Title: Rättigheter och Skyldigheter gentemot Statskyrkan - En hjälpreda för svenska medborgare
Author: Stjernstedt, Georg
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "Rättigheter och Skyldigheter gentemot Statskyrkan - En hjälpreda för svenska medborgare" ***


  _STUDENTFÖRENINGEN VERDANDIS SMÅSKRIFTER. 113._

  Rättigheter och Skyldigheter
  gentemot Statskyrkan

  En hjälpreda för svenska medborgare

  af

  GEORG STJERNSTEDT,
  juris kandidat.

  (_Fjärde tusendet._)


  STOCKHOLM.
  ALBERT BONNIERS FÖRLAG.



Innehåll:

Rättigheter och skyldigheter gentemot statskyrkan.

  1. Rättigheter och skyldigheter i rent personligt hänseende        3
       1. Barndop                                                    3
       2. Religionsundervisning                                      5
       3. Konfirmation och nattvardsgång                             9
       4. Vigsel                                                    11
       5. Kyrkotagning                                              14
       6. Gudstjänst                                                14
       7. Kyrkotukt                                                 15
       8. Edgång                                                    16
       9. Jordfästning                                              18

  2. Rättigheter och skyldigheter i ekonomiskt hänseende            19
          Skyldighet att erlägga afgifter till kyrka och prästerskap.
          -- Rätt att besluta därom.

  3. Utträde ur statskyrkan                                         22
          Villkor och värkningar.

  4. Allmänna anmärkningar                                          25
          Sammanfattning. -- Yttrande- och tryckfrihet i religiösa
          ting. -- Besvär öfver prästs ämbetsåtgärder.


Föreliggande småskrift utgör en omarbetning och utvidgning af
en förut af »Föreningen för religionsfrihet» utgifven skrift med samma
titel.


  STOCKHOLM.
  ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1903.



1. Rättigheter och skyldigheter i rent personligt hänseende.


Det är i två hänseenden statskyrkans anspråk gentemot den enskilde göras
gällande med tvång; för det första tvingas han _personligen_ att deltaga
i kyrkliga handlingar och ceremonier, kyrklig religionsundervisning
m. m., för det andra tvingas han att _med pänningar_ bidraga till
kyrkans och prästerskapets underhåll.

Följande framställning skall ägnas åt den enskildes rättigheter och
skyldigheter i förstnämda rent personliga hänseende: den afser sålunda
att i korthet meddela, i hvilka fall man är tvungen att deltaga i
kyrkliga handlingar, religionsundervisning m. m. och i hvilka fall man
icke är det.


=1. Barndop.= Barndopets användning i vår kyrka stöder sig, som bekant,
på några yttranden hvilka enligt evangelierna skola ha fällts af Kristus.
I dopformuläret heter det sålunda: »Emedan nu vår Herre Jesus har betygat
och sagt: 'Utan en varder född af vatten och ande kan han icke ingå i
Guds rike', så vilja vi efter hans befallning genom den nya födelsens bad
upptaga detta barn i den kristna församlingen» etc. Enligt detta Kristi
uttalande, menar kyrkan, är döpelsen ett villkor för saligheten. Detta
betonas också i den af vår kyrka antagna Augsburgska bekännelsen, där
vederdöparnas lära att barn kunde bli saliga utan dopet uttryckligen
förkastades. I full öfverensstämmelse med kyrkans åskådning står äfven
det s. k. nöddopet, där man skyndar sig att döpa det späda barnet, så
att det ej måtte dö odöpt och därigenom hemfalla åt en evig osalighet.

Föräldrar, som nu ogilla kyrkans lära om dopet eller icke dela den
kyrkliga eller kristliga åskådningen i allmänhet och därför ej finna
något skäl att högtidligen låta upptaga barnet i den kyrkliga
församlingen, ha också låtit bli att döpa sina barn.[A]

  [A]  Föräldrarna ha stundom äfven gifvit ett offentligt
       uttryck åt sitt beslut att ej låta döpa barnet genom att
       i födelseannons utsätta barnets namn, t. ex. sålunda
       »Vår son Ivar Bernhard, född den etc.» eller »En son,
       kallad Ivar Bernhard, född den etc.»

Detta kunna de saklöst göra, ty =_det är numera helt och hållet lämnat åt
föräldrarnas eller_= (i fråga om s. k. oäkta barn) =_moderns fria val
att bestämma huruvida barnet skall döpas eller ej_=. Detta gäller såväl
för statskyrkans medlemmar som för »främmande trosbekännare».

  Enligt 1686 års kyrkolag, som i vissa delar ännu gäller, voro
  föräldrar tvungna att döpa sina barn. Den som försummade detta
  skulle beläggas med kyrkoplikt eller »gifva något ansenligt till
  kyrkan och de fattiga». Denna bestämmelse torde först genom 1887
  års nedan anförda förordning med säkerhet förlorat all gällande
  kraft.

  Det hände ock förr att dopet framtvangs med våld. Sålunda finnas
  från 1700-talet exempel på att Kungl. Maj:t befallt att barn skulle
  »genom beskedlige exekutionsbetjänters försorg» bringas till dopet.
  Två kungl. resolutioner af detta innehåll, nämligen från åren 1733
  och 1740, synas också sedermera ha betraktats såsom allmänt
  gällande lag. Det förekom åtminstone att landshöfdingeämbeten med
  stöd af dessa resolutioner företogo sig att lämna handräckning till
  tvångsdop. Sista gången torde ha varit år 1863 i Örebro län, då
  emellertid åtgärden icke ledde till afsett resultat, enär barnets
  moder så »tredskades» att länsmannen ej kunde fullgöra
  befallningen. Ungefär samtidigt fann sig däremot Lunds domkapitel
  tvunget att hos Kungl. Maj:t anmäla, att landshöfdingeämbetet i
  Kristianstads län vägrat lämna dylik handräckning gent emot en del
  personer som omfattat »baptistiska villomeningar». Kungl. Maj:t var
  emellertid nu ej längre villig att skaffa prästerskapet det äskade
  biträdet af »beskedlige exekutionsbetjänter».

Numera är, som sagt, barndopet en fullkomligt frivillig sak. Enär
emellertid prästerskapet är förpliktat att föra de anteckningar som ligga
till grund för befolkningsstatistiken m. fl. officiella uppgifter, skall
anmälan om barns födelse göras hos pastor i församlingen. _Kungl.
förordn. angående anmälningar om födda barn den 11 febr. 1887_ stadgar
härom:

  »§ 1. Inom sex veckor efter det barn blifvit födt skall, äfven om
  barnet under nämda tid ej till dop befordras, barnets fader eller
  moder eller, i händelse af deras död eller frånvaro, annan person,
  hvilken om barnet har vård, hos pastor i den församling, där barnet
  vistas, (eller, om barnet tillhör en sådan af främmande trosbekännelse
  bildad församling, hvars föreståndare, efter hvad särskilt är stadgat,
  har att föra anteckningar öfver församlingsmedlemmarnas borgerliga
  förhållanden, hos församlingsföreståndaren) anmäla orten och tiden för
  barnets födelse samt barnets och dess föräldrars namn. Äro föräldrarnas
  namn ej kända, äge anmälan om barnet ändock rum. § 2. Uraktlåtes sådan
  anmälan, hvarom i 1 § är sagt, böte den försumlige fem kronor och
  varde honom vid vite förelagt att sin skyldighet fullgöra.»

Härvid kan anmärkas, att föräldrarnas namn icke behöfver uppgifvas, i
händelse de önska vara okända (hvilket framgår af särskilda
författningar, nämligen k. bref den 17 okt. 1778, k. regl. för
barnmorskor den 28 nov. 1856 m. fl.).

Bestämmande af barnets namn är, vare sig dop sker eller icke, uteslutande
en föräldrarnas angelägenhet. Präst får icke vägra att i dopet ge barnet
det eller de namn som af föräldrarna önskas.

Hvem som hälst äger rätt att förrätta barndop, men s. k. _lekmannadop_,
utom då det är att betrakta såsom nöddop, erkännes icke af statskyrkan.
Dock skall på begäran lekmannadop antecknas i kyrkoböckerna med orden
»Icke af svenska kyrkan döpt».

=_Den som icke blifvit döpt tillhör statskyrkan likaväl som om han vore
döpt._= Det enda afgörande för frågan huruvida ett barn tillhör
statskyrkan eller ej, är föräldrarnas religion (se härom närmare sid. 6
och 23).

=_En odöpt person har samma borgerliga rättigheter som en döpt._= Däremot
märkes i _kyrkligt_ hänseende att odöpt ej äger rätt att konfirmeras,
begå nattvarden[B] samt erhålla kyrklig vigsel. Detta kan emellertid
icke utgöra något skäl för att låta döpa sina barn, ty barnen kunna ju
alltid sedermera, om de så skulle önska, erhålla dop och sålunda komma i
åtnjutande af de nämda kyrkliga rättigheterna.

  [B]  Angående begången nattvards betydelse i borgerligt
       hänseende för ett undantagsfall, se sid. 10.


=2. Religionsundervisning.= Grundsatsen i vår lagstiftning om
religionsundervisningen är den att =_alla barn, hvilkas föräldrar
tillhöra statskyrkan, skola uppfostras och undervisas i statskyrkans
lära_=, föräldrarna må sedan hysa hvilken tro och hvilka tankar om denna
lära som hälst.

Denna grundsats visar sig först och främst däri, att
kristendomsundervisning i statskyrklig anda för ifrågavarande barn,
d. v. s. det öfvervägande flertalet, är _tvångsämne i alla offentliga
skolor_, folkskolor såväl som elementarlärovärk.

=_Fritagna från skyldigheten att uppfostra sina barn i statskyrkans
lära_= äro blott föräldrar som _båda_ äro medlemmar af främmande
trossamfund samt i _vissa fall_ föräldrar, af hvilka den ena tillhör
statskyrkan och den andra främmande trossamfund.

De närmare bestämmelserna härom återfinnas i _kungl. förordn. ang.
främmande trosbekännare och deras religionsöfning den 31 okt. 1873, §§ 6
och 7_.

  I § 6 föreskrifves: »Barn af äkta makar, som vid barnets födelse
  äro medlemmar af _samma_[C] främmande trossamfund, må i dess lära
  uppfostras. Äro föräldrarna vid barnets födelse medlemmar af
  _skilda_ trossamfund; äger _fadern_ bestämma i hvilketdera
  samfundets lära barnet skall uppfostras. Tillhör endera sådant
  trossamfund och den andra svenska kyrkan; då skall barnet i
  evangeliskt lutherska läran uppfostras. Har emellan makarna
  träffats aftal om deras barns uppfostran i evangeliskt lutherska
  läran eller främmande troslära, som en af makarna bekänner; vare
  sådant aftal gällande, så framt det blifvit före äktenskapets
  ingående skriftligen upprättat och uppvisat för vigselförrättaren
  -- -- --»

  Vidare stadgas, att om _båda_ föräldrarna öfvergå till främmande
  trossamfund, får barn uppfostras i detta samfunds lära.

  I § 7 heter det bl. a.: »Barn, som icke skall uppfostras i
  evangeliskt lutherska läran, må, på framställning af vederbörande
  målsman, fritagas från undervisning däri såväl i folkskolan som vid
  elementarlärovärk; dock åligger, vid den förra skolstyrelsen, och
  vid den senare rektor tillse, att sådant barn genom målsmans
  försorg erhåller tillbörlig religionsundervisning. Försummar
  målsman, oaktat af skolstyrelsen eller rektor erhållen påminnelse,
  sin skyldighet härutinnan, skall barnet deltaga i den
  religionsundervisning, som i folkskola eller vid elementarlärovärk
  meddelas.»

  [C]  Kursiveringen i alla de lagar och författningar som i
       denna skrift anföras, är af småskriftens förf.

Rörande dessa bestämmelser påpekas att för friheten från deltagande i
religionsundervisningen erfordras att föräldrarna äro _medlemmar_ af
främmande trossamfund, kristet eller mosaiskt. Det är således icke nog
att de utträdt ur statskyrkan, de måste också ha ingått i ett främmande
trossamfund. (Erkänt af staten och berättigat till offentlig
religionsöfning behöfver samfundet däremot icke vara.)

Vidare anmärkes att befrielsen endast är _villkorlig_, d. v. s. den
gäller så länge skolmyndigheterna finna barnet genom målsmans försorg
erhålla »tillbörlig» religionsundervisning. För att kontrollera detta äga
de rätt att anställa pröfning med barnet, och ligger det därvid helt och
hållet i de pröfvandes skön att afgöra huruvida den undervisning barnet
erhåller är »tillbörlig» eller ej.

                  *       *       *       *       *

Åt kristendomsundervisningen lämnas, som bekant, ett stort utrymme vid
våra skolor. Kristendomskunskap är läroämne i elementarlärovärkens och
folkskolans alla klasser och afdelningar samt tar en stor del af
undervisningstiden i anspråk.

I fråga om den _anda_ i hvilken kristendomsundervisningen skall bedrifvas
är meningen otvetydigt den att läraren skall söka hos barnen inplanta
_religiös tro på statskyrkans läror_, _icke blott_ meddela dem
_undervisning om dessa läror_ alltså. Ett kungl. cirkulär (af den 12 maj
1865) föreskrifver uttryckligen att »de heliga sanningarna skola göras
lefvande hos de unga» för att bli fruktbärande för deras lif. Härtill
kommer att hela vår skolundervisning är ställd i beroende af kyrkan.
Prästerskapet skall sålunda enligt folkskolestadgan »utöfva en sorgfällig
uppsikt i synnerhet öfver kristendomsundervisningen i distriktets
skolor». Biskopen är högste chef för alla skolor i stiftet, både
elementarlärovärk och folkskolor o. s. v. Med den kyrkligt-religiösa
andan i undervisningen öfverensstämmer ju också systemet med
andaktsöfningar och skolgudstjänster.

                  *       *       *       *       *

Föräldrar behöfva icke nödvändigtvis låta sina barn gå i de offentliga
skolorna; på vissa villkor få barnen undervisas i hemmet eller i enskild
skola.

Sålunda må barnen åtnjuta undervisning i =_enskild skola_= i stället för
folkskolan, om i den enskilda skolan meddelas »sådan undervisning som i
noggrannhet och omfattning kan likställas med den som på motsvarande
stadium meddelas i folkskolan» (Folkskolestadgan, § 37).

Angående enskild skola jämförlig med folkskolan föreskrifver
folkskolestadgan dessutom bl. a. att den som vill inrätta sådan skola
skall för att få tillstånd därtill vara _känd för gudsfruktan_, samt att
skolrådet äger rätt att återkalla tillståndet, om undervisningen i den
enskilda skolan af skolrådet befinnes anordnad »i strid med de för
folkskolan gifna föreskrifter».

Prästerskapet utöfvar uppsikt öfver de enskilda skolorna likaväl som
öfver folkskolan.

Huruvida enskilda skolor, motsvarande folkskolans stadium, måste anses
tvungna att meddela kristendomsundervisning, torde vara ovisst. Men
säkert är att _om_ religionsundervisning meddelas, måste detta ske i
statskyrklig anda eller åtminstone icke i strid däremot. Härvid märkes,
utom hvad nyss blifvit nämt, äfven förordn. »angående ansvar för den som
söker förmå annan till affall från evangeliskt lutherska läran» den 16
nov. 1869, där det bl. a. heter: »Om någon, hvilken af föräldrar eller
målsman fått sig anförtrott att uppfostra eller undervisa barn, som
tillhöra svenska kyrkan, söker under utöfningen af sådant uppdrag
bibringa barnet annan tro än den som med den evangeliskt lutherska läran
öfverensstämmer, vare förfallen till böter fr. o. m. 20 t. o. m. 500
kronor eller fängelse i högst ett år». (Detta äfven om det sker med
föräldrarnes vetskap och vilja och äfven om det ej innebär någon lockelse
till öppet affall.) I sammanhang härmed kan nämnas, att främmande
trosbekännare ej utan kungl. maj:ts särskilda tillstånd få inrätta eller
upplåta skolor eller andra uppfostringsanstalter, i _hvilka
religionsundervisning meddelas_, för barn under 15 år, tillhörande
svenska kyrkan (Förord. ang. främmande trosbekännare, § 12).

Hvad undervisning =_i hemmet_= angår bestämmer folkskolestadgan att barn
på föräldrarnas begäran må af skolrådet befrias från skolgång, därest
föräldrarna »anses vara i stånd att taga sorgfällig vård om barnens
undervisning» (§ 38). Vidare stadgas att barn som erhåller undervisning i
hemmet är skyldigt att på kallelse af skolrådet inställa sig till
pröfning och att skolgång skall åläggas barnet, om det vid pröfningen ej
befinnes ha erhållit »sådan undervisning som i noggrannhet och omfattning
någorlunda motsvarar undervisningen i folkskolan».

Skulle föräldrarna sålunda t. ex. ej låta barnet läsa katekes och
biblisk historia, kan skolrådet föreskrifva skolgång. Och om föräldrarna
underlåta att efterkomma skolrådets föreskrifter, »må barnen», sedan
föräldrarna förgäfves varnats af präst och kyrkoråd, »kunna genom
skolrådets försorg från föräldrarna (eller målsmännen) skiljas och till
vårdande åt andra personer öfverlämnas, samt kostnaden för barnens
underhåll hos föräldrarna (eller målsmännen) i laga ordning utmätas.»
(Folkskolestadgan § 51.)[D]

  [D]  För tillämpning af denna bestämmelse äger skolrådet att
       vända sig till Konungens Befallningshafvande.

Till sist må beträffande religionsundervisningen och uppfostran nämnas,
att förmyndare enligt Ärfdabalkens 22 kap. 2 § är skyldig att »låta den
omyndiga upptuktas i rätta evangeliska läran».


=3. Konfirmation och nattvardsgång.= I motsats till dopet har
konfirmationen ingalunda åtnjutit allmänt erkännande inom den kristna
kyrkan. Den ogillades sålunda af Luther och andra reformationens män och
betraktades ännu på 1700-talet hos oss som en äfventyrlig nyhet eller ett
onödigt och olämpligt »upptåg», afseende att kasta alla stånd under
prästerskapets makt. 1686 års kyrkolag innehåller häller ingen föreskrift
om konfirmation; den blef allmänt påbjuden först genom 1811 års
kyrkohandbok.

Något direkt konfirmationstvång infördes visserligen icke härigenom, men
enär konfirmationen nu blef ett villkor för nattvardsgång, och ingen fick
vigas som ej begått nattvarden, vardt konfirmationen en nödvändig
förutsättning för ingående af enligt svensk lag giltigt äktenskap. Det
sålunda uppkomna indirekta konfirmationstvånget afskaffades först genom
en Kongl. förordn. den 15 okt. 1880 som föreskref _borgerligt äktenskap_
för de statskyrkans medlemmar som ej blifvit döpta eller begått
nattvarden.

  Konfirmationen består, som bekant, dels af konfirmationsundervisningen,
  dels af själfva konfirmationsakten med det offentliga förhöret samt
  afläggandet af konfirmationsbekännelsen och de två s. k.
  konfirmationslöftena. Den efter konfirmationen vanligen följande
  nattvardsgången är däremot en sak för sig.

  Konfirmationsaktens senare afdelning tillgår (enligt kyrkohandboken
  af år 1894 med 1899 års ändring däri) sålunda. Prästen säger till
  barnen:

  »Älskade barn! I hafven nu korteligen redogjort för eder insikt i
  den lära, hvilken vår Herre Jesus Kristus i sitt heliga ord har oss
  uppenbarat och som i hans församling förkunnas och bekännes. Denna
  är ock den tro till hvilken I ären döpte. Jag uppmanar nu eder att
  inför Gud och denna kristna församling svara och bekänna:

  Tron I på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare?

  Svar: Ja.

  Tron I på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, hvilken är
  aflad af den Helige Ande; född af jungfrun Maria; pinad under
  Pontius Pilatus, korsfäst, död och begrafven; nederstigen till
  dödsriket; på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda; uppstigen
  till himmelen; sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida;
  därifrån igenkommande till att döma lefvande och döda?

  Svar: Ja.

  Tron I på den Heliga Ande; en helig allmännelig kyrka, de heligas
  samfund; syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt
  lif?

  Svar: Ja.

  Viljen I genom Guds nåd bevisa denna tro i edert lefverne och
  alltså vandra värdigt Kristi evangelium i kärlek till Gud och till
  eder nästa?

  Svar: Ja.

  Viljen I därför, med Guds hjälp, under vaksamhet och bön bruka Guds
  ord och söka eder Frälsare i hans heliga nattvard?

  Svar: Ja.

  Sedan dessa frågor äro af barnen samfält besvarade med ja, säger
  prästen:

  Älskade barn! Inför Gud, den allvetande och allestädes närvarande,
  hafven I nu med egen mun aflagt eder bekännelse, och förklarar jag
  härmed, att I ägen tillträde till Herrens heliga nattvard, i Guds
  Faderns och Sonens och den Helige Andes namn. Herren förläne genom
  sin nåd att hela edert lif och alla edra krafter må vara helgade
  till hans vilja och tjänst i Kristus Jesus.» (Här falla barnen på
  knä, hvarpå följa böner o. s. v.)

                  *       *       *       *       *

=_Konfirmationen är_= -- rättsligt sett -- =_en fullkomligt frivillig sak
hvartill ingen kan tvingas_=, och detta gäller för alla, vare sig de
tillhöra statskyrkan eller ej.

Önskar någon konfirmeras eller endast deltaga i konfirmationsundervisningen
(den s. k. nattvardsläsningen) måste detta ske i den församling han
tillhör, såvida ej godvillig öfverenskommelse om anlitande af annan
präst kan vinnas. Konfirmation behöfver ej nödvändigt ske i »läsåldern»;
den kan likaväl erhållas vid vuxen ålder.

Konfirmation jämte nattvardsgång har i _medborgerligt_ hänseende endast
_en_ kvarstående betydelse, nämligen att vara villkor för inträde i
statens folkskolelärareseminarier. =_För inträde i andra skolor eller
yrken är däremot hvarken konfirmationsundervisning, konfirmation eller
nattvardsgång numera något villkor._=

I _kyrkligt_ afseende är konfirmationen ju en förutsättning för
nattvardsgång. Däremot är hvarken konfirmation eller nattvardsgång
villkor för erhållande af kyrklig vigsel; sådan äger man nämligen enligt
lag den 13 maj 1898 rätt att få, blott man är döpt samt »åtnjutit
konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan och af denne _funnits
beredd_ att, efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens
heliga nattvard».

Begången nattvard åter kan vara till _väsentligt hinder för erhållande af
borgerlig vigsel_. (Jämför nästa afdelning.)

Slutligen anmärkes att det å flyttnings- och hinderslöshetsbetyg skall
antecknas huruvida man konfirmerats eller begått nattvarden eller blott
blifvit »beredd till konfirmation» eller intetdera. Däremot har präst
icke rättighet att i något betyg meddela uppgift huruvida personen ifråga
efter att en gång ha begått nattvarden sedermera begagnat sig däraf eller
ej.


=4. Vigsel.= För att göra vigseln till ett nödvändigt villkor för
uppkomsten af ett lagligt äktenskap har kyrkan måst föra en lång kamp
emot den gamla inhemska uppfattningen, enligt hvilken det afgörande för
äktenskaps giltiga ingående endast och allena var _trolofning jämte
häfdande_.

Först genom 1734 års lag påbjöds i den borgerliga lagstiftningen som
regel att äktenskapets alla rättsliga följder skulle inträda i och med
_vigseln_. Och fastän 1734 års lag därmed i princip ställde sig på den
kyrkliga ståndpunkten, inrymde den äfven något af den gamla inhemska
uppfattningen, näml. i följande ännu gällande bestämmelse i
Giftermålsbalkens 3 kap., 9 §:

  »Häfdar man sin fästekvinna, då _är_ det ett äktenskap, som skall
  fullkomnas med vigsel, ehvad trolofningen är med eller utan
  villkor, ändå att samma villkor ej fullgjorde äro. Undandrager han
  sig vigsel, och framhärdar i denna sin motvilja, varde hon då
  förklarad för hans äkta hustru, och njute full giftorätt i bo hans
  som i 10 kap. denna balk sägs. Gör hon det: vare lag samma.»

Den inhemska uppfattningen är här bestämt fasthållen: _genom trolofning
och häfdande har förhållandet blifvit ett äktenskap_. Men -- och här ha
vi den kyrkliga åskådningen -- kontrahenterna böra mottaga kyrkens
välsignelse efteråt, enär detta icke skett vid äktenskapets afslutande.
Och vägrar den ena att låta viga sig, kan äktenskapet visserligen blifva
offentligt erkänt, nämligen därigenom att den andra begär att af
domstolen förklaras för den förstnämdas äkta make, men som straff för
sitt undandragande från vigsel får den, som undandrager sig, ej giftorätt
i den andras egendom. Emellertid finnes dock genom denna § en utväg att
erhålla lagligt äktenskap utan vigsel.

                  *       *       *       *       *

=_Trolofning_= eller förlofning är en enskild akt med hvilken kyrkan
intet har att skaffa. Detta gäller i regel äfven om upplösning däraf.

=_Lysning_= är en borgerlig kungörelse utan någon som hälst kyrklig
karaktär.

=_Vigseln_= är däremot i regel en rent kyrklig ceremoni, ehuru den
uteslutande har borgerliga värkningar. Det finns därför intet rimligt
skäl hvarför vigseln nödvändigt skall vara en _kyrklig_ akt. I Tyskland
och Frankrike är det också tvärtom den _borgerliga_ vigseln som är det
enda nödvändiga, och i England är det fritt val emellan borgerlig och
kyrklig vigsel.

Man kan i den obligatoriska kyrkliga vigseln ej gärna se annat än ett
obehörigt intrång från kyrkans sida på det rent borgerliga området och
därtill ett ofinkänsligt påtvingande af en vidlyftig religiös ceremoni på
en hel del människor som ej vilja veta utaf den. Icke desto mindre har
vår första kammare -- senast vid riksdagarna 1892, 1898, 1900 och 1903 --
sett sig oförhindrad att _afslå_ samtliga inom riksdagen väckta och af
andra kammaren antagna förslag om tillåtelse för den som önskar det att
gifta sig borgerligt.

Emellertid är i vår lagstiftning _borgerlig_ vigsel bestämd för vissa
fall samt valfri för en del andra fall.

=_Reglerna i fråga om formen för äktenskaps ingående i vårt land äro
följande:_=

=_Kyrklig vigsel_= måste användas: då båda kontrahenterna tillhöra
statskyrkan och inom denna äro döpta och konfirmerade samt begått
nattvarden;

då båda kontrahenterna tillhöra _samma_ främmande trossamfund och detta
samfunds prästerskap af Kongl. Maj:t medgifvits rätt att med laga värkan
förrätta vigsel.

=_Borgerlig vigsel_= måste användas: då endera eller båda kontrahenterna
tillhöra statskyrkan, men ej blifvit döpta;

då endera eller båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan och väl
blifvit döpta, men ej konfirmerats och ej häller »åtnjutit
konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne funnits
beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till H. heliga
nattvard»;

då båda kontrahenterna tillhöra samma främmande samfund, hvars präster ej
erhållit rätt att förrätta vigsel med laga värkan;

då båda kontrahenterna tillhöra olika främmande trossamfund, af hvilka
_intetderas_ präster äga rätt att förrätta vigsel med laga värkan;

då den ena kontrahenten tillhör statskyrkan eller främmande kristet
samfund och den andra mosaiska läran.

=_Kyrklig eller borgerlig vigsel kan efter kontrahenternas fria val
användas:_=

då båda kontrahenterna tillhöra statskyrkan samt blifvit döpta och
»åtnjutit konfirmationsundervisning af präst inom kyrkan samt af denne
funnits beredda att efter undergången konfirmation få tillträde till
nattvarden», _men_ endera eller båda _icke begått nattvarden_ (vare sig
de nu konfirmerats eller ej);

då ena kontrahenten tillhör statskyrkan samt blifvit döpt och »åtnjutit
konfirmationsundervisning etc.» (se det föregående) och den _andra_
tillhör främmande kristet samfund;

då kontrahenterna tillhöra _olika_ främmande kristna samfund samt ettdera
eller bägge samfundens präster medgifvits rätt att förrätta vigsel med
laga värkan. --

Den som utträdt ur statskyrkan med uppgift att ingå i visst främmande
trossamfund, men sedan icke gjort det, har rätt ingå äktenskap inför
borgerlig myndighet likaväl som om han tillhörde det främmande
trossamfundet.[E] (Öfriga fall, för hvilka lagen ej gifvit uttryckliga
föreskrifter, vore det här för omständligt att behandla.)

  [E]  Det har flera gånger förekommit att fritänkare för att
       undslippa kyrklig vigsel och i stället erhålla borgerlig
       sådan anmält utträde ur statskyrkan med uppgift att ingå
       i visst främmande trossamfund (den enda möjlighet för
       utträde som finns), utan att de värkligen ämnat ingå i
       det uppgifna samfundet. De ha funnit detta förfarande
       bära mindre emot än att underkasta sig den kyrkliga
       vigselceremonien med sina böner, välsignelser och
       prästerliga förmaningar.

Giftermål ingånget utomlands enligt där bestämda regler är i Sverge af
full giltighet, äfven om båda kontrahenterna äro svenska medborgare.
Denna regel är, ehuru icke uttryckligen stadgad i lag, likväl
obestridligt gällande. Den är också förutsättning för en lag den 1 juli
1898 som stadgar:

  »§ 1. Äktenskap, som å utrikes ort slutits utan att svensk lags
  föreskrifter därvid blifvit iakttagna, må i kyrkobok antecknas, så
  framt äktenskapet enligt intyg af utländsk myndighet blifvit å den
  utrikes orten _i där föreskrifven form_ inför kyrklig _eller_
  borgerlig myndighet slutet -- -- --».

Slutligen kan anmärkas att upplösning af äktenskap är en helt och hållet
borgerlig åtgärd, utom så till vida, att vid upplösning _på grund af
oenighet_ varning af kyrklig myndighet, nämligen först af kyrkoherden
samt därefter af kyrkorådet, är en förutsättning för erhållande af
skilsmässa.


=5. Kyrkotagning.= Denna handling ligger det i moders fria skön att
underkasta sig eller icke. Den är som bekant numera för det mästa kommen
ur bruk.


=6. Gudstjänst.= Förr i tiden rådde allmänt gudstjänsttvång, i det
försummelse af gudstjänsten var belagt med straff. Numera gäller tvång
att deltaga i statskyrklig gudstjänst eller andaktsöfning endast i
särskilda fall. De mera anmärkningsvärda af dessa fall är följande.

Lärjungar och äfven lärare i de offentliga skolorna äro skyldiga att
deltaga i de andaktsöfningar som hållas i skolan. Därjämte skola
enligt lärovärksstadgan lärjungarna vid elementarlärovärk »under tillsyn
af en eller flera lärare hvarje sön- och högtidsdag bevista
högmässogudstjänsten.»[F]

  [F]  Undantag härifrån har af Kongl. Maj:t medgifvits för
       åtskilliga lärovärk (i Stockholm, Göteborg och -- helt
       nyligen -- Luleå).

Enligt Tjänstgöringsreglemente för armén skall »evangelisk-luthersk
gudstjänst med predikan hållas hvarje sön- och hälgdagsförmiddag» och
s. k. _korum_ hållas morgon och afton, hvarvid bön läses och en
psalmvärs sjunges före och efter densamma. Medlemmar af främmande
trossamfund skola, om de så önska, fritagas från att deltaga i
regementets gudstjänst, men _alla andra, de värnpliktiga likaväl som de
fast anställda, äro skyldiga att deltaga däri_.

Vid flottan råder likaledes allmänt gudstjänsttvång.

Slutligen märkes, att äfven våra domstolar äro underkastade sådant tvång.
Sålunda skall vid härads- och rådhusrätterna hållas gudstjänst vid hvarje
års början. Och i hofrätterna äger gudstjänst rum vid hvarje sessions
början, då, såsom det heter i kyrkolagen, »presidenten och samtlige
rättens ledamöter böra jämte afhörandet af en till värket lämpad predikan
åkalla Gud om nåd och bistånd».


=7. Kyrkotukt.= Kyrkotukten har, som bekant, förr i tiden spelat en
viktig roll, men numera återstå endast några obetydliga kvarlefvor
däraf.

Den enda form af kyrkotukt vi ännu ha i behåll är _uteslutning från
nattvarden_ i vissa fall samt _varning af kyrkorådet_. Beträffande
kyrkorådsvarning kan nämnas att kyrkorådet äger rätt att i och för
»allvarliga föreställningar och varningar» kalla inför sig en hvar som
bor eller uppehåller sig inom församlingen. Varning får meddelas för alla
»förseelser emot religionens och sedernas hälgd» och kan således afse
äfven sådant som är hvarje persons ensak, t. ex. att försumma
gudstjänsten, husförhör[G] eller dylikt. Varning af kyrkorådet har man
ej rätt att undandraga sig, men den är utan all rättslig betydelse, och
man får naturligtvis fästa den vikt därvid som man behagar.

  [G]  Numera finnes ingen laglig förpliktelse att inställa sig
       till katekesförhör eller s. k. husförhör.

Angående det tvång, som kan användas till åhörande af kyrkorådets
varningar, stadgas i Kongl. förordning om kyrkostämma m. m. den 21 mars
1862 i 29 §:

  »Kallar kyrkorådet någon, som inom församlingen bor eller sig
  uppehåller, till inställelse för att i de på kyrkorådets omvårdnad
  beroende ordnings- och sedlighetsmål höras, är han pliktig att
  kallelsen hörsamma, så vida han fyra dagar förut däraf erhållit
  del. Uteblifver den sålunda kallade utan laga förfall, skall han
  böta 1 riksdaler riksmynt till församlingens skolkassa och
  tillhållas af kyrkorådet genom förnyade viten, som dock tillsammans
  ej må öfverstiga 15 riksdaler silfvermynt, att sig inställa. Kan
  den tredskande ändock ej förmås till inställelse, _äger kyrkorådet
  att lita Konungens Befallningshafvande till_. (Denne beordrar då
  länsmannen att hämta den kallade.)

Församlingens präst äger däremot ingen laglig tvångsmakt att låta föra
församlingsmedlem till sig, lika litet som han äger rätt att mot
församlingsmedlems vilja inträda i hans bostad för att förmana och varna
honom eller af annat skäl.

Slutligen kan nämnas, att man på senare tid från kyrkligt håll sökt
upplifva den döende kyrkotukten. Sålunda antog 1893 års kyrkomöte för sin
del en »Lag ang. förfarande mot den som i församling inom svenska kyrkan
väcker förargelse eller bryter kyrklig ordning», enligt hvilken lag
varningsåtgärder voro föreskrifna bl. a. mot den, som »visat sig som
uppenbar motståndare till den kristna tron», den som vägrat att döpa sina
barn o. s. v.

Regeringen fann emellertid icke skäl att för riksdagen framlägga detta
reaktionära förslag.


=8. Edgång.= Löftesederna äro på senare tid till stor del afskaffade.
Sålunda borttogs på 1880-talet läkare-, krigsmanna-, apotekare-,
barnmorske-, m. fl. eder samt år 1893 prästeden. För flera grupper af
ämbetsmän kvarstår likväl eden, t. ex. för domare.

För medborgare i allmänhet är ed i åtskilliga fall föreskrifven, städse
enligt det kända formuläret: »Jag lofvar (l. betygar) och svär _vid Gud
och hans heliga evangelium_ att etc.» med slutorden »_så sant mig Gud
hjälpe till lif och själ_.»[H]

  [H]  Under edgången skall edsafläggaren enligt praxis hålla
       två fingrar på en bibel.

Vittnesed måste afläggas af den som åberopas såsom vittne. Vägrar han att
gå eden kan han »därtill hållas» genom viten eller fängelse. Medger både
käranden och svaranden befrielse från eden har vittnesmålet samma
giltighet som om det vore beedigat. Men i svåra brottmål skall ed i
hvarje fall afläggas.

Värjemålsed (som af domstol kan åläggas en part angående faktiska
omständigheter där »halft bevis» föreligger och »sanning ej annars
utletas kan») måste äfven afläggas, där parten ej vill uppoffra sin
rätt.

Undantag från edstvånget kan medges främmande trosbekännare, om han är
»af sådan lära» (t. ex. kväkarnas) »som ej tillstädjer honom att aflägga
ed då den enligt lag erfordras». I så fall skall Kongl. Maj:t förordna
huru förfaras bör.[I] Detta gäller dock endast för den som _tillhör_
sådant främmande trossamfund, alltså ej för den som blott utträdt ur
statskyrkan med uppgift att ingå till det ifrågavarande samfundet, utan
att sedan värkligen ha ingått däri.

  [I]  I särskilt fall har en kväkares på heder och tro afgifna
       vittnesmål likställts med beedigat sådant.

Förklaring inför domstolen att man ej för sitt samvete kan gå ed --
t. ex. därför att Kristus uttryckligen sagt: »I skolen alls icke
svärja», »Edert tal skall vara ja, ja, nej, nej, hvad därutöfver är, det
är af ondo», o. s. v. -- befriar ej från edgång. Lika litet befrias man
därifrån om man t. ex. förklarar sig icke tro på »Gud och hans heliga
evangelium» och därför finna det motbjudande att högtidligen svärja
därvid.

Ed får enl. Rättegångsbalkens 17 kap. 7 § ej afläggas af »okristen».
Denna bestämmelse utgör emellertid icke hinder för mosaiska trosbekännare
att aflägga ed enligt den för dem särskilt fastställda lydelsen (»vid Gud
och hans heliga _lag_»). Vidare får ed ej afläggas af »den som af sådan
lära är, att han om vittneseden en falsk och skadelig mening hafver».
Härvid gäller att domaren ej fäster sig vid den edspliktiges uppgift att
han omfattar sådan lära; för befrielse fordras att man i vederbörlig
ordning slutit sig till ett samfund med dylik lära.

Det har stundom förekommit att personer hyst samvetsbetänkligheter mot
vittneseden i dess nuvarande formulering utan att de hyllat sådan lära
som icke tillstädjer dem edgång. Då emellertid edsvägran ju medför böter
eller fängelse, hafva de aflagt eden, men låtit den föregås af någon
förklaring.

Såsom på exempel på en sådan må följande anföras:

  »Ehuru jag icke omfattar den öfvertygelse som ligger till grund för
  edens religiösa element, anser jag mig likväl förpliktad att
  obrottsligt hålla hvad jag i eden lofvar.»

I juridiskt afseende gör en dylik förklaring hvarken till eller från.
Dess betydelse ligger uteslutande i den samvetstillfredsställelse den kan
bereda edsafläggaren och i den protest mot edstvånget som den innebär.

Slutligen kan nämnas, att domaren, då han finner den som skall begå ed
vara okunnig i kristendomen, äger rätt att förvisa honom till
prästerskapet för att undervisas om edens vikt och betydelse. Af denna
rätt bruka våra domare också då och då begagna sig.


=9. Jordfästning.= Själfva begrafvandet eller jordandet af en afliden
sker, som bekant, utan kyrkliga ceremonier. Däremot är _jordfästningen_,
som föregår begrafvandet, en kyrklig akt.

Om jordfästning vid dödsfall inom statskyrkan föreskrifver nu _Lag
angående jordfästning den 25 maj 1894_ i 2 §: »Den aflidne skall
jordfästas inom sex veckor efter dödsfallet, där icke giltiga orsaker för
längre uppskof äro förhanden. Jordfästningen må ej förrättas af annan än
präst i svenska kyrkan.»

Någon påföljd för underlåten jordfästning är icke stadgad för den
aflidnas anhöriga. De kunna alltså icke straffas, om de låta begrafva den
aflidna civilt, d. v. s. utan prästerligt biträde. Då emellertid af
präst förrättad jordfästning enligt lag _skall_ äga rum, kan ej häller
prästen hindras från att företaga densamma. Om pastor, såsom lär ha
händt, skulle i och för jordfästning låta uppkasta en redan igenfylld
graf, torde ett sådant förfarande ej vara straffbart enligt svensk
lag.[J]

  [J]  I vissa trakter i nordligaste Norrland, där präst mindre
       ofta besöker socknen, lär begrafning nästan alltid ske
       utan prästerligt biträde. Prästen förrättar sedan vid
       sitt nästa besök jordfästning, och har på sina ställen
       den egendomliga sed uppkommit, att å kistan sättes en
       stör, som vid prästens ankomst upptages, hvarefter denne
       kastar de öfliga tre skoflarna mull i det hål som
       uppkommit i jorden.

Skall den aflidna undergå _likbränning_ i stället för att begrafvas,
måste jordfästning ovillkorligen ha föregått. Detta föreskrifves i de
bestämmelser angående likbränning i Stockholms och Göteborgs
likbränningsugnar, som Kongl. Maj:t (den 14 dec. 1888 och den 24 jan.
1890) utfärdat. Det heter där bl. a.: »Förrän likbränningen företages,
skall hos likbränningsföreningen aflämnas vederbörligt intyg, att behörig
jordfästning ägt rum; börande för den skull föreningen med någon till
svenska kyrkan hörande prästman träffa aftal därom, att han, för den
händelse att annan om jordfästningens förrättande anmodad prästman
förklarar sig ej vara därtill villig, värkställer jordfästningen.»

Anmärkas kan, att enligt en kongl. resolution den 14 dec. 1888
likbränningsanstalt i Sverge icke får begagnas förrän Kongl. Maj:t
pröfvat »om och under hvilka särskilda villkor användande af anstalten
får äga rum». Andra likbränningsugnar än i Stockholm och Göteborg finnas
ännu icke.[K]

  [K]  Ang. likbränning se n:o 31 af Verdandis småskrifter.

                  *       *       *       *       *

Jordfästning skall i vissa fall ske »_i stillhet_». Härom stadgar 1894
års lag i §§ 6 och 7:

  § 6: I stillhet skall jordfästas den, som blifvit afrättad eller
  ljutit döden under föröfvande af groft brott, så ock den som
  förgjort sig själf; dock att, om den som förgjort sig själf var
  afvita eller enligt läkares intyg af sjukdom eller ålderdomssvaghet
  eller annan utan egen skuld iråkad förvirring saknade förståndets
  fulla bruk, den döde må jordfästas i vanlig ordning.

  § 7: -- -- Vid jordfästning i stillhet böra endast närvara den dödes
  anhöriga, om sådana finnas och inställa sig, samt de personer, hvilka
  äro oumbärliga vid den dödes jordande. Ej må vid sådan jordfästning
  förekomma klockringning, sorgmusik, sång eller liktal.»

Regering och riksdag ha år 1903 beslutat upphäfvande af jordfästning i
stillhet för den som förgjort sig själf. Men samtliga domkapitel utom
Strängnäs' ha _afstyrkt_ denna af hänsyn till den aflidnas anhöriga väl
behjärtansvärda reform. Då detta skrifves afvaktar man kyrkomötets beslut
i saken; utan dess medgifvande kan nämligen icke kyrkolag ändras,
upphäfvas eller stiftas.

                  *       *       *       *       *



2. Rättigheter och skyldigheter i ekonomiskt hänseende.


Skyldighet att betala skatt till statskyrkan och dess prästerskap åligger
alla, oafsett huruvida de tillhöra statskyrkan eller ej. Ingen är alltså
befriad därifrån, därför att han tillhör främmande trossamfund eller
utträdt ur statskyrkan. Utskylderna till kyrka och prästerskap påföras
och indrifvas också alldeles som skatter till stat eller kommun.

I allt detta kan man se en viss utvidgning af statskyrkans makt under
senare tid, ty förr (före 1862) utgingo åtskilliga afgifter till kyrkan
såsom s. k. _jura stolæ_, d. v. s. särskilda afgifter för prästs
biträde vid kyrkliga förrättningar, hvilka afgifter alltså icke behöfde
erläggas af andra än dem som anlitade prästen.

I och med den förändringen att kyrkan tvångsvis i form af skatter uttar
alla kyrkliga afgifter ha däremot de särskilda afgifterna bortfallit.
Hvarken i de fall, där anlitande af präst är frivilligt, t. ex. till
barndop, eller i de fall, där det är tvunget, t. ex. till vigsel,
behöfver sålunda detta biträde numera medföra någon kostnad. =_Präst är
skyldig att utan betalning värkställa samtliga kyrkliga förrättningar och
utskrifva samtliga prästerliga intyg eller bevis._=

                  *       *       *       *       *

Rätten att besluta om afgifter till kyrka och prästerskap tillkommer --
inom vissa gränser, för hvilka här ej kan redogöras -- hvarje församlings
_kyrkostämma_.

Bestämmelserna om kyrkostämma äro i hufvudsak följande:[L]

  [L]  För närmare kännedom om bestämmelserna ang. kyrkostämma
       hänvisas till K. förordn. ang. kyrkostämma samt kyrkoråd
       och skolråd den 21 mars 1862 (införd i de vanliga
       lageditionerna).

Rösträtt på kyrkostämma ha alla på kommunalstämma eller vid allmän
rådstuga röstberättigade _med undantag af främmande religionsbekännare
och dem som anmält sig till utträde ur statskyrkan_.

Närmare angifvet tillkommer rösträtt på kyrkostämma enligt dessa regler
en hvar som är 1) myndig, 2) välfräjdad, 3) svensk undersåte, 4) medlem
af kommunen, 5) _förbunden att erlägga skatt till densamma_ samt 6) ej
häftar för oguldna kommunalutskylder, 7) ej befinner sig i konkurs och 8)
ej tillhör främmande trossamfund eller anmält sig till utträde ur
statskyrkan. Dessutom måste man för att äga rösträtt _i stad_ betala
minst en krona i »allmän bevillning» till staten (s. k. kronoskatt)
samt, hvad både stad och land angår, ha hunnit bli uppförd i kommunens
röstlängd.

_Förbundna att erlägga skatt till kommunen_ äro såsom regel alla
medlemmar af densamma hvilka af taxeringsmyndigheterna uppförts till
_allmän bevillning_. Till allmän bevillning skall åter uppföras en hvar
som antingen äger fastighet, värd minst 100 kronor, eller också har minst
500 kronors inkomst om året. (I vissa fall kan friheten att erlägga
allmän bevillning utsträckas ända till 700 kronors årsinkomst.)

_Ogift_ kvinna, änka eller frånskild hustru, som uppföres till bevillning
och alltså måste skatta till stat och kommun, har kommunal rösträtt
likaväl som man. _Gift_ kvinna saknar däremot i praxis sådan rätt, enär
mannen uppföres till bevillning och får skatta både för sina egna och för
hustruns inkomster och egendom.

Bolag, som betalar skatt till kommunen, har rösträtt. För omyndigs
skattskyldiga inkomst eller fastighet röstar förmyndaren.

Vid omröstning på kyrkostämma gäller -- utom i Stockholm, där reglerna
äro något afvikande -- alldeles samma _röstberäkning_ som på
kommunalstämma eller vid allmän rådstuga, d. v. s. man äger, med vissa
begränsningar, röster i förhållande till hvad man betalar i allmän
bevillning (enligt den s. k. graderade eller fyrk-skalan).

Tre ordinarie kyrkostämmor skola årligen hållas, en på våren före maj
månads utgång, en i oktober och en i december. Dessutom kan i vissa fall
hållas extra kyrkostämma. I hvarje fall skall kyrkostämma kungöras från
predikstolen minst en vecka före stämman. På annat sätt, t. ex. genom
annons i tidningarna, behöfver den däremot ej kungöras. I hvilket fall
som hälst böra inträsserade vara påpassliga, så att en kyrkostämma ej går
dem förbi. Särskilt viktig är _oktober_-stämman, _ty då skall utgifts-
och inkomstskatten för kyrka och skola bestämmas_. Likgiltighet för
kyrkostämma hämnar sig i form af ökade utskylder till kyrkobyggnader
m. m., det torde erfarenheten mångenstädes ha visat.

Besvär öfver kyrkostämmobeslut kunna anföras, först hos Konungens
Befallningshafvande eller domkapitlet, därefter hos Kongl. Maj:t. Hos de
förstnämnda myndigheterna skola besvären ingifvas 30 dagar från det
beslutet upplästes i församlingens kyrka, utom i Stockholm, där
besvärstiden endast är 14 dagar. --

Slutligen må betonas, att kyrkostämma icke blott beslutar om afgifter
till kyrkan samt väljer kyrkoråd, utan äfven handlägger _folkskole- och
uppfostringsärenden_. Sålunda fattas där beslut om afgifter till
folkskolan och till uppfostran af vanartade barn, anordnande af
folkskoleundervisningen, vidare väljas där folkskolelärare och skolråd
m. m. Det är alltså äfven _medborgerliga_ rättigheter och viktiga
sådana, som beröfvas de från kyrkostämma uteslutna, d. v. s. främmande
trosbekännare och ur statskyrkan utträdda.

I detta sammanhang kan f. ö. påpekas det _olämpliga_ uti att, såsom med
lagens tillåtelse i praxis ofta sker, kyrkorådet och skolrådet sammanslås
till ett _gemensamt kyrko- och skolråd_. Till medlemmar af detta råd få
nämligen icke väljas andra än »för gudsfruktan och nit» kände män (enligt
bestämmelserna för kyrkorådet, hvilka bestämmelser äfven gälla för det
sammansatta kyrko- och skolrådet).

Bättre att ha ett särskilt kyrkoråd och ett _särskilt skolråd_, för hvars
medlemmar det ej erfordras några kyrkliga egenskaper, utan i stället hvad
som värkligen behöfs, nämligen nit _för skolväsendet_.

                  *       *       *       *       *



3. Utträde ur statskyrkan.


Rätt till utträde ur statskyrkan medgafs icke förr än år 1860. Ända
dittills gällde straff för »affall» från statskyrkans lära, och straffet
var icke mindre än landsförvisning och arfsrättens förlust. Man lyckades
ej häller på en gång helt och hållet frigöra sig från den gamla
uppfattningen. I 1860 års förordning angående främmande trosbekännare
hette det sålunda: »Faller någon från den rena evangeliska läran af och
låter ej af sina själasörjares, undervisning sig _rätta_, varde han af
domkapitlet eller dess förordnade ombud _varnad_. Framhärdar han ändå i
sin _villfarelse_ etc.» Därjämte benämnes den utträdande i förordningen
öfverallt »affälling».

I nu gällande förordning angående främmande trosbekännare etc. af den 31
okt. 1873 stadgas i dess 3 §:

  »Har medlem af svenska kyrkan omfattat främmande kristen lära och
  vill fördenskull ur kyrkan utträda; gifve sin afsikt tillkänna för
  kyrkoherden i den församling han tillhör; uppgifve ock det
  trossamfund, hvartill han vill öfvergå. Framhärdar han i sin
  afsikt; inställe sig, sedan minst två månader förflutit,
  personligen hos kyrkoherden, samt anmäle sig till utträde ur
  kyrkan; och göre kyrkoherden därom anteckning i kyrkoboken. Ej må
  någon på grund af anmälan, som skett innan han fyllt aderton år,
  anses från kyrkan skild. I främmande församling må ej häller någon
  före denna ålder upptagas.»

Rättighet till utträde medgifves således endast anhängare af _kristen_
tro, ej dem som vilja öfvergå till muhammedanismen, buddhismen, mosaiska
läran o. s. v. och ej häller ateister eller dem som icke ha någon viss
religiös tro. Det trossamfund hvartill man uppgifver sig vilja ingå måste
vara förutom _kristet_ äfven »_främmande_» (= af annan lära än
statskyrkans); däremot behöfver det enligt flera prejudikat _ej_ vara _af
staten erkänt_. Ej häller föreskrifves det någonstädes att det uppgifna
samfundet skall finnas i _Sverge_. I hvilket fall som hälst skall den
utträdessökande, därest vederbörande pastor ej känner till samfundets
lära, redogöra för denna så pass fullständigt att däraf framgår att läran
är »kristen» samt »främmande». Finnes det uppgifna samfundet ännu icke
till, kräfves förklaring att sådant samfund är afsett att bildas i vårt
land.

Huruvida nu ett samfund kan anses kristet eller ej, pröfvas i hvarje
särskilt fall, i sista hand af Kongl. Maj:t.

Enligt en kongl. res. den 7 november 1884 behöfver den som anmält sig
till utträde _ej värkligen öfvergå till det uppgifna samfundet_. Utträdet
blir alltså giltigt vare sig den utträdande ingår i samfundet eller ej.

Den som ej är fylld 15 år anses medfölja sina föräldrar, om båda utträda.
_Mellan 15 och 18 år kan utträde icke vinnas._

Slutligen må anmärkas att för _återinträde_ i statskyrkan icke finnas
några bestämmelser gifna, men att i praxis sådant medges utan vidare på
blott anmälan.

                  *       *       *       *       *

För _bildande af nytt främmande trossamfund_ föreskrifver förut anförda
förordning angående främmande trosbekännare i 1 §:

  »Vilja bekännare af annan kristen troslära än den evangelisk
  lutherska bilda särskild församling _och_ önska de, att densamma
  varder _af staten erkänd_; göre därom hos konungen ansökan, samt
  uppgifve sin trosbekännelse och församlingsordning; bifoge ock, där
  de svenska kyrkan tillhört, bevis om anmälan för utträde därur, som
  i 3 § omförmäles. Finner konungen skäl att ansökningen bifalla, äge
  den församling rätt till offentlig religionsöfning.»

Innan Kongl. Maj:t afgör sådan ansökan plägar utlåtande inhämtas af
vederbörande domkapitel hvilket till- eller afstyrker ansökningen.
Sålunda har t. ex. ansökan af en unitarisk församling afstyrkts, därför
att dess trosbekännelse ej ansågs vara kristen.

Under förutsättning att de utträdessökandes troslära anses vara kristen,
samt deras församlingsordning ingifves till Kongl. Maj:t, kunna de blifva
en af staten erkänd församling med rätt till offentlig religionsöfning,
näml. om Kongl. Maj:t _finner skäl_ att bifalla ansökningen.

Härvid torde Kongl. Maj:t böra rätta sig dels efter de särskilda
föreskrifterna i förordningen om främmande trosbekännare, dels efter
regeringsformens föreskrift: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller
tvinga låta, utan skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin religion,
_såvidt han därigenom icke störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer_». På grund af denna bestämmelse torde sålunda mormonerna,
hvilka hylla månggifte, icke kunna blifva ett af svenska staten erkänt
samfund. --

Utträde ur statskyrkan liksom medlemskap af främmande trossamfund medför,
såsom förut är sagt, icke någon befrielse från de till kyrka och
prästerskap utgående skatter och afgifter. Däremot är den som icke
tillhör statskyrkan _utesluten från åtskilliga rent borgerliga
rättigheter_. Sålunda har han ju icke rösträtt på kyrkostämma, vidare får
han ej utses till statsråd (enligt regeringsformens 4 §) och ej förordnas
till förmyndare för omyndiga, tillhörande svenska statskyrkan (enligt
Ärfdabalkens 22 kap. 2 §), vidare får han (enl. regeringsformens 28 §)
»ej utnämnas till prästerligt ämbete eller till annan tjänst, hvarmed är
förenat åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk
vetenskap», ej »såsom domare eller innehafvare af annan tjänst deltaga i
handläggning eller afgörande af fråga, som angår religionsvård,
religionsundervisning eller befordringar inom svenska kyrkan», samt,
därest han är utlänning, ej utnämnas till något svenskt ämbete (hvilket
för utlänningar tillhörande den evangeliskt lutherska läran i vissa fall
är möjligt).

Slutligen föreskrifver förordn. angående främmande trosbekännare i § 15:

  »Innehar den, som till utträde sig anmält, offentlig tjänst; varde
  han därifrån skild, där ej tjänsten är af beskaffenhet, att han
  utan afseende å sin trosbekännelse kunnat till densamma nämnas,
  samt konungen eller den myndighet, som äger att tjänsten tillsätta,
  _finner skäligt_ att honom därvid bibehålla.»

Till sist må nämnas, att vid riksdagen flerfaldiga gånger förgäfves
väckts förslag att den som önskar utträda ej skall behöfva uppge något
visst trossamfund hvartill han vill öfvergå. Äfven har väckts motion
därom att utträde ej skulle medföra förlust af några borgerliga
rättigheter. Att båda dessa reformer påfordras af den enklaste känsla för
billighet och religionsfrihet, behöfver väl icke framhållas. Men första
kammaren _afslog_ t. ex. senast år 1903 utan votering förstnämda
förslag.

                  *       *       *       *       *



4. Allmänna anmärkningar.


Af den redogörelse för gällande rätt som i det föregående lämnats framgår
bland annat att _dop_, _konfirmation_ och _nattvardsgång_ numera äro så
godt som alldeles fria från tvång. De ha ju borgerlig betydelse endast i
ett undantagsfall, nämligen för inträde i folkskolelärareseminarium.

Däremot visar sig _det kyrkliga tvånget_ ännu råda i följande mer eller
mindre ingripande afseenden.

1) Alla äro, vare sig de gilla eller ogilla statskyrkans läror och
oafsett huruvida de kvarstå i statskyrkan eller tillhöra och understödja
något främmande trossamfund, tvungna att deltaga i underhållet af
statskyrkan och dess prästerskap samt därigenom indirekt främja
statskyrkolärans vidmakthållande i landet.

2) Utträde ur statskyrkan är dels icke alls medgifvet, nämligen för
personer under 18 år, dels efter fyllda 18 år tillåtet endast för dem som
vilja ingå -- eller åtminstone uppge sig vilja ingå -- i visst _kristet_
trossamfund, men däremot ej för dem som icke alls vilja tillhöra något
sådant samfund eller någon viss religion.

3) Utträde ur statskyrkan medför icke någon som hälst befrielse från
skatt till densamma, men däremot förlust dels af rätten att besluta om
sådan skatt, dels af åtskilliga rent borgerliga rättigheter och fördelar,
bland hvilka särskilt märkes rätten att deltaga i beslut och val rörande
folkskolan inom kommunen.

4) Alla barn till föräldrar som tillhöra statskyrkan skola uppfostras
och undervisas i statskyrkans tro. Sålunda skall i alla offentliga skolor
meddelas religionsundervisning i statskyrklig anda. Alla våra
folkskolelärare och -lärarinnor äro nödgade att bedrifva
kristendomsundervisningen på detta sätt. Förmyndare äro skyldiga att
uppfostra sina myndlingar i statskyrkans lära. Barn som gå i folk- eller
elementarskola kunna icke erhålla befrielse från religionsundervisningen,
äfven om föräldrarna på det bestämdaste önska att deras barn ej skola
uppfostras i statskyrkans läror. Och om barnen undervisas i hemmen eller
enskild skola äro föräldrarna skyldiga att se till att barnen bibringas
åtminstone den kristendomskunskap som meddelas i folkskolan, allt vid
risk att barnen eljes tagas ifrån dem, något som också faktiskt skett
ända in i senaste tid.

5) Tvång till statskyrkogudstjänst eller statskyrkliga andaktsöfningar
råder inom alla offentliga skolor och inom hela krigsmakten -- för de
värnpliktige lika väl som för den frivilligt anställda personalen -- samt
dessutom för våra domstolar.

6) Alla statskyrkans medlemmar som någon gång begått nattvarden äro för
äktenskaps ingående tvungna att underkasta sig den statskyrkliga
vigselceremonien, huru stridande emot deras känslor och åsikter denna
ceremoni eller den till grund däraf liggande kyrkliga åskådningen än må
vara.

7) Alla statskyrkans medlemmar måste vid risk af viten eller fängelse
vid de tillfällen då ed är i lag föreskrifven, aflägga densamma enligt
det gällande kristliga formuläret. Härifrån medges ingen befrielse, äfven
om t. ex. den edspliktige af sitt samvete förbjudes att begå ed eller om
han icke alls tror på »Gud och hans heliga evangelium», och edgången
sålunda, såsom den nu är bestämd, för honom ter sig såsom en tom och
ovärdig komedi.

8) Alla medlemmar af statskyrkan äro skyldiga och kunna tvingas att på
kallelse inställa sig inför kyrkorådet för att af detta emottaga
kristliga förmaningar och varningar.

9) Alla statskyrkans medlemmar skola begrafvas med statskyrklig
jordfästning, äfven om de själfva uttryckligen önskat eller de
efterlefvande af hänsyn till den aflidnes lifsåskådning vilja ha civil
begrafning. --

Till allt detta tvång kommer dessutom att _yttrande- och tryckfriheten är
ensidigt inskränkt till skydd för statskyrkans lära eller de
statskyrkligt troendes känslor_.

Visserligen blir det numera sällan fråga om att tillämpa de lagparagrafer
som i detta afseende ännu gälla, men paragraferna äro dock icke upphäfda
och ej häller så föråldrade, att de ej _kunna_ användas, åtminstone i
tider af reaktion. Bestämmelserna äro följande.

Strafflagens kapitel om »religionsbrott» stadgar bland annat:

  »1 §. Hvar som genom att _häda_ Gud eller genom att _lasta_ eller
  _gäcka_ Guds heliga ord eller sakramenten åstadkommer allmän
  förargelse, straffas med fängelse i högst ett år eller böter.

  2 §. Gör man _gäckeri_ af gudstjänsten, så att allmän förargelse
  däraf kommer, straffes med böter eller fängelse i högst sex
  månader.»

Samma straffpåföljder drabba enligt tryckfrihetsförordningen den som i
tryck »hädar» Gud eller gör gäckeri af Guds ord, sakramenten eller den
allmänna gudstjänsten. Men dessutom straffas enligt denna förordning
»_förnekelse_ af en Gud och ett lif efter detta eller af den rena
evangeliska läran» med böter eller fängelse i högst ett år. Denna
paragraf tillämpades så sent som år 1888, nämligen emot redaktör Hjalmar
Branting såsom ansvarig utgifvare för Socialdemokraten, i det herr
Branting då dömdes till 150 kronors böter för -- förnekelse af en Gud och
ett lif efter detta!

Anmärkas kan, att motsvarande straffbestämmelser icke alls finnas till
skydd för de icke statskyrkligt troendes åskådning och känslor. Gäckeri
med främmande trosbekännares gudstjänst är t. ex. icke belagt med straff
(med »gudstjänsten» menas nämligen endast _statskyrkans_ gudstjänst).

Utom nu nämda tvång på yttrandefriheten märkas ytterligare föreskrifterna
i kongl. förordningen »angående särskilda sammankomster för
andaktsöfning» den 11 dec. 1868:

  »Medlemmar af evangeliskt lutherska kyrkan vare ej förment att
  sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande
  prästerskaps omedelbara ledning[M]; dock må sådan sammankomst å
  tid, då allmän gudstjänst i församlingen förrättas, ej äga rum så
  nära det ställe, där gudstjänsten hålles, att denna eller ordningen
  därvid störes. Ej häller må vid religionsöfning, som ej är att
  hänföra till enskild husandakt, tillträde vägras församlingens
  prästerskap, medlem af dess kyrkoråd eller den offentliga
  myndigheten i orten, hvilken sistnämda myndighet, i händelse af
  inträffad olaglighet eller oordning, äger att, där så nödigt anses,
  sammankomsten upplösa. Uppträder någon, som ej är präst eller
  enligt kyrkolagen berättigad att offentligen predika, vid dylik
  sammankomst såsom lärare med _andliga föredrag, som anses leda till
  söndring i kyrkligt hänseende eller förakt för den allmänna
  gudstjänsten, eller äljest till undergräfvande af religionens
  hälgd_, ankomme på kyrkorådet att honom förbjuda att i berörda
  egenskap inom församlingen vidare uppträda. -- Hvar som underlåter
  att ställa sig till efterrättelse kyrkoråds förbud mot utöfvande af
  lärarevärksamhet, böte från och med femtio till och med trehundra
  riksdaler.»

  [M]  Sådant var alldeles förbjudet i 1726 års s. k.
       konventikelplakat, hvilket icke upphäfdes förrän år
       1858.

Innan förbudet utfärdas måste kyrkorådet först höra den det gäller; det
är olagligt att, såsom någongång händt, utfärda förbud mot en person »för
hans kända åsikter». Och förbudet får endast gälla predikande. Andra
kyrkliga handlingar, såsom dop, utdelande af nattvarden o. s. v. kunna
icke lekman förbjudas. Ej häller falla religionshistoriska eller
religionsfilosofiska föredrag inom förordningens räckvidd.

                  *       *       *       *       *

Angående =_ansvarighet för brott som af prästman begås i ämbetet_=
stadgar lag härom af den 8 mars 1889: Präst, som i afseende å honom
åliggande anteckningar i kyrkobok angående borgerliga förhållanden eller
meddelande af ämbetsbevis därom gör sig skyldig till fel eller
försummelse, som kan medföra _kränkning af allmän eller enskild rätt_,
eller begår i sitt ämbete annan förbrytelse, den där i allmän strafflag
eller annan till kyrkolag icke hänförlig författning är uttryckligen och
särskilt nämd såsom brott af ämbetsman, skall härför svara inför
_världslig_ domstol.

Hit höra t. ex. vägran att utfärda fräjdebetyg, betingande eller
emottagande af betalning för ämbetsåtgärd o. s. v.

Förbrytelse mot ämbetsplikt, vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller
oskicklighet i de flästa andra fall afdömas däremot af _domkapitlet_ (i
Stockholm af Stockholms stads konsistorium).

Såvidt den genom brott kränkte önskar den skyldiges _bestraffning_, har
han alltså att vända sig i förstnämda fall till vederbörande härads-
eller rådhusrätt (genom stämning), i senare fall till vederbörande
domkapitel, därest han ej föredrar att hos justitiekanslären eller
justitieombudsmannen påkalla allmän åklagares ingripande.

Åsyftar den genom brottet kränkte däremot icke dettas bestraffning utan
endast _att vinna rättelse_, bör han i hvarje fall vända sig till
domkapitlet, enär detta alltid äger meddela behöflig rättelse.

Ett par exempel på den vid klagan mot prästman vanligen använda form må
till sist här bifogas.

      Till Riksdagens herr Justitieombudsman.

  Enär kyrkoherden i N. N. församling N. N. i för mig utfärdat
  flyttningsbevis meddelat uppgift att jag icke på två års tid
  begagnat mig af nattvarden (lämnat annan uppgift angående min fräjd
  än den i lag bestämda) får jag, med bifogande af ifrågavarande
  bevis, härmed vördsamt anhålla om laga beifran af bemälte N. N:s
  förfarande.

                                 Stockholm den 14 februari 1903.

                                               _G. A. Lindberg._


  (Vid anmälan hos justitieombudsmannen bör såvidt möjligt bevisning
  om den anmälda felaktigheten bifogas. I ofvanstående exempel är
  själfva flyttningsbeviset eller fräjdebetyget i detta hänseende
  tillräckligt. -- Därest präst skulle vägra att utfärda något bevis,
  t. ex. hinderslöshetsbevis, bör intyg om denna vägran, utfärdat af
  två personer, bifogas.)


      Till Domkapitlet i Göteborg.

  Enär kyrkoherde N. N. i N. N. församling vägrat att för mig
  utfärda vederbörligt bevis därom, att jag af präst inom kyrkan
  åtnjutit konfirmationsundervisning och därvid funnits beredd att,
  efter undergången konfirmation, få tillträde till Herrens heliga
  nattvard, får jag vördsamt yrka åläggande för honom att vid
  anfordran utfärda begärda bevis.

                                     N. N. den 27 oktober 1902.

                                                _G. Gustafsson._


      Till Stockholms stads konsistorium.

  Enär vice Pastor N. N. i N. N. församling vägrat att med af oss
  begärda namnet Minerva döpa vår den 3 innevarande mars födda
  dotter, få vi härmed, jämte det vi för N. N:s sålunda ådagalagda
  förseelse i ämbetet yrka laga ansvar, anhålla om förständigande för
  honom att i dopet gifva vår dotter det af oss bestämda namn.

                                     Stockholm den 25 mars 1903.

    _Karl Hagberg_                              _Maria Hagberg._





*** End of this LibraryBlog Digital Book "Rättigheter och Skyldigheter gentemot Statskyrkan - En hjälpreda för svenska medborgare" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.