är olyckorna, som plåga menniskan. Det kommer
bara an på huru man tar det", sade gamla Lisa.



Kuhinanuis[1] dotter.


[1] Premierministers benämning på Owaihée eller Hawai.

En ung qvinna stod vid stranden. Hennes svarta hår föll rakt ut för
hennes axlar. Hvar är blomman från Owaihée qvinnans hufvud, hvarföre är
hon oprydd, hvarföre kastar hon sin blick utåt hafvet?

"Trolösa haf, Owaihées moder, hvarföre bar du hit din dotters boja,
hvarföre bar du hit främlingens skepp?"

"Trolöse haf, Owaihées moder, hvarföre hatade du din dotter, den sköna,
den fria; hvarföre bar du hit hennes boja, främlingens skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder! Owaihée oceanens perla krossas af
främlingens välde, hvarföre bar du hit hans skepp".

"Trolösa haf, Owaihées moder, Owaihées dotter söker dig. Kuhinanui var
min moders embete, men främlingen trängde henne undan, hennes dotter
skall aldrig blifva Kuhinanui, och dock egde hon arfvets rätt dertill.
Och hon kan icke skydda sin moder för främlingens boja".

"Trolösa haf, Owaihées moder, blif min graf".

Sångens sista ord ljödo mellan korallrefvets bränningar. Det var slut.



Puppan.


Det var så vackert på ängen och i lunden. Foglarne sjöngo fritt huru de
kände och njöto; ängen bar ett skirt flor af gullstrålar, och lunden ett
lika fagert flor af finaste skugga. Blommorna doftade, hvar efter sin
art, humlorna surrade glada omkring från blomma till blomma, myggorna
dansade utan rast, och barnen sprungo svärmande omkring i yr fröjd och
sjöngo: nu är det vår, nu är det vår.

Men på ett blad satt en fjäril innesluten i sin puppa och tänkte
allehanda. Hon kände ett stort begär att bege sig ut i vida verlden.
"Visst måtte jag äga vingar", tänkte hon, "och det vore så roligt att
flyga der med de andra. Eller kanske är jag bara en torndyfvel, lik den
som krälar der nere. Men tänk om jag till och med vore en sådan liten
fjäril, som flaxar der; om ej en bättre, så åtminstone en liten hvitgrå.
Jag tycker precist, att jag känner, att jag måtte äga vingar, men jag
förstår ej att veckla opp dem. Nej, längre kan jag ej stå emot
frestelsen, jag försöker att spränga skalet och få fram vingarne".

"Ser du puppan der", ropade en gosse, "ser du hur den rörs? Månne det
blir en kålfjäril?"

"Kanske blir det en malfjäril, eller en harkrank", sade en liten.

"Åh, hvad du är dum", sade gossen och tog med detsamma en lång
spindelväf ifrån en buske och rullade in puppan helt tätt på alla sidor
deri. Och fjäriln låg fängslad i sina band, de voro fina, nästan
osynliga, men de voro så många, de slöto så tätt, och huru hon än ryckte
på skalet och skakade på vingarne, så kunde hon ej göra sig fri ur
puppan, ty den bands af spindeltrådarne.

"Se, se", ropade en liten flicka, "skalet har remnat, ser ni hur granna
färger der synas? Hvilken vacker fjäril det måtte vara! Skynden, tag
bort spindelnätet, att den kan veckla ut sina vingar. Ack, hvad det blir
roligt att äga en så vacker fjäril!"

Spindelnätet afvecklades, men ack i fåfäng sträfvan hade fjäriln krossat
sina vingar. Ett stoft blott låg inom skalet, och en ful, döende
insektkropp.



Vid Insjöns strand.


Vid insjöns strand badade en ung flicka sina hvita fötter. Yrande perlor
stänkte skimrande omkring henne, der hon satt skrattande och plaskade i
det glittrande vattnet. Hastigt slöt hon sin glada lek och det lilla
hufvudet sjönk, med ett uttryck som nästan liknade tankfullhet, ned mot
den nu alldeles stilla hvilande vattenspegeln.

Åter log hennes öga, och åter framskymtade hennes perlhvita tänder då
läpparne åtskildes af ett leende af välbehag, i det hon såg sin bild så
nära i vattnet.

"Sjöfru du, sjöfru du", ropade hon bort öfver den blånande sjön och från
fjerran svarades henne liksom med hotande röst "du, du".

"Ja, ja, du är stolt du", gycklade åter den femtonåriga "och likväl
måste du smycka dig med siden och perlor och lyckas knappt ändå att
fånga en yngling; men ser du, om än tio ville fånga min mörka lock, om
än tjugu ville kyssa mina hvita fötter, jag skulle blott skratta åt dem;
springa bort och vara fri -- fri".

De sista orden utropade hon med hög röst och ur fjerran svarades "fri,
fri", från klippor och hällar, till dess de slutligen, liksom trötta
att upprepa orden, småningom upphörde att svara hvarandra, och det sista
"fri" bortdog helt sagta susande öfver vattnet.

Dock längst bort, der insjöns vatten smalnande intränger emellan de höga
klippväggarne, på hvilka granarne fastade i branten tycktes i fyra till
fem rader vexa öfver hvarandras toppar, så att solens öga endast vid
middagstiden kan se ned i djupet, der, i Kattelusten-hautas botten,
rörde sig en hastigt uppbrusande stormhvirfvel och i snabb fart ilande
öfver sjön, medförde den ett moln af sand och afbrutna trädgrenar.

Men skrattande i glädtigt öfvermod ropade åter den unga: "Ja, susa du,
susa du" och sjungande med klar röst fortsatte hon:

      "Tro ej att gossen den fria skall fånga!
      Foglarnes sång och blommornas ånga,
      Dem blott, men ynglingen ej, vill jag älska..."

Men nu afbröts hon af den förbi henne ilande stormhvirfveln, hvilken
spred en isande kyla öfver hela hennes varelse; i hennes bröst kändes en
stickande smärta och några droppar blod föllo öfver hennes läpp, med en
besynnerlig klang, ned i vattnet.

"Hu", ryste den unga flickan "hvad är detta, icke ville jag dock dö",
och under det ännu i fjerran susade sista ordet af hennes sång "älska,
älska", svarade i närheten, "dö, dö", ännu en stund, till dess det
första ordet upphörde att ljuda och endast "dö, dö, dö," skållade kring
nejden, blandadt med återljudet af stormhvirfveln, till dess begge på
en gång bortdogo i fjerran och allt åter var lugnt och tyst.

Men den stickande smärtan qvardröjde i bröstet och läkarn sade: "Var
lugn och allt är snart bra åter, men", tillade mannen med det hvitnade
hufvudet "vakta lilla hjertat, flicka; hetsigt får ej bloden svalla i
hennes ådror om hon vill lefva. Fly kärleken ännu, döden lurar bakom
den".

"Tack, tack Doctor", ropade den unga och sprang skrattande bort, "får
jag lefva till dess jag blir kär, så lefver jag till domedag". Snart kom
hon dock tillbaka, smög sig till den gamle och sade: "icke förråder ju
Doctorn mig? Söta, goda Doctor, tala ej om för någon att jag är skral.
Skall jag nödgas höra allas varningar och allas försigtigheter, så
försäkrar jag att jag bestämdt i pur förtret ej aktar mig alls; men får
jag bara ha allt ensam för mig, så lofvar jag att vara rigtigt
omsorgsfull om mig. Och Doctorn vet att jag brukar hålla ord" tillade
hon, rätande på sig med en litet stolt min.

"Motsägelse andan", sade Doctorn leende: "Nå jag måste väl åter efter
vanligheten låta det bortskämda barnet få sin vilja fram".

Det hade varit vinter och nu låg insjön åter klar och speglade de
ljusgröna björkarne i närheten och de svarta tallarne och granarne i
fjerran. Solen sänkte sig sakta ned vid horizonten och i den darrande
eldstrimma den bildade långs åt sjön, framgled en liten båt med sagta
rodd. Nu sjönk solen ned, eldstrimman slocknade, på fästet uppflammade
lysande färger i rödt och gull. Alla blickar ur båten hvilade på den
sköna skimmersynen; endast en yngling sökte ett annat mål för sina. Hans
blick trängde brännande in i den unga, bredvid honom sittande flickans
ögon och obemärkt omslöt hans hand hennes. Glödande jagades bloden ur
hjertat opp till hennes kinder, och dock kändes hjertat så fullt, så
varmt. Men i detsamma fann en blodstråle väg till hennes läppar och
hastigt lutande sig mot vattnet, lät hon den försvinna deri och ingen
anade hvad som händt.

Åter en gång sjönk solen ned mot den skimrande vågen, då foro i en liten
båt tvenne trolofvade deröfver. Ynglingen rodde och lekande satt hans
brud midt emot honom. Nu hvilade han på årorna sägande: "Nej huru
långsamt jag än ror, så komma vi dock för fort hem. Jag ville så länge
som möjligt äga dig så här, då du så helt och hållet beror af mig".

"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att
vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan
framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat
vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter
en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle
dö?"

"Hvartill sådana der funderingar? Du har stundom denna tid syftat på
dylikt".

"Älskade, jag måste ju säga dig sanningen, för dig vill jag ingenting
dölja. Man har varnat mig för kärleken, den skulle blifva min död. Men
-- hur kunde jag låta bli att älska dig, och huru skulle jag velat, om
jag än kunnat. Haf tack för din kärlek, för mitt lif; ty den är ju dock
mitt lif om än den vållar min död. Ser du, jag var förmäten och djerf.
Ljuft är att dö för dig, för min kärlek, skönare hade dock varit att
lefva för dig. Men lefva utan din kärlek vore död. Älskade, du sörjer
mig ju? Eljest vore det tungt att gå bort, -- -- -- men sörj icke för
mycket heller, nej, nej, sorg är tung, icke vill jag göra dig någon
sorg".

"Huru talar du så", utbrast ynglingen häftigt, "hvem plågar dig med
sådana spådomar, hvem vågar hota med att rycka dig ifrån mig. Nej, nej,
det sker ej", och liksom för att försvara henne, slöt han sin arm
omkring henne och i en känsla af outsäglig ljufhet och smärta lutade
flickan sitt hufvud mot hans bröst, under det båten sagta vaggades
framåt af vattnet.

"Ack", hviskade hon sagta, "hvad det är ljuft så. Och dock känn huru
mina pulsar slå, huru bloden forsar i mina ådror. Du har anmärkt att jag
blifvit blekare denna tid, och du har uppmanat mig att vara försigtig;
ack, du visste ej huru strängt varnad jag redan var. I dag, då du,
första gången med tydligt uttalade ord, sade mig att du älskade mig, då
du första gången slöt mig till ditt bröst och första gången kysste mig,
då invigdes jag åt döden, det känner jag väl. Älskade, slut mig tätt,
tätt till ditt hjerta", tillade hon ångestfullt; och nu brast en flod af
klar blod öfver hennes läppar.

Brusande for vinden fram öfver sjön och förde den lilla båten till
lands; men endast en förbleknad blomma bar ynglingen opp derutur, öfver
de blomstrande blommorna på insjöns strand.



Fläktarnes lek.


Nere i en liten blomstrande däld höllo små fläktar sin skämtande lek.
Det var ett lif! De tumlade om hvarandra, de brottades, de kastade
ikring små strån, de hade tusende upptåg för sig. "Ser ni, der ligger en
underlig sak", sade en fläkt. "Åh det är ju bara ett frö", sade en
annan. "Vänta jag vet", sade en, som såg mycket snusförnuftig ut, "ser
ni, just här stod den der präktiga blomman som var så rik på sköna
dofter, att de räckte till att leka med hela dagarne om och att bära
omkring. Nog är detta ett frö af den blomman". "Ack, så skönt, ack så
galant", ropade alla och började maka på fröet.

Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den
andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på
sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne
ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet
att ligga, der det låg.

Men en liten fläkt ruskade allt ännu smått på fröet och ryckte i fjunen
och sade vid sig sjelf: "skall man då vara en sådan stackare att man
icke skall kunna få det fröet dit opp; och det vore ju så rart, om en
så der präktig blomma växte der uppe. Nå, kan man leka, så må man väl
ock kunna arbeta". Och så tog han uti med ett riktigt dugtigt tag och
fick hela fröet i famnen med fjun och allt. Men se det var ingen lätt
sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej
alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg
mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda
sitt frö emot något blad. Allt som han trängde sig fram tog än ett fjun
emot här, än ett annat der, det var alldeles som för en menniska att gå
och bära ett stort träd med grenar och rötter genom en skog, så många
hinder kommo der före. Än var der en liten insekt, som fallit på rygg
och låg och kraffsade af alla krafter med fötterna i vädret, men ändå
icke slapp opp, och honom måste fläkten hjelpa på benen; än hade en
liten blomma fastnat med hufvudet under ett grässtrå och slapp ej fram i
ljuset, förr än fläkten så länge ruskade om grässtrået, att blomman fick
löst sitt hufvud.

Då sprang just en långbent harkrank förbi och sade: "hvad du är dum, bry
dig om din sak och låt andra sköta sin", och så trafvade han bort med
ännu längre steg än han kommit. Men lilla fläkten följde ändå ej det
visa rådet, utan nästa insekt eller nästa blomma hjelpte han ändå. Men
nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i
hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små
insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande
blommans frö bortfördes med förskräcklig fart.

"Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från
den kullerbytta han blifvit tvungen att göra. "Hvart monne nu mitt frö
tog vägen?" Derpå svingade han sig så högt han orkade, när han nu hade
intet att bära och se, der låg fröet nedfallet på en sticka, just på
kullen, dit han velat föra det, och hastigt var han nu der och fläktade
det från stickan ned i mullen.

Men nu hade det blifvit qväll ren, och nu var han trött af lek och
arbete, och en präktig sängkammare hittade han åt sig, blå med
silfverfärgade sirater, och der somnade han, ännu skrattande åt sin
lyckade färd.

Men andra dagen blef så het och så lugn, att alla fläktar sofvo hela
dagen; och sådana dagar kommo flera och deremellan regnade det och
stormade, så att inga små fläktar vågade sig ut på färd. Men en vacker
dag vaknade vår lilla fläkt deraf, att solen sken på honom, och när han
då såg opp, märkte han, att han var utan tak öfver hufvudet, ty
blåklockan, som han somnat uti, hade vissnat. Nu begaf han sig ut i
verlden, gladt ruskande på sig, och se: det första han fick se var den
vackra doftande blomman som vuxit opp ur hans frö, och som just nu slog
ut sina första blad och spridde sina första dofter kring nejden. Nu var
ej mera tid att sofva; nu blef det brådtom att väcka alla fläktar som
sofvo i nejden, för att komma och leka med de ljufva dofterna och sprida
dem kring dal och berg. Och det blef en lustig lek må ni tro.



Danserskan.


Rosa var alls icke vacker. När qvällen kom och dagens arbete var
slutadt, då gick den femtonåriga in i det rum, som i fordna tider varit
familjens samlingsrum, och der nu hennes fader, af vana sedan gladare
dagar, mest hvarje qväll infann sig. I detta rum, der tillförene en
talrik ungdom samlades till dans och glada lekar, der var det nu Rosa
ensam som sväfvade fram och åter, än i en luftig dans, än i vexlande
ställningar fulla af uttryck och behag. Då var Rosa vacker. Den grofva
drägten formade sig kring henne då mer luftigt än en danserskas gaz, och
glömmande sina bekymmer drömde fadren bort mången stund, i glad
beundran, blickande på den sköna dansen. Från Rosas sinne var då hvarje
bekymmer utplånadt, hon kände blott att hon lefde, att hon njöt, i sorg,
i glädje, i hänryckning, i stilla frid, och en tår dallrade ofta i
hennes öga, då hon slöt sin dans. Då var Rosa skön.

"Rosa, mitt barn", sade fadren en afton, "min önskan är att du i morgon
bevistar denna bal i staden, dit du är bjuden. De behöfva lära sig att
icke se dig öfver axeln, som de så gerna göra. De tro dig sakna de
behag, som de med bråk och möda förvärfvat sig. De skola se dig dansa,
de skola lära sig veta, att en dotter af honom, som var sin tids
prydnad, af naturen äger nog, för att icke behöfva deras fattiga,
inlärda gracer".

"Min far", sade Rosa, "hvarföre skall jag synas der? Jag trifs ju så
utmärkt bra hemma. Jag dansar en stund af qvällen, det gör mig nöje,
säkert mer än balen, och sen sofver jag godt och är i morgon bittida
flink vid arbetet åter. Men går jag på balen så är jag sömnig
morgondagen igenom. Jag förstår ju heller alls icke, huru jag bör skicka
mig i sällskap, jag som aldrig varit ute i verlden. Vet pappa, du får
visst skämmas för din Rosa".

"Nej min flicka, det kommer jag ej att behöfva göra. Jag önskar, att du
må komma på denna bal".

Rosa var på balen. Otaliga ljus strålade mellan kristaller. Unga, sköna
flickor i lätta drägter sväfvade omkring vid sina riddares arm. Rosa
satt stilla, obemärkt i ett hörn. Slutligen nalkades en dansande som
bjöd opp den obemärkta till en potpourri, en då nyss uppkommen dans,
hvars turer man skapade sig för gången. Blyg ställde sig Rosa på sin
plats. Man gjorde några hvarf efter afmätta former, fram och åter öfver
golfvet. Ännu tyckte icke Rosa, att hon dansade. En ny tour började.
Damen flyende i otaliga vändningar, förföljdes af sin kavaljer, och lät
sig slutligen fångas till en vals. Rosa ilade utåt det vidsträckta
golfvet med lätta steg. Nu syntes hon blifva fångad, nej med en lätt,
mjuk rörelse var hon redan långt unnan sin förföljare, än flyende i yr
skalkaktighet, än närmande sig mild och blyg, än åter hastande bort
skälmsk och rädd.

De dansande stadnade, man såg, man beundrade, man andades knappt. Nu
tycktes den dansande flickan ej mera fly så långt undan, hon stannade
ofta för några ögonblick liksom väntande, men hennes kavaljer tycktes ej
ha lust att låta den sköna leken upphöra, han försummade med flit flera
än ett tillfälle att fatta sin meddanserskas hand. Sjelf visste icke
Rosa, att hon redan hade dansat mycket längre tid än något af de andra
paren. Hon njöt i fullt mått af att utöfva sin sköna konst, och märkte
ej de många blickar, som voro fästade på henne. Slutligen, rädd att
uttrötta henne, fattade hennes meddansare hennes hand och förde henne,
efter en kort vals, till hennes plats.

När potpourrin var slut, bortförde fadren sin dotter, oaktadt alla
närvarandes böner att få se henne dansa ännu en gång. Rosa sjelf lät sig
villigt föras, hennes hjerta var så fullt, hon ville bort, hon ville bli
ensam med sig sjelf. Så hade hon aldrig dansat förr, det kände hon.
Denna afton, då hon uppträdde i en lätt drägt, i ett haf af ljus, vid en
skön musik, i en omgifning af unga, den hade gifvit hennes dans en helt
annan färg, än den egt, när hon hemma dansade hvardagsklädd, ensam, utan
musik. Äfven det bifall, hon rönt, lifvade och gladde henne; men högt
slog hennes hjerta af fröjd, då vid hemkomsten fadren slöt henne i sina
armar, sägande: "Min Rosa, haf tack; du har i dag gjort din far den
största glädje, han haft på många år".

Snart kommo bjudningar från många håll. Nu var Rosas längtan, att få
vara med, stor, men hvarje gång hade hennes far något hinder derföre. Än
var balen tillställd af för ungt folk, man visste ej hvad anseende de
kunde komma att bibehålla i lifvet, än var det fult väder, än var det ej
värdt att Rosa just i dag skulle bege sig hemifrån, och så gick det gång
för gång.

Stundom började Rosa tro, att hennes far ej älskade att hon dansade. Hon
frågade honom derom, hon sade: "Säg mig upprigtigt, min far, jag slutar
gerna att dansa, icke är det svårt blott jag vet din önskan". Men då han
åter svarade: "Du dansar skönt som ingen annan; lemna icke den herrliga
gåfvan", då ägde hon icke styrka att göra uppoffring af sin högsta
fröjd: hon visste ju icke, om hon borde det, och för hvad hon skulle
offrat den; men hon gret mången gång af ovisshet.

Ofta hände ock att fadren hemtade henne en prydnad, en vacker klädning.
"Till nästa bal", sade han, och då blef Rosa åter glad och dansade åter
när qvällen kom. Det var hennes vederqvickelse efter arbetet, hennes
enda förströelse, hon längtade ej heller efter någon annan; ty hennes
själ fylldes af konstens tjusning, och då sade åter ofta fadren: "I
qväll var din dans så vacker, den skall du dansa på nästa bal". Men när
nästa bjudning kom, så var det alltid hinder.

År förgingo, många till och med, ingen bjöd mera Rosa, hon var glömd.
Oftast tillbragte hon qvällen på sitt rum, och hon fann ännu stundom en
vemodig glädje uti att der dansa ensam. Hon föreföll sig dervid stundom
som en dåre, som pryder sig med halmstrån, fullt öfvertygad att de äro
de skönaste blommor. Men då uppmuntrade henne åter fadren och sade:
"lemna ej din dans, Rosa, på nästa bal, dit du blir bjuden, skola vi
gå".

Ännu förgingo år, och nu reste fadren bort för några dagar. Emellertid
tillställdes i staden en stor och lysande bal, dit alla personer af
stånd i orten voro bjudna. Då erinrade sig någon af de bjudande att i
det ödsliga huset, straxt utom tullen, hvars alla fönster utåt voro
tillstängda, bodde ett herrskap. Så fick ock Rosa ett kort.

"Bör jag gå då han är borta?" sade hon. "Men han har ju alltid lofvat
mig, att jag skulle få dansa på nästa bal, dit jag blefve bjuden.
Hvarföre skulle han så bedragit mig, om han ej menat hvad han sagt.
Hvarföre skulle han uppmuntrat mig att dansa, om han ej velat, att jag
skulle göra det?" Rosa tog den sednaste baldrägt, hon af sin far
erhållit, och gick att deltaga i balen.

Det föreföll Rosa, som om hon ej nu vore så obemärkt, som hon var det i
början af den förra balen. Månget öga fästes på henne, hon tyckte sig
märka ett gycklande leende på många läppar, men snart nalkades en
dansare och bjöd opp henne. Hans min föreföll henne försmädlig, hon
tvekade ett ögonblick. "Nej, skall jag ge honom afslag, för att han
råkar se besynnerlig ut", tänkte Rosa, och gick med i dansen.

Man började. Snart dansade Rosa åter ensam, alla stodo stilla och sågo
på; men det var ej förtjusning, det var hånlöje som lekte på alla
ansigten. Rosa märkte det icke. Dansens trollmakt grep henne åter, hon
glömde allt, hon glömde sig sjelf. Den ande, som bodde inom henne och
som hon varit ernad att beherrska, grep henne nu utan att hon ägde
förmåga att emotstå, och hon dansade så som blott den stormar, som
drifves af en vild inneboende kraft, den hon ej eger makt att tygla.

Hon hade dansat länge så; nu förde hennes steg henne mot en stor från
golf till tak uppställd spegel. Hennes blick föll deri, och som
fasttrollad stannade hon framför den. Hon såg hela sällskapet, hon såg
sig sjelf. Hon såg sitt ansigte åldradt och såg sig klädd i en drägt,
alldeles olika den, som bars af de henne omgifvande unga blomstrande
flickorna. Hon såg, att hon lefvat af idel villor under många år, och
hon sjönk tillsamman som ett fallande kläde.

När hennes far kom hem, fann han i sin dotters rum en gammal qvinna med
vissnadt anlete sittande i en länstol. Han ernade draga sig tillbaka,
men hon sade: "Kom min far, känner du ej din Rosa? Se nu behöfver du ej
mera skona din stackars, barnsliga flicka, hon är gammal nu. Kanske hade
du gjort bättre om du straxt sagt: "Rosa, lemna dansen, jag önskar det,
nog hade det då gått lätt; men du nändes icke, du ville mig väl. Tack
också för din välmening, min far, om än den gjorde mig illa".

"Hvem begrafves i dag!" frågade man hvarandra i staden. "Åh det är den
der gamla tokiga mamsellen, som dansade ihjäl sig på sista balen"
svarades; och sen mindes ingen mera Rosa. En gång stod dock en gammal
man vid hennes glömda graf, kastade en blomma derpå och sade vid sig
sjelf: "icke kunde jag ju låta henne bli en danserska."



Glasörat.


Ganska trefligt placerad uti en ressortstoppad länstol, satt jag en
afton hos en af mina bekanta. Framför oss på bordet surrade théköket,
och i den engelska marmorspiseln brann en liten brasa, hvars strålar
rätt vackert återkastades af det blanka stålet, som utgjorde
eldkammarens tapetsering.

På den hvita spiselkanten stodo uppställda en mängd små vackra saker.
Jag betraktade med nöje de nätta pjecerna, än en elegant dame, hvilken i
hemlighet endast var en eldtänderska, än en liten tvåtums lång, den
alranättaste kokett med huckle på hufvudet och en liten spegel i sin
hand, hvari hon blickade med det alrautsöktaste välbehag. Nära henne
stod en annan docka, som, då man drog på en tråd, vände sig fram och
åter för sin spegel med mycken stolt sjelfförnöjelse. Men ack, hennes
hufvud var afslagit. Bredvid henne stod en chinesisk docka, med långa
mustascher, och nickade högvist på hufvudet. Dessutom stod på kransen
ännu, ett par stora vackra snäckor; en lerlampa från Pompej, ganska grå
och simpel till utseende, men hedrad med en glaskupa; en tillsluten
dosa; en judisk prest af gips, hvilken under oupphörliga nickningar
rörde ifrigt på mun och skägg och tycktes läsa i den bok, han hade i
handen, samt en hel hop andra figurer.

"Den som ändå visste hvad det der herrskapet alla fundera på", sade jag
åt min värdinna. "Se, huru de stå och spänna sig, liksom skulle de vara
i full conversation. Det vore roligt att höra dem".

"Luktvatten's, knappnålar's, synålar's, isvolti!" skrek nu i detsamma en
röst från tamburen så gällt, att jag hoppade helt högt.

"Nej jag tackar, inte för mig af herrligheterna", svarade frun i huset,
och gick till tamburdörren för att affärda krämaren, som då han blef
henne varse sade: "ska' dä vara's? knappnålar's, luktvatten's, öra's,
isvolti?"

Min värdinna började skratta och frågade, om jag ej ville köpa mig ett
par nya öron. "Ja, höra bra", fortfor ryssen att orera, och då jag i
detsamma äfven gick ut i tamburen, räckte han mig ett besynnerligt
instrument af glas, något när i form af ett öra. "Ska' dä vara's? två
rubel silfver, ah, höra mycket bra's!"

Det roade mig att taga fram en blank silfverrubel och bjuda honom den,
men han bugade på hufvudet och sade stolt: "njet, njet". Jag ärnade åter
gå in och stoppade rubeln hos mig, ty jag ansåg hela instrumentet för en
löjlighet, men att låta den blanka rubeln gå sig ur händerna, dertill
hade ej mannen mod.

"Ah! köpa, köpa, 1 rub. 50 kopek, ah! pajalusta"! och hans tänder
blänkte så hvita i det han med en min af innerlig kärlek räckte sin
hand efter den blanka penningen, att jag måste skratta. Det föll mig in
att ändå närmare bese saken, jag tog nu instrumentet och förde det till
mitt öra, under det ryssen oupphörligt slabbrade med sin gälla stämma,
och vid det glaset rörde mitt öra hörde jag ett starkt ljud, men endast
ett oredigt, förskräckeligt surrande. Hastigt tog jag den bullrande
saken ifrån mitt öra, och ryssen som trodde att jag ärnade återge den
sade: "1 rubel 5 kopek, ska' dä vara's?"

Jag skrattade, gaf honom pengarna och gick bort med mitt öra, som jag
lade bredvid mig.

Sedan vi druckit thé, gick min värdinna för att se efter sitt lilla
barn, som sof i ett rum i andra ändan af huset, och jag blef ensam och
satt en stund betraktande brasans lifliga lek och de små figurerna på
spiselkransen. Min hand vidrörde tillfälligtvis glasörat. Mekaniskt tog
jag det och förde det till mitt öra, och nu hörde jag en fin, behaglig
röst, som sade: "tänk hvad théet var godt i afton".

Nu uppstod en paus, men snart svarade en allvarlig röst mycket
högtidligt: "vet hon väl hvad thé är, då hon berömmer detta? Kom en gång
till den himmelska staden och drick doften af det renaste Kejsarthé, så
kan hon få lära sig något".

"Hör man på hans vishet", svarade en liten näbbig stämma, "just som
ingen ann sett något än han med sitt kala hufvud och sina långa
mustascher".

Förundrad såg jag mig omkring och undrade hvad folk det var, som kommit
in i rummet utan att jag märkt det, men der fanns ingen utom jag, allt
var tyst. En besynnerlig tanke föll mig in, jag satte mig så att jag
kunde noga betrakta figurerna på spiselkanten, förde glaset åter till
mitt öra och nu hörde jag åter en hop röster samtala.

"Här är nog varmt i afton, de ha eldat strängt i spisen i dag, jag
önskar det vore natt redan, att man skulle slippa och svalka sig något".

"Men, mitt herrskap, det här blir mera tråkigt," sade en annan, "ha ni
då inga intressantare samtalsämnen än värmen?"

"Ah", sade med förnäm matthet en knappt hörbar röst, som jag märkte
komma ifrån en liten sockerfigur på en något urblekt ljusblå bandros,
"hvad skall man väl i ett så blandadt sällskap kunna tala om. I
förtroende söta du, vet du jag tror här finns till och med en kökspiga
ibland oss. Och den der underliga gråa figuren, som står der så bål i
sin glaskammare, hvad tror du det kan vara för en roturier? Ack, andra
tider var det, då vi stodo derinne på spegelbordet, der fanns endast
folk de qualité! Men i går tog det rysliga öde, som obevekligt herrskar
här i rummen, oss begge och ställde oss hit på spiselkransen, och så
sade hon: "de der figurerna äro nog skrala, men de må nu en tid stå här
ute, sen få barnen leka med dem. Hvilken ryslig dom, huru skall jag bära
den!"

"Jag försäkrar hennes nåd, att man kan må rätt bra här" svarade den
näbbiga rösten åter. Det var tydligt den nätta koketten med spegeln som
talade. "Värre var det en tid då jag låg gömd i en mörk låda,
sammanpackad med en hel hop andra saker så trångt, att jag aldrig hörde
klockan slå och aldrig kunde komma ut till en sommarbal i det gröna, och
så mörkt sen, att jag alls ej kunde se min spegel. Då blef tiden lång,
men jag försäkrar, nu hinner jag aldrig ha ledsamt".

"Hvem är hon min lilla?" frågade den hufvudlösa damen, hvilken jag
gissade vara den andra af de nyss utflyttade: "visst tycker jag, att jag
nångång sett henne på de stora balerna derborta på divansbordet, der hon
tycktes dansa med hvem som bjöd opp henne, utan allt val."

Sockerfiguren på blå bandrosen hviskade nu sagta: "ah ma chére, ce n'est
qu'une cuisinière!"

"Åh", svarade den lilla med hucklet, och hennes små glada ögon tittade
dubbelt gladare i spegeln, "jag dansar visst gerna med hvem som helst.
Det är så roligt att dansa. När jag var hemma hos min far och mor så
dansade jag alltid, men tänkte ej på att jag gjorde det, ty det var just
mitt sätt att lefva; men min mor sade en dag, att jag skulle i pension
för att lära mig skick och seder. Jag hade just den dagen råkat ha litet
hushållsbestyr, ty jag hade sett att en liljeconvalje fått en fläck på
en af blomuddarne, och höll just på att laga mig till att skura bort
den, och hade derföre knutit ett förkläde på mig och en duk på hufvudet
och så tog jag en daggdroppe i handen, för att se hur lustig jag såg ut
så der utstyrd. Och jag tyckte att jag var nog så nätt. Men då sade min
mor, "ja det kan just vara en bra drägt för dig att fara ut i verlden
med". Och bums tog hon mig och förde mig, jag visste ej hvart, på bordet
i ett rum. I detsamma galade en tupp och jag tänkte mig bort, men se det
blef ej af. Jag stod som fastvuxen; rundt omkring mig stod en hop
lustiga figurer af allehanda slag, de pratade alla och väntade på att få
göra en lång resa, och jag tyckte, att det var roligt att höra på dem.
Dessutom såg jag i spegeln som jag nu hade i handen istället för
daggdroppen, att jag såg så rolig ut, att jag hade just lust att skratta
åt mig. Jag, som var van att se mig sjelf bara som en liten ånga, jag
var nu så bastant och ogenomskinlig som en trädbit. Jag kunde ej annat
än skratta.

Bäst det var kom en stor, förskräckelig karl, det var en menniska och
jag blef helt rädd för honom. Jag hade aldrig sett andra menniskor än
några små söta barn, som brukade leka på vår äng, och de hade ljusblå
ögon och ljust lockigt hår, och dem skulle jag nog ibland ha haft lust
att leka med, men de voro ändå så stora, och sågo mig ej. Men den här
mannen var dubbelt större, och svart och ful, och han packade in mig i
en låda. Der var fasligt ledsamt. Men sen kom jag i ett glasskåp och der
stod jag gerna, ty det gick mycket folk ut och in i rummet der jag stod
och alla sågo så vänligt på mig. Men bäst det var, togo de ned mig, lade
en stor pappers-salopp omkring mig, och förde mig hit och sade åt frun
här, att de hemtade mig åt henne till kökspiga. Ja det var visst syssla
för mig".

Hon skrattade och åter blänkte hennes nätta ögon så glada mot spegeln.
"Vet ni, här äro deras minsta grytor så stora som våra hus. Det vore ett
vackert arbete att lyfta dem för mina små fina fingrar. Men frun hon tog
så vänligt mot mig, och ställde mig hit på spiselkransen, och alla tycka
om mig och säga att jag är söt och nätt, och på våra danser är jag i en
brinnande tur, och dansar ingen med mig, så dansar jag ensam".

"Jaha", sade den hufvudlösa snibbigt, "det är konst att vara i turen när
alla duga åt en. Nej ni skulle sett mitt herrskap, den tiden jag var
dame d'honneur hos salig drottningen. Ni skulle sett huru
gardeslöjtnanter och dylikt smått folk voro utom sig öfver att de ej
vågade bjuda opp mig, eller ens tala till mig. De visste nog, de
gunstiga herrarna, att det ej gick an. Men jag såg dock huru de på
afstånd kastade förtjusta blickar och huru min stränghet gjorde dem
olyckliga, så att det stundom gjorde mig helt ondt om dem. Men, min Gud,
man kan ju ej rå för att folk har ögon, och icke kan man heller gömma
sig för att de ej skola få se en. Emellertid var det en ung man som hade
mera mod än de andra. Han inbillade sig att jag älskade honom, att jag
hade uppmuntrat honom, och hade trasslat in sig i några ledsamheter
endast för att få sina affärer i skick, att kunna bjuda mig sin hand.
Han tillstod sin kärlek för mig, men jag hade då redan ett annat parti i
aspect. En grefve, något åldrig det är sannt, men rik och stolt; och med
ett leende, som jag kanske ej kunde undvika att göra litet föraktligt,
afvisade jag den unge mannen. Kunde jag väl rå för att han brände sina
vingar? Men ack, rysligt hämnades han".

"På min bröllopsafton inträdde han i mitt rum, och sköt sig för pannan.
Några droppar af hans blod stänkte i mitt ansigte, och i ett ögonblick
var jag sammankrympt till så liten J nu sen mig vara, och förlorade
förmågan att röras omkring om dagarna. Lyckligtvis höll jag just på att
kläda mig, och fick sålunda min toilett med mig, så här i miniatur, och
kan således ändå ha något intressant att sysselsätta mig med".

"Nå när miste min nådiga sitt hufvud?" frågade en röst ur hopen.

"Mitt hufvud, ack ja det är sannt, jag kom ej mer ihåg att jag haft
något. Jag saknar det också alls icke. Det hände mig en liten malheur:
jag råkade falla omkull på marmorskifvan der inne på bordet och slog
hufvudet af mig; men det var ett lappri, det gjorde ej ondt alls".

"Vid min Kejsares och herres, den store Förnuftets sols, skägg", sade nu
den nickande Chinesen, "det vore en stor olycka att mista sitt hufvud;
hvad skulle man då ha att runka uppå. Det var dock icke långt ifrån att
icke denna olycka en gång hade händt mig.

Jag är född i Kanton, de stora städernas stad, och fick genast den
lyckan att tillhöra den vise Tjang-tschi-li. Det var vid denna tid
barbarerne kommo öfver hafvet, för att få den nåden att dricka vårt thé
och äta vår spis, och den store himmelens son, Förnuftets sol, tillät
att några af barbarerne fingo kyssa stoftet för hans fötter. Deras
konung hade sändt dem den långa vägen öfver det stora vattnet, endast
för att de skulle betyga hans vördnad för den store verldens herre, och
de hemtade skänker. Deribland var en underlig låda, hvari alla som
ställde sig framför den, måste krypa in, och visa sig helt små derinne
för den store Förnuftets sols ögon. Och den himmelske Kejsaren, alla
herrars herre och alla furstars furste, han log i nåd, då han såg denna
ödmjuka hyllning af alla.

Några dagar sednare, då min herre, den vise Tjang-tschi-li inträdde och
nedkastade sig för den lysande fursten, då befallte han honom krypa in i
lådan och sålunda betyga sin vördnad, och han gjorde som förr och
ställde sig framför lådan, men se, han kom icke ditin. Då blef himmelens
son vred. Men min herre, hvars vishet öfvergår andra menniskobarns,
såsom hafvets vatten öfvergår droppens, fann genast hvad som händt,
nedkastade sig på sina knän och sade: "Store herre, du som är mera
lysande än solen och mera skinande än morgonrodnan och mera mild än
morgonvinden, se i nåd till din tjenare och straffa honom icke. Se, du
värdigades sjelf i går låta gifva honom mat af ditt Kejserliga bord, och
det var denna mat som af ditt majestäts ögonkast undfått en så födande
förmåga, att din slaf nu icke kan rymmas i lådan. Du är herre öfver mitt
lif, men värdigas vara barmhertig, som solen, och gif mig några dagar
att åter afkläda den fetma, hvarmed din nåd har beklädt mig, och jag
skall kunna fullgöra din befallning".

Den store jordens beherrskare, hvars nåd öfvergår hvad menniskor kunna
fatta, behagade gifva min herre tre dagars tid och lät bortflytta lådan
på det ingen skulle krypa in i den, innan hans höga befallning af min
herre blifvit fullgjord. Och den vise Tjang-tschi-li begaf sig hem, och
under tre dagars tid hvarken åt han eller drack, på det han skulle
blifva mager. Icke ens det finaste thé i de dyrbaraste koppar smakade
han, ja till och med hans opium-pipa stod orörd. De finaste inlagda
frukter stodo på bordet, men, se hvad den vise förmår! han smakade dem
icke. Och dock fortfor hans anlete att glänsa likt fullmånen. Och tvenne
gångor om dagen stego hans sköna hustrur Y och E upp från sina soffor
och stodo på sina små, äpplen liknande fötter, och försökte om de skulle
kunna omfatta honom. Men ack (deras små svarta ögon höllo på att af sorg
mista sin glans!) när den glänsande Y och fullmånen E knöto sina
långnaglade händer tillsamman på hans ena sida, då fattades ännu ett
långt stycke, för att de båda andra händerna skulle kunnat knyta sig på
andra sidan.

Men när de tre dagarne voro förflutna, måste Tjang-tschi-li bege sig opp
till den mäktige herrskaren öfver alla verldens länder. Han gick
bäfvande till dörren af salen, men var dock icke alldeles utan hopp, ty
i dag hade den himmelska Ys och den rundsköna Es händer nalkats
hvarandra så mycket närmare som bredden af en tumme.

Nedkastande sig till jorden för hvarje steg han tog, nalkades min herre.
Då befallte honom den store herrskaren, solens och månens broder, att
han skulle gå fram till lådan och betyga sin vördnad. Han lydde, men se,
han kom icke i lådan. Då utgick en ljungeld från den store och mäktige
herrskarens mun och han sade: "Tjang-tschi-li nedkastas i hungertornet,
hans slägt har upphört att lefva och hans hus finnes ej mera, och kring
gatorna utropas: så går det med den som icke lyder den store Förnuftets
sol!"

I detsamma kommo soldater, som letade efter alla personerne i hans slägt
för att aflifva dem, andra började att förstöra och nedrifva hans hus,
och en, grymmare än de andre, hade redan lyft sin sabel för att
skrattande hugga af mig mitt hufvud, men då kom ett bud som ropade:
"håll! den höge Förnuftets sol, hvars vishet och mildhet öfvergår den på
fästet lågande solen, har tillåtit att dessa mygg ännu må få glädjas af
hans sken. Stor och outgrundlig är hans nåd, han förlåter Tjang-tschi-li
och hans slägt".

Det var en af barbarerne, som var en läkare, och han hade fått njuta
den öfvermenskliga sällheten att breda ett plåster för den lysande
herrskarinnan Ly--lo's lilla finger, som var sjukt. Och som man sade,
att barbaren kunde lindra hennes smärta, hvilken gaf en skymt af oro åt
den höge Förnuftets sols helgade och ostörbara tid, så hade man kallat
honom, och när han skulle gå bort hörde han omtalas min herres
förbrytelse och straff. I detsamma lät den höge Kejsaren, hvars
gifmildhet öfvergår solens, fråga hvad han begärde till belöning för den
tjenst han gjort, och han bad endast att få se den underliga lådan. Och
se, den höge herrskaren, hvars nåd öfverflödar, tillät det. Barbaren
skrufvade litet om något uti lådan, och så djerfdes han bedja om den
nåden, att min herre skulle ännu få framställa sig inför den, och -- J
som hören mig här, skolen häpnande förvånas att höra den högt uppsattes
mildhet -- han tillät det, i glädjen öfver att den sköna Ly--lo icke
mera skrek öfver sitt finger.

Den vise Tjang-tschi-li nedkastade sig, och barbaren ställde lådan
framför honom, och se: han låg äfven der inne i hela sin längd, men
liten och sammankrumpen. Och den store förnuftets sol värdigades le och
hans leende var en nådesol öfver de dömda.

Den vise Tjang-tschi-li skänkte mig sedermera åt Läkaren, och denne
förde mig till ett underligt land, som heter England, och skänkte mig
sen åt herrn här i huset, och så kom jag till detta besynnerliga land,
der de en tid om året kläda öfver både gator och tak med hvitt tyg,
såsom man ser der genom fönstret".

Just bredvid den nickande chinesen låg en indiansk pil. Jag tyckte mig
märka att äfven den ärnade sig att säga något, och verkligen hördes nu
en stark manlig stämma yttra: "min broder, du hafver omtalat en saga om
ditt land och din store höfding, jag vill säga dig en om mig sjelf. Jag
är en krigare af Anantukals stam, och mitt namn är Den stolte Björnen.
Jag var ung, jag hade ännu icke slagit många fiender och hade ännu icke
tagit mig någon hustru. Då såg jag en ung qvinna, hon hette Det röda
Hallonet och var den skönaste i vår stam. Hennes fader ville icke sälja
henne för mindre än hundrade bäfverskinn. Den stolte Björnen ville äga
henne, och hans Totam gaf honom god jagt. Han förde henne i sin hydda,
och Det röda Hallonet trifdes väl, ty så har ännu ingen hustru blifvit
aktad. Den stolte Björnen bemötte henne snarare som sin like än som sin
hustru, och han hade ännu alldeles icke tänkt på att taga sig flera
hustrur. Då öfverföll Schanano-stammen oss om natten, deras höfding ägde
en knif, som han hade erhållit af de hvita männen, och deras trollkarlar
hade gifvit den makt att alltid gifva seger öfver rödskinnen i hvems
hand den än var. Den var spetsig på udden och skarp på båda sidor.

Lifvets herre hade sändt oss en så tung sömn, att vi icke vaknade, innan
de hade inträngt i våra hyddor; och vi föllo i deras händer, som
bäfvern stängd från sin boning. De hade tagit mina vapen innan jag
vaknade, men med min hand nedslog jag de tvenne första. Sedan slog mig
en med sin tomahawk så, att jag föll som död, och så bundo de mig. När
jag vaknade, hörde jag Schanano-höfdingen säga åt min hustru: "Du är
skön, Schananos krigare skola strida om dig. Jag vill döda dig, det är
bättre att Hallonets saft flyter, än att krigarenas blod gjutes". Han
lyfte sin stridsyxa, och min själ gladdes att Det röda Hallonets läppar
icke skulle vidröras af någon annan. Men hon svarade: "Schananos höfding
är icke svag, hans krigare taga icke hans byte af honom. Skona Det röda
Hallonet, tag henne till din hustru".

Jag röt af vrede. Mina väktare skrattade. Höfdingen sade: "Björnen är
icke så stolt nu, som då han slog våra krigare på fältet. I morgon då
björnen skall dö, vill jag taga dig till min hustru under det han
sjunger sin dödssång. Vi vilje se, om den unge är en krigare, eller om
han har mjölk i sina ådror. Nu skole vi tåga hem".

Följande dagen eldades en svetthytta för höfdingen; jag stod bunden vid
en påle ett stycke derifrån, nära ingången till hans hydda. Schananos
qvinnor och barn samlades redan omkring mig och uppstämde sånger,
stundom började en och annan att söka tillfoga mig smärta. Jag kände det
icke och de andra hindrade dem att fortfara i det de sade: "icke förr än
höfdingen återgår till sin hydda efter svettningen". Höfdingen gick
till svetthyddan, hans hand lekte med trollknifven, som hängde vid hans
sida, och när han kom nära pålen der jag stod bunden sade han: "Det röda
Hallonet skall komma för att gnida mig och sedan skall hon föras till
min hydda". Och nu beredde sig Schananos att gifva mig en krigares död.
Men min vrede var vida större än mina smärtor, och jag hånade mina
plågare. Då fördes Det röda Hallonet förbi ifrån svetthyttan och hon
stannade och sade: "Stackare ären J, som icke kunnen få ens en
bäfverunge att klaga. Ären J rädde för den ensamme mannen, efter J
binden hans händer? Lossen hans händer och gifven mig en knif, så skolen
J få se, huru hans hjerta skall vekna, och J skolen få se, att jag är
värd att vara eder Höfdings maka". Schananos skreko gällt: Ho-ah, oah,
räckte henne en knif och lossade mina händer.

Min Totam stod mig icke bi, mina ögon voro förmörkade, så att jag icke
såg hennes mening och jag röt till henne: "qvinna, kommer du mig nära så
krossar jag dig med dessa händer". Men hon sade högt och hånande: "din
blod är hvit, du är ingen krigare, utan en katt!"

Med upplyft knif nalkades hon mig, men då hon kom mig nära sänkte hon
den mot sin andra arm, som hon höll rak vid sin sida. I samma ögonblick
ryckte jag knifven af henne och stötte den i hennes bröst. Hon föll till
mina fötter, men hon reste sig åter litet, ryckte ur sin arm Höfdingens
trollknif, som hon bar dold deri, och bloden frusade efter ur såret,
och hon sade: "Jag har lyckats, befria dig nu. Jag hade velat strida vid
din sida med den andra knifven, men kan ej mer". Och hon slöt sina ögon,
och jag såg att hon dog, och jag hade velat stöta knifven i mitt bröst,
men jag ville ej lemna Det röda Hallonets lik åt fienderna. Jag tog det
på min arm, afskar mina band och nedstötte hvar och en som nalkades
under det jag bar henne bort. Slutligen afsköt någon en pil emot mig,
den store anden styrde den genom mitt hjerta, och den upptog min själ.
En gång skall väl ock pilen förstöras, och den store anden upptaga mig
på sin ö".

"Hvilken vildhet, hjelp mig jag svimnar!" läspade den lilla
sockerfiguren på blå bandrosen.

"Dårskaper!" sade nu den judiske presten. "Men vill väl detta fåvitska
slägte höra den vises ord? Står jag icke här dag och natt och predikar,
men ho hör mig. Viljen J blifva vise, så tigen och hören mina ord. Först
vill jag dock för eder uppläsa denna gamla urkund, som jag har i handen.
Det är ett bihang till Judiths bok. Sedan vill jag lära eder vett och
visdom. Så tigen stilla och lyssnen:

I Gilgal bodde en man af Benjamins stam, hvars namn var Amram. Han hade
många söner, men endast en dotter vid namn Maheli. Denne Amram hade en
anförvandt, hvilken bodde i Nobah och dref handel i Ammons land. En dag,
då Amram kom hem af fältet, mötte honom en man, den der sade: är du
Amram Nurs son?

Ja, svarade Amram, jag är det.

Då sade mannen: jag är Jethurs, din frändes, tjenare. Så säger Jethur
din frände: se jag vill gifva Isboseth, min son, en hustru innan jag
dör, på det han icke må taga sig hustru af hedningarnes döttrar. Gif
honom derföre din dotter. Denne min tjenare skall ledsaga henne hit
tillika med de handelsvaror han åt mig skall hemta. När jag är död, må
min son draga med sin hustru till vår stam och begrafva mig der, och han
skall ärfva alla de rikedomar dem jag förvärfvat.

Och Amram förde tjenaren i sitt hus och undfägnade honom och sade:
mycken lycka är i dag mitt hus vederfaren, att min broder, den Herren
välsignat med stora håfvor, uppsöker sin ringe broders dotter, till
hustru åt sin son.

Men om aftonen, då Maheli skulle hemta vatten, ställde hon sin kruka vid
brunnen och satte sig ned derinvid, och hon gret.

Då kom hennes broder Elisama, den hon mest kär hade af sina bröder. Men
han hade varit ute i marken och visste icke hvad skett hade, och då han
såg henne gråta sade han: Maheli, min syster, hvi gråter du?

Visserligen må jag gråta, svarade Maheli, att jag måste lemna min fader
och min moder och mina bröder, för att fara till hedningarnas land och
blifva Jethurs sons hustru.

Elisama frågade åter: Gifver vår fader dig till hustru åt honom, som
dröjer bland hedningarna för att samla egodelar till och med då, när
hans fader engång hvarje år kommer till Nobah, der hans hem är. Det må
vår fader icke göra, han skall icke lemna vår dufva åt falken.

O Elisama, svarade Maheli, falken kan väl sönderslita dufvan, men icke
varder hon derföre en falk. Herren varder mig ledande och skall beskydda
mig för ohelgande.

Nej, Maheli, det får icke ske, vår fader skall höra mina ord, han får
icke lemna dig åt styggelsen.

Min broder, svarade åter Maheli, hvad är jag, att min broder för min
skull skulle synda emot vår fader. Herrans vägar äro outgrundeliga. Mig
varder icke annorlunda gående än honom behagar.

När nu sju dagar hade gått förbi, bröt Jethurs tjenare opp, och Maheli
och hennes tjenarinna och alla handelsvarorna och de tjenare, som skulle
föra varorna, voro alla redo att börja resan. Men Amram och hans hustru
välsignade sin dotter, och Maheli gret, och hennes fader och moder och
hennes bröder och allt husfolket greto, ty hon hade varit såsom ett
silfverfat med kostelig rökelse i huset.

Men när de hade farit några dagar och kommit till slätten Zophim, då
kommo röfvare från bergen och öfverföllo och slogo tjenarena och förde
Maheli och hennes tjenarinna till Ammons land och sålde dem åt en
köpman. Och köpmannen gick till Achior, som var en öfverste öfver all
Ammons barn, och sålde Maheli till hans frustuga.

Då Achior fick se henne, blef han upptänd af kärlek till henne, ty hon
var däjelig som en ung blomma i Hermons dal, den daggen ännu ej skakat
af bladen, och såsom en vattenlilja, den der vaggas af Jordans vågor och
stundom gömmer sitt anlete bakom vattnets skira slöja. Och han talade
vänliga till henne, men Maheli teg och lyfte ej upp sina ögon.

Då lät Achior föra henne i det vackraste rummet i sin frustuga, och
trodde att hon var af räddhåga förstummad, och talade alla dagar vänliga
till henne och gaf henne kosteliga smycken och skänker, men hon talade
intet och rörde sig icke, utan satt som ett beläte.

Men Achior blef så intagen af kärlek till henne, att han frågade intet
efter sina andra qvinnor, utan lät dem gå hvart de ville, och han gaf
dem frihet och ville endast taga Maheli till hustru.

När han nu åter inträdde till Maheli och sade: min älskade, se för dig
har jag bortjagat dem alla, såsom man bortsopar dammet för en drottnings
fötter, ty du är mitt hjertas drottning; men fresta mig nu icke längre,
ty min vrede skulle ångra både dig och mig. Då böjde sig Maheli för
honom och sade: Herre, se din tjenarinna. Herren Israels Gud, som gifvit
mig i dina händer, har gjort ditt hjerta mildt emot din tjenarinna. Du
skall icke förneka mig, att helig hålla Israels Gud och honom allena
dyrka.

Achior blef öfver måttan glad och gaf Maheli det löftet, att hon finge
dyrka sin Gud på sitt sätt och huru hon ville, och att han skulle skaffa
henne qvinnor af Israels döttrar till betjening.

Så hade nu Maheli öfver ett år varit hos Achior och hon hade födt honom
en son. Och Achior älskade Maheli, och Herren vände Achiors hjerta så
att han lyssnade till hennes ord, då hon talade om Herren Israels Gud
och hans stora under och verk. Och Achior sade: visserligen är din Gud
en stor Gud och en mäktig, den stora under förmår.

Men se, då kom ett budskap, att Achior med allt sitt krigsfolk skulle
bryta opp, ty Konungen sände sin Härhöfvidsman Holofernes att draga ut
mot all riken, som vesterut lågo, för att göra dem sig underdåniga.

Och Holofernes underlade Konung Nebucadnezar många land och förstörde
städer och bortförde folk och egodelar, så att fast ingen mera vågade
stå emot honom, utan kommo regenterna och de yppersta af folken emot
honom med pipor och trummor och stor ära, men ändock vunno de icke nåd
inför honom, utan de skulle prisa Nebucadnezar allena som sin Gud.

Och Achior var en väldig krigshöfding, men då kriget numera endast hade
blifvit ett segertåg från det ena landet till det andra, och alla föllo
till Holofernes utan svärdsslag, då kände Achior längtan efter Maheli,
och hans hjerta var brinnande i honom, att han på så länge icke hade
skådat hennes anlete, det han älskade. Och han sände budskap att hemta
henne lönligen. Och hon tog sin son med sig, och Achior dolde dem hos
sig.

Men Israels barn förtröste uppå Herran och befästade sig på bergen och
i städerna och fastade och bådo till Herren Israels Gud.

Och det vardt sagdt Holofernes, att Israels barn rustade sig och ville
värja sig, och han förgrymmades svårligen och frågade hvad folk detta
var och hvarpå de hade sin lit. Och Achior steg fram och han svarade och
omtalade alla Herrans stora under med Israels barn, och berättade huru
han dem i alla farligheter hulpit hade, och huru de genom Herrans hjelp
mäktige fiender underkufvat hade. Och han sade, att så länge de mot
Herren intet syndade, skulle ingen emot dem något förmå. Och rådde han
derföre Holofernes att låta befråga, om de hade sådan synd begått, ty
eljest skulle han dem intet vinna kunna.

Då Achior hade talat, vordo alla Holofernes höfvidsmän vreda och ville
döda honom, och Holofernes förgrymmades emot honom och han sade:[1]
"Såsom dem gående varder skall dig ock gå, ty jag vill sända dig till
dem, på det du må blifva straffad med dem".

[1] Judiths bok 6:te kap. 6:te vers.

"Så befallte Holofernes sina tjenare att de skulle taga fatt på Achior
och föra honom bort till Bethulien uti Israels barns händer".

"Och Holofernes tjenare grepo honom och då de kommo öfver slättmarkene
intill berget, drogo skyttar ut emot dem".

"Då veko de afsides om berget och bundo Achior vid ett träd, med händer
och fötter och stötte'n neder och låto så hänga'n, och foro till sin
herra igen".

"Men Israels barn kommo ned af Bethulien till honom och gjorde honom lös
och hade honom in i Bethulien och ställde honom midt ibland folket och
frågade huru det tillgånget var och hvarföre Assyrierne hade hängt
honom".

"Och Achior svarade och berättade huru det allt tillgått hade, och allt
folket föll på sitt ansigte och tillbad Herren".

"Och de fastade och bådo hela den dagen, och de sade åt Achior: våra
fäders Gud, hvilkens makt du prisat hafver, varder dig så vedergällande,
att de intet skola få se sina lust på dig, utan du skall få se huru de
slagne och nederlagde varda".

Men Maheli väntade hela dagen, att han skulle hemkomma, och då han icke
kom bedröfvades hon och sade: hvad har händt min herra? Och hon sände en
tjenare ut att speja, och tjenaren återkom och bådade henne hvad som
händt. Och Maheli vred sina händer och afklädde sig sina kosteliga
kläder och låg hela natten och bad inför Herran. Men mot morgonen innan
solen gått upp, kastade hon en mantel öfver sina skuldror och insvepte
sin förstfödde deruti, och gömde ett bröd i sin klädnad, och sedan hon
ännu bedt en bön till Herran vandrade hon bort.

Och Herrans hand omskyggade henne, så att ingen af väktarena blef henne
varse, och hon vandrade allt framåt, och då krafterna öfvergåfvo henne
bad hon till Herren, och hon kände sig åter styrkt, och hon nådde
slutligen bergen och gömde sig der.

Men hon bad en bön och sade: Herre Israels Gud, Du som hafver beskyddat
Hagar och Ismael i öknen, se i nåd till detta barn att det icke förgås.
Du, som gifver fågelns ungar skjul emot ovädret, skydda ock denne som är
skyddlösare än de. Och när hon hade bedit, såg hon ned på barnet och såg
att det log, som barn le då de i drömmen se Herrans englar, och hon
sade: "Lofvad vare Herren, Herren. Jag hade mycket bekymmer i mitt
hjerta, men din tröst gladde min själ.

Herren är mitt hopp, den högste är min tillflykt.

Dig varder intet ondt vederfarandes och ingen plåga skall nalkas din
hydda, ty han hafver befallt sinom änglom om dig, att de skola bevara
dig på allom dinom vägom.

Herren varder icke förlåtande den tröst till honom hafver". Och hon
gret.

Men när hon hvilat en stund ville hon stiga opp för att gå vidare och då
förmådde hon det intet, utan måste blifva sittande vid stenen der hon
sutit, och barnet vaknade och hon lutade sitt hufvud sörjande emot
honom. Men se då öppnade han för första gången sin mun till att tala och
sade: Abba. Och modren hörde sin förstföddes första ord, och glädje och
frid vardt åter i hennes hjerta, och hon dröjde så qvar öfver den
natten, och satt vakande öfver sitt barn.

Och Herren skyddade henne, så att hon ej blef upptäckt af någon, och
att intet vildt djur nalkades henne. Men då morgonen begynte gry, steg
hon opp och kände sig så mycket styrkt att hon förmådde gå, och så
befallte hon sig Herranom och vandrade med barnet på sin arm till dess
hon kom till staden, och hon trädde till stadsporten, hvilken var
tillsluten.

"Hvem är du och hvad begär du?" frågade henne väktarena. "Jag är en af
Israels döttrar, Maheli, Amrams dotter, och beder att j tillåten mig att
uppsöka Achior, min herre, den j i går hafven fört in i eder stad".

Men de som vid porten vakt höllo gjorde somliga gäck af henne, för det
hon var en ensam qvinna, och somliga sade, att de ej vågade låta någon
in.

Men se, då kom der gående en hög qvinna, klädd i sorgekläder, och hon
frågade hvad som å färde var, och vakten sade, att en qvinna med ett
barn på armen, som sade sig vara Achiors den Ammonitens hustru, bad att
hon måtte blifva insläppt, men de fruktade att det vore en list af
fienden.

Då svarade den sorgklädda qvinnan: "Fören j krig emot qvinnor, att i
rädens denna? Låten opp för henne eller ock gån till eder öfversta och
spörjen honom, men låten icke den trötta försmägta i väntan".

Då lät vakten opp porten och vid det den uppläts föll täckelset af
Mahelis hufvud, ty barnet hade fattat deruti och lekt dermed. Men Maheli
inträdde, och alla undrades öfver hennes fägring och öfver barnets.

Men den höga qvinnan i sorgkläderna gick till Maheli och sade vänligt:
"min syster du är trött, kom i mitt hus. Jag är enkan Judith, Merari
dotter, kom jag vill låta båda din ankomst för din herre".

Maheli tackade henne, men då hon ville följa henne, såg Judith att hon
darrade och hon stödde henne vid sin arm och förde henne till sin
boning. Och folket som stod derinvid sade: se Libanons ceder och däldens
lilja!

Och Achior kom, och han gladdes, och han tog sin son på sina armar och
sade: "Mycken glädje har mig nu vederfarits: fast jag mycket lemnat, har
jag nu mitt bästa här. Men större är ock derföre nu min fruktan att
Konungens folk skall vinna staden. De äro talrika och mäktiga".

"Nu rädes jag intet mera", sade Maheli, "sedan jag återsett min herres
ansigte. Herrans hand skall beskydda oss".

"Herren skall icke öfvergifva sitt folk. Han kan väcka upp en försvarare
af sådana som detta barn, om honom så behagar", sade Judith.

Och Holofernes med sin här drog upp emot Bethulien och trängde staden
allt mera och förstörde vattenrännorna, och satte vakt vid brunnarna,
och när de nu i tjugu dagar hade förvarat brunnarna, blef stor jemmer i
staden, och det fanns icke vatten mera än för en dag. Och folket klagade
och ville gifva sig åt Holofernes.

"Men då stod Ozias, deras furste, opp och gret och sade: Käre bröder,
hafver dock tålamod och låter oss ännu i fem dagar förbida hjelp af
Gud".

"Om han ville bevisa oss nåd, och sitt namn härligit göra".

"Varder oss i dessa fem dagar icke hulpit, så vilja vi göra som j bedit
hafven".

Och Achior gick till Maheli och förtäljde hvad öfverenskommit var, och
han sade: "Inom fem dagar skall staden öfverlemnas åt fienden, om ej
hjelp kommer, och hvadan skulle den komma? I östan och vestan finns
ingen, som skulle våga stå emot konung Nebukadnesar".

"Herren Israels Gud", svarade Maheli, "mot honom äro jordens konungar
som stoft och deras makt och herrlighet en flägt!"

Och Maheli gick in till Judith, lade barnet i hennes armar och sade:
"Judith, o min syster, låt icke honom blifva gifven till spillo".

Judith smekte leende barnets lockar och frågade: "Hvad önskar du
Maheli?"

"Judith, o Judith, låt icke Herrans namn komma på skam! Om icke hjelp
kommer, vilja de inom fem dagar lemna staden åt fienden".

"Hvad är det de synda och fresta Herren", utbrast Judith med vrede.
"Hvad berättar du mig. Skall jag sådant höra?" Och hon reste sig opp,
och hennes kind blossade. Men hon nedsatte sig åter och sade: "Ack, hvad
kan en svag qvinna! Hon vill höra hennes ord, om hon bestraffar deras
otro och deras hjertans hårdhet".

Maheli svarade: "Gå i Herrans den store Gudens namn, och han skall vara
med dig och gifva dig kraft att blifva en Debora! Ve, jag kan intet. Jag
är som det svigtande röet, som vinden böjer, eller som vinrankan, som
står endast så länge den stödes af trädet; men du så stolt i din höga
fägring, Herren har gjort dig till ett redskap i sin hand. Der det
starka redskapet brister, kan arbetaren ännu lyckas med det böjliga, och
der mannens mod brister, kan Herren bereda sig ära genom en qvinna.
Judith, låt icke lemna staden i fiendens hand. Låt icke hedningarne
säga: "se, vi hafve förtrampat dem som förlitade sig på Herren".

Judith svarade intet, utan satt tyst, och Maheli gick åter bort med sitt
barn. Men Judith stängde sig inne och bad till Herren.

Men Achior trädde till Maheli och sade: "Maheli, mitt hjerta är tungt
öfver pilten. Visste jag dock huru jag skulle kunna sända dig hädan med
honom".

Maheli svarade: "Icke må min herre vilja sända sin tjenarinna bort ifrån
sig om han ock kunde! Underliga hafver Herren ledsagat mig hit till min
herra och åter till mina fäders land, han skall icke nu förlåta mig.
Skulle icke hans makt förmå att frälsa hans folk. Underliga äro hans
verk. Hans makt hafver skapat fästen och himlar, och hans mildhet hafver
icke aktat för ringa att göra det silkeslena hullet på barnets kind. Se,
min herre, se de små fingrarne, som ligga i hvarandra, så ljufliga som
bladen på den hvita rosen från Damascus, i hvars ådror sprides en enda
purpurdroppe. Se hans hår, hvem har väl krusat dess mörka lockar? Han
rör sina små händer; huru älskliga de äro! Så lena och så hvita som lamm
nyss tvådda i bäcken, och dock äro de lika skapade som den starkastes,
som din egen, hand, min herre. Och nu slår han opp sina ögon; äro de ej
skönare än gazellens och mildare än den unga dufvans. Herren hafver icke
skapat honom så älsklig för att gifva honom till spillo. Han hafver fört
oss till sitt land, han hafver öppnat oss sin lustgård, han skall icke
låta fienden härja lustgården och dem han ditfört till skada komma".

Men Achior lade sin hand på barnets hufvud och log vänligt mot Maheli,
och hon lade båda armarne i kors öfver sitt bröst och bugade sig inför
honom.

Huru Judith sedan bad till Herren och gick ut till de Assyriers läger,
det står att läsa i Judiths bok. Men då tvenne dagar voro framgångne,
och intet vatten mera hade funnits i staden, då satt Maheli i kammaren
och hennes kinder voro bleka och hennes hår var beströdt med aska, och
en säck var hennes klädnad. Och barnet hade klagande insomnat i hennes
sköte och det qved i sömnen, och Maheli lyfte sina ögon opp och sade:
"Herre, Herre, hjelp mig att jag icke misströstar, styrk mig att jag
icke förtviflar. Men då kommo budskap och sade: "Assyriernas här flyr
för Herren, och Judith hafver slagit Holofernes. Staden är räddad och J
ären räddade. Och din herre skall bo när oss och blifva en af oss".

Då sade Maheli: "helig, helig, helig, är Herren, mäktig och stor. Med en
qvinnas hand hafver han slagit den stora hären och af spenabarnens mun
bereder han sig ett herrligt lof.

Jag tänkte i min ångest, Herren hafver förskjutit mig, hans öga hvilar
icke på hedningarnas stad och han hafver lemnat mig i mörkret, men se då
uppehöll han mig med sin högra hand och förde mig till ljus och klara
källor, och då jag tänkte: stormen varder mig förstörande, se, då bjöd
han stormvinden, att den tog mig på sina vingar och förde mig till
ljufligare ängder. Och då jag bäfvade att jag skulle försmäkta af törst,
se, då beredde han mig lefvande vatten och ljuflig svalka i sina gårdar,
att jag hos Herrans folk må lefva och i mina fäders land få dö; och han
hafver upptagit minom herra och min förstfödde i sino lande".

"Nå så sluta då en gång", skrek argt en hvass röst och, paff, small
locket opp af den tillslutna dosan, och en underlig liten gubbe tittade
opp och stod och vickade deruti.

Alla tego, endast en melodiskt susande sång den jag hört hela tiden
fortfor ännu.

"Hvem galar och skriker här!" sade åter gubben, "kan man då aldrig få
vara i fred? jaså, är det ni snäckor der, som hålla oväsendet. Hvad
skriken j efter?"

"Vi äro sändebud från det mäktiga Söderhafvets konung", svarade den ena
af snäckorna. "Han har sändt oss hit, för att få höra budskap från sina
anförvandter i dessa trakter. Det är, som man vet, ej stort att lita på
sjömäns berättelser, och han vill veta säkrare genom oss huru de lefva
här".

"Ack", sade den hufvudlösa damen, "hvem är den potentaten? Jag mins ej
att det någonsin kom sändebud från honom till vårt hof".

"Han är den mäktigaste af hafskonungarne. Ett präktigt hof, ett rikt och
folkrikt vatten".

"Folkrikt land?" frågade en röst.

"Nej vatten. Försök att räkna söderhafvets vågor, då får ni veta hur
talrikt hans folk är. Visserligen är vattnets folk olika jordens. Ord
talas der aldrig, allt är sång. Har ni hört stormen fara öfver hafvet,
ni har då hört vågornas sång. Då är stor folkförsamling, då talas
kraftiga, vackra ord, med lifliga åtbörder och hög röst om kung och
folk. Eller har ni sett vågorna leka och smekas en afton, vid stranden,
just då de hålla på att slumra? Har ni hört hur ljuft de då sjunga, huru
smekande i deras vänliga samtal. Man har talat om Sirenernas sång för
att locka sjömännen i hafvets djup; nej icke för att locka ha de sjungit
så; men de hafva talat vänligt till de förbifarande, och deras toner
hänföra dödliga öron. Nu vilja de aldrig mer tala till jordens barn, de
veta att dessa ej kunna bära det. Ljufligt att bo i hafvets krystall,
skönt i dess lunder af korall, herrligt dess språk, det heter sång."

"Atlantos är konungens broder, åldrig som han, mäktig och stor. De
helsa hvarandra med vänskap. Atlantos sonason är den sjö som svallar här
utanföre. Han älskade Saima, den blåögda sköna, från tidernas morgon,
men afundsjukt lade sig landet till hinder emot deras förening. Och
Saima hon kastar längtande sina blå ögons blickar emot hafvet, men en
talrik vakt af landtandar stå med sköldar och spjut af tall och gran och
stänga till och med åsynen af den älskade. Och hon sjunger klagande sin
sång, och hafsviken den lyssnar och kastar sina vågor med storm mot
landet, men kan ej besegra det. Nu säger man att menniskorna sett deras
längtan och deras kärlek, och att de skola bekriga landet för att förena
de båda älskande. Så lydde sagan på söderhafvet.

Konungen sände oss hit med budskap till menniskorna för att lofva dem
belöning. Lätt skola Finlands skepp bäras fram öfver böljorna, och
återvända lyckligt till säkra hamnar. Hafvets konungar skola icke fordra
med stränghet sin tribut, ty de åldrige älska de unga, och önska deras
förening. De äro ädle och mäktige, de älska att sprida trefnad och
välsignelse till menniskorna i de aflägsnaste bygder".

"Uff, sådana dumheter", sade gubben i dosan. "Finland, ja det är rätta
landet att tala om. Fattigdom, dumhet, uselhet. Tacka lyckan om folket
här kan skyla sitt elände med litet Lybecks glitter, och för öfrigt må
det vara nöjdast att ingen vet, att det finnes här i verlden".

"Vise man, sanning talar du", utlät sig den judiske presten och
upplyfte härvid sitt hufvud så högt att jag ej mera trodde det kunna
nedfalla, men se, det föll och derefter började mun och skägg endast att
så mycket hastigare röras.

"Finns här då ingen, som man kan tala ett förnuftigt ord med", sade åter
gubben i dosan. "Hvem är väl månne den der grå herrn i glaskupan, han
ser mera förståndig ut?"

"J uppmanen mig att säga hvem jag är, emedan jag är eder okänd", svarade
nu en klar röst från lampan. "Nåväl, jag skall säga eder det, ty den
okände är alltid ensam, om han än omgåfves af hundrade. Att jag är en
lampa det sen J alla, att äfven jag någongång lyst, det tron J utan att
jag behöfver säga det, och ehuru J sen, att jag endast är af simpel
lera, så förmodar jag att J icke derföre ansen mig för ringare, ty J
veten väl att den simplaste lerlampa kan lysa den vise, under det den
slösande oduglingen bränner doftande oljor i dyrbara gyllene käril. Hvad
viljen J derföre att jag skall säga eder? Hvad jag gjort? hvad stort jag
uträttat. Men anstår det väl mig att omtala mina egna förtjenster? Dock,
J åstunden det, jag vill öfvervinna mig sjelf, för att göra eder till
viljes. Ty om än blygsamheten är en helig pligt, så finnes dock en, som
är större, den nemligen, att med beredvillighet gå det allmännas
önskningar till mötes.

Jag vill alltså säga eder, att det första minne jag har, är af en tid,
som var mig ganska ärofull. Jag lyste då för en Romare, värdig detta
namn. Han lemnade sitt hem, en liten enkel boning, för att rädda
fäderneslandet. Jag följde honom i hans tält och lyste hans nattliga
vakor för fosterlandet, jag lyste honom ännu då hans själ kämpande
flydde ur kroppen.

Hans egendom tillföll hans son, och denne föraktade den ringa lerlampan.
En slaf bar mig till sitt usla hem, men endast sällan tvangs jag att
belysa hans elände, ty han ägde ej olja att gifva mig. Men en natt
påtände han min veke. Han gick för att tända eld på den boning, hvilken
tillhörde hans husbonde, hvilken agat honom tyranniskt för ett ringa
fel. Han blef röjd och dödades. Han hade fällt mig ur handen, jag blef
gömd i mullen och låg der länge, länge. Jag sörjde att mitt lif skulle
förflyta utan nytta, men -- huru ofta föranleder icke en ringa
tillfällighet en stor förändring i vårt öde! En dag kom en fattig enka
gående, hon fällde ur handen en liten penning och började söka den, och
så fann hon mig. Hon bar mig till sin boning, köpte olja för sin penning
och tillbragte sin natt i bön och arbete för sina begge små sofvande
barn.

Hon var Christen. Hon hade öfvergifvit vänner och anförvandter för sin
tros skull och lefde nu i Pompej utan att vara bemärkt af de Christnas
fiender. Men det stillaste lif förmår icke afvända förföljarens
verksamhet. Jag såg en man inträda hos henne. "Offra åt gudarne i
morgon, sade han, att du må få lefva; eller du dödas och dina barn bli
slafvar".

Han gick, hon nedsjönk i bön. Derpå steg hon opp, tog mig i sin hand
och lyste på sina begge barn, hvilka slumrade godt i hvarandras armar.
"Ack, suckade hon, deras späda läppar kunna ännu knappt utsäga Hans
namn, hvem skall lära dem att tro, hvem skall rädda deras kropp och själ
från förderfvet. Och jag kunde dock få blifva hos dem, jag äger att
välja".

Hon knäböjde åter, hennes anlete förklarades och hon utbrast: "lofvad,
lofvad vare min Frälsare, prisad att du hafver funnit mig värdig att dö
för din skull. Skulle väl du behöfva mig till ett verktyg för deras
frälsning? Skulle ej din kärlek och din makt förslå! Med fröjd vill jag
bekänna dig och dö!"

Då skalf jorden, Pompej skakades på sina grunder. Hastigt sprang hon
opp, tog sina begge barn på sina armar". - - -

Ett förskräckeligt brakande afbröt berättelsen. Jag sprang opp förfärad.
"Ha, ramlar Pompej?" ropade jag förvirrad.

"Åh nej, bara spiselkransen", svarade min värdinna, som hastigt inträdde
skrämd af bullret. "Nå det var ledsamt nog ändå. Hvad du måtte blifvit
skrämd. Jag var nyss här inne och du tycktes slumra; jag ville ej störa
dig, utan gick bort. Få se huru det gått med alla småsakerne der på
kransen?" I detsamma fladdrade en klar låga ett ögonblick i spisen och
försvann. Jag såg det, det var pilen, som i ett ögonblick var blefven
aska. Vi började leta bland marmorbitarne. Af Chinesen återstod endast
nacken och det nickande hufvudet, resten var i smulor, äfvenså
sockerfiguren; men den blå bandrosen var oskadd. Den hufvudlösa damen
vände sig, då man drog på tråden, lika sjelfbelåtet som förut för sin
spegel. Men ömkligt var att se den lilla nätta flickan med hucklet. Allt
tittade hon lika förnöjdt åt sidan, men ack, hennes spegel var
sönderslagen; och just då jag stod och beklagade henne, märkte jag att
mitt glasöra fallit i golfvet, förmodligen då jag sprang opp i
skrämseln, och det låg nu krossadt i otaliga bitar.



De vackraste händerna.


Det var engång sex systrar. De voro alla en förnäm herres barn, men nu
var den förnäme herrn död, och de sex systrarne lefde ett fattigt och
svårt lif i ett litet hus ett stycke utom staden. Fyra af de fem äldsta
fröknarna suto dagen om vid fönstret och tittade utåt vägen, och suckade
när en grann vagn for förbi; den femte satt alltid för spegeln, ty de
hade endast en helt liten spegel, och derföre måste de tura om att få
begagna den. Den, hvars tur det var att få sitta för spegeln, hade då
också alltid rättighet att begagna alla grannlåter, som funnos qvar
sedan bättre tider, för att pryda sig med och laga sig grann. Men när en
annans tur kom att få sätta sig för spegeln, då måste alltid den, som
sutit der förut, kläda af sig alla grannlåterna och lemna dem åt
systern.

Ibland tog någon af fröknarna också en virknål i hand för att virka på
ett grannt band eller spets, och det såg så förnämt ut, när hon satt så
fin och stack ett stygn då och då, men det var förskräckligt, hur
tråkigt det var ändå.

Men Sabina, sjette systern, hvad hade hon då för sig? Jo, hon sopade och
städade och hjelpte gamla Greta, fröknarnas enda piga, stundom i köket,
stundom att sköta den lilla trädgården, stundom till och med att se om
kon, när Greta måste vara borta vid någon annan syssla. Och Sabina sjöng
och trallade dagen om, och sprang glad som en fogel omkring, under det
systrarna suto inne och hade tråkigt. Och hur Sabina arbetade och var
snäll, så räckte afkastningen af det lilla landstället så till, att hon
alla dagar hade åtminstone en rätt mat att ställa framför systrarna. När
qvällen kom, då satt alltid Sabina inne hos dem och sydde så tätt, stygn
efter stygn, som om nålen brännt hennes fingrar.

Men systrarna sade ofta emellan sig: "den Sabina, den Sabina! ack
hvilken skam komma vi icke att få af henne. Det synes ju tydligt, att
det aldrig blir herrskap af henne. Alla hennes anlag äro bara piganlag".

Och Sabina skrattade och menade: "bli ni alla förnäma fruar, så får jag
väl tjenst hos någon af er då". Och lika flitig var alltid Sabina, och
sprang aldrig till fönstret att se på de granna herrskaperna, som foro
derute, utom när den unge prinsen red förbi, då gömde sig alltid Sabina
vid köksfönstret för att ändå få litet se på den ståtliga och rara unga
prinsen; men det talte hon ej om för systrarna, ty hon ville bara se
honom, men icke tala om det.

Men årena hade allt gått fram, och ännu hade fröknarna inga friare fått;
det var underligt, ty de voro rätt vackra allihopa, och hade isynnerhet
alla så genomfina och vackra händer. Dem ansade de också af all förmåga
och föraktade alla, som hade grofva händer, ty det syntes ju, att de
voro simpelt arbetsfolk, alla som hade simpla händer; och deras egna
voro så adeliga och fina, så det var makalöst. Men lilla Sabinas händer
de voro nu allt sisåder litet sträfva ibland, fast de voro mjuka och
goda som bomullskuddar, när hon vårdade någon sjuk, eller eljest vänligt
smekte någon.

Nu fingo fröknarna en dag höra, hurusom den gamle kungen ville, att den
unge prinsen skulle gifta sig, men att prinsen aldrig fick någon brud,
som var honom i lag, ty han ville ingen annan ha till brud, än den, som
skulle ha riktigt vackra händer; och alla prinsessor, som han hade sett
på sina resor, hade så fula händer, och så hade alla hofdamerna med och
alla de förnäma fruntimmerna; och det var riktigt svårt, ty kungen hade
lofvat prinsen att få gifta sig med hvem han ville, bara hon vore
förnäm. Men ingen oadelig, om än hon haft de allrautsöktaste händer,
skulle han få ta.

Nu blefvo de fem fröknarna så utmärkt belåtna, och sågo sig ren en hvar
som prinsens brud, eller åtminstone som thronföljarbrudens syster, ty
bland så många vackra händer måste väl något par behaga prinsen. Nu
användes de sista pengarna, som funnos i huset, att köpa oljor och
skönhetsvatten, och det var ett fejande med att laga händerna i ordning,
att maken ej varit sedt; och fröknarna sutto alla fem hela dagen med
händerna, upplyftade i vädret, för att de skulle bli hvita.

Så sade den äldsta: "Nej, nu vill jag ej vänta längre. Fast prinsen
ridit här förbi alla dagar och jag bjudit till att alltid visa mina
hvita händer vid fönstret och han alltid sett hitåt, så har han ändå ej
tyckts märka dem". Och så kommo fröknarna öfverens om, att de skulle gå
att spatsera en i sender i slottsträdgården, och den som gick dit skulle
då alltid få bruka alla granlåterna, och så skulle väl prinsen få se
någon af dem, hvem som skulle ha bästa lyckan. Men som det ej passade
sig att gå ensam, så skulle Sabina alltid följa med, ty henne var ingen
af fröknarna rädd för att ta med sig. "Hennes pighänder", sade
systrarna, "dem bryr sig minsann ej prinsen om".

Nu hade äldsta fröken sutit fyra timmar för spegeln, och hvita
similé-klädningen hade hon på sig och blå silfverblommorna på hufvudet
och de granna glasjuvels-örhängena och ringarna och kammarna, och
bronskederna och armbanden och allt annat grannt var ren i ordning. Nu
steg hon upp kastade florschaletten på sig och tog solfjädern i handen
jemte näsduken med qvartersbreda spetsar och så gick hon med Sabina, som
bar en slät hvit nättelduksklädning, en liten schalett knuten kring
halsen och sin lilla halmhatt på hufvudet.

"Gå litet bakom, kära Sabina, så kan du gälla för min kammarjungfru,
icke täcks jag gå bredvid dig, som är så simpelt klädd", sade fröken.

En helt liten stund hade fröken spatserat i trädgården med Sabina bakom
sig; då kom också prinsen och helsade på fruntimmerna, och talte så
artigt med fröken, och fröken tyckte att det var så varmt och drog
handskarna af sig, för att prinsen skulle få se hennes fina händer. Men
bäst fröken gick och bar i handen sina handskar, så fastnade ena
handskens spetsgarnering vid en buske och refs sönder, och fröken blef
så ledsen och sade: "aj mina nya, dyra handskar", och ernade just börja
gråta. Men Sabina hviskade: "var ej ledsen Amirantha, lemna du den bara
åt mig och promenera vidare en stund". Och när fröken Amirantha kom
samma väg tillbaka, kom Sabina emot henne med handsken hel och nätt
igen. Hon hade nål och tråd i sin ficka, och hennes snälla fingrar hade
lagat spetsen hel, och så var det tid att fröken måste gå hem igen.

Dagen derpå tog andra fröken den hvita similé-klädningen och blå
silfverblommorna och armbanden och alla grannlåterna, och Sabina följde
åter med henne till slottsträdgården. Och åter kom prinsen och talte med
den fröken och följde henne att spatsera och visade henne allt vackert
och märkvärdigt, som fanns i trädgården; men lilla Sabina tycktes han ej
bli varse. När de nu spatserade, kommo de till ett sumpigt ställe; och
der satt på marken en liten fogel, som insnärjt sig i gräset, kanske i
någon snara, och icke slapp upp. Och den slog med vingarna och skrek så
jemmerligen och dess små ungar i boet ofvanföre räckte ut näbbarna öfver
kanten af boet och skreko alla så ömkligt. "Husch, hvad der är vått",
sade fröken, "fy" och så snörpte hon på sin fina näsa och förde så
vackert sina fina hvita händer, och gick en annan väg.

Lilla Sabina sade ingenting, utan plockade tyst några grenar, som hon
kastade på det våta, skörtade smått upp sin klädning, och trippade nätt
öfver dem på sina små fötter till fogeln, som befriad sjöng en glad
drill och flög bort. Straxt var Sabina igen hos sin syster och prinsen,
hvilka ingendera syntes ha märkt hvad hon gjort, och prinsen var
öfvermåttan artig mot fröken, och så var den spatserfärden slut.

Nu var det fröken Melicertas tur, och länge satt hon för spegeln, och
grann var hon, och hennes blonda hår var så högt friseradt, som den
största blårtott på gamla Gretas spinnrock, och de blå blommorna klädde
henne så väl.

Nu var prinsen redan nere i trädgården, när fröken Melicerta och Sabina
kommo, och åter helsade prinsen så artigt och förde fröken omkring, och
Sabina gick efter. Men så föreslog prinsen, att de skulle spatsera utåt
parken, och allt längre gingo de, och fröken Melicerta var så glad, och
tänkte: "se så, mig vill han visst ha, efter han går så långt". Litet
rädd såg hon visst på de tjocka molnen, som skockade sig, men hon
tänkte: "lappri på hvita similéklädningen och blå blommorna, nog får jag
bättre när jag blir prinsessa".

Sabina gick vänligt fram och sade: "monne vi ej borde vända om, vi få
visst regn"; men i detsamma började det redan regna så starkt, att
prinsen bjöd fruntimmerna stiga in i en liten jagtkoja i skogen, tills
ovädret skulle gå förbi. Men ovädret gick ej förbi, utan det
hällregnade, och åskan gick allt värre, och fröken Melicerta var så fin
och skrek och gömde hufvudet i sina vackra händer för hvar skräll, och
gret och låg matt på tältsängen med händerna lagda på vackraste sätt.

Men nu blef det middagstid; prinsen visste, att det fanns thé uti ett
skåp och Sabina fäste nätt sin näsduk framför sig, tände upp eld, kokte
thé och bjöd ikring med skorpor ur skåpet. Och fröken Melicerta åt rätt
raskt, fast hon var så rädd att hon ej skulle få ned en bit. Men så
klarnade vädret, och alla gingo nu hem, och så var den promenaden slut.

"Hvad jag måste skämmas för den Sabina i dag", sade fröken Melicerta vid
hemkomsten; "ja, prinsen skulle bestämt friat till mig, men när han såg
huru Sabina var som en kökspiga och ändå kallade mig syster, så ville
han väl ej ha en köksa till svägerska".

"Ja, jag tar bestämt icke Sabina med mig", sade fröken Melladora; men,
sådan harm, hon träffade alls icke prinsen.

Fyra långa dagar hade nu fröken Rosimunda nödgats vänta, att det skulle
bli hennes tur; hon som var den yngsta och vackraste af fröknarna. Nu
fick hon änteligen gå. Och hon hade sytt så många garneringar och
grannlåter på hvita similéklädningen, att man knappt kunde känna igen
den. Hon gick så nätt och fint och trippade i sina små trånga skor; och
hon måste ta Sabina med sig, för att leda henne ibland, när skorna
klämde så hårdt, att hon ej kunde gå annars. Hon hade klädt sig så
länge, och sen gick det så långsamt att gå i de trånga skorna, att det
började mörkna redan, när fröken Rosimunda kom med Sabina i kungens
trädgård. Och nu kom prinsen dem till mötes och förde dem så artigt
omkring; och bäst det var, började granna lampor att tändas i alla träd
och präktiga lusteldar och fyrverkerier lysa på alla håll, och fröken
Rosimunda gick så lycklig vid unga prinsens sida, och hennes fina händer
skimrade ännu hvitare och finare i lampskenet.

Bäst hon nu gick och tänkte på all denna herrlighet, som hon skulle bli
herrskarinna öfver, såsom hon hoppades, så märkte hon ej att hennes
florsgarnering fladdrade emot en lampa och började brinna, och inom ett
ögonblick stod hon omgifven af eld på alla sidor, ty hela hennes granna
drägt stod i låga och fladdrade för blåsten. Dock, länge räckte det
visst ej, ty i samma ögonblick hade Sabina hunnit fram, kastade armarna
omkring sin syster, slog på lågorna med sina små händer, och innan kort
var faran förbi för Rosimunda.

Similéklädningen var för alltid förlorad, och det var skada; men ännu
värre var, att Sabina stackare hade brännt sina händer, så att de voro
alldeles fulla med blåsor och sår.

Nu kom straxt kungens egen läkare för att förbinda henne, och prinsen
kysste de sårade händerna och sade: "min ljufva Sabina, så du har
blifvit illafaren, för att jag icke släckte sjelf, utan ville se in i
ditt hjerta. Se dock, huru vackra äro icke dina händer", och så vände
han sig till kungen och hela hofstaten, som just kom ned i trädgården
och sade: "Nu har jag funnit den jungfru, som har de vackraste händer,
och vill hon bli min brud, så sen j här den, som skall blifva det".



Suomiqvinnan på Saimaudden.


Länge, länge, för många hundrade år sedan, då Finland ännu icke hade
kommit under svenska väldet, då stod på en udde i Saimen en ståtelig
gård, och der bodde en slägt af det gamla Savofolket, stolt och mägtig.
Mången strid hade männen af denna ätt utkämpat emot Hämäläiset och
Karjalaiset, och månget härjningståg hade de utfört ända långt bort åt
ryska sidan; men nu hade en annan, en svårare fiende uppstått att strida
emot, nemligen Svenskarne, de stolta, öfver hafven komna. De kämpade med
korset och svärdet, de kämpade med ordet, och för dem dukade småningom
Suomifolken under. Men ätten på Saimaudden stod ännu fast, den trotsade
svärdet, den trotsade ordet, den trotsade korset.

Etthundrade år hade förflutit sedan helige Biskop Henrik första gången
predikade Kristi namn på Suomis jord, men ännu lefde ätten på Saimaudden
i stolt oberoende. Icke vågade sig den svenska Konungens fogdar dit, för
att utkräfva skatt; ty de, som begett sig dit i sådant ärende, hade fått
skäl att svårligen ångra sitt tilltag, och ingen vågade för domstol
tilltala någon af Saimauddens folk. Men på uddens gård satt slägtens
äldste och skipade lag och sträng rätt bland de sina.

En dag steg i stugan in en korsets man och predikade korsets lära för
det stolta folket derinne, som satt man vid man och gästade vid yngsta
sonens bröllop. Och runosångarne på golfvets midt stannade en stund i
sin sång, hand i hand, tigande och lyssnande, undrande hvad detta månne
blifva; men snart började den ena ljudligen:

      "Nu den gamle Wäinämöinen
      Körde slabberkäft ur stugan,
      Föste pratman ut i kärret,
      Sjöng hvar obedd gäst i dyen".

Och då hördes ett bifallssorl kring stugans bänkar. Vredgad bortgick
korsets man, och sade: "ve eder, J hedningar, eder skall olyckan krossa,
och tigga skolen J ännu om dopets nåd, den J nu förkasten!"

En lång tid hade förgått, och ätten på Saimaudden hade slutligen blifvit
nära förödd. Oupphörliga strider hade småningom förtärt den. Der suto nu
endast qvar trenne åldrige bröder, gråskäggige vakter vid ugnen. Alla
deras söner hade stupat, utom Saivo, den yngste af dem, och i hans sex
raska söner uppväxte nu ättens på Saimaudden hopp.

Men Saivo var utgången att lära sina äldsta söner strida mot skogens
konung, och hemma vid ugnen suto de tre gråskäggsmännen och Ylpytar,
Saivos hustru, med de yngsta barnen. Då inträdde åter korsets man,
helsade med hotfulla ord och sade: "gamle hedningar vid grafvens rand,
frälsen edra själar från fördömmelsen. Unga qvinna, sex söners mor,
fräls dina söners själar, antagen det heliga dopet och den Korsfästes
tecken. Hafven J icke sett huru förbannelsen förföljer eder? Edra män
hafva stupat, endast gubbar och barn återstå; böjen eder inför Herrans
straffande hand!"

Då knotade gubbarne vid ugnen, och opp steg Ylpytar och sade: "Foga dig
hädan man! icke malar din trolldom Ylpytars hjerta till mjöl, mäktigare
skulle den då vara. Gå, att ej Saivos små barn bära dig hädan". Och
korsets man gick, men hans ord voro icke mildhetens, de voro vredens och
förbannelsens.

Ännu bodde spridda i skogarnes djup, bakom moar och sjöar, män som icke
underkastat sig det fremmande väldet. Stundom, när de icke förmådde
mera, då låtsade de vara underkufvade, men reste sig åter, än här, än
der. Men Saivo sade: "icke rår den ensamme lätt på björnen heller, än
mindre på fienden. Många kunna vinna, der en och en faller". Och han
lemnade hemmet i Ylpytars vård och barnens och gick genom ödemark och
skog uppmanande alla, som ännu stodo qvar af Suomifolken, vare sig
Hämeläiset eller Karjalaiset, eller män af hans egen stam, att bryta opp
mot den gemensamma fienden.

Men Svenskarne grepo Saivo och sade att han var en förrädare, och dödade
honom. Och Ylpytar utsände sin äldsta son och sade: "Gå till Svenskarne,
lär dig deras konster, att du må kunna öfvervinna dem och fullfölja din
faders verk. Lär dig att blifva ditt fäderneslands befriare och att
hämnas din far".

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade
till sin andre son: "Gå till Svenskarne lär dig deras konster, att du må
kunna öfvervinna dem och fullfölja din faders verk. Lär dig att blifva
ditt fäderneslands befriare och att hämnas din far".

Sonen gick, men ett år förlopp, och han hördes ej af. Och Ylpytar sade
till sin tredje son detsamma, som hon sagt åt de andra båda.

Men ett år förgick, och i stugan inträdde korsets man och sade: "Qvinna,
har Herren sökt dig nog: din man och dina båda äldsta söner äro döda, är
ditt hjerta nu ödmjukadt?"

Men Ylpytar svarade: "dåre, skulle mitt hjerta ödmjukas derföre, att de
käraste, jag egt, lefvat som män och dött för Suomilandet. _Nu_ först
kan jag vara stolt. Och ännu lefver den, som skall fullborda deras
verk!"

"Han lefver, ja", hånade mannen, "en tjenare i Konungens hof, en riddare
i siden och guld i Konungens tjenst".

"Lögn talar den falskes tunga", sade Ylpytar.

"Tror du ej mina ord, så se med dina ögon. Men förkrosselsens dag skall
ännu komma öfver dig, du högmodiga", sade mannen och gick.

Men i Ylpytars hjerta brände hans ord. "Har han, mitt hjertas käraste
barn, blifvit en tjenare hos röfvarn af Suomilandet, han som dödar
Suomispråket, det sköna, och lägger sitt språks band öfver Suomifolk och
Suomihjertan. Deras trollkonster hafva förvändt ynglingens ögon med
rikedomar och guld. Bröd, om än hårdare, fanns ock i Suomilandet. Ve
den, som säljer fosterlandet för guld eller bröd. Hafva de förvändt
hans ögon med ära och glans? Den ära, som vinnes i främlingens tjenst,
är lik vågens skum, ett glitter utan värde".

Och Ylpytar lemnade sina tre yngre söner hemma, att värna hemmet på
Saimaudden, och hon sade: "Minnens det arf, J fått att vårda; ännu har
öfvermannens fot icke beträdt Saimaudden, när mägtig tid fodrar, skall
barnet vara man".

Och Ylpytar antog till sitt yttre ett ödmjukt skick och gick ut ibland
folket, och hon sökte sin son, och hon fick veta, att han fanns bland
krigarne, som stridde vid Sverges andra gräns, och hon gick och sökte
honom ända der.

Men vid det hon gick från den ena skaran till den andra, sökande sin
son, då trädde till henne åter korsets man, densamme, som hotat henne i
hemmets stuga, och han sade: "qvinna, böj ditt hjerta i ödmjukhet; din
gård är bränd, dina tre söner hafva fallit alla vid dess försvar, och af
hela din ätt återstår ingen mera än din son, som tjenar i Konungens hof,
och som ödmjukat sitt hjerta inför korset".

"De hafva stupat alla? Den yngste ock? -- Dock smält icke ännu, hjerta,
veknen icke senor, ännu måste lifvet lefva. _En_ står kanske ännu att
rädda". Och bort hastade hon.

På ett slagfält mellan döda och döende återfann, Ylpytar sin son. Hennes
vård väckte den döende till sansning.

"Min mor, du här?" sade han. "Haf tack, se jag dör ung, men min död är
skön, jag dör ju för fosterlandet!" och hans blick slöts och han dog;
men Ylpytar sjönk tillsamman.

"Ha, arme bedragne! du dog i din villa, du dog fången i lögnen. Hade du
fallit i ädel kamp _mot_ dessa, med hvilka du nu framgick, då hade din
död varit skön. Dö Ylpytar, ditt lif är slut!"

Men än en gång nalkades korsets man, och han såg den i stoftet
nedfallna, och han sade: "Nu, Ylpytar, är du krossad, kom att af min
hand mottaga upprättelse!" Men Ylpytar sade: "Vik hädan onde trollkarl,
och kom ej vid den åt döden vigda".

Men öfver de dödas fält sväfvade sagta fram en späd gestalt. Det var en
ung flicka i hvit drägt med svart kors på bröstet. Hon hade i sitt
hjerta varit ynglingens brud, men var af sin moders löfte helgad åt
korset. Hon gick fram till den döde ynglingen, knäböjde vid hans sida
och bad med sagta röst, men af hjertats djup. Och innerligare och
innerligare ljöd hennes bön, hela hennes själ syntes i den uppgå till
Gud i försakelse. Och hon varsnade den i stoftet nedsjunkna modren och i
hjertats ord utgöt sig hennes bön öfver den förkrossade, om tröst och
klarhet för henne, som ännu ej sett ljuset, om tålamod och ett
försakande hjerta.

Och Ylpytars hjerta veknade, hon gret.

"Haf tack, o flicka, du det främmande landets barn, för dagg på Ylpytars
afton. Till Suomis gamla folk går Ylpytar; låt din milda, vackra bön
ljuda öfver den döende".



Blommornas nytta.


Det var en gård; och vid den gården var en helt liten kulle eller
backhympel; och på den vexte just ej mycket gräs utom högst uppe på
toppen; der stod en liten fläck rikt bevext med gräs och örter. Der
vexte liljeconvalljer och gullvifvor, kamillblommor och millefolium, men
de stodo nu endast i knopp. Och när solen såg varmt och vänligt på dem,
så tänkte de, att hon gerna skulle se dem slå ut; och den ena och den
andra började smått öppna på knoppen, och på somliga tittade redan ett
litet gult, eller rödt, eller hvitt blad fram ur höljet.

Kom så en snigel krypande: "Usch, ni dumma blommor, hur kan ni tro att
solen vill ha er att blomstra. Nytta, nytta ska ni göra, och håll man
vackert inne med all grannlåt och fåfänga".

Och blommorna bjödo till, allt hvad de förmådde, att krympa ihop sina
knoppar, och vågade ej låta sin fägring sticka fram af fruktan att det
skulle vara orätt.

Så kom gårdens husbonde och sade: "Matts, tag din lia och slå ned den
der lilla grästappen der så kommer den till nytta".

Och det blef hö af den lilla grästappen, och det räckte nästan till en
hel munsbit åt en ko; och så blef det rigtigt nytta af de lappris
blommorna.



Harpspelerskans Dotter.


"Hon skall ju vara död, den der stackars Clara", sade fru ***.

"Ja hon har gått till hvila", sade Helena, med betoning på ordet hvila.

"Ja du må visst säga hvila", inföll Charlotte, "hon var en af de der
oroliga själarna, kan jag tänka, hvilka alltid sakna hvila. Hvad kunde
man ock begära af flickan stackare, uppfostrad, som hon var, af en
kringvandrande Tysk musikantska".

"Hennes mor dog, då hon var tio år gammal, tidigt var då hennes
uppfostran gjord", menade Helena, med ett sorgligt småleende.

"Jag känner nästan ingenting om henne", sade fru ***, "huru kom hon till
Lingdahls?"

Helena svarade: "Hennes mor hade som harpspelerska samlat sig en liten
obetydlig förmögenhet, och trött vid sitt kringvandrande lefnadssätt,
nedsatte hon sig i en af våra småstäder, der hon hörde af för huru
oändligt litet många fruntimmer lifnärde sig. Men den stackars
harpspelerskan hade under sitt kringirrande lif aldrig lärt sig hushålla
med penningar, och än mindre denna massa af småkunskaper, som fordras
för att hushålla på vårt lands sätt. Hennes lilla besparing försvann
mellan hennes fingrar, tyckte hon, och inom några år var allt slut.
Under yttersta nöd framsläpade hon ännu ett par år af sin lefnad och
lemnade vid sin död sin lilla tioåriga Clara alldeles värnlös.
Lingdahls, som då bodde i samma stad, togo den lilla värnlösa flickan
till sig. Det är allt, hvad jag känner af hennes tidigare historia.

Jag såg henne sedan ofta nog i huset, en ytterst arbetsam flicka! Ofta
roade det mig att betrakta henne, då hon trodde sig obemärkt; jag såg
huru en verklig feberglöd brann på hennes kind, hennes öga glänste,
hennes händer darrade af ifvern. Hon äflades, jag kunde nästan säga,
både natt och dag. Intet nöje, ej ens en promenad tillät hon sig, och
var alltid i verksamhet med de mest olikartade sysselsättningar. Fru
Lingdahl ville någon gång förmå henne att taga sig någon ledighet:
"Ånej, söta tante, i morgon då skall jag promenera, då är det här
arbetet färdigt; men nu behöfver Sophie sin klädning eller behöfva
bönorna skäras, eller kragorna strykas, eller strumporna stoppas, eller
hvad arbete hon än för händer hade, göras färdigt".

Jag var bortrest en tid och fann vid min återkomst en sorglig
förändring.

"Stig in till min stackars Clara", bad fru Lingdahl, "så gick det med
min flinka hjelperska!"

Jag gick in till Clara. Hon satt på golfvet med en hop sönderklipta
lappar framför sig och spritade och spritade med samma ifver, hvarmed
jag förr sett henne arbeta. Hon helsade mig vänligt och uttalade sitt
nöje af att se mig. "Men förlåt, goda Helena", sade hon, "ser du, jag
har så brådt om, jag hinner ej stiga upp för dig, sitt ner så länge,
bara jag får slut på mitt arbete skall jag spela för dig". Härmed visade
hon på harpan, som hon ärft af sin mor. "Rättnu blir mitt arbete slut,
då får jag spela så mycket jag vill, och ingen klandrar min mors minne,
fast hon var en harpspelerska; ty ser du, jag har så gjort unnan allt
arbete, att ingenting mer finnes att göra, och då kan jag spela utan att
synda. Ser du det måtte väl ej vara mera illa att spela, än att rakt
sitta med händerna i famnen och göra ingenting, som jag ju ändå skulle
måsta göra, när allt arbete är slut".

Jag satt hos stackars Clara tills det blef afton. Hon spritade och
spritade. Hon hade ej sofvit på många dygn, hon hade spritat hela
nätterna, hon hade ej tid att sofva, sade hon. Jag gick in i hennes
idéer och sade, att hon nu snart hade slut på allt arbete, så att hon ju
bara hade helt litet qvar till i morgon, bara hon nu skulle sofva litet
först.

"Ja, men vet Helena, jag har så ofta, när jag lagt mig om qvällen, tyckt
att allt skulle vara nära bortgjordt, men när jag vaknat om morgonen, då
hade åter så rysligt mycket arbete vuxit upp under natten. Jag törs ej
sofva".

Slutligen lyckades jag dock förmå henne att lägga sig.

"God natt, Helena", sade hon och nickade vänligt åt mig, "i morgon,
Helena, i morgon!"

Jag gömde hennes lappar, jag gömde allt, som kunde påminna om arbete,
och inträdde helgdagsklädd hos henne följande morgon, som var söndag,
och då hon frågade efter sitt arbete, sade jag henne, att det vore synd,
att arbeta om söndagen.

"Tror du det är synd? Vet du, jag har syndat mycket, jag har arbetat
mycket om söndagarna. Nej, nej, icke kan jag hålla söndag, jag måste
arbeta". Sedan hon oroligt sökt sina lappar, började hon rifva sönder
allt, hvad hon kom åt, och satte sig att sprita de sålunda erhållna
tygflikarna.

Jag måste slutligen åter låta henne få sina undangömda lappar. Nu var
hon glad och vänlig åter, nickade åt mig och sade: "i morgon, Helena, i
morgon. Ack du vet ej hur roligt det blir?" Hon gick nu hvarje qväll
ordentligt till hvila, och sade blott meningsfullt nickande: "i morgon,
i morgon!"

I går ville vi ännu slutligen göra ett försök; många hade förut blifvit
gjorda. Medan hon sof utburos hennes lappar och allt, hvad som påminte
derom. På det ställe, der hennes arbetskorg brukade stå, ställde jag en
stor korg full af blommor, och harpan prydd med blommor derinvid. Hela
golfvet var tätt beströdt med blommor, äfven så hennes säng, och vid
sängkanten, på den vanliga stolen för hennes kläder, lades en hvit
musslinsklädning i stället för hennes hvardagsdrägt.

Nu vågade jag väcka henne. "God morgon, goda Clara", sade jag gladt, "nu
är det så fridsamt och festligt sedan du slutat allt arbete. Allt är
gjordt, intet finnes mera att arbeta på länge, bara spela. Låt mig nu
kläda på dig och kom sedan och spela".

"Helena, Helena, talar du sanning", utbrast Clara, med en blick så
himmelskt glad, att det skar mig i hjertat. Hon hastade opp ur sängen,
så att jag endast hann löst kasta öfver henne klädningen. I samma
ögonblick stod hon vid harpan och omfattade den med båda armarna; men
hennes händer föllo ned utefter strängarna och framkallade en sakta
dallrande susning, under det hon sjelf nedsjönk i knäböjande ställning,
med hufvudet mot harpan.

Hon var så stilla, ej en suck, ej ett ljud. Jag gick till henne, hon var
död.



Facetter af qvinnans lif.


"Min far var fruntimmersskräddare i Åbo, den siste af det skrået som der
qvarstod. Handtverket hade varit skäligen inbringande, och min far hade
dels ärft, dels sjelf sammanlagt någon förmögenhet, så att vi stodo oss
ganska bra och hade ett trefligt hem. Men andra seder kommo och det blef
knappt om arbete på verkstaden. Stadens medellösa fruntimmer började mer
och mer befatta sig med fruntimmersskrädderi, de lemnade sitt arbete
till en tredjedel af skräddarepriset, och kunderna gingo till dem. Allt
mindre arbete inlemnades på vår verkstad, allt flere arbetare måste
afskedas, och slutligen återstod för min far sjelf knappt något annat
arbete än att jaga "bönhasarne", såsom han benämnde dessa sina qvinnliga
fiender.

Allt bittrare blef hans lynne, och allt otrefligare hemmet, i den mån
"bönhasarne" inkräktade på hans område. Ordet "qvinnfolk", med en
föraktlig betoning på "_qvinn_", var hans enda benämning för allt hvad
fruntimmer hette. Jag var nu redan stora flickan och bad i mitt
oförstånd att min far ville lära mig sy kläder. Nu blef gubben utom sig:
"Du, mitt eget kött och blod, du, bli en af dessa förb. bönhasar!
Nehej. Se så pass makt har jag dock att, åtminstone ur mitt eget hus,
intet qvinnfolk skall komma och tränga sig i karlagöromål. Håll du dig
till qvinnfolks seder och qvinnfolks arbete, snärta. Sy du din slätsöm,
ja, du skall slippa till fru Danet i pension, till och med, och lära dig
fransyska och schattersöm och hvad sånt der qvinnfolks skräp allt heter,
men håll hon sig från karlagöromål, mamsell".

Mycket försagd vågade jag ändå anmärka, att med den der pensionslärdomen
skulle jag ej kunna förvärfva mitt bröd.

"Hvasa, förvärfva ditt bröd? Det skall du väl, så för hin, också låta
bli. Du skall gifta dig och bli en ärlig hustru och sköta hushåll och
barn och inte förvärfva bröd".

"Men min far, tänk om ingen vill ha mig?"

"Låt bli att resonera, mamsell; kan hon ej ställa sig så, att hon får en
man som försörjer henne, så är hon lagom att svälta".

Nu var ej vidare att säga. Jag kom i pension, kunde säga "oui madame",
och "Dieu vous benisse", sydde hela året, som jag gick der, på en
schattersömstafla, der det stod en mamsell som skolfrun sade hette
Lotta, och hon gret vid en graf som skulle vara hennes älskares, Werther
hade han hetat, och hon torkade sig i ögonen med ett kläde, som visst
var ett lakan, ty det räckte ned till hennes fötter, och dessutom stodo
på taflan några djur på fyra fötter, men hvad de skulle föreställa vet
jag ej.

Kanske hade jag med mina pensionsfullkomligheter och det arf jag hade
att vänta, kunnat få mig man, men till min olycka hade far, vid den tid
jag slutade min skolgång, med särdeles ifver förföljt tre systrar,
hvilka hos damerna i Åbo förvärfvade allt mera förtroende som
skrädderskor. Slutligen, för att undgå ledsamheter, hade de lagt in till
Senaten och anhållit om, att af gunst och nåde, dem måtte meddelas
tillstånd att försörja sig genom förfärdigande af fruntimmerskläder, och
de fingo verkligen den begärda tillåtelsen.

Min fars vrede gränsade till raseri. "Skall qvinnfolk tränga ut oss, så
skall jag väl ock visa dem att ännu finnes lag och rätt i landet". Jag
såg snart hvad han menade härmed. Han köpte sig nemligen en egendom, på
det att hans barn skulle ärfva efter landslag och mina tre bröder
sålunda af hans förmögenhet få sex delar och jag den sjunde.

Ack, hvad skulle han sagt om han lefvat nu för tiden, när endast
fruntimmer besörja fruntimmersskrädderiet och verlden ändå står. Nog
skulle han förr trott den förgås, än ett sådant oskick kunna äga
bestånd.

Den häftiga vrede, hvari han mest lefvat de sednaste tiderna, förkortade
hans lif, han dog snart derefter. Min mor hade länge varit död. Bröderna
hade alla studerat och kostat min far mycket stora summor, äfven genom
resor, och slutligen bosättning. Mycket fanns derför ej nu mera att
ärfva. Bröderna behöfde det ej eller, de voro redan alla tjenstemän, men
jag med mina 800 riksdaler kunde svårligen lefva deraf. Mina ögon voro
svaga och stodo ej ut med det för ögonen ansträngande arbetet att sy
slätsöm, som fordrar en så oupphörlig flit om man skall förtjena något
dermed. Med min fransyska och min schattersöm stod ännu mindre att
förtjena något. Icke heller hade jag rätt krafter att tjena som piga,
ehuru jag nu, i denna egenskap, var hos min förmyndare. Jag var
oförnöjsam och fann mig icke i mitt öde och klagade i min själ, och när
jag fick en friare så gifte jag mig, fast jag visst inte tyckte om
honom. Men jag hade lärt mig att man nödvändigt borde bli gift.

Min man var glasmästare i en af våra minsta städer. Så länge mina 800
riksdaler räckte, för hvilkas skull han ock hade tagit mig, så stodo vi
oss bra nog. Min man var ej så svartsjuk om handtverket som far, och
snart kunde jag det rätt bra. Jag skötte nu glasmästeriet och ibland
satte min man äfven in någon ruta: men småningom öfverlemnade han sig åt
sin lust för starka drycker och bredde ej mer kitt på en enda ruta. Jag
var då så mycket flitigare och nog hade allt ändå gått, blott han ej så
ofta skulle slagit sönder rutor, när han kom hem och var oredig i
hufvudet. Detta var mycket svårt. Jag var ej heller så undergifven i
mitt sinne som jag bordt vara, jag gret ofta i tysthet, och då såg han
att mina ögon voro röda och blef än mera uppretad.

Mitt arf var längesen slut, barnen började vexa opp och deras behofver
vexte äfven. Min man låg numera nästan endast i sin säng, men min
flicka kunde redan hjelpa mig både i verkstaden och att sköta de mindre
barnen, och vi hade allt vårt tarfliga bröd, fast min mans utgifter
medtogo en något stor del af vår inkomst. Men han dog, och då först blef
det svårt.

Som qvinna kunde jag ej få fortsätta med glasmästeriet utan verkgesäll,
och ingen sådan ville åtaga sig verkstaden mot mindre betalning än hvad
den nätt och jemnt kunde inbringa i vår lilla stad. Då var jag åter
oförståndig och misströstade och hade velat dö, blott jag fått barnen
med mig. Men Gud hade ännu ej öfvergifvit mig. En barmhertig menniska
gaf mig anvisning på en gammal, liderlig glasmästar-gesäll, som
släntrade kring, tiggande på landsbyggden. Honom vidtalte jag, och han
var nöjd att stå för verkstaden, blott emot det han fick mat, litet
simpla kläder och par supar om dan. Och så fick han gå och släntra och
göra ingenting som förr, men han bar namn af verkgesäll och jag fick
opåtalt sköta yrket som förr. Så gingo några år.

Men ännu en pröfvotid kom. Gesällen dog, och nu visste jag mig intet
råd. Min äldste gosse var ren 12 år gammal och kunde visst sätta bra in
rutor, isynnerhet när jag hjelpte honom, men han var ändå inte gesäll.
Men, vet fruarna, så genomgoda och rara voro borgmästarn och
rådmännerna, att de tilläto honom ändå att få stå för verkstan som
verkgesäll, då ingen annan glasmästare fanns i stan som kunnat klaga
deröfver, och han var, gud signe gossen, så riktigt beskedlig emot mig
och sina syskon, att han lät oss alla lefva på hvad vi förtjenade i
verkstan, och nu hade vi så mycket arbete då stan byggdes opp efter
branden, så vi alla hade fullt opp att göra.

Som fruarna vet, ärfde jag härom året litet efter min bror, som dog
barnlös. En ensam menniska behöfver så litet, barnen äro alla försörjda,
och jag jemkar mig bra fram, fast jag ser så illa.

Fruarna hafva varit så goda emot mig, en ringa handtverkarhustru, och
jag ville ej neka att visa min erkänsla genom att omtala mina obetydliga
öden, efter fruarna så önskade. De ha varit helt enkla och vanliga, som
fruarna nu hört, fast det stundom kunnat vara tungt nog, då man ej haft
att ge barnen hvad de behöft".

Den gamla frun bugade sig för de närvarande fruntimmerna och beredde sig
att gå bort. Efter några vänliga ord, vexlade mellan henne och de andra
fruntimren, tog hon afsked och gick.

"Nå Cecilia", sade Helena, värdinnan i huset, "kommer du ihåg att också
du lofvade berätta oss något, som du sade äga någon slags slägtskap med
glasmästarfruns öde? Nu måste du berätta".

"Det var i hastighet jag kom att säga så; nå må gå, jag skall berätta
hvad jag tänkte, ehuru ni väl föga kommer att finna någon likhet mellan
våra öden. Emellertid måste jag nu röja en hel hemlighet. Goda vänner,
ni hafva ofta undrat öfver att jag, en gammal flicka utan erfarenhet i
hushåll och kokkonst, kunnat ge eder, erfarna fruar, goda råd i dessa
grenar. Skälet är det att jag studerat chemi, men tyst dermed, jag vill
ej bli till ett åtlöje.

Min far var, som ni torde påminna er, en ansedd chemist. Det roade mig
obeskrifligt att studera hans vetenskap och att sysselsätta mig jemte
honom i hans laboratorium. Och han, som tyckte att det ena köket kunde
vara så godt som det andra, antog ganska gerna mitt biträde; ty mina
fruntimmersfingrar voro ändå en mån händigare och smidigare än
studenternas vid fint handarbete ovana tassar. Emellertid hade jag
utfunderat något som jag ej rätt visste om jag skulle våga meddela min
far. Jag fruktade att det möjligen vore alldeles dåraktigt, men ändå
kunde jag ej underlåta att derpå grubbla hvarje ledig stund, och saken
blef mig allt klarare. Slutligen satte jag mina funderingar till papper
och gaf det åt min far. Den största glädje jag ägt i lifvet gaf mig den
blick som strålade ur gubbens öga, då han läste min uppsatts. Men snart
fördunklades blicken, han kysste mig på pannan och tryckte mig till sitt
hjerta i det han sade: "ack hvarför är du dock icke en gosse!"

Dessa ord gjorde mig ondt. Jag tror dock nu att jag då missförstod dem.
Från den dagen var han om möjligt ännu mera god och öm emot mig än förr.
Några dagar sednare sade han: "Cecilia, du behöfver komma i pension, jag
kan ej uppfostra dig rätt, sedan din mor gick bort".

I pension kom jag, men icke vet jag om jag just blef så mycket klokare
eller bättre der. Sedan kom jag åter hem. Min far afböjde nu hvarje
hjelp af mig i sitt laboratorium och sade: "Nu, min flicka måste du lära
dig att laga _gröt_". Ja, snart lärde jag mig den talangen att koka mat,
som, åtminstone då förtiden ännu, påstods erfordra en hel menniskolefnad
för att rätt kunna läras. Men hur god mat jag än lagade, och hur duglig
hushållerska jag än bemödade mig att vara, så förblef jag ändå ogift.
Min ungdoms roman förde mig icke till lycka, och ett resonnemangsparti
kunde jag ej förmå mig att göra.

Jag hade nästan glömt min lilla chemiska uppsatts, då min far dog, och
man hittade den ibland hans papper. Man var icke ovan att finna min stil
i hans anteckningar, jag hade renskrifvit flera af hans uppsattser, och
man ansåg derför äfven denna för hans arbete. Den trycktes, och min
upptäckt väckte något uppseende på sin tid, ni mins det kanske".

"Ja, jag minnes det visst", sade Helene. "Den omtaltes såsom gifvande
glans åt den saknade chemistens minne. En recensent, erinrar jag mig,
beundrade den underbart klara blicken i naturens hjerta, det, liksom af
en hemlig sympati med naturens vetenskap, divinerande sinnet, och
anmärkte att det måtte varit ett verk af den bortgångnes sednaste dagar,
då kanske redan själen kände en närmare frändskap med anden i naturen.
Också sjelfva stilen i uppsattsen var olika den aflidnes lugna, manliga
framställningssätt, mera inspirerad och mera enthusiastisk, dock mindre
jemn än vanligt. Men af det nya arbetet såge man klart att
fäderneslandet och vetenskapen gjort en stor förlust genom författarens
bortgång".

"Nå ja", fortfor åter Cecilia, "mångahanda sådant sades, och det var bra
roligt for mig, att jag dock hade gjort någon nytta med min stora kärlek
för chemin. Men jag aktade mig väl för att utsätta mig för åtlöjet och
benämningen lärd i stubb; fast jag mången gång haft svårt att emotstå
frestelsen att fortsätta mina chemiska studier, med tillhjelp af ett
blåsrör eller till och med endast af kakelugnsbrasan, när jag ibland i
min ensamhet finner tiden nog lång. Men så tar jag högtidligt ned min
kaffepanna, kokar kaffet öfver en liten spritlåga, funderar litet smått
öfver perlorna derpå, eller ångdropparna i locket, eller dylikt; dricker
min kaffekopp, småningom och med välbehag insupande dess arom, och så
glömmer jag åter min längtan efter chemin. Nå, mina vänner, nu har jag
biktat. Icke ansen J ju mig sämre för min lilla lärda utsväfning, men
tala ej om den för andra, jag är ömtålig för att på gamla dagar bli mål
för åtlöjet".

"Kors, Helene, hvad du väl mindes den gamla tidningsartikeln", anmärkte
Amelie.

"Jag var redan då bekant med Cecilia, och intresserade mig derföre äfven
för hennes far".

"Ja den som har tid att läsa", sade Amelie, "det bär sig ej när man har
hushåll och barn".

"Amelie, hur många aftnar var du hemma förra veckan, utan sällskap?"

"Helene, är det din mening att vara elak? Nå, man är väl ingen slafvinna
heller. Jag tror att jag sköter mitt hushåll temmeligen bra, men visst
har man nu ändå alltid en stund öfrig för sällskapslifvet, bara man inte
fjeskar i hvad som ej angår oss. Jag låter inte såsen koka öfver för
läsning, och ehuru jag icke delar njuggt åt den fattige, som kommer och
begär i mitt kök, så blandar jag mig icke i fattigkommiténs göromål,
springer icke i fruntimmersföreningar och dylikt och tror att allt går
lika bra ändå".

"Men monne ej allt skulle gå åtminstone lika bra, om, af den tid du
använder på nöjen, ena hälften skulle användas i hemmet vid en bok, utan
att dertill välja just såskokningstiden, och den besparing dervid skulle
kunna göras för toiletten kunde användas i en fruntimmersförening,
kanske med mera gagn för den behöfvande än den i köket gifna allmosan.
Nå, men Aurora, nu måste du berätta något om dig och dina sträfvanden".

"Ja, hvad kan jag berätta? Mitt hushåll är litet, upptar vanligen knappt
ett par timmar af dagen. Min man sitter hela dagen på embetsrummet och
jag broderar. Stundom läser jag någon roman en aftonstund, ty att
dertill använda Guds klara ljusa dag synes denne mig nästan för god, och
någon förståndsläsning kommer naturligtvis ej i fråga för ett
fruntimmer. Stundom går jag ut på visiter, men också det är allt litet
tomt, och så broderar jag igen; och ni vet ju att jag har rigtigt vackra
kragar. Och dermed har jag sagt hvad jag om min lefnad vet. Jag drömde
fordom allehanda, men drömmer ej numera".

"Lycklig du som kan låta bli att drömma", sade Augusta. "Ack huru ofta,
isynnerhet om morgnarna vid min söm, då allt husets folk ännu sofva,
likaså om aftnarna när allt är redan tyst, ja om dagen när jag vaggar
den minsta och de äldre barnen derföre ej få stoja alltför högt i rummet
invid, huru ofta försjunker jag ej i drömmar så sköna, att jag glömmer
alla ögonblickets små ledsamheter och känner mig sedan med stärkta
sinnen lifvad och rask att vidtaga mina göromål. Men ack, då blir jag
alltid ängslig öfver att jag sålunda låtit mina tankar irra ifrån hvad
som ensamt borde sysselsätta dem. Stundom drifver mig liksom ett inre
våld att anteckna mina fantasier, det är som jag skulle känna ett behof
att med någon annan dela dem, men lyckligtvis har jag dock oftast hos
mig funnit styrka att dämpa denna håg. Blott någon enda gång, då sjukdom
gjort arbete för mig omöjligt, har jag nedskrifvit en eller annan af
mina funderingar, och de få, som sett dem, tyckas hafva ansett att jag
ej öfverskattat deras anspråk".

"Men Augusta, äger du rättighet att förqväfva en förmåga sådan som din,
äger du rätt att vara en andelig sjelfspilling".

"Helene, tyst, väck ej de fängslade tviflen i min själ. Med ångest och
bäfvan i hjertat har jag kastat ut frågor under olika former, ja liksom
blott i ödmjukhet begärt lof att lyssna på mitt inres tal; men från alla
håll har svaret ljudit till mig: Qvinna, sköt ditt hushåll, koka din
mat, en värdinna har ej tid att äflas med poesi. Från vänner och
fremmande, i mundtliga ord, i böcker, i tidningar, öfverallt, från man
och qvinna har samma svar gifvits mig. Jag hoppas att jag nu öfvervunnit
mig sjelf; men fordom syntes mig i allt ett sken af poesi, vare sig i
köket, i sömmen, ja i det lägsta, det ringaste göromål, ty jag arbetade
ju för min mans, för mina barns trefnad. Jag såg på mitt hem som på
vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta
mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin
nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga
denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen,
utan att se blomman".

"Augusta, monne du ej tar detta för strängt. Att en husmors pligt är
vården om sina barn och sitt hus, det torde vi väl alla vara ense om,
men huru mycket af hvad vi dagligen uträtta är icke sådant som för en
ringa penning, lika väl uträttas af en sömmerska. Det är således denna
ringa penning, en daglönerskas dagspenning en och annan gång och
utbetalad åt en fattig sömmerska, för hvilken vi offra ett lif för
själen; ty det blefve naturligtvis dessa slags arbeten vi skulle
åsidosätta, icke _dem_ hvilka fordra vår _egen_ handläggning. Är det
verkligen denna penning vi böra göra afseende på? Nå väl, men monne vi
ej alla slösa så mycket på bjeffs och grannlåt och andra mera kostsamma
nöjen? Låtom oss då hellre umbära sådant".

"Kära Helene", sade Amelie, "tycker du dessa halfkarlar, dessa madamer
Staël och dylika, som dock stått på den qvinliga bildningens högsta
spets, varit så ljufliga qvinnor att likna".

"Tror du då att det är bildningen som gör qvinnan karlavulen? Jag tror
det ej. Hade madame Staël blifvit född i en arbetares koja och
följakteligen saknat en bildande uppfostran, så hade väl ej hennes
snille framträdt för verlden med steg, som ibland litet låta höra
stöflarna knarra, men hon hade kanske blifvit en fiskköperska, en dame
de la Halle, som burit ett blödande hufvud på en pik, och hvad
qvinnligheten derpå vunnit vet jag ej".

"Visst äro ofta diktens så väl män som qvinnor opraktiskt folk, hvilket
ock ådragit skrifvande qvinnor så mycket hån, så många sårande binamn.
Men hade dessa skrifställarinnor, som nu varit dåliga husmödrar, blifvit
födda i ett stånd der de ej förstått sina anlag, tror du väl att de
derföre bättre fyllt sina pligter som husmödrar? Finnas då inga dåliga
husmödrar bland de icke litterata? Ja jag tror i proportion fullt ut
lika många, som bland dem med odladt sinne. Den med litterära anlag
torde visserligen, ofta nog, ej äga anlag att bli en utmärkt husmor, ty
naturen delar sällan alla sina gåfvor på ett håll, men att hon bättre
förestår sitt hus derigenom att hon dödar de gåfvor naturen gett henne,
det kan jag ej tro. Den som blifvit född med ofärdiga händer torde ej
lära sig sy bättre derigenom att hon afhugger sina fötter. Tvertom torde
just bildningen utveckla äfven hos den, som har mindre anlag derföre,
det hushållsförstånd hvaraf hon är mäktig. Likaså tror jag ej heller att
den som är fallen för hushållsgöromål, blefve författarinna derföre, att
man hindrade henne att utveckla de anlag _hon_ fått af naturen".

Augusta hade med lifvad blick åhört hvad Helena talat. Nu nedlutade hon
sitt hufvud och sade: "Helene, du har narrat mina tankar att vara
upproriska. Förr låg ofta den drömmen skön för mitt inre, att i kärlek
och glädje förena verksamhet för make och barn, med ett lif för själen.
Att använda lediga stunder till att läsa, att digta, att lefva i andens
och vetandets verld. Men ett andefattigt sällskapslif, intresse för
dagens sqvaller, kortspel och dylika nöjen, dem ville jag gerna försaka.
Jag har änteligen lärt mig att jag hade orätt. Tala derföre icke
frestande ord".

Helene satt en stund tyst försänkt i tankar, men utbrast sedan hastigt:
"Sophie, ändå din historie. Du har ännu ej visat oss någon facett af
qvinnans lif".

"Hvad kan väl en stackars sjukling berätta er, som kunde äga intresse",
sade den bleka Sophie. "Dock, äfven min lefnad är en liten, icke
sällsynt, sida af lifvet, sådant det gestaltar sig för qvinnan.

Som ung angreps jag af en af dessa sjukdomar hvilka vi vanligen icke
anförtro åt läkarn, åtminstone förr än hjelp är för sen. De första åren
tänkte jag mycket på att resa till Amerika, för att få tala vid en
qvinnlig läkare, men detta föreföll mig dock alltför bråksamt, för min
fattiga lekamens skull. Jag hoppades få dö af min åkomma, men det skedde
ej så. Jag släpar, som ni ser, ännu min usla varelse i värk och
vedermöda och utan glädje af lifvet. Men hvarföre skulle ock just jag
bordt resa till Amerika? Skulle alla de qvinnor resa dit, hvilka i
större eller mindre mån lida, emedan de antingen ej kunna förmå sig att
derom vidtala en läkare, en man, eller åtminstone uppskjuta dermed till
dess hjelp oftast är för sen, så blefve det i sanning en folkvandring.

Mitt lidande har gjort mig bekant med flere andras, hvilkas lif blifvit
förödt liksom mitt. Mitt enda mål är numera endast att spara. Jag nekar
mig hvarje beqvämlighet, som jag väl i min uselhet kunde behöfva, allt
på det jag må kunna samla medel till en fond för att aflöna en qvinna,
som vill lära sig att idka läkarekonst".

"Men, min Gud, en sådan befängdhet! Hvad skall det bli för en
karlaqvinna? Hvilken karl tror du vill gifta sig med en sådan", inföll
Amelie.

"Vore det än så, så torde väl i alla fall en qvinna som ej blifvit gift
före tjugufem år, sällan bli det sednare. De egentliga läkare-studierna
börjas, äfven för en karl, sällan mycket före den åldern. Jag tycker det
kan vara godt nog för en stackars gammal mamsell att få något att lefva
af genom mitt testamente".

"Än mer att få något att lefva _för_, något att verka och lefva för",
utbrast Elise med lifvad blick. "Jag måste medge, att jag är svag nog
för att lida af det myckna hån, det myckna gyckel af ett ingalunda
vackert slag, som drabbar den åldriga, ogifta qvinnan. Det är i sanning
icke så underligt, om mången gör ett giftermål _endast_ för att undgå
ett ödsligt lif utan ändamål och, till råga på allt, spott och spe.

Jag trodde visst icke att jag skulle komma att bli ogift. Jag var
vacker, som jag hört, mycket vacker, det väl föga någon vill tro som nu
ser mitt förstörda anlete. Glad, lekande och något bortskämd, tänkte jag
mig lifvet som en glädtig dans. Inom några veckor skulle jag stå brud,
och så af hela min själ jag än var fäst vid min trolofvade, syntes han
dock, om möjligt, älska mig än högre. Hvarföre skulle jag numera
beskrifva huru han syntes i sanning nära förguda mig? Ännu någon enda
gång sliter sig lös den förfärliga i bojor laggda farsoten: kopporna.
Jag blef angripen af den, och min skönhet förvandlades till hvad ni nu
ser.

Jag förstod ej straxt tillfullo min olycka. Jag begret min skönhet, men
min fästman var bortrest, och jag hade ännu ej i hans blick läst mitt
öde. I min glada lek med lifvet, hade jag så litet bekymrat mig om hvad
som sades om andra, och nästan alls icke läst annat än mina lexor; jag
kände ej verlden.

Tillfriskningstiden blef mig stundom lång. Jag fick tag i en bok, en
årgång af Åbo tidningar från förra århundradets slut. Den var ej så
gammal då som nu, och, af de män som skrifvit i den, voro de flesta ännu
vid lif och voro landets ädlaste. De allvarliga historiska uppsattserna
läste jag ej, men strövers, små uppsattser i berättande stil, och hvad
läste jag? Hån mot den fula under alla former, skönhetens pris såsom
qvinnans högsta och enda värde.

Så tänka de ädlaste, de bästa! Detta blef min tanke, min sorg, och
slutet af mina strider blef att jag skref till min fästman och återgaf
honom sitt löfte. Han skulle, som uttrycket brukar lyda, visserligen
varit hederlig karl och stått vid sitt ord, men han såg mig och var glad
att jag brutit. Hvad jag led vill jag ej omorda, med detta ansigte
skulle ni finna sådana slags sorger löjliga hos mig. År gingo.

Ännu var dock ej mitt lif fullkomligt ödsligt. Jag hade goda anlag för
musik, men hade ej haft någon annan lärare än vår gamla orgelnist,
emedan ej någon annan fanns på orten. Gubben var en ganska god musiker,
men så inkommen i kyrkomusiken, att det var mest sådan han hade lärt
äfven mig. När han mellan gudstjensterna eftersåg orgelverket, medtog
han alltid mig och lärde mig att spela derpå. Ofta satt jag äfven under
gudstjensten nära invid gubben på orgelläktarn, der ingen såg mig.

Jag hade en bror. Han var sjuklig och kunde ej studera. Äfven han hade
musikanlag. Sedan jag nu hade dragit mig från nöjen och sällskapslif och
började önska att kunna göra någon nytta, så undervisade jag honom så
godt jag kunde. Gamle orgelnisten var död, den nye okunnig och förstod
ej att undervisa. Min far dog och vi sjönko i fattigdom. Nu blef
orgelnisttjensten ledig och min bror erhöll den. Han var ofta sjuk, och
då ingen annan dertill kunnig person fanns att tillgå, skötte jag
orgorna i hans ställe. Slutligen hade han på nära tvenne års tid ej mera
orkat gå opp till kyrkan, när han dog. Ingen tänkte mera på att en
qvinna spelte orgorna, min plats syntes ej nere ifrån kyrkan.
Svårigheten att få någon vikarie gjorde att jag äfven fick fortfara att
spela hvarje söndag, till dess ny orgelnist hann anskaffas, ehuru det
skedde med mycken tvekan. För det arfvode jag erhöll skulle ingen karl
åtagit sig mödan, för en qvinna var det en riklig inkomst.

Sedan min musiktid har jag lefvat, som de flesta gamla ogifta, utan mål,
utan glädje, ett ödsligt lif. Smågycklet, åtlöjet har förbittrat mitt
lynne och gjort mig gnatig. En ädel och stor skald råder qvinnan att
icke vilja vara annat än vacker och älskvärd, det är ju dock qvinnans
högsta välde. Orden minnes jag ej noga, men sådan är meningen, och med
hvilket besannande bifall citeras den icke! Jag tror de flesta gerna
ville lyda det berömda rådet, men -- det har sig ej så lätt, att göra
sig vacker och älskvärd.

Att lefva endast för sig sjelf, att ej kunna göra någon nytta i lifvet
för andra, detta ensamt är nog att nedtynga en qvinnas sinne och hjerta.
Men är detta ett fel, är det en löjlighet? Är det icke en olycka?
Hvarföre skrattar man då åt henne, hvarför ger man henne icke en
möjlighet att kunna verka något för andra, äfven hon?"

"Och likväl Elise", sade Helene allvarligt, "har du dock något qvar. Du
har nödvändigheten att sy ytterst flitigt för att kunna lefva och är
sålunda dock nyttig på ditt sätt. Men det der hotande jernspöket, som
vandrar sin väg kring jorden, symaschinen, låt uppfinningen hinna sin
högsta fulländning och låt den bli allmän, hvad återstår sedan för
qvinnan? Måtte man bygga färdigt ofantliga fattighus, för att inrymma
alla de qvinnor som bli brödlösa, när detta enda och sista dem medgifna
arbete ej mera ger ens det knappaste bröd. Spånad och strumpstickning
hafva redan förut blifvit brödlösa arbeten. Och för en enka med några
barn är det redan nära en omöjlighet att med handarbete lifnära sig".

"Men, min söta Helene", inföll Amelie, "nog gör du dig då bra onödiga
bekymmer. Om än din man skulle dö före dig, så har du ju en god pension.
Hvad jag tycker det är underligt att så der alltid knota och sörja i
onödighet. Jag för min del tycker att allt går rätt bra som det går".

       *       *       *       *       *

Några år hafva förgått sedan detta samtal upptecknades. Ett och annat
förhållande har sedan dess något förändrats, men glasmästarfrun har gått
bort utan att hinna få veta det hon snart kunnat oantastad få insätta
sina rutor och att verlden ändå torde stå. Monne den ej äfven kommer att
stå i en framtid, då mången facett visserligen fått en mindre skef form?



Jasminen.


Du lär väl tro, att du är lika grann som jag, för att du har en ny och
glänsande klädning på dig, och en fin broderad krage fäst kring halsen
med en guldbroche, och ditt hår kammadt så nätt för spegeln? Men se, så
grann som jag är du ändå inte, ty min klädning är så hvit och skär, som
om den vore väfd af liljedoft och huru fin din krage än är, så är min af
ännu finare väfnad och hel och hållen af gullstrån.

Vill du höra min historia?

Jag stod helt glad och vexte bland mina syskon och tänkte allsicke på
den stora vida verlden. Då ropade gossarne: "Blommorna skola få fara på
lustparti på sjön, som stora systrarna häromda'n", och så plockade de
oss och satte oss i båten; och den var klädd med guldpapper och det var
grannt, och ett grässtrå hade vi till vimpel".

"De måste ha herrar med, icke kunna de komma tillrätta annars", skrek
Ludvig; och så plockade gossarne små glänsande skalbaggar och lade dem
ock i båten.

"Ja, men komma herrar med, så måste de ha förkläde med sig", sade Elin
småförnuftigt och tog en utblommad smörblomma, som nu var klädd i en
präktig, stor och grann, skir negligé, och jemkade den ned i båten. Men
pionen hade så bred krinolin, att hon ej rymdes med, och så slängde
gossarne henne på stranden, och der blef hon sittande på sin krinolin.

Båten sköts ut i diket, vi började resa utföre med god fart och snart
kommo vi ur sigte för barnen. Men våra kavaljerer började trafva omkring
och bullrade och brydde sig ej om damerna, utan sprungo omkull dem, så
att alla föllo om hvarandra. Det var oartiga herrar.

På stranden stod en höna och skrek, och hon tyckte visst så med, att de
voro oartiga, ty hon blängde med ögonen, böjde hufvudet på sned och såg
sensibel ut. Harörat, som satt bak i båten, påstod, att hon hörde henne
säga: "ack, ack"; men icke vet jag om det var sannt.

Men allt mer och mer nalkades båten ett vattenfall, och allt oroligare
och oroligare blefvo skalbaggarne, och den största af dem gick opp på
ena relingen och vände på sina trefvare, och så gick den öfver till
andra relingen och gjorde der på samma sätt, och så gick den ned i båten
igen och funderade; men icke blef det dess märkvärdigare af.

Men emellertid dref båten framåt, vi kommo slutligen till vattenfallet;
der strömmade och brusade må ni tro; det var visst så högt som från
toppen af en stickelbärsbuske. Vi måste stjelpa, det kunde ej hjelpas.

En liten flicka gick på ängen. Hon plockade ängsblommor och band dem
tillsamman. Slutligen knäföll hon, knäppte ihop händerna och bad: "Gode
Gud, låt mig finna vackra blommor, att jag får sälja dem och köpa mat åt
min mamma. Jag är så liten och kan ej arbeta; och mamma är så sjuk". I
detsamma flöto vi skeppsbrutna blommor förbi.

Med ett glädjerop sprang den lilla flickan ut på stenarna i diket,
plockade upp oss, band oss samman och bar oss till torget. En ung man
köpte oss och förde oss i en vacker kammare. Der satt hans unga hustru
med sitt lilla barn.

Då sade mannen: "Alida, lilla Emmy skulle ge dig blommor ombundna med
ett gyllene armband på din födelsedag. Mångfaldt rikare, sällsyntare och
vackrare hade jag kunnat hemta dem för din räkning; men i dessa blommor
bo barnslig kärlek och from barnatro; de skola blifva vår dotters
englar. Men det gyllene bandet? Vill du med hvad det skulle kostat löna
plockerskan?"

Och de satte mig under en glasklocka i en blomsterkruka, och jag slår
rot och börjar vexa, och ser dagligen de små flickornas klara ögon, då
blomsterplockerskan från ängen leker med det blomstrande barnet i
vaggan.



De vackra orden.


Det var i Åbo. Isen låg nattgammal öfver Aurajoki. Skolgossar sprungo
kring stränderna och kastade ut stenar och käppar för att pröfva, huru
stark den var. En och annan af de djerfvaste försökte att fot för fot
jemka sig ut några steg på isen, men drog sig åter tillbaka, då han
märkte att den sänkte sig under hans fötter.

"Kung den som springer öfver ån" skrek en 10- à 12-årig gosse ur hopen
och började bege sig utåt det farliga glänsande fältet. Förgäfves
tillropade honom kamraterna att icke våga försöket, dess snabbare sprang
han framåt och -- då han hunnit midten af ån, brast isen och han sjönk,
men syntes snart åter i vaken, högt skrikande på hjelp.

En ofantlig menniskomassa samlades inom ett ögonblick på stranden; men
ingen vågade ett försök att rädda den drunknande. Det syntes nära
omöjligt att kunna lyckas. Främst i ett öppnadt fönster vid stranden
stod en spenslig ung man, med högsta deltagande talande om olyckan. "O
min Gud, hvilken förfärlig händelse. Arma föräldrar, som så skola mista
sitt barn. Ack jag gåfve mitt lif, för att se honom räddad".

"Detta är förfärligt!" Hans ögon tårades, han talade allt mera rörande,
och en mängd fruntimmer samlades omkring honom för att höra den
menniskoälskande mannen. Man beundrade den ädle och vältaliga tungor
prisade honom.

Men nu bröt sig genom hopen en tung, undersättsig man, med en stege
under hvardera armen, och åtföljd af en annan karl, som hjelpte till med
stegarnes fortskaffande. Hastigt sköt han ut stegarne på isen, mumlande
härunder för sig sjelf med arg röst: "förbannade pojke, för sådana der
dumma upptågs skull, måste folk våga lif och lefverne. Sådan hundsvott".
Herrskapet i fönstret, som hörde orden, ryste för den undersättsiges
hårdhjertenhet, att kunna så tala om ett barn, som höll på att förgås.

Nu hade han sina ställningar i ordning och sade hastigt åt kamraten:
"Nog tror jag det går; men stryker jag med, så må vår Herre förlåta mig
att jag förspillt mitt lif och säg då du åt Maria, att nog tänkte jag på
henne och barnen, men icke kunde jag se pojken der drunkna utan att
försöka ta upp honom". Derpå kröp han på händer och fötter långs
stegarna, jemkade den ena stegen framåt under det han kröp utefter den
andra, och så turvis till dess han kom fram till gossen, som han fick
tag uti, just som denne höll på att sjunka. Återvägen, då han skulle
framforsla gossen jemte sig, var ännu besvärligare än framvägen, men
gick ändå lättare, emedan ej så stor skyndsamhet var af nöden. Äntligen
återkommen på stranden, var det mannens första manöver, att klappa opp
gossen, under just ej de finaste ord och bannor öfver hans okynne, att
sätta eget och andras lif på spel.

Pojken sprang gråtande hem med stor brådska, och den undersättsige
vandrade bort med sina stegar helt lugn. Herrskapet i fönstret såg med
harm efter den hårdhjertade, grymme mannen: men den spensliges vackra
beteende var länge i allas minne.

Tvenne barn hade fått namnam. Anette stod med sitt i handen och sade
allt efter en stunds mellanskof: "det skall jag ge åt lilla syster".
"Hvilken söt, vänlig pia", prisade husets gäster. Petter stod också med
sitt namnam, såg högst begärligt derpå, stoppade en karamell i munnen,
det öfriga i fickan och smög sig ut. Men han sprang till barnkammaren
och gaf resten åt lilla syster. Anette åt i tysthet upp sin andel, när
ingen mera gaf akt på henne. Men se, Anette, hon var en söt och snäll
flicka och öfverhopades med mera namnam och beröm. Petter var en snål
unge, det sade mer än en i sällskapet sedan. Endast en gammal knarrig
gubbe tog ur sin ficka en näfve karameller, som han kramade i Petters
hand, utan att säga ett ord.

Är det då verkligen ordet som är allt? Jag tror vi bibehållit något af
våra förfäders vördnad för ordet, troende liksom de, att vi kunna göra
allt, blott vi funnit det!

Detta goda, söta, menniskovänliga sätt i orden, mig synes det endast
vara en sockrad lögn. Ack de hvitmenade grifterna! Kommer nu en menniska
och nyttjar just de ord, som svara emot, hvad hon tänker, och tror sig
hafva sagt någonting helt godt och vänligt, så har hon varit nära
ohöflig; ty hvem ville väl, till exempel, nöja sig med att heta vacker,
god, när i dagligt tal det medelmåttiga benämnes vackert, godt, och det
vackra nämnes skönt, det sköna hänryckande o. s. v. hela vägen.

Men för det högsta, det skönaste finnes ock derför knappt ett ord, hvars
uttryck ej förlorats genom missbruket. Detta kan ock vara mera
likgiltigt; den goda tonen tillåter ingen hänryckning; nej man finner
Bethowens musik nätt, det stormupprörda hafvets dån mot klippan
charmante och Shakespeares tragedier rätt söta.

Men den, som ej kunnat eller velat vänja sig att begagna något
blomsterspråk, den är och förblir en tvärvigg, en hårdhjertad, ovänlig
menniska, ehvad godt han än må uträtta. Se, så mycket gälla de vackra
orden!



Den opp- och nedvända verlden.


Har du varit i Australien? Der allt är fatt tvärtom mot hvad det är hos
oss. Der äro svanorna svarta och korparna hvita, och fiskarna flyga och
foglarna simma, och folket har sina hufvun ditåt, som vi ha fötterna,
och fötterna som vi ha hufvudena. De gå således opp och nedvända, och så
är mycket annat hos dem med.

En europeisk qvinna landade der på en ö. Ja den ön finns väl ej på nå'n
karta, men den låg mellan Otaheiti, der en qvinna var kung, och Owaihi,
der en qvinna var premierminister. Öboerne mottogo henne vänligt, men
hon hade svårt att förstå dem. Deras språk begrep hon snart, men deras
seder voro som svarta svanor och hvita korpar.

En dag då den fremmande inträdde i ett sällskap, fann hon alla lifvade
af ett samtal, som syntes föras med ifver. En af öns qvinnor tilltalade
den främmande: "Se vi tala om en dårskap, som en och annan hos oss
börjat påyrka, den nemligen att man påstår mannen ega lika rätt som
qvinnan, att ösa ur vetandets källor och söka bildning".

"Ja", sade en annan qvinna, "man börjar drifva den satsen, att alla äro
lika berättigade efter alla ega lika förmåga, att skaparn aldrig slösar,
aldrig ens bortkastar vackra färger på en fjäder i fogelns vinge, der
den skymmes af en annan fjäder; hur skulle han då så slösat i stort,
säger man, att han skulle meddelat andens gåfvor, för att de icke skulle
odlas".

"Men, min goda vän, äro då anlagen verkligen lika? Huru ofta ser man
just någon utmärkt lärd bland dessa, som man påstår, så förfördelade
karlar? Och bevare oss gud dessutom för dessa lärde, de äro ju vanligen
mera underdjur än menniskor".

"Verkligen", utbrast en ung man, "är det då så besynnerligt, att få bli
dugliga timmermän af dem, som knappt sett hyfvel och såg, och åtminstone
aldrig fått lära sig att handtera dem, och att den blir underlig, som
mot sed, mot allmänna opinionen, och under tadel och hån går en väg, der
han måste beständigt rifvas och såras i sina bästa känslor. Men låt oss
antaga tillochmed, att vi icke bli några utmärkta stjernor på
vetenskapens himmel; hvad mer? Det kunna vi alltför gerna umbära, men vi
vilja bilda oss, på det vi må kunna blifva dugliga, äfven vi, i vårt
kall, ingalunda för att gå _ifrån_ hvad oss tillhör".

"Ja, jag tycker just, mina herrar, hvad det skall bli trefligt, när ni
får er önskan uppfylld! När jag hädanefter kommer till min man och begär
pengar till hushållet, så svarar han mig: Kära du, sök då, kanske finns
ännu någon slant i nån vrå. Jag har visst ej tid att förtjena pengar,
jag uträknar som bäst stjernornas banor. Ber jag min kusk spänna för
min vagn, säger han: omöjligt nådig fru, jag måste först sluta denna
filosofiska afhandling; och husdrängen har ej tid att hugga ved till
matlagningen för en matematisk kalkyl.

Tjufvarne få fritt stjäla bort hvad man eger, ty gudbevars,
polismästaren håller på att skrifva vers, och den döende får gå utan
sakrament ur verlden, ty presten skrifver en afhandling om verldens
skapelse, eller predikar på grekiska eller hebraiska för bönderna, och
domarn talar nu minst latin om ej något ännu lärdare språk med parterna.
Ja det blefve en hygglig verld! Betänka då ej karlarne sjelfva, att de
endast skulle förlora på rättigheten att idka studier. Hvad är mannens
skönaste utmärkelse? Är det icke hans kraft, hans styrka! Nåväl, vill
man göra honom till en blek bokmal, en usling. Det lär, väl då vara
meningen, att vi qvinnor i stället skola bli soldater efter männen vilja
bli qvinnor. Vi måste väl då sjelfva försvara oss, plöja våra åkrar,
tröska och så vidare, sannerligen jag eljest ser, hvem som skall göra
det, när karlarne skola studera. De lära väl då ock erna komma och sköta
barnen och ta sömmen i hand, som äkta qvinnokarlar anstår!"

"Ja", utbrast ett annat fruntimmer, "obegripligt är det visst, att ej
männerna förstå, att de skulle bortgifva sin skönaste arfvedel, sin
styrka, sin herrliga mannakraft, då de vilja göra sig till qvinnor; och
annat än halfqvinnor kunna de ändå aldrig bli; qvinnans mildhet och
gratie vinna de ju ändå aldrig. Roligt vore ock att veta, huru de goda
herrarne tro, att det, till exempel, skall bära sig för en sån der
läsande herre, att sköta ett stort jordbruk med en mängd drängar och
underhafvande (förlästa naturligtvis de också)".

Den fremmande qvinnan satt förbryllad. Hon tyckte sig väl ha funnit, att
det jemkade sig allt bra nog ihop i hennes hemland, och att hon ej märkt
alla de der svårigheterna, ehuru dock karlarne der egde rätt att veta
just jemt så mycket, som de kunde förskaffa sig af vetande; men öboerne
förutsade med sådan säkerhet all den villa, som skulle uppkomma af en
sådan rättighet, att hon blef alldeles öfverflyglad och nästan osäker om
hon mindes förhållandena rätt. Hon kunde ej hitta på att säga ett ord.
Slutligen utbrast hon: "Är det då hos er qvinnan, som har uteslutande
rättighet till bildning och vetande? Hos oss är det just tvertom".

Nu uppstod en förundran och ett skratt ibland öqvinnorna, så att det
aldrig ville ta slut. "Nå det var lustigt; nyttja då karlarne kjortlar
också, eller huru gå de klädda? är det de, som sköta edra barn, eller
hur i verlden kan ni berga er vid att uppfostra dem, då ni sjelfva
ingenting veten. Ni lär väl då ha karlar till lärare för edra unga
döttrar ock? Det är dock för befängdt".

En ung fru lutade sig till sin man och sade: "Min egen vän, börja för
all del icke studera, jag kan omöjligt hålla rätt af dig, om du blir en
sån der befängd "lärd i byxor", som är det fatalaste jag vet. Ack när en
stackars hustru dagen om, och ofta natten med, bråkat med hushåll och
tjenstefolk och kanske sjuka, otåliga barn och allt nedtyngande och
svårt, som förstämmer lynne och sinne, och när hon just då gläder sig
åt, att mannen skall komma hem, glad och vänlig, och hon få fira en
liten högtidsstund med honom; då kommer han i stället sur och tvär och
förläsen och har tid hvarken med hustru eller barn, utan går till sin
penna eller bok. Hvar vore all hemmets frid och glädje sedan. Men du
måtte visst narras, fremmande vän, så tokiga kunna väl ej menniskorna
vara".

"Men", sade den fremmande, "hos oss anser man, att qvinnorna ha
vigtigare och angelägnare göromål än att läsa".

Nu skrattade åter öboerna, så att det klang bland palmerna. "Kors äro
edra karlar så artiga, att de anse qvinnans tid och hennes arbeten
dyrbarare och vigtigare än mannens; hos oss anses de just tvärtom, och
just derför har ej mannen tid att idka studier. Hos oss anser man
statens värf och det allmänna för ändå vigtigare, än att sticka strumpor
eller sy; derför _hinner_ hos oss qvinnan studera, men ej mannen. Kan
man ens tveka om, hvem som är mera skapad för studiernas stilla verld,
mannen eller qvinnan; det säger sig ju sjelf. Icke är det den trotsande,
väldiga kraften, mannens stolta, djerfva, präktiga mod, som fordras till
tankens stilla värf, ej heller kan det ens stå tillsamman dermed. Den
vida verlden är mannens lifsluft, eljest blir han ju en sjuklig vext;
men just qvinnans verld är hemmets, den stilla verksamheten, den tysta,
den sega uthålligheten att kunna utföra det otaliga i smått, som så ofta
just utgör vetenskapens storhet. Men jag märker, att ni har bra roliga
funderingar och att er verld är den opp- och nedvända verlden".



Aminas Dröm.


På gräsets bädd, under ett tak af löfrika grenar, lutade tvenne unga
qvinnor sina hufvuden tillsamman i förtroligt samspråk, och den
tillernade slummern glömdes. "Ja", sade den ena i det hon reste sig upp
halft sittande, "kanske har du rätt, kanske är kärlek rätta namnet på
hvad jag för honom känner. Hvad mer om så är? Må vara, att han är
bunden, hvad vill ett sådant band säga? Kan hon vara hans själs maka,
kan hon göra honom lycklig, denna för småsinnets sorger och omsorger
lefvande qvinna? Ack, hvad ville jag icke göra för att kunna gifva någon
trefnad åt hans ödsliga lif! Ack, huru många gånger har jag icke, som en
vän, visat honom, att hon icke är honom värd! Huru har jag icke med
ångest vakat öfver henne, som en mor vakar öfver sitt mot förderfvet
hastande barn, och med blödande hjerta, med deltagande vänskap visat
honom hennes brister, visat honom huru litet hon svarar mot, hvad han
ägde rätt att fordra!"

"O Gud, Amina", afbröt henne den andra unga qvinnan, "talar du sanning,
är det möjligt? Då är det ju du, som varit ormen i deras paradis".

"Jag", svarade åter Amina, "jag skulle vara ormen i hans paradis? Huru
kan du ens tala så. Jag, som med glädje gåfve mitt lif för honom, för
hvad annat lefver jag, än för hoppet att kunna gifva honom någon glädje,
någon trefnad i ersättning för hvad han i hemmet umbär? Ack jag ville
vara en engel blott för att rätt kunna vara hans själs glädje".

"Amina, jag älskar icke dina ord, då du talar så. Låt oss hellre sofva".

"Äfven du förstår icke att älska", sade halft bittert Amina, "jag trodde
det dock".

Begge tego nu, och Amina fortsatte tyst gången af sina tankar, hvilka
småningom öfvergingo till drömmar; och hon tyckte sig stå inför en
engel, som sade: "Jag är bönens engel, den som frambär inför Guds thron
hvarje i hjertat buren önskan. Hvad är din bön?"

"Jag ville vara en engel som du", svarade Amina, "för att rätt kunna
vara min älskade en ersättning för bristerna hos den, som borde vara
honom allt".

"Besinna dig ett ögonblick", sade bönens engel, "tror du, att du som
engel ännu skall hysa samma önskan?"

"Ja, ja", svarade Amina, "just då mest, när min förmåga och min vilja
skola stämma öfverens?"

Och Aminas bön hördes, och hon kände huru hennes väsende skärades till
ljus och renhet, och som en ljus men osynlig ande sväfvade hon nu till
den älskades hem.

Men nu, huru annorlunda syntes henne icke allt det bekanta der! Hon såg
sin väns maka i omsorger, dem hon förr tyckte vara oädla, hon såg henne
otålig och ofördragsam i mången ledsam stund, hon såg hennes fordna fel
alla; men hon såg ock, att i djupet af hennes hjerta brann en varm och
stilla låga af helig kärlek, väntande blott att beröras af en varm ande
af återkärlek för att uppflamma och rena hela hennes varelse. Hon såg
sin älskade inträda, och i hennes inre höjde sig en röst, som sade:
"Heligt är mannens och qvinnans förbund, helgerånande hvarje annans
ingripande deri".

Mildt lutande sig mot den förr försmådda, kastade engeln Amina en stråle
af försonande ljus öfver henne, och mannen, seende för första gången sin
hustru i hennes sanna inres dager, log vänligt och kärleksfullt mot
henne igen. Då såg Amina, huru doftande blommor omslöto de båda makarnes
hjertan, och tusende små brustna band återknötos.

Och Amina log i glädje, ty hon var en engel; men hon vaknade i detsamma,
och en tår rullade långsamt ur ögat.



Missionären.


"Moder, sörj dock icke, fast jag måste lemna dig. Då min broder gick
bort för att vid Kaukasiens gräns förvärfva ett rikare bröd, än det
fosterlandet bjöd honom, då lofvade jag i min själ att bli din ålders
stöd och en för mitt fädernesland nyttig, om än ringa, man. Jag egnade
mig åt Herrans tjenst, jag invigdes till Hans heliga embete; men ack --
jag finner, att min predikan är fåfäng; jag kan intet uträtta. Jag
känner, att jag måste bättre tjena den Herre, åt hvilken jag helgat mitt
lif. Finland har ännu aldrig lemnat sin skärf åt det stora
missionsverket, och dock hafva äfven vi der en skuld att betala. Jag
vill bli den förste från Finland utgående missionär. Tvenne års
beredelse vid ett af de tyska missionsverken, och jag är färdig att gå
ut bland hedningarna. Jag har länge burit denna tanke inom mig. Jag har
genomtänkt allt och går nu med öfvertygelse att jag gör rätt, att söka
utföra mitt beslut".

"Henrik, min Henrik, hvilka fantasier! Lemna dessa villor! är det vårt
lilla land, som kan uppoffra sina söner till ett sådant verk? Vårt
fattiga land behöfver alla sina barn. Bry dig icke om, hvad dig ej rör!"

"Rör mig icke min herres tjenst? Ginge jag ut att söka guld eller min
egen fromma, då borde du tillropa mig: gå icke! Men, moder, jag vill gå
för att med mitt lif besegla den lära jag förkunnar. Om jag än skall
blöda och under marter sluta mitt lif genom dem, för hvilka jag går att
predika kärlekens lära, tror du icke, moder, att jag så, om än jag är
långt, långt borta, skall äfven för mitt fäderneslands folk vara en
lärare, som skall verka mera, än om jag stode hos det i kroppslig
närvaro och predikade hvarje söndag i Guds hus? Tyngre är mig att lemna
dig, min moder, så ensam. Men se, du skall icke sörja, då du vet, att
din son går i sitt kall, att lefva eller att dö, för hvad han anser rätt
och sannt".

"Min son, min Henrik, hvilka feberdrömmar! Ditt bröd, om än torftigt,
bjuder dig ju ditt eget land. Verka i stillhet det goda du kan, om det
än är ringa. Var lugn, sansa dig, dröm icke. Låt en tid gå om och du
skall glömma dessa underliga fantasier".

"Nej, det är icke ett ögonblicks fantastiska hugskott. Det har varit min
barndoms och min ungdoms dröm, att lefva för min tro och sprida
sanningens ljus till menniskorna. Men jag tänkte: dertill behöfs ej att
gå ut bland hedningarna; jag vill predika evangelium i mitt eget land,
och sprida tro, ljus och sanning der. Men ack, jag kan här intet verka!
Engång svarade mig en af denna församlings medlemmar: "nog är det lätt
för pastorn att prata; icke tror ni i hjertat mer än jag, hvad ni
säger". Då uppvaknade med ny styrka hos mig den tanken: bevisa din tro
med dina gerningar".

"Ack, min son, om du ej tror dig kunna fylla ditt kall som prest, så
blif om ej annat så en bonde. Du arbetar ju äfven då för vårt land, om
än blott för att skaffa bröd åt några menniskor der".

"Menniskan lefver icke endast af bröd; och brister hos oss än ofta bröd,
så brister oss än mera den ande som fordras, för att förädla brödets
bruk".

"Har du betänkt, hvilka lidanden dig kunna förestå, hvilket lif af
försakelse du skall lefva? Du är icke stark, ditt bröst tål icke stora
ansträngningar. Eller är det martyrkronan, som glänser i dina ögon? O,
min son, denna fåfänga är usel som all annan fåfänga, och äfven den
kronan kan ju så lätt undgå dig. Huru få missionärer äro dock icke de,
som vinna äran af en lysande död!"

"Död eller lif, sjukdom eller helsa, o moder, äro frågor, stora
visserligen för en hvar, och för en mindre stark man, som jag, i hög
grad vigtiga. Men det finnes dock något, inför hvilket tanken på dem
måste försvinna, och det är öfvertygelsen om, hvad som är sannt och
rätt. Och derföre måste jag offra hem, vänner, fädernesland, helsa, ja,
om så fordras, lifvet, allt, allt hvad som är menniskan kärt och dyrt".

Ännu länge samtalade moder och son, men den unge mannen stod fast i sin
föresats, och han gick att vidtaga mått och steg för att sätta den i
verket.

Det var tre år sednare. På sin dödsbädd låg den unge presten Henrik.
Han slumrade. Ansigtet syntes tärdt. Var det sjukdomen ensam, som hade
plöjt dessa fåror?

Sakta lemnade den åldrige läkaren sin plats vid sängen. Henriks mor smög
sig efter honom, och när båda hunnit i det yttre rummet sade hon: "O min
Gud, jag kan ej mer. Doktor! är det ännu något hopp, eller måste han dö?
O, bedrag mig ej, säg sanningen, huru hård den än må vara".

"Min fru, jag brukar aldrig dessa småsöta, förbannade, välmenta lögner.
Ja, det är hårdt att beröfva er hoppet; men föga vunne ni på, att några
timmar längre lefva i ovisshetens qval. Ni måste bjuda till att med
ödmjukhet underkasta er; inom några timmar är kampen slutad. En inre
sorg har synbarligen tärt honom, så att denna häftiga bröståkomma fann
lätt arbete att göra slut".

I bitter smärta sjönk Henriks mor tillsamman; men hon sprang åter upp
och grep med vildhet i läkarens arm: "Doktor, doktor, ni måste rädda
honom, ni måste! Hu, ni vet ej, hvad jag lidit, ni vet ej, hvad jag
kämpat, hvad jag underkastat mig för att rädda honom, för att få behålla
honom".

"Min fru, menniskohjelp kan här intet".

"Och det säger ni så lugnt, så kallt. Ni vet ej, hvad han kostat mig,
denne son. Se han ville, gripen af en sällsam yrsel, gå ut i verlden,
för att söka förverkliga drömmar, inbillningar. Vänners öfvertalande,
mina böner, fosterlandet, som kallade sin son, intet förmådde återhålla
honom. Jag egde endast ett medel att hindra hans olycka. Ni har sett mig
tvenne års tid, en usel krympling, ligga på min säng. Blott en moder,
som vill rädda sitt barn, kan ha mod till en sådan försakelse. Doktor,
kan ni förstå det, jag var icke sjuk, jag underkastade mig allt detta
elände, dessa pinsamma kurer, dessa upprepade bränningar af mitt friska
kött, detta försökande af alla dessa plågsamma läkemedel, blott för att
qvarhålla min son, ty den usla lama modren kunde han ej lemna. Det var
först, när han sjelf blef en sjukling, som jag lemnade mitt läger".

Doktorn steg tillbaka. "Qvinna, ni har lefvat i idel lögn och ingripit i
Guds råd!"

"En lögn, nej, men en helig, en skön uppoffring, sådan blott en mor kan
göra".

"Nej, nej, endast sanningen är skön, lögn är lögn och blir aldrig skön,
om än Guds englar bedrifvit den; och lögnens följder bli aldrig annat än
ve och elände, om den än bjuder till att försköna sig på det fagraste".

Ut genom dörren störtade läkaren. Han mötte vid porten en ung man,
Henriks vän, och prest som han. Gripande häftigt hans hand, sade
läkaren: "Ha, vi mästra, vi dömma, vi ställa efter vårt hufvud, vi ljuga
och grina sockersöta ädla lögner. Gå och vårda henne der, om du kan: jag
kan ej, ty jag skulle ej kunna låta bli att säga henne: ""Qvinna, du har
mördat din son. Han trånade bort, ty han kände att hans lif var
förfeladt!""



Kamtschadalens Hustru.


Eitel är rik. Han bor i hus af träd. Gästabud firas. Björnköttet kokas.
De unga dansa björndansen. Allt flera sälla sig till de dansande. Med
krokig rygg och böjda knän, härma de björnens tassande gång och oviga
famlande. Flickorna skratta. De gamla lifvas. Gubbarne motstå ej längre
frestelsen, äfven de förena sig med dansarne. Det lider mot natt, hettan
blir qväfvande, tranlampan osar, allt ifrigare fortfar dansen.

Björnköttet är kokadt. Dansen upphör. Eitel delar fettet åt gästerne.
Köttet ätes sedan. Eitel sjunger för björnens hufvud. Han smeker det,
han talar till det med vänliga ord: "Du vackre, du skogens gyllne bär!
Se huru väl vi hålla dig! Gå, säg åt dina kamrater, dina slägtingar huru
vi älska dig. Bjud dem komma till grannskapet af våra jurter. Bed dem
gerna lemna sig i våra händer. Tro alldrig att det äro vi som dödat dig.
Ånej, Kamtschadalen älskar dig, han vill fästa blommor i dina lockar.
Nej, Kossakerne, de der fremlingarne som kommit och hålla på att inrota
sig hos oss och blifva oss öfvermäktige, det äro de som döda björnen.
Till dem skall du icke gå vänligt. Det äro de, som tvinga oss att döda
dig. De vilja hafva ditt skinn".

Hvarföre sitter den unge Reka så alfvarlig. Hvarföre synes han ej höra
på hvad Eitel sjunger. Hvad söker Rekas blick? Söker den ett mål för
skottet? Nej då skulle han gå ut i marken. Söker den laxens blänkande
fjäll? Nej, då ginge han ned till stranden. Söker den flickan, hvars
drägt siras af filfrasens skinn? Amulamela är skön, hon är präktigt
prydd. Filfrastassarne på hennes hufvud glänsa hvita som snö.

Två nätter förgå. Till Eitel kommer Reka. "Husbonde, jag är här för att
tjena dig".

Qvinnorna se på hvarandra, de taga Amulamela emellan sig. De omsvepa
henne med kläder, att blott hennes anlete synes. "Stå på dig, Amulamela,
du är skön, du är stark. Icke skall du säljas för ringa tjenst. Akta
väl, låt ej friarn vidröra dig. Vi skola vakta dig noga".

Året gick, isen smalt, gräset växte, vissnade och drifvan lade sig åter.
Ännu tjenade Reka. Ännu hade han ej lyckats få vidröra flickan. Om blott
en fingerspets syntes undan kläderna, stodo qvinnorna vakt. Ville då
Reka nalkas, funnos sex händer färdiga att slå honom, trettio fingrar
att klösa honom.

För Rekas spjut faller björnen, zoblarnes skinn hemtar han knipptals.
Eitel glädjes öfver sin tjenare. Skall han ej snart hafva tjenat nog för
att vinna en hustru? Amulamela är stark, hon kan göra mycken nytta. Hon
orkar bära bränsle och vatten, utan att snart förtröttas. Hon förstår
att hitta skogsråttans bo, och att derur hemta rötter för vintern.
Hvarföre skulle väl Eitel gifva henne åt en fremmande man, utan
tillräcklig ersättning? Har du inöfvat en god hund att draga slädan
raskt, icke skänker du den åt en fremling.

Eitel ernar fara till skogen efter jagtbyte. Släden står förespänd med
fem raska hundar. De tjuta. Amulamela delar mellan dem en fisk som hon
hittat vid stranden. De gläffsa argt, men tystna när de bli varse den
unga. Ovänliga, vilda mot alla andra, äro de dock spaka mot Amulamela.

Glädtigt hoppar hon opp i slädan, hundarne rycka sig löst, hon hinner ej
ens fatta styrkäppen, innan de störta utför branten och inom ett
ögonblick ligger slädan upp och nedvänd och flickans hufvud slaget emot
en sten. Reka har skidor på fötterna och är redan vid hennes sida. Han
öppnar knäppet på hennes pels, lägger sin arm kring hennes hals och bär
in den afsvimmade.

Reka har vidrört Amulamelas hull. Han har vunnit henne. Bröllop drickes.

Åter har gräset vuxit och vissnat, åter en gång har is och snö höljt
vatten och land, och åter har drifvan smultit. Barnet hvilar på
Amulamelas arm, hon sjunger för barnet: "sof sött, sof godt. Väl sitter
Balakitg i molnen och skakar sina långa, krusiga lockar, så att stormen
dånar i träden; men barnet hvilar i moders famn, icke behöfver det rädas
för vinden. Nej, nej, snart blir det lugnt och träden stå still, ty han
tröttnar att skaka sina lockar. Snart väntar Savina maken hem, så glad,
så glad. Hon smyckar sitt hår med blommor så röda. Deraf skimrar himlen
i aftonglöd. Sof, sof, du lille. Balakitg kommer, han kommer i afton
hem. Savina blir glad och luften blir ljus och skön hela morgondag, och
barnet får leka i gräset".

Reka tar sitt spjut från väggen och säger: "Tummes dotter är fager".

"Hon är så", svarade Amulamela.

"Det säges vara orätt att taga tvenne hustrur, många hafva dock gjort
så" sade Reka likasom vid sig sjelf.

Amulamela fortfar att sjunga för barnet: "Men kommer ej Balakitg hem
till qväll, Savina väntar natten om, och gråter och gråter den hela dag,
och regnet faller i skurar stridt, då Savinas tårar falla på jord".

En lång stund stod Reka tyst, och vägde spjutet i handen. Slutligen sade
han: "Jag vill tjena för Shachi, Tummes dotter".

Amulamelas kind blef hvit som nyfallen snö. Hon sade intet.

"I morgon går jag dit".

Amulamela teg. Hennes händer fortforo att sköta om barnet. Allt
färglösare blef hennes blekhet. Hennes öga syntes slocknat.

Reka gick. Han återkom när solen sjönk i hafvet och Savinas rosor lyste
på fästet. Men Amulamela såg dem ej. Hon satt allt ännu orörlig qvar på
samma plats. Reka inträdde, hon reste sig för att bära in ved och
vatten, och göra sina sysslor för qvällen.

Det blef morgon. Reka stod upp. Han klädde sig för att gå bort.
Amulamela gick fram till honom. "Reka, haf tack. Du har varit god emot
mig, mer än någon man varit mot sin qvinna. Du har icke föraktat mig,
ehuru jag blott varit din hustru, ja, du har till och med stundom gett
mig plats på björnhuden vid din sida. Du kunde, som så mången, medtaga
din hustru för att göra det tyngsta arbetet i tjensten. Du är god, Reka,
tack. Så lycklig som jag har ännu ingen qvinna varit".

Reka gick.

Icke många gånger hade månan vexlat sitt sken, då syntes Amulamela
nalkas till Tummes sommarboning. Reka hade just varit till bergen för
att hemta is, nu stod han sysselsatt att hugga bränsle.

"Reka, barnet sofver. Det vaknar icke mera".

Reka högg några hugg tätt efter hvarandra i det redan klufna trädet.
Efter en stund sade Amulamela: "Din tjenstetid blir lång. Shachi är
skön, hennes fader är rik. Det blir tungt för Reka att tjena länge.
Amulamelas famn är tom, barnet saknar henne icke".

Ännu har ej ett år förflutit och redan drickes Rekas bröllop med Shachi.
Fodrade Tumme icke längre tids tjenst för sin dotter? Var hon så föga
värd? Nej, men Tumme kunde icke fordra lång tids tjenst, ty han hade
tjenats af tvenne. Amulamela hade jemte Reka tjenat för Shachi.



Odalisken.


Bergens bländande snötoppar flamma i eldröd glans. Mäktiga, stolta stå
vaktarne mellan tvenne verldsdelar. Men på bergens sidor blomstra i fria
grupper kransar af gula azaléer, lilasfärgade alprosor och röda
geranier. Icke gängliga, som fönstrens tvinande krukvexter, nej, de vexa
fritt, derföre blomstra de rikt och skönt.

Hvarföre skallar vapenklang genom nejden? Strider Kaukasiens son emot
sin mäktige fiende, mot örnen? Nej i dag strider icke Kaukasiern, men
han leker krig. De tappre, de stolte unge männen, de jaga lika blixten
på sina snabba fålar. Hör huru svärden flyga med klang emot hvarandra.
Leken blir ifrigare, der kämpa tvenne. Den ene bär sin spetssydda bindel
öfver den långulliga mössan, fastbunden ned om lifvet. Han afkastar den,
han afkastar sin skyddande burka, de hindra hans rörelser. Nu bära båda
kämparne blott sina smidiga rockar, patronrummen på bröstet blänka af
sammet och guld. Men ännu stå gevären orörda, nu lekes endast med
klingan. Nu hasta alla mot ett mål. Kastspjuten hvina, svärden drabba
och klinga. Var det en vind som for öfver fältet och kringspridde agnar,
eller var det män på eldiga hästar som ilade bort -- allt är tomt.

Brusande, stormande ila alla åter tillsamman. Klangfulla rop ljuda.
Skott knalla. Ryttarne hänga blott med fotens yttersta spets i
stigbygeln. Bakåt, från sidan, under hästen, i tusende olika ställningar
lossas skotten, men Tscherkessens kula förfelar ej målet, alla kulorna
drabba tillsamman på samma fläck, och åter klinga svärden i liflig lek
och hästarne springa fria, frustande omkring; ty snabbfotade, nästan som
hästarne, kämpa nu männen till fots mot hvarandra och förfölja
hvarandra.

Hvarföre leker Kaukasiern blodiga lekar? Hvad vilja dessa manligt
herrliga krigareskepnader, stolta, som Kaukasiens berg? De vilja lefva,
de vilja dö för ett ädelt mål, de vilja lefva, de vilja dö för sitt
fädernesland.

Vid bäcken i dalen står en koja, dess yttre är ringa, hvem bor derinne?

Midt på hyddans golf står Vali. Då du varsnar henne, synes hyddan för
din blick stråla af guld och juveler och Persiens rosor tyckas dig dofta
derinne. Har du sett snön på bergets topp, som rodnar för den första
solstrålen? den är ej så ren som hennes panna. Har du sett den
fylligaste ros? den är dock tarflig emot hennes kind. Har du sett
blixten halfdold af molnets slöja? Den är matt mot elden, som döljes af
de djupa svarta fransarna, som skugga Valis öga.

"Vali, min blomma, min älskade, låt ej störa dig af dessa vilda ljud. Se
huru inbjudande din bädd kallar dig. Jag har skakat opp kuddarne. Eller
kanske vill min dufva äta en smula? Se här, du borde visst ha det
finaste och raraste som i landet finnes, men i dag har jag ej bättre att
ge dig. Smaka nu ändå litet. Vänta, vänta mitt fina lam! Ja, ja, bara du
väl kommit i en förnäm och rik paschas harem, det blir andra dagar. Hvem
vet, kanske köper dig sjelfve Padischah!"

"Min mor, icke kan jag sofva. Icke orkar jag äta. Hvad klingar derute?"

"Åh du mitt gyllne äpple. Det äro männen som lådsa krig. Sådant rör icke
qvinnorna. Bry dig icke derom. Mitt silfvermoln, min gyllne fullmåne, ät
dock denna sköna frukt. Lägg dig ned. Se jag skall berätta för dig. Inom
några solhvarf kommer mannen som skall föra dig till din herrlighet. Du
får ej vara blek och mager, då när du skall göra din lycka. Nå barn, se
ej ut som om du skulle vilja gråta. Hvarföre skulle du sörja ditt
fattiga hem? Du som far till idel dans och fröjd och juveler och glans".

Vali lade smekande sin arm om den gamlas hals och sade: "Moder, säg mig,
är då allt detta en så stor lycka?"

Den gamla släppte af förvåning fatet som hon höll i sin hand. "Vali,
mitt hjerta, må Allah bevara dig, hvad skulle då vara lycka! Se, se, din
gamla fattiga mor som trälar, din far som måste arbeta, din bror som går
ut i kriget och kanske dödas der -- och du, du behöfver, redan här i
vårt fattiga hem, intet annat göra än sofva och göra dig goda dagar. Nå
se, sitter icke gördeln om ditt lif, smärt och smidigt, att man kan
omfatta det med handen? Är du ej fin och mjuk som det spänstigaste dun?
Är du ej skön som fullmånen, ack du mitt barn, mitt öga! Huru skulle du
väl tveka att icke blifva lycklig! Skall väl en mindre rik man kunna
köpa dig? Nej, en drottning skall du blifva i det harem dit du kommer.
Tror du din fattiga gamla moder skulle bära den sorgen att mista dig,
sin ögonsten, för de penningars skull, som för dig skall betalas, nej
alldrig, om icke det vore för den lycka som väntar dig. Min själ
nedtynges dock af att du måste resa så sent på hösten".

"Moder, minnes du den unge fången som hade blifvit tagen i strid och
sedan utvexlades ur fångenskapen. Han var hemma långt, långt härifrån, i
ett land som jag alldrig hört omtalas; der det större delen af året är
vinter och endast en kort tid grön mark. Der folket är så fattigt att
det stundom äter trädens bark och der man är glad, att inne i kammarn få
en liten stjelk att trifvas af vexter som här blomstra i hvarje skrefva.
Och ändå tycktes han förakta ett lif, sådant du omtalar".

"Ack, du oförståndiga barn! En otrogen, en son af en hund! Och jag
nekade dig ej att sitta om aftnarna vid brunnen och höra honom tala och
berätta för barnen. Ja till och med hindrade ej när han lärde dig
skrifva på papper. Och det är nu tre år sedan och du är nu fjorton år
gammal och fullvuxna menniskan och borde ju förstå att ej tänka på en
otrogens ord. Lägg dig nu bara ned och sof. En ung flicka skall alldrig
tänka på annat, än att vara vacker".

Stormen for hvinande öfver svarta hafvets våg. Det sjudande vattnet
reser sig till berg, topparna piskas sönder till yrande skum. Som ett
spån kastas den lilla värnlösa farkost, som kämpar mot hafvets raseri.
Finnes då intet menniskolif ombord? Hvilken last är så värdelös, att den
vågas på svarta hafvets bölja, då vinterstormarna rasa och töcknen draga
öfver sjön.

Fartyget är lastadt med rosor.

Sköna rosor. Tjuguåtta af Georgiens och Tscherkessiens skönaste rosor.
Purpurrosor nyss, men nu liknande den hvita rosen från Damascus, som
synes blott äga qvar ett återsken af morgonrodnaden, dröjande mellan
bladen.

Men mannen, rosornas ägare, han är icke blek som lifvet, han är blek som
döden. Mellan de sammanpressade läpparne framtränger en ed; det är hans
egendom, som hotas af undergång.

Ensam på det vida hafvet strider den lilla Kaiken med stormen. Ingen
seglare vågar sig denna årstid ut. Men just derföre är det lilla
fartyget ute på färd, ty nu ligga äfven de ryska kryssarne i hamn,
hvilka eljest jaga hvarje köl som, lastad med menniskovaror, hastar
öfver vågen.

Derföre måste de sköna rosorna utsättas för svarta hafvets vinterstormar
-- om många förgås betalas de öfriga desto bättre. Hvad mer om de alla
måste lida af resan, de som qvarlefva vinna ju ett lif af glans; det
lif man från barndomen lärt dem att anse för en qvinnas högsta lycka.

Men se, vid horizonten dyker opp ett segel. Det skymmes åter af vågorna,
det dyker åter opp, det synes klarare, ehuru ännu omsvept af
vintertöcknet. Det närmar sig, det flyger på stormens vingar, det nalkas
allt mer. Kaiken utbreder alla sina segel, vattnet brusar kring bogen.
Våg på våg slår öfver däcket. Den aflägsne kryssarn kämpar lik en
sjöfågel mot vågen. Vinden griper våldsamt i seglen, framåt, framåt i
vildt kapplopp. Allt närmare Kaiken nalkas förföljarn. Redan urskiljes
färgerna på flaggan som svajar på dess topp, redan synes
kanonmynningarne vid dess bog. I vildt raseri stormar Ibrahim,
renegaten, de unga rosornas ägare. Han utöser oqvädins ord öfver
skepparn och matroserne, han hädar och förbannar.

Men närmare, allt närmare synes förföljarn.

Ett ögonblick står Ibrahim stilla, tyst med natt i blicken. Hastigt
springer han opp. "Djefvul, du skall åtminstone ej vinna på min
undergång". Han går ned i rummet der de unga tärnorna bäfvande slutit
sig tillsamman, utan att rätt veta hvad som föregår.

"Sköna tärnor, hvart vi resa, det veten J alla. J veten hvad som väntar
eder i Stambul. Hafven i hört sagorna ur tusen och en natt, hafven J
hört omtalas det herrliga lif den sköna förer i en mäktig mans harem?
Ett lif som är en väfnad af nöjen, af dans, af smycken och juveler.
Vill herrskarinnan sofva, hennes slafvinnor fläkta svalka öfver hennes
kind. Vill hon glädjas: de herrligaste danser uppföras på hennes vink.
Vill hon prydas, hon säger blott ett ord och smycken, perlor och juveler
hopas ikring henne, och indiens utsöktaste dofter stå henne till tjenst.
I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande
rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda
aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med
näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna
paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den
sakta sorlande bassinen. Intet arbete besudlar hennes mjella fingrars
hennafärgade spetsar; endast silke, guld och perlor bjuda sig för henne,
om hon någon gång skulle vilja virka en prydnad eller en blomma. Med
skönhetens allmakt herrskar hon öfver sin omgifning och den stolte
pascha, som hon säges tillhöra, är hennes förste slaf. Se till sådan
herrlighet har jag velat föra eder, veten J detta?"

På mången kind uppflammade en hastig rodnad, de svarta ögonen strålade
bakom silkesfransarne. De flestas blickar utvisade, att man för
österlandets dotter målat en bländande bild af qvinnans lif i det
präktiga Stambul. Endast Vali nedslog ögat och drog en djup suck.

"Välan" fortfor Ibrahim, "arma tärnor, ljufva blommor från de vilda
bergen, hvilka jag velat omflytta i herrliga trädgårdar, följen mig".

Uppå däcket hastade Ibrahim, följd af tärnornas hela skara. "Der se!
Veten J hvad detta fartyg är, se huru det redan nalkas nära. Det är en
rysk krigsbrigg, som kommer för att rycka er undan mina händer, att
rycka er från all den lycka som väntade eder. Ni kunde misstro mig, men
J hafven hört edra fäder, edra mödrar, edra bröder säga detsamma. J
veten att moscoviternes kryssare passa på, för att uppsnappa de tärnor,
som föras till Stambuls herrlighet. Ha, se, de komma allt närmare. Innan
kort skola dessa hundsöner gripa eder med sina oheliga händer, de skola
afslita edra slöjor. De skola föra eder till sitt land, och i stället
för att bli herrskarinnor hos mäktiga paschar, skolen J lemnas till
slafvinnor åt svarta, orena kossacker. I stället för dans och musik
skolen J drifvas till tungt arbete, med piskslag till nöje och trasor
till prydnad. Ha, viljen J lemna eder i våld åt vilda horder. Edra
mödrar skola förbanna sina grå hår".

Skälfvande af ångest slöto sig de unga tillsamman, lika blommorna i
hortensians kronor.

Nu ljöd från briggen ett skott, kulan hven och nedstörtade kaikens segel
från splittrad mast.

En storm af eder ljöd från Ibrahims läppar. "Välan, Tscherkessiens och
Georgiens tärnor, tappre, frie krigares systrar och döttrar, -- viljen J
blifva Kossackernes slafvinnor, eller viljen J hellre dö".

Bäfvande, med bleka läppar, hviskade de unga: "hellre dö!"

Och främst i spetsen för flickorna steg Vali. Hon kastade opp sin slöja
och blickade mot himlen, men ingen stjerna syntes der, att besvara
hennes blick.

"Fri är Vali, fria äro vi alla, blott vi vilja. Låtom oss följas åt i
döden". Vali vände sitt anlete mot öster.

Ännu en kula från briggen slog ned i Kaikens tackling, den lade sig ned
på sidan. Hvad skymtar mot vattnet? Var det stöten af fartyget som
uppdref mjellhvitt skum, var det vågen som brusade öfver däcket? Lätta
drägter fladdra, en tätt sluten krans af rosor, gungar ett ögonblick på
vågorna. Ett rop, ett enda, ett skri af bäfvan ljuder, och vågorna sluka
Kaukasiens och Georgiens skönaste tärnor.

Ett häftigt larm uppstår på briggen. En julle utsättes och bemannas i
ett ögonblick. En ung officer och tvenne man i jullen vilja kämpa mot
storm och våg. Jullen välter opp och ned. Matroserne fatta tag i dess
kant. Officeren simmar ännu några tag, en flik af en hvit drägt synes
nära honom på vattnet. Han lyckas gripa den. Han strider mot den
brusande vågen och når slutligen jullen, hvars kant äfven han med ena
handen lyckas omfatta; den andra handen griper hårdt fast det hvita
tyget. Krafterna börja svika, snart skall han ej mera förmå fasthålla
sig vid båtkanten. Men räddarne äro nära. Från briggen har en större båt
hunnit utsättas, och innan kort äro alla der ombord, jullens tre män och
en afsvimmad flicka.

Vakna Vali, du skulle ej sofva om du visste hvem som bemödar sig att
återkalla dig till lifvet. Minnes ej Vali mera sin barndomsvän, den
fångne ynglingen från fjerran land? Han har redan igenkänt den han
frälsat ur djupets graf, och snart helsar äfven hennes öga sin räddare.

Stormen lugnas, töcknen skingras. Solen lyser åter. Några dagar kryssar
ännu briggen på hafvet. Ändteligen skall den återgå till hamn, men åter
resa sig storm och våg, åter tätna töcknen kring skeppet, åter visar det
ogästvänliga hafvet sin vildhet, och ett redlöst vrak kastas slutligen
briggen mot turkiska kusten och sönderslås i spillror.

Folk samlas på stranden, de lösa Ibrahim och sina fångna landsmän, som
legat bundne i skeppsrummet, och uppretade af dem misshandla de skeppets
folk. I Ibrahims våld återlemnas hans egendom, hans slafvinna.

       *       *       *       *       *

Dörrarna stå öppna till slafbazarens rum. Utan slöjor sitta qvinnorna,
ty köparne gå från rum till rum och bese de utbjudna varorna. Ser du
dessa Abyssinska qvinnor, stolta, sköna, behagfulla. Sorgligt men mildt
se de på de kringvandrande köparne. De gråta icke, de tala icke, blott
blicken talar om sorg.

Och dessa qvinnor, svarta som ebenholtz, med bländande hvita tänder.
Raska arbeterskor, om än mindre sköna än de hvita qvinnorna. De äro ock
mindre dyrköpta.

Denna stolta, svartögda qvinna med sitt barn, som hon med förtviflan i
blicken sluter till sitt bröst, skall hon säljas? Hon tror så, hennes
man har hitsändt henne till straff. Han befallte henne i går att
knäböjande räcka honom pipan, och hon lydde endast motvilligt. Hon skall
derföre lära sig ödmjukhet. Vill än någon köpa henne, så säljes hon
icke. Hennes make är god, han vill ej förskjuta henne; han vet att hon
dock i grunden är foglig och lydig och älskar honom mer än sitt lif.

Nu inträder en ståtlig man. Hans pels utvisar hög rang. Säljarene buga
vördnadsfullt för honom och visa sina skönaste varor; men den nye köparn
skakar blott på hufvudet, i det han blickar in i det ena rummet efter
det andra. Säljarne omgifva honom vördnadsfullt. De rosa sina varor, de
öppna andra dörrar som förut varit halft tillslutna. Der synes i hvarje
rum blott en enda flicka, vaktad af en gammal slafvinna.

En båt, förande sköna qvinnor från Gurien, hade lyckats smyga sig
oupptäckt fram öfver hafvet. Det är dessa sköna tärnor, som sålunda
visas. De äro prydda med lysande drägter, perlor och smycken. Stolta,
likgiltiga se de flesta bort från den uppmärksamme köparn. Nej, ännu är
han icke nöjd. Skönare för Padischas harem!

Nu tränger sig en ny säljare fram. "Herre, vill du behaga att kasta en
blick på den herrliga, som din tjenare har att sälja, så skall du ej
längre finna dig missnöjd". Han öppnar en dörr och visar triumferande
den sköna.

Vali, hvarföre tyder din blick smärta, hvarföre darrar en tår i de
långa ögonhåren, ser du ej huru hänförd den inkomne stirrar på dig.

"30,000 piaster, herre, icke en para mindre. Hon kostar mig vida mer.
Jag förlorade många, denna enda återstår, den skönaste af dem alla!"

"De äro dina", svarade köparn.

"Herre, kostar hon er mycket pengar, så skall ni ock äga den skönaste
qvinna inom Stambuls murar".

"Allah, allah, en sådan qvinna är icke för en ringa man. Nej, jag
behöfver en stege, att klifva upp till nådens solsken. Hon skall blifva
min gåfva till Padischah, den segerrike Schehinschah, den lysande
sultaners sultan. Måtte hans skugga alldrig blifva mindre".

       *       *       *       *       *

På sin divan sitter Murad Pascha njutande sin kef. Från chibouken stiga
lätta rökmoln af den finaste doftande tobak. Ett behagligt lugn hvilar
öfver hela hans varelse. Det synes att han drömmer, ehuru han icke
sofver.

En slaf inträder. "Herre, din slaf, franken som du lofvat förunna lyckan
af att få nedfalla inför ditt anlete, beder om din nåd".

Med någon motvilja såg Murad sig störd i sin kef, men stod upp och mötte
fremlingen med ett vänligt: "Måtte tiden vara lycklig", i det han lade
handen med dess uppåt pekande tumme på sitt bröst.

Sedan fremlingen helsat och emottagit en pipa, hvars ambra munstycke
glänste af juveler, blifvit bestänkt med rosenvatten och fått på sina
knän utbredd en guldbroderad handduk, samt börjat dricka en kopp väl
omsqvalpadt kaffe som bjudits honom, började Murad samtalet, sedan man
förut vexlat några artigheter.

"Jag var i går gäst hos er ambassadör och såg huru ni sjelfva gjorde
eder besvär att dansa, i stället för att låta edra qvinnor dansa för
eder. Underbart! Underbart! Så många obeslöjade qvinnor, så mycken
fägring! Allah, allah, det är för mycket för en rättrogen att åse.
Hvilka ismenniskor J måtten vara, som tillåten edra qvinnor så visa sig
för allas ögon. Jag talade med några af dem. Afundsvärda ären J i
sanning. De äro sköna som Houris och visa som Mollahs! Sådana qvinnor
vore angenäma att äga. Huru tråkiga äro icke våra qvinnor deremot! Sköna
som fullmånen, kinder som rosor, ögon som eld; men själlösa, dumma som
bildstoder. Allah, allah, man ledsnar vid dessa enfaldiga varelser".

"Kan ni väl begära att de skola vara annorlunda", sade fremlingen, i det
han ställde bort sin kaffekopp på det lilla med ädla stenar sirade
théfatet. "Från slägte till slägte hemfallna åt slafveriet, utan
undervisning, hvad kan ni väl vänta af dem? Ni kanske knappt låter edra
fruntimmer lära sig läsa och skrifva?"

"Läsa och skrifva! Bosch! hvad skulle de dermed. Intet annat än ställa
till intriger. Läsa och skrifva kärleksbref. Nej, vid profeten,
kunskaper angå ej fruntimmer. Vara vacker och pryda sig för att behaga
sin herre, det är hvad hon behöfver förstå. Och hvad talen J om
slafveri? Idel skräp. Göra de väl annat än äta och sofva, kläda sig
granna och besöka baden. Mannen måste sträfva och arbeta för att
tillfredsställa deras nycker. Han är den som är slaf, och icke de.
Listiga äro de som ormar!"

"List är slafvens vapen, ni tvingar edra qvinnor att bruka det. De
tillgripa list, emedan dem nekas frihet och rätt".

Paschans läkare anmältes, och nu inträdde den ännu unge Hekim Muhammed
Effendi. Den förtrogne inträdde ödmjukt, men Paschan vinkade honom
genast närmare och sade: "Muhammed Effendi, hör huru Franken talar!
Sådant har jag ock förut hört af Nazarenerne. Deras qvinnor kunna kanske
vara förståndiga, ja man säger till och med dygdiga. Olika äro
österlandets flickor. Gud är Gud, och Mahomet är hans profet. Godt är
allt såsom det är". Nu vände han sig åter till den fremmande och
frågade: "Har ni icke hört omtalas den nya firmanen emot qvinnornas
tilltagande sjelfsvåld? Behöflig i sanning! Ser man dem icke dra ned sin
jasmak så att halfva kinden synes? Är ej den feredsche, hvari de insvepa
sig, ofta af så smidigt tyg, att man nästan kan gissa om personen är ung
eller gammal? Gå de ej ofta med svarta kängor i stället för sina
anständiga gula halfstöflor? Dessa och många andra dylika oskick äro nu
sträng näpst underkastade".

Den fremmande skakade lätt på hufvudet. "Ni värderade ju dock våra
qvinnors högre själsförmåga. Unna äfven edra någon frihet. Låt dem
blifva edra hustrur i stället för edra slafvinnor, och ni skall se dem
bli menniskor i stället för bilder, som äga förmåga endast till list".

Den unge Hekim steg upp, tog ett steg framåt och sade: "Ack, visste ni
huru dumma våra qvinnor äro, ni skulle ej tala så. De skulle icke tåla
frihet. De skulle bli dåliga, sedeslösa, otrogna. Nej, nej, ni må
besegra oss, göra oss till slafvar, sönderslita oss, men qvinnorna
frigifva vi alldrig".

"Visserligen, visserligen, Gud är stor! Så är det. Annorlunda kan det
icke ske. Till deras herrar har Allah gjordt oss", sade Paschan
bifallande, i det han blåste röken ur pipan.

"Och dock kommer jag i dag enkom för att begära en qvinnas frigifvande.
Ers excellens känner händelsen med det plundrade ryska fartyget, och att
er regering, på vår ambassadörs anfodran, befallte folkets frigifvande
och egendomens återställande. En person har dock icke blifvit frigifven,
en ung tscherkessisk flicka. Man har påstått att hon tillhörde en af
hans höghet sultanens undersåter. Nåväl, vår minister önskade helst att
ej vidare behöfva besvära höga Porten med denna sak. Slafvinnan säges
vara köpt af ers excellens. Gif henne fri, köpesumman skall blifva eder
återbetald".

"Backalum, vi få väl se", sade Paschan betänksamt, blåsande röken ur sin
pipa. Efter en kort tystnad tillade han: "Gerna ville jag göra eder till
viljes, det är dock denna gången icke möjligt. Flickan är redan, för
flere dagar sedan, sänd till hans höghet Sultanens harem, och emottagen
af Kislar Agha och Kehaja Khadunna. Rätt ledsamt, rätt ledsamt!
Derifrån kan ni icke få henne".

Den fremmande spände en misstrogen blick i Paschan, som satt godmodigt
rökande sin pipa och ej ens tycktes märka sin gästs mörka min.

"Stackars gosse", sade den fremmande vid sig sjelf. "Det sade jag honom
genast, att det alldrig lyckas med att fatta en stor passion för en
turkisk qvinna".

Efter åtskilliga ömsesidiga artighetsbetygelser bortgick den fremmande,
och Paschan vände sig genast derefter till läkarn sägande: "Otrogne
hund! Kommer Giaourn och begär en af paradisets houri's; skapad blott
för att förljufva en rättrogens lif".

"Herre, men icke har du ju ännu bortsändt henne?" anmärkte Muhamed.

"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han
storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom
underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa".

Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon
icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes
dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat
drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den
sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den
bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. "Åh håh,
herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan
väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå
att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali.
Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen.
Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i
Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig
ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem,
och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. -- Åh håh, en
otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig
in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville
köpa dig. Tvi sådan hund".

Hastigt blef Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade
hon ifrigt.

"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det
strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det
alltihop berättas af slafvarne derinne".

Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar
glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra,
mörka, svalla sjöns böljor.

"Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke
det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen,
skall du ta den der vackra minen på dig".

"I morgon, i morgon redan?"

"Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda
dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig
nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon".

Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af
tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle
hvila. "_Han_ bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt,
skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott
för mannens nöje, _hennes_ väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min
fader, kan du ej höra din dotters rop -- ack nej, min fader har ju sålt
mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack
nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt
min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för
friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. -- Du är en ädel krigare,
Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"

"Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det
hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon
icke kasta bort den? Men ack -- _han_ skall icke bry sig om den fula.
Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man,
hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock -- hvem vet -- _han_
söker henne ju; han skall icke _älska_ den fula Vali, men han skall ha
medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en
skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en
att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes
sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas
deraf".

Det var morgon, Fatme skulle ledsaga Vali till badet.

"Fatme, mins du den der starka vätskan hvarmed du skurade
messingsbeslagen der borta, och som brände sår på mitt finger, när en
droppe föll derpå, så att du sade det jag för alltid skulle få ärr
deraf. Kan du skaffa mig sådan?"

"Hvad skall Vali dermed?" frågade Fatme förvånad.

"Jag förstår att, genom användande af sådan i badet, göra huden fin. Du
har prisat min hys sammetslikhet, nu vet du hemligheten att göra den
sådan. Men du får ej för någon omtala detta".

"Herre, din sköna slafvinna är svart", sade slafven som inträdde till
Murad Pascha.

"Svart? -- hvad pratar du, son af en hund?"

"Hon har tvättat sig med den starka oljan, hvarmed vi skura metall". Här
tystnade slafven, men när han märkte sin herres vrede börja gäsa, så
starkt, att han räddes att genast erhålla bastonad för sitt budskap, så
tillade han: "Men Hekim Muhammed Effendi säger, att det kan tvättas
bort".

"Hund, hvad ljuger du?"

"Må jag förgås om jag ljuger. Hekimen mötte den gamla Fatme när hon kom
med oljan och, vis som han är, gissade han att slafvinnan hade något
ondt i sinnet, och förbytte den till en blott färgande olja, som väl
svider dugtigt i skinnet, men som han kan tvätta bort med en annan
vätska".

Paschan satte sig åter ned på soffan, derifrån han i förskräckelsen
uppstigit. "Allah, allah! sådan ilsken stygga! Tror hon man betaler
30,000 piaster för att hon skall få förstöra sin skönhet. Sådan
bedragerska! Vilja frånstjäla mig sin skönhet som jag så dyrt betalat.
Bedraga mig på min egendom. Som jag säger: äro icke qvinnorna mera djur
än menniskor? Hafva de ringaste begrepp om rätt och orätt? Nej, djur äro
de, värre än djur. Vid min herres, Sultanens, skägg, man kan bli rasande
med mindre. Men hvad kan jag göra åt henne? Låter jag straffa henne, så
gråter hon och skämmer sina ögons glans. Den otacksamma! Har jag ej
låtit hemta åt henne kläder, så ståtliga att de skulle anstått sjelfva
sultana Validé. Har jag ej låtit ge henne både sylter och sockerbakelse?
Men sådana äro de, jag känner dem, illistiga och otacksamma".

Tio år hafva förflutit. Dagen ligger varm och klar öfver Stambul. Gyllne
Hornet strålar, luften fylles af dofter från tusende blommor. En betäckt
slup ligger vid Seraillens strand. Smärre båtar fara omkring för att
undanjaga hvarje annan farkost. En del af Seraillens damer skola flyttas
till sommarslottet Kadiköi.

Från Seraillens port, ned till stranden, stå svarta slafvar och spänna
tygstycken å ömse sidor om vägen, för att ingen må få se ens en skymt af
de beslöjade damer, som nu utträda ur palatset, åtföljda af Kislar Agha
och en mängd svarta slafvar. De flesta fruntimmerna prata lifligt. Det
är en stor tilldragelse att för några veckor förflyttas till ett annat
palats. Detta lifvar dem.

Nyfiket titta damerna omkring sig, men kunna ej se annat än himlen och
de skymmande tygväggarne. Några personer hafva närmat sig, de bortjagas.
En Frank med ett fruntimmer vid armen nalkas helt nära. En vind lyfter
en flik af tygväggen, häftigt skriker Kislar Agha åt slafvarne att
bättre ge akt. Ett litet buller uppstår, en af damerna ger ett qväft
rop. Franken och hans dam draga sig tillbaka.

Några dagar sednare lemnade en gammal qvinna i ryska minister-hôtellet
ett bref jemte en vext i en blomstervas. Derifrån tillställdes det sin
ägare, en resande. Brefvet lydde:

"Valis fordne vän och räddare, frid vare med dig!

Jag såg dig för få dagar sedan, du kunde icke känna igen mig. Du är
densamme som du var; din maka, hell och säll vare hon, lik morgonrodnan
stod hon vid solens sida. Vali är gammal, ögats glans är slocknad,
kindens rosor äro fallna bort.

Vali har känt glädje: hon ägde en dotter. Fyra månhvarf gammal
trolofvades hon åt Mustapha Pascha, den gamle blodätarn. Fem månhvarf
gammal vissnade den späda knoppen. Modren prisade Allahs nåd.

Vali egde en fågel i bur: den sjöng och tröstade hennes hjerta. Men hon
förstod tvång och fängelse! Hon lät föra sin vän till en lund vid
Bosphorens strand.

När den sålda flickan fördes från sitt hem, såg hon ett frö falla från
den gräsbundt, vid hvilken hennes broders häst stod betande. Hon
plockade opp fröet och gömde det vid sin barm. Fröet har vuxit opp till
ett litet träd i Valis kammare. Men det tvinar, det längtar till bergens
fria verld. Valis fordne vän, för trädet till sitt hemlands luft, sätt
det i sitt hemlands jord. Gör detta för Valis skull, hon har intet mera
att önska.

Du lärde Vali att hon ej har lof att taga sitt lif: hon lefver. Du bad
henne bedja: hon ber.

Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn.
Frihet och lifvets fullhet vare eder".



Hildred.


"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung
en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna
skalla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, lät
sången smälta som det milda echot om qvällen när lugnet hvilar öfver
Loch Lomonds vatten; då sjelfva gnyet af korsade vapen återstudsar från
Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vågsvallets röst".

Villigt grep Clenmor harpans strängar vid höfdingens ord, och tonerna
brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från
sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre
från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds
fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn,
ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande
med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra. Lik blixten
ur nattens moln flög blicken ur höfdingens öga. "Dougal, tidigare bragd
nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd --
ögonblickets svärd afskär lätt framtids blick. Gå!"

Högt reste Dougal sitt gråa hufvud och sade: "Alldrig skall Eakins
dotter höra sång, som prisar skönheten hos den, som en dag skall sitta
efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör höfdingens
maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!"

Han qvarstod ett ögonblick och lemnade sedan långsamt salen.

Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka,
endast de nattsvarta ögonen lågade.

Men höfdingen sjelf satte sig åter ned, fattade en silfverpokal bräddad
med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den
åt sångarn sägande: "Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld;
göm bägarn, låt dess silfver trösta strängens silfver".

Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet
kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och
nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett
ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn".

Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd af blicken ur
Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom
sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets
mål. Hon hade blott sett, men ej förstått hvad som föregått. Nu blickade
hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk
i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre
ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens
vapenlekar.

Ännu länge satt Hildred blek, bildstodlik, men änteligen sade hon doft:
"Ha, jag visste det länge, jag kände att så var, dock ville jag ej tro
rösten i mitt inre. Men framtiden går dock igen i siarns ord. Hans öga
ser ännu fosterdottren i högsätet vid Corallins sida; men den inre synen
ser der redan sachsarnes flicka. Ha -- jag vill finna bot".

Ben Lomonds topp strålar ännu i ljus, i dalen är natt. Öfver Loch
Lomonds yta far susande storm och kastar skummande vågor mot öde klippa,
som brant höjer sig ur vattnet. Nej, icke öde, i klippstalpet bor Norna
den gamla, vattnets och eldens och luftens mäktiga kufvarinna.

En ensam liten båt kämpar mot sjöns vredgade vågor. Hvem är den djerfva,
som trotsar storm och natt. Höfdingens maka, är det väl hon som, med
håret fladdrande för vinden och drägten sliten af ilen, kämpar mot
stormen och regnet som nu börjar strömma ned!

"Norna, låt upp, låt upp för Hildred, höfdingens maka".

Dörren af obarkade furustammar skjöts undan och ut trädde Norna i hålans
yttre hvälfning. Det sprakande blosset i hennes hand brann klart och
kastade gnistor vida omkring i mörkret, som nu föll likt en mantel kring
nejden. Endast svagt aftecknade sig numera den brända furan på Ben
Lomonds topp, mot den molnhöljda himmeln. Men af blosset upplystes
klart Nornas gestalt der hon stod högrest, och med en vink af sin hand
helsade sin stamhöfdings maka och bjöd henne inträda.

Hildred inträdde, vattnet strömmade från hennes hår och från hennes
drägt, hon märkte det ej.

"Norna du är mäktig, din höfdings maka anropar dig om bistånd".

Norna log ett underligt vildt löje. "Älskade Corallins maka regnet och
stormen, efter hon icke befallte dem vara stilla när hon ville färdas".

"Storm, regn, lappri! Norna, besvärj stormen i ett menniskobröst, det är
mera".

"Stolt är Hildred. Mäktar hon icke besvärja stormen på en så liten sjö,
som bloden i ett menniskohjerta? Hvad begär Hildred af Norna?"

"Norna, hör mig. En af stammens barn, en anförvandt till Corallin, gifte
sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans
hem, der hon äfven födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan
och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i hvars ådror stammens
blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der
sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes
månskensögon hafva förtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som
endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhexat den starke.
Norna är mäktig, du råder öfver naturens krafter. Häf denna förtrollning
som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka".

"Har Hildred läst i sin makes själ?"

"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag
säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka".

"Är Hildred icke dödlig?"

"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva
Corallins maka. En annan skall äga hans hjerta, en annan skall vara hans
barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära
och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min späde, han skall ingen
moder äga, och en styfmoders öga skall afundsamt se Corallins
förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna
Sachsarnes docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet af
svärdens klang. Höglandshöfdingens maka skall icke vara svag, hon skall
tåla höra vapnens gny och icke bäfva att se blod. Solen får ej finna
henne i sin säng, vårdarinnan af det stora huset, hundrades
matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar förvekligad på sina dynor och
tjenarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blef någonsin
tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio af männen behöfde drägter?
Sachsarnes flicka har lärt sig läsa i bok, i stället för att spinna, att
skrifva med penna, i stället för att väfva. Norna, lär mig häfva den
förtrollning som fängslar Corallin".

"I morgon skall Norna komma till höfdingens gård".

Norna kastade tillsamman några bränder, som glödde i ett hörn af hålan
och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken hvirflade opp mot hålans
hvälfning och försvann genom osynliga remnor.

"Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör
stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres
af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå
icke än, kinden är blek, handen darrar".

"I morgon", sade Hildred, utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.

"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig deremot".

Och Norna kom; men i feber och yrsel låg Hildred. Hon talade: "Norna,
jag skall dö, det ropade stormen åt mig, det susade regnet för mig, då
det trängde tvert igenom min kropp och lade is i min blod, det dånade
vågen mot båtens kant. Jag skall dö, men hon måste följa mig, hon måste
ock dö. Gif mig dolken der, fort. Hon måste dö".

Brådskande grep Hildred dolken, men slängde den långt ifrån sig. "Nej,
dock icke dö. Hon är så späd. Icke vill jag förtrampa den svaga. Hon må
lefva, blott hon icke griper efter hvad som är mitt, mitt in i
evigheten. Må hon lösa den förtrollning hvari hon snärjer honom".

Tyst låg Hildred en stund, men talade åter med låg dämpad röst: "Norna,
jag skall dö, men jag kan det icke, om jag icke vet, att denna sachsiska
flicka alldrig blir Corallins maka, alldrig mitt barns mor". Opp reste
sig den bleka, stirrande gestalten af Hildred och sade doft: "blir
Edith Corallins maka, så måste jag hämnas. Det brinner i min själ, det
är hatets låga, den kan ej slockna! Vid din makt, Norna, vid alla de
krafter som regera elden och vattnet besvär jag dig, gif mig medel att
hämnas".

Norna bäfvade tillsammans, liksom kufvad af besvärjelsen. Hon svarade
med våldsam ansträngning: "Ha, jag måste lyda, den döende beherrskar
mig; icke menska mera, icke ande än!"

"Skynda, Norna, snart är det för sent. Hvad kan den dödas hat, som
lefver ännu i grafven?"

Upp reste sig Norna, blek som en död. Hennes ögon stirrade, hennes hår
syntes resa sig och med utsträckt hand stod hon talande liksom i bäfvan,
liksom hon varit tvungen att uttala orden: "tre gånger efter det Edith
blifvit Corallins maka är hon i ditt våld, ett ögonblick hvarje gång. En
gång hvarje vår, när dagen gryr just som månan nått sitt fylle, sedan
dag och natt jemnats om våren. Lyckas du detta ögonblick finna henne
sofvande, då äger du makt öfver henne. Men andens lagar brytas ej
strafflöst, är ej värfvet utfördt då, så finnes icke mera någon räddning
ur det otillfredsställda hatets förtärande eld. Hildred, Hildred, välj
kärlek, välj icke hat! Det förtär, det bränner för evigt! Låt hatet
slockna i kärlek".

Klagoskrän ljuda öfver Loch Lomonds vatten. Gråt och skri återskalla
från Ben Lomonds klyftor. Hvarföre gråta stammens gamla qvinnor,
hvarföre ljuda klagoskrän? Corallins stolta maka är död, ännu en gång
skall hon hedras förrän hennes lik gömmes i mullen. Dödsvaka hålles,
gråterskorna höja dödsklagan.

       *       *       *       *       *

Länge sjunga barderne en sång om Hildred den stolta och Edith den fagra.
Och Höglandets flickor sjunga sången, och huru kärlek dock är starkare
än hat.

Barderne sjunga, och Höglandets tärnor de sjunga, att Hildred den stolta
icke fann ro i sin graf, hatet dref henne att irra som höstens sky för
vinden.

"Det första året", så sjunga de, "då första gången månan fyllde sig, när
gryningens första stråle skimrade vid himlaranden; då fann Hildreds
irrande ande Edith arbetande i spetsen för flitiga tärnor, och i
fördubbladt hat hastade hon bort att irra ännu ett år".

"Det andra året", så sjunga de, "vid samma stund, fann Hildred Corallins
unga maka i bön vid den sofvande makens bädd och i fördubblad vrede
måste hon åter hasta bort att irra omkring".

"Och det tredje årets stund kom", så sjunga de ännu, "och vild i
stormhvirfveln kom Hildreds irrande ande för att fatta den nu slumrande
Edith. Men på den unga styfmodrens arm, med det lockiga hufvudet lutadt
mot hennes bröst, slumrar den späde gossen, Hildreds son. Den första
stund den feberglödande gossen fått ro, den första stund Ediths ögon
slutit sig af trötthet sedan de många dagar och nätter vakat öfver det
klagande barnet i hennes famn".

"Allt stillare blef stormen", så sjunga barderne, så sjunga flickorna,
"allt mera ljusnar skyn, östern smyckar sig med glödande rosor, solens
öga strålar öfver verlden, och glad slår den unga Edith opp sitt öga, ty
så ljufligt stilla slumrar den lille på hennes arm".

"Och icke mera", så sjunges med glada toner, "icke mera irrar Hildreds
ande omkring; ty hat lefver öfver grafven, men kärlek är starkare än
hat, och Hildreds hat har slocknat i kärlek".





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Teckningar och drömmar" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.