Title: I Vårbrytningen
Author: Strindberg, August, 1849-1912
Language: Swedish
As this book started as an ASCII text book there are no pictures available.


*** Start of this LibraryBlog Digital Book "I Vårbrytningen" ***


SAMLADE SKRIFTER

AV

AUGUST STRINDBERG

TREDJE DELEN

I VÅRBRYTNINGEN

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG



I VÅRBRYTNINGEN

AV

AUGUST STRINDBERG

FRÅN FJÄRDINGEN OCH SVARTBÄCKEN
FRÅN HAVET -- HÄR OCH DÄR

STOCKHOLM
ALBERT BONNIERS FÖRLAG



_Copyright. Albert Bonnier, 1912._


STOCKHOLM 1912
A.-B. FAHLCRANTZ' BOKTRYCKERI



FRÅN FJÄRDINGEN
OCH SVARTBÄCKEN



STUDIER VID AKADEMIEN



Inackorderingarna.


Nu hade han legat tre terminer på graden och inte gjort ett Guds skapande
grand, utan alltid måst skriva till fadern vid terminens slut och bekänna
sina skulder. Då beslöt fadern att rädda sonen genom att inackordera
honom hos en gammal prostinna; det var visserligen dyrt, men vad gör man
inte för _sina_ barn!

Sonen hade alltid skyllt på den ensliga studentkammaren, bristen på
umgänge, saknaden av familjen (bestående av fyra förtryckande bröder och
några skrikande syskon, han kunde icke erinra sig av vad kön eller huru
många), då han motiverade sina reguljära källarbesök på aftnarna. Han
hade nämligen kommit direkt från barnkammaren till Uppsala. Han hade
visserligen hört talas om, att gymnasiekamraterna brukade »ta paraden»
och dricka en blandare hos Andalusiskan, men han hade aldrig varit med om
det senare. På studentexamenssexan hade han blivit sanslös vid
smörgåsbordet, sedan han förut stött sig med alla kamraterna därför att
han icke ville dricka skålen »för kvinnan» med den ryktbara uppasserskan,
ty han var »idealist», ja han var »idealist», stackars gosse, och han var
nog dum att tala om det, när han kom till Uppsala, ty han visste icke
att det hade blivit ett öknamn där. För att avtvå den fläck han genom
denna barnkammarbekännelse fått på sig, måste han söka likna sina
kamrater i allt. Följden blev ett oregelbundet liv, som slutade med en --
inackordering.

Alltså blev han introducerad hos prostinnan i Fjärdingen.

Skillnaden var storartad mellan hans förflutna och nuvarande liv. Förr
drack han endast sitt kaffe klockan 8 på Novum med litet smör och bröd;
nu fördes han kl. 9 på morgonen till ett väldigt dukat bord med brännvin,
öl, varm mat och kaffepannan som dessert.

I sällskap med ett dussin andra studenter fördes ett muntert samspråk och
som man vanligen druckit något kvällen förut fann man inga hinder för att
ta halvan. Efter en så stark frukost måste man ha en promenad; denna
sträckte sig vanligen så långt åt Stockholmsvägen, att klockan slog
kvarten över tio då man var vid grindstugan; alltså för sent att besöka
föreläsningen!

Gick han så hem och rökte tre pipor och försökte läsa, men kände sig tung
och lutade sig.

Innan han visste ordet av var det middag.

Efter middagen skulle det hållas familjeliv vid kaffet i prostinnans
våning, varvid uppfördes ett quatre-mains eller en flöjt-piano-duett.

Under matfebern uppstego onda tankar, och någon föreslog att sällskapet
skulle vid en halvkanna på Norbergs formera närmare bekantskap. Så
skedde, och så blev det kväll; det var en hösttermin det här, och då äro
dagarna som bekant mycket korta, och den ljusa årstiden är universitetet
stängt för besökande.

Dagen var emellertid skämd; ingen kom hem om kvällen, men man skildes med
heliga löften att icke göra så mer!

Följande eftermiddag hade en av sällskapet tenterat och måste se på en
halvkanna efter middagen. Samma orsak, samma verkan.

Dagen därpå hade en annan fått rek och måste ovillkorligen se på en
halvkanna.

Följden härav blev oordentligt levnadssätt med stor ånger, fasta beslut
att icke gå ut efter middagen utan gå upp på rummen och läsa.

Trogen sitt dyra löfte vandrade vår man upp på sin kammare för att
övertänka huru mycket tid han förlorat på de reducerade förmiddagarna,
varunder han föll i djup slummer.

Han vaknade synbarligen stärkt och frisk till kropp och själ; han
gratulerade sig till sin nya uppfinning middagsslummern -- en förfärlig
uppfinning!

Det hade emellertid blivit mörkt; han tände flitens lampa, lindade sin
nattrock om livet, stoppade fötterna i påsen, dammade av sitt skrivbord,
lagade en pipa, putsade naglarna och satte sig så med ett gott samvetes
lugn att hänga över Atterboms Siare och Skalder, som han trodde han
skulle kunna utantill i examen. För tillfället blåste också en nordlig
vind och skakade angenämt den gamla träkåken; allt var med ett ord så där
lämpat för att göra situationen aktningsbjudande och han skulle icke för
allt i världen velat bli störd, om icke för att ropa ett »stig in» och
öppna dörren åt den överraskande fadern. Då knackar det tre slag i väggen
bakom hans stol:

-- Vem där!

-- Jag! Är du hemma!

-- Ja, men jag läser? Bor du där, göteborgare?

-- Kan du spela wira?

-- Ja bevars!

-- Kom in då, det är bara östgöten, som bor vägg om vägg!

Kombinationen var gjord -- för terminen. Det blev en terminswira -- på
upp och avskrivning.

Efter den dagen kunde prostinnan i sin hemliga rapport till fadern med
livlig ed bestyrka, att sonen alltid var hemma vid aftonmåltiderna.

Dagarna gingo hastigt, ty de blevo allt kortare, sedan endast
förmiddagarna återstodo, men det kunde hända att även de sprungo på allra
oskyldigaste vis. Prostinnan hyrde nämligen ett stort trähus i vilket hon
hade sina tolv inackorderingar inhysta. Som hon endast höll två pigor och
dessa måste fungera vid den stora morgonsexan, kunde det hända att rummen
voro ostädade, ifall någon efter frukosten dit återvände. Under avvaktan
på städningen satt man inne hos grannen och pratade, ja man kunde även ta
ett oskyldigt parti bräde eller par. Nog av, tiden räckte ej till någon
läsning, oaktat han bodde i familj, men aldrig sågs ute på krogarna,
vilket ådrog honom den oförtjänta äran att anses som en flitig karl. Vad
gör han uppe i Fjärdingen, som aldrig syns till nere vid ån? sade någon.
-- Han är instängd och flitar.

Det gick nämligen lika lätt att oförskyllt ådra sig gott rykte som dåligt
på den tiden.

Men var det vällevnad, prat, musik, kortspel, som nu i skygd av familjens
heliga mantel hotat att bringa hans namn över på den stora restlängden,
så återstod dock ännu det värsta.

Aftonmåltiderna började bli alltmer glest besökta, vare sig av
ungherrarnas ledsnad vid den ständigt återvändande kosten eller av
böjelse för utliv och fruktan för musiksoaréerna, som alltid följde på
soupén under prostinnans presidium, då det skulle göras salong och man
icke utan den största omtänksamhet eller det mest graverande skäl kunde
avlägsna sig.

Hela det med så mycken konst sammanfogade familjelivet hotade att
upplösas och ett och annat skärande missljud hade låtit förnimma sig. Så
kunde man vid frukostbordet höra den goda prostinnan säga milda
sarkasmer.

-- God morgon, herr A. Hur har ni sovit i natt?... Nej, se herr B. Har ni
varit bortrest?

Här inträdde med matta steg och dimmiga ögon en blek gestalt, som gjorde
allt för att se så väl bibehållen ut som möjligt.

-- Jag var åt Stockholm i affärer!

-- Det var roligt i Stockholm?

-- Åja!

Han slog ned ögonen under sällskapets fnissningar.

-- Bjud herr C. på sillen; göteborgarna hade zwück i går på aftonen.
Herrarna voro på Göteborgs nation allesammans? Jag satt ensam, jag, med
pastorn (den äldsta inackorderingen, en präst, som läste på pastoralen)
och gossarna (de yngsta, som gingo i skolan).

Det låg något rörande i den gamlas sätt att säga bitterheter; hon var en
mild kvinna, ty hon hade haft prövningar.

Det blev förstämning och följaktligen tråkigt, man träffades visserligen
om kvällen och hörde huru några sonater hasplades upp; man tummade böcker
och vände ut och in på ett fotografialbum; alla ville för den goda
gummans skull sitta kvar så länge som möjligt och ingen hade mod eller
hjärta att bryta upp, så att för första gången hon själv måste ta
initiativet och säga godnatt.

Det var under den natten som den avgrundstanken uppstod i den gamlas
hjärna, att det icke var gott att de unga männen voro allena -- och hon
annonserade!

                  *       *       *       *       *

Åtta dagar efter den sista ledsamma kvällen hade det lilla samhället
undergått revolution. _Alla_ befunno sig punktligt vid frukosten iklädda
sina bästa kläder, väl rakade, omsorgsfullt kammade; man konverserade,
men man disputerade inte, som förr, över ett fyra alnar långt bord; man
stojade inte, man talade med halvhög röst och försökte säga genialiteter
för att ådraga sig uppmärksamhet mera genom det sagdas förträfflighet än
genom röstens styrka; man var blyg, man överbjöd varandra i artighet, man
var onaturlig, tillgjord, dum -- det satt två unga flickor vid bordet.
Och den förträffliga prostinnan var lycklig!

Vid soupén fattades ingen och icke efter heller! Men sedan hölls en
överläggning, som räckte till gryningen, huru man skulle roa de unga
damerna. Man skulle arbeta på sektioner. Sektionen A. skulle arrangera
kälkåkning, B. skriva pjäs och göra sällskapsspektakel att vara i ordning
till prostinnans terminsbal o. s. v. Alla hade förlora huvudet -- utom
pastorn.

                  *       *       *       *       *

Man var nu i första dagarna av november. Terminen ansågs skämd!

Wirapartiet gick sönder! Man repeterade pjäser, man levde i sus och dus,
man gav varandra hemliga förtroenden, och omsider upptäckte vår hjälte en
dag till sin fasa, att han var kär!

Han kunde icke bära sin förtvivlan utan måste öppna sitt hjärta för
kamraten till höger i farstun.

Denne avhörde hans bekännelse med ett underligt leende, likgiltigt,
medlidsamt. Slutligen frågade han:

-- I vem?

-- Den blonda!

-- Det är jag med!

Man beklagade varandra och tröstade varandra, man beslöt att genom arbete
och flit slå bort den förhärjande plågan, ja han ville nu strax gå på
föreläsningen, men skulle först gå upp efter sitt kollegium, som han
glömt i förmaket. Kamraten sökte förgäves avstyra detta okloka företag.

Med darrande steg gick han upp i våningen, stannade utanför
förmaksdörren, knackade och skulle fråga om han vågade störa damerna.

Fem mansröster svarade med ett enhälligt:

-- Stig in!

På golvet stod en sybåge; omkring densamma sutto fem kamrater och sydde
botten på ett tapisseri; bredvid satt prostinnan med flickorna och
nystade silke!

Tre kvällar å rad var han ute och rumlade; den fjärde kom han hem med en
Laterna Magica som han köpt hos Rosenbergs. Efter soupén höll han
förevisning; men den mottogs med köld och kritik; man hade redan sett
_två_ dylika kvällarna förut!

Medan han grubblade, handlade de fem!

Men han var uppfinningsrik. Han visste att prostinnan gick till torget
varje morgon kl. 8. Han misstänkte att flickorna gingo med för att lära
sig. Vad hindrade honom att gå samma väg? Intet!

Han ställer sig i porten och vaktar. Mycket riktigt, där kommer
prostinnan och flickorna, åtföljda av de tre; de två andra hade försovit
sig!

-- Nej se, är herr... uppe så tidigt!

Han var genomskådad! Återstod endast att slå det stora slaget!

Han bjöd prostinnan och flickorna på sin nations bal, till vilken inga
främlingar ägde tillträde. Nu hade han henne i fällan, och kamraterna,
han visste icke säkert huru många, skulle gå utanför på gatan och
avundsjukt blicka upp till de upplysta fönstren. Det var ljuvt.

I glädjen går han på en festmiddag, dricker för mycket vin och kommer för
sent till balen! I sin segervisshet hade han underlåtit att bjuda upp.
Följden: att ingen dans fanns kvar åt honom, att damerna voro stötta och
att han måste gå före soupén!

De fem, som mycket riktigt patrullerat utanför, erbjödo honom välvilligt
sina armar, men han förkastade anbudet och begav sig ut på vandring,
förtvivlad och med dödstankar. Han besökte kyrkogården, han gick på
stenmuren utmed landsvägen från Fjärdingstull utan att lyckas bryta
halsen av sig, han undersökte dikena nedanför Rackarnäbben, tills han
förlorade minnet och vaknade vid -- sång.

Han låg i en snödriva utanför sin bostad; det lyste i fruntimrens fönster
och bredvid honom stodo de fem och gåvo serenad!

                  *       *       *       *       *

Första dagarna i december rappellerades sonen och anmanades av fadern att
skriva in sig i Generaltullstyrelsen.

Fjorton dagar före jul friade pastorn till den blonda och fick nej!

Och de fem, de fortsatte!



Ensittaren.


Han sökte aldrig någon, syntes aldrig ute och var mycket svår att träffa.
Han bodde vid kyrkogården i två rum och troligen kök, det fick man aldrig
reda på.

På hans tamburdörr, som var försedd med en mattslipad glasruta stod ett
otvetydigt anslag: »Träffas endast till kl. 7 f. m.»

Ringde man på, öppnades en helt annan dörr i förstugan och en ondsint
äldre kvinna stack ut huvudet och frågade: Vem är det? Svarade man då
icke genast hövligt med sitt namn och sin nation, stängdes dörren för
evigt. Envisades man med att ringa, tystnade klockan snart av sig själv,
eller av någon annan.

Kom man däremot in, såg man sig först i ett naturaliekabinett, med
herbarier, uppstoppade fåglar, insektslådor och akvarier; senare i ett
förmakslikt studerrum, som bar spår av en halvförgången lyx. Röda
schagg-emmor, broderade mattor, nötta kuddar med tapisserisöm,
oljefärgstavlor på väggarna, till och med en gammal flamländare av känt
namn; ett vackert bibliotek, ett dyrbart mikroskop och ett staffli.

Fastän gammal skolkamrat mottogs man av den tjugofyraåriga misantropen
med en konventionell artighet, blandad med misstroende och ovilja.

-- Förlåt att jag frågar, men har du galoscher? Får jag besvära bror att
torka av sig i tamburen, det är nyskurat och...

Det var alltid nyskurat!

Han tog fram en cigarrlåda.

-- Tack, röker du inte själv?

-- Nej, aldrig!

-- Å! Men då skall inte jag förstöra dina gardiner!

-- Gör ingenting, du kommer inte hit för att röka.

-- Du är bitter.

-- Ånej! Jag erinrar mig, förlåt mitt propos, min första termin. Jag
kände mig ensam en gång och bad några gamla vänner från skolan hem en
kväll för att dricka ett glas punsch och röka en cigarr. De kommo och
rökte fulla mina båda rum, förstörde min skotska matta och väsnades i
trapporna. Följande dag kommo de igen och hade en kortlek med sig; dagen
därpå åter, men då hade de druckit ur punschen och rökt upp cigarrerna.

-- Du skulle ha visat ut dem!

-- Det behövdes ej! De kommo aldrig igen!

Visiterna voro alltid stela; han talade endast om vårt gemensamma
studium.

Jag ville gärna komma honom närmare, men det lyckades ej; jag ville ha
hans historia, men han gav den ej. Kamraterna sa, att han inte hade någon
historia, att han var en gammal egoist, som aldrig lånade ut penningar,
att man aldrig visste när han fick rekommenderat, ty det stod ej på
kartorna, att han levde på räntor och var fader- och moderlös, att han
var en odräglig människa.

De grinade åt honom, när de sågo hans bredskyggiga hatt bakom tallarna i
kronoparken, där han gick och tog arachnider, de grinade åt honom när de
genom fönstret sågo honom vid sitt skrivbord lutad över mikroskopet, de
grinade slutligen åt honom när helst han syntes ute och gick till posten,
ty han hade stor korrespondens, de grinade som man gör åt det man inte
förstår.

Han var otillgänglig, hemlighetsfull, kall, hård.

Om man berättade honom ett dödsfall, sade han: gudskelov; om ett barns
födelse: stackars barn, och om en förlovning: infamt! Han såg allting
genom mikroskop.

En afton gick jag förbi hans fönster åt kyrkogårdsgatan; rullgardinerna
voro ej fällda och lampan brann klart därinne. Mitt i rummet stod han och
rökte en cigarr. Han rökte, han som aldrig rökte.

Jag tillät mig stanna och observera, vilket icke var svårt, då mannen
bodde på nedra botten.

Han tycktes njuta oerhört av cigarren. Efter en stund lade han bort den
och gjorde sig redo att gå till sängs. Han flyttade fram nattduksbordet
till huvudgärden, drog upp klockan och tog av rocken. Därefter bar han
fram en stor glaskupa, ett akvarium och ställde det försiktigt på bordet;
som lampan stod på andra sidan kunde jag mycket väl urskilja de gröna
saltvattensalgerna, som flöto omkring, men ej en levande varelse syntes
röra sig. Han återkom nu från det yttre rummet med en död groda
förvandlad till ett fysiologiskt preparat. Jag tryckte ansiktet emot
rutan.

Nu tog han med pincetten några muskelknippen från högra _femur_ och förde
ned i vattnet; då blev där ett liv bland algerna; rudyngel och
salamandrar kilade om varandra och bakom en buskig Enteromorpha stack nu
ett rosenrött finger fram, och så ett, tills en vacker _Medusa_ hjulade
fram och lade sig på rygg; öppnade så munnen och fattade med de skära
fingrarna de ännu skälvande muskelfibrerna och åt.

Då log den tjugofyraåriga misantropen så gott, så gott mot sin
skyddsling. I detsamma stack den ondsinta gamla kvinnans huvud upp över
hans axel och hon lade sin hand på hans arm och lutade sig helt
förtroligt ned över glaset för att se på!

Vem var den människan? Åter gåtor!

Kvinnan försvann; han gick till sängs, låg en stund och njöt av att se
sin tystlåtna vän hjulande taga sin motion på maten; därpå fördjupade han
sig i en bok och jag gick.

En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta
i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej
själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg
mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet!

Han blev ond och svarade intet!

Samtidigt härmed cirkulerade en annan mystisk historia. En ung student,
mycket flitig och med stor håg för studier, hade i brist på medel att
fortsätta redan lagat sig i ordning att lämna Uppsala och ge sig okända
öden till mötes i huvudstaden. I avskedets stund kommer postbäraren med
ett rekommenderat brev innehållande en penningesumma jämte löfte om lika
mycket varje månad, så länge han studerade och var flitig.

Stilen var förvänd och underskriften pseudo. Historien cirkulerade tills
den blev gammal och den lyckliga unga studenten korresponderade med sin
okände under en pseudonym poste restante.

Jag gissade på enstöringen och var nog indiskret att åter en gång fråga
honom. Han bevisade mig det omöjliga häruti, ty han skulle visst icke
korrigera de stora styrande lagarna, som årligen utgallra ur det alltför
stora antalet av studerande; i kampen för tillvaron visar sig vem som för
naturens höga ändamål är lämpligast att fortvara!

-- Och vem är det?

-- Den starkaste, naturligtvis!

-- Och de andra?

-- De må gå under.

-- Är detta ett ändamål?

-- De starkare behövde deras död för sin tillvaro.

-- Fy, sådana lagar!

-- Jag har icke stiftat dem!

Därvid blev det; jag trodde honom!

En vacker dag såg man i tidningen att han tagit kandidaten. Ingen visste
att han tenterat. Han disputerade strax därefter med högt betyg och så
var han försvunnen.

Tre månader senare erhöll jag ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
Provence_. Det var från honom.

Det andades levnadslust och gott mod. Han bodde hos rika släktingar i den
vackraste trakt av Frankrike, två mil från Medelhavet och eklaterade nu
sin förlovning efter att ha varit trolovad i fyra år! Och det visste
ingen!

Han skrev bland annat!

»Det var oklokt av mig att vara hemlighetsfull i en småstad; hade jag
talat mer om mig själv, hade man icke talat så mycket om mig! Jag skall
ändra taktik.

För att slippa bli föremål för vidare samtal skall jag för dig avslöja
alla mitt livs hemligheter på en gång.

Vem är jag? Ack! Kamraterna ha sagt det så många gånger, jag har själv
bekräftat det, men du tror icke! Du vill alltid ha något intressant! Jag
är vad man tar mig för -- en obetydlighet, en egoist; jag fruktade nog
ofta att man skulle ta mig för ett snille, och då hade min frid varit
all! Jag läste in mig för att så snart som möjligt byta Uppsala mot
Provence; du tror att det var för vetenskapen! Vetenskapen var för mitt
nöje! Uppsala var för mitt nöje, ensamheten för mitt nöje! Du tror man
lever för att gagna; tro icke det!

Vad de anonyma penningsändningarna beträffar, så voro de anonyma, därför
att jag icke ville öka mina ovänners tal. Tror du att _han_ skulle ha
förlåtit mig det någonsin, han som aldrig kunde lida mig!

Jag är även skyldig dig förklaring över ett par mörka punkter i min
Uppsalahistoria. Hör då!

Mina kyrkogårdspromenader vid lyktsken gällde en rar lumbricus-art som
jag höll på att beskriva till Vetenskapsakademiens Översikt. Min
vetenskapliga (ha! ha! ha!) avund tillät mig icke röja mig, med fara att
bli misstänkt som liktjuv!

Till sist min historia! Premisserna till denna förtorkade existens,
orsakerna till denna världsföraktares mångåriga kval och bitterheter, jag
är skyldig dig hela sanningen, ädle vän!

Jag var blott sju år, en liten ljuslockig pilt, med ett öppet ofördärvat
sinne, då jag började röka cigarr. Passionen tilltog i sådan grad, att
jag vid inträdet på Gymnasium hade ådragit mig en kronisk magkatarr: när
jag kom till Uppsala hade levern även blivit lindrigt afficierad! Tänk
levern! För att spara tid uppsköt jag brunnskuren till efter examen!
Vattnet i Aix är förträffligt och jag är på bättringen, men icke fullt
återställd, som du kan höra! Jag känner dock dag för dag huru olyckorna
upphöra, huru ödet tröttnar att förfölja mig och huru människorna
förbättras -- jag har redan sett en ängel här nere!

Det var min historia! Går den inte an!

Skall den vara krångligare! Det är inte så krångligt här i världen som du
vill tro. Jag undrar om du inte skulle behöva komma hit ner!»

Följande dag emottog jag åter ett brev: _Aix, Bouches du Rhône,
Provence_.

Det innehöll endast detta, som avlyfte den sista stenen från mitt bröst.

P. S. Jag glömde säga dig vem den gamla avskräckande kvinnan var, som
framlevde sin gåtfulla existens i mitt kök! Det var min städerska!

                                                         D. S.



Sorken.


Det är hans tolfte termin som går in; han läser på graden ännu; inte har
han varit lat precis, men han har varit bland det folket, som aldrig
kommer sig för att hålla sig framme. Han har sett yngre kamrater gå om
sig, men i stället för att sporra honom har detta gjort honom resignerad.
Han betraktar sig som Uppsalabo och har inte brått, så länge fadern utan
knot skickar honom de sparsamma medlen, ty på de sex åren ha pengarna
sjunkit i värde. Hans olycka härrör av hans val av ämne, ty han hörde
till den svärm som slog sig på estetik, då det var på modet och man talar
om att han skrivit vers, som han lät trycka en gång, vilket han numera
förnekar.

Nu hade han blivit fet och med fetman gick ärelystnaden bort, men han
behöver sova desto mer. Han besöker därför aldrig annat än en
elvaföreläsning, på lilla Gustavianum, ty det drar på Stora och hans hår
är förtunnat. Ibland får han där höra en stump ur filosofiens historia,
en annan gång ett åttondels kapitel ur Romarbrevet, så ett stycke
arkitekturens historia. Han sitter alltid på sista bänken uppe vid
fönstret med fri utsikt åt gården; han har alltid fällkniven framme och
har gjort djupa studier i xylografien; när han lyfter på den tjocka
oljefärgshinnan, kan han bestämma huru många terminer han tjänstgjort
vid universitetet, ty han började skära sina initialer på hebreiska redan
första terminen, och sedan dess ha borden blott varit målade tre gånger.
Han räknar årsringarna, säger han.

När han kommer upp i termin, går han strax till nationen och lånar
Nordbergs Carl XII; den skall han sova middag på, ty det bestås inga
kuddar i hans skinnsoffa och han har studerat skinnets märkvärdiga
egenskaper att först kyla och sedan bränna.

Han röker fortfarande pipa, vilket gör hans rum mindre angenämt att
vistas uti. Det är en liten vindskammare i Svartbäcken som han bebott,
sedan han först kom upp; taket är brunt, tapeterna bruna, möblerna bruna,
han har »rökt in» sin kammare själv, säger han gärna med en viss
stolthet.

Han äter middag hemma ur mathämtaren och alltid i sällskap med någon
likasinnad. Han har alltid 25 halvbuteljer öl vid dörren, och blir
samtalet livligt, så kan han glömma sig kvar vid bordet ett par timmar
med ölglaset och pipan; men sedan sover han middag till klockan 6 å 7.
Då, när skymningen inträder, går han till Phoenix och dricker toddy med
en borgare, ty han tycker inte om studenter; de äro för unga för honom
och för bråkiga. Han vill sitta tyst och stilla i ett soffhörn och virvla
rök, under det att samtalet, helst ett politiskt, rör sig i jämna
opassionerade perioder, interpunkterade med små klunkar ur den bruna
toddyn. Drack han fler än fyra toddar, kunde han bli sentimental, som han
kallade det, och då berättade han gärna sin historia, varöver han skämdes
gruvligt dagen efter. Hans historia var enkel och vanlig och handlade
inte om honörn utan om ett fruntimmer.

Han hade en passion, som kanske också bidrog att förlänga hans vistelse
vid universitetet; han gick på bokauktion. Icke för att köpa böcker och
icke läsa, utan för att höra på buden. Han betraktade böcker som
typografiska alster; han talade aldrig om titeln eller författarens namn
utan endast om boktryckaren.

-- I dag går en Amund Laurentzson; vill ni ha en Ignatius Meurer, så
passa på om lördag. Ni skulle ha sett en sådan Petrina; den här Niclas
Wankijff var mig en stympare.

Borgaren fick stundom åhöra sådana samtal och, som han hade lätt att
fatta, gick han sedan och spridde ut bland sina bekanta att t. ex.
sextonhundratalets störste författare, Johann Kankel till Wisingsborg
hade skrivit ett lärt arbete, som hette Nils Matson Kiöping.

Om söndagarna åt han middag hos sin borgare, varefter de båda gingo i
aftonsången och hörde någon S. M. Kandidat.

Så framflöt hans liv -- stilla och lugnt; han gjorde aldrig något ont,
blev aldrig häcklad, var en god människa, hade alla förträffliga
egenskaper, gick i kyrkan, skrev till sina föräldrar, opponerade sig
aldrig, gick på föreläsningar, men tog aldrig examen.

Han lämnade Uppsala vid 26 års ålder, utan någon bitterhet mot lärare
eller kamrater, lika värderad och avhållen som när han kom. Därpå gick
han in i diskonten och köpte ett trycken i landsorten.



Mellan drabbningarna.


Han var puckelrygg, den lilla stackarn, men han var glad och nöjd, ty han
hade ett fromt sinne och hade lidit sig fram till den punkt där löjet
vidtar. Men han var stolt också, ty han hade tagit medikofilen. Han hade
en liten behändig hand och ett säkert öga, så att ingen avrådde honom
från att fortsätta. Han var mycket fattig, men han hade inga skulder, men
nu skulle de göras, ty hans stipendium på 200 rdr räckte endast till
böcker. Det var den honetta fattigdomen, som lever på försakelser.

Hans studenttid -- han var kandidat nu -- hade alls icke varit rolig!
Hundra riksdaler i termin hade räckt; mjölk och bröd om morgonen,
likadant om kvällen, middag i matlag med en kamrat för sex rdr i månaden.
Ett vindsrum för femton rdr med en famn ved, som han köpte själv på
torget för sju.

Men det hade varit mycket svårt ibland, då extra utgifter, såsom till
kläder, hade gjort en bresch i kassan, och han hade behövt sex terminer
till sin medikofil.

Sista terminen var riktigt svår och då just som han höll på med
tentamina. Han flyttade om hösten in i ett gammalt träruckel vid
Järnbron, uppe på vinden naturligtvis; rummet var inskjutet som en låda
på gaveln och taket hade av åsen fått form av ett likkistlock. Långt ut
i rummet sprang husets gemensamma skorsten fram; en tältsäng med madrass,
täcke och dyna, men inga lakan; ett köksbord vid fönstret, en rödmålad
byrå och ett par stolar utgjorde möblemanget. Han läste vid ett talgljus
i en halvbutelj.

Oktober månad kom och med den kylan; han hade ingen ved och kunde icke
skaffa någon. Då upptäckte han att hans skorsten, som han förut ogillat
för dess vanprydande fason, spred en behaglig värme omkring i rummet. Han
satte sig med ryggen mot densamma och läste. Denna glädje räckte i tre
dagar, men på den fjärde var skorstenen obevekligen kall. Han sökte
orsaken och fann att den endast tjänstgjorde åt bagarstugan, vilken
begagnades blott var fjortonde dag. Det var ett svårt slag. Nöden började
visa tänderna; han gjorde så också och bröt med mycken möda loss
klädhängarna i skrubben; panelerna följde därpå. Dessemellan sprang han
ut i skymningen med sin nattsäck och lånade hem en brasa ved av någon
fattig kamrat -- han kände inga rika.

När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig
nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika
med ett brott.

Det hade börjat snöa, men snön smälte och sög sig in genom takpannorna
och genom läkterna och genom takpapperet, så att det dröp i hans säng,
vilken tjänade som soffa om dagen och apterades till säng om kvällarna
helt enkelt genom att han lyfte på täcket; och nu när det blivit kallt
var sängen hans enda räddning även om dagarna; han var uppjagad ur sitt
bo, han var hotad i sin tillvaros första villkor. Då fattade han beslutet
att gå till »Fernan».

Det var ett bittert ögonblick, det gällde hans klocka, ett minne; men
det gällde också hans framtid. Han slog upp rockkragen för att ej vara
igenkänd och styrde genom snödrivorna bort till den mörka Kungsdiksgatan.
Han gick länge utanför med bultande hjärta. Han såg så många klockor, som
hängde där i fönstret; så många minnen; han tyckte att han gjorde något
illa; men så tänkte han på sin examen och han gick in. Det var en brokig
anblick, som gjorde honom något förvirrad. Nya kläder, mässingsinstrument,
fortepianos, skodon, böcker, tobakspipor, paraplyn; allt som en människa
kan undvara, utom mat och värme.

Han mottogs vänligt av en medelålders fru och framstammade sitt ärende:
han skulle fråga om han kunde få något på den här klockan; han hade råkat
i en tillfällig förlägenhet, men han skulle ta ut den snart, den var ett
minne.

-- Jaså det är ett minne, sade frun med ett försmädligt leende.

Den stackars gossen visste icke att det var den vanliga formuleringen av
en sådan låneansökan. Han fick en tia.

-- Namnet?

Vilket ögonblick! Han förnekade sin identitet. Han ville störta ut, men i
dörren möter han tre stojande kamrater, som väl tycktes känna vägen och
som säkert icke voro där av samma skäl som han.

-- Nej, se lilla Anton! Vänta, nu ska vi vara tillsammans i kväll och ha
roligt. Här blir strax pengar!

Han skämdes, men han stannade och han följde med ut och han rumlade och
blev drucken och hemförd. Men han drömde så vackert och han vaknade
förvånad; han låg i sin egen säng -- med lakan -- rena lakan för första
gången på sex veckor. Vem hade givit honom dem?

Så kom ångesten över honom! Han hade varit ute och rumlat i går; han hade
förstört sin tia; han hade ätit hummer; han hade druckit curaçao! Han
hade varit hos pantlånerskan och fallit i rövarhänder.

Han såg åt huvudgärden; där stod en stol, med strykstickorna,
ljusbuteljen, vattenkaraffinen, portnyckeln, en uppslagen kardus Hoppet
och hans tia; allt väl och ordentligt uppdukat!

Men han hade svårare perser än så; det var då när maten tog slut och han
skämdes att gå och låna. Han svalt då, men han läste, läste oavlåtligt
och försummade aldrig föreläsning eller kollegium.

En gång fann man honom på sin säng liggande avsvimmad över sin Fysik, som
han skulle tentera dagen därpå. Han hade icke ätit på 48 timmar.

Emellertid hade han tagit medikofiln och lade nu in sin ansökan till
underläkareplats på Garnisons-sjukhuset, där han skulle erhålla fria
husrum och 60 rdr i termin. Hans ansökan beviljades och han gjorde sin
första ronde, men föll till golvet, när han fick åse en luxations
irättasättande. Fältläkaren, som med detsamma inträdde, blev högst
förvånad över att se en liten människa ligga på golvet, blek och i
kallsvett; han lyfte upp den stackars gossen och frågade medlidsamt: vem
är du, min lilla gosse?

-- Jag är underläkare på Garnison och medlem av Fältläkarekåren!

Man besparade den lilla krymplingen den förklaringen att ett brott mot
reglementet i misstag blivit begånget och han fick stanna terminen ut.
Han visste icke att han var puckel!

Så kom han åter till Uppsala och gick på sjukhuset; men det blev allt
svårare för honom att reda sig. Men det gick! Tidigt var han uppe om
morgnarna och skötte sina affärer, så att han var i arbete klockan 9.

Det hade åter blivit vår och kamraterna hade skilts åt olika håll; några
hade gått ut på beväringsmötena, andra till förordnanden i landsorten och
andra åter till badorter: han var ensam i staden och såg en förskräcklig
sommar för sig i Uppsala, där somrarna kunna vara outhärdliga.

Det var en majdags eftermiddag; han hade suttit i Karolinaparken och läst
och gick nu upp på Slottsbacken för att få litet horisont. Landskapet är
inte just vackert, men det gav icke heller någon längtan till landet,
utan väcker snarare föreställningar om havet; och han var född vid kusten
och blev hemsjuk, då han såg ångbåten böka sig fram mellan de gruvliga
trädesåkrarna. Och han såg hela sommarens fasor mot sig och han önskade
att det var höst igen.

-- Nå se det var då tur att jag råkade dig; gå genast till inspektorn och
lyft respengar; jag gratulerar! Men skynda dig innan patienten dör!

Conclusion: den lille reste kvällen därpå till Bohuslän för att inträda i
sin befattning som husläkare hos en mäkta rik köpman, vilken blivit
svagsint av vällevnad. För besväret erhöll han 200 rdr i månaden och
vivre, vivre på ett slott vid havskusten. Och han andades åter!

Den gamla byggnaden hade uppstått under Ostindiska Compagniets
glansperiod på 1700-talet, då nuvarande ägarens förfäder hade samlat en
kolossal förmögenhet. Parken var anlagd i fullständigt kinesisk smak
efter ett mönster från Cantons omgivningar.

Där fanns akacier och syskomorer, grottor och dammar med guldfiskar och
svanor; små bambupaviljonger och fontäner; volierer med fasaner och
påfåglar. Åkrarna voro igenlagda och ängarna voro icke slagna i
mannaminne. Hela trädgårdsland voro besådda med blommor; där fanns en
fruktträdgård med de ljuvligaste träd och en köksträdgård och melonbänkar
och jordgubbsland, persikospaljer och vinkast; vart man kom mötte ögat
väldiga vaser av äkta porslin från Mingdynastien, och i rummen glänste
det dyrbaraste Cracquelée, bredvid Japanska emaljarbeten. Huset var
omgivet av verandor med markiser av finaste bambu och nankin; hängmattor
funnos anbragta här och där emellan träden, och solskärmar av siden och
damast stodo över allt till hands. I svandammarna och kanalerna lågo
båtar, men längst ner vid havsstranden låg en kutter med två båtsmän
färdiga att hissa på vid kommando. I stallet funnos fullblod och
jaktvagnar. Där var med ett ord alla ingredienserna till ett paradis, men
där fattades skapelsens krona. Hushållet bestod nämligen endast av dåren,
vilken stod under en husfrus, en hovmästares och en kammartjänares välde:
men vad brydde han, den lilla doktorn, sig om människorna, då han för
första gången fick ostört njuta av sin frihet, av naturen och denna
jordens timliga goda.

Han blev yr av det myckna, men glömde icke att befria fången från det
tryckande tyranniet, varför också denne visade sig tacksam.

Han och den sjuke sutto ensamma vid middagsbordet och hade var sin
betjänt bakom stolen; han åt själv sex rätter mat, de härligaste ostron
och friskaste hummer och drack de ljuvligaste viner, under det att den
rike mannen satt bredvid och åt kokta höns och mannagrynsvälling. Efter
middagen lågo de båda i hängmattor av manillagarn och den sjuke åsåg med
avund huru den fattige kandidaten rökte fyrtioriksdalers cigarrer och
drack direkt importerad marasquino.

Han seglade ut på havet och lät alla sorger blåsa bort; han rodde omkring
på kanalerna och sköt kaniner med revolver; han satt i en kiosk och
metade guldkarpar; men det var icke bra, ty dem brukade husfrun göra sig
en liten inkomst på om höstarna och därför uppstod meningsbyte, hemlig
korrespondens till den sjukes förmyndare, vilket åter gav anledning till
utfärdandet av en ukas, som gav doktorn absolut beslutanderätt över allt
levande både folk och fä på hela gården.

Augusti månad gick in och han besökte sina trädgårdar; han fann behag i
jordgubbarna och skickade upp pojkar i bigarråträden; han prövade
persikorna och vindruvorna och fann att de ännu behövde en månad på sig;
han lät skörda hela fång med lövkojor, petunier och scabiosor för att
sätta i sina mandarin-vaser; han njöt av ögonblicket som ett barn, han
visste icke om han skulle få igen sådana dagar. Under sin promenad i
trädgården får han se en ljus sommarklänning och en liten halmhatt med
blå slöja skymta mellan buskarna. Han blev så rädd, att hjärtat begynte
bulta, och han gick upp på sitt rum och trodde icke att han vågade gå ut
mer den dagen; han beslöt senare på eftermiddagen att raka sig, varefter
han påtog en vit halsduk. Han kom därvid att kasta en blick i spegeln och
fann att han var mycket ful. Han gick ner i salongen och gjorde några
slag över golvet; där råkade sitta en stor trymå, som gjorde att han
kunde se sig hel och hållen; han fann att axlarna sutto för högt upp!

Därpå gick han upp i slottstornet, ända upp till lanterninen och såg på
utsikten; han hade trädgården och parken under sig och längst bort havet;
han kunde se allt som rörde sig därnere och han såg en ljus klänning röra
sig i trädgården.

Han gick ner i stallet och undrade om han skulle kunna sitta till häst.
Därpå tände han en stor cigarr och gick utanför trädgårdsstaketet.

När det blev kväll gick han till sjöpaviljongen och tyckte att det var
tråkigt, så att han strax gick hem igen och beslöt att tillbringa en del
av morgondagen i trädgården.

Han steg upp i tid följande morgon och rakade sig! Han slog upp fönstret
och andades provinsrosornas doft och åhörde lövsångarens strofer med
ovanlig uppmärksamhet; han knöt länge på halsduken, polerade naglarna,
tog hatt och käpp och gick, men möter i dörren en betjänt med andan i
halsen: patienten var illa sjuk.

I två dagar satt han inne i sjukrummet och på den tredje fick han resa in
till staden för att underrätta om dödsfallet och samtidigt erhålla
entledigande.

Just nu när vindruvorna skulle till att mogna och dahlierna började slå
ut, måste han lämna paradiset och återvända till Uppsala, utan att ha
sett trädgårdsmästarens dotter, ty det var väl hon ändå. Han packade
alltså in och återvände till Uppsala.



En snobb.


Denna person var nog olycklig att vara son till en högre ämbetsman,
vilken även var förmögen; därjämte bar han ett namn, som, ehuru det icke
återfanns i adelskalendern, dock ägde en utmanande klang och som väckte
desto större förargelse, som dess utländska stavningssätt alltid
föranledde dess oriktiga uttalande; där fanns ett par bokstäver för
mycket!

Dessutom hade naturen begåvat honom med ett fördelaktigt yttre, varför
han visade sig tacksam genom att vårda detsamma; han älskade nya kläder
varje halvår, vilka han lät borsta varje morgon, och kunde icke förmå sig
att gå på en föreläsning utan manschetter; när det var smutsigt ute
stoppade han icke byxorna i stövlarna, utan tog på galoscher. Som hans
ögon voro dåliga, begagnade han lornjett, ty han ansåg sig för ung att
nyttja glasögon.

Denna avundade och skarpt klandrade man hade sin uppfostran att tacka för
sina olyckor och bör hans historia lända föräldrar och målsmän till
varning.

Han inskrevs efter sin fars önskan i X-lands nation, oaktat han utgått
från ett läroverk i huvudstaden. När han nu inträdde på nationen fann han
sig omgiven av sexfotlånga bredaxlade landsmän, vilka han aldrig sett
förr och som talade ett för honom främmande språk. De betraktade hans
snygga kläder med misstänksamhet. Ingen vågade till en början dricka
brorskål med honom, ty hans försynthet togs för högfärd, tills en äldre
föreslog en allmän brorskål med »rännstensungen» -- så kallade provinsen
huvudstadsbefolkningen den tiden. -- Som offret icke ville överlasta sig,
vägrade han att tömma varje särskilt glas i botten, vilket framkallade en
storm av ovilja.

Han sökte närma sig några jämnåriga, men de voro fullt upptagna med att
formera ärofullare bekantskaper bland de äldre.

Andra besöket på nationen utföll ändå sämre. Han kunde icke deltaga i en
kavalleristrid därför att man under den nöjsamma gardistleken »spänna
kyrka» krossat hans lornjett. En kavalleristrid tillgick så: nationen
delades i två grupper; klädd i teatergarderobens kaskar, sablar och
harnesk satt man upp gränsle över stolarna och efter en allmän ritt
omkring salen, gjordes slutligen chock under förfärliga trumpetsignaler.
De krossade stolarna sattes upp på nationens utgifter under _Teater_.

Följande nationszwück uppläste en skald ett poem kallat »Snobben», vilket
väckte allmänt jubel. I detta skaldestycke skildrades den olycklige från
topp till tå; hans byxor, hans urkedja, hans manschetter, hans galoscher,
hans dåliga ögon, hans rena näsdukar, hans far och mor.

Från den stunden besökte snobben icke mera nationen, utan sökte upp sina
gamla skolkamrater.

Underliga rykten började gå. En hade sett honom äta med gaffel på Gästis,
en annan hade hört honom vägra att taga fyra supar vid smörgåsbordet, en
annan hade sett honom rida på Stockholmsvägen. Han besökte föreläsningar
och kollegier regelbundet; han var alltså ett dumhuvud, det syntes ju
också på hans yttre. En morgon väckes den olycklige av en stor landsman,
som svär på att han måste låna honom pengar. Protester hjälpte ej, ty
landsmannen höll ett rekommenderat brev i handen, vilket han av artighet
uttagit åt Snobben; ja han hade redan öppnat det och broderligen delat
summan i två olika stora delar, men han svor på, att han icke läst
brevet.

Då adressaten förklarade sin missbelåtenhet med brevöppningen, lades
detta honom till last vid nästa juniorsval.

Numera kunde han aldrig besöka nationens läsrum, ty alltid haglade
försåtliga tillmälen och lömska avsides.

Följden blev att den unga personen tillsammans med andra olyckskamrater
hyrde en särskild lokal, där de kunde läsa sina tidningar och även spela
kort. Detta var ytterst oförsiktigt, ty nu hade småstadsskvallret fått
eld i sina blår.

Det talades om hemliga orgier, om osedligt liv i smyg; om man förut
föraktat, så avskydde man numera alla bättre klädda studenter.

Hans syster skulle resa till en pension i Lausanne och som hon icke kunde
medföra en liten vacker vinthund, lämnade hon den i broderns vård.

Aldrig hade i Uppsala någon resande kunglig person väckt en sådan
uppmärksamhet som den stackars hunden. Man stod i fil på trottoarkanterna
och slog upp höga skrattsalvor; man hetsade större hundar på den lilla
stackarn och det kunde även hända att man gav honom ett käpprapp i
förbigående. När det blev tjugo grader kallt och hunden började frysa,
fick han ett ylletäcke. Denna onödiga nyhet var oerhörd och indignationen
allmän; det ljöd ett enda ursinnigt rop: »en hund med hästtäcke», man
trodde nämligen att endast hästar begagnade täcken.

Hunden måste skickas hem igen, sedan han först på en källare blivit
fägnad med sockerbitar doppade i konjak, varav han blivit sjuk.

Han hade av en kär anförvant vågat få en mycket vacker käpp, förfärdigad
av nerven i ett palmblad; som han fäst sig vid detta sällskap, lät han
sätta en silverskolla över knappen. Denna onödiga lyx hade kostat honom
en riksdaler, eller »fyra toddar», som hans landsmän räknade; men som
guldsmeden, vare sig av fåfänga eller oförsiktighet, kontrollerat plåten,
skulle denna oskyldiga pjäs bli en källa till många lidanden. En
Y-länning råkar en afton då han letade sitt spanska rör upptäcka
hemligheten; den spriddes som en löpeld. »Har ni sett käppen?»

Käppen talades om i åtta dagar. Den sparkades och pinades och kastades i
alla källartamburer; plåten blev bucklig, fernissan skamfilades, men
käppen höll, ty det var en god käpp, och det var hans olycka.

En dag blev han borta; ägaren letade den förgäves bakom galoschhyllan där
den brukade ligga; den var borta. Ägaren annonserade på knuten och lovade
en jämförelsevis stor belöning åt finnaren. Nu stod det folksamlingar vid
knuten; man skrattade och hojtade och skrev roliga kommentarier på
annonsen.

En morgon gick käppens ägare sin promenad utmed ån! Han såg ängsmarken
invid vägen uppbökad; grästorvor voro uppsparkade som man får se där
boskap går på bete, men där gick icke boskap och tydliga spår av
klackjärn syntes på den fuktiga jorden. I gräset blänkte något; det var
den fatala silverskollan och bredvid låg käppen, sargad, trampad, böjd
som en sprättbåge, men icke av; det var därför marken var så bökad. Att
det icke var en tjuv som tagit käppen, det vittnade det överskattade
silvrets kvarvaro. Vem var det då?

I fyra långa år framsläpade denne unge man, på vilken naturen och ödet
slösat sina gåvor, sitt liv som en biltog i den lilla staden. Han var
aldrig student, fast han tillhörde kåren; han vågade aldrig gå på sången,
aldrig på nationen, aldrig på installationer och hälsningar, aldrig på
baler eller spektakler, ty han blev alltid skymfad; han var »bland
landsmännen» dum, högfärdig, ytlig, utsvävande -- med ett ord en Snobb!
Och i verkligheten var han intet av allt detta.

Efter fyra ledsamma år tog han en lysande Juriskandidat-examen.

Vet ni vad man sade då?

-- Ä-ä, sa man.



Ett folknöje.


Spikad! -- Så lydde det fåordiga telegram han i maj månad 186... erhöll
från Uppsala.

I översättning skulle det heta: ditt namn har blivit uppspikat på en
svart tavla i Dekanus' farstu, 2 tr. upp, Järnbrogatan 7; om du infinner
dig där, så får du mot 2 rdr 50 öre lyfta ett halvt ark bikupa med två
dåliga namnteckningar skrivna med gåspenna, lite diverse trycksaker och
längst ned en 25 öres karta; detta papper -- vilken glädje för
föräldrarna, vilken tillfredsställelse för målsmännen -- är ett pass, som
för dig öppnar den stora utsikten till kanhända granparnassen i
Domkyrkan, kanhända till predikstolen eller lasarettet, detta papper
skall hos dina förläggare gälla lika med ett livförsäkringsbrev, ty du
har fått på hand på din framtid, du är räddad -- du har skrivit ditt
latin!

Så stor roll spelade för många, många år sedan det Romerska språket vid
universiteten, att få examina kunde avläggas utan att delinkventen först
offentligen »författat» en latinsk »avhandling» som det så skönt hette.

Att författa anses i allmänhet ganska svårt, men att författa offentligt
är ansenligt mycket svårare. Därför sökte man så mycket som möjligt
underlätta arbetet, och hade på sistone dessa skrivningar, vilka
företogos två gånger om året, urartat ända därhän, att de betraktades som
ett slags återkommande folknöjen, ty ingen behövde bli kuggad om han
blott förstod att sköta sig. Härtill hörde, att en tid före den egentliga
skrivningen hos vederbörande adjunkt eller professor samtidigt avlämna
trenne uppsatser, trenne översättningar och tio riksdaler. Rättvisligen
måste erkännas att priset var fixt.

Avråddes man efter förberedande prov att gå upp, så borde man icke gärna
göra det, ty det fanns dock vissa grundsatser; tillråddes man, så utsåg
man ett gott pålitligt sällskap och gick upp.

                  *       *       *       *       *

Det var i medio av april, då värmen ej tillät någon vidare läsning och
terminen var skämd. Det fanns så mycket oslagna käglor kvar hos Lambys
och så mycken odrucken punsch på Hovet. Man ville dock försona den
förflutna terminens synder med att skriva sitt latin. Förberedelserna
voro undanstökade och dagen före den avgörande dagen var inne.

Vid sextiden på kvällen strömmade skaror av studenter upp till Kuggis,
åtföljda av städerskor med klädkorgar och nattsäckar fulla med böcker,
vilka dagen därpå skulle användas som källor.

Det vimlade snart uppe i de låga rummen; man bildade partier och
antecknade med krita sina namn på de svarta borden; deponerade sina
bokupplag på golvet och mottog av kursor Bergholm goda råd och
förmaningar, i synnerhet om man såg grön ut.

Mången överliggare som i åratal prövat sin otur hälsades av den gamle
med en bekant nickning och löfte, att han den här gången skulle söka göra
något för dem.

Följande morgon kl. 8 med kvart var man på platserna till ett antal av
fyra hundra man, sedan middag först blivit beställd till kl. 1.

Dekanus infann sig, sorlet lade sig och nu upplästes under dödstystnad de
ämnen över vilka man skulle författa.

Därpå uppträdde kursor och höll ett gammalt välkänt tal, innehållande
ordningsreglerna, alltför detaljerade att här kunna återges. Han var den
som skulle uppehålla disciplinen, den närvarande docenten fungerade
endast. Han var omutlig, stum och blind.

Nu började man med ett konstlat lugn att formera blyertspennor, vika
av papper, slå namnteckningar och skugga bokstäverna i det ämne man
funderade på att välja. Man valde helst ett sådant, på vars svenska
betydelse man var bergsäker, ty man visste mycket väl, »att intet är i
allmänhet osäkrare» än att översätta latin. Helst togs ett sådant
ämne, där man uppdagat några gamla kända namn som Sulla, Cato, Caesar,
Alexander o. d. emedan man då hade de bästa utsikterna att få fram ur
författarna, sådana som den gudomlige Cornelius, vars uppsatser synas
vara frukter av förf:s itererade latinskrivningar, eller den
outtömlige Livius, vars sköna perioder tyckas förfärdigade på en
strumpstickningsmaskin. Den senare var i synnerhet god för dem som
skulle ha högre betyg och skriva långt. Då drog man ut periodens skelett
som ränningen ur en väv och så slog man i nytt!

Nog av, den försiktige och svage skrev en kort uppsats på så dålig och
inkrånglad svenska som möjligt, med visshet att därigenom åstadkomma det
bästa latinet.

Och därpå översatte han!

Voilà tout!

Var man mycket dålig, så hade man gamla rättade temaböcker med sig och
lokaliserade. En uppsats om Augustus t. ex. lokaliserades till en om
Gustav III, Caesar blev till Napoleon o. s. v.

Den skicklige däremot kunde, om han förstod att undvika alla svåra
vändningar, och om han hade sina ramar av konjunktioner tillhands samt
kunde från paletten -- en lista med fraser och bons-möts ur Cicero --
hämta en och annan färgklatsch, tillreda en ganska behaglig latin som
hugnades med det höga betyget _approbatur_.

Förmiddagen slank tyst och stilla under djupsinniga forskningar, högst
sällan avbrutna av några svaga viskningar. Vakthavande docenten satt och
läste borta i en smyg och såg ingenting; kursors blickar följde
misstroget någon, som på tå smög sig fram mellan borden för att dricka
ett glas vatten och på hemvägen lämna eller mottaga något halvhögt
förtroende.

Nu blev kl. tolv. Solen kastade sig ned över domkyrkan, snön smälte på
taket och det började smattra på fönsterplåtarna, kajorna stimmade kring
tornet och katedralisterna, som sluppit lösa, lekte hök och duva under
högljudda skrik.

-- Om man skulle öppna ett fönster, föreslog någon. Gjort! Och nu
strömmade vårluften in och livade upp sinnena; man drog andan och började
småprata.

-- Skriv färdigt konceptet innan maten kommer -- varnade en äldre kund --
jag känner till det där.

Man skrev nu allt vad tygen höllo och klockan slog 1. Allmän resning,
sträckningar och gäspningar! Matkorgarna buros in och man dukade upp
biffstekar och smöraskar, brödkorgar, soppterriner, vinbuteljer,
konjakskaraffer och brännvinsflaskor.

Gamla Kuggis har blivit förvandlad till en festsal; det är en bankett av
egendomligaste slag.

En tjock teolog med servetten knuten om halsen är nog oblyg att mitt över
rummet trycka en jurist i ett glas portvin.

Korkar smälla, knivar och gafflar skramla; en har tagit av sig i
skjortärmarna och undrar om inte en cigarr... En annan börjar sedan han
petat tänderna med en trädgårdskniv att vissla en okänd melodi. Och
vakthavande docenten, han vänder ryggen åt alltihop, stirrar ut genom
fönstret och äter ett hopslaget smörbröd.

Här dränktes betänkligheterna och i glädjen fattade mången det välvisa
beslutet att skjuta upp hela skrivningen till hösten -- man tyckte att
det var synd att sitta inne en sådan vacker dag, och så gick man.

De som stannade redigerade nu varandras opera och en kamratlik fördelning
av kunskaperna ägde alltid rum utan lärarens ingripande.

När klockan blev 2 avlämnade emellertid han, som stannat kvar, följande
snilleprov _pro gradu_ som här i Svensk översättning meddelas.

»_Lucius Sulla botade fäderneslandet med starkare läkemedel än faran
krävde._

»Sedan Carthago blivit förstört, började Roms gamla välde att ramla, ty
upplösta av fruktan för den tävlande staden och, mera övermodigt, än
tillbörligt var, förlitande på sin makt, tvekade de aldrig att begå de
orättvisaste dåd, vartill även på den senare tiden kommit, att Attali
skatt, och de rikedomar, som blivit rövade i Asien, i synnerhet hade
bidragit därtill, att folkets seder fördärvades och att Romarna,
svekfulla som de voro, hade bekrigat de närgränsande staterna, varav
följde, att de, då de kränkt det ingångna förbundets helgd, framställde
det allra sämsta exempel, vilket framkallade, att, då det redan hotande
kriget med bundsförvanterna utbröt, den största olycka tillskyndades
Romerska väldet, och att, sedan fred blivit sluten, då medborgarnas antal
alltför mycket ökats, signalen gavs till det borgerliga kriget.»

-- Det var Livius det där; nu kommer Tacitus. Kort galopp!

»Detta krig störtade republiken och friheten; många brott mot gudarna
hade Romarna begått; tiden var inne att dessa skulle hämnas; en hämnare
uppstår när statens undergång icke är fjärran; han begagnar det starkaste
läkemedel, då han såg staten nära att uppge andan, ty han tror sig ännu
kunna bota den; Sulla tvivlade ju icke, att ju fäderneslandet, ehuru
sakernas läge var förtvivlat, likväl skulle kunna befrias från yttre och
inre fiender.»

-- Och så i trav igen!

»Till den ändan, då han, sedan kriget med Mithridates blivit slutat, hade
fört hären tillbaka till Rom, började han att på det värsta sätt rasa mot
sina motståndare, och på det han desto lättare skulle kunna fullfölja vad
han satt sig före, proklamerade han sina fienders namn och utfästade
belöningar åt dem som angåvo dessa.»

-- Denna punkt tog han oförändrad ur Gedike's skrivövningar.

»Varuti just orsaken, varför staten, sedan av proskriptionen de största
brott blivit födda, ramlade, låg.»

Denna punkt hade han skrivit själv!

Sedan 1872 genom en kungörelse på konsistoriidörren begagnandet av
»spirituösa eller andra starka drycker» vid latinskrivningen blivit
förbjudet, ävensom bruket av varm mat, avmattades intresset för den
vackra idrotten i så hög grad, att Ecklesiastikministern 1873 helt och
hållet avskaffade latinet!



En lovande yngling.


Mycket livligt var det på nationssalen; klubbmästaren hade tagit fram
fanan ur teatergarderoben och skulle hänga krusflor på den; sångarna
repeterade »Jag går mot döden» inne i biblioteket; svartklädda landsmän
sutto omkring väggarna, läste tidningar och rökte cigarr; vaktmästaren
bar in en stor cypresskrans med långa vita sidenband på vilka stod tryckt
med guldkapitäler: _Av kamrater_. Det hade varit meningsbyte om där icke
skulle stå: _Av Y-lands Nation_, och man hade stannat vid det förra.

Nu ringde det från Domkyrkotornet i studentklockan ; taktpinnen hördes
ännu en gång knacka mot notställaren därinne och mana första basarna till
uthållighet i fermaten, kurator drog på vita handskarna, fanföraren
knäppte om sig bältet, tidningsläsarna bröto upp och togo på
ytterplaggen. Sången tystnade och nationen tågade ned till Trädgårdsgatan
för att begrava det bästa huvudet och den bästa kamraten i nationen!

Det var en kall januari-eftermiddag, medan solen ännu stod några minuter
över horisonten.

I sorgehuset var stor bedrövelse, ty ende sonen var död -- ifrån far och
mor och två små systrar.

Tårarna voro slut och det låg ett dovt lugn över huset.

Tåget gick upp till kyrkogården; det var trettio grader kallt, träden
voro rimfrostiga och solen lyste ännu längst uppe i kronorna, men nere på
marken var det redan skymning och de lummiga träden kastade blåa skuggor
över gravarna; domherrarna schasade varandra och drogo ner små snöfall;
hela kyrkogården var en enda vit duk med några ojämnheter här och där, ty
det hade fallit djup snö.

Tåget stannade; sången gick oklanderligt, predikan likaså. Därpå höll den
unge prästen ett tal.

-- Denne yngling hade haft en vacker framtid för sig, mänskligt att döma;
han var av ädel börd, hade föräldrar i mycket goda omständigheter och av
hög samhällsställning, en from moder som var känd för sin välgörenhet i
hela staden (särskilt för den skyddande stiftelse som kallas
Magdalenahemmet), han var en ädel natur, avhållen av kamrater, värderad
av lärare både för sina framstående kunskaper och sin flit, vilka skulle
ha fört honom långt på vetenskapens ärofulla väg. Men nu hade Gud också
fattat behag i denne yngling och därför slog han honom och tog han honom,
ty Gud slår, som bekant, sina käraste; och han höll även modern mycket
kär och fadern även, därför hade han också slagit dem, och hoppades
talaren att det måtte ha tagit riktigt hårt så att de skulle gå till
rätta med sig själva och inse vilka stora syndare de voro och att det var
för deras synders skull som de nu blivit slagna. Voro de icke syndare
kanske? Jo men! Alla äro vi syndare, säger skriften, och förtjäna icke
annat än död och fördömelse!

Här föll modern i en häftig gråt. Uppmuntrad härav fortsatte den 27-årige
talaren och övergick nu till betraktelsen över »den lovande ynglingens
framtid på andra sidan graven!» Ämnet var visserligen grann-laga, men
sanningen skulle till ljuset...

-- Mamma! ljöd en genomträngande barnaröst, så förtvivlad, så full av
gråt att talaren blev stum.

Modern hade avsvimmat i faderns armar.

Då gick som en elektrisk stöt genom de ungas hop; det lät som om man bytt
om fot, fanan gjorde en rörelse, kom åt en trädgren och en flock
snöflingor föllo ned på den unge prästens kala hjässa.

Det gnistrade i hans isgrå ögon, ty han var nog obildad att tro på en
avsikt i snöfallet, och över hans härjade drag spred sig en flammig
rodnad. Han fortsatte och andedräkten syntes som en vit rök ur hans mun
och hans skägg var grått av rimfrosten.

Han gjorde en volt i talet och skulle nu ur den öppnade graven inhösta
några lärdomar åt ungdomen. Denne yngling hade varit begåvad med ett
skarpt förstånd och han hade ägnat sig åt den världens visdom som kallas
naturkunskap. Faran låg nära tillhands...

Talaren, vilken var den ende som hade tillfälle att hålla sig varm,
märkte icke förrän nu att kylan tilltagit och att de små barnen gräto av
köld, sedan modern återkommit till sans.

Han inskränkte sig därför till att varna de unga för den världsliga
visdomen, som leder till fördärv och anbefallde det sanna uppenbarade
ordet, som leder till Kristus.

Solen hade gått ner; och stjärnorna tågade upp.

Dödens frid låg över hela naturen; processionen slingrade sig fram
mellan de höga drivorna, och snön gnisslade så skärande under fötterna.
Men i spetsen gick fanan, och se hon bar icke sorgen längre, ty det
svarta krusfloret var blivet gnistrande vitt; fridens ängel hade andats
däröver, dödens ängel hade fläktat med sin vinge.

                  *       *       *       *       *

På aftonen, sedan den avlidnes kamrater i några vackra sånger utanför
sorgehuset givit sina tänkesätt om den dödes framtid tillkänna, samlades
några närmare vänner till den bortgångne unge läkaren hos amanuensen i
dennes rum bredvid patologiska anatomisalen.

Vid en förträfflig Tricoche och starka Havannor diskuterades den
förflutna eftermiddagen.

-- Tänk om han varit skendöd och hört vad som sades, anmärkte en ung
medikofilare känslofullt.

-- Omöjligt; vi ha införlivat den präktiga gossens hjärna med våra
samlingar; vill ni se den?

-- Nej, för Guds skull, svarades i korus.

-- Det var ett makalöst gods; den vägde nära 1,600 gram -- Ni vet att
Cuviers vägde 1,700 -- och den grå substansen var så avgjort övervägande
-- det var ingen hönshjärna, som Ni ha den äran att veta.

-- Det var, sade du, en Meningitis som gjorde ända på den vackra
historien?

-- Ja och en genomgående sådan; hela membranen var förstörd ända intill
pia mater...

-- Nej, sluta nu.

-- Är du sentimental, din sprakfåle!

När de gingo ut för att supera och passerade stora salen stannade
amanuensen och visade på ett tomt bord till höger om en påbörjad
medelålders man.

På bordet låg ännu kniven bredvid ett broderat lakan, märkt med ett krönt
namnchiffer.

-- Där vilade han sist, gamle Tönnes, innan de svarte kommo och togo
honom, sade han.

De superade länge och drucko mycket; sedan följde sällskapet amanuensen
på väg. När de kommo ett stycke ner på Trädgårdsgatan upphörde snön
plötsligen att knarra, marken var svart och mjuk och de kände en doft av
granris. De voro utanför sorgehuset; det lyste i hans fönster.

-- Nu är modern därinne och gråter, anmärkte någon.

-- Vem skulle det annars vara?

-- Hm!

Amanuensen på pathologicum blev alldeles tyst, och när de kommo till hans
port släppte han icke sällskapet förrän han övertalat en av dem att
kinesa hos sig, ty han bodde för tillfället ensam i hela huset.
Lyckligtvis frågade ingen honom om han var mörkrädd, ty han var av ett
mycket våldsamt lynne när han hade förtärt något.



Skalden och poeten.


Han bar långt hår, hade dåligt bröst och drack absint. Hans
gymnasieperiod hade infallit under den tid då de litterära föreningarna
blomstrade; han hade alltså läst mycket dåligt över sina läxor, men
skrivit föredrag på både långa och korta rader. Det hade väl kunnat botas
av kamraterna i Uppsala, men vad värre var, hans hela riktning hade
blivit bestämd; han var bliven »idealist» och trodde på det overkliga,
därför betraktade han hela sin Uppsalavistelse såsom en overklighet, och
det fick han lida för.

Men under det han gick på gymnasium hade Uppsala redan inträtt i
reaktionen. Den siste skalden hade skurit halsen av sig för att undgå
hånet, ingen beklagade den vilsefördes öde, utan fastmer kunde icke hans
biograf underlåta att kasta ett lätt löje över hans personlighet.
Dessutom hade hela tiden antagit en praktisk riktning, vilken även hade
sitt direkta inflytande på studentlivet; man kände att man reste till
Uppsala för att ta en examen och icke för att studera. Därtill kom även
en annan omständighet; skandinavismens undergång i och genom det
olyckliga danska kriget hade berövat ungdomen tron på festtalet, och
därför gick den och skeptiserade; vidare hade de oartiga Norskarna vid
sista studentmötet sagt att studenter inte var någonting; att de stodo i
vägen för ljuset genom att bilda skrå och att det icke kunde bli något
riktigt bondeliv förrän man trädde ut ur »Studenterrammen», och annat mer
som hade en viss avkylande verkan på studentgeisten.

Nu kom han emellertid upp »med ett varmt eldigt sinne, öppet hjärta; han
var en älskvärd yngling, vänsäll, renhjärtad och troende; han trodde på
allt gott och ädelt och stort och skönt», som en ordensbiograf sedermera
vid ett glatt tillfälle yttrade.

Men han kom också upp på nationssalen en afton, då det var zwück, i samma
sinnesförfattning och var nog oförsiktig att taga kuratorn på orden, då
denne bad de nykomna kamraterna betrakta sig som hemma och med sina
talanger bidraga till att illustrera festen.

Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna,
blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med
värme:

    Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar
    svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.
    Se, bort i fjärran där stå de tjusande okända fröjder,
    leende blickande fram, fastän ur dunklet likväl,
    vinkande glatt som serafernas flock ur de rosiga molnen,
    kvädande framtidens sång, ljuvlig, osäglig musik. --

Här avbröts talaren av en trumpetskräll borta ifrån pianohörnet, där en
landsman, som icke älskade poesi, försökte få ljud i tenorbasunen.

Men skalden:

    Hästen då trängtande fram på de olika lockande stigar,
    trängen till gruvornas djup, vetandets väldiga schakt --

Här brast hela församlingen ut i ett osläckligt gapskratt, men skalden
fortsatte, vilt, fanatiskt under ackompanjemang av skrattsalvor.

    Sväven på vingar dit upp till de klara förfriskande nejder,
    diktens förtrollande hem, tankens eteriska värld.
    Målen ock framtidens lockande bild i tjusande färger...

Bravoropen och skrattsalvorna fortforo, och han fortfor också. Slutligen
hördes en röst: Fy fan, det är ju allvar! Man bildade grupper och pratade
högt! Men han fortsatte ändå; hans bröst flämtade och hans ögon tårades.

När han slutat föreslog kuratorn hans skål och utbragte ett hurrarop för
»skalden».

Han hade störtat ut innan hurraropen tagit slut.

Han visste icke att det just var en av de äldre landsmännens triumfer att
på ett hyperpatetiskt sätt framsäga valda stycken av Tegnér och att han
nu först blivit tagen som en imitatör (trumpetstöten) och lyckats vinna
bifall, men slutligen blivit igenkänd och utskrattad som en
»skalderacka».

Nu tror man att han var botad; nej martyrglorian var alltför kär. Han
samlar snart några likasinnade och bildar ett hemligt förbund som utövar
poesi, vilken på sammankomsterna bedömes under flitigt punschdrickande.

                  *       *       *       *       *

Emellertid hade samma kväll som skalden, vilket numera var hans öknamn,
gjort fiasko, en annan ung nykommen också låtit narra sig att stiga fram
och läsa upp ett poem; men det var annat!

Han sjöng om de höga vedprisen, om sin städerska, om mathålet han åt på,
om föreläsningarnas skadliga inflytande, om punschens förträfflighet, om
borgmästaren, om huru man bäst skulle hundsvottera polisen, huru man
skulle bedraga hantverkare på varor; vidare gav han adress på bierstugor,
talade om hur stor skuld han tänkte göra, att han troligen icke skulle ta
någon examen utan sluta som student i Uppsala; han satte även i fråga att
han skulle dö i en vedbod och beskrev huru han då skulle förhålla sig m.
m. som icke kan återges.

Det var inte allvar, det! Bifallet var också oerhört och uppriktigt.
Talen och svaren voro hjärtliga, nationen hade en poet! Och han blev bror
med seniorer och kuratorer och byggnadsnämnd och biblioteksutskott.

Inom en termin var han teaterdirektör; hade inträtt i det lysande N. N.
H., där han blev bror med docenten i sitt huvudämne, vilket var honom
till stort gagn vid följande tentamen; dessutom hade han varit marskalk
på en konsert i Katrina kyrka och hållit talet för kvinnan på Nordiska
festen; han var alltid lyckad och hade grundlagt ett varaktigt rykte.

Avundsmän sade, att han var en narr och att han aldrig skulle ta examen.
Men han gick på föreläsningarna ordentligt och satt alltid på första
bänken; han tog rikligt med kollegier och försummade aldrig att kura; han
var ingen rumlare men var ofta med i ett glatt lag och umgicks i
familjer, där han gärna var sedd för sitt anspråkslösa sätt och sina
glada visor.

Men skalden gick alltjämt och ruvade; håret blev allt längre och
absinterna flera. Han föraktade poeten djupt; han gjorde som vanligt
skillnaden så: den där roar sig med att skriva, jag skriver på fullt
allvar. Och det gjorde han, ty han gjorde intet annat. Han tog långa
promenader ut till Gamla Uppsala för att avlyssna nordanvindens sus i
granarna på kyrkogården några gamla sagor, han ropade upp kämpaskuggor ur
högarna, men där kommo inga; han gick ut i kronoparken för att »ta
stämning», men han fick ingen, han drev på kyrkogården men det blev
ingenting av. Ingenting läste han annat än skönlitteratur och de
estetiska systemerna. Men om kvällarna skulle han ha sina beundrare
omkring sig vid toddyn, och då först levde han och kunde till och med bli
genial; dagen därpå vid skrivbordet var han åter steril.

Så framlevde han några terminer och var mycket skygg; han tyckte sig läsa
hån i allas anleten; till och med hans förbund hade börjat tvivla på hans
begåvning och funno snart botten; de ledsnade på honom och kunde icke
finna honom intressant längre. Intressant, det var just det han ville;
han ville vara hånad, föraktad, blott han ådrog sig uppmärksamheten,
blott han fick sympati, sade han. Han måste vara intressant till vad pris
som helst.

Då först hittade han på den nya typen, som var så gammal, så gammal; han
fann att han enligt Vischers system var ett »brutet geni» och nu skulle
han bli bruten till vad pris som helst.

Han klippte av sig håret och lät ett par mustascher växa ut; han klädde
sig ordentligt, skrev oskickliga visor, förde ett rått språk och ett
utsvävande liv med dåliga bekantskaper. Dessemellan hade han hysteriska
återfall och skrev klagande sånger. Men som han nu levat i flera år utan
att ha levat ett liv i verkligheten, hade han ingenting att skriva om,
annat än sin sorg, men hans sorg var icke någon sorg ty han hade intet
annat att sörja över än sig själv, och sig själv hade han pjaskat ut och
plottrat bort bit för bit, så det fanns intet kvar. Det förstod han
inte!

Emellertid hade ryktet om sonens oregelbundna liv nått det aldrig
otillgängliga fadersörat, och beslöt fadern som var grosshandlare i
Sundsvall företaga en revisionsresa till Uppsala, överraska sonen och
hålla en gruvlig räfst. Olyckan ville att han vid sin ankomst till staden
först råkar på en gammal vän, som han icke sett på många år och som
därför ger middag, varefter sonen skall överraskas. Middagen blir
långvarig och rundlig ty de bägge vännerna hava så många projekt att
diskutera rörande de åtgärder, som skola vidtagas med den förlorade
sonen. Sedan de ätit och blivit druckna, gingo de ut att söka det
borttappade fåret. Han fanns ej hemma, men troddes vara på Himmelriket
eller hos Åkerstens. Efter att ha vilat vid en toddy på Åkerstens,
anlände man till Taddis och fick reda på den lilla spiraltrappan som
leder upp till himmelriket. Sedan de girat omkring i den mörka gången
åtskilliga varv, hördes ett skrik som ifrån avgrunden, en dörr slås upp
och mot dem strömmar en flod av ljus, tobaksrök, punschångor och tjut.
Det var himmelriket! Sonen står just i skjortärmarna vid en bål och skall
hålla tal; han fattar i ett ögonblick situationen, fyller glasen och ber
sällskapet hälsa hedersgästerna med ett fyrfaldigt hurra!

Vindlingarna i trappan, övergången från mörkret till ljuset, hurraropen
och kanske mest middagen bedövade den gamle så, att hans entré skulle
blivit ganska komprometterande om icke sonen störtat mot honom.

Därpå druckos flera bålar och åts sexa i stora salen på Gästis, och där
blev sång och tal; sonen höll tal för fadern och kamraterna för sonen,
varvid fadern blev så stolt över att ha en sådan, enligt beskrivning,
förträfflig son, att han senare tog honom avsides i en fönstersmyg och
frågade om han behövde pengar, vartill sonen sade -- nej! Ett sådant nej
var värt mer än pengar, menade han. Senare på natten bars fadern omkring
salen i en stol under allmänt avsjungande av folksången.

Det blev ingen räfst av under sådana omständigheter, och fadern reste med
det allra bästa intryck dagen därpå; men sonen stannade och fortsatte
sitt ogudaktiga liv, i vilket han numera fann stort behag. Han blev fet
och duktig, och hans bröstlidande gav sig, sedan han utbytt absinten mot
punsch. Han försonade sig med mat och glädje och började äta frukost på
källare samt lade sig till med råtthund.

Vid nästa majfest höll han ett roligt tal på nationen, och till
höstlandskapet hade han lärt sig tre oskickliga visor. Han var
synbarligen på bättringen, och en och annan av hans vedersakare erkände
öppet att de misstagit sig på honom.

Härunder hade han glömt bort allt vad han lärt i skolan och insåg en dag,
att han icke hade huvud för att läsa. Då slog han graden ur hågen och
sökte en plats hos en träpatron i Norrland.

Nu är han den gladaste brädgårdsinspektor i Sundsvall, älskar god mat,
starka anekdoter, men hatar poesi.

                  *       *       *       *       *

Poeten däremot, han framgick tyst och stilla på sin bana och tog en
vacker examen.

Han har skrivit poem vid 1 drottnings begravning (varför han erhöll en
briljanterad kråsnål), 1 kröning, 2 invigningar, 18 bröllop, 6
kristningar och många, många middagar och lär ha fått beställning på en
kantat till nästa jubelfest, vad det nu blir för en!

Sedan hans Samlade Dikter även utkommit, tillhör hans namn
litteraturhistorien.

Han är biograferad två gånger (andra gången i två upplagor) och man har
redan utvalt buxbom till hans porträtt.



Offret.

(Ett stycke bondeliv.)


Fadern ägde en gård i Uppland; han hade varit bonde men var nu
possessionat. Han åtnjöt ganska stort förtroende i orten, hade erhållit
kommunala uppdrag och stänkröster vid riksdagsmannaval; han var med ett
ord en aktad man, rättrådig, hederlig, oförvitlig och väl burgen; för
övrigt var han en mycket dålig människa, men det var ett naturfel som
ingen hade rätt att klandra honom för, men det var mycket obehagligt för
sonen, som fick umgälla det.

Det hade blivit en hop barn i huset; inkomsterna växte icke i samma
proportion som barnens antal, därför måste det göras indragningar; detta
roade icke fadern; han älskade ostindiska näsdukar och ville ha riktigt
silver på sina sjöskumspipor; han ansåg sin hustru icke böra gå i
halvsiden då nämndemansfrun gick i hel. När han såg dessa sina små
önskningar hotade, blev han först ond på barnen, och lät dem gå dåligt
klädda; sedan när de blevo vuxna fingo de göra nytta och slutligen skötte
han gården med dem. Det var en god affär, ty han hade dem för bara
maten!

Ingen människa misstänkte några dåliga motiv; alla berömde de utmärkta
föräldrarna till de artiga och flitiga barnen, som skygga och darrande
av hunger alltid hälsade så hövligt. De fingo mycket litet mat: »det är
så hälsosamt», sade fadern, som alltid hade aktningsbjudande motiv för
alla sina dåliga handlingar; de fingo eländiga kläder: »barn ska härdas»,
sade den hedervärda fadern; de fingo ingen uppfostran, men arbeta som
drängar och pigor: »barn ska lära sig arbeta;» och folket sade: »vilken
förträfflig uppfostran, och högfärdig är han inte fast han kommit sig
upp, ty hans barn få då gå som drängar och pigor!»

Om de vetat hur högfärdig han var! Det jäste i honom att han skulle känna
sin underlägsenhet under den där fattiga präststackarn, som han alltid
sökte reta till strid på kommunalstämman, men som alltid fällde honom på
ett så humant sätt genom att meddela en faktisk upplysning i saken ur
sitt förråd av kunskaper. Det myllrade i hans passionerade sinne, då han
kände huru det dock fanns något, som ej kunde fås för pengar; han, som
med sitt stigande välstånd fått aktning, heder, ära, anseende, kunde dock
icke fylla den avgrund som låg mellan honom och prästen. Prästen
begagnade ord, som han icke förstod; prästen kunde knyta ihop ända till
tre tankar och dra till dem så att det kändes som en rännsnara om hans
förstånd; det var bestämt finare hjul i prästens mekanik; dessutom -- och
det var det värsta -- prästen hade en söndag rättat ett par bokstäver som
kommit vilse i hans protokoll. Nog av, han hatade honom, med hela den
styrka som nerver härdade vid plogen och slagan kunna utveckla.

Han mönstrade en afton sin barnskara och utvalde med sin fadersblick den
svagaste bland gossarna. Han tog honom som av en händelse avsides och
talade om Uppsala, om studentfanan, om sången, om de vita mössorna och
mera. Därpå gav han sonen lov att studera; men, sade han, du är en fattig
gosse och får reda dig själv; jag kan icke göra något för dig, utan du
får som andra fattiga gossar hjälpa dig fram med konditioner; blir du
informator i något förnämt hus, så kan din lycka vara gjord, sådant har
man sett förr!

                  *       *       *       *       *

Gossen kom i skola och var flitig. När kamraterna voro lediga, då fick
han gå bort och läsa läxor med minderåriga och det var ej roligt: sina
egna läxor preparerade han om nätterna. Det lilla han förtjänade tog
fadern om hand och köpte åt honom de äldre brödernas avlagda kläder: »man
skall behålla pengarna i huset», sade han.

Emellertid gick han igenom sin ungdom under nöd och strid, men med fast
mod, ty han trodde på framtiden: blir jag blott student! var den tanke
som höll honom uppe! Och han blev student! Han sprang från Kuggis och
köpte för sina sista pengar en vit mössa; och så gick han ut ur staden
för att komma hem till sina föräldrar; han hade fyra mil att gå, men det
var en vårkväll!

Han gick den långa förfärliga Vaksalavägen, och han tyckte den var
vacker; han sjöng och han sprang och han skrek för att få luft, ty han
hade ju ingen att meddela sig med; han hade solen bakom sig och han såg
sin skugga bli allt längre; men när han vände sig om, låg ännu alltid
staden bakom honom, med Carolina, Slottet och Domkyrkan; en gång uppe
vid Vaksala kyrka hade han förlorat dem ur sikte, men så döko de upp
igen; när solen gick ner och lärkorna tystnat ute på de ändlösa åkrarna,
kände han sig trött; han hade inga pengar. Han fortsatte vägen och kände
att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men
han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och
systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra
under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han
mod och gick in i en stuga. Där sutto tre bonddrängar på spiselkanten och
rökte pipa.

-- Förlåt mig, kan herrarna ge mig lite mjölk och låta mig ligga över
natten?

De tre herrarna tittade på varandra, men sade ingenting.

Han upprepade sin anhållan.

-- Inte! ljöd omsider det vänliga svaret, och de tre försjönko åter i
samma tysta häpnad och orörlighet.

Han gick; när han kommit ut på landsvägen vände han sig om; där lågo de
tre herrarna med näsorna mot rutan och grinade.

I nästa stuga blev han vänligt mottagen och fägnad grundligt, oaktat hans
uttryckliga förklaring, att han icke ägde några pengar.

-- Håhå, rika Lundmarks äro inte utan, de!

Folket kände hans far, hans rika far; det gav honom att tänka på!

Han lade sig i en mjuk säng och sov så gott, men drömde att han satt i
skolan och skulle förhöras. Och när han vaknade i den lilla stugan, var
solen redan uppe och hans första blick föll på den vita mössan, som
hängde vid fönstret; och det rosenröda sidenfodret lyste igenom den vita
sammeten och den såg så fin ut, men så glad på samma gång! Och han
betraktade sina dåliga kläder, som hängde på klockfodralet, och han såg
på de söndriga stövlarna och han skämdes, ty han mindes gummans ord.

I detsamma öppnas dörren och en piga träder in, går rakt på hans stövlar
och bär ut dem för att borstas. Därefter hör han dämpade skratt i köket
utanför; han rodnade av harm och skam.

När han sedan stigit upp och fått kaffe, tog han avsked och förnyade sin
förklaring och ursäkt. Gumman försäkrade att hon ingenting begärde, men
ville han ge något åt flickan... Det var tunga steg över tröskeln!

När han var utanför hörde han genom det öppna fönstret:

-- Lika snål som fadern! Att inte ha så mycket ambition... utan komma som
en tiggare!

Då gick han upp i skogsbacken vid vägen och stormgrät; han visste icke om
det var av harm eller sorg eller skam; men han kände att han fått ett sår
invärtes som blödde och förgiftade hans blod; ty onda och osunda tankar
uppstodo hos honom. Han försökte en analys. Han fann att det icke var så
mycket förödmjukelsen, ty den skolan hade han genomgått på sina
konditioner; han hade åkt på kuskbocken, fått heta »han», mottagit
julklappar av strumpor och andra _nyttiga_ ting, fått tillbaka sina
pengar då han måst spela fjärde man i en preferans och tappat; sådant
kände han väl; nej, det var något annat som kändes djupare; han trodde
att han förlorat tron på fadern, vilken för honom alltid framstått som
idealet för sanning, heder och rättrådighet. -- Huru ofta hade han icke
hört honom säga: det finns intet så föraktligt som osanning; jag hatar
ingenting så som orättfärdighet o. d.

Men han blev snart glad igen, när han nalkades hemmet; han tänkte sig
huru syskonen och modern skulle stå på verandan och vifta mot honom, när
han kom på stora landsvägen, och så skulle systrarna springa mot honom
med Tello i hälarna -- det ögonblicket skulle ge honom allt igen!

                  *       *       *       *       *

Det var fram på söndagsförmiddagen, mellan tio och elva då han stängde
sista grinden och fick sitt hem i sikte. Han såg ingen mänsklig varelse
på verandan eller utanför. Han sökte ådraga sig uppmärksamhet genom att
sjunga, men utan verkan!

Han går in genom förstugan alltjämt sjungande, går igenom barnkammaren
och gossarnas rum utan att träffa en människa; han går i köket, ingen
piga; slutligen inträder han i salen, alltjämt gnolande på Sångarfanan,
då han mötes av ett dundrande tyst!

Han befann sig mitt ibland familj och husfolk, vilka åhörde huru modern
läste predikan. Det blev en paus i läsningen, men blott ett ögonblick, ty
en blick av fadern, och modern tog sina ögon från gossen och fortsatte
läsningen!

Det var en förskräcklig halvtimme som återstod; tvenne stämningar hade
brutit varandra, och förtrollningen var också borta.

Det blev ledsamt och kallt alltigenom! Efter predikan förde fadern sonen
med sig ut och spatserade. Man tog av en händelse vägen åt kyrkan och
råkade inträda där just som Gudstjänsten var slut.

Fadern mottog lyckönskningar av kyrkfolket och syntes ganska förnöjd! Så
kom prästen.

-- Guds frid, pastorn, nu skall han få predikohjälp.

Pastorn lyckönskade sonen och tackade för den erbjudna hjälpen, men
frågade om sonen redan hade så avgjord kallelse, att han bestämt sig!

-- Kallelse? sade fadern. Hå, det skall väl inte krävas så strängt; man
ser så mycket folk som blir präster!

De följdes åt framåt prästgården. Sonen och prästen voro snart i ett
samtal, som fadern ej deltog i, ty han visste ej varom det handlade.

Framkomna till prästgården bad värden dem stiga in, men fadern sade
tvärt: nej, tack! tog sonen med och gick.

De gingo tysta bredvid varandra länge.

Slutligen sade fadern:

-- Jag hade tänkt att det inte var värt att du blir präst!

-- Jag har aldrig ämnat det!

-- Har du inte?

-- Nej, jag har inte kallelsen!

-- Jaså! Men jag vill att du blir det!

-- Jag menar jag blir vad jag vill, när jag bekostar mina studier själv
--

Fadern tänkte en stund.

-- Om jag hjälper dig med studierna, blir du präst då?

Han fattade sonens hand och såg på honom!

-- Nej, icke för vinnings skull!

-- Om jag ber dig!

-- Nej! Jag är icke av den rena bekännelsen.

-- Det är icke jag heller, tröstade fadern, men det halp icke.

Samtalet var slut. En märklig förändring hade försiggått med fadern på
dessa timmar.

Han hade fått samma sak mot sonen som han nyss haft mot prästen; men hans
fåfänga var större.

Resultatet blev parlamenteringar, som strandade mot sonens fasta beslut
att icke mot samvete åtaga sig att förkunna en lära, som han ej bekände
helt och hållet. Modern skickades fram med sina böner, men intet halp.

Då visade fadern honom ur huset. Genom gamla lärare erhöll han en
sommarkondition och med besparingarna reste han om hösten till Uppsala
och började läsa på graden.

                  *       *       *       *       *

Vid första terminens slut hade han alldeles klart för sig att en examen
egentligen är en ekonomisk fråga, att akademiens viktigaste person är
räntmästaren och att tal om järnvilja, flit o. d. är snack. Här funnos
en mängd opåräknade utgifter: inskrivningsavgifter, lösen,
nationsavgifter, kollegier och böcker. Ett enda lexikon kostade lika
mycket som han tänkte leva på under terminen, och han levde mycket
sparsamt. Han bodde innanför ett arbetsfolk som hade barn. Modern
skickade i hemlighet en flaska mjölk i veckan, vilken han gömde bakom en
bjälke ute i vinden; när det var kallt fick han hugga en vak i flaskan
och hämta sitt förråd för tillfället.

Det där gick ändå an; att han förkylt händerna gick också an; att han
blev svag och eländig av dålig föda också, ty sådant tog icke skada på
hans själ, men det var annat som förmådde det.

Han kunde icke betala nationsavgiften; landsmännen ägde befria honom
därifrån genom allmän omröstning på landskapet. Han stod i rummet
utanför, när de läste upp hans namn.

En landsman begär ordet och, då han ej finner den sökande tillstädes,
förklarar han, att det endast kan vara lågt vinningsbegär, som dikterat
denna ansökan, då fadern vore känd som en minst sagt välbärgad person.

Vid voteringen beviljades hans ansökan att bliva från terminsavgiften
befriad med tre rösters pluralitet.

Han drog sig nu mera alldeles tillbaka, och de få kamrater som förut
umgåtts med honom, stötte han ifrån sig genom sin misstänksamhet.

                  *       *       *       *       *

Det blev vår och det var en Valborgsmässoafton. Studenterna samlades som
vanligt på torget om kvällen för att med fanor och sång tåga upp till
Slottsbacken.

Han hade varit ute och gått för att hålla sig varm och vände just om
Carolinahörnet då han såg det långa tåget komma emot sig. Han blev blyg,
han blev rädd och ville springa sin väg; men han ville så gärna vara
med; han hade ju rättighet; men så tänkte han på den där gången på
nationen, och så blygdes han -- han hade ju inga rättigheter. Nu tågade
de förbi honom, han tyckte att alla de vita mössorna sågo på honom; själv
hade han icke någon ren mössa utan gick i hatt och det kom också för
honom. Han följde ändock efter och blev knuffad i folkhopen; han stannade
med de andra åskådarna uppe på backen; han trängdes allt längre fram mot
sångarna; han kände igen gamla skolkamrater, men han vågade sig icke
fram. Och nu klingade »Våren är kommen» så jublande friskt och eldarna
lyste runt kring horisonten. Här hade han stått som katedralist året
förut och drömt om det ögonblick då han skulle få vara med, och det stod
så livligt för honom, att han glömmer sig och faller in i sin
sångstämma!

-- Å, håll mun på dig, när studenterna sjunga l röt en gesäll och
knuffade honom i sidan!

Nu hade han bevis på att han icke var student!

Han ville gå hem senare, men han gick ändå ut i staden för att höra på
sången och se de glada upptågen. Det lyste i alla nationssalar; han
tänkte ett ögonblick gå upp på sin; men det kostade pengar, och om han
också haft skulle han ej vågat gå dit. Man skulle ha viskat, så trodde
den token, »har han råd med det?»

Han kände att han den kvällen var på god väg att bli en dålig människa!
Han var så viss, att i hela det stora studentsamhället ej fanns en enda,
som i denna kväll var så olycklig som han -- och ändå funnos där så många
som voro fattigare. Det fanns en fläck på honom och en sådan som han
visste att ungdomen aldrig förlåter, och han var dock oskyldig; det
skulle ha varit en lisa att ha varit skyldig, tyckte han.

När han kom hem och gick igenom arbetsfolkets rum, satt hela familjen
omkring ett väl dukat bord och åt.

-- Nej, kors, är inte magistern ute; vi trodde vi inte skulle få se honom
förrän i morgon bittida!

Och så skildrades för honom hur lustigt det brukar gå till; hur hela stan
är vaken om natten och hur studenterna gå till slottskällan på morgonen i
soluppgången; och hur roligt det skulle bli i morgon på första maj!

Han gick in till sig och slog upp fönstret. »Sjung om studentens lyckliga
dar», hörde han. -- -- »Inga stormar än»; »Inga stormar, Inga stormar»,
sade basarna för att göra saken troligare, men han blev så ond, ty han
älskade ännu sanningen och han fick en hel hop onda tankar om poeterna,
»dessa mänsklighetens flattörer», menade han.

Han gick till sängs, hörde arbetarens barn läsa aftonbön och somnade i
den fulla övertygelsen att han var en förkastad människa.

                  *       *       *       *       *

Åtta dagar senare skulle han upp på nationen för att läsa ett anslag om
ett ledigt stipendium på 15 rdr. Han valde en timme efter middagen då han
nästan var säker på att ingen skulle finnas på lokalen.

Han fann tamburen full av rockar; han gick igenom läserummet och fann
dörren till salen stängd, men hörde en röst som talade. Han lyssnade!

-- Mina herrar, då Xlands nation i dag har den äran och glädjen att se
sin inspektor hedra densammas enkla bord med sin närvaro, är det för oss
en så mycket kärare anledning att få hälsa honom -- -- --

Han tittade genom nyckelhålet och såg ett långt dukat bord med ljus,
vinglas och blommor; kurator stod med ett Champagneglas i handen vänd mot
nationens inspektor, professor X.

-- -- -- och jag ber på alla mina landsmäns vägnar härmed få föreslå en
skål, en tacksamhetens för den aldrig tröttnande välvilja, varmed ni herr
professor städse omfattat Xlands nation, en välönskans för vetenskapens
nestor, akademiens ära, som så hävdat Xlänningarnas gamla namn! Leve
Xlands nations inspektor!

Hurra, hurra, hurra, hurra! inföll nationen, och fanfarer skrällde.

Han måste höra fortsättningen och satte sig ned vid dörren.

Det knackade i ett glas och det blev dödstyst.

-- Mina herrar landsmän! -- Jag har icke många ord att säga! Den
oförtjänta ära, som kommit mig till del, då ni inbjudit mig till ert
lysande bord, har tilltalat mig ganska livligt. Det är gott för en gammal
man att se sig avhållen av ungdomen, och det är desto kärare, som denna
ungdom blivit född och uppfödd i samma hembygd, ja mina unga vänner: det
samband, det osynliga samband, som äger rum mellan personer, födda och
uppfödda i samma hembygd, är i sanning egenartat; man känner sig som barn
av samma mor och man älskar varandra som sannskyldiga fränder. Xlands
nation har för mig alltid varit som en kär anförvant och, oaktat den
ringa beröring man kommer till varandra, har jag dock fått er alla kära
-- och jag känner eder alla; det finns icke en av er som ej ligger mig
om hjärtat. I tycken måhända, att vi så sällan se varandra? Väl! Men jag
ser er, jag ser med mitt vakande öga, ty jag älskar er!

Vet ni, mina unga vänner, jag säger ibland för mig själv så här: Gud late
aldrig Xlands nation komma att ångra den stund då den utsåg mig till det
ansvarsfulla kallet -- -- --

Han sprang ut i tamburen för att få skratta ut och återvände sedan till
nyckelhålet.

Inspektorn stod där ännu med glaset i hand och tårarna i ögonen och
talade.

-- i hemmet, mina unga vänner, är det vi få lära allt gott, i hemmet är
vår lyckligaste tid; huru mycket ligger ej i detta enda ord: hem! Och I
han alla lyckliga hem -- jag vet det! Men därför skolen I också vara
tacksamma! Tanken på denne fader, som för eder arbetar och trälar och
drager dagens tunga och hetta; det är för er han arbetar, ty varför
skulle han arbeta för sig själv -- -- --

Han avlägsnade sig och mötte i trappan vaktmästare med fat och buteljer.

Det kändes som om något gått i baklås för honom. Han tyckte att alla
människor ljögo; studenterna i sin sång, kuratorn i sitt tal, inspektorn
i sitt tal; men det värsta var, att de bestämt frodde på vad de sade;
inspektorn grät ju! Eller var det kolsyran! De voro sålunda vilseförda!
Han hade ju efter hand funnit att allt förhöll sig på ett rent motsatt
förhållande i verkligheten mot vad som sades av människorna. Icke hade
inspektorn visat nationen någon välvilja, icke var han någon nestor i
vetenskapen, han var ju ansedd för en stor medelmåtta; icke kände
inspektorn _alla_ landsmännen, han som aldrig såg dem mer än en gång om
året på vårmiddagen; och ordet hem, det väckte ju hos honom de allra
obehagligaste föreställningar; och hans far, icke arbetade han för sonen
-- det var ju lögn alltihop!

Om kvällen skrev han till fadern och sade, att nu ville han bli präst, ty
han hade ändrat mening i vissa saker.

                  *       *       *       *       *

Två år efteråt har han tagit dimissionsexamen och håller på med den
praktiska.

Hans levnadssätt och hans yttre ha undergått vissa förändringar. Han har
genomlevat en andlig kamp, som numera är slut. Ansiktet är något åldrigt;
näsan mera framskjuten och markerad; ansiktets hud fast, gul, med två
mörka skuggor efter skägget; vissa muskler omkring munnen
(buccinatorerna) mera rörliga och utvecklade, liksom alltid på språng;
blickarna oåtkomliga; om man ser honom i ögat, kan han kontrahera
pupillen, så att man tror sig se en blind; det där lilla mörka
pupillhålet, där själen strålar ut, är han så rädd om; pannan är högre,
men man ser platsen efter det gamla hårfästet; händerna äro vissna, men
han har blivit fet.

Hans studier bestå i homiletik och kateketik.

När han står i katedern och extemporerar är han vältalare, men det är
mera en exeget än en predikare man hör.

Kateketiken är honom motbjudande, men han måste, och han är strängt
plikttrogen. Han får tre av de värsta gossarna från Prinsens skola till
sig kl. 6 varje morgon; dessa skola senare på dagen ge prov på lärarens
skicklighet genom att svara på ett visst antal katekesfrågor; barnen
tycka icke om att stiga upp i otid, därför äro de sömniga och tredska,
men som de äro fattiga, tycka de om slantar. Detta vet den unge
människokännaren och därför begagnar han detta vanliga och tillåtliga
medel.

Hans två mellanår hade icke varit angenäma; han hade visserligen fått
umgänge genom kollegiet, men de voro icke behagliga dessa unga män, ty de
voro så obildade, menade han, och dessutom hade de ett vakande öga på
honom och umgingos hos en professor.

Litet svårt hade han också haft att finna sig i den tyranniska ton, som
lärarna begagnade mot honom, och tilltalsordet du kändes som ett
tillbakaflyttande i skolan; det verkade så förkrossande, att han ibland
trodde det vara en villa att han arbetat sig ur gossåren, han tvivlade på
all utveckling överhuvud.

Striden hade varit svår! Han hade slutat sin första period i tvivel, då
när han beslöt läsa på prästen, men gick icke till botten med sin sak,
utan kastade sig över till absolut stupidité.

Han ville bli kristen på allvar, men han kunde icke; han ville pröva sig
genom späkning, självförvållade lidanden, men han fick aldrig extasen.
Han slog en gång upp ett tryckt plakat på sin vägg med »Kom till Jesus!»
Visserligen led han litet smälek därför, men det var så litet mot vad han
lidit förr, att han tog ner plakatet igen.

                  *       *       *       *       *

Han prästvigdes i Domkyrkan i föräldrars och syskons åsyn; fadern tog
emot honom på korsgången och kysste honom; modern grät och syskonen
också. Han var som vanligt lugn och kall.

När tiden blev fullbordad, erhöll han komministraturen i hemsocknen.

Nu är han mycket avhållen av sina församlingsbor, är ansedd som en snäll
och hederlig man, och så är han; men främmande folk från stan, som hört
honom i kyrkan, säger att han är »död».

Med fadern umgås han rätt förtroligt; de spela bräde om lördagarna och
äta middag tillsammans om söndagarna.



Lättsinnet.


Nätt och jämnt hade han tagit en dålig studentexamen, då fadern dog och
lämnade honom fyratusen rdr i souvenir. Det var mycket pengar, menade
sonen och reste om hösten till Uppsala för att ta graden.

Anländ till ort och ställe hyr han och två kamrater en triplett på
Svartbäcksgatan. Sedan går han ut och ser på stan; när han blivit nykter,
börjar han höra sig om fordringarna till graden. Han får då veta att man
icke kan tala om några fordringar, ty graden är helt enkelt frukten av
mångåriga studier vid universitetet, graden är krönet på bildningen,
graden är en utvidgad studentexamen, graden är egentligen icke någon
examen alls; för övrigt använder man första terminen till att uppvakta,
anmäla sig till föreläsningar utan att besöka dem, ty dem kan man icke ha
någon nytta av ännu, med ett ord till att orientera sig!

Och Gud, vad han orienterade sig!

Man såg honom uti Eklundshovskogen slå käglor och dricka punschbålar kl.
11 på förmiddagen och det var han som uppfann att ge åkarn tre riksdaler,
för att han på hemvägen skulle köra omkull i svängen nedanför backen.

Det var han som uppfann att man kunde rida på de förspända
droskhästarna, när man ej fick rum i vagnen eller på kuskbocken.

Det var han som fann upp, att man kunde simma över ån för att komma till
Lamby's.

Han anförde alla nattliga uppträden på torget; han sjöng första bas och
försummade aldrig allmänna sången; han blåste b-kornett i nationen och
införde det bruket att nationsextetten alltid upplöste sina sammankomster
på torget medelst fanfarer.

Han var älskvärd i dessa upptåg, men han hade även sina stunder, då han
var fruktansvärd. Det var då han blev utsläppt kl. 11 från ett schweizeri
och icke kunde komma in någonstans mera; det var då bärsärkalynnet tog
sig ut. Då gick han till torget och utvalde en handfast skara för att gå
ut på strövtåg. Först släcktes alla lyktor på Svartbäcksgatan och så bar
det av ut till stadens utkant vid Kungsdiket. Där låg en ölstuga. Kom han
ej in, då kunde han i raseri bryta ner hela längor med staket och gamla
plank; han lät en gång bära en grind från Vaksala tull ner till Fyris --
han tog ner skyltar och bar i ån, ja han lät en gång föra en släde från
en gård och skjuta den ner i en vak så att endast det yttersta av
skälmarna syntes -- allting skulle ner i ån.

Allt detta nidingsverk, som numera upphört, tåldes av stadens borgare;
aldrig hörde man några klagomål åtminstone, vilket gav studenterna
anledning förmoda att de togo igen skadan på annat sätt.

Hans mest berömda dåd var dock den i annalerna länge levande belägringen
av »Tunnan», en ölstuga en halv fjärdingsväg utanför Svartbäckstull, på
en åker på väg till Gamla Uppsala. Han tog ner ett staket och utdelade
spjälorna som spakar, med vilka dörrar och fönsterluckor skulle brytas
upp på den lilla stugan, i vilken fyra borgare hade stängt in sig. Han
gick själv upp på taket och släppte ner stora stenar genom skorstenen, så
att spjället sprang sönder; han började lyfta av takpannorna och fick
foten igenom de murkna läkterna, då ett väldigt skri förkunnade att
dörren var uppbruten och att besättningen kapitulerade. Han var
fruktansvärd, där han stod i skjortärmarna i den kalla vinternatten,
drypande av svett, och han skulle säkert ha blivit gastkramad som en
värdig ättling, örn någon av de gamla kämpar stigit upp från Fyrisvallen
därute och sett på den belägringen.

Nå, det där var nu hetta i blodet, som borde ha givit sig, innan de fyra
tusen riksdalerna tagit slut, men den gjorde inte det!

Hans hem var oordentligt; det låg vid en stråkväg och där spelades bräde
och dracks öl hela förmiddagarna. När han mot slutet av terminen skulle
ta fram sina böcker, fann han dem icke. Slutligen hittade han i en
koffert bland orena kläder en psalmbok, ett nya testamentet och Anna
Maria Lenngren.

Andra terminen, då han kommit underfund med att graden var en examen,
till vilken fordrades tolv betyg, började han läsa _humaniora_, det vill
säga Paul de Kocks romaner på franska, »för språkets skull», diverse
skönlitteratur och latinska grammatikan, ty han hade hört att nian skulle
skriva latin en gång till.

Nu var han bliven sexmästare i nationen och det var ett maktpåliggande
värv -- och kostsamt.

Tredje terminen tog han ett kollegium i latinskrivning för att lugna sig,
ty han började bli orolig. Hans liv fördystrades även av husliga
bekymmer, ty han hade en kontubernal, som ville läsa och som ej kunde
fördra de eviga kort- och brädspelen i hemmet.

En kväll hade de slagits och då kontubernalen, som var en inbunden
vildsint natur, dragit upp sin kniv, fattade den andra sin laddade bössa
och sköt av skottet i väggen. Saken gjorde ett obehagligt uppseende, men
det hindrade icke honom att alltid ha bössan laddad över sin säng och att
knäppa med hanen, innan han lade sig, för att låta kamraten höra att han
var på sin vakt. Ingen ville flytta mitt i terminen, och man levde på
fältfot. Detta gjorde att han flydde hemmet och att vid fjärde terminens
ingång hans fyra tusen riksdaler voro slut.

Det var en vändpunkt i hans liv -- han skulle börja vigilera.

Nu tror man att kamraterna övergåvo honom, att alla så kallade vänner,
som ätit hans sexor och druckit hans punsch, skulle vägra honom sin
hjälp! Nej, visst icke; den penning, som cirkulerar i studentrörelsen, är
icke förvärvad av ägaren och därför betyder den så litet; där i staden
bedrivs så mycken hemlig socialism, att om föräldrarna bara visste!

Att vara utan tillgångar är nu en sak, som i Uppsala är lätt hjälpt, men
att ha skuld är något värre, och det var det han hade.

En morgon väcktes han av en karl, som visade en räkning på ett par
blanklädersstövlar. Han hade aldrig i sitt liv dragit blankläder, men en
provisor på apoteket skulle på en Gillebal och kunde icke få
blanklädersstövlar utan att någon gick i borgen, _pro forma_. Han hade
alltså gått i borgen.

-- Vill herrn betala den här räkningen?

-- Skall jag betala hans stövlar! Jag känner knappt karlen!

-- Men herrn har accepterat!

-- _Pro forma_, ja, det har jag gjort! Gå sin väg nu!

Karlen gick, men han kom igen om åtta dagar, och då voro de två!

-- Vill herrn betala?

-- Nej! Ska jag betala andras stövlar; tycker herrn det är billigt? För
övrigt kan jag inte!

-- Då blir det utmätning!

Han låg i sängen och såg huru de upptecknade: ett beväringsbandoler, en
bajonett (tillhörig K. Upplands Regemente), en hamptygsrock, en
tobaksburk (utan lock), två kortlekar, en studentmössa. Han tvang dem att
vidare upptaga: 8 tombuteljer, en galosch, Ödets lek (från ett
lånbibliotek), en nattkappa och en latinsk temabok.

Han fann uppträdet nytt och underhållande, varför han bjöd herrarna på
var sin halv öl, som de tacksamt emottogo.

Vid närmare besinning fann han det ändå orättvist att han skulle betala
en annans stövlar och han gick till en kamrat, som läste på hovrätten.

Han gjorde sin relation och förklarade sig missnöjd med domen.

-- Men du har ju redan skrivit på utslaget, att du erkänt skulden?

-- Ja, det är sant, jag skrev på! Men det bryr jag mig inte om! Jag
processar!

-- Processa aldrig med hantverkare, ty du förlorar alltid! Jag processade
med min skräddare om en överrock härom året och jag förlorade genast i
första instansen!

-- Men du hade fått rocken!

-- Ja, naturligtvis!

-- Ja, men jag har aldrig fått några stövlar!

-- Det är samma förhållande!

-- Men, _ponera casus_!...

-- Det hjälper inte!

Han blev slutligen övertygad om att han redan förlorat processen, och att
han måste betala rättegångskostnaderna, såvida han ej ville bli bysatt,
ty de upptecknade lösörena skulle säkerligen icke räcka!

Han fick nödiga instruktioner att gå till Bolén för att skaffa pengar.

Bolén var en ockrare, som ägde det största huset vid torget. Nu var han
gammal, hade upphört med rörelsen och blivit metodist. Liksom för att
försona sina synder, eller om av behov att se supplikanter, fortfor han
ännu med att låna ut pengar utan ränta, men mot god borgen.

Han gick alltså till Bolén; blev mottagen i en vacker salong, frågade om
han hade äran tala vid brukspatronen (§ 1 i instruktionen).

Brukspatronen bad honom sitta och tog upp ett samtal ganska ledigt.
Supplikanten förde konversationen in på dagens religiösa frågor, talade
om den gängse otron, prästbristen och statskyrkans intolerans. Härunder
hade han blivit tillräckligt varm för att resa på sig och för att kasta
betydelsefulla blickar på det album, som brukspatron nu (enligt § 2)
skulle fatta. Det var ett fatalt ögonblick: han berömde pendylen,
kriticerade ett landskap, genomströvade rummet i alla riktningar, men
Bolén tog intet album.

Enligt § 2 skulle nämligen ockraren strax efter hans inträde, just då
konversationen hotade att avstanna, liksom av en händelse fatta ett stort
kvartalbum, utstöta en suck och slå upp reformatorernas konterfej. Detta
var det avgörande ögonblicket, på vilket lånet berodde. Då skulle
nämligen låntagaren ögonblickligen, utan att klicka, falla in: »Det var
en väldig Guds man, den Melanchton, eller Luther, eller Huss», vem det nu
var som låg uppslagen.

Då skulle ockraren, enligt § 2 mom. 6, säga: »Nej, kors att herrn känner
dem», varpå låntagaren: »O ja, visserligen känner jag dem!»

Men ockraren kände icke instruktionen, utan fann ett så livligt intresse
i samtalet att han glömde sin vana.

Situationen blev kritisk och han beslöt att bryta dess spets; han tar
albumet själv, slår upp på en slump och utbrister: »Det var allt en
satans karl, den Luther! Var det inte, brukspatron?»

Lånet utföll icke.

Affärerna blevo allt sämre och han kände redan under sina fötter den
gungfly, som kunde bli hans grav.

Upp till posten varje morgon för att spana efter rekommenderade brev, och
så ut att låna och så ut att betala. Hela dagen gick utan att tid blev
att läsa. Fjärde terminen gick ut och han ansåg sig böra slå graden ur
hågen.

Kamrater gjorde upp hans skulder; själv sökte han en prediko-kondition
och började läsa på prästen.



Primus och Ultimus.


Östgötarnas trädgård var riktigt fin på eftermiddagen den andra juni det
året, ty där skulle bli kransbindning till promotionen. Örtagårdsmästaren
hade låtit kratta gångarna och rensa bort allt gammalt löv sen fjolåret;
han hade med egen hand stöttat upp narcisserna och tulpanerna, som nu
stodo i full blom, och halva nationen hade dagen förut grävt upp
rabatterna. I en berså av blommande syrenbuskar var ett stort bord dukat
med lätta förfriskningar för damerna; därbredvid ett annat med något
solidare varor för kandidaterna och sångarna. Tvenne lagerträd hade
blivit nedflyttade från Botanicum för att lämna sin tribut till den
ungdomens fest, som dagen därefter skulle begås.

Av fruntimren voro somliga unga, andra äldre; de voro antingen systrar,
fästmör eller mödrar; men i dag voro de alla vackra.

Det låg över det lilla sällskapet en sådan dämpad fridens stämning, som
plägar infinna sig efter fullbordandet av ett långt, mödosamt arbete; all
oro var borta; segern var vunnen, man väntade endast på belöningen.

Bland de unga männen var det två, som ådrogo sig uppmärksamheten framför
de andra: det var i själva verket primus och ultimus.

Primus var en smärt, högväxt ung man med ett yttre som var felfritt;
bröstet var högvälvt och bar alls icke några intryck efter ett långvarigt
lutande över skrivbordet; skuldrornas bredd ganska betydlig, de fina
händerna, med phalangerna i fullt normal skönhetsproportion, vittnade om
en ras, som ej under generationer haft kroppsarbete i något led; man
kunde ha sagt med ögonmått att foten höll precis en huvudlängd i profil
och dess höga valv hade icke sjunkit under trampandet på en nedgången
skosula; det var med ett ord en fullständig, oförstörd idealgestalt och
ändå hade han det största betygantalet. Och icke ett spår av rynkor
mellan ansiktets muskler, som skyddades av ett tunt fettlager vilket
aldrig behövt anlitas under det starka hjärnarbetet, ty ägaren var själv
rik och tillhörde en mycket rik köpmanssläkt. Han hade dagarna förut på
ett lysande sätt försvarat en utmärkt avhandling: _Les differentes
époques de la Poésie Provengale jusqu' à la mort de Louis le
Débonnaire_.

Han bar sitt huvud högt och var glad och öppen, artig och chevaleresk mot
damerna som en medeltidsriddare och när han nu föll på knä för sin
trolovade för att prova lagerkransen, då var det en scen från en _Cour
d'amour_; han hade icke köpt denna belöning; han hade arbetat sig fram
därtill, ty han hade ju kunnat skaffa sig gård och hustru för fyra år
sen, men det ville han ej, och emedan han var rik, hade han ställt högre
fordringar på sig än på de andra; ty han hade sina kunskaper till bättre
pris. Men fyra år äro långa och han hade gjort sin riddarevakt med ära.

Ultimus, caput för en fattig kommendörsätt, var en trettioåring med fina
drag, blek hy och mörkt hår; han var enkelt klädd, men ytterst
omsorgsfullt, nästan ängsligt, och hans kläder buro lätta antydningar om
borstens alltför flitiga begagnande; han såg icke glad ut, icke lugn ens,
ty tunga moln gingo då och då över hans panna. Han hade endast sin syster
med sig, ty han ägde inga anhöriga eljest. Hon hade redan bundit hans
krans, icke alltför omsorgsfullt, och var nu ivrigt upptagen av
konversation med de andra oförlovade kandidaterna, bland vilka hon väckte
ett visst uppseende genom sitt behagliga sätt och sin ytterst smakfulla
och eleganta toalett.

Brodern kastade då och då en sorgsen blick på systern; han var tio år
äldre än hon, han hade vaggat henne som litet barn och han hade varit
hennes enda stöd -- då kan man veta! Det hade varit en ganska mörk
historia, icke så originell, tyvärr, men tyst hade den varit och därför
fordrar den vördnad. Han hade sett resande köpmän tillhandla sig skogarna
omkring hans hem, han hade sett huru samma köpmän inropat hans gamla
fäderneboning, huru de rest upp torn i Nürnbergerstil i alla fyra hörnen
på det gamla renaissanceslottet som de låtit vitstryka, och han hade satt
sig ett mål före, ett mål för livet -- att åter en gång träda i
besittning av det gamla godset och återställa det i dess forna skick. Men
som han var en klok man och insåg tidens strävan, fann han den enda
möjliga utvägen bestå i att arbeta, underlätta arbetet genom teoretiska
kunskaper och därigenom komma till kapital -- och sedan! Han hade därför
valt naturvetenskaperna och disputerade om »_Fenyl-syrornas återförande
på formeln_ C_12 H_5.»

Systern hade aldrig förstått honom riktigt; hon ville att han skulle bli
officer, som fadern hade varit, hon ville att han skulle leva efter sitt
stånd, som en gammal moster hade lärt henne säga, men brodern svarade
endast med en kyss på pannan och såg noga till att det intet fattades den
älskade systern; han hade också dedicerat sin avhandling till henne, och
det tyckte hon om, men hon kunde icke låta bli att skratta åt titeln, och
det gjorde brodern ont; hon var avundsjuk på primus7 fästmö, som kunde
läsa upp de fransyska verserna ur hans avhandling och få förtjusta
åhörare. Det där tyckte hon var så roligt, och det sade hon nu högt, och
det var därför brodern var ledsen, men det var nog för annat också.

Emellertid började stämningen antaga en muntrare karaktär; sånger och tal
avlöste varandra, och ultimus blev anmodad att repetera sitt tal till
kvinnan, som han i morgon skulle uppläsa i kyrkan. Som han aldrig skrivit
vers, hade han måst anmoda primus, vars latinska tal till föräldrar,
lärare och målsmän han i gengäld uppsatt. Han skulle just börja, då
nationsvaktmästaren steg fram och viskade honom något i örat; han blev
litet blekare än förut, bad om förlåtelse och gick ned åt porten till
gatan. Där stod en karl och väntade honom; denne bad om ursäkt att han
kom olägligt, men han hade bud från kamrern, att doktorns växel, som
troligen blivit glömd, hade förfallit i dag, och att banken väntade den
skulle bli reglerad innan morgon middag klockan tolv.

-- Den förfaller icke förrän i övermorgon, då de fyra månaderna äro ute!

-- Det står 120 dagar och de tvenne sista månaderna ha haft 31!

-- Hälsa att jag skall komma!

Han återvände till sällskapet nästan paralyserad, men måste vara med i
glädjen; och det blev även gemensam supé med förberedande dans, tills
äntligen klockan blev elva och man skildes.

                  *       *       *       *       *

Klockan sex följande morgon var primus på benen, tog sitt bad, satt upp
på sin häst och red ut åt Stockholmsvägen. Han var glad som en lärka och
lät hästen emellanåt gå steg för steg, så att han fick repetera sitt tal,
och han talade latin för tallarna så att det sjöng i skogen. När klockan
slog sju började kanonerna på Slottsbacken att spela; då kastade han om
hästen och red hem för att göra toalett.

Ultimus hade haft en svår natt. Han visste att han blott behövde räcka ut
handen för att få en ny borgen av primus, ty han lånade aldrig pengar;
han skulle gärna göra det i övermorgon, men icke i dag -- för sin systers
skull, och utställaren -- var en fattig kamrat! Han skulle ha mördat
primus, om han sett en enda misstänkt blick under aftonens bal kastad på
hans systers eleganta klänning. Han befann sig i en situation sådan som
endast en ond stormakt kan uppfinna; hela hans med så mycken skicklighet
uppförda finansbyggnad hotade att störta just nu, då han stod vid
ingången till en ny bana! Under hans funderingar gick tiden, och kl. 8
skulle han vara på samlingsplatsen. Han kom dit och han kom i kyrkan och
befann sig på hedersplatsen bredvid primus.

Kantaten spelades upp; promotor talade om matematikens ställning till de
övriga vetenskaperna i våra dagar; han kastade en hastig blick på de
nyaste forskningarnas resultat; han redogjorde med några ord för Cauchy's
skiljande av rötterna till synektiska funktioner av en variabel, kom in
på plana kurvors envelopper och singulära solutioner samt förirrade sig
in på vederläggningar av Clairvaults och Eulers föråldrade teoremer.
Ultimus följde med en stund, men tankarna lupo upp med de smala
trekvartskolonnerna och gingo ned på andra sidan bågen. Han såg ett
ögonblick att läktaren mitt emot honom var klädd med unga damer; men då
fick han ögonen på Prechtens våldsamma figurer på tabernaklet och han
kände hur de trampade honom på bröstet; han försökte nya uttydningar på
kragstenarna i koromgången, men tankarna lupo ändå runt om ett litet
avlångt blått papper; han försökte se ut på församlingen, men tyckte han
såg kamreraren och kassören. Slutligen måste han upp; promotor hade sagt:
att nu voro de vid ingången till vetenskapens härliga tempel och gav han
dem härmed fullmakt att inträda. Hans tankar rörde sig om en
svavelsyrefabrik, när han kände en krans läggas på sitt huvud och ett
skott small av; »_Valepræclarissime Doctor_» -- han hörde endast ett val
e, ett _vale_ till allt som han hoppats på och strävat efter! Han fick
ett papper i handen med namnteckningar under -- han observerade att de
voro obevittnade.

Primus hade hållit sitt tal. Nu steg ultimus upp darrande och blyg och
läste upp verserna.

Han talade om kvinnan; huru hon i alla livets skiften är mannens stöd,
som moder, som syster -- härvid gick hans blick upp till läktaren
mittöver och då han såg sin systers varma blickar blev han stark -- och
som brud. Nu slog klockan tolv -- det fatala klockslaget; hans tal var
slut, kanonerna dundrade, orgeln spelade upp och klockorna ringde.

Den vackraste dagen i hans liv var förstörd; han som så väl behövde ett
minne att värma och stärka sig vid, han fick det ej!

                  *       *       *       *       *

Åtta dagar senare, innan ännu lagerkransen vissnat, hade han inträtt i
ett helt annat tempel än det som promotor öppnat för honom; han var
anställd som kemist på en porslinsfabrik -- han var arbetare. Första
dagen kändes det något tungt att på slaget 7 vandra in genom den stora
porten, som endast öppnades mot uppvisandet av ett märke, tillsammans med
dessa tysta misstänksamma människor.

Men när han inträdde i laboratoriet och hörde drejskivors snurrande över
sitt huvud, vagnars rullande, hissars gnällande och verkmästarns
kommandoord, då kände han det fridfullare än på gamla Chemicum bland
medikofilares lek och pojkstreck; han kände nu först vad arbetets andakt
var. När han kom in i ateljéen, där unga flickor sutto vid långa bord och
målade porslinet, och såg deras allvar, deras oavbrutna flit som icke
stördes av prat eller skratt, föll en bit fördom ur hans föreställningar
om världen; men i nästa ögonblick kände han sig nästan ängslig till mods,
ty han var ju i paritet med dessa, endast att han var primus, vilket dock
föreföll honom tvivelaktigt! Han skulle anordna tillredning av de färger,
med vilka dessa skulle måla; de voro som artister mot honom; han skulle
analysera kaolinet, innan arbetarn formade det, han skulle undersöka
smaltsens smältbarhet, innan godset sattes i ugnen -- han var ju blott
ett biträde åt arbetarna! Men han hade ett oerhört behov av att vara
något mer, han erfor det som en skyldighet! Han läste då in sig på sitt
laboratorium om nätterna och söndagarna för att göra sin upptäckt; han
såg att det fanns något inom denna gren, som ännu icke var gjort här i
landet och icke ute heller; det var detta han skulle göra. Han
underkastade Sévres-porslinet de skarpaste analyser för att avlocka
detsamma dess hemligheter; han måste upptäcka dessa lysande färger, som
icke förändras i bränningen; en gång var han upptäckten på spår. Han
visste noga chlorens inverkan på koboltföreningar; huru dessa under olika
temperaturgrader förändra färg; återstod då att fixera dessa färger på
olika stadier -- att få en hel skala att röra sig med; dessa resultatlösa
försök togo månader! De voro icke angenäma förövrigt.

Mycket folk kom han i beröring med, men där kunde aldrig bli något
förhållande, ty man saknade varandras förutsättningar. Principalen var
rik och obildad, därför kände han sig honom både underlägsen och
överlägsen, men det kunde aldrig bli något deciderat.

Herrarna på kontoret voro gott folk nog, men de smickrade honom och
beklagade honom, och det senare var förödmjukande. De undrade så ofta
»hur f-n man kunde stå i en smutsig blus och koka smörja, när man var
doktor och adelsman!» Och det var just detta han ej ville säga dem.
Försökte han under sina rastpromenader på den instängda fabriksgården
tala vid någon arbetare, möttes han alltid med misstroende; var han ock
klädd i sin blus, röjde de vita händerna duvan bland kajorna. Då kände
han olyckan av att bära ett namn!

En gång hörde han ett par arbetare i portgången samtala om honom:

-- Det är då -- att våran adel ska gå på det där sättet!

-- Å var du lugn, han gjorde't inte, om inte en var nödd!

-- Tror du det? återtog den förste och knep med ögonen.

-- Var så säker; han var inte så gemen mot oss annars.

-- Men han är en snäll man!

-- Tacka honom den för det; men han har högfärden i sig, den
fattiglappen, fast den inte syns!

Han återvände till sitt tysta rum och eldade på i reverberugnen för
hundrade gången. Han såg hur smaltsen i digeln antog den ljusröda färgen,
så rosenröd som hans vackraste drömmar; han såg hur den blev blå som en
vårhimmel -- han ville fixera den, men då bleknade den och blev gråblå
som en drinkares öga.

En dag fann han några kristaller anskjutna på ett filter, som stått över
några dagar. Han betraktade dem genom mikroskopet och kände dem ej; han
visste vilka reagentier han begagnat; dessa måste alltså ha varit orena.
Han underkastade sina kristaller den skarpaste analys; han förnyade den
flera gånger, men kom ej till något resultat. Då slog det som en blixt
för hans ögon; han stod vid odödlighetens tröskel, han hade upptäckt ett
nytt enkelt ämne! Han sprang ut i ateljéen och ville tala om det för
flickorna, men han vände om i dörren och gick in till svarvarna och
frågade vad klockan var, och så ned i magasinet och såg på priskuranterna
och så tillbaka till sitt rum, där han andlös kastade sig på soffan och
var galen i fem minuter!

I fjorton dagar levde han i ett febrilt tillstånd, men sen hade han sin
avhandling färdig, och med prov av den nya kroppen, som han givit namnet
_Ptyren_, insände han densamma till vetenskapsakademien.

                  *       *       *       *       *

Primus hade uppskjutit sitt bröllop till hösten, emedan han först ville
göra en studieresa till Italien för att lägga sista handen vid sin
bildning. Mången hade funnit uppskovet omotiverat, och fästmön icke
minst, som gärna velat vara med; men han var bestämd. De funnos dock, som
starkt tillrådde resan, ty man hade trott sig märka att den unge doktorn
efter promotionsdagen undergått en märklig förändring; man sade till och
med att han var litet vurmig efter det myckna läsandet, och trodde man
att en utrikesresa skulle göra honom gott.

Han reste -- ensam. Icke såg han mycket på museerna, ty dem hade han
tenterat förut, och han ville gärna behålla sina vackra tankar om de
erkända stora snilleverken, men han företog ensliga resor upp åt
Apenninerna och levde herdeliv i naturen; och allt var nytt för honom.
Han fann träden så stora och så vackra i teckningen, att han kunde ligga
och beundra dem en hel förmiddag, ty hans öga hade sett sig trött på
boktryckarens små, små likformiga vassa typer.

Under dessa vandringar gjorde han en ny och som han tyckte ganska
intressant bekantskap med sin egen personlighet. Så länge hade han
umgåtts med andras tankar och meningar att han alldeles glömt sina egna.
Han fann en viss ursprunglighet i dem och tyckte att de kändes mycket
varmare än de andras. Så tänkte han över sitt förflutna liv och fann det
så solljust det kunde vara, för solljust. Allt vad han hemligast önskat
hade han fått, allt vad han företagit hade lyckats; alltid hade han fått
sin vilja fram, ingen sorg hade han haft. Han kände sig ofri härvid;
lyckan tyranniserade honom -- lyckan förföljde honom! Han erfor ett ödes
hand över sig och han trodde sig vara den förste, som förstod att
Polykrates kunde vara olycklig. Dessutom ägde livet ingenting att ge
honom mera; han visste sitt öde; han visste att han kunde vid 45 års
ålder äga ett vetenskapligt rykte, han visste att han därigenom kunde nå
äreställen; han hade redan den skönaste och bästa kvinna -- om ett år
kunde hon visserligen vara ful, sjuklig, kanske icke så god mer. Det hade
han icke mod att bära, ty han kände att han icke övat sina krafter att
bära något sådant, och å andra sidan: om så ej bleve förhållandet, så
stod han åter på den gamla punkten med sin evinnerliga lycka, sin dödande
lycka! Han förundrade sig dessemellan över att han icke kände någon
hemlängtan.

När dessa tankar gjorde honom oro, reste han ner till Rom och umgicks med
konstnärer och unga utlänningar vid beskickningarna. Här fördes då ett
lustigt liv, och det roade honom stundom.

Den överenskomna tidpunkten för hans hemresa var förbi och han hade redan
fått ett påminnelsebrev. Han begärde fjorton dagars uppskov. Han låg nu i
Neapel.

En afton var han utbjuden till en rysk attaché, som ägde en villa vid
golfen, en knapp mil söder om Vesuven.

Det var en lysande fest; där voro eldiga viner och svarta ögon; han
dansade mycket och var särdeles upprymd. Tillsammans med några intima
lämnade han salongen och gick att promenera i parken. De togo vägen utåt
en hög klippudde, som sköt rätt ut i havet och på vilken var en
belvedere. Solen hade gått ner och kvällshimlen var redan svart, så att
stjärnorna brunno röda och stora genom den uppvärmda luften. Utsikten var
så fri och storartad man ville se; rätt ut mellan Capri och Ischia låg
havet öppet; i norr bakom Vesuv syntes blott ännu alpha av Stora Björnen,
men i zenith hade de Perseus, Cepheus, Andromeda och Cassiopea. De gingo
så långt ut på klippornas spets, att de hade under sig hela vattenytan,
vilken, lugn som en spegel, återgav hela den del av stjärnkartan som låg
i zenith.

Detta gjorde ett livligt intryck på honom att se himlen under sina fötter
och han började svärma. Han lutade sig fram över barriären och stirrade
ned i djupet.

-- Sen I, så nära ha väl aldrig syndare haft att komma in i himmelen; men
det är sant, jag är rik, och förr skall en kamel genom ett nålsöga...
Nej, det är icke så! Vad har jag brutit att jag skulle bli så rik, så
lycklig, att jag ej får gå ditin; jag ärvde den synden, det finns då
arvsynd och det trodde jag ej! Men Perseus föddes av Danae och ett
guldregn, och jag ser ändå honom med därnere; därnere, ja! Men himlen är
ju däruppe; då måtte det här vara det andra!

I detsamma kom ett stjärnfall i synbar riktning från zenith; han såg
endast reflexen i vattnet och blev skrämd av den ljusa punkten, som
tycktes komma underifrån rätt upp emot honom. Med ett anskri var han uppe
på barriären.

-- Jag kommer! utropade han och kastade sig med huvudet före ned i den
mörka spegeln, som spräcktes och förvandlades i en gnistrande kaskad. Han
syntes snart över ytan och lade sig lugn på rygg betraktande stjärnorna,
tills båt kom och tog honom.

-- Jag är så lycklig, var hans enda yttrande, när han fördes in till
hospitalet för sinnessjuka i Neapel.

                  *       *       *       *       *

Ultimus hade återfått sin avhandling jämte upplysning att samma
»upptäckt» var gjord ett par år förut och att den obestämbara kroppen
under spektroskopet visat sig vara oxalsyra.

Denna underrättelse skulle säkerligen ha förkortat hans liv om icke
samtidigt han fått veta, att systern blivit förlovad med en väl bärgad
person och att han därigenom befriades från varje ängslande omsorg för
henne.

Då han nu befann sig ensam och fristående, kunde han icke underlåta att
känna sig till en viss grad lugn och på samma gång en smula lycklig. Han
eftertänkte om icke detta lugn skulle kunna fixeras; vad som oroade
honom och jagade honom var det löfte han givit sig om återupprättandet av
familjens namn och glans. Men det fanns ingen, som hört detta löfte, som
han endast givit sig själv; han fann att hans olyckor härledde sig av den
enkla omständigheten att han satt nollpunkten på sin skala över lycka och
olycka för högt; återstod endast att flytta ner den och han skulle bli
lycklig. Personligen var han icke äregirig, alltså skulle detta ganska
lätt gå för sig.

Han började i lugn betrakta sin belägenhet i livet och fann den bra. Han
hade tre nätta rum att bebo, ordentligt bord, så stora inkomster att han
ej behövde neka sig något, och i det lilla samhälle han tillhörde åtnjöt
han högsta rang.

Han hade beslutat att icke göra några upptäckter vidare och övade sig
dagligen i resignationen. Härigenom inträffade, att han numera arbetade
utan feber, och se, han såg klarare igenom hela serier av fakta, vilka
han förut under oron gyttrat ihop; nu fann han med lätthet den ena nya
förbättringen efter den andra i arbetsmetoden och lyckades till och med
göra en »upptäckt», som gjorde fabrikens varor begärligare i marknaden.
Han hade förut levat i futurum, och därför blev allt imperfectum, nu
levde han fullt i den närvarande tiden, och därför hade han alltid en
fast trampad mark att gå ut ifrån, innan han tog ett steg framåt. Det
erövrade lugnet förlänade hela hans person och uppträdande denna säkerhet
som inger förtroende, vilket gjorde att han ofta togs till rådgivare i
bolagets viktigare frågor.

Inom året hade han köpt två aktier i fabriken och vid sista
bolagsstämman blev han vald till revisorssuppleant.

-- Den mannen kommer att gå långt, sade någon vid tillfället.

Själv trodde han ingenting, ty han visste av erfarenhet huru litet eget
arbete förmår.



Det gamla och det nya.


Vid fullt vårsolsken hade han stigit upp och klätt sig, därpå gått upp
till slottet på övningen i sabelföring och därvid av misstag fått ett
kvart-inomhugg i högra knäet, så att han avsvimmat. När han vaknade till
besinning, låg han ånyo avklädd till sängs, men han kände ej igen rummet.
En främmande doft av varmt vatten påminde om badhus och en stark
carbolsyrelukt om bårhus. Denna senare föreställning slog honom med
skräck, men då han skulle göra en vändning för att orientera sig, erfor
han en sådan häftig smärta i knäet, att han blev liggande som han låg.
Hans ögon föllo på ett tryckt anslag: Ordningsregler: § 1. »De sjuka böra
beflita sig om gudsfruktan och sedlighet». Han var alltså på sjukhuset
bland de levande, varom han blev dess mer övertygad när han läste § 2.
Patienten erhåller till frukost: 10 ort bröd, ett ägg, 6 ort smör
o. s. v.

Nu hörde han ett väldigt knakande, och så ett fnysande och frasande och
sparkande invid sig och så en rostig men dånande stämma:

-- Vad går du i för klass, min gosse?

Han vände på huvudet och såg att det stod en säng till i rummet och att i
denna säng låg ett stort bylte insvept i filtar; där huvudet efter all
beräkning skulle vara syntes endast en massa bindlar med tre små
öppningar på. Därefter blev han ond för att han togs för en scholaris och
svarade:

-- Jag vet inte med vem jag har den äran: mitt namn är Lundborg,
sörmlänning.

-- Det är detsamma, jag säger du ändå; jag är västmanlänning, av 1852 års
skörd och kallas vanligen »svinet»; det får du säga också; vi ska klinga,
när sköterskan kommer med mjölken. Hur gammal är du, min gosse?

-- Femton och ett halvt år, svarade den nykomne.

-- Det var betydligt, sa grisen när han fick potatis till kålrötterna.
Jag är trettiofem jag och har reumatism; det får man så lätt här i gamla
Uppsala om man ligger för länge. Jaså, du är bara femton år!

-- Femton och ett halvt...

-- Då vet du inte mycket om världen! Säg, hur trivs du på sjukhuset.

-- Trivs! Det är ju förfärligt att ligga här, när solen skiner så vackert
och träden börjar grönska.

-- Så ung du är! Inte är det vackert, när träden äro gröna; det är ju en
gemen färg och det där blåa sen på himlen -- det är ju så elemenskat
banalt; det där har jag sett nu i så många Herrans år och alltid är det
detsamma! Jag kryper därför in och lägger mig här, så snart det lider åt
sommarn, för jag tål inte värmen.

-- Och du finner dig här!

-- Förträffligt! Ser du, när man blir gammal som jag, så sätter man värde
på att bli skött och ombonad. Det enda som stör mig, är den här ronden,
när läkaren kommer med sina pojkar och de ska tala latin, gubevars. Jag
fick recidiv häromdagen när jag hörde en sådan där kyckling, som satte
cum med accusativus. Du ska få se att det inte blir tråkigt här -- vi har
vår lilla wira om eftermiddagarna.

I detsamma inträdde sköterskan:

-- Jaså, unga herrn är vaken nu; hur står det till? Den där stora också
har rört på sig.

-- Se en sån liten vacker gosse Mari har fått; nu ska hon sköta om honom
väl.

-- Unga herrn ska inte höra på den där stora otäcken; han har förstört så
mycket unga gossar här i stan, så det är en skam åt det.

-- Mari ska inte säga så där, för det har hon bara hört! Gör nu vad hon
ska och se om gossen ordentligt bara.

Sköterskan uppfyllde sina åligganden och gick.

-- Nu, sade svinet, skall jag spela för dig så att du somnar.

-- Spela? Vad menar du med det?

-- Jag skall prata för dig; jag har inte hört min röst på flera dar, och
då är det som musik för mig, när jag får höra den igen!

-- Ja, men du får inte tala sådan där materialism, som du gjorde nyss.

-- Nej bevars! För resten var det inte materialism; det var
Semipelagiariism, men det vet du inte vad det är, för du har inte gått på
kollegiet.

-- Å, sånt där läste vi i skolan, och Isagogiken med.

-- Isagogik! Vad är det för slag?

-- Vet du inte det! Det är ju sånt där, som handlar om bibelns -- mått,
mål och vikt.

-- Å, herre Gud, kallas det hm -- som du sa nyss. Det är för märkvärdigt
vad allting går framåt; det hette bibliska antikviteter i min ungdom; men
jag är en gammal hund, jag. Jag åkte hit på diligens; det var den tiden
då man kunde ta dimission på en fårbog och en tunna spisbröd i termin; då
kunde man spela Fortuna hos Forssens en hel eftermiddag vid en
sexskillings kopp kaffe; men det är sant, du vet inte var Forssens är; ni
kalla det visst bakelseanum eller något annat dumt.

Pang, small ett skott, så att rutorna skakade.

-- Nu kom första ångbåten i år; hör du så de hurra? Slinken skjuter som
en karl i vår. Du vet naturligtvis inte vem Slinken är; han som serverar
kanonerna vid Fördärvet; han lär ha varit student, säger man, men nu är
han schåare.

-- Är han mycket gammal nu?

-- Han är litet äldre än jag, men jag har en gård i Västmanland, det är
skillnaden, ser du. Jag skulle bra gärna vilja vara på ångbåten i kväll,
för de ha sådana goda toddar i förn; men det är sant, jag har inte frågat
dig om du kan spela knack.

-- Jag kan nog, men jag vill inte; det är ett löfte.

-- Jaså; till din mamma? Va?

-- Ja!

-- Nå! -- Vet du att jag har uppfunnit en ny dryck, som gjort mycket
uppseende i den musikaliska världen -- du vet inte att jag är sångare --
det är tydligt. Om du går in till Åkerstens, dit du aldrig brukar gå, för
ni unga gå bara på Taddis och Norbergs, och begär »Per Samuels rivare»,
så skall du känna en ljuvlig ting; ser du det var min stolthet, min enda
äregiriga dröm att få lämna mitt dopnamn till eftervärlden på en god
dryck. Jo, ser du, jag är den förste vissångaren i Uppsala, men du har
aldrig hört mig... Kör det inte med droskor ner på landsvägen? Jo min
själ; nu vet jag; de ha öppnat hovet i dag, och jag ligger här som en
stackare -- vet du vad hovet är då?

-- Eklundshov förstås?

-- Se, det kunde du! Annars vet ni fasligt lite, nutidens ungdom, men det
är därför att ni bara kommer hit och läser på examen, era kanaljer; förr
låg man här och studerade; men ni ha blivit så praktiska nu; ni går
hellre in i diskonten, än ni ligger och informerar som man gjorde förr,
för ni har lärt er att det blir uträkning i längden; det kommer väl den
dagen då studentkåren bildar ett stort aktiebolag -- nå du har väl inte
något diskontlån ännu?

-- Nej, men jag har en liten växel i banken; jag tog honom bra kort, men
de långa äro så dyra.

Nu började det att fnysa och pusta i byltet.

-- Växel, kort, lång! Vad säger du, gosse! Men du är ju inte myndig?

-- Å, de se inte på trassenten, bara man har en styv acceptant!

-- Om jag förstod huru en växel såg ut; vad är acceptant för slag?

-- Det är han som skriver mitt över papperet!

-- Det vill säga, han går i borgen?

-- Ja han måtte väl göra det, inte vet jag.

-- Nå hur får du en sådan där acceptant?

-- Man tar en livförsäkring!

-- Har du sådan med? Du var mig en baddare. Hör du, det där får du lov
att lära mig, med växeln!

-- Ja, det är så vigt; och så slipper man springa och bevittna
namnteckningarna.

Nu kom ronden; läkaren lade om gossens förband, varefter denne föll i en
feberslummer.

När han vaknade, sutto två främmande vid kamratens säng och spelade kort
på en stol. De förde samtalet viskande, och höjde någon på rösten, gjorde
byltet en hotande åtbörd med näven. När de en liten stund därefter gingo
sina färde, skedde detta så tyst, att han trodde de voro skuggfigurer av
hans feberbilder.

Då steg byltet upp och kastade av sig två överflödiga nattrockar, tog av
bindlarna från huvudet, gömde ljusen bakom ett par stora böcker och gick
fram till den sjuke. Han lade sin hand på hans panna, skakade på huvudet,
bredde sin filt över honom och gick tillbaka och satte sig på sängkanten
och ringde med benen.

Ljuset föll på hans ansikte, så att han kunde observeras av den sjuke.

Han hade ett jovialiskt ansikte, icke fult, med ytterligt trötta, men
icke slappa drag.

Den sjuke rörde på sig.

-- Är du vaken, liten? frågade den tjocke med låg röst.

-- Ja, kamrat.

-- Vill du att jag skall gå efter Mari åt dig?

-- Nej tack, jag är bättre nu.

-- Skall jag spela för dig mera?

-- Ja, men du skall vara rolig!

-- Rolig; ja, så att du får skratta åt mig! Det har jag varit nu i femton
år och därför är jag där jag är. Tänk, att låta folk skratta åt sig och
finna nöje i det? Fåfängan förstås? Men de förakta en sedan! -- Jag
känner mig så förb. sentimental i kväll! Har du varit kär, gosse?

-- Åja! Och du då?

-- Joo! Hör på! Nu börjas det; men det blir inte långt. Naturen hade
begåvat mig med en ganska ovanlig mage, korta ben, ett fult, fett ansikte
och en stark sångröst med en egendomlig näston, som kunde framkalla de
förfärligaste skrattsalvor. Jag var smickrad av den uppmärksamhet, som
visades min talang; jag slets från den ena bjudningen till den andra och
utbildades småningom till en lustigkurre, en gycklare; jag var med ett
ord en »rolig d-l». Mina visor voro många, och ledsnade den ena
generationen på dem, så kom det alltid en ny och fann dem roliga. Men så
for jag en sommar åt hembygden, där jag hade en liten flicka, som jag
tyckte om. Hon blev alldeles galen i mig och sa att jag var 'den
trevligaste karl hon visste. Jag tog hennes uppmärksamhet åt mig och
vågade en dag att i trädgården framföra min anhållan om hennes hjärta och
hand. Hon svarade med ett gapskratt och ropade på några andra flickor,
att de skulle komma och se på något riktigt tokigt. Jag försäkrade att
det var allvar, men hon skrattade ändå mer och sade att jag var utmärkt.
Jag måste hålla god min och vara utmärkt. Jag blev ledsen och förtvivlad
och sjöng inte på åtta dagar, utan sökte framstå så allvarlig som
möjligt. Hon fann mig först tråkig och till sist odräglig; det klädde
mig inte, sa hon, att vara så där, och hon erinrade sig med tårar i
ögonen huru syperb jag var på slotterölet, när jag kom i strumplästen och
en ut- och invänd nattrock och gjorde bocksprång och bondgrin. Då
föraktade jag henne! Bon soir! Och så var det slut!

-- Sjunger du aldrig mer!

-- Aldrig!

-- Så dum du är! Inte var det något att gå och sörja över!

-- Du vet inte vad kärlek är!

-- Gör inte jag? Det är en detalj av livet, och får icke vara mer! Vet
du, jag håller med din fästmö, att det inte klär dig att vara allvarsam.
Förövrigt skall jag fråga: vad är det som är så allvarsamt? Jag för min
del tycker, att det är ett stort gyckel alltihop; och vet du varför
människorna gå och se så tungsinta ut? Jo därför att de hålla sig för att
skratta! Du grinade åt allting och du fick hela världen med dig; gå på du
och flina och narra den där allvarliga masken av de hycklarna; du har en
stor uppgift, min bror!

-- Kors i Herrans namn så du talar, gosse; får ni lära er sådant i
skolorna nu för tiden?

-- Ja, det få vi! Lägg dig nu, så skall jag spela för dig. Du tror att
jag som ung har något att lära av din ålder; bort det! Allt vad du lärt
av livet har du läst i böcker, till och med din banala kärlekshistoria,
på vilken du tyckes grunda hela ditt kommande liv och som säkert blivit
ett kärkommet motiv för din lättja. Nej bevars, du har mycket mera att
lära av mig, ty det står ännu inte i böcker; du tillhör en förgången
generation, som jag väl känner, jag tillhör ett kommande, som du inte
alls känner. Du har läst om våra dagars världshändelser som man läser en
tidningsartikel, vi ha levat dem och diskuterat dem; vi ha upphört att
nära oss av er poesi, vi läsa ekonomi och naturvetenskap; vi anse
studenttiden som ett övergångsstadium, ni togo det som ett kall; vi slåss
aldrig på torget, anse det icke som en dygd att överlasta sig, förgripa
oss icke på varandras tillhörigheter, respektera den personliga friheten;
det kalla ni snobberi; vi kalla er prisade öppenhet för brutalitet, era
sentimentala famntag för råhet; ni kritisera era lärares välvilliga
suspenderingar av föråldrade stadgar, vi begagna oss av dem och tiga. Ni
hade åsikter färdiga om allting, ni sjöngo frihetssånger, ni hurrade för
representationsförslaget; vi hurra för allting, vi känna på oss att
någonting skall komma och därför avvakta vi; det blåser från så många
håll, därför göra vi icke fast våra skot; men för att icke stå redlösa,
hålla vi oss tillsvidare vid det bestående; vi äro konservativa därför
att vi frukta pöbelväldet. En konservativ ungdom! Det är exempellöst! Men
det har pöbeln gjort. Ni voro rojalister; vi äro färdiga att bli
imperialister om så behövs!

»Svinet», som med häpnad avhört detta utbrott, steg upp och gick ut i
korridoren för att säga åt sköterskan, att kamraten yrat, och bad att få
ett annat rum till natten.

Under det att sköterskan och kamraten vid fönstret tillagade ett kylande
pulver, fortfor den sjuke:

-- Ni kalla oss blaserade, därför att vi äro flitiga och kloka; tro du
mig, våra känslor äro mycket friskare där de ligga hermetiskt förvarade,
än edra som hängas utanför boddörren att flugsmutsas. Vad är det för
snack ni håller med er filosofi; ni tro att den runnit ur klassisk källa,
och då är det bara ren »upplysning» hundra år efter upplysningen; den
skulle ha gått in som en tidskriftsartikel i en tysk småstad; ni tyckte
att det var stort att gendriva läran om de yttersta straffen, det gjorde
vi redan i skolan; ni leva på de där magra skulorna, säga ni, ja, min
själ, det synes; men vi läsa dem, ty vi behöva dem i examen; ni tror att
tysk syntax är lika med filosofi, men ni vet inte att det finns en fransk
och en engelsk; jag läste de där korrekturarken en kväll och jag fann --
intet, inte en pinne för tanken att vila på; det är en torr
ekvationslösning, men där man redan satt in det önskade värdet på X för
att satisfiera -- -- -- Intresset är borta när man känner resultatet; det
där veta vi allt, men man säger icke sådant där, ty man kan misstaga
sig.

Nu kunde kamraten icke styra sig.

-- Jaså, du insulterar den store mannen; gratulera dig att du är sjuk,
annars skulle du fått ett kok stryk.

-- Han var icke stor, därför att han var betydelselös!

-- Skäms du inte, du vet icke att jag är Boströmare!

-- Jo! Det var ni alla; varför skulle då icke till och med du! O, du
stora tidevarv, som går i graven; det behövdes en professor i filosofi
för att narra ungdomen från att gå i kyrkan; du stora tid, som kunde
häckla det tidevarv då man dyrkade förnuftet; du slog ner förnuftet och
satte bondförståndet på tronen!

»Att vara är att förnimmas» -- det kliar i hjärnan, då den stora tanken
gör sitt intåg. God natt! Släck ljuset!

Sköterskan och Boströmaren konsulterade; och man stannade vid kalla
omslag om huvudet.



FRÅN HAVET



Sandhamn i storm.


Fyrtioåtta min. gissad distans O.S.O. till O. från Räntmästartrappan
ligger det natursköna Sandhamn på tre sidor omflutet av vatten och på den
fjärde av havet. När det blåser, går det stora vågor icke allenast på
havet utan även på land, ity att marken består av den finaste skrivsand;
eljest är det lugnt. När solen skiner är det vackert väder, utom vid
inträffande tjocka, då likväl endast fyrvaktarna och lotsutkiken åtnjuta
solsken. Se närmare väderleksrapporterna utanför telegrafstationen vid
Skeppsbron.

_Areal_: en mycket liten kvadratmil. Åker bestående av _ett par tunnland_
skursand, på vilken med mycken möda odlas sandhavre; men som man sedan
urminnes tider endast haft dåliga år, måste invånarna hämta all sin
spannmål från andra orter. I brist på inhemsk spannmål har ön låtit bygga
en kolossal väderkvarn, vilken ger ett förmöget utseende åt det
sädesfattiga landet. Av äng finnas några kvadratfot i tullens trädgård,
oberäknat ogräset på gatorna. Skogen består av 8,000 tallar och _en_
gran, vilken senare utgör ett föremål för Sandhamnarnas livliga beundran
och av barnen betraktas som en ytterst sällsynt växt. Tallarna förete ett
särdeles egendomligt yttre och se verkligen ut som de voro
predestinerade till »prickar». (Se Nautisk ordbok: en stång med en ruska
i övre ändan.)

Ljung och lingon äro öns huvudprodukter.

Alldenstund björken icke förekommer härstädes, skulle man måhända tro att
civilisation och uppfostran icke heller trivdes, men som man enligt
nyaste forskningar funnit, det kunskapens träd ej var någon björk, vilket
man förr trott, så har man uppfunnit nya, förbättrade metoder vid
undervisningen och vunnit särdeles gynnsamma resultater. Den skola som
Sandhamn själv håller sig kan ge intyg.

_Urinvånarna_[A] äro med kvinnor och barn omkring 300. De flesta innehava
statsämbeten. Av icke-tjänstemän äro alla hantverkare utom en permanent
badgäst och en brevskrivare, vilken, då han reste hit i oktober månad,
måste ge sig ut för att vara målare (kustmålare) för att undvika obehaget
att bli ansedd som galen -- ty så låga tankar hysa urinvånarna om sin ö
-- men vilket föregivande höll på att ådraga honom en svårare fiendskap
med ortens ambulatoriska målare, vilken vädrade en konkurrent, men
lugnade sig då han fick höra att brevskrivaren bara målade vatten.

  [A]  Här finnas barn på 10 år, vilka aldrig hava sett en
       häst! Man har varit betänkt på kamelavel, men
       kommunalstyrelsen har avslagit.

_Språket_ är den nautiska dialekten: talas både av herrar och damer.
Prov:

_En väderlekskonversation_:

-- God morgon, min fröken; vi ha en styv bramsegelskultje i dag.

-- Jag tror vi få nr 4 innan middan, eller

-- God morgon, min fru; han går på osten, tror jag.

-- Tror ni att vi få vackert väder? heter: tror ni att han går på norden?
o. s. v.

_Religion_. Männen äro i allmänhet gudfruktiga mot svårt väder. Jag har
icke hört någon som förnekat Guds existens, men tre som bestritt Kristi
gudom; eljest är den kristna religionen förhärskande, ehuru i mindre grad
om vintern, då på Sandhamn ingen kyrka eller präst finnes och predikan
endast hålles den varmare årstiden 2 gånger i månaden.

_Läsare_: _en_; idkar även borgerlig näring bredvid.

_Seder och bruk_: oklanderliga, likasom i en mindre sjöstad. De unga
männen spotta på golvet när de äro borta och hava den oseden att tugga
tobak när de inte röka; för övrigt utmärkta i alla avseenden, vartill
mycket bidrager kommunens beslut att ej tillåta någon spritutskänkning på
ön.

De unga kvinnorna gifta sig vid uppnådd mogen ålder, såvida någon friare
infinner sig; eljest fortfara de att vara ogifta.

_Huvudnäringen_ är statens tjänst samt fiske.

Sandhamn är lots- och tullstation. Inkomsterna lära vara utmärkta, vadan
de flesta lotsarna och vaktmästarna äro husägare, utom det att de finnas
som hava andelar i fartyg. Jag törs icke inlåta mig på några detaljer av
fruktan för att ådraga mina vänner taxeringskommitténs näsvisa
forskningar.

_Sjukdomar_ få ej finnas på Sandhamn, alldenstund det ej finnes läkare.
Emellertid lära icke så få i hemlighet vara bekajade med reumatism,
vilken sjukdom behandlas med en välkänd illasmakande dryck, kallad
»gök». (Se Naut. ordb.)

_Teater_: finns inte.

_Polis_: dito dito. _Gardister_: dito.

_Historiska minnen_: Elias Sehlstedt. Född 1808... dödsåret kan ej uppges
alldenstund mannen är odödlig.

Detta är i korthet Elias Sehlstedts Sandhamn -- ett egendomligt litet
ställe, dit bullret från den stora världen endast kommer en gång i veckan
om sommaren och om vintern sällan eller aldrig; havet med sina
utomordentliga föreställningar; fyrarna, målen för oförgätliga lustresor;
utkiken med sin präktiga arm- och bengymnastik; hamnen med sina
vinddrivare och sina nattliga sexor ombord; tullkammaren med sina viror
och telegrafen med sitt sköna brädspelsbord... å, om jag så ock toge allt
bläck som näsvisa brevskrivare och fullt misslyckade poeter ött och
sandade med hela Sandhamn, min beskrivning bleve ändå... Därför slutar
jag den och övergår till historien om de skeppsbrutna och kapten F. M.

Det var en förmiddag i medio av oktober -- en »nr 4» tjöt i knutarna --
bränningarna vrålade -- regnet trummade på rutorna -- med ett ord alla
möjliga djävulska åtgärder voro vidtagna utomhus för att göra en
aftonbrasa med toddy så angenäm som möjligt inomhus. Vi voro just
inbegripna i ett livligt samtal om reumatismens förbannelse eller syndens
inflytande på människokroppen samt undrade huruvida Chambord var
flintskallig eller rödhårig o. d., då dörren öppnas och in träder en
jätte, ledande tvenne mindre personer med ganska nedslaget utseende, samt
anhöll att på kungl. tullkammaren få en sjöförklaring uppsatt om
barkskeppet Neptuns förlisande å Finngrundet.

Presentation.

Kapten M. på Aimo. Kapten F. på Neptun med styrman X.

Sedan gastarna, ty såsom sådana mottogos de, välkomnats med en styv
bramsegelstoddy och sorgens beklagande var överstökat, uppsattes
sjöförklaringen med tillhjälp av förste styrmannens journal; och anföres
i korthet följande, vilket sedan skall romantiseras och kommenteras
enligt enskilda meddelanden.

-- Utdrag av journalen, hållen ombord å barkskeppet Neptun, som fördes av
undertecknad, skeppare, hemma i Malmö, på resa från Antwerpen till
Ljusne. -- -- -- --

-- -- -- Den 19:de kl. 4 på morgonen pejlades Eggegrunds fyr uti S.V. 1/2
V. med 5 min. gissad distans och vinden N.N.V. med tilltagande storm.
Övra märsseglet, storseglet och klyvaren fastgjordes nu, mesanen
inhalades på gaffeln, och vi vände undan vinden. Kl. 5 på morgonen
loggades 4 minuter, kl. 6 4-1/2 min., kl. 7 4 min. med styrd N.O. kurs
och 2-1/2 strecks avdrift från hållen kurs. O.N.O. 1/2 O. i behåll,
alltså med summerad distans 12-1/2 min.

Nu kommer det.

Vakten purrades till vändning, men törnade fartyget samtidigt. -- -- --
Kl. 8 steg vattnet i rummet över kölsvinet, och besättningen tillfrågades
om den ansåg att något mer kunde göras för fartygets räddning. Alla man
svarade »nej» och ansågo skeppet vara totalt förlorat och att det endast
återstod att söka rädda livet. Order gavs nu att båten skulle sättas i
sjön, och med stor och ögonskenlig livsfara kommo alla man i båten och
lämnades skeppet kl. 9 f. m. Tvenne skepp voro i sikte, varför nödflagg
hissades, vilket dock ej blev observerat av omnämnda seglare. Kl. 11 f.
m. lade en tremastad skonare back, vilken befanns vara skonertskeppet
Aimo, kapten F. M. på resa från Gävle till Grimsby, vilken bärgade båt
och manskap kl. 1/2-1 e. m. -- --

Härpå inkallades den bärgade besättningen, och 13 mörka figurer inträdde
och uppställde sig i bakgrunden -- de sågo allvarliga ut, ty de hade
förlorat sin lösegendom och det var ju ingenting att skratta åt --
tycktes för övrigt belåtna med att få komma i land. Sjöförklaringen
undertecknades av samtliga, och den officiella avdelningen av akten var
över. Nu inbjödos vi -- brevskrivaren, vilken såsom skrivkunnig biträtt
vid akten, fick följa med -- att se hur kapten M. kunde ha det på Aimo.

Kvällen hade blivit vacker -- stjärnorna gjorde sig så breda som möjligt
för att håna kapten C:s fotogenlampa på Korsö, vinden satt och visslade i
märsarna på de förtöjda fartygen, och på famnslånga vågor blevo vi
omsider framvräkta till det ståtliga Aimo.

Alldenstund både stewarden och konstapeln fått gå i land, dukade nu
kaptenen själv fram i kajutan vad huset förmådde och det var icke
småsaker -- danskt brännvin, norsk sill, svensk renstek, engelsk cakes,
holländsk hummer o. s. v., och då slogs dörren till brödskottet upp och
så börjades det.

Stämningen, som förut varit något blandad, antog nu en betydligt gladare
färg.

Kapten M. »förtalde» historier på den älskligaste skånska och upphov
jätteskratt under sitt röda skägg, som skulle skrämt nervösa personer,
om ej hans stora ögon uttryckt det mest godmodiga lynne.

Kapten F. lät då och då förleda sig till ett skratt, och så försjönk han
i en djup melankoli, vilken vi naturligtvis uteslutande tillskrevo den
förlust han lidit genom skeppsbrottet. Men det var inte där precis som
skon för tillfället klämde -- han kunde inte längre ensam bära på sin
sorg, utan måste förevisa ett halvt dussin fotografier av sin käresta.

Styrman X bara åt, teg och såg mulen ut.

Nu började kapten F. berätta några detaljer om skeppsbrottet.

När båten sattes i sjön var skeppskatten den första som sprang ombord, nr
2 var märkvärdigt nog kocken, vilken hela resan legat kränk, men nu
återfick sin vigör. -- Inga kläder fingo medtagas, ty båten var för liten
-- endast en säck med proviant och ett kärl med bomolja. Sjöarna voro
svåra, men -- nu kommer en underbar uppgift, som jag på flera sjömäns
hedersord ej har rätt att jäva -- så snart en svårare sjö var i
annalkande utslogs en kvantitet olja och se -- vågen lade sig! Denna
rörelse fortsattes tills Aimo omsider lade bi. Här visste ock kapten M.,
huruledes han blivit purrad av vakten och varskodd angående en prick, som
ej stod noterad i specialen -- man anlitade största kikarn och fann att
det var en nödflagg, man lade back, föll ur kursen -- och i våra dagar,
då man icke allenast icke lär bry sig om skeppsbrutna, såsom tidsödande,
utan till och med seglar mitt igenom dem som gå i vägen, var detta ganska
berömvärt. Med ytterligare livsfara lade båten till, och upp sprang en
ung man, barhuvad och med glädjen i ögonen, kastade sig i armarna på den
förvånade M. och tackade honom i det han nämnde honom vid namn med det
förtroliga Du. Igenkänningsscen. De båda sjömännen voro landsmän och hade
icke sett varandra på 7 år, då de bägge varit i livsfara på Malmö redd, i
det att en ångpanna på en närliggande båt sprang i luften. -- Slumpen
hade förökat det rörande och intressanta i återseendet.

Brorskålarna voro redan förbi och supén nalkades punschen, då kapten M.
avbröt: Mina herrar, nu kommer desserten -- upptog en smutsig säck från
durken och öppnade den. Det är kapten F. som bjuder. Ur säcken kom fram
en pressylta, en liten fruntimmerspsalmbok och en kolossal ost. Kapten F.
ryckte åt sig psalmboken . . . . . . . . . första bladet, på vilket stod
. . . . . . . . . . vid _hennes_ första nattvardsgång . . . ., vi togo
till oss pressyltan, som svärmor själv lagat, och osten, som under de
sekelslånga timmarna i skeppsbåten verkligen hade blivit »gammal», var
ganska välkommen för att dölja åtskilliga mer än vanligt sentimentala
sväljningar och befanns så ovanligt stark, att tårarna kommo i ögonen.

Nu kom punschen, och historierna, och visorna. Kapten F. glömde sig och
sjöng en yankeevisa, kapten M. en dansk -- jag tror det var om
»Christians Moer», en mycket välkänd dansk personlighet av halvt mytiskt
ursprung; sist kom turen till den tyste styrmannen -- han harskade sig,
men fick inte fram något.

På tillfrågan förklarade han att han kände sig ruskig, ty han satt i våta
kläder och hade förlorat sina ombyten. »Inte annat», och nu, på riktigt
sjömansvis, d. v. s. utan spår av prål, kastade jätten M. av sig rock
och väst och fortsatte sitt värdskap i sticktröjan.

Nu fick styrmannen mål i mun; och tänk, den gamle grobianen sjöng en
kärleksvisa av det mest oskyldiga slag och berättade i samma väva att han
varit ringförlovad sex gånger, men alltid haft otur hos fruntimmer,
varför han till sist i förargelsen gått och gift sig, samt uttryckte nu
sin stora missaktning för könet, till bekräftelse varpå han upptog ur
byxfickan spillror av en tavelram, några glasbitar och en fotografi,
föreställande ett fruntimmer med en liten flicka vid sidan. Om han hade
varit ensam skulle han nog givit några vidare jäv mot sitt kvinnohat.

Det var redan över midnatt och kapten F. hade smugit sig in i kojen och
sov ut efter de sista dagarnas mödor och bekymmer. Som vi ansågo det synd
att väcka honom, avslutades samkvämet och vi styrde hem under det
stjärnorna blinkade ännu klarare utöver havet -- det stora bindestrecket
mellan himmel och jord.



Huruledes jag fann Sehlstedt.


Klockan är 5 en augustimorgon på Dalarö. Solen håller på att arbeta sig
fram ur en hop trasiga Vandykbruna moln i öster, tullkarlarna snarka vid
öppet fönster i vaktstugan, en svart och vit flugsnappare fångar flugor
på gungbrädan ner vid tullbron, där kaptens ovåliga piga i går ställde en
smörbytta i solskenet; amerikanska flaggan hänger som en kulört
bomullsnäsduk på societetens flaggstång, måsarna äta frukost ute på
strömmen. Gästgivaren vaknar, och ser efter om gurkorna frusit, anställer
sina meteorologiska observationer och tar sig en sup inne vid
smörgåsbordet; men Dalarö sover än; och det är det man vet nere på
tulljakten, där fyra unga män i tur och ordning tvätta sig på skansen.
Jaktuppsyningsmannen ligger på knä vid masten och rakar sig framför en
spegelbit. Solen stiger; tjäran börjar lukta i fogarna på jakten,
gästgivaren tar andra supen. Röken stiger ur kabyssen, men den stiger
rätt upp; ingen vind!

Klockan är 6. Sällskapet ligger inne i kajutan och har druckit kaffe. En
och annan chagrinkänga börjar knarra på bron, en och annan resårstövel
börjar gnissla mot spikarna, en hel trupp kopparförhydda barnkängor
börjar smälla över våra huvuden. Dalarö har vaknat. Då börjar det
slutligen lukta rök i kajutan! »nu är det här!» -- »Vilket?» --
»Vädret!»

Loss för, loss akter! hissa på stora klyvaren, bär av, stick på skotet!
Segelsupen är intagen och vi äro ute, på tulljakten, på väg till
Huvudskär för att därifrån leta upp Sandhamn och se på Elias Sehlstedt,
ty det är ingen av oss som har sett honom eller känner honom.

Vi äro ännu inom måsarnas region. Stränderna äro beklädda med lövträd och
se ut som alla andra stränder. Nu gå vi om en udde. Bössorna klara! Vi
äro inom skrakarnas region. Mycket riktigt, där låg en kulle med
ungskrak. De yngsta springa på vattnet och modern förut. Fadern -- den är
aldrig hemma; för resten brukar han flyga sin väg när det gäller. Två
skott och familjen är gallrad. Nu gå vi ut genom sista gattet. Detta är
ejderfågelns region. Här ser förfärligt ut. Bara kala klippor eller
stenar, utkastade som tuvor i ett träsk, och det skulle se löjligt ut, om
inte havet utgjorde bakgrunden. Mitt i denna öde skärgård höjer sig för
våra blickar vertikalt mot horisonten en besynnerlig pjäs. Den ser ut som
en galge, men det är ingen galge, utan vid närmare påseende en tall.
Stormarna ha brutit av kronan och endast lämnat en gren kvar. Mitt på
stammen sitter en snusfjärding, som en fiskare slagit botten ur och hängt
upp för att ejdern skall lägga ägg i åt honom, och det är ejdern nog dum
att göra varje år.

Där simmar en skara ungejder. Nu börjas vilda jakten. Hal an på skoten,
hissa på toppen, lova! -- fall! -- Fåglarna springa på vattnet och slå
med vingarna, dyka och komma upp. Jakten, som seglar väl, vinner på dem,
och snart smäller ett skott. En trut, som observerat uppträdet, kastar
sig ned som en pil och försvinner med bytet som han slukat. Nu höjes ett
skri från alla kanter. Måsar, tärnor, labbar, svältor, knipor, kråkor
komma dragande i stora skaror. Där fick en mås en strömming. Han har
redan sväljt den. Men det är inte för sent ändå, tänker en labb, ty
djuren kunna numera också tänka, och han tar fart och angriper måsen uppe
i luften, tvingar honom att ge upp bytet, som redan börjar falla med en
hastighet lika med kvadraten på avståndet eller något ditåt. Innan fisken
nått vattenytan, har labben redan ätit upp honom och tittar sig om efter
mer. Nu komma havspapegojorna, svarta och dumma fåglar, framför allt
envisa. Om man gör sig besvär och går i land på en kobbe, där de ha sin
äktenskapliga tillvaro, kan man slå i högen med en käpp och döda så många
man har mage till, vilket kanske ej vill säga mycket, ty de äro traniga i
köttet.

Nu syns en stor sten med en stång på. Det är Huvudskär. Hundratals
fiskarbåtar ligga runt omkring. Detta är strömmingens älsklingsplats.

Emellertid har åtskilligt blivit annorlunda under dagens lopp. Måsarna ha
blivit hesare, kråkorna flyga åt land till, himlen har mulnat och vinden
har friskat. Toppen tas ned och lilla klyvaren tas fram. Vinden ligger
emot och vi få kryssa upp till Huvudskär.

Huvudskär är en klippa så stor som Skeppsholmen. Inte ett träd eller en
buske, intet gräs, bara ljung betäcker stenarna här och där. På denna
sten i havet bo några lotsar, några tullvaktmästare och 300 fiskare
under vår, sommar och höst. Dessa 300 äro inhysta i 10 kojor, uppförda av
strandgods, sönderbrutna åror, utslagna relingar, kvistar, ljung, lera
och jordtorvor. Havet är för fiskaren den gröna duken, som han spelar på.
Om kvällen sätter han ut allt vad han äger, sina dyrbara »bragder», om
morgonen tar han antingen in några tunnor strömming eller också
ingenting, eller också har han förlorat sin egendom i havets djup. Det är
skärkarlarnas Homburg, detta Huvudskär -- det är bara pistolerna som
fattas.

När vi anlände till Huvudskär blåste det redan sina 7 skålpund, himlen
var mörk och havet som bläck. Det var kväll. Nere vid stranden, på
havssidan till, stod ett kummel med ett vitt kors på. Det såg ut som ett
altare i ett gravkor. Här hade en dansk skonare förlist med manskap och
allt. Sjön hade redan börjat vräka och skummet fördes av vinden högt upp
på holmen. Ljungtuvorna lågo som remmar efter marken, horisonten, som
mörknat allt mer, röck inpå, små holmar försvunno i en blink, hela marken
dånade, man blev mörkrädd, ty det föreföll varje ögonblick som om denna
vattenmassa skulle sluka upp hela skäret.

Nere på jakten hade man emellertid fått toddyvattnet i ordning och satt
redan vid tända ljus och spelade kort på klaffen. När detta väl var
undangjort, trevade vi oss i mörkret upp till tullstugan, där vi skulle
beskänkas med en nattdryck. Det var det enklaste rum man kunde se.
Vitrappade väggar utan tapeter, en bänk, ett bord, en säng, i vilken den
vakthavande mästaren låg och rökte ur en svartbränd träsnugga. Nu tog vår
musikus fram sin Cremonesare ur sin jakarandalåda med röda sidenfodret
och spelade ur minnet Rohdes a-mollkonsert. Karlen i sängen reste sig upp
-- uppsyningsmännen, som sutto på sängkanten, höllo varann om livet och
jämrade sig -- talgljuset i buteljen snyftade och tårarna runno så strida
-- katten reste borst på ryggen -- stormen fyllde i pauserna och piskade
flagglinan mot stången -- jag har aldrig hört något dylikt. När han
slutat i ett pianissimo var det så tyst i rummet, att man endast hörde en
trämask knäppa i väggen. En fluga som vaknat kretsade omkring ljuset
tills hon med ett surrande kreverade över lågan. Stormen fortsatte.

När vi vandrade åter ned till jakten brann ett och annat ljus i kojorna.
Jag smög mig fram till ett fönster och tittade in. Där lågo trettio
personer. Vid ljuset satt en gumma och spådde i kort; vid Spiseln satt en
käring och »slog» i bibeln. Det finns många sätt.

En storm i augusti är endast en nyck. Nästa morgon var det stillt. Solen
belyste fiskarenas morgonarbete. Man hade just kommit in från sjön när vi
vaknade och var sysselsatt att taga ut skötarna. En hade fått ett par
tunnor på ett varp; i båten bredvid hade man inte fått ett liv på två.
Ingen hade förlorat. Havet låg blankt som kvicksilver och sjöarna hade
redan antagit formen av långa dyningar, som ännu kunde bryta på några
famnar. Det var ett egendomligt skådespel som nu företedde sig. Långt ut
till sjöss, där några undervattensrev lågo, sågs plötsligen den blanka
ytan avbrytas, en mörk vägg reser sig mot horisonten, den nalkas först
långsamt, nu springer den och i ett upplöser den sig i en kaskad av
skum.

Mot eftermiddagen hade det blåst upp en liten bris, och vi sträckte till
havs för att kryssa upp till Sandhamn, dit vi beräknade komma följande
morgon i god tid.

Det är en augustiafton. Solen är på nedgående och har endast några och
tjugo grader kvar till horisonten. Sällskapet ligger i nattrockar,
tofflor och pipor -- läsande, spelande bräde, sjungande -- på däcket,
under intagande av aftontoddyn. Första båtsmannen sitter i skansluckan
och klackar stövlar, den andra ligger och röker Svarta Ankaret nere i sin
koj. Sverge ligger som en lätt rökstrimma i väster. Längst i öster synes
en seglare. Seglen äro eldröda av den nedgående solens reflexer.
Kaskaderna därute vid brotten visa sig då och då, men äro nu
rosenfärgade. Havet har samma ton som luften. Det hela är som en enda
stor himmel. Några salar ligga och sola sig på ett skär. När de få sikte
på jakten utstöta de ett bölande och kasta sig i sjön. Kamraten med
flöjten tar upp ett stycke ur Wilhelm Tell. Om en stund sticker ett mörkt
huvud upp en kabellängd akter om jakten. Fram med lodbössorna! Salarna
äro begivna på musik. Det lurviga huvudet dyker ned för att ej mer visa
sig, och kustbevakarna anse sig ha gjort en förlust på 30 rdr.

Snart synas fyra andra lurviga huvuden kring jakten, som nu lovat och
lagt upp mot vinden. Sällskapet badar. Detta är något, att bada mitt i
havet, simma i den långa eldgatan solen till mötes och se huru röken
stiger upp ur kabyssen, där potatisgrytan är påsatt, och veta att det
finns brännvin i klaffen.

Klockan är tolv på natten. Det har redan mörknat och nu borde månen gå
upp, men det gjorde han icke. Men i dess ställe blixtrar det till vid
nordvästra horisonten, men icke starkare än när man tänder en
stryksticka, och så blir det mörkt några minuter igen. Detta är Korsö
fyr, Sandhamns första fyr, Sehlstedts gamla vän.

Här berättade uppsyningsmannen:

-- Sandhamn är en tämligen stor by med små krångliga gator och gränder.
På sista åren, sedan gubben tagit avsked från tullen och icke längre
bodde i tullhuset och om kvällen varit ute på något parti, gick han
alltid hem efter fyrn. Han pejlade Korsö i syd till ost, ända till
skomakarens knut, där tog han fyren, knuten och en vedtrave i ett streck
full syd och kunde så gå baklänges upp i sin gränd och in genom sina
grindar i kolaste mörkret.

Nu gingo vi till kojs, sedan vi även fått Grönskärs fyr i sikte och
således hade omkring fem mil igen till Sandhamn. Följande morgon, då vi
vaknade, befunno vi oss strax utanför fyrarna, som ännu brunno. Solen
skulle just gå upp bakom Grönskär, som stod där lik en gammal borg på sin
höga klippa, omgiven av en ganska vacker granskog. Fonden, ur vilken
solen skulle gå, bestod av lätta morgonskyar, kantade med det
briljantaste Cadmium. Högre upp belystes skyarna redan av solen. Ute till
sjöss uppfördes en annan scen. En ångbåt lovade och väntade på lots. Han
såg så osäker ut i rörelserna. Den kunde vara ett par mil ute.
Lotskuttern, med sin stubbade rigg och sin röda vad i seglet, kryssade
och tog slag på slag. Ångbåten höll ned emot honom så mycket han vågade
för grunden. Det var, som de hade haft förstånd bägge två. Ett tu tre
drabbade de ihop, ett ögonblick, icke längre än som behövs för att ge en
kyss, och nu fick ångbåten liv och hållning, tog en säker kurs och styrde
rakt på hamnen. Kuttern gick till havs för att göra flera sådana där
möten. Nu, alldeles som på regissörens signal, gick fonden. Tablå! Solen
bröt fram bakom Korsö, fyren släcktes i samma ögonblick, och himmel och
hav stodo i lågor. Grönskär dröjde några minuter ännu -- gubben B. går
inte så fort i trapporna han -- och måsarna skrattade åt honom och
löjorna tittade upp för att se om det var något mankemang med
maskineriet. De kände troligen gubben B., ty han skulle ha lagt fingrarna
på sitt astronomiska ur och svurit på, att solen gått för tidigt. Vi togo
i land vid Korsö brygga och beslöto att sova till fulla morgonen för att,
efter att ha besett fyren, sträcka in till Sandhamn.

Det fanns i sällskapet en ung, nervo-biliös person, som läst för mycket
estetik och fått för litet stryk i sina dar. Denne skillde sig från de
sovandes antal och gick i land. Jag höll utkik på honom och såg snart
hans sittande konturer avteckna sig mot luften från en klippspets vid
stranden. Han tog fram papper och penna. Då visste jag huru det stod till
och gick lugn till kojs.

På morgonen, när jag besökte platsen, hittade jag en mängd papperslappar,
vilka jag sammanfogade, och fick ihop följande dårskap, som här nedan
meddelas till varning för dem, som förläst sig på en känd
havsförfattare.

    Jag låg på kabelgattet,
    Rökte »fem blå bröder»
    Och tänkte på intet.
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Havet är så grönt,
    Så dunkelt absintgrönt --
    Det är bittert som chlormagnesium
    Och saltare än chlornatrium;
    Det är kyskt som jodkalium.
    Och glömska, glömska
    Av stora synder och stora sorger
    Den ger endast havet
    Och absint!
    O du gröna absinthav,
    O du stilla absintglömska,
    Döva mina sinnen
    Och låt mig somna i rö
    Som förr jag somnade
    Över en artikel i
    Revue des deux Mondes.
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --
    Sverge ligger som en rök,
    Som röken av en Maduro-Havanna
    Och solen sitter bredvid
    Som en halvsläckt cigarr.
    Men runt kring horisonten
    Stå brotten så röda
    Som bengaliska eldar
    Och lysa på eländet!
    -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

Vi stego upp i fyrtornet, beledsagade av fyrmästaren, vilken icke tycktes
ha fått tala med människor på långa tider, ty han ville aldrig släppa
oss.

Äntligen nalkas vi målet: Sandhamn. Vi se redan folk på bryggan. Är det
där Sehlstedt? -- Den där långa? -- Nej, det är tullinspektören! Än den
där korta! -- Det är bogserkaptenen. -- -- Vi blevo mottagna på det
vänligaste och förda ner i trädgården, undfägnade med frukost och punsch,
upptäckte att vi kunde sjunga kvartetter, och det blev middag. Men var är
Sehlstedt? Man iakttog en viss reserverad tystnad var gång hans namn
nämndes. Vi sågo dörrstycken uppe i tullhuset, målade av Elias själv, vi
sjöngo hans visor efter frukosten med pianoackompanjemang; men han själv!
Är han död, eller sover han? Äntligen ombeddes vi att i sluten trupp,
under tullinspektörens anförande, med sång tåga upp och hälsa gubben. Vi
gjorde så, travade genom den rysliga sanden upp till en backe, där en
rödmålad stuga stod. Den såg precis ut som alla andra stugor med en
förstugukvist; på en rabatt några dahlier och litet reseda. Ovanför
dörren satt ett förgyllt posthorn. Vi stämde upp och stodo i andaktsfull
tystnad, väntande att få se det glada huvudet sticka ut genom ett
fönster, som stod öppet! Sången var slut! Nej, det blev ingenting.
Slutligen gick vår anförare in och kom efter en stund tillbaka med
mannen, som syntes besvärad. Vi fingo sedan höra att han i sin blygsamhet
ej tyckte om några hyllningar eller förevisningar. Vi blevo föreställda.
Han bad oss vara välkomna, och så blev det tyst! Ja, så skulle vår
nyfikenhet ha blivit straffad och historien varit slut; men den gamle,
som strax därpå gick in, lämnade oss i skötet av sin familj. Han återkom
dock snart nog med konjak och vatten och hade skakat allvaret av sig. Nu
deltog han i sången, var vänlig och blid, men föreföll aldrig rätt glad,
och det troliga är, att han icke hade mycket att vara glad över. En
illasinnad kamrat inom verket och Sandhamnsbo hade uppträtt på ett gement
sätt mot den gamle, och nu hatade han sitt gamla Sandhamn och skulle
aldrig stannat där en dag längre, om han ej innehaft posttjänsten. Efter
några timmar lämnade vi den välvilliga värden, och han visade sig ej mer
den dagen. Det fanns dock en autografsamlare, som på eftermiddagen
avskickade ett brev, på vilket han kostade en rekommendation, endast och
allenast för att få Sehlstedts autograf. Varför skulle du störa den
gamles middagssömn! Förlåt honom från din himmel, Elias; det var för sin
fåfängas skull han gjorde det och icke för din!



På Kanholmsfjärden.

(Ett referat.)


Kanholmsfjärden ligger som en cirkus.

Vita märren gnäggar i sina brädfogar och Harö-kvarnen sträcker på armarna
och hjular på skogsbrynet -- Kanholmsfjärden ligger som en nysopad
dansbana, och sydvästen spelar Upp en dubbelrevad märssegelspolska.
Roslagarna ha valt Fjordholmarna till klädloge, och landsortstruppen
rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder
prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa
rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer för att ha
klara. Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilket för dem är lika med
att reva. Just som rikets 2,499 präster säga amen och solen visar tolv,
brinner ett skott av från chefsfartyget, lika precis som kanonen i
Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt
fjärdens norra gått. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords
halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hala an styvare om du
skall ha första priset; håll inte för kärt, din snålvarg! Familjen
Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när
Sagan passerar akter på Färdig.

Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjordholmarna i nästa
slag? Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. Klofallet har sprungit och
storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig, och Britannia försvinner i
norr och står snart i ton med det blånande landet. Men vinden har redan
blåst ut de brinnande förbannelserna, och nr 2 finnes inte mer bland de
tävlande. Johannes Johansson ska lära sig att reva, så slipper han sådant
där. Och så gick det för fullt -- alla tolv. Nu har Vingåker gått över
till andra stranden och lagt sig mellan Vita märren och Skarpö för att
utgöra målet och sköta sin del av kontrollen. Återigen en paus, varunder
Roslagarna arbetade nere på östra delen av fjärden, och de lustfarande
ångbåtarna förde varjehanda musikaliskt oväsen på västkusten. Nu komma de
dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar för-om,
för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön,
där de snart alla 10 -- en till utom Britannia hade på ett obekant sätt
förkommit -- lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen.
Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats
för-om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär
samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att
vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran,
varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade
utsikter att komma först eller gå i kvav. Nu ville det sig så, att fyran
var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker
medtävlarens avsikt, och hade han full rätt att segla ner elvan, men
denne uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram
syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv.
Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det
skall börja manövern, förrän någon upplyser om att de hålla på som bäst
att segla, och verkligen skönjes en och annan vit fläck i fjärran, inte
större än en mås i naturlig storlek. Förstoringen ökas. Nu äro de här.
Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar,
fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter; i samlad galopp
vänder han och så med sträckta tyglar full trav, skummet fräser om
bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och
inte dammar det heller och inga hundar och inga gatpojkar! Vad tycks om
sådan löpning? Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar
med huvudet bakåt och är skön som döden. Varför skulle du vara snål i
sista ögonblicket? Din herre och man skulle eljest ha fått dricka din
skål ur en silverbägare i marokängsfodral! Det där klädde dig inte, sköna
Violet, såvida icke det var artighet mot den vackra Danskan, som förvred
hjärnan på alla karlar den dagen. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet
inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och
sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra Danskan med sitt
etatsråd och sin stora klyvare. Det fanns en gammal båtälskare ombord på
vår ångare, och när han fick se Naja greps han av en sådan passion till
den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt
svårmod, så att han varken åt eller drack!

Detta är ett mycket egendomligt fall av mania. Emellertid

Sejlene faldt,

da steg det:

-- Hvor er Ormen Lange,

kommer ikke Olaf Tryggvason?

Ja, så steg ropet! Hvor är Dagmar? Kommer icke Dagmar! Nej, det kom ingen
Dagmar; hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det
omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte Esther med
sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och
inte Eol och inte Gurli. Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och
Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria. Och så blev middagen
färdig, och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas
pristagning. Det är en ganska vacker husslöjd detta Roslagsboarnas
båtbyggeri, som egentligen bedrives i Väddötrakten. Där gör man till och
med skonare och briggar som bevaras av några bondpojkar, vilka aldrig
varit till sjöss, men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både
till England och Frankrike. Huru långt de drivit sin färdighet, kan man
finna av uppgifterna, som utvisa att storbåten Sagan tillryggalade banan
endast på elva minuter längre tid än Ariel. Tänk om en Sagan eller en
Bernhardina en dag skulle få den äran att tvätta sina tjäriga bogar i en
Ariels aristokratiska kölvatten och känna en tretungad flagg på sin
oskrapade gaffel! Elva minuter äro ingen evighet och värre har hänt!

Solen har emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få
färg. Harökvarnen, som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi.
Vita märren kastar en skugga stor som Cheops' pyramid, och mästaren på
Kanholmsfyren slår på olja. Svärtorna komma sträckande och leta upp sina
nästen, sedan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som
aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går
med brådskande steg ner till stranden. Sedan han sett sig försiktigt
omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen
salt! Ja, det är det! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker
dem noggrant. Det är verkligen tång! Ja, det är det! Sedan kastar han en
vittomfattande blick utåt Dalarögattet! Detta streck är havet; och han
fotograferar tavlan på sin näthinna. Om han kunnat dröja ett par timmar
till, skulle han över sydöstra landet ha fått se Sandhamns fyrar; två
ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och
då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna
kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och
sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita luvor
och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster; solen har ledsnat
på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger
sig. Äro vi i väg än? Se så där ja! Loss!



Markus Larsson advokat


För några år sedan avled historiemålaren D. i en vindskammare långt upp
på Norra Badstugatan. Mannen kom mycket riktigt i jorden, blev någon tid
därefter synlig i Illustrerad Tidning och beledsagades till glömskan av
några medlidsamma biografiska upplysningar. Vore icke hans namn upptaget
i Boijes målarlexikon och hade icke Carl XIV Johan förevigat hans
bataljmålningar på ett slott, skulle mannen ovillkorligen varit dömd till
förintelsen.

Dahlström tillhörde nämligen den sortens människor, som tagit till sin
uppgift att stöta sig med folk, och denna sin uppgift vidhöll han
konsekvent, vilket icke skulle ha varit förenat med några vidare obehag,
om han haft tillräcklig tur, men detta måtte han på ett eller annat sätt
ha saknat efter som han aldrig »blev något», som man säger.

Emellertid var gubben en ärans man med gammalmodiga vanor. Långt bort på
Badstugatan, på andra sidan om Surbrunnsgatan, hade han, som nämndes, på
gamla dagar slagit sig ner och hyrt en vindslägenhet med trädgårdstäppa,
som jag i egenskap av bekant pojke till hans pojkar hade nöjet att gräva
och ansa. Denna min lust för trädgårdsskötsel, som likväl egentligen
vaknade vid höstarbetet med äppelträden, förskaffade mig entré i huset,
där jag snart fick mig ålagda varjehanda små uppdrag, bland annat att stå
modell eller kolorera planscher. Och att Dahlströms oförmåga härrörde av
förakt för eller brist på modell, såsom en biograf påstått, vågar jag
alltså jäva, och det kan kostymförvaltaren vid de kungl, teatrarna
likaledes göra, ty så granna kläder som vi då fingo bära, har jag aldrig
varken förr eller senare burit, och de voro just hämtade ur teaterns
garderob.

Om figurerna ändå blevo inkorrekta, så var det mitt fel och icke
sönernas, ty den äldste var en jätte till kroppen och »skapad» till Carl
X, vilken konung D. som oftast älskade att framställa. Den andra sonen
var en lång räkel med ett Pfaltz-Zweibrückiskt ansikte och tjänstgjorde
som Carl XI.

Denne son är nu död, och »Carl X» är farmer i Sydstaterna.

Det var en afton åtta dar före jul. Jag stod utklädd till dalgosse och
bar på en litografisk sten, som skulle föreställa en dalkarlsklocka.
Gubben satt och tecknade: de båda Carlarna stodo och kolorerade
litografier på ett strykbräde samt tittade då och då hånande efter mig om
jag skulle tröttna.

Det drog i armarna och bultade i pulsarna, men jag hade fast beslutat mig
att icke' tröttna förrän gubben själv sade till om att upphöra. Detta
glömde han dock vanligen. Då öppnades dörren, och in trädde Markus
Larsson som räddaren, ty gubben steg genast upp och hälsade honom.
Larsson var nämligen en av de högst få, som någon gång besökte den gamle,
och D. var förtjust i honom, ty han disputerade så bra och hade mycket av
D:s oppositionslynne i sig, vilket gjorde hetsiga diskurser möjliga.

Larsson befallde genast fram romtoddy, och samtalet var snart i gång.
Larsson yttrade sig alltid med en avgjord bitterhet mot allt vad
människor hette och avlades att lägga i dagen en hårdhjärtenhet och
cynism, som var honom alldeles främmande, ty han var i grunden en mycket
lättrörd natur, vars goda hjärta ofta försatte hans person i brydsamma
omständigheter. Samtalet kom händelsevis in på kapitlet om att hjälpa,
och Larsson yrkade avgjort på att man aldrig skulle hjälpa någon
människa, ty »det vore att korrigera Försynen, som sände både gott och
ont». Härvid uppstod en ytterst långspunnen och djupsinnig tvist, som
ändades med att Larsson berättade ett äventyr om huruledes han en gång
skaffade en människa två års straffarbete, då han ville hjälpa honom från
tre månaders enkelt fängelse.

Det är denna skildring jag skall söka återgiva i Oratio recta såsom den
då stod för mig under det han berättade. Historien var visserligen endast
ämnad att meddelas upplysningsvis, men under gången av berättelsen, som
han med sitt ofantligt utvecklade färgminne småningom återkallade i alla
dess detaljer, insåg han att den i sig själv ej var nog intressant och
därför måste målas på, ty att han skulle minnas vad han tänkte vid
kortspelet eller huru luften såg ut vid den timman, då han passerade
Skägga, kan icke gärna vara möjligt. Emellertid fick jag vara vittne till
ett arbete, som på en gång var diktarens och målarens, som jag
visserligen aldrig förgätit, men som jag bäst kan framkalla ur minnet
genom att föreställa mig berättaren. När han gav en naturskildring rörde
han handen såsom om han fört penseln, och när han talade om solnedgången
såg jag reflexerna i hans öga. Jag såg huru novembervinden blåste genom
hans mörka, yviga hår; huru mustascherna höjde sig av indignation när han
stod inför domaren, och huru ett besynnerligt vekt ursinne gnistrade ur
hans ögon när han, hånande sig själv, parodierade sitt försvarstal. Hela
mannen verkade som cinnober och asfalt, hans livfärger.

Det var sol och det var likbår, eldsken och natt, kanske även något
avgrund och lågor. Han tillade sina substantiver epitet, vilka verkade
som rött bredvid blått; adverber från mörkrets regioner togo adjektiver
från himmelen under armen; han gjorde ett superlativ över superlativen
utan att begagna svordom, och han komponerade med toner: det var
färgläran, tillämpad på språket.

Han fantiserade kanske största delen, men det var vackert, och därför
vill jag försöka att återge det; kan jag det icke -- då har också jag
fantiserat.


=Markus Larssons berättelse.=

-- Det var i början av december för så och så många år sen -- det minns
jag inte. Sandhamn låg som ett fyrfartyg ankrat i havet. All förbindelse
med land var slut, ty det varken bar eller brast, och man hade
provianterat för tre månader. Fyrarna voro icke släckta, ty havet gick
ännu öppet, men man hade icke sett ett fartyg på tre veckor.

Det var eget att iakttaga huru infamt goda alla människor blevo så snart
vintern kom. Alla småstadstvister upphörde. Man spelade sitt domino på
ölstugan i all fredlighet; man lånade till varandra än det ena, än det
andra till livets uppehälle, ty man kunde aldrig själv gå säker från
brist.

Det var, nog av, en decemberafton. Snön hade redan fallit och satt sina
vita överdrag på kobbar och skär. Det blåste en dubbelrevad
märssegels-kultje, och termometern föll. Telegraftrådarna sjöngo
jämmerligt om kommande kyla. Lotsarna sutto inne och drömde vid ofantliga
teknorrar om torra kläder och varma bäddar. Men på telegrafstationen
sutto jag, telegrafkommissarien och den infrusna prästen på Möja, som
inte kunde komma hem i brist på lägenhet, och spelade wira. Jag har
alltid hatat kort, men därför roa de mig ibland.

Vi svalkade oss med romtoddar ur stora glasbägare, tillhörande
telegrafverket och avsedda för lokalbatteriet. Jag hade just tagit bort
prästens turné sju med en gask på fyra och skulle till att visitera
talongen. Spelet var galet, men jag beräknade mitt folk.

Kommissarien var en försiktig räknekarl, prästen en deciderad kanalje,
som å sin sida tog mitt lynne i beräkning och visste att jag skulle
misskänna honom. Jag ansåg alltså avgjort att han icke hade några kort;
den andra hade ett sjuspel och jag själv icke ett kort, alltså skulle det
finnas något i talongen. Då började med ens relaiet att skramla... -- --
-- . och ovanpå det . -- upprepade gånger.

-- Det är bara mamsellen i Vaxholm som vill prata, sade kommissarien, som
icke ville försaka njutningen av att se mina illusioner om elva spel gå
överbord. Skramlet fortfor. Jag plockade och vände på lapparna utan att
få syn på en enda figur.

Nu blev larmet värre.

Det eldade om donen, det fräste med utropstecken och det haglade
skällsord, tills slutligen klockan började ringa; då steg kommissarien
upp, och jag lade mig.

Det var Stockholmarna. Sedan några officiella okvädinsord blivit
utväxlade och lodet uppdraget, framkröp följande 20-ordiga
privattelegram, som för visst folk blev uppslaget till en rätt sorglig
historia.


=Lotsåldermannen, Sandhamn.=

Skonerten Jensina avgått Malmö. Väntas möjligen i kväll. Utkik av nöden.
Ankra på banken. Bogserare telegraferas.

                                                 _Flygarsson_.

Nu blev det oro i byn, och få minuter därefter syntes tvenne lotsar med
nattkikaren klättra upp i tallen, vilken tjänade som utkik och varifrån
man kunde se ända till sex mil ut till havs.

Klockan åtta rapporterades en lanterna synlig i syd till väst. Kuttern
gjordes klar, och 6 man rustade sig till färden, som lovade att bli rätt
intressant, ty mörkret var ogenomträngligt, snötjocka väntades, och sjön
var svår, allt omständigheter som gjorde att jag beslöt följa med.

Snart hade man skottat snön av däck och revat det av frost styvnade
storseglet. Under tiden satt jag nere i kajutan och värmde mig vid
kaminen. Vid den svaga belysningen av ett talgljus tog jag interiören i
betraktande: fyra britsar med fårskinnsfållar, en dragkista med klaff,
ett lotsreglemente, en psalmbok och några brödkanter, avsedda till
brännvinet.

Inom några minuter märkte jag av ljusstakens rörelser att vi voro utom
hamnen; jag surrade staken och stuvade psalmboken och reglementet.

Nu började båten att hugga, så att brödknallarna hoppade av
förskräckelse, och i nästa ögonblick låg jag utsträckt baklänges som i en
gungstol. Jag gick upp och tog mig fram på det isiga däcket, tills jag
kom till kabelgattet, min favoritplats. Jag hade beräknat att få hålla
mig i fockstaget, men det var redan upptaget. Där stod Otto Viklund, en
ung lots, och stirrade ut över havsytan.

Jag sporde an honom, under det jag höll mig fast i spänntamparna på hans
päls.

-- Vem har uppassningen i kväll?

-- Det har jag.

-- Är Otto rädd?

-- Å fan heller; men i kväll känns det så underligt!

Karlen var vit om nosen och såg hemsk ut.

-- Vad har hänt?

-- Om han är tyst får han väl höra!

Jag blev litet -- jag vet inte hur jag skall säga -- men situationen var
gynnsam för vidskepelse. Vi hade just släppt Korsö och höllo kurs ut
emellan Södergrundans och Stålbådans bojar.

Framför oss endast en mörk vägg, så tjock, att man liksom kände huru det
skulle ta emot när som helst, och på väggen två ljuspunkter. Den ena
Grönskars fyr, lugn och orörlig; den andra skonarens lanterna; orolig som
en lyktgubbe, än uppe, än nere. Och så i mörkret höjde sig en ännu
mörkare kropp; det var en sjö. Han reser sig hotande, högre än våra
huvuden, han går mot oss, han springer ljudlös -- nu är han här.

Nu blixtrar det till; mitt på den mörka vågen står en ljus cirkel, och
vid skenet ser jag den hemska gröna färgen, som i nästa ögonblick blir
likvitt. Vi äro uppe på vågen och skummet yr omkring oss, men återigen
ser jag den lysande cirkeln flamma till och försvinna i mörkret. Jag
rycker lotsen i rocken så att det brakar i knapparna:

-- Såg du inte?

-- Jo visst, det är från vår lanterna!

Jag vände mig om, och ljuset från lanternan, som vi hade hissat på
toppen, föll mig i ansiktet. I detsamma hördes ett klämtslag, tungt och
dovt som en brandsignal. Nu var det lotsens tur.

-- Hörde han? viskade han konvulsiviskt, och jag kände huru hans
andedräkt rimmade sig i mitt hår.

Ett klämtslag till!

Jag kände att jag frös ända ner i stövlarna och att håren reste sig på
pälskragen. Ja, aldrig i mitt usla liv har jag känt mig så liten, ty jag
stod mitt emot det oförklarliga. Ingen kyrka fanns på tre mils avstånd.
Någon klockprick finnes ej i hela Svenska skärgården, skonaren kunde icke
ha en så stor klocka, och till på köpet kom ljudet nedifrån.

-- Detta betyder något, sade lotsen, ja, ja, jag vet nog att man inte kan
undgå sitt öde. Vet herrn jag ville lega ut vakten i kväll och bjöd
pojkarna tio riksdaler, men ingen ville! Vi få väl se!

-- Tror Otto på skrock?

-- Man ska inte kalla för skrock det som inte äret!

Jag lät samtalet vara slut, ty jag hade just ingenting att tillägga.

Vi voro snart ute på flacket och höllo ner emot skonaren, som kryssade
för att komma in. Om en halv timme hade vi honom rätt för-ut och höllo
oss nu efter för att passa på när han skulle vända.

När vändningen var gjord, brassade han back och lade upp mot vinden.

Det avgörande ögonblicket var inne.

Kuttern höll fullt och sköt akterifrån fram utmed läsidan. I detsamma kom
en sjö, lyfte oss upp i jämnhöjd med märsen, och med ett språng satt
lotsen uppe i vanten. Jag kastade en blick ned på skonaren, och den
översikt jag hann taga verkade lugnande. Konstapeln, som stod i öppna
kabyssdörren, skakade grötkitteln på krokarna; kocken skurade knivar;
kaptenen tittade ut ur kojen i skjortärmarna och hälsade ett lugnt
godafton; alla man stodo klara vid brassarna -- det var en bit hemliv i
måsperspektiv på ett par sekunder -- och vi voro åter ute i mörkret.

Jag gick ner, lade mig på en brits och funderade. Även jag hade blivit
vidskeplig.

Därpå tog man upp brödkanterna från durken och serverade brännvin.
Kaminen rödglödgades av de hyggliga lotsarna, som svepte mig i fårskinn
och tvungo mig att liggande spela smutsiga kort på byråklaffen.

Under en animerad mariage inlupo vi åter i hamnen och mottogos icke av
några oroliga hustrur eller jämrande barn.

Jag sov mycket illa om natten och hörde i sömnen huru man knackade på
fönsterrutor, ropade namn på lotsar och bullrade med rundhult.
Dessemellan tog blåsten ett tag i takresningen, gastkramade skorstenen på
min stuga och trängde in mellan hull och skinn, så att de lossnade
tapeterna lossnade än mera och ett regn av murbruk smattrande rann ned
mellan rappningen och tapeten. Tittade jag då upp, blinkade Korsö fyr med
sitt klipska öga liksom ville han viska om något -- men jag hade ingen
håg att höra på, utan kröp ned under täcket.

På morgonen passerade jag vid min vanliga promenad grupper av tystlåtna
lotsar med hemlighetsfullt utseende. Det hade hänt något. Jag frågade,
men fick undvikande svar. Slutligen talade man om att Otto hade satt bort
skonaren. Då ringde det i öronen på mig, och jag tänkte på klämtningen.

Framåt middagen kom bogseraren i land med den bärgade besättningen och
den förolyckade lotsen. Åldermannen stod nere på bryggan och tog emot.

-- Hur i Herrans namn har du burit dig åt, Otto?

-- Jag vet inte, jag; det var mitt öde. I fjorton år har jag fört in
fartyg och i mycket svårare väder, men nu skulle olyckan vara framme, och
då kunde ingen hjälpa, svarade Otto med fullkomlig resignation och
förföll i tystnad.

Härpå bröt kaptenen på skonaren ut i en skur av förbannelser över lotsen
och lovade att ta ut ersättning till sista skillingen, om så lotsen
skulle gå ifrån gård och grund. Detta gjorde ett starkt och obehagligt
intryck på alla de närvarande, och jag avlade i tysthet en ed att hjälpa
lotsen, om någon van var, skulle det också gå löst på skepparen, ty jag
kände på mig att lotsen var oskyldig, och att det fanns dolda motiv, dem
jag för en upplyst domare skulle dra fram i dagen.

Sällskapet for till staden, lotsen för att avvakta krigsrättens hållande.
Jag var ute och åsåg bergningsarbetet samt gjorde studier -- ovanligt
sorgliga.

Därpå skaffade jag mig ett sjökort, ett lotsreglemente och Klints
navigation samt började studera. Sedan jag så under förmiddagarna
observerat platsen och pejlat fyrarna, sammankallade jag de sex som varit
på vakten. Jag frågade dem om de hade något ätt anföra till kamratens
försvar.

De hade ingenting.

Kompasserna hade befunnits nyjusterade och riktiga; vädret var mulet, men
ingalunda disigt; själva mörkret var gynnande för fyrarnas pejling, och
strömsättning fanns inte därute. Saken var alltså oförklarlig. Lotsen var
känd för stor ordentlighet och brukade aldrig supa, men han hade varit
litet besynnerlig dagarna förut, ty hustrun hade just då varit mycket
sjuk, och han hade vakat om nätterna.

-- Där ha vi en punkt, tänkte jag.

-- Vad straff tror ni han får?

-- En tre månader!

-- Straffarbete?

-- Det blir väl fängelse, som vanligt.

-- Han skall vid min salighet gå fri, så sant jag heter Larsson, nu svor
jag på't!

Gubbarna sågo förvånade på mig; jag tackade dem för upplysningarna och
gick.

Otto kom tillbaka, nedslagen, och hade erkänt allt. Nästa krigsrätt
skulle sitta om åtta dagar, och då skulle han få sin dom. Jag tog honom
i enskilt förhör och fick småningom ur honom sex fakta, som jag ansåg
vara friande; dock fann han skamligt att skylla på hustruns sjukdom.

-- Var du lugn, min gosse, och se om din gumma, så följer jag med dig
till stan när du skall in nästa gång, och lita på mig, du!

Den stackars lotsen gjorde så även. I fyra dagar skrev jag hans
försvarstal, och sedan lärde jag mig det utantill. Detta var nästan det
värsta. Mitt över ön, på andra sidan utkiken, låg stranden alldeles
blottad för havet. När då det blåste havsvind, kunde sjöarna vräka sig
många famnar upp på den släta sandstranden, och det var dit jag begav mig
för att få en lämplig lokal för min fingerade sjökrigsrätt.

Rätt ut till havs syntes de två masterna snett skärande horisonten; strax
i ost Svartbådans spira, och längre bort Grönskars fyr.

Där kom en lång, genomskinlig sjö; han var vit i huvudet: det var
auditören. Jag sprang ut på sandbottnen när återsvallet drog sig
tillbaka, och strax kom en stor, tjock, grön kommendörkapten och sopade
ut mina spår, men låg i nästa ögonblick krossad vid mina fötter. Jag
talade mot vinden och vågen; sandhavren böjde sig och slopades, men reste
sig igen tills nästa våg kom. När jag hunnit till mitten av talet, glömde
jag bort resten och fortsatte på fri hand, kom ifrån ämnet, och slutade
med en förtvivlad bön om nåd.

Detta förargade mig, ty jag stod endast på min rätt, och jag njöt när
sanden piskade mig i ansiktet som en bestraffning för min feghet.

Krypande uppför klipporna, ty vinden skulle ha slagit omkull mig, begav
jag mig upp i skogen, åt några ruttna lingon och började om igen för mitt
nya auditorium.

Den sjunde dagen var inne, och vi skulle resa. De inre fjärdarna åt
Vaxholm till hade varit isbelagda, men blivit uppbrutna av en stark
ostlig vind. Otto, hans broder och jag skulle anträda den svåra färden,
seglande i en liten öppen båt. Klockan 12 på middagen stodo vi resklädda
nere vid stranden. Det var ett par grader kallt, vädret var klart, och
med den vind vi hade, beräknades 8 eller 10 timmar till Vaxholm, där vi
skulle ligga över natten.

Jag var beredd på allt, och sedan vi inne hos några lotsar fått
åtskilliga färdknäppar, hade modet stigit i en så oerhörd grad, att jag
icke fastade mig vid att båten endast var avsedd för tre personer och
ändå lastad med en strömmingsfjärding, åtta tomma brännvinskaggar och ett
par säckar med kläder, så att, när vi krupit ned, båtkanterna endast lågo
ett kvarter över vattnet. Storseglet, en större uppsprättad säck, och
focken, i förhållande därtill, hissades på, och vi voro till sjöss. Otto
satt till rörs, brodern skötte focken, och jag satt midskepps vid
strömmingsfjärdingen.

Sinnesstämningen var alls icke melankolisk. Jag trakterade en mungiga,
som jag fått av en holländsk sjöman, och brodern sjöng yankeevisor. Vi
rökte våra snuggor i samma lugn, som om vi suttit hemma. Solen började
redan att rosfärga snön på de östra kobbarna, då vi anlände till
Smörasken. Här plockade man litet sten i båten. Detta föreföll mig
misstänkt, men man skyllde på Kanholmsfjärden och på den friskande
vinden. Vi lade ytterligare i land på Hasselkobben, där supen av samma
namn togs, ty nu skulle vi ut på öppna sjön.

Solen gick ned, och i västra horisonten hade mörka molnmassor hopat sig
som berg. Ibland brusto de, och ut ur den svarta väggen flöt, som ur en
vulkan, en massa rött ljus, så intensivt, att ögat bländades och såg
allting ännu svartare sedan. Det började stänka framifrån stäven;
samtalet tystnade; snuggorna slocknade; sjöarna blevo allt högre, och
båtens rörelser oroligare. Man kände varje nyck av vinden. Då ryckte det
till i seglet, läsidan låg under vattnet, och det forsade om fötterna.

-- Stick på skotet! skrek jag ofrivilligt.

-- Är han rädd? frågade Otto och höll an lika fullt. Då teg jag. Båten
pressades nu fram med slaksidan så hårt, att intet vatten kom in mera. I
stället slog sjön över från lovart. Framåt gick det, så att det pep
om'et. Då sprang fockskotet. Båten girade till, seglet flaxade och slog
så olycksbådande, att jag verkligen blev rädd. Hela företaget syntes mig
så oerhört oförskämt, så löjligt djärvt, att jag började skratta. Jag
satt liksom mitt i sjön. Vatten in i båten, halvkrossade sjöar bak
ryggen, skummet som ett yr fram i fören, och läsidan ett kvarter under
ytan. Emellertid började jag frysa, ty vattnet gick över pälskragen och
sög sig ner efter ryggen. Fötterna voro i vattnet till smalbenet.

Snart var skotet lagat, och vi i full fart igen. Jag började tänka över
belägenheten. Otto hade krupit upp på lovartsidan. Över kavajen hade han
dragit en vit sticktröja, som gjorde ett lika kallt intryck, som det av
skjortärmar. Den sista röda solreflexen föll på hans mörka ansikte. Varje
gång jag varnande tilltalade honom, svarade han med ett dovt skratt och
blev därefter tyst. Var han drucken? Det vet jag ej än i dag. Eller
tänkte han segla oss i kvav i sin förtvivlan, ty han var förtvivlad,
fastän han höll god min. Jag knäppte emellertid upp pälsen, för att vara
beredd, upptog försiktigt min kniv och avskar oförmärkt snörena på mina
lappjäxor. Därpå stack jag den uppslagna kniven in i pälsärmen, fast
besluten att kapa skotet vid förefallande behov.

Ju längre vi kommo ut på fjärden, dess större andrum fick vinden, och
sjöarna blevo allt längre. Till råga på eländet började jag frysa, men
vågade icke bedja om brännvinet, ty jag var rädd för varje rörelse man
gjorde. Otto hade emellertid gjort fast skotet och började ösa. Då såg
jag upp mot vindsidan; det svartnade på en fläck, och efter oss rusade
fram på vattnet en kåre, jag skulle vilja kalla den en ande, ty den var
osynlig, fastän man såg dess mörka spår.

-- Stick på skotet, eller jag kapar! -- och kniven var framme som en
blixt. I samma ögonblick satt jag med benen i vattnet, kände en stark arm
fatta om min handlove, och båten reste sig igen. Skotet var oskadat, och
det var räddningen. Då sade brodern med ett irriterande lugn: segla inte
så hårt, Otto, och därpå: herrn ska inte vara rädd, för det här ä'
ingenting.

På detta sätt gick ytterligare en halv timme, och det blev mörkt. Men
fram mellan focken och staget såg jag den lilla Kanholmsfyren, som lyste
med sitt fasta, orörliga sken, och som skulle verkat lugnande, om icke
mina nerver varit så ytterligt retade av de oupphörliga ryckningarna.

Jag fick dödsfantasier. Locket hade fallit av strömmingsfjärdingen, och
jag såg med avund på de vita skepnaderna, som sovo där så lugnt med öppna
ögon. Även de hade dött i blomman av sin ungdom, under stilla promenader
i de dunkla tångskogarna därnere på den otäcka sjöbottnen.

I min betryckta ställning måste jag se på dem, ty jag kunde icke vända på
mig, och vad jag än tänkte på, såg jag alltjämt de öppna röda ögonen
stirra på mig. Då förstod jag, varför pappa lade tolvskillingar på
systerns ögon när hon var död. Jag filosoferade över min stryksticksask
för att förströ mina tankar. Jag såg ännu en ring efter stearinljuset som
jag släckte i går kväll, ty jag begagnade alltid asken som ljussläckare.
Jag erinrade mig vad jag hade läst just då, vid det där ljuset, innan jag
somnade i min varma säng. Det var en obegriplig filosofi, som jag lånat
av prästen. Som jag aldrig viker i böcker, utan fäster pagina i minnet,
erinrade jag mig genast sid. 26, där jag slöt. Det handlade om Kant. Det
enda jag fattat av den mannens för övrigt underliga läror var imperativet
att man måste tro. Nu rock det till igen. Jag beslöt mig för att tro, men
min hjärna var så förvirrad, att jag ej visste på vad.

På Otto trodde jag inte mera, ty han var tydligen bortkommen och dessutom
ej att lita på, då han ju nyss hade satt bort en skonare. Brodern var
visserligen bättre, men han satt vid fockskotet. Så där raglade min
hjärna av och an mellan för och akter, tills jag slutligen tror att jag
trodde på Kanholms fyr, med en hemlig reservation, i händelse vi snart
skulle komma i lä under landet.

Mycket riktigt. Ryckningarna upphörde och med dem dödstankarna, och när
vi strax därpå passerade »Vita Märrn», vilken stod likt ett vitt spöke på
sin klippa, kände jag mig som hemma hos mig, och satt redan och öste i
allsköns rö efter en valfången styrkdryck. Jag nickade vänligt åt fyren
och tackade för gott sällskap, varpå vi vände ned mot ett annat ljus, som
sken mycket oroligare, men också mycket varmare -- det var smedens, hos
vilken vi skulle rasta.

Vilken vällust att få gå i land och räta ut sin domnade kropp efter en
sådan färd!

Vi sutto snart framför en stockeld inne hos smeden, där man höll på med
julrustningar, och talade om det överståndna som om en lustig bagatell.

Sedan vi ätit och druckit, började vi att leka. Man dansade efter
mungiga; hundarna skällde och hoppade kring golvet som galningar; själva
Otto hade glömt sin sorg, och ingen frågade om orsaken till den sena
resan. Där berättade även Otto om anledningen till den underbara
klämtningen. Det var ledvagnen som fockskotet löper på, vilken lossnat i
den ena ändan, och sedan tjänstgjorde som en slags stämgaffel.

Snart sutto vi åter stuvade i vår båt och skulle börja kryssningen över
fjärdarna ned till Vaxholm. Jag hade noga förvissat mig om att inga
större vatten förefunnos på den återstående vägen, och litade dessutom på
de nyförvärvade själskrafterna.

Det dröjde dock icke länge, förrän ett nytt elände började, sju gånger
värre än förut, och jag insåg snart, att fjärdar kunna vara ganska
stora, fastän de äro små -- för lotsar. Vi dublerade »Silverkannan»,
under fara att bli sönderslagna mot det branta berget.

Månan hade emellertid gått upp och stack fram mellan trasiga moln, vilket
gjorde uppträdet ännu hemskare, ty nu såg man eländet i all dess storhet.
Sjöarna voro svarta som bläck, och månljuset låg som drivet silver,
fläckvis. Det stötte på likvagn. Brodern, som satt i fören och höll
utkik, hade dragit på sig en svart oljerock, vilken alltjämt vättes av
sjöarna och när ljuset föll på rockens tunga, skarpa veck, såg mannen ut
som en järnstaty. Vinden kom rytande över landen och kastade sig handlöst
ned på båten, som pressades och våndades. Då vi vände under land, hördes
ett ögonblick suset i de snöiga granarna eller viskningen i vassen,
varvid jag tänkte: Herre Gud, den som vore i land! -- Så voro vi åter ute
igen, och då vaknade alla goda föresatser. Du har varit ett svin,
Larsson, men kommer du med livet från den här färden, så skall det bli
folk av dig, tänkte jag helt vackert. Jag var icke annars rädd för sjön,
men nu voro mina nerver ytterligt försvagade, helst som den artificiella
sinnesstyrkan började blåsa bort. Jag domnade småningom av och förföll i
en slags osalig dåsighet. Pling, plang, kling, klung, klong, lät det
plötsligen. Jag vaknade och lystrade. Omigen! Det var glasharmonika,
speldosa, fortepiano, men det var vackert tillsammans, och jag blev helt
varm. Musik på sjön i månskenet, mitt på fjärden!

Kling, klang, ett långt kratsch som av en kransåg, och båten stannade,
mitt i sjön.

Det var isen. Stort alarm! Seglen ned och årorna ut.

Jag vill endast tillägga att vi rodde två mil mot vinden och under
ideligt pianoackompanjemang till Vaxholm. Första milen rodde jag, den
andra sov jag. När jag vaknade på Trälhavet, hade jag huvudvärk, ty
mössan hade fallit av. Jag yrade och såg i månskenet Kristus på korset
mellan de båda rövarna avteckna sig över skogen och var fullt övertygad
om verkligheten av synen, tills man senare förklarade den helt enkelt
vara en avtacklad tremastare, vilken lagt sig i vinterläger vid en
strand.

Om natten sovo vi i Vaxholm, och jag var frisk följande morgon.

När vi gått på ångbåten som skulle föra oss till staden, leddes två
tjuvar ombord och förtöjdes på fördäck, där de utgjorde föremål för
publikens giriga blickar.

Detta försatte Otto i en mycket dyster sinnesstämning.

Vi hade likväl icke hunnit längre än förbi Tenö, då han glad och nyter
kom fram och bjöd oss på kaffe i försalongen. Han hade sålt sin
strömmingsfjärding (min strömmingsfjärding) åt en passagerare. Stackars
gosse!

                  *       *       *       *       *

Klockan tre kvart till tolv stodo Otto och jag utanför kanslihuset på
Skeppsholmen, efter att ha styrkt våra sinnen med en frukost på
»Mässingsstången».

Kanonjären, som postade utanför, hade redan anställt ett förberedande
förhör med min stackars vän, vilket jag förgäves sökt avstyra.

En och annan officer hade börjat komma. Vi gingo in och satte oss i
förmaket eller rättare förstugan. Nu kom skepparen med sitt ombud, en
lång mäklarclerk. De hälsade lotsen med verkligt medlidande och kastade
misstänksamma ögon på mig. Under den rysliga väntan som härpå följde
framviskades mellan båda kärandeparterna ett samtal, rörande sig kring
försäljningen av lotsens gård. Det kokade i mig, men jag teg.

Målet uppropades, och vi trädde in i sessionsrummet.

Kring ett svart bord sutto sex officerare och en civil. Ordet fördes av
en liten person med tre streck på halsen och ett på huvudet samt en stor
sabel om magen. Vid dörren satt en väbel, som skulle agera allmänna
åklagaren, men han kom aldrig längre än till dörren och aldrig ett ord
hörde jag honom säga. Skepparen och clerken ställde sig på den högra,
lotsen och jag naturligtvis på den vänstra sidan.

Sammankomsten öppnades med ett vänligt rytande i riktning åt mig: Vem är
det?

-- Åhörare, svarade jag.

Protokollet från förra rannsakningen upplästes och justerades. Har du
något att invända, lots? sporde ordföranden.

Lotsen skulle till att svara, då han avbröts av skepparen, som började en
harang. Lotsen fortsatte även, likmätigt befallningen, att tala.

-- Tyst lots, du ska lära dig att tiga när folk talar! skrek auditören,
som i sin tur tog ordet av ordföranden.

Då skrek jag så mycket jag förmådde:

-- Jag skulle anmäla mig som ombud för lotsen!

Skepparen bleknade, auditören blev stum, och bisittarna knäppte av sina
koppel och sågo otåliga ut, ty de hade tänkt att få gå hem så fort som
möjligt. Man viskade och kastade på mig ursinniga blickar, vilka inneburo
allt det förakt som ligger i ordet »brännvinsadvokat».

Slutligen avbröt ordföranden: Det kan icke nekas.

-- Namn?

-- Larsson.

-- Karaktär?

-- Marinmålare.

Ögonblicket var inne. Det var jag som var den anklagade. Jag darrade på
benen som en stackare, men jag kände att det fanns någon osynlig
närvarande, isom stod över hela sällskapet i makt och myndighet och som
bragte dem till tystnad. Det var _lagen_, som gav mig rätt att tala och
befallde dem att tiga.

Jag började med ett: Mina herrar!

Ordföranden försökte att gäspa, och auditören låtsade läsa i en bok.

I ett andedrag hade jag rullat upp inledningen. Jag talade om det viktiga
ögonblick i livet, då kvinnan skall föda barn -- lotsens hustru hade
nämligen just varit ute för den åkomman; jag skildrade modersglädjen,
kanske den renaste som ges i detta usla liv, där man om morgonen står upp
som en hederlig karl och om aftonen lägger sig som en Långholmare. Jag
lämnade en diagnos efter Hartman på sjukdomen _insomnia_ eller
sömnlöshet, vilken verkligen är en sjukdomsform, fastän man icke tror
det. Lotsen hade icke sovit på tre nätter, alltså var han icke
tillräknelig. Härpå följde en livlig skildring av vår utfärd till
skonaren. När jag kom till de märkvärdiga klämtslagen, såg jag alla nio
ansiktena vända emot mig. Uttrycken kunde jag ej läsa, ty jag var för
upprörd, och som jag stod emot ljuset, låg hela rummet svart och
ansiktena syntes endast som nio vita fläckar i mörkret. Jag slutade
inledningen med en framställning av människans obetydlighet i förhållande
till världsalltet och isynnerhet till det oförklarliga.

Härpå följde försvaret. Lotsen hade tagit fartyget utom sitt distrikt och
hade således intet ansvar. Vad pejlingen av fyrarna beträffar, så litar
en lots hellre på sina landmärken än på en usel kompass, som kanske är
falsk. Fartyget förde järnlast, och därför litade han ej till kompassen.
Vad landmärkena beträffar, så behöver man bara vara aldrig så litet
sjövan, för att veta huru de skenbara avstånden förändras vid olika
lufter. Här målade jag en marin med snö på landen och mist i luften.
Lotsen vore alltså i dubbelt mått oskyldig, men än mer, han var icke
allenast oskyldig, utan kaptenen var den brottslige. Han hade sovit när
olyckan skedde, och nu står det i lotsreglementet att »befälhavaren
ansvare själv för manövern, dock efter lotsens hörande». Här hade dock
inrotat sig den vanan, att man betraktade lotsen som befälhavare, så
snart han satt foten ombord. Detta missförhållande måste ändras, ty
lotsen är icke navigatör, endast vägvisare. Han kan icke logga, behöver
icke kunna ta ett bestick, icke känna varje fartygs segelduglighet. Man
tror att man skall få ha lotsen som en slags Kristus, som vid varje
olycksfall skall bära alla sjökapteners synder. Icke så! Svenska
handelsflottan skall nog inse att dess intressen icke skola så
vårdslösas; tiden är inne för en reform, och nu skall reformen ske -- nu
eller aldrig!

-- Men sjöförklaringen, invänden I, mina herrar. Den är falsk, svarar
jag; den är lögn från början till slut. I veten kanske icke huru man gör
en sjöförklaring? Jo, skepparen, just han som oftast ligger och sover,
sätter upp en redogörelse över ett förlopp, som han aldrig sett, och
sedan läser han upp den för besättningen, som till hälften består av
utlänningar, vilka ej kunna ett ord svenska, och så skriva de under på
salighetsed. Och det skall få gå på detta sätt, tror man? Jag skulle
kunna anklaga dem för mened, hela sällskapet; men det gör jag inte. Nu
har jag sagt min tanke, så sant jag heter Larsson, och att vad jag sagt
är sant som dagen, det kan ni ge er djävulen på, hela surven! Och härvid
slog jag näven i bordet så det rungade.

Stormen bröt lös; jag hade förlorat besinningen. Sablarna skramlade, och
jag minns ingenting vidare, förrän jag befann mig ute i förstugan, dit
ett par kanonjärer hade haft den artigheten att förpassa mig.

Jag irrade ut i staden, förtärd av harm och vanära. Icke vågade jag söka
upp lotsen, som nu ovillkorligen var störtad. Mörkret föll snart på, och
jag befann mig smygande utanför »Mässingsstången», för att se om jag
skulle upptäcka brodern och få veta utgången. -- Förgäves! Då gick jag
till »Freden», för att få mig något att äta. Den förste jag fick sikte
på var skepparen. Han satt ensam vid ett bord, lutade huvudet i handen
och såg mycket bedrövad ut. Tänk om min anklagelse tagit skruv och jag
störtat honom i olyckan! tänkte jag vidare. Ja, men jag vill inte göra
_någon_ människa något ont. --

Jag gick fram till mannen.

-- God afton, kapten! Hur gick det?

-- Varför kunde ni då inte ha sagt ett ord till mig först, innan ni gick
åstad och fördärvade saken för den stackars lotsen!

-- Vad fick han?

-- Två år!

-- Ja, men jag går till högre rätt!

-- Gör inte det, herre, det här är ingen vanlig domstol!

-- Men mitt försvar!

-- Jo, det var vackert! Första delen skulle nog ha verkat som
förmildrande omständigheter, men den andra! -- Ni hade ju orätt i varenda
punkt, utom i det att ni framställde lotsen som lögnare, ty han talade ju
emot sitt första erkännande. Och icke nog med det: ni höll på att sätta
mig i omständigheter, som kunnat bli svåra nog. Ni tror kanske att jag
ville gossen illa? Tvärtom, jag ämnade genom auktion rädda hans gård åt
honom. Detta har ni nära nog omöjliggjort. Ni tror kanske att jag har så
roligt själv? Ni vet inte vad det vill säga för en skeppare att sätta
bort sitt fartyg. Jag får börja om igen som styrman. Jag skulle hem och
gifta mig ty jag har fästmö; men därav blir nu ingenting, ty jag
förlorade allt mitt, som jag hade med mig. De beskyllningar ni utkastade
mot mig upptogos begärligt av clerken, som rapporterar dem till mina
redare, och vem vet vad öde de kunna bereda mig! Nu skall jag hem till
julen över Östersjön, och det blir ingen lustresa i öppen båt! Vad jag
skall leva av till våren vete Gud. Herre, ni hade gjort väl om ni hållit
munnen!

Som en fördömd sprang jag ut från mannen och såg aldrig mera varken honom
eller lotsen. Kanske inte det var en trevlig historia?

-- Å, för trevlighetens skull så... men inte bevisar den heller, att man
icke bör försöka hjälpa sina medmänniskor, invände D. Man skall bara inte
vara dum.

-- Man blir det, så snart man åbäkar sig med att hjälpa folk. Kom till
mig, om du är i knipa, och lyckas du att röra mig, kan du vara säker om
fängelse eller stupstock, allt efter som jag känner mig hjälpsam.
Människan är en usel komposition, och jag är den uslaste av alla -- god
natt!

Och med hatten djupt nedtryckt över pannan och händerna nedborrade i
fickorna, störtade Markus Larsson på dörren och skyndade med långa steg
gatan framåt, som om han velat springa ifrån minnet av den olycklige
lotsen.



En timma ombord.


Jag sprang upp på fallrepet och var ombord på briggen »Warrior». Dalarö
låg snart bakom oss och vi höllo ned åt Vaxholmsleden. Efter att ha
utbytt några ord med kapten gick jag fram åt skansen för att få ostörd
läsa hennes brev. Omöjligt! Jag blev tilltalad av första styrmannen. Då
gick jag ut på bogsprötet, satte mig på eselhuvudet och med armen örn
förstängstaget började jag läsa. Det svartnade för ögonen, jag läste om
och om igen! Jag kysste brevet, jag kysste kuvertet om och om igen! Jag
ville kasta mig i framför bogen och låta kölhala mig tills alla känslor
blivit kylda och alla suckar kvävda! Det var slut! Hon hade tröttnat!

Då ringde skeppsklockan, och konstapeln kom aktningsfullt och frågade om
jag ville spisa middag med kaptenen. Jag beslöt att säga: tack, nej! men
gick. Vi åto något salt och sedan något torrt, samt drucko något, som var
mycket starkt -- och mycket. En vit hand serverade. Jag talade visst
engelska och svor rysligt. Sedan gick jag ut på däck. Nu började jag
urskilja föremål. Jag gick på ett golv sluttande som en scen. En gris
sprang omkring och försökte titta över relingen. Höns och gäss plockade
korn ur en vit hand. Mellan nakterhuset och kajutan stodo blommor i ring
kring en grön bänk. Det var en trädgård. Jag satte mig i trädgården
bredvid en kvinna. Vi började tala -- jag minns inte på vad språk! -- Det
blåste kallt. Jag drog pläden om mig. Då rock det till vid min sida. Hon
hade knäppt igen sin vackra plyschkappa om min fula yllepläd! Jag steg
upp och gick in i kajutan. Där fanns ingen. Jag tog en stryksticka och
tände eld på mitt brev, tände eld på kuvertet. Jag ville än en gång
berusa mig av doften och lät röken stiga upp och kyssa mitt ansikte.
Röken tog mig på orden. Ruset kom. Det bultade vid tinningarna och
mörknade för ögonen, som sågo bilder av mer än vanligt virriga former.
Vid varje fartygets rörelse kom en frossbrytning över mig, så våldsam,
att klockan hoppade ur västfickan. -- Till sist föll jag ned på durken
och skulle ofelbart legat avsvimmad, om jag icke slagit huvudet mot
spottlådskanten. Detta räddade mig, ty av smärtan vaknade jag till
besinning så mycket att jag kunde stiga upp och lägga mig i kaptenens
soffa. Nu var febern i full gång. En vit hand -- alltid den vita handen!
Varför det då? Kanske emedan det bara fanns fyra sådana ombord. En vit
hand hällde i mig whisky -- o, vad det var ljuvt! -- även whisky kan vara
ljuvt! I en blink grep jag efter den lilla handen och förde den till mina
läppar; i en blink byttes om hand, och jag mötte tvenne iskalla ringar!
Detta återgav mig besinningen.

Jag blev ensam i kajutan en stund. Då kommer konstapeln in. Han betraktar
mig med misstänksamma blickar. Därpå lägger han sig på knä på durken,
petar upp en inskuren järnring och öppnar en lucka; där nedsticker han
en lång metallstång och vrider den några slag. Jag började tänka, att
karlen ville borra oss i sank, men beslöt att uppskjuta med skrikningen.
Nu lutade han sig ned mot metallstången, satte sin mun därintill och
började suga. Ett stort vällustigt grin smög sig över hela hans fula
ansikte; halsådrorna svällde och ögonen blevo röda. Jag förstod ingenting
utan föll i vanmakt! När jag vaknade igen, stod karlen vid min bädd och
lade kuddar under mina fötter, så att dessa nådde i höjd med
kajutsfönstret, allt under det hans kropp gjorde slingrande rörelser. Jag
ville återigen skrika, ty jag trodde att man seglat bort med mig; att vi
voro ute till sjöss, men märkvärdigt nog kände jag intet av de rörelser,
som karlens kropp antydde. Var jag galen eller var karlen. Hade jag
fötterna vid huvudet eller huvudet vid fötterna? Det gick runt omkring
för mig!

I detsamma blixtrade den vita handen genom rummet, och en örfil nedföll
vid mina fötter på konstapelns ansikte.

-- Go to hell, you damned rascal! o. s. v.

Det stod en stor grovlemmad kvinna mitt i rummet, och inom ett ögonblick
var karlen fattad mellan båda axlarna och utkastad, varpå följde ett
häftigt buller, som när man bryter sönder en stol, och i ett moln av
yllekjortlar försvunno tvenne förfärliga vådor i röda strumpor genom
dörren.

Konstapeln hade vittjat spritdurken och var drucken. Jag vände mig åt
väggen och sov ända till Vaxholm. När jag vaknade följande morgon på
hotellet, var jag frisk till kropp och själ.

Vid min säng stod läkaren. Han kände min puls och såg lugn ut. Därpå
lämnade han mig ett papper. Överst stod: Vaxholms apotek. Därunder satt
faslackad och med apotekets sigill försedd en vacker ljusgrön remsa av
det fatala kuvertet, varunder stod skrivet:

»_Innehåller arsenik_».



HÄR OCH DÄR



Våren på Djurgården.


Av alla årstider är våren erkänt den mest obehagliga, isynnerhet för den
som bor på Djurgården och älskar ett ordnat levnadssätt. Jag flyttade dit
ut i höstas, när de långa behagliga skymningarna kommo, och solen gick
ned redan kl. 4,15, och jag bodde där ända till den 12:te maj, då jag
flyttade in till staden.

Som jag ej hade min sysselsättning hemma, kunde jag endast under aftonen
njuta av det lugna behaget att bo utom en tull. Allting var så reglerat
och gick sin gilla gång. Jag visste alltid, att jag skulle bli överfallen
av två hundar vid 6:te lyktan på flottbron, och detta hade blivit ett
sådant behov, att jag saknade dem när de ej kommo, och jag ångrade mig
bittert, att jag i min ficka burit sten ända från Skeppsholmen för att
jaga bort dem. I hörnet av Allmänna gränd stod alltid en polis och sov,
varannan kväll den med stora polisongerna, och var tredje den med de röda
mustascherna. Mellan Manègen och Hasselbacken började några fulla karlar
att hojta, och Kille på Alhambra skällde. När jag så kom in på mitt
vanliga toddyställe, sutto flickorna och sydde, jag läste högt för dem ur
en aftontidning, och ingen störde oss. När jag så kom dit där lyktorna
slutade, gick en rysning över ryggen och det blev mörkt för ögonen.
Smutsig om benen letade jag mig hem och rev mig alltid på en spik när jag
vred om portnyckeln.

Det låg ett visst behag i detta. Så levde jag lycklig tills den olyckliga
februari månad trädde in. Jag fick icke mera tända min lampa kl. 5, ty
solen ville ej gå ner. Den 7:de blev jag överfallen av 3 anemiska barn,
som ville sälja blåsippor -- jag har alltid hatat blåsippor. Detta
upprepades sedan varje dag. Den 9:de väcktes jag kl. halv 8 av en bofink,
ehuru jag ej ville vakna förrän kl. halv 9. Denna efterföljdes snart av
flera, som varje morgon förnyade det störande uppträdet. I början av mars
blev saken betänkligare. Jag kom in på mitt schweizeri -- i salen stodo
sex soffor, 5 voro lediga, den sjätte -- min soffa var upptagen. Jag
satte mig i den femte och tog in konjak -- varför skulle jag dricka
toddy?

Jag hade länge anat detta. Blev så varmt i luften med solsken till.

Överrocken blev grön på axlarna och vit i knapphålen. Halvårsgamla
fläckar stego upp ur schoddyns mossiga gravar, hatten uppblöttes av de
för jorden välgörande vårregnen och lade sig i djupa veck över pannan.

En kväll -- jag vill försöka att glömma den -- kom jag in på mitt
aftonställe. Ingen hälsade på mig, ingen plats fanns ledig -- jag måste
sitta i farstun vid kuskarnas bord och dricka absint -- varför skulle jag
dricka konjak?

Det var bittert. Nästa morgon skulle dock göra mitt öde fullständigt.

Flottbron var indragen!

Den som bott på Djurgården, vet vad dessa ord innebära. Jag försökte med
ångbåten, men han lade alltid ut när jag kom. En gång låg han vid andra
stranden, och då höll jag på att försona mig -- men sedan dess gick jag
kring Ladugårdslandet, ty jag ville icke ha slumpen att tacka för en
lycka som jag förtjänar.

Olyckorna hopade sig.

Jag hade ett vackert strandparti som jag höll på att studera. Ett
avtacklat fartyg låg förtöjt en kabellängd från land. En morgon hade
akterkättingen sprungit, vinden var sydlig, vraket red för ankaret och
tavlan var oduglig. När det blir N. N. O. ½0. får jag motivet igen. Detta
har jag inte tid att vänta på.

Jag hade utsökt en grupp björkar, som skulle tecknas. De stodo i en
backe, där jag icke visste, herr D:s villa skulle komma att stå. Nu har
man sprängt bort förgrunden och huggit ned björkarna; därför blevo icke
träden utförda på min tavla, som utställdes på Akademiens högtidsdag.

Solen sjönk den sista aftonen bakom Kastellholmens flagga, jag vandrade
framåt slätten för att på Novilla säga farväl åt våren och Djurgården --
och ännu en gång värma mig vid minnena från den förgångna vintern. Ve!
Borta var den mörka vintergrönska, som förr gladde det skumma ögat,
kanariefåglarna hade flyttat till svalare länder, artilleristerna hängt
sina kornetter i Tivolis pilträd, på golven stodo inga virabord, inga
tobaksmoln förmildrade det bjärta solskenet, där förr var glädje och liv
och värme, där ljusen från kronorna speglade sig i speglarna, och
fontänen sorlade under lagrarnas kronor -- där satt en herre och drack
en kopp kaffe, under det att en kylig vårvind strök sig in genom den
öppna dörren.

                  *       *       *       *       *

I dag på morgonen slog häggen utanför mitt fönster ut sin giftiga
grönska, en blivande härd för myggor och spindlar. Innan dess blommor
hinna sprida sin stank kring backarna är jag borta.



I Notre-Dame och Kölner-Domen.

(Två ögonblick.)


Vi hade ätit Ostendeostron och druckit var sin liter chablis; vi hade åkt
på _Skating-Rink_ nedanför _Henri IV_ och emottagit applåder av den på
_Pont-Neuf_ församlade publiken så ofta vi hotade att bryta armar och ben
på den glatta asfaltbanan; oktobersolen sken hett, och med hattarna i
handen, som de andra parisarna, ställde vi färden till _la Cité_,
passerade _Palais de Justice_, besågo S:te Chapelle, som alls icke är
någon pärla i arkitekturväg, huru ren än stilen må vara, ty inuti verkar
den som målning -- ty den är alldeles bemålad -- och utanpå verkar den
icke alls och är liksom alla andra götiska kyrkor icke beräknad att ses
utanpå. Vi marscherade vidare och stodo så på torget framför Notre-Dame.
Är det Notre-Dame? -- Ja! så är det! -- Det är ju en mycket vacker kyrka!
-- Ja! _Défense d'afficher! Défense d'_... stod det på muren.

Utanför portalen upphandlade vi radband med Jesu heliga hjärta på och
tilldelade två privilegierade blinda tiggare drickspengar. Vi voro inne!
-- Det är icke så högt; det är icke så långt; men det är ofantligt
vackert!

Solen skiner fullt in genom alla de södra fönsterna och de praktfulla
målningarna avtecknas på stengolvet -- det är en kolossal Laterna Magica
och in skjuta solstrålarna mellan de korta och tjocka pelarna liksom i en
ekskog och upp ur kapitälernas murgrön sträcka sig lisenerna, fortsatta
av gördlarna, vilkas väldiga grenar slingra sig samman och bilda det
öppna, glada valvet! Men långt borta i skogen står en kvinna utanför S:t
Josefs kapell, där hon tänt ett smalt vaxljus, icke större än en
blyertspenna, vilket i den stora, förgyllda kandelabern fördunklas av sex
tjocka ljus, dem den förnäma damen låtit tända, vilken nyss satt den
stora blombuketten i den äkta Sèvrevasen därinne på altaret framför S:te
Geneviève, därinne, där hon nyss biktat i den rikt skulpterade
valnötsstolen för monseigneur själv, under det hennes ekipage väntade
utanför på gatan och hennes negerpojkar gjorde narr av de blinda
tiggarna.

Vad ber hon om denna gamla, mitt på ljusa onsdagsmiddagen, ensam hållande
Gudstjänst i hela den förfärligt stora, glada Notre-Dame? För ett sjukt
barn? En vägfarande, kanske förlorad ansedd son? För en man, skjuten som
en hund 1871 mot en mur i _buttes Montmartre_?

Vi fördjupa oss in i skogens dunkel! I varje kapell blombuketter,
tjugofrancsbuketter framför de vackra marmorbilderna av alla dessa
fattiga lidande Sankt Den och Sankta Den; ljus, mitt i solskenet -- huru
enfaldigt, men huru rörande som enfalden!

Liksom i en mörk grotta i skogen välvde sig koromgången bakom altaret! En
Suisse, en person i uniform hejdade oss. En franc i entré.

Vi fördes in i sakristian, där man höll på att visa dyrbarheterna för en
hop förvånade lantbor. Den där mässhaken skänktes av kejsar Napoleon III,
då hans son föddes; den där monstransen skänktes av kejsarinnan då
o. s. v.; det där Ciborium skänktes av kejsar Napoleon III då
o. s. v.; den där buglan på den där kalken gjordes av kommunarderna...
det där antependiet bars av ärkebiskopen Darboy av Paris...

Vi lämnade seansen innan den var slut och vandrade ensamma i koret, bland
de döda, bland de lidande. Vad han I mot dessa helgonbilder, dessa
monument, resta åt de olyckliga, som lidit och kämpat för vad som, på
deras tid åtminstone, var idéer; de söka icke sina platser på gator och
torg för att gärna varda hälsade som världens officerare till häst och
fots, vilka man så gärna tillber; tänd ljus för dessa arma, som levat i
mörkret och som ännu i sin odödlighet gömma sig i kyrkans dunklaste vrå!
Låt dem vara!

En präst gick oss förbi; vi hälsade såsom plägsed är och han besvarade
vänligt vår hälsning.

Promenaden hade tröttat oss och vi lämnade med saknad den glada, ljusa
byggnaden. Vid dörren räckte en gammal tjänare fram en vigvattensviska;
vi mottogo hans artighet och lade en skärv i hans bössa. På pelaren
ovanför mannens huvud stod ett anslag: _Tariffe_ etc. Det var taxa på
bönstolarna. Nå, varför icke, då man icke har några bänknycklar!

Jag kastade en sista blick framåt mittelskeppet.

Nu vet jag varför hon är så glad!

Hon är 34 fot lägre än Kölner-Domen (14 fot högre än Uppsala domkyrka),
men Kölner-Domen är blott 4 fot bredare.

Och de korta romanska kolonnerna! Ögat har pinnar att kliva på!

Vi voro ute på gatan igen; men den blåa himlen var ful; ögat var
bortskämt av det färgade ljuset. Än en blick på fasaden.

Icke ser hon så förfärlig ut som Victor Hugo sagt!

Det är en fästning snarare! Horisontallinjen håller henne kvar vid
jorden, likasom det grekiska templet! Det är ett vackert perspektiv å
norra sidan, men icke oöverskådligt; strävpelarna äro indragna i kyrkan
och man mäter sig så lätt uppför de fem avsatserna.

-- Ser du något av Quasimodo?

-- Nej!

-- Vi få väl ta Schnaase och Kugler med oss i morgon, så få vi se.

-- Och så låta vi bli att taga frukosten vid Châtelet!

                  *       *       *       *       *

Vi skildes med tårar från den beskedliga värden och hans fru på Rue de
Douai, där vi varit i pension i tre veckor; han kysste oss på kinden då
han lämnade räkningen, som började så här: _A Monsieur 2 Amis_. Huru
oskuldsfullt! Han hade aldrig frågat efter våra namn, men givit oss
husrum, choklad och tidning om morgnarna, små supéer om aftnarna och
frukt, vin, cigarrer och sifoner hela dagen; han hade oss ovetande
betalat våra små skomakar-, skräddar- och tvättnotor, ja, han hade till
och med likviderat en snickarräkning på 60 frcs; det är en mycket vacker
plägsed, den där! Det var emellertid frågan om avsked; kamraten skulle
flytta till sin nya ateljé och jag till Stockholm. Vädret var sådant det
skall vara de sista dagarna i oktober och så svårt som det kan vara sista
dagarna i Paris, så att det icke var med de gladaste känslor man satte
sig i kupén kl. 4 e. m. för att i ett sträck åka till Köln och vara
framme kl. 5 följande morgon.

Men det bar av; sova blev icke frågan om, ty man hade nog med att passa
på vagnombytena. Vid 8-tiden talades en slags svenska som tyskarna kalla
holländska; vinet upphörde i väntsalarna; i daggryningen voro vi i
sejdlarnas land och kl. 5 i Köln.

Vid tillfrågan huru dags tåget skulle gå till Düsseldorf, försålde en
järnvägstjänsteman till mig en kommunikationstabell för ett ganska högt
pris; men han sålde icke hemligheten att begagna den; jag måste förfråga
mig hos en annan tjänsteman, som lämnade en annan uppgift, och så en
tredje, som jävade de förre och avlade högtidlig ed på att tåget skulle
gå kl. 10 f. m. Det var en glad morgon! Fem timmar på en järnvägsstation;
utfrusen, sönderbråkad till kroppen, följaktligen även till själen,
hungrig, ledsen och eländig på alla sätt, smutsig så att ögonlocken
knarrade på sina sotiga gångjärn; ensam i en främmande, sovande stad, där
icke en restauration, ett kafé fanns, fruktande för att ta in på ett
hotell, med en historia i minnet om en landsman, som fick betala 30
francs för att han tvättade sig i Kiel; återstod blott att gå upp i
staden och promenera i mörkret; ty det var mörkt ännu och lyktorna voro
släckta.

Med filten, pläden och nattsäcken i handen började jag min vandring. Det
var en gråkall, mulen, fuktig, förfärlig morgon och stengatorna voro
dåliga. Jag kom till en bro, som gick över floden; där satt en man till
häst på ett högt postament, jag tänkte icke på att erinra mig vad han
månde vara för en; jag kunde för övrigt icke se mer än den suddiga
silhuetten mot den mörka himlen. Då erinrade jag mig att det var Rhen som
porlade under mina fötter; jag skänkte densamma en lång, ofördelaktig
betraktelse; det var så långt jag kunde se ett smutsigt vatten mellan
fula stränder -- och ingenting vidare!

Jag började anställa självmordsdoftande reflexioner över min resa, som så
vänt upp och ned på mina föreställningar om den synliga delen av världen,
som så skakat mig och sållat mina illusioner att där icke fanns _en_
kvar.

Nordsjön var ju som en spegel i fyra dygn, och man hade sagt mig att den
alltid var i uppror. När jag som barn reste över Björkfjärden hade man
sagt: det är ingenting mot när man kommer ut på Östersjön; när jag rest
på Östersjön sade man att jag skulle se Kattegatt bara; jag reste på
Kattegatt i storm och skröt med att Kattegatt var ingenting! Jag hade
bara en illusion kvar: Nordsjön! Den skulle dock vara värre än det
värsta! Vi beforo den i oktober: midsommarsväder; vi spelade trekarl på
storluckan och icke en lapp rörde på sig. Jag har dock Atlantiska havet
kvar, men det tänkte jag icke på när jag nu stod och såg på Rhen.

Nattsäcken blev allt tyngre, fingrarna stelare och sinnet svartare.

Under tiden började dagen gry.

Jag vände om på mina spår, gick upp åt staden och befann mig omsider
framför ett högt fjäll som tycktes räcka upp i skyarna; det var beväxt
med granskog ända upp åt ryggen, och i skogen sprungo vilda djur;
förfärliga ansikten av människor och vargar grinade mellan stammarna; då
gick en rysning genom märg och ben; jag ville fly, men då såg jag under
baldakiner heliga män och kvinnor som trampade på onda människors huvuden
och vilda djurs; och de sågo saliga, leende ut och pekade uppåt
grantopparna, och där sutto korsblommor och rosor; och då hörde jag sång
ur berget och såg ett svagt ljussken glimta mellan trädstammarna och en
liten klocka väckte mig till besinning -- jag stod utanför Kölner-Domen.

En gammal kvinna kom gående över torget och gick in i kyrkan; jag följde.
(Jag hade icke varit i kyrka på åtta år.) Kommen inom dörrarna såg jag på
en stund ingenting, ty det var mörkt; jag hörde ett hastigt uttalande av
latinska ord av tre eller fyra röster, vilka, då de upphörde, besvarades
av en enda djup basröst från ett annat håll. Jag befann mig i tvärskeppet
och kunde icke se högaltaret eller de talande; jag ställde mina knyten
från mig vid dörren och smög fram. Jag blev rädd då jag fick se vad jag
såg; i den förfärligt stora kyrkan brunno två vaxljus vid högaltaret: där
stodo tre präster och en korgosse; ljuslågorna kämpade med mörkret och
skenet klättrade uppför de höga pelarna, men nådde aldrig upp, ty dessas
huvuden slutade i ett mörker, men ändå längre upp trängde den gryende
dagern in genom de målade fönstren, och därovan sköto de spetsiga valven
ännu högre upp; det var den högsta höjd jag sett; det var högre än
himmelen! Jag har sett lampan tändas i Grönskärs fyr då en decembersol
gick ner och Östersjön låg under mina fötter; jag har stått på
Frognersætern och sett Kristiania stift i fågelperspektiv, men detta var
större!

Framme i korets halvdunkel urskilde jag fyra kvinnogestalter; flera
funnos icke i morgonbönen!

Mässan var slut; en av de officierande prästerna kom ner från högaltaret
åtföljd av korgossen, som bar en lykta framför honom. De fyra gummorna
föllo ner på bönpallarna -- och jag också; jag var så trött! Prästen bar
en monstrans; och när han gick fram pinglade små osynliga klockor, och
skenet från gossens lykta irrade mellan pelarna.

När jag steg upp var jag ensam! Det kom en ängslan över mig; de mörka
valven trängde sig tillhopa, och då jag såg uppåt hotade den spetsiga
vinkeln att bli ändå spetsigare, pelarna sträckte på sig och syntes
beredda att när som helst sluta lederna och krossa mig. Jag tog mitt
bylte och gick hastigt ut.

Det var full dager. Jag kastade en blick på den maskstungna fasaden; den
var ful, men den var överväldigande.

Jag lämnade Köln ganska uppskakad; ehuru jag försökte resonera bort min
skrämsel med motiv sådana som en sömnlös natt, valvens oproportionerligt
ringa spännvidd i förhållande till den orimliga höjden, den oavbrutna
vertikala linjen genomförd och tillämpad i allt, så var dock intrycket
kvar lika livligt.

Alltså fick jag ändå behålla två illusioner på den resan: Kölner-Domen
och Atlantiska havet.



För konsten.


Det var en vårdag i början av 60:talet. -- Jag gick ned i torget för att
höra på gardesmusiken och visa en ny vårrock.

Man spelade just ouvertyren till Don Juan, och jag hade hyrt mig en
femöresstol tätt invid musiken för att taga något reda på
instrumenteringen, ty jag var musikus, d. v. s. jag var e. o. i
stadens auktionsverk och gav lektioner å piano och violoncell.

Jag blev störd i min musikaliska njutning av några taktstampningar tätt
invid min stol. Då jag skådade upp, fick jag syn på en gammal man, säkert
60 år, med gråa, toviga lockar och ett intelligent ansikte med duktiga
drag. Han var klädd i en lång rock av rödbrunt tyg -- kläde var det ej.
Mannen var något lutad, men hade han sträckt på sig, skulle han bestämt
hållit sex och en halv fot.

Hans ögon voro oavbrutet fastade på musikanterna; en underbar eld lyste i
dessa ögon, och man såg på hans åtbörder, att han drömde sig anföra
musiken.

Då musiken tystnat, hördes ett enstaka »bra!» Folket vände sig om; man
såg på varandra och fnissade; barnen, som alltid äro hjärtlösa, skrattade
högt och pekade finger åt den gamle mannen, ty det var han som, nog barn
att ej kunna lägga band på sina känslor, givit sitt högljudda bifall
tillkänna. Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag
förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya
rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för
deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje
svävade över den gamles läppar. Jag steg upp från min stol och erbjöd
honom åt den gamle; han såg på mig så underligt genomträngande, tackade
för mitt anbud, men föreslog i stället att vi skulle promenera
tillsammans.

-- Herrn är musikalisk? sade han.

-- Jag älskar musiken, men hör ej till de utkorade.

-- Vill herrn komma hem till mig, så ska vi göra musik? Vad spelar
herrn?

-- Piano.

-- Dåligt instrument, men gör sig gott till en flöjt. Ser herrn, jag
blåser flöjt. Jag har hållit på i femtio år, för nu är jag 67, och noter
har jag för ett par tusen riksdaler, men kanske vi ska äta middag först
?

-- Jag brukar äta på »_Tennknappen_».

Vi följdes åt till nedre Fredsgatan och åto en enkel middag. Vid bordet
tog gubben upp ett parti klibröd ur bakfickan.

-- Ser herrn, det är så hälsosamt, detta klibröd, och jag äter numera
alltid på detta ställe, ty här tillåter man mig verkligen att äta vad
slags bröd jag vill. På förra matstället skrattade man först åt mig,
sedan nekade man ätt servera mig något, om jag fortfarande störde vissa
herrars aptit med mitt osmakliga bröd. Äro ej människorna galna? Och det
säger jag herrn, att om vi ska bli vänner, vilket jag tror, så tala
aldrig med mig om spritdrycker eller tobak. -- -- --

-- Men nu ska vi gå hem, så herrn får se hur vågmästar L. har det.

Vi styrde av bort till Köpmangatan, fyra trappor upp i ett gammalt hus.
Där hade gubben en dubblett, högst egendomligt möblerad. Ett dåligt
fortepiano, några fioler, en violoncell och till sist en ganska
försvarlig flöjt, jämte en hylla full med smutsiga och slitna noter. Här
funnos från duetter och trios, ända till oktetter och orkestersaker, allt
med flöjt.

Redan vid första försöket -- en duett för piano och flöjt -- märkte jag
det tragiska underlaget i gubbens liv. Han var född musikalisk, vurmade
för musik, men saknade det förnämsta av allt -- öra och taktsinne.

Det ser verkligen ut som vår Herre skulle roat sig med att skämta med
åtskilliga människor, och detta på ett ganska underligt sätt. Han ger dem
en brinnande lust att frambringa något skönt eller åtminstone reproducera
vad andra frambragt, men nekar dem på samma gång förmåga att utföra det.
Till ersättning slår han däremot dessa olyckliga med blindhet, så att de
ej märka sin fattigdom, utan leva nöjda i sin lilla drömda värld och
skratta åt den skrattande hopen.

Men jag vill först i korthet tala om L :s föregående historia för att
sedan kunna återge några drag ur vårt treåriga musikaliska samliv.

L. var ett i Stockholm känt original, och som Blanche redan under L:s
livstid ej drog i betänkande att kasta in några skämtord om honom i en
roman, tvekar jag icke att med några drag teckna och om möjligt förklara
denna egendomliga personlighet från en tid, då ännu ej den moderna
nivelleringsprincipen gjort sig gällande, vilken vill sätta alla
människor i en hyvelbänk och så draga till med hyveln efter vattenpass,
att alla bli lika som ett par hyvlade bräder.

L. började sin bana i en hökarbod, men visade redan där så stora anlag
för musiken, att han blev bortkörd. Principalen fann honom en dag
sittande innanför disken, blåsande på sin flöjt, vilken han nyss smort
med finaste nötolja, då en piga kommer in och begär ett halvt skålpund
pottkäs. L. tittar upp från noterna om pottkäsen skulle befinna sig i
grannskapet. Tyvärr stod den längst uppe vid taket.

-- Finns inte, svarade han, utan att märka principalen.

-- Ja men jag ser att den står där uppe, återtog pigan.

-- Säljs inte, svarade Lampa och skulle just taga ihop med en skala, då
principalen stiger fram -- rycker till sig flöjten och kastar den i en
mjöltunna.

Här är en lucka i biografien, tills vi finna L. såsom sin egen hökare.
Huru detta kunnat tillgå känner jag ej; förmodligen genom arv, ty icke
hade han kunnat tjänt sig upp. Han hade emellertid nu bragt det så långt,
att han kunde varje kväll hava musiksoaréer hemma hos sig. Traktering
ansåg han nu ej behöva tryta, ty det var bara att taga ur boden, »så
kostade det ingenting». Nog av, han måste göra cession, och alltihop var
som bortblåst. Därpå tog han sig för att arrangera baler, men det gick
icke bättre, och slutet blev den fatala konserten på Börsen, där man
blåste ut ljusen och ringde i klockan, när L. uppträdde som solist på
flöjt.

Detta grep honom mycket djupt, men han gömde smärtan och talade aldrig om
den saken för mig förrän sista kvällen han levde,

Oaktat han redan var till åren, gick han in som e. o. tjänsteman i vågen
och blev snart ordinarie. Vid den tid jag gjorde hans bekantskap, uppbar
han 1,000 rdr i lön, men en vikarie befriade honom från tjänstgöring mot
det att vikarien fick sportlerna, och nu florerade gubbens musik ända
till sista veckorna av hans levnad.

Vem helst han råkade, som kunde ett instrument, tog han hem med lock
eller pock, helst så att de blevo fyra, ty då drog han alltid fram med
en kvartett av en tysk, vid namn Aigner, där gubben hade en
obligatflöjtstämma.

Man följde med honom hem, dels av nyfikenhet, dels av medlidande. Det
hände till och med att utmärkta amatörer stötte tillsammans hos Lampa;
ja, jag kommer ihåg en gång, då till och med några av kungliga teaterns
artister gjorde honom den äran. Då var Lampa lycklig, men hans glädje
blev ej ogrumlad, ty han fick hela kvällen uppbära förebråelser för att
han ej kunde hålla takten. Gubben skyllde på att han i följd av snuva ej
hade någon »ambichy». Då det led fram åt kvällen, blev sällskapet
oroligt, ty man hade ej sett en skymt av vått eller torrt till förtäring,
och då någon av de yngre var nog dristig att kasta fram något om en
hungrig mage, förklarade gubben, att han aldrig brukade äta om
kvällarna, och att han för övrigt bjöd folk hem till sig för att göra
musik och inte för att äta och supa.

Efter den förklaringen försvunno de flesta av de gamle, och nu återstod
ej annat för honom än att samla unga omkring sig, i vilkas sällskap han
förut ej just funnit behag, emedan de kritiserade hans gamla
älsklingskompositioner. Snart såg han sig omgiven av en skara unga män,
som voro roade av musiken, och som gubben fick kommendera dem och ingen
vågade klandra hans takt eller »ambichy», blev han dem särdeles bevågen
och bjöd dem som oftast på Piccardon och saffransflätor.

-- Tag mera bakelser, gossar, brukade gubben då säga.

Den som höll längst ut av gamla gardet var en mycket besynnerlig figur.
Han kallades magister Nyberg, var vikarierande lärare i en lägre
apologistskola, hade förr varit student och spelt bort 11,000 rdr -- på
fiol.

Han var gubbens protegé, d. v. s. Nyberg måste dagligen spela duetter
med gubben samt uppbära snubbor var gång det gick sönder i takten, vilket
alltid var L:s eget fel. Till gengäld härför åtog sig L. att skaffa
Nyberg en plats, vilket tillgick på det sättet, att L. varje morgon vid
sitt choklad läste annonserna i Dagbladet.

Långa tider gingo om, utan att någonting ville låta höra av sig.
Magistern svalt så han blev mager som en spik, men han tröstade sig med
att fiolen dess bättre fick plats under den svarta bonjouren, vilken blev
allt vidare och vidare.

-- Herrn som tagit studentexamen skall bli tjänsteman, för man lever
inte på musiken, herre. Herrn kommer, ta mig tusan, att dö i en vedbod på
en kista, om herrn fortfar att spela. Kom ihåg vedbo'n och kistan,
herre!

Så brukade L. uppmuntrande tilltala den stackars magistern, vilken aldrig
svarade, av fruktan att gå miste om det varma husrum, som han fick
åtnjuta under de stunder, han var hos L. och spelade. Jag kan knappt
påminna mig hava hört den mannen yttra ett ord, mer än en natt då vi
gingo hem tillsammans och han berättade huru han hört Mozarts G:moll
symfoni spelas på en konsert. Han talade då så att han darrade i hela
kroppen och grät som ett barn.

Omsider lyckades L. en dag få tag uti något passande för den stackars
magistern. Man annonserade efter en person, kunnig i att måla
likkistplåtar -- med vers på.

-- Men inte kan jag göra vers, invände Nyberg, som helst ville bliva
kvitt arbetet.

-- Men jag kan, jag, ser herrn, svarade Lampa. Här finns härinne, tillade
han och pekade på sin verkligen imponerande panna. Och dessutom ha vi
psalmboken.

Och nu måste magistern under L:s överinseende måla likkistplåtar. Gubben
dikterade och Nyberg skrev. Medan de vilade sig, gjordes duetter. Men
snart ledsnade båda, och Lampa icke sist, ty han tyckte det vara alltför
livliga påminnelser om sin förestående bortgång, vilken han önskade så
avlägsen som möjligt. Innan han lät magistern gå till magasinet för sista
gången, ville han ändå två sina händer och gav honom därför en
ytterligare påminnelse om vedboden och kistan.

En ny finansplan måste uppgöras för den fattiga Nyberg. Att giva honom
några kontanter gjorde L. ej gärna, ty dels tyckte han det icke löna
mödan, dels ansåg han arbete vara hälsosamt.

Han hade i sin ungdom hopsatt en »polacka» och låtit trycka densamma. Den
var satt för piano, »men lämpade sig särdeles väl för flöjt», som det
stod på titelbladet. Som nu ingen människa hade köpt densamma, återstod
blott för L. att sprida sitt kompositörsnamn för intet. Emellertid hade
han väl tjugo exemplar i behåll. Av dessa skulle Nyberg få tio att sälja
för underpris åt bekanta, på det han av inkomsten skulle kunna leva tills
han skaffat sig en plats, men ingen ville köpa, på grund därav, att
Nyberg aldrig ville bjuda ut kompositionerna, vilka han var nog
musikalisk att kunna värdera. Det blev alltså ingen inkomst av, och
Nyberg fick leva ändå -- på vad vete vår Herre. Magrare kunde han icke
bliva och ej olyckligare heller, men han klagade aldrig. Det är troligt
att L. kastade åt honom ett och annat ben från sitt magra bord.

Tålamod hade han som en ängel och ond var han blott en gång, som jag såg.
Vi spelade en av Plegels trior. L. kom av sig, och trogen sin vana skrek
han:

-- Det är då själva fan att aldrig magistern kan hålla takt!

-- Nej, si nu var det vågmästarn! var Nyberg nog djärv att svara, varpå
han steg upp, tog fiolen och gick.

L. blev häpen över sådant mod hos den beskedliga Nyberg.

-- Gemen karl att vara häftig också! ta humör för så litet -- beskedlig
stackare -- men kan aldrig lära sig takt. Han skulle ta värvning på en
tid och gå rekryt -- hm! hm! förstöra nöjet med sitt retliga lynne. Vi få
väl taga en duett, kära du.

Och nu togo vi en duett för flöjt och violoncell. Gubben hade noter för
alla instrumenter.

På tre dagar syntes ej Nyberg till. L. blev orolig, men visste ej var
magistern bodde eller om han bodde någonstädes, ty det talade aldrig
Nyberg om. Fjärde dagen kom Nyberg tillbaka lika from som förr. Mat kunde
han undvara, men ej musik.

När jag blev närmare bekant med L., vann jag hans synnerliga förtroende
och blev honom oumbärlig. Jag var den skickligaste pianist i Stockholm,
påstod gubben, och skälet var att jag aldrig tredskades, utan följde med
hans flöjt, huru illa han än drog i väg.

Under vårt snart dagliga umgänge hade jag tillfälle att iakttaga
åtskilliga egenheter hos honom. Han var mycket ohågad att dö, och för att
förlänga sitt liv, åt han på sistone rått kött och klibröd, under det han
fördjupade sig i studier av gamla läkareböcker. Om nätterna stod han i en
vedkällare och sågade ved för att bli varm och sedan få sova desto
bättre. Om dagarna tog han sig långa promenader och var vid sina 67 år
vid full vigör.

Under allt detta hans sökande efter hälsans bibehållande gömde sig dock
något, som jag snart fick klart för mig. Gubben var giftassjuk, icke av
håg för äktenskapet, utan av lystnad efter ett rikt parti, varigenom han
skulle kunna komma i tillfälle att göra riktig musik. Har jag endast
fullt upp med mat och dryck, tänkte han, så får jag nog dem som spela.
Dessutom hade han i många år drömt om en dyrbar »Böhmflöjt». Får jag
blott en rik hustru, så får jag nog en flöjt, och får jag en sådan flöjt,
så skall ni, ta mig tusan, höra att Lampa har »am-bichy». Och gubben gick
verkligen åstad att fria. Korgar fick han naturligtvis till höger och
vänster, men lät ej modet falla.

Så hade han en gång fått spaning på ett gammalt ogift fruntimmer, en rik
och musikalisk mö. Om hon hade föräldrar i livet visste han ej, och det
bekymrade honom föga. Han hade emellertid aning om att hennes fader
skulle leva i en mycket hög ålder. Nog av, L. klär sig svart med vit
halsduk, skickar magistern att köpa en blombukett, inrullar sin polacka,
omknuten med ett rött sidenband, dock så att kompositörens namn tydligen
kunde läsas utanpå, tar sig en droska och åker till den gamla mamsellens
bostad. Han kommer dock icke längre än i förstugan, där han emottages
mycket kallt av den blivande makan. Han börjar med polackan. Mamsellen
häpnar. Därpå rycker han fram med blombuketten och frieriet, men detta
har till följd ett hysteriskt anfall, varvid fruntimret dock bibehåller
nog besinning att öppna dörren, skjuta ut den åldrige friaren och kasta
blommorna och polackan efter honom. Av hela det förfärliga ordsvallet
kunde gubben ej uppfatta mer än att hennes fader hade dött samma dag på
morgonen.

-- Hin till otur också, att gubben skulle dö just som jag kom att fria.
Otur också att jag skulle komma att fria, just som gubben dog.

Sedan friade L. aldrig mer.

Hans levnads slut nalkades, och symptomerna voro nog kraftiga att
övertyga honom själv därom, han som likväl aldrig trott att han skulle
dö, förrän åtminstone framåt sitt hundrade år.

Han blev retlig till lynnet, och alla övergåvo honom, till och med de
unga. Blott Nyberg och jag höllo ut.

En kväll hade vi gjort kvartetter tillsammans, och L. hade uppfångat en
ung notarie som spelte altfiol. Gubben var den kvällen alldeles omöjlig
-- ingen takt, ingen ton i flöjten; det gick sönder oupphörligt.

Notarien, som brukade spela med i Mazérska kvartetten, blev ursinnig och
gav L. hårda ord hela kvällen. Till slut utbrast han med den mest
överlägsna ton:

-- Hör nu, vågmästare! stoppa herrn sin pipa i säcken och knyt väl igen.
Herrn skulle aldrig ha kommit sina läppar vid en flöjt, ty herrn har ju
varken öra eller begrepp om takt!

L. satt mållös. Ännu hade ingen haft hjärta att säga honom sanningen, och
nu kom hon som ett åskslag över honom. Han förlorade det enda han hade
att stödja sig vid -- tron på sin musikaliska begåvning. Hela hans
förflutna liv låg som ett moln bakom honom, och nu förstod han med ens
alla de lömska skratten, som han förut ej aktat på.

Nyberg, den ädla själen, som alltid trott på L. och nu såg honom krossad
och förödmjukad, blev upprörd i sitt innersta av harm och sprang upp från
stolen med ovanlig livlighet för att säga notarien en hel hop
obehagligheter. Läpparna darrade och ögonen voro fuktiga. Orden trängdes
om varandra, och det enda han fick ordentligt fram var ett ljungande:

-- Skäms, lymmel!

Notarien tog sin hatt och gick, i det han ytterligare kastade några
glåpord åt L. och hans musik.

-- Magistern skall vara lugn. Det anstår en filosof, sade L. åt Nyberg,
då denne ämnade skicka några avskedsord åt den bortgående.

-- Vill ni gå ut och gå, gossar? fortfor han. Och då jag föreslog en
trio, skakade han blott på huvudet och lade bort sin flöjt.

Då vi kommit ut på gatan gingo vi helt tysta bredvid varandra, till dess
L. först tog till ordet och till vår stora häpnad frågade om vi ville
röka en cigarr. Vi tackade och gubben gick själv in i en cigarrbod och
köpte två cigarrer.

Medan vi väntade utanför, mumlade Nyberg för sig själv: Stackars L., han
lever icke länge.

Under vägen växlades icke många ord, och ej ett enda om musiken.

Följande eftermiddag gick jag upp till L., som jag fann sängliggande och
sjuk. Han hade stått uppe halva natten och klistrat ihop gamla noter, som
skulle bindas, när han blev gift. Uttröttad därav hade han lagt sig fram
emot morgonen och vaknat mycket sent, oförmögen att lämna sängen. Hans
ansikte var betydligt förändrat och hans röst matt. Bredvid sängen stod
ett skärbräde med hackat rått kött och en karaffin vatten.

-- Det var snällt att du kom, så att jag fick säga adjö -- det bär av
snart! hälsade mig gubben.

Jag sökte övertyga honom, att det ej var så farligt, men det lönade ej
mödan.

-- Vill du göra eld i kakelugnen? Det börjar bli svalt, avbröt han mig,
och nu förstod jag huru det stod till.

-- Behöver du näver, så tag i notskåpet. Det räcker nog till, fortfor
han.

Jag svarade ej, utan skar några trästickor, och snart hade vi en duktig
brasa.

-- Öppna nu chiffonjéklaffen -- tredje lådan till vänster uppifrån -- tag
hit den!

Och nu gick han igenom en bunt papper och brev, som jag anmodades att
kasta på elden. Sist återstod blott ett konvolut. Han stirrade på det och
lade det under huvudgärden. Efter en stund tycktes han ångra sig och tog
fram detsamma, öppnade det och lämnade det åt mig att lägga på elden.
Papperet brann först, så att jag genom röken kunde se en flik av en
fordom rosenröd klänning. Om ett ögonblick var den svart som den andra
askan.

-- Hör du, Gustav, började han ånyo efter en stunds tystnad, tror du på
ett liv efter detta?

-- Visst gör jag det, farbror.

-- Ja, det gör jag allt med! Man kan således räkna på att få leva igen
ett nytt liv, ett bättre ä,n detta, som bara för mig varit ett stort
misstag... Vårföre blev jag född? Var det bara för att spela narr åt
människorna? Jag vet att man skrattat åt mig, jag vet det; men jag levde
ändå, ty jag trodde på min kallelse. Nu tror jag inte längre. Därför är
det slut... Men vem gav mig den där tron? Vår Herre kanske? Då hade han
väl någon mening med det? -- Giv mig min flöjt! -- -- Kasta honom i
elden.

Jag hade ingenting att svara men dröjde likväl.

-- I elden med den boven! skrek gubben, och nu reste han sig på båda
armarna, för att se hur det sprakade om buxbomen.

-- Hör du hur det visslar i honom? Nu kan han spela. Se bara hur
klaffarna smälta hela skalan uppåt... Så där, nu kommer C-klaffen. Hör du
så han piper? Jag tror han gråter. Ja, gråt du! Det är ingen som skrattar
åt dig, om det blir falskt.

Gubben föll tillbaka på sin bädd och grät.

Under tiden hade Nyberg kommit in och stannat vid dörren. Han förstod
genast vad det var frågan om och därför brydde han sig ej om att fråga
hur det stod till.

Då L. fick se honom, räckte han honom handen. Nyberg såg förtvivlat
sorgsen ut och teg. Därpå satte han sig vid brasan.

-- Är inte fiolen med? frågade L. Nyberg gick efter sin gamla vän.

-- Spela för mig, herr Nyberg!

Och Nyberg stämde och stämde; till sist kom han sig i gång. Han spelade
utan noter, men stirrade oavlåtligt in i kakelugnen på de ramlande
bränderna. Han måtte hava sett underbara syner, ty så hade jag aldrig
hört honom spela. Det var hela hans förflutna liv, som rullade upp sig
för mina blickar. Först flöt ett adagio fram stilla och fridfullt, som
barndomens dagar. Ljusa gestalter stego fram, ty tonerna togo form, och
bland dem en kvinna, mild och helig, som minnet av en moder. Tempot ökade
sig, och en virvlande vals hoppade fram över strängarna, så att det
kvittrade om fiolen. Det var ynglingalust och stormen av vaknande
lidelser. Stråken tröttnade vid flänget, och med en sista ansats gjorde
han en djärv övergång. Då började ett ihållande allegro agitato i de mest
sönderslitande modulationer. -- Svikna förhoppningar, bruten tro, allt
vad av sorg och elände som kan innebo i ett människohjärta fick nu ej
längre rum i den trånga granlådan. Där hade sorgerna legat gömda i långa,
långa år, som i en likkista. Nu stego de döda minnena upp. Förtrollningen
var löst. Nu fick den olycklige äntligen fram vad han så länge förgäves
sökt. Han fick gjuta ut sitt överfyllda hjärta, men ej i sönderslitna
suckar och brutna rop, dem ingen förstod, utan i fulla toner och rena
harmonier. Varje sorgens mask, som frätt hans bröst, kröp fram och var en
skön fjäril. Mörkret blev vårsol och suckarna fågelsång. Det var ej en
ynglings hejdlösa förtvivlan; det var en manlig sorg. Själv satt han
hänryckt och förvånad över sin musik, ty sådant hade han aldrig hört
förr, och när han tystnat och låtit fiolen sjunka mot knät, vaknade L.

-- Kom hit, gossar? viskade den gamle och tog våra händer; god natt med
er och tack för i dag; ni har aldrig skrattat åt mig. Låt bara bli den
fördömda musiken!

Nyberg satte sig på golvet bredvid sängen och höll gubbens hand. Han såg
på honom så sorgset. Det var också den enda människa som hyllat honom på
hela jorden.

Jag gick fram till sängen. Efter en stund var L. död, och Nyberg sov.

Han såg så lycklig ut, att jag tyckte det vara synd att väcka honom.

När han vaknat och såg att L. var död, föll han på knä och kysste gubbens
hand utan att säga ett ord eller fälla en tår.

Sedan vi Jämnat nycklarna åt städerskan, gingo vi ut. Jag bjöd Nyberg att
äta kväll på _Freden_. Då vi suttit till bords en stund, kom en herre in
och såg särdeles nyter ut.

-- En nyhet, L. har slocknat! skrek han åt källarmästaren.

-- Vad säger herrn?

-- Jo, L., den där galna musikvurmen, har kolat av i kväll.

-- Å fan! Nå ja, det var inte för tidigt! Det var en snål kanalje och lär
väl i alla fall ej lämnat mycket efter sig.

-- Det är visserligen bara möblemanget, och det köpte han på stadsauktion
för 50 år sen; men tror herrn inte ändå, att han hade dem som friade till
det gamla skräpet?

-- Å nej!

-- Jo, det var två besynnerliga figurer, som slogo för gubben på sistone,
men han lär inte ha gjort något testamente, så de ha allt spelt en dålig
fiol.

-- Hade icke herrn också fått något löfte, vill jag minnas?

-- Jo bevars, men det trodde jag aldrig på och därför gav jag tusan att
spela med gubben.

Efter den kvällen såg jag aldrig Nyberg mer, icke en gång på L:s
begravning.

Men av en släkting till honom har jag sedan fått höra hans ganska
romantiska lidanden och död, vilka bevittna hur trogen ända in i döden
han blev sin första kärlek, musiken.

Det var en nyårsafton, ett par år efter L:s död, då Nyberg, som under
denna tid fött sig på vikariat i apologistskolan, omsider tröttnade på
ett arbete, som, med undantag av psalmsånger vid morgonbönerna, berövade
honom allt tillfälle till musikaliska sysselsättningar, tog sin Matts ur
skolan och började spela fiol igen.

Detta gav intet bröd, och snart måste Nyberg för första gången i sitt liv
gå ifrån sin fiol, för att betäcka en del av hyran. Förut hade han alltid
haft sin tillflykt hos L., hos vilken han fick gömma sin skatt. Nu var
det slut med glädjen för den stackars magistern. Vad skulle han numera
leva för? Ingenting, naturligtvis, och då tyckte magistern det vore
bättre om hans tillvaro upphörde. Återstod alltså blott att dö. Han
vandrade ut till Djurgården, där han åtminstone kunde få räkna på att
vara ensam. Det var en klar månskenskväll och så kallt, att själva månen
tycktes blekna. Träden voro betäckta med rimfrostkristaller, vilka bröto
det klara månljuset, så att luften syntes uppfylld av ett ofantligt antal
små ljusflingor, vilka hoppade från kvist till kvist. Stjärnorna sköto
blixtar. Marken gnistrade. Hela naturen spred ljus, men ljus utan värme.

Han satte sig i en driva vid en stor alm, men när han suttit en stund,
tyckte han det blev kallt och måste upp för att gå sig varm. Han var för
mörk i hågen att kunna njuta av det magiska landskapet. Plötsligt
stannade han.

Någon hade ritat med en käpp i snön underliga tecken. Nyberg tänkte och
sökte minnas. Han hade sett dessa figurer förut. Var visste han ännu ej,
men han blev så varm om hjärtat. H,an kände huru dunkla föreställningar
stego upp och blevo allt bestämdare. Han var tillbaka i sin första
barndom. Det var en julotta i Clara kyrka. Barnen sjöngo från
orgelläktaren, och han trodde det var orgeln som sjöng. De många ljusen
brunno så vackert till en början, men snart blevo de rökiga, ty han hade
förut med rädsla sett de stora spetsiga fönsterna stå där svarta som
spöken. Nu började det dagas, och de blevo mörkblåa, men fönstret över
altaret blev ljusblått, och då såg han ett öga av guld, och i detta öga
stod just detta underliga tecken -- [Hebrew:ANDONAI, LORD] -- ögat såg så
skarpt på honom, mindes han, men ju högre solen steg, dess mindre blev
dess blick. Snart stod fönstret i guld och purpur, och man sjöng
julpsalmen: se natten flyr för dagens fröjd, och han gick hem för att se
på sina julklappar, som han ej sett sen gårdagen, och så glömde han bort
ögat med de underliga tecknen. Sedan dess hade han visserligen lärt vad
de betydde, men han hade aldrig känt dem så djupt som just _nu_.

Nyberg hade kommit mitt för Fjällstugan och gick framåt, stirrande på
marken.

Då hörde Nyberg psalmsång ovanför sitt huvud. Han skådade upp och fick se
Fjällstugan uppe i backen, strålande av ljus. O, det såg så varmt ut, det
ljuset. Och han gick uppför backen och kom in i en förstuga och där satte
han sig och glömde att det var kallt. Sången vaggade honom in i ljuvliga
drömmar, och snart föll han i sömn, matt av hunger och köld.

Ett litet sällskap andligt sinnade brukade hålla gudstjänst i Fjällstugan
och när de församlade nu slutat det gamla året med bön och lovsång och
kommo ut, fingo de se den halvt förfrusna mannen, som satt med händerna
hopknäppta över bröstet. De prisade Gud, som skickat dem en medbröder, på
vilken de kunde offra sin kärlek, och de togo in honom i stugan och
skötte om honom.

Åtta dagar levde Nyberg efter denna nyårsnatt. Därpå dog han i en varm
säng, omgiven av bedjande systrar och bröder i Kristo. Om han blev
»omvänd», innan han dog, vet jag ej, men nog var han lycklig som fick dö,
tacksam mot människorna, vilka alldeles oförskyllt vårdade honom, och
stolt i medvetandet att vågmästarn en gång åtminstone fick orätt, då han
spått honom att han skulle draga sista andedraget i en vedbod.



Början av
Ån Bogsveigs saga.


Björn hette en man och hans hustru Thorgerd. De hade två söner, Thore och
Ån. Thore var hirdman hos kungen, men Ån låg hemma i kokhuset och var
kolbitare.

Nu var Ån fjorton vintrar, men ville ej göra gagn, utan satt med ena
handen i huvudet och rev i bränderna med den andra. Detta tyckte trälarna
mycket illa om.

Björn kom in: Nu, frände, bör du vara verkför. Det mildrar i luften, och
kälen har gått ur jorden. Stig upp och hjälp oss bryta torv på tunet!

-- När jag hinner till märket, skall jag komma; nu rår jag inte.

-- Fånyttig är du, son, och litet hugn lär du giva mig. Broder din är en
frack karl, men du blir en odåga.

Björn sparkade åt honom och gick.

Ån hade skurit ett märke i golvet, sju fotlängder från elden, och
trälarna hade givit honom in, att han inte var karl, förrän han hunnit
märket.

Ån hade ett hiskligt utseende. Trälarna hade genom att beständigt kliva
över honom nött ut hans benkläder, så att knäna voro bara. Armbågarna
stucko ut genom ärmarna. Röken hade färgat hans hår rött och svärtat hans
ansikte. Därför logo alla åt honom. Modern ville ge honom en ny klänning
till julen, men Björn sade, att han ingen skulle få.

Grisar sprungo omkring i stugan och gjorde ofog; men det var en, som var
beskedligare än de andra, ty han smutsade ej Åns sänghalm och han var Åns
vän. Ån kallade honom Grotte. Var gång fadern sparkade Ån, gjorde denne
en visa för Grotte; ty det var ingen ann' som förstod vad Ån sjöng, och
därför sa' de att han var dåre. Men Grotte kom alltid luffande, satte sig
på bakbenen och klippte med öronen: det är bra. --

Dagvården var färdig.

-- Lyft av kitteln! sade en träl till Ån.

-- Inte, sa' Ån.

Trälen tog med sleven i sådet och kastade på Ån. Ån torkade sig i
ansiktet och teg.

-- Lägg till honom, du Ån! skrek en annan träl.

-- Jag rår inte, sa' Ån och lade sig i halmen. --

Det började dagmejna och isen smalt från jöklarna. Då blev Grotte orolig,
ty en gylta hade kommit in i stugan. Han ledsnade på Åns visor och blev
borta en natt. Ån kunde inte sova. På morgonen kom Grotte in och tittade
i dörren. Ån lockade honom, men då kröp han bakom mjöllåren.

Då kvad Ån:

    »Gångekarl,
    För goemånad
    Akta dig!
    Isen är hal,
    Skaren är lömsk,
    Skredet går,
    Bäcken går,
    Böljan går.»

Grotte kröp fram, och Ån torkade honom i ögonen med rockärmen.

Nästa morgon låg gyltan död.

När marken blev grön, gick Ån ut i dalen.

Grannens dotter låg vid bäcken och tvättade lärft. Ån satte sig på en
sten, lade händerna på knäna och såg på.

-- Fryser du om knäna? sade Drifva.

Ån blev blodröd i ansiktet.

-- Hjälp mig rulla hit bunken, goda Ån!

Ån steg upp och tog bunken på huvudet.

Då log Drifva.

-- Varför ler du åt mig?

-- Stackars Ån, som ska vara dåre!

Ån tog sig på huvet och tänkte.

Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet.

Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under
ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att
bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore
och Drifva igen. Men Ån stack fingerna i öronen och sprang hem.

Då solen steg på himlen och första havsvaken syntes, skulle Thores
bröllop stå. Därför var nu mycket bång i kokhuset.

Grotte kom en morgon gnällande och gömde sig bakom Ån, ty trälarna voro
hack i häl efter honom. Ån tog eldtången och slog omkring sig, så att
Grotte fick frid den dagen.

Nästa morgon var Grotte borta. Ån sprang upp. Största grytan var påsatt,
och Grottes huvud grinade mot Ån.

Då kvad Ån:

    »Sjung ej så sorgligt, gryta du!
    Grotte min vän, han sover nu.
    Röken stiger mot himmelen blå,
    Men jag ligger kvar på mitt smutsiga strå.
    Grotte, Grotte, ditt liv man tog.
    Gyltan, din vän, var det jag som slog.
    Grotte, Grotte, grina ej så!
    Aldrig skall jag din gylta slå.»

Ån kastade sig på golvet och öste halm över huvudet.

Björn kom in och ruskade i honom.

-- Vak upp, son, och hjälp bror din! Ån teg.

-- Är du karl, du, och ligger som en illdöing i lorten?

Ån teg.

Björn tog ett spett och slog honom över halsen.

Ån vände på sig.

Björn slog.

Ån reste sig på armbågarna och såg fadern i ögonen.

Björn höll upp.

-- Res på dig!

Ån satt still.

Björn slog av spettet.

-- Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att
gaveln gick ut.

-- Du är stark, du! sa' Björn.

-- Inte ännu, sa? Ån.

-- Varför gör du ej gagn?

-- Jag är inte vid märket än.

-- Dit kommer du aldrig.

-- Gör jag inte?

Ån tog sig på huvet och tänkte.

Björn gick.

Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.

På tredje dagen, då Thores bröllop skulle stå, kom Ån uppifrån fjället
med en stol på ryggen.

Först gick han till grannens gård och smög sig till vindögat på
frustugan, därpå sprang han i fläng hem till modern.

-- Här ska du ha, mor! sa Ån och ställde ned stolen.

-- Vad skall jag med honom?

-- Du skall vila dig.

-- Fötterna äro ju för höga, kära son, så jag aldrig kommer i honom.

Ån tänkte.

Björn kom in.

-- Var har du varit?

-- Tyst, far! sa' Ån.

-- Vem har givit dig eken?

-- Tyst, far, när jag talar vid mor!

-- Skäms du inte, pojke! Du har stulit mitt virke.

-- Det ljög du, Björn!

Björn slog Ån på kinden.

-- Det gick något sönder, sa' Ån och tog sig på huvet. Björn blev än
vredare och slog stolen mot golvet, så att han föll i spillror.

-- Kan du laga den? sa' Ån.

Då Björn gått, sade modern till Ån:

-- Var har du varit, son?

-- Jag har suttit vid stranden.

-- Vad gjorde du där?

-- Jag väntade.

-- Väntade?

-- Ja, det brukar komma virke med vinden.

-- Du har inte stulit fars ek?

-- Fars?

-- Björns!

-- Stulit?

Ån kastade sig på golvet. Modern lade hans huvud i sitt knä. Då stönade
han och pustade, så att det rock i hela kroppen.

Modern gav Ån en kappa för att skyla sig, när bröllopsfolket skulle
komma.

Ån låg i kokhuset, ty Björn hade förbjudit honom att visa sig.

Mot natten voro alla gästerna druckna. Ån hade tömt en bytta öl, som
trälarna givit honom. Därav blev han så lustig att han bara skrattade. Då
samlade han ihop bitarna av stolen i ett knyte, sotade sig i ansiktet,
tog kappan på och gick in i salen. När han kommit mitt på golvet, släppte
han knytet och slog upp ett skratt, så högljutt att gästerna sågo på
varann och hundarna började tjuta på tomten.

-- En dåre, en dåre! ropade de. Det var en dråplig skämtan du skaffat
oss, Björn.

-- Kan du göra visor? frågade Ivar Bjesse.

-- Jag har bara gjort en stol.

-- Har du inte gjort visor förr?

-- Jo, men det har gått sönder nu.

-- Vad har du i knytet? frågade Guse.

-- Där har jag en brudstol, men han är också sönder.

Ån slog upp ett skratt igen, än högljuddare.

-- Tag av dig kappan, när du kommer in till folk! sade Guse.

Ån teg.

Då sprang en dörrsven bakifrån och drog av honom kappan.

Då logo gästerna.

-- Vad heter du? frågade Gisle.

-- Dåre!

-- Det är du, men vad heter du?

-- Tjuv kallade min far mig, men nu har jag ingen far.

-- Vad fick du i namnfäste?

-- Fråga Björn!

-- Vad har du fått fatt den där dåren? sade Gisle till Björn.

-- Jag känner honom inte, sa' Björn. Ån såg på modern.

-- Det är min yngre son, sade modern.

-- Du känner inte din hustrus barn, du? sa' Gisle.

Björn såg ned på golvet.

Ån tittade på fadern, löste upp knytet och tog fram den största
stolsfoten.

-- Du är en storkarl att göra pojkar, du! sa' Gisle.

Ån spottade på stolsfoten och slungade honom mot huvet på Gisle, så att
han föll sanslös under bordet.

Gästerna sprungo emot Ån, men Björn gick emellan; då blev det tyst i
salen.

Trälarna buro in grisen och ställde honom framför bruden. Ån kände igen
Grotte, gick fram och kysste honom mellan ögonen.

Då log folket.

-- Känner du igen honom? sa' Drifva.

-- Skulle jag inte känna min vän? Ty det var han ändå tills han sov hos
gyltan; men jag drap gyltan, och då dog Grotte.

-- Han sörjde sig till döden, tror du?

-- Det tror jag inte. Det var för din skull han dog, och det gjorde han
gärna.

-- Jag har gjort dig ont, Ån?

-- Det blir väl värre.

-- Varför slog du gyltan?

-- Det minns jag inte, men jag fick inte sova.

-- Du skall bli en klok man en gång.

-- Tror du, tror du? sa' Ån och tog sig på huvet.

-- Bär inte något agg till mig, Ån! sade Drifva.

Ån spratt till, tog Grotte under armen och sprang ut i backen. Där grov
han ner honom och kastade en jordhög över. Sedan låg han där fram emot
morgonen. Då gick han och lade sig på tröskeln utanför Drifvas
sovkammare.

När solen steg, gick han till bäcken och tvådde sig från huvud till fot.
Därefter tog han på en ny klänning och en båge, som han gömt på ett
loft.

Thore skulle den dagen fara till kungen. När han kom till stranden, satt
Ån på en sten.

-- Bor kungen därborta? sa' Ån och pekade utåt havet.

-- Det gör han.

-- Är det långt dit?

-- Du ser röken från hans ärnar, sade Thore och visade på en morgonsky,
som låg i havsbrynet.

-- Jag har lust att följa med, sa' Ån.

-- Det tror jag, men det får du inte.

Ån gick ombord och satte sig i lyftingen.

Då gick en av Thores män fram och slog ikull Ån,

-- Du är inte så stark, du, som du tror.

-- Man vet inte vad man ska tro, sa' Ån och kastade mannen i sjön.

Ån blev övermannad och bunden vid en fura på stranden. När ankaret
lyftes, sprang Ån ombord med furan på ryggen.

-- Får jag bli din skosven? sa' Ån till Thore.

-- Du skall bli kungens hirdman.

-- Jag är inte vid märket än.

-- Dit kommer du aldrig.

-- Tror du det också?

-- Du slöt ju upp att växa för tu år sen.

-- Jag blir aldrig längre?

-- Längst är lång nog.

-- Längst?

-- Ja, du är längst.

Ån tog sig på huvet.

-- Du är den starkaste också.

-- Varför har du inte sagt det förr?

-- Jag visste det inte.

-- Nej -- inte jag heller.

Draken blev rodd ut ur fjorden för att komma till väder.

-- Sa' du farväl åt mor? frågade Thore.

-- Det glömde jag. -- Är kungen mycket lång?

-- Kungen är mycket stor.

En vit duk fladdrade från en klippa på stranden. Thore steg upp i
bakstammen och viftade med sin sköld. Ån blev mörk, lade sig i förstäven
och stirrade fram åt den ljusa skyn.

-- Vill du inte säga farväl åt mor? sade Thore.

-- Mor! sade Ån och sprang tillbaka till brodern.

Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett
dån i luften.

-- Vad är det? sa' Ån och sprang upp.

-- Det är vädret, som kommer.

-- Ha vi långt kvar?

-- Vi ska börja nu, sa' Thore och lät hissa på.

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --

-- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- -- --





*** End of this LibraryBlog Digital Book "I Vårbrytningen" ***

Copyright 2023 LibraryBlog. All rights reserved.